Kungl, Maj.-ts proposition nr 242 (Proposition 1934:242)

Kungl, Maj.-ts proposition nr 242.

i\r 242.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
om ändring i vissa delar av förordningen den 19 november
1914 (nr 383) angående stämpelavgiften, m. m.; given Stockholms
slott den 9 mars 1934.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
antaga härvid fogade förslag till

dels förordning örn ändring i vissa delar av förordningen den 19 november
1914 (nr 383) angående stämpelavgiften;

dels förordning örn stämpelfrihet vid utbyte av lottbrev mot aktiebrev
i anledning av solidariskt bankbolags ombildning till bankaktiebolag;

dels ock förordning örn stämpelfrihet för deklarationsbevis enligt vapenkungörelsen.

Under Hans Majlis

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Ernst Wigforss.

Bihang lill riksdagens protokoll l!)3i

1 sami

Kr H2.

Kungl. Majlis proposition nr 242.

Förslag

till

förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 19 november
1914 (nr 383) angående stämpelavgiften.

Härigenom förordnas, dels att 1, 3, 4, 7, 8 och 23 §§ förordningen den
19 november 1914 angående stämpelavgiften1 2 samt rubriken till VIII kap.
i samma förordning skola erhålla ändrad lydelse på sätt av det följande
framgår, dels att i 47 § i förordningen skall införas ett nytt moment,
betecknat mom. 1,* av följande lydelse, dels ock att i förordningen skola
införas fyra nya paragrafer med nedan angivet innehåll och betecknade
såsom 57, 58, 59 och 60 §§.

1 §•

I fråga örn stämpel till expeditionerna hänföras statsmyndigheterna till
följande avdelningar:

Tredje avdelningen:

Chefsämbeten och förvaltande myndigheter vid armén och marinen-,

—--domkapitel och Stockholms stads konsistorium; stiftsnämnder;

lantmäterikontor; lantmätare.

3 $.

I avseende på expeditionernas förseende med stämpel gäller, med de
här nedan i 7 § nämnda undantag och med iakttagande av vad i 4 § stadgas
örn inteckningskontrollstämpel, denna tariff:

1 Senaste lydelse av angivna paragrafer i förordningen, se 1928:317 (där förordningen i
dess helhet är återgiven) samt 1929: 143 och 259, 1930:243, 1931:169, 1932:285 och 1933:378.

2 Förutvarande 47 § 1 mom. har upphört att gälla, se 1929:143.

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

Apoteksprivilegium — — — — — — —

» på landet..................

Auktorisation för skeppsklarerare:

i Stockholm och Göteborg

å andra platser ...............

Avflyttningsbelyg tor sjöman —---

Bevis angående domstols

tor allenast ett bevis.

angående anteckning om innehav av inteckningshandling
eller uppvisande av sådan hand
ling, tecknat å företedd handling................

annat, av underdomstol eller därstädes anställd
tjänsteman, — — — — — — — — — —

---av allenast 6 kronor.

rörande tillfälligt tillstånd att ombesörja skeppsklarering,

för visst fall .......................................

eljest •

annat, rörande tillstånd att utöva näring eller
yrke; lika med Tillståndsbrev.

uppgår till 1,000 kronor

angående uppvisande av inteckningshandling,
då det särskilt utfärdas ...........................

» om registrering av elektrisk anläggning:

— föra automobil ■

Avd.

Kr. ö

varom förmäles i 8 § 3 mom och 22 § 2 mom.
varom förmäles i 1 § 2 morn., 16 § 2 mom. och 17 § 2 mom. tjänstepensionsreglementet för arbetare					—fritt

annat

Fullmakt för — — — — — — — —

» för mäklare:

i Stockholm och Göteborg

i övriga städer.................

» , annan — — — — — — —

Körkort, innefattande tillstånd till förande av automobil
eller motorcykel,

då, efter återkallelse, nytt körkort utfärdas

Avd.

Kr. ö

Avd.

Kr. ö. Kr. ö

400

100

Avd.

Kr. ö

-fritt

fritt

400

100

- 20

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

	1 Avd.	2 Avd.	3 Avd.	4 Avd	5 Avd.
då det utfärdas såsom förnyat körkort jämlikt 15 § 5 mom. motorfordonsför-	Kr.	ö.	Kr.	ö.	Kr.	ö.	Kr.	ö.	Kr.	Ö.
ordningen .........................................	1	60	—	—	2	—	—	—	—	—
då det eljest utfärdas.................... ••• dock att körkort för krigsmakten tillhö-rande person, som under militärtjänst-	8	__			10

Protokoll, varigenom — — —--— —• — —

— — — uppgår till 1,000 kronor.........

» angående uppvisande av inteckningshandling
för anteckning om innehav .........

över ärenden angående förmynderskap och
godmanskap,— — — — — —---

Resolution, vilostånds-, — —--— — —--•

— — — överlåta fast egendom .......

angående tillstånd till eldbegängelse ...

» , överexekutors, i ärende som avses i 3

lagen den 6 mars 1899 örn verkställighet
i visst fall av utländsk domstols beslut...

s> eljest innefattande — — — — — -— —

fritt -

fritt —

fritt

I !

fri-------

fri------

i I I

fri

4 *.

Gravationsbevis, vare sig det tecknas å företedd handling eller särskilt
utfärdas, så ock protokoll eller särskilt bevis angående uppvisande av
inteckningshandling för anteckning om innehav skall, jämväl i fall, där
enligt 7 § frihet från stämpel eljest äger rum, förses med inteckningskontrollstämpel.
7

7 *.

Från stämpelavgift enligt detta kap. är kronan befriad.

Dessutom äro från stämpelavgift enligt detta kap. befriade:
akademier och statens undervisningsverk;

barnavårdsnämnder; dock —• --och behandling;

innehavare av nyttjanderätt till fast egendom, som tillhör staten eller
eljest antingen är upplåten till boställe för ämbets- eller tjänsteman inom
civil- och ecklesiastikstaterna eller i annan ordning är anslagen till sådan
befattningshavares avlönande eller besittes av kyrkor, akademier,
hospitaler eller andra allmänna inrättningar, i sådana på förvaltningsmyndighets
prövning beroende mål och ärenden, som angå förhållandet
mellan nyttjanderättsinneliavaren såsom egendomens brukare och det

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

allmänna såsom upplåtare, dock att befrielse från stämpelavgift icke
skall äga rum för utslag och resolutioner angående överlåtelse av arrendeeller
annan nyttjanderätt;

kommuner i---jämväl vintertid;

kyrkor;

pastorat i mål och ärenden angående ecklesiastikt boställe, som står
under pastoratets förvaltning, eller dess avkastning;
lappar i mål--— överförmyndare.

Frihet från stämpel enligt detta kap. — dock icke med avseende å
avskrift och bevis, som på begäran utfärdas till annan än part — äger

jämväl rum i mantals- och kyrkoskrivningsmål; i bevillningsmål----

i ärenden, som avses i förordningen örn moderskapsunderstöd; i ärenden,
som avses i lagen örn sterilisering av vissa sinnessjuka, sinnesslöa eller
andra som lida av rubbad själs verksamhet; i mål angående överträdelse
av lagen angående förbud mot införsel till riket av varor med oriktig
ursprungsbeteckning; så ock i ärenden angående arbetarskyddslagstiftningens
tillämpning, vilka handläggas av befattningshavare inom yrkesinspektionen.

Konungen äger--- — utländska hamnar.

8 §.

Följande enskilda handlingar skola, även där de äro utfärdade av offentlig
myndighet, förses med stämpel på sätt här nedan stadgas.

Bodmeribref; lika med Skuldebrev.

Bouppteckning efter avliden person skall, då den för inregistrering hos
domstol företes, utöver den stämpel som utgår enligt förordningen örn
arvsskatt och skatt för gåva, i enlighet med vad nedan angives beläggas
med stämpel efter sammanlagda värdet av de arvsandelar, för vilka vid inregistreringen
arvsskatt skall utgå eller jämlikt 19 § första stycket berörda
förordning skattefrihet åtnjutas, enligt den uppskattning, som sker jämlikt
förordningen örn arvsskatt och skatt för gåva (den stämpelpliktiga
egendomens värde).

Frihet från stämpel, varom nu är fråga, äger rum, därest den stämpelpliktiga
egendomens värde icke överstiger 50,000 kronor.

Stämpeln utgör,

när den stämpelpliktiga egendomens värde icke överstiger 100,000 kronor:
3 procent av det belopp, varmed samma värde överstiger 50,000 kronor; när

värdet överstiger

100.000 men icke 200,000 kr.: 1,500 kr. för 100,000 kr. oell 4 % av återstoden

200.000 » » 400,000 » : 5,500 » » 200,000 » » 5 %'' » »

400.000 » » 800,000 » : 15,500 » » 400,000 » »6 % » »

800.000 » : 39,500 » » 800,000 » » 7 %

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

dock att stämpelns belopp ej må överstiga 6 procent av den stämpelpliktiga
egendomens värde.

Vid tillämpning av denna tariff iakttages, att egendomens värde avjämnas
till närmast lägre fulla hundratal kronor.

Såsom särskild stämpelpliktig egendom, för vilken vid boupptecknings
inregistrering stämpel skall för sig beräknas, skall anses dels fideikommissegendom
dels äganderätt, som enligt 13 § andra stycket förordningen
örn arvsskatt och skatt för gåva skall anses såsom tillgång i dödsbo.

Från stämpeln avdragas dels lösen, som erlägges vid boupptecknings inregistrering
hos underdomstol i stad, eller, örn på grund av gällande föreskrifter
dylik lösen ej fordras, däremot svarande belopp, i den mån avdrag
för berörda lösen eller motsvarande belopp ej jämlikt 21 § förordningen
örn arvsskatt och skatt för gåva kan ske från arvsskatt, dels ock
på den stämpelpliktiga egendomen belöpande, förut enligt denna förordning
er lagd stämpelavgift för deklaration jämlikt 39 § 5:o) förordningen
örn arvsskatt och skatt för gåva, dock att genom sistnämnda avdrag stämpeln
ej må nedbringas till lägre belopp än det som skulle utgått, därest
gåvan ej medräknats i den stämpelpliktiga egendomen.

Omfattar dödsbo å flera orter befintlig egendom, däröver särskilda bouppteckningar
upprättats, skall stämpel erläggas vid inregistreringen i
den ort, där den avlidne vid dödsfallet varit eller bort vara mantalsskriven.

Se för övrigt 57—60 §§.

Byte av fast egendom —--—---------------—

Check; lika med Växel.

Deklaration, som avses i 39 § l:o)—4:o) förordningen örn arvsskatt och
skatt för gåva, skall, när den till vederbörande myndighet avlämnas, utöver
den stämpel som utgår enligt nyssnämnda förordning, förses med
stämpel enligt de för stämpelbeläggning av bouppteckning i denna
förordning stadgade grunder, därvid såsom den stämpelpliktiga egendomens
värde skall anses den deklarerade egendomens värde, i den mån
stämpel enligt denna förordning ej tidigare i sammanhang med arvfallet
beräknats för detsamma. Beträffande deklaration, som i 39 § 3:o) och 4:o)
nämnda förordning avses, skall härvid iakttagas, att stämpeln beräknas
som örn stämpelbeläggningen skett i samband med stämpelbeläggningen
i övrigt beträffande dödsboet och att stämpel åsättes till det belopp, som
utgör skillnaden mellan hela det sålunda beräknade stämpelbeloppet och
det belopp, som till stämpel redan erlagts.

Se för övrigt 57 — 60 §§.

Deklaration, som avses i 39 § 5:o) förordningen om arvsskatt och skatt
för gåva, skall, när den till vederbörande myndighet avlämnas, utöver den
stämpel som utgår enligt nyssnämnda förordning, förses med stämpel en -

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

ligt de för stämpelbeläggning av boupptecknig i denna förordning
stadgade grunder, därvid såsom den stämpelpliktiga egendomens värde
skall anses det värde, för vilket vid deklarationens avlämnande gåvoskatt
skall utgå. Ingår i den stämpelpliktiga egendomen gåva, för vilken
tidigare jämlikt denna förordning stämpel beräknats, skall vid stämpelbeläggningen
den sålunda erlagda stämpelns belopp avräknas.

Se lör övrigt 58—60 §§.

Delaktighetsbevis i inländskt bolag------------

Fideikommissbrev örn fast egendom skall, då det för lagfart företes,
utöver den stämpel som utgår enligt förordningen örn arvsskatt och skatt
för gåva, förses dels med stämpel enligt den i fråga örn stämpelbeläggning
av bouppteckning i denna förordning stadgade tariff, därvid såsom
den stämpelpliktiga egendomens värde skall anses det värde, varefter
arvsskatt skall utgå, dels ock med stämpel av 1 krona för varje fulla 100
kronor av den fideikommitterade egendomens enligt 10 § här nedan bestämda
värde.

Se för övrigt 10, 13 och 14 §§ samt 57—60 §§.

Fraktslut örn fartyg; se Certeparti.

Fördelskontrakt; se Avkomst av fast egendom.

Förlagsbevis; lika med Förskrivning; se Obligation.

Förnyelse av försäkring, —■----------------

Köp av fartyg (pråm) —--för köpet.

Sökes på grund av köpeavhandling örn fast egendom eller örn fartyg
hos offentlig myndighet inteckning eller på grund av köpeavhandling,
som nyss nämnts, eller köpeavhandling örn lösören, vilka i säljarens vård
kvarbliva, betalning för ogulden köpeskilling, skall köpeavhandlingen
förses med särskild stämpel av 40 öre för varje fulla 100 kronor av det
kapitalbelopp, för vilket inteckning eller betalning sökes;

dock är---i järnväg.

Se för övrigt 9, 10 och 13 §§ samt 34 § 2 mom.

Livränta: avhandling därom skall, då den för vinnande av inteckning
företes, förses med stämpel av 40 öre för varje fulla 100 kronor av livräntans
kapitalvärde.

Sökes på grund av avhandlingen hos offentlig myndighet betalning,
skall avhandlingen förses med stämpel av 40 öre för varje fulla 100 kronor
av det kapitalbelopp, för vilket betalning sökes;

dock är---i konkurs;

Se för övrigt 12 §.

Obligation, som utfärdas här i riket, skall---hundratal kronor;

dock att---eller tomträtt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

Sökes på — — — orsaken härtill.

Därest för särskilda delar av skuldbelopp utfärdats förskrivningar,
vilka uppenbarligen äro avsedda att utsläppas i den allmänna rörelsen,
galle angående dylik förskrivning, evad den är löpande eller ej, vad i
denna förordning är stadgat örn obligation, som utfärdas här i riket, ändock
att förskrivningen ej betecknats som obligation.

Se för övrigt 15, 16 och 27 §§.

Obligation, som utfärdats i utlandet, skall---- hundratal kronor.

I utlandet — — — orsaken härtill.

Därest hit till riket inkommit förskrivningar, som i utlandet utfärdats
för särskilda delar av skuldbelopp och vilka uppenbarligen äro avsedda
att utsläppas i den allmänna rörelsen, gäll© angående dylik förskrivning,
evad den är löpande eller ej, vad i denna förordning är stadgat örn obligation,
som utfärdats i utlandet, ändock att förskrivningen ej betecknats
som obligation.

Se för övrigt Certifikat oell 16 §.

Räkning, godkänd, skall, då den för vinnande av inteckning eller betalning
hos offentlig myndighet företes, förses med stämpel av 40 öre för
varje fulla 100 kronor av det kapitalbelopp, för vilket inteckning eller
betalning sökes;

dock är--- — i järnväg.

Skuldebrev skall, då det för vinnande av inteckning eller betalning hos
offentlig myndighet företes, förses med stämpel av 40 öre för varje fulla
100 kronor av det kapitalbelopp, för vilket inteckning eller betalning
sökes;

dock är skuldebrev fritt från sådan stämpel, då på grund därav fordran
bevakas i konkurs eller inteckning sökes i järnväg.

Då inteckning —--å skuldebrevet.

Skuldebrev skall ock varje gång detsamma för inteckningsåtgärd eller
anteckning örn innehav av handlingen ingives till inteckningsdomstolen
eller, där sådant enligt lag må ske, för ändamålet uppvisas vid annan
underrätt, förses med inteckningskontrollstämpel, dock icke i fall, där inteckning
på grund av skuldebrevet ej längre skall gälla.

Skuldebrev, som---- jämväl förses med inteckningskontrollstämpel.

Se för övrigt 17 och 18 §§.

Testamente skall, då det efter boupptecknings inregistrering ingives för
bevakning, utöver den stämpel som utgår enligt förordningen örn arvsskatt
och skatt för gåva, förses med stämpel enligt de för stämpelbeläggning
av bouppteckning i denna förordning stadgade grunder, därvid såsom
den stämpelpliktiga egendomens värde skall anses värdet av testamen
tstagaren tillfallen egendom, i den mån detta värde skolat vid stämpelbeläggning
enligt denna förordning av bouppteckningen efter den av -

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

lidne öka den stämpelpliktiga egendomens värde, därest hänsyn då tagits
till testamentet. Stämpeln beräknas, som örn stämpelbeläggningen skett
i samband med stämpelbeläggningen i övrigt beträffande dödsboet, och
stämpel åsättes till det belopp, som utgör skillnaden mellan hela det salunda
beräknade stämpelbeloppet och det belopp, som till stämpel redan
erlagts.

Avser bevakningen testamente, som sökanden icke har i sin besittning
eller som upprättats muntligen, och skall bevakningen förty ske genom
förordnandets tillkännagivande, uttages stämpeln genom stämpelbeläggning
av protokollet över bevakningen, när nämnda protokoll utlöses.

Se för övrigt 57—60 §§.

Testamente om fast egendom--------------------

23 $.

Där ej — — — andra lielarksstämplar.

Till handlingar, som för vinnande av lagfart, inteckning eller inskrivning
vid domstol företes, till äktenskapsförord, morgongåvobrev och avhandlingar
örn lösöreköp, vilka till underdomstol ingivas, till bouppteckningar,
till deklarationer, som omförmälas i förordningen örn arvsskatt
och skatt för gåva, samt till testamenten, som ingivas för bevakning, och
handlingar, som skola stämpelbeläggas såsom sådana testamenten, skola
begagnas dubbla beläggningsstämplar.

Örn användande--- —■ rubriken skuldebrev.

47 §.

1. De i 54 § 1, 2 och 4 mom. förordningen örn arvsskatt och skatt för
gåva meddelade bestämmelser skola äga motsvarande tillämpning beträffande
stämpel enligt denna förordning för bouppteckning, deklaration,
som omförmäles i förordningen örn arvsskatt och skatt för gåva, fideikommissbrev
om fast egendom, i den mån fråga är örn stämpel enligt den
för stämpelbeläggning av bouppteckning föreskrivna tariff, samt testamente,
som ingives för bevakning, så ock handling, som skall stämpelbeläggas
såsom sådant testamente.

Har den, som uppgivit död mans bo, därvid uppsåtligen dolt undan tillgång
av det värde eller lämnat annan falsk uppgift av sådan beskaffenhet,
att såväl skatt enligt förordningen örn arvsskatt och skatt för gåva
som i första stycket av detta moment omförmäld stämpel uttagits med
lägre belopp än som vederbort, eller har någon mot bättre vetande i deklaration
lämnat oriktig uppgift med påföljd, som nu sagts, skall vid bötesbeloppets
bestämmande tagas hänsyn till det sammanlagda felande beloppet
av skatt och dylik stämpel.

Underlåter någon att inom föreskriven tid avgiva deklaration, som skall
ligga till grund såväl för arvsskatt som för stämpel enligt denna förordning,
skall särskilt straff enligt denna förordning ej ådömas.

Kungl. Marits proposition nr 242.

VIII KAP.

Särskilda bestämmelser rörande vissa stämpelavgifter.

56 i

57 §.

Då synnerliga skäl därtill äro, må Konungen efter ansökan medgiva
att — vid beräknande av stämpel enligt denna förordning för bouppteckning,
deklaration som omförmäles i 39 § l:o)—4:o) förordningen örn arvsskatt
och skatt för gåva, fideikommissbrev örn fast egendom, i den mån
fråga är örn stämpel enligt den för stämpelbeläggning av bouppteckning
föreskrivna tariff, samt testamente, som ingives för bevakning, jämte
handling, som skall stämpelbeläggas såsom sådant testamente, — gåva,
som avses i 26 § förordningen örn arvsskatt och skatt för gåva, helt eller
delvis ej medräknas i stämpelpliktig egendom i dödsbo.

58 $.

För stämpel, varom i 57 § förmäles, svare envar arvinge eller testamentstagare
i förhållande till storleken av den på honom belöpande andelen
av den stämpelpliktiga egendomens värde, därvid likväl iakttages
att, därest avdrag skett för stämpel enligt denna förordning för deklaration
enligt 39 § 5: o) förordningen örn arvsskatt och skatt för gåva, dylik
stämpel tillgodoräknas den som erlagt densamma.

Skyldighet att erlägga stämpel enligt denna förordning för deklaration,
som avses i 39 § 5:o) förordningen örn arvsskatt och skatt för gåva, åligger
gåvotagaren.

59 §.

Bestämmelserna i 30, 45—49, 51 §§, 53 § 2 mom. och 56 § förordningen
örn arvsskatt och skatt för gåva skola äga motsvarande tillämpning rörande
stämpel enligt denna förordning för bouppteckning, deklaration,
som omförmäles i förordningen örn arvsskatt och skatt för gåva, fideikommissbrev
örn fast egendom, i den mån fråga är örn stämpel enligt
den för stämpelbeläggning av bouppteckning föreskrivna tariff, samt
testamente, som ingives för bevakning, så ock handling, som skall stämpelbeläggas
såsom dylikt testamente, och skall förty vad i 20 och 21 §§
och i övrigt i denna förordning stadgas mot förstnämnda bestämmelser
stridande icke äga tillämpning beträffande stämpel, som nu sagts.

Vid bedömande av fråga, huruvida vid tillämpning av 47 § 1 mom. A
förordningen örn arvsskatt och skatt för gåva anstånd med erläggande av

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

skatt eller stämpel enligt denna förordning må äga rum, skall sammanlagda
värdet av dödsboets kontanta medel och i nyssnämnda författningsrum
avsedda värdepapper jämföras med det sammanlagda beloppet av
dylik skatt och stämpel, och må i förekommande fall anstånd kunna medgivas,
såvida sammanlagda beloppet av skatt och dylik stämpel utgör
minst 500 kronor.

60 $.

Till ledning vid uträknande av stämpel, som i 59 § första stycket avses,
utfärdar Konungen erforderliga tabeller.

