Kungl. Maj.ts proposition nr 236- (Proposition 1939:236)

Kungl. Maj.ts proposition nr 236-

Nr 236.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående ändrade grunder
för egnahemsverksamheten m. m.; given Stockholms
slott den 17 mars 1939.

Kungl. Majit vill härmed, linder åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

Under Hans Majlis

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

A. Pehrsson-Bramstorp.

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å
Stockholms slott den 17 mars 1939.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Engberg, Sköld,
Quensel, Eriksson.

Efter gemensam beredning med cheferna för justitie- och finansdepartementen
samt t. f. chefen för socialdepartementet, statsrådet Eriksson, anmäler
chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Pehrsson-Bramstorp,
frågan örn ändrade grunder för egnahemsverksamheten m. m.:

Inledning.

Riksdagen har under senare år vid flera tillfällen i skrivelser till Kungl.
Majit hemställt örn utredning angående vissa egnahemsväsendet berörande
spörsmål.

Sålunda har 1934 års riksdag (skrivelse nr 188) anhållit, att Kungl. Majit
måtte låta verkställa utredning angående frågan örn egnahemskonsulentverkBihang
titt riksdagens protokoll 1039. 1 sami. Nr 230. 1

2 Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

samhetens lämpliga ordnande inom de särskilda hushållningssällskapens områden.

Vidare har 1935 års riksdag (skrivelse nr 166) hemställt, att Kungl. Majit
måtte föranstalta om utredning dels i fråga om fyllnadslån till egnahemslån
till härför kvalificerade sökande med stor familj, dels angående sådan ändring
av bestämmelserna för den statsunderstödda egnahemsverksamheten att
nybildning av bärkraftiga jordbruksegnahem underlättades och dels huruvida
och på vad sätt egnahemsinnehavare som oförvållat kommit i ekonomiska
svårigheter måtte kunna beredas sådan hjälp att vederbörande kunde behålla
sitt egnahem.

Sedermera har 1936 års riksdag (skrivelse nr 274) hemställt örn utredning
av frågan om kontroll över i förvärvssyfte yrkesmässigt bedriven enskild jordstycknings-
och jordförmedlingsverksamhet.

Jämlikt bemyndigande av Kungl. Maj :t den 30 december 1935 tillkallade dåvarande
chefen för jordbruksdepartementet sju utredningsmän för att i enlighet
med angivna riktlinjer verkställa utredning och avgiva förslag rörande
egnahemsverksamheten och andra med statens verksamhet på det sociala
jordområdet sammanhängande frågor. Utredningsmännen voro generaldirektören
O. H. Malmberg, ordförande, ledamoten av riksdagens andra kammare,
småbrukaren J. A. Andersson, verkställande tjänstemannen i statens,
jordnämnd, direktören N. Collin, ledamoten av riksdagens första kammare,
lantbrukaren N. G. Gabrielsson, lantbrukaren A. Mårtensson, numera ledamoten
av riksdagens första kammare, jordbrukskonsulenten B. A. Nilsson
och agronomen W. Svensson. Utredningsmännen antogo benämningen 1936
års egnahemsutredning.

Egnahemsutredningen — vilken tidigare avgivit utlåtanden och förslag i
vissa med egnahemsväsendet sammanhängande spörsmål — ha med en den
20 oktober 1938 dagtecknad skrivelse avlämnat betänkande med förslag
angående den statliga egnahemsverksamheten (Stat. off. utr. 1938:34).
Samtidigt har utredningen anmält, att av utredningsuppdraget härefter
återstode vissa spörsmål, varom förslag komme att avlämnas senare.
Dessa avsåge dels upplåtelser av kronotorp och kolonat å kronoparker i Norrland
och Dalarna, dels livförsäkring i anslutning till egnahemslångivning1
och dels byggande av nybyggesvägar i Norrland och Dalarna.

över betänkandet angående den statliga egnahemsverksamheten ha yttranden
inhämtats från socialstyrelsen, medicinalstyrelsen, statens byggnadslånebyrå,
byggnadsstyrelsen, statskontoret, bank- och fondinspektionen, sparbanksinspektionen,
riksräkenskapsverket, allmänna civilförvaltningens lönenämnd,
domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen, lantmäteristyrelsen, statens egnahemsstyrelse
(efter hörande av egnahemslåneförmedlande föreningar och bolag
samt kommunalnämnderna i vissa socknar, där arbetarsmåbruksverksamhet
förekommer), statens jordnämnd, lånenämnden för sekundär jordbruks 1

Denna fråga har sedermera behandlats av utredningen i en särskild skrivelse den 16 mars.
1939.

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

kredit, fullmäktige i riksbanken, fullmäktige i riksgäldskontoret, Överståthållarämbetet,
samtliga länsstyrelser, samtliga hushållningssällskaps förvaltningsutskott
(efter hörande av egnahemsnämnderna), Sveriges allmänna lantbrukssällskap,
svenska landskommunernas förbund, svenska stadsförbundet,
styrelserna för svenska bankföreningen, svenska sparbanksföreningen, Sveriges
allmänna hypoteksbank, svenska bostadskreditkassan och svenska jordbrukskreditkassan,
centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund (efter
hörande av skogsvårdsstyrelserna), Sveriges skogsägareförbund, skogsägareföreningarnas
riksförbund, svenska skogs- och flottningsarbetareförbundet,
svenska lantarbetareförbundet, riksförbundet landsbygdens folk, småbrukarnas
riksförbund, Sveriges agronomförbund, svenska arkitekters riksförbund,
svenska arkitektföreningen (avdelning inom svenska teknologföreningen),
bostadssociala utredningen, 1936 års skogsutredning, 1937 års utredning angående
det mindre jordbrukets arbetsförhållanden samt ladugårdsbyggnadssakkunniga.
Skrivelser i ärendet ha jämväl inkommit från vissa sammanslutningar
av egnahemslåntagare.

Förevarande ärende har sedermera varit föremål för ytterligare beredning
inom jordbruksdepartementet.

I avbidan på den fortsatta beredningen av egnahemsutredningens förslag
ha vissa anslag, som sammanhänga med egnahemsväsendet, i det med 1939
års statsverksproposition framlagda riksstatsförslaget upptagits med allenast
beräknade belopp eller utan angivet belopp. Dessa anslag äro följande:

Punkt under Beraknat

nionde belopp

huvudtiteln kronor

131 Egnahemsbildning: Statens egnahemsstyrelse, avlöningar,

förslagsanslag .................... 200,000

132 » : Statens egnahemsstyrelse, omkostnader,

förslagsanslag .................... 95,000

133 » : Förvaltningsbidrag till egnahemslåne förmedlare,

förslagsanslag.......... 1,290,000

134 » : Bidrag till hushållningssällskap för jord anskaffningsverksamhet,

förslagsanslag.
............................. 1,000

135 » : Avsättning till fonden för premielån till

egnahemslåntagare................ 900,000

136 » : Byggande av nybyggesvägar, förslags anslag.

........................... 100,000

138 Jordanskaffningsverksamhet inom Västernorrlands, Jämtlands,
Västerbottens och Norrbottens län, reservationsanslag
............................................ 300,000

144 Grundförbättringar: Bidrag till nyodling, betesförbättring,
stenröjning och jordkörning å ofullständiga jordbruk,
förslagsanslag...................................... 1,250,000

Kungl. Maj:ts proposition nr 236-

Punkt under Beräknat

kapitalbud- belopp

geten: bil. 7 kronor

18 Egnahemslånefonden.................................. —

19 Jordförmedlingsfonden................................ —

20 Arrendeegnahemsfonden, reservationsanslag ............ 500,000

21 Arbetarsmåbrukslånefonden, reservationsanslag.......... 4,000,000.

Den hittillsvarande egnahemsverksamhetens grunddrag.

Vid 1904 års riksdag beslöts inrättandet av egnahemslånefonden i syfte att
bereda tillfälle för mindre bemedlade personer att erhålla lån för förvärvande
av egna hem på landsbygden. De närmare bestämmelser, som reglerat
ifrågavarande verksamhet, ha under årens lopp varit föremål för ändringar
i åtskilliga avseenden.

Nu gällande bestämmelser rörande utlåningen från egnahemslånefonden
återfinnas i kungörelsen den 8 juni 1928 (nr 217) angående allmänna grunder
för den statsunderstödda egnahemsverksamheten, ändrad genom kungörelser
den 21 april 1933 (nr 169), den 4 maj 1934 (nr 124), den 18 juni 1937
(nr 394) och den 30 juni 1937 (nr 634), ävensom i kungörelsen den 8 juni
1928 (nr 218) med reglementariska föreskrifter rörande den statsunderstödda
egnahemslåne- och premielåneverksamheten, ändrad genom kungörelser
den 17 juni 1932 (nr 249) och den 21 april 1933 (nr 170).

Ifrågavarande verksamhet står under överinseende av statens egnehemsstyrelse
och utövas av hushållningssällskap, kommuner, aktiebolag och ekonomiska
föreningar (låneförmedlare). Varje hushållningssällskap har en särskild
egnahemsnämnd. Såsom lokala organ fungera egnahemsombud, i regel
ett för varje kommun, ävensom egnahemskommittéer eller, i vissa fall,
arbetarsmåbruksnämnder eller kommunalnämnder.

Verksamheten har till ändamål att underlätta för mindre bemedlade att
förvärva eget hem å landsbygden eller å till stad hörande område, för vilket
stadsplan ej blivit fastställd. I regel skall åsyftas nybildning av egnahem.

Från egnahemslånefonden utlämnas egnahemsstatslån till låneförmedlare,
som vill med anlitande därav lämna egnahemslån för jordbruks- eller bostadslägenheter.
Ansökningar om egnahemsstatslån prövas av Kungl. Maj:t.

Om av låneförmedlare utlämnat egnahemslån avser förvärv av jordbrukslägenhet,
betecknas lånet såsom jordbrukslån. Där lånet åter åsyftar förvärv
av bostadslägenhet, betecknas det såsom bostadslån. Lån kan även beviljas
för utvidgning eller förbättring av jordbrukslägenhet, som låntagaren
redan innehar, till ett mera bärkraftigt jordbruk, eller för bostadslägenhets
omläggning till jordbrukslägenhet och betecknas då såsom tilläggslån.

Till bestridande av låneförmedlares förvaltningskostnader och å egnahemslånerörclsen
uppkommande förluster tilldelar Kungl. Majit låneförmedlare
Vissa förvaltningsbidrag. Uppstår överskott å vad sålunda anvisats hushåll -

Kungl. Maj:ts proposition nr 236-

ningssällskap, tillföres överskottet en av vederbörande sällskap ägd och förvaltad
riskfond för egnahemslånerörelsen.

Egnahemslåntagare kan med sitt lån förena livförsäkring hos riksförsäkringsanstalten.
I detta ämne gäller en kungörelse den 30 juni 1920 (nr 509),
ändrad genom kungörelser den 23 september 1927 (nr 370), den 21 april
1933 (nr 171) och den 30 juni 1934 (nr 405).

Av tillgängliga uppgifter framgår, att under åren 1905—1937 beviljats tillhopa
88,920 egnahemslån till ett sammanlagt belopp av omkring 357.3 milj.
kronor. Av dessa lån lia 52,359 till ett belopp av tillhopa omkring 226.1 milj.
kronor avsett jordbrukslägenheter och 36,561 till ett sammanlagt belopp av
i runt tal 131.2 milj. kronor avsett bostadslägenheter. Numera beviljas
bostadslån till ungefär lika stort antal som jordbrukslån. Av de under åren
1905—1937 beviljade egnahemslånen ha 80,344 utlämnats av hushållningssällskapen
och 8,576 av andra låneförmedlare. Lånen till jordbrukslägenheter
ha under de senaste åren i genomsnitt utgjort drygt 4,000 kronor och
bostadslånen i allmänhet några hundratal kronor mindre. De av andra låneförmedlare
än hushållningssällskapen utlämnade lånen ha emellertid uppgått
till icke oväsentligt högre belopp. Antalet egnahemsbelånade jordbruk
utgjorde vid 1937 års utgång 37,871 och bostadslägenheter 25,640. Sammanlagda
kapitalskulden till egnahemslånefonden uppgick till i runt tal 244.9
milj. kronor. Härav motsvaras omkring en tredjedel av bostadslån.

Av uppgifter rörande av låneförmedlarna under åren 1929—1937 beviljade
tilläggslån för förvärv av tillskottsjord samt för ny-, örn- eller tillbyggnad
kan utläsas, att sammanlagda antalet av ifrågavarande lån utgör 2,435 och
att lånens belopp tillhopa uppgår till ungefär 3.8 milj. kronor. Härav avse
937 lån till ett belopp av omkring 2.1 milj. kronor inköp av tillskottsjord och
1,498 lån till ett belopp av omkring 1.7 milj. kronor ny-, om- och tillbyggnadsarbeten
(dessa senare siffror avse tiden från år 1932). Lånens belopp
äro genomsnittligt omkring dubbelt så stora, då lånen avse inköp av tillskottsjord
som i den andra kategorien av fall, nämligen respektive 2,221
och 1,130 kronor. De flesta av lånen till inköp av tillskottsjord avse komplettering
av lägenheter örn 2—5 hektar åker eller ännu mindre åkerareal.

Enligt beslut vid 1923 års riksdag infördes en anordning med premielån
till egnahemslåntagare för nyodlings- och nybyggnadsarbeten. Bestämmelser
i ämnet återfinnas i förcnämnda båda kungörelser den 8 juni 1928 (nr
217 och 218). Kungl. Maj:t tilldelar i enlighet härmed låneförmedlare särskilda
anslag för utlämnande av premielån. Sådant lån kan av låneförmedlare
utlämnas till personer, som tilldelas jordbrukslån eller tilläggslån, under
förutsättning att vederbörande åsyftar att genom nyodling och nybyggnad
bilda ett helt och hållet nytt jordbruk eller att genom mera väsentligt nyodlings-,
byggnads- eller grundförbättringsarbete i avsevärd mån förbättra eller
utvidga den med jordbrukslånet förvärvade eller med tilläggslånet utvidgade
lägenheten.

Premielån anses guldet, då låneförmedlaren finner därmed avsedda arbeten
vara vederbörligen utförda.

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

Sedan inrättandet år 1923 av anordningen med premielån och fram till
och med år 1937 ha utlämnats 38,182 premielån till ett sammanlagt belopp
av omkring 10.8 milj. kronor. Härav ha 37,454 lån till belopp av omkring
10.5 milj. kronor beviljats av egnahemsnämnderna och 728 lån om i runt
tal 0.3 milj. kronor av övriga låneförmedlare. Bland de olika ändamål, för
vilka premielån utgått, kommer främst ny- eller ombyggnad av ekonomihus.
Sådana lån ha utlämnats till ett antal av 16,557. Därnäst komma lån
till gödselvårdsanläggningar till ett antal av 8,890. Till ny- eller ombyggnad
av bostadshus lia beviljats 7,578 premielån, till nyodling 4,073 lån samt
till övriga ändamål sammanlagt 1,084 lån.

Här må nämnas, hurusom möjligheter numera även finnas att med statens
stöd bilda samfällda jordbruksegnahem. Enligt kungörelsen den 26
juni 1933 (nr 382) angående statsunderstödd samfälld jordbruksdrift kan sålunda
låneförmedlare med anlitande av erhållet egnahemsstatslån utlämna
egnahemslån (jordbrukslån eller tilläggslån) till ekonomisk förening med
begränsad personlig ansvarighet eller handelsbolag eller två eller flera personer,
vilka slutit sig samman i enkelt bolag, för inköp av sådan jordbruksfastighet,
som föreningsmedlemmarna eller bolagsmännen skola bruka samfällt.
Även premielån kan utgå.

Någon utlåning till samfällda jordbruk synes hittills icke ha förekommit.

Bestämmelser finnas även meddelade om jordförmedlings- och jordanskaffningsverksamhet
för egnahemsändamål. De grundläggande bestämmelserna
härutinnan innefattas i förenämnda kungörelse den 8 juni 1928 (nr
217) angående allmänna grunder för den statsunderstödda egnahemsverksamheten,
med däri vidtagna ändringar, ävensom i kungörelsen samma dag (nr
219) med reglementariska föreskrifter rörande den statsunderstödda jordförmedlings-
och jordanskatfningsverksamheten, ändrad genom kungörelser
den 6 juni 1929 (nr 178) och den 4 maj 1934 (nr 125).

Ifrågavarande verksamhet åsyftar att underlätta för lämpliga jordsökande
personer att förvärva tjänlig jord till bildande av jordbruksegnahem eller
utveckling av ofullständiga jordbruk eller att frilösa arrendejordbruk huvudsakligen
av den storlek, att egnahemslån kan ifrågakomma för arrendejordbrukets
förvärvande.

Jordförmedling och jordanskaffning äro avsedda att utövas av de statsunderstödda
egnahcmsorganen.

Från den år 1907 inrättade jordförmedlingsfonden kan hushållningssällskap
erhålla jordanskaffningslån för inköp av viss fastighet, lämplig att
helt eller delvis användas för bildande av egnahem för jordbruksändamål
eller bostadsändamål, samt för bestridande av de med fastighetens exploatering
i dylikt syfte förenade kostnaderna. Frågor om jordanskaffningslån avgöras
av statens egnahemsstyrelse.

Hushållningssällskap, som beviljats jordanskaffningslån, åtnjuter ett årligt
statsbidrag, jordanskaffningsbidrag, avsett att utgöra ersättning för av jord -

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

anskaffningsverksamheten föranledda försäljnings- och förvaltningskostnader.

Uppkommande överskott å hushållningssällskaps jordanskaffningsverksamhet
fördelas till huvudsaklig del mellan en av sällskapet förvaltad riskfond
för jordanskaffningsverksamheten och en statens riskfond för samma
ändamål. Underskott skall i första hand täckas med anlitande av hushållningssällskapets
nyssnämnda riskfond. Förslå ej denna fonds tillgångar
därtill, täcker staten den kvarvarande bristen med anlitande av i första
hand statens riskfond för jordanskaffningsverksamheten.

Jordförmedling och jordanskaffning kunna även utövas av andra låneförmedlare
än hushållningssällskap. Aktiebolag och ekonomiska föreningar som
här avses kunna från jordförmedlingsfonden erhålla förlagslån för att användas
såsom rörelsekapital vid inköp och exploatering av fastighet, lämplig
att helt eller delvis användas för bildande av egnahem för jordbruksändamål
eller bostadsändamål. Ansökningar örn förlagslån prövas av Kungl.
Majit.

Utlåningen från jordförmedlingsfonden har hittills varit mycket obetydlig.

Föreskrifter äro även meddelade om vad som vid den statsunderstödda
jordförmedlings- och jordanskaffningsverksamheten bör iakttagas med avseende
å egnahemslägenheters beskaffenhet och storlek m. m.

Åtgärder ha träffats för särskild jordanskaffningsverksamhet i de fyra
nordligaste länen. I detta ämne gälla kungörelsen den 29 maj 1936 (nr 212)
angående särskild jordanskaffningsverksamhet i Västerbottens och Norrbottens
län samt kungörelsen den 11 juni 1937 (nr 424) om utsträckt tillämpning
av förstnämnda kungörelse. Enligt 1937 års författning gälla bestämmelserna
om denna särskilda jordanskaffningsverksamhet även för Västernorrlands
och Jämtlands län.

Med ifrågavarande bestämmelser åsyftas, att hushållningssällskapens egnahemsnämnder
skola för statens räkning bedriva verksamhet med anskaffande,
iordningställande och upplåtande av jord för bildande av jordbruksegnahem
eller arbetarsmåbruk, för ofullständiga jordbruks förseende med
tillskotts jord eller för annat därmed jämförligt ändamål. Frågor örn förvärv
av jord eller övertagande från statens domäners fond av kronojord
skola underställas Kungl. Maj:t för avgörande. Verksamheten kontrolleras
av statens egnahemsstyrelse och bedrives helt på statens ansvar.

I detta sammanhang må erinras om att egnahemsverksamhet i särskilda
former även bedrives å kronan tillhörig egendom, nämligen dels å kronoparkerna
och dels å statens utarrenderade jordbruksdomäner. Ifrågavarande
egendom står under domänstyrelsens förvaltning. Upplåtandet av kronojord
till egnahem regleras nu av förordningen den 6 juni 1929 (nr 176) angående
försäljning i vissa fall av kronoegendom m. m. samt kungörelsen
samma dag (nr 179) med tillämpningsföreskrifter till nämnda förordning.

Egnahemsstyrelsen utövar viss ledning över de s. k. kolonisationsnämnder,
som i vissa norrländska län medverka vid upplåtande av kolonat å krono -

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

parker. Egnahemsstyrelsen övar jämväl uppsikt över Alträsks nybyggesnämnd,
vilken handhar tillsynen över nybyggesverksamheten på Alträsks
kolonisationsområde i Norrbotten.

I en kungörelse den 14 juni 1933 (nr 331) angående statsunderstödd arbetarsmåbruksverksamliet,
ändrad genom kungörelse den 7 juni 1934 (nr
234) och kompletterad i vissa hänseenden genom kungörelser den 18 juni
1937 (nr 395) och den 27 maj 1938 (nr 290), meddelas bestämmelser örn
utlåning från arbetarsmåbrukslånefonden. Från denna fond tilldelar Kungl.
Majit arbetarsmåbruksstatslån åt landskommuner för att av dessa användas
till utlämnande av arbetarsmåbrukslån.

Låneverksamheten står under överinseende av egnahemsstyrelsen. Denna
kan för genomförande av sin ifrågavarande uppgift anlita hushållningssällskapens
egnahemsnämnder. Verksamheten inom kommun handhaves av
en särskild nämnd, arbetarsmåbruksnämnd, eller — där verksamheten kan
antagas bliva av mindre omfattning — av kommunalnämnden.

Arbetarsmåbrukslån utlämnas till skogsarbetare eller därmed likställd arbetare
för att giva honom tillfälle att förvärva mindre lägenhet, ägnad att
bereda innehavaren utkomst genom jordbruk, drivet vid sidan av annan
verksamhet. Medelst lånet bör nytt jordbruk bildas.

Förlust, som uppkommer å utlämnat arbetarsmåbrukslån innan amorteringsskyldighet
inträtt beträffande lånet, skall helt bäras av vederbörande
kommun. Uppkommer förlust därefter, skall den bäras till en fjärdedel av
kommunen och till återstående del av staten.

Vissa bestämmelser äro också meddelade angående jordförmedling och
jordanskaffning för anordnande av arbetarsmåbruk. Kommun kan av
Kungl. Majit tilldelas förlagslån från jordförmedlingsfonden för ifrågavarande
ändamål.

Under åren 1933—1937 lia beviljats sammanlagt 5,3öl arbetarsmåbrukslån
till ett belopp av tillhopa omkring 28.8 milj. kronor. Av de under år
1937 beviljade 1,091 lånen komma 934, eller 85.6 procent, på norrlandslänen
och 99, eller 9.1 procent, på Värmland och Dalarna. Inom övriga delar
av landet har följaktligen arbetarsmåbruksverksamheten en tämligen obetydlig
omfattning. Uppmärksammas bör även, att arbetarsmåbrukslånens genomsnittliga
belopp mer och mer stigit och för de år 1937 beviljade lånen
utgör 5,810 kronor.

I egnaliemsutredningens betänkande lia också lämnats vissa andra, länsvis
ordnade uppgifter för åren 1933—1936 rörande belånade arbetarsmåbruk,
deras anläggningskostnader och areal. Det framgår bland annat, att
köpeskillingarna för småbruken i genomsnitt utgjort 1,403 kronor. Av köpeskillingarna
har största delen kommit på jorden, i medeltal 1,203 kronor,
jnedan för äldre byggnader räknats med ett genomsnittsbelopp av 94 kronor
och för skog med 106 kronor per lägenhet. Lantmäteri- och lagfartskostnader
och dylikt lia beräknats till 46 kronor i medeltal. Vad angår
kostnaderna för nybyggnader ha dessa beräknats till ett genomsnittsbelopp

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

av 3,644 kronor. Kostnaderna för nyodling ha i medeltal endast uppgått till
172 kronor per lägenhet. Nyodlingens areal har utgjort 0.32 hektar per
lägenhet, vilket betyder att nyodlingen dragit en genomsnittlig kostnad av
538 kronor per hektar. Lägenheternas sammanlagda areal har i medeltal
utgjort 6.22 hektar, varav 1.17 hektar åker, 1.62 hektar odlingsmark och 3.43
hektar annan mark. Dessa siffror återspegla närmast förhållandena i Norrland.
I de övriga länen har i allmänhet åkerarealen varit större och de
övriga ägoslagen mindre än nyss angivits.

Enligt en kungörelse den 15 juni 1934 (nr 279) örn arrendeegnahem må,
i syfte att skapa stadigvarande arbetstillfällen för självförsörjning, från
kronan tillhörig och för ändamålet avsedd jord lägenheter kunna upplåtas
på arrende med rätt för arrendator att inlösa till honom upplåten lägenhet.
För ifrågavarande ändamål är inrättad en särskild statlig fond, arrcndeegnahemsfonden.
Till denna få enligt Kungl. Maj:ts bestämmande från statens
domäners fond överföras jordbruksegendomar, lämpliga att användas
för det avsedda ändamålet. Därjämte kan, likaledes efter beslut av Kungl.
Majit, jord i enskild ägo inköpas av kronan att tillföras arrendeegnahemsfonden.

Här avsedd jord står under förvaltning av en av Kungl. Majit tillsatt
nämnd, statens jordnämnd, vilken jämväl skall handlägga frågor rörande
upplåtelser av arrendeegnahem och därmed sammanhängande frågor.

I samband med upplåtelse av arrendeegnahem kan till arrendatorn utlämnas
lån av statsmedel, arrendelån, till belopp som prövas oundgängligen erforderligt
för anskaffande av nödiga jordbruksinventarier, utsäde, gödningsämnen,
foder och dylikt samt till andra nödvändiga utgifter för igångsättande
av driften å lägenheten. Lånen utlämnas från en särskild statlig
lånefond, arrendelånefonden. Låneverksamheten handhaves av jordnämnden.

I egnahemsutredningens betänkande har lämnats en översikt över arrendeegnahemsverksamheten
till och med år 1937. Det framgår, att sammanlagt
34 egendomar exploaterats för ifrågavarande verksamhet samt att härav bildats
187 arrendeegnahem. Den genomsnittliga åkerarealen per lägenhet har
utgjort 13.83 hektar och har för de olika egendomarna varierat mellan högst
19.09 hektar och lägst 8.30 hektar. Arealen annan mark är naturligt nog av
en betydligt mera växlande storlek. Bland kostnaderna för lägenheternas
anskaffande och iordningställande ha de största posterna hänfört sig till förvärvet
av jorden, 1.9 milj. kronor, och byggnadsarbetena, 2.5 milj. kronor,
ävensom till dikningskostnader, 0.3 milj. kronor, och kostnader för vatten
och vägar, 0.2 milj. kronor, allt i runda tal. Kostnaderna lia sammanlagt
uppgått till drygt 5.3 milj. kronor och motsvarat ungefär 28,600 kronor per
lägenhet. I ett senare sammanhang kommer arrendeegnahemsverksamhetens
ekonomiska innebörd att närmare belysas.

Arrendelån lia under tiden till och med år 1937 beviljats till ett sammanlagt
belopp av drygt 0.0 liliij, kronor.

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

Till egnahemsverksamhet kunna även hänföras vissa åtgärder med syfte
att främja förstärkning av ofullständiga jordbruk. Till dylika ändamål kunna
enligt egnahemsförfattningarna beviljas jordbrukslån, tilläggslån och
premielån.

Under en följd av år lia särskilda anslag anvisats för statsbidrag till jordförbättring
d ofullständiga jordbruk. Nuvarande bestämmelser i ämnet återfinnas
i en kungörelse den 12 oktober 1934 (nr 498), ändrad genom en kungörelse
den 30 juni 1937 (nr 571). Statsbidragen äro avsedda att användas för
uppodling till åker av därför lämplig odlingsbar jord (nyodlingsbidrag) för
stenröjning å odlad jord (stenröjningsbidrag), för påförande av mineraljord
— grus, sand och lera -—- på myrjord (jordkörningsbidrag) eller för befordrande
av rationell beteskultur å icke odlad jord (betesförbättringsbidrag).

Bidrags verksamheten handhaves av hushållningssällskapen, vilka av Kungl.
Maj:t tilldelas statsanslag för ändamålet.

Beträffande statsbidragens storlek samt villkoren för desammas beviljande
kommer en redogörelse att lämnas i det följande.

Av vissa i egnahemsutredningens betänkande införda uppgifter för åren
1928—-1936 kan utläsas, att statsbidrag beviljats till nyodling i 48,328 fall,
avseende 29,795 hektar, till ett sammanlagt belopp av omkring 6.2 milj. kronor,
till betesförbättring i 26,247 fall, avseende 34,289 hektar, till ett sammanlagt
belopp av omkring 3.1 milj. kronor, till stenröjning i 6,727 fall, avseende
5,408 hektar, till ett sammanlagt belopp av omkring 0.5 milj. kronor (dessa
statsbidrag ha utlämnats från år 1931) samt till jordkörning i 1,359 fall,
avseende 909 hektar, till ett sammanlagt belopp av inemot 0.2 milj. kronor
(sistnämnda statsbidrag ha utlämnats endast från år 1935). De beräknade
kostnaderna för de arbeten, till vilka bidrag beviljats, ha uppgått till omkring
30.4 milj. kronor, medan statsbidragen tillhopa utgjort något mer än
9.9 milj. kronor. Summan av sökta statsbidrag har utgjort omkring 24.4
milj. kronor.

Sedan ett antal år har vidare plägat anvisas anslag till statsbidrag till byggande
av nybyggesvågar. I detta ämne gäller en kungörelse den 14 juni 1929
(nr 171). Verksamheten är inskränkt till Norrland och Dalarna. Statsbidrag
kan utgå till byggande av väg till sådant odlingsområde, som med hänsyn
till storlek, markbeskaffenhet och övriga förhållanden finnes vara väl
ägnat att användas till jordbruk och framtida bebyggelse. Statsbidrag beviljas
av vederbörande länsstyrelse. Egnahemsnämnd skall avgiva yttrande
i vissa hänseenden. Även egnahemsstyrelsen är inkopplad i verksamheten
såtillvida att länsstyrelsernas anslagsäskanden för ändamålet granskas hos
styrelsen, som avgiver förslag i ämnet till Kungl. Maj:t. I

I delta sammanhang må erinras om att till främjande av förstärkning av
jordbruk även andra åtgärder vidtagits från statens sida. Sålunda kunna för
sådana ändamål utlämnas

lån från täckdikningslånefonden (kungörelse den 22 juni 1920 (nr 332)
med däri vidtagna ändringar),

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

statsbidrag till täckdikning (kungörelse den 30 juni 1933 (nr 434) med
viss däri vidtagen ändring),

lån från gödselvdrdslånefonden (kungörelse den 11 juli 1918 (nr 576) med
däri vidtagna ändringar),

statsbidrag till gödselvårdsanläggningar (kungörelse den 30 juni 1933 (nr
435) med däri vidtagna ändringar),

nyodlingslån och betesförbättringslån från allmänna nyodlingsfonden (kungörelse
den 21 augusti 1925 (nr 396) med däri vidtagna ändringar),

nyodlingslån och betesförbättringslån från norrländska nyodlings fonden
(kungörelse den 11 juni 1926 (nr 204) med däri vidtagna ändringar),

lån från statens avdikningslånefond (kungörelse den 11 juni 1926 (nr 258)
med däri vidtagna ändringar), samt

statsbidrag från statens avdikningsanslag (kungörelse den 11 juni 1926
(nr 257) med däri vidtagna ändringar).

Ifrågavarande verksamhetsgrenar handhavas av lantbruksstyrelsen och
hushållningssällskapen, dock att lån och bidrag till avdikning beviljas av
Kungl. Maj:t.

Då några ändringar icke i denna proposition komma att föreslås beträffande
nu berörda stödformer, torde det icke vara nödvändigt att närmare redogöra
för desamma.

Såsom sammanhängande med egnahemsverksamheten böra jämväl nämnas
de särskilda åtgärder, som vidtagits med syfte att främja byggnadsverksamheten
på landsbygden.

Sålunda äro bestämmelser angående förbättringsbidrag och nybyggnadslån
för bostadsbyggnadsföretag på landsbygden meddelade i en kungörelse
den 30 juni 1937 (nr 654), ändrad genom en kungörelse den 23 augusti 1937
(nr 771) och kompletterad genom en kungörelse den 27 maj 1938 (nr 245).
Ifrågavarande verksamhet handhaves av egnahemsstyrelsen samt hushållningssällskapens
egnahemsnämnder under viss medverkan av hälsovårdsnämnderna.
Särskild ersättning för verksamheten utgår till egnahemsnämnderna
från det under femte huvudtiteln anvisade anslaget till bidrag till främjande
av bostadsbyggande på landsbygden. Från samma anslag plägar också
utbetalas visst bidrag till egnahemsstyrelsens administration.

Vidare lia särskilda bestämmelser tillkommit beträffande lån och bidrag
av statsmedel för beredande av bostäder i egnahem åt mindre bemedlade,
barnrika familjer. Bestämmelserna återfinnas i en kungörelse den 27 maj
1938 (nr 247). Bostadsanskaffningslån och familjebidrag beviljas av statens
byggnadslånebyrå. Denna äger för ifrågavarande verksamhet anlita
hushållningssällskapens egnahemsnämnder i den omfattning, byrån finner
nödigt. Bostadsanskaffningslån förmedlas i allmänhet av kommun.

Från lånefonden för lantarbetarbostäder kan enligt en kungörelse den 28
juni 1935 (nr 439), ändrad genom kungörelser den 18 juni 1937 (nr 629) och
den 27 maj 1938 (nr 248), lantarbetarbostadslån beviljas ägare eller brukare
av jordbruksfastigheter för uppförande av nya lantarbetarbostäder å fastig -

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

heter liksom även för ombyggnad av och annat mera omfattande förbättringsarbete
å dylika bostäder. Ifrågavarande verksamhet handhaves, liksom
nyssnämnda bostadsförbättringsverksamhet men delvis i andra former
än denna, av egnahemsstyrelsen och hushållningssällskapens egnahemsnämnder
under viss medverkan av hälsovårdsnämnderna.

I förevarande sammanhang må slutligen nämnas, att statsmakterna under
senare år icke blott lämnat stöd åt bostadsbyggandet utan även lämnat bidrag
till ladugårds förbättringar. Bidragstilldelningen ombesörjes av hushållningssällskapens
förvaltningsutskott.

Egnahemsverksamhetens allmänna inriktning.

Egnahemsutredningen.

Utredningen har erinrat om att, då den första egnahemskommittén omkring
sekelskiftet framlagt sina förslag i egnahemsfrågan och denna därefter
blivit föremål för statsmakternas åtgärder, dessa förslag och åtgärder helt
naturligt varit betingade av de förhållanden, som vid denna tid härskat i vårt
land. Detta hade då ännu haft en starkt växande befolkning. Särskilt ungdomen
hade funnit framtidsmöjligheterna i det egna landet vara alltför begränsade
och hade ställt sin håg till utlandet. Den amerikanska kontinenten
hade dragit till sig hundratusental av landsbygdens män och kvinnor. En
ökad egnahemsbildning hade ansetts såsom ett av de medel, som stått till
förfogande för ökande av trivseln inom landet och för begränsning av emigrationen.
I vad egnahemsrörelsen avsett bildandet av jordbruksegnahem
syntes, enligt vad utredningen vidare framhållit, även vissa andra hänsyn
ha legat till grund för statens medverkan. Egnahemsfrågan hade ofta förbundits
med tanken på en »inre kolonisation», varigenom stora marker särskilt
i Norrland skulle bli föremål för uppodling och bebyggelse. Denna
delvis känslobetonade inställning hade dock även haft en reell ekonomisk
grundval. Vårt land hade vid denna tid för sin livsmedelsförsörjning varit
beroende av import från utlandet jämväl av sådana produkter, som vårt
jordbruk kunnat producera. Och i den mån landets egen produktion på någon
punkt vuxit utöver dagens behov, hade funnits obeskurna möjligheter
till export. Vårt jordbruks grundproblem hade därför varit att öka produktionen.
Följaktligen hade det ansetts som en viktig angelägenhet både att
intensifiera driften på redan odlad jord och att vidga jordbrukets ram genom
nyodling och anläggning av nya brukningsdelar. Egnahemsrörelsen hade
förutsatts kunna främja dessa syften. En relativt stark sönderdelning av jorden
hade ansetts ekonomiskt försvarbar och önskvärd, och denna inställning
hade även tagit sig uttryck i 1896 års lag örn hemmansklyvning, ägostyckning
och jordavsöndring.

Sveriges ekonomiska struktur hade — enligt vad utredningen i fortsätt
ningen anfört — sedan seklets början väsentligt förändrats. Inom alla områden
av ekonomiskt liv hade en stark uppryckning ägt rum. och jämsides

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

härmed hade de sociala förhållandena undergått en genomgripande omvandling.
Utvecklingen hade medfört ändrade betingelser för de olika näringsgrenarna.
Dessas läge hade givetvis även påverkats av de internationella förhållandena.
Den tidigare relativt starka tillväxten i landets folkmängd hade
avstannat, likaså den utvandring, som väckt så mycken oro under slutet av
1800-talet och början av 1900-talet. I stället hade under de senaste åren
ett immigrationsöverskott förekommit. Då emellertid nativiteten starkt minskats
samt en mycket markerad överflyttning från jordbruket till andra näringar
gjort sig gällande, hade konsekvensen för jordbrukets del blivit, att en
betydande folkminskning ägt rum.

Utredningen har hänvisat till att för behovet av en egnahemsrörelse och
för dennas framtida inriktning antalet familjer, som önskade och lämpligen
kunde förvärva egna jordbruk, givetvis vore av större betydelse än jordbrukets
totala folkmängd. Av en för utredningens räkning verkställd specialutredning
angående hushållsbildningen inom jordbruksbefolkningen hade
framgått att, även örn man räknade med en fortgående minskning av den totala
jordbruksbefolkningen i samma omfattning som under sista decenniet, hushållsbeståndet
ändå komme att till följd av förskjutningar i ålders- och civilståndsfördelningen
hållas uppe vid sin nuvarande storlek eller endast obetydligt
minska under ett par decennier framåt. Först efter år 1960 kunde en
deciderad minskning av liushållsbeståndet förutses. Utredningen utginge
ifrån, att den nyss antydda befolkningsrörelsen hade en sådan styrka och att
den vore så intimt förbunden med de allmänna utvecklingstendenserna inom
vårt näringsliv, att dess grundriktning ej kunde ändras inom nu överskådlig
lid. Däremot vore det uppenbart, att statliga åtgärder av olika slag kunde
modifiera denna utveckling i den ena eller andra riktningen. Önskemålet att
hålla största möjliga folkmängd kvar vid jordbruket finge härvid avbalanseras
av ett annat lika befogat krav på ekonomisk och social jämställdhet
emellan jordbrukets folk och andra näringars utövare. Statsmakternas åtgöranden
på egnahemsbildningens område borde därför enligt utredningens
mening gå ut på att hålla största möjliga folkmängd kvar vid jordbruket
inom den ram, som bestämdes av naturliga produktionsbetingelser, mobilier -bara avsättningsmöjligheter och kravet på social utjämning olika folkgrupper
emellan, men däremot icke att såsom ett självändamål bereda plats för
en ökad befolkning inom jordbruket.

Enligt vad egnahemsutredningen vidare framhållit, hade det svenska jordbruket
numera en produktionskapacitet, som tenderade att skjuta över den
med nuvarande hjälpmedel mobiliserbara marknaden för dess produkter. Beträffande
avsättningsmöjligheterna i framtiden kunde erinras om de ihållande
svårigheter som mötte vår export av livsmedel. Den svenska marknadens
utveckling komme givetvis alt begränsas av att befolkningstillväxten avstannade
eller starkt minskades. Däremot representerade den framtida konsumtionens
volym per individ samt dess inriktning med hänsyn till olika varuslag
mera svårberäkneliga faktorer. Under dessa förhållanden syntes egnahemsverksamheten,
under den tid sorn nu kunde överblickas, icke böra bni -

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

kas som ett instrument för utvidgning av det svenska jordbrukets ram. Egnahemsverksamhetens
ursprungliga strävan att anlägga helt nya jordbruk på
obruten mark borde enligt utredningens mening — såsom närmare utvecklas
i det följande — under nuvarande förhållanden icke fullföljas annat än
i landets nordligaste delar, där de lokala behoven kunde motivera en fortsatt
kolonisation.

Av de motiv, som från början bildat bakgrund till egnahemsverksamheten,
har utredningen funnit fortfarande kvarstå ett, och det väsentligaste, nämligen
hänsynen till de obemedlade och mindre bemedlade, åt vilka genom
denna verksamhet skulle beredas möjlighet att igångsätta ett eget jordbruk
eller att anskaffa en egen bostad. Denna sociala synpunkt måste enligt utredningens
mening även framdeles utgöra grundval för egnahemsrörelsen.
Denna borde lämna vad som brukade kallas »hjälp till självhjälp». Av det sagda
följde, att stor vikt måste läggas vid att egnahemsbildarna verkligen ägde
förutsättningar att sköta de jordbruk, till vilka de förhjälptes. Eljest bleve
egnahemshjälpen till ingen nytta. Önskemålet att en duglig jordbrukare
skulle kunna bli ägare till ett passande jordbruk, även om han ej hade medel
till dess förvärvande, utgjorde för övrigt icke blott uttryck för ett socialt
rättfärdighetskrav utan anslöte sig även till den ekonomiskt riktiga principen,
att rätt man borde komma på rätt plats i samhället.

Med avseende å den framtida egnahemsverksamhetens allmänna förutsättningar
och målsättning har egnahemsutredningen vidare uppställt frågan
huruvida jordbruksegnahemmen ur ekonomisk .synpunkt motsvarade en rationell
produktionsform. Utredningen har härutinnan bland annat anfört:

Det kan göras gällande, att jordbruksdriften bör utövas i så stora enheter
som möjligt, och härvid hänvisas till att vid större jordbruk erliålles bättre
proportion mellan de kapital, som äro investerade i åbyggnader och jord,
samt till att arbetskrafterna liksom inventarierna kunna utnyttjas mera ekonomiskt
vid stora bruk. Såvitt utredningsmännen kunna finna, göra sig de
driftsekonomiska svårigheterna särskilt gällande vid en del mindre jordbruk,
där varken dagarnas eller familjens arbetskraft kan fullt utnyttjas. Det synes
bli allt svårare för småbrukarna att följa med i den välståndsstegring,
som befolkningen i övrigt får del av. I viss mån torde emellertid svårigheter
möta småbrukarna, som även absolut taget ställa dem i en sämre ställning
än tidigare. En mycket stor del av vårt lands småbrukare ha sedan gammalt
utökat sina inkomster genom körslor eller annat arbete utanför den egna
fastigheten. Möjlighetena härtill synas emellertid bli alltmera begränsade. Utvecklingen
inom näringslivet tenderar mot en sådan rationalisering, att för
olika arbetsuppgifter speciella yrkeskårer av arbetare tillskapas. Detta måste
betyda, att ett växande antal småbrukarefamiljer i allt större utsträckning bli
hänvisade till de inkomster, som kunna utvinnas ur den egna fastigheten.

De slutsatser, som för egnahemsverksamhetens del böra dragas ur nu berörda
förhållanden har egnahemsutredningen ansett ligga i öppen dag. I den
mån staten kunde påverka utvecklingen, borde tillkomsten av ofullständiga
jordbruk motverkas. Vidare borde statsmakterna, allt eftersom svårigheterna
för de redan befintliga småbrukens innehavare aktualiserades, kraftigt verka

Kungl. Maj:ts proposition nr 236-

för stärkandet av ofullständiga jordbruk. Egnahemsverksamheten syntes
här ha en av sina allra viktigaste uppgifter för lång tid framåt.

Med avseende å frågan om den storlek på jordbruken, som bör eftersträvas,
har egnahemsutredningen framhållit, att det givetvis kunde göras gällande,
att det utpräglade storbruket under vissa förhållanden vore den mest
ekonomiska driftsformen. Denna synpunkt finge emellertid vid närmare
granskning en rätt begränsad räckvidd. Den historiska utvecklingen hade
lett till, att större delen av landets jord vore utlagd i relativt små brukningsdelar.
Detta vore för övrigt på grund av landets topografiska beskaffenhet
en ofrånkomlig sak. Om statsmakterna ville eftersträva, att jordbruk överhuvud
skulle kunna i nämnvärd omfattning bedrivas här i landet, måste
sådana förutsättningar för näringen upprätthållas, att bondebruken i landets
olika delar kunde äga bestånd. Men under de förutsättningar, som
tryggade bondebruken i skogs- och mellanbygderna, borde dylika brukningsdelar
också på slättbygdernas bättre jord kunna giva innehavarna motsvarande
inkomster och sålunda ha existensberättigande.

Utredningen har ansett det bäst överensstämma med förhållandena i vårt
land och med egnahemsverksamhetens betingelser, att denna -— vare sig
fråga är örn nya jordbruk eller komplettering av gamla — främst inriktas
på familjejordbruk, d. v. s. jordbruk, som i möjligaste mån uppfylla
önskemålen att giva en familj full sysselsättning och en i förhållande till
andra medborgare likvärdig realinkomst.

Enligt vad utredningen anfört måste storbrukets ekonomiska företräden
givetvis i särskild grad beaktas, då man ställdes inför alternativet att antingen
stycka sönder eller bibehålla en större gård odelad. Men även en
sådan frågeställning måste ses i ett större sammanhang. De utgångspunkter
som utredningen i det föregående velat lägga till grund för egnahemsverksamheten
innebure bland annat, att största möjliga folkmängd borde bibehållas
vid jordbruket, att antalet av de relativt fullständiga familjejordbruken
borde ökas, att i sådant syfte de ofullständiga jordbruken i stor utsträckning
måste förstärkas samt att jordbrukets totala ram endast varsamt borde utvidgas.
Fastliölles dessa utgångspunkter, borde frågan örn de större jordbrukens
sönderdelning icke bedömas som en isolerad företeelse. Det bleve
då nödvändigt, att större gårdar i viss omfattning styckades.

Frågan örn brukningsdelarnas storlek kunde icke behandlas schablonmässigt.
Att upprätta nya brukningsdelar eller väsentligt ändra redan befintliga sådana
vore ett arbeta, som måste läggas på lång sikt och därför grundas på
hållbara principer. Nödig hänsyn måste också tagas till de växlande förhållandena
i landets olika delar. I det aktuella fallet borde varje brukningsdel
bedömas med hänsyn till vad den vore och vad den rimligtvis kunde
bli i den bygd, där den vore belägen.

Det torde vara lämpligt att i förevarande sammanhang redogöra för vad
egnahemsutredningen i ett särskilt avsnitt av sitt betänkande anfört rörande
den lämpliga storleken och ägosammansättningen fö.r

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

familjejordbruk. Till en början må meddelas vissa uppgifter till belysande
av nuvarande förhållanden.

Beträffande de under åren 1932—1936 egnahemsbelånade jordbrukslägenheternas
fördelning på olika storleksgrupper framgår av betänkandet, att av
9,374 lägenheter ej mindre än 2,397, eller 25.6 procent, haft mindre åkerareal
än 2 hektar, 3,772 mellan 2 och 5 hektar åker, 1,754 mellan 5 och 8
hektar, 654 mellan 8 och 10 hektar samt endast 797, eller 8.5 procent melån
10 hektar. Totala arealen (alltså såväl åker som äng och skog m. m.)
har utgjort för 468 lägenheter mindre än 2 hektar, för 1,263 mellan 2 och 5
hektar, för 1,503 mellan 5 och 10 hektar, för 2,840 mellan 10 och 25 hektar,
för 2,074 mellan 25 och 50 hektar och för 1,226 mer än 50 hektar.

Av en i egnahemsutredningens betänkande återgiven sammanställning rörande
16 av egnahemsnämnden i Norrbottens län igångsatta jordstyckningsföretag
kan utläsas, att för de omkring 300 jordbrukslägenheter, som beräknats
skola tillskapas härigenom, åker och odlingsmark i genomsnitt
uppgå till 16 hektar per lägenhet och produktiv skogsmark till 27 hektar.
Vid en del företag äro emellertid siffrorna betydligt lägre.

I fråga örn storleken av de arrendeegnahem, som bildats under tiden lill
och med år 1937, framgår av egnahemsutredningens betänkande, att den
genomsnittliga åkerarealen per lägenhet utgjort 13.83 hektar och varierat
för olika styckningsföretag mellan högst 19.09 hektar och lägst 8.30 hektar.
Arealen annan mark har naturligt nog varit av en betydligt mera växlande
storlek.

Egnahemsutredningen har hänvisat till att spörsmålet örn lämplig storlek
och sammansättning å jordbrukslotter hänger intimt samman med jorddelningsväsendet.

I gällande jorddelningslag upptagas vissa bestämmelser med syfte att vid
jordstyckning skapa trygghet för nybildade jordbruksfastigheters bärighet
och jordbruksnäringens upprätthållande. Allmänt stadgas, att ägovidd, som
avstyckas, skall till omfång och belägenhet samt beskaffenhet i övrigt vara
sådan, att den med hänsyn härtill och till eljest föreliggande förhållanden
lämpligen kan som fastighet för sig på varaktigt sätt användas för det med
avstyckningen avsedda ändamålet. Avstyckning från jordbruksfastighet må ej
äga rum med mindre det kan antagas, att den fastighetsindelning, som skulle
uppstå genom avstyckningen, bereder ökade utkomstmöjligheter för den jordbrukande
befolkningen eller eljest är till gagn för jordbruksnäringen i orten.
Jordbruksfastighet skall innehålla åker, äng eller därtill odlingsbar mark
samt i regel lämpligt belägen skog för tillgodoseendet av nödigt husbehov, i
den mån tillgång till sådan finnes. Vidare skall tillses, att å fastighetens
mark i mån av behov kan erhållas tillgång till bete ävensom, där så finnes
önskvärt och lämpligen kan ske, att möjlighet finnes til] jordbrukets förstärkning
genom nyodling. 1 ort med riklig skogstillgång, där det med hänsyn
till ortens näringsförhållanden, för så vitt dessa äro grundade på förutsättningar
av varaktig natur, för drivande av självständigt jordbruk i allmänhet
är erforderligt att inom fastighetens gränser finnes skog utöver husbehovet,
får avstyckning ske allenast så, att en var i förrättningen ingående
jordbruksfastighet i mån av tillgång erhåller sådan skog, tillräcklig att utgöra
varaktigt stöd för jordbruket. Dock kan avvikelse härifrån göras beträffande
viss fastighet, såframt det är uppenbart, att den kan bestå såsom
självständig fastighet utan tillgång av skog utöver husbehovet, samt jordbrukets
fördel av stödskog icke därigenom minskas. Å andra sidan kan i ort,
där det med hänsyn till ortens näringsförhållanden, för så vitt dessa äro

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

grundade på förutsättningar av varaktig natur, är uppenbart att för drivande
av självständigt jordbruk icke är erforderligt att till jordbruksfastighet
hör skogsmark, ägolott avskiljas utan eljest föreskriven tilldelning
härav.

Egnahemsutredningen har beträffande storleken å familjejordbruk, vare
sig det är fråga om rena åkerbruk med boskapsskötsel eller om bruk i kombinationen
åkerbruk, boskapsskötsel och skogsbruk, ansett det böra uppställas
som önskemål, att brukningsenheten bereder full sysselsättning åt
innehavaren och hans familj samt visar ett sådant ekonomiskt resultat, att
det tillåter en efter nutida förhållanden skälig levnadsstandard. Med avseende
å frågan, huruvida angivna båda önskemål i allmänhet äro samtidigt
uppnåeliga, har utredningen framhållit, att detta icke kunde anses utan
vidare givet, särskilt som det mindre jordbruket i allmänhet visat otillfredsställande
resultat. Så mycket syntes emellertid uppenbart, att en ökad möjlighet
att sysselsätta den arbetskraft, som funnes å ett jordbruk, även vore
ägnad att verka i riktning mot förbättrad försörjning för denna arbetskraft.
1 den mån jordbruket, trots att det beredde full sysselsättning, likväl icke
gåve skälig bärgning, borde tydligen åtgärder vidtagas för att förbättra jordbrukets
lönsamhet. Mycket hade ock på senare tider gjorts för att åstadkomma
en ändring härutinnan. I många fall sammanfölle emellertid den
bristande bärkraften hos jordbruket med att detsamma ej beredde full
sysselsättning åt brukaren och hans familj.

Utredningen har fäst uppmärksamheten på att lönsamheten också vore i
väsentlig grad beroende av utformningen av jordbrukets fasta kapital. Med
ett jordbruks fasta kapital avsåge utredningen förutom jordbrukets ägovidd
därtill hörande, för driften erforderliga anläggningar av olika slag, såsom
vägar, diken, byggnader m. m. Planmässighet och sakkunskap vid bildandet
av de fasta kapitalen borde väsentligt kunna bidraga till åvägabringandet
av bärkraftiga familjejordbruk.

Enligt vad utredningen vidare framhållit, måste, då det gällde att bestämma
ägosammansättningen till ett familjejordbruk, hänsyn tagas till att
mellan arealen av olika ägoslag samt kreatursbesättning och arbetskrafter
rådde ett visst samband. Erfarenheten visade, att detta samband varierade
med lokala förhållanden. Utredningen har under hänvisning till vissa tabeller
belyst huru ifrågavarande samband i stora drag gestaltade sig enligt
1932 års jordbruksräkning.

Ägoslagsfördelningen, uttryckt i skogsmarksarealer per hektar jordbruksjord,
varierar högst väsentligt inom de redovisade storleksgrupperna från
praktiskt taget ingen skogsmark på Malmöhus läns slättbygd till i medeltal
omkring 17 hektar i Norrbottens läns inland. Antalet kreatursenheter per
hektar jordbruksjord varierar i allmänhet omkring siffran 1. Endast i övre
Norrland ligger det regelmässigt under denna siffra. I övrigt visa de mindre
brukningsenheterna genomgående de bogsta antalen, och siffrorna sjunka
undantagslöst med stigande storlekar. Antalet arbetskrafter — likaledes
hänfört till hektar jordbruksjord — är väsentligt större vid de små enheterna
än vid andra storleksgrupper, vilket åtminstone till någon del finner sin för Dihang

till riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 236. 2

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

klaring i de motsvarande uppgifterna om ett större antal kreatursenlieter per
hektar jordbruks jord vid det mindre jordbruket, men framför allt i svårigheterna
att vid detta senare effektivt utnyttja arbetskraften. I övrigt visa
södra Sveriges skogs- och dalbygder ett större antal arbetskrafter per hektar
än södra och mellersta Sveriges slättbygder. Detta torde till stor del kunna
förklaras av den genomsnittligt större skogsmarksarealen å enheterna inom
förstnämnda delar av landet.

Efter dessa inledande anmärkningar har egnahemsutredningen sökt att
ur de i nyssberörda tabeller redovisade uppgifterna å arealer och arbetskrafter
å brukningsenheter, tillhörande olika storleksgruppcr, härleda den
genomsnittliga ägosammansättning, som under de förhållanden, som rådde
vid tiden för 1932 års jordbruksräkning, skulle motsvara arbetskapaciteten
hos en normalfamilj inom landets olika huvudområden. Härvid har,
under hänvisning till en av 1936 års skogsutredning den 14 januari 1938
avgiven utredning rörande beräkning av stödskog, räknats med att nämnda
arbetskapacitet motsvarar 1.5 fullgod manlig och 1 fullgod kvinnlig arbetskraft
eller sammanlagt 2.3 reducerade manskrafter (den kvinnliga uppskattad
till 0.8 manlig). Egnahemsutredningen har funnit, att arealerna per
reducerade manskrafter varierade väsentligt inom de olika storleksgrupperna
och att i övrigt en bestämd tendens förelåge till minskning av arealen
jordbruksjord och ökning av arealen skogsmark vid övergång från södra
och mellersta Sveriges slättbygder till skogs- och dalbygderna och till de
nordligare trakterna. Om man utginge från medeltalet arbetskrafter per
storleksgrupp skulle inom södra och mellersta Sveriges slättbygder familjejordbruket
falla inom gruppen 5—10 hektar åker och representeras av ett
bruk med genomsnittligt 7.7 hektar jordbruksjord och 7 hektar skogsmark.
I södra och mellersta Sveriges skogs- och dalbygder skulle familjejordbruket
falla inom gruppen 2—5 hektar åker och representeras av ett bruk med
genomsnittligt 4.2 hektar jordbruksjord och 15.3 hektar skogsmark. Och i
Norrland skulle familjejordbruket komma att ligga mellan medeltalen för
storleksgrupperna 2—5 och 5—10 hektar åker och omfatta genomsnittligt
omkring 6 hektar jordbruksjord och 57 hektar skogsmark, varvid dock vore
att märka, att i den norrländska jordbruksjorden torde ingå avsevärt mer
äng än inom övriga huvudområden. Anmärkas borde emellertid, att den
kris, i vilken industrien befunnit sig vid tiden för det statistiska materialets
insamlande (1932), torde ha föranlett, att den vid jordbruket fästade arbetskraften
då varit relativt stor. För närvarande skulle det finnas anledning
att räkna med åtskilligt högre arealsiffror än de angivna. Under alla
förhållanden torde emellertid de siffror på arealer per reducerade manskrafter,
som kunde härledas ur materialet från jordbruksräkningar, vid rådande
indelning i brukningsenheter knappast kunna motsvara den reella
prestationsförmågan, bland annat med hänsyn därtill att brukningsenheterna
i regel icke vore av beskaffenhet att prestationsförmågan verkligen kunde
effektivt utnyttjas.

Till jämförelse har erinrats om att professor Nanneson med stöd av re -

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

sultaten från en statistisk bearbetning av räkenskapsmaterial från jordbruk
i Mellansverige och Norrland kommit till den slutsatsen, att om en
jordbrukarfamilj av en arbetskapacitet om 700 reducerade mansdagsverken
per år — ungefär 2.3 reducerade manskrafter — skulle beredas full
sysselsättning inom jordbruket, härtill i såväl Mellansverige som Norrland
under gängse förutsättningar borde krävas en areal av minst 15 å 20 hektar
jordbruksjord samt dessutom i Mellansverige ungefär motsvarande areal
skogsmark och i Norrland 3 å 4 gånger så stor areal skogsmark. Först vid
en sådan tilldelning hade jordbrukarfamiljens sysselsättningsgrad och levnadsstandard
uppnått en sådan nivå, att man kunde använda beteckningen
full besuttenhet.

I detta sammanhang må ur vissa uppgifter från kommunalnämnderna i
riket, vilka egnahemsutredningen införskaffat, sammanfattningsvis antecknas
följande i fråga örn jordtilldelningen för ett självförsörjande familjejordbruk.
Inom de syd- och mellansvenska jordbruksbygderna borde beräknas
drygt 10 hektar åker och några hektar betesmark samt skogsmark i
mån av tillgång, dock att på slättbygderna i exempelvis Skåne samt Västergötland
och Östergötland icke borde räknas med någon särskild betesmark.
I motsvarande skogsbygder borde jordområdet innehålla omkring 10 hektar
åker, några hektar betesmark samt 15—30 hektar skogsmark. I det norrländska
kustlandet har den erforderliga jordtilldelningen angivits till omkring
10 hektar åker, lika mycket ängs- och betesmark samt upp till 100
hektar skogsmark. För det norrländska inlandets del lia jordbruk av ifrågavarande
beskaffenhet förklarats endast undantagsvis förekomma och ha
i så fall beräknats lia ungefär samma sammansättning som i kustlandet.

Egnahemsutredningen har för sin del funnit uppenbart att, när det gällde
att finna de arealkombinationer, som vid rationell utformning av de fasta
kapitalen skulle motsvara normalfamiljens arbetskapacitet, klimat- och jordmånsförhållandena
måste bliva de för ägoslagstilldelningen primärt avgörande.
Under hänvisning till förenämnda utlåtande av 1936 års skogsutredning
rörande beräkning av stödskog har egnahemsutredningen bland
annat anfört följande:

Om man anknyter till det resonemang, som förts av skogsutredningen,
och örn nian räknar med att arbetskraften under vegetationsperioden är sysselsatt
i jordbruket, att den kvinnliga arbetskraften dessutom har sysselsättning
i lanthushållningen under återstående del av året samt att av den
manliga arbetskraften dessutom kräves »hemarbete» under viss tid, skulle
rena jordbruksfastigheter (alltså även utan husbehovsskog) kunna naturligt
förekomma i sådana delar av landet, där vegetationstiden jämte tiden för
»hemarbete» tillsammans omfattar praktiskt taget hela året. Med den tid för
hemarbete, varmed skogsutredningen räknat — 115 dagar — skulle sådana
förhållanden föreligga huvudsakligen i Malmöhus och Kristianstads läns
slättbygder.

Det övervägande antalet familjejordbruk skulle ur klimatisk synpunkt
komma att utgöras av enheter med kombinerad jordbruks- och skogsbruksdrift.
Skogsbruksdrift endast för husbehov skulle förekomma, där
efter avdrag för vegetationstid och tid för »hemarbete» för den manliga

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

arbetskraften skulle återstå så lång tid av arbetsåret, som motsvarade det
erforderliga arbetet i husbehovsskogen.

Emellertid bli möjligheterna att vid ägoslagstilldelningen strikt tillämpa
principen om arbetskraftens utnyttjande enbart inom jordbruket under vegetationstiden
ej sällan avsevärt begränsade. Sålunda kunna jordmåns- eller
avsättningsförhållandena tvinga till betydande jämkningar härutinnan. Dessutom
skulle den obrottsliga tillämpningen av nämnda princip mången gång
kunna leda till olämplig fastighetsbildning — bland annat ur arronderingssynpunkt
— och 1936 års skogsutredning har liksom ock lantmäteristyrelsen
varnat för en schablonmässig tillämpning därav.

Utredningen har emellertid upprättat en del exempel till belysande av
innebörden av principen örn jordtilldelningens anpassning efter vegetationstiderna.
Enligt exemplen ifråga borde jordbruksjorden å ett familjejordbruk
inom alla landsdelar uppgå till omkring 15 hektar. Härtill skulle
utom i sydligaste Sverige komma viss skogsmark. Denna hade i de anförda
exemplen beräknats till respektive 19—25 hektar, 24—32 hektar och
55—74 hektar, allt efter olikheter främst i latitud men även i höjd över
havet. Om man jämförde dessa resultat med de av professor Nanneson
angivna och nyss citex-ade uppgifterna örn lämpliga storlekar för ett familjejordbruk
erhölles i stort sett god överensstämmelse. Endast beträffande
skogsmarkstilldelningen inom mellersta Sverigeområdet förelåge någon mera
påtaglig skillnad. Vid jämförelse däremot med de ur de statistiska siffrorna
beräknade familjejordbruken konstaterades genomgående betydande differenser
såtillvida, att de senare innehölle avsevärt mindre arealer jordbruksjord
än de förra utan att därför innehålla motsvarande större arealer
skogsmark. Detta förklarades till väsentlig del av en lokal begränsning i tillgången
på jordbruksjord inom såväl södra och mellersta Sveriges skogsoch
dalbygder som i Norrland samt av förhållanden, som hindrat ett effektivt
utnyttjande av arbetskrafterna.

Beträffande det närmare tillvägagångssättet vid ifrågavarande beräkningar
samt de kommentarer och reservationer, som av utredningen i olika hänseenden
anknutits till beräkningarna, kan ej här lämnas någon uttömmande
redogörelse utan måste i dessa ämnen hänvisas till egnahemsutredningens
betänkande. Återgivas må emellertid följande sammanfattningsvis gjorda
uttalanden:

Med avseende å den lämpliga omfattningen av olika ägoslag vid familjejordbruket
kunna betydande växlingar förekomma, orsakade av inbördes
olika variationer av en mängd samverkande faktorer, bland vilka främst må
nämnas klimat-, jordmåns- och avsättningsförhållanden samt tillgång på
arbetskraft.

Enligt utredningsmännens mening böra under sådana omständigheter icke
lämpligen inom egnahemsväsendet på förhand fixeras några ytmått beträffande
tilldelning av olika ägoslag. En viss ledning torde dock kunna erhållas
genom överslagsberäkningar, grundade på vegetationstidens längd inom
olika landsdelar och på erfarenhetssiffror rörande arbetskrafternas prestationsförmåga
inom jordbruk och skogsbruk.

I det hela bör huvudvikten läggas därpå, att de lokala förutsättningarna be -

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

aktas och att företagen behandlas som helheter och icke schablonmässigt,
exempelvis med hänsyn till visst ägoslag eller med hänsyn till de resultat,
som framkommit ur kalkyler av icke lokalbetonad beskaffenhet.

Ett ändamålsenligt bedrivande av egnahemsverksamheten till den del denna
avser att skapa familjejordbruk är först och sist en uppgift som kräver
omdöme samt sak- och lokalkännedom. Huruvida och i vilken utsträckning
detta program skall kunna med framgång realiseras torde ej minst bero av
att en fruktbärande samverkan mellan egnahemsorganen och jorddelningsmyndigheterna
åvägabringas.

I ett särskilt avsnitt av sitt betänkande har egnahemsutredningen upptagit
till ingående diskussion frågan örn egnahemsverksamheten
borde vara inriktad på nybildning av fastigheter.
Detta har alltifrån den statsunderstödda egnahemsverksamhetens igångsättande
gällt såsom en princip för ifrågavarande verksamhet, vilken princip
även kommit till uttryck i de bestämmelser, som reglera verksamheten. Emellertid
har nybildningsprincipen icke kunnat i praktiken upprätthållas inom
rörelsen. Ur egnahemsutredningens betänkande må återgivas följande uppgifter.

Av de jordbrukslägenheten som genom egnahemsnämnderna belånats under
åren 1905—1936, tillhopa 48,672, lia vid förvärvet 17,980 eller icke fullt
2/5 varit dåligt eller icke alls bebyggda och 30,692 eller något över 3/s bättre
bebyggda. Det statistiska primärmaterialet för sagda tid lämnar icke möjlighet
att utsöndra det antal lägenheter, som helt saknat åbyggnader. Av de
under femårsperioden 1932—1936 belånade jordbrukslägenheterna, tillhopa
9,223, ha 6,344 angivits vara nya eller ock äldre mera väsentligt nyodlade
eller nybyggda, 1,186 torp och arrendeställen, 1,216 andra av säljaren ej
brukade eller bebodda lägenheter samt de återstående 477 lägenheterna ej
tillhöra någon av de nu nämnda grupperna. För åren 1929—1936 finnas särskilda
uppgifter om antalet helt nybildade jordbrukslägenheter. Dessa ha
under sagda tid utgjort i medeltal 274 om året — år 1935 stannade dock antalet
vid 207 — eller motsvarande i genomsnitt 12.79 procent av samtliga under
samma tid genom egnahemsnämnderna i länen belånade jordbrukslägenheter.
Medräknas jämväl övriga låneförmedlare, blir procenttalet 13.16. De
flesta verkliga nybildningarna lia förekommit i de nordligaste länen.

I anslutning till dessa uppgifter har egnahemsutredningen konstaterat, att
egnahemsverksamheten till huvudsaklig del fått den innebörden, att mindre
bemedlade personer hjälpts till förvärv av befintliga jordbruk, under förutsättning
dock att dessa tarvat mer eller mindre genomgripande förbättringar
eller inneburit friköp av arrendeställen eller torp.

Enligt vad egnahemsutredningen framhållit, öppnade sig två vägar för nybildning
av jordbruk: dels kunde befintliga större lantegendomar uppdelas
och dels kunde helt obrutna marker tagas i anspråk. Den hittillsvarande
jordbruksnybildningen genom egnahemsverksamheten hade huvudsakligen
försiggått i samband med styckning av äldre lantegendomar. Endast undantagsvis
hade uteslutande eller huvudsakligen icke odlad mark kommit i fråga
för egnahemsjordbruk. Förklaringen lill att så blivit fallet vore givetvis
den, alt det ställt sig betydligt gynnsammare alt starta ett egnahemsjordbruk,
vari ingått förut odlad jord, än ett utan tillgång till sådan jord.

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

Beräffande förutsättningarna för att styckning av större egendomar skulle
vara att förorda har egnahemsutredningen bland annat anfört:

Av vad som kunnat inhämtas om jordtillgången och jordfördelningen i
riket samt utredningsmännnens kännedom i övrigt örn hithörande förhållanden
synes framgå, att otillräckligt och bristfälligt bebyggda eller olämpligt
arronderade större lantegendomar finnas i stor utsträckning. I den mån
dessa egendomar skola styckas, böra de genom egnahemsorganens medverkan
utnyttjas för egnahemsändamål på ett mera planmässigt sätt än tidigare
mången gång skett.

Emellertid måste medtagas i beräkningen, att en dylik jordbruksnybildning
i regel ej kan genomföras utan ekonomiska uppoffringar. All erfarenhet
visar nämligen, att ett nytt jordbruk, som utan dröjsmål och på en gång skall
förses med erforderliga åbyggnader och i övrigt ställas i ordning på ett nöjaktigt
sätt, drager en större kostnad än som motsvaras av dess saluvärde
eller bruksvärde. Med stigande byggnadskostnader, vilka spela en dominerande
roll i anläggningskostnaderna, tenderar givetvis skillnaden emellan
kostnaderna för jordbrukets anskaffande och dess bruksvärde att växa.

Från enbart nationalekonomiska och jordbruksekonomiska synpunkter
torde därför en ren nybildning av jordbruk genom styckning av större egendomar
endast undantagsvis kunna motiveras. Enligt utredningsmännens
mening måste emellertid denna fråga bedömas jämväl från sociala utgångspunkter.
Härtill kommer, att en komplettering av ofullständiga jordbruk i
många fall kräver, att jord från större egendomar tages i anspråk. Om tillskotlsjord
för kringliggande mindre brukningsdelar lättast kan erhållas genom
att någon större brukningsdel i dess helhet inköpes och exploateras, bör
givetvis hela styckningsföretaget bedömas i ett sammanhang. Den kapitalförlust,
som därvid uppstår genom tillskapandet av även helt nya brukningsdelar,
får vägas mot de ekonomiska fördelar, som vinnas i och med att de
ofullständiga jordbrukens innehavare kunna bättre utnyttja sin arbetskraft
och kapitalutrustning. Härtill kommer, att en målmedvetet fullföljd strävan
att nedbringa antalet ofullständiga jordbruk i vissa fall måste realiseras genom
sammanslagning av brukningsdelar. Under eljest oförändrade förhållanden
leder sistberörda förfarande till en minskning av antalet självägande
jordbrukare. En jordbruksnybildning på bekostnad av antalet större egendomar
motverkar denna ofrånkomliga men i och för sig ej önskvärda konsekvens
av kompletteringsverksamheten. De sociala skäl, som tala för att
största möjliga antal familjer må knytas till egna jordbruk, få mot bakgrunden
av dessa förhållanden enligt utredningsmännens mening ökad tyngd.

Återverkningarna av storjordbrukens uppdelning på mindre brukningsdelar
torde icke bli nämnvärt framträdande med avseende på jordbruksnäringens
sysselsättningsmöjligheter och avsättningsförhållanden. Särskilt torde
detta gälla, örn saken ses i belysning av läget inom jordbruket i dess helhet.
Men i den mån sådana återverkningar göra sig gällande, synas de i stort sett
icke stå i strid mot en önskvärd utveckling. Utredningsmännen förbise därvid
ingalunda, att för det större jordbruket kunna utnyttjas maskinella anordningar
i högre grad än inom det mindre samt att där kan beredas sysselsättning
för personer, som icke lämpligen kunna vara egna företagare.

En fortgående sönderdelning av större gårdar skulle alltså enligt egnahemsutredningens
mening kunna förordas dels i samband med förstärkning av
ofullständiga jordbruk oell dels för enbart nybildning av familjejordbruk
i den mån detta senare kunde ske utan att de ekonomiska uppoffringarna

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

bli alltför stora. Den nybildning av familjejordbruk, som utredningen nied
stöd av olika skäl här uttalat sig för, innebure icke att jordbrukets ram utvidgades.
Den inginge i stället som ett nödvändigt led i en konsekvent strävan
att rationalisera jordfördelningen inom det bestående bondesamhället
och att därmed befordra en utjämning av levnadsstandarden och de sociala
förhållandena inom den jordbruksidkande befolkningen.

Vid nybildning av jordbruk på obruten mark måste — har utredningen
vidare framhållit — de ekonomiska uppoffringarna bliva mycket större än
vid styckning av äldre lantegendomar. Med hänsyn härtill och då varje ökning
av jordbruksproduktionen, under förutsättning att exportmöjligheterna
icke utvidgades, måste leda till skärpta avsättningssvårigheter, har egnahemsutredningen,
såsom redan antytts i det föregående, ansett principen om
jordbruksnybildning på jungfrulig mark icke kunna eller böra vidare upprätthållas
inom egnahemsverksamheten. Denna slutsats borde dock icke
tagas till intäkt för att man under alla förhållanden skulle vägra att stödja
en nybyggare, som begärde hjälp, och ej heller för att egnahemsorganen
skulle vara förhindrade att taga initiativ till nykolonisation, där särskilda
omständigheter kunde göra detta möjligt och önskvärt.

I detta sammanhang må uppmärksammas, att egnahemsutredningen vid
behandling av frågan om förstärkning av ofullständiga jordbruk bland annat
framhållit att, då det gällde sådan förstärkning, fördelarna i det enskilda
fallet av att jordbruksjorden utökades även genom nyodling borde tillmätas
sådan betydelse för vederbörande småbrukare, att de upphävde betänkligheterna
i allmänhet mot åtgärder, ägnade att befordra stegring i den totala
jordbruksproduktionen.

Enligt vad egnahemsutredningen vidare anfört, borde egnahemsverksamheten
inriktas på att söka åstadkomma rationalisering och konsolidering av
de brukningsenheter, som kunde förväntas bliva i stånd att hävda sin ställning
såsom självständiga företag inom jordbruksnäringen. Enligt det naturliga
urvalets lag torde i första hand böra tillvaratagas de bästa och tjänligaste
brukningsdelarna och därefter de, som i ett eller annat avseende vore
mindre goda, och samtidigt sörjas för att dessa senare i görligaste mån iståndsattes
och förstärktes. Slutligen, i mån som behov därav visade sig, borde
tillgripas möjligheterna att bilda nya brukningsdelar genom styckning av
större härför lämpliga jordbruk eller i landets nordligaste delar genom
verklig kolonisation på jungfrulig mark. Med andra ord, utväljandet av
jordbruk för egnahemsverksamheten borde ske i motsatt ordning mot den,
som förestavats av nybildningsprincipen såsom normgivande för verksamheten,
men i anslutning till den praxis, som under årens lopp utbildat sig.

Med avseende å denna rationaliserings- och konsolideringsprocess inom
jordbruket borde egnahemslånestödet stå till buds, oavsett beskaffenheten i
förevarande hänseende av de brukningsdelar, som kunde komma ifraga, och
således kunna innefatta även de jordbruk, som på grund av sitt färdiga
skick hitintills varit undantagna från egnahemslånerörelsen. Den mindre
bemedlade eller obemedlade borde icke, då lian överhuvud taget befunnes

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

vara förtjänt av att förhjälpas till ett eget jordbruksföretag, vara speciellt
handikappad genom att utestängas från de vid starten fördelaktigaste jordbruken,
vilka ofta kunde vax-a just de tillgängliga joi-dbruk, som icke behövde
upprustas eller förstärkas.

Från regeln att nybildning av jordbruk på obruten mark icke bör eftersträvas
har egnahemsutredningen gjort undantag beträffande Norrland. Till
stöd härför har utredningen bland annat anfört:

Ehuru tendensen till minskad folkökning framträder jämväl för dessa län,
är här befarande på grund av högre födelsetal och mindre utflyttning att
1’äkna med en ej obetydligt större befolkningstillväxt än i landets övriga
delar. Antalet människor inom jordbruket och dess binäringar har ökat
i dessa län emellan folkräkningsåren 1920—1930, under det att samma folkgrupp
i alla öviäga län minskats. Från egnahemsrörelsens synpunkt är det
av särskilt stor betydelse, att de årskullar, som äro födda omkring åren
1920—1925, äro talrika. Även om födelsetalet i fortsättningen sjunker, har
man alltså att räkna med stora skaror ungdom, som måste söka sig ut
på arbetsmarknaden.

Från egnahemsverksamhetens synpunkt bör vidare uppmärksammas, att
denna landsdel jordbruksbefolkning är utrustad med betydligt svagare pioduktionsapparat
än jordbruksbefolkningen i genomsnitt taget. Åkerarealen
per individ inom jordbruket och dess binäringar är för Västerbotten något
under ett hektar och för Norrbotten omkring 2/3 hektar. För landet i dess
helhet är motsvarande siffra omkring 1.7. Ännu mera framti-äder denna
skillnad vid en jämförelse med de bästa jordbruksbygderna, där åkerjorden
ofta uppgår till 2.5 hektar och däröver per individ inom joxxlbnrket och
dess binäringar. Delvis motväges bristen på åker inom Västerbottens och
Norrbottens län genom en rikligare tillgång på äng och betesmark. Å andra
sidan är avkastningen per hektar åker omräknad i skördeenheter mindre i
denna landsdel än för riket i dess helhet.

Även djurhållningen är i Norrland av mindre omfattning än söderut, om
den ställes i relation till den folkmängd, som finnes i jordbruket. På hundra
personer av jordbrukarebefolkningen finnas i Västerbottens län 107 och i
Norrbottens län 87 nötkreatursenheter mot 174 i medeltal för hela riket. Förhållandena
torde i vei-kligheten så tillvida vara ännu ogynnsammai-e än dessa
siffror giva vid handen, som avkastningen per nötkreatursenhet i dessa
landsdelar är mindre än för landet i övrigt.

Den relativt svaga tillgången på jordbruksjord och den i förhållande till
jordbiuksbefolkningens stoi-lek ringa djurhållningen samt den inom stora
områden mindre rationella jordbruksdriften lia lett till att jox-dbrukets saluöverskott
blir ringa i övre Norrland. Landsdelen har härigenom blivit ett
underskottsområde beträffande produktionen av livsmedel. Detta gäller
fi''amför allt kött, fläsk och ägg. Men även beträffande mjölkproduktionen,
vilken visserligen i vissa bygder starkt stegrats under senare år, torde ännu
finnas stora underskottsområden. Härtill kommer, att konsumtionen av ett
flertal animaliska produkter är lägre i Norrland än i det övriga Sverige. I
den mån levnadsstandai-den stiger, finnas alltså här relativt stora latenta
konsumtionsresei-ver att utnyttja.

Den stora jordbrukarbefolkningen, den relativt svaga produktionsapparaten
samt förefintligheten av en ännu outnyttjad lokal marknad äro enligt
utredningsmännens mening de närmast liggande förhållanden, som statsmakterna
böra taga hänsyn till, när egnahemsverksamhetens uppgifter och

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

möjligheter i övre Norrland skola bedömas. Härtill kommer, sett från hela
näringslivets synpunkt och på lång sikt, att den norrländska bygden i många
fall behöver tätna, om människornas ekonomiska och kulturella samspel
skall kunna bli rikare samt utkomstmöjligheterna och trivseln i bygden ökas.
Om detta icke nu beaktas, medan befolkningen ännu är stadd i tillväxt och
händelseförloppet kan påverkas i nu berörda riktning, kan utvecklingen
längre fram bliva den rakt motsatta — med avfolkning av de glesare bygderna.
Tages en dylik synpunkt med i räkningen, kunna dessa angelägenheter
icke betraktas enbart ifrån snäva jordbruksekonomiska synpunkter.

På grund av ovan antydda förhållanden har utredningen kommit till den
uppfattningen, att förutsättningar funnes för att utvidga jordbrukets ram
i Västerbottens och Norrbottens län samt de delar av framför allt Jämtlands
och Västernorrlands län, där förhållandena kunde vara likartade. Denna
utvidgning borde emellertid icke i sin helhet eller ens till större delen taga
sig uttryck i anläggandet av nya brukningsdelar. Den landsända, det här
gällde, hade en mycket stor procent av ofullständiga jordbruk. En stor
mängd av de ofullständiga jordbruken måste utvidgas, så att en större andel
av familjens inkomst kunde erhållas från lanthushållningen. Då större
gårdar, varifrån kompletteringsjord kunde erhållas, i stort sett saknades och
en sammanläggning av jordbruk i stor skala ej vore förenlig med det allmänna
behov av näringslivets utvidgning, som nyss omtalats, måste komplettering
av ofullständiga jordbruk till mycket stor del ske genom nyodling.
Även för denna landsända måste alltså en förstärkning av ofullständiga jordbruk
samt ett förhindrande av fortsatt delning av befintliga jordbruk komma
i första rummet.

Mot bakgrunden av det anförda bar utredningen förordat, att möjligheterna
för nybildning av jordbruk på obruten mark i landets norra delar
måtte tillvaratagas och främjas i den utsträckning, som de under utvecklingens
gång aktualiserades. Härvid syntes i första hand böra ske en sådan
anläggning av enstaka gårdar eller grupper av jordbruk, som anslöte sig
till äldre bygd. Där hemmansklyvning ännu kunde genomföras under sådana
förhållanden, att de nya brukningsdelarna hade möjlighet att utvecklas
till ordinära familjejordbruk, borde också denna naturliga form för
bondesamhällets tillväxt brukas.

Beträffande en ödemarkskolonisation i större skala har egnahemsutredningen
hävdat, att vissa av de motiv, som tidigare åberopats för en dylik
kolonisation, numera försvagats eller bortfallit. Den mindre arbetstillgången
i skogarna och den större rörligheten hos arbetskraften gjorde det nämligen
mera vanskligt nu än förr att nyskapa kolonier av jordbruk i ödebygderna.
Även där en växande befolkning funnes, syntes det vara ovisst,
örn den kunde intresseras för en dylik kolonisation i en tid, då anspråken
på livet stegrades och människorna i allt större utsträckning sökte sig in
emot tätare och bebyggda områden. Med stöd av den allmänna inställning,
som utredningen givit uttryck ät, samt de fakta, som framgått av uppgifter
för tidigare i Norrbottens län igångsatta jordanskaffningsföretag, har utredningen
kommit till den ståndpunkten, att några nya stora kolonisationsföre -

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

tag icke under nu rådande förhållanden borde igångsättas. Huruvida samtliga
nu påbörjade företag borde fullföljas, syntes emellertid vara en sådan
förvaltningsangelägenhet, som det borde tillkomma egnahemsstyrelsen att
närmare klarlägga och bedöma.

Med hänsyn till att särskilt inom vissa delar av landet en förening av
jordbruksdrift och annan yrkesutövning kan vara naturlig och ändamålsenlig,
har egnahemsutredningen ansett jordbruksbildningen icke kunna begränsas
till uppkomsten allenast av självförsörjande familjejordbruk. Enligt
vad utredningen framhållit, fylla mindre jordbruk i form av stödjordbruk
eiler arbetarsmåbruk ett framträdande behov bland
landsbygdens befolkning, som det måste vara en egnahemsverksamhetens
uppgift att söka tillgodose.

Beträffande storleken å ifrågavarande jordbruk har egnahemsutredningen
bland annat anfört:

De ekonomiskt-tekniska synpunkter, som anlagts på bildandet av familjejordbruken,
kunna i princip vara tillämpliga även på stödjordbruken. Här
tillkommer emellertid svårigheten alt kunna fixera, hur stor del av familjens
arbetskapacitet, som kan komma jordbruket till godo. Örn man emellertid
fasthåller vid att stödjordbruk endast böra bildas, där stadig tillgång till
annan arbetsförtjänst förekommer, bör också i allmänhet finnas förutsättningar
att bedöma, hur stor del av familjens beräknade arbetskapacitet, som
i genomsnitt finner användning vid den andra förvärvskällan, och därmed
också vad som kan återstå för jordbruket.

Det ligger i sakens natur, att med hänsyn till arbetskraftens dispositionsmöjligheter
—- speciellt den manliga —- stödjordbruken i väsentligt
större utsträckning än familjejordbruken komma att bli rena jordbruksföretag
(åkerbruk med boskapsskötsel). För stödjordbruk av arbetarsmåbruks
karaktär torde i regel icke komma att finnas större arbetskraft till förfogande,
än att arealtilldelningen ungefär bör bli sådan att å lägenheten lämpligen
kan födas två kor jämte några smådjur. Utredningen håller ock före, att
det ligger vikt uppå, att dessa småbruk icke göras så stora, att de få karaktären
av ofullständiga jordbruk. Å andra sidan synes exempelvis i de sydligaste
jordbruksområdena för lantarbetarnas del en jämkning nedåt kunna
vara berättigad. Där uppgives, att arbetarsmåbruk bäst tjänar sitt syfte,
örn blott en ko och smådjur kunna hållas, och att i mannens frånvaro nödig
skötsel icke torde kunna ägnas större ställe.

Till stödjordbruk böra förutom arbetarsmåbruk även räknas sådana, vilkas
innehavare få sin huvudsakligaste sysselsättning inom hantverk, hemslöjd
eller annat hemarbete, fiske eller annat säsongartat arbete. Åtminstone
i vissa avseenden torde här möta .större svårigheter än vid arbetarsmåbruken
att beräkna den för jordbruket disponibla arbetskraften. Det torde dock
knappast föreligga skäl att vid av staten understödd nybildning av hithörande
lägenheter göra dem större än arbetarsmåbruken. Visserligen kan en
hantverkare eller hemslöjdare disponera sin tid mera fritt än en i avlönat säsongarbete
sysselsatt arbetare och därför i vissa fall önska en större lägenhet.
För dylika fall torde emellertid överallt i landet finnas så god tillgång
på ofullständiga jordbruk, att för ändamålet i regel icke nya böra tillskapas.

Större jordtilldelning till stödjordbruk skulle för övrigt lätt kunna medföra,
att innehavaren ej kunde sköta sitt ställe, exempelvis på grund av ökad till -

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

gång på arbete inom den verksamhet, varifrån lian och hans familj hade sin
huvudsakligaste bärgning, eller ock bleve förhindrad att mottaga de arbetsuppdrag,
som erbjödes inom hans egentliga verksamhetsområde.

