Kungl. Maj.ts Proposition Nr 241 (Proposition 1922:241)

Kungl. Maj.ts Proposition Nr 241.

Nr 241.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag innefattande
bestämmelser angående kvinnas behörighet att
innehava statstjänst och annat allmänt uppdrag m. m.;
given Stockholms slott den 31 mars 1922.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till

1) lag innefattande bestämmelser angående kvinnas behörighet att
innehava statstjänst och annat allmänt uppdrag; och

2) lag innefattande tillägg till vissa stadganden i rättegångsbalken.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro

GUSTAF ADOLF.

A. Åkerman.

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 samt. 209 höft. (Nr 241.)

Kungl. Maj:ts Fr oposition Nr 241.

Förslag

till

LAG

innefattande bestämmelser angående kvinnas behörighet att
innehava statstjänst och annat allmänt uppdrag.

Med upphävande av vad i lag eller särskild författning finnes stridande
mot här nedan givna bestämmelser förordnas som följer:

1 §•

I fråga om behörighet att innehava statstjänst skall med de undantag,
i denna lag angivas, kvinna vara likställd med man.

Angående kvinnas behörighet att innehava prästerlig eller annan kyrklig
tjänst gäller vad därom särskilt stadgas.

2 §•

Följande statstjänster må ej innehavas av kvinna:

1. militära och civilmilitära tjänster ävensom sådana tjänster utom krigsmakten,
med vilka är förenad skyldighet att tjänstgöra vid armén eller marinen;

2. diplomatiska och konsulära tjänster, socialattaché- och kanslistbefattningar
däri dock ej inbegripna;

3. tjänster vid fångvårdsanstalt, allmän uppfostringsanstalt, allmän
alkoholistanstalt eller annan dylik inrättning, såvida med tjänsten är förenad
skyldighet att inom anstalten utöva ledning eller bevakning huvudsakligen
av män eller manliga minderåriga; dock må utan hinder härav
kvinna kunna, där särskilda omständigheter därtill föranleda, innehava, befattning
såsom lärare vid anstalt, som nu sagts;

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 241.

4. tjänster vid anstalt för sinnessjuka, med vilka tjänster är förenad
skyldighet att handhava sådan vård av sinnessjuka, vilken icke skall
handhavas av kvinna;

5. tjänster, med vilka är förenad skyldighet att ansvara för eller biträda
vid upprätthållande av allmän ordning och säkerhet; dock må utan
hinder härav kvinna kunna för särskild uppgift innehava anställning vid

poliskår;

6. tjänster vid
göra bevakning;

7. tjänster vid

tullverket, med
skogsstaten, med

vilka är förenad
vilka är förenad

skyldighet att fullskyldighet
att full -

göra bevakning; _ . .

8. tjänster, med vilka är förenad skyldighet att meddela undervisning
i gymnastik vid högre allmänt läroverk, realskola eller seminarium för utbildande
av manliga folkskollärare.

De närmare föreskrifter, som erfordras för tillämpning av vad sålunda
stadgats, utfärdar Konungen.

3 §. -

I fråga om behörighet att innehava allmänt uppdrag, vilket icke är
att hänföra till statstjänst, skall kvinna vara likställd med man; dock må,
där med sådant uppdrag är förenat åliggande, vilket enligt 2 § utgör hinder
för kvinna att innehava statstjänst, uppdraget icke innehavas av kvinna.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1923.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 241.

Förslag

till

L/\G

innefattande tillägg till vissa stadganden i rättegångsbalken.

Härigenom förordnas,

att vad i 1 kap. 6 § rättegångsbalken stadgas angående hinder för
män att hava säte i domstol skall äga motsvarande tillämpning ifråga om
kvinnor samt om män och kvinnor, vilka äro i skyldskap eller svågerlag,
som där sägs, så ock att samma hinder skall gälla för äkta makar;

att vad i 13 kap. 4 § rättegångsbalken sista punkten stadgas angående
jäv emot domare i hovrätt skall gälla jämväl där make eller maka, dotter
eller sonhustru i underrätten dömt;

samt att vad i 15 kap. 3 § rättegångsbalken stadgas angående hinder
för någon att vara fullmäktig på grund av skyldskap eller svågerlag med
den, som i rätten domare sitter, eller på grund av att make sitter i rätten,
skall äga motsvarande tillämpning jämväl när domaren är kvinna.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1923.

Kungl. Maj.ts Proposition Nr 241.

Utdrar/ av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott
den 10 mars 1922.

Närvarande:

Statsministern och ministern för utrikes ärendena Branting, statsråden
Lindqvist, Thorsson, Olsson, Sandler, Nothin, Svensson, Hansson,
Åkerman, Linders, Schlyter, Örne.

Efter gemensam beredning med cheferna för övriga departement anmäler
chefen för justitiedepartementet statsrådet Åkerman av särskilda inom
sistnämnda departement tillkallade sakkunniga avgivna betänkanden och
förslag i fråga om kvinnors tillträde till statstjänster, nämligen del I, avlämnad
den 14 februari 1920 och avseende frågan om kvinnors tillträde
till s. k. fullmaktstjänster, samt del II, avlämnad den 27 december 1920
och avseende frågorna om kvinnas behörighet att innehava statstjänst i allmänhet,
om kvinnliga statstjänares avlönings- och pensioriöringsförhållanden
samt om vissa statstjänsters reserverande för kvinnor, ävensom av ämbetsmyndigheter
och vissa enskilda sammanslutningar avgivna yttranden över
vissa delar av samma betänkanden och förslag.

Föredraganden anför:

»Efter förslag av Kungl. Maj:t antog 1920 års riksdag såsom vilande
till vidare grundlagsenlig behandling ändrad lydelse av £;§ 4, 28, 33 och
108 regeringsformen samt § 70 riksdagsordningen. Med dessa ändringsförslag,
vilka år 1921 blevo definitivt antagna, avsågs att bereda väg för
en lösning av den gamla och under senare år alltmer uppmärksammade
frågan om vidgad behörighet för kvinnor att innehava statstjänst. Genom
detta beslut avlägsnades, i stort sett, från grundlagarna de bestämmelser,
vilka förut utgjort hinder för kvinnors utnämnande och befordrande till
statstjänster. Under det att Kungl. Maj:ts utnämningsrätt till de i § 28
regeringsformen avsedda tjänsterna — s. k. fullmaktstjänster — förut i det
väsentliga var begränsad till män, inrymmer stadgandet numera ifråga om
kvinnors anställning i dylika befattningar en hänvisning till bestämmelser,

Kung!. Maj ds Proposition Nr 241.

Frågam utredning.

som kunna fastställas i annan form än grundlag, eller, såsom uttrycket
lyder, till ■»grunder, som av Konungen och riksdagen godkänts». Allenast i
fråga om prästerlig tjänst föreskrives, att kvinna ej må kunna därtill utnämnas,
med mindre annorledes blivit bestämt i den ordning, 87 § 2 mom.
regeringsformen stadgar. I det läge, vari frågan nu befinner sig, blir det
följande steget alltså fastställandet av de grunder för kvinnors statsanställning,
vilka utgöra det nödvändiga och uttryckligen förutsatta komplementet
till ändringen i § 28 regeringsformen och utan vilka det nya grundlagsstadgandet
kommer att sakna praktisk tillämpning. Sedan de förslag, vilka
utgöra resultatet av den i detta hänseende verkställda sakkunnigutredningen,
numera i vissa delar varit föremål för granskning av vederbörande ämbetsmyndigheter,
synes tiden vara inne att upptaga spörsmålet om vidare åtgärder
till fullföljande av den reform, som blivit förberedd genom omförmälda
grundlagsändringar.

Såsom motivering för sin hemställan om bemyndigande att tillkalla
sakkunniga för utredning av förevarande fråga anförde chefen för justitiedepartementet
till statsrådsprotokollet den 27 maj 1919:

»Genom den författningsreform, som nyligen vunnit riksdagens godkännande
och som avsåg bland annat att giva de svenska kvinnorna politisk rösträtt och
valbarhet till riksdagen, har principen om könens likställighet på den offentliga
rättens område vunnit statsmakternas erkännande. Redan på denna grund synes
det angeläget att så snart ske kan undanröja de hinder, vilka enligt grundlag
och i övrigt föreligga för kvinna att deltaga i samhällsarbetet inom områden,
där hon bör anses vara med mannen likställd.

Som bekant äro kvinnorna för närvarande på grund av bestämmelserna i
§ 28 regeringsformen uteslutna från flertalet statstjänster, därå konungen utfärdar
fullmakt. Men även andra tjänster än s. k. fullmaktstjänter äro i regel på grund
av föreskrifter i gällande avlöningsstater, reglementen och instruktioner stängda
för kvinnor.

Principen om könens likställighet i förevarande avseende synes emellertid
icke i praktiken kunna genomföras utan vissa inskränkningar. En del statstjänster
synas till sin natur vara sådana, att de icke lämpligen kunna beklädas
av kvinnor. Hit höra uppenbarligen åtminstone det övervägande flertalet militära
befattningar. Men även inom den civila förvaltningen synes kunna finnas vissa
tjänster, som av särskilda skäl böra förbehållas männen, likasom å andra sidan
vissa befattningar enligt sakens natur lämpligen böra innehavas allenast av kvinnor.
En närmare ^utredning i dessa hänseenden är givetvis erforderlig, innan frågan
kan vinna sin definitiva lösning.

I sammanhang härmed synas även vissa andra frågor böra utredas. Detta
gäller först och främst grunderna för de kvinnliga tjänstemännens avlönande
och särskilt spörsmålet, huruvida dessa böra i avlöningshänseende likställas med

Kungl. Muj:ts Proposition Nr 241.

de manliga tjänstemännen eller på sätt förut varit vanligt en skillnad härutinnan
till förmån för de senare fortfarande bör upprätthållas. Vidare synas de kvinnliga
tjänstemännens pensionsförhållanden samt frågan, i vad mån och under vilka
villkor gift kvinna skall äga behörighet till statstjänst, böra göras till föremål
för närmare undersökning.

Vad angår de erforderliga ändringarna i regeringsformen torde de allmänna
bestämmelserna i ifrågavarande avseende icke höra såsom hittills upptagas i
grundlag, utan meddelas antingen genom allmän lag eller i annan ordning.»

Första delen av de sakkunnigas betänkande avsåg, såsom förut nämnts,
frågan om kvinnors tillträde till fullmaktstjänster och innefattade förslag
till erforderliga grundlagsändringar i syfte av frågans lösning på grundvalen
av principiell likställighet mellan män och kvinnor. Såsom undantag
från likställighetsprincipen att upptagas i en blivande särskild lag angåvos
följande slag av statstjänster (del I sid. 108):

a) militära och civilmilitära befattningar samt övriga befattningar, som
förutsätta fullgjord värnplikt eller skyldighet att vid krigstillfälle tjänstgöra
vid armén eller marinen,

b) befattningar, med vilka följer åliggande att ansvara för upprätthållande
av yttre ordning och allmän säkerhet,

c) befattningar vid sådana fångvårds- och korrektionsanstalter, som äro
avsedda huvudsakligen för män eller manlig ungdom,

d) diplomatiska och konsulära befattningar, dock ej socialattaché- och
kanslistbefattningar.

Den sålunda förebragta utredningen låg till grund för den kungl. propositionen
i ämnet till 1920 års riksdag (nr 262).

I den vid utgången av år 1920 fullbordade andra delen av betänkandet
hava de sakkunniga behandlat övriga till dem hänskjutna frågor. Till
särskild behandling har dock utbrutits spörsmålet om behörighet för kvinna
att innehava prästerlig eller annan kyrklig tjänst, i vilket avseende de
sakkunniga ännu icke inkommit med förslag.

Beträffande den ordning, i vilken de nu avsedda grunderna för kvinnors
tillträde till statstjänster böra komma till stånd, hava de sakkunniga,
efter en kort redogörelse för de regler, som i förevarande hänseenden gälla
för statens tjänstemän, manliga och kvinnliga, på följande sätt angivit sin
ståndpunkt (del II sid. 30):

»Det torde numera få anses ställt utom fråga, att stommen för de ''grunder'',
till vilka den nya lydelsen av § 28 regeringsformen hänvisar, bör utgöras av en
allmän regel om kvinnas principiella likställighet med man i fråga om behörighet

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 241.

att innehava statstjänst. Till denna huvudregel böra tydligen anslutas bestämmelser
för de särskilda fall, i vilka densamma icke skall gälla. Härigenom erhåller
ur formell synpunkt den föreliggande uppgiften sin naturliga begränsning. Endast
i den mån avvikelse göres från den allmänna likställighetsprincipen, äro särskilda
bestämmelser behövliga; även om genomförandet av densamma i något visst avseende
innebär en nog så genomgripande nyhet i förhållande till vad tidigare
gällt, föreligger icke någon nödvändighet att särskilt understryka detta genom
att för det särskilda fallet upprepa den allmänna regeln. Någon i detalj utförd
reglering av de kvinnliga befattningshavarnas ställning kan därför icke avses.
Vad i grundlag, allmän lag eller administrativa förordningar finnes stadgat om
statens befattningshavare i allmänhet erhåller genom likställighetsprincipens antagande
tillämpning även å de kvinnliga befattningshavarna, såvida annat ej uttryckligen
uttalats. De i § 28 regeringsformen avsedda grunderna få därför, jämsides med
fastställandet av likställighetsprincipen, karaktär av undantagsbestämmelser. —---

Då, såsom förut erinrats, det här ifrågavarande området för närvarande till
väsentlig del är underlagt statsregleringen, ligger det helt naturligt särskild vikt
vid att med noggrannhet undersökes, huruvida mot ett överförande av dessa frågor
till lagstiftningsområdet binder kan anses möta ur konstitutionell synpunkt eller
huruvida i allt fall övervägande lämplighetsskäl tala för att de fortfarande behandlas
såsom statsregleringsärenden.

Med ledning av de synpunkter, ur vilka alltså enligt kominitterades åsikt
frågan om formen för fastställande av grunderna för kvinnors tillträde till statstjänster
bör bedömas, hava kommitterade stannat vid det resultat, att vissa av
de här föreliggande frågorna böra regleras genom lag, andra åter behandlas i
hittills övlig ordning.

Till de bestämmelser, vilka böra erhålla lags natur, hör i främsta rummet
den ovan berörda regeln om kvinnas principiella likställdhet med man i fråga
om behörighet att innehava statstjänst. Redan i föregående del av betänkandet
har framhållits, att i lag jämväl böra angivas de områden av statstjänsten, från
vilka kvinnor skola vara uteslutna. Någon gensaga häremot har icke försports,
och befogad invändning synes ej heller ur någon synpunkt kunna göras gällande
mot dessa frågors undandragande från statsregleringen. Detta gäller enligt kommitterades
mening även frågan om gift kvinnas behörighet att innehava statstjänst;
de speciella bestämmelser, som i detta hänseende eventuellt kunna finnas
erforderliga, synas icke äga nödvändigt sammanhang med statsregleringen, utan
fastmera hava sin naturliga plats i den lagstiftning, som anvisar området för
kvinnors anställning i statens tjänst. Beträffande de kvinnliga statstjänarnas
pensionering äro, såsom förut erinrats, bestämmelser meddelade i den speciella
lagstiftning, som gäller i detta avseende. Härav torde följa, att de nya eller
ändrade bestämmelser, som påkallas av den nu ifrågasatta utvidgningen av kvinnors
tillträde till statstjänster, böra infogas i den redan befintliga lagstiftningen.
Därest pensionering av kvinnliga statstjänares efterlevande anhöriga anses böra
komma till stånd, synes denna fråga likaledes böra ordnas på hittills vanligt sätt
för såväl manliga som kvinnliga statstjänare och sålunda icke föranleda särskilda
lagstiftningsåtgärder.

Kungl. Maf.ts Proposition Nr 241.

De återstående frågor, vilka bär skola göras till föremål för utredning,
nämligen om vissa statstjänsters eventuella reserverande för kvinnor samt om
principerna för de kvinnliga statstjänarnas avlönande, hava kommitterade däremot
ansett icke vara av beskaffenhet att böra eller kunna regleras genom lag,
utan fortfarande som hittills böra behandlas såsom statsregleringsiirenden. De
skål, som varit bestämmande för denna ståndpunkt, komma att närmare utvecklas
i sammanhang med den sakliga behandlingen av dessa frågor.

Skulle framdeles en lagstiftning komma till stånd, vilken har till ändamål
att i allmänhet reglera statstjänarnas rättsliga ställning, torde lagbestämmelser
av det slag, som nu föreslås speciellt i fråga om kvinnliga statstjänare, komma
att ingå i en dylik mera omfattande lagstiftning. Intill dess att detta sker, har
beträffande de kvinnliga statstjänarna eu vidsträcktare reglering i form av lag
än kommitterades förslag innefattar, icke synts böra ifrågakomma.»

I enlighet med nu angivna uppfattning hava de sakkunniga utarbetat
ett förslag till lag innefattande bestämmelser angående kvinnas tillträde till
statstjänst. Däri äro alltså upptagna den allmänna likställighetsregeln i
fråga om behörighet att innehava statstjänst samt de bestämmelser om
undantag från denna regel, vilka enligt de sakkunnigas mening böra fastställas.
Tillika är lagförslaget avsett att inrymma eventuellt erforderliga
stadganden angående gift kvinnas särskilda ställning i statstjänsten. Härtill
sluta sig särskilda förslag till sådana lagändringar, som bliva påkallade
för den händelse det förstnämnda lagförslaget vinner godkännande. I fråga
om pensionering av kvinnliga statstjänare hava de sakkunniga framlagt
förslag till ändringar i gällande pensionslagar. Beträffande övriga spörsmål
— rörande kvinnliga statstjänares avlöningsförhållanden samt om vissa statstjänsters
reserverande för kvinnor — hava de sakkunniga, i överensstämmelse
med sin uppfattning, att dessa frågor fortfarande böra avgöras i den
ordning, som gäller för statsregleringsbeslut, icke framlagt förslag till särskilda
författningsbestämmelser utan inskränkt sig till en hemställan, att i
berörda hänseenden vid statsregleringen måtte tillämpas de principer, vilka
de sakkunniga ansett sig böra förorda.

De sålunda avgivna betänkandena blevo i januari månad förlidet år
utsända på remiss till ett stort antal verk och myndigheter inom statsförvaltningen.
Såsom remissens ändamål angavs yttrande över förslaget, så vitt
anginge behörighet för kvinna att innehava statstjänst inom vederbörande
myndighets tjänsteområde. Samtliga infordrade yttranden förelågo i justitiedepartementet
under våren 1921. Av de hörda myndigheterna hava åtskilliga
uttalat sig mer eller mindre fullständigt om de olika frågor, vilka
behandlats i betänkandena, under det att de flesta, med föranledande av
Bihang till riksdagens protokoll 1.922. 1 samt. 209 käft. (Nr 241.) 2

Kungl. Maj.ts Proposition Nr 241.

remissens avfattning och närmaste syfte, inskränkt sig till de spörsmål,
vilka enligt sakkunnigförslaget äro avsedda att upptagas i en blivande lagstiftning,
jämte frågan om vissa statstjänsters reserverande för kvinnor.
Beträffande de frågor, vilka icke varit föremål för den nämnda remissen
till ämbetsverken, har sakkunnigförslaget utställts till särskild granskning
av en ny utredningsdelegation med uppgift tillika att ur vissa vidsträcktare
synpunkter, vilka icke omfattats av det till de sakkunniga lämnade uppdraget,
behandla frågan om kvinnliga statstjänares avlönings- och pensioneringsförhållanden.
De synpunkter, som härvid varit bestämmande, framgå av
det yttrande, varmed chefen för finansdepartementet i statsråd den 29 juni
1921 motiverade sin hemställan om tillsättande av en kommitté för nu
angivna ändamål. Efter att hava erinrat om de av de sakkunniga avgivna
betänkandena och den till förenämnda ämbetsmyndigheter utgångna remissen
anförde chefen för finansdepartementet:

»Den granskning, de sakkunnigas förslag sålunda undergått, har väsentligen
varit inriktad på frågan om innehållet av de bestämmelser, vilka äro avsedda
att reglera området för kvinnas behörighet att bekläda statstjänst. Däremot har,
i överensstämmelse med remissens närmaste syfte, de sakkunnigas framställning
av de omfattande och betydelsefulla spörsmålen om kvinnliga befattningshavares
avlöning och pensionering efter ett eventuellt genomförande av den föreslagna
reformen endast i mindre grad upptagits till bedömande av de i ärendet hörda
myndigheterna. En ytterligare behandling av sistberörda, med varandra nära
förbundna frågor lärer därför vara erforderlig, innan till dem kan tagas slutlig
ståndpunkt. Härtill kommer, att på sätt de sakkunniga själva framhållit, den
dem förelagda uppgiften i denna del varit begränsad till en allmän principutredning
och därför icke innefattat frågor, vilka äro av egentlig löneregleringsnatur
eller i allmänhet hänföra sig till rent statsfinansiella synpunkter.

Vid nu anmärkta förhållanden synes det mig lämpligt, att åt en särskild
kommitté, huvudsakligen bestående av personer med insikt och erfarenhet i lönereglerings-
och pensionsfrågor samt i statsfinansiella ämnen, lämnas uppdrag att,
med det föreliggande sakkunnigbetänkandet såsom utgångspunkt, till behandling
upptaga frågan om kvinnliga statstjänares avlönings- och pensioneringsförhållanden.
Därvid lärer få anses självfallet, att denna kommitté skall äga att, i den
mån den finner uppdraget därtill giva anledning, göra även andra delar av nyssnämnda
betänkande till föremål för granskning.»

Denna kommitté har i december 1921 påbörjat sina arbeten.

Till justitiedepartementet hava i ärendet inkommit framställningar från
styrelsen för Fredrika-Bremer-förbundet, styrelsen för föreningen Kvinnor
i statens tjänst, styrelsen för Akademiskt bildade kvinnors förening, De
kvinnliga kårsammanslutningarnas centralråd, kommitterade för den kvinn -

Kungl. Maj. t a Proposition Nr 241.

liga telegrafpersonalen samt koinmitterade för kvinnliga läkare och medicine
studerande. I dessa yttranden, vilka till övervägande del avhandla
frågorna om kvinnliga befattningshavares avlönings- och pensionsförhållanden
samt om vissa statstjänsters reserverande för kvinnor, har beträffande
spörsmålen om behörighet för kvinna att inneliava statstjänst samt om gift
kvinnas ställning i statstjänsten i allmänhet uttalats full anslutning till de
sakkunnigas förslag, därvid särskilt till bemötande upptagits vissa under
myndigheternas granskning av samma förslag framställda anmärkningar.

Av vad jag sålunda anfört lärer framgå, att av de frågor, som varit
föremål för de sakkunnigas utredning, spörsmålen om behörighet för kvinna
att innehava statstjänst samt om gift kvinnas ställning i statstjänsten få
anses vederbörligen beredda till slutlig prövning, under det att spörsmålet
om kvinnliga statstjänares avlönings- och pensioneringsförhållanden ännu
icke föreligger i det skick, att den förberedande behandlingen kan betraktas
såsom avslutad. Detsamma gäller, på grund av dess sammanhang med
avlöningsspörsmålet, även om frågan angående vissa statstjänsters reserverande
för kvinnor. I första hand torde då böra undersökas, huruvida
det lämpligen låter sig göra att på nu antydda sätt uppdela frågan eller
om, på grund av ett nödvändigt inre sammanhang eller av praktiska skäl,
det hela måste vila i avvaktan på den utredning, som ännu återstår att
utföra i vissa delar.

Den fråga, som härvid i främsta rummet kräver besvarande, gäller Ordningm för
den ordning, i vilken grunderna för kvinnors tillträde till statstjänster böra {“grunderför
komma till stånd. I detta avseende finner jag .mot de sakkunnigas förslag kvinnors statsintet
att erinra och hänvisar till den framställning, som av dem lämnats an8tallmn9-i betänkandet, del II, sid. 26 o. tf. Att de områden av statstjänsten, i
högre såväl som i lägre befattningar, till vilka kvinnor skola erhålla tillträde,
böra angivas genom bestämmelser av lags natur, synes vara välgrundat
och torde ock redan vid grundlagsfrågans avgörande hava uppfattats
såsom den riktiga formen för meddelande av härutinnan erforderliga föreskrifter.
Ej heller mot upptagande i en dylik lagstiftning av de särskilda
stadganden, som eventuellt kunna finnas påkallade i fråga om gifta kvinnors
anställande i statstjänst, lärer någon befogad invändning kunna göras.
Beträffande principerna för de kvinnliga statstjänarnas avlönande hava visserligen
stundom framförts mer eller mindre bestämda önskemål om åtminstone
vissa dylika reglers fastställande i form av lagbestämmelser. (Jfr del
II sid. 29). De skäl, som av de sakkunniga anförts till bemötande av en

Kung!. Maj.ts Proposition Xr 241.

dylik uppfattning (del II sid. 161—164), synas mig emellertid avgörande,
varför jag, i likhet med de sakkunniga, icke kan komma till annat resultat
än att ifrågavarande avlöningsfrågor fortfarande såsom hittills böra behandlas
såsom en statsregleringsangelägenhet och att alltså icke någon lagbestämmelse
bör meddelas i detta ämne. I fråga om pensioneringen torde
någon gensaga icke göras mot de sakkunnigas ståndpunkt, att de nya
bestämmelser, vilka i detta hänseende kunna vara påkallade, böra infogas
i de för statens befattningshavare i allmänhet gällande föreskrifterna angående
rätt till pension. Vad slutligen angår frågan om vissa statstjänsters
reserverande för kvinnor anser jag, oavsett den riktning, i vilken frågans
lösning kommer att gå, avgörandet böra ske i den ordning, som gäller för
statsregleringsbeslut. Även härutinnan ansluter jag mig till den motivering,
som åberopats av de sakkunniga (del II sid. 218—219).

Frågan om Beträffande sambandet mellan frågan om behörighet för kvinnor att
statstjänares iimehava vissa statstjänster, å ena, samt ett ordnande av de kvinnliga statsavlönings-
och tjänarnas avlönings- och pensioneringsförhållanden, å andra sidan, hava de
PMllandm sakkunniga anfört (del II sid. 164):

»Om i enlighet med kommitterades förslag en lag antages, i vilken stadgas
behörighet för kvinnor att innehava samtliga till statstjänsten hörande befattningar
med vissa särskilt angivna undantag, lärer detta innebära, att kvinna, som
utnämnes till dylik befattning, är berättigad åtnjuta de tjänsteförmåner, vilka
äro förenade med befattningen. Intill dess eventuellt en särskild lön blir bestämd
för kvinnlig innehavare av befattningen, äger hon alltså uppbära samma lön,
som tillkommer manlig innehavare av densamma. I fråga om de befattningar,
för vilka för närvarande olika avlöningsbelopp äro fastställda för manliga och
kvinnliga befattningshavare, medför i detta avseende den nya lagstiftningen,
så länge särskilt avgörande i motsatt riktning härom ej träffats, icke någon förändring.

Antingen nu principen om lika lön i samma befattning vinner godkännande
eller icke, vore det helt naturligt önskvärt, att denna fråga kunde avgöras innan
behörighetslagen träder i kraft. Träffas nämligen icke i samband med behandlingen
av denna lag ett sådant avgörande och intill dess så sker, kommer, på
sätt av det ovan anförda torde framgå, den nämnda löneprincipen att, utan särskilt
beslut i sådant avseende, erhålla tillämpning beträffande vissa befattningar,
beträffande andra icke.»

Att i samband med en förestående avsevärd utsträckning av kvinnas
behörighet att innehava statstjänst, i all synnerhet inom fullmaktstjänsternas
område, spörsmålet om de kvinnliga statstjänarnas avlönings- och pensioneringsförhållanden
bör underkastas en allsidig omprövning och såvitt möjligt lösas

Kun yl. JUaj.is Pi oposition AV V-/1. 13

efter enhetliga grunder, lärer icke vara föremål för meningsskiljaktighet.
Härav torde emellertid icke kunna härledas någon nödvändighet att låta
behörighetslagen vila, intill dess de nämnda frågorna blivit avgjorda. De
sakkunniga synas med nyss återgivna uttalande i denna del framför allt
hava åsyftat att understryka betydelsen av att dessa frågor icke, såsom tillförene
stundom skett, upplösas i detalj diskussioner och -beslut utan bliva
behandlade enligt fasta och konsekvent tillämpade principer. Detta helt
visst berättigade önskemål kan tydligen tillgodoses, även om en sådan behandling
kommer att äga rum senare än prövningen av behörighetslagen.

Om således en dylik lag antages, utan att samtidigt särskilt beslut
fattats om kvinnliga statstjänares avlöning och pensionering, får detta i
sistnämnda hänseenden anses innebära ett provisorium. Såsom de sakkunniga
erinrat, blir verkan därav den, att nuvarande avlönings- och pensioneringsbestämmelser,
intill dess annorlunda beslutas, bliva gällande för de kvinnliga
befattningshavarna. Formellt sedt, lärer icke förefinnas något hinder
för en sådan anordning. Ur saklig synpunkt blir provisoriets innebörd
uppenbarligen i främsta rummet beroende av den tidslängd, under vilken
det kommer att äga bestånd. I detta avseende bör man, med hänsyn till
de förarbeten som redan blivit utförda, hava fullt fog att utgå från att
förslag till definitivt ordnande av de kvinnliga statstjänarnas avlönings- och
pensioneringsfrågor skall kunna föreläggas 1923 års riksdag. Om, på sätt
jag föreslår, behörighetslagen skall träda i kraft den 1 januari 1923, blir
provisoriet således begränsat till en synnerligen kort tid. Den ekonomiska
konsekvensen därav kan då bliva allenast den, att de kvinnor, vilka under
denna tid kunna bliva utnämnda till sådana befattningar, som för närvarande
äro förbehållna män, under samma tid få uppbära en något högre lön än
som senare kan bliva dem tillmätt, för den händelse de sakkunnigas förslag
om lika lön för man och kvinna i samma befattning icke vinner godkännande.
Vilken föreställning man än i övrigt må göra sig angående
den nu ifrågavarande reformens verkningar i framtiden, lärer det icke
kunna betvivlas, att under provisorietiden endast i ett fåtal fall kvinnor
kunna komma i fråga att utnämnas till tjänster av nämnda slag. Det
torde därför vara berättigat att vid bedömande av frågan om lagförslagets
framläggande vid detta års riksdag bortse från statsfinansiella hänsyn.
Vad pensionsförhållandena angår, synes sammanhanget med behörighetsfrågan
i ännu mindre grad påfordra ett uppskov, då något fall av kvinnlig
befattningshavares pensionering i fullmaktstjänst knappast lär bliva aktuellt
under ifrågavarande övergångstid. De förhöjda pensionsavgifter, som even -

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 241.

tuellt kunna bliva bestämda för åtminstone vissa kvinnliga befattningshavare,
torde, om så anses erforderligt, kunna uttagas under följande år.
Självklart är, att de kvinnor, som under dessa förutsättningar bliva utnämnda
till tjänster, vilka för närvarande icke stå öppna för kvinnor, böra
förklaras skyldiga att underkasta sig de förändringar med avseende å avlönings-
och pensionsförkållanden, som framdeles kunna bliva beslutade.

Yad angår frågan om vissa statstjänsters reserverande för kvinnor
hava de sakkunniga förordat att i detta avseende även efter likställighetens
genomförande nuvarande ordning skall i huvudsak bibehållas. Särskilt
gäller detta om de kvinnliga s. k. biträdesbefattningarna. Många av de
i ärendet hörda myndigheterna ävensom samtliga de kvinnliga sammanslutningar,
vilka uttalat sig i ärendet, hava härutinnan gjort gällande en motsatt
uppfattning. Med hänsyn till att denna fråga enligt sakkunnigförslaget
skall behandlas såsom statsregleringsärende förutsätter jag, att densamma
blir föremål för behandling av den under fjolåret tillsatta kommittén
för utredning av de kvinnliga statstjänarnas avlönings- och pensioneringsfrågor.
Yilket det slutliga avgörandet än må bliva, tord^ någon verklig
olägenhet icke kunna uppstå därav, att frågan om bibehållandet av rent kvinnliga
befattningar kommer att prövas vid eu något senare tidpunkt än frågan
om de manliga befattningarnas öppnande för kvinnor. Yrkandena om likställighetens
genomförande även inom det nuvarande kvinnliga tjänsteområdet
synas i allmänhet vara grundade mera på principiella skäl än på
praktiska synpunkter. Något på förhand gjort underkännande av dessa
skäl eller över huvud något föregripande av denna frågas avgörande kan
näppeligen ligga däri, att under en kort övergångstid några få kvinnor
kunna komma att bekläda tjänster, vilka de för närvarande icke äro formellt
behöriga att innehava, under det att ännu är oavgjort, huruvida
männen fortfarande skola vara utestängda från de arbetsområden inom
statsförvaltningen, vilka hittills ansetts böra vara kvinnorna förbehållna.

