Kungl. Maj.ts proposition nr 239 (Proposition 1947:239)

Kungl. Maj.ts proposition nr 239.

Sr 239.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående inrättande av
en arbetsmarknadsstyrelse samt förstatligande av den
offentliga arbetsförmedlingen m. m.; given Stockholms
slott den 25 april 1947.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över socialärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande statsrådet
hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Eije Mossberg.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å
Stockholms slott den 25 april 1947.

N ä rvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Gjöres, Danielson, Vougt, Zetterberg,
Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne, Kock.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anför statsrådet
Mossberg.

I årets statsverksproposition har Kungl. Maj:t, på min hemställan, under
femte huvudtiteln, punkterna 18—21, föreslagit riksdagen att, i avbidan
Bihang till riksdagens protokoll 1947. 1 samt. Nr 239.

2 Kungl. Maj.ts proposition nr 239.

på särskild proposition i ämnet, för budgetåret 1947/48 såsom förslagsanslag
beräkna

till Statens arbetsmarknadskommission m. m.: Avlöningar kronor 2 650 000

» » » » Omkostnader » 850 000

» Länsarbetsnämnderna och arbetsförmedlingsanstalter na:

Avlöningar ................................ » 9 500 000

» Länsarbetsnämnderna och arbetsförmedlingsanstalter na:

Omkostnader .............................. » 3 300 000

Jag anhåller nu att få upptaga hithörande spörsmål till fortsatt behandling.

Inledning.

Den 8 mars 1946 erhöll jag Kungl. Maj:ts bemyndigande att tillkalla högst
sju sakkunniga att inom socialdepartementet verkställa utredning rörande
ett centralt organ inom statsförvaltningen för handhavande av arbetsmarknadsfrågor.
Med stöd av detta bemyndigande tillkallades ledamoten av riksdagens
första kammare, dåvarande generaldirektören, numera landshövdingen
T. E. N. Bergquist, ledamoten av riksdagens andra kammare, ombudsmannen
P. H. Fagerholm, ledamoten av riksdagens första kammare, redaktören
A. K. Gillström, ombudsmannen E. G. Grahn, direktören B. Kugelberg,
ledamoten av riksdagens andra kammare, lantbrukaren G. Hj. Svensson
samt landshövdingen A. N. Thomson, tillika ordförande, att såsom sakkunniga
verkställa ifrågavarande utredning. De sakkunniga antogo benämningen
utredningen rörande ett centralt arbetsmarknadsorgan.

De sakkunniga — i det följande kallade utredningen — ha den 16 januari
1947 överlämnat betänkande rörande ett centralt arbetsmarknadsorgan (SOU
1947: 24).

över betänkandet ha till följd av remiss eller därförutan utlåtanden avgivits
av statens arbetsmarknadskommission — vilken vid sitt utlåtande fogat
yttranden från kommissionens sakkunniga i frågor rörande kvinnlig arbetskraft
och från kommissionens personalförening — socialstyrelsen, väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen, statskontoret, riksräkenskapsverket, allmänna lönenämnden,
statens sakrevision, skolöverstyrelsen, överstyrelsen för yrkesutbildning,
riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap, överbefälhavaren,
pensionsstyrelsen, statens utlänningskommisson, statens industrikommission,
statens livsmedelskommission, försvarets socialbyrå, överrevisorema vid statens
arbetsmarknadskommission, överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms,
Göteborgs och Bohus, Värmlands, Västmanlands samt Västemorrlands
län, socialvårdskommittén, kommittén för partiellt arbetsföra, den sakkunnige
för översyn av statens utlänningskommissions och statens flyktingsnämnds
verksamhet och organisation m. in., landsorganisationen i Sverige,
svenska arbetsgivareföreningen, tjänstemännens centralorganisation (TCO),
de erkända arbetslöshetskassornas samorganisation, civila statsförvaltningens
tjänstemannaförbund, Sveriges yngre akademikers centralorganisation —

Kungl. Maj.ts proposition nr 239.

vilken bifogat yttrande från Sveriges yngre juristers förening — statsverkens
ingenjörsförbund och svenska teknologföreningen.

I sitt yttrande har arbetsmarknadskommissionen framlagt anslagsäskanden
beträffande de delar av kommissionens personalorganisation, som icke beröras
av utredningens förslag, m. m. Utlåtanden häröver ha efter remiss avgivits
av statskontoret och allmänna lönenämnden.

Genom beslut den 26 januari 1945 uppdrog Kungl. Maj:t åt dåvarande
ordföranden i statens arbetsmarknadskommission, landshövdingen A. N.
Thomson och t. f. byråchefen i socialstyrelsen T. Jerneman att såsom sakkunniga
inom socialdepartementet biträda med utredning rörande de åtgärder,
som behövde vidtagas vid en överflyttning från socialstyrelsen till
arbetsmarknadskommissionen av ärenden rörande arbetslöshetsförsäkring,
samt att till Kungl. Maj :t inkomma med det förslag vartill utredningen kunde
föranleda. Tillika uppdrogs åt Thomson att såsom ordförande leda utredningsarbetet.
Sedan frågan om ett centralt statligt organ för handhavande av
arbetsmarknadsärenden enligt Kungl. Maj ds förenämnda beslut den 8 mars
1946 gjorts till föremål för särskild utredning, läto de sakkunniga det åt
dem anförtrodda utredningsarbetet vila i avbidan på det resultat, till vilket
den nytillsatta utredningen skulle komma. Efter det utredningen avgivit sitt
betänkande, ha nu ifrågavarande sakkunniga den 20 februari 1947 överlämnat
en promemoria rörande vissa frågor i samband med förläggning till en
nyinrättad arbetsmarknadsstyrelse av socialstyrelsens arbetsmarknadsbyrå.

Med stöd av Kungl. Maj:ts den 17 mars 1943 givna bemyndigande uppdrog
vidare chefen för finansdepartementet den 27 maj samma år åt statens arbetsmarknadskommission
att verkställa utredningar beträffande vissa arbetsmarknadsfrågor,
såsom arbetskraftens friställande, åtgärder för beredande av
sysselsättning, övriga hjälpåtgärder samt vissa arbetsmarknadsorganisatoriska
frågor. Till de senare hörde frågan om den offentliga arbetsförmedlingens
organisation under övergångstiden efter ett fredsslut. Den 21 september
1943 befriades arbetsmarknadskommissionen från utredningen av
sistnämnda spörsmål, vilken i stället uppdrogs åt särskilda sakkunniga, nämligen
landshövdingen A. N. Thomson, tillika ordförande, generaldirektören
K. J. Höjer, landsorganisationens ordförande A. Lindberg och svenska arbetsgivareföreningens
ordförande G. Söderlund. Sedan generaldirektören Höjer
på därom gjord framställning den 22 augusti 1945 entledigats såsom sakkunnig,
inträdde i hans ställe dåvarande generaldirektören, numera landshövdingen
T. E. N. Bergquist.

Åt dessa sakkunniga uppdrogs också genom beslut den 28 januari 1944 av
Kungl. Maj:t (socialdepartementet) att till övervägande upptaga frågan om
den offentliga arbetsförmedlingens organisation. Detta uppdrag hade tidigare
ålagts först (Kungl. Maj ds beslut den 3 december 1937) den dåvarande tillsynsmyndigheten
för den offentliga arbetsförmedlingen, socialstyrelsen, och
därefter — sedan statens arbetsmarknadskommission från och med den 20

Kungl. Maj.ts proposition nr 239.

maj 1940 tills vidare inträtt såsom chefsmyndighet för arbetsförmedlingen —
kommissionen (Kungl. Maj:ts beslut den 30 april 1942).

De sakkunniga, som antogo benämningen sakkunniga angående arbetsförmedlingens
organisation, funno sig med hänsyn till de båda uppdragens nära
samband med varandra böra behandla dem i ett sammanhang, och de hava
avgivit två den 13 juni 1946 dagtecknade hetänkanden i ämnet: Den offentliga
arbetsförmedlingen under krigsåren (SOU 1946: 44) och Den offentliga
arbetsförmedlingens framtida organisation, motiv och förslag (SOU 1946: 51).

Över betänkandet rörande den offentliga arbetsförmedlingens framtida
organisation ha utlåtanden avgivits av statens arbetsmarknadskommission
efter hörande av arbetsnämnden i Stockholm och samtliga länsarbetsnämnder,
socialstyrelsen, statskontoret, allmänna lönenämnden, överstyrelsen för
yrkesutbildning, kommerskollegium, överståthållarämbetet, samtliga länsstyrelser
efter hörande i den omfattning länsstyrelserna funne lämpligt av
kommuner inom länet, svenska landstingsförbundet, svenska stadsförbundet,
svenska landskommunernas förbund, stadsfullmäktige i Stockholm, Göteborg,
Malmö, Norrköping, Hälsingborg och Gävle, samtliga läns landstings
förvaltningsutskott, utom förvaltningsutskotten i Södermanlands län, Kalmar
läns södra landstingsområde, Gotlands, Värmlands, Örebro, Gävleborgs
och Västerbottens län, arbetsförmedlingstjänstemännens riksförbund, civilförvaltningens
personalförbund, landsorganisationen i Sverige, svenska arbetsgivareföreningen,
tjänstemännens centralorganisation (TCO), Sveriges industriförbund,
de erkända arbetslöshetskassornas samorganisation samt yrkeskvinnors
samarbetsförbund. Härjämte har Borlänge stads stadsfullmäktige
inkommit med en skrift i ärendet.

I det följande kommer jag att behandla först frågorna rörande organisationen
m. m. av ett centralt arbetsmarknadsorgan, därefter motsvarande
frågor rörande den offentliga arbetsförmedlingen och slutligen anslagsfrågorna.

I samband med organisationsfrågorna kommer jag att lämna summariska
redogörelser för innehållet i de förut angivna betänkandena och häröver avgivna
yttranden och får i övrigt hänvisa till handlingarna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

I. Den centrala organisationen.

Den nu rådande ordningen för central handläggning av
arbetsmarknadsfrågor och dess tillkomst.

Statens arbetsmarknadskommission och dess föregångare. Såsom centralt
organ för den statliga och statsunderstödda hjälpverksamheten vid arbetslöshet
fungerade åren 1914—1940 statens arbetslöshetskommission. Denna
kommission hade till en början enbart karaktären av ett utredande och rådgivande
organ men fick efter hand även administrativa uppgifter. År 1921
samlades i kommissionens hand ledningen av verksamheten enligt såväl
arbetslinjen som understödslinjen. År 1924 blev kommissionen även verkställande
organ för åtgärder enligt arbetslinjen, i det att de tidigare befintliga
verkställande organen då avskaffades. Även efter den i början av 1930-talet
företagna omläggningen av arbetslöshetspolitiken behöll arbetslöshetskommissionen,
ehuru med reducerade befogenheter i vissa hänseenden, sin ställning
som centralorgan för den arbetslöshetsbekämpande verksamheten.

Utbrottet av det senaste världskriget aktualiserade frågan om landets arbetskraftsförsörjning
under en tid av omfattande militär beredskap och
krigshushållning. Enligt bemyndigande tillkallade chefen för socialdepartementet
den 19 september 1939 en kommission, statens arbetsmarknadskommission,
med uppgift att följa förhållandena på den svenska arbetsmarknaden
såväl i fråga om uppkommande arbetslöshet som beträffande brist på
arbetskraft.

Den allmänna utvecklingen i början av år 1940 medförde, att en effektivisering
av organisationen för arbetsmarknadsreglerande åtgärder framstod
som nödvändig. I proposition den 17 april 1940 (nr 216) framlade Kungl.
Maj:t därför förslag härom, vilket godkändes av riksdagen. Den till följd
härav företagna omorganisationen innebar, att arbetsmarknadskommissionen
och arbetslöshetskommissionen sammanslogos med bibehållande av namnet
statens arbetsmarknadskommission. Den nya kommissionens huvuduppgift
skulle vara att närmast under Kungl. Maj:t genomföra den under då rådande
utomordentliga förhållanden erforderliga regleringen av arbetskraftens
användning. Kommissionen skulle vara riksarbetsstyrelse enligt lagen den 30
december 1939 (nr 934) om tjänsteplikt. Till kommissionen överfördes från
socialstyrelsen ärendena angående den offentliga arbetsförmedlingen, vilken
med tillämpning av Ijänstepliktsiagen för tiden från och med den 20 maj
1940 provisoriskt ställdes under statlig ledning. Härigenom samt genom inrättande
av en arbetsnämnd i Stockholm och länsarbetsnämnder i samtliga
län försågs kommissionen med eu lokal organisation.

Den nya arbetsmarknadskommissionen tillsattes den 7 maj 1940.

Kungl. Maj.ts proposition nr 239.

Under tiden härefter ha åtskilliga arbetsuppgifter, utöver de nyss angivna,
uppdragits åt kommissionen. De arbetsuppgifter, som för närvarande ankomma
på kommissionen, kunna uppdelas i följande huvudgrupper.

1) Ledningen av den offentliga arbetsförmedlingsverksamheten.

2) Uppgifter avseende hjälpverksamhet vid arbetslöshet.

3) Uppgifter betingade av brist på arbetskraft.

4) Uppgifter avseende dispositionen av arbetskraften under krig, mobilisering
eller förstärkt försvarsberedskap.

5) Insamling och bearbetning av viss statistik.

Rörande dessa huvudgrupper må här lämnas följande kortfattade översikt.

Ledningen av den offentliga arbetsförmedlingsverksamheten. Rörande den
offentliga arbetsförmedlingens organisation och arbetssätt torde jag få hänvisa
till den redogörelse, som lämnas i det följande vid behandlingen av
den lokala organisation. Här må endast omnämnas, att till arbetsförmedlingens
specialförmedling för ungdom är anknuten en omfattande yrkesvägledande
verksamhet samt att specialförmedlingen för partiellt arbetsföra icke
blott har att fullgöra arbetsberedande uppgifter utan även, i enlighet med
av Kungl. Maj:t den 25 maj 1945 och den 29 juni 1946 meddelade föreskrifter,
ombesörja i övrigt erforderlig verksamhet för att bereda under militärtjänstgöring
skadade utkomst genom eget arbete (arbetsvärd).

Uppgifter avseende hjälpverksamhet vid arbetslöshet. De grundläggande bestämmelserna
för ifrågavarande verksamhet ha meddelats i den s. k. hjälpkungörelsen
den 30 juni 1934 (nr 434). Ehuru denna kungörelse vid upprepade
tillfällen blivit föremål för ändring, ha i skilda sammanhang vidtagits
betydelsefulla ändringar i principerna för hjälpverksamhetens bedrivande,
vilka icke kommit till uttryck i kungörelsen. De hjälpformer, som för
närvarande faktiskt kunna anses ingå i hjälpsystemet, representera tre olika
linjer, nämligen dels arbetslinjen, dels understödslinjen, dels ock utbildningsoch
omskolningslinjen.

Beredskapsarbetena utgöra numera huvudformen för arbetslinjen.
De bedrivas på öppna marknadens löne- och arbetsvillkor och anordnas
såsom statliga eller statskommunala arbeten. Statligt beredskapsarbete
utföres i arbetsmarknadskommissionens eller annan statlig myndighets
(i flertalet fall väg- och vattenbyggnadsstyrelsens) regi eller av entreprenör,
som antagits av vederbörande myndighet. Statskommunalt beredskapsarbete
bedrives med statsbidrag i landstings eller primärkommuns regi eller av
entreprenör, som antagits av landstinget respektive kommunen. De statliga
beredskapsarbetena avse att utfylla sysselsättningsmöjligheterna vid de statskommunala
arbetena, vilka i första hand böra reserveras för familjeförsörjare
och äldre arbetslösa.

Beslut om igångsättande av statligt beredskapsarbete fattas av arbetsmarknadskommissionen,
som även beviljar statsbidrag till statskommunala arbeten.
Kommun, som hänvisar arbetslösa till statligt beredskapsarbete, har

Kungl Maj.ts proposition nr 239. 7

att till kommissionen inbetala viss ersättning per dag och man, s. k. dagavgift.

Statsko in munala reservarbeten äro, jämte de i det följande
omnämnda arkivarbetena, den enda form av reservarbeten, som numera
kan komma i fråga. De äro avsedda att komma till användning endast under
speciella förhållanden och enbart för sysselsättning av arbetslösa, som
på grund av ålder eller annan anledning icke utgöra fullgod arbetskraft.
Statsbidrag beviljas av arbetsmarknadskommissionen. Lönen utgår enligt
hjälpkungörelsens bestämmelser om reservarbetslön.

Antalet personer, som under senare år erhållit sysselsättning vid arbeten
av förenämnda slag, framgå av följande sammanställning.

	Antal	arbetslösa ^sysselsatta	vid
Medeltal	arbeten i arbets-	statliga	stats-	stats-
marknads-{ arbets-	beredskapsarbeten	kommunala	kommunala
	löshets-) kommis-	1 annan myndighets	beredskaps-	reserv-
	sionens regi	regi	arbeten	arbeten
1936 ......	...... 9 068	—	—	4 591
1937 ......	...... 4 212	—	—	2 089
1938 ......	....... 1951	663	599	1 308
1939 ......	...... 1511	1 392	804	840
1940 ......	...... 1 163	898	397	220
1941......	...... 2 800	1495	1 107	149
1942 ......	...... 2195	1074	1347	177
1943 ......	...... 1444	1066	813	134
1944 ......	...... 1690	2 231	1 246	169
1945 ......	...... 1370	2 105	1238	128
1946 ......	...... 1089	1283	758	—

Arkiv arbeten anordnas till hjälp för arbetslösa tekniker och kontorister
samt med dem jämställda. Arkivarbete kan anordnas som statligt
eller kommunalt arbete. Under år 1946 voro i medeltal 363 svenska arbetslösa
sysselsatta vid arkivarbeten, varav 290 vid statliga arkivarbeten och 73
vid statskommunala arbeten. Antalet vid dylika arbeten sysselsatta flyktingar,
vilket vintern 1946 var ca 1 300, uppgick vid utgången av december 1946
till 507.

Arbetslösa musiker, särskilt äldre, kunna vidare beredas sysselsättning
hos amatörorkestrar etc. (musikerhjälp).

De i det föregående behandlade hjälpfonnerna representera arbetslinjen.
Om det på grund av arbetslöshetsklientelets storlek eller sammansättning
visar sig omöjligt att i den utsträckning, som påkallas av hjälpbehovet, bereda
de arbetslösa .sysselsättning eller om tekniska hinder möta för omedelbart
igångsättande av arbeten, kan hjälp lämnas i form av kontantunderstöd
(d a g u n d e r s t ö d och hyreshjälp in. m.). Arbetsmarknadskommissionen
bestämmer i vilken omfattning kontantunderstöd med rätt till statsbidrag
får utges. Understödstagare är skyldig att regelbundet söka arbete
genom den offentliga arbetsförmedlingen.

Utbildnings- och omskolningsverksamheten är främst
avsedd för arbetslös ungdom. Den har numera ringa omfattning.

Kungl Maj.ts proposition nr 239.

Statsbidrag till kommuns kostnader för verksamhet av förut angivet
slag beviljas av arbetsmarknadskommissionen antingen som bidrag till visst
arbete eller som årskostnadsbidrag. Sistnämnda bidrag beviljas i princip på
sammanlagda beloppet av kommuns arbetslöshetskostnader.

Jämlikt Kungl. Maj ds beslut den 31 juli 1942 har arbetsmarknadskommissionen
övertagit den verksamhet avseende inköp av gatsten för
statens räkning, vilken tidigare bedrivits av statens steninköpskommitté.
Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen verkställer kommissionens beslut
rörande upphandling m. in.

Under de senaste åren har vid sidan om beredskapsarbetena möjlighet
funnits att anordna vissa vägarbeten i arbetslöshetsbekämpande syfte (de
s. k. 15-miljonersarbetena), till vilka särskilt anslag beviljats.
Arbetena utföras i väg- och vattenbyggnadsstyrelsens regi men arbetsmarknadskommissionen
och länsarbetsnämnderna besluta om igångsättande och
avbrytande av arbetena.

För att sätta arbetsmarknadsorganen i stånd att i god tid i förväg vidtaga
åtgärder vid arbetslöshet, har ordnats ett varselsystem. Detta bygger
på frivilligt av arbetsgivare avlämnade uppgifter rörande planerade permitteringar,
avskedanden m. m., vilka uppgifter vidarebefordras till arbetsmarknadskommissionen.

I maj 1945 övertog kommissionen investeringsutredningens arbete med
upprättande av en investeringsreserv. Genom beslut den 1 februari
och den 22 november 1946 har Kungl. Maj:t formellt uppdragit åt kommissionen
att i samråd med statssekreteraren i vederbörande statsdepartement
årligen upprätta och till Kungl. Maj:t inge förslag till reserv av statliga, kommunala
och statsunderstödda investeringsobjekt.

Till detaljplanering av kommunala och enskilda investeringsobjekt
ha anslag ställts till arbetsmarknadskommissionens förfogande. Kommissionen
har härjämte att ta vissa initiativ beträffande planeringsarbetet i övrigt,
vilket handhas av olika statliga myndigheter.

Arbetsmarknadskommissionen håller beredskapsförråd av arbetsmaskiner
och arbetsredskap in. m. för eu arbetsstyrka om ca 15 OOO man.
Vidare har kommissionen i sin tjänst en viss reserv av arbetsledare
för byggnads- och anläggningsarbeten.

Uppgifter betingade av brist på arbetskraft. Arbetsmarknadsorganens arbetsuppgifter
under krigsåren utgjordes till väsentlig del av åtgärder för att
tillgodose vissa för försvaret och folkförsörjningen viktiga näringsgrenars
behov av arbetskraft. De näringsområden, där svårigheter på grund av arbetskraftsbrist
främst framträdde, voro jordbruket, skogsbruket och den
för försvaret arbetande industrien. De vidtagna åtgärderna avsågo huvudsakligen
dels överflyttning av arbetskraft från näringsområden, där överskott av
arbetskraft förefanns, dels förhindrande av en avtappning av arbetskraft från
de ur arbetsmarknadssynpunkt kritiska näringsområdena, dels mobilisering
av outnyttjad reservarbetskraft och dels avpassning av de militära inkallelserna
så, att de viktigaste arbetskraftsbehoven kunde tillgodoses.

Kungl Maj.ts proposition nr 239.

Beträffande jordbruksområdet må nämnas, att vintern 1939—40 en särskild
organisation, de s. k. a r b e t s b 1 o c k en, upprättades för att rationellt
utnyttja och fördela tillgänglig arbetskraft samt maskin- och redskapspark.
Organisationen fick de följande åren ökad fasthet. Blockorganisationens centrala
ledning utövas av riksblockmyndigheten, bestående av representanter
för livsmedelskommissionen och arbetsmarknadskommissionen, vilka utses
av Kungl. Maj:t. Riksblockmyndiglietens kansli ingår i arbetsmarknadskommissionens
kansli.

Arbetsblockorganisationen har icke behövt träda i funktion tvångsvis. Frivilligt
ha dess befattningshavare dock utnyttjats i viss utsträckning.

Den enda av arbetskraftsbrist betingade reglering, som nu kvarstår, är
byggnadsregleringen. Sedan denna reglerings införande 1942—1943
har arbetsmarknadskommissionen varit centralmyndighet för densamma.

Sedan hösten 1945 har arbetsmarknadskommissionen en rådgivande verksamhet
i fråga om industriens lokalisering. För detta ändamål
förekommer regelbundet samarbete mellan kommissionen och industriens produktionsråd.

Uppgifter avseende dispositionen av arbetskraften ander krig, mobilisering
eller förstärkt försvarsberedskap. Från och med den 15 september 1940
överflyttades handläggningen av uppskovsärendena från rikskommissionen
för ekonomisk försvarsberedskap till arbetsmarknadskommissionen.
Under krigsåren infördes såsom komplettering av uppskovssystemet ett
system med anstånd med respektive hem permittering från militärtjänstgöring.
I anståndsärenden har arbetsmarknadskommissionen att avge
yttrande efter hörande av de lokala arbetsmarknadsorganen.

För erhållande av material för uttagning av olika personalkategorier, därest
tjänstepliktslagen skulle behöva tillämpas i större omfattning, och för
uppläggning av särskilda register, avsedda för uttagning av personal till olika
beredskapsuppgifter, företogos under krigsåren olika s. k. beredskapsmönstringar.
På grundval av mönstringsmaterialet ha länsarbetsnämnderna efter
föreskrifter av arbetsmarknadskommissionen upplagt olika register
(mönstringsregister). Vidare ha upplagts beredskapsregister över personer,
som uttagits för olika beredskapsuppgifter, samt företagsregister över vissa
företag inom industri och hantverk.

Med utnyttjande av de registreringar, som sålunda ägt rum, upprätta arbetsmarknadsorganen
planer för tillgodoseende av näringslivets med flera
behov av arbetskraft under krig.

Statistik. Inom arbetsmarknadskommissionen bearbetas bland annat statistik
rörande arbetsförmedlingsverksamheten, antalet arbetslösa inom fackföreningarna
och antalet hjälpsökande arbetslösa ävensom statistik rörande
byggnadsregleringen. Denna statistik publiceras tillsammans med viss inom
socialstyrelsen bearbetad statistik i Sociala meddelanden.

Socialstyrelsen. Alltsedan socialstyrelsen inrättades år 1913 har detta verk
hall att ta befattning med arbetsmarknadsfrågor. Redan vid styrelsens inrät -

Kungl Maj.ts proposition nr 239.

tande uppdrogs åt densamma att vara tillsynsmyndighet för den offentliga
arbetsförmedlingen. Såsom förut omnämnts, ha emellertid socialstyrelsens
uppgifter i denna del sedan år 1940 varit förlagda till arbetsmarknadskommissionen.

För närvarande är socialstyrelsen tillsynsmyndighet för de erkända arbetslöshetskassorna,
den privata arbetsförmedlingen och den sociala hemhjälpen.
Styrelsen har vidare att handlägga vissa ärenden rörande medling i arbetstvister
samt förenings- och förhandlingsrätt. Slutligen har socialstyrelsen att
insamla och bearbeta viss arbetsmarknaden berörande statistik, främst sysselsättningsstatistiken
och lönestatistiken.

Andra myndigheter. Även inom vissa andra myndigheter än de förut omnämnda
handläggas ärenden, som avse arbetsmarknaden. Sålunda kan nämnas,
att försvarets socialbyrå har att fullgöra uppgifter rörande rekrytering
av fast anställt manskap till försvarsväsendet samt beredande av civilanställning
åt avgånget sådant manskap. Byrån har vidare sedan år 1946 från arbetsmarknadskommissionen
övertagit uppgiften att vara tillsynsmyndighet
enligt familjebidragsförfattningama samt lånemyndighet enligt förordningen
om värnpliktslån. Överstyrelsen för yrkesutbildning anordnar numera i stället
för såsom tidigare arbetsmarknadskommissionen yrkesutbildningskurser
för arbetslösa. Vidare har väg- och vattenbyggnadsstyrelseni, såsom framgår
av det förut sagda, att driva vissa beredskapsarbeten.

För utförligare uppgifter i de ämnen som behandlats i det föregående
torde hänvisning få ske till betänkandet rörande ett centralt arbetsmarknadsorgan,
s. 7—58.

översikt av utredningens förslag.

Enligt det av utredningen framlagda förslaget skulle från och med den 1
juli 1947 inrättas en arbetsmarknadsstyrelse, vilken skulle överta samtliga
nu på statens arbetsmarknadskommission ankommande arbetsuppgifter samt
från socialstyrelsen tillsynen över de erkända arbetslöshetskassorna och den
privata arbetsförmedlingen. Styrelsen för verket skulle bestå av verkets generaldirektör
och överdirektör samt sju av Kungl. Maj:t utsedda ledamöter,
av vilka fem skulle företräda partsorganisationerna på arbetsmarknaden.
Särskilda ärendesgrupper skulle, i stället för att handläggas av denna styrelse,
kunna uppdragas åt delegationer med delvis annan sammansättning.
En sådan delegation, innefattande en majoritet av företrädare för de erkända
arbetslöshetskassorna, skulle inrättas för handläggningen av ärenden rörande
arbetslöshetsförsäkring.

Arbetsmarknadsstyrelsens kansliorganisation skulle enligt förslaget bestå
av en permanent del, inom vilken ordinarie och extra ordinarie befattningar
skulle inrättas enligt inom statsförvaltningen vanliga regler, samt en krisdel.

Kungl. Maj.ts proposition nr 239.

Den permanenta delen av verket skulle bestå av sju byråer, nämligen två
arbetsförmedlingsbyråer, en försäkringsbyrå, en social byrå, en teknisk byrå,
en försvarsbyrå och en kanslibyrå. Försäkringsbyrån motsvarar socialstyrelsens
nuvarande arbetsmarknadsbyrå, vilken skulle överflyttas till arbetsmarknadsstyrelsen.

Utredningen har härjämte framlagt vissa förslag rörande övergångsförmåner
för personal hos arbetsmarknadskommissionen, rörande medelsförvaltning
och revision m. m.

Inrättande av en arbetsmarknadsstyrelse samt dess
verksamhetsområde m. in.

Utredningen.

Utredningen har erinrat om den utveckling, som under senare tid ägt rum
i fråga om arbetsmarknadspolitiken, en utveckling, som utredningen sammanfattar
under beteckningen arbetsmarknadspolitikens aktivisering. Härom
har utredningen i huvuddrag anfört följande.

De åtgärder från samhällets sida, som intill senare tid varit gängse på
arbetsmarknadsområdet, kunna — även när de varit mycket omfattande och
krävt stora kostnader — i viss mening karakteriseras som passiva. Detta
gäller såväl samhällets åtgärder för att befordra omsättningen på marknaden,
d. v. s. arbetsförmedlingen, som åtgärderna för att möta svårare rubbningar,
d. v. s. hjälpåtgärderna vid arbetslöshet. I nu nämnda hänseenden
håller en ny ordning på att arbeta sig fram. Denna utveckling är redan på
god väg och framförallt måste den hållas i sikte vid planläggningen av framtidens
organisation på området. Tendensen kan i korthet angivas så, att man
i båda de nu nämnda hänseendena — förmedlingsverksamheten och hjälpåtgärderna
— icke nöjer sig med att vänta på utvecklingen utan söker komma
den ett stycke i förväg och — i den mån det nu är möjligt — påverka
den.

Som grund för eu sådan mera aktiv arbetsmarknadspolitik söker man erhålla
en kartläggning av olika geografiska områdens ekonomiska och demografiska
struktur. På denna grund bygger man åtgärder av olika slag, på
kortare eller längre sikt. Bland dessa åtgärder kan nämnas en kunskapande
verksamhet för att i förväg få kännedom om större förändringar på marknaden.
Vidare vill man finna former för att direkt påverka den utveckling,
som kan skönjas, t. ex. genom statsbeställningar eller subventioner, genom
vägledning rörande industriens lokalisering, genom rese-, flyttnings- och familjebidrag
till arbetssökande, genom yrkesvägledning samt genom särskilda
åtgärder för partiellt arbetsföra.

Utredningen har härefter erinrat, att arbetsmarknadskommissionen år
1940 organiserades främst med tanke på de krav, som de av kriget betingade
utomordentliga förhållandena kunde befaras komma att ställa. I belysningen
av den förut nämnda utvecklingen framstode emellertid de riktlinjer, som
följdes vid sammanförande hos kommissionen av arbetsuppgifter från olika
håll, i det väsentliga såsom hållbara även för framliden. Kärnan i ett centralt
arbetsmarknadsorgans verksamhet måste vara ledningen av den offentliga
arbetsförmedlingen såsom samhällets främsta organ för utjämning av utbud

Kuncjl. Maj.ts proposition nr 239.

av och efterfrågan på arbetskraft. Till denna kärna borde ansluta sig ledningen
av de särskilda arbetsmarknadspolitiska åtgärder, som betingas å ena sidan
av överflöd på arbetskraft och å andra sidan av brist på arbetskraft.

Då utredningen redan med hänsyn till arbetsmarknadsuppgiftemas omfattning
funnit det uteslutet att uppgiften att vara centralt arbetsmarknadsorgan
uppdrages åt något annat verk — i vilket fall endast socialstyrelsen skulle
kunna komma i fråga — har utredningen föreslagit inrättande av ett fristående
verk, arbetsmarknadsstyrelsen, med uppgift att vara centralt arbetsmarknadsorgan.

Utredningen har föreslagit, att arbetsmarknadsstyrelsens verksamhetsområde
skall innefatta samtliga de arbetsuppgifter, som nu tillkomma statens
arbetsmarknadskommission, ävensom vissa nu av socialstyrelsen handhavda
uppgifter. Till en början behandlar utredningen förstnämnda grupp av verksamhetsuppgifter.

Såsom förut nämnts måste enligt utredningens mening det centrala i arbetsmarknadsstyrelsens
åligganden vara ledningen av den offentliga arbetsförmedlingens
verksamhet. Utredningen har utgått ifrån att det av sakkunniga
angående arbetsförmedlingens organisation framlagda förslaget rörande
arbetsförmedlingens framtida organisation blir åtminstone i sina väsentliga
delar genomfört. Härigenom är.o, anför utredningen, det centrala arbetsmarknadsorganets
uppgifter till stor del givna.

Utredningen har särskilt uttalat sig rörande två avsnitt av arbetsförmedlingsorganens
verksamhet, nämligen den verksamhet, som berör de partiellt
arbetsföra, och yrkesvägledningen. Härom har utredningen
anfört följande.

Beträffande de partiellt arbetsföra erinras om att den särskilda kommittén
för frågor rörande nämnda klientel föreslagit, att arbetsmarknadsorganen
icke blott — i utbyggd omfattning — skola ha hand om den verksamhet för
arbetsberedning, som nu ombesörjes av dessa organ, utan även ta befattning
med den övriga arbetsvårdsverksamhet, som enligt kommittén bör organiseras
för de partiellt arbetsföra och som skall omfatta bl. a. medicinsk behandling
i form av sysselsättnings- och arbetsterapi, yrkesvägledning, arbetsprövning
samt yrkesutbildning och arbetsträning. Arbetsmarknadskommissionen
skall eniigt förslaget leda och utöva tillsyn över arbetsvärden. Utredningen
finner för sin del kommitténs tankegång att arbetsvårdsverksamlieten bör organiseras
med utgångspunkt från dess viktigaste del, den arbetsförmedlande
verksamheten, riktig. Arbetsvårdsverksamheten faller utan tvivel inom ramen
för den aktiviserade arbetsmarknadspolitiken. Det synes också sannolikt, att
både den lokala och den centrala organisationen för ifrågavarande uppgift
bör byggas ut. Då kommittén ännu ej närmare utformat innehållet i nämnda
arbetsvårdsverksamhet, finner sig utredningen dock icke kunna lägga den av
kommittén framlagda organisationsplanen till grund för sitt förslag i denna
del utan föreslår tills vidare i stort sett bibehållande av den nuvarande organisationen.

Verksamheten för yrkesvägledning är nu organisatoriskt sammankopplad
med arbetsförmedlingens specialförmedling för ungdom. En anknytning till
skolöverstyrelsen och möjligen även till överstyrelsen för yrkesutbildning kan

Kungl Maj.ts proposition nr 239.

emellertid diskuteras. Utredningen finner för sin del, att sambandet mellan
yrkesvägledningen och ungdomsförmedlingens verksamhet är så starkt, att de
båda verksamhetsgrenarna icke böra skiljas åt. Då ungdomsförmedlingen
enligt utredningens mening icke kan utbrytas ur arbetsförmedlingen
i övrigt, kommer utredningen till den slutsatsen, att yrkesvägledningen
bör centralt handhas av arbetsmarknadsstyrelsen. Utredningen har
utformat sitt förslag i enlighet härmed. Uppenbart är emellertid, att
yrkesvägledningen även måste organisatoriskt anknytas till de centrala skolmyndigheterna.
Då det pågående utredningsarbetet på skolväsendets område
möjiigen kan komma att mera avsevärt ändra förutsättningarna i fråga om
sambandet mellan yrkesvägledning och skolväsende, föreslår utredningen en
sådan utformning av organisationen, att möjligheten till en ändring av densamma
hålles öppen.

På arbetsmarknadsstyrelsen bör enligt förslaget i princip ankomma ledningen
under Kungl. Maj :t av de särskilda statliga åtgärderna till förhindrande
av arbetslöshet eller mildrande av dess verkningar. Det borde åligga arbetsmarknadsstyrelsen
att hålla sig noggrant underrättad om utvecklingen på
arbetsmarknaden och att vidta eller föreslå de åtgärder, som anses erforderliga
i arbetslöshetssituationer. Detta innebure bland annat, att styrelsen skulle
pröva enligt vilken linje samhällets ingripande i det särskilda fallet borde
äga rum, alltså om arbeten skulle anordnas, om kontantunderstöd skulle utbetalas
o. s. v.

Vad gäller arbetslinjen kan enligt utredningens mening ingen tvekan råda
om att arbetsmarknadsstyrelsen skall ha hand om ledningen av det förberedelsearbete,
som består i utväljandet av en investeringsreserv och planeringen
för genomförande av de i reserven ingående arbetsföretagen. Vidare borde å
styrelsen ankomma att föreslå, vilka arbeten som skulle sättas i gång i en
förhandenvarande situation. Härjämte borde styrelsen ha hand om frågor rörande
hänvisning av arbetslösa till arbeten.

Utredningen har ansett det mindre klart, i vilken utsträckning arbetsmarknadsstyrelsen
bör medverka vid bedrivandet av arbeten,
som sättas i gång av arbetsmarknadspolitiska skäl.
Härom bär utredningen till en början anfört följande.

Först må erinras om att arbetslöshetskommissionen drev huvuddelen av
reservarbetena i egen regi (så länge arbetsdirelctionerna funnos genom dessa).
Beträffande de statliga beredskapsarbetena har under senare tid i stort sett
tillämpats den principen, att arbetsmarknadskommissionen drivit arbeten i
den omfattning, som ansetts erforderlig för upprätthållande av kommissionens
byggande organisation, medan övriga arbeten drivits av andra verk,
främst väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Det synes klart, alt därest en omfattande arbetslöshet skulle uppträda och
som följd därav investeringsreservens arbeten i större utsträckning sättas i
verket, arbetena i stort sett skola drivas av de statliga verk, inom vilkas verksamhetsområde
arbetena falla, eller också av kommuner eller enskilda. I investeringsreserven
upptagas ju de arbeten, som under normala förhållanden
beräknas komma till utförande inom de närmaste 2—3 åren. Tillgripes investeringsreserven
vid arbetslöshet, innebär detta endast, alt arbetena utföras något
tidigare än eljest skulle blivit förhållandet. Det synes då uppenbart, att
arbetena i den mån så är möjligt skola utföras under samma former, som

14 Kungl Maj ds proposition nr 239.

skulle ha kommit till användning vid ett normalt fullföljande av investeringsverksamheten.

Såväl statliga myndigheter som kommuner anlita under normala förhållanden
i stor utsträckning enskilda entreprenörer för sina arbeten. Någon anledning
att frångå detta förfarande torde icke föreligga när det gäller utförande
av arbeten tillhörande investeringsreserven. Investeringsutredningen har för
sin del förutsatt, att entreprenadfirmomas organisation skall tagas i anspråk
innan någon utbyggnad av den statliga byggnadsorganisationen företages
(SOU 1944: 12, s. 33). Visserligen erbjuda sig särskilda svårigheter när det
gäller att utföra arbetslöshetsbekämpande arbeten genom entreprenör, i det
att syftet med arbetenas igångsättande förutsätter, att arbetena skola kunna
avbrytas, då arbetslöshetssituationen icke längre påkallar deras drivande, att
de skola drivas med hänvisad arbetskraft även om denna icke är yrkeskunnig
eller eljest icke av sådan beskaffenhet, som arbetsgivaren önskar etc. Anförda
omständigheter medföra, att man måste räkna med dyrare kostnader än
vid entreprenadarbeten under normala förhållanden. Erfarenheten bland annat
från vissa beredskapsarbeten, som av arbetsmarknadskommissionen utlämnats
på entreprenad, visa dock, att det är möjligt att träffa sådana anordningar,
att entreprenadsystemet kan komma till användning vid arbetslöshetsbekämpande
arbeten. Särskilda bestämmelser, som avse att reglera
ifrågavarande spörsmål, föreligga utarbetade för beredskapsarbeten inom
väg- och vattenbyggnadsfacket.

o Beträffande den huvuddel av investeringsarbeten under arbetslöshet, som
sålunda kommer till utförande genom de reguljärt byggande verken, kommuner
eller enskilda, måste det ankomma på arbetsmarknadsstyrelsen dels
att utöva viss kontroll och dels att företräda de sociala synpunkterna. Företrädandet
av sistnämnda synpunkter innefattar bland annat, att styrelsen
skall ta initiativ till arbetenas igångsättande och nedläggande, meddela föreskrifter
rörande hänvisning av arbetskraft, angående eventuella särskilda av
sociala skäl betingade förmåner för arbetarna in. in. Detta förutsätter en nära
kontakt med de byggande organen, inspektion från arbetsmarknadsstyrelsens
sida o. s. v.

Den byggande verksamhet, som det kan ifrågasättas alt uppdra åt arbetsmarknadsstyrelsen,
är den verksamhet, som erfordras för att möta mera tillfälliga
ökningar av arbetslösheten inom visst mera begränsat yrkesområde
eller geografiskt område. En given följd av att ett sådant uppdrag lämnas
styrelsen måste emellertid bli, att styrelsen även under tider med ringa arbetslöshet
alltid skall ha hand om arbeten i sådan omfattning, att minimiorganisationen
är fullt sysselsatt. För att organisationen skall kunna sysselsätta
kvalificerad personal och för att den skall vara i stånd att vid ökning av arbetslösheten
svälla ut måste den ha eu viss minimiomfattning.

Erfarenheten torde få anses ha utvisat, att ett centralt arbetsmarknadsorgan
med byggande funktion i nu angiven utsträckning — vilket motsvarar
nuvarande organisation inom arbetsmarknadskommissionen — utgör ett smidigt
instrument för bemästrande av mindre kriser. Den omständigheten att
beslutanderätten i fråga om igångsättande och nedläggande av arbeten samt
drivandet av dessa tillkommer den myndighet, som har att bevaka arbetsmarknadens
utveckling och ta initiativet till hjälpåtgärder, ger otvivelaktigt
den bästa möjliga garantien för ett snabbt och icke överdrivet formbundet
handlande. En organisation, som bygger på samarbete mellan olika centrala
myndigheter, kan — även om den bästa ömsesidiga samarbetsvilja råder —
icke bli lika effektiv som en organisation, där ärendena handläggas inom
samma verk. Tidsförlust och tyngande former torde icke helt kunna undvikas,
när ärendena skola behandlas inom olika verk. Det är också troligt, att

Kungl Maj:ts proposition nr 239.

ett organ, som är särskilt organiserat med tanke på att möta hastigt påkommande
kriser, har lättare att bemästra de svårigheter, som följa med en utsvällning
av verksamheten, än ett organ, som till huvuduppgift har att besörja
normala, föga fluktuerande arbetsuppgifter. Av särskilt värde i krissituationer
är under nuvarande förhållanden den erfarenhet, som samlats hos
arbetsmarknadskommissionens tekniska byrå under dess sysslande med ärenden
rörande reserv- och beredskapsarbeten.

Härtill kommer, att vissa arbetsobjekt icke ha någon företrädare bland de
statliga byggande verken och icke heller lämpligen kunna byggas av kommunala
organ (mindre kommuner ha ju vanligen icke egen byggande^ organisation).
Skola sådana arbetsobjekt komma till utförande, är man sålunda
hänvisad till entreprenadförfarande. Det torde emellertid få anses i hög grad
önskvärt, att staten har möjligheten att, om entreprenadavtal icke kan träffas
på fördelaktiga villkor, utföra även dylika arbeten i egen regi.

Slutligen kan anföras, att den tekniska personal, som under alla förhållanden
torde erfordras hos arbetsmarknadsstyrelsen, får bättre möjligheter att
följa den tekniska utvecklingen om styrelsen driver arbeten i egen regi.

Mot den nu behandlade organisationsformen kan främst invändas, att densamma
kan innebära en onödig dubbelorganisation. Gränsdragningen mot de
reguljärt byggande verken, främst väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, blir
oklar. Om arbetslösheten under en längre tidsperiod blir liten är det icke säkert,
att beredskapsarbeten behöva anordnas i sådan omfattning, att de medföra
ett rationellt utnyttjande av den kvalificerade tekniska personalen. Det
kan vidare befaras, att arbetsmarknadsstyrelsens byggande organisation blir
mindre skickad än de reguljärt byggande organen, som ha större kontinuerlig
verksamhet, att vid behov svälla ut och åtaga sig arbeten i större utsträckning.
Då, såsom förut framhållits, huvuddelen av arbetena vid en större arbetslöshetskris
böra utföras i samma ordning, som om arbetena kommit till
utförande vid normal tidpunkt, måste även de reguljärt byggande verken —
främst väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, inom vars område huvuddelen av
anläggningsarbetena i investeringsreserven faller — organiseras så att en relativt
snabb utsvällning av verksamheten vid behov blir möjlig.

Vid övervägande av nu anförda skäl för och emot att arbetsmarknadsstyrelsen
organiseras för att driva arbetsföretag i egen regi har utredningen kommit
till den uppfattningen, att skälen för nämnda organisationsform överväga.
Utredningen finner det sålunda icke tillrådligt att avskaffa arbetsmarknadskommissionens
nuvarande organisation för detta ändamål. Utredningen
finner det emellertid angeläget, att organisationen erhåller en begränsad omfattning
och utformas så att densamma kan nedbringas och upphöra, om
utvecklingen skulle föranleda därtill.

Då utredningen sålunda räknar med att arbetsmarknadsstyrelsen skall vara
ett byggande verk, synes det utredningen naturligt, att styrelsen — på samma
sätt som arbetsmarknadskommissionen under nuvarande förhållanden — utnyttjas
för hållande av beredskapslager av arbetsmaskiner och arbetsredskap
m. m. för anläggningsarbeten.

Beträffande arbetslöshetshjälp enligt understödslinjen har utredningen
hänvisat till de förslag i ämnet, som socialvårdskommittén torde komma att
framlägga. Något definitivt förslag rörande organisationen i denna del har
utredningen därför icke ansett sig kunna framlägga. Tillsvidare bör enligt
utredningen den nuvarande organisationen bestå.

Kungl. Maj.ts proposition nr 239.

Utredningen har i detta sammanhang ytterligare anfört följande.

Det må anmärkas, att om de särskilda kontantunderstöden till oförvållat
arbetslösa såsom ett resultat av socialvårdskommitténs förslag komma att avskaffas
och ersättas av den av kommittén föreslagna allmänna socialhjälpen
under central ledning av socialstyrelsen, detta kommer att innebära ett avsteg
från en princip, som tidigare tillmätts stor vikt. Det har nämligen ansetts
angeläget, att samma myndighet har ledningen av arbetslöshetshjälpen såväl
enligt arbetslinjen som enligt understödslinjen. Nämnda omläggning skulle
innebära, att arbetsmarknadsstyrelsen skulle bli centralmyndighet för åtgärder
enligt arbetslinjen och socialstyrelsen för åtgärder enligt understödslinjen.
Då något förslag från socialvårdskommittén ännu icke föreligger beträffande
förevarande område, finner sig utredningen emellertid icke böra ingå
på något närmare övervägande rörande konsekvenserna av en dylik anordning.

Även ledningen av de sambällsåtgärder, som betingas av brist på arbetskraft,
bör enligt förslaget i princip handhas av arbetsmarknadsstyrelsen. Den
enda av de under krigsåren införda regleringarna av denna art som nu består
är, anför utredningen, byggnadsregleringen. Åt särskilda sakkunniga har
uppdragits att utreda frågan om eventuellt ersättande av även denna reglering
med andra åtgärder för säsongutjämning inom byggnadsfacket. Därest
byggnadsregleringen består, då arbetsmarknadsstyrelsen träder i verksamhet,
bör styrelsen enligt förslaget vara centralmyndighet för densamma.

På arbetsmarknadsstyrelsen bör enligt förslaget vidare ankomma att ge
vägledning i fråga om industrilokalisering.

Arbetsmarknadsstyrelsen bör enligt utredningens mening handha de planläggningsuppgifter,
som avse arbetsmarknaden vid krig, krigsfara eller andra
utomordentliga förhållanden. Detta innebär, att nämnda organ skulle ombesörja
den nu på arbetsmarknadskommissionen ankommande handläggningen
av ärenden rörande uppskov och anstånd (hempermittering) samt planläggning
för tillämpning av tjänsteplikt och annan planläggning för att tillgodose
behovet av arbetskraft inom näringsgrenar av särskild betydelse för
försvaret och folkförsörjningen. Arbetsmarknadsstyrelsen borde vara riksarbetsstyrelse
enligt tjänstepliktslagen.

I den mån arbetsblockorganisationen finnes böra upprätthållas under fredstid,
borde ledningen av planläggningsarbetet tillkomma arbetsmarknadsstyrelsen.
Denna borde alltså träda i riksblockmyndighetens ställe som centralorgan
för blockorganisationen.

Utredningen har härefter behandlat frågan om gränsdragningen mellan
arbetsmarknadsstyrelsen och socialstyrelsen. Utredningen föreslår, att till arbetsmarknadsstyrelsen
överflyttas de nu å socialstyrelsens arbetsmarknadsbyrå
handlagda ärendena rörande tillsynen över den privata
arbetsförmedlingen och de erkända arbetslöshetskassorna.
Härom har utredningen anfört följande.

Skälet för att överföra ärendena rörande den privata arbetsförmedlingen
är, att arbetsmarknadsstyrelsen otvivelaktigt kommer att vara den i fråga om

Kungl. Maj.ts proposition nr 239.

arbetsförmedling mest sakkunniga myndigheten. Det skulle möjligen kunna
invändas, att den myndighet, som har ledningen av den offentliga arbetsförmedlingens
verksamhet, icke är lämplig såsom tillsynsmyndighet för den privata
arbetsförmedlingen på grund av att ett konkurrensförhållande existerar
mellan de håda formerna av arbetsförmedling. Utredningen anser dock, alt
risken för att den offentliga arbetsförmedlingens centralmyndighet skall brista
i oväld vid utövande av sin uppgift såsom tillsynsmyndighet icke kan tillmätas
betydelse. Utredningen vill hänvisa till att socialstyrelsen till år 1940
var tillsynsmyndighet för båda formerna av arbetsförmedling.

Såvitt angår arbetslöshetsförsäkringen är det uppenbart, att arbetslöshetskassornas
och arbetsförmedlingens verksamhet måste samordnas. Arbetsförmedlingens
effektivitet bestämmer i viss mån den omfattning, vari försäkringen
utnyttjas. Arbetsförmedlingsorganen måste tillämpa de för försäkringen
gällande reglerna beträffande de försäkrades skyldighet att anta erbjudet
arbete respektive rätt att vägra anta arbete, som icke fyller vissa krav. De avgöranden,
som försäkringens tillsynsmyndighet träffar i de s. k. arbetsvägransfallen,
innefatta sålunda prejudikat såväl för kassorna som för arbetsförmedlingsorganen.
Det är nödvändigt för arbetsmarknadsstyrelsen såsom
centralorgan för åtgärder enligt arbetslinjen att noga följa försäkringens utnyttjande
för att kunna ingripa genom anordnande av arbetsföretag där så
erfordras. Det synes vara till avsevärd fördel för samordningen i ifrågavarande
hänseenden, om samma myndighet är chefsmyndighet för arbetsförmedlingen
och för åtgärder enligt arbetslinjen samt tillsynsmyndighet för arbetslöshetsförsäkringen.

Mot ett dylikt sammanförande av befogenheterna hos arbetsmarknadsstyrelsen
kan på samma sätt som beträffande den privata arbetsförmedlingen
möjligen göras den invändningen, att arbetsförmedlingens chefsmyndighet
kan befaras visa sig partisk vid behandling av arbetsvägransfall och andra
frågor rörande försäkringen, där en motsättning kan förefinnas mellan arbetsförmedlingsorganen
och försäkringens organ. Arbetsmarknadsstyrelsen
skulle sålunda kunna förväntas vara mindre benägen att träffa avgöranden,
som innebära en desavuering av arbetsförmedlingsorganen. Utredningen finner
icke heller denna invändning bärande. Liksom beträffande den privata
arbetsförmedlingen kan hänvisas till att socialstyrelsen tidigare handhaft tillsynen
både över arbetsförmedlingen och arbetslöshetsförsäkringen, varvid
ärendena till yttermera visso handlagts på samma byrå. Någon olägenhet av
antytt slag synes icke ha framträtt under nämnda tid. Vidare föreslår utredningen
i det följande, att arbetsmarknadsstyrelsen vid handläggningen av
ärenden rörande arbetslöshetsförsäkringen skall ha särskild sammansättning,
vilken innebär viss garanti för att försäkringens synpunkter bli behörigen tillgodosedda.

Någon ytterligare överflyttning av ärenden från socialstyrelsen till arbetsmarknadsstyrelsen
föreslår utredningen icke. Utredningen har dock ansett
vissa skäl tala för att även andra ärendesgrupper borde överföras.

Utredningen har sålunda övervägt, huruvida uppgiften att vara tillsynsmyndighet
för den sociala hemhjälpsverksa in heten borde
överföras från socialstyrelsen till arbetsmarknadsstyrelsen. Med hänsyn till
den sociala hemhjälpsverksamhetens karaktär och till att i kommun- och
länsinstanserna uppbyggts en särskild organisation för densamma, har utredningen
dock icke ansett sig böra föreslå någon ändring av den centrala organisationen
i förevarande hänseende.

Bihantj till riksdagens protokoll 19i7. i samt. AV 239. -

Kungi. Maj:ts proposition nr 239.

Vidare har utredningen omnämnt de nu å socialstyrelsens förlikningsmannaexpedition
handlagda ärendena rörande förhållandet mellan arbetsgivare
och arbetare (föreningsrätt, förhandlingsväsen, arbetsavtal
m. m.). Utredningen har härom anfört, att det då ett permanent centralorgan
för arbetsmarknadsfrågor upprättas kunde synas naturligt, att även
uppgifter av ifrågavarande slag förlädes till detta verk. Utredningen åberopar
emellertid, att enligt en allmän uppfattning bland de berörda parterna det
nuvarande förlikningsmannaväsendet är i behov av förstärkning och erinrar
om att frågan härom upptagits av 1945 års riksdag, vilken hemställt om utredning
i ämnet. I avbidan på den begärda omprövningen av förlikningsmannaväsendets
organisation, vilken utredningen finner synnerligen angelägen,
anser utredningen någon förändring i nuvarande centrala organisation
på förevarande område icke böra vidtagas.

Utredningen har även upptagit frågan om en eventuell överflyttning till arbetsmarknadsstyrelsen
av den arbetsmarknaden avseende statistik, vilken
nu bearbetas inom socialstyrelsen. Vissa fördelar skulle, anför utredningen,
otvivelaktigt vara förenade med att hos arbetsmarknadsstyrelsen sammanföra
all arbetsmarknadsstatistik. Ej heller i detta hänseende finnas emellertid
enligt utredningens mening ännu förutsättningar för ett mera definitivt
ställningstagande. Såväl frågan om organisationen av det statistiska arbetet
inom statsförvaltningen i stort som frågan om den framtida utformningen av
arbetsmarknadsstatistiken i dess helhet syntes vara i behov av omprövning
i särskild ordning. Innan en sådan omprövning kommit till stånd, borde någon
överflyttning av statistik från socialstyrelsen till arbetsmarknadsstyrelsen
icke äga rum, särskilt som en överflyttning skulle kunna innebära ganska
vittgående förändringar i socialstyrelsens organisation.

Vad angår försvarets socialbyrås ställning och uppgifter finner utredningen
icke anledning föreslå någon ändring.

Utredningen har i förevarande sammanhang berört frågan om arbetsmarknadsstyrelsens
ställning i förhållande till Kungl. Maj:t. Härvid har utredningen
erinrat om att såväl arbetslöshetskommissionen som arbetsmarknadskommissionen
i olika hänseenden tillerkänts vidsträckta befogenheter. Motiveringen
för dessa befogenheter hade varit omöjligheten att i detalj förutse
utvecklingen å arbetsmarknaden och därmed att i förväg meddela annat än
mycket allmänna föreskrifter för arbetsmarknadsorganens handlande samt
vikten av snabbhet vid ställningstagandet till uppkommande spörsmål. De
vidsträckta befogenheterna hade under krigsåren kompletterats av ett nära
och föga formbundet samarbete mellan arbetsmarknadskommissionen och
Kungl. Maj:ts kansli i enlighet med den praxis, som i regel följts när det
gällt de centrala krisorganen.

Utredningen har vidare anfört, att vissa delar av den verksamhet, som enligt
utredningens förslag skall tillkomma arbetsmarknadsstyrelsen, äro av
den karaktären, att någon undantagsställning för styrelsen i nu ifrågavaran -

Kungl. Maj.ts proposition nr 239.

de hänseende icke erfordras. Som exempel härpå omnämnas arbetslöshetsförsäkringen
och den normala arbetsförmedlingen. I den mån arbetsmarknadsstyrelsen
får att syssla med verksamhet av kriskaraktär, anser utredningen
däremot, att i framtiden samma behov av befogenhet till självständigt
handlande torde komma att göra sig gällande som tidigare.

Den viktigaste befogenhetsfråga, som enligt utredningen nu kan tänkas
komma att bli aktuell, gäller igångsättande av arbetsföretag vid arbetslöshet.
I denna speciella fråga har utredningen erinrat om att befogenheten att
besluta om igångsättande av reservarbeten alltsedan 1918 tillkommit först
arbetslöshetskommissionen och sedan arbetsmarknadskommissionen. Beslut
om igångsättande av beredskapsarbeten fattades däremot av Kungl. Maj:t
till år 1940, då Kungl. Maj:t aippdrog åt arbetsmarknadskommissionen att
besluta i sådana ärenden. Under hänvisning till att ifrågavarande spörsmål
behandlats av investeringsutredningen (SOU 1944- 12, s. 266—267) har utredningen
anfört bland annat följande.

Av olika skäl är det angeläget, att i en inträdande arbetslöshetssituation
samhällets åtgärder enligt arbetslinjen kunna insättas snabbt. Otvivelaktigt
är ur denna synpunkt den effektivaste organisationsformen den, att det centrala
arbetsmarknadsorganet äger befogenhet att sätta igång erforderliga arbeten.
Erfarenheterna av den nuvarande organisationen i fråga om beredskapsarbetena
bestyrka detta. Arbetsmarknadskommissionen kan exempelvis
sätta igång förberedelser för upptagande av visst arbete redan innan beslut
fattats om att arbetet skall komma till utförande. Härigenom kan värdefull
tid vinnas. Med den nuvarande uppläggningen av beredskapen för
mötande av en större arbetslöshetskris synes emellertid en generell befogenhet
för ett ämbetsverk att besluta om igångsättande av arbeten i arbetsmarknadsreglerande
syfte utesluten. Såsom investeringsutredningen anfört, bör
den direkta ledningen av investeringsplanernas genomförande, i vad det gäller
urval av arbetsobjekt och anvisande av medel, förbehållas Kungl. Maj:t.
En delegation av beslutanderätten måste dock, såsom investeringsutredningen
likaledes anfört, äga rum. Arbetsmarknadsstyrelsen måste sålunda alltid
ha möjlighet att inom viss av Kungl. Maj:t bestämd kostnadsram anordna
arbeten vid oförmodat uppträdande arbetslöshet. Därutöver synes det nödvändigt,
att ett nära samarbete äger rum mellan Kungl. Maj ds kansli och arbetsmarknadsstyrelsen.
Det synes lämpligt, att ungefär samma organisationsform,
som nu tillämpas i fråga om ärenden rörande byggnadstillstånden, härvid
kommer till användning.

Motsvarande problem rörande arbetsmarknadsstyrelsens befogenheter kunna
uppkamma i samband med annan krisverksamhet än den nu berörda. Lösningen
av sådana problem torde få sökas efter samma linjer som antytts
härovan. Det synes dock icke möjligt att i förväg utforma några allmängiltiga
föreskrifter i ämnet utan befogenhetsfördelningen torde få avgöras
från fall till fall.

Yttrandena.

Förslaget om i n r ä 11 a n d e a v e n a r b e t s m a r knad s s t y r e Is
e som permanent centralorgan för arbetsmarknadsfrågor har i remissutlåtandena
över lag tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Dock har pensionsstjjr
elsen beträffande organisationen av det föreslagna centrala arbetsmark -

Kungl. Maj.ts proposition nr 239.

nadsorganet ifrågasatt, om icke, utan ett åsidosättande av verksamhetens
syfte, en betydande förenkling av verksamheten och därmed även av organisationen
bör kunna ske. I varje fall synes, anför styrelsen, denna fråga
böra ytterligax-e prövas innan förslaget lägges till grund för vidare åtgärder.
Pensionsstyrelsen har emellertid icke närmare motiverat denna sin uppfattning.

Utredningens förslag, att arbetsmarknadsstyrelsen skall
överta samtliga nu på statens arbetsmarknadsko inni
ission ankommande arbetsuppgifter, har behandlats i
vissa remissyttranden.

I vad angår ledningen av den offentliga arbetsförmedlingens
verksamhet har förslaget icke mött erinran. Socialstyrelsen
har i denna del uttalat följande.

I sitt yttrande över en inom socialdepartementet i början av år 1940 upprättad
promemoria angående utbyggnad och omorganisation av arbetsmarknadskommissionen
framhöll socialstyrelsen, att tillsynen över den offentliga
arbetsförmedlingen normalt tillhörde socialstyrelsen såsom en av dess viktigaste
arbetsuppgifter. Styrelsen ansåg emellertid, att betänkligheterna mot
en överflyttning från styrelsen av den offentliga arbetsförmedlingen under dåvarande
exceptionella förhållanden måste vika. Det förutsattes, att ärendena
rörande arbetsförmedlingen skulle återföras till styrelsen så snart en krisorganisation
ej längre vore av behovet påkallad.

Socialstyrelsen vill emellertid numera framhålla följande synpunkter. Med
hänsyn till den omfattning, som arbetsmarknads- och socialvårdsfrågorna
fått, måste en rationell klyvning i den centrala ledningen för dessa frågor
äga rum. Socialstyrelsen bör därvid tillföras ärenden, beträffande vilka socialvårdsaspekten
överväger, medan frågor, som övervägande ha arbetsmarknadskaraktär,
hänföras till det nya ämbetsverket. Med en sådan principiell
uppdelning mellan de båda verken, vilken icke bör utesluta modifikationer
av praktiska och andra skäl, synes det självfallet, att det speciella arbetsmarknadsinstrumentet,
arbetsförmedlingen, skall sortera under arbetsmarknadsverket.

Någon invändning har icke heller riktats mot att arbetsmarknadsstyrelsen
skall vara centralmyndighet i fråga om yrkesvägledning och verksamhet
avseende partiellt arbetsföra. Beträffande yrkesvägledningen
har skolöverstyrelsen förklarat sig förutsätta, att den medicinska yrkesrådgivningen,
som nu uteslutande sker genom skolläkarnas försorg, även
framdeles blir organiserad på detta sätt. Den bör enligt överstyrelsens mening
såsom en integrerande del av det skolhygieniska arbetet ledas av skolöverläkaren.

Såvitt angår de arbetsuppgifter, som avse arbetslöshetsspörsmål,
ha olika meningar framförts angående frågan huruvida arbetsmarknadsstyrelsen
bör ha en byggande verksamhet samt hålla beredskapslager
av arbetsmaskiner och arbetsredskap in. m. för
arbetsföretag.

Kungl. Maj.ts proposition nr 239.

Statskontoret säger sig icke ha blivit övertygat om att utredningens förslag
i denna del innebär en lämplig lösning samt anför.

Det förefaller ämbetsverket som om väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, vars
organisation erhållit en viss elasticitet och vid behov kan bedriva en långt intensivare
verksamhet än normalt, måste ha såväl större tekniska som organisatoriska
förutsättningar att handhava jämväl de statliga hjälpåtgärder enligt
arbetslinjen, som utredningen avsett för arbetsmarknadsstyrelsen. Alt
märka är, att även enligt förslaget väg- och vattenbyggnadsstyrelsen skall
i mycket stor utsträckning svara för statliga arbetslöshetsarbeten. En uppdelning
av denna verksamhet på föreslaget sätt mellan två myndigheter, vilket
kommer att medföra mycket dubbelarbete, synes knappast rationell. Icke heller
kan det vara lämpligt, att statsverket har två delvis parallellt bedrivna
förrådsrörelser för i viss utsträckning samma ändamål. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
som har en fortlöpande omfattande byggnadsverksamhet,
torde jämväl äga avsevärt större möjligheter än arbetsmarknadsstyrelsen,
som normalt skulle bedriva jämförelsevis begränsade arbeten, att förnya och
hålla förråden i ett tekniskt tillfredsställande skick utan allt för stora kostnader.
Med hänsyn till vad sålunda anförts kan statskontoret för sin del icke
tillstyrka, att det centrala arbetsmarknadsorganet förses med en byggande
avdelning och förråd. I den mån planeringsverksamheten och arbetslöshetsbekämpandet
erfordrar medverkan av ett byggande organ, synes ett intimt
samarbete böra komma till stånd med väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Länsstyrelsen i Stockholms lön anser av skäl, som utredningen själv anfört,
viss tvekan kunna råda om arbetsmarknadsstyrelsen behöver tilläggas befattning
med och utrustas för byggande verksamhet.

De erkända arbetslöshetskassornas samorganisation uttalar betänkligheter
mot att arbetsförmedlings- och arbetsgivaruppgifter förenas. En grundprincip
i den offentliga arbetsförmedlingens verksamhet vore nämligen dess neutrala
ställning på arbetsmarknaden. Om arbetsförmedlingsmyndigheterna i
vissa fall uppträdde som arbetsgivare, kunde arbetsförmedlaren, enligt vad
erfarenheten visat, falla för frestelsen att i första har.d hänvisa arbetssökande
till platser hos sådan arbetsgivare.

Däremot tillstyrkes förslaget av statens arbetsmarknadskommission, som
finner den föreslagna anordningen utan tvivel komma att möjliggöra, att den
statliga arbetsmarknadsberedskapen kan hållas på en högre nivå. Även överrevisorerna
vid kommissionen ansluta sig i princip till förslaget men rikta
invändningar mot vad utredningen anfört rörande användning av entreprenadsystemet
för beredskapsarbeten. Överrevisorema förklara sig icke vara
övertygade om lämpligheten av alt större beredskapsarbeten överhuvud taget
utlämnas på entreprenad.

Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen har icke ansett sig ha anledning att i
princip framställa någon erinran mot förslaget i nu ifrågavarande del men
har gjort följande uttalande.

I vad avser bland annat vägbyggande och annan anläggningsverksamhet,
som ankommer på väg- och vattenbyggnadsverket, torde det i första hand
åligga verket att bedriva denna verksamhet på el t tekniskt och ekonomiskt
riktigt sätt, så att de intressen, som äro beroende av densamma, bliva vederbörligen
tillgodosedda och de medel, som anvisas för ändamålet, väl utnyttjade.

Kungl. Maj.ts proposition nr 239.

I likhet med vad som gäller på de flesta andra områden kräva väg- och
vattenbyggnadverkets arbeten yrkesskicklighet hos såväl tjänstemän som arbetare,
och vägbyggandet fordrar i ständigt ökad omfattning maskinell drift.
En för normala förhållanden avpassad yrkesskicklig kår av tjänstemän och
arbetare samt en däremot avvägd maskinpark äro därför de grundläggande
förutsättningarna för att väg- och vattenbyggnadsverket skali kunna driva
sinaj arbeten på angivet sätt.

I den mån verket inkopplas på arbeten i arbetsmarknadsreglerande syfte
kan detta, såsom erfarenheten visat, försvåra för verket att fullgöra sin uppgift
på det sätt som är avsett. Den hänvisade arbetskraften har av naturliga
skäl icke samma yrkesskicklighet som den ordinarie arbetarkåren och möjligheten
att använda arbetsbesparande maskiner blir beskuren. Detta jämte
de avbrott i arbetenas bedrivande som av arbetsmarknadsskäl förekomma
medför att arbetenas färdigställande fördröjes och att kostnaderna ökas. Vidare
är att märka, alt, om väg- och vattenbyggnadsverket för mötande av en
arbetslöshetskris nödgas hålla en större maskinpark och större förråd än som
eljest erfordras ävensom en beredskapsorganisation av arbetsledare och annat
befäl, kostnaderna härför kunna drabba för verkets ordinarie uppgifter
avsedda medel.

Det synes väg- och vattenbyggnadsstyrelsen vara en angelägenhet av
stor vikt att fördelningen av uppgifter mellan arbetsmarknadsstyrelsen och
väg- och vattenbyggnadsverket sker så, att vartdera verkets medel i möjligaste
mån utnyttjas allenast för därför avsedda ändamål och att dubbelorganisation
undvikes. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen förordar att fördelningen
sker efter följande linjer.

Väg- och vattenbyggnadsverkets maskinpark och förrådshållning hålles
avpassad för verkets normala arbetsuppgifter.

I den mån en beredskapsorganisation av maskiner, redskap m. m. erfordras
av arbetsmarknadspolitiska skäl skall det åligga arbetsmarknadsstyrelsen
att helt svara härför.

De båda verken träffa på ett tidigt stadium överenskommelse om vilka
geografiska områden, som det ena eller det andra verket i första hand skall
svara för, ävensom rörande de övriga problem som behöva regleras.

Svenska teknologf öreningen har i nu ifrågavarande spörsmål anfört i huvudsak
följande.

Otvivelaktigt kommer en stor del av de krisarbeten, som kunna bli erforderliga,
att ligga inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsens arbetsområde. Det
kunde då ligga nära till hands att åt detta ämbetsverk anförtro även sådana
byggnadsuppgifter, som följa med en arbetsmarknadskris. Enligt föreningens
uppfattning bör man emellertid icke belasta ämbetsverket härmed utan
i stället anförtro dessa uppgifter åt ett särskilt krisorgan, som till sin omfattning
lättare kan anpassas efter de växlande förhållandena på arbetsmarknaden.

Så fort iakttagelser gjorts, som tyda på en annalkande kris, måste åtgärder
snabbt vidtagas. Det synes då lämpligast, att arbetsmarknadsorganet upprätthåller
en förstaberedskap och har möjligheter att i egen regi och med
utnyttjande av entreprenörer igångsätta arbeten.

Föreningen kommer sålunda fram till följande principiella uppläggning av
motåtgärderna. Arbetsmarknadsstyrelsens förstaberedskap träder in och påbörjar
arbeten med exempelvis röjning, uppsättande av bodar, ordnande av
baracker och liknande. Under tiden slutföras entreprenadförhandlingama och
så fort entreprenör är antagen kan arbetsmarknadsstyrelsens förstaberedskap

Kungl. Maj.ts proposition nr 239.

flyttas till nästa arbetsplats och igångsätta andra arbeten på liknande sätt.
Under tiden organiseras inom arbetsmarknadsstyrelsen ett speciellt krisorgan,
vilket ges resurser för igångsättande i den mån så är påkallat av mindre
angelägna arbeten i statlig regi.

Socialstyrelsen erinrar, att från arbetslöshetskassornas sida i olika sammanhang
framförts betänkligheter mot en sammankoppling av arbetsförmedling
och statliga arbetsgivaruppgifter, men förklarar, att styrelsen icke kan
dela denna uppfattning. Styrelsen gör följande uttalande i ämnet.

När åt arbetsmarknadsstyrelsen anförtros uppgiften att uppträda såsom
arbetsgivare beträffande vissa slags arbeten av arbetsmarknadspolitisk karaktär
— här bortses givetvis från styrelsens egenskap av arbetsgivare för personalen
i verket och detsamma underställda organ — intar verket ej samma
ställning som en arbetsgivare i vanlig mening. För verkets vidkommande
måste det alltid gälla arbeten, som ha till syfte att bereda arbetslösa sysselsättning
eller som på annat sätt äro ur försvars- eller försörjningssynpunkt
av direkt betydelse för samhället. Det kan förutsättas att, även om dessa
arbeten skulle utföras i annat verks eller annan myndighets regi, viss företrädesrätt
dock måste givas åt denna kategori av arbeten.

Socialstyrelsen vill med anledning av arbetslöshetskassornas invändningar
understryka vikten av att, då arbetsmarknadsstyrelsen och dess underordnade
organ utnyttjas såsom instrument i arbetsmarknadspolitiken för vissa
direkta arbetsgivareuppgifter, detta sker på ett sätt, som ej kan ge anledning
till anmärkningar i här angivna hänseenden. Man bör kunna förutsätta, att de
misstag, som hittills kunna ha begåtts, delvis varit beroende av den krissituation,
som varit rådande under de senaste åren, och att arbetsförmedlingen i
framtiden kommer att skötas på ett sådant sätt, att irritation ej uppkommer.

Två reservanter inom socialstyrelsen (t. f. byråchefen Jerneman och förste
byråsekreteraren Schmidt) ha emellertid uttalat, att arbetsgivaruppgiftema
icke böra tilläggas arbetsmarknadsstyrelsen och dess underordnade organ
utan anförtros åt exempelvis en särskild kommission.

Landsorganisationen har i förevarande fråga anfört följande.

Under de senast förflutna åren har viss irritation ibland kunnat uppkomma
på grund av att arbetsförmedlingarna synts utöva speciell påtryckning
för att förmå arbetssökande att anta sådant arbete, som anordnats avsamhällets
arbetsmarknadsorgan. Såsom även framhålles i yttrande från de erkända
arbetslöshetskassornas samorganisation kan det måhända synas olämpligt
att under eu myndighet förena arbetsförmedlings- och arbetsgivaruppgifter.
Emellertid måste en effektiv arbetslöshetsbekämpande politik otvivelaktigt
förutsätta, att det centrala arbetsmarknadsorganet skall ha möjlighet
att självt anordna sysselsättningsskapande arbeten. Man kan icke i detta avseende
helt lita till de olika statliga myndigheterna och kommunerna. Landsorganisationen
måste därför tillstyrka, att arbetsmarknadsstyrelsen erhåller
denna möjlighet, men understryker i detta sammanhang vikten av att den arbetsgivarställning
densamma därigenom i vissa fall erhåller icke får återverka
på arbetsförmedlingsorganens sätt att sköta sin förmedlingsuppgift.
Det torde här i första hand vara frågan om ändamålsenlig instruktion och
utbildning av arbetsförmedlingspersonalen, så att denna har full förståelse
för vikten av att iakttaga opartiskhet.

Rörande arhetslöshetsverksamheten enligt u n d erst ö d s 1 i n j e n har uttalande
gjorts endast av socialvdrdskommittén, som därom yttrat följande.

Kungl. Maj.ts proposition nr 239.

I samband med behandlingen av arbetsmarknadsstyrelsens ämbetsområde
beröra de sakkunniga även det av kommittén förebådade förslaget om införande
av en ny hjälpform, socialhjälpen, vilken är avsedd att ersätta den
nuvarande fattigvården och den kontanta unders tödsverksamheten för arbetslösa.
De sakkunniga påpeka, att om detta förslag realiseras det förhållandet
skulle inträffa, att kontanthjälpen för arbetslösa icke skulle komma
att organisatoriskt bli samordnad med arbetslinjen. Kommittén vill framhålla,
att, då den framförde förslaget om den nuvarande kontantunderstödsverksamhetens
införande i socialhjälpen, detta skedde under förutsättning att
obligatorisk arbetslöshetsförsäkring införes. Denna kommer att täcka den
allra största delen av det hjälpbehov, som icke tillgodoses genom anordnade
arbeten. Socialhjälpen skulle alltså bli en hjälpform, som endast undantagsvis
skulle utnyttjas av arbetslösa. Skulle obligatorisk försäkring icke införas,
kan detta problem komma i ett annat läge. Till denna fråga återkommer
kommittén emellertid i samband med förslaget till den förestående fattigvårdsreformen.

I fråga om de arbetsuppgifter, som avse dispositionen av arbetskraften
under krig, mobilisering eller förstärkt försvarsberedskap,
ha uttalanden gjorts av riksnämnden för ekonomisk
försvarsberedskap och livsmedelskommissionen.

Riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap framhåller, att nämndens
uppgift att »leda, (ivervaka och samordna landets försvarsförberedelser på
det ekonomiska området» (riksnämndens instruktion § 1) icke är inskränkt
till någon viss del av det ekonomiska området utan omfattar detsamma i
dess helhet, alltså även arbetsmarknadsområdet. Däremot borde den egentliga
planeringsverksamheten åvila den tilltänkta arbetsmarknadsstyrelsen.
Den närmare gränsdragningen mellan riksnämndens och arbetsmarknad sorganets
funktioner i denna del har, anför nämnden, ännu icke klarlagts men kommer
att inom den närmaste tiden bli föremål för överläggningar mellan
nämnden och arbetsmarknadskommissionen.

Rörande arbetsblockorganisationen anför riksnämnden bland annat, att det
måhända kan ifrågasättas, huruvida icke organisationen bör ha ett mera
vidsträckt verksamhetsfält än för närvarande är fallet. Såsom ett betydelsefullt
avsnitt kunde däri ingå åtgärder i syfte att begränsa den aktuella efterfrågan
på arbetskraft inom jordbruket, vilket även detta i och för sig är en
beredskapsfråga. Denna verksamhet kunde bestå i organisations- och rationaliseringsåtgärder
av skilda slag. Härutöver gör riksnämnden följande uttalande
i ämnet.

Frågorna om blockorganisationens vidare bestånd, om omfattningen av
dess arbetsuppgifter och om organiseringen av dess högsta ledning böra enligt
nämndens mening göras till föremål för vidare överväganden. Nämnden
har för avsikt att gemensamt med livsmedels- och arbetsmarknadskommissionerna
upptaga dessa frågor till överläggning och kommer, i den mån
överläggningarna leda till förslag om åtgärd av beskaffenhet att böra underställas
Kungl. Maj:ts prövning, att avgiva sådant förslag. Vid dessa överläggningar
komma självfallet andra av frågorna berörda myndigheter att beredas
tillfälle framföra sina synpunkter.

Såvitt nämnden kunnat finna har i betänkandet icke berörts frågan om de
särskilda sociala stödåtgärder, som må erfordras i krig. Så torde t. ex. må -

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

hända tjänstepliktslagens tillämpning komma alt kräva dylika åtgärder. Då
även dessa torde vara att hänföra till försvarsförberedelser på det ekonomiska
området vill nämnden utan att för närvarande framställa något förslag
i saken erinra om att denna fråga synes böra i sinom tid upptagas till
behandling och att det därvid måhända kan befinnas lämpligt att i viss utsträckning
anknyta till den blivande arbetsmarknadsstyrelsen.

Med hänsyn till att nämnden varit nödsakad att inskränka sig till vissa
allmänna uttalanden i förevarande ärende och ej kunnat taga ställning till
de olika beredskapsproblemen på hithörande område vore det givetvis ur
nämndens synpunkt synnerligen önskvärt om med dessa problem sammanhängande
frågor ej nu slutgiltigt löstes utan att därmed finge anstå till dess
att nämnden vore i stånd att framlägga ett utformat förslag rörande den
ekonomiska försvarsberedskapens framtida organisation. Enligt nämnden
meddelat uppdrag skall detta ske i sådan tid att eventuella förslag i ämnet
kunna framläggas för 1948 års riksdag.

Ej heller livsmedelskommissionen kan biträda utredningens förslag, att
arbetsmarknadsstyrelsen skall ersätta riksblockmyndigheten som centralorgan
för arbetsblockorganisationen. Enligt kommissionens åsikt synes tiden
nu vara inne att upptaga frågan om organisationens fortsatta bestånd till
övervägande. Kommissionen anför, att vissa skäl otvivelaktigt tala för att
organisationen efter viss ombildning göres mera permanent. Frågan om organisationens
bibehållande vore emellertid av sådan vikt och omfattning, att
den borde göras till föremål för särskild utredning. I avvaktan på resultatet
härav borde enligt kommissionens mening den nuvarande ordningen beträffande
blockorganisationens centrala ledning lämpligen äga bestånd.

Vad härefter angår frågan om gränsdragningen mellan arbetsmarknadsstyrelsens
och socialstyrelsens verksamhetsområden
ha olika meningar kommit till uttryck.

Erinran mot förslaget om överflyttning av tillsynen över de erkända
arbetslöshetskassorna har anförts endast av statskontoret,
som i denna del gjort följande uttalande.

Åtskilliga svårigheter föreligga för en avgränsning av socialstyrelsens verksamhetsområde.
Särskilt är detta fallet för närvarande, då frågan om socialvårdens
framtida utformning i olika hänseenden är under utredning. I detta
läge förefaller det statskontoret icke välbetänkt att till det nya verket överföra
den verksamhet, som socialstyrelsen nu handhar rörande arbetslöshetsförsäkringen,
vars utbyggnad till en obligatorisk försäkring överväges av socialvårdskommittén.

Socialstyrelsen däremot finner det lämpligt och i vissa fall nödvändigt, att
i ett arbetsmarknadsverk alla de olika synpunkter, som kunna läggas på arbetsmarknadens
skiftande förhållanden, sammanhållas. Därlör borde även
arbetslöshetsförsäkringen hänföras till arbetsmarknadsstyrelsen och därmed
erhålla gemensam ledning med den offentliga arbetsförmedlingen. Försäkringen
kunde därigenom få större möjligheter att påverka utvecklingen i eu
för försäkringen gynnsam riktning. Vidare framhåller styrelsen, att man ej
kan bortse från att det understundom kan uppkomma ett motsatsförhållande

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

mellan arbetsförmedlingen och arbetslöshetsförsäkringen, i allmänhet beroende
på missförstånd och felaktig tolkning av stadgar och bestämmelser för
försäkring och förmedling — det må sedan vara från kassamedlemmarnas
eller förmedlingstjänstemännens sida. Detta motsatsförhållande borde till
stor del kunna överbyggas, om de båda verksamhetsgrenarna förenades inom
ett och samma ämbetsverk.

Även socialvård skommittén finner det naturligt, att arbetslöshetsförsäkringen
förlägges till det verk, under vilket arbetsförmedlingen sorterar. Sambandet
mellan arbetsförmedlingarnas och kassornas verksamhet vore så intimt,
att det framstode som angeläget att inom den centrala instansen skapa
en fast organisatorisk anknytning. Därest en lagstiftning om obligatorisk arbetslöshetsförsäkring
kommer att genomföras, bör denna enligt kommitténs
mening sortera under arbetsmarknadsstyrelsen.

De erkända arbetslöshetskassornas samorganisation tillstyrker överflyttningen
under förutsättning, att samtliga till försäkringen hörande ärenden
— således även administrations- och personalfrågor — komma att sortera
under den för handläggning av försäkringsärenden föreslagna delegationen,
vilken närmare omförmäles i det följande.

Landsorganisationen har i denna del yttrat följande.

Bland medlemmarna i de inom fackförbunden verksamma arbetslöshetskassorna
hyses en viss oro för en ordning enligt vilken arbetsförmedling och
arbetslöshetsförsäkring skola komma under en och samma centrala ledning.
Varje arbetsvägransfall, som föranleder avstängning från arbetslöshetsunderstöd,
innebär i viss mån en konflikt mellan den arbetslöse och arbetsförmedlingen
och man hyser farhågor för att vid avgörandet om huruvida arbetsvägran
skall godkännas eller ej bedömningen ej skall bli fullt opartisk
ifall den skall skötas av arbetsförmedlingens chefsmyndighet. Landsorganisationen
inser å andra sidan värdet av att arbetsförmedling och arbetslöshetsförsäkring
kommer under ledning av en och samma centrala myndighet, som
skall ha att följa arbetsmarknadens utveckling och snabbt ingripa för att
uppnå en smidig anpassning och effektiv arbetsanskaffning då så erfordras.
Landsorganisationen får därför tillstyrka förslaget även i denna del under
förutsättning att de sakkunnigas förslag om upprättande av en särskild delegation
för handläggning av ärenden rörande arbetslöshetsförsäkring förverkligas
i den föreslagna formen med en majoritet av representanter för kassorna.

Liknande synpunkter anföras av tjänstemännens centralorganisation.

Arbetsgivareföreningen finner det uppenbart, att arbetslöshetskassornas och
arbetsförmedlingens verksamhet måste samordnas, och tillstyrker för sin del
den föreslagna överflyttningen.

Arbetsmarknadskommissionen har förklarat, att kommissionen icke motsätter
sig att arbetsmarknadsstyrelsen också göres till tillsynsmyndighet för
arbetslöshetsförsäkringen.

Mot förlaget om överflyttning från socialstyrelsen till arbetsmarknadsstyrelsen
av tillsynen över den privata arbetsförmedlingen
har i remissyttrandena icke riktats någon erinran. Socialstyrelsen har emellertid
i denna del yttrat bland annat följande.

Kungl. Maj.ts proposition nr 239.

Socialstyrelsen vill något starkare än utredningen gjort framhålla det konkurrens-
och motsatsförhållande, som erfarenhetsmässigt förefinnes mellan
den offentliga och den privata arbetsförmedlingen. Även om man bör utgå
från att dessa ärenden komma att handläggas med oväld av vederbörande
tjänstemän inom det nya verket, måste man dock räkna med att de privata
arbetsförmedlarna — låt vara med orätt — lätt nog kunna vara benägna för
att uppfatta eventuella ingripanden i samband med det centrala arbetsmark -nadsorganets tillsyn såsom åtgärder i konkurrenshämmande syfte, trots att
motivgn äro helt andra.

Beträffande det förhållandet att tillsynen över såväl den offentliga som den
privata arbetsförmedlingen förut ålegat samma byrå hos socialstyrelsen bör
enligt styrelsen uppmärksammas, att konkurrenshänsyn spelade en väsentligt
mindre roll tidigare. Den starka utbyggnaden och effektiviseringen av den
offentliga förmedlingen under senare år hade givetvis gjort att konkurrenssynpunkterna
blivit mera framträdande.

Utredningens förslag, att tillsynen över den sociala hemhjälpsverksamheten
icke skall överflyttas till arbetsmarknadsstyrelsen, har tillstyrkts
av socialstyrelsen, som åberopar, att verksamhetens sociala karaktär vida
överväger den arbetsmarknadsmässiga.

Arbetsmarknadskommissionen däremot anser, att tvekan kan råda i detta
hänseende. Enligt kommissionens mening kan det sålunda ifrågasättas, om
icke det förhållandet att arbetsförmedlingarna i stor utsträckning tjänstgöra
som expeditioner för hemhjälpsnämnderna och i denna egenskap dirigera
hemvårdarinnornas verksamhet, bör föranleda, att den centrala ledningen av
verksamheten i fråga överföres till arbetsmarknadsstyrelsen. Kommissionens
sakkunniga i frågor rörande kvinnlig arbetskraft förorda överflyttning av tillsynen
till arbetsmarknadsstyrelsen.

Länsstyrelsen i Värmlands län ifrågasätter likaledes överflyttning och anför
till stöd härför, att den sociala hemhjälpen mera är att anse som ett arbetskraftsproblem
än som egentlig socialvård. Ett överförande av den centrala
ledningen till arbetsmarknadsstyrelsen torde, uttalar länsstyrelsen, icke
behöva föranleda någon ändring beträffande den särskilda organisation, som
för denna verksamhet uppbyggts i kommun- och länsinstanserna.

Även länsstyrelsen i Västernorrlands län anser övervägande skäl tala för
att hemhjälpsverksamheten lägges under arbetsmarknadsstyrelsen.

Det av utredningen gjorda uttalandet att med lösningen av frågan om f ö rlikningsmannaväsendets
centrala organisation bör anstå i avbidan
på resultatet av en av riksdagen begärd utredning i ämnet har tillstyrkts av
socialstyrelsen, arbetsmarknadskommissionen och länsstyrelsen i Värmlands
län ävensom av landsorganisationen, vilken omnämnt, att en särskild framställning
om allmän översyn och förstärkning av förlikningsmannainstitutionen
inom kort kommer att göras från landsorganisationens sida.

Ej heller i fråga om arbetsmarknadsstatistiken har utredningens
förslag mött erinran. Socialstyrelsen bär sålunda framhållit, att det å ena sidan
är betydelsefullt, att arbetsmarknadsstyrelsen, i synnerhet då det gäller

Kungl. Maj.ts proposition nr 239.

handläggning av ärenden rörande arbetslöshetsförsäkringen, har nära tillgång
till kollektivavtal och lönestatistiska uppgifter, men att å andra sidan vissa
statistiskt-tekniska skäl uppenbarligen tala för en centralisering av arbetsmarknadsstatistiken
hos socialstyrelsen. Dessa olika synpunkter borde beaktas
vid en kommande omprövning av arbetsmarknadsstatistikens uppläggning
och administration.

Socialvårdskommittén har uttalat, att det vill synas som om ett rationellt
tillgodogörande av arbetsmarknadsstatistiken förutsatte, att den omhänderhades
av arbetsmarknadsstyrelsen. Då detta spörsmål emellertid torde komma
att omprövas i annat sammanhang, framlägger kommittén icke något förslag
på denna punkt. Landsorganisationen har framhållit önskvärdheten av
att den synnerligen välbehövliga översynen av arbetsmarknadsstatistiken snarast
kommer till stånd. Med hänsyn till att socialstyrelsen i framtiden komme
att ha föga direkt kontakt med arbetsmarknadsfrågorna i övrigt förefölle
det lämpligast, att även statistiken ställdes under arbetsmarknadsstyrelsens
ledning.

Något yrkande om inordnande av försvarets socialbyrå i arbetsmarknadsstyrelsen
har icke framställts i remissutlåtandena. Socialbyrån själv
har sålunda ansett, att skäl icke föreligga för en dylik åtgärd. — Överbefälhavaren
har visserligen anfört, att lämpligheten av att denna byrå skall utgöra
ett självständigt organ, direkt underställt Kungl. Maj:t, synes tveksam.
Då emellertid socialbyrån nyligen organiserats, anser sig överbefälhavaren
icke — i avvaktan på ytterligare erfarenhet — för närvarande böra yrka på
förändring i byråns lydnadsställning.

Vad slutligen angår utredningens uttalanden beträffande arbetsmarknadsstyrelsens
ställning i förhållande till Kungl. Maj:t
ha dessa icke föranlett erinran i yttrandena.

Föredraganden.

De centrala arbetsmarknadsuppgifterna äro för närvarande väsentligen
fördelade mellan två myndigheter, statens arbetsmarknadskommission och
socialstyrelsen. Arbetsmarknadskommissionen, vilken i sin nuvarande form
tillkom år 1940, har de mest omfattande uppgifterna av ifrågavarande slag.
Kommissionen har att utöva den ledning av den offentliga arbetsförmedlingens
verksamhet, vilken grundas på det nämnda år med stöd av tjänstepliktslagen
företagna provisoriska förstatligandet av de kommunala arbetsförmedlingarna.
Kommissionen har vidare att fullgöra den verksamhet för bekämpande
och lindrande av arbetslöshet, vilken tidigare ankommit på statens
arbetslöshetskommission, samt den förebyggande och planerande arbetslöshetsverksamhet,
som under de senaste åren upptagits. Även handhavandet
av de regleringar, vilka nödvändiggjorts av den under krigsåren och därefter
rådande bristen på arbetskraft, har uppdragits åt kommissionen. Av dessa
regleringar återstår nu endast den av såväl arbetskrafts- som materialsvårigheter
föranledda byggnadsregleringen. Under krigsåren däremot var denna

Kungl. Maj :ts proposition nr 239.

sida av'' kommissionens verksamhet tidtals mycket omfattande. Slutligen kan
såsom en huvudgrupp av de på kommissionen ankommande uppgifterna
nämnas den planerande verksamhet med avseende å arbetskraftens utnyttjande
under krig och därmed jämställda förhållanden, i vilken bland annat
uppskovsväsendet ingår såsom en del.

Socialstyrelsen var före 1940 tillsynsmyndighet för den offentliga arbetsförmedlingen.
Den nämnda år verkställda överflyttningen av ärendena rörande
den offentliga arbetsförmedlingen till arbetsmarknadskommissionen
hade karaktären av ett provisorium. Styrelsen är för närvarande tillsynsmyndighet
för den privata arbetsförmedlingen, den statsunderstödda arbetslöshetsförsäkringen
och den sociala hemhjälpen. Styrelsen har vidare bland annat
hand om förlikningsmannaväsendet och viss statistik, som avser arbetsmarknaden.

Den centrala organisationen på arbetsmarknadsområdet har i väsentliga
delar tillkommit med tanke på den gångna kristidens förhållanden. Efter
krigets slut och inför den pågående återgången till fredsförhållanden har det
synts nödvändigt att uppta hithörande spörsmål till omprövning.

Vid utverkande av Kungl. Maj :ls bemyndigande att föranstalta om det utredningsarbete,
vars resultat nu föreligger, uttalade jag, att det förefölle mig
vara uppenbart att det allt framgent kommer att finnas behov av ett centralt,
statligt organ för handläggning av de frågor, som avse samhällets arbetsmarknadspolitiska
åtgöranden.

Denna uppfattning motiverade jag sålunda. För förverkligandet av en så
hög och jämn sysselsättning som möjligt komme otvivelaktigt åtgärder från
samhällets sida av arbetsmarknadspolitisk natur att bli erforderliga. Näringslivets
egna ansträngningar i detta syfte torde salunda kräva det allmännas
medverkan i fråga om i första hand en effektiviserad yrkesrådgivning och
arbetsförmedling samt industriens lokalisering. En till följd av befolkningsutvecklingen
vikande tillgång på arbetskraft gjorde det vid en hög sysselsättningsnivå
angeläget att särskild uppmärksamhet från samhällets sida
ägnades åt sådana åtgärder, som kunde bidraga till en så rationell sysselsättning
som möjligt av den arbetsföra befolkningen. Strävandena att astad
komma ett effektivt nyttjande av våra produktiva resurser uteslöte icke
risken för perioder av arbetslöshet av mera allmän karaktär eller begiänsad
till vissa orter eller branscher. Även under sådana förhållanden krävdes åtgärder
från samhällets sida, exempelvis för att överföra den friställda arbetskraften
till områden med brist på sådan eller för igångsättandet av arbeten
i sysselsättningsfrämjande syfte. Jämväl för en kontinuerlig översyn och utbyggnad
av den beredskap mot arbetslöshet i form av en omfattande investeringsreserv,
som upprättats under senare ar, torde erfordras ett centi alt oigan.
I förut nämnda och liknande lägen på arbetsmarknaden torde uppkomma
behov av skilda, varandra kompletterande åtgärder, som i fråga om den
centrala planläggningen och verkställigheten icke utan olägenheter torde kunna
fördelas på olika organ. Erfarenheterna av det nu praktiserade provisoriska
systemet syntes mig styrka ett sådant antagande.

Kungi. Maj.ts proposition nr 239.

Vad jag sålunda anfört har icke föranlett erinran från något håll. Då behovet
av ett permanent centralt statsorgan för arbetsmarknadsfrågor sålunda
får anses oomtvistligt, torde jag icke behöva närmare uppehålla mig vid
frågan härom.

På utredningen har ankommit att klarlägga, vilka uppgifter som lämpligast
kunna uppdragas åt ett centralt arbetsmarknadsorgan för att erforderliga
krav på organisatorisk och administrativ samordning i olika avseenden
skola kunna tillgodoses. Utredningen har härom uttalat, att de riktlinjer,
som följts vid sammanförandet hos arbetsmarknadskommissionen av arbetsmarknadsuppgifter
från olika håll, enligt utredningens uppfattning i det väsentliga
äro hållbara även för framtiden. Kärnan i det centrala arbetsmarknadsorganets
verksamhet måste, anför utredningen, vara ledningen av den
offentliga arbetsförmedlingen såsom samhällets främsta instrument för utjämning
av utbud av och efterfrågan på arbetskraft. Till denna kärna bör
ansluta sig ledningen av de särskilda arbetsmarknadspolitiska åtgärder, som
betingas å ena sidan av överflöd på arbetskraft och å andra sidan av brist
på arbetskraft. I enlighet härmed kan utredningens förslag i stort sett sägas
innebära, att arbetsmarknadskommissionen skall ombildas till ett centralt
verk. Utredningen finner vidare lämpligt, att till detta verk förläggas vissa
arbetsuppgifter, som nu icke tillhöra arbetsmarknadskommissionen men nära
sammanhänga med dess verksamhet. För det nya ämbetsverket föreslår
utredningen namnet arbetsmarknadsstyrelsen.

Jag ansluter mig till de principiella synpunkter angående verksamhetsområdet
för det centrala arbetsmarknadsorganet, varåt utredningen givit uttryck.
Utredningens förslag till benämning å det nya centralorganet finner jag mig
även böra godtaga.

Jag övergår härefter till att behandla de olika verksamhetsgrenar, som böra
ankomma på arbetsmarknadsstyrelsen.

Vid behandlingen i det följande av den lokala arbetsförmedlingsorganisationen
föreslår jag, att den offentliga arbetsförmedlingen skall definitivt förstatligas.
Ledningen av denna organisations verksamhet bör vara arbetsmarknadsstyrelsens
främsta uppgift.

Utredningen har gjort särskilda uttalanden rörande två grenar av arbetsförmedlingsorganens
verksamhet, nämligen verksamheten för de partiellt arbetsföra
och yrkesvägledningen.

Inom den offentliga arbetsförmedlingen har organiserats en specialförmedling
för partiellt arbetsföra, vars uppgift är att bereda personer
tillhörande nämnda grupp arbete. Denna organisation har beträffande personer,
som skadats under militärtjänstgöring, tagits i anspråk för en arbetsvårdande
verksamhet, vilken förutom arbetsberedning innefattar yrkesvägledning,
yrkesutbildning, lämnande av understöd m. in. För nu angivna verksamhet
är sålunda arbetsmarknadskommissionen centralorgan.

Jämlikt bemyndigande den 15 oktober 1943 tillkallade chefen för socialdepartementet
nio sakkunniga med uppdrag att verkställa utredning rörande

Kungl. Maj-.ts proposition nr 239.

den partiellt arbetsföra arbetskraften. De sakkunniga, vilka antagit benämningen
kommittén för partiellt arbetsföra, ha den 13 mars 1946 avgivit betänkande
med förslag till effektiviserad kurators- och arbetsförmedlingsverksamhet
för partiellt arbetsföra m. in. (SOU 1946: 24). Kommittén har i detta
betänkande föreslagit, att arbetsförmedlingsorganen skola ombesörja icke
blott arbetsberedningsverksamhet för de partiellt arbetsföra utan även viss
arbetsvårdsverksamliet i övrigt, som erfordras för ifrågavarande kategori.
Arbetsmarknadskommissionen skall enligt förslaget vara central arbetsvårdsmyndighet.
Betänkandet har varit föremål för remissbehandling. Sedermera ha
enligt Kungl. Maj:ts beslut den 21 mars 1947 handlingarna i ärendet överlämnats
till arbetsmarknadskommissionen för att av kommissionen beaktas
vid den effektivisering och utbyggnad av arbetsvärden för partiellt arbetsföra,
varom kommissionen kunde komma att föranstalta.

Kommittén har numera även avgivit betänkande (SOU 1947: 18) med förslag
angående yrkesvägledning och yrkesutbildning för partiellt arbetsföra
m. in. Detta betänkande är för närvarande föremål för remissbehandling.

Utredningen har anslutit sig till kommitténs förslag, att arbetsvårdsverksamheten
skall organiseras med utgångspunkt från dess viktigaste del, den
arbetsförmedlande verksamheten, och har sålunda räknat med att arbetsmarknadsstyrelsen
skall vara central arbetsvårdsmyndighet. Mot denna uppfattning
har någon principiell erinran icke gjorts i remissutlåtandena. Även jag
är i princip av samma mening. Till frågan om arbetsvårdsverksamhetens
iimehåll —- utöver vad som nu åligger arbetsmarknadskommissionen -—- samt
den närmare gränsdragningen i förhållande till pensionsstyrelsen in. fl. verk
torde ställning få tagas i annat sammanhang.

I den offentliga arbetsförmedlingens arbetsuppgifter ingår för närvarande
en omfattande yrkesvägledande verksamhet, vilken är anknuten till
specialförmedlingen för ungdom men utnyttjas även i arbetsförmedlingens
verksamhet beträffande vuxna arbetssökande. Enligt utredningens förslag bör
ledningen av denna yrkesvägledningsverksamhet ankomma på arbetsmarknadsstyrelsen.
Utredningen har emellertid ansett, alt det pågående utredningsarbetet
på skolväsendets område bör beaktas vid utformande av organisationen
för ifrågavarande ändamål. Någon annan mening har icke framkommit vid
remissbehandlingen. Skolöverstyrelsen har emellertid i sitt yttrande anfört,
att den medicinska yrkesrådgivuingen liksom för närvarande är fallet även i
framtiden bör helt ankomma på skolläkarna under skolöverläkarens ledning.

Jag delar för min del utredningens uppfattning rörande yrkesvägledningens
administration. Till vad skolöverstyrelsen anfört kan jag icke för närvarande
ta definitiv ställning. Tills vidare bör den nuvarande fördelningen av arbetsuppgifterna
mellan det centrala arbetsmarknadsorganet och skolöverstyrelsen
bestå.

Utredningen har föreslagit, att arbetsmarknadsstyrelsen skall överta samtliga
de uppgifter för bekämpande och lindrande av arbetslöshet, vilka nu ankomma
på arbetsmarknadskommissionen. Detta innebär bland annat, att sty -

Kungi. Maj. ts proposition nr 239.

relsen skall organiseras för att i egen regi driva arbeten, samt att
styrelsen skall svara för den nu av arbetsmarknadskommissionen ornhänd
erhavda beredskap slag r in gen av materiel för byggnads-
och anläggningsarbeten. Utredningen föreslår, att den byggande
verksamhet, som alltså enligt utredningens mening bör ombesörjas av
arbetsmarknadsstyrelsen, skall ha begränsad omfattning och främst avse mötande
av mera tillfälliga ökningar av arbetslösheten inom visst begränsat yrkesområde
eller geografiskt område. Styrelsen skall dock alltid ha hand om
arbeten i sådan omfattning, att den ur beredskapssynpunkt erforderliga minimiorganisationen
blir fullt sysselsatt.

Utredningens förslag att nämnda uppgifter skola tillkomma arbetsmarknadsstyrelsen
har under remissbehandlingen föranlett erinringar ur två synpunkter.
Statskontoret har sålunda ansett, att väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
bör ha bättre förutsättningar att fullgöra ifrågavarande uppgifter än
arbetsmarknadsstyrelsen samt att förslagets genomförande kommer att medföra
en icke rationell dubbelorganisation. Med anledning härav har statskontoret
föreslagit, att den byggande verksamheten och beredskapslagringen
skola uppdragas åt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen. De erkända arbetslöshetskassornas
samorganisation har liksom två reservanter i socialstyrelsen
ansett det oförenligt med arbetsförmedlingens neutrala ställning att dess
chefsmyndighet jämväl skall fullgöra arbetsgivamppgifter.

För egen del vill jag med anledning av statskontorets uttalande anföra
följande. Den av utredningen föreslagna anordningen medför visserligen en
dubbelorganisation, vilken kan synas mindre rationell. Såsom utredningen
framhållit, äro emellertid avsevärda fördelar ur arbetsmarknadspolitisk synpunkt
förenade med densamma. En organisation, där centralorganet för arbetslöshetsfrågor
kan i egen regi driva arbeten, har, enligt vad erfarenheten
utvisar, goda möjligheter till att ingripa snabbt och effektivt. Detta torde
icke vara fallet om centralorganet är helt beroende av andra myndigheter,
kommuner in. fl. för anordnande av arbeten. Ehuru arbetslösheten för närvarande
är förhållandevis ringa, är en effektiv beredskap på förevarande
område ur samhällsekonomisk och social synpunkt alltjämt av den största
betydelse. Härtill kommer, att enligt vad som framgår av väg- och vattenbyggnadsstyrelsens
yttrande icke oväsentliga svårigheter för väg- och vattenbyggnadsverkets
del äro förknippade med verkets sysslande med arbeten,
som anordnas för arbetslösa. I verkets normala verksamhet måste strängt
ekonomiska synpunkter vara avgörande. När det gäller arbeten, som anordnas
av sysselsättningspolitiska skäl, måste de sociala synpunkterna i vissa
hänseenden få en utslagsgivande betydelse. Detta betingas av att sistnämnda
arbeten ofta måste drivas med icke yrkeskunnig och ibland icke fullgod arbetskraft,
av att arbetena med hänsyn till arbetslösheten kunna behöva drivas
under olämplig årstid o. s. v. Upprätthållandet av den beredskapsorganisation,
som under alla förhållanden måste finnas för att arbeten skola
kunna snabbt ordnas vid ökande arbetslöshet, kan vidare vara svårt att
samordna med väg- och vattenbyggnadsverkets normala verksamhet. Under

Kungl. M(ij:ts proposition nr 239.

dessa förhållanden synes det lämpligt, att nämnda verks befattning med sysselsättningspolitiskt
motiverade arbeten under en högkonjunktur som den
nu rådande begränsas. Beredskapens upprätthållande bör främst ankomma
på det centrala arbetsmarknadsorganet. Däremot anser jag det icke möjligt
att, såsom svenska teknologföreningen synes förutsätta, helt fritaga vägoch
vattenbyggnadsverket från uppgifter på nu ifrågavarande område. Vid
förekomsten av arbetslöshet i större utsträckning torde en omfattande medverkan
från nämnda verk vara ofrånkomlig. I ett sådant läge torde också
möjligheterna till ett inordnande av sysselsättningspolitiskt motiverade arbetsföretag
i verkets normala verksamhet vara goda.

Av de erkända arbetslöshetskassornas samorganisation m. fl. anförda betänkligheter
mot att arbetsförmedlingsorganens chefsmyndighet även fullgör
statliga arbetsgivaruppgifter kan jag icke heller dela. Den åberopade
konfliktsituationen torde överhuvudtaget icke vara aktuell, när det gäller
i arbetslöshetsbekämpande syfte anordnade arbeten. Om särskilda förhållanden
skulle, såsom fallet varit under krigsåren, nödvändiggöra, att åt arbetsmarknadsorganen
uppdrages bedrivandet av arbeten, vilka icke i första hand
ha nämnda syfte, synes det mig självfallet, att endast arbetenas art och
icke den omständigheten att de bedrivas av arbetsmarknadsorganen får
tillåtas inverka på arbetsförmedlingens handhavande av förmedlingsverksamheten.

Jag ansluter mig sålunda till utredningens förslag att arbetsmarknadsstyrelsen
skall organiseras för att i viss utsträckning bedriva arbetsföretag i
egen regi och att styrelsen skall svara för beredskapslagring av arbetsmaskiner
m. m.

Det torde få ankomma på arbetsmarknadsstyrelsen samt väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
att till prövning upptaga frågan om gränsdragningen mellan
myndigheternas verksamhetsområden samt att, i den mån så erfordras,
underställa Kungl. Maj:t därvid uppkommande spörsmål till avgörande.

Arbetsmarknadskommissionens nuvarande befattning med arbetslöshetshjälp
enligt understödslinjen torde, såsom utredningen föreslagit,
böra överflyttas till arbetsmarknadsstyrelsen. Därest socialvårdskommitténs
utredningsarbete skulle föranleda en väsentlig omläggning av hjälpsystemet
för arbetslösa, torde frågan få upptagais till förnyad prövning.

Utredningens förslag, att arbetsmarknadsstyrelsen skall överta arbetsmarknadskommissionens
befattning med de arbetsmarknadspolitiska åtgärder,
vilka betingas av brist på arbetskraft, har icke mött erinran under remissbehandlingen.
Jag ansluter mig även i denna del till utredningens förslag.
Arbetsmarknadsstyrelsen bör sålunda vara centralmyndighet för byggnadsregleringen.

Styrelsen bör tills vidare även fortsätta arbetsmarknadskommissionens för
närvarande bedrivna rådgivande verksamhet i frågor rörande industrilokalisering
— en verksamhetsgren, som bär betydelse såväl ur arbetslöshetssynpunkt
som med hänsyn till nu rådande arbetskraftsbrist. I sistnämnda hän Bihang

till riksdagens protokoll 19i7. 1 samt. Nr 239.

Kungi. Maj.ts proposition nr 239.

seende får jag erinra om att statsrådet Ericsson jämlikt bemyndigande den
14 februari 1947 tillkallat särskilda sakkunniga för utredning rörande näringslivets
lokalisering. I den mån resultatet av detta utredningsarbete ger
anledning därtill, torde frågan om industrilokaliseringen senare få upptagas
till förnyad prövning.

Arbetsmarknadskommissionen handhar för närvarande den planläggande
verksamheten rörande dispositionen av arbetskraften under krig och därmed
jämställda förhållanden, i vilken verksamhet bland annat uppskovsväsendet
ingår. Kommissionen håller vidare kansli åt den av representanter för arbetsmarknadskommissionen
och livsmedelskommissionen bestående riksblockmyndigheten,
vilken är centralmyndighet för arbetsblockorganisationen.
Utredningen har föreslagit, att arbetsmarknadsstyrelsen skall överta arbetsmarknadskommissionens
nuvarande uppgifter på förevarande område
samt att styrelsen skall träda i riksblockmyndighetens ställe såsom centralorgan
för arbetsblockorganisationen. I sistnämnda del har utredningens
förslag avstyrkts av riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap och livsmedelskommissionen,
vilka föreslå att frågan om arbetsblockorganisationens
fortsatta utformning och uppgifter skall bli föremål för utredning innan frågan
om centralmyndigheten för densamma löses. Riksnämnden har härjämte
anfört, att det ur nämndens synpunkt vore synnerligen önskvärt om de frågor,
som sammanhänga med de olika beredskapsproblemen på hithörande område,
ej nu slutgiltigt lösas utan att därmed får anstå till dess riksnämnden är
i stånd att framlägga ett utformat förslag rörande den ekonomiska försvarsberedskapens
framtida organisation.

Jag finner de i fråga om riksblockmyndigheten framförda erinringarna mot
utredningens förslag värda beaktande och föreslår därför, att nämnda myndighet
får bestå i avbidan på resultatet av den av riksnämnden omnämnda
utredningen rörande arbetsblockorganisationen. Däremot bör arbetsmarknadsstyrelsen
såsom utredningen föreslagit överta arbetsmarknadskommissionens
befattning med uppskovsväsendet och därmed sammanhängande frågor
ävensom den av kommissionen bedrivna allmänt planläggande verksamheten
rörande arbetskraftsdispositionen under krigsförhållanden. Frågan om
den närmare gränsdragningen mellan riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap
och arbetsmarknadsstyrelsen torde icke påverka detta principiella
ställningstagande. I vilken utsträckning tidigare upprättad planläggning i
framtiden skall upprätthållas, torde få avgöras i annat sammanhang.

Jag övergår härefter till frågan om gränsdragningen mellan arbetsmarknadsstyrelsen
och socialstyrelsen. I denna del har utredningen föreslagit, att
tillsynen över den privata arbetsförmedlingen samt de erkända arbetslöshetskassorna
skall överflyttas till arbetsmarknadsstyrelsen, medan tillsynen över
den sociala hemhjälpen och förlikningsmannaväsendet samt den av socialstyrelsen
handhavda arbetsmarknadsstatistiken tills vidare skola kvarstanna
hos socialstyrelsen. Beträffande förlikningsmannaväsendet och statistiken har

Kungi. Maj:ts proposition nr 239.

utredningen förutsatt, att frågan om den centrala organisationen upptages
till prövning efter det särskilda utredningar rörande ifrågavarande båda
områden verkställts.

Utredningens förslag om överflyttning av tillsynen över de erkända
arbetslöshetskassorna har vid remissbehandlingen avstyrkts
endast av statskontoret, vilket till stöd härför åberopat pågående utredningsarbete
rörande socialvårdens framtida utformning. Förslaget i denna
del har däremot tillstyrkts av bland andra socialstyrelsen, socialvårdskommittén,
de erkända arbetslöshetskassornas samorganisation, landsorganisationen,
arbetsgivareföreningen och tjänstemännens centralorganisation. För egen del
finner jag det naturligt, att ärendena rörande arbetslöshetsförsäkringen, vilka
nära sammanhänga med de arbetsförmedlings- och arbetslöshetsuppgifter
som enligt förslaget skola fullgöras av arbetsmarknadsstyrelsen, böra överflyttas
till denna. Jag tillstyrker sålunda utredningens förslag i denna del.

Mot förslaget om överflyttande av tillsynen över den privata
arbetsförmedlingen har någon erinran icke framställts. Ehuru otvivelaktigt
ett visst konkurrensförhållande består mellan den offentliga och
den privata arbetsförmedlingen, synes det mig icke vara lämpligt, att tillsynen
över den senare kvarligger hos socialstyrelsen, vilken vid bifall till den av
mig föreslagna organisationen i övrigt i framtiden kommer att ha endast
ringa kontakt med arbetsförmedlingsspörsmål. Tillsynen bör därför överflyttas
till den centrala arbetsförmedlingsmyndigheten, arbetsmarknadsstyrelsen.
Jag vill emellertid påpeka, att jag vid behandlingen i det följande av
frågan om ärendenas fördelning mellan de olika byråerna inom arbetsmarknadsstyrelsen
kommer att förorda, att ärenden rörande den privata och den
offentliga arbetsförmedlingen handläggas på skilda byråer. Härigenom torde
eventuella farhågor undanröjas för att icke den objektivitet, som självfallet
skall prägla handläggningen av förstnämnda ärendesgrupp, upprätthålles.

Frågan om tillsynen över den sociala hemhjälpen har i
remissyttrandena varit föremål för delade meningar, i det att socialstyrelsen
tillstyrkt utredningens förslag att tillsynen skall kvarligga hos styrelsen,
medan bland andra arbetsmarknadskommissionen och två länsstyrelser ifrågasatt
överflyttning av tillsynen till arbetsmarknadsstyrelsen. I detta sammanhang
torde även böra erinras, att 1941 års befolkningsutredning i det förslag,
som ligger till grund för nu gällande bestämmelser rörande den sociala hemhjälpsverksamheten,
förordade förläggning av tillsynen till socialstyrelsen
endast såsom ett provisorium, samt att utredningen i sitt betänkande om
befolkningspolitikens organisation (SOU 1946: 53) förutskickat, att utredningen
i ett senare betänkande kommer att föreslå överflyttning av tillsynen till
arbetsmarknadskommissionen.

För egen del har jag i propositionen nr 71/1947 angående anslag till den
.sociala hemhjälpsverksamheten för budgetåret 1947/48 anfört, att då verksamheten
med den av mig i nämnda sammanhang förordade utbyggnaden kommer
att närma sig den av befolkningsutredningen på sin tid angivna ramen, behovet
av och riktlinjerna för eu ytterligare utbyggnad borde bli föremål för

Kungl. Maj.ts proposition nr 239.

utredning. Denna utredning skulle verkställas i så god tid, att förslag i ämnet
kan föreläggas 1948 års riksdag. Det synes mig lämpligt, att med ett definitivt
ställningstagande till frågan om tillsynsmyndigheten för verksamheten får
anstå till dess resultatet av nämnda utredning föreligger. Jag tillstyrker sålunda
förslaget, att socialstyrelsen tills vidare skall vara tillsynsmyndighet för
den sociala hemhjälpsverksamheten.

Vad angår förlikningsmannaväsendet vill jag erinra, att 1945
års riksdag i skrivelse nr 240 hemställt om utredning rörande förstärkning
av detsamma. Kungl. Maj:t har den 12 juli 1946 uppdragit åt socialstyrelsen
att verkställa den av riksdagen begärda utredningen. I avbidan på resultatet
härav och av den ytterligare utredning, som eventuellt kan föranledas av
landsorganisationens bebådade framställning i ämnet, torde frågan om den
framtida centrala organisationen på förevarande område icke böra upptagas
till närmare prövning. Jag tillstyrker sålunda utredningens förslag att
ärendena rörande förlikningsmannaväsendet tills vidare skola såsom hittills
handhas av socialstyrelsen.

Arbetsmarknadsstatistikens organisation och utformning i övrigt
torde få göras till föremål för översyn i särskild ordning. Tills vidare
bör, såsom utredningen föreslagit, den hittills mellan det centrala arbetsmarknadsorganet
och socialstyrelsen tillämpade fördelningen av det statistiska
arbetet bestå.

I detta sammanhang torde jag få omnämna, att jag med stöd av Kungl.
Maj:ts bemyndigande den 15 november 1946 tillkallat ordföranden i statens
utlänningskommission N. Hagelin att inom socialdepartementet verkställa
översyn av statens utlänningskommissions och statens flyktingsnämnds verksamhet
och organisation. Denna översyn syftar till att skapa en efter fredsmässiga
förhållanden anpassad ordning för handläggningen av de frågor, som
hittills ankommit på nämnda organ. Utredningsmannen, som numera fullgjort
sitt uppdrag, har härvid bland annat föreslagit, att vissa delar av den nu på
utlänningskommissionen och flyktingsnämnden ankommande verksamheten
skall överflyttas till arbetsmarknadskommissionen. I särskild proposition till
riksdagen biträder jag i huvudsak utredningsmannens förslag i denna del.

Såsom utredningen anfört synes i förevarande sammanhang icke finnas anledning
att föreslå ändring i försvarets socialbyrås ställning.

Utredningen har rörande arbetsmarknadsstyrelsens ställning i förhållande
till Kungl. Maj:t uttalat, att i den mån styrelsen får att syssla med verksamhet
av kriskaraktär den kommer att vara i behov av samma befogenhet till självständigt
handlande, som tidigare tillkommit arbetslöshetskommissionen och
nu tillkommer arbetsmarknadskommissionen. Utredningen har särskilt pekat
på frågan om befogenheten att besluta om igångsättande av arbetsföretag vid
arbetslöshet. Det är enligt min mening ofrånkomligt, att det centrala arbetsmarknadsorganet,
även om detsamma organiseras såsom ett centralt verk,

Kungl. Maj.ts proposition nr 239.

måste kunna beredas samma ställning i krissituationer, som de på området
hittills verksamma krismyndighetema erhållit. Arbetsmarknadsstyrelsen bör
sålunda ha ett vidsträckt utrymme för självständigt handlande och följaktligen
icke bindas av detaljerade föreskrifter, som kunna vara ägnade att försvåra
möjligheterna till snabba och effektiva ingripanden från styrelsens
sida i de ofta snabbt växlande förhållanden, som föreligga på arbetsmarknadens
område.

Arbetsmarknadsstyrelsens sammansättning m. m.

Gällande bestämmelser rörande statens arbetsmarknadskommission.

Arbetsmarknadskommissionen består enligt den för kommissionen gällande
instruktionen av en ordförande och chef samt nio ordinarie ledamöter, av
vilka en är vice ordförande och chefens ställföreträdare. För de ordinarie ledamöterna
skola finnas ersättare till det antal och med den tjänstgöringstid,
som Kungl. Maj:t bestämmer. Ordförande, ordinarie ledamöter och ersättare
förordnas av Kungl. Maj:t. Förordnande gäller tills vidare.

Vid handläggning av ärenden rörande uppskov med inställelse till värnpliktstjänstgöring
vid mobilisering eller förstärkt försvarsberedskap skall
förutom de ordinarie ledamöterna överbefälhavaren eller den han i sitt ställe
förordnar såsom extra ledamot taga säte och stämma i kommissionen. Denna
föreskrift kompletteras av följande bestämmelser. Då ärende av angivet slag,
under tid då riket icke befinner sig i krig, handlägges i annan ordning än
såsom pleniärende äger representant för överbefälhavaren delta i överläggningen
samt låta till protokollet anteckna avvikande mening. Befinner sig
riket i krig och kan utgången av visst ärende — oavsett om detta gäller uppskov
eller annat ämne — antagas ha avsevärt inflytande på krigföringen, skall
överbefälhavaren i förväg underrättas om tiden för ärendets upptagande till
avgörande. I sistnämnda fall skall, därest vid avgörandet närvarande representant
för överbefälhavaren det fordrar, beslutet icke träda i kraft utan ärendet
ofördröjligen hänskjutas till Kungl. Maj ds avgörande.

Av de nu fungerande ordinarie ledamöterna i kommissionen är en, kommissionens
vice ordförande, samtidigt avdelningschef hos kommissionen. Två ledamöter
företräda arbetsgivarintressen, två arbetarintressen och en tjänstemannaintressen.
En ledamot är kvinna och en är lantbrukare. Överdirektören
och chefen för överstyrelsen för yrkesutbildning är vidare en av de ordinarie
ledamöterna.

I den mån Kungl. Majd det bestämmer, skola enligt instruktionen finnas
delegationer för handhavande av särskilda uppgifter. För närvarande finns
endast en sådan delegation, nämligen delegationen för ärenden angående inköp
av gatsten för statens räkning. Denna delegation tillsattes enligt Kungl.
Maj ds beslut den 31 juli 1942 i samband med alt den lidigare fungerande
statens steninköpskommitté upplöstes. Delegationen handlägger ärenden rörande
sådana inköp av galsten för statens räkning, som Kungl. Majd upp -

Kungl. Maj:ts proposition nr 239-

drar åt arbetsmarknadskommissionen att verkställa. Delegationen utgöres av
kommissionens ordförande och chef, tillika ordförande i delegationen, samt
fyra andra medlemmar, en av dem tillika vice ordförande, jämte två suppleanter.
Till ledamöter ha utsetts landshövdingen i Göteborgs och Bohus län,
tillika vice ordförande, en företrädare för arbetsgivarna och en företrädare för
arbetarna inom stenindustrien samt förrådsdirektören i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.
Sistnämnda myndighet har att verkställa delegationens beslut
rörande inköp av sten.

Under tiden 12 september 1940—30 juni 1946 fanns även en delegation för
ärenden angående värnpliktslån m. m. Ordförande i delegationen var kommissionens
ordförande och chef. Härjämte ingingo först två och sedermera
tre ledamöter i delegationen.

Ordförande och ledamöter i delegationer förordnas av Kungl. Maj:t. Förordnande
gäller tills vidare.