Egnahemsutredningen har också ansett det vara av vikt att tillse, att lägenheterna
snarast och för rimliga kostnader kunde iordningställas för sitt
ändamål. I det sammanhanget borde framhållas att, enligt vad erfarenheten
visat, utläggandet av arbetarsmåbruk på helt och hållet icke odlad mark
oftast icke vöre lyckligt. Om en småbrukare på en gång skulle av arbete utom
lägenheten tjäna sitt och familjens uppehälle samt nyodla från början, droge
det alltför lång tid, innan lägenheten ens kunde föda en ko. Då stödjordbruk
utlades på obruten mark, syntes därför genom egnahemsorganets försorg som
regel böra lia odlats åtminstone ett hektar, så att syftet med det hela icke
skötes på en alltför oviss framtid.

Beträffande bildandet av bostadse g na lie m har egnahemsutredningen
bland annat framhållit följande synpunkter:

Förenämnda specialundersökning rörande befolkningsutvecklingen avser
även annan befolkning å landsbygden än jordbrukare. Beträffande denna
övriga landsbygdsbefolkning har tillgängligt material ansetts berättiga till
slutsatserna, att densamma även under antagande av fortsatt nedgång i nativiteten
kommer att tillväxa under ett par årtionden, om tillflyttning från
jordbruksbefolkningen sker i hittillsvarande omfattning, samt att under alla
förutsättningar av beaktansvärd sannolikhet hushållsbeståndet inom ifrågavarande
befolkning kommer att växa starkt ännu två eller tre decennier.

Med hänsyn till de antaganden, som sålunda kunna göras med avseende å
befolkningsutvecklingen, och till att omsättningen i fråga om bostadslägenheter
torde vara större än beträffande jordbruk anse utredningsmännen det
motiverat att räkna med att förutsättningar finnas för en utökad bostadsegnahemsverksamhet
på landsbygden. Härtill kommer den verksamhet, som
kan betingas av behovet av moderniseringar å nuvarande bostadsbestånd.

Vid en jämförelse mellan egnahemsbildning för jordbruksändamål och
för bostadsändamål torde i övrigt vissa skiljaktigheter böra uppmärksammas.
Visserligen måste även vid jordbruksbildning tillses, att goda bostäder uppföras
åt lantbefolkningen. Vid bostadsbildning utan samband med jordbruk
är det emellertid endast bostadsbehovet, som är utslagsgivande. Medan det
ur jordbrukets synpunkt enbart kan vara till fördel, örn jordbrukaren med
fasta samhörighetsband knytes vid sitt jordbruk, är det ur arbetsmarknadspolitisk
synpunkt viktigt, att icke arbetskraften å en ort helt är bunden vid
egna bostäder utan kan förflytta sig allt efter utvecklingen på arbetsmarknaden.
De olägenheter, som kunna uppkomma genom bristande anpassningsförmåga
hos den bofasta arbetskraften till ortens växlande arbetstillgång,
måste därför beaktas vid statens medverkan till bostadsbildning, framför
allt där denna sker i anslutning till enstaka industriföretag.

1 fråga örn storleken å bostadsegnahem har egnahemsutredningen anfört:

För stad, köping eller annat samhälle å landet, diir den för städerna
stadgade ordning för bebyggande skall iakttagas, skall stadsplan upprättas
och tomtindelning ske, varjämte särskilda bestämmelser finnas örn byggande
inom städer och samhällen utom stadsplanen. I sistnämnda hänseende
gäller utom annat, att tomtplats för boningshus icke må givas mindre

Kungl. Maj:ts proposition nr 236

areal än 1,000 kvadratmeter. I alla de fall då fastighetsbildningen är reglerad
på ovan angivet sätt, torde som regel egnahemsorganen sakna anledning
att icke godtaga därvid tillkommen tomtplats såväl ur synpunkten av lämplig
områdestilldelning som med hänsyn till erforderliga byggnadsbestämmelser.

Emellertid måste i framtiden liksom nu egnahemsväsendet understödja
bildandet av bostadsegnahem å landsbygden även där ovan angivna planer
och föreskrifter icke föreligga. Därvid gäller i fråga om fastighetsbildningen
endast jorddelningslagens allmänna föreskrift, att varje nybildad fastighet
skall till omfång och belägenhet samt beskaffenhet i övrigt vara sådan, att
den med hänsyn härtill och eljest föreliggande förhållanden lämpligen kan
på varaktigt sätt användas för det avsedda ändamålet. Några regler i fråga
om areal föreligga icke. Lantmäteristyrelsen har i vissa anvisningar framhållit,
att uppmärksamheten måste inriktas på att förhindra uppkomsten av
alltför små tomtområden. Det ligger jämväl enligt utredningsmännens mening
vikt uppå att, där egnahemsverksamheten avser tomtplatser å landsbygden,
krav uppställas på att dessa tilltagas tillräckligt stora. Om beträffande
själva områdestilldelningen enbart ekonomiska synpunkter anlades, skulle
visserligen med hänsyn till att utnyttjandet gäller bostadsändamål arealen
icke behöva tillmätas större än behovet i sådant hänseende kunde kräva, i
synnerhet om man skulle ha att utgå från att arealenhetspriset vore fixt.
Emellertid torde så i allmänhet icke vara förhållandet, utan vid räknandet
I.1.?e^„genomsn*tt^gt nå»ot större arealer sjunker i regel enhetspriset. Detta
förhållande är ägnat att underlätta tillgodoseendet också av andra krav än
dem, som sammanhänga med det direkta bostadsändamålet. I allmänhet
bör ju ock räknas med viss areal till trädgård, och av sanitära skäl torde vid
enstaka bebyggelse på landsbygden tomtplatserna i regel icke böra understiga
1,500 kvadratmeter.

Egnahemsutredningen har även framhållit en del synpunkter beträffande
den önskvärda beskaffenheten å tomter för bostadsegnahem.

Utredningen har slutligen även övervägt, huruvida anledning kunde föreligga
att frånträda kravet på nybildning även med avseende å egnahemsbelåning
av bostadslägenheter. Gällande bestämmelser innebure, att egnahemslån
i regel icke finge beviljas i andra fall än där genom nybyggnad avsåges
att bilda nya egnahem. Örn särskilda skäl därtill föranledde,
kunde egnahemslån likväl beviljas, ändock att nybyggnad icke vore
avsedd att komma till utförande, såsom då fråga vore örn inlösen av jord
till byggnad på ofri grund eller inköp av bostadslägenhet, som innehafts
under nyttjanderätt. Eldigt uppgift hade under åren 1905—1936 genom
egnahemsnämnderna belånats tillhopa 28,447 bostadslägenheter, varav 24,553
eller 86.3 procent varit obebyggda och 3,894 eller 13.7 procent bebyggda.

Enligt egnahemsutredningens mening hade de särskilda synpunkter beträffande
rationalisering och konsolidering av förefintliga äldre jordbruk,
som i det föregående anförts, icke sin motsvarighet, då det gällde omprövning
av nybildningsprincipen för bostadslägenheter. Angelägenheten att kunna
tillvarataga äldre bostäder syntes dessutom lämpligen böra tillgodoses genom
särskilda åtgärder. De senare årens bostadsförbättringsverksamhet utgjorde
ett led i dessa strävanden att avhjälpa bristerna hos det förefintliga
bostadsbeståndet på landsbygden. Med hänsyn till den sociala bostadspoli -

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

tikens speciella karaktär syntes det utredningen lämpligt, att å ena sidan
nyskapande och å den andra upprustande av egnaliemsbostäder även i fortsättningen
främjades genom skilda verksamhetsgrenar. Egnahemslångivningen
för bostadsändamål torde alltjämt böra begränsas till att understödja
tillkomsten av nya bostäder i förening med förvärv av erforderligt markområde
med de undantag från denna regel, som redan nu kunde medgivas.
Utredningen har sålunda icke funnit tillräckliga skäl att föreslå ändring i
hithörande bestämmelser för egnahemslånerörelsen.

Yttranden.

I åtskilliga yttranden har givits uttryck åt uppfattningen, att de av egnahemsutredningen
uppdragna riktlinjerna för den framtida egnahemsverksamheten
kunde visa sig stå i strid mot de undersökningsresultat, som kunde
framkomma av den år 1938 igångsatta jordbruksutredningen, och att man
borde avvakta slutförandet av sistnämnda utredning före ställningstagandet
till grunderna för egnahemsverksamheten. I denna riktning ha uttalat sig
riksräkenskapsverket, domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen, länsstyrelserna i
Kalmar, Gotlands, Kristianstads, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs,
Örebro och Gävleborgs län, vidare Östergötlands läns hushållningssällskaps
egnahemsnämnd och förvaltningsutskott, Kronobergs läns hushållningssällskaps
förvaltningsutskott, egnahemsnämnderna och förvaltningsutskotten i
Kalmar läns norra och södra områden och Gotlands län, Kristianstads läns
hushållningssällskaps förvaltningsutskott, egnahemsnämnderna och förvaltningsutskotten
i Hallands, Göteborgs och Bohus län samt Älvsborgs läns
norra område, förvaltningsutskotten i samma läns södra område och i Värmlands
län, egnahemsnämnderna och förvaltningsutskotten i Örebro, Kopparbergs
och Gävleborgs län — ej enhälligt —-, Norrbottens läns hushållningssällskaps
förvaltningsutskott samt Sveriges allmänna lantbrukssällskap,
riksförbundet landsbygdens folk, centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund,
Sveriges skogsägareföreningars riksförbund samt 1936 års skogsutredning.
I några av dessa yttranden har emellertid förordats, att redan nu vissa
ändringar av begränsad räckvidd vidtagas i egnahemsförfattningarna.

I den mån yttrandena ingå på en kritik av egnahemsutredningens uppläggning
av egnahemsverksamhetens allmänna inriktning för framtiden, kan innebörden
av denna kritik sägas vara i huvudsak följande. Utredningen hade
i alltför hög grad till grund för verksamheten velat lägga sociala skäl på bekostnad
av jordbruksekonomiska hänsyn. Den hittills gängse uppfattningen,
att inom jordbruksnäringen alla örn möjligt borde vara självständiga jordbrukare,
borde revideras. En anledning till att jordbruket vore i behov av
stöd från statsmakternas sida syntes vara, att en del av den nu odlade jorden
vore så sönderstyckad i små enheter eller vore av så dålig kvalitet eller hade
ett så ogynnsamt läge, att produktionskostnaderna bleve för höga för att avkastningen
sknlle kunna dels giva brukaren en lön, som möjliggjorde för honom
att upprätthålla en relativt god levnadsstandard och tilläte en social utjämning
mellan olika folkgrupper, dels möjliggjorde en tillfredsställande för -

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

räntning av i jordbruket investerat kapital. Såväl nu berörda förhållanden
som bristen på arbetskraft för jordbrukets räkning och önskvärdheten av
att så mycket som möjligt ersätta den mänskliga arbetskraften med maskiner
syntes kräva ett allvarligt övervägande av en koncentration av brukningsdelarna
till större enheter jämsides med en begränsning av jordbruksdriften
på den sämsta jorden. Att däremot befrämja en ökning av antalet
självständiga jordbruk genom styckning kunde icke förordas ur ekonomisk
synpunkt. Även familjejordbruk krävde, i varje fall tidvis, främmande
arbetskraft. En genom statsmakternas åtgärder åstadkommen ökning
av familjejordbrukens antal torde sålunda innebära betydande risker
för en skärpning av arbetskraftproblemet. Likaledes borde påpekas, att en
ökning av antalet familjejordbruk visserligen kanske icke ökade den totala
produktionen av samtliga produkter men försköte produktionen i riktning
mot en ökning av de animaliska produkternas mängd. Då just avsättningen
av dessa produkter innebure svårigheter, måste den nämnda utvecklingen
innebära allvarliga betänkligheter. Styckning av större egendomar för erhållande
av tillskottsjord torde böra undvikas, därest den större egendomens
arrondering icke gjorde en avstyckning av jord önskvärd. Sammanläggningen
av mindre brukningsdelar syntes däremot vara att förorda.

Uttalanden av nu antydd innebörd ha gjorts av, bland andra, Uppsala läns
hushållningssällskaps egnahemsnämnd samt egnahemsnämnderna och förvaltningsutskotten
i Östergötlands, Hallands, Göteborgs och Bohus län ävensom
med instämmande av länsstyrelsen — av egnahemsnämnden och förvaltningsutskottet
i Skaraborgs län.

Även lantbruksstyrelsen har anfört delvis liknande synpunkter:

Egnahemsutredningens program synes hava påverkats mera av önskan att
halla största möjliga folkmängd kvar vid jordbruket än av de ekonomiska förutsättningarna
för jordbruksnäringen. Fråga är emellertid, om tiden nu icke
är inne att övergiva tanken att genom välmenta åtgärder söka att hålla kvar
en stor befolkning vid jordbruket eller att, som det heter, minska flykten därifrån.
Självklart är, att flykten från jordbruket kan hava mycket betänkliga
följder, om den blir ensidig, så att den under kort tid tager onormalt stora
proportioner eller fördelar sig mycket ojämnt på könen, såsom under de senaste
åren varit fallet, och som medfört brist på arbetskraft i jordbruket, särskilt
på kvinnlig sådan. Svårigheter av sådant slag kunna emellertid icke
motverkas genom ökad egnahemsbildning utan genom förbättrade ekonomiska
betingelser för jordbrukets folk. Den kontinuerliga utflyttningen från
jordbruket är en naturlig företeelse inom varje nation, som är stadd i ekonomiskt
framåtskridande, och är endast ett uttryck för det självklara förhållandet,
att i ju högre grad människors behov av olika slag kan tillgodoses, desto
mindre måste den grupp bliva, som tillgodoser livsmedelsbehovet. Sedan
1880-talet har Sveriges jordbruksbefolkning minskats med i runt tal 700,000
personer. Av allt att döma kommer minskningen att fortsätta en tid framåt,
oberoende av de åtgärder, som vidtagas, överflyttningen kan sålunda endast
fördröjas, vilket ofta måste ske på bekostnad av jordbruksbefolkningens ekonomiska
standard, men den kan knappast förhindras.

Även ur befolknings- och socialpolitiska synpunkter kan det ifrågasättas,
örn det för landet kan vara ett önskemål att förhindra en kontinuerlig och

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

naturlig överflyttning från jordbruket. Det framhålles ofta, att en stor jordbruksbefolkning
befolkningspolitiskt utgör en värdefull tillgång för en nation.
Fråga är, om ej härvid de kvantitativa synpunkterna skjutas alltför mycket
i förgrunden med förbiseende av de kvalitativa. För alt jordbruksbefolkningen
skall bliva en värdefull tillgång är det nödvändigt, att sådana ekonomiska
betingelser skapas för jordbruksbefolkningen, att denna kan känna sig tillfredsställd
och icke tillbakasatt i jämförelse med andra folkgrupper. Man
kan då också räkna med att jordbruksnäringen skall verka tilldragande även
på de dugligaste, vilket är en förutsättning för att jordbruksbefolkningen skall
få det befolkningspolitiska värde, man vill tillmäta den.

Jordbrukets produktionsbetingelser äro föremål för undersökning av 1938
års jordbruksutredning. Redan nu har man emellertid tillgång till rätt betydande
material för belysande av denna fråga. I varje fall står det klart, att
det mindre jordbruket i förhållande till det medelstora och större kommit i
ett ekonomiskt allt ogynnsammare läge.

Lantbruksstyrelsen delar helt egnahemsutredningens uppfattning rörande
jordbruksnybildning på jungfrulig mark. Beträffande nybildning genom
styckning av större och medelstora egendomar är styrelsen av den uppfattningen,
att den måste omhänderhavas med den största varsamhet. I princip
synes dylik nybildning böra begränsas till kronoegendomar samt egendomar
i enskild ägo av så olämplig arrondering, att ett rationellt brukande förhindras
och i övrigt endast i de fall, styckningen föranledes av behov av tillskottsjord
från kringliggande ofullständiga jordbruk — det sistnämnda emellertid
endast i den utsträckning, som lämpliga egendomar eller delar av egendomar
kunna förvärvas på frivillighetens väg.

Enligt styrelsens mening ligger det en styrka i en sådan jorddelning, som
medgiver även de större egendomarnas fortbestånd. Bortsett från deras större
möjligheter att rationalisera driften och därav följande ekonomiska företräden
— någonting som blir mer och mer framträdande, i samma mån som mekaniseringen
inom jordbruket går framåt — spela de en betydande roll såsom
förebild ifråga om jordbrukets utveckling. Förbises bör ej heller, att de äro
av stor betydelse, när det gäller att vid avspärrning tillgodose behovet av livsmedel.
Även från andra synpunkter torde det vara en styrka för ett land,
om — bortsett från de icke bärkraftiga jordbruksgrupperna — olika storleksgrupper
av jordbruk äro företrädda.

Uppdelning av större brukningsdelar medför också i de flesta fall förstörande
av byggnadskapital samt är förenad med avsevärda kostnader för nybyggnader
vid de mindre brukningsdelar, som skapas. Dessa kostnader ökas
i samma mån som byggnadskostnaderna stiga, vilket för närvarande i särskilt
hög grad är fallet. Styckningen blir därigenom särskilt kostnadskrävande,
vare sig dessa kostnader läggas på det allmänna eller den enskilde.

Sedan länge har det varit en tämligen allmän uppfattning, att det .skulle
vara i hög grad eftersträvansvärt, att de, som äro sysselsatta inom jordbruket,
bliva egna företagare. Också egnahemsutredningen synes i huvudsak
dela denna uppfattning. Enligt styrelsens mening kan det emellertid ifrågasättas,
örn icke denna uppfattning bör revideras. Alla äro icke kvalificerade
att vara egna företagare, ett förhållande som inom andra näringar är mera
beaktat och kommer till uttryck genom fri tävlan. Helt säkert har denna
strävan från det allmännas sida att förhjälpa dem, sorn så önska, att bliva
egna företagare inom jordbruksnäringen i många fall bidragit till för egnahemsverksamlieten
nedslående resultat. Kravel på självägarskap inom jordbruket
synes nu hava så myckel mindre berättigande som lantarbetarna under
senare år fått sin ställning väsentligt förbättrad.

Egnahemsutredningen framhåller som en för den framtida egnahemsverk -

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

samheten mycket viktig uppgift att på olika sätt nedbringa de ofullständiga
jordbrukens antal. Lantbruksstyrelsen delar1 denna uppfattning och vill
för sin del tillägga, att knappast någon jordbruksfråga för lång tid framåt
torde komma att bliva mera aktuell. Statsmakterna böra kraftigt och på
olika vägar understödja en sådan utveckling.

Även i åtskilliga andra yttranden har manats till försiktighet med avseende
å styckning av större egendomar.

Länsstyrelsen i Södermanlands län har framhållit, att en framtida minskning
av antalet personer i de produktiva åldrarna måste framtvinga ökad
rationalisering ej minst inom jordbruket, örn befolkningens relativt höga
levnadsstandard skulle kunna bibehållas och eventuellt även ytterligare förbättras.
Endast vid de större jordbruken kunde maskintekniken i full utsträckning
utnyttjas och det manuella arbetet i motsvarande grad nedbringas.
Styckningen av stora egendomar till jordbruksegnahem måste alltså föra
med sig, att större antal arbetsföra personer bundes vid jordbruket än som
vore nödvändigt och ekonomiskt lämpligt.

Örebro låns hushållningssällskaps egnahemsnämnd och förvaltningsutskott
— vilkas yttrande biträtts av länsstyrelsen — ha uttalat sig för att,
örn sönderstyckning av större egendomar under nuvarande förhållanden skulle
ifrågakomma, detta främst borde avse större dåligt skötta eller underhållna
gårdar samt eventuellt egendomar, som uppkommit genom sammanläggning
av mindre, såsom självständiga jordbruk tidigare drivna gårdar. Egnahemsverksamheten
borde dessutom i första hand taga sikte på de jordbruk,
vilkas skötsel fordrade full drag- och arbetskraft och som alltså syntes vara
de ekonomiskt sett mest bärkraftiga.

Även Värmlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har varnat
för att alltför små jordbruk bildas. Utskottet har anfört följande.

Familjejordbruken, vilkas antal utredningen uppenbarligen avser att öka,
hava tidigare otvivelaktigt varit en mycket ändamålsenlig form av jordbesittning.
Det vill emellertid synas, som örn denna form numera skulle få
allt svårare att hävda sig i den ständigt skärpta konkurrensen örn arbetskraften
och därav framtvingad mekanisering av jordbruksdriften. Den levnadsstandardens
allmänna höjning, vilken nu eftersträvas med avseende å
bostadsförhållanden, begränsad arbetstid och semester m. m., torde familjejordbruken
inom mycket betydande delar av vårt land få svårt att följa.
Det synes rent av kunna ifrågasättas, örn man icke för framtiden nödgas
räkna med en utveckling mot storjordbruk å ena sidan och s. k. stödjordbruk
med relativt ringa åkerjord inom därtill lämpliga områden å andra.
Att småjordbruken intaga en vansklig ställning i ekonomiskt avseende bekräftas
enligt utskottets mening av det förslag till provisorisk hjälp åt småbruket,
som i dagarna framlagts av 1938 års jordbruksutredning i dess förslag
till prisreglerande åtgärder för jordbruket under år 1939. Om sålunda
fördelen med en ökning av familjejordbrukens antal redan i och för sig kan
vara tvivelaktig, torde vidgade möjligheter till förvärv av dylika jordbruk
under ökad skuldsättning vara ägnade att ingiva ytterligare betänkligheter.

Hallands läns hushållningssällskaps egnahemsnämnd och förvaltningsutskott
ha hänvisat till att innan barnen å ett familjejordbruk hunnit växa til!

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

och sedan de kanske lämnat hemmet på grund av otillfredsställande ersättning
för sitt arbete, främmande arbetskraft måste anlitas åtminstone tidvis,
såvida icke ägaren och hans hustru skulle bliva utarbetade. Ur denna synpunkt
vore en ännu något större jordbruksstorlek önskvärd, så att en fast
arbetare kunde anställas.

Sveriges skogsägareförbund har framhållit, att en uppdelning av större
skogliga hushållsenheter på mindre dylika regelmässigt ledde till en hushållning,
grundad på mindre virkesförråd och lägre avkastning, såväl kvantitativt
som kvalitativt.

A andra sidan har småbrukarnas riksförbund ansett det välbetänkt att öka
antalet familjejordbruk. Både storbruken och de ofullständiga jordbruken
vore mera konjunkturkänsliga med åtföljande större risker för arbetarnas
respektive ägarnas levnadsstandard. Det läge emellertid i sakens natur, att
storbruken i stort sett komrne att upprätthållas i den omfattning ägarna
själva funne det önskvärt och möjligt.

Egnahemsutredningens uttalanden örn önskvärdheten av sammanläggning
av alltför små brukningsdelar till större enheter har i stort sett icke föranlett
några erinringar. Emellertid har Kopparbergs läns hushållningssällskaps
egnahemsnämnd och förvaltningsutskott framhållit att, om man tillgrepe sådan
sammanläggning, man hade att räkna med en minskning av befolkningen
vid jordbruket. Skulle man, såsom utredningen förordade, syfta till s. k.
familjejordbruk, hade man att räkna med en högst betydande minskning av
brukningsenheternas antal, vilket komme att medföra att från jordbruket frigjordes
ett mycket betydande antal hushåll och enskilda personer; något
som säkerligen icke kunde genomföras utan betydande sociala återverkningar.
Bildande av bärkraftiga familjejordbruk genom sammanslagning av
mindre enheter bleve för övrigt ytterligt svårt att genomföra och torde icke
i större omfattning kunna ske annat än efter genomgripande lagändringar.

I flera yttranden har, även där några invändningar icke rests mot bildandet
av familjejordbruk i och för sig, varnats för en alltför schablonmässig
fastighetsbildning.

Sålunda har domänstyrelsen hållit före, att egnahemsorganisationen borde,
när skäl därtill vore, kunna medverka till förvärv av färdiga jordbruk även
om de icke helt skulle fylla utredningens definition på familjejordbruk. För
nybildning av dylika mindre jordbruk syntes lån däremot icke böra beviljas.

Statens egnahemsstyrelse har funnit bestämmelserna på förevarande område
lämpligen kunna avfattas sålunda, att — bortsett från stödjordbruken -—
ett allmänt uttalande gjordes, att vid långivningen bärkraftiga jordbruk borde
eftersträvas, varmed åsyftades varaktig försörjning för innehavaren och bans
familj utan nämnvärt anlitande av lejd arbetskraft. I verkligheten finge det
sedan ankomma på ledningen att i tveksamma fall giva direktiv.

Sveriges skogsägareförbund har ansett, att man beträffande stödjordbruken
och även — så långt jorddelningslagen medgåve -—- i fråga örn familje tiihang

till riksdagens protokoll 1939. t saini. Nr 230.

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

jordbruken borde taga viss hänsyn även till den jordsökandes behov och
önskemål. Vederbörande statsorgan borde icke neka den egnahemsköpare
lånestöd, vilken själv ordnat om sitt förvärv, även örn delta ej i alla detaljer
skulle uppfylla de krav på ändamålsenlighet, som statsorganet funne sig
vilja vidhålla. Förbundet synes ha ansett, att egnahemsutredningen underskattat
möjligheterna för innehavare av mer eller mindre ofullständiga jordbruk
att skaffa sig körningsförtjänster och andra extrainkomster. Ett konsekvent
drivande av den principen, att de mindre jordbruken skulle vara
fullt självförsörjande inom egna rågångar, komme att leda till brist på arbetskraft
inom kronans och bolagens skogsbruk i de trakter av landet, främst
vissa delar av Norrland, där tillgång på lösarbetare vore relativt liten samt
där under normal skogskonjunktur viss brist på arbetskraft redan nu gjorde
sig gällande.

Centralrådet för skogsvårdsstgrelsernas förbund har anfört:

Med hänsyn till jordbrukens struktur i allmänhet i landet synes uppenbart,
att det skulle erfordras oerhörda uppoffringar från statens sida för att åvägabringa
en mera allmän komplettering av förekommande ofullständiga jordbruk.
Ett standardiserat familjejordbruk av den beskaffenhet, utredningen
funnit optimal, är ej alltid det ändamålsenligaste med hänsyn till brukarnas
olika förutsättningar. Centralrådet vill därför uttala en varning mot ett alltför
ensidigt tillvägagångssätt vid jordbrukens utformning. Härvid må även
erinras om att de naturliga betingelserna för jordbruksdriften växla skilda
landsdelar och trakter emellan ävensom möjligheterna att anlita maskinella
hjälpmedel. Gemenskaps- eller andelsidéens framträdande inom olika grenar
av lanthushållningen kan tillika bliva en faktor, som i förevarande samband
bör beaktas. På nu antydda grunder förmenar centralrådet, att förekomsten
av avsevärt olikstora jordbruk, även inom de arealgrupper, varom
här är fråga, icke blott är ofrånkomlig utan även önskvärd med hänsyn till
hur förhållandena i verkligheten gestalta sig.

Även egnahemsnämnderna och förvaltningsutskotten i Stockholms län och
stad, Södermanlands län och Älvsborgs läns södra område liksom också
länsstyrelsen i sistnämnda län ha uttalat sig mot en alltför långt driven
standardisering av jordbruksegnahemmens storlek. Egnahemsnämnden i
Älvsborgs läns södra område har bland annat hävdat, att de numera förbättrade
kommunikationerna underlättade för innehavare av ofullständiga
jordbruk att skaffa sig biförtjänster.

Med avseende å de särskilda beräkningar, som i egnahemsutredningens
betänkande verkställts rörande den lämpliga storleken å egnahemsfastigheter,
ha i allmänhet icke, bortsett från vad som kan följa av här förut återgivna
uttalanden, några erinringar blivit framställda.

Emellertid har Sveriges allmänna lantbrukssällskap befarat, att egnahemsjordbruken
vid ett fullföljande av egnahemsutredningens utgångspunkter
även framgent i stor utsträckning komme att göras för små. Jordbruket
borde kunna bereda sysselsättning åt två vuxna manliga personer och därjämte
i viss utsträckning åt icke vuxna barn och kvinnlig arbetskraft. Jordbruksungdomen
borde ha möjlighet att stanna kvar vid jordbruket, tills den
bleve i tillfälle att övertaga ett eget jordbruk. Behovet av arbetsfördelning

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

och samverkan i många arbetens utförande vore också av vikt att beakta.
Vidare måste det tagas i betraktande, att den fortskridande mekaniseringen
otvivelaktigt komme att öka prestationsförmågan och därmed också storleken
av den jordareal, som kunde skötas av en familj. I trakter, där själva
jordbruket utgjorde den egentliga förvärvskällan, syntes i allmänhet böra
eftersträvas en större jordareal än den utav utredningen angivna storleken
av något under 15 hektar, önskvärdheten av att jordbruken gjordes tillräckligt
stora syntes speciellt böra beaktas, där nya jordbruk skulle tillskapas
genom styckning.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län bar beträffande de förutsättningar, som legat
till grund för de i egnahemsutredningens betänkande gjorda beräkningarna,
fäst uppmärksamheten på att utvecklingen ofelbart ginge i riktning
av den kvinnliga arbetskraftens ökade avkoppling från rent jordbruksarbete.

Egnahemsutredningens förslag, att egnahemsverksamheten även bör avse
att underlätta förvärv av redan färdiga jordbruk, har i allmänhet icke föranlett
erinran i de avgivna yttrandena.

Betänkligheter mot detta förslag lia emellertid uttalats av Östergötlands
och Malmöhus läns hushållningssällskaps egnahemsnämnder och förvaltningsutskott.
I sistnämnda yttrande har befarats, att den vidsträckta möjlighet
till utlämnande av egnahemslån å redan bebyggda fastigheter, som
förslaget öppnade, kunde komma att medföra en mindre önskvärd prisstegring
å redan bebyggda mindre fastigheter. En reservant inom egnahemsnämnden
har ansett dessa farhågor vara obefogade, då man kunde förutsätta,
att tillräckligt antal nya egnahemsfastigheter skulle ställas till förfogande,
vilka bleve mera begärliga än de redan befintliga.

Sveriges allmänna lantbrukssällskap har ansett förevarande förslag leda
till att staten bleve finansieringsinstitut till ett mycket stort antal mindre
jordbruk i landet, ja, kanske till övervägande delen av landets jordbruk. Å
ena sidan bleve jordbrukarna i högsta grad beroende av staten, och å andra
sidan ökades väsentligt statens ansvar för jordbrukets ekonomiska bärighet.
Behovet att genom egnahemsverksamheten förmedla förvärv av förut
befintliga och färdiga jordbruk syntes i det nuvarande läget kunna nöjaktigt
tillgodoses genom att dylik långivning begränsades till sådana fall, då
man i samband nied nedläggande (sammanslagning) av ofullständiga jordbruk
ville möjliggöra innehavarens förflyttning till ett fullständigt jordbruk
eller då en jordbrukarson behövde lån för övertagande av föräldragård eller
en arrendator behövde lån för inköp av arrendegård.

Frågan om den inverkan, som en egnahemsbelåning av färdiga jordbruk
kan erhålla med avseende å konkurrensen med kreditinrättningarna, beröres
i särskilt sammanhang.

Egnahemsutredningens uttalanden rörande de särartade förhållanden i de
nordligaste länen, som i viss utsträckning kunna motivera en fortsatt nybildning
av jordbruk på obruten mark, ha vunnit anslutning från dessa
läns sida.

Sålunda har länsstyrelsen i Västerbottens län uttalat sin uppskattning av

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

förslagets syfte att främja egnahemsrörelsen i Norrland. Allt vad som kunde
göras för att bereda befolkningen i Västerbottens län möjlighet att erhålla
välbyggda egna hem och goda jordbruk borde göras, ty behovet av åtgärder
i sådan riktning vore utomordentligt trängande. »Flykten från landet»
vore i denna del av riket knappast känd, men ville man förebygga
att företeelsen i fråga gåve sig tillkänna även här, så funnes intet annat val
än att bereda landsbygdens folk en drägligare tillvaro. Och därför fordrades
främst dels ökade möjligheter för befolkningen att ägna sig åt jordbruk
som huvudsakligt stöd för uppehället dels vägnätets snara utbredning
till alla jordbruksbygder.

Jämtlands låns hushållningssällskaps egnahemsnämnd och förvaltningsutskott,
vilkas yttrande biträtts av länsstgrelsen, ha ansett, att vad Norrland
beträffade nyskapande av egnahem fortfarande borde ske för att tillgodose
en del av den uppväxande befolkningen med, icke allenast nödvändiga
och ordentliga bostäder, utan även jordbruk i olika storleksklasser.
Den inre kolonisationen syntes därför alltjämt böra bedrivas i de norrländska
länen. Inom barnrika familjer, där fadern vore ägare till en större fastighet
med god tillgång på odlingsmark och även skog, torde en lämplig styckning
kunna ske, så att flertalet av barnen finge var sin del att bebygga och
uppodla. Detta nyskapande av egnahem vore av särskilt stor betydelse. Ännu
funnes bolagsfastigheter, och kanske ännu mera enskilda arrendefastigheter,
som vanhävdades men där jorden dock vore av god beskaffenhet. Det vore
då av betydelse att den komme i enskild ägo, ty därigenom bleve skötseln
bättre. På detta område hade egnahemsnämnden i Jämtlands län haft ett
stort och tacksamt arbetsfält, varvid samarbete med länets jordbrukskommission
ägt rum.

Västerbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har bland annat
anfört:

Den goda tillgången på dels odlingsjord, dels för jordbruksyrket intresserad
ungdom, gör det till en angelägenhet att alltjämt fortsätta nybildningen
av jordbruk inom övre Norrland. Också de svårigheter, som följa av glesbebyggelse,
minska i samma mån som bygden utvidgas och utvecklas. Om
man så vill, kan man därför säga, att en kolonisatorisk verksamhet i dessa
bygder alltjämt är ej bara försvarlig utan nödvändig. Det vore synnerligen
önskvärt, att statens åtgärder i fråga om .nybildningen av jordbruk ej bara
toge syfte på antalet utan även beskaffenheten av de nybildade jordbruken.
Sålunda skulle en genom maskinanvändning bedriven större odlingsverksamhet
alltid böra tillhöra nybildandet av nya jordbruk, så att tillträdaren
redan från början kunde ägna sig åt jordbruksarbete och icke de första
åren endast bliva sysselsatt med byggnads- och nyodlingsarbeten. Också
vid kompletteringen av ofullständiga jordbruk, där detta sker i större skala
och för flera jordbruk på en gång, borde jorden, som tillägges ofullständiga
jordbruken, vara uppodlad i rätt stor omfattning.

Egnahemsutredningens uttalande, att några nya stora kolonisationsföretag
icke borde igångsättas under nu rådande förhållanden, har föranlett
Norrbottens läns hushållningssällskaps egnahemsnämnd att framhålla, att
en sådan landsända som Norrbotten utan tvivel hade oanade utvecklings -

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

möjligheter, om blott dess stora tillgångar och resurser rätt tillvaratoges.
Jordanskaffningsverksamheten vore visserligen kostnadskrävande, men hittills
hade exploateringskostnaderna i mycket avsevärd grad bestritts av arbetslöshetsmedel.
Samtliga de företag, som nämnden för sin del igångsatt,
vore i och för sig av sådan vikt och betydelse för vederbörande orter, att de
med all kraft borde fullföljas. Nämnden hade även i flera fall påtagit sig förpliktelser
i dylik riktning. För undvikande av en olämplig sönderstyökning
av jorden och för att möjliggöra en förstärkning av de ofullständiga jordbruken
vore det nödvändigt, att ny jungfrulig jord oavbrutet toges i anspråk
för odling och bebyggelse. Jordanskaffningsföretag på de nuvarande
byarnas utmarker och utskiften bleve då ofrånkomliga. De med ett större
företag eventuellt förenade olägenheterna, kostnaderna och riskerna måste
helt enkelt tagas, för såvitt ej bygdens utveckling skulle stagnera och det
redan befintliga jordbrukets förutsättningar allt mer försämras.

Slutligen må i detta sammanhang nämnas, att i en del yttranden framhållits
önskvärdheten av att med hänsyn till ovissheten om den framtida utvecklingen
inom jordbruksnäringen framgå med försiktighet vid understödjandet av egna -hemsbildningen samt undvika nationalekonomiskt sett olämpliga åtgärder.
Uttalanden i denna riktning ha gjorts av bank- och foiulinspektionen och
styrelsen för svenska bankföreningen samt länsstyrelserna i Gotlands och
Älvsborgs län ävensom Östergötlands läns hushållningssällskaps egnahemsnämnd
och förvaltningsutskott.

Riksförbundets landsbygdens folk har ifrågasatt, huruvida anledning för
närvarande förelåge att skapa betingelser för nybildning av jordbruk. Det
läge lika mycket i befolkningens som i det allmännas intresse, att man här
icke sloge in på vägar, som ledde till svåra missräkningar. Det rådde för
närvarande överproduktion på både spannmål och animalier. Ur produktiv
synpunkt syntes det finnas föga utrymme för nya jordbruksenheter, såvida
icke en särskild utväg skulle kunna beredas genom en rationell lösning av
landets fettförsörjningsproblem. Om denna fråga funne en tillfredsställande
lösning, skulle åtminstone en viss betingelse kunna skapas för försörjningen
inom de nyetablerade jordbruken, men så länge en sådan lösning icke åvägabragts,
förbleve dessa jordbrukets produktiva möjligheter ur den ekonomiska
marknadens synpunkt alltför knappa. Egnahemsjordbrukaren komme att
.starta med så pass stora belopp på kreditsidan, att hela företaget måste komma
att te sig som ett ekonomiskt äventyr, i synnerhet som det här gällde
mindre bemedlade och obcmedlade familjer. Förbundet måste mana till
samma försiktighet, då det gällde anskaffning av s. k. stödjordbruk. En ur
flera synpunkter viktig fråga vore den örn komplettering av ofullständiga
jordbruk. Man kunde uppställa frågan, varifrån den mark skulle kunna
tagas i anspråk, som avsåges för fullständigande av jordbruken. Detta borde
icke ske på ur jordbrukets och landets synpunkt nyttiga och nödvändiga
jordbruksenheters bekostnad. I fråga örn norra och mellersta Sverige
torde jord och skogsmark finnas tillgänglig i stor utsträckning hos enskilda

Kungl. Maj:ts proposition nr 236-

bolag och allmännings- eller kronoskogar, under det att i södra Sverige
problemet ställde sig betydligt mera komplicerat. Här mötte oss stora områden,
indelade i småbruk, och den enda utväg, som då kunde ifrågakomma,
vore att småbruk sloges samman med småbruk, vid dödsfall eller försäljning
av annan anledning, men det måste då bli fråga om en reform på
längre sikt.

Departementschefen.

Då statsmakterna omkring sekelskiftet började att skänka sitt stöd åt egnahemsbildningen,
vörö de mest framträdande motiven härför å ena sidan
önskemålet att inom landet bereda sysselsättning åt en växande befolkning
och å andra sidan tanken på att genom jordbruksutbildning medverka till
en utökad jordbruksproduktion. I båda dessa hänseenden ha, såsom är allmänt
känt, förhållandena sedermera väsentligt förändrats. Med avseende å
jordbruksproduktionen har utvecklingen lett därhän att densamma numera
i stort sett täcker de avsättningsmöjligheter, som erbjuda sig. Med hänsyn
härtill bör, principiellt sett, en framtida egnahemsverksamhet icke inriktas
vare sig på att tillföra jordbruksnäringen en ökad befolkning eller på att
främja en genom jordbruksnybildning åstadkommen stegring av jordbruksproduktionen.

Förhållandena ha under de senaste decennierna avsevärt förändrats även
i det hänseendet att en stark ekonomisk uppryckning ägt rum inom skilda
områden av näringslivet. I den mån jordbrukarbefolkningens villkor härvid
ej förbättrats i samma grad som andra samhällsgruppers, synes det angeläget
att genom åtgärder av olika slag verka för att så kommer att ske.

Egnahemsutredningen har såsom program för den framtida egnahemsverksamheten
i vad den gäller jordbruket uppställt, att med densamma bör åsyftas
att hålla jordbrukare kvar vid jordbruket inom en ram, som bestämmes
av naturliga produktionsbetingelser, mobiliserbara avsättningsmöjligheter och
kravet på social utjämning olika folkgrupper emellan. Ur social synpunkt
har utredningen betonat önskvärdheten av att åt obemedlade och mindre bemedlade
bereda den »hjälp till självhjälp», som ligger i förvärvet av egna
jordbruk. Samtidigt har utredningen ansett det böra eftersträvas, att egnahemsverksamheten
medverkar till en rationalisering av jordfördelningen inom
det bestående bondesamhället och en konsolidering av brukningsdelarna.

Till dessa egnahemsutredningens uttalanden anser jag mig kunna i stort
sett ansluta mig. Det är här icke fråga om att motverka en överflyttning av
arbetskraft från jordbruket till andra näringar, i den mån en sådan överflyttning
är betingad av en naturlig utveckling inom det ekonomiska livet.
Egnahemsverksamheten bör enligt min mening avkopplas från all s. k. jordromantik.
Målet för denna verksamhet bör vara att, utan att förlora de ekonomiska
förutsättningarna ur sikte, underlätta för mindre bemedlade att
förvärva egna jordbruk av ändamålsenlig storlek och ägosammansättning.
Härvid böra särskilt beaktas sådana fall, då vid en jordbrukares frånfälle någon
av hans efterlevande är i behov av ekonomiskt bistånd för att kunna

Kimot. Maj.ts proposition nr 236.

utlösa sina medarvingar eller då fråga är om frilösen av arrendeställen. Den
icke minst väsentliga uppgiften för egnahemsverksamheten måste emellertid
bliva att befrämja en sanering av de många ofullständiga jordbruken i vårt
land. En sammanläggning av sådana alltför små brukningsenheter till bärkraftiga
jordbruk är synnerligen önskvärd, och egnahemsverksamheten bör
härvid kunna lämna sitt stöd icke blott till den, som sålunda vill komplettera
sitt jordbruk genom tillköp av annan egendom, utan även till den, som
genom att avstå från sistnämnda egendom föranledes att anskaffa ett nytt
jordbruk. Redan i detta sammanhang vill jag starkt understryka vikten av
att det allmännas stöd icke lämnas annan än den, som har förutsättningar
att kunna sköta det avsedda jordbruket på ett tillfredsställande sätt.

Såsom ett grundläggande önskemål i fråga om ett jordbruks storlek och
ägosammansättning bör uppställas, att detsamma bör kunna giva brukaren
och hans familj full bärgning. Realinkomsten av jordbruket bör möjliggöra
motsvarande levnadsstandard, som tillgodonjutes av andra jämförliga
samhällsgrupper. Förutsättningarna härför ökas av naturliga skäl, om brukaren
och hans familj, i den mån dess medlemmar deltaga i jordbruksarbetet,
erhålla full sysselsättning å jordbruket. Nu angivna önskemål skulle
självfallet låta sig väl förenas med en jordbruksbildning även på grundval
av mycket stora jordbruk. Emellertid torde man kunna räkna med
att det utpräglade storbruket i framtiden lika litet som hittills kommer att
utgöra en särdeles vanlig form av jordbruk i vårt land. Såväl landets topografiska
beskaffenhet som den omständigheten, att bondebruket sedan gammalt
har vunnit hävd i landet, torde utgöra hinder mot en utveckling mot
storbruk. Med hänsyn härtill anser jag mig kunna biträda egnahemsutredningens
uttalande, att det bäst överensstämmer med förhållandena i vårt land
och med egnahemsverksamhetens betingelser, att denna främst inriktas på
familjejordbruk, d. v. s. jordbruk av den storlek att det kan brukas av innehavaren
och hans familj utan nämnvärt anlitande av lejd arbetskraft men
som ej är mindre än att familjen kan erhålla sin fulla bärgning därav. Såsom
egnahemsutredningen påpekat utesluter icke begreppet familjejordbruk,
att främmande arbetskraft i viss mån utnyttjas. Om en fastighet skall tillmätas
på sådant sätt att, sedan barnen blivit vuxna, ett eller flera av dessa
skola ha arbete på fastigheten, måste tydligen arbetshjälp i viss utsträckning
användas, då barnen äro små eller familjens samlade arbetskapacitet av annan
anledning är begränsad.

Beträffande storleken å familjejordbruk har egnahemsutredningen verkställt
vissa beräkningar. Dessa torde sammanfattningsvis kunna sägas ha
lett till det resultatet, att jordbruksjorden å ett familjejordbruk bör uppgå
till omkring 15 hektar. Härtill bör utom i sydligaste Sverige komma viss
skogsmark, i mellansverige ungefärligen motsvarande arealen jordbruksjord
och i norra delarna av landet uppgående till 3 å 4 gånger denna areal. Utredningen
har understrukit, alt med avseende å den lämpliga omfattningen
av olika ägoslag vid familjejordbruket betydande växlingar kunna förekomma,
orsakade av inbördes olika variationer av en mängd samverkande

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

faktorer. Jag finner i stort icke anledning till erinringar mot vad egnahemsulredningen
anfört i här förevarande hänseende. Givet är att, såsom också
framhållits i cn del yttranden, jordbruksfastigheternas storlek icke bör bestämmas
alltför schablonmässigt. Plats finnes även för jordbruk av mindre
storleksordningar, i den mån möjligheter erbjuda sig till inkomster utanför
jordbruket. I fråga om jordbruk, som avses skola lia full bärkraft, förmenar
jag, att det icke sällan skall befinnas lämpligt, att jordbruken tilltagas
ytterligare något större än som framgår av de utav egnahemsutredningen
gjorda beräkningarna.

De hittills bildade egnahemsjordbruken lia i allmänhet icke uppfyllt de
krav på storlek, som böra uppställas med avseende å bärkraftiga jordbruk.
Ett fullföljande av de riktlinjer för den fortsatta egnahemsbildningen, som
nu förordats, kan antagas leda till mera tillfredsställande förhållanden på
förevarande område.

Av vad jag förut anfört rörande målsättningen för den framtida egnahemsverksamheten
följer, att jag i princip är ense med egnahemsutredningen, då
den tager avstånd från fortsatt jordbruksnybildning på obruten mark. En
sådan nybildning synes mig icke försvarlig ur vare sig ekonomiska eller sociala
synpunkter. Någon utökning av jordbrukets ram synes i nuvarande
läge icke vara att eftersträva annat än i den mån densamma betingas av
önskvärdheten att göra ofullständiga jordbruk mera bärkraftiga. De kostnader,
som måste nedläggas på ett iordningställande av jordbruk på obruten
mark, bliva regelmässigt alltför stora för att kunna förräntas genom jordbrukets
avkastning, och en mindre bemedlad jordbrukare, som inlåter sig
på ett dylikt företag, kommer att bliva i hög grad beroende av statens stöd.
Anledning finnes i allmänhet icke för staten att stödja sådan oekonomisk
jordbruksnybildning. Möjligen kan såsom egnahemsutredningen framhållit
de särskilda förhållandena i övre Norrland motivera att — förutom den komplettering
av ofullständiga jordbruk som bör utgöra det närmaste målet för
egnahemsverksamheten -— även en viss nybildning av jordbruk kommer till
stånd i denna del av landet. Egnahemsutredningen synes ha fog för sin uppfattning,
att den norrländska bygden i många fall behöver tätna, om människornas
ekonomiska och kulturella samspel skall kunna bliva rikare samt
utkomstmöjligheterna och trivseln i bygden ökas. En nybildning av jordbruk
torde därför i viss utsträckning kunna vara socialt riktig och ekonomiskt
försvarlig samt värd att stödjas från det allmännas sida. Jag biträder
egnahemsutredningens uppfattning, att anläggningen av enstaka gårdar eller
grupper av jordbruk i första hand bör ansluta sig till äldre bygd. Nykolonisation
i mer eller mindre ödebygdsbetonade trakter synes böra företagas
allenast med största varsamhet. I vad mån redan igångsatta större
kolonisationsföretag, enligt vad utredningen antytt, böra inskränkas till omfattningen
torde få bliva beroende av prövning för varje särskilt fall.

Nybildningen av jordbruk kan även taga formen av styckning av större
egendomar. Åtminstone örn vid bebyggandet och iordningställandet i övrigt
av sålunda nybildade jordbruk kraven på en önskvärd rationalisering skola

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

redan från början tillgodoses, föranledas liärav ofta, liksom vid nybildning
på obruten mark men ej i lika hög grad, så stora kostnader att kapitalinvesteringarna
i jordbruket ej kunna tillfredsställande förräntas. Egnahemsutredningen
har ansett sönderdelning av större egendomar böra ifrågakomma,
i den mån det kan ske utan att de ekonomiska uppoffringarna bliva
alltför stora. I åtskilliga yttranden har varnats för en egnahemsbildning, som
sker på bekostnad av stora jordbruk. Vad härutinnan anförts saknar icke fog.
Jag vill erinra om att de mindre jordbruken, med hänsyn bland annat till det
i regel proportionsvis större byggnadskap italet, i jordbruksekonomiskt hänseende
intaga en mera ogynnsam ställning än de större jordbruken. Härtill
kommer, att dessa senare, på sätt lantbruksstyrelsen med rätta framhållit,
även ur andra synpunkter lia en viktig uppgift att fylla inom jordbruksnäringen.
Stor varsamhet bör därför iakttagas vid styckning av större gårdar
för egnahemsändamål. Det synes exempelvis icke böra ifrågakomma, att
egnahenisverksamheten medverkar till att en gård med ändamålsenlig ägosammansättning,
där byggnaderna äro anpassade efter jordbruksdriftens omfattning
och där betingelser finnas för ett lämpligt ordnande av arbetsförhållandena,
styckas till mindre brukningsdelar, som härvid behöva förses
med nya byggnader och vilka kunna väntas bliva mindre bärkraftiga än den
ursprungliga fastigheten samt mindre väl ägna sig för en rationell arbetsfördelning.
Däremot kan en styckning vara motiverad, om den större egendomen
med hänsyn till naturförhållandena är lämpad för uppdelning på flera
brukningsenheter och byggnaderna äro i sådant skick, att örn- eller nybyggnadsarbeten
under alla förhållanden äro påkallade, eller om fråga är örn
avskiljande av ett eller flera arrendeställen eller örn en styckning, som
kan i väsentlig omfattning utnyttjas för komplettering av ofullständiga jordbruk.
Utan olägenhet torde från egendomar med stora arealer, i första hand
kronans, kunna förvärvas jord för komplettering av ofullständiga jordbruk
liksom även för bildande av nya jordbruk åt personer, som vid sammanslagning
av mindre jordbruk avstått sin jord och önska erhålla ett nytt familjejordbruk.
Vad förut anförts örn angelägenheten av att familjejordbruk tilltagas
tillräckligt stora bör av naturliga skäl särskilt uppmärksammas i sådana
fall, då nya jordbruk tillskapas genom styckning.

Hittills har det ansetts stå i strid med grunderna för egnahemsverksamheten
att understödja förvärv av redan befintliga egnahemsfastigheter. Under
särskilda förhållanden har emellertid bistånd kunnat lämnas även i dylika
fall. Egnahemsutredningen bar nu med avseende å jordbruksegnaliem föreslagit,
att principen örn egnahemsverksamhetens inriktning i första band
på nybildade fastigheter helt bör övergivas, och utredningens förslag härutinnan
har i allmänhet icke mött erinringar i de avgivna yttrandena. Enligt
min mening är det uppenbart, att hinder icke under alla förhållanden
bör föreligga att understödja förvärv av redan befintliga jordbruk. Liksom
hittills bör egnahenisverksamheten sålunda kunna medverka vid friköp av
arrendeställe eller torp ävensom vid övertagande av en arvfallen gård genom
utlösning av medarvingar. Starka skäl kunna anföras för en utvidgning av

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

egnahemsverksamheten till att avse förvärv av färdiga ställen även i andra
fall än de nu nämnda. Det synes mig sålunda motiverat, att personer i
svag ekonomisk ställning, vilka sakna möjlighet att hos kreditinrättning upplåna
medel till finansiering av ett jordbruksföretag på ett ekonomiskt tillfredsställande
sätt, skola kunna erhålla bistånd härtill från egnahemsorganisationens
sida, även där fråga är om förvärv av redan befintliga jordbruk.
Härvid bör emellertid såsom förutsättning för egnahemsorganens medverkan
strängt fasthållas vid kravet, att jordbruket — där det icke allenast är avsett
såsom stödjordbruk — är av den storlek och beskaffenhet att detsamma
kan antagas komma att utgöra ett bärkraftigt jordbruksföretag. Betänkligheter
synas så mycket mindre böra möta mot att underlätta förvärv av
sådana färdiga jordbruk, som det i dylika fall icke blir behövligt att lämna
jordbrukarna någon subvention i form av premielån eller liknande bidrag av
statsmedel. I övrigt vill jag förutskicka, att jag kommer att uttala mig för
alt egnahemslåntagares bottenkredit skall kunna placeras hos vanliga kreditinrättningar.
Med hänsyn härtill torde den av mig ifrågasatta utvidgningen
av egnahemsverksamheten till att även avse färdiga ställen icke komma
att medföra något mera kännbart intrång i kreditinrättningarnas verksamhet.

Den kanske mest väsentliga uppgiften för egnahemsverksamheten bör
emellertid vara, såsom jag redan understrukit, att befrämja förstärkningen
av ofullständiga jordbruk. Med den tyvärr alltför stora omfattning, som de
ofullständiga jordbruken ha i vårt land, finnes förvisso för långa tider framåt
plats för ett målmedvetet arbete på förevarande område.

I detta sammanhang vill jag beröra vissa farhågor, som framkommit för
att ett frånstyckande av skog från större skogskomplex för komplettering av
ofullständiga jordbruk icke skulle vara förenligt med skogsvårdens och
skogsbrukets intresse. Att avskilja skog till alltför små enheter torde kunna
ingiva vissa betänkligheter, även om här som eljest gäller, att skogsskötsel
i sista hand blir beroende av det individuella intresset hos skogens
ägare. En ökad upplysning örn skogens betydelse ur såväl allmän synpunkt
som med hänsyn till de enskilda jordbrukens bärkraft torde kunna medverka
till att bondeskogsbruket kan komma att framvisa förbättrade resultat
och erhålla ökad betydelse för det samlade folkhushållet. De olägenheter,
som kunna föranledas av en fördelning av skogsmark på flera händer,
torde för övrigt möjligen i vissa fall kunna undvikas genom att flera mindre
jordbruk kompletteras med ett gemensamt skogsskifte, vilket förvaltas
som en samfällighet med lämplig fördelning av arbetstillfällen och avkastning
mellan delägarna. En sådan anordning synes stundom böra ifrågakomma
även vid nybildning av jordbruksegnahem. Ibland torde det också
kunna vara lämpligt, att flera mindre jordbrukare förena sig om gemensamma
betesmarker.

Såsom av den föregående redogörelsen framgår har i åtskilliga yttranden
givits uttryck åt den uppfattningen att med ett ställningstagande till egnahemsutredningens
förslag borde anstå, till dess 1938 års jordbruksutredning

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

slutfört sitt arbete och framlagt resultaten av sina undersökningar. Enligt
min mening föreligga icke tillräckliga skäl för ett sådant uppskov. Det kan
visserligen vara sant, att jordbruksutredningen kan väntas komma att uttala
sig rörande de lämpligaste formerna för jordbruksdriftens inriktning i framtiden.
Emellertid kan jag icke finna, att dessa uttalanden i nämnvärd mån
skulle ha inverkan på de allmänna riktlinjerna för egnahemsverksamheten,
sådana de uppdragits av mig i det föregående. Om önskvärdheten av att förstärkningen
av ofullständiga jordbruk effektivt främjas kunna knappast delade
meningar råda. Ej heller torde någon vägande erinran kunna göras
mot att statsmakterna framdeles — bortsett från de nordligaste länen
inskränka understödjandet av jordbruksnybildning på obruten mark. Att
egnahemsverksamheten å andra sidan föreslagits skola i viss omfattning medverka
vid överlåtelser av redan befintliga jordbruk, motiveras väsentligen
av sociala hänsyn och torde knappast böra möta någon invändning ur jordbruksekonomisk
synpunkt. Däremot bör sistnämnda synpunkt tillmätas
stor vikt vid bedömandet av frågan, i vilken utsträckning behovet av jord
för egnahemsändamål, bortsett från komplettering av ofullständiga jordbruk,
bör tillgodoses genom styckning av större egendomar. Jag har i det föregående
intagit en restriktiv inställning med avseende å denna fråga, och jag
finner naturligt, att egnahemsorganen iakttaga särskilt stor varsamhet härvidlag
i avbidan på att jordbruksutredningen framkommer med resultaten av
sina undersökningar.

I detta sammanhang vill jag även fästa uppmärksamheten på att det vid
tillmätandet av erforderliga stödåtgärder för jordbruksnäringen givetvis är
ofrånkomligt att taga hänsyn till det faktiska förhållandet, att en mycket
stor del av landets jordbruk är av familjejordbrukets storleksklass eller
mindre. Detta måste ske oberoende av om egnahemsverksamheten inriktas
på större eller mindre fastighetsstorlekar.

På grund av vad jag här anfört kan jag icke finna några hinder möta att
fristående från resultaten av jordbruksutredningen redan nu upptaga till avgörande
frågan örn den framtida egnahemsverksamhetens bedrivande. Jag
finner fastmera starka skäl tala för att, då nu ett förslag föreligger som synes
innebära väsentliga fördelar i förhållande till nuvarande bestämmelser för
egnahemsverksamheten, detta förslag, med de jämkningar som kunna påkallas
däri, så snart som möjligt bringas till genomförande.

Hittills har jag allenast uppehållit mig vid den gren av egnahemsverksamheten,
som avser att understödja förvärv av familjejordbruk. Härutöver bör
emellertid egnahemsverksamheten, liksom hittills, även medverka vid förvärv
av stödjordbruk eller arbetarsmåbruk samt bostadsegnaliem. Vad stödjordbruken
angår är det utmärkande för dessa, att ett sådant jordbruk är
avsett att bereda innehavaren och hans familj sysselsättning och tillskott till
försörjningen vid sidan av annat förvärvsarbete. Arbetarsmabruken utgöra
en art av stödjordbruk, men därmed plägar särskilt avses sådana lägenheter,
sorn understödjas med speciella s. k. arbetarsmabrukslan. bör saväl löne -

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

arbetare som en del andra befolkningsgrupper utgöra stödjordbruken mången
gång en lämplig utfyllnad i försörjningen och sysselsättningen. Dessa
mindre jordbruk fylla ett framträdande behov bland landsbygdens befolkning,
som det måste vara en egnahemsverksamlietens uppgift att söka tillgodose.
I likhet med egnahemsutredningen vill jag emellertid understryka
vikten av att stödjordbruk endast tillskapas i den utsträckning, som är motiverad
med hänsyn till utsikten till stadigvarande bärgning å orten. Eljest
finnes risk för att stödjordbruken komma att öka det stora antalet redan befintliga
ofullständiga jordbruk. Ur samma synpunkt är det angeläget, att
stödjordbruken erhålla den storleksordning och beskaffenhet i övrigt, att
de lämpa sig såsom utfyllnad till annat förtjänstarbete. Såsom egnahemsutredningen
framhållit, torde arealtilldelningen för ett stödjordbruk i regel icke
behöva göras större än att å lägenheten kunna födas två kor jämte några
smådjur. På sina håll kan det vara lämpligt, att stödjordbruken tillmätas
något mindre.

Icke heller med avseende å stödjordbruken bör såsom villkor för hjälp
från statens sida krävas, att fråga är om nybildning. Fastmera synes det
vara ett önskemål, att stödjordbruk, bortsett från vissa delar av Norrland, ej
utläggas på helt och hållet icke odlad mark, eftersom jordbruket under sådana
förhållanden åtminstone icke från början kan tjäna till stöd för innehavaren.
Det bör även uppmärksammas, att befintliga ofullständiga jordbruk i vissa
fäll med större fördel böra användas till stödjordbruk, där behov av sådana
förefinnes, än förstärkas till fullständiga familjejordbruk. Till frågan örn
de särskilda förutsättningarna för arbetarsmåbrukslån återkommer jag i det
följande.

Vad slutligen angår bostadsegnahemmen har egnahemsutredningen, med
hänsyn bland annat till att hushållsbeståndet å landsbygden i vad gäller den
icke jordbrukande befolkningen torde komma att växa starkt inom de närmaste
decennierna, ansett förutsättningar finnas för en utökad bostadsegnahemsverksamhet
på landsbygden. Utredningen har med avseende å denna
verksamhet framhållit vikten ur arbetsmarknadspolitisk synpunkt av att
icke arbetskraften å en ort helt blir bunden vid egna bostäder utan kan förflytta
sig allt efter utvecklingen på arbetsmarknaden. Beträffande bostadsegnahemmen
har utredningen icke funnit tillräckliga skäl för ett frångående
av den hittillsvarande principen, att egnahemslånestöd endast lämnas för
nybildning av egnahem. Till vad egnahemsutredningen i nu berörda hänseenden
uttalat kan jag ansluta mig. Likaledes finner jag ej skäl till erinran
mot de av utredningen gjorda uttalandena i fråga om den lämpliga arealen
för bostadstomter och dessas beskaffenhet i övrigt.

Av vad jag här anfört framgår, att egnahemsverksamheten åtminstone i
vad angår jordbruksegnahem framdeles bör bedrivas med andra utgångspunkter
och med delvis andra mål för ögonen än hittills. Att verksamheten
sålunda erhåller en ändrad inriktning — vilken bör betraktas såsom ett uttryck
för den allmänna ekonomiska och sociala utvecklingen inom landet —

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

behöver uppenbarligen icke innebära, att densamma spelat ut sin roll. Enligt
min mening kommer egnahemsverksamheten, örn den ledes efter sunda
och tidsenliga principer, att även framgent ha stora och betydelsefulla uppgifter
att fylla på det ekonomiska och sociala området.

Tillhandahållande av jord för egnahemsbildning.

Gällande bestämmelser.

De anstalter, som vidtagits från statsmakternas sida i syfte att genom egnahemsorganen
tillhandahålla erforderlig och tjänlig jord för egnahemsändamål,
ha utbildats efter tvenne linjer. Det har sålunda varit avsett, att egnahemsorganen
skulle dels genom att lämna upplysning och anvisning på salubjuden
jord i den öppna marknaden medverka vid jordförmedling mellan säljare och
köpare, dels även genom att själva inköpa och stycka jord för egnahemsändamål
bedriva jordanskaffning i egen regi i den utsträckning, som kan vara påkallad.
Vid jordförmedlingen medverka såväl egnahemsombud och egnahemskommittéer
som hushållningssällskapens egnahemsnämnder. Jordanskaffningen
handhaves av sistnämnda organ. Dessutom utövas jordanskaffnings-
och jordförmedlingsverksamhet av vissa aktiebolag, ekonomiska föreningar
och kommuner. Till underlättande av jordanskaffningsverksamhet
kunna statslån utlämnas från jordförmedlingsfonden (jordanskaffningslån eller
förlagslån). Vidare åtnjuta hushållningssällskapen särskilda jordanskaffningsbidrag.
Förluster å hushållningssällskapens jordanskaffningsverksamhet
bäras i sista hand av staten.

Enligt kungörelsen med reglementariska föreskrifter rörande den statsunderstödda
jordförmedlings- och jordanskaffningsverksamheten bör jordsökande,
som önskar påkalla den statsunderstödda egnahemsorganisationens
biträde för anskaffande av jord, göra ansökan härom hos vederbörande egnahemsombud
eller egnahemskommitté. Kan jordsökandes behov av lämplig
jord icke tillgodoses, bör egnahemsombudet eller egnahemskommittén lämna
meddelande därom till vederbörande egnahemsnämnd, vilken har att överlämna
detsamma jämte eget yttrande till egnahemsstyrelsen.

Beträffande egnahemsnämnds allmänna befattning med jordförmedlingsverksamheten
är föreskrivet, att egnahemsnämnd bör med anledning av till
nämnden inkomna jordansökningar och nämndens kännedom i övrigt örn behovet
alt uppbringa jord söka vidtaga åtgärder för tillgodoseende av dylika
ansökningar och sådant jordbehov.

I fråga örn hushållningssällskaps jordanskaffning stadgas att — därest den
jordsökande allmänhetens önskan och behov att förvärva jord för egnahemsändamål
icke kan på ett tillfredsställande sätt tillgodoses genom enskilda jordsäljares
verksamhet på området eller eljest genom sådan förmedling som
nyss nämnts — hushållningssällskapet bör genom sin egnahemsnämnd vidtaga
av förhållandena påkallade åtgärder för bedrivande av jordanskaffningsverksamhet.
Sådan verksamhet bör även igångsättas, därest ett särskilt

Kungl. Majlis proposition nr 236.

gynnsamt tillfälle skulle yppa sig till förvärv av jordområde, som på fördelaktigt
sätt synes kunna användas för egnaliemsändamål.

Nyssnämnda kungörelse innehåller även bestämmelser örn vad som bör
iakttagas med avseende å egnahemslägenheters beskaffenhet och storlek m. m.
Sålunda bör jord, som här avses, med hänsyn till jordmån, läge, avsättningsförhållanden,
jordpris och andra på frågan inverkande omständigheter antagas
kunna tjänligen användas för ändamålet.

Enligt den särskilda kungörelsen angående statsunderstödd arbetarsmåbruksverksamhet
bör kommun, som tilldelats arbetarsmåbruksstatslån, vidtaga
av förhållandena påkallade åtgärder för att anskaffa och tillhandahålla
för ändamålet tjänlig jord.

I båda nu nämnda författningar är stadgat, att jord, som tillhandahålles,
bör upplåtas till sådant pris och under sådana villkor i övrigt, att tillträdarens
kostnad för förvärvet och vad därmed sammanhänger icke blir högre, än att
företaget bör kunna av honom i fortsättningen genomföras.

Egnahemsutredningen.

Utredningen har gjort gällande, att jordförmedlingen genom egnahemsnämnderna
i allmänhet stannat vid att nämnderna tillhandagått egnahemslånesökandena
med de uppgifter örn saluförd jord, vilka funnits tillgängliga,
samt biträtt vid avslutande av jordköp i mån som nämndernas hjälp påkallats.
Inkommande ansökningar örn egnahemslån hade prövats bland annat
med avseende på villkoren för jordförvärven, varvid — då jordprisen ansetts
för höga eller villkoren i övrigt oförmånliga — egnahemsnämnderna sökt påverka
jordsäljarna till jämkning i köpevillkoren. Där detta icke lyckats, hade
egnahemslån understundom vägrats. Upplysnings- och rådgivningsverksamhet
i jordförmedlingshänseende på eget initiativ av egnahemsnämnderna hade
endast i begränsad omfattning utövats bland den egnahemsbildande allmänheten.
Jordanskaffning genom inköp och styckning av jord hade blott i ringa
utsträckning och tillfälligtvis bedrivits av egnahemsnämnderna. Bortsett från
den särskilda jordanskaffning, som på grund av 1936 års riksdagsbeslut
igångsatts i de båda nordligaste länen, hade det endast varit egnahemsnämnden
i Norrbottens län, som dessförinnan bedrivit ett mera omfattande
arbete med egna jordstyckningsföretag. Därjämte hade egnahemsnämnderna
i Kristianstads, Jämtlands och Västerbottens län de senare åren inköpt vissa
egendomar, som utlagts till egnahemslägenheter. Egnahemsnämnden i Hallands
län hade avslutat ett dylikt inköp. Tidigare hade egnahemsnämnderna
i Södermanlands, Blekinge och Västmanlands län gjort vissa mer eller mindre
omfattande försök till jordanskaffning i egen regi. För att befordra anskaffningen
av jord uppehölle egnahemsnämnden i Östergötlands län sedan år
1924 samarbete med och kontroll å en enskild sammanslutning (egnahemsförening)
för jordanskaffning inom nämndens verksamhetsområde. Liknande
samarbete hade tidigare förekommit inom Jönköpings, Kronobergs, Gotlands,
Kristianstads, Gävleborgs och Västerbottens län. Denna i samarbete

Kungl. Majlis proposition nr 236.

mellan egnahemsnämnder och egnahemsföreningar eller egnahemsbolag drivna
jordanskaffning hade varit av nämnvärd omfattning endast i Östergötlands
och Kristianstads län. I övrigt hade egnahemsnämndernas verksamhet
i fråga örn jordanskaffning varit inskränkt till granskning i vissa fall av
styckningsförslag, som underställts nämnderna.

I anslutning till dessa uppgifter rörande den hittillsvarande jordförmedlings-
och jordanskaffningsverksamhetens omfattning har egnahemsutredningen
anfört följande.

De föreskrifter rörande jordförmedling och jordanskaffning, som meddelats
i författningsväg, ha sålunda icke blivit i nämnvärd mån omsatta i
fruktbärande arbete. Dessa föreskrifter torde ha betraktats närmast såsom
råd och anvisningar. Någon bjudande förpliktelse för egnahemsnämnderna
att upptaga och driva denna gren av egnahemsverksamheten lia de icke innehållit
eller kunnat innehålla, eftersom egnahemsnämndernas befattning med
egnahemsverksamheten icke inneburit något åtagande i detta hänseende.
Egnahemsverksamheten har huvudsakligen inskränkt sig till handhavandet
av kreditgivningen med egnahemslån jämte därmed förenade premielån.
Framhållas må, att det icke kan ha varit hänsynen till förlustriskerna vid
själva jordanskaffningen som spelat in, eftersom staten iklätt sig allt ekonomiskt
ansvar härför. Men då jordanskaffningsföretag icke kunnat igångsättas
utan att egnahemsnämnderna måst vara beredda på att belåna de därmed
tillskapade lägenheterna, torde å andra sidan ansvaret för egnahemslånen
ha verkat hämmande. Vidare torde inom vissa hushållningssällskap ha ifrågasatts
lämpligheten ur jordbruksnäringens synpunkt av att tillskapa småjordbruk
genom delning av storjordbruk eller genom ianspråktagande av odlingsmarker.
Att jordanskaffning i egen regi icke fått större utbredning än som
varit fallet, förklaras emellertid av egnahemsnämnderna i första hand med att
jord ansetts ha blivit utan deras ingripande utbjuden i tillräcklig omfattning
och till skäligt pris ävensom i vissa fall därmed att av nämnderna gjorda försök
misslyckats och icke lockat till nya sådana.

Det synes sålunda vara en bland egnahemsnämnderna på ett eller annat
undantag när samstämmig mening, att särskilda åtgöranden från deras sida
icke varit av behovet påkallade för att tillgodose efterfrågan på jord. Samma
uppfattning har för övrigt kommit till uttryck hos den stora mängden
kommunalnämnder i deras yttranden till egnahemsutredningen. Det hela
har fått reda sig självt, d. v. s. tillfälligheten har i stort sett bestämt jordförmedlingen
och jordanskaffningen. Då någon egnahemslånesökande anmält
sig, har egnahemsnämnden tillhandagått honom så gott sig göra låtit.
Som regel har sökanden själv föreslagit eller redan inköpt något jordområde.
Belägenheten liksom utformningen av detta har till stor del blivit beroende
av jordägarens önskan med avseende på försäljningen. Merendels har denna
önskan varit förbunden med syftet att åstadkomma en ändamålsenlig arrondering
av det egna jordinnehavet eller med behovet att genom försäljning
förbättra den ekonomiska ställningen, där det icke varit fråga örn ett yrkesmässigt
upptaget jordstyckningsföretag, som tagit sikte på att utvinna största
möjliga förtjänst å företagaren. 1 ena som i andra tallet har det varit en viss
vinstspekulation från säljarens sida, som varit den avgörande drivfjädern.
Sällan torde hänsynen till köparen ha bestämt jordupplåtelsen; denna har fått
hålla till godo med vad som utbjudits.

Ett gemensamt drag för egnahemsbelånade jordbruk har egnahemsutredningen
ansett vara, att av desamma ett jämförelsevis litet antal tillhörde den

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

storleksordning, som kunde anses giva innehavaren och hans familj full
bärgning och sysselsättning. Med avseende på beskaffenheten i övrigt hade
jordbruksegnahemmen kommit att behäftas med i stort sett samma svagheter
som de äldre jordbruk, varav de bildats. Egnahemsutredningen har
härom anfört:

Åkerjorden har ofta varit i dålig hävd och dessutom av otjänlig naturlig
beskaffenhet, förklarligt nog eftersom det merendels varit den mindervärdiga
jorden, som i första hand stått till buds, vare sig det gällt gamla torp och
arrendelägenheter eller andra lotter i utkanterna av större eller mindre egendomar.
Även då hela egendomar sönderstyckats, har åkerjorden ofta varit
i dålig kultur. Till dessa förhållanden, som ej heller i fortsättningen lära
kunnat helt undvikas, har dessutom icke tagits vederbörlig hänsyn vid prissättningen
av jorden. Lägenheternas ägosammansättning har icke fått den
rätta avvägningen. Detta gäller ej minst skogstilldelningen.

Berörda missförhållanden hänföra sig närmast till salubjudna självständiga
jordbrukslägenheten ägoområden ävensom arrendelägenheter. Men
frånvaron av ordnad jordanskaffning har kanske än mera markerats vid
förvärv av tillskottsjord för ofullständiga jordbruk. Där möjligheten till utvidgning
varit lokaliserad till någon viss egendom, har ägaren av denna kunnat
helt bestämma villkoren för en försäljning av tillskottsjord.

Enligt vad utredningen framhållit hade särskilt i sist angivna fall liksom
vid friköp av torp eller arrendelägenheter jordägaren kunnat missbruka sin
ställning framför allt vid bestämmandet av försäljningspriset. Eftersom de
enskilda utbuden i marknaden av jord varit grundvalen för egnahemsbildarnas
markköp överhuvud taget, hade även i andra än nyssnämnda särskilt
framträdande fall frånvaron av ett offentligt organs medverkan för tillhandahållande
av jord kunnat utnyttjas för att tillförsäkra jordsäljarna oskäliga
priser.

Egnahemsutredningen har ansett sig med det sålunda anförda ha klargjort,
att förbättrade anordningar för uppbringande och tillhandahållande avjord
inom egnahemsverksamheten vore av största vikt för tillskapande av
önskvärda jordbruk.

Såsom riktlinjer för en stegrad jordförmedlings- och jordanskaffningsverksamhet
har egnahemsutredningen angivit, att densamma borde med vaken
uppmärksamhet anpassas till den efterfrågan av jord, som verkligen kunde
komma att visa sig, och till sannolikheten i varje särskilt fall att finna avsättning
för de jordbruk och den tillskottsjord, som uppbringades. Verksamheten
finge icke bliva något självändamål, som till varje pris skulle förstoras
blott för upprätthållande i viss omfattning av densamma. Verksamheten
måste i stället skickligt följa växlingarna mellan tillgång och efterfrågan
på jordmarknaden och städse hålla fast vid sin egentliga uppgift att
underlätta tillhandahållandet av ändamålsenliga och behövliga lägenheter.
Det kunde dock förutses, att ett ordnat utbud av jord i lämpligt utlagda självständiga
brukningslotter eller såsom tillskottsjord skulle i förening med ett
ändamålsenligt egnahemslånestöd i viss mån medföra ökning av de jordsökandes
antal.

Vad särskilt angår egnahemsorganens medverkan vid förekommande

Kungl. Majlis proposition nr 236.

styckningar av större egendomar har egnahemsutredningen i annat sammanhang
framhållit att, i den mån sådan styckning skulle ske, egendomarna
borde utnyttjas för egnahemsändamål på ett mera planmässigt sätt än tidigare
mången gång skett. Därvid borde sålunda i första hand tillses, att
angränsande ofullständiga jordbruk försåges med erforderlig tillskottsjord.
Vidare borde behovet av tomtmark och andra eventuellt förefintliga markbehov
tillgodoses på ett sådan sätt, att den nya fastighetsbildningen ej inom
en alltför nära framtid behövde sönderbrytas. Självfallet borde också restfastighetens
liksom befintliga brukningsdelars (arrendegårdars och utgårdar)
storlek bedömas med hänsyn till förefintligt byggnadskapital och jordens
lämpliga arrondering. Vad som därefter kunde återstå borde utläggas
till bärkraftiga familjejordbruk och, i den mån arbetstillgången i orten det
medgåve, till stödjordbruk.

En bland de mera framträdande bristerna i den nuvarande ordningen för
jordanskaffningen har egnahemsutredningen ansett vara, att egnahemsstyrelsen
stått utanför denna verksamhet. Jordanskaffning genom styckning
av egendomar borde enligt utredningens mening bedrivas i egnahemsstyrelsen
regi med biträde av länsorganen och de kommunala organen för det lokala
arbetet i viss utsträckning. Länsorganen borde härjämte och i samverkan
med kommunerna ha vissa bestämda uppgifter i och för jordanskaffning
på egen hand. Under alla förhållanden borde länsorganen genom undersökning
i orterna söka vinna kännedom om de fall, där jordförstärkning
vore erforderlig och kunde vara genomförbar. Framför allt i detta hänseende
vöre det nödvändigt med stark anknytning till och samverkan med
kommunerna.

Vad beträffar jordförmedlingen har egnahemsutredningen ansett denna
böra helt ankomma på länsorganen. Förutom vad som eljest brukade inbegripas
häri borde länsorganen upprätta och för var sitt verksamhetsområde
föra register över salubjuden jord, till vilket register säljare kunde göra
anmälan härom och där köpare kunde erhålla upplysning örn sådana anmälningar.
Detta jordförsäljningsregister borde fullständigas med upplysningar,
lämnade av de kommunala organen eller införskaffade på annat sätt. Med
den kännedom örn jordmarknaden, som länsorganen vunne genom jordförsäljningsregistret
och eljest, borde dessa organ därjämte hålla egnahemsstyrelsen
underrättad örn egendomar, tillgängliga för inköp till styckning.

I detta sammanhang må nämnas, att egnahemsutredningen, som understrukit
vikten av en intensifiering och effektivisering av arbetet med förstärkning
av ofullständiga jordbruk, ansett det härför bland annat vara erforderligt,
att en allsidig systematisk inventering skedde av de ofullständiga
jordbruken i riket och av de möjligheter i varje särskilt fall, som erbjöde sig
att förstärka dessa genom de skilda slag av åtgärder, vartill understöd kunde
påräknas från statens sida, eller genom de andra förbättringar i fråga örn
driften, som kunde befinnas lämpliga. En dylik inventering borde ankomma
på egnahemsorganen.

Pihang till riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 236.

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

Egnahemsutredningen har hänvisat till att kronojord endast undantagsvis
ingått i den jordanskaffning, som i någon utsträckning bedrivits av egnahemsnämnderna.
Däremot hade kronoegendomar i ej ringa utsträckning tagits
i anspråk för styckning till arrendeegnahem genom jordnämndens försorg.
Omkring hälften av de tillskapade arrendeegnahemmen hade utlagts
på kronojord. Men framför allt hade kronoegendomarna kommit till användning
för egnahemsbildning genom att egnahemslägenheter försålts direkt
av domänverket. Enligt utredningens mening borde utnyttjandet av
kronoegendomar för jordanskaffning i fortsättningen — i den män jordanskaffning
komme att bedrivas av statliga egnahemsorgan — ske genom överföring
av ifrågakommande egendom eller del därav från domänstyrelsens
till centralorganets för egnahems verksamheten förvaltning i huvudsaklig
överensstämmelse med den ordning, som hittills tillämpats för arrendeegnahemmen.
Förslag härom borde kunna framställas icke blott av domänstyrelsen
utan ock av sagda centralorgan, som därför borde i god tid underrättas
om förestående arrendeledigheter.

Enligt vad egnahemsutredningen anfört har utredningen varit inne på
tanken, huruvida det icke skulle vara lämpligt att ställa samtliga jordbruksdomäner
under den nya egnahemsorganisationens förvaltning i stället för
domänverkets. Därefter skulle domänverkets arbete komma att koncentreras
på det skogliga området och egnahemsorganens arbetsuppgifter omfatta
även kronans förevarande jordbruksförvaltning. En annan anordning av
mindre vittgående natur skulle kunna gå ut på att helt frigöra domänverket
från arbetet med själva stycknings- och försäljningsförfarandet. När till
jordbruk utarrenderad kronoegendom skulle helt eller delvis försäljas, borde
densamma i så fall för detta ändamål överlämnas till egnahemsorganisationen.
Emellertid hade utredningen icke ansett sig böra närmare ingå på
dessa frågor, vilka syntes tarva en ingående undersökning och utredning och
borde ställas öppna, tills erfarenhet vunnits om verksamheten genom den av
utredningen föreslagna nya egnahemsorganisationen.

Vad angår jordanskaffningen och jordförmedlingen för bostadsändamål
har egnahemsutredningen anfört:

På landsbygden synas för den enskilde några svårigheter icke möta att
finna och förvärva lämpliga byggnadstomter till skäligt pris. Egnahemsbildaren
kan där vanligen få sitt önskemål tillgodosett genom hänvändelse
direkt till jordägaren och utan medverkan av vederbörande egnahemsorgan
i annan mån än att dess rådgivning kan vara behövlig.

Vid den tätare bebyggelsen i samhällsbildningar däremot kan understundom
inträffa, att jordägareförhållandena äro monopolistiska och utnyttjas
för uppställande av dyra tomtpriser och andra hinder mot sund egnahemsbildning.
Att söka motverka denna jordspekulation genom att engagera
egnahemsorganen för jordanskaffning torde dock vara ett alltför vanskligt
företag. Genom att städer och andra samhällen i allt större utsträckning i
förtid inköpt större områden att exploateras för tomtändamål, har det på
sina håll blivit möjligt att reglera ortens tomtpriser. Enligt utredningsmännens
mening bör det vara en kommunal angelägenhet att söka ordna tomtanskaffningen
för tätbebyggelse. Förutom att de kommunala myndigheter -

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

na stundom tagit sig an denna jordförsörjning, tiar denna ock i vissa fall
kunnat tillgodoses genom särskilda föreningar och bolag, bildade för inköp
av lämpliga områden och dessas exploatering till bostadsegnahem åt medlemmar
eller andra.

Här må allenast tilläggas, alt egnahemsorganen, i den mån jordanskaffning
i egen regi bedrives, givetvis böra bemöda sig örn att tillskapa även
bostadstomter i den omfattning, vartill anledning kan visa sig efter bedömande
i varje särskilt fall.

I detta sammanhang må även beröras vad egnaliemsutredningen i ett särskilt
avsnitt av sitt betänkande anfört rörande frågan örn kontroll av enskild
jordstyckningsverksamhet. Såsom framgår av det föregående har 1936
års riksdag hemställt örn utredning i förevarande ämne.

Egnaliemsutredningen har bland annat anfört följande:

Den enskilda jordstyckningsverksamheten kan sägas lia bedrivits efter tre
huvudlinjer. Sammanslutningar för egnahemsändamål — egnahemsföreningar
och egnahemsbolag, vilka godkänts såsom egnahemslåneförmedlare — ha
ofta i samarbete med egnahemsnämnderna sysslat med jordanskaffning och
jordstyckning. Enskilda jordbrukare ha av en eller annan anledning, kanske
främst för att skaffa sig kontanta medel och för genomförande av önskvärd
arrondering av sina egendomar, funnit lämpligt att avyttra någon del
av markinnehavet. En mera spekulationsbetonad och rent yrkesmässig förmedling
och anskaffning av jord har bedrivits av vissa enskilda personer och
andra bolag än nyss nämnts. Dessa lia styckat och exploaterat egendomar
antingen efter kommissionsavtal med vederbörande jordägare eller efter att
själva ha förvärvat egendomarna.

Egnahemsföreningarnas och egnahemsbolagens verksamhet torde få anses
falla utanför övervägandena om särskilda kontrollåtgärder från det allmännas
sida, helst dessa sammanslutningar äro tillkomna med syfte att ej sällan
i direkt samarbete med egnahemsnämnderna tjäna egnahemsbildare. Enskilda
jordägares merendels tillfälliga markförsäljningar torde icke vara av
den omfattning, att de i och för sig påkalla särskilda åtgärder i det avseende,
varom nu är fråga.

Av de uttalanden att döma, vilka återfinnas i av kommunalnämnderna och
egnahemsnämnderna avgivna yttranden till utredningsmännen, synas ej
heller klagomål lia riktats mot de egnahemsbildningar, som tillkommit genom
nyssberörda åtgärder. Så mycket starkare kritik har drabbat den yrkesmässiga
jordstyckningen genom enskilda jordspekulanter och affärsbolag.
Därigenom tillkomna egnahemsföretag anses ofta lia varit från starten
dömda att misslyckas. På flera håll lia de kommunala myndigheterna efterlyst
åtgärder för en verkligt effektiv kontroll å spekulationer i egnahemsbildarnas
jordköp. Åtskilliga av egnahemsnämnderna lia på grund av vunnen
erfarenhet ansett, att statliga kontrollåtgärder äro erforderliga. Jämväl
utredningsmännen lia under sina studieresor i skilda delar av landet erfarit
behov av dylika åtgärder.

En genomgående anmärkning mot den jordförsäljning och jordstyckning,
som drivits genom den yrkesmässiga verksamheten, har avsett — förutom
prissättningen — det förhållandet att de nybildade egnahemsjordbruken
gjorts för små och icke blivit lämpligt sammansatta i fråga örn de olika ägoslagen.

Med avseende på jordbruksfastigheters storlek och ägosammansättning må
emellertid framhållas, att i vårt land ända till den 1 januari 1928 i stort
sett rådde fri jorddelning och att det var först då och ännu mera genom

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

1937 års lagändringar som i jorddelningslagstiftningen kontroll infördes å
fastighetsbildningen samtidigt som det betonades, att för jordbruk avstyckade
fastigheter skulle göras i alla avseenden bärkraftiga. Ovanberörda anmärkningar
torde huvudsakligen drabba styckningar, som skett före 1928,
även örn kravet på full bärkraft icke heller därefter alltid iakttagits. Efter
lagändringarna år 1937 och med hänsyn till den allmänna uppmärksamhet,
som det på de senare åren mera än förr erkända behovet av bärkraft hos
egnahemsjordbruken vunnit, torde kunna förväntas, att anledning till anmärkningar
i denna del ej vidare skall uppkomma. I samband med lagändringarna
sistnämnda år förutsattes jämväl, att vid styckning för jord
bruksändamål samarbete skulle komma att äga rum mellan jorddelningsmyndigheterna
samt vederbörande egnahemsnämnder och skogsvårdsstvrelser.