Att förslag ännu icke föreligger utarbetat ifråga om kvinnors tillträde
till prästerliga tjänster lärer icke böra medföra uppskov med behandlingen
av det i del II av betänkandet framlagda lagförslaget, då nämnda specialfråga
är av den fristående natur, att densamma under alla förhållanden
torde böra ordnas genom särskild lagstiftning. De sakkunniga hava härutinnan
erinrat, att bestämmelser i detta ämne äro av kyrkolags natur
och att kyrkomötet därför har att yttra sig i frågan, varjämte såsom ytterligare
skäl för dessa bestämmelsers utbrytande ur den för statstjänster i
allmänhet avsedda lagstiftningen anförts, att till en lagstiftning i nämnda

Kung!. Maj tv Proposition Nr 241. 15

ämne höra åtskilliga stadganden av den speciella innebörd, att de icke
synts lämpligen kunna formellt samordnas med de allmänna bestämmelserna
angående kvinnors tillträde till statstjänster.

Då jag således icke av hänsyn till ännu pågående utredningar i vissa Tidpunkten
av de nu berörda spörsmålen kan finna giltig anledning till uppskov med/^tslagena^be
behandlingen av den föreslagna behörighetslagen, måste jag betrakta det handling.
såsom angeläget, att sistnämnda fråga utan dröjsmål upptages till prövning.

Ehuru de under fjolåret slutligt antagna grundlagsändringarna formellt sett
icke inneburo ett fastställande av området för kvinnors tillträde till statstjänster,
lärer det icke vara tvivelaktigt, att i realiteten detta beslut avsåg
ett genomförande av principiell likställighet mellan män och kvinnor i
nämnda avseende. Huvudfrågan kan därmed anses avgjord, låt vara med
förbehåll om obetingad handlingsfrihet i fråga om de nog så betydelsefulla
detaljer, vilka återstå att ordna. Redan häri torde ligga en uppfordran
att icke utan tvingande skäl och längre än nödigt är hålla frågan kvar i
dess nuvarande läge: en beslutad reform, som blott gäller på papperet.

Jag kan icke underlåta att i detta sammanhang erinra om den år 1909
genomförda grundlagsändringen i syfte att bereda kvinnor tillträde till vissa
fullmaktstjänster, företrädesvis inom undervisningsväsendet. De »grunder»,
till vilka grundlagsstadgandet även då hänvisade, kommo — med undantag
för en enstaka befattning — till stånd först efter nio års förlopp beträffande
vissa delar av nämnda tjänsteområde, under det att i andra delar
frågan ännu i dag är olöst. Yäl kan det måhända synas vara av mindre
vikt, om det nu föreliggande lagförslaget kommer under behandling under
detta eller det följande året, då, såsom jag förut haft anledning framhålla,
all sannolikhet talar för att under den närmaste tiden kvinnor endast i
mera sällsynta fall kunna ifrågakomma vid tillsättandet av sådana befattningar,
från vilka de för närvarande äro uteslutna. Men det ligger i öppen
dag, att för detta fåtal det kan bliva av vital betydelse, huruvida frågan
erhåller sin lösning ett år förr eller senare. Denna omständighet får enligt
min uppfattning icke förbises, då under nu förhandenvarande förhållanden
valet står mellan uppskov och avgörande under innevarande år.

Då jag alltså är beredd tillstyrka, att de lagförslag, som avse att
angiva gränserna för kvinnornas behörighetsområde inom statstjänsten,
föreläggas den nu samlade riksdagen, anser jag mig böra starkt betona,
att därmed icke tagits någon som helst ståndpunkt till de närliggande
spörsmål, vilka tillsvidare lämnas oavgjorda. Att i dessa frågor vitt

16 Kungl. Maj:t.s Proposition Nr 241.

skilda meningar bryta sig mot varandra är sedan länge nogsamt känt och
har ytterligare blivit bestyrkt av åtskilliga uttalanden, som framkommit i
samband med myndigheternas granskning av de sakkunnigas förslag. Det
är därför av stor vikt, att den prövning, dessa frågor framdeles skola
undergå, blir förutsättningslös och helt obunden av det beslut, som kan
komma att fattas i fråga om behörighetslagens innehåll.

Frågan om Beträffande den nu föreliggande frågan om behörighet för kvinnor att
^kvinnor att yinna tillträde till statstjänster får jag till en början erinra om det välinnehava
bekanta förhållandet, att densamma i vårt land genomgått en lång utveckstaltjänst,
ocfl vpj flera tillfällen varit föremål för statsmakternas överläggningar
och beslut. För belysning av frågans nuvarande läge och överblick av de
meningsmotsättningar, som vid olika tider framträtt, är utan tvivel en närmare
kännedom om denna utvecklings gång och riktning av stort värde.
Då emellertid ett fullständigt och överskådligt material till upplysning i
berörda hänseende lämnats såväl i de sakkunnigas betänkanden som i den
av mig förut omnämnda propositionen till 1920 års riksdag, anser jag icke
nödigt att här upprepa vad sålunda anförts, synnerligast som jag med hänsyn
till den behandling, frågan för kort tid sedan undergått, tror mig
kunna förutsätta, att huvuddragen av en dylik redogörelse skola vara allmänt
kända.

Sedan frågan senast var föremål för riksdagens behandling, hava de
yttranden blivit tillgängliga, vilka av ämbetsverk och officiella institutioner
avgivits över sakkunnigbetänkandena i den omfattning, jag förut angivit.
Då samtliga dessa yttranden numera föreligga i tryck, lärer en detaljerad
redogörelse för dem icke vara erforderlig, utan får jag i detta avseende
hänvisa till nämnda publikation (»Yttranden av ämbetsmyndigheter över
vissa delar av betänkande och förslag i fråga om kvinnors tillträde till
statstjänster»). Åtskilliga av de önskemål och synpunkter, vilka i dessa
yttranden framkommit beträffande innehållet av en blivande lag i ämnet,
torde jag få anledning beröra i min följande framställning.

Föregående■. Vad angår frågans sakliga innebörd och de lagförslag, jag nu går att

eiaglfrd^an. föredraga, finner jag uppgiften i ett väsentligt avseende begränsad och förenklad
genom det i grundlagsfrågan fattade beslutet. Såsom jag redan i
annat sammanhang haft anledning uttala, måste jag i nämnda beslut inlägga
betydelsen av ett principiellt avgörande i fråga om denna reform.
De förhandlingar, som föregingo heslutet, utvisa med all tydlighet, att där -

Kungl. Maj.ts Proposition Nr 241.

med åsyftades att bygga frågans lösning på en allmän — om också icke
undantagslös — regel om likställdhet mellan man och kvinna i fråga om
behörighet att innehava statstjänst. Från denna förutsättning hava ock de
sakkunniga utgått, då de efter beslutet i grundlagsfrågan utarbetat det förslag,
som innefattas i andra delen av betänkandet. Jämväl i åtskilliga
myndigheters yttranden kommer till uttryck en liknande uppfattning avfrågans
läge. För egen del kan jag så mycket hellre ansluta mig härtill
som jag finner den sålunda anvisade lösningen vara den ur saklig synpunkt
riktiga. Med denna syn på frågan saknar jag tydligen anledning att i
detta sammanhang till förnyad diskussion upptaga de ofta upprepade allmänna
skälen för och emot kvinnors användande i olika uppgifter inom
det offentliga liyet. I detta avseende intager jag i allt väsentligt samma
ståndpunkt, som legat till grund för de sakkunnigas förslag, särskilt sådant
det utformats i andra delen av betänkandet, samt för den kungl. propositionen
till 1920 års riksdag. Med hänvisning härtill lärer jag icke behöva
ingå på ett bemötande av de från skilda håll framställda invändningar mot
sakkunnigförslaget, vilka uppenbarligen härröra ur eu principiellt motsatt
åskådning i huvudfrågan. Även om jag sålunda i det stora hela kan inskränka
mig till de speciella spörsmålen angående kvinnors tillträde till
vissa grupper av statstjänster eller till särskilda befattningar, torde likväl
med anledning av de i frågan senast avgivna yttrandena några anmärkningar
av mera allmän innebörd vara på sin plats.

Under de meningsutbyten, som tidigare rört sig kring spörsmålen om Allmänna synkvinnas
likställande med man i skilda avseenden, har det varit ingalunda Punkte> ■
ovanligt att finna diametralt motsatta ståndpunkter framförda med synnerlig
iver och skärpa. Ej blott med avseende å viktiga principfrågor utan
även beträffande vida enklare detaljspörsmål inom detta omfattande ämne
har kunnat iakttagas, hurusom en lösning, vilken av den ena sidans längst
gående anhängare framställts såsom den snart sagt enda förnuftiga och
rättfärdiga, av den andra sidans mest övertygade målsmän avvisats såsom
fullständigt irrationell och fördärvbringande. Att under dylika åsiktsbrytningar
å ömse sidor stundom brukats argument, vilka inför en senare
tids mindre upprörda bedömande näppeligen kunna finnas hålla måttet i
fråga om objektivitet och vederhäftighet, torde numera erkännas på de
flesta håll. Ehuru en viss benägenhet för överord och överskattning av
de praktiska verkningarna allt fortfarande torde kvarstå, kan det icke
förnekas, att behandlingen av frågor, som avse kvinnans ställning i det
Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 sand. 209 käft. (Nr 241.) 3

Kung1. Maj;ts Proposition Nr 241.

politiska och sociala livet, antagit en väsentligt lugnare prägel. Otvivelaktigt
finnas i närvarande tid bättre förutsättningar för en saklig och fördomsfri
prövning. Både inom och utom vårt land föreligger en stadgad
erfarenhet om kvinnors insatser i samhällsarbetet under olika former. Likställighetskravet,
förut häcklat och förhånat varhelst det framförts, har
redan segrat på viktiga punkter. Praktiska resultat hava fått ersätta obestämda
hypoteser. Dessa resultat hava utan tvivel icke för de ytterligt gående
meningarnas företrädare motsvarat vare sig förhoppningar eller farhågor.
Det är då blott naturligt, att en fråga om likställighetens genomförande
på ännu andra verksamhetsfält ej längre kan framkalla samma häftiga
rörelse, som tillförene. I varje fall har grunden för motståndet i allmänhet
blivit en annan. Utgångspunkterna för den offentliga diskussionen hava i
viss mån förändrats. Striden har med varje gång förlorat något av sin
karaktär av ett ordbyte om mer eller mindre abstrakta principspörsmål utan
rör sig numera i övervägande grad om mer praktiska synpunkter.

Tillämpat på den nu föreliggande frågan, torde det betraktelsesätt,
som senast antytts, vara ägnat att i väsentlig mån minska betänkligheterna
mot en till synes så vittgående reform som den här avsedda. Lika litet
här som i andra avseenden får likställigheten uppfattas såsom målet för
en strävan att utplåna de naturliga gränserna för mäns och kvinnors
livsuppgifter. Ej heller lärer det vara riktigt att, såsom stundom mer
eller mindre medvetet sker, betrakta likställighetsprincipen såsom snart
sagt en aritmetisk norm vid beräkningar över en framtida fördelning av statstjänsterna
mellan könen. Inom statstjänstens område kan eu teoretisk likställighet
väl genomföras med en lagstiftningsåtgärd, men ser man till det faktiska
läget, lärer det icke vara fördolt för många, att någon alltför avsevärd
förskjutning i riktning mot männens undanträngande icke kan bliva
reformens verkan. Orsakerna härtill behöva naturligtvis icke i detta sammanhang
utredas eller ens närmare antydas, men en erinran härom har
sin givna anledning i åtskilliga uttalanden, som framkommit i samband
med granskningen av det nu föreliggande förslaget. Blott må här framhållas,
att de villkor, som gälla för behörigheten att innehava eu viss tjänst, vare
sig ett sådant villkor ligger i tjänstens egen beskaffenhet eller i författningsenligt
fastställda kompetensföreskrifter, icke rubbas av att män och
kvinnor ställas lika i fråga om möjligheten att vinna anställning i statstjänsten.
Detta oaktat vill det förefalla som om man på mer än ett håll
vid bedömandet av förslaget utgått från den förutsättning, att inom en ej
avlägsen tid ett kvinnligt element skulle komma att behärska statstjänsten

Kung!. Maj.ts Proposition Nr 241.

och statslivet över huvud taget. På annat sätt kunna näppeligen förklaras
vissa av de yrkanden om undantagsbestämmelser, som blivit framställda.

Då således gjorts gällande ett behov att i långt större omfattning än som
skett i förslaget genom lagbestämmelser utskifta de båda könens särskilda
arbetsområden, har man merendels hänvisat till de befordringsgrundsatser,
vilka tillämpas i vårt land. Den på grundlagens regel om förtjänst och
skicklighet såsom enda befordringsgrunder vilande ordningen för tjänstetillsättningar
har framställts såsom skulle den bestå i ett rent formellt avvägande
av pappersmeriter. En given konsekvens härav har ansetts vara den,
att en i fråga om dylika meriter bättre utrustad kvinna måste äga ett
ofrånkomligt företräde framför manliga medtävlare även till sådana tjänster,
vilka uppenbarligen och obestritt icke kunna med fördel anförtros åt kvinnor.
Påtagligt är, att man härvid bortsett från ett betydande antal tjänster,
vilka enligt en ofta upprepad och, såsom det vill synas, för alla tillgänglig
erfarenhet icke tillsättas genom en djdik rent mekanisk summering
av tjänsteår och tjänstebetyg. Utan att i övrigt här ingå på frågan
om den betydelse, som rätteligen bör inläggas i nämnda grundlagsföreskrift,
kan jag icke underlåta att framhålla det anmärkningsvärda däruti, att i
fråga om tjänster, vid vilkas tillsättande de formella meriterna ovedersägligen
spela en betydande roll, någon allmännare klagan dock icke försports
över att för tjänsten olämpliga män på grund av dylika meriter undanträngt
medsökande, som ägt större förutsättningar för uppgiften.

En uppfattning, helt motsatt den nyss berörda, har framträtt i förslag
att låta likställighetsregeln gälla utan några som helst lagbestämda undantag.
Icke utan ett visst fog har det kunnat anmärkas, att dylika undantag
enligt sakens natur måste bliva ofullständiga och utan egentligt praktiskt
värde, om de begränsas till sådana tjänsteområden, som knappast komma
att uppsökas av kvinnor. Även om de undantagsbestämmelser, som föreslagits
av de sakkunniga, till stor del avse tjänster, vilka på grund av de
med dem förenade åliggandena icke torde komma att beklädas av kvinnor,
gäller detta dock icke i fråga om dem alla, och bestämmelserna sakna
alltså icke en reell innebörd. Det synes ock lämpligt, att till likställighetsregeln
anknytas sådana undantag, vilka äro grundade på principiella
skäl och sålunda på ett naturligt sätt komplettera denna regel. I övrigt
torde den av myndigheterna utförda granskningen bäst utvisa, hur olika
meningarna kunna vara i fråga om behovet av undantagsbestämmelser och
om deras innehåll. Denna granskning synes hava ådagalagt, att under
alla förhållanden det är för tidigt att utan varje förbehåll fastslå en full -

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 241.

ständig likställighet. Skulle undantagsbestämmelser anses överflödiga, torde
eu fristående likställigketsregel knappast kräva en särskild lagstiftning;
dess rätta plats synes då vara i grundlagen, på sätt ock föreslogs vid
1920 års riksdag. Då ett dylikt sätt att lösa frågan vid grundlagsärendets
behandling blev prövat och befunnet olämpligt, har häri legat ytterligare
en anledning att icke nu upptaga detsamma. Jag har alltså utgått från
att den blivande lagen i ämnet bör, på sätt de sakkunniga föreslagit, innehålla
såväl en allmän likställighetsregel som de undantagsbestämmelser,
vilka kunna finnas erforderliga.

förslaget ^aS övergår härefter till att redogöra för förslaget och de huvudsakliga
ändringsyrkanden, vilka under granskningen blivit framställda. Jag
vill därvid förutskicka den anmärkning, att jag i det stora hela kunnat
ansluta mig till de sakkunnigas förslag. Från den numera givna utgångspunkten
— den principiella likställigheten — har förslaget endast beträffande
vissa detaljer synts tarva en eller annan jämkning. De mera väsentliga
anmärkningar, som förekommit från de granskande myndigheternas
sida, rikta sig mindre mot förslaget, sådant det utförts, än mot nämnda
utgångspunkt. Kritiken har i varje fall icke kunnat anvisa någon lösning,
som med bibehållande av den antagna grundprincipen skulle kunna anses
äga företräde framför de sakkunnigas förslag.

Beträffande den föreslagna lagens tillämpningsområde hava de sakkunniga
(del II sid. 34) anfört:

»För det av kommitterade uppgjorda lagförslaget är begreppet statstjänst
grundläggande, men förslaget upptager dock icke någon definition av detta begrepp.
I allmänhet torde en sådan definition ej heller vara behövlig, då i det
ojämförligt övervägande antalet fall någon tvekan icke kan råda om begreppets
innebörd. Men sedan diskussionen lämnat fullmaktstjänsterna och övergått till
att röra sig om övriga tjänster, gör sig otvivelaktigt någon osäkerhet gällande
om var skiljelinjerna mot vissa närliggande områden äro att finna. I synnerhet
framträder svårigheten att i vissa fall draga en bestämd gräns mellan statliga
och kommunala funktioner. Att till statstjänster icke hänföras befattningar, vilka
tillkommit för den egentliga kommunalförvaltningen eller för utförande av kommunala
arbeten o. dyl, torde vara självklart. Ej heller avses härvid den kommunala
fattigvården, då denna genom särskild lagstiftning utgör ett noga avgränsat
område. Till handbavande av den kommunala självstyrelsen har emellertid
även överlämnats en mångfald allmänt samhälleliga uppgifter, framför allt
på den offentliga undervisningens och sjukvårdens områden. Även rättsvården,
vars upprätthållande är i eminent mening en statens angelägenhet, står till nå -

Kungl. Maj.ts Proposition Nr 241.

gon del under kommunalt inflytande därigenom, att vissa domare tillsättas genom
kommunala val, samt därigenom, att kommunerna fått sig tillagda omfattande
uppgifter i fråga om utsöknings- ocli polisväsendet. Utan att flera exempel framdragas
torde härmed vara påvisat, att i vissa fall en tvekan ej är utesluten,
huruvida en befattning skall anses såsom en statstjänst eller en kommunaltjänst.
Om de av kommitterade föreslagna bestämmelserna komma att upphöjas till lag,
skulle denna tvekan då också kunna sträcka sig till frågan, huruvida i ett dylikt
fall tjänsten kan beklädas av en kvinna. Visserligen torde dylika frågor vid
lagens tillämpning erhålla mindre aktualitet och bereda ringare svårighet än
först kan synas antagligt. Om nämligen befattningen uppfattas såsom en statstjänst,
löses frågan av lagen. Anses den åter böra betraktas såsom en kommunaltjänst,
erbjuder frågan om möjligheten att anställa eu kvinna icke någon svårighet,
då några legala föreskrifter icke i sådant hänseende för kommunerna
uppställa särskilda hinder eller i allt fall sådana hinder icke torde komma att
bestå efter genomförandet av den nya lagstiftningen i vidare mån, än stöd
därför kan hämtas just hos denna lagstiftning. Ehuru således en närmare
utförd begreppsbestämning icke lärer vara av större praktiskt värde och därför
också ansetts kunna utan olägenhet undvaras i lagen, äger den dock för behandlingen
av hela det föreliggande ämnet en viss betydelse. Här skola därför
lämnas några antydningar om den ståndpunkt, från vilken förslaget i detta hänseende
utgår.

Det synes ligga i sakens natur och bäst överensstämma med den nya lagstiftningens
syfte, att densamma erhåller en så vidsträckt tillämpning som möjligt.
De principer, på vilken denna lagstiftning är byggd, måste vara ämnade
att sträcka sitt inflytande till hela området för offentlig verksamhet. Där detta
icke sker i kraft av uttryckligt lagbud, torde det efter hand komma att ske genom
utvecklingens gång. Det ligger då ej heller någon större vikt vid att på
papperet erhålla skarpa gränser, när den sakliga åtskillnaden är eller blir ringa.
Härmed är naturligen dock icke sagt, att lagens innebörd bör lämnas oklar eller
svävande. Så torde ej heller behöva bliva följden, även om begreppet statstjänst
här tages i en något vidare bemärkelse än som måhända instämmer med ett
vanligt språkbruk. Det bör blott fasthållas, att nämnda begrepp i denna lagstiftning
har sin särskilda innebörd och att därför tolkningen bör ske utan sträng
analogi med regler, som i detta hänseende gälla inom vissa andra områden,
exempelvis i straffrätten.

Vad särskilt angår gränsområdet mellan statlig och kommunal verksamhet,
synes följande vara att anmärka.

Enligt kommitterades mening är det ställt utom fråga, att de befattningar,
vilka tillsättas av Kungl. Maj:t eller av ämbetsmyndighet, äro att anse såsom
statstjänster i här avsedd bemärkelse, även om kostnaderna för deras upprätthållande
bestridas av kommun. Sättet för avlöningens utgående är över huvud
utan inverkan på denna fråga, lika litet som om befattningen är oavlönad. Däremot
utgör den omständighet, att befattningshavaren tillsättes av kommun, icke
i och för sig tillräcklig grund att anse befattningen såsom en kommunaltjänst.
Avgörande måste bliva arten av de uppgifter, som äro förenade med befattningen,

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 241.

samt huruvida dessa uppgifter av lagstiftningen angivits såsom egentliga kommunala
angelägenheter eller så icke är fallet.

En tillämpning av nu anförda synpunkter på de särskilda grupper av befattningar,
som här kunna ifrågakomma, torde giva följande resultat.

De befattningshavare, vilka verka i rättsvårdens tjänst, äro utan undantag
att anse såsom statstjänare i den mening, lagförslaget innebär. Dess bestämmelser
äro därför avsedda att äga tillämpning i fråga om ej blott olika domarebefattningar,
magistratsledamöter, utsedda genom val, m. fl., utan även de till
utsöknings- och polisväsendet hörande befattningarna. De personer, vilka utgöra
det folkvalda elementet i våra underrätter, äro givetvis icke befattningshavare i
vanlig bemärkelse, men med hänsyn till arten av deras ställning och tjänstgöring
synes det i detta sammanhang ligga närmast att likställa dem med domare och
sålunda anse dem såsom statstjänare i den vidsträckta mening, lagförslaget avser.

Av de kommunala sjukvårdsinrättningarnas personal eller i övrigt personal,
hörande till det kommunala sundhetsväsendet, kunna endast de befattningshavare,
vilka tillsättas av Kungl. Maj:t eller av statlig myndighet, anses inbegripna under
lagförslagets bestämmelser.

Vad undervisningsväsendet angår, är personalen vid småskolor, folkskolor,
högre folkskolor och kommunala mellanskolor att anse såsom kommunala befattningshavare.
Lagförslaget har sålunda icke avseende å sådan personal. Detsamma
gäller även personal vid dövstumskola, folkhögskola, lantmanna-, lanthushållnings-
och lantbruksskolor, vanföreanstalt, sinnesslöanstalt, skyddshem o. s. v.

Ej endast såsom motsats till kommunal tjänst kan innebörden av begreppet
statstjänst giva anledning till någon tvekan. I vårt land verka för allmännyttiga
ändamål åtskilliga institutioner, vilka ofta tillkommit genom enskilt initiativ,
men stödjas av staten. Därigenom att staten av denna anledning har ett mer
eller mindre vittgående inflytande på dessa institutioners styrelse och förvaltning,
hava de erhållit en i viss mån officiell prägel. Såsom exempel kunna nämnas
Oscar flis jubileumsfond, Röda Korset, de kungl. teatrarna o. s. v. Att personalen
vid dylika institutioner icke kan anses vara statsanställd i annan mån än
att för något fall utnämningsrätten ligger hos Kungl. Maj :t eller statsmyndighet,
torde vara uppenbart, men har ansetts böra påpekas till undvikande av varje
missförstånd.

Till statsinstitutioner böra tydligen hänföras riksdagens verk och myndigheter.»

I fråga det närmare innehållet av den föreslagna 1 § hava de sakkunniga
anfört (del II sid. 58):

»I annat sammanhang har anmärkts, att med de lagbestämmelser, vilka
skola utfärdas med föranledande av hänvisningen i § 28 regeringsformen, icke
kan avses att giva en fullständig reglering av frågan om kvinnors tillträde till
statstjänster. Detta är uteslutet redan av den grund, att i vårt land saknas
enhetliga bestämmelser angående statstjänsterna i allmänhet samt statstjänstemäunens
rättigheter och skyldigheter; därtill kommer, att enligt svensk konstitutionell
ordning regleringen av dessa förhållanden till stor del sker annorledes än
i lagstiftningens form. En speciell lagstiftning angående de kvinnliga statstjä -

Kungl. Maj.ts Proposition Nr 241.

narna blir därför i varje fall huvudsakligen begränsad till att angiva den åtskillnad,
som i vissa hänseenden kan anses böra upprätthållas mellan de manliga
och de kvinnliga statstjänarna. Av skäl, vilka förut omnämnts, har området
för de nu föreslagna lagbestämmelserna ytterligare inskränkts till att avse
frågan om behörighet för kvinnor att bekläda statstjänst, däri inbegripna de
särskilda föreskrifter, som må finnas erforderliga för bestämmande av gift kvinnas
behörighet i samma hänseende. I enlighet härmed har i förslaget åt lagens
rubrik givits en avfattning, med vilken avsetts att utmärka en begränsning av
ämnet till vissa delar därav.

Särskilt torde böra erinras, att kominitterade ansett frågan om vissa statstjänsters
reserverande för kvinnor icke böra behandlas i denna lagstiftning. Till
följd härav innehåller den föreslagna lagen med avseende å behörighet att innehava
statstjänst endast regeln om kvinnans allmänna likställighet med mannen
samt de bestämmelser om undantag från denna regel, vilka hänföra sig till det
förhållande, att vissa befattningar reserveras för män. Däremot avses icke att
genom lagen utesluta möjligheten att i hittills vanlig ordning göra undantag i
den motsatta riktningen, d. v. s. genom att reservera vissa befattningar för
kvinnor. Huruvida detta fortfarande bör ske, blir alltså en av lagförslaget oberoende
fråga. Hänsyn härtill har tagits vid formuleringen av den allmänna
regeln i 1 §.

Då kommitterade, på sätt i annat sammanhang närmare utvecklas, funnit
särskilda bestämmelser angående gift kvinnas behörighet att innehava statstjänst
icke böra ifrågakomma, följer därav, att enligt kommitterades mening lagförslagets
bestämmelser skola anses äga tillämpning i fråga om såväl gift som ogift kvinna.

Bestäffande innebörden av begreppet statstjänst få kommitterade hänvisa
till vad därom förut anförts. Av den föregående framställningen följer, att lagförslaget
har avseende ej blott å fullmaktstjänster, utan å samtliga statstjänster.

Då frågan om kvinnors tillträde till prästerliga eller andra kyrkliga tjänster,
såsom kantor, kyrkofogde, kyrkoskrivare o. s. v., ligger helt utom ramen
för detta lagförslag, har ansetts lämpligt att i 1 § lämna en hänvisning till de
särskilda bestämmelser, som kunna komma att utfärdas i nämnda ämne. Självfallet
har icke genom ett godkännande av den föreslagna formuleringen av denna
hänvisning någon som helst ståndpunkt tagits till spörsmålet, huruvida kvinnor
böra erhålla tillträde till prästerliga eller kyrkliga tjänster. Även om behandlingen
av föreslagen lagstiftning i sistnämnda ämne skulle komma att förläggas
till en senare tidpunkt än antagandet av det nu ifrågavarande lagförslaget, lärer
alltså hinder ej möta för att däri upptaga denna hänvisning.»

Emot den innebörd, de sakkunniga givit åt begreppet statstjänst, har
av processkommissionen (Yttrandena sid. 17) anmärkts, att därunder icke
syntes kunna hänföras uppdrag att vara nämndeman, ledamot i ägodelningsrätt
eller över huvud taget sådana oavlönade domarbefattningar, som
tillsättas genom val utan bekräftelse av statsmyndighet. I övrigt bar justitiekanslersämbetet
(Yttrandena sid. 15) anfört, att en antydan i lagen möjligen
vore önskvärd angående den utvidgning av begreppet statstjänst,

Kung!,. Maj.ts Proposition Nr 241.

sådant detta i allmänhet tolkades, vilken enligt de sakkunnigas motivering
vore åsyftad; dock har ämbetet erinrat, att saken, vad ämbetets tjänsteområde
anginge, vore av jämförelsevis ringa betydelse, då flertalet stadsfiskalsbefattningar
skulle, såsom förenade med skyldighet att ansvara för
eller biträda vid upprätthållande av allmän ordning och säkerhet, tillhöra
de tjänster, som icke finge innehavas av kvinna. Enahanda uppfattning
har, med avseende å kommunala befattningar, uttalats av fyra ledamöter
i Göta hovrätt (Yttrandena sid. 12), vilka i sak icke funnit erinran mot
förslagets ståndpunkt i denna del, samt av länsstyrelsen i Örebro län (Yttrandena
sid. 43). Yad sålunda blivit anmärkt har föranlett mig att i lagförslaget
införa ett särskilt stadgande i syfte att otvetydigt utmärka, att
jämväl beträffande behörighet att innehava sådana allmänna uppdrag, vilka
icke äro att hänföra till statstjänst, kvinna skall vara likställd med man
på samma sätt som gäller i fråga om statstjänsten. Till denna fråga torde
jag i det följande få återkomma.

Formen för Beträffande formen för undantagsbestämmelsernas upptagande i lagen

TtämmeUer- ^ava de sakkunniga anfört följande (del II sid. 56):

gande Slagen »Sedan sålunda redogjorts för det allmänna innehållet av de undantags bestämmelser,

vilka enligt kommitterades åsikt böra anknytas till huvudregeln
om likställighet mellan man och kvinna med avseende å behörighet att innehava
statstjänst, framställer sig till besvarande frågan om den form, i vilken dessa
bestämmelser skola komma till uttryck i lagen. I sådant hänseende torde erbjuda
sig två olika tillvägagångssätt. Antingen kan man i lagen uppräkna de
särskilda befattningar, som undantagas, eller ock kan man stanna vid att i lagen
giva en allmänt hållen karaktäristik av dessa befattningar och därmed överlämna
åt tolkningen att avgöra, när dylika fall skola anses vara för handen.

Det först angivna sättet — vilket för korthetens skull här betecknas såsom
enumerationsmetoden — medför uppenbarligen den fördel, att lagens tillämpningsområde
kommer att utmärkas med största möjliga tydlighet och fullständighet.
För varje fall är utan särskild prövning på förhand avgjort, om en
tjänst är av beskaffenhet att kunna beklädas av kvinna. På samma gång får
emellertid lagen en vidlyftighet, som icke är utan olägenhet. De principer, som
varit ledande vid undantagens bestämmande, komma icke till klart uttryck i
lagens bestämmelser. Även om de undantagna statstjänstekategorierna icke göras
flera än av kommitterade föreslagits, blir den i de yttersta detaljer utförda förteckningen
å därunder inbegripna befattningar likväl ganska lång. Om enumerationsmetoden
användes, måste givetvis på uppräkningen av undantagna befattningar
ställas anspråk på absolut fullständighet. Särskilt med hänsyn därtill,
att, såsom förut framhållits, under lagens bestämmelser falla även vissa av statstjänstens
gränsområden, är det obestridligen förbundet med vissa svårigheter att
med full säkerhet genomföra en dylik uppräkning. Den måhända mest vägande

Kungl. Mqj:ts Proposition Nr 241. 25

invändning, som kan göras mot användande i detta fall av denna metod, är dock
den, att lagens avfattning blir direkt beroende av statsförvaltningens organisation
och att därför ändringar i lagen måste bliva ganska ofta förekommande. Nybildningar
och omorganisationer äro nutilldags mycket vanliga på det administrativa
området; snart sagt varje år inrättas nya tjänster eller ändras redan befintliga.
Vid varje sådan åtgärd skulle det bliva nödvändigt att särskilt undersöka,
huruvida den stämmer överens med den nu ifrågavarande lagen eller om den
måste åtföljas av en lagändring. Ur olika synpunkter måste det då anses vida
att föredraga, att imdantagen äro i lagen avfattade i sådan form, att bestämmelserna
kunna behållas oförändrade, även om de undantagna befattningarna
bliva flera eller färre eller om de växla beteckning.