Denna förordning träder i kraft:

den 1 juli 1934 i de delar, som nedan ej särskilt angivas;
den 1 maj 1934 såvitt angår de i 8 § meddelade föreskrifterna rörande
stämpel å bouppteckning, deklaration som avses i 39 § l:o)—4:o) förordningen
örn arvsskatt och skatt för gåva, deklaration som avses i 39 § 5:o)
nyssnämnda förordning, fideikommissbrev örn fast egendom och testamente
ävensom såvitt angår 23 §, 47 § 1 morn., 57—60 §§ och rubriken
till VIII kap.;

den 1 januari 1935 såvitt angår ingressen till 3 §, de i 3 och 7 §§ meddelade
föreskrifterna örn stämpelfrihet i ärenden angående innehav eller
uppvisande av inteckningshaudling, ärenden enligt tjänstepensionsreglementet
för arbetare och ärenden enligt steriliseringslagen ävensom 4 §;

den 1 juli 1935 såvitt angår föreskriften i 3 § örn stämpelfrihet i ärenden
enligt civila tjänstepensionsreglementet; samt

å dag, som av Kungl. Majit bestämmes, såvitt angår föreskrifterna i
3 § örn stämpelavgift för bevis örn auktorisation eller tillstånd för ombesörjande
av skeppsklarering samt därav föranledd ändring i den under
samma paragraf upptagna rubriken »Fullmakt för mäklare eller
skeppsklarerare».

Vid tillämpning av förordningen i vad denna träder i kraft den 1 maj
1934 skall iakttagas, att stämpelavgift ej skall beräknas i dödsbo efter
person, som avlidit före nämnda dag, ej heller för deklaration av gåva,
därest deklarationen dessförinnan avgivits, samt att i stämpelpliktig
egendom i dödsbo efter person, som avlidit efter den 30 april 1934, ej skall
medräknas gåva, för vilken deklaration avgivits före den 11 januari 1934.

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

Förslag

till

förordning om stämpelfrihet vid utbyte av lottbrev mot aktiebrev
i anledning av solidariskt bankbolags ombildning till
bankaktiebolag.

Härigenom föror einas som följer:

Yad i 8 § förordningen den 19 november 1914 (nr 383) angående stämpelavgiften
är stadgat därom, att aktiebrev i inländskt aktiebolag skall,
innan det av bolaget utgives, förses med stämpel, skall icke hava avseende
å aktiebrev, som jämlikt 4 § lagen den 16 februari 1934 (nr 18) angående
solidariskt bankbolags ombildning till bankaktiebolag lämnas i utbyte
mot lottbrev, som utgivits av solidariskt bankbolag.

Aktiebrev, som sålunda är fritt från stämpel, skall vid utfärdandet av
bolaget förses med anteckning örn orsaken härtill. Angående skyldighet
att svara för aktiebrevs förseende med sådan anteckning ävensom i fråga
om ansvar för underlåtenhet att verkställa anteckning, åtal för sådan
förseelse samt förvandling och fördelning av böter, som härför ådömas,
skall vad i förordningen angående stämpelavgiften i nämnda avseenden
föreskrives beträffande aktiebrev i inländskt aktiebolag, som utfärdas i
utbyte mot aktiebrev i samma bolag, äga motsvarande tillämpning.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1934.

Förslag

till

förordning om stämpelfrihet för deklarationsbevis enligt
vapenkungörelsen.

Härigenom förordnas, att bevis över verkställd deklaration av skjutvapen,
varom förmäles i 3 § vapenkungörelsen, skall vara fritt från
stämpel.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1934.

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans Kungl.
Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms slott
den 9 mars 1934.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Undén, Schlyter, Wigforss, Möller. Levinson, Vennerström, Leo,
Engberg, Ekman, Sköld.

Efter gemensam beredning med ministern för utrikes ärendena samt
cheferna för justitie-, social-, kommunikations-, ecklesiastik- och handelsdepartementen
anmäler chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss,
fråga örn ändring i vissa delar av förordningen den 19 november
1914 (nr 383) angående stämpelavgiften, m. m. samt anför därvid:

1. Stämpelavgift för bouppteckningar m. ni.

Vid anmälan inför Kungl. Majit av finansplan och inkomstberäkning
för budgetåret 1934/1935 anförde jag, att jag ämnade framlägga förslag
rörande vissa ändringar i stämpelförordningen, i huvudsak innebärande
att bouppteckning efter avliden person skulle, utöver den stämpel som
utginge enligt förordningen örn arvsskatt oell skatt för gåva, beläggas
med stämpel efter värdet av behållningen i boet. Enahanda stämpelavgift
skulle vidare påföras bland annat vissa deklarationer enligt arvsskatteförordningen.
Stämpelavgiften vore avsedd att utgå först på den
del av boets tillgångar, som överstege 50,000 kronor, och att. uttagas med
låga procenttal, högst 6 procent. Avkastningen uppskattades till 6 miljoner
kronor och avsågs att bindas för avbetalning av lån med kort amorteringstid.

Förslag till ändringar av angiven innebörd i förordningen angående
stämpelavgiften har upprättats inom finansdepartementet. I samband
därmed har utarbetats förslag till förordning örn ändrad lydelse av 14 §
förordningen örn arvsskatt och skatt för gåva. Sistnämnda förslag innehåller
bestämmelse, att.från behållning i dödsbo avdrag icke får ske för
den ifrågasatta stämpelavgiften. Berörda författningsförslag ävensom
en till grund för utarbetandet av desamma liggande promemoria torde
få fogas som bilagor till statsrådsprotokollet (Bilaga 1 och Bilaga 2).

Över nämnda författningsförslag hava yttranden infordrats från statskontoret,
kammarrätten, riksräkenskapsverket, Överståthållarämbetet oell
länsstyrelsen i Malmöhus län.

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

Jag anhåller nu att få i huvudsak återge innehållet i de inkomna yttrandena,
i vad de avse det utarbetade förslaget till ändringar i förordningen
om stämpelavgiften.

I vissa av yttrandena förekomma uttalanden rörande lämpligheten av
att införa en stämpelavgift av ifrågasatt art.

Statskontoret anmärker, att den nu föreslagna stämpelavgiften vore i
likhet med fjolårets kvarlåtenskapsskatt avsedd att tagas i anspråk för
avbetalning å de även i innevarande års finansplan omförmälda, för bekostande
av utvidgade offentliga arbeten avsedda lånen med kort amorteringstid.
Den nya stämpelavgiften vore vidare likartad med kvarlåtenskapsskatten
såtillvida, att den skulle beräknas efter sammanlagda
värdet av behållningen i dödsbo, sedan den andel frånräknats, som vid
bodelning tillfälle efterlevande make. Vid nu angivna förhållande hade
ämbetsverket — som med hänsyn till den föreliggande remissens avfattning
funnit sig böra begränsa sin granskning till frågan örn den utformning
det remitterade skatteförslaget erhållit — likväl ej ansett sig böra
underlåta att erinra örn den principiella uppfattning, åt vilken ämbetsverket
gav uttryck i sitt yttrande till 1933 års riksdags bevillningsutskott
i anledning av Kungl. Maj:ts till nämnda riksdag i proposition nr 34 avgivna
förslag till förordning örn kvarlåtenskapsskatt m. m. I nämnda
yttrande bade ämbetsverket framhållit, att av berörda proposition framginge,
att bela inkomsten av arvs- och gåvobeskattningen vore avsedd att
tagas i anspråk för att möjliggöra en skyndsam återbetalning av medel,
som enligt den i statsverkspropositionen framlagda finansplanen skulle
upplånas för bekostande av utvidgade offentliga arbeten. I anledning
härav ville statskontoret ifrågasätta, huruvida det kunde anses lämpligt
att för speciellt utgiftsändamål binda inkomsterna av en allmän skatt
av arvs- och gåvoskattens art. Vad anginge den nya skatteform, som
kvarlåtenskapsskatten representerade, syntes det statskontoret, att förslaget
i denna del vore ägnat att redan av principiella skäl väcka tvekan.
Rätten till den vid dödsfall framträdande kvarlåtenskapen överginge omedelbart
till delägarna i dödsboet. Förekommande beskattning borde därför
träffa dessa delägares lotter, ej kvarlåtenskapen som helhet. En sådan
skatt kunde också medföra mycket ojämna verkningar. Statskontoret
ville i sådant hänseende framhålla den stora skillnaden i skattebelastning,
som komme att föreligga mellan två lika stora lotter, vilka
härrörde, den ena från en kvarlåtenskap av mycket stor omfattning, den
andra från en mindre sådan.

Kammarrätten uttalar, att med hänsyn till följderna i vissa avseenden
av en kraftigt skärpt beskattning å arvfallen egendom ämbetsverket ansåge
sig böra förorda, att man avvaktade verkningarna av de redan genomförda,
mycket stora förhöjningarna i skattesatserna för arvsskatt
och skatt för gåva, innan man skrede till en ytterligare förhöjning av

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

arvsbeskattningen. Kammarrätten åberopar härvid vissa synpunkter,,
som kammarrätten framhållit i sitt till 1933 års riksdags bevillningsutskott
avgivna yttrande rörande Kungl. Marits proposition med förslag
till karlåtenskapsskatt m. m. Sålunda bade kammarrätten påpekat
bland annat den inverkan, som en ökad beskattning av arvfallen egendom
kunde tänkas få i följande tre avseenden, nämligen därutinnan, att
dels benägenheten att genom särskilda dispositioner motverka det med
beskattningen avsedda syftet komme att främjas dels en nedgång i vissa
skatteintäkter efter hand komme att inträda dels ock dödsbon med svårrealiserbara
tillgångar komme att för uppbringande av medel till skattens
betalning åsamkas svårigheter och förluster. Örn man bedömde dessa
förhållanden allenast med utgångspunkt från det belopp, som nu ifrågasatta
stämpelavgifter vore avsedda att tillföra statsverket, i promemorian
beräknat till ett årligt medeltal av cirka 6 miljoner kronor, och därmed
jämförde den ökade skattebelastning, fjolårets förslag örn ändringar i
beskattningen av arvfallen egendom representerade, eller omkring 25 miljoner
kronor, kunde ju den anledning till oro, som i berörda avseenden då
förelåg, synas vara betydligt reducerad. Så enkelt läge dock ej saken
till. Man måste vid ett bedömande av dessa förhållanden även räkna
med den höjning av arvsskatten, som vid fjolårets riksdag genomfördesDenna
höjning finge nämligen betraktas såsom en mycket kraftig sådan,
i vilket avseende torde vara tillräckligt erinra därom, att med samma
grundval för beräkningen som den, efter vilken avkastningen av kvarlåtenskapsskatten
i 1933 års proposition till riksdagen uppskattades, eller
1930 års kvarlåtenskaper, de av riksdagen antagna nya skatteskalorna
för arvsskatten kunde antagas komma att öka denna skatts avkastning
till inemot 30 miljoner kronor från tidigare 15 ä 17 miljoner kronor. Dessutom
finge observeras, att de nu föreslagna nya stämpelavgifterna, vilka
enligt nyssnämnda beräkningsgrund borde i sin helhet inbringa bortåt
8 miljoner kronor, på grund av det höga belopp av 50,000 kronor, vartill
skattefriheten sträckte sig, ägde ett betydligt minskat skatteunderlag och
således vilade förhållandevis tyngre å de stämpelplikt underkastade förmögenheterna.
Skattebelastningen å arvfallen egendom vid antagandet
av föreliggande förslag komme å ena sidan att väsentligt understiga skattebelastningen
å dylik egendom enligt dc av Kungl. Majit vid 1933 års
riksdag framlagda arvsskatteförslagen, men å andra sidan att, särskilt
vad de högre lormögenhetsklasserna beträffade, avsevärt överstiga den
skattebelastning, de före den 1 juli 1933 gällande skatteskalorna åstadkoinme,
samt syntes till och med överträffa skattebelastningen enligt för
Englands dol angivna siffror, utom för så vitt anginge de mindre förmögenheterna
samt förmögenheter av den storleksordning, som mera sällan
här i landet förekomme.

Under hänvisning till vad kammarrätten sålunda anfört ville kammarrätten
såsom sin övertygelse uttala, att genom antagandet av nu förelig

Kungl. Majrts proposition nr 242.

Sande förslag i förening nied de vid 1933 års riksdag genomförda ändringarna
i förordningen om arvsskatt och skatt för gåva uppkoinme en
total skattebelastning å arvfallen egendom av sådan betydenhet, att de
synpunkter, kammarrätten, enligt vad ovan sagts, i sitt yttrande till bevillningsutskottet
framförde, även i avseende å berörda förslag ägde full
giltighet. Kammarrätten ville därför i fråga örn den ökade beskattningens
inverkan på benägenheten till särskilda dispositioner i skattelindrande
syfte samt nedgången i vissa skatteintäkter hänvisa till sitt yttrande
till bevillningsutskottet. I förstnämnda avseende var nämnda yttrande
av följande innehåll:

»Kammarrätten finner sig ej böra underlåta att fästa uppmärksamheten
på vissa följder ur beskattningssynpunkt, som förslagets genomförande
kan befaras komma att medföra. Kammarrätten syftar härvid först och
främst på vad ämbetsverket tidigare, då det ifrågasatts att genom skärpt
beskattning, särskilt av förmögenhet, öka det allmännas intäkter, anfört
därom att en dylik skärpning kunde befaras komma att hos vederbörande
skattskyldiga alstra benägenhet att genom särskilda dispositioner,
inom och utom lagens råmärken, motverka det med beskattningen avsedda
syftet. Med uppläggningen av arvsbeskattningen på det nu föreslagna
sättet skulle möjligheten att på fullt legalt sätt vidtaga dylika
dispositioner ökas. Höjningen av det skattefria beloppet och mildringen
av skatteskalorna, såvitt angår gåvor intill viss gräns, skulle underlätta
och helt visst även locka till att medelst successiva gåvor med lagom avpassad
mellantid överflytta egendom å barn eller andra, som eljest skulle
erhållit densamma först efter givarens död. Därest givarens livstid varar
tillräckligt länge, kan på detta sätt en avsevärd minskning av den
blivande kvarlåtenskapen åstadkommas och därmed beskattningen helt
eller delvis undvikas. En förmögenhet kan vidare minskas genom lämnande
av periodiska understöd, vilka beskattas allenast på den allmänna
beskattningens väg. De redan nu särskilt beträffande fastigheter å landet
förekommande släktköpen torde, i händelse den föreslagna höjningen
av arvsbeskattningen genomföres, komma att betydligt öka i antal och
köpeskillingen därvid allt mera närma sig den gräns, då ett benefikt fångkan
anses konstaterat. Vad beträffar möjligheterna att på illegal väg
undandraga sig ifrågavarande skatter bör det framhållas, att det möter
icke ringa svårighet att hålla kontroll över att sådant undandragande icke
sker förmedelst gåvor, för vilka skatt ej erlägges.»

Härtill ville kammarrätten nu anmärka, att höjningen av det skattefria
beloppet för den föreslagna nya stämpelavgiften måste än mer locka
till att medelst gåva överflytta egendom a barn eller andra. Örn till
exempel en man med betydlig förmögenhet överlämnade en gåva till belopp
av 50,000 kronor till en var av 10 bröstarvingar eller sålunda sammanlagt
500,000 kronor, belöpte därå en sammanlagd gåvoskatt av allenast
23.900 kronor, under det att det belopp, som därigenom kunde komma
att undandragas i arvsskatt jämte den särskilda nu föreslagna stämpelavgiften,
mycket väl kunde uppgå till 20 procent av den överlämnade
egendomens värde eller således 100,000 kronor (maximum läge i närheten
.av 26 procent av 500,000 kronor eller således 130,000 kronor).

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

Med avseende på nedgången i vissa skatteintäkter anförde kammarrätten
i sitt nyssberörda yttrande till bevillningsutskottet:

»En annan menlig följd av arvsbeskattningens höjning i så väsentlig
grad som nu föreslagits torde bliva, att nedgång i skatteintäkterna å inkomst
av kapital och av rörelse samt å förmögenhet kommer att inträda.
En dylik nedgång lärer förorsakas, ej blott därav att i många fall en
icke ringa del av arvfallen förmögenhet tages i anspråk för arvsskattens
gäldande, utan även därav att de enskildas lust att spara och bilda kapital
med all säkerhet kommer att i hög grad förminskas, då de hava att emotse,
att en avsevärd del av det hopsparade kapitalet fråntages deras arvingar
i form av arvsskatt. Även örn denna verkan icke i mera kännbar
grad gör sig gällande under de allra närmaste åren efter arvsbeskattningens
omläggning, torde det icke kunna betvivlas, att efter några få års
förlopp så skall bliva fallet. Är detta för statens del en betydande nackdel,
kan det, såvitt angår skatt å inkomst, bliva rent av bekymmersamt
för kommunerna, vilka icke få någon del av arvsskatten och som ej äga
samma möjligheter som staten att på annan väg förskaffa sig skatteintäkter.
»

I fråga örn svårigheter och förluster, som enligt kammarrättens mening
kunna uppkomma för dödsbon därest den ifrågasatta stämpelavgiften
kommer att införas, anför kammarrätten:

»Vad beträffar dödsbon med svårrealiserbara tillgångar har kammarrätten
i sitt yttrande till bevillningsutskottet framhållit, hurusom i en
del av de i anledning av propositionen angående kvarlåtenskapsskatt vid
1933 års riksdag väckta motionerna vidrörts de svårigheter och förluster,
som den då föreslagna avsevärt ökade arvsbeskattningen kunde förväntas
medföra för dödsbodelägare i sådana fall, då kvarlåtenskapen helt och
hållet eller till sin huvudsakligaste del utgjordes av svårrealiserbara tillgångar
såsom fastigheter, i allmänna handeln ej gångbara aktier, en industriell
anläggning eller en affärsrörelse. Kammarrätten har emellertid
i sitt yttrande ej ingått på frågan örn dessa svårigheter och förluster
i vidare mån än såvitt anginge den obillighet, som i många fall läge däri,
att dels vid arvsskatteberäkningen fastighets värde bestämdes efter taxeringsvärdet
dels ock värdet av andra tillgångar städse måste bestämmas
efter förhållandena vid tiden för dödsfallet även örn därefter betydande
värdeförändringar ägt rum. Jämte det kammarrätten åberopar vad
kammarrätten i sistberörda avseenden i sitt yttrande till bevillningsutskottet
anfört, tillåter sig kammarrätten erinra därom, att riksdagen i sin
skrivelse den 27 juni 1933 anhållit, att Kungl. Maj.-t ville låta föranstalta
örn en allsidig utredning rörande bland annat frågan örn beredande av
möjlighet till särskild uppskattning av det värde, vartill fast egendom
skall för beräknande av arvsskatt upptagas, samt för riksdagen snarast
möjligt framlägga de förslag, till vilka utredningen kunde giva anledning.
Innan kännedom erhållits, örn och i vad mån denna utredning kan leda
till författningsändringar, varigenom en många gånger förekommande,
icke avsedd hårdhet i beskattningen skall kunna undvikas, synes det välbetänkt
att icke genom en ökad beskattning göra dess hårdhet i dessa fall
än mer framträdande.

Beträffande do svårigheter och förluster, som för dödsbons vidkommande
i andra än de av kammarrätten tidigare särskilt behandlade fallen
kunna bliva en följd av den ökade skattebelastningen å arvfallen egenBihang
till riksdagens protokoll 193A. 1 sami. Nr iH2.

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

dom, är frågan härom svårbedömbar. Sedan emellertid särskilda utskottet
vid 1933 års riksdag för att söka bringa någon klarhet häri låtit verkställa
en vidlyftig, huvudsakligen statistisk utredning beträffande vissa
under tiden 1 januari 1931—31 mars 1933 registrerade bouppteckningar,
därvid särskilt frågan örn dödsbons likviditet blivit belyst, anser sig kammarrätten
numera med stöd av det material, som sålunda står till förfogande,
kunna göra det uttalandet, att ehuru några bestämda slutsatser
av berörda material ej kunna dragas, detsamma dock synes vara av beskaffenhet
att förstärka det intryck, som, enligt vad som framgår av handlingarna
till de vid 1933 års riksdag behandlade förslagen örn vissa skatter
å arvfallen egendom, på många håll förefinnes örn nödvändigheten av
att vid tilltänkt ökning av dessa skatter taga i betraktande de ovan omförmälda
svårigheter och förluster, som skatteökningen kan medföra.»

Kammarrätten berör även frågan huruvida, därest en ökning av arvsbeskattningen
anses böra komma till stånd, denna bör åstadkommas genom
införande vid sidan av den nuvarande arvslottsskatten av en skatt
å arvfallen egendom i dess helhet. Härutinnan anför kammarrätten:

»Under det att grunden för en arvslottsbeskattning är den förmögenhetstillväxt,
arvets tillträdare i följd av dödsfallet vinner, är grunden
för beskattningen av den arvfallna egendomen i dess helhet uppfattningen
av skatten såsom ett komplement till den beskattning, arvlåtaren
haft att utgöra. När fråga är örn anordnande av skatt på arvfallen egendom,
torde väl under sådana förhållanden vara riktigast att välja antingen
den ena eller den andra linjen. Att därvid gå fram efter bägge dessa
linjer, torde vara olämpligt redan av det skälet, att det synes helt uteslutet
att ernå någon hållpunkt för ett riktigt avvägande av deras förhållande
till varandra, varjämte en parallellism av ifrågavarande art,
åtminstone på det sätt den enligt föreliggande förslag är avsedd att ordnas,
måste skapa oreda och besvär vid skattesatsernas tillämpning och
svårighet för de enskilda att överblicka skatteförfattningarnas ekonomiska
verkningar.

Vad så beträffar kammarrättens ställning till frågan, örn överhuvud
taget en kvarlåtenskapsskatt kan vara en lämplig form för anordnande
av skatt å arv, hyser kammarrätten, såsom framgår av dess yttrande till
bevillningsutskottet, till vilket yttrande kammarrätten ber att få hänvisa,
principiella betänkligheter mot denna form för beskattning. Dessa
betänkligheter kunna i det väsentliga uttryckas så, att en dylik skatt
icke, på sätt bör ske, då det gäller en efterbeskattning av avliden persons
förmögenhet, tager hänsyn till den tid, den avlidne innehaft förmögenheten
och att denna skatteform icke kan anpassas efter arvingarnas
skyldskap till arvlåtaren och deras ekonomiska bärkraft. Nackdelarna
i sistberörda avseende bliva så mycket mer i ögonen fallande, då, såsom
fallet var med det vid 1933 års riksdag framlagda förslaget till kvarlåtenskapsskatt,
med vilket det remitterade förslaget därutinnan överensstämmer,
ansvaret för skatten lägges å alla arvs- och testamentstagare i
förhållande till deras andelar och skatten således i verkligheten fungerar
såsom ett slags arvslottsskatt. Den synpunkt, som i fråga om delägarnas
ekonomiska bärkraft kom till uttryck i kammarrättens yttrande,
synes också hava varit av stor betydelse, då man genom 1894 års
stämpelförordning övergick från en kvarlåtenskapsbeskattning till en
arvslottsbeskattning. I det kommittébetänkande av den 27 oktober 1893,

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

som låg till grund för den till 1894 års riksdag avlåtna propositionen i
ämnet, yttrades bland annat följande. ''Örn en person vid sin död efterlämnar
tillhopa 5,000 kronor, verkar skatten därå tydligen mycket olika,
örn arvet tillfaller en person, eller örn detsamma skall fördelas på tio
eller ännu flera händer. En sådan ojämnhet i skattens verkan står uppenbarligen
illa tillsammans med den grundsats, som numera inom skattelagstiftningen
framträder med ett allt starkare krav på erkännande,
nämligen den, att skatten bör lämpas efter skatteförmågan.’ På sätt
kammarrätten anförde i sitt yttrande till bevillningsutskottet, anser alltså
kammarrätten, att den påbyggnad av arvsbeskattningen, som må vara
behövlig för en ökning av statsverkets inkomster, bör verkställas inom
ramen för arvslottsskatten med ändring av de för denna gällande skalorna.
Enligt kammarrättens mening bör nämligen på den vägen kunna
enås ungefär samma ekonomiska resultat av skatten med en ökad skattebelastning
å arvfallen egendom efter en progression, likartad med den,
som skulle gälla för den föreslagna nya stämpelavgiften, men med rättvisare
utfall för dem, som äro och själva anse sig ansvariga för skatten,
nämligen arvs- och testamentstagarne.»