Utredningsmännen hålla alltså före, att beträffande fastighetsbildningen
särskilda kontrollåtgärder i avseende å jordstyckningen icke kunna vara på
kallade. Det gäller emellertid för jorddelningsmyndigheterna att med uppmärksamhet
tillse, att lagstiftarens syften nås ej minst vid den yrkesmässigt
drivna jordstyckningen, där faran av att jordstyckaren skall söka pressa ned
storleken och därigenom möjligheten till bärkraft hos jordbrukslotterna är
särskilt framträdande.

En ytterligare omständighet, som vid styckning för jordbruksändamål medverkat
till att jordbruken blivit för små, är att finna däri, att gällande maximivärden
å egnahemsjordbruk — särskilt när total nybyggnad varit erforderlig
— ej tillåtit belåning av verkligt bärkraftiga jordbruk. Jordstyckarna
lia givetvis med hänvisning härtill kunnat hålla storleken nere. I denna del
kan emellertid ändring åstadkommas genom utredningsmännens förslag om
egnahemslånevillkoren.

Den mest uppmärksammade anledningen till erinran mot den yrkesmässigt
bedrivna jordstyckningen torde hänföra sig till sättet för försäljning av
arrendegårdar under större egendomar. Arrendatorerna lia vid dylika tillfällen
ej annat val än att antingen omedelbart gå med på de erbjudna köpevillkoren
eller vid arrendetidens utgång avflytta. Den uppfattningen ligger
nära, att — som en egnahemsnämnd uttrycker saken — det förhållandet
att en arrendator gärna önskar förvärva den lägenhet, som han och ofta
hans förfäder brukat och vid vilken han är fästad, av jordstyckaren stundom
utnyttjas för erhållande av ett för högt pris. Då dessutom byggnaderna ej
sällan äro dåliga och jordtilldelningen för knapp för ett bärkraftigt jordbruk,
blir följden den, att arrendatorn dels köper fastigheten för dyrt dels
ock ådrager sig dryga kostnader för ombyggnad saint får svårt eller omöjligt
att reda sig.

Den yrkesmässigt bedrivna jordstyckningen avser emellertid icke endast
arrendegårdar utan även fullständig nybildning, d. v. s. utläggande av obebyggda
nya jordbruk. Med hänsyn till de sedan några år rådande höga byggnadskostnaderna,
som göra det svårt eller omöjligt att tillskapa nya jordbruk,
torde dock denna verksamhet nu vara jämförelsevis obetydlig, om ens
någon. Tidigare har emellertid sådan verksamhet ägt rum, varvid mot densamma
gjorts erinringar om för liten bärkraft hos de nya lotterna samt för
höga priser. Samma anmärkningar lia riktats mot försäljningar av arrendegårdar
till andra än innehavarna.

Egnaliemsutredningen har ansett sålunda angivna företeelser påkalla
motverkande åtgärder från det allmännas sida. I första hand syntes kunna
litas till att hithörande bestämmelser i jorddelningslagen skulle i tillämp -

Kungl. Maj.ts proposition nr 236

ningen visa sig effektiva. Härutöver tiar erinrats, att Kungl. Majit, när det
gällde tillstånd till fastighetsförvärv för jordstyckande bolag eller till försäljning
av fideikommissegendomar, hade i sin hand och begagnade möjligheten
att med sådant tillstånd förbinda villkor örn vissa styckningsplaner
och köpevillkor.

Oavsett att dessa lagvägar redan stöde öppna, vore det tydligt, att på detta
område väntade ett viktigt arbetsfält för egnaliemsorganen, antingen som
ojäviga förmedlare mellan jordsäljare och arrendatorer, torpare eller
andra jordköpare eller ock som jordanskaffare genom inköp och styckning
i egen regi av egendomar. Ett trängande reformkrav vore det följaktligen,
att egnahemsorganen så organiserades att de kunde påtaga sig dylika uppdrag
samt verka på sådant sätt att det folie sig helt naturligt för jordsäljare
och jordköpare att vända sig till dem i dessa angelägenheter. Egnahemsorganen
borde vägra att understödja förvärv av otjänliga eller på oförmånliga
villkor inköpta lägenheter, beträffande vilka deras tillrättaläggande ingripanden
varit förgäves. Men härvid kunde det icke stanna. Samtidigt
måste tillses, att andra lägenheter, lämpliga till storlek och sammansättning,
till skäliga pris erbjödes egnahemsbildarna. Här ansåge utredningen, att
en effektiviserad egnahemsorganisation med möjligheter till jordförmedling
och jordanskaffning i egen regi skulle, få en stor betydelse. 1 den mån lägenheter
tillhandahölles genom egnahemsorganens jordförmedling och jordanskaffning,
kunde jordsökandena hänvisas till dessa. En effektiv konkurrens
vid utbud av egnahemslägenheter syntes sålunda kunna bli utslagsgivande
och reglerande vid jordanskaffningen. I brist på köpare torde de
enskilda jordspekulanterna nödgas upphöra med sin verksamhet eller också
lägga om denna så att lägenheterna vunne efterfrågan och åtgång. Särskilda
anstalter från statens sida i syfte att lagstiftningsvägen förhindra den enskilda
jordstyckningen torde sålunda icke erfordras, åtminstone icke tillsvidare
och förrän det visat sig ogörligt att på angivna sätt driva fram en
bättre ordning på jordmarknaden.

Utredningen har emellertid hållit före, att åtgärder vore erforderliga för
att söka ordna en förköpsrätt eller inlösningsrätt för arrendatorer och torpare.
Men det syntes ligga utanför detta utredningens uppdrag att överväga,
vilka anstalter som i denna del borde och kunde tillgripas. Spörsmålet syntes
närmast höra under arrendelagstiftningen.

Yttranden.

Mot egnahemsulrcdningens uttalanden i här berörda frågor lia, bortsett
från dessas sammanhang med utredningens organisationsförslag, i allmänhet
icke några erinringar blivit framställda. I yttrandena från en del hushållningssällskap
har emellertid hävdats, att någon effcktivisering av jordanskaffningsverksamheten
icke är behövlig.

Nämnas må vidare, alt Sveriges skogsägareförbund uttalat sig emot egnahemsutredningens
förordande av en systematisk inventering av de ofullständiga
jordbruken i landet. Enligt vad förbundet framhållit, kunde det icke

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

efter schablonmässiga grunder enbart på grundval av arealuppgifter avgöras,
om ett jordbruk vore ofullständigt, örn det utgjorde ett tillfredsställande stödjordbruk
o. s. v.

Vad angår de av egnaliemsutredningen uttalade förväntningarna, att hittillsvarande
missförhållanden med avseende å den enskilda jordstyckningsverksamheten
skulle kunna undanröjas utan tillgripande av särskild lagstiftning,
har lantmäteristgrelsen framhållit, att ett effektivt förhindrande av
olämplig styckningsverksamhet ställde ökade krav såväl på de lantmätare,
som utförde lantmäteriförrättningar, som på övervakande och kontroll av
lantmäteriverksamheten. Det sistnämnda hade en längre tids erfarenhet visat
vara av synnerlig vikt för ernåendet av ett gott resultat.

Jämtlands läns hushållningssällskaps egnahemsnämnd och förvaltningsutskott,
vilkas yttrande biträtts av länsstyrelsen, lia förordat en revidering av
jorddelningslagen till förhindrande av olämpliga styckningsåtgärder. Att egnahemsnämnden
hördes vid uppgörande av jorddelningsplaner och, som egnahemsutredningen
tänkt sig, utövade en viss kontroll, vore säkerligen lyckligt.
Ett liknande uttalande har gjorts av Norrbottens läns hushållningssällskaps
egnahemsnämnd.

Även Svenska skogs- och flottningsarbetareförbundet har uttalat sig för
en omprövning av jorddelningslagstiftningen.

Departementschefen.

Såsom egnahemsutredningen framhållit, har erfarenheten visat, att egnahemsfastigheterna
ofta lämnat mycket övrigt att önska i fråga örn storlek och
ägosammansättning samt beskaffenhet i andra hänseenden. Det måste beklagas,
att egnahemsorganen i alltför hög grad synas ha inskränkt sin verk
samhet till kreditgivning och icke, särskilt när det gällt styckningar av större
egendomar, ingripit mera aktivt för en rationalisering av egnahemsbildningen.
Även örn det givetvis icke alltid kunnat sörjas för att egnahemmen erhållit
i allo fullgod beskaffenhet, hade det varit önskvärt, örn större uppmärksamhet
ägnats åt att vid bestämmandet av priserna å respektive egnahemsfastigheter
tillräcklig hänsyn tagits till deras beskaffenhet och särskilt till
deras avkastningsförmåga. Jordsäljarna torde ofta för mer eller mindre underhaltiga
fastigheter ha kunnat betinga sig oskäligt höga priser.

Egnahemsorganens medverkan vid jordförvärven för egnahemsändamål bör
enligt min mening väsentligt effektiviseras. Nämnda organ böra genom sina
möjligheter att vägra egnahemslån kunna ganska effektivt motverka, att jordsökande
förvärva otjänliga fastigheter eller betala alltför höga köpeskillingar
för jordförvärv. Deras inflytande över egnahemsbildningen bör emellertid
ej inskränkas härtill. Egnahemsorganen böra även positivt medverka till att
jordsökande komma i besittning av ändamålsenliga fastigheter. En jordsökande
bör sålunda kunna vända sig till vederbörande egnahemsorgan och
begära biträde för anskaffande av lämpligt jordbruk.

Det synes mig naturligt, att efterfrågan på egnahemsfastigheter i första

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

hand bör tillgodoses genom jordförmedling, vilken verksamhet ur statsfinansiell
synpunkt bär mindre räckvidd än igångsättandet av jordanskaffningsföretag.
För en effektiv jordförmedlingsverksamhet erfordras, att egnahemsorganen
hålla sig väl underkunniga örn fastigheter, som finnas eller kunna
väntas bliva till salu. Det synes härvid lämpligt att, såsom egnahemsutredningen
förordat, egnahemsorganen upplägga särskilda jordförsäljningsregister,
ur vilka uppgifter kunna lämnas till jordsökande.

I den mån det befinnes, att efterfrågan på egnahemsfastigheter icke kan på
ett tillfredsställande sätt tillgodoses enbart genom jordförmedling, bör egnahemsorganisationen
vara beredd att aktivt ingripa genom inköp och försäljning
av lämplig jord för egnahemsändamål. Statens verksamhet på förevarande
område har i viss mån en förebild i den nuvarande arrendeegnahems -verksamheten. Jordanskaffningen bör uppenbarligen icke inriktas på att
bereda staten vinst. Men å andra sidan bör denna verksamhet icke heller behöva
i allmänhet bliva förlustbringande för staten. Staten bör kunna utnyttja
lämpliga tillfällen till jordförvärv på sådant sätt, att staten utan förlust
kan tillhandahålla egnahemsbildare jord till förmånligt pris.

Egnahemsorganisationens jordanskaffning torde i den utsträckning, det
lämpligen kan ske, böra taga formen av ianspråktagande av kronojord, som
står under domänverkets förvaltning. Vad egnahemsutredningen anfört rörande
en mera omfattande överflyttning av jord från domänverkets till egnahemsorganisationens
förvaltning föranleder för närvarande intet uttalande
från min sida.

Egnahemsorganen böra givetvis vid sin jordanskaffningsverksamhet lata
sig angeläget vara att tillse, att de av dem överlåtna fastigheterna erhålla
lämplig storlek, ägosammansättning och beskaffenhet i övrigt. Hänsyn bör
härvid tågås till förhållandena på olika orter. I detta sammanhang bör uppmärksammas,
att egnahemsorganisationen bör lia förutsättningar att betrakta
jordfördelningen mer i stort än enskilda styckningsföretag. Vid styckningar
av egendomar genom egnahemsorganens försorg bör sålunda beaktas,
att icke blott de nybildade egnahemmen göras ändamålsenliga utan även,
och i första hand, att kringliggande jordbruk, som anses vara i behov av
förstärkning, tillgodoses med lämplig tillskottsjord, eventuellt skogsmark, i
den utsträckning tillgång härtill finnes.

Överhuvud taget måste det bliva en betydelsefull uppgift för egnahemsorganen
att vara innehavare av ofullständiga jordbruk, som prövas böra
kompletteras, behjälpliga med anskaffande av tillskottsjord. Härvidlag böra
egnahemsorganen icke avvakta framställningar från ifrågavarande jordbrukare
utan själva taga initiativet och uppmuntra till lämpliga förstärkningsåtgärder.
Örn egnahemsorganen finna, att ett jordbruk bör förstärkas genom
grundförbättringsarbeten, antingen enbart eller vid sidan av utökning
med tillskottsjord, böra egnahemsorganen, på sätt i det följande kommer
att närmare beröras, medverka till att vederbörande jordägare, örn förutsättningar
finnas härför, kommer i åtnjutande av statligt stöd även för förbättringsarbetena.

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

För att egnahemsorganen effektivt skola kunna verka för en förstärkning
av ofullständiga jordbruk, synes det nödvändigt, att de skaffa sig noggrann
kännedom om förhandenvaron av sådana jordbruk inom respektive
verksamhetsområden. Huruvida detta bör ske genom på en gång verkställda
inventeringar — sådana ha redan igångsatts i ett par län genom hushållningssällskapens
försorg — eller mera efter hand torde få bli beroende av
iörhallandena i de olika fallen. Med anledning av vad som anförts i ett yttrande
i ärendet torde böra understrykas, att de av egnahemsorganen samlade
uppgifterna örn förekomsten av ofullständiga jordbruk naturligtvis under
inga förhållanden kunna inskränka sig till vissa schablonmässiga arealuppgifter
utan måste sammanställas med alla slag av faktorer, som kunna
påverka bedömandet av örn ett jordbruk bör betraktas såsom ofullständigt.
Sålunda bör även beaktas, i vilken utsträckning mindre jordbruk med hänsyn
till arbetsmöjligheterna utanför det egna jordbruket lämpligen kunna
utnyttjas som stödjordbruk.

I likhet med egnahemsutredningen utgår jag från att egnahemsorganisationens
jordförmedlings- och jordanskaffningsverksamhet i huvudsak skall
kunna inskränkas till att avse jordbruksegnahem. Vad angår egnahemsbildningen
i tättbebyggda samhällen torde det, såsom utredningen framhållit,
vara en kommunal angelägenhet att sörja för en ändamålsenlig reglering
av tomtanskaffningen.

Till de frågor, som lia avseende å organisationen av jordförmedlings- och
jordanskaffningsverksamheten, får jag tillfälle att återkomma i det följande.

Såsom framgår av vad förut anförts har 1936 års riksdag hemställt örn
utredning av frågan örn kontroll över i förvärvssyfte yrkesmässigt bedriven
enskild jordstycknings- och jordförmedlingsverksamhet. Egnahemsutredningen
har utgått fran att en effektiv tillämpning av jorddelningslagens
bestämmelser samt en lämpligt anordnad jordförmedlings- och jordanskaffningsverksamhet
genom statliga egnahemsorgan skall göra det onödigt att
vidtaga särskilda lagstiftningsåtgärder för att reglera enskild jordstyckning.
Jag delar utredningens uppfattning härutinnan. Enskilda jordspekulanter
och andra jordstyckningsföretag ha utan tvivel i många fall missbrukat sin
ställning som jordsäljare. Emellertid torde det finnas anledning att utgå från
att möjligheterna till sådana missbruk väsentligt komma att minskas, om
egnahemsorganen genom en aktiv jordförmedling och jordanskaffning ställa
jord till förfogande för jordsökande på förmånliga villkor. I avbidan på
erfarenheter av den verksamhet, som kommer att av de tilltänkta nya egnahemsorganen
utövas på förevarande område, anser jag mig åtminstone icke
för närvarande böra framlägga några förslag i syfte att reglera enskild jordstyckningsverksamhet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

Frågan om åtgärder av tvångskaraktär för anskaffande av jord

till egnahemsändamål.

Tidigare förslag.

Förslag lia vid flera tillfällen framkommit örn införande lagstiftningsvägen
av möjligheter att tvångsvis taga i anspråk mark för egnahemsändamål i
sådana fall, då frivillig uppgörelse ej kan träffas.

Härutinnan må särskilt erinras om att till 1933 års riksdag framlades proposition
(nr 236) om lagstiftning i förevarande syfte, varvid bestämmelserna
föreslogos skola inordnas i lagen den 12 maj 1917 (nr 189) om expropriation.
Förslaget innebar, att fastighet, som tillhörde annan än kronan, skulle genom
det i sagda lag stadgade tvångsförfarandet kunna tagas i anspråk för bildande
av egnahem eller mindre jordbruk eller stärkande av ofullständigt
jordbruk. Expropriationsrättens omfattning begränsades enligt förslaget
att avse allenast sådana fall, där jord erfordrades för att tillgodose jordbehovet
hos sökande av egnahemslån eller arbetarsmåbrukslån. I överensstämmelse
härmed förbehölls rätten att ansöka örn expropriation för de nya
ändamålen åt egnahemsnämnd eller organ, som för kommuns räkning bedrev
statsunderstödd låneverksamhet för egnahem eller arbetarsmåbruk.
Såsom villkor för att expropriationsrätt skulle kunna beviljas stadgades,
dels att särskild svårighet skulle möta att genom avtal förvärva erforderlig
mark till skäligt pris, dels att den mark varom fråga vore, helt eller till
huvudsaklig del lämpade sig för ändamålet, dels ock att genom expropriationen
avsevärd olägenhet icke skulle tillskyndas markens ägare eller innehavare.
I övrigt utgick lagförslaget därifrån att man i första hand borde
söka uppbringa jord genom frivilliga avtal och att expropriationsmöjligheten
borde tillgripas blott i nödfall.

Propositionen blev på hemställan av andra lagutskottet avslagen av riksdagen.

Till stöd för sitt avstyrkande anförde utskottet:

Rätt till expropriation hade enligt gällande lag hittills tillåtits allenast i
sådana fall, då det ansetts nödigt att tvångsvis tillgodose vissa intressen, som
kunde anses vara i större eller mindre grad allmänna. Ett visst tillgodoseende
av enskilt intresse skedde visserligen vid lösningsförfarande enligt den
s. k. ensittarlagen, men det vore ali märka, att nämnda lag dock avsåge vissa
bestämda fall med belt specifika förutsättningar, och dessutom att den tillkom
för att avhjälpa ett missförhållande, som tillskapats genom tidigare
brister i skifteslagstiftningen. De tillägg till expropriationslagen, som föresloges
i propositionen, innebure däremot, att för tillgodoseende av ett enskilt
intresse att bilda eget bern eller mindre jordbruk eller att stärka ett
redan befintligt ofullständigt jordbruk ett annat enskilt intresse, nämligen
jordägarens alt utan intrång få behålla sin jord, skulle träda tillbaka. Propositionen
förutsatte, att de ändamål, för vilka expropriationsrätt nu föresloges,
kunde i så måtto anses innebära ett allmänt intresse, att de avsåge
att förhjälpa vissa sämre lottade medborgare till förbättrade levnadsförhål -

Kungl. Majlis proposition nr 236.

landen, samt att för detta ändamål åtgärder av tvångskaraktär borde tillgripas,
för den händelse andra utvägar att tillgodose nämnda intresse vore
stängda. Enligt utskottets uppfattning förelåge dock icke nu tillräckliga
skäl att för de ändamål, för vilka expropriationsrätt föresloges, tillgripa denna
utväg. Den utredning, som i föreliggande fråga blivit förebragt, syntes
nämligen enligt utskottets mening giva klart vid handen, att för ändamålet
lämplig och erforderlig jord funnes på frivillighetens väg att tillgå till skäliga
och i många fall verkligt låga priser. Ett expropriationsförfarande skulle
under sådana förhållanden icke blott innebära ett onödigt och skadligt
ingripande i den enskilde jordägarens rätt utan även bliva till föga eller
intet gagn för egnahemsbildningen. Det borde nämligen beaktas, att expropriationsförfarandet
alltid medförde vissa, stundom rätt avsevärda kostnader,
vilka skulle gäldas av den, som förvärvade jorden, och vilka kostnader
helt undvekes vid frivilligt förvärv. Dessutom torde för de mestadels mindre
bemedlade egnahemsköparna oöverkomliga svårigheter förefinnas att kunna
vid expropriation åstadkomma det för köpeskillingens nedsättande erforderliga
penningebeloppet, emedan fastigheten vid tidpunkten för nedsättningen
icke kunde av köparen belånas. Med hänsyn till nu angivna omständigheter
ansåge sig utskottet icke kunna tillstyrka utvidgning av expropriationsrätten
enligt det i propositionen framlagda förslaget.

Egnahemsutredningen.

Med hänsyn till den betydelse, egnahemsutredningen tillagt jordförsörj
ningen för egnahemsändamål, Ilar utredningen funnit sig böra överväga,
huruvida vad som föresloges örn egnahemsorganisationens effektivisering vore
tillräckligt för tryggande av tillgången på jord eller örn, där frivillig överenskommelse
om avstående av jord ej kunde träffas, särskilt medel borde
stå till förfogande. Utredningen, som skilt mellan olika ändamål för jordanskaffningen,
har anfört bland annat följande:

Utredningsmännen hysa den uppfattningen att — sådant läget åtminstone
ännu är på jordmarknaden — tvångsinlösen av jord för egnahemsbildning
i vanlig bemärkelse, d. v. s. för bildandet av nya jordbruk eller bostadslägenheter,
icke kan anses behövlig. För den rena nybildningen av jordbruk
i mellersta och södra Sverige torde i tillräcklig omfattning finnas tillgängliga
för styckning lämpliga egendomar, som för skäliga priser utbjudas till
försäljning. Med avseende å den nybildning av jordbruk, som i översta
Norrland eventuellt kan tänkas ske genom total nyodling i ödemarken, är
— i vart fall med den begränsade utsträckning denna verksamhet enligt utredningsmännens
mening tills vidare bör givas — tillräcklig jord säkerligen
att tillgå, utan att tvångsinlösen behöver tillgripas.

I den mån egnahemsverksamheten avser förvärv av redan befintliga jordbruk,
kan ej heller möjlighet till tvångsinlösen vara påkallad.

Vad angår mark för bostadslägenheter lia utredningsmännen visserligen
funnit, att markpriserna på vissa ställen i och kring samhällen och samhällsliknande
områden kunna anses väl höga. Trots den senaste tidens
stegrade och omfattande nybyggnadsverksamhet för bostadsändamål lia utredningsmännen
dock icke kunnat finna, alt någon anmärkningsvärd svårighet
förelegat för anskaffningen av tomtmark. Emellertid torde åtskilligt
vara att vinna, särskilt i prishänseende, genom att kommunerna samt särskilda
egnahemsföreningar och egnahemsbolag i förekommande fall med
stöd av statliga förlagslån engagera sig i markanskaffning för detta ändamål.

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

Jordanskaffningen för ar b et ar småbruk intager en i viss måll annan ställning
än den, som avser de verkliga jordbruken. I det senare fallet kan jordsökanden
icke få anses bunden till viss plats. Grundtanken bakom arbetarsmåbruksrörelsen
är däremot, att varje kommun skall sörja för sina jordsökande.
Då jord måste ställas till förfogande inom den kommun, som har
hand om rörelsen, är det uppenbart, att svårigheter kunna uppstå för denna
jordförsörjning på ett annat sätt än när det gäller verkliga jordbruk. Utredningsmännen
lia jämväl erfarit, att i vissa kommuner klagats på svårigheten
att anskaffa jord för erforderliga arbetarsmåbruk samt att jordpriserna
stundom ansetts för höga. Dylika klagomål lia dock i regel gällt sådana
kommuner, där jorden redan är starkt delad i små parceller och där följaktligen
jordbrukarna ej gärna vilja sälja jord och ytterligare minska sina
ofullständiga jordbruk. Arbetarsmåbruksrörelsen har fått sin huvudsakligaste
utbredning i Norrland samt Värmland och Dalarna, i vilka landsdelar
trävarubolagen äro stora jordägare. Några särskilda svårigheter att
från dessa bolag förvärva jord för arbetarsmåbruk torde näppeligen lia förmärkts.
Tvärtom torde vissa bolag gärna ha upplåtit jord för ändamålet
nied hänsyn jämväl till att skogstilldelning därvid icke påfordrats. Försiktighet
med tillstånd till dylikt avskiljande har i stället varit av nöden. Utredningsmännen
förmena, att hittills vunnen erfarenhet icke ger tillräckliga
skäl för införandet av expropriation vid jordanskaffning för arbetarsmåbruk.
I stället vilja utredningsmännen understryka vikten av att kommunerna
uppmuntras att för denna verksamhet bedriva egen jordanskaffning i
ökad omfattning. Givetvis böra jämväl egnahemsorganen i övrigt vid sin
jordanskaffning tillse, att lägenheter för arbetarsmåbruk utläggas när så befinnes
påkallat.

Från samtliga nu behandlade verksamhetsgrenar inom egnahemsarbetet
skiljer sig emellertid på ett alldeles särskilt sätt den, som avser förstärkning
av ofullständiga jordbruk med tillskottsjord. Möjligheten att anskaffa nödig
tillskottsjord till ett ofullständigt jordbruk är starkt lokalt begränsad till
viss eller vissa närbelägna fastigheter och hänför sig dessutom oftast till ett
visst speciellt ägoslag. varå delta jordbruk lider brist. Innehavaren av ett
ofullständigt jordbruk blir, även örn tillskottsjord finnes för förstärkningen,
helt beroende av grannens iörståelse för saken ock vilja att avyttra jorden
till skäligt pris. Utredningsmännen lia sig bekant, att mångenstädes i landet
påtalats fall, där en komplettering med tillskottsjord ansetts oundgängligen
nödig för att innehavaren av jordbruket ifråga skulle kunna reda sig och där
möjlighet till dylik komplettering synts föreligga, men trots detta marktillökningen
icke kunnat komma till stånd till följd av att ägaren till den fastighet,
som skulle avstå jorden, ställt sig avvisande häremot. Vissa kommunalnämnder
lia i yttranden till utredningsmännen erinrat örn liknande förhållanden.
Visserligen kan antagas, att genom den medling mellan köpare och
säljare, som egnahemsorganen enligt utredningsmännens förslag skola utöva,
överenskommelser mången gång komma alt åvägabringas. Likväl torde
kvarstå fall, där trängande behov föreligger av tillskottsjord av något
slag, men vederbörande ägare utan verkliga skäl vägrar att sälja även en
obetydlig del av sin egendom eller betingar sig ett oskäligt pris. Understundom
är den erforderliga kompletteringsjorden samfälld för eller delad mellan
flera, av vilka vissa vilja sälja men andra icke.

Strävandena att förstärka landets många ofullständiga jordbruk måste
anses stå i centrum för den sociala jordpolitiken. Alla möjligheter böra därför
utnyttjas för alt underlätta densamma. Enskilda jordägares motvilja
alt avyttra mark, som de ulan egentlig olägenhet kunna avstå, bör icke få
vara hindrande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

Av det sagda framgår, att egnahemsutredningen icke ansett tillräckliga
skäl föreligga att bereda möjlighet till tvångsavstående av mark för den egnahemsverksamhet,
som avser att underlätta förvärv av hela fastigheter till
jordbruksändamål av skilda slag eller av mark till bostadsändamål, men
väl funnit bärande skäl tala för att dylik möjlighet bör finnas till tryggande
av åtkomsten av tillskottsjord för stärkande av ofullständiga jordbruk. Utredningen
har alltså föreslagit, att möjlighet till tvångsinlösen av jord införes
i vad gäller anskaffning av tillskottsjord.

Med avseende på frågan, hur en inlösningsrätt till jord för stärkande av
ofullständiga jordbruk bör konstrueras, har egnahemsutredningen lill en
början gjort gällande, att det intresse, det här gäller att tillgodose, är till den
grad allmänt och har den stora sociala betydelse, alt det bör anses likställt
med andra ändamål, för vilka den allmänna expropriationslagen är tillämplig.
Utredningen har vidare anfört:

Mot expropriationslagens utsträckning till nu avsedda fall kan visserligen
erinras, att expropriationsförfarandet är ganska omständligt och kanske ej
i allo så avpassat att det utan vidare kan tillämpas för det nya ändamålet
ävensom att detsamma kan vara förenat med betydande kostnader. I sistnämnda
avseende må emellertid framhållas, att jämlikt beslut vid 1938 års
riksdag ersättningarna till expropriationsnämnderna numera begränsats
samt att oskäliga kostnader kunna i viss mån undgås genom en redan i 1933
års förslag ifrågasatt och av utredningsmännen i det följande tillstyrkt jämkning
i bestämmelserna örn den exproprierandes skyldighet att betala motpartens
kostnader. Det torde ej föreligga anledning, varför expropriationsersättning
för mark till stärkande av ofullständiga jordbruk skulle bestämmas
efter andra grunder än som gälla enligt expropriationslagen. Väl skulle
måhända genom tillskapandet av ett särskilt institut enklare former kunna
användas. Å andra sidan är avsett, att tvångsavstående icke skall ifrågakomma
annat än som ett yttersta medel, som tages i bruk endast för den
händelse ändamålet finnes icke på annan väg kunna vinnas. Med hänsyn
till vad nu anförts anse utredningsmännen tillräckliga skäl icke finnas att
— såsom skett i fråga örn ensittarna —- tillskapa en särskild lagstiftning
örn tvångsinlösen av jord för stärkande av ofullständiga jordbruk. Åtminstone
tillsvidare, i avbidan på vunna erfarenheter, torde det avsedda
syftet böra tillgodoses genom att det nya expropriationsändamålet införes
i den allmänna expropriationslagen.

Enligt vad egnahemsutredningen framhållit, borde expropriationen av tillskottsjord
få avse alla de skilda ägoslag, som kunde ingå i ett jordbruk och
göra detta fullständigt, eller alltså åker och äng, odlingsmark samt skogsmark
med växande skog. Tillskottsjorden borde, för att expropriationsrätt
skulle få medgivas, märkbart öka möjligheterna för jordbruket att bestå såsom
särskilt företag. Expropriationsrätt borde, å andra sidan, icke föreligga
till större omfattning, än att jordbruket nådde familjejordbruksgränsen. Ej
heller borde expropriationsrätt förefinnas till förmån för ett jordbruk, vilket
genom förstärkningsarbeten inom egna gränser såsom genom nyodling,
betesförbättring och dylikt för rimliga kostnader kunde bringas till full bärighet.
Den nya expropriationsmöjligheten borde få begagnas endast som en
yttersta utväg och expropriation sålunda beviljas endast örn särskild svång -

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

het mötte att genom avtal förvärva erforderlig mark till skäligt pris. Expropriationsrätt
borde icke heller få medgivas, örn genom expropriationen avsevärd
olägenhet skulle tillskyndas markens ägare eller innehavare.

Såsom en begränsning i möjligheten att erhålla expropriation har egnahemsutredningen
föreslagit, att sådan rätt icke skall åtnjutas i fråga örn fastighet,
som tillkommit genom jorddelningsförrättning efter den 1 maj 1937.
Till stöd härför har utredningen hänvisat till att förekomsten av ofullständiga
jordbruk i viss mån måste tillskrivas de brister i förut gällande jorddelningslagstiftning
som möjliggjort att ofullständiga jordbruk kommit till stånd,
men att dessa brister till stor del avhjälpts genom vissa ändringar i jorddelningslagen,
vilka trätt i kraft nyssnämnda dag.

Med avseende på förutsättningarna för att en ägare av ofullständigt jordbruk
skall kunna erhålla rätt till expropriation, har egnahemsutredningen
förordat, att sådan rätt allenast bör medgivas, där vederbörande egnaliemsorgan
finner jordsökande böra erhålla egnahemslån för inköp av tillskottsjord
eller statsbidrag till jordförbättring eller bådadera. Utredningen har
härutinnan anfört:

Det kunde framhåflas, att en jordsökande, som har samma behov av tillskottsjord
men av egna medel kan betala löseskillingen och uppodla jorden,
då kommer i sämre ställning än den, som ej kan genomföra företaget utan
egnahemslån eller bidrag. Liknande spörsmål var uppe vid utarbetandet av
1933 års proposition. Föredragande departementschefen fann det då naturligt,
att expropriationsrätten begränsades till de fall, då staten genom att lämna
lån intresserade sig för markförvärvet, och erinrade för övrigt om att svårigheter
syntes möta att eljest fastställa någon hållbar gräns för omfattningen
av expropriationsrätten. Enligt utredningens mening synas sålunda angivna
skäl fortfarande äga giltighet. Utredningen håller i vart fall före, att övervägande
praktiska skäl tala för att, när det gäller expropriation genom egnahemsorganen,
därunder åtminstone tillsvidare icke böra inbegripas andra personer
än sådana, som för åtgärdens genomförande jämväl i övrigt äro i behov
av egnahemsverksamhetens stöd.

Med hänsyn såväl till vad som föreslagits i sist berörda hänseende som till
förutsättningarna i övrigt för beviljande av expropriation för det ändamål,
varom nu är fråga, har egnahemsutredningen ansett rätt härtill böra få beviljas
endast efter ansökning genom vederbörande länsorgan för egnahemsverksamlieten.
Expropriation borde kunna ske antingen för enskild jordsökandes
räkning eller, då länsorgan enligt utredningens förslag skulle kunna
driva jordanskaffning i egen regi, för dettas räkning. Det kunde givetvis
inträffa, att länsorgan innehade fastighet, som innan den försåldes behövde
kompletteras, eller att länsorgan funne sig böra anskaffa fastighet eller område,
som efter viss plan avsåges att uppdelas till förstärkning av flera närliggande
jordbruk. Länsorgans beslut med anledning av ansökan örn expropriation
borde av sakägarna kunna överklagas hos centralorganet för egnahemsväsendet.
Däremot syntes talan ej böra få föras över centralorganets
beslut, enär eljest frågan, huruvida expropriation skulle få ske, på en annan
väg än som vore avsedd skulle bli föremål för Kungl. Maj:ts prövning.

Kungl. Maj.ts proposition nr ''J36-

Utredningen har erinrat om att i förenämnda proposition till 1933 års riksdag
ifrågasatts en ändring av kostnadsbestämmelserna i 67 § expropriationslagen.
Ändringsförslaget hade gått ut därpå, att ägaren till den fastighet,
expropriationen gällde, ävensom annan sakägare i avseende å samma egendom
skulle, örn de genom invändning eller yrkande, som uppenbarligen saknat
fog, hindrat överenskommelse örn expropriationsersättningen eller eljest
vållat att kostnaden utan skälig anledning ökats, kunna förpliktas att ej blott
själva vidkännas sina av förfarandet orsakade kostnader utan även gottgöra
den exproprierande de utgifter, som sålunda åsamkats denne. Detta ändringsförslag
berörde givetvis jämväl andra ändamål än det varom nu vore
fråga och återverkade även på ett flertal andra lagstadganden. Då utredningen
emellertid funne en dylik ändring väl motiverad ej minst med hänsyn
till den nu föreslagna utvidgningen av expropriationsändamålen, hade utredningen
ansett att densamma borde ånyo föreslås.

I detta sammanhang må nämnas, att egnahemsutredningen i den föreslagna
kungörelsen angående den statliga egnahemsverksamheten upptagit en bestämmelse
örn att vederbörande länsorgan skulle kunna av statsmedel förskjuta
vissa med expropriationsmåls handläggning förenade kostnader. Örn
ifrågavarande kostnader med hänsyn till jordbrukarens ekonomiska ställning
kunde anses betungande för honom, kunde han, genom beslut av egnahemsstyrelsen,
befrias från skyldighet att ersätta kostnaderna.

I anslutning till det förut anförda har egnahemsutredningen framlagt ett
förslag till lag angående ändring i vissa delar av lagen den 12 maj 1917 (nr
189) om expropriation. Utredningen har vidare, i sammanhang härmed,
framlagt ett förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 18
juni 1926 (nr 336) om sammanläggning av fastigheter å landet.

Med avseende å egnahemsutredningens förevarande förslag ha två ledamöter
uttalat skiljaktig mening. Den ene reservanten (herr Gabrielsson) har
avstyrkt införandet av expropriationsrätt för här avsedda ändamål och till
stöd härför anfört i huvudsak följande.

Något behov av en dylik lagstiftning föreligger ej. De fall, där jordägare
av oförståelse för saken påståtts ha motsatt sig försäljning av tillskottsjord,
ha varit ytterst sällsynta och skulle säkerligen genom förhandlingar kunnat
ordnas upp på frivillighetens väg och utan att behöva åberopas för en tvångslagstiftning
mot äganderätten. Då enligt min mening, och jämväl 1933 års
andra lagutskotts, ett expropriationsförfarande under nuvarande förhållanden
icke blott innebär ett onödigt och skadligt ingripande i den enskilde jordägarens
rätt utan även — på grund av framförallt prisfördyring av jorden
— blir till föga eller intet gagn för egnahemsverksamheten, synes det mig
riktigast att låta bero med dylik lagstiftning tills det till äventyrs kan visa
sig ett verkligt behov härav i det praktiska egnahemsarbetet, detta så mycket
hellre som ett bedömande framdeles av frågan kan grundas på den erfarenhet,
som vinnes genom en effektiviserad jordanskaffningsverksamliet
genom de förslagna statliga egnahemsorganen.

En annan reservant (herr Andersson) har förordat, att rätt även måtte införas
till expropriation av mark för bildande av egnaliemsfastighet, alltså

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

icke blott för stärkande av ofullständigt jordbruk. Som skäl härför har reservanten
bland annat framhållit:

Om det ur det allmännas synpunkt är önskvärt, att mark tages i anspråk
för egnahemsändamål, och jordägaren utan verkliga skäl motsätter sig att
mot rimlig ersättning avyttra densamma, bör jordförmedlingsorganet lia rätt
att påkalla tvångsförfarande även i de fall, då det avses att bilda en ny
jordbruks- eller bostadsfastighet. Även då det gäller att förse ofullständiga
jordbruk med tillskottsjord, kunna fall inträffa, då jordområden böra tagas
i anspråk, vilka delvis lämpa sig för bildande av självständiga fastigheter.
Att behov av tvångsförfarande i vissa fall förekommit, då det gällt att skaffa
lämplig jord till rimligt pris för bildande av arbetaresmåbruk, torde ej kunna
bestridas. Frånvaron av möjlighet till tvångsförfarande lär i vissa fall
ha medfört, att för jord, som utan olägenhet för stamhemmanet eller bolaget
kunnat avstås, jordägaren betingat sig ett pris, som icke stått i rimligt förhållande
till markens verkliga värde. Beträffande mark för bostadslägenheter
ha ju utredningsmännen förutsatt, att kommunerna i större utsträckning
än vad som hittills skett skola åtaga sig att ombesörja markanskaffning
och förmedling av egnahemslån för bostadsegnahem och därvid söka hålla
tomtpriserna inom rimliga gränser. Att därvid kunna uppstå fall, då tvångsförfarande
är påkallat, torde vara uppenbart.

Yttranden.

Förslaget har i princip tillstyrkts av socialstyrelsen, lantmäteristyrelsen —
ej enhälligt •—■, statens egnahemsstyrelse, länsstyrelserna i Stockholms och
Östergötlands län — dock med tvekan —■, Blekinge, Malmöhus, Värmlands^
Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands och Västerbottens län, ävensom
av Södermanlands läns hushållningssällskaps egnahemsnämnd, hushållningssällskapens
egnahemsnämnder och förvaltningsutskott i Blekinge län och
Gävleborgs län — ej enhälligt —, Västerbottens läns hushållningssällskaps''
egnahemsnämnd, Sveriges skogsägareföreningars riksförbund, svenska skogsöda
flottningsarbetareförbundet, svenska lantarbetareförbundet samt småbrukarnas
riksförbund.

Förslaget har avstyrkts av bank- och fondinspektionen — ej enhälligt —,
domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen, länsstyrelserna i Uppsala, Södermanlands,
Göteborgs och Bohus, Älvsborgs, Skaraborgs, örebro, Västmanlands,-Jämtlands och Norrbottens län, vidare av Stockholms läns och stads samt
Uppsala läns hushållningssällskaps egnahemsnämnder och förvaltningsutskott,
Södermanlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott, Östergötlands
läns hushållningssällskaps egnahemsnämnd och förvaltningsutskott
— ej enhälligt —, hushållningssällskapens förvaltningsutskott i Jönköpings
och Kronobergs län, egnahemsnämnderna och förvaltningsutskotten i Kalmar
läns norra och södra områden, Kristianstads, Malmöhus -— ej enhälligt
—, Göteborgs och Bohus län och Älvsborgs läns norra område samt sistnämnda
läns södra hushållningssällskaps förvaltningsutskott, Skaraborgs
läns hushållningssällskaps egnahemsnämnd och förvaltningsutskott —- ej enhälligt
—, Värmlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott, egnahemsnämnderna
och förvaltningsutskotten i örebro, Västmanlands, Koppar -

Kungl. Maj:ts proposition nr 236-

bergs — ej enhälligt — och Jämtlands län — ej enhälligt —, Västerbottens
läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott, Norrbottens läns hushållningssällskaps
egnahemsnämnd och förvaltningsutskott, Sveriges allmänna lantbrukssällskap,
styrelsen för svenska bankföreningen, styrelsen över Sveriges
allmänna hypoteksbank, centralrådet för skogsvårdsstyrclsernas förbund
samt Sveriges skogsägareförbund. Av en del av dessa yttranden kan ej tydligt
utläsas, om desamma inneburit ett generellt avstyrkande av den föreslagna
expropriationslagstiftningen eller endast en förklaring, att anledning icke
finnes att med hänsyn till förhållandena inom respektive län införa en sådan
lagstiftning.

I övriga yttranden har förevarande fråga ej berörts eller i varje fall ingen
bestämd ståndpunkt intagits till densamma.

Sveriges skogsägareföreningars riksförbund har till stöd för sitt tillstyrkande
anfört följande.

Med tanke på och kännedom om det mycket stora antal ofullständiga
jordbruk, som finnes, företrädesvis i Norrland, synes det vara allt för optimistiskt
att i alla förekommande fall tänka sig en gnisselfri och frivillig lösning
av problemet. Det gäller att återuppbygga bärande jordbruksenheter,
enheter, som en gång i tiden splittrats, å ena sidan genom ett ensidigt profitintresse,
å andra sidan även på grund av ägarnas oförmåga att kunna bedöma
de framtida konsekvenserna av delningens inverkan beträffande de
tillskapade små enheternas förmåga att kunna livnära en familj. Denna utveckling
mot ohållbara förhållanden har möjliggjorts genom brister i förut
gällande jorddelningslagstiftning. Riksförbundet vill därför biträda utredningens
åsikt och förslag, att möjligheten måste förefinnas att i vissa svårlösta
fall kunna tillgripa expropriationsförfarandet när det gäller att nu komplettera
s. k. ofullständiga jordbruk med dels odlad eller odlingsbar jord
och, i de delar av landet där jordbruk och skogsbruk äro av varandra hell
beroende grenar av lanthushållningen, tillräckliga, efter olika lokala förhållanden
oundgängliga arealer skogsmark med växande skog. En opartisk
skälighetsprövning bör kunna vara tillräcklig garanti för att icke expropriationsförfarandet
missbrukas och att den personliga jordäganderätten icke
utan starkt vägande skäl åsidosättes.

Till stöd för avstyrkande av ifrågavarande expropriationsrätt har i allmänhet
anförts, att efterfrågan på tillskottsjord kunde tillgodoses utan tillgripande
av expropriation. Vidare ha uttalats principiella betänkligheter
mot det intrång i äganderätten, som expropriationsrätten skulle innebära, och
hävdats, att en expropriation till stärkande av ofullständiga jordbruk i motsats
till hittillsvarande expropriationsmöjligheter icke skulle avse ett allmänt
utan i huvudsak ett enskilt intresse.

Lantbruksstyrelsen har härutöver mot egnahemsutredningens uttalanden
genmält, att möjligheterna för större jordägare att utnyttja sin ställning till
att betinga sig oskäligt höga priser för jord, som vore lämplig för komplettering
av ofullständiga jordbruk, icke vore så stora, eftersom egnahemsorganen
på längre sikt ju alltid hade den alternativa möjligheten att fullständiga
de ofullständiga jordbruken genom sammanslagning. Dessutom syntes
man kunna räkna med att större jordägare, som innehade jord, vilken

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

på grund av belägenheten vore mindre värdefull ur deras synpunkt, skulle
vara villiga att avstå ifrågavarande jord utan att därför betinga sig något
oskäligt pris. Den praktiska betydelsen av den föreslagna utvidgningen av
expropriationsförfarandet syntes dessutom, därest den genomfördes enligt
egnahemsutredningens förslag, komma att bliva skäligen ringa och verka
mycket ojämnt. Utredningens förslag innebure nämligen, att expropriationsrätten
endast skulle medgivas i sådana fall, där vederbörande i övrigt vore i
behov av egnahemsverksamhetens hjälp.

Uppsala läns hushållningssällskaps egnahemsnämnd och förvaltningsutskott
•—- vilkas yttrande biträtts av länsstyrelsen ■—- ha hänvisat till vad andra
lagutskottet anfört vid behandlingen år 1933 av frågan om expropriation
för egnahemsändamål. Detta syntes fortfarande, såvitt anginge expropriation
för ofullständiga jordbruk, hava giltighet vad anginge förhållandet
inom Uppsala län. I yttrandet har vidare anförts:

Det föreslagna ingripandet skärpes genom förslaget att jordägaren, från
vilken expropriation skulle äga rum, skulle, örn han genom invändning eller
yrkande, som uppenbarligen saknat fog, hindrat överenskommelse örn
expropriationsersättningen eller eljest vållat att kostnaden utan skälig anledning
ökats, kunna förpliktas icke blott att själv vidkännas sina kostnader
utan även att gottgöra den exproprierande. För den tillskottsyrkande
egnahemsägaren, örn han är sökande, ställer utredningen däremot i utsikt,
att han skall kunna erhålla förskott av statsmedel för expropriationskostnaderna.
Det synes ingalunda säkert, att en sådan ojämnhet i behandlingen
av de båda parterna i längden skulle främja egnahemsverksamhetens utveckling
och den betydelsefulla samverkan mellan olika grupper av jordägare.

Begreppet ofullständigt jordbruk är vidare i hög grad osäkert och kommer
i realiteten att bero av den vid varje tidpunkt rådande uppfattningen
inom det bestämmande länsorganet.

Östergötlands läns hushållningssällskaps egnahemsnämnd och förvaltningsutskott
ha hänvisat till att oöverkomliga svårigheter ej funnes för innehavare
av ofullständiga jordbruk att antingen själva eller genom medverkan av egnahemsnämnden
få behovet av tillskottsjord tillgodosett. I ej ringa omfattning
syntes tillskottsjord kunna anskaffas genom avstyckningar från statens
domäner, en utväg som hittills knappast blivit tillfullo utnyttjad.

Göteborgs och Bohus läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har
såsom beaktansvärt hänvisat till ett yttrande av länets skogsvårdsstyrelse, i
vilket yttrande bland annat framhållits, att länets framtida skogshushållning
skulle bliva äventyrad, örn skogarna uppdelades på alltför små arealer.

Västmanlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har förklarat
sig vara förvissad örn att en effektiviserad egnahemsorganisation skulle kunna
på frivillighetens väg uppbringa den jord, som kunde behöva inköpas för
egnahemsändamål, inbegripet tillskottsjord, för vars inköp den föreslagna
expropriationsrätten skulle öppnas. Den frivilligt salubjudna jorden syntes
dessutom snarare komma att ökas än minskas med hänsyn till alt den
jordägande befolkningen allt mindre kvarbleve vid jordbruket och i stället
slikte sig till andra lönsammare och mindre strävsamma näringsfång.

Bihang till riksdagens protokoll 19.19. 1 sami. Nr 236.

.r>

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

Västernorrlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har uttalat
sig för att expropriationsrätten bör inskränkas till förvärv från fastigheter,
som falla under lagen om uppsikt å vissa jordbruk.

Västerbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har bland annat
anfört, att då jordbrukens lämpliga storleksordning från ort till ort och
från tid till annan växlade och kanske med framtidens arbetstillgång ytterligare
komme att omgestaltas, det vore mindre klokt att tvångsvis påverka
jordbrukens storleksordning. På många håll påginge onekligen en utveckling
i riktning mot storjordbruk. Fall kunde även inträffa, då man genom
ett expropriationsförfarande toge väl skött jord eller skog från en enskild
för att läggas till brukande av en mindre duglig person.

Domänstyrelsen har bland annat anfört:

Då vid bedömningen av huruvida ett jordbruk kan anses vara fullt bärigt
eller ej hänsyn skall tagas till föreskrifterna i gällande jorddelningslag, är
det svårt att nu överblicka konsekvenserna av de föreslagna stadgandenas
tillämpning i praktiken. Det torde med fog kunna befaras, att bestämmelserna
komma att tagas till intäkt för möjliggörande av tilldelning till fastigheter
med i och för sig tillräcklig inägojord av enligt ortens sed ej blott husbehovsskog
utan även stödskog från närliggande skogar. Detta kommer
att leda till ytterligare uppdelning av storskogsbruket med dess betydligt
större virkesförråd per hektar, och därmed också virkesproduktion, än det
mindre skogsbruket, vars ägare i regel icke ha förmåga att hålla så stora
virkesförråd. Med de minskade skogstillgångarna skulle i sin tur följa minskning
av arbetstillgången och träförädlingsindustriens råvaruförsörjning. En
allvarlig situation, som redan synes hotande, skulle då ytterligare skärpas.
Styrelsen vill icke förneka att förhållandena och förutsättningarna för det
mindre skogsbruket med tiden skulle kunna förbättras, men anser dock att
detta icke skulle uppväga nämnda risker och olägenheter.

Centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund har funnit särskilt anmärkningsvärt,
att den föreslagna expropriationen även skulle omfatta skogsmark.

Sveriges skogsägareförbund har bland annat anfört följande:

Inom rikets skogsbygder finnes ett betydande antal självständiga skogsarbetarelägenheter,
vilkas innehavare dels försörja sig av sitt jordbruk och
dels av skogsarbete å större kringliggande skogsbruk. Dessa lägenheter hava
ofta 4 å 8 hektar åker jämte husbehovsskog samt kunna sålunda karakteriseras
som ofullständiga jordbruk. Det vill av utredningens förslag synas
som örn fastigheter av denna typ skulle omformas till fullständiga familjejordbruk,
eventuellt genom expropriation. Fullständigandet av dessa fastigheter
måste på grund av naturförhållandena ofta ske genom att utöka skogen,
så att denna får karaktär av avsaluskog. Samtidigt härmed skulle
emellertid dessa nuvarande skogsarbetare bli egna skogsbrukare och upphöra
med sitt skogsarbete åt andra. Storskogsbruket i orten skulle därigenom
berövas sin väsentliga arbetskraft. Förbundet finner en sådan omläggning
olämplig och även opåkallad, enär berörda skogsarbetare i regel redan
nu hava en tryggad försörjning av sitt kombinerade egna jordbruk och
skogsarbete åt andra.

I detta sammanhang må nämnas, att socialstyrelsen förklarat sig förutsätta,
att expropriationsinstitutet i enlighet med förslaget skulle tillämpas blott

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

undantagsvis och som en yttersta utväg, och understrukit vikten av att man
på detta område framginge med största försiktighet och urskillning.

I en del yttranden ha förordats längre gående expropriationsbestämmelser
än enligt egnahemsutredningens förslag.

Sålunda lia länsstyrelsen i Västerbottens län och hushållningssällskapets
egnahemsnämnd i samma län ävensom minoriteter inom vissa hushållningssällskapsorgan
anslutit sig till den av en reservant inom egnahemsutredningen
(herr Andersson) uttalade uppfattningen, att expropriationsrätt bör
införas för egnahemsändamål i allmänhet.

Västerbottens läns hushållningssällskaps egnahemsnämnd har bland annat
anfört följande.

För Västerbottens läns vidkommande, där behovet av nybildning av jordbruk
under lång tid framåt förväntas bliva stort, kan förslaget knappast
anses vara tillfyllest. Till denna uppfattning har nämnden kommit efter
några års sysslande med den statliga jordanskaffningen. Fall kunna förekomma,
då ett större odlingsbart område av egnahemsnämnden inköpes för
anläggning av ett antal jordbruk och det ur stycknings- eller arronderingssynpunkt
befinnes nödvändigt att få detta utökat med någon del av angränsande
mark men ägaren vägrar att sälja. Eller att något mindre skifte
är beläget inom området eller inkilat i detsamma, där ägaren även är omöjlig
att komma överens med. I många fall skulle blotta tillvaron av rätt till
expropriation vara tillräcklig för att möjliggöra en uppgörelse örn köp eller
ägoutbyte. Dock förutsättes härvidlag givetvis att den omedgörliga markägaren
utan olägenhet anses kunna avstå behövligt jordområde. Örn det —
såsom av utredningen framgår — anses i vissa fall behövligt med vidgad
expropriationsrätt vid utläggning av arbetarsmåbruk, framträder detta behov
i ännu högre grad vid den statliga jordanskaffningen. I förra fallet förefinnes
i regel en större möjlighet till överenskommelse i godo, eftersom ett
högre arealpris har mindre betydelse för denna låneform med dess goda villkor
för kapitalanskaffningen. Därjämte rör sig jordhehovet om så små arealer
att en överenskommelse även därför är lättare. För jordanskaffningen beträffande
vissa större områden kan emellertid ett önskvärt ingripande bliva
beroende av örn expropriationsrätt förefinnes eller icke.

Svenska skogs- och flottningsarbetare förbundet har bland annat anfört:

Rent principiellt vilja vi framhålla, att arbetarsmåbruksverksamheten bör
vara ett väl så legitimt intresse ur det allmännas synpunkt som stärkandet
av ofullständiga jordbruk. Det är oförnekligt, att de svårigheter arbetarsmåbruksrörelsen
mött de senaste åren till betydande grad kunna härledas till
avsaknaden av samhälleliga maktmedel när det gäller jordförvärv. Samhällets
intresse av verksamheten samt de jordsökandes rätt tili existens konstituera
ett klart rättfärdighetsunderlag för expropriationsrättens utsträckning
till alla sociala jordändamål. Med de starka garantier som omgärda expropriationsinstitutet
kränkas härigenom inga andra legitima intressen. När
man nu skrider till att förse den statliga egnahemsverksamheten, utom med
erforderliga penningmedel till överkomliga villkor för de skilda ändamålen,
med en ändamålsenlig organisation och en klar målsättning, bör man icke
underlåta att lägga fjärde grundstenen, nämligen expropriationsrätten. Vi ha
ändå kommit billigt undan i vårt land i fråga örn offer för våra jordfrågors
lösning, jämfört med flertalet andra länder. Det lagliga verktyg som kommit
till användning, nämligen ensittarlagen, har veterligen varit såväl verk -

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

samt på sitt område, som fullt överensstämmande med det allmänna rättsmedvetandet.
Tiden är nu inne att skapa ett lagligt verktyg för att i erforderliga
fall komma över jord för alla de ändamål som den statliga egnahemsverksamheten
skall syssla med.

I samma riktning har uttalat sig svenska lantarbetareförbundet.

Blekinge läns hushållningssällskaps egnahemsnämnd och förvaltningsutskott
ha ifrågasatt, om icke expropriationsrätt borde förefinnas vid bildning
av familje- och stödjordbruk genom sammanslagning av mindre ofullständiga
jordbruk eller ett ofullständigt jordbruks uppdelning mellan flera andra
jordbruk. Det syntes nämligen osäkert örn en dylik åtgärd folie in under de
föreslagna bestämmelserna, vilka således i allt fall borde förtydligas.

Även småbrukarnas riksförbund har ansett egnahemsutredningens majoritets
förslag om rätt till expropriation vara för snävt tilltaget.

En reservant inom lantmäteristgreisen har såsom sin uppfattning uttalat, att
egnahemsutredningens förslag att vid tvångsanskaffning av jord till komplettering
av ofullständiga jordbruk det i expropriationslagen föreskrivna tillvägagångssättet
skulle användas medförde så stor omgång och så dryga
kostnader, att det kunde befaras, att förslaget i denna del icke komme att
få någon större effekt. Reservanten har i stället förordat ett inlösningsförfarande
efter mönster av ensittarlagstiftningen. Vidare har reservanten ansett,
att tillräckliga skäl icke förebragts för förslaget att inskränka tvångsanskaffningen
till de fall, då innehavaren av det ofullständiga jordbruket
tillhörde egnahemsklientelet.

Departementschefen.

Såsom jag redan i annat sammanhang understrukit, bör en av egnahemsverksamhetens
allra viktigaste uppgifter vara att befrämja en sanering av
de många ofullständiga jordbruken i vårt land. Att en sådan sanering kommer
till stånd, är icke blott ett socialt utan även i hög grad ett jordbruksekonomiskt
intresse. Tillgodoseendet av detta intresse synes motivera avsevärda
uppoffringar från det allmännas sida, i vilket hänseende jag i det följande
ämnar framlägga vissa förslag. Med denna utgångspunkt kan jag icke vara
ense med dem, som med hänsyn därtill att kompletteringen av ofullständiga
jordbruk icke skulle utgöra ett allmänt intresse avvisat tanken på expropriationsåtgärder
för ifrågavarande ändamål. En komplettering av ofullständiga
jordbruk innebär i många fall, såsom Sveriges skogsägareföreningars riksförbund
framhållit, ett tillrättaläggande av förhållanden, som lia sin rot i
ett olämpligt utnyttjande av tidigare alltför fria jorddelningsbestämmelser.
Att underlätta en sådan komplettering genom en lagstiftning av nu föreslagen
innebörd synes såtillvida behöva väcka mindre betänksamhet, som
expropriation icke skulle medgivas, om genom densamma avsevärd olägenhet
skulle tillskyndas ägaren av åsyftad mark. Expropriationen skulle icke
bliva aktuell i andra fall än då en jordägare, på vilken expropriationslagen
vore tillämplig, utan tillräckliga skäl motsatte sig försäljning av ett mindre

Kungl. Maj:ts proposition nr 236■ 69

jordområde till någon, som vore i behov härav för att stärka sitt ofullständiga
jordbruk.

Såvitt jag kan finna skulle emellertid en lagstiftning örn expropriationsrätt
på detta område sannolikt icke komma att behöva tillämpas i någon
större utsträckning, i det att särskilt efter en effektivisering av egnahemsorganens
jordförmedlings- och jordanskaffningsverksamhet jord för egnahemsändamål
i de flesta fall torde kunna ställas till förfogande utan tillgripande
av tvång. Det torde kunna antagas, att jord för komplettering
av ofullständiga jordbruk i de flesta fall finnes att tillgå på frivillighetens
väg.

Tydligt är, att vid utarbetandet av en lagstiftning av förevarande art ett
synnerligen omsorgsfullt övervägande måste äga rum. Den korta tid, som
hittills stått till buds härför, har icke möjliggjort detta. Då ett dylikt lagförslag
dessutom före propositions avlåtande till riksdagen skall underkastas
granskning av lagrådet, kan detta ärende icke slutbehandlas inom
sådan tid, att förslag hinner föreläggas årets riksdag. Fortsatta överväganden
torde därför böra ske rörande denna fråga, som icke behöver lösas i
samband med de ekonomiska och organisatoriska sidorna av egnahemsfrågan.

Egnahemsfasfigheternas bebyggande.

Tidigare och pågående utredningar rörande
husbyggandet på landsbygden.

Under de senare åren har husbyggandet på landsbygden tilldragit sig en
stegrad uppmärksamhet från det allmännas sida. Enligt vad egnahemsutredningen
framhållit, har della intresse, som främst riktats mot bostäderna
men även gällt ladugårdarna, grundats på den alltmera spridda uppfattningen,
att landsbygdens byggnadsstandard i stor utsträckning stöde på en nivå,
som icke motsvarade tidens sociala och hygieniska krav.

Att svåra bristfälligheter behäfta bostäderna på landsbygden har sålunda
understrukits i betänkanden av bostadsutredningen för landsbygden och av
bostadssociala utredningen. Den sociala bostadspolitiken har vidare varit
föremål för behandling i ett av byggnadsstyrelsen, medicinalstyrelsen, statens
egnahemsstyrelse, statens byggnadslånebyrd och bostadssociala utredningen
den 13 juli 1938 gemensamt avgivet betänkande med vissa riktlinjer
för den fortsatta statsunderstödda bostadsbyggnadsverksamheten. Dessa utredningsmyndigheter
lia uttalat, att behovet av mera stadigvarande och
bättre samordnade åtgärder samt av en effektivare organisation på området
gjorde sig alltmera gällande. Utredningsmyndigheterna lia angivit vissa synpunkter
beträffande bland annat dels statliga åtgärder för bostadsstandardens
höjande och dels bostädernas beskaffenhet.

I detta sammanhang må erinras, att vissa föreskrifter i fråga örn allmänna
hygieniska åtgärder i samband med bostads uppförande och användande
äro meddelade i hälsovårdsstadgan.

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

Statsmakternas intresse för byggnadsverksamheten på landsbygden har
emellertid icke inskränkt sig till allenast bostadsbyggandet. I en av 1933
års mjölk- och mejeriutredning den 15 maj 1936 avlämnad promemoria rörande
åtgärder för ladugårdars förbättring har lämnats en redogörelse för
en undersökning genom enquéter angående ladugårdarnas och tillhörande inrednings
beskaffenhet inom landets skilda delar. Det syntes framgå, att ladugårdarnas
och inredningens beskaffenhet vid ett mycket stort antal jordbruk
vore så otillfredsställande, att djurens hälsotillstånd ofördelaktigt påverkades.
Numera har medicinalstyrelsen i kungörelse den 7 juni 1938 angående
fordringar på hygieniska förhållanden vid framställning av mjölk
och grädde, som försäljes i opastöriserat skick, meddelat en del föreskrifter
angående ladugårdars beskaffenhet.

Vad särskilt angår byggnadsverksamheten i anslutning till egnahemslånerörelsen
torde få erinras om egnahemsstyrelsens båda utredningar den 13 december
1933 med förslag örn åtgärder för åstadkommande av billiga egnahemsbyggnader
samt den 4 juli 1935 med förslag om egnahemskonsulenter
hos hushållningssällskapen. I sistnämnda utredning har egnahemsstyrelsen
efter en kritik av jordbruksegnahemmens jordområden gjort följande uttalande
om såväl jordbruks- som bostadsegnahemmens byggnadsbestånd. Bristerna
ifråga om egnahemslägenheternas åbyggnader vöre måhända mera
framträdande än de, som gällde jordområdena. Ofta vöre egnahemsbyggnaderna
på såväl jordbrukslägenheter som bostadslägenheter otillfredsställande
uppförda och utnyttjade såsom bostäder eller uthus och sålunda mindre
tjänliga för sina ändamål. Jämväl byggnadernas yttre utseende hade stundom
försummats. Vidare hade i många fall byggnadstomterna valts utan aktgivande
på deras lämplighet och byggnadernas förläggning inom tomterna icke
ägnats nödig omtanke. Liksom olämpliga jordområden lämnade dålig avkastning,
försämrade oändamålsenliga byggnader värdet av det egna hemmet.

I detta sammanhang må ock omnämnas den utredning, som verkställts
av 1934 års byggnadsindustrisakkunniga och som framlagts i ett den 19 januari
1938 avgivet betänkande.

Frågan örn husbyggandet på landsbygden har vidare behandlats av 1937
års utredning angående det mindre jordbrukets arbetsförhållanden i dess
betänkande den 25 februari 1939 angående underlättandet av kvinnornas arbete
i de mindre lanthemmen.

Slutligen må nämnas, att ladugårdsbyggnadssakkunniga enligt direktiv
den 14 januari 1938 ha att undersöka frågan om utarbetande av ändamålsenliga
förslag till ladugårdsbyggnader.

Egnahemsutredningen.

Utredningen har understrukit vikten av att de betydande kapital, som nedlades
i byggnader å egnahemsfastigheter, komme till bästa användning.
Eftersom blott ett fåtal av de med egnahemslån förvärvade jordbruken utgjorts
av nybildningar, hade byggnadsfrågan för egnahemsjordbrukens del i

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

huvudsak varit begränsad till genomförande av upprustning samt om- eller
tillbyggnad av det förefintliga äldre byggnadsbeståndet. Emellertid lage det
icke mindre vikt uppå att iståndsättandet av äldre hus skedde på bästa sätt
än att nybyggnader bleve goda och tidsenliga. I bägge fallen vore bristerna
påtagliga. Ett och annat undantag särskilt vid de senare årens egnahemsbildningar
förändrade icke den helhetsbilden av byggnadsbeståndet på jordbrukslägenheterna,
att detta lämnade åtskilligt övrigt att önska. Vad anginge
bostadsegnahemmen visade sig visserligen även här åtskilliga bristfälligheter
— kanske mest vid den äldre och mera spridda bebyggelsen —
men i stort sett syntes byggnadsstandarden under senare år lia påfallande
höjts inom denna gren av egnahemsverksamheten.

Efter att ha hänvisat till att byggnaderna, särskilt ekonomibyggnaderna,
vore sådana väsentliga delar av ett jordbruk, att de utövade ett avsevärt inflytande
på det ekonomiska resultatet av detsamma, bär egnahemsutredningen
bland annat anfört:

I stället för alt de olika leden i egnahemsföretagen bort planläggas till
att harmoniera med varandra såsom en enhet, har i brist på nödig^ sakkunskap
det hela skett planlöst, med påföljd att byggnaderna blivit dåliga och
företagen kommit att belastas av alltför kostsamt byggnadskapital. Förhållandet
sammanhänger otvivelaktigt med en nedärvd uppfattning, att egnahemsbildaren
av ekonomiska skäl bör vara en tusenkonstnär, som skall
praktiskt taget kunna hjälpa sig själv i allt. I själva verket har detta varit
dålig ekonomi.

Med avseende på framtiden torde böra räknas med att de nya förhållandena
på olika sätt komma att ge byggnadsproblemet inom egnahemsverksamheten
en annan karaktär än hittills. Framför allt om större brukningsdelar
på odlad mark skola eftersträvas, kan icke en successiv bebyggelse
genom egnahemsbildarens eget arbete tillämpas. Dels har familjen fullt
arbete vid jordbruket, och dels erfordras för driften redan från början ett
någorlunda fullständigt byggnadsbestånd. Och även i de fall då egnahemsbildaren
— det må gälla jordbruksegnahem eller bostadsegnahem — har
tid att ägna sig åt byggnadsarbete, torde det bli alltmera sällsynt, att han är
kvalificerad härför. Bebyggelsen kräver i högre grad än förr samverkan mellan
olika slags yrkesmän. Mycket sällan torde en egnahemsbyggare själv ha
förutsättningar att beräkna åtgången och bedöma kvalitén på olika slags
material samt att avsluta fördelaktiga inköp av detsamma. Vidare skab
uppgörelse träffas med yrkesmän av olika slag och byggnadsarbetet ledas så
att dessa på ett nöjaktigt sätt samarbeta med varandra. I det övervägande
antalet fall torde allt detta bäst kunna åstadkommas genom att arbetet helt
eller delvis utlämnas på entreprenad. Härvid kan givetvis egnahemsbildaren
själv, i mån av tid och förutsättningar härför, betinga sig förtjänstarbete bos
entreprenören. Emellertid torde ej heller entreprenören alltid lia erforderlig
kunskap och erfarenhet örn huru ett byggnadsföretag bör planläggas och
bedrivas tidsenligt. Hans intressen kunna också vara andra än uppdragsgivarens.

Med hänsyn härtill har egnahemsutredningen funnit nödvändigt, att egnahemsorganen
förfogade över fackmän, som kunde hjälpa egnahemslåntagarna
till rätta i byggnadsfrågor. På samma gång som egnaliemsorganen
härigenom kunde skydda egnahemsbildarna mot missgrepp och ekonomiska

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

förluster, främjades egnahemsorganens intresse av att företagen såsom kreditobjekt
finge ökat värde utan onödiga kostnadsstegringar. Då numera
statsmakterna i skilda former sökte medverka lill åstadkommande av tidsenlig
byggnadsstandard även på landsbygden, borde det vara ett första steg
att sörja för att statens stöd bleve ändamålsenligt utnyttjat. Kostsamma
förbättringar, om-, till- och nybyggnader kunde endast därigenom minskas
till det ofrånkomliga.

Beträffande egnahemsnämndernas hittillsvarande befattning med bebyggandet
av egnahemsfastigheter har egnahemsutredningen framhållit bland
annat följande:

Egnahemsnämndernas befattning med byggnadsförslagen har hittills i stort
sett stannat vid prövning med avseende på lägenheternas beskaffenhet såsom
säkerhet för egnahemslån. Väl ha egnahemsnämnderna genom granskning
av byggnadsritningarna och beskrivningarna i samband med prövningen av
egnahemslåneansökningarna även sökt medverka till att lägenheterna skolat
få en ändamålsenlig bebyggelse. Men resultatet härav har naturligen varit beroende
icke blott av egnahemsnämndernas tillgång på arbetskraft för rådgivning
och biträde i byggnadsfrågor utan även av egnahemsbildarnas förmåga
att själva ordna och ställa för sig. Egnahemsnämnderna ha ej, eftersom de
icke utrustats med tillräcklig byggnadssakkunskap, kunnat tillhandagå med
sakkunnigt biträde i erforderlig utsträckning. En bidragande orsak till att
byggnadsbeståndet på egnahemslägenheter icke blivit det bästa är ock att
finna i de låga värdemaxima, som varit fastställda för egnahemslån, särskilt
för jordbrukslägenheter. Ej sällan ha pretentionerna på åbyggnaderna måst
nedsättas för att tillräckligt med jord skolat få förvärvas utan överskridande
av gällande värdemaximum.

Som en följd av vad ovan påtalats har icke heller vid de försök, som gjorts
till central ledning av byggnadsarbetet inom exempelvis kolonisationsverksamheten
och arbetarsmåbruksverksamheten, den byggnadstekniska fackkunskapen
i tillräcklig utsträckning varit företrädd hos vederbörande myndigheter.
De typritningar för byggnader, bostadshus liksom ekonomihus, vilka
därvid kommit till användning, ha också rönt kritik från sakkunnigt håll.

Egnahemsutredningen har emellertid hänvisat till att på sistone vissa åtgärder
blivit vidtagna till förbättring av förhållandena på förevarande område.
Sålunda hade egnahemsstyrelsen sedan ett par år tillbaka blivit förstärkt
med byggnadssakkunnig personal, som fått tillfälle att specialisera sig
på landsbygdens ifrågavarande byggnadsproblem. Vidare hade på allra sista
tiden medgivande lämnats egnahemsstyrelsen att anställa särskilda byggnadskontrollanter.

Utredningen har icke ansett det ankomma på den att avgiva bestämda förslag
rörande egnahemsbyggnadernas utformning. Utarbetandet av dylika
förslag skulle kräva ingående undersökningar av alla de tekniska och praktiska
detaljproblem, som måste lösas i samband med fastställandet av förebildliga
byggnadstyper. Dessa frågor måste dessutom oavlåtligt beaktas och
gång efter annan tagas upp till förnyad prövning, allt eftersom praktiken gåve
nya uppslag och tekniken skapade nya möjligheter. Enligt utredningens mening
borde det i stället tillkomma den blivande egnahemsorganisationen att
taga hand örn denna sak såsom en av dess främsta uppgifter.

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

Med avseende å egnahemsorganisationens framtida uppgifter i fråga om
byggnaders planering m. m. bär egnaliemsutredningen givit uttryck åt följande
synpunkter:

Genom en ändamålsenlig planlösning bör tillses, att byggnadernas utrymmen
anpassas efter och kunna utnyttjas för avsett ändamål. Dylika planlösningar
böra utarbetas av fackmän genom egnahemsorganens försorg och
tillhandahållas egnahemsbildarna i tillräckligt urval av typritningar. I samband
med denna typisering av byggnaderna torde böra åvägabringas en viss
standardisering av värmesystem, vatten- och avloppsanordningar, inredningar,
dörrar, fönster och andra byggnadsdetaljer för bostadshus och ekonomihus.
Jämte arbetsbeskrivningar och materialförteckningar böra anvisningar
och råd meddelas rörande konstruktioner, materialier samt byggnadsarbetenas
rätta utförande. Vissa minimifordringar på byggnadsplanerna torde
böra uppställas och deras iakttagande utgöra villkor för erhållande av stöd
från statens sida i vederbörlig ordning. Det är även nödvändigt att anordna
en effektiv kontroll över att uppställda villkor uppfyllas ävensom att utöva
nödig rådgivningsverksamhet. I syfte att söka nedbringa kostnaderna för
byggande och underhåll till lägsta möjliga utan att giva avkall på nödig standard
torde egnahemsorganen jämväl böra överväga att biträda med inköp
och förmedling av byggnadsvaror. Slutligen bör egnahemsorganens ledning
och rådgivning vara förenad med upplysnings- och propagandaverksamhet
på husbyggandets område genom byggnadskurser i orterna, byggnadshandböcker
och pressartiklar, avsedda icke blott för egnahemsbildare utan även
för de arbetsledare och arbetare, som skola handha byggnadsarbetena.

Att fortlöpande leda den med egnahemsbildningen förenade byggnadsverksamheten
och upprätthålla byggnadsstandarden för bostadshus liksom ekonomihus
på den nivå, som betingas av tidsförhållandena, måste tydligen bli en
av de angelägnaste uppgifterna för egnahemsorganisationen. Det är vid sådant
förhållande ock nödvändigt, att densamma förses med tillräcklig sakkunskap
på ifrågavarande område.

Egnahemsutredningen har ifrågasatt, huruvida egnahemsorganen böra inskränka
sig till att utöva ledningen av byggnadsverksamheten för egnahemsändamåi
eller örn det icke är påkallat och lämpligt, att dessa organ i viss utsträckning
jämväl i egen regi omhändertaga hela arbetet med åbyggnadernas
icke blott planläggning utan även utförande. Härom har utredningen anfört:

Ett dylikt arrangemang torde icke kunna ifrågakomma för sådana lägenheter,
som egnahemsbildarna själva anskaffat, vare sig de äro obebyggda eller
de visserligen äro bebyggda men tarva mer eller mindre omfattande ny-,
örn- eller tillbyggnader. Med avseende på tillhandahållandet av statliga arrendeegnahem
ingår det i uppgiften, att lägenheterna skola redan vid upplåtelsen
befinna sig i sådant skick att de kunna av arrendatorerna brukas ulan
att dessa behöva vidtaga några mera omfattande anläggningsarbeten. Lägenheterna
skola således vara bebyggda med erforderliga hus. Det kan ifrågasättas
huruvida icke jämväl de genom egnahemsorganens jordanskaffningsföretag
utlagda jordbruksegnahem, som äro avsedda alt omedelbart nied äganderätt
överlåtas till egnahemsbildare, böra vid överlåtelsen vara bebyggda. För
att egnahemsjordbrukarna snarast möjligt skola komma i gång med företagen
är det nödvändigt, att bebyggelsen slutföres skyndsamt. Erfarenheten har visat,
att försummelser härutinnan ofta vållat svårigheter för ett ändamålsenligt
utnyttjande av jordbruksfastigheterna. Ur förevarande synpunkt kan det
vara ändamålsenligt, att egnahemsorganen själva draga försorg även om bebyggelsen.
Hänsyn måste vidare tagas till huru kostnaderna ställa sig vid

Kungl. Majlis proposition nr 236.

dessa olika tillvägagångssätt. Antingen egnahemsbildaren eller egnahemsorganen
stå för byggnadsarbetet, kan det förutses, att kostnaderna alltmera
komma att bli beroende av materialpriser och arbetslöner. Egnahemsorganens
möjligheter att utverka billigare materialpriser torde kunna tillgodogöras,
vilket tillvägagångssätt som än väljes för bebyggandet. Arbetskostnaderna
åter äro i allmänhet beroende av gällande avtal inom byggnadsfacket. Givet
är emellertid, att åtskilliga egnahemsbildare ■—- under nödig ledning och
kontroll från egnahemsorganens sida — själva kunna föranstalta om byggnadsarbetenas
utförande. Vanligen torde därvid enlreprenadsystemet komma
att användas, eftersom egnahemsbildarna blott sällan själva kunna svara
för detta arbete, som kräver fackkunnigt utförande. I andra fall måste egnahemsorganen
fullfölja jordanskaffningen med bebyggelsen, som också då kan
utlämnas på entreprenad. Det kan naturligtvis inträffa, att lägenheter, avsedda
att försäljas, icke finna köpare, utan måste utarrenderas och därför
iordningställas. Även andra oförutsedda händelser kunna bli bestämmande
vid valet av tillvägagångssätt för bebyggelsens ordnande. Under alla förhållanden
måste egnahemsorganen vara så utrustade att de kunna taga hand örn
bebyggandet av jordbrukslägenheter, som ingå i deras egna jordanskaffningsföretag.
Vid igångsättandet av den särskilda jordanskaffningen i Norrland
uttalades också, att egnahemsorganen borde ha fria händer att handla efter
omständigheterna i förevarande avseende.

Slutligen må i detta sammanhang nämnas, att egnahemsutredningen understrukit
byggnadskostnadernas betydelse för egnaliemsfastigheternas bebyggande.
Utredningen har erinrat om att, så länge byggnadsmaterialet till väsentlig
del kunnat tagas ur egna skogar och arbetskraften erhållas till den
timpenning, som i allmänhet gällt för landsbygdens arbetare, förnyelsen
av byggnadsbeståndet på landsbygden kunnat ske till relativt låga priser. I
nutida byggnader inginge med nödvändighet åtskillig material, som behövde
köpas kontant. Samtidigt hade det blivit alltmer vanligt, att även vid byggnadsföretag
på landsbygden måste tillämpas de för organiserade arbetare avtalsvis
fastställda timlöne- och ackordslönesystemen. De inkomster, som jordbrukarna
kunde hämta från sin näring, stöde icke i rimlig proportion till
dessa lönekostnader. Där utvecklingen i nyss angivna riktning fortsatte och
ett efter landsbygdens förhållanden avpassat lönesystem ej bomme till stånd,
måste följden bliva, att de oräntabla kapitalinsatserna vid iordningställande
av jordbruk ökades. Denna svårighet gällde tydligen ej endast egnahemsverksamhetens
arbetsfält utan landsbygdens byggnadskostnad^- i allmänhet.

Yttranden.

Egnahemsutredningens uttalanden angående det starka behovet av en förbättring
av landsbygdens byggnadsstandard ha understrukits av, bland andra,
socialstyrelsen, byggnadsstyrelsen, bostadssociala utredningen och ladugårdsbyggnad
ssakkunniga.

I en del yttranden har berörts frågan, i vad mån staten själv borde engagera
sig i bebyggandet av egnahemsfastigheter.

Östergötlands läns hushållningssällskaps egnahemsnämnd och förvaltningsutskott
ha, med hänsyn till erfarenheterna från egnahemsnämndens jordanskaffningsverksamhet,
funnit det icke vara tillrådligt att de tilltänkta egna -

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

hemsnämnderna i större omfattning engagerade sig för byggnadsverksamhet.
De byggnader nämnden uppfört hade, trots att nämnden vinnlagt sig örn att
söka begränsa kostnaderna, vanligen blivit dyrare än motsvarande av låntagarna
själva uppförda. I ej ringa grad hade i sistnämnda fall kostnaden
nedbringats genom att låntagaren själv utfört en del arbeten, såsom körslor
m. m. För övrigt syntes den av staten bedrivna byggnadsverksamheten vid
arrendeegnahemmen knappast ha givit vid handen, att sådan verksamhet i
det allmännas regi bleve särskilt billig.

Gotlands läns hushållningssällskaps egnahemsnämnd och förvaltningsutskott
lia uttalat sig i samma riktning och vidare hänvisat till den psykologiska
betydelsen av att egnahemsbildaren själv toge initiativet, planerade och ledde
eller själv verkställde arbetet, varmed han bibragtes känslan av att det vore
hans eget hem och företag.

Liknande synpunkter ha även framförts av länsstyrelsen i Kronobergs län,
Uppsala läns hushållningssällskaps egnahemsnämnd; Jämtlands läns hushållningssällskaps
egnahemsnämnd och förvaltningsutskott — vilkas yttrande
biträtts av länsstyrelsen — Norrbottens läns hushållningssällskaps egnahemsnämnd
och förvaltningsutskott samt Sveriges skogsägareförbund.

I detta sammanhang må nämnas, att Stockholms läns och stads hushållningssällskaps
egnahemsnämnd och förvaltningsutskott antytt, att ett tillhandahållande
från statens sida av standardhus, såväl bostadshus som uthus,
lämpade efter de olika lokala förhållandena, kunde vara till gagn.

I en del yttranden har hänvisats till byggnadskostnadernas stegring på
landsbygden under senare är. Sålunda har Jönköpings läns hushållningssällskaps
förvaltningsutskott funnit det nödvändigt att söka hejda byggnadskostnadernas
tendens att stiga i höjden. Att förränta dessa stora kostnader
syntes omöjligt. Sveriges skogsägareföreningars riksförbund har understrukit
nödvändigheten av att byggnadskostnaderna å landsbygden nedbragtes.
Den parallellitet i dessa kostnader, som för närvarande förefunnes mellan
land och stad, vore otänkbar, därest ett jordbruk skulle kunna bliva räntabelt,
och ett framgångsrikt egnahemsarbete vore helt beroende av kostnadernas
ncddrivande till en skälig nivå. d ill en viss grad syntes detta resultat
kunna ernås, örn den institution, som komme att handhava egnahemsverksamheten,
erhöllc tillgång till erforderlig speciell sakkunskap, som kunde
ge väl uttänkta planer och rationaliserande direktiv för det speciella byggnadsarbetets
tekniska utförande.

Slutligen må nämnas, att byggnadsstyrelsen ifrågasatt, om det icke vore
lämpligt att i fall, då entreprenadsystem skulle anlitas, föreskriva skyldighet
för entreprenören att ställa av vederbörande egnahemsnämnd godkänd
säkerhet i syfte att förhindra eventuell förlust för egnaliemsbyggaren till
följd av entreprenörens insolvens.

Departementschefen.

I likhet med egnahemsutredningen anser jag det vara av största vikt, att
cgnahemsfastigheterna bebyggas på ett så ändamålsenligt sätt som möjligt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

Detta önskemål betingas både av ekonomiska synpunkter oell av hänsyn
till ifrågavarande befolkningsgruppers levnadsstandard.

Hittills har i vissa fall sättet för egnahemsfastigheternas bebyggande lämnat
åtskilligt övrigt att önska. Detta gäller såväl planlösning som konstruktiva
förhållanden och utförande. Att avsevärda brister förefunnits härutinnan,
synes förklarligt, eftersom egnahemsbildarna själva icke kunnat besitta
erforderlig sakkunskap pa förevarande område och egnahemsorganen endast
i ringa utsträckning varit dem behjälpliga med råd och anvisningar
och än mindre med mera aktivt bistånd vid egnahemsfastigheternas bebyg
gande. Egnahemsorganisationen bär icke haft tillgång till tillräcklig byggnadssakkunskap
för att kunna utöva någon mera omfattande verksamhet
på byggnadsområdet. Under senare år har emellertid den byggnadssakkunniga
personalen hos egnahemsorganisationen i någon mån utökats.

I framtiden torde byggnadsproblemen erhålla ytterligare ökad betydelse
inom egnahemsverksamheten. Det allmänna sociala framåtskridandet kan
antagas medföra en skärpning av kraven även på egnahemmens beskaffenhet.
Denna utveckling främjas genom teknikens fortsatta framsteg.

Det är enligt min mening ett angeläget önskemål, att egnahemsorganisationen
efter den reformering av densamma, som jag ämnar föreslå, ägnar ökat
intresse åt det viktiga led i egnahemsverksamheten, som utgöres av fastigheternas
bebyggande. Stegrade krav komma härvid att ställas på såväl egnahemsstyrelsen
som de lokala nämnderna. Egnahemsorganens medverkan
vid egnahemsbebyggelsen kan tänkas böra sträcka sig mer eller mindre
långt. Att en viss kontroll över bebyggelsen å egnahemsfastigheterna bör
utövas, följer redan av att denna påverkar fastigheternas värden och därmed
även säkerheten för egnahemslånen. Kontrollen bör icke enbart bestå i
ett avsynande av byggnaderna efter deras färdigställande utan i en mer
eller mindre fortlöpande tillsyn över byggnadsarbetena. Det är emellertid
uppenbart, att en sådan tillsyn icke kan bliva av enbart kontrollerande art
utan måste vara förbunden med en positiv medverkan i form av råd och anvisningar
för byggnadsarbetenas bedrivande. Även planer och kostnadskalkyler
böra bliva föremål för granskning genom egnahemsorganen. Det kan
härutöver också vara att förorda, att egnahemsorganen i viss omfattning biträda
med inköp och förmedling av byggnadsväg av olika slag. Slutligen
torde egnahemsorganen jämväl böra i lämpliga former bedriva undervisningsoch
upplysningsverksamhet på byggnadsområdet. Av vad jag nu anfört framgår,
att jag i stort sett ansluter mig till de uttalanden, som med avseende å
egnahemsfastigheternas bebyggande gjorts av egnahemsutredningen.

Emellertid vill jag fästa uppmärksamheten på att önskemålet om en tillfredsställande
byggnadsstandard icke har avseende enbart på egnahemsfastigheterna
utan överhuvud taget gäller bebyggelsen på landsbygden. Det
kan givetvis tänkas, att anordningar, som redan vidtagits eller framdeles
komma att vidtagas för höjande av byggnadsstandarden i allmänhet, kunna

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

motivera, att egnahemsorganens arbete med egnahemsbebyggelsen i motsvarande
mån kan inskränkas. Härtill återkommer jag i samband med frågan
om egnahemsnämndernas organisation.

När fråga är om egnahemsfastigheter, som tillhandahållas i egnahemsorganens
jordanskaffningsverksaimhet, kunna skäl tala för att dessa organ i
egen regi även bebygga fastigheterna. Härigenom erhållas starkare garantier
för att byggnaderna bliva av tillfredsställande beskaffenhet, och möjligheterna
att standardisera egnahemsbebyggelsen kunna bättre utnyttjas för
att hålla nere byggnadskostnaderna. Å andra sidan kan det emellertid tänkas,
att en egnahemsbildare, särskilt om han är byggnadskunnig, kan för
nedbringande av byggnadskostnaderna utnyttja möjligheter, som icke stå
ett officiellt organ till buds. På grund av vad jag nu anfört synes mig icke
någon generell regel böra uppställas i förevarande hänseende. I varje fall
böra egnahemsorganen söka vinna ökade erfarenheter om de fördelar och
olägenheter, som äro förenade med de här antydda båda systemen för bebyggande
av de i den statliga jordanskaffningsverksamheten ingående egnahemsfastigheterna.

