Kungl. Maj.ts proposition nr 236 (Proposition 1945:236)

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

Nr 236.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag angående
ändrad lydelse av 3 kap. 32, 33 och 34 §§ lagen
den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1) om nyttjanderätt
till fast egendom, m. m.; given Stockholms slott den
9 mars 1945.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Maj:t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att
antaga härvid fogade förslag till

1) lag angående ändrad lydelse av 3 kap. 32, 33 och 34 §§ lagen den 14
juni 1907 (nr 36 s. 1) örn nyttjanderätt till fast egendom;

2) lag om ändring i utsökningslagen; samt

3) lag om ändrad lydelse av 97 § konkurslagen.

GUSTAF.

Thorwald Bergquist.

Bihang till riksdagens protokoll 19i5. 1 sami. Nr 236.

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

Förslag:

till

Lag

angående ändrad lydelse av 3 kap. 32, 33 och 34 §§ lagen den 14 juni
1907 (nr 36 s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom.

Härigenom förordnas, att 3 kap. 32, 33 och 34 §§ lagen den 14 juni 1907
om nyttjanderätt till fast egendom1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives.

32 §.

Hyresrätten vare förverkad och hyresvärden förty berättigad att uppsäga
avtalet:

1. om hyresgästen dröjer med erläggande av hyra, som utgår i penningar,
utöver två söckendagar efter förfallodagen; dock att, såframt hyran skolat
erläggas i förskott för längre tid än en månad, hyresrätten ej är förverkad
med mindre hyresgästen är i dröjsmål med erläggande av den på en kalendermånad
belöpande hyran utöver två söckendagar efter samma månads början
eller, såvitt angår hyran för första kalendermånaden under hyrestiden,
efter förfallodagen;

2. örn hyresgästen, där han på grund av avtalet skall utgöra arbete eller
annan tjänstbarhet, undandrager sig att fullgöra vad sålunda åligger honom
eller vid arbetets utförande visar tredska;

3. örn hyresgästen utan hyresvärdens medgivande överlåter lägenheten till
annan, eller i fall, som 8 § första stycket avser, i hyresgästens ställe sättes
någon, vilken hyresvärden ej är pliktig att taga för god;

4. om lägenheten nyttjas i strid mot vad i 23 § är stadgat, och hyresgästen
icke på tillsägelse vidtager rättelse;

5. om hyresgästen eller, där lägenheten överlåtits till annan, denne genom
vårdslöshet är vållande till förekomsten av ohyra i lägenheten eller genom
underlåtenhet att underrätta hyresvärden örn förekomsten därav bidrager
till att ohyran sprides i fastigheten;

6. om eljest lägenheten vanvårdas, eller örn hyresgästen eller, där lägenheten
överlåtits till annan, denne åsidosätter något av vad jämlikt 25 § skall
iakttagas vid lägenhetens begagnande eller brister i den tillsyn, samma paragraf
ålägger hyresgäst, och icke på tillsägelse rättelse sker;

1 Senaste lydelse av nämnda paragrafer se SFS 1939: 364.

Kungl. Mäj:ts proposition nr 236.

7. om i fall, där jämlikt 26 § hyresgästen är pliktig att lämna hyresvärden
eller annan tillträde till lägenheten, sådant vägras, och hyresgästen ej
kan visa giltig ursäkt; eller

8. om hyresgästen, där avtalet utöver vad i detta kapitel är stadgat ålägger
honom förpliktelse, vars fullgörande måste anses vara för hyresvärden av
synnerlig vikt, åsidosätter vad sålunda åligger honom.

Finnes i —--från lägenheten.

Uppsäges avtalet, — ---till skadestånd.

33 §.

Är hyresrätten förverkad på grund av förhållande som i 32 § 1, 2, 4, 6 eller
7 sägs, men sker rättelse innan hyresvärden gjort bruk av sin rätt att uppsäga
avtalet, äge han ej sedan åberopa förhållandet såsom grund för hyresgästens
skiljande från lägenheten. Samma lag Vare, om hyresvärden icke
uppsagt avtalet inom en månad från det han fick kunskap örn förhållande
som i 32 § 3, 5 eller 8 sägs.

34 §.

Är hyresrätten efter ty i 32 § 1 sägs förverkad på grund av dröjsmål med
erläggande av hyra och har hyresvärden med anledning därav uppsagt avtalet,
må hyresgästen likväl ej på grund av dröjsmålet skiljas från lägenheten,
där senast å tolvte söckendagen från uppsägningen rättelse sker genom
att hyran erlägges till hyresvärden eller nedsättes hos överexekutor enligt vad
i 22 § är stadgat.

1 avvaktan — ---* efter uppsägningen.

Vad i---hyresrätten förverkades.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1945 och skall äga tillämpning jämväl
där avtalet slutits före lagens ikraftträdande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

Förslag

till

Lag

om ändring i utsökningslagen.

Härigenom förordnas, att 65 §* utsökningslagen skall erhålla ändrad lydelse
på sätt i det följande angives samt att i samma lag skall införas en ny paragraf,
betecknad 88 c §, med nedan angivet innehåll.

65 §.

Från utmätning skola undantagas dels nödiga gång- och sängkläder för
gäldenären, hans make och oförsörjda barn eller adoptivbarn, dels ock nödiga
arbetsredskap eller andra nödiga lösören till ett värde av högst ettusen kronor,
eller, där gäldenären icke är familjeförsörjare och ej heller har eget hushåll,
högst fyrahundra kronor. Saknas utväg till nödtorftigt uppehälle; då skall
från utmätning undantagas av det förråd, som i huset finnes, vad till underhåll
för en månad tarvas, eller, där tillräckligt förråd ej finnes, av penningar,
som gäldenären innehar eller äger innestående i bank eller annan penninginrättning,
så mycket som erfordras för anskaffande av det felande.
Lös pant må ej undantagas från utmätning för den gäld, varför pantsättningen
skett.

88 c §.

Finnes, då utmätning skett, att gäldenären till följd av sjukdom eller arbetslöshet
eller på grund av annan särskild orsak huvudsakligen utan egen
skuld råkat i betalningssvårigheter, som kunna antagas vara av tillfällig natur,
åge överexekutor, såframt icke borgenärens rätt till betalning äventyras
eller hans rätt eljest otillbörligt åsidosättes, förordna örn uppskov med försäljning
av egendomen på viss tid, ej över sex månader från det utmätningsmannen
mottog de i 54 eller 56 § omförmälda handlingar. Överexekutor
må föreskriva villkor för uppskovet och, om anledning därtill uppkommer,
återkalla förordnandet.

Har genom domstols eller lagsökningsdomares utslag intecknad fordran
fastställts till betalning ur fast egendom, skall tid, som ovan sägs, räknas från
det försäljning av egendomen begärdes.

Det åligger utmätningsman att, örn skäl till uppskov föreligger i ett av honom
handlagt mål, göra anmälan därom hos överexekutor. Sedan tid för
uppskov gått till ända, skall utmätningsman eller överexekutor, hos vilken
målet är anhängigt, ånyo företaga målet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1945.

1 Senaste lydelse se SFS 1920: 418.

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 97 § konkurslagen.

Härigenom förordnas, att 97 §* konkurslagen skall erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan nngives.

97 §.

Gäldenär skall av konkursboet njuta nödigt underhåll för sig, make och
oförsörjda barn eller adoptivbarn under två månader från den dag, då beslutet
om egendomsavträde meddelades, där ej han själv eller hans make kan
annorledes försörja familjen. Kan ej inom nämnda tid bouppteckningsed avläggas
av gäldenären, njute han underhåll till dess sådant skett. Gäldenären
åge ock från konkursboet utbekomma och behålla dels nödiga gång- och
sängkläder för sig, make och oförsörjda barn eller adoptivbarn dels ock nödiga
arbetsredskap eller andra nödiga lösören till ett värde av högst ettusen
kronor eller, där gäldenären icke är familjeförsörjare och ej heller har eget
hushåll, högst fyrahundra kronor.

Vid bestämmande---åligga honom.

Har dödsbos---från dödsfallet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1945.

1 Senaste lydelse se SFS 1933: 324.

Kungl. Maj:ts proposition nr %36.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsårenden, hållet inför
Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 23 februari 1945.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Wigforss,Möller, Sköld, Quensel, Bergquist,Domö, Ewerlöf, Rubbestad,
Ohlin, Erlander, Danielson, Andrén.

Efter gemensam beredning med cheferna för social- och finansdepartementen
anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet Bergquist, fråga angående
vissa ändrade bestämmelser örn hyra och utmätning m. m.
Föredraganden anför följande.

Vid anmälan i statsrådet den 11 februari 1944 av fråga örn nya moratoriebestämmelser
för värnpliktiga m. fl., vilken fråga föranledde proposition till
1944 års riksdag (nr 151), uttalade jag bl. a,, att det mötte betänkligheter
att utsträcka denna lagstiftnings tillämplighet även till fredsförhållanden. Moratoriebestämmelserna
hade nämligen framvuxit ur och motiverats av de exceptionella
förhållanden som beredskapstillståndet kunde väntas medföra. Jag
framhöll vidare, att det borde uppmärksammas att även andra omständigheter
än värnpliktstjänstgöring, såsom sjukdom, arbetslöshet o. d., kunde
åsamka en gäldenär ekonomiska svårigheter av oförvållad art. En närmare
utredning borde, enligt vad jag uttalade, verkställas av frågan, vilken betydelse
med avseende å indrivning av fordringar o. d. som överhuvud taget borde
tillmätas omständigheter av opåräknad natur, vilka inverkade ogynnsamt på
en persons ekonomi och betalningsförmåga.

Rörande frågan, huruvida lagbestämmelser äro möjliga och lämpliga för
att skydda den gäldenär, som oförvållat åsamkats betalningssvårigheter, har
därefter inom justitiedepartementet utarbetats en den 10 oktober 1944 dagtecknad
promemoria. I denna ha förslag framlagts till vissa ändrade bestämmelser
örn hyra, utmätning och avbetalningsköp m. m.

över promemorian jämte därvid fogade lagförslag lia efter remiss yttranden
avgivits av rikets hovrätter, kommerskollegium, statskontoret, socialstyrelsen,
arbetsmarknadskommissionen, statens hyresråd, Överståthållarämbetet,
länsstyrelserna, överexekutor i Göteborg, Malmö, Norrköping och Hälsingborg,
föreningen Sveriges landsfiskaler, föreningen Sveriges stadsfogdar,
svenska exekutionsmännens riksförbund, Sveriges advokatsamfund, Sveriges
fastighetsägareförbund, hyresgästernas riksförbund, landsorganisationen i

Kungl. Maj:ts proposition nr 236•

Sverige, tjänstemännens centralorganisation, svenska stadsförbundet, svenska
landskommunernas förbund, riksförbundet landsbygdens folk, svenska
bankföreningen, svenska sparbanksföreningen, Sveriges allmänna hypoteksbank,
svenska jordbrukskreditkassan, svenska bostadskreditkassan, Sveriges
trafikbilägares riksorganisation och svenska fattigvårds- och barnavårdsförbundet.
Kommerskollegium har överlämnat yttranden av samtliga liandelskamrar
i riket, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges industriförbund,
Sveriges hantverks- och småindustriorganisation, kooperativa förbundet,
Sveriges automobilhandlarförbund, Sveriges möbelhandlares centralförbund
och Sveriges pianoförbund. Vid de yttranden som avgivits av länsstyrelserna
i Stockholms, Uppsala, Kronobergs, Blekinge, Malmöhus, Gävleborgs,
Västernorrlands och Västerbottens län ha fogats utlåtanden av vederbörande
länsavdelning av föreningen Sveriges landsfiskaler. Vidare ha vederbörande
länsstyrelser överlämnat yttranden av magistraten i Uppsala och
stadsfogden därstädes, magistraten i Växjö, Karlskrona fastighetsägareförening,
magistraterna i Malmö, Lund och Hälsingborg, landsfiskalen i Mölndals
distrikt, stadsfogden i Borås och landsfiskalen i Tunhems distrikt, landsfiskalerna
i Hallsbergs, Linde och Karlskoga distrikt, magistraten i Gävle och
Gävle fastighetsägareförening samt magistraten i Östersund. Härjämte ha yttranden
inkommit från förste stadsfogdarna i Göteborg, Malmö, Norrköping
och Hälsingborg samt fem till hypoteksbanken anslutna hypoteksföreningar
ävensom handelsombudens fackförbund.

Jag anhåller nu att få upptaga detta ärende till behandling.

Förslagets allmänna innebörd.

Promemorian.

I promemorian framhålles till en början, att svensk rätt icke innehölle
några bestämmelser som i allmänhet medgåve en undantagsställning för den
gäldenär som oförvållat åsamkats betalningssvårigheter. Det vore emellertid
att märka, att lagbestämmelser funnes som gällde alla gäldenärer men som
åsyftade att skydda gäldenär som nyss sagts. Detta syfte kunde bl. a. antagas
lia föranlett bestämmelser örn återvinnande av förverkad hyresrätt, förbud
för säljaren av avbetalningsgods att i vissa fall av försummad betalning återtaga
godset samt örn utmätningsfri egendom.

Vidare påpekas i promemorian, att för det speciella fallet att de ekonomiska
svårigheterna stöde i samband med beredskapstjänstgöring särskilda
bestämmelser givits i den under de sista åren tillkomna militära moratorielagstiftningen.
Denna lagstiftning hade direkt betingats av och anpassats efter
de onormala förhållanden som skapats av kriget. En för fredsförhållanden
avsedd lagstiftning till skydd för gäldenär som oförvållat åsamkats betalningssvårigheter
måste emellertid utgå från andra förutsättningar än den
militära moratorielagstiftningen, som i regel byggde på ett enkelt och lätt
konstaterbart faktum, nämligen militärtjänstgöringen. De omständigheter
sorn under fredsförhållanden borde föranleda särbestämmelser till gälde -

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

närens skydd vore däremot mycket skiftande. Örn bestämmelserna skulle
fylla sitt syfte, vore det icke möjligt att begränsa dem till vissa särskilt
angivna fall av oförvållade betalningssvårigheter.

Därefter uttalas, att de gällande lagregler, som kunde anses fullfölja syftet
att skydda gäldenären i händelse av oförvållade betalningssvårigheter, finge
antagas vara otillräckliga och att hänsynen till vad som vore skäligt och
billigt mot gäldenären föranledde ett ökat skydd för denne. Möjligt vore att
detta ökade skydd bäst kunde nås genom att man utan särskiljande av olika
lall vidgade ramen för de förmåner som lagen tillerkände gäldenären. En
sådan metod hade den fördelen att lagbestämmelserna bleve enklare och lättare
att tillämpa. Skälig hänsyn till borgenären kunde emellertid tala mot
ett sådant allmänt utvidgande av gäldenärens förmåner. Bestämmelser om
utmätningsfri egendom och om anstånd av olika slag vid utmätning, hyresbetalning
och betalning för avbetalningsgods innebure inskränkningar i utmätningsborgenärens,
hyresvärdens och avbetalningssäljarens i och för sig
berättigade krav på betalning. Lagen måste vara så avfattad, att den på ett
skäligt sätt avvägde båda parternas intressen. Det kunde tänkas att en sådan
avvägning ledde till att de förmåner lagen beredde gäldenär i allmänhet borde
hållas inom en snävare ram men att en utvidgning av denna medgåves i vissa
fall av oförvållade betalningssvårigheter.

Syftet med lagstiftningen måste, enligt vad i promemorian anföres, främst
vara att skydda gäldenärens hem och bereda honom möjlighet att fortsätta
sin förvärvsverksamhet. Den militära moratorielagstiftningen hade begränsats
till att omfatta bestämmelser örn hyra, utmätning och avbetalningsköp
samt vad därmed ägde sammanhang. Det torde ej finnas anledning att i förevarande
utredning gå utanför den sålunda angivna ramen. I

I promemorian har därefter till närmare behandling upptagits frågan rörande
de omständigheter som böra föranleda för gäldenären
gynnsammare särbestämmelser. Härom anföres följande.

Stora grupper i det nutida samhället, kanske de flesta människor, leva på
en i vanliga fall tämligen regelbunden arbetsinkomst. Detta gäller den stora
gruppen^ fast anställda arbetare och tjänstemän av olika slag. Det gäller
även många självständiga företagare, såsom jordbrukare samt utövare av
hantverk, handel och s. k. fria yrken. I regel hava dessa inkomsttagare för
sitt och sin familjs livsuppehälle åtagit sig förpliktelser som medföra en
serie av regelbundet återkommande utgifter av bestämt belopp. Sådana utgifter
äro hyra, telefon-, vatten-, gas- och elektricitetsavgifter, försäkringspremier,
avgifter till fackförening eller annan sammanslutning, kostnader för
resor till och från arbetsplats, bidrag till närskyldas underhåll och utbildning,
räntor och avbetalningar på lån samt regelbundet förfallande poster för
egendom köpt på avbetalning. Andra regelbundna och ofrånkomliga utgifter
äro kostnader för mat och kläder samt skatter. Utmärkande för en väsentlig
del av dessa utgifter är, att de planeras på längre sikt och anpassas efter
den beräknade inkomsten. Därest nu inkomsten av någon anledning plötsligt
minskas, är det ofta svårt att tillräckligt snabbt nedbringa utgifterna. Härigenom
kunna uppstå tillfälliga betalningssvårigheter, vilka kunna övervinnas
därest gäldenären får en tids anstånd att ordna sina angelägenheter. Sär -

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

skilt om inkomstminskningen är tillfällig synes det motiverat att anstånd
beredes gäldenären. Detta gäller i hög grad om inkomstminskningen kompenseras
av någon särskild ersättning som gäldenären efter någon tid kan
påräkna, såsom utfallande försäkringsbelopp, sjukpenning, familjebidrag eller
dylikt. Det är av vikt att lagstiftningens avfattning och tillämpning icke
blir sådan att gäldenär som visat likgiltighet för sina skyldigheter beredes en
ökad förmån.

I promemorian uttalas, att man med ledning av nu anförda synpunkter
torde kunna i princip angiva de omständigheter som borde föranleda särbestämmelser.
Man syntes sålunda böra förutsätta att gäldenärens betalningssvårigheter
vållats av någon särskild orsak som kunde anses oförvållad, såsom
sjukdom, förlust av arbetsanställning, inkallelse till militärtjänst, brand
eller annan naturkatastrof, missväxt, förlust av husdjur genom sjukdom
eller olyckshändelse, skada på fordon eller annat arbetsredskap, förlust genom
stöld eller annat förmögenhetsbrott eller genom skadegörelse eller förlust
till följd av annan persons obestånd. Även andra liknande orsaker kunde
tänkas. Av vikt vore, huruvida gäldenärens betalningssvårigheter vore övergående
eller ej. I senare fallet kunde i allmänhet någon lättnad icke beviljas
gäldenären utan att borgenärens rätt i avsevärd mån äventyrades.

Med utgångspunkt från nu anförda allmänna synpunkter har därefter i
promemorian frågan örn ändrade bestämmelser rörande hyra, utmätning och
avbetalningsköp upptagits till mer ingående behandling. I fråga örn hyra
har föreslagits införande av en utsträckt rätt att, även om annat avtalats,
betala hyran månadsvis. Vidkommande utmätning innebär förslaget dels att
värdet av den egendom som må undantagas från utmätning höjes dels ock
att uppskov med utmätt egendoms försäljning må kunna meddelas under
förutsättning att gäldenären på grund av sjukdom, arbetslöshet eller annan
dylik orsak huvudsakligen utan egen skuld råkat i betalningssvårigheter. Vad
slutligen angår avbetalningsköp har i promemorian föreslagits viss inskränkning
i säljarens rätt att på grund av dröjsmål med betalning återtaga godset,
såframt dröjsmålet föranletts av sådana betalningssvårigheter som nyss sagts.
Vidare har förordats, att den nuvarande bestämmelsen i lagen om avbetalningsköp,
enligt vilken lagen ej äger tillämpning när avbetalningspriset överstiger
3 000 kronor, måtte borttagas.

Yttrandena.

I flertalet av de avgivna yttrandena lia icke gjorts några uttalanden angående
förslagets allmänna principer utan ståndpunkt har tagits endast till
de särskilda förslagen rörande hyra, avbetalningsköp och utmätning. I den
mån uttalanden av mer principiell innebörd gjorts har grundtanken i förslaget,
alt genom lagbestämmelser bereda ökat skydd mot gäldenär som oförvållat
råkat i betalningssvårigheter, i allmänhet vunnit anslutning. Därvid
har i åtskilliga yttranden framhållits, att förslaget kunde anses innebära en
i stort sett skälig avvägning mellan gäldenärens och borgenärens berättigade
intressen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

I vissa yttranden ha emellertid uttalats betänkligheter mot bestämmelser
av föreslagen innebörd. Därvid har i första hand gjorts gällande, att något behov
av lagstiftning i ämnet icke förelåge. Vidare har, närmast med syftning
på förslaget i vad angår hyra och avbetalningsköp, framhållits, att de föreslagna
moratoriebestämmelserna för vissa kategorier av gäldenärer måste
medföra att borgenärerna genom höjda hyror eller avbetalningspris överhuvud
sökte tillgodose sig för de ökade risker som bestämmelserna medförde.
Det har även ifrågasatts, huruvida det avsedda skyddet för gäldenär som
oförvållat råkat i betalningssvårigheter borde åstadkommas genom införande
av tvingande bestämmelser för civila rättsförhållanden eller genom avvikelser
från de vanliga exekutionsreglerna.

Länsstyrelsen i Södermanlands län bär i sistnämnda hänseende uttalat, att
inskränkningar i avtalsfriheten givetvis kunde var påkallade för att skydda
en part, som av oförstånd eller på grund av ekonomisk underlägsenhet låtit
förmå sig att antaga alltför betungande kontraktsvillkor. De föreslagna bestämmelserna
örn olika slag av anstånd vid hyra, avbetalningsköp och utmätning
åsyftade emellertid icke att förebygga ett missbruk av dylika oskäliga
villkor utan avsåges skola tillämpas även om borgenärens krav på betalning
måste anses i och för sig berättigat. Det torde merendels framstå
såsom obilligt mot borgenären, om denne till följd av gäldenärens betalningssvårigheter
skulle betagas sin rätt att göra sitt betalningsanspråk gällande.
Enligt länsstyrelsens förmenande borde man därför söka lösa det föreliggande
spörsmålet i annan ordning än enligt förslaget, exempelvis genom utbyggnad
av försäkringsskyddet. Även länsstyrelsen i Skaraborgs lån har ställt sig
tveksam mot den föreslagna lagstiftningen samt framhållit, att det allmänna
genom en vidgad och mer effektiv socialförsäkring borde söka skydda dem
som drabbades av sjukdom, arbetslöshet e. d. Principen att vid vissa rättsinstitut
såsom hyra och avbetalningsköp meddela tvingande bestämmelser
i syfte att skydda gäldenär som oförvållat råkat i betalningssvårigheter kunde
föra för långt. Om man meddelade särskilda bestämmelser om betalningsskyldigheten
vid hyra och avbetalningsköp, kunde fråga snart uppkomma
örn motsvarande anståndsbestämmelser vid andra rättsinstitut.

Svea hovrätt har å andra sidan framhållit som en brist, att den verkställda
utredningen begränsats till bestämmelser örn hyra, avbetalningsköp och
utmätning. En allsidig prövning av frågan om den betydelse som på civilrättens
område överhuvud borde tillmätas tillfälliga ekonomiska svårigheter
av oförvållad art, vilka mötte mot en förbindelses fullgörande, hade varit
önskvärd. Med all sannolikhet skulle det därvid ha visat sig, att ett följdriktigt
genomförande av de tankar som läge till grund för de förordade bestämmelserna
om hyra och avbetalningsköp medförde konsekvenser även
inom andra delar av rättssystemet. Innan en sådan utredning skett, mötte betänkligheter
emot att mera slutgiltigt utforma lagregler i ämnet beträffande
ett pär enstaka rättsinstitut. Därigenom bundes på ett olämpligt sätt den
följande rättsutvecklingen. Enligt hovrättens mening erbjöde promemorian

Kungl. Alaj:ts proposition nr 236.

således icke något hållbart underlag för en lösning av de viktiga principfrågor
detta ärende ytterst gällde.

Även länsstyrelsen i Gävleborgs län har framhållit, att den vittsyftande frågan
om ökat skydd för gäldenär som oförvållat råkat i betalningssvårigheter
vore i behov av förnyad utredning innan den i sin helhet bleve föremål för
lagstiftning. Enligt länsstyrelsens mening kunde emellertid vissa delar av
promemorieförslaget utbrytas för en mera omedelbar åtgärd.

I detta sammanhang må vidare nämnas, att landsorganisationen uttalat
sig för att moratoriebestämmelserna erhölle ett mer vidsträckt tillämplighetsområde.
Anstånd med betalning av skatt borde sålunda kunna meddelas.
Skäl funnes för att även en sådan åtgärd som växelprotest inbegrepes under
lagstiftningen. När gäldenären oförvållat råkat i betalningssvårigheter, borde
vidare anstånd med verkställande av utmätning och försättande i konkurs
kunna meddelas.

Departementschefen.

Såsom i promemorian framhållits finnas i svensk rätt icke några allmänna
stadganden med ändamål att bereda en undantagsställning för den gäldenär,
som oförvållat råkat i betalningssvårigheter. För gäldenärer överhuvud
gälla däremot vissa lagbestämmelser som åsyfta att skydda gäldenären mot
alltför obilliga verkningar av oförmåga att fullgöra sina förbindelser. I detta
hänseende må i första hand pekas på de i utsökningslagen och konkurslagen
upptagna stadganden, enligt vilka egendom i viss omfattning ej får tagas
i anspråk för borgenärernas förnöjande. Beträffande vissa rättsinstitut
linnas vidare särskilda bestämmelser om anstånd med betalningsskyldighetens
avlalsenliga fullgörande. Inom hyreslagstiftningen öppnas sålunda genom
bestämmelserna örn rätt till månadsbetalning av hyra för mindre bostadslägenheter
och örn återvinnande av förverkad hyresrätt möjlighet för
hyresgästen att genom erläggande av hyra vid senare tidpunkt än som avtalats
bevara eller återvinna hyresrätten. I fråga örn avbetalningsköp gäller,
att säljaren ej äger göra bruk av sin rätt att återtaga godset med mindre köparen
dröjer med att erlägga förfallen post av angiven storlek viss tid utöver
förfallodugen.

För det fall att gäldenärens betalningssvårigheter stå i samband med inkallelse
lill beredskapstjänst finnas emellertid särskilda bestämmelser till
skydd för gäldenären i den under de senaste åren tillkomna militära moratorielagstiftningen.
Enligt denna lagstiftning kunna värnpliktiga och vissa
med värnpliktiga jämställda personalkategorier erhålla hetalningsanstånd i
skilda hänseenden utöver vad som eljest gäller. Denna lagstiftning är be1
ingad av de utav kriget framkallade onormala förhållandena. I enlighet härmed
avses densamma, såvitt angår ingripanden i civila rättsförhållanden enskilda
emellan, skola gälla endast under nu rådande beredskapstillstånd.

Vid föredragning i statsrådet den 11 februari 1944 av fråga örn nya moraloriebestämmelser
för värnpliktiga framhöll jag, att även andra omständigheter
än värnpliktstjänstgöring kunde åsamka en gäldenär ekonomiska svå -

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

righeter av oförvållad art. Bland sådana omständigheter pekade jag särskilt
på sjukdom och arbetslöshet. Att betalningssvårigheter uppstå till följd av
någon dylik anledning, varö ver gäldenären icke kan sägas råda, är ej någon
ovanlig företeelse i det nutida samhället. Mången gång äro emellertid dessa
svårigheter av övergående natur. Såsom i promemorian framhållits leva
stora samhällsgrupper på en i vanliga fall tämligen regelbunden arbetsinkomst.
I allmänhet ha dessa inkomsttagare för sitt livsuppehälle iklätt sig
förpliktelser, som medföra en serie av regelbundet återkommande utgifter
till bestämt belopp. Därest inkomsten minskar till följd av någon oförutsedd
anledning, är det ofta svårt för gäldenären att tillräckligt snabbt nedbringa
utgifterna, och tillfälliga betalningssvårigheter kunna härigenom uppstå.

Det torde vara tydligt, att det för gäldenären kunde vara av stort värde,
om i lag vore fastslaget att vid indrivning av fordringar o. d. viss hänsyn
skulle tagas till sådana omständigheter av oförvållad natur, som inverka
ogynnsamt på hans betalningsförmåga. Därest i sådant fall anstånd i en eller
annan form med betalningsskyldighetens fullgörande medgives gäldenären.
torde ej sällan svårigheterna kunna övervinnas och ett betalningsanstånd i
nu avsedda fall bör fördenskull vara ägnat att bl. a. förhindra onödig värdeförstöring.
En gäldenär som tillfälligt råkat i betalningssvårigheter kan
nämligen genom en tids uppskov med fullgörandet av sina skyldigheter undgå
att behöva tillgripa en sådan åtgärd som att realisera möbler och husgeråd
eller andra föremål, vilka för honom ha betydande bruksvärde men vid
försäljning inbringa endast jämförelsevis ringa belopp. Motsvarande gäller
tydligen, om i de fall då exekution redan skett i gäldenärens gods försäljningen
av det utmätta kan undvikas genom att gäldenären erhåller någon
tids anstånd.

Om sålunda från nu angivna synpunkter bestämmelser örn ökat skydd för
gäldenären få anses vara av värde, måste dock å andra sidan beaktas att
stora svårigheter äro förbundna med en dylik lagstiftning. Hänsyn måste
tagas till att det här är fråga örn ett ingripande i lagstiftningsväg i civila
rättsförhållanden enskilda emellan. Bestämmelser om skydd för gäldenären
innebära samtidigt ett ingrepp i borgenärens i och för sig berättigade krav
på betalningsskyldighetens fullgörande. Vid en lagstiftning i ämnet måste
därför största uppmärksamhet ägnas även åt borgenärens berättigade intressen.
Det kan emellertid antagas, att borgenären i vissa fall icke åsamkas någon
egentlig olägenhet genom att betalningsskyldighetens fullgörande uppskjutes
någon tid, varunder fordringen löper med ränta. Tvärtom kan ibland
ett uppskov även tjäna dennes intressen, i det att därigenom större möjligheter
skapas för gäldenären att fullgöra sina förpliktelser.

Enligt min mening möta icke några principiella betänkligheter mot en lagstiftning
med huvudsakligt syfte att i vissa fall av oförvållade betalningssvårigheter
av tillfällig art bereda gäldenären visst anstånd, under förutsättning
att lagstiftningen kan utformas så att borgenärens berättigade intressen icke
trädas för nära. Att möjlighet kan föreligga alt i vissa fall genom försäkring
skydda sig mot följderna av sjukdom, arbetslöshet eller annan omständighet

Kungl. Mai.ts proposition nr 236.

som här kan komma i fråga torde ej, som i ett par yttranden gjorts gällande,
utgöra ett avgörande skäl mot en dylik lagstiftning. Försiktigheten bjuder
emellertid, att nian vid införandet av nya rättsregler på området framgår med
varsamhet, övervägande skäl tala enligt min åsikt för att icke giva lagstiftningen
en mer allmängiltig karaktär och sålunda ingripa i alla skuldförhållanden
av skilda slag. Det måste nämligen beaktas, att förhållandena kunna
vara synnerligen skiftande. För en lagstiftning med så vidsträckt innebörd
synes ej heller något egentligt behov föreligga. Man torde i stället böra för
närvarande inskränka sig till att pröva, huruvida inom vissa rättsområden,
där nu ifrågavarande spörsmål kan antagas vara av större praktisk betydelse,
särskilda regler kunna givas till gäldenärens skydd utöver vad som redan gäller.
Såsom i promemorian framhållits kan det härvid visa sig, att ett sådant
ökat skydd i vissa fall bäst kan nås genom att man utan särskiljande av olika
slag av betalningssvårigheter vidgar ramen för de förmåner lagen tillerkänner
gäldenären, medan i andra fall en utvidgning av denna ram lämpligen
bör medgivas endast då gäldenärens betalningssvårigheter föranletts av någon
särskild anledning varöver gäldenären icke råder.

I enlighet med denna tankegång har i den upprättade promemorian undersökningen
angående en lämplig utvidgning av gäldenärens skydd begränsats
till vissa särskilda rättsområden. Det genom promemorian framlagda förslaget
avser sålunda endast vissa ändrade bestämmelser med avseende å hyra,
utmätning och avbetalningsköp. Det syftemål som i första hand bör uppställas
för den ifrågasatta lagstiftningen eller att skydda gäldenärens hem
och bereda honom möjlighet att fortsätta sin förvärvsverksamhet torde i
huvudsak kunna vinnas inom den sålunda angivna ramen. Med hänsyn härtill
finner jag ej skäl att avvika från den väg som valts i promemorian.