Överståthållarämbetet förklarar, att, därest med hänsyn till det statsfinansiella
läget en ökning av skatt å avliden persons kvarlåtenskap ansåges
påkallad, ämbetet icke hade något att erinra emot den föreslagna
skatten. Ämbetet ansåge sig härvid böra framhålla, att det skäl, som
av ämbetet föregående år anfördes mot den då ifrågasatta kvarlåtenskapsskatten,
icke torde kunna med samma styrka åberopas i fråga örn
den nu föreslagna jämförelsevis låga stämpelavgiften för behållningen
i mera förmögna dödsbon.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anför:

»Den ifrågasatta beskattningen av behållningen i dödsbo är ju, såsom
också i den remissen åtföljande promemorian anmärkes, av samma natur
som den i proposition till 1933 års riksdag föreslagna kvarlåtenskapsskatten,
fastän med hänsyn till att det denna gången gäller betydligt
mindre belopp, bestämmelserna härom ansetts lämpligen kunna inarbetas
i nu gällande stämpelförordning. I sitt den 27 februari 1933 över
sagda proposition avgivna utlåtande ansåg sig länsstyrelsen icke böra
biträda denna form av beskattning utan uttalade sig för en måttlig höjning
av arvs- och gåvoskatten inom ramen av då gälland^ bestämmelser.
Detta blev ju också i stort sett statsmakternas beslut. Länsstyrelsen finner
knappast någon anledning föreligga att frånträda sin då intagna
ståndpunkt.»

Länsstyrelsen sammanfattar sin ståndpunkt sålunda, att, örn och i den
mån arvfallen egendom och gåva på grund av statsfinansiella skäl ansåges
böra belastas med högre stämpelavgift, varom givetvis meningarna
kunde vara synnerligen delade, länsstyrelsen för sin del skulle vilja
förorda, att detta skedde genom en höjning över lag av nu utgående avgifter
för arv och gåva.

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

De enligt det remitterade utkastet föreslagna allmänna grunderna för
beräkningen av ifrågavarande stämpelavgift, såsom innehållet av begreppet
stämpelpliktig egendom, reglerna för värdering av sådan egendom
och skattskyldighetens omfattning, hava i de remitterade yttrandena i
allmänhet lämnats utan erinran. Dock hava vissa av dessa frågor gjorts
till föremål för uttalanden av kammarrätten och länsstyrelsen i Malmöhus
län.

Kammarrätten anför, att den ojämna fördelningen av skatten ur arvseller
testamentstagares synpunkt framstode i ännu skarpare dager, då,
såsom vore fallet med det nu föreliggande förslaget till ändringar i förordningen
angående stämpelavgiften, stämpelplikt för egendom inträdde
först när den stämpelpliktiga egendomens värde översteg 50,000 kronor
och skatteprogressionens maximum uppnåddes redan vid ett belopp av
800,100 kronor. Härav torde följa, att det måste bliva en ej alltför ovanlig
företeelse, att av två personer, som ur olika dödsbon erhölle arv eller
testamente, den ene, som mottagit ett icke obetydligt belopp, ej överstigande
50,000 kronor, ginge helt fri från att betala stämpelavgift enligt
stämpelförordningen, under det att den andre, som erhållit ett avsevärt
mindre belopp, finge erlägga dylik avgift efter något av skalans högre
procenttal. Skulle en kvarlåtenskapsskatt införas, ansåge kammarrätten
det vara av vikt, att ej därigenom avstegen från skatteförmågoprincipen
bleve alltför mycket framträdande. Då redan en proportionell
kvarlåtenskapsskatt, som utginge å egendom i dödsbo, däri flera personer
vore delägare med olika andelsbelopp, bröte mot denna princip, innebure
kammarrättens uttalande, att vid en skatt av berörda art skattefriheten
ej borde utsträckas för långt och att progressionen borde vara svag.
Att beträffande skattefriheten skapa överensstämmelse mellan nu ifrågavarande
stämpelavgift och en eventuell fristående förmögenhetsskatt syntes
ej vara någon angelägenhet av vikt.

Kammarrätten anser vidare, att en så stark ökning av beskattningen
av arvfallen egendom, som redan skett och ytterligare vore föreslagen,
häntydde på önskvärdheten av en revision av bestämmelserna örn
eftergift av skatt, i ändamål att något motverka den skärpning av obilligheten
av tätt på varandra följande beskattningar av arvfallen egendom,
som en starkt ökad skatt åstadkomme. I samband med en dylik
revision skulle möjligen en ändring jämväl av bestämmelserna örn anstånd
med skattens erläggande kunna tänkas bliva föremål för övervägande.

Länsstyrelsen i Malmöhus län erinrar därom att år 1933 den ändringen
genomfördes i arvsskatteförordningens regler för värdering av egendom,
att fideikommissrätt skall betraktas som nyttjanderätt och ej, såsom ditintills
varit fallet, som äganderätt. Länsstyrelsen vore emellertid av den
uppfattningen, att, även med en sådan lättnad för fideikommissen, dessa,
åtminstone när det gällde fast egendom, vore mer än tillräckligt betunga -

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

de redan genom den nu gällande arvsbeskattningen, varför länsstyrelsen
funne sig böra föreslå, att fideikommissegendom, i allt fall när den bestode
av fastighet, undantoges från den i förslaget avsedda beskattningen.
— Enligt länsstyrelsens förmenande borde vidare minimigränsen
för det beskattningsbara beloppet nedsättas från 50,000 kronor till förslagsvis
20,000 kronor, med den jämkning i skattetariffen, som därav kunde
befinnas lämplig.

Rörande den författningstekniska utformningen av förslaget ävensom
därmed sammanhängande frågor förekomma i yttrandena vissa uttalanden.

Statskontoret, som icke haft något att erinra mot utformningen av förslaget
i och för sig, anför, att det med hänsyn till det speciella och tidsbegränsade
ändamål, som den nya bouppteckningsstämpeln avsåge att
fylla, syntes kunna ifrågasättas, örn icke bestämmelserna härom lämpligen
borde hava sin plats i en särskild författning hellre än i stämpelförordningen.

Kammarrätten anför:

»Vad först angår det sätt, som här valts för införande av en ytterligare
skatt å arvfallen egendom i dess helhet, vill kammarrätten däremot anmärka,
att stämpelförordningen synes mycket litet ägnad för en påbyggnad
i sådant syfte, enär — på sätt det framlagda förslaget örn ändringar
däri utvisar — rent tekniskt sett betydande svårigheter möta att bringa
de nya bestämmelserna i stämpelförordningen i samklang med de ur samma
förordning tidigare utbrutna delar, som bilda stommen för förordningen
örn arvsskatt och skatt för gåva. Lyckligare synes det kammarrätten
hava varit, örn dessa nya bestämmelser inarbetats i arvsskatteförordningen
eller, örn alltför stora hinder härför mött, fått utgöra en självständig
förordning, på sätt fallet var med det vid föregående års riksdag framlagda
förslaget örn kvarlåtenskapsskatt. Att det belopp den nya stämpelavgiften
är avsedd att inbringa är väsentligt lägre än det belopp, den förra
året föreslagna kvarlåtenskapsskatten avsåg att tillföra statsverket, utgör
ej något skäl för att icke välja den i formellt avseende lämpligaste
anordningen.

I fråga örn bestämmelserna angående stämpelbeläggning av deklaration,
som avses i 39 § l:o)—4:o) förordningen örn arvsskatt och skatt för gåva,
må anmärkas, att såvitt angår de i l:o) och 2:o) av nämnda paragraf omförmälda
fallen anledning saknas att tala örn viss del av den deklarerade
egendomens värde, enär det här är hela den deklarerade egendomens värde,
som lägges till grund för stämpelbeläggningen. Beträffande det i
2:o) avsedda fallet torde det icke heller vara behövligt eller ens riktigt
att meddela föreskrift örn beräkning av stämpeln och stämpels åsättande
''sorn örn stämpelbeläggningen skett i samband med stämpelbeläggningen
i övrigt beträffande dödsboet’ etc. Stämpelbeläggningen av deklaration
i sistberörda fall lärer nämligen ej hava något samband med stämpelbeläggningen
av dödsbos egendom.

Vad angår testamente, som efter boupptecknings inregistrering ingives
för bevakning, avvika i avseende å stämpelbeläggningen de föreslagna
bestämmelserna från motsvarande bestämmelser i förordningen örn arvs -

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

skatt och skatt för gåva. Enligt sistnämnda förordning är det protokollet
över bevakningen, som stämpelbelägges, då protokollet utlöses. Sistnämnda
sätt för stämpelavgiftens uttagande gäller enligt det nu föreliggande
förslaget allenast i fråga örn testamente, som sökanden ej har i sin besittning
eller som upprättats muntligen. I övrigt sker skattens uttagande
genom stämpelbeläggning av själva testamentshandlingen, då densamma
ingives för bevakning. Enär de i arvsskatteförordningen intagna bestämmelserna
örn att i nu berörda fall skatten skall uttagas genom stämpelbeläggning
av protokollet över bevakningen, på sätt framgår av det
den 27 oktober 1893 avgivna kommittébetänkandet angående bland annat
utvidgning av arvsbeskattningen (sidan 82), i första band motiveras av
särskilda hänsyn till testamentstagaren, synes skäl ej föreligga att låta den
nya stämpelavgiften uttagas på annat sätt än som gäller för arvsskatten.
Detta innebär, att de bestämmelser, som i nu ifrågavarande avseende äro
behövliga, på sätt skedde enligt tidigare stämpelförfattningar, böra få sin
plats under rubriken: Protokoll i den i 3 § i stämpelförordningen intagna
tabell, som behandlar stämpelbeläggning av statsmyndigheters expeditioner.
Härtill finnes desto större skäl, som det måste betecknas såsom en
©egentlighet, att, på sätt i det nu framlagda förslaget till ändringar i
stämpelförordningen sker, i dess 8 §, som handlar örn stämpel till enskilda
handlingar, bestämmelser meddelas örn stämpelbeläggning av protokoll
över bevakning av testamente, som ej finnes i sökandens besittning eller
är muntligen upprättat, ehuru sådant protokoll otvivelaktigt är en statsmyndighets
expedition. Ändring i förevarande avseende i förslaget för
med sig ändringar på en del andra ställen i samma förslag.

Den hänvisning, som i 47 § gives till vissa författningsrum i arvsskatteförordningen,
synes kammarrätten hava föga betydelse i fråga örn fideikommissbrev
örn fast egendom, testamente och protokoll över testamentsbevakning.
»

Riksräkenskapsverket finner det föga rationellt, att bestämmelserna örn
arvs- och gåvobeskattningen — såsom nu föreslagits — uppdelas på å ena
sidan den speciella förordningen avseende arvsskatt och skatt för gåva
och å andra sidan den allmänna förordningen avseende stämpelavgiften.
Enligt ämbetsverkets uppfattning borde nu ifrågasatta höjning av arvsoeh
gåvobeskattningen regleras antingen genom särskild förordning eller
— vilket syntes vara att föredraga — genom erforderliga bestämmelsers
inarbetande i förordningen örn arvsskatt och skatt för gåva. Av det inom
finansdepartementet utarbetade förslaget till förordning örn ändring i
vissa delar av förordningen angående stämpelavgiften framginge ock det
intima beroende, i vilket de föreslagna nya bestämmelserna i denna förordning
stöde till bestämmelserna i förordningen angående arvsskatt och
skatt för gåva. Vid bedömande av frågan örn de nya skattebestämmelsernas
ställning i författningshänseende vore vidare att uppmärksamma
önskvärdheten av att i fråga örn stämpelmedlens redovisning å riksstaten
framdeles en uppdelning av hithörande inkomsttitel komme till stånd,
varvid de från arvs- och gåvobeskattningen härrörande inkomsterna helt
skulle avskiljas från övriga stämpelmedel. För genomförande härav torde
emellertid erfordras, att vid arvs- och gåvobeskattningen särskilda stämp -

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

lar komme till användning. Även nied hänsyn härtill syntes lämpligast,
att arvs- och gåvobeskattningen i sin helhet reglerades i en och samma
författning.

Överståthållarämbetet förklarar, att ämbetet ej haft annat emot den formella
avfattningen av författningsbestämmelserna att erinra än att, då
den föreslagna skatten till sin natur vore en skatt å kvarlåtenskap, det
syntes ämbetet lämpligast, att de nya stadgandena inarbetades i den nu
gällande arvsskatteförordningen.

Vid framläggande förlidet år av finansplanen för innevarande bud- Departementsgetår
föreslog jag, att vissa särskilda statsinkomster skulle bindas för att chefmbereda
medel till en snabb återbetalning av den för finansieringen av
den föreslagna utvidgningen av de offentliga arbetena behövliga upplåningen.
För detta ändamål borde avses hela avkastningen av arvs- och
gåvobeskattningen, vilken beskattning föreslogs skola utbyggas med en
kvarlåtenskapsskatt i samband med att skatteskalorna för arvslotter
skärptes.

Anledningen för mig att välja denna väg att öka statsverkets inkomster
var i första hand, att det föreföll skäligt att låta den verkligt bärkraftiga
förmögenheten lämna ett större bidrag till täckande av statens
utgifter. Enligt vad som framgår av den till föregående års riksdag avlämnade
propositionen med förslag till förordning örn kvarlåtenskapsskatt
hade jag vid övervägande av lämpligaste sättet att uttaga den
ökade skatten på förmögenhet icke funnit mig böra föreslå en skärpning
av den förmögenhetsskatt, som utgår i samband med inkomstskatten.
Jag uttalade i detta sammanhang, att det icke skulle möta
några större svårigheter att finna helt nya former för en fristående förmögenhetsbeskattning,
men att detta i dåvarande läge icke synts påkallat,
enär en anknytning utan olägenhet kunde vinnas till den form av
förmögenhetsbeskattning, vi redan ägde i arvsskatten. Jag anförde vidare,
att en ökning av statsverkets inkomster genom arvsskattemedlen
kunde åvägabringas efter olika principer. Enklast syntes måhända vara
att inskränka sig till att ändra skalorna i de för de särskilda arvsklasserna
gällande tarifferna. Med fasthållande av utgångspunkten, att vad som
i huvudsak åsyftades vore en utökning av förmögenhetsbeskattningen såsom
sådan, hade jag ej funnit denna väg vara den lämpligaste. I stället
förordade jag, att vid sidan av en skärpning av den förefintliga arvslottsbeskattningen
uttoges en skatt av kvarlåtenskapen i dess helhet. En dylik
s. k. kvarlåtenskapsskatt anpassade sig icke efter arvingarnas skyldskap
till arvlåtaren och efter arvslotternas storlek. Motiveringen för en dylik
skatt vöre nämligen, att den utfyllde eller ersatte förmögenhetsskatt i
annan form. Skatten borde alitsa uttagas, där principiellt sett en högre

24 Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

belastning å arvlåtarens förmögenhet under dennes livstid varit på sin
plats.

Enligt vad jag anfört vid anmälan inför Kungl. Majit av årets statsverksproposition
bör jämväl för nästkommande budgetår avkastningen
av arvs- och gåvobeskattningen tagas i anspråk för avbetalning av lån
med kort amorteringstid, varjämte vid nämnda utgiftspost bör bindas
även den extra inkomst- och förmögenhetsskatten. För finansiering av
lånebudgeten är emellertid erforderligt ett ytterligare, till 6 miljoner kronor
beräknat belopp. I överensstämmelse med vad jag i motsvarande
hänseende föreslog föregående år, anser jag att nämnda belopp bör uttagas
genom beskattning av den bärkraftiga förmögenheten. Då finansplanen
förutsätter att avbetalningen av omförmälda lån skall ske medelst
vissa för detta ändamål bundna skattemedel, har jag ej ansett den ifrågavarande
förmögenhetsbeskattningen böra anordnas genom utbyggnad av
någon av de skatteformer, som i övrigt äro tagna i anspråk för balansering
av skattebudgeten. Det har i några av yttrandena ifrågasatts, att
ökningen av förmögenhetsbeskattningen borde ske i form av skärpning
av skalorna för arvs- och gåvoskatten. Med hänsyn till den icke obetydliga
ökning av skattesatserna i arvsskatteförordningen, som föregående år
genomfördes utan att samtidigt, på sätt jag föreslagit, någon del av det
då erforderliga beloppet uttogs genom en beskattning principiellt avseende
arvlåtarens förmögenhet, har jag emellertid funnit den sålunda angivna
utvägen mindre lämplig. Det synes under sådana omständigheter naturligt,
att möjligheten att uttaga det erforderliga beloppet genom beskattning
av den samfällda behållningen i dödsbo träder i förgrunden.

Beträffande de invändningar, som framställts mot denna skatteform,
vill jag till en början framhålla, att, då densamma principiellt är att uppfatta
som en till tidpunkten för ägarens död uppskjuten beskattning av
hans förmögenhet, vilken beskattning av hänsyn till ägaren icke fördelats
att äga rum årligen redan under hans livstid, och skatten endast såtillvida
äger sammanhang med arvsskatten, att den utgår jämsides
med denna, det synes föga rationellt att mot ifrågavarande form av beskattning
anföra den omständigheten, att den lämnar ur sikte arvingarnas
skyldskap till arvlåtaren och behållningens allt efter arvingarnas antal
växlande fördelning i arvslotter. Skatteanspråket framstår som en
statens fordran, uppkommen under den avlidnes livstid, som göres gällande
först i hans dödsbo vid sidan av övriga fordringar, som skola likvideras
innan någon behållning uppstår för arvingarna, låt vara att det av
olika skäl synts lämpligt att beräkna skatten på dödsboets behållna tillgångar
och således låta den utgå först efter övriga fordringar. Ser man
saken ur denna synpunkt, vilken principiellt måste framstå såsom riktig,
saknas uppenbarligen fog för den nyss berörda invändningen mot ifrågavarande
skatteform. En annan sak är, att med den nu angivna princi -

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

piella utgångspunkten det kunde synas riktigt att göra skattens storlek
beroende av det antal år, varunder förmögenheten tillhört den avlidne.
Av tekniska skäl kan emellertid ett sådant förfaringssätt knappast komma
i tillämpning. Ihågkommas bör därjämte, att, såsom nyss anmärkts, behållningen
i dödsboet blir avgörande för skattens storlek, och att staten
således, därest den avlidne under längre eller kortare tid varit ägare av
större förmögenhet än han vid sin död efterlämnat, kan sägas avstå från
att göra gällande ett skatteanspråk, som ur nyssnämnda synpunkter eljest
principiellt föreligger.

Med anledning av de av kammarrätten uttryckta farhågorna för att
ifrågavarande beskattning skulle medföra svårigheter och förluster i sådana
fall, då kvarlåtenskapen helt och hållet eller till huvudsakligaste del
utgöres av svårrealiserbara tillgångar, ber jag få omnämna, att jag i annat
sammanhang ämnar föreslå, att till årets riksdag framlägges förslag
örn särskild uppskattning av det värde, vartill fast egendom skall för beräknande
av arvsskatt upptagas.

Jag föreslår alltså att med det svenska skattesystemet införlivas en
stämpelavgift för behållning i dödsbo. Enär den årliga inkomst, som denna
stämpelavgift är avsedd att tillföra statsverket, väsentligt understiger den
årliga ökning av arvsskattemedlen, som det av Kungl. Maj:t till 1933 års
riksdag framlagda förslaget till förordning örn kvarlåtenskapsskatt avsåg
att åstadkomma, kan i fråga örn stämpelavgiften gränsen för skattskyldighetens
inträde sättas högre än vad fallet var i nämnda förslag.
I överensstämmelse med den ståndpunkt, som intages i det remitterade
utkastet, anser jag skyldighet att utgöra stämpel böra inträda, då behållningen
i dödsbo — andel som vid bodelning tillfaller efterlevande make
frånräknad — överstiger 50,000 kronor. Med denna gräns för skattskyldighetens
inträde blir belastningen å behållning, för vilken stämpelavgift
skall utgöras, väsentligt lägre än enligt förslaget till förordning örn kvarlåtenskapsskatt.
I enlighet med den vedertagna principen om överensstämmelse
mellan arvsbeskattning och gåvobeskattning torde vid sidan
av stämpelavgiften för behållning i dödsbo böra uttagas enahanda stämpelavgift
för gåvor med värde över 50,000 kronor.

Det remitterade författningsförslaget anknyter i fråga örn vad som är
att hänföra till behållning i dödsbo ävensom beträffande värdering av
avliden persons egendom till bestämmelserna i hithörande hänseenden
i förordningen örn arvsskatt och skatt för gåva. Härav följer bland annat,
att de ändrade bestämmelser, som föregående år infördes beträffande
arvsbeskattningen av fideikommissrätt, bliva tillämpliga jämväl i fråga
örn den nu föreslagna stämpelavgiften. Nämnda författningsändringar
innebära, att för fideikommissrätt värdet skall beräknas såsom örn den
fideikommitterade egendomen tillfallit 1''ideikommissinnehavaren med nyttjanderätt
ävensom att, där å fast egendom av fideikommissnatur belöpande
arvsskatt prövas icke kunna i sin helhet erläggas utan men för ett

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

med egendomen förbundet allmänt intresse av kulturhistorisk eller annan
art, Kungl. Majit må på ansökan medgiva, att till grund för skattens beräkning
lägges ett lägre värde än det, vartill fideikommissrätten eljest
skall uppskattas. Beträffande beräkningen av stämpelavgift för fideikommissrätt
är vidare att märka, att såsom särskild stämpelpliktig egendom,
för vilken stämpelavgift skall för sig beräknas, bör, i enlighet med
vad i det remitterade utkastet föreslagits, anses såväl fast som lös egendom
av fideikommissnatur. Att för den ifrågavarande stämpelavgiftens
vidkommande medgiva ytterligare lättnad beträffande fideikommissrätt
synes ej befogat.