De olägenheter, som sålunda äro förenade med enumerationsmetoden, undvikas
genom användande av det andra här ovan angivna och av kommitterade
förordade sättet för undantagsbestämmelsernas upptagande i lagen. Givet är,
att beskrivningen av de undantagna tjänstegrupperna måste så långt möjligt är
specialiseras för att tvekan icke skall uppstå om dessa bestämmelsers rätta innebörd
vid deras tillämpning på särskilda befattningar. Huru kommitterade trott
denna uppgift kunna lösas, framgår av lagförslaget. Ett visst utrymme för fri
tolkning kommer visserligen att finnas, men genom den noggranna prövning och
granskning, som från vederbörande ämbetsmyndigheters sida kommer att föregå
det slutliga avfattandet av dessa bestämmelser, torde deras avsedda tillämpningsområde
i själva verket bliva i tillräcklig mån klarlagt. Af stor betydelse är
naturligen härvid, av vem i detta avseende tolkningen kommer att givas. Enligt
förslaget är detta Kungl. Maj:t. I fråga om fullmaktstjänsterna sker tolkningen
omedelbart genom utövning av Kungl. Maj:ts utnämningsrätt. Beträffande övriga
tjänster förutsätter förslaget, att i de administrativa föreskrifter, som utfärdas
till ledning för vederbörande myndigheter, såsom instruktioner, tjänstgöringsreglementen
o. dyl., i mån av behov de fall komma att särskilt angivas, i vilka
tjänst icke må beklädas av kvinna. I sådant syfte har till 2 § i lagförslaget
fogats ett stadgande av innehåll, att de särskilda bestämmelser, som erfordras
för tillämpning av undantagsreglerna, komma att utfärdas av Kungl. Maj:t.
Således äro icke blott Kungl. Maj:ts egna utnämningsbeslut i fråga om fullmaktstjänster,
utan även de regler som bliva bestämmande för ämbetsmyndigheternas
handhavande av utnämningsrätten till de lägre tjänsterna, underställda sedvanlig
konstitutionell granskning i riksdagen.»

Vid vad sålunda anförts tiar jag icke något att erinra.

Såsom undantag från den i 1 § upptagna allmänna likställigketsregeln
kava de sakkunniga föreslagit sju särskilda i lagtexten närmare
angivna tjänstegrupper, nämligen militära ock civilmilitära tjänster, diplomatiska
ock konsulära tjänster, vissa tjänster vid fångvårds- ock andra
tvångsintemeringsanstalter, tjänster, med vilka är förenad skyldigket att
biträda vid upprätthållande av allmän ordning ock säkerhet, vissa tjänster
vid tullverket, vissa tjänster vid skogsstaten samt vissa gymnastiklärartjänster.

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 sand. 209 käft. (Nr 241.) 4

Undantagsbestämmelsernas
innehåll.

Behovet av
undantagsbestämmelser.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 241.

Beträffande behovet av undantagsbestämmelser hava de sakkunniga
(del II sid. 44), under hänvisning till vad i del I av betänkandet anförts
speciellt i fråga om fullmaktstjänster, framhållit följande allmänna synpunkter:

»De undantag från den allmänna likställighetsprincipen, vilka kommitterade
ansett böra upptagas i den blivande lagstiftningen, äro härmed angivna. För
kommitterade har stått klart, att mer eller mindre vägande skäl kunna anföras
för att till dessa undantag lägga ytterligare ett eller annat. Utan svårighet
kunna uppvisas exempel på att vissa tjänster icke undantagits, vilka torde vara
mindre lämpade för kvinnor och i fråga om vilka en allmän uppfattning ställer
sig främmande för tanken att de skulle kunna beklädas av kvinnor. Skälen till
att kommitterade det oaktat funnit sig böra stanna vid: de nu föreslagna undantagen
torde i stort sett framgå av den i del I av betänkandet förebragta motiveringen.
Där på grund av uttryckligen fastställda eller i sakförhållandena grundade
kompetensvillkor kvinnor faktiskt bliva uteslutna från vissa befattningar,
föreligger tydligen icke någon anledning att lagfästa ett dylikt hinder. Lagen
skulle därigenom blott belastas med onödiga detaljbestämmelser. Och i övriga
ej undantagna fall, där kvinnornas eventuella framträdande såsom aspiranter på
statstjänster tilläventyrs kan vara ägnat att väcka betänksamhet, ligger enligt
kommitterades uppfattning i själva den naturliga utvecklingen en fullt betryggande
garanti mot olämpliga verkningar av denna reform. I det verkliga livet torde
de flesta av de exempel, som kunna tänkas såsom grund för yrkanden om mera
vittgående undantagsbestämmelser, att befinnas sakna realt underlag, och i övrigt
lärer det ej med fog kunna antagas, att en fri konkurrens mellan man och
kvinna skall göra intrång i statens intresse att för sin tjänst utvälja den lämpligaste.
Denna tankegång, vilken legat till grund för den föregående utredningen
angående fullmaktstjänsterna, synes också hava vunnit anslutning vid den behandling,
frågan senast undergått. Sedan frågan numera kommit i det läge, att
praktiskt taget enighet torde råda därom, att lagstiftningen i detta ämne bör
byggas på likställighetsprincipen, har, från i övrigt vitt skilda utgångspunkter,
yttrats en ganska bestämd uppfattning, att de speciella undantagsbestämmelserna
kunna begränsas till ett fåtal. Ehuru med avseende å sistnämnda bestämmelsers
innehåll meningsskiljaktighet yppats i vissa punkter, synes dock den uppfattning
vara tämligen allmän, att något större mått av restriktioner här icke är behövligt,
utan att i det stora hela med full tillförsikt kan överlämnas åt förhållandena att
reda sig själva. Såsom av redogörelsen i del I av betänkandet torde framgå,
har också den motsvarande utländska lagstiftningen gått i samma riktning.

I konsekvens med den nu antydda uppfattningen om den utsträckning, i
vilken legala regler böra meddelas i förevarande hänseende, hava kommitterade
vid utredningen angående de tjänster, vilka icke tillhöra förut behandlade områden
av statsförvaltningen, kunnat underlåta att föreslå särskilda bestämmelser i
fråga om vissa statstjänster, vilka otvivelaktigt äro av den art, att likställighetsprincipen
icke å dem kan erhålla undantagslös tillämpning i praktiken.»

I det väsentliga har jag även i denna del kunnat ansluta mig till de
sakkunnigas förslag. De ändringar, jag funnit mig böra föreslå, framgå

Kungl. Maj.ts Proposition Nr 241.

av det inom justitiedepartementet överarbetade förslaget (i det följande
betecknat såsom departementsförslaget). Innan jag övergår till en redogörelse
för dessa ändringar och i samband därmed för de yrkanden om
ytterligare undantagsbestämmer beträffande speciella tjänster eller tjänstegrupper,
som framställts av vissa ämbetsmyndigketer, skall jag med några
ord beröra vissa frågor rörande undantag av mera generell natur och utan
sträng begränsning till särskilda tjänsteområden.

I åtskilliga över förslaget avgivna yttranden har gjorts gällande, att
kvinna icke borde medgivas behörighet att innehava chefsbefattning. Uttalanden
i denna riktning föreligga från fångvårdsstyrelsen (Yttrandena sid.
19), överståthållareämbetet (sid. 21), som anser under ett dylikt undantag
böra inbegripas även statsrådsämbetet, kammarkollegium (sid. 102) samt
patent- och registreringsverket (sid. 135), varjämte kvinnas lämplighet att
över huvud taget bekläda ledande befattningar inom vederbörande tjänsteområde
eller i statsförvaltningen över huvud ifrågasättes av, bl. a., länsstyrelsen
i Blekinge län (sid. 34), statskontoret (sid. 109), statistiska centralbyrån (sid
113) och statens provningsanstalt (sid. 139). Till belysning av de synpunkter,
som härvid varit bestämmande, torde kunna anföras fångvårdsstyrelsens
yttrande, att det måste anses i och för sig synnerligen olämpligt och för
avsedda syften hinderligt att ställa under kvinnlig överledning en ämbetsförvaltning,
som i sina huvudsakligaste delar är grundad på manliga krafter
och i ojämförligt största omfattning har till sitt föremål behandling av män, samt
överståthållareämbetets framhållande av faran för att innehavaren av en statstjänst
under sin tjänsteutövning inför den allmänna meningen eller hos underlydande
tjänstemän sätter eu viss prägel av bristande respekt för ämbetet.
Från åtskilliga håll har ock erinrats, att kvinnor i enskild verksamhet endast
i mycket sällsynta fall nått fram till ledande eller mera ansvarsfulla poster.

De sakkunniga hava i första delen av betänkandet (sid. 59) på följande
sätt uttalat sig rörande kvinnors tillträde till chefsämbeten:

>Visserligen skulle kunna invändas, att, då nu statstjänster i så stor omfattning
föreslås bliva öppnade för kvinnor, skulle med chefsbefattningarna kunna
anstå, till dess kvinnors organisations- och ledareförmåga hunnit bliva i större
omfattning prövad. Härvid må dock erinras om att under alla förhållanden en
ganska avsevärd tid måste förflyta, innan kvinnor, även om de nu vinna tillträde
till jämväl de högsta statstjänster, hunnit förvärva och innehava sådana befattningar
i statens tjänst, som i regeln förutsättas för befordran till chefsbefattningar.
Dessutom måste det tillmätas stor betydelse, att på de områden, där kvinnor
tidigast varit i tillfälle att visa prov på duglighet och organisatorisk förmåga,
utvecklingen redan fört fram till ett erkännande av kvinnors lämplighet för

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 241.

chefsposter. Detta synes kommitterade vara ett starkt skäl för att icke heller på
andra områden förorda något principiellt undantag i detta avseende.

För att en ämbets- eller tjänsteman över huvud skall kunna ifrågakomma
till en chefsbefattning måste givetvis gälla, att vederbörande under föregående
tjänstgöring i annan befattning eller eljest visat för en chef erforderliga egenskaper.
Det bör också skäligen förutsättas, att, innan eu person befordras till
en chefsbefattning, den allra noggrannaste prövning äger rum bland därtill kompetenta
— en prövning, som sannolikt torde bli än grundligare, om det kan gälla
att därtill kalla en kvinna.

Här såsom i fråga om kvinnors rätt att bekläda ämbeten och tjänster i
.allmänhet gäller ju för övrigt, på sätt förut framhållits, endast att i fritt och
öppet val mellan män och kvinnor bereda den individ, som fyller måttet, tillfälle
att erhålla det ämbete, vartill vederbörande befinnes ur statsnyttans synpunkt
vara den lämpligaste.

Något statens intresse kan alltså enligt kommitterades mening icke böra
föranleda att kvinnor principiellt uteslutas från tillträde till chefsbefattningar.»

Då det icke lärer kunna göras gällande, att icke vid tillsättningen av
ifrågavarande viktiga befattningar den största möjliga urskilning iakttages
med hänsyn till personlig lämplighet för de med tjänsten förenade uppgifterna,
har jag för min del icke kunnat finna något giltigt skäl för en
undantagsbestämmelse.

Från vissa ämbetsverk, vilka hava till uppgift att öva tillsyn över
enskild näringsverksamhet eller vilka över huvud stå i en närmare beröring
med det privata affärslivet, har framhållits såsom mindre lämpligt, att
kvinnor inom dylika verk komma att bekläda mera framträdande eller
betydelsefulla befattningar, så länge kvinnor icke inom det privata verksamhetsområdet
kommit att intaga motsvarande ställningar. Dylika uttalanden
hava gjorts av riksförsäkringsanstalten (Yttrandena sid. 68), järnvägsstyrelsen
(sid. 90), bank- och fondinspektionen (sid. 115) samt försäkringsinspektionen
(sid. 135).

Att av sålunda anfört skäl i lagen införa en särskild undantagsbestämmelse
synes mig lika litet nödigt som i fråga om chefsbefattningar.

I åtskilliga yttranden — såsom från riksförsäkringsanstalten (Yttrandena
sid. 67), järnvägsstyrelsen (sid. 90), väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
(sid. 93), vattenfallsstyrelsen (sid. 95), byggnadsstyrelsen (sid. 98), myntoch
justerings verket (sid. 110), kommerskollegium (sid. 134), styrelsen för
Chalmers tekniska institut (sid. 179) m. fl. — har erinrats, att för ett
stort antal tjänster kräves en teknisk utbildning, som åtminstone hittills
icke förefinnes hos kvinnor. Vissa av dessa myndigheter hava emellertid

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 241.

icke av denna orsak funnit nödigt påyrka införande av undantagsbestämmelser
i lagen, utan utgått från att i dessa fall ett faktiskt hinder kommer
att föreligga mot anställande av kvinnor. Yttrandena föranleda i
denna del från min sida ej annat uttalande än att med lagförslaget icke
åsyftas att i något avseende rubba de kompetensregler, som gälla för tillsättningen
av olika tjänster, och att följaktligen bestämmelser i förevarande
lag icke äro erforderliga för upprätthållande av de utbildningsfordringar,
som i varje särskilt fall ställas på vederbörande tjänstinnehavare.

Ett betydande utrymme har i de avgivna utlåtandena tillmätts vissa
farhågor för att i fysiskt avseende alltför krävande befattningar skulle
komma att besättas med kvinnor, till nackdel för ämbetsgöromålens behöriga
fullgörande. Från flera håll — domstolar, länsstyrelser och centrala
ämbetsverk — har gjorts gällande, att den arbetstid, som ofta måste
tillsättas av vederbörande verks befattningshavare, överstege måttet för en
kvinnas krafter. Längst går i detta avseende riksräkenskapsverket (Yttrandena
sid. 117), som, jämväl med åberopande av åtskilliga andra synpunkter,
finner uppenbart, »att de nu för män avsedda tjänsterna icke
kunna öppnas för kvinnor utan att hela organisationen göres om från början»,
en omläggning, som måste leda till inrättande av ett avsevärt antal
nya tjänster.

Spörsmålet om den kvinnliga arbetskraftens spänstighet och uthållighet
— här frånses uppenbarligen arbetsuppgifter, som betingas av en rent
kroppslig styrka — tillhör de mera omstridda. Kategoriska påståenden
hava gjorts i både den ena och den andra riktningen, såsom särskilt diskussionen
i fråga om den kvinnliga pensionsåldern utvisar. För min del är jag
övertygad, att ett tillfredsställande svar icke kan givas i detta sammanhang
och att det ej heller vore riktigt att från denna synpunkt söka utstaka skilda
områden för mäns och kvinnors verksamhet i statstjänsten. Individuella
förhållanden spela här en betydande roll. Från de statsanställda kvinnornas
nuvarande arbetsområde kan knappast hämtas någon ledning för omdömet,
då detta arbete i allmänhet är av helt annan art än det i de högre
tjänsterna förekommande. Om för övrigt erfarenheten skulle giva vid handen,
att vissa tjänster icke kunna på ett tillfredsställande'' sätt uppehållas
av kvinnor, lär rättelse snart nog vinnas därigenom, att dylika tjänster
icke komma att anförtros åt kvinnor.

De senast berörda synpunkterna äga än mera påtagligt en omedelbar
tillämpning i fråga om sådana befattningar — företrädesvis i de lägre

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 241.

och lägsta graderna — där den kroppsliga styrkan är av en väsentlig
betydelse. Även härutinnan hava i åtskilliga yttranden framförts vissa
bekymmer för de verkningar, reformen kan väntas medföra. Särskilt
har stor uppmärksamhet ägnats vaktmästarbefattningar. Jag kan beträffande
det vidsträckta område av statstjänsten, om vilket här är fråga, inskränka
mig till att återgiva följande uttalande av de sakkunniga (del II
sid. 45), vilket har avseende å ett stort antal lägre statstjänster i allmänhet
och jämväl behandlar frågan ur vissa andra synpunkter än de förut
omnämnda:

»I detta hänseende (likställighetsprincipens tillämpning i praktiken) må särskilt
erinras, att genom ■ den fortgående utvecklingen av statens affärsdrivande
verksamhet i de statsanställdas klass indragas allt större grupper av rena kroppsarbetare.
Denna statliga verksamhet är i allmänhet av samma natur och utövas
under samma former som motsvarande enskilda företag, och betingelserna för
arbetsförhållandenas reglering äro därför i stort sett desamma för staten som
för den enskilde företagaren. För båda blir arbetsmarknadens läge beroende av
väsentligen samma ekonomiska och sociala förhållanden. Vad särskilt beträffar
möjligheten att inom detta område taga den kvinnliga arbetskraften i bruk intager
staten såsom arbetsgivare tydligen ej heller någon undantagsställning. Arbetets
art blir härvid den i främsta rummet bestämmande faktorn.

För det nutida förvärvslivet, vilket i mycket bär prägeln av industrialismens
mäktiga inverkan, hava även kvinnorna kommit att tagas i anspråk på ett sätt
och i en utsträckning, som mångenstädes i världen framkallat lagstiftningsmaktens
ingripande till skydd mot de vådor, den kvinnliga arbetskraftens hänsynslösa
utnyttjande i produktionens — särskilt industriens — tjänst kan medföra
för individen och släktet. Det har sålunda blivit en nödvändighet att
utbygga den allmänna arbetarskyddslagstiftningen med bestämmelser, som åsyfta
ett speciellt kvinnoskydd. I vårt land torde hittills kvinnor endast i ganska
ringa omfattning hava blivit använda såsom kroppsarbetare i statens tjänst.
Emellertid försiggår otvivelaktigt en utvidgning av statsverksamheten till nya
områden, och förbises bör ej heller, att staten sysselsätter kroppsarbetare under
åtskilliga andra former än de industriella. Till denna kategori torde nämligen
också kunna hänföras vissa grupper av lägre befattningshavare inom olika grenar
av statsförvaltningen. Genom den lagstiftning, som nu föreslås, kommer väl
näppeligen att införas någon nyhet i fråga om kvinnors användande till kroppsarbete
för statsändamål; lagbestämmelser torde härvid vara av ganska ringa betydelse.
En generell föreskrift, att kvinnor lika med män kunna innehava statsanställning
av detta slag, får därför icke i och för sig uppfattas såsom en hänvisning
till en kommande förändring i detta stycke. Men möjligheten härtill är
icke utesluten, och konsekvenserna därav böra helt naturligt tagas med i räkningen
vid lagstiftningens genomförande. Även om på detta område kvinnoarbetet
framdeles skulle komma att erhålla en större omfattning än nu, ligger
givetvis i den ovannämnda skyddslagstiftningen samma garanti mot missbruk

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 241.

soin i fråga om den privata företagarverksamheten. På staten såsom arbetsgivare
måste emellertid ställas särskilda krav. Naturligt kan därför den tanken
tränga sig fram, att vid den nu föreliggande uppgiften — att genom en särskild
lagstiftning angiva området för kvinnornas deltagande i statstjänsten — tillfället
borde tillvaratagas att söka förverkliga vissa önskemål, som icke kunna fullt
tillgodoses endast på skyddslagstiftningens väg. Närmast skulle detta innebära,
att man för den här ifrågavarande lagstiftningen uppställde såsom ett mål att
söka begränsa kvinnans verksamhetsfält genom att hålla henne borta från sådana
arbetsområden, vilka vore för hennes natur främmande eller erbjöde fara för
hennes moraliska neddragande. Uppenbarligen bör, om sådana synpunkter läggas
på frågan, betraktelsen icke stanna vid det rena kroppsarbetet, vilket därvid
främst tilldrager sig uppmärksamheten, utan sträckas även till andra former av
arbete i det allmännas tjänst. Kominitterade hava icke inlåtit sig på något
försök i en dylik riktning. Utan tvivel vore det en vansklig, för att icke säga
olöslig, uppgift att söka finna det rätta måttet för reglerande föreskrifter i denna
väg. Åter må här erinras, att denna lagstiftning måste bygga på en tilltro till
den naturliga utvecklingens förmåga att reda möjligen uppkommande svårigheter
av nyss antydda art. I utlandet har man icke ansett nödigt att vidtaga särskilda
lagstiftningsåtgärder till skydd mot dylika missförhållanden, och erfarenheten
från vårt eget land har hittills icke givit grund för farhågor i detta avseende.
Tillämpningen blir här avgörande, och då denna ligger i statens hand,
torde det icke med fog kunna antagas, att den nya lagstiftningen skall i nu
berörda hänseende befordra en utveckling i ogynnsam riktning.

Särskild uppmärksamhet påkallar jämväl en annan talrik grupp av statstjänare,
förut gemensamt betecknade såsom betjänte inom olika verk och stater,
numera vanligen i författningar och avlöningsbestämmelser hänförda till tjänstemän
av lägre grad. Inom denna grupp finnas befattningshavare med sins
emellan mycket olikartade uppgifter. Såsom exempel må anföras vaktmästare i
ämbetsverken, tågbetjäning och stationspersonal vid järnvägarna, bud och vakter,
företrädesvis i kommunikationsverken, i tullverket o. s. v.

I vårt land har hittills icke gjorts något försök att pröva kvinnors duglighet
för dylika poster. Beträffande vissa av dem synes dock utan tvekan kunna
medgivas, att därmed förenade åligganden ingalunda kunna anses innefatta avgörande
skäl mot anställande av kvinnor. Exempelvis torde detta gälla om vaktmästarna
i åtminstone vissa ämbetsverk.

Frågan om kvinnors anställande i vaktmästarbefattningar är icke ny. Den upptogs
av löneregleringskommittén i dess den 14 november 1916 avgivna betänkande
angående lönereglering för statens vaktmästare och vissa med dem jämförliga
befattningshavare. Kommittén uttalade därvid, att åtskilliga av de vaktmästarbefattningar
och därmed jämförliga sysslor, om vilka fråga vore, tilläventyrs
skulle med hänsyn till göromålens beskaffenhet och omfattning lämpligen kunna
besättas med kvinnliga innehavare. Särskilt syntes sådant kunna ifrågasättas
vid en del institutioner med endast en vaktmästare. Det syntes emellertid icke
gärna låta sig göra att generellt föreskriva, att vissa vaktmästarbefattningar
städse skulle uppehållas av kvinnliga innehavare, utan borde det få ankomma

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 241.

på den myndighet, som tillsatte befattningshavaren, att därom i varje särskilt
fall fatta beslut. — Statskontoret anförde i yttrande över kommitténs forsla»,
att då frågan om vaktmästarbefattningars och därmed jämförliga sysslors besättande
med kvinnliga innehavare för det dåvarande icke vore aktuell, statskontoret
funnit sig icke behöva ingå på bedömande av vad kommittén i detta hänseende
anfört. I anslutning till detta uttalande fann chefen för finansdepartementet
vid avlåtande av kungl. proposition i ämnet till 1917 års riksdag frågan
om kvinnliga vaktmästare och deras avlöningsförmåner icke då behöva upptagas
till behandling. Riksdagen, som avslog den kungl. propositionen, gjorde icke
något särskilt uttalande i fråga om kvinnors anställande i vaktmästarbefattningar.
Då löneregleringskommittén den 15 april 1918 avgav förnyat betänkande i °frågan,
ansåg sig kommittén med hänvisning till vad chefen för finansdepartementet
anfört beträffande kvinnliga vaktmästare icke böra avgiva något yttrande i
denna fråga.

Beträffande vaktmästarbefattningarna anse sig kommitterade kunna fullt
instämma i löneregleringskommitténs ovan återgivna yttrande av år 1916. Dessa
befattningar torde sålunda böra stå öppna även för kvinnor, men vid tjänstetillsättning
i varje särskilt fall bör av göromålens beskaffenhet bero, huruvida manlig
eller kvinnlig sökande skall erhålla företräde.

I några främmande länder har såsom bekant särskilt under de utomordentliga
förhållanden, som framkallats av världskriget, kvinnlig arbetskraft i avsevärd
utsträckning tagits i anspråk för åtskilliga uppgifter inom den allmänna samfärdselns
område, vilka förut tämligen undantagslöst utförts av män. Den erfarenhet,
som sålunda vunnits, torde hava givit vid handen, att en hittills måhända
allmänt gängse föreställning om nödvändigheten av att för dylika sysslor uteslutande
använda män icke kan upprätthållas. Beträffande det övervägande antalet
av dessa tjänster lärer det visserligen ligga i sakens natur, att förhållandena
bliva oförändrade, men det synes dock icke osannolikt, att i en framtid
kvinnor komma att finna arbetsuppgifter även på detta område.

I detta sammanhang finnes icke någon anledning att ingå i en närmare
undersökning av kvinnornas förutsättningar för det ena eller andra slaget av de
till nu avsedda grupper hörande befattningarna. Kommitterade få med avseende
å vissa av dem hänvisa till vad i del I (sid. 58) yttrats angående denna lagstiftnings
ställning till tjänster, som äro i fysiskt avseende särskilt krävande och av
sådan anledning måste anses mindre lämpade för kvinnor. I övrigt torde det
redan anförda innefatta tillräcklig motivering för att här icke göres något undantag
från den allmänna likställighetsprincipen. Något förord för kvinnors anställande
i vissa tjänster är därmed icke givet, utan allenast i överensstämmelse
med den allmänna uppfattning, som förut utvecklats, angivet, att kvinnorna upptagas
till fri tävlan med männen i den utsträckning, detta är förenligt med de
i varje fall föreliggande tjänsteuppgifterna. Detta lärer så mycket mindre kunna
väcka betänklighet, som beträffande samtliga dessa befattningar de formella meriterna
äro av underordnad betydelse vid tjänstetillsättning. Den utnämnande myndigheten
är, med iakttagande av de speciella kompetensvillkor, som kunna gälla för
vissa fall, obunden av andra hänsyn än till att tjänsten besättes med lämplig

Kungl. May.ts Proposition Nr 241.

person. Det finnes därför intet fog för en farhåga, att en kvinna skulle kunna
med åberopande av formell kompetens eller t. o. m. särskilda kvalifikationer tilltvinga
sig en befattning, som över huvud icke lämpligen kan beklädas av kvinna.

Att i lagen söka genomföra eu differentiering med bänsikt till kvinnors lämplighet
eller olämplighet för vissa tjänster är därför bär mindre än eljes behövligt.

Då med den vidsträckta rätt till klagan över myndighets beslut, som i detta
avseende gäller, avgörandet av dylika frågor kommer att i sista hand ligga hos
Kungl. Maj:t, torde ock tillräcklig garanti förefinnas för att tillämpningen kommer
att ske efter enhetliga principer, i den mån sådana kunna uppställas för
tjänstetillsättningar inom en med hänsyn till tjänsternas beskaffenhet så pass
heterogen grupp som den nu ifrågavarande.»

Bland de tjänstegrupper, vilka böra undantagas från likställighets- Militära och
principens tillämpning, hava de sakkunniga i sitt förslag främst upptagit tjänsterum
»militära och civilmilitära tjänster ävensom övriga tjänster, med vilka är
förenad skyldighet att tjänstgöra vid armén eller marinen». Beträffande
denna bestämmelse, vars berättigande näppeligen torde kräva närmare motivering,
får jag hänvisa till de sakkunnigas framställning i betänkandet
del II sid. 59 — 60.

Då vissa till sin natur kvinnliga befattningar vid krigsmakten, såsom
sjuksköterskor och kokerskor -— utan att vara civilmilitära -— äro förenade
med skyldighet att tjänstgöra vid armén eller marinen, har jag ansett den nu
ifrågavarande undantagsbestämmelsen böra avse, förutom militära och civilmilitära
tjänster, sådana tjänster utom krigsmakten, med vilka är förenad
skyldighet att tjänstgöra vid armén eller marinen. I sammanhang härmed
torde böra anmärkas, att arbetare vid arméns fabriker ävensom vissa varvsarbetare,
vilka för närvarande äro kvinnliga, icke tillhöra krigsmakten och
alltså icke inbegripas under undantagsbestämmelsen.

I sitt utlåtande över förslaget har arméförvaltningen (Yttrandena sid.

52) förklarat sig avstyrka, att tillträde beredes kvinnor till befattningar
inom ämbetsverkets tjänsteområde. Såvitt härmed avses, att i lagen skulle
införas en särskild undantagsbestämmelse för dylika ''tjänster, kan jag icke
finna denna hemställan tillräckligt motiverad. Enligt den framställning,
ämbetsverket lämnat, kan enligt nuvarande instruktionella föreskrifter skyldighet
åläggas befattningshavare inom verket att under krigstid tjänstgöra
vid den mobiliserade armén. I den mån detta är fallet, blir dylik befattning
enligt lagförslaget förbehållen män. Även om, på sätt ämbetsverket
gjort gällande, det jämväl beträffande andra hithörande befattningar får
antagas, att deras besättande med kvinnliga innehavare skulle vara olämpligt,
kan en speciell undantagsbestämmelse icke anses nödvändig, då befattBihang
till riksdagens protokoll 1922. 1 samt. 209 haft. (Nr 241.) 5

Kung!. Maj.ts Proposition Nr 241.

ningarna givetvis komma att tillsättas med hänsyn till tjänstegöromålen och
kompetensfordringarna i ämbetsverket.

Väsentligen samma synpunkter torde kunna anföras med avseende å
ifrågasatt undantagande av vissa befattningar inom marin förvaltningens
tjänsteområde (Yttrandena sid. 54). Med anledning av vad detta ämbetsverk
yttrat rörande vissa månads- och daglönarbefattningar, vilka för närvarande,
oaktat de tillhöra civilmilitära stater, beklädas av kvinnor, synes
i händelse av bifall till lagförslaget böra komma under övervägande, huruvida
i reglementet för marinen lämpligen bör vidtagas den ändring, att
nämnda befattningar upphöra att hänföras under beteckningen civilmilitära.

Vad av cheferna för generalstaben och marinstaben (Yttrandena sid.
57 och 58) anförts rörande kvinnors tillträde till vissa civila befattningar
vid nämnda staber torde, även om riktigheten därav icke sättes i fråga,
icke vara av beskaffenhet att böra föranleda särskilda lagbestämmelser.
Enligt sakens natur lära dessa tjänster alltfort vara, praktiskt sett, reserverade
för män.

Samtliga representanter för de militära undervisning sinstitutionerna
(Yttrandena sid. 59—63) ävensom de myndigheter, vilka uttalat sig om
lärarbefattningarna vid skeppsgosseskolorna (Yttrandena sid. 55—57), hava
med styrka framhållit önskvärdheten av att civila lärarbefattningar vid militära
undervisningsverk bliva uttryckligen reserverade för män. Dä jag i
detta avseende icke funnit anledning frångå de sakkunnigas förslag (de! I
sid. 96), bar detta icke berott på ett underkännande av de skäl, som i
berörda yttranden åberopats för den motsatta ståndpunkten, utan därpå,
att enligt min uppfattning en lagbestämmelse icke är av särskild betydelse
för att i fråga om dessa tjänster trygga ett lämpligt personval.

Då under det föreslagna 1 mom. falla jämväl befattningar, tillhörande
väg- och vattenbyggnadskåren samt lotsverket och fyrinrättningarna (jfr betänkandet
del I sid. 65), anser jag mig i detta sammanhang böra beröra
de yttranden, som avgivits av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen (Yttrandena
sid. 93) samt av lotsstyrelsen (Yttrandena sid. 135). De krav på speciella
undantagsbestämmelser, vilka kommit till uttryck i berörda yttranden, torde
böra bedömas efter samma synpunkter, som gälla beträffande ett flertal
andra tjänstegrupper, där tekniska eller fysiska kvalifikationer äro oeftergivliga
villkor för utnämning och befordran. Vid sådant förhållande lärer
vara klart, att särskilda undantag för ifrågavarande befattningar utöver
dem, som följa av det föreslagna 1 mom., icke kunna anses påkallade.