Vid kommissionens sida är såsom rådgivande församling ställt kommissionens
råd. Detta utses av Kungl. Maj:t och skall bestå av det antal ledamöter
Kungl. Maj:t bestämmer. Antalet ledamöter uppgår för närvarande till ett
30-tal. Flertalet ledamöter representera arbetsgivare och arbetare inom näringslivets
olika delar.

Utredningen.

Utredningen föreslår, att arbetsmarknadsstyrelsen skall stå under chefskap
av en generaldirektör. Särskilt viktiga ärenden böra dock enligt förslaget bli
föremål för kollegial handläggning av generaldirektören och styrelsens ledamöter.

Beträffande de olika organisationsformer, som kunna tänkas i fråga om
ledamöterna, har utredningen anfört följande.

Regeln kan i fråga om de centrala verken sägas vara den, att ledamöterna
utgöras av verkets byråchefer och eventuellt andra med dem likställda befattningshavare.
I vissa myndigheter äro emellertid ledamöterna av Kungl.
Maj:t särskilt för detta uppdrag utsedda personer, medan byråchefer och
likställda befattningshavare hos verket i princip icke ingå bland ledamöterna.
Vanligen är dock åtminstone någon av ledamöterna förutom chefen
(ordföranden) befattningshavare hos myndigheten. På detta sätt äro flertalet
centrala krismyndigheter — däribland statens arbetsmarknadskommission
— organiserade. Även bland de ordinarie myndigheterna finns denna organisationstyp
företrädd. Exempel härpå äro vattenfallsstyrelsen och skogsstyrelsen,
i vilka verk samtliga ledamöter förutom chefen äro av Kungl. Maj:t
utsedda personer, vilka icke äro befattningshavare hos verken. På senare tid
har också en blandad organisationsform kommit till användning bland de
oidinarie verken. Så är fallet beträffande överstyrelsen för yrkesutbildning,
vars ledamöter utgöras av, förutom chefen, verkets tre byråchefer samt nio
av Kungl. Maj:t särskilt utsedda ledamöter.

Rörande representation för arbetsmarknadens partsorganisationer har utredningen
anfört följande.

Det är givetvis nödvändigt, att en nära kontakt upprätthålles mellan arbetsmarknadsstyrelsen
och arbetsmarknadens parter. Detta kan underlättas

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

genom att representanter för arbetsmarknadens organisationer ingå i en rådgivande
församling vid styrelsens sida. En sådan organisation synes dock icke
tillräcklig. Endast genom att ledande personer ur arbetsmarknadens huvudorganisationer
ingå såsom ledamöter i styrelsen på samma sätt som de nu
ingå som ledamöter i arbetsmarknadskommissionen torde en tillfredsställande
anknytning erhållas. Genom en sådan representation erhålles garanti för att
de berörda parternas synpunkter komma till uttryck vid behandlingen inom
styrelsen av särskilt viktiga ärenden. Deltagandet från organisationsföreträdarnas
sida icke blott i överläggningen utan även i besluten är vidare ägnat
att skapa förtroende från de enskildas sida och sålunda att stärka styrelsens
auktoritet. Detta är av särskild vikt med hänsyn till att de avgöranden, som
ankomma på styrelsen, i många fall måste förutsättas bli av ömtålig karaktär
och av en ingripande betydelse för stora befolkningsgrupper. Även den omständigheten,
att styrelsen torde böra tillerkännas en relativt självständig
ställning med vidsträckta befogenheter i vissa lägen, är ägnad att understryka
vikten av att förtroendemän från organisationerna deltaga i besluten och bli
ansvariga för dessa. Vad nu sagts synes bestyrkas av erfarenheterna från arbetsmarknadskommissionens
verksamhet, som torde ha väsentligt underlättats
genom den sammansättning kommissionen haft.

Utredningen föreslår, att styrelsen skall bestå av generaldirektören, den
överdirektör som enligt utredningens i det följande refererade förslag skall
finnas anställd hos styrelsen samt sju av Kungl. Maj:t särskilt utsedda ledamöter.
Av sistnämnda ledamöter borde två företräda arbetsgivarna, två arbetarna
och en tjänstemännen. Ifrågavarande ledamöter borde utses efter förslag
av partsorganisationema. Utredningen har icke ansett sig böra föreslå,
att de återstående två ledamöterna skola företräda vissa bestämda intressen.
Närmast till hands anser utredningen ligga, att sistnämnda ledamöter utses
bland utanför partsorganisationema stående personer med mera allmän sakkunskap
rörande arbetsmarknadsfrågor.

Med hänsyn till antalet byråchefer anser utredningen praktiska skäl tala
emot att dessa skola vara ledamöter. Byråchef eller annan tjänsteman, som
är föredragande inför styrelsen in pleno, borde emellertid vara skyldig att
till protokollet anmäla, om hans mening icke överensstämmer med det beslut,
som fattas av styrelsen.

Någon representant för överbefälhavaren bland ledamöterna föreslås icke.

Den nu beträffande arbetsmarknadskommissionen förefintliga möjligheten
att inrätta delegationer för handläggningen av vissa ärenden föreslås bibehållen
i den formen, att Kungl. Maj:t för särskilda ärenden förordnar, att endast
vissa av de i det föregående nämnda, av Kungl. Maj:t särskilt utsedda ledamöterna
eller helt andra ledamöter skola ingå i styrelsen.

Med hänsyn till den speciella karaktären av ärendena rörande steninköp
föreslår utredningen sålunda, att särskilda ledamöter skola utses för deltagande
i handläggningen av dessa ärenden.

En motsvarande anordning anser utredningen böra gälla ärenden rörande
arbetslöshetsförsäkring. Som skäl härför åberopar utredningen, att kostnaderna
för de erkända arbetslöshetskassornas verksamhet bestridas av de
försäkrade och staten, medan arbetsgivarna icke lämna bidrag till dessa
kostnader. På grund härav böra enligt utredningens mening arbetsgivare -

Kungl. Maj.ts proposition nr 239.

presentanterna icke delta i handläggningen av ärenden, som avse försäkringen.
Däremot borde särskilda företrädare för arbetslöshetskassorna ingå i arbetsmarknadsstyrelsen
vid handläggningen av ifrågavarande ärenden. På
grund av att ärendena rörande arbetslöshetsförsäkring i stor utsträckning
kunde komma att avse lagtillämpning, borde härjämte under alla förhållanden
en jurist ingå bland ledamöterna vid handläggningen av dessa ärenden.
Under sådana förhållanden har utredningen ansett det vara lämpligast, att
särskilda ledamöter utses att jämte generaldirektören och överdirektören delta
vid nehandlingen av försäkringsärenden.

Antalet företrädare för kassorna föreslås till fyra, vilka böra utses av
Kungl. Maj:t efter förslag av de erkända arbetslöshetskassornas samorganisation.

Såsom ledamöter i styrelsen vid behandlingen av försäkringsärenden skulle
sålunda enligt utredningens förslag ingå generaldirektören, överdirektören
samt fem av Kungl. Maj:t utsedda särskilda ledamöter.

Rörande innebörden av förslaget har utredningen anfört följande.

Den föreslagna sammansättningen av delegationen innebär, att kassornas
företrädare få majoritet inom delegationen. Ur principiell synpunkt kunna
onekligen invändningar resas mot att kassorna på detta sätt få ett utslagsgivande
inflytande inom tillsynsmyndigheten. Utredningen har icke förbisett
detta men anser icke någon risk för missbruk av denna ställning föreligga
från kassornas sida.

Utredningens förslag rörande ifrågavarande delegations sammansättning är
icke enhälligt, i det att två ledamöter reserverat sig i detta hänseende.

Ledamoten Kugelberg har sålunda anfört följande.

Det synes mig onödigt att anordna en särskild delegation för behandling
av ärenden, som röra arbetslöshetsförsäkringen, och jag kan i varje fall icke
ansluta mig till utredningens förslag beträffande sammansättningen av denna
delegation. Enligt förslaget skulle arbetslöshetskassornas representanter få
majoritet inom delegationen. Detta skulle innebära, att kassorna själva erhölle
beslutanderätt beträffande sina egna ärenden inom det statliga organ,
som hade att utöva tillsyn över deras verksamhet. En sådan konstruktion
finner jag ur principiell synpunkt mycket betänklig, och motsvarighet härtill
torde icke kunna återfinnas på något annat håll inom svensk statsförvaltning.

Ledamoten Fagerholm har i denna del anfört följande.

Enligt utredningens förslag få företrädarna för arbetslöshetskassorna majoritet
inom delegationen för ärenden rörande arbetslöshetsförsäkring. Av
principieila skäl anser jag vid sådant förhållande en möjlighet böra finnas
för generaldirektören att, om han icke kan godtaga ett av kassarepresentanterna
dikterat beslut i visst ärende, hänskjuta ärendet till behandling av en
församling, där kassarepresentantema icke ha majoritet. Denna församling
bör vara arbetsmarknadsstyrelsen i dess ordinarie sammansättning, förstärkt
med de fem särskilda ledamöterna i delegationen för ärenden rörande arbetslöshetsförsäkring.

För de av Kungl. Maj:t särskilt utsedda styrelse- och delegationsledamöterna
böra enligt utredningens förslag ersättare utses.

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

Utredningen anser slutligen, att något särskilt råd vid arbetsmarknadsstyrelsens
sida icke är erforderligt.

Yttrandena.

Förslaget att i arbetsmarknadsstyrelsen skola såsom ledamöter ingå
representanter för arbetsmarknadens partsorganisationer har i remissutlåtandena
överlag tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Däremot ha olika åsikter
kommit till uttryck beträffande antalet ledamöter och byråchefernas ställning.

Arbetsmarknadskommissionen har sålunda anfört, att det vid förslagets
behandling i kommissionen framkommit, att antalet ledamöter icke borde
såsom utredningen föreslagit minskas från tio till nio. Vidare hade framhållits
att den kvinnliga representationen bland ledamöterna borde bibehållas. Till
frågan om antalet ledamöter i arbetsmarknadsstyrelsen har kommissionen
emellertid icke ansett sig böra ta bestämd ställning. Kommissionen har endast
framhållit vikten av att olika intressen på arbetsmarknaden bli i möjligaste
mån representerade, vilket vore ägnat att säkerställa förekommande
ärendens belysning ur olika synpunkter och därmed även hos arbetsmarknadens
olika parter förståelse för och tilltro till styrelsens handhavande av
sina uppgifter.

Statskontoret finner icke den av utredningen föreslagna organisationsformen
tillfredsställande och anför härom följande.

Som statskontoret i åtskilliga sammanhang framhållit, är det av stor vikt,
att de olika ämbetsverkens byråchefer, vilka utgöra kärnan i verkens organisation,
äro ledamöter av vederbörande styrelser och medansvariga för av verket
fattade beslut. Särskilt angeläget är detta i rent administrativa ärenden
och personalfrågor. Statskontoret får därför föreslå, att styrelsen skall utgöras
av generaldirektören och byråcheferna jämte högst fem representanter
för arbetsmarknadens parter. Partsrepresentanternas närvaro vid styrelsens
sammanträden lärer emellertid kunna begränsas till behandlingen av principiella
ärenden och frågor av större räckvidd.

Frågan om byråchefernas ställning har upptagits även i vissa andra yttranden.
Sålunda har socialstyrelsen — som tillstyrker förslaget om arbetsmarknadsstyrelsens
sammansättning i övrigt — anfört följande.

I realiteten torde byråcheferna, liksom nu är fallet i statens arbetsmarknadskommission,
komma att vara närvarande vid sammanträdena, varför
någon minskning i antalet deltagande i sammanträdena icke ernås genom den
föreslagna anordningen. Socialstyrelsen finner det otillfredsställande, att verkets
chefstjänstemän på detta sätt helt uteslutas ur den beslutande instansen
i arbetsmarknadsstyrelsen. Ledamotskap av styrelsen bör i varje fall tillkomma
byråchef vid handläggning av de ärenden, i vilka han är föredragande.

Tjänstemännens centralorganisation, civila statsförvaltningens tjänstemannaförbund
och Sveriges yngre akademikers centralorganisation ha föreslagit,
att byråchef skall vara ledamot i styrelsen i vart fall vid behandlingen av
ärenden, som höra till hans byrå.

Överstyrelsen för yrkesutbildning har uttalat sig för ett bibehållande av
överstyrelsens representation bland ledamöterna. Livsmedelskommissionen

Kungi. Maj:ts proposition nr 239.

har vidare uttalat, att det i fortsättningen liksom hittills måste anses önskvärt,
att bland ledamöterna i det centrala arbetsmarknadsorganet även finns
en representant för jordbruksnäringen.

Mot utredningens förslag, att nu gällande föreskrift angående överbefälhavarens
representation i vissa fall i arbetsmarknadskommissionen icke skall
givas motsvarande tillämpning beträffande arbetsmarknadsstyrelsen, har
överbefälhavaren förklarat sig icke ha något att invända vad beträffar förhållandena
i fred. Däremot motsätter sig överbefälhavaren ändring i gällande
föreskrifter angående hans representation i krig.

Utredningens förslag beträffande en särskild delegation för ärenden
rörande arbetslöshetsförsäkring och dess sammansättning
har tillstyrkts av arbetsmarknadskommissionen. Ledamöterna Brodén och
Saemund ha dock reserverat sig häremot och anslutit sig till den av utredningsledamoten
Kugelberg avgivna reservationen till utredningens förslag. Vidare
har utredningsförslaget tillstyrkts av landsorganisationen, de erkända arbetslöshetskassornas
samorganisation och tjänstemännens centralorganisation.
Såsom tidigare omnämnts ha förstnämnda båda organisationer ansett inrättandet
av en delegation med den föreslagna sammansättningen vara en förutsättning
för överförande av tillsynen över de erkända arbetslöshetskassorna
till arbetsmarknadsstyrelsen.

Svenska arbetsgivareföreningen däremot har anslutit sig till den av utredningsledamoten
Kugelberg avgivna reservationen och härom anfört följande.

Föreningen vill för sin del bestämt avstyrka den ordning för avgörande av
försäkringsfrågor, som utredningens majoritet föreslagit. Även om det nu göres
gällande, att kassornas representanter icke komma att missbruka sin ställning
inom delegationen, måste det dock ur principiella synpunkter anses fullkomligt
förkastligt, att kassarepresentanterna erhålla en sådan faktisk maktställning,
att de kunna diktera den kontrollerande myndighetens beslut. Om
man, såsom föreningen gör, utgår från den självklara förutsättningen, att arbetsmarknadsstyrelsens
chefsmyndighet kommer att behandla försäkringsfrågorna
med samma opartiskhet som övriga frågor, vilka komma under
chefsmyndighetens bedömande, föreligga inga som helst skäl för ett genomförande
av den föreslagna ordningen. Försäkringsfrågorna torde kunna behandlas
på samma sätt som övriga ärenden; självklart måste det härvid vara
angeläget för försäkringsbyrån inom arbetsmarknadsstyrelsen att hålla nära
kontakt med den sakkunskap, som finnes representerad inom de erkända
arbetslöshetskassorna.

Socialstyrelsen har i denna del anfört följande.

Socialstyrelsen kan för sin del icke finna det enda av utredningen anförda
motivet för anordnande av en särskild delegation för arbetslöshetsförsäkringen
vara bärande. Därest bland arbetsmarknadsstyrelsens ledamöter inginge
en representant för arbetslöshetskassorna, synes styrelsen vara väl lämpad
att omhänderhava tillsynen över försäkringen. Då emellertid de erkända
kassorna fästa stort avseende vid att den särskilda delegationen tillsättes, vill
styrelsen icke motsätta sig, att så sker. Styrelsen vill emellertid av principiella
skäl avråda från att kassorna själva erhålla majoritet i den delegation, som
har att besluta om tillsynen över försäkringen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

Enligt socialstyrelsens mening bör chefen för försäkringsbyrån ingå som
ledamot i delegationen. Beträffande dess sammansättning i övrigt är det önskvärt,
att med hänsyn till de viktiga ärenden av försäkringsteknisk-ekonomisk
karaktär, som delegationen kommer att handlägga, i densamma kommer att
ingå en representant för sakkunskapen på dessa områden. Delegationen kommer
nämligen i stor utsträckning att få taga ställning till frågor rörande statsbidrag,
avgiftsvillkor, storleken av avgifter, under stödsförmåner och erforderliga
fonder, säsonginskränkningar samt korttidsbestämmelser och liknande
Det är därför önskvärt, att i delegationen ingår en ledamot med s. k. aktuariekompetens
förenad med djupgående kännedom om arbetsmarknaden. Beroende
på arten av försäkringsbyråchefens utbildning bör Kungl. Maj:t som
ytterligare ledamot kunna förordna antingen en jurist eller en person med
aktuariekompetens.

T. f. byråchefen Jerneman i socialstyrelsen har i särskilt yttrande anfört
bl. a. följande.

1 motsats till socialstyrelsens majoritet håller jag före, att en förutsättning
för arbetslöshetsförsäkringsärendenas överförande till arbetsmarknadsstyrelsen
är att samtliga dylika ärenden — sålunda jämväl sådana som gälla administrativa
spörsmål och personalfrågor — komma att handläggas av en särskild
delegation, givetvis med de undantag, som behövas för att få till stånd
en smidigt och effektivt arbetande administrativ ordning.

Vid ett ställningstagande till majoritetsförhållandena inom delegationen bör
uppmärksammas, att arbetslöshetskassornas styrelser och funktionärer vid
handläggningen av försäkringens ömtåligaste ärenden, nämligen arbetsvägransärenden
och tillämpning av konfliktdirektiv, liksom vid andra ärenden enligt
vad erfarenheten givit vid handen visat oväld och lojalitet samt ansvar mot
det allmänna. Någon risk för annan behandling av dessa ärenden inom en
delegation av den sammansättning, som utredningen föreslår, synes mig icke
föreligga.

Statskontoret har förklarat, att därest tillsynen över arbetslöshetskassorna
skulle komma att överflyttas till arbetsmarknadsstyrelsen, ärenden rörande
arbetslöshetsförsäkringen lämpligen böra handläggas av generaldirektören
och byråcheferna jämte en eller två representanter för kassorna. En anordning
enligt vilken kassarepresentanterna skulle få majoritet måste statskontoret
av principiella skäl motsätta sig

Socialvårdskommittén har i denna del anfört följande.

Det kan enligt kommitténs uppfattning icke vara lämpligt, att majoriteten
inom tillsynsmyndigheten skall utgöras av representanter för en verksamhet
över vilken myndigheten skall ha att utöva tillsyn. Kommittén föreslår
med hänsyn härtill antingen att antalet ledamöter som icke representera
kassorna ökas till fyra eller ock att kassarepresentantemas antal minskas till
tre. Härvid kommer under alla förhållanden verkets generaldirektör att erhålla
utslagsrösten. Skulle det befinnas ändamålsenligt att öka det sammanlagda
antalet ledamöter till åtta, synes i delegationen lämpligen böra beredas
plats för en person med antingen matematisk eller statistisk kompetens.

Slutligen har länsstyrelsen i Stockholms län förklarat sig icke vara alldeles
övertygad om lämpligheten av den föreslagna sammansättningen av delegationen
och länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har anfört, alt det av

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

ledamoten Fagerholm reservationsvis framlagda förslaget ur principiell synpunkt
synes böra äga företräde framför sakkunnigmajoritetens förslag.

Mot utredningens förslag att arbetsmarknadsstyrelsen icke skall ha någon
motsvarighet till det nu vid arbetsmarknadskommissionens sida ställda rådet
har under remissbehandlingen icke framställts erinran. Däremot har i några
yttranden behandlats den sakkunnigdelegation i frågor rörande
kvinnlig arbetskraft, vilken för närvarande är anknuten till arbetsmarknadskommissionen.

Nämnda sakkunnigdelegation —■ vilken utgöres av ett antal kvinnor under
ordförandeskap av den kvinnliga ledamoten i kommissionen — har sålunda
föreslagit, att delegationen skall fortbestå såsom ett arbetsmarknadsstyrelsens
rådgivande organ.

Arbetsmarknadskommissionen har i denna del framhållit, att frågorna om
den kvinnliga arbetskraftens utnyttjande i nuvarande arbetsmarknadsläge
äro av synnerlig betydelse samt att kommissionen haft god nytta av den sakkunskap,
som kommissionens kvinnosakkunniga representerat. Kommissionen
har hänvisat till att utredningen förutsatt, att arbetsmarknadsstyrelsen liksom
kommissionen skall kunna tillkalla experter vid handläggningen av vissa ärenden
och alltså även anlita en särskild sakkunnigdelegation för ärenden rörande
det kvinnliga arbetsmarknadsområdet. Det bör enligt kommissionens
mening överlåtas åt arbetsmarknadsstyrelsen att avgöra, i vilken form denna
liksom annan sakkunskap bör tillgodogöras.

Landsorganisationen har förklarat sig finna det önskvärt, att fortfarande
en särskild instans för central bevakning av frågor rörande kvinnlig arbetskraft
upprätthålles. Denna kunde lämpligen ha formen av en rådgivande delegation
med möjlighet att ta egna initiativ.

Kommittén för partiellt arbetsföra har erinrat om att kommittén i sitt betänkande
med förslag till effektiviserad kurators- och arbetsförmedlingsverksamhet
för partiellt arbetsföra m. m. (SOU 1946:24) föreslagit, att till
arbetsmarknadskommissionen skall knytas en delegation för arbetsvärd
sfrågor, bestående av representanter för vissa statliga myndigheter
samt för de partiellt arbetsföra. Kommittén anser det vara nödvändigt, att
former finnas för en kontinuerlig samverkan mellan berörda myndigheter
m. fl. i nämnda frågor.

Vissa frågor rörande handläggningen inom arbetsmarknadsstyrelsen av
ärenden om arbetslöshetsförsäkring.

De av mig inledningsvis omnämnda sakkunniga för utredning angående de
åtgärder, som behöva vidtagas vid en överflyttning från socialstyrelsen till
arbetsmarknadskommissionen av ärenden rörande arbetslöshetsförsäkring,
ha i den av de sakkunniga avgivna promemorian behandlat vissa frågor rörande
handläggningen av försäkringsärendena vid bifall till det i betänkandet
rörande ett centralt arbetsmarknadsorgan framlagda förslaget om inrättande

Kungi. Maj.ts proposition nr 239.

inom arbetsmarknadsstyrelsen av en delegation för dessa ärenden. Härom ha
de sakkunniga anfört i huvudsak följande.

Det förefaller naturligt, att registreringsärenden beträffande arbetslöshetskassor
handläggas av den särskilda delegationen. Till arbetsmarknadsstyrelsens
plenum däremot böra hänkjutas exempelvis sådana försäkringsåren den
som avse det internationella samarbetet och beröra frågor angående lagstiftning
och allmänna överenskommelser på det arbetsmarknadspolitiska området.
Delegationen bör emellertid besluta i dylika ärenden, så snart det mera
försäkringsmässiga momentet dominerar. Såsom exempel härpå må nämnas
beslut rörande godkännande av sådana överenskommelser mellan svensk och
utländsk arbetslöshetskassa, som avses i 21 § 2 mom. arbetslöshetskasseförordningen.

Beträffande ärendenas fördelning mellan arbetsmarknadsstyrelsen in pleno
och delegationen för arbetslöshetsförsäkringsärenden synes man vidare böra
utgå ifrån, att delegationen skall ha yttranderätt i alla frågor angående tjänstetillsättningar
m. fl. personalärenden berörande försäkringsbyrån. Vidare
kan det antagas, att lagstiftningsfrågor av större vikt och räckvidd, som beröra
arbetslöshetsförsäkringen, komma att behandlas i plenum, sedan delegationen
först hörts i ärendet. I det nya ämbetsverkets instruktion och arbetsordning
torde böra uppdragas närmare riktlinjer för en ändamålsenlig
avgränsning mellan de ärenden, som skola föredragas och avgöras i delegationen,
och sådana ärenden av mera löpande och rutinmässig natur, vilka
lämpligen böra avgöras av byråchefen eller eventuellt annan tjänsteman å
försäkringsbyrån.

I detta sammanhang må framhållas, att arbetslöshetsförsäkringsärendenas
handhavande i stor omfattning påkallar ett sådant snabbare avgörande, som
möjligg»''res genom att beslutanderätten i vissa grupper av ärenden överflyttas
på byråchef eller annan befattningshavare. Undantag härifrån måste självfallet
gälla bland annat i fråga om de viktigare registreringsärenden och i
samband därmed fastställande i varje särskilt fall av exempelvis avgifter och
försäkringsförmåner samt klasstillhörighetsregler, fondbildningsföreskrifter
m. m. I anledning härav synes det självklart, att försäkringsmässig expertis
alitid är företrädd vid delegationens handläggning av ärenden av denna beskaffenhet.
Vidare torde frågor angående tillämpning och tolkning av bestämmelserna
i försäkringslagstiftningen böra hänskjutas till delegationen i
den mån de avse fastställande av helt nya eller väsentligt ändrade principer
i sådant hänseende. Arbetsvägransfall och dylika ärenden torde böra avgöras
av delegationen endast då fråga är om ändring av arbetslöshetskassas beslut
i dylika mål.

I anledning av uppkommen fråga huruvida enskdd ledamot av delegationen
må kunna besvära sig över delegationens beslut, torde det böra förutsättas,
att befogenhet härtill icke kan tillkomma sådan ledamot.

Socialstyrelsen har med stöd av ämbetsverkets instruktion medgivit, att a
styrelsens arbetsmarknadsbyrå må regelmässigt avgöras följande slag av

ärenden: . .. . .

1) frågor avseende arbetsvägran o. d. av kassamedlem, dar icke ändring av

kassastyrelses beslut i sådant ärende anses böra ske,

21 frågor rörande tillämpningen i övrigt av bestämmelserna i arbetslöshetsförsakringslagstiftningen
och kassornas stadgar, försåvitt därvid ej avses
att fastställa nya eller väsentligt ändrade principer,

3) frågor avseende socialstyrelsens befattning med den fortlöpande revisionen
av arbetslöshetskassorna,

4) frågor angående fastställande av medlemsböcker samt formulär, blan -

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

ketter och annat arbetsmaterial avseende kassornas bokföring, samarbete
med den offentliga arbetsförmedlingen och övriga verksamhet; samt

5) frågor angående anordnande av och program vid upplysningskurser för
den offentliga arbetsförmedlingen och de erkända arbetslöshetskassorna.

Man torde kunna utgå ifrån, att den sålunda praktiserade ordningen i huvudsak
bör kunna tillämpas även efter arbetslöshetsförsäkringens överflyttning
till arbetsmarknadsstyrelsen. Nämnas må särskilt, att ärenden som avse
registrering av erkänd arbetslöshetskassas beslut rörande ändring av kassastyrelsens
sammansättning eller utseende av firmatecknare o. d. icke torde
behöva underställas delegationen.

I yttranden över det betänkande som avgivits av utredningen rörande ett
centralt arbetsmarknadsorgan har socialstyrelsen anfört i huvudsak samma
synpunkter som berörda sakkunniga, medan t. f. byråchefen Jerneman i socialstyrelsen,
de erkända arbetslöshetskassornas samorganisation och Sveriges
yngre akademikers centralorganisation uttalat, att även ärenden gällande
administrativa spörsmål och personalfrågor i samband med försäkringsverk -samheten böra handläggas av delegationen för försäkringsärenden och icke
av styrelsen i dess allmänna sammansättning.

Slutligen ha ifrågavarande sakkunniga och socialstyrelsen framhållit, att
den nu befintliga rådgivande nämnden för den statsunderstödda arbetslöshetsförsäkringen
efter tillkomsten av delegationen för försäkringsärenden icke
längre torde erfordras.

Föredraganden.

Utredningen har föreslagit, att ledamöterna i arbetsmarknadsstyrelsen
skola vara verkets generaldirektör och överdirektör
samt sju andra av Kungl. Maj:t utsedda ledamöter. Av sistnämnda sju ledamöter
skola enligt förslaget två representera arbetsgivarna, två arbetarna
och en tjänstemännen, medan återstående två ledamöter icke skola företräda
vissa bestämda intressen. Förslaget kan sägas innebära, att arbetsmarknadsstyrelsen
skulle få samma sammansättning som arbetsmarknadskommissionen
nu har med det undantaget, att antalet ledamöter skulle minskas med
en. Styrelsens byråchefer skola enligt förslaget icke vara ledamöter men —•
liksom andra tjänstemän hos styreisen — ha skyldighet att om de såsom
föredragande hysa från styrelsens beslut avvikande mening låta anteckna
denna till protokollet.

Mot förslaget att arbetsmarknadens partsorganisationer skola vara företrädda
bland styrelsens ledamöter har erinran icke riktats under remissbehandlingen.
Jag finner också för min del självfallet, att en dylik representation
måste finnas i arbetsmarknadsstyrelsen liksom den nu finns i arbetsmarknadskommissionen.

Däremot ha i flera yttranden invändningar gjorts mot att byråcheferna
icke skulle erhålla ledamotsställning. I några yttranden har föreslagits, att
byråchef i vart fall skall vara ledamot vid handläggningen av ärenden, som
tillhöra hans byrå, eller i ärenden, där han är föredragande.

Jag delar i viss mån betänkligheterna mot att byråcheferna helt uteslutas

Kungl. Maj.ts proposition nr 239.

ur den beslutande församlingen. Emellertid är jag liksom utredningen av den
uppfattningen, att de praktiska synpunkterna böra vara avgörande i detta
fall. Det synes mig angeläget, alt den beslutande församlingen erhåller ett
relativt begränsat antal ledamöter. Då jag i det följande föreslår inrättande
av åtta byråer inom arbetsmarknadsstyrelsens permanenta organisation, låter
sig nämnda synpunkt icke förena med att byråcheferna erhålla ledamotsställning.
De böra emellertid regelmässigt vara närvarande vid styrelsens
sammanträden och därvid äga deltaga i överläggningarna. För att bereda
byråcheferna möjlighet att bringa en från styrelsens beslut avvikande mening
till uttryck föreslår jag härjämte, att byråchef skall vara berättigad att
låta till prokollet anteckna sådan avvikande mening, oavsett om han är
föredragande i ärendet eller om detta tillhör hans byrå. Föredragande byråchef
bör liksom annan tjänsteman, vilken är föredragande, vara skyldig att
anmäla avvikande mening.

Jag ansluter mig sålunda till utredningens förslag att ledamöterna i styrelsen
skola vara generaldirektören, överdirektören och ett antal av Kungl.
Maj:t särskilt utsedda ledamöter. Med hänsyn till det önskemål om begränsning
av den beslutande församlingens storlek, varom jag förut talat, har
jag icke något att erinra mot att antalet särskilt utsedda ledamöter begränsas
till sju. Av dessa böra, såsom utredningen föreslagit, fem företräda arbetsmarknadens
partsorganisatiorier.

De särskilt utsedda ledamöterna i styrelsen torde böra förordnas för högst
tre år i sänder. För var och en av ifrågavarande ledamöter bör finnas ersättare.

Generaldirektören bör vara ordförande i styrelsen. Vid förfall för honom
bör överdirektören inträda såsom ordförande.

Såsom utredningen föreslagit anser jag, att den nu beträffande arbetsmarknadskommissionen
gällande föreskriften om överbefälhavarens representation
bland ledamöterna vid behandling av uppskovsärenden bör upphöra.
Samarbetet mellan arbetsmarknadsstyrelsen och de militära myndigheterna
samt de senares möjlighet att göra sin uppfattning i arbetsmarknadsfrågor
gällande bör tillgodoses i annan ordning, som närmare ansluter till numera
tillämpad praxis.

Utredningen har föreslagit, att delegationer skola kunna inrättas
för särskilda ärendesgrnpper, d. v. s. att styrelsens beslutande församling i
vissa ärendesgrupper skall kunna ges en annan sammansättning än den vanliga.
En sådan delegation föreslås för ärenden rörande steninköp och en annan
för ärenden rörande arbetslöshetsförsäkring. Beträffande sistnämnda delegation
ha olika åsikter kommit till uttryck.

En ledamot i utredningen har liksom bland remissinstanserna arbetsgivareföreningen
ansett delegationen överflödig. Flertalet myndigheter m. fl.,
vilka uttalat sig i denna fråga, har emellertid tillstyrkt delegationens inrättande.
För min del ansluter jag mig till förslaget härom.

Enligt utredningens förslag skall nu ifrågavarande delegation bestå av
generaldirektören, överdirektören, en av Kungl. Maj:t utsedd jurist samt fyra

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

av Kungl. Maj:t utsedda företrädare för de erkända arbetslöshetskassorna.
De sistnämnda skulle sålunda få majoritet i delegationen. Utredningen har
förklarat sig medveten om att ur principiell synpunkt invändningar kunna
resas mot en dylik anordning men har ansett, att någon risk för missbruk
från kassornas sida icke föreligger. Förenämnde reservant inom utredningen
har emellertid förklarat sig i varje fall icke kunna ansluta sig till majoritetens
förslag rörande delegationens sammansättning. En annan ledamot har
biträtt förslaget i denna del men förordat, att om generaldirektören icke kan
godta ett av kassarepresentanterna dikterat beslut i visst ärende, han skall
ha befogenhet att hänskjuta ärendet till avgörande av styrelsen i dess ordinarie
sammansättning, förstärkt med de fem särskilda ledamöterna i delegationen.

I flera yttranden har den föreslagna majoritetsställningen för arbetslöshetskassornas
företrädare avstyrkts under åberopande av principiella skäl.
I några yttranden har även framhållits önskvärdheten av att i delegationen
ingår en ledamot med matematisk eller statistisk utbildning.

De åberopade principiella skälen mot att de erkända arbetslöshetskassornas
företrädare tillförsäkras majoritetsställning inom delegationen synas
mig icke vara av utslagsgivande art. Erfarenheterna av kassornas sätt att
hittills handha verksamheten synas ge vid handen, att något starkare statligt
grepp över densamma icke erfordras. Det förefaller tvärtom lämpligt,
att kassorna erhålla det mårt av självstyrelse inom ramen för de av statsmakterna
uppdragna riktlinjerna för verksamheten, som en majoritetsställning
inom tillsynsmyndigheten skulle innebära. Jag anser mig sålunda böra
tillstyrka utredningens förslag i princip.

Jag är emellertid av den uppfattningen, att behovet av försäkringstekniskmatematisk
sakkunskap vid handläggningen av försäkringsärendena är lika
framträdande som behovet av juridisk sakkunskap. Enligt utredningens förslag
skulle behovet av sistnämnda men icke av förstnämnda sakkunskap
säkerställas inom delegationen. Om även en ledamot med försäkringstekniskmätematisk
sakkunskap skulle ingå i delegationen skulle, för bibehållande
av majoritetsställningen för kassarepresentanterna, antalet ledamöter i delegationen
bli större än jag kan finna lämpligt. Jag förordar därför, att såväl
den juridiska som den försäkringstekniskt-matematiska expertisen skall företrädas
av tjänstemän, som närvara vid delegationens sammanträden. Försäkringsteknisk-matematisk
sakkunskap måste under alla förhållanden vara
företrädd inom den byrå, försäkringsbyrån, inom vilken försäkringsärendena
enligt mitt i det följande utvecklade förslag skola beredas. Juridisk expertis
torde kunna erhållas antingen från försäkringsbyrån eller från någon av
styrelsens andra byråer. Under dessa förhållanden synes det sammanlagda
antalet ledamöter i delegationen kunna minskas till fem, nämligen generaldirektören,
överdirektören och tre företrädare för de erkända arbetslöshetskassorna.
Sistnämnda tre ledamöter böra utses av Kungl. Maj:t för tre år
i sänder.

Vid förfall för generaldirektören bör överdirektören i hans ställe vara ord -

Kunyl. Maj.ts proposition nr 239.

förande i delegationen. Vid förfall för generaldirektören eller överdirektören
synes chefen för försäkringsbyrån böra inträda som ledamot i delegationen.
För kassarepresentanterna böra ersättare finnas utsedda.

Den närmare avgränsningen av delegationens befogenheter dels gentemot
styrelsen i dess allmänna sammansättning och dels gentemot generaldirektören
har behandlats — förutom i vissa yttranden över utredningens förslag —
av de sakkunniga, vilka på sin tid tillkallades för att inom socialdepartementet
biträda med utredning rörande de åtgärder som behövde vidtagas vid en
överflyttning från socialstyrelsen till arbetsmarknadskommissionen av ärenden
rörande arbetslöshetsförsäkring. Såvitt angår avgränsningen gentemot
styrelsen i dess allmänna sammansättning innebär vad som anförts i nämnda
sakkunnigas promemoria, att ärenden, i vilka det försäkringsmässiga elementet
icke är dominerande, skola handläggas av styrelsen i dess allmänna
sammansättning. Detta skulle sålunda ske beträffande bland annat personalärenden
rörande försäkringsbyrån och lagstiftningsfrågor av större vikt och
räckvidd. De sakkunniga förutsätta, att delegationen skall ha yttranderätt
i ärenden av sistnämnda art. Några remissinstanser, däribland de erkända
arbetslöshetskassornas samorganisation, ha däremot framhållit, att delegationen
bör ha avgörandet även i personalärenden och andra rent administrativa
ärenden i samband med försäkringsverksamheten.

I förevarande fråga ansluter jag mig till den principiella inställning, som
kommit till uttryck i nämnda sakkunnigas uttalande. Vad jag i det föregående
anfört rörande lämpligheten av en viss självstyrelse för arbetslöshetskassorna
hänför sig i stort sett till ärenden av mera utpräglat försäkringsmässig
karaktär. Beträffande ärenden, i vilka det rent administrativa elementet överväger,
gör sig icke samma intresse av självstyrelse gällande. Tvärtom fordrar
samordningen av de olika grenarna av styrelsens verksamhet, att vissa dylika
administrativa ärenden åtminstone formellt handläggas av styrelsen i dess
allmänna sammansättning. Delegationen bör emellertid i samtliga sådana
ärenden av större vikt ha möjlighet att avge yttrande. Jag förordar därför,
att på delegationen skola ankomma ärenden rörande erkända arbetslöshetskassor
samt deras verksamhet, dock att frågor rörande framställningar om
anslag, lagstiftningsfrågor av större vikt samt andra frågor av större betydelse
för den allmänna arbetsmarknadspolitiken skola handläggas av styrelsen
i dess ordinarie sammansättning. Även frågor rörande försäkringsbyråns
personal och organisation böra handläggas i sistnämnda ordning. Delegationen
bör ha rätt att yttra sig i frågor, som skola avgöras av styrelsen i dess
allmänna sammansättning men som beröra delegationens verksamhetsområde.
Vid tvekan i vilken ordning visst ärende skall handläggas, bör generaldirektören
ha att fatta beslut härom.

Beträffande gränsdragningen mellan delegationens och generaldirektörens
befogenheter måste uppenbarligen tillämpas den principen, all ärenden av
större vikt skola hänskjutas till delegationen, medan ärenden av mera rutinmässig
karaktär skola avgöras av generaldirektören eller, efter hans bemyndigande,
av överdirektören eller befattningshavare tillhörande försäkrings Ilihang

till riksdagens protokoll 19i7. 1 samt. Nr 239. 4

Kungi. Maj.ts proposition nr 239.

byrån. Gränsdragningen i förevarande hänseende torde icke behöva behandlas
närmare i detta sammanhang.

Såsom utredningen framhållit, synes någon anledning icke finnas att bibehålla
det råd, som nu finns vid arbetsmarknadskommissionens sida. Icke
heller den nu i anslutning till socialstyrelsen verksamma rådgivande
nämnden för den statsunderstödda arbetslöshetsförsäkringen
synes erforderlig efter införande av delegationen för försäkrings
ärendena. Slopandet av denna nämnd förutsätter viss ändring av förordningen
om erkända arbetslöshetskassor, vilken jag anmäler i annat sammanhang
denna dag.

Å andra sidan finner jag angeläget, att arbetsmarknadsstyrelsen beredes
möjlighet att i mån av behov anlita experter och sakkunniga. Såsom i vissa
yttranden framhållits, synes behov bland annat föreligga för styrelsen att äga
tillgång till sakkunskap i frågor rörande kvinnlig arbetsk
r a f t. Detta behov bör enligt min mening tillgodoses genom inrättande
av en särskild sakkunnigdelegation för nänmda frågor. Den smidigaste anordningen
synes härvid vara, att arbetsmarknadsstyrelsen tillkallar de sakkunniga.

Vad nu anförts synes böra äga motsvarande tillämpning i fråga om den av
kommittén för partiellt arbetsföra föreslagna delegationen för arbetsvårdsfrågor.
Om behov anses föreligga av ett särskilt organ för underlättande
av samarbetet mellan de myndigheter, vilka ha befattning med frågor
rörande nämnda klientel, synes i avbidan på vidare erfarenhet en samarbetsdelegation
böra inrättas genom överenskommelse mellan de berörda myndigheterna.

Byråindelningen.

Nuvarande organisation.

Arbetsmarknadskommissionens kansli består sedan den 1 augusti 1946 av
sex byråer samt fem fristående sektioner. Kansliet är fördelat på två avdelningar.
Till första avdelningen höra arbetsförmedlingsbyrån, sektionen för
ungdomsförmedling och yrkesvägledning, sektionen för administrativa ärenden
rörande länsarbetsnämnderna, kanslisektionen samt militära beredskapsbyrån.
Till andra avdelningen höra socialhjälpsbyrån, tekniska byrån, sociala
beredskapssektionen, tekniska beredskapssektionen, kameral- och förrådsbyrån
samt byrån för ärenden angående byggnadstillstånd.

De olika byråerna och sektionerna ha i huvudsak de arbetsuppgifter som
framgå av följande redogörelse.

På arbetsförmedlingsbyrån ankommer att planlägga och övervaka den offentliga
arbetsförmedlingens verksamhet. Ärenden rörande specialförmedlingen
för ungdom — samt rörande den av nämnda specialförmedling handhavda
yrkesvägledningsverksamheten — handläggas dock av den fristående
sektionen för ungdomsförmedling och yrkesvägledning. Från arbetsförmed -

Kungl. Maj.ts proposition nr 239.

lingsbyråns handläggning äro vidare undantagna personal-, lokal- och vissa
andra administrativa ärenden, vilka handläggas av den fristående sektionen
för administrativa ärenden rörande länsarbetsnämnderna.

På arbetsförmedlingsbyrån ankomma även ärenden rörande vissa delar av
den verksamhet, som utöver det egentliga förmedlingsarbetet ålagts länsarbetsnämnderna
och de lokala arbetsförmedlingsorganen. Arbetsförmedlingsbyrån
har sålunda att handlägga

1) ärenden rörande arbetsvärd åt under militärtjänstgöring skadade personer; 2)

på arbetsmarknadskommissionen ankommande ärenden rörande utländsk
arbetskrafts utnyttjande inom landet; samt

3) vissa andra ärenden rörande flyktingars omhändertagande inom landet,
vilka ärenden betingas av att arbetsförmedlingsorganen i vissa hänseenden utnyttjas
såsom lokala företrädare för utlänningskommissionen och flyktingsnämnden.

Inom arbetsförmedlingsbyrån finns organiserad en särskild utlänningssektion
med relativt fristående ställning. Inom byrån i övrigt ha organiserats
särskilda underavdelningar dels för tjänstemannaförmedlingen (tjänstemannaförmedlingens
huvudcentral) dels ock för arbetsvärd åt under militärtjänstgöring
skadade samt arbetsberedning åt partiellt arbetsföra i övrigt.

Sektionen för ungdomsförmedling och yrkesvägledning inrättades den 1
januari 1944 för handläggning av ärenden rörande nämnda verksamhetsgrenar.
Dessa ärenden handlades tidigare å arbetsförmedlingsbyrån.

De ärenden, som handläggas å sektionen för administrativa ärenden rörande
länsarbetsnämnderna, kunna indelas i två huvudgrupper nämligen.

1) ärenden rörande länsarbetsnämndernas och de lokala arbetsförmedlingsorganens
personal; samt

2) ärenden rörande länsarbetsnämndernas och de lokala arbetsförmedlingsorganens
lokal- och materielbehov samt omkostnader.

Å kanslisektionen handläggas

1) ärenden rörande kommissionens kanslipersonal och byggnadskontrollanter; 2)

ärenden rörande kansliets inre organisation samt ordningsföreskrifter
m. m. för kansliet;

3) vissa juridiska ärenden (rörande lagsökningar, målsägandetalan, verkställighet
av dom m. m.);

4) ärenden rörande viss statistik;

5) ärenden rörande den för kansliet gemensamma registreringen av in- och
utgående post samt angående bibliotek och arkiv;

6) ärenden rörande kommissionens anslagsäskanden; samt

7) remisser och andra ärenden, som icke beröra någon annan byrå eller
sektion.

A sektionen ankommer även en allmänt rådgivande verksamhet inom kansliet
i juridiska angelägenheter.

Militära beredskapsbgrån bildades den 1 augusti 1946 genom sammanslagning
av kommissionens förutvarande utrednings-, uppskovs- och arbetsblocksbyråer,
av vilka arbetsblocksbyrån tillika var riksblockmyndighetens kansli.
Sådana ärenden rörande frivillig arbetskraft till jordbruket under nuvarande
förhållanden, vilka förut tillhört arbetsblocksbyrån, ha dock överförts till arbetsförmedlingsbyrån
.

A militära beredskapsbyrån handläggas

1) ärenden angående förberedelser för arbetsmarknadens reglering under
krigsförhållanden (t. ex. ärenden rörande företags-, mönstrings- och beredskapsregistren,
anskaffande av reservarbetskraft till den krigsviktiga indu -

Kungl. Mcij:ts proposition nr 239.

strien och jordbruket, anskaffande av beredskapspersonal i övrigt samt planläggning
för tillämpning av tjänsteplikt);

2) ärenden angående jordbrukets blockorganisation, varvid byrån även är
kansli för riksblockmyndigheten;

3) ärenden angående uppskov jämlikt uppskovskungörelsen;

4) ärenden angående förberedelser för anstånd med eller hempermittering
från värnpliktstjänstgöring jämlikt 28 § värnpliktslagen (beredskapstjänstgöring)
beträffande vissa kategorier värnpliktiga; samt

5) ärenden angående anstånd med eller angående övningsuppehåll under
värnpliktstjänstgöring jämlikt 27 § värnpliktslagen (fredstjänstgöring).

Socialhjälpsbyrån har att handlägga ärenden rörande olika slag av arbetslöshetshjälp.

Byrån är organiserad på två sektioner, vilka här benämnas A-sektionen och
B-sektionen.

Å A-sektionen handläggas ärenden angående

1) arkivarbeten och musikerhjälp (även för flyktingar);

2) kurser i allmänbildande ämnen; samt

3) understöd åt vissa f. d. tobaksarbetare.

Handläggningen av ärenden rörande arkivarbeten utgör sektionens huvudsakliga
arbetsuppgift.

Å B-sektionen handläggas ärenden rörande

1) hänvisning, överflyttning och utbyte av arbetskraft vid beredskapsarbeten; 2)

kontantunderstöd och hyreshjälp;

3) arbetslösas deltagande i yrkesutbildningskurser; samt

4) de statliga gatstenstillverkningarna.

Ä tekniska byrån ankommer handläggningen av ärenden rörande

1) statliga beredskapsarbeten i arbetsmarknadskommissionens eller annan
myndighets regi samt statskommunala beredskapsarbeten;

2) statsbidrag till detaljplanering av kommunala och enskilda investeringsobjekt; 3)

generalplaneutredningar för vattenförsörjning och avlopp; sand

4) vissa vägbyggnadsarbeten (de s. k. 15-miljonersarbetena).

Byrån har under de senaste åren dessutom haft att handlägga ärenden avseende
vissa tillfälliga uppdrag av teknisk natur, som lämnats kommissionen.
Bland dessa uppdrag kunna nämnas uppförande av barackläger för flyktingar,
nedtagning av baracker och överförande av dessa till Norge, Danmark
och Polen, uppförande av baracker för fångvårdsstyrelsens räkning samt utförande
av vissa fornvårdsarbeten.

Sociala beredskapssektionen trädde i verksamhet under mars månad år
1945. Dess arbetsuppgifter avsågos främst skola bli utarbetande av prognoser
över utvecklingen på arbetsmarknaden, kontaktverksamhet med arbetsgivaroch
arbetarorganisationer samt planering av åtgärder för förebyggande av
arbetslöshet vid väntade permitteringar eller avskedanden inom näringslivets
olika områden. Vid sin planering av arbetslöshetsförebyggande åtgärder skulle
sektionen i första hand undersöka och föreslå andra åtgärder än beredskapsarbeten.

Utöver nu nämnda från början förutsedda arbetsuppgifter har sektionen
tilldelats en råd andra uppdrag, främst i samband med byggnadsregleringen.
Sektionen handhar vidare ärenden rörande industrilokalisering.

Tekniska beredskapssektionen trädde i verksamhet under mars månad
1945. Sektionens arbetsuppgifter utgöras av

1) ärenden rörande upprättande av investeringsreserv; samt

Kungl. Mcij:ts proposition nr 239.

2) ärenden rörande detaljplanering av företag i investeringsreserven utom
ärenden rörande statsbidrag till kommuner m. fl. för dylik planering.

Därjämte har hösten 1946 å sektionen handlagts ärenden rörande vissa
statliga myndigheters petitaframställningar, vilka remitterats till arbetsmarknadskommissionen
för yttrande. Undersökningar ha härvid utförts rörande
de ifrågasatta investeringarnas inverkan på arbetsmarknaden och storlek i
förhållande till de normala investeringarna.

Kameral- och förrädsbyrån är organiserad på tre sektioner för handläggning
av

1) kamerala frågor;

2) revision; samt

3) intendentur.

Inom kamerala sektionen finnas särskilda detaljer för dels kassaärenden,
dels bokföring, dels ock avlönings- m. fl. ärenden. Revisionssektionen har
hand om granskningen av länsarbetsnämndernas räkenskaper, ansökningar
om årskostnadsbidrag m. m. Intendenturärendena avse inköp, försäljning och
förvaltning av materiel m. m.

De arbetsuppgifter som ankomma på byrån för ärenden angående byggnadstillstånd
framgå av namnet.

Såväl inom som utom byråindeiningen anlitas för särskilda uppdrag sakkunniga
och experter.

Såsom i det föregående angivits handläggas för närvarande ärenden rörande
den statsunderstödda arbetslöshetsförsäkringen och den privata arbetsförmedlingsverksamheten
inom socialstyrelsen å arbetsmarknadsbyrån (första
byrån). I den mån styrelsen tager befattning med allmänna ärenden rörande
arbetsmarknadsfrågor (främst remisser) ankomma även dessa på arbetsmarknadsbyrån.
Före det provisoriska förstatligandet av den offentliga arbetsförmedlingen
1940 handlades å byrån även ärenden rörande denna del
av arbetsförmedlingsverksamheten. Vid det provisoriska förstatligandet delades
byrån, och de befattningshavare, som hade att särskilt syssla med ärenden
rörande den offentliga arbetsförmedlingen, överflyttades till arbetsmarknadskommissionen.

För utförligare uppgifter rörande nuvarande byråindelning torde jag få
hänvisa till betänkandet rörande ett centralt arbetsmarknadsorgan, sid. 96—
114.

Utredningen.

1 fråga om arbetsmarknadsstyrelsens kansliorganisation skiljer utredningen
mellan en permanent del och en krisdel. Den permanenta delen avser utredningen
för sådana arbetsuppgifter, vilka såvitt kan bedömas äro av bestående
art och vilkas omfattning kan överblickas så långt, att det fasta personalbehovet
kan fastställas med rimlig .säkerhet. Utredningens mening är,
att inom den permanenta delen ordinarie och extra ordinarie befattningar
skola inrättas i den omfattning, som är vanlig inom den icke krisbetonade
statsförvaltningen. Däremot räknar utredningen med åt! lösligare anställ -

Kungl. Maj.ts proposition nr 239.

ningsförhållanden i större eller mindre utsträckning måste komma till användning
inom krisdelen. Utredningens förslag omfattar endast vad utredningen
hänfört till den permanenta delen av organisationen.

Utredningen har till en början behandlat frågan om vilka delar av arbetsmarknadsstyrelsens
verksamhet, som kunna anses tillhöra den permanenta
delen av styrelsens uppgifter, och vilka som falla utanför denna del. Utredningen
bär härvid anfört, att flertalet av de arbetsuppgifter, som enligt utredningens
förslag skola tillkomma arbetsmarknadsstyrelsen, måste anses
vara av bestående natur. Endast utlänningsärendena och ärendena rörande
byggnadsregleringen anses av utredningen böra lämnas utanför den permanenta
organisationen. Därjämte har utredningen, med hänsyn till att arkivarbetssystemet
enligt Kungl. Maj:ts beslut den 15 februari 1946 vore föremål
för översyn, icke ansett sig kunna framlägga förslag till personalorganisation
för denna gren av verksamheten.

Såvitt angår utlänningsärendena har utredningen anfört, att huvuddelen
av de arbetsuppgifter, som nu ankomma på arbetsförmedlingsbyråns utlänningssektion,
icke torde vara att betrakta som krisuppgifter utan vara av
den beskaffenheten, att de komma att kvarstå under överskådlig tid. Organisationen
på ifrågavarande område är emellertid enligt utredningens uppfattning
så nära beroende av hela den för utlänningsverksamheten uppbyggda
krisorganisationens framtida ställning, att arbetsmarknadsstyrelsens befattning
med utlänningsärendena icke kunnat av utredningen bedömas.

Rörande den nu på arbetsmarknadskommissionen ankommande arbetslöshetsverksamheten
har utredningen åberopat, att enligt vad erfarenheterna
utvisar denna verksamhet innefattar en bestående arbetsuppgift. Utredningen
bar härom anfört följande.

Såvitt angår planeringsarbetet föreligga goda möjligheter att uppskatta personalbehovet.
Däremot är det uppenbarligen omöjligt att närmare bedöma
behovet av personal för ledningen av själva hjälpverksamheten i framtiden.
Endast det minimibehov av personal, som erfordras för upprätthållande av
nödig beredskap på området, kan nu bedömas. Osäkerheten i fråga om det
faktiska framtida personalbehovet synes — bortsett från verksamheten rörande
arkivarbetena, vilken verksamhet är under utredning i särskild ordning
— icke böra föranleda till att det nuvarande provisoriet förlänges såvitt
angår denna minimiorganisation. Däremot bör givetvis all försiktighet iakttagas
vid fastställande av minimiorganisationen. Den omständigheten att
arbetslösheten för närvarande är mycket liten i förhållande till vad tidigare
varit fallet, synes lämna goda förutsättningar att avgöra hur långt minimiorganisationen
kan nedpressas.

Vidare har utredningen i detta sammanhang berört beredskapssynpunktcmas
betydelse i fråga om organisationen, ytredningen har härvid anfört,
att det nuvarande arbetsmarknadsläget i förhållande till vad tidigare varit
fallet ställer relativt små krav på den centrala organisationen för bekämpande
av arbetslöshet och för hjälpverksamhet vid arbetslöshet. Man borde emellertid
vara beredd på att det nuvarande tillståndet med knapphet på arbetskraft
kunde komma att på nytt övergå i en arbetslöshetsperiod. Den allmänt

Kungl. Mcij:ts proposition nr 239.

förändrade inställningen till spörsmålen i samband med sysselsättningspolitiken
medförde, att man borde räkna med samhälleliga ingripanden på ett
tidigare stadium och med större målmedvetenhet än fallet varit vid föregående
arbetslöshetskriser. I ett sådant läge komme mycket stora krav att
ställas på det centrala arbetsmarknadsorganet. Detta borde enligt utredningens
uppfattning organiseras med tanke på dessa krav. En stomme till
den utbyggda organisationen borde finnas redan i ett läge sådant som det nu
rådande.

1 fråga om byråindelningens utformning ur beredskapssynpunkt har utredningen
anfört följande.

Denna kan i huvudsak ske på två olika sätt. Det ena innebär, att för visst
ändamål, som under nuvarande förhållanden endast fordrar en fåtalig personalkader,
upprättas en särskild byrå under en chef, vilken svarar för planläggningen
av den verksamhet, som erfordras vid större påfrestning. Inträder
en situation, då planerna måste sättas i verket, förstärkes byrån med tillfällig
personal på underordnade poster. Det andra sättet är att inom en byrå sammanföra
olika arbetsuppgifter, som under nuvarande förhållanden endast
fordra relativt fåtalig personal, samt inom byrån organisera underavdelningar,
vilka vid behov kunna tillfälligt brytas ut och erhålla ställningen av fristående
byråer eller därmed likställda enheter. Härvid kan ehefsskapet för
den utbrutna enheten antingen ordnas så, att chefen för densamma behåller
denna ställning och alltså eventuellt tillfälligt förordnas som byråchef, eller
också kan någon utanför verket stående för ändamålet lämplig person tillfälligt
knytas till verket såsom chef för den fristående enheten. Intet av dessa
olika förfaringssätt kan i princip tillerkännas företräde framför de övriga.
Valet måste bli beroende på förutsättningarna i det särskilda fallet. Båda
de nämnda huvudformerna ha använts i utredningens förslag.

Arbetsför medling särendena — i vilket begrepp utredningen icke inräknar
personalärenden och andra ärenden av administrativ natur — handläggas
inom arbetsmarknadskommissionen av arbetsförmedlingsbyrån samt sektionen
för ungdomsförmedling och yrkesvägledning. Utredningen upplyser, att
arbetsförmedlingsbyrån med undantag av utlänningssektionen den 1 december
1946 hade en tjänstemannapersonal — varmed utredningen i detta
sammanhang avser befattningshavare i lägst kanslists (kansliskrivares) löneställning
— om 31 personer samt en biträdespersonal om 21 personer. För
utlänningssektionen voro motsvarande siffror 12 och 11, varjämte 7 personer
voro utlånade från sektionen till olika länsarbetsnämnder. Sektionen för
ungdomsförmedling och yrkesvägledning hade vid nämnda tidpunkt en tjänstemannapersonal
om 18 personer och en biträdespersonal om 9 personer.

Såvitt utvecklingen nu kan bedömas, finner utredningen mera sannolikt
all arbetsförmedlingsbyråns storlek kommer att ytterligare ökas än att densamma
kommer att minskas. Däremot beräknar utredningen att personalstyrkan
inom sektionen för ungdomsförmedling och yrkesvägledning kan
efter slutförande av vissa arbetsuppgifter av engångskaraktär minskas något.

Utredningen anser uppdelningen av arbetsförmedlingsärendena mellan arbetsförmedlingsbyrån
samt sektionen för ungdomsförmedling och yrkesvägledning
förenad med vissa olägenheter därigenom att en enhetlig ledning

Kungl. Maj.ts proposition nr 2-39.

av den offentliga arbetsförmedlingens verksamhet försvåras, risk för dubbelarbete
uppkommer o. s. v. Utredningen har därför övervägt möjligheterna
att sammanföra ifrågavarande ärenden inom en enda byrå. Redan den storlek
en sammanslagen byrå skulle få är emellertid enligt utredningens mening
ett bestämt hinder för ett sammanförande. Arbetsförmedlingsärendenas handläggning
föreslås därför av utredningen fördelad på två byråer.

Utredningen har härefter övervägt olika möjligheter till fördelning av
ärendena mellan de båda byråerna. Härvid har utredningen bl. a. anfört, att
ett genomförande av det av kommittén för partiellt arbetsföra framlagda förslaget
om inrättande av en särskild arbetsvårdsbyrå skulle innebära en uppdelning
av det slag utredningen åsyftar. Av tidigare anförda skäl är utredningen
emellertid icke beredd att förorda genomförandet under nuvarande
förhållanden av förslaget om en särskild arbetsvårdsbyrå.

Utredningen har stannat för att föreslå, att sektionen för ungdomsförmedling
och yrkesvägledning samt ärendena rörande partiellt arbetsföra sammanföras
inom den ena av byråerna. Härom har utredningen anfört följande.

Ärendena rörande ungdomsförmedling och yrkesvägledning böra utgöra
en huvuduppgift för denna byrå. Ur arbetsutjämningssynpunkt synes det
lämpligt, att hit överflyttas även eu del av de ärenden, som nu handläggas å
arbetsförmedlingsbyrån. Härvid böra i första hand ärendena rörande partiellt
arbetsföra komma i fråga. Dessa ärenden ha ett visst samband med
yrkesvägledningen, vilken är ett viktigt hjälpmedel när det gäller åtgärder
rörande partiellt arbetsföra. Vidare vinnes genom angivna kombination, att
man inom en byrå får samlade viktiga ärendesgrupper, beträffande vilkas
framtida handläggning viss osäkerhet råder på grund av att utredningsarbete
av betydelse för den blivande organisationen pågår. Denna byrå bör organiseras
på sådant sätt att en eventuell omorganisation efter slutförandet av
nämnda utredningsarbete icke försvåras.

Utredningen föreslår för de två nu ifrågavarande byråerna benämningarna
första arbetsförmedlingsbyrån och andra arbetsförmedlingsbyrån
samt sammanfattar de båda byråernas arbetsuppgifter
på följande sätt.

Första arbetsförmedlingsbyrån bör ha i stort sett samma uppgifter som
den nuvarande arbetsförmedlingsbyrån med undantag för att ärendena rörande
partiellt arbetsföra bortfalla. Härjämte böra två mindre förändringar
beträffande arbetsuppgifterna genomföras. Till första arbetsförmedlingsbyrån
böra sålunda föras de nu på socialstyrelsens arbetsmarknadsbyrå ankommande
ärendena rörande den privata arbetsförmedlingen. A andra sidan
bör statistiken över arbetslösheten inom fackförbunden sammanföras med
huvuddelen av den övriga statistik, vars bearbetning ankommer på det centrala
arbetsmarknadsorganet. Ingendera av nämnda förändringar är av den karaktären,
att den inverkar på personalbehovet.

Andra arbetsförmedlingsbyråns arbetsuppgifter bli dels ärenden rörande
ungdomsförmedling och yrkesvägledning, dels ärenden rörande arbetsvärd
åt under militärtjänstgöring skadade personer samt arbetsberedning åt partiellt
arbetsföra i övrigt.

I fråga om cirbetslöshetsärendena föreslår utredningen till en början, att
socialstyrelsens arbetsmarknadsbyrå överllyttas till arbetsmarknadsstyrelsen

Kungi. Maj.ts proposition nr 239.

och där bildar en byrå, för vilken utredningen föreslår benämningen försäkringsbyrån.
Denna byrås arbetsuppgifter böra enligt förslaget vara
desamma, som nu ankomma på socialstyrelsens arbetsmarknadsbyrå, med
undantag för att ärenden rörande den privata arbetsförmedlingen, såsom
nyss anförts, böra överflyttas till första arbetsförmedlingsbyrån samt att de
allmänna arbetsmarknadsärenden, vilka nu handläggas å arbetsmarknadsbyrån,
i stort sett bortfalla.

Rörande arbetslöshetsärendena i övrigt anför utredningen, att en teknisk
byrå under alla förhållanden erfordras inom arbetsmarknadsstyrelsen med
hänsyn till de arbetsuppgifter, som enligt utredningens förslag skola tillkomma
styrelsen. Vidare fordras eu byrå för de uppgifter, som nu ankomma på
socialhjälpsbyrån. Organisationen för de ärenden, som handläggas av de
nuvarande sociala och tekniska beredskapssektionerna, synes däremot utredningen
i hög grad tveksam. Utredningen har tagit i betraktande följande två
olika alternativ.

1) De båda byråerna sammanföras till en planläggningsbyrå. Organisationen
skulle alltså bli en planläggningsbyrå, en socialhjälpsbyrå och en teknisk
byrå.

2) De båda sektionerna fördelas på socialhjälpsbyrån (sociala beredskapssektionen)
och tekniska byrån (tekniska beredskapssektionen).

Utredningen anför, att vissa skäl otvivelaktigt kunna åberopas för det förstnämnda
alternativet. Utredningen förordar emellertid det andra alternativet
och anför till stöd härför följande.

Det synes med hänsyn till arbetsu t jämn ingen på längre sikt och ur beredskapssynpunkt
principiellt lämpligt att sammanföra de planläggande och
verkställande uppgifterna inom samma byråer. Under nuvarande förhållanden
ha verkställighetsåtgärderna relativt ringa omfattning och huvudvikten
kan sägas ligga på planläggningsarbetet. Även om ett fortsatt planläggningsarbete
icke får försummas under en arbetslöshetskris, måste under en sådan
tyngdpunkten förflyttas till verkställighetsskedet. Det är då lämpligt att för
verkställighetsarbetet kunna utnyttja personal, som är förtrogen med planläggningen.

För ett sammanförande av planläggning och verkställighet talar vidare den
omständigheten, att det under en kris torde komma att visa sig mycket svårt
att skilja mellan dessa båda moment.

Behovet av samarbete mellan den sociala och den tekniska sidan av verksamheten
är icke begränsat till planläggningsstadiet. Samarbete fordras också
när arbetslöshet är för handen och man skall besluta om arbeten skola anordnas
eller annan åtgärd tillgripas. Under sådana förhållanden förefaller
det olämpligt att dela på den tekniska personalen mellan olika byråer. Om
denna personal sammanföres till tekniska byrån synes detta innebära en viss
garanti för att det nödvändiga samarbetet blir lika mycket beaktat på alla
stadier i arbetet.

Det måste slutligen framstå som ett önskemål, att antalet byråer inom
arbetsmarknadsstyrelsens permanenta organisation begränsas så långt möjligt
är. Även denna omständighet talar för en organisation utan planläggningsbyrå.

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

Utredningen föreslår sålunda, att nu ifrågavarande arbelslöshetsärenden
uppdelas på en social byrå, bildad genom sammanförande av socialhjälpsbyrån
och sociala beredskapssektionen, samt en teknisk byrå,
bildad genom sammanförande av den nuvarande tekniska byrån och tekniska
beredskapssektionen. Utredningen sammanfattar de föreslagna båda
byråernas arbetsuppgifter på följande sätt.

Sociala byråns huvuduppgifter böra vara
att följa utvecklingen i fråga om arbetslöshet;

att svara för planläggningen av åtgärder vid arbetslöshet i den mån denna
planläggning icke åligger tekniska byrån;

att medverka vid upprättande av förslag till investeringsreserv;
att vid arbetslöshet utreda vilka möjligheter till ingripande, som stå öppna,
samt framlägga förslag beträffande den hjälplinje, som bör användas;

att handlägga ärenden rörande hänvisning av arbetslösa till beredskapsarbeten
;

att handlägga ärenden rörande arkivarbeten, musikerhjälp, arbetslösas
deltagande i utbildningskurser, kontantunderstöd till arbetslösa, understöd
åt f. d. tobaksarbetare samt de statliga stenbeställningarna.

Härjämte bör sociala byrån handlägga de av rådande arbetskraftsbrist
betingade ärenden rörande industrilokalisering m. m., som nu ankomma
på sociala beredskapssektionen.

Tekniska byråns huvuduppgifter böra — bortsett från intendenturärenden,
vilka behandlas i det följande — vara

att handlägga ärenden rörande investeringsreserven;

att utöva tillsyn över planeringen av allmänna arbeten inom andra statliga
verk samt kommunerna ävensom att ombesörja utförandet av planeringsarbetet
i vissa fall;

att handlägga ärenden rörande utväljande och igångsättande av beredskapsarbeten; att

driva vissa beredskapsarbeten;

att utöva kontroll över andra beredskapsarbeten; samt

att handlägga ärenden rörande statsbidrag till beredskapsarbeten.

I fråga om intendenturärendena har utredningen erinrat om att dessa ärenden
tidigare handlagts inom tekniska byrån. De utbrötos sedermera från
tekniska byran främst pa grund av att materielfrågornas omfattning under
krigsåren starkt ökades. Omfånget av materielärendena har dock numera
åter minskat. Utredningen anser sig böra räkna med att inköpsverksamheten
i framtiden kommer att ha samma karaktär som nu är fallet, d. v. s. avse
materiel för arbetsföretag i arbetsmarknadsstyrelsens regi samt för verkets
kontorsorganisation. Utredningen förutsätter, att arbetsmarknadsstyrelsen
skall halla förråd av materiel för beredskapsarbeten i stort sett i samma omfattning
som nu. Vidare räknar utredningen med att förrådshållningen avannan
än för beredskapsarbeten avsedd materiel kommer att bli relativt
liten.

I detta sammanhang må återges följande av utredningen lämnade uppgifter
rörande arbetsmarknadskommissionens förrådsverksamhet.

Materielinnehavet fördelade sig vid ingången av budgetåret 1946/47 på följande
olika grupper.

Kungl. Mctj.ts proposition nr 239.

Malerielslag Kronor

Arbetsmaskiner.......................... 4 894 931: 59

Arbetsredskap............................ 1 670 986: 38

Sjukvårdsmateriel........................ 15 524: 50

Beklädnadsartiklar....................... 823 872: 50

Förläggningsmateriel...................... 2112166:35

Byggnader............................... 4 403 890: —

Summa 13 921371:32

Kommissionen håller arbetsmaskiner för en arbetsstyrka om cirka 15 000
man. Även arbetsredskap, förläggningsmateriel m. in. finnas för en sådan
arbetsstyrka, men därutöver finnas stora förråd av dylik materiel, som kommit
till användning för huggarkurser m. m. i skogsbruket. Avsikten är att
huvuddelen av sistnämnda materiel skall försäljas. Baracker ha anskaffats
dels för användning vid beredskapsarbeten och dels för användning i skogsbruket.
Kommissionen har även vården om vissa f. d. norska polisutbildningsläger,
som övertagits av svenska staten.

Materiel, som icke användes vid arbetsplatser, förvaras dels i fyra kommissionen
direkt underställda centralförråd och dels i förråd, som länsarbetsnämnderna
upprättat. Vid centralförråden, vilka äro försedda med verkstäder
för iståndsättning av materielen, sysselsättas ett 70-tal personer. Driftkostnaderna
uppgingo under budgetåret 1945/46 till cirka 453 000 kronor.
En betydande del av den icke använda materielen är uthyrd till andra statliga
myndigheter m. fl. Hyresintäkterna för uthyrd materiel uppgingo under
nämnda budgetår till cirka 600 000 kronor.

Efter anförande av skälen för å ena sidan att materielärendena bibehållas
under en särskild byrå och å andra sidan att de förläggas till tekniska byrån
(betänkandet s. 123—124) har utredningen kommit till den uppfattningen, att
intendenturverksamheten i framtiden troligen kommer att få en i jämförelse
med vad tidigare varit fallet så begränsad omfattning, att bibehållandet även
särskild byrå för densamma icke kan anses motiverat. Utredningen föreslår
därför, att den nuvarande intendentursektionen inom kameral- och förrådsbvrån
skall ingå i arbetsmarknadsstyrelsens tekniska byrå. Utredningen
säger sig vara medveten om att denna organisation sannolikt icke kommer
att kunna upprätthållas under en arbetslöshetskris av större omfattning eller
om arbetsmarknadsstyrelsen eljest skulle få en intendenturverksamhet av
större omfattning än den utredningen räknat med. Organisationen bör därför
enligt utredningens mening utformas så, att en utbrytning av intendenturärendena
vid behov kan ske utan svårighet.

Utredningen har emellertid ansett vissa av de nu inom intendentursektionen
handlagda ärendena vara av den naturen, att de icke lämpligen böra
handläggas inom tekniska byrån. Detta gäller ärenden rörande verkets egna
lokaler och dessas inredning samt ärenden rörande tryckning av verkets
blanketter. Ifrågavarande ärenden böra enligt utredningens förslag sammanföras
med kansliärendena.

För de ärenden, som utredningen sammanfattar under benämningen kansliärenden,
föreslår utredningen en kanslibvrå.

Kungl. Maj.ts proposition nr 239.

Denna byrå skall enligt förslaget handlägga samtliga personalärenden. Inom
arbetsmarknadskommissionens kansli ankomma dessa ärenden främst på
k.anslisektionen och sektionen för administrativa ärenden rörande länsarbetsnämnderna
men även på tekniska byrån samt kameral- och förrådsbyrån.

Vidare föreslår utredningen, att inom kanslibyrån skola handläggas de övriga
ärenden, som nu handläggas inom kanslisektionen och länsarbetsnämndssektionen.
Endast beträffande statistiken anser utredningen möjligen tvekan
kunna råda. Det skulle sålunda, anför utredningen, kunna tänkas, att ifrågavarande
statistikärenden förlädes till försäkringsbyrån, vilken byrå under alla
förhållanden måste ha statistiskt utbildad personal och i stor utsträckning
syssla med statistiskt arbete. Med hänsyn till vad utredningen tidigare anfört
rörande arbetsmarknadsstatistikens nuvarande läge och behovet av utredning
rörande densammas framtida ordnande anser utredningen dock icke lämpligt
att nu föreslå någon nyorganisation beträffande de statistiska arbetsuppgifterna.
Utredningen föreslår därför, att den statistikdelalj, som för närvarande
finns inom kanslisektionen, överflyttas till kanslibyrån. Hit böra också enligt
utredningens förslag föras ärenden rörande fackförbundens arbetslöshetsstatistik,
vilka nu handläggas inom arbetsförmedlingsbyrån.

Utredningen föreslår, att även de kamerala ärendena skola handläggas inom
kanslibyrån. Härför åberopar utredningen följande skäl.

Enligt utredningens uppfattning är dessa ärendens samband med kansliärendena
mera framträdande än sambandet med intendenturärendena. På
kanslibyrån bör sålunda ankomma den nu av kanslisektionen handhavda uppgiften
att framlägga verkets medelsäskanden. Med de osäkra premisser, som
även i framtiden torde komma att ligga till grund för anslagsberäkningen,
fordras att ständig kontroll hålles över medelsåtgången och medelsbehovet.
Detta torde underlättas om kameralärendena handläggas inom kanslibyrån.
Vidare uppkomma i samband med den kamerala verksamheten från tid till
annan spörsmål av juridisk natur, vilkas lösande underlättas genom en dylik
organisation.

Slutligen föreslår utredningen, att de ärenden rörande verkets lokaler samt
tryckning av blanketter, vilka omnämnts vid behandlingen av intendenturärendena,
skola ankomma på kanslibyrån.

Utredningen sammanfattar sitt förslag beträffande kanslibyrån på följande
sätt.

A kanslibyrån skulle således ankomma följande ärenden:

ombudsmannaärenden och andra juridiska ärenden;

personalärenden;

organisationsärenden (rörande byråindelning och ärendenas fördelning på
byråer, registrering och arkivering, bibliotek, arbetstid m. m.);

anslagsärenden;

kamerala ärenden;

ärenden rörande viss statistik;

ärenden rörande lokaler för styrelsen och arbetsför medlingsorganen;

ärenden rörande tryckning av blanketter; samt

allmänna ärenden (remisser och andra ärenden, som icke höra till annan
byrå).

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

(31

Utredningen påpekar, att kanslibyrån i den av utredningen föreslagna utformningen
får en betydande omfattning. Enligt utredningens mening blir
dock arbetsbelastningen för byråns chef icke fullt så stor som kan synas av
arbetsuppgifternas stora antal och personalstyrkans storlek. Vissa ärendesgrupper
— t. ex. kameralärendena och statistiken — torde nämligen påkalla
relativt ringa ingripande från byråchefens sida.

Beträffande revisionsårendena har utredningen av skäl, som omnämnas
vid behandlingen i det följande av frågorna om medelsförvaltning och revision,
föreslagit, att den nuvarande revisionssektionen inom kameral- och
förrådsbvrån skall avskaffas samt att huvuddelen av de på nämnda sektion
ankommande uppgifterna skola handläggas inom överrevisorernas kansli, vil
ket med anledning härav skulle utbyggas.

Slutligen föreslår utredningen, att den nuvarande militära beredskapsbyrån
under benämningen försvarsbyrån bibehålies med oförändrade uppgifter.
Härom anför utredningen följande.

Till omfattningen är den föreslagna byrån relativt liten. Den nuvarande
byrån omfattade nämligen den 1 december 1946 endast 26 befattningshavare,
varav 7 i tjänstemanna- och 19 i biträdesställning. Av dessa tjänstgöra 6
respektive fl hela året å byrån. Det kan därför ifrågasättas, huruvida icke
byrån bör inordnas i någon annan byrå. Avgörande för organisationsfrågan i
denna del måste emellertid bli den vikt, som tillmätes planeringen på arbetsmarknadsområdet
för krig och därmed jämförliga förhallanden. Därest dessa
uppgifter anses kunna anförtros åt en befattningshavare med lägre tjänsteställning
än byråchef erfordras tydligen icke någon särskild byrå för desamma.
Det må dock erinras om att arbetsmarknadsområdet enligt det föreliggande
förslaget till den ekonomiska försvarsberedskapens ordnande icke
skall tillhöra det ekonomiska försvarsberedskapsorganets verksamhetsområde.
Krigsplaneringsarbetet för arbetsmarknaden skall sålunda enligt förslaget helt
vila på det centrala arbetsmarknadsorganet. Erfarenheten torde vidare utvisa,
att under fredstid planering för krigsförhållanden lätt kommer i skymundan
för mera aktuella arbetsuppgifter, om planeringsarbetet icke erhåller särskilda
högt kvalificerade företrädare. Av dessa skäl har utredningen icke ansett sig
kunna förorda byråns inordnande i någon annan byrå.

Utredningen föreslår sålunda för arbetsmarknadsstyrelsens permanenta organisation
följande sju byråer:

Första arbetsförmedlingsbyrån

Andra arbetsförmedlingsbyrån

Försäkringsbyrån

Sociala byrån

Tekniska byrån

Försvarsbyrån

Kanslibyrån.

Yttrandena.

I fråga om gränsdragningen
relsens permanenta de! och

mellan arbetsmarknadsstyd
e s s k r i s d e 1 har någon erinran

(32

Kungl. Maj.ts proposition nr 239.

icke riktats mot att den personalorganisation, som erfordras för byggnadsregleringens
handhavande, hänföres till krisdelen.

Däremot ha utlänningskommissionen och den sakkunnige för översyn av
nämnda kommissions och statens flyktingsnämnds verksamhet och organisation
m. m. föreslagit, att viss personal för utlänningsärenden bör beräknas
inom den permanenta organisationen. Härvid har åberopats, att — såsom också
utredningen anfört —- en huvuddel av de nu på arbetsmarknadskommissionen
ankommande arbetsuppgifterna rörande utlänningar måste beräknas
komma att bestå under överskådlig tid framåt. Vidare har anförts, att läget
beträffande organisationen för utlänningsärendena numera är ett annat än
när utredningen behandlade spörsmålet, i det att förenämnda sakkunnige
sedan dess avgivit förslag rörande den framtida organisationen inom området.

Arbetsmarknadskommissionen har härjämte föreslagit, att personal för arkivarbetenas
administration skall beräknas inom den permanenta delen, och
till stöd härför åberopat, att den av utredningen omnämnda omprövningen
av arkivarbetenas organisation m. in. numera föranlett förslag i ämnet.

Rörande beredskapssynpunkternas betydelse vid utformningen
av byråindelningen har arbetsmarknadskommissionen delvis en annan
uppfattning än utredningen. Kommissionen har härom i huvudsak anfört
följande.

Kommissionen anser, att utredningen gått för långt i sin strävan att begränsa
antalet byråer och därigenom icke i erforderlig mån tillgodosett det
numera allmänt omfattade kravet på hög statlig arbetsmarknadsberedskap.
Beredskapen måste utan tvekan bliva mindre, därest vid en arbetslöshetskris
en omorganisation skall behöva ske av det centrala verk, som i första hand
skall vara rustat att ingripa och bereda försörjning åt de arbetslösa. Detta
förutsättes emellertid av de sakkunniga, då de vilja åstadkomma den med
hänsyn till arbetsmarknadens växlande sysselsättningsnivå erforderliga elasticiteten
i det centrala verkets organisation genom att under tid, då arbetslöshetsåtgärder
erfordras i mycket ringa utsträckning, i större byråer inlemma
delar av verket, vilka under arbetslöshetsperioder beräknas skola behöva
brytas ut ur dessa större byråer för att de nöjaktigt skola kunna handha
sina uppgifter.

Enligt kommissionens uppfattning bör elasticiteten i verkets personalorganisation
skapas inom de byråer, som beräknas vara erforderliga vid en tidpunkt,
då verket skall vara skickat att utveckla den största effektiviteten.
Kommissionen anser, att befattningshavarna i byråchefsställning måste skolas
för sina mera krävande uppgifter under en arbetslöshetskris genom att
redan under lugnare tider på arbetsmarknaden uppehålla sina befattningar
och alltså då få erfarenhet och vana att taga det ansvar, som framför allt under
en kris måste krävas av dem. Denna principiella uppfattning föranleder
kommissionen till att föreslå en ändrad byråindelning i förhållande till de
sakkunnigas förslag.

Beträffande arbetsförmedlingsärendena ha statskontoret och
överrevisorerna vid arbetsmarknadskommissionen förordat, att dessa ärenden
skola sammanföras inom en byrå i stället för såsom utredningen föreslagit
inom två. Statskontoret finner det nämligen tveksamt huruvida den föreslagna

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

uppdelningen är tillrådlig ur arbetssynpunkt. överrevisorerna förklara sig icke
vara övertygade om att svårigheter att sammanhålla en gemensam byrå
komma att förefinnas, åtminstone i nu rådande läge. Försiktigheten syntes
därför bjuda, att den föreslagna organisationen icke bringades i tillämpning,
förrän erfarenhet vunnits i denna del.

Förslaget att ärendena rörande partiellt arbetsföra skola handläggas
inom den av utredningen föreslagna andra arbetsförmedlingsbyrån har
mött gensagor i flera yttranden.

Kommittén för partiellt arbetsföra vidhåller sitt tidigare framställda förslag
om inrättande av en särskild arbetsvårdsbyrå. Kommittén anför, att dess utredningsarbete
numera så fortskridit, att det synes möjligt att något närmare
angiva vilka uppgifter, som enligt kommitténs mening böra åvila den
centrala arbetsvårdsmyndigheten. Härvid har kommittén hänvisat till sitt
numera avgivna betänkande (SOU 1947:18) med förslag angående yrkes
vägledning och yrkesutbildning för partiellt arbetsföra m. m., vari ett flertal
åtgärder föreslås, som enligt kommitténs mening komma att medföra en
betydande arbetsbelastning för arbetsmarknadsstyrelsen. Dessa förslag komma
att för sin verkställighet bli beroende av att en organisation i enlighet
med det av kommittén tidigare förordade förslaget finns att tillgå.

Arbetsmarknadskommissionen anser stor tvekan kunna råda i frågan huruvida
det är lämpligt att sammanföra verksamheten för de partiellt arbetsföra
med den verksamhet, som ankommer på den nuvarande sektionen för
ungdomsförmedling och yrkesvägledning. Kommissionen yttrar härom i huvudsak
följande.

Enligt kommissionens mening kan en sådan sammanslagning ej motiveras
med att sektionen i fråga skulle bli väl liten för att bilda en självständig
byrå. För en dylik sammanslagning kan däremot anföras, att de båda verksamheterna
äro såtillvida besläktade, att det i båda fallen i viss utsträckning
är fråga om yrkesvägledning. Det är dock att märka, att det blir en betydande
skillnad på den yrkesvägledning som sektionen bedriver och den
som bedrives för de partiellt arbetsföra. Vidare är att märka, att verksamheten
för de partiellt arbetsföra till övervägande del består i rena arbetsförmedlingsuppgifter.
Med hänsyn därtill är det utan tvivel lämpligast att, i
vart fall intill dess pågående utredningar om de partiellt arbetsföra slutförts,
ärenden rörande de partiellt arbetsföra handläggas å första arbetsförmedlingsbyrån.

Länsstyrelsen i Värmlands län finner, att det av psykologiska skäl bör
eftersträvas att de partiellt arbetsföra så litet som möjligt utskiljas från övriga
arbetssökande, och alt med hänsyn härtill förmedlingsarbetet beträffande
dessa arbetssökande normalt bör bedrivas inom den egentliga arbetsförmedlingsorganisationen.
övervägande skäl syntes därför tala för att denna
verksamhet centralt hänfördes till första arbetsförmedlingsbyrån. Enligt länsstyrelsens
mening äro de arbetsuppgifter som avse yrkesvägledning och ungdomsförmedling
— i vart fall efter förestående kraftig utbyggnad härav -—
tillräckliga för att ensamma skapa underlag för en byrå.

Även civila statsförvaltningens tjänstemannaförbund och arbetsmarknads -

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

kommissionens personalförening föreslå, att ärendena rörande partiellt arbetsföra
skola handläggas inom första arbetsförmedlingsbyrån.

Socialstyrelsen ifrågasätter, huruvida icke tillsynen över den privata
arbetsförmedlingen borde läggas på annan byrå än någon av de
båda arbetsförmedlingsbyråerna, vilka direkt ha att utöva chefsskapet över
den offentliga förmedlingen.

Den av utredningen föreslagna byråorganisationen för arbetslös hetsärenden
har föranlett erinringar huvudsakligen i vad avser planläggningsuppgifternas
placering.

Arbetsmarknadskommissionen har erinrat om att erfarenheterna från arbetslöshetskriserna
1921—1923 och 1931—1934 klart givit vid handen, att de
konstaterade svårigheterna att då snabbt komma igång med lämpliga arbeten
främst bottnade i bristande planläggning. Dessa erfarenheter peka, anför
kommissionen, på vikten av att planläggningsverksamheten ägnas särskild
uppmärksamhet. Ett genomförande av utredningens förslag säkerställer enligt
kommissionens uppfattning icke att planläggningsarbetet blir effektivt.
Kommissionen föreslår därför inrättandet av en särskild planläggningsbyrå.
Till stöd härför åberopar kommissionen ytterligare följande.

Av principiella skäl bör samma person ha ansvaret för såväl bedömningen
av planeringsbehovet som ock för planeringens genomförande. Erfarenheterna
hittills tala också för nödvändigheten av en ständig kontakt mellan sociala
och tekniska beredskapssektionerna. Detta gäller icke minst i fråga om
investeringsreserven och dess lämpliga avvägning med hänsyn till olika orters
konjunkturkänslighet och arbetsmarknadsförhållanden i övrigt. Planeringsarbetet
i vad gäller investeringsreserven är ingalunda färdigt eller tillräckligt
omfattande i fråga om objekt. Efterhand som i reserven upptagna arbeten
komma till utförande i öppna marknaden eller som beredskapsarbeten, måste
nya arbetsobjekt tillföras. Planeringsarbetet behöver också kombineras med
en upplysningsverksamhet, som når ut i första hand till de ansvariga kommunalmännen
och för dem klargör de brister, som vidlåda den nuvarande planeringen,
så att de i tid kunna lämna sin medverkan till deras avhjälpande. När
det gäller de konjunkturkänsliga orterna, är det nödvändigt att kommun för
kommun i samverkan med de berörda myndigheterna åstadkomma en investeringsreserv,
som håller måttet i de krissituationer, vilka kunna uppkomma.
Vid genomförande av detta program måste sociala och tekniska beredskapssektionerna
intimt samverka. Detta kan ske effektivare, om de äro sammanförda
i en särskild byrå. Uppdelas sektionerna enligt de sakkunnigas förslag
på skilda byråer föreligger däremot viss risk för att planeringsuppgifterna
komma att bliva eftersatta för de dagsaktuella verkställighetsuppgiftterna
inom respektive byråer. Det må vidare framhållas, att planeringsorganet
självfallet får en starkare ställning i förhållande till utomstående myndigheter,
om det organiseras såsom en särskild byrå. Byråställning blir också
till nytta vid utövande av den rådgivande verksamheten i industriella lokaliseringsfrågor.

Även i en akut arbetslöshetssituation skulle den samordning av planeringen,
som inrättandet av en planläggningsbyrå komrne att innebära, vara ändamålsenlig.
Det skulle därigenom bli möjligt att inom samma byrå icke blott
bedöma, huruvida i den föreliggande krissituationen andra möjligheter än anordnande
av beredskapsarbeten stå till buds, utan även pröva, huruvida pla -

Kungl. Maj:ts proposition nr 239. 65

lierade arbeten äro lämpliga att tillgripas och i så fall, vilket arbete som bör
sättas igång.

På den förordade planeringsbyrån bör därjämte ankomma att handlägga
ärenden rörande planeringsbidrag till kommuner, vilka ärenden nu handläggas
inom tekniska byrån. Vid bedömande av frågor om planeringsbidrag till
kommuner fordras nämligen kännedom om arbetslöshetsriskerna inom olika
orter, och på detta område bör sociala beredskapssektionen kunna utan omgång
tillliandagå tekniska beredskapssektionen med erforderliga upplysningar.

Vid risker för lokala sysselsättningskriser, exempelvis vid omställning av
viss industri, blir sociala beredskapssektionen underrättad genom det s. k. varselsystemet,
som numera tillämpas, och har att verkställa utredning rörande
möjligheterna att eliminera krisen. Härvid har sektionen också behov av teknisk
expertis, som finns att tillgå inom tekniska beredskapssektionen. Vid
handläggning av ärenden rörande industrilokalisering måste samarbete äga
rum mellan de båda sektionerna; sociala beredskapssektionen behöver tekniska
beredskapssektionens biträde för att kunna lämna tekniska uppgifter åt
industriföretagen, t. ex. rörande tillgänglig tomtmarks lämplighet, hamnförhållanden
och landkommunikationer.

Ett sammanförande av tekniska och sociala beredskapssektionerna möjliggör
också ett rationellt utnyttjande av sektionernas arbetskraft. Tekniska beredskapssektionens
arbetsuppgifter äro mest omfattande under tiden för propositionsarbetet
inom Kungl. Maj :ts kansli, och dess större personalbehov kan
då tillgodoses genom anlitande av sociala beredskapssektionens personal. Sistnämnda
sektions utredningsuppdrag m. m. kunna då i viss omfattning uppskjutas
och arbetet med dessa koncentreras till tider under året, då tekniska
beredskapssektionens personal kan lämna biträde.

Slutligen åberopar kommissionen, att vid bifall till dess förslag en klar ansvarsfördelning
vinnes beträffande olika slag av ärenden. Planläggningsbyrån
får ansvara för alt arbetsmarknadsberedskapen blir tekniskt god och ur arbetsmarknadssynpunkt
riktigt avvägd. Sociala byrån och tekniska byrån få
var för sig att svara för verkställighetsåtgärdernas snabba genomförande. —
Arbetsmarknadskommissionens förslag om inrättande av en planläggningsbyrå
är icke enhälligt, i det att ledamoten Brodén anslutit sig till utredningens
förslag i denna del.

Väg- och vattenbgggnadsstgrelsen, svenska teknologföreningen, civila statsförvaltningens
tjänstemannaförbund och arbetsmarknadskommissionens personalförening
förorda likaledes inrättande av en planläggningsbyrå, bildad
genom sammanslagning av de nuvarande sociala och tekniska beredskapssektionerna.

Statens sakrevision och överrevisorerna vid arbetsmarknadskommissionen
anse, att en planläggningsbyrå bör inrättas genom sammanförande av nyssnämnda
båda sektioner samt dessutom den av utredningen föreslagna försvarsbyrån.

Statskontoret — vilket såsom förut omnämnts är av den uppfattningen att
arbetsmarknadsstyrelsens verksamhetsområde bör vara avsevärt mera begränsat
än utredningen föreslagit — anser, att de av utredningen föreslagna
sociala och tekniska byråerna samt försvarsbyrån böra sammanslås lill eu
social- och planeringsbyrå.

liihang till riksdagens protokoll 19i 7. 1 samt. Nr 239.

Kungl. Maj.ts proposition nr 239.

Utredningens förslag att den nuvarande kameral- och förrådsbyrån
inom arbetsmarknadskommissionens kansli skall uppdelas på tekniska
byrån och kanslibyrån har mött gensagor i åtskilliga yttranden.

Arbetsmarknadskommissionen har rörande förslaget i denna del bland annat
anfört följande.

Förslaget skulle innebära en återgång till vad som tidigare tillämpats inom
kommissionen men då befunnits olämpligt. Visserligen är intendenturverk -samheten numera av mindre omfattning än vid tidpunkten för denna verksamhets
utbrytning ur tekniska byrån, men med hänsyn till arbetsmarknadsberedskapen
är det icke lämpligt att förlägga intendenturärendena till tekniska
byrån. Beträffande förrådsverksamheten finner kommissionen direkt
olämpligt att samma byrå har hand om arbeten och förrådsverksamheten för
dessa, då ansvarsfördelningen därigenom blir oklar.

De sakkunnigas skäl för att hänföra de kamerala ärendena till kanslibyrån
synas kommissionen heller icke tillräckligt grundade, helst som kanslibyrån
därigenom kommer att bli så stor, att dess effektivitet måste komma
att minskas. De sakkunnigas uttalande därom, att kameralärendenas natur
torde påkalla relativt ringa ingripande från kanslibyråchefens sida, synes
innebära en undervärdering av de kamerala göromålens betydelse. Det kan
icke vara lämpligt att, för att avlasta byråchefen, delegera utanordningsrätten
till kamreraren. Arbetsmarknadsstyrelsen får en så omfattande medelsförvaltning,
att denna fordrar ständig tillsyn av byråchefen, helst som anslagsredovisning
m. m. vid kommissionens förändring till vanligt ämbetsverk
måste komma att ställa samma krav på detta verk som på andra.

Kamerala och intendenturärenden äga direkt samband med varandra. Man
torde i detta sammanhang endast behöva framhålla det ständiga sambandet
mellan å ena sidan inköpande och försäljande eller uthyrande verksamhet
samt å andra sidan kassa och bokföring i vad angår betalningsterminer,
kassarabatt, kreditgivning, säkerheter, fordringar och bokslut. Det måste
även anses principiellt riktigt, att materielbokföringen handhaves av samma
byrå, som svarar för centralbokföringen.

Under åberopande av anförda skäl föreslår kommissionen, att den nuvarande
kameral- och förrådsbyrån bibehålies under benämningen kameralbyrån.
Härvid borde dock ärendena rörande avlöningsuträkning överföras till kanslibyrån.

Kommissionens förslag i denna del vinner stöd i de yttranden, som avgivits
av väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, riksräkenskapsverket, överrevisorerna
vid arbetsmarknadskommissionen, civila statsförvaltningens tjänstemannaförbund
och arbetsmarknadskommissionens personalförening.

Sålunda har väg- och vattenbyggnadsstyrelsen anfört följande.

Enligt förslaget skulle de kamerala ärendena hänföras till kanslibyrån och
förrådsärendena till tekniska byrån. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen kan
med erfarenheter från sin motsvarande organisation icke tillstyrka förslaget
i denna del. Såvitt styrelsen kan finna kommer kanslibyrån att få en tillräckligt
stor belastning redan genom personal-, juridiskt-administrativa och
statistikärenden. Att dit hänföra även hela den kamerala verksamheten kan
knappast vara ägnat att medföra en snabb och smidig handläggning och
kommer otvivelaktigt att bli en allt för stor arbetsbörda för byråns chef. Genom
att inordna förrådsverksamheten under tekniska byrån berövas förrådsrörelsen
den självständighet gent emot den tekniska ledningen, som är

Kungl. Maj:ts proposition nr 239. 67

en viktig faktor för upprätthållande av en effektiv kontroll över medelsanvändningen.

Riksräkenskapsverket har i denna del yttrat bland annat följande.

Därest arbetsmarknadsstyrelsen efter omorganisationen skall kunna på ett
tillfredsställande sätt fullgöra sina uppgifter i avseende å medelsförvaltningen,
är det oundgängligen erforderligt, att verket utrustas med en effektiv kameral
organisation. Det torde näppeligen kunna förväntas, att chefen för
kanslibyrån vid sidan av sina övriga maktpåliggande arbetsuppgifter skall
kunna ägna tillräcklig uppmärksamhet åt de arbetsuppgifter, som sammanhänga
med arbetsmarknadsstyrelsens omfattande medelsförvaltning. Riksräkenskapsverket
finner det därför nödvändigt, att de kamerala arbetsuppgifterna
företrädas av en särskild byrå inom arbetsmarknadsstyrelsen.

Enligt ämbetsverkets mening böra jämväl de s. k. intendenturärendena såsom
hittills handläggas inom kameralbyrån. De arbetsuppgifter, som falla
inom denna verksamhetsgren, äro till sin natur övervägande av ekonomisk
och redovisningsmässig natur och stå i intimt samband med den kamerala
bokföringen.

Statens sakrevision har ifrågasatt, att kanslibyrån skall uppdelas på en
kanslibyrå och en kameralbyrå.

För yttrandena rörande revisionsärendenas handläggning redogöres
vid behandlingen i det följande av frågorna om medelsförvaltning och
revision.

Såsom förut nämnts ha statskontoret, statens sakrevision och överrevisorerna
vid arbetsmarknadskommissionen ansett, att den av utredningen föreslagna
försvarsbyrån bör sammanföras med andra delar av arbetsmarknadsstyrelsens
kansliorganisation och sålunda icke utgöra någon särskild
byrå. Även allmänna lönenämnden ifrågasätter, huruvida de arbetsuppgifter,
som avsetts för försvarsbyrån, äro av den art, att en särskild byrå påfordras
för uppgifternas handhavande.

Arbetsmarknadskommissionen däremot har tillstyrkt, att ifrågavarande
byrå får bestå, men kommissionen har föreslagit, att nuvarande namnet militära
beredskapsbyrån bibehålies.

Riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap har framhållit, att enligt
nämndens instruktion även arbetsmarknaden tillhör dess verksamhetsområde,
men att den egentliga planeringsverksamheten bör ankomma på arbetsmarknadsstyrelsen.
Nämnden har vidare rörande försvarsbyrån anfört följande.

Ur de synpunkter riksnämnden har att beakta är det i hög grad önskvärt
att inom varje myndighet med uppgifter på den ekonomiska försvarsberedskapens
område de befattningshavare, som äro sysselsatta med dylika uppgifter,
sammanföras till en särskild avdelning eller byrå samt ställas under
ledning av ansvarig person. Angeläget är vidare att inom ämbetsverk med
särskild styrelse beredskapssynpunktema bliva på ett betryggande sätt företrädda
inom styrelsen. Ur denna synpunkt framstår i förevarande fall som
önskvärt, att arbetsmarknadsstyrelsens försvarsbyrå knytes till styrelsens generaldirektör
eller överdirektör på sådant sätt, att det klart framgår att en av
dessa personer är särskilt ansvarig för byråns arbete.

Kungl. Maj.ts proposition nr 239.

Överbefälhavaren framhåller, att planeringen på arbetsmarknadsområdet
för krig och därmed jämförliga förhållanden är ett beredskapsarbete av
mycket stor betydelse för rikets försvar. Inordnad i en annan byrå föreligger
—- anför överbefälhavaren vidare -—- allvarlig risk för att den organisation,
som har att handlägga försvarsärenden, icke skulle kunna helt koncentrera
sig på sin huvuduppgift. I likhet med riksnämnden för ekonomisk
försvarsberedskap finner överbefälhavaren därför betydelsefullt, att försvarsbyrån
direkt anknytes till styrelsens generaldirektör eller överdirektör. Härigenom
skulle säkerhet ernås för att försvarssynpunkterna tillräckligt beaktades
inom arbetsmarknadsstyrelsen.

Även statens livsmedelskommission har förordat en fristående försvarsbyrå.

Rörande arbetsmarknadsstyrelsens statistiska verksamhet har
sakrevisionen anfört i huvudsak följande.

Av betänkandet framgår, att utredningen förutsatt, att insamlandet och
bearbetandet av statistiska uppgifter skall fördelas — i enlighet med inom
arbetsmarknadskommissionen tillämpat förfarande —• å de byråer och sektioner,
som närmast ha bruk för uppgifterna, dock att viss s. k. ordinarie
statistik skall ombesörjas av en särskild sektion inom den föreslagna kanslibyrån.
Enligt sakrevisionenis mening är det ur olika synpunkter mera rationellt
att hela statistikverksamheten koncentreras till ett organ, försett med
för ändamålet lämpad personal- och maskinutrustning. Vidare bör den av
utredningen föreslagna statistiksektionen förläggas icke till kanslibyrån utan
till försäkringsbyrån. Härigenom skulle ernås dels en bättre balans i fråga
om storleksordningen mellan arbetsmarknadsstyrelsens olika byråer, dels
ett bättre utnyttjande av den allmänna sakkunskap i statistiska spörsmål,
som chefen för försäkringsbyrån förutsättes besitta.

Överrevisorerna vid arbetsmarknadskommissionen ha givit uttryck åt en
liknande uppfattning.

Föredraganden.

I direktiven för utredningen anförde jag, att med hänsyn till de från tid
till annan ytterst skiftande förhållandena på arbetsmarknaden, som i sista
hand måste komma att bestämma omfattningen och utformningen av ett
centralt arbetsmarknadsorgans verksamhet, särskild uppmärksamhet av utredningen
borde ägnas åt frågan hur rimliga anspråk på organisationens
elasticitet skola kunna låta sig förena med kravet på nödig stadga och kontinuitet
i fråga om verksamhetens bedrivande. Angivna synpunkt har beaktats
av utredningen bland annat på det sätt, att utredningen i sitt förslag
uppdelat arbetsmarknadsstyrelsens kansliorganisation i en permanent
del och en kris de 1. Till den permanenta delen hänför utredningen
personalorganisationen för de arbetsuppgifter, vilka kunna anses vara av bestående
natur och för vilka personalbehovet kan fastställas med rimlig säkerhet.
Inom denna del avses ordinarie och extra ordinarie befattningar komma
till användning i den utsträckning, som är vanlig inom den icke krisbe -

Kungl. Maj.ts proposition nr 239.

tonade statsförvaltningen. Inom krisdelen däremot beräknas lösligare anställningsförhållanden
få komma till användning i större eller mindre omfattning.
Ehuru gränsen mellan den permanenta delen och krisdelen under
vissa förhållanden torde komma att te sig flytande, synes mig den av utredningen
gjorda uppdelningen ur praktisk synpunkt lämplig. I betydligt större
omfattning än vad gäller de centrala verken i allmänhet, torde man beträffande
arbetsmarknadsstyrelsen få räkna med att den för permanenta arbetsuppgifter
avsedda organisationen måste kompletteras med en till omfattningen
varierande men under vissa förhållanden sannolikt mycket omfattande
organisation för krisuppgifter. Oavsett vilka anställningsvillkor, som
komma att bli gällande för personalen inom sistnämnda del av organisationen
— till frågan härom återkommer jag i det följande vid behandlingen
av krisorganisationen — måste otvivelaktigt i olika sammanhang skillnad
göras mellan ifrågavarande båda delar av personalorganisationen.

Utredningens förslag avser endast den permanenta delen av arbetsmarknadsstyrelsens
kansliorganisation. Utanför denna del har utredningen lämnat
den personalorganisation, som erfordras för handhavande av de nu på
arbetsmarknadskommissionen ankommande ärendena rörande byggnadsregleringen
samt utlännings- och arkivarbetsärendena. Såvitt angår byggnadsregleringen
har denna uppfattning icke mött gensaga. Det isynes också självfallet,
att ett tillskapande i nuvarande läge av en permanent organisation
för denna reglering icke kan komma i fråga.

Utredningen har motiverat sitt ställningstagande till utlänningsärendena
därmed, att det centrala arbetsmarknadsorganets befattning med nämnda
ärenden är beroende av hela den för utlänningsverksamheten uppbyggda
krisorganisationens framtida ställning, vilken fråga icke är löst. Under remissbehandlingen
ha utlänningskommissionen samt den sakkunnige, som tillkallats
för översyn av nämnda kommissions och statens flyktingsnämnds
verksamhet och organisation in. m., föreslagit, att viss personal för utlänningsärendena
bör beräknas inom arbetsmarknadsstyrelsens permanenta organisation.
För egen del är jag ännu icke beredd att förorda ett mera stadigvarande
inordnande i arbetsmarknadsstyrelsen av en organisation för utlänningsärendena.
Jag behandlar därför organisationen i denna del i samband
med min behandling i det följande av organisationen för byggnadstillståndsärendena.

Till frågan om organisationen för arkivarbetena återkommer jag vid behandlingen
av personalorganisationen för sociala byrån.

Utredningens förslag innebär bland annat, att inom den permanenta organisationen
skall beräknas viss personal för arbetslöshet.särenden. Utredningen
har motiverat detta med erfarenheten av det stadigvarande behovet
av personal för dessa ärenden samt med beredskapssynpunkter. Jag vill särskilt
uttala min principiella anslutning till utredningens förslag i denna del.
Visserligen måste man räkna med att behovet av personal för detta ändamål
kommer alt vara i hög grad avhängigt av konjunkturutvecklingen, men
det synes mig riktigt, att den minimiorganisation, som kan beräknas vara

Kungl. Maj.ts proposition nr 239.

erforderlig även under goda konjunkturer, erhåller plats inom den permanenta
organisationen.

Såsom utredningen anfört måste beredskapssynpunkterna tillmätas
avsevärd betydelse vid utformandet av arbetsmarknadsstyrelsens
kansliorganisation. När det gäller byråindelningen kunna dessa synpunkter
enligt utredningens mening tillgodoses antingen genom att för viss beredskapsuppgift
inrättas en särskild byrå, vilken vid behov kompletteras genom
ökning av personalen, eller också genom att för ändamålet inom en byrå
organiseras en underavdelning, vilken vid behov tillfälligt brytes ut till självständig
byrå. Arbetsmarknadskommissionen har i sitt yttrande ännu starkare
än utredningen framhållit beredskapssynpunkterna och företräder den
uppfattningen, att samtliga byråer, vilka kunna beräknas bli erforderliga under
en arbetslöshetskris, också böra ingå i den permanenta organisationen.
Häremot vill jag anföra, att beredskapssynpunkterna givetvis måste vägas
mot ekonomiska hänsyn samt uppfattningen om den organisation som kan
anses behövlig under tider, då kris icke råder. Man synes sålunda icke böra
utesluta en organisationsform, där man räknar med utflyttning under krisförhållanden
av större eller mindre delar av permanenta byråer. Härför talar
även den omständigheten, att en bedömning i förväg av den lämpliga
organisationen under en kristid alltid måste innefatta vissa osäkerhetsmoment.

Jag övergår härefter till att behandla byråorganisationen för de olika grupperna
av ärenden och upptar därvid först frågan om organisationen för a rbetsförmedlingisärendena.

Utredningen har för handläggningen av dessa ärenden föreslagit inrättande
av två byråer, benämnda första och andra arbetsförmedlingsbyråema. På
andra arbetsförmedlingsbyrån skulle enligt förslaget ankomma ärenden rörande
ungdomsförmedling och yrkesvägledning samt partiellt arbetsföra,
medan övriga arbetsförmedlingsärenden skulle handläggas innan första arbetsförmedlingsbyrån.
I remissutlåtandena ha statskontoret och överrevisorema
vid arbetsmarknadskommissionen ifrågasatt, huruvida icke de av utredningen
föreslagna båda byråerna böra sammanföras till en byrå. Kommittén
för partiellt arbetsföra har förklarat sig vidhålla ett av kommittén tidigare
framfört förslag, att en särskild arbetsvårdsbyrå skall inrättas för
ärenden rörande partiellt arbetsföra. Arbetsmarknadskommissionen har i
likhet med ytterligare några remissinstanser föreslagit, att ärendena rörande
partiellt arbetsföra skola handläggas inom första arbetsförmedlingsbyrån och
att sålunda endast ärenden rörande ungdomsförmedling och yrkesvägledning
skola ankomma på den av utredningen föreslagna andra arbetsförmedlingsbyrån.
Slutligen har socialstyrelsen ifrågasatt, att ärenden rörande den privata
arbetsförmedlingen skola handläggas å annan byrå än någon av arbetsförmedlingsbyråema.

För egen del anser jag med hänsyn till arbetsförmedlingsärendenas omfattning
uteslutet, att dessa ärenden skola kunna sammanföras inom endast

Kungi. Maj:ts proposition nr 239.

en byrå. En sådan organisation skulle enligt min mening sannolikt icke kunna
undgå att medföra ogynnsamma återverkningar på effektiviteten i ledningen
av arbetsförmedlingsverksamheten. Jag ansluter mig därför till förslaget om
uppdelning av ifrågavarande ärenden på två byråer. Härvid kan jag i nuvarande
läge icke förorda inrättande av en särskild arbetsvårdsbyrå. Frågan
härom torde böra anstå i vart fall till dess principiell ställning tagits till
frågan om arbetsvärd för partiellt arbetsföra i allmänhet. Å andra sidan delar
jag icke de betänkligheter, som framförts mot förslaget att sammanföra
ärendena rörande de partiellt arbetsföra med ärendena rörande ungdomsförmedling
och yrkesvägledning inom den föreslagna andra arbetsförmedlingsbyrån.
Ärendena rörande partiellt arbetsföra äga utan tvivel ett nära samband
icke enbart med yrkesvägledningen utan även med arbetsförmedlingsärendena
i övrigt. Med hänsyn till sin omfattning och vikt torde de emellertid
under alla förhållanden böra tillförsäkras en relativt fristående ställning i organisatoriskt
hänseende. Detta synes lämpligen kunna ske genom att de förläggas
till en särskild sektion inom den byrå, där ärenden rörande ungdomsförmedling
och yrkesvägledning handläggas. Jag biträder sålunda utredningens
förslag till fördelning av ärendena mellan de två arbetsförmedlingsbyråema.
Av praktiska skäl och med hänsyn till att yrkesvägledningen torde
få betraktas som huvuduppgiften för den byrå, som av utredningen benämnts
andra arbetsförmedlingsbyrån, anser jag dock att denna byrå bör
erhålla benämningen yrkesvägledningsbyrån. Den av utredningen föreslagna
första arbetsförmedlingsbyrån bör härvid benämnas endast arbetsförmedlingsbyrån.

På ytterligare en punkt vill jag förorda avvikelse från utredningens förslag.
I likhet med socialstyrelsen finner jag således mindre lämpligt, att
ärendena rörande den privata arbetsförmedlingen förläggas till någon av de
nu nämnda byråerna. Ifrågavarande ärenden torde i stället böra handläggas
inom kanslibyrån.

Utredningen har föreslagit inrättande av tre byråer med huvudsaklig uppgift
att handlägga arbetslöshetsärenden, nämligen en försäkringsbyrå,
en social byrå och en teknisk byrå. Försäkringsbyrån motsvarar socialstyrelsens
nuvarande arbetsmarknadsbyrå, vilken föreslås överflyttad till arbetsmarknadsstyrelsen.
Inom denna byrå skulle dock i framtiden endast ärenden
rörande arbetslöshetsförsäkring handläggas. Någon erinran mot förslaget i
denna del har icke framförts under remissbehandlingen. Även jag ansluter
mig till förslaget såvitt angår försäkringsbyrån.

Utredningen har i sitt betänkande diskuterat lämpligheten av en organisation,
där arbetslöshetsärendena i övrigt skulle fördelas på tre byråer, nämligen
en planläggningsbyrå, en social byrå och en teknisk byrå. På skäl, för
vilka redogörelse lämnats i det föregående, har utredningen emellertid avvisat
alternativet med en särskild planläggningsbyrå och förordat planläggningsarbetets
uppdelning på sociala och tekniska byråerna. I remissyttrandena
har arbetsmarknadskommissionen liksom åtskilliga andra myndigheter

72 Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

och organisationer föreslagit, att en planläggningsbyrå skall ingå i byråorganisationen.

Jag vill för min del helt biträda den uppfattning om planläggningsarbetets
stora betydelse, som kommit till uttryck i sistnämnda remissyttranden. Det
synes mig därför vara en angelägenhet av största vikt, att förutsättningar
skapas för att planläggningsarbetet skall kunna bedrivas effektivt. Detta förutsätter
emellertid enligt min mening icke inrättande av en särskild planläggningsbyrå.
Såsom utredningen anfört bör under nuvarande förhållanden
planläggningsarbetet vara en huvuduppgift för båda de av utredningen föreslagna
byråerna, sociala byrån och tekniska byrån. Dessa byråer böra, i nära
samverkan med varandra, svara för var sin sida av planläggningsarbetet.
Härigenom undvikes att planläggning och verkställighet skiljas åt, vilket —
åtminstone under nuvarande förhållanden, då verkställighetsuppgifterna ha
en begränsad omfattning — torde främja beredskapen. Vidare synes genom
denna anordning förutsättningar skapas för ett effektivt utnyttjande av sociala
och tekniska byråernas personal.

Vad jag nu anfört utesluter icke att under en arbetslöshetskris, då verkställighetsuppgifternas
omfattning avsevärt ökar, en utflyttning av planläggnings
verksamheten helt eller delvis till en eller flera särskilda byråer kan
befinnas lämplig. Vidare synes det tänkbart, att det utredningsarbete rörande
näringslivets lokalisering, som igångsatts jämlikt Kungl. Maj:ts beslut den 14
februari 1947, kan ge anledning till omprövning av frågan om en planläggningsbyrå.

Jag ansluter mig sålunda till utredningens förslag, att för näi-varande endast
två byråer skola inrättas för ifrågavarande ärenden.

Vad angår kameral - och intendenturärendena, för vilka inom
arbetsmarknadskommissionens kansli finns en särskild byrå, kameral- och
förrådsbyrån, har utredningen föreslagit, att kameralärendena skola handläggas
inom kanslibyrån och att intendenturärendena skola föras till tekniska
byrån. Såväl arbetsmarknadskommissionen som flera andra myndigheter
och organisationer ha föreslagit, att den nuvarande kameral- och förrådsbyrån
skall bibehållas såsom särskild byrå. Av vad som anförts i remissutlåtandena
har jag blivit övertygad om att utredningens förslag i denna
del icke innebär en tillfredsställande lösning. Ett genomförande av förslaget
skulle innebära en återgång till en organisation, som tidigare tillämpats
inom arbetsmarknadskommissionens kansli men befunnits mindre lämplig.
De arbetsuppgifter, som enligt utredningsförslaget skola ankomma på kanslibyrån
— förutom de kamerala ärendena i huvudsak personalärenden, juridiskt-administrativa
ärenden och statistikärenden — äro nämligen alltför
omfattande för en enda byrå. Ett genomförande av förslaget torde därför
innebära risk för att i första hand kameralärendena icke komma att kunna
ägnas den omsorgsfulla handläggning dessa ärenden kräva. Även tekniska
byrån skulle få en relativt stor omfattning i den föreslagna utformningen,
vilket torde medföra en viss risk för eftersättande av intendenturärendena.
Såsom i ett par remissutlåtanden framhålles, synes det vidare önskvärt, att

73.

Kungi. Maj.ts proposition nr 239.

förrådsverksamheten erhåller eu från den byggande verksamheten mera
självständig ställning än följden skulle bli vid ett genomförande av utredningens
förslag. Med hänsyn till det anförda ansluter jag mig till det av arbetsmarknadskommissionen
m. fl. framförda förslaget om inrättande av
en särskild kameralbyrå, till vilken även handläggningen av intendenturärendena
föres. Inom kameralbyrån bör vidare, av skäl som åberopas vid
behandlingen i det följande av frågor rörande medelsförvaltning och revision,
inrättas en specialrevision för granskning av vissa arbetsmarknadsstyrelsen
underlydande organs räkenskaper.

Arbetsmarknadskommissionen bar föreslagit, att den nu till kameraloch
förrådsbyrån hörande avlöningsdetaljen skall övei flyttas till kanslibyrån.
Mot en sådan omplacering har jag icke något att erinra.

I flera yttranden har uttalats, att den av utredningen föreslagna försvarsbyrån,
vilken motsvarar den nu inom arbetsmarknadskommissionens
kansli befintliga militära beredskapsbyrån, bör inordnas i någon annan
byrå, varvid främst ifrågasatts dess inordnande i en planläggningsbyrå. I
andra yttranden har utredningens förslag om bibehållande av en särskild
byrå för ifrågavarande ärenden tillstyrkts. För egen del far jag i förevarande
spörsmål anföra följande.

För handhavande av uppskovsväsendet och frågorna i övrigt rörande dispositionen
av arbetskraften under krigsförhållanden erfordrades under
krigsåren icke mindre än tre byråer inom arbetsmarknadskommissionens
kansli. Efter krigets slut har denna omfattande organisation kraftigt reducerats.
Numera återstår endast militära beredskapsbyrån, vilken till sin
personalstyrka är relativt liten. Det planläggningsarbete, som ankommer
på denna byrå, är emellertid av vital betydelse för saväl försvarets som
folkförsörjningens funktionsduglighet i en beredskapssituation. Byråns chef
intar en betydelsefull mellanställning mellan å ena sidan de militära myndigheterna
och å andra sidan företrädare för produktionen. Då härtill kommer
att ifrågavarande verksamhet är artskild från den verksamhet, som i
övrigt kommer att åligga arbetsmarknadsstyrelsen, finner jag övervägande
skäl tala för att den för ändamålet inom arbetsmarknadskommissionen
inrättade särskilda byrån tills vidare bibehålies inom arbetsmarknadsstyrelsen.
I avbidan på närmare erfarenhet rörande den lämpliga organisationen
av den ekonomiska försvarsberedskapen, i vilken ifrågavarande byrå
utgör ett viktigt led, torde dock byråns chef böra erhålla eu i viss mån annan
ställning än övriga byråchefer. Härtill återkommer jag i det följande.

Arbetsmarknadskommissionens förslag, att det nuvarande namnet militära
beredskapsbyrån skall bibehållas för ifragavarande hyra finner jag icke
lämpligt. Den av utredningen föreslagna benämningen försvarsbyrån synes
mig bättre ange byråns arbetsuppgifter.

Utredningen bar vidare föreslagit, alt den för arbetsmarknadsstyrelsen gemensamma
statistiska personalen, vilken inom arbetsmarknadskommissionen
tillhör kanslisektionen, skall hänföras till kanslibyrån i avbidan
på att närmare klarhet vinnes rörande arbetsmarknadsstatistikens framtida

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

utformning och organisation och i samband härmed frågan om den statistiska
organisationen inom styrelsen kan tas upp till definitiv prövning. Statens
sakrevision och överrevisorema vid arbetsmarknadskommissionen ha däremot
förordat inordnande av nämnda personal i försäkringsbyrån och en
större koncentration av statistikverksamheten inom styrelsen.

Med hänsyn till rådande läge beträffande arbetsmarknadsstatistiken synes
mig den av utredningen förordade lösningen tills vidare vara lämplig. Jag förutsätter,
att frågorna om den statistiska personalens placering samt om ett
sammanförande i större utsträckning än hittills av statistikärendena få upptas
till prövning sedan ställning tagits till den framtida utformningen av denna
statistikgren.

De delar av förslaget till byråindelning, som icke särskilt upptagits till behandling
i det föregående, föranleda ingen erinran från min sida. Jag föreslår
alltså, att inom arbetsmarknadsstyrelsen inrättas följande åtta permanenta
byråer:

Arbetsförmedlingsbyrån
Yrkesvägledningsbyrån
F ör säkringsbyrån
Sociala byrån
Tekniska byrån
Försvarsbyrån
Kanslibyrån
Kameralbyrån

Arbetsmarknadsstyrelsens befattning med uppgifter av kriskaraktär torde
kunna medföra, att även i fråga om den permanenta delen av organisationen
jämkningar i fördelningen av ärendena mellan byråerna kunna befinnas erforderliga.
Jag förutsätter, att dylika jämkningar skola kunna vidtagas.

Chefsbefattningarna m. in.

Utredningen.

Utredningen har föreslagit, att befattningen som generaldirektör och
chef för arbetsmarknadsstyrelsen skall placeras i lönegrad C 15. Till stöd
härför har utredningen anfört följande.

Arbetsmarknadsstyrelsen kommer att bli ett till personalorganisationen
betydande verk med en stor lokalorganisation. Styrelsens arbetsuppgifter bli
icke blott omfattande utan även av osedvanligt svårbemästrad karaktär. De
skiftande förhållandena på arbetsmarknaden torde komma att medföra, att
uppgifterna bli av ytterst växlande art. I stor omfattning komma de att avse
verksamhet, som är endast ofullständigt författningsreglerad och där kraven
på verkets initiativ och självständiga handlande följaktligen bli stora. Vanligen
kommer stor snabbhet att fordras vid vidtagande av de på styrelsen
ankommande åtgärderna. Utvecklingen på arbetsmarknaden är alltid av
vital betydelse för samhällslivet. Vid en krisartad utveckling komma där -

Iiungl. Maj:ts proposition nr 239.

för arbetsmarknadsfrågorna att stå i centrum för samhällsintresset. \id arbetslöshet
i större omfattning har man att räkna med att samhällets investeringspolitik
kan nödvändiggöra ekonomiska engagemang av utomordentlig
storleksordning. Det centrala arbetsmarknadsorganets verksamhet maste under
dylika förhållanden bli särskilt betydelsefull ur statsfinansiell synpunkt.

De antydda omständigheterna ge klart vid handen, att mycket stora krav
måste ställas på arbetsmarknadsstyrelsens ledning och främst pa generaldirektören.
Befattningen som chef för styrelsen bör därför i lönehänseende
erhålla sådan placering, att eni tillfredsställande rekrytering säkerställes.
Härvid synes icke böra ifrågakomma lägre placering än i G 15, i vilken
lönegrad bland andra cheferna för väg- och vattenbyggnadsstyrelsen och
riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap placerats.

Utredningens förslag i denna del är icke enhälligt, i det att ledamöterna
Bergquist, Kugelberg och Svensson ansett, att chefen för arbetsmarknadsstyrelsen
med hänsyn till löneställningen för cheferna vid de med styrelsen
närmast jämförliga centrala ämbetsverken och i avbidan på en allmän översyn
över verkschefernas löneplacering bör hänföras till lönegrad C 12.

Utredningen finner vidare ofrånkomligt att inom arbetsmarknadsstyrelsen
inrättas en befattning som överdirektör och souschef. Detta nödvändiggöres
enligt utredningens mening av omfattningen och karaktären
av styrelsens arbetsuppgifter. Utredningen hänvisar till vad härom anförts
vid behandlingen av generaldirektörens löneställning samt framhåller ytterligare,
att med hänsyn till arbetsuppgifternas art behovet av att samordna
de olika byråernas verksamhet torde bli större inom arbetsmarknadsstyrelsen
än som är regel inom de centrala verken. Rörande överdirektörens arbetsuppgifter
har utredningen anfört följande.