I vissa av yttrandena har föreslagits, att bestämmelserna rörande ifrågavarande
stämpelavgift icke skulle införas i stämpelförordningen utan
i förordningen örn arvsskatt och skatt för gåva. Det har jämväl ifrågasatts
att bestämmelserna skulle meddelas i en fristående särskild författning.
Emot att för detta ändamål välja arvsskatteförordningen
talar den omständigheten att, såsom jag vid annat tillfälle framhållit,
denna förordning i en ej avlägsen framtid torde böra underkastas en genomgripande
omarbetning. Då det knappast synes vara skäl att reglera
förevarande stämpelavgift, som kommer att representera endast en förhållandevis
ringa del av stämpelmedlens totalbelopp, genom en särskild
författning, vill jag i anslutning till det remitterade författningsförslaget
förorda, att de erforderliga bestämmelserna få sin plats i förordningen
angående stämpelavgiften.

Ifrågavarande stämpelavgift kommer enligt författningsförslaget att i
allmänhet uttagas vid inregistrering av bouppteckning. I likhet med arvsskatten
kan emellertid stämpelavgiften komma att utgå i samband med
avlämnande av deklaration enligt 39 § l:o)—4:o) arvsskatteförordningen,
bevakning av testamente samt sökande av lagfart å fast egendom av fideikommissnatur.
De härutinnan i det remitterade utkastet föreslagna
bestämmelserna avvika från motsvarande föreskrifter i arvsskatteförordningen
i det avseendet, att, där stämpelavgift skall utgå i anledning av
bevakning av testamente efter boupptecknings inregistrering, stämpelavgiften
i regel skall erläggas vid ingivandet av testamentet, under det att
arvsskatt erlägges när protokollet över bevakningen utlöses. Då bevakning
sker genom testamentsförordnandets tillkännagivande skall likväl
enligt det remitterade förslaget stämpeln uttagas genom stämpelbeläggning
av protokollet i samband med dess utlösande. Kammarrätten har
föreslagit, att i dessa fall stämpelavgiften alltid skall erläggas då protokollet
över bevakningen utlöses och att i samband därmed de i ifrågavarande
avseende erforderliga bestämmelserna skola få sin plats i den i 3 §
stämpelförordningen intagna tabell, som behandlar stämpelbeläggning
av statsmyndigheters expeditioner. Kammarrätten åberopar härvid bland
annat vissa uttalanden i ett år 1893 avgivet betänkande angående utvidgning

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

av arvsbeskattningen m. m. I betänkandet anföres, att särskild uppmärksamhet
måste ägnas däråt, att i samtliga de fall, då bevakning av testamente
ägde rum senare än boupptecknings inregistrering, stämpelskatten
icke kunde uttagas av boet. Det yttras vidare, att ett ovillkorligt stadgande
därom, att stämpeln skulle vid bevakningen erläggas av testamentstagaren,
skulle kunna medföra, att ban, örn han ej ägde medel att gälda
stämpeln, icke kunde begagna sig av testamentet, samt att stämpeln i
följd härav i stället borde åsättas protokollet över bevakningen. Emellertid
må rörande vad kammarrätten sålunda föreslagit anmärkas, att,
örn stämpelavgiften regelmässigt skulle erläggas vid protokollets utlösande,
bestämmelserna i förevarande avseende, med hänsyn till stämpelförordningens
tekniska utformning, måste bliva i viss mån svåröverskådliga.
Att uppmärksamma är vidare, att vid bevakning av testamente
efter boupptecknings inregistrering ifrågavarande stämpelavgift blott undantagsvis
torde komma att utgå, nämligen huvudsakligen blott i det fall
att testamentstagaren av testamentsgivaren erhållit gåva, som skall inräknas
i behållningen i boet men icke medtagits vid beräkning av stämpel
för bouppteckning. Därjämte torde i verkligheten arvsskatten så gott
som alltid erläggas redan vid ingivandet av testamentet. Med hänsyn
till nu angivna omständigheter ansluter jag mig till vad härutinnan
i det remitterade utkastet föreslagits.

I anledning av vad kammarrätten anmärkt rörande de i utkastet föreslagna
bestämmelserna angående stämpelbeläggning av deklaration, som
avses i 39 § l:o)—4:o) arvsskatteförordningen, föreslår jag viss ändrad
lydelse av berörda bestämmelser.

Körande slutligen frågan efter vilka grunder storleken av förevarande
stämpelavgift bör beräknas, ansluter jag mig till vad i detta avseende
föreslagits i det remitterade utkastet. Enligt vad som nämnts skall stämpelavgift
för behållning i dödsbo uttagas då behållningen överstiger

50,000 kronor, frånräknat vad som vid bodelning tillfaller efterlevande
make. När efterlevande make finnes, måste alltså i regel den samlade
behållningen i boet överstiga 100,000 kronor för att stämpelplikt skall inträda.
Den rörande beräkningen av stämpelavgiften föreslagna skalan,
vilken anordnats som s. k. skiktskala, utvisar från 3 procent till 7 procent
stigande skattesatser. Lägsta procentsatsen, 3 procent, hänför sig
till den del av den stämpelpliktiga behållningens värde, som ligger mellan
50,000 kronor och 100,000 kronor. Vid 60,000 kronor i stämpelpliktig
behållning utgår sålunda stämpelavgiften med 300 kronor och vid 100,000
kronor med 1,500 kronor. För en behållning å exempelvis 500,000 kronor
är stämpelavgiften 21,500 kronor. Den högsta procentsatsen enligt
skalan, 7 procent, avser den del av den stämpelpliktiga behållningens
värde som överstiger 800,000 kronor. Emellertid är den begränsningen
vidtagen, att stämpelns belopp aldrig får överstiga 6 procent av den

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

stämpelpliktiga behållningens värde. En stämpelavgift av sistnämnda
procentuella storlek nås vid en behållning av 1,650,000 kronor. För behållningar
å minst sistnämnda belopp utgår sålunda stämpelavgiften efter
en proportionell skattefot.

Den föreslagna stämpelavgiften för gåvor med värde över 50,000 kronor
torde böra utgå efter samma grunder som stämpelavgiften för behållning
i dödsbo.

Körande verkan av en sammanläggning av arvsskatt och stämpelavgift
för behållning i dödsbo, liksom av en sammanläggning av gåvoskatt
och stämpelavgift för gåva, får jag hänvisa till vissa i detta avseende
upprättade tabeller, vilka torde böra få intagas som bilaga till
statsrådsprotokollet (Bilaga 3). Tabellerna hava upprättats under det
antagandet att vid beräkning av arvsskatt avdrag från behållning i dödsbo
ej må ske för nu ifrågavarande stämpelavgift. Ur berörda tabeller
må återgivas följande siffror, avseende beloppen av arvsskatt och stämpelavgift
för behållning i dödsbo ävensom sammanlagda beloppet av
arvsskatt och dylik stämpelavgift under förutsättning att den behållning,
varom är fråga, uppdelas på tre lika stora arvslotter.

Behållning i dödsbo, efter-levande makes andel från-räknad kr.	Summa arvsskatt enligt gällande be-stämmelser i procent av behållning	Stämpel-avgift en-ligt för-slaget i procent av behåll-ning	Sammanlagda beloppet av arvsskatt och stämpelavgift i procent av behållning
kl. I	kl. II	kl. lil	kl. IV	kl. I	kl. II	kl. III	kl. IV
60,000	2.95	7.80	17.45	19.45	0.50	3.46	8.80	17.95	19.95
100,000	3.86	9.77	20.4 5	23.64	1.60	5.86	11.27	21.95	25.14
200,000	5.68	13.87	23.2 2	28.80	2.75	8.43	16.62	25.9 7	31.6 5
300,000	7.04	16.26	25.49	30.8 9	3.50	10.54	19.76	28.99	34.3 9
600,000	9.22	19.35	27.2 8	32.6 2	4.30	13.52	23.6 5	31.58	36.82
1,000,000	12.61	21.68	28.64	33.7 6	5.85	17.96	27.08	33.99	39.il
3,000,000	17.40	23.2 3	29.65	34.59	6.oo	23.40	29.2 3	35.65	40.59
6,000,000	18.70	23.61	29.7 7	34.7 9	6.oo	24.7 0	29.61	35.7 7	40.7 9
15,000,000	19.48	23.85	29.91	34.92	6.oo	25.48	29.85	35.91	40.92
30,000,000	19.7 7	23.92	29.95	34.9 7	6.oo	25.7 7	29.92	35.95	40.97

Anmärkas må, att av de cirka 21,000 bouppteckningar, som år 1930 belädes
med stämpelavgift enligt arvsskatteförordningen, 1,166 avsågo dödsbon
med behållning av minst 50,000 kronor, efterlevande makes andel
frånräknad* Motsvarande siffror för år 1931 voro 23,967 och 1,181, samt
för därpå följande år 22,208 och 1,111.

Som jag förut omnämnt har i samband med upprättande av det remitterade
förslaget till ändringar i stämpelförordningen utarbetats förslag
till ändrad lydelse av 14 § arvsskatteförordningen av innebörd, att vid be -

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

räkning av arvsskatt avdrag från behållning i dödsbo ej må ske för ifrågavarande
stämpelavgift. Till nu berörda spörsmål anhåller jag att i
annat sammanhang få återkomma.

2. Stämpelavgift till expeditioner från stiftsnämnderna m. m.

Enligt 1932 års ecklesiastika boställslagstiftning skall i varje stift finnas
en stiftsnämnd med åliggande att, på sätt i gällande författningar föreskrives,
hava inseende och vård över ecklesiastik boställsjord samt övrig till
kyrkliga behov och ändamål avsedd fast egendom inom stiftet, taga befattning
med in- och utbetalningar för kyrkofondens räkning samt därmed
sammanhängande ärenden ävensom ombesörja annan uppbörd av kyrkliga
medel inom stiftet. På nämnden ankommer i enlighet härmed bland annat
att för kyrkofondens räkning förvalta allmänna kyrkohemman, att
pröva och avgöra besvär över boställsnämnds beslut i ärende angående
boställes bebyggande och jordbruk samt att i den ordning ecklesiastik boställsordning
stadgar utöva inseende över pastorats förvaltning av prästgård
och löneboställe med avseende å bebyggelse, jordbruk och skogsskötsel.

Stiftsnämnd skall bestå av fem ledamöter, av vilka tre skola utses av
Kungl. Majit och de övriga av domkapitlet. Äv sistnämnda ledamöter
skall en vara juridiskt bildad och tjänstgöra såsom sekreterare hos nämnden.
Härvid har förutsatts, att domkapitlet såsom regel skall utse stiftssekreterare
eller annan å domkapitlets kansli anställd befattningshavare.
I enlighet härmed har genom kungörelse den 16 september 1932 (nr 428) i
arbetsordningen den 5 juni 1931 (nr 220) för domkapitlens expeditioner införts
föreskrifter därom, att stiftssekreterare såväl som stiftsnotarie och
amanuens skall åligga att, när så påfordras, mottaga uppdrag att vara
ledamot och sekreterare i stiftsnämnd eller ersättare för sådan ledamot.
Enligt stadgande i instruktionen den 16 september 1932 (nr 425) för stiftsnämnd
och stiftsjägmästare åligger det befattningshavarna å domkapitels
expedition att ombesörja diarieföring, beredning, föredragning och
expediering av mål och ärenden, som ankomma å stiftsnämnden, i den mån
sådant ej ankommer på annat biträde hos nämnden.

I skrivelse till Kungl. Majit har stiftens centralnämnd anfört:

Stiftsnämnden i Härnösand hade i skrivelse till centralnämnden omnämnt
att — sedan arkivhandlingar rörande ecklesiastika boställen överlämnats
till stiftsnämnden från vederbörande länsstyrelser — det förekommit,
att enskilda personer anhållit att få lösa avskrifter av dylika handlingar.
Därvid hade tvekan uppstått, huruvida dessa avskrifter skulle beläggas
med stämpel enligt de för domkapitel gällande reglerna, huruvida
de skulle tillhandahållas utan avgift eller huruvida de möjligen skulle beläggas
med lösen, som tillfölle stiftsnämndens expensmedel.

I skrivelse till stiftsnämnden i Härnösand, vilken skrivelse delgivits järn -

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

väl övriga stiftsnämnder, hade centralnämnden såsom sin mening uttalat,
att ehuruväl berörda angelägenhet tarvade en närmare reglering, förordningen
angående stämpelavgiften även i sin dåvarande lydelse måste anses
äga tillämplighet å stiftsnämndernas verksamhet. 11 § av nämnda författning
vore sålunda — under rubriken »Första avdelningen» — intagen den
bestämmelsen att till sagda avdelning skulle hänföras, förutom särskilt
uppräknade myndigheter, jämväl »alla statsmyndigheter, vilka icke finnas
i denna eller övriga avdelningar upptagna». Intill dess annorlunda kunde
hilva stadgat, syntes följaktligen stämpelbeläggning hos stiftsnämnderna
höra ske enligt de för myndigheter, hänförda till denna avdelning, gällande
grunder.

Då ärendet nu underställdes Kungl. Maj:ts prövning, ville centralnämnden
härutöver anföra följande. I 6 § nya kyrkofondslagen vore stadgat, att
av nämnda fond skulle utgöras »arvoden till ledamöter i stiftsnämnder
samt avlöningar åt stiftsjägmästare tillika med övriga omkostnader för
stiftsnämndernas verksamhet». Nämnda stadgande hade emellertid icke
den generella innebörd, som ordalagen närmast kunde synas giva vid handen.
Vid antagandet av den nya ecklesiastika boställslagstiftningen lämnades
nämligen — såsom framginge av sammansatta andra lag- och jordbruksutskottets
utlåtande nr 8 s. 22 —• av riksdagen den anvisningen, att
stiftsnämnderna för sina ärendens beredning, uppsättning och expediering
skulle använda domkapitlens kansli. Anordningen innebure, att omkostnaderna
för dessa nämnders verksamhet, i samma mån som ett dylikt utnyttjande
av domkapitelkanslierna ägde rum, komme att fortgående belasta
icke kyrkofonden utan statsverket. Den gällande lag- och författningsregleringen
på ifrågavarande rättsområde hade överhuvud taget icke
bragt till stånd någon från principiella synpunkter genomförd fördelning
— mellan statsverket och kyrkofonden — av kostnaderna för den kyrkligtekonomiska
förvaltningen. Utöver vad som redan omnämnts kunde sålunda
erinras örn, att de till kammarkollegiets prövning hänlagda ärendena
örn friköp av kyrklig jord handlades av detta ämbetsverk utan att därvid
ansetts böra följa, att någon motsvarande del av kostnaderna för detta ämbetsverks
stat skulle bestridas av kyrkofonden. Slutligen vore att märka,
att ej ens kostnaderna för nämnda fonds egen förvaltning avfördes å fonden
utan bestredes genom anslagen för statskontorets stat.

I betraktande av berörda förhållanden ville det synas som om anledning
knappast nu skulle föreligga att beträffande stämpel- och lösenbeläggning
av expeditioner från stiftsnämnderna meddela särskilda föreskrifter, avvikande
från dem som gällde domkapitlen. Bestämmelser borde sålunda
till en början utfärdas därom, att stiftsnämnderna skulle hänföras till tredje
avdelningen i de förteckningar å myndigheter, som funnes intagna i § 1
dels av expeditionslösenförordningen dels av stämpelförordningen.

Efter att hava omnämnt, hurusom beträffande lösenförordningen vissa
speciella förhållanden härvid vore att beakta, framhåller centralnämnden
vidare, att vidkommande bestämmelserna i stämpelförordningen, såvitt de
avsåge stiftsnämndernas verksamhet, dels en jämkning i avfattningen av
vissa stadganden dels ett tillägg till författningen syntes påkallade. Härutinnan
anföres följande:

I 7 § stämpelförordningen upptoges stadganden av följande lydelse:

»Dessutom äro från stämpelavgift enligt detta kap. befriade:

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

arrendatorer och brukare å egendomar, som genom domänstyrelsens försorg
utarrenderas, ävensom å dylika egendomar bosatta torpare och lägenhetsinnehavare,
i sådana på Konungens, domänstyrelsens eller Kungl.
Maj:ts befallningshavandes prövning beroende frågor, som beröra deras
rättigheter och skyldigheter gent emot kronan såsom jordens ägare, dock
med undantag av resolutioner angående medgiven överlåtelse av arrendeeller
nyttjanderätt;

innehavare av nyttjanderätt till sådana statens fasta egendomar, som
innehavas såsom boställen av ämbets- och tjänstemän inom civil-, militieoch
ecklesiastikstaterna eller blivit anslagna kyrkor, akademier, hospitaler
eller andra allmänna inrättningar, i sådana på förvaltningsmyndighets
prövning beroende mål och ärenden, som angå förhållandet mellan nyttjanderättsinnehavaren
såsom egendomens brukare och kronan såsom densammas
ägare.»

Avfattningen av ifrågavarande bestämmelser — vilka genom kungörelse
den 16 oktober 1891 (nr 57) hade upptagits redan i förordningen den 5
september 1890 angående stämpelavgiften — hade sedan länge varit föråldrad.
Redan genom 1910 års ecklesiastika boställslagstiftning hade den
alldeles övervägande delen av de egendomar, som vid tiden för tillkomsten
av nyssberörda stadganden innehades såsom boställen av ämbets- och
tjänstemän inom ecklesiastikstaten — nämligen det territoriella prästerskapets
boställen -— blivit underkastad en helt förändrad disposition.
Ehuru dessa fastigheter, med undantag för särskilda såsom prästgårdar
avsatta områden, genom nämnda reglering successivt upphört att innehavas
av prästerna såsom boställen, hade dock, tydligen genomgående, i
praxis så förfarits, att stämpelfrihet allt fortfarande medgivits arrendatorer,
torpare och lägenhetsinnehavare å dylik jord i sådana mål och ärenden
hos förvaltande myndighet (länsstyrelse, domkapitel, kammarkollegiet
m. .fl.), som angått nyttjanderättsförhållandet. Den praxis, som sålunda
följts, hade givetvis kunnat från formella synpunkter påtalas, men förfaringssättet
hade tydligen haft ett sakligt stöd i de grunder, varå stadgandena
vilade.1 I regel syntes dock därvid hava gjorts samma undantag beträffande
resolutioner angående medgiven överlåtelse av arrende- eller
nyttjanderätt, som uttryckligen föreskrivits i fråga örn egendomar, vilka
utarrenderades genom domänstyrelsens försorg.

Genom 1932 års ecklesiastika boställslagstiftning hade formerna för förvaltningen
av prästlönejorden åter lagts örn. Denna jords avkastning vore
dock alltjämt knuten till samma allmänna ändamål som förut, och genom
den företagna regleringen hade — i och med de uppgifter, som tillagts boställs-
och stiftsnämnder — anordnats en ingående kontroll över denna
egendoms förvaltning från statens sida. De skäl, som dittills ansetts motivera
stämpelfrihet för nyttjanderättsinnehavare å kyrklig jord, syntes sålunda
i allt väsentligt äga en fortfarande giltighet.

Genom att arrendekontrakten rörande prästlönefastigheterna hädanefter
i regel komme att utfärdas av vederbörande pastorat, syntes visserligen antalet
fall, då mål och ärenden berörande arrendeförhållandet komme att
föreligga till prövning hos förvaltningsmyndighet och i vilka myndighetens
beslut enligt praxis plägat meddelas i form av resolutioner eller utslag,
komma att reduceras. Men det måste dock förutsättas, att dylika fall,
icke minst med hänsyn till stiftsnämndernas ställning såsom besvärsinstans

Angående nämnda grunder nia hänvisas till Kungl- Majlis prop. nr 62 år 1891 s. 11—14.

32 Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

i mål av ifrågavarande slag, skulle komma att alltjämt i betydande omfattning
aktualiseras.

Då en omredigering av de förevarande stadgandena i stämpelförordningen
nu i allt fall vore erforderlig, syntes en jämkning böra företagas av stadgandena
även på ett par andra punkter.

Såvitt anginge boställsegendomar samt fasta egendomar, anslagna allmänna
inrättningar, hade stämpelfriheten begränsats att gälla nyttjanderättsinnehavare
å egendom, som tillhörde staten. Med hänsyn till den
svävande frågan örn äganderätten till den kyrkliga jorden hade likväl, i
allt fall i fråga örn sådan egendom, en åtskillnad i nu berörda hänseende
icke kunnat i praxis upprätthållas. Förmånen av stämpelfrihet hade sålunda
inrymts åt nyttjanderättsinnehavare oberoende av det sätt, varpå
den ifrågavarande fastigheten kunde hava anslagits för sitt ändamål. All
sannolikhet talade för att praxis beträffande av allmänna inrättningar besutten
fast egendom, där tillämpning av ifrågavarande stadgande i stämpelförordningen
kommit i fråga, varit densamma. Då i förevarande hänseende
icke det formella äganderättsförhållandet syntes böra vara utslagsgivande
utan det allmänna ändamål, vartill egendomen vore anslagen, samt
denna egendoms förvaltningsrättsliga ställning, föresloge centralnämnden,
att jämväl den på denna punkt i praxis utvidgade tillämpningen legaliserades
genom erforderlig ändring i förevarande stadgande.

Centralnämnden föranlätes vidare fästa uppmärksamheten därpå, att
ehuru med de ifrågavarande bestämmelserna avsetts, i första hand, att frihet
från stämpel å förvaltningsmyndighets expeditioner skulle tillgodokomma
nyttjanderättsinnehavare å sådan statens fasta egendom, som vore
under kronans omedelbara disposition, de i ämnet meddelade bestämmelserna
kommit att avse allenast dylik egendom, som utarrenderades genom
domänstyrelsens försorg. Då numera i icke ringa omfattning förekomme,
att även andra statens egendomar än sådana, som vore ställda under förvaltning
av domänstyrelsen, upplätes å arrende eller annan nyttjanderätt
— exempelvis fast egendom, som stöde under inseende av arméförvaltningen,
vattenfallsstyrelsen och fångvårdsstyrelsen — syntes åt de ifrågavarande
stadgandena böra, för vinnande av en enhetlig rättstillämpning på
detta område, givas en däremot svarande generellare avfattning.