Vad senast anförts torde i huvudsak äga tillämpning jämväl i fråga

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 241. 35

om ilo undantag, som påyrkats av cheferna för rikets allmänna kartverk
och för sjökarteverket (Yttrandena sid. 129).

Beträffande det under 2 mom. i de sakkunnigas förslag gjorda undan-Diplomatiska
taget för diplomatiska och konsulära tjänster hänvisar jag till de sakkunni-0( ”

gas motivering (del I sid. 66—69). Ehuru jag måste finna tveksamt,
huruvida en uttrycklig undantagsbestämmelse beträffande samtliga här ifrågavarande
tjänster bör intagas i lagen, har jag icke ansett tillräcklig anledning
för närvarande föreligga att avvika från förslaget.

I fråga om befattningar, tillhörande fångvårdsväsendet och närliggande Fdngwrdsförvaltningsområden,
hava de sakkunniga föreslagit, att vissa tjänstegrup- vasendetm.m.
per skola reserveras för män. Motiveringen härför lämnas i del I sid. 63
och del II sid. 60. De sakkunnigas förslag, vilket inbegriper fångvårdsanstalter,
allmänna uppfostringsanstalter, allmänna alkoholistanstalter och
andra dylika inrättningar, åsyftar att utesluta kvinnor från befattningar,
tillhörande den yttre bevakningstjänsten vid anstalterna, samt sådana tjänster,
med vilka är förenad skyldighet att inom vederbörande anstalt utöva
ledning och bevakning huvudsakligen av män eller manliga minderåriga.
Lärarbefattning bör dock enligt de sakkunnigas mening, utan hinder av
sistnämnda inskränkande bestämmelse, under särskilda omständigheter kunna
inhehavas av kvinna.

I sitt utlåtande har fångvårdsstyrelsen (Yttrandena sid. 17) påyrkat
undantagsbestämmelsens utsträckande till att gälla även sådana befattningar
inom fångvårdsstyrelsen, med vilka är förenad beslutanderätt eller föredragningsskyldighet
eller inseende och inspektionsrätt över fångvårdsanstalterna
i allmänhet. Så vitt fångvårdsstaten angår, har styrelsen ansett
undantag från likställighetsprincipen böra stadgas för tjänster vid sådan
anstalt, där tjänsten innefattar skyldighet att hava inseende över eller utöva
ledning eller bevakning av manliga fångar. Särskilt har styrelsen anmärkt
såsom olämpligt, att lärarbefattning vid mansfängelse skulle kunna innehavas
av kvinna.

Styrelsen för statens uppfostringsanstalter å Bona och Venngarn (Yttrandena
sid. 185) har icke funnit anledning framställa något yrkande om
ändring i sakkunnigförslaget, men ansett sig böra erinra, att med hänsyn
till det å anstalterna intagna elevmaterialets beskaffenhet samtliga lärarbefattningar
av sina utövare kräva ett stort mått av fysisk styrka.

Styrelsen för statens tvångsarhetsanstalt å Svartsjö samt statens vård -

Kung!. Maj:ts Proposition Nr 241.

anstalt för alkoholister å Svartsjö (Yttrandena sid. 186) har framhållit
olämpligheten av att kvinnor vinna tillträde till befattningar vid dessa anstalter.
Anmärkningen preciseras särskilt i fråga om kamrerare- och lärarbefattningarna,
med vilka äro förenade även andra uppgifter än räkenskapsföring
resp. undervisning.

Styrelsen för statens tvångsarhetsanstalt i Landskrona (Yttrandena
sid. 186) har tillstyrkt förslaget under framhållande av att vid denna
anstalt kvinnor böra äga företräde framför män till ledigblivna befattningar
samt att allenast för den yttre bevakningens fullgörande erfordras några
manliga befattningshavare.

Styrelsen för statens vårdanstalt för alkoholister å Salhohed (Yttrandena
sid. 187) har icke i det avseende, varom nu är fråga, framställt
någon erinran mot förslaget.

Vad först angår den av fångvårdsstyrelsen gjorda hemställan om undantagande
från likställighetsregeln av vissa befattningar inom styrelsen, kan
jag icke finna att, mot vad de sakkunniga i sådant hänseende anfört, övertygande
skäl blivit förebragta för ett frångående av förslaget. I den mån
dessa skäl hänföra sig till det allmännare spörsmålet om kvinnas ställning
såsom chef för manliga befattningshavare, följer redan av vad jag tidigare
anfört, att jag icke kan biträda styrelsens uppfattning om behovet eller
lämpligheten av en undantagsbestämmelse. Ej heller kan jag anse, att de
av styrelsen åberopade speciella hänsyn till fångvårdsarbetets natur och
inom detsamma förekommande tjänsteärenden böra föranleda, att dessa befattningar
ovillkorligt skola stängas för kvinnor.

Beträffande övriga under förevarande bestämmelse i förslaget inbegripna
tjänster synas mig de avgivna yttrandena icke böra föranleda annan ändring
i förslaget än att föreskriften om reserverande för män av befattningar, avseende
den yttre bevakningstjänsten vid anstalterna, bör utgå. Jag hänvisar
härutinnan till fångvårdsstyrelsens erinran, att för viss yttre bevakning kvinnor
måste tagas i anspråk. Lämpligast torde ock vara, att lagen icke innehåller
någon bestämmelse härom, då utan tvivel denna angelägenhet såsom
hittills bäst ordnas efter varje särskild anstalts behov av manlig eller kvinnlig
bevakningspersonal. Däremot kan jag icke se någon olägenhet uti att, under
det starka förbehåll den föreslagna formuleringen utmärker, kvinna skall
kunna befordras till lärarbefattning även vid anstalt, som huvudsakligen är
avsedd för män eller manliga minderåriga. Då endast i särskilda undantagsfall
en dylik avvikelse från den allmänna regeln skall kunna äga rum,

Kung!. Majds Proposition Nr 841.

lärer det icke beliöva befaras, att de skäl, som åberopats mot kvinnors
användande i allmänhet i dylika befattningar, icke bliva behörigen beaktade
vid tjänsternas tillsättande. -— Såvitt fångvårdsstyrelsen riktat anmärkning
mot den föreslagna bestämmelsen, i vad detsamma icke helt och hållet utesluter
kvinnor från befattningar vid anstalter, där även män äro intagna, utan
begränsar undantaget till anstalter, huvudsakligen avsedda för män och
manliga minderåriga, kan jag ej heller finna en ändring nödvändig eller
lämplig. Den omständighet, att tilläventyrs en fullt genomförd åtskillnad
icke finnes mellan de för män och de för kvinnor avsedda anstalterna,
synes mig icke med fog kunna åberopas för att under alla förhållanden
göra kvinnor obehöriga att innehava befattningar av detta slag vid anstalter,
där till övervägande del kvinnor äro intagna. Den av de sakkunniga
föreslagna bestämmelsen torde ock äga det företräde, att den lämnar
ett något vidsträcktare utrymme för anpassning efter eventuella förändringar
inom fångvårdsorganisationen.

Under 4 mom. (5 mom. i departementsförslaget) hava de sakkunniga Tjänster med
föreslagit undantag från likställighetsregeln med avseende å befattningar,Vgifter°mUm
med vilka är förenad skyldighet att ansvara för eller biträda vid upprätthållande
av allmän ordning och säkerhet. Till det föreslagna stadgandet
har fogats det förbehåll, att kvinna må kunna för särskild uppgift innehava
anställning vid poliskår. I fråga om motiveringen får jag hänvisa
till de sakkunnigas framställning (del I sid. 62 och del II sid. 62.)

Om lämpligheten av en undantagsbestämmelse av nu angivet innehåll
synes, av de inkomna yttrandena att döma, någon egentlig meningsskiljaktighet
ej råda. Däremot har från åtskilliga länsstyrelsers sida gjorts
gällande, att tveksamhet kan uppstå rörande de särskilda befattningar vid''
landsstaten, vilka äro avsedda att omfattas av bestämmelsen. iSagon uppräkning
av särskilda befattningar, som skola undantagas, avses, på sätt
jag förut framhållit, icke i lagförslaget. Då det emellertid är av vikt,
att någon oklarhet icke kommer att kvarstå i detta hänseende, anser jag
mig böra här angiva min uppfattning rörande den innebörd, förslaget bör
anses äga i fråga om nämnda befattningar. Enligt de sakkunnigas i del
II av betänkandet gjorda uttalanden skulle under stadgandet inbegripas
befattningarna såsom överståthållare, underståthållare, landshövding, landssekreterare,
landskamrerare, länsassessor å 1 andskansliet, landsfogde och
landsfiskal. Att samtliga dessa tjänster omfattas av undantagsbestämmelsen,
finner jag, i likhet med de länsstyrelser, som därom uttalat sig,

Kungl. Ma,j:ts Proposition Nr 241.

otvivelaktigt. Av skäl, som särskilt framhållits av länsstyrelsen i Stockholms
län och även framträda i flera andra av länsstyrelser avgivna yttranden,
torde med nu nämnda befattningar böra jämställas länsassessorstjänst
å landskontor. Beträffande länsnotarie- och länsbokhållaretjänsterna
synes mig den lösning, som förordats av länstyrelsen i Stockholms län,
vara ur praktisk synpunkt tillfredsställande. Nämnda länsstyrelse har
ansett, att undantaget bör gälla jämväl sistberörda befattningar i de län,
där endast eu länsnotarie eller länsbokhållare finnes anställd. I de länsstyrelser,
som hava två eller flera dylika tjänster, torde ej, ur synpunkten
av nödvändigt vikariat för de tjänstemän, vilka ordinärt hava att handlägga
ärenden rörande ordningens upprätthållande, finnas behov av att mer
än en länsnotarie- eller länsbokhållare^änst reserveras för manlig innehavare.
Giltiga orsaker att, utöver vad nu sagts, genom uttryckligt stadgande
för män reservera befattningar vid landsstaten synas mig icke vara
ådagalagda. Vad särskilt landskanslist- och landskontorist^ änsterna beträffar,
torde, såsom av flera länsstyrelser betonats, dessa tjänster i regel betraktas
såsom övergångsplatser till häradsskrivare- och landsfiskalsbefattningar. Av
dessa båda befattningar skulle kvinna äga tillträde till den förra men icke
till den senare. Det torde icke visa sig ogörligt för vederbörande länsstyrelser
att med hänsyn till rekryteringen av samma befattningar sörja för eu
lämplig fördelning mellan manliga och kvinnliga aspiranter av landskanslistoch
landskontoristtjänsterna. Över huvud taget lärer något större tillopp av
kvinnliga sökande till befattningar inom landsstaten icke kunna väntas, då
befordringsmöjligketerna för kvinnor bliva så starkt begränsade som fallet
är enligt lagförslaget*.

I enlighet med den uppfattning, jag nu uttalat, torde, om förslaget
vinner godkännande, beträffande landsstatstjänster, vilka icke tillsättas av
Ivungl. Maj:t, föreskrifter böra meddelas i vederbörande instruktionella
författningar.

Åtskilliga länsstyrelser ävensom Svea hovrätt hava förordat, att vissa
befattningar inom utsökningsväsendet måtte reserveras för män. Av den
utredning, de sakkunniga lämnat i denna del (del II sid. 49—51), framgår,
att med hänsyn till bestämmelsen i 4 mom. (5 mom. i departementsförslaget)
området för kvinnas formella behörighet till dylika tjänster blir i hög
grad begränsat. Under hänvisning till de sakkunnigas motivering, vilken
av flera länsstyrelser lämnats utan erinran, har jag icke funnit anledning
föreslå en särskild undantagsbestämmelse i detta avseende.

Länsstyrelsen i Västerbottens län (Yttrandena sid. 51) har hemställt,

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 241.

att befattning såsom lappfogde måtte undantagas från de tjänster, till vilka
kvinnor skola äga tillträde. Ett dylikt undantagande bär jag ansett
överflödigt.

Ej heller i fråga om åklagarbefattningar har jag funnit anledning
frångå de sakkunnigas förslag. Enligt detta skola samtliga åklagare med
sådan befattning, i vars åligganden ingår att ansvara för eller biträda vid
upprätthållande av allmän ordning och säkerhet, vara män. Om, på sätt
processkommissionen (Yttrandena sid. 17) anfört, i en framtid åklagarväsendet
i större utsträckning än nu blir skilt från polisväsendet, lärer i samband
med ett dylikt reformförslag böra komma under övervägande, huruvida
det kan vara nödigt att i vidsträcktare mån utesluta kvinnor från
tillträde till åklagarsysslor. Jag får i sammanhang härmed erinra, att
justitiekanslersämbetet (Yttrandena sid. 15) icke funnit anledning hemställa
om upptagande i lagen av någon undantagsbestämmelse rörande" åklagarbefattningar.

Den av länsstyrelsen i Yästmanlands län (Yttrandena sid. 46) uttalade
förmodan, att den föreslagna formuleringen av ifrågavarande bestämmelse
skulle kunna uppfattas såsom hinder för kvinna att innehava befattning såsom
domare i underrätt, kan jag icke finna grundad. Därest undantag
för dylik befattning anses böra göras, lärer uttrycklig bestämmelse därom
böra införas i lagen.

Under mom. 5 (mom. 6 i departementsförslaget) hava de sakkunniga Vissa tjänster
föreslagit undantag för befattningar, tillhörande tullverkets kust- och gräns- Vidocluls^ggg.et
bevakning. Denna bestämmelse har — i likhet med den under nästföl- staten m. m.
jande mom. upptagna i fråga om bevakningstjänster vid skogsstaten —
motiverats (del II sid. 41 och 64) därmed, att dessa tjänster med hänsyn
till de därmed förenade åliggandena stå synnerligen nära den enligt förslaget
undantagna gruppen av tjänster, med vilka äro förenade polisuppgifter.

Beträffande det föreslagna undantaget för vissa befattningar vid tullverket
har generaltullstyrelsen (Yttrandena sid. 112), under tillstyrkande
av förslaget i angivna del, tillika hemställt om undantagets utsträckande
till att gälla samtliga tjänster vid tullverket, med vilka bevakningsåligganden
äro förenade. Då de skäl, vilka av styrelsen åberopats, synts mig
beaktansvärda, har jag ansett mig böra föreslå en sådan avfattning av detta
mom., att jämväl de av styrelsen avsedda tjänsterna bliva undantagna från
likställighetsregeln.

I fråga om tjänster vid skogsstaten har domänstyrelsen (Yttrandena

Undervisningsväsendet

m. m.

40 Kungl. Majds Proposition Nr 241.

sid. 121) förordat undantagande jämväl av den förvaltande skogsstatspersonalen.
De till stöd härför anförda skälen ansluta sig nära till den uppfattning,
som kommer till uttryck i det av styrelsen för skogshögskölan
(Yttrandena sid. 122—124) avgivna yttrandet. Någon anledning att beträffande
dessa tjänster i lagen upptaga en speciell undantagsbestämmelse
torde dock icke föreligga. Just i de utbildningsförhållanden och i de
kompetenskrav, vilka berörts i nämnda yttranden, torde ligga tillräcklig
grund för att detta tjänsteområde icke kommer att röna någon mer väsentlig
inverkan av en formell likställighet mellan män och kvinnor.

Av enahanda orsaker som senast framhållits har jag icke ansett de
av lantbruksstyrelsen och lärarrådet vid Ultima lantbruksinstitut avgivna
yttrandena (Yttrandena sid. 124—126) böra föranleda ändring i eller tilllägg
till de sakkunnigas förslag.

Beträffande undervisningsväsendet samt vissa befattningar vid inrättningar
för vetenskap, slöjd och skön konst hava de sakkunniga föreslagit
undantag från likställighetsregeln endast så till vida, att gymnastiklärarbefattningar
vid högre allmänt läroverk och vid manligt folkskollärarseminarium
ansetts böra reserveras för män. Motiveringen för förslaget lämnas
i del I sid. 90—98 samt i del II sid. 41—44 och 51—56.

Yad först angår gymnastiklärarebefattningarna har skolöverstyrelsen
(Yttrandena sid. 147) och direktionen för gymnastiska centralinstitutet (Yttrandena
sid. 181) ansett undantag böra göras jämväl för dylik befattning
vid realskola. Jag ansluter mig till denna uppfattning och har fördenskull
i de sakkunnigas förslag vidtagit den ändring, som härav påkallas. Däremot
finner jag, under hänvisning till vad de sakkunniga därutinnan anfört
(del II sid. 43), icke erforderligt att i lagen upptaga en särskild bestämmelse
rörande lärarbefattningar vid gymnastiska centralinstitutet.

Med avseende å musiklärartjänster har skolöverstyrelsen, huvudsakligen
av hänsyn till de nuvarande formerna för sångundervisningens meddelande
vid de allmänna läroverken, ansett skäl föreligga för bibehållande
av den bestämmelse, enligt vilken kvinna är utesluten från musiklärarbofattning
vid sådant läroverk. Till enahanda slut kommer i sitt yttrande
musikaliska akademien (Yttrandena sid. 189). För min del har jag, med
hänsyn till vad i betänkandet (del. II sid. 53—54) anförts, ansett mig icke
äga anledning att i fråga om dessa befattningar föreslå särskilt undantag.

Skolöverstyrelsen har i sitt yttrande uttalat betänklighet mot en förändring
av nu gällande regel i fråga om behörighet att innehava rektors -

Kungl. Maj:ti>• Proposition Nr 241.

tjänst vid läroanstalt, som är avsedd uteslutande för manlig ungdom. De
synpunkter, som i sådant avseende framställts, äro utan tvivel förtjänta
av noggrant övervägande. Föga lärer det emellertid stämma överens med
den nu ifrågasatta reformens allmänna förutsättningar, om ett speciellt
undantag skulle göras för dessa befattningar. Jag har heller icke av överstyrelsens
framställning blivit övertygad om det praktiska behovet av att
på denna punkt bryta likställdheten i fråga om formell behörighet. De
personliga kvalifikationerna måste vid tillsättningen av dessa tjänster väga
tungt vid sidan av de rent formella meriterna. Farhågan för ett alltför
starkt framträngande kvinnligt element på den högre mapliga skolundervisningens
område synes för övrigt sakna stöd av den erfarenhet, som
hittills kunnat vinnas. Oaktat kvinnor genom 1918 års skolreform erhållit
behörighet att innehava lektorstjänst vid högre allmänt läroverk, har ännu
ingen kvinna blivit utnämnd till sådan befattning.

Beträffande befattningar vid universiteten hava nu, liksom vid avgivandet
av yttrande över löneregleringskommitténs förslag år 1911, meningarna
visat sig starkt splittrade inom de akademiska myndigheternas krets.
I de talrika yttranden, som avgivits av representanter för universitetens
skilda läroområden och institutioner, röjas skarpa motsättningar såväl i
fråga om principiella utgångspunkter som beträffande en mångfald detaljspörsmål.
Till icke obetydlig del avse dessa yttranden frågor, vilka icke
i detta sammanhang föreligga till bedömande; härutinnan föranleda yttrandena.
följaktligen icke något uttalande från min sida. Ej heller i vad
de beröra det ämne, som nu är föremål för prövning, skall jag inlåta
mig på närmare granskning eller bemötande. Min ståndpunkt i fråga om
dessa befattningar sammanfaller fullständigt med det yttrande, som i större
akademiska konsistoriet i Uppsala avgivits av professorerna Tlögbom och
Undén med instämmande av tre andra konsistorieledamöter (Yttrandena
sid. 153). Bindande skäl synas mig i detta yttrande vara förebragta till
stöd för den uppfattning, att i förevarande lag icke böra upptagas särskilda
bestämmelser rörande de till universiteten hörande befattningarna.

Riksarkivet (Yttrandena sid. 142) och riksbibliotekarien (Yttrandena
sid. 143) hava avstyrkt de sakkunnigas förslag i vad det avser riksarkivets
och kungl. bibliotekets tjänsteområden. Även med hänsyn tagen till
de uppgifter av administrativ eller förvaltningsteknisk art, om vilka yttrandena
innehålla erinran, kan jag ej finna ådagalagt, att för ifrågavarande
tjänsteområden speciella lagbestämmelser skulle vara erforderliga eller lämpliga.
Den i riksarkivets utlåtande gjorda hänvisningen till det i fysiskt
Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 samt. 209 käft. (Nr 241.) 6

Kungl. Maj.ts Proposition Nr 241.

avseende särskilt betungande arbete, som skulle åligga verkets tjänstemän,
har mött gensaga i en vid utlåtandet fogad reservation, och i varje fall
lära omständigheter av dylik art icke i nu förevarande avseende kunna
tillmätas annan eller större betydelse ifråga om arkivstaten än om många
andra tjänstegrupper, inom vilka på ett långt mer framträdande sätt befattningarnas
behöriga uppehållande betingas av tjänstemännens kroppsliga krafter
och färdigheter. — Enligt riksbibliotekariens utlåtande måste hos innehavare
av högre eller ledande befattningar inom biblioteksfacket förutsättas
ej blott »vetenskapliga kvalifikationer» utan ock »förmåga av fullt självständig
arbetsledning, organisatorisk och administrativ rutin samt praktisk
blick». Att en dylik förening av hög utbildning och framstående egenskaper,
på sätt i utlåtandet göres gällande, sällan är till finnandes hos kvinnor,
lärer kunna antagas vara riktigt, vilket emellertid helt visst gäller
även beträffande män. Svårigheten att för ifrågavarande befattningar finna
lämpliga och kompetenta personer torde vid sådant förhållande näppeligen
ökas därigenom, att den krets, inom vilken valet skall göras, kan komma
att innesluta även kvinnor. I övrigt må erinras, att överbibliotekarierna
vid de båda universitetsbiblioteken (Yttrandena sid. 163 och 177) förklarat
sig icke finna anledning påyrka särskilda bestämmelser i fråga om behörighet
att innehava befattning vid bibliotek.

Medicinal väsendet.

I fråga om läkartjänster hava de sakkunniga efter en i betänkandet
(del I sid. 73—90) lämnad utredning kommit till det resultat, att någon
undantagsbestämmelse icke bör upptagas i lagen.

Medicinalstyrelsen (Yttrandena sid. 71) har beträffande behörighet att
innehava läkartjänst ansett speciella regler erforderliga endast så till vida,
att kvinna icke skulle kunna utnämnas till sådan läkartjänst vid lasarett
och tuberkulossjukvårdsanstalter, med vilken är förenad skyldighet att handhava
anstaltens förvaltning och i denna egenskap vara medlem av dess
direktion, med mindre direktionen i varje särskilt fall lämnat medgivande
till kvinnas befordran till dylik befattning, ävensom att kvinna icke skulle
kunna utses till karantänsläkare.

Vad först angår nyssnämnda befattningar vid lasarett och tuberkulossjukvårdsanstalter,
har medicinalstyrelsen till stöd för sin hemställan åberopat,
att då i berörda fall avlöningen icke utginge av statsmedel, det
måste anses rimligt, att dessa för anstalterna synnerligen viktiga befattningar
icke utan vederbörande kommunala myndigheters medgivande besattes
med kvinnor. På det vidsträcktare spörsmålet, huruvida ett kommunalt

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 341.

inflytande bör äga att göra sig gällande vid tillsättningen av berörda läkartjänster,
kan jag tydligen här icke ingå, men jag anser mig dock kunna
uttala den mening, att det knappast kan vara sakligt befogat att härvidlag
göra skillnad mellan manliga och kvinnliga sökande. Vid tillsättning av
dylik befattning böra helt naturligt komma i betraktande ej blott egentliga
läkarmeriter utan ock den sökandes förmåga att handhava de med
befattningen förenade förvaltningsgöromålen. Det synes då riktigast och
mest överensstämmande med den allmänna åskådning, som ligger till grund
för lagförslaget, att kvinnor icke a priori uteslutas från konkurrens om
ifrågavarande tjänster.

Med avseende å karantänsläkarebefattning synes medicinalstyrelsen,
som ansett befattningen böra vara reserverad för män, vilja ifrågasätta,
huruvida densamma skulle kunna hänföras till de tjänster, som avses i sakkunnigförslagets
2 § 4 mom. (5 mom. i departementsförslaget). En dylik
tolkning kan jag icke biträda och finner ej heller anledning föreslå en särskild
undantagsbestämmelse.

I fråga om sjukvårdspersonalen vid statens anstalter för sinnessjuka
har medicinalstyrelsen (Yttrandena sid. 72) hemställt, att för män måtte
reserveras sådana tjänster vid berörda anstalter, med vilka är förenad skyldighet
att meddela vård åt manliga patienter, vilkas vård icke anses böra
handhavas av kvinnor. Korande denna fråga hava de sakkunniga uttalat,
(del II sid. 215) att vid vissa avdelningar för manliga .patienter å hospitalen
ett behov förefinnes av manlig sjukvårdspersonal, samt eriilrat, att
vissa ledande kvinnliga befattningar vid anstalterna äro för närvarande till
antalet bestämda. Vidare anföres: »Då den egentliga vårdarpersonalen,

såväl sköterskor som skötare, för varje år till antalet bestämmes av Kungl.
Maj:t, kunna de olika befattningarna ej sägas vara definitivt reserverade
för män eller kvinnor, utan kunna och böra förskjutningar mellan manliga
och kvinnliga befattningar komma till stånd i den mån de ur sjukvårdens
synpunkt äro påkallade.»

Såsom av de sakkunnigas berörda yttrande framgår, avses icke med
förslaget någon förändring av nuvarande förhållanden i denna de!. Om i
lagen införes en bestämmelse av det innehåll, medicinalstyrelsen förordat,
innebär detta, med hänsyn till bestämmelsen i sista stycket av den föreslagna
2 §, att Kungl. Maj:t såsom hittills kommer att bestämma proportionen
mellan de manliga och de kvinnliga befattningarna. Mot upptagande
i lagen av en dylik bestämmelse synes mig intet vara att erinra, och har
jag ansett densamma böra såsom ett särskilt mom. erhålla plats efter de i

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 241.

Domar ämbeten.

3 mom. meddelade föreskrifterna om reserverande för män av vissa befattningar
vid fångvårds- och andra tvångsinterneringsanstalter.

Sedan jag härmed i den utsträckning, jag med hänsyn till frågans läge
i allmänhet och myndigheternas uttalanden funnit påkallad, angivit min
ståndpunkt beträtfande eventuella undantagsbestämmelser rörande åtskilliga
tjänsteområden, återstår mig att beröra det utan tvivel mest omstridda och
i anseende till konsekvenserna måhända viktigaste av dessa spörsmål, nämligen
frågan om behörighet för kvinna att innehava domarämbete. Aven
på denna punkt äro de linjer, ett meningsutbyte kan väntas följa, på förhand
tämligen givna, och föga torde på detta stadium återstå att lägga till
de skäl och motskäl, vilka redan blivit framlagda. Jag skall därför här
blott upptaga huvudpunkterna av den granskning, myndigheterna ägnat de
sakkunnigas förslag.

De sakkunniga hava med eu motivering, som lämnats i del I sid.
70—73, och som finnes återgiven i den förut omnämnda propositionen till
1920 års riksdag (sid. 26), uttalat den uppfattning, att kvinna bör erhålla
tillträde till samtliga domarämbeten. Eu allmän regel av detta innehåll är
enligt förslaget underkastad allenast den modifikation, som följer av undantagsbestämmelserna
för befattningar, förenade med åligganden i fråga om
upprätthållande av allmän ordning och säkerhet — vissa borgmästare- och
rådmanstjänster —, samt befattningar, med vilka är förenad skyldighet att
tjänstgöra vid armén eller marinen — krigsdomare och auditörer.

Förslaget har avstyrkts, antingen helt och hållet eller ock i väsentliga
delar, av de myndigheter, vilka haft att uttala sig om reformens inverkan
på domarämbetena. Svea hovrätt (Yttrandena sid. 1) har sålunda ansett
alla de domarbefattningar vid första instansens domstolar, för vilka juridisk
examen är kompetensvillkor, böra förbehållas män; ett dylikt undantag har
hovrätten därjämte funnit böra gälla i fråga om ledamotskap och fiskalstjänst
i hovrätt samt om vattenrättssekreterarebefattniug. De båda andra
hovrätterna (Yttrandena sid. 11 och 14) hava avstyrkt förslaget, i vad därigenom
tillträde till domarbefattning skulle lämnas kvinna. Processkommissionen
(Yttrandena sid. 15) har funnit sig icke kunna tillstyrka, att
kvinna erhåller tillträde till sådan domarbefattning, med vilken är förenat
ordförandeskap vid offentlig förhandling, ett undantag, som enligt kommissionens
mening av praktiska skål bör utsträckas att gälla alla domartjänster,
för tillträde till vilka lagkunskap erfordras.

De nu omförmälda utlåtandena äro icke uttryck för eu samfälld upp -

Kungl. Maj:Is Proposition Kr 241. 45

fattning inom vederbörande kollegiala institutioner. 1 hven hovrätt bar en
ledamot ansett undantaget böra begränsas till ledamotskap i krigshovrätten
och två ledamöter liava funnit annan särskild bestämmelse icke böra meddelas
än att kvinna uteslutes från ordförandeskap i underrätt. Av Göta
hovrätts ledamöter hava fyra funnit undantagsbestämmelser erforderligaendast
så vitt angår gift kvinna, eu ledamot har åberopat det av processkommissionen
avgivna yttrandet och lyra ledamöter hava lämnat de sakkunnigas
förslag utan anmärkning. I hovrätten över Skåne och Blekinge
hava sex ledamöter icke funnit erinran mot att kvinna erhåller behörighet
att innehava statstjänst inom hovrättens tjänsteområde. Inom processkommissionen,
vars utlåtande innefattar den av kommissionens ordförande och
en ledamot yttrade mening, hava två ledamöter varit sa tillvida skiljaktiga,
att de ansett med polisgöromål ej förenade befattningar såsom rättsbildade
domare böra göras tillgängliga för kvinnor i enlighet med de sakkunnigas
förslag.

Beträffande övriga i ärendet avgivna utlåtanden är att nämna, att mot
förslaget om kvinnors tillträde till domarämbeten uttryckligen uttalat sig
överståthåll''arämbetet och kammarrätten (Yttrandena sid. 20 och 110). Till
samma uppfattning torde kammarkollegium (Yttrandena sid. 100) ansluta sig.

I det av hovrätten över Skåne och Blekinge avgivna yttrandet har
såsom skäl för den ståndpunkt, hovrätten intager, endast anförts, att enligt
hovrättens mening kvinna icke vore lämplig såsom domare. Även i Göta
hovrätts yttrande har samma argument — något närmare utvecklat
framförts såsom eu huvudsynpunkt. Kammarrätten har uttalat den uppfattning,
att med hänsyn till de stora krav, domaretjänster, särskilt ledamotsbefat.
tningar i överrätt, ställa på sina innehavare, i fysiskt lika väl
som i psykiskt hänseende, det endast i sällsynta fall torde kunna påräknas,
att en kvinna skall kunna uthålligt tillfredsställande fylla dem. Svea
hovrätt har avböjt att närmare uttala sig i frågan, huruvida, såsom ofta
påståtts, kvinnorna på grund av vissa sidor i den kvinnliga karaktären
skulle‘i stort sett — av ingen bestridda undantag oberäknade — vara
mindre än männen skickade för domarkallet. Hovrätten hänvisar till att
alla dylika omdömen måste komma att röra sig inom ett område, som mer
eller mindre är förbehållet den subjektiva uppskattningen. Ej heller processkommissionen
har till stöd för sitt yrkande åberopat eu i naturen själv
grundad underlägsenhet för kvinnan i fråga om de uppgifter, som tillhöra
domarekallet. Mig synes ock riktigast att lämna betraktelser av denna

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 241.

art åsido, då några allmängiltiga eller objektivt hållbara slutsatser knappast
torde stå att vinna på denna väg. Skola domarbefattningar bilda undantag
från den allmänna likställigketsregeln, böra därför skäl av annan natur
vara bestämmande.