Såväl i egnahemsutredningens betänkande som i flera yttranden över detsamma
har ägnats uppmärksamhet åt de konsekvenser, som de senaste årens
stegring av byggnadskostnaderna å landsbygden kunna medföra med avseende
å egnahemsbebyggelsen. För att det skall bliva möjligt att i större
utsträckning förbättra byggnadsstandarden för såväl egnahemsfastiglieterna
som landsbygdens byggnader i allmänhet, är det angeläget, att samtliga på
denna byggnadsverksamhet inverkande faktorer, byggnadssätt, material- och
arbetspriser, anpassas efter landsbygdens förhållanden.

Egnahemslån till förvärv av jordbruks- och bostadsegnahem.

Gällande bestämmelser.

Beträffande villkoren för erhållande av egnahemslån har redan i annat
sammanhang berörts, att belåningen i princip avser nybildade fastigheter.

Egnahemslån får ej utgå, där det »av låneförmedlaren beräknade värdet å
jorden jämte därå befintliga eller för uppförande avsedda byggnader överstiger:
för obebyggd jordbrukslägenhet 15,000 kronor, för bebyggd jordbrukslägenhet
12,000 kronor och för bostadslägenhet 10,000 kronor. Dock
kan Kungl. Maj:t för visst län eller särskild ort medgiva låneförmedlare rätt
att utlämna egnahemslån för obebyggda jordbrukslägenheter, där lägenhetens
värde överstiger 15,000 kronor men icke 20,000 kronor, ävensom för bebyggda
jordbrukslägenheter, där värdet överstiger 12,000 kronor men icke

16,000 kronor. Lägenhet, där en mera omfattande ombyggnad erfordras,
får anses såsom obebyggd.

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

Med avseende å egnahemslåns storlek gäller, att lån i allmänhet skall utgå
med minst hälften samt, då fråga är om jordbrukslägenhet, med högst fem
sjättedelar och, då fråga är örn bostadslägenhet, med högst tre fjärdedelar
av det beräknade värdet å lägenheten. Där egnahemslån utgår till inlösen av
jord till byggnad på ofri grund, må lån dock lämnas till mindre belopp än
hälften av jordens och byggnadens sammanlagda värde.

Såsom säkerhet för egnahemslån äger låneförmedlare — bortsett från
vissa undantagsfall — ej betinga sig annat än första inteckning i respektive
lägenhet.

Beträffande förräntningen och återbetalningen av lån ha egnahemslåneförfattningarna
genom år 1934 vidtagna ändringar erhållit följande innehåll.
Lån delas i en amorteringsdel, utgörande två femtedelar av utbekommet lånebelopp,
samt en stående del, utgörande tre femtedelar av samma belopp.
Amorteringsskyldigheten inträder, då fråga är om jordbrukslån, med sjätte
året efter utgången av det kalenderår, under vilket lånet beviljats, samt, då
fråga är om bostadslån, med fjärde året efter utgången av det kalenderår,
under vilket lånet beviljats. Intill dess kapitalavbetalningen börjar, erlägges
å lånets hela belopp endast ränta efter 3.6 procent vid jordbrukslån och
efter 4 procent vid bostadslån. Därefter erlägges dels å lånets stående del
ränta efter 4 procent vid jordbrukslån och efter 4.5 procent vid bostadslån
samt dels å amorteringsdelen en annuitet av 5.6 procent vid jordbrukslån och
6.5 procent vid bostadslån, varvid såsom ränta räknas i förra fallet 3.6 procent
och i senare fallet 4 procent. Emellertid har enligt kungörelse den 18
juni 1937 (nr 391) räntan å den stående delen av lån, som beviljats år 1920
eller senare och för vilka amorteringsskyldighet inträtt, tillfälligt för åren
1937, 1938 och 1939 nedsatts till 3.6 procent för jordbrukslån och till 4 procent
för bostadslån. Särskilda bestämmelser äro meddelade om dröjsmålsränta.

Låns stående del kan i regel från låneförmedlarens sida icke uppsägas,
förrän amorteringsdelen till fullo guldits. I varje fall skall den stående delen
vara gulden året näst efter det, då sista inbetalningen å amorteringsdelen
bort fullgöras. I vissa fall kan låneförmedlare uppsäga lån i förtid,
bland annat då låntagaren icke fullgör sina skyldigheter eller han överlåter
lägenheten. Sådan uppsägningsrätt föreligger emellertid icke om lägenheten
i sin helhet övertages av efterlevande make eller bröstarvinge eller ock av annan
person, vilken är behörig alt erhålla egnahemslån. Låntagaren kan,
när han önskar, i förtid återbetala lån.

Enligt ovan angivna regler utgör löptiden för jordbrukslån 35 år och för
bostadslån 28 år, åren för beviljandet och slutbetalningen oräknade.

För tilläggslån gälla vissa särskilda bestämmelser. Sådant lån utlämnas
för utvidgning eller förbättring av jordbrukslägenhet, som lånesökanden redan
innehar, till ett mera bärkraftigt jordbruk, så ock för bostadslägenhets
omläggning till jordbrukslägenhet. Tilläggslån kan beviljas under följande
förutsättningar. Lånesökanden skall inneha antingen ett jordbruk eller annan
mindre lägenhet av den art, att han huvudsakligen på grund av jordbru -

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

kets eller lägenhetens ringa areal icke av jordbruk kan erhålla erforderlig utkomst,
eller ett jordbruk, vars åbyggnad är i behov av om- eller tillbyggnad.
Han skall ha vinnlagt sig örn nöjaktig skötsel av sitt äldre jordbruk. Vidare
skall lånesökanden åsyfta att utvidga eller förbättra lägenheten till större
bärkraft i jordbrukshänseende antingen genom förvärv och tillgodogörande
av lämplig jord, avsedd att tilläggas lägenheten (tillskottsjord), eller genom
företagande av erforderlig ny-, om- eller tillbyggnad å lägenheten. Tilläggslån
till enbart byggnadsändamål beviljas dock icke till annan än den som redan
förut innehar egnahemslån. Värdet å fastigheten må icke efter förvärvet
av tillskottsjorden eller eventuella byggnadsarbeten överstiga det nyss angivna
maximivärdet för jordbrukslägenhet. Tilläggslånet får icke överstiga
5/e av det utav låneförmedlaren beräknade tillhopatagna värdet av tillskottsjorden
jämte de på grund av förvärvet av tillskottsjorden föranledda byggnads-
och förbättringsarbeten å lägenheten eller, där tillskottsjord ej förvärvats,
det av låneförmedlaren beräknade värdet av ny-, om- eller tillbyggnad
å lägenheten. Tilläggslån bör i regel ej för någotdera fallet understiga hälften
av på nu angivet sätt beräknat värde.

Premielån kan utlämnas till lämpliga lånesökande personer, som tilldelas
jordbrukslån eller tilläggslån, under förutsättning att vederbörande åsyftar
att genom nyodling och nybyggnad bilda ett helt och hållet nytt jordbruk
eller att genom mera väsentligt nyodlings-, byggnads- eller grundförbättringsarbete
i avsevärd mån förbättra eller utvidga den med jordbrukslånet
förvärvade eller med tilläggslånet utvidgade lägenheten samt att han för
sådant ändamål är i behov av understöd. För att nyodlingsarbete skall kunna
räknas såsom mera väsentligt, skall minst en hektar jord nyodlas. Med
mera väsentligt byggnadsarbete förstås, att det för lägenheten erforderliga
ekonomihuset eller bostadshuset nyuppföres eller underkastas större ombyggnad.
Premielån må utgå även för utförande enbart av gödselvårdsanläggning.
Företräde till premielån har den, som därmed avser att utföra
sådana företag som nyodling, uppförande av ekonomihus, gödselstad och
dylikt.

Ansökan om premielån skall göras samtidigt med ansökan om egnahemslån.
Därest egnahemsstyrelsen av synnerliga skäl så medgiver, kan dock
låneförmedlaren även senare bevilja egnahemslå ntagaren premielån.

Premielån kan ej utgå med högre belopp än som motsvarar halva den av
låneförmedlaren beräknade arbetskostnaden för de odlings- och byggnadsföretag,
som befinnas böra understödjas. Dock må premielån i intet fall
överstiga 1,500 kronor.

Å premielån erlägges ej ränta. Lån anses guldet, då låneförmedlaren finner
därmed avsedda arbeten vara vederbörligen utförda.

Egnahemsutredningen.

Som bakgrund till sina förslag till ändrade grunder för långivningen til!
förvärv av jordbruksegnabem har egnahemsutredningen bland annat
anfört:

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

Igångsättandet av ett jordbruksföretag förutsätter tillgång till förhållandevis
betydande kapital. Sådant erfordras icke blott för förvärv av jord utan
även för anskaffande av byggnader av olika slag, för grundförbättringar,
elektrifiering och väganläggningar, för inköp av levande och döda inventarier
samt för användning som rörelsekapital. För att en mindre bemedlad
person skall kunna igångsätta jordbruk, är han i behov av omfattande krediter.
En dylik hög skuldsättning är visserligen ägnad att ingiva starka
betänkligheter. Dessa betänkligheter måste emellertid vika för intresset att
möjliggöra för mindre bemedlade att förvärva egna jordbruk. En förutsättning
härför hör likväl vara, att betingelser finnas för att de nytillträdande
jordbrukarna i fortsättningen skola kunna genomföra sina företag, därest
icke exceptionella svårigheter av något slag stöta till. Dessa betingelser böra
hänföra sig såväl till jordbrukarens personliga duglighet och skötsamhet som
till jordbruksfastighetens beskaffenhet. Det bör därvid uppställas såsom
önskemål, att den ifrågavarande krediten skall kunna utnyttjas på sådant
sätt, att vad jordbrukaren nedlägger i jordbruket blir räntabelt.

Emellertid är det en känd sak, att en del kapitalplaceringar i jordbruket
icke kunna väntas bli åtminstone omedelbart räntabla. Anläggningskostnaden
för ett jordbruk, d. v. s. vad utredningsmännen beteckna såsom kostnadsvärdet,
kan väsentligt överstiga det värde å jordbruket, som motsvarar
avkastningen och som kan påräknas vid en försäljning av fastigheten, d. v. s.
vad utredningsmännen beteckna såsom bruksvärdet. Att så ofta blir förhållandet
vid egnahemsbildning bekräftas bland annat av statistik rörande
kostnaderna vid jordbruksnybildning, som lämnats av jordnämnden och
Norrbottens läns hushållningssällskaps egnahemsnämnd, de myndigheter som
under senare år i större omfattning sysslat med dylik egnahemsbildning.
Denna statistik ger vid handen, att siffrorna för nybildning äro minst ogynnsamma
för de sydsvenska jordbruksbygderna och ofördelaktigast för de nordligaste
landsdelarna.

Utredningsmännen ha sökt finna en siffermässig belysning av skillnaden
mellan kostnadsvärde och bruksvärde vid nybildning av familjejordbruk i
skilda delar av landet och under växlande förhållanden. Härvid lia utredningsmännen
trott sig kunna konstatera, att inom bygder, där jorden är av
bästa slag och sålunda i och för sig har ett högt värde, kostnadsvärdet å ett
nybildat familjejordbruk likväl för närvarande överstiger bruksvärdet med
i genomsnitt icke mindre än 15 procent. Allteftersom jordens kvalitet är
sämre, ökas disproportionen mellan kostnadsvärde och bruksvärde. Där
fråga är om nyodling och uppförande av byggnader å obruten mark under
ogynnsamma förhållanden, kan kostnadsvärdet överstiga bruksvärdet med
ända upp över 75 procent av förstnämnda värde, d. v. s. vara flerdubbelt
större än bruksvärdet.

Av vad utredningsmännen nyss anfört därom att jordbrukarna icke böra
skuldsätta sig för kapitalplaceringar, som ej kunna väntas bli räntabla,
följer att statsmakterna icke heller böra uppmuntra till sådan skuldsättning
i samband med egnahemsbildning. Enligt utredningsmännens mening böra
statsmakterna, örn ur allmänna jord- och befolkningspolitiska synpunkter
även i förhållande till anskaffningskostnaden mindre räntabla jordbruksföretag
anses böra komma till stånd, vara beredda att sörja för att erforderliga
medel ställas till egnahemsbildarnas förfogande, utan att dessa skola
behöva belastas med en skuldbörda, som icke kan förräntas med jordbrukets
avkastning. Visst bidrag till iordningställande av jordbruk bär kunnat lämnas
genom beviljande av premielån i samband med egnahemslån. Detta bidrag,
som har kunnat uppgå till högst 1,500 kronor, har vanligen på grund

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

av de därför gällande bestämmelserna kommit att stanna vid lägre belopp
och i vart fall ingalunda varit av den storlek, att därmed kompenserats
den icke räntabla delen av anläggningskapitalet. Resultatet av att låntagarna
sålunda placerat upplånade medel i oräntabla företag har icke kunnat
bli mer än ett, nämligen att åtskilliga låntagare kommit i ett ohållbart läge
och i fortsättningen blivit beroende av stöd från det allmännas sida.

Under förhandenvarande förhållanden har egnahemsutredningen icke funnit
någon annan framkomlig väg kunna anvisas för att trygga tillkomsten
av de nya egnahemsjordbruk, som kunna anses önskvärda, än att staten —
i långt större utsträckning och på ett mera rationellt sätt än genom de nuvarande
premielånen — påtager sig det ekonomiska ansvaret för sådan jordbruksnybildning.

Med utgångspunkt härifrån har utredningen stannat vid att såsom en allmän
princip för statens ifrågavarande stödverksamhet föreslå, att vad som
av ett nybildat jordbruksegnahems kostnadsvärde icke motsvaras av bruksvärde
skall, där företaget anses böra understödjas, kunna täckas av statsmedel
i form av ett särskilt lån, avskrivningslån, som varken förräntas eller
amorteras utan blir föremål för avskrivning i viss ordning, såvida icke speciella
förhållanden inträffa, som böra medföra återbetalningsskyldighet.
Bruksvärdet åter skall kunna intill visst belopp läggas till grund för jordbrukslån
samt, i förekommande fall, särskilt skogslån, vilka båda senare
slag av lån skola vara förenade med ränte- och amorteringsskyldighet.

Med hänsyn till den avgörande betydelse, som begreppen kostnadsvärde
och bruksvärde enligt utredningens förslag bland annat komme att erhålla
för avskrivningslånens beräknande, har utredningen ansett nödvändigt att
uppdraga såvitt möjligt fasta gränser för densamma. Utredningen har
anfört:

Vid beräkningen av jordbruksfastighets kostnadsvärde synas böra medtagas
kostnaderna för inköp av fastigheten och för dess iordningställande på
sådant sätt, att den kan utnyttjas rationellt för jordbruksdrift. Hit hör kostnader
för uppförande av erforderliga byggnader med vad därtill hör samt
för nödvändiga grundförbättringar. Dessa senare torde böra medräknas endast
i den mån de äro sådana, att statsbidrag skall kunna erhållas, för dem,
d. v. s. nyodling, stenröjning, jordkörning och betesförbättring, ävensom fördjupning
av avloppsdiken. Till byggnader böra självfallet hänföras såväl
bostadshus som ekonomibyggnader med gödselstad. Till byggnadskostnaderna
torde böra räknas kostnader för brunn ävensom, där kostnaderna härför
äro rimliga, anordningar för vatten- och avloppsledningar samt central
uppvärmningsanordning. I sistnämnda hänseende få utredningsmännen
hänvisa till att inom byggnadsstyrelsen för närvarande pågår en undersökning
rörande möjligheterna att standardisera vissa slag av byggnadsdelar.
Det torde finnas skäl att vänta, alt bland annat kostnaderna för anordnande
av värmeledning härigenom skola kunna icke oväsentligt reduceras. Där
bygden är mera allmänt elektrifierad, synas även kostnaderna för installation
av elektricitet i byggnaderna böra ingå i kostnadsvärdet. 1 detta torde
vidare böra få inräknas kostnaderna för anläggande av sådana vägar, som
äro oundgängligen nödiga för utnyttjande av fastighetens jordbruk och för
vilka bidrag ej erhålles på annat sätt.

I jordbruksfastighets kostnadsvärde torde även böra inräknas den del av

Bihang till riksdagens protokoll 1939. 1 sinni. Ar 236. 6

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

anskaffningskostnaden, som kan antagas belöpa på växande skog. Det torde
emellertid icke finnas anledning att bevilja avskrivningslån med avseende
å växande skog. Med hänsyn härtill synes värdet å växande skog icke böra
få inräknas i kostnadsvärdet till högre belopp än det, varmed denna egendom
ingår i bruksvärdet. Där den på skogen belöpande köpeskillingen är större
än det enligt vad nedan sägs beräknade skogsvärdet, blir följden alltså den,
att — örn egnahemslån likväl anses böra beviljas — köparen själv måste
tillskjuta merpriset.

Jordbruksfastighets bruksvärde bör hänföras till det skick, vari fastigheten
kan antagas komma att befinna sig efter iordningställande i de hänseenden,
som nyss berörts. Förslaget, att staten bör bära vad som av jordbruksegnahems
kostnadsvärde icke täckes av dess bruksvärde, har i första hand motiverats
med att kapitalinvesteringen är räntabel endast i den mån den motsvarar
sistnämnda värde. Här har alltså tonvikten lagts på att bruksvärdet
är det värde hos fastigheten, som kan förräntas. Från en annan sida sett kan
emellertid — och detta har antytts i det föregående — bruksvärdet identifieras
med det värde, som skulle kunna antagas bli åsatt fastigheten vid en
eventuell försäljning. Eftersom en köpare kan antagas vilja giva så mycket
för fastigheten, att fastighetens avkastning lämnar honom skälig förräntning
å investerat kapital, böra tydligen de båda nyss angivna sätten att bestämma
fastighets bruksvärde i princip leda till samma resultat. Emellertid är detta
i verkligheten icke någon undantagslös regel. Även bortsett från rena spekulationsaffärer
bestämmas ofta köpeskillingarna för fastigheter med hänsyn
till mer eller mindre tillfälliga pris- och andra förhållanden utan tillbörligt
beaktande av framlida förräntningsmöjligheter. Utredningsmännen anse det
icke kunna ifrågakomma att lägga ett sålunda fluktuerande saluvärde till
grund för en så långfristig kredit, som egnahemslånen representera. Å andra
sidan finna sig utredningsmännen icke böra med hänsyn enbart till egnahemslantagarna
tillskapa ett etter särskilda grunder bestämt avkastningsvärde,
vars konstruerande för övrigt skulle möta betydande svårigheter. Utredningsmännen
få erinra örn att kommunalskattelagen och anvisningarna till
denna innehålla vissa bestämmelser om fastigheters värdering. Sålunda skall
taxeringsvärde i regel åsättas till det belopp, som prövas utgöra taxeringsenhetens
värde efter ortens pris (alimänna saluvärdet), och med detta värde
skall förstås det belopp, som en förståndig köpare kan antagas vilja betala
för fastigheten, om den tänkes såld inom den kundkrets, som för en dylik
egendom kan antagas vara att påräkna, och köpt för ett med hänsyn till fastighetens
beskaffenhet lämpligt utnyttjande. Att i de särskilda fallen lägga
taxeringsvärdena direkt till grund för bestämmandet av fastighets bruksvärde
vid egnahemsbelåning kunna utredningsmännen visserligen icke finna tillrådligt.
Emellertid anse utredningsmännen nyss angivna grunder för fastighets
värdering i princip kunna tjäna till rättesnöre vid värderingarna för
egnahemslån. I anslutning härtill synes såsom jordbruksfastighets bruksvärde
kunna betecknas det belopp, som en förståndig köpare kan väntas
vilja betala för fastigheten med hänsyn till den påräkneliga avkastningen
eller nyttan av densamma under en följd av år.

Utredningen — som förklarat sig fästa stor vikt vid att belåningen av skog
ordnades på rationellt sätt — har även framhållit vissa synpunkter rörande
beräkningen av den på skogsmark och växande skog belöpande delen av en
fastighets bruksvärde. Värderingen av växande skog har utredningen ansell
böra grundas på genomsnittliga, långsiktiga virkespriser och kostnader.

Kungl. Majlis proposition nr 236.

Utredningens förslag beträffande avskrivningslånen innefattar
bland annat viss begränsning av lånens storlek.

Om avskrivningslån enligt här angivna grunder skulle komma att uppgå
till lägre belopp än som motsvarar 3 procent av kostnadsvärdel,
torde sådant lån ej böra beviljas utan i stället vid beräknandet av
jordbrukslånet hänsyn böra tagas även till det belopp, varmed kostnadsvärdet
i sådant fall överskjuter bruksvärdet. Viktigare är emellertid
att för avskrivningslån fastställa en gräns uppåt, så att icke
huru oräntabla företag som helst komma att främjas genom statsmedel. När
utredningsmännen haft att välja en maximigräns i förevarande hänseende,
ha de nödgats taga hänsyn tili att en egnahemsbildning undantagsvis kan
böra komma till stånd även under sådana förhållanden, då kostnaderna därför
äro höga i förhållande till den påräkneliga räntabiliteten. Med hänsyn
härtill ha utredningsmännen nödgats välja en relativt hög maximigräns, under
den bestämda förutsättningen att avskrivningslån ytterligt sällan skola
behöva beviljas till så höga belopp. Utredningsmännen ha stannat vid att
föreslå, att avskrivningslån skall få uppgå till högst 40 procent av vederbörande
fastighets kostnadsvärde. Då enligt vad ovan anförts avskrivningslån
icke bör beviljas med avseende å växande skog, bör vid nyssnämnda
maximering värdet härå undantagas från kostnadsvärdet.

Utredningen har även hänvisat till att statsmakterna bleve i tillfälle att i
samband med medelsanvisningar för egnahemsverksamheten avgöra, huru
stora uppoffringar staten ville påtaga sig för här avsedda, i förhållande till
anskaffningskostnaderna mindre räntabla företag. Det syntes önskvärt, att
statens utgifter för avskrivningslån av egnahemsorganen i redovisningshänseende
uppskattningsvis fördelades på olika avskrivningsändamål, i huvudsak
byggnader och grundförbättringar, vilken uppdelning torde kunna tjäna
till viss ledning vid anslagsberäkningarna. Med hänsyn till de betydande
kapitaluppoffringar för staten, som avskrivningslånen kunde innebära, syntes
det utredningen lämpligt, att länsorganens beslut angående sådana lån
för fastställelse underställdes centralorganet.

Till förebyggande av att avskrivningslånen komme att föranleda en icke
avsedd spekulation med egnaliemsfastigheter och resultera i en pressning
uppåt av priserna på jord har egnahemsutredningen föreslagit, att avskrivningslån
skulle avskrivas endast successivt, förslagsvis sålunda att, efter det
amorteringsskyldighet inträtt för jordbrukslånet, avskrivningslånet efterskänktes
med en tiondel årligen. För undvikande av missbruk borde vidare
vederbörande egnahem sorgan, örn lånesökande befunnes tidigare lia erhållit
avskrivningslån men avyttrat egnahemsfastigheten, vägra bifall till ansökan
örn nytt lån, såvida icke en avsevärd tid förflutit efter det nämnda fastighet
försålts eller ock eljest särskilda skäl talade för att nytt lån borde beviljas.
Vidare erfordrades särskilda föreskrifter örn de konsekvenser, som en försäljning
av fastigheten borde medföra i fråga örn avskrivningslånet (se den
följande redogörelsen).

De sålunda angivna grunderna för egnahem sbelåningen har egnahemsutredningen
ansett böra tillämpas icke blott vid nybildning av jordbruk utan
även vid sådant förvärv av jordbrukslägenhet, som visserligen icke utgjorde

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

nybildning men som vöre förenat med mer eller mindre omfattande grundförbättringar
eller byggnadsarbeten. Vid belåning av fullt färdigt jordbruk.
såsom i vissa fall av generationsväxling, borde däremot något avskrivningslån
ej förekomma. Där vid förvärv av ett färdigt jordbruk anskaffningskostnaden
överstege bruksvärdet, innbure detta, att köpeskillingen vore för
hög, och detta kunde utgöra skäl att överhuvud taget avslå ansökan örn egnahemslån.

Enligt vad egnahemsulredningen vidare framhållit, erhölle de föreslagna
principerna för avskrivningslånen icke i alla delar direkt tillämpning i fråga
örn fastigheter, som egnahemsorganen efter iordningställande själva överläte
till egnahemsbildare. Härom har utredningen anfört:

Det synes i princip icke vara lämpligt, att egnahemsorganen vid försäljning
av fastigheter avkräva egnahemsbildarna köpeskillingar, som äro högre
än fastigheternas bruksvärden, och några oräntabla anläggningskostnader
böra sålunda i dessa fall icke uppstå för egnahemsbildarna. 1 den mån egnahemsorganen
sälja fastigheterna till lägre pris än dessa beräknas kosta i
anskaffning, bör skillnaden betx-aktas som en direkt förlust för vederbörande
egnahemsorgan. Ehuru dessa organ icke bli bundna av någon maximering
motsvarande nyssnämnda 40-procentsgräns, måste naturligtvis jämväl vid
egnahemsbildning, som sker i egnaliemsorganens egen regi, iakttagas att densamma
icke kommer att innebära en alltför oekonomisk kapitalinvestering.
Örn bruksvärdet å en dylik egnahemsfastighet, som försålts av egnahemsorgan,
därefter stiger på grund av allmän uppgång i fastighetspriserna eller
eljest utan samband med förbättring av fastigheten, synes det icke överensstämmande
med egnahemsverksamlietens syfte, att fastighetsägaren utnyttjar
denna prisstegring till att bereda sig vinst genom fastighetens försäljning.
Detta skulle te sig särskilt stötande i sådana fall, där egnaliemsorganet överlåtit
fastigheten till lägre pris än anskaffningskostnaden och sålunda åsamkats
förlust för egnahemsbildarens skull. Med hänsyn härtill torde åtminstone
i dylika fall anordningar böra träffas, varigenom vinst, som uppkommer
genom att fastighetsägaren kort tid efter förvärvet åter försäljer fastigheten,
icke kommer fastighetsägaren utan egnahemsorganet till godo. Det är för
övrigt under alla förhållanden önskvärt, att spekulativa försäljningar av egnahemsfastigheter
motverkas. I detta syfte torde köpeskillingen för en egnahemsfastighet,
varom nu är fråga, böra upptagas något högre än det beräknade
bruksvärdet —- förslagsvis 15 procent högre än detta — med förbehåll
att överskjutande belopp utkräves allenast i händelse fastigheten blir föremål
för snar försäljning men eljest successivt avskrives. Det synes naturligt,
att härvid reglerna för avskrivningslån tillämpas. Vad nu förordats
synes icke behöva anses innebära någon saklig avvikelse från principen, att
egnahemsorganen vid försäljning av fastigheter icke böra avkräva egnahemsbildarna
köpeskillingar, som äro högre än fastigheternas bruksvärden.

Med avseende å förslaget örn särskilda skogslån har egnahemsutredningen
bland annat anfört:

Nödvändigheten att vid nybildning av jordbruk även förvärva erforderlig
husbehovsskog bär för mången mindre bemedlad egnahemsbildare försvårat
eller omöjliggjort hans strävan att förvärva ett jordbruk. Visserligen har
egnahemslån kunnat erhållas, men då därvid ej medräknats värdet av växande
skog, har han nödgats söka uppbringa ytterligare behövliga medel genom
kredit på annat håll.

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

Vid 1937 års riksdag genomförd skärpning av jorddelningslagens regler
för skogstilldelning kommer i många fall att verka än mera hinderlig på
möjligheten för mindre bemedlade personer att skaffa sig egna jordbruk.
Efter ifrågavarande lagskärpning skall nämligen i trakter med riklig skogstillgång,
där det med hänsyn till ortens näringsförhållanden för drivande av
självständigt jordbruk i allmänhet är erforderligt att inom fastighetens gränser
finnes skog utöver husbehovet, nybildad jordbruksfastighet i regel erhålla
sådan skog, tillräcklig att utgöra varaktigt stöd för jordbruket (stödskog).

Det ena som det andra torde visa, att det för egnahemsverksamheten, vilken
såsom upprepade gånger framhållits måste inriktas på att effektivt
stödja bildandet av bärkraftiga familjejordbruk och förstärkning av ofullständiga
jordbruk, är av .största vikt, att möjligheterna till skogsbelåning
ordnas på ett tillfredsställande sätt.

Sett på lång sikt torde en egendoms skogsvärde få anses vara väl så konstant
som jordbruksvärdet; på kortare sikt åter kan förstnämnda värde vara
föremål för hastiga svängningar, och vid tider av höga rotvärden å skog torde
därför försiktighet vara påkallad med avseende å skogsbelåning. Men en
motsvarande risk kan det även innebära att under högkonjunkturer för
jordbruket lägga lägenheters jordbruksvärden till grund för belåning. Vad
angår den särskilda risk, som är förenad med skogsbelåning och som består
i att låntagaren kan avverka skog i sådan omfattning, att värdet å lägenheten
minskas, synes den anordning, vilken tillskapats genom lagen den 6 juni
1930 örn begränsning av rätten att avverka skog å intecknad fastighet, innebära
en ganska betryggande säkerhet för att icke värdet å gäldbelastad
skogstillgång skall äventyras genom avverkningar. Ifrågavarande lagstiftning
har genom vissa författningar av den 17 juni 1938 erhållit mera vidsträckt
tillämplighet än tidigare. Sålunda kan lagstiftningen framdeles, i
den mån egnahemslån komma att grundas på skogsvärde, tillämpas även
med avseende å dylika lån. Detta innebär, att vederbörande egnahemsorgan
skall kunna överenskomma med låntagaren, att viss plan skall följas vid
avverkningen av skog å den belånade fastigheten, ävensom därefter hos
skogsvårdsstyrelsen begära föreskrift, att överenskommelsen skall lända till
efterrättelse. Skogsvårdsstyrelsen övar sedan uppsikt över att föreskriften
efterleves, och överträdelse härav är belagd med straffansvar, varjämte avverket
virke blir förbrutet.

En hushållningsplan av ifrågavarande slag torde kunna göras ganska enkel.
En sådan plan kommer, förutom sin betydelse ur säkerhetssynpunkt,
även att ha en uppgift att fylla såsom grundläggande för återbetalningen av
skogslån.

Med hänsyn främst till att avkastningsförhållandena med avseende å skogen
motiverade speciella amorteringsbestämmelser, har utredningen funnit
lämpligt, att den växande .skogens värde Indes till grund för särskilda skogslån
vid sidan av jordbrukslånen i egentlig mening. Med skogens värde borde
då avses den del av vederbörande fastighets bruksvärde, som enligt nyss angivna
grunder borde anses belöpa å den växande skogen. Emellertid torde
det icke vara tillräckligt motiverat att utlämna särskilda skogslån i sådana
fall, då den växande skogen allenast hade ett ringa värde. Gränsen i detta
hänseende torde böra sättas vid 1,000 kronor. J sådana fall, där värdet a den
växande skogen på en fastighet uppginge till minst 1,000 kronor och sålunda
kunde ligga lill grund för .särskilt skogslån, borde vid bestämmandet av jord -

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

brukslån hänsyn självfallet endast tågås till den övriga delen av fastighetens
bruksvärde, inberäknat värdet å skogsmarken. Örn däremot värdet å
den växande skogen vore lägre än nyss sagts och särskilt skogslån följaktligen
icke utlämnades, borde detta värde ingå i det bruksvärde, varå jordbrukslånet
beräknades.

Då särskilt skogslån beviljades, borde alltid förbehåll ske örn tillämpning
av bestämmelserna i förenämnda 1930 års lag. Sådant förbehåll borde även
eljest kunna göras, om skogsvärdet å en fastighet vore av någon betydenhet.
Låntagaren borde också förpliktas, åtminstone i förstnämnda fall, att hålla
skogen brandförsäkrad.

Enligt vad som framgår av det föregående, har egnaliemsutredningen förordat,
att egnahemsverk sandiden framdeles även skall avse redan färdiga
jordbruksfastigheter.

Utredningen har även upptagit till övervägande, huruvida nuvarande
maximivärden för belåning av egna hem sfastigheter
vore ändamålsenliga, och härom anfört bland annat följande.

Erfarenheten från de senare årens egnahemsverksamhet synes lia givit vid
handen, att syftet att åstadkomma verkligt bärkraftiga familjejordbruk som
regel icke kan tillgodoses inom de värdegränser, vilka för närvarande äro
uppdragna. Kravet på tillräcklig jordbruksjord samt skogsmark och skogstillgång
samt framför allt de stegrade byggnadskostnaderna ställa numera
dylika eftersträvansvärda jordbruk i en kostnadsklass, som icke kan inrymmas
inom gällande värdemaxima. Ej heller synes den nuvarande anordningen
med särskilt tillstånd till belåning av fastighet med förhöjt maximivärde
vara ändamålsenlig. Den verkar närmast återhållande på uppkomsten
av fullgoda egnahemsjordbruk.

När utredningsmännen övervägt spörsmålet om bestämmandet av värdemaximum
för jordbruksegnahem, lia vissa hållpunkter kunnat erhållas särskilt
från verksamheten med iordningställande av arrendeegnahem, där statens
jordnämnd målmedvetet inriktat sig på jordbruk, ägnade att bereda innehavarna
och deras familjer sysselsättning och försörjning oberoende av
förtjänstarbete utanför fastigheterna. Förutom skogsmark i överensstämmelse
med jorddelningslagens regler tilldelas dessa jordbruk upp till 15 å 20
hektar åker. Anläggningskostnaderna för dem lia under senare år hållit sig
omkring 30,000 kronor, varav minst hälften belöpt å byggnader. Sista året
ha kostnaderna i vissa fall stigit uppemot 35,000 kronor.

Då de önskemål ifråga om familjejordbrukens storlek, som utredningsmännen
ovan framställt, ungefärligen överensstämma med nu tillämpade
normer för storleken å arrendeegnahem, sakna utredningsmännen anledning
till antagande, att kostnaderna för nybildning av familjejordbruk i stort sett
skola bli vare sig högre eller lägre än för anläggandet av arrendeegnahem.

Med utgångspunkt från att maximivärdet å jordbruksegnahem undan för
undan måste anpassas efter förhållandenas utveckling, har utredningen ansett
sig böra i sitt förslag upptaga en siffra, som så nära som möjligt anknöte
till en beräkning av nuvarande kostnader för iordningställande av ett familjejordbruk
av den beskaffenhet, utredningen funnit eftersträvansvärt. Härvid
har utredningen stannat vid att föreslå, att såsom maximum för kostnadsvärdet
å familjejordbruk tillsvidare fastställdes ett belopp av 32.000 kronor.

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

Utredningen har ansett tillräcklig anledning icke finnas att i fråga örn detta
kostnadsmaximum göra skillnad mellan obebyggda och bebyggda fastigheter.
Ett sådant särskiljande torde såtillvida vara överflödigt, som i båda fallen de
allmänna principerna för storleken å familjejordbruk vore tillämpliga. Ej
heller syntes ett fastställande av minimikostnader lia något syfte att tjäna.

Vad härefter angår m a simi g r ä n s e n för e g na hemslånens
storlek i förhållande till fastigheternas värden, bortsett
från avskrivningslånen, har egnahemsutredningen erinrat örn att denna
gräns för närvarande utgör 5/6 eller omkring 83 procent av det beräknade värdet
å den belånade fastigheten. Utredningen har funnit nödvändigt, att denna
maximigräns höjes.

Detta är bland annat motiverat med hänsyn till den utökning av egnahemsfastighetemas
storlek, som förordats i det föregående, och därav föranledd
höjning av köpeskillingarna för fastigheterna. En person, sorn äger ett visst
kapital, är självfallet i behov av större kredit, om han skall förvärva en större
fastighet än om han skall köpa en mindre sådan, så mycket mer som den större
fastigheten även medför ökat krav på uppsättningen med jordbruksinventarier.
Härtill kommer, att det bör förebyggas, att egnahemslåntagaren tvingas
att skaffa sig kredit på annat håll till sådana villkor, som kunna äventyra
hans möjligheter att lyckas med jordbruksföretaget. Slutligen må erinras örn
att för täckande av oräntabel del av köpeskillingen, i vad denna belöper pa
jordbruksvärdet, föreslagits skola beviljas särskilt avskrivningslån^ Då det
bruksvärde, som bör ligga till grund för beräknandet av egnahemslånet i övrigt,
sålunda icke kommer att överstiga den såsom räntabel beräknade delen
av köpeskillingen, torde det även med hänsyn härtill böra väcka mindre betänkligheter
att på grundval av detta värde medgiva en tämligen hög kreditgivning.

Utredningen har stannat för att föreslå, att maximigränsen för jordbrukson
skogslån bestämmes till 90 procent av de bruksvärden, vilka enligt vad
förut utvecklats böra ligga till grund för beräknandet av dessa lån.

I detta sammanhang har egnahemsutredningen omnämnt, att önskemål
framkommit om att egnahemsbildare även skulle kunna erhålla lån till anskaffande
av inventarier m. m. Utredningen har emellertid avvisat dessa
önskemål.

Med avseende å säkerheten för egnahemslån till förvärv av jordbruksfastigheter
har egnahemsutredningen utgått från att dessa lån liksom
hittills skulle grundas på enbart inteckning i vederbörande fastighet samt att
inteckningen — bortsett från vissa undantagsfall — skulle utgöras av botteninteckning.
Utredningen har vidare anfört:

För jordbruks- och skogslän bör inteckningssäkerheten vara gemensam.
Om även avskrivningslån beviljats, bör säkerheten vara gemensam för alla
lånen. Med hänsyn till konstruktionen av lånen skulle visserligen kunna
ifrågasättas att låta fastighetsägaren behålla den inteckningssäkerhet, som
svarar mot hans egen insats, d. v. s. vad av bruksvärdet överstiger skulden på
grund av jordbruks- och skogslänen. Emellertid torde med hänsyn såväl till
statens säkerhet som önskvärdheten av att egnahemslåntagaren icke okontrollerat
ikläder sig ytterligare fastiglietskredit på annat håll övervägande skäl

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

tala för att även nyssberörda mellanliggande inteckningssäkerhet pantförskrives
för egnahemslånen. Vederbörande egnahemsorgan bör, örn egnahemslåntagaren
befinnes lämpligen böra få utnyttja inteckningssäkerheten i fråga för
erhållande av annan kredit, kunna medgiva dylik belåning. Detsamma bör
gälla i fråga örn sådan inteckningssäkerhet, som svarar mot av låntagaren
verkställda amorteringar å jordbruks- och skogslänen. Med hänsyn härtill
torde det bli nödvändigt, att egnahemsorganet försäkrar sig om inteckningar,
som icke blott svara mot den nominella summan av egnahemslånen utan som
täcka avskrivningslånet även i det fall, att nyssnämnda inteckningssäkerhet
pantförskrives på annat håll.

Mot egnahemsutredningens förslag i denna del har en av dess ledamöter
(herr Gabrielsson) uttalat skiljaktig mening. Denne har anfört:

Då jag anser det oegentligt, att för egnahemslånen pantförskrivas inteckningar
till högre belopp än lånebeloppen, och då låntagaren i verkligheten
torde lia föga nytta av att kunna disponera så högt liggande inteckningar,
som det här är fråga örn, finner jag övervägande skäl tala för att till säkerhet
för lånen pantförskrivas inteckningar från botten, motsvarande lånens
sammanlagda belopp men ej mer. Majoritetens förslag innebär å andra sidan
att, i den mån jordbruks- och skogslån nedbetalas, härigenom uppkommande
ägarehypotek kommer staten till godo, därest icke låntagaren erhåller särskilt
medgivande att förfoga över detsamma för kredit hos annan kreditgivare.
Enligt mili mening bör dylikt ägarehypotek få disponeras av låntagaren
utan medgivande av staten. I motsats mot förstnämnda högtliggande inteckningar
torde ett ägarehypotek, som uppkommer genom avbetalningar, kunna
ligga så lågt, att det kan utnyttjas till grund för annan kredit.

Beträffande frågan, huru bör förfaras nied egnahemslån vid ägareskifte
till egna hem sjordbruk, har utredningen föreslagit följande
bestämmelser. Örn fastigheten i sin helhet övertoges av låntagarens
efterlevande make eller av bröstarvinge eller av efterlevande make och bröstarvinge,
vilka behölle fastigheten oskiftad, skulle återstående jordbrukslån.
skogslän och avskrivningslån kunna överflyttas på nye ägaren under enahanda
villkor, som varit gällande för den tidigare ägaren. Örn eljest äganderätten
till fastigheten i dess helhet eller del därav överginge genom köp eller
annat fång från låntagaren till ny innehavare, skulle återstående jordbrukslån
och skogslån vara förfallna till betalning å tid. som egnahemsnämnden
bestämde. Dock skulle lånen, där den nye ägaren uppfyllde förutsättningarna
för erhållande av egnahemslån, kunna på oförändrade villkor överflyttas
på denne. Vore fastigheten i annat fall, än då den överginge till nyssnämnda
anhöriga, vid överlåtelsen belastad med avskrivningslån, skulle, örn priset
för fastigheten överstege det vid lånets utlämnande beräknade bruksvärdet,
återbetalning av lånet ske med sålunda överskjutande belopp. Dock kunde, i
den mån ökningen av fastighetens värde hänförde sig till särskild av låntagaren
vidtagen åtgärd, motsvarande belopp av avskrivningslånet efterskänkas.
Vad som härefter återstode av lånet kunde, örn även nye ägaren av fastigheten
erhölle jordbrukslån, på oförändrade villkor överflyttas på denne, örn
skäl funnes därtill, skulle också eljest egnahemsstyrelsen, på framställning
av egnahemsnämnden, kunna medgiva, att avskrivningslån sålunda överflyttades
på ny ägare till fastigheten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

I dott;» sammanhang torde höra nämnas, att egnaliemsutredningen befarat,
att ett understödjande av möjligheterna till förvärv av egnahemsfastigheter
måhända icke kan undgå att i större eller mindre utsträckning inverka
stegrande på priserna i första hand för de fastigheter, som i de särskilda
fallen avses skola förvärvas till egnahem, men i andra hand även på
fastigheter i allmänna marknaden.

Härom har utredningen anfört följande:

Detta är en risk, som alltid måste beaktas vid genomförandet av subventionsåtgärder.
Ställd på sin spets skulle denna risk kunna innebära, att den
av staten lämnade hjälpen helt bomme att motvägas av en ökning i inköpspriset
å egnahemsfastigheter. Något i och för sig fullt effektivt medel
mot dylika tendenser lärer icke finnas. Emellertid hålla utredningsmännen
före, att olika möjligheter erbjuda sig att begränsa risken för en av statsstödet
föranledd prisförhöjning å egnahemsfastigheter. Till en början böra
vederbörande egnahem sorgan med all kraft såväl i sin jordanskaffningsverksamhet
som i sin lånerörelse övervaka, att säljare av jord icke kunna
betinga sig högre pris å jord, som avses skola användas för egnahemsändamål,
än som svarar mot priserna på allmänna fastighetsmarknaden. Vidare
föreslå utredningsmännen i fråga örn egnahemslångivningen en skarp avgränsning
mellan den del av statsstödet, som är att betrakta såsom subvention,
och den del därav, .sorn utgör vanligt lån, samt beträffande subventionsdelen
särskilda förbehåll med avseende å densammas tillgodonjutande.
I fråga örn lånet i övrigt lärer den med nu rådande räntesystem förenade
risken, att för egnahemsfastigheter, för vilka beviljats egnahemslån mot låg
bunden ränta, vid stigande räntenivå kan betingas ett högre pris än de eljest
skulle lia varit värda, komma att försvinna i och med att räntan å egnahemslån
enligt utredningsmännens förslag göres rörlig. Vad angår faran
för att en subventionering av egnahemsbildningen skall kunna föranleda en
stegring av priserna på fastighetsmarknaden överhuvud taget, sammanhänger
denna fara delvis med risken för prisstegring i fråga örn egnahemsfastiglieter
och lärer i så måtto motverkas av de faktorer, som nyss berörts. Vidare
synes faran av att statsstödet föranleder ökning i efterfrågan å egnahemsfastigheter
i allmänna marknaden och därigenom inverkar stegrande
på jordvärdena minskas högst betydligt örn. såsom utredningsmännen förorda,
anskaffningen av egnahemslägenheter i vart fall i statlig regi i viss
efter förhållandena lämpad utsträckning anpassas efter konjunkturerna. 1
vad gäller jordbruksfastigheter lärer för övrigt, med den inriktning egna
hemsverksamheten avses skola erhålla, den prisstegrande tendensen icke
komma att få avseende å alltför små eller dåligt bebyggda fastigheter. Beträffande
dessa borde väl snarare en prissänkning vara att förvänta. Örn
en sådan inträder, skulle densamma tydligen vara ägnad att underlätta åtgärder
för stärkande av ofullständiga jordbruk med tillskottsjord.

Även örn det icke skulle kunna undvikas, att stödet åt egnahemsbildningen
i någon mån bleve motverkat av faktorer av det slag, som ovan berörts, är
emellertid detta något som egnahemsstödet bar gemensamt med andra stödanordningar.
Exempelvis kunna alla åtgärder för förbättring av jordbrukets
kreditförhållanden liksom överhuvud taget för ett bättre läge för jordbruket
sägas vara ägnade att föranleda en prisstegring å jordbruksfastighe
ler oell på detta sätt minska fördelarna av ifrågavarande åtgärder för nvlillträdande
jordbrukare. AU fördenskull sätta sig emot dylika åtgärder lärer
emellertid knappast falla någon in. Lika litet synas bär ovan antydda
risker böra tagas till intäkt för en begränsning av egnahemsverksamheten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

Vad angår förräntningen av egnahemslånen har egnahemsutredningen
till en början framhållit, att det skulle strida mot systemet med avskrivningslån
att därutöver — bortsett från att staten överhuvud åsamkades
förvaltnings- och andra utgifter för egnahemsverksamlieten — subventionera
egnahemsbildningen även i räntehänseende. Å andra sidan borde staten
icke göra några förtjänster på utlåningen till ifrågavarande mindre bemedlade
samhällsmedlemmar. Räntorna å egnahemslånen syntes därför
böra i stort sett ansluta sig till statens upplåningsränta. Utredningen har
vidare upptagit till övervägande, huruvida räntan fortfarande liksom hittills
borde vara fast eller örn man borde övergå till rörlig ränta. Utredningen
bär bland annat anfört:

Liksom lånen från de statliga utlåningsfonderna i allmänhet, lia även egnahemslånen
varit förenade med fast, vid lånens utlämnande bestämd räntefot.
Härutinnan ha egnahemslånen överensstämt med lånen från hypoteksinrättningar
av olika slag men skilt sig från vad som varit regel i fråga örn privatbankernas,
sparbankernas och jordbrukskassornas utlåning. Den bundna
räntan innebär givetvis vissa fördelar. Låntagaren vet på förhand, huru stora
hans ränteutgifter komma att bli för en följd av år. och kan inrätta sig härefter.
Och örn lån upptages vid ett lågt ränteläge, kan låntagaren även under
kommande tider nied högre räntor tillgodonjuta den bestämda låga räntan.
Att med hänsyn härtill förlägga upptagandet av lån till tider med låga
räntor, låter sig emellertid icke alltid göra. Det är nämligen ofta svårt att
avgöra, när ränteläget är lågt och när en ytterligare sänkning ej är att vänta.
Vad särskilt egnahemslånen beträffar kan ju låntagaren dessutom ingalunda
alltid taga hänsyn till ränteläget, t. ex. då en jordbrukaren ämnar
ingå äktenskap och i samband härmed bli sin egen. Med fasta räntor å egnahemslån
följer å andra sidan den olägenheten, att dessa, även om räntorna
å allmänna marknaden sjunka, likväl stå kvar vid den högre nivån, om icke
statsmakterna vidtaga åtgärder till ändring härutinnan. Härtill kommer, att
för en fastighet, för vilken beviljats ett lågprocentigt bundet egnahemslån,
kommer att vid en eventuell försäljning kunna betingas en högre köpeskilling
än eljest, vilket kan innebära en oförtjänt vinst för säljaren, under
det att för den nye ägaren förmånen av låg ränta motväges av den däremot
svarande böjda inköpskostnaden. De olägenheter som det innebär att under
tider av låga räntor inneha egnahemslån, upptagna vid ett högre ränteläge,
kunna av de bäst ställda egnahemslåntagarna, vilka kunna erbjuda tillfredsställande
säkerhet, undvikas genom att de inbetala egnahemslånen och
i stället upptaga lån hos vanlig kreditinrättning mot de på marknaden gällande
lägre räntesatserna. Denna möjlighet står däremot icke lika lätt till
buds för de sämre ställda låntagarna. Den uppoffring det kan innebära för
staten, att lånemedel, som av staten anskaffats vid ett högt ränteläge och
utlånats mot en häremot svarande ränta, i förtid återbetalas vid en lägre
räntenivå, kommer alltså dem till godo, som minst behöva det. En annan
sak är, att det sedermera vid ändrade förhållanden kan bli anledning för
dessa att ångra, att de avstått från egnahemslånen. Att nuvarande räntesystem
kan locka härtill, utgör ytterligare en avigsida.

Systemet med fasta räntor har i praktiken icke kunnat helt upprätthållas.
Statsmakterna ha tid efter annan nödgats vidtaga anordningar i syfte att utjämna
uppkomna skillnader mellan egnahemslånens räntesatser och de som
eljest gällt vid olika tidpunkter. På grund av ingångna lånekontrakt ha möjligheterna
till jämkningar beträffande redan utlämnade lån varit ensidigt in -

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

riktade såtillvida som endast räntesänkningar, d. v. s. lättnader från statens
sida, kunnat ifrågakomma. Höjning av egnahemslåneräntan Ilar däremot
varit utesluten.

En möjlighet att åtminstone vid beviljandet av egnahemslån anpassa räntesatserna
efter rådande ränteläge, skulle kunna öppnas genom att egnahemslåneräntan
på ett eller annat sätt fastställdes för varje årgång av lån.
som fallet är exempelvis med lån från statens sekundärlånefond för jordbrukare,
vilka lån förräntas efter fast, vid lånens beviljande bestämd räntefot.
Därmed skulle visserligen kunna tillgodoses önskemålet att erbjuda räntesatser,
som vid egnahemslånens upptagande överensstämde med räntcmarknaden.
Men å andra sidan skulle därigenom uppkomma låneårgångar
med sinsemellan olika, fasta räntesatser, vilka framdeles, såsom förut framhållits,
skulle påverka egnahemslägenheternas saluvärden såtillvida att de
lägenheter, som belånats i ett jämförelsevis lågt ränteläge, skulle bli värdefullare
än de. som hade att bära lån med högre räntesatser. För låntagarna
skulle det givetvis framstå såsom orättvist, att den ene åtnjöte större förmåner
än den andre, beroende blott på att de råkat starta sina egnahemsföretag
vid skilda tidpunkter. Slutligen skulle handhavandet av egnahemslånerörelsen
bli betydligt invecklat och tungrott genom förekomsten av olika
sorters lån, särskilt som det torde bli oundvikligt att för vissa låntagaregrupper,
liksom hittills, vidtaga mer eller mindre tillfälliga sänkningar av
räntesatserna vid mera markerade räntefluktuationer.

Egnahemsutredningen har ansett övervägande skäl tala för att räntan å
egnahemslån göres rörlig och beroende av utvecklingen på allmänna räntemarknaden.
Utredningen har hänvisat till att en sådan reform även tillstyrkts
i flera till utredningen avgivna yttranden från egnahemsnämnder
och kommunalnämnder.

Beträffande valet av norm för den rörliga räntan har utredningen i huvudsak
anfört:

Vid de efter hand vidtagna ändringarna i räntebestämmelserna för egnahemslånen
har hänsyn naturligt nog måst tagas till den ränta, staten i sin
tur har att erlägga för sin upplåning. Denna ränta har härvid närmast identifierats
med medelräntan å den fonderade statsskulden. Det skulle kunna
ifrågasättas, att denna ränta även borde tagas till utgångspunkt, örn egnahemslåneräntan
göres rörlig. Enligt utredningsmännens mening är emellertid
detta icke lämpligt. Medelräntan å den fonderade statsskulden anpassar
sig nämligen av naturliga skäl mycket långsamt efter ränteutvecklingen.
Nämnda ränta utgjorde för år 1937 3.93 procent. Medeltalet för sparbankernas
inlåningsräntor utgjorde samma år 2.57 procent. Om för sparbankerna
räknas med en räntemarginal av 0.35 procent för primära inteckningslån
och 1.20 procent för andra krediter, vilket torde kunna sägas motsvara
en genomsnittlig marginal av omkring 0.60 procent för ett lån, som i likhet
med ett egnahemslån från början motsvarar nio tiondelar av fastighetsvärdet,
erhålles en utlåningsränta för sparbankerna av omkring 3.20 procent. I jämförelse
härmed synes nyssnämnda räntesats av 3.93 procent alltför oförmånlig,
låt vara att en på dylikt sätt beräknad ränta vid tider av högre sparbanksräntor
skulle komma att visa sig lägre än dessa sistnämnda räntor.

Den naturligaste vägen synes utredningsmännen vara, att egnahemslåneräntan
anpassas elter den ränta, .slaten vid olika tidpunkter har att erlägga
för sin upplåning. Såsom ett uttryck härför synes kunna väljas den effektiva
medelräntan å emitterade statsobligationer. För att icke egnahems -

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

låneräntan onödigtvis skall bli föremål för fluktuationer av mera tillfällig
art, synes det emellertid vara att förorda, att räntan grundas på ett genomsnitt
av förslagsvis tre års obligationsräntor. Det torde vidare vara lämpligt,
att Kungl. Maj:t, som bör lia att årligen fastställa räntan, härvid erhåller en
viss rörelsefrihet, förslagsvis sålunda att egnahemslåneräntan må med högst
en fjärdedels procent över- eller understiga nämnda medelränta. Till belysande
av innebörden av nu angivna ränteberäkning må nämnas, att medelräntan
a emitterade statsobligationer för de tre åren 1935—1937 utgjorde
omkring 2.07 procent.

I motsats till vad här ovan skett — med hänsyn till tillgängliga sifferuppgifter
— torde ifrågavarande medelränta av praktiska skäl icke böra beräknas
per kalenderår utan budgetår.

För den händelse statens obligationsupplåning under en treårsperiod
skulle komma att äga så ringa omfattning, att räntevillkoren för densamma
icke skulle utgöra tillfredsställande grund för bestämmandet av räntan
å egnahemslån, bör möjlighet finnas för Kungl. Majit att oberoende härav
fastställa sistnämnda ränta till vad som prövas skäligt med hänsyn till rådande
ränteläge.

Egnahemsutredningen har konstaterat, alt mot den sålunda förordade ränteberäkningen
vissa invändningar kunde framställas. Utöver vad redan anförts
i fråga örn fördelarna och olägenheterna för låntagarna av en rörlig
ränta, har utredningen fäst uppmärksamheten på att den invändningen mot
systemet med rörliga räntor, att låntagarna icke hade möjlighet att överblicka
sina årsutgifter för lånen under de kommande åren, såtillvida miste något
av sin tyngd, som utredningens förslag med avseende å egnahemslånens
amorteringsdelar innebure — såsom framgår av det följande — att låntagarnas
utgifter icke influerades av inträdande räntevariationer, i det att dessa
automatiskt påverkade amorteringsbeloppens storlek i motsatt riktning och
annuiteterna förbleve oförändrade. Vidare har utredningen hänvisat till att
det föreslagna räntesystemet visserligen innebure, att låntagarna i vissa fall
kunde komma att erlägga räntor, som med någon procent överstege medelräntan
å den fonderade statsskulden. Detta förhållande, som vid andra tider
motvägdes av alt egnahemslåneräntan vore lägre, borde emellertid självfallet
icke kunna av låntagarna tagas till intäkt för att begära räntesänkning.
För låntagarna syntes det primära önskemålet böra vara, att de icke behövde
betala högre räntesatser än som betingades av de vanliga kreditin
rättningarna, och häremot syntes det av utredningen föreslagna systemet
utgöra en garanti.

Vad angår frågan, örn förslaget ur det allmännas synpunkt kunde vara
förenat med några olägenheter, har utredningen anfört:

Det kan erinras, att staten till stor del verkställer sin upplåning mot ränta,
som är bunden på lång tid, och att staten på grund härav kan komma att
vid sjunkande räntenivå få vidkännas förluster, om räntorna å statens utlåning
göras rörliga. Denna invändning mister emellertid sin bärkraft, örn
man betänker, att dessa eventuella förluster — vilkas räckvidd för övrigt
begränsas av de konverteringsmöjligheter som staten äger — utjämnas vid
motsatta tendenser på räntemarknaden ävensom att låntagarna för närvarande
visserligen icke kunna påfordra en räntesänkning men däremot lia fri -

Kungl. Majtts proposition nr 206.

het att när som helst inlösa egnahemslån och flytta över desamma till vanliga
kreditinrättningar. En dylik inlösen av lån vid en låg räntenivå kan
tydligen ur statens synpunkt vara lika förlustbringande som en räntesänkning.
Även om de genom förtidsinlösen återflytande medlen kunna placeras
på annat sätt — exempelvis i andra utlåningsfonder -— åsamkas staten likväl
såtillvida förlust, som för sist avsedda ändamål eljest kunnat användas
medel, vilka anskaffats med utnyttjande av den rådande låga räntenivån.

Det skulle till äventyrs kunna ifrågasättas örn icke egnahemslåneräntan
bör innefatta viss marginal för täckande av statens förvaltningskostnader och
risker. Så är fallet med de räntor, som betingas för statliga sekundärlån och
vissa andra statslån liksom för utlåningen från de vanliga kreditinrättningarna.
Med hänsyn till att egnahemsverksamheten är avsedd att tillgodose ett
allmänt socialt syfte och densamma måste betraktas som en enhet, där det
svårligen låter sig göra att skilja förvaltningsutgifterna för kreditgivningen
från utgifterna för jordanskaffningen m. m., kunna utredningsmännen icke
förorda, att någon räntemarginal beräknas för täckande av sådana utgifter.
Vad åter angår täckandet av statens risker för egnahemsutlåningen skulle
tydligen en riskmarginal å räntan innebära, att egnahemslåntagama gemensamt
bidroge till att täcka statens förluster å enskilda låntagare. Enligt utredningsmännens
mening finnas emellertid icke tillräckliga skäl att låta en
sådan förlust gå ut över övriga egnahemslåntagare, utan bör densamma med
hänsyn till verksamhetens sociala natur bestridas av statsmedel och sålunda
fördelas på alla samhällsmedlemmar.

Med avseende å jordbruksfastigheter, vilkas åkerareal från början icke
uppgår till minst 3 hektar men avses skola utökas genom viss uppodling i
enlighet med upprättad plan, skola egnahemsorganen enligt utredningens
förslag lia möjlighet att medgiva räntefrihet eller räntelindring för jordbrukslån,
tills nämnda åkerareal uppodlats enligt den uppgjorda planen, dock icke
längre än tills amorteringsskvldigheten inträder, d. v. s. under högst 5 år.
En sådan räntefrihet har utredningen ansett påkallad nied hänsyn till dylika
jordbruks ringa avkastning.

I fråga om skogslån har utredningen icke funnit anledning att tillämpa
andra räntesatser än dem för jordbrukslån.

Under det att med avseende å återbetalningen jordbrukslåns stående
del enligt nu gällande bestämmelser motsvarar 3/5 av lånet eller alltså,
när lånet uppgår till maximum av 5/„ utav fastighetsvärdet, 50 procent av
detta värde, skall stående delen enligt egnahemsutredningens förslag alltid
uppgå till 60 procent av fastighetsvärdet. Utredningen har hänvisat lill att
krediten redan då den nedgått till 65 å 60 procent av fastighetsvärdet i regel
torde kunna överflyttas på vanliga kreditinrättningar. Om emellertid, sedan
amorleringsdelen återbetalats, svårigheter möta för låntagaren att på godtagbara
villkor uppbringa eli mot stående delen svarande lån hos annan långivare,
skall lånet enligt utredningens förslag kunna tills vidare kvarbliva hos
vederbörande egnahemsnämnd mot den ränta, som eljest gäller för egnahemslån,
samt på de återbctalningsvillkor, sorn nämnden finner lämpliga.

Utredningen har ansett lämpligt, att återbetalningen av jordbrukslåns
amoiieringsdel liksom hittills bör ske medelst lika annuiteter. Härom har
utredningen, under erinran att enligt utredningens förslag räntan å egna -

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

hemslån icke längre skall vara fast utan anpassas efter utvecklingen av statens
upplåningsränta, bland annat, anfört följande:

Om då annuiteterna göras lika, komma tydligen även de delar av dessa,
som utgöra amortering, att variera allt efter räntan, ehuru omvänt mot dennas
rörelser. Det är vid sådant förhållande icke möjligt att på förhand avgöra,
när amorteringsdelen av ett lån kommer att vara återbetalad. Uppställes
som önskemål, att amorteringstiden icke bör vara längre än högst 25 år,
finnes tydligen endast den utvägen, att man förutsätter att räntan i genomsnitt
kommer att hålla sig vid viss nivå och bestämmer annuiteten därefter.
Om räntan förslagsvis antages komma att utgöra i genomsnitt 4 procent,
räknat å de vid varje tidpunkt oguldna kapitalbeloppen, kommer amorteringstiden
vid en annuitet av 7 procent att utgöra 22 år och vid en annuitet
av 6 procent 28 år. I båda fallen utgår vid sidan av annuiteterna ränta å
jordbrukslånets stående del. Om det sedermera visar sig, att räntan kommer
att ligga över 4 procent, blir följden härav att amorteringsbeloppen automatiskt
minskas och amorteringstiden förlänges Kommer räntan däremot
att understiga 4 procent, blir förhållandet det motsatta.

Enligt det nu angivna systemet komma tydligen annuiteterna å olika lån,
även örn de utlämnats till samma belopp, att variera alltefter huru högt lånen
ligga i förhållande till respektive fastigheters bruksvärden. En sådan
princip synes ansluta sig till förhållandena hos de vanliga kreditinrättningarna,
där amorteringar endast krävas till den del lånen ligga över 50 å 70
procent av fastighetsvärdena. Om det skulle anses olämpligt, att även etl
relativt litet lån skulle bli föremål för amortering under så lång tid som
ovan sagts, skulle den utvägen kunna tänkas, att ■— med bibehållande av
fasta annuiteter -—- dessa avpassades exempelvis sålunda, att de utgjorde 7
procent för lån uppgående till 80 å 90 procent av bruksvärdet, till 8 procent
för lån uppgående till 70 å 80 procent och till 9 procent för lån uppgående
till mindre än 70 procent av bruksvärdet.

Utredningen har till stöd för sitt förslag anfört, att det syntes ligga i låntagarens
intresse att under en stigande ränteutveckling få tillgodonjuta en
minskning av amorteringen, som åtminstone delvis kunde motväga räntestegringen.
För övrigt stöde det ju alltid den fritt, som icke uppskattade
denna anordning, att verkställa avbetalning utöver vad som ålåge honom.
Vilket system för låns återbetalning som än valdes, borde låntagare vid varje
betalning erhålla kännedom örn huru mycket som återstode av hans kapitalskuld.

Med utgångspunkt från att en alltför lång amorteringstid borde undvikas
har utredningen föreslagit, att annuiteten fastställdes till 7 procent av amorteringsdelen.
En sådan annuitet skulle, örn räntan antoges utgöra 4 procent,
motsvara en amorteringstid av 22 år, vartill komrne eventuella amorteringsfria
år. Utredningen har funnit nämnda annuitetsprocent, jämte räntan å
den stående lånedelen, icke innebära större årsutgift än som borde kunna
bäras av låntagarna. Om en fastighet hade ett bruksvärde av 32,000 kronor,
alltså det föreslagna maximivärdet, och belånades med högsta möjliga belopp,
28,800 kronor — för enkelhetens skull förutsattes, att varken avskrivningslån
eller skogslän beviljats — uppginge efter de amorteringsfria åren
årsutgiften för amortering samt ränta å stående och amorteringsdelen vid

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

en annuitet av 7 procent och en räntesats av 3 procent till 1,248 kronor,
motsvarande 4.3 procent å 28,800 kronor. Om räntesatsen åter antoges utgöra
4 procent, bleve årsutgiften 1,440 kronor, motsvarande 5.0 procent å
28,800 kronor. Utredningen har anmärkt att, även om en sådan årsutgift
kunde te sig avsevärd, fråga dock här vore örn självförsörjande familjejordbruk
med ett bruksvärde av icke mindre än 32,000 kronor.

Liksom för närvarande skola även enligt utredningens förslag de första 5
åren av lånetiden vara amorteringsfria.

I de fall då låntagare för något år erhåller uppskov med att erlägga amortering
eller då låntagaren, såsom utredningen funnit önskvärt, verkställer
extrabetalningar utöver amorteringsplanen, är enligt utredningens mening
någon omreglering av annuiteterna icke nödvändig. De årliga annuiteterna
böra i sådana fall framdeles fortsättas i fastställd ordning och det medgivna
uppskovet eller extrabetalningen allenast föranleda en förlängning respektive
förkortning av tiden för amorteringsdelens betalning. Den stående delen
av egnahemslån skall däremot icke påverkas av åtgärder av nu antydd
art.

Enligt vad utredningen anfört skulle det åtminstone teoretiskt kunna tänkas,
att räntenivån inom landet väsentligt stegrades och därmed även egnahemslåneräntan
komme att höjas på sådant sätt att den bestämda annuiteten
helt eller nästan helt komme att åtgå till ränta, varvid intet återstode
till amortering. Med tanke på dylika undantagsfall borde i lånekontrakten
göras förbehåll om att staten skulle kunna besluta örn höjning av årsannuitetema
å egnahemslån. Denna möjlighet syntes emellertid icke böra utnyttjas
under annan förutsättning än att jordbrukets läge vore någorlunda tillfredsställande,
så att låntagarna kunde antagas vara i stånd att bära en sådan
höjning.

Beträffande återbetalningen av skogslän har egnahemsutredningen anfört: Skogslån

torde böra uppdelas på stående del och amorteringsdel efter
samma grund som jordbrukslån. Villkoren för återbetalning av dylikt låns
amorteringsdel torde böra givas sådan utformning, att återbetalningen kan
anpassas efter möjligheterna att genom avverkningar utvinna inkomst ur
skogen för gäldens betalning. Den plan för hushållningen med skogen, som
i det föregående ansetts påkallad ur säkerhetssyninmkt, synes även böra ligga
till grund för bestämmandet av återbetalningsvillkoren för skogslån. Denna
plan blir givetvis beroende av skogsbeståndets ålder och beskaffenhet i
det särskilda fallet. I regel torde det vara nödvändigt att bestämma en relativt
lång återbetalningstid. Endast i sådana fall, då vid förvärvet av ett
egnahemsjordbruk ett större virkesförråd av lämplig skog finnes tillgängligt
för avverkning inom de närmast kommande åren, kan amorteringen, örn
hänsyn uteslutande tages till skogens avkastningsförmåga, begränsas till en
kort tidrymd. Finnes å fastigheten allenast plantskog eller yngre skog, kan
det rent av bli erforderligt att medgiva fullständig frihet från amortering
under viss tid, måhända ända lipp till tio år. Bortsett från att det .sålunda kan
vara motiverat att medgiva låntagare vissa amorteringsfria år — ränta synes
även då böra erläggas — torde det jämväl i fråga örn skogslänen vara

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

lämpligt, att återbetalningen av amorteringsdelen sker i form av lika annuiteter.
Dessa torde såvitt möjligt böra bestämmas på sådant sätt, att skogslänets
amorteringsdel är gulden senast vid tidpunkten för slutbetalningen
av amorteringsdelen av jordbrukslånet i samma fastighet. Möjlighet bör
emellertid finnas att göra avsteg från amorteringsplanen. Till en början bör
låntagaren äga att när som helst verkställa extrabetalningar. Stundom bör
det kunna ifrågakomma, att låntagaren erhåller rätt att avverka skog utöver
vad som angivits i den för skogen uppgjorda liushållningsplanen, under
förutsättning att han samtidigt verkställer däremot svarande återbetalning
vid sidan av eljest fastställd amortering. Detta kan vara motiverat såväl
med hänsyn till ett rådande konjunkturläge som på grund av skogsvårdssynpunkter.
Å andra sidan kunna hänsyn av samma art motivera en begränsning
av åsyftad avverkning och i anslutning härtill en jämkning i återbetalningsskyldigheten.
Örn genom medgivanden av nu avsedda slag förutsättningarna
för den uppgjorda hushållningsplanen väsentligt rubbas, bör såväl
denna som även amorteringsplanen modifieras i motsvarande omfattning.
Eljest bör en jämkning i återbetalningsskyldigheten för visst år eller en inbetalning
utöver amorteringsplanen icke ha någon inverkan på annuiteterna
för följande år utan allenast, liksom sagts i fråga örn jordbrukslånen, föranleda
en förlängning respektive förkortning av tiden för amorteringsdelens
betalning.

I fråga örn grunderna för återbetalningen av egnahemslån har en av
egnahemsutredningens ledamöter (herr Collin) uttalat skiljaktig mening.
Enligt denna skall egnahemslån återbetalas med bestämda från början fastställda
årliga belopp. För att de årliga låneutgifterna för låntagaren (amortering
och räntor) vid visst ränteläge skulle vara i möjligaste mån lika stora
under lånetiden, måste amorteringsbeloppen successivt ökas undan för un
dan. För att nedbringandet av låneskulden skulle ske i den omfattning,
som av utredningen ansetts lämplig, borde amorteringsbeloppen fastställas
etter följande procenttal: för första 2-årsperioden borde årliga amorteringsbeloppet
utgöra 0.8 procent av ursprungliga lånebeloppet; därefter borde
årliga amorteringsbeloppet ökas med 0.1 procent för varje 2-årsperiod.
Amorteringen borde beräknas å hela lånet. Någon uppdelning av lån på
stående del och amorteringsdel borde icke förekomma. Efter regelbundna
amorteringar under 25 år hade låntagaren nedbringat kapitalskulden till
omkring 67 procent av ursprungliga lånebeloppet. Därest lånet utgjort 90
procent av belåningsvärdet, hade det nedbringats till omkring 60 procent
av detta värde. En låntagare, som erhållit mindre lån i förhållande till
fastighetsvärdet, nådde självfallet 60 procent-gränsen fortare. Extra avbetalningar
skulle avgå å de amorteringsbelopp, som läge närmast till å amorteringsplanen.
Skyldighet att inlösa hela egnahemslånet skulle föreligga, då
länet nedbringats i sådan omfattning, att låntagaren kunde placera krediten
i privat penninginrättning mot säkerhet av enbart inteckning.

Egnahemsutredningen har ansett skäl kunna tala för att en del av en
egnahemslåntagares fastighetskredit bör kunna placeras hos annan långivare
än staten. Det skulle kunna vara till fördel för såväl staten
som kreditinrättningarna, örn å ena sidan staten kunde begränsa sin upp -

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

tåning för ifrågavarande ändamål och å andra sidan kreditinrättningarna
icke i alltför hög grad behövde helt avstå från de placeringsobjekt, som
egnahemsfastigheterna erhjöde. Beträffande låntagarnas fördelar av att få
placera viss kredit i annan form än egnahemslån har utredningen anfört:

Den medelränta å emitterade statsobligationer, vilken av utredningsmännen
föreslagits skola ligga till grund för förräntningen av egnahemslån, torde
i regel hålla sig lägre än den ränta, som genomsnittligt skulle belöpa på
ett lån av motsvarande slag i en vanlig kreditinrättning. Däremot skulle det
väl kunna tänkas, att låntagaren kunde t. ex. hos en jordbrukskassa eller en
sparbank erhålla ett lån mot säkerhet av de lägst liggande inteckningarna
till en ränta, som i vissa fall understege nämnda medelränta. Sålunda utgör
denna medelränta för närvarande omkring 3.0 procent, medan på många
håll primärlån hos kreditinrättningar torde stå att uppbringa mot en ränta
av 2.5—3.0 procent. I ett dylikt läge skulle det tydligen kunna vara till fördel
för en låntagare, örn han kunde ha dels ett primärlån Iros en kreditinrättning
och dels ett däröver liggande statligt egnahemslån. Det kan också
vara tänkbart, att det under vissa förhållanden skulla vara lämpligt för
honom att ha en del av sin kredit placerad hos en hypoteksförening mot fast
ränta. Vad som i fråga örn hypoteksföreningslånen emellertid särskilt kan
motivera, att en egnahemslåntagares kredit till någon del bör kunna vara
ordnad i denna form, är hänsynen till att en fastighet, som övertages av en
egnahemsbildare, i synnerhet efter nybildningsprincipens övergivande, kan
tänkas redan vara belastad med ett bundet hypotekslån, vilket icke utan särskilda
kostnader kan inlösas. Till vad nu sagts må även tilläggas, att en
egnahemslåntagares möjligheter att till skäliga villkor anskaffa kredit för
inköp av inventarier eller dylikt måhända kunna underlättas, örn låntagaren
samtidigt är villig att placera ett primärlån hos den ifrågavarande långivaren.

På grund av vad sålunda anförts har egnahemsutredningen funnit övervägande
skäl tala för att viss del av egnahemslåntagares fastighetskredit
skall kunna vara placerad hos annan långivare.

Utredningen har emellertid ansett det vara nödvändigt att fastställa en
viss begränsning av den del av fastighetskrediten, som sålunda borde få
vara placerad på annat håll. Staten borde icke enbart sörja för den kredit,
som vore förenad med de största riskerna. För staten skulle det kunna bliva
till olägenhet, om innehavaren av framförliggande inteckningar icke sörjde
för att låntagaren skötte sina ränteförpliktelser, varvid den utökning av
denna kreditgivares intecknade fordran, som enligt gällande inteckningsförordning
skulle kunna ske genom tillägg av högst två års ränta, kunde försämra
ställningen för staten, så högt som inteckningarna för de statliga lånen
vore belägna. Då det icke vore lämpligt, att egnahemslåntagare samtidigt
skulle ha att erlägga amorteringar till staten och till en kreditinrättning
— detta skulle förrycka beräkningen av annuiteterna å de statliga
egnahemslånen — borde endast sådan kredit, som icke vore förenad med
amortering, få vara placerad hos annan långivare än staten. I fråga örn hypoteksföreningarnas
utlåning gällde, att lån finge förbliva stående allenast
i den mån det icke överstege 40 procent av belånad egendoms värde, bortsett
från värdet å växande skog.

fallang till riksdagens protokoll 1039. I sami. Nr 236.

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

Med hänsyn till vad här ur olika synpunkter anförts har utredningen
ansett sig böra förorda, alt såsom förutsättning för att viss del av egnahemslåntagares
fastighetskredit skall få vara placerad hos annan långivare
skall gälla, att krediten till denna del icke är förenad med amorteringsskyldighet
och icke heller är grundad på inteckningar utöver 40 procent
av egendomens värde.

Det belopp, varmed egnahemslån bör minskas på grund av att bottenkredit
placeras hos annan långivare, skall enligt utredningens förslag i
förekommande fall fördelas mellan jordbruks- och skogslån på sådant sätt,
att beloppet i första hand avdrages å jordbrukslånets stående del samt,
om denna ej förslår härtill, i andra hand å skogslänets stående del.

Utredningen har ansett det icke böra tillstädjas, att egnahemskrediter alltefter
låntagarnas uppfattning om vad som syntes fördelaktigast flyttas fram
och tillbaka mellan egnahemsorganen och kreditinrättningarna. Örn och
i vad mån en del av en låntagares kredit skulle vara placerad hos sådan
inrättning, borde bestämmas redan vid egnahemslånets beviljande. Att sedermera
överflytta viss del av krediten från staten till annan långivare, syntes
icke böra medgivas låntagaren, men det borde som hittills stå denne fritt
att inlösa hela egnahemslånet. Om däremot redan vid egnahemslånets beviljande
viss del av den erforderliga fastighetskrediten vore eller bleve
placerad hos annan långivare, syntes hinder icke böra möta att framdeles
överflytta även denna del till egnahemsorganen.

Såsom framgår av det föregående har 1935 års riksdag hemställt om utredning
i fråga om fyllnadslån till egnahemslån till härför kvalificerade
sökande med stor familj.

Med hänsyn till att försörjningen av en stor barnskara kan försvåra hopsparandet
av eget kapital för fastighetsförvärv har egnahemsutredningen
föreslagit, att, där jordsökande hade tre eller flera barn under sexton års
ålder, han skulle, örn förutsättningarna för egnahemslån vore för handen,
kunna erhålla sådant till ett belopp ända upp till vederbörande fastighets
hela bruksvärde (jordbruksvärde och skogsvärde). Utredningen har ytterligare
förordat den anordningen att, om jordsökanden hade tre eller flera
sådana minderåriga barn och bostadsbyggnaden på grund härav gjordes
större än eljest skulle vara behövligt, bruksvärdet å fastigheten likväl icke
skulle beräknas högre än örn byggnaden varit avsedd för en familj med
mindre antal sådana minderåriga barn. Härvid komme de byggnadskostnader,
som föranleddes av att bostadsbyggnaden måste tilltagas mera omfattande
än nyss sagts — exempelvis genom inredning av bostadsrum å vinden
— att täckas av avskrivningslån och sålunda efter hand att avskrivas.

Utredningen har fäst uppmärksamheten på att, där de sålunda föreslagna
lättnaderna för jordsökande med stor familj icke vore tillräckliga för att
vederbörande skulle kunna förvärva ett jordbruksegnahem, för honom återstode
möjligheterna att antingen få sig tilldelat ett arrendeegnahem eller, i
norra delarna av landet, att erhålla ett arbetarsmåbruk.

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

Vad härefter angår långivningen till förvärv av bostadsegnahem
har egnahemsutredningen, med hänsyn bland annat till att en nu arbetande
kommitté — bostadssociala utredningen — har till uppdrag att undersöka
frågor om främjande av en tillfredsställande bostadsbildning, funnit
sig icke böra ingå på en behandling av sådan utlåning till bostadsegnahem,
som kunde anses ha karaktär av subvention.

Utredningen har framhållit, att hittillsvarande gräns för egnahemslån till
bostadsändamål, 75 procent av fastighetsvärdet, understege både nuvarande
gräns för jordbrukslån och, i ännu högre grad, den gräns för sistnämnda
lån, som föreslagits av utredningen. Detta syntes även motiverat med hänsyn
till att säkerheten för jordbrukslån, vilken till stor del utgjordes av
jordvärde, i stort sett måste anses vara mera värdebeständig än säkerheten
för bostadslån. Dessutom kunde förtjäna uppmärksammas, att ett kontant
tillskott från låntagarens sida, motsvarande 25 procent av värdet å en bostadsfastighet,
i stort sett icke utgjorde högre belopp än ett tillskott av
10 procent utav värdet å ett familjejordbruk. Utredningen ansåge sig på
grund av det sålunda anförda icke böra föreslå någon höjning av ifrågavarande
belåningsgräns för bostadsegnahem. Den kredit, som för obemedlade och
mindre bemedlade erfordrades därutöver, erhölle åtminstone i viss mån karaktär
av subvention och borde ordnas på annat sätt än genom egnahemslån,
eventuellt under kommunernas medverkan. Sådan medverkan syntes
däremot knappast vara motiverad med avseende å egnahemslån intill 75
procent av fastighetsvärdet.

Med hänsyn till att avskrivningslån ej borde beviljas med avseende å
bostadsegnahem, syntes tillräcklig anledning icke finnas att beträffande
sådana egnahem anlita beteckningarna kostnadsvärde och bruksvärde. För
bostadsegnahem syntes belåningsvärdena böra bestämmas ungefär efter samma
grunder som hittills:

Beträffande maximivärdet å bostadsegnahem har egnahemsutredningen
anfört:

Utredningsmännen, som föreslagit höjning av de för jordbruksfastigheter
gällande värdemaxima, ha funnit sig böra överväga en sådan höjning även
beträffande bostadsegnahem. En genomgående erfarenhet hos egnahemslåneförmedlarna
från senare år har enligt vad utredningsmännen inhämtat
visat, att bostadslägenheter på många håll, framför allt i och omkring tättbebyggda
samhällen, icke kunna uppföras inom gällande värdegräns, örn de
skola fylla nutida krav på utrymme och bekvämlighet. Såsom utredningsmännen
i annat sammanhang uttalat, är det av allra största vikt att befordra
en höjning av bostadsstandarden, ej minst på landsbygden. Då det numera
visat sig, att detta icke alltid kan ske utan att kostnaderna, inberäknat tomtköp,
måste överskrida nu fastställt belopp av 10,000 kronor, finna utredningsmännen
icke anledning vidhålla denna hämsko på utvecklingen, utan vilja
utredningsmännen i stället tillstyrka en av förhållandena påkallad rimlig
höjning av värdemaximum för bostadsegnahem .

I överensstämmelse härmed har utredningen ansett maximivärdet för bostadsegnahem
böra höjas till 12,000 kronor.

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

Utredningen har erinrat om att stående delen av bostadslån för närvarande
utgjorde s/5 av lånebeloppet och alltså högst kunde motsvara 45 procent
av den belånade fastighetens värde. Med hänsyn till att kreditförhållandena
med avseende å bostadsfastigheter å landsbygden åtminstone på sina håll
icke vore tillfredsställande ordnade, syntes det utredningen vara lämpligt, att
den gräns intill vilken egnahemslånen förutsattes skola vara nedbetalade, innan
krediterna överflyttades till de vanliga kreditinrättningarna, sattes lägre
för bostadslånen än för jordbrukslånen. En viss höjning av ifrågavarande
gräns även för bostadslånen ansåge utredningen sig emellertid böra förorda.
Utredningen hade stannat vid att föreslå, att gränsen sattes vid 50 procent.
Bostadslåns amorteringsdel borde i enlighet härmed ligga mellan 75 och 50
procent av den belånade fastighetens värde och bomme i likhet med jordbrukslånens
amorteringsdel att motsvara en tredjedel av högsta medgivna lånebelopp.
Lån för bostadsändamål torde, liksom krediterna till innehavare
av egnahemsjordbruk och under motsvarande förutsättningar, böra få vara
placerade hos kreditinrättning intill ett belopp av 40 procent av fastighetsvärdet.

Utredningen har — i överensstämmelse med den uppfattning som kommit
till uttryck i yttranden till utredningen från en del egnahemsnämnder och
kommunalnämnder — funnit tillräcklig anledning saknas att med avseende å
ränteberäkning göra skillnad mellan bostadslån och jordbrukslån. Även den
tekniska utformningen av beräkningssättet för annuiteterna borde vara densamma
för bostadsegnahem som för jordbruksegnahem. Liksom hitttills
borde de tre första åren av lånetiden vara amorteringsfria.

Utredningen har funnit önskvärt, att bostadslån även skulle kunna utlämnas
i sådana fall, då för en egnahemslåntagare ett legitimt kreditbehov uppkomme
av den anledningen att om- eller tillbyggnader av mera väsentlig betydelse
bleve erforderliga. Stundom kunde byggnaderna från början ha tilltagits
endast för att fylla ett första behov av utrymme men förutsatts kunna
utbyggas framdeles när familjen växte. Även andra fall kunde tänkas. För
att underlätta detta syntes ytterligare egnahemslån böra kunna utgå, dock
med högst så stort belopp, att detta tillhopa med det förut beviljade egnahemslånebeloppet
och eventuellt annat inteckningslån med bättre förmånsrätt
i fastigheten uppginge till högst 75 procent av fastighetens beräknade
värde efter den tillämnade om- eller tillbyggnaden. En förutsättning för
dylikt tilläggslån borde vara, att fastighetens värde efter arbetets utförande
icke överstege 12,000 kronor. Å andra sidan syntes tilläggslån av ifrågavarande
slag icke böra få utgå, där lånebehovet endast uppginge till ringa belopp,
exempelvis mindre än 200 kronor. Tilläggslån borde lämpligen med avseende
å återbetalning och förräntning i sin helhet betraktas som amorteringsdel.

Yttranden.

I en del yttranden har en allmän erinran framställts mot att statens utlåningsverksamhet
på förevarande område utvidgas. Särskilt ha införandet av
avskrivningslånen, höjningen av belåningsgränsen för jordbruksfastigheter

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

101

från omkring 83 till 90 procent, ökningen av maximivärdet för sådana fastigheter
från 15,000 å 20,000 kronor till 32,000 kronor samt medgivandet av
belåning även av färdigbyggda jordbruksfastigheter ansetts kunna i olika
hänseenden medföra konsekvenser, som kunna inbjuda till betänkligheter.
Vad som sålunda anförts kommer att beröras i samband med de olika frågor,
som lia avseende å egnahemslångivningen. Bär må allenast återgivas ett par
yttranden av mera allmän innebörd.

Socialstyrelsen har framhållit följande synpunkter:

Egnaliemsutredningen bar visserligen icke förbisett, att ett understödjande
av möjligheterna till förvärv av egnahemsfastigheter i själva verket kan komma
att i större eller mindre utsträckning inverka stegrande på jordpriserna.
Emellertid har utredningen ansett, att olika möjligheter erbjuda sig för att
begränsa riskerna för en av det allmännas subvenlionsåtgärder föranledd prisförhöjning
å egnahemsfastigheter. Vad härom i betänkandet anföres, har
likväl icke, efter styrelsens mening, i tillfyllestgörande grad gjort rättvisa åt
de olägenheter i berörda hänseende, som redan tidigare ha varit förenade
med deli statliga egnahemsverksamheten och som under den senaste tiden
lia tenderat att ökas, åtminstone i vissa landsdelar. Det må i detta sammanhang
jämväl erinras om i motioner vid 1934 års riksdag framställda krav på
ändring av gällande bestämmelser i syfte att direkt ålägga egnahemsnämnderna
att pröva skäligheten av inköpspriset för jordbruksfastighet, för vilken
egnahemslån beviljas. Med hänsyn till den allvarliga faran för att en icke
önskvärd stegring av jordpriserna skall bliva följden av intensifierade stödåtgärder
från statens sida torde det vara tillrådligt, att i de direktiv, som för
dessa ulfärdas, vikten av att man framgår med tillbörlig varsamhet och försiktighet
uttryckligen betonas.

Centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund har uttalat följande:

Enligt centralrådets uppfattning bör en ekonomiskt svag ställning i och för
sig icke på det sätt premieras, att det kommer att framstå såsom en fördel för
en blivande jordbrukare att sakna egna tillgångar. Man får ej heller bortse
från att, därest en stegring av priserna å jordbruksfastigheter skulle bliva
följden av det av utredningen tillärnade subventionssystemet, denna prisstegring
i första hand kommer att drabba alla andra jordbruksförvärvare
än egnahemslåntagare. Ävenså anser sig centralrådet icke böra underlåta att
giva uttryck åt den farhågan, att staten genom att alltför kraftigt underlätta
startandet av ett eget företag med betydande kapitalvärde kan avtrubba
den känsla av ansvar och det sinne för sparsamhet, som säkerligen ytterst
byggt upp och vidmakthållit det svenska jordbruket.

En del myndigheter lia fäst uppmärksamheten på de konsekvenser, ett genomförande
av egnahemsutredningens förslag skulle kunna medföra ur statsfinansiell
synpunkt.

Mot förslaget örn höjning av maximivärdet å jordbruksegnahem
till 32,000 kronor lia i allmänhet inga erinringar framställts.

Malmöhus läns hushållningssällskaps egnahemsnämnd och förvaltningsutskott
lia funnit det föreslagna maximikostnadsvärdet vara för lågt tilltaget
under inom länet för närvarande rådande förhallanden. Maximikostnadsvärdet
för en någorlunda välbyggd fastighet, som kunde giva full försörjning
åt en hel familj, syntes böra sättas lill 45,000 kronor. Länsstyrelsen i sam -

102 Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

ma län har likaledes uttalat sig för en höjning av ifrågavarande maximivärde
till 45,000 kronor.

Däremot synes Kristianstads läns hushållningssällskaps föroaltningsutskott
lia ansett ett maximivärde av 25,000 kronor vara tillräckligt. Även
Älvsborgs läns södra hushållningssällskaps förvaltningsutskott har uttalat
sig för en viss begränsning av det av utredningen föreslagna beloppet, och
Västernorrlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har förordat
bibehållande av de nuvarande maximivärdena.

Mot förslaget angående särskilda avskrivningslån har i en del
yttranden erinrats, att utlämnandet av sådana lån kunde vara ägnat att föranleda
stegring av såväl jordpriser som byggnadskostnader, vilket skulle bli
till förfång för icke blott egnahemslåntagarna själva utan även andra jordbrukare.
Härjämte lia farhågor framkommit, att möjligheten att erhålla
avskrivningslån kunde locka olämpliga personer till att starta jordbruk
ävensom leda till att jordbruk, som vore oräntabla på grund av läge och
jordmånsförhållanden, likväl sattes i stånd och bebyggdes med hjälp av
avskrivningslån.

Betänkligheter av nu berörda art ha uttalats av statskontoret — särskilt
med hänsyn till faran av ett konstlat uppehållande av markpriserna —,
bank- och fondinspektionen, sparbanksinspektionen, clomänstgrelsen, lantbruksstyrelsen,
statens egnahemsstyrelse, Stockholms läns och stads hushållningssällskaps
egnahemsnämnd och förvaltningsutskott, Uppsala läns hushållningssällskaps
egnahemsnämnd, Östergötlands läns hushållningssällskaps
egnahemsnämnd och förvaltningsutskott, Kronobergs och Gotlands läns hushållningssällskaps
förvaltningsutskott, Kristianstads läns hushållningssällskaps
egnahemsnämnd, Göteborgs och Bohus läns hushållningssällskaps egnahemsnämnd
och förvaltningsutskott, Älvsborgs läns södra hushållningssällskaps
förvaltningsutskott, Skaraborgs läns hushållningssällskaps egnahemsnämnd
och förvaltningsutskott, vilket sistnämnda yttrande biträtts av länsstyrelsen
i samma län, Västernorrlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott
ävensom Sveriges allmänna lantbrukssällskap. Även länsstyrelsen
i Älvsborgs län har anfört betänkligheter mot förslaget.

Bank- och fondinspektionen har hänvisat till att enligt den föreslagna belåningsplanen
hela bruksvärdet, d. v. s. ofta taxeringsvärdet, kunde ingå
med upp till 60 procent av kostnadsvärdet och beloppet av avskrivningslån
med 40 procent av samma värde. Detta innebure, att kostnadsvärdet kunde
uppgå till 166 2/s procent av förefintligt taxeringsvärde och till och med vara
ännu högre. Ett understödjande av egnahemsbildningen efter sådana linjer
kunde enligt inspektionens förmenande icke anses vara med sunda ekonomiska
principer överensstämmande.

Sparbanksinspektionen har i sitt yrkande — vilket i denna del icke är enhälligt
— anfört, att inspektionen icke kunde finna det riktigt, att genom
beviljande av avskrivningslån understöd lämnades en person för att bereda
honom möjlighet att förvärva tillgång av så betydande värde som enligt förslaget
vore förhållandet. De förmåner, som vore förknippade med dessa

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

103

lån, syntes vidare medföra, att de komme att bliva föremål för stor efterfrågan
från den jordsökande allmänhetens sida. Det torde komma att möta
väsentliga svårigheter för egnahemsorganen att på ett rättvist sätt inom de
gränser, som de av statsmakterna beviljade anslagen för ändamålet utgjorde,
fördela lånen på de lånesökande.

Kristianstads läns hushållningssällskaps egnahemsnämnd har framhållit
att, därest avskrivningslån lipp till 40 procent av vederbörande fastighets
kostnadsvärde måste användas vid nybildning av familjejordbruk genom
jordanskaffning för att bringa ner det nybildade småbrukets fastighetskapital
i nivå med dettas bruksvärde, borde företaget icke igångsättas, såvida
icke särskilda och starkt vägande skäl föranledde därtill.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län har funnit det vara oklart, vad som avsåges
med bruksvärde. Fastställandet av avskrivningslånens belopp kunde befaras
bli ganska godtyckligt.

Kopparbergs läns hushållningssällskaps egnahemsnämnd och förvaltningsutskott
ha gjort gällande att, då avskrivningslån icke finge utgå annat än i
samband med egnahemslån och då trängande behov av förbättring av ett stort
antal jordbruksfastigheters byggnader förelåge, konsekvensen av förslaget
syntes bliva den, att mången jordbruksegendom, som icke eljest vore till
salu, komme att försäljas till något av ägarens barn eller till annan till egnahemslån
berättigad person för att man därigenom skulle kunna erhålla statlig
hjälp med avskrivningslån och förbättringsbidrag.

Även örn i en del yttranden betänkligheter anförts mot förslaget om avskrivningslån,
har emellertid förslaget i allmänhet icke ens i dessa yttranden
helt avstyrkts, utan ha betänkligheterna snarast ansetts böra leda till en begränsning
av omfattningen av ifrågavarande stödanordning.

Statskontoret har funnit angeläget, att statens medverkan till egnahemsbildning
genom avskrivningslån i huvudsak inskränktes till sådana fall, där
skillnaden mellan kostnads- och bruksvärde icke vore alltför betydande.
Statskontoret ville fördenskull föreslå, att bestämmelserna i författningsförslaget
ändrades på sådant sätt, att avskrivningslån finge beviljas till förslagsvis
högst 15 procent av kostnadsvärdet, dock att, där särskilda skäl för beviljande
av avskrivningslån med högre belopp förelåge, Kungl. Maj:t finge
lämna sitt medgivande till undantag från denna regel.

Lantbruksstyrelsen har ansett, att, örn systemet med avskrivningslån skulle
genomföras, avskrivningslånet syntes böra begränsas väsentligt mera, eliel
förslagsvis till 20 procent av kostnadsvärdet i stället för 40 procent. En dylik
begränsning kunde, förutom av farhågor för länens inverkan pa joidpriserna,
motiveras jämväl utifrån andra synpunkter. Det kunde salunda
enligt lantbruksstyrelsen mening starkt ifrågasättas, örn staten skulle medverka
till jordbruksbildning där förutsättningarna vore så ogynnsamma att
anläggningskostnaden med 40 procent överstege bruksvärdet. Möjligen kunde
det under vissa förhållanden vara försvarbart i Norrland, men icke i södra
och mellersta Sverige.

Skaraborgs läns hushållningssällskaps egnahemsnämnd och förmätnings -

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

utskott ha i sitt yttrande, vilket biträtts av länsstyrelsen, ansett det bliva
ofrånkomligt att låta avskrivningslånesystemet komma till användning även
för upphjälpande av äldre egnahemsföretag i analogi med vad som nu i viss
mån kunde ske genom egnahemspremielån. Enligt nämndens mening borde
avskrivningslånen icke komma i fråga vid förvärv av fullt färdiga jordbruk,
enär faran för att de komme att verka prishöjande vore särskilt påtaglig i
dylika fall. De borde företrädesvis och helst finna användning, då det gällde
komplettering av ofullständiga jordbruk. Med tanke på de ekonomiska konsekvenserna
vore jämväl en ytterligare begränsning av dessa låns storlek i
förhållande till kostnadsvärdet att förorda.

Jämtlands läns hushållningssällskaps egnahemsnämnd och förvaltningsutskott,
i vilkas yttrande länsstyrelsen instämt, ha uttalat sig för att avskrivningslån
borde utlämnas till högst 30 procent av kostnadsvärdet. Lånen borde
betecknas premielån, liksom de hittillsvarande lånen för motsvarande
ändamål.

Stockholms läns och stads, Östergötlands läns samt Göteborgs och Bohus
läns hushållningssällskaps egnahemsnämnder och förvaltningsutskott ha ansett
avskrivningslånen böra begränsas lill förslagsvis 20 procent av kostnadsvärdet.

Uppsala läns hushållningssällskaps egnahemsnämnd har föreslagit ifrågavarande
procentsats skola begränsas till 10 procent.

örebro läns hushållningssällskaps egnahemsnämnd och förvaltningsutskott
ha i sitt yttrande, vilket biträtts av länsstyrelsen, ansett sig icke kunna tillstyrka
beviljandet av avskrivningslån till högre belopp än 25 procent av
kostnadsvärdet. Såsom nedre gräns borde sättas 5 procent (i stället för föreslagna
3 procent).

Statens egnahemsstyrelse har ansett lånen, om sådana skulle utlämnas,
böra begränsas till högst 25 procent av kostnadsvärdet och endast i undantagsfall
överstiga 20 procent. Därjämte borde lånen erhålla en lämpligare
benämning, förslagsvis regleringslån. Emellertid har egnahemsstyrelsen
funnit det vara att föredraga, att de nuvarande premielånen bibehölles.
Införandet i lånerörelsen av de nya begreppen kostnadsvärde och bruksvärde
syntes egnahemsstyrelsen vanskligt. Styrelsen hade den uppfattningen,
att syftemålet med avskrivningslånen bättre nåddes genom bibehållande av
premielånen till förhöjt maximibelopp, förslagsvis 3,000 kronor. Premielåneverksamheten
hade i allt fall prövats. I stort sett hade densamma ej befunnits
behäftad med de avigsidor, som befarats i fråga örn avskrivningslånen.

Även i ett par andra yttranden ha de nuvarande premielånen ansetts vara
att föredraga framför avskrivningslånen. I sådan riktning har uttalat sig
Kronobergs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott, vilket dock ansett,
att de nuvarande premielånebestämmelserna borde kompletteras med
föreskrift att lånen ej finge fullständigt avskrivas, förrän låntagaren besuttit
fastigheten i minst 8—10 år.

Bank- och fondinspektionen har anfört att, om av sociala skäl ytterligare

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

105

subventionering utöver de hittillsvarande premielånen ansåges oundgängligen
erforderlig, detta lämpligen borde ske genom någon höjning av premielånens
belopp. Höjningen borde dock under inga förhållanden göras större
än att premielån högst finge uppgå till 10 procent av bruksvärdet. För skyldighet
att återbetala premielån borde utöver vad redan nu gällde uppställas
samma villkor som av egnaliemsutredningen föreslagits för avskrivningslån.

I detta sammanhang ville inspektionen framhålla, att det borde ur många
synpunkter, ej minst med hänsyn till önskvärdheten av en förenkling av arbetet
inom egnaliemsorganisationen med bland annat fastighetsvärderingar
och vad därmed stöde i sammanhang, vara till gagn, att det fastsloges, att,
där taxeringsvärde funnes å fastigheten i fråga och detta värde icke uppenbarligen
avveke från fastighetens marknadsvärde, vad egnahemsutredningen
betecknade såsom bruksvärde skulle överensstämma med gällande taxeringsvärde.

Västmanlands läns hushållningssällskaps egnahemsnämnd har anfört, att
det för staten bleve betydligt billigare och för alla parter naturligare, örn stödet
som hittills finge utgå i form av premielån. Nuvarande möjlighet att
erhålla premielån med högst 50 procent av arbetskostnaden och högst 1,500
kronor vore emellertid med nuvarande byggnadskostnader alldeles otillräckligt.
Om tilldelning av premielån, i stället för föreslagna avskrivningslån,
bibehölles och premielånet sattes till cirka 25 procent av beräknad totalkostnad
för byggnaderna skulle detta säkerligen verka tillräckligt stimulerande.

Riksråkenskapsverket har hänvisat till att i praktiskt taget alla fall, där
grundförbättringar företoges utan samband med ägareskifte, dylika förbättringar
förutsattes endast skola kunna understödjas genom statsbidrag i nuvarande
ordning. Även efter genomförandet av de i avseende å grunderna
för dessa bidrag av utredningen föreslagna ändringarna skulle ifrågavarande
bidragsform, såvitt riksråkenskapsverket kunde finna, i flertalet fall komma
att ställa sig avsevärt mindre förmånligt än avskrivningslånen. Det kunde
enligt riksräkenskapsverkets mening knappast anses motiverat vare sig ur
lämplighetssynpunkt eller med hänsyn till rättvisa och billighet att på detta
sätt göra understödets storlek beroende av huruvida förstärkningsåtgärderna
företoges i samband med ägareskifte eller ej. Den föreslagna anordningen
komme att uppmuntra till försäljning av jordbruksfastigheter. Liknande
erinringar kunde göras med avseende å avgränsningen av det område, inom
vilket jordbrukslån och avskrivningslån skulle få beviljas för byggnadsarbeten.
— Riksråkenskapsverket har uttalat sig för att avskrivningslån
genomgående borde avse det belopp, varmed kostnaderna för ifrågakommande
förstärkningsåtgärder i form av grundförbättringar, väganläggningar och
byggnadsarbeten överstege ökningen av vederbörande fastighets bruksvärde
på grund av åtgärdernas vidtagande, samt att maximibeloppet för avskrivningslån
komme att angivas i vissa procent av nämnda kostnader. Vilket
procenttal, som härvid borde komma i fråga, undandroge sig riksräkenskapsverkets
bedömande. Därest maximeringen skedde särskilt för vart och
ett av de tre olika slagen av kostnader — vilket ur flera synpunkter förefölle

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

vara att föredraga — syntes det emellertid, vad anginge grundförbättringar,
ligga nära till hands att, där anordningen med två olika stödformer godtoges,
tillämpa den för statsbidrag till grundförbättringar föreslagna relativa maximigränsen
jämväl för avskrivningslån till dylika förbättringar. Riksräkenskapsverket
ville vidare erinra om att statsbidragen till grundförbättringar
enligt utredningens förslag per hektar räknat icke skulle få överstiga vid nyodling
400 kronor, vid stenröjning 350 kronor samt vid jordkörning och betesförbättring
250 kronor. Det kunde med hänsyn till vad riksräkenskapsverket
tidigare anfört ifrågasättas, huruvida icke bestämmelser av samma innehåll
borde meddelas i avseende å avskrivningslånen.

Samma ämbetsverk har erinrat örn att utredningen ansett det icke kunna
ifrågakomma att söka bereda äldre egnahemslåntagare en liknande förmån
genom omreglering av deras egnahemslåneskuld i överensstämmelse med det
nya lånesystemet. Krav på en dylik omläggning syntes emellertid säkerligen
komma att framställas, i all synnerhet som många av dessa egnahemslåntagare
befunne sig i jämförelsevis svåra ekonomiska förhållanden. Härifrån
vore steget sedan icke långt till att påyrka en motsvarande subvention
för de småbrukare, som visserligen icke vore egnahemslåntagare men som
ändå ådragit sig stora skulder för inköp och rationalisering av sina jordbruk.

Slutligen må nämnas följande ytterligare erinringar mot förslaget om avskrivningslån.

Jönköpings läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har ansett garantier
böra tillskapas, säkrare än de av egnahemsutredningen föreslagna,
för att avskrivningslånen verkligen komme egnahemslåntagarna själva till
godo och ej komme att motvägas av ökade fastighetspriser och byggnadskostnader.

Å andra sidan ha länsstyrelsen samt hushållningssällskapets egnahemsnämnd
och förvaltningsutskott i Norrbottens län ansett, att utredningens
farhågor för att avskrivningslånen skulle kunna föranleda spekulation med
egnahemsfastigheter vore överdrivna, och därför uttalat sig emot anordningen
med successiv avskrivning. Denna komme att medföra större arbetsborda
för egnahemsorganen och dessutom vissa svårigheter vid beräknandet av det
belopp av avskrivningslånet, som skulle vara förfallet till betalning, då fastigheten
överginge till ny ägare.

Värmlands läns hushållningssällskaps egnahemsnämnd, vars yttrande biträtts
av länsstyrelsen, har uttalat sig för att avskrivningslån, som ej överstiga
1,500 kronor, icke skola behöva underställas centralorganet för godkännande.
Det har ansetts bliva en allt för stor och för i’örelsen betungande
apparat att behöva remittera samtliga avskrivningslåneärenden till centralorganet.

Älvsborgs läns södra hushållningssällskaps förvaltningsutskott har uppställt
frågan, vad bruksvärdet vore på ett litet stödjordbruk med 1—2 kor.
Dessa små s. k. stödjordbruk lage i realiteten ofta så nära bostadslägenheter,
att det kunde ifrågasättas, örn icke dessa båda slags fastigheter borde be -

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

107

handlas lika. På grund av vad sålunda anförts ville förvaltningsutskottet
avstyrka, att samma villkor bleve gällande för stödjordbruk som fallet vore
beträffande familjejordbruk.

Västerbottens läns hushållningssällskaps egnahemsnämnd och förvaltningsutskott
har anslutit sig till den reservation, som av utredningens ledamot herr
Gabrielsson avgivits i fråga örn säkerheten för avskrivningslån. Förvaltningsutskottet
har framhållit, att låntagaren borde helt göras solidarisk med
sitt egnahemsföretag. I så fall borde han icke erhålla möjlighet att själv
disponera det inteckningsvärde, som läge mellan egnahemslåneinteckningen
och säkerheten för avskrivningslånet. Dessa inteckningar borde sålunda i
följd utgöra säkerhet med företräde före låntagarens egen insats i företaget.
I motsatt fall kunde låntagaren lockas till spekulationer, som icke vore önskvärda.
Vid exekutiva försäljningar borde icke egnahemslåntagaren skyddas
före det allmänna.

Även statens egnahemsstyrelse har anslutit sig till den mening, som uttalats
i nyssnämnda reservation.

Slutligen har statskontoret framställt erinran mot att den i betänkandet
uppställda principen för beviljande av avskrivningslån av egnahemsutredningen
icke ansetts böra erhålla tillämpning i fråga om fastigheter, som egnahemsorganen
själva överläte till egnahemsbildare. Enligt statskontorets mening
borde även i dessa fall tillämpas de regler för prissättning och utlåning,
som kunde bli gällande för egnahemsverksamheten i allmänhet.

Den av egnahemsutredningen föreslagna höjningen av belåningsgränsen
för jordbruksfastigheter har i allmänhet lämnats
utan erinran i de avgivna yttrandena.

Betänkligheter mot en sådan höjning ha emellertid uttalats av bank- och
fondinspektionen, sparbanksinspektionen — där emellertid en ledamot haft
skiljaktig mening — lantbruksstyrelsen, länsstyrelserna i Uppsala och Kristianstads
län, hushållningssällskapens egnahemsnämnder och förvaltningsutskott
i Stockholms län och stad, Uppsala län, Kalmar läns södra område och
Göteborgs och Bohus län, Älvsborgs läns södra, Värmlands och Västernorrlands
läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott, Sveriges allmänna lantbrukssällskap,
styrelsen för svenska bankföreningen samt Sveriges skogsägareförbund.

Bank- och fondinspektionen har hållit före, att belåningsgränsen rätteligen
borde sänkas till 80 procent, men förmenat, att gränsen i varje fall icke
borde höjas utöver den nu gällande.

Majoriteten inom sparbanksinspektionen har anfört:

Sparbanksinspektionen vill ifrågasätta, huruvida icke den belåningsgräns
av 90 procent av en fastighets bruksvärde, inom vilken jordbruks- och skogslån
må beviljas, är för högt tilltagen. Person med små kapitaltillgångar kan
under tid med höga fastighetsvärden på grund av de förmånliga villkoren
frestas att med hjälp av egnahemslån förvärva jordbruksfastighet, som han
därest sådant lån ej stått till buds skulle avstått ifrån. Vid en mindre förskjutning
nedåt i fastighetsvärdet kan en sådan egnahemslåntagares hela

108

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

sparkapital, vilket som regel torde vara investerat i fastighet och inventarier,
befaras lätteligen gå till spillo. Inspektionen anser sig vidare böra framhålla,
att då fastighet blir föremål för exekutiva åtgärder vissa fordringar, exempelvis
skatter, i förmånsrättshänseende äga företräde framför fordringsinteckningar,
varjämte kostnader för exekutionen samt oguldna räntor regelmässigt
förekomma. Detta torde innebära, att åtminstone innan amorteringar
i nämnvärd utsträckning verkställts ifrågavarande lån i verkligheten
komme att i det närmaste uppgå till och kanske i vissa fall överstiga bruksvärdena.
^ Med hänsyn till det anförda anser inspektionen, att den nu gällande
belåningsgränsen av 83 procent icke bör överskridas.

Därest mindre bemedlade, som sakna möjligheter att förvärva egna jordbruk
med hjälp av en belåning inom 83 procent, anses böra igångsätta jordbruk
finner inspektionen ur många synpunkter den lämpligaste formen härför
vara upplåtelse av arrendeegnahem.

Styrelsen för svenska bankföreningen har uttalat, att skyldig hänsyn till
både statens och vederbörande jordbrukares intresse gjorde det önskvärt, att
90-procentgränsen sänktes. Att jordbruk, liksom andra affärer, stundom
planlades med alltför vidsträckt anlitande av kredit, kunde givetvis icke förhindras,
men staten borde såvitt möjligt ej medverka därtill.

Göteborgs och Bohus läns hushållningssällskaps egnahemsnämnd och förvaltningsutskott
ha anfört:

o Enligt egnahemsnämndens förmenande måste befaras, att en egnahemslåntagare
med så stor skuldsättning som 90 procent av fastighetens bruksvärde
— kanske än mer om inventarier måste inköpas på kredit — erhåller
ett så oförmånligt utgångsläge, att han måste jämställas med innehavare av
sämre jordbruk. De av professor Nanneson framlagda och i betänkandet
återgivna räkenskapsresultaten, som för övrigt torde avse bättre jordbruk och
jordbruk med i medeltal endast 55 procent skuldsättning, tyda på riktigheten
av denna uppfattning. Egnahemsnämnden håller sålunda före, att jordbrukslån
böra till sin storlek begränsas till förslagsvis högst 75 procent. Visserligen
torde detta innebära att en del obemedlade och mindre bemedlade icke
kunna med stöd av egnahemslån förvärva egna jordbruk. Även ur social
synpunkt lärer emellertid icke kunna försvaras åtgärder från statsmakternas
sida som locka till förvärv av jordbruk på villkor som sannolikt komma att
visa sig ekonomiskt ohållbara.

Å andra sidan har Norrbottens läns hushållningssällskaps egnahemsnämnd
förordat, att lån måtte få uppgå till fastighets hela bruksvärde.

Slutligen må i detta sammanhang nämnas, att Malmöhus läns hushållningssällskaps
egnahemsnämnd och förvaltningsutskott ansett, att liknande
möjlighet att erhålla lån för lösöreanskaffning, som funnes för arrendeegnahemsinnehavare,
borde beredas jämväl egnahemslåntagarna. Lånemaximum
syntes här böra sättas till 3,000 kronor.

Egnahemsutredningens förslag i fråga om s k o g s 1 å n har i regel icke
mött någon erinran. Beträffande belåningsgränsen, vilken liksom för jordbrukslån
föreslagits till 90 procent av värdet, hänvisas till nyss lämnade
redogörelse för innehållet i vissa yttranden.

Emellertid ha Skaraborgs läns hushållningssällskaps egnahemsnämnd och
förvaltningsutskott, vilkas yttrande biträtts av länsstyrelsen, ställt sig be -

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

109

tänksamma mot att utvidga egnahemsbelåningen till att avse även värdet av
växande skog, framförallt med hänsyn till den toppbelåning, som i övrigt
förordades. Det hade tyvärr allt för ofta visat sig, att skog i en mycket
skuldsatt jordbrukares ägo bleve föremål för rovdrift i stället för en planmässig
och uthållig skogsdrift, som skulle kunna tjäna till ett varaktigt stöd.

Liknande synpunkter lia framförts av Uppsala läns hushållningssällskaps
egnahemsnämnd, vilken härjämte fäst uppmärksamheten på att arbetstillfällena
bleve färre för de egentliga skogsarbetarna, i samma mån som arbetet
från dem överflyttades på innehavare av familjejordbruk. Man hade vidare
skäl antaga, att skogsarbetena skulle återkomma ojämnt med mer arbete
vid höga skogsproduktpriser och mindre vid dåliga virkespriser.

Sveriges skogsägareförbund har framhållit att, örn det skulle vara någon
mening med förvärv av stödskog, dennas årliga värdeavkastning minst måste
uppgå till räntan å förvärvet. Detta kunde kanske förutsättas stundom bli
fallet å bättre marker i södra Sverige samt under goda konjunkturer, när
höga virkespriser erhölles. Däremot syntes det bli mycket tvivelaktigt, örn
under de svagare tillväxtmöjligheterna i Norrland, där just stödskogarna
skulle få de största arealerna och kräva de största kapitalutläggen, skogens
årliga värdeproduktion kunde uppväga räntan å dess värde vid förvärvet.
Under svagare konjunkturer syntes detta under inga förhållanden bli fallet,
och stödskogen måste då bli till mer tunga än stöd för sin ägare.

Å andra sidan ha Södermanlands läns hushållningssällskaps egnahemsnämnd
och förvaltningsutskott ansett lån till 90 procent å ett fullständigt
familjejordbruk innebära mindre risk än nuvarande lån till 83 procent å ett
ofullständigt jordbruk. Vid kronans försäljningar av egnahemslägenheter
hade köparna sedan länge fått lån till 90 procent av hela köpeskillingen,
vilken ibland omfattat betydande skogsvärden. Kronan syntes dock icke
ha lidit några nämnvärda förluster. Tillräckliga skäl för en uppdelning av
egnahemslånet i ett jordbrukslån och ett skogslån syntes ej föreligga. Dock
förutsattes, att i allt fall skogshushållningsplan skulle upprättas och att
extra avbetalning vid skogsförsäljning skulle ske, om nämnden med hänsyn
till lånesäkerheten påfordrade detta. Skulle emellertid särskilda skogslån
vidhållas, syntes dylikt lån vara erforderligt först vid ett högre skogsvärde
än 1,000 kronor.

Örebro läns hushållningssällskaps egnahemsnämnd och förvaltningsutskott,
vilkas yttrande biträtts av länsstyrelsen, ha ifrågasatt, örn skogslån
icke borde sättas till maximum 2,000 kronor mot föreslagna 1,000 kronor.

Norrbottens läns hushållningssällskaps egnahemsnämnd, som funnit syftet
med skogslänen vara värt allt erkännande, har befarat, att skogsvårdsstyrelsernas
medverkan vid denna belåning skulle komma att draga betydande
kostnader. Nämnden har ifrågasatt, örn icke låntagarna kunde befrias
från dessa frånsett kostnaderna för nödig hantlangning. I samma yttrande
har förordats, att vid värdering av växande skog måtte tillämpas samma
principer som vid fastighetstaxeringen.

Centralrådet för skogsvårdsstgrelsernas förbund har framhållit angelä -

Ilo

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

genheten av att befintlig liusbehovsskog å såväl jordbruksegnahem som andra
jordbruksfastigheter effektivt skyddades mot exploatering. Sådana åtgärder
borde åsyfta att, där 1930 års lag om begränsning av rätten att avverka
skog å inlecknad fastighet ej förts i tillämpning, bringa markägaren till insikt
om att avverkning utan tillstånd medförde omedelbart ansvar. Såvitt
centralrådet kunde se torde förevarande avsikt enklast nås genom ett tillägg
till skogsvårdslagen av innebord, att en skogsvårdsstyrelse, efter undersökning
och utredning i varje särskilt fall, bemyndigades för sådana fastigheter,
vilka uppenbarligen hade skog endast till framtida husbehov, meddela bindande
föreskrift örn att, för viss begränsad tid, avverkning till avsalu därstädes
icke finge ske utan skogsvårdsstyrelsens särskilda medgivande. Överträdelse
av dylik föreskrift skulle medföra ansvar i likhet med avverkning
i strid mot avverkningsförbud.

Slutligen lia i en promemoria, som fogats vid det av lånenämnden för sekundär
jordbrukskredit avgivna yttrandet, förordats, alt egnahemslån borde
betraktas såsom en enhet, vare sig detsamma innefattade belåning av växande
skog eller icke. I den mån egnahemslånet innefattade belåning jämväl
av växande skog, borde den del som belöpte på skogen betraktas som »skogsandel».
Sedan skogsandelen genom amortering försvunnit, borde låntagaren
befrias från avverkningskontroll med därmed förenade kostnader och
andra olägenheter.

Förslaget örn införande av rörlig ränta å egnahemslån har i princip
tillstyrkts eller lämnats utan erinran av så gott som samtliga egnahemsnämnder
och förvaltningsutskott ävensom bland annat av bank- och fondinspektionen,
sparbanksinspektionen, statens egnahemsstyrelse och styrelsen för
svenska bankföreningen.

Västmanlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har till stöd
för sitt tillstyrkande bland annat anfört:

Förvaltningsutskottet ser med tillfredsställelse, att utredningsmännen sökt
reglera räntefrågan på ett sätt, som synes kunna undanröja de ständiga oell
störande diskussionerna örn räntefotens storlek. Erfarenheten har visat,
att låntagarna därvid uteslutande tagit jämförelsen med rådande allmänna
ränteläge såsom intäkt för räntesänkningar; att krav på ränteändringar icke
framförts i de lägen, då egnahemslåneräntan varit den lägre, torde icke
tarva förklaring. Rättvisan bör emellertid bjuda, att egnahemslåneräntan
får följa den allmänna ränteutvecklingen i såväl stigande som sjunkande
riktning. Utredningsmännens ränteregler innebära att så sker. Farhågorna för
ränteförhöjning i överensstämmelse med den allmänna räntemarknaden äro
säkerligen uttryck för en överdrift av räntepostens betydelse för låntagarnas
ekonomiska ställning. Detta bekräftas också av erfarenheterna från sparbankernas
och jordbrukskassornas lånerörelse, där räntan är obunden, men
något missnöje med detta förhållande icke försports. Fördelarna av
systemet med rörlig ränta äro säkerligen av större betydelse än angivna
olägenhet därav. Örn därjämte, såsom väl finnes god anledning att antaga,
räntefluktuationerna inom överskådlig tid bliva ganska obetydliga, medger
den uppdragna marginalen för egnahemslåneräntans bestämmande, att
denna ränta i själva verket icke torde behöva ändras. Men möjlighet till
en automatisk anpassning finns i alla fall.

Kanyl. Maj:ts proposition nr 236.

lil

Bank- och fondinspektionen har förklarat sig icke lia något att erinra mot
den föreslagna grunden för beräknande av den egentliga räntan. Däremot
kunde inspektionen icke följa egnahemsutredningen, då densamma förklarat
sig icke kunna förorda, att någon räntemarginal beräknades för täckande
av statens förvaltningskostnader.

Sparbanksinspektioneri bar förklarat sig icke vilja ifrågasätta, att egnahemslåntagarna
skulle bära hela kostnaden för lånerörelsen och därå belöpande
förluster, men har å andra sidan funnit det till fullo motiverat, att
de i någon mån bidroge härtill. Det stöd, som egnahemslånerörelsen skulle
giva sina låntagare, borde helt falla å den del av ett lån, som icke vore stående.
Beträffande den stående delen borde däremot inom den vanliga kreditgivningen
gällande regler tillämpas och visst tillägg ske för förvaltningskostnader
och eventuella risker.

Socialstyrelsen, statskontoret, riksräkenskapsverket, fullmäktige i riksbanken,
fullmäktige i riksgäldskontoret samt Stockholms läns och stads hushållningssällskaps
egnahemsnämnd och förvaltningsutskott, Uppsala låns hushållningssällskaps
egnahemsnämnd och Älvsborgs läns norra hushållningssällskaps
egnahemsnämnd och förvaltningsutskott samt Sveriges skogsägareförbund
lia avstyrkt egnaliemsutredningens förslag örn rörlig ränta.

Socialstyrelsen har bland annat anfört:

En anordning med rörlig ränta skulle komma att i de ekonomiska kalkyler,
som ha avseende på egnahemsfastigheter, införa ett betydande osäkerhetsmoment,
vilket knappast kan vara till gagn för egnahemsrörelsens bedrivande.
De omräkningsprocedurer, som varje år skulle förekomma —
även örn helt obetydliga förändringar i ränteläget ha inträffat — skulle därjämte
kunna bliva alldeles oproportionerligt kostsamma och tidsödande.
Nuvarande system med fasta räntor har under alla omständigheter den fördelen,
att ingen oberäknelig faktor bar införts i kostnadskontot. Det kan
också betvivlas, att den smidiga anpassning efter konjunkturernas fluktuationer,
som införandet av den rörliga räntan ansetts kunna innebära med
avseende på jordpriserna, skulle vara så eftersträvansvärd, som utredningsmännen
synas ha velat göra gällande. Nuvarande räntesystem har otvivelaktigt
en viss konserverande inverkan i avseende på de här berörda jordbruksfastigheternas
priser, och i viss mån kan detta anses innebära en fördel.

Riksräkenskapsverket har framhållit följande:

Enligt riksräkenskapsverkets uppfattning kan till en början invändas, att
de förluster, som uppstå för staten vid en sjunkande räntenivå, icke, såsom
utredningsmännen velat göra gällande, kunna med någon säkerhet antagas
komma att täckas av uppkommande vinster vid en utveckling av ränteläget
i motsatt riktning. Dessutom torde det, även örn de av utredningsmännen
föreslagna grunderna för räntans beräknande godtagas i nuvarande läge,
vara föga troligt, att kravet på en tillämpning av enahanda grunder i ett motsatt
läge kan upprätthållas.

Utredningsmännen hava förklarat det strida mot anordningen med avskrivningslån
att därutöver subventionera egnahemsbildningen även i räntehänseende.
Därest denna grundsats godtages, synes det riksräkenskapsverket
ligga närmast lill hands, att räntan å lånen från egnahemslånefonden bestämmes
skola utgå efter en fast räntefot. Denna bör med utgångspunkt

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

från nuvarande ränteläge fastställas till 4 procent, samt, så snart densamma
i anledning av nedgång eller uppgång i den effektiva medelräntan å den fonderade
statsskulden kommer att under- respektive överstiga nämnda medelränta
med förslagsvis 0.5 procent, beträffande samtliga lån sänkas respektive
höjas i anslutning till samma medelränta, efter särskilt beslut av riksdagen.
Genom en sådan lösning torde de olägenheter, som enligt vad utredningsmännen
anfört vidlåda det nuvarande systemet med fast ränta, kunna anses
bliva helt borteliminerade. Särskilt bör uppmärksammas, att vid bifall
till vad riksräkenskapsverket i det följande förordar i fråga om beräkningen
av amorteringarna å lånen ifrågakommande sänkningar eller höjningar av
räntefoten komma att utan svårighet kunna vidtagas även i avseende å lånens
amorteringsdelar. Man kan emellertid givetvis även tänka sig, att det
— i syfte att förenkla förfarandet vid beslut om räntesänkning eller räntehöjning
samt sålunda möjliggöra en mera smidig anpassning —- helt generellt
föreskrives, att räntefoten skall för varje år fastställas av Kungl. Majit
på grundval av den effektiva medelräntan å den fonderade statsskulden under
närmast föregående budgetår.

Vare sig den ena eller den andra av de av riksräkenskapsverket nu angivna
två metoderna för bestämmandet av räntefoten väljes, måste det av utredningsmännen
uppställda kravet, att låntagarna icke skola hava att betala
högre ränta än som betingas av enskilda kreditinrättningar, på längre sikt
sett anses bliva helt tillgodosett. Att samtidigt en viss utjämning vinnes,
torde kunna sägas vara uteslutande till fördel för låntagarna. Med hänsyn
till sistnämnda förhållande vill riksräkenskapsverket ifrågasätta, huruvida
det icke kan vara lämpligt, att räntefoten för ifrågavarande lån, därest den
anses böra vara lägre än den effektiva medelräntan å den fonderade statsskulden,
föreskrives skola motsvara viss kvotdel av nämnda medelränta.
Härigenom vinnes också, att den bristande räntabiliteten blir densamma
oavsett inträdande förskjutningar i fråga örn statens upplåningsränta. Detta
möjliggör i sin tur en noggrann och tillförlitlig beräkning av erforderliga
avskrivningsanslag. Detta måste enligt riksräkenskapsverkets mening tillmätas
synnerlig betydelse beträffande en utlåningsrörelse av den stora omfattning,
varom här är fråga. Det måste ur nu angivna synpunkt även anses
önskvärt, att den särskilda lättnad, som ansetts böra beredas med avseende
å jordbruksfastigheter, vilkas åkerai''eal från början icke uppgår till minst
3 hektar men avses skola utökas genom viss uppodling i enlighet med upprättad
plan, icke lämnas i form av räntefrihet eller räntelindring.

Fullmäktige i riksgäldskontoret ha framhållit, att förslaget att införa rörlig
ränta för egnahemslånefonden måste anses vara av synnerligen genomgripande
betydelse för statens utlåningsrörelse. En övergång till ett nytt
sätt för ränteberäkning borde ifrågakomma först sedan det verkligen visats,
att därigenom några mera väsentliga fördelar stöde att vinna. Så hade här
icke skett. Fullmäktige lia vidare anfört:

Det torde till en början vara uppenbart, att låntagarna under en period av
stigande räntor icke komma att vilja finna sig i de ränteförhöjningar, som
enligt förslaget om den rörliga räntan då skulle vidtagas å egnahemslånen.
Det kommer då tydligt att framstå för låntagarna, vilken stor fördel det
varit, om egnahemslåneräntan fått, såsom hittills skett, följa utvecklingen av
medelräntan å den fonderade statsskulden i stället för att vara underkastad
fluktuationerna i upplåningsräntan under några få år. Med hänsyn till den
hittills vunna erfarenheten beträffande egnahemslåntagarnas städse visade

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

113

aktiva strävan att ernå räntelättnader, torde det nied säkerhet kunna förutses,
att från deras sida anspråk komma att framställas på förmånligare
ränteberäkning, därest den rörliga räntan skulle utvecklas i en för dem
ogynnsam riktning. Man styrkes i sina farhågor härutinnan, om nian gör
det antagandet, att den föreslagna rörliga räntan varit i tillämpning under
de senaste 25 åren. De räntesatser, som i sådant fall skulle hava utgått å
egnahemslånen, skulle, såsom närmare belysas av ett vid yttrandet fogat
diagram, hava varit synnerligen oförmånliga för låntagarna. Det synes i
hög grad osannolikt, att en bestämmelse angående rörlig ränta hade kunnat
upprätthållas under här ifrågavarande period. Vid sådant förhållande torde
man icke heller kunna vara säker på, att den av utredningsmännen åberopade
utjämningen av ränteförlusterna för staten under tider av låg ränta mot
räntevinster under tider av hög ränta verkligen kommer till stånd.

I anslutning till vad nu anförts kan man fråga sig örn det överhuvud taget
är möjligt, att staten i förevarande fall skulle kunna godkänna en ränta
av för närvarande 3 procent, d. v. s. en ränta, som med omkring 1 procent
understiger statens faktiska räntekostnader, såsom full ränta å sitt nedlagda
kapital endast på grund av en förbindelse från låntagarnas sida att, om en
räntestegring skulle inträffa i framtiden, då betala en ränta, som är högre
än statens vid den tiden faktiska räntekostnader. Ännu mer framstår den
föreslagna beräkningsgrunden såsom ofördelaktig för staten, om man utgår
från det antagandet att någon räntestegring icke skulle uppkomma i framtiden,
ty då bliva låntagarna aldrig i tillfälle att gottgöra staten de ränteförluster,
som den fått vidkännas under den tid, då utlåningsräntan understigit
medelräntan å den fonderade statsskulden.

Enligt fullmäktiges mening böra ovan påvisade förhållanden beträffande
den föreslagna rörliga räntan tillmätas avgörande betydelse. Om ändock en
dylik ränta anses böra införas i statens lånerörelse, synes det vara av vikt
att, innan ett avgörande träffas, en allsidig undersökning verkställes rörande
de konsekvenser ur statsfinansiell synpunkt, som detta skulle medföra icke
blott för egnahemslånefondens del utan även för övriga utlåningsfonder. Det
torde nämligen ligga nära till hands, att därest den under nuvarande ränteläge
fördelaktiga nya beräkningsgrunden skulle fastställas för egnahemslånefonden,
krav komma att uppstå från låntagare hos andra fonder att
jämväl komma i åtnjutande av de omedelbara förmåner en rörlig ränta erbjuder.

På grund av vad ovan anförts måste det framstå såsom både ur statens
och egnahemslåntagarnas synpunkt lämpligt att bibehålla hittills tillämpade
grunder för egnahemslåneräntans bestämmande. Denna ränta synes därför
i fortsättningen liksom hittills i stort sett böra följa den effektiva medelräntetoten
för den fonderade statsskulden men ligga något under denna räntefot.
Man bör sålunda för fonden fortfarande öppet räkna med en måttlig
räntesubvention. Med hänsyn till att nyssnämnda medelränta för närvarande;
är starkt sjunkande, torde man under vissa förutsättningar kunna utgå
Irån att medelräntan örn ett år nedgått så, att en sänkning av förräntningskravet
för fullt räntabla fonder till 3 V2 procent blir möjlig. Egnaliemslåne1
ålitan skulle då utan ökning av hittillsvarande räntesubvention kunna
icke oväsentligt sänkas och det önskade målet, räntelättnad, skulle kunna
nås utan de vanskligheter, som måste följa av ett införande av en rörlig
ränta i den bemärkelse förslaget innebär.

Fullmäktige i riksbanken lia ur statens synpunkt anfört i huvudsak samma
betänkligheter som riksgäldsfullmäktige.

Hillring till riksdagens protokoll 1939. 1 sami. .Vr ‘ISO. K

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

En tredje väg för egnahemslåneräntans bestämmande har förordats av bostadssociala
utredningen. Denna har erinrat, att bostadsanskaffningslån enligt
1938 års kungörelse om lån och bidrag av statsmedel för beredande av bostäder
i egnahem åt mindre bemedlade, barnrika familjer förräntas efter fast,
vid lånets beviljande bestämd räntefot, vilken av Kungl. Majit fastställes
lägst till medelräntan för statens upplåning mot obligationer under det budgetår,
som närmast föregått det, varunder lånet beviljats, med tillägg av J/4
procent. Bostadssociala utredningen har i anslutning härtill uttalat följande: Ur

de synpunkter, som av bostadssociala utredningen anlagts rörande önskvärdheten
av största möjliga likformighet hos olika slag av socialt motiverade
bostadslån av statsmedel, synes det icke lämpligt att, såsom egnahemsutredningen
föreslagit, räntan å lånen göres rörlig. (De särskilda skäl härför, som
må kunna anföras när det gäller jordbruksegnahemslån till följd av jordbruksegnahemmets
karaktär av produktionsföretag och försörjningskälla, anser sig
bostadssociala utredningen icke kunna diskutera). Det kunde visserligen sägas,
att de motiv för rörlig ränta, som egnahemsutredningen framdragit, kunde
anföras även för att räntan på andra bostadslån, t. ex. bostadsanskaffningslånen,
gjordes rörlig. Bostadssociala utredningen är emellertid icke övertygad
om lämpligheten överhuvud av en sådan anordning. Egnahemsutredningens
skäl för räntans rörlighet synas huvudsakligen bygga på de erfarenheter,
man under föregående decennier haft av fast räntesats. Denna period har
—- efter den abnorma uppskruvningen av den långa räntan under inflationstiden
— utmärkts av en fortskridande och betydlig nedpressning av den allmänna
räntenivån; det är under sådana omständigheter naturligt, att fastlåsningen
av räntan på äldre lån skapat mycken irritation. Om man utifrån
nuvarande läge söker utforma en för den kommande utvecklingen
lämplig anordning, synas dock de gångna decenniernas erfarenheter böra tillmätas
endast begränsad vikt. Även örn den långa räntan skulle fortsätta att
falla, vilket väl icke ligger utom möjligheternas gränser, är dock den nu
återstående »fallhöjden» avsevärt lägre än under tidigare perioder. Möjligheten
av att räntan stiger synes vid en ekonomisk planering för en period av
den längd, det gäller i förevarande sammanhang, böra tillmätas lika stor om
icke större vikt än möjligheten av att räntan faller. Ur denna synpunkt förefalla
skälen för fast ränta överväga.

På anförda grunder har bostadssociala utredningen förordat, att räntan på
bostadsegnaliemslånen måtte fastställas på samma sätt som för bostadsanskaffningslånen.

I huvudsak enahanda uppfattning har uttalats av statens byggnadslåncbyrå.

Kristianstads läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har uttalat sig
för en sänkning av egnahemslåneräntan till samma procent, som tillämpas av
hypoteksföreningar.

Malmöhus läns hushållningssällskaps egnahemsnämnd och förvaltningsutskott
ha funnit önskvärt, om på någorlunda lätthanterligt sätt sådan anordning
kunde träffas, att egnahemslåneräntan fluktuerade efter de viktigaste
produktprisen vid ett mindre jordbruk. En reservant inom egnahemsnämnden
har tillstyrkt utredningens förslag. Västerbottens läns hushållningssällskaps
egnahemsnämnd har ifrågasatt, örn icke av egnahemsutredningen åbe -

Kungl. Maj:ts proposition nr 236-

115

ropade professor Nannesons räntabilitetskalkyler bort kunna tjäna såsom utgångspunkt
för beräkning av egnaliemslåneräntan.

Slutligen må nämnas att statskontoret ifrågasatt lämpligheten av utredningens
förslag, att i de fall, där jordbruksfastighets åkerareal icke uppginge till
tre hektar, vederbörande egnahemsnämnd under vissa förutsättningar skulle
kunna medgiva viss räntefrihet. Detta förslag strede även mot utredningens
eget uttalande, att förutom avskrivningslånen någon subventionering i räntehänseende
med avseende å egnahemsbildningen icke borde äga rum. I varje
fall ansåge ämbetsverket, att, därest förslaget genomfördes i denna del, det
icke borde ankomma på vederbörande lokalorgan att besluta om dylik räntefrihet.
Denna beslutanderätt syntes enligt statskontorets mening böra tillkomma
Kungl. Majit.

Valet mellan egnahemsutredningens förslag i fråga om återbetalningen
av egnahemslån och det av en reservant inom utredningen framställda
förslaget i detta ämne har utfallit mycket olika.

Bland dem, som tillstyrkt majoritetsförslaget, märkes Västmanlands läns
hushållningssällskaps förvaltningsutskott:

Någon förenkling såsom reservanten gör gällande synes icke dennes system
innebära. Tvärtom vill det förefalla mera invecklat och oformligt att fm en
fristående amorteringsplan vid sidan av den rörliga räntan. Genom att årsutgiften
för egnahemslånet enligt majoritetssystemet icke undergår andra ändringar
än dem som betingas av ränteändringarna för egnahemslånets stående
del möjliggöres att låntagarens årsutgift för lånet icke behöver växla
även med hänsyn till förräntningen av amorteringsdelen. Ränteändringarna
för denna lånedel gå i stället ut över amorteringsbeloppen, som ökas vid låg
ränta och minskas vid hög ränta så att annuitetsbeloppet förblir oförändrat.
Låntagarnas önskemål att ha kännedom örn amorteringens fortgång förutsätter
föi''valtningsutskottet bliva tillgodosett genom att han dels erhåller
meddelande om amorteringstidens längd vid rådande räntefot och dels efter
varje annuitetsbetalning genom kvitto upplyses örn återstående låneskuld.

Reservantens förslag att fastställa amorteringsdelens storlek med hänsyn
till lånebeloppets storlek i stället för såsom majoriteten förordat till låneskuldens
storlek i förhållande till den belånade fastighetens värde finner förvaltningsutskottet
icke vara tillfredsställande. Det synes vara mera kreditmässigt
att gå på majoritetens linje, som för övrigt överensstämmer med den
praxis, som vanligen tillämpas vid annan fastighetskredit, där låns stående
del fastställes till viss kvot av fastighetens värde och amorteringsdelen till
överskjutande låneskulden. Reservantens beräkningsgrund medför dessutom,
att en låntagare ålägges förhållandevis lika stor amorteringsskyldighet, oavsett
lånets läge i förmånsrättshänseende. Med andra ord ett lågt liggande lån
skulle avbetalas till lika kvotdel som ett högt liggande och följaktligen mera
riskfyllt lån.

Styrelsen för svenska bankföreningen har biträtt egnahemsutredningens
mening, att lånen liksom hittills borde vara uppdelade i en stående del och
en amorteringsdel. Förslaget att förstnämnda del skulle utgöra 00 procent
av fastighetens jordbruks- och skogsvärden (beträffande bostadsegnahem 50
procent av värdet) borde förutsätta, att värdesättningen skedde efter försiktiga
grunder.

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

Bank- och fondinspekiionen har förordat det reservationsvis framställda
förslaget. Såvitt inspektionen kunde finna, måste reservationsförslaget innebära
påtagliga fördelar framför majoritetsförslaget. Därest det förra förslaget
följdes, medförde detta även den betydande fördelen, att en uppdelning
av jordbruks- och skogslån i en stående del och en amorteringsdel icke bleve
erforderlig, något som i sin ordning borde medföra en förenkling av arbetet
inom egnahemsorganen.

Riksräkenskapsverket har likaledes förordat anordningen med på förhand
bestämda amorteringar, vilka fastställdes att utgå med efter hand stigande
belopp och härvid bestämdes sålunda, att de jämte den beräknade räntan
komme att innebära i stort sett lika årliga utgifter.

Även statens egnahemsstyrelse har vid jämförelse mellan majoritetssystemet
och reservationssystemet funnit övervägande skäl tala för tillerkännande
av företräde för det senare. Därvid hade styrelsen bland annat uppmärksammat
majoritetssystemets svårigheter att uppgöra fast amorteringsplan för
lånen. Genom reservationssystemet undvekes förfarandet med lånens uppdelning
i stående del och amorteringsdel, vilket förhållande enligt styrelsens
mening innebure en förenkling i konstruktionen. I allt fall ansåge styrelsen
sig böra avstyrka majoritetens förslag att beräkna stående delen i förhållande
till fastighetsvärdet.

Reservantens förslag har vidare tillstyrkts av domänstyrelsen, länsstyrelsen
i Norrbottens län, Stockholms låns och stads hushållningssällskaps egnahemsnämnd
och förvaltningsutskott, Uppsala läns hushållningssällskaps egnahemsnämnd
samt Östergötlands läns och Kalmar läns södra hushållningssällskaps
egnahemsnämnder och förvaltningsutskott, Kronobergs läns hushållningssällskaps
förvaltningsutskott, Kristianstads läns hushållningssällskaps
egnahemsnämnd, hushållningssällskapens egnahemsnämnder och förvaltningsutskott
i Malmöhus län — dock icke enhälligt—, Hallands, Göteborgs
och Bohus län, Älvsborgs läns norra område, Skaraborgs län, i vars yttrande
länsstyrelsen instämt, örebro län, likaledes med instämmande av länsstyrelsen,
samt av Norrbottens läns hushållningssällskaps egnahemsnämnd.

Södermanlands läns hushållningssällskaps egnahemsnämnd har, med instämmande
av förvaltningsutskottet, förordat, att den stående delen av egnahemslån
borde utgöra 60 procent av lånebeloppet icke av fastighetsvärdet.
Extra avbetalningar borde räknas av på den stående delen och
icke på amorteringsdelen, enär det vore av betydelse att så långt som möj
ligt nedbringa den stående skulden. Härjämte vunnes den fördelen i administrationen,
att lån av viss årgång utlöpte samtidigt. Enligt utredningens
förslag finge i stort sett varje enskilt lån olika amorteringstid.

Även Stockholms läns och stads hushållningssällskaps egnahemsnämnd
och förvaltningsutskott lia förordat, att extrabetalningar borde avföras å låns
stående del. Motsvarande borde gälla vid uppskov med betalning.

Örebro läns hushållningssällskaps egnahemsnämnd och förvaltningsutskott,
vilkas yttrande biträtts av länsstyrelsen, lia ansett en årlig annuitet av 7
procent vara alltför hög.

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

117

Statskontoret Ilar hänvisat till möjligheten att genom förlängning av den
föreslagna amorteringstiden minska låntagarnas årsutgifter för lånen. Till
belysande härav kunde nämnas, att vid en räntesats av 4 procent amorteringstiden
för ett lån med en annuitet av 7 procent å amorteringsdelens ursprungliga
belopp utgjorde 22 år, medan en annuitet av 6.5 procent medförde
en amorteringstid av 24 år. Motsvarande amorteringstider utgjorde
vid en räntesats av 3.5 procent respektive 20 och 22 år.

Samma ämbetsverk har även framställt erinran mot egnahemsutredningens
förslag, att av låntagare verkställda extra avbetalningar skola avföras
å amorteringsdelen utan att föranleda omräkning av annuiteternas belopp.
En dylik anordning hade givetvis vissa fördelar ur praktisk bokföringssynpunkt,
men komme med sannolikhet icke att uppmuntra till fullgörande
av sådana inbetalningar i samma utsträckning som i det fall att den extra
inbetalningen genom ett annuitetsavdrag påverkade annui teten och sålunda
omedelbart minskade låntagarens årliga utgifter för lånet. Statskontoret
ville därför föreslå, att den i författningsförslaget intagna bestämmelsen i
ifrågavarande avseende utginge, så att möjlighet bereddes långivare att i
största möjliga utsträckning tillmötesgå låntagarens egna önskemål rörande
tillgodoförande av dylik inbetalning.

Slutligen må här nämnas, att Norrbottens läns hushållningssällskaps egnahemsnämnd
ansett den amorteringsfria tiden för jordbrukslån böra förlängas
från fem till åtta år.

Innan redogörelse lämnas för vad som i de avgivna yttrandena anförts
rörande förslaget, att egnahemslåntagare skall kunna hos annan långivare
pantförskriva första inteckning liggande inom 40 procent av fastighetens
bruksvärde, torde böra nämnas, att i en del yttranden betänklig
heter uttalats gentemot den konkurrens, som en utökad statlig egnahemslångivning
skulle komma att innebära för kreditinrättningarna.

Fullmäktige i riksgäldskontoret ha framhållit:

Efter genomförande av det föreliggande förslaget kommer egnahemslånerörelsen
att på jordbrukskreditmarknaden konkurrera med kreditgivning,
för vilken staten intresserat sig, exempelvis den låneverksamhet, som bedrives
av hypoteksinstitutionen, eller den statliga sekundärlåneverksamheten
för jordbrukare. Särskilt för hypoteksinstitutionen kan denna konkurrens
befaras komma att utöva en förlamande inverkan med hänsyn till den föreslagna
möjligheten att såsom egnahem belåna fastigheter med ett beräknat
kostnadsvärde av upp till 32,000 kronor, varigenom det övervägande antalet
av landets jordbruksfastigheter skulle kunna bliva föremål för sådan belåning
på de synnerligen gynnsamma villkor, som i sådant avseende föreslagits.
Den möjlighet, som förslaget öppnar för egnahemslåntagare att hos
annan långivare än staten placera amorteringsfritt bottenlån intill 40 procent
av bruksvärdet, torde knappast komma hypoteksbelåningen till godo
i någon större omfattning, då endast en relativt obetydlig del av nämnda
föreningars utlåning är placerad såsom stående lån. Även den verksamhet
med primärbelåning av jordbruksfastigheter, som bedrives av jordbrukskassor
och sparbanker, torde komma att avsevärt minskas genom den föreslagna
utvidgade statliga kreditgivningen för egnahemsändamål.

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 236-

Styrelsen för svenska sparbanksföreningen har ansett utredningens förslag
böra överarbetas så, att risken för överflyttning av bottenlån från kreditinrättningarna
såvitt möjligt eliminerades.

Styrelsen för Sveriges allmänna hypoteksbank har framhållit, alt då enligt
egnahemsutredningens förslag från egnahemslånerörelsen avkopplades den
hävdvunna kolonisationstanken, denna omfattande statliga lånerörelse inträdde
såsom en ny och betydelsefull faktor på jordbrukskreditmarknaden,
som måste medföra att området för kreditgivning i andra former med jordegendom
såsom säkerhet beskures.

Att bottenkredit i egnahemsbelånad fastighet skall kunna placeras hos
annan långivare har föranlett erinran i yttrandet från Kristianstads läns
hushållningssällskaps egnahemsnämnd. Enligt nämndens mening borde den
föreslagna bestämmelsen icke tillämpas i andra fall än där fastighetsägaren
kunde visa, att lån av nämnd storlek, som redan funnes i fastigheten (t. ex.
hypotekslån), icke inom viss tid finge inlösas. Man måste nämligen komma
ihåg, att riskerna för staten redan vid belåning från botten upp till 90 procent
av en egendoms bruksvärde vore stora, men att dessa risker avsevärt
förstorades, om utredningens förslag upphöjdes till lag.

I en del yttranden har å andra sidan den föreslagna bestämmelsen ansetts
ha erhållit en alltför inskränkt innebörd.

Sparbanksinspektionen har hållit före, alt egnahemslånen, då de till sin
natur skulle utgöra ett stöd åt låntagarna, endast borde utgå i den mån andra
kreditmöjligheter icke stöde till buds. Det vore synnerligen angeläget,
att primärkrediterna regelmässigt förlädes till andra kreditinrättningar än
egnahemsorganen. Endast i undantagsfall, där mot skäliga villkor och på
betryggande sätt annan kredit icke kunde erhållas, borde sistnämnda organ
tillgodose hela kreditbehovet. Att redan vid ett egnahemslåns beviljande
låntagaren måste bestämma, om han önskade placera bottenlånet hos annan
kreditinrättning än egnahemsorganen, funne inspektionen icke vara tillfyllest
motiverat.

Liknande synpunkter lia uttalats av bank- och fondinspektionen samt styrelserna
för svenska bankföreiängen och svenska sparbanksföreningen. Denna
senare har även ifrågasatt, om icke gränsen för de inteckningar, som
finge belånas hos annan kreditgivare än staten, borde höjas från föreslagna
40 procent till 60 procent.

Styrelsen för Sveriges allmänna hypoteksbank har bland annat anfört:

Den föreslagna eftergiften till förmån för annan kreditgivning kommer
icke hypoteksutlåningen till godo i den omfattning, man måhända tänkt sig.
Endast en relativt obetydlig del av hypoteksföreningarnas utlåning är placerad
såsom stående lån utan amortering. För hypoteksinstitutionens del framstår
det såsom ett viktigt önskemål att de i här berörda avseende föreslagna
bestämmelserna måtte så ändras att egnahemsbelåning — åtminstone såvitt
angår fullt färdiga jordbruk eller sådana jordbruk för vilkas iståndsättande
relativt obetydliga åtgärder bleve erforderliga — skall kunna genomföras
utan att inkräkta på förefintliga hypotekslån, vilka ju aldrig överstiga 60
procent av egendomens värde Hypotekslånen äro lagda på amortering un -

119

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

der längre tid, företrädesvis omkring 60 år, och löpa med en under hela lånetiden
bunden ränta. Den med hypotekslånen förenade amorteringen synes
ej böra tillmätas avgörande betydelse vid bedömande av här avhandlade
spörsmål. 1 den för liypotekslånens hela löptid fastställda annuitetsbetalningen
ingår amorteringen endast med en relativt obetydlig del.

Den »främmande» kreditens begränsning till 40 procent kan även i ett
annat avseende tänkas få menliga följder för liypoteksverksamheten. Om
en egendom, varå finnes hypotekslån, förvärvas av någon, som önskar bistånd
genom egnahemslån, måste hypotekslånet helt eller delvis inlösas. Detta
kan såvitt angår ännu ej 10-åriga lån ej ske utan att den långivande föreningen
gottgöres för ränteförlust m. m. Denna gottgörelse utgör en improduktiv
belastning av egendomens kostnadsvärde och komme att utan
nytta öka den statliga kapitalinvesteringen. I valet mellan olika egendomar,
lämpliga för egnahemsbildning, måste synbarligen företräde givas åt den
egendom, där sådan extra kostnad icke behöver uppkomma. Man synes
därför icke utan fog kunna befara att förefintligheten av hypotekslån skulle
kunna komma att framstå såsom rent av en olägenhet för jordägaren, i det
att denne vid eventuell försäljning icke skulle kunna tillgodogöra sig den
ökade köpkraft, som den nu föreslagna omläggningen av egnahemsverksamheten
otvivelaktigt kommer att föra med sig på fastighetsmarknaden.

Bank- och fondinspektionen samt styrelsen för svenska bankföreningen ha
framställt erinringar mot att bottenkrediter förutsatts skola kunna vara placerade
hos jordbrukskassor. Nämnda styrelse har hävdat, att jordbrukskassornas
uppgift vore att bereda driftkredit, ej anläggningskredit, at jordbruket.
Utlämnandet av primära inteckningslån, som vore avsedda att vara
fasta, inginge icke i jordbrukskassornas uppgift, och anledning till dylik långivning
saknades alldeles särskilt, då, såsom här skulle vara fallet, den högre
liggande delen av fastighetens lån vore placerad annorstädes.

Slutligen har lånenåmnden för sekundär jordbrukskredit fäst uppmärksamheten
på att egnahemsverksamheten i sin nya utformning företedde flera
med sekundärlånerörelsen besläktade drag. Båda laneformerna utgjorde en
på fastighetsinteckning inom relativt hög belåningsgräns baserad jordbrukskredit.
Såvitt anginge de sakliga principerna för bedrivandet av ifrågavarande
statliga kreditrörelser förelåge dock olikheter i åtskilliga hänseenden.
Genom sekundärlånefonden kunde jordbruksegendomar belånas inom 75
procent av egendomens sammanlagda jordbruks- och skogsvärden såsom en
högsta gräns. Verksamheten vore ej begränsad till egendomar inom viss
storleksklass, och någon begränsning gällde ej heller för lånebeloppens storlek.
Enligt de inom rörelsen tillämpade principerna utlämnades sekundärlån
icke för att möjliggöra förvärv av egendom. Från denna regel gällde
emellertid vissa undantag. Sekundärlånens huvudsakliga ändamål vore att
bereda vederbörande jordägare möjlighet till elt rationellt ordnande av sin
kredit genom omläggning av splittrad eller eljest betungande gäld, men binder
ansåges ej möta mot att sekundårlan användes lill förbättiing av egendomen
såsom produktivt företag, exempelvis lill nybyggnad, reparationer,
dikning, odling och annan jordförbättring m. m. Med hänsyn till de olikheter,
som förefunnes mellan egnahemslån och sekundårlan, syntes ett ge -

120

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

nomförande av utredningens förslag näppeligen komma att i högre grad och
under den närmaste framtiden förringa betydelsen av den statliga sekundärkreditgivningen.
Örn frågan såges på lång sikt kunde dock tänkas, att under
årens lopp de mindre brukningsdelarna efter hand som de ginge i handeln
i allt större utsträckning bleve föremål för förvärv i egnahemsbildningens
form och att härigenom sekundärlånerörelsens kreditmarknad bleve alltmer
beskuren. Emellertid borde beaktas, att det här rörde sig örn en process
på lång sikt, och för sekundärlånerörelsens del skulle under alla förhållanden
såsom en självständig uppgift kvarstå belåning av det medelstora och
större jordbruket, vars kreditproblem ju icke behandlades i föreliggande betänkande.

I fråga om de av egnahemsutredningen föreslagna särskilda stödåtgärderna
till barnrika låne sökande har statskontoret funnit det icke
vara lämpligt, att dessa åtgärder inbyggdes i egnahemsverksamheten. Såvitt
ämbetsverket kunde finna, lage det närmast till hands att inordna denna
hjälpverksamhet inom ramen av den allmänna stödverksamhet för barnrika
familjer, som redan vöre tillfinnandes.

Malmöhus läns hushållningssällskaps egnahemsnämnd och förvaltningsutskott
har ansett, att barnrika familjer visserligen vore förtjänta av det största
stöd från det allmännas sida men att denna synpunkt ej borde inblandas
i egnahemsverksamheten, eftersom egnahem oftast anskaffades i sammanhang
med äktenskaps ingående eller innan familjen erhållit sin fulla storlek.

En liknande uppfattning har uttalats av lantbruksstyrelsen.

Egnahemsutredningens förslag örn höjning av maximivärdet å b ostadsegnahem
från 10,000 till 12,000 kronor har föranlett erinringar
endast i ett fåtal yttranden, och där så skett ha erinringarna gått ut på att
maximivärdet bör höjas längre än utredningen föreslagit.

Socialstyrelsen har ansett lämpligt, att värdemaximum för bostadslånen,
såsom föreslagits, bleve föremål för höjning. Det syntes dock kunna anmärkas
att det sålunda föreslagna maximum blivit väl knappt tillmätt i proportion
till vad som föreslagits för jordbruksegnahem.

Statens byggnadslånebyrå har ansett den föreslagna höjningen icke vara i
samtliga fall tillräcklig. Lanen skulle i allmänhet utgå för nybyggnad inklusive
anskaffning av tomtmark. Därest man — såsom egnahemsutredningen
på goda grunder föreslagit — ville tillse, att tomten finge tillräcklig storlek
och att bostaden försåges med vatten- och avloppsledningar o. s. v., syntes
anskaffningskostnaden icke sällan belöpa sig till mera än 12,000 kronor, såvitt
byråns erfarenhet rörande bostadsförsörjning åt mindre bemedlade, barnrika
familjer i egnahem gave vid handen. Då belåningsvärdet regelmässigt
icke kunde förväntas överstiga anskaffningskostnaden och då det å andra
sidan måste anses lämpligt, såväl ur ekonomiska som bostadssociala synpunkter,
att egnahemmet från början ordnades ändamålsenligt och icke
skulle behöva bliva föremål för om- eller tillbyggnad snart nog efter färdigställandet,
borde den övre gränsen för belåningsvärdet undantagsvis få sättas
till ett belopp, som skäligen fastställdes till 14,000 kronor.

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

121

Bostadssociala utredningen har ansett det kunna ifrågasättas, om en maximeringsregel
överhuvud taget vöre behövlig; egnahemsbyggarens eget ekonomiska
intresse, effektivt kompletterat av vederbörande lånebeviljande myndigheters
omdöme, kunde möjligen anses tillräckligt. Örn för bostadslån
visst högsta belopp skulle fastställas, borde det icke sättas lägre än till

15,000 kronor.

Även i det yttrande, som avgivits av särskilda kommitterade inom svenska
teknologföreningen har förordats, att gränsen måtte höjas till 15,000 kronor.

Stockholms läns och stads hushållningssällskaps egnahemsnämnd och förvaltningsutskott
har ansett beträffande bostadsegnahemmen böra medgivas
viss, av särskilda förhållanden såsom t. ex. närheten till storstäder betingad
höjning av belåningsvärdet.

Södermanlands läns hushållningssällskaps egnahemsnämnd och förvaltningsutskott
lia hänvisat till att genomsnittskostnaden för en mindre lantarbetarbostad
för närvarande vore omkring 8,000 å 9,000 kronor. En egnahemsbostad
gjordes i regel något rymligare med hel källarvåning, badrum
o. s. v. Örn den skulle vara tidsenlig, droge den icke sällan en kostnad, som
överstege 12,000 kronor. Därjämte kunde förutses, att byggnadskostnaderna
komme att ytterligare stiga. Egnahemsnämnden holle därför före, att berörda
belåningsgräns borde höjas till 14,000 kronor.

Östergötlands läns hushållningssällskaps egnahemsnämnd och förvaltningsutskott
ha förordat en höjning av belåningsvärdet till högst 15,000 kronor.

I detta sammanhang må nämnas, att bostadssociala utredningen i sitt
yttrande berört möjligheterna till en övergång från en låne- och bidragsform
till en annan, örn förändrade förhållanden skulle göra detta befogat, exempelvis
om en egnahemsbyggare, som tidigare erhållit bostadsegnahemslån,
till följd av familjens tillväxt skulle bli berättigad att erhålla den lättnad i
annuitetsbetalningen, som under vissa betingelser tillgodokomme en barnrik
familj i egnahem, för vilket bostadsanskaffningslån och familjebidrag
beviljats. Utredningen har anfört:

Det vore lyckligt, om det kunde skapas en mellanform, så att säga en förmedlande
länk, mellan den av egnahemsutredningen föreslagna bostadslåneformen
och den av 1938 års riksdag beslutade formen av lån, kombinerade
med bidrag, till förmån för barnrika familjer i egnahem. Den förra är helt
utan subventionskaraktär, och bostadssociala utredningen anser, att en sådan
låneform är behövlig och att man — då avsikten är att undvika varje
inslag av subvention —- icke lämpligen bör sätta belåningsgränsen högre än
till 75 procent av belåningsvärdet. Den senare innebär en betydande subvention
dels i form av risktagandet i och med belåning till 90 procent av
värdet, dels ock särskilt i form av familjebidragen, motiverade därav atl
det gäller familjer, som äro såväl mindre bemedlade som barnrika. Det
finnes otvivelaktigt många skötsamma familjer, särskilt yngre sådana med
1 å 2 barn, vilka på sociala grunder vore värda ett handtag till hjälp för
anskaffning av ett eget hem, men som icke äro kvalificerade att erhålla
bostadsanskaffningslån med familjebidrag och icke förmå prestera den ej
obetydliga kapitalinsats, som kräves utöver bostadsegnahemslånet. En mel -

122

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

lanform, lämpad efter dylika familjers behov, vöre exempelvis bostadslån
upp till 90 procent av belåningsvärdet men utan familjebidrag, varvid det
inslag av subvention, som bildas av det extra risktagandet, torde motivera
dels regler, ägnade att förhindra missbruk, dels en viss medverkan från kommunens
sida i någon form. Bostadssociala utredningen torde återkomma
till här berörda spörsmål i sitt under arbete varande slutbetänkande. För
att icke lägga hinder i vägen för en övergång från en låne- och bidragsform
till en annan är största möjliga likformighet mellan olika låne- och bidragsformer
önskvärd.

Liknande uttalanden ha gjorts av statens byggnadslånebyrå.

De särskilda kommitterade inom svenska teknologi Greningen ha förordat,
att belåningsgränsen för bostadslån måtte höjas till 85 procent. Vidare har
hänvisats till att en avsevärd skillnad förelåge beträffande belåningsrisken
för fastighet inom planlagt område och annan fastighet, särskilt om planen
vore byggnadsplan, emedan för dylik plan fordrades, att byggnadsnämnd
tillsattes, och därigenom en bättre kontroll ej blott av tomtbildningen utan
även av husets läge och utförande erhölles. Det ifrågasattes därför, om icke
belåningsgränsen för hus uppfört inom byggnadsplanelagt område borde få
uppgå till högre procentsats än för dylika hus inom andra områden.

Värmlands läns hushållningssällskaps egnahemsnämnd, vars yttrande biträtts
av länsstyrelsen, har icke funnit bärande skäl föreligga att i fråga
om bestämmandet av låns stående del meddela olika föreskrifter för jordbrukslån
och bostadslån.

Departementschefen.

Då jag nu går att angiva min ställning till de olika frågor, som beröra egnahemslängivningen,
vill jag i likhet med egnahemsutredningen först upptaga
till behandling lånen till förvärv av jordbruksegnahem och därefter
lånen för bostadsändamål.

I ett tidigare sammanhang har jag förklarat mig i princip biträda egnahemsutredningens
förslag, att egnahemslånestöd i viss utsträckning skall
kunna lämnas även till förvärv av redan befintliga jordbruk. Beträffande
motiven för en sådan utvidgning av egnaliemslåneverksamheten ber jag få
hänvisa till vad som förut anförts i denna fråga.

Jag har i det föregående också uttalat mig till förmån för att egnahemsverksamheten
bör inriktas på större jordbruk än hittills. Såsom konsekvens
härav anser jag de maximivärden, som äro fastställda för egnahemsfastigheter,
böra höjas. Härom gäller för närvarande, att egnahemslån ej får utgå,
där det beräknade värdet överstiger för obebyggd jordbrukslägenhet

15,000 kronor och för bebyggd sådan lägenhet 12,000 kronor, med möjlighet
dock för Kungl. Majit att för visst län eller särskild ort medgiva låneförmedlare
rätt att utlämna egnahemslån för obebyggda jordbrukslägenheten
där lägenhetens värde överstiger 15,000 kronor men icke 20,000 kronor,
ävensom för bebyggda jordbrukslägenheten där lägenhetens värde överstiger
12,000 kronor men icke 16,000 kronor. Egnahemsutredningen har såsom

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

123

villkor för egnahemslån föreslagit, afl det s. k. kostnadsvärdet å den ifrågavarande
fastigheten icke överstiger 32,000 kronor. Med kostnadsvärdet har
utredningen härvid avsett sammanlagda kostnaden för förvärv samt i förekommande
fall bebyggande och iordningställande av fastigheten, under det
att utredningen såsom bruksvärde betecknat det värde, som motsvarar vad
en förståndig köpare kan antagas vilja betala för fastigheten med hänsyn
till den påräkneliga avkastningen av densamma under en följd av år. Mot
vad utredningen föreslagit i fråga om höjning av maximivärdet å egnahemsfastigheter
har jag i stort sett icke något att erinra. Emellertid anser jag det
vara naturligast, att maximibeloppet hänför sig till vederbörande fastighets
bruksvärde och icke till dess kostnadsvärde. Detta synes även bättre ansluta
sig till vad jag kommer att föreslå i fråga om bestämmandet av belåningsprocenten
för egnahemsfastigheter. Maximivärdet synes härvid lämpligen
böra fastställas till 30,000 kronor. Dock anser jag befogenhet böra
lämnas egnahemsstyrelsen att i särskilda fall medgiva belåning av fastigheter
med ett värde överstigande 30,000 men icke 35,000 kronor. Behov av en
sådan höjning kan bland annat, såsom framgår av yttrandena från länsstyrelsen
och hushållningssällskapet i Malmöhus län, föreligga beträffande jordbruksegnahem
i de sydliga landskapen.

Egnahemsutredningen har framhållit, att igångsättandet av ett jordbruk
delvis kan vara förenat med kapitalinvesteringar, beträffande vilka det redan
från början kan förutsättas, att de icke skola bliva i sin helhet räntabla.
Detta kan särskilt vara fallet med kostnader för byggnader och grundförbättringar.
Med utgångspunkt härifrån har egnahemsutredningen gjort det
uttalandet, att statsmakterna böra, om ur allmänna jord- och befolkningspolitiska
synpunkter även i förhållande till anskaffningskostnaden mindre
räntabla jordbruksföretag anses böra komma till stånd, vara beredda att
sörja för att erforderliga medel ställas till egnahemsbildarnas förfogande,
utan att dessa skola behöva belastas med en skuldbörda, som icke kan förräntas.
Utredningen har föreslagit, att vad som av anskaffningskostnaden
för ett nybildat jordbruksegnahem icke motsvaras av bruksvärde skall, där
företaget anses böra understödjas, kunna täckas av statsmedel i form av ett
särskilt lån, avskrivningslån, som varken förräntas eller amorteras utan blir
föremål för avskrivning i viss ordning. Avskrivningslån skall enligt utredningens
förslag kunna uppgå till högst 40 procent av anläggningskostnaden
för fastigheten.

Ett genomförande av egnahemsutredningens förslag i förevarande del skulle
vara ägnat att väsentligt stimulera en utvidgning av egnahemsverksamheten,
bland annat i form av nybildning av egnahem. Emellertid har jag
i det föregående uttalat mig emot en alltför stark utveckling av egnahemsbildningen
i nuvarande läge, vare sig det gäller nybildning på obruten mark
eller styckning av större egendomar. Jag har såsom uppgifter för cgnahemsverksamheten
i första hand angivit att lämna bistånd vid komplettering av
ofullständiga jordbruk, vid friköp av arrendeställen och vid inlösen av släkt -

124

Kungl. May.ts proposition nr 236.

gardar i samband med arvfall. vartill kommer medverkan vid förvärv av stödjordbruk,
där förutsättningar för sådana finnas. Ett sålunda förvärvat jordbruk
bör i stort sett kunna lämna förräntning å däri investerat kapital, och
avkastningen av jordbruket — jämte därå nedlagt arbete -— bör även kunna
förslå till viss amortering av kapitalinvesteringen. Som jag redan i annat sammanhang
understrukit, böra stränga krav ställas på att de, som erhålla bistånd
till förvärv av jordbruksegnahem, äro väl kvalificerade för sin uppgift. I allmänhet
lärer det bliva fråga om personer, som redan från ungdomen deltagit
i jordbruksarbete, på föräldragården eller i anställning hos andra. Med hänsyn
till vad jag nu anfort bör det kunna räknas med att egnahemsjordbrukarna,
sedan de väl kommit i gång med sina jordbruk, skola ha förmåga att
reda sig. Några särskilda stödanordningar horde alltså icke vara behövliga.
Emot sådana anordningar kan också invändas, att desamma kunde te sig
orättvisa för ägare till jordbruk av liknande typ, vilka på grund av sin storlek
eller av annat skäl ej kunna egnahemsbelånas men där erforderliga byggnads-
eller grundförbättringsarbeten föranleda för jordägaren betungande
kostnader. Jag vill emellertid icke ställa mig helt avvisande mot tanken på
att en egnahemsbildare i sådana fall, som avsetts av egnahemsutredningen,
skall kunna erhålla visst stöd från det allmännas sida. Dylikt stöd bör kunna
givas för att underlätta för egnahemsbildaren att redan från början företaga
en rationalisering av byggnadsbeståndet eller en genomgripande grundförbättring,
vilken ur social och ekonomisk synpunkt är önskvärd men som
med hänsyn till sin kostnadskrävande art kunde tänkas få anstå, örn ej staten
träder emellan. Bistånd bör också under motsvarande förutsättningar kunna
lämnas i samband med en rekonstruktion av ett icke bärkraftigt jordbruk. Enligt
min mening bör ifrågavarande bistånd liksom hittills lämnas i form av
premielån, vilka emellertid böra kunna uppgå till högre belopp än de nuvarande.
Jag föreslår, att lånen i regel begränsas till högst 10 procent av respektive
fastighets värde. Egnahemsstyrelsen synes emellertid böra ha befogenhet
att i särskilda fall bevilja premielån intill 15 procent av fastighetsvärdet.
Lån inom förstnämnda 10-procentsgräns torde däremot icke behöva underställas
egnahemsstyrelsens prövning. Den av egnahemsutredningen föreslagna
anordningen med successiva avskrivningar synes mig lämpligen kunna
användas även med avseende å premielånen till förebyggande av att lånen
utnyttjas på ett obehörigt sätt.

Såvitt jag kan se, förlora de betänkligheter, som ur olika synpunkter uttalats
mot utredningens förslag om införande av avskrivningslån, väsentligt
i styrka, om därmed avsett syfte tillgodoses i den mindre vittgående
form, som här av mig förordats.

Slutligen vill jag i detta sammanhang erinra om egnahemsutredningens
förslag att, om egnahemsbildare har tre eller flera barn under sexton års
ålder och bostadsbyggnaden på grund härav göres större än eljest skulle
vara behövligt, bruksvärdet å fastigheten likväl icke skall beräknas högre än
om byggnaden varit avsedd för en familj med mindre antal sådana minderåriga
barn, vilket innebär att överstigande byggnadskostnader bliva före -

Kungl. Majlis proposition nr 236.

125

mål för avskrivning. I likhet med statskontoret och lantbruksstyrelsen finner
jag det icke vara lämpligt, att åtgärder för stöd åt barnrika familjer inordnas
i egnahemsverksamheten, utan bör sådant stöd lämnas i annan ordning.
Även örn här avsedda bestämmelser uteslutas, torde emellertid i praktiken
motsvarande syfte kunna ernås genom att såsom bidrag till nyssnämnda
ökade byggnadskostnader premielån i dylika fall beräknas något frikostigare
än eljest, dock utan överskridande av de föreskrivna maximibeloppen.

Egnahemsutredningens förslag, att belåningsgränsen för jordbrukslån skall
höjas från omkring 83 till 90 procent av egnahemsfastighets värde, kan såsom
i vissa yttranden framhållits ingiva betänkligheter. En dylik hög skuldsättning
innebär för låntagaren en fara för att han vid en sjunkande konjunktur
med minskade inkomster av jordbruket skall komma i ett ohållbart
läge och för staten vissa risker för alt låntagaren icke skall kunna göra rätt
för sig. Emellertid är det uppenbart att, i och med att egnahemsfastigheterna,
såsom jag ansett önskvärt, göras större och bärkraftigare, anskaffandet
av dem kommer att förutsätta större kapitaltillgång och därmed även medföra
större kreditbehov, så mycket mera som låntagaren även måste disponera
betydande kapital för förvärv av inventarier. Med hänsyn härtill finner
jag nödvändigt, att statskrediten utsträckes till den gräns, som föreslagits av
egnahemsutredningen, d. v. s. till 90 procent av fastighetsvärdet. Jag förutsätter
härvid, att det värde, som ligger till grund för belåningen, beräknas
försiktigt.

Enligt egnahemsutredningens förslag skulle låntagare med tre eller flera
barn under sexton års ålder kunna erhålla lån intill fastighetens hela värde.
Även om jag finner motivet för detta förslag — att en sådan låntagare icke
haft tillfälle att göra tillräckliga besparingar — i och för sig vara värt beaktande,
anser jag likväl alltför starka betänkligheter möta mot en så hög
skuldsättning som här föreslagits. Det synes mig lämpligare att bereda jordsökande
av detta slag möjlighet att bliva självständiga företagare genom
förvärv av arrendeegnahem i den utsträckning sådana bliva tillgängliga. Även
i övrigt bör enligt min mening, såsom jag redan framhållit, stöd åt barnrika
familjer lämnas i annan ordning än genom egnahemslån.

Vad härefter angår egnahemsutredningens förslag, att särskilda skogslån
skola kunna utlämnas intill 90 procent av den del av egnahemsfastighets
värde, som beräknas belöpa å växande skog, har jag ingen erinran att göra
mot att en dylik möjlighet till skogsbelåning införes. Avverkningen av sålunda
belånad skog bör vara underkastad reglering i. “Särskild hushållningsplan.
Med anledning av vad som anförts i en promemoria, fogad vid
yttrandet från lånenämnden för sekundär jordbrukskredit, förordar jag emellertid,
att vederbörande egnahemsorgan skall kunna, örn jordbruks- och skogslån
sammantagna nedbetalats så att kreditriskerna för staten väsentligt minskats,
eftergiva kravet på en sådan begränsning av avverkningsrätten.

Till vad centralrådet för skogsvårdsstyrelsernas förbund anfört angående
önskvärdheten av en skärpning av de i skogsvårdslagen förekommande be -

126

Kungl. Majlis proposition nr 236.

stämmelserna om avverkning av husbehovsskog är jag icke beredd att nu
fatta ståndpunkt. Denna fråga torde böra bliva föremål för utredning i
samband med andra skogslagstiftningsfrågor.

Säkerheten för premielån, jordbrukslån och skogslån bör -— bortsett från de
i det följande omnämnda fall, då botteninteckning skall få vara placerad
bos annan långivare — i princip utgöras av första inteckning i respektive
fastighet. Tillräcklig anledning synes mig icke föreligga att, såsom utredningens
majoritet föreslagit, i vissa fall låta låntagaren på bekostnad av statens
säkerhet för eventuellt premielån disponera över inteckningar till ett
belopp, som kan anses motsvara vad låntagaren själv investerat i fastigheten.
Om däremot ägarehypotek uppkommer genom avbetalningar å jordbrukson
skogslån, anser jag säkerheten för premielånet icke böra nedflyttas i
motsvarande grad utan ägarehypoteket böra få disponeras av låntagaren.

Utredningens uttalanden och förslag i fråga om förfarandet vid jordbruksegnahems
övergång till ny ägare föranleda inga erinringar från min sida.

Vad jag i det föregående föreslagit innebär i flera avseenden en utvidgning
av egnahemslånerörelsen. Härutinnan må hänvisas till förslagen örn belåning
i viss omfattning även av redan färdiga fastigheter, om böjning av
maximivärdet å egnahemsfastigheter, om införande av premielån efter nya
grunder, om höjning av belåningsprocenten för jordbruksegnahem och om
införande av särskilda skogslån. Det har i en del yttranden framkommit
farhågor för att dessa utvidgningar av egnahemslåneverksamheten skulle inverka
stegrande på fastighetsvärden och måhända även på byggnadskostnader.
En sådan utveckling skulle drabba icke blott egnahemsbildarna själva
utan även andra jordbrukare, som vilja förvärva fastigheter. Enligt min
mening lia emellertid egnahemsorganen möjlighet att motverka ifrågavarande
olägenheter genom att strängt tillse, att icke jordsäljare betinga sig högre
priser för egnahemsfastigheter än dessa äro värda och att icke heller byggnadskostnaderna
uppdrivas mer än som är nödvändigt. För övrigt torde
här avsedda risker förlora i betydelse genom de modifikationer jag vidtagit
i egnahemsutredningens förslag. Än ytterligare minskas dessa risker, om
anskaffningen av egnahemslägenheter i vart fall i statlig regi, såsom
antytts av egnahemsutredningen och även synes mig vara att förorda, i viss
utsträckning anpassas efter konjunkturerna, så att icke egnahemsfastigheter
i alltför stor omfattning tillskapas under intryck av en rådande högkonjunktur.