Med erinran dels att någon fastighet numera icke syntes finnas, som av
befattningshavare inom militiestaten innehades under boställsrätt, dels
att något principiellt skäl knappast syntes föreligga att från förmånen av
stämpelfrihet utesluta innehavare av stadgad åborätt eller av besittningsrätt
jämlikt 1926 års åborättslag, ville centralnämnden ifrågasätta, huruvida
icke de förevarande stadgandena skulle kunna samarbetas och givas
en förändrad avfattning av ungefär följande lydelse:

»Dessutom äro från stämpelavgift enligt detta kapitel befriade:

Innehavare av nyttjanderätt till fast egendom, som tillhör staten eller
eljest antingen är upplåten till boställe för ämbets- eller tjänsteman inom
civil- och ecklesiastikstaterna eller i annan ordning är anslagen till sådan
befattningshavares avlönande eller besittes av kyrkor, akademier, hospitaler
eller andra allmänna inrättningar, i sådana på förvaltningsmyndighets
prövning beroende mål och ärenden, som angå förhållandet mellan nyttjanderättsinnehavaren
såsom egendomens brukare och det allmänna såsom
upplåtare; dock att befrielse från stämpelavgift icke skall äga rum för resolutioner
angående medgiven överlåtelse av arrende- eller annan nyttjanderätt.
»

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

Enligt ecklesiastik boställsordning den 30 augusti 1932 ankomma å pastoraten
en mångfald åtgärder beträffande förvaltningen av de prästerliga avlöningstillgångarna,
till vilka åtgärder pastoraten likväl hade att dessförinnan
inhämta tillstånd av förvaltningsmyndighet (stiftsnämnd eller Kungl.
Majit). Det vore även att emotse, att pastoraten i icke ringa utsträckning
komme att nödgas stå som parter i sådana mål och ärenden berörande förvaltningen
av löneboställena, som i första hand prövades av boställsnämnderna,
men vari fullföljd av talan finge äga rum till stiftsnämnd och— i
sista hand — till Kungl. Majit. Naturen av dessa mål och ärenden, som i
varje fall härflöte av tillämpningen av på detta område meddelade för pastoraten
bindande författningsföreskrifter, syntes med styrka tala för att
pastoraten i mål och ärenden angående tillämpning av ecklesiastik boställsordning
genom uttrycklig föreskrift befriades från stämpelavgift
jämlikt 1 kap. i stämpelförordningen. Centralnämnden hemställde alltså
slutligen, att sådant stadgande infördes i 7 § stämpelförordningen.

över nu berörda framställning lia yttranden inhämtats från kammarkollegiet,
statskontoi*et, domänstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, arméförvaltningen,
fångvårdsstyrelsen och samtliga stiftsnämnder. Vattenfallsstyrelsen,
arméförvaltningen och fångvårdsstyrelsen ha därvid begränsat sina
yttranden till att avse de ifrågasatta ändringarna i förenämnda stadganden
i 7 § stämpelförordningen.

Utan närmare motivering ha centralnämndens förslag tillstyrkts av domänstyrelsen,
vattenfallsstyrelsen, fångvårdsstyrelsen och nio stiftsnämnder.
Med undantag för stiftsnämnden i Växjö — som i första hand avstyrkt
centralnämndens framställning — ha jämväl övriga ämbetsverk och
stiftsnämnder, örn ock i några fall med vissa modifikationer, biträtt de
framlagda förslagen.

Kammarkollegiet uttalar sålunda, att förslagen icke föranledde annan
erinran än att, med hänsyn till den vidgade befattning pastoraten komme
att taga med de ecklesiastika boställena, pastoratens befrielse från stämpelavgifter
icke borde begränsas på föreslaget sätt till »mål och ärenden
angående tillämpning av ecklesiastik boställsordning» utan till »mål och
ärenden angående ecklesiastikt boställe, som står under pastoratets förvaltning,
eller dess avkastning».

Statskontoret anföri

Den omständigheten att vissa från kammarkollegiet, domänstyrelsen m. fl.
myndigheter förut utgående expeditioner numera utgåves från stiftsnämnderna
syntes icke böra föranleda att dylika expeditioner utlämnades fritt
med påföljd att statsverket åsamkades minskade inkomster. Det syntes
för övrigt vara så mycket större skäl till att även stiftsnämndernas expeditioner
stämpel- och lösenbelades enligt bestämmelserna i de i sådant avseende
gällande författningar, som dessa expeditioner utlämnades av tjänstemän,
anställda hos domkapitlen. Det läge närmast till hands att, på sätt
föreslagits, stiftsnämnderna upptoges under tredje avdelningen i stämpel-
och lösenförordningarna. Därest emellertid stiftsnämnderna skulle
anses i förvaltningshänseende intaga en sådan särställning, att en dylik
åtgärd icke lämpligen borde ifrågakomma, syntes i särskild författning
böra föreskrivas, att vad i nämnda förordningar vore stadgat i fråga om

Milan;/ lill riksdagens protokoll Moll- 1 saini Nr 2''52. 3

yJUpartements chefen.

34 Kungl. May.ts proposition nr 242.

expeditioner från domkapitlen skulle gälla beträffande expeditioner från
stiftsnämnderna. Vad centralnämnden föreslagit i fråga örn rätt till befrielse
från stämpelavgift innebure i flera avseenden en utvidgning av en
sådan rätt. Centralnämndens förslag vore emellertid betingat av dels
ändrade förhållanden, dels ock önskvärdheten att lagfästa redan tillämpad
praxis i olika avseenden. Vad särskilt anginge innehavare av stadgad åborätt
eller av besittningsrätt jämlikt 1926 års åborättslag ansåge statskon
toret, i likhet med centralnämnden, att anledning saknades att från stämpelfrihet
utesluta dylika innehavare. Emellertid ifrågasattes, örn stadgad
åborätt kunde anses falla under begreppet nyttjanderätt och örn således
icke innehavare av sådan åborätt borde i förevarande bestämmelse
särskilt angivas.

Stiftsnämnden i Växjö uttalar, att stiftsnämnderna vore inrättade med
skogsvårdsstyrelserna såsom mönster och intoge en med nämnda styrelser
likartad ställning. Enär skogsvårdsstyrelserna icke ansåges vara underkastade
skyldighet att stämpelbelägga sina expeditioner, syntes icke heller
stiftsnämnderna böra åläggas sådan skyldighet. Därest allmänheten nödgades
erlägga stämpelavgift för stiftsnämnds expeditioner, kunde även inträffa
att stiftsnämnderna i allmänhetens ögon finge en byråkratisk anstrykning,
vilket kunde försvåra stiftsnämndernas strävan till förtroendefullt
samarbete på folklig grund. Örn i allt fall stämpelbeläggning föreskreves,
syntes pastoraten böra vara befriade från stämpelplikt även i frågor,
som reglerades i kyrkofondslagen, exempelvis beslut örn fastställande
av uppskattning av löneboställes normalavkastning.

I övrigt må här nämnas, att stiftsnämnden i Karlstad framhållit att såväl
pastorat som arrendatorer borde vara befriade från stämpelavgift i
mål och ärenden angående tillämpning av ecklesiastik boställsordning, att
stiftsnämnden i Härnösand förklarat sig instämma i centralnämndens
framställning såvitt anginge stiftsnämndernas upptagande i stämpelförordningen
allenast under förutsättning, att en av centralnämnden hos
Kungl. Maj :t gjord framställning rörande tjänstebrevsrätt för stiftsnämnderna
vunne bifall, samt att arméförvaltningen ifrågasatt, huruvida icke
det särskilda stadgandet örn avgiftsskyldighet för resolutioner angående
medgiven överlåtelse av arrende- eller annan nyttjanderätt borde utgå
eller omredigeras så, att icke den uppfattningen vunne insteg att expeditionsformen
»resolution» borde användas i dithörande ärenden inom lantförsvaret,
där densamma ofta vore mindre lämplig.

I likhet med vad centralnämnden föreslagit och i yttrandena allmänt uttalats
vill även jag förorda, att stämpelförordningen uttryckligen göres
tillämplig å expeditioner, som utfärdas av stiftsnämnderna. För sådant
ändamål torde stiftsnämnder lämpligen böra upptagas bland de i tredje
avdelningen i 1 § nämnda förordning uppräknade myndigheterna.

Jag är även beredd tillstyrka, att de berörda stadgandena i 7 § stämpelförordningen
angående vissa nyttjanderättshavare ersättas med ett nytt

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

stadgande av i huvudsak den lydelse som centralnämnden föreslagit. I begreppet
nyttjanderätt torde inbegripas jämväl upplåtelse under stadgad
åborätt; ett tillägg i den riktning statskontoret förordat synes alltså icke
erforderligt. Däremot synes sista punkten i det föreslagna stadgandet böra
jämkas på det sätt, att undantaget från stämpelfribeten förklaras skola
gälla i fråga örn »utslag och resolutioner angående överlåtelse av arrende^
eller annan nyttjanderätt». I anledning av vad arméförvaltningen anfört
vill jag erinra, att då nyssberörda bestämmelse uttryckligen angives
avse utslag och resolutioner, härav torde följa att densamma icke
äger tillämpning i de fall, där myndighets beslut enligt gängse praxis
meddelas genom vanlig ämbetsskrivelse.

I 7 § stämpelförordningen torde slutligen böra upptagas en bestämmelse,
varigenom pastorat i vissa fall befrias från erläggande av stämpelavgift.
Denna bestämmelse synes lämpligen kunna avfattas i enlighet med
vad kammarkollegiet föreslagit.

Såsom förut berörts avhandlas i centralnämndens skrivelse jämväl fråga
örn lösen för expeditioner från stiftsnämnd. Härutinnan torde förslag sedermera
få underställas Kungl. Majit. 3

3. Stämpelfrihet för ärenden enligt steriliseringslagen.

Genom proposition nr 103 bar Kungl. Majit, efter hemställan av chefen
för justitiedepartementet, förelagt innevarande års riksdag förslag till lag
örn sterilisering av vissa sinnessjuka, sinnesslöa eller andra som lida av
rubbad själsverksambet. Enligt förslaget gäller såsom huvudregel att sterilisering
kräver tillstånd av medicinalstyrelsen. Örn sådant tillstånd sökes
av enskild person, t. ex. den sinnessjukes eller sinnesslöes förmyndare,
skulle styrelsens expedition i ärendet enligt stämpelförordningens nuvarande
innehåll komma att förses med stämpel. Där ej för visst fall annat
bestämts beläggas medicinalstyrelsens resolutioner med. stämpel av 20 kronor
för första arket av expeditionen samt 4 kronor för varje följande ark.

Då det torde få anses ligga i statens intresse att underlätta steriliserings^
åtgärders företagande i de fall då de enligt lagförslaget äro tillåtna, synes
under förutsättning att det nämnda förslaget vinner riksdagens bifall, sådan
ändring böra vidtagas i stämpelförordningen, att expeditioner i ärenden
enligt ifrågavarande lag — såväl medicinalstyrelsens expeditioner som
expeditioner från andra myndigheter — icke skola stämpelbeläggas. Stadgande
härom torde böra införas i 7 §.

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

4. Ändringar i stämpelförordningen i anledning av förslaget om inteckningsförnyelsernas
avskaffande.

Genom proposition nr 100 till årets riksdag Ilar Kungl. Majit, efter hemställan
av chefen för justitiedepartementet, föreslagit riksdagen att antaga
vid propositionen fogat förslag till lag angående upphävande av gällande
bestämmelser örn förnyelse av inteckning ävensom vissa andra härmed
sammanhängande lagförslag. Då för närvarande i förnyelseärenden uttagas
expeditionsavgifter i form av lösen och stämpel till avsevärda belopp,
har vid avgivandet av nämnda lagförslag förutsatts, att särskild gottgörelse
skulle beredas de sportelberättigade liksom ock statsverket för den inkomstminskning
som bleve en följd av inteckningsförnyelsernas avskaffande.
Kungl. Majit har ock i anslutning till sagda lagärende till riksdagen
avlåtit särskild proposition, nr 101, vari angivits vissa grunder för
en sådan gottgörelse. I avseende å nästkommande budgetår har Kungl.
Majit dels i statsverkspropositionen (andra huvudtiteln s. 48) och dels
i nyssnämnda proposition nr 101 föreslagit riksdagen att under andra
huvudtiteln till ersättning för förlorad lösen i följd av inteckningsförnyelsernas
avskaffande anvisa ett extra anslag å 270,000 kronor. Beträffande
frågan på vad sätt gottgörelse skulle beredas staten, dels för den genom
inteckningsförnyelsernas avskaffande förlorade stämpelinkomsten och
dels för de utgifter som den föreslagna gottgörelsen åt de sportelberättigade
skulle medföra för statsverket, har den lämpligaste utvägen ansetts
vara en höjning av stämpelavgiften för skuldebrev.

De med förutnämnda lagärende sammanhängande ekonomiska spörsmålen
ha varit föremål för utredning genom särskilda sakkunniga, justitierådet
Sven Bellinder och borgmästaren Jacob Pettersson. De sakkunniga
avlämnade den 19 augusti 1933 betänkande med av motiv åtföljda
förslag till förordning örn ändrad lydelse av 8 och 17 §§ förordningen den
19 november 1914 (nr 383) angående stämpelavgiften ävensom kungörelse
örn ändrad lydelse av §§ 3 och 10 förordningen den 7 december 1883 (nr 64)
angående expeditionslösen (se statens off. utredn. 1933: 24). Enligt de sakkunnigas
förslag skulle stämpelavgiften för skuldebrev och vissa andra
därmed jämförliga handlingar — såsom följd av inteckningsförnyelsernas
avskaffande — höjas från nuvarande 25 öre till 40 öre för varje fulla
100 kronor av det kapitalbelopp för vilket inteckning eller betalning sökes.

över de sakkunnigas förslag infordrades utlåtanden från domhavandena,
rådhusrätterna, hovrätterna, Överståthållarämbetet och länsstyrelserna,
statskontoret, riksräkenskapsverket ävensom stadsfullmäktige i sådana
städer, där lösen för rättens eller inskrivningsdomarens expeditioner helt
eller delvis indragits till stadens kassa. Tillfälle att avgiva yttrande bereddes
föreningen Sveriges häradshövdingar, föreningen Sveriges stadsdomare,
Sveriges advokatsamfund, Svenska bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen,
Sveriges allmänna hypoteksbank, Konungariket Sverd -

Kunyl. Maj:ts proposition nr 242.

ges stadshypotekskassa, Svenska bostadskreditkassan samt Svenska jordbrukskreditkassan.
Beträffande den ifrågasatta böjningen av förevarande
stämpelavgift innefattade de inkomna utlåtandena i allmänhet tillstyrkande
av de sakkunnigas förslag. En närmare redogörelse för utlåtandenas
innehåll återfinnes i propositionen nr 101 (s. 9—20) till vilken jag i
detta sammanhang torde få hänvisa.

I sistnämnda proposition (s. 25) uttalade chefen för justitiedepartementet
att han i princip kunde biträda de sakkunnigas förslag örn höjning av
skuldebrevsstämpeln. Vad i några yttranden anförts därom att vissa
handlingar, särskilt inteckningar i jordbruksinventarier samt icke intecknade
skuldebrev, måtte undantagas från stämpelförhöjningen, syntes icke
innefatta tillräckliga skäl att frångå de sakkunnigas förslag. I fråga örn
tidpunkten för ikraftträdandet framhölls att stämpelförhöjningen utan
olägenhet kunde genomföras redan från och med den 1 juli 1934.

För egen del kan jag ansluta mig till vad chefen för justitiedepartementet
sålunda förordat. Beträffande den närmare utformningen av de med
inteckningsförnyelsernas avskaffande sammanhängande ändringarna i
stämpelförordningen har jag endast på ett par punkter funnit mig böra
avvika från det av de sakkunniga upprättade förslaget. I likhet med de
sakkunniga har jag funnit den föreslagna höjningen av stämpeln å skuldebrev
böra föranleda motsvarande höjning av stämpeln å avhandling
örn livränta och å godkänd räkning, som för vinnande av inteckning eller
betalning hos offentlig myndighet företes. Emellertid har jag, utöver
vad de sakkunniga föreslagit, ansett i stämpelförhöjningen böra inbegripas
jämväl de fall, då inteckning sökes på grund av köpeavhandling
örn fast egendom eller örn fartyg eller betalning för ogulden köpeskilling
sökes på grund av sådan köpeavhandling eller köpeavhandling örn lösören,
vilka i säljarens vård kvarbliva.

Den föreslagna lagstiftningen rörande inteckningsförnyelsernas avskaffande
inbegriper bland annat införande av rätt för inteckningshavare att
efter uppvisande av inteckningshandling bliva i fastighets- eller inteckningsboken
antecknad såsom innehavare av handlingen. I dylikt ärende
skall den uppvisade handlingen förses med bevis örn åtgärden. Emellertid
har det föreslagits att uppvisandet av handlingen skall kunna ske
jämväl inför annan inskrivningsdomare eller domstol än den som har att
verkställa anteckningen. Bär uppvisandet sker i sådan ordning, skall
handlingen förses med bevis örn uppvisandet och ändamålet därmed. Därjämte
skall i dylikt fall utfärdas utdrag av protokollet eller, såvitt angår
inteckning i jordbruksinventarier, ett särskilt bevis.

Då det ur kreditväsendets synpunkt lärer vara önskvärt att det nya
institutet, anteckning örn innehav, kommer till så vidsträckt användning
som möjligt, får jag, i överensstämmelse med vad de sakkunniga avsett,

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

föreslå sådana ändringar i 3 § stämpelförordningen att expeditioner i ärenden
av ifrågavarande slag befrias från den vanliga stämpelavgiften. Såsom
de sakkunniga framhållit- torde det emellertid få anses påkallat ätt
inteckningskontrollstämpel åsättes skuldebrev varje gång detsamma uppvisas
för anteckning örn innehav. När uppvisandet sker inför annan inskrivningsdomare
eller domstol än den som har att verkställa åtgärden,
synes det lämpligt att kontrollstämpel anbringas jämväl å det protokollsutdrag
eller särskilda bevis som i dylikt fall utfärdas. För genomförande
av dessa anordningar föreslås vissa ändringar i 4 § och under rubriken
skuldebrev i 8 § stämpelförordningen, varjämte ingressen till 3 § samma
förordning synes böra undergå viss jämkning.

Härutöver har jag under rubriken skuldebrev i 8 § ansett mig böra föreslå
en formell ändring, varigenom en sedan år 1917 kvarstående oriktig
hänvisning borttagits.

Med hänsyn till den utformning lagstiftningen rörande inteckningsförnyelsernas
avskaffande erhållit har jag, i olikhet mot de sakkunniga, icke
ansett mig böra föreslå någon formell ändring av 17 § stämpelförordningen.

5. Stämpelavgift för s. k. förlagsbevis.

Skuldebrev äro enligt gällande stämpelförordning föremål för emissionsstämpel
endast där de tillhöra vissa närmare angivna kategorier.1 De
bestämmelser, som i detta sammanhang äro av intresse, återfinnas i 8 §
stämpelförordningen under rubrikerna »Obligation, som utfärdas här i
riket» och »Obligation, som utfärdats i utlandet».

Stämpelplikten avser i främsta rummet obligationer och var ännu i förordningen
den 18 september 1908 angående stämpelavgiften begränsad till
detta slag av skuldebrev.

Rörande obligationsbegreppets närmare innebörd rådde emellertid oklarhet.
I skrivelse den 22 maj 1908, nr 135, anförde riksdagen härom följande:
Bestämmelserna rörande emissionsstämpeln med avseende å obligationer
saknade effektivitet. Enligt vad riksdagen erfarit syntes man nämligen
i ganska stor utsträckning anse sig kunna undgå stämpelplikten huvudsakligen
därigenom att lånets skilda delar icke erhölle namn av obligationer
utan av reverser, förskrivningar eller dylikt. Sådana förskrivningar
förekomme av mycket olika slag, dels sådana som endast till namnet
skilde sig från vad man i dagligt tal menade med obligationer och vilka

1 Emissionsstämpeln å obligationer infördes genom 1894 års stämpelförordning. Till
grund för denna stämpelförordning låg ett den 27 oktober 1893 av särskilda kommitterade
avgivet betänkande. I detta betänkande (s. 94 ff., särskilt s. 104 ff.) hade föreslagits införandet
av emissionsstämpel, förutom å obligationer, jämväl å övriga slag av skuldebrev. Denna
allmänna skuldebrevsstämpel upptogs även i proposition nr 43 till 1894 års riksdag (s. 57—
58) men avstyrktes av bevillningsutskottet (utlåtande nr 17 s. 19—20) och avslogs av riksdagen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

otvivelaktigt borde draga stämpel, dels sådana som mera närmade sig vanliga
skuldförbindelser och vilka vore av beskaffenhet att det kunde vara
tvivelaktigt huruvida de borde beläggas med stämpel eller ej. Eiksdagen
ifrågasatte därför ett förtydligande i nu ifrågavarande avseende av då
gällande bestämmelser angående emissionsstämpel.

Sedan justitiekanslersämbetets yttrande infordrats, förelädes 1909 års
riksdag genom proposition nr 82 förslag till följande tillägg till den i 1908
års stämpelförordning upptagna bestämmelsen örn emissionsstämpel å obligationer:
»Därest för särskilda delar av skuldbelopp utfärdats löpande
förskrivningar, vilka uppenbarligen äro avsedda att utsläppas i den allmänna
rörelsen, gällö angående dylik förskrivning, ändock att den ej
betecknats som obligation, vad i denna förordning är örn obligation stadgat.
» Propositionen vann riksdagens bifall. Samma bestämmelse återfinnes
i sista stycket under rubriken »Obligation, som utfärdas här i riket»,
i 8 § av gällande stämpelförordning. I sista stycket under rubriken »Obligation,
som utfärdats i utlandet», finnes en motsvarande bestämmelse.

Samtidigt som bestämmelserna örn emissionsstämpeln erhöllo nu angivna
innehåll, gjordes i fråga örn omsättning sstämpeln ett tillägg till 1 §
förordningen den 6 november 1908 angående en särskild stämpelavgift vid
köp och byte av fondpapper. Detta tillägg innebär att såsom obligation
enligt sistnämnda förordning skall anses jämväl förskrivning, vilken ändock
att den ej betecknats som obligation, jämlikt förordningen angående
stämpelavgiften skall lika med obligation stämpelbeläggas.

Den 15 februari 1934 remitterades till statskontoret, generalpoststyrelsen
samt bank- och fondinspektionen för yttrande en inom finansdepartementet
utarbetad promemoria, vari anfördes:

Det vore framför allt två moment som kännetecknade de skuldebrev
vilka vore föremål för stämpelbeläggning: fråga skulle vara örn skuldebrev
som utfärdats för särskilda delar av ett skuldbelopp, och dessa skuldebrev
skulle uppenbarligen vara avsedda att utsläppas i den allmänna
marknaden. Såsom ett tredje kännetecken anförde stämpelförordningen,
att skuldebrevet skulle vara löpande. Anledningen till att stämpelplikten
begränsats till löpande förskrivningar hade sannolikt varit den att man
ej tänkt sig möjligheten av att värdepapper som »uppenbarligen äro avsedda
att utsläppas i den allmänna rörelsen» kunde komma att utfärdas i
form av icke löpande förskrivningar.