Jag anhåller nu att få till mer ingående behandling upptaga de i promemorian
framlagda förslagen till ändrade bestämmelser om hyra, utmätning
och avbetalningsköp. Såsom jag senare kommer att närmare utveckla torde
emellertid av särskilda skäl förslaget såvitt angår avbetalningsköp icke böra
för närvarande föranleda lagstiftning.

Hyra.

Gällande bestämmelser.

Rörande erläggande av hyra stadgas i 3 kap. 21 § första stycket lagen om
nyttjanderätt till fast egendom, att örn avtal ej träffats angående tiden för
erläggande av hyra som skall utgå i penningar, hyran skall betalas, där den
beräknas för helt, halvt eller fjärdedels år, senast å sista söckendagen före
början av vart fjärdedels år och eljest senast å sista söckendagen före början
av den tid, för vilken hyran beräknas. Beträffande lägenhet, som omfattar
högst fyra rum, kök däri inbegripet, och helt eller delvis är uthyrd till bostad,
gäller dock enligt andra stycket, ändå att annat avtalals eller följer
av vad i första stycket sagts, såsom förfallodag för den på varje kalendermånad
belöpande hyran sista söckendagen i nästföregående månad, dock att

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

därigenom icke någon del av hyran skall anses förfallen tidigare än i avtalet
bestämts samt att hyran för första kalendermånaden under hyrestiden skall
erläggas å avtalad förfallodag.

Dröjer hyresgästen med erläggande av hyra, som utgår i penningar, utöver
två söckendagar efter förfallodagen, är hyresrätten enligt 32 § förverkad och
hyresvärden berättigad att uppsäga avtalet. Uppsägningen medför att avtalet
genast upphör att gälla. Sker rättelse innan hyresvärden gjort bruk av
sin rätt att uppsäga avtalet, äger han jämlikt 33 § ej sedan åberopa förhållandet
såsom grund för hyresgästens skiljande från lägenheten. Även örn
hyresrätten förverkats på grund av dröjsmål med erläggande av hyra och
hyresvärden med anledning därav uppsagt avtalet, har hyresgästen enligt 34 g
möjlighet att återvinna hyresrätten. Detta kan ske genom att han senast å
tolvte söckendagen från uppsägningen erlägger hyran. Har hyresvärden hos
laga myndighet yrkat vräkning av hyresgästen, erfordras för återvinnande av
hyresrätten att hyresgästen inom nämnda tid tillika gotlgör hyresvärden vad
denne visar sig ha utgivit för stämpel, lösen och delgivningskostnad.

Förstnämnda respittid örn två söckendagar har enligt motiven till lagberedningens
förslag till jordabalk tillkommit för att bereda hyresgästen så
stort rådrum som kan anses erforderligt för att ställa en ordentlig hyresgäst
oberoende av tillfälligheter och ursäktlig glömska.

Rätten att återvinna förverkad hyresrätt infördes genom lagen den 10 mars
1923 med vissa bestämmelser rörande hyra. Bestämmelsen härom tillkom på
förslag av socialstyrelsen, som dock ansåg att rättelse skulle få ske senast å
åttonde söckendagen från uppsägningen. Kungl. Maj:t, som i proposition (nr
31) till 1923 års riksdag bibehöll socialstyrelsens förslag, föreslog emellertid
därjämte, att där hyresgäst i mål angående hans vräkande på grund av
dröjsmål med erläggande av hyra, som skall utgå i förskott för månad eller
längre tid, visade synnerliga skäl för antagande, att dröjsmålet berodde av
sjukdom eller sådan arbetslöshet, som icke vore självförvållad, domstolen eller
överexekutor, varest målet vöre anhängigt, finge efter prövning av omständigheterna
medgiva ytterligare anstånd och i sådant hänseende föreskriva,
att dröjsmålet icke skulle utgöra anledning till vräkning, så framt hyresgästen
vidtoge rättelse inom viss dag, vilken ej finge sättas senare än till trettionde
söckendagen från förfallodagen. Förslaget innehöll jämväl bestämmelse, att
rättelse som redan skett men ägt rum för sent kunde tillgodoräknas hyresgästen
vid målets avgörande. Nu nämnda bestämmelser, som avstyrktes av
lagrådet och av första lagutskottet (utlåtande nr 6), antogos emellertid icke
av riksdagen.

Då 3 kap. lagen om nyttjanderätt till fast egendom ändrades genom lag
den 22 juni 1939, infördes stadgandet om återvinning i 34 §. Därvid tillädes
förutnämnda bestämmelse om att hyresgästen, därest hyresvärden hos laga
myndighet yrkat vräkning av hyresgästen, för att återvinna hyresrätten skulle
gottgöra hyresvärden vissa kostnader i vräkningsärendet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

Enligt förordningen den 26 maj 1944 (nr 245) angående tillämpning av
moratorielagen d värnpliktiga m. fl. gälla vissa särskilda bestämmelser angående
hyresbetalning samt återvinning av förverkad hyresrätt. I 3 § av förordningen
stadgas sålunda, att värnpliktig ej må på grund av underlåtenhet
att erlägga hyra, som förfaller under tid då han fullgör militärtjänstgöring,
uppsägas till avflyttning från lägenhet som han förhyr, så länge han sist
å andra söckendagen av varje kalendermånad erlägger den på samma månad
belöpande hyran. Vidare gäller enligt förordningen bl. a., att om värnpliktig
genom dröjsmål med betalning av hyra, som förfallit under viss i förhållande
till tjänstgöringen närmare bestämd tid, förverkat hyresrätten och hyresvärden
med anledning därav uppsagt avtalet, den värnpliktige likväl ej på grund
av dröjsmålet må skiljas från lägenheten, där senast å tjugufjärde söckendagen
från uppsägningen rättelse sker enligt vad i 3 kap. 34 § lagen om nyttjanderätt
till fast egendom sägs.

Promemorian.

I promemorian framhålles till en början, att en tänkbar lagändring i syfte
att för de fall, då hyra skulle erläggas i förskott för längre tid än en månad,
bereda hyresgäst som oförvållat råkat i betalningssvårigheter lindring vid hyresbetalningen
vore att utsträcka rätten till månadsbetalning
av hyra. Den nuvarande bestämmelsen i ämnet, enligt vilken rätten
att erlägga hyran månadsvis vore inskränkt att avse endast bostadslägenheter
om högst fyra rum, medförde säkerligen, att en grupp av hyresgäster
uteslötes, som regelmässigt hade behov av att kunna få betala hyran månadsvis
eller i allt fall vid någon oförutsedd ekonomisk påfrestning lätt kunde
få synnerliga svårigheter att erlägga hyran för ett kvartal i förskott. Många
enklare villor som beboddes av människor med begränsade inkomster torde
innehålla mer än tre rum och kök. Likaså torde många våningar med mer
än tre rum och kök, av äldre typ eller med mindre efterfrågat läge, bebos
av människor i relativt små omständigheter. Överhuvud taget vore gränsdragningen
tämligen godtycklig, då den uteslutande baserades på rumsindelningen
och ej toge hänsyn till sådana omständigheter som arealen, belägenheten
och standarden i övrigt. Man borde i detta sammanhang även ihågkomma
strävandet att underlätta för barnrika familjer att lösa sin bostadsfråga.
När normala förhållanden åter inträtt, kunde väl tänkas att de ekonomiska
konjunkturerna bleve sådana att det vore ännu kännbarare än förut
att erlägga hyra kvartalsvis i förskott.

I promemorian uttalas vidare, att en utsträckt rätt att, även mot vad som
hade avtalats, erlägga hyra månadsvis givetvis innebure en inskränkning i
avtalsfriheten på förevarande område som kunde synas betänklig och medförde
vissa olägenheter för hyresvärden. En hyresvärd räknade med att att hyran
skulle inflyta på avtalad tid och hade i regel planerat sina utgifter med
ledning därav. Å andra sidan vöre det uppenbart, att möjlighelen för hyresgäst
som åtagit sig att betala hyran kvartalsvis i förskott alt, örn han tillfälligtvis
råkal i betalningssvårigheter, erlägga hyran månadsvis, kunde vara

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

ett verksamt medel för honom att komma över sina betalningssvårigheter. Vid
övervägande av det skäliga i att medgiva månadsbetalning borde även beaktas,
att det överhuvud framstode såsom strängt att kräva betalning i förskott
för så lång tid som ett kvartal. Betänkligheterna syntes därför böra
vika. Av praktiska skäl vore det också tilltalande, att det ökade skydd för
hyresgästen som enligt vad förut sagts kunde anses påkallat tillgodosåges
genom utsträckning av rätten till månadsbetalning. En bestämmelse härom
bleve lätt att tillämpa. Hyresgästen visste redan då hyran betalades att hans
hyresrätt vore förvarad, oaktat han icke på avtalad tid erlagt hela den förfallna
hyran utan endast hyra för en månad. Med hänsyn till dessa synpunkter
torde det icke heller vara lämpligt att begränsa rätten att erlägga
hyra månadsvis till sådana fall, då hyresgästen oförvållat åsamkats betalningssvårigheter
och det kunde antagas att han komme att fullgöra sina förpliktelser,
därest denna rätt medgåves honom. Om rätt till månadsbetalning
infördes i vidgad omfattning, syntes den alltså icke böra knytas till någon
så svårbedömd förutsättning som sist nämnts. Det lämpligaste syntes vara
att utsträcka den att omfatta alla hyresavtal som avsåge lägenhet, helt eller
delvis uthyrd till bostad. Vad anginge andra lägenheter förefölle däremot icke
tillräckliga skäl föreligga att införa en rätt att även i strid mot vad som
avtalats betala hyran månadsvis.

I promemorian uttalas därefter, att en bestämmelse med syfte att möjliggöra
för hyresgäst att gälda hyra genom månadsbetalningar, oaktat förskottsbetalning
för längre tid avtalats, kunde avfattas antingen så att bestämmelsen
ändrade de av kontrahenterna avtalade förfallodagarna eller
så att den inskränkte hyresvärdens rätt att uppsäga avtalet på grund av
underlåten hyresbetalning. Beträffande de olika metoderna anföres vidare
följande.

Mot metoden att genom en tvingande lagbestämmelse ändra avtalad förfallodag
för hyra kan anmärkas, att bestämmelsen strider mot rådande vanor
i hyresförhållanden och att man kan förvänta att annan förfallotid än den i
lagen föreskrivna i stor utsträckning avtalas och faktiskt tillämpas.

Örn lagbestämmelsen åter avfattas så att den icke ändrar hyrans förfallodag
utan endast inskränker hyresvärdens rätt att uppsäga avtalet på grund
av underlåten hyresbetalning, skulle hyresvärden bliva bibehållen vid sin
rätt att få den oguldna hyran utdömd i rättegång eller genom lagsökning.
Vidare skulle hyresvärden bliva berättigad till ränta på oguldet belopp från
förfallodagen till dess detta betalas. I de flesta fall lär dock denna rätt till
ränta bliva av så ringa betydelse att räntan icke utkräves. I sådana fall
då hyresbeloppet är stort kunde hyresvärden dock genom räntan få en
viss kompensation för kostnad och olägenhet som vållas honom genom att
hyran icke i sin helhet betalas på förfallodagen. Utsikten att i händelse av
försummelse få betala räntan kunde även utgöra en anledning för hyresgästen
att betala på förfallodagen.

Avgörande för vilken metod som borde väljas vore enligt promemorian,
att den metod som ändrade avtalad förfallodag bleve enklare och lättare
att förstå än en bestämmelse, som väl bibehölle hyresvärden vid hans rätt
att få betalt enligt avtalet men betoge honom möjligheten att säga upp av -

Kungl. Maj.ts proposition nr 236. 17

talet vid utebliven betalning av den del av hyran som överstege hyra för
en månad.

I överensstämmelse med det nu anförda ha i ett vid promemorian fogat
utkast till lag angående ändrad lydelse av 3 kap. 21 § lagen den 1A juni
1901 (nr 36 s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom de nuvarande bestämmelserna
i paragrafens första och andra stycke ersatts med ett stadgande
av innehåll, att hyra, som utgår i penningar, skall betalas, där den beräknas
för månad eller längre tid, senast å sista söckendagen före början av varje
kalendermånad och eljest senast å sista söckendagen före början av den
tid, för vilken hyran beräknas, samt att förbehåll, varigenom tidigare förfallodag
bestämts beträffande lägenhet som helt eller delvis är uthyrd till
bostad, skall vara utan verkan, dock att hyran för första kalendermånaden
under hyrestiden skall erläggas å avtalad förfallodag.

Enligt förslaget skall den nya lagen ej äga tillämpning å hyresavtal, som
slutits före lagens ikraftträdande. Dock har nya lagen tillerkänts tillämpning,
om avtalet är ingånget för obestämd tid eller med förbehåll om rätt
för såväl hyresvärden som hyresgästen att uppsäga avtalet och uppsägning,
efter det lagen trätt i kraft, ej sker till den tid, då på grund av sådan uppsägning
avtalet tidigast kunnat frånträdas.

I promemorian har härefter undersökts, huruvida, utöver förslaget om
utsträckt rätt till månadsbetalning, ytterligare ändringar kunde vidtagas i
3 kap. lagen om nyttjanderätt till fast egendom i syfte att skydda hyresgäst
som oförvållat åsamkats betalningssvårigheter. Sålunda har i promemorian
frågan om vidgad rätt till återvinning av förverkad
hyresrätt upptagits till övervägande.

Beträffande denna fråga framhålles i promemorian till en början, att en
lagändring i syfte att vidga möjligheterna till återvinning av hyresrätt kunde
tänkas genomförd på olika sätt. Tänkbart vore att tiden för återvinnande
av förverkad hyresrätt generellt förlängdes. Man skulle även kunna bereda
enbart de hyresgäster som oförvållat åsamkats betalningssvårigheter
rätt att, eventuellt efter prövning av myndighet, återvinna den förverkade
hyresrätten vid en senare tidpunkt än vad som i allmänhet gällde.

En generell förlängning av tiden inom vilken återvinning må ske har i
promemorian avstyrkts under framhållande, att denna tid för vanliga fall
vöre ganska väl avvägd samt att det, med hänsyn till den avsevärda tid som
sammanlagt måste förflyta innan en försumlig hyresgäst kunde definitivt
skiljas från lägenheten, vore betänkligt att ytterligare utsträcka den allmänna
återvinningsfristen.

Även tanken att utsträcka denna frist för hyresgäst som oförvållat åsamkats
betalningssvårigheter har avvisats i promemorian. Till stöd därför anföres
i promemorian — efter att däri erinrats örn alt enlig! den militära
moratorielagstiftningen en förlängning av återvinningsfristen införts för
vissa värnpliktiga — följande.

Bihang till riksdagens protokoll 1945. 1 sami. Nr 23G

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

Den utsträckta rätten för värnpliktig att återvinna förverkad hyresrätt anknyter
till ett faktum, vars förhandenvaro icke kan bli föremål för delade
meningar, nämligen militärtjänsten. Huruvida en hyresgäst oförvållat åsamkats
betalningssvårigheter och huruvida det kan antagas alt han kommer
att göra rätt för sig, äro omdömesfrågor. Det är icke lämpligt att bygga
rätten att återvinna förverkad hyresrätt på förutsättningar som inbjuda till
tvist mellan hyresvärd och hyresgäst. Visserligen kunde man tänka sig, att
frågan, huruvida hyresrätten finge återvinnas genom betalning efter utgången
av den i allmänhet gällande återvinningstiden, skulle prövas av myndighet
i vräkningsärendet eller eljest på särskild framställning. Det är likväl
betänkligt att på sådant sätt uppmjuka gällande bestämmelser örn förverkande
av hyresrätt. Det är av vikt att dessa äro så klara och bestämda att
hyresgästen icke förledes att spekulera i möjligheten att få anståndstiden
förlängd och därför underlåter att gälda hyra, oaktat han kanske kan betala
den. Det är även av vikt, att hyresvärden med någon säkerhet kan avgöra
om återvinning skett eller icke, så att han efter återvinningstidens utgång,
om återvinning icke skett, kan vidtaga åtgärder för att skaffa annan hyresgäst.

Yttrandena.

Förslaget örn utsträckt rätt till månadsbetalning av
hyra har i allmänhet tillstyrkts eller lämnats utan erinran i yttrandena.
Bland tillstyrkande myndigheter och sammanslutningar märkas hovrätten
över Skåne och Blekinge, socialstyrelsen, arbetsmarknadskommissionen,
Överståthållarämbetet, flertalet länsstyrelser, överexekutor i Göteborg, Malmö,
Norrköping och Hälsingborg samt hyresgästernas riksförbund, landsorganisationen
och Karlskrona fastighetsägareförening.

Överståthållarämbetet har anfört:

Det synes vara en opåkallad belastning för hyresgäst att bli tvingad till
att utbetala hyran längre tid i förväg än en månad. God fastighetsförvaltning^
behöver ej befaras bli lidande därpå. Många fastigheter i Stockholm
bestå uteslutande av bostadslägenheter örn högst tre rum och kök, för vilken
lägenhetstyp sedan 20 år tillbaka gällt, att hyresgäst ägt betala hyran
månadsvis utan att äventyra hyresrätten, oavsett vad i kontraktet må vara
bestämt om tiden för betalning av hyran. Erfarenheten har icke givit vid
handen, att ägare av sådan fastighet haft att utstå några särskilda besvärligheter
vid förvaltningen i jämförelse med vad ägare av fastigheter med
större bostadslägenheter eller lägenheter upplåtna till affär och dylikt haft
att bemästra. Genomförande av en regel örn betalning av hyra månadsvis
innesluter dessutom utsikt till den önskvärda biverkan, att förutsättningar
skapas för en utspridning av flyttningarna under årets skilda månader.
Med allenast den 1 oktober och den 1 april som flyttningsdagar uppkommer
anhopning av flyttningarna vid dessa båda tidpunkter med den olägenhet
detta innebär ur skilda synpunkter.

överexekutor i Malmö har framhållit, att fastighetsägarnas invändningar
mot tvingande bestämmelser om månadsbetalning icke så mycket grundade
sig på därav föranledda kreditsvårigheter utan fastmera på det ökade besväret
med rol\ i stället för fyra hyresuppbörder om året. Denna omständighet
kunde emeliertid icke anses vara av avgörande betydelse. Med hänsyn här -

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

till och då förslaget om vidgad rätt till månadsbetalning vore ägnat att skapa
större rättvisa mellan hyresgästerna tillstyrkte överexekutor förslaget.

Hyresgästernas riksförbund har uttalat, att de olägenheter som ett utsträckande
av rätten till månadsbetalning kunde tänkas medföra för hyresvärden
torde bliva av övergående natur och försvinna sedan lämplig anpassning
skett i avseende å hyresvärdens utgiftsposter. Den inskränkning i avtalsfriheten
som förslaget innebure torde väl kunna försvaras med hänvisning till
den ifrågavarande lagstiftningens sociala syfte. Som i promemorian anförts
kunde möjligheten för hyresgästen att erlägga hyran månadsvis i en viss situation
vara ett verksamt medel för honom att komma över sina tillfälliga
betalningssvårigheter. Förbundet vore också av den uppfattningen, att det
överhuvud måste anses onödigt strängt att fordra förskottsbetalning för så
lång tid som ett kvartal.

Arbetsmarknadskommissionen har påpekat, att den nuvarande bestämmelsen,
enligt vilken rätt att oberoende av avtalet erlägga hyran månadsvis
vore inskränkt till lägenheter örn fyra rum, verkade tämligen godtyckligt.
Rumsantalet gåve nämligen i många fall icke ett riktigt uttryck för hyresgästens
verkliga bostadsstandard. Detta vore bl. a. fallet, då en hyresgäst i
syfte att genom uthyrning av rum söka nedbringa bostadskostnaden förhyrt
en större lägenhet än som motsvarade hans eget bostadsbehov. Sålunda brukade
ofta änkor och pensionärer uthyra ett eller flera rum i sin lägenhet
samt föräldrar med barn som hade egen inkomst hyra en lägenhet, avsedd
för såväl dem själva som barnen, för att på detta sätt bereda sig och barnen
bästa och billigaste bostad.

överexekutor i Norrköping har åberopat ett av förste stadsfogden därstädes
avgivet yttrande, i vilket gjorts uttalanden i samma riktning som i arbetsmarknadskommissionens
utlåtande, varjämte framhållits, att förhållandena
på hyresmarknaden vore sådana, att det ofta icke vore möjligt för en hyresgäst
att anskaffa en efter antalet familjemedlemmar och de ekonomiska
möjligheterna avpassad bostad.

Hovrätten för Övre Norrland, arbetsmarknadskommissionen, Överståthållarämbetet
och hyresgästernas riksförbund ha uttalat, att en bestämmelse
om rätt att oavsett vad som avtalats erlägga hyran månadsvis borde gälla
även andra lägenheter än dem som helt eller delvis vore uthyrda til! bostad.
Hyresgästernas riksförbund har därvid framhållit, att de sociala skäl som
talade för rätt till månadsbetalning av hyra för bostadslägenheter ofta vore
lika starka när det gällde andra lägenheter. Särskilt gällde detta den stora
gruppen av mindre affärsidkare, vilkas rörelse och existensmöjligheter kunde
äventyras genom att de i händelse av oförvållade betalningssvårigheter icke
kunde erlägga hyra i förskott för helt kvartal. Arbetsmarknadskommissionen
har påpekat, att den omständigheten, att en mindre hantverkare eller affärsidkare
på grund av sin oförmåga att lödala kvartalshyra för sin verkstadseller
affärslokal frånhändes lokalen, kunde omöjliggöra för honom alt i fortsättningen
bevara hyresrätten till sin bostad. Därtill kornme, att förlusten
av den för rörelsen avsedda lokalen, ofta kunde innebära en risk att förlora

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

kundkretsen. Vad nu sagts syntes förtjäna uppmärksamhet framför allt i
fråga om mindre företag, medan andra synpunkter bleve av betydelse vad
anginge större verkstads- eller affärslokaler. Därest en tvingande bestämmelse
om rätt till månadsbetalning skulle införas även i fråga örn annan hyra än
för bostadslägenhet, bleve sålunda en gränsdragning nödvändig. Lämpligen
syntes då hyresbeloppets storlek kunna läggas till grund för gränsdragningen.
Även hovrätten för övre Norrland har förordat en begränsning till mindre
affärslokaler, varvid hovrätten framhållit, att vissa svårigheter mötte vid
angivande av storleken men att man därutinnan kunde hänföra sig till en viss
högsta golvareal.

Jämväl Svea hovrätt och hyresrådet, vilka dock avstyrkt förslaget örn utsträckt
rätt till månadsbetalning, ha förklarat sig anse tillräckliga skäl icke
föreligga för en begränsning av en eventuell lagstiftning till bostadslägenheter.

Å andra sidan har i några yttranden uttalats den uppfattningen, att den
föreslagna ovillkorliga rätten till månadsbetalning av hyra för bostadslägenheter
borde inskränkas till mindre sådana lägenheter. Göta hovrätt har sålunda
framhållit, att enligt det genom promemorian framlagda förslaget komme
ett stort affärsföretag, som hyrde affärslokaler, vari en vaktmästarbostad
inginge, samt innehavare av hotell eller pensionat att äga ovillkorlig rätt att
betala hyran månadsvis, även örn vederbörande åtagit sig att betala hyran
kvartalsvis. Detsamma skulle gälla för den som hyrde en herrgårdsbyggnad
eller annan större bostad. Det saknades anledning att i sådan utsträckning
ingripa på avtalsfriheten på detta område. En ändring i nu gällande bestämmelser
borde icke göras i vidare mån än som verkligen kunde vara av behovet
påkallat. För att undanröja olägenheterna av den nuvarande gränsdragningen
syntes det vara tillräckligt, att den ovillkorliga rätten att betala
hyra månadsvis utsträcktes till att gälla sådan lägenhet örn mer än fyra
rum vilken vore helt eller delvis uthyrd till bostad och för vilken hyran,
däri ej inräknat ersättning för uppvärmning eller varmvatten, uppginge till
förslagsvis högst 2 000 kronor. Därigenom skulle rätt till månadsbetalning
tillförsäkras de hyresgäster, som befunne sig i ungefär samma ekonomiska
ställning som de av nu gällande lag skyddade men som hyrde en något större
bostad.

Även hovrätten för Övre Norrland har framhållit, att bestämmelsen om
månadsbetalning av hyra för alla bostadslägenheter vore för vidsträckt. Enligt
bestämmelsen komme envar hyresgäst i bostadslägenhet att kunna övergå
till hyresbetalning månadsvis, oaktat oftast något behov därav ej förelåge
och oaktat detta i regel vållade hyresvärdarna avsevärda olägenheter.
Ett skäligt hänsynstagande till såväl gäldenärs som borgenärs intressen syntes
vara möjligt att åstadkomma genom att bestämmelsen gjordes tillämplig
å, förutom lägenheter om högst fyra rum, jämväl lägenheter om fem eller
sex rum, förutsatt att familjen — hyresgästen, make samt oförsörjda barn
och adoptivbarn — utgjorde mer än fyra personer.

Länsstyrelsen i Östergötlands län, som uttalat sig i avstyrkande riktning,
har framhållit, att de olägenheter, som den nuvarande gränsdragningen i

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

fråga om ovillkorlig rätt lill månadsbetalning kunde medföra, enklast kunde
avhjälpas genom att i stället för rumsantalet lägga hyresbeloppet till grund.

I vissa yttranden har den frågan berörts, örn utsträckt rätt till månadsbetalning
borde tillkomma hyresgäster i allmänhet eller endast hyresgäst som
oförvållat råkat i betalningssvårigheter. I detta hänseende har hyresgästernas
riksförbund framhållit, att bestämmelsen örn månadsbetalning måste
avse alla hyresavtal, enär en anknytning till en sådan förutsättning som att
hyresgästen oförvållat åsamkats betalningssvårigheter i praktiken endast
skulle leda till besvärliga tvister och skapa irritation i hyresförhållandena.

Hyresrådet har däremot ansett rätten till månadsbetalning böra begränsas
till hyresgäst, som oförvållat råkat i betalningssvårigheter, samt har härom
anfört följande.

Hyresrådet kan icke tillstyrka en så generell uppmjukning av bestämmelsen
om månadsbetalning, som i promemorian föreslås. Syftet att bereda lättnad
i tillfälliga situationer av oförvållad betalningssvårighet bör icke förloras
ur sikte. Naturligtvis kan den begränsning till lägenheter om högst tre
rum och kök, som lagen härvidlag gör, diskuteras. För att i en så jämförelsevis
nyligen tillkommen lagstiftning generellt ändra denna gränsdragning bör
emellertid krävas, att allvarliga olägenheter visats vara förknippade med
den gällande bestämmelsen, och något sådant har icke påvisats i detta fall.

Däremot kan det vara befogat att efter prövning i varje särskilt fall bereda
en hyresgäst, som på grund av sjukdom, arbetslöshet eller annan dylik orsak
huvudsakligen utan egen skuld råkat i tillfälliga betalningssvårigheter, den
lättnad, som månadsbetalning innebär, och enligt hyresrådets mening föreligger
icke anledning att, såsom förutsatts i promemorian, låta ett sådant
stadgande gälla endast bostadslägenheter.

Av dessa skäl vill hyresrådet tillstyrka en föreskrift av innehåll, att, där
det enligt särskild prövning befinnes skäligt med hänsyn till sådana betalningssvårigheter,
som ovan nämnts, hyresgäst må för viss tid erhålla rätt
att betala hyran månadsvis, ehuru kvartalsbetalning avtalats. Prövningen bör
uppdragas åt en myndighet, som är för allmänheten lätt tillgänglig och vars
verksamhet är så lagd, att myndigheten efter summarisk prövning snabbt
kan meddela beslut. Med hänsyn härtill samt till att frågan om dylikt medgivande
ofta torde uppkomma i nära anslutning till ett påbörjat eller väntat
lagsökningsförfarande angående hyresbeloppet, vill hyresrådet föreslå, att
prövningen uppdrages åt lagsökningsdomaren. Vid en närmare utformning
av denna tanke uppkomma åtskilliga detaljspörsmål, på vilka hyresrådet
emellertid icke ansett sig böra ingå i delta sammanhang.

Svea hovrätt har — jämte det hovrätten avstyrkt förslaget — framhållit,
att om en lagändring likväl nu ansåges böra genomföras, borde denna ändring
ej utsträckas längre än syftet oundgängligen krävde samt rätten till månadsbetalning
sålunda begränsas till de fall, då hyresgästen råkat i tillfälliga
betalningssvårigheter. De i promemorian anförda skälen emot en sådan begränsning
syntes ej äga avgörande vikt. Frågan huruvida hyresgästen anfört
giltiga skäl för en avvikelse från vad som avtalats beträffande betalningstiden
skulle här prövas av överexekutor eller domstol. Denna prövning bleve
sålunda mera betryggande än den som enligt utkastet till ändringar i lagen

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

om avbetalningsköp i motsvarande fall skall äga nini; sistnämnda prövning
skulle nämligen ankomma på utmätningsman.

Även länsstyrelsen i Södermanlands län har uttalat sig för en begränsning
till sådana fall, då hyresgästen råkat i tillfälliga betalningssvårigheter.

I åtskilliga yttranden bär förslaget om utsträckt rätt till månadsbetalning
av hyra avstyrkts. Uttalanden i sådan riktning lia gjorts av Svea hovrätt,
två ledamöter i hyresrådet, länsstyrelsen i Östergötlands län, magistraterna i
Malmö och Gävle, Sveriges fastighetsägareförbund, Gävle fastighetsägareförening,
Sveriges advokatsamfund, svenska bankföreningen, svenska sparbanksföreningen
samt fem handel skamrar.

Sveriges fastighetsägareförbund har anfört:

Det behöver icke särskilt framhållas, att all vederhäftig fastighetsförvaltning
så gott som undantagslöst är en verksamhet på lång sikt. Därmed är
bäst förenligt att både inkomster och utgifter beräknas för relativt långa perioder.
Detta bereder en — i och för sig nödvändig -— stabilitet åt fastighetsförvaltningen,
som även är till fördel för hyresgästerna. Att veta med sig att
genom förskottsbetalning lia fått besittningen lill sin bostad eller affärslokal
säkrad för en icke oväsentlig tid framåt har en psykologisk betydelse, som
icke får underskattas.

Att i vissa fall svårigheter kunna föreligga att komma ut med hyran är
otvivelaktigt riktigt. Att nian genom lagstiftning söker förhjälpa en skötsam
hyresgäst att komma över dylika svårigheter är också förklarligt. Förbundet
måste emellertid på det bestämdaste hävda uppfattningen, att vad nu i promemorian
föreslås till skydd för dem som oförskyllt råkat i betalningssvårigheter
är att gå avsevärt längre än vad som med hänsyn till syftet är påkallat.
Förbundet uppmärksammar därvid särskilt, att här icke är fråga om
en lagstiftning med hänsyn särskilt till de rådande krisförhållandena utan om
en reglering, som är avsedd för alla hyresgäster och jämväl för normala tider.

I samband härmed bör erinras örn de förhållanden, som rådde vid tiden
för förra hyresregleringslagstiftningens upphörande år 1923. Man fruktade
då, att hyresgästerna plötsligt skulle bli ställda inför synnerligen allvarliga
svårigheter, när det gällde att förskaffa sig hostad eller bibehålla en sådan.
Bostadsproduktionen hade — till skillnad från vad i dag är fallet -— sjunkit
på ett katastrofalt sätt. Det befarades, att hyresgästerna under sådana förhållanden
och då i den friblivna marknaden de tidigare reglerade lägre hyrorna
kunde förväntas komma att undergå en anpassning med hänsyn till den
högre hyresnivån i de nyproducerade husen, icke alltid skulle förmå betala
sin hyra regelbundet. Lagstiftaren, som ansåg, att den nämnda anpassningsprocessen
dock måste komma till stånd, tillgrep icke utvägen att förlänga
hyresregleringen utan sökte i stället efter andra utvägar att bereda hyresgästerna
lättnader. Därvid uppkom bland annat just frågan örn införande av
tvingande regler angående rätt att erlägga hyra månadsvis. Vid övervägande
angående i vilken omfattning en dylik rätt borde medgivas stannade man vid
den gränsdragning, som kom till uttryck i 1923 års lag med vissa bestämmelser
rörande hyra, nämligen att månadsbetalningsrätt infördes för lägenheter
om fyra rum, kök däri inbegripet, under det att större bostadslägenheter
och rena affärslägenheter lämnades utanför. I fråga örn hyresrätt, som förverkats
på grund av betalningsförsummelse, infördes samtidigt rätt till återvinning
genom hyrans erläggande senast på tolvte sockensågen efter det
hyresvärden på grund av förverkandet uppsagt hyresavtalet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

När därefter frågan om reviderad hyreslagstiftning år 1936 upptogs och år
1939 ledde till lagstiftning, ifrågasattes icke att utvidga månadsbetalningsrätten
eller att i övrigt införa några andra särskilda bestämmelser om skydd
för hyresgäster, som råkat i oförskyllda betalningssvårigheter, än dem som
redan funnos i 1923 års lag.