Större avseende måste enligt min uppfattning fästas vid de starka
och utförligt motiverade betänkligheter, vilka av hänsyn till upprätthållandet
av domstolens och rättsskipningens auktoritet framställts mot ett medgivande
av behörighet för kvinna att vara ordförande eller bisittare i domstol, inför
vilken en offentlig rättsförhandling äger rum. Med bestämdhet har gjorts
gällande, att en utbredd folkmening med djupa rötter i äi’vd sedvänja skulle
med ogillande se en kvinna, och särskilt eu yngre kvinna, såsom ordförande
i häradsrätt samt att en kvinna, även om hon vore utrustad med framstående
personliga egenskaper, måste under vissa förhållanden komma att
brista i förmåga att tillvarataga förhandlingens allvar och värdighet. Svea
hovrätt yttrar, att det anseende, rättsskipningen vid lantdomstolarna alltjämt
åtnjuter bland befolkningen, är av allt för stor betydelse för att av
statsmakterna äventyras. Processkommissionen uttalar, att stor varsamhet
bör iakttagas vid genomförandet på detta område av den tilltänkta reformen,
därest ej menliga följder för domarämbetets anseende skola inträda.
Kommissionen finner det antagligt att med hänsyn till berörda uppfattning
hos folket ett flertal kvinnor icke skola kunna tillfredsställande fylla förpliktelserna
att med kraft och reda leda förhandlingarna, att tillse att parter
och vittnen iakttaga tillbörligt uppträdande inför domstolen, samt att
ordning och skick upprätthålles bland den närvarande allmänheten. I pregnant
form har den sistberörda synpunkten understrukits i överståthållarämbetets
åberopande av att oförmågan hos en domare att upprätthålla tillbörlig
auktoritet kunnat »förvandla de allvarliga rättsförhandlingarna till
ett formligt folknöje, där menigheten samlades för att få en rolig stund».
I all synnerhet hava ock från skilda håll framskjutits de svårigheter, som
handläggningen av vissa grövre brottmål eller mål, däri något för den sedliga
känslan stötande förekomme, måste medföra för en kvinnlig ordförande
i underrätt.

Det skall ingalunda förnekas, att de nu i starkt sammandrag antydda,
uppenbarligen på allvarlig prövning grundade invändningarna mot kvinnas
beklädande av domarämbete, företrädesvis såsom ordförande i första instansens
domstolar, förtjäna ett noggrant beaktande. En särskild varsamhet
påkallas ock ovedersägligen därav, att, på sätt i några yttranden framhållits,
det i detta fall icke, såsom i många andra, är berättigat att trygga

Kungl. Maj.ts Proposition Nr 241.

sig till att ett »naturligt urval» skall sörja för eu utveckling i sund riktning.
Visserligen torde av skilda orsaker de kvinnor, som kunna finna sin livsverksamhet
på domarbanan, icke bliva synnerligen många. Med den betydelse,
ordförandeskapet i häradsrätt erhållit såsom ett led i den juridiska
utbildningen och en förberedelse till fortsatt verksamhet såväl inom som
utom statstjänsten, samt med den ordning, i vilken domarförordnanden nu
meddelas, följer emellertid såsom en konsekvens, att efter all sannolikhet
åtskilliga kvinnor komma att fungera i nämnda egenskap, därest befogenheten
därtill lämnas dem. Skulle detta, såsom det påståtts, ur olika synpunkter
innebära ett försvagande av domstolarnas ställning i det allmänna
medvetandet eller framkalla hittills okända olägenheter för rättsskipningen,
vore förvisso reformens utsträckande till att gälla även domarämbetet ett
allvarligt missgrepp.

Oaktat jag sålunda till fullo behjärtar vad till stöd för den motsatta
ståndpunkten blivit anfört, har jag icke kunnat finna befogat att vid genomförandet
av en i det hela allmän likställighet mellan män och kvinnor
i fråga om behörighet att innehava statstjänst giva en särställning åt domarämbetet.
Visserligen bör härvid, såsom det med all rätt framhållits,
folkmeningen tillmätas den största betydelse. Mera egentligt torde emellertid
här vara att tala om en folkstämning. Och att på förhand grunda
sig ett säkert och vägledande omdöme om riktningen eller styrkan av en
folkstämning är städse vanskligt, då, såsom i detta fall, varken anledning
eller tillfälle hittills givits till tydliga och klara vittnesbörd om densamma.
Icke minst synes detta gälla i fråga om den utveckling, som allt mera
bestämt fört kvinnorna till en med männen jämbördig plats i samhällslivet
och i de mest olikartade offentliga funktioner. Vi hava bevittnat,
hurusom kvinnorna steg för steg förts in på verksamhetsområden, där deras
framträdande helt visst under en gången tid skulle betraktats med undran
eller måhända löje. Mot de flesta dylika utvidgningar av kvinnornas
arbetsfält har kunnat framföras en inom vida kretsar mer eller mindre
utpräglad stämning, och denna har brutits först sedan erfarenheten ådagalagt,
att förändringen icke medfört den ofärd, som förespåtts. I ett sådant
läge kan den ena sidans mening icke göra anspråk på att klarare
än den andras beräkna framtiden. Om emellertid ledning får sökas i den
utveckling, det allmänna föreställningssättet redan undergått i fråga om
kvinnans likställande med mannen i många andra avseenden, lärer det icke
kunna förnekas, att sannolikheten talar för att efter hand, och måhända

48 Kungl. Maj.ts Proposition Nr 241.

snart nog, en motsvarande iakttagelse skall kunna göras också i fråga om
domarämbetet.

Då den folkliga uppfattningen tillagts en så betydande vikt i argumentationen
mot kvinnans tillträde till domarämbetet, ligger den anmärkning
nära, att den ovilja, om vilken det talats, hur intensivt den kanske
än på sina håll må träda i dagen, dock näppeligen kan äga den utbredning,
som förmenats. För det stora flertalet lärer denna fråga icke
te sig så betydelsefull eller ingripande, att tankar eller känslor därav sättas
i rörelse med styrkan av en verklig och klart fattad mening. Därför
framstår väl ej såsom mindre angeläget, att inom den jämförelsevis begränsade
krets, som närmast torde få anses åsyftad i de anförda yttrandena,
en oförändrad uppfattning av domstolens ställning skall upprätthållas.
Makten av de gamla föreställningar, som härvid öva inflytande, kan icke
förnekas. Med fog må dock betvivlas, att kvinnans tillträde till domarämbetet
skall medföra den verkan, att vördnaden för domstolen^spilles eller försvagas.
Förändringen berör icke det väsentliga hos det, man här vill se allt framgent
hållet i ära. I den mån domstolens auktoritet beror av domaren, är
personligheten det bestämmande; om domaren är en man eller en kvinna
kan då icke vara avgörande. Även om härutinnan en förändring genomföres
på sätt lagförslaget avser, må det icke vara förmätet att tro, att den
folkliga känslan för domaremaktens gamla auktoritet skall visa sig äga en
djupare och ädlare grund —- vördnaden för domstolen själv och den rättvisa
den tjänar.

Om jag alltså icke är benägen att anse kvinnas tillträde till domarämbetet
böra antagas i och för sig hava till följd ett sjunkande anseende
för domstolarna i det allmänna medvetandet, utesluter detta tydligen icke
mitt obetingade medgivande av det betänkliga uti varje åtgärd, som skulle
innebära ett äventyrande av de offentliga domstolsförhandlingarnas lugn
och allvar. Men ej heller på denna punkt kan jag anse de uttalade farhågorna
för reformens verkningar äga den vikt och betydelse, man velat
tillskriva dem. I allmänhet torde under förhandlingarna vid våra underrätter
sällan förekomma några egentligen störande moment. Visst är, att
ledningen ofta kräver kraft och bestämdhet samt att ordföranden stundom
måste tillita all den myndighet, han kan inlägga i sitt personliga uppträdande,
för att upprätthålla ordning och skick. Någon gång har väl ock
inträffat, att domaren kommit till korta med sin uppgift och att otillbörliga
uppträden ägt rum. Bland den allmänhet, som bevistar underrätternas
sammanträden, måste helt naturligt ofta finnas personer, vilka icke av sig

Kung1. Maj:ts Proposition Nr 241.

självn veta att iakttaga det mest lämpliga uppförande, likasom skaror
stundom dragas till domstolslokalerna av nyfikenhet eller sensationslystnad.
Närmast synes det under dessa förhållanden vara ägnat att förvåna, att
hos oss klagan sällan försports över svårighet att hålla förhandlingen värdigt
och lugnt fortgående. När något mot god ordning stridande likvisst
förekommit, har domaren i allmänhet utan ansträngning kunnat bringa
omedelbar rättelse. Då man i mörka färger framställt de vådor, som i
förevarande avseende skulle vara förenade med. kvinnas ordförandeskap i
underrätt, torde icke helt och hållet böra bortses från de maktmedel, lagen
själv erbjuder till ingripande mot dylika yttringar av självsvåld eller missaktning
för domstolens värdighet. Men med än större skäl bör framhållas,
att den respekt för domstolsförhandlingarnas yttre former, vilken hos parter,
vittnen och tingsmenigheter kan siigas hava blivit traditionell och hittills
blott i ett eller annat undantagsfall brustit, knappast torde visa sig så löst
grundad, att den i någon högre grad skall svika därför att en kvinna intager
den främsta platsen i rätten.

Yad som anförts därom, att kvinnas handläggande av vissa särskilda
rättegångsmål måste framstå såsom i hög grad stötande och olämpligt, har
jag icke kunnat tillmäta den avgörande betydelse, att av denna anledning
domarämbetet borde stängas för kvinnor.

Av Svea hovrätt och processkommissionen har framhållits, att de olägenheter,
som kunna vara förbundna med kvinnors utövande av ordförandeskap
i underrätt, bliva särskilt framträdande, då ordföranden är en ung
kvinna. Ehuru jag finner denna uppfattning i mycket vara befogad, måste
jag i likhet med processkommissionen anse oförenligt med nuvarande organisation
och befordringsväsen att meddela föreskrift om viss högre ålder
såsom villkor för domarförordnande åt kvinna, en utväg, som ej heller hovrätten
velat förorda.

Av vad jag nu anfört torde framgå, att jag icke av den kritik, som
ägnats sakkunnigförslaget, funnit mig övertygad om nödvändigheten att i
denna del avvika från samma förslag. Av de positiva skäl till förmån för
denna ståndpunkt, vilka åberopats av de sakkunniga och till vilka jag i
det stora hela kan giva min anslutning, skall jag här icke upprepa mer
än ett, som synts mig värt att särskilt bringas i erinran, ehuru det uppenbarligen
kan äga giltighet endast för den, vilken icke betraktar kvinnornas
tillträde till domarämbetet såsom i och för sig skadligt. Jag syftar härmed
på denna frågas stora betydelse för den nu ifrågavarande reformen i
Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 samt: 209 käft. (Nr 241.) 7

Kungl. Maj.ts Proposition Nr 241.

allmänhet. Förvärvade domarmeriter gälla såsom kompetensvillkor för ett
stort antal tjänster inom administrationen eller bereda i- varje fall ofta företräde
till dylika befattningar. Även inom privatjuridisk verksamhet och
långt in på affärslivets område gives en hög uppskattning åt denna form
för utbildningen av vårt lands jurister. Ett avstängande av kvinnorna från
domarämbetet måste därför innebära en mycket väsentlig inskränkning av
den likställighet med männen, vilken lagförslaget avser att principiellt fastställa.
Detta omdöme kan icke förändras, även om, på sätt Svea hovrätt
ifrågasatt, kvinna skulle erhålla behörighet att innehava befattning såsom
förste notarie i domsaga. Jag kan alltså icke underlåta att framhålla,
att därest allvar skall göras av denna reform, en viktig förutsättning
därför är, att bland lagens undantagsbestämmelser icke upptages
domarämbetet.

Såsom jag redan erinrat, äro de avstyrkande yttranden, som inkommit,
icke enhälliga. Inom domarkollegierna själva hava icke få röster höjts
för ett godkännande av förslaget. Inom processkommissionen hava rösterna
fördelat sig lika. Den enda röst, som i denna fråga hörts från de rättsbildade
advokaternas led, har förordat förslaget. I Tyskland och England
har frågan åtminstone i princip avgjorts till förmån för kvinnorna. I Danmark
och Norge har den redan fortskridit så långt, att kvinnor för närvarande
utöva befattningar såsom ordförande i första instansens domstolar.
I någon män torde det understöd, som sålunda erhållits inom vårt eget
land, och den framgång, likställighetskravet på denna punkt vunnit i
nämnda främmande länder, böra bidraga att minska betänkligheterna mot
förslagets antagande.

Mitt uttalande i denna fråga har huvudsakligen berört ordförandeskapet
i underrätt. Då jag kommit till det resultat, att kvinna bör medgivas
behörighet i sådan egenskap, anser jag därav följa — och därutinnan
torde jag kunna påräkna anslutning från de flesta håll — att anledning
icke föreligger att stadga undantag i fråga om andra domartjänster
eller övriga befattningar, vilka, ehuru icke hänförliga till nämnda tjänstegrupp,
dock stå densamma mer eller mindre nära och därför böra i förevarande
avseende behandlas efter väsentligen samma synpunkter. Härunder
inbegriper jag jämväl frågan om kvinnas behörighet att innehava nämndemansuppdrag
eller i övrigt sådan domarbefattning, som tillsättes genom val
för viss tid utan bekräftelse av statsmyndighet.

För genomförande av förslaget i nu förevarande del erfordras, utöver

Kung1. Maj:ts Proposition Nr 241.

bestämmelse i det lagförslag, jag nu föredrager, vissa ändringar i eller tilllägg
till gällande lagstiftning. Till de förslag, jag i sädant hänseende
funnit påkallade, torde jag senare få återkomma.

Den fråga, som härefter återstår att upptaga i detta sammanhang, Bestämmelser
avser gift lcvinnas ställning i statstjänsten. Såsom jag förut framhållit, kvinna.
åsyftas nämligen med förslaget, att i den lag, som skall reglera omiådet
för kvinnas behörighet att innehava statstjänst, skola införas jämväl de
föreskrifter, vilka eventuellt anses böra meddelas med avseende å gifta
kvinnor. Då lagen enligt förslaget icke skall inrymma någon bestämmelse
rörande de kvinnliga statstjänarnas avlöningsförhållanden, följer därav att
icke heller något stadgande, som i detta avseende hänför sig speciellt till
gift kvinnas tjänstgöring, bör hava sin plats i lagen.

Den avdelning av de sakkunnigas betänkande, i vilken behandlas
frågan om gift kvinnas ställning såsom statstjänare (del II, sid. 14 108)

upptager först en redogörelse för de bestämmelser, som i detta hänseende
gälla i vissa främmande länder (sid. 74—78). Efter en historik över frågans
utveckling i vårt land (sid. 78 — 96) följer de sakkunnigas eget yttrande
(sid. 96—108).

I särskild grad synes vid den nu föreliggande frågans behandling
hänsyn vara att taga till den utveckling, densamma hittills undergått. Till
belysning härav och av det läge, i vilket frågan för närvarande befinner
sig, åberopar jag följande av de sakkunniga såsom ett sammandrag av den
närmast föregående, detaljerade historiken lämnade redogörelse:

»Yi(j den tid, då kvinnor först bereddes tillträde till statstjänster, torde
över huvud icke funnits någon tanke på att denna möjlighet skulle komma att
ta^as i anspråk av andra än ogifta kvinnor. Sed och samhällsförhållanden hänvisade
i så hög grad den gifta kvinnan till hemmet och familjelivet, att det helt
visst för den allmänna uppfattningen framstod såsom någonting främmande eller
till och med förkastligt, att hon ägnade sig åt självständig verksamhet utanför
den krets, vilken betraktades såsom den för henne enda naturliga. Därtill kom,
att statstänsten, i vad den gjordes tillgänglig för kvinnor, otvivelaktigt uppfattades
såsom en försörjningsinstitution för den ogifta kvinnan. Ur denna synpunkt
måste den gifta kvinnans framträdande i konkurrens om de jämförelsevis
fåtaliga statstjänster, som härvid voro i fråga, förefalla som ett obehörigt försök
att rycka brödet från den efter all antaglighet bättre behövande. Det är därför
förklarligt, att då frågan om gift kvinnas behörighet att innehava statstjänst
omsider Erhöll aktualitet, en avgjord och tämligen allmän motvilja förspordes
inför utsikten, att staten skulle genom egna åtgärder befordra en utveckling, av

Kungl. Maj.ts Proposition Nr 241.

vilken man menade intet gott vara att vänta. Och även långt efter det att det
äldre betraktelsesättet i allmänhet fått vika för en annan syn på den samhällsföreteelse,
kvinnornas städse utvidgade verksamhet på nya områden innebär, har
en stark betänksamhet stått kvar, då det gällt att låta den gifta kvinnan taga
del i de uppgifter, som ej längre undanhållas den ogifta. Dock har efter hand
huvudvikten kommit att läggas vid en annan synpunkt än de förut nämnda.
Under framhållande av den slitning mellan olika och, såsom det förmenats, stundom
oförenliga plikter, för vilken den gifta kvinnan i statstjänsten måste vara
utsatt, har man velat anse henne såsom i mindre grad än den ogifta skickad
att fylla de anspråk, tjänsten ställer på sin innehavare. Sedan en längre tids
erfarenhet hunnit samlas, har emellertid uppfattningen i någon mån förskjutits
även i detta avseende. Den mera bestämt avvisande ståndpunkten har sålunda
efter hand övergått i en försiktigt avvaktande hållning, som visserligen steg för
steg lämnat rum för medgivande av en ökad behörighet för den gifta kvinnan,
men dock ännu fasthåller vid att icke obetingat inrymma henne en med den
ogifta likaberättigad ställning.

Med den uppfattning, som till en början var den förhärskande, föll det sig
naturligt, att denna fråga länge var begränsad till att gälla, huruvida en kvinnlig
befattningshavare, som trädde i äktenskap, skulle kunna kvarstå i tjänsten.
Att en kvinna, som redan ingått äktenskap, icke därefter kunde vinna anställning
eller befordran i statstjänsten ansågs stå utom diskussion och överflödigt att
genom en särskild bestämmelse angiva. Först 1905 tillkom en dylik bestämmelse,
då i läroverksstadgan av samma år föreskrevs, att lärarbefattning i teckning
och musik vid realskola finge sökas och innehavas även av kvinna, såvida
hon vore ogift. I instruktion för generalpoststyrelsen den 31 december 1909
stadgades, att till vissa i postverkets stater angivna befattningar även kunde
antagas myndig kvinna, vilken vore ogift eller änka. I övrigt ansågs fortfarande
samma förhållande gälla utan särskild föreskrift. Ännu då löneregleringskommittén
den 13 januari 1911 avgav förslag till grunder, med tillämpning av vilka
kvinnor skulle kunna utnämnas och befordras till de med 1909 års grundlagsändring
avsedda statstjänsterna, var denna uppfattning så befäst, att kommittén
utan meningsskiljaktighet kunde framställa såsom en axiomatisk sats, att till de
befattningar, om vilka vore fråga, icke borde kunna befordras gift kvinna, utan
allenast sådan, som vore ogift eller änka. Enahanda ståndpunkt uttalade samma
kommitté uti sitt den 29 juni 1911 avlämnade betänkande ifråga om uppförande
i stat av vissa biträden hos ämbetsverk och myndigheter. Redan under följande
år bröt emellertid en annan mening igenom, då riksdagen på Kungl. Maj:ts förslag
beslöt att i avlöningsbestämmelserna för nyssnämnda biträdesbefattningar
intaga en föreskrift av innehåll, att gift kvinna skulle kunna befordras till biträdesbefattning,
dock allenast efter av Kungl. Maj:t på framställning i varje
särskilt fall lämnat medgivande. Denna bestämmelse efterföljdes snart av motsvarande
föreskrift ifråga om kvinnliga befattningar inom andra förvaltningsområden.
Då löneregleringskommittén år 1915 hade att avgiva förslag i fråga
om gift kvinnas anställning i ordinarie tjänst vid post- och telegrafverken samt
statens järnvägar, kunde kommittén därför konstatera, att den uppfattning, kom -

Kungl. Maj.ts Proposition Nr 241.

mitten i detta ämne uttalat år 1911, icke godkänts av statsmakterna, utan att
beträffande en mängd för kvinnor avsedda befattningar givits stadgande av ovan
återgivna innehåll. Beträffande lärarbefattningar har sedermera år 1918 tillkommit
en på sistnämnda sätt avfattad föreskrift. I det den 19 juni 1919 utfärdade
nya avlöningsreglementet för koinmunikationsverken har upptagits en
bestämmelse av innehåll, att gift kvinna må kunna erhålla ordinarie anställning
allenast efter Kungl. Maj:ts i varje särskilt fall lämnade medgivande, och i sitt
senaste, den 3 november 1920 dagtecknade betänkande med förslag beträffande
ny definitiv lönereglering för befattningshavare vid statsdepartement och centrala
ämbetsverk har löneregleringskommittén föreslagit, att denna regel skall gälla
jämväl för sistnämnda befattningshavare. Härmed har alltså utvecklingen lett
fram till den allmänna ståndpunkten, att gift kvinna kan erhålla ordinarie anställning
i sådan befattning, som för närvarande kan innehavas av kvinna, men
först efter Kungl. Maj:ts diskretionära prövning.

Beträffande den andra frågan — om rätt för kvinnlig innehavare av statstjänst
att efter inträde i äktenskap kvarstå i tjänsten — utvisar den här ovan
lämnade historiska översikten, att de föreskrifter, som i detta hänseende först
utfärdades, icke medgivit dylik rätt. Den allmänna regeln blev den, att kvinnlig
statstjänare, som trädde i gifte, därmed skulle anses hava frånträtt sin befattning.
Med något växlande formulering modifierades regeln för vissa förvaltningsområden,
såsom kommunikationsverken och tullverket, efter hand på det sätt,
att vederbörande myndighet tillädes befogenhet att, där särskilda omständigheter
därtill föranledde eller sådant ansåges lämpligt, behålla kvinnlig befattningshavare,
som trädde i gifte, i extra tjänst. För befattningar vid rikets allmänna
läroverk gällde enligt 1905 års läroverkstadga, att lärarinna, som trädde i gifte,
vore skyldig att avgå från sin befattning och borde i sådant fall ofördröjligen
till läroverksöverstyrelsen ingiva sin ansökan om avsked. Dock uttalades under
läroverksfrågans behandling i riksdagen starka betänkligheter mot denna bestämmelse,
vilken betecknades såsom egendomlig och särskilt för det tjänsteområde,
den avsåge, opåkallad. För folkskollärarinneseminarierna gällde redan enligt
1886 års stadga en mindre sträng föreskrift, i det att, för den händelse lärarinna
med adjunkts tjänstgöring trädde i gifte, det finge ankomma på konsistoriets
beprövande, om hon finge bibehållas vid tjänsten; konsistoriet skulle sedermera
äga uppsäga henne därifrån, då läroverkets bästa funnes kräva sådant. För
folkskollärarkåren har någon särskild bestämmelse med avseende å gift kvinnlig
befattningshavares kvarstående i tjänsten icke meddelats, oaktat, på sätt av
historiken framgår, fråga därom förevarit vid skilda tillfällen. Också har inom
denna talrika kår — vilken dock icke är att hänföra till kategorien statstjänare
— det blivit ofta förekommande, att lärarinna kvarstår i tjänsten sedan hon
inträtt i äktenskap.

Fn i någon mån förändrad uppfattning av denna fråga kom först till uttryck
vid fastställande år 1910 av ny avlöningsstat för fångvården. Därvid upptogs
nämligen den bestämmelse, att kvinnlig befattningshavare, som inginge
äktenskap, skulle vara skyldig avgå från tjänsten, om fångvårdsstyrelsen funne
det nödigt.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 241.

I sitt förenämnda betänkande den 13 januari 1911 angående vissa läraroch
läkarbefattningar anslöt sig löneregleringskommittén till den ståndpunkt,
som då blivit den hävdvunna. Kommittén föreslog nämligen den bestämmelse,
att om kvinna, som befordrats till och innehade sådan befattning, som då var
i fråga, trädde i äktenskap, hon skulle anses därmed hava frånträtt befattningen.
Reservationsvis framfördes emellertid av några ledamöter den mening, att det i
avsedda fall borde göras beroende av Kung!. Maj:ts särskilda prövning, om den
kvinnliga befattningshavaren kunde få kvarstå i tjänsten. Mot den av kommitténs
majoritet omfattade ståndpunkten framställdes från skilda håll starka invändningar.
Särskilt anmärkningsvärd är den kritik, som ägnades kommittéförslaget
i denna del vid behandlingen i de akademiska konsistorierna. För denna behandling
har i den historiska översikten lämnats en sammandragen redogörelse.

År 1912 tillkom ined avseende å biträdesbefattningarna i ämbetsverken en
nj och för de kvinnliga befattningshavarna mera gynnsam bestämmelse, i det
att då stadgades, att, där kvinnlig innehavare av biträdesbefattning inginge äktenskap,
hon icke .skulle vara skyldig att av sådan anledning avgå från befattningen,
därest icke vederbörande överordnade myndighet med hänsyn till befattningens
behöriga upprätthållande funne det nödigt. Denna bestämmelse erhöll
enligt beslut vid 1917 års riksdag på Kungl. Maj:ts förslag tillämpning jämväl
med avseende å kvinnliga befattningshavare i kommunikationsverken. Från dessa
verks sida hade mot förslaget till ändring i dittills gällande Bestämmelse gjorts
åtskilliga invändningar under åberopande av de särskilda tjänsteförhållandena
inom verken. Även riksdagen ansåg sig med hänsyn till dessa särskilda förhållanden
och den talrika personal, om vilken vore fråga, icke kunna undgå att
uttala starka betänkligheter, men fann sig under förutsättning av vederbörligt
beaktande av de särskilda krav, som med hänsyn till tjänstens behöriga upprätthållande
gjorde sig gällande, kunna bifalla förslaget. En på samma sätt formulerad
föreskrift har under år 1918 tillkommit med avseende å lärarbefattningar
vid de allmänna läroverken, folkskoleseminarierna och högre lärarinneseminariet.
Slutligen har under nästlidet år i avlöningsbestämmelserna för kommunikationsverkeri
stadgats, att därest kvinnlig innehavare av ordinarie befattning ingår
äktenskap, hon icke skall vara skyldig att av sådan anledning avgå från befattningen,
så framt icke den myndighet, varunder hon lyder, finner det nödigt med
hänsyn till befattningens behöriga upprätthållande. I löneregleringskommittens
senaste betänkande föreslås samma bestämmelse skola erhålla giltighet i fråga
om befattningshavare vid statsdepartement och centrala ämbetsverk. Med den
formulering, bestämmelsen erhållit i fråga om kommunikationsverken, torde densamma
få anses utgöra uttrycket för den ståndpunkt, till vilken statsmakterna
för närvarande kommit i detta spörsmål. Endast i fråga om läkarbefattningar
gäller fortfarande ovillkorlig skyldighet för kvinnlig befattningshavare att vid
inträde i äktenskap avgå från tjänsten.»

De, på sätt i denna redogörelse omförmälts, av 1902 års löneregleringskommitté
senast föreslagna bestämmelserna i detta ämne äro numera
antagna och återfinnas under 4 § i avlöningsreglementet den 22 juni 1921

Kung}. Maj.ts Proposition Nr 241. 55

för befattningshavare vid statsdepartement och vissa andra verk, tillhörande
den civila statsförvaltningen (Svensk författningssamling nr 451).

Den utredning, som verkställts av de sakkunniga, har utmynnat i en
hemställan, att nu gällande i olika avlöuingsföreskrifter eller instruktionella
bestämmelser upptagna särskilda regler angående gift kvinnas anställning i
statstjänst måtte upphävas och att följaktligen full likställighet skall råda
mellan gifta och ogifta kvinnor beträffande samtliga statstjänster, till vilka
kvinna skall äga tillträde. Av den ståndpunkt, de sakkunniga sålunda
intagit, samt av deras uppfattning, att eventuella bestämmelser i detta avseende
böra hava sin plats i den föreslagna behörighetslagen, följer, att
nämnda lag, i saknad av särskilt stadgande om gift kvinna, skall anses
äga avseende å såväl gift som ogift kvinna. Vissa i samband med detta
ämne stående frågor, såsom om gift kvinnlig befattningshavares rätt till
avlöning under ledighet från tjänsten på grund av havandeskap och barnsbörd
samt om vissa tjänsteförmåners utgående i fall, att två makar båda äro
statstjänare, hava av de sakkunniga behandlats i samband med frågan om
kvinnliga befattningshavares avlöningsförhållanden och tillhöra även enligt
min mening icke området för de bestämmelser, vilka böra erhålla lags natur.

Av de i ärendet hörda myndigheterna hava flera avstyrkt de sakkunnigas
förslag och förordat bibehållande av nuvarande bestämmelser angående
gift kvinnas behörighet att innehava statstjänst. Denna ståndpunkt
intages av länsstyrelserna i Östergötlands, Jönköpings och Örebro län, riksförsäkringsanstalten
(med reservation av en ledamot), medicinalstyrelsen,
telegrafstyrelsen, järnvägsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, kammarkollegium,
kammarrätten, statistiska centralbyrån, försäkringsinspektionen,
direktionen för institutet och förskolan för blinda å Tomteboda samt
styrelsen för statens vårdanstalt för alkoholister å Salbohed. I samma riktning
uttala sig länsstyrelserna i Södermanlands och Hallands län samt socialstyrelsen.
Fyra ledamöter av Göta hovrätt hava ansett gift kvinna icke böra
erhålla tillträde till domarämbete. Styrelsen för postsparbanken har uttalat,
att ehuru nuvarande bestämmelser i stort sett finge anses sakna praktisk
betydelse, styrelsen med hänsyn till den föga omfattande erfarenhet,
som vunnits, icke för närvarande kunde påtaga sig ansvaret att tillstyrka
deras slopande. Vattenfallsstyrelsen har ansett, att nu stadgade restriktioner
böra bibehållas, men vill såsom en mildare form att alternativt tilllämpas
förorda införande av en bestämmelse, som skulle giva vederbörande
verks styrelse rätt att, när så vore förenligt med verkets intressen, ålägga

Kung!. Maj.ts Proposition Nr 241.

gift kvinnlig befattningshavare avkortad daglig tjänstgöring med motsvarande
minskning i avlöningsförmåner. Kontrollstyrelsen har ansett särskilda
bestämmelser i förevarande avseende icke vara erforderliga beträffande fullmaktstjänster,
men funnit dylika bestämmelser, ehuru i nuvarande form
icke tillfredsställande, behövliga i fråga om de befattningar, vilka enligt
sakkunnigförslaget skola reserveras för kvinnor, d. v. s. huvudsakligen s. k.
biträdesbefattningar. Skolöverstyrelsen förklarar sig med ledning av vunnen
erfarenhet kunna uttala, att stadgandet om att gift kvinna kan befordra^
till lärarbefattning först sedan Kungl. Maj:t därtill lämnat tillstånd, utan egentlig
olägenhet skulle kunna bortfalla, men att däremot alltjämt ett stadgande
syntes böra kvarstå, vars innebörd vore, att för så vitt kvinnlig innehavare
av lärarbefattning vid allmänt läroverk, lärarinneseminarium, statens folkskoleseminarium,
tekniska fackskolor eller gymnasier ingått äktenskap, hon
skulle vara skyldig att avgå från befattningen, därest skolöver styrelsen med
hänsyn till befattningens behöriga upprätthållande funne sådant nödigt.

De sakkunnigas ståndpunkt har biträtts av Svea hovrätt, större akademiska
konsistoriet i Uppsala, medicinska fakulteten i Lund, överbibliotekarien
i Lund och musikaliska akademien. Generalpoststyrelsen har
väl funnit i viss mån tvivelaktigt, huruvida gift kvinna bör i förevarande
hänseende helt likställas med ogift kvinna, men tilltror sig i varje
fall icke att, vad postverket angår, föreslå några särskilda undantagsbestämmelser.
Statskontoret har förklarat sig med hänsyn till vad i betänkandet
anförts icke vilja framställa några principiella erinringar mot full likställighet
även för gift kvinna, men har ansett sig böra framhålla, att i saknad
av inskränkande bestämmelser svårlösta situationer kunna uppkomma så
till vida, att de, som i tjänsten skola utöva kontroll över varandra, kunna bliva
äkta makar och såsom sådana ej längre äro lämpliga att handhava kontrollen.