I samband med den ekonomiska kris som uppstått.vid tiden för världskrigets
avslutande hade emellertid vissa banker börjat att, för konsoliderande
av sin ställning, upplåna penningar av allmänheten mot ett nytt
slag av värdepapper, s. k. förlagsbevis. Dessa medförde rätt till betalning
ur bankens tillgångar först efter andra bankens borgenärer än dem, som
mot förbindelser av enahanda innehåll lämnat banken försträckning.
Liksom de förskrivningar, vilka enligt stämpelförordningen och fondstämpel
förord ningen skulle stämpelbeläggas som obligationer, vore dessa
förlagsbevis utfärdade för särskilda delar av skuldbelopp och uppenbarligen
avsedda att utsläppas i den allmänna rörelsen. Med hänsyn till det
enligt banklagens 51 och 167 §§ gällande förbudet för banker att utfärda

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

tryckta eller graverade obligationer, som vore ställda till innehavaren
eller till viss man eller order, hade dessa obligationer emellertid ställts
till viss man. Följden härav hade blivit, att å förlagsbevisen icke uttagits
den för obligationer stadgade stämpelavgiften.

Den stämpelfrihet man sålunda kunde uppnå genom att, i form av förskrivningar
till viss man, utfärda masspapper, vilka i övrigt uppfyllde de
för stämpelplikt stadgade förutsättningarna, hade medfört, att även åtskilliga
industriföretag utfärdat dylika förlagsbevis, oaktat för dessa bolag
något laga hinder mot utfärdande av löpande obligationer icke förefunnes.
Sådana papper förekomme redan i betydande mängd och nya
emissioner ägde alltjämt rum.

Den riktning utvecklingen sålunda tagit läte det framstå såsom påkallat
att utsträcka stämpelplikten även till icke löpande förskrivningar
av den i stämpelförordningen angivna typen. Härför talade till
en början kravet på ökad effektivitet för stämpelförordningens föreskrifter.
Men därtill komme, att en utsträckning av stämpelplikten vore ägnad
att motverka den ur rättssäkerhetens synpunkt betänkliga tendensen
att å fondmarknaden utsläppa värdepapper vilka icke erbjöde de särskilda
garantier för en tryggad omsättning som vore förknippade med de löpande
värdepapperen.

Vid en omarbetning av stämpelförordningens ifrågavarande bestämmelser
syntes böra beaktas, att en ändring, som endast innebure, att ordet
»löpande» framför »förskrivningar» uteslötes, tilläventyrs kunde leda till
den missuppfattningen, att varje löpande förskrivning, blott därför att
den vore löpande och följaktligen ett typiskt omsättningspapper, vore i
förordningens mening »uppenbarligen avsedd att utsläppas i den allmänna
rörelsen».

I anslutning härtill föreslogs i promemorian ändring av de under stämpelförordningens
nämnda båda rubriker upptagna sista styckena, innebärande
huvudsakligen att ordet »löpande» framför »förskrivningar» skulle
utgå samt att efter ordet »förskrivning» skulle tilläggas orden »evad den
är löpande eller ej».

I promemorian framhölls slutligen, att då fondstämpelförordningens 1 §
med obligation likställde sådan förskrivning, vilken, ändock att den ej
betecknats som obligation, jämlikt stämpelförordningen skulle lika med
obligation stämpelbeläggas, den föreslagna ändringen av stämpelförordningen
automatiskt medförde motsvarande utvidgning av fondstämpelförordningens
tillämplighetsområde.

Statskontoret, generalpoststyrelsen samt bank- och fondinspektionen ha
i avgivna yttranden över berörda promemoria lämnat det i promemorian
framställda förslaget utan erinran. Emellertid har generalpoststyrelsen
i sitt yttrande anfört, att därest nu ifrågasatta författningsändringar genomfördes,
det syntes lämpligt att i samband därmed i stämpelförordningen
infördes jämväl följande hänvisning: »Förlagsbevis; lika med
Förskrivning; se Obligations.

Kungl. Maj:ts proposition nr 242,

För egen del får jag, under åberopande av de skäl som anförts i promemorian,
tillstyrka det däri framförda ändringsförslaget. I samband med
en dylik ändring torde tillika i 8 § stämpelförordningen böra införas en
ny rubrik av det innehåll generalpoststyrelsen föreslagit.

6. Stämpelfrihet för bevis om beviljad pension m. m.

Genom proposition nr 222 Ilar Kungl. Maj:t för innevarande års riksdag
framlagt förslag till reglemente angående tjänstepension för tjänstemän,
tillhörande den civila statsförvaltningen (civila tjänstepensionsreglementet)
ävensom reglemente angående tjänstepension för arbetare i statens tjänst
(tjänstepensionsreglementet för arbetare). Enligt 8 § 3 mom. i det förstnämnda
samt 17 § 2 mom. i det senare reglementet skall, då pension beviljas,
den pensionsberättigade erhålla skriftligt bevis därom. Skriftligt
bevis skall tillika meddelas tjänsteman, respektive arbetare angående den
honom i vissa fall tillkommande rätt till s. k. uppskjuten livränta. Bestämmelser
därom återfinnas i 22 § 2 mom. i det förstnämnda reglementet
samt i 16 § 2 mom. i det senare reglementet. Slutligen föreskrives i 1 §
2 mom. andra stycket av tjänstepensionsreglementet för arbetare, att
arbetare, som i reglementet avses, skall erhålla skriftligt bevis örn den
tidpunkt, från vilken han är underkastad reglementets föreskrifter.

Samtliga nu nämnda bevis torde uppenbarligen — i likhet med vad som
gäller angående pensionsbrev — böra vara fria från stämpel; och torde
uttrycklig föreskrift härom böra upptagas i 3 § stämpelförordningen. Motsvarande
tillägg bör ske jämväl i expeditionslösenförordningen. Frågan
härom torde emellertid senare få underställas Kungl. Majrts prövning. 7

7. Stämpelfrihet i ärenden rörande tillstånd till eldbegängelse.

Enligt 2 § i kungörelsen den 14 september 1917 (nr 659) angående villkor
för eldbegängelse erfordrades för eldbegängelse tillstånd av länsstyrelse.
För resolution, varigenom sådant tillstånd meddelades, skulle stämpelavgift
utgå.

I skrivelse den 18 september 1930 hemställde svenska eldbegängelseföreningen
bland annat, att resolution angående tillstånd till eldbegängelse
måtte utfärdas avgiftsfritt. Såsom skäl härför åberopade föreningen huvudsakligen,
att uttagandet av stämpelavgift innefattade en orättvis och
betungande merkostnad, vilken ej hade någon motsvarighet vid jordbegravning
och därför verkade som ett direkt hinder för eldbegängelsens
utveckling i vårt land.

Över framställningen avgåvos utlåtanden av statskontoret, medicinal -

42 Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

styrelsen, statens organisationsnämnd, Överståthållarämbetet, länsstyrelserna
och styrelsen för svenska stadsförbundet. Samtliga hordä utom
länsstyrelserna i Blekinge, Kristianstads och Skaraborgs län tillstyrkte1
framställningen eller lämnade densamma utan erinran. Sistnämnda tre
länsstyrelser ansågo tillräckliga skäl icke förefinnas för bifall till framställningen.

Statskontoret anförde, att då eldbegängelsen numera vore ett vid sidan
av jordbegravningen vedertaget begravningsskick, jämställt med
detta utom vad anginge vissa formaliteter påbjudna i rättssäkerhetens
intresse, det knappast syntes överensstämma med billighetens krav, att
nämnda formaliteter skulle föranleda särskilda avgifter. Då härtill
komme, att statsverkets inkomster av ifrågavarande avgifter icke hade
någon större betydelse ur statsekonomisk synpunkt, ansåge sig statskontoret
icke böra motsätta sig deras borttagande.

En reservant inom statskontoret framhöll, att så länge tillstånd till
eldbegängelse erfordrades med därav följande skyldighet för vederbörande
myndighet att pröva varje särskild ansökning härom, det också
vore rimligt att avgift utginge.

I stället för 1917 års kungörelse gäller numera kungörelsen den 8 december
1933 (nr 659) angående eldbegängelse, vilken trätt i kraft den 1
januari 1934. Enligt 8 § i denna kungörelse skall tillstånd till eldbegängelse
som regel meddelas av polismyndighet och allenast undantagsvis
av länsstyrelse. Med polismyndighet förstås enligt 18 § för Stockholm
Överståthållarämbetet för polisärenden, för annan stad, där polismästare
finnes, denne, för övriga städer stadsfiskal samt för landet landsfiskal.

Efter de ändringar, som sålunda vidtagits, utgår nu stämpel vid meddelande
av tillstånd till eldbegängelse med följande belopp, nämligen
hos Överståthållarämbetet, polismästare och stadsfiskaler, därest tillståndet
meddelas genom resolution tecknad å företedd handling, med 3
kronor och, därest det meddelas genom resolution med rubrik, med 4 kronor
samt hos länsstyrelser och landsfiskaler med 5 respektive 6 kronor.
Meddelas tillståndet i form av bevis — vilket ej sällan lärer förekomma
— utgör stämpelavgiften en krona.

På sätt inom statskontoret framhållits kan väl den nuvarande stämpelavgiften
för tillstånd till eldbegängelse vara motiverad av den särskilda
prövning, som föregår tillståndets meddelande. Emellertid synas
mig goda skäl tala för att eldbegängelse i möjligaste mån likställes med
jordbegravning. På grund härav och då stämpelavgiften ur statsfinansiell
synpunkt ej är av större betydelse, anser jag mig böra tillstyrka,
att i 3 § stämpelförordningen upptages stadgande av innebörd, att stämpelfrihet
skall åtnjutas för resolution angående tillstånd till eldbegängelse.

Kungl. Maj:ts proposition nr 242. 43

8. Stämpelavgift för körkort som utfärdas i samband med förnyelse.

Enligt den i 3 § stämpelförordningen intagna tariffen skall nytt körkort*
som utfärdas efter återkallelse, kos myndighet tillhörande första avdelningen
— Överståthållarämbetet för polisärenden — förses med stämpel
till belopp av 18 kronor och hos myndighet tillhörande tredje avdelningen
— övriga länsstyrelser — med stämpel till belopp av 20 kronor. Då körkort
eljest utfärdas skall det enligt samma tariff beläggas med stämpel
till belopp av 8 respektive 10 kronor. Enligt den i 3 § expeditionslösenförordningen
intagna tariffen skall därjämte för alla körkort som utfärdas
av myndighet tillhörande första avdelningen utgå lösen med 2 kronor.

Genom proposition nr 208 till innevarande års riksdag har Kungl. Maj :t
begärt riksdagens yttrande över, bland annat, förslag till förordning örn
ändring i vissa delar av motorfordonsförordningen den 20 juni 1930 (nr
284). I propositionen har förordats införande i sistnämnda förordning av
bestämmelser örn periodvis återkommande omprövning av rätten att innehava
körkort. I sådant hänseende har föreslagits att körkort, som icke
blivit återkallat, skall gälla till och med dagen då innehavaren fyller sextio
år, men körkortet skall kunna i närmare angiven ordning förnyas för
högst tre år åt gången. Förnyelse skall sökas hos den länsstyrelse som utfärdat
körkortet. Pinnes sökanden böra erhålla fortsatt tillstånd att föra
automobil eller motorcykel, skall länsstyrelsen för honom utfärda nytt
körkort.

Chefen för kommunikationsdepartementet har i omförmälda proposition
förordat, att avgiften för förnyat körkort icke bestämmes till högre
belopp än 2 kronor.

För egen del har jag icke något att erinra mot att avgiften för
körkort, som utfärdas vid förnyelse, bestämmes till det av chefen för
kommunikationsdepartementet förordade beloppet eller 2 kronor. Denna
avgift bör, då körkortet utfärdas av annan myndighet än Överståthållarämbetet
för polisärenden, helt utgå i form av stämpel. I likhet med vad
som gäller beträffande de körkort, som för närvarande utfärdas av
sistnämnda myndighet, torde jämväl för körkort som av denna myndighet
utfärdas vid förnyelse någon del av avgiften böra utgå i form av
expeditionslösen. Då i förevarande fall lösenbeloppet synes skäligen
kunna bestämmas till 50 öre, varom jag framdeles ämnar underställa
Kungl. Majit förslag, torde stämpelavgiften för de körkort som här äro
i fråga böra lios nämnda myndighet utgå med en krona 50 öre. 9

9. Stämpelavgift för tillstånd till skeppsklarering.

1 § 4 förnyade skeppsklarerarordningen av den 9 juni 1893 (nr 52) stadgas,
att handels- och sjöfartsnämnd i sjö- och stapelstad må pröva om be -

Kungl. Majds proposition nr 242-

hov av skeppsklarerare är för handen. Finnes så vara fallet utfärdar
nämnden kungörelse om antagande av skeppsklarerare. Sedan skeppsklarerare
efter prövning av inkomna ansökningar antagits av nämnden, göres
anmälan hos stadens magistrat, som för den antagne utfärdar förordnande.

Enligt den i 3 § stämpelförordningen intagna tariffen skall fullmakt
för mäklare eller skeppsklarerare förses med stämpel, i Stockholm och
Göteborg å 400 kronor och i övriga städer å 100 kronor.

Genom proposition nr 99 till innevarande års riksdag har Kungl. Majit
begärt riksdagens yttrande över ett förslag till ny skeppsklarerarförordning.
Enligt detta förslag skall handels- och sjöfartsnämndernas samt
magistraternas befattning med antagande och förordnande av skeppsklarerare
upphöra. Skeppsklarering skall, med vissa närmare angivna undantag,
icke få ombesörjas av annan än den, som erhållit tillstånd därtill
av kommerskollegium. Sådant tillstånd skall kunna meddelas antingen
för visst fall eller viss tid eiler eljest i begränsad omfattning (tillfälligt
tillstånd) eller ock utan inskränkning (auktorisation). Envar enskild person
skall vara berättigad erhålla auktorisation såsom skeppsklarerare, såframt
vissa kvalifikationer fyllas; även handelsbolag och aktiebolag skola
kunna vinna auktorisation under vissa förutsättningar.

I ett i berörda proposition omnämnt, av kommerskollegium den 20 november
1930 överlämnat förslag till ny skeppsklarerarförordning — enligt
vilket för beredande av ärenden angående tillstånd till skeppsklarering
m. m. skulle finnas en på visst sätt sammansatt nämnd — Ilar kollegium
föreslagit, att till bestridande av kostnaderna för nämndens verksamhet
en stämpelavgift skulle uttagas. Avgiften skulle utgöra för auktorisation
såsom skeppsklarerare i Stockholm eller Göteborg 400 kronor och å
andra platser 100 kronor samt för tillfälligt tillstånd, för visst fall 5 kronor
och eljest 20 kronor. Statskontoret har i avgivet utlåtande förklarat
sig icke hava något att erinra mot kommerskollegii förslag.

Förslaget örn inrättande av en särskild nämnd har visserligen icke upptagits
i det vid propositionen fogade förslaget till skeppsklarerarförordning.
Med hänsyn till den reglering av skeppsklarerarverksamheten, som
genom den föreslagna skeppsklarerarförordningen kommer att äga rum,
synes mig emellertid ändock skäligt, att staten för de av kommerskollegium
meddelade tillstånden uttager en avgift i form av stämpel å ämbetsverkets
expeditioner. Mot de av kommerskollegium föreslagna beloppens
storlek har jag intet att erinra. I 3 § stämpelförordningen torde därför
— jämte det ur den nuvarande rubriken »fullmakt för mäklare eller
skeppsklarerare» borttagas orden »eller skeppsklarerare» — böra införas
nya rubriker angående auktorisation för skeppsklarerare samt bevis rörande
tillfälligt tillstånd att ombesörja skeppsklarering, av det innehåll
kommerskollegium föreslagit. I överensstämmelse med vad som avses i

Kungl. Maj.-ts proposition nr 242.

fråga om skeppsklarerarförordningen torde dessa ändringar i stämpelförordningen
böra träda i kraft å dag som av Kungl. Maj:t framdeles
bestämmes.

10. Stämpelfrihet i vissa fall för resolutioner angående verkställighet
av utländsk domstols beslut.

Den i Haag den 14 juli 1905 avslutade, av Sverige ratificerade konventionen
angående vissa till civilprocessen hörande ämnen av internationell
natur (Svensk författningssamling 1909 nr 30) upptager i artikel 17 ett
stadgande av innehåll, att undersåte i en av de fördragsslutande staterna
med hemvist i någon av dem icke såsom kärande eller mellankommande
part vid domstol i annan av dessa stater må, på grund av sin egenskap
av utlänning eller i följd av saknaden av hemvist eller uppehållsort inom
landet, förpliktas att ställa borgen eller annan säkerhet. Denna bestämmelse
kompletteras genom föreskrift i konventionens artikel 18 örn skyldighet
för fördragsslutande stat att på därom å diplomatisk väg gjord
framställning låta kostnadsfritt förklara verkställbar! ett i annan fördragsslutande
stat meddelat beslut, varigenom förpliktelse att gälda rättegångskostnad
ålagts kärande eller mellankommande part, som på grund
av förenämnda bestämmelse i artikel 17 eller i följd av lagen i den stat,
där rättegång varit anhängig, är fritagen från att ställa borgen eller annan
säkerhet. I nu berörda delar skiljer sig 1905 års konvention från den
tidigare i samma ämne avslutade konventionen av den 14 november 1896
(Svensk författningssamling 1899 nr 34) bland annat därutinnan, att
själva stadfästelsen av beslutet om förpliktelse att gälda rättegångskostnad
skall meddelas kostnadsfritt.

Enligt lagen den 6 mars 1899 (nr 12 s. 9) örn verkställighet i visst fall
av utländsk domstols beslut, med däri den 23 april 1909 (nr 21 s. 2) och
den 1 april 1927 (nr 70) gjorda ändringar, ankommer på överexekutor att
förordna örn verkställighet å beslut, varom nu är fråga.

Från utrikesdepartementet har erinrats, att då utländska beskickningars
framställningar i förevarande hänseende av departementet vidarebefordrats
till vederbörande överexekutor, det inträffat att överexekutor
belagt verkställighetsresolutioncn med stämpel samt begärt lösen därför.
Då detta icke lärer stå i överensstämmelse med gällande konvention,
torde i den i 3 § stämpelförordningen intagna tariffen böra införas
en ny rubrik av innehåll att resolution i ärende, som avses i 3 § förenämnda
lag, skall vara stämpelfri. Därest så sker, bör motsvarande tilllägg
göras till expeditionslösenförordningen; härom ämnar jag framdeles
underställa Kungl. Maj:! förslag.

Kungl. May.ts proposition nr ''242.

11. Stämpelfrihet vid utbyte av lottbrev mot aktiebrev i anledning
av solidariskt bankbolags ombildning till bankaktiebolag.

Den 16 februari 1934 har utfärdats lag (nr 18) angående solidariskt bankbolags
ombildning till bankaktiebolag. Lagen innefattar möjlighet för
solidariskt bankbolag att, därest beslut därom fattas under år 1934, ombildas
till bankaktiebolag. För den händelse att så sker stadgas bland
annat i 1 §, att huvudlotterna i det solidariska bankbolaget genom ombildningen
bliva aktier i bolaget, samt i 4 §, att lottbreven genom styrelsens
försorg böra förses med anteckning örn ombildningen eller ock utbytas
mot aktiebrev.

I yttrande till statsrådsprotokollet i den proposition, nr 16, varigenom
förslag till berörda lag underställdes riksdagen, anförde jag, att i de fall,
då lottbreven utbyttes mot aktiebrev, de sistnämnda uppenbarligen borde
vara fria från stämpel i likhet med vad som enligt 8 § stämpelförordningen
gällde, då aktiebrev eller lottbrev utbyttes mot andra aktiebrev, respektive
lottbrev i samma bolag, men att ordalagen i nyssnämnda författningslum
syntes nödvändiggöra antagande av en särskild förordning för genomförande
av sådan stämpelfrihet. Förslag till sådan förordning har
nu utarbetats inom finansdepartementet. I anslutning till vad som gäller
för det fall att aktiebrev utbytas mot andra aktiebrev i samma bolag har
i förslaget ansetts böra upptagas föreskrift örn skyldighet att vid utfärdandet
av aktiebrev, som sålunda är fritt från stämpel, förse detsamma
med anteckning örn orsaken härtill. Därvid torde böra lämnas en hänvisning
till de närmare bestämmelser örn denna skyldighet och örn påföljd
för underlåtenhet därav, som för berörda fall stadgas i stämpelförordningen.

12. Stämpelfrihet för deklarationsbevis enligt vapenkungörelsen.

På hemställan av chefen för socialdepartementet har Kungl. Majit
avlåtit proposition (nr 181) med begäran örn riksdagens yttrande över
förslag till vapenkungörelse.

I 3 § i förslaget stadgas, att envar som den 1 juli 1934 såsom ägare
eller eljest innehar skjutvapen skall, där lian ej på grund av kungörelsen
den 26 juli 1927 (nr 338) med vissa bestämmelser angående skjutvapen
och ammunition deklarerat vapnet och därom mottagit bevis eller
erhållit tillstånd till förvärv eller införsel av vapnet, vara skyldig att
senast den 30 september 1934 deklarera vapnet hos länsstyrelsen i det län
där han har sitt hemvist, Över verkställd deklaration skall bevis utfärdas
av länsstyrelsen. Fullgjord deklaration medför utan vidare behörighet
att fortfarande innehava vapnet, och beviset avser att styrka denna
behörighet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

I nyssnämnda proposition har chefen för socialdepartementet uttalat
sig för att deklarationsbevisen borde vara fria från stämpel med hänsyn
till att de enskilda ej skulle vidkännas utgift för bevisen. Till denna
mening — vilken omfattades av samtliga dem som yttrade sig i motsvarande
ärende i fjol, propositionen nr 269 — har jag anslutit mig.
Anmärkas må emellertid, att i propositionen nr 181 närmare omförmälda
sakkunniga ansett bevisen böra beläggas med stämpel till täckande av
kostnaderna för den nu föreslagna vapenregistreringen.

Då deklarationsskyldigheten såsom nyss nämnts skall vara fullgjord
den 30 september 1934, har det synts mig lämpligast meddela erforderliga
föreskrifter i en från 1914 års stämpelförordning fristående författning.

Föredragande departementschefen uppläser härefter upprättade förslag
till dels förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 19
november 1914 (nr 383) angående stämpelavgiften, dels förordning örn
stämpelfrihet vid utbyte av lottbrev mot aktiebrev i anledning av solidariskt
bankbolags ombildning till bankaktiebolag, dels ock förordning
örn stämpelfrihet för deklorationsbevis enligt vapenkungörelsen samt
hemställer, att Kungl. Majit måtte genom proposition föreslå riksdagen
att antaga nämnda förslag.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Kungl.
Höghet Kronprinsen-Kegenten, att proposition av den
lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar, skall avlåtas
till riksdagen.

Hr protokollet:

John O. Karlsson.

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

Bilaga 1.

F örslag

till

förordning om ändring i vissa delar av förordningen den 19 november
1914 (nr 383) angående stämpelavgiften.