Överdirektören bör främst vara generaldirektörens ställföreträdare och
vid förfall för denne tjänstgöra som ordförande i styrelsen. För att kunna
fullgöra dessa uppgifter måste han följa styrelsens verksamhet i dess helhet.
Därutöver bör han avlasta generaldirektören mera rutinmässiga arbetsuppgifter
för att generaldirektören skall få större möjlighet att ägna sig åt de
allmänna spörsmålen. Utredningen anser det icke lämpligt att i instruktionen
angives en bestämd kompetensfördelning mellan generaldirektören och
överdirektören, då denna fördelning torde kunna röna inverkan av växlande
förhållanden inom styrelsens verksamhetsområde. Sålunda bli överdirektörens
arbetsuppgifter uppenbarligen beroende av huruvida den i det följande
omnämnda posten såsom överingenjör är besatt eller icke. Det vill dock
synas, som om överdirektören bland annat bör ägna uppmärksamhet åt samordningen
av de olika grenarna av arbetsförmedlingens verksamhet sinsemellan
samt med arbetslöshetsförsäkring m. in.

Rörande överdirektörstjänstens lönegradsplacering har utredningen anfört
att lägre placering än i C 9 icke bör ifrågakomma med hänsyn till arbetsuppgifternas
omfattning och art.

Såsom chef för en avdelning inom arbetsmarknadskommissionens kansli
bar till för kort tid sedan tjänstgjort en tekniker. Befattningen är för närvarande
vakant. Utredningen har icke ansett sig böra föreslå, att någon motsvarande
befattning skall ingå i arbetsmarknadsstyrelsens permanenta orga -

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

nisation. Under tider, då mera omfattande krisregleringar icke existera, bör
det enligt utredningens uppfattning vara tillräckligt med en generaldirektör
och en överdirektör i ledningen av styrelsen. Utredningen anser däremot
sannolikt, att det under en arbetslöshetskris kommer att framträda ett starkt
behov av att, om ingen av nämnda båda befattningshavare är tekniker, vid
sidan av dem äga tillgång till en högt kvalificerad befattningshavare med
teknisk utbildning och erfarenhet. Detta gäller enligt utredningens mening
även ett läge sådant som det nuvarande, då en omfattande reglering av
byggnadsverksamheten upprätthålles. Utredningen anser därför, att Kungl.
Maj:t bör äga möjlighet att vid behov tillsätta en överingenjör inom
arbetsmarknadsstyrelsens krisdel. Befattningen borde vara arvodesavlönad
och arvodet bestämmas från fall till fall.

I fråga om byråchefsbefattningarna har utredningen föreslagit,
att chefen för tekniska byrån skall avlönas enligt C-planen i enlighet med
vad som tillämpas för flertalet liknande tjänster i andra verk. Befattningen
borde placeras i C 7 med hänsyn till de krav, som måste ställas på innehavaren,
och de löneförmåner, som eljest inom statsförvaltningen och det
privata näringslivet erbjudas kvalificerade tekniker.

Befattningen som chef för kanslibyrån bör enligt förslaget i enlighet med
eljest för dylika befattningar tillämpade regler tillhöra lönegraden A 30.
Även i fråga om försäkringsbyrån anser utredningen, att chefstjänsten i likhet
med den motsvarande befattningen som chef för socialstyrelsens arbetsmarknadsbyrå
bör vara placerad i A 30.

I fråga om återstående fyra av utredningen föreslagna byråer bär utredningen
funnit chefsbefattningarnas karaktär mera tveksam. Utredningen
har emellertid funnit övervägande skäl tala för att dessa befattningar erhålla
karaktären av förordnandetjänster. De borde därvid placeras i C 6. Till
stöd för sitt förslag i denna del har utredningen anfört följande.

Förordnandetjänster tillgodose bäst kravet på elasticitet i organisationen,
i det att användningen av sådana tjänster ökar möjligheterna att vid behov
vidtaga ändringar i styrelsens organisation. Såsom framgår av vad tidigare
anförts räknar utredningen med att dylika förändringar bland annat skola
kunna äga rum genom att tillfälliga byråer — antingen bildade genom utbrytning
av ärenden från de permanenta byråerna eller helt nybildade _

inrättas. Med hänsyn till svårigheterna att förutse utvecklingen å arbetsmarknaden
kan icke uteslutas, att en av omständigheterna framtvingad nyinriktning
av verksamheten på visst område kan framkalla behov av att företa
förändringar, som i än högre grad påverka den permanenta organisationen.

Särskilda skäl för anlitande av förordnandetjänster föreligga i fråga om
arbetsformedlingsbyraerna. Sakkunniga angående arbetsförmedlingens organisation
ha nämligen föreslagit, att befattningarna som länsarbetsdirektör
skola tillsättas på förordnande och avlönas enligt C-planen. Arbetsförmedhngsbyråernas
chefsbefattningar böra då ha samma karaktär.

Utredningen föreslår sålunda följande placering för byråchefstjänsterna.

C 7: chefen för tekniska byrån;

Kungl. Maj.ts proposition nr 239.

C 6: cheferna för första och andra arbetsförmedlingsbyråerna, sociala byrån
och försvarsbyrån; samt

A 30: cheferna för kanslibyrån och försäkringsbyrån.

I samtliga fall då placering å C-planen föreslås, avser utredningen, att befattningarna
skola tillsättas med förordnande på viss tid.

I förevarande sammanhang har utredningen framlagt förslag rörande ersättningar
till särskilt förordnade ledamöter i arbetsmarknadsstyrelsen
m. fl. Utredningen har härvid upplyst, att de ledamöter
i arbetsmarknadskommissionen, som ej samtidigt tjänstgöra inom
kommissionens kansli, äga uppbära arvode av 200 kronor för månad. Ersättare
för ledamot äger för varje dag sådan ersättare deltar i kommissionens
sammanträden eller eljest i angiven egenskap utför arbete för kommissionens
räkning åtnjuta dagarvode med 20 kronor. Samma dagarvode utgår till de
ledamöter, som tillsammans med kommissionens ordförande och chef samt
förrådsdirektören i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen utgöra delegationen för
ärenden angående inköp av gatsten för statens räkning, samt ersättarna för
ifrågavarande ledamöter.

Utredningen föreslår, att till varje ledamot i arbetsmarknadsstyrelsen med
undantag av generaldirektören och överdirektören skall utgå ett arvode av
2 400 kronor för år. Ersättare för ledamöterna borde erhålla dagarvode med
20 kronor för dag, då de deltaga i sammanträde eller eljest utföra arbete för
styrelsens räkning.

De särskilt utsedda ledamöterna i delegationen för ärenden rörande arbetslöshetsförsäkring
föreslås erhålla dels ett arvode av 600 kronor för år, dels
dagarvode med 20 kronor för sammanträdesdag. Ersättare borde erhålla dagarvode
enligt nyssnämnda regel för ersättare för styrelseledamot.

De särskilt utsedda ledamöterna i delegationen för ärenden angående inköp
av gatsten för statens räkning samt ersättarna för dessa borde erhålla ersättning
enligt nu gällande regler.

Yttrandena.

Den av utredningen för generaldirektören föreslagna placeringen i
C 15 har tillstyrkts av arbetsmarknadskommissionen och civila statsförvaltningens
tjänstemannaförbund. Statskontoret och allmänna lönenämnden däremot
ha anslutit sig till det av minoriteten inom utredningen framförda förslaget
om placering i C 12.

Förslaget om inrättande av en befattning som överdirektör och
souschef har tillstyrkts av arbetsmarknadskommissionen, vilken på i huvudsak
de av utredningen anförda skälen finner en dylik befattning oundgängligen
erforderlig. Kommissionen anser emellertid, att den av utredningen
föreslagna löneställningen är otillfredsställande, och föreslår, att befattningen
placeras i C 11. Rörande detta förslag har kommissionen anfört följande.

Kungl. Maj.ts proposition nr 239.

Härför talar, dels att överdirektören och souschefen i vissa fall beräknas
komma att övertaga verkschefens befogenheter i fråga om ärendens avgörande,
dels ock att souschefer i andra verk hava högre löneställning än den
av de sakkunniga föreslagna. Överhuvudtaget finnes för närvarande inom
statsförvaltningen icke någon souschef placerad i lägre lönegrad än C 11.
Det må ock erinras om att antalet chefsbefattningar inom arbetsmarknadsstyrelsen
vid bifall till utredningens förslag kommer att bli mindre än
inom arbetsmarknadskommissionens nuvarande organisation, och detta måste
komma att ställa ökade krav på styrelsens överdirektör.

Även civila statsförvaltningens tjänstemannaförbund har förordat placering
i C 11.

Allmänna lönenämnden har förklarat sig icke vilja motsätta sig utredningens
förslag att överdirektörstjänsten placeras i C 9.

Statskontoret har, med hänvisning till sitt förslag om begränsning av verksamhetsuppgifterna
och därmed av kansliorganisationen för arbetsmarknadsstyrelsen,
ansett, att särskild överdirektör icke erfordras.

Beträffande den av utredningen omnämnde överingenjören har arbetsmarknadskommissionen
anslutit sig till utredningens uppfattning angående
behovet av en dylik befattningshavare under vissa förhållanden. Kommissionen
har vidare — dock utan att framföra förslag därom — påpekat,
att vissa skäl kunna tala för att låta överingenjören ingå i arbetsmarknadsstyrelsens
permanenta organisation.

Statsverkens ingenjörsförbund har föreslagit, att överingenjören skall
fungera som chef för tekniska byrån och befattningen placeras i C 9. Civila
statsförvaltningens tjänstemannaförbund har likaledes ifrågasatt, huruvida
icke ifrågavarande befattning borde göras permanent såsom en överingenjörsbefattning
i lönegrad C 9.

Utredningens förslag till lönegradsplacering för byråchefstjänstern
a har tillstyrkts av arbetsmarknadskommissionen. Av cheferna för de av
kommissionen föreslagna planläggnings- och kameralbyråerna föreslås den
förre placerad i lönegrad C 6 och den senare i lönegrad A 30.

Allmänna lönenämnden har i och för sig icke haft något att erinra mot
att byråchefstjänsterna hänföras till de av utredningen föreslagna lönegraderna.

Statskontoret däremot har förklarat sig icke finna de av utredningen anförda
motiven för att vissa byråchefstjänster skulle vara förordnandetjänster
bärande. De skäl, som föranlett begagnande av C-planen vid t. ex. väg- och
vattenbyggnadsstyrelsen och vissa affärsdrivande verk, äro enligt statskontorets
mening icke tillämpliga å arbetsmarknadsstyrelsen, allra minst om,
såsom statskontoret föreslagit, styrelsen icke skulle driva arbeten i egen regi.
Icke heller företedde byråchefernas arbetsuppgifter sådan artskillnad vare
sig inbördes eller i jämförelse med motsvarande tjänster inom andra centrala
ämbetsverk, att en differentiering av löneställningen mellan olika byråchefstjänster
eller skilda anställningsformer borde tillgripas. Samtliga byråchefer

Kungi. Maj:ts proposition nr 239.

inom styrelsens permanenta del böra enligt statskontorets mening placeras
som ordinarie befattningshavare i lönegrad A 30.

Riksräkenskapsverket har anfört, att de på respektive byråer fallande arbetsuppgifterna
synas vara av den karaktär, att någon differentiering av
byråchefstjänstema med avseende på anställningsform och löneställning ej
synes motiverad. Med hänsyn härtill föreslår ämbetsverket, att samtliga
byråchefer placeras å C-planen, förslagsvis i lönegrad C 6.

Socialstyrelsen har erinrat om att byråchefstjänstema i statsförvaltningen
i allmänhet icke äro differentierade och att det visat sig förenat med stora
svårigheter att företa en sådan differentiering. I vart fall borde icke chefen
för försäkringsbyrån placeras lägre än byråcheferna i allmänhet inom verket.

De erkända arbetslöshetskassornas samorganisation har anfört, att befattningen
som chef för försäkringsbyrån av utredningen felaktigt nedvärderats.

Civila statsförvaltningens tjänstemannaförbund har föreslagit, att chefen
för tekniska byrån skall placeras i C 8, chefen för kanslibyrån i A 34 och
cheferna för övriga av förbundet föreslagna sju byråer i C 7.

Utredningens förslag till arvodesbestämmelser för de särskilt förordnade
ledamöterna i arbetsmarknadsstyrelsen m. fl. har icke föranlett
någon erinran i remissyttrandena.

Föredraganden.

Enligt utredningsmajoritetens förslag skulle befattningen som generaldirektör
och chef för arbetsmarknadsstyrelsen placeras i lönegrad C 15,
vilken lönegrad chefsbefattningarna vid generalpoststyrelsen, telegrafstyrelsen,
väg- och vattenbyggnadsstyrelsen samt riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap
tillhöra. Tre ledamöter ha emellertid ansett befattningen böra
uppföras i C 12 liksom flertalet generaldirektörsbefattningar. Såväl allmänna
lönenämnden som statskontoret ha anslutit sig till sistnämnda förslag, medan
utredningsmajoritetens förslag vunnit anslutning från arbetsmarknadskommissionen.

Jag vill för min del understryka, alt arbetsmarknadsstyrelsens verksamhetsuppgifter
i den föreslagna utformningen bli till omfattningen och framför
allt till sin karaktär sådana, att synnerligen stora krav måste ställas
på handlingskraften och dugligheten hos styrelsens chef. Arbetsuppgifterna
för styrelsen måste förutses bli starkt växlande allt efter de pa arbetsmarknaden
rådande förhållandena. Under kristider bli de i både socialt och ekonomiskt
hänseende av utomordentlig betydelse. Såsom jag i det föregående
framhållit, torde det bli nödvändigt att i dylika lägen tillägga arbetsmarknadsstyrelsen
omfattande befogenheter och sålunda en självständighet gentemot
Kungl. Maj.t, vilken som regel icke tillkommer de centrala verken.

Det är mig emellertid icke möjligt att förorda utredningsmajoritetens förslag.
Jag förordar istället, att befattningen placeras i den lönegrad som
är den för generaldirektör vanliga eller C 12.

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

Utredningen har under åberopande av arbetsuppgifternas omfattning och
art föreslagit, att även en befattning som överdirektör och souschef
skall inrättas i arbetsmarknadsstyrelsen. Till detta förslag lämnar jag min
anslutning. Jag vill erinra om att arbetsmarknadskommissionens kansli under
en period varit uppdelad i tre avdelningar under var sin avdelningschef.
Det synes mig icke kunna råda tvekan om att under alla förhållanden vid
chefens sida erfordras åtminstone en befattningshavare i överdirektörs ställning.
Mot vad utredningen anfört rörande överdirektörens arbetsuppgifter har
jag icke något att erinra.

Utredningen har föreslagit, att överdirektörsbefattningen skall placeras i
lönegrad C 9, medan arbetsmarknadskommissionen förordat dess placering i
C 11. För egen del finner jag de arbetsuppgifter som äro avsedda att ankomma
på överdirektören motivera att befattningen hänföres till C 10. Jag
förordar därför denna placering.

Mot vad utredningen anfört rörande befattningen som överingenjör,
har jag i stort sett icke något att erinra. Jag finner sålunda icke skäl att upptaga
denna befattning inom den permanenta organisationen. Å andra sidan
synes uppenbart, att Kungl. Maj:t måste äga möjlighet att om krisuppgiftema
det påfordra förstärka styrelsens ledning på det sätt som med hänsyn
till omständigheterna befinnes mest lämpligt.

Utredningen har i fråga om byråcheferna föreslagit, att cheferna för
fem av de av utredningen föreslagna sju byråerna (med de av mig förordade
benämningarna arbetsförmedlingsbyrån, yrkesvägledningsbyrån, sociala byrån,
tekniska byrån och försvarsbyrån) skola uppföras å C-planen, varvid
chefen för tekniska byrån skulle tillhöra C 7 och de övriga fyra C 6. För de
två återstående byråerna (försäkringsbyrån och kanslibyrån) bär utredningen
föreslagit chefstjänsternas placering i A 30. Under remissbehandlingen ha
erinringar framställts dels mot användningen av C-planen, för nu ifrågavarande
tjänster, dels mot differentieringen av tjänsterna. I viss utsträckning
delar jag de härvid framförda synpunkterna. Jag finner sålunda skäligt att
endast befattningen som chef för tekniska byrån uppföres på C-planen och
att denna befattning i likhet med flertalet förordnandetjänster såsom byråchef
placeras i C 6. Cheferna för arbetsförmedlingsbyrån, försäkringsbyrån,
sociala byrån, kanslibyrån och kamerala byrån anser jag böra placeras i A 30.
På grund av den ovisshet som råder rörande den framtida organisationen av
yrkesvägledningen och verksamheten för de partiellt arbetsföra, torde chefen
för yrkesvägledningsbyrån tills vidare böra placeras å extra ordinarie
stat. Jag föreslår sålunda för denna befattning placering i Eo 30.

Såsom torde framgå av vad jag anfört vid behandlingen av byråindelningen
anser jag, att ett definitivt ställningstagande till försvarsbyråns organisation
bör göras beroende av lösningen av organisationsfrågan för den ekonomiska
försvarsberedskapen i stort. Med hänsyn härtill och till det förhållandet att
såsom chef för motsvarande byrå i arbetsmarknadskommissionen är för -

Kungl. Maj.ts proposition nr 239.

ordnad en pensionsavgången officer föreslår jag, att i avbidan på ytterligare
erfarenhet befattningen som chef för försvarsbyrån icke uppföres å
löneplan utan förenas med arvode. Detta torde med visst hänsynstagande
till utgående pension få högst motsvara lönen i 30:e lönegraden.

I samtliga fall, då jag i det föregående förordat inrättande av C-tjänster,
avser jag, att befattningarna skola tillsättas medelst förordnande för viss tid,
i regel sex år.

Mot utredningens förslag till ersättning till de särskilt av Kungl. Maj:t
förordnade ledamöterna i arbetsmarknadsstyrelsen m. fl. har jag icke
något att erinra.

Allmänt rörande personalorganisationen inom

byråerna.

Anställningsvillkoren inom arbetsmarknadskommissionen.

Vid överförandet år 1940 av ärenden rörande den offentliga arbetsförmedlingen
från socialstyrelsen till arbetsmarknadskommissionen föreskrev
Kungl. Maj:t, att vissa befattningshavare hos socialstyrelsen skulle tills vidare
fullgöra sin tjänstgöringsskyldighet hos arbetsmarknadskommissionen.
De befattningar, som härigenom provisoriskt överfördes till kommissionen,
voro följande.

1 byrådirektör
1 byråinspektör
1 byråsekreterare
1 amanuens
1 kansliskrivare .
1 kanslibiträde .
3 kontorsbiträden

Eo 28
A 24
Eo 21
Eo 17
Eo 11
Eo 7
Eo 4

Av personalen i övrigt åtnjuter en del ersättning för mistade avlöningsförmåner
av annan statlig eller kommunal tjänst, i regel jämte ett tilläggsarvode,
medan en annan del är helt arvodesavlönad. För ett fåtal högre befattningshavare
har Kungl. Maj:t fastställt arvodesbeloppen. För flertalet äro
dessa bestämda av kommissionen.

Kungl. Maj:t har för kommissionen fastställt en löneplan, vilken med de
från och med den 1 juli 1946 gällande maximilönerna har följande utseende.

	Lön	per mån	a d
Lönegrupp	Lägst	H ö g	s t
	Minst 9 års statstjänst	Övriga
	Kr.	Kr.	Kr.
skrivbiträde .............	..... 175	350	350

kontorsvakt

Bihang till riksdagens protokoll 1947. 1 samt. Nr 239.

Kungl. Maj.ts proposition nr 239.

		Lön	per mån	a d
		Lägst	Hög	s t
	Lönegrupp		Minst 9 års statstjänst	Övriga
		Kr.	Kr.	Kr.
II	kontorsbiträde............ expeditionsvakt	.... 225	435	400
in	kanslibiträde.............. förste expeditionsvakt	.... 275	500	475
IV	kanslist ..................	.... 325	650	625
	registrator bokhållare
v	amanuens................ assistent förste bokhållare	.... 400	825	800
VI	notarie .................. aktuarie	.... 550	1000	950
	inspektör konsulent
	ingenjör revisor
VII	sekreterare................	.... 700	1200	1150
	förste inspektör förste konsulent
	förste ingenjör kamrer

Inom ramen för denna löneplan har arbetsmarknadskommissionen meddelat
vissa avlöningsbestämmelser i ett av kommissionen antaget avlöningsreglemente.
I detta finns intagen en löneplan, vilken med införda ändringar
har följande utseende.

Lönegrupper			Lön	e k 1 a	s s e r
a	b	C	d	e	f	g
I..........	175	200	225	250	275	—	—
II..........	225	250	275	300	325	—	—
III..........	275	300	325	350	375	—	—
IV..........	325	350	400	450	500	—	—
V..........	400	450	500	550	600	650	—
VI..........	550	600	650	700	750	800	— I
VII..........	700	750	800	850	900	950	1000

I reglementet skiljes mellan tjänstemän och extra befattningshavare.
Båda dessa kategorier åtnjuta lön enligt nämnda löneplan. Å de i löneplanen
upptagna beloppen utgå vissa tillägg. Sålunda utgår dyrtidstillägg enligt
bestämmelser, som i stort sett innebära, att befattningshavare, vilken innehaft
statstjänst i minst nio år, erhåller en dyrtidskompensation ungefärligen
mosvarande den andra statstjänstemän för närvarande tillkommande kompensationen
(rörligt tillägg + kristillägg). Härvid har hänsyn tagits till att viss
dyrtidskompensation anses inräknad i de i förenämnda löneplaner upptagna

Kungl. Mctj:ts proposition nr 239.

grundlönerna. Befattningshavare med mindre än nio års statstjänst erhåller
något lägre kompensation. Både tjänstemän och extra befattningshavare erhålla
innevarande budgetår provisoriskt lönetillägg.

Förutom tjänstemän och extra befattningshavare finnas bland kanslipersonalen
tillfälligt anställda och sakkunniga, å vilka avlöningsreglementet
icke är tillämpligt.

Utöver vad jag sålunda anfört, torde jag beträffande avlöningsbestämmelserna
för arbetsmarknadskommissionens personal få hänvisa till den i betänkandet
rörande ett centralt arbetsmarknadsorgan å s 81—87 lämnade redogörelsen.

Utredningen.

Utredningen har anfört, att huvuddelen av arbetsmarknadsstyrelsens personal
med hänsyn till anställningsvillkoren intar en mellanställning mellan
de reguljära verkens och de egentliga krisorganens personal. På grund av
otryggheten i anställningen och avsaknaden av pensionsrätt står kommissionens
ifrågavarande personal emellertid avgjort närmast den egentliga krispersonalen.
De nu tillämpade anställningsformerna äro enligt utredningens
mening såväl ur verkets som personalens synpunkt uppenbart otillfredsställande.
Alldeles särskilt framträda olägenheterna i fråga om de befattningshavare,
som anställdes redan under arbetslöshetskommissionens tid och av
vilka vissa ha en mycket lång sammanlagd tjänstetid hos de båda kommissionerna.
Tydligt är därför, anför utredningen, att arbetsmarknadsstyrelsen
så långt möjligt är bör organiseras på samma sätt som övriga permanenta
statliga verk, d. v. s. att vanliga tryggade statliga anställningsformer böra
komma till användning enligt de principer, som tillämpas inom andra verk.

Vad utredningen sålunda anfört gäller den permanenta delen av arbetsmarknadsstyrelsen.
För denna del har utredningen föreslagit inrättande av
sammanlagt 127 ordinarie och 127 icke-ordinarie befattningar förutom arvodesbefattningar.
Befattningarna i högre lönegrad än 11 fördela sig enligt utredningens
förslag på 50 ordinarie och 32 icke-ordinarie befattningar. Motsvarande
tal för befattningar i lönegrad 11 och lägre lönegrader äro 77 och 95.

Yttrandena.

I detta sammanhang torde få återges vissa i remissutlåtandena gjorda u ttalanden
av mera allmän innebörd rörande den av utredningen
föreslagna kansliorganisationen.

Sålunda har arbetsmarknadskommissionen anfört följande.

Den av utredningen föreslagna personalorganisationen för arbetsmarknadsstyrelsens
byråer har vid den granskning, som den underkastats av kommissionens
chefer för byråer och självständiga sektioner, uppgivits vara i vissa
fall väl knappt beräknad, och sagda chefer hava därför till kommissionens
ledning överlämnat förslag om i vissa fall icke obetydliga personalökningar.
Kommissionen har emellertid funnit sig endast i de fall, då detta är oundgängligen
erforderligt, böra framlägga förslag om utökningar av antalet
ordinarie och extra ordinarie befattningshavare i förhållande till de sak -

Kungl. Maj.ts proposition nr 239.

kunnigas förslag. Kommissionen förutsätter att det i stället under nästa
budgetår skall beredas arbetsmarknadsstyrelsen möjligheter, att i erforderlig
omfattning anställa i särskilda fall extra-ordinarie befattningshavare i vad
gäller lönegrader under 21 och i övrigt extra befattningshavare. Medel för
beredande av möjligheter härtill böra alltså beräknas under styrelsens avlöningsanslag.

Allmänna lönenämnden framhåller, alt försiktighet torde böra iakttagas
vid användning av den ordinarie anställningsformen innan närmare erfarenheter
vunnits beträffande omfattningen av de arbetsuppgifter, som avsetts
för den permanenta delen av arbetsmarknadsstyrelsen.

Statens sakrevision har förklarat, att det synes sakrevisionen mindre välbetänkt
att redan vid arbetsmarknadsstyrelsens bildande inrätta ordinarie
befattningar i den omfattning, som utredningen föreslagit. Härigenom kunde
organisationen från början bli »låst» i sådan grad, att de efterjusteringar,
som enligt erfarenheten i regel bli erforderliga efter någon tid, icke kunna
företagas utan betydande svårigheter och dröjsmål.

Överrevisorerna vid arbetsmarknadskommissionen ha givit uttryck åt
samma synpunkt som sakrevisionen och tillagt, att löneställningen icke på
förhand bör fixeras i fråga om vissa befattningar, till vilka direkt mot''-svarighet icke finns inom den nuvarande organisationen.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har ifrågasatt, om icke den fasta
minimiorganisationen i förslaget givits för stor omfattning och om icke arvodesanställning
därför bör förekomma i viss utsträckning även inom sådana
delar av verket, där detta icke avses i förslaget.

Statskontoret, som förklarat sig icke ha haft möjlighet att ingå å en detaljgranskning
av personalorganisationen, har uttalat, alt det förefaller som om
ett väl högt antal kvalificerade tjänster föreslagits på åtskilliga byråer. Sålunda
torde det icke vara uteslutet, att möjligheter föreligga till en begränsning
av antalet tjänster i byråinspektörsgraden. Även en jämkning nedåt å
en del befattningars löneställning förefaller statskontoret möjlig. För den
lägre personalens del borde någon minskning kunna ske av antalet kontorsskrivare,
kansliskrivare och kontorister.

Statsverkens ingenjörs förbund anser, att teknisk sakkunskap i större omfattning
än utredningen föreslagit bör tillföras arbetsmarknadsstyrelsen och
härvid bland annat ledningen av arbetsförmedlingen. Förbundet åberopar
till stöd härför, att mellan 75 och 80 procent av förekommande yrken äro
att hänföra till det tekniska arbetsområdet.

Landsorganisationen har förklarat sig vilja understryka ett par mycket
betydelsefulla synpunkter. Löneställningen för tjänstemännen vid det nya
ämbetsverket måste sålunda hållas på sådan nivå, att det effektivt kunde
konkurrera med den privata arbetsmarknaden om kvalificerad personal. Dessutom
borde antalet befattningshavare i ansvarig ställning i detta ämbetsverk
vara relativt större än i andra, detta med tanke på att det skall kunna
snabbt expandera i en krissituation.

I detta sammanhang torde jag få omnämna, att arbetsmarknadskommissionen
föreslagit, att vid sidan av byråorganisationen och direkt underställd

Kungl. Moj:ts proposition nr 239.

verkschefen skall finnas en befattningshavare med uppgift att ägna sig åt
organisations- och rationaliseringsfrågor. Kommissionen
åberopar till stöd härför, att med hänsyn till verkets och dess lokalorgans
omfattning ständiga rationaliseringsundersökningar böra pågå i syfte att
hålla nere antalet befattningshavare och övervaka, att arbetet bedrives på
möjligast rationella sätt. Ifrågavarande befattningshavare bör enligt kommissionens
mening icke placeras lägre än i 26 lönegraden.

Statskontoret har avstyrkt detta förslag och yttrat, att uppgifter av ifrågavarande
slag normalt böra åvila den befattningshavare inom verket, som
eljest omhänderhar ärenden rörande verkets personal och ekonomi.

Föredraganden.

Jag delar den av utredningen uttalade uppfattningen, att inom arbetsmarknadsstyrelsens
permanenta del vanliga tryggade statliga anställningsformer
böra komma till användning enligt de principer, som tillämpas inom andra
verk. Såsom i vissa yttranden över utredningsförslaget framhållits, torde
emellertid en viss återhållsamhet böra iakttagas beträffande inrättande av
ordinarie befattningar redan från början. Jag torde beti-äffande detta spörsmål
samt övriga av remissinstanserna i detta sammanhang berörda frågor få
hänvisa till den följande behandlingen av kansliorganisationen och anslagsfrågorna.

Här vill jag dock uttala, att jag icke anser mig kunna tillstyrka arbetsmarknadskommissionens
förslag om inrättande av en särskild befattning för
organisations- och rationaliseringsfrågor. Såsom statskontoret anfört böra
dylika frågor ankomma på den befattningshavare, som normalt har att
handlägga ärenden rörande verkets personal och ekonomi. Det bör givetvis
för verkets ledning vara eu angelägen uppgift att tillse, att ralionaliseringssynpunktema
beaktas. I den mån undersökningar av större omfattning behöva
företagas torde vid behov särskild personal för ändamålet böra tillfälligt
anlitas.

I det följande behandlar jag personalorganisationen — bortsett från byråchefsbefattningarna
— inom de för arbetsmarknadsstyrelsen föreslagna byråerna.
De i samband härmed lämnade uppgifterna rörande nuvarande organisation
avse förhållandena den 1 december 1946. För befattningshavare,
som äro inplacerade i arbetsmarknadskommissionens löneplan, lämnas uppgift
om lönegrupp och löneklass enligt planen. För tillfälliga befattningshavare
angives månadsarvodet. Härjämte angives i regel vilken löneklass enligt
löneplan Ko, som den utgående sammanlagda lönen (inberäknat samtliga
tillägg) respektive det utgående arvodet närmast motsvarar. Vid jämförelsen
har räknats med nettolönen under sista kvartalet 1946 för extra ordinarie befattningshavare,
d. v. s. med inräknande av rörligt tillägg, kristillägg och
provisoriskt lönetillägg men efter fråndragande av pensionsavgifter. Endast
lägsta löneklassen i varje lönegrad har tagits i betraktande. Exempelvis innebär
sålunda beteckningen (24—25), att befattningens lön ligger emellan Eo
25: 24 och Eo 26: 25, beräknade på det sätt som nyss sagts.

Kunq.1. Maj:ts proposition nr 239.

Redogörelse lämnas under varje byrå jämväl för nu befintlig och av utredningen
föreslagen biträ despersonal. I övrigt behandlas emellertid frågor
avseende biträdespersonal i 11 lönegraden och lägre löneställning i ett sammanhang
efter behandlingen av byråernas personalorganisation.

Arbets fö rm e (lli n "sb y rån.

Nuvarande organisation.

Beträffande den nuvarande organisationen torde jag få hänvisa till den å
s. 133—138 i betänkandet rörande ett centralt arbetsmarknadsorgan lämnade
redogörelsen.

Utredningen.

Rörande arbetsförmedlingsbyråns (av utredningen benämnd första arbetsförmedlingsbyrån)
organisation har utredningen anfört följande allmänna
synpunkter.

Arbetsförmedlingsbyråns verksamhet har alltsedan byråns tillkomst i samband
med arbetsmarknadskommissionens inrättande 1940 främst präglats av
de av krisförhållandena betingade åtgärderna. Dessa ha ofta varit omfattande
och svårlösta samt i regel av brådskande natur. Självfallet har det under
sådana förhållanden mött stora svårigheter att inom byrån skapa en fast
organisation. Personalrekrytering och personalfördelning ha bestämts av de
vid varje tillfälle mest framträdande behoven. Under de senaste åren har den
offentliga arbetsförmedlingens utbyggnad även för fredsuppgifter föranlett
motsvarande åtgärder inom arbetsförmedlingsbyrån, men det är naturligt,
att dessa åtgärder under rådande förhållanden icke ännu i allo funnit en
definitiv form.

I samband med arbetsmarknadsstyrelsens inrättande bör eftersträvas att
för arbetsförmedlingsärendenas centrala handläggning skapa en organisation,
som är avpassad för de uppgifter arbetsförmedlingen kan förväntas erhålla
under fredstid. Oaktat första arbetsförmedlingsbyrån, bortsett från ärendena
rörande partiellt arbetsföra, enligt utredningens uppfattning bör ha i stort
sett samma verksamhetsområde som den nuvarande arbetsförmedlingsbyrån,
medföra angivna omständigheter, alt en omorganisation av byrån bör komma
till stånd.

Arbetsförmedlingsbyrån är till sin omfattning stor. Även om fortfarande en
del av personalen sysslar med arbetsuppgifter av övervägande krisnatur, torde
någon mera betydande minskning av personalstyrkan icke vara möjlig.
Den alltjämt pågående utbyggnaden av den lokala arbetsförmedlingsorganisationen
kommer säkerligen att medföra alltmer ökade uppgifter för arbetsförmedlingens
centrala ledning. Omfattningen av verksamhetsområdet gör
det nödvändigt, att byråchefen till sitt biträde erhåller kvalificerade befattningshavare,
vilka äro i stånd att relativt självständigt svara för särskilda
avsnitt av verksamheten. Utredningen föreslår därför, att arbetet inom första
arbetsförmedlingsbyrån uppdelas på särskilda sektioner.

Det är sannolikt, att ledningen av arbetsförmedlingens verksamhet även i
framtiden kommer att medföra växlingar i arbetsuppgifternas omfattning
inom olika delar av byrån. Arbetsmarknadsstyrelsen måste ha full frihet
att omplacera personalen mellan de olika sektionerna samt att flytta arbets -

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

uppgifter från en sektion till en annan. Sektionsindelningen synes därför
icke böra fastlåsas i verkets instruktion. En indelning av denna art synes
dock nödvändig för att skänka erforderlig stadga åt organisationen. Den uppdelning
av arbetsuppgifterna mellan sektionerna, som utredningen räknar
med, synes i stort sett böra vara lämplig för den närmaste framtiden.

Utredningen har föreslagit, att inom nu ifrågavarande byrå skola finnas
tre sektioner inom ramen för den permanenta organisationen.

Första sektionen. Denna sektion bör enligt förslaget svara för mera allmänna
uppgifter såsom utredningar avseende flera grenar av förmedlingsverksamheten,
allmän inspektion av den lokala arbetsförmedlingsorganisationen,
utbildning av denna organisations personal, frågor rörande arbetsmetodik,
sammanställningen av uppgifter till riksvakanslistan eller den tidning,
som enligt av arbetsmarknadskommissionen uppgjorda planer avses
komm;t att ersätta denna lista, samt press- och radioverksamhet. Denna sektions
uppgifter komma sålunda, anför utredningen, delvis att avse även området
för yrkesvägledningsbyråns verksamhet.

Rörande inspektionsverksamheten har utredningen anfört följande.

Under krigsåren ha arbetsförmedlingsbyråns tjänstemän ofta besökt länsarbetsnämnderna
och de nämnderna underställda förmedlingsorganen för inspektion
och information. Härvid ha emellertid i regel endast behandlats
speciella frågor, i de flesta fall sammanhängande med krisregleringarna, vilka
för ögonblicket varit av särskild vikt. En kontinuerlig inspektionsverksamhet
av mera allmän art har icke medhunnits. En dylik verksamhet synes
för framtiden vara av stor betydelse. Den bör ta sikte främst på förmedlingsverksamhetens
allmänna utformning, arbetsmetoderna på kontor och expeditioner
samt samarbetet mellan de olika arbetsförmedlingsorganen. Vid inspektionerna
bör givetvis huvudvikten läggas på att ge befattningshavarna
inom de lokala organen vägledning för deras framtida handlande.

De av utredningen för sektionen föreslagna befattningarna samt närmast
jämförliga nu befintliga befattningar framgå av följande sammanställning.

Nuvarande organisation

1 byråsekreterare .	. Eo 21
1	konsulent.......	. VI: b	(18—19)
1	amanuens.......	. V: f	(19—20)
2	amanuenser.....	. V: b	(13—14)
1	e. amanuens.....	. V: b	(13-14)

Föreslagen organisation

1 byrådirektör.............. A 28

1 förste byråsekreterare .... A 24

1 byråinspektör ............ A 24

1 redaktör ................ Eo 23

2 byråsekreterare .......... A 21

1 assistent ................ A 18

2 amanuenser

Andra sektionen. Denna sektion skall enligt förslaget handlägga ärenden
rörande tjänstemannaförmedlingen och sålunda motsvara den nuvarande
tjänstemannaförmedlingens huvudcentral.

Sektionens personal enligt förslaget jämfört med nuvarande organisation
framgår av följande uppställning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 239.

Nuvarande organisation Föreslagen organisation

1 förste inspektör..	VII: d (24—25)	1 byrådirektör .......	..... A	26
1 notarie..........	VI: d (21)	1 konsulent .........	..... A	24
1 inspektör........	VI: b (18—19)	2 konsulenter.........	..... Eo	22
1 förste assistent vid		1 byråsekreteräre.....	..... A	21
länsarbetsnämnd	Arvode motsv.	1 amanuens
	Eo 18:17	6
1 amanuens ......	V: c (15—16)
1 tillf, änst.......	455 kr./mån. (8)	•
1 expert..........	500 »

Tredje sektionen. Inom denna sektion böra enligt förslaget handläggas frågor
rörande arbetsförmedling för de grupper av arbetskraft, som icke falla
under andra sektionen eller under yrkesvägledningsbyrån. Med hänsyn till
mångfalden av yrkesgrupper och omfattningen i övrigt av sektionens arbetsuppgifter
föreslår utredningen, att sektionens arbete organiseras efter tre olika
huvudområden, för vilka utredningen räknar med särskilda detaljer. En detalj
föreslås handha ärenden rörande arbetsförmedling för jordbruk, torvhantering,
skogsbruk, trä- och pappers- samt kemisk-teknisk industri. En
andra detalj avses främst för ärenden rörande yrken inom hälso- och sjukvård,
husligt arbete samt hotell- och restaurangarbete. Inom en tredje detalj
skulle handläggas ärenden rörande i det föregående ej nämnda yrkesgrupper,
vilket innebär, att hit skulle höra ärenden rörande industrien och hantverket
i praktiskt taget hela deras omfattning samt dessutom sådana yrkesområden
som sjöfart, landtransport, lagerarbete m. m.

För tredje sektionen föreslår utredningen följande befattningar. Nuvarande
befattningar anges för jämförelse.

Nuvarande organisation	Föreslagen organisation
1 från domänstyrel-		1 byrådirektör ...........	. A	26
sen tjänstledig bitr.		3 byråinspektörer.........	. A	24
jägmästare ......	Mistade avi.-	1 byråinspektör .........	. A	22
	förmåner enl.	1 byråsekreterare.........	. A	21
	A 22:25 + 200	1 » .........	. Eo	21
	kr./mån.	3 amanuenser
1 inspektör ........	VI: d (21)	10

1 inspektör vid länsarbetsnämnd
.... Arvode motsv.

Eo 21: 20

2 konsulenter ...... VI: c (19—20)

1 notarie .......... VI: b (18—19)

1 assistent ........ V: e (18—19)

1 » ........ V: c (15—16)

1 e. assistent ...... V: c (15—16)

1 tillf, anst......... 605 kr./mån.

(14—15)

Kungl. Maj.ts proposition nr 239.

Rörande utredningens närmare motivering för sitt förslag till personalorganisation
för arbetsförmedlingsbyrån får jag i övrigt hänvisa till s. 139—145
i betänkandet.

Sammanlagt föreslår utredningen sålunda för arbetsförmedlingsbyrån —■

bortsett från biträdespersonal — följande befattningar.

1 byrådirektör................................................ A 28

2 byrådirektörer ............................................. A 26

1 förste byråsekreterare........................................ A 24

4 byråinspektörer............................................. A 24

1 konsulent .................................................. A 24

1 redaktör................................................... Eo 23

1 byråinspektör .............................................. A 22

2 konsulenter ................................................ Eo 22

4 byråsekreterare............................................. A 21

1 byråsekreterare ............................................ Eo 21

1 assistent................................................... A 18

6 amanuenser

Dén byråinspektörsbefattning i A 24, som för närvarande finns uppförd på
socialstyrelsens stat, bör enligt utredningens förslag överföras till arbetsmarknadsstyrelsen
och ingå bland de i det föregående upptagna befattningarna av
nämnda slag.

I fråga om biträdespersonalen föreslår utredningen inrättande av följande
ordinarie befattningar.

1 kansliskrivare .

3 kanslibiträden .

5 kontorsbiträden

Härjämte räknar utredningen med ett behov av sex extra ordinarie och
extra befattningshavare i biträdesställning.

Yttrandena.

Mot utredningens användning av byrådirektörstiteln har invändning
gjorts av allmänna lönenämnden, som uttalat, att det knappast är lämpligt
att använda samma tjänstetitel för så vitt skilda lönegradsplaceringar som
utredningen föreslagit (A respektive Eo 26, A respektive Eo 28, G 5 och C 6).
En ledamot har dock förklarat sig icke vilja framföra någon erinran mot användandet
av byrådirektörstiteln på sätt utredningen förordat. Statskontoret
har liksom Sveriges yngre juristers förening ansett, att tjänstetiteln byrådirektör
icke bör användas för befattningar i lägre lönegrad än 28.

I detta sammanhang må även omnämnas, att statskontoret ansett byråinspektörs
tjänsterna lämpligen kunna uppdelas i två grupper efter
kvalifikationer och arbetsuppgifter i respektive 24 och 21 lönegraderna. En

A 11
A 7
A 4

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

lönegradsserie upptagande 24, 23, 22 och 21 lönegraderna motsätter sig
statskontoret av såväl principiella som praktiska skäl.

Beträffande de å första sektionen föreslagna tjänsterna ha erinringar
framställts i följande hänseenden.

Allmänna lönenämnden ställer sig tveksam till den föreslagna byrådirektörsbefattningen
i A 28. Beträffande den redaktörsbefattning i Eo 23, som föreslagits
för samarbete med press och radio samt som redaktör för den publikation,
vilken skulle ersätta riksvakanslistan, förklarar nämnden, att den icke
blivit övertygad om nödvändigheten av att för ifrågavarande arbetsuppgifter
omedelbart inrätta en befattning å extra ordinarie stat.

Statskontoret har beträffande nämnda redaktörsbefattning anfört, att ämbetsverket
icke kan föreställa sig att särskilda kvalifikationer på det publicistiska
området kunna erfordras för de avsedda arbetsuppgifterna, som i
varje fall icke torde motivera så hög löneställning som den föreslagna.

Arbetsmarknadskommissionen har föreslagit, att en för utformningen av
blanketter m. m. avsedd amanuensbefattning skall utbytas mot en sluttjänst
som förste assistent i lönegrad 18.

Civila statsförvaltningens tjänstemannaförbund och arbetsmarknadskommissionens
personalförening ha anslutit sig till arbetsmarknadskommissionens
nyssnämnda förslag. Organisationerna ha vidare föreslagit, att såsom
biräde åt den för ärenden rörande utbildning samt arbetsmetodik föreslagna
förste byråsekreteraren skall finnas en byråsekreterare i Eo 21 samt att för
ärenden rörande press-, radio- och reklamverksamhet skall inrättas en befattning
i 21 lönegraden utöver den av utredningen föreslagna redaktörsbefattningen.

Arbetsmarknadskommissionen har föreslagit, att tjänstetiteln för de å
andra sektionen upptagna konsulentbefattningarna skall utbytas mot
förste byråingenjör för 24-gradstjänsten och byråinspektör för 22-gradstjänstema.
Med hänsyn till beräknade rekryteringsförhållanden borde befattningen
som förste byråingenjör uppföras såsom extra ordinarie medan
av de två byråinspektörsbefattningarna den ena borde uppföras såsom
ordinarie och den andra såsom extra ordinarie. Vidare har kommissionen
föreslagit, att den å andra sektionen upptagna amanuensbefattningen utbytes
mot en befattning såsom förste assistent i lönegrad 18.

Statsverkens ingenjörsförbund anser, att 24-gradstjänsten i huvudsak har
karaktären av sluttjänst. Då sluttjänster för högskoleingenjörer i statsförvaltningen
i övrigt äro placerade i A 27 eller A 28 borde ifrågavarande befattning
tills vidare placeras som en byråingenjörstjänst i lägst A 26, om densamma
skall kunna besättas med en tillräckligt kvalificerad kraft.

Statskontoret har uttalat, att tjänstetiteln konsulent borde utbytas mot
byråinspektör.

Civila statsförvaltningens tjänstemannaförbund och arbetsmarknadskommissionens
personalförening ha förordat, att den för sektionen föreslagna
byråsekreterartjänsten skall utbytas mot en befattning som förste byråsek -

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

reterare i A 24 samt att den för teknikerförmedlingen föreslagna konsulenttjänsten
skall uppföras på (Vplanen. Vidare anse organisationerna, att eu
särskild befattning såsom konsulent i Eo 22 bör inrättas för ärenden rörande
förmedlingsverksamheten inom folkskoleväsendets område. Det av arbetsmarknadskommissionen
framförda förslaget om utbyte av amanuenstjänsten
å sektionen mot en förste assistenttjänst biträdes av organisationerna.

I fråga om tredje sektionen ha civila statsförvaltningens tjänstemannaförbund
och arbetsmarknadskommissionens personalförening föreslagit
inrättande av ytterligare en befattning som byråinspektör i Eo 22 å detaljen
för industriyrkena m. m., en amanuensbefattning å detaljen för hälsovårds-
och sjuk vårdsyrkena m. m. och en befattning som förste assistent i
A 18 (för lägerverksamheten) å detaljen för jordbruks- och skogsbruksyrkena
m. m.

Statsverkens ingenjörs förbund föreslår i första hand, att området för träoch
pappers- samt kemisk industri skall hänföras till tredje detaljen inom
ifrågavarande sektion och att denna detalj, som nästan uteslutande avser
tekniska yrken, skall bestå av följande kvalificerade befattningshavare, nämligen
av en förste byråingenjör i A 26 i utbyte mot en föreslagen byråinspektör
i A 24 och av en byråingenjör i Eo 22. Därest förstnämnda yrkesområde
i enlighet med utredningsförslaget behålles inom första detaljen, måste
denna enligt förbundets uppfattning förstärkas med en byråingenjör i A 24,
medan alltjämt en byråinspektör i A 24 å den tredje detaljen borde utbytas
mot en förste byråingenjör i A 26.

Föredraganden.

Utredningen har föreslagit, att arbetsförmedlingsbyrån skall organiseras på
tre sektioner, av vilka den första skall handha vissa allmänna uppgifter,
den andra skall handlägga ärenden rörande tjänstemannaförmedlingen
och den tredje skall ombesörja ärenden rörande arbetsförmedling inom
samtliga de yrkesgrupper, vilka icke skola tillhöra andra sektionens eller
yrkesvägledningsbyråns verksamhetsområden. Förslaget innebär, främst i
fråga om första sektionen, en icke oväsentlig förstärkning av den nuvarande
arbetsförmedlingsbyrån inom arbetsmarknadskommissionens kansli. Jag delar
utredningens uppfattning rörande behovet av den föreslagna förstärkningen.
Det synes mig vara en angelägenhet av betydande vikt, att i samband
med den lokala arbetsförmedlingsorganisationens definitiva förstatligande
dess chefsmyndighet utrustas med en sådan personalorganisation, att en
effektiv ledning av verksamheten möjliggöres. Särskilt betydelsefullt synes
vara, att den allmänna inspektionsverksamhet samt den verksamhet med
avseende å utbildning och arbetsmetodik, som enligt utredningens förslag
skall ankomma på arbetsförmedlingsbyråns första sektion, bli i erforderlig
utsträckning tillgodosedda. Såsom utredningen anfört, bör emellertid sektionsindelningen
icke fastlåsas, utan möjlighet bör finnas att göra de ändringar,
som kunna visa sig lämpliga på grund av arbetsuppgifternas utveckling.

Kungl. Maj.ts proposition nr 239.

Enligt utredningsförslaget skall första sektionen stå under ledning av en
byrådirektör i A 2 8, vilken även skall fungera som byråchefens ställföreträdare.
Med hänsyn till omfattningen och betydelsen av byråns arbetsuppgifter
finner jag det nödvändigt med en ställföreträdare för byråchefen

1 nämnda löneställning. Denne bör samtidigt vara chef för första sektionen.
Enligt vad jag inhämtat har avsaknaden av en kvalificerad ställföreträdare
inom den nuvarande arbetsförmedlingsbyrån föranlett till att olika länsarbetsdirektörer
under långa perioder måst inkallas för tjänstgöring inom
byrån.

Såsom chefer för andra och tredje sektionerna har utredningen föreslagit
byrådirektörer i A 2 6. Under remissbehandlingen har anmärkts mot
användningen av tjänstetiteln byrådirektör för befattningar i 26 lönegraden.
•lag delar de i detta hänseende anförda betänkligheterna och föreslår för nu
ifrågavarande båda befattningar benämningen förste byråinspektör. Med hänsyn
till att tjänstemannaförmedlingen ännu icke stabiliserats förordar jag,
att den ena av dessa befattningar tills vidare uppföres på extra ordinarie stat.

I detta sammanhang torde jag få beröra de erinringar, som av statskontoret
framställts mot att utredningen föreslagit befattningar icke blott i 24
och 21 lönegraderna utan även i lönegraderna 23 och

2 2. Jag delar statskontorets principiella uppfattning angående det mindre
lämpliga i en dylik anordning. Såsom framgår av vad jag i det följande anför,
vill jag icke heller förorda inrättande av befattningar i lönegrad 23 inom
arbetsmarknadsstyrelsen. Däremot synas i förevarande fall särskilda skäl
finnas för befattningar i lönegrad 22, i det att denna lönegrad, såsom framgår
av behandlingen i det följande av den lokala arbetsförmedlingsorganisationen,
föreslås för vissa inspektörsbefattningar inom nämnda organisation.
Då det måste anses vara av stort värde att ett utbyte av personal kommer till
stånd mellan den centrala och den lokala organisationen och förekomsten av
tjänster i samma lönegrader både centralt och lokalt torde underlätta ett
sådant utbyte, anser jag det lämpligt, att vissa tjänster i 22 lönegraden inrättas
inom arbetsmarknadsstyrelsen.

Utredningen har använt benämningen byråinspektör för tjänster såväl i
24 som 22 lönegraden. För tjänster i 24 lönegraden anser jag benämningen
förste byråinspektör lämpligare.

Inom första sektionen har av utredningen föreslagits en befattning
som redaktör i Eo 23. I likhet med allmänna lönenämnden finner jag icke
skäl att nu förorda inrättande av en befattning å extra ordinarie stat för de
arbetsuppgifter, vilka utredningen avsett för nämnda tjänst. Om en omläggning
av den nuvarande riksvakanslistan till en publikation av mera lidningsmässig
art kommer till stånd — vilket i och för sig synes vara ett önskemål
— torde behovet av personal för publikationens redigering i avbidan på
vidare erfarenhet få tillgodoses genom arvodesanställning.

Mot arbetsmarknadskommissionens förslag att en av utredningen föreslagen
amanuensbefattning skall utbytas mot en sluttjänst i 18 lönegraden har

Kungl. Mcij:ts proposition nr 239.

jag icke något att erinra. Såsom utredningen föreslagit bör för befattningar
av ifrågavarande slag användas tjänstetiteln assistent.

De av vissa personalorganisationer framlagda förslagen om förstärkning
av personalen inom första sektionen kan jag icke biträda.

Inom andra sektionen har utredningen föreslagit inrättande av
tre konsulentbefattningar. Av dessa skulle en, vilken är avsedd för ärenden
rörande förmedling av tekniker, placeras i A 24 och de båda Övriga i Eo 22.
Ur saklig synpunkt har jag intet att erinra mot detta förslag. I enlighet med
under remissbehandlingen framställda förslag anser jag emellertid att
tjänstetitlarna för ifrågavarande befattningar böra ändras. Jag förordar därvid
för 24-gradstjänsten benämningen byråingenjör och för 22-gradstjänsterna
benämningen byråinspektör. Med hänsyn till att den framtida utformningen
av organisationen i denna del ännu icke torde kunna helt överblickas,
anser jag samtliga tre nu nämnda befattningar böra uppföras å extra ordinarie
stat.

Av vad jag sålunda anfört framgår, att jag icke anser mig kunna för närvarande
förorda sådan förbättring av löneställningen för vissa tjänster, som
föreslagits av personalorganisationerna. Icke heller kan jag tillstyrka inrättande
av ytterligare befattningar inom sektionen.

Däremot har jag icke något att erinra mot arbetsmarknadskommissionens
förslag, att den av utredningen föreslagna amanuensbefattningen skall förändras
till sluttjänst i lönegrad 18, varvid tjänstebenämningen bör vara
assistent.

Även beträffande tredje sektionen ha personalorganisationerna
framställt förslag om förstärkning av personalorganisationen. Sålunda har
statsverkens ingenjörsförbund ansett, att vissa befattningar för teknisk personal
böra inrättas inom sektionen. Förbundet har även ifrågasatt viss ändrad
fördelning av ärendena mellan de tre av utredningen föreslagna detaljerna
inom sektionen. Vad förbundet anfört rörande behovet av tekniskt
kunnig personal inom sektionen synes mig beaktansvärt. Otvivelaktigt bör
det vara en fördel att inom sektionen — liksom inom andra delar av arbetsförmedlingsbyrån
— äga tillgång till personal med närmare kännedom om
de tekniska yrkena. Något oavvisligt krav på teknisk utbildning för innehav
av vissa befattningar torde däremot icke lämpligen böra uppställas. Jag anser
sålunda icke, att några särskilda byråingenjörsbefattningar böra inrättas
inom sektionen. Vad ingenjörsförbundet anfört rörande fördelningen av
ärendena mellan sektionens detaljer föranleder icke annat uttalande från
min sida än att det bör stå öppet för arbetsmarknadsstyrelsen att företa de
omplaceringar inom sektionen, som erfarenhetsmässigt befinnas lämpliga.

De av personalorganisationerna i övrigt rörande sektionen framlagda förslagen
kan jag icke biträda.

Med i det föregående angivna justeringar biträder jag utredningens förslag
till personalorganisation — med undantag av biträdespersonalen — på arbetsförmedlingsbyrån.

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

I fråga om biträdes personalen torde jag, liksom beträffande övriga
byråer, få hänvisa till vad jag i det följande anför rörande biträdespersonal
för verket i dess helhet.

Beträffande fördelningen av tjänsterna å arbetsförmedlingsbyrån — bortsett
från biträdesbefatlningama — på ordinarie och extra ordinarie
befattningar får jag, utöver vad jag i det föregående anfört, uttala
följande. För att icke sådana efterjusteringar av organisationen, som rimligen
kunna visa sig lämpliga, skola alltför mycket försvåras, anser jag, att ytterligare
vissa tjänster böra tills vidare uppföras som extra ordinarie. Detta bör
ske beträffande två i A 24 föreslagna förste byråinspektörstjänster och två
i A 21 föreslagna byråsekreterartjänster. Av de tre för byrån föreslagna assistenttjänstema
böra två vara ordinarie och en extra ordinarie.

Jag föreslår sålunda för arbetsförmedlingsbyrån, utöver byråchef och biträdespersonal,
följande befattningar, nämligen en byrådirektör (A 28), en
förste byråinspektör (A 26), en förste byråinspektör (Eo 26), en förste byråsekreterare
(A 24), två förste byråinspektörer (A 24), två förste byråinspektörer
(Eo 24), en byråingenjör (Eo 24), en byråinspektör (A 22), två byråinspektörer
(Eo 22), två byråsekreterare (A 21), tre byråsekreterare (Eo 21),
fyra amanuenser, två assistenter (A 18) och en assistent (Eo 18).

Den nu å socialstyrelsens personalförteckning upptagna byråinspektörstjänsten
i A 24, vilken är avsedd för arbetsförmedlingsärenden, bör enligt
min mening uppföras å övergångsstat vid arbetsmarknadsstyrelsen. Så länge
denna befattning är besatt bör en av förste byråinspeklörsbefattningama i
A 24 hållas vakant.

Yrkesvägletlningsbyrån.

Nuvarande organisation.

Beträffande den nuvarande organisationen torde jag få hänvisa till den å
s. 145—150 i utredningens betänkande lämnade redogörelsen.

Utredningen.

Utredningen har föreslagit, att yrkesvägledningsbyrån (av utredningen benämnd
andra arbetsförmedlingsbyrån) skall organiseras på två sektioner,
den ena för ärenden rörande ungdomsförmedling och yrkesvägledning samt
den andra för ärenden rörande partiellt arbetsföra. Den förstnämnda sektionen
bör enligt förslaget stå under byråchefens direkta ledning och någon
särskild sektionschef föreslås därför icke. För den andra sektionen föreslås
däremot en sektionschef.

Sektionen för ungdomsförmedling och yrkesvägledning. Med hänsyn till
möjligheten att det pågående utredningsarbetet rörande skolväsendet kan
föranleda ändringar i fråga om yrkesvägledningens centrala organisation,
anser utredningen, att inom denna sektion ordinarie tjänster icke böra inrättas
för annan personal än biträdespersonal.

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

Nuvarande befattningar samt de av utredningen föreslagna befattningarna
framgå av följande sammanställning.

Nuvarande organisation	Föreslagen organisation
	Administrativ personal.
1 inspektör .......	VI: d (21—22)	1 byråinspektör...........	. Eo 24
1 2> .......	VI: c (19—20)	1 byråsekreterare.........	. Eo 21
2		2
	Konsulenter.
1 förste konsulent..	VII: c (23—24)	1 konsulent .............	. Eo 23
1 befattningshavare	.......(24—25)	1 » .............	. Eo 21
1 tillf. anst. (halv-		1 sakkunnig .............	. arvode
tidstjänstgöring).. Q	402:50 kr ./mån.	3
O	Utrednings- och redaktionspersonal.
1 ingenjör.........	VI: c (20—21)	1 byråsekreterare.........	. Eo 21
1 amanuens.......	. V: d (17)	1 aktuarie ...............	. Eo 21
1 » .......	V: b (13—14)	3 amanuenser
le. » .......	. V: b (13—14)	1 kansliskrivare..........	. Eo 11
1 amanuens.......	. V: a (10—11)	6
1 kanslist.........	. IV: c (10—11)
1 kansliskrivare ...	. IV: c (14)
1 e. kanslist.......	. IV: c (10—11)
1 tillf, anst........	. 655 kr./mån.
	(16—17)
1 , » .......	. 600 kr./mån.
	(14—15)
1 » * .......	. 550 kr./mån.
	(12—13)
1 ........	. 455 kr./mån.
	(8)
1 » » .......	. 355 kr./mån.
	(3)
13
	Biträdespersonal.
1 kansliskrivare ...	. IV: c (11—12)	1 kansliskrivare .........	..All
	III- d (9)	1 kanslibiträde...........	..Al
1 e. kontorsbiträde .	. II: d (4—5)	1 kontorsbiträde.........	. . A 4
2 kontorsbiträden .	. II: c (5)	3 icke-ordinarie biträden
1 kontorsbiträde ...	. II: c (4—5)	6
1 »	. II: c (3—4)
1 tillf, anst........	. 405 kr./mån.

(5-6)

Kungl. Maj.ts proposition nr 239.

Den föreslagna konsulenten i Eo 23 motsvarar den nu befintliga konsulenten
för yrkes väglednings verksamheten i högre skolor (»läroverkskonsulenten»),
Löneställningen är avpassad efter lönegradsplaceringen för ordinarie
läroverksadjunkt, lönegrad A 23. Utredningen finner, att utöver lönen på
ifrågavarande konsulentbefattning ett särskilt arvode bör kunna utgå, däres<t
ordinarie läroverksadjunkt förvärvas för befattningen. Den i Eo 21 föreslagna
konsulenttjänsten är avsedd för yrkesvägledning i folk- och fortsättningsskolor
och motsvarar den nuvarande befattningen som »folkskolekonsulent».
För att konsulenterna alltid skola ha nära kontakt med skolans aktuella verksamhet,
böra konsulentbefattningarna enligt utredningens mening endast under
begränsad tid, 3—5 år, uppehållas av samma personer. För att befästa
samarbetet i yrkesutbildningsfrågor mellan arbetsmarknadsstyrelsen och skolöverstyrelsen
samt överstyrelsen för yrkesutbildning finner utredningen
lämpligt, att konsulenterna biträda inom överstyrelserna vid behandling av
sådana frågor.

I övrigt torde jag få hänvisa till den av utredningen å s. 150—153 i betänkandet
lämnade motiveringen till förslaget rörande denna sektion.

Sektionen för ärenden rörande partiellt arbetsföra. Utredningen förklarar,
att den icke kunnat pröva frågan om den centrala organisationen för ärenden
rörande partiellt arbetsföra från andra förutsättningar än att verksamheten
liksom för närvarande är fallet skall omfatta arbetsvärd endast för under militärtjänstgöring
skadade samt arbetsberedning för partiellt arbetsföra i övrigt.
Dessa ärenden böra enligt förslaget utgöra arbetsuppgifterna för nu ifrågavarande
sektion.

Nuvarande organisation samt utredningens förslag till befattningar	å sek-
tionen framgå av	följande sammanställning.
Nuvarande organisation	Föreslagen organisation
1 förste inspektör	.. VII: e (25—26)	1 byrådirektör ............	Eo	26
1 amanuens......	. . . V: d (17)	1 byråinspektör............	Eo	22
le. » ......	.. V: c (15—16)	1 byråsekreterare..........	Eo	21
1 amanuens .. ..	. . V: b (13—14)	2 amanuenser
2 kanslister......	. . IV: d (14—15)	1 kansliskrivare............	Eo	11
1 kanslist ......	.. IV: b (7—8)	6
1 tillf, anst.....	.. 605 kr./mån.
	(14—15)

Det permanenta behovet av biträdespersonal inom sektionen beräknas av
utredningen på följande sätt.

1 kanslibiträde ................................................ A 7

1 kontorsbiträde................................................ A 4

3 icke-ordinarie biträden

I övrigt torde jag i fråga om utredningens förslag få hänvisa till den å s.
153—156 i betänkandet lämnade motiveringen.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 239.

Yttrandena.

Beträffande deå sektionen för ungdomsförmedling och yrkesvägledning
föreslagna befattningarna som »läroverkskonsulent» och
»folkskolekonsulent» har arbetsmarknadskommissionen föreslagit, att båda
befattningarna skola placeras i Eo 23. Konsulenterna hade nämligen samma
arbetsuppgifter, även om dessa låge på i viss mån skilda områden och utfördes
under olika förhållanden. Att leda yrkesrådgivningen för folkskolornas
elever kunde icke anses vara mindre krävande än yrkesrådgivningen för
läroverkens elever. Ur samhällelig synpunkt kunde det förra kanske t. o. m.
anses mera betydelsefullt. — Kommissionen finner vidare tvivelaktigt, om
man i likhet med utredningen bör förutsätta att befattningarna skola byta
innehavare med vissa års mellanrum.

I detta sammanhang har kommissionen framhållit vikten av att de skolmän,
som för längre eller kortare tid ställa sig till yrkesvägledningens förfogande,
tillförsäkras rätt att få tjänstgöringen i nu avsedda befattningar hos
arbetsmarknadsstyrelsen tillgodoräknad såsom tjänstetid inom skolväsendet
för löneklassuppflyttning, befordran o. d. Erfarenheten beträffande rekryteringen
av befintliga motsvarande befattningar har, anför kommissionen,
redan givit vid handen betydelsen härav.

Statskontoret har, såsom tidigare omnämnts, föreslagit, att tjänstetiteln
konsulent skall utbytas mot byråinspektör. Beträffande nu ifrågavarande
konsulentbefattningar har ämbetsverket emellertid anfört, att befattningarna
icke böra ifrågakomma till uppförande som pensionsberättigande tjänster å
styrelsens stat, då det förutsatts, att konsulenterna icke skulle stanna i sina
befattningar mer än högst 3—5 år. Ämbetsverket motsätter sig vidare, att de
båda befattningarna jämställas i lönehänseende.

Arbetsmarknadskommissionens persomdförening har ifrågasatt, huruvida
icke konsulentbefattningarna borde hänföras till C-planen.

Skolöverstyrelsen och överstyrelsen för yrkesutbildning ha förklarat sig
icke ha något att invända mot att konsulenterna, såsom utredningen föreslagit,
biträda inom de båda överstyrelserna i yrkesvägledningsfrågor.

Statsverkens ingenjörsförbund har anfört, att de tekniska yrkena enligt utredningens
förslag till konsulenttjänster icke synas ha blivit tillgodosedda i
samma utsträckning som de akademiska. Förbundet ifrågasätter därför, huruvida
icke en ingenjör i Eo 22 borde tillsättas som konsulent för de talrika
tekniska yrkena. Förbundet har vidare uttalat, att det sedan ett 20-tal år tillbaka
varit ett önskemål från vissa industriföretags och yrkesskolors sida att
från en central myndighet kunna erhålla råd och anvisningar i de fall, då
man haft för avsikt alt införa s. k. psykotekniska prövningsmetoder. Då det
synes förbundet som om denna fråga borde vara en av de första, med vilka
eu yrkesvägledning för tekniska yrken borde sysselsätta sig, föreslår förbundet,
att för yrkesorienteringen tillsättes en psykotekniker i Eo 22.

Förbundet har vidare föreslagit, att befattningen som redaktör för yrkeskartoteket
skall uppföras i A 24 och avses för en ingenjör samt att två per Iiihang

till riksdagens protokoll 1947. 1 samt. Nr 239.

Kungl. Maj.ts proposition nr 239.

sonliga befattningar i Eo 22 skola inrättas för äldre ingenjörer, vilka böra utnyttjas
vid det tidsbegränsade arbetet med uppläggande av kartoteket.

överstyrelsen för yrkesutbildning har i detta sammanhang berört frågan
om utarbetande av arbetsmarknadsprognoser och erinrar om att överstyrelsen
mera ingående behandlat denna fråga i en den 9 november 1945 dagtecknad
framställning angående tillkallande av särskilda sakkunniga för en allmän
översyn av yrkesutbildningen, överstyrelsen framhåller, att den är väl medveten
om de stora svårigheter, som möta vid utarbetande av arbetsmarknadsprognoser
i någon form. Sådana vore emellertid oundgängligen erforderliga
för yrkesskolväsendets utbyggnad och detsamma torde gälla yrkesvägledningsverksamheten.
Enligt överstyrelsens uppfattning bör det ankomma
på det centrala arbetsmarknadsorganet att i varje fall handhava ledningen
vid utarbetandet av dylika arbetsmarknadsprognoser. överstyrelsen
vill därför framhålla angelägenheten av att sagda organ för ändamålet förses
med kvalificerad permanent anställd personal i erforderlig omfattning.

Arbetsmarknadskommissionen bär i nu ifrågavarande spörsmål anfört, att
ehuru kommissionen väl inser, att behov av prognosundersökningar kan
föreligga, kommissionen likväl icke finner sig nu böra framlägga förslag om
inrättande av särskilda befattningar för angivna arbetsuppgifter.

I fråga om sektionen för ärenden rörande partiellt arbetsföra
tillstyrker pensionsstyrelsen den av utredningen föreslagna nya
byråinspektörsbefattningen. Kommittén för partiellt arbetsföra har, såsom
förut omnämnts, vidblivit sitt tidigare framförda förslag om inrättande av en
särskild arbetsvårdsbyrå för ifrågavarande ärenden. Kommittén vill starkt
understryka, att den av utredningen föreslagna organisationen för ledning
av arbetsvårdsärendena icke tillgodoser de krav, som framdeles komma att
ställas, överbefälhavaren har, utan att ta ställning till organisationen av sektionen,
framhållit, att antalet skadefall under militärtjänstgöring torde komma
att minska, därest 1946 års manskapslöneutrednings förslag om kontantlön
och vissa andra förmåner samt förslaget om ökning av långtidsanställt manskap
genomföres.

Föredraganden.

Utredningen har inom sektionen för ungdomsförmedling och yrkesvägledning
— vilken lämpligare synes benämnas sektionen för yrkesvägledning
och ungdomsförmedling — föreslagit bland annat
två konsulentbefattningar i Eo 23 respektive Eo 21. Den i Eo 23 föreslagna
befattningen motsvarar den nuvarande tjänsten som konsulent för yrkesvägledningsverksamheten
i högre skolor (»läroverkskonsulenten»), medan den
andra befattningen är avsedd för motsvarande uppgifter i folk- och fortsättningsskolor
och motsvarar den nuvarande befattningen som »folkskolekonsulent».
Utredningen har anfört, att dessa båda befattningar endast under
begränsad tid, lämpligen 3—5 år, böra uppehållas av samma personer. Arbetsmarknadskommissionen
har anmält tvekan i sistnämnda avseende och
vidare föreslagit att båda konsulentbefattningarna skola placeras i Eo 23.

Kungi. Maj:ts proposition nr 239.

För min del finner jag sannolikt, att av utredningen angivet personbyte å
befattningarna kommer att te sig lämpligt. I varje fall torde ytterligare erfarenhet
i detta avseende böra avvaktas. Jag ansluter mig därför till den av
statskontoret hävdade meningen, att pensionsberättigande befattningar för
närvarande icke böra inrättas för nu ifrågavarande ändamål. Tills vidare torde
befattningarna böra förenas med arvode, vilket bör bestämmas från fall
till fall med tillbörlig hänsyn till de avlöningsförmåner som tidigare utgått
till vederbörande.

Arbetsmarknadskommissionen har framhållit vikten av att de skolmän,
som anlitas för ifrågavarande konsulentverksamhet, tillförsäkras rätt att tillgodoräkna
sig tjänstgöringen såsom tjänstetid inom skolväsendet. Jag delar i
detta hänseende kommissionens uppfattning. Erforderlig ändring i läroverksstadgans
bestämmelser rörande tillgodoräknande av tjänstetid torde
böra övervägas. Beträffande folkskoleväsendet finnas icke motsvarande bestämmelser,
varför endast en rekommendation till de lokala skolmyndigheterna
att beakta ifrågavarande tjänstgöring torde kunna komma i fråga.

Såsom utredningen föreslagit synas konsulenterna böra tagas i anspråk
inom skolöverstyrelsen och överstyrelsen för yrkesutbildning i den mån behov
därav föreligger och tjänstgöringen inom arbetsmarknadsstyrelsen så medger.

Statsverkens ingenjörsförbund har föreslagit, att inom nu ifrågavarande
sektion skall inrättas en befattning för en psykotekniker. Med anledning härav
vill jag anföra, att en utveckling därhän, att även psykotekniska frågor
upptagas inom byrån, icke förefaller osannolik. Jag är emellertid icke nu beredd
att ta ställning till frågan om inrättande av en särskild befattning för
detta ändamål.

Nämnda förbund har även föreslagit inrättande av vissa andra befattningar
för tekniker inom sektionen. I denna del vill jag hänvisa till vad
jag anfört vid behandlingen av motsvarande spörsmål i samband med arbetsförmedlingsbyrån.
Vad särskilt angår de för färdigställande av yrkeskartoteket
föreslagna personliga befattningarna i Eo 22 får jag anföra, att
personal, som under en begränsad tid fordras för angivna ändamål, bör anställas
med de villkor, som komma att tillämpas för personal inom verkets
krisdel. Några personliga extra ordinarie tjänster är jag för närvarande icke
villig att föreslå för nu ifrågavarande ändamål.

Utredningen har föreslagit inrättande av en aktuariebefattning i Eo 21,
vilken är avsedd för utredningar rörande yrkesvägledningens metoder m. m.
men även för medverkan vid planerandet av arbetsmarknadsprognostiska
undersökningar. Utredningen har emellertid anfört, att inom nu ifrågavarande
byrå icke böra verkställas dylika undersökningar i större omfattning.
I den mån sådana komma att företagas böra de enligt utredningens mening
handhas av den för hela arbetsmarknadsstyrelsens behov avsedda statistiska
personal, vilken enligt utredningens förslag skall knytas till kanslibyrån.
Å denna har dock icke beräknats särskild personal för verkställande av
arbetsmarknadsprognoser inom den permanenta organisationen, överstyrel -

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

sen för yrkesutbildning har framhållit vikten av att sådana prognoser bli
utarbetade samt att arbetsmarknadsstyrelsen förses med stadigvarande anställd
personal för ändamålet.

Jag tillstyrker inrättande av den föreslagna aktuariebefattningen men är
av den uppfattningen, att förutsättningar för ett ställningstagande till frågan
om personal för verkställande av arbetsmarknadsprognostiska undersökningar
ännu icke föreligga. Jag får sålunda hänvisa till att med ifrågavarande
spörsmål sammanhängande frågor äro under övervägande inom konjunkturinstitutet
samt 1946 års skolkommission. Innan resultatet av sålunda pågående
utredningsarbete föreligger, torde i vart fall icke någon permanent organisation
för prognostiska undersökningar böra inrättas. I den mån sådana
undersökningar dessförinnan befinnas påkallade, torde de få utföras med tillfälligt
anlitad personal.

Beträffande de delar av nu ifrågavarande sektions organisation — bortsett
från biträdespersonalen — vilka jag icke berört i det föregående, ansluter
jag mig till utredningens förslag. Dock bör tjänstebenämningen fölen
av utredningen föreslagen byråinspektörsbefattning i Eo 24 i överensstämmelse
med vad jag tidigare anfört ändras till förste byråinspektör.

Mot utredningens förslag i vad det avser personalorganisationen för sektionen
för ärenden rörande partiellt arbetsföra har jag
icke annat att erinra än att sektionschefen bör benämnas förste byråinspektör.
Intill dess att ställning tagits till det av kommittén för partiellt arbetsföra
i dagarna avlämnade betänkandet rörande yrkesvägledning och yrkesutbildning
för partiellt arbetsföra m. m. (SOU 1947: 18) anser jag mig sålunda
icke kunna förorda någon permanent förstärkning av nu ifrågavarande
sektion.

Vad överbefälhavaren anfört rörande en eventuell minskning av antalet
skadefall under militärtjänstgöring torde icke vara av beskaffenhet att påverka
det permanenta personalbehovet inom sektionen.

Försäkring-sbyrån.

Nuvarande organisation.

Å den nuvarande motsvarigheten till ifrågavarande byrå, socialstyrelsens
arbetsmarknadsbyrå, finnas för närvarande — bortsett från de befattningar,
vilka år 1940 överflyttats till statens arbetsmarknadskommission, samt byråchefsbefattningen
— följande tjänster:

1 byrådirektör .............................................. Eo 28

1 förste byråsekreterare ...................................... A 24

1 byråinspektör ............................................ Eo 24

1 aktuarie ................................................ Eo 21

1 revisor .................................................. Eo 21

Kunyl. Maj:ts proposition nr 239.

101

1 amanuens (biträdande revisor) .............................. Eo 18

1 amanuens ................................................ Eo 15

2 kanslibiträden ............................................ Eo 7

2 kontorsbiträden .......................................... Eo 4

1 skrivbiträde .............................................. Ex 2

I fråga om arbetsuppgifternas fördelning mellan de olika befattningshavarna
torde jag få hänvisa till den av utredningen å s. 156—157 i betänkandet
lämnade redogörelsen.

Utredningen.

Rörande försäkringsbyråns framtida organisation har utredningen anfört
följande.

Arbetsmarknadsstyrelsens försäkringsbyrå skall enligt utredningens i det
föregående framlagda förslag ha att handlägga ärenden rörande tillsynen
över den statsunderstödda frivilliga arbetslöshetsförsäkringen. De allmänna
arbetsmarknadsärenden och de ärenden rörande den privata arbetsförmedlingen,
som nu ankomma på socialstyrelsens arbetsmarknadsbyrå, bortfalla
sålunda. Detta innebär emellertid icke någon nämnvärd minskning av byråns
arbetsbörda. Ärendena rörande arbetslöshetsförsäkringen utgöra redan nu
den helt dominerande delen av arbetsuppgifterna. Byråns överflyttning från
socialstyrelsen till arbetsmarknadsstyrelsen synes sålunda icke minska byråns
personalbehov. Däremot skulle kunna ifrågasättas att i samband med
överflyttningen en omorganisation företages av byrån, vars nuvarande organisation
präglas av ait byrån tidigare var en del av den större byrå, där även
arbetsförmedlingsärendena handlades. Då emellertid ett genomförande av obligatorisk
arbetslöshetsförsäkring skulle komma att i grunden förändra förutsättningarna
i detta hänseende, anser utredningen anledning föreligga att
uppskjuta en dylik omorganisation, tills klarhet vunnits om arbetslöshetsförsäkringens
framtid. De nu å byrån befintliga befattningarna böra därför
i princip överföras till arbetsmarknadsstyrelsen.

Utredningen har vidare hänvisat till att socialstyrelsen framlagt förslag om
viss förstärkning av personalen å byrån. Utredningen har icke funnit sig
böra närmare granska denna socialstyrelsens framställning.

Socialstyrelsen.

I sina i skrivelse den 19 augusti 1946 framförda medelsäskanden för budgetåret
1947/48 har socialstyrelsen föreslagit, att å arbelsmarknadsbyrån skall
inrättas en befattning som byråsekreterare i Eo 21. Befattningen är avsedd
för biträde åt förste byråsekreteraren. Som stöd för förslaget har åberopats
eu stark stegring av arbetsbördan, bland annat beroende på försäkringens
alltjämt ökande omfattning. Vidare vore arbetsvägransfallen mera arbetskrävande
än tidigare, dels emedan antalet dylika fall stegrats, dels därför
att ett effektivare system för att bringa socialstyrelsens beslut i arbetsvägransfallen
till berörda intressenters kännedom befunnits erforderligt. Det internationella
samarbetet i försäkringsfrågor och tillsynen över den privata
arbetsförmedlingen ställde även ökade krav på förste byråsekreteraren.

102

Kungl. Maj.ts proposition nr 239.

Socialstyrelsen har vidare föreslagit, att en befattningshavare i Ex 15 skall
få anställas såsom biiräde åt aktuarien. Förslaget har motiverats med att aktuariens
arbetsuppgifter ökat på grund av arbetslöshetskassornas stigande antal,
förbättrade statsbidragsgrunder, nya statsbidragsformer m. m.

I sitt yttrande över utredningens förslag har socialstyrelsen förklarat sig
i stort sett dela utredningens uppfattning, att en omorganisation av försäkringsbyrån
bör uppskjutas till en tidpunkt, då klarhet vunnits om arbetslöshetsförsäkringens
framtid. Styrelsen har dock velat framhålla betydelsen av
att nu gällande provisorium för personalens del, vilket redan upprätthållits
i nära sju år, icke ytterligare utsträckes. Med hänsyn till att chefsmyndigheten
för en obligatorisk arbetslöshetsförsäkring under alla förhållanden kommer
att kräva en betydligt större personal än den som nu är knuten till den
frivilliga försäkringens tillsynsmyndighet, anser styrelsen möjlighet finnas
för viss ordinariesättning av byråns personal utan att den framtida utvecklingen
härigenom föregripes eller försvåras. Vidare anser socialstyrelsen det
nödvändigt, att åtminstone de personalförstärkningar, som begärts i styrelsens
petitaframställning för budgetåret 1947/48, genomföras.

Föredraganden.

Såsom utredningen anfört, synes frågan om en eventuell omorganisation
av nu ifrågavarande bvrå böra anstå till dess klarhet vunnits rörande arbetslöshetsförsäkringens
framtid. Under sådana förhållanden anser jag mig icke
kunna förorda den av socialstyrelsen föreslagna ordinariesättningen av tjänster
inom byrån. Denna bör sålunda med nuvarande befattningar överflyttas
till arbetsmarknadsstyrelsen. Emellertid har otvivelaktigt byråns arbetsbörda
alltmera vuxit på grund av ökad anslutning till den statsunderstödda arbetslöshetsförsäkringen
och andra omständigheter. Med anledning av socialstyrelsens
i dess petitaframställning framförda förslag om personalförstärkning
vill jag därför förorda, att medel för nästkommande budgetår beräknas
till ytterligare en amanuens å byrån.

I överensstämmelse med vad jag tidigare anfört föreslår jag, att tjänstetiteln
för den nuvarande byråinspektören (Eo 24) ändras till förste byråinspektör.

Sociala byrån.

Nuvarande organisation.

Rörande den nuvarande organisationen torde jag få hänvisa till de av utredningen
å s. 158—160 i betänkandet lämnade redogörelserna för sociala
beredskapssektionen och socialt!jälpsbyrån.

Utredningen.

Utredningens personalförslag är utarbetat med hänsyn till de arbetsuppgifter,
som nu handläggas inom arbetsmarknadskommissionens sociala beredskapssektion
samt inom dess socialhjätpsbyrås B-sektion. Däremot ha

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

103

i förslaget inga befattningar avsetts för de arbetsuppgifter rörande arkivarbete
och musikerhjälp, vilka nu ankomma på socialhjälpsbyråns A-sektion.
Härom har utredningen anfört följande.

Största delen av den nuvarande socialhjälpsbyråns personal är sysselsatt
med ärenden angående arkivarbeten och musikerhjälp. Antalet svenska arkivarbetare
och musikerhjälpta har de senaste åren i medeltal uppgått till
400—500. Under någon tid har antalet flyktingar, som sysselsatts med arkivarbete
eller som erhållit musikerhjälp, varit avsevärt större. Såsom tidigare
nämnts äro frågorna rörande arkivarbetena och deras administration föremål
för utredning genom särskilda sakkunniga. Dessa ha ännu icke slutfört
sitt arbete men i samband med detta ha särskilda åtgärder vidtagits för att
genom effektiviserad arbetsförmedling, eventuellt i förening med omskolning,
nedbringa det utländska klientelet. Antalet utländska arkivarbetare och
musikerhjälpta, som vintern 1946 utgjort maximalt ca 1 300, har sålunda i
september 1946 nedgått till icke fullt 500.

Utredningen anser det icke möjligt att i nuvarande läge framlägga förslag
till mera definitiv organisation för handläggning av ärenden rörande arkivarbeten
och musikerhjälp. Spörsmålet om denna organisation torde i vart
fall icke kunna upptagas till behandling innan förenämnda sakkunniga avgivit
sitt förslag.

Utredningen har vidare framhållit, att den nuvarande sociala beredskapssektionen
fullgör vissa arbetsuppgifter, som helt betingas av byggnadsregleringen
eller som eljest äro av utpräglat tillfällig karaktär. Icke heller för
dessa arbetsuppgifter föreslår utredningen särskild personal inom den permanenta
organisationen.

Utredningen har anfört följande rörande de principer, som av utredningen
lagts till grund för beräkning av personalbehovet inom sociala byrån.

Sociala byråns personal bör beräknas för de arbetsuppgifter, som vid ett
arbetsmarknadsläge sådant som det nu rådande kunna beräknas mera permanent
föreligga. Vid en arbetslöshetskris kommer byråns arbetsbörda att
högst väsentligt ökas och en stark utsvällning av personalorganisationen kan
förutses bli nödvändig. Det ökade personalbehovet får då tillgodoses genom
arvodespersonal. Även under förhållanden liknande de nu rådande är det
troligt, att uppgifter av mera tillfällig art komma att avlösa varandra och
fordra särskild personal. Sannolikt kommer det emellertid härvid att röra sig
om uppgifter av vitt skilda slag, vilkas fullgörande ofta fordrar personal
med olika speciella kvalifikationer. Personalbehovet för dessa uppgifter torde
bäst tillgodoses genom tillfällig anställning av personal med de för de aktuella
arbetsuppgifterna erforderliga kvalifikationerna. Inom byrån synes
sålunda böra finnas en kärna av mera permanent anställd personal, vilken
vid behov bör kompletteras med tillfälligt anställd personal av det slag, som
de aktuella uppgifterna fordrar.

Utredningens förslag och nuvarande organisation framgå av följande sammanställning.

Nuvarande organisation

Föreslagen organisation
1 byrådirektör .........

Sociala bercdskapsseklionen.

1 sektionschef...... VII: e (25—26)

1 sekreterare (halv -

1 förste byråsekreterare .... A 24

1 byråsekrelerare

1 »

A 21
Ko 21

Eo 28

tid)

VII: e

104

Kungl. Maj.ts proposition nr 239.

Nuvarande organisation

1 notarie.......... VI: c (19—20)

1 amanuens........ arvode motsv.

Eo 18:17

1 » ........ V: b (13—14)

1 kanslibiträde .... III: e (9)

1 tillf, anst......... 355kr./mån.(3)

2 inspektörer......i hos läns 1

förste assistent .. J arbetsnämnd

Socialhjälpsbyråns B-seklion.

1 sektionschef......(27—28)

1 sekreterare ...... VII: a (21)

1 kanslibiträde .... III: a (10)

1 kontorsbiträde.... II: c (3—4)

1 e. skrivbiträde .. I: c (Ex 2: c—b)
le. » .. I: b

1 tillf, anst......... 430 kr./mån.

(6-7)

Föreslagen organisation
2 amanuenser

1 kontorsskrivare.......... A 15

1 kontorist................ A 9

2 kanslibiträden............ A 7

4 kontorsbiträden.......... A 4

Rörande arbetsuppgifternas fördelning mellan de föreslagna befattningshavarna
har utredningen uttalat följande.

Med hänsyn till byråns under olika förhållanden växlande arbetsuppgifter
är det svårt att definitivt fastslå någon sådan fördelning. Denna bör givetvis
anpassas efter de för tillfället rådande förhållandena. Utredningen tänker
sig emellertid, att under förhållanden, som motsvara de nu rådande,
byrådirektören skall relativt självständigt svara för de ärenden, som nu åvila
socialhjälpsbyråns B-sektion, d. v. s. ärenden rörande hjälpsystemets utformning,
rörande hänvisning av arbetslösa till beredskapsarbeten, rörande
kontantunderstöd m. m. Han synes även böra med biträde av arvodesanställd
personal svara för de ärenden, som nu åvila socialhjälpsbyråns A-sektion.
Förste byråsekreteraren bör biträda byråchefen i den kunskapande och planläggande
verksamhet, som under nuvarande förhållanden torde bli den viktigaste
delen av byråns verksamhet. Han skall sålunda under byråchefen svara
för arbetsmarknadsöversikter och prognosverksamhet, kontakten med arbetsmarknadens
parter och varselsystemet. En av byråsekreterama och en av
amanuenserna böra biträda byrådirektören respektive förste byråsekreteraren.

Den nu å sociala beredskapssektionen befintliga halvtidsbefattningen, vilken
uppehälles av en befattningshavare hos industriens produktionsråd, anser
utredningen även i framtiden böra ha karaktären av arvodesbefattning.

Yttrandena.

Arbetsmarknadskommissionen — vilken såsom tidigare anförts ansett
planläggningsuppgifterna böra handläggas inom en särskild planläggnings -

105

Kungl. Maj.ts proposition nr 239.

byrå _ har föreslagit, att inom sociala byrån skola upptagas icke blott

befattningar för de uppgifter som nu ankomma på socialhjälpsbyråns Bsektion
utan även befattningar för administrationen av arkivarbetena m. m.
Härom har kommissionen anfört följande.

Utredningen rörande arkivarbetena har numera slutförts. Härvid har förutsatts,
att arkivarbetena alltjämt skola ledas av kommissionen. Aven om en
viss decentralisering och förenkling föreslagits, torde i stort sett samma arbetsuppgifter
som hittills komma att avila kommissionen. Med hänsyn hartill
bur en sektion tillkomma inom sociala byrån med uppgift att handlägga
äienderi rörand.- arkivarbeten, musikerhjälp m. fl. former av arbetslöshetshjälp,
som ej lalla under sektionen för allmän arbetslöshetshjälp.

Kommissionen har sålunda föreslagit, att sociala byran skall indelas i tva
sektioner, den ena — första sektionen — för allmän arbetslöshetshjälp (hjälpsystemets
utformning, specialingripanden, hänvisning till beredskapsarbeten,
underslöds verksamhet samt hyreshjälp, stenindustriärenden m. m.) och den
andra — andra sektionen — för arkivarbeten, musikerhjälp, m. m.

Byråns chef skall enligt kommissionens förslag samtidigt vara chef för
den ena sektionen, medan en byrådirektör i A 28 bör avses som sektionschef
för den andra. Kommissionen anser skäl icke finnas att såsom utredningen
föreslagit uppföra byrådirektörsbefattningen såsom extra ordinarie.

För första sektionen anser kommissionen — utöver sektionschefen eller

eventuellt byråchefen i egenskap av sektionschef — följande fasta personal
erforderlig, nämligen

1 byråsekreterare
1 amanuens
1 kontorsskrivare

1 kontorist .....

1 kanslibiträde . .
1 kontorsbiträde

Eo 21

A 15
A 9
A 7
A 4

För andra sektionen erfordras — likaledes utöver chefstjänstemannen —
enligt kommissionens mening följande fasta personal, nämligen:

1 byråsekreterare ............................................ ^ ^1

2 amanuenser

1 kontorsskrivare .....

1 kansliskrivare .......

1 kanslibiträde........

2 kontorsbiträden .....

2 icke-ordinarie biträden

Eo 15
A 11
A 7
A 4

Kommissionens förslag till andra än biträdesbefattningar för den av kommissionen
förordade planläggningsbyrån överensstämmer, såvitt angar den
sociala sidan av planläggningsverksamheten, med de befattningar utredningen
beräknat inom sociala byrån för planläggningsuppgifterna.

106

Kungi. Maj:ts proposition nr 239.

Civila statsförvaltningens tjånstemannaförbund och arbetsmarknadskommissionens
personalförening föreslå, att befattningen som förste byråsekreterare
skall uppflyttas till A 26 samt att ytterligare en byråsekreterartjänst
i A 21 för planläggningsuppgifterna och en tjänst som kansliskrivare i A 11
skola inrättas. I likhet med arbetsmarknadskommissionen anse organisationerna,
att befattningar för arkivarbeten och musikerhjälp böra inrättas inom
den permanenta organisationen. För dessa uppgifter föreslås en förste byråsekreterare
i Eo 24, en byråinspektör i Eo 22, en byråsekreterare i A 21, två
amanuenser samt biträdespersonal.

Föredraganden.

Såvitt angår den del av sociala byrån, för vilken utredningen
i sitt förslag upptagit befattningar, kan jag ansluta
mig till de riktlinjer, som utredningen följt. Utredningens förslag till personalorganisation
— bortsett från biträdespersonalen — biträdes sålunda av
mig med allenast den avvikelsen, att jag med hänsyn till storleken av nuvarande
personal inom motsvarande delar av arbetsmarknadskommissionens
kansli anser en av utredningen föreslagen amauensbefattning samt den av
utredningen föreslagna kontorsskrivarbefattningen böra utgå. Jag kan icke
förorda, att byrådirektörsbefattningen, såsom arbetsmarknadskommissionen
föreslagit, uppföres på ordinarie stat. Icke heller kan jag tillstyrka de
av personalorganisationerna föreslagna utbyggnaderna av organisationen.

I fråga om personalorganisationen för ärenden rörande arkivarbeten,
musikerhjälp m. m. får jag anföra följande.

Genom beslut den 15 februari 1946 uppdrog Kungl. Maj:t åt arbetsmarknadskommissionen
att verkställa en översyn av organisationen och utformningen
av de s. k. arkivarbetena jämte därmed sammanhängande spörsmål
ävensom att till Kungl. Maj:t inkomma med de förslag, vilka kunde av utredningen
föranledas. Med stöd av Kungl. Maj :ts samtidigt lämnade bemyndigande
tillkallade jag den 28 mars 1946 ledamöterna av riksdagens andra
kammare K. Å. H. Allard och P.-H. Fagerholm att inom kommissionen biträda
vid ifrågavarande utredning. Utredningsarbetet har bedrivits under
ledning av kommissionens nuvarande ordförande och chef, ledamoten av
riksdagens första kammare K. J. Olsson.

Sedan utredningsmännen fullgjort sitt uppdrag har kommissionen med eget
yttrande överlämnat den verkställda utredningen till Kungl. Maj:t.

Sasom kommissionen omnämnt i sitt i förevarande sammanhang återgivna
yttrande, avse de framlagda förslagen, att viss decentralisering och förenkling
av arkivarbetenas samt musikerhjälpens administration skall genomföras.
Verksamheten skall dock alltjämt ledas av kommissionen. Omfattningen av
verksamheten beräknas komma att i stort sett bli densamma som för närvarande.

Jag har ännu icke haft tillfälle att ta ställning till de framlagda förslagen.

I den mån dessa äro av beskaffenhet att böra underställas riksdagen torde

107

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

detta få ske i samband med framställning om anslag till åtgärder för arbetsmarknadens
reglering m. m. Jag är emellertid av den uppfattningen, att arkivarbetenas
och musikerhjälpens fortbestånd som hjälpformer vid arbetslöshet
icke kan sättas i fråga. Icke heller kan ifrågakomma att anförtro
ledningen av verksamheten i denna del åt annat organ än det centrala arbetsmarknadsorganet.
Under sådana förhållanden finner jag mig böra föreslå,
att viss personal för administrationen av ifrågavarande hjälpformer beräknas
inom arbetsmarknadssstyrelsens permanenta organisation. Jag ansluter mig
sålunda i detta hänseende till arbetsmarknadskommissionens i förenämnda
yttrande framlagda förslag.

Jag anser det dock angeläget, att för ändamålet endast ett begränsat antal
befattningar upptages inom den permanenta organisationen. Bortsett från
biträdespersonalen, vilken jag icke behandlar i detta sammanhang, böra
ordinarie befattningar tills vidare icke komma i fråga. I enlighet härmed
föreslår jag, att utöver de befattningar, vilkas inrättande jag i det föregående
förordat, inom sociala byrån beräknas två byråsekreterare i Eo 21 och två
amanuenser.

Tekniska byrån.

Nuvarande organisation.

I detta hänseende torde jag få hänvisa till utredningens å s. 162—165 i
betänkandet lämnade redogörelse för nuvarande tekniska beredskapssektionen
och nuvarande tekniska byrån.

Utredningen.

Enligt utredningens förslag skulle tekniska byrån organiseras på tre sektioner,
nämligen en planläggningssektion, en byggnadssektion och en intenden
tursek tion. Såsom framgår av det tidigare anförda, föreslår jag, att intendentursektionen
skall ingå i en kameralbyra i stället för i tekniska byrån.

Planläggning ssektionen. Utredningen har anfört, att för denna sektion
som motsvarar den nuvarande tekniska beredskapssektionen — erfordras
teknisk personal, av vilken måste krävas icke blott erfarenhet av olika slags
anläggningsarbeten utan även förvaltningskännedom samt förmåga att leda
och utföra svårare tekniskt-administrativt utredningsarbete.

Den nuvarande och den av utredningen föreslagna personalorganisationen
framgår av följande sammanställning.

Nuvarande organisation
1 sektionschef..... Mistade avlö ningsförmåner

enl. 26
löneklassen
(I-ort) -|-100
kr./mån.

Föreslagen organisation

1 byrådirektör............ C 5

1 förste byråingenjör...... A 26

1 amanuens

1 kansliskrivare........... A It

108

Kungi. Maj.ts proposition nr 239.

Nuvarande organisation Föreslagen organisation.

1 förste ingenjör ..	VII: e (25—26)	2 kontorsbiträden......... A 4
1 notarie.........	VI: b (18—19)	4 icke-ordinarie biträden
1 kansliskrivare ...	IV: c (11—12)	10
2 kontorsbiträden .	II: c (4—5)
1 kontorsbiträde...	II: c (3—4)
1 »	II: b (1—2)
1 skrivbiträde.....	I: d (1—2)
1 e. skrivbiträde .. 10	I: c (Ex 2: c—b)
Utredningen har jande.	beträffande den	föreslagna organisationen anfört föl-

Denna torde icke vara tillräcklig under den del av året, då investeringsplanen
upprättas. Personalen måste då sannolikt förstärkas. Om så är möjligt
bör härvid utnyttjas personal, som tillfälligt frigöres från övriga sektioner
inom tekniska byrån. Utsikterna härtill äro emellertid små med hänsyn till
att maximibelastningen för den planläggande och den byggande verksamheten
i regel inträder under samma tid på året. I andra hand bör personal från
andra byråer utnyttjas. Om tillräcklig förstärkning icke kan erhållas inom
arbetsmarknadsstyrelsen, måste personal tillfälligt anställas.

Byggnadssektionen. Denna sektion motsvarar den nuvarande tekniska byrån
inom arbetsmarknadskommissionens kansli.

Utredningen har erinrat om vad utredningen tidigare anfört angående den
byggande verksamhet, som borde ankomma på arbetsmarknadsstyrelsen, samt
uttalat, att det i förevarande sammanhang främst gällde att bedöma behovet
av kvalificerad teknisk personal. Denna personal måste å ena sidan vara
tillräcklig för att kunna sköta de aktuella — icke krisbetingade — arbetsuppgifterna
samt för att bilda kärnan i den organisation, som kan komma att
behövas under en kris. Å andra sidan finge personaluppsättningen icke av
beredskapsskäl ges sådan omfattning, att dess sysselsättande med kvalificerade
arbetsuppgifter kommer att bereda svårigheter. Teknisk biträdespersonal
och personal för icke-tekniska uppgifter behöver däremot enligt utredningens
mening icke av beredskapsskäl anställas i större omfattning än som
vid varje tillfälle erfordras för aktuella arbetsuppgifter.

Utredningen har framhållit, att behovet av kvalificerad teknisk personal
för den kontrollerande och byggande verksamheten främst bestämmes av antalet
arbetsplatser, dessas geografiska belägenhet, antalet där sysselsatta
arbetare samt den tekniska beskaffenheten av de arbeten, som skola kontrolleras
eller utföras. Samtliga dessa faktorer äro, framhåller utredningen, för
framtiden mer eller mindre ovissa.

Ärendenas fördelning mellan de kvalificerade teknikerna bör — fortsätter
utredningen — i princip ske efter geografiska grunder, så att var och en av
nämnda befattningshavare svarar för såväl statliga som statskommunala arbeten
inom visst område. Härigenom kommer enligt utredningens mening

Kungl. Maj.ts proposition nr 239.

109

personalen att utnyttjas på det mest ekonomiska sättet. Undantag från den
geografiska fördelningen borde förekomma endast i fråga om arbeten av
mera speciell beskaffenhet.

Utredningen bar föreslagit, att inom byggnadssektionen skola finnas fyra
befattningar för kvalificerade ingenjörer och har härom anfört följande.

Nämnda antal kvalificerade ingenjörer synes erforderligt för att sektionen
skall kunna beräknas ha tillgång till ingenjörer med erfarenhet rörande olika
geografiska områden samt olika slag av byggnads- och anläggningsarbeten.
Under normala tider skola dessa befattningshavare såsom nämnts ha till huvuduppgift
att svara för drivande av beredskapsarbeten i arbetsmarknadsstyrelsens
regi samt att handlägga ärenden rörande statskommunala beredskapsarbeten
och att inspektera sådana arbeten. Härtill komma ärenden
rörande statliga beredskapsarbeten i annan myndighets än arbetsmarknadsstyrelsens
regi, i den mån sådana arbeten bli erforderliga. Med hänsyn till
uppgifterna beträffande statskommunala m. fl. arbeten och för att tillförsäkra
organisationen en viss elasticitet synes man icke böra räkna med att
en ingenjör, som helt ägnar sig åt uppgiften som inspektör, skall normalt
svara för mer än ca 25 arbetsplatser i arbetsmarknadsstyrelsens regi. Chefen
för sektionen kan med hänsyn till de på honom i nämnda egenskap ankommande
uppgifterna icke beräknas svara för så stort antal arbetsplatser.
En av ingenjörerna torde i stor utsträckning få biträda de övriga med
konstruktionsarbeten m. m. Ej heller han kan därför beräknas medhinna att
svara för nämnda antal arbetsplatser. Man synes därför kunna anta, att två
av ingenjörerna svara för ca 25 arbetsplatser var medan de båda övriga tillsammans
svara för ett lika stort antal. Tillhopa skulle de fyra ingenjörerna
sålunda kunna antas medhinna ca 75 arbetsplatser i arbetsmarknadsstyrelsens
regi. Med en beräkning av 10—20 arbetare per arbetsplats skulle detta
innebära en sammanlagd arbetsstyrka om ca 750—1 500 man. Detta skulle
innebära den minimivolym av arbeten, som bör ankomma på arbetsmarknadsstyrelsen
för att byggnadssektionens personal skall bli fullt utnyttjad.
Det må dock framhållas, att det nu sagda torde gälla endast under förutsättning
att arbetsföretagen huvudsakligen utgöras av relativt enkla anläggningsarbeten,
t. ex. vägarbeten. Skulle arbetsföretagen till mera avsevärd del komma
att utgöras av exempelvis vatten- och avloppsledningsarbeten, vilka äro
mera arbetskrävande beträffande tillsyn och materialanskaffning m. m., torde
varje inspektör icke kunna hinna med det angivna antalet arbetsplatser.

Lönegradsplaceringen av ingenjörsbefattningarna bör enligt utredningens
mening ske med hänsynstagande främst till placeringen av motsvarande befattningar
hos väg- och vattenbyggnadsverket. Det syntes nämligen sannolikt
— och även önskvärt — att utbyte av teknisk personal kommer till stånd
mellan de båda verken.

Som chef för byggnadssektionen har utredningen föreslagit eu byrådirektör
i C 6. Av övriga ingenjörsbefattningar skola enligt utredningens förslag två
vara arbetschefsbefattningar i C 5. Till stöd för denna löneplacering åberopar
utredningen, att bland andra arbetscheferna vid vissa vägförvaltningar äro
placerade i nämnda lönegrad. Den fjärde befattningen föreslås däremot bli
en byråingenjörsbefattning i Eo 24.

Befattningarna inom nuvarande tekniska byrån och de föreslagna befattningarna
inom byggnadssektionen framgå av följande sammanställning.

110 Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

Nuvarande organisation	Föreslagen organisation
1 sektionschef.....	VII: g	(28)	1 byrådirektör...........	C	6
1 förste inspektör			2 arbetschefer............	C	5
(arbetschef).....	VII: f	(26—27)	1 byråingenjör...........	Eo	24
1 förste inspektör			1 byråsekreterare.........	Eo	21
(arbetschef).....	VII: e	(25—26)	1 amanuens
1 förste inspektör			1 ingenjör (ritare)........	Eo	17
(arbetschef).....	VII: d	(24—25)	1 kontorsskrivare.........	Eo	15
1 förste ingenjör ..	VII: d	(24—25)	1 kansliskrivare..........	A	11
2 assistenter......	V: f	(20—21)	2 kanslibiträden..........	A	7
	V: e	(18—19)		A	4
1 » ........	V: c	(16)	5 icke-ordinarie biträden
2 amanuenser.....	V: b	(14)	20
1 kanslist........	IV: d	(16)
1 kansliskrivare ...	IV: c	(11-12)
1 kanslibiträde ....	III: b	(10)
1 »	III: a	(10)
2 kontorsbiträden..	II: c	(4-5)
2 »	II: c	(3-4)
2 »	II: b	(7)
1 kontorsbiträde...	II: b	(3-4)
1 skrivbiträde.....	I: d	(1-2)
1 e. skrivbiträde ..	I: d	Q—2)

Beträffande utredningens motivering i övrigt till angivna förslag torde jag
få hänvisa till s. 167—173 i betänkandet.

Yttrandena.

Beträffande den föreslagna tekniska byrån i dess helhet har
allmänna lönenämnden uttalat, att nämnden finner uppsättningen av personal
i högre lönegrader väl rikligt tilltagen. Statskontoret har anfört, att även
de högre tekniska befattningshavarna inom verket torde böra placeras som
ordinarie tjänstemän å A-planen eller, om ett lösligare anställningsförhållande
anses önskvärt, som extra ordinarie befattningshavare. Statsverkens ingenjörsförbund
har likaledes ansett A-planen böra komma till användning i stället
för C-planen i betydligt större utsträckning än utredningen föreslagit.

Svenska teknologföreningen finner det icke möjligt att inom den tekniska
byrån, sådan denna av utredningen föreslagits organiserad, vidtaga alla erforderliga
förberedelser för och snabbt upporganisera en verksamhet med
statliga arbeten i stor skala.

I fråga om planläggningssektionen har i remissutlåtandena
anförts följande.

Arbetsmarknadskommissionen har — i sitt förslag till personalorganisation

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

111

för den av kommissionen föreslagna planläggningsbyrån — för det tekniska
planläggningsarbetet upptagit en byråsekreterare i Eo 21 utöver utredningens
förslag. Kommissionen har härom anfört följande.

Byråsekreteraren är erforderlig för att personaltillgången skall bliva sådan,
att den åtminstone i stort sett motsvarar det personalbehov, som hittills visat
sig föreligga. Sekreteraren kan icke ersättas med en amanuens. Man måste
nämligen av flera av befattningshavarna å tekniska planläggningssektionen
kunna fordra dels att de skola kunna på egen hand träffa preliminära avgöranden
i detaljfrågor berörande planläggningsuppgiftema, dels att de skola
vara väl insatta i respektive myndigheters verksamhetsområden och kunna
självständigt överlägga med dessa om olika investeringsfrågor.

Civila statsförvaltningens tjänstemannaförbund och arbetsmarknadskommissionens
personalförening ha ansett, att den för sektionen föreslagna amanuensbefattningen
bör utbytas mot en befattning som byråsekreterare i
Eo 21 med hänsyn till den relativt självständiga förhandlingsverksamhet,
som kommer att åvila befattningshavaren.

Väg- och vattenbyggnadsstgrelsen har uttalat, att personaluppsättningen å
planläggningssektionen synes alltför knappt tillmätt.

Statsverkens ingenjörsförbund har föreslagit, att sektionschefen skall placeras
i A 30 i stället för såsom utredningen förslagit i C 5. Vidare har förbundet
föreslagit, att byråingenjören med hänsyn till de krävande arbetsuppgifterna
skall placeras i A 28 och erhålla tjänstebenämningen förste byråingenjör.

Beträffande byggnadssektionen ha i yttrandena avsevärda skiljaktigheter
i uppfattningen framkommit.

Rörande personalen i högre lönegrader har allmänna lönenåmnden påpekat,
att hittills med befattning som byrådirektör icke förenats högre löneställning
än i A 28 eller G 5.

Statens sakrevision har med hänsyn till de tämligen begränsade arbetsuppgifter,
som även vid en mindre skärpning av arbetslöshetssituationen
komme att åvila byggnadssektionen, ansett, att i avvaktan på ytterligare erfarenheter
av arbetsmarknadens utveckling större försiktighet bör iakttagas
vid tillskapandet av permanenta befattningar inom sektionen än som följer
av utredningens förslag, överrevisorerna vid arbetsmarknadskommissionen
ha funnit den föreslagna personalorganisationen för byggnadssektionen överdimensionerad
och mindre ägnad att tillgodose den eftersträvade elasticiteten.

Arbetsmarknadskommissionen har, med hänsyn till att tekniska byrån enligt
kommissionens förslag endast skulle omfatta byggnadssektionen, ansett
den av utredningen föreslagna byrådirektörsbefattningen böra utgå. Å andra
sidan har kommissionen ansett ingenjörspersonalen väl knappt beräknad
med hänsyn till den arbetsvolym, för vilken normalorganisationen är avsedd.
Innan den föreslagna organisationen genomförts och arbetsvolymen nått den
omfattning, som avses, finner kommissionen emellertid att med inrättandet
av ytterligare en eller flera ordinarie eller extra ordinarie befattningar kan

112

Kungl. Maj.ts proposition nr 239.

anstå. Kommissionen föreslår därför icke någon ökning beträffande ingenjörspersonal,
som skall uppföras i personalförteckning.

Väg- och vcittenbgggnadsstgrelsen har anfört, att personaluppsättningen å
sektionen synes alltför knappt tillmätt.

Civila statsförvaltningens tjänstemannaförbund och arbetsmarknadskommissionens
personalförening anse utredningens förslag otillräckligt och föreslå
inrättande av ytterligare en förste byråingenjörstjänst i A 26.

Statsverkens ingenjörsförbund har föreslagit, att sektionschefen skall placeras
i C 8 och erhålla tjänstebenämningen förste byggnadsdirektör. För arbetscheferna
föreslår förbundet placeiång i A 32 och tjänstebenämningen
byggnadsdirektör. Den föreslagna byråingenjören i Eo 24 bör enligt förbundet
placeras i Eo 28.

Beträffande den för byggnadssektionen föreslagna personalen i lägre lönegrader
har arbetsmarknadskommissionen föreslagit, att den för statsbidragsärenden
beräknade amanuensbefattningen skall utbytas mot en befattning
som kontorsskrivare. Med hänsyn till arbetets art borde nämligen den härmed
sysselsatte befattningshavaren inneha sluttjänst.

Statskontoret har anfört, att den föreslagna befattningen som ingenjör
(ritare) i Eo 17 icke bör ges högre löneställning än 15 lönegraden och benämnas
biträdande ingenjör.

Civila statsförvaltningens tjänstemannaförbund och arbetsmarknadskommissionens
personalförening förorda, att den av utredningen för granskning
av arbetsrapporter m. in. föreslagna kontorsskrivaren i Eo 15 skall utbytas
mot en ingenjörsbefattning i Eo 21.

Föredraganden.

För planläggningssektionen har utredningen, bortsett från
biträdespersonal, föreslagit en byrådirektör i C 5, en förste byråingenjör i
A 26 och en amanuens. Inrättandet av dessa befattningar tillstyrkes av mig.
Jag är sålunda av den uppfattningen, att byrådirektörstjänsten med hänsyn
till sin karaktär lämpligen bör avlönas enligt C-planen.

Arbetsmarknadskommissionen har föreslagit, att förutom nu nämnda befattningar
å sektionen skall inrättas en befattning som byråsekreterare i
Eo 21. Med hänsyn till de krav icke blott på teknisk utan även på administrativ
personal, som arbetet med investeringsreserven och härmed sammanhängande
frågor ställer, biträder jag kommissionens förslag i denna del.
Härutöver kan jag emellertid icke förorda någon förstärkning av personalen
inom sektionen eller någon höjning av löneställningen för befattningarna
därstädes.

Jag har i det föregående uttalat min anslutning till utredningens förslag
att arbetsmarknadsstyrelsen bör organiseras för drivande av vissa arbetsföretag
i egen regi. Inom tekniska byrån bör beräknas personal för denna verksamhet
samt för de uppgifter, som måste ankomma på arbetsmarknadsstyrelsen
med avseende å arbetsföretag — bortsett från arkivarbeten — i annan
statlig myndighets eller i kommuns regi. Denna personal bör sammanföras

Kungi. Maj:ts proposition nr 239.

113

till en b y g g n a d s s*e k t i o n. Det är givetvis angeläget, att byggnadssektionens
personalorganisation blir tillräckligt stark för att kunna utgöra basen
för en utvidgning av verksamheten vid inträdande större arbetslöshet. Å andra
sidan får organisationen icke göras större än som är oundgängligen erforderligt
ur denna synpunkt. Den får icke heller ges sådan omfattning eller
utformning, att den blir otillfredsställande utnyttjad under ett läge sådant
som det nu rådande med låga arbetslöshetssiffror.

Utredningen har föreslagit, alt för kvalificerad ingenjörspersonal skola inrättas
en befattning som byrådirektör i C 6, två befattningar som arbetschef
i C 5 och en befattning som byråingenjör i Eo 24. Vissa remissinstanser ha
anfört betänkligheter mot detta förslag. Jag är icke heller för min del beredd
att tillstyrka detsamma. Jag anser sålunda, att för sektionschefen bör inrättas
en arbetschefsbefattning, vilken med hänsyn till sin karaktär bör uppföras
på C-planen. Befattningen torde böra placeras i G 5. Vidare föreslår jag,
att å sektionen inrättas en befattning som förste byråingenjör i Eo 26 och en
befattning som byråingenjör i Eo 24. Någon ytterligare högre befattning av
mera permanent art är jag icke beredd att föreslå. Jag finner det sannolikt,
att under nästa budgetår ytterligare kvalificerad teknisk arbetskraft erfordras
inom sektionen. Behovet härav torde emellertid få tillgodoses genom arvodesanställning.

Mot det av arbetsmarknadskommissionen framställda förslaget om utbyte
av en amanuensbefattning mot en befattning som kontorsskrivare har jag
icke något att erinra. Kontorsskrivarbefattningen torde böra placeras i Eo 15.

Statskontoret har ansett, att en i Eo 17 föreslagen befattning som ingenjör
(ritare) borde nedsättas till Eo 15. Då jag inhämtat, att ifrågavarande befattningshavare
även skall fullgöra mera kvalificerade uppgifter än dem som
vanligen ankomma på ritare, anser jag mig kunna förorda bifall till utredningens
förslag i denna del.

o f

I övrigt har jag icke nagot att erinra mot utredningens förslag i förevarande
del. Till de av personalorganisationerna framlagda förslagen kan jag sålunda
icke förorda bifall.

Försvarsbyrån.

Nuvarande organisation.

Rörande den nuvarande organisationen torde jag få hänvisa till den av utredningen
å s. 175—177 lämnade redogörelsen.

Utredningen.

Den nuvarande och den föreslagna
följande sammanställning.

Nuvarande organisation
1 pensionerad officer
............. 552:25 kr./mån.

1 pensionerad officer
............. 640: — »

personalorganisationen framgår av

Föreslagen organisation

1 byrådirektör . f''.......... A 26

1 byråinspektör........... A 24

2 amanuenser

2 kanslibiträden........... A 7

Bihang till riksdagens protokoll 1947. 1 saml. Nr 239.

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

Nuvarande organisation

1	pensionerad offi-
	cer.............	523: — kr./mån.
1	assistent........	V: e
1	amanuens......	V: c
2	kanslibiträden ...	III: b
1	kanslibiträde ....	III: a
1	kontorsbiträde...	II: c
9	kontorsbiträden..	II: b
1	skrivbiträde.....	I: d
1	e. » .....	I: c
1	pensionerad un-
	derofficer.......	347: 50 kr./mån.
1	tillf, anst.......	362:50 »
1	» » ......	300: — »
2	» » ......	270: — »

25 (varav 9 särskilt anställda för uppskovsrevisionen) -

Föreslagen organisation

4 kontorsbiträden......... A 4

5 icke-ordinarie biträden

Utredningen har rörande sitt förslag anfört följande.

För uppskovsärendena äro för närvarande två pensionerade officerare anställda
hela året och en pensionerad officer halva året. De är givet, att pensionerade
officerare ofta lämpa sig väl för ifrågavarande arbetsuppgifter. Enligt
utredningens mening är det emellertid ej lämpligt — om ens praktiskt
möjligt — att på förhand slå fast, att vissa tjänster skola beklädas av officerare.
Det är även önskvärt att inom denna byrå ha tillgång till personer med
kännedom om t. ex. industriens organisationsförhållanden. Huruvida viss befattning
bör beklädas av en militär eller civil person torde böra bestämmas
särskilt för varje gång ledighet uppkommer. Avgörande blir då framför allt,
vilken möjlighet soiji för tillfället finnes att förvärva dugande krafter av
den ena eller andra kategorien, men även i vad män sakkunskap av olika
slag förut är representerad inom byrån. Faller valet på en officer, torde
Kungl. Maj :t böra föreskriva, att tjänsten icke skall tillsättas (återbesättas) i
vanlig ordning utan tills vidare uppehållas på förordnande mot arvode, som bestämmes
för varje särskilt fall. Är den utsedde officeren pensionerad, kan arvodet
skäligen bestämmas lägre än den lön som eljest skulle utgå, och anordningen
medför i sådant fall en besparing. Är fråga om en officer på aktiv stat, torde
det böra ordnas så, att han får tjänstledighet från sin militära befattning
och i den här ifrågavarande arvode lika med den lön, som normalt är förenad
med tjänsten.

Liksom hittills varit fallet torde man för framtiden böra räkna med två
heltidsbefattningar för uppskovsärendena. Med hänsyn till de kvalifikationer
man måste fordra av innehavarna böra dessa befattningar vara relativt högt
placerade i lönehänseende. Utredningen föreslår en byrådirektörsbefattning
i A 26 och en byråinspektörsbefattning i A 24. Löneställningen för byrådirektörsbefattningen
har föreslagits med visst hänsynstagande till löneställningen
för major.

I den mån förstärkning av arbetskraften erfordras under tiden för uppskovsrevisionen,
bör tillfällig anställning ske mot arvode.

För de ärenden, som icke avse uppskov, synas två amanuenser erforder -

Kungl. Maj:ts proposition nr 239. 115

liga. Den ene av dessa bör huvudsakligen handlägga ärenden, som avse jord
bruk och skogsbruk.

Utredningen förutsätter, att sådan expertis rörande industriella m. fl. frågor,
som hittills tillhandahållits genom industrikommissionens mobiliseringsbvrå,
i framtiden kommer att tillhandahållas av riksnämnden för ekonomisk
försvarsberedskap. Utredningen anser sig därför icke böra upptaga någon
befattningshavare motsvarande den nuvarande halvtidsanställde ingenjören.
Därest den erforderliga expertisen icke kommer att tillhandahållas genom
riksnämnden, måste medel beräknas för anställning hos arbetsmarknadsstyrelsen
av sådan expertis.

Yttrandena.

Överbefälhavaren har i denna del anfört huvudsakligen följande.

Inom försvarsbyrån komma att handläggas frågor av såväl militär som civil
art. De förra fordra helt naturligt militär sakkunskap, de senare bli säkerligen,
särskilt i ett allvarsläge, ofta avhängiga av militära planer och dispositioner.
Det måste därför anses ligga i sakens natur att vid försvarsbyrån
främst den militära sakkunskapen bör vara representerad. Den civila sakkunskap,
som därjämte är önskvärd, torde vara i rikt mått representerad
inom arbetsmarknadsstyrelsen i övrigt. Det är därför ett önskemål att båda
heltidsbefattningarna besättas med officerare och under alla omständigheter
nödvändigt, att den person, som avses handlägga ärenden rörande uppskov,
anstånd etc. är officer.

Statens sakrevision har uttalat, att personalorganisationen i fråga om de
mera kvalificerade arbetsuppgifterna företrädesvis bör bygga på utnyttjande
av pensionerade officerare i arvodesbefattningar.

Riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap har framhållit angelägenheten
av att såväl militär som civil sakkunskap är representerad inom byrån.

Föredraganden.

Inom försvarsbyrån erfordras otvivelaktigt tillgång till militär expertis,
främst vid handläggningen av ärenden rörande uppskov. Jag är emellertid
liksom utredningen av den uppfattningen, att beträffande de högre tjänsterna
möjlighet bör finnas att utse antingen civil eller militär innehavare. Jag
tillstyrker därför utredningens förslag om inrättande av särskilda befattningar
i 26 och 24 lönegraderna inom byrån. Den förra befattningen torde böra
vara ordinarie och den senare extra ordinarie. I överensstämmelse med vad
jag tidigare anfört föreslår jag tjänstetiteln förste byråinspektör för båda de
ifrågavarande befattningarna. Om dessa befattningar anses böra besättas med
officerare, torde det få ankomma på Kungl. Maj:t att meddela bestämmelser
rörande avlöningen.

Mot utredningens förslag om inrättande av två amanuensbefattningar inom
byrån har jag icke något att erinra.

Kanslibyrån.

Nuvarande organisation.

I denna del torde jag få hänvisa till den av utredningen å s. 178—181 i
betänkandet lämnade redogörelsen för den nuvarande kanslisektionen och

116

Kungl. Maj.ts proposition nr 239.

den nuvarande sektionen för administrativa ärenden rörande länsarbetsnämnderna.

Utredningen.

Enligt utredningens förslag skulle kanslibyrån organiseras på fyra sektioner,
nämligen en personalsektion, en juridiskt-administrativ sektion, en statistiksektion
och en kameral sektion. Såsom jag förut anfört, förordar jag,
att den kamerala sektionen i stället skall ingå i en kameralbyrå, varvid dock
avlöningsdetaljen skall överföras till kanslibyrån.

Befattningarna inom nuvarande närmast jämförliga enheter inom arbetsmarknadskommissionens
kansli samt de av utredningen föreslagna befattningarna
framgå av följande sammanställning.

Nuvarande organisation
Kanslisektionen (utom statistikdetaljen)

1	sektionschef.....	VII: e	(25—26)
1	sekreterare ......	VII: e	(25—26)
1	notarie.........	VI: c	(19—20)
1	» .........	VI: b	(18—19)
1	amanuens......	V: c	(15—16)
1	kanslist........	IV: c	(12—13)
2	kansliskrivare ...	IV: c	(12—13)
1	e. kanslist......	IV: b	(7-8)
1	kanslibiträde ....	III: d	(7-8)
1	» ....	III: c	(6-7)
1 expeditionsvakt..	II: c	(4-5)
1	kontorsbiträde...	II: c	(4-5)
2	e. kontorsbiträ-
	den............	II: c	(3-4)
1	kontorsbiträde...	II: b	(1-2)
1	e. skrivbiträde...	I: b
1	tillf, anst.......	480 kr./mån.
		(9-	10)
1	» » ......	325 kr./mån.
		(1-	2)
19
	Avlöningsdetaljen.
1	amanuens......	V: c	(16)
1	kanslibiträde ....	III: a	(6—7)
2 kontorsbiträden..	II: c	(4-5)
2	»	II: c	(3-4)
1	kontorsbiträde...	II: b	(3-4)

Föreslagen organisation
Personalsektionen

1 byrådirektör............ A 28

1 förste byråsekreterare .... A 24

1 byråsekreterare.......... A 21

2 amanuenser

1 kontorist............... A 9

2 kontorsbiträden......... A 4

2 icke-ordinarie biträden
10

Avlöningsdetaljen.1

1 bokhållare.............. Eo 14

1 kanslibiträde............ A 7

1 kontorsbiträde.......... A 4

4 icke-ordinarie biträden
7

Juridiskt-administrativa sektionen

1 förste byråsekreterare .... A 26
1 » » .... Eo 24

1 byråsekreterare .......... A 21

1 » .......... Eo 21

4 amanuenser

1 konto rsskrivare.......... Eo 15

1 registrator.............. A 14

1 kontorist............... A 9

4 kanslibiträden........... A 7

2 kontorsbiträden......... A 4

3 icke-ordinarie biträden

1 Biträdespersonalen har av utredningen redovisats utan uppdelning på avlöningsdetaljen och
kamerala sektionen i övrigt.

Kungl. Maj:ls proposition nr 239.