Den föreliggande frågan har sålunda från precis samma utgångspunkter
som de nu föreliggande prövats såväl med hänsyn till krisförhållanden som
till normala förhållanden, och vid båda tillfällena har man stannat vid sådan
gränsdragning, som gjordes senast för fem år sedan. Förbundet kan omöjligt
finna, att några omständigheter, som kunna verka förändrande på frågans
bedömande, ha tillkommit under senare tid. I varje fall har icke påvisats
några dylika. Vid sådant förhållande finnes icke anledning att företaga den
i promemorian ifrågasatta lagändringen.

De hyresgäster som kunna komma i sådana svårigheter, att de icke förmå
betala sin hyra äro utan tvivel praktiskt taget alla att finna bland dem som
förhyra de mindre bostadslägenheterna och sålunda redan nu äro i åtnjutande
av rätten att betala hyran månadsvis. För alla hyresgäster gäller ju dessutom
dels den i 32 § hyreslagen stadgade respittiden av 2 söckendagar dels ock,
såsom nyss sagts, den till 12 söckendagar utmätta återvinningsfristen, vilka
båda perioder sammanlagt medföra ett rådrum för betalning, som lagligen
icke kan understiga 16 dagar. Dessutom må framhållas, att ett avhysningsärende,
även örn det till det yttersta forceras, icke lagligen kan bringas till
slut förrän å tjugufjärde dagen efter hyrans förfallodag och att praktiken
utvisar, att den i verkligheten erforderliga tiden för en avhysning rör sig
om 5 å 6 veckor. Med hänsyn till vad sålunda gäller kan det icke med fog
hävdas, att lagstiftaren icke tagit tillbörlig hänsyn till de betalningssvårigheter,
vari en skötsam hyresgäst kan råka. Än mindre finnes det sålunda
skäl för att genom införande i lagstiftningen av bestämmelser av nu ifrågavarande
slag ytterligare försvåra fastighetsförvaltningen, vilken redan i skilda
hänseenden belastats med tunga ekonomiska bördor och hårda restriktioner
långt utöver vad som gäller för andra samhällsgrupper.

Såsom ett drastiskt exempel på vilka orimliga konsekvenser en regel i enlighet
med vad i promemorian föreslagits skulle få kan framhållas, att månadsbetalningsrätt
skulle föreligga för en av en mångfald rum bestående
banklokal, i vilken jämväl är inrymd en vaktmästarbostad.

Magistraten i Malmö har framhållit, att en lagstiftning som ingrepe i avtalsfriheten
borde genomföras allenast i rena undantagsfall, enär eljest respekten
för och tilliten till ingångna avtal i betänklig grad undergrävdes och
äventyrades. Behov syntes icke i förevarande fall föreligga att sätta gällande
avtal ur kraft. Personer, vilka hyrde lägenheter av nu ifrågavarande slag och
betalade hyra kvartalsvis, torde nämligen i regel icke vara så helt i saknad
av kreditmöjligheter, alt de icke vid tillfälliga betalningssvårigheter kunde
anskaffa medel till hyran. Rätten till månadsbetalning .skulle för övrigt vara
generell och alltså även tillkomma personer, som icke droges med betalningssvårigheter
utan vilkas ekonomiska ställning under hyrestiden kanske tvärtom
blivit bättre än vid tiden för hyresavtalets ingående. A andra sidan medförde
tydligen en rätt att, i sirid mot hyresavtalet, erlägga hyra månadsvis
olägenheter för hyresvärden. Denne räknade med alt hyran skulle inflyta på
avtalad tid och hade i regel planerat sina utgifter med ledning därav. Med
hänsyn till vad nu sagls avstyrkle magisiraten förslaget.

24 Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

Tre ledamöter av magistraten ha emellertid uttalat skiljaktig mening samt
tillstyrkt förslaget.

Magistraten i Gävle har yttrat:

Att utsträcka bestämmelsen om ovillkorlig rätt till månadsbetalning
till alla slags lägenheter synes icke av behovet påkallat. I motsats till
vad i promemorian föreslagits är magistraten av den uppfattningen, att
lägenheter större än tre rum och kök sällan bebos av personer i relativt
små ekonomiska omständigheter. I de fall, då detta förekommer, är det många
gånger fråga om personer, som medvetet förhyrt större lägenheter än deras
ekonomi medgiver eller som eljest leva över sina tillgångar. Någon anledning
att gynna denna kategori hyresgäster föreligger icke. För hyresvärden
kan den föreslagna bestämmelsen medföra betydande olägenheter och i sin
tur bringa denne, om han har sin fastighet belånad, i betalningssvårigheter.
Detta gäller framför allt för större fastigheter med lägenheter över tre rum
och kök. Fastighetskrediten är ju oftast byggd på, att låneräntan erlägges
halvårs- eller kvartalsvis. Skulle en ordentlig hyresgäst — några andra är det
i detta sammanhang ej anledning räkna med — tillfälligtvis råka i betalningssvårigheter
med kvartalshyran, torde han lia möjlighet att ordna detta antingen
efter överenskommelse med hyresvärden eller ock inom den för hyresrättens
återvinning f. n. stadgade tiden. Skulle oförmågan vara längre tid,
kan den knappast betecknas tillfällig. Av nu anförda skäl finner sig magistraten
böra avstyrka förslaget örn ovillkorlig rätt till hyresbetalning månadsvis.

Sveriges advokatsamfund har till en början förklarat sig instämma i den
i promemorian uttalade uppfattningen, att det icke vore lämpligt att anknyta
rätten att erlägga hyra månadsvis till en så svårbedömd förutsättning som
att hyresgästen oförvållat åsamkats betalningssvårigheter. Vad i promemorian
anförts såsom skäl för förslaget att med hänsyn därtill införa rätt till månadsbetalning
för alla hyresgäster syntes emellertid enligt samfundets mening icke
utgöra bärande motivering för en dylik lagändring. I promemorian uttalades
den meningen, att det skulle framstå såsom strängt att kräva betalning i förskott
för så lång tid som ett kvartal. Samfundet kunde icke biträda denna mening.
Det syntes emellertid överhuvud taget icke möjligt att komma fram till en
ändamålsenlig lösning av den föreliggande frågan enbart genom överväganden
av vad som kunde anses strängt eller skäligt. Viktigare vore att erhålla
en sakkunnig utredning örn de ekonomiska konsekvenserna av den ifrågasatta
lagändringen. Densamma skulle till en början uppenbarligen medföra
ränteförlust för fastighetsägarna. Vidare kunde det tänkas, att lagändringen
skulle medföra svårigheter med avseende å fastighetsägarnas möjligheter att
betala inteckningsräntorna. Dessa och andra tänkbara konsekvenser av den
ifrågasatta ändringen borde ingående utredas av ekonomiskt sakkunniga,
innan något förslag i frågan framlades. Något nämnvärt behov av utsträckt
rätt till månadsbetalning torde icke ha yppats. De hyresgäster, i vilkas intresse
regler i syfte alt skydda den, som oförvållat kommit i betalningssvårigheter,
möjligen skulle kunna ifrågasättas, syntes praktiskt taget vara att söka
inom den kategori, som redan enligt gällande bestämmelser ägde rätt att erlägga
hyran per månad. För dem innebure förslaget icke någon ytterligare

Kungl. Maj:ts proposition nr 236. 25

lättnad. Med hänsyn till vad sålunda anförts avstyrkte samfundet den föreslagna
ändringen.

Svenska bankföreningen, har anfört följande.

Vad beträffar det framlagda förslaget till ändrad lydelse av 3 kap. 21 §
nyttjanderättslagen innebär detta, att den rätt till månadsbetalning av hyra,
som nu finnes stadgad för hyresavtal rörande bostadslägenheter om högst
fyra rum, kök inberäknat, utsträckes till att omfatta alla bostadslägenheter,
oavsett storleken. Väl kan det sägas, att den nuvarande gränsdragningen är
i viss mån godtycklig och under vissa förhållanden irrationell. Å andra sidan
torde den i stort sett väl täcka de fall, där ett verkligt behov av korta betalningsterminer
föreligger. Numera torde förhållandena f. ö. hava utvecklat
sig därhän, att hyreskontrakten rörande sådana lägenheter i mycket stor utsträckning
stipulera månadsbetalning och icke kvartalsbetalning. Beträffande
större lägenheter torde förhållandet i allmänhet vara det motsatta. Ett genomförande
av den föreslagna utvidgningen skulle således innebära, att ett mycket
avsevärt antal avtal, vilkas innehåll i de flesta fall torde för bägge parterna
framstå såsom fullt befogat och normalt, skulle kunna av den ena parten
utan någon påföljd brytas, även om något ekonomiskt trångmål icke föreligger.
Detta synes innebära ett ingrepp i den allmänna avtalsfriheten av så
pass allvarlig art, att det icke bör utan mycket starka skäl företagas, helst
som den andra parten, hyresvärden, därigenom skulle åsamkas ränteförluster
som icke äro alldeles obetydliga. Och att sådana skäl verkligen skulle föreligga,
synes icke med fog kunna göras gällande. För övrigt synes det allmänna
syftemål som man genom de framlagda lagförslagen velat tillgodose, nämligen
att skydda gäldenärer som oförvållat råkat i tillfälliga betalningssvårigheter,
allenast i ringa utsträckning uppnås genom den ifrågavarande lagändringen.
Dess räckvidd komme att till alldeles övervägande del falla utanför det
nämnda syftemålet.

Vidare har föreningen framhållit, att om en ytterligare utredning skulle
giva vid handen, att en ökad möjlighet till månadsbetalning trots avtal om
kvartalsbetalning skulle vara från social synpunkt befogad, det i varje fall
borde i första hand komma i fråga att konstruera en lagbestämmelse därom
så, att den icke ändrade hyrans förfallodag utan endast inskränkte hyresvärdens
rätt att uppsäga avtalet på grund av underlåten hyresbetalning. Därigenom
undvekes den principiellt betänkliga åtgärden att genom ett lagbud
betaga en avtalsslutande part hans avtalsenliga rätt till betalning. Att hyresvärden
därigenom bleve berättigad till ränta syntes endast vara i sin ordning,
samtidigt som detta komme att utgöra ett lämpligt incitament för hyresgästen
att söka fullgöra sin betalningsskyldighet enligt avtalet. Vad utredningsmannen
i promemorian anfört örn att »den metod som ändrar avtalad förfallodag
blir enklare och lättare att förstå» än en lösning efter nyssnämnda
riktlinjer, syntes icke hava någon grund i verkligheten och i varje fall ihnefatta
en sakligt sett ovidkommande synpunkt.

Även svenska sparbanksföreningen och Stockholms handelskammare, lia —
jämte det förslaget örn vidgad rätt till månadsbetalning av hyra avstyrkts —
framhållit, att örn en bestämmelse örn månadsbetalning likväl infördes, denna
boede givas det innehåll att den ej ändrade avtalad förfallodag utan endast
inskränkte hyresvärdens rätt alt uppsäga avtalet vid underlåten hyresbetalning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

Smålands och Blekinge handelskammare samt handelskammaren för örebro
och Västmanlands län lia avstyrkt förslaget och därvid bl. a. framhållit,
att den starka utvecklingen av intressekontorsverksamheten vore ägnad att
avsevärt förminska svårigheterna för små inkomsttagare och korltidsavlönade
att fullgöra större likvider för längre perioder.

Promemorians ståndpunkt, att någon ändring icke bör ske beträffande nuvarande
bestämmelse om rätt till återvinning av förverkad
hyresrätt, har i allmänhet godtagits i yttrandena. Hyresrådet har sålunda
framhållit, att de nu gällande bestämmelserna syntes vara grundade på
en lämplig avvägning av hyresgästens och hyresvärdens berättigade intressen.
Därest de tidsfrister, varom här vore fråga, i särskilda fall skulle kunna
utsträckas på sådant sätt, att hyresgästens lättnad bleve av verklig betydelse,
skulle hyresvärden utsättas för risk att gå förlustig hyresbeloppet för avsevärd
tid. Enligt hyresrådets mening borde emellertid de förlustrisker, för vilka
redan de nuvarande reglerna utsatte hyresvärden, icke ytterligare ökas. Ville
man bereda ett särskilt skydd för hyresgäster i nu ifrågavarande hänseende
— vilket vore önskvärt med hänsyn till att den yttersta påföljden för utebliven
hyresbetalning, d. v. s. vräkning, under nuvarande bostadsbrist drabbade
hyresgästen med en hårdhet, som vore orimligt stor i jämförelse med det
måhända obetydliga belopp, som saken gällde — borde detta ske genom att
det allmänna trädde emellan.

Två ledamöter i hyresrådet ha emellertid uttalat skiljaktig mening och
föreslagit, att hyresgäst, som oförvållat råkat i betalningssvårigheter, borde
kunna erhålla förlängning av tidsfristen för återvinnande av lörverkad hyresrätt
till exempelvis 24 dagar. Förslag i samma riktning bär framförts även
av landsorganisationen.

Hyresgästernas riksförbund har uttalat, att en utvidgning i fråga om rätten
till återvinning borde genomföras för hyresgäst, som på grund av kroppsskada
eller sjukdom råkat i betalningssvårigheter, samt har härom anfört:

Förbundet ansluter sig helt till den i promemorian uttryckta uppfattningen,
att rätten att återvinna förverkad hyresrätt icke kan byggas på förutsättningar
som inbjuda till tvist mellan hyresvärd och hyresgäst. När på grundval av
militära moratorieutredningens förslag genom förordningen den 26 maj 1944
införts en förlängning av återvinningstiden till 24 söckendagar, så har detta
skett med anknytning till ett lätt konstaterbart faktum, nämligen militärtjänsten.
Det kan emellertid ifrågasättas om icke andra omständigheter, vilkas förhandenvaro
tämligen lätt kan konstateras, böra föranleda en liknande utsträckning
av återvinningstiden. Förbundet avser härmed närmast att hyresgäst?
som drabbas av kroppsskada elier sjukdom, genom total eller partiell
arbetsoförmåga går förlustig arbetsinkomst och därigenom icke i tid kan
erlägga sin hyra. En utvidgning av återvinningsrätten i likhet med vad som
genom ovannämnda förordning skett beträffande värnpliktiga synes oss här
vara ur social synpunkt behövlig. Förhandenvaron av kroppsskada och sjukdom
och därav föranledd arbetsoförmåga kan lätt slyrkas genom intyg av
legitimerad läkare.

Föreningen Sveriges stadsfogdar, Gävle fastighetsägareförening och handelskammaren
i Gävle ha å andra sidan hemställt, att den nuvarande rätten

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

lill återvinning måtte begränsas så, att denna rätt icke kunde göras gällande
mer än förslagsvis en gång under ett hyresår.

I yttrandena lia även framkommit förslag om vissa andra ändringar inom
hyreslagstiftningen än de som behandlats i promemorian. Nyssnämnda två
ledamöter i hyresrådet lia sålunda föreslagit, att sådan ändring vidtages i
193 § andra stycket utsökningslagen att utmätningsmannen tillerkännes befogenhet
att, när hyresrätten förverkats på grund av oförvållade betalningssvårigheter
hos hyresgästen samt särskild svårighet föreligger för denne att
anskaffa annan hostad, medgiva anstånd med vräkning högst
fjorton dagar utöver den i första stycket stadgade tid. Förslag i samma riktning
ha framställts av länsstyrelsen i Kalmar län och magistraten i Östersund,
varvid länsstyrelsen förklarat sig anse att tidsfristen ej borde begränsas
till visst antal dagar samt magistraten uttalat, att densamma borde fastställas
till förslagsvis högst tolv dagar.

I vissa yttranden har berörts bestämmelsen i 3 kap. 3-1 § första stycket
andra punkten nyttjanderättslagen örn skyldighet för hyresgäst att för återvinnande
av hyresrätten gottgöra hyresvärd, som yrkat vräkning av hyresgästen,
kostnaderna för stämpel, lösen och delgivningskostnad.
överexekutor i Göteborg har ansett denna bestämmelse
böra upphävas samt har härom anfört följande.

Kostnader av detta slag uppgå i Göteborg i regel till cirka 7 kronor. Kostnaderna
i sin helhet torde i ett vräkningsärende för hyresgästen belöpa sig
till cirka 30 kronor, därest han anlitar juridiskt biträde, vilket nästan städse
sker. Lagsökningsdomaren dömer i regel ut cirka 27 kronor. Av dessa senare
kostnader, 27 å 30 kronor, skall hyresgästen således för att undgå vräkning
erlägga cirka 7 kronor. Kostnaderna ha sålunda kluvits i två delar. Den ena
delen är så att säga prioriterad och medför vräkningspåföljd för hyresgästen,
örn den icke gäldas. Försummelsen att erlägga återstoden, d. v. s. den
större delen, medför ej sådan påföljd. Bestämmelsen är ägnad att skapa åtskillig
förvirring bland allmänheten och har på grund härav ofta medfört
rättsförluster, som kunna hava varit både överraskande och kännbara för
den som drabbats därav. Innebörden i detta stadgande har icke ingått och
kommer troligen icke heller att ingå i det allmänna medvetandet. Enligt överexekutors
erfarenhet har stadgandet föranlett hyresgästerna att -— icke så
sällan på tillskyndan av hyresvärdarna — söka prestera för mycket, d. v. s.
hela kostnaden, och, örn detta icke lyckats, att avstå från möjligheten att bevara
hyresrätten. De ha resignerat i de fall, där de kunde lia vunnit sitt
syfte genom alt prestera endast delen. Bestämmelsen iir därför ägnad att
mera gynna hyresvärden än hyresgästen. Den däri innefattade tanken är säkerligen
resultatet av en kompromiss mellan stridiga intressen men denna
tanke är icke så klar och självfallen att den ingår i det allmänna medvetandet.
Bestämmelsen innebär slutligen en skärpning för hyresgästen i jämförelse
med tidigare lagstiftning.

Den kompletterande bestämmelsen i nu gällande lagstiftning, att hyresvärden
på anfordran har att styrka sina kostnader, är i praktiken besvärlig att
tillämpa. Hyresgästen måste ju för att vara på den säkra sidan lia ett vittne
med sig för att styrka sina påståenden i en framtida tvist.

Örn en ändring ifrågasättes, lärer den icke kunna tänkas ske på annat sätt

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

än att nu gällande bestämmelser slopas. En annan utväg vore att låta hyresgästen
betala hela kostnaden för att undgå vräkning, men då uppstå samma
svårigheter som nu, när det gäller att bestämma kostnadernas storlek.

Föreningen Sveriges stadsfogdar har framhållit såsom önskvärt, att i lagen
intoges en bestämmelse om skyldighet för hyresvärden att lämna underrättelse
till hyresgästen örn det kostnadsbelopp denne har att, förutom hyran,
erlägga för återvinnande av hyresrätten.

Gävle fastighetsägareförening och handelskammaren i Gävle ha å andra sidan
hemställt om sådan ändring av förevarande bestämmelse, att rätten till
återvinning gjordes beroende av om hyresgästen gottgjorde hyresvärden samtliga
kostnader i vräkningsärendet, även advokatarvode o. d.

Den i promemorian föreslagna övergångsbestämmelse n rörande
stadgandet om utsträckt rätt till månadsbetalning har berörts av socialstyrelsen,
som ansett densamma överflödig och olämplig. Styrelsen har härom
anfört följande.

Det kan ifrågasättas, huruvida det under nuvarande förhållanden är behövligt
att begränsa den nya bestämmelsens tillämplighet på sätt som skett
genom den föreslagna övergångsbestämmelsen. Denna är avfattad efter mönster
av övergångsbestämmelsen till 1939 års hyreslagstiftning. Bestämmelsen
är baserad på den tankegången, att en hyresvärd, som har möjlighet att uppsäga
ett hyresavtal till dag efter lagstiftningens ikraftträdande men underlåter
detta, får anses ha godtagit, att avtalet utan jämkning får tillämpas även
under de ändrade förutsättningar som lagändringen medfört. För närvarande
äro emellertid hyresvärdarna genom hyresregleringslagen förhindrade att genom
ändring i hyresvillkoren kompensera sig för den ränteförlust och det
ökade besvär med hyresindrivningen, som tillämpningen av månadsbetalningen
medför. I fall, då uppsägning skett men förklarats ogiltig av hyresnämnden,
kan det även vara föremål för tvekan, huru den föreslagna övergångsbestämmelsen
skall tillämpas. I jämförelse med det ingrepp i avtalsfriheten,
som den nuvarande hyresregleringslagstiftningen innebär, torde vidare den
nu föreslagna lagändringen vara av synnerligen ringa betydelse. Hänsyn till
bestående avtalsförhållanden synes därför för närvarande icke kunna åberopas
med samma styrka som under normala förhållanden. Att, såsom i promemorian
föreslagits, låta de nya bestämmelserna träda i kraft först så småningom,
är även förenat med betydande praktiska olägenheter. En hyresgäst
kail sålunda lätteligen förbise, att de nya bestämmelserna på grund av övergångsbestämmelsen
ännu icke blivit tillämpliga på hans hyresförhållande,
vilket kan leda till rättsförlust. I många fall kan det även vara svårt att fastställa,
när ett visst hyresavtal skall anses vara ingånget. Särskilt gäller detta
i fall, då hyresregleringslagen direkt ingripit i hyresförhållandet, t. ex. då
uppsägning ägt rum före lagens ikraftträdande men uppsägningen efter ikraftträdandet
förklarats ogiltig. På grund av vad sålunda anförts anser socialstyrelsen,
att övergångsbestämmelsen för de allra flesta fall måste anses överflödig
och olämplig. De enda fall, som kunna föranleda någon tvekan, äro
hyresavtal, som ingåtts för lång tid och utlöpa först å tid, då hyresregleringslagen
kan antagas ha upphört att gälla. Därest särskild hänsyn anses böra
tagas till dessa hyresavtal, kan detta lämpligen ske genom att från de nya
bestämmelsernas tillämpning undantagas sådana avtal, som träffats före lagens
ikraftträdande och icke utlöpa eller genom uppsägning kunna bringas
till upphörande före viss tidpunkt, exempelvis den 1 oktober 1946. För de

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

avtal, som sålunda skulle undantagas från lagens omedelbara tillämpning,
böra de i promemorian föreslagna övergångsbestämmelserna gälla.

Departementschefen.

Hyra erlägges numera regelmässigt i förskott för längre eller kortare tidsperioder.
Vad angår större lägenheter torde avtalen oftast innefatta, att hyran
skall betalas för kvartal medan i fråga örn mindre bostadslägenheter avtalen
i regel torde föreskriva månadsbetalning. Beträffande lägenhet om högst
fyra rum, som helt eller delvis är uthyrd till bostad, är, såsom i den föregående
redogörelsen nämnts, i lag fastslaget att hyran, även örn annat avtalats,
må erläggas månadsvis i förskott.

En avtalsbestämmelse, som kräver erläggande av hyra i förskott för längre
tid än en månad, framstår i allmänhet som jämförelsevis sträng från hyresgästens
synpunkt. Även om hyresgästen brister i fullgörandet av sin betalningsskyldighet
beträffande endast en mindre del av hyresbeloppet, kan
underlåtenheten medföra att hyresrätten förverkas. När fråga är örn bostadslägenheter
kan visserligen sägas, att bostaden är ett sådant oundgängligt
levnadsbehov att det ligger i hyresgästens intresse att i första hand tillgodose
detta. Självfallet kunna dock svårigheter möta att på en gång betala hyran
för en längre tid framåt. För den händelse hyresgästens inkomster av
någon anledning tillfälligt nedgått eller uteblivit kan, såsom i promemorian
påpekats, en möjlighet att bevara hyresrätten genom att erlägga hyran för
kortare tid åt gången innebära ett verksamt medel för hyresgästen att komma
över betalningssvårigheterna.

Den nuvarande bestämmelsen örn rätt till månadsbetalning beträffande
bostadslägenheter om högst fyra rum torde i betydande utsträckning täcka
behovet av lagregler i ämnet, men man torde likväl icke kunna bortse från
att genom den gjorda begränsningen av stadgandets tillämplighetsområde uteslutas
åtskilliga hyresgäster, som kunna lia behov av att få betala hyran
månadsvis, i allt fall vid någon oförutsedd ekonomisk påfrestning. Såsom
förhållandet måste bliva med en gränsdragning, som av praktiska
skäl hänför sig till rumsantalet, verkar denna tämligen godtyckligt.
I detta hänseende har i promemorian pekats på att hänsyn icke tages
till sådana omständigheter som belägenheten, golvytan eller lägenhetens
standard i övrigt. Det är vidare att märka, att många hyresgäster förhyra en
större lägenhet än det egna behovet kräver för att i sin tur uthyra ett eller
flera rum till andra. Under långa tider kan dessutom läget på hyresmarknaden
vara sådant, att hyresgästen icke har möjlighet att fritt välja en lägenhet
som är avpassad efter hans ekonomiska villkor.

Det nuvarande stadgandet örn månadsbetalning avser som förut nämnts
endast lägenhet, som helt eller delvis är uthyrd lill bostad. Även örn de sociala
skälen för månadsbetalning i allmänhet äro starkast när det gäller bostadslägenheter,
kan dock ett verkligt behov av en sådan förmån föreligga
jämväl vid hyra av affärs- och verkstadslokaler. Särskilt när rörelsen bedrives
under mera blygsamma ekonomiska förhållanden skulle säkerligen en

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

möjlighet att bevara hyresrätten utan att behöva erlägga hyran i förskott
för längre perioder kunna vara av värde.

Enligt min mening tala sålunda starka skäl för en utvidgning av rätten
att genom månadsbetalning av hyra bevara hyresrätten. Härigenom skulle
säkerligen till icke oväsentlig del kunna vinnas det för den ifrågavarande lagstiftningen
uppställda syftet att bereda gäldenär som oförvållat råkat i betalningssvårigheter
ett visst skydd mot alltför obilliga verkningar av underlåtenhet
med avseende å betalningsskyldighetens avtalsenliga fullgörande. Å
andra sidan måste beaktas, att en ytterligare inskränkning av avtalsfriheten
på förevarande område kan synas betänklig samt föranleder vissa olägenheter
för hyresvärden. Månadsbetalning i stället för betalning för längre
tidsperioder medför, att hyresvärden åsamkas något ökade administrationskostnader,
varjämte är att märka att hyresvärden kan ha planerat sina utgifter
för ränta å lånat kapital m. m. med utgångspunkt från att hyran skall inflyta
i förskott för längre perioder än en månad. Det torde emellertid ej möta
några oöverkomliga svårigheter att planlägga fastighetsförvaltningen med
hänsyn till att hyran i större omfattning än för närvarande inbetalas per
månad. Dessa olägenheter torde alltså icke innefatta tillräckliga skäl mot genomförandet
av en ordning, som från andra synpunkter framstår som önskvärd.

En lagbestämmelse som öppnar vidgad rätt till månadsbetalning bör självfallet
icke givas större omfattning än syftet med en sådan bestämmelse kräver.
Från denna synpunkt möta betänkligheter mot att införa en allmän bestämmelse,
som beträffande alla lägenheter, såväl bostadslägenheter som andra,
med ändring av den avtalade förfallodagen fastställer, att hyran må erläggas
i förskott för månad. Under en sådan bestämmelse skulle inrymmas även
sådana fall som då hyresavtalet avser större bostadslägenheter av hög standard
eller fabriks- och affärslokaler av betydande storleksordning, för vilka
fall något egentligt behov av en sådan bestämmelse icke föreligger. Det bör
även beaktas, att en tvingande lagbestämmelse, som ändrar den avtalade förfallodagen,
medför att hyresvärden går miste om viss ränta å hyresbeloppet.
Denna förlust är visserligen i regel obetydlig men kan för större hyresbelopp,
framför allt sådana som avtalsenligt skola erläggas i förskott för längre tid,
t. ex. för år, stiga till belopp av sådan storlek att hänsyn måste tagas till desamma.
Å andra sidan äro svårigheterna att göra en lämplig gränsdragning
mellan olika lägenheter betydande. I detta hänseende skulle närmast komma
i fråga att begränsa rätten till månadsbetalning i förhållande antingen till
lägenhetens storlek eller till hyresbeloppet. En utvidgning av den nu gällande
bestämmelsen om månadsbetalning lill att omfatta bostadslägenheter örn förslagsvis
högst fem eller sex rum skulle vara förenad med samma svagheter
som den nuvarande gränsdragningen, och beträffande andra lägenheter torde
en begränsning i förhållande till storleken ej kunna ske med utgångspunkt
från rumsindelningen. Även en begränsning t. ex. med ledning av golvytan
skulle med hänsyn till den mycket skiftande beskaffenheten hos affärs- och
verkstadslokaler verka synnerligen ojämnt. Likaså är en gränsdragning i

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

förhållande till hyresbeloppet behäftad med svagheter. Hyresnivån är sålunda
mycket växlande på olika orter. En avgränsning efter hyresbeloppet
skulle vidare kunna tänkas föranleda en viss benägenhet från hyresvärdens
sida att höja hyran utöver det belopp som kunde komma i fråga som gräns.
Jag har därför ansett en annan utväg böra väljas.

Övervägande skäl synas mig tala för att en bestämmelse med syfte att i
fall av behov möjliggöra för hyresgäst att gälda hyran genom månadsbetalningar
bör utformas så, att den icke ändrar de avtalade förfallodagarna utan
endast inskränker hyresvärdens .rät t att uppsäga avtalet på grund av underlåtenhet
att erlägga hyran på avtalad tid. örn denna väg väljes, möta enligt
min mening icke några större betänkligheter mot att låta bestämmelsen avse
alla lägenheter, oavsett storleken eller hyresbeloppet. Hyresvärden är då fortfarande,
t. ex. i fråga örn en stone affärslägenhet, bibehållen vid sin rätt att få
ogulden hyra utdömd i rättegång eller genom lagsökning samt är berättigad
till ränta på oguldet belopp från förfallodagen till dess betalning sker. Endast
i så måtto påverkas avtalsförhållandet, att en försummelse att erlägga hyran
i förskott för längre tid än en månad icke utgör laga uppsägningsgrund så
länge hyran regelbundet erlägges månadsvis i förskott. En bestämmelse av
angiven innebörd torde i praktiken komma att medföra att månadsbetalning
i strid mot avtalet tillämpas endast i de fall, då hyresgästen har verkligt behov
av en dylik lindring i avtalsvillkoren. Beträffande större lägenheter avsedda
för bostad eller annat ändamål — vilka i allmänhet förhyras av personer eller
företag i sådan ekonomisk ställning att något behov av rätt till månadsbetalning
icke föreligger — komme bestämmelsen i stort sett icke att tillämpas.
Med hänsyn till det anförda vill jag föreslå, att en vidgad möjlighet till månadsbetalning
av hyra införes genom upptagande i hyreslagstiftningen av en
bestämmelse av innebörd i huvudsak, att hyresrätten städse är bevarad så
länge hyran erlägges månadsvis i förskott.

Under remissbehandlingen har bl. a. hyresrådet framhållit, att en bestämmelse
om vidgad rätt till månadsbetalning borde avse endast hyresgäst, som
oförvållat råkat i betalningssvårigheter. En dylik bestämmelse, som förutsätter
en prövning från fall till fall, torde emellertid, såsom i promemorian
uttalats, vara mindre lämplig med avseende å hyresförhållanden, där det är
av särskild vikt att icke införa något moment som kan giva anledning till
tvist. Gives stadgandet örn månadsbetalning den innebörd jag nyss förordat,
torde för övrigt en sådan inskränkning sakna större praktisk betydelse, eftersom
på sätt förut framhållits en avvikelse från avtalet i sådant fall torde ske
endast när hyresgästen ej kan anskaffa medel till hyrans erläggande i förskott
för längre tid än en månad.