Härigenom förordnas, dels att 8 och 23 §§ förordningen den 19 november
1914 angående stämpelavgiften samt rubriken till VIII kap. i samma förordning
skola, 8 och 23 §§ i nedan intagna delar, erhålla ändrad lydelse
på sätt av det följande framgår, dels att i 47 § i förordningen skall införas
ett nytt moment, betecknat mom. 1, av följande lydelse, dels ock att i förordningen
skola införas fyra nya paragrafer med nedan angivet innehåll
och betecknade såsom 57, 58, 59 och 60

8 %.

Följande enskilda handlingar skola, även där de äro utfärdade av offentlig
myndighet, förses med stämpel på sätt här nedan stadgas.

Bodmeribrev; lika med Skuldebrev.

Bouppteckning efter avliden person skall, då den för inregistrering hos
domstol företes, utöver den stämpel som utgår enligt förordningen örn arvsskatt
och skatt för gåva, i enlighet med vad nedan angives beläggas med
stämpel efter sammanlagda värdet av de arvsandelar, för vilka vid inregistreringen
arvsskatt skall utgå eller jämlikt 19 § första stycket berörda förordning
skattefrihet åtnjutas, enligt den uppskattning, som sker jämlikt
förordningen örn arvsskatt och skatt för gåva (den stämpelpliktiga egendomens
värde).

Frihet från stämpel, varom nu är fråga, äger rum, därest den stämpelpliktiga
egendomens värde icke överstiger 50,000 kronor.

Stämpeln utgör,

när den stämpelpliktiga egendomens värde icke överstiger 100,000 kronor:
3 procent av det belopp, varmed samma värde överstiger 50,000 kronor;
när värdet överstiger

100.000 men icke 200,000 kr.: 1,500 kr. för 100,000 kr. och 4 % av återstoden

200.000 » » 400,000 » : 5,500 » » 200,000 » » 5 % »

400.000 » » 800,000 » : 15,500 » » 400,000 » » 6 X » »

800.000 » : 39,500 » » 800,000 » » 7 » »

dock att stämpelns belopp ej må överstiga 6 procent av den stämpelpliktiga
egendomens värde.

Vid tillämpning av denna tariff iakttages, att egendomens värde avjämnas
till närmast lägre fulla hundratal kronor.

Såsom särskild stämpelpliktig egendom, för vilken vid boupptecknings
inregistrering stämpel skall för sig beräknas, skall anses dels fideikommissegendom
dels äganderätt, som enligt 13 § andra stycket förordningen örn
arvsskatt och skatt för gåva skall anses såsom tillgång i dödsbo.

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

Från stämpeln avdragas dels lösen, som erlägges vid boupptecknings inregistrering
hos underdomstol i stad, eller, örn på grund av gällande förordning
dylik lösen ej fordras, däremot svarande belopp, i den mån avdrag
för berörda lösen eller motsvarande belopp ej jämlikt 21 § förordningen örn
arvsskatt och skatt för gåva kan ske från arvsskatt, dels ock på den stämpelpliktiga
egendomen belöpande, förut enligt denna förordning erlagd stämpelavgift
för deklaration jämlikt 39 § 5:o) förordningen örn arvsskatt och skatt
för gåva, dock att genom sistnämnda avdrag stämpeln ej må nedbringas
till lägre belopp än det som skulle utgått, därest gåvan ej medräknats i
den stämpelpliktiga egendomen.

Omfattar dödsbo å flera orter befintlig egendom, däröver särskilda bouppteckningar
upprättats, skall stämpel erläggas vid inregistreringen i den ort,
där den avlidne vid dödsfallet varit eller bort vara mantalsskriven.

Se för övrigt 57—60 §§.

Byte av fast egendom — — — — — — — — — — — — —--

Check; lika med Växel.

Deklaration, som avses i 39 § l:o) — 4:o) förordningen örn arvsskatt och
skatt för gåva, skall, när den till vederbörande myndighet avlämnas, utöver
den stämpel som utgår enligt nyssnämnda förordning, förses med
stämpel enligt de för stämpelbeläggning av bouppteckning enligt denna förordning
stadgade grunder, därvid såsom den stämpelpliktiga egendomens
värde skall anses den del av den deklarerade egendomens värde, för vilken
i sammanhang med arvfallet stämpel enligt denna förordning ej tidigare
beräknats. Beträffande deklaration, som i 39 § 2:o) —- 4:o) nämnda förordning
avses, skall härvid iakttagas, att stämpeln beräknas som örn stämpelbeläggningen
skett i samband med stämpelbeläggningen i övrigt beträffande
dödsboet och att stämpel åsättes med det belopp, som utgör skillnaden
mellan hela det sålunda beräknade stämpelbeloppet och det belopp, varmed
stämpel redan erlagts.

Sc för övrigt 57—60 §§.

Deklaration, som avses i 89 § 5:o) förordningen örn arvsskatt och skatt
för gåva, skall, när den till vederbörande myndighet avlämnas, utöver den
stämpel som utgår enligt nyssnämnda förordning, förses med stämpel enligt
de för stämpelbeläggning av bouppteckning enligt denna förordning stadgade
grunder, därvid såsom den stämpelpliktiga egendomens värde skall
anses det värde, för vilket vid deklarationens avlämnande gåvoskatt skall
utgå. Ingår i den stämpelpliktiga egendomen gåva, för vilken tidigare
jämlikt denna förordning stämpel beräknats, skall vid stämpelbeläggningen
den sålunda erlagda stämpelns belopp avräknas.

Se för övrigt 58—60 SS Delaktighetsbevis

i inländskt bolag — — — — — — — — —

Fideikommissbrev örn fast egendom skall, då det för lagfart företes, utöver
den stämpel som utgår enligt förordningen örn arvsskatt och skatt för
gåva, förses dels med stämpel enligt den i fråga om stämpelbeläggning av
bouppteckning enligt denna förordning föreskrivna tariff, därvid såsom den
stäm pel pliktiga egendomens värde skall anses det värde, varefter arvsskatt
skall utgå, dels ock med stämpel av 1 krona för varje fulla 100 kronor av
den tideikommitterade egendomens enligt 10 § här nedan bestämda värde.

Sc för övrigt 10, 1.'') och 14 §§ samt 57—60 SS.

Bihang lill riksdagens protokoll Ulli i saini Nr 242.

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

Skuldebrev skall — — — jämväl förses med inteckningskontrollstämpel.

Se för övrigt 17 och 18 §§.

Testamente skall, då det efter boupptecknings inregistrering ingives för
bevakning, utöver den stämpel som utgår enligt förordningen om arvsskatt
och skatt för gåva, förses med stämpel enligt de för stämpelbeläggning av
bouppteckning enligt denna förordning stadgade grunder, därvid såsom den
stämpelpliktiga egendomens värde skall anses värdet av testamentstagaren
tillfallen egendom, i den mån detta värde skolat vid stämpelbeläggning
enligt denna förordning av bouppteckningen efter den avlidne öka den
stämpelpliktiga egendomens värde, därest hänsyn då tagits till testamentet.
Stämpeln beräknas, som örn stämpelbeläggningen skett i samband med
stämpelbeläggningen i övrigt beträffande dödsboet, och stämpel åsättes med
det belopp, som utgör skillnaden mellan hela det sålunda beräknade stämpelbeloppet
och det belopp, varmed stämpel redan erlagts.

Avser bevakningen testamente, som sökanden icke har i sin besittning
eller som upprättats muntligen, och skall bevakningen förty ske genom förordnandets
tillkännagivande, uttages stämpeln genom stämpelbeläggning av
protokollet över bevakningen, när nämnda protokoll utlöses.

Se för övrigt 57—60 §§.

Testamente om fast egendom — — — — —----—--—

23 §.

Där ej — — — andra helarksstämplar.

Till handlingar, som för vinnande av lagfart, inteckning eller inskrivning
vid domstol företes, till äktenskapsförord, morgongåvobrev och avhandlingar
om lösöreköp, vilka till underdomstol ingivas, till deklarationer, som omförmälas
i förordningen örn arvsskatt och skatt för gåva, samt till testamenten,
som ingivas för bevakning, och handlingar, som skola stämpelbeläggas
såsom sådana testamenten, skola begagnas dubbla beläggningsstämplar.

Örn användande — — — rubriken skuldebrev.

47 $.

1. De i 54 § 1, 2 och 4 mom. förordningen örn arvsskatt och skatt för
gåva meddelade bestämmelser skola äga motsvarande tillämpning beträffande
stämpel enligt denna förordning för bouppteckning, deklaration, som omförmäles
i förordningen örn arvsskatt och skatt för gåva, fideikommissbrev
örn fast egendom, i den mån fråga är örn stämpel enligt den för stämpelbeläggning
av bouppteckning föreskrivna tariff, samt testamente, som ingives
för bevakning, så ock handling, som skall stämpelbeläggas såsom
sådant testamente.

Har den, som uppgivit död mans bo, därvid uppsåtligen dolt undan tillgång
av det värde eller lämnat annan falsk uppgift av sådan beskaffenhet,
att såväl skatt enligt förordningen örn arvsskatt och skatt för gåva som i
första stycket av denna paragraf omförmäld stämpel uttagits med lägre belopp
än som vederbort, eller har någon mot bättre vetande i deklaration
lämnat oriktig uppgift med påföljd, som nu sagts, skall vid bötesbeloppets
bestämmande tagas hänsyn till det sammanlagda felande beloppet av skatt
och dylik stämpel.

Underlåter någon att inom föreskriven tid avgiva deklaration som skall
ligga till grund såväl för arvsskatt som för stämpel enligt denna förordning,
skall särskilt straff enligt denna förordning ej ådömas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

VIII kap. Särskilda bestämmelser rörande vissa stämpelavgifter.

57 §.

Då synnerliga skäl därtill äro, må Konungen efter ansökan medgiva att
— vid beräknande av stämpel enligt denna förordning för bouppteckning,
deklaration som omförmäles i 39 § l:o)-4:o) förordningen örn arvsskatt
och skatt för gåva, fideikommissbrev örn fast egendom, i den mån fråga är
örn stämpel enligt den för stämpelbeläggning av bouppteckning föreskrivna
tariff, samt testamente, som ingives för bevakning, jämte handling, som
skall stämpelbeläggas såsom sådant testamente, — gåva, som avses i 26 §
förordningen örn arvsskatt och skatt för gåva, helt eller delvis ej medräknas
i stämpelpliktig egendom i dödsbo.

58 §.

För stämpel, varom i 57 § förmäles, svare envar arvinge eller testamentstagare
i förhållande till storleken av den på honom belöpande andelen av
den stämpelpliktiga egendomens värde, därvid likväl iakttages att, därest
avdrag skett för stämpel enligt denna förordning för deklaration enligt 39 §
5:o) förordningen örn arvsskatt och skatt för gåva, dylik stämpel tillgodoräknas
den som erlagt denna stämpel.

Skyldighet att erlägga stämpel enligt denna förordning för deklaration,
som avses i 39 § 5:o) förordningen örn arvsskatt och skatt för gåva, åligger
gåvotagaren.

59 §.

Bestämmelserna i 30 §, 45—49 §§, 51 §, 53 § 2 mom. och 56 § förordningen
örn arvsskatt och skatt för gåva skola äga motsvarande tillämpning
rörande stämpel enligt denna förordning för bouppteckning, deklaration,
som omförmäles i förordningen örn arvsskatt och skatt för gåva, fideikommissbrev
om fast egendom, i den mån fråga är örn stämpel enligt den för
stämpelbeläggning av bouppteckning föreskrivna tariff, samt testamente,
som ingives för bevakning, så ock handling, som skall stämpelbeläggas såsom
dylikt testamente, och skall förty vad i 20 och 21 §§ denna förordning
och vad i övrigt i förordningen stadgas mot förstnämnda bestämmelser
stridande icke äga tillämpning beträffande stämpel, som nu sagts.

Vid bedömande av fråga, huruvida vid tillämpning av 47 § 1 mom. A
förordningen örn arvsskatt och skatt för gåva anstånd med erläggande av
skatt eller stämpel enligt denna förordning må äga rum, skall sammanlagda
värdet av dödsboets kontanta medel och i nyssnämnda författningsrum avsedda
värdepapper jämföras med det sammanlagda beloppet av dylik skatt
och stämpel, och må i förekommande fall anstånd kunna medgivas, såvida
sammanlagda beloppet av skatt och dylik stämpel utgör minst 500 kronor.

60 §.

Till ledning vid uträknande av stämpel, som i 59 § forsta stycket avses,
utfärdar Konungen erforderliga tabeller.

Denna förordning träder i kraft den 1 april 1934.

Stämpelavgift, som avses i förordningen, skall ej beräknas beträffande
stämpelpliktig egendom i dödsbo efter person, som avlidit före förordningens

52 Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

ikraftträdande, ej heller för deklaration å gåva, därest deklarationen dessförinnan
avgivits.

I stämpelpliktig egendom i dödsbo efter person, som avlidit efter förordningens
ikraftträdande, skall ej medräknas gåva, för vilken deklaration avgivits
före den 11 januari 1934.

F örslag
till

förordning om ändrad lydelse av 14 § förordningen den 19 november
1914 (nr 381) örn arvsskatt och skatt för gåva.

Härigenom förordnas, att 14 § förordningen den 19 november 1914 om
arvsskatt och skatt för gåva, sådant detta författningsrnm lyder enligt förordningen
den 26 juni 1931 (nr 263), skall i nedan angiven del erhålla
följande ändrade lydelse:

14 §.

Behållning i — — — intecknad i fast egendom av fideikommissnatur.
Från behållningen må avdrag ske för begravnings- och bouppteckningskostnader,
men icke för belopp, som skall betalas i arvsskatt, eller för stämpel,
som avses i 57 § förordningen angående stämpelavgiften.

Denna förordning träder i kraft den 1 april 1934.

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

Bilaga 2.

P. M.

Under förberedelserna till 1934 års statsverksproposition har inom finansdepartementet
fråga uppkommit att för beredande av ökad intäkt av stämpelmedel
införa en vid sidan av den nuvarande arvs- och gåvobeskattningen
utgående stämpelavgift å bouppteckningar och vissa därmed i stämpelhänseende
likställda handlingar. Härvid har förutsatts, att den nya stämpelavgiften
skulle anordnas så, att den årliga merinkomsten av stämpelmedel
kunde beräknas till 6 miljoner kronor.

Med utgångspunkt härifrån har inom finansdepartementet utarbetats förslag
till förordning örn ändring i vissa delar av förordningen den 19 november
1914 angående stämpelavgiften ävensom förslag till förordning örn
ändrad lydelse av 14 § förordningen samma dag om arvsskatt och skatt
för gåva.

Den sålunda föreslagna ökningen av stämpelmedlen innebär i första hand
införande av en progressiv stämpelavgift för behållningen i mera förmögna
dödsbon. Berörda stämpelavgift skall icke, såsom arvsskatten, utgå i förhållande
till värdet av arvinges eller testamentstagares andel i boet, utan
densamma skall beräknas efter behållningens sammanlagda värde, andel som
vid bodelning tillfaller efterlevande make frånräknad. En efter behållningen
i dödsbo normerad beskattning var den i proposition till 1933 års riksdag
föreslagna kvarlåtenskapsskatten. Med hänsyn till att fråga är örn uttagande
av ett väsentligt lägre belopp än det, som kvarlåtenskapsskatten avsågs skola
inbringa, har icke ansetts erforderligt att, såsom föreslogs beträffande nämnda
skatt, meddela bestämmelserna rörande stämpelavgiften i en särskild författning,
utan de hava inarbetats bland övriga föreskrifter i stämpel förordningen.
I denna hava de bestämmelser rörande beskattning av behållning
i dödsbo, som tidigare förekommit, haft sin plats.

Den sålunda föreslagna stämpelavgiften för behållning i dödsbo har ansetts
böra kompletteras med en särskild stämpelavgift för gåva, i syfte att
upprätthålla den rådande överensstämmelsen beträffande arvs- och gåvobeskattningen.
Stämpelavgiften för gåva har ansetts kunna begränsas till att
avse sådan gåva, vilkens värde uppgår till det belopp, vid vilket stämpel
för behållning i dödsbo skall börja utgå. I likhet med vad vid den nuvarande
gåvoskatten är fallet synes skattskyldigheten höra bestämmas med
hänsyn till det sammanlagda värdet av inom loppet av två år från samma
givare erhållna gåvor. Det kunde ifrågasättas, att man, i stället för att
sålunda införa en särskild stämpelavgift för vissa gåvor, borde i motsvarande
mån förhöja gåvoskatten. Enär emellertid detta skulle nödvändiggöra
införande i arvsskatteförordningen av särskilda skalor för gåvoskatten,
avvikande från de för arvsskatten gällande, har det valda tillvägagångssättet
ansetts som det lämpligare.

Vid beräkning av arvsskatt skall hänsyn tagas till gåvor, som arvinge
eller testamentstagare erhållit av arvlåtaren inom två år före hans dödsfall.
Detsamma torde böra gidia även beträffande den föreslagna stämpeln för
behållning i dödsbo.

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

Nu ifrågavarande stämpelavgifter föreslås skola utgå, när värdet av boets
behållning — frånräknat andel som vid bodelning tillfaller efterlevande
make — respektive gåvan överstiger 50,000 kronor. I förslaget till kvarlåtenskapsskatten
hade gränsen för skattskyldigheten satts till 20,000 kronor.
Denna gräns har emellertid ansetts kunna höjas, enär de ifrågavarande
stämpelavgifterna avses skola inbringa ett väsentligt lägre belopp än kvarlåtenskapsskatten.
Bestämmes gränsen för skattskyldighetens inträde till

50,000 kronor, kommer att i detta avseende överensstämmelse föreligga
mellan den ifrågasatta särskilda skatten å förmögenhet och förevarande
stämpelavgifter.

Skalans utformning har bestämts med hänsyn därtill, att densamma skall
medgiva uttagandet av det ifrågasatta beloppet 6 miljoner kronor. Beräkningarna
rörande vad ifrågavarande stämpelavgift skulle inbringa hava
företagits på grundval av de i 1933 års proposition nr 34 och särskilda
utskottets utlåtande nr 23 intagna uppgifterna rörande behållningar i dödsbon
år 1930 och 1932. 1931 års siffror kunna anses hava varit så onormalt
höga, att de ej lämpligen böra läggas till grund för en dylik beräkning.
Det har nu tillsetts, att beloppet i fråga skulle komma att i det
närmaste inflyta även med 1932 års lägre siffror. Särskilda utskottet ansåg
sig vid sina beräkningar kunna utgå ifrån att 1932 års siffror varit särskilt
låga, och att ett något högre arvskattebelopp borde kunna i framtiden påräknas
än det, som framräknades på grund av dessa siffror. Det torde vara
berättigat att även här göra ett liknande antagande. Dock är större försiktighet
av nöden, när minimigränsen bestämmes så högt som till 50,000
kronor. Med 1930 års kvarlåtenskaper skulle den föreslagna skalan hava
inbragt omkring 7.5 miljoner kronor och med 1932 års kvarlåtenskaper
omkring 5.k miljoner kronor, därest hänsyn ej tagits till stämpel för fastighetsfldeikommiss,
gåvor eller deklarerade arv, vilka dock i verkligheten
kunna väntas inbringa vissa belopp.

Tariffen rörande stämpelavgift för behållning i dödsbo har ansett böra
gälla även beträffande den särskilda stämpelavgiften för gåva.

Vid utformningen av föreskrifterna rörande de ifrågasatta stämpelavgifterna
har givetvis befunnits lämpligt att anknyta till den gällande beskattningen
av arv och gåva.

Till sådan dödsboets egendom, därför stämpel skall utgå, har sålunda ansetts
böra räknas egendom, vilken utgör föremål för arvsskatt. Värdet av
egendomen har föreslagits skola upptagas till sammanlagda värdet av de
arvsandelar, vilka ingå i densamma, enligt den uppskattning som sker jämlikt
förordningen om arvsskatt och skatt för gåva. Häri ligger bland annat,
att arvsandel, som tillfaller kronan, ej skall inräknas i den stämpelpliktiga
behållningen, liksom ej heller egendom eller egendoms värde, därför på grund
av Konungens med tillämpning av 2 § eller 56 § arvsskatteförordningen
lämnade medgivande arvsskatt ej skall utgå.

Förut har angivits, att i behållningen bör inbegripas även gåva, som
arvinge eller testamentstagare erhållit inom loppet av två år före arvlåtarens
dödsfall eller vid detsamma. Härifrån har emellertid — i överensstämmelse
med en i förslaget till förordning örn kvarlåtenskapsskatt införd bestämmelse
—■ så tillvida gjorts ett undantag, att Konungen tillerkänts rätt att, då
synnerliga skäl därtill äro, efter ansökan medgiva att gåva, som avses i
26 §. förordningen örn arvsskatt och skatt för gåva, helt eller delvis ej skall
medräknas i behållningen i dödsboet. Har nämligen mottagaren av en
gåva, som skall inräknas i behållningen i dödsboet, erhållit blott en obe -

Kungl. Majlis proposition nr 242.

tydlig del av givarens kanske betydande kvarlåtenskap, kan inträffa, att
det på andelen belöpande sammanlagda beloppet av arvsskatt och stämpel
enligt stämpelförordningen överstiger andelens värde. Föreskriften i fråga
har införts i 57 §.

Från stämpel för egendom i dödsbo har ansetts böra avdragas lösen eller
däremot svarande belopp, som erlagts vid boupptecknings inregistrering hos
underdomstol i stad och ej kunnat avräknas från arvsskatt, liksom naturligen
även enligt stämpelförordningen tidigare erlagd stämpel för gåva,
som skall inräknas i behållningen.

Som särskilt avskild egendom, beträffande vilken stämpelavgift skall för
sig beräknas, torde böra anses dels fast egendom av fideikommissnatur dels
annan i fideikommiss ingående egendom dels ock viss i 13 § arvsskatteförordningen
omförmäld äganderätt.

Stämpelavgift för egendom i dödsbo torde böra utgå i samband med uttagande
av arvsskatt för behållningen. Stämpelavgiften kommer sålunda
att i allmänhet uttagas vid inregistrering av bouppteckning. Stämpeln påföres
härvid den del av behållningen, för vilken arvsskatt skolat beräknas
därest föreskriften i 19 §, första stycket arvsskatteförordningen icke förefunnits.
Utom vid boupptecknings inregistrering uttages arvsskatt vid avlämnande
av deklaration enligt 39 § arvsskatteförordningen, vid företeende
av fideikommissbrev för lagfart samt vid bevakning av testamente, med
hänsyn vartill funnits erforderligt att giva bestämmelser örn stämpelbeläggning
av dessa sistnämnda handlingar.