117

Nuvarande organisation		Föreslagen organisation
Sektionen för administrativa	ärenden	Statistiksektionen
rörande länsarbetsnämnderna	1 förste aktuarie..........	Eo	24
1 byrådirektör ....	Eo 28		2 amanuenser
1 förste inspektör .	VII: b	(22—23)	1 kansliskrivare...........	A	11
1 inspektör .......	VI: b	(18—19)	1 kanslibiträde............	A	7
1 e. kanslist......	IV: d	(13—14)	2 kontorsbiträden.........	A	4
1 kontorsbiträde...	II: c	(4-5)	4 icke-ordinarie biträden
1 »	II: c	(3-4)	11
Statistikdetaljen
1 förste aktuarie ..	VII: d	(24—25)
1 amanuens.......	V: e	(18—19)
1 » .......	V: c	(15—16)
1 kanslist........	IV: d	(14—15)
1 kansliskrivare ...	IV: c	(12—13)
1 kontorsbiträde...	II: d	(4-5)
1 »	II: c	(4-5)
2 kontorsbiträden..	II: c	(3-4)
1 e. kontorsbiträde	II: b	(1-2)
1 e. skrivbiträde ..	I: d	(1-2)
1 tillf. anst. 550 kr./mån.	(12—13)
1 » » 500	»	(10-11)
1 » » 405	»	(5-6)
2 » » 355	»	(3)
1 » » 300	>>	(Ex 2:

I övrigt torde jag få hänvisa till utredningens å s. 182—185 i betänkandet
lämnade motivering för förslaget.

Yttrandena.

Rörande personalsektionen har arbetsmarknadskommissionen
anfört bland annat följande.

Personaluppsättningen för sektionen måste ökas i förhållande till de sakkunnigas
förslag. På sektionen skola nämligen handläggas personalfrågor av
olika slag, gällande såväl styrelsens egen personal, omkring 400 personer,
som personalen vid arbetsförmedlingen, omkring 2 000 personer, arbetsförmedlingsomhuden
ej inräknade. För vardera personalgruppens ärenden måste
avses en förste byråsekreterare i 24 lönegraden. Detta innebär en ökning i
förhållande till sakkunnigförslaget med en sådan befattning, vilken kan uppföras
såsom Eo. Denne befattningshavare bör också hava till särskild uppgift
att övervaka avlöningsdetaljens arbete, främst kontrollen av avlöningslistorna
och källskatteavdragens riktiga verkställande. Under första verk -

118

Kungi. Maj:ts proposition nr 239.

samhetsåret, då de nya personalorganisationerna för styrelsen och arbetsförmedlingen
skola genomföras, kommer sektionen att bliva i hög grad arbetsbelastad.
Någon minskning av den övriga personalen som följd av ökningen
av antalet byråsekreterare är därför icke möjlig. Om en minskning
sedermera kan genomföras, torde en av de amanuensbefattningar, som de
sakkunniga beräknat, böra utgå.

Civila statsförvaltningens tjänstemannaförbund och arbetsmarknadskommissionens
personalförening ha likaledes föreslagit ökning med en förste
byråsekreterarbefattning i lönegrad 24 men ha ansett, att denna befattning bör
vara ordinarie.

Ifråga om avlöningsdetaljen har arbetsmarknadskommissionen
funnit, att den föreslagna befattningen som bokhållare i Eo 14 bör utbytas
mot en kontorsskrivartjänst i A 15. Det finge nämligen anses stå i bättre överensstämmelse
med eljest tillämpade regler att lägga ansvaret för avlöningsuträkning
m. m. på en kontorsskrivare än på en bokhållare. Med hänsyn till
omfattningen och arten av arbetsuppgifterna borde lägre placering än i 15
lönegraden icke ifrågakomma. Riksräkenskapsverket har med hänsyn till de
kvalificerade och ansvarsfulla arbetsuppgifter, som komma att åvila föreståndaren
för detaljen, föreslagit, att ifrågavarande befattning placeras i
A 17. Arbetsmarknadskommissionens personalförening har föreslagit, att föreståndaren
skall vara kontorsskrivare i Eo 15.

Beträffande juridiskt-administrativa sektionen har arbetsmarknadskommissionen
anfört följande.

Kommissionen har icke andra erinringar att framställa, än att den i Eo 24
föreslagna befattningen som förste byråsekreterare bör uppföras såsom ordinarie
samt att den för handläggning av ärenden rörande tryckning av
blanketter m. m. beräknade amanuensen bör ersättas med en assistentbefattning
i Eo 18. Den ifrågavarande byråsekreteraren skall handlägga ärenden
rörande arbetsförmedlingarnas lokalfrågor m. m. och har sin motsvarighet i
nuvarande organisation. Arbetsuppgifterna komma att bliva bestående och
tjänstens innehavare bör med hänsyn till deras art och vikt kvarstå i befattningen
under längre tid. Den berörda amanuensbefattningen bör ersättas
på angivet sätt med hänsyn till dels de med densamma förenade göromålens
art, vilka bättre lämpa sig för en tjänsteinnehavare i sluttjänst, dels den numera
avsedda befordringsgången för amanuenser, vilken icke bör tillämpas
på här avsedd befattningshavare.

Statskontoret har i denna del yttrat följande.

Tillsynen över styrelsens lokaler m. m. lärer knappast kräva en särskild
kontorsskrivarbefattning. Uppgiften bör i stället lämpligen åläggas en förste
vaktmästare i 7 lönegraden. Att för biblioteket och arkivet inrätta två befattningar,
en byråsekreterartjänst och en kontoristbefattning, torde icke böra
ifrågakomma. Verksamheten synes åtminstone för närvarande helt kunna
ombesörjas av en befattningshavare i högst kansliskrivargraden. Framhållas
må i detta sammanhang vikten av att möjligheterna till ett samarbete med
socialstyrelsens biblioteksverksamhet tillvaratagas. En högre löneställning
än som kansliskrivare i 11 lönegraden eller samma löneställning, som motsvarande
befattningshavare i väg- och vattenbyggnadsstyrelsen erhållit, förefaller
icke motiverad för arbetsmarknadsstyrelsens registrator.

Kungi. Maj:ts proposition nr 239.

119

Allmänna lönenämnden har ansett, att registratorsbefattningen tills vidare
bör placeras på extra ordinarie stat.

Sveriges yngre juristers förening har uttalat bland annat följande.

Den i A 26 föreslagne förste byråsekreteraren skulle främst ägna sig åt
ombudsmannaärenden samt andra juridiska ärenden av mera kvalificerat
slag. Det är att förmoda, att han i synnerhet beträffande de s. k. ombudsmannaärendena
kommer att inta en självständig ställning inom byrån. På
honom ankommer sålunda bland annat att för kronans räkning tala och
svara inför rätta. Med hänsyn till de honom åvilande kvalificerade arbetsuppgifterna
ävensom den självständiga ställning han kommer att inta inom
byrån finner föreningen, att befattningen icke kan placeras i lägre lönegrad
än 28 med benämningen byrådirektör.

Å sektionen kommer vidare att finnas en byråsekreterare i 21 lönegraden
med uppgift att biträda förste byråsekreteraren vid handläggningen av de
juridiska ärendena samt att handlägga organisations-, anslags- och allmänna
ärenden. På denne befattningshavare kommer alltså att vila ett flertal skilda
arbetsuppgifter av kvalificerat slag. Enligt föreningens mening synes tjänsten
icke böra placeras lägre än i 24 lönegraden.

Vidare föreslås inrättande av en amanuensbefattning å sektionen för ärenden
rörande tryckning av blanketter m. m. Med hänsyn till arbetsuppgifterna
vill föreningen ifrågasätta, huruvida denna befattning icke lämpligen
bör utbytas mot en assistenttjänst.

Samma synpunkter anföras av civila statsförvaltningens tjänstemannaförbund
och arbetsmarknadskommissionens personalförening.

I fråga om statistiksektionen har arbetsmarknadskommissionen
anfört, att kommissionen visserligen finner personalen vara knappt beräknad
och sektionschefens löneställning väl låg, men att kommissionen i avvaktan
på resultatet av förutsatt utredning rörande arbetsmarknadsstatistiken avstår
från att nu framlägga förslag om ändringar.

Föredraganden.

Beträffande personalsektionen anser jag mig böra godtaga de
av arbetsmarknadskommissionen anförda skälen för inrättande, utöver utredningens
förslag, av en befattning som förste byråsekreterare i Eo 24. Jag
ansluter mig även till kommissionens förslag, att befattningen som föreståndare
för avlöningsdetaljen, vilken bör anknytas till ifrågavarande sektion,
bör vara en kontorsskrivartjänst i lönegrad 15 i stället för — såsom utredningen
föreslagit — en bokhållartjänst i lönegrad 14. Däremot anser jag
liksom utredningen, att ifrågavarande befattning tills vidare bör vara extra
ordinarie. I övrigt biträder jag utredningsförslaget beträffande denna sektion.

I fråga om befattningarna å juridiskt-administrativa sektionen
bär av Sveriges yngre juristers förening förordats uppflyttning av
den i A 26 föreslagna förste byråsekreterarbefattningen till en byrådirektörsbefatlning
i A 28. Föreningen har vidare förordat, alt en i A 21 föreslagen
byråsekreterarbefattning skall uppföras som en förste byråsekreterarbefatt -

120

Kungl. Maj.ts proposition nr 239.

ning i A 24. Jag är icke beredd att nu tillstyrka berörda förslag utan anser,
att närmare erfarenhet beträffande göromålen å dessa befattningar bör avvaktas.
Då emellertid viss tvekan kan råda om den lämpliga löneställningen
för den i 21 lönegraden föreslagna befattningen, torde denna tills vidare
böra uppföras på extra ordinarie stat.

Arbetsmarknadskommissionens förslag, att den av utredningen i Eo 24
upptagna förste byråsekreterarbefattningen skall ordinariesättas, kan jag
icke nu tillstyrka.

För bibliotek och arkiv har utredningen föreslagit bland annat en befattning
som byråsekreterare i Eo 21. Utredningen har upplyst, att den för arbetsmarknadskommissionens
bibliotek och arkiv avsedda personalen jämväl
tages i anspråk för vissa utredningsarbeten. Enligt vad jag inhämtat äro
dessa göromål av kvalificerad art och upptaga en betydande del av nu ifrågavarande
befattningshavares tid. Jag anser mig därför icke böra motsätta
mig utredningens förslag i denna del.

Mot det av arbetsmarknadskommissionen framställda förslaget om utbyte
av en amanuensbefattning, vilken avses för ärenden rörande tryckning av
blanketter m. m., mot en sluttjänst i 18 lönegraden har jag icke något att
erinra. Jag förordar sålunda för ifrågavarande ändamål en assistentbefattning
i Eo 18.

Den av utredningen för tillsyn av styrelsens lokaler m. m. förslagna kontorsskrivarbefattningen
synes böra utgå. Jag torde i denna del få hänvisa
till behandlingen i det följande av frågan om inrättande av en befattning som
materialförvaltare hos styrelsen.

För styrelsens registrator anser jag mig kunna förorda placering i lönegrad
14 men finner, att befattningen tills vidare bör vara extra ordinarie.

Jag förordar sålunda i detta sammanhang för juridiskt-administrativa sektionen
följande befattningar, nämligen 1 förste byråsekreterare (A 26), 1
förste byråsekreterare (Eo 24), 2 byråsekreterare (Eo 21), 3 amanuenser,
1 assistent (Eo 18) och 1 registrator (Eo 14).

Mot utredningens förslag till personalorganisation för statistiksektionen
har jag icke något att erinra.

Kamer albyrån.

Nuvarande organisation.

Rörande den nuvarande organisationen torde jag få hänvisa till de redogörelser,
som utredningen lämnat för intendentursektionen å s. 165—166
samt för kamerala sektionen och revisionssektionen å s. 181—182 i betänkandet.

Utredningen.

Den nuvarande och den av utredningen föreslagna personalorganisationen
för kamerala sektionen — bortsett från avlöningsdetaljen, vilken behandlats
tidigare — framgå av följande sammanställning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 239.

Nuvarande organisation Föreslagen organisation

1	kamrerare......	VII: e	(25—26)	1 kamrerare.............	. A	26
1	förste revisor . . .	III: b	(22—23)	2 revisorer...............	. A	21
1	revisor.........	VI: c	(20—21)	1 amanuens
1	kassör..........	VI: c	(20—21)	1 bokhållare.............	. A	17
1	assistent........	V: e	(18—19)	1 kassör.................	. A	14
1	» ........	V: d	(17)	3 kansliskrivare..........	. A	11
1	förste bokhållare.	V: c	(15- 16)	1 » ..........	. Eo	11
2	bokhållare......	IV: c	(12—13)	1 kanslibiträde..........	. A	7
1	» ......	IV: c	(11-12)	1 kontorsbiträde.........	. A	4
1	kanslibiträde ....	III: b	(10)	2 icke-ordinarie biträden
1	» ....	III: a	(8-9)	14
2 kontorsbiträden..	II: c	(4-5)

Beträffande de av utredningen föreslagna befattningarna har utredningen
bland annat anfört följande.

Av skäl, som närmare utvecklats i samband med behandlingen av frågan
om medelsförvaltning och revision, föreslår utredningen, att huvuddelen av
de uppgifter, som nu åligga kameral- och förrådsbyråns revisionssektion,
bör överflyttas till överrevisorernas kansli. Granskningen av reseräkningar
m. m. bör dock i stället flyttas till nu ifrågavarande sektion.

Sektionen bör förestås av en kamrerare i A 26. Denna lönegradsplacering
motiveras dels av den ekonomiska verksamhetens särskilt under kristider
mycket betydande omfattning, dels av kanslibyråns storlek, vilken synes förutsätta,
att kamreraren ganska självständigt leder den kamerala sektionens
arbete.

Vidare böra finnas två revisorer i A 21. Av dessa bör den ene svara för
det löpande bokförings- och kassaarbetet, medan den andre främst bör syssla
med erforderliga utredningar och andra ärenden av speciell natur.

För reseräkningsgranslcning m. m. bör finnas en amanuens.

Kassaverksamheten bör närmast handhas av en kassör i A 14 och en
kansliskrivare i A 11, vilken bör tjänstgöra som kassakontrollant.

För bokföringsarbetet föreslås en bokhållare i A 17, två kansliskrivare i
All och en kansliskrivare i Eo 11.

Personalen inom den nuvarande kameral- och förrådsbyråns revisionssektion
och överrevisorernas nuvarande kansli ävensom den av utredningen för
överrevisorernas kansli föreslagna personaluppsättningen framgå av följande
sammanställning.

Nuvarande organisation Föreslagen organisation

Överrevisorernas kansli Överrevisorernas kansli

1	revisor...........	855	kr./mån	1 revisionskommissarie ....	. A	26
1	amanuens (deltids-			1 revisor................	. A	21
	tjänstgöring)......	200	»	3 amanuenser
1	amanuens (deltids-			1 kontorist..............	. A	9
	tjänstgöring)......	150	»	1 kanslibiträde...........	. A	7
1	kvinnligt biträde ..	375	»	1 kontorsbiträde.........	. A	4
A				2 icke-ordinarie biträden

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

Nuvarande organisation

Revisionssektionen

1 förste revisor . . .

1 assistent........

2 assistenter......

1 amanuens......

1 kanslibiträde ....

1 kontorsbiträde...

2 kontorsbiträden..

1 e. skrivbiträde ..
1 tillf, anst.......

VII: d (24—25)
V: e (18—19)
V: c (15—16)
V: c (15—16)
III: b (6—7) •
II: c (5)

II: b (3—4)

I: d (1—2)
300 kr./mån.

(Ex 2: c—b)

Nuvarande befattningar å intendentur sektionen och de av utredningen för
nämnda sektion föreslagna befattningarna framgå av följande sammanställning.

Nuvarande organisation

1	förste inspektör .	VII: d (24—25)
2 inspektörer .....	VI: b	(18—19)
1	assistent........	V: f	(19—20)
1	» ........	V: e	(18—19)
1	amanuens......	V: e	(18—19)
1	assistent........	V: c	(16)
1	» ........	V: c	(16—17)
1	kansliskrivare ...	IV: c	(12—13)
1	»	IV: c	(11-12)
1	kanslibiträde ....	III: d	(10)
1	» ....	III: b	(10)
1	» ....	III: a	(10)
1	kontorsbiträde...	II: d	(5-6)
1	»	II: c	(4-5)
1	»	II: b	(3-4)
1	e. kontorsbiträde	II: b	(1-2)
1	e. skrivbiträde ..	I: d	(1-2)
1	tillf. anst. 325 kr./mån.	(1-2)
1	» 300 kr./mån.	(Ex 2:

C.—b)

Föreslagen organisation

1 byrådirektör............ C 5

1 byråingenjör............ Eo 24

1 byråsekreterare.......... A 21

1 ingenjör................ Eo 21

1 » ................ Eo 17

1 kontorsskrivare.......... Eo 15

1 kontorist............... A 9

2 kanslibiträden........... A 7

3 kontorsbiträden......... A 4

4 icke-ordinarie biträden
16

I fråga om utredningens förslag i
till s. 174—175 i betänkandet.

denna del torde

jag i övrigt få hänvisa

Yttrandena.

Rörande den kamerala sektionen har arbetsmarknadskommissionen
i sitt yttrande anfört följande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

123

För kamerala sektionen beräknar kommissionen utöver av utredningen
avsedda befattningshavare erforderlig personal för s. k. förhandsgranskning
av bland annat årskostnadsbidrag samt beredskaps- och arkivarbetsplatsernas
avlöningar och redovisningar. Sådan förhandsgranskning kan icke åsidosättas.
Härför erfordras minst 2 revisionsassistenter, vilka av kommissionen
föreslås placerade i 18 lönegraden, en såsom ordinarie och en tills vidare
såsom extra ordinarie. Den av utredningen beräknade amanuensbefattningen
för reseräkningsgranskning bör enligt kommissionens uppfattning utbytas
mot en befattning som revisionsassistent i A 18.

Kommissionen beräknar alltså för kamerala sektionen följande befattningar,
bortsett från biträdespersonal:

1 kamrerare ................................................ A 26

2 revisorer .................................................. A 21

2 revisionsassistenter ........................................ A 18

1 revisionsassistent .......................................... Eo 18

1 bokhållare ................................................ A 17

1 kassör .................................................... A 14.

Riksråkenskapsverket har i denna del yttrat följande.

Med hänsyn till att kommissionens medelsförvaltning, som jämväl omfattar
lokalförvaltningar, är av betydande omfattning måste av kamreraren
krävas administrativ erfarenhet samt god kännedom om det statliga redovisningsväsendet.
Den föreslagna löneställningen synes med hänsyn härtill väl
motiverad. Mot inrättandet av de föreslagna två revisorsbefattningarna för de
av utredningen angivna arbetsuppgifterna synes intet vara att erinra.

Behovet av personal för kameral förhandsgranskning synes däremot icke
tillgodosett med den föreslagna amanuensbefattningen för granskning av
reseräkningar. I ämbetsverk av den storleksordning, varom här är fråga, är
det uteslutet att de personer som i sista hand skola bära ansvaret för en
utanordnings kamerala riktighet skola kunna i detalj och siffermässigt genomgå
alla de handlingar, som utgöra underlaget för de avsedda utanordningama.
Gjorda erfarenheter hava även givit vid handen att i de verk, där
den kamerala förhandsgranskningen är utrustad med administrativt väl utbildad
personal, anledningar till revisionsanmärkningar avsevärt reduceras.
Enligt riksräkenskapsverkets mening bör för den kamerala förhandsgranskningen
beräknas två revisionstjänstemän med insikter och erfarenhet på det
kamerala området, jämte erforderlig biträdespersonal för siffergranskning
och annan mera rutinmässig granskning.

För kassaverksamheten synes, såsom utredningen föreslagit, böra beräknas
en kassör i A 14.

Statskontoret har uttalat, att för kassören högre löneställning än som
kansliskrivare i 11 lönegraden icke förefaller motiverad. Ämbetsverket har
hänvisat till att motsvarande befattningshavare hos väg- och vattcnbyggnadsstyrelsen
placerats i nämnda lönegrad.

Civila statsförvaltningens tjänstemannaförbund och arbetsmarknadskommissionens
personalförening ha föreslagit inrättande å sektionen av en förste
byråsekreterartjänst i A 24 för utredningar och remissvar. För den kamerala
förhandsgranskningen anses tre revisionsassistenter erforderliga under det att
befattningen som amanuens å sektionen kan utgå. Med hänsyn till kassarö -

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

relsens omfattning föreslås kassörstjänsten höjd till A 17. För bokföringen
föreslås två befattningar för maskinbokförare i A 14.

Såvitt angår personalbehovet för den interna revisionen beträffande
i huvudsak länsarbetsnämndernas verksamhet har riksräkenskapsverket
— som anser, att den kamerala revisionen beträffande arbetsmarknadsstyrelsen
skall ankomma på verket —- anfört, att förstnämnda revision torde
kräva relativt liten personalstyrka. För ledningen av ifrågavarande granskningsarbete
och för utförande av mera kvalificerade granskningsuppgifter
bör enligt ämbetsverket avses en förste revisor i A 24. 1 övrigt anses persoe
nalbehovet kunna begränsas till två revisionstjänstemän jämte viss biträdespersonal.
Även statens sakrevision har ansett, att revisionssektionen kan ges
en mera begränsad personaluppsättning än utredningen föreslagit för överrevisorernas
kansli. Såsom chef bör också enligt sakrevisionens mening avses
en förste revisor i 24 lönegraden.

I detta sammanhang må omnämnas, att statsverkens ingenjörsförbund föreslagit,
att två ingenjörsbefattningar (en i A 24 och en i Eo 22) skola inrättas
bland revisionspersonalen och avses för saklig granskning av arbetsmarknadsstyrelsens
verksamhet.

I fråga om intendentursektionen har arbetsmarknadskommissionen
anfört följande.

Personaluppsättningen för denna sektion synes böra beräknas något annorlunda
än enligt utredningens förslag. Såsom chef för sektionen bör placeras
en befattningshavare i lönegraden A 26, benämnd intendent. För ärenden rörande
inköp, försäljning, uthyrning, förrådsbokföring samt granskning av
centralförrådens redovisningar har utredningen föreslagit inrättandet av en
befattning i lönegrad A 21. Med hänsyn till omfattningen och artskillnaden
av här ifrågavarande arbetsuppgifter anser kommissionen, att härför måste
avses två befattningshavare, vilka böra placeras i Eo 18 och benämnas inköpsassistent
respektive förrådskontrollör. Det må i sammanhanget erinras
om att inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen finnes en befattning motsvarande
den föreslagne förrådskontrollören. Genom att dessa befattningar inrättas
vinnes, att ingenjörspersonalen befrias från själva inventeringsförrättningarna,
såsom uppräkning av inventarieartiklar, kontroll av materielbokföring,
kassation och försäljning av skrot m. m. På förrådskontrollören
skall, bland annat, ankomma att svara för materielbokföringen samt granskningen
av centralförrådens redovisningar. Den av utredningen föreslagna kontorsskrivarebefattningen
blir vid angiven personalorganisation icke erforderlig.
För handläggning av ärenden av juridisk natur, vilka uppkomma i samband
med sektionens verksamhet, är en amanuens erforderlig.

o Det må här framhållas, att det kan ifrågasättas att till denna sektion också
hänföra de befattningshavare å kanslibyrån vilka inom dess juridisktadministrativa
sektion avses för handläggning av ärenden rörande tryckning
av blanketter in. in. och för tillsyn av styrelsens lokaler m. in. Om eu dylik
överföring torde emellertid arbetsmarknadsstyrelsen kunna, därest det visar
sig lämpligt, meddela beslut.

Riksräkenskapsverket har liksom arbetsmarknadskommissionen föreslagit,
att intendentursektionen skall stå under ledning av en intendent i A 26.
Ämbetsverket har vidare anfört, att enligt dess mening personal i lägre löne -

Kungl. Maj.ts proposition nr 239.

125

ställning kan användas för de arbetsuppgifter, som av utredningen avsetts
åvila den föreslagna byrå ekreteraren. Ämbetsverket anser icke heller påkallat
att för inventering av materiel ta i anspråk befattningshavare med
ingenjörsutbildning.

Civila statsförvaltningens tjänstemannaförbund och arbetsmarknadskommissionens
personalförening ha likaledes föreslagit inrättande av en befattning
som intendent i A 26. Vidare ha organisationerna föreslagit inrättande
av en tjänst som förrådskontrollör i A 20 samt för biträde åt denne en assistenttjänst
i A 15. För den av utredningen föreslagna kontorsskrivarbefattningen
föreslås benämningen assistent.

Statsverkens ingenjörsförbund har föreslagit, att sektionschefsbefattningen
skall uppföras som en förste byrådirektörstjänst i A 32. Vidare har förbundet
förordat, att den av utredningen föreslagna befattningen som byråingenjör
i Eo 24 skall vara en sluttjänst och därför upptagas i A 24, eventuellt A 26,
samt att den i Eo 21 föreslagna ingenjörsbefattningen skall inplaceras i
Eo 22.

Föredraganden.

Såsom jag anfört vid behandlingen av byråindelningen för arbetsmarknadsstyrelsen
anser jag, att inom den kamerala byrån böra handläggas kamerala
ärenden, revisionsärenden och intendenturärenden. För var och en av nämnda
ärendesgrupper bör inom byrån finnas en särskild sektion. Revisionssektionens
huvudsakliga arbetsuppgift bör vara granskning av länsarbetsnämndernas
räkenskaper. Avgränsningen i detalj av de olika sektionernas arbetsuppgifter
såväl i förhållande till varandra som gentemot andra byråer bör
ankomma på arbetsmarknadsstyrelsens eget avgörande.

Arbetsmarknadskommissionen och riksräkenskapsverket ha beträffande
kamerala sektionen föreslagit, att utöver de av utredningen upptagna
befattningarna vissa befattningar skola inrättas för förhandsgranskning
av utbetalningar. Detta innebär en utbyggnad av den kamerala organisationen
utöver den nu inom arbetsmarknadskommissionen befintliga. Jag finner
emellertid de för utbyggnaden anförda skälen beaktansvärda och förordar
i enlighet med kommissionens förslag inrättande för nu ifrågavarande ändamål
av två befattningar i högre lönegrad.

Arbetsmarknadskommissionen har föreslagit, att nämnda två befattningar
skola vara revisionsassistenttjänster i 18 lönegraden, eu ordinarie och en
extra ordinarie. Kommissionen har vidare föreslagit, att eu av utredningen
för granskning av reseräkningar in. in. avsedd amanuensbefattning skall ersättas
med en befattning som revisionsassistent i A 18. Med anledning härav
får jag anföra, att jag med hänsyn till den reglerade befordringsgången för
amanuenspersonal icke anser mig böra föreslå inrättande av ordinarie revisionsassistentbefattningar.
Jag vill erinra om att i proposition till innevarande
års riksdag (nr 136) angående omorganisation av riksräkenskapsverket de
hos nämnda verk befintliga befathiingarna av detta slag föreslagits bli förda
å övergångsstat. Jag anser sålunda, att de tre för förhandsgranskning av -

126

Kungi. Maj:ts proposition nr 239.

sedda befattningarna hos arbetsmarknadsstyrelsen böra upptagas som amanuensbefattningar.

Utredningen har föreslagit inrättande av en kassörsbefattning i A 14, vilket
förslag tillstyrkts av riksräkenskapsverket. Statskontoret har däremot ansett
ifrågavarande befattning böra placeras ill lönegraden. Jag är för min
del av den uppfattningen, att befattningen bör tillhöra 14 lönegraden men
att den tills vidare bör vara extra ordinarie.

I övrigt biträder jag utredningens förslag beträffande denna sektion.

För revisionssektionen föreslår jag i likhet med riksräkenskapsverket
en befattning som förste revisor i A 24 och två lägre befattningar för
revisionstjänstemän. Den ena av dessa torde böra vara en revisorsbefattning
i A 21 och den andra en befattning som amanuens. Härtill kommer biträdespersonal.

Med den lösning av revisionsfrågan, som av mig förordas, torde inrättande
av ingenjörsbefattningar för sakgranskning i enlighet med det av statsverkens
ingenjörsförbund framlagda förslaget icke kunna komma i fråga.

Ledningen av intendentursektionen skulle enligt utredningens
förslag tillkomma en byrådirektör i G 5. Arbetsmarknadskommissionen och
riksräkenskapsverket ha föreslagit, att i stället för byrådirektörsbefattningen
skall inrättas en befattning som intendent i A 26. Med hänsyn till den ändrade
ställning intendentursektionen får vid bifall till det av mig förordade
förslaget om inrättande av en kameralbyrå, ansluter jag mig till förenämnda
myndigheters förslag. Jag föreslår dock för befattningen benämningen
byråintendent.

Arbetsmarknadskommissionen har vidare föreslagit, att en av utredningen
upptagen befattning som ordinarie byråsekreterare i 21 lönegraden skall utbytas
mot två befattningar i Eo 18, en som inköpsassistent och en som förrådskontrollör.
Jag förordar bifall till detta förslag, som medför, att den
tekniskt utbildade personalen inom sektionen icke behöver utnyttjas för
inventerings- och liknande arbete.

Härjämte har arbetsmarknadskommissionen förordat, att en av utredningen
föreslagen kontorsskrivarbefattning skall utbytas mot en amanuenstjänst.
Befattningen skulle besättas med en jurist. Jag anser mig emellertid icke
böra föreslå inrättande av någondera av de båda befattningarna. Vid uppkommande
behov av juridisk hjälp torde de å kanslibyrån tjänstgörande
juristerna böra utnyttjas.

Med de jämkningar som angivits i det föregående ansluter jag mig till utredningens
förslag beträffande intendentursektionen.

Biträdespersonal m. fl.

Nuvarande organisation. Utredningens förslag.

Skriv- och registreringspersonal m. fl. Såsom framgår av utredningens betänkande
funnos den 1 december 1946 inom arbetsmarknadskommissionens

Kungl. Maj.ts proposition nr 239.

127

kansli — bortsett från arbetsförmedlingsbyråns utlänningssektion och byrån
för ärenden angående byggnadstillstånd samt telefonist-, expeditionsvaktoch
förrådspersonal — ävensom överrevisorernas kansli tillhopa 21 kanslister
(kansliskrivare, bokhållare), 25 kanslibiträden, 69 kontorsbiträden och
16 skrivbiträden eller tillhopa 131 befattningshavare i nämnda lönegrupper.
I dessa siffror ha inräknats såväl tjänstemän som extra befattningshavare.
Vidare funnos inom samma delar av kansliet 30—40 tillfälligt anställda befattningshavare,
vilka närmast torde kunna jämställas med personal i kanslists
(motsvarande) eller lägre löneställning.

Enligt av utredningen lämnade uppgifter funnos den 1 december 1946 inom
socialstyrelsens arbetsmarknadsbyrå 2 kanslibiträden i Eo 7, 2 kontorsbiträden
i Eo 4 och 1 skrivbiträde i Ex 2.

Utredningens förslag, vilket avfattats innan i 1947 års statsverksproposition
förslag framlades för riksdagen rörande tillämpningen av reglerad befordringsgång
för viss biträdespersonal m. fl., innebär, att för arbetsmarknadsstyrelsens
permanenta del skulle inrättas, förutom befattningar i högre
lönegrader, följande ordinarie befattningar, nämligen 8 kansliskrivare (All),
5 kontorister (A 9), 21 kansiibiträden (A 7) och 33 kontorsbiträden (A 4).
Vidare skulle inrättas 3 extra ordinarie kansliskrivarbefattningar (Eo 11)
samt 52 befattningar för icke-ordinarie biträdespersonal i övrigt. Tillhopa har
utredningen sålunda föreslagit 122 befattningar i kansliskrivares och lägre
löneställning. I förenämnda siffror ingå icke befattningar för telefonister
samt expeditionsvakt- och förrådspersonal men däremot befattningar inom
överrevisoremas kansli.

Telefonister. Den personal, som den 1 december 1946 fanns anställd för
betjäning av arbetsmarknadskommissionens telefonväxel, samt utredningens
förslag till befattningar för motsvarande ändamål framgår av följande sammanställning.

Nuvarande organisation Föreslagen organisation

1 kanslibiträde .... III: c (10) 1 kanslibiträde............ A 7

1 kontorsbiträde... II: b (4—5) 2 kontorsbiträden......... A 4

2 kontorsbiträden.. 11: b (1—2) 2 icke-ordinarie biträden

1 e. kontorsbiträde II: b (1—2) g

Expeditionsvaktpersoncd m. fl. Vaktmästarpersonalen inom arbetsmarknadskommissionens
kansli är fördelad på dels det under kameral- och förrådsbyråns
intendentursektion lydande kansliförrådet och dels en under
kanslisektionen lydande vaktmästargrupp. Kansliförrådet har följande per -

sonal.

1 assistent.............................................. V: d (17—18)

1 förste expeditionsvakt.................................. lll:c (7—8)

1 expeditionsvakt....................................... II: d (5)

1 » ........................................ II: c (7)

128

Kiingl. Maj:ts proposition nr 239.

2 expeditionsvakter
1 e. expeditionsvakt
1 tillf, anst........

II: c (4—5)

II: c (3—4)

405 kr./mån. (5—6)

Kansliförrådet har till uppgift att ta emot och distribuera kontorsmateriel
och blanketter för kansliet samt i viss utsträckning för de lokala organen.
Bland personalen ingår en skrivmaskinsreparatör, en snickare och en
chaufför.

Den under kanslisektionen lydande personalen utgöres av följande befattningshavare.

1 kanslist.............

1 förste expeditionsvakt

2 expeditionsvakter

4 »

6 tillf, anst............

3 » » ..........

IV: c (14)

III: a (7—8)

II: c (4—5)

II: c (3—4)

325 kr./mån. (1—2)

300 » (Ex 2: c—b)

Utredningen har föreslagit följande ordinarie befattningar för expeditions -

vaktpersonal.

1 kontorist ....................................................... A 9

1 förste expeditionsvakt.......................... A 7

5 expeditionsvakter ............................................. A 5

Härutöver räknar utredningen tills vidare med ett personalbehov om 15—
20 icke-ordinarie befattningshavare för de uppgifter, som nu ankomma på
kansliförrådets personal samt på övrig expeditionspersonal. Av de icke-ordinarie
befattningshavarna föreslår utredningen att tills vidare 7 beräknas
inom den permanenta organisationen.

Yttrandena.

Rörande skriv- och registrering spersonal m. fl. har arbetsmarknadskommissionen
föreslagit inrättande, utöver utredningsförslaget, av
10 befattningar, nämligen 1 kansliskrivarbefattning (A 11), 1 kanslibilrädesbefattning
(A 7), 2 kontorsbiträdesbefattningar (A 4) och 6 befattningar för
icke-ordinarie biträdespersonal. Kansliskrivarbefattningen och 5 av de övriga
befattningarna avses för ärenden rörande arkivarbeten m. m. Av återstående
enligt kommissionens förslag nytillkommande befattningar är 1 avsedd
för förstärkning av avlöningsdetaljen och 3 för biträde vid förgranskning
inom kamerala sektionen. Härjämte har kommissionen föreslagit,
att en i utredningens förslag å tekniska byrån upptagen kanslibiträdesbefattning
i A 7 skall ändras till en kansliskrivarbefattning i All. Till

Kungl. Maj.ts proposition nr 239.

129

stöd härför har kommissionen åberopat, att förhandsgranskningen (teknisk
revision) av arbetsplatsernas kassaredovisningar, vilken måste utföras inom
tekniska hyrån, fordrar väl kvalificerad biträdespersonal, som kvarstår i
tjänst under lång tid. Detta behov kan enligt kommissionen icke tillgodoses,
om icke ledaren för denna personal beredes ställning som kansliskrivare.

Personalorganisationerna ha föreslagit viss ytterligare förstärkning av biträdespersonalen.

Allmänna lönenåmnden har förklarat sig finna det föreslagna antalet
kansliskrivartjänster påfallande högt.

Statskontoret har, såsom tidigare omnämnts, ansett, att antalet lcansliskrivare
och kontorister bör något minskas. Ämbetsverket har vidare anfört, att
det icke bör ifrågakomma att, såsom föreslagits för sociala byrån, hela det
normala behovet av biträdespersonal tillgodoses med ordinarie befattningar.

Statens sakrevision har förklarat sig förutsätta, att skriv- och expeditionsgöromålen
avses skola sammanföras till ett fåtal för flera byråer eller sektioner
gemensamma centraler. Vid sådant förhållande bör personalbehovet
enligt sakrevisionens mening kunna nedbringas.

Riksräkenskapsverket har beträffande de för kamerala sektionen föreslagna
kansliskrivarbefattningama uttalat, att en dylik befattning synes böra,
såsom utredningen föreslagit, avses för att jämte kassören ombesörja kassaverksamheten.
De för bokföringsarbetet föreslagna tre kansliskrivarbefattningama
anses däremot tills vidare böra uppföras som kontoristbefattningar
i 9 lönegraden.

I detta sammanhang må även omnämnas, att socialstyrelsen i sin petitaframställning
för budgetåret 1947/48 föreslagit, att en av de å styrelsens arbetsmarknadsbyrå
befintliga extra ordinarie kanslibiträdesbefattningarna
skall ändras till en kontoristbefattning i A 9.

Beträffande telefonisterna har arbetsmarknadskommissionen yttrat,
att det med hänsyn till storleken av kommissionens och den blivande arbetsmarknadsstyrelsens
telefonväxelanläggning synes befogat att på sätt utredningen
gjort beräkna en föreståndarinna för telefonväxeln och hänföra
denna till lönegraden A 7, ehuru detta icke regelmässigt är fallet inom andra
statliga verk och inrättningar.

Statskontoret har förklarat, att särskild föreståndarbefattning i 7 lönegraden
för telefonisterna icke torde behövas.

Rörande expeditions v akt personalen har arbetsmarknadskommissionen
anfört följande.

Denna personal har av utredningen redovisats på ett sätt, som icke ger
full rättvisa åt vissa befattningshavare med hänsyn till deras arbetsuppgifter.

Den av utredningen redovisade befattningshavaren med ställning såsom
assistent har till uppgift att svara för kommissionens förråd av inventarier,
trycksaker m. m. och för dessas expediering till kommissionen underställda
och andra myndigheter. Befattningshavaren är oundgängligen erforderlig
inom ett verk sådant som arbetsmarknadsstyrelsen och befattningen i fråga
synes böra uppföras såsom materialförvaltare i A 15. — Kanslisten har att

Ilihang till riksdagens protokoll 19i7. 1 samt. Nr 239. 9

130

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

fördela de egentliga expeditionsvaktsgöromålen och att med hjälp av vissa
expeditionsvakter svara för duplicering och utsändning av styrelsens alla
meddelanden och cirkulär. Även denne befattningshavare är erforderlig i den
nya organisationen och synes böra uppföras såsom kontorist i A 9.

Två av de nuvarande expeditionsvaktema ha, såsom de sakkunniga anmält,
att ombesörja reparationer av skrivmaskiner och andra kontorsmaskiner
respektive att utföra snickeriarbeten av olika slag såväl inom det centrala
verkets lokaler som också hos arbetsnämnden och länsarbetsnämnden
i Stockholm. Dessa båda befattningshavare äro alltjämt erforderliga, och
befattningar för dem synes därför böra uppföras enligt gängse regler, d. v. s.
för 1 reparatör och 1 hantverkare, båda i Eo 6.

I övrigt böra uppföras 1 förste expeditionsvakt i A 7 och 5 expeditionsvakter
i A 5. Dessutom bör beräknas ett antal extra ordinarie expeditionsvakter
i Eo 5. Deras antal kan emellertid icke nu slutligt angivas, då det synes
kunna ifrågakomma att med personalgruppen i fråga upptaga förhandlingar
om att eventuellt överföra ett antal av de nuvarande expeditionsvakterna
till kollektivavtalsreglerad anställning, närmast i vad gäller dem som
hava att fullgöra förrådsarbete.

Statskontoret har förklarat, att enligt dess mening särskild föreståndarbefattning
i 9 lönegraden icke torde erfordras för vaktmästarna. Allmänna lönenämnden
har beträffande ifrågavarande befattning anfört, att lönenämnden
icke kan tillstyrka dess inrättande, därest arbetsuppgifterna icke skulle bli
andra än de som i allmänhet ankomma på expeditionsvaktpersonal.

Rörande det av arbetsmarknadskommissionen framlagda förslaget om inrättande
av eu befattning som materialförvaltare i A 15 har statskontoret
anfört, att i ett verk av den storleksordning, som arbetsmarknadsstyrelsen
kan förväntas få, en befattningshavare med de av kommissionen
angivna arbetsuppgifterna icke torde böra placeras högre än som kontorist i
9 lönegraden. Inrättande av särskilda hantverkarbefattningar med till övervägande
del samma arbetsuppgifter, som åvila expeditionsvakter i allmänhet,
kan ämbetsverket icke förorda. Kontors- och skrivmaskiner torde liksom vid
övriga verk böra repareras av posiverket. För smärre reparations- och snickeriarbeten
i övrigt, som icke kunna utföras av expeditionsvaktema, anser
statskontoret yrkesman böra i förekommande fall anlitas.

Civila statsförvaltningens tjänstemannaförbund har föreslagit, att den egentliga
expeditionsvaktpersonalen och den personal, som nu sysselsattes på
kansliförrådet, skola stå under ledning av en kansliskrivare i lönegrad 11.
Vidare föreslår förbundet inrättande av tre befattningar som förste expeditionsvakt
och nio expeditionsvaktbefattningar i Eo 5.

Arbetsmarknadskommissionens personalförening har i denna del yttrat följande.

Det synes angeläget att vid bedömande av det mera stadigvarande behovet
av befattningar av detta slag differentiera tjänsterna efter arbetsuppgifternas
art på dels en kansliförrådsavdelning, dels den egentliga expeditionsvaktpersonalen.
För kansliförrådet föreslår föreningen en befattning som förrådsförvaltare
i A 15, vidare en befattning som förrådsförman i A 7 samt tre förrådsmän
i A eller Eo 5. Därjämte föreslås skrivmaskinsreparatören och snickaren
inplacerade som hantverkare i 6 lönegraden. För den egentliga expe -

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

131

ditionsvaktpersonalen föreslås en befattning som förste expeditionsvakt i A 7
samt 9 expeditionsvakter (beräknat efter i genomsnitt en befattningshavare
för varje byrå). Dessutom föreslås som ansvarig för det omfattande dupliceringsarbetet
inom styrelsen en befattningshavare i A 9.

Föredraganden.

Utredningen har, bortsett från expeditionsvaktpersonal men inberäknat telefonister
och personal inom överrevisorernas kansli, för biträdespersonal i
11 lönegraden och lägre löneställning föreslagit tillhopa 11 kansliskrivare,
(8 A 11 och 3 Eo 11), 5 kontorister (A 9), 22 kanslibiträden (A 7), 35 kontorsbiträden
(A 4) samt 54 icke-ordinarie biträden, beträffande vilken sistnämnda
personal utredningen icke angivit någon fördelning på de lönegrader,
som kunna komma i fråga. Sammanlagt har utredningen sålunda föreslagit
127 befattningar för nu ifrågavarande personal. Vid bifall till arbetsmarknadskommissionens
förslag skulle antalet ifrågavarande biträdesbefattningar
ökas med 10, varav 2 ordinarie kansliskrivarbefattningar, 2 ordinarie
kontorsbiträdesbefattningar och 6 icke-ordinarie biträdesbefattningar i
övrigt.

Enligt bemyndigande den 17 januari 1947 har chefen för finansdepartementet
tillkallat en utredningsman för att inom departementet biträda med
utredning angående anställningsförhållandena för viss biträdespersonal i statens
tjänst. Utredningsuppdraget avser i huvudsak befattningarna som kansliskrivare,
kontorist och kanslibiträde. I avbidan på resultatet av nämnda utredning
kan jag icke förorda inrättande av ordinarie kanslis k riva reller
kontoristbefattningar. Däremot torde de befattningar av
förevarande slag som med hänsyn till arbetsuppgifterna befinnas erforderliga
få uppföras på extra ordinarie stat. Såvitt angår de av utredningen
föreslagna kansliskrivarbefattningarna anser jag mig kunna tillstyrka inrättande
av samtliga med undantag av de tre för bokföringsarbete avsedda.
För ärenden rörande arkivarbeten torde ytterligare en kansliskrivarbefattning
böra beräknas inom sociala byrån. Förenämnda för bokföringsarbete
avsedda befattningar böra, liksom de av utredningen i A 9 föreslagna fem
befattningarna, få inrättas som extra ordinarie kontoristbefattningar. Jag
räknar sålunda med tillhopa nio befattningar i Eo 11 och åtta befattningar i
Eo 9.

Med anledning av förenämnda utredningsarbete bör stor återhållsamhet
iakttagas vid inrättande av ordinarie kanslibiträdesbefattningar.
Inom ett verk av arbetsmarknadsstyrelsens storlek synes emellertid ett begränsat
antal dylika befattningar kunna inrättas utan risk för att organisationen
härigenom bindes på ett sätt som kan befinnas hinderligt för framtida
jämkningar i densamma. Jag föreslår därför, att 12 ordinarie kanslibiträdestjänster
uppföras å personalförteckningen för styrelsen. Härvid bör en å socialstyrelsens
personalförteckning uppförd ordinarie kanslibiträdesbefattning,
vilken innehaves av en inom arbetsmarknadskommissionens arbetsförmedlingsbyrå
tjänstgörande extra ordinarie kansliskrivare, utgå.

132

Kungl. Maj.ts proposition nr 239.

I bilaga 2 till årets statsverksproposition (För liera huvudtitlar gemensamma
frågor) har chefen för finansdepartementet framlagt förslag rörande
tillämpningen av reglerad befordringsgång för viss biträdespersonal. Enligt
förslaget skola från och med den 1 juli 1947 inrättas så många nya tjänster
i A 4, som kunna beräknas vara erforderliga för befordran till denna lönegrad
av det antal biträden som vid nästa budgetårs ingång fylla förutsättningarna
enligt den förordade befordringsgången för dylik befordran. För
inrättande av ordinarie kontorsbiträdesbefattningar hos arbetsmarknadsstyrelsen
synes samma regel böra tillämpas. Enligt vad jag inhämtat
funnos i början av mars 1947 inom kommissionens hela kansli 17 kanslister
(kansliskrivare, bokhållare), 16 kanslibiträden och 20 kontorsbiträden,
vilka vid ingången av nästa budgetår beräknas ha varit anställda i statstjänst
minst sju år. Av dessa innehade en, som är befattningshavare hos socialstyrelsen,
ordinarie befattning som kontorsbiträde hos nämnda styrelse. Å sosocialstyrelsens
arbetsmarknadsbyrå funnos samtidigt 2 personer, vilka innehade
ordinarie kontorsbiträdesbefattning, samt därjämte en person, vilken
beräknas komma att vid budgetårsskiflet fylla kraven för befordran till ordinarie
kontorsbiträde. Jag förordar, att antalet befattningar i A 4 beräknas
med utgångspunkt från nämnda siffror. Härvid bör dock avdrag ske för de
12 ordinarie kanslibiträdestjänster, vilkas inrättande jag nyss föreslagit. Antalet
ordinarie kontorsbiträdesbefattningar skulle sålunda bestämmas till
(17 + 16 + 20 + 3 — 12 =) 44.

Härefter återstå med utgångspunkt från utredningens förslag 54 och med
utgångspunkt från arbetsmarknadskommissionens 64 befattningar för nu
ifrågavarande biträdespersonal i övrigt. För denna personal kan
endast icke-ordinarie anställning komma i fråga. Beräkningen av personalbehovet
i denna del möter uppenbarligen stora svårigheter. Härvid inverkar
bland annat den omständigheten, att behov otvivelaktigt kommer att föreligga
av viss biträdespersonal utanför den permanenta organisationens ram.
Då förenämnda av utredningen och arbetsmarknadskommissionen angivna
personal avsevärt understiger det nuvarande antalet befattningshavare med
motsvarande uppgifter anser jag mig kunna godta beräkningarna. I konsekvens
med mitt ställningstagande till personalbehovet i högre lönegrader
inom de olika byråerna — varvid jag förordat att den permanenta organisationen
skall omfatta viss personal utöver utredningens förslag — anser jag
mig beträffande ifrågavarande biträdespersonal böra utgå från de av arbetsmarknadskommissionen
framlagda högre siffrorna.

Med anledning av vad sakrevisionen i sitt yttrande anfört, får jag framhålla,
att arbetsmarknadsstyrelsen självfallet bör beakta möjligheterna till
rationalisering av skrivarbetet och begränsning av skrivpersonalen.

Med hänsyn till vad jag nu anfört föranleder frågan om behovet av tel efonistpersonal
icke annat uttalande från min sida än att jag i princip
delar den av statskontoret uttalade meningen att särskild föreståndarbefattning
i 7 lönegraden icke bör inrättas för ifrågavarande personal -

Kungl. Maj.ts proposition nr 239.

133

grupp. Då emellertid inom arbetsmarknadskommissionen ett kanslibiträde
tjänstgör som föreståndare för telefonväxeln, torde denna anordning få bestå
inom arbetsmarknadsstyrelsen, så länge detta kanslibiträde fullgör berörda
uppgifter.

Vidkommande expeditionsvaktpersonalen anser jag i enlighet
med den uppfattning, som uttalats av allmänna lönenämnden och statskontoret,
att särskild föreståndarbefattning i 9 lönegraden icke bör inrättas för
denna personalgrupp. I övrigt har jag icke någon erinran mot utredningens
förslag om inrättande av ordinarie befattningar för en förste expeditionsvakt
(A 7) och fem expeditionsvakter (A 5). Icke heller har jag något att erinra
mot att två hantverkarbefattningar i Eo 6 inrättas i enlighet med arbetsmarknadskommissionens
förslag. I övrigt torde personalbehovet för expeditionsvaktgöromål
få tillgodoses med icke-ordinarie personal i 5 och lägre
lönegrader.

Arbetsmarknadskommissionen har i förevarande sammanhang framlagt
förslag om inrättande av en befattning som materialförvaltare i A
15. Statskontoret har häremot anfört, att befattningen icke bör placeras högre
än i 9 lönegraden. Med hänsyn till verkets storlek och till att en motsvarande
befattning nu finnes inom kommissionen, anser jag mig kunna tillstyrka
kommissionens förslag att befattningen placeras i lönegrad 15. Jag
anser dock, att densamma bör vara extra ordinarie. Befattningen synes böra
tillhöra kameralbyrån.

Krisorg-anisationen.

Utredningen.

Utredningen har berört frågan om anställningsvillkoren för personal
inom arbetsmarknadsstyrelsens krisdel. Då emellertid grundläggande
spörsmål rörande anställningsformer m. m. vid den tidpunkt, då utredningens
arbete avslutades, befunno sig under prövning i olika sammanhang,
har utredningen begränsat sig till att framlägga vissa allmänna synpunkter
beträffande anställningsvillkoren för ifrågavarande personal.

Utredningen har sålunda räknat med att någon form av arvodesanställning
måste anlitas för personal, vilken anställes för krisuppgifter av tillfällig karaktär.
Det är enligt utredningens mening önskvärt, att anställningsvillkoren
för den arvodesavlönade personalen nära ansluta sig till de villkor, som
gälla för den mera permanenta personalen hos styrelsen. Särskilt har utredningen
framhållit vikten av att anställningsvillkoren för sådan hos arbetsmarknadskommissionen
anställd personal, som icke erhåller placering i
lönegradsreglerad tjänst, icke försämras vid omorganisationen.

Den svåraste frågan i detta sammanhang anser utredningen vara att avgöra
när arvodesanställning skall komma (ill användning. Utredningen har
härom anfört bland annat följande.

134

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

Enligt utredningens mening bör eu uppdelning mellan permanent och tillfällig
personal i de lägre lönegraderna icke genomföras, förrän så är oundgängligen
nödvändigt. Vid utsvällning av verksamheten bör sålunda personalbehovet
i dessa lönegrader tillgodoses genom anställning i vanlig ordning
av personal, som tillförsäkras reglerad befordringsgång. Om på grund härav
ett visst personalöverskott skulle uppstå vid avveckling av tillfälliga arbetsuppgifter,
torde detta i regel icke medföra större utjämningssvårigheter.
Den kontinuerliga personalomsättningen i ett större verk torde möjliggöra,
att ett dylikt personalöverskott ganska snabbt avvecklas genom uppehåll i
nyrekryteringen under någon tid. Endast om arbetsuppgifterna äro av tydligt
kortvarig karaktär eller en avgjord överdimensionering av personalkadern
i de lägre graderna är att befara, bör arvodesanställning komma till användning.
Dock bör arvodesanställning under en kortare prövotid kunna
komma till användning oavsett vad nu sagts.

I fråga om högre befattningar är problemet mera svårlöst. Behovet av sådan
personal kan icke på samma sätt som personalbehovet i lägre grader utjämnas
genom att den vanliga nyrekryteringen upphör för en tid och erforderliga
omflyttningar företagas. I den hårda konkurrens, som för närvarande
råder på arbetsmarknaden mellan staten och enskilda arbetsgivare, och med
hänsyn till att i privat tjänst allt oftare erbjudas pensionsförmåner och
andra fördelar på längre sikt, vore det i hög grad önskvärt att kunna erbjuda
även den mera kvalificerade personal, som erfordras för krisuppgifter,
gynnsammare utsikter än dem arvodesanställning innebär. Det kan befaras,
att rekryteringen av personal för krisuppgifterna eljest kan komma att bereda
avsevärda svårigheter. Utredningen har med anledning härav övervägt att
föreslå en sådan anordning, att åtminstone extra ordinarie anställning skulle
kunna ställas i utsikt även för högre befattningshavare inom styrelsens krisdel
efter viss tids anställning i arvodestjänst, t. ex. fem år. Självfallet skulle
några bindande utfästelser därom ej göras; anställningens konsolidering på
detta sätt skulle vara beroende av att vederbörande erhölle goda vitsord i sitt
arbete samt att styrelsen beräknades få användning för hans tjänster tills
vidare. Dylik överföring från arvodestjänst till extra ordinarie befattning
skulle vara beroende av Kungl. Maj ds medgivande i varje särskilt fall. Den
extra ordinarie befattningen skulle bli rent personlig och ej återbesättas, då
befattningshavaren lämnade tjänsten.

En anordning av ifrågavarande slag torde icke vara förenlig med den användning
extra-ordinarieanställningen faktiskt erhållit. Utredningen är därför
icke beredd att förorda dess tillämpning under nuvarande förhållanden.
Om däremot extra-ordinarieanställningen erhåller den karaktär, som angivits
av 1945 års lönekommitté, synes frågan komma i ett annat läge.

Något förslag till personalorganisation för arbetsmarknadsstyrelsens
krisdel har icke framlagts av utredningen, som ansett detta böra ankomma
på arbetsmarknadskommissionen i vad avser nästkommande budgetår.

Arbetsmarknadskommissionen.

I sitt yttrande över utredningens förslag har arbetsmarknadskommissionen
bland annat uttalat följande med anledning av vad utredningen anfört
rörande anställningsformerna för personal inom arbetsmarknadsstyrelsens
krisdel.

Kungl. Maj. ts proposition nr 239.

135

Enligt kommissionens på erfarenhet grundade uppfattning är det nödvändigt
att också för personal inom nu avsedd del av styrelsen i viss utsträckning
tillämpa en tryggare anställningsform än den för extra befattningshavare
gällande, vare sig löneförmånerna bestämmas alt utgå enligt
löneplanen för extra befattningshavare inom den civila statsförvaltningen
eller enligt andra grunder. Det har nämligen visat sig svårt att kunna i tjänst
bibehålla kvalificerad personal framför allt vid byrån för ärenden rörande
byggnadstillstånd, som är utpräglat krisbetonad, och på grund härav bör
möjlighet föreligga för arbetsmarknadsstyrelsen att åt vissa befattningshavare
inom denna byrå bereda extra ordinarie anställning och därvid icke
endast, såsom de sakkunniga närmast förorda, åt biträdespersonal utan jämväl
åt högre befattningshavare.

I sitt nämnda yttrande har kommissionen vidare framlagt förslag till personalorganisation
för byggnadstillståndsärendena, vilka inom arbetsmarknadskommissionens
kansli handläggas å byrån för ärenden angående
byggnadstillstånd, samt för utlänningsärendena, vilka därstädes handläggas
inom arbetsförmedlingsbyråns utlänningssektion.

Rörande organisationen för byggnadstillståndsärendena har kommissionen
sålunda anfört följande.

Vid bedömande av byggnadstillståndsbyråns personalorganisation bör,
bland annat, beaktas, att byggnadsregleringen innebär ett tvångsingripande
på byggnadsmarknaden, som på sina håll utlöst missnöje. Det är därför synnerligen
angeläget att ha en såväl administrativt som tekniskt väl skickad
personal till förfogande för dess handhavande. I fråga om de högre befattningshavarna
bör därjämte beaktas, att de hava att självständigt fatta beslut
i vissa ärenden och att de därjämte ha sig ålagt att föredraga ansökningarna
om byggnadstillstånd i den särskilda byggnadsberedningen inom
Kungl. Maj:ts kansli och inom kommissionens kansli. Självfallet måste de ock
svara för att ifrågavarande ärenden dessförinnan äro tillfredsställande utredda,
vilket fordrar samarbete med olika myndigheter och sammanslutningar.
Även för kontakten med allmänheten, bland annat vid inspektioner
hos byggnadstillståndssökande industriföretag in. fl., är det av stor vikt,
att byråns befattningshavare äro väl insatta i sina arbetsuppgifter och även
i övrigt kunna företräda byrån och det allmänna överhuvud laget. De måste
ock kunna förklara behovet av reglerande åtgärder och kunna ingiva förtroende
för statsmakternas sätt att handhava dessa uppgifter.

För att man skall kunna få den för dessa arbetsuppgifter väl skickade personal,
som är erforderlig, är det nödvändigt, att befattningshavarna vid byggnadstillståndsbyrån
känna sådan trygghet i anställningen, att de icke finna
sig så snart som möjligt böra söka andra anställningar. I vart fall måste
man söka få i tjänst vid byrån bibehålla erforderligt antal kvalificerade befattningshavare,
som hava att självständigt handlägga ärenden och som därjämte
ha att föredraga viktigare byggnadsärenden. Kommissionen har sålunda
kommit till den uppfattningen, att »nyckelbefattningarna» vid byrån
måste inrättas såsom mera stadigvarande befattningar, d. v. s. uppföras såsom
ordinarie eller extra ordinarie.

Kommissionen föreslår i enlighet härmed, att befattningarna såsom chef
för byrån och såsom ställföreträdare för byråns chef tillsättas genom förordnande
tills vidare, därvid byråchefsbefatlningen hänföres till lönegraden
('', ii och befattningen såsom ställföreträdare uppföres såsom eu byrådirektörs -

136

Kungi. Maj:ts proposition nr 239.

befattning i C 5. Lägre lönegradsplacering kan enligt kommissionens uppfattning
icke komma i fråga, om man vill vinna sitt syfte: att få befattningarna
tillsatta med väl kvalificerade personer, som kunna beräknas kvarstå
i sina befattningar under önskvärd tid. Kommissionen säger sig förutsätta,
att å befattningarna komma att förordnas, innehavare av pensionsberättigande
befattningar antingen inom styrelsens permanenta del eller hos annan
statlig myndighet. Vidare föreslås uppförande av två extra ordinarie befattningar,
avsedda den ena för en väl kvalificerad tekniker och den andra för
en administrativt kunnig och erfaren person. Dessa befattningshavare, som
anses böra benämnas förste byråingenjör respektive förste byråsekreterare,
föreslås hänförda till lönegraderna Eo 26 och Eo 24. Vidkommande biträdespersonalen
förutsätter kommissionen, att den avsedda normerade befordringsgången
för dylik personal skall komma i tillämpning jämväl för ifrågavarande
personal vid byggnadstillståndsbyrån. Övriga befattningar vid byrån
beräknas skola tillsättas med extra eller arvodesanställd personal, så vida
icke 1945 års lönekommittés förslag beträffande anställningsformerna kommer
att giva anledning till annat.

Rörande organisationen för utlänningsärendena har kommissionen anfört
följande.

Vad anförts beträffande byggnadstillståndsbyrån gäller också i huvudsak
personalen vid den nuvarande utlänningssektionen. Denna sektions verksamhetsområde
synes emellertid komma att vidgas och nya uppgifter att åläggas
densamma vid bifall till ett av ordföranden i statens utlänningskommission
i anledning av honom givet uppdrag i dagarna till Kungl. Maj:t överlämnat
förslag om avveckling av utlänningskommissionens sociala verksamhet och
om successiv reducering av statens flyktingsnämnds uppgifter. Det framlagda
förslaget går nämligen ut på att flertalet av de avsedda arbetsuppgifterna
skola överföras på statens arbetsmarknadskommission och sedermera alltså
på arbetsmarknadsstyrelsen. Till följd av ingångna konventioner om arbetskraftsutbyte
mellan Sverige och vissa andra länder kommer den nuvarande
utlänningssektionen också att få ökade arbetsuppgifter; ifrågavarande arbetskraftsutbyte
torde komma att, i mån av möjligheter, ytterligare utvecklas.
Det är också ifrågasatt, att denna sektion inom kommissionen skall få
åt sig uppdraget att handlägga frågor, som uppkomma säd en ökad invandring
av utländsk arbetskraft, och som avse att förhjälpa svensk ungdom att
i utbildningssyfte bedriva studier i främmande länder.

Med hänsyn till angivna förhållanden, som redan nu anses böra tagas i beaktande,
föreslår kommissionen, att den nuvarande utlänningssektionen med
anknytning till arbetsförmedlingsbyrån ges fristående ställning såsom självständig
byrå och att personalorganisationen anpassas med hänsyn härtill.
Byrån, som åtminstone tills vidare anses böra hänföras till arbetsmarknadsstyrelsens
krisdel, föreslås få namnet Byrån för utlänningsärenden. För denna
byrå beräknar kommissionen följande mera stadigvarande befattningshavare.
Såsom chef för byrån föreslås en byråchef i C 6 med förordnande tills vidare.
Såsom ställföreträdare för byråchefen och tillika chef för den sektion inom
byrån, som skall ha att handlägga ärenden rörande utlänningars arbetstillstånd
och placering i arbete, föreslås en förste byråsekreterare i Eo 26 och

Kungl. MajAs proposition nr 239.

137

vid samma sektion föreslås vidare en byråinspektör i Eo 22. Vid en andra
sektion inom byrån böra enligt förslaget handläggas ärenden rörande utbyte
av arbetskraft mellan Sverige och andra länder och rörande utrikesstudier för
svensk ungdom m. m., och såsom chef för denna sektion föreslås en förste
byråsekreterare i Eo 24. Ytterligare en förste byråsekreterare i samma lönegrad
anses erforderlig för en tredje sektion inom byrån, vilken bör få att handlägga
i huvudsak de ärenden, vilka hittills ankommit på utlänningskommissionens
sociala byrå; personalen vid denna sektion skulle också fullgöra de
uppgifter, vilka falla å den nuvarande flyktingsnämndens kansli. För byrån
för utlänningsärenden inom arbetsmarknadsstyrelsen räknar kommissionen
sålunda med följande mera fast inrättade befattningar, nämligen en byråchef
i C 6, en förste byråsekreterare i Eo 26, två förste byråsekreterare i
Eo 24 och en byråinspektör i Eo 22. Därjämte beräknas biträdespersonal
med placering i lönegrader, som följa av den normerade befordringsgångens
tillämpning, och i övrigt extra eller arvodesanställd personal eller eventuellt
personal i den anställningsform, som följer av 1945 års lönekommittés väntade
förslag.

Härjämte har kommissionen liksom utredningen räknat med att inom de
permanenta byråerna under nästkommande budgetår kommer att förefinnas
behov av viss personal utöver vad som i det föregående angivits såsom
den permanenta organisationen. I denna del torde jag få hänvisa till kostnadsberäkningarna
i det följande.

Yttrandena.

I sitt yttrande över utredningens förslag har statskontoret anfört, att frågan
om tillfällig personals anställningsförhållanden icke är något för arbetsmarknadsstyrelsen
säreget problem utan föreligger även för åtskilliga andra
myndigheter. Statskontoret har i denna del hänvisat till det förslag 1945 års
lönekommitté beräknades komma att framlägga i denna del. Arbetsmarknadsstyrelsens
personalförhållanden lära under sådana förhållanden enligt statskontorets
mening icke kräva speciella bestämmelser. Anställnings- och avlöningsvillkoren
för personalen vid styrelsens krisdel böra regleras enligt de
normer, som fr. o. m. nästa budgetår må komma att fastställas för statlig ickeordinarie
personal i allmänhet, som anställts för tidsbegränsade arbetsuppgifter.
Tjänster å C-planen böra enligt statskontorets mening därvid icke inrättas.
Statskontoret förutsätter, att ordinarie tjänster icke skola automatiskt
tillskapas inom förvaltningsgrenar, som äro av utpräglad kriskaraktär. Den
reglerade befordringsgången för biträdespersonal kan därför icke tillämpas i
full utsträckning.

Statskontoret har vidare anfört, att ämbetsverket finner det tvivelaktigt om
det i nuvarande läge, då flyktingverksamheten kan antagas komma att successivt
minska, är motiverat att inrätta en .särskild byrå för utlänningsärenden.

Allmänna lönenämnden bar i yttrande över kommissionens förenämnda
utlåtande anfört följande.

138

Kimgl. Maj:ts proposition nr 239.

Lönenämnden finner skäl tala för att personalen inom styrelsens krisdel i
viss omfattning erhåller en fastare anställning än vad utredningen föreslagit.
Vilken anställningsform, som härvid bör komma i fråga, blir givetvis beroende
av de förslag, som i detta hänseende komma att framläggas av 1945 års
lönekommitté. i nuvarande läge anser lönenämnden det emellertid vara
mindre lämpligt att — såsom kommissionen hemställt — inrätta befattningar
såväl å C-planen som Eo-planen. Enligt nämndens mening bör en enhetlig
anställningsform för ifrågavarande befattningshavare komma till användning,
varvid tjänsterna böra uppföras som extra ordinarie. En inplacering på
extra ordinarie stat av befattningarna i fråga synes jämväl stå i överensstämmelse
med de uttalanden, som gjorts av 1945 års lönekommitté i dess betänkande
med förslag till statliga löneplaner m. m. (SOU 1946: 48). Lönekomrnittén
har nämligen framhållit, att det syntes kommittén angeläget, att de
förmåner, som den extra ordinarie anställningen beredde, skulle kunna tillkomma
tjänstemännen, även om anställningens varaktighet icke vore fullt
säker. Härmed följde å andra sidan, att extra ordinarie tjänsteman borde
kunna entledigas, bland annat, om den extra ordinarie tjänsten bleve överflödig
(sid. 18). Lönenämnden vill därför föreslå, att de förordade befattningarna
som byråchef och byrådirektör uppföras på extra ordinarie stat med placering
i 30 respektive 28 lönegraden. Vad angår övriga av kommissionen föreslagna
befattningar vill lönenämnden allenast framhålla, att — i den mån
behov kan anses föreligga av dessa tjänster — nämnden icke funnit anledning
till erinran mot att de uppföras i de förordade lönegraderna.

Civila statsförvaltningens tjänstemannaförbund har framhållit vikten av
att även personalen inom arbetsmarknadsstyrelsens krisdel i viss omfattning
beredes fastare anknytning till ämbetsverket även i andra fall än utredningen
ifrågasatt. Arbetsmarknadskommissionens personalförening har givit uttryck
åt samma uppfattning. Föreningen har föreslagit, att å byrån för ärenden angående
byggnadstillstånd skola inrättas följande befattningar. Närmast under
byråchefen föreslås en befattning som byrådirektör med placering å C-planen.
Vidare föreslås två befattningar för kvalificerade tekniker, vilka befattningar
skulle placeras i Eo 26 och Ilo 24, samt eu förste byråsekreterare i Eo 24 och
två byråsekreterare i Eo 21. Beträffande övrig personal har föreningen förklarat
sig vilja understryka, att andra än extra ordinarie och ordinarie befattningar
böra ifrågakomma endast om arbetsuppgifterna äro av tydligt kortvarig
karaktär eller om en avgjord överdimensionering av personalkadern inom
styrelsen är att befara.

Även Sveriges yngre akademikers centralorganisation och Sveriges yngre juristers
förening ha uttalat sig i samma riktning som de förenämnda personalorganisationerna.

Föredraganden.

Vad först angår frågan om anställningsformerna för personalen
inom arbetsmarknadsstyrelsens krisdel kan denna icke definitivt lösas, förrän
ställning tagits till det av 1945 års lönekommitté nyligen avgivna betänkandet
angående statens allmänna avlöningsreglemente m. m. (SOU 1947:23). I den
mån så är möjligt böra givetvis nu ifrågavarande spörsmål behandlas efter
enhetliga linjer för förvaltningen i dess helhet.

139

Kungi. Maj:ts proposition nr 239.

Till vissa i detta sammanhang aktuella frågor torde emellertid ställning
kunna tagas redan nu. Härom får jag anföra följande.

Inrättande av ordinarie tjänster bör i vart fall tills vidare i princip icke komma
i fråga inom arbetsmarknadsstyrelsens krisdel. Detta torde icke böra hindra
att ordinarie kontorsbiträdesbefattningar inrättas för personal, som nu
tjänstgör inom sådana delar av arbetsmarknadskommissionens kansli, som

komma att falla utanför den permanenta organisationens ram. Såsom tidigare
nämnts är avsikten, att dylika tjänster under nästa budgetår skola nyinrattas
endast för personal, vilken med tillämpning av principerna för den reglerade
befordringsgången för viss biträdespersonal beräknas vid budgetårets ingång
fylla kraven för befordran till befattning i A 4. För arbetsmarknadsstyrelsens
del bör härvid icke göras skillnad mellan personal, som nu tjänstgör inom
olika delar av arbetsmarknadskommissionens kansli. I det föregående hai
jag även föreslagit inrättande av ordinarie kontorsbiträdesbefattningar i enlighet
härmed. Befattningarna böra anses tillhöra den permanenta delen av
verkets personalorganisation. För följande budgetår torde ställning till nu
ifrågavarande spörsmål få tagas i senare sammanhang.

Utredningen har föreslagit, att extra ordinarie befattningar skola kunna
komma till användning även inom krisdelen vid tillämpning av reglerad
befordringsgång för personal i lägre lönegrader. Däremot bär utredningen ansett
inrättande av extra ordinarie befattningar i högre lönegrader icke böra
äga mm under nuvarande förhållanden, då en anordning av detta slag icke
vore förenlig med den användning extra-ordinarieanställningen hittills erhållit.
Arbetsmarknadskommissionen bär å sin sida framlagt förslag om inrättande
av vissa extra ordinarie befattningar i högre lönegrader och härför vunnit
stöd hos allmänna lönenämnden.

Jag finner det för män del angeläget, alt extra ordinarie anställning beredes
viss personal även inom arbetsmarknadsstyrelsens krisdel. De arbetsuppgifter,
som komma atl åvila denna personal — exempelvis byggnadsregleringen
— måste i många fall förutses bli mycket ansvarsfulla och krävande.
Det är angeläget, att för sådana arbetsuppgifter förvärvas kunnig och
omdömesgill personal. Möjligheterna härtill torde icke obetydligt ökas om extra
ordinarie anställning kan erbjudas åtminstone i viss omfattning. På giund
härav bör extra ordinarie anställning kunna komma i fråga icke blott i fall,
då så följer av en tillämpning av reglerad befordringsgång för biträdes- och
amanuenspersonal, ulan även för personal i högre ställning.

Såvitt angår personalorganisationen för krisdelen har arbetsmarknadskommissionen
föreslagit, att inom arbetsmarknadsstyrelsens krisdel
skola finnas två särskilda byråer. Den ena av dessa, byrån för ärenden angående
byggnadstillstånd, finns redan inrättad inom arbetsmarknadskommissionens
kansli. Mot beståndet av denna hyra bär jag icke nugot att erinra.
Den andra av kommissionen föreslagna byrån skall enligt förslaget bildas genom
att den nuvarande ullänningssektioncn inom kommissionens arbelsförmedlingsbyrå
utbrytes. Till stöd härför bär kommissionen åberopat de öka -

140

Kungl. Maj.ts proposition nr 239.

de arbetsuppgifter med avseende å utländsk arbetskraft, som måste påräknas.
Kommissionen har sålunda erinrat om det tidigare omnämnda förslaget
om överflyttning till det centrala arbetsmarknadsorganet av vissa nu av
utlänningskommissionen ombesörjda uppgifter, det ökade arbetskraftsutbyte
med andra länder, som torde följa av ingångna konventioner, den invandring
av utländsk arbetskraft, som ifrågasatts, m. m. I en proposition, vilken
i dagarna framlägges för riksdagen, förordar jag överflyttning av vissa väsentliga
arbetsuppgifter från utlänningskommissionen till det centrala arbetsmarknadsorganet.
Ehuru slutlig ställning icke tagits till frågan om överförande
av arbetskraft Iran andra länder till Sverige, synes det mig angeläget,
att en särskild byrå upprättas inom arbetsmarknadsstyrelsen för frågorna
rörande utländsk arbetskraft. Dessa frågor torde under alla förhållanden för
arbetsmarknadsstyrelsen bli av så stor betydelse och omfattning, att en särskild
byrå för desamma inom styrelsens krisdel niåste anses erforderlig.

För byrån för ärenden angående byggnadstillstånd har kommissionen föreslagit
inrättande av följande befattningar, nämligen en byråchef (C 6), en
byrådirektör (C 5), en förste byråingenjör (Eo 26) och en förste byråsekreterare
(Eo 24). Allmänna lönenämnden har föreslagit, att byråchefs- och byrådirektörsbefattningama
skola uppföras i Eo 30 respektive Eo 28. Jag förordar
för min del bifall till kommissionens förslag med de av lönenämnden
föreslagna ändringarna.

För byrån för utlänningsärenden har arbetsmarknadskommissionen föreslagit
befattningar för en byråchef (C 6), en förste byråsekreterare (Eo 26),
Ivå förste byråsekreterare (Eo 24) och en byråinspektör (Eo 22). Av ifrågavarande
befattningshavare skulle en förste byråsekreterare (Eo 24) avses för
ärenden, som nu ankomma på utlänningskommissionens sociala byrå och
statens flyktingsnämnds kansli.

I överensstämmelse med allmänna lönenämndens förut åberopade uttalande
forordar jag, att byråchefsbefattningen uppföres i Eo 30. I övrigt har jag

mgen ennran mot arbetsmarknadskommissionens förslag i nu ifrågavarande
del.

Till frågan om personal för vissa tillfälliga arbetsuppgifter inom de permanenta
byråerna återkommer jag vid behandlingen i det följande av kostnadsfrågorna.

Arbetsledare och förrådspersonal.

Utredningen.

Utredningen har behandlat vissa spörsmål rörande arbetsledare och förrådspersonal
hos arbetsmarknadsstyrelsen. Jag torde i denna del få hänvisa
till betänkandet s. 188—191 och i övrigt begränsa mig till att omnämna, att
enligt utredningens förslag arbetsmarknadsstyrelsen skall hålla en fast stam
av teknisk arbetsledarpersonal, vilken kan tjäna som bas för en expansion

Kungl. Maj.ts proposition nr 239.

141

av styrelsens byggande verksamhet. Utredningen har ansett det rimligt, att
den fasta arbetsledarstammen beredes en något så när tryggad anställning
men har icke ansett sig böra ingå på en prövning av formen härför. Frågan
om anställningsformen och anställningsvillkoren i övrigt bör nämligen enligt
utredningens mening icke slutligt behandlas förrän förhandlingar med
arbetsledarpersonalen ägt rum och närmare utredning i övrigt verkställts.
Det borde ankomma på arbetsmarknadskommissionen eller arbetsmarknadsstyrelsen
att uppta ifrågavarande spörsmål till behandling och att framlägga
förslag i ämnet.

Frågan om anställningsvillkoren för ledningspersonalen vid arbetsmarknadskommissionens
centralförråd bör enligt utredningens förslag upptagas
till behandling samtidigt med motsvarande spörsmål beträffande arbetsledarpersonalen.

Yttrandena.

Frågorna rörande arbetsledar- och förrådspersonalen ha under remissbehandlingen
berörts endast av arbetsmarknadskommissionen, som anslutit sig
till utredningens förslag, men uttalat, att i den permanenta organisationen
borde ingå icke blott teknisk arbetsledarpersonal utan även redogörare.

F ör edr aganden.

Såsom utredningen framhållit, böra frågorna om anställningsform och anställningsvillkor
i övrigt för arbetsledar- och förrådspersonal hos arbetsmarknadsstyrelsen
upptagas till prövning. Det bör. ankomma på arbetsmarknadskommissionen
(arbetsmarknadsstyrelsen) att framlägga förslag i ämnet. I
avbidan härpå finner jag icke anledning att närmare ingå på nu ifrågavarande
spörsmål.

Medelsförvaltning och revision.

Nu tillämpad ordning.

Arbetsmarknadskommissionen intar i fråga om sin medelsförvaltning icke
ställningen av huvudförvaltning utan är inordnad såsom underförvaltning
till statskontoret. Detta innebär, att kommissionen icke såsom
huvudförvaltningarna har eget konto i rikshuvudboken utan att'' statskontoret
gentemot budgeten redovisar även de anslagsbelopp, som av statskontoret
efter rekvisition utbetalas till kommissionen.

År 1922 förordnade Kungl. Maj:t tre överrevisorer att granska statens
arbetslöshetskommissions förvaltning och räkenskaper. Vid inrättandet
av arbetsmarknadskommissionen år 1940 beslöts, att samma ordning för revision
av kommissionens verksamhet skulle gälla. Icke heller senare har
någon ändring härutinnan vidtagits.

De tre överrevisorerna vid arbetsmarknadskommissionen, vilka i sitt arbete
biträdas av en revisionsavdelning, granska kommissionens och dess un -

142

Kungl. Mcij:ts proposition nr 239.

derlydande organs verksamhet såväl ur saklig som kameral synpunkt. Inom
kommissionens kameral- och förrådsbyrå finns emellertid, såsom förut omnämnts,
en revisionssektion, vilken bland annat har att granska länsarbetsnämndernas
räkenskaper. Den gällande ordningen innebär, att kommissionen
och dess underlydande organ äro undandragna såväl riksräkenskapsverkets
som statens sakrevisions granskning.

Av riksdagen framställda erinringar.

1945 års riksdags revisorer påtalade, att den omständigheten att arbetsmarknadskommissionen
icke är huvudförvaltning medfört bristande överensstämmelse
mellan kommissionens redovisning och budgetredovisningen.

Såväl riksräkenskapsverket som kommissionen förklarade sig i avgivna
yttranden icke ha något att erinra mot att kommissionen beredes ställning
som huvudförvaltning.

Revisorerna upptogo även frågan om revisionen av arbetsmarknadskommissionens
medelsförvaltning till behandling och anförde härom bland annat
följande.

Arbetsmarknadskommissionen har undergått eu betydelsefull förändring
ur administrativ synpunkt. Efter att från början hava varit ett utpräglat
krisorgan med vissa rådgivnings- och utredningsuppgifter med avseende å
hjälpverksamheten vid arbetslöshet har kommissionen kommit att successivt
tilldelas viktiga administrativa befogenheter. Efter ombildningen år 1940 kan
kommissionen sägas hava erhållit karaktären av ett ämbetsverk med den
mera självständiga ställning, som i allmänhet tillkommer ett sådant. I samma
mån kommissionen sålunda fått en fastare organisation och tilldelats
mera permanenta arbetsuppgifter, har dess karaktär av krisorgan förminskats.
Jämsides härmed har en centralisering skett i fråga om medelsförvaltningen.
Under sådana förhållanden synes det icke motiverat, att den
kamerala revisionen fortfarande är anordnad på sätt som gäller i avseende
å krisförvaltningen. Ett inordnande av densamma under permanent revisionsorgan
framstår därför såsom naturligt.

I avgivna yttranden tillstyrktes revisorernas förslag av riksräkenskapsverket
men avstyrktes av kommissionen.

1946 års riksdag anförde med anledning av vad som förekommit (skrivelse
nr 212) bland annat, att riksdagen delade revisorernas uppfattning om olägenheterna
av att de av kommissionen redovisade utgifterna icke ligga till
grund för budgetredovisningen. Beträffande revisionsfrågan anförde riksdagen
följande.

Vad angår frågan om formerna för revision av arbetsmarknadskommissionens
medelsförvaltning ha delade meningar kommit till uttryck. Å ena
sidan ha revisorerna — vilkas uppfattning riksräkenskapsverket delat —
ansett en överflyttning böra ske till det statliga centrala revisionsorganet,
riksräkenskapsverket, av den kamerala granskningen av kommissionens med
underlydande organ räkenskaper och förvaltning. Till stöd härför ha revisorerna
åberopat, bland annat, den ändrade karaktär, kommissionen på senare
tid erhållit. Den sakliga granskningen av kommissionens verksamhet åter
har förutsatts skola alltjämt handhavas av särskilda för ändamålet utsedda
överrevisorer. Å andra sidan har arbetsmarknadskommissionen, under hän -

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

143

visning, bland annat, till att kommissionens arbetsuppgifter alltjämt äro av
inom statsförvaltningen särpräglad natur, ansett en förändring av nuvarande
oi-dning åtminstone för närvarande icke böra komma till stånd. Riksdagen
vill för sin del icke förringa betydelsen av att formerna för revisionen inom
visst verksamhetsområde bestämmas under hänsynstagande till de för verksamhetsområdet
speciella förhållandena. Å andra sidan synas icke avstegen
från eljest inom statsförvaltningen tillämpade normer böra göras större än
de särskilda omständigheterna föranleda.

Riksdagen hänvisade vidare till att med stöd av Kungl. Maj ds den 8 mars
1946 givna bemyndigande särskilda sakkunniga tillkallats för utredning rörande
ett centralt organ inom statsförvaltningen för handhavande av arbetsmarknadsfrågor.
Riksdagen förklarade sig finna det naturligt, att ifrågavarande
spörsmål övervägdes i samband med berörda utredning, samt anhöll,
att Kungl. Majd ville vidtaga åtgärder härför.

Kungl. Majd anbefallde härefter den 15 november 1946 utredningen rörande
ett centralt arbetsmarknadsorgan att ta berörda spörsmål i övervägande
i samband med fullgörandet av utredningens uppdrag.

Utöver vad sålunda anförts, torde jag 1‘å hänvisa till den i betänkandet å
s. 192—204 lämnade redogörelsen.

Utredningen.

Utredningen har föreslagit, att arbetsmarknadsstyrelsen skall erhålla ställningen
som huvud förvaltning med dragningsrätt å statsverkets
checkräkning.

Vad angår ordningen för revision av arbetsmarknadsstyrelsens förvaltning
har utredningen förklarat sig finna de med det nu i fråga om arbetsmarknadskommissionen
gällande revisionssystemet förenade fördelarna —
beträffande vilka utredningen hänvisat till kommissionens å s. 200—203 i
betänkandet återgivna yttrande — vara påtagliga, såvitt fråga är om krisverksamhet.
I fråga om revisionen av skilda delar av arbetsmarknadsstyrelsens
verksamhet har utredningen anfört följande.

Beträffande de omfattande arbetsuppgifter, som icke kunna anses vara av
kriskaraktär, vore en revision enligt den allmänt tillämpade ordningen i och
för sig fullt tillräcklig. Styrelsen skall emellertid dessutom ha att svara för
uppgifter, som vid arbetsmarknadskriser kunna bli av synnerligen stor omfattning
och svårighetsgrad. Hit hör bland annat huvuddelen av arbetslöshetsverksamheten
och främst åtgärderna enligt arbetslinjen. Styrelsen torde
med hänsyn till denna blandning av krisbetingade och icke krisbetingade arbetsuppgifter
komma att inta en särställning bland de centrala verken. Utredningen
har fäst stor vikt vid att styrelsen organiseras på sådant sätt, att
den blir skickad att vid behov fullgöra de på den ankommande krisuppgifterna
och har i olika sammanhang föreslagit särskilda åtgärder i detta syfte.
1 konsekvens härmed föreslår utredningen, att det nu för arbetsmarknadskommissionen
gällande revisionssystemet blir gällande även för arbetsmarknadsstyrelsen.
En kontinuerligt arbetande, på arbetsmarknadsområdet sakkunnig
överrevision, som genom en rådgivande verksamhet underlättar handläggningen
av ärenden i sylte att förebygga ett felaktigt användande av statsmedel,
synes ur statens synpunkt erbjuda sådana fördelar, att dess avskaffande
bör komma i fråga endast om allvarliga olägenheter i andra liänseen -

144 Kungl. Maj.ts proposition nr 239.

den kunna påvisas följa av dess fortbestånd. Så är enligt utredningens mening
icke fallet.

Utredningen föreslår sålunda, att såväl den sakliga som den kamerala
granskningen av arbetsmarknadsstyrelsens verksamhet skall ankomma på
särskilda överrevisorer. Utredningen förutsätter härvid, att ett nära samarbete
äger rum mellan överrevisorerna och riksräkenskapsverket, så att garanti erhålles
för att enhetliga riktlinjer tillämpas vid revisionsarbetet.

Vidare bör enligt förslaget arbetsmarknadsstyrelsens verksamhet utan inskränkningar
vara underkastad sakrevisionens granskning.

Med utgångspunkt från sitt sålunda framlagda förslag har utredningen behandlat
spörsmålet om samordning av den av överrevisorerna bedrivna revisionsverksamheten
och den på arbetsmarknadsstyrelsen ankommande verksamheten.
För undvikande av dubbelarbete har utredningen härvid ansett tillräckligt,
att länsarbetsnämndernas räkenskaper och redovisningarna från
beredskapsarbetsplatserna underkastas granskning genom överrevisorernas
försorg. Utredningen har därför, såsom tidigare omnämnts, föreslagit, att den
nuvarande revisionssektionen skall avskaffas och att i stället överrevisorernas
kansli skall utbyggas så att personalen därstädes kan utföra all erforderlig
granskning av ifrågavarande räkenskaper och redovisningar.

Yttrandena.

Förslaget att arbetsmarknadsstyrelsen skall ha ställning som huvudförvaltning
har icke mött erinran i remissyttrandena.

Utredningens förslag i revision sfrågan har tillstyrkts av arbetsmarknadskommissionen,
som anfört, att överrevisorsinstitutionen i dess nuvarande
form visat sig väl lämpad för ett verk av den karaktär, varom här
är fråga. Icke minst hade överrevisorerna med deras nuvarande ställning och
befogenheter varit en värdefull tillgång för kommissionen genom att de också
kunnat fungera som rådgivare åt kommissionens ledning vid handläggning
av vissa ärenden. Kommissionen har icke heller velat motsätta sig att revisionsverksamheten
i den av utredningen föreslagna omfattningen överflyttas
från kameralbyrån till överrevisorema, då detta måste anses innebära en
rationalisering av denna verksamhet.

Överrevisorerna vid arbetsmarknadskommissionen ha likaledes tillstyrkt
utredningens förslag och härvid anfört bland annat följande.

Ett intimt samarbete mellan arbetsmarknadskommissionen och överrevisorerna
har ständigt ägt rum. I synnerhet vid inträffad arbetslöshet, då det
gällt att snabbt igångsätta arbetsmöjligheter, vid flyktingars förseende m-ed
arbete och klädesutrustning, vid bränsleförsörjningens tillgodoseende med
arbetskraft samt vid ett flertal andra tillfällen har arbetsmarknadskommissionen
samrått med överrevisorerna, särskilt i fråga om redovisningens ordnande
och kontrollens handhavande. Även i andra fall förekommer samråd,
innan verkställighetsåtgärder företagas. Härigenom kunna överrevisorerna på
ett tidigt stadium taga ställning till uppkomna frågor och meddela sin uppfattning.
En på dylikt sätt anordnad revision måste vara synnerligen gagnelig,
då härigenom ett felaktigt handhavande av statsmedel kan förebyggas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 239.

145

Därest frågor av hithörande slag skulle handläggas enligt den mindre smidiga
ordning, som är stadgad för anmärkningsmål och som innebär bland
annat att rättsfrågan prövas först i efterhand, skulle detta sannolikt komma
att medföra ytterligare kostnader för statsverket och förekommande ärenden
slutligt avgöras först vid en tidpunkt, då frågan icke längre vore aktuell och
ersättningsskyldighet mot vederbörande till äventyrs icke kunde utkrävas. I
stället ha överrevisorerna funnit för sin verksamhet ändamålsenligt att tilllämpa
ett promemorieförfarande, då det gällt att vinna omgående rättelse i
fråga om vid granskningen iakttagna felaktigheter och dylikt.

På dessa skäl tveka överrevisorerna icke att biträda utredningens förslag,
att den kamerala granskningen av arbetsmarknadsstyrelsens och underlydande
organs förvaltning och räkenskaper bör ankomma på särskilda överrevisorer
med biträde av en till deras förfogande ställd revisionsavdelning.

Däremot ha statens sakrevision, riksräkenskapsverket och statskontoret avstyrkt
utredningens förslag. Sålunda har sakrevisionen anfört följande.

Det ligger i sakens natur, att flertalet statsmyndigheters räkenskaper sinsemellan
uppvisa vissa särpräglade drag, beroende på verksamhetens olika
inriktningar. Mellan de flesta räkenskaperna föreligga dock samtidigt grundläggande
likheter, vilka hänföra sig till tillämpningen av för hela statsförvaltningen
gällande reglementen, förordningar, föreskrifter, rättspraxis m. m.
Då skiljaktigheterna sådana de komma till uttryck i räkenskaperna i regel
föranledas av de för de särskilda myndigheterna gällande särbestämmelserna,
om vilka den granskande personalen i allmänhet utan svårighet kan förskaffa
sig erforderlig kännedom, ha statsmakterna för vinnande av en enhetlig
författningstillämpning och redovisningsform i princip knutit den
kamerala revisionsverksamheten inom samtliga permanenta myndigheter tillhörande
den centrala statsförvaltningen till den centrala revisionsmyndigheten,
riksräkenskapsverket. Anordnandet av den kamerala revisionen för
arbetsmarknadsstyrelsen efter i betänkandet angivna linjer skulle innebära,
att styrelsen bleve placerad i en särställning i förhållande till statsförvaltningen
i övrigt. Enligt sakrevisionens uppfattning äro tillräckliga skäl icke
förhanden för en dylik anordning. De räkenskaper, som hänföra sig till beredskapsarbetsplatser
eller andra stödåtgärder enligt arbetslinjen, torde nämligen
— lika litet som styrelsens reguljära verksamhetsgrenars räkenskaper
-—- vara av sådan art, att de mera avsevärt skilja sig från vad som allmänneligen
förekommer i andra statsmyndigheters medelsredovisningar. En annan
sak är, att de överväganden och icke minst den ekonomiska detaljplanering,
som föregår vidtagandet av dylika krisåtgärder, kräva ingående sakkunskap,
förvärvad genom långvarig, direkt erfarenhet av dylika spörsmål;
bedömandet av det sätt, på vilket dessa åtgärder lösas, är emellertid ett sakrevisionellt
och icke ett kameralt spörsmål.

De praktiska olägenheter, som åberopats såsom skäl mot ett Inordnande
av den kamerala revisionen under riksräkenskapsverket, äro i allt väsentligt
av samma natur som de olägenheter, vilka flertalet övriga statsmyndigheter
med samma fog kunna göra gällande. 1 de fall svårigheterna äro av mera
framträdande art, kunna dessa emellertid minskas genom vidtagande av
vissa organisatoriska åtgärder, såsom revisionens förläggande till det granskade
verkets lokaler och — vid vissa större förvaltningar — inrättande av
s. k. specialrevisioner. Så har ock skett'' i flera fall, såsom inom de alfärsdrivande
verken, försvarsväsendet samt väg- och vattenbyggnadsverket. Med
hänsyn till den jämförelsevis stora och växlande medelsomslutning, som arbetsmarknadsstyrelsen
kan förväntas erhålla, anser sakrevisionen, att arbets Bihang

till riksdagens protokoll 1947. 1 samt. Nr 239. 10

146

Kungl. Mcij:ts proposition nr 239.

marknadsstyrelsens kamerala revision bör anordnas efter enahanda grunder.
Sålunda bör arbetsmarknadsstyrelsens huvudkassas räkenskaper granskas av
riksräk enskap sverket och de lokala organens räkenskaper av ett särskilt revisionskontor
inom styrelsen, inordnat i den av sakrevisionen ifrågasatta
kameralbyrån. I fråga om den sakliga granskningens anordnande biträder
sakrevisionen uppfattningen, att arbetsmarknadsstyrelsen bör inordnas i sakrevisionens
verksamhetsområde. Med hänsyn till förvaltningsområdets omfattning
och i viss mån särpräglade natur samt sakrevisionens begränsade
möjligheter att fortlöpande ägna för arbetsmarknadsstyrelsen specifika spörsmål
den uppmärksamhet, som dessa påkalla, har sakrevisionen intet att erinra
mot att särskilda överrevisorer avses för mera ingående granskning av
ändamålsenligheten i av styrelsen företagna åtgärder. Särskilt under det nya
verkets första verksamhetstid torde en dylik anordning kunna vara av stort
värde.

Slutligen har sakrevisionen framhållit, att de av sakrevisionen föreslagna
formerna för den sakliga och kamerala revisionens anordnande helt överensstämma
med motsvarande förhållanden inom väg- och vattenbyggnadsstyrelsen.

Riksråkenskapsverket har anfört i huvudsak samma synpunkter på förevarande
fråga som sakrevisionen.

Statskontoret har likaledes ansett, att arbetsmarknadsstyrelsen bör vara
underställd riksräkenskapsverkets och sakrevisionens granskning i vanlig
ordning.

F ör edraganden.

Revisionen av de statliga myndigheternas medelsförvaltning är i regel
ordnad så att den kamerala revisionen, d. v. s. granskningen av räkenskapernas
iokföringsmässiga riktighet samt av utbetalningarnas överensstämmelse
med gällande bestämmelser, handhas av riksråkenskapsverket. Inom
vissa verk med större lokalförvaltningar ha dock inom verken inrättats s. k.
specialrevisioner, vilka granska de lokala organens räkenskaper. Den sakliga
revisionen, d. v. s. granskningen av verksamhetens ändamålsenlighet, ankommer
på statens sakrevision. Denna utövar emellertid icke någon kontinuerlig
granskning av varje myndighets verksamhet utan upptar till behandling särskilda
frågor, som av en eller annan anledning anses böra bli föremål för
undersökning. Inom vissa verk ha för den sakliga granskningen dessutom
tillsatts särskilda överrevisorer.

I fråga om krisförvaltningen däremot handhas såväl den kamerala som
den sakliga granskningen av överrevisionen för krisförvaltningen. Även vissa
andra avvikelser från de förenämnda principerna för revisionsverksamhetens
uppläggning finnas. En av dessa avser arbetsmarknadskommissionen, vars
verksamhet i såväl kameralt som sakligt hänseende granskas av särskilda
överrevisorer. Kommissionen är undantagen såväl från riksräkenskapsverkets
och sakrevisionens som överrevisionens för krisförvaltningen verksamhetsområden.

Otvivelaktigt äro vissa icke oväsentliga fördelar förknippade med det nu
beträffande arbetsmarknadskommissionen tillämpade revisionssystemet. Ut -

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

147

redningen har med hänvisning härtill föreslagit, att särskilda överrevisorer
jämväl skola ha hand om den kamerala och sakliga granskningen av arbetsmarknadsstyrelsens
förvaltning. Styrelsen skulle dock enligt förslaget vara
underkastad statens sakrevisions granskning. När det centrala arbetsmarknadsorganet
organiseras som ett permanent verk — om än med bibehållande
till viss del av ett krisorgans karaktär — måste emellertid en fortsatt tilllämpning
i huvudsak av det nuvarande revisionssystemet väcka betänkligheter
ur principiell synpunkt. Jag syftar härvid främst på risken av bristande
enhetlighet i fråga om den kamerala revisionen mellan olika delar
av förvaltningen. Då övervägande skäl synas tala för att arbetsmarknadsstyrelsen
underställes riksräkenskapsverkets kamerala granskning, föreslår
jag en sådan anordning. Den kamerala granskningen av de underlydande
lokala organens verksamhet bör dock i första hand ankomma på en inom
arbetsmarknadsstyrelsen organiserad specialrevision. Jag har i det föregående
föreslagit inrättande inom kameralbyrån av en särskild revisionssektion
för detta ändamål. Såsom utredningen föreslagit, bör arbetsmarknadsstyrelsen
i sakligt hänseende vara underkastad statens sakrevisions granskning.
Härjämte böra särskilda överrevisorer fortfarande finnas för en mera kontinuerlig
saklig granskning av verksamheten.

Med den av mig sålunda förordade organisationen erfordras icke det av
utredningen för överrevisorema föreslagna kansliet. Till en del kommer detta
att ingå i den förut berörda revisionssektionen inom kameralbyrån. Till en
annan del ersättes det av personal från riksräkenskapsverket. Då det synes
lämpligt, att överrevisorema enligt nu gällande regler slutföra granskningen
av arbetsmarknadskommissionens verksamhet t. o. m. innevarande kalenderår,
torde under en övergångsperiod behov komma att föreligga av biträdespersonal
i ungefärligen samma omfattning som nu. Sedermera torde det
vara lämpligt, att en av överrevisorema mot särskild ersättning tjänstgör
som jourhavande.

Slutligen vill jag uttala, att jag finner det självfallet att arbetsmarknadsstyrelsen
skall erhålla ställning som huvudförvaltning.

Vissa övergångsfrågor.

Utredningen.

Utredningen har förklarat sig räkna med att arbetsmarknadsstyrelsen
skall träda i verksamhet den 1 juli 1947. I samband härmed torde, anför
utredningen, i fråga om personalen uppkomma åtskilliga spörsmål, som fordra
särskilda föreskrifter.

Utredningen har sålunda anfört, att den nya organisationen icke torde
kunna helt genomföras från nämnda tidpunkt. För tillsättande av tjänsterna
hos styrelsen torde en ganska lång tid erfordras. Möjlighet borde därför bland
annat finnas att låta anstå med tillsättande av vissa tjänster, därest lämpliga
sökande icke anses stå till förfogande.

148

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

Utredningen har vidare anfört, att arbetsmarknadskommissionens och dess
föregångare arbetslöshetskommissionens långa existenstid i krisorganets form
torde vara enastående inom statsförvaltningen. Den tillämpade organisationen
hade lett till att inom arbetsmarknadskommissionens kansli funnes ett
betydande antal befattningshavare med mycket lång tjänstetid hos verket
och dess föregångare, vilka icke fått sina anställningsförhållanden ordnade
på det sätt, som är regel inom den permanenta förvaltningen. Det har synts
utredningen angeläget, att denna personalgrupps intressen ägnas särskild
uppmärksamhet vid organiserandet av arbetsmarknadsstyrelsen.

Utredningen har i bilagorna 3 och 4 till sitt betänkande lämnat närmare
uppgifter rörande ifrågavarande personal. Jag torde i detta sammanhang
få hänvisa till nämnda bilagor.

Förutom vissa frågor rörande tillgodoräknande av tjänstetid, vilka frågor
med hänsyn till gällande bestämmelser icke torde behöva upptagas i
detta sammanhang, har utredningen berört spörsmålet om möjligheten att
inrätta befattningar å övergångsstat för personal tillhörande nu ifrågavarande
grupp. I sistnämnda avseende har utredningen anfört, att det synes
sannolikt att de befattningshavare, som ha lång tjänstetid hos arbetsmarknadskommissionen
eller dess föregångare, i regel komma att erhålla ordinarie
eller extra ordinarie befattning hos arbetsmarknadsstyrelsen. Om emellertid
i något fall detta ej skulle bli förhållandet eller om vederbörande endast
skulle kunna beredas dylik befattning med avsevärt lägre löneförmåner
än han redan åtnjuter, har det synts utredningen rimligt, att vederbörande
befattningshavare efter prövning i varje särskilt fall erhåller ordinarie eller
extra ordinarie befattning å övergångsstat. Det borde ankomma på arbetsmarknadsstyrelsen
att, om behov därav befinnes föreligga, efter tjänstetillsättningens
slut framlägga förslag i angivna hänseende. Intill dess att eventuellt
uppkommande frågor av detta slag vunnit sin lösning, borde vederbörande
befattningshavare kvarstå som arvodesanställda.

Yttrandena.

Arbetsmarknadskommissionen har beträffande övergången till den nya
personalorganisationen förklarat sig förutsätta, att denna skall ske enligt
samma riktlinjer som dem, vilka komma att bli bestämda för den offentliga
arbetsförmedlingen. Kommissionen, som utgår ifrån att arbetsmarknadsstyrelsen
skall inrättas från och med den 1 juli 1947, har föreslagit, att kommissionens
nuvarande befattningshavare skola förordnas att tills vidare, i
avvaktan på att den nya personalorganisationen hinner genomföras, kvarstå
i sina den 30 juni 1947 innehavda befattningar, och att befattningarna enligt
den nya personalorganisationen därefter skola gruppvis ledigförklaras och
tillsättas, därvid tjänsterna i samma lönegrader inom styrelsen samt hos länsarbetsnämnder
och arbetsförmedlingar skola ledigförklaras och tillsättas
samtidigt. Under övergångstiden förutsättas lönerna skola utgå enligt nu gällande
bestämmelser med de ändringar, vilka kunna bli en följd av löneregleringen
för statens befattningshavare i allmänhet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 239.

149

Rörande utredningens förslag om inrättande vid behov av befattningar
på övergångsstat har kommissionen anfört följande.

I detta sammanhang vill kommissionen understryka det av de sakkunniga
gjorda uttalandet därom, att hos kommissionen anställda befattningshavare,
vilka kunna räkna en avsevärd anställningstid i statens tjänst genom tidigare
innehavda anställningar hos kommissionens föregångare, främst statens
arbetslöshetskommission, böra beredas anställning på övergångsstat, i den
mån vederbörande icke kunna beredas anställning å befattningar i den blivande
arbetsmarknadsstyrelsen. Kommissionen förutsätter därvid, att befattningshavarna
i fråga skola med bibehållande av tjänstetitel och den 30 juni
1947 utgående löneförmåner placeras på särskild övergångsstat men med
skyldighet för dem att uppehålla annan befattning inom verket, som i stället
tills vidare skall hållas vakant. I samband med den nya personalorganisationens
genomförande bör Kungl. Maj:t alltså äga riksdagens bemyndigande att
i erforderlig utsträckning besluta om anställning på övergångsstat.

Statskontoret har i denna del yttrat följande.

Vid omorganisation av verk och förvaltningar har i viss utsträckning förekommit,
att särskilda tjänster inrättats å övergångsstat för ordinarie befattningshavare,
som icke kunnat åläggas övergång till nya tjänster eller för
vilka icke funnits plats inom den nya organisationen. För innehavare av
extra ordinarie befattning, vilkas anställningsform medger uppsägning av
övertaliga tjänstemän, har däremot inrättandet av särskilda övergångstjänster
icke ansetts böra ifrågakomma. Än mindre bör då, som arbetsmarknadskommissionen
föreslagit, inrättas särskilda pensionsberättigande övergångstjänster
för nu arvodesavlönade befattningshavare. I vissa undantagsfall har
vid omorganisation eller nedläggande av statlig verksamhet till vissa övertaliga,
sedan lång tid tillbaka anställda personer utbetalats pensioner och
avgångsersättningar. Så har emellertid endast skett, då vederbörande icke
kunnat beredas annat arbete i statens tjänst eller saknat möjlighet erhålla
sådant å öppna arbetsmarknaden. Omständigheter av detta slag lära icke
föreligga beträffande några tjänstemän vid arbetsmarknadskommissionen.

Civila statsförvaltningens tjänstemannaförbund har understrukit utredningens
uppfattning, att hänsyn bör tagas till det förhållandet att åtskilliga
av befattningshavarna ha synnerligen lång tjänstetid hos arbetsmarknadskommissionen
eller dess föregångare samt att detta förhållande även bör
komma till uttryck vid bestämmandet av dessa befattningshavares löneställning.
Förbundet förutsätter vidare, att den personal, som icke kan beredas
fortsatt anställning enligt någon av huvudanställningsformema, skall komma
i åtnjutande av motsvarande löneförmåner, som den 1 juli 1947 tillkomma
övriga statstjänstemän.

Vissa andra personalorganisationer ha givit uttryck åt liknande synpunkter.

Föredraganden.

Utredningen har förklarat sig räkna med att arbetsmarknadsstyrelsen bör
träda i verksamhet den 1 juli 1947. Såsom framgår av vad jag i det följande
anför, ha även sakkunniga angående arbetsförmedlingens organisation ansett
det böra eftersträvas, att det av de sakkunniga föreslagna definitiva förstatligandet
av arbetsförmedlingen genomföres från och med nämnda tidpunkt.

150

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

Jag är emellertid av den uppfattningen, att tidpunkten för den nya organisationens
ikraftträdande bör sättas något senare. Med hänsyn till omfattningen
av den organisation, varom här är fråga, torde efter statsmakternas beslut i
huvudfrågorna en icke alltför kort tid böra stå till förfogande för den nya
organisationens förberedande. Detta gäller framförallt den lokala organisationen
men även den centrala. Jag föreslår därför, att arbetsmarknadsstyrelsen
skall träda i verksamhet den 1 januari 1948.

Jag har icke något att erinra mot vad utredningen och arbetsmarknadskommissionen
anfört rörande ordningen för tillsättande av befattningarna
hos arbetsmarknadsstyrelsen. Det är uppenbart, att tjänstetillsättningen måste
ske etappvis under en övergångsperiod. Tiden före den 1 januari 1948
torde böra utnyttjas härför. Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t att
för tiden 1 juli—31 december 1947 meddela de föreskrifter angående anpassning
av de nu beträffande arbetsmarknadskommissionen gällande lönebestämmelserna
med hänsyn till den beslutade löneregleringen för vissa statliga
befattningshavare samt de beslut rörande anställningsformerna, som
kunna komma att fattas av statsmakterna.

Det synes mig rimligt, att vid organiserandet av arbetsmarknadsstyrelsen
särskild hänsyn tages till sådan personal hos arbetsmarknadskommissionen,
vilken har lång tjänstetid hos kommissionen och dess föregångare (eventuellt
även hos överrevisorema). Sålunda bör dylik befattningshavare, som icke
kan beredas ordinarie eller extra ordinarie befattning med löneförmåner i
stort sett motsvarande de nu till befattningshavaren utgående, kunna förordnas
att uppehålla lägre befattning men därvid tillerkännas löneförmåner,
vilka motsvara de till vederbörande tidigare utgående. Kungl. Maj:t torde
böra erhålla riksdagens bemyndigande att vid behov i dylika fall fastställa
högre ersättning än som enligt gällande löneplan är förenad med den i varje
särskilt fall ifrågavarande befattningen.

I vad angår amanuensbefattningar torde hänsynstagande till äldre personal
kunna föranleda till avsteg från principerna i fråga om anställandet av
amanuenspersonal, i det att dylika befattningar, i den mån detta är förenligt
med kraven på organisationens effektivitet, utnyttjas för äldre personal, även
om denna icke har kvalifikationer, som anses kunna möjliggöra befordran
enligt reglerad befordringsgång till 21 lönegraden.

Vidare vill jag hänvisa till att arbetsmarknadsstyrelsens personalbehov
utanför den permanenta organisationens ram torde lämna vissa möjligheter
till placering tills vidare av äldre personal, som icke kan beredas lämplig
tjänst inom den permanenta organisationen.

I vidare mån än nu sagts, anser jag mig icke böra i förevarande sammanhang
ta ställning till nu berörda spörsmål.

Det torde få ankomma på Kungl. Maj:t att meddela de övergångsbestämmelser,
som i övrigt kunna befinnas erforderliga.

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

151

II. Den offentliga arbetsförmedlingen.

Arbetsförmedlingsverksamhetens hittillsvarande

utveckling.

Tiden före år 1935. Ända fram till 1900-talets början omhänderhades all
organiserad arbetsförmedling av privata mellanhänder. Under 1700-talet fanns
dock under några år i Stockholm inrättat ett »adresskontor», vilket hade arbetsförmedlingsuppgifter
och åtnjöt särskilda privilegier, varför ’et kan sägas
ha varit det första försöket till ett offentligt arbetsförmedlingsorgan.

Under slutet av 1800-talet medförde den fortskridande industrialiseringen
behov av en organiserad arbetsförmedling, men först i mån som arbetslöshetsfrågan
och de sociala problemen överhuvud började tilldraga sig större
uppmärksamhet vidtogos några egentliga åtgärder på området. Frågan om
offentlig arbetsförmedlings inrättande var föremål för motioner vid såväl
1900 som 1901 års riksdagar, men motionerna avslogos.

De första praktiska initiativen togos i stället av vissa större städer, som
inrättade kommunala arbetsförmedlingsanstalter. Det första offentliga arbetsförmedlingskontoret
öppnades sålunda i Hälsingborg den 1 oktober 1902,
och redan någon månad senare, den 11 november 1902, trädde i Göteborg
en arbetsförmedlingsanstalt i verksamhet. År 1905 öppnades arbetsförmedlingsanstalter
i Malmö, Stockholm, Lund och Sundsvall, och påföljande år
inrättades kontor i Karlstad, Norrköping och Karlskrona. Vid utgången av
år 1906 hade man sålunda i 9 städer särskilda kommunala förmedlingsanstalter,
som tillkommit genom beslut av vederbörande stadsfullmäktige.

Så snart kommunala förmedlingsanstalter började inrättas, upptogs till
behandling frågan huruvida staten borde lämna sin medverkan för utvecklandet
av offentliga arbetsförmedlingsorgan. Från vissa kommuner, som inrättat
arbetsförmedlingsanstalter, gjordes framställning om att statsmakterna
måtte vidtaga lämpliga åtgärder härför. Sedan kommerskollegium med anledning
härav inkommit med utredning och förslag, framlade Kungl. Maj:t
vid 1906 års riksdag proposition (nr 116) i ämnet, vilken i huvudsak anslöt
sig till kollegiets förslag. I denna proposition föreslogs, att ett anslag av
15 000 kronor skulle anvisas till offentliga arbetsförmedlingsanstalter. Propositionen
bifölls av riksdagen och kommerskollegium var till och med år
1912 tillsynsmyndighet för de offentliga arbetsförmcdlingsanstaltema. Från
och med år 1913 överflyttades denna uppgift på den detta år inrättade socialstyrelsen.

152

Kungl. Maj.ts proposition nr 239.

De första författningsbestämmelserna om den offentliga arbetsförmedlingen
utfärdades den 20 september 1907 genom kungörelse (nr 97) angående
understöd av statsmedel till befrämjande av den offentliga arbetsförmedlingen
i riket. Enligt denna kungörelse kunde understöd enligt de av riksdagen
godkända reglerna tilldelas arbetsförmedlingsanstalt, som anordnats av landsting,
hushållningssällskap och kommuner samt andra institutioner, var för
sig eller i förening, under förutsättning,

att arbetsförmedlingen avsåg allt slags arbete för såväl män som kvinnor
samt i regel icke medförde några särskilda kostnader för arbetsgivare och
arbetare, som anlitade densamma;

att vid arbetsförmedlingen hänsyn i främsta rummet togs till att arbetsgivare
erhöll den bästa möjliga arbetskraft och arbetare det arbete, vartill
han bäst lämpade sig;

att ledningen av arbetsförmedlingen utövades av en styrelse, bestående av
dels en opartisk ordförande jämte för honom utsedd suppleant och dels ledamöter
jämte suppleanter för dem, vilka till lika antal utsågos bland arbetsgivare
och arbetare;

att vid arbetsförmedlingen användes ett av tillsynsmyndigheten godkänt
arbetssätt och expeditionssystem; samt

att statistiska uppgifter rörande verksamheten, i den mån så lämpligen
kunde ske, ställdes till tillsynsmyndighetens förfogande.

Statsmakternas beslut om stöd åt den offentliga arbetsförmedlingen ökade
intresset för att organisera nya anstalter. I början av år 1908 inrättade
Östergötlands läns landsting offentlig arbetsförmedling för länet med huvudkontor
i Linköping och 12 avdelningskontor på olika platser i länet.
Övriga landsting följde efter, och år 1915 voro arbetsförmedlingsanstalter
inrättade i alla län.

För att underlätta och effektivisera de olika anstalternas interlokala förmedlingsverksamhet
började kommerskollegium år 1910 utgiva en s. k. riksvakanslista
upptagande sådana lediga platser, för vilka lämpliga arbetssökande
icke funnos anmälda på de olika kontoren. Ett par år senare indelades
landet i förmedlingsdistrikt för att ytterligare underlätta den interlokala förmedlingen;
i samband därmed började man utgiva s. k. distriktsvakanslistor.

Från och med år 1907 fingo de offentliga arbetsförmedlingsanstaltema
samtliga sina kostnader för postporto, telefon och blankettryck täckta av
statsmedel, och efter prövning i varje särskilt fall kunde bidrag av statsmedel
utgå till kostnader för arbetsförmedlingsverksamhet för landsbygdens
behov och för samarbetet mellan skilda anstalter. Från och med år 1913
fingo arbetsförmedlingarna bidrag av statsmedel för täckande av hälften av
kostnaderna för medellösa arbetssökandes resor. År 1914 ålades den offentliga
arbetsförmedlingen uppgiften att tjäna som ett kontrollorgan vid den
detta år igångsatta statsunderstödda kommunala hjälpverksamheten för oförvållat
arbetslösa. Även vissa andra arbetsuppgifter tillkommo under de följande
åren, och i samband därmed ökades möjligheten till erhållande av
statsbidrag.

Kungi. Maj:ts proposition nr 239.

153

Från år 1906 till och med år 1934 ökades antalet huvudkontor från 9 till
37 och antalet avdelningskontor, varav det icke fanns något 1906, uppgick år
1934 till 100.

Förmedlingsverksamhetens omfattning växte självfallet med arbetsförmedlingens
utbyggnad, men ännu 1934 gällde, att arbetsförmedlingen beträffande
manlig arbetskraft hade tyngdpunkten i sin verksamhet förlagd till jordoch
skogsbrukets arbetsmarknad och beträffande kvinnlig arbetskraft till det
husliga området. Antalet ansökningar om arbete uppgick vid de manliga avdelningarna
år 1906 till 34 340, år 1916 till 163 865, år 1926 till 339 018 och
år 1934 till 1 305 443 samt vid de kvinnliga avdelningarna samma år till respektive
16 993, 108 421, 158 633 och 192 844. Antalet tillsatta platser utgjorde
samma år vid de manliga avdelningarna 20 412, 113 578, 97 189 och 156 299
samt vid de kvinnliga avdelningarna 10 736, 68 324, 92 872 och 100 824.

På grund av arbetsförmedlingens utbyggnad och verksamhetens utsträckande
till nya delar av arbetsmarknaden ökades statsbidragen successivt
och utgingo för här angivna år med följande belopp (inom parentes angives
för samma år de kommunala anstalternas hela anslags- och inkomstsumma):
år 1908 med 8 500 kronor (153 000 kronor), år 1910 med 25 000 kronor
(225 000 kronor), år 1920 med 123 000 kronor (1 100 000 kronor) och år
1933 med 248 000 kronor (1 123 000 kronor).

Tiden från och med år 1935 till det provisoriska förstatligandet år 1940.

Den utveckling, som den offentliga arbetsförmedlingen sålunda undergick
fram till början av 1930-talet, befanns icke tillräcklig. Främst i samband
med åtgärder för arbetslöshetens bekämpande framställdes tid efter annan
krav på förstärkning av organisationen. Vid 1934 års riksdag, då proposition
avgavs om inrättande av statsunderstödda arbetslöshetskassor, framlades
därför också förslag om lagstiftning angående arbetsförmedling, vilket
förslag blev av riksdagen antaget.

Denna lagstiftning — lag om offentlig arbetsförmedling den 15 juni 1934
(nr 267) — trädde i kraft den 1 januari 1935 och innebar att det uttryckligen
ålades varje landsting och stad utanför landsting att anordna offentlig
arbetsförmedling. Lagen föreskrev därjämte väsentligt gynnsammare villkor
för statsbidrag än de tidigare gällande. Förutom att liksom före år 1935
staten helt ersatte kostnaderna för postporto, telefon och blanketter, bestred
den nu hälften av arbetsförmedlingsanstalts övriga utgifter. Dessa bidrag utbetalades
av socialstyrelsen efter vederbörlig prövning. Kungl. Maj:t berättigades
dessutom medgiva, att arbetsförmedlingsanstalts utgifter i vissa fall
finge till mer än hälften ersättas av statsmedel. Dylikt högre statsbidrag kunde
även efter Kungl. Maj:ts prövning utgå för kostnaderna för förmedling av arbete
inom viss verksamhetsgren eller åt visst slag av arbetssökande samt för
samarbetet mellan arbetsförmedlingsanstalterna ävensom för särskilda anordningar
för underlättande av yrkesval och för arbetsanvisning åt ungdom.

Genom arbetsförmedlingslagen höjdes vidare det sedan år 1913 utgående
statsbidraget för resekostnader åt medellösa arbetssökande från hälften till

154 Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

tre fjärdedelar av kostnaderna för tillträdande av anvisad anställning å annan
ort inom riket.

Enligt arbetsförmedlingslagen erhöll den statliga tillsynsmyndigheten viss
medbestämmanderätt vid tillsättning av föreståndartjänster. I övrigt förblevo
emellertid de bärande grunderna för den offentliga arbetsförmedlingen, sådana
dessa framgå av kungörelsen den 20 september 1907 angående understöd
av statsmedel till befrämjande av den offentliga arbetsförmedlingen i
riket, i stort sett oförändrade.

Genom arbetsförmedlingslagens gynnsammare statsbidragsgrunder möjliggjordes
en utbyggnad av organisationen. Nya kontor tillkommo med varje år
och vid slutet av år 1939 uppgick antalet huvud- och avdelningskontor till
166. Förmedlingsnätet utbyggdes också med ombud på orter, där arbetsförmedlingen
visat sig behöva vara representerad men där tillräckliga skäl för
anordnande av kontor icke kunde anses föreligga. Tidigare hade man anlitat
tillfälliga ombud i mån som arbetslöshet hade fordrat, att arbetsförmedlingen
vore representerad, men nu anställdes också fasta ombud. Vid slutet
av år 1939 hade arbetsförmedlingen sålunda 478 fasta ombud. Antalet tillfälliga
ombud utgjorde vid samma tidpunkt ca 600. Härutöver hade man på
sina håll s. k. lokalombud, d. v. s. under annat ombud lydande personer.
Detta system hade visat sig erforderligt särskilt i norrlandskommunerna, där
avstånden voro så stora, att organ för arbetsförmedlingen måste finnas på
mer än en plats inom en och samma kommun.

Samtidigt som dessa åtgärder för att förstärka förmedlingsorganisationen
vidtogos, sökte man åvägabringa ökad samverkan mellan de olika lokala förmedlingsorganen.
Ett led i denna strävan var, att man från och med hösten
1935 började att taga radion till hjälp i förmedlingsarbetet genom att utsända
huvudinnehållet i riksvakanslistan genom en särskild radiorapport.
Särskilda befattningar för det interlokala förmedlingsarbetet inrättades också
genom att man tillsatte särskilda distriktsassistenter, för vilka avlöningskostnaderna
helt täcktes av statsmedel.

Ungdomsförmedlingsverksamheten började nu ägnas större uppmärksamhet.
Under åren 1937 och 1938 inrättades vidare fyra studentförmedlingar
(i Lund, Uppsala, Stockholm och Göteborg) samt tolv lärarförmedlingar, huvudsakligen
förlagda till seminariestäderna.

Arbetsförmedlingsverksamhetens utveckling kom efter arbetsförmedlingslagens
ikraftträdande år 1935 till synes i ökade siffor för förmedlingsresultaten.
Under år 1939 tillsattes vid de manliga avdelningarna 251 319
platser, och då utgjorde icke längre jord- och skogsbruket det största förmedlingsområdet.
Inom jord- och skogsbruk tillsattes nämligen under nämnda
år 63 499 platser, medan antalet tillsatta platser inom industri och hantverk
utgjorde 54 261, inom sjöfart och fiske 33 403, handel, samfärdsel m. m.
58 394, husligt arbete 387 och grov- och diversearbete 41 375. Antalet tillsatta
platser inom de kvinnliga avdelningarna uppgick år 1939 till 184 761, men
här föll fortfarande flertalet platser på det husliga området, nämligen 113 622.
Antalet ansökningar om arbete uppgick år 1939 till 691 124 vid de manliga

155

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

avdelningarna och till 286 031 vid de kvinnliga avdelningarna samt antalet
lediganmälda platser vid de manliga avdelningarna till 293 988 och vid de
kvinnliga avdelningarna till 270 968.

Det provisoriska förstatligandet och tiden därefter. Vid 1939 års urtima
riksdag framlade Kungl. Maj:t förslag till lag om tjänsteplikt (proposition
nr 92), och detta förslag godkändes med vissa mindre ändringar av riksdagen.
Lagen (SFS 1939: 934) trädde i kraft den 31 december 1939. Lagen som
har fullmaktskaraktär, äger, efter särskilt förordnande, tillämpning vid krig
eller krigsfara, vari riket befinner sig, eller eljest under utomordentliga, av
krig föranledda förhållanden. Lagens giltighet bestämdes till och med den
31 mars 1941. Lagen har därefter givits förlängd giltighet för ett år i sänder.
Enligt senaste förordnande (SFS 1946: 338) gäller den till och med den 30
juni 1947.