Införandet av ett stadgande av föreslagen innebörd torde ej innefatta tillräcklig
anledning att upphäva den nuvarande bestämmelsen i 3 kap. 21 §
nyttjanderättslagen, enligt vilken beträffande bostadslägenhet örn högst fyra
rum såsom förfallodag för den på varje kalendermånad belöpande hyran gäller
sista söckendagen i nästföregående månad. Denna bestämmelse, som i sin
nuvarande utformning ägt bestånd sedan år 1923, torde lia vunnit starkt fäste

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

i allmänna medvetandet. Den har även medfört att mot bestämmelsen stridande
avtal i regel ej träffas. Det torde ej föranleda olägenhet av någon betydelse,
att vid sidan av en allmän regel, att hyresrätten är bevarad så länge
hyran erlägges i förskott för månad, bibehålla stadgandet om viss förfallodag
beträffande hyra för mindre bostadslägenheter.

Den föreslagna lagändringen torde böra genomföras på så sätt, att den i
3 kap. 32 § 1 nyttjanderättslagen upptagna bestämmelsen om hyresrättens
förverkande på grund av dröjsmål med erläggande av hyra omarbetas. Härvid
torde alltjämt som huvudregel böra uppställas, att hyresrätten är förverkad,
om hyresgästen dröjer med erläggande av hyra, som utgår i penningar, utöver
två söckendagar efter förfallodagen. Denna bestämmelse blir fortfarande
tillämplig då hyran enligt avtalet eller på grund av bestämmelsen i
21 § andra stycket skall erläggas i förskott för månad eller kortare tid samt
då hyran erlägges i efterskott. Till nämnda huvudregel torde böra fogas bestämmelse,
att regeln, där hyran skall erläggas i förskott för längre tid än
en månad, ej skall gälla med mindre hyresgästen dröjer med att erlägga den
på en kalendermånad belöpande hyran utöver två söckendagar efter samma
månads början eller, såvitt angår hyran för första kalendermånaden under
hyrestiden, efter förfallodagen.

Av det föreslagna stadgandets avfattning torde följa, att för bevarande av
hyresrätten erfordras erläggande endast av själva hyresbeloppet för den tid
varom är fråga och ej dessutom av därå upplupen ränta från förfallodagen.
Enligt vedertagen tolkning torde motsvarande gälla i fall då enligt 33 och
34 §§ viss rättsverkan är förbunden med att rättelse sker genom hyresbeloppets
erläggande. Jag vill också framhålla, att för tillämpning utav någon av
dessa paragrafer i de fall, då hyresrätten enligt den föreslagna nya bestämmelsen
förverkats, ej torde erfordras att större hyresbelopp erlägges än det
som belöper på kalendermånaden i fråga.

I promemorian har jämväl tagits under övervägande, huruvida — förutom
införande av en vidgad möjlighet till månadsbetalning av hyra — jämväl bestämmelserna
om återvinnande av förverkad hyresrätt borde ändras i syfte
att ytterligare skydda hyresgäst, som oförvållat åsamkats betalningssvårigheter.
Tanken på att genomföra en ändring i sådan riktning har emellertid
i promemorian avvisats och denna ståndpunkt har i allmänhet godtagits i de
avgivna yttrandena. För egen del anser jag den nuvarande bestämmelsen i
3 kap. 34 § nyttjanderättslagen — enligt vilken hyresgästen kan återvinna
hyresrätt som förverkats på grund av dröjsmål med erläggande av hyra genom
att senast å tolvte söckendagen från uppsägningen betala hyran — vara
i huvudsak väl avvägd. Någon allmän förlängning av tidsfristen synes alltså
ej böra vidtagas. I anslutning till vad i promemorian uttalats finner jag även
övervägande skäl tala mot införande av en särbestämmelse av innebörd, att
hyresgäst, som av någon anledning råkat i oförvållade betalningssvårigheter,
äger åtnjuta förlängning av den tidsfrist, inom vilken återvinnande av hyresrätt
eljest må ske. Ej heller finner jag tillräckliga skäl föreligga för genom -

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

förande av det i vissa yttranden väckta förslaget, att för hyresgäst som nu
avses skulle kunna beviljas längre anstånd med vräkning än vad enligt 193 §
utsökningslagen i allmänhet gäller. Stora svårigheter torde möta att i vräkningsärendet
taga hänsyn till omständigheter som här avses.

På en punkt torde emellertid en ändring böra ske beträffande reglerna örn
återvinning av förverkad hyresrätt. Såsom förut nämnts gäller enligt 34 §,
att om hyresvärden hos laga myndighet yrkat vräkning av hyresgästen, hyresrätten
icke återvinnes med mindre hyresgästen inom tid som förut nämnts
till hyresvärden erlägger, förutom hyresbeloppet, även ersättning för vad
denne visar sig lia utgivit för stämpel, lösen och delgivningskostnad. Övriga
kostnader i vräkningsärendet, såsom advokatarvode e. d., vilka kunna vara
svårare att styrka, åligger det visserligen även hyresgästen att gälda, men erläggandet
härav utgör icke en förutsättning för återvinnande av hyresrätten.
Denna bestämmelse, som alltså förutsätter en uppdelning av kostnaderna i
vräkningsärendet, synes, såsom i vissa yttranden anmärkts, ha visat sig
mindre lämplig. Ofta torde sålunda innebörden av stadgandet icke ha stått
klar för hyresgästen, som ansett sig vara skyldig att för återvinnande av hyresrätten
erlägga hyresvärdens samtliga kostnader i anledning av det inledda
vräkningsförfarandet. Därest han saknat medel härtill, har en rättsförlust
blivit följden. I praktiken torde även svårigheter i bevisningshänseende ha
uppstått med avseende å frågan, örn hyresvärden fullgjort sin skyldighet att
styrka beloppet av lösen, stämpel och delgivningskostnad. För att undanröja
påtalade olägenheter av den nuvarande bestämmelsen torde denna böra
helt utgå ur lagstiftningen. Någon försämring av betydelse i hyresvärdens
rätt torde ej uppstå härigenom. Det belopp, som kommer i fråga för stämpel,
lösen och delgivningskostnad, är nämligen i regel jämförelsevis ringa.

De föreslagna lagändringarna torde böra träda i kraft den 1 juli 1945. Såsom
socialstyrelsen anfört skulle otvivelaktigt praktiska fördelar vara förenade
med att låta de nya bestämmelserna äga tillämpning jämväl å alla avtal,
som slutits före den nya lagens ikraftträdande. Även om vissa principiella
betänkligheter kunna anföras häremot, synas dessa fördelar vara så stora,
att betänkligheterna böra vika. Jag vill härvid erinra, att med den utformning
av möjligheten till månadsbetalning jag förordat någon inskränkning i
hyresvärdens rätt till ränta ej skett och att det av mig förordade förslaget sålunda
är av mindre ingripande natur än det i promemorian framlagda. Den
i promemorian angivna regleringen av övergångsförhållandena är knappast
praktiskt genomförbar under rådande hyresreglering.

Den föreslagna ändringen i 3 kap. 32 § nyttjanderättslagen torde i stort sett
medföra att bestämmelsen i 3 § förordningen angående tillämpning av moratorielagen
å värnpliktiga m. fl. blir onödig. Med hänsyn till att de båda
stadgandena ej helt täcka varandra — bl. a. i det hänseendet att hyresrätten
enligt 3 § i nämnda förordning, i motsats till vad som gäller enligt det nu
framlagda förslaget, är bevarad även om hyran i vad avser första kalendermånaden
under hyrestiden icke erlägges å avtalad förfallodag utan först å

Bihang till riksdagens protokoll 19A5. 1 sami. Nr 230.

Kungl., Maj.ts proposition nr 236.

andra söckendagen i månaden — torde emellertid sistnämnda paragraf ej böra
upphävas i samband med den nya lagstiftningens ikraftträdande.

Utmätning.

Gällande bestämmelser.

Utsökning slag en den 10 augusti 1877 innehåller vissa bestämmelser örn
utmätningsfri egendom. Enligt 65 § skall sålunda från utmätning
undantagas dels nödiga gång- och sängkläder för gäldenären, hans
make och oförsörjda barn eller adoptivbarn, dels ock nödiga arbetsredskap
eller andra nödiga lösören till ett värde av högst 500 kronor eller, där gäldenären
icke är familjeförsörjare och ej heller har eget hushåll, högst 200 kronor.
Saknas utväg till nödtorftigt uppehälle; då skall från utmätningen undantagas
av det förråd, som i huset finnes, vad till underhåll för en månad
tarvas, eller, där tillräckligt förråd ej finnes, av penningar, som gäldenären
innehar eller äger innestående i bank eller annan penninginrättning, så mycket
som erfordras för anskaffande av det felande. Lös pant må ej undantagas
från utmätning för den gäld, varför pantsättningen skett.

Vid utmätning av förfallen avlöning eller pension skall jämlikt 67 § utsökningslagen
från utmätningen undantages vad som erfordras till nödigt
underhåll åt gäldenären, hans make och oförsörjda barn eller adoptivbarn
till nästa förfallodag. Är avlöningen eller pensionen lyftad, skall av penningar,
som gäldenären innehar eller äger innestående i bank eller annan penninginrättning,
undantagas motsvarande belopp. I

I utsökningslagen stadgades ursprungligen, att vid utmätning skulle undantagas
nödiga gång- och sängkläder för gäldenären, hans hustru och oförsörjda
barn samt, örn utväg till nödtorftigt uppehälle saknades, förråd fölen
månad ävensom nödiga arbetsredskap eller andra lösören, dock ej över
ett värde av 75 kronor. Enligt nya lagberedningens motiv till dess lagförslag
— som dock endast upptog, utöver gång- och sängkläder samt förråd,,
arbetsredskap intill ett värde av 50 kronor — var stadgandet framkallat av
mänsklighet och sedlighet och avsåg att uppfylla vad i förevarande hänseende
billigtvis kunde fordras.

Sedan höjning av gränsen för vad som skulle vara utmätningsfritt påyrkats
i riksdagsmotioner åren 1892, 1893 och 1899, vidtogs en sådan höjning
genom lag den 17 mars 1905, till följd varav utmätningsfriheten kom
att omfatta — förutom gång- och sängkläder samt förråd — nödiga arbetsredskap
och andra nödiga lösören till ett värde av högst 150 kronor.

I proposition till 1918 års urtima riksdag (nr 32) föreslog Kungl. Maj:t
ändrad lydelse av 65 § utsökningslagen. Ändringen innebar, att värdegränsen
skulle höjas till 500 kronor och att, örn tillräckligt förråd för en månad
ej fanns, erforderliga penningar i stället skulle få undantagas. I propositionen
framhölls särskilt, att under den tid som förflutit efter 1905 års lagändring
penningvärdet Sjunkit högst väsentligt. Lagutskottet föreslog emel -

Kungl. Majlis proposition nr 236

lertid höjning endast vid utmätning för annan fordran än underhållsbidrag,
skatter och skadestånd till 300 kronor och i övrigt ingen höjning. Därjämte
ifrågasatte utskottet utredning av frågan om värdebegränsningen borde göras
beroende av gäldenärens försörjningsplikt. Lagförslaget vann icke riksdagens
bifall.

I proposition till 1919 års riksdag (nr 215) framlade Kungl. Maj:t samma
förslag som föregående år dock med den ändringen att värdet av de nödiga
arbetsredskap och andra nödiga lösören som skulle undantagas, där gäldenären
icke vore familjeförsörjare och ej heller hade eget hushåll, föreslogs
skola bestämmas till 300 kronor. Riksdagen bestämde för sin del sistnämnda
belopp till 200 kronor samt antog i övrigt förslaget, som i enlighet därmed
föranledde lagändring. Den tanke lagutskottet vid 1918 års urtima riksdag
framfört — att införa olika bestämmelser beroende på utmätningsfordringens
beskaffenhet — avvisades av Kungl. Majit under hänvisning till att
bestämmelserna örn gäldenärens skyddande vid exekution vöre givna icke
allenast i gäldenärens utan jämväl i samhällets intresse och att om detta intresse
krävde att lösören intill visst värde fredades från exekution, detta
syntes böra gälla utan undantag. Vidare påpekades, att den av utskottet föreslagna
uppdelningen vore ägnad att medföra praktiska svårigheter särskilt
i de fall där utmätningen samtidigt ägde rum för en privilegierad och en
vanlig fordran samt att uppdelningen svårligen läte sig genomföras i fråga
om lösörens undantagande vid konkurs.

I förordningen angående tillämpning av moratorielagen å värnpliktiga m.
fl. föreskrives bl. a., att om utmätning företages hos värnpliktig medan han
fullgör militärtjänstgöring eller innan han efter hempermittering eller hemförlovning
varit fri från tjänstgöring under tre månader i följd, från utmätningen
skola undantagas, utom nödiga gång- och sängkläder samt förråd och
penningar i den utsträckning som i 65 § utsökningslagen stadgas, dels lösören
för gäldenärens, hans makes och oförsörjda barns eller adoptivbarns personliga
bruk, för så vitt värdet därav icke överstiger vad som med hänsyn till
deras behov och omständigheterna i övrigt kan anses skäligt, dels ock arbetsredskap
till ett värde av högst 1 000 kronor.

Den tid inom vilken utmätning och försäljning av det
utmätta skall vara verkställd framgår av 162, 163 och 165 §§ utsökningslagen.
Sålunda stadgas i 162 §, att örn utmätning ej är förrättad och,
där lös egendom av annat slag än i 163 och 165 §§ sägs tagits i mät, försäljning
därav verkställd inom två månader, sedan landsfiskal emottagit utmätningshandlingarna,
och inom en månad, sedan stadsfogde sådana handlingar
emottagit, utmätningsmannen själv skall svara för det belopp, varför utmätning
bort ske, i den män han ej förmår visa, att skada av dröjsmålet icke.
uppkommit. Styrker utmätningsmannen, att borgenär lämnat gäldenär an-,
stånd med betalning eller att för utmätning eller försäljning mött hinder, som.
utmätningsmapnen,ej kunnat förekomma, vare han från ali ansvarighet fri.

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

Möter sådant hinder, bör det, vid äventyr att det eljest ej må räknas till ursäkt,
genast antecknas i den dagbok, som skall av utmätningsmannen hållas.
Vidare innehåller lagrummet regler för det fall att utmätningsman sätter annan
i sitt ställe. I 163 § föreskrives, att örn fartyg, i annat fall än i 165 § sågs*
eller gods i fartyg är utmätt eller om utmätt fordran eller rättighet .skall säljas
och det utmätta ej varder sålt å landet inom tre månader och i stad inom
två månader efter det utmätningsmannen emottagit utmätningshandlingarna,
om ansvarigheten skall gälla vad i 162 § sägs. I 165 § slutligen givas föreskrifter
för det fall att utmätning skett av fast egendom eller, å landet, av fartyg
som har en dräktighet av tjugu registerton eller därutöver eller av annat fartyg
som blivit infört i fartygsregistret. För dessa fall gäller att utmätningsmannen
så skyndsamt skall vidtaga alla de åtgärder, vilka på honom ankomma,
att försäljningen av det utmätta ej må genom hans vållande fördröjas, i
fråga örn fast egendom, å landet över fyra månader och i stad över tre månader,
samt beträffande angivna slag av fartyg över tre månader från mottagande
av utmätningshandlingarna. I 165 § finnes icke någon hänvisning till
de i 162 § upptagna särskilda ansvarighetsreglerna.

De nu återgivna lagbestämmelserna reglera endast de uppskov med utmätning
och försäljning av det utmätta som må föranledas av utmätningsmannens
befattning med utmätningsärendet. Uppskov kan emellertid även
föranledas av att utmätningssökanden lämnar gäldenären anstånd med betalningen.
Härom stadgas i 86 § första stycket, att örn sökanden lämnat gäldenären
anstånd, målet ej må därigenom uppehållas utöver sex månader
från den dag utmätningsmannen mottagit utmätningshandlingarna. Fortfar
anståndet vid utgången av nämnda tid, förfaller ansökningen örn utmätning
och går verkställd utmätning åter. I paragrafens andra stycke stadgas vidare,
att om, då genom domstols eller lagsökningsdomares utslag intecknad fordran
fastställts till betalning ur fast egendom, borgenären icke sist inom
två månader efter det utslaget vunnit laga kraft antingen begärt försäljning
av egendomen eller ock äskat tvångsförvaltning, den av utslaget medförda
verkan, att så skall anses som om egendomen blivit utmätt, förfaller. Detsamma
gäller, där borgenären begärt verkställighet men därefter lämnat
gäldenären anstånd, som fortfar när sex månader förflutit från det verkställigheten
begärdes.

Frånsett det fall att utmätningssökanden lämnar gäldenären anstånd kan
uppskov eljest föranledas av skilda orsaker, vilka äro att betrakta såsom
sådant hinder som utmätningsmannen ej kunnat förekomma. Sålunda kan
överexekutor eller högre myndighet förordna om inhibition av vidare verkställighet
(208, 210 och 228 §§ utsökningslagen). Vidare skall med försäljning
av utmätt gods i regel anstå, när utmätning skett på grund av dom som
icke vunnit laga kraft (40 §). År utmätning verkställd i död mans bo, gälla
vissa inskränkningar i fråga om försäljning av det utmätta (88 a §). Då fordran
eller rättighet utmätts, kan uppskov med försäljning av det utmätta
förekomma på den grund att fråga otti fordringens eller rättighetens bestånd
är beroende på särskild prövning eller är avgjord genom beslut som ej vun -

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

nit läsa kraft (88 b § andra stycket första punkten). Förekommer eljest på
grund av förhållande som kan antagas vara av tillfällig natur anledning
därtill att utmätt fordran eller rättighet skall säljas till uppenbart underpris,
skall utmätningsmannen anmäla det för överexekutor, som äger förordna
örn uppskov med försäljningen på viss tid, överexekutor obetaget att,
örn anledning därtill uppkommer, återkalla beslutet (88 b § andra stycket
andra punkten).

Enligt förordningen angående tillämpning ao moratorielagen å värnpliktiga
m. fl. gäller, att om egendom tagits i mät hos den värnpliktige medan
han fullgör militärtjänstgöring eller innan han efter hempermittering eller
hemförlovning varit fri från tjänstgöring under tre månader i följd och det
kan antagas att hans betalningssvårigheter föranletts av tjänstgöringen, med
försäljning av den utmätta egendomen må anstå under tre månader utöver
den tid som för varje särskilt fall stadgas i 162, 163 och 165 §§ utsökningslagen.
Finnes med hänsyn till tjänstgöringstidens längd ytterligare uppskov
påkallat, må med försäljningen anstå till dess den värnpliktige efter hempermittering
eller hemförlovning varit fri från tjänstgöring under tre månader
i följd. Erfordras egendomen i den värnpliktiges näring för att bereda nödig
bärgning åt honom, hans make och oförsörjda barn eller adoptivbarn eller
är den erforderlig för att bereda dem nödig bostad, må anstånd äga rum intill
dess den värnpliktige under nio månader i följd varit fri från tjänstgöring.
Vad sålunda stadgas örn anstånd med utmätt egendoms försäljning skall ej
tillämpas, om borgenärens rätt till betalning äventyras.

Promemorian.

Efter en redogörelse för gällande bestämmelser rörande utmätningsfri
egendom samt utländsk rätt i ämnet uttalas i promemorian, att man
borde undersöka dels huruvida bestämmelserna borde ändras eller utvidgas
och dels huruvida omfattningen av vad som skulle undantagas kunde ytterligare
utsträckas för sådana fall då gäldenären oförvållat ådragit sig betalningssvårigheter.

Vad den första frågan beträffar anföres i promemorian bl. a. följande.

Det kan anmärkas att våra nuvarande lagbestämmelser i praxis torde tilllämpas
synnerligen liberalt. Enligt lagen skola utan värdebegränsning undantagas
nödiga gång- och sängkläder. Det torde emellertid vara vanligt att värderingen
sker summariskt och att utan värdering undantagas även tillhörigheter
av personlig art och relativt obetydligt värde, såsom glasögon, toalettartiklar,
andaktsböcker, läroböcker och annan litteratur för vardagsbruk,
enklare prydnadsföremål, skrivmaterial och dylikt. Det torde knappast förekomma
att sådana föremål som vigsel- och trolovningsringar, medaljer och
andra hederstecken, proteser-och dylikt värderas för bestämmande av vad
som får undantagas vid utmätningen. Det anses ligga i sakens natur att sådan
egendom alltid skall vara fredad från utmätning och det kunde ifrågasättas
örn icke detsamma borde gälla alla de lösören som utgöra nödigt bollag
för gäldenären och hans familj såsom möbler, husgeråd och dylikt. Det
synes knappast vara erforderligt att sådan egendom skall behöva värderas
lid utmätningen, neli det är tydligt alt den i lagen angivna värdegränsen

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

i olika fall kail leda till inbördes orättvisa resultat. Då värderingen skall omfatta
både nödiga arbetsredskap och andra nödiga lösören, blir resultatet att
den gäldenär som har stor familj och behöver ett större hem får undantaga
mindre av nödiga arbetsredskap än den gäldenär som kan nöja sig med ett
mindre hem. Avgörande för vad som får undantagas av bohaget borde därför
endast vara frågan, örn egendomen kan anses nödig. Lösören som äro av
mer eller mindre lyxbetonad karaktär såsom radioapparat, piano, möbler som
kunna undvaras, finare mattor och prydnadsföremål, konstverk och dylikt
böra i regel kunna utmätas. Det kunde därför vara motiverat att lagen ändrades
på sådant sätt att från utmätningen utan värdering skulle undantagas
nödiga kläder och personliga tillhörigheter samt annat nödigt bohag för gäldenären,
hans make och oförsörjda barn eller adoptivbarn.

Det kunde även ifrågasättas örn ej i lagen borde tydligare än som skett
angivas vad som skall undantagas såsom arbetsredskap. Detta begrepp bör
ej fattas för snävt. Meningen är att sådana lösören som gäldenären behöver
för att kunna fortsätta sin förvärvsverksamhet skola vara fredade från utmätning.
Därför bör utmätningsfriheten kunna omfatta ej blott handredskap
utan även motorer, lantbruksinventarier, verkstadsmaskiner, fiskredskap, båtar,
butiksinredning, kontorsmaskiner, kontorsmöbler, böcker, cyklar och
andra transportredskap, husdjur och dylikt, allt under förutsättning att föremålen
kunna anses nödiga för gäldenärens förvärvsverksamhet. Då uttrycket
arbetsredskap icke synes täcka den egendom som bör få undantagas utan
kan leda till att utmätningsmannen undantager endast egentliga redskap,
kunde det synas lämpligt att lagen ändrades på det sättet att från utmätning
skulle undantagas nödiga arbetsredskap och andra för gäldenärens, hans makes
och oförsörjda barns eller adoptivbarns utkomst nödiga lösören till bestämt
värde.

I promemorian framliålles vidare, att mot vad sålunda anförts rörande lagrummets
allmänna avfattning kunde framhållas, att denna icke visat sig medföra
några olägenheter och att en lämplig och skälig praxis kunnat utbildas på
grund av densamma. Gjorde man en uppdelning mellan nödigt bohag å ena
sidan och nödiga arbetsredskap å den andra, uppkomma tolkningssvårigheter,
då det gällde att avgöra vad som skulle hänföras till den ena och den andra
gruppen av egendom. Den orättvisa som kunde ligga däri att värdering av nödiga
arbetsredskap och andra nödiga lösören skedde gemensamt minskades,
om de i lagrummet angivna värdegränserna utvidgades så att det i lagrummet
medgivna undantaget av egendom komme att bättre täcka vad som
i det särskilda fallet skäligen borde få undantagas. Ett förtydligande av uttrycket
arbetsredskap syntes vara mindre påkallat, om arbetsredskap och
andra nödiga lösören liksom hittills skulle värderas gemensamt. På nu anförda
skäl har i promemorian icke ansetts nödvändigt att i förevarande
sammanhang omarbeta lagrummets avfattning.

Vad angår värdegränserna för utmätningsfri egendom anföres i promemorian,
att sedan värdet bestämdes år 1919, hade näringslivet alltmer mekaniserats,
samtidigt som arbetslönerna stigit. Åtskilligt som tidigare brukade
utföras för hand skedde nu med maskin. Den utrustning som erfordrades
för att driva ett lantbruk, ett yrkesmässigt fiske eller ett affärskontor betingade
nu ett avsevärt högre pris än tidigare. Även med hänsyn till den all -

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

manna höjning av standarden som ägt rum syntes en höjning av det utmätningsfria
minimum vara erforderlig för att lagen skulle stå i överensstämmelse
med vad som ansåges skäligt. Hur högt gränsen skulle sättas, vore
naturligtvis vanskligt att avgöra. Varje värdegräns vore behäftad med den
svagheten att den i det ena fallet medgåve ett oskäligt stort undantag och i
det andra hindrade undantag av vad som billigtvis ej borde utmätas. Då
emellertid förutsättningen för utmätningsfrihet under alla förhållanden vore
att lösörena vore nödiga för gäldenären, hans make och oförsörjda barn eller
adoptivbarn och det funnes anledning antaga att vederbörande utmätningsman
komme att noga pröva att så vore förhållandet, syntes det icke vara förenat
med någon risk att höja värdegränsen. Lämpligt belopp syntes vara högst
1 000 kronor eller, där gäldenären icke vore familjeförsörjare och ej heller
hade eget hushåll, högst 400 kronor.

I promemorian har därefter upptagits till övervägande, huruvida särskilda
för gäldenären gynnsammare regler borde införas för sådana fall, då gäldenären
oförvållat åsamkats betalningssvårigheter. Beträffande denna fråga
anföres bl. a., att en utmätning och därpå följande tvångsförsäljning för
gäldenären i regel innebure en värdeförstöring. Försäljning av utmätt egendom
skedde vanligen till låga priser. Gäldenären hade sällan möjlighet att
återfå likadan egendom annat än för betydligt högre pris. I sådana fall då
man kunde antaga, att gäldenären inom rimlig tid komme att göra rätt för
sig, kunde det därför vara motiverat, att gäldenären finge åtnjuta en något
utsträckt utmätningsfrihet. Man kunde i dessa fall ej blott låta gäldenären
behålla sådant lösöre som kunde anses nödigt utan i stort sett låta honom
bibehållas vid sin standard. Att införa en sådan ökad utmätningsfrihet vore
emellertid förenat med praktiska svårigheter. Den utsträckta rätten till undantag
av egendom vid utmätning hos värnpliktig anknöte till en lätt kontrollerbar
omständighet, nämligen militärtjänsten. Huruvida en gäldenär oförvållat
åsamkats betalningssvårigheter kunde ofta vara tveksamt. Det vore av
vikt, att omfattningen av den egendom som skulle fredas från utmätning så
klart och bestämt angåves i lagen, att utmätningsförrättningen icke gåve anledning
till tvist. Det syntes vara mer praktiskt, att den gäldenär, som råkat i
betalningssvårigheter och som behövde ett anstånd för att ordna sina ekonomiska
förhållanden, tillgodosåges genom ett uppskov med försäljning av det
utmätta.

På grund av vad sålunda anförts har i ett vid promemorian fogat utkast
till lag om ändring i utsökningslagen vidtagits den ändringen i 65 § samma
lag, att de i lagrummet angivna värdegränserna höjts från nuvarande 500 till
1 000 kronor och, där gäldenären icke är familjeförsörjare och ej heller
har eget hushåll, från nuvarande 200 till 400 kronor. Därjämte har i ett
promemorian bifogat utkast till lag angående ändring av 97 § konkurslagen
den 13 maj 1921 (nr 225) motsvarande höjning skett av de i sistnämnda
paragraf angivna värdegränserna beträffande egendom som konkursgäldenär
äger från konkursboet ulbekoinma och behålla.

Kungl. Maj:ts proposition nr 230.

Slutligen har i promemorian frågan om uppskov med försäljning
av utmätt egendom upptagits till behandling. Härom anföres,
att sådant uppskov kunde tänkas i många fall leda till att gäldenär som
oförvållat åsamkats betalningssvårigheter bleve i stånd att infria sin skuld
och undvika försäljning av det utmätta. Särskilt gällde detta i sådana fall,
då utmätningsfordringen icke vore större än att gäldenären genom avbetalningar
kunde gälda den av sin arbetsinkomst eller då gäldenären kunde påräkna
att efter någon tid utfå understöd, familjebidrag eller dylikt, varmed skulden
kunde betalas. Uppskov syntes också ofta kunna medgivas utan att borgenärens
rätt äventyrades. Då utmätningen redan skett, riskerade borgenären icke
att annan borgenär förvärvade bättre förmånsrätt i godset.

I promemorian framhålles vidare, att en bestämmelse om uppskov med
försäljning av utmätt egendom i sådana fall, då utmätningen föranletts av
att gäldenären oförvållat åsamkats betalningssvårigheter, lämpligen syntes
böra utformas i överensstämmelse med regeln i 88 b § andra stycket andra
punkten utsökningslagen. Med hänsyn till det ekonomiska ansvar som åvilade
utmätningsmannen, därest utmätning och försäljning icke skedde inom föreskriven
tid, syntes det mest tilltalande att beslut örn anstånd meddelades av
överexekutor, antingen på anmälan av utmätningsmannen eller på framställning
av gäldenären eller ock eljest där fråga örn utmätningen vore föremål
för överexekutors handläggning. Meddelade överexekutor beslut om uppskov,
syntes beslutet innebära sådant hinder mot försäljning, varom talas i 162 §
andra stycket utsökningslagen. En föreskrift av innehåll, att överexekutor ägde
förordna örn uppskov med försäljning av den utmätta egendomen på viss tid,
borde självfallet icke leda till att överexekutor utan närmare prövning beviljade
uppskov så snart detta begärdes. Överexekutor borde i varje särskilt fall
piöva, örn uppskovet hade ett förnuftigt ändamål och i regel borde överexekutor
lämna borgenären tillfälle att yttra sig över en framställning örn uppskov.
örn ej synnerliga skäl förelage. borde uppskov ej medgivas för längre
tid än sex månader utöver den tid som eljest gällde. Såsom villkor för att
uppskov skulle få meddelas syntes böra uppställas, att borgenärens rätt till
betalning icke äventyrades, vilket kunde vara fallet t. ex. örn egendomen
vöre underkastad hastig värdeminskning eller vore föremål för vanvård,
överexekutor borde vidare kunna föreskriva villkor för uppskovet, exempelvis
att gäldenären erlade vissa regelbundna avbetalningar på utmätningsfordringen,
samt borde även kunna återkalla uppskovet, örn anledning därtill
uppkomme.

Beträffande förfarandet i uppskovsärendet har i promemorian anförts, att
uttryckliga regler örn bur ärendet borde handläggas icke syntes erforderliga
utan alt överexekutor hade att förfara efter omständigheterna. I samband
härmed anföres i promemorian vidare följande.

Väckt fråga örn uppskov bör icke hindra egendomens försäljning, annat
än örn överexekutor förordnar därom. Är försäljning nära förestående när
frågan väcks hos överexekutor. kan det finnas anledning för överexekutor
att omedelbart förordna örn uppskov i avbidan på ärendets slutliga prövning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

Någon särskild bestämmelse om rätt för överexekutor att meddela sådant beslut
om uppskov torde icke erfordras. Att så kan ske torde framgå av ordalagen
i den allmänna bestämmelse om rätt för överexekutor att meddela uppskov
med försäljning av utmätt egendom som föreslås. Hos överexekutor
väckt fråga örn uppskov med försäljning av utmätt egendom torde få anses
som ett särskilt utsökningsmål och klagan över beslut däri kan jämlikt 211 §
utsökningslagen föras i hovrätt. Fastän uttryckligt stöd av lag saknas för
överrätts befogenhet att inhibera en utsökning efter klagan över beslut varigenom
överexekutor avslagit begäran örn inhibition, torde överrätten böra
anses äga sådan befogenhet. Örn gäldenären fullföljer talan i hovrätt mot
ett beslut av överexekutor att vägra uppskov med försäljning av utmätt egendom,
torde hovrätten därför äga förordna om uppskov med försäljningen i
avbidan på målets slutliga prövning. Möjligheten att erhålla uppskov efter
klagan i hovrätt torde dock sannolikt få ringa praktisk betydelse.

I promemorian har slutligen påpekats, att om domstol eller lagsökningsdomare
fastställt intecknad fordran till betalning ur fast egendom, enligt
77 a § utsökningslagen skulle så anses som hade egendomen blivit utmätt.
Reglerna örn uppskov med försäljning av utmätt egendom komme därför att
bliva tillämpliga även vid försäljning av fast egendom för intecknad fordran
med den förenkling av förfarandet som föranleddes av att ärendet om försäljning
vore anhängigt hos överexekutor och ej hos utmätningsman.