Stämpel för egendom i dödsbo efter utlänning bör sålunda uttagas vid
avlämnande av deklaration jämlikt 39 § l:o) arvsskatteförordningen. För
egendom, som på grund av testamente tillfallit någon vid annat tillfälle
än förre rättsinnehavarens dödsfall och för vilken stämpel icke tidigare
beräknats i samband med bouppteckningens inregistrering, sker stämpelbeläggning
vid avlämnande av deklaration enligt 39 § 2:o) berörda förordning.
Även vid avlämnande av deklaration, som avses i 39 § 3:o) och
4:o) arvsskatteförordningen, kan stämpel för egendom i dödsbo böra uttagas.
Där testamente, vartill hänsyn ej tagits vid boupptecknings inregistrering
sedermera blivit av arvingarna godkänt — i vilket fall jämlikt 39 § 3:o)
nämnda förordning deklaration skall avgivas — kan sålunda testamentstagaren
ha erhållit gåva, som skall inräknas i behållningen. För denna
gåva måste stämpelavgift uttagas vid deklarationens avlämnande. Stämpelavgift
vid avlämnande av deklaration jämlikt 39 § 4:o) arvsskatteförordningen
kan behöva uttagas, örn testamente, avseende hela behållningen i boet, förklarats
ogillt och arvinge, som sålunda tillträder egendomen, erhållit gåva
som skall inräknas i behållningen. Jämväl i följd av föreskriften i 13 §
arvsskatteförordningen kan inträffa, att stämpelavgift för egendom i dödsbo
delvis kan böra utgå vid avlämnande av deklaration enligt 39 § 3:o) och
4:o) arvsskatteförordningen.

Stämpel för deklaration enligt 39 § 2:o)—4:o) nämnda förordning beräknas
naturligen med hänsyn till det sammanlagda värdet av egendom, därför
stämpeln skall utgå, och övrig i deri stämpelpliktiga behållningen ingående
egendom.

Stämpelbeläggning av testamente, som företetts för bevakning, hänför sig
till bland annat det fall. att testa men tsta garon av testamentsgivaren erhållit
gåva, som skall inräknas i behållningen i boet, men icke medtagits vid
beräkning av stiimpel för bouppteckning.

56 Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

Bestämmelserna rörande stämpelbeläggning av deklaration, fideikommissbrev
och testamente hava utformats i anknytning till vad under rubriken
bouppteckning — vilken rubrik ju innehåller huvudstadgandena — angivits
som den stämpelpliktiga egendomens värde.

De hittills berörda bestämmelserna, vilka ju systematiskt höra hemma i
förordningens 8 §, nödvändiggöra ändring och komplettering rörande förordningens
föreskrifter i övrigt. Sålunda har i 47 § införts vissa ansvarsbestämmelser.
Vidare har i VIII kapitlet tillagts fyra nya paragrafer —
57 — 60 §§> — i samband varmed kapitlets rubrik ändrats. För 57 § har
ovan redogjorts. I 58 § givas föreskrifter rörande ansvarigheten för de
föreslagna stämpelavgifterna. Den häri i fråga örn stämpel för stämpelpliktig
egendom i dödsbo föreslagna regeln överensstämmer med vad som i
motsvarande avseende gäller rörande arvsbeskattningen. Beträffande stämpel
för gåva bör i likhet med vad vid gåvoskatten är fallet ansvarigheten
åvila gåvotagaren. Enligt 59 § skall vad i arvsskatteförordningen finnes
stadgat rörande anstånd med skatts erläggande, eftergift av skatt, restitution
m. m. äga motsvarande tillämpning beträffande stämpelavgifter varom
här är fråga medan mot nämnda stadganden stridande bestämmelser i stämpelförordningen
upphävas, såvitt fråga är om berörda avgifter.

Börande övriga ändringar i stämpelförordningen må hänvisas till författningstexten.

Förordningen föreslås skola träda i kraft den 1 april 1934. Stämpelavgift
för stämpelpliktig egendom i dödsbo avses skola utgå blott ifråga örn kvarlåtenskap
efter den som avlidit efter förordningens ikraftträdande. Den
nya stämpelavgiften för gåva avser gåvor, som deklareras efter nämnda
tidpunkt. Då registrering av bouppteckningar och följaktligen uttagande
av arvsskatt sker först någon tid efter dödsfallet, har förordningens ikraftträdande
å nämnda dag betraktats såsom en förutsättning för att förevarande
stämpelavgifter skola kunna under nästa budgetår inbringa det ifrågasatta
beloppet.

Den föreslagna ändringen av 14 § arvsskatteförordningen avser att uttrycka,
att vid beräkning av behållning i dödsbo avdrag icke må ske för
stämpelavgift enligt stämpelförordningen, belöpande på behållningen. Den
avvikelse härutinnan, som föreslogs i den till 1933 års riksdag avlåtna propositionen
rörande arvsbeskattningen, var betingad av storleken av det belopp,
om vars uttagande då var fråga.

Med hänsyn till den lättnad rörande arvsbeskattningen av fideikommiss,
som vid 1933 års riksdag vidtogs bland annat därutinnan, att vid nämnda
beskattning fideikommissrätt skall betraktas såsom nyttjanderätt, hava icke
i ifrågavarande författningsförslag upptagits de bestämmelser rörande eftergift
av skatt för fideikommiss m. m., vilka återfinnas i nämnda proposition.
Ej heller har ansetts erforderligt att, såsom skedde i berörda proposition,
föreslå utökning av rätten till anstånd med erläggande av arvsskatt.

Stockholm i finansdepartementet den 30 december 1933.

Kungl. Majlis proposition nr 242.

Bilaga 3.

Tab. 1 a, utvisande för behållning i dödsbo å angivna belopp under förutsättning, att
behållningen uppdelas på 3 lika stora arvslotter, dels arvsskatt enligt gällande bestämmelser,
dels stämpelavgift enligt förslag, dels ock sammanlagda beloppet av

arvsskatt och stämpelavgift.

Absoluta tal.

Behållning i dödsbo, etter-levande makes andel från-råknad, kr.	Summa arvsskatt enligt gällande bestämmelser, kr.	Stämpel. avgift enligt förslag, kr.	Sammanlagda beloppet av arvsskatt och stämpelavgift, kr.
ki. i	kl. II	kl. III	kl. IV	kl. I	kl. 11	kl. III	kl. IV
1,000	_	18	18	18	—	—	18	18	18
2,000	—	36	48	48	—	—	36	48	48
3,000	30	60	120	120	—	30	60	120	120
4,000	39	96	210	210	—	39	96	210	210
5,000	48	132	300	300	—	48	132	300	300
6,000	60	180	420	420	—	60	180	420	420
8,000	78	252	600	600	—	78	252	600	600
10,000	108	354	855	855	—	108	354	855	855
15,000	210	660	1,620	1,620	—	210	660	1,620	1,620
20,000	324	984	2,430	2,430	—	324	984	2,430	2,430
25,000	47''	1,392	3,450	3,45o	—	477	1,392	3,450	3,450
30,000	630	1,800	4,470	4,470	—	630	1,800	4,470	4,470
35,000	774	2,184	5,430	5,43(	—	774	2,184	5,430	5,430
40,000	966	2,670	6,450	6,645	—	966	2,670	6,450	6,645
50,000	1,362	3,660	8,430	9,120	—	1,362	3,660	8,430	9,120
60,000	1,770	4,680	10,470	11,670	30o	2,070	4,980	10,770	11,970
70,000	2,265	5,868	12,945	14,640	600	2,865	6,468	13,545	15,240
80,000	2,760	7,056	15,420	17,610	900	3,660	7,956	16,320	18,510
90,000	3,270	8,280	17,970	20,670	1,20(	4,470	9,480	19,170	21,870
100,000	3,864	9,765	20,445	23,640	1,500	5,364	11,265	21,945	25,140
125,000	5,40-i	13,644	26,670	31,350	2,500	7,906	16,141	29,170	33,850
150,000	7,170	18,180	32,970	40,170	3,500	10,670	21,680	36,470	43,670
200,000	11,352	27,738	46,410	57,600	5,500	16,852	33,238	51,910	63,100
300,000	21,120	48,780	76,470	92,671	10,500	31,620	59,280	86,970	103,170
400,000	33,108	72,756	106,440	127,635	15,50t	48,608	68,256	121,940	143,135
500,000	46,092	96,732	136,410	162,601	21,501	67,592	118,232	157,910	184,100
600,000	60,120	120,780	166,470	197,67(	27,501.	87,620	148,280	193,970	225,170
700,000	76,104	144,756	196,440	232,635	33,500	109,604	178,256	229,940	265,135
800,000	92,088	168,732	226,410	267,601	39,500	131,588	208,232	265,910	307,100
1,000,000	126,102	216,756	286,440	337,635	53,500	179,602	270,256	339,940	391,135
2,000,000	322,08(	456,732	586,410	687,601	120,001	442,080	576,732	706,410	807,600
3,000,000	522,121	693,78C	886,470	1,037,670	180,000	702,120	876,780	1,066,470	1,217,670
4,000,000	722,100	936,756	1,186,440	1,387,635	240,001	962,100	1,176,756	1,426,441	1,627,635
5,000,000	922,081	1,176,732	1,486,410	1,737,60(	300,001	1,222,080	1,476,732	1,786,410	2,037,600
6,000,000	1,122,120	1,416,780	1,786,470	2,087,671	360,001	1,482,120	1,776,781	2,146,471	2,447,670
10,000,000	1,922,101	2,376,756	2,986.440	3,487,635	600,00(	2,522,100	2,976,756	3,586,446	4,087,635
15,000,000	2,922,121	3,576,780	4,486,470	5,237,671	900,001	1,822,120	4,476,780	5,386,471	6,137,670
30,000,000	5,922,120	7,176,780	8,986,470	10,487,671	1,800,001	7,722,120	8,976,78(	10,786,476	112,287,670

Bihang till riksdagens protokoll 19.U. 1 sami. Nr 242.

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

Tab. 1 b, utvisande för behållning i dödsbo & angivna belopp under förutsättning, att

behållningen uppdelas på 3 lika stora arvslotter, dels arvsskatt enligt gällande be stämmelser,

dels stämpelavgift enligt förslag, dels ock sammanlagda beloppet av

arvsskatt och stämpelavgift.

Procent.

Behållning i
dödsbo, efterlevande
makes

Summa arvsskatt enligt gällande
bestämmelser, %

Stämpel,
avgift
enl ii t

andel frän-räknad, kr.	kl. I	kl. II	kl III	kl. IV	förslag, °/ /o	kl. I	kl. II	kl. III	kl. IV
1,000	—	1.80	1.80	1.80	—	—	1.80	1.80	1.80
2,000	-	1.80	2.40	2.40	—	—	1.80	2.40	2.4 0
3,000	1.00	2.0 0	4.00	4.oo	—	1.00	2.oo	4oo	4.oo
4,000	1.00	2.40	5.25	5.25	—	1.00	2.40	5.2 5	5.25
5,000	1.00	2.64	6.oo	6.oo	—	1.00	2.64	6 oo	6.oo
6,000	1.00	3.oo	7.oo	7.oo	—	1.00	3.oo	7.oo	7.oo
8,000	1.00	3.15	7.50	7.50	—	1.00	3.15	7.50	7.60
10,000	1.08	3.54	8.55	8.66	—	1.08	3.54	8.5 5	8.55
15,000	1.40	4.40	10.80	10.80	—	1.40	4.40	10.80	10.80
20,000	1.62	4.92	12.15	12.15	—	1.62	4.92	12.15	12.15
25,000	1.91	5.57	13.80	13.80	—	1.91	5.57	13.80	13.80
30,000	2.io	6.oo	14.90	14.90	—	2.io	6.oo	14.90	14.90
35,000	2.21	6.24	15.61	15.51	—	2.21	6.2 4	15.51	15.61
40,000	2.42	6.6 8	16.13	16.61	—	2.4 2	6.68	16.13	16.61
50,000	2.72	7.32	16.86	18.2 4	—	2.72	7.82	16.86	18.24
60,000	2.95	7.80	17.45	19.45	0.50	3.4 5	8.30	17.95	19.95
70,000	3.24	8.38	18.49	20.91	0.86	4.io	9.24	19.35	21.77
80,000	3.46	8.82	19.28	22.01	1.13	4.58	9.96	20.41	23.14
90,000	3.68	9.20	19.97	22.9 7	1.33	4.96	10.53	21.80	24.30
100,000	3.86	9.7 7	20.4 5	23.64	1.50	5.36	11.27	21.95	25.14
125,000	4.32	10.92	21.34	25.08	2.oo	6.82	12.92	23.3 4	27.08
150,000	4.78	12.12	21.98	26.78	2.33	7.11	14.45	24.31	29.li
200,000	5.68	13.87	23.22	28.80	2.75	8.43	16.62	25.9 7	31.56
300,000	7.04	16.26	25.4 9	30.8 9	3.50	10.64	19.7 6	28.99	34.89
400,000	8.28	18.19	26.61	31.91	3.88	12.16	22.0 7	30.49	35.7 9
500,000	9.22	19.85	27.28	32.5 2	4.30	13.52	23.6 5	31.58	36.8 2
600,000	10.02	20.13	27.76	32.9 5	4.58	14.60	24.71	32.88	37.53
700,000	10.8 7	20.68	28.06	33.28	4.79	15.56	25.4 7	32.86	38.02
800,000	11.51	21.09	28.30	33.45	4.94	16.45	26.03	33.24	38.39
1,000,000	12.61	21.68	28.64	33.76	5.85	17.96	27.03	33.99	39.ll
2,000,000	16.10	22.84	29.82	34.38	6.oo	22.10	28.84	35.82	40.38
3,000,000	17.40	23.2 8	29.5 5	34.59	6.oo	23.4 0	29.2 8	35.56	40.5 9
4,000,000	18.06	23.42	29.66	34.69	6.oo	24.06	29.42	35.66	40.6 9
5,000,000	18.44	23.55	29.73	34.55	6.oo	24.44	29.5 5	35.73	40.65
6,000,000	18.70	23.61	29.77	34.7 9	6.oo	24.7 0	29.61	35.7 7	40.7 9
10,000,000	19.22	23.7 7	29.8 6	34.88	6.oo	25.22	29.77	35.86	40.88
15,000,000	19.48	23.85	29.91	34.92	6.oo	25.48	29.86	35.91	40.92
30,000,000	19.77	23.92	29.9 5	34.9 7 \|	6.oo	25.7 7	29.92	35.95	40.97

Sammanlagda beloppet av arvsskatt
och stämpelavgift, %

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

Tab. 2a, utvisande för angivna gåvobelopp dels gåvoskatt enligt gällande bestämmel ser,

dels stämpelavgift enligt förslag, dels ock sammanlagda beloppet av gåvoskatt

och stämpelavgift.

Absoluta tal.

Gåvobelopp, kr.	Gåvoskatt enligt gällande bestämmelser, kr.	Stämpel- avgift enligt förslag, kr.	j Sammanlagda beloppet av gåvoskatt I och stämpelavgift, kr.
kl. I	kl. II	kl. III	kl. IV	kl. I	kl. II	kl. III	kl. IV
1,000	—		—	—	—	—	—	—	—
2,000	—	—	—	—	—	—	—	—	—
3,000	—	—	—	—	—	—	—	—	—
4,000	50	160	390	390	—	50	160	390	390
5,00 i	70	220	540	540	—	70	■ 220	540	540
6,000	90	280	690	690	—	90	280	690	690
8,000	150	440	1,090	1,090	—	150	440	1,090	1,090
10,000	210	600	1,490	1,490	—	210	600	1,490	1,490
15,000	390	1,060	2,490	2,640	—	390	1,060	2,490	2,640
20.000	590	1,560	3,490	3,890	—	590	1,560	3,490	3,890
25,000	840	2,160	4,740	5,390	—	840	2,160	4,740	5,390
30,000	1,090	2,760	5,990	6,890	—	1,090	2,760	5,990	6,890
35,000	1,390	3,510	7,240	8,390	—	1,390	3,510	7,240	8,390
40,000	1,690	4,260	8,490	9,890	—	1,690	4,260	8,490	9,890
50,000	2,390	6,060	10,990	13,390	—	2,390	6,060	10,990	13,390
60,000	3,190	7,860	13,490	16,890	300	3,490	8,160	13,790	17,190
70,000	4,090	9,960	16,490	20,390	600	4,690	10,560	17,090	20,990
80,000	5,040	12,060	19,490	23,890	900	5,940	12,960	20,390	24,790
90,000	6,040	14,160	22,490	27,390	1,200	7,240	15,360	23,690	28,590
100,000	7,040	16,260	25,490	30,890	1,500	8,540	17,760	26,990	32,390
125,000	10,040	22,260	32,990	39,640	2,500	12,540	24,760	35,490	42,140
150,000	13,040	28,260	40,490	48,390	3,500	16,540	31,760	43,990	51,890
200,000	20,040	40,260	55,490	65,890	5,500	25,540	45,760	60,990	71,390
300,000	36,040	64,260	85,490	100,890	10,500	46,540	74,760	95,990	111,390
400,000	54,040	88,260	115,490	135.890	15,500	69,540	103,760	130,990	151,390
500,000	74.040	112,260	145,490	170,890	21,500	95,540	133,760	166,990	192,390
600,000	94,040	136,260	175,490	205,890	27,500	121,540	163,760	202,990	233,390
700,000	114,040	160,260	205,490	240,890	33,500	147,540	193,760	238,990	274,390
800,000	134,040	184,260	235,490	275,890	39,500	173,540	223,7601 274,9b0	315,390
1,000,000	174,040	232,260	295,490	345,890	53,501	227,540	285,760	348,990	399,390
2,000,000	374,040	472,260	595,490	695,890	120,000	494,040	592,260	715,490	815,890
3,000,000	574,040	712,260	895,490	1,045,830	180,000	754,040	892,260 1,075,490	1,225,890
4,000,000	774,040	952,260	1,195,490	1,395,890	240,000	1,014,040	1,192,260	1,435,490	1,635,890
5,000,000	974,040	1,192,260	1,495,490	1,745,890	300,000	1,274,040	1,4 92,260	1,795,490	2,045,890
6,000,000	1,174,040	1,432,260	1,795,490	2,095,890	360,000	1,534,040	1,792,260	2,155,490	2,455,890
10,000,000	1,974,040	2,392,260	2,995,490	3,495,89(	600,000	2,574,040	2,992,260	3,595,490	4,095,890
15,000,000	2,974,040	3,592,260	4,495,490	5,245,890	900,000	3,874,040	4,492,260	5,895,490	6,145,890
30,000,000	5,974,040	7,192,260	8,995,490	10,495,890	1,800,000	7,774,040	8,992,260	10,795,490	12,295,890

Kungl. Maj:ts proposition nr 242.

Tab. 2 b, utvisande för angivna gåvobelopp dels gåvoskatt enligt gällande bestämmel ser,

dels stämpelavgift enligt förslag, dels ock sammanlagda beloppet av gåvoskatt

och stämpelavgift.

Procent.

1 ; j Gåvobelopp, kr.	Gåvoskatt enligt gällande bestämmelser, %	Stämpel- avgift enligt förslag, kr.	Sammanlagda beloppet av gåvoskatt och stämpelavgift, %
kl. I	kl. II	kl. III	kl. IV	kl. I	kl. II	kl. III	kl. IV
1,000		—	—	—	—	—	—	—	—
2,000		—	—	—	—	—	—	—	—
3,000	—	—	—	—	—	—	—	—	—
4,000	1.25	4.oo	9.7 5	9.7 5	—	1.25	4.00	9.75	9.75
5,000	1.40	4.40	10.80	10.80	—	1.40	4.40	10.80	10.8 0
6,000	1.50	4.67	11.50	11.50	—	1.50	4.67	11.50	11.50
8,000	1.88	5.50	13.63	13.63	—	1.88	5.50	13.63	13.68
10,000	2.10	6.oo	14.90	14.90	—	2.io	6.oo	14.90	14.90
15,000	2.6 0	7.07	16.60	17.60	—	2.60	7.07	16.60	17.60
20,000	2.95	7.80	17.45	19.45	—	2.9 5	7.80	17.45	19.45
25,000	3.3 6	8.6 4	18.9 6	21.56	—	3.86	8.64	18.96	21.56
30,000	3.63	9.20	19.97	22.9 7	—	3.63	9.20	19.97	22.97
35,000	3.97	10.0 8	20.6 9	23.97	—	3.97	10.08	20.69	23.9 7
40,000	4.23	10.65	21.28	24.73	—	4.23	10.65	21.23	24.7 3
50 000	4.7 8	12.12	21.98	26.7 8	—	4.78	12.12	21.98	26.7 8
60,000	5.32	13.10	22.4 8	28.15	0.50	5.82	13.60	22.98	28.65
70,000	5.84	14.23	23.56	29.13	0.86	6.70	15.09	24.42	29.99
i 80,000	6.3 0	15.08	24.8 G	29.86	1.13	7.43	16.21	25.49	30.9 9
90,000	6.71	15.73	24.9 9	30.48	1.33	8.04	17.06	26.32	31.76
\| 100,000	7.04	16.26	25.4 9	30.8 9	1.50	8.54	17.76	26.99	32.39
125,000	8.08	17.81	26.39	31.71	2.oo	10.08	19.81	28.39	33.71
j 150,000	8.69	18.84	26.9 9	32.26	2.33	11.02	21.17	29.82	34.59
j 200,000	10.02	20.18	27.7 5	32.9 5	2.75	12.7 7	22.88	30.50	35.7 0
i 300,000	12.01	21.42	28.50	33.6 8	3.50	15.61	24-92	32.00	37.18
400,000	13.51	22.0 7	28.87	33.9 7	3.88	17.89	25.95	32.7 6	37.85
500,000	14.81	22.4 5	29.io	34.18	4.30	19.11	26.75	33.40	38.4 8
600,000	15.67	22.71	29.2 5	34.32	4.68	20.2 5	27.29	33.83	38.90
[ 700,000	16.29	22.89	29.36	34.41	4.79	21.08	27.68	34.15	39.20
800,000	16.76	23.03	29.4 4	34.49	4.94	21.70	27.97	34.38	39.43
1,000,000	17.40	23.23	29.55	34.59	5.36	22.7 6	28.5 8	34.90	39.94
2,000,000	18.70	23.61	29.7 7	34.79	6.oo	24.7 0	29.61	35.7 7	40.7 9
3,000,000	19.13	23.74	29.85	34.8 6	6.oo	25.13	29.74	35.8 5	40.8 6
4,000,000	19.35	23.81	29.8 9	34.90	6.oo	25.8 6	29.81	35.89	40.90
5,000,000	19.48	23.85	29.91	34.9 2	6.oo	25.48	29.85	35.91	40.9 2
6,000,000	19.57	23.8 7	29.92	34.93	6.oo	25.57	29.87	35.9 2	40.9 3
10,000,000	19.74	23.92	29.95	34.96	6.oo	25.74	29.9 2	35.95	40.96
15,000,000	19.83	23.9 5	29.9 7	34.9 7	6.oo	25.83	29.9 5	35.9 7	40.97
30,000,000	19.91	23.97	29.98	34.99	6.oo	25.91	29.97	35.98	40.99

340686. Stockholm, Isaac Marcus Boktryckeri-Aktiebolag, 1934.