Enligt tjänstepliktslagen skall en riksarbetsstyrelse handha tillämpningen
av lagen och med stöd av denna meddelade föreskrifter. Under riksarbetsstyrelsen
skall i varje län finnas en länsarbetsstyrelse. Konungen äger enligt
lagen förordna, att de offentliga arbetsförmedlingarna skola ställas under
länsarbetsstyrelsernas ledning.

På våren 1940 förelåg ett sådant läge, att tjänstepliktslagen ansågs böra
i vissa delar sättas i kraft. Ockupationen av Danmark och Norge hade nämligen
nödvändiggjort att inom ramen för tillgången på inhemska råvaror och
tillgänglig arbetskraft söka lösa viktiga folkförsörjningsfrågor, i främsta
rummet avseende livsmedelsproduktionen samt produktionen av ersättningsbränslen
för kol, koks samt mineraloljor. Därjämte gällde det att produktionsmässigt
och arbetsmarknadspolitiskt säkerställa nödvändiga förstärkningar
av försvarsberedskapen.

Den 26 april 1940 förordnade Kungl. Maj:t (SFS 1940: 269) med samtycke
av riksdagen, att tjänstepliktslagen skulle träda i kraft i vad den gällde arbetsförmedling.
Statens arbetsmarknadskommission, som från sitt inrättande
hösten 1939 varit ett rådgivande organ, omorganiserades, såsom i tidigare
sammanhang nämnts, och fick sig ålagt att tjänstgöra såsom riksarbetsstyrelse
i tjänstepliktslagens mening (SFS 1940:326). Såsom kommissionen underställda
länsorgan (länsarbetsstyrelser) tillkommo länsarbetsnämnder (en
i varje län) och i Stockholm en arbetsnämnd (SFS 1940:328). Genom kungörelsen
den 7 maj 1940 (nr 329) om statlig ledning av den offentliga arbetsförmedlingen
överflyttades den ledning av de offentliga arbetsförmedlingsanstaltema,
som tidigare tillkommit de kommunala styrelserna, provisoriskt
på länsarbetsnämnderna. I samband därmed övertog staten kostnaderna
för arbetsförmedlingsanstalternas verksamhet. Den nya ordningen för
ledningen av de kommunala arbetsförmedlingsanstalterna blev gällande från
och med den 20 maj 1940 och gäller alltjämt; enligt den senast i ämnet utfärdade
kungörelsen (SFS 1946: 339) skall arbetsförmedlingen stå under statlig
ledning till och med den 30 juni 1947.

Länsarbetsnämnd bestod fram till årsskiftet 1944/45 av tva ledamöter en

156

Kungl. Maj.ts proposition nr 239.

representant för arbetsgivar- och en för arbetstagarintressena — under ledning
av en opartisk ordförande. Därefter ökades antalet ledamöter. Rörande
den nuvarande sammansättningen torde få hänvisas till behandlingen i det
följande av frågorna angående den lokala arbetsmarknadsmyndigheten.

Som verkställande tjänsteman hos varje länsarbetsnämnd anställdes en
länsarbetsdirektör, vilken förordnas av arbetsmarknadskommissionen.

Enligt kungörelsen om statlig ledning av den offentliga arbetsförmedlingen
är arbetsförmedlingsanstalts personal underställd länsarbetsnämnden, som
äger att å anstaltens vägnar anställa ny personal och besluta om personalens
anställnings-, arbets- och avlöningsvillkor, därvid nämnden dock har att iakttaga
av kommissionen härutinnan meddelade föreskrifter.

För arbetsmarknadsläget och sysselsättningsutvecklingen under åren 1939
—1945 ha arbetsförmedlingssakkunniga lämnat en redogörelse å s. 35—43
i sitt betänkande rörande den offentliga arbetsförmedlingen under krigsåren.
Här må allenast hänvisas till denna redogörelse.

Den offentliga arbetsförmedlingen har under krigsåren i stor omfattning
haft att fullgöra kris- och beredskapsuppgifter. En utförlig redogörelse härför
har lämnats av arbetsförmedlingssakkunniga i nyssnämnda betänkande
s. 44—114. Här må endast följande nämnas.

De sakkunniga ha uppdelat ifrågavarande verksamhet i åtgärder avseende
för folkförsörjningen viktiga näringsområden, av försvarsberedskapen påkallade
åtgärder för tillgodoseende av arbetskraftsbehovet, planeringsåtgärder
för krig och allmän tillämpning av tjänstepliktslagen samt förmedlingsverksamhet
m. m. för utlänningar.

Inom de för folkförsörjningen viktiga näringsområdena avsågo åtgärderna
i främsta rummet att tillgodose jordbrukets och skogsbrukets behov av arbetskraft.
Inom jordbruket upprättades sålunda arbetsblockorganisationen,
varjämte bland annat arbetsinsatsen av frivilliga ungdomar med flera organiserades.
Betodlingens behov av arbetskraft påkallade särskilda åtgärder.
I fråga om skogsbruket vidtogos vittgående åtgärder för att dit överflytta
och där kvarhålla arbetskraft. Bland dessa åtgärder kunna nämnas tillerkännande
av särskilda förmåner åt ovan arbetskraft, inkallande med tjänsteplikt
av män, födda år 1923, och utbetalande av arbetspremier till skogsarbetare
etc. Bland annat för att motverka övergång från jord- och skogsbruk
till byggnads- och anläggningsverksamhet genomfördes byggnadsregleringen,
först i form av arbetsförmedlingstvång, sedan som en särskild byggnadstillståndslagstiftning.

De av försvarsberedskapen påkallade åtgärderna för tillgodoseende av
arbetskraftsbehovet gällde bl. a. att söka tillgodose den civila försvarsproduktionens
starkt ökade behov av arbetskraft. Detta skedde främst genom intensifierad
arbetsförmedling samt genom utbildning av arbetskraft till verkstadsindustrien.
För att minska inkallelserna av personal av särskild vikt för arbetsmarknaden
organiserades frivillig luftbevakningstjänst och frivillig värn -

Kungl. Maj.ts proposition nr 239.

157

pliktstjänstgöring. Genom individuella eller ett system med mera generella
hempermitteringar från beredskapstjänstgöring sökte man möjliggöra, att
betydelsefulla näringsområden i görligaste mån erhöllo tillräckligt med arbetskraft
särskilt vid tider, då behovet var starkast framträdande.

Planeringsåtgärderna för krig och allmän tillämpning av tjänstepliktslagen
inbegrepo registrering och i viss utsträckning utbildning av reservpersonal
för olika näringsområden samt kartläggning av industriens och jordbrukets
behov av arbetskraft vid krigstillfälle. Härvid företogos beredskapsmönstringar
och företagsinventeringar för fastställande av de tillgängliga arbetskraftsreservernas
storlek och lämplighet för olika näringsområden. Vid länsarbetsnämnderna
upplades särskilda mönstrings-, beredskaps- och företagsregister.
Industriens mobiliseringsplanering verkställdes i samarbete med arbetsmarknadens
företagar- och arbetstagarorganisationer.

Verksamheten för den utländska arbetskraften organiserades som en särskild
gren inom den offentliga arbetsförmedlingen. Verksamheten omfattade
icke endast förmedling av arbete utan även vissa andra sociala uppgifter,
för vilkas genomförande statens flyktingsnämnd och statens utlänningskommission
anlitade arbetsförmedlingen.

Omfattningen av arbetsförmedlingens kris- och beredskapsorganisatien
framgår av att vid utgången av år 1944 919 personer, motsvarande 45 procent
av länsarbetsnämndernas och arbetsförmedlingsanstaltemas hela personal,
voro sysselsatta med ifrågavarande uppgifter. Därav togo uppgifterna inom
för folkförsörjningen viktiga näringsområden omkring 190 personer i anspråk,
de av försvarsberedskapen påkallade åtgärderna omkring 30 personer,
planeringsuppgifterna omkring 260 personer samt utlänningsverksamheten
188 personer. I sistnämnda siffror har skrivpersonal ej inräknats.

Efter hand som olika kris- och beredskapsuppgifter blevo mindre angelägna
minskades från och med hösten 1944 den för dessa uppgifter anställda
personalen. Vid utgången av år 1945 voro sålunda 743 personer anställda
inom kris- och beredskapsorganisationen.

Även arbetsförmedlingens befattning med andra än kris- och beredskapsuppgifter
har efter det provisoriska förstatligandet givit anledning till en
betydande organisatorisk utbyggnad. Denna har innefattat såväl inrättande
av nya förmedlingskontor som förstärkning av kontoren genom anordnande
av nya fackexpeditioner samt utbyggande av äldre specialförmedlingar och
skapande av helt nya sådana.

Antalet egentliga förmedlingskontor (huvud- och avdelningskontor) ökade
mellan åren 1939 och 1945 med 87, eller från 166 till 253. I främsta rummet
fingo Norrlandslänen sin kontorsorganisation förstärkt. Inom dessa inrättades
45 av de nytillkomna kontoren.

Vid de största huvudkontoren (Stockholm, Göteborg och Malmö) är förmedlingsarbetet
numera differentierat på ett relativt stort antal fackexpeditioner
(sammanlagt 52 st. år 1945 mot 34 st. år 1940). Vid övriga huvudkontor
och de fyra största avdelningskontoren finnas i regel tre expeditioner

158

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

för manliga arbetssökande och två för kvinnliga. De manliga avdelningarna
avse vanligen jordbruks- och skogsarbete, industri- och hantverk samt byggnadsarbete,
medan de kvinnliga avse husligt arbete samt »övriga yrken».
Vid medelstora avdelningskontor har förmedlingsarbetet uppdelats på manlig
och kvinnlig expedition. Vid utgången av år 1945 saknades uppdelning i
fackexpeditioner vid 112 kontor.

Specialförmedlingarna utgöra numera: 1) sjömansförmedling; 2) ungdomsförmedling,
till vilken är knuten särskild yrkesvägledningsorganisation; 3)
tjänstemannaförmedling; 4) förmedling för partiellt arbetsföra samt 5) förmedling
för artister och musiker.

Inom sjömansförmedlingen, som tillkom redan under åren 1920
—1922, infördes år 1944 enhetliga anvisningsregler att tillämpas över hela
landet, och vid varje sjömansförmedling tillsattes en särskild delegation med
representanter för parterna inom sjöfartsnäringen. Den särskilda organisationen
för ungdomsförmedling och yrkesvägledning, som
utbyggts efter år 1940, är så anordnad, att verksamheten inom respektive län
ledes av en länscentral, vilken i sin tur erhåller direktiv och anvisningar av
den inom arbetsmarknadskommissionens kansli organiserade särskilda sektionen
för ungdomsförmedling och yrkesvägledning. Utom vid länscentralema
finnas särskilda ungdomsförmedlingstjänstemän vid större avdelningskontor,
och som yttersta led i denna verksamhetsgren tjänstgöra s. k. kontaktmän.
Tjänstemannaförmedlingen, som organiserades år 1944, arbetar
i likhet med ungdomsförmedlingen med länscentraler. Dessa stå i kontakt
med en huvudcentral, förlagd till arbetsmarknadskommissionens arbetsförmedlingsbyrå.
Genom ett system av arbetssökandelistor, som utsändas till
länscentralema samt till större arbetsgivare, söker huvudcentralen åstadkomma
en effektiv interlokal utjämning mellan tillgång och efterfrågan på
arbetskraft. Arbetsförmedlingen för partiellt arbetsföra, som tillkom
under åren 1941—1944, omhänderhas av särskilda tjänstemän vid arbetsförmedlingens
huvudkontor. Befattningshavarna ha hela länet som verksamhetsområde.
I samband med åtgärder avseende arbetsvärd för krigsskadade
har denna förmedlingsgren fått ökade arbetsuppgifter. Arbetsförmedlingen
för artister och musiker tillkom under åren 1943—1945. För att
sköta denna förmedlingsverksamhet ha vid vissa större kontor särskilda befattningshavare
tillsatts. — Fr. o. m. den 1 juli 1945 upprättades fast samarbete
mellan de offentliga arbetsförmedlingsorganen och den genom försvarets
anställningsbyrå (numera försvarets socialbyrå) bedrivna verksamheten
för förmedling av civilanställning åt avgånget militärmanskap
samt för rekrytering till krigsmakten av fast anställt manskap.

För närmare uppgifter rörande den organisatoriska utbyggnaden torde få
hänvisas till arbetsförmedlingssakkunnigas förenämnda betänkande s. 121
—175.

Arbetsförmedlingens organisatoriska utbyggnad har även inneburit en personell
utbyggnad. Härom må anföras följande.

För att skapa enhetliga lönevillkor och möjliggöra förbättrade rekryterings -

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

159

villkor genomfördes i juni 1941 av arbetsmarknadskommissionen en provisorisk
lönereglering. Civila icke-ordinariereglementet lades till grund, och en
provisorisk tjänsteförteckning fastställdes. Regleringen berörde omkring 540
befattningshavare.

Efter antagandet av nämnda provisoriska tjänsteförteckning ha partiella
reformer av personalorganisationen företagits. Sålunda förstärktes länsarbetsnämndernas
centrala kanslier våren 1943 med hänsyn till ökade kris- och
beredskapsuppgifter, varvid de nya befattningshavarna anställdes mot villkor,
som i huvudsak anslöto sig till av Kungl. Maj:t fastställda bestämmelser
för befattningshavare vid statens krisorgan. Inom ramen för den provisoriska
tjänsteförteckningen ha de olika specialförmedlingarna utbyggts. Ersättningen
till länsarbetsdirektör har genom särskilda beslut av Kungl. Maj:t
efter hand så höjts, att denna överstiger lönen enligt den provisoriska tjänsteförteckningen.

Efter avlöningsvillkoren kan personalen, som i sina statliga befattningar
är arvodesavlönad, uppdelas i följande fyra grupper: 1) personal med avlöningsförmåner
motsvarande civila icke-ordinariereglementets; 2) personal
med arvoden motsvarande övrig statlig krispersonals; 3) tillfällig personal,
som avlönas med ersättning som regel motsvarande högst lönegrad Ex 8 i
civila icke-ordinariereglementet samt 4) arbetsförmedlingsombud, som uppbära
särskilda av arbetsmarknadskommissionen fastställda arvoden.

Då den provisoriska löneregleringen i juni 1941 i stort sett bevarade de
tidigare löneskiljaktigheterna mellan personal vid olika anstalter, beslöt arbetsmarknadskommissionen
hösten 1943 företaga en allmän översyn av personalorganisationen
för att inom ramen för provisoriet åstadkomma större
enhetlighet och likvärdighet men också i personalhänseende så förstärka organisationen,
att denna mera effektivt skulle kunna handlägga förmedlingsärendena.
På grundval av utarbetade förslag till personalplaner för varje
länsarbetsnämnd fastställde arbetsmarknadskommissionen i maj 1945 planer
för arbetsförmedlingens fortsatta utbyggnad. I jämförelse med läget i april
1945 skulle förmedlingsorganisationen enligt planerna tillföras sammanlagt
128 nyinrättade befattningar, därav lednings- och kanslipersonal 39, personal
vid huvudkontorens förmedlingsexpeditioner 36 och vid avdelningskontorens
53. Möjligheterna till nyrekrytering ökades genom att lönerna höjdes. Medan
tyngdpunkten i lönesystemet för befattningshavare vid huvudkontoren före
översynen motsvarade lönegraderna Eo 8—15, flyttades den till att motsvara
lönegraderna Eo 15—18; för avdelningskontoren flyttades tyngdpunkten
från att motsvara lönegraderna Eo 8—12 till att motsvara lönegraderna
Eo 12—15. För kontorsföreståndare vid avdelningskontor lades lönegrad Eo
12 som norm för lönesättningen. Som grundprincip för översynens genomförande
har lagts offentligt ansökningsförfarande vid tjänsternas tillsättande.
Vid årsskiftet 1945/46 voro omkring 50 procent av de i personalplanerna upptagna
nyinrättade eller reglerade tjänsterna besatta.

Personalläget vid länsarbetsnämnderna vid utgången av år 1945 var följande.
Antalet sysselsatta befattningshavare utgjorde 2 019. Av dessa syssel -

160

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

sattes 307 med mera ordinära lednings- och kansliuppgifter samt 743 med
kris- och beredskapsuppgifter. Med rena arbetsförmedlingsuppgifter sysselsattes
vid huvudkontoren 487 samt vid avdelningskontoren 461 befattningshavare.
Vid avdelningskontoren funnos dessutom 21 befattningshavare med
biträdesgöromål.

En undersökning, verkställd per den 30 september 1945, beträffande personal
vid länsarbetsnämndernas centrala kanslier samt vid arbetsförmedlingens
huvud- och avdelningskontor i fråga om ålder, anställningstid, skol- och
fackutbildning samt förutvarande sysselsättning gav vid handen, att personalen
till större delen var av relativt ung ålder. Av de manliga befattningshavarna
voro 27 procent under 30 år, 59 procent mellan 30 och 50 år samt
14 procent över 50 år. Motsvarande relativtal för kvinnliga befattningshavare
utgjorde 46 procent, 43 procent samt 11 procent. Av samtliga befattningshavare
hade 62 procent kortare anställningstid än 6 år, 22 procent en anställningstid
mellan 6 och 10 år samt 16 procent mer än 10 års anställningstid.
I fråga om skolutbildning hade 1/s av befattningshavarna icke någon
skolutbildning utöver folkskola. Omkring en tredjedel av samtliga hade icke
erhållit annan fackutbildning än den som förvärvas genom arbete i ett yrke.
Av samtliga befattningshavare ägde 87 procent erfarenhet från annat yrkesområde
än förmedlingsarbete. Befattningshavarnas fördelning efter ställning
(socialklass) i tidigare yrke visar, att 62 procent tillhört socialklassen tjänstemän
och kontorspersonal, 21 procent varit arbetare, 8 procent företagare
och företagsledare, 5 procent butikspersonal samt övriga 4 procent varit utan
närmare specificerad ställning i tidigare yrke.

Personalutbildning har centralt ordnats vid särskilda instruktionskurser
under somrarna 1941—1945 och vid kortare kurser för särskilda grupper av
tjänstemän. Länsarbetsnämnderna ha ordnat kortare instruktionskurser om i
regel en och en halv dag och ha haft möjlighet att inkalla ombud till tjänstgöring
vid huvudkontoret. På lokalt initiativ har kursverksamhet bedrivits
vid vissa huvudkontor.

En närmare redogörelse för personalorganisationen har lämnat i arbetsförmedlingssakkunnigas
förenämnda betänkande (s. 176—211).

Beträffande arbetsförmedlingens lokalfråga gäller, att behovet av lokaler
väsentligt ökats dels på grund av den utökade förmedlingsverksamheten dels
ock till följd av de förmedlingen ålagda krisuppgifterna. Vid förstatligandet
1 maj månad 1940 uppgingo de sammanlagda hyreskostnaderna för de kommunala
anstalterna till 256 000 kronor. Antalet tjänsterum (expeditions- och
väntrum) utgjorde då 730, varav vid huvudkontoren 325. Antalet kontor, där
kommun kostnadsfritt upplät lokal eller lämnade anslag, som helt täckte lokalkostnaden,
uppgick till 61.

I december 1945 uppgick antalet tjänsterum vid huvudkontoren till 1 027
och vid avdelningskontoren till 742. Kommun var hyresvärd för 55 och enskild
för 289 av de då till ett antal av 344 uppgående lokalenheterna, och
hyresutgifterna belöpte sig för år räknat till i runt tal 880 000 kronor, mot -

Kungl. Maj.ts proposition nr 239.

161

svarande per kvadratmeter golvyta i medeltal 21 kronor. Till följd av verksamhetens
snabba utveckling och nödvändigheten av att förhyra lokaler,
där dylika varit möjliga att erhålla, har förmedlingsarbetet vid huvudkontoren
och arbetet vid länsarbetsnämndernas centrala kanslier ofta måste splittras
på olika lokaler i en utsträckning, som i många fall varit till men för
verksamhetens rationella bedrivande och givetvis medfört ökade kostnader.

Lokalfrågan har närmare behandlats i förenämnda betänkande s. 212—217.

Jämsides med organisatoriska och personella förbättringar av arbetsförmedlingen
ha under krigsåren åtgärder vidtagits för att åstadkomma en
vidgad kontakt mellan allmänheten och speciellt arbetsmarknadens parter,
arbetsgivare och arbetssökande, å ena sidan, samt arbetsförmedlingen å den
andra. Härigenom har man sökt skapa förutsättningar för ett såväl kvantitativt
som kvalitativt bättre utbyte av nedlagda kostnader för förmedlingsverksamheten.
För vad härutinnan åtgjorts ha arbetsförmedlingssakkunniga
lämnat en redogörelse i sitt förenämnda betänkande (s. 218—227).

Arbetsförmedlingen har också under senare år fått sig ålagd vidgade uppgifter,
när det gäller arbetslöshetsbekämpande åtgärder.

För den närmare innebörden av dessa uppgifter för arbetsförmedlingen
ha arbetsförmedlingssakkunniga lämnat redogörelse i förenämnda betänkande
(s. 228—261).

Om arbetsförmedlingens utveckling enligt arbetsförmedlingsstatistiken må
här nämnas följande.

Av den offentliga arbetsförmedlingens tillsättningsresultat under åren
1939—1945 framgår, att antalet tillsatta platser/arbetstillfällen
mer än fördubblades (151 procent). År 1939 utgjorde antalet 436 000
och år 1945 1 096 000. Uppgången var främst lokaliserad till skogsbruk samt
industri och hantverk. Orsakerna till ökningen äro svårbedömbara, främst
därför alt material för fastställande av omsättningsrörelsernas totala storlek
saknas, men också därför att arbetsförmedlingens egen organisatoriska, tekniska
och personella upprustning ägde rum under en period, då objektivt sett
goda förutsättningar förelågo för förmedlingsarbete dels till föjd av den
höga sysselsättningsgraden under kriget, dels också till följd av den starka
omsättningen av arbetskraft, beroende av stora inkallelser och produktionsomläggningar.
Frågan om arbetsförmedlingens andel av den totala platsomsättningen
är med nuvarande material omöjlig att säkert besvara. Undersökningar
företagna vid arbetsförmedlingarna i Stockholm och Malmö giva vid
handen, att omkring hälften av arbetsförmedlingarnas tillsatta platser synes
vara av mindre än en veckas varaktighet. Denna siffra är emellertid i hög
grad en storstadsföreteelse. Kontor i mindre städer samt på landsbygden redovisa
ett större antal platser av längre varaktighet.

Antalet arbetssökande personer, som anmälde sig till arbetsförmedlingsorganen,
steg under krigsåren i ungefär samma takt som antalet tillsatta
platser. År 1939 anmälde sig vid arbetsförmedlingen 378 000 personer och

Bihang till riksdagens protokoll 19i7. t samt. Nr 239.

162

Kungl. Maj.ts proposition nr 239.

år 1945 723 000. ökningen, som uppgick till 90 procent, sammanhängde dels
med den statsunderstödda frivilliga arbetslöshetsförsäkringens snabba tillväxt,
dels också med att arbetsförmedlingarna i jämförelse med tiden före
kriget kunde erbjuda ett ökat antal lediga arbetstillfällen.

Den interlokala förmedlingsverksamheten ökade i omfattning i relativt
högre grad än såväl antalet tillsatta platser som antalet arbetssökande personer.
År 1939 placerades 19 600 arbetsssökande genom annat kontor än det,
där anmälan skett. År 1945 var motsvarande siffra 88 100. Genom medverkan
från annat kontor utom länet placerades år 1939 12 000 arbetssökande
och år 1945 51 000. Av hela antalet manliga arbetssökande placerades år
1939 4 procent genom medverkan från kontor i annat län. Motsvarande siffra
år 1945 utgjorde 8 procent.

Betydande skillnader förelågo mellan tillsättningsresultaten för manliga
och kvinnliga lediga platser. Av de manliga platserna tillsattes år 1939
85 procent och av de kvinnliga 68 procent. Motsvarande procenttal för år
1945 utgjorde 87 procent respektive 73 procent. För olika slags tillfällighetsarbeten
närmade sig tillsättningssiffran 100 procent.

Arbetsförmedlingens utveckling i statistisk belysning har av arbetsförmedlingssakltunniga
behandlats å s. 266—287 i förenämnda betänkande.

Kostnaderna för länsarbetsnämndernas och arbetsförmedlingarnas verksamhet
ha självfallet med hänsyn till verksamhetens ökade omfattning blivit
avsevärt större efter det provisoriska förstatligandet.

Under år 1939 uppgingo de totala kostnaderna för arbetsförmedlingsverksamheten
till 2 490 000 kronor, vartill kommo utgifter för resebidrag till arbetssökande
med cirka 74 000 kronor. Ifrågavarande totalkostnader bestredos
med 1 399 000 kronor (54,5 procent) av statsverket, med 637 000 kronor
(24,8 procent) av landstingen och med 335 000 kronor (13,1 procent) av kommuner
med självständig anstalt samt med 196 000 kronor (7,6 procent) av
andra kommuner. Sistnämnda kommuner uppgingo till ett antal av omkring
400, vilka alltså antingen beviljade anslag till arbetsförmedlingen eller ock
utan kostnad ställde lokaler till förfogande. Härutöver anvisade också vissa
hushållningssällskap mindre anslag.

För år 1945 uppgingo kostnaderna för länsarbetsnämnderna och arbetsförmedlingarna
till ett sammanlagt belopp av något över 14 miljoner kronor,
varav för arvoden, avlöningar och pensionsbidrag något över 10 miljoner
kronor och för omkostnader något över 4 miljoner kronor. I nämnda
belopp av 14 miljoner kronor ingå icke kostnader för resebidrag m. m. till
arbetssökande. Den närmare fördelningen av kostnaderna under år 1945
framgår av arbetsförmedlingssakkunnigas förenämnda betänkande (s. 282—
285).

Beträffande arbetsförmedlingens utveckling under år 1946 kunna uppgifter
icke nu lämnas i vad gäller förmedlingsresultatet m. m., enär de statistiska
uppgifterna för detta år ännu icke äro tillgängliga. Utvecklingen be -

Kungi. Maj.ts proposition liv 239.

163

träffande arbetsförmedlingens personalorganisation under nämnda år beröres
i det följande i samband med att arbetsmarknadskommissionens förslag till
personalplaner för den slutligt förstatligade arbetsförmedlingen anmälas.

Motiv för offentlig; arbetsförmedlingsverksamhet..

Arbetsförmedlingssakkunniga.

Beträffande arbetsförmedlingens uppgifter och erfarenheterna av den hittillsvarande
förmedlingsverksamheten anföra de sakkunniga väsentligen följande.

I ett modernt samhälle är arbetsmarknaden liksom vara- och kapitalmarknaden
i behov av särskilda förmedlingsorgan för att åstadkomma nödvändiga
och önskvärda kontakter mellan olika parter och intressen. Särskilt
gäller detta i samhällen, som kännetecknas av en i stort sett fortgående expansion
och specialisering av det ekonomiska livet. Arbetsmarknaden blir
där alltmer mångsidig och svåröverskådlig och behovet av åtgärder för skapande
av utjämning mellan efterfrågan och utbud på arbetskraft allt större.
I vårt land fordrar såväl den kontinuerliga omsättningen på arbetsmarknaden
som den omsättning, vilken föranledes av säsong- och konjunkturväxlingar,
offentliga arbetsförmedlingsorgan och detta har varit uppenbart alltsedan
i början av 1900-talet. Under de något över fyrtio år, varunder offentlig
arbetsförmedling existerat i vårt land, har den också erhållit en efter
hand ständigt ökad anslutning från arbetsmarknadens parter. Den kan därmed
anses ha fått sin ställning som ett nyttigt och nödvändigt samhällsorgan
bekräftad, och detta har även kommit till uttryck genom att den undan
för undan ålagts särskilda uppgifter utöver sin huvuduppgift.

Huvuduppgiften är den rent förmedlande, d. v. s. att stå arbetsgivare och arbetstagare
till tjänst genom att bringa parterna i kontakt med varandra för slutande
av anställningsavtal. I mån som den kan inregistrera den större delen av
arbetsmarknadens utbud och efterfrågan på arbetskraft, fyller den näringslivets
behov av arbetskraft bättre och kan samtidigt snabbare sätta arbetssökande
i kontakt med förefintliga arbetstillfällen. En arbetsförmedling, som är inarbetad
och väl skött, kan motverka, alt arbetsgivare onödigtvis draga arbetskraft
från andra orter eller andra yrken, när kompetent personal står till
buds på närmare håll, och den kan samtidigt motverka, att arbetssökande
byta ort eller yrke, när det finns lämpliga arbetstillfällen tillgängliga på den
egna orten och inom deras hittillsvarande arbetsområde. Arbetsförmedlingen
kan således bidraga till att förhindra en icke önskvärd »överrörlighet» på
arbetsmarknaden, men å andra sidan kan den också, när behov därav förefinnes,
befordra eu anpassning och rörlighet genom att den har kännedom
om arbetstillgången i hela landet och sålunda kan medverka till att arbetskraften
förflyttas till områden och yrken, där dess tjänster kunna tagas i
anspråk.

I anslutning till sin huvuduppgift och på grund av sin kontakt med arbetsmarknadens
lediga arbetstillfällen har det ansetts naturligt att utnyttja
arbetsförmedlingen såsom kontrollorgan vid den av det allmänna bedrivna
hjälpverksamheten för arbetslösa. Aven för vissa andra uppgifter av speciell
art har arbetsförmedlingen befunnits lämplig, framför allt sedan den — särskilt
efter dess provisoriska förstatligande år 1940 — blivit förstärkt och

164

Kurigl. Maj ds proposition nr 239.

effektiviserad i olika hänseenden. Den har sålunda tagits i anspråk för, bland
andra, följande särskilda uppgifter, nämligen för yrkesvägledning, för beredande
av sysselsättning åt partiellt arbetsföra och av arbetsvärd åt i militärtjänst
skadade, för rekrytering av tjänstemän och arbetare till statens myndigheter
och organ samt vid överflyttning av krispersonal till andra arbetsområden,
för beredande av civilanställning åt avgånget militärmanskap och
rekrytering av fast anställd personal vid krigsmakten, för den sociala hemhjälpens
ordnande, vid vidtagande av åtgärder för att skapa sysselsättningsreserv
vid en arbetsmarknadskris, vid utredningar rörande industriens lokalisering
med hänsyn till tillgången på arbetskraft samt vid ordnande av utbyte
eller överflyttning av arbetskraft de nordiska länderna emellan. Härutöver
har arbetsförmedlingen utnyttjats för olika uppgifter i samband med
organiserandet av arbetsmarknaden för krigsberedskap.

Arbetsförmedlingens utnyttjande för nämnda och andra uppgifter har visat
sig vara till fördel såväl för samhället som för arbetsgivare och arbetssökande.
Arbetsförmedlingens fortlöpande kännedom om arbetsmarknadsläget
kan av samhället utnyttjas vid utformningen av sysselsättningspolitiken,
och dess verksamhet garanterar i viss utsträckning att samhällets kostnader
för olika arbetslöshetsåtgärder begränsas till det arbetsmarknadsmässigt
nödvändiga. Arbetsgivarnas sökande efter lämplig arbetskraft och de
arbetssökandes strävanden att snarast möjligt erhålla lämpligt arbete underlättas
också. Att båda parterna-på arbetsmarknaden ha fördel av arbetsförmedlingens
tjänster framgår bäst av det ökade utnyttjandet av arbetsförmedlingen
framför allt under senare år.

Med hänsyn till angivna erfarenheter finna de sakkunniga, att offentlig
arbetsförmedling har bevisat sitt värde såsom samhällsorgan, och att dess
ställning bör befästas.

I fråga om arbetsförmedlingens arbetsprinciper framhålla de sakkunniga
såsom självklart, att arbetsförmedlingens ställning på arbetsmarknaden i
fortsättningen, liksom hittills skall vara självständig och opartisk, och att dess
karaktär av fri förmedlare och medhjälpare vid lösningen av arbetsgivarnas
rekryteringsfrågor respektive arbetstagarnas anställningsfrågor skall bibehållas.

Någon monopolställning för den offentliga arbetsförmedlingen på arbetsmarknaden
kan, enligt de sakkunnigas uppfattning, icke ifrågasättas. Detta
bör dock icke utesluta, att olika metoder prövas, som ge arbetsförmedlingen
tillfälle att erhålla kunskap om olika arbetsområdens behov av arbetskraft
och härigenom också tillfälle att anvisa arbetssökande. Den praktiska erfarenheten
bör få lämna svar på frågan, huru stor del av den normala omsättningen
av arbetskraft, som naturligen bör gå via den offentliga arbetsförmedlingen.
Arbetsförmedlingen bör emellertid så organiseras, att den kan
omhändertaga så stor del av omsättningen av arbetskraft, att en rationell
utjämning av tillgång och efterfrågan kan komma till stånd.

Även om arbetsförmedlingen, framför allt sedan den blev provisoriskt förstatligad,
undergått en betydande utbyggnad och effektivisering, har den
dock icke, framhålla de sakkunniga, ännu nått den höga grad av effektivitet
eller på alla områden undergått den utbyggnad, som erfordras med hänsyn

Kungl. Maj.ts proposition nr 239.

165

till behov, vilka göra sig gällande på arbetsmarknaden. Olika faktorer komma
i framtiden att ställa ökade krav på arbetsförmedlingen. Hit hör den
fortsatta omställningen inom näringslivet efter mera fredsmässiga förhållanden,
vilken torde medföra, att en än bättre överblick över arbetsmarknaden
och ett däremot svarande behov av effektiva förmedlingsåtgärder framstå
som naturliga. Befolkningsutvecklingen under de närmaste decennierna
kan komma att kräva en ökad rörlighet på arbetsmarknaden, som underlättar
arbetskraftsförsörjningen inom olika delar av näringslivet. Det minskade
tillflödet av ny arbetskraft till följd av minskningen av de nytillträdande
årskullarna på arbetsmarknaden aktualiserar frågorna om den partiella arbetskraftens
bättre tillvaratagande och om utnyttjande av befintliga arbetskraftsreserver
överhuvud taget. Andra faktorer, som beräknas komma att
ställa ökade krav på arbetsförmedlingen, äro den statsunderstödda frivilliga
arbetslöshetsförsäkringens ökade omslutning, de höjda understödsförmånerna
till arbetslösa, varselsystemet på arbetsmarknaden, länsarbetsnämnds direkta
samverkan med kommunal arbetslöshetsnämnd och länsarbetsnämnds
medverkan i planeringsarbetet för mötande av en arbetsmarknadskris samt
den privata i förvärvssyfte bedrivna förmedlingsverksamhetens upphörande
år 1950.

Angivna och andra faktorer tala enligt de sakkunniga för att den offentliga
arbetsförmedlingen är i behov av fortsatt förstärkning. Till stöd för sin
uppfattning att den offentliga arbetsförmedlingen bör effektiviseras åberopa
de sakkunniga jämväl, att olika samhällsgrupper uttalat sig härför och att
eu effektivisering står i överensstämmelse med den rekommendation angående
arbetsförmedling, som internationella arbetsorganisationens allmänna
konferens i Philadelphia antog den 12 maj 1944.

Yttrandena.

I de över de sakkunnigas betänkande avgivna yttrandena har icke från något
håll uttalats annan mening än att den offentliga arbetsförmedlingen bör
bibehållas och ytterligare effektiviseras. I vissa yttranden ha särskilda synpunkter
framhållits.

Socialstyrelsen har sålunda betonat vikten av att arbetsförmedlingen intar
en fri och opartisk ställning men framhållit, att arbetsgivarna för närvarande
äro mera gynnade än de arbetssökande, enär gällande instruktioner
för arbetsförmedlingen skjutit arbetsgivarens rätt att välja arbetskraft i förgrunden,
medan arbetstagaren skall beredas det arbete, för vilket han bäst
lämpar sig. Det är, framhåller ämbetsverket, önskvärt, att även den arbetssökande
äger uppställa krav på de arbetstillfällen, som han söker, och att
delta kommer till uttryck i arbetsförmedlingens instruktioner. Under erinran
om att arbetslöshetsförsäkrad har anmälningsskyldighet till arbetsförmedlingen
vid iråkad arbetslöshet har ämbetsverket också framfört frågan om
att införa skyldighet för vissa arbetsgivare att till arbetsförmedlingen anmäla
uppkommande ledigheter men icke ansett sig kunna framlägga något

166

Kungl. Maj.ts proposition nr 239.

utformat förslag i detta hänseende. Frågan borde emellertid bliva föremål
för särskild utredning. — Synpunkter i huvudsak sammanfallande med socialstyrelsens
ha framförts av de erkända arbetslöshetskassornas samorganisation.

Landsorganisationen har understrukit de sakkunnigas uttalande om att arbetsförmedlingen
icke bör ha monopolställning, när det gäller förmedling av
arbetskraft, men också ifrågasatt, huruvida icke den för statliga myndigheter
gällande anmälningsskyldigheten rörande avsedd nyanställning kunde
utsträckas att gälla även kommunala anställningar.

Stadsfullmäktige i Luleå ha uttalat, att vid förmedling av arbetskraft till
arbeten, där kommun är ekonomiskt engagerad, hänsyn bör tagas till mantalsskrivningsort
och hemortsrätt, enär ett motsatt förfarande sannolikt kan
minska de kommunala myndigheternas intresse att vid inträffad arbetslöshet
igångsätta kommunala arbeten. Nu gällande regel, att arbetsförmedlingarna
vid uttagning av arbetskraft icke må taga hänsyn till mantalsskrivnings- och
hemortsrättsförhållanden, borde alltså begränsas till att gälla endast rent
statliga eller i privat regi bedrivna arbeten.

Norrbottens läns landsting har icke funnit skäl till erinran mot de sakkunnigas
förslag rörande den offentliga arbetsförmedlingens framtida organisation
men har funnit angeläget framhålla, att konjunktursvängningarna
och härav betingade anordningar och förändringar på näringslivets område
icke få leda till en överflyttning av arbetskraft mellan olika arbetsområden
på sådant sätt, att kommuner och bygder vållas svårigheter och bekymmer.
Landstinget säger sig ha med oro iakttagit, att vid de stora industriella
investeringsplaneringarna för sydligare delar av landet det på allvar kalkylerats
med att fylla uppkommande arbetskraftsbehov från Norrland och
särskilt från Norrbotten. En utveckling, varigenom den värdefullaste arbetskraften
förflyttades från länet, skulle få till oundvikligt resultat, att den
ekonomiska, sociala och kulturella standarden inom länets kommuner skulle
komma att allvarligt äventyras.

Kommunalfullmäktige i Frostviken ha protesterat mot nu gällande ordning,
enligt vilken arbetstillstånd meddelas av arbetsmarknadskommissionen
för vissa företag endast under förutsättning att arbetskraften tages genom
arbetsförmedlingen. Varje svensk medborgare borde äga frihet att i
självvald ordning söka sitt arbete.

Föredraganden.

Under de något mera än fyrtio år som den offentliga arbetsförmedlingen
varit organiserad i vårt land har denna, såsom de sakkunniga framhållit, fått
sin ställning såsom ett nyttigt och nödvändigt samhällsorgan bekräftad. På
alla håll råder sålunda enighet därom, att den offentliga arbetsförmedlingen
är oumbärlig och har betydelsefulla uppgifter att fylla, när det gäller olika
arbetsmarknadsfrågors lösande. I mån som den utbyggts och effektiviserats
har den allt bättre kunnat fullgöra ålagda uppgifter. Framdeles torde, såsom

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

167

de sakkunniga jämväl framhållit, ytterligare krav komma att ställas på den
offentliga arbetsförmedlingen i samband med arbetsmarknadslägets utveckling
i olika avseenden. Liksom de sakkunniga är jag därför av den uppfattningen,
att den offentliga arbetsförmedlingens ställning nu bör slutligt bestämmas,
och att den i samband härmed bör erhålla sådan organisation, att
den är väl skickad att möta de påfrestningar, som kunna följa av förändringar
av skilda slag på arbetsmarknaden. Med anledning härav måste den i
vissa avseenden effektiviseras.

Självfallet är, att arbetsförmedlingen i fortsättningen liksom hittills skall
vara ett självständigt och opartiskt organ och att dess karaktär av fri förmedlare
och medhjälpare vid lösningen av arbetsgivarnas rekryteringsfrågor
och arbetstagarnas anställningsfrågor skall bibehållas.

Vidkommande de särskilda spörsmål, som berörts i vissa av de avgivna
yttrandena i ärendet, finner jag mig här böra allenast uttala, att åtskilliga
synpunkter äro värda beaktande och att de böra tagas under övervägande
i samband med den översyn av gällande instruktioner för den offentliga arbetsförmedlingen,
vilken måste komma till stånd i anslutning till omorganisationen.
Här finner jag mig dock böra framhålla, att vad i ett yttrande uttalats
mot nuvarande ordning att arbetstillstånd lämnas med villkor att arbetskraften
uttages genom arbetsförmedlingen, hänför sig till gällande byggnadstillståndslagstiftning.
I och med att nämnda lagstiftning i sinom tid upphör
att gälla upphöra också ifrågavarande befogenheter för arbetsförmedlingen
att med ensamrätt anvisa arbetskraft till vissa byggnads- och anläggningsarbeten.

Arbetsförmedlingens huvudman.

Arbetsförmedlingssakkunniga.

De sakkunniga ha erinrat om att de första arbetsförmedlingsanstalterna
voro rent kommunala organ, men att statens bidrag till deras verksamhet
undan för undan ökats samtidigt som statens inflytande över den växande
verksamheten vidgats. Den offentliga arbetsförmedlingen bibehöll dock sin
kommunala ställning fram till den 20 maj 1940, då staten med stöd av tjänstepliktslagen
provisoriskt övertog arbetsförmedlingsanstalterna. Beslutet om
det provisoriska förstatligandet bör, framhålla de sakkunniga, bland annat
ses som en konsekvens av statens tidigare ådagalagda intresse av en effektiv
och enhetligt organiserad arbetsförmedling.

De sakkunniga ha ställt sig frågan, huruvida en återgång till 1934 års
system med kommunal ledning av arbetsförmedlingen, varvid staten lämnar
betydande bidrag till verksamheten, kan anses vara mest ändamålsenlig,
eller om det med stöd av erfarenheterna dels från tiden före den 20 maj
1940 dels också från tiden efter nämnda datum kan anses mest ändamåls -

168

Kungl. Maj.ts proposition nr 239.

enligt, att staten övertager verksamheten. De sakkunniga ha stannat för det
sistnämnda alternativet och härom anfört följande

Vissa nackdelar voro förenade med systemet enligt 1934 års arbetsförmedlingslag
med landsting och stadsfullmäktige (i städer utanför landsting) som
huvudmän. Bland nackdelarna må främst nämnas den oenhetlighet, som
präglade arbetsförmedlingens organisation. Antalet befattningshavare, dessas
kvalifikationer, antalet arbetsförmedlingskontor och deras utrustning varierade
i hög grad allt efter intresset för arbetsförmedlingen hos vederbörande
huvudman. Avlönings- och anställningsvillkoren för personalen voro mycket
varierande — även för samma arbete — och kommo på grund därav att verka
orättvisa och skapa irritation bland personalen.

En annan väsentlig nackdel med landsting och städer utanför landsting
som huvudmän för arbetsförmedlingen var den långsamhet, med vilken
arbetsförmedlingens organisationsfrågor ofta handlades. Landstingen hade
ofta svårt alt bedöma behovet av tjänstemän, kontor och ombud i landstingsområdenas
-olika delar, och det förhållandet, att landstingen sammanträda
endast en gång om året, medförde, att organisationen som regel icke kunde
göras elastisk med hänsyn till arbetsmarknadens förändringar. Därtill kom,
att formerna för lämnande av statsbidrag ej medgåvo klara besked till arbetsförmedlingsstyrelserna
angående storleken av statens ekonomiska medverkan
vid arbetsförmedlingens utbyggnad.

Som stöd för ett överflyttande av arbetsförmedlingen på staten kan vidare
anföras, att den uppgift som bärare av arbetsförmedlingen, som landstingen
en gång åtagit sig och sedermera genom 1934 års lag blivit ålagda att handha,
i viss mån ligger vid sidan om landstingens övriga arbetsuppgifter. Ansvaret
för de samhällsuppgifter, som beröra arbetsmarknaden och arbetslösheten, är
eljest i vårt land fördelat mellan staten och primärkommunema; landstingen
ha på detta område ingen speciell funktion. Inom landstingen funnos också
före det provisoriska förstatligandet åtskilliga förespråkare för arbetsförmedlingens
överflyttning till staten.

I detta sammanhang kan emellertid ej bortses ifrån, att vissa fördelar voro
förenade med den kommunala ledningen av arbetsförmedlingsverksamheten.
Främst må nämnas betydelsen av den lokala kännedomen om arbetsmarknadsförhållandena
samt fördelen med eu icke alltför centraliserad ledning av
verksamheten. Självfallet skulle en statlig tillsynsmyndighet med rätt att meddela
bestämmelser och direktiv rörande personalens löne- och anställningsvillkor
kunna skapa enhetliga riktlinjer för personalfrågornas lösning och
sålunda i viss mån undanröja ovan påpekade olägenheter av 1934 års system
med bevarande av de fördelar, som en kommunal ledning skänker. De sakkunniga
ha emellertid främst med stöd av erfarenheterna från tiden efter den
20 maj 1940 ansett, att den offentliga arbetsförmedlingen bäst kan fylla sina
uppgifter genom att staten leder och bekostar dess verksamhet.

Genom den statliga ledningen har arbetsförmedlingen i långt större utsträckning
än tidigare kunnat arbeta med hela arbetsmarknadens intressen
för ögonen. Sålunda ha upprättandet av olika specialförmedlingar och den
utvidgade interlokala verksamheten inneburit, att allt flera grenar av förmedlingsarbetet
fått en organisation, som avser att betjäna olika yrkesgrupper
med hela riket som förmedlingsområde. Det bör i detta sammanhang
uppmärksammas, att arbetsförmedlingens stora värde ligger i att kunna
åstadkomma utjämning av tillgång och efterfrågan på arbete och arbetskraft
inom större områden.

Den statliga ledningen har vidare skapat förutsättningar för att giva arbets -

169

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

förmedlingen en likformig utrustning i liela landet, så att antalet kontor och
antalet befattningshavare motsvarat förmedlingsbehovet på arbetsmarknaden.
Därjämte har den statliga ledningen inneburit bättre möjligheter för att
rekrytera kvalificerad personal och ge denna en utbildning, som förmedlingsarbetet
kräver. De enhetliga löne- och anställningsvillkoren ha vidare befrämjat
en önskvärd omflyttning av personalen och skapat förutsättningar för en
mera rättvis och skälig ersättning för utfört arbete.

Härutöver må erinras om att även med en återgång till kommunal huvudman
för arbetsförmedlingen i överensstämmelse med systemet enligt 1934 ars
arbetsförmedlingslag det statliga inflytandet måste bli betydande. ^ o

Det synes vidare skäligt, att därest arbetsförmedlingen skulle ateiga till
kommunal huvudman, statsbidraget för verksamheten icke obetydligt höjdes
över 1934 års nivå främst med hänsyn till den under statens ledning företagna
betydande utbyggnaden och de därmed förenade ökade kostnaderna. Da de
statliga bidragen redan före den 20 maj 1940 uppgingo till mer än hälften
av samtliga kostnader för verksamheten, skulle ett förhöjt statsbidrag innebära,
att staten stode för huvuddelen av kostnaderna och ägde avgörande inflytande
över personal- och anställningsfrågorna samt över verksamhetens
bedrivande i övrigt samtidigt med att kommunala organ stodo som huvudman
för verksamheten. En dylik organisation av ledningen för den offentliga arbetsförmedlingen
skulle givetvis vara motiverad, därest arbetsförmedlingen
härigenom bleve i stånd att bättre lösa sina uppgifter, men då erfarenheten
efter den 20 maj 1940 visat, att arbetsförmedlingen först genom en central
statlig ledning kunnat skaffa sig ett fastare grepp om arbetsmarknaden, tala
praktiskt taget alla skäl för att staten själv svarar för ledningen av den offentliga
arbetsförmedlingsverksamheten.

Med hänsyn till vad ovan framhållits, nämligen dels riksintresset av en
effektiv arbetsförmedling, dels behovet av enhetliga och samordnade principer
för arbetet och personalens löne- och anställningsvillkor, dels ock statens
redan före den 20 maj 1940 betydande inflytande över och andel i kostnader
för arbetsförmedlingsverksamheten, förorda de sakkunniga ett förstatligande
av den offentliga arbetsförmedlingen.

I fråga om tidpunkten för ett detinitivt förstatligande ha de sakkunniga
uttalat, att det borde eftersträvas att reformen ägde rum från och med den
1 juli 1947.

Yttrandena.

I samtliga yttranden har förslaget om arbetsförmedlingens definitiva förstatligande
tillstyrkts, och därvid har i flera yttranden understrukits värdet
av den utveckling, som arbetsförmedlingen undergått efter det provisoriska
förstatligandet. I flera yttranden har framhållits angelägenheten av att den
lokala ledningen även efter förstatligandet får bibehålla en organisation, som
tillgodoser ortsintressena på arbetsmarknadsområdet. Särskilda skäl för tillstyrkan
av förslaget om förstatligande eller särskilda synpunkter i övrigt på
frågan ha anförts av vissa remissinstanser.

Arbetsmarknadskommissionen har ansett ett vägande skäl för att staten
bör inträda som huvudman vara det förhållandet, alt den offentliga arbetsförmedlingens
uppgifter numera äro så väsentligt mera omfattande än förr.

170

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

I likhet med de sakkunniga har kommissionen funnit förstatligandet böra
om möjligt genomföras från och med den 1 juli 1947 och såsom särskilt skäl
härför anfört, att arbetsförmedlingens personal kan anses ha berättigade anspråk
på att snarast möjligt få sina anställningsförhållanden reglerade och
att dylik reglering lämpligen bör ske i anslutning till den lönereglering för
statens befattningshavare, som avses skola träda i kraft vid nämnda tidpunkt.

Socialstyrelsen har med hänvisning till de övervägande goda erfarenheterna
under de gångna krigsåren av statens omhändertagande av förmedlingen
tillstyrkt förslaget. Endast genom ett definitivt förstatligande vore det möjligt
att uppnå önskvärd enhetlighet och effektivitet i förmedlingsarbetet.

Kommerskollegium har uttalat, att de alltmer invecklade arbetsmarknadsförhållandena
liksom också de efterhand vidgade åtgärderna mot arbetslöshet
förutsätta en överblick över arbetsmarknaden, vilken endast kan vinnas
om arbetsförmedlingen är enhetligt organiserad. Bland annat med hänsyn
härtill har ämbetsverket tillstyrkt förslaget om förstatligande av arbetsförmedlingsverksamheten.
Med anledning av att Stockholms handelskammare
i sitt till kollegium avgivna yttrande erinrat om nödvändigheten av att det
lokala inflytandet inom arbetsförmedlingen alltjämt bibehålies, har ämbets
verket velat såsom angeläget framhålla, att den centralisering av arbetsförmedlingen,
som förstatligandet i viss mån måste innebära, icke får medföra
ett förminskande av verksamhetens lokala anknytningar och av dess förmåga
att främst betjäna ort och bygd. Denna lokala inriktning finge dock
icke drivas så långt, att den omflyttning av arbetskraft olika orter emellan,
som väl även framdeles till en viss grad bleve oundviklig, motverkades genom
att arbetstillfällena i första hand bevarades åt det egna området. Detta
vore en svaghet, som just ansåges vidlåda den tidigare kommunala organisationen.

Länsstyrelsen i Kristianstads län har tillstyrkt förslaget om förstatligande
men understrukit vikten av att centralisering i största möjliga mån undvikes,
och liknande synpunkter ha också anförts av länsstyrelsen i Södermanlands
län.

Svenska landstingsförbundet har, med erinran om att förbundet vid flera
tillfällen givit uttryck åt den uppfattningen, att landstingen helt borde befrias
från befattning med och kostnader för den offentliga arbetsförmedlingen,
tillstyrkt förslaget och understrukit, att det av skilda anledningar synes
angeläget, att frågan om det definitiva förstatligandet snarast göres till föremål
för statsmakternas prövning.

Svenska stadsförbundet har erinrat om att förbundet redan år 1939 i princip
uttalat sig för att staten helt borde övertaga arbetsförmedlingsverksamheten.
Sedan dess har det enligt förbundets mening blivit ännu mera påtagligt,
att arbetsförmedlingen för att rätt fylla sina uppgifter bör ha enhetlig
ledning och organisation för hela riket. Förbundet anför ytterligare följande.

Kunyl. Maj:ts proposition nr 239.

171

På många andra områden har man från kommunalt håll haft anledning att
reagera mot obefogade centraliseringstendenser, men i fråga om arbetsförmedlingen
finns obestridligen, såsom i de sakkunnigas betänkande klarlagts,
reellt underlag för kravet på förstatligande. Styrelsen åsyftar härvid framför
allt den genomgripande förändring, som arbetsförmedlingens uppgifter undergått
därigenom att utvecklingen av arbetsmarknadsförhållandena i senare
tid både gjort det alltmera angeläget, att förmedlingsverksamheten bedrives
med vidast möjliga utsyn över tillgång och efterfrågan på arbetskraft, och
medfört stegrade anspråk på specialisering i verksamheten. Betydelsefullt är
emellertid, att de lokala organens självverksamhet icke bindes genom föreskrifter
och direktiv i detaljspörsmål från den centrala ledningens sida.

Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund, som avgivit
gemensamt utlåtande, ha efter tillstyrkande av förslaget om förstatligande
av arbetsförmedlingen uttalat, att den lokala ledningen bör erhålla en sådan
organisation, att lokala arbetsmarknadssynpunkter och arbetsmarknadsintressen
bli i möjligaste mån tillgodosedda.

Landsorganisationen, som tillstyrkt de sakkunnigas förslag om definitivt
förstatligande, har framhållit angelägenheten av att detta genomföres med
minsta möjliga dröjsmål såväl med tanke på vikten av att förmedlingsorganisationen
erhåller den ökade effektivitet, som åsyftas av de sakkunniga, som
också med tanke på de anställdas intresse av fast ordnade anställningsförhållanden.
Liknande synpunkter ha anförts av tjänstemännens centralorganisation.

Arbetsförmedlingstjänstemännens riksförbund biträder förslaget om arbetsförmedlingens
definitiva förstatligande och framhåller, att en betydande del
av de befattningshavare, som äro organiserade i riksförbundet, har direkta
erfarenheter av verksamheten från tiden innan staten 1940 övertog ledningen
av förmedlingen, och att bland dessa befattningshavare icke råder mer än
en mening därom, att staten hör stå såsom arbetsförmedlingens huvudman.
Förbundet anför vidare.

Riskerna för en byråkratisering av verksamheten vid ett förstatligande ha
av riksförbundet icke lämnats utan beaktande. De organiserade arbetsförmedlarna
anse emellertid, att den decentralisering av ledningen till länsarbetsnämnderna
med nämndernas lokala anknytning till länet och dess samliälls-
och näringsinstitutioner, som de sakkunniga föreslå bibehållen, utgör
eu motvikt till dessa risker, även om enligt förbundets uppfattning gällande
gränsdragning mellan den centrala myndighetens och arbetsnämndernas kompetensområden
skulle kunna ställas under debatt. Förbundet förutsätter, att
sistnämnda fråga kommer alt upptagas till prövning, då instruktionerna för
den blivande centrala arbetsmyndigheten och de lokala arbetsmarknadsmyndigheterna
skola fastställas.

Med hänsyn till nuvarande situation på arbetsmarknaden och än mer i
betraktande av möjligheten till snabbt inträdande förändringar i läget finner
förbundet nödvändigt, att arbetsförmedlingen, så snart ske kan, stabiliseras,
och att det sedan år 1940 rådande provisoriet upphör. Förbundet är
därför av den bestämda uppfattningen, att förstatligandet bör äga rum från
och med den 1 juli 1947.

172

Kanyl. ''Mcij.ts proposition nr 239.

Civilförvaltningens personalförbund gör i huvudsak samma uttalande som
sistnämnda riksförbund.

Föredraganden.

Den offentliga arbetsförmedlingen bär tillkommit på kommunalt initiativ
och ansvaret för densamma har fram till det provisoriska förstatligandet år
1940 åvilat landstingen och primärkommunerna. Staten har emellertid i stigande
omfattning lämnat bidrag till kostnaderna för verksamheten. År 1939
uppgick statsbidraget till mer än hälften av den sammanlagda koslnadssumman.
Samtidigt med att statsbidraget ökades fick staten större inflytande
å verksamheten.

Den ordning, som på grundval av 1934 års lag om offentlig arbetsförmedling
tillämpades under senare delen av 1930-talet, var behäftad med vissa
brister. Främst kan nämnas, att organisationen präglades av oenhetlighet i
olika avseenden till följd av att huvudmännen —- landstingen och de städer,
vilka ej deltaga i landsting — visade ett sinsemellan skiftande intresse för
verksamheten. Den statliga tillsynsmyndighetens befogenheter att ingripa och
hos huvudmännen påfordra åtgärders vidtagande i syfte att effektivisera
arbetsförmedlingen voro, trots den ökning det statliga inflytandet undergått,
begränsade. Redan före det andra världskrigets utbrott ifrågasattes
därför en ytterligare ökning av det statliga inflytandet över arbetsförmedlingen.
När denna år 1940 med tillämpning av lagen om tjänsteplikt provisoriskt
ställdes under statlig ledning, var det emellertid de särskilda krav,
som krigsförhållandena kunde befaras komma att ställa, som voro avgörande.
Någon ställning togs icke till frågan huruvida arbetsförmedlingen efter
återgången till fredliga förhållanden borde ha karaktären av en statlig
eller en kommunal organisation. Då numera de förhållanden, som motiverade
det provisoriska förstatligandet, icke längre äro för handen, måste ifrågavarande
spörsmål lösas.

De sakkunniga ha föreslagit den lösningen, att arbetsförmedlingen nu definitivt
förstatligas. Till stöd härför ha de sakkunniga åberopat, förutom
de olägenheter, som framträdde vid tillämpningen av den på 1934 års lag
grundade ordningen, i stort sett följande. Uppgiften som bärare av arbetsförmedlingen
ligger i viss mån vid sidan av landstingens övriga uppgifter.
Erfarenheterna från tiden för det provisoriska förstatligandet ha visat, att
arbetsförmedlingen bäst kan fylla sina uppgifter om staten leder och bekostar
dess verksamhet. Genom den statliga ledningen har arbetsförmedlingen
nämligen i långt större utsträckning än tidigare kunnat arbeta med hela
arbetsmarknadens intresse för ögonen. Organisationen har kunnat göras enhetlig
och därmed mera elastisk och mera effektiv. Om arbetsförmedlingen
skulle återgå till kommunal huvudman, vore det vidare skäligt, att statsbidraget
höjdes icke obetydligt över den tidigare nivån främst med hänsyn
till den under statens ledning företagna betydande utbyggnaden. Staten skulle
därför få stå för huvuddelen av kostnaderna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

173

Samtliga myndigheter och sammanslutningar, som yttrat sig i nu ifrågavarande
spörsmål, ha uttalat sin anslutning till de sakkunnigas förslag.

• För egen del finner jag de av de sakkunniga åberopade skälen för ett
definitivt förstatligande av arbetsförmedlingen bärande och förordar bifall
till de sakkunnigas förslag. En effektiv, hela landet omspännande arbetsförmedling
under enhetlig ledning är ett grundvillkor för att samhället skall
kunna bedriva en aktiv arbetsmarknadspolitik. All erfarenhet såväl från tiden
före det provisoriska förstatligandet som från tiden därefter talar för
att den statliga ledningen i hög grad befrämjar arbetsförmedlingens effektivitet.
I själva verket torde det på grund av arbetsförmedlingens utveckling
under de senaste åren vara uteslutet att med bevarande av den uppnådda
effektiviteten återgå till en organisation på kommunal grund.

De sakkunniga ha föreslagit, att det definitiva förstatligandet skall genomföras
från och med den 1 juli 1947. Då emellertid förstatligandet, såsom
framgår av det följande, bör förbindas med eu omfattande omorganisation,
synes det önskvärt att efter statsmakternas beslut i ämnet en tidrymd av
något halvår disponeras för förberedande av omorganisationen. Tidpunkten
för det definitiva förstatligandet torde därför böra sättas till den 1 januari
1948.

Då i vissa av de avgivna yttrandena framhållits, bland annat, angelägenheten
av att ett förstatligande av arbetsförmedlingen icke kommer att minska möjligheterna
att tillgodose lokala arbetsmarknadssynpunkter och arbetsmarknadsintressen,
vill jag framhålla, att det i det följande framlagda förslaget
rörande organisationen av arbetsförmedlingens lokala ledning enligt min uppfattning
kommer att i minst lika hög grad som hittills skapa förutsättningar
för att de lokala synpunkterna och intressena skola komma att bliva tillgodosedda.
Självfallet skall också eftersträvas att så långt sig göra låter organisera
förmedlingsverksamheten på sådant sätt, att de lokala organens självverksamhet
icke förhindras eller bindes.

Fördelningen av kostnaderna för arbetsförmedlingsverk samlieten

in. in.

Arbeisförmedlingssakkunniga.

I och med att staten övertager den offentliga arbetsförmedlingen, upphör,
framhålla de sakkunniga, den i 1934 års arbetsförmedlingslag stadgade skyldigheten
för varje landstingsområde och varje stad, som icke deltager i landsting,
att bedriva och med statsbidrag bekosta offentlig arbetsförmedlingsverksamhet.
De sakkunniga ha emellertid ansett sig böra till behandling upptaga
frågan, huruvida primärkommunerna böra åläggas skyldighet att till någon
del bestrida de med arbetsförmedlingsverksamheten förenade kostnaderna.
Härom ha de sakkunniga anfört, bland annat, följande.

174

Kungl. Maj.ts proposition nr 239.

Kommun har uppenbara fördelar av offentligt arbetsförmedlingsorgan.
Utom att kommuns kostnader för arbetslöshetsändamål begränsas till det arbetsmarknadsmässigt
nödvändiga, erbjuder arbetsförmedlingen kommunens
arbetssökande och arbetsgivare förmånen av att via övriga arbetsförmedlingens
lokalorgan stå i kontakt med hela arbetsmarknaden. I synnerhet på orter,
där försörjningsmöjligheterna äro begränsade, kan arbetsförmedlingen
medverka till en ändamålsenlig överflyttning av arbetskraft till andra orter,
där större behov föreligga.

Under förarbetena till 1934 års lagstiftning framhölls också vikten av att
kommunerna liksom tidigare lämnade sin medverkan till bestridande av de
med arbetsförmedlingen förenade kostnaderna, och därvid övervägdes även
frågan om införande av lagstadgad skyldighet i detta hänseende för de kommuner,
inom vilka organ för arbetsförmedlingen anordnats. Den utgiftspost,
som i första hand ansågs böra åligga kommunerna, var lokalkostnaden. Någon
skyldighet i förevarande hänseende föreskrevs emellertid icke, utan man räknade
med att primärkommunerna frivilligt skulle påtaga sig en skälig andel
av kostnaderna. Så skedde också i stor utsträckning.

Vid ett förstatligande av arbetsförmedlingen hava de sakkunniga ansett, att
jämväl bestridandet av kostnaderna för arbetsförmedlingens lokaler i första
hand är en statens angelägenhet och först i andra hand en kommunal. I synnerhet
gäller detta arbetsförmedlingens huvudkontor, dit den lokala arbetsförmedlingsmyndigheten
enligt de sakkunnigas förslag bör förläggas. Svårigheter
vid fördelningen av kostnaderna kunna jämväl uppstå vid förläggandet
till mindre orter av arbetsförmedlingsorgan, vilka äro avsedda för två eller
t lera kommuner. Ett system med bidrag från flera olika kommuner eller från
landsting synes de sakkunniga vara tungrott och mindre ändamålsenligt.

Emellertid anse de sakkunniga det likväl angeläget att föreslå kommunal
medverkan vid ordnandet av arbetsförmedlingens lokalfråga. Detta kan ske
genom att kommun ålägges att tillhandahålla av chefsmyndigheten godkänd
lokal för arbetsförmedlingsändamål, för vilken lokal staten i vanlig ordning
erlägger hyra. Fördelen med detta system är främst, att man kan undvika eu
tämligen stor och dyrbar statlig förvaltningsapparat. Systemet bör emellertid
så utformas, att i de fall, då lämpliga lokaler kunna beredas arbetsförmedlingen
i statliga byggnader, så skall kunna ske.

De sakkunniga föreslå sålunda, att staten helt skall svara för kostnaderna
för den offentliga arbetsförmedlingens verksamhet men att kommunerna
skola vara skyldiga att vid behov medverka vid ordnandet av arbetsförmedlingens
lokalfråga.

Yttrandena.

1 den mån frågan om bestridandet av kostnaderna för arbetsförmedlingsverksamheten
berörts i de avgivna yttrandena har framhållits, att det måste
anses självfallet att staten ensam skall bära samtliga kostnader för verksamheten.
Det av de sakkunniga framlagda förslaget om åläggande för kommunerna
att tillhandahålla av chefsmyndigheten godkänd lokal för arbetsförmedlingsändamål,
för vilken staten i vanlig ordning skall erlägga hyra, har
däremot föranlett skiljaktiga uttalanden.

Arbetsmarknadskommissionen har funnit de sakkunnigas förslag rörande
sättet för lokalfrågornas lösande ändamålsenligt men har förutsatt, att, därest

Kungi. Maj.ts proposition nr 239.

175

ändamålsenlig lokal kan anskaffas till skäligt pris genom förhyrning på
öppna marknaden, även denna utväg skall få anlitas.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har framhållit, att den av de sakkunniga för
arbetsförmedlingen föreslagna ordningen för tillgodoseende av uppkommande
lokalbehov tillämpats för statspolisen alltsedan dess tillkomst och därvid visat
sig lämplig.

Länsstyrelsen i Kronobergs lån har förklarat sig i huvudsak dela de sakkunnigas
uppfattning men har ansett tveksamt, om ett åläggande bör givas
obligatorisk karaktär, och har därför ifrågasatt, om icke en uppmjukning av
den föreslagna kommunala förpliktelsen bör tagas under övervägande. Till
stöd härför har länsstyrelsen anfört, att om kommun icke skulle disponera
lokal, som kan av den centrala arbetsmarknadsmyndigheten godkännas, ett
obligatoriskt åläggande skulle tvinga en kommun att ikläda sig avsevärda
kostnader för att uppföra nybyggnader och att detta i vissa fall icke skulle
vara skäligt.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län har uttalat, att det synes länsstyrelsen lämpligare,
att den statliga myndigheten utan kommunal mellanhand själv anskaffar
de lokaler, som anses erforderliga för ändamålet. Liknande synpunkter
ha anförts av stadsfullmäktige i Bords och kommunalfullmäktige i Kinna.

Stockholms stadsfullmäktige ha ansett sig icke kunna tillstyrka förslaget
beträffande sättet för lokalfrågans lösande och ha uttalat, att för Stockholms
vidkommande staten synes äga större möjligheter än staden att lösa lokalfrågan.
Kommunernas åliggande på detta område bör i vart fall, framhålla
fullmäktige, begränsas till att avse lokaler av den omfattning, som disponerades
av arbetsförmedlingen vid det provisoriska förstatligandet. Stadsfullmäktige
i Växjö ha uttalat den förväntan, att åläggande, varom här är fråga, i
praktiken icke utan tvingande skäl meddelas. Stadsfullmäktige i Kristinehamn
ha i princip icke något att erinra mot de sakkunnigas förslag rörande
lokalfrågornas lösande men anse bestämmelserna böra utformas så, att kommun
icke blir skyldig att under alla förhållanden ställa tidsenliga lokaler
till förfogande redan vid förstatligandet av arbetsförmedlingen, enär situationer
kunna uppstå, som göra det omöjligt för kommunen att efterkomma detta
krav vid angiven tidpunkt. Drätselkammaren i Västerds har, med erinran om
att länsarbetsnämnden i länet redan är inrymd i en stadens fastighet, likväl
funnit det vara ur principiell synpunkt felaktigt att stadga skyldighet för
kommunerna att tillhandahålla lokaler för en statlig verksamhet, även om
del förulsättes att staten skall erlägga hyra. Lokalfrågorna ha synts drätselkammaren
kunna i de flesta fall häst lösas genom frivillig medverkan från
vederbörande kommuns sida. Stadsfullmäktige i Gävle ha ansett, att staten i
första hand själv bör sörja för anskaffandet av lokaler.

Svenska stadsförbundet har anfört följande.

De sakkunnigas förslag om kommunal medverkan vid ordnandet av arbetsförmedlingens
lokalfråga föranleder tvekan. Mot själva tanken att respektive
kommun bör bistå med anskaffningen av behövlig lokal för förmedlingsverksamheten
synes intet vara att erinra, då ju det förutsättes, att staten

176

Kangl. Maj.-ts proposition nr 239.

skall i vanlig ordning erlägga hyra för lokalen. Men man har icke att räkna
med vanliga förutsättningar för bestämmande av hyrans storlek, när hyresvärden
— kommunen — skulle vara ovillkorligt förpliktad att tillhandahålla
lokalen och då dessutom dennas beskaffenhet skulle bestämmas av hyresgästen-staten.
Vid delade meningar mellan parterna om det skäliga hyresbeloppet
skulle kommunen under sådana förhållanden uppenbarligen befinna sig i
en ogynnsam situation. En förutsättning för godtagande av de sakkunnigas
förslag i denna del synes därför böra vara att staten skall betala hyra med
belopp, som icke understiger kommunens självkostnad. Dessutom synes det
rimligt att kommunerna erhålla garantier i någon form mot att av dem tillhandahållna
lokaler framdeles plötsligt kunna frånträdas, exempelvis av det
skälet att erforderliga utrymmen kunna erhållas i någon nybyggnad för
andra statliga förvaltningsuppgifter.

Landskommunernas förbund har gjort detta uttalande.

Ett lagstadgande om skyldighet för kommun att tillhandahålla arbetsförmedlingen
lokal skulle vara direkt olämpligt. Där så av praktiska skäl är
möjligt komma kommunerna helt säkert att beredvilligt medverka till anskaffandet
av lämpliga lokaler. Det torde också framstå som naturligt, att — i
varje fall för landskommunernas vidkommande — de kommunala förvaltningsbyggnaderna
dimensioneras på sådant sätt, att i dem kunna inrymmas
lokaler även för arbetsförmedlingen. Såväl ur arbetsförmedlingens som kommunalförvaltningens
synpunkt torde det nämligen vara förmånligt, om lokalerna
kunna på lämpligt sätt samordnas, då det kommer att underlätta det
nödvändiga samarbetet. Men härifrån och till att i lagstiftningsväg fastställa
en obligatorisk skyldighet för kommunerna i detta avseende är vägen lång.

Föredraganden.

Alltsedan det provisoriska förstatligandet av arbetsförmedlingen år 1940
har staten svarat för kostnaderna för verksamheten. De sakkunniga ha övervägt
frågan, huruvida staten jämväl efter det definitiva förstatligandet Dör
helt bestrida kostnaderna eller om någon del av kostnadsansvaret bör åläggas
primärkommunerna, varvid lokalkostnaderna i första hand skulle komma
i fråga. De sakkunniga ha stannat för att icke föreslå någon dylik skyldighet
för primärkommunerna. Jag delar de sakkunnigas uppfattning i denna
del. En rättvis fördelning av kostnaderna mellan olika kommuner skulle
sannolikt möta oövervinnliga svårigheter. Det synes vidare bäst överensstämma
med den syn på arbetsförmedlingens ställning och uppgifter, som
ligger till grund för förslaget om förstatligande, att staten helt svarar för
kostnaderna.

De sakkunniga ha emellertid föreslagit, att kommunerna skola åläggas
skyldighet att mot hyra tillhandahålla lokaler för arbetsförmedlingsändamål,
vilka godkännas av arbetsförmedlingens chefsmyndighet. Detta förslag
har mött erinringar från åtskilliga håll, främst från kommunala myndigheter
och sammanslutningar. Otvivelaktigt är det av största värde för arbetsförmedlingsorganen
att kunna påräkna medverkan från kommunernas sida
vid anskaffningen av lämpliga lokaler för arbetsförmedlingen. Det synes
emellertid om möjligt böra undvikas att för detta ändamål tillskapa en
tvångsbestämmelse. Då det även för kommunerna torde te sig angeläget, att

Kungl. Maj.ts proposition nr 239.

177

arbetsförmedlingen erhåller lämpliga lokaler för sin verksamhet, anser jag
det sannolikt, att kommunerna även frivilligt komma att lämna sin medverkan
i erforderlig utsträckning. Till följd härav finner jag mig böra för närvarande
avstå från att framlägga förslag om åläggande för kommunerna att
tillhandahålla arbetsförmedlingslokaler. Skulle emellertid erfarenheterna
komma att giva vid handen att lokalfrågorna icke kunna tillfredsställande
lösas med mindre skyldighet i förevarande hänseende ålägges kommunerna,
torde frågan härom få upptagas till nytt övervägande.

Det lokala arbetsmarknadsområdet.

Arbetsförmedlingssakkunniga.

Rörande enheterna för den lokala arbetsförmedlingsorganisationen ha de
sakkunniga anfört följande.

Systemet enligt 1934 års arbetsförmedlingslag innebar, att 23 landsting,
4 städer utanför landsting (Stockholm, Göteborg, Norrköping och Hälsingborg)
samt gemensamt 2 landsting och 2 städer utanför landsting (Malmö
stad och Malmöhus län samt Gävle stad och Gävleborgs län), tillsammans
29 myndigheter, utgjorde den offentliga arbetsförmedlingens huvudmän.
Om också landstingsområdena i flertalet fall sammanföllo med länsindelningen,
kan organisationen knappast sägas ha varit uppbyggd med hänsyn
till de naturligaste arbetsmarknadsenheterna. En viss rationalisering skedde
vid det provisoriska förstatligandet den 20 maj 1940 genom att länet blev
den administrativa enheten för arbetsförmedlingen.

De sakkunniga finna sig också böra i flertalet fall förorda nuvarande länsindelning
såsom enhet för den lokala arbetsförmedlingsorganisationen. De
sakkunniga ha därvid utgått ifrån, att den lokala arbetsmarknadsmyndigheten
bör vara sammansatt på ungefär samma sätt som den nuvarande länsarbetsnämnden.
Det torde vidare för det centrala arbetsmarknadsorganet vara
mest ändamålsenligt, att de lokala arbetsmarknadsenheterna sammanfalla
med länen, detta då främst med hänsyn till de planläggnings- och utredningsuppgifter
beträffande arbetsmarknaden, som givetvis lämpligast böra
utföras i nära samverkan med övriga statliga och kommunala länsmyndigheter.
Försiktigheten bjuder därför, att endast i de fall, där arbetsmarknadssynpunkterna
avgjort överväga, vidtaga ändringar i den nuvarande arbetsmarknadsenheten
(länet) för att åstadkomma mera naturliga arbetsmarknadsområden.
Dylika skäl synas i första hand föreligga beträffande Stockholms
län.

De lokala arbeismarknadsorganen i Stockholms stad och Stockholms län
äro för närvarande representerade av två särskilda arbetsnämnder, vilket
medfört viss överorganisation. Sålunda finnas i Stockholm två huvudkontor
för arbetsförmedlingen, nämligen dels Stockholms stads arbetsförmedling,
dels Stockholms liins. Under det provisoriska förstatligandet har en rationalisering
ägt rum, varvid Stockholms stads arbetsförmedling även för länets
del fått omhändertaga förmedlingsverksamheten för exempelvis ungdom,
tjänstemän och partiellt arbetsföra, medan Stockholms läns arbetsförmedling
i huvudsak ombesörjt förmedlingen av arbete inom jord- och skogsbruk.

Med hänsyn till att arbetsmarknaden i Stockholm i stort sett hänför sig till
eu gemensam marknad, representerande Stor-Stockholm, ha de sakkunniga

Rihrtng till riksdagens protokoll 1947. 1 samt. Nr 239. 1:1

178

Kungi. Maj.ts proposition nr 239-

diskuterat frågan om en ändrad organisation för Stockholms län. Därvid har
ifrågasatts antingen att föra hela Stockholms län under arbetsnämnden i
Stockholms stad eller att dela länet mellan arbetsnämnden i Stockholms stad
samt länsarbetsnämnderna i Södermanlands och Uppsala län. En lösning enligt
förstnämnda alternativ skulle medföra, att vissa delar av Stockholms
län som ej ha naturlig kontakt med Stockholms stad, hänföras till arbetsnämnden
i Stockholms stad. Därför torde sistnämnda alternativ vara att
föredraga.

Då önskemålet främst är att få alla Stockholms förorter, som i arbetsmarknadshänseende
naturligt höra samman med Stockholms stad, under
samma administrativa organ för att möjliggöra ett rationellare utnyttjande
av lokaler och personal, synes en lämplig arbetsmarknadsenhet böra, förutom
Stockholms stad, omfatta Södertörn (utom Södertäljeområdet), Mälaröarna,
hela ölandskapet öster om Stockholms stad samt Stockholms län
norrut till en gräns ungefär vid Upplands Väsby—Vallentuna—österåker.
Delarna av länet norr om denna gräns böra hänföras till arbetsnämnden i
Uppsala. Södertäljeområdet (Södertälje stad samt Öknebo härad) bör hänföras
till arbetsnämnden i Eskilstuna.

Ungefär liknande synpunkter som beträffande Stockholms stad göra sig
gällande beträffande Göteborgs stad, där Stor-Göteborg synes böra bilda ett
eget arbetsmarknadsområde, omfattande själva storstaden med kringliggande
orter, förslagsvis landskommunerna i följande härader: Sävedals, Askims,
Östra och Västra Hisings samt städerna Marstrand och Mölndal. Övriga delar
av länet jämte Dalslandsdelen (utom Sundals härad) av Älvsborgs län synas
då böra sammanslås till en särskild arbetsmarknadsenhet med arbetsnämnd i
Uddevalla. Denna senare arbetsmarknadsenhet kommer att omfatta omkring
200 000 invånare.

Diskuteras kan, huruvida icke de västligaste delarna av Älvsborgs län
(kring Göta älv), som ha nära anknytning till Göteborgs och Bohus län,
eller nordöstra delen av Dalsland, som hör nära samman med Värmlands
län, böra förenas med nära liggande arbetsnämndsområden, men de olägenheter,
som äro förknippade med ytterligare uppdelning av nuvarande arbetsmarknadsenheter,
synas i dessa fall vara större än fördelarna av ur arbetsmarknadssynpunkt
mera enhetliga områden.

Yttrandena.

Arbetsmarknadskommissionen har inledningsvis lämnat en redogörelse för
de närmast berörda länsarbetsnämndernas yttranden i vad de avse arbetsmarknadsområdesindelningen.
Av denna redogörelse må följande återgivas.

Vidkommande förslaget om uppdelning i förmedlingshänseende av Stockholms
län har arbetsnämnden i Stockholm anslutit sig till sakkunnigförslaget
utom såtillvida, att även Södertäljeområdet med Öknebo härad
enligt nämndens mening bör hänföras till Stor-Stockholm. Länsarbetsnämnden
i Stockholms län däremot har bestämt motsatt sig en ändring
av områdesindelningen på sätt de sakkunniga föreslagit. Härvid har
nämnden uttalat, att den icke finner det tillrådligt att utplåna Stockholms län
såsom enhet för den lokala arbetsförmedlingsorganisationen. Även mot en lösning
enligt den alternativa linje, som de sakkunniga framfört, d. v. s. hänförande
av länet i dess helhet till arbetsnämnden i Stockholms stad, har länsarbetsnämnden
ansett vägande invändningar kunna göras. Förutom de skäl, som
de sakkunniga själva anfört gentemot en sådan anordning, har länsarbetsnämnden
framhållit, att det med fog kan däremot erinras, att verksamhetsområdet
för sagda arbetsnämnd skulle bliva alltför stort och alltför heterogent.

Kungl Maj.ts proposition nr 2-39.

179

Därest emellertid en organisationsändring anses böra komma till stånd, finner
länsarbetsnämnden — med hänsyn till de olägenheter som äro förenade med
de olika alternativen — eif sammanförande av länet i dess helhet med Stock,
holms stad avgjort vara att föredraga framför en uppdelning på flera av de
nuvarande övriga arbetsmarknadsområdena. Länsarbetsnämnden i
Uppsala har i stort sett anslutit sig till förslaget men påpekat, att länsarbetsnämndens
kontakt med två läns organ (länsstyrelse, vägförvaltning etc.)
givetvis innebär vissa olägenheter. Länsarbetsnämnden i Eskilstuna
har ansett, att ur administrativ synpunkt starka skäl tala mot de sakkunnigas
förslag, men har ur förmedlingssynpunkt icke funnit några egentliga
olägenheter böra uppstå, om den ifrågasatta förändringen genomföres.

Förslaget om uppdelning av Göteborgs och Bohus län samt Älvsborgs län
har avstyrkts av länsarbetsnämnderna i nämnda län. Länsarbetsnämnden
i Göteborg har hland annat anfört, att Göteborgs stad och länet
ha så mycket gemensamt i arbetsmarknadshänseende, att de väl komplettera
varandra. Den föreslagna delningen av länet skulle enligt nämndens mening
komma att innebära en icke önskvärd splittring av arbetsförmedlingsorganisationen
och en tungroddhet i administrationen. Länsarbetsnämnden
i Borås har bland annat anfört, att huvuddelen av Dalsland ur arbetsmarknadssynpunkt
och i andra avseenden icke har någon närmare anknytning
till Bohuslän, och att man icke bör ändra på en sak, som vunnit
hävd.

Kommissionen har härefter för egen del anfört följande.

Kommissionen är medveten om att den nuvarande områdesindelningen ej
är fullt ändamålsenlig. Olägenheterna bottna i brister, som vidlåda den nuvarande
länsindelningen. Länsområdena motsvara icke alltid de naturliga
lokala arbetsmarknadsområdena. I och för sig är alltså en justering av gränserna
för ifrågavarande lokala arbetsmarknadsområden befogad. Den borde
emellertid enligt kommissionens mening föregås av en ändrad länsindelning.
En sådan synes för övrigt vara önskvärd även ur andra synpunkter än dem,
som gälla arbetsmarknaden. Om en ändrad länsindelning kan väntas kom
ma till stånd inom en mycket nära framtid, bör frågan om ny områdesindelning
för den lokala arbetsmarknadsenheten kunna anstå. Skulle däremol
frågan om ny länsindelning ej anses vara eller inom den allra närmaste
tiden ej väntas bli aktuell, är det enligt kommissionens mening ofrånkomlig!
med en ändrad områdesindelning för Stockholmstraktens vidkommande.

Kommissionen delar nämligen de sakkunnigas uppfattning, att den nuvarande
uppdelningen av Stockholms stad och Stockholms län i två arbetsmarknadsområden
och därmed förekomsten av två arhetsnämnder i Stockholm
icke är rationell.

De sakkunnigas förslag att uppdela Stockholms län i tre delar och sammanföra
dessa med respektive Stockholms stad, Uppsala län och Södermanlands
län finner kommissionen dock innebära en alltför stor splittring. I arbetstekniskt
hänseende medför uppdelningen även bestämda nackdelar. Sålunda
skulle samarbetet med statliga och kommunala länsorgan i hög grad
försvåras, då handläggningen av olika arbetsmarknadsfrågor t. ex. i fråga
om vägväsendet, civilförsvaret, egnahemsverksamheten och skogsvården
skulle kräva förhandlingar med respektive organ i flera län. Svårigheter
skulle också uppkomma vid sammansättningen av berörda länsarbetsnämn
der för att tillgodose olika lokala synpunkter från de delar av Stockholms
län, som skulle hänföras till de föreslagna nya arbetsmarknadsområdena.

Kommissionen vill avgjort förorda eu sammanslagning av Stockholms siad

180

Kungl Maj.ts proposition nr 239.

och län till ett arbetsmarknadsområde. Härigenom skulle vinnas fördelarna,
att man finge en central ledning för Stor-Stockholm jämte omkringliggande
landsbygd, samtidigt som man komme ifrån de förut framhållna olägenheterna
vid samarbetet med olika länsorgan och sammansättningen av det lokala
arbetsmarknadsorganet. Kommissionen utgår nämligen ifrån, att Stockholms
läns arbetsmarknadsintressen i tillbörlig ordning skola bliva tillgodosedda
vid sammansättningen av det gemensamma arbetsmarknadsorganet.

Vad beträffar den föreslagna uppdelningen av Göteborgs och Bohus län
samt Älvsborgs län medger kommissionen, att skäl kunna anföras för den
av de sakkunniga intagna ståndpunkten, men anser, att dessa skäl icke äro
lika bärande som de, vilka anförts för en ändring i fråga om Stockholmsområdet.
Kommissionen anser följaktligen, att den nuvarande områdesindelningen
i Västsverige bör tills vidare bibehållas. Skulle likväl en ny områdesindelning
anses påkallad, bör enligt kommissionens mening även en mindre
del av Älvsborgs län, närmast en del av Götaälvsdalen, föras till Stor-Göteborg.
Den av de sakkunniga föreslagna uppdelningen av Dalsland finner
kommissionen ej heller lycklig utan anser i så fall, att hela Dalsland bör
förenas med Bohuslän till ett arbetsmarknadsområde.

Socialstyrelsen har förklarat sig dela de sakkunnigas uppfattning, att de
nuvarande länen i vissa fall icke äro lämpliga som lokala arbetsmarknadsområden.
Styrelsen har dock bestämt velat avråda från att enbart för detta
ändamål rubba de länsadministrativa gränserna. Frågor om arbetsmarknadens
reglering och arbetsförmedlingen vore av betydande intresse för landshövdingarna
i deras ämbetsutövning. Med ett par undantag fungerade också
landshövdingen såsom ordförande i länsarbetsnämnden. Den föreslagna uppdelningen
av de båda förut nämnda länen skulle medföra, att landshövdingen
i dessa fall skulle undandragas den viktiga del i länets förvaltning, som arbetsmarknadsfrågorna
utgöra. Härtill komme, att det vore ovisst, hur länsstyrelserna
kunde komma att gestaltas vid en blivande omorganisation av
socialvården. Skulle en omläggning efter byråsystem genomföras, kunde man
tänka sig, att länsarbetsnämnden med bibehållande av en paritetisk partsrepresentation
flyttades in såsom en byrå i länsstyrelsen. Socialstyrelsen ville
för övrigt påpeka, att den nuvarande länsindelningen även inom andra minst
lika viktiga administrativa områden efter hand visat sig medföra olägenheter.
Ändringar i denna syntes därför inom en icke alltför avlägsen framtid behöva
vidtagas under beaktande av alla faktorer, som därvid göra sig gällande.
Frågan om arbetsnämndernas organisation och deras administrativa områden
kunde sålunda under alla förhållanden definitivt lösas först sedan socialvårdskommittén
framlagt sitt förslag till socialvårdens ordnande.

Överståthållarämbetet har funnit övervägande skäl tala för att icke bibehålla
en särskild arbetsnämnd för Stockholms län. Någon uppdelning av
länet mellan skilda arbetsnämnder borde dock icke ske utan länet borde i
sin helhet underställas arbetsnämnden i Stockholm.

Länsstyrelsen i Stockholms län har instämt i länsarbetsnämndens i länet
uttalande i denna fråga och alltså avstyrkt förslaget att Stockholms län skall
upphöra såsom arbetsmarknadsenhet. Flertalet av de av länsstyrelsen hörda
kommunerna i länet ha intagit samma ståndpunkt.

Kungl Maj ds proposition nr 239.

181

Stockholms liins landstings förvaltningsutskott har betecknat den av de
sakkunniga föreslagna uppdelningen av länet på de angränsande arbetsmarknadsområdena
såsom synnerligen olycklig och funnit olägenheterna härav
avgjort större än fördelama. Om norra kustområdet med Norrtälje som huvudort
och södra kustområdet med Södertälje som huvudort hänfördes till
länsarbetsnämnderna i Uppsala respektive Eskilstuna, med vilka orter de
angivna områdena icke hade någon närmare kontakt, skulle svårigheter,
hland annat ur kommunikationssynpunkt, uppkomma. En uppdelning av
länet på tre arbetsnämnder skulle medföra olägenheter i fråga om samarbetet
mellan dessa nämnder och övriga länsmyndigheter, t. ex. länsstyrelse
och landsting. Detta gällde icke minst vid samverkan mellan nämnda organ
vid planläggning av åtgärder mot sysselsättningskriser. Den psykologiska
betydelsen av att länet i arbetsförmedlingshänseende icke splittrades borde
heller icke underskattas.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län avstyrker de sakkunnigas förslag
till ändrad indelning av arbetsmarknadsområdena såvitt avser detta län och
har till stöd härför anfört i huvudsak följande.

En avvikelse från regeln, att de lokala arbetsmarknadsenhetema skola
sammanfalla med länen, bör icke ifrågakomma utan verkligt tvingande skäl,
och sådana föreligga icke i detta fall. Tvärtom har, såvitt länsstyrelsen har
sig bekant, nuvarande organisation med Göteborgs och Bohus län som en
enhet fungerat fullt tillfredsställande. De sakkunniga hava själva som stöd
för att länen i första hand borde utgöra arbetsmarknadsenheter åberopat,
att planläggnings- och utredningsuppgifterna beträffande arbetsmarknaden
»lämpligast böra utföras i nära samverkan med övriga statliga och kommunala
länsmyndigheter». Att detta uttalande är riktigt, lärer vara oomtvistligt.
I förevarande fall hava de sakkunniga emellertid i två hänseenden brutit
mot denna regel. Dels har Göteborg med kringliggande region enligt förslaget
lösbrutits från länet i övrigt, varigenom en gemensamhet, inom vilken
i arbetsmarknadshänseende storstaden och återstoden av länet väl komplettera
varandra, skulle upphävas, dels har den föreslagna Uddevallanämndens
verksamhetsområde bildats av delar av två skilda län, vilket för denna
nämnd skulle medföra olägenheten av splittrade arbetsuppgifter och försvårad
dirigering av arbetskraften samt överhuvud den tungroddhet i arbetet,
som måste bli följden av att samarbetet med länsmyndigheterna skulle gälla
dylika myndigheter i båda dessa län. Något, som länsstyrelsen finner särskilt
angeläget att beakta, är, att beredskapssynpunkterna klart tala för att
den under krigsåren för arbetsmarknadsorganisationen tillämpade länsindelningen
får bibehållas.

Stadsfullmäktige i Göteborg ha anslutit sig till, vad länsarbetsnämnden i
Göteborgs och Bohus län i denna del anfört och sålunda avstyrkt förslaget
om uppdelning av länet på två arbetsmarknadsområden. Däremot ha stadsfullmäktige
i Uddevalla och Strömstad tillstyrkt de sakkunnigas förslag härom.
Övriga kommuner i länet, som av länsstyrelsen beretts tillfälle att yttra
sig över arbetsförmedlingssakkunnigas betänkande, ha lämnat de sakkunnigas
förslag i nu berörd del utan erinran.

Göteborgs och Bohus läns landstings finansberedning har funnit det tvek -

182

Kungl Maj.ts proposition nr ''119.

samt, huruvida en uppdelning av länet är lämplig. Möjligen kunde skäl tala
för en sådan uppdelning av länet, att norra och mellersta delarna bildade
eget arbetsmarknadsområde med huvudkontor i Uddevalla, men vid en dylik
uppdelning borde gränsen mellan detta och Göteborgs stads arbetsmarknadsområde
dragas längre norrut än de sakkunniga föreslagit. Sammanförande
av Bohuslänsområdet med Dalsland har beredningen funnit sig böra bestämt
avstyrka, då det säkerligen skulle bliva svårt för den blivande arbetsnämnden
att upprätthålla tillfredsställande kontakt med länsorganen i två län.

Länsstyrelsen i Älvsborgs lån avstyrker bestämt förslaget om uppdelning
av detta län på två arbetsmarknadsområden och motiverar sitt ställningstagande
sålunda.

Länsstyrelsen har i olika sammanhang att taga befattning med arbetsmarknadsfrågor
och därmed sammanhängande spörsmål, som beröra länet
i dess helhet eller skilda delar av detsamma. Intimt samarbete med den lokala
arbetsmarknadsmyndigheten måste därvid förutsättas. 1 händelse av
inträffande arbetslöshetskris torde dessa ärenden få en väsentligt ökad betydelse
och omfattning, och angelägenheten av omedelbar kontakt med vederbörande
arbetsnämnd blir då särskilt framträdande. Med hänsyn härtill
och då landshövdingarna förutsättas, var och en för sitt län, fungera som
ordförande i arbetsnämnd, anser länsstyrelsen det vara en administrativ
oformlighet att på sätt de sakkunniga föreslagit i arbetsmarknadshänseende
avskilja en del av länet och hänföra den till ett utom länet beläget arbetsmarknadsområde.
Länsstyrelsen har för övrigt den uppfattningen, att i
arbetsmarknadshänseende befolkningen på Dal har större samhörighet med
västgötadelen av Älvsborgs län än med Göteborgs och Bohus län.

Av de hörda kommunerna i Älvsborgs län har endast Steneby särskilt yttrat
sig om arbetsmarknadsområdesindelningen och härvid såsom sin mening
uttalat, att Dalsland i arbetsmarknadshänseende fortfarande bör tillhöra
Älvsborgs län.

Älvsborgs läns landstings förvaltningsutskott har bestämt avstyrkt den
föreslagna ändringen av arbetsmarknadsområdena i vad den gäller Älvsborgs
län. Utskottet har härvid dels åberopat de sakkunnigas uttalande om olägenheten
av att bryta länsindelningen, dels ock anfört följande.

Efter vad utskottet har sig bekant, har arbetsförmedlingens verksamhet
inom länet icke försvårats av att hela länsområdet sorterat under en anstalt,
och sedan länsarbetsnämnden tillkommit under en sådan. Den nuvarande
organisationen, som fungerat under mer än trettio år, har under denna tid
blivit inarbetad och har vunnit hävd. Befolkningen har vant sig vid att anlita
länets förmedlingsorgan och vad större delen av Dalsland beträffar har
befolkningen ingen kontakt med Bohuslän. Den allmänna opinionen i Dalsland
torde därför bestämt motsätta sig en anslutning till Bohuslänsområdet.

Redan under normala förhållanden skulle samarbetet mellan den offentliga
arbetsförmedlingens organ och övriga förvaltningsorgan inom länet försvåras,
om förmedlingsverksamheten fördelades på två arbetsnämnder. Avsikten
är, att de blivande arbetsnämndema vid kristillfällen skola gripa in
som ett statens hjälporgan och härvid arbeta i intim kontakt med vederbörande
länsstyrelser. En uppdelning av länet på två arbetsnämnder skulle i
hög grad försvåra detta arbete och äventyra genomförandet av nödvändiga
hjälpåtgärder.

Kungl. Maj.ts proposition nr 239.

183

Frågan om arbetsmarknadsområdena har också berörts av Kalmar läns
norra landstings förvaltningsutskott och av stadsfullmäktige i Västervik, vilka
ifrågasätta, huruvida icke Kalmar län bör uppdelas på två länsarbetsnämnder,
en för norra och en för södra landstingsområdet.

Länsstyrelsen i Kalmar län har härom uttalat, att den icke finner några
bärande skäl för en sådan ändring av det lokala arbetsförmedlingsområdet.

Föredraganden.

De sakkunniga ha på anförda skäl förordat vissa ändringar i den nu gällande
lokala arbetsmarknadsområdesindelningen, vilken helt ansluter sig
till länsindelningen. Enligt förslaget skulle sålunda Stockholms län icke
längre komma att bilda ett självständigt arbetsmarknadsområde utan uppdelas
mellan arbetsnämnden i Stockholms stad samt länsarbetsnämnderna
i Uppsala och Södermanlands län. Vidare skulle Göteborgs och Bohus län
indelas i två skilda arbetsmarknadsområden. Till det nordligare av dessa
båda områden, vars arbetsnämnd föreslås stationerad i Uddevalla, skulle
vissa delar av Älvsborgs län hänföras.

Flertalet remissmyndigheter i de delar av riket, som beröras av förslaget
om ändrad områdesindelning, ävensom arbetsmarknadskommissionen och
socialstyrelsen ha anfört starka invändningar mot förslaget. Beträffande
Stockholmstrakten finner emellertid kommissionen behovet av ändrad områdesindelning
så trängande, att kommissionen tillstyrker en sådan. Därvid
böra enligt kommissionens mening Stockholms stad och län sammanföras
till ett arbetsmarknadsområde.

Även jag är av den meningen, att vissa olägenheter äro förknippade med
den nuvarande gränsdragningen mellan länsarbetsnämndernas verksamhetsområden.
Inrättande av speciella förvaltningsområden, vilkas gränser avvika
från länsindelningens, bör emellertid enligt min mening undvikas för verk
med mera allmänna förvaltningsuppgifter och därmed även för arbetsförmedlingen.
Genom dylik avvikelse skulle det samarbete, som måste äga rum
mellan arbetsförmedlingsorganen och olika länsmyndigheter, otvivelaktigt
försvåras. Olägenheterna härav skulle med särskild styrka göra sig gällande
i en krissituation på arbetsmarknaden. Jag vill i detta sammanhang erinra
om den anknytning till länsmyndigheterna, som åstadkommits genom att länets
landshövding i de allra flesta fall förordnats till ordförande i länsarbetsnämnden.

Jag anser sålunda övervägande skäl tala för att någon ändring i fråga
om länsarbetsnämndernas verksamhetsområden icke nu genomföres. Detta
innebär, att länsarbetsnämnden i Stockholms län enligt min mening alltjämt
bör bestå, ävensom att någon särskild arbetsnämnd i Uddevalla enligt min
uppfattning icke nu bör inrättas. Jag förutsätter emellertid, att särskild uppmärksamhet
kommer att ägnas frågan om åstadkommande av ett fortlöpande
och nära samarbete mellan de lokala arbetsmarknadsorganen i Stockholms
stad och län.

Såvitt angår Göteborgs och Bohus län torde jag emellertid få anföra föl -

1S4

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

jande. Otvivelaktigt äro arbetsmarknadsförhållandena inom länets norra del
i viss mån särpräglade i jämförelse med förhållandena i den övriga delen
av länet. Här må allenast erinras om den i förstnämnda område betydelsefulla
stenindustriens speciella svårigheter. Ehuru dessa omständigheter icke
böra föranleda till inrättande av en särskild länsarbetsnämnd i Uddevalla,
synas de vara av sådan betydelse, att deras beaktande bör säkerställas i den
mån så är möjligt inom ramen för den av mig förordade organisationen. Med
anledning härav torde avdelningskontoret i Uddevalla böra tillerkännas en
viss särställning. Det synes sålunda lämpligt, att till kontoret knytes en särskild
rådgivande nämnd, bestående av tre personer, vilka utses av Kungl.
Maj:t efter förslag av landstinget, arbetsgivareföreningen och landsorganisationen.
Vidare avser jag att vid framläggande av förslag till instruktion för
länsarbetsnämnderna föreslå, att i denna instruktion intages föreskrift därom,
att föreståndaren för avdelningskontoret i Uddevalla skall vara föredragande
inför länsarbetsnämnden i arbetsmarknadsärenden, som särskilt
beröra avdelningskontorets verksamhetsområde.

Den lokala arbetsmarknadsmyndigheten.

Arbetsförmedlingssakkunniga.

De sakkunniga utgå från att det lokala arbetsmarknadsorganet skall i stort
sett fylla samma funktion och ha samma arbetsuppgifter som nu och erinra
om att enligt bestämmelserna i gällande kungörelse om länsarbetsnämnder
(SFS 1940: 328, ändrad 1944: 703 och 1945: 339) länsarbetsnämnd sedan den
1 juli 1945 är sammansatt på följande sätt.

Länsarbetsnämnd består av ordförande, som leder nämndens arbete, samt
det antal ledamöter Kungl. Maj:t bestämmer, dock i Stockholms stad minst
sex och annorstädes sju. En av ledamöterna är vice ordförande. För envar
ledamot utom vice ordföranden finnes personlig ersättare.

Kungl. Maj:t förordnar efter förslag, avgivna i den ordning som sägs i det
följande, för en tid av fyra år i sänder ordförande, ledamöter och ersättare,
därvid tillika en av ledamöterna förordnas att vara vice ordförande.

Förslag till ordförande, vice ordförande och ytterligare en ledamot jämte
ersättare för denne avgivas av ordföranden och chefen för arbetsmarknadskommissionen
såvitt möjligt bland dem, vilka inom länet äro förfarna i allmänna
arbetsmarknadsfrågor.

Beträffande övriga ledamöter jämte ersättare för dessa avgivas förslag, avseende
i varje särskilt fall en ledamot, av

landstingens förvaltningsutskott, stadskollegierna i Stockholm och Göteborg
samt drätselkamrama i Malmö, Norrköping, Hälsingborg och Gävle,
hushållningssällskapens förvaltningsutskott,
svenska arbetsgivareföreningen,
landsorganisationen i Sverige och
tjänstemännens centralorganisation.

Skall beträffande viss ledamot avgivas förslag av mer än en kommunal
myndighet eller förvaltningsutskottet i mer än ett hushållningssällskap, skola
förslagsställarna samråda om förslaget före dess avgivande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

185

Beträffande den ytterligare ledamot utöver ordförande och vice ordförande,
vartill förslag skall avgivas av chefen för arbetsmarknadskommissionen,
ha de sakkunniga nämnt, att denna ledamot i samtliga fall är kvinna. Vidare
ha de sakkunniga upplyst, att vid samtliga länsarbetsnämnder utom
vid arbetsnämnden i Stockholm samt länsarbetsnämnderna i Södermanlands
och Malmöhus län landshövdingen i länet förordnats såsom ordförande.

De sakkunniga anföra vidare, att vid varje länsarbetsnämnds sida är såsom
rådgivande församling ställt ett länsarbetsnämndens råd. I detta råd
skola ingå vägdirektören, en av egnahemsnämnden, en av skogsvårdsstyrelsen
och en av landstingets förvaltningsutskott utsedd ledamot samt i övrigt
ett antal av arbetsmarknadskommissionen utsedda ledamöter.

De sakkunniga ha funnit den nuvarande sammansättningen av länsarbetsnämnderna
i stort sett tillfredsställande. De erkända arbetslöshetskassornas
stora intresse av arbetsförmedlingens arbete har emellertid synts de sakkunniga
motivera, att även arbetslöshetsförsäkringen erhåller särskild representant
i nämnden. De sakkunniga ha förordat härav betingad ökning av antalet
ledamöter med en och uttalat, att förslag till representant för nämnda
kassor synes böra avgivas av de erkända arbetslöshetskassornas samorganisation.

Då länet enligt de sakkunnigas förslag icke överallt skulle bli enheten för
den lokala arbetsmarknadsmyndigheten, ha de sakkunniga föreslagit, att benämningen
länsarbetsnämnd skall utbytas mot benämningen arbetsnämnd,
följt av namnet på den stad där arbetsförmedlingens huvudkontor är förlagt.

Yttrandena.

Förslaget att utöka antalet ledamöter i länsarbetsnämnderna med e n r epresentant
för de erkända arbetslöshetskassorna har
— anmäler arbetsmarknadskommissionen — avstyrkts av fem länsarbetsnämnder
med i huvudsak den motiveringen, att nämndens numerär vid förslagets
genomförande skulle bliva så stor, att arbetet försvårades. För egen del
däremot har arbetsmarknadskommissionen tillstyrkt förslaget och till stöd
härför åberopat, att arbetsförmedlingen måste ha intim kontakt med arbetslöshetskassorna
och att det därför vore av värde, att arbetslöshetsförsäkringen
bleve representerad i den lokala arbetsmarknadsmyndigheten. I anslutning
härtill framhåller kommissionen, att berörda av vissa länsarbetsnämnder andragna
huvudskäl mot en utökning av antalet nämnds!edamöter icke bör
tillmätas någon avgörande betydelse. Inom flera nämnder förekommer redan
nu, framhåller kommissionen, att beslutanderätten i fråga om vissa ärenden,
t. ex. byggnadsärenden, delegeras på ett arbetsutskott. Kommissionen finner,
att en dylik ordning för vissa ärendens handläggning kan innebära en smidig
arbetsform och begränsa olägenheterna av ett förhållandevis stort antal ledamöter
i länsarbetsnämnden. Föreskrifter om delegation av beslutanderätten
böra enligt kommissionens uppfattning intagas i den arbetsordning, som sedermera
bör utfärdas för den lokala arbetsmarknadsmyndigheten.

186

Kunyl. Mctj:ts proposition nr 239.

Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund ha i sitt gemensamma
yttrande avstyrkt representationen för arbetslöshetskassorna och
härvid framhållit i huvudsak följande.

Arbetstagareintresset i länsarbetsnämnden är tidigare tillgodosett genom
att landsorganisationen och tjänstemännens centralorganisation äga rätt att
avge förslag till vardera en ledamot. Inom åtskilliga länsarbetsnämnder representerar
därjämte den kvinnliga ledamoten, som föreslås av arbetsmarknadskommissionens
ordförande, ett mer eller mindre utpräglat arbetstagareintresse.
Med hänsyn till sammansättningen av de kommunala organ —
landstingens förvaltningsutskott och stadskollegierna respektive drätselkamrama
i vissa städer — som äga avge förslag till en ledamot i nämnden, kan
man vidare räkna med att denne, oaktat han icke representerar ett direkt
arbetstagareintresse, likväl kommer att företräda synpunkter, som nära överensstämma
med arbetstagarerepresentanternas i nämnden. Arbetsgivareintresset
i nämnden företrädes av de ledamöter, som äro utsedda efter förslag
av svenska arbetsgivareföreningen och hushållningssällskapens förvaltningsutskott.
Redan med nuvarande sammansättning föreligger därför icke någon
taktisk paritet mellan arbetsgivare- och arbetstagareintressena i länsarbetsnämnden.
Enligt organisationernas mening finnes därför icke någon anledning
att, såsom de sakkunniga föreslagit, ytterligare utbygga arbetstagarnas
representation. Då antalet ledamöter i länsarbetsnämnden redan nu är väl
stort med hänsyn till nämndens effektivitet, bör även av detta skäl en ökning
av antalet ledamöter icke övervägas. Det kan därjämte befaras, att om de
erkända arbetslöshetskassorna erhålla representation i nämnden, även andra
intressen komma att påyrka en motsvarande förmån.

Icke heller länsstyrelsen i Östergötlands län finner behov av representation
för arbetslöshetskassorna föreligga.

Socialstyrelsen framhåller, att det från bland annat arbetslöshetsförsäkringens
sida är ett oavvisligt krav, att arbetstagarna i de organ i mellaninstansen,
som handlägga arbetsförmedlingsärendena, erhålla likvärdig representation
med arbetsgivarna. Styrelsen finner att detta icke alltid är förhållandet
i de nuvarande länsarbetsnämnderna. Enligt styrelsens mening
kunna nämligen representanterna för landstingens och hushållningssällskapens
förvaltningsutskott i många fall sägas representera arbetsgivarintressen.
Styrelsen anför, att en avsevärt bättre jämvikt visserligen kommer till stånd,
om arbetslöshetsförsäkringen erhåller en representant i nämnden, men att
fullständiga garantier för jämställdhet icke torde erhållas härigenom. Socialstyrelsen
ifrågasätter, huruvida icke arbetsförmedlingsfrågorna borde inom
länsarbetsnämnden överlämnas till en särskild delegation med paritetisk sammansättning
av representanter för arbetsgivare och arbetstagare.

Spörsmålet om ytterligare ökning av antalet ledamöter i länsarbetsnämnderna
har behandlats i några remissutlåtanden. Sålunda har länsstyrelsen
i Kopparbergs län ifrågasatt, huruvida icke, i varje fall inom de
skogrika länen, en representant för skogsbruket borde beredas plats i länsarbetsnämnden.
Kommunalfullmäktige i Gudmundrå finna skäligt, att arbetar-
och arbetsgivarorganisationerna få två representanter vardera i länsarbetsnämnden
i stället för som nu en.

Svenska landskommunernas förbund har erinrat, att landstingen få lämna
förslag pa en ledamot i länsarbetsnämnden, men att någon motsvarande be -

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

187

fogenhet icke tillerkänts primärkommunema. Flera av den lokala arbetsmarknadsmyndighetens
mångskiftande uppgifter beröra dock mycket nära
primärkommunerna. Särskilt är detta fallet vid en sysselsättningskris. Under
sådana förhållanden måste det, framhåller förbundet, betecknas såsom
en brist, att primärkommunema icke äro företrädda i länsarbetsnämnderna.
Förbundet har vidare anfört följande.

Det undandrager sig förbundets bedömande, huruvida det ur arbetssynpunkt
är lämpligt att utöka länsarbetsnämnderna med ytterligare ett par
ledamöter, varav en skulle representera stadskommunema och en landskommunerna.
Därest en sådan utökning är möjlig, böra kommunförbunden
lämna förslag på ifrågavarande ledamöter.

I detta sammanhang vill förbundet ifrågasätta, huruvida det icke vore
lämpligt att låta länsarbetsnämnd i stället för länsstyrelse förordna ordförande,
vice ordförande och revisor i kommunal arbetslöshetsnämnd. En sådan
anordning skulle sannolikt leda till förbättrad kontakt mellan länsarbetsnämnderna
och de primärkommunala organen.

Yrkeskvinnors samarbetsförbund har ifrågasatt ändamålsenligheten
av den korporativa representationsmetoden, när det
gäller länsarbetsnämndernas sammansättning. Härvid kommer nämligen, anser
förbundet, vederbörandes lämplighet för det speciella uppdraget att undanskymmas
av den omständigheten, att han eller hon är representant för
viss organisation. Enligt förbundets mening vore det bättre, att sådana bestämmelser
meddelades att valet av ledamöter icke bindes vid representation
av vissa bestämda organisationer utan att frihet finnes att utse kunniga och
intresserade såväl kvinnor som män för det aktuella uppdraget. Detta kunde
ske antingen genom att vissa platser alltid ställas fria jämte de till vissa
korporationer bundna platserna eller genom att samtliga platser besättas
fritt men med hänsyn till att ledamöterna i sig böra förena förståelse för
olika gruppers synpunkter.

Slutligen må i detta sammanhang anmälas, att stadsfullmäktige i Norrköping
på anförda skäl föreslagit inrättande av ett särskilt rådgivande
och stödjande organ vid större avdelningskontor såsom i Norrköping
m. fl. orter, och att länsstgrelsen i Östergötlands län uttalat sin anslutning
till detta förslag. Stadsfullmäktige i Katrineholm ha uttalat liknande
uppfattning.

Föredraganden.

Med hänsyn till vad jag anfört vid behandlingen av frågorna rörande det
lokala arbetsmarknadsområdet, finner jag icke skäl att förorda de sakkunnigas
förslag om utbyte av den nuvarande benämningen länsarbetsnämnd
mot benämningen arbetsnämnd. Sistnämnda benämning bör liksom hittills
endast användas i vad gäller det lokala arbetsmarknadsorganet i Stockholms
stad.

Mot de sakkunnigas förslag, att länsarbetsnämnderna efter arbetsförmedlingens
förstatligande i slort sett skola fylla samma funktion och ha samma
arbetsuppgifter som hittills ha i de avgivna yttrandena icke gjorts några
invändningar. Även jag ansluter mig till detta förslag.

188

Kungl. Maj.ts proposition nr 239.

Vidkommande frågan om länsarbetsnämndernas sammansättning ha däremot
delade meningar kommit till uttryck. De sakkunniga ha för sin del
föreslagit, att annan ändring av de nuvarande bestämmelserna i ämnet icke
skall ske än att varje nämnd utökas med en ledamot, representerande de erkända
arbetslöshetskassorna. I vissa yttranden ha invändningar gjorts mot
den sålunda föreslagna ökningen av antalet ledamöter. I andra yttranden
har föreslagits, att antalet ledamöter skall ytterligare ökas. En remissinstans
har ifrågasatt lämpligheten av de nu tillämpade principerna för utseende av
ledamöter i länsarbetsnämnd. I detta sammanhang har vidare i några yttranden
framhållits lämpligheten av att till avdelningskontor knyta en särskild
nämnd med uppgift att vara rådgivande, när det gäller kontorets
verksamhet.

Vid bedömande av frågan om länsarbetsnämndernas sammansättning bör
främst beaktas nämndernas förhållandevis självständiga uppgift att tillgodose
de lokala arbetsmarknadssynpunkterna. I vad gäller nämndernas övriga
uppgifter ha de att ställa sig till efterrättelse centralt meddelade direktiv och
anvisningar för olika arbetsmarknadsärendens handläggning. Det synes mig,
att nämndernas nuvarande sammansättning i stort sett varit lämplig med
hänsyn till deras arbetsuppgifter. Skäl synas mig emellertid finnas för att
också arbetslöshetskassorna bliva representerade i länsarbetsnämnderna.
Mellan arbetsförmedlingen och arbetslöshetskassorna existerar nämligen ett
nära samband, men mellan förmedlingens och kassornas synpunkter kunna
ibland uppkomma motsättningar. Framför allt gäller detta arbetsvägransfallen.
Det är av betydelse att eventuellt förekommande divergenser i uppfattningen
kunna sammanjämkas redan inom det lokala arbetsmarknadsorganet.
Tidigare i denna proposition har jag vidare funnit mig böra föreslå, att arbetsmarknadsstyrelsen
skall bliva tillsynsmyndighet för arbetslöshetskassorna.
I anslutning därtill har jag förordat, att inom styrelsen en särskild delegation
skall inrättas för handläggning av vissa ärenden rörande arbetslöshetsförsäkring
och att i delegationen skola ingå representanter för kassorna.
Jag finner det därför naturligt, att kassorna också få representation i de tillsynsmyndigheten
underställda lokala arbetsmarknadsorganen.

Med hänsyn till det anförda biträder jag de sakkunnigas förslag, att länsarbetsnämnderna
skola utökas med en ledamot såsom representant för arbetslöshetskassorna.
Att såsom i vissa yttranden föreslagits ytterligare öka
antalet ledamöter finner jag däremot varken behövligt eller lämpligt. Erfordras
hos länsarbetsnämnd vid särskilt tillfälle eller under särskilda förhållanden
sakkunskap inom visst område, som icke är företrätt bland nämndens
ledamöter, bör nämnden ha möjlighet att anlita expertis. Denna utväg synes
mig vara lämpligare än att öka antalet nämndsledamöter eller att vid länsarbetsnämndens
sida ställa ett särskilt rad. De hittillsvarande råden, som
stått till länsarbetsnämndernas förfogande, ha enligt vad jag inhämtat visat
sig icke fylla någon väsentlig uppgift. Icke heller kan jag — bortsett från
vad jag i det föregående anfört rörande avdelningskontoret i Uddevalla —
tillstyrka, alt något rådgivande organ inrättas vid de större avdelningskon

189

Kungl. Maj.ts proposition nr 239.

toren. Dessas behov av expertis bör i stället i förekommande fall tillgodoses
i samma ordning som förordats för länsarbetsnämndernas del.

Ehuru jag sålunda — främst därför att olika meningar gjort sig gällande
i fråga om hur länsarbetsnämnderna böra sammansättas — angivit min uppfattning
i denna fråga, torde Kungl. Maj:t böra äga möjlighet att, liksom hittills,
vidtaga de jämkningar i nämndernas sammansättning, vartill de från
tid till annan skiftande förhållandena kunna giva anledning.

Jag förutsätter, att den blivande arbetsmarknadsstyrelsen i arbetsordningen
för länsarbetsnämnderna kommer att införa föreskrifter om huru nämnderna
skola bedriva sitt arbete och alltså, på sätt arbetsmarknadskommissionen
framhållit, också kommer att meddela anvisningar om sättet för olika
ärendens handläggning. Jag delar nämligen kommissionens uppfattning, att
vissa slag av ärenden med fördel kunna avgöras i annan ordning än av
nämnden in pleno. Ett snabbare avgörande skulle härigenom befordras.

Till den av landskommunernas förbund väckta frågan, huruvida länsarbetsnämnd
i stället för länsstyrelse bör utse ordförande, vice ordförande och
revisor i kommunal arbetslöshetsnämnd, är jag icke nu beredd att taga
ställning. Härmed torde böra anstå, till dess socialvårdskommittén framlagt
förslag rörande vissa närliggande spörsmål.

Organisationsplan för det lokala arbetsmarknadsområdet.

Arbetsförmedlingssakkunniga.

Det har synts de sakkunniga, att arbetsförmedlingsorganisationen i sin
lokala utformning bör uppbyggas på den nuvarande organisationens grund.
De sakkunniga föreslå alltså bibehållande av de enheter, på vilka organisationen
nu vilar, nämligen huvudkontor, avdelningskontor (heltids- och deltidskontor)
samt ombud.

Huvudkontoren. De sakkunniga ha erinrat om att de nuvarande huvudkontoren
äro förlagda till den ort, där länsarbetsnämnden har sitt säte, d. v. s.
i regel till residensstaden i respektive län. Undantagen härifrån utgöra Södermanlands
län med huvudkontoret i Eskilstuna, Älvsborgs län med huvudkontoret
i Borås samt Skaraborgs län med huvudkontoret i Skövde, i vilka
län huvudkontoren således äro förlagda till do största städerna. I vad sålunda
gäller ha de sakkunniga icke funnit anledning föreslå någon ändring.
Av de sakkunnigas förslag till arbetsmarknadsområdesindelning följer
emellertid, att det nuvarande huvudkontoret liksom länsarbetsnämnden i
Stockholms län skulle indragas. Det nya arbetsmarknadsområde med egen
länsarbetsnämnd som de sakkunniga föreslagit skola bildas av norra delen
av Bohuslän samt viss del av Älvsborgs län skulle enligt förslaget få sitt
huvudkontor förlagt till Uddevalla, d. v. s. samma ort där den nya länsarbetsnämnden
skulle ha sitt säte.

190

Kungl. Maj.ts proposition nr 239.

Avdelningskontor och expeditioner. Av arbetsmarknadskommissionen i
maj 1945 fastställda utbyggnadsplaner för arbetsförmedlingen upptogo, framhålla
de sakkunniga, 228 avdelningskontor. Av dessa äro 163 s. k. heltidskontor,
vid vilka den heltidsanställda personalen har sig ålagd 42 timmars tjänstgöringstid
per vecka med expeditionstid som regel klockan 9,00—16,00 varje
dag. Övriga 65 kontor utgöra s. k. deltidskontor, vilka ha expeditionstid endast
under begränsad del av dagen, i regel 2—4 timmar per dag. Utbyggnadsplanerna
i vad de avse avdelningskontoren äro i stort sett realiserade, i
det att den 1 juni 1946 endast 6 av de planerade 228 kontoren då ännu icke
voro inrättade, beroende främst på lokalbrist. Detta betyder, framhålla de
sakkunniga, att arbetsförmedlingen nu är representerad med avdelningskontor
i de allra flesta städer, köpingar, municipalsamhällen och övriga tätorter
i landet av större industriell betydelse. De sakkunniga tillägga, att under år
1946 inrättande av ytterligare 6 avdelningskontor beslutats.

I fråga om den framtida organisationen av avdelningskontoren jämte andra
arbetsförmedlingsorgan under huvudkontoren med undantag av arbetsförmedlingsombuden
uttala de sakkunniga i huvudsak följande.

Vad först, beträffar namnfrågan gå samtliga dessa kontor nu under benämningen
avdelningskontor. Det synes vara mindre lämpligt, att arbetsförmedlingsorgan
av så olika typ ha samma benämning, och de sakkunniga
föreslå därför, att beteckningen avdelningskontor förbehålles de s. k. heltidskontoren,
under det att termen expedition införes för deltidskontor.

Systemet med expeditioner — alltså deltidskontor — har visat sig vara en
mycket smidig organisationsform. På ett flertal tätorter i landet synes nämligen
icke behov föreligga av arbetsförmedlingsorgan med full daglig expeditionstid.
Där synes inrättandet av en expedition vara på sin plats. Vidare
synes systemet med expedition ha fungerat utmärkt som en övergångsform
till ett permanent avdelningskontor. Detta tillvägagångssätt bör alltfort användas.
På en ort, där behov av mera permanent arbetsförmedlingsorgan
gör sig gällande, men där det synes tveksamt, huruvida behovet motiverar
inrättandet av ett avdelningskontor, bör sålunda som en övergångsform inrättandet
av en expedition vara det normala. På så sätt prövar man sig fram
med en billigare och ändå tämligen effektiv organisation för att, om behovet
det kräver, längre fram genomföra inrättandet av avdelningskontor.

De sakkunniga föreslå sålunda att under huvudkontoren arbetsförmedlingsorganisationen
uppbygges med avdelningskontor (med full expeditionstid)
och expeditioner (med kortare expeditionstid).

I detta sammanhang bör betonas att en framträdande svaghet i den gamla
arbetsförmedlingsorganisationen var de brister, som särskilt vidlådde avdelningskontoren.
De lokala förmedlingsorganen fingo oftast icke den utrustning
eller personaluppsättning, som erfordrades för ett effektivt betjänande
av orten i arbetsförmedlingshänseende. Det torde icke vara överdrift att
påstå, att avdelningskontoren som regel blevo missgynnade med avseende
på de för arbetsförmedlingen tillmätta anslagen. På grund härav uppkom en
skillnad i respektive kontors arbetskapacitet, som icke var motiverad med
hänsyn till arbetsuppgifterna. Denna åtskillnad mellan huvud- och avdelningskontor
har sedan visat en tendens att leva kvar, även om arbetsmarknadskommissionen
vidtagit åtgärder för en utjämning. Ett betydelsefullt
steg mot en sådan togs genom arbetsmarknadskommissionens beslut om fast -

Iiungl. Maj:ts proposition nr 239.