I anslutning till det anförda har i förutnämnda vid promemorian fogade
utkast till lag om ändring i utsökningslagen föreslagits införande i denna
lag av en ny paragraf, betecknad 88 c §, av innehåll, att örn det, då utmätning
skett, finnes att gäldenären på grund av sjukdom, arbetslöshet eller
annan dylik orsak huvudsakligen utan egen skuld råkat i betalningssvårigheter,
överexekutor äger förordna om uppskov med försäljning av egendomen
på viss tid, såframt borgenärens rätt till betalning icke äventyras.
Uppskov må dock ej medgivas för längre tid än sex månader, örn ej synnerliga
skäl därtill äro. Överexekutor äger enligt förslaget föreskriva villkor för
uppskovet och, om anledning därtill uppkommer, återkalla förordnandet.
Vidare åligger det enligt förslaget utmätningsmannen att, örn skäl till uppskov
föreligga i ett av honom handlagt utmätningsärende, göra anmälan
därom hos överexekutor samt att, sedan tid för uppskov som nu är sagt gått
till ända, ånyo företaga på honom ankommande åtgärder.

Yttrandena.

Förslaget örn höjning av värdegränserna för nimä tn
i n g s f r i egendom har i allmänhet tillstyrkts eller lämnats utan erinran
i yttrandena.

Överståthållarämbetet har framhållit, att lagändringen i realiteten icke
innebure någon ändring av bestående förhållanden utan allenast åstadkommande
av förutsättning för överensstämmelse mellan lag och lagtillämpning.
För att en gäldenär skulle äga tillgång i oundgänglig omfattning till lösören
av förevarande natur hade nämligen utmätningsmännen, åtminstone i Stockholm,
sett sig nödsakade alt låta värderingen ske efter principer, som med -

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

fört att en gäldenär fått bli i okvald besittning av nödiga lösören till ett
verkligt värde, ungefär motsvarande de nu föreslagna beloppen.

Länsstyrelsen i Hallands län har likaledes gjort gällande, att nuvarande
lagbestämmelser i praxis tillämpades synnerligen liberalt. I allmänhet torde
nämligen vid såväl utmätning som konkurs tillses, att gäldenären finge
behålla redskap och andra lösören, som med hänsyn till hans yrke och
familjeförhållanden vöre att anse som nödiga, även om vad sålunda undantoges
hade ett saluvärde, som något överstege i respektive lagar angivna maximibelopp.
Från borgenärssynpunkt syntes det ej heller vara något att erinra
mot ifrågavarande lagändringar. För borgenären syntes det i stället vara av
större betydelse, att avgörande för vad som skulle få undantagas vore, att
egendomen i fråga befunnes nödig för gäldenären och hans familj, och att
borgenären sålunda ej behövde riskera, att lösören av lyxartad karaktär undantoges.

Svenska landskommunernas förbund har framhållit, att enligt vad praxis
gåve vid handen utmätningsmännen hade en benägenhet att, då fastställda
värdegränser funnes, anse dessa utgöra minimum för vad gäldenärerna skulle
få behålla. Höjdes värdegränserna till det dubbla, kunde det därför befaras,
att borgenärernas intressen bleve lidande därpå. De föreslagna ändringarna
i utsöknings- och konkurslagarna berörde alla borgenärer, varför de nya
reglerna i sin tillämpning kunde leda till att ekonomiskt svaga skikt av gäldenärer
finge svårare att utan pantsättning täcka sitt kreditbehov. Mycket
starka skäl kunde emellertid anföras till stöd för det i promemorian framlagda
förslaget. Till dessa skäl hörde de under senare år väsentligt höjda
levnadsomkostnaderna och den höjda allmänna levnadsstandarden ävensom
samhällets intresse av att gäldenärer icke genom utmätningsåtgärder ställdes
utan möjligheter att draga försorg örn sig själva. Sistnämnda skäl ansåge
förbundet väga så tungt, att förbundet för sin del funnit sig böra tillstyrka
promemorieförslaget.

Socialstyrelsen har tillstyrkt förslaget samt därvid yttrat följande.

Ur sociala och även humanitära synpunkter vore det synnerligen önskvärt,
örn avgränsningen av den utmätningsfria egendomen kunde göras på
sådant sätt, att allt vad som kan anses höra till ett hem i egentlig mening
kunde undantagas från utmätning, framför allt i den mån det utgör
en sedan längre tid sammanhållen enhet. Det måste anses vara meningslöst
och stötande, att sådana i hemmet ingående föremål, som för sin ägare
representera ett betydande värde, i varje fall ur brukssynpunkt och ofta även
ur affektionssynpunkt, skola kunna utmätas och bortslumpas på utmätningsauktion
för ett pris, som i regel vida understiger värdet och mången gång
kanske nätt och jämnt täcker förrättningskostnaderna. Ur de angivna synpunkterna
kan uppställandet av en fix värdegräns aldrig bliva en rationell
metod för att angiva de föremål, som böra få undantagas från utmätning.
I praktiken lärer det likväl vara oundgängligt att åtminstone tills vidare
uppställa en sådan gräns. Om vid den praktiska tillämpningen samma principer
som hittills bliva rådande, torde även de föreslagna nya värdegränserna
lämna utrymme för ett hänsynstagande i stor utsträckning till de
synpunkter, som här utvecklats.

Kungl. Majlis proposition nr 236.

Vid bedömandet av frågan örn vilken egendom, som bör undantagas från
utmätning, måste emellertid även vederbörlig hänsyn tagas till borgenärernas
intressen. Vad beträffar borgenärer, som affärsmässigt sålt varor på
kredit eller lämnat försträckning, synes väl konsekvensen av en höjning av
värdegränsen för den utmätningsfria egendomen på längre sikt få antagas
bliva en något ökad försiktighet vid kreditgivningen, och däremot torde i
och för sig icke vara något att andraga. Emellertid finnas åtskilliga slags
fordringar, som tillkommit utan att vederbörande borgenärer haft möjlighet
att pröva gäldenärens förmåga och vilja att göra rätt för sig. Styrelsen avser
här i första hand fordringar på grund av skadestånd för brottsliga eller
vårdslösa handlingar. Det bär vid olika tillfällen påpekats, att redan nu gällande
bestämmelser ofta möjliggöra för den skadestandsskyldige att undandraga
sig fullgörandet av sina förpliktelser, även där det med hänsyn till
hans ekonomiska förhållanden skulle varit möjligt. Detta spörsmål har i
anledning av motioner varit föremål för övervägande av 1944 års riksdag
men då ansetts böra upptagas i ett större sammanhang, nämligen i samband
med en revidering av reglerna för utmätning av avlöning. Det nu framförda
förslaget örn höjning av värdegränsen för den utmätningsfria egendomen är
givetvis ägnat att ytterligare markera det berörda missförhållandet: Det är därför
av vikt, att den nämnda effektiviseringen av utmätningsreglema utan
onödigt dröjsmål kommer till stånd. Förbättrade möjligheter till verkställighet
äro för övrigt påkallade icke allenast beträffande nämnda skadestandsfordringar.
Detsamma gäller underhållsbidrag och andra familjerättsliga
fordringar, i den mån de icke kunna uttagas genom införsel, överhuvud
taget är det av vikt, att jämsides med en humanisering av utmätningsreglerna
även åtgärder vidtagas för att hindra att personer, som lia möjlighet
att fullgöra sina ekonomiska förpliktelser, genom brister i verkställighetsreglerna
beredas möjligheter att i .större eller mindre utsträckning undandraga
sig sina skyldigheter.

Även i vissa andra yttranden har framhållits, att utsökningslagen borde
reformeras så att effektivare indrivningsåtgärder kunde vidtagas.

Svenska exekutionsmånnens riksförbund har uttalat sig i tillstyrkande
riktning beträffande det genom promemorian framlagda förslaget men har
föreslagit vissa jämkningar. Förbundet har därvid framhållit, att genom att
den som hade eget hushåll utan att vara familjeförsörjare i förslaget jämställdes
med familjeförsörjare, komme den förre i ett avsevärt bättre läge
än den som hade familj. Där gäldenären ej vore familjeförsörjare men hade
eget hushåll borde därför gränsen för utmätningsfri egendom fastställas till
lägre belopp än för familjeförsörjaren, förslagsvis till 500 kronor, medan i
de fall, då gäldenären icke vore familjeförsörjare och ej heller hade eget hushåll,
gränsen borde bibehållas vid nuvarande 200 kronor.

Förbundet har vidare framhållit, att hänsyn borde tagas även till örn gäldenären
vore egen företagare eller ej. En person, som drcve egen rörelse,
hade ofta fått nedlägga kapital i maskiner, redskap o. d. samt riskerade vid
utmätning eif avbräck i sitt förvärvsarbete, som icke drabbade den som endast
hade personligt lösöre. Ali vid utmätning skilja pa arbetsredskap och
övrigt lösöre syntes dock icke vara lämpligt. 1 stället borde det utmätningsfria
beloppet liir dem som drcve egen rörelse höjas med förslagsvis 400 kro
nor utöver vad som eljest gällde. Vidare har förbundet förklarat sig anse,

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

att beteckningen »nödiga» arbetsredskap och lösören borde ersättas med bestämmelser
liknande dem, som gällde enligt 13 § förordningen angående tilllämpning
av moratorielagen å värnpliktiga m. fl.

Svea hovrätt har tillstyrkt en höjning av värdegränserna men har med
hänsyn till den generösa tillämpningen lagrummet kunde antagas få i praktiken
uttalat tvekan, huruvida höjningen skulle sträcka sig så långt som till
en fördubbling, därvid hovrätten även erinrat örn ändringens återverkan
på värdet av hyresvärds retentionsrätt.

Göta hovrätt har anfört följande.

De nuvarande värdegränserna i utsökningslagen tillkommo år 1919. Prisnivån
torde för närvarande icke vara högre än sagda år, varför av hänsyn
till penningvärdet ändring i nu gällande bestämmelser icke påkallas. Däremot
har, såsom utredningsmannen framhåller, näringslivet alltmer mekaniserats,
och den utrustning, som erfordras för yrkesutövning, betingar därför
nu avsevärt högre pris. Detta kan under vissa förhållanden göra en höjning
av värdegränsen berättigad.

Hänsyn måste emellertid tagas jämväl till borgenärens rätt att utfå sin
fordran. Redan nu sakna många gäldenärer utmätningsbar egendom. Om de
inneha några värdefullare lösören, äro dessa ofta köpta på avbetalning och
såsom ännu icke betalda annan tillhöriga. Därest värdegränserna skulle generellt
höjas, skulle detta ytterligare försämra borgenärens möjlighet att utfå
sin fordran. En generell höjning av den omfattning, som utredningsmannen
föreslår, synes därför knappast tillrådlig. Emellertid medföra de nuvarande
bestämmelserna vissa orättvisor, som genom lagändring böra undanröjas.
En gäldenär med stor familj behöver helt naturligt mera bohag än en
gäldenär med liten familj. Härtill taga emellertid de nuvarande lagbestämmelserna
icke någon hänsyn, varför följden blir att, örn bohag undantages
i enlighet med familjens behov, den förre får undantaga nödiga arbetsredskap
i mindre utsträckning än den senare.

Även ett annat fel vidlåder de nuvarande lagbestämmelserna. En gäldenär,
som för sin yrkesutövning är i oundgängligt behov av arbetsredskap till ett
relativt högt värde, kan icke få behålla dessa, i den mån värdet överstiger
500 kronor, eller ock får han, örn värdet understiger 500 kronor, behålla
andra nödiga lösören i mindre utsträckning än som är befogat.

För att avhjälpa nu anförda brister i gällande lagbestämmelser bar hovrätten
föreslagit, att ett tillägg göres till de nuvarande stadgandena i 65 § utsökningslagen
av innehåll, att örn familjens storlek, arbetsredskapens värde
eller andra särskilda omständigheter därtill föranleda, från utmätning må
undantagas nödiga arbetsredskap och andra nödiga lösören till ett värde av
ytterligare högst 500 kronor eller, örn gäldenären icke är familjeförsörjare
och ej heller har eget hushåll, av ytterligare högst 200 kronor. Motsvarande
bestämmelse borde, enligt vad hovrätten uttalar, införas i 97 § konkurslagen.
Genom en sådan lagändring skulle förutnämnda orättvisa mot gäldenär med
stor familj undanröjas, varjämte en gäldenär, som för sin yrkesutövning
vore i oundgängligt behov av vissa redskap, skulle kunna få behålla dessa,
även om värdet av dem överstege den för normalfallen angivna gränsen.

Statens arbetsmarknadskommission, länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus
län, länsstyrelsen i Skaraborgs län samt Sveriges advokatsamfund ha uttalat

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

sig för att i lagrummet vidtoges en uppdelning mellan å ena sidan nödiga arbetsredskap
och å andra sidan andra nödiga lösören, så att ej ett gemensamt
värde gällde för båda kategorierna.

Arbetsmarknadskommissionen har därvid yttrat, att tolkningssvårigheter
icke utgjorde hinder mot en dylik uppdelning, samt påpekat, att en sådan
uppdelning redan skett i 13 § förordningen angående tillämpning av moratorielagen
å värnpliktiga m. fl.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län har anfört:

Det måste framstå såsom ur samhällets synpunkt angeläget, att individerna
ej tvångsvis berövas det allra nödvändigaste och ej heller de redskap,
som för en var äro erforderliga för att han skall kunna försörja sig och de
sina och samtidigt bibehållas vid möjligheten att genom sitt arbete för framtiden
kunna göra rätt för sig. Det synes därför motiverat att omfattningen
av vad som vid utmätning eller konkurs skall förbehållas gäldenären utvidgas.
Detta behov torde göra sig särskilt starkt gällande, då gäldenären utövar
verksamhet, för vilken han är i behov av arbetsredskap, mindre däremot
för gäldenär, vilken icke utövar sådan verksamhet. Länsstyrelsen ifrågasätter
därför om det icke vore lämpligt och riktigt, att den nuvarande
sammankopplingen av arbetsredskap och andra lösören upphörde och gäldenären
i stället finge undantaga dels nödiga arbetsredskap till visst värde och
dels andra nödiga lösören till visst värde, därvid för sistberörda lösören den
särskilda förmånen för familjeförsörjare och den som har eget hushåll givetvis
bör bibehållas.

Advokatsamfundet har framhållit, att såväl den nuvarande som den föreslagna
lydelsen av 65 § utsökningslagen innebure ett missgynnande av sådana
gäldenärer, vilka för sin utkomst vore beroende av att få behålla nödiga
arbetsredskap till ett jämförelsevis högt värde, t. ex. hantverkare. Dessa
kunde ofta icke utöver arbetsredskapen skydda mera än en måhända ringa
del av sitt bohag, medan däremot sådana gäldenärer, som icke behövde
några arbetsredskap, kunde från utmätning undantaga annat nödigt lösöre i
större omfattning.

I några yttranden har ifrågasatts, huruvida det vore nödvändigt att i lagrummet
utsätta någon särskild värdegräns för vad som må undantagas vid
utmätning. Landsorganisationen har sålunda uttalat, att åtminstone beträffande
arbetsredskap syntes värdegränsen från praktisk synpunkt olämplig;
utmätningsfriheten borde här bedömas från fall till fall med hänsyn till redskapens
erforderlighet för rörelsens eller arbetets bedrivande utan avbräck.

Landsorganisationen har vidare framhållit, att stadgandet i 65 § utsökningslagen
ej skyddade gäldenären när borgenären hade sakrätt i den utmätta egendomen.
Utmätningsskyddet bleve sålunda illusoriskt, då gäldenären tvungits
att pantförskriva möbler, arbetsredskap o. d. Detta kunde, i varje tall da
fråga vore örn endast tillfällig, övergående betalningsoförmåga, icke anses
skäligt. I 3 kap. utsökningslagen borde upptagas ett stadgande, som förbjöde
verkställighet av dom, genom vilken gäldenär på grund av pantförskrivning
eller lösöreköp förpliktats utgiva för hans eller hans familjs uppehälle oundgängliga
lösören, eventuellt med viss maximering av egendomens värde.

Kungl. Mains proposition nr 236.

Även stadsfogden i Borås har framhållit, att värdet av vad som finge undantagas
icke borde bindas vid visst belopp i penningar. Enligt stadsfogdens
mening borde från utmätning undantagas: för gäldenärens och hans familjs
dagliga tillvaro och verksamhet nödiga föremål av enkel beskaffenhet; för
gäldenärens och hans familjs uppehälle och oundgängliga levnadsbehov under
någon tid framåt — t. ex. till nästa avlöningsdag, dock högst en månad — nödiga
penningar eller varor; egendom av övervägande personlig art med jämförelsevis
ringa försäljningsvärde och egendom, vars försäljningsvärde icke
kunde antagas överstiga auktionsomkostnadema; samt egendom, vars utmätande
skulle grovt såra känslan för helgd eller anständighet.

Byråchefen i socialstyrelsen Bergström har i ett vid styrelsens utlåtande fogat
särskilt yttrande framhållit, att såsom huvudregel borde gälla att inga
föremål i ett hem finge utmätas; frågan härom borde göras till föremål för
särskild utredning.

I några yttranden har ifrågasatts införande av särregler till skydd för jordbrukets
inventarier. Riksförbundet landsbygdens folk har sålunda framhållit,
att skäl talade för att man borde liksom i den norska lagstiftningen beakta
de särförhållanden under vilka jordbrukarna arbetade. En jordbrukare eller
arrendator vore ovillkorligen bunden vid en viss gård och kunde i vanliga fall
icke utan stora ekonomiska uppoffringar göra ett utbyte av verksamhet. Berövades
han då genom utmätning några av sina viktigaste produktionsmedel,
hästar eller kor, minskades i hög grad hans förutsättningar att i fortsättningen
göra rätt för sig. En utmätning bleve därför, särskilt om den drabbade hästen,
oftast begynnelsen till en fortskridande ekonomisk misär. Förbundet
vill därför förorda, att förslaget omarbetades i anslutning till norsk lagstiftning,
enligt vilken i viss omfattning husdjur jämte foder samt fordon och
redskap vore undantagna från utmätning.

Skånska hypoteksföreningen har framhållit, att den föreslagna ändringen
i 65 § utsökningslagen icke för lantbrukets vidkommande tillgodosåge syftet
att skydda gäldenärens hem och hindra en specialexekution, som berövade en
lantbrukare möjlighet att fortsätta sin verksamhet. Behovet av utmätningsfrihet
för olika gäldenärskategorier — t. ex. en ungkarl boende i enrumslägenhet
i stad samt en småbrukare på landet med många barn — vore synnerligen
skiftande. Man borde därför undvika att fastställa någon bestämd värdegräns.
I stället borde omständigheterna i varje särskilt fall avgöra omfattningen av
utmätningsfriheten. Med en regel av sådant innehåll kunde förhindras att jordbrukets
produktionsapparat sloges sönder genom en specialexekution. Kunde
en sådan regel icke nu genomföras, borde i vart fall en avsevärd höjning av
det utmätningsfria beloppet vidtagas eller, också borde en tilläggsbestämmelse
utarbetas, som toge särskilt sikte på jordbrukets speciella förhållanden.

Sveriges allmänna hypoteksbank har uttalat, att tanken på särskilt skydd
i någon form för jordbrukets inventariebestånd vid specialexekutiön vore värd
allt beaktande. Åtgärder i syfte att förhindra, att skuldindrivnipgsåtgärder från
en enskild borgenärs sida skulle kunna sönderbryta produktionsapparaten vid

Kungl. i\laj:ts proposition nr 236.

4 T

ett jordbruk och försvåra jordbruksdriftens fortsättande och därmed gäldenärens
möjligheter att göra rätt för sig, torde kunna ytterligare övervägas.
För närvarande torde emellertid icke finnas anledning att frångå systemet
med limitering av den utmätningsfria egendomens omfattning.

Svenska jordbrukskreditkassan har uttalat betänkligheter mot förslaget
samt därvid anfört:

Den nu enligt 65 § utsökningslagen gällande värdegränsen för utmätningsfrihet
fastställdes år 1919 eller alltså vid en tidpunkt, då den allmänna prisnivån
här i landet var högre än vad för närvarande är fallet. Visserligen har
sedan dess en allmän standardförbättring inträtt för huvuddelen av landets
befolkning, vilket i och för sig kunde motivera en höjning av sagda värdegräns.
Emellertid ha, såsom i den remitterade promemorian också framhållits,
ifrågavarande bestämmelser i praxis tillämpats synnerligen liberalt. En
annan omständighet, som torde förtjäna att framhållas, är att en höjning av
värdegränsen torde komma att i någon mån försvåra för personer i relativt
svag ekonomisk ställning att få kredit. För kreditgivare lärer det nämligen
bliva erforderligt att till vinnande av tillbörlig säkerhet i viss mån skärpa kraven
på såväl låntagares som borgensmäns kreditvärdighet. Man torde som en
konsekvens härav kunna befara en ökad användning av avbetalningsköp, en
konsekvens som ur många synpunkter, icke minst sociala, är ogynnsam och
såvitt möjligt bör undvikas. Avbetalningsköp och andra köp med äganderättsförbehåll
kunna för övrigt i viss mån göra höjningen av värdegränsen illusorisk.

Såvitt jordbrukskreditkassan har sig bekant, hava några vägande invändningar
knappast framförts mot den nuvarande värdegränsen. Man kunde därför
ifrågasätta, örn man icke kunde avvakta med att vidtaga några åtgärder
för höjning av värdegränsen, till dess att det nu pågående kriget avslutats, då
man bör bättre kunna överblicka det blivande penningvärdet samt även den
allmänna levnadsstandardens utveckling. Anses ett dylikt uppskov icke lämp-''
ligt, skulle jordbrukskreditkassan med hänsyn till vad ovan anförts vilja ifrågasätta,
örn ej höjningen av det utmätningsfria beloppet kunde göras mindre
än vad i promemorian förordats, förslagsvis till 750 kronor, respektive 300 kronor.
Jordbrukskreditkassan utgår nämligen från att utmätningsmännen även
örn värdegränsen höjes komma att tillämpa samma norm som hittills vid värdering
av gäldenärens tillhörigheter.

Aven länsstyrelsen i Älvsborgs län har uttalat sig i avstyrkande riktning
samt — under erinran att nuvarande lagbestämmelser tillämpades synnerligen
liberalt — ifrågasatt, huruvida någon höjning av värdegränserna vöre påkallad.
Blotta omständigheten, att vederbörande gäldenär ägde någon egendom
— om än till relativt obetydligt värde -—- som vore utmätningsbar, hade
säkerligen sin stora betydelse för frågan örn gäldenärens betalningsvillighet.
I detta sammanhang borde framhållas de praktiska svårigheter, för att inte
säga den omöjlighet, som f. n. rådde att erhålla utmätning i gäldenärs avlöning.
I praktiken syntes vara mycket sällsynt, att en enskild borgenär erhölle
betalning för sin fordran genom utmätning i lein, ehuru lagen principiellt medgåve
sådan utmätning, och det syntes tyvärr i alltför många fall bero enbart på
vederbörande gäldenärs goda vilja, örn en borgenär skulle få betalt för sin
fordran,eller ej. Så länge det icke ansågesj lämpligt att på eli eller annat sätt

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

underlätta möjligheten till indrivning i avlöning, borde lagändringar, som enbart
toge sikte på ökat skydd åt utmätningsgäldenären, ske med stor försiktighet.
En tänkbar lösning vore måhända att man — med bibehållande av vissa
högsta värdegränser — gjorde rätten till undantagande från utmätning avegendom
ovillkorlig blott beträffande viss uppräknad egendom, medan det i
övrigt överlämnades ål utmätningsmannen att med hänsyn till omständigheterna
i det särskilda fallet pröva frågan i vad mån övrig, i och för sig »nödig»,
egendom finge undantagas, därvid särskild hänsyn borde tagas till gäldenärens
— och hans makes — möjligheter att med egna medel återanskaffa
liknande egendom (möbler m. m.) som den vars utmätning ifrågasattes. Därigenom
skulle oftast de stötande resultat kunna undvikas, som numera i praktiken
vore alltför vanliga, nämligen att fattigdomsbevis meddelades beträffande
en gäldenär, vars inkomster dock vöre sådana, att han mycket väl
skulle kunna göra rätt för sig.

Förslaget har avstyrkts av föreningen Sveriges stadsfogdar, Sveriges fastighetsägareförbund,
handelskammaren i Gävle och Sveriges auiomobilhandlareförbund,
varvid förstnämnda förening framhållit, att flertalet mindre gäldenärer
redan nu torde vara väl skyddade mot utmätning genom gällande lagbestämmelser.
Skulle höjning till 1 000 resp. 400 kronor ske, vore det att
befara att 90 procent av svenska folket folie under kategorien ».saknande utmätningsbara
tillgångar». Anmärkas skulle också, att utmätningsmännen så
gott som undantagslöst åsatte lösöre och annat bohag synnerligen låga värden.
Dessutom plägade i regel i gäldenärens beneficium ingå köksutrustning och
servis, linne, alla kläder och sängkläder samt personliga saker och småföremål,
fastän det ej brukade inräknas i värdet. Det vore därför endast undantagsvis
utmätningsbar egendom funnes i en lägenhet om två å tre rum och
kök och därunder, om man bortsåge från speciella lyxföremål såsom pianon,
grammofoner, radioapparater e. d. Enär värdet fastställts så sent som under
inflationsåret 1919, syntes förändringen i penningvärdet knappast i och för
sig utgöra tillräckligt motiv för en höjning.

Handelskammaren i Gävle har gjort uttalanden av samma innebörd.

Sveriges fastighetsägareförbund har anfört följande.

. Vad i promemorian anförts kan förbundet icke finna vara övertygande
skäl för en utvidgning av det fria avdraget. Att exempelvis en prisstegring på
arbetsredskap och möbler ägt rum under kristiden är visserligen riktigt. Vid
bedömande huruvida en dylik omständighet skäligen bör medföra en höjning
av det fria avdraget torde det emellertid vara uppenbart, att man har att jämföra
det nuvarande prisläget icke med det som rådde ungefär vid krigsutbrottet
utan med det som rådde vid den tid, då de nu gällande gränserna fastställdes,
nämligen år 1919.

Det må erinras om att åren 1919 och 1920 utmärktes av den starkaste
inflation i vårt land som den nuvarande generationen upplevat. Det var under
intrycket av det då hastigt fallande penningvärdet som värdegränserna för
det exekutionsfria avdraget genom lagen den 3 juni 1919 höjdes till de nuvarande.
Den höjning, som ägde rum — från ISO-—500 kronor — och som då
ansågs tillräcklig, utgjorde mer än 200 °/«.

Vad som nu gäller att bedöma är huruvida priset på sådana nödiga lösören,

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

varom här är fråga, från 1919 allmänt stigit med ytterligare 100 % eller sålunda
huruvida vad som år 1919 betingade ett pris av 500 kronor nu år 1944 betingar
ett pris av 1 000 kronor. I promemorian har icke förebragts omständigheter till
stöd för ett .jakande svar på denna fråga. Tvärtom torde den allmänna erfarenheten
giva vid handen, att exempelvis möbler och arbetsredskap i det
stora liela icke nu betinga högre priser än vad som gällde 1919.

En av de mätare på penningvärdets förändringar, som här kan komma till
användning, är levnadskostnadsindex. Om man därvid begagnar sig av serien
nied 1914 som basår, utgjorde index för 1919 261 under det att index för 1943
utgjorde 239. Denna sänkning nied icke mindre än 22 enheter, motsvarande
8 %, utvisar att penningvärdet sedan år 1919 väsentligt förbättrats. Uppenbart
är, att detta förhållande icke kan åberopas såsom motiv för en höjning av de
ifrågavarande värdegränserna. Ur hyresvärdens synpunkt skulle en höjning
dessutom ha den speciellt menliga verkningen att retentionsrätten skulle försvagas.
Enligt 45 § hyreslagen äger hyresvärden av hyresgästens lösören kvarhålla
vad som svarar mot viss tids ogulden hyra, därvid dock uttryckligen
stadgas, att kvarhållandet icke får avse egendom som skall undantagas från
utmätning. Den föreslagna ändringen i fråga om värdegränserna skulle sålunda
automatiskt väsentligt minska möjligheterna för retentionsrättens utövan
de. Särskilt i tider av god lägenhetstillgång kan detta få en ödesdiger verkan
för stora grupper av fastighetsägare.

Förslaget örn uppskov med utmätt egendoms försäljning
har tillstyrkts eller lämnats utan erinran i flertalet yttranden. Bland
myndigheter och sammanslutningar som uttalat sig i tillstyrkande riktning
må nämnas samtliga hovrätter, socialstyrelsen, arbetsmarknadskommissionen,
Överståthållarämbetet, flertalet länsstyrelser, föreningen Sveriges landsfiskaler
och föreningen Sveriges stadsfogdar.

Svea hovrätt har framhållit, att det föreslagna stadgandet om uppskov med
försäljning av utmätt egendom, rätt tillämpat, ej torde leda till intrång i
borgenärens berättigade intressen; sådant uppskov kunde tvärtom i åtskilliga
fall visa sig ägnat att tillgodose båda parternas bästa. I lagtexten borde
emellertid utsägas, att endast betalningssvårigheter, som vore av övergående
natur, kunde komma i betraktande vid fråga örn beviljande av uppskov.

Länsstyrelsen i Hallands län har uttalat, att den föreslagna bestämmelsen
kunde vara av värde för gäldenären. Ett uppskov kunde ofta leda till att
gäldenären bleve i tillfälle att betala sin skuld utan att försäljning lill ett ej
sällan lågt pris behövde ske. Ej heller från borgenärssynpunkt torde finnas
anledning till någon allvarligare erinran mot bestämmelsen, särskilt som rätten
att besluta om uppskov skulle tillkomma överexekutor. Därigenom torde
uppnås en tillräcklig garanti för att dylikt uppskov medgåves endast i fall, då
verkliga skäl därför kunde åberopas.

Landsfiskalen i Linde distrikt har varmt tillstyrkt förslaget samt därvid
framhållit, att det ofta visat sig att gäldenär, som på grund av belalningssvårigheter
icke kunnat undvika utmätning, elter lämnat anstånd med den utmätta
egendomens försäljning — antingen meddelat av utmätningsmannen
efter de snäva bestämmelser som nu vore gällande eller ef ter utmätningssökandens
medgivande — kunnat betala sin skuld utan att egendomen behövt försäljas.
Det vore påtagligt, alt en exekutiv försäljning ofta åsamkade gäldenä

Bihang till riksdagens protokoll V,945. 1 sami. Nr 230.

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

ren ekonomisk förlust, enär försäljningssumman mången gång understege vad
eljest vid normal avyttring kunnat erhållas. Ett nödigt anstånd kunde visserligen
redan nu i vissa fall utverkas genom utmätningsmannens ingripande,
men en i lag utfärdad bestämmelse därom vore till största gagn.

Arbetsmarknadskommissionen, som i princip tillstyrkt förslaget, Ilar gjort
vissa erinringar mot detsamma, varvid kommissionen anfört följande.

Vidkommande frågan om uppskov med försäljning av utmätt egendom anser
kommissionen skäl för beredande av möjlighet till dylikt uppskov föreligga.
Kommissionen håller emellertid före, att det föreslagna stadgandet icke
innebär en skälig avvägning mellan gäldenärens och borgenärens berättigade
intressen. Uppskovet kan komma att gälla betydande värden. På grund härav
kan det ifrågasättas, om det är tillräckligt att borgenärens intressen beaktas
allenast i så måtto, att hans säkerhet icke får äventyras. Hänsyn borde kunna
tagas jämväl till den betydelse, som snar betalning må lia för borgenären
med avseende å hans ekonomiska förhållanden. Vidare torde kunna ifrågasättas,
huruvida icke godsets större eller mindre nödvändighet för gäldenären
borde medföra olika uppskovsregler. I detta sammanhang vill kommissionen
erinra örn bestämmelsen i 14 § militära moratorieförordningen, där längre
anståndstid stadgas i fråga örn utmätt egendom, som är erforderlig i den
värnpliktiges näring för att bereda nödig bärgning åt honom, hans make och
oförsörjda harn eller adoptivbarn, eller som är erforderlig för att bereda dem
nödig bostad.

Även länsstyrelsen i Uppsala län, som lämnat förslagets huvudgrunder utan
erinran, har framhållit, att en rättvis avvägning av bägge parternas intressen
borde eftersträvas. Med hänsyn därtill har länsstyrelsen ifrågasatt, om icke
såsom förutsättning för uppskov med utmätt egendoms försäl jning borde uppställas,
icke blott att borgenärens rätt till betalning icke äventyrades utan även
att dennes förhållanden icke föranledde till avslag å uppskovsframställningen.