Vad härefter angår frågan om grunderna för förräntningen av egnahemslånen
gäller härutinnan för närvarande, att dessa lån i princip äro förbundna
med fast ränta. Emellertid ha statsmakterna under inflytande av de senare
årens sjunkande räntor å allmänna marknaden medgivit sänkning även av
räntorna å egnahemslån, varvid räntan å den sammanlagda fonderade statsskulden
lagts till grund för egnahemslåneräntans bestämmande men härutöver
viss ytterligare nedsättning skett beträffande jordbrukslån. Räntan har

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

127

provisoriskt för de tre åren 1937—1939 nedsatts för jordbrukslån till 3.6 procent
och för bostadslån till 4 procent.

Såsom jag förut framhållit bör en grundprincip för den föreslagna egnahemsverksamheten
vara att i den utsträckning så är möjligt åstadkomma bärkraftiga
jordbruk. Om statsmakterna ur sociala synpunkter skola understödja
vissa egnahemslåntagare, bör detta understöd begränsas till eventuella
premielån, varjämte bidrag kunna ifrågakomma till jordförbättringsåtgärder
å mindre jordbruk. I övrigt bör statens bistånd endast bestå däruti att egnahemsbildaren
får möjlighet att högbelåna sin fastighet under lämpliga former.
Någon subventionering av egnahemslåntagarna i räntehänseende, med de
uppoffringar densamma skulle innebära för staten, synes däremot icke böra
ifrågakomma. Räntan för egnahemslån bör därför även innesluta viss ersättning
för statens förvaltningskostnader.

Vid startandet av ett jordbruk är det till fördel att veta, till vilka belopp
ränteutgifterna komma att uppgå under en längre tid framåt. Härigenom
underlättas möjligheterna att genom någorlunda säkra kalkyler beräkna, huru
stort kapital som med utsikt till framgång bör kunna investeras i jordbruksföretaget.
Ur nu berörda synpunkt bör räntan å egnahemslån vara fast. Härvid
lärer det icke kunna undgås att, liksom fallet är med hypotekslån, räntans
höjd blir beroende av vid vilken tidpunkt krediten upptages. Detta kan antagas
föra med sig att, när ränteläget är högt, försiktighet kommer att iakttagas
med igångsättandet av jordbruksföretag, örn icke fastighetsvärdena samtidigt
stå lågt eller konjunkturerna för jordbruksproduktionen märkbart förete
en stabil lönsamhet. Att sådana hänsyn tagas, synes mig väl sammanfalla
med förhållandena inom all ekonomisk verksamhet. Jag förbiser icke, att
sådana ränteförhållanden kunna inträda, som föranleda statsmakterna att
vidtaga åtgärder för tillgodoseende av jordbrukets kreditbehov till lägre räntor.

Med utgångspunkt från det nu anförda föreslår jag, att jordbrukslån skall
förräntas efter fast vid lånets beviljande bestämd räntefot, vilken icke må
understiga medelräntan för statens upplåning mot obligationer under de tre
budgetår, som närmast föregått det, varunder lånet beviljats, med tillägg av
en fjärdedels procent. Detta tillägg bör anses motsvara statens förvaltningskostnader.
Räntan torde efter dessa grunder fastställas av Kungl. Majit. I
nuvarande läge skulle en dylik ränteberäkning leda till en räntesats av cirka
3.2 procent.

Enligt min mening bör det nya räntesystemet tillämpas i fråga om samtliga
lån, som utlämnas efter ingången av budgetåret 1940/41.

Såsom framgår av det föregående utgår räntan för jordbrukslån för närvarande
efter 3.G procent. Härom gälla vissa provisoriska bestämmelser, vilka
avse liden till och med 1939 års utgång. Enligt vad jag inhämtat av chefen
för finansdepartementet, kommer en utredning att verkställas rörande
förräntningen av de statliga lånefonderna, varvid kommer att undersökas
möjligheten av en nedsättning av räntorna å lån från dessa fonder. Med hänsyn
härtill finner jag mig icke böra för årets riksdag föreslå någon ändring

128

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

beträffande ränteberäkningen för egnahemslån, som utlämnats före den 1
juli 1940. Jag förordar, att räntorna å dylika lån bestämmas skola för år
1940 utgå efter samma räntesats som provisoriskt är fastställd för år 1939 eller
3.6 procent.

Här må förutskickas, att jag i det följande kommer att uttala mig för att
egnahemslåntagares bottenkredit skall kunna placeras hos annan långivare
än staten. Egnahemslåntagaren kommer att på detta sätt kunna utnyttja en
eventuell möjlighet att hos kreditinrättning upptaga ett primärlån mot låg
ränta.

Skogslån böra förräntas efter samma grunder som jordbrukslån. Till frågan
örn förräntningen av bostadslån återkommer jag senare.

Utredningens förslag, att i de fall, där jordbruksfastighets åkerareal icke
uppgår till tre hektar, vederbörande egnahemsnämnd under angivna förutsättningar
skall kunna medgiva räntefrihet eller räntelindring under viss tid,
är enligt min mening ägnat att ingiva betänkligheter ur den synpunkten, att
härigenom skulle understödjas tillkomsten av jordbruk, som från början
icke vore bärkraftiga. Förvärv av sådant jordbruk — här bortses från stödjordbruk
— synes icke vara värt att uppmuntras, och en räntesubvention
synes så mycket mera vara obehövlig, som premielån ända upp till femton
procent av fastighetsvärdet kan erhållas för fastighetens iordningställande.
På grund av vad nu anförts kan jag icke tillstyrka egnahemsutredningens
förslag om räntelindring i här avsedda fall.

Frågan örn grunderna för återbetalningen av egnahemslån har varit föremål
för delade meningar inom egnahemsutredningen. Enligt majoritetens
uppfattning skall jordbrukslån delas i en stående del, motsvarande 60 procent
av den ifrågavarande fastighetens bruksvärde, och en amorteringsdel omfattande
återstoden av lånet, vilken sistnämnda del skall återbetalas med lika
årliga annuiteter. I en vid utredningens betänkande fogad reservation har
däremot hävdats, att någon uppdelning av lånet icke bör förekomma och att
lånet i sin helhet bör bli föremål för återbetalning genom på förhand fastställda
amorteringar.

Enligt min mening är det till fördel, att redan vid låns utlämnande beräknas,
huru stor del av lånet som ungefär motsvarar vad som skulle kunna placeras
hos annan långivare. Målet för låntagarens avbetalningar blir att nedbringa
lånet till denna gräns, där statens stöd icke längre blir behövligt. Det
synes med hänsyn till kreditinrättningarnas långivningspraxis vara riktigt,
att ifrågavarande gräns, såsom utredningen föreslagit, sättes vid 60 procent
av jordbruksfastighets värde. Om det skulle visa sig, sedan amorteringsdelen
av lån återbetalats, att den stående delen icke på skäliga villkor kan placeras
hos annan långivare — enligt det följande kan den stående delen redan tidigare
lia varit placerad på sådant sätt — bör möjlighet föreligga att lånet
tills vidare kvarbliver hos staten. Vad angår grunderna för återbetalningen
av låns amorteringsdel måste viss hänsyn tagas till örn räntan å egnahemslån
göres fast eller rörlig. Då jag i det föregående uttalat mig för en fast

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

129

ränta å egnahemslån, anser jag återbetalningen av sådant låns amorteringsdel
fortfarande böra ske medelst lika annuiteter. Vid fastställandet av amorteringsplan
för lån bör iakttagas, att amorteringsdelen skall ha återbetalats
inom 25 år efter amorteringsskyldiglietens inträde. Möjlighet bör finnas att
även tillämpa amorteringsplaner, som äro ställda på kortare tid.

Jag tillstyrker egnahemsutredningens förslag, att amorteringsskyldigheten
beträffande jordbrukslån skall inträda med sjätte året efter det, då lånet beviljats.

I fråga örn återbetalningen av skogslån biträder jag utredningens förslag,
att återbetalningen bör anpassas efter skogens avkastning.

Övervägande skäl synas mig tala för att eventuella extra avbetalningar å
egnahemslån — låntagarna böra uppmuntras härtill — avföras å lånens
amorteringsdelar.

De utvidgningar av egnahemslåneverksamheten i olika hänseenden, som
här föreslagits, äro ägnade att öka omfattningen av statens kapitalinvesteringar
för egnahemsändamål, samtidigt som vissa placeringsmöjligheter
undandragas kreditinrättningarna. Dessa verkningar av förslagen kunna,
enligt vad egnahemsutredningen framhållit, motverkas genom att möjlighet
införes till placering av viss del av egnahemslåntagares bottenkredit hos annan
långivare än staten. Utredningen har i sådant avseende förordat att, örn
egnahemsnämnd vid beviljandet av egnahemslån prövar det vara för låntagaren
lämpligt och för staten betryggande, första inteckning liggande inom 40
procent av den ifrågavarande fastighetens värde må pantförskrivas hos
annan långivare till säkerhet för lån, som icke är förenat med amortering.
Jag finner detta förslag innebära en viktig och välbetänkt reform. I anslutning
till vad som anförts i vissa yttranden vill jag emellertid förorda,
att de föreslagna möjligheterna att belåna botteninteckning på annat håll
utvidgas i ett par hänseenden. Sålunda synas botteninteckningar böra få
placeras hos annan långivare ända intill 60 procent av fastighetsvärdet,
varvid det emellertid med hänsyn till den risk en sådan anordning kan
innebära för staten bör förutsättas, att vederbörande egnahemsorgan
prövar den ifrågavarande långivarens lämplighet för ändamålet. Vidare
anser jag icke tillräckliga skäl finnas för att, såsom enligt utredningens förslag,
redan vid egnahemslåns utlämnande måste avgöras, om botteninteckning
skall placeras på annat håll. Även under lånetiden bör möjlighet föreligga
att överflytta sådan inteckning till annan kreditgivare, under förutsättning
att vederbörande egnahemsnämnd finner skäl medgiva detta. Slutligen
synes det mig, med hänsyn till vad som anförts från hypoteksbankens
sida, att den omständigheten att lån — såsom i allmänhet är fallet med
hypoteksföreningslån — äro förbundna med någon mindre amortering icke
bör utgöra hinder för att egnahemslåntagares bottenkredit placeras i sådan
form. I detta sammanhang vill jag framhålla det för låntagarna förmånliga
i att vid låga räntor för bottenkrediter kunna binda dessa på längre
tid.

fälläng lill riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 236.

130

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

Med anledning av de invändningar, som från vissa håll framställts mot
att egnahemslåntagares bottenkredit enligt egnahemsutredningens förslag
även skall kunna placeras hos jordbrukskassa, vill jag erinra om att grunderna
för jordbrukskasserörelsens framtida verksamhet för närvarande äro
föremål för utredning genom särskilda sakkunniga. Med hänsyn härtill anser
jag icke lämpligt att för närvarande fatta någon bestämd ståndpunkt i
förevarande fråga.

Med avseende å bostadslån har jag redan i annat sammanhang anslutit
mig till egnahemsutredningens uppfattning, att sådana lån liksom hittills
skola åsyfta nybildning av bostadsegnahem.

Liksom i fråga örn jordbruksegnahem har utredningen även i fråga örn
bostadsegnahem föreslagit en höjning av det maximivärde, som är fastställt
som villkor för egnahemsbelåning. Detta värde skall enligt utredningens
förslag för bostadsegnahem höjas från 10,000 till 12,000 kronor. I en del
yttranden har förordats en ytterligare höjning av maximivärdet. För min
del anser jag, att det nu fastställda värdet ofta är för lågt, särskilt när fråga
är örn bebyggelse inom samhällen. Även den av egnahemsutredningen föreslagna
höjningen torde stundom kunna visa sig vara knappt tilltagen. Emellertid
anser jag maximivärdet åtminstone tills vidare icke böra sättas högre
än till 12,000 kronor.

Egnahemsutredningens förslag, att belåningsgränsen för bostadsegnahem
skall bibehållas vid 75 procent av fastighetsvärdet, föranleder ingen erinran
från min sida. Behovet av högre liggande kredit torde, såsom utredningen
framhållit, böra tillgodoses i annan form av mera utpräglad subventionskaraktär.

I anslutning till vad jag anfört i fråga om förräntningen av jordbrukslån
torde räntan å bostadslån, som utlämnas efter ingången av budgetåret 1940/
41, böra utgå efter fast, vid lånets beviljande bestämd räntefot, vilken icke
må understiga medelräntan för statens upplåning mot obligationer under de
tre budgetår, som närmast föregått det, varunder lånet beviljats, med tillägg
av en fjärdedels procent. Någon anledning att vid en sådan ränteberäkning
göra skillnad mellan jordbrukslån och bostadslån torde icke förefinnas.
För äldre lån torde det nuvarande provisoriet med en ränta å bostadslån av
4 procent böra, av skäl som anförts på tal örn jordbrukslånen, även gälla för
år 1940.

I överensstämmelse med egnahemsutredningens förslag förordar jag, att
stående delen av bostadslån skall ökas till att motsvara 50 procent av vederbörande
fastighets värde. Återbetalningen av bostadslån torde i övrigt böra
ske efter enahanda grunder, som föreslagits i fråga om jordbrukslån. Det
torde emellertid härvid vara lämpligt, att amorteringen begränsas till kortare
tid än för jordbrukslån, exempelvis till 20 år. Den amorteringsfria tiden
torde fortfarande böra utgöra tre år.

Förslaget om särskilda tilläggslån för örn- eller tillbyggnad av bostadsfastighet
synes mig ändamålsenligt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

131

Särskilda lån till förvärv av arbetarsmåbruk.

Gällande bestämmelser.

Enligt förenämnda 1933 års kungörelse angående statsunderstödd arbetarsmåbruksverksamliet
står denna låneverksamhet under överinseende av egnahemsstyrelsen.
För genomförande av sin uppgift med avseende å ifrågavarande
verksamhet kan egnahemsstyrelsen anlita hushållningssällskapens
egnahemsnämnder i den omfattning, styrelsen finner nödigt.

Lånen förmedlas av landskommunerna. Dessa kunna av Kungl. Maj:t tilldelas
statslån ur arbetarsmåbrukslånefonden för att användas för nu avsedda
utlåningsrörelse.

Verksamheten inom kommun handhaves av en särskild nämnd, arbetarsmåbruksnämnd,
eller — där verksamheten kan antagas bliva av mindre
omfattning — av kommunalnämnden.

Av kommun erhållet statslån skall, bortsett från vissa undantagsfall, återbetalas
allteftersom amortering sker å de av kommunen utlämnade arbetar -småbrukslånen. Motsvarande gäller räntebetalningen.

Förlust, som å utlämnade arbetarsmåbrukslån uppkommer innan amorteringsskyldighet
enligt vad nedan anföres inträtt beträffande samma lån, skall
helt bäras av kommunen. Uppkommer förlust därefter, skall den bäras till
en fjärdedel av kommunen och till återstående del av staten.

I fråga om förutsättningarna för utlämnande av arbetarsmåbrukslån må
erinras örn att desamma äro avsedda att utlämnas till skogsarbetare och därmed
likställda arbetare för att giva dem tillfälle att förvärva mindre lägenheter,
ägnade att bereda innehavaren utkomst genom jordbruk, drivet vid
sidan av annan verksamhet. Lån skall utnyttjas för bildande av nytt jordbruk.

Låntagarens ekonomiska ställning skall vara sådan, att det bistånd, som
enligt gällande bestämmelser angående den statsunderstödda egnahemsverksamheten
kan ifrågakomma, icke är tillfyllest för att sätta honom i stånd att
förvärva sådan lägenhet som nyss sagts.

Arbetarsmåbrukslån får ej utgå med högre belopp än som motsvarar kostnaderna
för förvärv och färdigställande av lägenheten. Högsta lånebelopp
är 6,000 kronor. Enligt en år 1938 utfärdad kungörelse kunna likväl lån,
som beviljas under åren 1938 och 1939, utlämnas intill ett belopp av 7,000
kronor. Vidare kunna lån, som beviljats under år 1935, 1936 eller 1937
höjas intill sistnämnda belopp. I såväl det ena som det andra fallet ankommer
det på egnahemsstyrelsen att avgöra, om det sammanlagda lånebeloppet
får överstiga 6,000 kronor.

Med avseende å återbetalningen skall lån delas i en stående del och en
amorteringsdel. Lånets stående del skall fastställas till belopp, motsvarande
kostnaden för jordförvärvet jämte, i förekommande fall, den beräknade
kostnaden för uppodling av så stort jordområde, att lägenhetens sammanlagda
åkerareal uppgår till en hektar, dock högst till en tredjedel av hela

132

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

lånet. Den stående delen får icke från kommunens sida uppsägas till betalning
i andra än vissa särskilt angivna fall. Amorteringsdelen skall från och
med det sjätte året efter utgången av det kalenderår, under vilket lånet beviljats,
återbetalas med en trettiondel årligen, låntagaren dock obetaget att
verkställa inbetalningar härutöver. Såsom undantag från nu återgivna regler
gäller emellertid i fråga om återbetalningen av det belopp, varmed ett
arbetarsmåbrukslån överstiger 6,000 kronor, att hälften av beloppet, även örn
beloppet är att hänföra till byggnader, tillägges lånets stående del och återstoden
dess amorteringsdel. Vid förhöjning av lån skola i övrigt bestämmelserna
i 1933 års kungörelse tillämpas som örn lånet beviljats på en gång
redan vid första lånetillfället.

Beträffande förräntningen av arbetarsmåbrukslån gäller — bortsett från
dröjsmålsränta — att å amorteringsdelen ej erlägges någon ränta samt att å
den stående delen skall efter amorteringstidens utgång gäldas ränta efter den
räntefot, som Kungl. Majit bestämmer med hänsyn tagen till räntesatsen å
den stående delen av egnahemslån för jordbrukslägenheten

Som säkerhet för arbetarsmåbrukslån skall — bortsett från vissa undantagsfall
— lämnas första inteckning i respektive lägenhet.

Slutligen äro vissa bestämmelser meddelade angående jordförmedling och
jordanskaffning. Till främjande av ifrågavarande verksamhet kan kommun
av Kungl. Majit tilldelas förlagslån från jordförmedlingsfonden.

Egnahemsutredningen.

Utredningen har fäst uppmärksamheten på att igångsättandet av arbetarsmåbruksverksamheten
så tillvida kommit att återverka på jordbruksbildningen
med stöd av egnahemslån, som vissa egnahemsbildare föredragit hjälp
i förstnämnda form. Utredningen har anfört:

Den tidigare egnahemslåneformen har stundom kommit till användning
för ett klientel, som icke blivit hjälpt med densamma utan därigenom försatt
i ett läge, som det ej kunnat bemästra. Att egnaliemslånesökande
av nu avsedda kategorier särskilt inom de norra delarna av riket kunnat
avkopplas från egnahemsverksamheten och i stället omhändertagas inom
arbetarsmåbruksverksamheten måste anses ha varit lyckligt och för övrigt
ett av syftemålen med inrättandet av denna verksamhetsgren, vilken liksom
arrendeegnahemsverksamheten är avsedd som ett led i de statliga
åtgärderna för lösandet av de obemedlades jordfråga. Det har emellertid
icke kunnat undvikas, att gränsfall uppkommit, där lånesökande kunnat
anses berättigade att erhålla stöd av det ena slaget likaväl som av
det andra. De möjligheter till kollision, som sålunda förefunnits mellan
egnahemsverksamheten å ena sidan samt arbetarsmåbruksverksamheten å
andra sidan, lia måhända tillspetsats därigenom att de bägge rörelserna
handhafts av skilda ortsorgan. Detta har i sin tur haft sin grund däri, att
kommunerna ansetts lia så stort intresse av den senare verksamheten, att
de böra ha visst ansvar för densamma och i och med detta även rätt att
pröva låneansökningarna.

Det är emellertid att beklaga, om såsom lärer förekomma tillgången till arbetarsmåbrukslån
minskar efterfrågan på lån till förvärv av bärkraftiga familjejordbruk.
Ofta torde en egnahemsbildare låta sig angeläget vara att

Kungl. Majlis proposition nr 236.

133

söka komma i åtnjutande av den gynnsammaste hjälpen utan att därvid
tillräckligt noga överväga, huruvida ett självständigt jordbruk eller en jordbrukslägenhet
av arbetarsmåbrukets storleksklass är den för honom lämpligaste.
Denna omständighet talar dock icke mot arbetarsmåbruksverksamheten
som sådan men däremot för att hos vederbörande lånebeviljande organ
bör inskärpas vikten av, att den ena lånetypen icke bör utnyttjas i sådana
fall, då den andra lånetypen bättre svarar mot den jordsökandes förutsättningar
och utgångsläge.

Egnahemsutredningen bar gjort en jämförelse mellan å ena sidan de ändrade
grunder, som utredningen föreslagit för egnahemslån till förvärv av
jordbruksfastigheter — varvid bortsetts från särskild belåning av skog —
och å andra sidan gällande regler för arbetarsmåbruksverksamheten. Såsom
exempel har tagits ett lån av vartdera slaget till anskaffandet av en lägenhet,
vars kostnadsvärde uppgår till 7,000 kronor d. v. s. nuvarande maximikostnad
för arbetarsmåbruk. I anslutning till denna jämförelse har utredningen
framhållit följande:

Jämförelsen ger vid handen, att även efter genomförande av de regler för
jordbrukslån oell avskrivningslån, som föreslagits av utredningsmännen, bestämmelserna
rörande arbetarsmåbrukslånen måste anses vara förmånligare.
I det fall då fastighetens kostnadsvärde överstiger bruksvärdet med 40 procent
av förstnämnda värde och avskrivningslånet alltså uppnår sitt maximum,
kunna dock årsavgifterna för egnahemslån antagas ej alltför mycket avvika
från motsvarande avgifter för arbetarpmåbrukslån. Egnahemslånesystemet
medför vidare, att amorteringsdelen av egnahemslånet återbetalas på kortare
tid än samma del av arbetarsmåbrukslånet. Där åter kostnadsvärdet överstiger
bruksvärdet med lägre belopp än nyss blivit förutsatt, och till följd härav
även avskrivningslånet blir lägre, komma de ökade annuiteter, som bli förenade
med egnahemslånet, att göra detta mindre förmånligt än ett arbetarsmåbrukslån.
Örn å andra sidan skillnaden mellan kostnadsvärdet och bruksvärdet
blir större än 40 procent, kommer avskrivningslånet på grund av maximeringen
likväl icke att ökas i motsvarande mån, och det förutsättes då, att
låntagaren av egna medel kan bestrida vad av nämnda skillnad icke täckes av
avskrivningslånet. Med hänsyn härtill torde i själva verket egnahemslån knappast
bli användbara i fall, som sist avsetts. Dylika fall torde särskilt förekomma
vid jordbruksnybildning på obruten mark i Norrland. Där stödjordbruk
anses böra komma tilt stånd i sådana bygder, kunna tydligen arbetarsmåbrukslånen
lia en viktig uppgift att fylla härvid. Erinras må också, att
dessas uppgift från början varit att tillgodose skogsarbetare och därmed likställda
arbetare i de norra länen.

Även i andra hänseenden har egnahemsutredningen ansett arbetarsmåbruksverksamheten
vara särskilt lämpad för de norrländska förhållandena:

Medan lantbefolkningen i de nordligare landsdelarna allmänt är inriktad på
att driva jordbruk allenast såsom utfyllnad vid sidan av annat förtjänstarbete,
torde förhållandet vara det motsatta i de sydligare, där jordbruket av ålder
drivits såsom självständig näringsutövning. Egnahemsbildarna torde i
dessa sistnämnda bygder mera allmänt lia eftersträvat alt bli verkliga småbrukare,
eller också lia de nöjt sig med att uppföra bostadsegnahem och fortsatt
sitt yrkesarbete. Vad siirskilt angår förhållandena i de sydligare skogsbygderna
torde förutsättningarna för nybildning av stödjordbruk där vara begränsade
även av den anledningen att den odlingsbara jorden, i den mån den

134

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

icke redan lagts under plog, åtgår för utvidgning av redan befintliga småjordbruk
och att dessutom den befolkning, vilken bar sådant förtjänstarbete som
behöver utfyllas, redan torde lia utnyttjat möjligheten att förskaffa sig stödjordbruk,
m. a. o. utkomstmöjligheterna synas i motsats till norrut präglas
av en äldre oell tämligen fullgången utveckling i fråga om småbruksbildning.
Det förefaller sålunda som bär verksamheten för nybildning av arbetarsmåbruk
en mycket begränsad uppgift i dessa landsdelar. Detta bekräftas av att
den där ej heller fått någon nämnvärd anslutning. Av samtliga inom hela riket
t. o. m. år 1936 beviljade arbetarsmåbrukslån eller 4,270 avse 88.3 procent
lägenheter i de norrländska länen, 3.0 procent lägenheter i Dalarna, 6.0 procent
lägenheter i Värmland och endast 2.7 procent lägenheter i övriga delar
av landet. Tages hänsyn endast till verksamheten år 1936 bli procenttalen
respektive 83.5, 2.8, 7.7 och 6.0.1

På grund av vad nu anförts har utredningen kommit till den uppfattningen
att anledning icke funnes att låta de särskilda bestämmelserna om arbetarsmåbrukslån
framdeles vara tillämpliga i andra landsdelar än Norrland samt
vissa delar av Dalarna och Värmland.

Utredningen har ej heller funnit behövligt, att arbetarsmåbruksverksamlieten
i nyssnämnda nordligare landsdelar utsträcktes till andra yrkesgrupper
än hittills, d. v. s. skogsarbetare och med dem likställda, exempelvis lantarbetare
och fiskare.

Liksom enligt det nyss anförda redan nu vore fallet inom de sydligare delarna
av landet kunde det enligt utredningens mening antagas, att även norrut
inom en icke alltför avlägsen framtid komme att finnas ett tillräckligt stort
antal stödjordbruk för att tillgodose behovet. Då bleve det tydligen anledning
att överväga, om den särskilda arbetarsmåbruksverksamheten borde bibehållas
ens för de nordliga länen.

Utredningen bar framhållit att, där redan erforderlig tillgång funnes på
stödjordbruk, en nybildning av dylika jordbruk givetvis vore icke blott obehövlig
utan direkt skadlig. Från olika håll framkomna farhågor, att arbetarsmåbruksverksamheten
skulle medverka till att öka det stora antalet ofullständiga
jordbruk i vårt land, saknade förvisso icke fog. Denna fara hade
även varit förutsedd vid verksamhetens upptagande. De reformer i fråga örn
egnahemslångivningen, som utredningen föreslagit — icke minst införandet
av avskrivningslån — syntes vara ägnade att öka egnahemslånens användbarhet
och minska nyss åsyftade risker för missbruk av arbetarsmåbrukslånen.

Utredningen har uppställt frågan, huruvida för att motverka onödig nybildning
av arbetarsmåbrukslägenheter lån borde i motsats till vad nu vöre fallet
få tillgodonjutas jämväl för redan befintliga, till arbetarsmåbruk tjänliga
lägenheter. Utredningen har anfört:

Äldre bebyggda lägenheter, som bebotts oell brukats såsom självständiga
brukningsdelar, äro undantagna från denna lånerörelse. Befinnas åbyggnaderna
till dylik lägenhet vara i så dåligt skick att de kunna anses såsom obefintliga
eller helt värdelösa, har dock hinder icke mött att bevilja arbetarsmåbrukslån
för lägenheten, örn därigenom ansetts kunna bildas ett nytt jordbruk.
I andra fall kan det tänkas inträffa, att nya arbetarsmåbruk anläg -

1 Jämför sid. 8.

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

135

gas — med de uppoffringar detta kan innebära för stat och kommun — trots
att äldre ställen finnas att tillgå, vilka kunna tillgodogöras för betydligt lägre
kostnader. Röster lia också böjts, som påkallat ett brytande av nybildningsprincipen
för arbetarsmåbruksverksamheten i sådana fall, då friköp eller
iståndsättande av äldre ställen skulle kunna erbjuda en ändamålsenligare
och billigare väg än nybildningen. Utredningsmännen kunna för sin del icke
bortse från att en sådan förändring av arbetarsmåbruksverksamheten i viss
mån skulle strida mot förutsättningarna för verksamhetens tillkomst. De
stora förmåner, som beredas genom arbetarsmåbrukslånen oavsett lägenhetens
beskaffenhet, ansågos i första hand nödvändiga ej endast med hänsyn till att
det här gällde att omhändertaga medellösa personer med knappa inkomster
utan även i betraktande av att uppodling och upparbetande av ett nytt småbruk
på huvudsakligen eller uteslutande obruten mark innebure stora uppoffringar,
som den enskilde icke själv kunde bära. Vad som emellertid för
utredningsmännen blivit avgörande, är att utredningsmännen utgått från att,
där arbetarsmåbruk redan finnas i tillräcklig omfattning, den särskilda arbetarsmåbruksverksamheten
överhuvud taget icke längre har någon uppgift att
fylla utan helt kan ersättas av den vanliga egnahemsverksamheten. Enligt
vad utredningsmännen förut föreslagit, bör egnahemslån framdeles kunna erhållas
även till förvärv av färdigbildad fastighet.

På grund av det nu anförda har utredningen funnit det varken behövligt
eller lämpligt att i fråga örn arbetarsmåbrukslånen eftergiva kravet på att
fastigheterna skola vara nybildade.

Beträffande maximibeloppet för arbetarsmåbrukslån, vilket från början
bestämts till 6,000 kronor men sedermera provisoriskt höjts till 7,000 kronor,
har egnahemsutredningen funnit uppenbart, att maximum icke borde bestämmas
lägre än till sistnämnda belopp. Fastmera har utredningen övervägt
att föreslå en höjning av detta belopp. Med hänsyn till att höjningen till

7,000 kronor blivit beslutad så sent som år 1938 ävensom till att avsikten vore
att i egnahemsstyrelsens regi under år 1939 uppföra mönster- eller försökslägenheter,
har utredningen emellertid ansett ytterligare erfarenheter
böra avvaktas, innan maximibeloppet på nytt ändrades.

Med åberopande av vissa uttalanden av bostadssociala utredningen och
medicinalstyrelsen har egnahemsutredningen föreslagit att, där på grund av
att innehavare av arbetarsmåbruk hade större antal minderåriga barn än två
bostadsbyggnad måste göras större än eljest skulle vara behövligt, till
täckande av härav föranledda kostnader skulle kunna utöver lånet beviljas
särskilt statsbidrag med högst 1,000 kronor. Sådant statsbidrag syntes böra
utgå antingen i samband med arbetarsmåbrukslånets beviljande eller vid en
senare utvidgning av bostadsbyggnaden. Statsbidraget borde endast ifrågakomma,
i den mån behov härav förelåge. Under det att för motsvarande
bidrag vid vanliga egnahemslån lämpligen kunnat utnyttjas konstruktionen
med avskrivningslån, torde anledning saknas alt giva statsbidragen till arbetarsmåbruken
annan karaktär jin vanliga kontantbidrag. Givetvis borde
garantier härvid skapas för att bidragen komme att användas till avsett ändamål.

I fråga om återbetalningen av arbetarsmåbrukslån har egnahemsutredningen
erinrat örn att Iåns stående del enligt gällande bestämmelser fast -

136

Kungl. Maj:ts proposition nr 236-

ställes på sådant sätt, att däri — förutom kostnaden för jordförvärvet samt
hälften av det belopp, varmed lånet överstiger 6,000 kronor — i förekommande
fall även inbegripes den beräknade kostnaden för uppodling av så
stort jordområde, att lägenhetens sammanlagda åkerareal uppgår till en
hektar, dock att högst en tredjedel av lånebeloppet intill 6,000 kronor må ingå
i stående delen. Utredningen har föreslagit viss jämkning av dessa bestämmelser
oell till stöd härför anfört följande:

Ett arbetarsmåbruk torde, för att fylla sin uppgift, böra upptaga 2—3
hektar åker, växlande efter förhållandena i olika landsdelar. Örn kostnaderna
för uppodling av hela denna areal inräknas i arbetarsmåbrukslånet, kommer,
med tillämpning av nyss återgivna bestämmelser, i regel mer än hälften
av odlingskostnaderna att ingå i låns amorteringsdel. För arbetarsmåbruk,
som från början upptager en hektar åker, kommer hela den del av lånebeloppet,
som motsvarar kostnaderna för återstående uppodling, att bli föremål
för amortering. Utredningsmännen anse detta vara så mycket mindre
tillfredsställande, som andra mindre bemedlade jordbrukare enligt utredningsmännens
förslag skola kunna få statsbidrag till nyodling liksom till
andra förbättringsarbeten intill 60 procent av kostnaderna. Med hänsyn till
de förmåner, som i övrigt äro förenade med arbetarsmåbrukslånen, anse sig
utredningsmännen visserligen icke böra föreslå, att utöver lånen statsbidrag
skola utgå för ifrågavarande ändamål. Däremot vilja utredningsmännen uttala
sig för den anordningen, att 60 procent av kostnaderna för den uppodling,
som anses böra komma till stånd — någon bestämd arealgräns torde
icke böra fastställas härutinnan — inbegripes i arbetarsmåbrukslånets stående
del. Med uppodling torde härvid icke blott, såsom nu, böra avses odling
till åker utan även iordningställande av betesmark och överhuvud taget sådan
förbättring, för vilken andra mindre bemedlade jordbrukare enligt vad
nyss sagts kunna erhålla statsbidrag. Återstående 40 procent av odlingskostnaderna
torde böra hänföras till lånets amorteringsdel. Det bör härvid
uppmärksammas, att den stående delen av arbetarsmåbrukslån enligt gällande
bestämmelser -— bortsett från belopp mellan 6,000 och 7,000 kronor, varom
särskild föreskrift gäller — högst får uppgå till en tredjedel av hela lånets
belopp. Örn 60 procent av odlingskostnaderna bestämmas skola hänföras
till stående delen, skulle det kunna visa sig behövligt, att denna del kunde
uppgå till mer än en tredjedel av lånet. Med hänsyn härtill och då utredningsmännen
överhuvud taget finna ifrågavarande begränsning vara onödig,
vilja utredningsmännen för sin del förorda, att densamma helt borttages.
Vidare anse utredningsmännen anledning icke längre finnas att, såsom för
närvarande, i återbetalningshänseende göra skillnad mellan belopp, som ligga
över och under 6,000 kronor. I

I enlighet med det nu anförda komme arbetarsmåbrukslåns stående del
att motsvara dels hela kostnaden för jordförvärvet och dels 60 procent av
odlingskostnaderna. Eftersom byggnadskostnaderna hänfördes till amorteringsdelen,
måste denna senare alltjämt komma att utgöra den övervägande
delen av lånet.

Enligt vad utredningen anfört hade praxis utvecklat sig därhän, att inga
ansökningar örn arbetarsmåbrukslån bifölles av kommunerna, utan att desamma
dessförinnan varit underställda egnahemsstyrelsen för granskning.
Utredningen funne detta så mycket mer naturligt, som staten stöde i visst

137

Kungl. Maj:ts proposition nr 236-

ansvar för arbetarsmåbrukslånen. Ifrågavarande praxis borde därför komma
till uttryck i författningen rörande arbetarsmåbruksverksamheten, varvid
likväl den uppgift, som nu tillkomme centralorganet, i första hand syntes
böra omhänderhavas av länsorganen. Där vederbörande länsorgan e.j
ansåge sig kunna godkänna ett lån, borde lånefrågan underställas centralorganet.
Såsom förutsättning för att staten skulle stå i något ansvar för arbetarsmåbrukslån
borde även gälla, att lägenheten och dess åbyggnader efter
iordningställandet blivit avsynade och godkända, vilket även borde gälla
uppodlings- och andra förbättringsarbeten som avsetts skola bekostas med
arbetarsmåbrukslånet.

Yttranden.

Egnahemsutredningens förslag om sådan begränsning av arbetarsmåbruksverksamheten,
att arbetarsmåbrukslån, liksom före 1935, endast skola få utlämnas
inom Norrland och vissa delar av Kopparbergs och Värmlands län,
har i allmänhet lämnats utan erinran.

Emellertid har statens egnahemsstyrelse ifrågasatt lämpligheten av att inskränka
verksamhetsområdet på sätt utredningen föreslagit. Behov av arbetarsmåbruk
förefunnes även i mellersta och södra Sverige. Tillgången på
lantarbetare i dessa delar av landet vore mycket knapp. Skogs- och andra
säsongarbetare vore behövliga även här. Å de orter i södra och mellersta
Sverige, där arbetarsmåbruksverksamhet upptagits, hade lånen visat sig medföra
fördelar för sådana obemedlade personer, som ej kunnat erhålla egnahemslån.
Styrelsen funne sålunda motiverat att bibehålla möjligheten att
bevilja arbetarsmåbrukslån i den nuvarande utsträckningen även med hänsyntagande
till de förbättrade villkor för egnahemslåntagarna, som på grundval
av betänkandet kunde komma att genomföras.

Även Kristianstads läns hushållningssällskaps egnahemsnämnd samt svenska
skogs- och flottningsarbetare!örbundet har avstyrkt den föreslagna begränsningen
av arbetarsmåbruksverksamheten.

I en del yttranden lia å andra sidan betänkligheter anförts mot fortsättandet
överhuvud taget av ifrågavarande verksamhet. Så har skett i yttrandena
från bank- och fondinspektionen samt Örebro läns hushållningssällskaps
egnahemsnämnd och förvaltningsutskott, vilkas yttrande jämväl biträtts av
länsstyrelsen i samma län.

Västerbottens läns hushållningssällskaps egnahemsnämnd har framhållit,
att förutvarande dualism mellan formerna egnahemslån och arbetarsmåbrukslån
endast i någon mån avtrubbats, nämligen genom förslaget örn avskrivningslån.
Egnahemsnämnden hade hoppats, att större ändring i ränteförhållandena
för egnahemslån skulle lia föreslagits. Denna förväntan hade
sin grund däri alt egnahemsnämnden ifrågasatte lämpligheten av att staten
i högre mån premierade tillkomsten av ofullständiga jordbruk än fullständiga
sådana. Principen, att arbetarsmåbruk endast linge utläggas örn
bland annat vissa arbetsförhållanden förelåge, hade nämligen visat sig svårbedömbar
och komme alltid att bliva det.

138

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

Norrbottens läns hushållningssällskaps egnahemsnämnd har ansett, att
egnahemsverksamheten i dess helhet borde ordnas i en enda hjälpform. Det
borde ej lia varit en olöslig uppgift att inom den reformerade egnahemsverksamhetens
ram, med de vidgade hjälpmöjligheter denna erbjöde, tillgodose
exempelvis de s. k. skogs- och flottningsarbetarnas berättigade intressen. Arbetarsmåbruksverksamheten
i dess nuvarande form hade härigenom gjorts
överflödig. Nuvarande svårigheter med olika låne- och bidragsformer samt
särintressen på egnahemsområdet hade bortfallit.

I detta sammanhang må nämnas, att svenska skogs- och flottningsarbetareförbundet
förordat, att arbetarsmåbrukslån, i motsats till vad hittills varit
fallet och till vad utredningen föreslagit, även skall kunna utlämnas till förvärv
av redan färdiga ställen.

Med anledning av egnahemsutredningens förslag om att maximibeloppet
för arbetarsmåbrukslån skall utgöra 7,000 kronor samt att härutöver skall
kunna utlämnas statsbidrag å högst 1,000 kronor till byggnadskostnader för
barnrika familjer har byggnadsstyrelsen ansett det kunna starkt ifrågasättas,
örn det vore möjligt att ens för 8,000 kronor, som enligt utredningens förslag
skulle kunna beviljas barnrika familjer, åstadkomma arbetarsmåbruk med
fullgoda bostäder för familjer med minderåriga barn. En viss erfarenhet i detta
avseende torde emellertid stå att vinna från de mönster- eller försökslägenheter,
som egnahemsstyrelsen hade för avsikt att uppföra under innevarande
år.

Å andra sidan har statens egnahemsstyrelse erinrat, att statsbidraget till
barnrik familj för tillbyggnad av bostadshus syntes böra minskas från 1,000
till 500 kronor och i regel avse inredning av vindsrummen. Med sådan anordning
erhölles bostad å minst tre rum och kök, vilket torde förslå för en
barnrik familj av genomsnittstyp.

Statskontoret har icke funnit lämpligt, att stödåtgärder till barnrika lånesökande
inbyggas i egnahemsverksamheten, vilket uttalande även gäller förslaget
örn tilldelande av statsbidrag till barnrik familj, som beviljats arbetarsmåbrukslån.

Svenska lantarbetareförbundet har ifrågasatt, örn arbetarsmåbrukslånet
under alla förhållanden borde vara maximerat till 7,000 kronor. Det kunde
med hänsyn till stegrade byggnadskostnader o. d. uppstå fall, där ett lån utöver
maximigränsen kunde vara erforderligt. I sådant fall borde det finnas
möjlighet för egnahemsstyrelsen att inom ramen för utfärdade direktiv förmedla
lån utöver denna gräns.

Beträffande återbetalningen av arbetarsmåbrukslån har statens egnahemsstyrelse
förordat en sådan uppdelning av lån, att stående delen motsvarade
40 procent och amorteringsdelen 60 procent av beviljat lånebelopp. Vid
maximilån av 7,000 kronor bleve då den årliga amorteringen 140 kronor,
som syntes väl avpassad i förhållande till arbetarsmåbrukslåntagarnas betalningsförmåga
i allmänhet.

Vad slutligen angår organisationen av arbetarsmåbruksverksamheten har
statens egnahemsstyrelse tillstyrkt egnahemsutredningens förslag att inkoppla

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

139

egnahemsnämnderna såsom mellanled i organisationen. Emellertid syntes
egnahemsnämndernas befattning med arbetarsmåbruksverksamheten böra
begränsas till biträde vid utväljande av lämpliga lägenheter samt råd och anvisningar
vid personvalet. Granskningsarbetet syntes däremot såsom hittills
böra ske centralt genom egnahemsstyrelsen enligt det system, som vunnit
tillämpning under den hittillsvarande verksamheten och fungerat på ett
tillfredsställande sätt.

Däremot ha Gävleborgs läns hushållningssällskaps egnahemsnämnd och
förvaltningsutskott särskilt för Norrlands vidkommande ansett ett anlitande
av egnahemsnämnderna i arbetarsmåbruksverksamheten angeläget. Egnahemsstyrelsen
hade, såsom erfarenheten redan syntes hava visat, svårt att
tillägna sig den för prövning av behovet av nya arbetarsmåbruk erforderliga
lokalkännedomen, och de kommunala organen anlade ofta på detta spörsmål
övervägande kommunalekonomiska synpunkter.

Norrbottens läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har ansett arbetarsmåbruksverksamheten
helt böra läggas under egnahemsnämndernas ledning
för att erhålla en enhetlig ledning för alla åtgärderna för anskaffande
av egnahem samt deras underhåll.

Departementschefen.

Det synes mig uppenbart, att arbetarsmåbruksverksamheten under de år,
denna verksamhet pågått, varit av betydelse. I mångtaliga fall har den vanliga
egnahemslångivningen icke inneburit tillräckligt stöd för de befolkningslager,
varom här är fråga, medan däremot arbetarsmåbrukslånen bättre svarat
mot deras ekonomiska förutsättningar. Det har emellertid av naturliga
skäl icke kunnat helt undvikas, att ifrågavarande båda stödformer stundom
råkat i kollision med varandra. De särskilt förmånliga villkor, som varit
förenade med arbetarsmåbrukslånen, lära i en del fall lia förmått jordsökande
att med hjälp av sådant lån skaffa sig ett arbetarsmåbruk, även om han
haft förutsättningar att erhålla bistånd i form av vanligt egnahemslån för
att förvärva ett självständigt jordbruk. Sådana missförhållanden torde åtminstone
delvis lia kunnat undgås, örn de båda ifrågavarande verksamhetsgrenarna
handhafts av samma organ.

Enligt min mening har arbetarsmåbruksverksamheten fortfarande en uppgift
att fylla särskilt i vissa delar av vårt land. Dess betydelse minskas emellertid
i och med att antalet arbetarsmåbruk eller överhuvud taget stödjordbruk
blir tillräckligt stort för att tillgodose behovet härav. Detta synes redan
nu vara fallet i stora delar av landet. Arbetarsmåbruksverksamheten har endast
i de norrländska länen samt Dalarna och Värmland någon nämnvärd utbredning.
Med hänsyn bland annat härtill har egnahemsutredningen föreslagit,
att verksamheten skall inskränkas till nämnda landsdelar. Ett annat
motiv för detta förslag har varit, ali de av utredningen föreslagna avskrivningslånen
delvis skulle kunna fylla samina uppgift som arbetarsmåbrukslånen.
Förstnämnda lån skola emellertid enligt mitt förslag väsentligt begränsas
till beloppen, varigenom deras jämförbarhet med arbetarsmåbruks -

140

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

lånen minskas. Med hänsyn härtill och då arbetarsmåbruksverksamheten
kan vara till nytta, låt vara i mindre utsträckning, även i andra delar av landet
än de nyss nämnda, finner jag icke tillräckliga skäl föreligga att nu genomföra
den av utredningen ifrågasatta begränsningen av tillämpningsområdet
för arbetarsmåbruksverksamheten. Det bör emellertid noga beaktas, att
arbetarsmåbruk icke nybildas i större utsträckning än att arbetsmöjligheter
förefinnas å orten även vid medelmåttig konjunktur. Framför allt är det viktigt
att icke tillskapa nya arbetarsmåbruk inom orter, där ett större antal
ofullständiga jordbruk finnas, som bättre lämpa sig såsom arbetarsmåbruk
än som jordbruksegnaliem.

Att arbetarsmåbrukslånen gjorts så förmånliga för låntagarna som fallet
är förklaras åtminstone delvis därav att arbetarsmåbruken varit avsedda att
anläggas å mer eller mindre obruten mark. Redan med hänsyn härtill anser
jag det icke böra ifrågakomma, att arbetarsmåbrukslån, såsom föreslagits
i ett par yttranden, utlämnas även till förvärv av redan färdiga ställen.
Enligt vad jag nyss nämnt torde, där sådana ställen finnas i tillräcklig omfattning,
den särskilda arbetarsmåbruksverksamheten överhuvud taget icke
ha någon uppgift att fylla. I

I fråga örn maximibeloppet för arbetarsmåbrukslån biträder jag egnahemsutredningens
förslag, att detta belopp bör bestämmas till 7,000 kronor.

Ehuru jag- med avseende å de vanliga egnahemslånen uttalat mig emot att
i egnahemsverksamheten inordnas åtgärder till stöd åt barnrika familjer, anser
jag mig med hänsyn till arbetarsmåbrukslånens speciella karaktär icke
böra motsätta mig, att dylikt lån i enlighet med egnahemsutredningens förslag
skall kunna kompletteras med särskilt statsbidrag till täckande av sådana
ökade byggnadskostnader, som föranledas av att låntagaren bar mer
än två minderåriga barn. Maximibeloppet för dylikt bidrag torde, på sätt
utredningen föreslagit, böra bestämmas till 1,000 kronor.

Beträffande återbetalningen av arbetarsmåbrukslån biträder jag egnahemsutredningens
förslag, som synes mig grundat på bärande motiv.

Ej heller har jag något att erinra mot utredningens förslag, att kommuns
beslut angående beviljande av arbetarsmåbrukslån skall underställas vederbörande
egnahemsnämnd samt, i händelse lånet ej godkännes av denna,
prövas av egnahemsstyrelsen. Slutligen anser jag, i likhet med utredningen,
det vara lämpligt, att arbetarsmåbruk avsynas från egnahemsorganens sida.

Till arbetarsmåbruksverksamhetens organisation i övrigt återkommer jag
i det följande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

141

Upplåtelser av arrendeegnahem.

Gällande bestämmelser.

Enligt förut omförmälda 1934 års kungörelse om arrendeegnahem må, i
syfte att skapa stadigvarande arbetstillfällen för självförsörjning, från kronan
tillhörig och för ändamålet avsedd jord lägenheter kunna upplåtas på
arrende med rätt för arrendator att inlösa till honom upplåten lägenhet.

För ifrågavarande ändamål är inrättad en särskild statlig fond, arrcndeegnahemsfonden.
Till fonden får enligt Kungl. Maj:ts bestämmande från
statens domäners fond överföras jordbruksegendomar, lämpliga att användas
för det avsedda ändamålet. Därjämte kan, likaledes efter beslut av
Kungl. Majit, jord i enskild ägo inköpas av kronan att tillföras fonden.

Till erhållande av arrendeegnahem må allenast den ifrågakomma, vars
ekonomiska ställning är sådan, att det bistånd, som enligt gällande bestämmelser
angående den statsunderstödda egnahemsverksamheten kan erhållas,
icke är tillfyllest för att sätta honom i stånd att förvärva eget jordbruk av
den storlek, som avses för arrendeegnahem.

I fråga örn arrendeegnahemmens storlek stadgas, att arrendeegnahem i regel
icke bör vara större än att det kan brukas utan nämnvärt anlitande av
lejd arbetskraft, ej heller mindre än att arrendatorn därav kan erhålla sin
huvudsakliga bärgning. Lägenheten skall vid upplåtelsen vara försedd med
nödiga byggnader och övriga för jordbrukets drift erforderliga anläggningar.

Arrendeavgiften för arrendeegnahem må ej sättas högre än som finnes
skäligt med hänsyn till den avkastning, som under arrendetiden kan utvinnas
ur lägenheten.

Beträffande tiden för upplåtelse av arrendeegnahem gäller, att denna tid
i regel skall utgöra fem år. Härefter föreligger viss optionsrätt.

Vid arrendators inlösen av arrendeegnahem bestämmes köpeskillingen av
jordnämnden med hänsyn till värdet vid tiden för överlåtelsen. Av köpeskillingen
skall en tiondel erläggas vid köpekontraktets utgivande. Återstående
beloppet uppdelas i en amorteringsdel, utgörade två femtedelar, och
en stående del, utgörande tre femtedelar av detsamma. Angående gäldandet
av amortering och ränta skall i tillämpliga delar lända till efterrättelse
vad härutinnan gäller beträffande försäljning av jordbrukslägenhet för egnaliemsändamål
enligt förordningen angående försäljning i vissa fall av kronoegendom
m. m. Dessa bestämmelser överensstämma i huvudsak med föreskrifterna
örn återbetalning och förräntning av egnahemslån.

I samband nied upplåtelse av arrendeegnahem kan till arrendatorn utlämnas
lån av statsmedel, arrendelån, till belopp som prövas oundgängligen erforderligt
för anskaffande av nödiga jordbruksinventarier, utsäde, gödningsämnen,
foder och dylikt samt till andra nödvändiga utgifter för igångsättan -

142

Kunni. Maj.ts proposition nr 236.

de av driften å lägenheten. Arrendelån får dock i intet fall överstiga 4,000
kronor. Lånen utlämnas från en särskild statlig lånefond, arrendelånefonden.
Låneverksamheten handhaves av jordnämnden.

Arrendelån skall från och med andra året efter utgången av det kalenderår,
under vilket lånet beviljats, återbetalas med en sextondel årligen. Därest
jordnämnden så prövar skäligt, kan tiden för amorteringsfrihet utsträckas
med ett år. Kungl. Majit kan, om särskilda skäl tala därför, medgiva anstånd
med erläggande av amortering under ett eller flera år. Det står låntagaren
fritt att göra avbetalningar utöver amorteringsplanen. Lån kan
uppsägas till omedelbar betalning vid försumlighet från låntagarens sida liksom
i vissa andra fall.

Å arrendelån skall icke erläggas ränta. Dock kan dröjsmålsränta påfordras,
då betalning icke erlägges i rätt tid.

Egnahemsutrcdningen.

Utredningen har beträffande den ekonomiska innebörden av hittillsvarande
arrendeegnahemsverksamhet anfört:

Till och med våren 1937 hade sammanlagt 187 arrendeegnahem blivit
anskaffade och utarrenderade, därav 49 våren 1935, 82 våren 1936 och 56
våren 1937. Kostnaderna för de år 1935 utarrenderade lägenheterna utgjorde
tillhopa 1,277,600 kronor eller genomsnittligt omkring 26,100 kronor
per lägenhet. Motsvarande siffror blevo för år 1936 2,371,100 respektive
28,900 kronor och för år 1937 1,701,000 respektive 30,400 kronor. Av de
nu angivna genomsnittsbeloppen utgjordes största delarna av kostnader för
inköp av jord (inberäknat skogsmark och växande skog) samt för byggnader,
nämligen år 1935 10,500 för vartdera ändamålet, år 1936 9,600
respektive 14,500 kronor samt år 1937 10,600 respektive 15,100 kronor. Till
nyssnämnda jord- och byggnadskostnader komma kostnader för bland annat
dikning, elektrifiering samt vatten och vägar.

Enligt en av utredningsmännen under år 1938 föranstaltad uppskattning
av arrendeegnahemmmens värden utgjorde dessa för de år 1935 upplåtna lägenheterna
i genomsnitt 26,800 kronor och överstego sålunda kostnaderna
med 700 kronor. För de år 1936 upplåtna lägenheterna utgjorde de sålunda
uppskattade värdena i genomsnitt 25,900 kronor, vilket belopp understeg
kostnadsbeloppet med 3,000 kronor. Motsvarande siffror för år 1937 utgjorde
25,700 respektive 4,700 kronor. Emellertid ingå i de uppskattade
värdena icke värdet av den å vissa arrendelotter befintliga skogen utöver
husbehovet.

Till jämförelse må också nämnas, att enligt uppgifter, som kommit utredningsmännen
tillhanda, de för år 1938 åsätta taxeringsvärdena för de
år 1935 upplåtna lägenheterna utgöra i medeltal 19,700 kronor (medeltalet
avser 37 av de 49 lägenheterna), för de år 1936 upplåtna lägenheterna 18,400
kronor (medeltalet avser 80 av de 82 lägenheterna) samt för de år 1937
upplåtna lägenheterna 18,500 kronor (medeltalet avser 50 av de 56 lägenheterna)
.

Anskaffningskostnadernas förräntning under arrendetiden framgår av en
jämförelse mellan sagda kostnader och arrendeavgälderna. Härvid bör beaktas,
att i totalkostnaderna ingår även den del av inköpspriset för jorden,
som belöper på växande skog, men att arrendatorema endast erhålla
rätt till husbehovsskog och att alltså arrendeavgälderna blott inbegripa er -

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

143

sättning för sådan skog. Värdet av skog utöver husbehovet bör således i
detta sammanhang frånrälcnas totalkostnaderna. Medeltalen av de sålunda
reducerade totalkostnaderna per arrendeegnahem för åren 1935, 1936 och
1937 bli 25,624, 27,000 och 29,268 kronor. Vidare bör beaktas, att skatterna
för arrendeegnahemmen, bortsett från vägskatter, bestridas av staten. Sagda
skatter, som av jordnämnden beräknats till i genomsnitt 88 kronor per arrendeegnahem,
böra således frånräknas arrendeavgälderna, vilka för de under
åren 1935, 1936 och 1937 upplåtna lägenheterna uppgå till i genomsnitt
981, 808 och 819 kronor. Nettoarrendeavgälderna böra således upptagas
till 893, 720 och 731 kronor. Lägenheternas förräntningsprocent —
nettoarrendeavgälderna uttryckta i procent av de reducerade totalkostnaderna
— bli då i medeltal respektive 3.5, 2.7 och 2.5.

Slutgiltigt siffermaterial rörande motsvarande förhållanden för år 1938 är
ej tillgängligt, men från jordnämnden har inhämtats, att en ytterligare betydlig
kostnadsstegring för byggnader gjort sig gällande och tagit sig uttryck
i de avtal jordnämnden träffat. Sålunda har beräknats, att byggnadskostnaderna
per arrendeegnahem numera torde uppgå till omkring 18,000 kronor.
Beträffande jordkostnad och övriga kostnader för dessa arrendeegnahems
färdigställande beräknas ingen ökning i förhållande till år 1937. Även
om arrendeavgifterna och värdena per gård komma att ligga något högre,
kommer dock förräntningsprocenten att bliva lägre och det ekonomiska resultatet
sämre än för de under tidigare år bildade arrendeegnahemmen.

Ur de här återgivna uppgifterna kan utläsas, att kostnaderna för inköpet
av jorden till arrendeegnahemmen varit någorlunda lika under de gångna
åren men att däremot kostnaderna för byggnads- och andra arbeten undan
för undan stegrats och år 1938 uppgingo till avsevärt högre belopp än 1935.
Det belopp av 9,000 kronor, som vid arrendeegnahemsverksamhetens tillkomst
år 1934 beräknats komma att åtgå för ett arrendeegnahems bebyggande
och iordningställande i övrigt, motsvarar på intet sätt de kostnader,
som numera åtgå för ett arrendeegnahems iordningställande eller 19,800 kronor
för de år 1937 upplåtna lägenheterna.

Orsakerna till den fortgående stegringen av kostnaderna för arrendegnahemmen
lia uppgivits vara flera:

Vid igångsättandet av verksamheten utgick man ifrån en byggnadsstandard,
som ungefär skulle ansluta sig till den då vid jordbruksegnahemsbildning
vanliga. Elter hand som fordringarna på byggnadernas beskaffenhet
i fråga om kvalitet och utrustning skärpts — och detta har skett i en grad,
som icke kunnat förutses — har jordnämnden ansett sig böra omarbeta sina
byggnadsförslag i förbättrande riktning. Detta har medfört kostnadsökning
såväl beträffande material som arbete.

Sålunda har åtgången av cement, järn, vissa isoleringsmaterial m. m. blivit
betydligt mera omfattande. Vidare har prisstegringen på byggnadsmaterial
haft en påtaglig inverkan. Priserna å exempelvis trä och järn, vilka år
1934 voro exceptionellt låga, lia stigit betydligt under den tid verksamheten
fortgått. Samma har varit förhållandet nied t. ex. smiden och snickerier.
Den kostnadsökning, som hittills uppstått på grund av mera omfattande
materialåtgång och höjda materialpriser, har ej kunnat av jordnämnden
exakt uppgivas men har beräknats uppgå till omkring 40 procent av materialpriserna
år 1934.

Den ökning av byggnadskostnaderna, som under senaste tiden varit mest
framträdande, är emellertid, enligt vad från jordnämnden uppgivits, att söka
i högre arbetskostnader. Från jordnämnden har inhämtats, att elen ursprungliga
beräkningen rörande byggnadskostnader grundats på då tillämpade ar -

144

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

belslöner vid deli rena landsbygdens byggnadsföretag. De byggmästare, som
sysselsatts som entreprenörer, hade till en början i huvudsak begagnat sig
av icke organiserade landsbygdsarbetare och hade baserat sina beräkningar
på de överenskommelser, som träffats med dessa. Under arbetets gång hade
entreprenörerna emellertid i ett flertal fall blivit nödsakade att tillämpa de
avtalsvis fastställda såväl timlöne- som ackordslönesystemen, vilka hade visat
sig medföra höjda kostnader, icke minst beträffande uthusbyggnaderna.
Visserligen hade statens kostnader för ifrågavarande företag därigenom icke
ökats, men förhållandet hade medfört minskat antal spekulanter på byggnadsföretagen
och höjda entreprenadanbud. Svårigheten att hålla byggnadskostnaderna
på den från början beräknade nivån hade jämväl av denna
anledning varit uppenbar. Dock inneslöte de byggnadskostnader, som redo''-visats för 1938, icke de arbetskostnader, som en tillämpning av det avtalsvis
fastställda ackordslönesystemet skulle innebära. En tillämpning av detta
system i fortsättningen komme att medföra ytterligare kostnadsökning.

Enligt vad egnahemsutredningen anfört vore varken de kostnadsökningar,
som föranletts av de höjda materialpriserna och arbetslönerna, eller de med
den förbättrade standarden hos arrendeegnahemmens åbyggnader sammanhängande
ökningarna förbundna med motsvarande stegring av lägenheternas
bruksvärden. Då dessa läge till grund för arrendeavgäldernas bestämmande,
hade följden blivit, att ifrågavarande avgälder kommit att kvarstå
med ungefär oförändrade belopp. Detta hade inneburit, att förräntningsprocenten,
beräknad på grundval av anläggningskostnaderna för arrendeegnahemmen,
undan för undan minskats.

Egnahemsutredningen har ansett arrendeegnahemsverksamheten vara
grundad på mycket vägande sociala motiv. Önskvärdheten av att ställa
arrendeegnahem till förfogande för mindre bemedlade syntes framdeles göra
sig så mycket starkare gällande, som vid genomförande av utredningens
förslag de egnaliemsjordbruk, vilka icke avsåges att vara allenast stödjordbruk,
skulle erhålla ökad storlek och bärkraft samt därmed också komma
all betinga högre inköpspris. Ehuru arrendatorn å ett arrendeegnahem icke
omedelbart förvärvade äganderätten till fastigheten, vore det likväl påtagligt,
att han i själva verket komme att sitta tryggare med staten som ägare än
örn han själv blivit ägare till densamma men härvid måste skuldsätta sig
alltför högt.

Med avseende å arrendeegnahemmens beskaffenhet har utredningen framhållit
följande:

I motsats till vad som blivit fallet i fråga örn egnahemslägenheter i allmänhet
och till vad som kunnat åstadkommas med fasthållande av de vid
arrendeegnahemsverksamhetens inrättande beräknade kostnadssiffrorna, torde
arrendeegnahemmen kunna sägas lia fått en sådan storlek och ägosammansättning,
att de kunnat erhålla full bärkraft. Med avseende å beskaffenheten
hos arrendeegnahemmens byggnadsbestånd ha visserligen en del
invändningar framställts. Utredningsmännen lia så mycket mindre anledning
att göra några uttalanden i detta ämne, som särskilda sakkunniga tillkallats
för en undersökning av arrendeegnahemmens byggnader. Emellertid
finna utredningsmännen uppenbart att, även om ifrågavarande undersök -

Kungl. Maj:ts proposition nr 236

145

ning skulle komma att utmynna i viss kritik, denna lika litet som andra hittills
framkomna erinringar kan sägas utgöra något argument mot verksamheten
såsom sådan, då det gäller att bedöma dess värde och möjligheter
för framtiden. Detta bedömande bör ske mot bakgrunden av de syften, som
äro uppställda för verksamheten.

Enligt vad utredningen vidare anfört hade ur statens synpunkt sett den
hittillsvarande avvägningen mellan arrendeavgälderna och kostnaderna för
arrendeegnahemmens anläggande varit ägnad att innebära en ekonomisk
uppoffring. Om det toges i betraktande att arrendeavgälderna motsvarade
en förräntning av 2.5—3.5 procent av de av staten i egnahemmen investerade
kostnaderna, vilken förräntning föga skilde sig från statens upplåningsränta,
syntes statens förluster å rörelsen visserligen ganska begränsade. Emellertid
vöre det ett faktum, att anläggningskostnaderna i allmänhet överstigit
egnahemmens bruksvärden. Ur renodlat ekonomiska synpunkter kunde
ett sådant förhållande synas anmärkningsvärt. Emellertid vore denna bristande
överensstämmelse mellan anläggningskostnaderna för jordbruksfastigheter
och dessas brukningsvärden utmärkande för jordbruksbildningen i allmänhet
och, örn staten ansåge bildandet av jordbruksegnahem vara något
önskvärt, måste staten också vara beredd att göra uppoffringar härför.

Med avseende å frågan, örn det icke vöre möjligt att nedbringa kostnaderna
för arrendeegnahemmens anläggande utan att härvid försämra deras beskaffenhet,
har egnahemsutredningen anfört:

Den bristande räntabiliteten torde närmast hänföra sig till det kapital,
som nedlägges i byggnader. Möjligheterna att nedbringa dessa kostnader,
vilka äro beroende av materialpriserna och arbetslönerna å allmänna marknaden,
synas mycket begränsade. Fastmera kan det befaras, att en utvidgad
tillämpning även å landsbygden av de avtalsvis bestämda lönesystemen
måste medföra en ytterligare stegring av kostnaderna.

Det skulle kunna ifrågasättas, om icke en begränsning av kostnaderna
för arrendeegnahemmens anläggande kunde och borde åstadkommas genom
att arbetena icke i sin helhet ombesörjdes av vederbörande statliga organ
utan åtminstone delvis verkställdes av arrendalorerna själva. Emellertid
bör uppmärksammas, att det här är fråga örn relativt stora jordbruksfastigheter,
vilka äro avsedda att utgöra självförsörjande jordbruk men vilka
näppeligen kunna utnyttjas härtill, örn de icke från början såväl i fråga om
byggnader som jord sättas i sådant skick, att de kunna ge erforderlig utkomst
åt arrendatorn och hans familj. Detta är tydligen icke möjligt, örn
arrendatorn själv i större omfattning skall medverka vid iordningställandet.
Då arrendatorerna förutsättas vara medellösa, bli de under alla förhållanden
helt beroende av statens stöd för anskaffandet av erforderligt kapital. Det
föreligger härvid risk för att detta kapital blir utnyttjat sämre än örn staten
står för arbetena. På grund av det nu anförda anse utredningsmännen
övervägande skäl tala för att arrendegnahemmen redan från början böra
sättas i ett fullgott skick genom statens försorg. Detta bör givetvis ej hindra,
att vederbörande arrendator, örn han så kan, i större eller mindre omfattning
hjälper till vid arrendeegnahemmets iordningställande med körslor
och de arbeten han kan utföra.

Som en annan utväg till nedbringande av kostnaderna för arrendeegnahemmen
har hänvisats till möjligheten att koncentrera anläggandet härav

Bihang till riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 23G. 15

146

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

till tider, då material- och arbetskostnader liksom måhända även jordpriser
äro relativt låga. Även om största möjliga hänsyn tages till ifrågavarande
synpunkt, torde det likväl icke vara lämpligt, att under vissa tider anläggandet
av arrendeegnahem skall ligga helt nere. Alldeles oavsett nu berörda
förhållanden, torde nämligen en ständig efterfrågan efter arrendeegnahem
framträda. Att göra avbrott i arrendeegnahemsverksamheten under längre
tider kan innebära, att bildandet av egnahem försvåras eller omöjliggöres
för många jordsökande, som skulle lia haft stora förutsättningar att väl
sköta ett eget jordbruk.

Utredningsmännen komma att uttala sig för att till arrendeegnahem icke
skola kunna utnyttjas blott nyanlagda lägenheter utan även i vissa fall redan
befintliga lägenheter, exempelvis arrendegårdar tillhörande större, i
egnahemsorganens regi inköpta egendomar. I sådana fall torde ofta möjligheter
finnas att hålla kostnaderna för arrendeegnahemmens iståndsättande
lägre än vid total nyanläggning.

Slutligen lärer det kunna påräknas, att en viss reducering av kostnaderna
för anläggandet av arrendeegnahem, liksom av andra egnahem, kan ernås
genom en fortsatt standardisering och annan rationalisering i fråga örn
byggnadsmaterial och byggnadskonstruktioner. Den blivande egnahemsorganisationen
bör ha förutsättningar att kraftigt befordra en sådan utveckling.

Utredningen bär funnit vad sålunda anförts i fråga örn möjligheterna att
begränsa kostnaderna för anläggande av arrendeegnahem icke kunna väntas
rubba det förhållandet att, om avgälderna för arrendegnahemmen skulle
hållas i skälig relation till lägenheternas bruksvärden och dessa lägenheter
samtidigt uppfylla kraven på fullgod beskaffenhet, det i arrendeegnahemmen
investerade kapitalet delvis måste bliva oräntabelt. Om statsmakterna
ville fortsätta arrendeegnahemsverksamheten och eventuellt giva densamma
en utökad omfattning måste statsmakterna därför — av samma skäl
som föranlett utredningsmännens förslag, att staten skulle tillskjuta oräntabel
del av anläggningskostnaderna för jordbruksegnahem -— vara beredda
att göra icke oväsentliga ekonomiska uppoffringar för ändamålet. Huru
stora uppoffringar staten skulle ikläda sig, bleve beroende av en avvägning
mellan statens utgifter och den beräknade nyttan av ifrågavarande åtgärder.

Utredningen ansåge för sin del arrendeegnahemsverksamheten ha sådana
betydelsefulla sociala uppgifter att fylla, att den ville förorda ett fortsatt bedrivande
av verksamheten i den vidgade omfattning, som omständigheterna
påkallade.

Egnahemsutredningen har i stort sett icke föreslagit några ändringar med
avseende å grunderna för arrendeegnahemsverksamheten.

Emellertid har utredningen förordat, att ifrågavarande verksamhet framdeles
även skall avse färdiga lägenheter. Där egnahemsorganen bomme att
driva jordanskaffningsverksamhet i egen regi, torde det ofta uppkomma sådana
fall, att med inköpta större egendomar även följde därtill hörande arrendeställen.
Det syntes då icke böra möta hinder, att dessa i stället för
att omedelbart säljas bleve upprustade och upplätes till arrendeegnahem.
Att möjlighet härtill öppnades, stöde även i viss konsekvens till att utredningen
i annat sammanhang uttalat sig för att också färdiga egnahemslägenheter
skulle kunna egnahemsbelånas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

147

Under erinran om att utredningen, såsom framgår av det föregående, förordat
vissa principer för den jordförsäljning, sorn'' förutsatts ingå i den tillämnade
egnahemsorganisationens jordanskaffningsverksamhet, och för erforderlig
kreditgivning i samband härmed, har utredningen framhållit, att
dessa principer även vore lämpade att komma till användning vid försäljning
av arrendeegnahem. Härvid komme alltså att kunna beviljas ett vanligt
jordbrukslån jämte i förekommande fall skogslån intill nio tiondelar av
fastighetens värde vid försäljningen. I den mån köpeskillingen, till förhindrande
av spekulation, bestämdes högre än bruksvärdet komme överskjutande
belopp att kunna täckas genom ett avskrivningslån.

Beträffande maximibeloppet för arrendelån, nu 4,000 kronor, har egnahemsutredningen
ifrågasatt, huruvida detta belopp kunde anses tillräckligt
för att erbjuda möjlighet för den mindre bemedlade att anskaffa husdjur och
inventarier i den omfattning, som erfordrades för fullt utnyttjande av produktionsmöjligheterna
å fastigheten, helst som priserna å såväl djur som inventarier
ej oväsentligt ökats sedan arrendeegnahemsverksamhetens igångsättande.
Utredningen har föreslagit, att maximibeloppet höjes till 4,500 kronor.

Amorteringsbestämmelserna för arrendelån har utredningen ansett vara
väl avvägda.

Slutligen har utredningen uttalat sig för att arrendeegnahemsverksamheten
även bör få tillgång till en lokal organisation. Denna fråga behandlas
närmare i ett annat sammanhang.

Yttranden.

Egnahemsutredningens uttalanden och förslag med avseende å arrendeegnahemsverksamheten
ha i allmänhet icke mött några gensagor i yttrandena.

Faran för alltför hög skuldsättning för vanliga egnahemsjordbrukare har
i en del yttranden ansetts utgöra skäl att främja tillkomsten av arrendeegnahem.
I denna riktning ha uttalat sig bank- och fondinspektionen, sparbanksinspektionen
och styrelsen för svenska bankföreningen.

Förstnämnda myndighet har förordat, att grunderna för beräknande avarrendeavgifter
och lösningsbelopp bleve så reglerade, att statens kostnader
för den lill eget hem upplåtna brukningsdelen bleve åtminstone i huvudsak
täckta. Ett liknande uttalande har gjorts av sparbanksinspektionen.

I fråga om återbetalningen av arrendelån har bank- och fondinspektionen
föreslagit, att för dylika lån fastställes sådan amorteringsplan, att de bliva
slutamorterade på tio år.

Departementschefen.

Upplåtandet av arrendeegnahem utgör enligt min mening en betydelsefull
gren av den statliga egnahemsverksamheten. Det synes icke råda några delade
meningar örn att tillkomsten av sådana egnahem allt fortfarande bör

148

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

stödjas från statens sida. Den kritik, som framkommit mot ifrågavarande
verksamhet, har huvudsakligen riktat sig mot beskaffenheten av bebyggelsen
å arrendeegnahemmen. Då denna för närvarande är föremål för undersökning
genom särskilda sakkunniga, har jag ej anledning att i detta läge
göra något uttalande härutinnan. Resultaten av nämnda undersökning böra
i varje fall icke påverka bedömandet av arrendeegnahemsverksamheten som
sådan. Undersökningen bör däremot kunna erhålla stor betydelse för den
framtida bebyggelsen av arrendeegnahemmen.

Även ur ekonomisk synpunkt är handhavandet av arrendeegnahemmens
bebyggelse förtjänt av den största uppmärksamhet. Kostnaderna för denna
lia, liksom byggnadskostnad^-^ överhuvud taget på landsbygden, undan för
undan stegrats. Dessa stegrade byggnadskostnader bära en väsentlig del av
skulden till att arrendeegnahemsverksamheten föranlett större uppoffringar
för staten än som skulle ha varit önskvärt. Det bör uppenbarligen med all
kraft eftersträvas, att kostnaderna för iordningställandet av arrendeegnahemmen
i möjligaste mån begränsas. Till egnahemsutredningens uttalanden
härutinnan kan jag i stort sett ansluta mig. Liksom utredningen vill jag betona,
att begränsningen av ifrågavarande kostnader icke får ske på bekostnad
av byggnadsbeståndets beskaffenhet.

Mot niredningens förslag, att arrendeegnahemsverksamheten framdeles i
förekommande fall även skall avse färdiga lägenheter, har jag intet att
erinra.

Ej heller finner jag något att invända mot vad utredningen anfört rörande
villkoren för inlösen av arrendeegnahem. I fråga om egnahemslån, som beviljas
i samband med sådan inlösen, böra givetvis gälla samma bestämmelser,
som av mig förordats med avseende å egnahemslån i allmänhet.

Slutligen tillstyrker jag utredningens förslag om höjning av maximibeloppet
för arrendelån från 4,000 till 4,500 kronor. Tillräcklig anledning synes
mig icke föreligga att, såsom förordats från något håll, ändra amorteringsvillkoren
för nu avsedda lån.

Frågorna örn arrendeegnahemsverksamhetens organisation och om finansieringen
av denna verksamhet komma att behandlas i andra sammanhang.

Lån och bidrag till förstärkning av ofullständiga jordbruk.

Gällande bestämmelser.

Med 1928 års författningar angående den statsunderstödda egnahemsverksamheten
avses att understödja icke blott nybildning av jordbruk utan
även förstärkning av redan befintliga jordbruk. Sålunda kan jordbruk s1
å n beviljas, där vid egnahemsbildning åsyftas att genom mera väsentligt
nyodlings-, byggnads- eller grundförbättringsarbete i avsevärd mån förbättra
eller utvidga förut bestående jordbruk. Vidare kan tilläggslån
utlämnas för utvidgning eller förbättring av jordbrukslägenhet, som tåne -

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

149

sökanden redan innehar, till ett mera bärkraftigt jordbruk liksom ock för bostadslägenhets
omläggning till jordbrukslägenhet. Slutligen kan premielån
bland annat utgå, där egnahemslåntagare avser att genom arbeten av
de slag, som nyss nämnts på tal om jordbrukslån, i avsevärd mån förbättra
eller utvidga med jordbrukslån förvärvad eller med tilläggslån utvidgad
lägenhet. Premielån kan beviljas även för utförande enbart av gödselvårdsanläggning.
Beträffande den närmare innebörden av de bestämmelser,
som meddelats i nu berörda ämnen, torde få hänvisas till det föregående.

Emellertid ha även åtskilliga andra åtgärder av staten vidtagits för att
främja förstärkning av ofullständiga jordbruk.

Sålunda ha under en följd av år särskilda anslag anvisats för statsbidrag
till jordförbättring å ofullständiga jordbruk.
Nuvarande bestämmelser i ämnet återfinnas i förenämnda kungörelse
den 12 oktober 1934 (nr 498). Syftet med statsbidraget angives vara
att åstadkomma förbättring och ändamålsenlig utveckling av sådana ofullständiga
jordbruk, som på grund av ringa areal åker eller kultiverad
betesmark eller på grund därav, att den odlade marken är starkt stenbunden
eller består av mineralfattig myrjord, icke giva brukaren erforderlig
utkomst av jordbruket. Statsbidraget är avsett att användas för uppodling
till åker av därför lämplig odlingsbar jord (nyodlingsbidrag), för stenröjning
å odlad jord (stenröjningsbidrag), för påförande av mineraljord -grus, sand och lera —- på myrjord (jordkömingsbidrag) eller för befordrande
av rationell beteskultur å icke odlad jord (betesförbättringsbidrag).

Såsom förutsättningar för beviljandet av statsbidrag gäller, att jordbrukets
areal åker, inberäknat i förekommande fall den areal, för vars uppodling
till åker statsbidrag ifrågasättes, icke överstiger 10 hektar, att jordbruket
icke brukas gemensamt med annat jordbruk av den storlek, att de gemensamt
brukade jordbrukens tillhopatagna areal av sådan jord, som ovan
nämnts, överstiger 10 hektar, att lån eller bidrag av allmänna medel icke
i annan ordning beviljats för ifrågavarande nyodling, stenröjning, jordkörning
eller betesförbättring, att vad beträffar jordkörning det område, företaget
avser, omfattar en areal av minst */* hektar samt att sökanden vinnlagt
sig om nöjaktig skötsel av sitt jordbruk. Jordkömingsbidrag får icke
utgå, med mindre det avsedda området är tillfredsställande torrlagt eller
dylik torrläggning äger rum i samband med jordkörningen. Statsbidrag beviljas
den, som brukar fastigheten, vare sig han är dess ägare eller ej och,
i sistnämnda fall, oberoende av brukningstidens längd. Företräde till erhållande
av statsbidrag gives den, som för sin bärgning är mest i behov
av jordförbättringen, samt den, som på grund av svag ekonomi eller av
andra orsaker har större svårigheter att erhålla lån av för ändamålet tillgängliga
statsmedel och med hänsyn härtill eller av andra anledningar är
i mera trängande behov av statsbidrag.

Statsbidrag kan uppgå till högst hälften av den beräknade kostnaden. Härjämte
äro vissa maximibelopp fastställda per hektar jord, som är avsedd att

150

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

förbättras, nämligen för nyodlingsbidrag 250 kronor, för stenröjningsbidrag
likaledes 250 kronor, för jordkörningsbidrag 200 kronor och för betesförbättringsbidrag
125 kronor.

Nyodlings-, stenröjnings-, jordkörnings- och betesförbättringsbidrag få
icke på en gång tilldelas en och samma person med högre belopp än tillhopa
500 kronor. Utan hinder av att bidrag av här berörda slag redan åtnjutits
för viss fastighet, kan fastighetens brukare dock ånyo beviljas bidrag, försåvitt
i samband med tidigare bidrag för fastigheten föreskriven nyodling,
stenröjning, jordkörning eller betesförbättring blivit, i vad på honom beror,
utförd samt ovan angivna förutsättningar för bidrags erhållande fortfarande
äro för handen.

Bidrag utbetalas i fastställda terminer, i den mån föreskrivet arbete vederbörligen
utförts samt avsynats. Viss tid skall bestämmas, då varje arbete
skall vara fullbordat, och denna tid skall icke fastställas till senare
tidpunkt än utgången av andra kalenderåret näst efter det, under vilket
bidraget beviljats. I särskilda fall kan emellertid förlängning av tiden
medgivas.

Bidragsverksamheten handhaves av hushållningssällskapen. Dessa ha att
hos Kungl. Maj:t söka statsanslag för ändamålet. Ansökningarna ingivas
till lantbruksstyrelsen, som med eget utlåtande överlämnar dem till Kungl.
Maj:t. Lantbruksstyrelsen utövar uppsikt och kontroll över hushållningssällskapens
ifrågavarande verksamhet.

Såsom framgår av den inledningsvis lämnade redogörelsen ha särskilda
bestämmelser meddelats örn lån och bidrag till gödselvård, täckdikning
och avdikning samt örn lån till nyodling och betesförbättring.

Egnahemsutredningen.

Utredningen har framhållit, att egnahemsarbetet -—- vid sidan av sin
medverkan vid anskaffningen av egna hem — har till väsentlig uppgift
att befrämja stärkandet av ofullständiga jordbruk. Enligt vad utredningen
framhållit ha möjligheterna för småbrukare att utöka sina inkomster
genom körslor eller annat arbete blivit alltmera begränsade, i det att utvecklingen
inom näringslivet tenderat mot en sådan rationalisering att för
olika arbetsuppgifter speciella yrkeskårer av arbetare tillskapats. Utredningen
har ansett, att den statliga hjälpen till stärkande av ofullständiga
jordbruk måste givas sådan innebörd, att verklig hjälp nås till jordbrukets
upphjälpande till möjligast fulla bärkraft.

I detta sammanhang må nämnas, att egnahemsutredningen uttalat sig för
att även i fråga örn jordbruk, som icke vore avsedda att utgöra självförsörjande
familjejordbruk utan allenast stödjordbruk, borde kunna lämnas statligt
stöd till sådan förstärkningsåtgärd, som vore ägnad att förbättra fastighetens
användbarhet för det därmed avsedda ändamålet. Anledning funnes
däremot icke att beträffande stödjordbruk, som redan fyllde detta ändamål
på ett tillfredsställande sätt, främja ytterligare förstärkning. Detta skulle i

151

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

själva verket kunna innebära ett understödjande av tillkomsten av nya ofullständiga
jordbruk.

Beträffande grunderna för utlämnandet av lån och bidrag
till förstärkning av ofullständiga jordbruk har egnahemsutredningen
föreslagit följande:

Då förstärkningen utgöres av endast förvärv av tillskottsjord, med vilken
icke följer behov av grundförbättringar eller byggnadsarbeten, torde hjälpen,
där sådan lämnas, böra utgå i form av jordbrukslån och i förekommande fall
skogslån med tillämpning av de regler, utredningsmännen föreslagit för sådana
lån. Lånen böra beräknas på grundval av tillskottsjordens och den
därå växande skogens värde vid förvärvet. Då här icke förutsättas några
mer eller mindre oräntabla kapitalinvesteringar i grundförbättringar eller
byggnader, kan det ej komma ifråga att bevilja avskrivningslån i nu avsedda
fall.

Sker förstärkningen genom inköp av tillskottsjord, som för att tjäna avsett
syfte behöver bli föremål för grundförbättring och vars förvärvande
eventuellt även föranleder ny-, om- eller tillbyggnad av ekonomihus och
kanske i något fall också av bostadshus, och äro de avsedda förstärkningsåtgärderna
av den omfattningen att de medföra en fullständig omgestaltning
av den ursprungliga fastigheten, böra samtliga anläggningskostnader sammanföras
till en enhet och avskrivningslån beviljas till täckande av oräntabel
del av densamma.

Då förstärkningsåtgärderna icke äro av den omfattning som nyss avsetts,
böra de skilda slagen av åtgärder bedömas vart för lig. För inköpet av tillskottsjorden
bör då beviljas ett särskilt jordbrukslån och i förekommande
fall skogslån, under det att grundförbättringsarbetena på samma jordområde
böra understödjas med särskilda statsbidrag, allt under förutsättning att behov
av stöd föreligger.

Om inköpet av tillskottsjorden föranleder ny-, örn- eller tillbyggnad av
ekonomi- eller bostadshus, bör det jordbrukslån, som beviljas för förvärvet
av tillskottsjorden, även beräknas på grundval av den ökning i bruksvärde,
som fastigheten vinner genom byggnadsarbetet, samt i förekommande fall
kompletteras med ett avskrivningslån. .

Företagas grundförbättringar utan samband med inköp av tillskottsjord,
ifrågakommer endast statsbidrag.

Om slutligen ny-, om- eller tillbyggnad av ekonomi- eller bostadshus företages,
som ej är föranledd av utvidgning av ägoomradet, skiljes mellan de
fall, då fastigheten redan förut är egnahemsbelånad och då så ej är förhållandet.
I förra fallet böra jordbrukslån och eventuellt avskrivningslån beviljas
på motsvarande sätt som nyss angivits med avseende å byggnadsarbeten
i samband med inköp av tillskottsjord. Om åter fastigheten icke förut
är egnahemsbelånad, bör ny-, om- eller tillbyggnad utan samband med
ägoutvidgning icke understödjas med egnahemslån. Detta överensstämmer
med vad som nu gäller. I den mån statsmakterna anse sig böra understödja
även en dylik byggnadsverksamhet, böra härför träffas särskilda anordningar.
Så har också i viss utsträckning skett under senare år.

För tilläggslån till förstärkning av ofullständiga jordbruk har egnahemsutredningen
i övrigt föreslagit i huvudsak motsvarande bestämmelser som i
fråga örn vanliga jordbrukslån.

I jämförelse med vad som nu gäller innebär det av utredningen föreslagna
lånesystemet såsom väsentligt nytt, att i vissa fall skall kunna beviljas av -

152

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

skrivningslån. En annan nyhet är att, liksom beträffande jordbrukslån i
allmänhet, vissa lättnader skola kunna medgivas jordbrukare med barnrika
familjer. Även höjningen av maximivärdet å egnahemsfastigheter, den nya
räntemetoden m. m. påverka tilläggslånen.

Slutligen har utredningen fäst uppmärksamheten på att den statliga hjälpanordningen
givetvis ej borde få sådan innebörd, att tidigare innehavare avinteckningar
i en fastighet genom dennas förstärkning finge ökad säkerhet
för sina fordringar på bekostnad av säkerheten för statens lån. Såsom förutsättning
för beviljandet av detta senare lån syntes därför i vissa fall böra
gälla, att tidigare inteckningshavare medgåve en begränsning av sina fordringar
till vad de kunnat utfå, om fastigheten ej blivit föremål för förstärk -ningsåtgärder, eller en reglering av inteckningssäkerheterna mellan de olika
lånen.

I fråga örn storleken å statsbidragen till jordförbättring
å ofullständiga jordbruk har egnahemsutredningen beträffande bidragsverksamheten
under år 1937 hänvisat till att bidragen uppgått till följande
belopp per hektar, nämligen för nyodling 220 kronor, för betesförbättring
100 kronor, för stenröjning 131 kronor och för jordkörning 180 kronor.
I förhållande till beräknade kostnader för åsyftade arbeten hade 1937 års
bidrag uppgått till omkring 35 procent.