191

ställandet av de tidigare nämnda ulbyggnadsplanerna för arbetsförmedlingen
i maj 1945. Dock anse de sakkunniga det motiverat, att främst de yttersta
leden i arbetsförmedlingsorganisalionen — avdelningskontor, expeditioner
och ombud — ytterligare förstärkas. Detta synes så mycket mera angeläget
som arbetsförmedlingens effektivitet är avhängig av ett väl utbyggt och rikt
förgrenat nät av arbetsförmedlingsorgan, som når ut över hela landet, med
samma möjligheter att lämna effektiv betjäning. De lokala arbetsförmedlingskontorens
arbete, även de minstas, får ingalunda underskattas. För den
enskilde individen, som tager arbetsförmedlingens tjänster i anspråk, arbetsgivaren
såväl som den arbetssökande, har arbetsförmedlingsorganet oberoende
av sin storleksordning samma betydelse. Vidare är det angeläget att giva
landsbygden en sådan utrustning i arbetsförmedlingshänseende, att arbetstillfällena
utanför tätorterna rätt kunna tillvaratagas och rörelserna på arbetsmarknaden
begränsas till det sakligt motiverade, överflyttningar på vinst
och förlust till andra arbetsmarknadsområden synas härigenom i viss utsträckning
kunna undvikas.

Det är av största betydelse, alt del lokala arbetsförmedlingsnätet uppbygges
under iakttagande av den nödvändiga elasticiteten i organisationen. Vid
en anspänning på arbetsmarknaden, i form av arbetslöshet eller arbetskraftsbrist,
kan det vara nödvändigt att förstärka arbetsförmedlingen på vissa
orter. En sådan förstärkning synes kunna ske efter olika linjer. Vid expeditionerna
kan t. ex. expeditionstiden vid behov utökas. I andra fall kan det
synas lämpligt att inrätta tillfälliga kontor eller expeditioner. Detta kan ske
antingen genom att någon arbetsförmedlingstjänsteman stationeras på en
ort för längre eller kortare tid eller genom anordnandet av s. k. ambulatorisk
förmedling. I sistnämnda fall handhaves förmedlingen av någon tjänsteman
från närliggande huvud- eller avdelningskontor eller expedition, som
håller öppet det tillfälliga kontoret eller expeditionen på en ort viss dag eller
vissa dagar i veckan. Detta system har under krigsåren med framgång prövats
särskilt i Västernorrlands län.

Ett annat medel för att medgiva elasticitet i organisationen är inrättandet
av särskilda expeditioner, lämpligen benämnda »filialer», i förorterna till de
större städerna. Sådana expeditioner ha inrättats i en del förorter till Stockholm,
Göteborg och Malmö. De ha tillkommit närmast för att vara en uppsamlingscentral
för arbetssökande i förorterna. Dessa »filialer», som i regel
ha heltidsanställda tjänstemän, arbeta i anslutning till moderkontorets arbetsförmedlingsexpeditioner.
Genom att all rapportering och registrering
m. in. sker i moderkontorets regi, kan organisationen på eu sådan expedition
göras enklare än fallet skulle vara, därest man hade ett avdelningskontor
på platsen. Inrättandet av »filialer» i stället för avdelningskontor (resp. i vissa
fall omorganisation av avdelningskontor till »filial») på sådana förorter till
större städer, där behov av arbetsförmedlingsorgan föreligger, svnes därför
böra övervägas.

Avdelningskontoren äro enligt de av arbetsmarknadskommissionen i maj
1945 antagna utbyggnadsplanerna indelade i fyra klasser.

De sakkunniga anse med hänsyn till den mycket skiftande storleksordningen
på avdelningskontoren, alt eu differentiering på mindre än fyra klasser
ej bör ifrågakomma. Svårigheten att rättvist inplacera kontoren i respektive
klasser blir lika fullt betydande, och skillnaden mellan det största och
minsta kontoret i en klass kommer i vissa fall alt bli stor. Även om sålunda
en ytterligare uppdelning kunde vara motiverad, ha de sakkunniga endast i
ett avseende velat ifrågasätta en sådan. Med nuvarande indelning i 4 kontorsklasser
kunna avdelningskontorens föreståndartjänster i lönehänsende anslu -

192

Kungl. Maj-.ts proposition nr 239.

tas till inspektörs- och assistenttjänsterna vid huvudkontoren, vilket de sakkunniga
anse vara en fördel särskilt med hänsyn till möjligheterna att rekrytera
kvalificerad personal även till föreståndartjänsterna på mindre kontor.

Den ändring i nuvarande indelning, vilken de sakkunniga föreslå, innebär,
att kontoren av första klass uppdeias i två grupper, kontor av klass 1 A och
kontor av klass 1 B. Denna åtskillnad av första-klass-kontoren synes böra
göras med hänsyn till att de allra största avdelningskontoren (Norrköping,
Hälsingborg och Sundsvall) i storlekshänseende bilda en grupp för sig och
därigenom avsevärt skilja sig från övriga kontor. Avdelningskontoren föreslås
sålunda indelade i följande klasser, nämligen 1 A, 1 B, 2, 3 och 4.

Expeditionerna (deltidskontoren) äro för närvarande indelade i tre klasser.
Tidigare var expeditionstiden för dessa fastställd till 3, 4 respektive 5 timmar
per dag, men i de av arbetsmarknadskommissionen i maj 1945 antagna utbyggnadsplanerna
bestämdes expeditionstiden till 2, 3 respektive 4 timmar
per dag. En expeditionstid om 5 timmar per dag stöd så nära gränsen till heltidskontor,
att expeditionen ansågs knappast vara att betrakta som deltidskontor.
I samband härmed ombildades en del deltidskontor med 5 timmars
expeditionstid till heltidskontor.

De sakkunniga dela arbetsmarknadskommissionens uppfattning angående
den nu tillämpade expeditionstiden och föreslå bibehållandet av densamma
och därmed expeditionernas indelning i följande klasser, nämligen klass 5
med 4 timmars daglig expeditionstid, klass 6 med 3 timmars och klass 7 med
2 timmars daglig expeditionstid.

Till frågan om inplaceringen av avdelningskontor och expeditioner i respektive
klasser anse sig de sakkunniga icke böra taga ställning. Det bör ankomma
på den centrala arbetsmarknadsmyndigheten att slutgiltigt lämna förslag
härom.

I detta sammanhang bör omnämnas, att avdelningskontorens och expeditionernas
verksamhetsområden icke äro begränsade till de orter, till vilka
kontoren och expeditionerna äro förlagda, utan givetvis omfatta hela den
kringliggande bygden. Organisatoriskt har detta tagit sig uttryck i en indelning
av länsarbetsnämndernas områden i kretsar. Kretsindelningen har främst
betydelse när det gäller samarbetet mellan de olika arbetsförmedlingsorganen,
i det att mindre avdelningskontor, expeditioner och ombud kunna hänvända
sig till det ofta mera närbelägna kretskontoret i stället för till huvudkontoret
vid lösandet av olika arbetsförmedlingsuppgifter.

Ombudsorganisationen. De yttersta leden i arbetsförmedlingsorganisationen
utgöra, framhålla de sakkunniga, arbetsförmedlingsombuden, vilka äro
av två slag, nämligen ortsombud med bestämd tjänstgöringstid (1 å 2 timmar
dagligen) samt lokalombud, som ej ha bestämd tjänstgöringstid. Antalet
ortsombud uppgick, anmäla de sakkunniga, den 1 januari 1946 till 465 och
antalet lokalombud till 541. Ortsombuden uppbära ett av arbetsmarknadskommissionen
fastställt grundarvode för år, varå utgår rörligt tillägg och
kristillägg. I december 1945 utgjorde ortsombudens arvoden, inklusive rörligt
tillägg och kristillägg, lägst 314 kronor och högst 1 414 kronor för år.
Härjämte erhöllo ortsombuden bidrag till lokalkostnader med 60—200 kronor
för år, beroende på ombudsklass. Ortsombuden äro indelade i 8 klasser. —
Lokalombuden uppbära arvode av högst 200 kronor för år, och detta bestämmes
i varje särskilt fall av länsarbetsnämnden. I förekommande fall kunna
såväl lokal- som ortsombud för särskilda arbetsuppgifter tillerkännas tilläggsarvoden.

Kungl. Maj.ts proposition nr 239.

193

De sakkunniga ha icke ansett sig böra ingå på detaljerna i ombudsorganisationen,
som närmare borde utformas av den centrala arbetsmarknadsmyndigheten.
De sakkunniga ha emellertid framhållit, att ombudsorganisationen
är en nödvändig del av arbetsmarknadsnätet och fyller en ingalunda
oviktig funktion speciellt för landsbygdens arbetsmarknad. Särskilt med hänsyn
till arbetslöshetskassornas utbredning är det enligt de sakkunnigas mening
nödvändigt att ha den elasticitet i arbetsförmedlingsorganisationen, som
ombuden utan tvivel representera. Det måste därför tillses, att organisationen
ägnas intresse och tillsyn från länsarbetsnämndernas sida. Särskilt i län med
stora avstånd måste man uppmärksamma, att tillräckligt antal ombud finnes,
så att den arbetssökande utan alltför stort besvär kan nå kontakt med
arbe tsförm edlingen.

Yttrandena.

Huvudorganisationerna för arbetsmarknadens parter ha i sina yttranden
understrukit vikten av att arbetsförmedlingen utbygges och
förstärkes i syfte att förmedlingen skall kunna fylla sin funktion i ett
samhälle med hög sysselsättning.

Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund ha sålunda i
sitt gemensamma yttrande framhållit behovet av fortsatt effektivisering och
ha till stöd härför anfört i huvudsak följande.

Det är bland annat otvivelaktigt, att den stegrade investeringsverksamheten
kommer att skapa en fortsatt differentiering av näringslivet, och att detta
kommer att medföra behov av en bättre överblick över arbetsmarknaden.
Den nuvarande arbetskraftssituationen gör det framför allt angeläget, att
arbetsförmedlingen medverkar, när det gäller att uppspåra och mobilisera
förefintliga arbetskraftsreserver. Frågan om näringslivets lokalisering till orter
med överskott av arbetskraft kräver ökade insatser från den offentliga
arbetsförmedlingens sida. I dagens läge synes den viktigaste uppgiften för
arbetsförmedlingen vara att med olika medel söka dämpa den abnormt höga
rörligheten på arbetsmarknaden, även om man icke bör överskatta arbetsförmedlingens
möjligheter åt! påverka överrörligheten.

Landsorganisationen säger sig vilja starkt understryka vikten och värdet
av att arbetsförmedlingen utbygges och förstärkes i olika avseenden och att
i samband därmed uppmärksamhet också ägnas förmedlingens utrustning
i fråga om lokaler och personal. I anslutning härtill har landsorganisationen
gjort i huvudsak följande uttalande.

Landsorganisationen vill lämna sitt erkännande åt det arbete för utbyggnad
och effektivisering av arbetsförmedlingen, som efter det provisoriska
förstatligandet utförts av arbetsmarknadskommissionen, men finner dock
mycket återstå att göra, innan arbetsförmedlingen nått önskvärd standard
och effektivitet. Med den stigande specialisering, som utmärker det moderna
näringslivet, bli hittills dominerande metoder för kontakt mellan arbetssökande
och arbetsgivare allt mindre ändamålsenliga. Det gäller såväl metoden
att söka arbete genom personliga besök som att söka med ledning av annonser.
Den enskilde kan sällan skaffa sig den överblick, som skulle vara erforderlig
för alt låta honom på bästa sätt utnyttja sina möjligheter. Icke minst

Bihang till riksdagens protokoll 19i7. 1 samt. Nr 239. 13

194

Kanyl. Maj:ts proposition nr 239.

viktig blir förmedlingens uppgift att tillhandahålla denna överblick under
tider av full sysselsättning. Dess uppgift blir då också mera krävande och
komplicerad, än när dess huvudsakliga funktion vnr att utgöra ett stämplingsställe
för arbetslösa. Det ligger varken i arbetarens eller arbetsgivarens
intresse att anpassningen på arbetsmarknaden från arbetarnas sida tar formen
av ett vandrande på måfå mellan korta anställningar på olika arbetsplatser
eller att de från arbetsgivarnas sida tar formen av ett anställande av
första bästa arbetssökande, oavsett dennes lämplighet för på arbetsplatsen
förekommande arbeten. En förnuftig anpassning kan endast ske via en central
med omfattande överblick av arbetsmarknadens båda sidor och med
förtroende hos arbetsmarknadens båda parter. En arbetsförmedling, som
skall fylla sin funktion i ett samhälle med hög sysselsättning, måste därför
vara av betydligt högre kvalitet än den hittillsvarande. Dess lokaler och
övriga materiella utrustning bör bringas upp till en avsevärt höjd standard.
Eu hög prioritet bör vid byggnadstillståndsgivande därför skänkas sådana
byggen, som erfordras för att tillgodose arbetsförmedlingens behov av tidsenliga
lokaler.

Även tjänstemännens centralorganisation liar berört behovet av arbetsförmedlingens
fortsatta utbyggnad och härvid särskilt framhållit vikten av att
tjänstemannaförmedlingarna snarast möjligt utbyggas till full omfattning.

I de avgivna yttrandena ha några erinringar icke framställts mot de
sakkunnigas förslag om att arbetsförmedlingsorganisationen
vid förstatligandet bör uppbyggas på den nuvarande
organisationens grund, och att arbetsförmedlingens lokala organ
alltså böra utgöras av huvudkontor, avdelningskontor, expeditioner och ombud.
Stadsfullmäktige i Norrköping ha emellertid i denna del åberoi>at följande
uttalande av stadens drätselkammare.

Till Linköping föreslås huvudkontoret för länet bliva förlagt. I Norrköping
skulle endast finnas ett avdelningskontor. Fråga torde emellertid vara, om
denna uppdelning i huvudkontor och avdelningskontor kan anses lycklig.
Drätselkammaren vill för sin del föreslå, att beteckningarna huvudkontor och
avdelningskontor slopas och ersättas med den gemensamma beteckningen
arbetsförmedlingskontor. Organisatoriskt böra kontoren göras jämställda
och givas en i förhållande till varandra självständig ställning, utan att kravet
på gott samarbete därmed eftersättes. I spetsen för arbetsförmedlingsverksamheten
inom länet ställes den föreslagna arbetsnämndsdirektören såsom
chef för arbetsnämndens kansli. De olika kontoren komrne härigenom att arbeta
under större eget ansvar men ändock under central ledning, till båtnad
för ett möjligast gott arbetsresultat.

I fråga om huvudkontorens förläggning ha stadsfullmäktige i Skellefteå
ifrågasatt, huruvida icke med hänsyn till den utveckling, som under de senaste
20 åren försiggått inom norra länsdelen av Västerbotten, skäl kunna
tala för huvudkontorets förläggande till Skellefteå i stället för till Umeå.
Vidare har drätselkammaren i Borlänge uttalat önskemål om att huvudkontoret
i Kopparbergs län måtte förläggas till Borlänge i stället för till Falun.

Vidkommande de sakkunnigas förslag att avdelningskontoren med förkortad
expeditionstid skola benämnas expeditioner har annan invändning
icke framkommit än att kommunalfullmäktige i Bergs kommun (Jämtlands

Kungl. Maj.ts proposition nr 239.

19ö

län) uttalat, att den föreslagna benämningen är ägnad att skapa förvirring.
Arbetsmarknadskommissionen och arbetsför medlingstjänstemännens riksförbund
ha förordat den ändringen i sakkunnigförslaget, att expeditionerna
skola indelas i två i stället för tre klasser, enär den nuvarande lägsta klassen
nära ansluter sig till ombudsorganisationen.

Rörande ombudsorganisationen har arbetsmarknadskommissionen uttalat,
att kommissionen delar de sakkunnigas uppfattning om nödvändigheten av
att bibehålla denna organisation. Kommissionen har förklarat sig ha för
avsikt att taga upp ombudsorganisationen till särskild översyn i syfte att få
en effektiv arbetsförmedling även på de orter, där den lämpligen bör företrädas
av ombud. I samband härmed skall kommissionen också överväga sådan
ändring i fråga om sättet för förordnande av ombud, att dessa komma
att förordnas allenast för viss tid, varav följer, att deras lämplighet för uppdraget
regelmässigt blir prövad tid efter annan och erforderliga personbyten
underlättas. Civilförvaltningens personalförbund, som ansett det vara en allvarlig
brist i utredningen att de sakkunniga icke närmare ingått på ombudsorganisationen,
har framhållit, att högre ersättningar till ombuden än de nu
fastställda äro erforderliga. Förbundet har jämväl framhållit, att eu mera
rättvis klassificering av ombuden än den gällande bör eftersträvas. Flera
kommunala myndigheter ha uttalat, att ombudsorganisationen bör utbyggas
och förstärkas.

Här må slutligen anmälas, att vissa kommuner i sina yttranden uttalat sig
för att till respektive kommun förlagt arbetsförmedlingsorgan bör hänföras
till högre klass. Redogörelse för dessa yrkanden lämnas i det följande i anslutning
till arbetsmarknadskommissionens sedermera avgivna förslag rörande
organisationens närmare utformning.

Arbetsmarknadskommissionens utredning jämte häröver avgivna
yttranden m. m.

Enär arbetsförmedlingssakkunniga icke i sitt betänkande framlagt något
eget förslag i fråga om avdelningskontorens, expeditionernas och ombudens
antal och klassificering eller i fråga om personalorganisationen för arbetsförmedlingen
överhuvudtaget, uppdrog Kungl. Maj:t den (5 december 1946 åt
arbetsmarknadskommissionen att verkställa utredning i dessa och därmed
sammanhängande frågor och att till Kungl. Maj: t inkomma med på utredningen
grundade förslag. Med anledning härav har kommissionen den 2X
februari 1947 överlämnat förslag i berörda hänseenden. Kommissionen liar i
denna skrivelse beträffande avdelningskontor, expeditioner och ombud anfört
i huvudsak följande.

Vid utarbetandet av sitt förslag har kommissionen ansett sig böra följa den
indelning av de lokala arbetsmarknadsområdena, som kommissionen i sitt
utlåtande över arbetsförmedlingssakkunnigas betänkande förordat. 1 enlighet
därmed har Stockholms stad och län beräknats skola utgöra eu gemensam
enhet, under det att de lokala arbetsmarknadsmyndigheternas områden
i Övriga delar av riket förutsättas skola motsvara länsindelningen.

196

Kungl. Maj.ts proposition nr 239.

Den organisationsplan lör det lokala arbetsmarknadsområdet, som de sakkunniga
förordat, motsvarar i allt väsentligt den nuvarande organisationen.
Vid utarbetandet av förevarande förslag har kommissionen därför utgått
från att de enheter, på vilka organisationen nu vilar, d. v. s. huvudkontor,
avdelningskontor, expeditioner och omhud, alltjämt komma att hestå.

Efter det provisoriska förstatligandet i maj 1940 har under arbetsmarknadskommissionens
ledning arbetsförmedlingens kontorsnät undergått en
kraftig utbyggnad. Vid nämnda tidpunkt funnos sammanlagt 141 avdelningskontor,
inberäknat 4 förutvarande självständiga huvudkontor (Norrköping,
Västervik, Hälsingborg och Uddevalla), medan antalet kontor vid utgången
av februari månad 1947 uppgår till 239, av vilka emellertid 12 ännu icke påbörjat
sin verksamhet på grund av olösta lokal- eller personalfrågor. Denna
ökning med 98 kontor har betingats av flera orsaker. Den statsunderstödda
frivilliga arbetslöshetsförsäkringens snabba utveckling (i december 1939
196 000 medlemmar i erkända arbetslöshetskassor och i december 1946
860 000 medlemmar) har på orter, där arbetsförmedlingen tidigare varit representerad
av enbart ombud, framkallat behov av mera stadigvarande och
bättre utrustade förmedlingsorgan. Därjämte ha Hd efter annan förstärkningar
av kontorsnätet blivit erforderliga, när större omflyttningar eller mera
betydande förändringar av arbetsmarknadsläget krävt arbetsförmedlingens
medverkan.

En annan orsak till att arbetsmarknadskommissionen redan från början
vidtog åtgärder för förstärkning av arbetsförmedlingens kontorsnät, voro de
brister, som vidlådde avdelningskontoren under arbetsförmedlingens kommunala
period. Skapandet av en enhetlig och eu länen inbördes likartat
utbyggd förmedlingsorganisation var så mycket mera angeläget som arbetsförmedlingens
effektivitet är avhängig av ett väl utbyggt och rikt förgienat
nät av arbetsförmedlingsorgan, som når ut över hela landet och äger samma
möjligheter att lämna effektiv betjäning. De lokala arbetsförmedlingskontorens
arbete, även de minstas, får ingalunda underskattas. För den enskilde,
som tager arbetsförmedlingens tjänster i anspråk — arbetsgivare såväl som
arbetssökande — har arbetsförmedlingsorganet, oberoende av sin storlek,
samma betydelse.

Det visade sig även angeläget att giva landsbygden en sådan utrustning i
förmedlingshänseende, att arbetstillfällena utanför tätorterna rätt kunna tillvaratagas
och rörelserna på arbetsmarknaden begränsas till det sakligt motiverade"
Särskilt bar detta gällt vid tillgodoseendet av jord- och skogsbrukets
behov av arbetskraft under högsäsongerna. Utan stödet av permanenta förmedlingskontor
även på relativt små orter skulle det vara mycket svårt alt
hålla kontakt med ledig arbetskraft och få denna att antaga arbete, där behoven
visat sig särskilt framträdande. Överflyttningar på vinst och förlust till
andra arbetsmarknadsområden ha härigenom i viss utsträckning kunnat för
hindras och arbetskraftstillgångarna bättre utnyttjas.

Kommissionen har i nu framlagda förslag fullföljt strävandena att förse
landet med ett kontorsnät, som motsvarar förmedlingsbehoven i olika delar
av riket, för att på så sätt åstadkomma eu rationell utjämning av tillgång och
efterfrågan på arbetskraft, och har samtidigt strävat efter att ge avdelningskontoren
en sådan inplacering i olika klasser, att rättvisa uppnås med hänsyn
till arbetsuppgifterna. Den viktigaste kvalitativa förändringen i föreliggande
förslag hänför sig också till avdelningskontorens och föreståndarnas
inplacering i förekommande kontorsklasser respektive lönegrader.

Vid inplaceringen av avdelningskontoren i olika klasser har kommissionen
följt sakkunnigförslaget om indelning i klasserna 1 A, 1 B, 2, 3 och 4. Expeditionerna
däremot böra enligt kommissionens mening indelas endast i två

Kanyl. Maj.ts proposition nr 239.

197

klasser, nämligen expedition av klass 5 med 4 timmars daglig expeditionstid
och expedition av klass 6 med 3 timmars daglig expeditionstid.

Normerande för klassindelningen samt de enskilda kontorens och expeditionernas
inplacering har varit dels invånarantalet på respektive orter och
kringliggande trakt, dels näringslivets struktur och det härav beroende olika
behovet av arbetsförmedlingsorgan på olika orter. Förekomsten av industriella
företag, antalet medlemmar i fackorganisationer och erkända arbetslöshetskassor
ha vidare varit material, som tagits i beräkning vid förslagets
uppgörande. Slutligen har också arbetsförmedlingsverksamheten, såsom denna
framgår av upprättad statistik under en följd av år, varit vägledande.

Beträffande av kommissionen föreslagna förändringar i jämförelse med nu
gällande ordning må i vad gäller avdelningskontoren följande anföras.

Kontor av klass 1: Till denna klass hänföras nu 4 kontor, nämligen
Norrköping, Hälsingborg, Uddevalla och Sundsvall.

Nämnda kontor intaga en särställning, Norrköping och Hälsingborg främst
med hänsyn till städernas storleksordning samt Uddevalla och Sundsvall med
hänsyn till, bland annat, de speciella arbetsmarknadsproblem dessa kontor
ha att bemästra i respektive Bohuslän och Medelpad. Dessa 4 kontor föreslås
placerade i klass 1 A.

Följande 8 kontor, som för närvarande äro kontor av 2 klass, nämligen
Södertälje, Nyköping, Motala, Lund, Landskrona, Trelleborg, Trollhättan
och Karlskoga föreslås uppflyttade till kontor av klass 1 B. Dessa kontor äro
såväl ur förmedlingssynpunkt som ur andra mera allmänna arbetsmarknadssynpunkter
(den rika förekomsten av industri, befolkningsnumerär såväl i
respektive städer som på omgivande landsbygd etc.) i storlekshänseende mycket
betydande. Statistiska dala angående arbetsförmedlingsresultat, antalet
organiserade arbetare och antalet medlemmar i erkända arbetslöshetskassor
på nämnda orter återfinnas på s. 73 i arbetsförmedlingssakkunnigas betänkande,
till vilket hänvisas.

Kommissionen har funnit anförda omständigheter tala för, att de här uppräknade
8 kontoren böra givas ställning som första klassens kontor, dock
med den skillnaden att föreståndarna placeras en lönegrad lägre än föreståndarna
för förstnämnda fyra kontor. Förslaget överensstämmer med vad
de sakkunniga förordat, och lönegradsskillnaden är motiverad med hänsyn
till att de allra största avdelningskontoren (Norrköping, Hälsingborg, Uddevalla
och Sundsvall) i storlekshänseende bilda en grupp för sig. Alla de föreslagna
kontoren av 1 klassen äro ur olika synpunkter mycket betydande och
kunna väl mäta sig med vissa huvudkontor.

Vid bifall till här framlagda förslag skulle således antalet kontor i klass 1 A
komma att uppgå till 4 och i klass 1 B till 8.

Kontor av klass 2: Denna klass omfattar för närvarande sammanlagt
11 kontor. Sedan på sätt i det föregående föreslagits 8 av dem uppflyttats
till närmast högre klass återstå 3, nämligen Katrineholm, Västervik och
Kristinehamn. Dessa böra bibehållas som kontor av 2 klass. Dessutom föreslås,
att följande 24 kontor, som nu äro kontor av 3 klass, uppflyttas till
klass 2, nämligen

Enköping

Finspång

Mjölby

Nässjö

Oskarshamn

Karlshamn

Hässleholm

Eslöv

Ystad

Varberg

Alingsås

Vänersborg

Lidköping

Arvika

Köping

Borlänge

Kramfors

Sollefteå

Ludvika

Sandviken

Söderhamn

Örnsköldsvik

Skellefteå

Boden

198

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

Dessa kontor äro belägna i betydande industri- och/eller jord- och skogsbrnkscentra
med en livlig arbetsförmedlingsverksamhet. Över hälften av
kontoren hade under år 1945 minst 5 000 arbetsansökningar och endast ett
hade under 4 000, nämligen Mjölby (3 800). Antalet tillsatta platser under
samma period var lägst 1 900 (Kramfors, som emellertid dessutom placerat
540 arbetssökande genom interlokal förmedling), därnäst 2 500 (Ystad och
Söderhamn) och översteg på 16 kontor 3 000. Antalet organiserade arbetare
låg vid årsskiftet 1942—1943 på det stora flertalet av orterna mellan 2 000
och 5 500. Endast Hässleholm (1 500), Mjölby (1 400), Kramfors (1 450) och
Sollefteå (1 300) hade lägre antal. Antalet medlemmar i erkända arbetslöshetskassor
var på 17 orter mer än 2 000. Lägsta antalet hade Kramfors (850).

Antalet avdelningskontor i denna klass skulle således enligt förslaget uppgå
till 27.

Kontor av klass 3: Antalet kontor i denna klass utgör för närvarande
66. Sedan 24 kontor av dessa föreslagits uppflyttade till närmast högre klass,
kvarstå 42, vilka böra bibehållas i klass 3.

Kommissionen föreslår, att ytterligare 29 kontor, som nu tillhöra närmast
lägre klass, uppflyttas till klass 3. Härigenom skulle sistnämnda klass komma
att omfatta tillsammans 71 kontor. De 29 nya kontoren äro följande:

Som motivering för uppflyttning av dessa kontor må framhållas deras betydelse
som arbetsförmedlingsorgan på respektive orter, dokumenterad genom
en sedan flera år tillbaka livlig verksamhet. Flertalet av kontoren hade
under år 1945 över 2 000 arbetsansökningar. Högsta antalet utgjorde 3 900
(Sölvesborg och Kalix). Omkring hälften av kontoren hade under år 1945
över 1 500 tillsatta platser. Högsta antalet hade Laholm (3 100). Orternas
betydelse ur industriell synpunkt framgår bland annat därav att nära av
dem hade omkring 1 000 organiserade arbetare eller mera. Hälften av orterna
hade över 800 medlemmar i erkända arbetslöshetskassor. De ur såväl arbetsförmedlingssynpunkt
som andra tidigare berörda synpunkter siffermässigt
sett minsta kontoren i demia grupp äro Torsby, Lycksele, Vilhelmina
och Arvidsjaur, vilka sålunda bilda »gränskontoren» gentemot närmast lägre
klass. Särskilda skäl tala emellertid för att dessa kontor placeras som kontor
av klass 3. Torsby blir arbetsförmedlingens centrum för nordligaste Värmland.
De stora avstånden i detta verksamhetsområde göra arbetsförmedlingsarbetet
svårare och mera tungarbetat och ställa större anspråk på kontoret.
Samma är förhållandet med kontoren i Lycksele, Vilhelmina och Arvidsjaur,
vilkas verksamhetsområden äro osedvanligt stora. Dessutom kan redan nu
sägas, att objektiva betingelser föreligga för en större förmedlingsverksamhet
vid dessa kontor.

Kontor av klass 4: Denna klass räknar för närvarande 90 kontor. Av
dessa ha 29 föreslagits till placering i närmast högre klass. De återstående
61 kontoren, av vilka några äro under uppsättning eller på grund av olösta

Djursholm

Nacka

Nynäshamn

Oxelösund

Eksjö

Tranås

Vetlanda

Älmhult

Sölvesborg

Klippan

Osby

Kungsbacka

Laholm

Bengtsfors

Kinna

Tlidaholni

Filipstad

Torsby

Kumla

Lindesberg

Arboga

Hallstahammar

Ljusdal

Lycksele

Skelleftehanm

Vilhelmina

Arvidsjaur

Haparanda

Kalix

Kungl. Maj.ts proposition nr 239.

199

lokalfrågor tills vidare icke kunna påbörja sin verksamhet som heltidskontor,
böra enligt kommissionens uppfattning kvarstå i nu tillhörande kontorsklass.

Kommissionen har efter hörande av länsarbetsnämnderna undersökt, på
vilka ytterligare platser behov av avdelningskontor nu eller inom en nära
framtid kunna anses föreligga. Med hänsyn till önskvärdheten av att ge
landsbygden stödet av permanenta förmedlingsorgan, som kunna ägna större
uppmärksamhet åt förekommande förmedlingsfrågor, har det därvid ansetts
motiverat att få avdelningskontor inrättade på följande 15 orter, nämligen

Kisa

Skänninge

Markaryd

Borgholm

Olofström

Svängsta

Åhus

Hörhy

Kävlinge

Hjo

Töreboda
G rums
Grängesberg
Vansbro
Bureå

På samtliga dessa orter finnas nu expeditioner (deltidskontor).

Tillsammans med de 61 kontor, som enligt det anförda kvarstå i klass 4,
kommer denna sålunda att omfatta 76 kontor.

Inalles skulle antalet avdelningskontor enligt i det föregående framlagda
förslag komma att bliva 186. Deras fördelning på respektive klasser framgår
av följande tablå, varvid som jämförelse även medtagits antal i respektive
klasser enligt nuvarande organisation.

Konto rsklass

Antal avdelningskontor
Enligt Enligt

nuvarande föreliggande

organisation förslag

Ökning ( + )
minskning (—)

Klass 1 A..,................. — 4 +4

» IB.................... 4 8 +4

, 2 It 27 +16

> 8 66 71 + 5

, 4 90 76 - 14

Summa 171 186 + 15

Antalet expeditioner (deltidskontor) kommer enligt förslaget att uppgå till
sammanlagt 66. Fördelningen på olika klasser i jämförelse med nuvarande
organisation belyses i följande tabell.

Antal expeditioner
Enligt Enligt

Expeditionsklass nuvarande föreliggande

organisation förslag

Klass 5 ...................... 56 47

» 6 ...................... 10 19

Ökning (+ )
Minskning (—)

- 9
+ 9

....... 2_—

Summa 68 66

Vad gäller ombuden har deras antal, som i arhetslörmedlingssakkunnigas
betänkande uppgivits till i runt tal 1 000 den 1 januari 1946, icke i nämnvärd
grad förändrats under år 1946. Det centrala arbetsmarknadsorganet
bör liksom hittills äga att inom ramen för till förfogande stående anslag
besluta om inrättande av ombudsbefattningar.

200

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

Avdelningskontorens och expeditionernas av arbetsmarknadskommissionen
föreslagna inplacering i olika klasser framgår av en vid detta protokoll
fogad tablå (bilaga 1).

Statskontoret och allmänna lönenämnden ha avgivit utlåtanden över arbetsmarknadskommissionens
ifrågavarande utredning och förslag. Statskontoret
har i sitt utlåtande, under erinran om att arbetsförmedlingsorganisationen
avsevärt utbyggts under senare år, uttalat viss tveksamhet rörande
den nu föreslagna utbyggnaden, därvid tveksamheten från ämbetsverkets
sida dock närmast synes avse utbyggnaden i vad gäller antalet befattningshavare.
Verksamhetens omfattning är nämligen, framhåller statskontoret,
starkt beroende av konjunkturväxlingarna inom näringslivet och av tillgången
på arbetskraft. Detta gör enligt statskontorets uppfattning att arbetsförmedlingsorganisationen
måste utmärkas av stark elasticitet för att vara
ändamålsenlig. — Lönenämnden har i sitt utlåtande icke berört kommissionens
förslag i vad de gälla utbyggnad av de olika lokala arbetsförmedlingsorganen.

I det föregående har omförmälts, att vissa kommunala myndigheter vid
avgivande av sina utlåtanden över arbetsförmedlingssakkunnigas betänkande
framställt yrkanden om uppflyttning av det för vederbörlig kommun avsedda
arbetsförmedlingsorganet till högre grupp (från expedition till avdelningskontor
o. s. v.) eller till högre klass inom samma grupp, och att dessa
yrkanden lämpligen syntes böra redovisas i nu förevarande sammanhang.
I samband med att så sker, anmälas också framkomna yrkanden om inrättande
av avdelningskontor eller expeditioner i vissa kommuner, där sådana
arbetsförmedlingsorgan för närvarande icke finnas. De framställda yrkandena
äro följande.

Kommunalfullmäktige i Frustuna kommun ha på anförda skäl föreslagit,
att avdelningskontoret i Gnesta placeras i klass 3. Kommunalnämnden i Ekeby
kommun har uttalat, att ett avdelningskontor bör inrättas i Boxholm,
och kommunalfullmäktige Vreta klosters kommun ha yrkat på inrättande av
ett avdelningskontor i Ljungsbro. Stadsfullmäktige i Huskvarna vilja ha avdelningskontoret
där hänfört till klass 2. Municipalnämnden i Lenhovda anser,
att expeditionen i Åsheda bör flyttas och inrättas såsom avdelningskontor
i Lenhovda och att expeditionen i Hohultslätt i samband därmed kan indragas,
och kommunalnämnden i Lessebo kommun anser, att ett avdelningskontor
bör inrättas i Lessebo, varvid ettdera av de nuvarande kontoren i
Markaryd eller Strömsnäsbruk skulle kunna indragas. Kommunalnämnden
i Alvesta finner avdelningskontoret därstädes böra uppföras i klass 3 liksom
avdelningskontoret i Tingsryd. Kommunalfullmäktige i Foss kommun ha
föreslagit, att den nuvarande expeditionen i Munkedal skall förändras till avdelningskontor
i klass 3. Kommunalfullmäktige i Nödinge kommun ha ifrågasatt,
om icke ett avdelningskontor bör inrättas i södra Götaälvsdalen. exempelvis
i Nödinge eller Starrkärrs kommun. Kommunalfullmäktige i Köp -

Kimgl. M(ij:ts proposition nr 239.

201

parbergs köping ha uttalat önskemål om att expeditionen därstädes måtte
uppflyttas till avdelningskontor i klass 4 och helst i klass 3. Kommunalfullmäktige
i Hofors kommun ha framhållit, att avdelningskontor i stället för
expedition hör inrättas i Hofors. Kommunalfullmäktige i Ströms kommun
ha uttalat, att avdelningskontoret därstädes bör uppflyttas från klass 4 till
klass 3. Kommunalfullmäktige i Hammerdals kommun ha yrkat, att expeditionen
där skall ändras till avdelningskontor. Kommunalfullmäktige i Undersåkers
kommun ha framställt förslag om att avdelningskontoret i Järpen
uppflyttas till klass 3. Kommunalfullmäktige i Bergs kommun önska få den
nuvarande expeditionen i Vigge flyttad till Svenstavik och i samband därmed
uppflyttad till avdelningskontor. Slutligen ha kommunalfullmäktige i
Byske kommun ifrågasatt, om en expedition är tillfyllest för liyske.

Här må ock anmälas, att arbetsförmedlingstjänstemännens riksförbund och
civilförvaltningens personalförbund under förhandlingarna med arbetsmarknadskommissionen
i samband med att kommissionen verkställde sin utredning,
i vidare mån än kommissionen ansåg sig kunna biträda framställde yrkanden
om höjning av vissa kontor och expeditioner, därvid såsom särskilda
motiv för de föreslagna höjningarna anfördes, att vederbörlig personal borde
beredas högre löneställning.

Föredraganden.

De nuvarande lokala enheterna för arbetsförmedlingsorganisationen — huvudkontor,
avdelningskontor och ombud — finner jag i likhet med de sakkunniga
vara lämpliga. Dessa enheter torde därför böra bestå även efter arbetsförmedlingens
förstatligande. Det av stadsfullmäktige i Norrköping framförda
förslaget om att huvudkontor och avdelningskontor skola i olika avseenden
jämställas kan jag icke biträda bland annat därför att huvudkontoren
även framdeles komma att ha vissa uppgifter, vilka endast undantagsvis
ankomma på avdelningskontoren, såsom att handlägga ärenden rörande
yrkesrådgivning in. m. Jag har intet att erinra emot de sakkunnigas av praktiskt
taget samtliga myndigheter tillstyrkta förslag, att de avdelningskontor
som endast ha expeditionstid några timmar per dag benämnas expeditioner.

Vad angår huvudkontorens förläggning ansluter jag mig till sakkunnigförslaget,
att dessa kontor böra vara förlagda till samma orter som länsarbetsnämnderna,
och jag finner icke anledning att nu förorda några ändrade
placeringar av länsarbetsnämnder och huvudkontor. De från vissa håll framkomna
förslagen om att vissa huvudkontor — och i samband därmed torde
förslagsställarna också avse länsarbetsnämnderna — skola förläggas till andra
orter än de nuvarande finner jag mig alltså böra avstyrka. Ett bifall till
förslagen skulle innebära, att ifrågavarande huvudkontor skulle flyttas från
residensstäderna i respektive län med härav följande betydande olägenheter
i samband med vissa ärendens handläggning utan ernående av några egentliga
fördelar i andra avseenden. Av vad jag i del föregående föreslagit beträffande
landets indelning i lokala arbetsmarknadsområden följer, att —
med avvikelse från de sakkunnigas och även arbetsmarknadskommissionens

202

Kungl. Mcij.ts proposition nr 239.

förslag — ett särskilt huvudkontor skall finnas i Stockholm med anknytning
till länsarbetsnämnden i Stockholms län, som av mig föreslagits skola
bibehållas. Å andra sidan förändras icke avdelningskontoret i Uddevalla till
huvudkontor såsom de sakkunniga förutsatt.

Jag finner det angeläget, alt nätet av arbetsförmedlingsorgan är väl utbyggt,
enär arbetsförmedlingens effektivitet är avhängig härav. För att rätt kunna
fylla sin uppgift måste arbetsförmedlingen kunna nå ut över hela landet och
praktiskt taget var som helst inom detta äga möjligheter att lämna effektivbetjäning.
Jag vill i detta sammanhang särskilt understryka det angelägna
uti, att arbetsförmedlingen även utanför tätorterna kan tillvarataga såväl arbetstillfällena
som den tillgängliga arbetskraften. Icke minst viktigt är enligt
erfarenheten, att arbetsförmedlingen är skickad att tillgodose jordbrukets och
skogsbrukets behov av arbetskraft under högsäsongerna. Arbetsförmedlingens
nät av lokala organ har avsevärt utbyggts efter det provisoriska förstatligandet
år 1940, men alltjämt förefinnes, såsom de sakkunniga framhållit och såsom
jämväl understrukits i vissa yttranden, behov av ytterligare förstärkningav
de yttersta leden i arbetsförmedlingsorganisationen, alltså av avdelningskontors-,
expeditions- och ombudsorganisationen. Arbetsmarknadskommissionen
har beaktat detta behov, då den i sin förenämnda utredning föreslagit
en ökning av det sammanlagda antalet avdelningskontor och expeditioner
från 239 till 252 eller med 13 och i vissa fall även en förstärkning avavdelningskontoren
och expeditionerna genom att de uppflyttas i vissa fall
till högre klass och i andra fall från expeditioner till kontor. För min del finner
jag denna ökning av antalet avdelningskontor och expeditioner motiverad.
Jag delar alltså icke statskontorets tveksamhet om lämpligheten av att nu
fortsätta utbyggnaden av det lokala nätet, ty även i nuvarande arbetsmarknadsläge
finnes enligt erfarenhet behov härav. Att arbetsförmedlingens betydelse
icke blir mindre, då hög sysselsättning råder på arbetsmarknaden, har
också understrukits i de uttalanden, som gjorts av huvudorganisationerna för
arbetsmarknadens parter. Elasticiteten i arbetsförmedlingens organisation
torde icke heller i högre grad påverkas genom att antalet lokala arbetsförmedlingsorgan
ökas. Elasticiteten är mera beroende av personalorganisationens
utformning, och till denna fråga avser jag återkomma i det följande.

Jag har sålunda icke funnit anledning till erinran mot det av arbetsmarknadskommissionen
framlagda förslaget, i vad det gäller inrättande av nya
avdelningskontor och expeditioner, men finner icke skäl att i anledning av
de av vissa kommuner framförda önskemålen nu föreslå ytterligare utbyggnad.

Kommissionens förslag rörande kontorens och expeditionernas indelning
i klasser, vilket helt ansluter sig till sakkunnigförslaget utom i det avseendet,
att kommissionen funnit antalet klasser för expeditionerna böra minskas
från tre till två, finner jag mig böra biträda. Avdelningskontoren böra
sålunda indelas i fem klasser, betecknade 1 A, 1 B, 2, 3 och 4, och expeditionerna
i två klasser, betecknade 5 och 6. Mot de av kommissionen tillämpade
principerna för bestämmande av avdelningskontorens och expeditionernas

Kungl. Maj:ts proposition, nr 239.

203

hänförande till viss klass finner jag icke anledning till erinran. Jag vill framhålla,
att det tid efter annan bör verkställas undersökningar, huruvida de till
grund för den senast gjorda klassificeringen liggande faktorerna undergått
sådan förändring, att kontor eller expedition bör hänföras till högre eller
lägre klass. Dylik översyn bör göras vid tidpunkt, som av Kungl. Maj:t bestämmes
efter förslag av det centrala arbetsmarknadsorganet. och torde i
regel böra komma till stånd med bestämda tidsintervaller. Särskilda omständigheter,
t. ex. markerade ändringar i arbetsmarknadsförhållanden, böra
dock icke utesluta att omklassificering av avdelningskontor och expeditioner
sker oftare eller att visst kontor eller viss expedition, när det påkallas
av särskilda förhållanden, omföres till annan klass.

Kungl. Maj :t torde inför varje budgetårs början böra föreskriva det högsta
antal avdelningskontor och expeditioner, som under budgetåret må hänföras
till varje klass. Härvid bör emellertid den ordningen tillämpas, att Kungl.
Maj:t fastställer antalet kontor i lägsta klassen liksom antalet expeditioner i
respektive klasser något högre än det antal, som faktiskt finnes vid tidpunkten
för antalets bestämmande. Det centrala arbetsmarknadsorganet bör nämligen,
i mån som behov därav kan uppkomma med hänsyn till arbetsmarknadsutvecklingen,
äga befogenhet att under budgetåret inrätta visst antal nya avdelningskontor
av lägsta klassen och även visst antal nya expeditioner utan
att i varje särskilt fall behöva underställa ärendet Kungl. Maj:ts provning.
Under förutsättning att riksdagen icke har något att erinra emot vad jag
sålunda föreslagit, har jag för avsikt att sedermera föreslå Kungl. Maj:t att
för budgetåret 1947/48 fastställa antalet avdelningskontor i klass 1 A till 4,
i klass 1 B till 8, i klass 2 till 27, i klass 3 till 71 och i klass 4 till 82 samt
antalet expeditioner i klass 5 till 50 och i klass 6 till 22. Detta innebär, att
det centrala arbetsmarknadsorganet under nästa budgetår får möjligheter att
i mån av behov inrätta 6 nya avdelningskontor i klass 4 samt 3 expeditioner
i klass 5 och 3 expeditioner i klass 6 utöver dem, som enligt nu framlagd plan
äro avsedda att uppföras såsom kontor och expeditioner i respektive klasser.

Vidkommande ombudsorganisationen har jag icke något att erinra emot
kommissionens förslag därom, att det bör få ankomma på det centrala arbetsmarknadsorganet
att fastställa ombudens antal.

Vad de sakkunniga och kommissionen i övrigt anfört och föreslagit under
förevarande rubrik har icke givit mig anledning till särskilt uttalande.

Arbetsförmedlingens arbetssätt.

Arbetsförmedlingssakkunniga.

De sakkunniga ha under denna rubrik framhållit, att arbetsförmedlingens
arbetssätt, vari inbegripas frågorna om den mest ändamålsenliga lokaldispositionen,
expeditionssättet, kontakten med arbetsmarknadens parter etc.,
självfallet är en fråga av stor betydelse vid skapandet av en så effektiv förinedlingsorganisation
som möjligt till lägsta möjliga kostnad. De sakkun -

204

Kungl. Maj.ts proposition nr 239.

niga ha vidare erinrat, att riksdagens år 1945 församlade revisorer uppmärksammat
denna fråga, och att de i sin berättelse till 1946 års riksdag (§ 14)
i anslutning till vissa av dem gjorda uttalanden rörande personalorganisationen
m. in. förordat en undersökning av möjligheterna till rationalisering
av arbetet vid länsarbetsnämnderna och arbetsförmedlingarna, innan frågan
om dessas framtida organisation slutligt prövades.

Efter att ha återgivit vad arbetsmarknadskommissionen i huvudsak anfört
i anledning av revisorernas uttalanden och förslag, ha de sakkunniga
lämnat en redogörelse för de undersökningar, som den av arbetsmarknadskommissionen
den 19 mars 1946 tillsatta organisationsavdelningen inom kommissionen,
vilken avdelning står under överinseende av kanslichefen hos
statens organisationsnämnd, antingen redan verkställt eller avsåge att verkställa
i syfte att rationalisera arbetet inom arbetsförmedlingen.

Av vad de sakkunniga inhämtat från organisationsavdelningen ha de ansett
framgå, att avdelningens undersökningar icke kunna ha någon inverkan
vid bedömande av de sakkunnigas förslag angående arbetsförmedlingens
framtida organisation i stort. De sakkunniga förutsatte emellertid, att organisationsutredningens
förslag skulle framläggas i så god tid, att de kunde
beaktas vid den slutliga utformningen av detaljerna i samband med ställningstagandet
till de sakkunnigas förslag.

Arbetsmarknadskommissionens utredning.

Arbetsmarknadskommissionen har i sin skrivelse den 28 februari 1947 anmält,
att den inom kommissionen tillsatta organisationsavdelningen ännu icke
avslutat sitt arbete. Enligt av kommissionen inhämtad uppgift komme emellertid
avdelningen icke att framlägga några förslag, vilka skulle påkalla ändring
i det förslag till personalorganisation, som kommissionen framlade med
nämnda skrivelse.

Föredraganden.

Självfallet är, att arbetsförmedlingen skall bedriva sitt arbete så rationellt
som detta överhuvud taget är möjligt, och att frågor om lokalernas disposition,
expeditionssätt in. m. skola ägnas ingående och fortlöpande uppmärksamhet.
En undersökning i syfte att rationalisera arbetet pågår också sedan
omkring ett år tillbaka och denna verkställes av en för, ändamålet särskilt
inrättad organisationsavdelning. Ehuru denna undersökning ännu icke avslutats,
har det dock av undersökningsorganet uppgivits, att resultatet av
undersökningen icke kommer att minska det av arbetsmarknadskommissionen
för länsarbetsnämnderna och arbetsförmedlingen beräknade personalbehovet.
Vid detta förhållande synes mig hinder icke föreligga att nu taga
slutlig ställning till arbetsförmedlingens såväl organisations- som personalfrågor.
Jag vill i detta sammanhang uttala, att förutsättningar synas förefinnas
för att organisationsavdelningen kan indragas, så snart den fullföljt
nu pågående undersökning. Mitt i det föregående framlagda förslag till per -

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

205

sonalorganisation för arbetsförmedlingsbyrån inom arbetsmarknadsstyrelsen
innebär nämligen, att denna byrå utrustas med befattningshavare, vilka
skola ägna, bland annat, arbetsmetoderna inom arbetsförmedlingen fortlöpande
uppmärksamhet. Det torde emellertid få ankomma på arbetsmarknadskommissionen
eller dess efterföljare att närmare överväga frågan, huruvida
organisationsavdelningen skall fortsätta sitt arbete och till behandling
även taga upp spörsmål, som ännu icke varit föremål för avdelningens övervägande.

Personalens löneställning in. in.

Arbetsförmedlingssakkunniga.

De sakkunniga utgå ifrån att de arbetsuppgifter, som komma att åvila befattningshavarna
i den nya arbelsförmedlingsorganisationen, i stort sett
komma att bli desamma som de, vilka nu åligga befattningshavarna vid länsarbetsnämnderna
och arbetsförmedlingarna.

Förslaget till tjänsteförteckning för personalen inom den nya arbetsförmedlingsorganisationen
har av de sakkunniga utarbetats med utgångspunkt
från de nuvarande arbetsuppgifterna och de med dessa förenade löneförmånerna.
Vid förslagets utformning har beaktats nödvändigheten att ge befattningshavare
inom förmedlingsarbetet en sådan lön, att i konkurrens med
den allmänna arbetsmarknaden kan till länsarbetsnämnder och arbetsförmedlingar
knytas personal med väldokumenterade personliga egenskaper
och kvalifikationer. Samtidigt har givetvis hänsyn tagits till de för befattningshavare
inom civilförvaltningen i allmänhet gällande lönegradsplaceringarna.

I fråga om den av de sakkunniga lämnade redogörelsen för de vid tiden
för betänkandets avgivande utgående lönerna till olika befattningshavare
inom arbetsförmedlingen må här hänvisas till betänkandet angående den
offentliga arbetsförmedlingens framtida organisation (s. 46 och 47).

Vid sin behandling av de olika befattningshavargruppernas löneställning
upptaga de sakkunniga först länsarbetsdirektörerna. De sakkunniga erinra
om att länsarbetsdirektören är chefstjänsteman vid länsarbetsnämnden och
i främsta rummet ansvarig för fullgörande av arbetsuppgifter, som åvila länsarbetsnämndens
kansli och underlydande organ. Han har således att svara
för såväl arbetsförmedlingen i länet som de övriga uppgifter, som kunna
påläggas länsarbetsnämnden.

De sakkunniga finna ett viktigt spörsmål vara, om eu differentiering i
lönehänseende bör ifrågakomma för länsarbetsdirektörerna (av de sakkunniga
benämnda arbetsnämndsdirektörer). Mot en differentiering kunde bland
annat tala det förhållandet, att det här gäller i stort sett jämställda befattningar
utan någon egentlig skillnad i arbetsuppgifternas art. En viss olägenhet
med differentiering vore vidare, att de dugligaste aspiranterna komme

206

Kungi. Maj.ts proposition nr 239.

att söka sig till de högst avlönade befattningarna och att en alltför stor,
kanske icke önskvärd omflyttning av personalen kunde bli följden härav. Men
starka skäl talade också onekligen för en differentiering. Främst bland dessa
vore olikheten i arbetsuppgifternas omfattning hos de olika arbetsnämnderna,
varav följde, att arbetsnämndsdirektörens arbete bleve mer eller mindre
krävande. Den omständigheten, att en differentiering hittills gällt beträffande
länsarbetsdirektörsbefattningama, syntes dessutom i viss mån bjuda till iakttagande
av försiktighet vid ändring av denna praxis.

Under hänsynstagande till de olika skäl, som sålunda kunde anföras för
och emot en differentiering, ha de sakkunniga ansett sig böra föreslå bibehållandet
av viss differentiering av arbetsnämndsdirektörsbefattningama.

De sakkunniga ha härefter behandlat frågan, huruvida ifrågavarande chefsbefattningar
böra hänföras till löneplan A eller till löneplan C (förordnande
på viss tid). Under åberopande av nödvändigheten att inom arbetsförmedlingsorganisationen
ha möjlighet till omplacering och ombyte av befattningshavarna
på ett smidigare sätt än fallet skulle bli vid tillämpning av löneplanen
A, ha de sakkunniga föreslagit, att arbetsnämndsdirektörerna skola hänföras
till löneplan C.

De sakkunniga anse, att den nuvarande löneställningen för arbetsnämndsdirektören
i Stockholm (motsvarande lönegrad Eo 30) är lämpligt avvägd
med hänsyn till de med befattningen förenade göromålen och de krav, som
kunna ställas på innehavaren av befattningen. De sakkunniga föreslå därför,
att lönen för denna befattning fastställes till ett belopp ungefär motsvarande
nu utgående lön. Överförd till löneplan C svarar denna löneställning, framhålla
de sakkunniga, närmast mot lönegraden 5 i denna löneplan. Lönegraden
C 5 skulle sålunda markera högsta tjänsten i tjänsteförteckningen. Till
denna lönegrad böra enligt de sakkunnigas mening även befattningarna som
arbetsnämndsdirektör i Göteborg och Malmö hänföras. De sakkunniga motivera
detta ställningstagande med att arbetsförmedlingens organisation samt
arbetsuppgifternas omfattning och art i Göteborg och Malmö äro jämförliga
med dem i Stockholm. Dessa tre befattningar skilja sig också avsevärt från
de övriga arbetsnämndsdirektörsbefattningama.

Flertalet av de återstående arbetsnämndsdirektörsbefattningarna synes de
sakkunniga böra erhålla lönegraden närmast under den för Stockholm, Göteborg
och Malmö föreslagna, d. v. s. C 4. Detta innebär i jämförelse med nuvarande
lönesättning en höjning, som de sakkunniga emellertid anse motiverad
med hänsyn till önskvärdheten att på dessa poster erhålla verkligt dugliga
krafter samt skälig med hänsyn till arbetsuppgifternas vikt. De sakkunniga
föreslå sålunda, att direktörsbefattningarna vid arbetsnämnderna i
Uppsala, Eskilstuna, Linköping, Jönköping, Kalmar. Kristianstad, Uddevalla,
Borås, Skövde, Karlstad, Örebro, Västerås, Falun, Gävle, Härnösand, Umeå
och Luleå placeras i lönegrad C 4. Motsvarande befattningar vid arbetsnämnderna
i Växjö, Karlskrona, Halmstad och Östersund föreslås erhålla lönegradsplaceringen
C 3, under det att slutligen arbetsnämndsdirektörsbefattningen
i Visby föreslås i C 2. Beträffande de 4 befattningar, som föreslås i

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

207

C 3, uttala de sakkunniga, att de äro befattningar i län, som med avseende på
antalet invånare ganska klart skilja sig från övriga län och bilda en grupp
för sig. De med befattningen förenade göromålen måste därför bli av mindre
omfattning, varför det syntes motiverat, att arbetsnämndsdirektörsbefattningarna
i nämnda län placerades en lönegrad lägre än det stora flertalet motsvarande
befattningar i andra län. Samma motiv hade gällt, då de sakkunniga
föreslagit placering av arbetsnämndsdirektörsbefattningen i Visby i C 2.

Arbetsnämndsdirektörsbefattningarna skulle sålunda enligt de sakkunni -

gas förslag hänföras till följande lönegrader:

Arbetsnämndsdirektör i Stockholm, Göteborg och Malmö ............ C 5

Arbetsnämndsdirektör vid övriga arbetsnämnder (utom Växjö, Visby,

Karlskrona, Halmstad och Östersund) ............................ C 4

Arbetsnämndsdirektör i Växjö, Karlskrona, Halmstad och Östersund . . C 3
Arbetsnämndsdirektör i Visby .................................... C 2

De sakkunniga ha härefter till behandling upptagit frågan om löneställningen
för de olika slag av inspektörer, vilka för närvarande finnas inom
arbetsförmedlingen och beräknas komma att bliva erforderliga jämväl efter
omorganisationen. I fråga om de nuvarande inspektörerna och deras arbetsuppgifter
ha de sakkunniga anfört i huvudsak följande.

På arbetsförmedlingssidan tjänstgör närmast under länsarbetsdirektören
en inspektör för arbetsförmedlingsärenden. Hans uppgift är att utöva tillsyn
över arbetsförmedlingsverksamheten i länet, särskilt den som bedrives vid
avdelningskontor och expeditioner samt av arbetsförmedlingsombud. Härvid
åligger det honom att med uppmärksamhet följa arbetsmarknadsläget
inom området och skaffa sig noggrann kännedom om där befintliga företag
och arbetstillfällen, att skaffa sig kännedom om behovet av arbetsförmedlingsorgan
å olika orter samt personal- och lokalförhållanden in. m. vid de
olika arbetsförmedlingarna samt att övervaka, att verksamheten vid samtliga
arbetsförmedlingsorgan fortgår utan avbrott eller rubbningar, och att i brådskande
fall självständigt vidtaga erforderliga anordningar till förebyggande av
sådana avbrott eller rubbningar. Inspektören för arbetsförmedlingsärenden
iir f. n. även ställföreträdare för länsarbetsdirektören.

För tillsyn över arbetslöshetsnämndema och för verksamhet, som med anledning
av arbetslöshet kan åläggas länsarbetsnämnderna, biträdes länsarbetsdirektören
— f. n. dock endast i vissa länsarbetsnämnder — av en inspektör
för socialhjälpsärenden. Efter länsarbetsnämndens bestämmande kan
han emellertid tagas i anpråk även för andra ärenden.

Utöver de sålunda nämnda inspektörerna, vilka kunna rubriceras såsom
ledningspersonal, finnas inom vissa förmedlingsgrenar, nämligen vid de s. k.
specialförmedlingarna, tjänstemän med inspektörs tjänsteställning, dock endast
i det fall att specialförmedlingen är särskilt omfattande eller eljest betydelsefull.
Dessa ha till uppgift att med utnyttjande av arbetsförmedlingsorganisationen
i övrigt leda och svara för sin speciella förmedlingsgren inom
länsarbetsnämndens hela verksamhetsområde.

Rörande löneställningen för inspektörerna ha de sakkunniga uttalat i
huvudsak följande.

208

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

Med hänsyn till organisationen vid arbetsnämnderna i Stockholm, Göteborg
och Malmö, som i storlekshänseende avsevärt skiljer sig från organisationen
i andra län och därför närmast under arbetsnämndsdirektören kräver en
särskilt kvalificerad befattningshavare, föreslå de sakkunniga inrättandet
av eu befattning som förste inspektör med placering i lönegrad A 24 vid dessa
arbetsnämnder. Förslaget innebär bibehållandet av nuvarande ordning, då
den inspektör, som tjänstgör som direktörens ställföreträdare på nämnda orter,
för närvarande — utöver arvode, motsvarande nettolönen i lönegraden
Eo 21 — åtnjuter ett tilläggsarvode av 100 kronor för månad, så att hans
sammanlagda löneförmåner redan nu ligga i närheten av 24 lönegraden.

I nu gällande provisoriska tjänsteförteckning inrymmer inspektörsgraden
flera olika befattningar med olika arbetsuppgifter. Hit höra såväl inspektör
för arbetsförmedlingsärenden och inspektör för socialhjälpsärenden som vid
vissa nämnder föreståndare för särskilda specialavdelningar (ungdomsförmedling
och yrkesvägledning, tjänstemanna- och sjömansförmedling, expedition
för partiellt arbetsföra). Av de olika inspektörstjänsterna får den, som
avser arbetsförmedlingsärenden, anses vara den främsta, och det kan därför
ifrågasättas, huruvida icke denna tjänst bör ges en något högre löneställning
än de övriga. Detta skulle innebära införande av två inspektörsgrader. Ett
annat motiv för införande av en högre inspektörsgrad än nu gällande är, att
beträffande vissa befattningar inom specialförmedlingarna en konkurrenskraftig
lön måste bjudas för att tillräckligt kvalificerad personal skall kunna
förvärvas. Bland annat inom ungdomsförmedling och yrkesvägledning torde
det bli nödvändigt att för en del befattningar kunna bjuda en lön ungefär
motsvarande läroverksadjunkts. Dessa specialbefattningar böra emellertid
icke ges högre löneställning än inspektörsbefattningarna för arbetsförmedlingsärenden,
då de förras arbetsuppgifter i det stora hela äro underställda
de senares. På grund härav föreslås inrättandet av en inspektörsgrad, som
kan användas både för arbetsförmedlingsinspektör och inspektör vid vissa
specialförmedlingar. I betraktande av vad som anförts angående konkurrensen
med läroverksadjunkter (vilkas lönegrad är A 23), synes en placering av
en inspektörsgrad i A 22 vara motiverad. Den nuvarande inspektörsgraden, 21,
föreslås bibehållen för flertalet inspektörsbefattningar inom specialförmedlingarna.

Inspektörsbefattningarna föreslås sålunda hänförda till följande lönegrader: -

Förste inspektör........................ A 24

Inspektör.............................. A 22

Inspektör.............................. A 21

Rörande arbetsuppgifterna m. in. för de befattningshavare inom arbetsförmedlingen,
som ha ställning såsom avdelningskontorsföreståndare, förste
assistenter och assistenter ha de sakkunniga anfört i huvudsak följande.

Avdelningskontorsföreståndarna svara för förmedlingsarbetets effektiva bedrivande
inom den ort, där kontoret är beläget, samt inom den rayon, som
tillhör kontorets naturliga arbetsmarknadsområde. I regel biträdas de i sitt
arbete av assistenter.

För att effektivisera arbetsförmedlingen på det kvinnliga arbetsområdet inrättade
arbetsmarknadskommissionen hösten 1944 vid varje länsarbetsnämnd
en särskild tjänst, vars innehavare främst skall ha till uppgift konsulentverksamhet
inom det kvinnliga arbetsförmedlingsområdet. Denna tjänst har upptagits
som förste assistent för det kvinnliga arbetsförmedlingsområdet. Be -

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

209

fattningshavaren åligger att skaffa sig noggrann kännedom om de arbetsmöjligheter,
som inom länet finnas för kvinnlig arbetskraft och om behovet
av sådan arbetskraft inom olika orter och arbetsområden, att lämna de befattningshavare,
som handha förmedling av kvinnlig arbetskraft, erforderlig
handledning i fråga om de speciella arbetsmarknadsproblem, som föreligga
på detta område, samt att medverka till att skapa kontakt mellan den kvinnliga
arbetsförmedlingen och de arbetsgivare och arbetssökande, för vilka
denna arbetsförmedling är avsedd, samt dessas organisationer och andra
kvinnoföreningar.

På flertalet huvud- och de tre största avdelningskontoren har det för att
nå samordning i arbetet mellan de olika förmedlingsgrenarna och deras
personal och smidighet i organisationen varit nödvändigt att förordna en
därtill lämplig befattningshavare, en förste assistent, att öva tillsyn över arbetsförmedlingen
vid de olika arbetsförmedlingsexpeditionerna och den där
anställda personalens tjänstgöring samt lämna personalen erforderliga anvisningar
och direktiv angående handläggning av förekommande arbetsuppgifter.
Behovet av en sådan tjänsteman har gjort sig så mycket mer gällande,
som inspektören för arbetsförmedlingsärenden främst verkar i länet och därför
ej hinner med att övervaka detaljerna i förmedlingsarbetet på huvudkontoret.

Assistenterna på huvud- och avdelningskontor tilldelas mer eller mindre
självständiga arbetsuppgifter. Av det stora flertalet assistenter fordras, att de
på egen hand verkställa förmedlingsuppdrag. Assistenterna intaga i så måtto
en nyckelställning i förmedlingsorganisationen att det är främst de, som stå i
ständig kontakt med arbetsförmedlingens kunder, arbetsgivare och arbetssökande.
Förmedlingsarbetets grannlaga natur ställer därvid stora krav på
förmedlarens takt och omdöme. Vid huvudkontoren och de större avdelningskontoren,
där förmedlingsarbetet är uppdelat på fackexpeditioner, tjänstgöra
assistenter som föreståndare för dessa.

De sakkunniga ha beträffande löneställningen för ifrågavarande grupper
av befattningshavare uttalat och föreslagit följande.

I fråga om assistentgraderna gäller främst att åstadkomma en lämplig
avvägning mellan de olika assistentklasserna. Ur rekryterings- och effektivitetssynpunkt
är det till fördel, att dylika tjänstemän beredas utsikt att avancera
från lägre till högre avlönade befattningar. Ä andra sidan torde ett system
med alltför många lönegrader vara mindre lämpligt, särskilt inom en
institution som arbetsförmedlingen, då ett sådant system lätt skulle leda till
att befattningshavaren för vinnande av löneförbättring gång efter annan
sökte förflyttning till annan plats och därigenom ej bleve i tillfälle att förvärva
den ingående lokal- och personkännedom, som är en viktig förutsättning
för uppnående av goda resultat inom detta arbetsområde.

Hänföres den lägsta inspektörsgraden till 21 :a lönegraden, lär den lämpligaste
assistentlönegraden därunder bli 18, en skillnad på tre lönegrader.
Denna lönegrad motsvarar för närvarande förste assistentens löneställning i
den provisoriska tjänsteförteckningen. Löneställningen torde med fördel
kunna bibehållas och befattningen erhålla samma namn som nu.

Räknar man fortfarande med eu skillnad på 3 lönegrader som lämplig, blir
nästa assistentlönegrad 15, vilken svarar mot nuvarande lönegradsplacering.
Till denna grupp tjänster liar i nuvarande ordning hänförts flertalet av föreståndarbefattningarna
för de olika fackexpeditionerna (med undantag av de
allra största) vid huvudkontoren och några avdelningskontor samt ctL stort
antal av föreståndarbefattningarna vid avdelningskontoren. Dessa befatt P>ihrin<i

till riksdagens protokoll 19i7. 1 samt. Nr 230. H

210

Kungl. Maj.ts proposition nr 239.

ningar torde bli sluttjänster för flertalet arbetsförmedlingstjänstemän, och
det är därför av vikt, att befattningarna i fråga erhålla en sådan lönegradsplacering
att de locka dugligt folk. De bli på sitt sätt normerande för rekryteringen
och standarden hos arbetsförmedlingstjänstemännen.

De två följande assistentgradema i gällande provisoriska tjänsteförteckning
äro placerade i lönegrad 12 respektive lönegrad 8. Dessa utgöra nu
rekryteringsgrader för arbetsförmedlingstjänst. Då det visat sig allt svårare
att erhålla lämplig arbetsförmedlingspersonal för den lön, som bjudes i lönegrad
8, har det varit nödvändigt att i större utsträckning rekrytera på en lön
motsvarande 12 :e lönegraden. De sakkunniga föreslå därför, att lönegraden
A 12 fastställes som lägsta assistentlönegrad i tjänsteförteckningen.

Tjänsteförteckningen skulle sålunda komma att upptaga assistenter i följande
lönegrader:

Förste assistent ................ A 18

Assistent ...................... A 15

Assistent ...................... A 12

Kontorsföreståndamas lönegradsplacering bör,^ som förut nämnts, anpassas
efter inspektörs- och assistentlönegradema. Så är fallet i den provisoriska
tjänsteförteckningen, och något skäl till ändring härutinnan synes icke föreligga.
Under hänsynstagande till de sakkunnigas tidigare framlagda förslag
om indelning i kontorsklasser synes en lämplig lönegradsplacering för kontorsföreståndarna
vara följande:

Kontorsföreståndare av klass 1A .............. A 22

, » » 1 B .............. A 21

» » » 2 A 18

» » » 3 A 15

» » » 4 A 12

De sakkunniga ha härefter till behandling upptagit frågorna rörande övrig
kanslipersonal vid länsarbetsnämnderna och biträdespersonal vid nämndskanslier
(huvudkontor) och större avdelningskontor. Härom ha de sakkunniga
anfört i huvudsak följande.

På länsarbetsnämndens centrala kansli är det, med undantag för de större
nämnderna, i regel tillräckligt med en kvalificerad befattningshavare och
denne bör ha ställning såsom förste assistent. Motsvarande befattningshavare
i nuvarande organisation, vilken är placerad som förste assistent eller vid
vissa nämnder som amanuens, åligger att efter länsarbetsnämndens och länsarbetsdirektörens
bestämmande utöva den närmaste tillsynen över arbetet
å nämndens centrala kansli och den där anställda personalen, att biträda
länsarbetsdirektören med beredning av förekommande ärenden, utredningsarbeten,
upprättande av skrivelser och liknande arbetsuppgifter samt att
föra nämndens protokoll.

Tjänsterna för biträdespersonal böra helt anslutas till gällande tjänsteförteckningar
för civilförvaltningen. Sålunda föreslås för länsarbetsnämndernas
kanslier en kansliskrivarbefattning i lönegrad A 11. Denna tjänst har
ingen direkt motsvarighet i nuvarande provisoriska tjänsteförteckning, men
behov av en mera kvalificerad befattningshavare på kansliet har gjort sig
gällande. Befattningshavaren får kamerala och statistiska arbetsuppgifter
samt överinseende över nämndens skrivpersonal och får övertaga uppgifter,
som nu delvis vila på förste assistenten (amanuensen), statistikamanuensen,
materialredogöraren och kassaredogöraren. De övriga biträdesbefattningar -

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

211

na, kanslibiträde, förste expeditionsvakt, expeditionsvakt och kontorsbiträde
böra också inplaceras enligt reglerna för civilförvaltningens tjänsteförteckning.
Skrivbiträdesgraden föreslås icke på löneplan A utan endast som Eo.
Biträdestjänsterna skulle således placeras i följande lönegrader:

Kansliskrivare ................................................ \ XI

Kanslibiträde ................................................. \ 7

Förste expeditionsvakt ......................................... \ 7

Expeditionsvakt ............................................... \ 6

ir * . ............................................... A 5

Kontorsbiträde .............................................. \ 4

Den fullständiga tjänsteförteckningen för ordinarie personal, som de sakkunniga
sålunda föreslå för arbetsnämnderna och arbetsförmedlingarna, har

följande utseende:

Arbetsnämndsdirektör i Stockholm, Göteborg och Malmö .......... C 5

Arbetsnämndsdirektör i Uppsala, Eskilstuna, Linköping, Jönköping,
Kalmar, Kristianstad, Uddevalla, Borås, Skövde, Karlstad, Örebro,

Västerås, Falun, Gävle, Härnösand, Umeå och Luleå.............. C 4

Arbetsnämndsdirektör i Växjö, Karlskrona, Halmstad och Östersund .. C 3

Arbetsnämndsdirektör i Visby .................................. C 2

Förste inspektör............................................... a 24

Inspektör.................................................. \ 22

Kontorsföreståndare av klass 1 A................................ A 22

Inspektör..................................................... A 21

Kontorsföreståndare av klass 1 B .............................. A 21

Förste assistent................................................ A 18

Kontorsföreståndare av klass 2................................. A 18

Assistent ..................................................... A 15

Kontorsföreståndare av klass 3.................................. A 15

Assistent ..................................................... A 12

Kontorsföreståndare av klass 4 ................................ A 12

Kansliskrivare ................................................ A 11

Kanslibiträde ................................................. A 7

Förste expeditionsvakt ......................................... A 7

Expeditionsvakt ............................................... A 6

* A 5

Kontorsbiträde ................................................ A 4

I fråga om deltidstjänsterna inom arbetsförmedlingen ha de sakkunniga
uttalat följande.

Det stora flertalet deltidstjänster torde bli sådana, som avse föreståndartjänster
vid expeditionerna på mindre orter. I lönetekniskt hänseende äro de
att betrakta som arvodestjänster. Arvodet är för närvarande avpassat så, att
det svarar mot viss del av lönen i lägsta kontorsföreståndarklassen (Eo 12).
De sakkunniga anse det lämpligt, att arvodet beräknas i stort sett efter denna
grund och sakna anledning att närmare ingå på detaljerna i arvodessystemet,
då det bör ankomma på den centrala arbetsmarknadsmyndigheten att draga
upp riktlinjer härför.

212

Kangl. Maj.ts proposition nr 239.

De sakkunniga ha övervägt, huruvida icke arvodesanställda befattningshavare
efter viss tid borde kunna tillerkännas förhöjt arvode. De sakkunniga
ha sig bekant att inom bland annat postverket tillämpas efter vissa års
tjänstgöring uppflyttning i löneklass för poststationsföreståndare med arvodesavlöning.
Tänkbart är även att på andra sätt söka ordna så, att i individuella
fall arvodesförhöjning äger rum med hänsyn till visad personlig duglighet
i arbetet. Härigenom skulle man kunna underlätta rekryteringen till
dessa befattningar. De sakkunniga ha stannat för att här endast göra det uttalandet,
att det centrala arbetsmarknadsorganet bör närmare överväga om
och i så fall på vad sätt lämpliga anordningar i detta hänseende kunna vidtagas.

Slutligen ha de sakkunniga beträffande arbetsförmedlingsombuden uttalat,
att dessa äro att betrakta som arbetsförmedlingens personliga representanter
på respektive orter och att ombudsorganisationens tillväxt främst varit
betingad av arbetslöshetskassornas utbredning. Ombudens uppgifter som arbetsförmedlande
organ och därmed även som kontrollorgan för arbetssökande,
som åtnjuta arbetslöshetsunderstöd, böra — framhålla de sakkunniga —
ses i samband härmed. Något förslag rörande ersättningarna till arbetsförmedlingsombuden
har icke framlagts av de sakkunniga.

Frågan om löneställning m. m. för rekrgteringspersonal behandlas i annat
sammanhang.

Yttrandena.

Allmänna synpunkter anföras i vissa yttranden.

Sålunda har arbetsmarknadskommissionen förklarat sig kunna i huvudsak
godtaga de sakkunnigas förslag till tjänsteförteckning för personalen inom
arbetsförmedlingen men har velat framhålla, att den ingalunda anser den
föreslagna lönesättningen för olika kategorier av personal för hög. Därest
kvalificerad personal skall kunna erhållas för det grannlaga och krävande
arbetsförmedlingsarbetet och för övriga arbetsförmedlingen åvilande, ur
samhällets synpunkt i allmänhet mycket betydelsefulla arbetsuppgifter, kräves,
framhåller kommissionen, en lönesättning, som minst svarar mot vad de
sakkunniga föreslagit. Även socialstyrelsen har ansett sig kunna i stort sett
tillstyrka den föreslagna tjänsteförteckningen.

Allmänna lönenämnden har uttalat, att nämnden av de i betänkandet lämnade
uppgifterna rörande de olika tjänstemannakategoriernas åligganden
icke kunnat finna säkra hållpunkter för ett bedömande av frågan, till vilka
lönegrupper respektive tjänster böra hänföras. Avvägningen av personalens
lönegradsplacering ställde sig än svårare därigenom, att de sakkunniga icke
ingått på någon närmare prövning av personalorganisationen vid de olika
länsarbetsnämnderna och arbetsförmedlingarna. Också det förhållandet, att
utredningsmännen — frånsett några enstaka fall — icke framlagt förslag till
avdelningskontorens klassificering utan endast generellt angivit de klasser,
i vilka kontoren skulle indelas, medförde svårigheter att avgöra lämpligheten
av tjänsternas upptagande i de angivna lönegraderna. Lönenämnden kunde
dock icke frigöra sig från den uppfattningen, att åtskilliga befattningar givits

Kungl. Maj.ts proposition nr 239.

213

en alltför hög lönegradsplacering i betraktande av inom statsförvaltningen
i allmänhet tillämpade lönesättningsnormer, och att de sakkunniga i alltför
stor utsträckning grundat sitt förslag till tjänsteförteckning på de avlöningsförmåner,
som utginge till tjänstemännen inom arbetsförmedlingsorganisationen
enligt nuvarande avlöningssystem. Ett fastställande av den förordade
tjänsteförteckningen torde enligt nämndens mening icke kunna undgå att ha
till följd vissa konsekvenser beträffande löneställningen för befattningar
inom andra grenar av förvaltningen. I detta sammanhang finge jämväl uppmärksammas,
att de sakkunniga icke ansett lämpligt att uppställa några särskilda
kompetenskrav för länsarbetsnämndernas och arbetsförmedlingarnas
personal. — En av lönenämndens ledamöter, J. Andersson, har uttalat från
nämndens majoritet skiljaktig mening och har närmast ansett, att skäl till
erinran mot de sakkunnigas förslag icke förelegat.

Landsorganisationen har anfört följande rörande löneställningsfrågorna.

Arbetsförmedlingen måste erbjuda så goda löner att den från den allmänna
arbetsmarknaden kan dra till sig ett tillräckligt urval av personer, som i tidigare
sysselsättningar skaffat sig lämpliga erfarenheter och dokumenterat de
i detta sammanhang erforderliga egenskaperna. Det är därför angeläget, att
de sakkunnigas förslag beträffande förmedlingstjänstemännens lönegradsplacering
åtminstone icke blir utsatt för någon reducering vid frågans slutliga
avgörande från statsmakternas sida. I detta sammanhang vill landsorganisationen
påpeka, att olägenheterna med det statliga lönesystemets stelhet
torde bli särskilt påfallande då det gäller arbetsförmedlingen. Dennas möjligheter
att på den allmänna arbetsmarknaden kunna förvärva och behålla en
lämplig kraft måste i varje särskilt fall komma att betingas av de ytterst
växlande förhållandena på olika områden inom det privata näringslivet. Det
vore därför önskvärt, om förmedlingens blivande chefsmyndighet kunde ges
möjlighet att utan alltför stor omgång i speciella fall genomföra justeringar
i den fastställda löneplanen.

Tjänstemännens centralorganisation har understrukit betydelsen av att arbetsförmedlingen
erhåller tillgång till för sina speciella arbetsuppgifter väl
kvalificerad arbetskraft och uttalat, att den tjänsteförteckning, som de sakkunniga
föreslå, synes medge relativt knappt tillmätta löneförmåner.

Arbetsförmedlingstjänstemännens riksförbund har inledningsvis uttalat, att
en diskussion av tjänsteförteckningens uppbyggnad lämpligen bör utgå från
de befattningar, som kunna beräknas bliva sluttjänster för flertalet arbetsförmedlingst
jänstemän, d. v. s. assistentbefattningama i 15 lönegraden. De
sakkunniga hade framhållit vikten av att dessa befattningar erhålla en sådan
lönegradsplacering, att de locka dugligt folk, och riksförbundet önskar särskilt
understryka detta uttalande men ifrågasätter, om den av utredningsmännen
föreslagna 15 lönegraden från den anförda synpunkten kan anses
till fyllest. Härom anför förbundet följande.

I betraktande av önskvärdheten av att rekryteringen till arbetsförmedlingen
sker bland personer, som jämväl besitta praktisk erfarenhet och fackkunskaper
— rekryteringen har också hittills faktiskt i stor utsträckning ägt rum
inom denna kategori — bör vid valet av den »normerande» lönegraden hänsyn
tagas till löneläget för verkmästare, ingenjörer, avdelningschefer etc.

214

Kurtgl. Maj:ts proposition nr 239.

inom industri och övrig näringsverksamhet. Helt naturligt kunna anställda
av denna kategori icke finna det lockande att inträda i arbetsförmedlingstjänst,
itall de icke kunna räkna med att inom arbetsförmedlingen i sinom
tid normaliter uppnå en lön, som motsvarar den de redan ha eller sannolikt
kunna erhålla inom näringslivet. Jämväl rekryteringslönen är härvid självfallet
av vikt, men det torde med visst fog kunna påstås, att »löneförväntningarna»
äro av minst lika stor relevans, då det gäller rekrytering bland industrifolk.
När härtill kommer, att av arbetsförmedlingsmannen bör fordras
icke blott fackkunskaper utan även bland annat personlig lämplighet för förmedlingsarbete,
psykologisk blick, nöjaktig allmänbildning och kunskaper
om arbetsmarknaden, samt förtrogenhet med arbetsförmedlingsteknik, är det
uppenbart, att lönen bör så avpassas, att den jämväl kompenserar de »extra»
kvalifikationer, som arbetsförmedlingstjänstemännen sålunda de facto måste
besitta eller förskaffa sig.

Dessa överväganden föra till den slutsatsen, att »normallönen» för arbetsförmedlare
bör motsvara åtminstone 17 lönegraden.

Det ligger givetvis nära till hands att i detta sammanhang ställa den föreslagna
»normallönen» för arbetsförmedlingstjänstemän i relation till löner
inom statsförvaltningen i övrigt. Inom 17 lönegraden återfinnas f. n. exempelvis
drifts verkmästare vid statens vattenfallsverk, linjemästare och verkmästare
vid telegrafverket, bokhållare inom ett flertal verk, lantbruksinspektor
vid fångvårdsanstalterna, avdelningsföreståndare vid statens skolor tillhörande
bama- och ungdomsvården, förste kontorsskrivare vid riksförsäkrinsanstalten,
landskontorist och landskanslist samt folkskollärare. Även om
beträffande vissa av de i 17 lönegraden placerade befattningshavarna speciella
kompetenskrav kunna ha uppställts, bör enligt förbundets uppfattning
detta förhållande icke tillmätas väsentlig vikt vid bedömningen av huruvida
den här föreslagna lönegradsplaceringen för arbetsförmedlingstjänstemän
kan anses rimlig. Anledningen till att bestämda kompetenskrav icke uppställts
för inträde i arbetsförmedlingstjänst är nämligen att finna däri, att
själva tjänstens mångsidighet och därav följande svårigheter att anordna en
speciell »arbetsförmedlingsexamen» lägger hinder i vägen. Kvalifikationerna
för arbetsförmedlingstjänst äro icke därför av lägre valör än t. ex. för de
i det föregående nämnda befattningarna. Tvärtom torde full enighet råda
därom att i alla avseenden, såväl beträffande teoretiska som praktiska meriter,
stora anspråk måste ställas på arbetsförmedlingstjänstemännen.

Därest normallönen inom arbetsförmedlingen sålunda fixeras till nuvarande
17 lönegraden enligt de civila avlöningsreglementena, kan vid tjänsteförteckningens
utbyggnad nedåt och uppåt tillämpas av de sakkunniga föreslagen
avvägning mellan olika klasser av assistenter och kontorsföreståndare
etc. Ett intervall om tre lönegrader mellan assistentgraderna synes lämpligt.
Även steget mellan assistent- och inspektörsgradema är väl avpassat.

I anslutning till detta uttalande har riksförbundet framlagt ett eget förslag
till tjänsteförteckning och ytterligare motiverat sina förslag till lönegradsplacering
för olika grupper av befattningshavare. Redogörelse för de sålunda
föreslagna lönegradsplaceringarna lämnas i det följande.

Beträffande länsarbetsdirektörernas löneställning har arbetsmarknadskommissionen
anfört följande.

Mot förslaget att hänföra chefstjänstemännen, länsarbetsdirektörerna, till
C-planen och att de skola förordnas å sina befattningar för viss tid, vilket

215

Kungi. Maj.ts proposition nr 2o9.

förslag tillstyrkts av samtliga länsarbetsnämnder, har kommissionen ingen
erinran.

Rörande differentieringen av länsarbetsdirektörernas löner pa fyra olika
lönegrader ha från ett flertal länsarbetsnämnder framförts erinringar. Detta
gäller främst de tjänster, som skulle placeras i lönegraden C 3. Från nämndsbåll
göres sålunda gällande, att det icke vore motiverat att, med hänvisning
till befolkningssiffrorna för de olika länsarbetsnämndsområdena och till
den nuvarande olikheten i lönesättningen, genomföra eller bibehålla sa långt
gående differentiering, som den av de sakkunniga föreslagna. Kraven på
direktörens arbetsprestation bestämdes icke närmast av befolkningssiffrans
storlek utan fast mer av andra omständigheter. Det vore framför allt näringslivets
struktur, de allmänna förhållandena på arbetsmarknaden och de
krav, som ställdes på arbetsmarknadsorganen i olika avseenden för lösandet
av sysselsättningsfrågorna, samt andra liknande förhållanden inom det
lokala arbetsmarknadsområdet, som vore avgörande för, i vilken utsträckning
direktörstjänsten bleve krävande. Kvalifikationskraven på direktörerna
vore därför ganska likartade, oavsett arbetsmarknadsområdets storlek och
befolkningssiffra.

Kommissionen medger för egen del, att en viss differentiering av chefslönerna
kan ha fog för sig, men anser, att de sakkunniga i detta hänseende
gått för långt. För sin del förordar kommissionen en begränsning till tre grupper,
nämligen Stockholm, Göteborg och Malmö i en första, övriga länsarbetsnämnder
utom Gotland i en andra och Gotland i en tredje grupp. De sakkunnigas
motiv för placering av länsarbetsdirektörerna i Kronobergs, Blekinge,
Hallands och Jämtlands län i en lägre klass än övriga länsarbetsdirektörer
finner kommissionen icke vara bärande. Kommissionen vill — i likhet
med vissa länsarbetsnämnder — framhålla, att arbetsuppgifterna i ett län
ingalunda alltid stå i relation till folkmängden. Tvärtom kan det ofta förekomma,
att ett mindre län har betydligt svårare arbetsmarknadsproblem att
bemästra än ett större. Uppmärksammas bör också, att den större nämnden
ej blott har tillgång till den större personalorganisationen utan även ofta har
bättre möjlighet att få mera kvalificerade befattningshavare med hänsyn till
att befordringsrummen där regelmässigt äro flera. Särskild vikt fäster kommissionen
också vid det förhållandet, att en längre driven differentiering försvårar
omflyttning bland chefstjänstemännen. Det kan nämligen ofta ur arbetssypunkt
befinnas vara önskvärt med en viss sådan omflyttning. Ju större
möjligheterna därtill äro, desto lättare blir det att i fråga om chefstjänstemännen
tillgodose effektivitetssynpunkterna.

Den föreslagna lönegradsplaceringen för länsarbetsdirektörerna kan i förhållande
till de arbetsuppgifter, som för närvarande åvila och framdeles
även kunna beräknas komma att åligga dessa befattningshavare, anses väl
låg. Chefstjänstemannens personliga insats kommer nämligen självfallet att
få stor betydelse för resultaten av det arbete som ankommer på länsarbetsnämnder
och arbetsförmedling. Genom en högre löneställning skulle även
möjliggöras förflyttning mellan byråchefstjänst i arbetsmarknadsstyrelsen
och länsarbetsdirektörsbefattning. Sådan förflyttning kan emellanåt vara
önskvärd. Fnär emellertid ytterligare erfarenheter rörande länsarbetsdirektörernas
arbetsuppgifter kunna behöva avvaktas, och då löneställningen för
statens befattningshavare i chefsställning liir komma under särskild omprövning
i anslutning till det nu pågående löneregleringsarbetet, finner sig kommissionen
icke böra framställa något direkt förslag om all löneställningen för
länsarbetsdirektörerna i allmänhet nu bestämmes högre än enligt de sakkunnigas
förslag.

216

Kungl. Maj-.ts proposition nr 239.

I anslutning till det anförda föreslår arbetsmarknadskommissionen, att befattningarna
för länsarbetsdirektörerna i Stockholm, Göteborg och Malmö
hänföras till lönegraden C 5, för övriga länsarbetsdirektörer utom på Gotland
till lönegraderna C 4 och för länsarbetsdirektören på Gotland till lönegraden
C 3.

Socialstyrelsen, som icke funnit något att i och för sig erinra mot de sakkunnigas
förslag beträffande löneställningen för länsarbetsdirektörerna, har
ifrågasatt, huruvida icke dessa böra erhålla dyrortsgraderad lön enligt den
nya löneplanen nr 1 med inplacering i de lönegrader, som motsvara de av de
sakkunniga föreslagna lönelägena. Även vid inplacering i nämnda löneplan
kunde de numera tillsättas för viss tid.

Även statskontoret har uttalat, att länsarbetsdirektörerna i stället för att
uppföras å C-löneplanen böra hänföras till dyrortsgrupperad löneplan, men
har icke funnit skäl föreligga att till nämnda tjänster anknyta sådana pensionsbestämmelser,
som i allmänhet gälla för pensionsberättigande befattningar,
varå tidsbestämt förordnande meddelas. Statskontoret är dock icke
berett tillstyrka, att tjänsterna inrättas såsom fullmaktstjänster. I avbidan
på resultatet av den av riksdagen begärda utredningen i fråga om statstjänstemännens
rättsliga ställning har det synts statskontoret, att ifrågavarande
befattningar böra uppföras såsom extra ordinarie. I likhet med de
sakkunniga har statskontoret funnit en differentiering i lönehänseende av
tjänsterna motiverad men har uttalat viss tveksamhet beträffande lämpligheten
av att länsarbetsdirektören i Visby bildar en grupp för sig. Skillnaden
mellan de olika grupperna bör enligt statskontorets mening utgöra minst två
lönegrader. Statskontoret föreslår, att länsarbetsdirektören i Stockholm placeras
i 30 lönegraden, i Göteborg och Malmö i 28 lönegraden, i det stora flertalet
län i övrigt i 26 lönegraden och i de minsta länen i 24 lönegraden.

Allmänna lönenämnden har framhållit, att mot förslaget att direktörerna
skulle hänföras till lönegrader inom en löneskala omfattande C 2—C 5 alltefter
länsarbetsnämndernas organisation och arbetsuppgifternas omfattning
inom respektive län, knappast något synes vara att erinra med hänsyn till
betydelsen av att för ifrågavarande befattningar kunna förvärva dugande
krafter.

Länsstyrelsen i Jönköpings län har uttalat, att den ifrågasatta lönegradsplaceringen
för länsarbetsdirektörsbefattningama å andra orter än de tre
största städerna synes väl hög vid jämförelse med åtskilliga andra statstjänster.
— Liknande synpunkter anföras av länsstyrelsen i Kristianstads län.

Länsstyrelsen i Malmöhus län finner ur rekryteringssynpunkt önskvärt, att
befattningarna som länsarbetsdirektör i mera avlägset belägna städer, främst
i Härnösand, Umeå och Luleå, erhålla samma lönegradsplacering som motsvarande
befattningar i Stockholm, Göteborg och Malmö.

Länsstyrelsen i Jämtlands län har — under framhållande av skälen emot
och olägenheterna av den av de sakkunniga föreslagna differentieringen av
ifrågavarande befattningshavares löneplacering — förordat, att direktören
vid länsarbetsnämnden i länet skall hänföras till lönegrad G 4.

217

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

Hallands läns landsting och stadsfullmäktige i Halmstad ha på anförda
skäl hemställt, att de länsarbetsdirektörer som av de sakkunniga föreslagits
i lönegrad C 3 skola placeras i lönegrad C 4.

Arbetsförmedlingstjänstemännens riksförbund har ansett, att de sakkunniga
knappast anfört någon närmare saklig motivering för sina förslag i
fråga om länsarbetsdirektörernas lönegradsplacering, och har funnit det vara
en brist, att de sakkunniga icke verkställt några jämförelser med andra
chefsbefattningar inom statsförvaltningen. Under erinran om att samtliga
vägdirektörer utom två äro placerade i lönegraden C 6 finner förbundet, att
flertalet länsarbetsdirektörer böra placeras i samma lönegrad. Vägdirektörstjänsterna
kräva, uttalar förbundet, säkerligen stora kvalifikationer men av
ett väsentligt mera speciellt slag än länsarbetsdirektörstjänsterna, vilkas innehavare
måste besitta, utom organisatorisk och administrativ förmåga, en
ingående kunskap om länets arbetsliv, näringsförhållanden och sociala problem.
Den av de sakkunniga föreslagna differentieringen av direktörslönerna
föranleder erinringar från förbundet av i huvudsak samma innehåll som
de av arbetsmarknadskommissionen anförda. Förbundet förordar, att differentieringen
i princip avskaffas och föreslår, att direktörerna i Stockholm,
Göteborg och Malmö hänföras till lönegraden C 7, direktörerna i övriga län
utom Gotlands län till lönegraden C 6 och direktören i Gotlands län till lönegraden
C 3.

Vad härefter angår de sakkunnigas förslag till löneställning för inspektörerna
har arbetsmarknadskommissionen funnit sig kunna i huvudsak
godtaga detta. Kommissionen har emellertid ifrågasatt, om icke antalet inspektörer
för arbetsförmedlingsärenden i 24 lönegraden bör ökas från av de
sakkunniga föreslagna tre — för nämnderna i Stockholms stad, Göteborgs
och Bohus län samt Malmöhus län — till förslagsvis fem, enär sådana förhållanden
kunna uppkomma inom andra arbetsmarknadsområden än de
till angivna nämnder hörande, att särskilt behov kan finnas att där placera
särskilt väl kvalificerad befattningshavare, som är eller bör bli innehavare
av tjänst i 24 lönegraden. Tjänstebenämningen förste inspektör, som av de
sakkunniga föreslagits för inspektörerna i 24 lönegraden, har synts kommissionen
böra tillkomma även inspektörerna i 22 lönegraden, enär dessa med
allenast två undantag äro inspektörer för arbetsförmedlingsärenden och
alltså komma att intaga befälsställning i förhållande till inspektörerna i
21 lönegraden.

Statskontoret bär, under framhållande av att uppdelning på två närbelägna
lönegrader inom samma lönegradsserie icke bör ifrågakomma, motsatt
sig att inspektörstjänster hänföras till 22 lönegraden och förordat att samtliga
inspektörer hänföras till 21 lönegraden.

Allmänna lönenåmnden har ansett skäl tala för att — såsom de sakkunniga
förordat — förste inspektörstjänster i 24 lönegraden inrättas vid nämnderna
i Stockholms stad, Göteborgs och Bohus län samt Malmöhus län. Däremot
har lönenämnden icke blivit övertygad om nödvändigheten av att i

218

Kungl. Maj.ts proposition nr 239.

tjänsteförteckningen uppföra inspektörsbefattningar — förutom i 21 lönegraden
— också i 22 lönegraden, till vilka sistnämnda tjänster någon direkt
motsvarighet icke finnes i nuvarande provisoriska tjänsteförteckning. (I ett
sedermera avgivet utlåtande har lönenämnden i sistnämnda hänseende uttalat
annan mening; se härom i det följande.)

Arbetsförmedling stjänstemännens riksförbund har föreslagit, att inspektörerna
för arbetsförmedlingsärenden skola placeras i 26 och 24 lönegraderna
i stället för i 24 och 22 lönegraderna. Till stöd för sitt förslag har förbundet
anfört, att arbetsförmedlingsinspektören är direktörens närmaste man och
regelmässigt hans ställföreträdare, varför en lönegradsplacering i likhet med
förste byråsekreterare icke kan anses för hög. Inspektören för socialhjälpsärenden
liksom de inspektörer, vilka förestå specialförmedlingar, synas förbundet
lämpligen böra placeras i lönegraden närmast under arbetsförmedlingsinspektörema
i allmänhet. Icke minst för ungdomsförmedlingens och
yrkesvägledningens vidkommande, inom vilka sektioner av arbetsförmedlingen
behovet av akademiskt utbildad personal relativt sett torde vara större
än inom övrig förmedlingsverksamhet, är — framhåller förbundet — föreståndarens
placering i 23 lönegraden bland annat i jämförelse med läroverkslärarnas
löneställning ett minimikrav.

Sakkunnigförslaget har även i vad det avser löneställningen för avdelningskontorsföreståndare,
förste assistenter och
assistenter behandlats i vissa yttranden.

Arbetsmarknadskommissionen har i fråga om de befattningshavare, som
skola utöva konsulentverksamhet inom det kvinnliga arbetsmarknadsområdet
och som av de sakkunniga normalt upptagits i lönegraden A 18, uttalat
att det med hänsyn till det kvinnliga arbetsområdets betydelse är nödvändigt
att ställa stora krav pa dessa befattningshavare och därmed också
att sörja för en fullgod rekrytering av befattningarna i fråga. På grund härav
kan det enligt kommissionens uppfattning föreligga skäl för en något
högre lönegradsplacering än den av de sakkunniga föreslagna. Då befattningarna
äro förhållandevis nyinrättade och ytterligare erfarenheter därför
kunna behöva avvaktas, har kommissionen dock icke för närvarande velat
framställa krav på högre lönegradsplacering än den av de sakkunniga föreslagna.
Även för de av de sakkunniga föreslagna förste assistenterna i 18
lönegraden vid länsarbetsnämndernas kanslier har kommissionen funnit en
högre löneställning kunna ifrågasättas, då viss likhet förefinnes mellan deras
tjänsteuppgifter och dem, som åligga befattningshavare, för vilka s. k.
reglerad befordringsgång upp till och med 21 lönegraden föreslagits.

Statskontoret har beträffande förslaget om att placera kontorsföreståndare
i såväl 22 som i 21 lönegraden — liksom beträffande de i samma lönegrader
föreslagna inspektörerna — uttalat, att placering i två närliggande
lönegrader icke bör ifrågakomma och har förordat, att endast 21 lönegraden
skall komma i fråga för ifrågavarande kontorsföreståndare. Vidare har statskontoret
uttalat, att klassbeteckningar för kontorsföreståndare tillhöriga oli -

219

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

ka lönegrader icke torde böra ingå i tjänsteförteckningen. Ämbetsverket har
ytterligare ifrågasatt, huruvida icke konlorsföreståndama borde benämnas
assistenter, i vilket fall jämväl den för vissa tjänster i 18 lönegraden föreslagna
tjänstebenämningen förste assistent borde ändras till assistent. Assistenttjänster
skulle alltså enligt detla förslag förekomma i lönegraderna 12,
15, 18 och 21.

Allmänna lönenämnden har vad angår de föreslagna befattningarna i
assistentgraderna — förste assistenl i A 18 samt assistent i A 15 och A 12 —
ansett, att förevarande tjänstemän givits en väl hög löneställning och med
hänsyn till hittills tillämpad löneplacering ifrågasatt, om icke assistenter
borde finnas jämväl i 10 lönegraden. (I ett sedermera avgivet utlåtande har
lönenämnden uttalat annan uppfattning; se härom i det följande). Ledamoten
Andersson har uttalat skiljaktig mening och anslutit sig till de uttalanden,
som gjorts av civilförvaltningens personalförbund i dess yttrande över
de sakkunnigas förslag.

Tjänstemännens centralorganisation har funnit en viss höjning av löneställningen
för assistenter motiverad, enär flertalet tjänstemän inom arbetsförmedlingen
torde stanna i dessa tjänster. I samband med en sålunda förordad
bättre löneställning för assistenterna har organisationen ansett att
övriga tjänster böra i motsvarande grad uppflyttas.

Arbetsförmedlingstjänstemännens riksförbund har i anslutning till förbundets
allmänna synpunkter rörande tjänsteförteckningsförslaget och på
anförda ytterligare skäl yrkat, att kontorsföreståndarna skola placeras i lönegraderna
24, 23, 20, 17 och 14 samt förste assistenterna i 20 lönegraden
och övriga assistenter i 17 och 14 lönegraderna. Vad angår befattningen som
konsulent för det kvinnliga arbetsmarknadsområdet har förbundet föreslagit,
att denna uppföres såsom inspektörsbefattning i 23 lönegraden i stället
för i 18 lönegraden under beteckningen förste assistent. Till stöd för sitt
förslag anför förbundet i huvudsak, att kvinnornas deltagande i förvärvslivet
i våra dagar är i högsta grad angeläget, och att den tjänsteman, som
främst har att animera och övervaka denna del av arbetsförmedlingsområdet,
har viktiga uppgifter. Härav bör följa, att denna befattning likställes
med befattningarna som socialhjälpsinspektör och inspektör inom specialförmedlingarna,
vilka av förbundet föreslagits skola uppföras i 23 lönegraden.

Civilförvaltningens personalförbund har på anförda skäl ansett, att den
lägsta lönegradsplacering, som bör få ifrågakomma för kontorsföreståndare,
är 15 lönegraden.

Yrkeskvinnors samarbetsförbund säger sig ha svårt att förstå, att de sakkunniga
icke i konsekvens med att inspektörerna föreslagits uppflyttade
från 21 till 22 och 24 lönegraderna föreslagit motsvarande uppflyttning för
konsulenterna för det kvinnliga arbetsmarknadsområdet.

1 anledning av de sakkunnigas förslag om biträdespersonalen har
statskontoret anfört, att ämbetsverket beräknar kansliskrivare vara erfor -

220

Kungl. Maj.ts proposition nr 239.

derliga endast vid de största nämnderna, medan det vid de medelstora kontoren
synes tillräckligt med kontoristbefattningar.

Arbetsförmedlingstjänstemännens riksförbund har tillstyrkt förslaget om
inrättande av kansliskrivartjänster. Denna befattningshavare skall emellertid
enligt sakkunnigförslaget delvis övertaga de arbetsuppgifter, vilka för
närvarande åvila förste amanuensen, statistikamanuensen, materielredogöraren
och kassaredogöraren, samt dessutom fullgöra kamerala och statistiska
uppgifter och ha överinseendet över nämndens skrivpersonal. Förbundet
anser, att dessa arbetsuppgifter bli så krävande och omfattande, att
för deras fullgörande erfordras två befattningar. Härvid bör den ena befattningen
avses för kansliskrivare och den andra för befattningshavare i högre
lönegrad. I fråga om expeditionsvakterna uttalar förbundet, att dessa befattningshavare
vid arbetsförmedlingen utöver vanliga expeditionsvaktuppgifter
handhava förråden vid nämnderna och av detta och andra skäl böra erhålla
en högre löneställning än den av de sakkunniga förordade. Förbundet
säger sig dock inse, att ifrågavarande expeditionsvakters löneställning icke
kan prövas för sig. Slutligen har förbundet också framställt yrkande om att
särskilda befattningar skola uppföras för telefonister. Vid de länsarbetsnämnder,
som ha större telefonväxelanläggningar och därför också flera
telefonister, bör en av dem enligt förbundet ha lön enligt 7 lönegraden och
övriga telefonister böra hänföras till 4 lönegraden. Det har ofta och med
rätta framhållits, uttalar förbundet, att telefonisten i många fall är den befattningshavare,
med vilken förmedlingens klientel i första hand når kontakt
och telefonisten vid nämnden måste därför i icke ringa mån vara en
vägledare för allmänheten, då den söker förbindelse med arbetsförmedlingen.
Belastningen å telefonväxlarna är också mycket stor.

I de sakkunnigas uttalanden i fråga om deltidstjänsterna har arbetsmarknadskommissionen
förklarat sig i princip kunna instämma. Härutöver
har kommissionen framhållit, att resultatet av den s. k. deltidsutredningens
arbete kan komma att medföra behov av omprövning av de förmåner,
vilka avsetts skola tillkomma inom arbetsförmedlingen deltidsanställd
personal.

Kommunalfullmäktige i Västra Tunhems kommun ha framhållit, att enligt
fullmäktiges uppfattning deltidsanställd personal inom arbetsförmedlingen
bör erhålla bättre förmåner än hittills.

Arbetsförmedlingstjänstemännens riksförbund har endast uttalat, att förbundet
förutsätter, att det sedermera skall få tillfälle att förhandla med det
centrala arbetsmarknadsorganet rörande den deltidsanställda personalens
löneförmåner.

Vad slutligen angår ersättningarna åt arbetsförmedlingsombuden
har arbetsmarknadskommissionen uttalat, att dessa ersättningar böra
bliva föremål för översyn och att det bör få ankomma på det centrala arbetsmarknadsorganet
att bestämma ersättningarna.

Jämtlands låns landstings förvaltningsutskott har framhållit såsom nöd -

Kungl. Maj.ts proposition nr 239.

221

vändigt att i vissa fall höja arvodesbeloppen för ombuden, enär de nuvarande
svårigheterna att erhålla lämpliga ombud eljest komma att bestå.
Arvodesbeloppen böra vidare, har utskottet uttalat, bestämmas av det lokala
organet och icke av arbetsförmedlingens chefsmyndighet.

Arbetsförmedlingstjånstemännens riksförbund har förutsatt, att förhandlingar
rörande ombudens ersättningar skola komma till stånd mellan det
centrala arbetsmarknadsorganet och riksförbundet och har i samband härmed
framhållit behovet av att dessa ersättningar höjas.

Även civilförvaltningens personalförbund har uttalat, att ombudens ersättningar
böra bliva föremål för justeringar uppåt.

Arbetsmarknadskommissionens utredning jämte häröver avgivna yttranden.

Här torde den av arbetsmarknadskommissionen jämlikt Kungl. Maj:ts
uppdrag verkställda, i förenämnda skrivelse den 28 februari 1947 redovisade
utredning rörande, bland annat, personalorganisationen för arbetsförmedlingen
få behandlas. Såsom i det föregående antytts ha yttranden över utredningen
avgivits av statskontoret och allmänna lönenämnden. Vad i utredningen
och yttrandena anförts beträffande de olika personalkategorierna
torde få redovisas i samma ordning som den i vilken dessa kategorier upptagits
i det föregående.

Vad till en början angår länsarbetsdirektörerna har arbetsmark
kommissionen, med åberopande av vad av kommissionen anförts i utlåtandet
över de sakkunnigas betänkande, upptagit länsarbetsdirektörerna
i följande lönegrader, nämligen i lönegraden G 5 direktörerna i Stockholms
stad, Göteborgs och Bohus län samt Malmöhus län, i C 4 direktörerna i övriga
län utom Gotlands län och i G 3 direktören i Gotlands län.

Statskontoret har förklarat sig vidhålla sin i utlåtandet över sakkunnigförslaget
intagna ståndpunkt att tjänsterna böra på visst sätt differentieras
på lönegraderna 30, 28, 26 och 24.

Allmänna lönenämnden har, efter erinran om vad lönenämnden anfört i
utlåtande över arbetsförmedlingssakkunnigas betänkande, konstaterat, att
kommissionens förslag innebär, att länsarbetsdirektörernas löneställning
skulle differentieras på ett mindre antal lönegrader än vad de sakkunniga
förordat. Med hänsyn till vad lönenämnden inhämtat rörande skälen härför,
anser sig nämnden icke böra motsätta sig kommissionens förslag. Nämnden
vill emellertid ifrågasätta, om icke befattningarna, med bibehållen
karaktär av förordnandetjänster, i det nya avlöningssystemet böra uppföras
på dyrortsgrupperad löneplan. — Två ledamöter av lönenämnden, Broström
och Englund, ha uttalat skiljaktig mening och anslutit sig till det förslag,
som framlagts av arbetsförmedlingstjänstemännens riksförbund (C 7
för Stockholm, Göteborg och Malmö, C 6 för övriga utom Visby, C 3 för
Visby).

222

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

Inspektörstjänsterna för arbetsförmedlingsärenden, vilka tjänsters
innehavare jämväl skola vara ställföreträdare för länsarbetsdirektören,
ha av arbetsmarknadskommissionen i enlighet med de sakkunnigas förslag
upptagits i lönegraderna 24 och 22, dock med det undantaget att inspektörstjänsten
vid arbetsnämnden i Stockholms stad upptagits i 26 lönegraden
med hänsyn till arbetsuppgifternas art samt de större krav, vilka måste
ställas på direktörens ställföreträdare i denna nämnd jämfört med andra
nämnder. Inspektörstjänstema vid tjänstemannaförmedlingen och expeditionen
för partiellt arbetsföra vid huvudkontoret i Stockholm ha uppförts i 22
lönegraden i enlighet med de sakkunnigas förslag att nämnda lönegrad skall
kunna användas jämväl för inspektörsbefattningar vid vissa specialförmedlingar
och under hänvisning till de stora fordringar på, bland annat, utbildning
och kunskaper, som måste ställas på angivna båda befattningshavare.
Övriga inspektörstjänster ha av kommissionen uppförts i 21 lönegraden.

Statskontoret har vidhållit sin tidigare uttalade uppfattning, att inspektörerna
icke böra differentieras på 21 och 22 lönegraderna. Förslaget att hänföra
inspektörstjänsten vid nämnden i Stockholm till 26 lönegraden har ämbetsverket
icke velat motsätta sig.

Allmänna lönenämnden har i nu förevarande utlåtande anfört följande.

Vad angår lönegradsplaceringen för inspektörstjänstema för arbetsförmedlingsärenden,
med vilka tjänster skulle vara förenade uppdraget att vara
ställföreträdare för länsarbetsdirektören, anser sig lönenämnden numera
icke böra framställa erinran mot att förevarande befattningar -—- frånsett
vid de största länsarbetsnämnderna — uppföras i A 22. Lönenämnden har
härvid beaktat, att befordran från de i 21 lönegraden uppförda inspektörsbefattningarna
till inspektör i 22 lönegraden i regel icke torde komma
att ske. Den förordade tjänstebenämningen förste inspektör för sistnämnda
befattningar synes dock mindre lämplig. Däremot har nämnden icke blivit
övertygad, att tillräcklig anledning föreligger för införande av inspektörstjänster
i 22 lönegraden jämväl vid tjänstemannaförmedlingen och expeditionen
för partiellt arbetsföra i Stockholm.

Ledamöterna Broström och Englund ha även när det gäller inspektörernas
löneställning anslutit sig till arbetsförmedlingstjänstemännens riksförbunds
förslag (inspektörer för arbetsförmedlingsärenden 26 respektive 24
lönegraden, inspektörer för socialhjälpsärenden och specialförmedling en
lönegrad lägre).

Beträffande befattningarna såsom avdelningskontorsföreståndare,
förste assistenter och assistenter har arbetsmarknadskommissionen
upptagit dessa befattningar i de lönegrader, som förordats av
arbetsförmedlingssakkunniga.

Statskontoret har med anledning härav erinrat om vad ämbetsverket i sitt
utlåtande över sakkunnigförslaget anfört i fråga om kontorsföreståndartjänsterna
och har förklarat sig vidhålla vad ämbetsverket därvid framhöll.

Allmänna lönenämnden, som tillstyrkt ett av arbetsmarknadskommissionen
i förevarande skrivelse framlagt och i det följande omförmält förslag

Kungl. Maj.ts proposition nr 239.

223

rörande viss löneställning för rekryteringspersonal, har under förutsättning att
förslaget kommer att godkännas uttalat, att assistenttjänster icke lämpligen
böra uppföras i 10 lönegraden, vilket lönenämnden ifrågasatt i sitt tidigare
avgivna utlåtande över arbetsförmedlingssakkunnigas förslag. I övrigt har
lönenämnden icke i detta sammanhang gjort något uttalande beträffande ifrågavarande
personalkategorier.

Ledamoten Andersson har i särskilt yttrande hänvisat till de synpunkter,
han anfört vid civilförvaltningens personalförbundsförhandlingar med arbetsmarknadskommissionen
i samband med att denna utarbetade sitt förslag
till personalorganisation in. in., och ledamöterna Broström och Englund ha
även i fråga om denna del av lönenämndens utlåtande uttalat skiljaktig
mening och uttalat sin anslutning till de förslag rörande löneställningsfrågor
m. m., som framlagts av arbetsförmedlingstjänstemännens riksförbund (kontorsföreståndare
i lönegrad 24, 23, 20, 17 respektive 14, förste assistent i lönegrad
20, annan assistent i lönegrad 17 respektive 14 samt konsulent för det
kvinnliga arbetsmarknadsområdet i lönegrad 23).

I fråga om biträdes person a len har arbetsmarknadskommissionen
utgått från de sakkunnigas förslag. Beträffande lönegradsplaceringen för expeditionsvakter
och lägre biträdespersonal har kommissionen helt följt de principer,
som tillämpas eller äro avsedda att tillämpas för denna personal.

Statskontoret har i sitt utlåtande i denna del endast erinrat om vad ämbetsverket
tidigare uttalat rörande behovet av kansliskrivare. Allmänna lönenämnden
har lämnat kommissionens ifrågavarande förslag utan erinran. Av
nämndens ledamöter ha Andersson, Broström och Englund anmält avvikande
mening och åberopat av arbetsförmedlingstjänstemännens riksförbund i
yttrande över sakkunnigförslaget anförda synpunkter (uppdelning av kansliskrivartjänsten,
högre löneställning för expeditionsvakter och telefonister).

De deltidsanställdas löneförmåner m. in. ha av arbetsmarknadskommissionen
i detta sammanhang upptagits till mera ingående behandling.
Härvid har kommissionen anfört följande.

Den deltidsanställda personalen vid arbetsförmedlingskontoren utgöres dels
av föreståndare vid expeditioner (deltidskontor), dels av biträden vid vissa
heltidskontor, där arbetet är av den omfattning, att föreståndaren behöver
biträdeshjälp, men det dock icke ansetts erforderligt att inrätta befattning för
heltidstjänstgörande assistent. Det må i sammanhanget uppmärksammas, att
med biträdeshjälp här icke avses skrivhjälp utan hjälp med förmedlingsarbetet.
1 lönetekniskt hänseende ha deltidstjänsterna ansetts såsom arvodestjänster.
Med hänsyn till att dessa befattningar i många fall bli sluttjänster, och att
det kan anses skäligt, att befattningshavare, som under längre tid innehaft sådan
anställning, beredes möjlighet att erhålla ålderstillägg och pension, har redan
tidigare fråga varit uppe att bereda dessa befattningshavare anställning som
deltidsanställda extra ordinarie tjänstemän. De restriktiva bestämmelser, som
ännu gälla i fråga om anställande av extra ordinarie tjänstemän med deltidstjänstgöring,
ha emellertid icke medgivit införandet av sådan anställning. Genomföres
däremot 1944 års deltidsutrednings förslag, förfalla hindren, och

224

Kungl. May.ts proposition nr 239.

enligt kommissionens mening böra i så fall ifrågavarande befattningar ombildas
från arvodestjänster till extra ordinarie deltidstjänster.

Deltidstjänsterna indelas för närvarande i tre arvodesklasser. Arvodesbeloppen
voro ursprungligen så beräknade, att de motsvarade respektive */2, 2/a
och 5/s av begynnelselönen i lönegrad Eo 5, som vid den tidpunkt, då denna
klassindelning genomfördes (1941), var den lägsta lönegraden för heltidsanställd
arbetsförmedlingspersonal. Expeditionstiden vid deltidskontoren var då
respektive 3, 4 och 5 timmar per dag, mot normalt 6 timmar för heltidskontoren.
I syfte att anpassa den deltidsanställda personalens löneställning efter
den sedermera genomförda lönegradsuppflyttningen för heltidstjänsterna ha
de ifrågavarande expeditionstiderna sedermera ändrats till respektive 2, 3
och 4 timmar. Samtidigt uppflyttades ett flertal av dessa tjänster i högre arvodesklass,
varigenom tjänstgöringstiden för berörda befattningshavare blev
oförändrad, medan avlöningen höjdes. I den lägsta arvodesklassen kvarstå
sålunda för närvarande endast ett fåtal tjänster, och kommissionen förutsätter,
såsom i annat sammanhang anförts, att denna klass nu skall helt försvinna.

Enligt kommissionens förslag skola de deltidsanställda föreståndarna sålunda
endast indelas i två klasser, med en tjänstgöringstid motsvarande hälften
respektive 2/3 av den för heltidsanställda tjänstemän fastställda eller 21
respektive 28 timmar per vecka. Expeditionstiden vid deltidskontoren (expeditionerna)
förutsättes bli 3 respektive 4 timmar per dag. De deltidsanställda
biträdena torde generellt få halvtidstjänstgöring.

Om ifrågavarande befattningshavare erhålla ställning som deltidsanställda
extra ordinarie tjänstemän, böra föreståndartjänsterna i likhet nied motsvarande
tjänster vid de mindre heltidskontoren beredas löneförmåner med utgångspunkt
från 12 lönegraden. För biträdestjänsterna torde man böra räkna
med något lägre lönegradsplacering. Då avlöningen i nuvarande arvodesklass
II närmast motsvarar den avlöning, som skulle utgå till halvtidsanställd
tjänsteman i lönegrad Eo 10, synes denna lönegrad normalt böra tillämpas
för de halvtidsanställda biträdena.

Då en anpassning av den deltidsanställda personalens avlöning efter de
löner, som komma att utgå till arbetsförmedlingens heltidsanställda befattningshavare,
torde vara påkallad även i det fall, att deltidstjänstutredningens
förslag ej blir föremål för beslut vid detta års riksdag, förutsätter komissionen,
att den nu tillämpade arvodesplancn ändock bör omarbetas så, att arvodesbeloppen
komma att motsvara hälften respektive 2/3 av de lönebelopp,
som komma att utgå till befattningshavare i lönegraderna Eo 10 och Eo 12.

Statskontoret har erinrat, att redan enligt gällande bestämmelser möjligheter
förefinnas att inrätta halvtidstjänster på extra ordinarie stat. Vad angår
de deltidsanställda biträdena vid vissa heltidskontor saknas, framhåller statskontoret,
upplysning om arbetsuppgifter och kompetensfordringar, varför
förslaget beträffande dem undandrager sig statskontorets bedömande. Såväl
spörsmålet om ifrågavarande biträden böra beredas extra ordinarie anställning
som frågan om lämplig löneställning torde därför, uttalar ämbetsverket,
böra närmare uppmärksammas.

Slutligen har arbetsmarknadskommissionen i förevarande utredning återkommit
till frågan om ersättningarna till arbetsf örmedlingsom buden.
Härvid har kommissionen anfört i huvudsak följande.

Kungi. Maj:ts proposition nr 239.

225

Såsom i sakkunnigbetänkandet uppgivits fördelas ortsombuden på åtta
arvodesklasser, och ersättningarna till dessa utgå för närvarande —- sedan
den 1 juli 1946 —• enligt följande grunder. För varje klass är fastställt
visst grundarvode, som i lägsta klassen utgör 240 kronor för år, och för
varje klass ökas med 120 kronor, d. v. s. i 8 klassen utgör 1 080 kronor. Å
grundarvodet utgår därjämte rörligt tillägg och kristillägg enligt samma
grunder som för statens befattningshavare i allmänhet, d. v. s. för närvarande
efter 31 procent. Vidare utgår provisoriskt arvodestillägg med 60 kronor
i lägsta arvodesklassen och med ett med 20 kronor för varje arvodesklass
ökat belopp, innebärande att det provisoriska arvodestillägget utgör 200 kronor
i högsta arvodesklassen. Slutligen utgår också till de ombud, som tillhandahålla
lokal, bidrag till kostnaden härför med lägst 60 kronor och högst
200 kronor för år; lägsta beloppet tillkommer ombud i lägsta arvodesklassen
och högsta beloppet ombud i högsta arvodesklassen. Tillsammans äger
alltså ombud i lägsta klassen uppbära ersättning med 434 kronor 40 öre för
år, om han tillhandahåller lokal, och i annat fall 374 kronor 40 öre. I högsta
arvodesklassen utgöra motsvarande belopp 1 814 kronor 80 öre respektive
1 614 kronor 80 öre.

Vid den översyn av arvodesbeloppen, som kommissionen förutsatt skall
komma till stånd, bör, framhåller kommissionen, eftersträvas att förenkla
ersättningsgrunderna. Kommissionen har vidhållit sin uppfattning, att det
centrala arbetsmarknadsorganet bör få fastställa ersättningsbeloppen efter
förhandlingar med vederbörliga personalorganisationer.

Föredraganden.

Med hänsyn till vikten av att arbetsförmedlingen äger tillgång till en för
sina betydelsefulla uppgifter väl skickad personal är det nödvändigt, att
löneställningen för olika personalkategorier blir tillfredsställande. Det av de
sakkunniga framlagda förslaget till tjänsteförteckning för arbetsförmedlingens
personal synes mig ur angivna synpunkter vara i stort sett väl avvägt.
Jag delar den av landsorganisationen uttalade uppfattningen, att lönerna icke
böra sättas lägre än enligt de sakkunnigas förslag, enär detta skulle minska
möjligheterna att förvärva och behålla den för arbetsförmedlingsarbetet
lämpligaste personalen. Vissa ändringar synas mig dock av särskilda skäl
vara påkallade i de sakkunnigas förslag.

Vad först angår löneställningen för länsarbetsdirektörerna —
vilken benämning liksom hittills torde böra användas för samtliga direktörer
utom direktören vid arbetsnämnden i Stockholm — ha de sakkunniga föreslagit,
att befattningarna i fråga skola placeras i lönegraderna C 5, C 4, C 3
och C 2. I yttrandena ha mot de sakkunnigas förslag framställts i huvudsak
två erinringar, innebärande att den föreslagna differentieringen av direktörslönerna
bör begränsas från fyra till tre grupper och att lönerna böra
utgå icke enligt C-löneplanen utan enligt dyrortsgrupperad löneplan. De skäl
som anförts för ett frångående av sakkunnigförslaget i dessa delar finner
jag beaktansvärda. Principiella överväganden skulle rentav kunna tala för
att differentieringen begränsades till att avse endast två lönegrader, nämligen
en för direktörerna i Stockholms stad, Göteborgs och Bohus län samt
Bihang till riksdagens protokoll /1947. 1 samt Nr 239. 15

226

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

Malmöhus län och en för länsarbetsdirektörerna i samtliga övriga län, alltså
även Gotlands län. Enär emellertid länsarbetsdirektörsbefattningen i sistnämnda
län måste anses vara avsevärt mindre betungande för sin innehavare
än motsvarande befattningar i andra län — antalet befattningshavare
vid arbetsförmedlingens huvudkontor i Gotlands län är mindre än i något
annat län och ännu finnes icke något egentligt avdelningskontor i länet
utan endast en expedition och ett antal ombud — finner jag skäligt att
länsarbetsdirektörsbefattningen i Gotlands län åtminstone tills vidare hänföres
till lägre lönegrad än befattningarna i övriga län. Jag förordar sålunda,
att länsarbetsdirektörsbefattningarna hänföras till tre olika lönegrader, nämligen
befattningarna i Stockholms stad, Göteborgs och Bohus län samt Malmöhus
län till en högsta lönegrad, befattningarna i övriga län utom Gotlands
till en annan och lägre lönegrad samt befattningen i Gotlands län till en
ännu lägre lönegrad. Vidkommande frågan till vilken löneplan länsarbetsdirektörerna
böra hänföras — den icke dyrortsgrupperade löneplanen C eller
dyrortsgrupperad löneplan — finner jag i likhet med socialstyrelsen, statskontoret
och lönenämnden övervägande skäl tala för att befattningarna hänföras
till dyrortsgrupperad löneplan. Jag delar härvid icke statskontorets uppfattning
att skäl skulle vara för handen att tills vidare inrätta allenast extra
ordinarie befattningar för länsarbetsdirektörerna. Befattningarna böra icke
heller, såsom ifrågasatts i vissa yttranden, ges karaktär av förordnandetjänster,
utan de böra vara ordinarie fullmaktstjänster. Det må i detta sammanhang
särskilt framhållas, att möjligheterna att vid behov förflytta länsarbetsdirektör
från ett län till ett annat vid en sådan lösning icke bli mindre
än de skulle bli vid ett genomförande av de sakkunnigas förslag utan tvärtom
större. Enligt föreskrift i 3 § civila avlöningsreglementet är nämligen
annan ordinarie tjänsteman än domare pliktig bland annat att låta förflytta
sig till annan stationeringsort eller annan befattning vid det verk han tillhör.
Vad sålunda stadgas äger dock icke tillämpning å innehavare av befattning
tillhörande löneplan C.