Liknande synpunkter lia framkommit i vissa andra yttranden.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län har uttalat vissa betänkligheter mot förslaget
samt därvid anfört följande.

Möjligen föreligger ett visst behov av föreskrifter till skydd för gäldenär,
som oförvållat orsakats belalningssvårigheter. Det må emellertid framhållas,
att den prövning av uppskovsfrågan, som föreslagits skola tillkomma överexekutor,
ofta kan bliva av mycket ömtålig art och förutsätta en grundlig
och besvärlig undersökning av gäldenärens ekonomiska förhållanden. Ofta
torde det komma att förhålla sig så, att gäldenärens ställning är sådan, att
han enligt gällande konkurslags bestämmelser måste anses vara insolvent.
Därest en icke förmånsberättigad borgenär erhållit utmätning i gäldenärens
egendom, skulle borgenären genom ett uppskov — varunder han vunne förmånsrätt
i det utmätta — kunna bliva orättmätigt gynnad på övriga borgenärers
bekostnad, om konkurs sedermera visar sig oundviklig. Ätt myndighet
genom ett uppskovsbeslut skulle kunna komma att medverka till ett dylikt
gynnande av viss borgenär vore mindre tilltalande, frånsett frågan i vad mån
straff kunde tänkas drabba en gäldenär, som genom underlåtenhet att i tid
begära sig i konkurs, medverkar till ett sådant resultat. Det synes länsstyrelsen
därför vara tveksamt om det skydd, som bör lämnas gäldenär vid oförvållade
svårigheter, lämpligen bör ske i den form som i promemorian föreslagits.
Anses emellertid ett skydd böra meddelas genom föreskrift örn uppskov med
exekutiv försäljning, bör i vart fall i själva lagtexten uttryckligen utsägas, att

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

uppskov blott må beviljas där det finnes grundad anledning antaga, alt gäldenären
genom uppskovet blir i stånd att infria sin skuld, detta för att förhindra
ett mer eller mindre slentrianmässigt meddelande av uppskov i alla
förekommande »ömmande» fall. Det bör framhållas, att det — med hänsyn
till gällande bestämmelser örn förmånsrätt — ofta torde vara enbart fördelaktigt
för en borgenär att samtycka till ett uppskov, varför överexekutor vid
sin handläggning av ärendet mera sällan torde böra inskränka sig till att blott
efterhöra utmätningsborgenärens mening, enär ofta ej dennes rätt ulan i stället
övriga borgenärers rätt kan tänkas äventyras genom ett ifrågasatt uppskov.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län har förklarat, att förslaget icke borde
upphöjas till lag i oförändrat skick, samt därvid anfört:

Enligt länsstyrelsens mening gäller, att prövningen av gäldenärens kreditvärdighet
får anses vara av så ömtålig och svårbedömbar natur, att ett för
ifrågavarande fall önskvärt uppskov bör begränsas på ett mera fast och summariskt
sätt. Lämpligen synes det uppskov, som överexekutor skall kunna
bevilja, begränsas till samma tid, som nu gäller för borgenären. Därest ytterligare
uppskov anses lämpligt bör beviljande av sådant även stå öppet för
borgenären. I promemorian tages hänsyn endast till att utmätningsborgenärens
rätt till betalning icke äventyras genom uppskovet. Det torde emellertid
förtjäna beaktas, att, då det gäller försäljning av utmätt fast egendom, borgenär
med sämre förmånsrätt kan riskera, att betalning för hans fordran
minskas eller kanske helt uteblir, därigenom att utmätningsborgenärens ur
köpeskillingen för fastigheten utgående räntefordran ökas genom uppskovet.
En annan omständighet, som talar mot förslaget i den utformning det givits,
är, att det diskretionära efter omständigheterna anpassade indrivningsförfarande
med utnyttjande av i gällande lag medgivna uppskovsmöjligheter,
som för närvarande säkerligen i stor utsträckning tillämpas av kreditinrättningar
av olika slag, kan befaras komma att upphöra, därest förevarande förslag
med därmed följande risk för ytterligare ej oväsentliga uppskov genomföres
och att det ersättes av ett mera schematiskt och mindre hänsynsfullt
indrivningsförfarande. De fall, den föreslagna lagstiftningen avser att skydda,
torde vara jämförelsevis fåtaliga i förhållande till de fall, som sålunda kunna
befaras bliva föremål för en rigorösare indrivning än förut. Lagtexten i förslaget
nämner ej något örn arten av de villkor, överexekutor äger föreskriva
för uppskovets beviljande. I motiveringen nämnes dock som exempel vissa
regelbundna avbetalningar. Det kan ifrågasättas, huruvida ej i lagtexten bör
som villkor föreskrivas, att utmätningskostnaderna betalas av gäldenären.

Även svenska bankföreningen har uttalat tvekan, örn förslaget borde genomföras
samt bl. a. framhållit, att bestämmelserna om de förutsättningar
under vilka uppskov kunde beviljas — liksom motsvarande bestämmelser i
fråga örn anstånd med återtagande av avbetalningsgods — vore dunkla och
svårtolkade. I fråga örn sistnämnda bestämmelser beträffande avbetalningsköp
har föreningen bl. a. anfört:

Först och främst skall gäldenären enligt förslaget ha »råkat i betalningssvårigheter».
Detta rekvisit synes vara både dunkelt och tänjbart. Betalningssvårigheter
som kunna undanröjas exempelvis genom försäljning av värdepapper
eller lyxföremål böra icke rimligen få konstituera en laglig skyldighet för
en säljare att eftergiva sin rätt till betalning å avtalad tid. Vidare erfordras
enligt förslaget, att betalningssvårigheterna uppkommit »på grund av sjuk -

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

dom, arbetslöshet eller annan dylik orsak». Som exempel på »annan dylik
orsak» omnämnas i promemorian bland annat brand eller annan naturkatastrof,
missväxt, förlust av husdjur genom sjukdom eller olyckshändelse, förlust
genom stöld eller annat förmögenhetsbrott samt förlust till följd av annan
persons obestånd. Av denna exemplifiering framgår, att snart sagt vilken omständighet
som helst, som medför en opåräknad försämring av köparens ekonomi,
skall kunna åberopas som grund för ett legalt betalningsanstånd. Att
något så när objektivt och tillförlitligt bedöma, huruvida den föreslagna förutsättningen,
att den iråkade betalningssvårigheten uppkommit huvudsakligen
utan köparens egen skuld, är för handen, synes vara vanskligt.

Den enda förutsättning som i förslaget uppställes till säljarens förmån ar,
förutom att dröjsmålet icke får överstiga sex månader, att icke genom anståndet
»säljarens rätt eljest äventyras». Därmed torde avses, bl. a., att betalningssvårigheter
som icke äro av övergående natur icke skola kunna åberopas
som anståndsgrund. Huruvida detta är fallet eller ej torde emellertid i de
flesta fall vara omöjligt att objektivt avgöra.

Föreningen har emellertid vidare yttrat, alt borgenären i fråga om uppskov
med försäljning av utmätt egendom icke löpte samma risk tor rättsförluster
som fallet vore genom den föreslagna bestämmelsen i lagen örn avbetalningsköp.
Redan den omständigheten, att det vore överexekutor och icke såsom vid
avbetalningsköp utmätningsmannen som .skulle pröva förutsättningarnas förhandenvaro,
medförde att otryggheten bleve mindre påfallande. Vidare vore
ju, då utmätningen alltjämt stöde fast, den faktiska risken för äventyrande
av borgenärens rätt väsentligen förbunden allenast till frågan örn det utmätta
godsets förstörande eller försämrande, under förutsättning nämligen att ränta
tillgodoräknades borgenären jämväl under uppskovstiden. Att så borde ske,
torde väl emellertid vara självklart. Slutligen föresloges icke en ovillkorlig rätt
för gäldenären att under angivna förutsättningar erhålla anstånd med godsets
försäljning utan allenast en möjlighet för överexekutor att förordna därom.
Förordnandet kunde också förbindas med villkor, exempelvis örn vissa avbetalningar
å utmätningsskulden.

Föreningen har vidare yttrat, att även om sålunda enligt föreningens mening
den föreslagna nya bestämmelsen i utsökningslagen i jämförelse med
motsvarande förslag i fråga om avhetalningsköpslagen vöre ägnad att i väsentligt
mindre grad väcka betänkligheter — under vissa omständigheter
kunde den t. o. m. tänkas vara till fördel för borgenären — ville föreningen
dock sätta i fråga, örn ett genomförande av densamma kunde vara tillrådligt,
varjämte föreningen ytterligare anfört följande.

Särskilt då utmätningen avser fast egendom, i vilken ofta flera fordringar
konkurrera, synes ett längre uppskov med försäljningen kunna medföra risk
för komplikationer i fråga om intecknade fordringars läge, på grund av den
förmånsrätt som upplupen ränta åtnjuter vid försäljningen. I fråga om fast
egendom förflyter f. ö. redan med nuvarande ordning en så avsevärd tid
mellan dömandet i mät och försäljningen, att ett ytterligare uppskov, som enligt
förslaget i vissa fall t. o. m. skulle kunna överstiga sex månader, kan befaras
medföra konsekvenser av icke önskvärd art. I varje fall synes denna
fråga böra göras till föremål för ytterligare utredning, innan förslaget bringas
till genomförande. En ur gäldenärens synpunkt mindre fördelaktig konsekvens
kan också måhända tänkas uppkomma genom tillskapandet av den före -

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

slagna uppskovsmöjligheten, nämligen att en borgenär kan bli mera benägen
att söka en fastighet i mät för sin fordran, om han genom ett långvarigt utmätningsförfarande
utan försäljning kan förmå gäldenären till avbetalningar
å skulden.

Örn emellertid en lagstiftning av i huvudsak den föreslagna innebörden
anses böra efter ytterligare utredning genomföras, synes det vara nödvändigt
att det i lagtexten klart utsäges, att gäldenären för att kunna erhålla uppskov
med försäljningen skall hava råkat i sina betalningssvårigheter före fordringens
förfallodag. Var han då icke i betalningssvårigheter men ändock underlät
att betala sin skuld, synes det icke vara rimligt, att senare iråkade svårigheter
skola kunna åberopas till hans förmån. Vidare synes man kunna
fordra, att gäldenären redan vid utmätningen meddelar, att sådana betalningssvårigheter
av tillfällig art föreligga som skola utgöra betingelsen för anstånd
med den utmätta egendomens försäljning.

Även i åtskilliga andra yttranden har framhållits, att den föreslagna uppskovsbestä
mm elsen icke borde avse fast egendom.
Sveriges allmänna lujpoteksbcmk, som inhämtat yttrande från fem till banken
anslutna hypoteksföreningar, har i sitt yttrande upptagit denna fråga till
ingående behandling samt härom anfört följande.

Vad angår spörsmålet örn införande av ytterligare en legal möjlighet till
uppskjutande av exekution i pantsatt egendom har banken, såsom företrädare
av kreditgivning mot uteslutande inteckningssäkerhet, att granska förslaget
i denna del framför allt med hänsyn till dess innebörd i fråga örn exekution
i fast egendom. Om bedömningen av lagändringsförslaget så begränsas, kan
detta icke undgå att väcka starka betänkligheter. Lagstiftningen på exekutionsrättens
område måste — särskilt i sådana kreditförhållanden, där insatsen
från gäldenärens sida är hans fasta egendom och således fråga i regel är
örn gäldenärens vara eller icke vara såsom företagare — anses ha till huvudsakligt
syfte att giva förlagsmännen garantier beträffande den gjorda kapitalinvesteringen,
garantier, vilka understryka betalningsförpliktelsernas helgd och
giva gäldenären ett incitament till förpliktelsernas kontraktsenliga uppfyllelse.
Utan en effektiv utformning av rättsreglerna på detta område komme säkerligen
kapitalet icke att bliva tillgängligt på gynnsamma villkor. I betraktande
härav kunna uppmjukningar i lagstiftningen, ägnade att undanskjuta detta
huvudsyfte, icke anses tillrådliga.

Frågan i vad mån den i promemorian ifrågasatta uppskovsmöjligheten beträffande
exekution kan anses få en sådan icke önskvärd innebörd är tveksam.
Till belysande av detta spörsmål torde en redogörelse för hypoteksinstitutionens
praxis ifråga örn restantieindrivning vara av värde.

Såsom framgår av flera av de från hypoteksföreningarna avgivna yttrandena
präglas låneförhållandet mellan föreningen och låntagaren av ömsesidigt förtroende,
helt naturligt då det är fråga örn en kreditgivande organisation, vari
låntagaren är delägare. En följd härav blir att den låntagare, som ej genom
upprepade betalningsförsummelser eller eljest förverkat föreningens förtroende,
kommer i åtnjutande av mycket långt gående eftergifter beträffande betalningarnas
fullgörande. Lagsökning tillgripes sålunda regelmässigt icke mot
låntagarna förrän ca 4—6 månader efter förfallodagen. Även .sedermera under
lagsökningsförfarandet kan låntagare genom föreningens åtgörande åtnjuta
anstånd i den utsträckning lagen möjliggör.

De fall, då en borgenär vid indrivning av fordran begagnar sig av gäldenärens
trångmål för att inom lagens ram bereda sig fördel, torde vara att hänföra
lill undantagen. För att komma till rätta med dylika fall torde den av

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

Norrlands hypoteksförening antydda utvägen — lagstiftning i anslutning till
ockerparagrafen — böra undersökas.

I det normala affärslivet torde konkurrensen mellan placeringssökande kapital
vara tillräcklig för att garantera en normalt skötsam låntagare behörig
hänsyn. Det synes bankstyrelsen som örn — åtminstone på jordbrukskreditens
område — den kooperativa organisation, som här vuxit fram, innefattar
tillräckligt betryggande garantier för att en gäldenär i trångmål icke utsättes
för indrivningsaktioner, vilka utan fog äventyra hans fortsatta näringsutövning.

Sett från annan synpunkt skulle emellertid otvivelaktigt en lagstiftning av
den nu föreslagna innebörden tvinga även de kooperativa kreditanstalterna
på jordbrukets område till en vida stramare hållning gentemot försumliga
gäldenärer, något som ju även framhållits av flertalet hörda hypoteksföreningar.
1 själva verket måste den föreslagna lagändringen, långt ifrån att
främja det uppgivna syftet att bereda skydd åt en gäldenär i oförvållat trångmål,
i stället medföra att han ansattes hårdare av borgenären. Det kan ej
förtänkas en kreditgivare, om han efter den nya lagstiftningens genomförande
— även gentemot en eljest skötsam låntagare —- ogärna dröjer med inledande
av ett exekutivt förfarande efter förfallodagen, när han har att räkna
med att detta förfarande kan utan hans vilja komma att ytterligare fördröjas
intill sex månader, ja i särskilda fall ännu längre.

Till de ovan anförda synpunkterna kommer det faktum, att varje uppskov
med exekution medför en ökning av det skuldbelopp som skall uttagas ur
fastigheten på grund därav att kapitalfordringen successivt ökas med upplupen
ränta. För hypoteksinstitutionen såsom innehavare av botteninteckningar
är detta förhållande givetvis ej av avgörande betydelse. Men hypoteksföreningarna
böra vara och äro även medvetna örn ett visst ansvar gentemot
senare inteckningshavare, så till vida som föreningarna böra i görligaste mån
tillse, att efterföljande inteckningshavares rätt icke otillbörligen försämras genom
prioriterade räntefordringar i alltför stor utsträckning.

På grund av det anförda har banken avstyrkt förslaget örn legalt uppskov
med exekution i fast egendom. Därest lagstiftningen likväl ansåges böra genomföras,
vore vissa modifikationer påkallade; och har banken i detta hänseende
anfört följande.

Banken är av den bestämda uppfattningen, att betalningsanstånd för jordbrukare
icke innefattar en verklig hjälp. Erfarenheten lär, att försummelse
i fråga örn betalningarnas fullgörande lika ofta är att hänföra till bristande
vilja och till oi*o för den aktuella likviditeten som till bristande förmåga att
betala. Genom uppskov med betalningarna gör man ofta nog jordbrukaren
en stor otjänst; hans ekonomiska förpliktelser ackumuleras på ett sådant sätt
att han lill sist står inför ett övermäktigt anspråk. Endast där särskilda omständigheter
föranlett en likviditetskris — och dessa fall höra till undantagen
— är ett uppskov på sin plats. Förutsättningen för uppskovet måste
då alltid vara, att vederbörandes aktuella svårigheter stå att övervinna och
att han genom någon tids andrum blir i stånd att framdeles över lag göra
rätt för sig. I detta sammanhang kan erinras därom, att statsmakterna träffat
särskilda anstalter för att genom skuldregleringskrediter i form av ackords-
och hjälplån bereda jordbrukare möjlighet att på längre sikt sanera
sina affärer. Det kan ifrågasättas örn icke, därest den nu föreslagna lagstiftningen
om uppskov med exekution skulle komma att genomföras, såsom
förutsättning för uppskovet borde i lagtexten angivas, att gäldenären genom

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

uppskovet kan väntas bli i stånd att fortsätta sin verksamhet och framdeles
göra rätt för sig.

Älvsborgs m. fl. läns hypoteksförening har uttalat betänkligheter mot förslaget
om uppskov med försäljning av utmätt fast egendom. Föreningen har
därvid framhållit, att innebörden av bestämmelsen i förslaget, att uppskov i
regel ej finge medgivas för längre tid än sex månader, vöre oklar. Det vore
ovisst från vilken tidpunkt fristen skulle räknas. Enligt 86 § andra stycket
utsökningslagen kunde efter det lagsökningsdomare fastställt intecknad fordran
till betalning ur fast egendom och utslaget vunnit laga kraft borgenären
medgiva gäldenären anstånd med verkställighet av egendomens försäljning
intill åtta månader. Om det föreslagna stadgandet avsåge att överexekutor
skulle äga medgiva anstånd med sex månader utöver vad borgenären sålunda
kunde ha medgivit eller således intill ett år två månader från det lagsökningsdomarens
utslag vunnit laga kraft vore detta ej rimligt. Det syntes
som örn gäldenärens intresse i förhållande till en sträng borgenär bleve behörigen
tillgodosett, örn den nya bestämmelsen finge det innehållet, att, i den
mån borgenären icke medgåve gäldenären anstånd under den i 86 § andra
stycket samma lag angivna tiden av sex månader från det verkställighet begärts,
i stället överexekutor skulle kunna under de i 88 c § angivna förutsättningarna
medgiva gäldenären anstånd intill utgången av nämnda tid av sex
månader.

Skånska hypoteksföreningen och Norrlands hypoteksförening ha anfört i
stort sett samma synpunkter som Sveriges allmänna hypoteksbank. Förstnämnda
förening har vidare uttalat följande.

Genomföres förslaget i sitt nuvarande skick uppkommer ovisshet på åtskilliga
punkter, som på ett avgörande sätt påverkar det nu tillämpade privata
uppskovsförfarandet. Sålunda kan inte med bestämdhet avgöras, vid
vilken tidpunkt den omständighet skall föreligga, som kan utlösa det legala
uppskovet. Rent logiskt borde omständigheten ha uppkommit och eventuellt
alltjämt föreligga senast å förfallodagen. Men något stöd för denna uppfattning
erhålles icke ur lagtexten eller motiveringen. Skulle en när som
helst före försäljningen uppkommande betalningssvårighet kunna åberopas,
mäste kreditinstituten givetvis räkna med, att en sådan alltid kan uppkomma.
På grund härav måste en avsevärd reducering av tiden för det privata
uppskovet bli nödvändig. Även om man skulle kunna göra gällande, att enligt
sakens natur uppskovsanledningen skall föreligga senast å förfallodagen,
så uppkommer på liknande sätt frågan, örn denna uppskovsanledning
kan åberopas när som helst och senast omedelbart innan den utsatta försäljningen
skall äga rum. Även detta spörsmål löses icke av lagtexten. Det
enda man med säkerhet kan fastslå, är att uppskov icke kan begäras förrän
utmätning skett. Men senaste tidpunkten för begäran örn uppskov finnes
icke fastslagen. Rent principiellt vore det riktigast örn uppskovsbegäran endast
finge framställas omedelbart efter det att verkställighet begärts. Men
en sådan inskränkning i möjligheterna att bevilja uppskov torde förutsätta
direkt bestämmelse härom i lagtexten. Saknas denna, måste kreditinstituten
även på grund härav bli nödsakade att alltid taga med i beräkningen, att
en uppskovsbegäran kan framställas när som helst före försäljningen. Detla
får samma resultat, en reducering av det privata uppskovsförfarandet.

Dessa svårigheter kunde möjligen undvikas genom alt man fastställde en

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

yttersta gräns för uppskovsrätten i förhållande till förfallodagen, förslagsvis
så all intet legalt uppskov (maximerat till sex månader) finge utsträckas
mera än till högst ett år efter förfallodagen. Härigenom skulle kreditinstituten
veta, vad man längst kunde lia att räkna med. De skulle då slippa att
av dessa anledningar lill låntagarnas nackdel försämra sin nuvarande uppskovspraxis.

Föreningen har vidare påpekat, att särskilda svårigheter uppstode på den
grund att det i fråga om fast egendom i allmänhet funnes flera borgenärer,
samt har härom yttrat:

Man kan fråga sig, huru överexekutor skall förfara med olika uppskovsyrkanden.
Om överexekutor först beviljat uppskov för viss tid, skall detta
då anses ha automatisk giltighet för samtliga övriga borgenärer, så att dessa
under uppskovstiden äro utestängda från möjligheten att få en försäljning
till stånd. Eller skall överexekutor pröva varje borgenärs ansökan och ett i
samband därmed framställt uppskovsyrkande för sig. överexekutor förutsättes
kunna och även böra uppgöra en viss amorteringsplan för uppskovstiden
beträffande den fordran, som förfallit till betalning. På grund härav
får man väl närmast anse, att varje yrkande, varje borgenärsframställning
jämte uppskovsyrkande borde behandlas var för sig. Skulle emellertid så bli
fallet, uppkommer lätt konfliktsituationer. Örn gäldenären fullgör amorteringen
enligt uppskov nr 1, men icke enligt ett uppskov nr 2, skall ju detta
senare anses vara förfallet. Men hur skall detta praktiskt kunna ordnas, om
uppskov nr 1 fortfarande gäller, då uppskov nr 2 förfallit o. s. v. Enda möjligheten
att ordna upp dessa komplikationer torde vara, att överexekutor,
så snart uppskovsansökan inkommit, omedelbart företager en fullständig
utredning rörande alla de fordringar, som kunna åvila den fasta egendomen,
överexekutor måste givetvis bereda varje rättsinnehavare möjlighet att
eventuellt visa, att vederbörandes rätt skulle kunna äventyras genom bifall
till gäldenärens uppskovsbegäran. Detta kan uppenbarligen bli ett tidsödande,
omständligt och även dyrbart förfarande, då man lätt nog kan tänka sig,
att åtminstone ett allmänt borgenärssammanträde kan visa sig erforderligt.
Härvid finge särskilda amorteringsplaner uppgöras för varje borgenärs till
betalning förfallande fordran. Samtidigt finge överexekutor föreskriva, att
sä snart någon av de föreskrivna betalningarna icke fullgjordes i rätt tid,
skulle hela frågan örn uppskov anses vara definitivt förfallen. Dessutom
finge väl också stipuleras, att ytterligare uppskov icke kunde komma i fråga,
även om till äventyrs under tiden ytterligare någon omständighet inträffat,
som i och för sig kunnat åberopas som uppskovsgrund. Eljest skulle en försäljning
praktiskt taget kunna uppskjutas hur länge som helst.

Svenska bostadskreditkassan har uttalat, att den föreslagna uppskovsbestämmelsen
beträffande fast egendom torde få tillämpning företrädesvis å
egnahemsfastigheter, samt har vidare yttrat:

o Med avseende å behovet av de föreslagna bestämmelserna, må, såvitt angår
fast egendom, framhållas, att gäldenär redan nu till följd av gällande
regler för ansöknings-, värderings- och kungörelseförfarande kommer i åtnjutande
av ett ganska långt rådrum. Många gånger torde den tid, som förflyter
mellan dagen för fastighets sökande i mät och dagen för i anslutning
därtill sedermera verkställd exekutiv försäljning uppgå till inemot ett halvt
år. Därtill kommer, att kreditinstituten i syfte att underlätta en avveckling
av oreglerad skuld pläga lämna låntagare, som råkat i betalningssvårigheter,
anstånd med erläggande av förfallna räntor och amorteringar, innan

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

iagsökningsåtgärder vidtagas. Särskild hänsyn tages härvid till om gäldenärens
betalningssvåriglieter kunna antagas vara av övergående art. I flertalet
fall medför det sålunda tillämpade indrivningsförfarandet, vilket jämväl
är förenligt med kreditgivarnas eget intresse, alt gäldenären blir i stånd
att infria sin skuld. Exekutiv försäljning av fast egendom påkallas därför
från kreditinstitutens sida endast i sådana fall, där låntagaren visat uppenbar
bristande vilja och förmåga att överhuvud taget fullgöra sin betalningsskyldighet.

I sådana fall, där ett kreditinstitut funnit sig böra vidtaga lagsökningsåtgärder,
torde sålunda risk för förlust på grund av minskning av pantens
värde, t. ex. genom vanvård e. dyl., föreligga, åtminstone då fråga är om
sekundär- och tertiärkredit. Ett uppskov med försäljningen på sex månader,
räknat från den tidpunkt, då försäljningen eljest skulle äga rum, lärer
därför i allmänhet icke kunna ske utan att borgenärens rätt till betalning
äventyras. Vid sådant förhållande torde man kunna utgå från, att en saklig
prövning från överexekutors sida av framställningar om uppskov regelmässigt
måste leda till avslag å desamma. Härav synes den slutsatsen kunna
dragas, att de ifrågasatta särbestämmelserna, såvitt angår fast egendom, i
allmänhet skulle bli av ringa betydelse för det avsedda syftet.

Därest emellertid särbestämmelserna skulle mot förmodan få en vidsträcktare
tillämpning än som följer av inskränkningen att borgenärens rätt
till betalning ej får äventyras, torde kreditinrättningarna icke underlåta att
vidtaga åtgärder för att i möjligaste mån eliminera olägenheterna av bestämmelserna.
De kunna sålunda se sig nödsakade att tidigare än vad nu är
fallet vidtaga åtgärder för lagsökning och exekutivt förfarande i sådana fall,
där en tillämpning av den nya anståndsregeln kan befaras. Därigenom skulle
låntagarna åsamkas icke önskvärda merkostnader och syftet med de föreslagna
bestämmelserna i viss mån motverkas.

På grund härav har bostadskreditkassan i första hand hemställt, att den
föreslagna bestämmelsen örn uppskov med utmätt egendoms försäljning ej
måtte avse fast egendom. Om så likväl bleve fallet, syntes det önskvärt att
den föreslagna uppskovsregeln kompletterades med föreskrifter i syfte att
på ett betryggande sätt förhindra, att borgenärens berättigade intressen sattes
tillbaka. I sådant avseende skulle exempelvis kunna stadgas, att överexekutor
skulle före beslut örn uppskov med försäljning av fast egendom inhämta
yttrande från den kreditgivare, som begärt försäljningen. En nedsättning
av uppskovstiden till tre månader syntes även kunna övervägas såsom
en lämplig åtgärd för att minska olägenheterna med uppskovsregeln.

Jämväl hovrätten över Skåne och Blekinge samt handelskammaren för
Örebro och Västmanlands län och handelskammaren i Gävle lia — jämte
det de lämnat förslaget i fråga örn lös egendom utan erinran — avstyrkt
förslaget såvitt angår fast egendom. Sistnämnda handelskammare har dessutom
förklarat, att bestämmelsen om uppskov ej heller borde avse fartyg,
införda i fartygsregistret.

I detta sammanhang må vidare anmärkas, att i vissa yttranden, där förslaget
örn uppskov med utmätt egendoms försäljning i sin helhet avstyrkts,
särskilt framhållits, att uppskovsregeln åtminstone ej borde gälla för fast
egendom.

I motsats till nu angivna myndigheter och sammanslutningar har länsstg -

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

reisen i Kalmar lein framhållit, att bestämmelsen om uppskov med försäljning
av utmätt egendom vore av särskilt värde i fråga om fast egendom, som
utgjorde bostad för gäldenären och hans familj. Länsstyrelsen har emellertid
påpekat, att den föreslagna uppskovsbestämmelsen icke syntes medgiva rätt
för överexekutor att låta anstå med införskaffande av för auktionsförfarandet
erforderliga handlingar, såsom gravations- och äganderättsbevis, taxeringsbevis
samt instrument över beskrivning och värdering av egendomen.

Förslaget om anstånd med utmätt egendoms försäljning har avstyrkts av
Sveriges advokatsamfund, svenska sparbanksföreningen, överexekutor i
Malmö, magistraten i Malmö, föreningen Uppsala läns landsfiskaler, Västernorrlands
länsavdelning av föreningen Sveriges landsfiskaler, Sveriges köpmannaförbund,
Sveriges hantverks- och småindustriorganisation, Sveriges
automobilhandlareförbund samt fem hand el skamrar.

Advokatsamfundet har framhållit, att innan något förslag i denna del
framlades, borde en sakkunnig utredning verkställas rörande frågan om de
konsekvenser med avseende å kreditväsendet, som kunde antagas bliva en
följd av den föreslagna regeln. Densamma innebure påtagliga risker för
borgenären. Såsom förslaget utformats, skulle icke ens någon maximitid för
uppskovet under alla omständigheter gälla. Visserligen skulle uppskov icke
kunna medgivas för längre tid än sex månader örn ej synnerliga skäl därtill
vöre, men om överexekutor skulle finna synnerliga skäl föreligga, skulle
anståndet kunna räcka hur länge som helst. I promemorian syntes icke hava
i erforderlig grad beaktats, att borgenären kunde vara i stort behov av att få
likvid för sin fordran. Om en borgenär, som hade ett stort antal fordringar
hos gäldenärer på olika håll i landet, skulle råka komma i den situationen,
att alla eller de flesta gäldenärerna erhölle uppskov, kunde borgenären själv
råka i betalningssvårigheter. Någon garanti för att han i så fall gentemot
sina borgenärer komme att få tillgodonjuta motsvarande anstånd tillskapade
förslaget icke. Att av billighetshänsyn mot vissa gäldenärer rubba på exekutionsväsendets
regelbundna gång kunde medföra ekonomiska konsekvenser
av utomordentligt betänkligt slag. En lagstiftning av ifrågasatt innebörd
borde därför icke genomföras utan en ingående undersökning av de ekonomiska
konsekvenserna, vid vilken undersökning jämväl syntes böra övervägas
i vad mån de ifrågasatta lättnaderna för vissa gäldenärer kunde böra
kompletteras med en utvidgning av införselinstilutets användningsområde.

Svenska sparbanksföreningen har framhållit, att det redan vore förenat
med en väsentlig tidsutdräkt för borgenär som nödsakades att skrida till utmätning
att komma till sin rätt. Erfarenheten torde giva vid handen att vid
utmätning det vore mycket vanligt att borgenären i sitt eget intresse medgåve
gäldenären erforderligt anstånd samt att sådant anstånd i synnerhet lämnades
då gäldenärens betalningssvårigheter vöre oförvållade. Några övertygande
skäl för behovet av de föreslagna uppskovsreglerna hade icke förebragts.

överexekutor i Malmö har uttalat, att förslaget vore ägnat att väcka be -

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

tänkligheter. Den prövning av gäldenärsförhållanden med social prägel,
som här åsyftades, torde säkerligen för sin rätta lösning kräva ett mer
ingående förfarande än som kunde presteras hos överexekutor, där processen
enligt sakens natur måste bliva mer eller mindre summarisk. Det vore
ej heller lyckligt, att under den föreslagna bestämmelsen inbegripa jämväl
fast egendom och därigenom göra fastighetskrediten beroende av sociala
synpunkter. I varje fall borde därför bestämmelsen örn uppskov gälla allenast
lös egendom och givas sådan avfattning att varje möjlighet till anstånd vore
utesluten, sedan kungörelse om försäljning skett.

Även magistraten i Malmö har påpekat, att uppskovsbestämmelsen kunde
menligt inverka på fastighetskrediten.