Av övriga myndigheters yttranden framgår i vissa fall icke med full tydlighet,
huruvida de tagit ståndpunkt till förevarande fråga eller lämnat densamma
obesvarad. Beträffande åtskilliga av dessa yttranden torde, av sammanhanget
att sluta, få antagas, att förslaget lämnats utan anmärkning. Av de
myndigheter, vilka avstyrkt förslaget i vad det avser frågan om behörighet för
kvinna att innehava statstjänst, synas flera ansett sig sakna anledning att göra
särskilt uttalande rörande frågan om speciella bestämmelser för gift kvinna.

För min del har jag, efter övervägande av vad å ömse sidor blivit
anfört, funnit mig böra förorda den lösning, som innefattas i de sakkunnigas
förslag. Då de synpunkter, vilka för frågans bedömande äga betydelse,

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 241.

enligt min uppfattning blivit av de sakkunniga fullständigt behandlade och
belysta, kan jag, under hänvisning i övrigt till deras framställning, ur densamma
såsom eget yttrande åberopa följande:

»Vad först angår frågans allmänt samhälleliga innebörd lärer det vara
varken nödigt eller lämpligt att till allt vad förut talats och skrivits i detta
ämne nu söka lägga ytterligare synpunkter och skäl. Kommitterade kunna i

detta avseende i allt väsentligt ansluta sig till det uttalande, som på sin tid

gjordes av lärarlönenämnden (jfr de sakkunnigas betänkande del II sid. 91). I
övrigt gäller härom vad löneregleringskommittén i sitt förenämnda betänkande
den 12 juli 1915, i fråga om gift kvinnas anställning i ordinarie tjänst vid
kommunikations verken, anfört rörande vissa allmänna invändningar mot användning
över huvud taget av gift kvinna i ordinarie statstjänst. I)å statsmakterna
finge anses hava i princip intagit sin ställning till dessa spörsmål, ansåg sig

kommittén icke böra ingå i granskning av dessa invändningar. Till dem hän förde

kommittén vad frän vissa myndigheters sida anförts om svårigheten för
en kvinna att förena två så olika uppgifter som, å ena sidan, makans och moderns
och, å andra sidan, tjänstemannens, till följd varav ock gift kvinnas arbete
i statstjänst i allmänhet icke skulle kunna bliva av den kvalitet som en
ogift kvinnas. Till sådana allmänna och redan underkända invändningar hörde
jämväl vad som yttrats därom, att den ogifta kvinnan i allmänhet vore i större
behov av arbetsförtjänst än den gifta och att fördenskull genom gift kvinnas
kvarstående i statstjänst förvärvsmöjligheterna för den mera behövande ogifta
kvinnan bleve försämrade. Till kretsen av dylika invändningar måste ock läggas
den från vissa håll åberopade omständigheten, att gift kvinnlig befattningshavare
genom sin ställning som maka och moder ofta måste för längre eller kortare
tid bliva bunden vid hemmet och till följd därav komme att föranleda ett ökat
behov av vikarier, även om det enligt kommitténs mening måste medgivas, att
den sistnämnda invändningen kunde erhålla mera betydelse ju större den särskilda
kår vore, som frågan gällde.

Sedan detta uttalande gjordes, har genom statsmakternas beslut i ett flertal
fall ytterligare stöd vunnits för den uppfattning, att diskussionen om dessa allmänna
principspörsmål får anses i det väsentliga avslutad; besluten hava alltmer
gått i den riktning, att villkoren för gift kvinnas anställning i statstjänsten
gjorts mindre stränga än förr. Med avseende å det nya läge, i vilket frågan
kommit, må här blott tilläggas, att sedan genom upphävandet av mannens målsmanskap
den privaträttsliga begränsningen av hustruns frihet att själv råda över
sin arbetskraft numera upphört, de av hänsyn till den gifta kvinnans bevarande
för hemlivet bestämda skälen mot hennes användande i statstjänsten måste anses
än ytterligare hava förlorat i styrka. Och vad angår det förut berörda talet om
det företräde, den ogifta kvinnan rättvisligen borde äga framför den gifta till
statstjänstens försörjningstillfällen, bör här erinras, att frågan numera gäller
statens alla tjänster, från de högsta till de lägsta. Att beträffande de områden
av statstjänsten, vilka nu skulle öppnas för kvinnorna, anlägga försörjningssynpunkten,
kan påtagligen icke vara riktigt.

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 samt. 209 käft. (Nr 241.)

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 241.

Såsom ett resultat av den långvariga behandling, denna fråga hittills undergått,
lärer vidare få anses hava framgått, att i förevarande hänseende samtliga
gifta kvinnliga befattningshavare böra likställas och att följaktligen särskilda
föreskrifter beträffande vissa slag av statstjänster icke skola ifrågakomma. Under
den föregående diskussionen har, såsom ovan omnämnts, stundom framhållits,
att de speciella tjänsteförhållandena inom vissa verk, särskilt post- och telegrafverken,
skulle påkalla starkare restriktiva bestämmelser än de, som innefattas i
de numera för allt flera förvaltningsområden gällande allmänna reglerna. Efter
de beslut, som senast fattats rörande dessa verk, synes det emellertid vara berättigat
att utgå från den förutsättning, att om över huvud särskilda bestämmelser
i detta avseende skola bibehållas, de nämnda reglerna beteckna det högsta
mått av restriktioner, med vilket numera är att räkna. I följd härav torde också
anledning saknas att ingå i särskild undersökning av de skäl, som anförts för
att i fråga om läkarbefattningarna kvarstå på den äldre ståndpunkten.

Redogörelsen för denna frågas föregående behandling och de meningsbrytningar,
som därvid förekommit, torde med tydlighet giva vid handen, att utvecklingen
länge gått i riktning mot att bereda den gifta kvinnan en med den ogifta
lika berättigad ställning i statstjänsten. Motståndet, som från början fann sin
huvudsakliga styrka i grunder av principiell natur, synes efter hand hava kommit
att i övervägande grad söka sitt stöd i praktiska hänsyn, i främsta rummet
de olägenheter, en dylik likställighet förmenats kunna medföra för statstjänsten.
Erfarenheten har gjort det möjligt att bedöma den verkliga vikten av dessa hänsyn,
och, i den mån detta skett, hava allt flera eftergifter blivit gjorda för den
mening, som i likställighetens genomförande velat se den riktiga lösningen. Sålunda
har man för närvarande kommit fram till en ståndpunkt, som ingalunda
kan sägas i princip underkänna likställigheten, utan allenast innebär, att man
ansett nödigt behålla vissa garantier mot missförhållanden, som möjligen kunna
uppkomma. Enligt kommitterades uppfattning bör tiden nu anses inne att hos
oss, likasom det skett i våra grannländer, låta de inskränkningar, som för närvarande
gälla i fråga om gift kvinnas behörighet att innehava statstjänst, helt
bortfalla.

Då kommittén funnit sig böra intaga den nu angivna ståndpunkten, är orsaken
härtill inglunda att finna i ett underskattande av de olägenheter, anställning
av gift kvinna kan medföra för statstjänsten. Att dylika olägenheter kunna
uppstå och att därför anställning av gift kvinna i många fall icke är önskvärd
eller bör främjas, är alltför påtagligt för att det skulle behöva här närmare utvecklas.
Men då anställning av gift kvinna över huvud medgives, är det enligt
kommitterades övertygelse icke riktigt att söka bot för eventuella missförhållanden
av denna art genom att försätta statens gifta kvinnliga befattningshavare i
en undantagsställning; endast i ringa mån torde på denna väg vinnas åsyftad
verkan. I all synnerhet om kvinnor, på sätt nu avses, erhålla principiellt lika
behörighet med män till statens tjänster, synes ett bibehållande av de för närvarande
gällande reglerna i fråga om gift kvinna icke kunna förordas.»

Efter att härefter hava framhållit vissa särskilda olägenheter med
restriktiva bestämmelser av förevarande slag — såsom att de innebära en

Kungl. May.ts Proposition Nr 241.

direkt premiering från statens sida av det ogifta ståndet, att de icke träffa
dem, som utan att vara lagligt gifta leva under äktenskapliga förhållanden,
samt att de, på grund av det schematiska drag, som kännetecknar dem,
icke i önskvärd mån medgiva hänsyn till individuella förhållanden — anföra
de sakkunniga vidare:

»Kommitterade hava sig icke bekant, huruvida i något fall förekommit, att
såsom skäl för gift kvinnlig befattningshavares entledigande från tjänsten åberopats
hennes äktenskap. Under alla omständigheter synes den bestämmelse,
som lägger i vederbörande myndighets hand att avskeda en kvinnlig befattningshavare
under hänvisning till att hennes äktenskap i något avseende inverkat
ogynnsamt på hennes fullgörande av tjänsten, innefatta ett skäligen överflödigt
korrektiv mot pliktförgätenhet hos denna särskilda kategori av statstjänare. Vanliga
medel till beivrande av försummelse i tjänsten eller åsidosättande av föreskrivna
skyldigheter lära nämligen kunna antagas i detta avseende göra till
fyllest.

Den senast berörda bestämmelsen torde emellertid hava tillkommit även i
annat syfte än för att underlätta ett ingripande mot direkt tjänsteförsummelse.
Den har tillika ansetts innefatta en utväg att i vissa fall undvika sådana svårigheter
med ordnande av tjänstgöringen, som otvivelaktigt kunna uppstå i fråga
om tjänster, vilka innehavas av gifta kvinnor. Särskilt har därvid hänvisats till
den situation, som kan inträda vid nödvändighet att förflytta en sådan befattningshavare
till annan ort. En dylik nödvändighet kan exempelvis föreligga icke
blott efter vanlig tur och ordning mellan befattningshavarna i en stor tjänstemannakår,
utan även i det särskilda fall, att man och hustru såsom tjänstemän
tillhöra samma verk och där kunna komma att till varandra stå i ett tjänsteförhållande,
som icke är lämpligt. Med avseende å dylika fall anförde löneregleringskommittén
1915, att kommittén ansåge sig böra bestämt uttala, att om gift
kvinna tillätes innehava ordinarie tjänst, hon icke i tjänsten finge intaga någon
som helst gynnad undantagsställning, samt fortsatte: ''Därest sålunda det ur verkets
synpunkt kräves, att en befattningshavare underkastas förflyttning, bör ock
vederbörande åläggas sådan flyttning, utan att därvid någon hänsyn må tagas
till det förhållandet, att befattningshavaren är en gift kvinna. Då emellertid en
gift kvinnlig befattningshavare ofta icke lärer vilja underkasta sig förflyttning
till annan ort, inträder alltså i sådant fall beträffande henne, därest hon icke
frivilligt avgår ur tjänsten, den förutsättning för hennes entledigande, som omförmäles
i de allmänna grunderna beträffande kvinnliga befattningar, nämligen
att befattningen eljest icke kan behörigen upprätthållas.''

Den bestämmelse, som åsyftas i slutet av nu återgivna uttalande, utgör
givetvis icke någon nödvändig förutsättning för att, om sådant erfordras, åtlydnad
skall kunna framtvingas för en i vederbörlig ordning given föreskrift om
förflyttning. Den befattningshavare, som icke ställer sig dylik föreskrift till
efterrättelse, har därmed överträtt sin tjänsteplikt och är underkastad laga påföljd.
Insikten härom torde i de flesta nu avsedda fall på befattningshavaren

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 241.

hava lika kraftig verkan som medvetandet om att överordnad myndighet kan
göra bruk av sin nuvarande rätt att meddela entledigande.

Om . sålunda enligt kommitterades uppfattning särskilda bestämmelser angående
gift kvinnas anställning i statstjänsten måste anses redan under nuvarande
förhållanden mindre lämpliga och nödvändiga, gäller detta i ännu högre
grad, därest behörigheten för kvinna att innehava statstjänst erhåller den utsträckning,
som avses i det föreliggande förslaget.

Vad först angår den nuvarande bestämmelsen, att gift kvinna kan erhålla
ordinarie anställning allenast efter Kungl. Maj:ts i varje särskilt fall lämnade
medgivande, är densamma uppenbarligen utan betydelse i fråga om fullmaktstjänsterna,
vilka tillsättas omedelbart av Kungl. Maj:t. Beträffande de lägre
tjänsterna vill det synas, som om det borde kunna överlämnas åt vederbörande
myndighet att i första hand avgöra, om i särskilt fall sådana omständigheter
kunna anses vara för handen, att en tjänst icke bör besättas med gift kvinna.
I den mån antalet kvinnliga aspiranter till dylika befattningar ökas och tilläventyrs
bland dem också kan komma att befinna sig flera gifta kvinnor än nu,
måste det ur olika synpunkter innebära en olägenhet, att ett obligatoriskt hänskjutande
till Kungl. Maj:t skall äga rum i dessa fall. Då envar sökande kan
genom besvär över myndighetens beslut underställa frågan Kungl. Maj:ts prövning,
torde häri ligga en tillräcklig garanti mot uppkomsten av en i ena eller
andra riktningen olämplig praxis vid handläggningen av dylika frågor.

I sin senare del innehåller, såsom förut nämnts, den nu gällande regeln,
att om kvinnlig innehavare av ordinarie befattning ingår äktenskap, hon icke
skall vara skyldig avgå från befattningen, så framt icke vederbörlig myndighet
med hänsyn till befattningens behöriga upprätthållande finner det nödigt. Om
denna regel skulle erhålla tillämpning jämväl ifråga om fullmaktstjänster, torde
därav höra. följa, att befogenheten att meddela entledigande skulle tillkomma
Kungl. Maj:t. I fråga om ett särskilt slag av fullmaktstjänster, till vilka kvinnor
enligt förslaget skulle erhålla tillträde, skulle emellertid regeln icke kunna
gälla. Den lärer nämligen icke kunna förenas med den i grundlagen fastställda
principen om oavsättlighet för ordinarie innehavare av domarämbete. Om särskilda
bestämmelser beträffande gifta kvinnor icke anses kunna undvaras, skulle
därför i fråga om domarämbete icke erbjuda sig annan möjlighet än att återgå
till den äldre ståndpunkten och alltså föreskriva, att för kvinnlig innehavare av
sådan befattning inträde i äktenskap medför skyldighet att avgå från tjänsten.

I fråga om andra fullmaktstjänster synas starka betänkligheter resa sig
mot att å dem tillämpa den nu gällande bestämmelsen. De gifta kvinnliga befattningshavarna
ställas därigenom i en klass för sig så att säga under speciell
uppsikt. Det lärer icke vara föremål för olika meningar, att särskilt i fråga om
mera betydande befattningar, med vilka äro förenade självständiga uppgifter eller
ett större ansvar, en dylik anordning icke kan vara att förorda. Befattningshavarens
ställning skulle därmed försvagas på ett sätt, som ur tjänstens synpunkt
måste anses olämpligt. Frågans praktiska räckvidd torde för övrigt vara ganska
ringa, då antalet gifta kvinnor i fullmaktstjänster säkerligen icke kan väntas
bliva stort. Men just med avseende å de fåtaliga fall, som kunna förekomma

til

Kungi. Ma,j:ts Proposition Nr 241.

inom detta område, synes den nu ifrågavarande bestämmelsen icke kunna verka
annat än ganska stötande ur allmän och principiell synpunkt. I fråga om samtliga
fullmaktstjänster torde av påtagliga skäl en bestämmelse av denna art böra
anses ännu mindre erforderlig med hänsyn till själva tjänstgöringen än, enligt
vad förut framhållits, förhållandet är med de lägre tjänsterna. Om bestämmelsen
icke anses böra tillämpas i fråga om de förra, ligger häri säkerligen ett skäl till
att ej heller låta den gälla med avseende å de senare, då det uppenbarligen måste
betraktas såsom önskvärt att om möjligt eu åtskillnad i detta hänseende icke
göres mellan de olika slagen av tjänster.

Till sålunda anförda skäl synes böra läggas en kort hänvisning till den
erfarenhet, som vunnits på områden, vilka ligga statstjänsten nära. I vårt land
hava sedan länge lärarbefattningar vid folkskolor och enskilda läroanstalter kunnat
innehavas av gifta kvinnor utan att — åtminstone under senare tid — någon
klagan försports över att tjänsten blivit lidande därpå. I den gifta kvinnans
rätt att lika med den ogifta arbeta i medborgerliga värv gör lagstiftningen icke
någon inskränkning. Då härtill kommer, att flerstädes i utlandet och särskilt
våra grannländer icke funnits behov av några undantagsregler i detta avseende,
synes det på goda grunder kunna antagas, att även hos oss dylika regler utan
skada skola kunna undvaras.

En förutsättning för att gift kvinna skall kunna likställas med ogift i fråga
om behörighet att innehava statstjänst är emellertid, att likställigheten även med
avseende å tjänstens krav göres verklig mellan alla befattningshavare, manliga
såväl som kvinnliga. Kommitterade hava redan förut återgivit ett uttalande av
löneregleringskommittén, vilket har avseende å vissa särskilda olägenheter på
grund av gifta kvinnors anställning i statstjänsten. Under instämmande i vad
sålunda anförts vilja kommitterade ytterligare framhålla vikten av att beträffande
denna kategori av statstjänare icke må tagas andra hänsyn än till tjänsten och
dess behöriga fullgörande.»

För egen del anser jag det böra bestämt uttalas, att anställning av
gift kvinna icke får till förmån för en sådan befattningshavare medföra
någon eftergift av tjänstens vanliga krav. Till undvikande av missförstånd
vill jag, med anledning av vad i vissa av de över förslaget avgivna yttrandena
anmärkts, framhålla, att det korrektiv mot åsidosättande av nämnda
krav, vilket de sakkunniga velat finna i bestraffningsrätten, uppenbarligen
icke bör komma till användning i sådana fall, där detta skulle strida mot
billigheten. Men fullt befogad synes mig en erinran, att en gift kvinna,
som tillhör statstjänsten, är skyldig fullgöra sina tjänsteplikter under samma
villkor som övriga befattningshavare. I vilken mån en tilläventyrs mindre
klar uppfattning av denna plikt kan påkalla rättelse genom sådana särskilda
åtgärder, som kunna stå till buds, lärer vara en fråga, som får avgöras i
varje särskilt fall.

Frågan om den utsträckning, i vilken havandeskap och barnsbörd böra

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 241.

medföra rätt till ledighet från tjänsten, har av de sakkunniga behandlats
i sammanhang med utredningen angående de kvinnliga statstjänarnas avlöningsförhållanden.
De sakkunniga hava ansett föreskrifter i detta hänseende
icke vara erforderliga i vidare mån än som påkallas för bestämmande
av kvinnans avlöningsförmåner under en sådan tidsperiod. Då jag delar
denna uppfattning, saknar jag anledning att nu ingå på detta spörsmål.

De invändningar, som i avgivna yttranden framställts mot förslaget,
torde i det stora hela icke kunna sägas innehålla något i denna fråga nytt
eller oprövat argument. Jag förbiser därvid icke de av medicinalstyrelsen
efter en ingående och sakkunnig utredning framförda betänkligheterna mot
förslaget ur medicinska och hygieniska synpunkter. Jag inskränker mig
till att mot detta uttalande ställa det varma förord, förslaget erhållit från
medicinska fakulteten i Lund, ävensom till att erinra, att förslaget icke
från övriga medicinska auktoriteter, vilka yttrat sig i frågan, rönt någon
gensaga på denna punkt. Jag anser mig ock böra ytterligare starkt betona
— vartill anledning gives även på grund av andra mot de sakkunnigas
framställning gjorda anmärkningar — att då man låtit sina farhågor
taga form av varningar för allvarliga sociala vådor, man förvisso överdrivit
den omfattning, i vilken gifta kvinnor komma att söka statstjänst. Såsom
de sakkunniga framhållit, lärer detta sällan ske i andra fall än då en
sådan kvinna ser sig oundvikligt tvungen att söka arbete utom hemmet
eller ock i de fall, då hennes levnadsförhållanden icke i detta avseende
ställa henne annorlunda än eu ogift. Om i först nämnda fall statstjänsten
är stängd för henne, tvingas hon att söka sin utkomst under förhållanden,
som sannolikt icke erbjuda mindre hygieniska och sociala olägenheter än
statstjänsten.

Mycket har talats om den lägre arbetsprestation, som kan vara att
vänta från de gifta kvinnorna. Att den erfarenhet, som hittills föreligger,
icke kunnat vara alltför ofördelaktig, synes mig till någon del framgå av
det vitsord, som i detta ärende givits om de nuvarande restriktiva bestämmelsernas
ringa praktiska tillämpning. I övrigt må erinras, att en speciellt
mot de gifta kvinnorna riktad bestämmelse icke äger någon motsvarighet
i likartade försiktighetsmått beträffande övriga statstjänare, vilka kunna
brista i duglighet, nit och intresse för tjänsten.

Såsom en anmärkning, vilken träffar flertalet av de avstyrkande utlåtandena,
vill jag framhålla, att ringa uppmärksamhet synes hava. ägnats
den förändring av frågans läge, som inträder i och med att kvinnor kunna

Kungl. Maj. ts Proposition Nr 241.

komina att bekläda även fullmaktstjänster. De sakkunniga torde hava klargjort
de svårigheter, som måste vara förbundna med de nuvarande restriktiva
bestämmelsernas tillämpning även i fråga om de högre tjänsterna. De
myndigheter, vilka avstyrkt förslaget, torde ock i allmänhet hava utgått
från de nuvarande förhållandena, då kvinnor endast sysselsättas i lägre
befattningar. Yad med denna begränsning anförts till stöd för bibehållande
av ifrågavarande föreskrifter, må i viss mån kunna äga sin riktighet. Men
mot att härutinnan göra en skillnad mellan olika slag av tjänster torde,
på sätt de sakkunniga framhållit, möta betänklighet; att finna en rättvis
och rationell gräns måste ställa sig synnerligen svårt.

Vid bedömandet av föreliggande fråga lärer det näppeligen undgå uppmärksamheten,
att utvecklingen omisskänneligt gått i riktning mot lika
villkor för gifta som för ogifta kvinnor i fråga om behörighet att innehava
statstjänst. Den tveksamhet, som röjes i flera av de avgivna utlåtandena,
har ock styrkt mig i min uppfattning, att ett upphävande av ifrågavarande
bestämmelser, även med den begränsade räckvidd, de fortfarande äga, under
alla förhållanden måste betraktas såsom en tidsfråga. Då jag icke kunnat
finna tillräckliga skäl för deras bibehållande och än mindre för att nu giva
dem giltighet för nya områden av statstjänsten, har jag anslutit mig till
förslaget att icke i förevarande lag upptaga någon bestämmelse i detta hänseende.
Om denna ståndpunkt vinner godkännande, skall alltså likställighet
vara genomförd mellan gifta och ogifta kvinnor i det avseende, varom
här är fråga.

Några mer speciella spörsmål torde i detta sammanhang böra beröras.

I de sakkunnigas av mig nyss återgivna motivering har berörts det
fall, att man och hustru såsom tjänstemän tillhöra samma verk och där
kunna komma att till varandra stå i ett tjänsteförhållande, som icke är
lämpligt. Särskilda bestämmelser för detta fall hava av de sakkunniga
icke ansetts erforderliga. De hava, i anslutning till ett tidigare uttalande
av 1902 års löneregleringskommitté, framhållit, att om i dylik händelse eu
konflikt uppstår mellan tjänstens krav och det enskilda intresset, den stundom
icke kan lösas på annat sätt än att den ena av dessa befattningshavare
underkastas förflyttning till annan tjänst eller till annan ort. Inom
de flesta tjänstemannakårer, där dylika s. k. kamratäktenskap förekommit,
torde frågan hittills icke hava berett större svårighet, då tjänsterna i allmänhet
icke varit av den beskaffenhet, att äktenskapet utgjort hinder för att båda
makarna kvarstått i tjänsten. Men tydligen kunna, i synnerhet vid en före -

Kungl. May.ts Proposition Nr 241.

stående avsevärd utsträckning av behörigheten för kvinna att innehava statstjänst,
fall tänkas förekomma, då genom äktenskap mellan en manlig och
en kvinnlig tjänsteman en risk förefinnes, att vissa tjänstehänsyn, såsom
utövande av kontroll eller förmanskap, icke bliva behörigen iakttagna.
Statskontoret har i sitt utlåtande (Yttrandena sid. 109) framhållit denna
synpunkt och till bestyrkande därav såsom exempel framdragit sådana fall,
att äktenskap ingås mellan verkschef och byråchef, två ledamöter i samma
verks styrelse samt, med avseende å nämnda ämbetsverks eget tjänsteområde,
mellan räntmästaren och kamreraren i räntekammaren. Ämbetsverket
framhåller, antagligen med full rätt, att i dessa fall förflyttning icke erbjuder
en tillfredsställande utväg att lösa svårigheterna, och förordar fördenskull
införande i lagen av eu bestämmelse av innehåll, att, där kvinnlig
tjänsteman ingår äktenskap med tjänsteman inom samma ämbetsverk,
frågan om hennes kvarstående i tjänst skall underställas Kungl. Maj:ts
prövning med skyldighet för henne att underkasta sig det beslut, Ivungl.
Maj:t efter prövning av omständigheterna i varje fall kan pröva skäligt
meddela. Härvid må anmärkas, att, utöver vad i sådant avseende är stadgat
i fråga om domare, hittills veterligen icke funnits behov av särskilda
föreskrifter till förebyggande av att personer i nära släktskap komma att
utöva tjänster, vilka till varandra stå i nyss antydda förhållande. Till
en större förtänksamhet med avseende å tilläventyrs inträffande fall av
äktenskap mellan dylika befattningshavare synes mig tillräcklig anledning
ej föreligga. Jag bär därför icke funnit mig böra föreslå någon särskild
lagbestämmelse i detta hänseende.

Fyra ledamöter av Göta hovrätt (Yttrandena sid. 13) hava anmärkt, att
vid bedömandet av förevarande fråga det icke kan anses sakna betydelse, att i
äktenskap, som ingåtts före ikraftträdandet av nya giftermålsbalken, mannen
är i viss mån bibehållen vid sin målsmansrätt i vad angår makarnas förmögenhetsförhållanden.
Då mannens målsmanskap i personligt hänseende upphört
även i fråga om äktenskap, å vilket äldre giftermålsbalken- äger tillämpning,
komma härvid i betraktande allenast sådana statstjänster, med vilka
kan vara förenat ett förmögenhetsrättsligt ansvar. Målsmanskapet, i den
mån det sålunda kvarstår, har genom uttrycklig lagbestämmelse förklarats
icke utgöra hinder för hustru att vara förmyndare. Då det väl endast i
sällsynta fall lärer inträffa, att sådan statstjänst, som här avses, kommer
att innehavas av kvinna, vilken blivit gift före nya giftermålsbalkens ikraftträdande,
samt frågan även för dessa fall torde vara av ringa praktisk

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 241. 65

betydelse, har jag icke ansett nödigt föreslå någon särskild bestämmelse i
detta avseende.

Den sedan fjolåret gällande nya lydelsen av § 28 regeringsformen angiver,
att Konungen äger till där avsedda ämbeten och tjänster utnämna
och befordra infödda svenska män, samt att till vissa särskilt uppräknade
tjänster även utländska män kunna kallas och befordras. Vidare stadgas,
att till ämbeten och tjänster, varom sålunda sagts, även kvinnor kunna
utnämnas och befordras med tillämpning av grunder, som av Konungen och
riksdagen godkänts. Denna lydelse överensstämmer, frånsett en mindre
avvikelse, med det i Kungl. Maj:ts proposition framlagda förslaget. Med
anledning av framställt förslag, att sistnämnda stadgande skulle avse »infödda
svenska kvinnor», anmärkte departementschefen, att lydelsen då
komme att lida av viss formell oegentlighet, samt anförde till stöd för sin
hemställan, att de citerade orden måtte utbytas mot »kvinnor», följande:

»Att statsmakterna därvid (vid fastställandet av nyssnämnda grunder) ej
skola kunna godkänna regler, genom vilka utländska kvinnor skulle kunna
utnämnas till andra ämbeten än vartill utländska män kunna kallas, har
jag ansett ligga så i sakens natur, att särskilt stadgande därom är överflödigt».

Enligt det lagförslag, jag nu framlägger, skall gälla, att i fråga om
behörighet att innehava statstjänst kvinna skall, med angivna undantag
för vissa tjänster, vara likställd med man. Denna bestämmelse lärer innebära,
att ifråga om nationalitet, så vitt den i detta avseende är av betydelse,
för kvinna skall gälla detsamma som enligt grundlagen eller eljest
gäller för man. Om en kvinna, som är anställd i statstjänst, genom giftermål
med utländsk man förlorar sin svenska nationalitet, är frågan om
hennes behörighet att kvarstå i statstjänsten att bedöma efter samma grunder
som det fall, att en man i motsvarande tjänsteställning upphör att
vara svensk medborgare. Någon särskild bestämmelse i förevarande lag
torde följaktligen icke vara erforderlig för nu berörda fall.

På sätt jag förut erinrat, erfordras för genomförande av förslaget vissa Annat alländringar
i eller tillägg till gällande lagstiftning. De sakkunniga, vilkas ™nltatMjänst.
utredning ligger till grund för förslaget, hava i nämnda hänseende framlagt
förslag till lag innefattande tillägg till 1 kap. 6 § rättegångsbalken, lag
innefattande tillägg till 15 kap. 3 § rättegångsbalken samt lag om ändrad
lydelse av 23 § i lagen den 29 juni 1912 om arbetarskydd. Det sist
Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 sand. 209 käft. (Nr 241.) 9

Kungl. Maj.ts Proposition Nr 241.

nämnda lagförslaget lärer komma att senare under denna dag anmälas av
chefen för socialdepartementet. På mig torde ankomma att nu upptaga
frågan om de lagstiftningsåtgärder, som i övrigt kunna vara påkallade i
händelse den föreslagna behörighetslagen vinner godkännande. De sakkunniga
hava härutinnan anfört följande (del II sid. 65):

»Till behandling återstår nu frågan om den föreslagna lagstiftningens ställning
till gällande bestämmelser i förevarande ämne. Därvid bortses i allmänhet
från stadganden av administrativ natur. Att bringa dylika föreskrifter till formell
överensstämmelse med den nya lagstiftning, som kan komma att framgå
såsom resultat av denna utredning, är, såsom ovan framhållits, en uppgift, vars
lösning ankommer på Kungl. Maj:t. Till undersökning skall därför här huvudsakligen
upptagas spörsmålet, huruvida genomförandet av de nya reglerna angående
kvinnans ställning i statstjänsten kan anses kräva vissa förändringar i
nuvarande lagstiftning.

Utanför området för den tillämnade nya lagstiftningen komma vissa i åtskilliga
lagar och författningar omförmälda offentliga uppdrag, vilka visserligen
icke hava karaktären av statsbefattningar men dock till sin natur äro att betrakta
såsom funktioner i det allmännas tjänst. I varje fall synes ett dylikt
samband förefinnas så tillvida, att det i vissa avseenden kunde komma att innebära
en oegentlighet, om den nya lagstiftningens principer icke erhöile giltighet
även beträffande dem. Såsom en konsekvens av statstjänsternas öppnande för
kvinnor synes alltså böra följa, att samma principer komma att tillämpas i fråga
om behörighet att bekläda vissa offentliga eller allmänt medborgerliga uppdrag,
vilka i ett eller annat avseende stå statstjänsterna nära. Visserligen ligger det
formellt sett utanför ramen för den föreliggande utredningen att upptaga andra
hithörande frågor än dem, vilka hänföra sig till de egentliga statstjänsterna.
En dylik begränsning av ämnet visar sig emellertid svår att strängt iakttaga,
då i vissa fall det ställer sig vanskligt att med full bestämdhet skilja det ena
området från det andra. Ur saklig synpunkt måste det otvivelaktigt betraktas
såsom en ofullständighet, om den nu avsedda reformen skulle komma att stanna
vid att omfatta endast de rena statstjänsterna. Vid behandlingen av de grundlagsfrågor,
som med reformen stå i samband, gjordes ej heller någon invändning
mot att samtidigt upptogs ett dylikt ganska fristående spörsmål, nämligen
om beredande av möjlighet för kvinna att erhålla uppdrag såsom kommitterad
för tryckfrihetens vård. Vid utredningens fullföljande hava kommitterade därför
trott sig oförhindrade att utsträcka sin undersökning till sådana uppdrag i det
allmännas tjänst, vilka i det avseende, varom nu är fråga, synas böra behandlas
efter samma principer som de egentliga statstjänsterna och vilka icke redan nu
enligt tydlig lag eller praxis kunna innehavas av kvinnor.