Vad därefter gäller de lönegrader, till vilka befattningarna böra hänföras,
finner jag lämpligt, att länsarbetsdirektörerna hänföras till de lönegrader i
A-löneplanen, som närmast motsvara de av arbetsmarknadskommissionen föreslagna
och av allmänna lönenämnden i dess senast avgivna utlåtande godtagna
lönegraderna i C-löneplanen. Jag föreslår alltså inplacering i lönegraden
A 30 för arbetsnämndsdirektören i Stockholms stad ävensom länsarbetsdirektörerna
i Göteborgs och Bohus län samt Malmöhus län, i lönegraden A 28
för länsarbetsdirektörerna i övriga län utom Gotlands län och i lönegraden
A 26 för länsarbetsdirektören i Gotlands län.

Vad angår löneställningen för inspektörer av olika grader ha de sakkunniga
föreslagit, att vid envar av nämnderna i Stockholms stad, Göteborgs
och Bohus län samt Malmöhus län skall inrättas en befattning som förste
inspektör i 24 lönegraden. Förste inspektören skall vara ställföreträdare
för nämndens direktör. Arbetsmarknadskommissionen har föreslagit, att
förste inspektören i Stockholms stad skall hänföras till 26 lönegraden med

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

227

hänsyn till de särskilt stora krav, som måste ställas på denna befattningshavare.
Kommissionens förslag har lämnats utan erinran av såväl statskontoret
som allmänna lönenämnden. De sakkunnigas förslag om inrättande vid
nämnderna i Göteborgs och Bohus län samt Malmöhus län av två förste
inspektörsbefattningar i 24 lönegraden har godtagits av såväl arbetsmarknadskommissionen
som statskontoret och allmänna lönenämnden. Jag har
för min del intet att erinra mot arbetsmarknadskommissionens förslag i vad
det avser nu ifrågavarande tjänster. Jag tillstyrker sålunda inrättande av
en förste inspektörsbefattning i lönegrad 26 vid arbetsnämnden i Stockholm
samt en förste inspektörsbefattning i lönegrad 24 vid envar av länsarbetsnämnderna
i Göteborgs och Bohus län samt Malmöhus län.

De sakkunniga ha vidare föreslagit inrättande av befattningar som inspektör
i lönegrad 2 2, vilka befattningar skola kunna användas dels
för inspektörer för arbetsförmedlingsärenden och dels för inspektörer vid
vissa specialförmedlingar. Arbetsmarknadskommissionens förslag innebär,
att i 22 lönegraden skall placeras en inspektör för arbetsförmedlingsärenden
vid samtliga nämnder med undantag av nämnderna i Stockholms stad, Göteborgs
och Bohus län samt Malmöhus län. Ifrågavarande inspektörer fungera
som ställföreträdare för nämndernas direktörer. Däremot skall placering i
22 lönegraden icke tillkomma arbetsförmedlingsinspektörer, vilka icke ha
uppdrag att vara ställföreträdare för direktören. Vidare har kommissionen
föreslagit, att två inspektörer vid huvudkontoret i Stockholm, vilka äro föreståndare
för tjänstemannaförmedlingen respektive expeditionen för partiellt
arbetsföra, skola placeras i 22 lönegraden. Statskontoret har avstyrkt inrättande
av befattningar i 22 lönegraden medan allmänna lönenämnden tillstyrkt
inrättande av dylika befattningar för arbetsförmedlingsinspektörer,
vilka äro ställföreträdare för länsarbetsdirektör, men avstyrkt inrättande av
tjänster av ifrågavarande slag för befattningshavare vid specialförmedlingarna.
Jag är för min del beredd att tillstyrka placering i 22 lönegraden av de
av kommissionen föreslagna befattningarna, då jag anser dessa intaga en särställning
i förhållande till övriga inspektörsbefattningar. Vad särskilt angår
de båda inspektörerna vid huvudkontoret i Stockholm, som äro föreståndare
för tjänstemannaförmedlingen respektive expeditionen för partiellt arbetsföra,
vill jag framhålla, att speciella kvalifikationer erfordras av befattningshavarna
i fråga, enär expeditionerna i viss mån äro rikscentraler var på sitt
område.

Arbetsmarknadskommissionens förslag, att även inspektörerna i 22 lönegraden
skola benämnas förste inspektörer kan jag icke biträda.

För övriga inspektörer ha de sakkunniga föreslagit inrättande av befattningar
som inspektör i lönegrad 21. Häremot finnes från min sida
intet att erinra.

Av vad jag sålunda uttalat framgår, alt jag icke kan tillstyrka arbetsförmedlingstjänstemännens
riksförbunds förslag rörande lönegradsplacering för
inspektörer.

De sakkunniga ha föreslagit, att kontorsföreståndare vid avdel -

228

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

ningskontor skola placeras i lönegraderna 22, 21, 18, 15 och 12, förste
assistenter i lönegraden 18 och assistenter i lönegraderna 15 och
12. Från personalorganisationernas sida ha framställts yrkanden om högre
löneställning för befattningarna. I vad förslaget avser lönegradsplaceringen
har detsamma i de avgivna yttrandena i övrigt lämnats utan annan erinran
än att statskontoret, liksom beträffande inspektörstjänstema, avstyrkt im ättande
av befattningar i 22 lönegraden. Jag finner mig böra tillstyrka de sakkunnigas
ifrågavarande förslag. Jag delar sålunda icke heller beträflande
förevarande befattningar statskontorets betänkligheter mot inrättande av
tjänster både i 22 och 21 lönegraderna. Med hänsyn till att kontorsföreståndare
äro chefer för sina avdelningskontor, finner jag vidare icke statskontorets
förslag att benämningen assistent skall användas för befattningarna
i fråga lämpligt. Däremot delar jag ämbetsverkets uppfattning, att kontorsföreståndare
bör uppföras i tjänsteförteckningen utan angivande av klassbeteckning.
Vad i vissa yttranden anförts rörande löneställningen för de
förste assistenter, vilka skola vara konsulenter för det kvinnliga arbetsmarknadsområdet,
ger mig icke för närvarande anledning till särskilt uttalande,
liksom icke heller vad som yttrats om löneställningen för de förste assistenter
inom vissa länsarbetsnämnders kanslier, vilka skola handlägga administrativa
ärenden. Därest utvecklingen sedermera skulle giva vid handen, att dessa
befattningshavares löneställning bör bliva föremål för nytt övervägande, förutsätter
jag, att frågan kommer att upptagas till behandling av arbetsmarknadsstyrelsen.

Vad angår löneställningen för biträdespersonalen ha de sakkunniga
föreslagit, att tjänsterna skola helt anslutas till gällande tjänsteförteckningar
för civilförvaltningen. De sakkunniga ha salunda föreslagit inrättande
av en befattning som kansliskrivare i lönegrad 11 vid varje nämnd. I övrigt
upptar de sakkunnigas förslag befattningar som kanslibiträde och förste
expeditionsvakt i lönegrad 7, som expeditionsvakt i lönegraderna 6 och 5
samt som kontorsbiträde i lönegrad 4. Arbetsmarknadskommissionen har vid
framläggande av sitt förslag till personalorganisation iakttagit vad de sakkunniga
förordat. Förslaget är sålunda uppgjort med tillämpning av de regler
för lönegradsplacering, som gälla inom andra områden av statsförvaltningen.
Jag kan därför biträda förslaget, dock med undantag för att jag
icke för närvarande anser mig böra förorda inrättandet av kansliskrivarbefattningar.
Skälen härför äro dels att utredning för närvarande pågår inom
finansdepartementet rörande anställningsförhållandena för viss biträdespersonal
dels ock att arbetsförmedlingstjänstemännens riksförbunds uttalande
rörande arbetsuppgifternas art och omfattning för de avsedda kansliskrivarna
synes mig göra det angeläget, att frågan om ifrågavarande befattningars inrättande
blir föremål för ytterligare övervägande. Till dess ställning kunnat
tagas till dessa spörsmål, synas mig de föreslagna kansliskrivarbefattningarna
alltå böra utgå ur förslaget till tjänsteförteckning och de för dem avsedda
göromålen i stället åläggas extra befattningshavare.

Jag har icke något att erinra emot att det centrala arbetsmarknadsorganet

229

Kungl. Maj.ts proposition nr 239.

fastställer löneförmånerna för deltidsanställd personal enligt i huvudsak
de grunder, som angivits av arbetsmarknadskommissionen. Jag anser
emellertid, att förmånerna böra fastställas att utgå i form av arvoden till dess
ställning tagits till frågan om förmaner av skilda slag för deltidsanställd
personal överhuvud taget i statsförvaltningen.

Liksom hittills bör det centrala arbetsmarknadsorganet äga fastställa storleken
av de ersättningar, som skola tillkomma arbetsförmedling so
m b u d av olika slag.

Personalens rekrytering, utbildning och befordringsgång

in. in.

Arbetsförinedlingssakkunniga.

De sakkunniga ha behandlat frågan huruvida nagra formella kompetenskrav
böra uppställas för arbetsnämndernas och arbetsförmedlingarnas personal.
Härom ha de sakkunniga anfört följande.

De sakkunniga finna icke lämpligt att uppställa några formella krav.
Arbetsförmedlingsarbetet är av sådan natur, att formell kompetens i och
för sig icke kan sägas vara avgörande för hur arbetsförmedlingstjänstemannen
kommer att lyckas i sitt arbete. De sakkunniga önska starkt betona, att
vad som garanterar en duktig arbetsförmedlare är lika mycket egenskaperna
som kunskaperna. Den mellanställning arbetsförmedlingstjänstemannen i
viss mån intager mellan arbetsmarknadens parter ställer stora krav pa de
rent personliga egenskaperna hos honom. Vad man främst har att taga hänsyn
till synes sålunda vara den allmänna lämpligheten hos individen, utifrån
vilken man har att bedöma hans möjligheter att bli en god arbetsförmedlare.

Häremot kunna anföras de olägenheter, som äro förknippade med avsaknaden
av bestämda kompetenskrav. Ett system, där sådana saknas, kan leda
till godtycke vid tjänstetillsättningar, allra helst som frågan om den personliga
lämpligheten av naturliga skäl bedömes mer eller mindre subjektivt.
Mera objektiva faktorer äro naturligtvis examensmeriter, antal tjanstar etc.
De sakkunniga föredraga emellertid de eventuella olägenheter, som kunna
uppstå på grund av icke fastställda kompetenskrav, framför åtgärden att
föreslå införandet av formell kompetens och därigenom binda rekryteringen
av arbetsförmedlingstjänstemän till en relativt snäv krets.

Om de sakkunniga sålunda starkt framhäva betydelsen av de personliga
egenskaperna hos arbetsförmedlingstjänstemannen, innebär detta intet ringaktande
av vid olika utbildningsanstalter förvärvade teoretiska meriter. Den
allra bästa arbetsförmedlaren torde bli den, som i sig förenar god allmän
lämplighet med gedigna kunskaper, såväl praktiska kunskaper om arbetslivet
som vissa teoretiska kunskaper. Betydelsen av fackkunskaper bor har
understrykas. Arbetsförmedlingen har under de senaste åren i större grad
än förut prövat utvägen att till sig knyta personer med fackkunskaper,
vilka samtidigt haft goda kontakter med arbetsmarknadens parter. Resultatet
synes ha blivit mycket gott. Beträffande de teoretiska kunskaperna
synes det lämpligast, att dessa förvärvas före anställningen inom arbetsförmedlingen.
De fordringar, som ställas för examen vid socialinstituten, synas
vara det kunskapsmått, som bör eftersträvas, men de sakkunniga anse sig
dock ej böra föreslå examen vid socialinstitut som villkor för erhållande av

230

Kungi. Maj.ts proposition nr 239.

arbetsförmedlingstjänst. För tjänstemän, som före tillträdet av arbetsförmedlingstjänst
icke förvärvat nödiga teoretiska kunskaper, synes en kompletterande
utbildning böra anordnas. Denna synes lämpligen kunna samordnas
med den fortbildning av personalen, som de sakkunniga rekommendera.

I anslutning till vad de sakkunniga sålunda anfört ha de betonat vikten av
att utbildningen av personalen inom verket ägnas särskild uppmärksamhet.
I de sakkunnigas betänkande angående den offentliga arbetsförmedlingen
under krigsåren (s. 206), vartill torde få hänvisas, har redogjorts för de åtgärder
härutinnan, som hittills vidtagits. De sakkunniga anse det nödvändigt,
att arbetet fortsättes på den inslagna vägen och betona starkt angelägenheten
av att det ytterligare utbygges och fördjupas. Det borde ankomma på den centrala
arbetsmarknadsmyndigheten att draga upp riktlinjerna härför och ägna
personalutbildningen ett speciellt intresse.

De sakkunniga ha framhållit, att då inga formella kompetenskrav skulle
fastställas, rekryteringen av personal till arbetsnämnder och arbetsförmedlingar
måste ägnas den allra största omsorg. Härom och rörande befordringsgången
för personal ha de sakkunniga uttalat följande.

Närmast åvilar rekryteringen den lokala arbetsmarknadsmyndigheten,
men från den centrala arbetsmarknadsmyndighetens sida måste kontroll
häröver utövas. Lämpligast synes vara att låta aspiranten genomgå en prövotid,
under vilken han får tillfälle visa, om han har den grundläggande
allmänna lämplighet, som bör vara ett oeftergivligt krav för fortsatt anställning.
Praktiskt kan det ordnas så, att aspiranten anställes tillfälligt av
lokalmyndigheten med ett inom ramen av tillgängliga medel efter direktiv
från centralmyndigheten fastställt arvode. Den tillfälliga anställningstiden,
som samtidigt är prövotid, bör begränsas och helst ej överstiga 6 månader,
då vederbörande, om han är lämplig för fortsatt anställning, bör förordnas
till extra tjänsteman. Efter ännu någon tid, förslagsvis 1 år, bör han kunna
få ställning som eo-tjänsteman, och sedermera i vederbörlig ordning även
bliva ordinarie befattningshavare. Detta synes böra vara den normala befordringsgången.

1 samband härmed vilja de sakkunniga betona, att de anse en i mesta möjliga
mån fri över- och befordringsgång mellan länsarbetsnämndens och arbetsförmedlingens
olika verksamheter, sålunda mellan arbetsförmedlingen
och kansliet och mellan olika fackexpeditioner och specialförmedlingar inom
arbetsförmedlingen, vara en stor fördel. Skapandet av »exklusiva» personalkategorier
inom verksamheten bör så vitt möjligt undvikas. Alla böra från
början ha chans till befordran till vilken tjänst som helst inom verksamhetsområdet
allt efter visad duglighet och fallenhet. Detta utgör förutsättning för
att ernå den smidighet och elasticitet i organisationen, som är nödvändig
med hänsyn till växlingarna i personalbehovet under olika arbetsmarknadslägen.

En sådan ordning får givetvis icke utesluta möjligheten att även till vissa
högre befattningar inom organisationen direkt kunna rekrytera personer,
som icke tidigare varit knutna till arbetsförmedlingen men som på grund
av olika orsaker (t. ex. viss teoretisk eller praktisk utbildning) synas väl lämpade
för ifrågavarande befattningar. Detta synes bl. a. gälla ungdomsförmedlingen.
På grund av denna förmedlingsgrens speciella arbetsuppgifter med
bl. a. yrkesvägledning i högre skolor synes det vara behövligt att dit kunna
knyta personer, som även genom teoretisk utbildning förskaffat sig nödiga
kvalifikationer.

Kungi. Maj.ts proposition nr 239. 231

Beträffande befogenheten att tillsätta tjänsterna ha de sakkunniga gjort följande
uttalande.

För närvarande gäller, att alla tjänster med undantag av länsarbetsdirektörernas
tillsättas av respektive länsarbetsnämnder med iakttagande av
vad arbetsmarknadskommissionen därutinnan föreskrivit. Länsarbetsdirektörs
tjänsterna tillsättas av arbetsmarknadskommissionen. I de sakkunnigas
betänkande del I har närmare redgjorts för det praktiska förfaringssättet
vid tillsättningen (s. 180).

Med hänsyn till att arbetsnämnden utgör en av Kungl. Maj:t tillsatt nämnd,
vilken besitter särskild sakkunskap angående arbetsmarknadens förhållanden,
synes det lämpligt, att alla tjänster i varje fall till och med 15 lönegraden
tillsättas direkt av arbetsnämnderna enligt generella direktiv av det
centrala arbetsmarknadsorganet. Under dettas prövning skulle tillsättning i
det speciella fallet komma endast besvärsvägen. Tjänsterna över 15 till och
med 22 lönegraderna synas böra tillsättas av det centrala arbetsmarknadsorganet,
under det att tjänsterna över 22 lönegraden samt arbetsnämndsdirektörstjänsterna
föreslås tillsättas av Kungl. Maj:t.

Yttrandena.

De sakkunnigas förslag att några formella kompetenskrav icke
skola uppställas för arbetsförmedlingens personal har tillstyrkts av arbetsmarknadskommissionen,
svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund.
Även socialstyrelsen har tillstyrkt förslaget och anfört, att institutioner
med behov av arbetskraft med så skiftande kvalifikationer som
arbetsförmedlingsorganen icke böra begränsa anställningsmöjligheterna till
endast vissa kategorier med hänsyn till formell och teoretisk kompetens.
Den allmänna personliga lämpligheten för förmedlingsarbetet vore av så
avgörande betydelse, att en dylik begränsning icke skulle vara rationell.
Civilförvaltningens personalförbund har uttalat, alt det skulle vara synnerligen
olyckligt, om formella kompetenskrav uppställdes. Skulle dylika
krav tidigare ha uppställts, skulle det ha inneburit, att arbetsförmedlingen
nu skulle ha saknat ett stort antal av sina dugligaste tjänstemän.

En annan uppfattning angående kompetenskraven bar uttalats av länsstyrelsen
i Malmöhus län, vilken framhåller, att det principiella ståndpunktstagandet
till denna fråga är av betydande vikt icke blott på arbetsförmedlingens
område utan även för den offentliga förvaltningen i dess helhet.
Länsstyrelsen fortsätter härefter.

Frågan har av de sakkunniga lösts på ett radikalt sätt men till synes på
bekostnad av värden, från vilka icke kan bortses. Såsom de sakkunniga själva
framhållit, måste frågan om den personliga lämpligheten bedömas mer eller
mindre subjektivt, och garantierna mot godtycke vid tjänstetillsättningar torde
a priori icke kunna bedömas vara gynnsammare inom arbetsförmedlingen
än inom andra grenar av offentlig verksamhet. En fri och obunden rekryterings-
och befordringspolitik kan sålunda medföra väsentliga olägenheter
även för befattningshavarna själva, enär dessa uppenbarligen icke skulle
kunna räkna med den trygghet och säkerhet, som ligger i en någorlunda normal
och förutsebar befordringsgång. Möjligheten för varje befattningshavare,
även den till tjänsteställningen ringaste, att utan annan hävstång än egna
dugligheten mer eller mindre snabbt avancera till chefsposter kan visserligen

232

Kungl. Maj.ts proposition nr 239.

vara av värde ur rekryteringssynpunkt, men fråga är dock, om fördelarna
med systemet kunna uppväga de påtagliga nackdelarna.

Utbildningsfrågan har berörts i vissa yttranden. Socialstyrelsen
har sålunda härom anfört bland annat följande.

Behovet av lämplig utbildning framträder särskilt starkt, då enhetliga
kompetensvillkor icke ansetts böra uppställas. Erfarenhetsmässigt medför avsaknaden
av fasta rekryteringsnormer en rätt betydande ojämnhet beträffande
tjänstemännens kvalitet och allmänna standard. Detta kan medföra
olägenheter bl. a. vid behandlingen av de ofta ömtåliga arbetsvägransfallen,
där en fullt enhetlig praxis ej föreligger.

Styrelsen ifrågasätter, om icke den centrala arbetsmarknadsmyndigheten
borde anordna utbildningskurser för sina tjänstemän av samma karaktär som
de kurser, som nu förekomma inom kommunikationsverken och tullen, givetvis
med de modifikationer, som äro påkallade av förhållandena på detta särskilda
område. Instruktionskonferenser och fortbildningskurser böra även
framdeles ingå såsom ett led i den fortgående utbildningsverksamheten för
den tjänstgörande personalen.

Enligt styrelsens erfarenhet är det särskilt betydelsefullt, att de fackmän
från olika yrken, som erhålla anställning inom arbetsförmedlingen för förmedling
av speciell natur, erhålla en mera allsidig utbildning i förmedlingsverksamheten
och få överblick över arbetsmarknaden och dess förhållanden
i stort.

Svenska arbetsgivareföreningen och Sveriges industriförbund samt landsorganisationen
ha likaledes framhållit vikten av att utbildningen ägnas särskild
uppmärksamhet. Landsorganisationen har i anslutning härtill uttalat,
att organisationen icke sällan genom sina medlemmar kommit i kontakt med
missförhållanden, som borde kunna förebyggas genom eu utbildning, vilken
ger de inom förmedlingen anställda en riktigare syn på sin uppgift som den
förmedlingssökande allmänhetens tjänare.

Rörande befogenheten att tillsätta tjänsterna har arbetsmarknadskommissionen
anfört, att befattningarna som förste inspektör
och som inspektör i 22 lönegraden av praktiska skäl böra få tillsättas av
chefsmyndigheten såsom nu sker med motsvarande befattningar inom andra
verk med lokalförvaltning. Skulle likväl av principiella skäl tjänsterna i 24
lönegraden anses böra tillsättas av Kungl. Maj:t, borde Kungl. Maj:t jämväl
tillsätta tjänsterna i 22 lönegraden. Frågan om sättet för lägre befattningars
tillsättande har synts kommissionen böra bli föremål för slutligt ställningstagande
i samband med att Kungl. Maj :t utfärdar instruktioner för det centrala
arbetsmarknadsorganet och länsarbetsnämnderna.

Socialstyrelsen har ifrågasatt, om icke alla tjänster över 11 lönegraden
böra tillsättas av chefsmyndigheten.

Arbetsförmedlingstjänstemånnens riksförbund har uttalat, att det under alla
omständigheter borde vara tillfyllest, om tjänster över 23 lönegraden tillsättas
av Kungl. Maj:t. Frågan om övriga tjänster skola tillsättas av det centrala
arbetsmarknadsorganet eller av länsarbetsnämnderna borde bli föremål
för ytterligare utredning. Förbundet har i detta sammanhang erinrat, att förbundet
tidigare framfört betänkligheter mot den omläggning av tillsättnings -

Kuiujl. Maj ds proposition nr 239.

233

förfarandet, som genomförts från och med den 1 juli 1946 och som innebär,
att länsarbetsnämnderna givits befogenhet att tillsätta tjänster upp bil och
med 15 lönegraden utan att arbetsmarknadskommissionen dessförinnan granskat
ansökningshandlingarna. Förbundet hade icke anledning frångå sina då
hävdade synpunkter och framförda betänkligheter.

Kommunalfullmäktige i Malungs kommun ha uttalat som ett önskemal, att
de kommunala myndigheterna få tillfälle att avgiva yttrande vid tjänstetillsättningarna.

Arbetsmarknadskommissionens utredning jämte häröver avgivna
yttranden.

I sin förenämnda skrivelse med utredning och förslag rörande personalorganisation
m. m. för arbetsförmedlingen efter ett förstatligande har arbetsmarknadskommissionen
anfört följande rörande personalens rekrytering och
utbildning.

Några bestämda kompetensfordringar avses icke skola uppställas för vinnande
av första anställning inom arbetsförmedlingens verksamhetsområde.
Med hänsyn härtill och även av andra skäl måste nyanställd personal beredas
tillfälle att genom utbildning och praktisk tjänstgöring inom olika verksamhetsområden
förvärva för arbetsförmedlingsarbetets rätta tullgörande
erforderliga kunskaper.

Då det är önskvärt, att befattningarna hos arbetsförmedlingen i regel rekryteras
med personer, som ha erfarenhet och praktik från arbetslivet, måste
samtidigt eftersträvas en sådan utbildnings- och befordringsgång, att vederbörande
kunna bedöma sina möjligheter att inom viss tid vinna något så
när säker anställning inom arbetsförmedlingen. På grund härav böra personer,
som nyanställas inom förmedlingen, äga räkna med att inom viss bestämd
tid nå extra ordinarie anställning. En i viss mån s. k. normerad befordringsgång
bör alltså införas.

Med beaktande av angivna omständigheter avses, därest Ivungl. Maj:t icke
har något att däremot erinra, från och med budgetåret 1947/48 följande utbildnings-
och befordringsgång skola tillämpas för personal, som nyanställes.

Vid nyanställning inom arbetsförmedlingen i syfte att vinna framtida anställning
i assistentbefattning skall sex månaders provtjänstgöring vara obligatorisk.
Under tiden för denna provtjänstgöring, som hör fullgöras vid huvudkontor
eller undantagsvis vid större avdelningskontor, skall den provtjänstgörande
innehava anställning såsom extra befattningshavare med arvode,
och detta arvode motsvara lön i högst lönegraden Ex 10 (undantagsvis
Ex 12) och lägst lönegraden Ex 8; lönegraden skall bestämmas av det centrala
arbetsmarknadsorganet i det enskilda fallet med hänsyn tagen till vederbörandes
tidigare anställning respektive till i förekommande fall vederbörandes
föregående utbildning. Under provtjänstgöringstiden skall en särskild
korrespondenskurs rörande arbetsförmedlingsverksamheten genomgås
under ledning av viss tjänsteman hos länsarbetsnämnden. Den som vid utgången
av sexmånadersperioden av länsarbetsnämnden förklaras lämplig för
fortsatt anställning inom arbetsförmedlingen, antages till aspirant och tår
då lön och övriga förmåner enligt samma lönegrad som under provljånstgöringstiden.
Under aspiranttiden, som skall ha en varaktighet av 18 månader,
skall aspiranten dels fullgöra tjänstgöring under en tid av tre månader
hos annan länsarbetsnämnd än den, inom vars verksamhetsområde han full -

234

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

gjort provtjänstgöring under de första sex månaderna av anställningstiden,
dels ock genomgå en centralt anordnad assistentkurs, förlagd till Stockholm,
av tre månaders varaktighet, samt under återstående tolv månader av aspiranttiden
fullgöra praktisk tjänstgöring inom egen länsarbetsnämnds verksamhetsområde
och enligt nämndens bestämmande. Under tiden för kursen
i Stockholm utgår lön efter Stockholms dyrort och vederbörande åtnjuter
fese- och traktamentsersättning för resa till och från kursen men däremot
icke traktamentsersättning under uppehållet i Stockholm. Efter genomgången
kurs med godkända betyg och sedan 18 månaders anställning såsom aspirant
innehafts samt vederbörande förklarats lämplig för assistentanställning, för
klaras aspiranten behörig att söka och vinna anställning såsom assistent vid
offentlig arbetsförmedling. För aspirant, som avser vinna anställning såsom
assistent vid ungdomsförmedling med yrkesrådgivning eller vid arbetsberedningsavdelning
skall dock — utan förlängning av aspiranttiden — tillkomma
ytterligare en kortare utbildningskurs, som avser att bibringa aspiranten de
särskilda kunskaper, som fordras på det speciella arbetsförmedlingsområdet.
Sedan vederbörande blivit behörigförklarad, äger han söka och erhålla assistentbefattning
i 12 och högre lönegrad (avsikten är dock att senare införa ytterligare
utbildning för dem, som avse vinna anställning såsom förste assistenter
och arbetsförmedlingsinspektörer). Den som icke vinner sådan anställning
i samband med behörighet därtill, skall förordnas till extra ordinarie befattningshavare
i 10 lönegraden. Efter två års sammanlagd anställning, dock med
den jämkningen att förordnandet skall gälla från och med kvartalsskiftet, som
inträffar närmast därefter, skall vederbörande alltså kunna räkna med att
vara extra-ordinarie befattningshavare i åtminstone 10 lönegraden. Den
lägsta assistentgraden skall visserligen hänföras till 12 lönegraden, men
det måste anses lämpligt att bestämma den automatiskt kommande extra
ordinarie anställningen till att avse en lägre lönegrad och lämpligen 10,
enär det ligger i verkets och arbetsförmedlingens intresse, att de behörigförklarade
skola söka ledigblivande assistenttjänster och det skulle i viss mån
motverkas, om aspiranterna automatiskt vunne extra ordinarie ställning i
den lägsta assistentgraden, d. v. s. i 12 lönegraden.

Den angivna assistentkursen avses skola komma till stånd första gången
våren 1948 och då omfatta 25 elever; preliminär utbildningsplan föreligger
utarbetad. I tillämpliga delar avses denna utbildnings- och befordringsgång
skola gälla även redan anställd personal, som icke nu har mot extra ordinarie
befattning svarande anställning. Vissa övergångsbestämmelser måste
dock tillämpas för dessa. I undantagsfall skall verksstyrelsen jämväl därefter
kunna medgiva dispens från den fastställda utbildnings- och befordringsgången.

Här må slutligen framhållas, att vid arbetsförmedlingen anställda expeditionsvakter
ävensom biträdespersonal böra beredas möjlighet till »vidarebefordran»
via aspirantanställning, varunder vederbörande skall äga åtnjuta
ledighet från eljest hos arbetsförmedlingen innehavande befattning.

Skulle till följd av omläggning av anställningsformerna, varom 1945 års
lönekommitte lär komma att framlägga förslag, arvodesanställning icke böra
tillämpas under tiden för de första sex månadernas provtjänstgöring, avses
aspiranttiden förlängas till 24 månader.

Det av kommissionen sålunda framlagda förslaget har varit föremål för
förhandlingar mellan kommissionen och personalorganisationerna. Arbetsförmedlingstjänstemännens
riksförbund har därvid biträtt förslaget till alla
delar. Civilförvaltningens personalförbund har godkänt det i princip men

235

Kungl. Maj.ts proposition nr 239.

har ansett, att utbildningstiden bör begränsas till 18 månader, att aspiranterna
därefter böra garanteras anställning i lönegraden Eo 12 i stället för
i lönegraden Eo 10 samt att befordringsgången i övrigt bör anpassas efter
de linjer, som 1945 års lönekommitté föreslagit. Även under utbildningstiden
borde förmånerna beräknas efter 12 lönegraden.

Statskontoret har i sitt utlåtande över arbetsmarknadskommissionens nu
ifrågavarande förslag anfört i huvudsak följande.

De sakkunniga angående arbetsförmedlingens organisation ansågo lämpligast,
att de teoi-etiska kunskaperna förvärvades före anställningen inom
arbetsförmedlingen. De fordringar, som ställdes för examen vid socialinstituten,
syntes de sakkunniga vara det kunskapsmått, som borde eftersträvas,
ehuru de sakkunniga ej ansåge sig böra föreslå sådan examen såsom villkor
för erhållande av arbetsförmedlingstjänst.

I arbetsmarknadskommissionens föreliggande förslag ha några teoretiska
kvalifikationer för anställning i syfte att vinna befordran till assistenttjänst
ej ens omnämnts. Där talas endast om önskvärdbeten av att befattningarna
hos arbetsförmedlingen i regel rekryteras med personer, som ha erfarenhet
och praktik från arbetslivet». Det vill förefalla statskontoret, alt kommissionen
i fråga om kompetenskrav för aspirantanställning avsevärt skiljer sig
från de sakkunniga.

Självfallet böra minimikraven i fråga om teoretisk och praktisk kompetens
för antagning till provtjänstgöring icke sättas högre än som prövas nödvändigt
för en tillfredsställande rekrytering. Men löneställningen måste helt naturligt
bliva avhängig av de fordringar, som ställas å aspiranterna. Utan
närmare kännedom härom kan man salunda icke bedöma exempelvis toi -slaget till normerad befordringsgång för aspiranter. Detta förslag synes i
fråga om löneställningen kunna godtagas beträffande sådana som utexaminerats
från socialinslitut eller förvärvat motsvarande kunskapsmått. For dem
kan dock ifrågasättas, huruvida icke avlöningen under de första sex manademas
provtjänstgöring bör utgå enligt högst lönegrad Ex 8 sa att en uppflyttning
till lönegrad Ex 10 i samband med att vederbörande förklaras
lämplig för fortsatt anställning skall komma att innebära någon löneförbättring.
Vad åter angår dem, som icke fylla detta kunskapsmått, förefaller en
jämförelse med den av riksdagen nyligen godkända befordringsgången föi
biträ despersonal med skriv- och kontorsgöromål ligga nära. Erinras må även,
att den normerade befordringsgången för extra landskanslister och extra
landskontorister börjar i högst lönegrad Ex 4. Kommissionens uttalande rörande
önskvärdheten av att arbetsförmedlingen i regel rekryteras med personer,
som ha erfarenhet och praktik från arbetslivet, är till sin innebörd
alltför obestämt, för att kunna tjäna till vägledning vid prövning av löneställningen.

Frågan om de kompetenskrav, som i allmänhet komma att gälla for inträdet
i den ifrågavarande karriären, saknar emellertid icke heller betydelse
för andra lönefrågor. Under tiden efter det arbetsförmedlingen övergått till
att bedrivas i statlig regi bär icke endast organisationen svällt avsevärt; även
lönernå i olika befattningar ha undergått en snabb förbättring. Förevarande
förslag innebär ett ytterligare markant steg i denna riktning genom uppllyttning
av ett stort antal tjänster i högre lönegrad. Statskontoret vill ifrågasätta,
huruvida icke större återhållsamhet nu är påkallad. Om — såsom statskontoret
förmodar och kommissionen synes förutsätta — för förmedlingstjänsten
erforderliga teoretiska kunskaper kunna inhämtas genom kortare kurser under
anställningstiden och krav på några ars teoretisk skolning löre anställ -

236

Kungl. Mcij.ts proposition nr 239.

ning icke kommer att i regel upprätthållas, bortfaller en av de anledningar,
som kunna ligga till grund för mera omfattande lönegradsuppflyttningar.

Allmänna lönenämnden har ej funnit något i och för sig vara att erinra mot
den av kommissionen föreslagna löneställningen under provtjänstgöringen
och aspiranttiden. Det hade dock synts nämnden önskvärt, att ersättningen
under utbildningen vid den offentliga arbetsförmedlingen och vid vissa andra
verk, exempelvis postverket och statens järnvägar, kunnat ordnas efter mera
enhetliga linjer. Ledamoten Andersson har för sin del beträffande kommissionens
förslag hänvisat till de synpunkter han anfört, då förevarande spörsmål
voro föremål för förhandling mellan kommissionen och civilförvaltningens
personalförbund.

Föredraganden.

I de avgivna yttrandena har de sakkunnigas förslag att några formella
kompetensfordringar icke skola uppställas för vinnande av första
anställning inom arbetsförmedlingen i de flesta fall tillstyrkts eller lämnats
utan erinran. För min del är jag också beredd ansluta mig till detta förslag,
ty genom att avstå från att såsom kompetensfordring för vinnande av
törsta anställning uppställa krav på genomgången högre utbildning undgår
man att binda nyrekryteringen till en alltför snäv krets av sökande. Det
måste nämligen hållas i minnet, att arbetsförmedlingsarbetet är av den natur
att vid personalrekryteringen lämpliga personliga egenskaper samt praktiska
kunskaper om arbetslivet och kontakter med arbetsmarknadens parter regelmässigt
böra tillmätas större betydelse än förvärvad formell kompetens. Det
har också hitintills visat sig, att personer med angivna kvalifikationer blivit
lämpliga arbetsförmedlare trots avsaknad av nämnvärda teoretiska meriter.
Detta utesluter givetvis icke önskvärdheten av att befattningshavarna också
förvärvat dylika meriter. Inom vissa speciella områden av arbetsförmedlingen,
främst ungdomsförmedlingen, måste regelmässigt fordras, att vederbörande
före anställnings vinnande genomgått högre utbildning än folkskola, i vissa
fall t. o. m. akademisk utbildning.

Efter vunnen anställning, som under den första tiden bör ha karaktären
av provtjänstgöring, böra de anställda genomgå särskild utbildning,
som ger dem de speciella kunskaper, vilka fordras för ett riktigt fullgörande
av uppgifterna inom arbetsförmedlingen. Detta har framhållits av de sakkunniga
och även beaktats av arbetsmarknadskommissionen vid utarbetande
av det av kommissionen framlagda förslaget rörande utbildning och befordringsgång.
Kommissionen har nämligen förutsatt, att all nyanställd personal
skall genomgå en särskilt anordnad assistentkurs av tre månaders varaktighet,
innan behörighet vinnes att tillträda befattning såsom extra ordinarie
eller ordinarie befattningshavare i assistentlönegradema. Ytterligare utbildning
är planerad för aspiranter till högre befattningar inom arbetsförmedlingen.
Jag vill sålunda nämna, att kommissionen i annat sammanhang förutsatt
att särskilda kortare instruktionskurser, liksom hittills, skola anordnas

237

Kungi. Maj.ts proposition nr 239.

såväl centralt som vid länsarbetsnämnderna. Vidare har kommissionen i samband
med sina anslagsäskanden för nästa budgetår hemställt om medel för
tryckning av en korrespondenskurs, vilken avses bliva obligatorisk för nyanställd
personal och skall inhämtas, innan vederbörande deltager i förenämnda
assistentkurs. Jag finner mig kunna uttala min anslutning till de av kommissionen
framlagda förslagen rörande ordnandet av utbildningen för arbetsförmedlingspersonalen.

Vidkommande lö n est ä Un ingen för rekryteringspersonalen
har arbetsmarknadskommissionen föreslagit, att nyanställd personal
under provtjänstgöringen och aspirantanställningen skall erhalla avlöning
som extra befattningshavare enligt av kommissionen i varje särskilt fall fastställd
lönegrad, i regel högst lönegraden Ex 10 och undantagsvis högst Ex 12.
Häremot ha vissa erinringar framställts av statskontoret och allmänna lönenämnden.
Statskontoret har sålunda ansett denna löneställning för hög med
hänsyn till att rekryteringspersonalen icke skall ha förvärvat någon formell
kompetens före provtjänstgöringens påbörjande. Lönenämnden har för sin
del uttalat såsom ett önskemål, att avlöningsbestämmelsema för rekryteringspersonalen
vid arbetsförmedlingen och vissa andra verk, t. ex. postverket
och statens järnvägar, måtte göras mera enhetliga. Det bör emellertid beaktas,
att den rekryteringspersonal, varom här är fråga, regelmässigt haft tidigare
utkomst på andra områden av arbetsmarknaden, och att här sålunda
gäller detsamma som när man inom andra statliga områden söker rekrytera
befattningar för arbetsledare bland arbetaranställda: lönen i den nya befattningen
måste sättas så, att den i varje fall uppgår till minst den lön, som
vederbörande åtnjutit i arbetaranställningen. 1 den mån rekryteringen sker
från andra grupper i samhället än nyss nämnts, ha vederbörande regelmässigt
genomgått högre utbildning, och även beträffande dessa gäller i flertalet
fall, att de, innan de taga anställning hos arbetsförmedlingen, innehaft anställning
på annat område i offentlig tjänst eller på den privata arbetsmarknaden.
Den personal, som rekryterar arbetsförmedlingen, är salunda nästan
utan undantag äldre än den som vinner första anställning vid andra statliga
verk, t. ex. vid postverket och statens järnvägar. Med hänsyn till angivna omständigheter
anser jag icke, att lönerna för dem som nyanställas inom arbetsförmedlingen
kunna sättas lägre än enligt kommissionens förslag. Jag
har icke heller något att erinra emot att aspirant efter vunnen behörighetsförklaring
på sätt och villkor som kommissionen föreslagit förordnas till extra
ordinarie befattningshavare i 10 lönegraden.

Jag delar de sakkunnigas uppfattning, att man skall eftersträva fri överoch
befordringsgång mellan olika grenar av arbetsförmedlingen och vill
framhålla, att sådan också bör ordnas mellan den centrala mjndigheten och
de lokala arbetsförmedlingsorganen.

Frågan om befogenheten att tillsätta tjänsterna inom
arbetsförmedlingen synes böra prövas av Kungl. Maj:t i samband med utfärdandet
av instruktioner för arbetsmarknadsstyrelsen och länsarbetsnämnderna.
Jag vill dock redan nu såsom min uppfattning uttala, all det synes mig

238

Kungl. Maj.ts proposition nr 239.

förefinnas praktiska skäl för att medgiva den centrala arbetsmarknadsmyndigheten
rätt att tillsätta samtliga tjänster för förste inspektörer och
inspektörer. Befattningarna i lägre lönegrader böra, åtminstone under viss
övergångstid, likaledes tillsättas av den centrala arbetsmarknadsmyndigheten.
Biträdes- och motsvarande befattningar synas dock böra från början
tillsättas av länsarbetsnämnderna. Då jag finner mig böra föreslå, att även
samtliga tjänster för assistenter och motsvarande åtminstone tills vidare skola
tillsättas av centralmyndigheten, äger detta samband med dels att
svårigheter eljest kunna uppstå att vid övergången till den nya organisationen
placera den personal, som tidigare varit anställd hos landsting och övriga
äldre huvudmän och som nu i vissa fall är placerad hos annan nämnd
än den, där landstingsanställningen innehafts, dels ock att befattningshavarna
synas mig böra konstitueras och förordnas att vara innehavare av viss
tjänst hos den offentliga arbetsförmedlingen med en tills vidare bestämd
placering och sålunda icke vid förordnandet bindas vid viss bestämd nämnd.

Personalorganisationens omfattning m. m.

Arbetsförmedlingssakkunniga.

De sakkunniga ha icke för egen del framlagt något förslag till personalorganisation
vid ett förstatligande av arbetsförmedlingen utan ansett detta
böra ankomma på den centrala arbetsmarknadsmyndigheten. De ha allenast
uttalat i huvudsak följande rörande personalorganisationen.

Till grund för ett mera definitivt fastställande av personalplaner borde
läggas den personalorganisation, avseende den normala arbetsförmedlingsverksamheten,
som arbetsmarknadskommissionen i maj 1945 efter företagen
översyn och efter genomgång av de sakkunniga fastställt. Det borde emellertid
uppmärksammas, att vissa förmedlingsgrenars personalorganisation då
ej blev föremål för översyn, nämligen ungdomsförmedlingens och tjänstemannaförmedlingens.
Vidare berörde översynen ej den av arbetsmarknadskommissionen
i oktober 1944 beslutade personalorganisationen vid förmedlingsexpeditionerna
för partiellt arbetsföra.

De sakkunniga ha grundat sina kostnadsberäkningar på vissa inom arbetsmarknadskommissionens
kansli uppgjorda, till 1945 års personalorganisation
nära anslutna preliminära förslag till personalplaner, vilka såsom bilagor
fogats till betänkandet. Till dessa preliminära förslag till personalorganisation
ha de sakkunniga alltså icke i detalj tagit ställning.

De sakkunniga ha beträffande tjänsternas fördelning på ordinarie och
icke-ordinarie anfört följande.

I enlighet med den praxis, som tidigare tillämpats vid statens övertagande
av sådana institutioner, som förut tillhört landstings eller kommuners verksamhetsområde,
ha de sakkunniga ansett, att de befattningar, som kunna anses
motsvara ordinarie landstings- eller kommunala befattningar, böra uppföras
på ordinarie stat. Dessas antal beräknas uppgå till omkring 220. För -

Kungi. Maj:ts proposition nr 239.

239

utom dessa befattningar, vilkas antal är mycket skiftande i olika län, anse
de sakkunniga emellertid, att å ordinarie stat bör uppföras även en del efter
den 20 maj 1940 nyinrättade eller förut som icke-ordinarie upptagna befattningar,
vilka äro av den natur, att de under alla förhållanden måste anses
erforderliga inom arbetsförmedlingsorganisationen. Flera av dessa ha funnits
till under bortåt sex år, och tvekan om deras behövlighet kan icke råda.
Med hänsyn till den starka utvidgning, som länsarbetsnämnderna och arbetsförmedlingarna
undergått de senaste åren, och ovissheten om i vad mån
denna utveckling kommer att fortsätta efter återgången till mera normala
förhållanden, bjuder emellertid försiktigheten, att en stor del av den mera
fast anställda personalen tills vidare placeras som extra ordinarie tjänstemän.

Ett annat skäl för begränsning av antalet ordinarie tjänster är, att länsarbetsnämndernas
och arbetsförmedlingarnas nuvarande personal till en stor
del utgöres av tämligen nyanställda befattningshavare, vilkas lämplighet för
fortsatt anställning och befordran ej alltid är tillräckligt prövad. En översikt
över den nuvarande personalens anställningstid i organisationen återfinnes i
de sakkunnigas betänkande, del I (s. 199). Chefsmyndigheten torde, såsom
i liknande fall skett inom andra förvaltningsområden, böra erhålla befogenhet
att icke omedelbart tillsätta samtliga ordinarie befattningar utan i förekommande
fall låta sådana uppehållas på förordnande tills vidare eller för
viss tid.

Yttrandena.

I det föregående har redogörelse lämnats för vissa synpunkter på frågan
om en fortsatt effektivisering av arbetsförmedlingen, vilka kommit till uttryck
i remissutlåtandena. I förevarande sammanhang torde få redogöras för
vissa uttalanden, som särskilt avse personalorganisationen.

I vissa yttranden har sålunda anförts allmänna synpunkter på
denna organisation. Sålunda har landsorganisationen understrukit vikten av
att personalorganisationen förstärkes. Svenska arbetsgivareföreningen och
Sveriges industriförbund ha framhållit vikten av att den utbyggnad som
erfordras sker successivt i nära anslutning till arbetsmarknadens behov och
att organisationen göres så elastisk som möjligt. Svenska landstingsförbundet
har uttalat, att organisationen bör dimensioneras med hänsyn till behovet
under normala förhållanden. Samma synpunkt har framhållits av Älvsborgs
läns landsting, som även uttalat, att försiktighet bör iakttagas vid organisationens
genomförande, samt av Kristianstads läns landsting, som för erhållande
av erforderlig elasticitet i organisationen tillrått anställande av befattningshavare
med deltidstjänst och inrättande av en beredskapskår av exempelvis
gifta kvinnor, vilka tidigare innehaft kontorsarbete. Kommunalfullmäktige
i Ilögsbg kommun uttala, att man knappast kan undgå att få ett intryck
av överorganisation, om den föreslagna personalorganisationen genomföres.
Kommunalfullmäktige i Fryksånde kommun anse, att huvudkontoren
bli för stora för fredsförhållanden och att antalet befattningshavare å dessa
kontor skulle kunna minskas. Stadsfullmäktige i Karlskoga anföra, att viss
försiktighet bör iakttagas vid utbyggandet av arbetsförmedlingen, så alt icke
eu organisation av onödigt stort omfång bildas.

Svenska landskommunernas förbund har framhållit de möjligheter, som,

240

Kungl. Maj.ts proposition nr 239.

sedan kommunsammanslagningarna genomförts och åtskilliga kommuner till
följd därav tvingats anställa tjänstemän utan att dessa dock få full sysselsättning,
kunna uppkomma att använda dessa tjänstemän även för arbetsförmedlingens
behov genom att de beredas deltidsanställning hos arbetsförmedlingen
eller förordnas såsom ombud.

I några yttranden har utbyggnaden av särskilda grenar av organisationen
berörts. Sålunda har överstyrelsen för yrkesutbildning uttalat,
att överstyrelsen, som har särskilt intresse av att frågorna rörande yrkesvägledningens
och den med denna intimt förbundna ungdomsförmedlingens
organisation snarast bringas till sin lösning, icke har något att erinra
mot att yrkesvägledningen förblir organiserad i anslutning till arbetsförmedlingen.
Överstyrelsen anser en ytterligare utbyggnad av ifrågavarande gren
av förmedlingen önskvärd. Även Sveriges hantverks- och småindustriorganisation
har framhållit vikten av att ungdomsförmedlingsverksamheten och
yrkesvägledningen ytterligare utvidgas. Tjänstemännens centralorganisation
har understrukit betydelsen av att tjänstemannaförmedlingen, som visat sig
väl lämpad för sin uppgift, snarast möjligt utbygges.

Arbetsmarknadskommissionen har uttalat sin principiella anslutning till
vad de sakkunniga anfört rörande befattningarnas fördelning på
ordinarie och icke-ordinarie tjänster. Kommissionen har
emellertid framhållit, att detaljjusteringar kunna bli erforderliga vid uppgörande
av de definitiva personalplanerna. Allmänna lönenämnclen har understrukit
de sakkunnigas uttalande om begränsning av antalet ordinarie
tjänster med hänsyn till att länsarbetsnämndernas och arbetsförmedlingarnas
nuvarande personal utgöres av tämligen nyanställda befattningshavare,
vilkas lämplighet för fortsatt anställning och befordran ej alltid är tillräckligt
prövad. Länsstyrelsen i Västerbottens lön har däremot uttalat, att samtliga
befattningar, vilka bedömas vara erforderliga för framtiden, böra uppföras
som ordinarie. Liknande synpunkter ha framförts av tjänstemännens
centralorganisation och arbetsförmedlingstjänstemännens riksförbund.

Arbetsmarknadskommissionens utredning jämte häröver avgivna yttranden
m. m.

I enlighet med av Kungl. Maj:t meddelat uppdrag har kommissionen, såsom
förut nämnts, med skrivelse den 28 februari 1947 överlämnat förslag till
personalplaner för länsarbetsnämnderna samt dem underställda arbetsförmedlingskontor
och expeditioner.

Vid överlämnandet av sina förslag har kommissionen inledningsvis anmält,
att kommissionen vid fullgörandet av sitt uppdrag enligt förhandlingsordningens
bestämmelser haft förhandlingar med de två personalsammanslutningar,
i vilka arbetsförmedlingens tjänstemän äro organiserade och som tillerkänts
förhandlingsrätt, nämligen arbetsförmedlingstjänstemännens riksförbund
och civilförvaltningens personalförbund. Beträffande vad som förekommit
vid dessa förhandlingar har kommissionen anmält, att förbunden vid -

Kanyl. Maj.ts proposition nr 239.

241

hållit de principiella uppfattningar, varåt de givit uttryck i sina till Kungl.
Maj:t ingivna yttranden över arbetsförmedlingssakkunnigas betänkanden,
samt att de vid förhandlingarna framfört vissa förslag avseende inrättande av
ytterligare tjänster utöver dem som kommissionen funnit sig böra uppföra i
sina nu framlagda förslag till personalplaner. I fråga om de närmare detaljerna
från förhandlingarna har kommissionen hänvisat till förda protokoll
och ingivna skrivelser, vilka bilagts kommissionens skrivelse.

Kommissionen har anfört, att kommissionens nu upprättade förslag till
personalplaner kan anses innebära ett fullföljande av den i maj 1945 fastställda
översynsplanen för länsarbetsnämndernas och arbetsförmedlingarnas
personalorganisation, vilken översynsplan närmast gällde länsarbetsnämndernas
kanslier och de allmänna avdelningarna inom förmedlingarna. Förslagen
avse sålunda denna gång även vissa specialförmedlingar -— ungdomsförmedling
och yrkesvägledning, tjänstemannaförmedling och förmedling av
arbete åt partiellt arbetsföra — vilka förmedlingars personalorganisation ej
blev föremål för översyn i maj 1945.

Kommissionen har lämnat följande allmänna redogörelse för
innebörden av de framlagda förslagen till personalplaner.

För länsarbetsnämnder och arbetsförmedlingar finnas upptagna inalles
1 542 befattningar, varav för kanslierna 397 och för den egentliga arbetsförmedlingen
1 145 befattningar. Sistnämnda befattningar fördela sig med 628
på huvudkontoren och 517 på avdelningskontoren. I jämförelse med de i maj
månad 1945 fastställda personalplanerna innebär det nu beräknade antalet
befattningar — 1 542 — en ökning med 169, d. v. s. från l 373. Det må emellertid
framhållas, att ett mindre antal av de i 1945 års personalplaner uppförda
befattningarna ännu icke blivit i vederbörlig ordning tillsatta, men att
vissa av de vakanta befattningarna uppehållas i särskild ordning, och vidare
att ett antal befattningar inrättats efter 1945 års personalöversyn, vilka befunnits
nödvändiga med hänsyn till därefter uppkomna behov i samband
med arbetsförmedlingens fortsatta utbyggnad. Det faktiska antalet befattningar
är alltså redan nu större än 1 373. Härtill återkommer kommissionen
i det följande. Ökningen i personalplanerna med nyssnämnda 169 befattningar
förklaras till större delen av att ovan nämnda specialförmedlingar
denna gång blivit föremål för översyn. Tillsammans ha nämligen 90 nya befattningar
tillförts dessa specialförmedlingar. Återstoden av ökningen beror
på att förmedlingsarbetet intensifierats och vunnit allt större omfattning, vilket
i sin tur ställt ökade krav på personal. Sålunda upptager det föreliggande
förslaget inrättande av

1) sjuksköterskeförmedlingar i vissa städer, medförande en ökning av 11
befattningar,

2) en ytterligare utbyggnad av kontorsnätet, varigenom 13 nya avdelningskontor
avses skola inrättas på platser, där arbetsförmedlingen för närvarande
är representerad endast av ombud,

3) en förstärkning av den övriga förmedlingsorganisationen vid huvudkontor
och avdelningskontor med tillsammans 27 befattningar — denna förstärkning
har i första hand betingats av storstädernas (Stockholm, Göteborg
och Malmö) behov av en mera effektiv arbetsförmedlingsorganisation samt
medelstora avdelningskontors vidgade verksamhet —

4) nyinrättande av kansliskrivartjänster (till antalet 17) vid länsarbets Itihang

till riksdagens protokoll 19A7. 1 samt. Nr 239. 19

242

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

nämndernas kanslier, vilka befattningars införande särskilt motiverats i arbetsförmedlingssakkunnigas
betänkande samt

5) inrättande av sammanlagt 11 skrivbiträdestjänster vid större avdelningskontor
för att härigenom mera effektivt kunna utnyttja personalen för förmedlingsuppgifter.

Det i de nu framlagda personalplanerna uppförda antalet befattningar innebär
en viss kvantitativ förstärkning av personalen i förhållande till nuvarande
antal befattningshavare med motsvarande arbetsuppgifter vid länsarbetsnämnder
och arbetsförmedlingar. Vid utgången av år 1946 uppgick nämligen
hela antalet befattningshavare för bestående arbetsuppgifter till 1 439,
därav vid avdelningskontoren 536. Till nämnda antal kommo därjämte befattningshavarna
inom den s. k. beredskapsorganisationen, alltså de befattningshavare,
som ha att handlägga byggnadsärenden eller frågor rörande
utlänningar eller ha andra mera tillfälliga uppgifter, vilka efter hand beräknas
skola upphöra. Antalet befattningshavare, sysselsatta med dylika krisbetonade
uppgifter, utgjorde vid utgången av år 1946 343, varför hela antalet befattningshavare
vid länsarbetsnämnder och arbetsförmedlingar då utgjorde
1 782. Det förtjänar i detta sammanhang nämnas, att antalet anställda undergått
en successiv minskning sedan juli 1945, då sammanlagda antalet befattningshavare
utgjorde 2 165.

Arbetsmarknadskommissionens nu uppgjorda förslag i jämförelse med dels
personalläget i december 1946 dels ock nu gällande personalplaner framgår
närmare av nedanstående tablå.

	1945 års personal-planer	Personal-läget i dec. 1946	Nu fram-lagt förslag
Länsarbetsnämnder och huvudkontor:
Kanslipersonal (inberäknat biträdespersonal)........	347	352	366
Förmedlingspersonal ..............................	520	551	628
Summa	867	903	994
Avdelningskontor:
	2391	227	252
	247	262	265
Biträdespersonal (kanslipersonal)....................	20	47	31
Summa	506	536	548
Totalsumma	1373	1439	1542

1 Därav 12 kontor ännu ej i verksamhet på grund av olösta lokal- och personalfrågor.

Då kommissionens nu framlagda förslag i första hand innebär en förstärkning
av specialförmedlingarna och antalet befattningar vid dessa
ökar —- om man bortser från tillfälliga personalförstärkningar, som vidtagits
efter maj månad 1945 — med sammanlagt 106 i jämförelse med det i
1945 års personalplaner uppförda antalet, har kommissionen närmare redogjort
för de skäl, som varit vägledande vid utarbetande av planerna för
nämnda förmedlingar. Härom har kommissionen anfört.

Organiserandet av ungdomsförmedlingen och yrkesvägledningen har skett
i etapper. Den nuvarande organisationen är uppbyggd i enlighet med den

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

243

organisationsplan, som fastställdes av kommissionen våren 1944. Under de
tre år, som förflutit sedan nämnda tidpunkt, har det efter hand blivit uppenbart,
att organisationen är i behov av förstärkning, om den skall kunna fullgöra
de arbetsuppgifter, som numera åvila densamma och som inom den närmaste
framtiden synas komma att öka.

Våren 1946 utarbetades inom kommissionens kansli förslag till utbyggnad.
Arbetsförmedlingssakkunniga hade tillfälle taga ställning till dessa förslag
men ansågo, att hela frågan om ungdomsförmedlingens och yrkesvägledningens
framtida organisation borde bli föremål för särskild utredning. Kommissionen
har ock i sitt utlåtande över sakkunnigförslaget understrukit angelägenheten
av att en dylik utredning snarast kommer till stånd.

I avvaktan på denna utredning måste verksamheten emellertid kunna fullföljas
i rimlig omfattning och med tillbörlig effektivitet. Med hänsyn härtill
har i de nya planerna upptagits 14 nya tjänster. Dessa fylla endast de mest
trängande behoven, men genom deras tillkomst kan verksamheten utbyggas
så, att den i större utsträckning än hittills kan betjäna även landsbygdens
ungdom. Då det nuvarande systemet med filialer och s. k. kontaktmän visat
sig vara i behov av ökad tillsyn från länscentralernas sida, måste personalen
vid länscentralerna och speciellt föreståndarna kunna frigöras för organisations-
och instruktionsarbete bland avdelningskontorens personal, bland kontaktmän
och lärare, och detta behov kan åtminstone i viss mån tillgodoses
genom tillkomsten av ovan angivna 14 tjänster. De beräknas skola tillföras
särskilt folkrika län, län med besvärliga kommunikationsförhållanden och
län, där arbetsuppgifterna ute på fältet visat sig vara särskilt eftersatta till
följd av för knapp personal.

Verksamheten vid den i maj 1944 organiserade tjänstemannaförmedlingen
fick mycket snart betydligt större omfattning än beräknat. Det må nämnas,
att antalet arbetssökande personer ökade från ca 25 000 år 1943 till nära
50 000 år 1946. En motsvarande ökning har förelegat beträffande antalet
tillsatta platser; för nämnda år utgjorde de 22 000 respektive 39 000. Denna
ökning av verksamheten har nödvändiggjort, att ett 40-tal tillfälliga befattningshavare
måst anställas utöver de 60 mera stadigvarande, som organisationen
från början beräknades kräva.

En fortsatt utvidgning av verksamheten synes sannolik. Härför talar den
goda kontakt med arbetsmarknadens parter, som tjänstemannaförmedlingen
kunnat knyta och som i ett flertal fall resulterat i direkta överenskommelser
om ett kontinuerligt utnyttjande av densamma. Detta gäller för bland annat
ett flertal kommunala myndigheter samt vissa tjänstemannaorganisationer
och utbildningsanstalter.

Behovet av eu förstärkning av tjänstemannaförmedlingens personalorganisation
motiveras ytterligare av den utvidgning av förmedlingens verksamhetsområde,
som ägt rum genom att förmedlingen fått till uppgift att även betjäna
den stora yrkesgrupp, som sammanfattas under benämningen affärspersonal.
Denna yrkeskategori hänfördes ej från början till tjänstemannaförmedlingen,
men erfarenheten visade snart, att ett avskiljande av affärspersonalen
från övriga tjänstemannagrupper var en ur förmedlingssynpunkt
mindre lämplig anordning. Omnämnas kan. att år 1946 utgjorde antalet arbetssökande
personer av denna kategori 18 000; antalet tillsatta platser uppgick
till 15 000.

Med hänsyn härtill har kommissionen i sitl förslag upptagit 39 nya tjänster
inom tjänstemannaförmedlingen. Dessa fördela sig jämnt över hela landet
och tillgodose i första hand förstärkningsbehoven vid länscentralerna. Vid
bedömandet av personalbehovet måste hänsyn icke blott tagas till verksamhetens
omfattning utan också till 1''örmedlingsarbetets art. Förmedlingsupp -

244

Kungi. Maj.ts proposition nr 239.

dragen äro ofta kvalitativt mycket krävande och många gånger mera tidsödande
än vanliga förmedlingsuppdrag, vilket medför en arbetsbelastning,
som svårligen låter sig siffermässigt belysas.

I juni år 1944 beslöt arbetsmarknadskommissionen i princip att i samtliga
län, Gotlands län dock tills vidare undantaget, anställa särskilda befattningshavare
för arbetsberedning åt partiellt arbetsföra. Befattningarna skulle tillsättas,
så snart förhållandena det medgåve. Vid utgången av år 1946 hade
organisationsplanen för detta arbetsområde hunnit genomföras så långt, att
i samtliga län med undantag av Gotlands län särskilda förmedlingsexpeditioner
för detta slag av arbetssökande voro inrättade. Inalles funnos 32 befattningar.
Denna organisation visade sig oundgängligen nödvändig, sedan
riksdagen i april 1945 bifallit Kungl. Maj:ts proposition (nr 120) om arbetsvärd
åt i militärtjänst skadade personer. Denna organisation bar också visat
sig få växande betydelse i samband med ansträngningarna att ta vara på den
arbetskraftsreserv, som partiellt arbetsföra utgöra.

Uppgörandet av en personalorganisation för förmedling åt partiellt arbetsföra
är givetvis beroende av de slutliga resultat, till vilka den nu arbetande
särskilda kommittén för partiellt arbetsföra kan komma. Nämnda kommitté
bär i mars 1946 avgivit ett betänkande (SOU 1946: 24), vari riktlinjerna för
denna förmedlingsgren uppdragits. I sitt remissutlåtande över betänkandet
framhöll arbetsmarknadskommissionen, att det då icke var möjligt att i detalj
taga ställning till detta förslag. Det syntes lämpligast att betrakta den
dåvarande organisationen som en grundstomme, på vilken det vid behov och
efter kommissionens bedömande i varje särskilt fall kunde byggas vidare. De
sakkunniga hade räknat med sammanlagt 141 tjänster inom den offentliga
arbetsförmedlingen, varav 39 avsedda särskilt för tuberkulosskadade. Kommissionen
fasthåller vid sin principiella inställning, att organisationen bör
successivt utbyggas men kan konstatera, att nödvändiga förstärkningsbehov
måste tillgodoses för att organisationen skall kunna fullfölja åtagna arbetsuppgifter
och mera intensivt fortsätta det påbörjade arbetet med inplacering
av partiellt arbetsföra i produktiva sysselsättningar. I överensstämmelse härmed
bar kommissionen i sina nu framlagda planer ökat antalet tjänster vid
förmedlingsexpeditionema för partiellt arbetsföra med 37, varigenom det
sammanlagda antalet kommer att uppgå till 69 mot nuvarande 32. Förstärkningen
innebär, att vid vart och ett av arbetsförmedlingens huvudkontor,
som nu har en tjänsteman för dessa uppgifter, anställes ytterligare en tjänsteman,
dock att endast en tjänsteman beräknas för huvudkontoret i Visby,
samt att förmedlingsexpeditionema i storstäderna (Stockholm, Göteborg och
Malmö), där antalet förmedlingsfall är både absolut och relativt sett störst,
givas en motsvarande större förstärkning. Det stora antalet tuberkulosfall i
Norrbottens län bär skapat behov av förstärkning med ytterligare en tjänsteman
vid kontoret i Luleå.

Sedan år 1944 ha intensifierade åtgärder för att inom den offentliga arbetsförmedlingen
skapa ett effektivt anvisnings- och förmedlingsorgan för artister
och musiker vidtagits. Detta förmedlingsarbete har visat sig kunna
mest rationellt bedrivas av tjänstemän med speciella kvalifikationer och sakkunskap
på detta område. För närvarande finnas särskilda artist- och musikerförmedlingar
på 9 platser i landet. Antalet befattningar vid dessa uppgår
till 15. För att emellertid kunna tillgodose de arbetssökandes och olika festoch
nöjesarrangörers önskemål och för att kunna fullgöra ingångna avtal
om arbetsförmedlingens medverkan föreligger behov av viss förstärkning inom
denna förmedlingsgren. Kommissionen har i sina planer upptagit ytterligare
4 tjänster, vilka avse städerna Stockholm, Malmö, Falun och Sundsvall.

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

245

Inom sjömansförmedlingen föreligger, sedan sjöfolkets erkända arbetslöshetskassa
bildats, behov av personalförstärkning på några förmedlingar. Detta
gäller kontoren i Göteborg och Malmö. Samtidigt indrages en befattning
vid förmedlingen i Halmstad. Sammanlagda antalet befattningar inom denna
förmedlingsgren vid huvudkontoren skulle uppgå till 13 mot nuvarande 12.
Vid avdelningskontoren förutsättes ingen ändring.

Förmedlingen av sjuksköterskor i landet handhaves för närvarande av
särskilda sjuksköterskebyråer, vilkas verksamhet regleras genom Kungl.
Maj:ts kungörelse den 28 juni 1935 (nr 432) med bestämmelser angående statens
godkännande av sjuksköterskebyråer. Kommissionen har i utlåtande den
28 november 1946 under åberopande av förda underhandlingar med medicinalstyrelsen
och svensk sjuksköterskeförening föreslagit, att sjuksköterskeförmedlingen
skall inordnas i den offentliga arbetsförmedlingen. För att
möjliggöra ett genomförande under budgetåret 1947/48 av förslaget, därest
det kommer att av Kungl. Maj:t bifallas, har i kommissionens förslag till personalplaner
en ökning med 11 befattningar beräknats. Dessa avse förstärkning
av förmedlingarna i Stockholm, Uppsala, Linköping, Jönköping, Göteborg,
Örebro, Gävle, Sundsvall och Umeå, vilka jämte Lund, där behövliga
åtgärder redan tidigare vidtagits, bilda replipunkter i denna förmedlingsverksamhet.

Kommissionen har härefter framhållit, att de framlagda förslagen till personalplaner
innebära, förutom en ökning av det sammanlagda antalet heloch
deltidsanställda befattningshavare, ändringar i fråga om vissa befattningars
lönegradsplacering i förhållande till vad som nu gäller. De nu föreslagna
lönegradsplaceringarna ansluta sig, framhåller kommissionen, till de
av kommissionen i samband med behandlingen av förslaget till tjänsteförteckning
förordade löneställningama för olika befattningar. Av i kommissionens
skrivelse intagna två tablåer, till vilka jag här får hänvisa, framgå de
i förhållande till nu utgående löner föreslagna ändrade lönegradsplaceringama
m. m. Kommissionens förslag i fråga om antalet befattningar
i olika lönegrader, rörande befattningarnas uppförande
å ordinarie, extra ordinarie eller extra stat ävensom
rörande den deltidstjänstgörande personalens uppdelning
å olika grupper framgå av följande av mig upprättade sammanställning.

I lönegraderna Co, C 4 och G 3 ha uppförts 24 länsarbetsdirektörsbefattningar
enligt den av kommissionen föreslagna, förut omnämnda fördelningen
på angivna lönegrader.

I 2 6 lönegraden har såsom ordinarie befattningshavare uppförts
förste inspektören vid arbetsnämnden i Stockholms stad.

I 2 4 lönegraden ha uppförts de två förste inspektörerna vid länsarbetsnämnderna
i Göteborgs och Bohus län samt Malmöhus län, båda å ordinarie
stat.

I 2 2 lönegraden ha uppförts dels 25 ordinarie befattningar, nämligen
20 förste inspektörer (för arbetsförmedlingsärenden) vid samtliga nämnder
utom nämnderna i Stockholms stad, Göteborgs och Bohus län, Malmöhus
län och Gotlands län, förste inspektören vid (föreståndaren för) tjänste -

246

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

mannaförmedlingen i Stockholms stad och 4 kontorsföreståndare vid avdelningskontoren
av klass 1 A, dels ock en extra ordinarie befattning för förste
inspektören vid (föreståndaren för) förmedlingsexpeditionen för partiellt arbetsföra
i Stockholms stad.

I 2 1 lönegraden ha upptagits 11 ordinarie och 30 extra ordinarie
befattningar. De ordinarie befattningarna äro följande, nämligen 3 inspektörer,
hänförliga till tjänstemannaförmedlingarna vid huvudkontoren i Göteborg
och Malmö och till sjömansförmedlingen i Göteborg, samt 8 kontorsföreståndare
vid avdelningskontoren av klass 1 B. De 30 extra ordinarie befattningarna
äro inspektörsbefattningar, nämligen 4 för arbetsförmedlingsärenden
i Stockholms stad, Stockholms län, Göteborgs och Bohus län samt
Malmöhus län, 2 för personalärenden in. in. vid nämnderna i Stockholms
stad samt Göteborgs och Bohus län, 20 för socialhjälpsärenden vid nämnderna
i Stockholms stad och 19 län, en för ärenden rörande kvinnlig arbetskraft
i Stockholms stad samt 3 med placering vid ungdomsförmedlingarna vid huvudkontoren
i Stockholms stad, Göteborg och Malmö.

I 18 lönegraden ha uppförts 88 ordinarie och 121 extra ordinarie
befattningar.

De 88 ordinarie befattningarna fördela sig på följande sätt. Vid femton
huvudkontor (kontoren i Stockholm, Göteborg, Växjö, Skövde, Falun, Härnösand,
Östersund, Umeå och Luleå äro undantagna, enär de båda förstnämnda
kontoren ha högre befattningshavare för uppgiften och de övriga sex kontoren
icke äro av den storleksordning, att särskild befattningshavare tills
vidare beräknats erforderlig) samt vid avdelningskontoren i Norrköping och
Hälsingborg har upptagits en befattning för förste assistent med uppgift att
samordna förmedlingsverksamheten m. m. inom kontoret (tillsammans 17
befattningar). För förste assistenter vid vissa manliga expeditioner vid huvudkontoren
i Stockholms stad, Göteborg och Malmö ha beräknats tillsammans
14 befattningar och vid vissa kvinnliga expeditioner vid samma
huvudkontor tillsammans 4 befattningar. För tjänstemannaförmedlingen ha
beräknats 21 befattningar för förste assistenter, placerade vid 20 olika huvudkontor.
För expeditionerna för hotell- och restaurantpersonal vid huvudkontoren
i Stockholm och Göteborg ha beräknats 2 förste assistentbefattningar.
För sjömansförmedlingama i Stockholm, Göteborg och Hälsingborg
ha beräknats 3 befattningar för förste assistenter. Slutligen har för kontorsföreståndare
vid avdelningskontor av klass 2 beräknats 27 befattningar.

De 121 extra ordinarie befattningarna äro avsedda för följande befattningshavare.
För det kvinnliga arbetsmarknadsområdet i samtliga län utom
Gotlands har beräknats en förste assistent eller tillsammans 23 befattningar.
Vid nämnderna i samma län har vidare beräknats en förste assistent för administrativa
ärenden d. v. s. tillsammans 23 befattningar. Vid förmedlingsexpeditionerna
för textilindustrien och för skoindustrien i Borås respektive
Örebro ha upptagits 2 befattningar för förste assistenter och för expeditionerna
för hälso- och sjukvårdspersonal i Stockholm och Göteborg ha upptagits
likaledes 2 befattningar för förste assistenter. För ungdomsförmed -

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

247

lingarna vid samtliga av kommissionen föreslagna tjugofyra huvudkontor
samt vid avdelningskontoret i Sundsvall ha beräknats tillsammans 31 förste
assistenter och för tjänstemannaförmedlingarna vid huvudkontoren i Stockholm,
Göteborg, Malmö och Uppsala samt avdelningskontoren i Norrköping,
Lund och Hälsingborg tillsammans 8 förste assistenter. För expeditionerna
för artister och musiker i Stockholm, Göteborg och Malmö ha beräknats 3
förste assistenter, och för expeditionerna för partiellt arbetsföra vid samtliga
huvudkontor utom i Visby ha beräknats tillsammans 29 förste assistenter.

I 15 lönegraden ha uppförts 173 ordinarie och 180 extra ordinarie
befattningar. Av de ordinarie befattningarna hänföra sig 88 till huvudkontoren
och därinom fördela dessa assistentbefattningar sig så, att 79 äro hänförda
till den allmänna arbetsförmedlingens expeditioner och 9 till expeditioner
för tjänstemannaförmedlingen, medan 85 äro hänförda till avdelningskontoren,
därvid 65 befattningar äro avsedda för kontorsföreståndare vid avdelningskontor
av klass 3 och 20 för assistenter vid avdelningskontor. De 180
extra ordinarie befattningarna äro fördelade så, att 2 äro avsedda för assistenter
för administrativa och andra ärenden vid nämnderna i Stockholms stad
och i Gotlands län, 153 äro avsedda för assistenter vid huvudkontoren och 6
för kontorsföreståndare vid avdelningskontor av klass 3 samt 19 för assistenter
vid avdelningskontor. Av det totala antalet befattningar i denna lönegrad,
353, äro tillsammans 40 avsedda för tjänstemannaförmedlingarna vid huvud-
och avdelningskontor, 20 för ungdomsförmedlingarna vid huvud- och
avdelningskontor, 13 för expeditioner för artister och musiker vid huvudoch
avdelningskontor, 32 för expeditioner vid huvud- och avdelningskontor
för partiellt arbetsföra samt 71 för kontorsföreståndare vid avdelningskontor
av klass 3, medan övriga äro avsedda för den allmänna arbetsförmedlingens
olika expeditioner vid huvud- och avdelningskontor.

I 12 lönegraden ha uppförts 51 ordinarie och 309 extra ordinarie
befattningar. Samtliga ordinarie befattningar hänföra sig till avdelningskontoren
och av de 51 befattningarna äro 21 avsedda för kontorsföreståndare vid
kontor av klass 4 medan övriga äro avsedda för assistenter vid avdelningskontoren
i allmänhet. Av de 309 extra ordinarie befattningarna ha 169 placerats
vid huvudkontoren och äro alltså avsedda för assistenter samt 140
vid avdelningskontoren, där 55 tagas i anspråk av kontorsföreståndare för
kontor av klass 4, medan övriga 85 äro avsedda för assistenter vid avdelningskontor
av olika klasser.

Av det totala antalet befattningar i denna lönegrad äro 27 avsedda för
tjänstemannaförmedlingen, 57 för ungdomsförmedlingen, 3 för expeditioner
för artister och musiker, 6 för expeditioner för partiellt arbetsföra samt 76
för kontorsföreståndare vid avdelningskontor av klass 4, medan övriga befattningar
äro avsedda för assistenter vid den allmänna arbetsförmedlingens
olika expeditioner vid huvud- och avdelningskontor.

I 11 lönegraden har uppförts tillsammans 17 kansliskrivare, samtliga
i extra ordinarie befattningar.

I 7 lönegraden ha uppförts befattningar för 25 ordinarie kanslibi -

248

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

träden, av vilka 24 äro avsedda att placeras såsom redogörare vid var sin
nämnd, och 2 extra ordinarie kanslibiträden, avsedda för nämnderna i Stockholms
stad samt Göteborgs och Bohus län, ävensom 3 ordinarie förste expeditionsvakter,
avsedda för nämnderna i Stockholms stad, Göteborgs och Bohus
län samt Malmöhus län.

I 6 lönegraden ha uppförts 20 ordinarie expeditionsvaktsbefattningar,
avsedda för var och en av länsarbetsnämnderna utom nämnderna i
Stockholms stad, Göteborgs och Bohus län samt Malmöhus län, och vidare
en extra ordinarie expeditionsvakt, avsedd för sjömansförmedlingen i Göteborg.

15 lönegraden har uppförts en ordinarie expeditionsvaktsbefattning,
avsedd för arbetsnämnden i Stockholm, samt 5 extra ordinarie expeditionsvaktsbefattningar,
avsedda för ett vart av kontoren i Malmö, Göteborg, Norrköping,
Hälsingborg och Uddevalla.

I lönegraderna för kvinnlig biträdespersonal, d. v. s. lönegraderna
A 4, E o 4, E o 2 och E x 2 ha upptagits tillsammans 200 befattningar,
nämligen 51 i A 4, 21 i Eo 4, 57 i Eo 2 och 71 i Ex 2. Av de 200 befattningshavarna
äro 172 avsedda att placeras vid nämndernas kanslier och huvudkontoren
och 28 vid avdelningskontoren. Antalet befattningar i A 4 har
beräknats med tillämpning av de regler, som beträffande dylika befattningar
förordats i bilaga 2 till årets statsverksproposition (För flera huvudtitlar
gemensamma frågor).

Slutligen ha upptagils tillsammans 152 befattningar i lönegraderna
Ex 12 eller Ex 10 eller Ex 8 eller E o 10 samt en befattningshavare
i lönegraden Ex 5. De 152 befattningarna i först angivna lönegrader
äro avsedda för rekryteringspersonal, d. v. s. personal som är under utbildning
eller som avslutat sin assistentutbildning och fullgör tjänst, vilken
eljest skulle ankomma på assistent i 12 eller undantagsvis högre lönegrad.
Extrabefattningen i lönegraden Ex 5 är avsedd för en expeditionsvakt vid
huvudkontoret i Stockholm och har beräknats vara erforderlig med hänsyn
till nuvarande 1 o k a 1 f ö r h å 11 a n d en.

Vad angår deltidsanställd personal har kommissionen räknat
med behov av 47 föreståndare för expeditioner av klass 5, 19 föreståndare
för expeditioner av klass 6, 30 deltidstjänstgörande assistenter vid avdelningskontor
och expeditioner samt 3 föreståndare för vissa sjömansförmedlingar
eller med tillsammans 99 deltidsanställda personer.

Någon beräkning av det behövliga antalet ombud har icke nu kunnat
av kommissionen framläggas.

Vidkommande de 1 542 befattningarnas fördelning å ordinarie
och icke-ordinarie anställningsform har kommissionen anfört,
att i det till de sakkunnigas betänkande fogade förslaget till personalorganisation
i anslutning till de av de sakkunniga i betänkandet angivna riktlinjerna
upptagits 530 befattningar såsom ordinarie, motsvarande 40 procent
av det till 1 341 uppgående sammanlagda antalet befattningar, medan 579
eller 43 procent upptagits såsom extra ordinarie, 143 eller 11 procent såsom

249

Kungl. Maj:ts proposition nr 239-

extra samt 89 eller 6 procent såsom arvodesbefattningar för deltidsanställd
personal.

Kommissionen har i de nu framlagda förslagen till personalplaner uppfört
475 befattningar å ordinarie stat eller 30,5 procent av hela antalet befattningar,
medan 744 eller 48,5 procent uppförts såsom extra ordinarie och
224 eller 14,5 procent uppförts såsom extra befattningar. Vidare ha 99 befattningar
eller 6,5 procent upptagits såsom arvodesbefattningar för deltidsanställd
personal.

Kommissionen har förklarat, att den vid upprättandet av sitt förslag beträffande
anställningsformerna i huvudsak följt de av de sakkunniga angivna
principerna för personalens fördelning å olika slag av anställningsformer,
men i vissa hänseenden lia avvikelser befunnits motiverade. Kommissionen
har härom anfört i huvudsak följande.

Kommissionen har begränsat antalet ordinarie befattningar till något
mindre än en tredjedel av hela det beräknade antalet befattningar. Begränsningen
har synts vara motiverad, då det ännu är förenat med vissa svårigheter
att slutligt beräkna det framtida, stadigvarande behovet av befattningar
inom olika lönegrader. Kommissionen har också tagit hänsyn till det
förhållandet, att många befattningshavare äro relativt nyanställda och därför
ännu icke kunna anses tillräckligt prövade för att ifrågakomma till ordinarie
befattningar. A andra sidan har det synts påkallat, att ett icke alltför
ringa antal ordinarie befattningar inrättas från och med budgetåret 1947/48
med hänsyn till dels de befattningshavare, vilka såsom landstings- eller kommunalanställda
innehaft ordinarie tjänster, dels ock nödvändigheten att säkerställa
en kvalitativt tillfredsställande rekrytering av arbetsförmedlingens
tjänstemannakår. För tillträde till ordinarie befattning förutsätter kommissionen,
såsom i det följande närmare utvecklas, regelmässigt — förutom att
vederbörande förklarats lämplig för anställningen — viss tids tjänstgöring
inom arbetsförmedlingens och/eller det centrala arbetsmarknadsorganets
verksamhetsområde.

Beträffande avvikelserna från i sakkunnigförslaget angivna anställningsformer
för vissa kategorier av befattningar må följande särskilt framhållas.
Befattningarna för de förste assistenter (konsulenter), vilka skola hava att
handlägga ärenden rörande det kvinnliga arbetsförmedlingsområdet, ha av
kommissionen uppförts såsom extra ordinarie, medan samma befattningar
av de sakkunniga ansetts böra uppföras såsom ordinarie. Skäl för kommissionens
förslag är i huvudsak, att befattningarna äro förhållandevis nyinrättade
och att befattningarnas innehavare därför böra prövas under icke allt
för kort tid, innan de beredas ordinarie anställning. Kommissionen har däremot
— med avsteg från sakkunnigbetänkandet — ansett skäl vara för handen
att såsom ordinarie uppföra de befattningar för förste assistenter, vilka
föreslås skola finnas vid flertalet huvudkontor med uppgift att samordna och
fördela arbetet på de olika förmedlingsexpeditionema. Dessa befattningar,
om vilkas erforderlighel tvekan icke kan råda, torde liksom befattningarna
lör arbetsförmcdlingsinspektörerna komma att rekryteras med tjänstemän,
vilka innehaft mångårig anställning inom arbetsförmedlingen. De kunna därför
också ha befogade anspråk på alt la tillträda ordinarie anställningar.
Vid de större kontoren och i viss omfattning åven vid mindre ha de till 12
lönegraden hänförda assistent tjänsterna genomgående uppförts såsom extra
ordinarie befattningar. Vissa skäl skulle kunna tala lör att dessa uppfördes
såsom ordinarie, men detta bar av kommissionen synts mindre lämpligt med
hänsyn till att innehavarna av de ordinarie tjänsterna i många fall skulle

250

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

komma att vara endast formella innehavare av dem, enär de kunna beräknas
komma att vara förordnade å högre extra ordinarie befattningar. Härav
skulle alltså följa ett omfattande system med successionsförordnanden och
detta har synts angeläget att undvika. Vid medelstora avdelningskontor, där
en assistent i 12 lönegraden i många fall är föreståndarens närmaste man
och ställföreträdare, har det däremot i allmänhet synts lämpligt att uppföra
tjänsterna i 12 lönegraden såsom ordinarie. Härigenom vinnes också ökade
möjligheter att på tillfredsställande sätt rekrytera befattningarna vid dessa
avdelningskontor.

Vad särskilt angår befattningarna för föreståndare vid avdelningskontoren,
bär kommissionen i huvudsak följt den princip, som arbetsförmedlingssakkunniga
förordat genom sitt uttalande, »att de befattningar, som kunna anses
motsvara ordinarie landstings- eller kommunala befattningar, böra uppföras
på ordinarie stat». Vissa avsteg från denna princip ha emellertid synts motiverade.
Kommissionen har sålunda — i stället för att inrätta ordinarie
föreståndarbefattningar för vissa avdelningskontor därför att dess nuvarande
föreståndare är f. d. landstingsanställd — följt principen, att avdelningskontor,
som varit inrättat såsom lieltidskontor sedan tidpunkt före den 1 januari
1943, skall hava föreståndarbefattning å ordinarie stat. I några särskilda
fall har föreståndarbefattningen för avdelningskontor, som inrättats såsom
lieltidskontor efter ingången av år 1943, likväl ansetts böra uppföras såsom
ordinarie, nämligen i fall då behovet av permanent förmedlingsorgan å orten
kan anses odiskutabelt och det tidigare deltidskontoret varit inrättat under
många år. De ifrågavarande kontoren, som alltså föreslagits skola erhålla
ordinarie föreståndare trots att kontoren blivit inrättade såsom heltidskontor
först efter ingången av år 1943 äro Huskvarna, Falkenberg, Kungsbacka,
Laholm, Filipstad och Avesta.

Kommissionen har förklarat sig förutsätta, att den av Kungl. Maj:t och
riksdagen fastställda personalförteckningen för ordinarie personal
vid länsarbetsnämnderna och arbetsförmedlingsanstaltema endast kommer
att upptaga antalet belattningar med skilda tjänstebenämningar och i de
olika lönegraderna. Det bör nämligen enligt kommissionens mening få ankomma
på det centrala arbetsmarknadsorganet att fördela befattningarna på
olika länsarbetsnämnder, huvudkontor och avdelningskontor. Vad sålunda
anförts anser kommissionen böra gälla också de extra ordinarie befattningar,
som komma att uppföras på den av Kungl. Maj:t och riksdagen fastställda
personalförteckningen.

Om inrättandet av övriga icke-ordinarie befattningar torde, anför kommissionen,
det centrala arbetsmarknadsorganet böra få besluta inom ramen för
det anslag till avlöning av icke-ordinarie personal, som kommer att ställas till
förfogande; att ifrågavarande icke-ordinarie befattningar uppförts i förslagen
till personalplaner, har sin grund i att kommissionen räknat med att Kungl.
Maj :t och riksdagen kunna önska erhålla en fullständig överblick över den
personalorganisation, som enligt kommissionens uppfattning bör bliva gällande
för den från och med budgetåret 1947/48 beräknade, slutligt förstatligade
arbetsförmedlingen.

I de av statskontoret och allmänna lönenämnden avgivna utlåtandena
över kommissionens förslag till personalorganisation för arbetsförmedlingen
har endast statskontoret berört frågan om personalorganisationens utbygg -

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

251

nåd. Ämbetsverket har härvid framhållit behovet av att organisationen utmärkes
av stor elasticitet och att personalökning vidtages först vid en tidpunkt,
då den ökade arbetsbördan kräver sådan. Det bör, framhåller statskontoret,
med andra ord vara möjligt att vid varje tidpunkt begränsa antalet
tjänster så, att befattningshavarna under då rådande förhållanden erhålla
full sysselsättning. Statskontoret hyser för sin del farhågor för att den föreslagna
organisationen i nuvarande läge skulle bliva alltför omfattande. Särskilt
den förhållandevis starka utbyggnaden av specialförmedlingarna men
även förstärkningen av organisationen i övrigt har icke kunnat undgå att
ingiva ämbetsverket betänkligheter.

Åtskilliga kommunala myndigheter ha i anslutning till de vid arbetsförmedlingssakkunnigas
betänkande fogade förslagen till personalplaner uttalat
önskemål om förstärkning av personalen vid kontoren
i respektive kommuner. I den män de sålunda uttalade önskemålen
icke tillgodoses genom de förslag till personalplaner, som framlagts av
arbetsmarknadskommissionen, anmälas de här.

Drätselkammaren i Norrköping har uttalat, att avdelningskontoret därstädes
får för få tjänster och att förslaget icke medger tillfredsställande specialisering
av förmedlingsarbetet. Kommunalfullmäktige i Finspångs köping
ha ansett, att en assistenttjänst i 12 lönegraden bör avses enkom för den
manliga avdelningen vid kontoret. Kommunalfullmäktige i Åtvids kommun
finna ytterligare en befattningshavare utöver föreståndaren vara inom en nära
framtid erforderlig vid avdelningskontoret i Åtvidaberg. Stadsfullmäktige i Köping
ifrågasätta, om icke en särskild tjänst för ungdomsförmedling bör inrättas
vid avdelningskontoret där. Kommunalnämnden i Hallstahammars kommun
finner, att kontorspersonalen vid kontoret där bör utökas med en eller eventuellt
två befattningshavare. Kommunalfullmäktige i Svegs köping anse, att
eu expedition för kvinnlig arbetskraft bör inrättas vid avdelningskontoret där.
Drätselkammaren i Boden önskar utökning av personalen vid kontoret därstädes
med en assistentbefattning i 15 lönegraden för militäranställningsärenden
och en assistentbefattning i 12 lönegraden för ungdomsförmedling. Drätselkammaren
i Haparanda önskar få en kvinnlig assistentbefattning vid avdelningskontoret
där för det kvinnliga arbetsmarknadsområdet.

Föredraganden.

Vad till en början angår omfattningen av personalorganisationen
för arbetsförmedlingen får jag anföra följande.

Ehuru arbetsförmedlingen erhållit en betydligt ökad personalorganisation,
sedan den blev provisoriskt förstatligad våren 1940, bar den likväl ännu
icke uppnått den storlek och effektivitet, som kan anses erforderlig för att
den skall kunna i alla avseenden fylla sin uppgift. Behovet av förstärkning
och effektivisering av personalorganisationen har också understrukits av,
bland andra, huvudorganisationerna för arbetsmarknadens parter i de av
dem över de sakkunnigas betänkande avgivna yttrandena. Å andra sidan
bär i vissa yttranden uttalats, att försiktighet bör iakttagas, när det gäller

252

Kungl. Maj.ts proposition nr 239.

utbyggnaden av personalorganisationen, att organisationen bör avpassas med
hänsyn till ett normalt läge på arbetsmarknaden och att den överhuvudtaget
bör vara elastisk för att kunna helt följa växlingarna i personalbehovet
med hänsyn till från tid till annan växlande konjunkturförhållanden.

Det är enligt min mening självfallet, att den mera permanenta personalorganisationen
för arbetsförmedlingen måste dimensioneras uteslutande med
tanke på vad man kan kalla normala arbetsuppgifter. Omfattningen av dessa
uppgifter torde emellertid komma att växla i relativt hög grad, varför personalorganisationen
bör besitta ett betydande mått av elasticitet. Detta synes
mig också ha beaktats av arbetsmarknadskommissionen vid framläggandet
av förslaget till personalorganisation. Förslaget innebär visserligen
en ökning av antalet befattningar för arbetsförmedlingens normalorganisation
med 169, om jämförelse göres med det antal befattningar, som upptogs
i de av kommissionen i maj månad 1945 fastställda personalplanerna, och
med 103, om man jämför med det faktiska antalet befattningshavare, som
voro sysselsatta inom arbetsförmedlingen i december 1946, men den sålunda
föreslagna ökningen synes mig — bortsett från 17 kansliskrivarbefattningar
— vara av kommissionen tillfredsställande motiverad. Av de 169 nya befattningarna
hänföra sig salunda icke mindre än 90 till sådana grenar av
arbetsförmedlingen, som icke blevo beaktade i samband med uppgörandet
av 1945 års personalplaner, nämligen till tjänstemannaförmedlingen, ungdomsförmedlingen
och expeditionerna för partiellt arbetsföra, och denna
ökning kan betecknas såsom nödvändig för att ifrågavarande grenar skola
kunna bliva på tillbörligt sätt tillgodosedda. Det må i sammanhanget särskilt
erinras om att medan kommissionen för expeditionerna för partiellt
arbetsföra räknat med ett sammanlagt antal befattningshavare av 69, kommittén
för partiellt arbetsföra för samma förmedlingsverksamhet beräknat
ett behov av 141 befattningshavare. Ökningen i övrigt, d. v. s. med 79 befattningar,
fördelar sig så, att 13 befattningar äro föranledda av att 13 nya
avdelningskontor skola inrättas, att 17 kansliskri vart jänster föreslås tillkomma
vid länsarbetsnämndernas kanslier, att 11 skrivbiträdestjänster föreslås
inrättade vid avdelningskontor och att 11 nya befattningar beräknas
bliva erforderliga vid bifall till avgivet särskilt förslag om organiserande av
sjuksköterskeförmedlingar. De återstående 27 befattningarna äro föranledda
av ökade behov av personal vid vissa huvud- och avdelningskontor.

Det bör också beaktas, att av de nu föreslagna 1 542 befattningarna 99
äro avsedda för deltidsanställd personal och att i antalet också ingår rekryteringspersonal,
som är under utbildning, och vidare att alla de i personalplanerna
uppförda nya befattningarna icke omedelbart äro avsedda att tillsättas.
Enligt vad kommissionen i samband med anmälan om medelsbehovet
till avlöningar för nästa budgetår framhållit, skola nämligen de nya befattningarna
icke tillsättas, förrän behovet av var och en av dem är klart
konstaterat. Kommissionen har emellertid ansett lämpligt att redan nu i
personalplanerna uppföra alla de befattningar, som beräknas komma att bli
erforderliga icke endast i samband med utan även under tiden närmast efter

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

253

arbetsförmedlingens slutliga förstatligande. Jag delar kommissionens uppfattning
om lämpligheten härav.

Jag finner mig alltså kunna i stort sett godtaga kommissionens beräkningar
av personalbehovet för den offentliga arbetsförmedlingen efter dess
slutliga förstatligande. Jag har i stort sett icke heller något att erinra mot
de av kommissionen framlagda förslagen rörande befattningarnas
fördelning å olika lönegrader.

I två olika hänseenden föranleda emellertid mina ställningstaganden i det
föregående ändringar i kommissionens förslag. Jag har sålunda
anfört, att jag icke är beredd att nu förorda inrättande av befattningar
som kansliskrivare vid länsarbetsnämnderna. Till följd härav böra
de 17 av kommissionen upptagna kansliskrivarbefattningarna utgå. Av mitt
förslag om bibehållande av en särskild länsarbetsnämnd i Stockholms län
följer å andra sidan, att för denna länsarbetsnämnds kansli måste tillkomma
följande 12 befattningar, nämligen en länsarbetsdirektör i lönegraden
A 28, 1 inspektör (för arbetsförmedlingsärenden) i A 22, 1 inspektör (för
socialhjälpsärenden) i Eo 21, två förste assistenter i Eo 18 för ärenden
rörande det kvinnliga arbetsmarknadsområdet och för administrativa ärenden
m. m., ett kanslibiträde i A 7, en expeditionsvakt i Eo 6, 1 kontorsbiträde
i A 4, ett kontorsbiträde i Eo 4, 2 skrivbiträden i Eo 2 och ett
skrivbiträde i Ex 2. Vidare bör för huvudkontoret vid länsarbetsnämnden
i Stockholms län beräknas 1 förste assistent i lönegraden A 18, 2 assistenter
i A 15, 2 assistenter i Eo 12 samt 2 extra eller extra ordinarie assistenter
i Ex 12, Ex 10, Ex 8 eller Eo 10. Samtidigt skall emellertid den föreslagna
personalorganisationen för arbetsnämnden i Stockholms stad och
dess huvudkontor minskas med 2 inspektörer i lönegraden Eo 21 (för arbetsförmedlingsärenden
och socialhjälpsärenden), 1 förste assistent i Eo 18 för
det kvinnliga arbetsmarknadsområdet, 1 kontorsbiträde i A 4, 1 skrivbiträde
i Eo 2 och 1 skrivbiträde i Ex 2 respektive med 1 förste assistent i
A 18, 2 assistenter i A 15, 2 assistenter i Eo 12 och 1 extra assistent. Den
sammanlagda ökningen till följd av att länsarbetsnämnden i Stockholms
län bibehålies uppgår alltså till 7 befattningar.

Vidkommande kommissionens förslag om befattningarnas fördelning
å ordinarie och icke-ordinarie tjänster finner
jag detsamma tillfredsställande, då det kan anses tillgodose skäliga krav på
elasticitet i personalorganisationen. Jag kan alltså icke, såsom bland andra
vissa personalorganisationer yrkat, förorda att ordinarie befattningar inrättas
i större omfattning. Beträffande de av kommissionen föreslagna ordinarie
kanslibiträdesbefattningarna vill jag särskilt anföra, att jag, oaktat utredning
rörande de högre biträdesbefattningarna pågår inom finansdepartementet,
icke anser hinder mot upptagande av ifrågavarande befattningar å
ordinarie stat föreligga med hänsyn till att befattningshavarna avses skola
tjänstgöra som redogörare hos länsarbetsnämnderna.

Det sålunda beräknade behovet av personal samt befattningarnas fördelning
på ordinarie och icke-ordinarie tjänster framgår av bilagorna 2-—4.

254

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

Jag delar kommissionens uppfattning, att å den personalförteckning,
som fastställes av Kungl. Maj:t, befattningarna icke böra fördelas å
de olika länsarbetsnämnderna m. m. Det bör få ankomma på det centrala
arbetsmarknadsorganet dels att fastställa personalförteckning beträffande de
befattningar, som icke upptagas å den av Kungl. Maj:t fastställda förteckningen
och dels att fördela de i de sålunda fastställda personalförteckningarna
upptagna befattningarna på de olika lokala arbetsmarknadsorganen.

Jag vill slutligen framhålla, att jag självfallet förutsätter, att de i personalförteckningarna
uppförda befattningarna icke komma att tillsättas i vidare
mån än detta av det centrala arbetsmarknadsorganet prövas vara med hänsyn
till arbetsuppgifterna oundgängligen erforderligt. Vad särskilt angår de
nya befattningar, som av kommissionen beräknats erforderliga i samband
med ett övertagande av sjuksköterskeförmedlingen, få dessa givetvis icke
upptagas i den personalförteckning, som skall fastställas av det centrala arbetsmarknadsorganet,
förrän Kungl. Maj:t tagit slutlig ställning till frågan
om denna förmedlings hänförande till den offentliga arbetsförmedlingen.

Vad i förevarande sammanhang anförts gäller i sin helhet arbetsförmedlingens
normalorganisation. Frågan om personal för arbetsförmedlingens
krisuppgifter behandlas i det följande i samband med anslagsfrågorna.

Vissa övergångsfrågor.

Årbetsförmcdlingssakkunniga.

De sakkunniga ha framhållit, att i samband med det definitiva förstatligandet
av arbetsförmedlingen frågor uppkomma om dels statens övertagande
av inventarier, som tillhöra förutvarande huvudmän, dels ock övergången till
den nya organisationen för den personal, som nu är sysselsatt inom arbetsförmedlingen.

De inventarier, som tillhöra förutvarande huvudmän, representera, framhålla
de sakkunniga, en mycket liten del av arbetsförmedlingens nuvarande
inventariebestånd, enär detta till allra största delen anskaffats efter det provisoriska
förstatligandet i maj 1940. I samband med det provisoriska förstatligandet
uppgjorde länsarbetsnämnderna förteckningar över de inventarier,
som tillhörde förutvarande huvudmän. Inventarierna värderades efter samråd
med förutvarande huvudmäns verkställande organ till sammanlagt
194 548 kronor 66 öre.

De sakkunniga ha uttalat, att det alltså rör sig om för respektive huvudmän
relativt små belopp, och att det vidare bör uppmärksammas, att för en stor
del av dessa inventarier statsbidrag utgått med 50 procent i enlighet med
statsbidragsgrunderna i 1934 års arbetsförmedlingslag. Då staten enligt de
sakkunnigas förslag kommer att svara för alla kostnader för arbetsförmedlingen
och sålunda en betydande utgiftspost kommer att avlastas de forna
huvudmännen, har det synts de sakkunniga ej vara rimligt, att ersättning
skall utgå för de inventarier, som staten övertager. De sakkunniga ha därför
föreslagit, att förutvarande huvudmän skola åläggas skyldighet att utan vederlag
överlämna sina inventarier till staten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

255

Vad behandlingen av spörsmålen rörande den nuvarande personalens övergång
till anställning hos den slutligt förstatligade arbetsförmedlingen ha de
sakkunniga till en början lämnat följande uppgifter angående den personal,
som tidigare varit anställd hos förutvarande huvudmän.

Då arbetsförmedlingen i maj 1940 provisoriskt förstatligades, övertogo
länsarbetsnämnderna 424 befattningshavare, som voro anställda hos landsting
eller kommun. Av dessa ha under de gångna åren 46 uppnått pensionsålder
och erhållit pension av förutvarande huvudmän samt 59 av andra anledningar
lämnat sina befattningar inom arbetsförmedlingen, varför hela antalet
befattningshavare inom arbetsförmedlingen, som varit anställda hos
förutvarande huvudmän och som fortfarande voro i tjänst den 1 maj 1946,
uppgick till 319. Av dessa kunde 219 stycken betecknas som ordinarie tjänstemän
hos förutvarande huvudmän, under det att 100 kunde betraktas som
icke-ordinarie. Då ordinarie-begreppet hos de olika huvudmännen icke varit
liktydigt och icke alltid kan sägas ha haft samma betydelse som det för staten
tillämpade, har det här fattats i sin vidare bemärkelse, varför till ordinarie
tjänstemän även räknats sådana, som haft en »fast» eller »stadigvaranie»
anställning.

De sakkunniga ha härefter anfört följande.

Vad först beträffar rätten att övergå i statlig tjänst synes denna principiellt
böra tillkomma alla hos förutvarande huvudmän anställda ordinarie
befattningshavare. Det kan visserligen diskuteras, huruvida icke undantag
borde göras för vissa grupper, t. ex. för dem, som endast ha kort tid kvar till
uppnådd pensionsålder. Ett sådant system synes emellertid icke böra genomföras,
då arbetsförmedlingen sedan den 20 maj 1940 varit provisoriskt förstatligad
och då enligt de sakkunnigas förslag de förutvarande huvudmännen
helt skola avkopplas från sin befattning med arbetsförmedlingsorganisationen.

Vad gäller övergången till statstjänst bör denna göras beroende av befattningshavarens
fria val. Väljer han att övergå till statlig anställning, kommer
han i åtnjutande av de förmåner, denna ger, men har då också^ avstått från
de med befattningen hos förutvarande huvudman förenade förmånerna. Önskar
han kvarstå hos förutvarande huvudman, bibehåller han de förmåner,
han på denna befattning åtnjuter, men kan då icke göra anspråk på förmåner,
som sammanhänga med den statliga anställningen. På grund av skiljaktigheter,
som i en del fall föreligga mellan löneförmånerna vid befattningar
hos förutvarande huvudmän och motsvarande statliga befattningar, torde
det vara alt förvänta, att en del befattningshavare — dock troligen endast
ett fåtal — välja att kvarstå hos förutvarande huvudmän. Det bör dock påpekas,
att befattningshavare, som välja att kvarstå i sin befattning hos förutvarande
huvudmän, icke vid befordran eller transport på egen begäran böra
tillåtas att kvarstå hos förutvarande huvudmän utan då skola vara skyldiga
att övergå i statens tjänst. Vidare bör uppmärksammas, att befattningshavare,
som kvarstå i befattningar hos förutvarande huvudmän, skola vara skyldiga
att upprätthålla de statliga befattningar, till vilka de närmast varit berättigade
att övergå, varvid dessa statliga befattningar under övergångstiden komma
att upptagas som vakanta.

Principiellt vore det riktigast, att för den, som kvarstar hos förutvarande
huvudman, denne bestridde skillnaden mellan den högre kommunala lönen
och den för befattningen utgående statliga. Med hänsyn till det ringa antal
befattningshavare, det här torde bli fråga om, finna sig de sakkunniga dock

256

Kungl. Maj.ts proposition nr 239.

kunna förorda, att staten påtager sig hela lönekostnaden. Härigenom undvikes
nämligen en omständlig administrativ apparat vid utbetalningen av
mellanskillnaden.

Vad här ovan sagts angående möjligheten att få välja mellan att övergå i
statlig anställning eller kvarstå hos förutvarande huvudman torde böra gälla
i främsta rummet hos förutvarande huvudmän anställda ordinarie befattningshavare.

Det synes emellertid rimligt, att sådana befattningshavare, som varit anställda
hos förutvarande huvudmän någon längre tid och därefter tjänstgjort
i statlig verksamhet sedan den 20 maj 1940, ges samma möjlighet, i synnerhet
som gränsen mellan s. k. ordinarie och icke-ordinarie befattningshavare
inom landstingens och kommunernas förvaltning ofta är svävande.

De sakkunniga ha vidare behandlat arbetsförmedlingspersonalens pensionsfråga
och ha härom bland annat anfört.

Om arbetsförmedlingen förstatligas, löses därmed även pensionsfrågan på
så sätt, att de befattningshavare, som få anställning såsom ordinarie eller
extra ordinarie tjänstemän, bli pensionsberättigade enligt de statliga pensionsreglementena.
Härvid uppkomma emellertid vissa spörsmål, som måste regleras
genom särskilda övergångsbestämmelser. Särskilt gäller detta frågorna
om tjänstemännens rätt att som tjänstår få tillgodoräkna sig tidigare anställning
inom arbetsförmedlingen samt om statens övertagande av de pensionsförpliktelser,
som åligga anstalternas förutvarande huvudmän eller de
pensionsinrättningar, hos vilka dessa berett sina befattningshavare pensionsrätt.

De sakkunniga ha framlagt vissa förslag till regler angående tillgodoräknande
av tjänstår för olika grupper av befattningshavare (betänkandet angående
den offentliga arbetsförmedlingens organisation s. 62—63). Rörande
statens övertagande av vissa pensionsförpliktelser ha de sakkunniga anfört
följande.

Vad beträffar den grupp arbetsförmedlingstjänstemän, som redan uppnått
pensionsåldern, uppgår denna till 87. Av dessa ha 47 pensionerats före
det provisoriska förstatligandet den 20 maj 1940 och 40 efter detta datum.
Samtliga ha pensionerats av sina förutvarande huvudmän, vilka erhålla
minst 50 procent statsbidrag å pensionskostnaderna. Dessutom utgår i 18 fall
änkepensioner, på vilka motsvarande statsbidrag erhålles. Hela statsbidraget
till pensioner utgjorde år 1945 88 000 kronor. Då de förutvarande huvudmännens
befattning med arbetsförmedlingen nu föreslås helt skola avvecklas,
synes det riktigast, att staten helt övertager pensionsförpliktelsema även
gentemot denna grupp på de villkor, som äro gällande hos förutvarande
huvudmän.

Vad slutligen beträffar den — troligen fåtaliga — grupp, som väljer att
kvarstå hos förutvarande huvudman och för vilken staten, enligt de sakkunnigas
här ovän skisserade förslag, skall bestrida hela den utgående lönen,
synes i pensioneringshänseende böra gälla samma princip, som föreslagits för
dem, som redan uppnått pensionsåldern.

De sakkunniga ha utgått ifrån, att hos förutvarande huvudmän anställda
befattningshavare till statsverket överlåta den pensionsrätt de förvärvat genom
anställning hos kommun eller landsting. De säga sig vidare endast ha
velat uppdraga riktlinjerna i stort, efter vilka frågorna om pension och

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

257

tjänstårsberäkning synas böra lösas. Det borde ankomma på den centrala
arbetsmarknadsmyndigheten att i de enskilda fallen närmare utreda här berörda
frågor och i förekommande fall framlägga förslag om deras lösning.

Rörande sättet för tjänsternas tillsättande ha de sakkunniga anfört.

I samband med det definitiva förstatligandet uppkommer frågan om överförande
av nuvarande befattningshavare till de statliga tjänsterna. Hur detta
överförande i detalj skall tillgå, torde det centrala aibetsmarknadsorganet
närmare böra utreda. De sakkunniga vilja emellertid framhålla, att i den
mån det är fråga om nya tjänster bör utnämning respektive förordnande först
efter offentligt ansökningsförfarande i vanlig ordning vara regel. Endast i
undantagsfall bör tillsättning utan ansökan komma i fråga.

Yttrandena.

Vad gäller frågan om statens övertagande av inventarier, som tillhöra
tidigare huvudmän, har svenska landstingsförbundet förklarat sig icke
motsätta sig, att landstingen utan kostnad till statsverket överlåta de inventarier,
som provisoriskt övertagits av staten år 1940. Från de förutvarande
huvudmännens sida har, i den mån de berört spörsmålet, någon erinran icke
framställts mot de sakkunnigas förslag i denna del, men länsstyrelsen i Södermanlands
län har gjort gällande, att förslagets genomförande skulle innebära
ett principiellt avsteg från hittills gällande uppfattning, att full ersättning
skall beredas den som i samband med ett förstatligande tvingas avstå
från sin egendom.

Vidkommande frågan om personalens övergång till statlig tjänst
m. m. har statskontoret uttalat, att vad angår dem, som komma att kvarstå
vid förmånerna hos förutvarande huvudman, det vore riktigast att huvudmannen
bestrede skillnaden mellan den högre kommunala lönen och den för
motsvarande statliga befattning utgående statliga lönen. Då staten emellertid
under en följd av år betalat även dylika löneskillnader, har statskontoret
dock ej velat motsätta sig de sakkunnigas förslag att staten jämväl framdeles
påtager sig hela löneskillnaden, men en förutsättning härför är givetvis,
framhåller ämbetsverket, att befattninghavare i allt vad som rör tjänsteutövningen
övergår till den statliga verksamheten.

Arbetsförmedlingstjänstemånnens riksförbund har ansett, att den kategori
kommunala tjänstemän, som skall givas möjlighet att få välja mellan att övergå
i statlig anställning eller kvarstå hos förutvarande huvudman, bör klarare
avgränsas än som skett då de sakkunniga uttalat, att rätten bör tillkomma
dem som varit anställda hos förutvarande huvudman »någon längre
tid». Det kan enligt förbundets uppfattning ifrågasättas, om anställningstidens
längd överhuvudtaget skall tillmätas någon vikt i detta sammanhang.
Avgörande borde i stället vara, huruvida den kommunala anställningen varit
avsedd att bliva stadigvarande. Förbundet har vidare framhållit, att befattningshavare,
som kommer att kvarstå hos förutvarande huvudman, bör få
åtnjuta de löneförmåner, som skulle utgått, därest han vid tidpunkten för
förstatligandet kvarstått å sin äldre huvudmans stat. Efter det staten år 1940

Bihang till riksdagens protokoll 1947. 1 samt. Nr 239.

258

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

övertagit ledningen av arbetsförmedlingen hade nämligen bland andra flertalet
landsting uteslutit arbetsförmedlingstjänstema från sina personalplaner.
Detta hade medfört, att dessa tidigare tjänstemän icke av landstingen
tillförsäkrats samma ökade förmåner, som tillerkänts andra med arbetsförmedlingstjänstemännen
tidigare likställda befattningshavare hos landstingen.

Arbetsmarknadskommissionen har framhållit, att det, när det gäller ordnandet
av övergången till den nya organisationen, kan uppkomma fråga om
att till övergångsstat föra hos förutvarande huvudman anställda befattningshavare,
vilka av en eller annan anledning icke lämpligen kunna
inplaceras i den nya organisationen. Kommissionen har i anslutning härtill
hemställt, att Kungl. Maj:t måtte hos riksdagen utverka bemyndigande att i
den utsträckning, så visar sig oundgängligen erforderligt, få till övergångsstat
föra sådan från äldre organisation — före den 20 maj 1940 — övertagen
personal, som icke lämpligen kan inplaceras i den slutliga organisationen,
därvid vederbörande befattningshavare dock skall vara skyldig att uppehålla
annan mot hans förmåga svarande befattning, vilken i stället skall hållas
vakant.

Rörande pensionsfrågan i samband med övergången har bland annat
följande anförts i yttrandena.

Arbetsmarknadskommissionen har uttalat, att det på grund av den oenhetlighet,
som utmärkt anställnings-, avlönings- och pensionsförhållandena
för personalen i de tidigare huvudmännens tjänst, vore förenat med svårigheter
att fastställa några bestämda regler för frågans lösande. Den enda
framkomliga vägen syntes vara, att de individuella fallen behandlades var
för sig, men för att så skulle kunna ske vore ytterligare utredning erforderlig.
Utredningen syntes jämväl böra avse frågan om överförande till statsverket
av pensionsmedel, som avsatts av tidigare huvudman, och av pensionsmedel,
som erlagts av hos denne anställd befattningshavare. Vid statens
övertagande av pensionsskyldigheten för hos tidigare huvudmän pensionsberättigade
borde nämligen de tidigare huvudmännen icke få tillgodogöra
sig för övertagna befattningshavares pensionering reserverade medel,
i vart fall icke i vad avsåge pensionsavgifter, som kunde ha erlagts efter arbetsförmedlingens
provisoriska förstatligande den 20 maj 1940.

Statskontoret har beträffande de befattningshavare, som äro pensionsberättigade
hos de tidigare huvudmännen, anfört bland annat, att därest tjänsteman
vid avgång från statlig befattning erhåller lägre pension än han skolat
åtnjuta, om han kvarstått i sin kommunala befattning, en tilläggspension för
utjämnande av differensen torde böra övervägas i varje särskilt fall.

Statskontoret har avstyrkt de sakkunnigas förslag, att staten skall övertaga
hela kostnaden för sådana befattningshavare, som pensionerats före det slutliga
förstatligandet.

Uppsala läns landsting har i likhet med de sakkunniga ansett riktigast,
att staten övertager hela pensionskostnaden för dem, som redan uppnått
pensionsåldern. Skälet härför är, framhåller landstinget, att de förutvarande

Kungl. Maj.ts proposition nr 239.

259

huvudmännens befattning med arbetsförmedlingen nu avses skola upphöra.
Även den grupp, som väljer att kvarstå hos förutvarande huvudman och för
vilken staten skall bestrida hela den utgående lönen, bör enligt landstingets
uppfattning gälla samma princip i pensioneringshänseende.

Övriga huvudmän ha i sina utlåtanden i allmänhet anfört samma synpunkter
som Uppsala läns landsting.

Frågor rörande sättet för tjänsternas tillsättande i samband
med övergången till den nya organisationen m. in. har berörts av arbetsförmedlingstjänstemännens
riksförbund, som i stort sett anslutit sig till
de sakkunnigas uttalande i denna del men därjämte anfört följande.

Riksförbundet, som i övrigt energiskt hävdar principen, att tjänster inom
arbetsförmedlingen skola tillsättas efter offentligt ansökningsförfarande, får
emellertid i detta sammanhang framhålla önskvärdheten av att överföringen
till de statliga tjänsterna sker så smidigt som möjligt. Icke minst i betraktande
av att flertalet nuvarande tjänster inom arbetsförmedlingen ledigförklarats
eller komma att ledigförklaras i samband med den förut nämnda
översynen av personalplanerna våren 1945 torde det böra övervägas, i vilken
utsträckning offentligt ansökningsförfarande ånyo skall behöva förekomma
vid nuvarande befattningshavares överförande till statliga tjänster.

Arbetsmarknadskommissionens utredning.

I sin skrivelse den 28 februari 1947 med förslag till personalorganisation
m. m. har kommissionen till behandling upptagit jämväl vissa frågor rörande
övergången till den nya organisationen. Kommissionen, som utgått ifrån att
arbetsförmedlingens definitiva förstatligande skulle äga rum den 1 juli 1947,
har sålunda bland annat anfört följande.

Med hänsyn till personalens intressen bör den nya personalorganisationens
genomförande ske snarast efter ingången av budgetåret 1947/48. De fullständiga
personalförteckningarna för länsarbetsnämnderna och dem underställda
arbetsförmedlingsorgan böra kunna fastställas av arbetsmarknadskommissionen,
så snart riksdagen fattat sitt belut och Kungl. Maj:t expedierat
riksdagsbesluten om inrättande av ett centralt arbetsmarknadsorgan och
om den offentliga arbetsförmedlingens slutliga förstatligande. Arbetsmarknadskommissionen
synes alltså böra bemyndigas att fastställa de fullständiga
personalförteckningarna, ehuru detta rätteligen borde ankomma på den
nya, blivande arbetsmarknadsstyrelsen.

Samtliga de i de fullständiga personalförteckningarna uppförda befattningarna
kunna emellertid icke på en gång tillsättas. Samtliga hos länsarbetsnämnderna
och arbetsförmedlingsorganen i övrigt den 30 juni 1947 anställda
befattningshavare böra därför från och med den 1 juli 1947 förordnas
att tills vidare innehava sina befattningar — i den män de icke finnas
bliva obehövliga — till dess de i personalförteckningarna uppförda befattningarna
bliva i vederbörlig ordning tillsatta. Under denna tid förutsättas befattningshavarna
skola åtnjuta lön och de (ivriga förmåner, som följa med
de innehavande befattningarna enligt nu gällande bestämmelser, men med
de ändringar som bliva en följd av löneregleringen, vilken är avsedd skola
träda i kraft den 1 juli 1947.

Kommissionen har vidare framlagt ett utförligt förslag angående ordningen
för tillsättningen av befattningarna. Enligt förslaget skall tillsättningen ske

260

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

i omgångar och jämsides med tillsättningen av befattningarna hos arbetsmarknadsstyrelsen.
I samband härmed har kommissionen anfört följande.

Om vid tillsättande av ordinarie befattning den, som befinnes böra ifrågakomma
för befattningen, vid tiden för befattningens tillträdande icke räknar
en sammanlagd anställningstid inom arbetsförmedlingen eller i annan statstjänst,
som finnes kunna och böra räknas vederbörande tillgodo, av minst
tre år, bör, enligt kommissionens uppfattning, den för befattningen utsedde
icke förordnas till ordinarie befattningshavare, förrän han uppnår den angivna
tjänstetiden. Intill dess så sker bör han vara extra ordinarie befattningshavare
i samma lönegrad som den, vartill den ordinarie befattningen
hör, men äga, därest han visat sig lämplig för befattningen, vinna ordinarie
anställning utan att behöva på nytt söka befattningen. Kungl. Maj:ts medgivande
härtill förutsättes skola lämnas. Detta system synes befogat med
hänsyn till att åtskilliga av de nuvarande befattningshavarna ha så kort
anställningstid hos arbetsförmedlingen (i annan statstjänst), att de böra vara
underkastade viss tids prövning, innan ordinarieanställning gives dem.

Föredraganden.

Såsom jag tidigare anfört (s. 173), bör tidpunkten för arbetsförmedlingens
definitiva förstatligande enligt min mening sättas till den 1 januari 1948. I
samband med övergången till den nya organisationen uppkomma vissa övergångsspörsmål,
som fordra särskild uppmärksamhet.

Vad först angår de inventarier, som övertagits från de tidigare huvudmännen
i samband med arbetsförmedlingens provisoriska förstatligande
år 1940 och vilkas värde uppskattats till ett belopp av i runt tal 194 550 kronor,
ha de sakkunniga förutsatt, att dessa inventarier komma att överlåtas
till statsverket utan att de tidigare huvudmännen framställa anspråk på ersättning.
Skäl för att så bör ske är, att de tidigare huvudmännen bli befriade
från kostnader för arbetsfönnedlingsverksamheten i fortsättningen genom
att staten helt övertager verksamheten och att staten tidigare lämnat bidrag
till anskaffningen av praktiskt taget alla de ifrågavarande inventarierna. I
de avgivna yttrandena ha de tidigare huvudmännen ej heller framställt erinringar
mot de sakkunnigas ifrågavarande förslag. Jag utgår därför från att
inventarierna komma att utan särskild föreskrift härom överlåtas utan ersättning.

Vidkommande därefter från tidigare huvudmän övertagna befattningshavares
övergång till den nya arbetsförmedlingsorganisationen
synes det mig icke möjligt att nu taga slutlig ställning till alla i samband
därmed uppkommande frågor. Självfallet är, att dessa, som enligt de
sakkunnigas uppgift uppgå till ett antal av något över 300, i mån av lämplighet
böra beredas fortsatt anställning och alltså överflyttas till befattningar
inom den nya organisationen. I fråga om sättet för deras överflyttande håller
jag före, att de regelmässigt böra förordnas å befattningar i den nya organisationen
efter ansökningsförfarande. Därvid synas emellertid, såsom de
sakkunniga jämväl ha förutsatt, vissa av de ifrågavarande befattningshavarna
böra tillförsäkras skälig företrädesrätt att övergå till de nya befattningarna.
Detta synes böra ske på så sätt, att företrädesrätt beredes dem att ifrågakom -

Kungi. Maj.ts proposition nr 239.

261

ma till ordinarie befattningar framför andra lika lämpliga sökande. Denna
företrädesrätt synes mig — i nära anslutning till vad de sakkunniga och arbetsförmedlingstjänstemännens
riksförbund föreslagit —• böra gälla sådan
personal, som vid tiden för det provisoriska förstatligandet år 1940 innehade
ordinarie anställning eller däremot svarande anställning hos tidigare huvudman.
Såsom likvärdig med ordinarie tjänst synes mig böra förstås stadigvarande
anställning under en tid av tre år omedelbart före tidpunkten för det
provisoriska förstatligandet år 1940. En ytterligare förutsättning för företrädesrätten
måste givetvis vara, att vederbörande befattningshavare innehaft
fortlöpande anställning inom arbetsförmedlingen eller bos arbetsmarknadskommissionen
under hela tiden efter det provisoriska förstatligandet intill tidpunkten
för övergången till den nya organisationen. Övrig hos tidigare huvudmän
anställd personal synes mig icke böra tillförsäkras någon särskild
rätt att övergå till befattningar inom den omorganiserade arbetsförmedlingen
men bör, såsom redan framhållits, i mån av lämplighet få övergå till den
förstatligade arbetsförmedlingen.