Stockholms handelskammare har framhållit, att någon utredning angående
behovet av bestämmelsen örn uppskov med utmätt egendoms försäljning icke
verkställts. Särskilt beträffande utmätt fast egendom kunde anstånd med försäljning
förväntas medföra svåröverskådliga, i promemorian synbarligen icke
beaktade följder. Handelskammaren hade icke ansett sig böra i detalj behandla
dessa spörsmål, vars räckvidd knappast läte sig bedömas på grundval
av det i promemorian framlagda materialet, men ville erinra, att vid en fastighetsexekution
i regel ett flertal konkurrerande intressen framträdde, vilka torde
beröras av ett uppskov med fastighetens försäljning. Bland annat torde en
successiv förskjutning komma att äga rum i förmånsrättsordningen genom
att gäldräntan fortsatte att löpa under anståndstiden. Då såsom förutsättning
för anstånd gällde, att borgenärens rätt ej finge äventyras, torde gäldenärens
möjligheter att erhålla uppskov delvis bli beroende på läget av den fordran,
för vilken fastigheten begärts i mät. För övrigt syntes icke ha uppmärksammats,
att en gäldenär redan nu i praktiken åtnjöte ett visst anstånd på grund
av den icke obetydliga tidsrymd, som i regel förflöte innan en utmätt fastighet
hunne försäljas.

Även Skånes handelskammare har uttalat, att något behov av en uppskovsbestämmelse
icke funnes. Beträffande fast egendom komma därtill svårigheterna
att bedöma de praktiska konsekvenserna av den föreslagna bestämmelsen
för de olika borgenärsintressen som berördes av fastighetens exekutiva
försäljning. En eventuell lagändring måste föregås av en klarläggande utredning
därom.

Av yttrandenas innehåll i fråga örn de särskilda bestämmelserna i förslaget
må här, utöver vad förut anmärkts, återgivas följande.

Frågan örn förutsättningarna för beviljande av uppskov
har berörts i flera yttranden. Sålunda har socialstyrelsen framhållit,
alt barnsbörd i vissa fall borde inbegripas bland de omständigheter, som
kunde föranleda uppskov med försäljning, i vilket hänseende styrelsen anfört
följande.

Vad beträffar de allmänna förutsättningar, som böra gälla för de ifrågasatta
extraordinära anståndsreglerna, så talas i del framlagda lagförslaget om
gäldenär, som »på grund av sjukdom, arbetslöshet eller annan dylik orsak»
huvudsakligen utan egen skuld råkat i betalningssvårigheter. 1 motiveringen

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

uppräknas ytterligare åtskilliga exempel på omständigheter, som kunna föranleda
medgivande av anstånd. I denna exemplifiering nämnes dock ingenting
om barnsbörd. I åtskilliga fall torde emellertid barnsbörd, särskilt då
den under begränsad tid föranleder mera kännbart inkomstbortfall, ur de synpunkter,
som legat till grund för promemorians resonemang, utgöra befogad
anledning till anstånd. Något hinder torde icke föreligga för att inbegripa
dessa fall under den föreslagna lagtexten. Det synes därför vara önskvärt och
lämpligt att i motiveringen intages en erinran i denna riktning.

Hovrätten över Skåne och Blekinge har framhållit, att med den föreslagna
bestämmelsens syfte syntes överensstämma, att gäldenärens dödsbo finge åtnjuta
motsvarande rådrum, därest dödsfallet föranlett betalningssvårigheter.
För den händelse det icke kunde anses möjligt att redan åt den föreslagna
bestämmelsen giva en dylik tolkning, torde en särskild bestämmelse av antytt
innehåll vara önskvärd. Vidare har hovrätten påpekat, att de i promemorian
exemplifierade omständigheter, vilka ansetts motivera för gäldenären
gynnsammare särbestämmelser, i lagförslaget hade angivits såsom »sjukdom,
arbetslöshet eller annan dylik orsak». Denna formulering syntes utgöra en
mindre lycklig sammanfattning av de omständigheter, som kunde komma
i fråga. Inadvertensen torde i viss mån undanröjas, därest ordet »dylik» utffinge.

Länsstyrelsen i Uppsala län har uttalat, att de uttryckligen omnämnda omständigheterna
»sjukdom, arbetslöshet» syntes vara så nära anknutna till köparens
person, att en tolkning av orden »annan dylik orsak» utan kännedom
örn lagstiftarens motiv för lagändringen säkerligen skulle få en snävare begränsning
än som avsetts. Med hänsyn därtill förordade länsstyrelsen, att ytterligare
någon exemplifiering gjordes, exempelvis genom insättande av orden
»brand, missväxt» efter ordet »arbetslöshet».

Landsorganisationen har förklarat sig antaga, att även de fall, då gäldenärens
betalningssvårigheter orsakats av makes eller med gäldenären samboende
barns inkomstbortfall, vore inbegripna under den föreslagna bestämmelsen.
Detsamma gällde tydligen permittering från arbetsanställning. Därmed
borde enligt landsorganisationens mening få likställas av facklig organisation
vidtagen, rättsenlig arbetsinställelse.

Arbetsmarknadskommissionen och tjänstemännens centralorganisation lia
påpekat, att bestämmelser av samma innebörd som 15 § militära moratorieförordningen
borde meddelas för de fall, då fråga vore örn försäljning av egendom,
som tillhörde endera av två sammanlevande makar.

A andra sidan har i ett par yttranden förordats en begränsning av de fall,
då uppskov borde kunna meddelas. Blekinge läns avdelning av föreningen
Sveriges landsfiskaler har sålunda framhållit, att endast då gäldenärens betalningssvårigheter
orsakats av varaktig sjukdom eller oförvållad arbetslöshet
borde bestämmelsen örn uppskov äga tillämpning. Handelskammaren i
Gävle och Sveriges hantverks- och småindustriorganisation ha uttalat, att betalningssvårigheter
som orsakats av annan persons obestånd icke syntes böra
komma i betraktande; därigenom skulle till grund för krav på anstånd kunna
läggas de mest skilda ekonomiska förpliktelser en person iklätt sig för andra.

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

Förslagets bestämmelse, att utmätningsman skall göra anmälan
till överexekutor, örn skäl till uppskov föreligga i ett av utmätningsmannen
handlagt ulmätningsärende, har föranlett gensaga i flera
yttranden. Föreningen Sveriges landsfiskaler har framhållit, att en sådan anmälningsplikt
rimligtvis icke borde åvila utmätningsmannen. En dylik bestämmelse
skulle medföra, att utmätningsmannen vid varje tillfälle nödgades
ex officio föranstalta om utredning angående gäldenärens betalningssvårigheter,
ett arbete som mången gång skulle bliva både betungande och tidsödande.
Gäldenären borde i stället åläggas att själv taga initiativ till framställningar
om erforderliga uppskov.

Uttalanden i samma riktning lia gjorts av flera länsavdelningar av föreningen
ävensom länsstyrelserna i Blekinge och Älvsborgs län m. fl.

Länsstyrelsen i Västmanlands län har uttalat, att ifrågavarande bestämmelse
vöre betänklig, särskilt ur den synpunkten att det här gällde en omdömesfråga,
varför det kunde uppstå olika uppfattningar om utmätningsman
i ett visst fall haft eller icke haft laglig skyldighet att göra sådan anmälan.
Det borde vara tillräckligt om det stadgades en skyldighet för utmätningsman
att vid alla utmätningar erinra gäldenär om möjligheten att hos överexekutor
erhålla uppskov med försäljningen. En sådan erinran kunde lämpligen intagas
i den skriftliga uppgift om utmätningen, som utmätningsman vore skyldig
att avlämna vid en utmätning.

Länsstyrelsen i Uppsala län har anfört, att det ej fullt klart framginge, hur
utverkande av överexekutors beslut om uppskov skulle ske. Det ville sålunda
enligt ett uttalande i motiven synas, som om gäldenären skulle med förbigående
av utmätningsmannen kunna vända sig direkt till överexekutor. Vidare
förefölle det, som örn formuleringen av paragrafens andra stycke skulle kunna
tolkas så, att det skulle åligga utmätningsmannen att ex officio undersöka
örn skäl till uppskov förelåge i ett av honom handlagt utmätningsärende. Enligt
länsstyrelsens mening borde gäldenären vända sig till utmätningsmannen
med begäran om uppskov, varefter denne, örn skäl till uppskov ansåges föreligga,
hade att göra anmälan därom till överexekutor.

Bestämmelsen i förslaget, att beslut om uppskov meddelas av
överexekutor, har i allmänhet godtagits i yttrandena. I flera yttranden
har emellertid förordats, att beslutanderätten i stället borde tillkomma utmätningsmannen.
Denna ståndpunkt har intagits av bl. a. föreningen Sveriges
stadsfogdar, som i detta hänseende anfört följande.

Föreningen finner det opraktiskt och förenat med onödig omgång, att beslut
örn uppskov skall meddelas av överexekutor. Frågan örn försäljning ingår
i verkställighetsförfarandet och bör det därför tillkomma den exekutiva myndighet,
som är anförtrodd sådant sysslande och som står i direkt och omedelbar
kontakt med parterna i utsökningsärendet att avgöra, huruvida förutsättningar
för anstånd äro för handen. Äro parterna missnöjda, står ju alltid besvärsvägen
öppen för dem. Den utredning, varå beslutet i det särskilda fallet
grundas, lärer i praktiken bliva densamma, vare sig beslutet skall meddelas
av den verkställande myndigheten eller av överexekutor. Att under sådana
förhållanden inkoppla överexekutor — vars uppgift inom exekutionsväsendet

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

huvudsakligen utgöres av domareåligganden — i själva verkställighetsarbetet
synes icke vara av förhållandena påkallat. Beslutar utmätningsmannen om
uppskov i laga ordning, innebär beslutet sådant hinder mot försäljning, som
i 162 § andra stycket utsökningslagen sägs. Ej heller utgör det ekonomiska
ansvar, som åvilar utmätningsmannen därest försäljning icke sker inom föreskriven
tid, hinder för att beslut, som nu avses, anförtros utmätningsmannen.
Farhågor för att intressekollission skulle vid prövningen av uppskovet
uppkomma, äro icke minst med hänsyn till exekutionsväsendets organisation
ogrundade.

Uttalanden i samma riktning ha gjorts av överexekutor i Göteborg och
Norrköping samt förste stadsfogden i samma städer.

Länsstyrelsen i Jämtlands län har anfört:

Såsom skäl för att anstånd av här ifrågavarande slag skall meddelas av
överexekutor bär i promemorian angivits det ekonomiska ansvar, som åvilar
utmätningsmannen, därest utmätning och försäljning icke ske inom föreskriven
tid. Även om vad sålunda sagts äger sin riktighet, vill dock länsstyrelsen
ifrågasätta, örn ej denna befogenhet bör ankomma å utmätningsmannen,
åtminstone om uppskovet blott avser en kortare tid, förslagsvis en
månad. I regel torde utmätningsmannen utan större svårigheter kunna bedöma,
huruvida förutsättningar för uppskov föreligga i ett av honom handlagt
utmätningsärende. I synnerhet i fall, då uppskovet blott behöver vara av
mindre varaktighet, på grund av att gäldenärens betalningssvårighet är av
tillfällig natur, synes det utan risk kunna överlåtas på utmätningsmannen att
fatta beslut om uppskov. För övrigt föreligger möjlighet att hos överexekutor
överklaga utmätningsmannens beslut enligt 200 § utsökningslagen, då det ju
här är fråga örn utmätningsmans förfarande i mål, varom nämnda lag handlar.

Länsstyrelsen i Värmlands län har gjort uttalande av enahanda innebörd.

Länsstyrelsen i Södermanlands lån har framhållit, att med hänsyn till
länsstyrelsernas stora arbetsbörda borde frågan örn anstånd med exekutiv
försäljning i första instans prövas av vederbörande utmätningsman beträffande
sådan utmätt egendom, som det icke ankommer på länsstyrelse i egenskap
av överexekutor att försälja.

Även föreningen Västerbottens läns landsfiskaler har ifrågasatt, örn icke
prövning av fråga örn uppskov med försäljning av utmätt lös egendom borde
ankomma på utmätningsman.

Departementschefen.

Bestämmelserna om utmätningsfri egendom tjäna det syftet,
att gäldenären och hans familj icke skola genom utmätningen alldeles blottställas
utan erhålla möjlighet till sin fortsatta existens. Reglerna härom intaga
alltså en central plats bland de stadganden, som ha till ändamål att
skydda en gäldenär mot alltför obilliga verkningar av oförmåga att fullgöra
sina förpliktelser. Det är tydligt, att dessa regler tilldraga sig särskild uppmärksamhet
när fråga är om en lagstiftning med huvudsakligt syfte att
bereda ökat skydd för gäldenär som råkat i tillfälliga betalningssvårigheter.

Såsom i promemorian framhållits torde det emellertid stöta på praktiska

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

svårigheter att införa en särregel om ökad utmätningsfrihet för sådan gäldenär.
Det är av vikt att omfattningen av den egendom som skall fredas från
utmätning tydligt angives i lagen, så att utmätningsförrättningen icke giver
anledning till tvist. Den gäldenär, som genom någon tids anstånd kan beredas
möjlighet att ordna sina ekonomiska mellanhavanden, torde bättre tillgodoses
genom ett uppskov med försäljning av det utmätta, till vilken fråga
jag senare återkommer. I detta sammanhang torde böra tagas under övervägande,
huruvida en ökad utmätningsfrihet för gäldenårer i gemen i och för
sig må anses befogad.

Enligt 65 § utsökningslagen må från utmätning undantagas dels nödiga
gång- och sängkläder för gäldenären, hans maka och oförsörjda barn eller
adoptivbarn, dels ock nödiga arbetsredskap eller andra nödiga lösören till
ett värde av högst 500 kronor eller, där gäldenären icke är familjeförsörjare
och ej heller har eget hushåll, högst 200 kronor. Lagrummet erhöll — frånsett
en år 1920 vidtagen följdändring utan betydelse i detta sammanhang
sin nuvarande avfattning år 1919, då de gällande värdegränserna fastställdes.
Såsom i promemorian framhållits har därefter en allmän höjning av
standarden ägt rum, som kommit den nuvarande begränsningen att framstå
som alltför ogynnsam från gäldenärens synpunkt. Härtill har även bidragit
det förhållandet, att penningvärdet i stort sett undergått en försämring. Det
bör även beaktas, att näringslivet efter bestämmelsernas tillkomst alltmer
mekaniserats. De redskap och den utrustning som erfordras för bedrivande
av en rörelse även av mindre storlek äro numera av en annan omfattning än
tidigare. Enligt vad i promemorian framhållits och i yttrandena vitsordats
torde visserligen i praxis viss hänsyn tagas till nu berörda omständigheter, i
det att vid värdering av den egendom som må undantagas tillämpas mycket
liberala normer. Starka sociala skäl tala emellertid enligt min mening för
att lagbestämmelserna ändras så, att gäldenären tillerkännes ett ökat skydd.
De nuvarande reglerna medgiva också utmätningsfrihet i mindre omfattning
än vad fallet i regel är i nyare utländsk lagstiftning. En utvidgning av den
utmätningsfria egendomen till en omfattning, som enligt nutida uppfattning
framstår såsom skälig, torde ej kunna sägas träda borgenärsintresset för nära
eller medföra några menliga verkningar för näringslivet. 1 regel torde sådan
egendom som kan komma i fråga för undantagande ej bilda underlag för
kredit.

Beträffande frågan, i vilken omfattning en sådan utvidgning av den utmätningsfria
egendomen bör ske, kunna självfallet rada delade meningar. I
promemorian har föreslagits, att utmätningsfriheten skall avse egendom av
samma slag som nu angives i 65 § utsökningslagen men att de där angivna
värdegränserna höjas från 500 till 1 000 kronor och, där gäldenäien icke
är familjeförsörjare och ej heller har eget hushåll, från 200 till 400 kronor.
Detta förslag har i allmänhet godtagits i yttrandena. I vissa utlåtanden ha
emellertid framförts förslag av mer eller mindre vittsyfiande innebörd i fråga
örn utmätningsfrihetens omfattning. Salunda har bl. a. ifragasatts, alt, förutom
nödiga gång- och sängkläder, även viss annan egendom måtte oavsett

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

sitt värde vara fredad från utmätning. I detta hänseende har i första hand
nämnts arbetsredskap samt jordbruksinventarier. En regel av antydd innebörd
synes emellertid kunna föra för långt samt lämna utrymme för undantagande
av egendom i större omfattning än som kan anses skälig. Det vore
visserligen tänkbart att införa en begränsning genom att föreskriva att endast
sådan egendom som är oundgängligen erforderlig för rörelsens bedrivande
skulle få undantagas. Men även med en sådan begränsning torde regeln i
flera fall medföra en alltför stor utmätningsfriliet. Att låta omfattningen
av utmätningsfriheten uteslutande vara beroende på en skälighetsprövning
synes dessutom vanskligt och stora skiljaktigheter i tillämpningen kunde
antagas bliva följden. Nu anförda synpunkter torde, örn än i mindre grad,
äga giltighet även beträffande den i vissa yttranden väckta frågan om utmätningsfrihet
överhuvud för möbler och bohag samt annan egendom av personlig
natur. Enligt min mening tala övervägande skäl för ati icke i detta
sammanhang -— i vidare mån än som följer av alt den nuvarande bestämmelsen
örn utmätningsfriliet för nödiga gång- och sängkläder bibehålies —
medgiva undantagande av viss egendom utan att därvid någon bestämd värdegräns
uppställes.

Under remissbehandlingen har vidare väckts förslag örn att särskilda förmånligare
regler borde gälla för vissa grupper av gäldenärer. Det har sålunda
bl. a. ifrågasatts, att rörelseidkare skulle, med viss maximering, äga undantaga
egendom i större omfattning än eljest är fallet. Förslag örn införande av en
undantagsbestämmelse för jordbrukare har även framkommit. Till stöd för
dylika särregler kan anföras, att härigenom skulle vidgad möjlighet beredas
för sådana gäldenärer att utan avbräck fortsätta sin rörelse. Det synes emellertid
ägnat att väcka vissa betänkligheter att införa mer förmånliga regler
för vissa angivna yrkesgrupper. Om de nuvarande för alla gäldenärer gällande
värdegränserna höjas, torde behovet av utmätningsfrihet för nu avsedda grupper
i regel kunna tillgodoses inom denna ram.

Göta hovrätt, som ansett någon generell ökning av det utmätningsfria minimum
ej vara påkallad, bär föreslagit, att en viss ökad utmätningsfrihet skulle
kunna beviljas under förutsättning att familjens storlek, arbetsredskapens
värde eller annan särskild omständighet föranledde därtill. Ett stadgande med
dylik begränsning synes emellertid knappast vara tillfyllest för lagstiftningens
syfte.

I andra yttranden har väckts förslag örn en omarbetning av det nuvarande
stadgandets allmänna avfattning, därvid bl. a. föreslagits, att — i stället för att
som gällande lag medgiva undantagande av nödiga arbetsredskap och andra nödiga
lösören till ett sammanlagt högsta värde — en uppdelning måtte ske
mellan arbetsredskap och andra lösören, så att frågan om utmätningsfrihet
kunde bedömas inom vardera egendomsgruppen för sig. En lösning efter
denna linje innebär den fördelen, att den som för sin utkomst är i behov av
arbetsredskap i större omfattning icke i fråga om undantagande av egendom
i övrigt kommer i sämre läge än annan gäldenär.

Med anledning av de sålunda framkomna förslagen vill jag understryka, att

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

den nuvarande avfattningen av stadgandet såvitt känt är icke visat sig medföra
några större olägenheter i praktiken. En omläggning av grunderna för stadgandet
fordrar en ingående undersökning, därvid möjligheterna att erhålla
exekution överhuvud böra upptagas till övervägande. Jag vill i detta hänseende
särskilt erinra om vissa önskemål som framställts angående indrivning
av skadeståndsfordringar o. d. I avbidan på en sådan utredning synes i detta
sammanhang ej föreligga anledning till annan ändring av det nuvarande stadgandet
örn utmätningsfri egendom än att en skälig höjning av värdegränserna
genomföres.

Såsom i promemorian framhållits är det naturligtvis vanskligt att avgöra hur
högt man härvid bör sträcka sig. Jag finner emellertid ej skäl frångå vad i
promemorian förordats i detta hänseende och får alltså föreslå, att gränsen
fastställes till 1 000 kronor eller, där gäldenären icke är familjeförsörjare och
ej heller har eget hushåll, till 400 kronor. Inom denna ram torde det i regel
vara möjligt att i skälig utsträckning tillgodose behovet av utmätningsfrihet
även i fråga om arbetsredskap. I anledning av vad i yttrandena framkommit
vill jag emellertid i detta sammanhang betona, att förutsättning för utmätningsfrihet
beträffande såväl arbetsredskap som andra lösören är att egendomen
är nödig för gäldenären, hans maka och oförsörjda barn eller
adoptivbarn. Att utan prövning av behovet i det särskilda fallet medgiva undantagande
av egendom till angivna värden är alltså icke förenligt med stadgandets
innebörd.

Den föreslagna ändringen i 65 § utsökningslagen beträffande värdet av lösören,
som må undantagas från utmätning, bör, såsom i promemorian föreslagits,
föranleda motsvarande ändring i 97 § konkurslagen.

De föreslagna lagändringarna torde böra träda i kraft den 1 juli 1945. Även
utan särskilt stadgande torde vara tydligt, att de nya bestämmelserna ej kunna
vinna tillämpning, där utmätningen skett eller beslutet om egendomsavträde
meddelats före nya lagens ikraftträdande.

Landsorganisationen har hemställt örn införande av en bestämmelse avinnebörd,
att även sådan för gäldenären oundgänglig egendom, i vilken borgenären
har panträtt eller vilken tillhör borgenären enligt s. k. lösöreköp,
måtte kunna under alla förhållanden förbehållas gäldenären. Denna vittutseende
fråga torde emellertid lämpligen icke böra upptagas i detta sammanhang.
Detsamma gäller det i vissa yttranden berörda spörsmålet om en reformering
av indrivningsväsendet över huvud.

Vad angår frågan örn uppskov med utmätt egendoms försäljning
må till en början erinras om att enligt utsökningslagen i princip
gäller att, sedan utmätning skett, försäljning av det utmätta snarast skall
äga rum. För att dröjsmål ej skall uppkomma till följd av utmätningsmannens
förvållande har genom särskilda bestämmelser fastslagits, att örn ej
utmätning och försäljning skett inom viss tid, utmätningsmannen ådrager sig
visst ekonomiskt ansvar för det belopp varför utmätning bort ske. Såsom förut
nämnts ha emellertid i gäldenärens intresse stadgats vissa undantag, enligt

lliluin!) lill riksdagens protokoll 19i5. 1 sami. Nr 236. ■>

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

vilka under särskilda förhållanden uppskov med försäljningen skall ske.
Sålunda kan bl. a. uppskov meddelas för att hindra att utmätt fordran eller
rättighet säljes till uppenbart underpris.

Vid en prövning av olika utvägar för att bereda ökat skydd åt gäldenär,
som oförvållat råkat i betalningssvårigheter, ligger det tydligen nära till
hands att tänka sig ett sådant skydd i form av en utvidgning av möjligheterna
att erhålla anstånd med försäljning av utmätt egendom. I den upprättade
promemorian har också föreslagits, att ett sådant uppskov under
vissa förutsättningar skulle kunna meddelas till förmån för gäldenär som nu
nämnts. Såsom i promemorian framhållits skulle ett anstånd med försäljning
kunna tänkas i flera fall leda till att gäldenären bleve i stånd att infria
sin skuld och undvika försäljning av det utmätta. Då exekutiv försäljning
ofta medför, att gäldenären mister en för honom värdefull förmögenhetstillgång
utan att vinna motsvarande lättnad i sin skuldbörda, skulle ett uppskov
i de fall, då betalningssvårighetema äro av tillfällig natur, kunna förhindra
en onödig värdeförstöring för honom.

Å andra sidan måste beaktas, att ett uppskov med försäljningen innebär ett
ingrepp i utmätningsborgenärens i och för sig berättigade anspråk på att få
sin rätt till betalning tillgodosedd. Uppskov torde emellertid ofta kunna meddelas
utan att borgenärens intressen oskäligt åsidosättas. Då utmätningen redan
skett, riskerar borgenären icke att annan borgenär förvärvar bättre förmånsrätt
i godset. Såsom i flera yttranden framhållits kan det t. o m. i vissa
fall tänkas, att ett uppskov kan vara till fördel även för borgenären, i det
att uppskovet öppnar större möjligheter för gäldenären att göra rätt för sig.
En avvägning mellan borgenärens och gäldenärens intressen torde mången
gång medföra, att ett uppskov framstår såsom skäligt. Visserligen lärer det
ofta inträffa, att borgenären i sådana fall själv medgiver gäldenären någon
tids betalningsanstånd. En lagregel, som öppnar möjlighet för gäldenären
att oberoende av borgenärens samtycke erhålla ett rimligt uppskov, synes
dock vara av värde.

Den förut omnämnda huvudregeln, att utmätt egendom skall försäljas utan
onödigt uppehåll, har tillkommit icke endast i utmätningsborgenärens intresse.
Även av andra skäl är det angeläget, att den genom utmätningen vunna
förmånsrätten icke blir gällande under alltför lång tid. Andra borgenärers
rätt kan nämligen påverkas av ett uppskov med verkställigheten bl. a.
genom att förmånsrätten kommer att avse även under tiden upplupen ränta
å utmätningsborgenärens fordran. Med hänsyn härtill har lagstiftaren genom
särskilda regler sökt hindra utmätningssökanden att obehörigen använda utmätning
blott för vinnande av ökad säkerhet i gäldenärens egendom. Enligt
86 § utsökningslagen gäller sålunda, att utmätningsärendet icke på den
grund att borgenären lämnat gäldenären anstånd med betalningen må uppehållas
utöver sex månader från det verkställighet begärdes. I betraktande
av det nu anförda synes vid utformandet av en lagregel, som ger möjlighet
för exekutiv myndighet att besluta om uppskov med utmätt egendoms försäljning,
hänsyn böra tagas ej endast till utmätningsborgenärens intresse utan

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

även till de intressen i övrigt som äro beroende av att verkställigheten ej uppskjutes
för länge. Det ligger då nära till hands alt begränsa möjligheten till
uppskov genom myndighets beslut på samma sätt som skett med utmätningssökandens
rätt att genom betalningsanstånd uppskjuta verkställigheten. Med
en sådan begränsning skulle innebörden av uppskovsregeln bliva, att exekutiv
myndighet tillerkändes befogenhet att uppskjuta försäljningen av det utmätta
i den mån borgenären icke medgåve anstånd. En borgenär, som lämnat
gäldenären uppskov med betalningen i syfte att möjliggöra för denne att
genom uppskovet undvika det utmättas försäljning, skulle icke behöva befara,
att ytterligare uppskov meddelades utöver den tid, varunder verkställigheten
till följd av anstånd från borgenärens sida kunnat uppehållas.

Därest en regel om uppskov med utmätt egendoms försäljning gives ett sådant
innehåll, torde ej möta några större betänkligheter mot att låta den
omfatta även fast egendom. Invändningarna mot förslaget att låta anståndsregeln
erhålla tillämpning å sådan egendom ha nämligen i första hand avsett,
att de kreditanstalter som lämnade lån mot säkerhet i fast egendom
kunde komma att inför risken, att försäljningen bleve uppskjuten till följd
av myndighets beslut, frångå sin nuvarande välvilliga praxis i fråga om
meddelande av betalningsanstånd. De erinringar som sålunda framställts
minska tydligen i styrka, örn anståndsregeln gives en sådan begränsning som
nyss sagts. Då utmätningsborgenärens förmånsrätt för ränta genom ett uppskov
ej kan utsträckas i vidare mån än som kunnat bliva förhållandet genom
ett av honom själv medgivet betalningsanstånd, torde ej heller efterföljande
inteckningshavares intressen trädas för nära. Ett av exekutiv myndighet
meddelat försäljningsuppskov kan ej försämra en sådan inteckningshavares
rätt i vidare mån än ett av utmätningsborgenären meddelat betalningsanstånd,
med vilket annan borgenär redan enligt gällande lag har anledning
att räkna. Några menliga följder för fastighetskrediten torde med
hänsyn härtill ej behöva befaras. Å andra sidan måste beaktas, att ett försäljningsuppskov
ofta skulle vara av särskilt värde för gäldenären då fråga
gäller fast egendom, framför allt sådan som ger gäldenären hans bärgning
eller inrymmer bostad åt honom och hans familj. En brådstörtad realisation
av egendom som nu sagts kan medföra ekonomisk förlust av en helt annan
storlek än i fråga örn lösöret. Visserligen torde det, såsom i vissa yttranden
framhållits, vara riktigt att kreditanstaltema icke framtvinga en försäljning
av fast egendom utan att först ha lämnat gäldenären skäligt betalningsanstånd.
Det måste emellertid beaktas, att lån mot säkerhet i fast egendom
kan beviljas även av andra kreditgivare än sådana anstalter, som pläga visa
gäldenären skäligt tillmötesgående.

I ett yttrande har hemställts, att lagstiftningen ej måtte avse fartyg som äro
införda i fartygsregistret och alltså i regel kunna intecknas. Av skäl som anförts
i fråga örn fast egendom torde emellertid något undantag ej böra stadgas
i detta hänseende. Tillräcklig anledning synes ej heller föreligga att, på
sätt arbetsmarknadskommissionen ifrågasatt, giva olika uppskovsregler för
skilda slag av egendom.

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

Såsom första förutsättning för att anstånd nied försäljning av utmätt egendom
skall kunna meddelas torde i princip böra gälla, att gäldenärens betalningssvårigheter
uppstått till följd av någon oförutsedd anledning, varöver
gäldenären icke råder. Självfallet är det ogörligt att särskilt angiva alla de
olika omständigheter som härvid kunna komma i betraktande. I promemorian
ha sjukdom och arbetslöshet särskilt framhållits. Dessa anledningar
torde främst tälla i ögonen men även andra orsaker kunna komma i fråga.
Enligt min mening torde lagregeln kunna — i nära anslutning till vad i promemorian
föreslagits — utformas så, att gäldenären förutsättes ha på grund
av sjukdom, arbetslöshet eller annan särskild orsak huvudsakligen utan egen
skuld råkat i betalningssvårigheter. Under remissbehandlingen har lagstiftningens
tillämplighet diskuterats med hänsyn till skilda orsaker till att gäldenären
råkat i betalningssvårigheter. Då omständigheterna i olika fall kunna
vara av mycket skiftande art och därför föranleda en olika bedömning, torde
det emellertid knappast vara möjligt att göra ett generellt uttalande beträffande
lagstiftningens tillämplighet i angivna hänseenden. Det torde få
överlämnas åt rättstillämpningen att från fall till täll avgöra om gäldenärens
betalningssvårigheter kunna anses ha uppstått huvudsakligen utan hans
skuld. I anledning av vad i vissa yttranden anförts vill jag emellertid i detta
sammanhang uttala, att någon motsvarighet till 15 § militära moratorieförordningen
— enligt vilken stadgandet örn anstånd med försäljning av gods
som utmätts Ihos värnpliktig, vilkens betalningssvårigheter föranletts av
tjänstgöringen, äger motsvarande tillämpning då utmätningen skett hos hans
hustru — icke erfordras vid den nu ifrågasatta lagstiftningen, enligt vilken
möjligheten till anstånd icke är inskränkt till det fallet att gäldenärens betalningssvårigheter
uppstått till följd av någon sådan särskild anledning såsom
militärtjänstgöring.

Frågan om gäldenären överhuvud befinner sig i betalningssvårigheter eller
ej torde i allmänhet ej kunna vara föremål för tvekan; i regel torde få förutsättas,
att den omständigheten att utmätning ägt rum utgör ett tillräckligt
indicium härpå. I några yttranden har framhållits, att betalningssvårigheterna
för att komma i betraktande skulle ha uppstått före den tidpunkt, då den
fordran till vars gäldande utmätning skett förföll till betalning. Även örn ett
sådant krav i och för sig skulle få anses följdriktigt, torde det dock med hänsyn
till bevisningssvårigheterna icke böra uppställas som en uttrycklig förutsättning
för lagstiftningens tillämplighet.

Såsom förut framhållits är syftet med ett uppskov av verkställigheten att
bereda gäldenären möjlighet att betala sin skuld. Därest omständigheterna
äro sådana, att det måste antagas att försäljning trots uppskov måste komma
till stånd, är tydligen ett uppskov utan egentligt värde för gäldenären. Med
hänsyn härtill torde böra föreskrivas, att anstånd må beviljas endast då betalningssvårighetema
kunna antagas vara av tillfällig natur.