Utredningen har föreslagit en höjning av ifrågavarande statsbidrag och till
stöd härför anfört följande:

Enligt utredningsmännens mening kan det icke påräknas, att förbättringsarbeten
å ofullständiga jordbruk skola komma till stånd i önskvärd utsträckning
med mindre tillräckliga statsbidrag stå till förfogande för ändamålet.
Det måste uppmärksammas att, även örn de jordbrukare, varom här är fråga.
i regel verkställa dessa arbeten själva, deras möjligheter att utföra annat
förtjänstarbete härigenom minskas. Deras ekonomiska resurser medgiva
emellertid icke detta, örn de icke erhålla skäliga bidrag till förbättringsarbetena.
Där dessa åter ombesörjas av utomstående, måste de betalas enligt
ortens pris. De kostnader, som sålunda nedläggas på jordens förbättring,
giva ingen omedelbar valuta, som kan utnyttjas för kostnadernas täckande.
Såvitt utredningsmännen kunnat finna, lia de hittillsvarande statsbidragen
varit långt ifrån tillräckliga för att möjliggöra en sådan omfattande förstärkning
av de ofullständiga jordbruken, för vars genomförande utredningsmännen
uttalat sig. Ett bidrag motsvarande 33 å 35 procent av kostnaderna —
statsbidragen ha genomsnittligt stannat vid dessa procenttal — kan icke
anses utgöra tillfredsställande stöd för mer eller mindre medellösa jordbrukare
vid genomförandet av arbeten av ifrågavarande slag. Statsbidragen
skulle kunna komma till mera effektiv användning, örn bidragsfördelningen
icke i lika hög grad som nu inriktades på att så många jordbrukare som
möjligt böra hjälpas, utan därpå att hjälp skall lämnas, där den kommer till
största nytta och till dem, som bäst behöva den, och då med såvitt möjligt
tillräckliga belopp. Även vid en så tillämpad bidragsfördelning synes det
emellertid härutöver vara av nöden, att statsanslagen för ändamålet utökas.
Men icke heller detta anse utredningsmännen vara tillfyllest. Enligt utredningsmännens
mening böra de fastställda maximibeloppen för ifrågavaran -

Kungl. Alaj.ts proposition nr 236.

153

de bidrag något höjas. Utredningsmännen få erinra om att sådan höjning
tidigare även föreslagits av hushållningssällskapens ombud.

Utredningen har föreslagit, att den relativa maximigränsen för ifrågavarande
statsbidrag höjes från nuvarande 50 till 60 procent av kostnaderna
för respektive arbeten samt att bidragen i övrigt skola maximeras sålunda,
att desamma, per hektar räknat, icke skola få överstiga vid nyodling 400
kronor (nu 250 kronor), vid stenröjning 350 kronor (nu likaledes 250 kronor),
vid jordkörning 250 kronor (nu 200 kronor) samt vid betesförbättring
ävenså 250 kronor (nu 125 kronor).

Med avseende å den lämpliga storleken å dessa maximisiffror har egnahemsutredningen
anfört:

Av en jämförelse mellan här angivna relativa och absoluta siffror framgår,
att utredningsmännen räknat med följande ungefärliga högsta kostnader
för de olika slagen av arbeten, nämligen för nyodling 700 kronor, för
stenröjning 600 kronor samt för jordkörning och betesförbättring 400 kronor,
allt per hektar räknat. Att bidraget till nyodling av utredningsmännen
föreslagits bli högre än bidraget till stenröjning anse utredningsmännen motiverat
med hänsyn till att sistnämnda arbeten av naturliga skäl torde som
regel ställa sig något billigare än nyodling. Liksom enligt vad utredningsmännen
föreslagit i fråga om avskrivningslån kostnader för anläggande av
vissa vägar skola få inräknas i jordbruksfastighets kostnadsvärde, torde i
kostnader för nyodling, till vilken förbättringsbidrag utgår, böra få inbegripas
även kostnad för anläggande av väg, som erfordras för utnyttjande av
det nyodlade området och icke bekostas med anlitande av särskilt anvisade
statsmedel. Till stöd för att bidraget till betesförbättring bör höjas relativt
sett starkare än något av de andra förstärkningsbidragen få utredningsmännen
hänvisa till att det många gånger torde vara nödvändigt och önskvärt,
att även relativt svårkultiverade marker tagas i anspråk för betesanläggning.
Sådan mark kan vara den enda som står till buds, och i vissa
fall kunna även på dylik mark kulturåtgärder, som genomföras på ett lämpligt
sätt, giva en rikt avkastande och hållbar betesvall och anläggningen följaktligen
vara motiverad. Det kan därvid bli fråga om både röjning, dikning,
omfattande markberedning, kalkning, grundgödsling och frösådd samt
hägnad. En från början rationell anläggning av kulturbetena torde vara
den bästa garantien för alt de i fortsättningen komma att upprätthållas.
Jämväl i övrigt anse utredningsmännen de av dem föreslagna maximibeloppen
motsvara vad som även under relativt ogynnsamma betingelser, särskilt
när endast svårbearbetad mark står till förfogande, kan vara erforderligt,
för att innehavare av ofullständiga jordbruk skola vara i stånd att genomföra
de åsyftade förbättringsåtgärderna. Utredningsmännen förutsätta,
att bidrag endast skola få utgå, där verkligt behov av sådant föreligger, och
att det icke alltid skall visa sig nödvändigt att utsträcka bidragsbeloppen
ända til! den fastställda maximigränsen. Höjningen bör emellertid lämna
tillfälle till att, där en förbättringsåtgärd kan förväntas tjäna till verksam
förstärkning av jordbruket men innehavaren icke disponerar medel härför,
giva tillräckligt bistånd för att arbetena trots detta skola komma till stånd.

Egnahemsutredningen har erinrat, att den enligt Kungl. Maj:ts beslut den
8 oktober 1935 tillkallade s. k. blekingeutredningen i skrivelse till Kungl.
Majit den 18 februari 1938 — med instämmande av Blekinge läns hushåll -

154

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

ningssällskaps förvaltningsutskott och länets skogsvårdsstyrelse — framhållit
önskvärdheten av att statsbidrag även kunde lämnas till fördjupning
av avloppsdiken å ofullständiga jordbruk. Egnahemsutredningen har beträffande
denna fråga uttalat:

Uppenbart är, att rationellt utnyttjande av den odlade jorden förutsätter,
att densamma blivit lämpligt torrlagd. Mången gång ställa sig dessa dikningsarbeten
alltför kostsamma för de jordbrukare varom här är fråga. Behov
av statsbidrag för ändamålet synes följaktligen vara tillräckligt ådagalagt.
Utredningsmännen lia under förhandenvarande förhållanden ansett
sig icke kunna underlåta att förorda, att jämväl förbättringsarbeten, som nu
avses, böra understödjas från det allmännas sida. Emellertid bör därvid
icke få ifrågakomma understöd för vanligt dikesunderliåll. Ej heller ha
utredningsmännen funnit skäl att tillstyrka bidrag till utförande av nya avloppsdiken
annat än i samband med nyodling, då jämväl kostnad för upptagande
av dylikt dike bör få inräknas i kostnaderna för odlingsföretaget
och sålunda kunna bestridas av nyodlingsbidrag. Vad åter beträffar fördjupning
av befintliga avloppsdiken, som icke är att hänföra till vanligt underhåll,
ha utredningsmännen ansett, att härtill bör kunna utgå statsbidrag,
även om arbetet icke utföres samtidigt med nyodling utan såsom ett fristående
företag med syftet att förbättra redan befintlig odling. Detta bidrag
kan av naturliga skäl icke maximeras efter arealsiffror. Utredningsmännen
vilja — delvis i anslutning till blekingeutredningens förslag — förorda, att
statsbidrag må kunna utgå för fördjupning av avloppsdiken (avloppsförbättringsbidrag),
däri inräknat kostnaden för själva arbetet samt, i förekommande
fall, för inköp av material till förstärkning av dikeskanter och av
sprängämne ävensom för stenborrning.

Enligt utredningens förslag skall bidrag till avloppsförbättring icke få
överstiga 60 procent av kostnaderna och icke heller få till en och samma person
på en gång utgå med högre belopp än 250 kronor.

Nu gällande bestämmelse, att statsbidrag till förbättring av ofullständigt
jordb rak icke på en gång må tilldelas en och samma person med högre belopp
än tillhopa 500 kronor, har egnahemsutredningen föreslagit skola ändras
på det sätt, att ifrågavarande maximibelopp höjes till 800 kronor.

Utredningen har vidare föreslagit upphävande av det villkor för statsbidrag,
som innebär att jordbrukets areal åker icke får överstiga 10 hektar.
Till stöd härför har utredningen anfört:

Statsbidrag till jordförbättring böra enligt utredningsmännens mening icke
få utgå till jordbruk, som överstiga gränsen för vad som bör betraktas som
familjejordbruk, men böra å andra sidan få komma till användning ända
upp till denna storleksgräns. Med en sådan utgångspunkt anse utredningsmännen
det icke vara förenligt att bibehålla nuvarande maximiareal för beviljandet
av statsbidrag. Enligt vad utredningsmännen i annat sammanhang
anfört bör nämligen den önskvärda storleken å självförsörjande jordbruk,
där betingelser härför finnas, beräknas högre än till nyssnämnda areal. Då
vidare bidragsverksamheten föreslås framdeles komma att handhavas av
statliga organ samt dessa i flera avseenden ha att verka för kompletteringen
av ofullständiga jordbruk, utan att särskilda storleksgränser angivas i författningarna,
torde det även i förevarande fall vara onödigt och olämpligt att
fastställa en bestämd arealgräns.

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

155

Egnahemsutredningen har uttalat sig för att staten även borde träda emellan
med bidrag till täckande av kostnader för byggnader, som blevo överflödiga
vid sammanläggning av allt för små brukningsdelar. Enligt utredningens
mening borde möjlighet föreligga för egnahemsorganet att i samband
med beviljande av egnahemslån på något sätt bidraga till kostnaderna för
byggnadernas inlösen, i den mån de beräknades i den nya ägarens hand icke
komma att äga ett värde, som svarade mot inlösenbeloppet. Särskilda statsbidrag
syntes böra stå till förfogande för ifrågavarande ändamål. Det måste
tydligen noga uppmärksammas, att möjligheterna att erhålla dylika statsbidrag
icke missbrukades. Det borde ej ifrågakomma att bevilja sådant bidrag,
där det kunde antagas, att de inlösta byggnaderna framdeles skulle
kunna komma till användning på ett eller annat sätt. Statsbidraget borde
stå i rimlig proportion till värdet å den fastighet, som toges i anspråk för
kompletteringen.

Egnahemsutredningen har vidare föreslagit att, därest rätt införes till
expropriation av mark för stärkande av ofullständigt jordbruk, vissa kostnader
i samband med expropriationen skola kunna täckas med bidrag av
statsmedel.

Slutligen har utredningen förordat vissa bestämmelser om skyldighet för
bidragstagare att underhålla mark, som förbättrats med hjälp av statsbidrag.

Av 1936 års skogsutredning avgivet förslag om
statsbidrag till betesförbättringar.

I ett av 1936 års skogsutredning den 26 november 1938 avgivet betänkande
angående åtgärder för höjande av skogsnäringens bärkraft (stat. off. utr.
1938: 58) har bland annat även framlagts förslag till ändrade grunder för
statsbidrag till betesförbättringar. Utredningen har funnit jordbrukets och
skogsbrukets intressen vara beträffande betesfrågan och dess ordnande så
sammanvävda, att en omprövning härav överhuvud icke kunde tillfredsställande
ske med mindre såväl jordbruksekonomiska som skogliga betraktelsesätt
anlades.

Enligt vad skogsutredningen anfört, vore de nuvarande bidragens storlek
ej sällan otillräcklig för genomförande av nöjaktig kultivering av till betesanläggning
avsedd mark, även om denna kunde anses efter betingelserna
lämplig för ändamålet. Resultatet bleve då lätt ett halvgjort företag, som bidragstagaren
icke av egen kraft mäktade fullborda och varav han således
icke kunde draga full nytta. Hushållningssällskapen hade uppgivits såsom
regel avväga bidragen huvudsakligen ur synpunkten att tillgodose så många
som möjligt av bidragssökandena. Följden härav hade blivit, att bidraget i
allmänhet kommit att utgöra allenast en del av den högsta kostnadsandel för
förbättringsarbetet, som enligt gällande föreskrifter kunde täckas av statsmedel.
Det syntes därför önskvärt, att det årliga anslaget för ifrågavarande
ändamål höjdes.

Skogsutredningen har härutöver föreslagit vissa ändringar i nuvarande bidragsgrunder.
Sålunda borde bidrag få utgå även örn betet anlades å odlad

156

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

jord. Vidare syntes det önskvärt, att hushållningssällskapen finge möjlighet,
där omständigheterna så påkallade, att höja bidragsbeloppen för betesförbättring
till 250 kronor för hektar. Örn så skedde, syntes man kunna skärpa
kraven på betesanläggningarnas beskaffenhet. Därest bidragen finge utgå
med ett så pass högt belopp, syntes det i många fall även vara rimligt att
som villkor för bidrags åtnjutande gällde, att vederbörande efter hand som
betesmarken iordningställdes eller inom viss tid fredade sin skog från bete
av egna djur. Tillika borde hushållningssällskapet äga föreskriva som villkor
för bidragets åtnjutande, att den iordningställda betesmarken under viss,
icke alltför kort tid — förslagsvis tio år — vidmakthölles eller ock att tillfredsställande
beten ordnades på annat sätt å fastigheten. Bidrag borde även
kunna utgå till andra jordbruk än ofullständiga sådana. Detta vore nödvändigt,
därest utvecklingen på området skulle med önskvärt resultat kunna underhjälpas
och påskyndas. Den med avseende å åkerarealens omfattning
största jordbruksfastighet, som sålunda borde vara bidragsberältigad, ville
skogsutredningen förslagsvis sätta till 25 hektar. Till erhållande av statsbidrag
borde, i enlighet med vad som för närvarande gällde i fråga örn de ofullständiga
jordbruken, företräde givas den, som för sin bärgning mest behövde
en betesförbättring, samt den, som på grund av svag ekonomi eller därmed
jämförliga orsaker hade större svårigheter att erhålla lån härtill av statsmedel
och på grund därav eller av andra liknande anledningar vore i mera
trängande behov av bidrag. Statsbidraget skulle i första hand avse att underlätta
inköp av frö och konstgödsel, under det att arbetet endast undantagsvis
borde utföras av annan arbetskraft än jordbrukets egen. Enligt skogsutredningens
mening borde staten även medverka till att genom enskild persons,
särskilt för ändamålet bildat bolags eller förenings eller vederbörande
hushållningssällskaps försorg iordningställdes samfällda kulturbeten till tjänst
för djurägare. Statsbidrag enligt förevarande bestämmelser borde kunna utgå
till sådant ändamål. Utredningen ville slutligen framföra tanken på en omprövning
rörande möjligheten och lämpligheten av att i det stora hela låta
hushållningssällskapen under friare former än hittills omhänderhava den
statliga understödsverksamheten för främjande av nyodling samt betesförbättring
m. m. och inom den begränsade ram, vilken härför kunde finnas
nödvändig, få lämna hjälpen till det syfte, som i varje särskilt fall ansåges
för det vidkommande jordbruket ändamålsenligast. Det vöre önskvärt, att
hushållningssällskapen, var inom sin ort, föranstaltade örn inventering av
för beteskultur lämplig mark och i anknytning därtill upprättade generalplaner
till vägledning för betesförbättringsarbetets bedrivande i stort. Samarbete
borde ske med skogsvårdsstyrelserna.

Yttranden.

Egnahemsutredningens uttalande örn önskvärdheten av att förstärkningen
av ofullständiga jordbruk främjas har vunnit anslutning från de flesta håll.
I samband med diskussionerna om egnahemsverksamhetens allmänna mål -

Kungl. Maj.ts proposition nr 236-

157

sättning ha emellertid varningar framförts mot en alltför stark schablonisering
av jordbrukens storlek.

1 ett par yttranden har även ur andra synpunkter manats till varsamhet
vid ifrågavarande verksamhet.

Sålunda har Uppsala läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott framhållit,
att en komplettering av ofullständiga jordbruk måste ske på bekostnad
av andra något större gårdar och skulle, om den genomfördes i den utsträckning
utredningen syntes anse önskvärd, innebära en synnerligen omfattande
ändring av jordfördelningen inom länet. Kompletteringen måste
därför, i den mån den överhuvud taget kunde ske, utföras med mycket stor
varsamhet för att icke skada de befintliga jordbruken.

Östergötlands läns hushållningssällskaps egnahemsnämnd och förvaltningsutskott
ha varnat för en mer eller mindre artificiell förstärkning av
jordbruk, vilka på grund av ogynnsam belägenhet, dåliga jordmånsförhållanden
m. m. hellre borde nedläggas.

Domänstyrelsen har anmärkt på att utredningen syntes till ofullständiga
jordbruk ha hänfört även sådana jordbrukslägenheten vilkas innehavare vid
sidan av jordbruksnäringen arbetade inom skogsbruket. Ett fullständigande
av dylika jordbruk syntes icke vara behövligt utan snarare ägnat att från
skogsbruket draga för detsamma erforderlig arbetskraft.

Vad egnahemsutredningen föreslagit i fråga om grunderna för utlämnande
av lån till förstärkning av ofullständiga
jordbruk har icke föranlett några erinringar i yttrandena.

Ej heller utredningens förslag beträffande storleken å statsbidragen
till jordförbättring å ofullständiga jordbruk har i
allmänhet mött några gensagor.

Lantbruksstyrelsen har emellertid ansett den föreslagna höjningen av bidragen
sträcka sig alltför långt. Styrelsen har anfört:

Dessa förslag innebära en betydande höjning av det bidragsbelopp, som
hittills kunnat utgå till varje bidragstagare. Maxim ibidraget per hektar komme
sålunda att höjas med respektive 60, 40, 25 och 100 procent. Det kan
enligt styrelsens mening starkt ifrågasättas, huruvida en sådan kraftig förbättring
av de nuvarande bidragsvillkoren är av förhållandena påkallad.
Såsom även utredningsmännen framhållit, kan gällande relation mellan bidrag
och kostnad — 50 procent — för närvarande i regel icke tillämpas.
Till följd av anslagets otillräcklighet i förhållande till omfattningen av inkomna
ansökningar örn bidrag har medelsanvisningen i syfte att bereda ett
större antal sökande del av bidraget begränsats till i genomsnitt 33 å 35 procent
av kostnaderna. Anmärkas må, att bidraget trots denna begränsning
visat sig vara mycket eftersökt, ävensom att därmed åstadkommits en insats
av stor betydelse för stärkande av de ofullständiga jordbruken, ökad effekt
i detta avseende torde kunna ske enbart genom en sådan höjning av
det årliga anslaget, att bidraget lill varje särskilt arbete må kunna utgå med
redan nu medgivet maximibelopp, 50 procent av kostnaden.

I fråga örn bidrag till betesförbättringar har 1936 års skog sutredning hänvisat
till sitt förenämnda betänkande.

158

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

Centralrådet för skGgsvärdsstyrelsernas förbund har ansett det ur skogsbrukets
synpunkter vara nödvändigt, att med den ifrågavarande bidragsverksamheten
även förenades sådana villkor, som medförde ökade garantier för
att skogen därigenom bleve betesfredad. Centralrådet har uttalat sig för ett
intimt samarbete mellan de bidragsbeviljande myndigheterna och vederbörande
skogsvårdsstyrelser.

Beträffande förslaget, att statsbidrag skall kunna utgå jämväl till avloppsförbättring,
har lantbruksstyrelsen anfört:

Anledning förefinnes att i fråga om dylik bidragsgivning vid sidan av den
statliga understödsverksamhet på detta område, som redan nu bedrives,
framgå med all försiktighet. Till en början må erinras, att även sådana
relativt obetydliga arbeten, som här tydligen avses, kunna råka i kollision
med vattenlagen, därvid vederbörande, som utför arbetet med statsbidrag i
nu föreslagen ordning, kan bliva utsatt för oväntade efterräkningar. Varje
risk härför måste givetvis förutsättas bliva undanröjd, därest en bidragsgivning
av detta slag skall komma till stånd. För detta ändamål torde i första
hand böra stipuleras, att bidrag må utgå allenast till sådant arbete, varav
annan fastighet än bidragssökandens icke på något sätt beröres. Härmed
sammanhänger önskvärdheten av ett förtydligande av utredningsmännens
förslag i fråga örn bidragets begränsning till 250 kronor för varje sökande
att avse motsvarande maximibelopp för varje företag. Under dessa förutsättningar
synes intet vara att erinra mot att bidrag jämväl till dylika arbeten
må utgå från ifrågavarande anslag. Lantbruksstyrelsen anser sig likväl
redan nu böra framhålla, att avloppsdike av här berörda slag kan komma
att ingå såsom del i ett efterföljande dikningsföretag, vartill statsbidrag från
statens avdikningsanslag sökes. I sådant fall bör tydligen vid beräknandet
av sistnämnda statsbidrag skälig hänsyn tagas till det tidigare utdelade bidraget.
För att detta överhuvud taget skall bliva möjligt, synes det nödvändigt,
att styrelsen erhåller meddelande om de bidrag, som för ifrågavarande
ändamål komma att utgå från anslaget till förstärkning av ofullständiga
jordbruk.

Stockholms läns och stads hushållningssällskaps egnahemsnämnd och förvaltningsutskott
ha ansett det vara önskligt, dels att de föreslagna avloppsförbättringsbidragen
i vissa fall kunde få ökas till 350 kronor per hektar och
dels att bidrag kunde få lämnas jämväl till vägförbättringar eller till anläggning
av utfartsvägar från småbruksfastigheter, som nu saknade sådana.

Nämnas må, att i samma yttranden förordats, att medel måtte ställas till
förfogande för inlösen och nedläggning av befintliga, icke räntabla och illa
belägna jordbruksegnahem, där möjligheter till utvidgning eller omläggning
icke förefunnes, samt till sammanslagning av dylika.

Kopparbergs läns hushållningssällskaps egnahemsnämnd och förvaltningsutskott
ha hänvisat till att vid sammanläggning och därmed utmönstring av
småbruk jordköpare skulle befrias från den merkostnad, som kunde uppstå
genom överflödiga byggnader, genom att staten trädde hjälpande emellan.
Detta vore utan tvivel välmotiverat och av förhållandena påkallat, men det
förefölle skäligt att enahanda stöd lämnades jämväl dem, som icke vore berättigade
till egnahemslån, men som vore ägare till ofullständiga jordbruk.

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

159

Blekinge läns hushållningssällskaps egnahemsnämnd och förvaltningsutskott
ha framhållit det som önskvärt, om förslag framlagts om bidrag till
skogsodling, skogsvägar och skogsdikning i den mån bidrag härtill ej utginge
i annan form.

Beträffande utredningens förslag om borttagande av arealgränsen, 10 hektar
åker, för förbättringsbidragen till ofullständiga jordbruk har lantbruksstyrelsen
funnit utredningen icke ha förebragt tillräckligt bärande motiv för
en åtgärd av sådan räckvidd som den ifrågavarande. Styrelsen har erinrat
örn att hushållningssällskapens ombud föreslagit, att den övre arealgränsen
för erhållande av statsbidrag till ofullständiga jordbruk måtte höjas, så att
bidrag skulle kunna utgå till innehavare av i allmänhet upp till 15 hektar
odlad jord, och i vissa delar av landet, efter prövning av Kungl. Majit, 20
hektar. Förslaget hade motiverats därmed, att utvecklingen lett till, att en
stor del av småbrukarnas biförtjänster reducerats, varför numera en större
areal än tidigare vore nödvändig vid småbruken, för att full försörjning
skulle kunna beredas åt deras innehavare. Lantbruksstyrelsen har tillstyrkt
ändring av bestämmelserna rörande statsbidrag till ofullständiga jordbruk i
av hushållningssällskapens ombud angiven riktning.

Göteborgs och Bohus läns hushållningssällskaps egnahemsnämnd och förvaltningsutskott
ha ifrågasatt, om icke alla obemedlade och mindre bemedlade
innehavare av mindre jordbruk — förslagsvis med en åkerareal av under
10 hektar — borde äga möjlighet erhålla förbättringsbidrag, och icke
endast ofullständiga jordbruk. Enligt nuvarande bestämmelser syntes detta
vara möjligt. Sålunda gällde för närvarande nämnda arealbegränsning, men
alla jordbruk inom denna storleksgrupp kunde icke betraktas såsom ofullständiga.

Liknande synpunkter ha anförts av Skaraborgs låns hushållningssällskaps
egnahemsnämnd och förvaltningsutskott, i vilket yttrande länsstyrelsen instämt.
I förevarande yttrande har den arealgräns, intill vilken förbättringsbidrag
skulle få utgå, föreslagits skola utgöra 15 hektar.

Enligt vad lantbruksstyrelsen anfört skulle en behovsprövning, när det gällde
bidragssökande av nu ifrågavarande kategori, ställa sig i hög grad vansklig.
Det syntes svårligen låta sig göra att med stöd av de uppgifter rörande
sökandenas ekonomiska förhållanden m. m., som vid en sådan prövning kunde
införskaffas, verkställa en rättvis fördelning sökandena emellan av det
disponibla statsbidraget. Lantbruksstyrelsen har därför avrått från införandet
av bestämmelse örn behovsprövning vid utdelning av. ifrågvarande
statsbidrag.

I detta sammanhang må även nämnas, att Kopparbergs läns hushållningssällskaps
egnahemsnämnd och förvaltningsutskott ansett betänkligt, att de
många mindre jordbrukarna med ofullständiga jordbruk, vilkas ekonomiska
ställning vöre sådan att de icke kunde erhålla egnahemslån och vilka icke
heller kunde bliva delaktiga av vare sig ifrågasatt subventionering i form av
avskrivningslån, då nybyggnad måste företagas, eller andra lån eller bidrag,
bleve ställda utanför hjälpverksamheten.

160

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

Slutligen lia Blekinge läns hushållningssällskaps egnahemsnämnd och förvaltningsutskott
förklarat sig i utredningens förslag sakna bestämmelser, avsedda
att på ett effektivare sätt än den nuvarande -lagstiftningen medgåve
hindra, att genom sammanslagning eller eljest bildade familjejordbruk ånyo
styckades till eller brukades som mer eller mindre ofullständiga jordbruk.

I förevarande sammanhang må även återgivas vad statskontoret i yttrande
över skogsutredningens förut omnämnda betänkande anfört rörande förslaget
om bidrag till betesförbättringar.

Utredningen har icke ens tillnärmelsevis angivit storleken av de belopp,
som borde anvisas för att bidragsbehovet skulle bliva skäligen tillgodosett.
Såvitt statskontoret kan förstå måste emellertid de föreslagna ändringarna i
bidragsvillkoren komma att ställa synnerligen stora krav på statskassan. Då
härtill kommer, att, såsom utredningen själv framhållit, rationella betesanordningar
ofta medföra omedelbart ökade inkomster, som tillåta förräntning
och relativt snabb amortering av gjorda utlägg, kan statskontoret icke tillstyrka
den av utredningen förordade utökningen av bidragsverksamheten.
Det synes statskontoret med hänsyn till sistnämnda omständighet troligt, att
en utökad upplysnings- och propagandaverksamhet örn kulturbeten bör kunna
medföra den med bidragsverksamheten avsedda nyttan, i synnerhet som
möjlighet finnes att genom anlitande av nyodlingsfonderna i stor utsträckning
tillgodose de medelsbehov, som i förevarande avseende må yppa sig.

Vad angår frågan örn statens medverkan till anordnande av samfällda kulturbeten,
vill statskontoret framhålla, att skäl torde saknas för understöd,
som har till ändamål att bereda djurägare tillgång till dylikt bete mot lägre
avgift än vad som motsvarar den totala självkostnaden för betets anordnande.
1 anledning härav torde understödet böra lämnas i form av lån och
icke såsom bidrag. Statskontoret har icke blivit övertygat om lämpligheten
att över huvud lämna understöd för här ifrågavarande ändamål till annan
än hushållningssällskap. Skulle understöd likväl lämnas till annan -— förening
eller enskild person — såsom bidrag, torde utbetalningen böra fördelas
på hela den tid, för vilken marken i fråga skulle bliva upplåten till samfällt
bete. Vare sig understödet lämnas såsom lån eller bidrag, torde en viss
minimitid för dylik upplåtelse böra stipuleras såsom villkor för understödets
åtnjutande och den taxa, efter vilken markägaren skall hava rätt att upptaga
avgifter av djurägarna, antingen en gång för alla eller för vart år godkännas
av hushållningssällskapet.

Departementschefen.

Såsom jag redan i ett tidigare sammanhang understrukit bör egnaliemsverksamheten
under kommande år betrakta det som en av sina allra viktigaste
uppgifter att medverka till förstärkning av ofullständiga jordbruk. Sådan
förstärkning kan åvägabringas antingen genom förvärv av tillskottsjord,
genom sammanslagning av två eller flera ofullständiga jordbruk eller genom
förbättringar inom de nuvarande ägoområdena. Vilken eller vilka av nu
nämnda åtgärder, som företrädesvis böra anlitas, måste bliva beroende av
omständigheterna i de särskilda fallen. Jag vill här endast fästa uppmärksamheten
på att möjligheterna att sammanslå ofullständiga jordbruk till mera
bärkraftiga enheter hittills synas lia förbisetts i alltför hög grad.

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

161

Vad som gäller förstärkning av ofullständiga jordbruk till större bärkraft
bör, såsom egnahemsutredningen framhållit, även äga tillämpning å åtgärder,
som avse att förbättra stödjordbruks användbarhet för därmed avsedda ändamål.

Beträffande grunderna för utlämnandet av lån till förstärkning av ofullständiga
jordbruk innefattar egnahemsutredningens förslag i stort sett icke
några nyheter i förhållande till nu gällande bestämmelser utöver vad som
följer av de i det föregående behandlade reformerna i fråga örn egnahemslångivningen
överhuvud taget. Bland dessa reformer må här erinras örn införandet
av avskrivningslån — vilka av mig föreslagits skola betecknas som
premielån — höjningen av maximivärdet å egnahemsfastigheter och av belåningsprocenten
för jordbrukslån, införandet av särskilda skogslån, ändrade
ränte- och amorteringsbestämmelser samt möjlighet att placera viss del av
egnahemslåntagares kredit hos annan långivare. Utredningens förslag angående
grunderna för lån till förstärkning av ofullständiga jordbruk kan för övrigt
sägas innebära en rationalisering av gällande bestämmelser på förevarande
område. Jag har intet att erinra mot utredningens ifrågavarande förslag.

I detta sammanhang vill jag erinra örn vad jag förut anfört angående lämpligheten
av att mindre jordbrukare i vissa fall förena sig örn inköp av skogseller
betesmark till stöd för sina respektive jordbruks bärkraft. Möjlighet
synes böra beredas att erhålla egnahemslån till underlättande av dylika förvärv.
Tillkomsten av samfälligheter av här berörda art synes emellertid åtminstone
i vad gäller betesmarker försvåras genom nuvarande bestämmelser
i jorddelningslagen. Frågan örn behovet av lagändring härutinnan torde i
lämpligt sammanhang böra bliva föremål för övervägande.

Med avseende å statsbidragen till förstärkning av ofullständiga jordbruk
har egnahemsutredningen föreslagit vissa icke oväsentliga förhöjningar. Enligt
utredningens förslag skall sådant bidrag kunna uppgå till 60 procent av
kostnaden för respektiva arbete. Motsvarande maximisiffra utgör nu 50 procent,
men i praktiken ha bidragsbeloppen i genomsnitt stannat vid 33 å 35
procent av kostnaderna. Vidare har utredningen föreslagit höjning av de absoluta
maximibeloppen för bidragen, nämligen för nyodling från 250 till 400
kronor, för stenröjning från 250 till 350 kronor, för jordkörning från 200
till 250 kronor och för betesförbättring från 125 till likaledes 250 kronor,
allt per hektar räknat. Utredningen har även uttalat sig för en höjning av
anslagsmedlen för ifrågavarande ändamål. Beträffande principerna för fördelningen
av bidragen har utredningen förutsatt, att bidrag skola få utgå endast
där verkligt behov av sådant föreligger, och att det icke alltid skall visa
sig nödvändigt alt utsträcka bidragsbeloppen ända till den fastställda maximigränsen.
I det yttrande, som avgivits av lantbruksstyrelsen, har däremot
avråtts från att utdelningen av bidragen skall grundas på behovsprövning.
Styrelsen har ansett tillräckligt, att det årliga anslaget för bidragsverksamheten
ökas därhän att bidraget till varje särskilt arbete må kunna utgå med

Bihang lill riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 236.

162

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

redan nu medgivet maximibelopp, 50 procent av kostnaden. Enligt lantbruksstyrelsen
mening skulle alltså icke någon höjning vara behövlig i fråga örn
vare sig nämnda relativa maximibelopp eller de fastställda absoluta maximibeloppen.

För min del får jag till en början erinra örn att enligt gällande bestämmelser
företräde till erhållande av statsbidrag till jordförbättring skall givas
den, som för sin bärgning är mest i behov av jordförbättringen, samt den,
som på grund av svag ekonomi eller av andra orsaker har större svårigheter
att erhålla lån av för ändamålet tillgängliga statsmedel och med hänsyn härtill
eller av andra anledningar är i mera trängande behov av statsbidrag. Enligt
min mening böra dessa principer upprätthållas vid den fortsatta bidragsverksamheten.
Med utgångspunkt härifrån anser jag det vara lämpligt, att
— jämte det de årliga statsanslagen för ändamålet utökas i enlighet med
vad jag i annat sammanhang kommer att förorda — maximibeloppen för
bidragen tillmätas på sådant sätt, att de medgiva en tillräcklig differentiering
av bidragen och ett effektivt stöd även i sådana fall, där betingelserna för
förbättringsåtgärder äro relativt ogynnsamma men desamma ändock anses
böra komma till stånd. Erinras må, att riksdagens revisorer i sin år 1937
avgivna berättelse funnit det förtjänt att tagas under övervägande, huruvida
icke genom ändring av grunderna för statsbidrag till betesförbättringar möjlighet
skulle beredas markägare att erhålla förhöjning av bidraget, därest
en särskilt kostsam beredning av marken måste verkställas för ernående av
det med förbättringsarbetet avsedda syftet. Vad sålunda anförts synes mig
även tillämpligt med avseende å andra bidrag än för betesförbättring. Ett genomförande
av de utav egnahemsutredningen föreslagna förhöjningarna av
bidragsbeloppen är tydligen ägnat att underlätta tillgodoseendet av här framställda
önskemål, och jag finner mig följaktligen böra biträda ifrågavarande
förslag. Vad särskilt angår betesförbättringsbidragen torde böra uppmärksammas,
att icke blott egnahemsutredningen utan även skogsutredningen
föreslagit höjning av maximibeloppet till 250 kronor för hektar.

I enlighet med vad egnahemsutredningen föreslagit torde i kostnader för
nyodling, till vilken förbättringsbidrag utgår, böra få inbegripas även kostnad
för anläggande av väg, som erfordras för utnyttjande av det nyodlade
området och icke bekostas med anlitande av särskilt anvisade statsmedel.

Mot egnahemsutredningens förslag i fråga om införande av statsbidrag
jämväl för avloppsförbättringar har jag i huvudsak intet att erinra. Maximibeloppet
för sådant bidrag torde på grund av vad lantbruksstyrelsen anfört
böra bestämmas till 250 kronor per företag räknat. Icke heller bidrag av
detta slag bör få uppgå till mer än 60 procent av kostnaderna. Vad lantbruksstyrelsen
uttalat med avseende å denna bidragsverksamhet synes vara
värt beaktande.

Egnahemsutredningens förslag, att statsbidrag skall kunna lämnas till
täckande av kostnader för byggnader, som bliva överflödiga vid sammanläggning
av alltför små brukningsdelar, anser jag vara synnerligen välbetänkt.
Med hänsyn till den stora betydelsen ur jordbruksekonomisk syn -

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

163

punkt av att sådan sammanläggning främjas synes emellertid bidrag böra
ifrågakomma även utan samband med egnahemslån.

Då jag i det föregående uttalat mig för att förslag örn expropriationsrätt
för stärkande av ofullständiga jordbruk ej bör föreläggas årets riksdag, saknas
anledning att här ingå på utredningens förslag örn statsbidrag till täckande
av vissa expropriationskostnader.

Vad i vissa yttranden anförts rörande önskvärdheten av bidrag till en del
andra, här ej berörda ändamål, bland annat skogsodling, anser jag mig icke
kunna upptaga i förevarande sammanhang.

I överensstämmelse med egnahemsutredningens förslag torde nu gällande
bestämmelse, att statsbidrag till förbättring av ofullständigt jordbruk icke
på en gång må tilldelas en och samma person med högre belopp än tillhopa
500 kronor, böra ändras på det sätt, att ifrågavarande maximibelopp höjes
till 800 kronor. Detta belopp bör jämväl innefatta eventuellt avloppsförbättringsbidrag.
Även örn sådana bidrag icke beräknas per person utan
per företag, synes kunna bestämmas, huru mycket av bidrag som faller på
olika bädragstagare. Däremot kunna tydligen nyssnämnda statsbidrag till
inlösen av byggnader icke inräknas i ifrågavarande maximibelopp.

Egnahemsutredningen har föreslagit upphävande av nu gällande villkor
för statsbidrag, enligt vilket jordbrukets areal åker icke får överstiga 10 hektar.
För min del håller jag i likhet med lantbruksstyrelsen före, att en gräns
härvidlag fortfarande bör finnas. Jag förordar emellertid, att gränsen höjes
till 20 hektar åker. Därest så sker torde det icke vara behövligt att, såsom
förordats av skogsutredningen, för betesförbättringsbidrag fastställa en särskild
arealgräns av 25 hektar.

Vad nu föreslagits bör emellertid icke innebära ett uppgivande av principen,
att bidrag endast bör få utgå, där respektive jordbruk är att betrakta
som ofullständigt. Att såsom föreslagits från något håll även lämna bidrag
till förstärkningsåtgärder å redan fullständiga jordbruk synes obehövligt och
rent av stå i strid med den i det föregående uttalande uppfattningen, att en
utökning av jordbrukets ram i nuvarande läge icke är att eftersträva annat
än i den mån densamma betingas av önskvärdheten att göra ofullständiga
jordbruk mera bärkraftiga. Av skäl, som anförts av skogsutredningen, synes
emellertid betesförbättringsbidrag böra utgå även till andra jordbruk än
ofullständiga.

Även vad i övrigt av skogsutredningen föreslagits med avseende å bidragen
till betesförbättringar finner jag mig kunna i allt väsentligt biträda. Sålunda
synes det lämpligt, att dylikt bidrag får utgå jämväl till betesanläggning å
odlad jord. Statsbidrag bör vidare efter vissa grunder kunna utgå också för
samfällda kulturbeten, som iordningställas genom enskild persons, särskilt
för ändamålet bildat bolags eller förenings eller vederbörande hushållningssällskaps
försorg.

De inskränkningaf, som av statskontoret ifrågasatts beträffande utlämnandet
av betesförbättringsbidrag, finner jag så mycket mindre behövliga, som

164

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

föreskrifter i huvudsaklig anslutning till egnahemsutredningens och skogsutredningens
förslag torde böra införas angående skyldighet för bidragstagare
att vidmakthålla jordförbättring, som verkställts med anlitande av
statsbidrag.

Slutligen vill jag med anledning av vad som från visst håll uttalats fästa
uppmärksamheten på att, om egnahemsorganisationen medverkar till sammanslagning
av två eller flera ofullständiga jordbruk, såsom förutsättning
härför bör gälla, att ifrågavarande fastigheter sammanläggas även i judiciellt
avseende. Det ligger i sakens natur, att en delning av en sålunda nybildad
fastighet sedermera endast i särskilda fall kan komma att medgivas av
vederbörande jorddelningsmyndigheter.

Allmänna grunder för egnahemsverksamhetens organisation.

Tidigare och nu gällande bestämmelser.

Vid igångsättandet år 1904 av den statsunderstödda egnahemsverksamheten
anförtroddes denna åt hushållningssällskapen, vilka skulle tjänstgöra såsom
mellanhänder mellan staten och låntagarna. Härjämte borde låneförmedling
i viss omfattning omhänderhavas av särskilda föreningar och bolag.

År 1919 genomfördes följande reformer med avseende å egnahemsväsendets
organisation. Möjlighet öppnades även för kommuner att uppträda
såsom låneförmedlare. Hos hushållningssällskapen inrättades egnahemsnämnder
och kommunala egnahemsombud. En av staten utsedd ledamot av
egnahemsnämnd skulle äga deltaga i överläggningarna men ej i besluten.
Hos sällskapen skulle finnas anställd minst en med statsbidrag avlönad
jordbrukskonsulent. Slutligen beslöts inrättandet inom jordbruksdepartementet
av en särskild avdelning å extra stat för egnahemsväsendet, vilken
avdelning fick till chef en statens egnahemsinspektör.

Genom 1928 års egnahemsförfatiningar — vilka i huvudsak ännu gälla —
ökades statens inflytande inom egnahemsnämnderna så till vida som staten
erhöll rätt att utse två av egnahemsnämnds fem ledamöter. Egnahemsnämnderna
skulle liksom förut biträdas av egnahemsombud i socknarna, men därjämte
skulle kommunerna äga utse representanter att jämte ombuden bilda
egnahemskommittéer. Slutligen utbröts jordbruksdepartementets egnahemsavdelning
till en särskild statens egnahemsstyrelse.

Nämnas må, att 1925 års kolonisationssakkunniga i sitt år 1927 avgivna
betänkande hade föreslagit, att egnahemsnämndernas ledamöter skulle till
lika antal utses av hushållningssällskapen och staten och att staten skulle
utse en av ledamöterna att vara ordförande med utslagsröst. Ett sådant
ökat inflytande för staten ansågs motivera, att sällskapen fritoges från risk
och förluster å ifrågavarande verksamhet.

Den år 1933 igångsatta arbetarsmåbruksverksamheten handhaves inom
varje kommun av en särskild nämnd, arbetarsmåbruksnämnd, eller — där

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

165

verksamheten kan antagas bli av mindre omfattning — av kommunalnämnden.
Låneverksamheten står under överinseende av egnahemsstyrelsen. Denna
kan för genomförande av sin uppgift anlita hushållningssällskapens egnahemsnämnder
i den omfattning, styrelsen finner nödig.

Enligt de år 1934 tillkomna bestämmelserna angående arrendeegnahemsverksamheten
omhänderhaves denna verksamhet av en särskild nämnd, statens
jordnämnd.

Slutligen må nämnas, att utlämnandet av statsbidrag till jordförbättring
å fullständiga jordbruk enligt 1934 års kungörelse i detta ämne handhaves av
hushållningssällskapen eller närmare bestämt av dessas förvaltningsutskott.
Verksamheten står under överinseende av lantbruksstyrelsen. Även utlämnandet
av lån och bidrag till täckdikning och gödselvårdsanläggningar samt
av nyodlings- och betesförbättringslån ankommer på hushållningssällskapen.

Egnahemsutredningen.

Utredningen, som ansett den hittillsvarande egnahemsverksamheten icke
ha bedrivits så effektivt som skulle lia varit önskvärt, har funnit en av grundorsakerna
härtill ligga i den nuvarande organisationens bristande möjligheter
att vara aktivt verksam och i otillräcklig inbördes samverkan mellan de
skilda organ, som syssla med ifrågavarande uppgifter. Enligt utredningens
mening borde bristerna härutinnan ses mot bakgrunden av att de nuvarande
verksamhetsgrenarna för egnahemsändamål utbyggts vid olika tidpunkter
och fristående från varandra utan planmässig samorganisation. Utredningen
har framhållit följande:

Det först år 1928 för egnahemsväsendet inrättade fristående centralorganet,
egnahemsstyrelsen, har stått helt utanför det arbete för stärkande av
ofullständiga jordbruk, som bedrivits genom hushållningssällskapens förvaltningsutskott,
och likaså utanför jordnämndens och domänstyrelsens verksamhet
i och för egnahemsbildning. Inom egnahemslånerörelsen har visserligen
egnahemsstyrelsen författningsenligt haft till uppgift att svara för egnahemsärendenas
centrala handläggning och därvid utöva ledning, uppsikt och
kontroll över låneförmedlarna. Då emellertid egnahemslåneförmedlarna
handhaft lånerörelsen på eget ekonomiskt ansvar och någon väg icke öppnats
för egnahemsstyrelsen att ingripa i dessas lånerörelse, har styrelsen haft
föga möjlighet att påverka låneförmedlarnas verksamhet. Ledningen och
kontrollen över kolonisationsnämndernas verksamhet har likaledes författningsenligt
tillkommit egnahemsstyrelsen, men ej heller här har styrelsen
utrustats med den befogenhet, som bör tillkomma en överordnad myndighet.
Detsamma har varit förhållandet inom arbetarsmåbruksverksamheten, som
handhafts av kommunala nämnder under egnahemsstyrelsens överinseende.
Sålunda tämligen lösligt inkopplad inom egnahemsväsendet har egnahemsstyrelsen
haft sin handlingsförmåga kringskuren även på grund av från början
otillräcklig arbetskraft inom styrelsen. Den har dessutom till mycket
betydande del kommit att tagas i anspråk för andra egnahemsverksamheten
näraliggande arbetsuppgifter såsom den år 1933 igångsatta bostadsförbättringsverksamlieten
på landsbygden och den år 1935 öppnade lånerörelsen
för lantarbetarbostäder.

166

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

Att egnahemslånerörelsen i landet varit ojämn och olikformig skilda landsdelar
emellan, har synts utredningen bero på — förutom centralorganets nyss
berörda ställning — att hushållningssällskapen såsom låneförmediare burit
det ekonomiska ansvaret för egnahemsnämndernas verksamhet. Beträffande
innebörden av detta ansvar har utredningen anfört:

Vid jordanskaffning med stöd av jordförmedlingsfonden lia hushållningssällskapen
visserligen varit befriade från sådant ansvar, men då de icke kunnat
engagera sig i jordanskaffningsföretag utan att vara beredda på att vid
försäljning av därigenom tillkomna lägenheter låta egnahemsnämnderna belåna
dessa med egnahemslån, har frågan om kreditansvaret likväl återverkat
hindrande. Hushållningssällskapens ekonomiska ansvar för egnahemslånerörelsen
torde, i den mån detta ansvar överskjuter riskfondernas kapacitet,
icke kunna utkrävas i hur stor omfattning som helst. Samtliga hushållningssällskap
torde vara engagerade i så betydande egnahemslånerörelse att deras
resurser icke på långt när motsvara de risker, som kunna uppkomma i ett
svårartat krisläge för egnahemslåntagarna. Ett realiserande av kreditansvaret
skulle följaktligen kunna lamslå hushållningssällskapen och gå ut
över dessas verksamhet i övrigt för främjande av lanthushållningen. Denna
eventualitet torde emellertid icke kunna tillåtas inträffa, utan skulle staten
i så fall nödgas träda emellan. Under de konjunkturkriser, som egnahemslånerörelsen
genomgått, har också staten medgivit lättnader i egnahemslåntagarnas
förpliktelser, varigenom samtidigt låneförmedlarna hållits skyddade
mot större förluster och därmed reellt, örn än icke formellt, avlastats
låneansvaret. Genom den uppskovsanordning för gäldande av egnahemslåneannuiteter,
som inrättades år 1933, då de ekonomiska svårigheterna för
låntagarna voro särskilt kännbara, har för övrigt staten direkt inträtt såsom
medansvarig jämte låneförmedlarna. Oformligheten av nu gällande ansvarsskyldighet
har särskilt visat sig i de fall, där lånesökande eller låntagare
hänvänt sig till egnahemsstyrelsen såsom egnahemsnämndernas övermyndighet.
Stundom ha klagomål framförts över att egnahemslån icke beviljats;
vid andra tillfällen lia låntagare begärt ingripande från styrelsens sida
mot exekutiva åtgärder av egnahemsnämnderna. I ena som i andra fallet
har egnahemsstyrelsen varit urståndsatt att ingripa. Egnahemsnämnderna
lia kunnat åberopa sitt ansvar för lånerörelsen och med hänsyn därtill motsätta
sig de ändrade beslut, vartill egnahemsstyrelsen velat medverka. Det
statliga centralorganets handlingsförmåga har i dylika och liknande fall begränsats
till framförande av önskemål.

Oberoende av det sålunda anförda har emellertid egnahemsutredningen ansett
organisationsfrågan ha kommit i ett helt annat läge än tidigare, när den
ses mot bakgrunden av de skilda förslag till reformer, som egnahemsutredningen
framfört.

De av utredningsmännen framförda önskemålen örn förbättrad jordförmedling
och jordanskaffning torde icke kunna förväntas bli förverkligade,
med mindre staten själv tager hand om dessa uppgifter. De krav, som numera
ställas på egnahemslägenheternas åbyggnader, torde icke heller kunna
tillgodoses annat än genom statsorgan, ej minst med tanke därpå att byggnadsarbetet,
liksom jordanskaffningen, i viss utsträckning förutsättes skola
ombesörjas av egnahemsorganen i egen regi. Låne- och bidragsverksamheten
för stärkande av ofullständiga jordbruk har sådant nära samband med
egnahemsverksamheten och dess syften, att båda dessa verksamhetsgrenar
måste sammanföras under ett och samma organ. Vad angår den egentliga

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

167

egnahemslåneverksamheten för jordbruksändamål förefaller det uppenbart,
att den föreslagna omläggningen av egnahemslånestödet till att omfatta, förutom
egnahemslån i hittillsvarande mening eller vad utredningsmännen kalla
jordbrukslån, jämväl avskrivningslån och skogslån får en sådan vittgående
ekonomisk innebörd med avseende på disponeringen av statsmedel att denna
lånerörelse icke kan uppdragas åt fristående låneförmedlare, det må vara
hushållningssällskapen eller andra enskilda organ. För arbetarsmåbrukslånerörelsen
torde behövas förmedlande länsorgan mellan kommunerna och
statens centralorgan. Utan att de nuvarande länsorganen för egnahemsverksamheten
omorganiseras, torde de icke lämpligen kunna användas härför.
Slutligen måste även arrendeegnahemsverksamheten, vilken nu handhaves
ensamt av ett centralorgan, erhålla tillgång till lokala organ. Det synes helt
naturligt, att härvid bör begagnas samma organisation som för övriga grenar
av egnahemsverksamheten. Men med hänsyn till arrendeegnahemsverksamhetens
karaktär torde icke kunna ifrågakomma att anlita hushållningssällskapen
för denna verksamhetsgren.

Överhuvud taget har utredningen ansett, att inom egnahemsverksamheten
i den vidare omfattning, som sålunda angivits, mötte stora och vanskliga
uppgifter, vilkas planenliga lösning nödvändigtvis fordrade en effektiv organisation.
Det syntes emellertid icke ligga inom hushållningssällskapens vare
sig ändamål eller resurser att driva en dylik vidgad verksamhet. Något klander
eller underkännande av det arbete, som utförts genom hushållningssällskapens
egnahemsnämnder, vore här icke fråga om.

Den intensifiering och effektivisering, som åsyftades inom egnahemsväsendet,
syntes enligt utredningens mening icke kunna vinnas med mindre staten
formellt övertoge hela egnahemsverksamheten och bedreve densamma genom
egna organ. Med statliga organ bleve staten satt i tillfälle att själv bestämma
utvecklingen och takten inom egnahemsverksamhetens skilda grenar och förhindra
kollisioner mellan dessa verksamhetsgrenar. Därmed följde ock att
staten kunde tillse och själv finge svara för att egnahemsverksamheten verkligen
fyllde sin stora samhälleliga uppgift på ett tillfredsställande sätt.

Beträffande handhavandet av verksamheten med förstärkning av ofullständiga
jordbruk har egnahemsutredningen bland annat anfört:

1 de fall, där fråga är örn förstärkande av ofullständiga jordbruk och det
icke endast gäller att tillköpa ytterligare jord, bör uppenbarligen samtidigt
undersökas, vilka förstärkningsåtgärder som överhuvud taget kunna ifrågakomma
inom hela fastigheten, och på en gång uppgöras gemensam plan
för alla dessa samverkande åtgärder. Vissa av dessa kunna genomföras med
anlitande av hjälp från egnahemsnämnderna, medan för de övriga kan tarvas
stöd i de former, som nu ligga under förvaltningsutskottens handläggning.
Merendels äro emellertid samtliga dessa åtgärder så förknippade med
varandra, att resultatet därav kan bli mindre verksamt och måhända rent av
äventyras, därest icke hela förbättringsarbetet kan genomföras efter den uppgjorda
planen. Även om egnahemsnämnderna ha medel till sitt förfogande
för vissa åtgärder, kunna icke med säkerhet påräknas för planens genomförande
i övrigt erforderliga bidrag, vilkas beviljande är beroende av lörvaltningsutskolten.
Örn det allmänna verkligen vill silka sätta fart på ifrågavarande
förstärkningsverksamhet, kan det icke vara rationellt, att ett organ
skall handha frågor örn förvärv av tillskottsjord jämte dennas odling och

168

Kungl. Maj.ts proposition nr 236-

därav beroende eller eljest påkallade husbyggnadsarbeten, men ett annat
skall understödja odling eller annan grundförbättring inom fastigheten i övrigt.

Utredningen har ansett övervägande skäl tala för att bidragsverksamheten
för nyodling, betesförbättring, stenröjning och jordkörning å ofullständiga
jordbruk borde överflyttas till egnahemsnämnderna. Även andra grundförbättringsarbeten
kunde ilrågasättas skola anknytas till egnahemsorganen.
Därvid torde främst komma i fråga bidragen för täckdikning. Med hänsyn
bland annat till att täckdikningsföretagens planläggning vore förbunden med
en speciell prövning hos särskilt utsedd nämnd, hade utredningen icke ansett
sig böra förorda ändring i denna verksamhet. Gödselvårdsanläggningar
mäste otta utföras i samband med andra byggnadsarbeten, som ombesörjdes
av egnahemsorganen, därvid de i likhet med vad nu gällde torde få ingå i
dessa arbeten. Isolerade anläggningar för gödselvård däremot torde böra
kvarligga hos förvaltningsutskotten, som sålunda alltjämt borde handha
även bidragen till dylika företag.

Utredningen har även bemött vissa invändningar, som kunde tänkas bliva
riktade mot ett förstatligande av egnahemsverksamheten och mot överflyttande
till egnahemsnämnderna av bidragsverksamheten för ofullständiga
jordbruk. Mot ett avskiljande från hushållningssällskapen av egnahemsverksamheten
och än mer bidragsverksamheten för stärkande av ofullständiga
jordbruk kunde erinras, att härigenom jordbruksexpertisen i länen
skulle delas på tvenne organ och därigenom en viss dualism tillkomma. Uti
edil ingen ansåge för sin del, att vad som hörde till egnahemsverksamheten
v°ie uv den art och hade den särskilda inriktning, att sagda erinran saknade
egentligt berättigande. Beträffande invändningen, att förbättringsarbeten
även förekomme å större jordbruk eller eljest å jordbruk, vilkas innehavare
icke vore i behov av statsbidrag härtill och sålunda ej hade anledning att
hänvända sig till egnahemsnämnderna men vilka likväl kunde vilja ha råd
eller anvisningar i fråga örn arbetsplaner m. m., borde framhållas, att dessa
liksom hittills borde anlita hjälp av förvaltningsutskotten, vilka borde tillhandahålla
fackmän på området. Ej heller borde en skilsmässa mellan hushållningssällskapen
och egnahemsorganen få hindra, att de småbrukare, som
genom egnahemsverksamheten hjälpts att starta sina företag med egnahemslån
och de bidrag, som hörde samman därmed, sedermera liksom andra
jordbrukare i sina angelägenheter hänvände sig till hushållningssällskapen
såsom institutioner för lantmannanäringarnas befrämjande.

Farhågor att statliga egnahemsnämnders verksamhet skulle stelna i tunga
former syntes kunna tillbakavisas som obefogade. Anledning saknades varför
förhållandet i detta avseende skulle bli ett annat än med den nuvarande
organisationen. Genom en målmedveten ledning och uppsikt från statens
centralorgan för egnahemsverksamheten borde kunna tillses, att arbetet förlöpte
på ett praktiskt sätt.

Såvitt utredningen kunde finna, komme förevarande verksamhet att för
såväl egnahemsorganen som förvaltningsutskotten vara tillräckligt arbets -

Kungl. Maj.ts proposition nr 236

169

krävande för att vardera på sitt håll skulle kunna bereda full sysselsättning
åt erforderliga fackmän. Ej heller i övrigt syntes ur organisatoriska synpunkter
några avgörande betänkligheter böra möta mot att sålunda egnahemsorganen
och hushållningssällskapen i viss mån arbetade parallellt.

Utredningen har ansett en överflyttning lill egnahemsnämnderna av bidragsverksamheten
för ofullständiga jordbruk även stå i överensstämmelse
med den grundtanke, som kommit till uttryck i en av 1935 års riksdag gjord
hemställan, att Kungl. Majit ville låta verkställa utredning för att åstadkomma
största möjliga planmässighet och överskådlighet beträffande statens
understödsverksamhet till förbättringsarbeten inom jordbruket.

På grund av det sålunda anförda har egnahemsutredningen funnit övervägande
skäl tala för att egnahemsorganen för länen gjordes statliga och att
dessa organ skulle handhava icke blott de till egnahemsverksamheten nu
knutna uppgifterna utan ock de uppgifter, vilka enligt vad utredningen uttalat
borde ingå i egnahemsverksamheten, såsom arbetet med tillhandahållande
av arrendeegnahem och förstärkning av ofullständiga jordbruk.

Såsom framgår av det föregående har egnahemsutredningen ansett en
bland de mera framträdande bristerna i den nuvarande ordningen för jordanskaffningen
vara, att egnahemsstyrelsen stått utanför denna verksamhet.
Utredningen har föreslagit följande riktlinjer för organiserandet av den
framtida jordanskaffningsverksamheten.

Vare sig länsorganen bibehållas såsom anslutna till hushållningssällskapen
eller de göras helt statliga, torde jordanskaffningens vittgående innebörd påkalla,
att denna uppgift i främsta rummet handhaves av centralorganet, som
genom länsorganen och i övrigt torde kunna bäst överblicka jordmarknaden
i dess helhet liksom behovet av jord för olika egnahemsändamål samt bedöma
därav betingade åtgärder för anskaffning och fördelning av jord. Vidare
torde det bli mera görligt för centralorganet att kunna upprätthålla
ett tämligen fortlöpande arbete för ändamålet, varigenom tillgänglig personal
kan stadigt sysselsättas, även om jordanskaffningsverksamheten på
grund av förhållandenas utveckling måste bedrivas med växlande intensitet
inom skilda landsdelar. Däremot är det föga troligt, att dylika företag skola
kunna drivas fortgående inom varje länsorgans begränsade verksamhetsområde.
De speciella experter, som torde erfordras för denna uppgift, synas
följaktligen böra anknytas till och ställas under omedelbar ledning av centralorganet.
Detta torde vara ändamålsenligt också för vinnande av den
enhetlighet och likformighet i arbetet, som svårligen torde kunna uppnås med
arbetets uppdelning på respektive länsorgan. Med de så gott som resultatlösa
åtgärder för ögonen, som alltsedan egnahemslånerörelsens begynnelse
vid skilda tillfällen vidtagits för att få till stånd jordanskaffning genom hushållningssällskapen,
ha utredningsmännen icke funnit tillrådligt att ånyo
bygga på den tanken, att länsorganen i fortsättningen skola kunna vara
denna uppgift vuxna på egen hand. Erfarenheten synes ovillkorligen bjuda
att för framtiden främst lita till centralorganets åtgärder såsom garanti föran
icke det hela skall alltjämt stanna vid fromma önskningar på papperet.
Delta bör dock icke utesluta, att centralorganet inkopplar länsorganen meleher
mindre i arbetet med de igångsatta jordanskaffningsföretagen. Samarbete
bör också ske med kommunerna, särskilt örn något företag skall utnyttjas
även för anläggande av arbetarsmåbruk och bostadsegnahem. lili -

170

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

vudsaken är emellertid till en början, att centralorganet får svara för att
jordanskaffning verkligen blir en i män av behov praktiserad arbetsform
inom det framtida egnahemsväsendet.

Därtill kommer, att igångsättandet av jordanskaffningsföretag kan innebära
vittgående ekonomiska konsekvenser för statsverket. Såsom utredningsmännen
närmare utvecklat i andra sammanhang måste statsmakterna
för närvarande räkna med att dylika företag äro förenade med rätt så avsevärda
uppoffringar, eftersom de nybildade jordbrukens bruksvärden — åtminstone
när nybyggnad sker — ingalunda motsvara kostnaderna för anskaffningem
Icke minst med hänsyn till nödvändigheten av att dessa uppoffringar
hållas inom de gränser, som statsmakterna uppställa, torde det
vara ofrånkomligt att göra centralorganet närmast ansvarigt för jordanskaffningens
rätta bedrivande.

Jordanskaffning genom styckning av egendomar bör alltså enligt utredningsmännens
mening bedrivas i centralorganets regi med biträde av länsorganen
och de kommunala organen för det lokala arbetet i viss utsträckning.

Länsorganen böra härjämte och i samverkan med kommunerna ha vissa
bestämda uppgifter i och för jordanskaffning på egen hand. Med centralorganets
medgivande i varje enskilt fall bör dylik jordanskaffning kunna
bedrivas^ i mindre omfattning, när särskilda skäl därtill föreligga. Sålunda
bör det åligga dessa att ombesörja anskaffning av tillskottsjord för ofullständiga
jordbruk, där icke tillräcklig jord kan erhållas genom centralorganets
styckningsföretag. Detta jordbehov torde understundom kunna tillgodoses
genom styckning av lämpligt belägna egendomar, men ofta torde behöva
utväljas visst bestämt jordområde för varje särskild lägenhet. Medan i det
förra fallet torde erfordras, att centralorganet eller länsorganet i egen regi
genomför styckningarna, torde i det senare fallet vara tillfyllest med länsorganets
förmedling av inköpet direkt till lägenhetsägaren. Under alla förhållanden
bör länsorganet genom undersökning i orterna söka vinna kännedom
örn de fall, där jordförstärkning är erforderlig och kan vara genomförbar.
Framför allt i detta hänseende är det nödvändigt med stark anknytning
till och samverkan med kommunerna. Ty det är närmast dessa som
genom person- och lokalkännedom kunna påpasslig! angiva, när och var utvidgning
med tillskottsjord av skilda slag kräves och kan genomföras.

Vad beträffar jordförmedlingen har egnahemsutredningen ansett denna
böra helt ankomma på länsorganen.

Under det att egnahemsnämndernas ställning som hushållningssällskapens
organ hittills motiverat, att varje egnahemsnämnd för sig handhaft förvaltningen
av de för cgnahemsverksamheten avsedda medlen, kan förstatligandet
av egnahemsnämnderna enligt utredningens mening göra en centralisering av
kassarörelsen och vad därmed sammanhänger lämplig. Utredningen har i
detta ämne anfört följande.

Att handhavandet härav förlägges till centralorganet synes naturligt, i vad
gäller utbetalningar av löner, reseersättningar, expenser och överhuvud taget
lokalorganens förvaltningsutgifter. Vad angår själva medelsförvaltningen för
låne- och bidragsverksamheten torde skälen för centraliseringen framgå av
följande synpunkter på ordningen för utbetalning och inbetalning av lån och
bidrag. Sedan vederbörande länsorgan beslutat bevilja visst lån, bör uppgift
härom insändas till centralorganet, som utbetalar lånet eller angiven del där -

Kungl. Maj.ts proposition nr 236-

171

av. Centralorganet sörjer för uträknandet av räntor och amorteringar och
lämnar låntagarna och länsorganen besked örn dessas belopp. Inbetalningarna
böra ske till centralorganet, vilket icke blott bör bokföra desamma utan
även ombesörja, att vederbörande länsorgan erhåller uppgift härom. Av
dessa uppgifter kan länsorganet se, om en låntagare försummar att fullgöra
sin betalningsskyldighet. Länsorganet bör då genom påminnelser och övriga
erforderliga åtgärder söka förmå låntagaren att fullgöra sina förpliktelser.
Även sådana restinbetalningar böra ske direkt till centralorganet. Inga som
helst betalningar böra mottagas av länsorganet. Även om i enlighet med vad
nu anförts den egentliga kassarörelsen handhaves av centralorganet, synes
det nödvändigt, att respektive länsorgan för anteckningar över de olika låntagarnas
inbetalningar i enlighet med härom mottagna meddelanden.

Liksom lån böra även bidrag av olika slag, efter besked av vederbörande
länsorgan, av centralorganet utbetalas direkt till bidragstagarna. På samma
sätt böra också utbetalningar ske för bestridande av de utgifter, som föranledas
av egnahemsorganisationens jordanskaffningsverksamhet i den mån
länsorganen handha denna verksamhet.

I detta sammanhang må nämnas, att utredningsmännen övervägt, huruvida
icke föreskrift borde meddelas därom att säkerhetshandlingarna för
lån, d. v. s. av låntagarna pantförskrivna inteckningar, skulle insändas till
och förvaras hos centralorganet. En central granskning av inteckningarna
skulle dock knappast kunna ernås på detta sätt. Härför skulle erfordras,
att även övriga lånehandlingar, värderingsinstrument, brandförsäkrings- och
gravationsbevis samt lånekontrakt, förvarades hos centralorganet. Detta
skulle emellertid möta svårigheter med hänsyn till att vederbörande länsorgan
vid olika tillfällen behöver tillgång till en eller annan lånehanding. Härtill
kommer, att det synes principiellt riktigt, att länsorganen, som närmast
ansvara för låneverksamheten vart och ett för sitt område, även handha förvaltningen
av de tåne- och säkerhetshandlingar, varå lånen grundas. Utredningsmännen
förorda, att nämnda handlingar förvaras hos länsorganen. Emellertid
bör föreskrift meddelas om att inventering av handlingarna skall företagas
minst en gång örn året och berättelse härom insändas till centralorganet.

Såsom en fördel med den föreslagna centraliseringen av kassarörelsen har
egnahemsutredningen angivit, att personalen hos länsorganen kunde beräknas
ej oväsentligt mindre än eljest skulle ha varit behövligt, dock att den därigenom
vunna besparingen i någon mån motverkades av ökat personalbehov
hos centralorganet. Av än större betydelse syntes emellertid vara, att revisionen
av egnahemsorganisationens medelsförvaltning i hög grad underlättades.
Riksräkenskapsverket torde, örn kassarörelsen centraliserades, i huvudsak
kunna inskränka sin revision av egnahemsverksamheten till det centrala
organet. Eljest torde riksräkenskapsverket vara nödsakat förrätta revision
hos varje länsorgan.

Enligt vad egnahemsutredningen erinrat ha byggnadsstyrelsen, medicinalstyrelsen,
statens egnahemsstyrelse, statens byggnadslånebyrå och bostadssociala
utredningen i ett den 13 juli 1938 avgivet betänkande med vissa riktlinjer
för den fortsatta statsunderstödda bostadsbyggnadsverksamheten framfört
tanken att till ett centralt organ — förslagsvis statens byggnadslånebyrå
— skulle förläggas all statsunderstödd eller statlig bostadsbvggnadsverksam -

172

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

het, varvid emellertid uttalades tveksamhet örn det centrala organet skulle
handha jämväl sagda bostadsbyggnadsverksamhet på den rena landsbygden
exempelvis för jordbruksegnahem och arbetarsmåbruk. Utredningsmyndigheterna
ha emellertid föreslagit, att frågan om det centrala organets organisation
och kompetensområde borde göras till föremål för särskild prövning
vid en samordnande utredning av hela problemkomplexet kring statens
bostadsfrämjande verksamhet.

Efter erinran härom har egnahemsutredningen framhållit följande:

Vad utredningsmyndigheterna sålunda ifrågasatt skulle givetvis kunna anses
i ej ringa grad påverka gestaltandet av den organisation, utredningsmännen
ha att föreslå för egnahemsverksamheten. Utredningsmännen kunna likväl
icke finna, att den av utredningsmyndigheterna ifrågasatta samordnande
utredningen av hela frågan om organiserandet av statens fortsatta bostadsfrämjande
verksamhet bör eller behöver föranleda dröjsmål med egnahemsverksamhetens
omorganisation. Utredningsmännen förmena, att de omläggningar
av statens stödformer inom egnahemsväsendet särskilt i fråga örn jordbruksegnahem,
som i det föregående ansetts nödiga och förordats, böra med
det allra snaraste genomföras, vilket å andra sidan icke låter sig göra med
mindre samtidigt handhavandet av dessa stödformer omorganiseras.

Utredningsmännen vilja framhålla, att det enligt deras mening icke är
möjligt att från egnahemsorganens verksamhet avskilja det bostadsbyggande,
som har samband med egnahemsarbetet i vad det avser jordbruksegnahem
— familjejordbruk, arrendeegnahem, arbetarsmåbruk och andra stödjordbruk.
Det torde ligga i sakens natur, att dylika företag måste beträffande
anläggningskostnader och i lånehänseende bedömas som en enhet och iordningställas
av ett och samma organ.

Tanken att på antydda sätt klyva egnahemsverksamheten för jordbruksändamål
bör alltså enligt utredningsmännens mening redan nu avvisas. Ströbebyggelsen
av bostadsegnahem på rena landsbygden torde av naturliga
skäl böra höra samman med jordbruksegnahemsarbetet. Detsamma gäller
arbetet för åstadkommande av förbättrade lantarbetarbostäder. Däremot kan
givetvis — såsom jämväl tidigare skett — ifrågasättas att, såvitt icke gäller
den egentliga landsbygden, från egnahemsverksamheten i dess nuvarande gestaltning
undantaga mer eller mindre av arbetet med nya bostadsegnahem
liksom ock med den åtminstone hitintills mera tillfälliga bostadsförbättringsverksamheten.
Utredningsmännen anse sig, närmast med hänsyn till utredningsmyndigheternas
ovanberörda hemställan om särskild utredning, icke
böra intaga bestämd ställning i denna del. Emellertid synes förevarande
fråga komma i ett väsentligt förändrat läge, därest egnahemsorganen i enlighet
med utredningsmännens förslag förstatligas, varefter staten icke längre
för detta bostadsbyggande blir beroende av fristående organs medverkan
utan får tillgång till egna organ, tillskapade just för hithörande sociala uppgifter.

Beträffande det inflytande, ett ståndpunkts tagande till förevarande fråga
skulle få med avseende å egnahemsorganisationens omfattning, har egnahemsutredningen
anfört följande.

Den stora betydelse frågan örn egnahemslägenheternas bebyggande har
måste helt naturligt föranleda till att egnahemsorganen, oberoende av resultatet
av den ifrågasatta organisationsutredningen, måste tillgodoses med all
erforderlig teknisk och hygienisk sakkunskap på husbyggandets område järn -

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

173

te möjlighet att samtidigt effektivisera byggnadskontrollör!. Därest organisationsutredningen
skulle medföra, att egnahemsorganens befattning^ med bostadsbyggandet
i visst avseende skulle framdeles minskas, torde då få tagas
under omprövning, huruvida jämväl någon förändring kan uppstå i egnahemsorganens
personalbehov. Något systemskifte i organisationshänseende
torde emellertid icke uppkomma av nämnda anledning. Till egnahemsorganisationen
måste under alla omständigheter vara knuten byggnadssakkunskap.
Det kan mycket väl tänkas, att övriga återstående verksamhetsgrenar
i sin tur så utvecklats och förstorats, att icke heller någon inknappning av
personaluppsättningen hos egnahemsorganen kan äga rum, helst som utredningsmännen
ämna i görligaste mån begränsa den fasta personalen för att
underlätta anpassning efter skeende växlingar i arbetsmängdens storlek; hela
egnahemsverksamheten är av den natur, att ganska betydande sådana förskjutningar
kunna motses eller alltså att tillfällig personal understundom
måste användas. I sitt organisationsförslag komma utredningsmännen därför
att utgå från nu gällande förhållanden (med vissa ändringar av tillämpningsbestämmelserna
i fråga örn städer och vissa stadsliknande samhällen).

Yttranden.

Förslaget om förstatligande av egnahemsnämnderna har
tillstyrkts av socialstyrelsen, statens byggnadslånebyrå, statskontoret, lantmäteristyrelsen,
statens egnahemsstyrelse, bostadssociala utredningen, länsstyrelserna
i Stockholms, Jönköpings, Malmöhus, Värmlands, Västmanlands,
Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens län, hushållningssällskapens
egnahemsnämnder och förvaltningsutskott i Södermanlands län, Kalmar
läns norra område, Malmöhus och Värmlands län, Västmanlands läns hushållningssällskaps
förvaltningsutskott, Västerbottens läns hushållningssällskaps
egnahemsnämnd och förvaltningsutskott samt svenska lantarbetareförbundet,
svenska skogs- och flottningsarbetareförbundet och småbrukarnas
riksförbund ävensom viss lokal egnahemslåntagaresammanslutning.

Förslaget örn egnahemsnämndernas förstatligande — eller åtminstone förslagets
genomförande i nuvarande läge — har däremot avstyrkts av lantbruksstyrelsen,
länsstyrelserna i Uppsala, Östergötlands, Kronobergs, Kalmar,
Gotlands, Blekinge, Kristianstads, Hallands, Göteborgs och Bohus,
Älvsborgs, Skaraborgs, Örebro och Jämtlands län, hushållningssällskapens
egnahemsnämnder och förvaltningsutskott i Stockholms län och stad, Uppsala
och Östergötlands län — ej enhälligt —, förvaltningsutskotten i Jönköpings
och Kronobergs län, egnahemsnämnderna och förvaltningsutskotten
i Kalmar läns södra område, Gotlands, Blekinge, Hallands, Göteborgs och
Bohus län, Älvsborgs läns norra och södra områden, Skaraborgs och Örebro
län, Västmanlands läns hushållningssällskaps egnahemsnämnd, Jämtlands
läns hushållningssällskaps egnahemsnämnd och förvaltningsutskott,
Norrbottens läns hushållningssällskaps förvaltningutskott, Sveriges allmänna
lantbrukssällskap — ej enhälligt —, styrelsen för Sveriges allmänna
hypoteksbank, Sveriges skogsägareförbund samt Sveriges skogsägareföreningars
riksförbund.

I övriga, nu icke nämnda yttranden har förevarande spörsmål icke föranlett
några erinringar — i vissa fall har vederbörande icke haft anledning

174

Kungl. Majlis proposition nr 236.

att yttra sig i denna fråga — eller ock har frågan berörts men någon bestämd
ståndpunkt till densamma icke angivits.

Ur de tillstyrkande yttrandena må återgivas följande uttalanden.

Statskontoret bar funnit det utan vidare stå klart, att de nya linjer, efter
vilka egnahemsverksamheten enligt utredningens förslag skulle drivas, krävde,
att staten hade direkt inflytande över verksamheten i alla dess delar. Den
förordade organisationen med statliga länsorgan syntes därför vara en förutsättning
för genomförande av de i betänkandet föreslagna reformerna på
egnahemsväsendets område. Statskontoret anslöte sig alltså i princip till de
i betänkandet uppdragna organisationslinjerna.

Statens egnahemsstyrelse har hänvisat till att en av huvudpunkterna i
betänkandet syntes utgöras av egnahemsverksamhetens ifrågasatta förstatligande,
detta så mycket mera som ett flertal av utredningens förslag till
ändrade bestämmelser för verksamheten torde kunna genomföras först,
därest ett dylikt förstatligande bleve verklighet. Ehuru styrelsen ej kunde
undgå att hysa viss tveksamhet i fråga om uppgivande av det samarbete
med hushållningssällskapen, vilket hittills ägt rum alltifrån egnahemsverksamhetens
början, syntes dock måhända sådana fördelar kunna åvägabringas
genom verksamhetens förstatligande, att styrelsen ej ansåge sig böra
motsätta sig utredningsmännens förslag i denna del. Då styrelsen sålunda
funne sig kunna vara med om dylikt förstatligande, kunde styrelsen emellertid
ej underlåta att framhålla de svårigheter, som torde möta vid förslagets
förverkligande. Härvid asyftades främst den ekonomiska uppgörelsen
med hushållningssällskapen.

Länsstyrelsen i Stockholms län har funnit angeläget, att de erforderliga
lokala organen, på vilkas åtgöranden resultatet ytterst måste bliva beroende,
erhölle en mera fast anslutning till den centrala ledningen, så att större enhetlighet
åstadkommes även i fråga örn deras handhavande av sina uppgifter.
Utginge man ifrån, att en reform borde sträcka sig även till de lokala
organen, förefölle ett fullständigt förstatligande av egnahemsväsendet utgöra
den enda fullt tillfredsställande lösningen av problemet. Länsstyrelsen har
emellertid understrukit egnahemsutredningens uttalande örn att det syntes
uppenbart och angeläget, att till de nya egnahemsnämnderna borde knytas
befattningshavare med erfarenhet från den nuvarande egnahemsverksamheten.

Södermanlands läns hushållningssällskaps egnahemsnämnd har, med instämmande
av förvaltningsutskottet anfört, att behov otvivelaktigt förelåge
av en jordförmedlings- och jordanskaffningsverksamhet fri från spekulationsintressen
— en verksamhet som dock knappast borde åläggas och måhända
icke skulle gagna sällskapens allmänna verksamhet. Egnahemsnämnden
handhade redan nu låneverksamheten och förvaltningen tämligen
självständigt och bestrede av utgående förvaltningsbidrag med verksamheten
förenade löne-, hyres- och andra omkostnader.

Småbrukarnas riksförbund har ansett, att förutsättningen för att den
föreslagna egnahemsverksamheten skulle komma till stånd utan tvivel vore,

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

175

att en från hushållningssällskapen frigjord, självständig och handlingskraftig
egnahemsorganisation byggdes upp. Sådan egnahemsrörelsen från början
utformats, huvudsakligen syftande till att skapa boplatser och stödjordbruk
för landsbygdens arbetare, läge den i relativt hög grad i linje med hushållningssällskapens
intressen och intentioner. När det nu bleve fråga örn att
skapa självständiga familjejordbruk även med ianspråktagande av god jordbruksjord
läge saken annorlunda till. Det bleve ett statligt och socialt intresse,
som långt ifrån alltid sammanfölle med de huvudsakligen av besuttna
bönder och godsägare präglade intressen, som koncenUerades och konserverades
i de flesta av våra hushållningssällskap.

I sådana yttranden, där ett genomförande av förslaget örn egnahemsnämndernas
förstatligande avstyrkts, har detta ofta, helt eller delvis, motiverats
med att ifrågavarande spörsmål icke borde avgöras förrän i samband med
frågan om hushållningssällskapens organisation och verksamhet överhuvud.

Mot egnahemsutredningens uttalanden örn olämpligheten av att egnahemsverksamlieten
i fortsättningen handhades av hushållningssällskapen lia Göteborgs
och Bohus läns hushållningssällskaps egnahemsnämnd och förvaltningsutskott
— och i stora delar liknande synpunkter lia anlagts av lantbruksstyrelsen,
Uppsala läns hushållningssällskaps egnahemsnämnd, egnahemsnämnderna
och förvaltningsutskotten i Östergötlands, Hallands och
Skaraborgs län samt förvaltningsutskottet i Älvsborgs läns södra område —
genmält i huvudsak följande:

Om egnahemsutredningensi uttalande att den nuvarande organisationen
saknat möjligheter att vara aktivt verksam har till innebörd att egnahemsverksamheten
i sin helhet icke erhållit tillräcklig omfattning torde anmärkningen
snarare böra drabba bestämmelserna för verksamheten —- särskilt
låneräntan —- vilka speciellt under senare år icke medgivit en mera omfattande
verksamhet. Vad speciellt angår jordanskaffningsverksamheten, som
i stort sett endast i övre Norrland erhållit större omfattning, må uttalas, att
det snarare borde räknas egnahemsnämnderna såsom en förtjänst att icke
genom omfattande styckningsföretag hava förvärrat den situation, som de
mindre och särskilt de ofullständiga jordbruken skapat.

Utredningens mening, att otillräcklig inbördes samverkan förekommit mellan
olika organ, är riktig, men det kan med fog ifrågasättas, om dylik samverkan
uppnås bättre genom den av utredningen föreslagna organisationen.
I vissa avseenden torde den snarare vara ägnad att splittra. För övrigt torde,
ju mera olika organ sammanföras till en institution, desto större sannolikhet
föreligga för en god samverkan mellan olika verksamhetsgrenar.

Utredningens uttalande rörande egnahemsrörelsens ojämnhet och olikformighet
inom skilda landsdelar och orsakerna härtill må endast giva anledning
till påpekandet, att egnahemsverksamhetens omfattning och gestaltning
inom .skilda landsdelar främst varit beroende av behovet inom olika län av
dylik verksamhet och möjligheterna att på ändamålsenligt sätt tillämpa bestämmelserna.
Egnahemsnämnden har i sitt ställningstagande till frågan örn
lån med ali rätt lagt huvudvikten vid den sannolika möjligheten för lånesökanden
att fullgöra sina förpliktelser. Har dylik möjlighet icke ansetts
föreligga, har lån icke beviljats, dock icke nied hänsyn till hushållningssällskapets
ansvar utan till låntagaren själv. Det synes egnahemsnämnden

176

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

icke oberättigat, att liknande ståndpunkt bör intagas jämväl om staten övertar
det ekonomiska ansvaret.

Vidare uttala utredningsmännen, att det icke torde ligga inom vare sig
hushållningssällskapens ändamål eller resurser att driva en utvidgad egnahemsverksamhet
samt att en omläggning och utvidgning av nämnda verksamhet
i syfte att driva densamma i viss riktning såsom främst en social angelägenhet
ligger utanför hushållningsslällskapens huvuduppgift att främja
lantmannanäringama i allmänhet. Hushållningssällskapens ändamål är
emellertid enligt stadgarna att främja jordbruket och dess binäringar samt
fiske och hemslöjd. Då den utvidgade egnahemsverksamheten enligt utredningens
förslag och icke minst åtgärder rörande de ofullständiga jordbruken
laller inom jordbrukets område, är det svårförståeligt, att denna verksamhet
icke skulle sammanfalla med hushållningssällskapets ändamål. Vad resurserna
beträffa måste dessa under alla förhållanden bestå huvudsakligen
av statsmedel. Att icke hushållningssällskapen eller deras egnahemsnämnder
skulle kunna på lika ändamålsenligt sätt utnyttja tillräckligt statligt
stöd som de föreslagna .statliga egnahemsnämnderna har icke av utredningen
utsagts och synes ej heller kunna motiveras.

De av utredningen anförda skälen för den lokala egnahemsverksamhetens
handhavande genom särskilda nämnder, skilda från hushållningssällskapen,
synes egnahemsnämnden sålunda icke bärande.

Vidare har påpekats, att den föreslagna lokala egnahemsorganisationen
måste för statsverket bli avsevärt dyrare än den nuvarande, även om man
bortsåge från utgifterna för statens egnahemsstyrelse, samt att kostnadsökningen
av egnahemsutredningen beräknats för lågt.

Beträffande den betydelse, ett förstatligande av egnahemsnämnderna skulle
erhålla med avseende å hushållningssällskapens verksamhet, har lantbruksstyrelsen
framhållit följande:

Att ett sådant ingrepp, därest det i sin helhet genomföres, komme att medföra
betydande svårigheter för hushållningssällskapen, som inrättat sin organisation
och konsulentverksamhet bland annat även efter dessa uppgifter, är
väl alldeles självklart och har för övrigt även framhållits av egnahemsutredningen.
Ur denna synpunkt är det enligt lantbruksstyrelsens mening önskvärt,
att frågan om hushållningssällskapens organisation och verksamhet
göres till föremål för utredning, innan slutgiltig ställning tages till frågan
örn egnahemsverksamhetens organisation.

Hushållningssällskapen hava alltsedan sin tillkomst spelat en betydande
roll i statsförvaltningen såsom lokala organ för olika slag av statliga åtgärder
på jordbrukets område. Enligt lantbruksstyrelsens mening torde man
få räkna med, att sällskapen för överskådlig tid framåt — möjligen efter viss
omorganisation — icke utan stora olägenheter för jordbruket och statens verksamhet
på jordbruksområdet kunna undvaras. Det synes styrelsen vara synnerligen
betänkligt att då fråntaga hushållningssällskapen så betydelsefulla
uppgifter utan att mera ingående hava utrett, huru detta komme att påverka
sällskapen och deras övriga verksamhet.

Även ur andra synpunkter har ett förstatligande av egnahemsnämnderna
ansetts möta betänkligheter.

Sålunda har länsstyrelsen i Östergötlands län betonat nödvändigheten av
att hjälpåtgärderna leddes av ett noggrant bedömande av samtliga i det särskilda
fallet föreliggande omständigheter av personlig och ekonomisk natur,

Kungl. Majlis proposition nr 236.

177

ett bedömande som krävde stor kunskap och praktisk erfarenhet rörande
mindre jordbruk samt förmåga att bedöma personliga kvalifikationer. Det
kunde enligt länsstyrelsens mening väl ifrågasättas, om dessa egenskaper
kunde i samma grad påräknas hos den tilltänkta länsnämndens tjänstemän
som hos hushållningssällskapets egnahemsnämnd.

Stockholms läns och stads hushållningssällskaps egndhemsnåmnd och
förvaltningsutskott ha uttalat farhågor för att, om egnahemsorganisationen
helt förstatligades, långivningen komme att förlora mycket av den smidighet
och anpassning efter de lokala förhållandena, som för densamma vore
så nödvändigt och som under nuvarande förhållanden förefunnes i önskvärd
grad.

Älvsborgs läns södra hushållningssällskaps förvaltningsutskott har förmenat,
att de föreslagna förändringarna i egnahemslånerörelsens bedrivande
komme att genomföras i ett sådant tempo, att ett bakslag vore att befara.
Hushållningssällskapen hade i regel drivit egnahemsrörelsen, så att den på
ett naturligt sätt fått utveckla sig inom ramen för de av staten fastställda
bestämmelserna för denna rörelse. Nu ville man skapa organ, som vöre
effektivare på detta område, men man kunde befara att denna effektivitet
kunde medföra oanade konsekvenser.

1 en del yttranden har erinrats om att i en motion vid 1936 års riksdag
(11:66) yrkats, att riksdagen ville till Kungl. Maj:t framhålla önskvärdheten
av att 1936 års egnahemsutredning finge direktiven utvidgade med uppdrag
att beträffande egnahemsverksamhetens organisation icke huvudsakligen —
såsom i direktiven angivits — undersöka möjligheten av ett förstatligande
utan även grundligt utreda alternativet att bibehålla hittillsvarande system
med utökat anlitande av landskommunernas och deras organs medverkan.

Enligt vad lantbruksstyrelsen anfört, gällde det att tillse, att de olika formerna
av egnahemsverksamheten bleve mera enhetligt bedrivna och ledda
samt att det statliga centralorganet i vissa viktiga avseenden finge ett större
inflytande däröver. Ifrågavarande önskemål syntes emellertid kunna tillgodoses
även genom andra organisationsformer än dem, som föreslagits.