I samband med överförandet av från tidigare huvudmän övertagen personal
till den nya arbetsförmedlingsorganisationen bör ställning också tagas
till den av de sakkunniga till behandling upptagna frågan om rätt för dessa
befattningshavare att, om de så önska, vara bibehållna vid de löneförmåner
m. m., som tillkommit dem hos de tidigare huvudmännen. Dylik rätt har
gällt under tiden för arbetsförmedlingens provisoriska förstatligande, och de
sakkunniga ha föreslagit, att samma rätt skall fortfara att gälla, samt att
statsverket skall — liksom skett under tiden för det provisoriska förstatligandet
— svara jämväl för uppkommande löneskillnadskostnader. Arbetsförmedlingstjänstemännens
riksförbund har för sin del framställt yrkande av
innebörd, att vederbörande befattningshavare skola tillförsäkras de förmåner,
som de skulle ha åtnjutit, därest de kvarstått i tjänst hos sin tidigare
huvudman ända fram till tiden för det slutliga förstatligandet av arbetsförmedlingen,
d. v. s. att hänsyn skall tagas även till de löneförbättringar, som
förutvarande huvudman kan ha beslutat för med arbetsförmedlingstjänstemän
tidigare likställda befattningshavare i huvudmannens tjänst. För egen
del finner jag mig såtillvida kunna tillstyrka vad som föreslagits, att befattningshavare,
som efter det slutliga förstatligandet förordnas å befattning
vilken i lönehänseende eller med hänsyn till andra förmåner medför sämre
villkor än dem han skulle ägt åtnjuta, om han den 31 december 1947 kvarstått
i sin tidigare befattning hos landstinget eller kommunen, tillförsäkras
rätt att bibehålla de med denna befattning förenade löneförmånerna i stället
för den avlöning och de övriga förmåner, som skulle tillkomma honom såsom
statstjänsteman. I anledning av det av arbetsförmedlingstjänstemännens riksförbund
framställda yrkandet vill jag framhålla, att hänsyn bör få tagas endast
till generella löneförbättringar, som självfallet skulle kommit även arbctsförmedlingstjänstemännen
till godo, om dessa fortfarande varit landstings- eller
kommunalanställda. Den omständigheten, att enstaka personalgrupper, som
tidigare varit i lönehänseende likställda med vissa arbetsförmedlingstjänste -

262

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

män, uppflyttats till högre lönegrad eller eljest fått förbättrade löneförmåner,
bör däremot icke medföra rätt för ifrågavarande arbetsförmedlingstjänstemän
att räkna sig dessa löneförhöjningar till godo. Mot förslaget att kostnaderna
för de ökade förmåner, som kunna bliva en följd av sålunda angiven
övergångsbestämmelse, skola i sin helhet bestridas av statsverket, har jag
intet att erinra.

Arbetsmarknadskommissionen har i anslutning till frågan om den från
tidigare huvudmän övertagna personalens överförande till den nya organisationen
framlagt förslag om att Kungl. Maj:t skulle utverka riksdagens bemyndigande
att till övergångsstat föra sådan personal, som icke kan
placeras å motsvarande befattningar i den nya organisationen, därvid skyldighet
dock skulle stadgas för till övergångsstat förd befattningshavare att
uppehålla annan av den centrala arbetsmarknadsmyndigheten anvisad befattning
hos arbetsförmedlingen, vilken befattning i dylikt fall icke skulle
tillsättas i vanlig ordning. För egen del är jag icke beredd att nu tillstyrka,
att en övergångs- eller indragningsstat inrättas, enär behovet därav icke nu
kan med säkerhet bedömas. Skulle svårigheter uppkomma att placera några
av de nuvarande befattningshavarna å motsvarande befattningar i den nya
organisationen, förutsätter jag — i överensstämmelse med vad jag anfört vid
behandlingen av motsvarande spörsmål beträffande arbetsmarknadsstyrelsen
—- att vederbörande skola kunna förordnas att uppehålla lägre befattningar
men därvid tillerkännas löneförmåner, vilka motsvara de tidigare utgående.
Därefter bör frågan om denna personals slutliga anställningsförhållanden
eller eventuella förtidspensionering, måhända genom tidigare huvudmans
försorg, bli föremål för slutligt ställningstagande så snart ske kan. Huru
dessa spörsmål slutligt skola lösas blir i viss mån beroende av ställningstagandet
till det av de sakkunniga framlagda förslaget om att staten skulle
helt övertaga de tidigare huvudmännens pensionsförpliktelser.

I fråga om pensioneringens ordnande för den personal, som
innehaft anställningar hos tidigare huvudmän eller som tillträtt sina anställningar
under tiden för det provisoriska förstatligandet skall givetvis gälla, att
ifrågavarande befattningshavare skola i vanlig ordning bliva underkastade
gällande tjänste- och familjepensionsreglementen i och med att vederbörande
tillträda ordinarie eller extra ordinarie befattningar i statens tjänst. Tillgodoräknande
av tid för anställning hos den offentliga arbetsförmedlingen dessförinnan
såsom tjänstår i pensionshänseende bör få prövas av Kungl. Maj:t
enligt i tjänstepensionsreglementet givna bestämmelser. Vad särskilt angår
tid, varunder vederbörande varit anställd hos tidigare huvudman, synes mig
dock tillgodoräkningsfrågan böra bliva föremål för ytterligare utredning.
Såsom arbetsmarknadskommissionen framhållit, synes nämligen staten icke
ha anledning att övertaga äldre huvudmäns pensionsförpliktelser utan att
dessa huvudmän bereda staten skälig ersättning för den skyldighet, som staten
förutsatts skola övertaga och de tidigare huvudmännen befrias från. Jag
avser för den skull inom en nära framlid föreslå Kungl. Maj:t att tillkalla
särskilda sakkunniga med uppdrag att upptaga förhandlingar med de äldre

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

263

huvudmännen härom. Vad jag sålunda anfört om övertagande av pensionsskyldigheten
för ännu icke pensionerade gäller jämväl frågan om övertagandet
av pensionsförpliktelsema för redan pensionerad personal. Kostnaderna
för deras fortsatta pensionering böra alltså, tills nyssnämnda utredning
verkställts och därpå grundade förslag prövats, liksom hittills bestridas
av de tidigare huvudmännen med bidrag av statsmedel.

1 avvaktan på resultatet av den ytterligare utredningen rörande pensionsfrågan
för den från tidigare huvudmän övertagna personalen synes, i mån
som pensionsfrågor uppkomma, ställning få tagas till dessa från fall till
fall.

Vad angår kommissionens förslag därom, att i personalförteckning uppförd
ordinarie befattning icke bör slutligt tillsättas,
därest den som finnes böra ifrågakomma till befattningen icke räknar en anställningstid
i arbetsförmedlingens eller därmed jämförlig tjänst av minst tre
år, finner jag de av kommissionen härför anförda skälen ha fog för sig. Befattningen
synes dock icke, såsom kommissionen föreslagit, böra uppehållas
genom att befattningshavaren beredes extra ordinarie i stället för ordinarie
anställning. Pliktigare synes vara, att vederbörande förordnas att tills vidare
uppehålla befattningen mot åtnjutande av vikariatslön.

Beträffande ordningen för befattningarnas tillsätta nd
e har jag icke något att erinra mot vad arbetsmarknadskommissionen föreslagit.
Tiden före den 1 januari 1948 torde böra utnyttjas härför.

Vad slutligen angår personalens löneförmåner under tiden
den 1 juli — 31 december 1947 synes det böra få ankomma på
Kungl. Maj:t att utfärda närmare bestämmelser härom med beaktande av
den beslutade löneregleringen.

Det torde vidare få ankomma på Kungl. Maj:t att meddela de övergångsbestämmelser,
som i övrigt befinnas erforderliga.

264

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

III. Anslagsberäkningar.

Anslagsuppdelningen.

Nuvarande anslagsuppdelning.

För innevarande budgetår ha anvisats följande förslagsanslag till avlöningar
och omkostnader för arbetsmarknadskommissionen, länsarbetsnämnderna
och de lokala arbetsförmedlingsorganen:

Statens arbetsmarknadskommission m. m.: Avlöningar;

Statens arbetsmarknadskommission m. m.: Omkostnader;

Länsarbetsnämnderna och arbetsförmedling sanstalt erna: Avlöningar; samt

Länsarbetsnämnderna och arbetsförmedlingsanstalterna: Omkostnader.

Sakkunnigförslagen.

Utredningen rörande ett centralt arbetsmarknadsorgan har utgått ifrån, att
för arbetsmarknadsstyrelsen skall liksom för andra verk anvisas dels ett avlöningsanslag,
dels ett omkostnadsanslag. Med hänsyn till nödvändigheten
att tillgodose kravet på elasticitet i styrelsens personalorganisation har utredningen
emellertid funnit sig böra föreslå, att samtliga anslagsposter under
avlöningsanslaget upptagas med förslagsvis betecknade belopp.

Arbetsförmedlingssakkunniga, som icke ägnat förevarande frågor närmare
behandling, synas utgå från att för den offentliga arbetsförmedlingen skola i
vanlig ordning anvisas två anslag, ett för avlöningar och ett för omkostnader.

Arbetsmarknadskommissionens förslag.

I sitt yttrande över betänkandet om ett centralt arbetsmarknadsorgan
har arbetsmarknadskommissionen uttalat, att den anser goda
skäl föreligga för utredningens ståndpunkt beträffande anslagsuppdelningen.
Det kan emellertid enligt kommissionens mening befinnas ändamålsenligt
att anvisa särskilda anslag å ena sidan för arbetsmarknadsstyrelsens
permanenta organisation och stadigvarande verksamhet under normala förhållanden
och å andra sidan för styrelsens kris verksamhet. Härigenom vunnes,
att den permanenta organisationen och dess verksamhet kunde bliva
föremål för enahanda granskning vid framläggande av medelsäskanden för
ett följande budgetår som i fråga om andra verk och deras verksamhet. Krisorganisationens
anslag däremot skulle beräknas med hänsyn tagen till de behov,
som kunde förutses vid avgivande av medelsäskanden, men anvisas med
belopp, om vilka borde gälla, att de finge — i en krissituation eller när andra
särskilda förhållanden nödvändiggöra en utökning av organisationen —
överskridas efter medgivande av Kungl. Maj:t.

Kungl. Maj ds proposition nr 239. 265

Kommissionen föreslår alltså, att följande anslag anvisas för arbetsmarknadsstyrelsen: Arbetsmarknadsstyrelsen:

Avlöningar,

Arbetsmarknadsstyrelsen: Omkostnader samt

Arbetsmarknadsstyrelsen: Krisorganisationen.

Kommissionen föreslår, att under sistnämnda anslag skola upptagas två
anslagsposter, en för avlöningar och en för omkostnader, båda posterna förslagsvis
beräknade med befogenhet för Kungl. Maj:t att, därest omständigheterna
därtill giva anledning, medgiva att anslagsposternas belopp må överskridas.

Även i vad gäller anslagen till den offentliga arbetsförmedlingen
har kommissionen föreslagit en motsvarande uppdelning av anslagen.
I sin förenämnda skrivelse den 28 februari 1947 med förslag till personalorganisation
m. m. för arbetsförmedlingen har kommissionen sålunda
anmält medelsbehovet till den offentliga arbetsförmedlingen för budgetåret
1947/48 under tre olika anslag, och samtidigt har föreslagits, att den hitintills
i anslagsrubrikerna använda benämningen Länsarbetsnämnderna och
arbetsförmedlingsanstaltema måtts ändras till Den offentliga arbetsförmedlingen.
Kommissionens förslag innebär alltså, att medelsanvisningen skall
ske under följande anslag, nämligen

Den offentliga arbetsförmedlingen: Avlöningar,

Den offentliga arbetsförmedlingen: Omkostnader samt

Den offentliga arbetsförmedlingen: Krisorganisationen.

Yttrandena.

Riksräkenskapsverket har föreslagit samma anslagsuppdelning som arbetsmarknadskommissionen.

Statskontoret däremot har i anledning av arbetsmarknadskommissionens
förslag beträffande uppdelningen av anslagen för centralorganet anfört följande.

Att på sätt arbetsmarknadskommissionen föreslagit kostnaderna för den
nya styrelsens verksamhet skulle uppdelas på skilda anslag för, å ena sidan,
den permanenta delen av styrelsen och, å andra sidan, krisorganisationen
torde icke vara rationellt. Avsevärda svårigheter skulle vid en sådan redovisning
av verkets utgifter uppkomma vid bokföringen av löner och omkostnader.
Det förefaller betydligt smidigare och enklare, att, såsom skett i andra
liknande fall, de ordinarie anslagens vederbörande poster anvisas förslagsvis
med den inskränkningen att för överskridande av anvisade belopp erfordras
medgivande av Kungl. Maj:t.

Statskontoret har givit uttryck åt samma uppfattning beträffande den föreslagna
uppdelningen av anslagen till den offentliga arbetsförmedlingen.

Föredraganden.

I det föregående har jag förordat, att inrättandet av arbetsmarknadsstyrelsen
och förstatligandet av den offentliga arbetsförmedlingen skall ske från

266

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

och med den 1 januari 1948. Till följd härav böra även för budgetåret
1947/48 anslag anvisas till statens arbetsmarknadskommission m. m.: avlöningar
och omkostnader samt till länsarbetsnämnderna och arbetsförmedlingsanstalterna:
avlöningar och omkostnader. Beloppen under dessa anslag
böra motsvara det beräknade medelsbehovet under första hälften av budgetåret.

Vad härefter angår tiden från och med den 1 januari 1948 föranleder bifall
till mina organisationsförslag behov av medel till avlöningar och omkostnader
för arbetsmarknadsstyrelsen och den offentliga arbetsförmedlingen.
Det framstår härvid som ett önskemål, att kostnaderna för den permanenta
organisationen och krisorganisationen hållas isär. Ehuru jag är medveten
om att vissa svårigheter kunna uppkomma vid bokföringen av ifrågavarande
kostnader på de olika anslagen, ansluter jag mig därför till det av
arbetsmarknadskommissionen framlagda förslaget, att anslag skola anvisas,
utom i vanlig ordning till avlöningar och omkostnader för arbetsmarknadsstyrelsen
och den offentliga arbetsförmedlingen, även till arbetsmarknadsstyrelsen:
krisorganisationen och till den offentliga arbetsförmedlingen: krisorganisationen.

Anslag till avlöningar för det centrala arbetsmarknads organet.

Vid bifall till av mig i det föregående förordade förslag ävensom till Kungl.
Maj:ts i årets statsverksproposition (För flera huvudtitlar gemensamma frågor)
framlagda förslag till reglerad befordringsgång för biträdes- och amanuenspersonal
skola å personalförteckning för arbetsmarknadsstyrelsens permanenta
organisation från och med 1 januari 1948 uppföras följande be -

fattningar:

Befattning Lönegrad

Tjänstemän å ordinarie stat.

1 generaldirektör ............................................ G 12

1 överdirektör och souschef.................................... C 10

1 byråchef .................................................. C 6

1 byrådirektör .............................................. C 5

1 arbetschef .................................................C 5

5 byråchefer ................................................ A 30

2 byrådirektörer ............................................ A 28

1 förste byråsekreterare .......................................A 26

2 förste byråinspektörer.......................................A 26

1 förste byråingenjör .........................................A 26

1 kamrerare ................................................ A 26

1 byråintendent .............................................A 26

4 förste byråsekreterare .......................................A 24

2 förste byråinspektörer.......................................A 24

1 förste revisor .............................................. A 24

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

267

Befattning Lönegrad

1 byråinspektör .............................................A 22

4 byråsekreterare ............................................ A 21

3 revisorer ..................................................A 21

2 assistenter ............................... A 18

1 bokhållare ................................ A 17

1 förste expeditionsvakt .......................................A 7

12 kanslibiträden .............................................. A 7

5 expeditionsvakter .......................................... A 5

44 kontorsbiträden ............................................ A 4

Tjänsteman å övergångsstat.

1 byråinspektör .........................................

Extra ordinarie tjänstemän i högre lönegrad ån 21.

1 byråchef .................................................. Eo 30

2 byrådirektörer .............................................Eo 28

1 förste byråingenjör .........................................Eo 26

2 förste byråinspektörer.......................................Eo 26

3 byråingenjörer ............................................ Eo 24

1 förste aktuarie .............................................Eo 24

5 förste byråinspektörer ...................................... Eo 24

2 förste byråsekreterare ...................................... Eo 24

3 byråinspektörer ............................................ Eo 22

Härutöver skulle personalen inom arbetsmarknadsstyrelsens permanenta
organisation utgöras av 2 aktuarier (Eo 21), 13 byråsekreterare (Eo 21), 1
ingenjör (Eo 21), 1 revisor (Eo 21), 29 amanuenser, 3 assistenter (Eo 18), 1
förrådskontrollör (Eo 18), 2 ingenjörer (Eo 17), 3 kontorsskrivare (Eo 15),
1 materialförvaltare (Eo 15), 1 registrator (Eo 14), 1 kassör (Eo 14), 9 kansliskrivare
(Eo 11), 8 kontorister (Eo 9), jämte annan icke-ordinarie personal.

För budgetåret 1945/46 anvisades till statens arbetsmarknadskommission
in. m.: avlöningar ett förslagsanslag av 2 700 000 kronor. Utredningen rörande
ett centralt arbetsmarknadsorgan upplyser, att avlöningskostnaderna
för budgetåret uppgingo till 3 306 000 kronor, varav på den centrala förvaltningen
belöpte 2 967 000 kronor. Skillnaden mellan sistnämnda båda belopp
avser kostnader exempelvis för praktikanter inom ungdomsförmedlingen,
vilka tjänstgjort inom den lokala organisationen men avlönats från nu ifrågavarande
anslag. För budgetåret 1946/47 har till avlöningar för kommissionen
anvisats ett förslagsanslag av 2 650 000 kronor. Enligt av kommissionen lämnad
upplysning beräknas detta anslag behöva överskridas med ett belopp,
som under förutsättning att icke nya mera personalkrävande arbetsuppgifter
uppdragas åt kommissionen, torde kunna begränsas till ca 75 000 kronor.

268

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

Någon uppdelning av personalen på normalorganisation och krisorganisation
förekommer icke inom arbetsmarknadskommissionen utan all personal
avlönas från samma anslag. Detta anslag belastas också med kostnader
för olika slag av lönetillägg.

Sammanlagda årsbeloppet av löner (inberäknat samtliga tillägg) till personalen
å socialstyrelsens arbetsmarknadsbyrå utgör enligt upplysning från
socialstyrelsen ca 110 000 kronor.

I sitt yttrande över betänkandet rörande ett centralt arbetsmarknadsorgan
har arbetsmarknadskommissionen, under förutsättning av bifall till det av
utredningen avgivna förslaget med de av kommissionen föreslagna ändringarna
och med tillämpning av nu gällande avlöningsbestämmelser, beräknat
avlöningskostnaderna för arbetsmarknadsstyrelsens permanenta del under
budgetåret 1947/48 på sätt som framgår av följande förslag till avlöningsstat:

Kronor

1. Avlöningar till ordinarie tjänstemän, förslagsvis ............ 850 000

2. Arvoden och särskilda ersättningar, bestämda av Kungl.

Maj :t, förslagsvis ...................................... 40 000

3. Avlöningar till övrig icke-ordinarie personal ................ 842 100

4. Avlöningar till personal på övergångsstat, förslagsvis ........ 100

5. Ersättningar till experter och sakkunniga, förslagsvis........ 25 000

6. Rörligt tillägg, förslagsvis ................................ 250 800

Summa kronor 2 008 000

Kommissionen har härvid utgått från att endast kostnader för den centrala
förvaltningen skola bestridas från avlöningsanslaget för arbetsmarknadsstyrelsen.

Vad angår de särskilda anslagsposterna har kommissionen beräknat posten
till avlöningar till ordinarie tjänstemän med utgångspunkt
från respektive lönegraders andra löneklass, vilket med hänsyn till
den hos kommissionen tjänstgörande personalens anställningstider ansetts
riktigast. I det föreslagna beloppet 850 000 kronor ingå kostnader för vikariatsersättningar
med 14 500 kronor.

Rörande anslagsposten till arvoden och särskilda ersättningar,
bestämda av Kungl. Maj: t, har kommissionen uttalat
följande.

Under denna anslagspost beräknas medel för arvoden och ersättningar till
kommissionens ledamöter och suppleanter, till ledamöterna av de särskilda
delegationerna för handläggning av vissa ärenden rörande arbetslöshetsförsäkringen
respektive angående inköp av gatsten för statens räkning, för arvoden
till arbetsmarknadsstyrelsens överrevisorer — kostnaderna för överrevisorernas
kanslipersonal beräknas däremot under övriga poster i avlöningsstaten
— samt för en arvodesanställd läkare, vilken är avsedd att biträda
vid handläggning av arbetsförmedlingsärenden. Under förutsättning
att ledamöternas och suppleanternas arvoden och ersättningar komma att
utgå enligt de grunder som nu gälla, att överrevisorernas arvoden komma
att något höjas på grund av ökade arbetsuppgifter, att förenämnda delega -

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

269

lionsmedlemmar komma att erhålla arvode enligt i huvudsak samma grunder
som medlemmarna av den s. k. steninköpsdelegationen samt att arvodet
till läkaren kommer att bestämmas till ungefär samma belopp som det
nu utgående arvodet, synes anslagsposten böra uppföras med ett förslagsvis
beräknat belopp av (20 000 + 10 000 + 5 000 + 5 000 kronor) 40 000
kronor.

I fråga om anslagsposten till avlöningar till övrig icke-ordinarie
personal har kommissionen anfört följande.

Med utgångspunkt från andra löneklassen i respektive lönegrader uppgå
kostnaderna för grundlöner till de 132 icke-ordinarie befattningshavare, som
enligt kommissionens förslag skola tillföras normalorganisationen, till 642 100
kronor. Härtill måste emellertid läggas kostnader för viss ytterligare personal,
vilken jämväl beräknats av utredningen. Sålunda skola finnas två särskilda
konsulenter å andra arbetsförmedlingsbyrån, vilka beräknats skola
åtnjuta arvoden motsvarande löneförmånerna i 21 lönegraden och vid samma
byrå erfordras under en övergångstid viss utrednings- och redaktionspersonal
för det fortsatta arbetet med yrkeskartoteket. Vidare erfordras under
viss del av året — då uppskovsrevisionen pågår —- tillfälliga befattningshavare
vid försvarsbyrån. Därutöver måste under nästa budgetår räkhas
med ett behov av en extra byråsekreterare och en amanuens vid personalsektionen
inom kanslibyrån på grund av med genomförandet av de
nya personalorganisationerna vid arbetsmarknadsstyrelsen och arbetsförmedlingsanstalterna
förenade extra göromål. För första arbetsförmedlingsbyråns
del erfordras vidare under åtminstone vissa delar av året extra befattningshavare,
främst under sommartiden då arbetsläger för ungdom med
uppgift att täcka jordbrukets arbetskraftsbehov måste organiseras och vara
i verksamhet. För tekniska byråns del kan behov uppkomma att förstärka
ingenjörspersonalen med en eller två ingenjörer, varav den ene i förhållandevis
hög löneställning. Slutligen erfordras utöver ordinarie och extra ordinarie
expeditionsvakter viss ytterligare vaktmästarpersonal. Kommissionen
får i anslutning till vad sålunda angivits föreslå, att för nästa budgetår —
i viss mån på grund av erfarenheterna rörande kommissionens hittillsvarande
personalbehov — ett belopp av 150 000 kronor beräknas för extra personal.

Vidare måste under denna anslagspost beräknas medel för avlönande av
tillfälligt anställd personal, som erfordras för att ersätta sjuklediga och eljest
lediga befattningshavare. För detta ändamål torde ett belopp av 25 000 kronor
böra beräknas i avvaktan på erfarenheter. För vikariatsersättningar och
övertidsersättning bör avses ett belopp av 25 000 kronor. Sammanlagt bör
alltså under nu ifrågavarande anslagspost för nästa budgetår beräknas ett
belopp av (642 100 + 150 000 + 25 000 + 25 000 kronor) 842 100 kronor.

Rörande posten till ersättningar till experter och sakkunniga
har kommissionen erinrat om att utredningen förutsatt, att arbetsmarknadsstyrelsen
liksom hittills kommissionen skall få möjlighet att för
särskilda frågors handläggning anlita experter och sakkunniga. Åven kommissionen
anser detta vara erforderligt. Kommissionen upplyser, att kommissionen
för närvarande anlitar vissa personer såsom sakkunniga vid handläggning
av särskilda arbetsmarknadsfrågor in. in., t. ex. rörande artister
och musiker och rörande sjöfolk. Ifrågavarande anslagspost bör enligt kommissionens
mening anvisas förslagsvis.

270

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

Föredraganden.

Såsom i det föregående antytts föranleder det förhållandet att arbetsmarknadsstyrelsen
inrättas först från och med den 1 januari 1948 behov av anslag
till statens arbetsmarknadskommission m. m.: avlöningar även för budgetåret
1947/48. Detta anslag, som är avsett för bestridande av kommissionens
avlöningskostnader under första hälften av budgetåret, har jag efter
samråd under hand med arbetsmarknadskommissionen beräknat sålunda.
Lönekostnaden för mars månad 1947 — 210 000 kronor — torde få läggas
till grund för beräkningen av medelsbehovet under första hälften av budgetåret
1947/48. Till det sålunda erhållna beloppet, 1 260 000 kronor, torde böra
läggas dels ett belopp av 50 OOO kronor i anledning av indexhöjningen från
och med april månad 1947, dels ett belopp av 85 000 kronor i anledning av
överförandet av vissa arbetsuppgifter från statens utlänningskommission till
det centrala arbetsmarknadsorganet, dels ett belopp av 5 000 kronor för ersättning
åt revisorer för arbetslöshetsnämndernas verksamhet, dels ock ett
belopp av 100 000 kronor för att möjliggöra en provisorisk lönereglering för
ifrågavarande befattningshavare i anslutning till den allmänna löneregleringen.
Ifrågavarande anslag torde alltså kunna för nästa budgetår beräknas
till (1 260 000 + 50 000 + 85 000 + 5 000 + 100 000) 1 500 000 kronor.

Vad härefter angår medelsbehovet för nästa budgetår under anslaget till
arbetsmarknadsstyrelsen: avlöningar torde jag i anslutning till arbetsmarknadskommissionens
beräkningar få utgå från medelsbehovet under ett helt
budgetår omedelbart efter inrättandet av arbetsmarknadsstyrelsen.

Vid bifall till av mig i det föregående förordade förslag, vilka i förhållande
till arbetsmarknadskommissionens förslag innebära viss minskning av antalet
tjänster och förskjutning från ordinarie tjänster till extra ordinarie, extra
och arvodestjänster, minskas de av arbetsmarknadskommissionen till 850 000
kronor beräknade kostnaderna för avlöningar till ordinarie
tjänstemän med cirka 279 000 kronor. Då ett relativt betydande antal
av de ordinarie kontorsbiträdena kunna beräknas komma att uppehålla
högre icke-ordinarie befattningar, torde medelsbehovet under nu ifrågavarande
post komma att ytterligare nedgå med ett belopp av 94 000 kronor.
Posten torde därför böra beräknas till (850 000 — 279 000 — 94 000)
477 000 kronor.

Under anslagsposten till arvoden och särskilda ersättningar,
bestämda av Kungl. Maj: t, bär arbetsmarknadskommissionen beräknat
20 000 kronor för ersättningar till ledamöter i styrelsen och suppleanter
för dessa, 5 000 kronor för ersättningar till ledamöter i delegationer och
suppleanter för dessa samt 5 000 kronor för arvode åt en läkare. Häremot
har jag icke något att erinra. Kommissionen har vidare beräknat 10 000 kronor
för ersättningar till överrevisorerna. För närvarande åtnjuta två av överrevisorerna
vid arbetsmarknadskommissionen (ordföranden och jourhavande
överrevisom) årsarvoden om 3 000 kronor vardera medan årsarvodet till
den tredje överrevisorn är bestämt till 1 800 kronor. Jag finner det erfor -

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

271

derligt, att för nästkommande budgetår beräknas medel för årsarvoden om
3 000 kronor till envar av tre överrevisorer. En av överrevisorema bör i egenskap
av jourhavande närmast uppehålla kontakten med styrelsen samt fullgöra
sekreterargöromålen inom överrevisionen. Ifrågavarande överrevisor torde
böra erhålla tilläggsarvode med 2 000 kronor för år. Såsom gottgörelse för
avlöningsmedel, som överrevisorema nödgas avstå under tjänstledighet för
resors företagande, torde böra beräknas ett belopp av 1 000 kronor. För ersättningar
till överrevisorema skulle sålunda erfordras tillhopa (3 X 3 000 +
2 000 + 1 000) 12 000 kronor. För de av arbetsmarknadskommissionen angivna
ändamålen erfordras alltså sammanlagt (20 000 + 5 000 + 5 000 +
12 000) 42 000 kronor.

Utöver vad arbetsmarknadskommissionen under ifrågavarande anslagspost
föreslagit torde medel böra beräknas för följande befattningar. Arvodena
torde böra bestämmas av Kungl. Maj :t men synas i förevarande sammanhang

kunna beräknas till härefter angivna belopp.

Kronor

1 byråchef (försvarsbyrån) .................................... 9 000

1 redaktör (arbetsförmedlingsbyrån) ............................ 10 000

2 konsulenter (yrkesvägledningsbyrån) .......................... 20 000

1 halvtidsanställd sekreterare (sociala byrån) .................... 6 000

45 000.

Härjämte torde kunna bli erforderligt att anställa ytterligax-e en kvalificerad
ingenjör å tekniska byråns byggnadssektion. Avlöningskostnaden torde
i sådant fall böra bestridas från nu ifrågavarande post. Särskilda medel för
ändamålet synas dock icke böra nu beräknas. Anslagsposten bör därför upptagas
med (42 000 + 45 000 =) 87 000 kronor.

För avlöningar till övrig icke-ordinarie personal har
arbetsmarknadskommissionen beräknat 842 100 kronor. Detta belopp bör
ökas med 250 000 kronor i anledning av den av mig i förhållande till arbetsmarknadskommissionens
förslag förordade förskjutningen från ordinarie till
icke-ordinarie tjänster. Då arbetsmarknadskommissionen under nu ifrågavarande
anslagspost beräknat medel även för avlöning av en kvalificerad
ingenjör, men kostnaderna för denna befattning, om den befinnes erforderlig,
såsom jag förut framhållit böra bestridas från arvodesposten, bör nu ifrågavarande
anslagspost minskas med ett belopp, som lämpligen synes kunna
bestämmas till 10 000 kronor. Anslagsposten till avlöningar till övrig ickeordinarie
personal bör därför upptagas med (842 100 + 250 000 — 10 000)
1 082 100 kronor, vilket belopp torde böra avrundas till 1 085 000 kronor.

Beräkningen av nämnda anslagspost kan på grund av omorganisationen
icke göras med önskvärd exakthet. Såsom en övergångsanordning bör posten
därför under nästkommande budgetår anvisas förslagsvis.

Någon särskild anslagspost till avlöningar till personal på
övergångsstat torde icke erfordras.

272

Kungl. Maj.ts proposition nr 239.

Mot arbetsmarknadskommissionens förslag om upptagande såsom särskild
anslagspost av ett belopp av förslagsvis 25 000 kronor till ersättningar
till experter och sakkunniga har jag icke något att erinra.

Kostnaderna för rörligt tillägg torde böra beräknas till 230000
kronor.

Enligt vad jag sålunda förordat skulle vid tillämpning av nu gällande avlöningsbestämmelser
avlöningsstaten för arbetsmarknadsstyrelsen sluta å ett
belopp av (477 000 + 87 000 + 1 085 000 + 25 000 + 230 000) 1 904 000 kronor.

Anslagsposterna torde härefter böra omräknas med hänsyn till den allmänna
löneregleringen. Då dessa poster avse helt budgetår och från förevarande
anslag skola under budgetåret 1947/48 bestridas endast avlöningskostnadema
för senare hälften av budgetåret, torde anslagsposterna efter
berörda omräkning upptagas med följande belopp.

Belopp kronor

		Styr.	Budgetåret
		fungerar hela	1947/48
		budgetåret	(*/•—»% 48)
1.	Avlöningar till ordinarie tjänstemän, förslagsvis . .	690 000	345 000
2.	Arvoden och särskilda ersättningar, bestämda av
	Kungl. Maj:t, förslagsvis...................	87 000	43 500
3.	Avlöningar till övrig icke-ordinarie personal, för-
	slagsvis ..................................	1 680 000	840 000
4.	Ersättningar till experter och sakkunniga, för-
	slagsvis ..................................	25 000	12 500
5.	Rörligt tillägg, förslagsvis....................	138 000	69 000
	Summa	2 620 000	1 310 000.

Förevarande anslag torde alltså för nästa budgetår böra upptagas med
1 310 000 kronor.

Anslag till omkostnader för det centrala arbetsmarknads organet.

För innevarande budgetår har till statens arbetsmarknadskommission
m. m.: omkostnader anvisats ett förslagsanslag av 850 000 kronor, från vilket
anslag bestridas samtliga kommissionens utgifter av omkostnaders natur,
oavsett om kostnaderna hänföra sig till kommissionens mera normala verksamhet
eller till dess krisverksamhet.

Enligt upplysning av arbetsmarknadskommissionen avfördes under budgetåret
1945/46 å kommissionens omkostnadsanslag, vilket för detta budgetår
var anvisat med 900 000 kronor, utgifter till ett sammanlagt belopp av
något över 975 000 kronor.

För budgetåret 1947/48 har arbetsmarknadskommissionen i sitt yttrande
över betänkandet rörande ett centralt arbetsmarknadsorgan föreslagit fastställande
av följande omkostnadsstat för arbetsmarknadsstyrelsen:

Kungi. Maj:ts proposition nr 239.

273

Kronor

1. Sjukvård m. in., förslagsvis ................................ 20 000

2. Reseersättningar, förslagsvis .............................. 125 000

3. Expenser, förslagsvis ...................................... 465 000

4. Publikationstryck, förslagsvis .............................. 90 000

5. Särskilda kurser m. m. för arbetsförmedlingstjänstemän, förslagsvis
.................................................. 75 000

Summa kronor 775 000.

Vad angår beräkningen av de särskilda anslagsposterna anför arbetsmarknadskommissionen,
att det för sjukvård in. m. upptagna beloppet något
överstiger medelsförbrukningen under vart och ett av de senaste budgetåren.
Anledningen härtill är att arbetsmarknadsstyrelsens personal beräknas
bli berättigad till sjukvårdsförmåner i större omfattning än kommissionens
personal.

Kommissionen upplyser, att kostnaderna för reseersättningar
under budgetåret 1945/46 uppgingo till 160 850 kronor. Detta belopp innefattar
även kostnader för av krisuppgifter föranledda resor. För dessa iesor
bär kommissionen under anslaget till arbetsmarknadsstyrelsens krisorganisation
beräknat ett belopp av 25 000 kronor.

Av anslagsposten till expenser avser kommissionen till bränsle, lyse
och vatten 22 000 kronor och till övriga expenser 443 000 kronor. Rörande
beräkningsgrunderna har kommissionen anfört följande.

Beräkningen har skett med ledning av motsvarande kostnader under senare
år frånsett de kostnader som varit hänförliga till krisuppgifter. Utgifterna
för bränsle, lyse och vatten ha beräknats till samma belopp som under
innevarande budgetår. Medelsbehovet för övriga expenser har beräknats sålunda.
För underhåll och drift av tjänstebil har beräknats ett belopp av
6 000 kronor; jämförelse med kostnaderna för föregående budgetår kan icke
göras, enär tjänstebilen inköptes under sista delen av föregående budgetår.
För städning, tvätt och renhållning har räknats med ungefär samma belopp
som det, vartill utgifterna för ifrågavarande ändamål uppgingo under budgetåret
1945/46, eller, sedan vad som anses böra hänföras till krisverksamheten
frånräknats, 41 000 kronor. Kostnaderna för blankettryck ha i vad
gäller normalorganisationen beräknats till 155 000 kronor (kostnaderna för
blankettryck i vad gäller krisverksamheten beräknas i det följande till 30 000
kronor). Härvid har kommissionen beaktat, att åtskilligt blankettmaterial
under nästa budgetår torde komma att omarbetas såsom följd av de rationaliseringsundersökningar,
som pågå inom kommissionens organisationsavdelning.
Det må vidare framhållas, att huvuddelen av blankettrycket avser
arbetsförmedlingens behov. För innevarande budgetår beräknas ifrågavarande
kostnader till totalt omkring 140 000 kronor. För kontorsmateriel
m. m. beräknas 50 000 kronor, innebärande en minskning såväl i förhållande
till de beräknade kostnaderna under innevarande budgetår som gjorda
utgifter för ändamålet under budgetåret 1945/46, vilka uppgingo till omkring
87 500 kronor; kostnaderna för kontorsmateriel till krisverksamheten beräknas
i det följande till 5 000 kronor. För böcker, tidningar, bindning av böcker
och handlingar, för annonsering, för telefonabonnemang samt för telegram
och telefonsamtal beräknas respektive 6 000, 2 000, 50 000 och 63 000

Bihang till riksdagens protokoll 1967. 1 sand. Nr 239. 18

274

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

kronor (för krisverksamheten beräknas i det följande respektive 1 000, 5 000,
5 000 och 7 000 kronor) eller i stort sett samma belopp som för innevarande
budgetår och reducerade belopp i förhållande till utgifterna under föregående
budgetår. De beräknade utgifterna i övrigt under delposten — 70 000 kronor
— understiga vad som beräknats bliva erforderligt under innevarande
budgetår och vad som förbrukats under de senaste tre budgetåren.

De beräknade kostnaderna för publikationst ryck, 90 000 kronor,
motsvara — upplyser kommissionen — praktiskt taget vad som torde
komma att förbrukas under innevarande budgetår, om ett för publikationstryck
rörande krisverksamheten beräknat belopp av 10 000 kronor fråndrages.

Rörande anslagsposten till särskilda kurser m. m. för arbetsförmedlingstjänstemän
har kommissionen anfört följande.

Avsikten är, att från denna anslagspost bestrida kostnaderna för en centralt
anordnad kurs för utbildning av arbetsförmedlingstjänstemän — omkring
10 000 kronor — för utarbetande och tryckning av två läroböcker i
form av korrespondenskurser för olika kategorier av arbetsförmedlingstjänstemän
—• 18 000 kronor — och för feriekurs för arbetsförmedlingstjänstemän
(dylika kurser ha anordnats under en följd av år och rönt stor uppskattning)
— 6 000 kronor. Anslagsposten är vidare beräknad för två fortbildningskurser
för arbetsförmedlingstjänstemän, vilka ha att handlägga
ärenden rörande partiellt arbetsföra respektive yrkesvägledning och ungdomsförmedling,
vilka kurser torde draga en kostnad av sammanlagt 26 000
kronor. Slutligen ingår i posten en beräknad kostnad av 15 000 kronor för
anordnande av fortbildningskurs för lärare i ämnen rörande yrkesvägledning.
Dylika kurser hava tidigare anordnats och kostnaderna i huvudsak
bestridits av lärarorganisationerna, men dessa hava förklarat sig icke kunna
vidare svara för kostnaderna. Då kurserna visat sig vara av stort värde,
synas de böra i fortsättningen anordnas och kostnaderna bestridas av statsmedel.
Det kan dock ifrågasättas, om kostnaderna böra bäras av arbetsmarknadsstyrelsen.
Enligt kommissionens uppfattning böra medel för denna
kursverksamhet rätteligen anvisas under åttonde huvudtiteln. Kommissionen
har emellertid nu ansett sig böra beräkna medel för ändamålet för att därigenom
säkerställa, att kurserna i fråga skola kunna anordnas även under
nästa budgetår. Kommissionen förutsätter emellertid, att fråga om anordnandet
av denna kurs skall underställas Kungl. Maj ds prövning, innan medel
för ändamålet tagas i anspråk.

Föredraganden.

Då enligt vad jag förordat arbetsmarknadsstyrelsen skall inrättas först från
och med den 1 januari 1948, torde även för budgetåret 1947/48 anslag till statens
arbetsmarknadskommission m. m.: omkostnader böra anvisas. Detta
anslag finner jag efter samråd under hand med arbetsmarknadskommissionen
kunna beräknas till 425 000 kronor eller hälften av det belopp, varmed
anslaget upptagits för innevarande budgetår,

Vad härefter angår anslaget till arbetsmarknadsstyrelsen: omkostnader
vill jag erinra, att arbetsmarknadskommissionens i det föregående redovisade
beräkningar avse helt budgetår och att medelsbehovet för nästa budgetår, vid

Kungl. Maj.ts proposition nr 239.

275

bifall till mitt förslag att styrelsen skall inrättas först från och med den 1
januari 1948, endast hänför sig till omkostnader under senare hälften av
budgetåret.

Enligt vad jag inhämtat, innefatta de av arbetsmarknadskommissionen
gjorda beräkningarna icke omkostnaderna för socialstyrelsens arbetsmarknadsbyrå,
vilken enligt utredningens av mig förordade förslag skall överföras
till arbetsmarknadsstyrelsen. Av uppgifter som lämnats av socialstyrelsen
framgår emellertid, att omkostnaderna för ifrågavarande byrå äro av så relativt
ringa storleksordning att jag icke anser någon uppräkning av de av
kommissionen föreslagna beloppen erforderlig av nämnda anledning. I
övrigt har jag icke något att erinra mot vad kommissionen anfört i detta
sammanhang. Jag föreslår därför, att ifrågavarande anslag för nästa budgetår
upptages med 390 000 kronor eller, med viss avrundning, hälften av det belopp
som arbetsmarknadskommissionen beräknat för helt budgetår.

Anslag till arbetsmarknadsstyrelsen: krisorganisationen.

Å särskild personalförteckning för arbetsmarknadsstyrelsens krisorganisation
skola vid bifall till mina i det föregående framlagda förslag följande befattningar
uppföras från och med den 1 januari 1948:

Extra ordinarie tjänstemän i högre lönegrad ån 21.

2 byråchefer ................................................ Eo 30

1 byrådirektör .............................................. Eo 28

1 förste byråingenjör ........................................ Eo 26

1 förste byråsekreterare ...................................... Eo 26

3 förste byråsekreterare....................................... Eo 24

1 byråinspektör .............................................. Eo 22.

Rörande nu ifrågavarande anslag har arbetsmarknadskommissionen i yttrande
över betänkandet rörande ett centralt arbetsmarknadsorgan anfört
bland annat följande.

Detta anslag låter sig icke med någon säkerhet beräkna. Med utgångspunkt
från vad som nu kan bedömas, synas medel under detta anslag behöva beräknas
för den verksamhet, som arbetsmarknadsstyrelsen skall ha att svara för,
när det gäller tillämpningen av den särskilda byggnadstillståndslagen och
omhändertagande av vissa uppgifter beträffande utländsk arbetskraft. Kommissionen
utgår härvid från att byggnadstillståndsärendena komma att handläggas
efter i huvudsak samma riktlinjer som för närvarande jämväl under
nästa budgetår, och att en del uppgifter beträffande utlänningsverksamheten,
som nu falla å utlänningskommissionen och flyktingsnämnden, komma att
överflyttas på arbetsmarknadskommissionen och sålunda sedermera å arbetsmarknadsstyrelsen.

Kostnaderna för avlöning till den sålunda angivna personalen samt för
övrig vid de båda byråerna erforderlig personal böra i enlighet med vad kom -

276

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

missionen i det föregående anfört beräknas under en anslagspost till avlöningar,
vilken alltså skall belastas med såväl kostnaderna för löner enligt
löneplan som kostnader för rörligt tillägg. Då den erforderliga personalen
svårligen kan exakt beräknas och behovet kan komma att växla under olika
perioder av nästa budgetår, utgår kommissionen vid beräkningen av medelsbehovet
i huvudsak från de kostnader, som nu belöpa å motsvarande byrå
och sektion inom kommissionen. Byrån för byggnadstillståndsärenden hade
vid senaste årsskiftet 1946/47 44 befattningshavare och kostnaderna för deras
avlöning uppgingo under december månad 1946 till ungefär 20 700 kronor,
Utlänningssektionen hade vid samma tidpunkt 33 befattningshavare, av vilka
dock några fullgjorde tjänst hos vissa länsarbetsnämnder, och kostnaderna
för avlöning till dessa 33 befattningshavare uppgingo för december månad
1946 till 13 450 kronor. Det finns anledning antaga, att utlänningsärendenas
handläggning kommer att kräva icke obetydligt större personal vid överflyttning
av vissa grupper sådana ärenden till kommissionen och arbetsmarknadsstyrelsen.
Med hänsyn härtill synas kostnaderna för denna verksamhet böra
beräknas till samma belopp som för byggnadstillståndsbyrån. Med beaktande
härav och med hänsyn tagen till kostnaderna för arvode åt en överingenjör,
vilken beräknas bliva erforderlig inom krisorganisationen under nästa
budgetår — utredningen har givit uttryck åt samma uppfattning — och till
följd jämväl av att ökade lönekostnader kunna beräknas uppkomma till följd
av den beslutade löneregleringen för befattningshavare i allmänhet, finner
kommissionen sig icke böra räkna med lägre belopp än 550 000 kronor till avlöningar
till personal inom arbetsmarknadsstyrelsens krisorganisation.

Till omkostnader för krisorganisationen bör för nästa budgetår beräknas
ett belopp av 105 000 kronor, nämligen för sjukvård m. m. 4 000 kronor, för
reseersättningar 25 000 kronor, för expenser 66 000 kronor och för publikationstryck
10 000 kronor.

Båda anslagsposterna böra uppföras med förslagsvis beräknade belopp.

Kommissionen föreslår alltså, att ett förslagsanslag av 655 000 kronor anvisas
för budgetåret 1947/48 till arbetsmarknadsstyrelsen: krisorganisationen,
samt att följande stat fastställes för anslaget:

Föredraganden.

Arbetsmarknadskommissionens beräkning av medelsbehovet under nu ifrågavarande
anslag anser jag mig kunna godtaga allenast med den jämkningen,
att det för omkostnader avsedda beloppet synes kunna avrundas till 100 000
kronor och hela anslaget alltså till 650 000 kronor, Detta anslag avser emellertid
helt budgetår. Då enligt mitt förslag arbetsmarknadsstyrelsen skall inrättas
först från och med den 1 januari 1948, torde för ändamålet böra för
nästa budgetår anvisas ett förslagsanslag av 325 000 kronor.

Kronor

1. Avlöningar, förslagsvis .

2. Omkostnader, förslagsvis

550 000
105 000

Summa kronor 655 000.

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

277

Anslag till avlöningar för de lokala arbetsmarknads organen.

Vid bifall till av mig i det föregående förordade förslag ävensom till Kungl.
Maj:ts i årets statsverksproposition (För flera huvudtitlar gemensamma frågor)
framlagda förslag till reglerad befordringsgång för biträdes- och amanuenspersonal
skola å personalförteckning för den offentliga arbetsförmedlingen
från och med den 1 januari 1948 uppföras följande befattningar:

Befattning Lönegrad

Tjänstemän å ordinarie stat.

1 arbetsnämndsdirektör ..................................... A 30

2 länsarbetsdirektörer ....................................... A 30

21 länsarbetsdirektörer .......................................A 28

1 länsarbetsdirektör ........................................ A 26

1 förste inspektör ...........................................A 26

2 förste inspektörer .........................................A 24

22 inspektörer .............................................. A 22

4 kontorsföreståndare ...................................... A 22

3 inspektörer .............................................. A 21

8 kontorsföreståndare .......................................A 21

61 förste assistenter .......................................... A 18

27 kontorsföreståndare .......................................A 18

108 assistenter ...............................................A 15

65 kontorsföreståndare .......................................A 15

30 assistenter ................................................ A 12

21 kontorsföreståndare .......................................A 12

3 förste expeditionsvakter .................................... A 7

26 kanslibiträden ............................................ A 7

20 expeditionsvakter .........................................A 6

1 expeditionsvakt ...........................................A 5

51 kontorsbiträden .......................................... A 4

Extra ordinarie tjänsteman i högre lönegrad än 21.

1 inspektör ...............................................Eo 22

Härtill komma 29 inspektörer (Eo 21), 122 förste assistenter (Eo 18), 174
assistenter (Eo 15), 6 kontorsföreståndare (Eo 15), 254 assistenter (Eo 12),
55 kontorsföreståndare (Eo 12) samt annan icke-ordinarie och deltidsanställd
personal.

Rörande beräkningen av medelsbehovet under avlöningsanslaget ha arbetsförmedlingssakkunniga
endast framlagt en preliminär kostnadsberäkning,
enär en definitiv sådan måste grundas på det förslag till personalorganisation,
som de sakkunniga ansett böra framläggas av arbetsmarknadskommissionen.
De sakkunnigas kostnadsberäkning avser sålunda en organisation, där hänsyn

278

Kungl. Maj.ts proposition nr 239.

icke tagits till olika utbyggnadsbehov beträffande framför allt ungdomsförmedling
och yrkesvägledning, tjänstemannaförmedling samt förmedlingsorganisationen
för partiellt arbetsföra. I huvudsak kan beräkningen sägas avse
den organisation, varom arbetsmarknadskommissionen i maj 1945 fattade
beslut. Den preliminära kostnadsberäkningen slutar å ett belopp av 10 555 000
kronor, varvid kostnader tagits i beräkning, som belöpa å arvoden till ordförande
och ledamöter m. fl. i länsarbetsnämnderna, avlöningar och arvoden
till stadigvarande anställd personal och till ombud, utgifter för pensioner till
av förutvarande huvudmän pensionerade befattningshavare samt arvoden
till tillfälligt anställd personal inom den permanenta organisationen och tillläggsarvoden
till ombud.

Arbetsmarknadskommissionen bar i anslutning till förslaget om personalorganisation
beräknat medelsbehovet under de olika anslagen till den offentliga
arbetsförmedlingen. Under förutsättning av bifall till kommissionens
förslag om personalorganisation och med tillämpning av nu gällande avlöningsbestämmelser
har kommissionen beräknat avlöningskostnaderna för
normalorganisationen under budgetåret 1947/48 på sätt som framgår av följande
förslag till avlöningsstat:

Kronor

1. Avlöningar till ordinarie tjänstemän, förslagsvis.............. 2 420 000

2. Arvoden och särskilda ersättningar, bestämda av Kungl. Maj:t,

förslagsvis ............................................ 250 000

3. Avlöningar till övrig icke-ordinarie personal................ 4 800 600

4. Särskilda löneförmåner till ordinarie och icke-ordinarie tjänste män,

förslagsvis ....................................... 1 500

5. Avlöningar till personal på övergångsstat, förslagsvis ........ 100

6. Pensionskostnader för av förutvarande huvudmän pensionerade

befattningshavare, förslagsvis ........................... 100 000

7. Rörligt tillägg, förslagsvis ................................ 1 047 800

Summa kronor 8 620 000

I anslutning härtill har kommissionen anfört följande rörande i staten
upptagna belopp jämförda med de av de sakkunniga beräknade.

För erhållande av jämförelse med de av arbetsförmedlingssakkunniga beräknade
kostnaderna under detta anslag skola till statens slutsumma läggas
kostnaderna för kristillägg och provisoriskt lönetillägg, vilka kunna beräknas
uppgå till 1 115 000 respektive 1 048 000 kronor. Detta medför alltså
en totalsumma av 10 783 000 kronor. De sakkunniga hade vid sina beräkningar
kommit till en totalsumma av 10 555 000 kronor för arbetsförmedlingens
normalorganisation. Beloppen äro emellertid icke direkt jämförliga.
Kommissionen har nämligen räknat lönekostnaderna för ordinarie och extra
ordinarie befattningshavare efter lägre löneklass än de sakkunniga, vilket
innebär en kostnadsminskning av omkring 650 000 kronor. De sakkunniga
hade därjämte beräknat pensionskostnaderna till 200 000 kronor mot av kommissionen
beräknade 100 000 kronor. Å andra sidan hade arhetsförmedlingssakkunniga
icke räknat med någon personalförstärkning för arbetsförmed -

Kungl. Maj.ts proposition nr 239.

279

lingens specialförmedlingar. Förstärkningen av dessa kan beräknas draga en
kostnad av 700 000 kronor. I sina kostnadsberäkningar ha de sakkunniga ej
heller medtagit merkostnaderna för uppflyttning av föreståndartjänsterna vid
vissa avdelningskontor, vilka merkostnader beaktats i kommissionens kostnadsberäkningar
och uppgå till omkring 80 000 kronor. Vidare ha de sakkunniga
i sina kostnadsberäkningar utgått från en minskning av den lägre biträdespersonalen
vid framför allt huvudkontoren med tillsammans 57 befattningar
i förhållande till det antal, som beräknats i 1945 års personalplaner.
Då en sådan minskning icke kan anses genomförbar utan men för verksamheten,
lia ifrågavarande biträdestjänster av kommissionen återförts till planerna.
Härav följer eu kostnadsökning i förhållande till de sakkunnigas
beräkningar av i runt tal 185 000 kronor. Övriga merkostnader i förhållande
till sakkunnigförslaget uppgå till omkring 150 000 kronor och falla å den
förstärkning i övrigt av personalorganisationen, som föreslagits av kommissionen.
Sistnämnda merkostnad elimineras emellertid för nästa budgetår
genom att vissa av tjänsterna icke komma att vara tillsatta under hela året.

Rörande de olika anslagsposterna i den föreslagna avlöningsstaten har
kommissionen anfört i huvudsak följande.

Anslagsposten till avlöningar till ordinarie tjänstemän är
i första hand avsedd för grundavlöningar till de 475 tjänstemän, som enligt
kommissionens förslag skola innehava ordinarie befattningar. Med nu gällande
avlöningsbestämmelser kunna ifrågavarande kostnader, sedan pensionsavdragen
frånräknats, beräknas uppgå till 2 375 800 kronor, varvid
kostnadsberäkningarna uppgjorts med utgångspunkt från respektive lönegrads
andra löneklass i nuvarande löneplan A. Till nämnda belopp måste
läggas dels kostnader för kallortstillägg, 6 600 kronor, dels kostnader för
vikariatslöner, vikariatsersättningar samt kallortstraktamenten m. m., vilka
sistnämnda kostnader i brist på erfarenheter svårligen låta sig beräkna men
ha uppskattats till 37 600 kronor. Anslagsposten bör sålunda upptagas med
ett förslagsvis beräknat belopp av (2 375 800 + 6 600 + 37 600) 2 420 000
kronor.

Beträffande därefter anslagsposten till arvoden och särskilda
ersättningar, bestämda av Kungl. Maj: t, böra kostnaderna för
arvoden och ersättningar till ordförande, ledamöter och ersättare i länsarbetsnämnderna
beräknas till det av arbetsförmedlingssakkunniga upptagna
beloppet eller 205 000 kronor. Till jämförelse må nämnas, att ifrågavarande
kostnader under budgetåret 1945/46 uppgingo till i runt tal 182 000 kronor
och att de för innevarande budgetår beräknas komma att nppgå till 187 500
kronor. För nästa budgetår måste räknas med högre kostnader med hänsyn
till bland annat ökat antal ledamöter. Under denna anslagspost böra också
medel beräknas till arvoden för läkare, som i egenskap av »förtroendeläkare»
ställas till länsarbetsnämndernas förfogande såsom rådgivare. På dessa förtroendeläkare
skulle ankomma, bland annat, att bedöma läkarintyg, som av
arbetssökande emellanåt företes, då vederbörande med hänvisning till hälsoskäl
icke anser sig kunna antaga erbjudet arbete. Vidare skulle arbetsförmedlingen
till denne läkare kunna remittera personer, vilkas förutsättningar
för arbete i allmänhet eller visst slag av arbete böra konstateras av läkare.
Erfarenheten har givit vid handen, att dylika förtroendeläkare skulle vara
av stort värde för arbetsförmedlingen. Kommissionen avser därför att till
Kungl. Maj:t inkomma med förslag om anställande av sådana läkare. Redan
nu synes emellertid medel böra beräknas för de fasta arvoden, som måste

280

Kungi. Maj:ts proposition nr 239.

utgå till läkarna i fråga. Kommissionen beräknar för ändamålet ett belopp
av 45 000 kronor. I enlighet med det anförda bör förevarande anslagspost
uppföras med ett förslagsvis beräknat belopp av (205 000 + 45 000) 250 000
kronor.

Under anslagsposten till avlöningar till övrig icke-ordinarie
personal beräknar kommissionen kostnaderna för avlöningar och
arvoden till följande personalgrupper, nämligen

extra ordinarie tjänstemän,

extra tjänstemän, som i huvudsak utgöras av aspiranter,

arvodesanställd personal med deltidstjänstgöring,

arbetsförmedlingsombud, samt

tillfälligt anställd personal, till vilken hänföras även s. k. kontaktmän och
praktikanter inom ungdomsförmedlingens och yrkesrådgivningens verksamhetsområde.

Kostnaderna för grundavlöningar till det beräknade antalet extra ordinarie
befattningshavarna med heltidstjänstgöring — 744 befattningshavare —
uppgå, sedan pensionsavdragen frånräknats, till 3 181 300 kronor, varvid
kostnadsberäkningen gjorts med hänsyn till lönekostnaderna i respektive lönegraders
näst lägsta löneklass.

Lönekostnaderna för de extra tjänstemän, vilka beräknats bliva erforderliga
för fyllande av stadigvarande personalbehov och i huvudsak utgöras av
aspiranter, beräknas till 670 000 kronor. Därvid har hänsyn tagits till att
vissa av dessa — sådana, som räkna en anställningstid av minst två år och
äro lämpligförklarade för assistentbefattning inom arbetsförmedlingen —
skola beredas extra ordinarie anställningar i 10 lönegraden.

Kostnaderna för arvoden eller löner till deltidsanställd personal beräknas
enligt i det föregående angivna beräkningsgrunder för fastställande av arvodena
till 210 300 kronor, varvid pensionsavdrag icke frånräknats med hänsyn
till att det icke är kommissionen bekant, huruvida något på deltidsutredningens
betänkande grundat förslag kommer att föreläggas jårets riksdag.

I fråga om kostnaderna för arbetsförmedlingens ombud har kommissionen
i det föregående angivit de grunder, efter vilka ersättningarna till dessa
för närvarande bestämmas, och har samtidigt framhållit, att ersättningsgrunderna
böra revideras. Med hänsyn härtill synas samtliga slag av ersättningar
till ombuden böra tills vidare beräknas under denna anslagspost. I
anslutning till arbetsförmedlingssakkunnigas beräkning av ifrågavarande ombudskostnader
och till under senare år uppkomna motsvarande kostnader
beräknar kommissionen det för nästa år erforderliga beloppet till 550 000
kronor.

Tillfällig personal för allmänna arbetsuppgifter, främst för att ersätta
fast anställd personal under sjukdom eller tjänstledighet beräknas draga en
kostnad av 115 000 kronor. Till tillfällig personal hänför kommissionen
även de s. k. kontaktmän, i allmänhet lärare, vilka ha till uppgift att främst
på landsbygden lämna yrkesorienteringar i skolor och åt besökande och
som åtnjuta ersättning för tjänstgörings timma. Kostnaderna härför beräknas
till 50 000 kronor under nästa budgetår. Vidare hänföras hit de s. k.
praktikanter, vilka undergå provtjänstgöring i särskild ordning i syfte att
prövas i fråga om sin lämplighet att anställas vid ungdomsförmedlingen.
Huruvida dylika praktikanter böra anställas även i fortsättningen kan icke
nu bedömas, men med hänsyn till ungdomsförmedlingens pågående utbyggnad
äro de i vart fall under nästa budgetår erforderliga. Antalet dylika praktikanter
beräknas under nästa budgetår uppgå till 40, envar med en tjänst -

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

281

göringstid av sex månader, och kostnaderna för deras avlönande beräknas
till 85 000 kronor eller i stort samma belopp som under innevarande budgetår.
Det sammanlagda beloppet för tillfällig personal beräknas alltså till
(115 000 + 50 000 + 85 000) 250 000 kronor.

Kostnaderna för kallortstillägg under nu förevarande anslagspost beräknas
till 14 000 kronor. För vikariatsersättningar, dagersättning vid tjänstledighet
för viss värnpliktstjänstgöring, kallortstraktamenten, övertidsersättning
m. m. torde kostnaderna uppgå till 75 000 kronor.

Ifrågavarande anslagspost beräknas sålunda till (3 181 300 + 670 000 +
210 300 + 550 000 + 250 000 + 14 000 + 75 000) 4 950 600 kronor. Då
emellertid icke alla befattningar komma att vara tillsatta under hela budgetåret,
kan anslagspostens belopp nedsättas med 150 000 kronor till 4 800 600
kronor. Posten bör enligt gällande regler vara obetecknad.

Anslagsposten till särskilda löneförmåner till ordinarie
och icke-ordinarie tjänstemän är avsedd för särskild ersättning
av 30 kronor för månad åt fyra befattningshavare vid sjömansförmedlingen
i Hälsingborg, för att en av dem vid varje tid på dygnet står till förfogande
för s. k. reddmönstring, d. v. s. svarar för att å vederbörliga fartyg genom
sjömansförmedlingen nyanställt sjöfolk inställer sig och mönstrar ombord.
Det särskilda rådgivande organet för sjöfartsfrågor, den s. k. sjöfartsdelegationen,
har funnit lämpligt att denna anordning består.

Vidkommande anslagsposten till avlöningar till personal på
övergångsstat synes denna, i avvaktan på huruvida medel för ändamålet
kunna komma att visa sig erforderliga, böra uppföras förslagsvis med
ett formellt belopp av 100 kronor. Visserligen förutsätter kommissionen, att
befattningshavare, som bör föras på övergångsstat, regelmässigt skall tagas
i anspråk på annan för vederbörande lämplig befattning, men fall kunna
tänkas uppkomma, då detta icke låter sig göra.

Vad härefter angår anslagsposten till pensionskostnader för av
förutvarande huvudmän pensionerade befattningshavare
är denna erforderlig i varje fall under nästa budgetår, till dess efter
utredning slutlig ställning kunnat tagas till sättet för bestridande av pensionskostnaderna
in. m. för personal, som innehaft anställning hos landsting
eller kommun i egenskap av tidigare huvudman för arbetsförmedlingen. Till
följd av stadganden i 1934 års arbetsförmedlingslag har staten skyldighet
att bidraga med hälften av de å den tidigare huvudmannen belöpande pensionskostnaderna.
I avvaktan på att den nämnda utredningen kommer till
stånd, synes den hittills gällande ordningen för bestridande av pensionskostnader
i fall som de åsyftade böra tills vidare tillämpas. För nästa budgetår
upptager kommissionen för nu ifrågavarande ändamål ett förslagsvis beräknat
belopp av 100 000 kronor, eller ungefär samma belopp som för ändamålet
åtgått under budgetåret 1945/46 och beräknas åtgå under innevarande
budgetår.

Anslagsposten till rörligt tillägg beräknad efter ett procenttal av 15,
bör uppföras med ett förslagsvis beräknat belopp av 1 050 000 kronor, vilket
belopp emellertid i avlöningsstaten för avrundning av anslagets slutsumma
upptages med 1 047 800 kronor.

Kommissionen har även framlagt förslag till en med hänsyn till den allmänna
löneregleringen omräknad avlöningsstat, vilken slutar å ett belopp
av 12 546 000 kronor.

282

Kungl. Maj.ts proposition nr 239.

I sitt utlåtande över arbetsmarknadskommissionens utredning rörande
personalorganisationen m. m. har statskontoret beträffande den i kommissionens
förslag till avlöningsstat uppförda anslagsposten till särskilda löneförmåner
till ordinarie och icke-ordinarie tjänstemän, ifrågasatt om tillräckliga
skäl föreligga att bibehålla den s. k. reddmönstringen i Hälsingborg,
då sådan anordning icke ansetts erforderlig i andra hamnstäder. Med hänsyn
härtill är statskontoret icke berett tillstyrka särskilt lönetillägg till de befattningshavare
som ombesörja denna mönstring.

Statsverkens ingenjörsförbund har i sitt yttrande över förslaget rörande inrättande
av ett centralt arbetsmarknadsorgan behandlat frågan om kontaktmän
för yrkesvägledningsverksamheten och härom uttalat, att det utan tvivel
skulle vara av största värde för yrkesvägledningen, att åtminstone på de
största orterna ha tillgång till kontaktmän inom industrien. Ofta funnes bland
industriens män personer, som vore intresserade av yrkesutbildningsfrågor,
såsom yrkeslärare, personalchefer, säkerhetsingenjörer, verkmästare och förmän
m. fl., och av dessa skulle många ha stora möjligheter att hjälpa ungdom
till rätta vid yrkesorientering beträffande tekniska yrken.

Föredraganden.

I det föregående har jag påpekat, att ett förstatligande av den offentliga
arbetsförmedlingen först från och med den 1 januari 1948 föranleder behov
även för budgetåret 1947/48 av anslag till länsarbetsnämnderna och arbetsförmedlingsanstalterna:
avlöningar, vilket avser avlöningskostnaderna för den
nuvarande organisationen under första hälften av budgetåret. Detta anslag
har jag efter samråd under hand med arbetsmarknadskommissionen beräknat
sålunda. Det för innevarande budgetår för ändamålet anvisade anslaget
av 9 500 000 kronor må enligt beslut av Kungl. Maj:t den 14 mars 1947 överskridas
med 855 000 kronor och kommissionen upplyser, att ett överskridande
med ytterligare 100 000 kronor är erforderligt. Till utgångspunkt för
beräkningen av medelsbehovet under första hälften av nästa budgetår bör
tagas hälften av den beräknade medelsåtgången under innevarande budgetår
„ 9 500 000 + 855 000 + 100 000,

eher ( - ) 5 225 000 kronor. Härtill bör läggas

dels ett belopp av 140 000 kronor för avlönande av kontrollanter inom byggnadsregleringen,
vilka lönekostnader hittills bestritts från anslaget till kostnader
för överflyttning av arbetskraft, dels ett belopp av 200 000 kronor
för provisorisk förstärkning av personalen inom förmedlingen för partiellt
arbetsföra och de s. k. specialförmedlingarna — tjänstemannaförmedlingen,
ungdomsförmedlingen och yrkesvägledningen samt sjuksköterskeförmedlingen
— dels ock ett belopp av 260 000 kronor för att — jämte besparingar, vilka
beräknas uppkomma genom att behovet av vissa krisbefattningar torde bortfalla
under loppet av budgetårets första hälft — möjliggöra en provisorisk
lönereglering i anslutning till den allmänna löneregleringen. Ifrågavarande
anslag torde alltså för nästa budgetår kunna beräknas till (5 225 000 +
140 000 + 200 000 + 260 000) 5 825 000 kronor.

Kungi. Maj.ts proposition nr 239.

Vad härefter angår anslaget till den offentliga arbetsförmedlingen: avlöningar
torde jag i anslutning till arbetsmarknadskommissionens förslag få
utgå från medelsbehovet under ett helt budgetår omedelbart etter förstatligandet
av arbetsförmedlingen.

Mot kommissionens förslag i fråga om avlöningsstatens uppdelning å olika
anslagsposter har jag icke annat att erinra än att jag, i anslutning till vad
jag i annat sammanhang anfört i ämnet, icke finner anslagspost till avlöningar
till personal på övergångsstat vara erforderlig. I den mån från nuvarande
huvudmän övertagen personal icke placeras i befattningar som motsvara
av dem nu innehavda utan i stället förordnas att uppehålla andra och
lägre befattningar men medgivas bibehålla tidigare löneförmåner, förutsätter
jag, att härvid uppkommande särskilda lönekostnader skola få bestridas
från anslagspost i avlöningsstaten, som av Kungl. Maj:t bestämmes med hänsyn
till anställningsförhållandena m. m. i de särskilda fallen.

Vad angår principerna för beräkning av avlöningskostnadema till ordinarie
och extra ordinarie personal har jag icke något att erinra mot#de av
kommissionen tillämpade.

Anslagsposten till avlöningar till ordinarie tjänstemän har
kommissionen beräknat till 2 420 000 kronor vid tillämpning av nu gällande
avlöningsbestämmelser. Till följd av mina från kommissionens avvikande
förslag beträffande dels bibehållande av länsarbetsnämnden i Stockholm,
dels länsarbetsdirektörernas löneställning bör anslagsposten å ena sidan ökas
med 23 700 kronor och å andra sidan minskas med 31 600 kronor. Jag föreslår
därför, att denna anslagspost beräknas till 2 412 000 kronor.

Under anslagsposten till arvoden och särskilda ersättningar,
bestämda av Kungl. Maj: t, bär kommissionen avsett medel för,
bland annat, arvoden till läkare, vilka skulle stå till länsarbetsnämndernas
förfogande såsom förtroendeläkare. Då det synes vara av stor betydelse för
verksamheten inom arbetsförmedlingen att denna äger tillgång till sådana
läkare, har jag icke något att erinra emot att medel nu beräknas för arvoden
till dem. Sedan det centrala arbetsmarknadsorganet inkommit med närmare
förslag i ämnet, torde Kungl. Maj:t böra äga fastställa grunder för arvodenas
bestämmande. I anledning av att utöver de av kommissionen föreslagna
länsarbetsnämnderna ytterligare en sådan enligt min mening bör inrättas
torde ifrågavarande anslagspost böra upptagas med 260 000 kronor i stället
för med av kommissionen beräknade 250 000 kronor.

Arbetsmarknadskommissionens beräkning av medelsbehovet under anslagsposten
till avlöningar till övrig icke-ordinarie personal
finner jag mig kunna godtaga. Vidkommande kommissionens beräkning
av det antal tjänster — samtliga i lägre lönegrad än 22 — som kunna
hållas vakanta under budgetåret 1947/48, finner jag dock en något ökad
vakantsättning möjlig. Jag föreslår därför, alt posten nedsättes med 200 000
kronor i stället för av kommissionen föreslagna 150 000 kronor. Med hänsyn
härtill och till, å andra sidan, ökat antal befattningshavare i anledning av
bibehållandet av länsarbetsnämnden i Stockholms län beräknar jag medels -

284

Kungl. Maj.ts proposition nr 239.

behovet under denna anslagspost till 4 765 000 kronor, d. v. s. med ett i förhållande
till kommissionens förslag med 35 600 kronor minskat belopp. Anslagsposten
torde i samband med a vlöningss tätens fastställande böra av
Kungi. Maj:t uppdelas på särskilda delposter. Härvid böra de högsta belopp
angivas, som må användas för arvoden till ombud och till s. k. kontaktmän
samt till praktikanter inom ungdomsförmedlingen. Arbetsmarknadsstyrelsen
bör, när det gäller utseende av kontaktmännen, taga i övervägande det av
ingenjörsförbundet framförda förslaget om att utse även ingenjörer som kontaktmän.

Beräkningen av icke-ordinarieposten kan på grund av omorganisationen
icke göras med önskvärd exakthet. Såsom en övergångsanordning bör posten
därför under nästa budgetår anvisas förslagsvis.

Vad härefter angår anslagsposten till särskilda löneförmån er
till ordinarie och icke-ordinarie tjänstemän vill jag uttala,
att kommissionens förslag, att befattningshavarna vid sjömansförmedlingei\
i Hälsingborg liksom hittills skola få komma i åtnjutande av särskild
ersättning för den s. k., reddtjänstgöringen, icke föranleder erinran från min
sida. Jag vill i anledning av statskontorets uttalande om denna ersättning
framhålla, att jag av kommissionen inhämtat, att försök gjorts att få till
stånd en överenskommelse mellan parterna inom handelsflottans område om
reddmönstringens upphörande, men att dessa försök icke lett till något resultat,
då värdet av densamma anses vara betydande. Posten bör i enlighet med
kommissionens förslag beräknas till 1 500 kronor.

Då nu gällande bestämmelser angående statsbidrag till av förutvarande
huvudmän pensiionerade befattningshavare
av mig förutsatts skola tillämpas även under nästa budgetår, delar jag kommissionens
uppfattning, att anslagsposten för dessa bidrag bör upptagas med
ett belopp av 100 000 kronor.

Anslagsposten till rörligt tillägg beräknas av mig till ett belopp av
1 041 500 kronor.

Enligt vad jag sålunda förordat skulle vid tillämpning av nu gällande avlöningsbestämmelser
avlöningsstaten för den offentliga arbetsförmedlingen
sluta å ett belopp av (2 412 000 + 260 000 + 4 765 000 + 1 500 + 100 000
+ 1 041 500) 8 580 000 kronor.

Anslagsposterna torde härefter böra omräknas med hänsyn till den allmänna
löneregleringen. Då dessa poster avse helt budgetår och från förevarande
anslag skola under budgetåret 1947/48 bestridas endast avlöningskostnadema
för senare hälften av budgetåret, torde anslagsposterna efter berörda
omräkning upptagas med följande belopp.

285

Kungl. Maj:ts proposition nr 239.

Belopp
Den förstatligade
arbetsförmedl.
fungerar hela
budgetåret

1. Avlöningar till ordinarie tjänstemän, förslagsvis
.................................... 3 740 000

2. Arvoden och särskilda ersättningar, bestämda

av Kungl. Maj:t, förslagsvis .............. 260 000

3. Avlöningar till övrig icke-ordinarie personal,

förslagsvis .............................. 7 710 000

4. Särskilda löneförmåner till ordinarie och icke ordinarie

tjänstemän, förslagsvis ......... 1 500

5. Pensionskostnader för av förutvarande huvud män

pensionerade befattningshavare, förslagsvis
................................ 100 000

6. Rörligt tillägg, förslagsvis .................. 688 500

Summa 12 500 000

kronor

Budgetåret
1947/48
(Vi-87e 1948)

1 870 000

130 000

3 855 000

750

50 000
344 250

6 250 000.

Förevarande anslag torde alltså för nästa budgetår böra upptagas med
6 250 000 kronor.

Anslag till omkostnader för de lokala arbetsmarknads organen.

För innevarande budgetår har till länsarbetsnämnderna och arbetsförmedlingsanstaltema:
omkostnader anvisats ett förslagsanslag av 3 300 000 kronor,
från vilket anslag samtliga omkostnader såväl för den permanenta organisationen
som för krisorganisationen bestridas. Motsvarande anslag för budgetåret
1945/46, vilket anvisats med 3 500 000 kronor, belastades med
4 100 000 kronor.

Arbetsförmedling ssakkunniga ha under samma förutsättningar som beträffande
avlöningsanslaget beräknat medelsbehovet under ett budgetår för den
förstatligade arbetsförmedlingens omkostnader till 3 569 000 kronor.

För budgetåret 1947/48 har arbetsmarknadskommissionen i anslutning till
förslaget om personalorganisation förordat följande omkostnadsstat för ar -

betsförmedlingens normalorganisation:

Krouor

1. Sjukvård m. m., förslagsvis .............................. 48 000

2. Reseersättningar, förslagsvis .............................. 320 000

3. Underhåll och drift av tjänstebilar, förslagsvis.............. 95 000

4. Lokalkostnader för länsarbetsnämnder, arbetsförmedlingskontor

och -expeditioner, förslagsvis............................ 1 118 000

5. Expenser, förslagsvis .................................... 1 869 000

6. Publikationstryck, förslagsvis ............................ 70 000

7. Länsarbetsnämndernas utbildningsverksamhet, förslagsvis .... 60 000

Summa förslagsanslag 3 580 000.

286

Kungl. Maj.ts proposition nr 239.

Rörande beräkningen av de olika anslagsposterna har kommissionen anfört
i huvudsak följande.

Anslagsposten till sjukvård in. in. bör för budgetåret 1947/48 uppföras
med ett belopp av 48 000 kronor för normalorganisationen; för krisorganisationens
personal beräknas i del följande 2 000 kronor. Till jämförelse
må nämnas, att kostnaderna för sjukvård under budgetåret 1945/46 uppgingo
till 34 736 kronor och att ett belopp av i runt tal 36 000 kronor beräknas bliva
erforderligt för innevarande budgetår. Uppräkningen av anslagsposten för
nästa budgetår, sammanhänger med att personalen efter arbetsförmedlingens
förstatligande kommer att i vidare mån än hittills bli berättigad till sjukvårdsförmåner.

Under anslagsposten till reseersättningar bör beräknas ett belopp
av 320000 kronor för normalorganisationen; för krisorganisationen beräknas
i det följande 50 000 kronor. Under budgetåret 1945/46 uppgingo motsvarande
kostnader till 47(3 013 kronor och för innevarande budgetår beräknas de
komma att uppgå till omkring 315 000 kronor. Till följd av omorganisationen
komma flyttningskostnaderna under nästa budgetår att öka.

Enligt kommissionens uppfattning bör en särskild anslagspost uppföras till
un de rhåll och drift av tjänstebilar. För arbetsförmedlingens
räkning har kommissionen med Kungl. Maj ds medgivande hittills inköpt ett
40-tal tjänstebilar, och ytterligare ett antal skall enligt bemyndigande inköpas,
närmast för att tillgodose det behov, som följer av kontrollverksamheten i
fråga om byggnadstillståndslagstiftningens tillämpning. Med hänsyn till detta
förhållandevis stora antal bilar synes det lämpligast att nu uppföra en särskild
post för bilarnas underhåll och drift ävensom för utbyte under nästa budgetår
av ett antal av de nuvarande bilarna. Därest en förrådsfond sedermera
skulle komma att inrättas, böra bilarna redovisas över denna fond. Under
anslagsposten bör för nästa budgetår beräknas ett belopp av 95 000 kronor
för normalorganisationen samt 15 000 kronor i vad gäller krisorganisationen.
Av nämnda belopp å 95 000 kronor avses 50 000 kronor för utbyte av vissa
bilar. Det har nämligen visat sig, att flera av de under fjolåret från försvaret
inköpta bilarna äro så nedslitna, att det med hänsyn till reparationskostnaderna
är lämpligast att utbyta dem snarast möjligt.

Särskilda medel för lokalkostnader för länsarbetsnämnder,
arbetsförmedlingskontor och -expeditioner föreslås beräknade
under omkostnadsanslaget med hänsyn till storleksordningen av dessa
kostnader och enär kommissionen utgår från att i varje fall under nästa
budgetår kostnaderna skola bestridas med anlitande av till verksstyrelsens
förfogande ställda medel. Framdeles synes emellertid böra övervägas att bestrida
ifrågavarande kostnader över statens fastighetsfond. På denna anslagspost
skola alltså avföras kostnader för hyror, värme, lyse och vatten ävensom
kostnader för inredning och reparationer av tjänstelokaler. Sistnämnda slag
av kostnader äro tills vidare oundvikliga med hänsyn till att nuvarande brist
på lokaler å hyresmarknaden ofta gör det till en tvingande nödvändighet för
vederbörlig arbetsmarknadsmyndighet att förhyra den lokal, som överhuvud
taget kan uppbringas, och att nödtorftigt inrätta denna för sitt ändamål. Då
hyresvärden är medveten om att hyresavtalet icke kommer att bliva av längre
varaktighet, är han som regel icke benägen att själv bekosta reparationer och
inredning.

Medelsbehovet för nästa budgetår under förevarande anslagspost beräknas
till 1 118 000 kronor för normalor"anisationen och till 102 000 kronor för krisorganisationen,
varav 18 000 respektive 2 000 kronor beräknas för inrednings -

Kungl. Maj.ts proposition nr 239.

287

och reparationskostnader. För budgetåret 1945/46 uppgingo motsvarande till
i avrundat tal 1 140 000 kronor och för innevarande budgetår torde kostnaderna
komma att uppgå till inemot 1 160 000 kronor. De för nästa budgetår
ökade kostnaderna sammanhänga med den utbyggnad av arbetsförmedlingens
kontorsnät, som avses skola komma till stånd.

Vad härefter angår anslagsposten till expenser beräknar kommissionen,
att ett belopp av 1 869 000 kronor kommer att bliva erforderligt för nästa
budgetår i vad gäller normalorganisationen och ett belopp av 175 000 kronor
i fråga om krisorganisationen enligt följande specifikation, i vilken även motsvarande
kostnader under budgetåret 1945/46 samt de beräknade kostnaderna
för innevarande budgetår angivas för jämförelse.

Städning, tvätt och renhållning
...................

Blankettryck ............

Kontorsmateriel och dylikt . .
Böcker, tidningar, bindning
av böcker och handlingar
................

Annonsering ............

Telefonabonnemang ......

Telegram och telefonsamtal
....................

Inköp och underhåll av kontorsmaskiner
..........

Inköp och underhåll av
möbler m. fl. inventarier . .
Övriga kostnader ........

Medelsbehov 1947/48 Normalorg. (Krisorg.)	Medelsåtgång 1945/46	Beräknad medelsåt-gång 1946/47
300 000 1 000 150 000	(25 000) (2 000) (25 000)	264 544 7 367 202 900	299 200 3 000 174 600
21 000 89 000 345 000	(1 000) (20 000)	18 399 83 580 337 859	19 100 89 800 365 800
765 000	(85 000)	908 631	850 100
18 000	(2 000)	28 515	28 400
140 000 40 000	(10 000) (5 000)	148 318 55 942	199 800 57 300

Summa 1 869 000 (175 000) 2 056 055 2 087 100

2 044 000

Under nästföregående och innevarande budgetår belastas omkostnadsanslaget
även med kostnader för postavgifter. Dylika kostnader ha icke beräknats
uppkomma i fortsättningen, enär kommissionen förutsätter, att arbetsförmedlingen
i sin helhet skall tillerkännas tjänstebrevsrätt. Härom gör
kommissionen särskild framställning till Kungl. Maj:t. Skulle tjänstebrevsrätt
icke medgivas, måste anslagsposten till expenser ökas.

Anslagsposten till publikationstryck bör för nästa budgetår upptagas
med ett belopp av 70 000 kronor. Från denna anslagspost skola kostnader
för distriktsvakanslistor, länsarbetsnämndernas månadsöversikter samt
vissa reklamtrycksaker bestridas. Under föregående budgetår uppgingo dessa
kostnader till nära 64 800 kronor, och för innevarande budgetår beräknas
kostnaderna till 65 200 kronor. För krisorganisationens del beräknas inga
kostnader för publikationstryck.

Under den av kommissionen föreslagna särskilda anslagsposten till länsarbetsnämndernas
utbildningsverksamhet bör uppföras
ett förslagsvis beräknat belopp av 60 000 kronor. Genom länsarbetsnämndernas
försorg har utbildningsverksamhet redan tidigare bedrivits i viss omfattning,
och kostnaderna hava då belastat andra anslagsposter under omkost -

288

Kangl. Maj:ts proposition nr 239-

nadsanslaget, men riktigare synes vara, att särskilda medel beräknas för
ändamålet. Tjänstemännen vid avdelningskontor och expeditioner ävensom i
viss utsträckning ombud pläga beordras deltaga i utbildningskurser, vilka
som regel pågå under två dagar; vid kurserna belysas olika arbetsmarknadsfrågor
genom föredrag och diskussioner. Vidare beredas i viss utsträckning
tjänstemän vid kontor och expeditioner samt ombud tillfälle att under några
dagar för egen utbildning tjänstgöra vid huvudkontor. Denna utbildningsverksamhet
bör fortsätta och i någon mån utvidgas. Inom varje länsarbetsnämndsområde
bör sålunda årligen anordnas en utbildningskurs av den
omfattning, som nyss nämnts.

Föredraganden.

Vid bifall till mitt förslag att den offentliga arbetsförmedlingen skall förstatligas
först från och med den 1 januari 1948 föreligger behov av anslag
även för budgetåret 1947/48 till länsarbetsnämnderna och arbetsförmedlingsanstalterna:
omkostnader. Detta anslag finner jag efter samråd med arbetsmarknadskommissionen
kunna beräknas till 1 965 000 kronor eller hälften
av dels det belopp varmed anslaget upptagits för innevarande budgetår,
3 300 000 kronor, dels det belopp varmed anslaget för budgetåret må enligt
Kungl. Maj:ts medgivande den 14 mars 1947 överskridas, 630 000 kronor.

Vad härefter angår anslag för nästa budgetår till den offentliga arbetsförmedlingen:
omkostnader torde jag få utgå från arbetsmarknadskommissionens
beräkning av medelsbehovet, varvid emellertid skall uppmärksammas
att denna beräkning avser helt budgetår.

Kommissionens förslag till uppdelning av omkostnadsanslaget på anslagsposter
finner jag mig böra godtaga.

Kommissionens beräkning av kostnaderna för sjukvård m. in. till
48 000 kronor föranleder icke erinran från min sida.

Medelsbehovet under anslagsposterna till reseersättningar och till
underhåll och drift av tjänstebilar beräknar kommissionen
till 320 000 respektive 95 000 kronor. Icke heller mot dessa beräkningar har
jag i och för sig något att erinra. Emellertid har jag inhämtat från kommissionen,
att reseersättningsposten är avsedd även för kostnaderna för drivmedel
till den lokala arbetsmarknadsorganisationens tjänstebilar. Dessa kostnader,
vilka enligt underhandsupplysning från kommissionen kunna, med
hänsyn till de begränsade erfarenheter kommissionen hittills vunnit, uppskattas
till 50 000 kronor för helt budgetår, torde böra sammanföras med övriga
utgifter för tjänstebilarna under en anslagspost. Posterna till reseersättningar
och till inköp, underhåll och drift av tjänstebilar böra alltså upptagas
med 270 000 respektive 145 000 kronor. Av sistnämnda anslagspost torde ett
belopp av högst 50 000 kronor för ett första helt budgetår få disponeras för
utbyte av förslitna bilar.

Det av kommissionen beräknade beloppet för lokalkostnader för
den offentliga arbetsförmedlingen, 1 118 000 kronor, ger
mig icke anledning till erinran. I likhet med kommissionen anser jag lämpligt,
att det tages under övervägande att från och med ett följande budgetår

Kungl. Mcij:ts proposition nr 239

289

bestrida ifrågavarande kostnader över fastiglietsfonden. Vissa skäl kunna
dock anföras häremot, och arbetsmarknadsstyrelsen bör därför gemensamt
med byggnadsstyrelsen utreda frågan.

Beträffande medelsbehovet för expenser synes detta kunna nedbringas
något i förhållande till arbetsmarknadskommissionens förslag. Reduceringen
torde i första hand få avse kostnaderna för telefonabonnemang samt för telegram
och telefonsamtal men även kostnaderna för vissa andra ändamål. Det
bör ankomma på arbetsmarknadsstyrelsen att vidtaga åtgärder i syfte att
nedbringa dessa kostnader under de nu av kommissionen beräknade. Jag finner
mig böra föreslå, att kostnaderna under ifrågavarande anslagspost beräknas
till 1 819 000 kronor, vilket belopp med 50 000 kronor understiger det
av kommissionen föreslagna.

Beräkningarna av kostnaderna för publikationstryck och för
länsarbetsnämndernas utbildningsverksamhet till 70 0€0
respektive 60 000 kronor ge mig icke anledning till erinran.

Anslaget till arbetsförmedlingens omkostnader bör alltså enligt min mening
för ett första helt budgetår beräknas till (48 000 + 270 000 + 145 000 +
t 118 000 -f 1 819 000 + 70 000 + 60 000) 3 530 000 kronor. Med hänsyn till
tidpunkten för förstatligandet av den offentliga arbetsförmedlingen bör emellertid
anslaget för budgetåret 1947/48 uppföras med hälften av sistnämnda
belopp eller 1 765 000 kronor.

I likhet med arbetsmarknadskommissionen har jag vid beräkningen av
omkostnadsanslaget utgått från att arbetsförmedlingen i sin helhet skall
tillerkännas tjänstebrevsrätt. Till denna fråga har Kungl. Maj:t dock ännu
icke tagit ställning. Skulle tjänstebrevsrätten begränsas till allenast vissa arbetsförmedlingsorgan,
följer härav ett ökat medelsbehov under anslaget. Det
torde få ankomma på Kungl. Maj:t att vidtaga härav betingade åtgärder.

Anslag till den offentliga arbetsförmedlingen:
krisorganisationen.

Rörande beräkningen av medelsbehovet under detta anslag har arbetsmaiknadskommissionen
vid avgivandet av sitt förslag till personalorganisation
anfört i huvudsak följande.

Under anslaget böra upptagas två anslagsposter — en till avlöningar och
en till omkostnader — båda uppförda med förslagsvis beräknade belopp.
Denna anordning är nödvändig med hänsyn till omöjligheten att i förväg
med någon grad av säkerhet beräkna medelsbehovet.

Kommissionen utgår från att krisorganisationen under nästa budgetår
kommer att omfatta följande uppgifter, nämligen byggnadsreglering, utlänningsverksamhet,
förrådsverksamhet, omflyttning av arbetskraft till skogsarbete
samt utgivande av skogsarbetspremier ävensom jordbrukshjälp i form
av s. k. ungdomsberedskap.

Vad först angår anslagsposten till avlöningar voro vid utgången av
år 1946 för byggnadsregleringen 137 personer anställda hos länsarbetsnämn Dihang

till riksdagens protokoll 1947. 1 samt. Nr 239. 19

290

Kungl. Maj.ts proposition nr 2o9-

derna. Av dessa voro 46 anställda såsom byggnadskontrollanter, medan 44
verkställde utredningar och svarade för expeditioner m. m. rörande byggnadstillståndsärenden
och 47 voro att hänföra till biträdespersonal. Kostnaderna
för avlöning m. m. tiil byggnadskontrollanter ha hittills belastat anslaget
till överflyttning av arbetskraft, men från och med nästa budgetår synas
ifrågavarande befattningshavares löner böra bestridas med anlitande av
nu förevarande anslag. Kommissionen finner att för nästa budgetår antalet
byggnadskontrollanter bör kunna begränsas till 38, antalet tjänstemän för utredningar
in. in. till 47 och antalet befattningshavare i biträdesgruppen till
46, innebärande ett sammanlagt antal av 131 befattningar. Kostnaderna för
dessa befattningshavares löner beräknas för hela budgetåret 1947/48 till i
runt tal 720 000 kronor; varav cirka 275 000 kronor å byggnadskontrollanter.

Utlänningsverksamheten torde under nästa budgetår få i stort sett samma
omfattning som för närvarande och komma att sysselsätta 77 befattningshavare,
vilka beräknas draga en lönekostnad av i runt tal 359 000 kronor.

Förrådsverksamheten beräknas kunna avvecklas under loppet av nästa
budgetår, därest icke nya uppgifter komma att åläggas arbetsförmedlingen.
Vid budgetårets ingång torde antalet för detta ändamål anställda — materialförvaltare,
förrådsmän och biträden — komma att uppgå till 43 och av dessa
beräknas de mera kvalificerade befattningshavarna komma att bliva erforderliga
under första hälften av budgetåret 1947/48, medan övriga torde kunna
entledigas omkring den 1 oktober 1947. Här må framhållas, att förrådsverksamheten
är betingad främst av utlänningsverksamheten och överflyttningen
av arbetskraft till skogsbruket. Kostnaderna för avlöningar till personal
inom förrådsverksamheten beräknas till i runt tal 65 000 kronor.

Personalkostnaderna för uppgiften att verka för omflyttning av arbetskraft
till skogen och för utgivande av skogsarbetsprennier beräknas för nästa
budgetår till 125 000 kronor. Vissa av befattningshavarna för dessa uppgifter
beräknas kunna entledigas omkring den 1 oktober 1947 och övriga senast
med utgången av kalenderåret 1947.

För omhänderhavande av den s. k. ungdomsberedskapen, d. v. s. de uppgifter
som falla å länsarbetsnämnderna med anledning av att särskilda jordbruksläger
för ungdom avses skola anordnas även under nästa budgetår,
kommer ett antal extra assistenter att bliva erforderliga. Kostnaderna för
deras avlöning beräknas till 35 000 kronor.

Sammanlagt beräknar kommissionen alltså anslagsposten till avlöningar
till personal inom krisorganisationen till (720 000 + 359 000 + 65 000 +
125 000 + 35 000) i avrundat belopp 1 300 000 kronor. Kostnaderna ha beräknats
med utgångspunkt från grundlön jämte förekommande lönetillägg
enligt vissa lönegrader i Ex-löneplanen. Efter omräkning av löneförmånerna
enligt de från och med den 1 juli 1947 gällande löneplanerna bör avlöningsposten
uppföras med ett belopp av 1 450 000 kronor.

Vad härefter angår anslagsposten till omkostnader för krisorganisationen
bör denna — i enlighet med de beräkningar, som anmälts i samband
med uppgivandet av medelsbehovet under omkostnadsanslaget till normalorganisationen
— uppföras med ett förslagsvis beräknat belopp av 344 000
kronor eller, avrundat, 340 000 kronor.

Kommissionen har i anslutning härtill föreslagit följande stat för anslaget
till den offentliga arbetsförmedlingen: krisorganisationen för budgetåret
1947/48;

Kungl. Maj:ts proposition nr 239• 291

Kronor

1. Avlöningar, förslagsvis................................... 1 450 000

2. Omkostnader, förslagsvis ................................ 340 000

Summa förslagsanslag 1 790 000

Föredraganden.

Till vad arbetsmarknadskommissionen uttalat och föreslagit rörande beräkningen
av medelsbehovet under anslaget till arbetsförmedlingens krisorganisation
kan jag ansluta mig. Då emellertid det av kommissionen beräknade
beloppet, 1 790 000 kronor, avser helt budgetår och i beloppet ingår ca
200 000 kronor för avlöning av krispersonal, som beräknas erforderlig endast
under första hälften av budgetåret, torde för nästa budgetår för ändamålet

,1 790 000 - 200 000,

böra anvisas ett förslagsanslag av (-,,— ) 795 000 kronor.

292

Kungl. Maj:ts proposition nr 239-

IV. Hemställan.

Under åberopande av vad jag sålunda i olika hänseenden anfört hemställer
jag, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att

I. godkänna av mig i det föregående framlagda förslag
i fråga om inrättande från och med den 1 januari 1948 av en
arbetsmarknadsstyrelse och förstatligande från och med samma
dag av den offentliga arbetsförmedlingen;

II. bemyndiga Kungl. Maj:t att fastställa personalförteckningar
för arbetsmarknadsstyrelsens permanenta organisation,
styrelsens krisorganisation och den offentliga arbetsförmedlingen
i enlighet med i det föregående framlagda förslag;

III. godkänna följande avlöningsstat för arbetsmarknadsstyrelsens
permanenta organisation, att tillämpas under tiden
1 januari—30 juni 1948:

Avlöningsstat.

1. Avlöningar till ordinarie tjänstemän,

förslagsvis ....................... kronor 345 000

2. Arvoden och särskilda ersättningar, be stämda

av Kungl. Maj :t, förslagsvis » 43 500

3. Avlöningar till övrig icke-ordinarie per sonal,

förslagsvis ................ » 840 000

4. Ersättningar till experter och sakkun niga,

förslagsvis .................. » 12 500

5. Rörligt tillägg, förslagsvis .......... » 69 000

Summa kronor 1 310 000;

IV. godkänna följande avlöningsstat för den offentliga arbetsförmedlingen,
att tillämpas under tiden 1 januari—30
juni 1948:

Avlöningsstat.

1. Avlöningar till ordinarie tjänstemän,

förslagsvis ...................... kronor 1 870 000

2. Arvoden och särskilda ersättningar, be stämda

av Kungl. Maj:t, förslagsvis » 130 000

3. Avlöningar till övrig icke-ordinarie per sonal,

förslagsvis ................ » 3 855 000

4. Särskilda löneförmåner till ordinarie

och icke-ordinarie tjänstemän, förslagsvis
.......................... » 750

Kungl. Maj. ts proposition nr 239. 293

5. Pensionskostnader för av förutvarande

huvudmän pensionerade befattningshavare,
förslagsvis .............. kronor 50 000

6. Rörligt tillägg, förslagsvis ........... » 344 250

Summa kronor 6 250 000;

V. bemyndiga Kungl. Maj:t att utfärda de övergångsbestämmelser,
som må erfordras i anledning av inrättandet
av arbetsmarknadsstyrelsen och förstatligandet av den offentliga
arbetsförmedlingen;

VI. under V huvudtiteln för budgetåret 1947/48 anvisa

1) till Statens arbetsmarknadskommis sion

m. in.: Avlöningar ett förslagsanslag
av ...................... kronor 1 500 000;

2) till Statens arbetsmarknadskommis sion

m. m.: Omkostnader ett förslagsanslag
av ...................... » 425 000;

3) till Länsarbetsnämnderna och arbets förmedlingsanstalterna:

Avlöningar

ett förslagsanslag av ,............ » 5 825 000;

4) till Länsarbetsnämnderna och arbetsförmedlingsanstalterna:
Omkostnader

ett förslagsanslag av.............. » 1 965 000;

5) till Arbetsmarknadsstyrelsen: Avlöningar
ett förslagsanslag av ...... » 1 310 000:

6) till Arbetsmarknadsstyrelsen: Omkostnader
ett förslagsanslag av ... . » 390 000;

7) till Arbetsmarknadsstyrelsen: Krisorganisationen
ett förslagsanslag av » 325 000;

8) till Den offentliga arbetsförmedlingen:
Avlöningar ett förslagsanslag av » 6 250 000;

9) till Den offentliga arbetsförmedlingen:
Omkostnader ett förslagsanslag av » 1 765 000:

10) till Den offentliga arbetsförmedlingen:
Krisorganisationen ett förslagsanslag
av ......................... » 795 000.

Med bifall bil denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet
Kronprinsen-Rcgenten, att proposition av den lydelse,
bilaga bil detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:
Erik Waldemarsson.

294

Kungl. Maj.ts proposition nr 239-

Förslag till koutorsorganisation för arbetsförmedlingen efter

Siffra inom parentes anger, till vilken klass avdelningskontor respektive expedition för

ståndare föreslås vara extra ordinarie

1 i Lån	Klass 1 A J	Klass 1 B	Klass 2
! \| \| Stockholms................ 1 :	i Södertfilje (2) i	\|
'' Uppsala...................	:		Enköping (3)
i Södermanlands.............		Nyköping (2)	Katrineholm
Östergötlands..............	Norrköping (1 B)	Motala (2)	Finspång (3)
1			Mjölby (3)
■ Jönköpings................			Nässjö (3)
Kronobergs................			''
Kalmar...................			Oskarshamn (3)
			Västervik
Gotlands..................
Blekinge..................			Karlshamn (3)
Kristianstads...............	-	*	Hässleholm (3)
Malmöhus.................	Hälsingborg (1 B)	Landskrona (2)	Eslöv (3)
		Lund (2)	Ystad (3)
1	Trelleborg (2)

Kungi. Maj:ts proposition nr 239-

295

Bilaga 1

det definitiva förstatligandet (huvudkontoren ej medtagna).

närvarande hänföres (angives endast i den mån förslaget innebär ändring). Kontor, vars förebefattningshavare,
är betecknat med*.

Klass 3	................. Klass 4	..... Klass 5	Klass 6
\| Djursholm (4) i Lidingö ! Nacka* (4) : Norrtälje j Nynäshamn (4) Solna Sundbyberg	Rimbo Sollentuna* Östhammar	Gustavsberg	Vaxholm
Älvkarleby	Tierp
Oxelösund (4) Strängnäs	Flen Gnesta Vingåker*	Hälleforsnäs Åkers atyckebruk
	Kisa* (5) Skänninge* (5) Söderköping Vadstena Valdemarsvik* Åtvidaberg*	Borensberg Ödeshög
Eksjö (4) Huskvarna Tranås (4) Vetlanda (4) Värnamo	Gislaved*	Sävsjö
Ljungby Almhult (4) ;	Alvesta* Markaryd* (5) Strömsnäsbruk* Tingsryd	Hohultsslätt Ryd Åseda
Nybro	Borgholm* (5) Emmaboda Hultsfred* Vimmerby*	Högsby Virserum	Gamleby
i			Slite (nytt)
Ronneby : Sölvesborg (4)	Olofström* (5) Svängsta* (5)
i Klippan (4) Osby (4) Tomelllla Åstorp Ängelholm	Simrishamn Åhus* (5) örkelljunga
: Höganäs Skurup Svedala	Hörby* (5) Kävlinge* (5) Sjöbo Vellinge	Svalöv

296

Kungl. Maj:ts proposition nr 239-

Län	Klass 1 A	Klass 1 B	Klass 2
Hallands..................	1	■■	Varberg (3)
, • Göteborgs och Bohus.......	Uddevalla (1 B)	. i 1 j
Älvsborgs .................		Trollhättan (2)	Alingsås (3) Vänersborg (3)
Skaraborgs................			Lidköping (3)
i Värmlands................			Arvika (3)
	. ..	.	Kristinehamn
Örebro....................		. ■ '' Karlskoga (2)
Västmanlands.............. Kopparbergs...............			Köping (3) Borlänge (3)
• . :		Ludvika (3)
Gävleborgs................			Sandviken (3) Söderhamn 131
1 Västemofrlands............	Sundsvall (IB)		Kramfors (3) Sollefteå (3)
			Örnsköldsvik (B).
Jämtlands................. !

Kungl. Maj:ts proposition nr 239-

297

Klass 3

Klass 4

Klass 5

Klass 6

Falkenberg
Kungsbacka (4)

| Laholm (4)

Oskarström*

Kungälv

Lysekil

Mölndal

Strömstad

Hunnebostrand*

Munkedal

Bengtsfors (4)
i Kinna (4)

Svenljunga*

Ulricehamn*

Åmål*

Mellerud (nytt)

; Falköping

Mariestad

Tidaholm (4)

Hjo* (5)

Karlsborg*

Töreboda* (5)

Vara*

Götene

Tibro (nytt)

Grästorp

Filipstad (4)

Hagfors*

Säffle

Torsby* (4)

Grums* (5)

Munkfors*

Storfors med Ny-kroppa*

Sunne*

Årjäng*

Skoghall (nytt)

: - .

Deje

Forshaga

Kil (nytt)

Likenäs (nytt)
Molkom (nytt)
Amotfors (nytt)

| Rumla (4)

Lindesberg (4)

Degerfors*

Fellingsbro med

Frövi*

Hällefors

Nora

Askersund

Kopparberg

Hallsberg

Laxå

! Arboga (4)
i Fagersta

j Hallstaliammar* (4)
i Sala

Norberg*

Kolsva
j Kungsör
j Surahammar
j Tärnsjö

| Avesta
| Mora

Grängesberg* (5)
Hedemora*

Vansbro* (5)

| Leksand
: Malung
; Orsa

; Rättvik (nytt)

| Smedjebacken (nytt)
Säter

Älvdalen (nytt)

Bollnäs

Hudiksvall

Ljusdal (4)

Storvik

Bergsjö

Edsbyn
i Hofors

j Arbrå (7)

| Alnö
j Kvissleby
| Skönsberg*

Ånge
| östrand

Bjärtrå*

Bjästa*

Fränsta*

Husum*

Matfors*

Nyland*

Söråker

Veda*

Hoting

Järkvitsle

j Svcg

Bräcke

Hammarstrand

I Järpcn
'' Strömsund

Åre*

Hammerdal

Krokom

Svcnstavik

j Kälarna (nytt)

1 Lit (7)

Ytterhogdal (nytt

298

Kungl. Maj:ts proposition m 239-

Län	Klass 1 A	Klass 1 B	Klass 2
Västerbottens.............			Skellefteå (3) i J
Norrbottens...............			! Boden (3)
Hela antalet...............1	4	8 !	27
Antal enligt nuvarande ord-ning1 ....................	—	4	11

1 Dessutom 2 st. i klass 7 (a I).

Kungl. Maj:ts proposition nr 239-

299

Klass 3	Klass 4	Klass 5	Klass 6 i
I Lycksele (4) Skelleftehamn (4) Vilhelmina* (4)	Burcå* (5) Holmsund* Nordmaling* Norsjö*	Burträsk Byske Dorotea Hömefors Robertsfors Storuman Vindeln Vännäs Asele	Jörn Sorsele
Arvidsjaur (4) Gällivare med Malmberget Haparanda (4) Kalix (4) Kiruna Piteå	Jokkmokk* Pajala* Älvsbyn* Överkalix* övertomeå*	Råneå (nytt)
71	76	47	19
1 . 66	90	56	10

Bilaga 2.

Förslag till personalplau för länsarbetsnämndernas centrala kanslier (statens arbetsmarknadskommissions förslag med den

jämkning, som föranledes av vad föredragande statsrådet anfört).

				Tjänstemän med lön enligt				Tjänstemän med lön enligt			Tjänstemän med lön enligt löneplan Ex	\|
L ä n					löneplan A								löneplan Ko				Total-

				L	ö n e	g r	a d				S:a		L	ö	it e g r	a	d		S:a	Lönegrad	S:a
		30	28	26	24	22	7	6	5	4	21	18	15	7 6	5	4	2	5	2
Stockholms stad........	1		1			3		1	5	it	3	1	1	1 —		6	7	19	1	16	17	47
Stockholms	län.....		1	—	—	1	1	—	—	1	4	1	2	—	— 1	—	1	2	7	—	1	i	12
Uppsala	» .....	_	1	—	—	1	1	1	—	2	6	—	2	—	- -	—	—	2	4	—	1	i	11
Södermanlands	» .....		1	—	—	1	1	1	—	2	6	1	2	—	- -	—	—	2	5	—	2	2	13
Östergötlands	» .....	—	1	—	—	1	1	1	—	2	6	1	2	—	- -	—	1	2	6	—	2	2	14
Jönköpings	» .....	—	1	—	—	1	1	1	—	2	6	1	2	—	- _	—	—	2	5	''-	1	1	12
Kronobergs	» .....	—	1	—	—	1	1	1	—	2	6	1	2	—	— —	—	—	1	4	—	1	1	11
Kalmar	» .....	—	1	—	—	1	l	1	—	2	6	1	2	—	- -	—	—	2	5	—	1	1	12
Gotlands	» .....	—	—	1	—	—	1	—	—	1	3	—	—	1	---	—	—	1	2	—	—	—	5
Blekinge	» .....	—	1	—	—	1	1	1	—	2	6	1	2	—	---	—	—	2	5	—	1	1	12
Kristianstads	» .....	—	1	—	—	1	1	1	—	2	6	1	2	—	- -	—	—	2	5	—	1	1	12
Malmöhus	» .....	1	—	—	1	■-	2	—	—	2	6	2	2	—	- -	1	3	3	11	—	4	4	21
Hallands	» .....	—	1	—	—	i	1	1	—	2	6	—	2	—	- -	—	—	2	4	—	1	1	11
Göteborgs och	Bohus län	1	—	—	1	—	2	—	—	2	6	3	2	—	1 1	1	3	4	15	—	4	4	25
Älvsborgs	lån.....	—	1	—	—	1	i	1	—	2	G	1	2	—	- -	—	1	2	6	—	1	1	13
Skaraborgs	» .....	—	1	—	—	1	i	1	—	2	6	1	2	—	- -	—		2	5	—	1	1	12 \|
Värmlands	» .....	—	1	■-	—	1	i	1	—	2	6	1	2	—	- -	—	1	2	6	—	1	1	13
Örebro	» .....	—	1	—	—	1	i	1	—	2	6	1	2	—	- -	—	1	2	G	—	1	1	13
Västmanlands	» .....	—	1	—	—	1	i	1	—	2	6	1	2	—	- -	—	—	2	5	—	1	1	12 !
Kopparbergs	» .....	—	1	—	—	1	i	1	—	2	6	1	2	—	- -	—	—	2	5	—	1	1	12 i
Gävleborgs	» .....	—	1	—	—	1	i	1	—	2	6	1	2	—	-. -	—	1	2	6	—	1	1	13
Västernorrlands	» .....	—	1	—	—	1	i	1	—	2	6	1	2	—	- -	—	1	2	6	—	2	2	14 !
Jämtlands	» .....	—	1	—	—	1	i	1	—	2	6	—	2	—	- -	—	—	2	4	—	1	1	11
Västerbottens	>> .....	—	1	—	—	1	i	1	—	2	6	1	2	—	- -	—	—	2	5	—	1	1	12
Norrbottens	» .....	—	1	—	—	1	i	1	—	2	6	1	2	—	— —	—	—	2	5	—	1	1	12

3 21 2 2 21 29 20 1 51 1 150 20 i- 2 2 2 2 19 50 150 1 48 49 i 355

Summa

Kungl. Maj.ts proposition nr 239.

Bilaga 3.

Förslag'' till personnlplan för arbetsförmedlingens huvudkontor (statens arbetsmarknadskommissions förslag med den jämkning,

som föranledes av vad föredragande statsrådet anfört).

1 , •• i L a n	Tjänstemän med lön enligt löneplan A	\|		Tjänstemän med lön enligt löneplan Eo		Tjänstemän med lön enligt löneplan Ex	Personal avlönad med arvode	Total- \| summa I
L 22	ö n e 21	gra 18	d 15	Sa ;	22	L ö 21	neg 18	rad 15	12 ;	S:a	Lönegrad 12, 10 eller 8
Stockholms stat		1		12	18	31	1	i	14	33	49	98	24	—	153
Stockholms	län.....	—	—	1	2	3	—	—	—	—	2	2	2	—	7 !
Uppsala	. .....	—	—	1	3	4	—	—	3	6	3	12	2	—	18
				2	3	5		_	2	5	5	12	2	—	19
Östergötlands	» .....	—	—	2	3	5	—	—	2	8	5	15	2	—	22
Jönköpings	» .....	—	—	2	3	5	—	—	2	5	4	11	2	—	18
Kronobergs	» .....	—	—	1	2	3	—	—	2	4	3	9	1	—	13
Kalmar	» .....	—	—	2	3	5	—	__	2	3	3	8	3	1	17
Gotlands	it .....	—	—	1	2	3	—	—	1	1	1	3	1	—	7
Blekinge	>> .....	—	—	2	3	5	—	—	2	4	4	10	2	—	17
Kristianstads	» .....	—	—	2	3	5	—	—	2	4	3	9	2	—	16
Malmöhus	» .....	—	i	5	6	12	—	i	6	8	17	32	6	—	50
Hallands	>> .....	—	—	2	3	5	—	—	2	3	3	8	2	—	15
Göteborgs o. Bohus län	—	2	7	8	17	—	i	7	14	22	44	10	—	71
Älvsborgs	län.....	—	—	2	2	4	—	—	3	5	5	13	2	—	19
Skaraborgs	it .....	—	—	1	2	3	—	—	2	3	3	8	2	—	13
Värmlands	» .....	—	—	2	3	5	—	—	2	6	5	13	3	—	21
Örebro	» .....	—	—	2	3	5	—	—	3	7	6	16	3	—	24
Västmanlands	» .....	_	—	2	3	5	—	—	2	6	5	13	2	—	20
Kopparbergs	» .....	—	—	i	2	3	—	—	2	5	3	10	2	—	15
Gävleborgs	» .....	—	—	2	3	5	—	—	2	7	7	16	2	—	23
Västemorrlands	» .....	—	—	—	2	2	—	—	2	3	2	7	1	—	10
i Jämtlands	» .....	—	—	i	2	3	—	—	2	4	2	8	2	—	13
Västerbottens	» .....	—	—	i	2	3	—	—	2	4	3	9	i	—	13
Norrbottens	» .....	—	—	i	2	3	—	—	2	5	4	11	i	—	15
	Summa	1	3	57	88	149	1	3	71	153	169	897	82	1	629

Kungl. Maj.ts proposition nr 239.

Bilaga 4.

Förslag till personal plan för arbetsförmedlingens avdelningskontor och expeditioner (statens arbetsmarknadskommissions förslag).

L ii 11		Tjänstemän med lön enligt löneplan A	Tjänstemän med lön enligt löneplan Eo	Tjänstemän med lön enligt löneplan Ex	Personal avlönad med	Total-

			L ö	neg	rad		S:a		L	ö n e	gra	d		S:a	Lönegrad	S:a	arvode
	i	22	21	18	15	12	18	15	12	5	4	2	12-8	2
Stockholms	län.....		1		7	3	ii		i	6				7	5	1	6	3	27
Uppsala	» .....	—	—	1	1	2	4	—	—	1	—	—	—	1	1	1	2	—	7
Södermanlands	» .....‘	—	1	1	3	4	9	—	—	6	—	—	—	6	2	2	4	5	24
Östergötlands	» .....	1	1	3	4	5	14	1	7	13	1	1	1	24	5	2	7	2	47
Jönköpings	» .....	—	—	1	5	i	7	—	—	2	—	—	—	2	G	—	6	2	17
Kronobergs	» .....;	—	—	—	2	i	3	—	—	4	—	—	—	4	1	—	1	3	11
Kalmar	» .....;	—	—	2	1	2	5	—	—	7	—	—	—	7	1	—	1	6	19
Gotlands	» .....i	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	—	1	1
Blekinge	» .....	—	—	1	2	i	4	—	—	4	—	—	—	4	3	—	3	_	11
Kristianstads	» .....	—	—	1	5	3	9	—	—	3	—	—	—	3	5	1	6	—	18
Malmöhus	» .....	1	3	4	11	5	24	2	5	17	1	—	1	26	9	5	14	1	65
Hallands	D .....	—	—	1	3	—	4	—	—	2	—	—	—	2	1	—	1	2	9
Göteborgs o. Bohus	* .....	1	—	—	G	i	8	—	2	4	1	1	—	8	4	2	G	2	24
Älvsborgs	» .....	—	1	2	3	2	8	—	—	5	—	—	—	5	1	3	4	5	22
Skaraborgs	» .....	—	—	1	4	1	G	—	—	6	—	—	—	6	5		5	3	29
Värmlands	» .....i	—	—	2	2	2	G	—	2	9	—	—	—	11	2	1	3	8	28
Örebro	» .....	—	1	—	3	3	7	—	—	5	—	—	—	5	2	1	3	5	20
Västmanlands	» .....	—	—	1	3	1	5	—	1	3	—	—	—	4	3	1	4	5	18
Kopparbergs	» .....	—	—	2	2	2	G	—	—	7	—	—	—	7	2	1	3	8	24
Gävleborgs	t> .....	—	—	2	3	1	6	—	—	8	—	—	—	8	1	1	2	6	22
Västemorrlands	» .....i	1	—	4	6	4	15	i	G	14	—	1	- \|	22	7	1	8	3	48
Jämtlands	» .....	—	—	—	1	4	5	—	—	1	—	—	- \|	i	—	-	—	10	16
Västerbottens	» .....	—	—	1	2	1	4	—	1	5	—	—	—	6	1	—	1	13	24
Norrbottens	» .....1	—	—	1	6	2	i 9	—	—	8	—	—	— ;	8	4	—	4 1	5	26
	Summa	4	8	31	85	51	179	4	25	140	3	3	2 i	177	71	23	94	98	548

Kungl. Maj-.ts proposition nr 239.

Kungl. Maj.ts proposition nr 239

303

Innehållsförteckning.

Inledning

Sid.

I. Den centrala organisationen.

Den nu rådande ordningen för central handläggning av arbetsmarknadsfrågor
och dess tillkomst.

Statens arbetsmarknadskommission och dess föregångare.............

Socialstyrelsen...................................................

Andra myndigheter..............................................

Översikt av utredningens förslag.......................................

Inrättande av en arbetsmarknadsstyrelse samt dess verksamhetsområde m. m.

Utredningen..................................................... 11

Yttrandena..................................................... 19

Föredraganden.................................................. 28

Arbetsmarknadsstyrelsens sammansättning in. m.

Gällande bestämmelser rörande statens arbetsmarknadskommission ... 37

Utredningen..................................................... 38

Yttrandena..................................................... 41

Vissa frågor rörande handläggningen inom arbetsmarknadsstyrelsen av

ärenden om arbetslöshetsförsäkring............................... 44

Föredraganden................................................... 46

Byråindelningen.

Nuvarande organisation.......................................... 50

Utredningen..................................................... 53

Yttrandena..................................................... 61

Föredraganden.................................................. 68

Chefsbefattningarna m. m.

Utredningen..................................................... 74

Yttrandena...................................................... 77

Föredraganden.................................................. 79

Allmänt rörande personalorganisationen inom byråerna.

Anställningsvillkoren inom arbetsmarknadskommissionen........... 81

Utredningen..................................................... 83

Yttrandena..................................................... 83

Föredraganden................................................... 85

A rbetsförmedlingsbyrån.

Nuvarande organisation.......................................... 86

Utredningen..................................................... 86

Yttrandena..................................................... 89

Föredraganden.................................................. 91

Yrkesvågledningsbyrån.

Nuvarande organisation.......................................... 94

Utredningen..................................................... 94

Yttrandena..................................................... 97

Föredraganden.................................................. 98

304

Kungi. Maj:ts proposition nr 239.

Sid.

Försäkringsbyrån.

Nuvarande organisation.......................................... 100

Utredningen..................................................... 101

Socialstyrelsen................................................... 101

Föredraganden.................................................. 102

Sociala byrån.

Nuvarande organisation.......................................... 102

Utredningen..................................................... 102

Yttrandena..................................................... 104

Föredraganden.................................................. 106

Tekniska byrån.

Nuvarande organisation.......................................... 107

Utredningen..................................................... 107

Yttrandena..................................................... 110

Föredraganden.................................................. 112

Försvarsbyrån.

Nuvarande organisation.......................................... 113

Utredningen..................................................... 113

Yttrandena..................................................... 115

Föredraganden.................................................. 115

Kanslibyrån.

Nuvarande organisation.......................................... 115

Utredningen..................................................... 116

Yttrandena......... 117

Föredraganden.................................................. 119

Kameralbyrån.

Nuvarande organisation.......................,.................. 120

Utredningen..................................................... 120

Yttrandena..................................................... 122

Föredraganden.................................................. 125

Biträdespersonal m. fl.

Nuvarande organisation. Utredningens förslag...................... 126

Yttrandena..................................................... 128

Föredraganden.................................................. 131

Krisorganisationen.

Utredningen..................................................... 133

Arbetsmarknadskommissionen..................................... 134

Yttrandena..................................................... 137

Föredraganden.................................................. 138

Arbetsledar- och förrådspersonal.

Utredningen..................................................... 140

Yttrandena..................................................... 141

Föredraganden.................................................. 141

Medelsförvaltning och revision.

Nu tillämpad ordning............................................ 141

Av riksdagen framställda erinringar........................... 142

Utredningen..................................................... 143

Yttrandena...................................................... 144

Föredraganden.................................................. 146

Kungl. Mexj.ts proposition nr 239. 306

Sid.

Vissa övergångsfrågor.

Utredningen..................................................... 147

Yttrandena.................................... 148

Föredraganden................................................--------.... 149

II. Den offentliga arbetsförmedlingen.

Arbetsförmedlingsverksamhetens hittillsvarande utveckling.

Tiden före år 1935 .............................. 151

Tiden från och med år 1935 till det provisoriska förstatligandet år 1940 153
Det provisoriska förstatligandet och tiden därefter................... 155

Motiv för offentlig arbetsförmedlingsverksamhet.

Arbetsförmedlingssakkunniga........................ 163

Yttrandena.................................................. 165

Föredraganden.................................... 166

Arbetsförmedlingens huvudman.

Arbetsförmedlingssakkunniga...................................... 167

Yttrandena..................................... 169

Föredraganden............. 172

Fördelningen av kostnaderna för arbetsförmedlingsverksamheten m. m.

Arbetsförmedlingssakkunniga...................................... 173

Yttrandena..................................................... 174

Föredraganden......................... 176

Det lokala arbetsmarknadsområdet.

Arbetsförmedlingssakkunniga............ 177

Yttrandena..................................................... 178

Föredraganden.................................................. 183

Den lokala arbetsmarknadsmyndigheten.

Arbetsförmedlingssakkunniga...................................... 184

Yttrandena..................................................... 185

Föredraganden.................................................. 187

Organisationsplan för det lokala arbetsmarknadsområdet.

Arbetsförmedlingssakkunniga...................................... 189

Yttrandena...................................................... 193

Arbetsmarknadskommissionens utredning jämte häröver avgivna yttranden
m. ............................... 195

Föredraganden.......... 201

Arbetsförmedlingens arbetssätt.

Arbetsförmedlingssakkunniga............ 203

Arbetsmarknadskommissionens utredning........................... 204

Föredraganden.................................................. 2Ö4

Personalens löneställning m. m.

Arbetsförmedlingssakkunniga...................................... 205

Yttrandena..................................................... 212

Arbetsmarknadskommissionens utredning jämte häröver avgivna yttranden
....................................................... 221

Föredraganden.................................................. 225

Personalens rekrytering, utbildning och befordringsgång m. m.

Arbetsförmedlingssakkunniga...................................... 229

Yttrandena..................................................... 231

Bihang till riksdagens protokoll 19i7. t saml. Nr 239. 20

306

Kungi. Maj:ts proposition nr 239.

Sid.

Arbetsmarknadskommissionens utredning jämte häröver avgivna yttranden
...................................................... 233

Föredraganden.................................................. 236

Personalorganisationens omfattning m. m.

Arbetsförmedlingssakkunniga...................................... 238

Yttrandena.................... 239

Arbetsmarknadskommisionens utredning jämte häröver avgivna yttranden
m. m................................................. 240

Föredraganden................................................... 251

Vissa övergångsfrågor.

Arbetsförmedlingssakkunniga .......... 254

Yttrandena............................... 257

Arbetsmarknadskommissionens utredning........................... 259

Föredraganden.................................................. 260

III. Anslagsberäkningar.

, Anslagsuppdelningen................................................. 264

Anslag till avlöningar för det centrala arbetsmarknadsorganet.............. 266

Anslag till omkostnader för det centrala arbetsmarknadsorganet............. 272

Anslag till arbetsmarknadsstyrelsen: krisorganisationen.................. 275

Anslag till avlöningar för de lokala arbetsmarknadsorganen............... 277

Anslag till omkostnader för de lokala arbetsmarknadsorganen.............. 285

Anslag till den offentliga arbetsförmedlingen: krisorganisationen........... 289

IV. Hemställan...................................................... 292

Bil. 1. Förslag till kontorsorganisation för arbetsförmedlingen efter det definitiva
förstatligandet (huvudkontoren ej medtagna)............... 294

Bil. 2. Förslag till personalplan för länsarbetsnämndernas centrala kanslier
(statens arbetsmarknadskommissions förslag med den jämkning, som
föranledes av vad föredragande statsrådet anfört).................. 300

Bil. 3. Förslag till personalplan för arbetsförmedlingens huvudkontor (statens
arbetsmarknadskommissions förslag med den jämkning, som föranledes
av vad föredragande statsrådet anfört) ........................... 301

Bil. 4. Förslag till personalplan för arbetsförmedlingens avdelningskontor

och expeditioner (statens arbetsmarknadskommissions förslag)....... 302

470SB2