I enlighet med vad i promemorian föreslagits torde såsom förutsättning för
anstånd vidare böra uppställas, att borgenärens rätt till betalning icke äventyras.
Detta är t. ex. förhållandet, om egendomen är underkastad hastig vär -

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

deminskning eller är föremål för vanvård. Det bör emellertid enligt min mening
därjämte beaktas, att borgenären i vissa fall kan ha ett särskilt intresse
av att erhålla betalning snarast möjligt, vilket intresse väger mer än gäldenärens
intresse av ett uppskov. I sådana fall synes ett anstånd icke böra
meddelas, även om förutsättningarna därför eljest äro för handen. Visserligen
innebär förslaget icke någon ovillkorlig rätt till anstånd under angivna
förutsättningar utan endast en möjlighet för exekutiv myndighet att meddela
uppskov; vid denna diskretionära prövning kan hänsyn tydligen tagas
till särskilda omständigheter av antytt slag. Det torde emellertid vara lämpligt
att i lagtexten intaga en erinran, att anstånd ej må medgivas, örn borgenären
därigenom tillskyndas avsevärt men.

I överensstämmelse med vad i promemorian föreslagits torde vid meddelande
av uppskov särskilda villkor böra kunna uppställas, såsom att gäldenären
gör avbetalningar å skulden.

Det är tydligen en uppgift av grannlaga natur att avgöra, örn förutsättningarna
för ett anstånd med försäljning av utmätt gods äro för handen. Enligt
min mening föreligga övervägande skäl att anförtro denna uppgift åt överexekutor.
Härför talar bl. a. den omständigheten att ett ekonomiskt ansvar
åvilar utmätningsmannen, därest utmätning och försäljning icke ske inom
viss tid.

Vad angår förfarandet med avseende å uppskov har i promemorian föreslagits,
att utmätningsmannen, örn skäl till uppskov föreligger i ett hos honom
anhängigt utmätningsärende, skall göra anmälan därom till överexekutor.
I vissa yttranden har mot denna bestämmelse invänts, att det i stället borde
ankomma på gäldenären att göra framställning hos överexekutor örn uppskov.
Det är tydligt, att det i regel måste åligga utmätningsmannen att, när fråga
om anstånd uppkommit, företaga viss utredning i ärendet, och det torde
därför vara ändamålsenligt att låta gäldenär, som anser uppskov böra medgivas,
vända sig till utmätningsmannen med framställning därom. Denne
torde därefter, om skäl till uppskov föreligger, ha att göra anmälan till överexekutor.
Även utan framställning från gäldenärens sida torde en dylik anmälningsskyldighet
böra åligga utmätningsmannen. I regel torde emellertid
få antagas, att örn gäldenären icke själv gör framställning om uppskov, någon
särskild uppskovsanledning ej heller föreligger. Möjlighet bör även stå
gäldenären öppen att vända sig direkt till överexekutor med begäran om
anstånd. En sådan direkt hänvändelse måste tydligen alltid ske, då det gäller
fast egendom och försäljningen alltså skall verkställas av överexekutor. Någon
särskild bestämmelse, som fastslår att framställning om uppskov skall göras
inom viss tid från det verkställighet begärdes, synes ej erforderlig.

Det torde få förutsättas, att innan överexekutor förordnar örn uppskov tillfälle
lämnas utmätningsborgenären att yttra sig i ärendet. Såsom i promemorian
föreslagits bör det ankomma på utmätningsmannen att, sedan uppskovstiden
gått till ända, ex officio ånyo företaga ärendet. Motsvarande bör gälla
för överexekutor med avseende å där anhängigt ärende. Vad i promemorian i

Kungl. Maj.ts proposition nr 236-

övrigt anförts angående förfarandet i uppskovsärendet giver icke anledning
till erinran från min sida.

Uppenbart är, att sådant uppskov som kommer till stånd på grund av överexekutors
beslut icke kan ådraga utmätningsmannen någon ansvarighet jämlikt
162 eller 163 § utsökningslagen.

Någon motsvarighet i konkurslagen till de föreslagna bestämmelserna om
uppskov med försäljning av utmätt egendom torde ej erfordras. Syftet med
dessa bestämmelser kan tillgodoses genom vad som stadgas i 64—68 §§ konkurslagen.
Det kan dock anmärkas, att de föreslagna bestämmelserna i utsökningslagen
torde bliva direkt tillämpliga, därest utmätning under konkursen
sker med stöd av 23 § konkurslagen för fordran som är förenad med
panträtt i fast eller lös egendom.

I några yttranden ha vissa särskilda detaljspörsmål berörts.

Skånska hypoteksföreningen har sålunda befarat, att svårigheter skulle
upppstå, om försäljning av fast egendom begärts av flera borgenärer. Enligt
min mening torde emellertid denna farhåga vara överdriven. Oftast torde väl,
då försäljning yrkats av flera borgenärer, gäldenärens ställning vara sådan*
att intet är att vinna genom ett anstånd med egendomens försäljning.

Länsstyrelsen i Kalmar län har uttalat, att uppskovsbestämmelsen ej medgåve
rätt för överexekutor att låta anstå med införskaffande av erforderliga
handlingar för auktion å fast egendom. Någon lagbestämmelse som utgör
hinder att, örn uppskov med egendomens försäljning meddelats, dröja med
anskaffandet av dylika handlingar under uppskovstiden synes emellertid ej
föreligga. Det torde tvärtom få anses ligga i sakens natur, att under den tid,
då gäldenären har möjlighet att förhindra försäljningen genom att betala sin
skuld, inga åtgärder skola vidtagas, som kunna medföra kostnader av sådant
slag att de vid utmätningens återgång bliva onyttiga. Likaledes torde det
vara tydligt, att under uppskovstiden auktion å egendomen ej får utlysas.

Den föreslagna uppskovsbestämmelsen torde böra träda i kraft den 1 juli
1945.

Avbetalningsköp.

Gällande bestämmelser.

Bestämmelser om avbetalningsköp äro meddelade i lagen den 11 juni 1915
om avbetalningsköp. Med avbetalningsköp förstås i denna lag avtal, varigenom
lösöre säljes mot betalning i särskilda poster, av vilka en eller flera skola erläggas
efter det godset utgivits till köparen, och under villkor tillika att säljaren
skall äga rätt att återtaga godset, örn köparen åsidosätter vad honom
åligger, eller att äganderätten till godset skall förbliva hos säljaren intill dess
betalningen eller viss del därav blivit erlagd. Har avtalet betecknats såsom
hyresavtal eller betalningen såsom vederlag för godsets bruk och nyttjande,
skall utan hinder därav avtalet anses såsom avbetalningsköp, såframt det finnes
vara åsyftat, att den som fått godset till sig utgivet skall bliva ägare därav.

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

Lagen äger emellertid icke tillämpning, om sammanlagda beloppet av de
poster, som köparen enligt avtalet har att erlägga (avbetalningspriset) överstiger
3 000 kronor.

Lagen innehåller åtskilliga regler, vilka avse att bereda köparen skydd
mot alltför stränga bestämmelser i avtalet örn påföljd av kontraktsbrott. Sålunda
stadgas bl. a., att örn köparen underlåter att fullgöra sin betalningsskyldighet,
säljaren ej äger att på grund därav taga godset åter, utkräva
post som eljest ej vore förfallen eller göra annan i avtalet stadgad
särskild påföljd gällande, med mindre någon post utestår ogulden minst
fjorton dagar utöver förfallodagen och denna post antingen uppgår till minst
en tiondel av avbetalningspriset eller tillsammans med annan ogulden förut
förfallen post utgör minst en tjugondei därav. Där köparen i annat avseende
än nu sagts åsidosätter vad honom åligger, må särskild påföljd som
för sådan händelse kan vara avtalad icke vinna tillämpning, för så vitt sådant
med hänsyn till de föreliggande omständigheterna skulle vara uppenbart
obilligt.

Ä andra sidan innehåller lagen vissa bestämmelser, som avse att underlätta
återtagande av egendom, som sålts genom avbetalningsköp. I detta
hänseende stadgas, att därest skriftlig handling upprättats örn avbetalningsköp,
säljaren äger att hos utmätningsmannen i orten söka handräckning för
godsets återtagande. Handräckning må dock ej beviljas, med mindre utmätningsmannen
finner uppenbart, att med betalningen föreligger dröjsmål som
berättigar till godsets återtagande.

Efter lagens tillkomst har frågan om ändrad lagstiftning rörande avbetalningsköp
vid flera tillfällen varit föremål för uppmärksamhet. Sålunda
anhöll 1927 års riksdag i skrivelse till Kungl. Maj:t (nr 183) örn utredning
rörande avbetalningssystemets omfattning och verkningssätt. Utredningen
resulterade bl. a. i förslag till ändringar i lagen örn avbetalningsköp,
framlagda av kommerskollegium i skrivelse till Kungl. Majit den 21 februari
1933, vilken skrivelse i huvudsak finnes intagen i Kungl. Majits proposition
(nr 98) till 1934 års riksdag rörande bl. a. ändrade åtalsbestämmelser
för förskingringsbrott. I skrivelse till Kungl. Majit (nr 195) anhöll
1934 års riksdag, att Kungl. Majit ville till förnyad utredning företaga
frågan om verkningarna av avbetalningshandeln. En förberedande utredning
rörande en revision av gällande bestämmelser om avbetalningsköp har
utförts av professorn Folke Schmidt och framlagts i ett betänkande med riktlinjer
för en lagstiftning örn ägareförbehåll och avbetalningsköp (SOU 1938:
11). Den 2(5 januari 1945 har en särskild sakkunnig tillkallats för att inom
justitiedepartementet biträda med en förberedande utredning angående avbetalningshandeln.

Även beträffande avbetalningsköp innehåller förordningen angående tilllämpning
av moratorielagen å värnpliktiga m. fl. vissa för värnpliktiga gällande
särbestämmelser, vilka innefatta förbud i viss omfattning att, utöver
vad eljest gäller, på grund av dröjsmål med betalning av förfallen post taga

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

godset ater eller göra gällande annan i avtalet stadgad påföljd av betalningsförsummelse.

Promemorian.

I promemorian uttalas till en början, att den föreliggande frågan örn
skydd i vissa fall för gäldenär som oförvållat åsamkats betalningssvårigheter
syntes böra lösas med utgångspunkt från gällande lag örn avbetalningsköp.
En eventuell lagstiftning örn sådant skydd för gäldenär behövde alltså
icke sammankopplas med frågan om en allmän revision av lagen örn avbetalningsköp.
Utredningen syntes böra begränsas till att omfatta dels frågan
örn anstånd kunde beredas avbetalningsköpare i de fall då denne oförvållat
råkat i betalningssvårigheter och dels örn bestämmelse rörande sådant anstånd,
på sätt skett i den militära moratorielagstiftningen, kunde utsträckas
till att omfatta ej blott de avbetalningsköp som reglerades av lagen om avbetalningsköp
utan även sådana avbetalningsköp, vid vilka avbetalningspriset
överstege 3 000 kronor.

Vad angår frågan örn anstånd med återtagande av avbetalnings
gods framhålles i promemorian bl. a., att det uppenbarligen
kunde få synnerligen olyckliga verkningar för köparen, örn säljaren utnyttjade
sina möjligheter att återtaga godset vid försummelse i fråga örn betalningsskyldighetens
fullgörande. Det sk\Tdd i detta hänseende som gällande
lag innebure verkade endast tämligen kort tid. Om köparens betalningssvårigheter
berodde av tillfälliga orsaker och man kunde antaga att han komme
att fullgöra avtalet, därest han finge en tids anstånd, kunde det mången
gång vara obilligt mot köparen att säljaren genomdreve sin rätt att återfå
godset. Det torde ofta förekomma att avbetalningssäljaren, som hade intresse
av att köpet fullföljdes, i sådana fall beviljade köparen anstånd, men
det syntes likväl vara av värde att köparen genom föreskrift i lagen finge
rätt till anstånd i ökad utsträckning.

I anledning härav har i promemorian föreslagits införande i lagen om
avbetalningsköp av en bestämmelse av huvudsakligt innehåll, att örn köparens
dröjsmål med att erlägga betalning föranletts av att han på grund av
sjukdom, arbetslöshet eller annan dylik orsak huvudsakligen utan egen
skuld råkat i betalningssvårigheter, säljaren ej må återtaga godset, med
mindre dröjsmålet överstiger sex månader eller säljarens rätt eljest äventyras.

Beträffande frågan om anståndsbestämmelsens tillämplighet
å avbetalningsköp där priset överstiger 3000
kronor anföres i promemorian, att det efter tillkomsten av lagen örn avbetalningsköp
blivit mycket vanligt att avbetalningsköp inginges beträffande
föremål, exempelvis bilar, vilkas värde betydligt överstege nämnda be
lopp. Köparen vore säkerligen i ett mycket stort antal fall i behov av lagstiftningens
stöd mot säljaren, när denne ville göra gällande påföljd av betalningsförsummelse.
Det syntes därför vara påkallat att utvidga lagens till -

Kungl. Majda proposition nr 236.

1 arnp ni ngsoinråda. Detta borde lämpligast ske genom att lagen gjordes tilllämplig
på alla avbetalningsköp. Någon allvarlig olägenhet av att helt övergiva
regeln örn en begränsning med hänsyn till köpesummans storlek syntes
ieke behöva befaras.

Yttrandena.

Beträffande förslaget örn ändrade bestämmelser rörande avbetalningsköp
ha skilda meningar kommit till uttryck i yttrandena. I åtskilliga utlåtanden
har sålunda förslaget, med godtagande av de i promemorian anförda skälen
för detsamma, helt eller i allt väsentligt tillstyrkts eller lämnats utan erinran
medan åter i andra yttranden förslaget bestämt avstyrkts eller ock mer
eller mindre starka betänkligheter uttalats mot detsamma. Kritiken har i
första hand riktats mot förslaget örn anstånd i vissa fall med återtagande
utav avbetalningsgods medan förslaget om utvidgning av tillämpningsområdet
för lagen örn avbetalningsköp att omfatta alla dylika köp ej mött samma
motstånd.

Förslaget örn anstånd med återtagande av avbetalningsgods
har i princip tillstyrkts eller lämnats utan erinran av bl. a.
Göta hovrätt, hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten för Övre Norrland,
socialstyrelsen, Överståthållarämbetet samt flertalet länsstyrelser.

Yttranden i avstyrkande riktning ha avgivits av Svea hovrätt, länsstyrelsen
i Skaraborgs län, magistraten i Malmö, överexekutor i Malmö och Norrköping,
förste stadsfogden därstädes, Sveriges advokatsamfund, svenska
bankföreningen, svenska sparbanksföreningen, samtliga handelskamrar, Sveriges
köpmannaförbund, Sveriges industriförbund m. fl. I de avstyrkande
yttrandena har i huvudsak framhållits, att något behov av den föreslagna anståndsregeln
ej påvisats. Avbetalningssäljama lämnade redan nu i ömmande
fall tillräckligt vittgående medgivanden om anstånd för köparna. Detta vore
helt naturligt, då det ej blott för köparen utan även för säljaren vore fördelaktigare
att köpeskillingen erlades än att godset återtoges. Återtagande av
avbetalningsgods förekomme därför endast, när säljaren ansåge sig ha grundad
anledning antaga att köparen även med en tids anstånd eller med tillfällig
nedsättning av posterna icke komme att erlägga betalning för godset.
Vidare har uttalats, att de lättnader i fråga om betalningsskyldighetens fullgörande
som förslaget innebure kunde fresta ekonomiskt svaga köpare att
utöver sin förmåga ingå avbetalningsköp. Det har även gjorts gällande, att
en anståndsregel av föreslagen innebörd medförde ökade risker och kostnader
för avbetalningssäljama. Dessa risker och kostnader måste slås ut på
alla avbetalningsköpare i form av väsentligt höjda priser. Det kunde också
tänkas, att den strängare gallring som den ifrågasatta bestämmelsen kunde
medföra från avbetalningssäljarnas sida skulle leda lill att dessa inskränkte
försäljningarna och att detta i första hand ginge ut över dem som bäst behövde
komma i åtnjutande av de fördelar som avbetalningsformen erbjöde.
Slutligen har framhållits, att de i förslaget angivna omständigheterna, som

Kanal. Maj:ts proposition nr 236.

berättigade avbetalningsköparen att erhålla anstånd, vore vagt utformade och
att deras tillämpning komme att i praktiken medföra stora svårigheter. Fara
förelåge att bestämmelsen om anstånd i praktiken komme att tillämpas i
vidare utsträckning än dess syfte krävde. För övrigt borde beaktas att
flera av anståndsgrunderna vore av den art, att köparen genom försäkring
kunde skydda sig mot de ekonomiska följderna av desamma.

Förslaget örn utsträckning av lagens tillä mpningso mrade
att omfatta alla avbetalningsköp oberoende av avbetalningspriset har
tillstyrkts eller lämnats utan erinran i flertalet yttranden. I vissa yttranden
ha förordats en höjning av gränsen till 5 000 eller 6 000 kronor. I andra
yttranden, i första hand de som avgivits av olika näringsorganisationer, har
förslaget helt avstyrkts under framhållande bl. a., att en så genomgripande
ändring i lagstiftningen icke borde vidtagas utan att en grundlig utredning
verkställts angående de ekonomiska konsekvenserna av en dylik ändring.

I flera yttranden har särskilt uttalats, att förslaget rörande ändringar i lagen
örn avbetalningsköp icke nu borde upptagas utan att därmed borde anstå
i avvaktan på den pågående utredningen angående en revision av lagstiftningen
örn avbetalningsköp överhuvud. Uttalanden i sådan riktning ha
gjorts av bl. a. Svea hovrätt, kommerskollegium, svenska bankföreningen.
Sveriges industriförbund samt vissa handelskamrar. I yttranden av länsstyrelserna
i Södermanlands och Kronobergs lån m. fl. har framhållits, att förslaget
såvitt anginge borttagande av den nuvarande värdegränsen icke för
närvarande borde genomföras utan att frågan därom borde upptagas i samband
med nyssnämnda utredning. Som skäl för att de i promemorian förordade
lagändringarna borde prövas i ett större sammanhang har påpekats
bl. a., att ändringarna avsåge centrala bestämmelser i lagstiftningen om avbetalningsköp
samt att dylika ändringar icke borde tagas under övervägande
utan att samtidigt lagen i sin helhet bleve föremål för översyn. Särskilt
har framhållits, att en utvidgning av lagens tillämplighetsområde ej borde
sk© utan att samtidigt lagen i övrigt omarbetades på flera punkter. Vidare
har uttalats, att om förslaget upphöjdes till lag, de resultat vartill den nu
pågående utredningen kunde leda på ett olyckligt sätt föregrepes. Även i
sådana yttranden, i vilka de i promemorian föreslagna ändringarna helt
eller till väsentliga delar tillstyrkts, har påpekats, alt vissa följdändringar
kunde behöva vidtagas beträffande lagen i övrigt. Därjämte biar i andra yttranden
uttalats, att lagen även i sådana hänseenden som ej direkt berördes
av de föreslagna ändringarna vore i behov av en översyn. Det stora och svårlösta
problemet örn avbetalningshandelns sociala verkningar komme alltså
icke genom ett antagande av förslaget att ha bringats till sin slutliga lösning.

Departementschefen,

Enligt min mening möta betänkligheter mot att i detta sammanhang vidtaga
ändringar i de gällande rättsreglerna rörande avbetalningsköp. Såsom
förut nämnts är för närvarande lagstiftningen härom föremål för utredning.

Kunni. Maj:ts proposition nr 236.

Efter det tidigare vissa riktlinjer för en ändrad lagstiftning i ämnet framlagts,
har den 26 januari 1945 inom justitiedepartementet tillkallats en särskild
sakkunnig för att biträda med en förberedande utredning rörande avbetalningshandeln.
Behovet av en dylik översyn av gällande bestämmelser
om avbetalningsköp bestyrkes av uttalanden under remissbehandlingen av
förevarande ärende. I åtskilliga yttranden har sålunda framhållits, att ändringar
i gällande rättsregler på området vore påkallade i skilda hänseenden.
Det synes mindre lämpligt att föregripa den sålunda pågående utredningen
rörande lagstiftningen genom att nu på vissa punkter införa bestämmelser
med huvudsakligt syfte att bereda ökat skydd för gäldenär, som oförvållat
råkat i betalningssvårigheter. De bestämmelser i detta hänseende som kunna
anses befogade torde i stället böra genomföras i samband med en revision
av lagstiftningen i dess helhet. Med hänsyn härtill finner jag det i promemorian
framlagda förslaget örn ändringar i lagen örn avbetalningsköp
icke böra för närvarande föranleda lagstiftning.

I enlighet med vad sålunda anförts ha inom justitiedepartementet upprättats
förslag till

1) lag angående ändrad lydelse av 3 kap. 32, 33 och 3A §§ lagen den 1A
juni 1907 (nr 36 s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom;

2) lag örn ändring i utsökning slagen; samt

3) lag örn ändrad lydelse av 97 § konkurslagen.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över dessa lagförslag, av
den lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen
omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:

Thore Wisén.

1 De under 1) och 3) upptagna lagförslagen, vilka äro likalydande med de vid propositionen
fogade förslagen i samma ämnen, ha här uteslutits.

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

Förslag

till

Lag

om ändring i utsökningslagen.

65 §.

88 c §.

Finnes, då utmätning skett, att gäldenären på grund av sjukdom, arbetslöshet
eller annan särskild orsak huvudsakligen utan egen skuld råkat i betalningssvårigheter,
som kunna antagas vara av tillfällig natur, äge överexekutor,
såframt icke borgenärens rätt till betalning äventyras eller eljest avsevärt
men åsamkas honom, förordna om uppskov med försäljning av egendomen
på viss tid, ej över sex månader från det utmätningsmannen mottog
de i 54 eller 56 § omförmälda handlingar. Överexekutor må föreskriva villkor
för uppskovet och, örn anledning därtill uppkommer, återkalla förordnandet.

Har genom domstols eller lagsökningsdomares utslag intecknad fordran
fastställts till betalning ur fast egendom, skall tid, som ovan sägs, räknas från
det försäljning av egendomen begärdes.

Det åligger utmätningsman att, örn skäl till uppskov föreligger i ett av
honom handlagt mål, göra anmälan därom hos överexekutor. Sedan tid för
uppskov gått till ända, skall utmätningsman eller överexekutor, hos vilken
målet är anhängigt, ånyo företaga målet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1945. 1

1 Senaste lyielse se SFS 1920: 418.

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 9 mars
1945.

Närvarande:

regeringsrådet Kellberg,
justitieråden Guldberg,

Ekberg,

Santesson.

Enligt lagrådet den 8 mars 1945 tillhandakommet utdrag av protokoll över
justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet
den 23 februari 1945, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över
upprättade förslag till

1) lag angående ändrad lydelse av 3 kap. 32, 33 och 34 §§ lagen den 14
juni 1907 (nr 36 s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom;

2) lag örn ändring i ut sökning slag en; samt

3) lag örn ändrad lydelse av 97 § konkurslagen.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, föredrogos inför lagrådet av
t. f. byråchefen för lagärenden i justitiedepartementet hovrättsassessorn S. Å.
Edling.

Förslagen föranledde följande yttranden.

Förslaget till lag angående ändrad lydelse av 3 kap. 32, 33 och 34 §§
lagen den 14 juni 1907 (nr 36 s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom.

32 §.

Justitieråden Guldberg, Ekberg och Santesson:

De i förevarande paragraf vidtagna ändringarna ha till syfte att möjliggöra
för hyresgäst att bevara hyresrätten genom att gälda hyran medelst
månadsbetalningar. Emellertid synes den förebragta utredningen knappast
utvisa, att på hyresmarknaden framträtt något större behov av en utsträckt
rätt till hyresbetalning för månad. I varje fall torde en lagregel, som beträffande
alla hyresförhållanden öppnar möjlighet till månadsbetalning, innefatta
ett ingripande med större verkningar än som betingas av föreliggande
omständigheter. Vad angår bostadslägenheter torde något behov ej förefinnas
att vidga möjligheterna i detta hänseende utöver vad som redan gäller.
Däremot synes ett visst behov lia yppat sig i fråga örn andra smärre
lägenheter, särskilt lokaler för hantverkare eller andra näringsidkare. Grän -

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

sen torde härvid lämpligen kunna dragas så, att under regeln inbegripas
dylika lägenheter om högst två rum.

Bestämmelserna i det remitterade förslaget ha utformats så, att de icke
ändra de avtalade förfallodagarna utan inskränka hyresvärdens rätt att uppsäga
avtalet på grund av underlåtenhet att erlägga hyran på avtalad tid.
Gällande lag innehåller emellertid föreskrifter, som för en avsevärd del av
bostadsbeståndet giva rätt till månadsbetalning av hyran, oavsett vad om hyresbetalningen
är avtalat. Särskilt med hänsyn härtill synes en lagstiftningsåtgärd
enklast och mest konsekvent kunna ske genom att utsträcka rätten
till månadsbetalning av hyra. En sådan lösning ter sig även eljest mera naturlig
än den nu föreslagna ordningen, vilken förefaller onödigt invecklad.

På grund härav hemställes, att lagstiftning i ämnet i den utsträckning
som i det föregående angivits utformas såsom ändring av 21 § i förevarande
kapitel. Väljes denna utväg, erfordras vissa jämkningar i det remitterade förslaget
i övrigt.

Förslaget till lag om ändring i ntsökningslagen.

88 c §.

Lagrådet:

Enligt det remitterade förslaget skall uppskov med försäljning av utmätt
egendom icke medgivas, örn borgenärens rätt till betalning äventyras eller
eljest avsevärt men åsamkas borgenären. Till motivering för sistnämnda förutsättning
—- vilken icke återfinnes i den promemoria, som lagts till grund
för förslaget. — har föredragande departementschefen framhållit, att i vissa
fall borgenären kunde ha ett särskilt intresse av att erhålla betalning snarast
möjligt samt att detta intresse vägde mer än gäldenärens intresse av ett uppskov.
Vad sålunda anförts förtjänar att understrykas. Gäldenärens berättigade
intresse av att icke drabbas alltför hårt av vissa betalningssvårigheter
måste vägas mot borgenärens befogade anspråk på betalning för sin fordran.
Denna intresseavvägning kan bli en ömtålig del av den diskretionära prövning,
som ankommer på överexekutor. Utöver vad departementschefen framhållit
må påpekas, att överexekutor — vilken i stort sett bör bedöma anståndsfrågan
så som om han handlade i stället för en socialt ansvarskännande
borgenär — jämväl måste beakta, att starka skäl, som ej sällan äro av
utpräglat social natur, kunna tala för att borgenären i vanlig ordning erhåller
betalning för sin fordran. Med hänsyn till de anförda synpunkterna
torde stadgandet i denna del erhålla en lämpligare utformning, därest det
angives, att uppskovsförordnande under övriga i paragrafen upptagna förutsättningar
må meddelas, så framt icke borgenärens rätt till betalning äventyras
eller hans rätt eljest otillbörligt åsidosättes.

Justitieråden Ekberg och Santesson:

Första punkten i tredje stycket innehåller föreskrift om skyldighet för utmätningsman
att, om skäl till uppskov med försäljning av den utmätta egendomen
föreligger i ett av honom handlagt mål, göra anmälan därom hos

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

överexekutor. Såsom bland andra Föreningen Sveriges landsfiskaler framhållit,
kan emellertid den undersökningsplikt, som sålunda skulle åligga utmätningsmannen,
bli betungande och tidsödande. En sådan plikt är vidare
ägnad att minska tilliten till utmätningsmannens opartiskhet. Med hänsyn
till ärendets beskaffenhet, som ansetts medföra bland annat att tillfälle
i regel bör lämnas borgenären att yttra sig om ifrågasatt uppskov,
synes den riktiga ordningen vara att initiativet tages av gäldenären genom
en ansökan, innehållande de till stöd för åtgärden åberopade skälen,
varöver borgenären bör höras. Medgiver borgenären anstånd, erfordras icke
någon ytterligare utredning i frågan. En sådan ordning lärer jämväl bäst
överensstämma med vad som i allmänhet gäller om uppskov med åtgärd.
Gäldenärens rätt torde kunna på ett tillfyllestgörande sätt tillgodoses, om utmätningsmannen
ålägges att vid utmätningsförrättning underrätta gäldenären
örn den möjlighet till uppskov, som lagen bereder. Ifrågavarande paragraf
synes därför böra undergå sådan jämkning, att i första stycket föreskrives
att ansökan om uppskov skall göras av gäldenären hos överexekutor samt
att första punkten i tredje stycket ersättes med föreskrift örn sådan underrättelseplikt,
som nu antytts.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 97 § konkurslagen.
Lagrådet:

Förslaget lämnas utan erinran.

Ur protokollet:
Bertil Crona.

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, håltet inför
Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 9 mars 1945.

Närvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Möller,

Sköld, Quensel, Bergquist, Domö, Gjöres, Ewerlöf, Rubbestad, Ohlin,

Erlander, Danielson, Andrén.

Efter gemensam beredning med cheferna för social- och finansdepartementen
anmäler chefen för justitiedepartementet, statsrådet Bergquist, lagrådets
denna dag avgivna utlåtande över de till lagrådet den 23 februari
1945 remitterade förslagen till

1) lag angående ändrad lydelse av 3 kap. 32, 33 och 34 §§ lagen den 14
juni 1907 (nr 36 s. 1) örn nyttjanderätt till fast egendom;

2) lag örn ändring i utsökningslagen; samt

3) lag örn ändrad lydelse av 97 § konkurslagen.

Efter redogörelse för lagrådets utlåtande anför föredraganden följande.

Vad först angår förslaget om ändring i nyttjanderättslagen ha tre av lagrådets
ledamöter i fråga om möjligheten att genom månadsbetalning bevara
hyresrätten ansett, att denna möjlighet, som nu föreligger allenast beträffande
bostadslägenheter örn högst fyra rum, därutöver borde medgivas allenast
beträffande lägenheter av annat slag om högst två rum. Såsom jag framhållit
vid remissen till lagrådet kan den nuvarande bestämmelsen i ämnet icke
anses tillfredsställande. Genom den begränsning som nu gäller torde sålunda
uteslutas åtskilliga hyresgäster, vilka ha behov av att få betala hyran månadsvis.
Detta lärer vara förhållandet såväl i fråga örn bostadslägenheter örn
mer än fyra rum som beträffande andra lägenheter. Av skäl som jag förut
angivit föreligga betydande svårigheter att göra en lämplig gränsdragning
mellan olika lägenheter, något som särskilt gäller affärs- och verkstadslokaler
beträffande vilka en begränsning i förhållande till storleken knappast
torde kunna ske med utgångspunkt från rumsindelningen. Å andra sidan
lärer en generell regel, som med ändring av den avtalade förfallodagen fastställer,
att hyran må erläggas i förskott för månad vara mer vittomfattande
än som av behovet är påkallat. Om däremot — så som skett i det remitterade
förslaget — åt regeln gives det innehåll, att den endast betager hyresvärden
rätt att uppsäga avtalet så länge hyran regelbundet erlägges månadsvis
i förskott, kan jag icke finna betänkligheter möta att låta densamma örn -

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

latta alla lägenheter. Med hänsyn härtill föreligger enligt min mening ej skäl
att frångå det remitterade förslaget i denna del.

Beträffande 88 c § i förslaget till lag örn ändring i utsökningslagen har
lagrådet hemställt, att i paragrafen skulle — i stället för bestämmelsen, att
uppskov med utmätt egendoms försäljning ej finge meddelas, om borgenärens
rätt till betalning äventyrades eller eljest avsevärt men åsamkades honom —
föreskrivas, att uppskov ej må beviljas, såframt borgenärens rätt till betalning
äventyras eller hans rätt eljest otillbörligt åsidosättes. Denna ändring
har jag ansett mig böra biträda.

Två ledamöter av lagrådet ha vidare hemställt om vissa ändringar i nyssnämnda
paragraf med avseende å förfarandet i ärende rörande uppskov med
försäljning av utmätt egendom. Vad till stöd därför anförts innefattar emellertid
enligt min åsikt icke tillräckliga skäl att frångå det remitterade förslaget,
som i det hänseende varom här är fråga överensstämmer med de i 88 b §
andra stycket andra punkten givna reglerna rörande försäljningsuppskov
som där avses.

Föredraganden hemställer, att lagförslagen, sedan förslaget till lag örn
ändring i utsökningslagen ändrats i enlighet med det anförda samt därjämte
viss redaktionell jämkning vidtagits i detsamma, måtte jämlikt § 87 regeringsformen
genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Sigrid Linders.

Bihang till riksdagens protokoll 19i5. 1 sami. Nr 236.