I den gällande lagstiftningen användes med jämförelsevis få undantag —
huvudsakligen i författningar från de senaste årtiondena — vid beteckning av
innehavare av statstjänst eller allmänt uppdrag den maskulina formen. I och
för sig kan detta ingalunda anses innebära en ovillkorlig föreskrift, att tjänsten
eller uppdraget kan innehavas endast av man. I svenskt lagspråk har detta

Kungl. Maj.is Proposition Nr 241. 67

uttryckssätt gammal hävd såsom liktydigt med person. Att i lagbud av civil-,
straff- eller processrättsligt innehåll ordet »man», såvida icke särskilda omständigheter
hänvisa till eu restriktiv tolkning, avser såväl man som kvinna lärer
sedan lång tid tillbaka icke dragas i tvivelsmål. Annorlunda har förhållandet
varit med stadganden, vilka tillhöra det statsrättsliga området. Från fullmaktstjänster
hava kvinnor varit uteslutna på grund av bestämmelsen i § 28 regeringsformen,
och, såsom förut påvisats, har tillträde till övriga statstjänster endast
i viss begränsad omfattning kommit att stå öppet för kvinnor. Innebörden av
de stadganden i allmän lag, vilka hava avseende å statstjänster, har därmed
varit given. Avgörande för tolkningen har varit icke dessa stadgandens egen
formulering, utan den å nyssnämnda grundlagsbestämmelse byggda principen om
mannens uteslutande behörighet till alla statstjänster, som icke särskilt öppnats
för kvinnor. Beträffande de allmänna uppdrag, vilka icke äro att hänföra till
statstjänster, kan visserligen användandet i lagen av en formulering, som hänvisar
till en man såsom uppdragets innehavare, icke under alla förhållanden
anses innefatta hinder för kvinna att bekläda detsamma. Men utan tvivel har
även i detta avseende den i fråga om den egentliga statstjänsten genomförda
principen om mannens företräde i allmänhet verkat därhän, att kvinnor överhuvud
icke ifrågakomma till att beklädas med dylika uppdrag. Det måste ock
betraktas såsom en ganska naturlig sak, om vid tolkning i förekommande fall
av dylika lagbestämmelser man låtit den allmänna regeln för statstjänsternas
tillsättande gälla även för annan art av offentlig verksamhet och sålunda icke
utan stöd av positiv bestämmelse ansett sig kunna bryta med den ordning, enligt
vilken det kommit att gälla såsom självskrivet, att även dessa förtroendeställningar
skola innehavas av män. Särskilt framträdande har detta förhållande
blivit, sedan i åtskilliga författningar uttryckligen angivits, att vissa offentliga
uppdrag skola kunna innehavas såväl av man som av kvinna. Detta har skett
ej blott i kommunalförfattningarna i fråga om där avsedda förtroendeuppdrag,
utan även i några andra lagar, såsom exempelvis beträffande uppdrag att vara
barnavårdsman (lagen om barn r*tom äktenskap den 14 juni 1917, 14 §) samt
ordförande eller ledamot i pensionsnämnd (lagen om allmän pensionsförsäkring
den 30 juni 1913, 21 §) m. fl. Av dylika bestämmelser lärer visserligen icke få
dragas den slutsats, att i saknad av sådan uttrycklig föreskrift kvinnor skulle
varit obehöriga att bekläda ifrågavarande uppdrag. Ändamålet därmed torde
hava varit att skingra varje ovisshet om lagens rätta mening i detta stycke och
således i några fall, där detta ansetts vara av särskild vikt, förebygga, att kvinnorna
genom en alltför snäv lagtolkning kunde komma att ställas utanför arbetet
i för dem väl lämpade uppgifter. Att i sådant syfte det ansetts nödigt
att lämna en särskild anvisning i lagen, ger emellertid vid handen, att åtminstone
i tillämpningen grundsatsen om mannens ovillkorliga företräde blivit förhärskande
även i fråga om andra områden för offentlig verksamhet än den
egentliga statstjänstens. I ett fall, nämligen i fråga om fångvårdsstyrelse, har
lagstiftningen gått så långt som till en föreskrift, att minst en ledamot och en
suppleant skola vara kvinnor. Enligt bestämmelse i lagen den 30 juni 1913 om
behandling av alkoholister har iiykterhetsnämnd enahanda sammansättning som

ÖB

Kungl. May.ts Proposition Nr 241.

fångvårdsstyrelse. Senast har tillkommit en liknande bestämmelse i fråga om
sammansättningen av barnavårdsnämnd.

Bestämmande för lagtolkningen bar sålunda varit den i enlighet med nuvarande
lydelse av § 28 regeringsformen genomförda uppfattningen, att kvinnor
endast i särskilt angivna fall kunna innehava statstjänster eller i lag avsedda
offentliga funktioner. I ett helt förändrat läge kommer därför denna tolkningsfråga,
sedan § 28 regeringsformen undergått ändring i enlighet med 1920 års
riksdags beslut samt därjämte den med grundlagsändringen sammanhängande
speciallagen angående kvinnors behörighet att innehava statstjänster kommit till
stånd. Utgångspunkten blir därefter den rakt motsatta: endast i uttryckligen
undantagna fall intager kvinna i nu förevarande hänseende en annan ställning
än man. I följd härav måste vid tolkningen av särskilda lagrum framdeles
komma att gälla såsom det normala, att inom det område, speciallagen omfattar,
ordet »man» äger betydelsen »man eller kvinna»; en avvikelse från denna regel
kan grundas endast å de undantagsbestämmelser, speciallagen innehåller. Yad
statstjänsterna angår lärer det icke kunna vara föremål för tvekan, att denna
lag, som träder i stället för den hittillsvarande grundlagsregeln, äger vitsord
mot vad i annan lag eller författning finnes stadgat i strid med speciallagens
innehåll. I fråga om offentliga uppdrag, vilka icke äro att hänföra till statstjänster,
kan speciallagen visserligen icke formellt sätta ur kraft sådana lagbestämmelser,
vilka till äventyrs hittills uppfattats såsom hinder för kvinnans
likställighet med mannen. Detta torde ej heller vara behövligt, då, såsom förut
framhållits, dessa bestämmelser icke i och för sig torde kunna tilläggas en dylik
innebörd, utan erhållit densamma såsom en följd av den allmänna ståndpunkt,
lagstiftningen i detta hänseende kommit att intaga. Och otvivelaktigt synes
därför vara, att med den förändring, som inträder i detta stycke, även dylika
bestämmelser böra på grund av bindande analogi tillämpas i enlighet med de
tolkningsgrunder, som kunna hämtas från den blivande speciallagen angående
kvinnors behörighet till statstjänster.

Av nu angivna skäl hava kommitterade kommit till den uppfattning, att
särskilda lagändringar icke erfordras för vinnande av överensstämmelse mellan
den nu föreslagna lagen och gällande lagstiftning, såvitt angår speciella hinder
för kvinna att innehava statstjänst eller offentligt uppdrag. Bör riktigheten av
denna uppfattning, i fråga om befattningar .i statstjänst, hava kommitterade
ytterligare funnit stöd i sättet för genomförande av de senaste grundlagsändringarna
i syfte att undanröja nuvarande hinder för kvinnors tillträde till de
ämbeten och tjänster, som särskilt omnämnas i grundlagen. Beträffande §§ 17,
21 och 27 regeringsformen, vilka innehålla bestämmelser angående justitieråds-,
regeringsråds- och justitiekanslersämbetena, ansågs nämligen, oaktat dessa stadganden
enligt ordalydelsen hänvisa till män såsom ämbetenas innehavare, ändring
icke vara erforderlig för att, sedan tillträde till statstjänster i den i § 28
regeringsformen angivna ordning öppnats för kvinnor, jämväl nyssnämnda ämbeten
skulle kunna beklädas av kvinnor. Till stöd för denna ståndpunkt anfördes
av chefen för justitiedepartementet, att då det av flera skäl vore tydligt, att
bestämmelserna i § 28 regeringsformen omfattade även dessa ämbeten, grund -

Kung!. Maj.ts Proposition Nr 241. 69

lagshindren för kvinna att utnämnas till ifrågavarande ämbeten skulle, även med
bibehållande av nuvarande lydelse av de först nämnda paragraferna, tagas bort
för den händelse § 28 regeringsformen erhölle den lydelse, departementschefen
ämnade föreslå. Ett likartat förhållande som det mellan dessa grundlagsstadganden
sålunda angivna består tydligen mellan den föreslagna speciallagen och
de särskilda bestämmelser i allmän lag, vilka hava avseende å vissa statstjänster.
o

Till undvikande av varje ovisshet i särskilt fall angående den räckvidd,
som bör tillkomma den av kommitterade nu föreslagna lagen, bär ansetts lämpligt
— om det också med hänsyn till lagens karaktär av speciallagstiftning i
detta ämne måhända ej kan betecknas såsom strängt nödvändigt — att i ingressen
till lagen upptaga en bestämmelse av innehåll, att genom denna lag upphäves
vad i låg eller författning finnes stadgat däremot stridande.

För att närmare söka klargöra nu antydda mera indirekta verkan av det
här ifrågavarande lagförslagets godkännande torde i korthet och utan anspråk
på fullständighet böra beröras vissa fall, som i detta avseende kunna påkalla
uppmärksamhet.»

Efter att hava erinrat, hurusom frågan om kvinnas behörighet att
innehava justitieombudsmans- och militieombudsmansåmbetena vore beroende
av ännu icke genomförd ändring i §§ 96 och 97 regeringsformen och § 68
riksdagsordningen, hava de sakkunniga vidare anfört:

»I enlighet med den uppfattning, ovan framhållits, skulle i fråga om domarebefattningar,
då i den blivande lagen undantag för dem icke göres, ändring
i de särskilda lagrum, som angiva behörighetsvillkoren till dylika befattningar,
icke erfordras, oaktat i dessa lagrum i allmänhet uttryckligen hänvisas till män
såsom befattningarnas innehavare. Till de förslag rörande tillägg till vissa bestämmelser
i rättegångsbalken, som ansetts höra framläggas i detta sammanhang,
få kommitterade återkomma här nedan. I och med den nu föreslagna
lagens antagande skulle således kvinna erhålla tillträde till befattningar såsom
domhavande på landet, ledamot i allmän över- eller underrätt, lagkunnig ledamot
av försäkringsrådet och av arbetsrådet, icke prästerlig ledamot av domkapitel,
nämndeman (rättegångsbalken 1 kap. 1 och 2 §§), ledamot av specialdomstol,
såsom ägodelningsrätt (skiftesstadgan 117 §) och ägoskillnadsrätt (kungl. stadgan
den 30 maj 1873 om avvittring i Västerbottens och Norrbottens läns lappmarker
§§ 22 och 23), vattenrättsdomare och ledamot i vattendomstol (vattenlagen 11
kap.), särskild ledamot av rådstuvurätt i handelsmål (lag den 20 juli 1905), i
vissa sjörättsmål (sjölagen 314 §) och i vissa patentmål (kungl. förordningen
angående patent den 16 maj 1884, 20 §) samt ledamot i gränsetullrätt ävensom
brottmålsdomare. Likaledes kommer kvinna att äga behörighet till befattning
som polisdomare. Undantagna bliva alltså endast befattningar såsom krigsdomare
och auditör (på grund av den föreslagna lagens 2 § 1 mom.) samt sådan
ledamot i rådstuvurätt, vilken tillika innehar ämbetsställning vid polismakten
(på grund av 1 § 3 mom.). Vad angår konsulardomare och ledamot i konsular -

Kungl. Maj.ts Proposition Nr 241.

rätt (lagen om konsularjurisdiktion den 5 juni 1909), är stadgat, att till konsulardomare
skall förordnas konsul eller annan för befattningen lämplig man samt
till ledamöter två inom jurisdiktionsområdet bosatta män. För den händelse
uppdraget anförtros konsul, är kvinna på grund av bestämmelsen i 2 § 2 mom.
uttryckligen utesluten från tillträde till denna befattning, och även i annat fall
lärer med hänsyn till grunderna för nyssnämnda stadgande kvinna böra anses
icke kunna innehava uppdrag såsom konsulardomare eller ledamot i konsularrätt.
Beträffande slutligen prästerlig ledamot i domkapitel blir frågan om kvinnas
tillträde till dylikt ämbete beroende av det innehåll, den särskilda lagstiftningen
om kvinnors tillträde till prästerliga tjänster kommer att erhålla.

I detta sammanhang må påpekas, att om kvinna erhåller tillträde till domarämbete
i allmänhet, föreskriften i 4 § i kungl. stadgan den 20 juni 1918
med vissa föreskrifter angående domsagornas förvaltning givetvis icke kommer
att innefatta hinder för kvinna att erhålla anställning såsom förste notarie i
domsaga.

Av allmänna uppdrag, vilka i viss mån kunna anses stå domarämbetet mer
eller mindre nära och i likhet med detta genom den nya lagstiftningen skulle
komma att stå öppna för kvinnor, må nämnas skiftesgodman (skiftesstadgan 18
och 19 §§), god man enligt 10 kap. vattenlagen samt ledamot i expropriationsnämnd
(lagen om expropriation den 12 maj 1917, 23 §). Enahanda är förhållandet
med de nämnder, som avses i rekvisitionslagstiftningen. Däremot torde
enligt sakens natur kvinna icke böra ifrågakomma till ledamot av de nämnder,
som omförmälas i värnpliktslagen. Av praktisk betydelse synes kunna bliva,
att efter den nya lagstiftningens genomförande kvinna torde böra anses behörig
att innehava uppdrag såsom rättens ombudsman i konkurs och såsom god man
för tillsyn å förmynderskap.

Efter den nya lagstiftningens genomförande lärer hinder ej föreligga för
kvinnas förordnande till stämningsman enligt 11 kap. 37 § rättegångsbalken,
varemot kvinna på grund av bestämmelsen i den föreslagna lagens 2 § 3 mom!
är utesluten från befattningen såsom fjärdingsman och på grund av 2 § 2 mom.
från uppdrag såsom rättstjänare inom konsularjurisdiktionen (jfr ovannämnda
lag den 5 juni 1909, 9 §).

I övrigt synes med hänsyn till avfattningen av de övriga stadganden i allmän
lag, vilka i detta avseende kunna komma i betraktande, samt till vad i det
föregående anförts särskilt yttrande i nu förevarande hänseende ej erfordras beträifande
andra ämbeten och tjänster eller allmänna uppdrag.»

På sätt omnämnts vid föredragningen av de sakkunnigas förslag med
avseende å behörighetslagens innehåll hava de sakkunniga ansett under det
för denna lag grundläggande begreppet statstjänst böra hänföras ej blott
olika domarebefattningar, magistratsledamöter, utsedda genom val m. fl.,
utan även de till utsöknings- och polisväsendet hörande befattningarna.
De sakkunniga yttra vidare, att de personer, vilka utgöra det folkvalda
elementet i våra underrätter, givetvis icke äro befattningshavare i vanlig

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 2ål.

bemärkelse, inen att det med hänsyn till arten av deras ställning och
tjänstgöring synts i detta sammanhang ligga närmast att likställa dem
med domare och sålunda anse dem såsom statstjänare i den vidsträckta
mening, lagförslaget avser.

I sitt över de sakkunnigas förslag avgivna yttrande har processkommissionen
anfört:

»I formellt hänseende vill processkommissionen anmärka, att de föreslagna
bestämmelsernas avfattning icke torde medgiva lagstiftniftgens tillämpning över
hela det område, som enligt motiven åsyftas. Förslagets bestämmelser avse allenast
statstjänst, och till detta begrepp torde ej kunna hänföras uppdrag att
vara nämndeman, ledamot i ägodelningsrätt eller över huvud taget sådana oavlönade
domarbefattningar, som tillsättas genom val för viss tid utan bekräftelse
från statsmyndighet. Men även beträffande borgmästar- och rådmansbefattningar
torde tvekan kunna råda, huruvida de äro att anse såsom statstjänster. Då det
beträffande flertalet av nu avsedda befattningar är i lag uttryckligen stadgat
att de skola innehavas av män, lära de föreslagna lagstiftningsåtgärderna icke
vara tillräckliga för att lämna kvinna tillträde till dessa befattningar.»

I sakligt hänseende finner jag, i likhet med de sakkunniga, det vara
i sin ordning, att i samband med genomförande av en allmän likställighet
mellan man och kvinna med avseende å behörigheten att innehava statstjänst
denna likställighet kommer att gälla jämväl sådana statstjänsten närstående
uppdrag och befattningar, som avses i de sakkunnigas av mig nu
återgivna uttalande. Vad särskilt angår de till domstolsväsendet hörande
uppdrag och befattningar, som härvid kunna ifrågakomma, har denna uppfattning
delats av Svea hovrätt och processkommissionen, vilka båda avstyrkt
kvinnas tillträde till sådan domarebefattning, för vilken lagkunskap
erfordras. Hovrätten har i detta avseende anfört:

»Beträffande de icke lagfarna domare, vilka äro avsedda att inbegripas
under den föreslagna lagstiftningen, nämligen nämndemän, ledamöter av ägodelningsrätt
och av expropriationsnämnd, vattenrättsingenjörer och vattenrättsnämndemän,
illitterata rådmän, särskilda ledamöter av rådstuvurätt i handelsmål, i
vissa sjörättsmål och i vissa patentmål, ledamöter av gränsetullrätt, icke prästerliga
ledamöter av domkapitel med flera, har hovrätten icke funnit sig böra avstyrka
befattningarnas inrymmande under kvinnornas behörighetsområde. Tvärtom synes
vad angår vissa av de nämnda befattningarna, särskilt nämndemansuppdraget,
goda skäl tala för att kvinnor i viss omfattning anlitas.»

Processkommissionen yttrar:

»Yad angår sådana domarbefattningar, för vilka lagkunskap icke erfordras,-torde avgörande betänkligheter icke möta mot att kvinna erhåller tillträde till
dem. Det kan tvärt om, såsom kommitterade yttrat, antagas, att kvinnliga domare
vid behandling av vissa mål och ärenden, exempelvis på familjerättens och under -

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 241.

stundom även på straffrättens område, kunna göra betydelsefulla insatser. Genom
att medgiva kvinnorna tillträde till domstolarna i den omfattning, som nu angivits,
lämnas möjlighet för de speciellt kvinnliga synpunkterna att i erforderlig mån
göra sig gällande i rättsskipningen särskilt om, såsom vid en rättegångsreform
bör ske, lekmännen erhålla ökat inflytande på målens^avgörande.»

Med avseende å frågans formella sida finner jag åtskilligt tala för
riktigheten av de sakkunnigas uppfattning, att utöver de regler, behörighetslagen
enligt de sakkunnigas förslag skulle innehålla, särskilda bestämmelser
icke äro erforderliga för att efter antagandet av nämnda lag kvinna skall
anses behörig att innehava de olika uppdrag och befattningar, som omnämnts
av de sakkunniga. Med hänsyn emellertid till vad processkommissionen
i detta avseende anfört och då det uppenbarligen'' är av vikt, att
kvinnornas behörighetsområde jämväl i denna del blir angivet med full
tydlighet, har jag ansett uttrycklig bestämmelse böra meddelas i fråga om
sådana uppdrag eller befattningar, om vilka eljest tvekan skulle kunna råda.
Detta synes mig kunna ske på det sätt, att i en särskild paragraf (3 §) angives,
att i fråga om behörighet att innehava sådana allmänna uppdrag, vilka icke
äro att hänföra till statstjänst, kvinna skall vara likställd med man. Därtill
bör tydligen, såsom ock följer av de sakkunnigas motivering, fogas en
föreskrift av innehåll, att där med dylikt allmänt uppdrag är förenat åliggande,
vilket enligt undantagsbestämmelserna i 2 § utgör hinder för kvinna
att innehava statstjänst, uppdraget icke må innehavas av kvinna. Genom
upptagande i lagen av eu dylik bestämmelse torde bliva fullt tydligt, att
samtliga de uppdrag och befattningar, vilka avses i de sakkunnigas uttatalande
i denna del, komma att stå öppna för kvinnor i den mån de icke
av samma skäl som vissa statstjänster böra vara reserverade för män. Uppenbarligen
innebär hänvisningen till undantagsbestämmelserna i 2 § icke, att
dessa bestämmelser få analogiskt tillämpas i fråga om allmänna uppdrag
i en vidsträcktare omfattning än 2 § giver vid handen. Där sålunda undantaget
i 2 § avser viss tjänst eller bestämt avgränsad tjänstegrupp, såsom i
3, 4, 6—8 mom., lärer någon analogi med tilläventyrs likartade allmänna
uppdrag icke kunna göras. Till att från tillämplighetsområdet för den föreslagna
3 § undantaga de uppdrag, om vilka bestämmelser äro meddelade i kommunallagarna,
torde anledning ej föreligga, då i kommunalförvaltningen full
likställighet mellan man och kvinna i detta avseende redan är genomförd.
Detsamma torde gälla om de medborgerliga uppdrag, vilka behandlas i
grundlagarna och vilka för övrigt tydligen icke beröras av denna lagstiftning.

Svea hovrätt (Yttrandena sid. 5) har uttalat, att då för vissa befatt -

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 241.

ningshavare, såsom för nämndemän med flere, stadgats inskränkning i rätten
att avgå från uppdraget, det syntes vara erforderligt att för kvinnliga
innehavare av dylika befattningar stadga rättighet att när som helst avgå,
på samma sätt som i motsvarande fall skett i kommunallagarna och ett
flertal andra författningar. För min del kan jag icke anse något behov
föreligga att, utöver de bestämmelser om rätt till avsägelse, vilka redan
finnas meddelade, införa en särskild befogenhet för kvinna att avsäga sig
sådana allmänna uppdrag, om vilka här är fråga. Eätten att på grund av
styrkt sjukdom eller annat laga förfall erhålla entledigande torde i detta
avseende vara tillfyllest.

I enlighet med den uppfattning, jag nu angivit, har det av de sakkunniga
utarbetade förslaget till behörighetslag i vissa delar undergått ändring
inom justitiedepartementet. Rubriken har ändrats till lag innefattande
bestämmelser angående kvinnas behörighet att innehava statstjänst och annat
allmänt uppdrag. Lagen föreslås skola träda i kraft den 1 januari 1923.

Såsom redan omnämnts, hava de sakkunniga utarbetat särskilda lagförslag Vissa ändi
ändamål att bringa bestämmelserna i 1 kap. 6 § och 15 kap. 3 § rätte- ''

gångsbalken till överensstämmelse med en lagstiftning, som öppnar tillträde ''
för kvinna till domarämbetet. De sakkunniga hava i detta avseende anfört:

»Enligt 1 kap. 6 § rättegångsbalken må ej fader och son, svärfader och
måg, två bröder eller svågrar, i en rätt sitta, där ej flere än sju i rätten äro.

Om kvinna erhåller behörighet att innehava domarämbete, bör tydligen denna
föreskrift äga motsvarande tillämpning i fråga om kvinnliga ledamöter i domstol,
vilka med varandra eller med domstolens manliga ledamöter äro i nämnda skyldskap
eller svågerlag. Likaledes bör enahanda hinder att tillhöra samma domstol
gälla i fråga om äkta makar.

Beträffande rättegångsfullmäktig är i 15 kap. 3 § rättegångsbalken stadgat,
att den ej må vara fullmäktig, vars make, fader eller svärfader, son eller måg,
broder eller svåger, i rätten domare sitter. Även denna föreskrift bör uppenbarligen
erhålla motsvarande tillämpning för det fall, att domaren är kvinna.

Någon lagändring i nu angivet syfte torde näppeligen vara i och för sig
erforderlig, så vitt angår de i förevarande lagrum avsedda skyldskaps- och svågerlagsförhållanden,
då det synes kunna antagas, att samma ändamål skulle uppnås
genom en lagtolkning på analogiens väg. I fråga om bestämmelsen i 1 kap.

6 § rättegångsbalken gives emellertid icke någon analogi till stöd för att i lagrummets
nuvarande lydelse inlägga ett hinder för äkta makar att samtidigt hava
säte i domstol. Då således en bestämmelse för sistnämnda fall torde böra införas
i 1 kap. 6 § rättegångsbalken, synes det innebära en oegentlighet, att lagrummet
icke även i övrigt kommer att undergå den jämkning, som påkallas av. k vianas
Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 saml. 209 käft. (Nr 241.) 10

Itc miss till
lagrådet.

74 Kungl. Majits Proposition Nr 241.

tillträde till domarämbetet. Vid sådant förhållande lärer följdriktigheten kräva,
att en motsvarande ändring göres i 15 kap. 3 § rättegångsbalken.

Dessa ändringar, vilka torde kunna anses huvudsakligen hava karaktär av
lagförklaring, hava synts lämpligen kunna genomföras under formen av tillägg
till ifrågavarande lagrum.»

Sex ledamöter i hovrätten över Skåne och Blekinge hava beträffande
dessa lagförslag anfört, att enligt deras mening en lyckligare och med rättegångsbalkens
stadganden i jämförliga delar mera överensstämmande avfattning
av erforderliga tillägg till eller ändringar av berörda lagrum torde
stå att vinna, därest bestämmelserna inarbetades i lagrummens nuvarande
text, varvid beträffande 1 kap. 6 § mönster kunde hämtas från 13 kap.
1 § rättegångsbalken och hänvisning göras till 2 kap. 7 § giftermålsbalken
samt i fråga om 15 kap. 3 § rättegångsbalken hänvisning kunde ske till
1 kap. 6 § samma balk i dess sålunda ändrade lydelse. Nämnda ledamöter
ävensom fyra ledamöter i Göta hovrätt hava därjämte anmärkt, att
en lagändring syntes påkallad jämväl i fråga om 13 kap. 4 § rättegångsbalken.

Med avseende å sistnämnda lagrum synes den i sista punkten upptagna
bestämmelsen om jäv mot domare i hovrätt böra förklaras gälla jämväl
det fall, att make eller maka, dotter eller sonhustru i underrätten dömt.
Beträffande formuleringen finner jag, så vitt angår 1 kap. 6 § och 15
kap. 3 § rättegångsbalken, ej anledning frångå de sakkunnigas förslag, men
synas mig tilläggen till dessa lagrum jämte erforderligt tillägg till 13 kap.
4 § rättegångsbalken lämpligen kunna sammanföras i en lag. I enlighet
härmed har jag låtit inom justitiedepartementet utarbeta förslag till lag
innefattande tillägg till vissa stadganden i rättegångsbalken.»

Föredraganden uppläser härefter berörda, inom justitiedepartementet
upprättade lagförslag, av den lydelse bilagor1 vid detta protokoll utvisa, och
anför vidare:

»Bestämmelserna i det av mig först upplästa lagförslaget avse till övervägande
del ämnen, vilka hittills icke varit föremål för lagstiftning, tillkommen
i den ordning § 87 regeringsformen angiver. Området för kvinnas
behörighet att innehava statstjänst har reglerats genom föreskrifter i
grundlagen samt genom beslut, tillkomna i samband med statsregleringen.
Till den del, lagförslagets bestämmelser äro avsedda att, efter numera genomförda
grundlagsändringar, ersätta denna reglering, torde nämnda bestäm 1

Den bilaga, vilken upptager förslaget till lag innefattande bestämmelser angående behörighet
för kvinna att innehava statstjänst och annat allmänt uppdrag, är lika lydande med det vid propositionen
fogade lagförslaget och har därför här uteslutits.

Kungl. Maj.ts Proposition Nr 241.

ruelser icke vara av natur att över dem lagrådets yttrande skall inhämtas,
innan förslaget förelägges riksdagen. I den mån emellertid förslaget avser
ändring i sådana i allmän lag, stiftad enligt § 87 regeringsformen, upptagna
stadganden, vilka innefatta förklarande, att innehavare av viss statstjänst
eller visst allmänt uppdrag skall vara man, lärer förslaget böra behandlas
i den ordning, samma paragraf föreskriver. Förslaget till lag innefattande
tillägg till vissa stadganden i rättegångsbalken bör tydligen i dess
helhet underställas lagrådets granskning. Jag hemställer förty, att sistnämnda
förslag ävensom förslaget till lag innefattande bestämmelser angående
kvinnas behörighet att innehava statstjänst och annat allmänt uppdrag, det
senare förslaget i den av mig nu angivna del, måtte remitteras till lagrådet
för det ändamål, § 87 regeringsformen omförmäler.»

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:
Ivar Brynolf.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 241.

Bilaga.

Pörslag

till

LAG

innefattande tillägg till vissa stadganden i rättegångsbalken.

Härigenom förordnas,

att vad i 1 kap. 6 § rättegångsbalken stadgas angående hinder för
män att hava säte i domstol skall tillämpas jämväl ifråga om kvinnor samt
om män och kvinnor, vilka äro i skyldskap eller svågerlag, som där sägs,
så ock att samma hinder skall anses gälla för äkta makar;

att vad i 13 kap. 4 § rättegångsbalken stadgas angående jäv emot
domare i hovrätt skall gälla jämväl där make eller maka, dotter eller sonhustru
i underrätten dömt;

samt att vad i 15 kap. 3 § rättegångsbalken stadgas angående hinder
för någon att vara fullmäktig på grund av skyldskap eller svågerlag med
den, som i rätten domare sitter, skall gälla jämväl när domaren är kvinna,
så ock att vad där stadgas angående hinder för maka att vara fullmäktig,
när mannen i rätten sitter, skall äga motsvarande tillämpning å make,
när hustrun sitter i rätten.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1923.

Kungl. Maj;ts Proposition Nr 241.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd fredagen den
24 mars 1922.

N ärvarande:

Justitierådet Berglöf, regeringsrådet ERNBERG,justitieråden Molin, Appelberg.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokollet över justitiedeparteraentsärenden,
hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet den
10 mars 1922, hade Kungl. Maj:t förordnat, att för det i § 87 regeringsformen
omförmälda ändamål lagrådets yttrande skulle inhämtas över upprättade
förslag till

dels lag innefattande tillägg till vissa stadganden i rättegångsbalken,

dels ock lag innefattande bestämmelser angående kvinnas behörighet att
innehava statstjänst och annat allmänt uppdrag, över sistberörda förslag
dock allenast i vad det avsåge ändring i sådana i allmän lag, stiftad enligt
§87 regeringsformen, upptagna stadganden, vilka innefatta förklarande,
att innehavare av viss statstjänst eller visst allmänt uppdrag skall vara man.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av ledamoten å justitiedepartementets lagavdelning hovrättsrådet
Axel Afzelius.

Desamma föranledde följande yttranden.

Förslaget till lag innefattande bestämmelser angående kvinnas
behörighet att innehava statstjänst och annat allmänt uppdrag.

Justitierådet Berglöf:

Föreliggande förslag lärer ej i stort sett påkalla > något principuttalande
annat -än beträffande lämpligheten av att giva kvinna tillträde
till domarbefattningar. Frågan härom synes mig emellertid icke
kunna helt läggas till rätta utan ett ingående på spörsmålet, huruvida man
med föredragande departementschefen kan utan vidare antaga kvinnans
principiella likställighet med mannen beträffande tillträde till statstjänst

Kungl. Maj:ta Proposition Nr 241.

såsom en numera given utgångspunkt. Visserligen måste man enligt min
mening, oberoende av svaret på nyssberörda fråga, i det väsentliga ställa
sig avvisande mot förslaget att giva kvinnan kompetens till domarbefattningar.
Men det är givet, att ett sådant avvisande blir än mer ofrånkomligt,
om själva utgångspunktens riktighet med fog kan dragas i tvivelsmål.

En grundlagsenlig tillämpning efter ordalydelsen av § 28 regeringsformen
efter däri senast gjorda ändring leder ej längre än att även kvinnor
må kunna utnämnas och befordras till s. k. fullmaktstjänster, med tillämpmng
av grunder, som av Konungen och riksdagen godkänts. Att dessa grunder
skola vila på principen om kvinnas likställighet med man i förevarande
hänseende, är däremot ej utsagt. De kunna lika väl tänkas innehålla, att
kvinna skall äga tillgång till vissa uppräknade tjänster, för vilka hon efter
föregången utredning befunnits lämplig. Att vid spörsmålets lösning i
denna ordning domarbefattningarna skulle kommit i betraktande, synes mig
knappast kunna ifrågasättas, då väl ingen på allvar lär vilja påstå, att
kvinnan särskilt väl lämpar sig för sådana. Med den av departementschefen
antagna utgångspunkten blir förhållandet i ej oväsentlig mån ett
annat. Det gäller då att, med utnyttjande så långt som möjligt av den
förutsatta regeln, begränsa undantagen till områden, där regelns reservationslösa
tillämpning synts leda till stötande konsekvenser. På sätt redan
antytts är det min mening, att de flesta domarbefattningar i allt fall höra
till sådant område.

I stort sett synes det mig vid besvarandet av förevarande spörsmål
tillräckligt att hänvisa till de av rikets tre hovrätter och processkommissionen
i frågan avgivna utlåtandena, vilka i den mån de i desamma anförda
skälen ej täcka varandra endast visa, att man från olika synpunkter kommer
till enahanda slutsats. Det synes mig emellertid, med hänsyn till det
föreliggande ämnets obestridliga vikt, nödigt att särskilt framhålla en del
av de synpunkter, som i dessa utlåtanden kommit till uttryck.

Under det att hovrätten över Skåne och Blekinge inskränkt sig till
det allmänna uttalandet, att den icke ansåge kvinna lämplig såsom domare,
hava de båda övriga hovrätterna samt processkommissionen ingått på en
närmare motivering för sin i det väsentliga likartade slutsats.

Till en början vill jag, i anslutning till det inledningsvis sagda, understryka
Svea hovrätts uttalande därom, att det är statens intresse av rättsskipningens
tillgodoseende på bästa möjliga sätt, som bör vara ensamt
avgörande vid besvarandet av den föreliggande frågan. Vid förslagets förordande
har man givetvis ej kunnat påstå, att detta intresse skulle bättre

Kung!. Muy.ts Proposition Nr 241.

än nu är fallet tillgodoses genom kvinnans tillträde till domarbanan. Man har
ej kunnat gå längre än att, ehuru ej ens detta utan en synbarligen stark
tvekan, söka gendriva påståendet att reformen i vissa avseenden tvärtom
skulle gå emot statsintresset. Och man har i själva verket ej haft tillgång
till annat slutligt avgörande argument än det, att kvinnornas avstängande
från domarämbetet skulle innebära en mycket väsentlig inskränkning av
den likställighet med männen, vilken lagförslaget avser att principiellt fastställa.
Det kraftigaste stödet skulle alltså ytterst vara att finna däri, att
kvinnan numera måste anses hava en naturlig rätt att i fråga om domartjänster
och statstjänster överhuvud likställas med mannen. Av vad jag
inledningsvis yttrat framgår, att jag till fullo instämmer med Svea hovrätt
i dess underkännande av detta skäl samt i dess uttalande, att den omständigheten
att kvinnan privaträttsligt och numera även politiskt äger sådan
likställighet icke med fog kan åberopas till stöd för något slags rättsanspråk
inom det område, varom här är fråga.

Svea hovrätt har icke velat inlåta sig på spörsmålet, huruvida kvinnorna,
såsom ofta påstodes, på grund av vissa sidor i den kvinnliga karaktären
skulle i stort sett vara mindre än männen skickade för domarkallet.
Uttalanden härom måste nämligen röra sig inom ett område, som vore mer
eller mindre förbehållet den subjektiva uppskattningen. Göta hovrätt finner
det ej kunna bestridas, att kvinnans tanke- och viljoverksamhet och således
jämväl de avgöranden, hon i förekommande frågor fattade, vore väsentligt
mera beroende av tillfälliga och oberäkneliga impulser från känslolivets
område än förhållandet vore beträffande män. Berörda egenskap hos kvinnan
gjorde henne uppenbarligen mindre skickad att utöva domarvärv. Till
detta uttalande av Göta hovrätt anser jag mig kunna ansluta mig. Man
må med Svea hovrätt anse det riktigast att ej inlåta sig på denna objektivt
svårbedömliga fråga, men det synes mig dock ofrånkomligt, att det är
de till detta område hänförliga faktorer, som bilda den bärande grunden
för den allmänna folkmeningen, att kvinnan ej passar till domare. Denna
grund kan numera ej utgöras av en instinktiv reaktion mot kvinnans framträdande
över huvud taget i det offentliga livet, något som sedan lång
tid tillbaka blivit en allt mer alldaglig företeelse. En underskattning av
den lyckligtvis hos oss ännu förefintliga känsla, som omgärdar domargärningen
med en särskild helgd, måste draga med sig faran för spolierandet
av oersättliga värden, oersättliga just därför att de äro immateriella. Samhällets
djupaste grundval är rätten. Inom ytligare liggande skikt kan man,
åtminstone i de flesta fall, utan annan än ekonomisk risk inlåta sig på

Kungl. Majts Proposition Nr 341.

långt gående experiment. Aven denna risk må vara nog så betänklig,
men en ekonomisk skada kan dock botas. Att en folkmening hos oss verkligen
förefinnes mot att se kvinnor fungera såsom domare, därom är jag
fullt övertygad, låt vara att denna mening må vara mer eller mindre
undermedveten, då frågan ju ej bör till dem, som förts fram såsom särskild
programpunkt i den politiska striden. En på detta område förefintlig
uppfattning kan emellertid enligt min mening ej vara annat än dess
mer värd beaktande, ju mer den avspeglar den av yttre påverkan ogrumlade
folksjälen och sålunda kan betecknas som spontan. Om man med
departementschefen vill göra åtskillnad mellan »folkmening» och »folkstämning»,
bör således, så vitt jag kan finna, därav i detta fall följa en
värdering av de båda begreppen, motsatt den av honom gjorda.

Av såväl Svea och Göta hovrätt — särskilt den förra — som processkommissionen
har kraftigt betonats de menliga följder för domarämbetets
anseende, som kunna befaras därav att kvinnor, jämväl unga sådana,
sättas att leda offentliga rättsförhandlingar. Jag instämmer till fullo i
dessa yttranden.

Emellertid är det av synnerlig vikt att i detta sammanhang ytterligare
framhålla de uttalanden, som av de båda hovrätterna gjorts därom
att förevarande fråga ingalunda innebär en reform allenast på papperet. I
de flesta andra tvivelaktiga fall har man kunnat förorda principen om likställighet
utan att allt för mycket oroas av dess praktiska konsekvenser.
Saken skulle i allt fall ordnas genom något slags »naturligt urval», vars
utformande i förhållande till hos oss hittills gällande befordringsprinciper
för övrigt förefaller skäligen dunkelt. På sätt av de båda hovrätternas
utlåtanden framgår, står emellertid denna utväg ej öppen i fråga om vikarier
för lantdomarna. Och då tillströmningen av kvinnliga aspiranter till
domarkanslierna kan väntas bliva förhållandevis talrik, skulle sålunda ganska
snart ett avsevärt antal unga kvinnor komma att leda förhandlingarna vid
våra lantdomstolar. Av departementschefens anförande framgår oförtydbart,
att även han räknar med en sådan påföljd av den föreslagna lagstiftningen,
något som just föranlett ovan antydda uttalande, att dess avvisande skulle
göra inskränkningen av likställigheten mycket väsentlig.

Lika med de båda hovrätterna finner jag det särskilt värt allvarligt
beaktande, hurusom vid våra underrätter synnerligen ofta förekomma rannsakningar
angående sedlighetsbrott ävensom andra mål, vid vilka det gäller
att erhålla full klarhet om de mest intima och ofta motbjudande detaljer.
Det kan ej vara riktigt att finna det i sin ordning att en kanske helt ung

Kungl. Maj.ts Proposition Nr 241.

kvinna skall leda kandliiggniugen av sådana mål. Inför ött dylikt »praktiskt
resultat» frågar man sig ofrivilligt, hur långt man då skall behöva
gå för att »de naturliga gränserna för mäns och kvinnors livsuppgifter»
skola anses utplånade. Det nyss sagda gäller givetvis, om än från annan
synpunkt, överhuvud om rannsakningar rörande grövre eller mera invecklade
brottmål.

Om det sålunda måste anses särskilt betänkligt att åt kvinna anförtro
ordförandeskap vid offentlig rättsförhandling, bör, i enlighet med vad processkommissionen
framhållit, den omständigheten att lagfarna bisittare i rådstuvurätt
vid förfall för ordförande böra kunna tjänstgöra i hans ställe
utesluta kvinnan jämväl från dylika domarsysslor.

Beträffande domarbefattningar i högre instans skulle vid frågans
besvarande visserligen för'' närvarande bortfalla det moment, som ligger i
offentligheten vid förhandlingen inför underrätt. Till en början må dock
framhållas, att det, på sätt processkommissionen påpekat, kan anses för eu
tidsfråga, när processen vid samtliga våra domstolar kommer att bliva
offentlig. Vidare är att märka, att, såsom jämväl kommit till uttryck i
utlåtandena, befordran till högre domarämbeten hos oss så gott som undantagslöst
förutsätter förutgången tjänstgöring vid underrätt. Slutligen måste
härvid särskilt komma i betraktande de utomordentligt stora krav på
arbetsförmåga, de högre domarbefattningarna ställa på sina innehavare.
Därutinnan kan hänvisas till Svea hovrätts och kammarrättens uttalanden.
Den föreliggande frågan måste sålunda besvaras på enahanda sätt jämväl
beträffande domarbefattningar i högre instans.

Det må ej heller lämnas helt obeaktat, hurusom det av nära liggande
skäl måste förutsättas, att kvinnliga domare i långt större utsträckning än
de manliga skola nödgas att begagna sig av tjänstledighet. Härav skulle,
oavsett organisatoriska svårigheter, tvivelsutan uppstå ökade kostnader för
det allmänna. Och vad särskilt angår justitieråds- och regeringsrådsämbetena,
vilka ej kunna förestås av substitut, skulle härav kunna vållas högst
avsevärda svårigheter.

Beträffande sådana till domartjänster hänförliga befattningar, vilka
beklädas av lekmän, således särskilt nämndemansbefattningen, synes något
avgörande hinder ej möta mot att tillträde till desamma beredes åt kvinna.
Dessa befattningar äro i själva verket av väsentligen annan natur än de
förut avhandlade.

Det är uppenbart att, om och i den mån hos oss skulle komma att
inrättas specialdomstolar av sådan beskaffenhet, t. ex. s. k. barndomstolar,
Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 samt. 209 käft. (Nr 241.) 11

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 2ål.

vid vilka kvinnan kanske rent av bättre än mannen skulle lämpa sig som
domare, dylika befattningar böra öppnas för henne.

På grund av vad sålunda anförts hemställer jag, att i 2 § av förevarande
förslag införes ett nytt moment, upptagande bland statstjänster,
som ej må innehavas av kvinna, sådana domartjäDster, för vilkas beklädande
erfordras lagkunskap.

Regeringsrådet Ernberg, med vilken justitierådet Molin instämde:

Förevarande förslag har remitterats till lagrådets yttrande allenast i
vad detsamma avser ändring i sådana i allmän lag, stiftad enligt § 87
regeringsformen, upptagna stadganden, vilka innefatta förklarande, att viss
innehavare av statstjänst skall vara man. De stadganden i sådant avseende,
som härvid framför andra äro av betydelse, äro tydligen de i allmän lag
förekommande bestämmelserna angående domarbefattningar. Även med den
begränsning, remissen sålunda erhållit, lärer det emellertid vara nödigt att
i viss mån ingå på de allmänna grunder, varå förslaget vilar. Dessförutan
lärer nämligen ett riktigt bedömande av förslagets innebörd icke heller i
nyssnämnda delar kunna träffas.

Förslaget avser att i princip och såsom regel fastslå, att kvinna skall
i fråga om behörighet att innehava statstjänst och annat allmänt uppdrag
vara likställd med man. Från denna regel hava allenast vissa, jämförelsevis
mera begränsade undantag gjorts, grundade huvudsakligen å uppfattningen
om kvinnans bristande förutsättningar i fysiskt avseende att fylla de för
de undantagna befattningarna eller uppdragen nödvändiga betingelserna.
Man har därvid utgått ifrån, att de under nästlidet år slutligen antagna
grundlagsändringarna i realiteten avsett genomförande av principiell likställighet
i förevarande avseende mellan man och kvinna samt att det
följaktligen numera endast gällde att tillse, i vad mån undantag från den
sålunda redan erkända allmänna regeln kunde på grund av särskilda skäl
finnas nödvändiga. Även om eu dylik uppfattning måhända varit den vid
tiden för grundlagsändringarnas genomförande på många håll rådande, lärer
dock — något som ju ock av föredragande departementschefen erkänts —
å andra sidan vara tydligt, att nämnda reform icke i och för sig inneburit
annat än ett undanröjande av de i grundlag befintliga hindren för kvinnas
anställande i vissa statstjänster samt att det följaktligen måste ankomma
på en blivande lagstiftning att för varje särskild grupp av tjänster undersöka
och pröva, huruvida kvinna bör, utöver vad redan skett, beredas
möjlighet att däri vinna anställning; och detta desto hellre, som det vid

KungL Majts Proposition Nr 241.

behandlingen av de omförmälda ändringarna i grundlagen givetvis icke
kunde ifrågakomma att närmare gå in på alla de mångfaldiga detaljspörsmål,
som uppenbarligen måste vid reformens närmare utformning yppas.
I följd av den allmänna utgångspunkt, som, enligt vad nämnts, valts för
frågans bedömande, har emellertid denna bragts i ett läge, som knappast
varit ägnat att främja en i allo lycklig lösning av de grannlaga och för
samhället betydelsefulla spörsmål, som sammanhänga med den ifrågavarande
reformens genomförande. Huru tilltalande en dylik generell lösning i
princip av den föreliggande frågan än kan förefalla, kan man dock vid ett
närmare studium av densamma icke undgå att finna, att på grund av berörda
generella ståndpunkttagande synpunkter, vilka vid ärendets behandling
krävt särskilt beaktande, undanskymts eller i allt fall icke fullt kommit
till sin rätt.

På sätt under den i ärendet verkställda utredningen, särskilt inom
Svea hovrätt, framhållits, lärer det nämligen vara obestridligt:, att vad som
vid den föreliggande frågans bedömande bör vara avgörande är statens eller
det allmännas intresse av ämbetsverksamhetens tillgodoseende på bästa
möjliga sätt. Hen förändring, som i senaste tid genomförts i fråga om
kvinnans ställning i privaträttsligt hänseende, kan lika litet som hennes
numera inträdda politiska likställighet med mannen rubba giltigheten härav.
Med den åskådning, som sålunda bör vara den ledande, kan det svårligen
vara förenligt att utan vidare uppställa den grundsatsen, att kvinna bör i
fråga om statstjänsten vara likställd med man, och därefter åtnöja sig med
att tillse, i vilka fall undantag på grund av särskilda skäl må vara oundgängligen
nödvändiga, samt i övrigt slå sig till ro med att utvecklingen
själv skall på bästa sätt reglera förhållandena. Än mindre lärer det vara
klokt eller tillrådligt att därvid helt och hållet frånse sådana faktorer i
fråga om olikheten mellan man och kvinna i psykisk läggning och utrustning,
som, enligt vad all livserfarenhet giver vid handen, uppenbarligen
som regel förefinnes, allenast därför, att dessas tillvaro icke på grund av
rent yttre, påtagliga förhållanden kunna konstateras på samma sätt som
t. ex. kvinnans underlägsenhet gentemot mannen i fråga om kroppskrafter.

Sluter man ögonen för dessa förhållanden, får reformen alltför lätt
karaktären av ett experiment, som måhända i vissa avseenden kan visa
sig vara ett missgrepp och lända till svårbotlig skada. Het kan med hänsyn
härtill starkt ifrågasättas, huruvida det icke varit lyckligare och bättre
att i huvudsak fortgå på den hos oss förut inslagna vägen och sålunda
endast successivt i mån av erfarenhet, sedan kvinnor, eventuellt även under

Kung1. Maj:ts Proposition Nr 241.

formen av vikariat eller efter dispens, beretts tillfälle att pröva sina krafter
å arbetsuppgifter, som kunna antagas vara för dem ägnade, för kvinnorna
öppna tillträde till statstjänster. Faran av ett bakslag hade i varje
fall med ett sådant tillvägagångssätt varit mindre. Och de värden, vilka såväl
tir den rena statsnyttans som nr allmänt social synpunkt äro förknippade
med den ifrågasätta reformen, äro alltför viktiga för att böra genom ett
ovarsamt framgående äventyras.

I det anförda ligger givetvis icke något som helst underkännande av
kvinnans begåvning eller psykiska utrustning överhuvud eller hennes likvärdighet
som personlighet med mannen. Men hennes allmänna läggning
och förutsättningar äro dock — och detta torde väl erkännas av flertalet,
även högt stående kvinnor -— i regel av i viss män annan art än mannens.
Och med hänsyn till nu föreliggande spörsmål kan detta icke gärna medföra
annat än att, i vad särskilt angår statslivet i dess mera krävande funktioner,
som genomgående fordra ett mera intensivt tankearbete eller mer
an \ an lig kiaft och uthållighet, kvinnan som regel därför lämpar sig mindre
\ al än mannen. Att undantag härvid kunna förefinnas, kan naturligtvis
icke förnekas. Men detta torde vid en klokt avvägd lagstiftning icke böra
föranleda uppställande av en allmän, schablonmässig likställighetsregel. Helt
visst kommer nämligen eu sådan att leda därtill, att en stor mängd unga
kvinnor lockas att söka sin utbildning och utkomst just inom statslivet
med dess utsikter till en under växlande förhållanden jämförelsevis tryggad
bärgning och, efter reformens genomförande, väsentligt ökade befordringsmöjligheter.
Särskilt i betraktande av de hos oss ännu gällande befordring
sprundor, vilka i allt fall inom vissa tjänsteområden torde utesluta hänsynstagande
till rena lämplighetssyupunkter, kan detta, på sätt ock i ett
flertal av de utav vederbörande ämbetsmyndigheter i ärendet avgivna yttranden
betonats, komma att medföra allvarliga olägenheter. Den härvidlag
fi am kastade invändningen, att det sålunda gällande befordringssystemet
icke utesluter, att män, som i själva verket mindre väl lämpa sig" för en
av dem eftersökt statstjänst, bliva föredragna framför medtävlare, som äro
bättre skickade för uppgiften men mindre meriterade, kan tydligen icke
åberopas såsom stöd för införande av den nu ifrågasatta likställighetsregeln.

Betänkligheter av ovan angiven art inställa sig icke minst i fråga om
den grupp av stats tjänster^ som nu närmast kommer i betraktande, eller
domarbefattningarna. Här föreligger nämligen tvivelsutan ett område, där
dylika betänkligheter mera än inom de flesta andra grenar av statsförvaltningen
göra sig gällande. Ett liknande betraktelsesätt har ock framträtt

KungL Maj-.ts Proposition Nr $41. Hö

i de yttranden, soin i iirendet avgivits av Göta hovrätt och hovrätten över
Skåne cell Blekinge. I. väsentliga delar har enahanda uppfattning ock
kommit till uttryck i Svea hovrätts utlåtande, om än hovrätten ansett sig
icke böra göra något direkt uttalande angående kvinnans lämplighet för
domarkallet överhuvud.

Frånsett nu berörda förhållanden, hava såväl inom Svea och Göta
hovrätter som ock inom processkommissionen framhållits vådan och olämpligheten
av att åt kvinnor, särskilt om de ännu befunne sig i yngre år,
anförtro ledningen av offentliga domstolsförhandlingar, där det städse gäller
att i förhållande till parter och tingsmenighet tillbörligen upprätthålla domstolens
och rättsskipningens auktoritet och därjämte ej sällan förekomma
mål av särskilt för en kvinna ömtålig eller motbjudande art. Ge av nämnda
myndigheter sålunda framförda skälen synas mig vara synnerligen vägande
och vid den föreliggande frågans bedömande icke kunna frånses. Detsamma
gäller oek de från samma håll framförda betänkligheterna mot eu
dylik anordning, som ligga i det bland den stora massan av befolkningen
tvivelsutan ännu rådande, säkerligen ganska djupt rotade föreställningssättet,
man må nu kalla detta en folkstämning eller en folkmening. Uppenbart
synes ock vara, att de uppgifter, som tillhöra en domare, satt att leda offentliga
rättsförhandlingar, i mångt och mycket äro ganska nära besläktade
med befattningar, i vilka ingår skyldighet att ansvara för eller biträda vid
upprätthållande av allmän ordning och säkerhet och vilka ju enligt förslaget
undantagits från dem, till vilka kvinnor skola äga behörighet.

På sätt under den verkställda utredningen upprepade gånger framhållits,
skulle säkerligen den åsyftade reformen erhålla särskilt stor betydelse
just å nu avhandlade område. Då den utbildning, som ligger i förvärvande
av tingsmeriter, är av synnerligt värde för vinnande av befordran
såväl å domarbanan som inom administrationen, kan det nämligen med
ganska stor säkerhet antagas, att, ifall domarbanan öppnas även för kvinnor,
dessa i ganska stort och växande antal komma att söka sig till domarkanslierna
för vinnande av dylika meriter. Och att härvidlag de förut
berörda, hos oss alltjämt gällande befordringsgrunderna komma att medföra
ganska betänkliga konsekvenser, är uppenbart.

Om jag i enlighet med ovan uttalade uppfattning redan på mera allmänna
grunder måste ställa mig betänksam gentemot den föreslagna reformen
i vad rör domarämbeten överhuvud, gäller detta, såsom av det nyss
antydda framgår, i särskilt hög grad i fråga om domarbefattningar, med
vilka äro förenade skyldighet att utöva ledning av offentliga rättsförhand -

Kungi. Maj:ts Proposition Nr 241.

lingar, eller således särskilt sådana, till vilka körer utövande av ordförandeskap
i allmän underrätt.

Frånkännes kvinna behörighet härtill, lärer av praktiska skäl detsamma
böra gälla även i fråga om övriga domarbefattningar i underrätt,
likasom ock, då någon tids utövande av domarämbete i underrätt som regel
utgör förutsättning för ledamotskap i överrätt, jämväl om innehavande av
sådant ämbete. Med hänsyn till de synnerligen stora krav på arbetsförmåga
och uthållighet, som dessa ämbeten ställa på sina innehavare, torde
det i själva verket ock ligga i sakens natur, att kvinnor icke gärna kunna
därtill ifrågakomma. Det större behov av tjänstledighet, som på grund av
deras ömtåligare konstitution antagligen för dem lcomme att inträda, skulle
säkerligen ock föranleda avsevärda organisatoriska svårigheter. Att dylika
svårigheter i särskilt hög grad skulle framträda i högsta instansens domstolar,
där möjlighet till vikariat icke förekommer, är uppenbart.

Skulle, på sätt förslaget innebär, även gifta kvinnor erhålla tillträde
till domarbefattningar, lcomme tydligen olägenheter av nyss antydd art att
än mera framträda.

Det anförda gäller huvudsakligen sådana domarbefattningar, för vilka
lagkunskap erfordras. Beträffande andra domarsysslor, exempelvis illiterata
rådmansbefattningar in. fl., ställer sig saken givetvis annorlunda; de uppgifter
inom vederbörande domstolar, som ankomma på innehavare av dylika
sysslor, äro uppenbarligen på grund av sakens natur icke desamma som
de, vilka tillhöra de förstnämnda befattningarna. Och avgörande betänkligheter
synas i allmänhet icke böra möta mot att bereda även kvinnor
tillträde till nämnda illiterata domarbefattningar eller uppdrag, i ''den mån
sådant eljest kan befinnas lämpligt eller påkallat. Särskilt gäller detta i
fråga om nämndemansuppdraget. Tilläventyrs blir det dock, på sätt inom
Svea hovrätt påpekats, i fråga om sådana uppdrag, beträffande vilka inskränkning
gäller i avseende å rätten att från uppdraget avgå, nödigt att
därutinnan stadga undantag för kvinna.

I detta sammanhang torde böra erinras, att till regeringsråd kunna
i viss utsträckning utnämnas även icke lagkunniga män. Av ovan antydda
skäl torde emellertid kvinna icke lämpligen böra beklädas med sådant
ämbete.

Vad särskilt angår ifrågakommande specialdomstolar, bör måhända erinras,
att i lagen om konsularjurisdiktion den 5 juni 1909 föreskrives, att konsularrätt
skall bestå av konsulardomare såsom ordförande jämte två av denne
utsedda, inom rättens jurisdiktionsområde'' bosatta män. Av internationella

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 241.

hänsyn torde undantag i fråga om kvinnas behörighet böra stadgas även
beträffande ledamotskap i konsularrätt. Från förordnande att vara konsulardomare
torde, enär sådan befattningshavare enligt lagen bär att utöva
polismyndighet, kvinna på grund av 2 § mom. 5 i den föreslagna behörighetslagen
vara helt utesluten.

Yad beträffar sådana andra statstjänster än domarbefattningar, vilka
kunna anses vara med remissen åsyftade, är särskilt att observera vattenrättssekreterarebefattningen.
Då vattenrättssekreterare är pliktig att vid
förfall för vattenrättsdomare inträda såsom vikarie för honom, följer därav,
att, om'' domarbefattningar, för vilka fordras särskild domarutbildning, undantagas
från kvinnas behörighetsområde, undantag bör göras även i fråga
om vattenrättssekr eter ar befattningen.

Även ansluter jag mig till den uppfattning, som av Svea hovrätt uttalats
i fråga om befattningen såsom utmätningsman, eu befattning, vilken
enligt gällande ntsökningslag torde få anses förbehållen män.

Vidkommande slutligen allmänna uppdrag av beskaffenhet att kunna
anses vara i remissen avsedda, har jag redan i viss omfattning därom
yttrat mig. Vad angår dylika uppdrag i övrigt, synes hinder icke böra
möta emot att, med de inskränkningar, som i förslaget innefattas, lämna
tillträde därtill även för kvinnor jämväl där sådant icke redan enligt gällande
lag är medgivet. I de fall — och dessa torde utgöra det stora
flertalet — där uppdragstagaren i lag betecknas såsom »förrättningsman»,
»god man» eller på annat liknande sätt, lärer redan nu gällande lag icke
kunna anses innefatta hinder i sådant avseende.

På grund av vad sålunda anförts hemställes, att i 2 § av förslaget
måtte införas bestämmelser om undantag beträffande dels sådana domarbefattningar,
för vilka erfordras lagkunskap, ävensom regeringsrådsämbete,
dels befattningar såsom ledamot i konsularrätt, vattenrättssekreterare och
utmätningsman.

Justitierådet Appelberg:

Ehuru jag i huvudsak delar den uppfattning i fråga om kvinnors tillträde
till statstjänst, som ligger till grund för det remitterade förslaget,
anser jag detsamma icke böra godtagas, såvitt därigenom medgivits behörighet
för kvinna» att vara ordförande i domstol, inför vilken offentlig
rättsförhandling äger rum, alltså i våra underrätter. Beträffande skälen
härför kan jag i det väsentliga hänvisa till vad av Svea hovrätt och processkommissionen
härutinnan anförts. Jag anser mig böra tillägga följande.

Kungl. May.ts Proposition Nr 241.

Därest frågan gällde endast, huruvida man borde tillåta kvinnor, som ville
ägna sig åt domarkallet såsom sin livsuppgift, att bestrida domarbefattning
av nu nämnd beskaffenhet, torde måhända kunna frånses från de betänkligheter,
som möta mot kvinnors användande i sådana befattningar. Man
kan nämligen vara tämligen säker om att kvinnor endast i sällsynta undantagsfall
komma att på allvar ägna sig åt domarbanan; och för dessa
fall har man anledning utgå från dels att endast den, som vet med sig
att bon har förutsättningar för att kunna fylla fordringarna på en domare,
söker sig in på banan och dels att en verklig prövning av vederbörandes
lämplighet kommer att föregå erhållandet av en sådan befattning. Då
man i vissa främmande stater lämnat kvinnor tillträde till domarplatser,
torde man där hava kunnat hänvisa till nu nämnda omständigheter. För
vårt lands vidkommande ställer sig saken annorlunda. Förordnande såsom
ordförande i häradsrätt ingår hos oss såsom ett led i den juridiska utbildningen
överhuvud. Man kan därför taga för givet att, om förevarande
förslag genomföres, ett ej ringa antal kvinnor komma att söka domarförordnande
för att därigenom förskaffa sig meriter för fortkomst inom
administrationen eller å advokatbanan. Och någon ingående prövning av
vederbörandes duglighet att bekläda domartjänst sker ej och kan svårligen
heller ske i clylika fall. Frågan får därför för Sveriges del ofantligt
mycket större betydelse än för andra länder, där tillträde för kvinnor till
domarbefattningar införts eller ifrågasatts, och betänkligheter möta här av
delvis annan art än de, som kunnat i dessa länder göras gällande. Så
länge nu berörda, enligt min mening, i och för sig otillfredsställande ordning
med avseende å domarförordnande hos oss råder — och härutinnan
torde någon ändring ej kunna komma på tal förrän i samband med den
planerade stora processreformen — synes det mig i alla händelser icke
böra ifrågakomma att medgiva kvinna behörighet att bestrida befattning
såsom ordförande i häradsrätt.

Förslaget till lag innefattande tillägg till vissa stadganden i

rättegångsbalken.

Justitierådet Ber glaf, regeringsrådet Ernberg och justitierådet Molin:

Förordad ändring i 2 § av det först behandlade förslaget skulle föranleda,
att det i förevarande förslag inbegripna tillägget beträffande stadgandet
i 13 kap. 4 § rättegångsbalken bortfölle.

Anses åter berörda ändring icke böra vidtagas, torde tillägget i

Kungl. Maf.ts Proposition Nr 241. »9

allt tall böra uttryckligen hänföras allenast till sista punkten i nämnda
lagrum.

För övrigt kan anmärkas, att redaktionen av första och tredje styckena
i vissa avseenden ej synes vara fullt exakt och därför torde tarva

någon omarbetning. ,

Justitierådet Appelberg instämde i vad lagrådets övriga ledamöter hemställt
beträffande jämkningar i förslagets avfattning.

Ur protokollet:

Erik Öländer.

Bihang till riksdagens protokoll 1922. 1 sand. 209 haft (Nr 241.) 12

Kungl. Maj. ts Proposition Nr 241.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsårenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
å Stockholms slott den 31 mars 1922.

Närvarande:

Statsråden Lindqvist, Thorsson, Olsson, Sandler, Svensson, Hansson,
Åkerman, Linders, Schlyter, Örne.

Efter gemensam beredning med cheferna för övriga departement anmäler
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Åkerman, lagrådets den
24 mars 1922 avgivna utlåtande över de till lagrådet den 10 i samma
månad remitterade förslag till lag innefattande bestämmelser angående
kvinnas behörighet att innehava statstjänst och annat allmänt uppdrag
samt till lag innefattande tillägg till vissa stadganden i rättegångsbalken.

Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden:

»De yttranden, som inom lagrådet avgivits beträffande förslaget till
lag innefattande bestämmelser angående kvinnas behörighet att innehava
statstjänst och annat allmänt uppdrag, torde icke beröra någon fråga, till
vilken jag icke redan vid remissen till lagrådet haft anledning angiva min
ställning. Vid sådant förhållande och då jag icke på grund av samma
yttranden finner mig kunna frånträda den ståndpunkt, jag härutinnan
intagit, lärer vidare uttalande från min sida nu icke vara erforderligt.

Förslaget till lag innefattande tillägg till vissa stadganden i rättegångsbalken
har med anledning av lagrådets yttrande i denna del underkastats
vissa jämkningar i redaktionellt hänseende.»

• Med åberopande av § 54 riksdagsordningen hemställer föredraganden,
att omförmälda förslag måtte genom proposition föreläggas riksdagen till
antagande.

Kungl. Maj:ts Proposition Nr 241.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Kungl.
Höghet Kronprinsen-Eegenten, att till riksdagen skall
avlåtas proposition av den lydelse, bilaga vid detta
protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Oskar Adelsohn.