Länsstyrelsen i Kristianstads län har ansett det icke vara uteslutet, att en
genomgripande effektivisering av de nuvarande egnahemsnämnderna, varigenom
den så nödvändiga intima kontakten mellan länsorganet och allmänheten
bibehölles oförkränkt, kunde för en billigare kostnad leda till samma
fördelar som ett förstatligande av nämndernas verksamhet.

Stockholms läns och stads hushållningssällskaps egnahemsnämnd och förvaltningsutskott
har ifrågasatt — för att förenkla den lokala organisationen
— om icke den statliga jordanskaffningen, därest sådan ej ansåges
kunna undvikas, skulle kunna handhavas av det nuvarande centrala egnahemsorganet.
Statens inflytande över egnahemsnämnderna skulle kunna
ökas genom att ytterligare någon representant tillsattes av staten, vilket
måste anses väl motiverat, örn staten skulle helt ikläda sig riskerna för
långivningen. Lämpligen kunde två medlemmar jämte ordföranden utses
av staten och två medlemmar av hushållningssällskapet.

Bihang till riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 236.

178

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

Uttalanden i samma riktning lia gjorts av länsstyrelserna i Kalmar och
Älvsborgs län samt egnahemsnämnderna och förvaltningsutskotten i Östergötlands
län, Kalmar läns södra område, Gotlands län, Göteborgs och Bohus
län samt Älvsborgs läns norra område.

Örebro läns hushållningssällskaps egnahemsnämnd och förvaltningsutskott,
vilkas yttrande biträtts av länsstyrelsen, lia fäst uppmärksamheten på
möjligheterna att — förutom en utökning av de statliga ledamöternas antal
— införa tätare inspektioner av verksamheten samt vidgat statligt inslag i
revisionen.

Å andra sidan har i en del yttranden förordats att, därest egnahemsnämnderna
förstatligades, hushållningssällskapens sakkunskap i en eller annan
form borde vara representerad i dessa nämnder.

Blekinge läns hushållningssällskaps egnahemsnämnd och förvaltningsutskott
ha framhållit att, även om egnahemsverksamheten förstatligades, såväl
egnahemsnämnderna som hushållningssällskapen syntes hava avsevärd nytta
av intimare samarbete än enligt förslaget. De mindre sällskapen syntes i
varje fall lämpligen kunna i viss omfattning använda samma personal, lokal
m. m. som egnahemsnämnden. En sådan lösning syntes lämplig icke minst
med hänsyn till allmänheten, som nu vore van att besöka hushållningssällskapet
med sina angelägenheter antingen dessa rörde sällskapet eller nämnden.
Många egnahemslåntagare finge även efter förslagets genomförande
anledning besöka hushållningssällskapen i fråga om täckdikning, gödselvård
m. m., varför sällskapen och nämnderna allt framgent måste hålla
intim kontakt med varandra, bland annat för att undvika att statslån och
bidrag beviljades samma person av båda organen till samma ändamål,
exempelvis gödselvård.

Västmanlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har uttalat,
att hushållningssällskapen lämpligen borde beredas visst inflytande vid
nämndledamöternas tillsättande. Visserligen skulle dessa ledamöter utses
efter förslag av egnahemsstyrelsen, men önskvärd person- och lokalkännedom
syntes det oaktat icke med säkerhet bliva företrädd med mindre någon
fristående länsinstitution inkopplades. Det syntes därvid ligga närmast till
hands att lita till hushållningssällskapen. Förvaltningsutskottet ville därför
föreslå antingen att vederbörande hushållningssällskap finge utse en eller ett
pär ledamöter av egnahemsnämnden eller att hushållningssällskapet i vart
fall måtte beredas tillfälle att avgiva förslag i dylikt ärende.

Den föreslagna överflyttningen till egnahemsnämnderna
av arbetet med bidragen till ofullständiga jordbruk
bär blivit tillstyrkt av socialstyrelsen, lantmäteristyrelsen, länsstyrelserna i
Malmöhus, Västmanlands, Västernorrlands och Västerbottens län, Malmöhus
läns hushållningssällskaps egnahemsnämnd och förvaltningsutskott,
Västmanlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott, Västerbottens
läns hushållningssällskaps egnahemsnämnd och förvaltningsutskott samt
svenska lantarbetareförbundet, svenska skogs- och flottningsarbetareförbundet
och småbrukarnas riksförbund.

Kungl. Maj.ts proposition nr 230.

179

Ifrågavarande förslag har däremot blivit avstyrkt av lantbruksstyrelsen,
statens egnahemsstyrelse, länsstyrelserna i Uppsala, Östergötlands, Kronobergs,
Kalmar, Gotlands, Kristianstads, Hallands, Göteborgs och Bohus,
Älvsborgs, Skaraborgs, Örebro, Kopparbergs, Gävleborgs, Jämtlands län, hushållningssällskapens
egnahemsnämnder och förvaltningsutskott i Stockholms
län och stad, Uppsala, Södermanlands och Östergötlands län, förvaltningsutskotten
i Jönköpings och Kronobergs län, egnahemsnämnderna och förvaltningsutskotten
i Kalmar läns södra område, Gotlands, Blekinge, Hallands,
Göteborgs och Bohus län, Älvsborgs läns norra och södra områden, Skaraborgs,
Värmlands och Örebro län, egnahemsnämnden i Västmanlands län
samt egnahemsnämnderna och förvaltningsutskotten i Kopparbergs, Gävleborgs,
Västernorrlands, Jämtlands och Norrbottens län ävensom Sveriges allmänna
lantbrukssällskap.

Västmanlands låns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har anfört:

Såsom framgår av utredningsmännens motivering för förslaget örn att
överflytta hela bidragsverksamheten för ofullständiga jordbruk till egnahemsorganen,
innebär detta förslag både fördelar och nackdelar. Fördelarna
äro ovedersägliga i betraktande av de därigenom ökade möjligheterna till
ett enhetligt bedömande av förekommande fall, där ofullständiga jordbruk
göras till föremål för undersökning örn erforderliga och genomförbara förstärkningsåtgärder.
Det kan vara svårt att bedöma i vilka fall avskrivningslån
bör ifrågakomma eller kontanthjälpen bör lämnas i form av statsbidrag
för olika arbeten. Detta avgörande blir tydligen vanskligt icke blott vid ägareskifte
utan i lika hög grad vid andra fall. Under dessa förhållanden synes
det förvaltningsutskottet som är den ändamålsenligaste lösningen av förevarande
spörsmål att sammanföra bidragsverksamheten med egnahemslånerörelsen
för ofullständiga jordbruk, trots att därigenom uppkomma vissa
oformligheter med avseende på konsulenters och vandringsrättares uppdelning
på hushållningssällskapen och egnahemsnämnderna vid utförande av
ifrågavarande förrättningar i ärenden rörande nyodling etc.

Till stöd för sitt avstyrkande har lantbruksstyrelsen bland annat anfört
följande:

Skötseln av de ofullständiga jordbruken framdeles kan, liksom hittills,
antagas påkalla biträde av hushållningssällskapens konsulenter i långt större
utsträckning än av inom egnahemsnämnden anställda konsulenter. Framhållas
må, att övrig låne- och bidragsverksamhet, såsom beträffande gödselvård,
täckdikning samt rådgivning rörande husdjursskötseln, fortfarande
skulle förmedlas av hushållningssällskapen även ifråga örn egnahemsjordbrukare.
Det kan dessutom tilläggas, att bidrag för nyodling, betesförbättring,
stenröjning och jordkörning sökas av många, vilka icke äro egnahemsjordbrukare
och som sålunda stå helt utanför egnahemsorganisationens förvaltningsområde.
Framhållas bör jämväl, att även vid medelstora och större
jordbruk bedrives nyodling, betesförbättring och stenröjning etc., utan att
statsbidrag härför utgår. Även för dessa arbeten äro ifrågavarande jordbrukare
i behov av sakkunnig hjälp för uppgörande av planer etc. Egnahemsutredningen
har också berört sagda förhållande, men anfört, alt dessa
jordbrukare borde anlita hushållningssällskapens fackmän. Följden härav
skulle alltså bliva, alt tvenne lokala förvaltningsorgan skulle nödgas hålla
befattningshavare, som hava all utföra samma uppgifter ehuru hos olika

180

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

kategorier av jordbrukare, ett förhållande som i hög grad måste komma
att motverka det krav på sakkunskapens specialisering, som alltmer gör sig
gällande.

Lantbruksstyrelsen har också förmenat, att den föreslagna splittringen
av bidragsverksamheten skulle stå i strid mot de av 1935 års riksdag gjorda
uttalandena till förmån för största möjliga planmässighet och överskådlighet
beträffande statens understödsverksamhet till förbättringsarbeten inom jordbruket.

Lantbruksstyrelsen har ansett att, om egnahemsfrågan redan nu skulle
upptagas till avgörande, den föreslagna statliga egnahemsorganisationens
verksamhet i allt fall borde begränsas till jordanskaffning, jordförmedling,
förstärkning genom tilldelning av tillskottsjord av ofullständiga jordbruk
och sammanslagning av ofullständiga jordbruk samt i samband med dessa
åtgärder låne- och bidragsverksamheten, medan bidragsverksamheten avseende
nyodling, betesförbättring, stenröjning och jordkörning fortfarande borde
kvarligga hos hushållningssällskapen.

Liknande invändningar som de, vilka gjorts av lantbruksstyrelsen, ha även
kommit till uttryck i yttrandena från vissa hushållningssällskap. Även en
del andra synpunkter ha framkommit i dessa yttranden.

Uppsala läns hushållningssällskaps egnahemsnämnd har anfört:

Beträffande tjänstemännen har utredningen uttalat, att en del av hushållningssällskapens
nuvarande tjänstemän, som genom omorganisation bli
överflödiga, kunde överföras på egnahemsorganen. Närmast med tanke på
konsulenterna och på vandringsrättarna torde emellertid detta icke vara så
enkelt. Även om deras arbetsuppgifter minskas, lära de dock merendels
krävas i hushållningssällskapens verksamhet. Statsmakterna få sålunda här
understödja tjänstemän, som i egnahemsnämnderna få en arbetsbörda av
oerhörd omfattning och i hushållningssällskapen i fortsättningen kanske icke
full sysselsättning. Att länka utvecklingen i sådan riktning synes orimligt.

Gotlands lån hushållningssällskaps förvaltningsutskott har hänvisat till
att utvecklingen alltmer gått i den riktningen, att av jordbruksnäringens rådgivare
krävdes grundliga specialkunskaper, såsom för dikning och betesförbättring.
Ett söndersplittrande och försvagande av hushållningssällskapen
måste verka hämmande och ogynnsamt på sällskapens arbete för jordbrukets
främjande.

Skaraborgs låns hushållningssällskaps egnahemsnämnd och förvaltningsutskott
ha ansett, att förslaget om överförande på fristående länsorgan av
icke blott den egentliga egnahemsverksamheten utan även av åtgärderna
rörande jordförbättring på ofullständiga jordbruk komme att i mångt och
mycket inverka menligt på den av hushållningssällskapen bedrivna småbrukspremieringsverksamheten
och undervisningsverksamheten för mindre
jordbrukare. Det inre sammanhanget mellan de olika verksamhetsgrenarna
måste bliva lidande på den av utredningen förordade uppdelningen.

Kronobergs läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har delvis gjort
enahanda uttalanden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

181

Värmlands läns hushållningssällskaps egnahemsnämnd, vars yttrande biträtts
av länsstyrelsen, har framhållit, att ett kvarhållande av jordförbättringsverksamheten
såsom en hushållningssällskapets arbetsuppgift syntes
vara i lika hög grad på sin plats som att skogsvårdsstyrelse skulle efter den
föreslagna omorganisationen av egnahemslånerörelsen även beträffande egnahemslåntagare
ensam lämna råd och upplysningar i de frågor, som berörde
dess verksamhet. Emellertid kunde det också tänkas, att egnahemsnämnderna
finge övertaga den del av bidragsverksamheten, som gällde egnahemslåntagare,
och i så fall borde en viss del av det av riksdagen årligen anvisade
anslaget för denna verksamhet reserveras för egnahemsnämnderna att distribueras
genom deras försorg.

Värmlands läns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har hänvisat
till att hushållningssällskapens personal även sysslade med bland annat täckdiknings-
och gödselvårdsverksamhet, som i viss mån vore säsongbetonad,
varför bättre arbetsfördelning och utnyttjande av personalen kunde erhållas,
om all dylik verksamhet förlädes på ett håll, än örn tvenne institutioner inom
länet skulle arbeta jämsides med varandra.

Enligt vad Kopparbergs läns hushållningssällskaps egnahemsnämnd och
förvaltningsutskott anfört, hade erfarenheten visat, att då en mindre jordbrukare
gjort ansökan om bidrag till t. ex. jordförbättring denne kunde vid
företagen förrättning ofta befinnas vara i större behov av bidrag till gödselvårdsanläggning
eller för genomförande av täckdikning eller dylikt. Om då
dessa för samma syfte avsedda hjälpåtgärder skulle behandlas av olika organ
och tjänstemän, komme detta att orsaka förvirring och medföra ovilja hos
jordbrukarna.

Norrbottens låns hushållningssällskaps förvaltningsutskott har bland annat
anfört:

Utredningen tycks ha förbisett, att numera täckdikas i allmänhet nyodlingen
i samband med odlingens utförande och, då betesförbättring å oodlad
mark endast i undantagsfall kan komma till användning i detta klimat, där
nyodling i allmänhet måste ske även för att bereda beten, blir förhållandet
detsamma även för dessa förrättningar. Följden av utredningens förslag
blir sålunda, att en befattningshavare från egnahemsnämnden gör upp planen
för nyodlingen och en från hushållningssällskapet kompletterar denna
plan med en täckdikningsplan. Två olika fackmän skola sålunda enligt
detta förslag utföra dessa förrättningar, som en person förut utfört i ett
sammanhang. En sådan anordning är orimlig och är dömd att bli utomordentligt
impopulär hos jordbruksbefolkningen, som ej önskar lia att göra
med flera tjänstemän än nödigt. Dessa företag påverka också liksom jordkörnings-
och stenröjningsföretagen jordbrukets allmänna driftsplan, växtföljdsplan
m. m., som hushållningssällskapets befattningshavare uppgöra.
Alla dessa åtgärder äro emellertid intimt förbundna med och utgöra en del
av den rådgivande och propagerande verksamheten, som hushållningssällskapets
befattningshavare utöva. Att skilja på eller uppdela dessa, såsom
utredningen föreslagit, är därför högst betänkligt och irrationellt.

Bortsett från överflyttningen av bidragsverksamheten för ofullständiga
jordbruk ha egnahemsutredningens uttalande till förmån för ett samman -

182

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

förande av olika grenar av egnahemsverksamheten till gemensamma organ
vunnit tämligen allmän anslutning. Sålunda har lantbruksstyrelsen ansett
lämpligt, att den verksamhet, statens jordnämnd utövat, övertoges av egnahemsstyrelsen.
Egnahemsstyrelsen syntes också böra tillförsäkras ett fastare
grepp på hela egnahemsverksamheten. Ett utbyggande av sagda organisation
syntes sålunda vara ofrånkomligt.

Statens jordnämnd har icke haft något att erinra mot att den av jordnämnden
bedrivna verksamheten från och med den 1 juli 1939 överflyttades
på egnahemsstyrelsen.

Däremot har Gotlands läns hushållningssällskaps egnahemsnämnd och
förvaltningsutskott ifrågasatt, om arrendeegnahemsverksamheten ännu vunnit
behövlig stadga och kunde anses ha passerat försöksstadiet. Troligen vore
det bättre, att denna rörelse ännu några år finge skötas av sitt specialorgan,
som med sina vunna erfarenheter borde vara bäst lämpat härför.

Vidare har Älvsborgs läns södra hushållningssällskaps förvaltningsutskott
ifrågasatt lämpligheten av att samma organ, som utlämnade egnahemslån,
handhade jordanskaffning och jordförmedling. Det syntes knappast kunna
undvikas, att värderingen av de blivande lägenheterna i någon mån
influerades av det förhållandet, att jordförmedlingsverksamheten skulle
bli någorlunda bärig, och då kunde det inträffa, att lånen vid de planerade
jordbrukslägenheterna bleve satta i överkant, trots möjligheten att utlämna
avskrivningslån.

Med avseende å förhållandet mellan centralorganet och länsorganen lia
Västerbottens läns hushållningssällskaps egnahemsnämnd och förvaltningsutskott
framhållit nödvändigheten av att länsorganen gåves möjligast självständiga
ställning. Egnahemsnämnden har anfört bland annat följande:

Egnahemsnämnden är övertygad örn att en anhopning hos centralorganet
av ett otal ärenden kommer att i hög grad försvåra verksamheten. Centraliseringen
nödvändiggör ett omfattande och i stor utsträckning meningslöst
skriveriarbete, vilket vållar tungroddhet och tidsutdräkt. Det arbete,
som därav uppstår, blir för staten dyrbart men det kommer icke att medföra
några som helst förbättringar. Egnahemsnämnden kan icke tro, att en
reform i denna riktning är för egnahemsrörelsen gagnelig.

När statens kolonisation av de norrländska kronoparkerna för ett tjugutal
år sedan påbörjades, ansågs det självklart att nämnden skulle hava sitt säte
i huvudstaden. Rätt snart blev det emellertid klart att en decentralisering
av verksamheten var påkallad.

Egnahemsnämnden, som under några år haft statlig jordanskaffning om
hand, skulle hava önskat att utredningen klarare visat, huru denna verksamhet
nu är avsedd att bedrivas. Om emellertid utredningsmännens förslag
innebär en centralisering av denna anskaffning, medför detta för staten
ökade kostnader genom bland annat dyrbarare organisationsapparat. Ytterst
ovisst är väl också om jordförvärven kunna göras mera förmånligt än hittills
varit fallet.

Även Norrbottens läns hushållningssällskaps egnahemsnämnd och förvaltningsutskott
ha uttalat betänkligheter gentemot en alltför stark centralisering
av egnahemsverksamheten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

183

Egnahemsutredningens förslag angående centralisering av egnahemsverksamhetens
kassarörelse har avstyrkts av statskontoret, lantbruksstyrelsen,
statens egnahemsstyrelse, länsstyrelserna i Jönköpings, Blekinge,
Hallands, Västerbottens och Norrbottens län, Sveriges agronomförbund
samt i yttrandena från flertalet hushållningssällskap.

Riksräkenskapsverket har tillstyrkt utredningens förslag i förevarande avseende
och till stöd därför anfört.

Under förutsättning att egnahemsstyrelsens kamerala kontor organiseras
efter fullt moderna principer och utrustas med lämpliga arbetsbesparande
bokförings- m. fl. kontorsmaskiner, synes det riksräkenskapet ej behöva
möta någon större svårighet för styrelsen att på sätt utredningen föreslagit
centralt omhänderhava kassarörelsen för hela egnahemsverksamheten. Icke
minst ur synpunkten, att utbetalningar och inbetalningar kunna verkställas
efter enhetliga grunder och därigenom garantier skapas för en enhetlig och
riktig redovisning å vederbörliga anslag och fonder av egnahemsverksamhelens
inkomster och utgifter, synes en centralisering av medelsförvaltningen
vara att förorda. Därtill kommer, att den föreslagna organisationen bör vara
ägnad att skapa ökade möjligheter till kontroll över medelsförvaltningen
och därigenom underlätta riksräkenskapsverkets revision av det omfattande
räkenskapsmaterialet. Skulle kassarörelsen fördelas å de olika länsorganen,
lärer riksräkenskapsverket sannolikt icke kunna verkställa erforderlig revision
utan att erhålla förstärkning av sina arbetskrafter. Även ur kostnadssynpunkt
torde en centralisering av medelsförvaltningen fördenskull vara att
föredraga.

Ur de avstyrkande yttrandena må återgivas vissa utdrag.

Göteborgs och Bohus läns hushållningssällskaps egnahemsnämnd och förvaltningsutskott
lia anfört:

Enligt nämndens mening är en dylik centralisering icke praktiskt genomförbar,
då densamma skulle bliva allt för tungarbetad samt säkerligen innebära
olägenheter och betydande tidsförlust för allmänheten. Den personliga
kontakten mellan den kamerala avdelningen och den hjälpsökande får
ej heller underskattas. Erinras må att såsom motivering för överflyttning
på sin tid av egnahemslåneuppbörden från kronouppbörden till egnahemsorganens
egen uppbörd, alltså en decentralisering av den kamerala verksamheten,
anfördes just samma skäl som nu framförts mot en centralisering. Ytterligare
må påpekas, att egnahemslåntagamas kostnader för relaxeringar,
lagfart o. d. stundom måste förskotteras av egnahemsnämnden, vilket knappast
kan ske från egnahemsstyrelsen.

I en promemoria, som fogats vid yttrandet från Blekinge läns hushållningssällskaps
egnahemsnämnd, har bland annat framhållits följande:

Det förekommer, att lånemedel utbetalas till fullmaktsinnehavare, som med
fullmakten såsom säkerhet på kredit lämnat låntagare virke eller andra materialier
till byggnader, eller som utfört arbete å egnahemmet. För dessa
ändamål är det nödvändigt, att egnahemsnämnden har penningmedel i viss
utsträckning till förfogande. Det förefaller nästan orimligt, att egnahemsstyrelsen
direkt skulle kunna ombesörja alla dessa angelägenheter. I allt
fall bleve det för låntagarna synnerligen besvärligt och tidsödande. Örn en
inteckning, som måste lösas för dödnings-, relaxerings- eller postponcringsåtgärd,
innehaves av en bankinrättning, kan det väl i de flesta fall vara
möjligt att få inteckningen översänd till egnahemsstyrelsen, men saken stal -

184

Kungl. Maj:ts proposition nr 236-

ler sig betydligt svårare om enskild person är inteckningshavare. Och att
inlösa en inteckning utan att den först blivit granskad kan vara riskabelt
och är under alla förhållanden icke tillrådligt. Enligt utredningens förslag
skall en viktig del av egnahemsverksamheten bestå i komplettering av ofullständiga
jordbruk genom — förutom grundförbättringsåtgärder — inköp av
tillskottsjord eller sammanslagning av mindre brukningsdelar. Örn såsom
är att hoppas dessa kompletteringsåtgärder komma att ske i avsevärd omfattning,
medföra dessa en betydande ökning av ovannämnda lagfarts- och
inteckningsärenden samt även lantmäteriförrättningar.

Liknande olägenheter kunna förutses beträffande utbetalning av exempelvis
bostadsförbättringsbidrag och nybyggnadslån, där beloppen utbetalas
portionsvis allt efter arbetets fortskridande. Detta gäller även då efter inträffad
eldsvåda den av egnahemsnämnden uppburna brandskadeersättningen
åter utbetalas till låntagaren i skilda poster i den mån återuppbyggandet
av de nedbrunna byggnaderna fortskrider.

Statskontoret har anfört:

Mot det föreslagna systemet kan till en början invändas, att dubbelbokföring
kommer att äga rum. Sålunda skall centralorganet föra ett särskilt
konto för varje låntagare, vilket skall ligga till grund för den egentliga bokföringen,
medan samtidigt lokalorganet i samband med förvaringen av säkerhetshandlingarna
och för att kunna verkställa indrivningar likaså måste
föra ett särskilt upplägg för varje låntagare. Den föreslagna anordningen
kommer dessutom självfallet att medföra en mycket omfattande korrespondens
mellan länsorgan och centralorgan. Sålunda skall länsorganet lämna
centralorganet besked om varje beviljat lån. Centralorganet skall vidare
lämna vederbörande länsorgan besked örn alla inbetalningar för att dessa
skola kunna antecknas hos länsorganet i och för verkställande av krav,
utlämnande av säkerhetshandlingar m. m. Då, med den erfarenhet man
har av egnahemslånerörelsen i dess nuvarande form, det torde kunna förväntas,
att inbetalningar å lånen i stor utsträckning komma att äga rum
även vid andra tidpunkter än den stadgade uppbördstiden -—- extra inbetalningar,
restantier m. m. -— bör man räkna med en fortlöpande korrespondens
centralorganet och länsorganen emellan. En annan sak är, att en
centralisering av medelsförvaltningen — såvitt statskontoret med sin erfarenhet
av fondbokslut kan bedöma — med hänsyn till det stora antal lånekonton,
varom här är fråga, kommer att medföra givna olägenheter och
svårigheter vid själva bokslutsarbetet. Enligt förslaget skola räntor och annuiteter
å lån ur egnahemslånefonden för varje år inbetalas till egnahemsstyrelsen
före utgången av juni månad. Tiderna för uppbörden skola visserligen
fastställas av styrelsen, men man bör i allt fall räkna med att en
stor del av inbetalningarna till fonden komma att ske i ganska nära anslutning
till budgetåx-sskiftet. Detta medför, att beträffande ett betydande
antal lånekonton debitering och kontoavslutning kan ske först efter utgången
av det budgetår, för vilket fondbokslut skall uppgöras. Sedermera skall
för genomförande av bokslutet upprättas sammandrag över samtliga lånekonton.
Med den koncentration av bokslutsarbetet som därvid kommer att
äga rum, erfordras såvitt statskontoret kan finna på grund av det stora antal
lånekonton, som särskilt egnahemslånefonden kommer att omfatta, en
mycket stor effektivisering av bokslutsarbetet och en högst betydande tillfällig
personalförstärkning för att detta arbete skall kunna medhinnas inom
med hänsyn till genomförandet av riksbokslutet erforderlig tid. I detta sammanhang
bör även hållas i minnet den omfattande korrespondens med länsorganen,
som egnahemsverksamhetens centralorgan med utgångspunkt

Kungl. Maj.ts proposition nr 236-

185

från betänkandets förslag nödgas utföra. Svårigheter möta givetvis också
att uppbringa godtagbar tillfällig arbetskraft i den utsträckning, varom här
kan bliva fråga.

Enligt statskontorets mening kan jämväl ifrågasättas, huruvida icke det
föreslagna kassasystemet medför olägenheter även för den enskilde låntagaren
genom att tillhandahållandet av bidrags- och lånemedel kommer att
försenas.

Utredningsmännen hava såsom ett ytterligare skäl för en centralisering av
kassarörelsen anfört, att personalen hos länsorganen härigenom skulle kunna
beräknas ej oväsentligt mindre än eljest — dock att den besparing, som
härigenom vunnes, i någon mån motverkades av ökat personalbehov hos
centralorganet — ävensom att riksräkenskapsverket skulle kunna i huvudsak
inskränka sin revision av egnahemsverksamheten till det centrala organet
och ej behöva förrätta revision hos varje länsorgan. Häremot vill statskontoret
invända, att det sammanlagda personalbehovet vid kassarörelsens
centralisering på grund av ovan anförda olägenheter icke oväsentligt torde
komma att överstiga motsvarande behov vid en decentraliserad kassaverksamhet.
Beträffande uttalandet örn underlättandet av revisionen får statskontoret
framhålla, att samtliga säkerhetshandlingar för lånen skola förvaras
hos länsorganet. Detta medför givetvis, att inventeringar av länsorganens
värdehandlingar med vissa mellanrum måste verkställas av riksräkenskapsverket
eller statens egnahemsstyrelse.

Statskontoret har för sin del funnit övervägande skäl tala för en decentralisering
av kassarörelsen. Ämbetsverket har sålunda avrått från att kassarörelsen
i den nya egnahemsorganisationen anordnas på sätt i betänkandet
föreslagits.

Enligt statskontorets uppfattning bör nu ifrågavarande medelsförvaltning
i stället ordnas på följande sätt:

Länsorganen böra verkställa alla utbetalningar till de enskilda bidragsoch
låntagarna och helt handhava förvaltningen av de utlämnade lånen.
Egnahemsnämnderna böra fördenskull antingen utrustas med dragningsrätt
å statsverkets checkräkning — möjligen begränsad efter beslut av egnahemsstyrelsen
— eller också äga rätt att hos centralorganet rekvirera erforderliga
belopp av bidrags- och fondmedel. Länsorganen, till vilka även alla inbetalningar
skola verkställas, kunna sedan till centralorganet månadsvis avgiva
kassarapporter angående inkomster och utgifter för de olika anslagen
och fondema. Varje länsorgan uppgör sitt specificerade bokslut, som insändes
till centralorganet, vilket uppgör huvudräkenskap för varje fond.
Länsorganens räkenskaper biläggas huvudräkenskapen för granskning i riksräkenskapsverket.
Såvitt statskontoret kan bedöma, torde en sådan anordning
icke i större utsträckning påverka revisionsarbetet.

Å andra sidan lia bank- och fondinspektionen och sparbanksinspektionen
ifrågasatt, huruvida icke ytterligare centralisering av själva kreditgivningen
och därmed sammanhängande arbete, bland annat förvaret av lånehandlingar,
skulle kunna ske, varigenom en ej oväsentlig minskning i länsorganisationen
borde kunna åstadkommas. Enligt vad sistnämnda inspektionsmyndighet
framhållit, skulle det ökade arbete, som härigenom komme att
åläggas egnahemsstyrelsen, i viss mån kompenseras genom att den formella
granskningen av lånehandlingarna vid styrelsens inspektioner hos de lokala
organen bortfölle. En central förvaring av lånehandlingarna vore bland

186 Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

annat ur säkerhetssynpunkt att föredraga framför en förvaring hos de lokala
organen.

I en del yttranden har berörts sammanhanget mellan egnahemsverksam
heten och den statliga bostadspolitiken.

Sålunda har socialstyrelsen ansett, att spörsmålet örn den statliga bostadsbyggnadsverksamhetens
organisation borde göras till föremål för ytterligare
överväganden och att därvid även borde prövas frågan om lämpligheten av
den fördelning av hithörande uppgifter på dels statens byggnadslånebyrå
och dels egnahemsstyrelsen, som i egnahemsutredningens betänkande hade
förutsatts skola bestå i huvudsak oförändrad. Det ville synas, som om det
kunde förtjäna att diskuteras, huruvida icke en omorganiserad och utvidgad
egnahemsstyrelse också skulle kunna bliva ett centralorgan för statens bostadsbyggnadsverksamhet
överhuvud, för så vitt inrättandet av ett sådant
organ skulle befinnas lämpligt. Ett tänkbart alternativ kunde även vara,
att åtminstone de med statens egnahemsverksamhet direkt befryndade uppgifter,
som nu ålåge statens byggnadslånebyrå, till exempel befattningen med
egnahemsförsörjningen för barnrika familjer, överfördes till egnahemsstyrelsens
verksamhetsområde. En rationell gränsdragning mellan de uppgifter,
som lämpligen borde hänföras till egnahemsstyrelsen, och dem, som
alltjämt skulle kunna tillfalla statens byggnadslånebyrå, syntes i varje fall
vara synnerligen önskvärd. Styrelsen ville för sin del betona angelägenheten
av att en utredning av den statliga bostadsbyggnadsverksamhetens organisationsproblem
i hela dess omfattning bomme till stånd i samband med omprövningen
av egnahemsutredningens förslag.

Statens byggnadslånebyrå har förklarat sig dela egnahemsutredningens
uppfattning, att det vore nödvändigt att bättre än hittills skett samordna de
olika verksamhetsgrenarna inom egnahemsväsendet och de arbetsområden,
som stöde detta nära. Vissa spörsmål om fördelningen av arbetsuppgifterna
mellan olika myndigheter hade emellertid icke vunnit sin definitiva lösning.
Hit hörde exempelvis frågan örn bostadsförbättringen på landsbygden. Vidare
hade man på sina håll icke varit främmande för tanken att upprätta
ett centralt ämbetsverk, som skulle omhänderha samtliga de uppgifter i fråga
om egnahemsverksamhet, statlig byggnadsverksamhet o. s. v., som nu handlades
hos skilda statsorgan. Av vad nu sagts framginge, att det avgörande om
den ena eller andra organisationsformen, som komme att träffas, icke borde
föregripas eller försvåras genom att statens egnahemsstyrelse erhölle den
stort upplagda organisation och de arbetsformer, som betänkandet åsyftade,
helst som vad därutinnan föreslagits ställde betydande krav på ökade statsmedel.

I huvudsak samma synpunkter lia uttalats av bostadssociala utredningen.
Denna har även hänvisat till att den statliga egnahemsverksamheten hittills
blott omfattat en mindre del — kanske en fjärdedel — av hela egnahemsbyggandet
på landsbygden och i städerna. Om en stor och dyrbar förvaltningsapparat
uppbyggdes för att tillgodose den förra, mindre gruppen av

Kungl. May.ts proposition nr 236•

187

egnahem, borde den såvitt möjligt anordnas på sådant sätt, att den även
kunde utnyttjas i och för den andra, större gruppen av egnahem, vilkas
beskaffenhet ur byggnadstekniska och hygieniska synpunkter ofta vittnade
örn de svårigheter, som nu mötte den i allmänhet föga bemedlade och på
byggnadsområdet oerfarne egnahemsbyggaren.

En reservant inom bostadssociala utredningen (herr Åhrén) har ansett
det lämpligaste vara, att med omorganisation av egnahemsstyrelsen finge
anstå, tills frågan örn en rationell organisation av administrationen av den
offentliga bostadspolitiken i stort hunne klarna. Då många skäl talade för
att denna fråga inom den allra närmaste tiden borde lösas, åtminstone i stora
drag, syntes det dröjsmål, som härigenom skulle uppkomma, icke behöva
bli så stort.

Även i yttrandet från svenska arkitekters riksförbund och i det yttrande,
som avgivits av särskilda kommitterade inom svenska teknologföreningen,
har förordats, att en omorganisation av egnahemsverksamheten endast borde
ske sedan frågan örn en lämplig organisation av den statliga bostadsbyggnadsverksamheten
överhuvud slutligen prövats och riktlinjer härför blivit
uppdragna.

Byggnadsstyrelsen har anfört:

De krav, som statsmakterna anse böra uppställas i fråga örn egnahemsbyggnadernas
standard, torde i tillämpliga delar även böra uppställas för
landsbygdens övriga bebyggelse. Den organisation, som föreslagits av egnahemsutredningen,
tager huvudsakligen sikte på egnahemsbebyggelsen och
övrig statsunderstödd bebyggelse. Behovet av kontroll över landsbygdens
övriga bebyggelse är emellertid ur många synpunkter av minst lika stor betydelse
som kontrollen över den statsunderstödda byggnadsverksamheten. I
fråga örn den icke statsunderstödda bebyggelsen lämpar sig givetvis icke
heller egnahemsorganisationen som kontrollorgan. Denna bebyggelse synes
i stället böra ställas under tillsyn av kommunala byggnadsnämnder på samma
sätt som bebyggelsen i städer och stadsliknande samhällen. Därest sådana
nämnder inrättas, torde emellertid icke den statsunderstödda byggnadsverksamheten
kunna ställas utanför den av dessa nämnder utövade tillsynen.
Det mest rationella synes därför vara, att all byggnadsverksamhet
på landsbygden ställes under tillsyn av byggnadsnämnder.

Byggnadsstyrelsen har förordat, att utredning igångsattes rörande behovet
och innehållet av en för landsbygden gällande byggnadsstadga och övriga
därmed sammanhängande frågor. Intill dess denna fråga funnit sin lösning
borde emellertid givetvis garantier skapas för att de med lån och bidrag
av statsmedel uppförda byggnaderna uppfyllde skäliga anspråk på kvalitet
och ändamålsenlighet.

Statskontoret har erinrat, att ämbetsverket i sitt den 7 februari 1938 avgivna
utlåtande över ett av bostadssociala utredningen den 11 november 1937
avgivet betänkande angående bostadsförsörjning för mindre bemedlade,
barnrika familjer i egna hem m. m. uttalat, att det snarast möjligt syntes
böra sörjas för att ledningen av den statliga stödverksamheten på bostadsområdet
i alla dess grenar anförtroddes åt ett och samma centrala organ.
Enligt statskontorets mening syntes därvid statens egnahemsstyrelse — med

188

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

den förstärkning av arbetskrafterna, som kunde finnas erforderlig — närmast
böra komma i fråga. Statskontoret vidhölle denna uppfattning, och
finge ämbetsverket fördenskull föreslå, att den av statens byggnadslånebyrå
nu omhänderhavda bostadsförsörjningsverksamheten övertoges av statens
egnahemsstyrelse. I detta sammanhang funne sig statskontoret jämväl böra
uttala, att med en dylik utvidgning av styrelsens verksamhetsområde anledning
förelåge att överväga, huruvida icke styrelsen i fråga borde inordnas
under socialdepartementet.

Slutligen ha Örebro läns hushållningssällskaps egnahemsnämnd och förvaltningsutskott,
vilkas yttrande biträtts av länsstyrelsen, ifrågasatt om icke
långivningen till förvärv av bostadsegnahem kunde sammankopplas med övrig
statlig verksamhet på området och läggas under de statliga organ, som
därför vore speciellt lämpliga. Toges denna tanke upp till närmare omprövning
skulle säkerligen även större klarhet åstadkommas beträffande hela
egnahemsspörsmålet.

Departementschefen.

Hushållningssällskapens egnahemsnämnder och statens egnahemsstyrelse
kunna sägas utgöra ryggraden i den nuvarande egnahemsorganisationen. En
allvarlig brist hos denna synes vara, att förhållandet varken mellan egnahemsnämnderna
inbördes eller mellan dessa nämnder och egnahemsstyrelsen
är fast reglerat. Detta förklaras därav att hushållningssällskapen i sitt
handhavande av egnahemslångivningen intaga en självständig ställning gentemot
staten och åtminstone formellt ansvara för de förluster, som kunna
uppkomma å de av dem utlämnade egnahemslånen. Det är då naturligt, att
de även själva måste ha beslutanderätten rörande långivningen och att egnahemsstyrelsen
icke kan ha något avgörande inflytande över denna. På
grund härav ha hushållningssällskapen allt efter sin egen inställning till
egnahemslångivningen kunnat bedriva denna mer eller mindre aktivt. Icke
blott kvantitativt utan även kvalitativt har stor ojämnhet rått, och egnahemsstyrelsen
har varit ur stånd att åvägabringa önskvärd enhetlighet. Att
förhållandena icke heller varit tillfredsställande i vad gäller egnahemsnämndernas
jordförmedlings- och jordanskaffningsverksamhet, har belysts i ett
föregående sammanhang.

Med de utvidgningar av egnahemsverksamheten i olika hänseenden, som
jag i det föregående föreslagit — låt vara att dessa utvidgningar icke i alla
punkter gå så långt, som förordats av egnahemsutredningen — synas mig
kraven på ökat statligt inflytande över egnahemsverksamhetens bedrivande
ha vuxit i styrka. De ökade ekonomiska engagemang från statens sida, som
kunna förutsättas bliva följden av ett genomförande av de nya reglerna för
egnahemslångivningen, måste ingiva betänkligheter, om tillämpningen av
dessa regler blir beroende av ett stor antal vart för sig självständiga organ.
Staten bör ha garantier för att ifrågavarande statsmedel utnyttjas på ett
ändamålsenligt sätt och fördelas efter enhetliga principer.

189

Kungl. Maj:ts proposition m 236.

Till vad nu sagts kommer, att tiden enligt min mening är inne att närmare
än hittills med den allmänna egnahemsverksamheten samordna utlåningen
till arbetarsmåbruk och upplåtandet av arrendeegnahem. Sistnämnda
verksamhet handhaves redan nu av ett rent statligt organ, statens jordnämnd.
Även för andra med egnahemsrörelsen sammanhängande verksamhetsgrenar
kan det vara önskvärt att lia tillgång till organ av övervägande
statlig karaktär.

Med hänsyn till de olika förhållanden, som jag här angivit, finner jag
det vara ett bestämt önskemål, att statens inflytande över egnahemsverksamhetens
bedrivande blir väsentligt effektivare än nu är fallet. Måhända skulle
det ligga närmast till hands att söka nå detta mål genom att, såsom antytts
i en del yttranden, öka det antal ledamöter i egnahemsnämnd, nu två av
fem, som utses av staten, och sålunda giva staten majoritet inom nämnden.
Detta skulle knappast kunna ske utan att staten även formellt övertoge det
ekonomiska ansvaret för egnahemsnämndernas verksamhet. Man ställes
emellertid då inför frågan, om det icke är mera rationellt att taga steget
fullt ut och göra dessa nämnder helt statliga. Egnahemsutredningen har
föreslagit, att egnahemsverksamheten omorganiseras i sistnämnda riktning.

Mot detta förslag ha i många yttranden framförts starka betänkligheter.
Dessa ha särskilt grundats därpå att hushållningssällskapen sedan gammalt
haft egnahemsverksamheten örn hand och anpassat sin organisation härefter.
Ett avskiljande av egnahemsnämnderna från hushållningssällskapen
har befarats kunna medföra svårigheter med hänsyn till att dessa nämnder
hade en del personal gemensam med hushållningssällskapen i övrigt. Örn
egnahemsverksamheten undantoges från hushållningssällskapen och för densamma
tillskapades nya organ, skulle en viss dualism uppstå till följd av att
hushållningssällskapen och de särskilda egnahemsorganen skulle behöva tillgång
till sakkunskap av enahanda art. Även för allmänheten skulle det, enligt
vad som gjorts gällande, kunna medföra olägenheter, om man i egnahemsfrågor
behövde hänvända sig till andra organ än dem, som eljest handhade
jordbrukets angelägenheter, och kanske samtidigt nödgas påkalla förrättningar
från två olika håll. Vidare har ifrågasatts, huruvida man hos
statliga organ kunde påräkna den smidighet och anpassning efter lokala förhållanden,
som vore nödvändig för ifrågavarande verksamhet. Enligt min
mening torde sistnämnda farhågor utan vidare kunna avvisas. Det finnes
ej anledning att antaga, att statliga organ sammansatta av representanter för
orterna i högre grad än hushållningssällskapens organ skulle komma att
brista i fråga om smidighet och anpassningsförmåga. Ej heller finner jag den
omständigheten, att hushållningssällskapen och egnahemsnämnderna, bortsett
från de särskilda egnahemskonsulenterna, till stor del ha gemensam personal,
i synnerhet för kassa- och kontorsgöromål, innebära något avgörande
skäl mot ett avskiljande av egnahemsverksamheten. Det torde i allmänhet
icke möta några större svårigheter att uppdela kontorspersonalen mellan hushållningssällskapen
och eventuella nya statsorgan. I fråga örn vissa befattningshavare,
närmast skattmästare eller kassörer, torde det icke vara omöj -

190

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

ligt att, om de båda institutionerna icke var för sig kunde bereda tillräckligt
arbete för en heltidstjänst, låta sådan befattningshavare fortfarande, på
lämpliga villkor, fullgöra arbete för bägge institutionernas räkning. Den omständigheten,
att både egnahemsnämnderna och hushållningssällskapen
skulle ha behov av personal med agronomutbildning, finner jag icke heller
kunna åberopas som stöd för ett bibehållande av egnahemsverksamheten hos
sällskapen, eftersom det kan antagas, att sådan personal skulle kunna utnyttjas
i full utsträckning på båda hållen. Vad slutligen angår den kanske mest
vägande invändningen mot ett förstatligande av egnahemsnämnderna, nämligen
att hushållningssällskapens och egnahemsnämndernas tjänstemän i en
del fall skulle komma att samtidigt behöva anlitas för förrättningar å en och
samma ort i och för olika slag av förstärkningsåtgärder, vill jag fästa uppmärksamheten
på att motsvarande olägenheter göra sig gällande även inom
den nuvarande organisationen, där egnahemsorganen ha särskilda konsulenter
för uteslutande egnahemsnämndernas uppgifter.

Vid övervägande av förevarande fråga har jag i likhet med egnahemsutredningen
kommit till den uppfattningen, att vad som till äventyrs kan anföras
emot att egnahemsnämnderna förstatligas väger tämligen lätt i jämförelse med
de för den fortsatta egnahemsverksamheten betydelsefulla skäl, som tala till
förmån för ett sådant förstatligande. Jag finner mig följaktligen böra förorda
egnahemsutredningens förslag i förevarande del.

Enligt egnahemsutredningens förslag skall till de statliga egnahemsnämnderna
även överflyttas bidragsverksamheten till förstärkning av ofullständiga
jordbruk, vilken nu handhaves av hushållningssällskapens förvaltningsutskott.
Delvis samma skäl, som blivit anförda gentemot egnahemsverksamhetens
avkoppling från hushållningssällskapen, ha även, och med än större
skärpa, riktats mot den föreslagna överflyttningen från sällskapen av nyssnämnda
bidragsverksamhet. Såvitt jag kan finna få de betänkligheter, som
i vissa yttranden framförts härutinnan, en väsentligt ökad tyngd, då det gäller
sist avsedda reform. Visserligen vill jag ingalunda förneka, att det kunde
medföra vissa fördelar, om de nya egnahemsnämnderna kunde handhava
allt arbete med förstärkning av ofullständiga jordbruk, vare sig fråga vore
om komplettering med tillskottsjord eller grundförbättringar. Emellertid
finner jag bidragsverksamheten för förevarande ändamål vara så intimt sammankopplad
med hushållningssällskapen, såväl med hänsyn till sambandet
med dessas övriga uppgifter som i organisatoriskt hänseende, att jag åtminstone
i nuvarande läge, i avbidan på erfarenheter av den föreslagna omläggningen
av egnahemsverksamheten, icke kan tillstyrka, att bidragsverksamheten
till förstärkning av ofullständiga jordbruk lösrvckes från hushållningssällskapen.

Beträffande avgränsningen mellan egnahemsnämndernas och hushållningssällskapens
uppgifter torde böra följas den principen att de förra handhava
den sociala jordanskaffningsverksamheten och de senare den produktionsfrämjande
verksamheten. Grundlinjerna för denna uppdelning torde, i vad
gäller förstärkningen av ofullständiga jordbruk, kunna skisseras på ungefär

Kungl. Maj:ts proposition nr 236-

191

följande sätt. Egnahemsnämnderna böra verkställa inventering av ofullständiga
jordbruk och planlägga den verksamhet, som avser förstärkning av sådana
jordbruk, vare sig jordbruken äro egnahemsbelånade eller icke, ävensom
medverka vid anskaffning av tillskottsjord och vid sammanslagning av
alltför små brukningsdelar. Innan det kan avgöras, huruvida tillskottsjord
behöver inköpas, bör ha undersökts, huruvida och i vilken utsträckning odlingsmark
finnes inom fastigheternas gränser, ävensom prövats, vilka fastigheter
som i första hand böra bliva föremål för produktionsförbättrande åtgärder
av olika slag. Hushållningssällskapen böra från egnahemsnämnderna
erhålla förteckningar över ifrågavarande ofullständiga jordbruk. Själva bidragsverksamheten
bör — där icke det statliga stödet lämnas i form av premielån
i samband med förvärv eller utökning av jordbruk — omhänderhavas
av hushållningssällskapen, vilka även ha befattning med täckdikningsoch
den därmed sammanhängande avdikningsverksamheten. Däremot torde
tilldelningen av sådana bidrag, som förutsatts skola kunna utgå till täckande
av kostnader för överflödiga byggnader å tillskottsjord, böra ankomma på
egnahemsnämnderna. Dessa torde vidare böra handhava den statliga bostadsförbättringsverksamheten
på landsbygden. Kraven på en rekonstruktion
och rationalisering av jordbrukets byggnadsbestånd i allmänhet torde
komma att göra sig gällande med allt större styrka. I arbetet för en förbättrad
byggnadsstandard på landsbygden synes en intim samverkan mellan
egnahemsorganen och hushållningssällskapen vara önskvärd. En sådan samverkan
är även på andra områden nödvändig för undvikande av dubbelarbete.
Såsom ett led i denna samverkan synes det mig vara ett önskamål att
ordförandena eller andra representanter för hushållningssällskapen, skogsvårdsstyrelserna
och egnahemsnämnderna ävensom överlantmätarna emellanåt
komma samman till överläggningar i frågor rörande olika sociala jordbruksspörsmål.
Skäl kunna tala för att dylika överläggningar försiggå i närvaro
av landshövdingen i respektive län.

Därest riksdagen bifaller det av mig föreslagna förstatligandet av egnahemsnämnderna,
ankommer det därefter på Kungl. Majit att instruktionsvis
meddela närmare föreskrifter rörande de nya nämndernas arbetsuppgifter
m. m. I

I likhet med egnahemsutredningen finner jag nödvändigt, att egnahemsstyrelsen
tar aktiv del i jordanskaffningsverksamheten. Detta bör uppenbarligen
icke hindra, att även egnahemsnämnderna, alltefter förhållandena i olika
landsdelar, komma att ha en mer eller mindre betydelsefull uppgift att fylla
med avseende å ifrågavarande verksamhet. Jordförmedlingen bör helt ankomma
på länsorganen, vilka dock även härvidlag böra stå under egnahemsstyrelsens
överinseende och följa dennas direktiv, överhuvud taget kan jag
i nu berörda delar i allt väsentligt ansluta mig till de av egnahemsutredningen
gjorda uttalandena.

Beträffande arbetarsmåbruksverksamheten har jag redan förut biträtt utredningens
förslag att kommunernas beslut örn beviljande av arbetarsmå -

192 Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

brukslån framdeles skola underställas egnahemsnämnderna och i vissa fall
egnahemsstyrelsen.

Att statens jordnämnd, som är inrättad för arrendeegnahemsverksamheten,
nu bör inordnas i den nya egnahemsorganisationen, finner jag uppenbart.

Slutligen böra, såsom jag redan antytt, egnahemsorganen liksom hittills
handhava vissa med egnahemsverksamheten sammanhängande uppgifter. Egnahemsorganisationen
är för närvarande inkopplad i bostadsförbättringsverksamheten
och i långivningen till byggandet av lantarbetarbostäder. Utan tvivel
kan det tänkas, att det i framtiden kan befinnas lämpligt att även anförtro
andra uppgifter åt nämnda organisation.

Egnahemsutredningen har antytt, att de statliga egnahemsnämnderna, även
utan samband med den egentliga egnahemsverksamheten, skulle kunna ha
vissa uppgifter att fylla vid domänverkets försäljningar av kronojord. I
denna frågas nuvarande läge saknar jag emellertid anledning att ingå härpå.

Vad angår egnahemsutredningens förslag om en fullständig centralisering
av den med egnahemsverksamheten sammanhängande kassarörelsen anser
jag, i överensstämmelse med den uppfattning som kommit till uttryck i ett
flertal yttranden, sådana olägenheter vara förenade med en dylik anordning,
särskilt med hänsyn till egnahemsorganens förbindelser med allmänheten, att
jag icke kan biträda detta förslag. Däremot synas mig de av statskontoret föreslagna
grunderna för kassarörelsen vara i stort sett ändamålsenliga. Kungl.
Maj:t torde framdeles böra meddela föreskrifter i dessa ämnen. Det torde
kunna förutsättas, att arbetsfördelningen mellan riksräkenskapsverket såsom
reviderande myndighet och egnahemsstyrelsen såsom övervakare av egnahemsnämndernas
långivnings- och övriga verksamhet skall kunna ordnas på
«tt rationellt och praktiskt sätt. I

I såväl egnahemsutredningens betänkande som i en del yttranden har berörts
frågan, huruvida den omständigheten, att framdeles en särskild organisation
kunde tänkas bliva tillskapad för statens allmänna bostadsfrämjande
verksamhet, borde föranleda uppskov med en omorganisation av egnahemsverksamheten.
I likhet med egnahemsutredningen håller jag emellertid före
att, även om den verksamhet, som har avseende å bostadsegnahemmen, skulle
kunna tänkas i större eller mindre utsträckning avskiljas från egnahemsorganisationen,
tillräckliga uppgifter likväl skulle återstå, för att denna organisation
skulle böra bibehållas med i stort sett den uppbyggnad som nu föreslagits.
En annan sak är att vid bestämmandet av den ordinarie personalens omfattning
hos olika egnahemsorgan viss hänsyn kan böra tagas till en eventuell omläggning
av bostadsegnahemsverksamheten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

193

Egnahemsverksamhetens centrala organisation.

Nuvarande organisation.

Det centrala organet för den statsunderstödda egnahemsverksamheten har
sedan 1928 utgjorts av statens egnahemsstyrelse. Denna har till uppgift
att svara för egnahemsärendenas centrala handläggning och därvid utöva
ledning, uppsikt och kontroll över låneförmedlarna, i vad angår av dem
bedriven statsunderstödd egnahemsverksamhet och vad därmed sammanhänger,
samt att vidtaga de övriga åtgärder, som enligt meddelade föreskrifter
ankomma på styrelsen, ävensom att i allmänhet verka för egnahemsrörelsens
ändamålsenliga bedrivande och utveckling inom landet. Instruktion
för egnahemsstyrelsen är fastställd av Kungl. Majit den 18 oktober
1929 (nr 314), ändrad genom kungörelser den 7 juni 1934 (nr 233) och
den 18 juli 1935 (nr 477).

Egnahemsstyrelsen består av en överdirektör och chef samt tre andra ledamöter.
Chefen är tillika statens egnahemsinspektör.

Styrelsen är icke uppförd å ordinarie stat.

Antalet befattningshavare hos styrelsen, deras utbildning samt deras lönegradsplacering
framgå av följande uppställning:

Befattning Lönegrad

1 överdirektör (för närvarande vakant) ........................ A 1

1 byrådirektör (agronomutbildning) ............................ B 26

1 byråassistent (arkitektutbildning) ............................ B 21

2 notarier (juridisk utbildning) ................................ B 21

1 amanuens (agronomutbildning) .............................. e.o. 18

1 kanslibiträde .............................................. » 7

1 expeditionsvakt .......................................... » 5

2 kontorsbiträden .......................................... > 4.

Härutöver äro anställda följande befattningshavare med särskilda arvoden: 1

arkitekt med ett månadsarvode å 500 kronor,

5 byggnadskontrollanter med årsarvoden å 4,800 kronor,

1 skrivbiträde med ett månadsarvode å 190 kronor.

Kostnaderna för fyra av byggnadskontrollanterna, vilkas arbete hänför
sig till den statsunderstödda bostudsförbättringsverksamheten, bestridas för
närvarande med anlitande av det under femte huvudtiteln anvisade anslaget
till främjande av bostadsbyggande på landsbygden.

De särskilda ledamöterna i egnahemsstyrelsen åtnjuta envar årsarvode
örn 1,000 kronor jämte resekostnads- och traktamentsersättning. Därjämte
utgår till sådan ledamot dagarvode efter 12 kronor för varje dag, han vederbörligen
deltager i sammanträde inom styrelsen eller utför annan särskild
Bihang till riksdagens protokoll 1939. 1 sund. Nr 236.

194

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

förrättning i styrelsens uppdrag, dock att dagarvodet sättes till 6 kronor,
därest ledamot innehar statstjänst eller fullgör annat uppdrag, för vilket ersättning
av statsmedel utgår.

För arrendeegnahemsverksamheten är sedan år 1934 inrättad en särskild
nämnd, statens jordnämnd. Enligt instruktionen för nämnden den 30 juni
1934 (nr 435), ändrad genom en kungörelse den 9 april 1937 (nr 115), består
nämnden av tre ledamöter, en av dem ordförande. Hos nämnden äro
anställda följande befattningshavare:

1 verkställande tjänsteman (agronomutbildning) med ett årsarvode å

12,000 kronor,

1 jordbrukskonsulent (agronomutbildning) med ett månadsarvode å 500
kronor,

1 byggnadskonsulent (civilingenjörsutbildning) med ett månadsarvode å
400 kronor,

1 bokhållare med ett månadsarvode å 350 kronor,

1 skrivbiträde med ett månadsarvode å 200 kronor.

Till ledamöterna utgå, förutom rese- och traktamentsersättning, 1,500
kronor för ordföranden och 600 kronor för vardera av de två andra ledamöterna.
Sistnämnda arvoden kunna emellertid enligt nämndens beprövande
för löpande göromål höjas till 1,200 kronor.

Egnahemsutredningen.

Utredningen har ansett statens egnahemsstyrelse böra bibehållas såsom
centralorgan för egnahemsverksamheten och utbyggas för de enligt utredningens
förslag omlagda och tillökade arbetsuppgifterna och med sikte på
att erhålla möjligast starka och handlingskraftiga organisation. Enligt utredningens
förslag skall egnahemsstyrelsen — utredningen har ansett centralorganets
benämning böra erhålla denna förkortade form — uppföras å ordinarie
stat.

Den nya egnahemsstyrelsen har utredningen ansett böra liksom den nuvarande
utgöras av en chef, tillika ordförande i styrelsen, samt tre ledamöter
med särskilda i instruktion stadgade befogenheter. I handläggningen
av de styrelseärenden, som skulle avgöras av styrelsen samfällt, d. v. s. av
chefen och de tre ledamöterna (pleniärenden), borde dessutom deltaga cheferna
for de byråer, som utredningsmännen föresloge skola inrättas hos
styrelsen, envar byråchef för de ärenden, vilka tillhörde den byrå hos styrelsen,
som han förestode. Chefen skulle lia ensam beslutanderätt i de ärenden,
som icke skulle avgöras av styrelsen samfällt. Besluten i sistnämnda
ärenden borde bestämmas genom enkel röstpluralitet med utslagsröst i förekommande
fall för chefen.

Chefen för egnahemsstyrelsen skall enligt utredningens förslag vara överdirektör
och av Kungl. Majit tillsatt medelst förordnande för en tid av högst
sex år. Benämningen statens egnahemsinspektör har ansetts vara obehövlig
och böra upphöra. Nyssberörda trenne ledamöter i egnahemsstyrelsen

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

195

borde förordnas av Kungl. Majit för en tid av högst fyra år. Till ledamöter
borde utses för uppdraget lämpliga och sakkunniga personer med insikt om
egnahemsverksamhetens praktiska bedrivande och företrädande de olika intressen,
som därav berördes.

Enligt utredningens förslag skulle sagda ledamöter liksom nu lia till uppgift
att deltaga i de viktigaste ärendena samt medverka vid genomförandet
av styrelsens allmänna åligganden. Utredningen har gjort en sammanställning
över de ärenden, i vilka ledamöterna i första hand borde deltaga.

I detta sammanhang har utredningen erinrat örn ett uttalande i förenämnda,
av vissa myndigheter den 13 juli 1938 avgivna betänkande, enligt vilket
uttalande teknisk och hygienisk sakkunskap hos egnahemsstyrelsen snarast
borde tillgodoses dels genom att byggnadsstyrelsen och medicinalstyrelsen
utsåge var sin representant att deltaga i handläggning och beslut rörande
dylika frågor och dels genom att egnahemsstyrelsen sattes i tillfälle att anställa
lämpliga sakkunniga biträden. Utredningen har tillagt, att liknande
krav kunde framställas med avseende på behovet av särskild sakkunskap
hos egnahemsstyrelsen vid handläggning av frågor på fastighetsbildningens
och det skogliga och kanske än flera områden, exempelvis kreditväsendets.
Emellertid har utredningen förmenat, att viktigare egnahemsfrågor, som
jämväl rörde dessa förvaltningsgrenar, borde kunna underkastas saklig behandling
genom lämpligt samarbete mellan vederbörande myndigheter utan
sådan föreskrift, som utredningsmyndigheterna ifrågasatt. Att låta representanter
för dessa skilda förvaltningsgrenar deltaga i besluten i hithörande
ärenden inom egnahemsstyrelsen skulle säkerligen göra styrelsens arbetsformer
tungrodda utan att därmed vunnes fördelar, som icke kunde
uppnås genom en god samverkan myndigheterna emellan. Utredningens
förslag om inrättande av en särskild byggnadsbyrå borde härvid särskilt
beaktas.

I fråga om löneställningen för chefen för egnahemsstyrelsen har egnahemsutredningen
erinrat om att chefen för nuvarande styrelsen vore placerad i lönegraden
A 1 enligt gällande avlöningsreglemente nied en lön närmast motsvarande
lönegraden B 1 eller C 6 i den av 1938 års riksdag antagna nya löncplanen.
På grund av vad nyss anförts därom att chefen borde vara överdirektör
och tillsättas medelst förordnande samt med hänsyn till tjänstens uppgifter
och ansvar borde emellertid denne enligt utredningens mening erhålla
högre löneställning och placeras i lönegraden C 10 i sist angivna löneplan.
De tre särskilda ledamöterna borde med hänsyn till arbetsuppgifterna och
det ökade ansvaret erhålla ett till 2,400 kronor förhöjt årsarvode, varjämte
borde utgå resekostnads- och traktamentsersättning enligt gällande resereglemente
men icke särskilt arvode för sammanträdes- eller förrättningsdag.

Mångsidigheten och omfattningen av de arbetsuppgifter, som enligt egnahemsutredningens
förslag skulle tillkomma egnahemsstyrelsen, har utredningen
funnit göra det nödvändigt, att arbetet uppdelas på skilda avdelningar
eller byråer. Dessa har utredningen ansett böra vara tre till antalet, kallade
jordanskaffningsbyrån, byggnadsbyrån oell allmänna byrån. Beträffande

196

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

fördelningen av arbetsuppgifterna mellan dessa byråer samt personalbehovet
för desamma har utredningen bland annat anfört:

Till jordanskaffningsbyrån böra höra ärenden rörande den statliga jordanskaffnings-
och jordstyckningsverksamheten. Byrån skall alltså lia hand om
inköp och styckning i statlig regi av egendomar lill arrendeegnahem liksom
till sådana lotter, som avses att omedelbart försäljas såsom egnahemslägenheter
med stöd av egnahemslån eller för utvidgning av ofullständiga jordbruk.
I anslutning härtill bör det tillkomma denna byrå att handlägga frågor
om storlek och ägosammansättning hos egnahemsfastigheter av olika slag
samt om utövande av uppsikt över egnahemsnämndernas jordförmedling och
jordanskaffning. Befattningen med arrendeegnahemmen, sedan de utarrenderats,
torde jämväl böra höra under denna byrå, i den mån arbetet därmed
icke överflyttas på egnahemsnämnderna. Vidare böra ärenden särskilt angående
det tekniska arbetet med förstärkning av ofullständiga jordbruk, utom
i vad gäller husbyggnader, handläggas på jordanskaffningsbyrån.

En viss hållpunkt för ett bedömande av personalbehovet inom byrån erhålles
därav att jordnämndens verkställande tjänsteman och jordbrukskonsulent
eller allisa två kvalificerade tjänstemän huvudsakligen syssla med
arbete hänförligt till jordanskaffningen endast för arrendeegnahem.

Jämte chefen för byrån (A 30) torde erfordras minst två personer, av vilka
en i byrådirektörs ställning (A 26) och en i lönegraden A 21, lämpligen kallad
byråassistent. Härutöver torde behövas två amanuenser (16—18 lönegraderna
i vederbörlig löneplan för extra ordinarie befattningshavare). Byråchefen
bör äga kännedom örn jordförhållandena i landet, jordpriser, jordbruksdrift
och jordlagstiftning. Liknande krav böra kunna, ehuru i mindre
grad, ställas på byråns övriga personal, som i regel bör lia avlagt agronomexamen.
Utöver denna byråpersonal torde egnahemsstyrelsen vid särskilt
större jordanskaffningsföretag under exploateringstiden stundom behöva anställa
tillfällig personal för skötseln av jordbruket eller andra göromål. Ersättningen
till sådan personal torde emellertid böra utgå av jordanskaffningsmedel
och tillhöra kostnaderna för företagets genomförande.

Till byggnadsbyrån torde böra förläggas ärenden rörande uppförande av
åbyggnader av skilda slag ej endast för arrendeegnahem och andra genom
jordanskaffningsbyrån i statens regi utlagda lägenheter utan ock för alla övriga
lägenheter, vartill beviljas egnahemslån eller arbetarsmåbrukslån eller
bidrag av skilda slag. Genom byrån skall egnahemsstyrelsen kunna leda och
övervaka allt byggnadsarbete inom egnahemsverksamheten och annat till
densamma knutet statsunderstött arbete med nyskapande och förbättring av
byggnadsbeståndet på landsbygden. A denna byrå skola upprättas eller granskas
ritningar, arbetsbeskrivningar och kostnadsberäkningar i de byggnadsärenden,
som handläggas hos egnahemsstyrelsen. Å byrån skola vidare utarbetas
normalplaner, typritningar, detaljritningar och byggnadstekniska
föreskrifter för alla kategorier av byggnadsföretag under egnahemsstyrelsens
förvaltning. Detta förutsätter undersökningar rörande arbets- och levnadssätt
i de skilda orterna ävensom rörande material och konstruktioner. Samarbete
måste etableras med länsorganen — i ärenden rörande arbetarsmåbrukslån
även med kommunalorganen — med materialprovningsanstalten och
andra forskningsinstitut på området och med konsulterande ingenjörer. Till
byråns handhavande av administration och kontroll å de byggnadsföretag,
som utföras genom egnahemsstyrelsens försorg, bör även räknas uppförande
av sådana försökshus, som böra byggas för vinnande av erfarenheter rörande
nya planlösningar och konstruktioner. Förmedlingstjänst bör bedrivas
vid egnahemsbildarnas inköp av vissa byggnadsmaterial. För att i lämplig

Kungl. Maj:ts proposition nr 236-

197

form ställa gjorda rön till allmänhetens förfogande bär styrelsen genom byrån
bedriva propagandaverksamhet medelst handböcker, broschyrer och tidningsartiklar
ävensom genom föreläsningsverksamhet samt praktiska och teoretiska
kurser för byggmästare och byggnadsarbetare på landet. Slutligen
böra byråns såväl planlösningar som tekniska rön systematiskt inarbetas i
ett arkiv till tjänst för framtida verksamhet.

Erforderlig personal för handhavande av byggnadskontroll å de med statsmedel
under egnahemsstyrelsens förvaltning uppförda byggnader bör ställas
under byggnadsbyråns ledning.

För närvarande sysselsätter egnahemsstyrelsen, där först på de senaste åren
anställts inom byggnadsfacket utbildad personal, två arkitekter samt fem
byggnadskontrollanter, därav en kontrollant för arbetarsmåbrukslånerörelsen
och fyra för bostadsbyggnadsföretag i övrigt, varjämte för den löpande kontrollen
av arbetarsmåbruksbyggnader anlitas lokala kontrollanter. Jordnämnden
sysselsätter en byggnadskonsulent. En arkitekt har tidigare anlitats för
uppläggande av de hustyper, som komma till utförande på arrendeegnahem.

Till den blivande byggnadsbyrån synas böra knytas — förutom byråchefen
(A 30) — två byrådirektörer (A 26), av vilka den ene bör vara byggnadsingenjör.
Behovet av ytterligare arbetskrafter på byrån torde åtminstone till
någon del böra fyllas medelst anställande av tillfälliga arbetskrafter och anlitande
av specialister. Vid sådant förhållande torde det tillsvidare icke vara
nödvändigt att för de plantekniska arbetena anställa ytterligare fast personal.
För de byggnadstekniska arbetena däremot torde böra finnas minst två
amanuenser (16—18 e. o.). Samtliga dessa befattningshavare böra vara högskoleutbildade
eller lia på annat sätt förvärvat likvärdig utbildning inom
byggnadsfacket. Byråchefen bör dessutom äga grundliga insikter och praktisk
skicklighet om det slags husbyggande, som förekommer inom egnahemsväsendet.

Behovet av erforderlig personal för byggnadsbyråns kontrollarbete torde
icke vara möjligt att redan nu specificera. Enligt ovan åberopade utredningsmyndigheters
förslag anses byggnadskontrollen böra i likhet med vad som
skett inom arbetarsmåbruksverksamheten organiseras medelst ett antal hos
centralorganet anställda resande byggnadskontrollanter och lokala kontrollanter.
Utredningsmännen vilja föreslå, att antalet byggnadskontrollanter
inom egnahemsverksamheten tillsvidare på försök förblir vid fem med var
sitt distrikt. Beträffande den lokala kontrollen få utredningsmännen hänvisa
till vad som anföres i fråga örn egnahemsnämnderna. Föreslagna byggnadskontrollanter
torde liksom nu böra anställas mot årsarvode å 4,800 kronor
samt resekostnads- och traktamentsersättning enligt klass II E i allmänna
resereglementet.

Till egnahemsstyrelsens allmänna byrå torde böra hänföras de ärenden
och uppgifter, som icke tillkomma de tvenne övriga mera speciellt inriktade
byråerna. Byråns arbete torde komma att avse tvenne huvuduppgifter. Den
ena avser handläggningen av ärenden, som i allmänhet tillkomma en administrativ
byrå, d. v. s. författningsspörsmål, frågor rörande egnahemsverksamhetens
organisation, arbetsordningar och tjänsteföreskrifter beträffande
styrelsens och underlydande organs befattningshavare, ärenden angående anställande
av personal eller tillsättande av tjänst samt angående egnahemsstyrelsens
ekonomi och till styrelsens disposition ställda medel. Den andra delen
av byråns arbete sammanhänger med egnahemsstyrelsens uppgift att vaka
över att den statliga kule- och bidragsverksamhetcn på förevarande område
erhåller en sund och av statsmakterna avsedd inriktning och utveckling.
Ärenden som röra avskrivningslån och som enligt utredningsmännens förslag
skola underställas egnahemsstyrelsens prövning, böra handläggas på denna

198

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

byrå. Detsamma bör gälla ärenden angående arbetarsmåbrukslån, som komma
under egnahemsstyrelsens prövning. Även besvär över egnahemsnämndernas
beslut i tåne- och bidragsärenden böra hänskjutas till denna byrå.
Läns- och kommunalorganens redogörelser för sin verksamhet böra här
granskas och bearbetas. I det föregående har redan framhållits, hurusom genom
inspektion från egnahemsstyrelsens sida bör tillses, att utlämnande av
lån och bidrag står i överensstämmelse med gällande författningar. Även
för denna lokala kontroll bör allmänna byrån anlitas i de fall, då hithörande
angelägenheter icke äro av den speciella art, att kontrollen bör utövas från
jordanskaffnings- eller byggnadsbyrån. Övervakningen kan tydligen icke ske
utan att de fastigheter, för vilka lan och bidrag beviljats, i viss utsträckning
besökas och besiktigas. I samband därmed blir egnahemsstyrelsen i tillfälle
att överhuvud taget bilda sig en föreställning örn huruvida egnahemsverksamheten
i orterna bedrives enligt sunda och gagneliga principer. Den mera
formella övervakningen hänför sig även till granskning av förekommande
lånehandlingar. Denna granskning torde i första hand böra avse sådana lån,
som tillkommit efter senaste inspektionstillfället. Dessutom torde vid vissa
tillfällen — exempelvis vart annat eller tredje år — från egnahemsstyrelsens
sida laneportiöljerna i deras helhet böra inventeras. Genom byrån bör vidare
övervakas, att egnahemsnämnderna handha indrivning av efterliggande räntor
och amorteringar på ett effektivt sätt. Väckt fråga om exekutiv åtgärd
mot låntagare bör handläggas på samma byrå.

På allmänna byrån bör ytterligare ankomma att utarbeta cirkulär och anvisningar
rörande låne- och bidragsverksamheten ävensom formulär och
blanketter för verksamheten hos egnahemsstyrelsen och egnahemsnämnder,
kommuner^ egnahemsföreningar och egnahemsbolag. Slutligen bör, i den
män den på styrelsen ankommande upplysnings- och rådgivningsverksamheten
icke tillhör någon av specialbyråernas arbetsområden, densamma höra
under allmänna byrån.

Inom den nuvarande egnahemsstyrelsen handläggas ärenden av den art,
som enligt det förestående skulle hänföras till allmänna byrån, av en byrådirektör
för arbetarsmåbrukslåneärenden och egnahemslåneärenden, en notarie
för administrativa ärenden, en notarie för ulredningsärenden och en
amanuens för bostadsförbättringsärenden.

Ledningen av den allmänna byrån i den nya egnahemsstyrelsen torde böra
utövas av en byråchef (A 30). Byråns personal i övrigt torde böra utgöras
av två byrådirektörer (A 26), en notarie (A 21) och två amanuenser (16—18
e. o.). Byråchefen bör vara förtrogen med egnahemsverksamheten i allmänhet
samt besitta administrativ erfarenhet. Byråns övriga personal bör
vara så sammansatt att där finnes företrädd administrativ erfarenhet, juridisk
kompetens, insikt om kreditväsende samt ekonomiska och statistiska
frågor ävensom förtrogenhet med jordbrukets och landsbygdens förhållanden
i övrigt.

Beträffande personalbehovet i övrigt inom egnahemsstyrelsen innebär utredningens
förslag följande:

Utredningen har ansett ett genomförande av förslaget örn centralisering
av egnahemsverksamhetens kassarörelse föranleda behov av ett särskilt kamrerarkontor
hos egnahemsstyrelsen. Förutom det arbete, som hänförde sig
till själva egnahemsverksamheten, borde kamrerarkontoret handhava ärenden
rörande expenser för styrelsen och egnahemsnämnderna, avlöningar och
arvoden inom hela egnahemsförvaltningen samt reseräkningar, som där jämväl
skulle granskas. I detta sammanhang har egnahemsutredningen även

Kungl. Maj:ts proposition nr 236-

199

uttalat sig för att egnahemsstyrelsen erhölie ställning av huvudförvaltning
med dragningsrätt å statens checkräkning. Det syntes även vara lämpligt,
att förvaltningen av olika egnahemsverksamheten tillhörande fonder överlämnades
till egnahemsstyrelsen. Enligt utredningens mening borde kamrerarkontoret
stå under ledning av en kamrerare (A 26), varjämte där erfordrades
en revisor (A 21), en amanuens (16—18 e. o.) och en kassör (A 14).

Den kvinnliga biträdespersonalen hos egnahemsstyrelsen skall enligt utredningens
förslag utgöras av två kansliskrivare (All) — av vilka en avsetts
skola fungera som registrator, lydande under allmänna byrån, och en tjänstgöra
å kamrerarkontoret — tre kanslibiträden (A 7), sju kontorsbiträden
(A 4) och fem skrivbiträden (A 2). Av dessa ha de två kansliskrivarna samt
två av kanslibiträdena och fyra av kontorsbiträdena föreslagits skola erhålla
ordinarie ställning men övriga anställas såsom extra ordinarie. För expeditionsvaktgöromål
skola inrättas en befattning som förste expeditionsvakt
(A 7) och en befattning som expeditionsvakt (A 5), båda ordinarie.

Enligt vad utredningen framhållit, bör härutöver möjlighet finnas att anlita
extra och tillfällig arbetskraft.

I förevarande sammanhang har utredningen fäst uppmärksamheten på att
skoglig sakkunskap icke bleve företrädd inom det centrala verkets personal.
Dylik sakkunskap vore givetvis erforderlig såväl för jordanskaffningen och
den därmed förenade stycknings- och försäljningsverksamheten som vid övervakandet
av de lokala organens verksamhet med skogslån. Utredningen
har med hänsyn härtill hållit före, att särskild skogssakkunnig borde stå tili
egnahemsstyrelsens förfogande. Utöver denna sakkunskap borde egnahemsstyrelsen
kunna i samband med speciella jordanskaffningsföretag anlita biträde
av vederbörande skogsvårdsstyrelser.

Sammanfattningsvis har egnahemsutredningen framlagt följande förslag
till förteckning över den ordinarie personalen hos egnahemsstyrelsen:

Befattning Lönegrad

1 överdirektör och chef ........................................ G 10

3 byråchefer ................................................. A 30

ö byrådirektörer ............................................ . A 26

1 kamrerare ................................................. A 26

1 notarie .................................................... A 21

1 byråassistent ............................................... A 21

1 revisor .................................................... A 21

1 kassör .................................................... A 14

2 kansliskrivare .............................................. A 11

2 kanslibiträden ............................................. A 7

1 förste expeditionsvakt ...................................... A 7

1 expeditionsvakt ............................................ A 5

4 kontorsbiträden ............................................ A 4.

Yttranden.

Som en allmän erinran mot egnahemsutredningens organisationsförslag —
i vad angår såväl central- som länsorganisation — har i en del yttranden
gjorts gällande, att organisationen tilltagits onödigt vidlyftig. Bland andra

200

Kungl. Maj:ts proposition nr 236-

har allmänna civilförvaltningens lönenämnd givit uttryck åt denna uppfattning.
Lönenämnden har ifrågasatt, huruvida den nya organisationen borde
omedelbart uppföras på ordinarie stat. Enligt lönenämndens mening talade
nämligen starka skäl för att någon tids erfarenhet i fråga om de nya arbetsuppgifterna
samt rörande organisationens ändamålsenlighet avvaktades,
innan några ordinarie tjänster inrättades.

Mot egnahemsutredningens förslag rörande särskilda ledamöter inom egnahemsstyrelsen
vid sidan av byråerna ha erinringar framställts av riksräkenskapsverket,
som anfört:

Såsom framgår av den lämnade redogörelsen, skulle egnahemsstyrelsens
ledamöter komma att deltaga i avgörandet ej blott av alla viktigare ärenden
utan även av ett stort antal övriga ärenden, vilka skola handläggas av styrelsen.
Enligt riksräkenskapsverkets uppfattning kan det emellertid icke
anses ändamålsenligt att, i den omfattning utredningsmännen föreslagit, åt
särskilda ledamöter, vilka icke skola hava ställning såsom tjänstemän, överlämna
avgöranderätten i de ärenden, vilka beröra egnahemsstyrelsens verksamhetsområde.
Bortsett från att den av utredningsmännen föreslagna organisationen
av styrelsen synes bliva i hög grad invecklad och omständig,
skulle den föreslagna anordningen innebära ett nedsättande framför allt av
verkschefens men även av byråchefernas befogenheter, som saknar motstycke
inom den svenska statsförvaltningen. Riksräkenskapsverket anser sålunda,
att beslutanderätten i långt större utsträckning än som förslagits bör anförtros
styrelsens chef och byråchefer, vilka — örn de skola motsvara de föreslagna
löneställningarna — måste anses vara i besittning av den erfarenhet
i olika hänseenden, som erfordras för att på eget ansvar kunna taga ställning
till olika uppkommande frågor inom styrelsen. Till följd av egnahemsverksamhetens
stora ekonomiska och sociala betydelse kan det emellertid
vara önskvärt och lämpligt, alt till styrelsen anknytas personer med uppgift
att dels företräda dessa allmänna synpunkter, dels ock tillföra styrelsen viss
sakkunskap rörande egnahemsverksamheten inom olika delar av landet.
Riksräkenskapsverket får fördenskull förorda, att särskilda fullmäktige
förordnas hos egnahemsstyrelsen, vilka vid förefallande behov skola stå till
styrelsens förfogande och därvid äga rätt att — ungefär på samma sätt som
fångvårdsfullmäktige inom fångvårdsstyrelsen — deltaga i behandlingen av
vissa större frågor. Enligt riksräkenskapsverkets uppfattning böra alltså
ärendena i egnahemsstyrelsen, i den mån de äro att hänföra till styrelsens
fortlöpande administrativa och fackliga verksamhet, såsom regel behandlas
av ämbetsverkets chef och byråchefer, under det alt fullmäktige skulle deltaga
i handläggningen av sådana ärenden, vilka anses vara av mera principiell
och allmän betydelse för egnahemsverksamheten i dess helhet. Under
nu angivna förutsättning torde årsarvode till fullmäktige hos egnahemsstyrelsen
kunna bestämmas till ej obetydligt lägre belopp än utredningsmännen
föreslagit för ledamot av styrelsen.

Liknande synpunkter ha uttalats även i ett par andra yttranden. Härvid
har allmänna civilförvaltningens lönenämnd rekommenderat den anordning,
som finnes genomförd vid pensionsstyrelsen, som vid sin sida har särskilda
sakkunniga benämnda pensionssakkunniga. En reservant inom lönenämnden
har ansett de särskilda ledamöterna böra erhålla en ställning, som i huvudsak
sammanfölle med utredningens förslag. Lantbruksstyrelsen har hållit

Kungl. Maj:ts proposition nr 236-

201

före, att, om någon speciell sakkunskap erfordrades, utöver den som chefen
och byråcheferna kunde anses besitta, det möjligen kunde vara påkallat att
förstärka styrelsen med en person, som representerade dylik specialkunskap
och som jämväl kunde tänkas givas ställningen av särskilt förordnad ledamot
i styrelsen — eventuellt med i instruktionen angivna särskilda uppgifter.
Såvitt styrelsen kunde bedöma, syntes under inga förhållanden behov
kunna anses föreligga av tre dylika särskilt förordnade ledamöter.

Statskontoret har ifrågasatt, huruvida icke det föreslagna årsarvodet till
de tre särskilda ledamöterna av den nya egnahemsstyrelsen åtminstone tillsvidare
borde begränsas, förslagsvis till 1,800 kronor.

I detta sammanhang må nämnas, att byggnadsstyrelsen förordat genomförandet
av ett i förut omförmälda utredningsmyndigheters betänkande den
13 juli 1938 framlagt förslag, att styrelsen skulle äga utse en representant att
på samma sätt, som de av egnahemsstyrelsens ledamöter, vilka icke skulle
vara tjänstemän i styrelsen, deltaga i ärendenas handläggning och beslut även
beträffande sådana ärenden, som icke kunde anses beröra byggnadsstyrelsens
förvaltningsområde.

Beträffande löneställningen för chefen för egnahemsstyrelsen har statskontoret
funnit det icke vara motiverat, att verkchefen placerades i högre
lönegrad än C 8 eller, därest statens bvggnadslånebyrå icke enligt statskontorets
förslag uppginge i egnahemsstyrelsen, lönegrad C 7. Allmänna civilförvaltningens
lönenämnd har, för den händelse organisationen med en chef
och tre särskilda ledamöter ansåges böra bibehållas, förklarat sig med hänsyn
till de tilltänkta betydande inskränkningarna i chefens beslutanderätt icke
kunna tillstyrka, att denne erhölle en så hög lönegradsplacering som i lönegraden
C 10. Befattningen syntes i så fall böra hänföras högst till lönegraden
C 8.

Om nyssnämnda organisationsform bibehölles, har lönenämnden även förmenat,
att några byråchefsbefattningar icke borde inrättas utan att det vore
tillfyllest med byrådirektörstjänster i 28 lönegraden.

Vad i övrigt angår byråindelningen i egnahemsstyrelsen och personaluppsättningen
i styrelsen har statskontoret anfört följande:

Beträffande den å jordanskaffningsbyrån föreslagna personaluppsättningen
synes enligt statskontorets mening den i förslaget upptagna ordinarie bvrådirektörsbefattningen
i lönegrad A 26 kunna utbytas mot en extra ordinarie
befattning i 24 :e lönegraden, förslagsvis benämnd förste byråassistent.

Å byggnadsbyrån lia förordats två befattningar i lönegrad A 26 (byrådirektör).
Statskontoret vill föreslå, att å denna byrå i stället inrättas en
ordinarie befattning såsom förste byråingenjör i lönegrad A 24 och en extra
ordinarie befattning såsom byråingenjör i 21 :a lönegraden. För handläggning
och föredragning av ärenden, som kunna föranledas av övertagandet av statens
byggnadslånebyrås verksamhet, synes dessutom å denna byrå erfordras
en bostadssocial konsulent. Denna befattning synes tillsvidare böra uppföras
å extra ordinarie stat och placeras i 24 :e lönegraden. För närvarande
äro hos statens egnahemsstyrelse anställda fem byggnadskontrollanter, vilka
befattningar enligt förslaget fortfarande skola finnas inom styrelsen. Dessa
tjänstemäns arbetsuppgifter avse en försöksverksamhet. Statskontoret har

202

Kungl. Maj.ts proposition nr 236-

intet att erinra mot att denna försöksverksamhet tillsvidare fortsattes, men
synes det böra övervägas, huruvida icke verksamheten kunde övertagas av
egnahemsnämnderna.

Då särskilda svårigheter synas föreligga att redan nu bedöma omfattningen
av de arbetsuppgifter, som komma att åvila den i organisationsplanen
upptagna allmänna byrån inom egnahemsstyrelsen, bör enligt statskontorets
mening denna byrå, i varje fall tills vidare, ersättas av ett kansli med en
ordinarie befattningshavare i lönegrad A 26 såsom föreståndare. Denne
tjänsteman bör tillika ombesörja de ombudsmannagöromål, som ha samband
med byggnadslånebyråns nuvarande verksamhet, och benämnas sekreterare
och ombudsman. Å kansliet synes dessutom böra inrättas en ordinarie
notariebefattning i lönegrad A 21 och en ordinarie kansliskrivarebefattning
(registrator) i lönegrad All.

Styrelsens kamrerare synes i anslutning till vad som gäller i fråga om
jämförbara dylika befattningar inom statsförvaltningen i övrigt böra placeras
i lönegrad A 24. Befattningen synes böra uppföras å ordinarie stat,
medan den revisorsbefattning, som föreslagits skola inrättas å kamrerarekontoret,
tillsvidare synes böra upptagas å extra ordinarie stat.

Antalet amanuenser inom styrelsen lärer tillsvidare kunna begränsas till
fem, varvid förutsättes, alt en av dessa befattningshavare placeras å kansliet
och en å kamrerarkontoret.

Utredningsmännens förslag ifråga om biträdespersonalen inom styrelsen
lär i väsentlig grad kunna begränsas, örn statskontorets förslag till decentralisering
av egnahemsorganisationens kassarörelse vinner beaktande. Därest
så sker, blir i varje fall den å kamrerarkontoret föreslagna kassörstjänsten
obehövlig. Någon annan kansliskrivarebefattning än den ovan
nämnda registratorstjänsten synes ej böra inrättas. Statskontoret föreslår,
att antalet ordinarie bi trädest jänster i lönegrad A 7 och lägre grader bestämmes
till sex, och att vid ytterligare behov av befattningshavare i motsvarande
ställning anställes extra ordinarie, personal i erforderlig utsträckning.

Hos egnahemsstyrelsen synes böra anställas en förste expeditionsvakt å
ordinarie stat och en extra ordinarie expeditionsvakt.

Allmänna civilförvaltningens lönenämnd har, utöver vad förut nämnts,
framställt följande erinringar mot utredningens organisationsförslag beträffande
egnahemsstyrelsen:

Lönenämnden anser, att mer än en byrådirektörsbefattning i 26 lönegraden
icke bör inrättas å varje byrå. Lönenämnden vill för övrigt ifrågasätta,
huruvida tjänstebenämningen byrådirektör är lämplig för ifrågavarande befattningshavare.
Åtminstone på byggnadsbyrån och allmänna byrån förefalla
lönenämnden benämningarna förste byråingenjör respektive sekreterare
vara att föredraga. De återstående föreslagna två byrådirektörstjänsterna
böra enligt nämndens mening utbytas mot befattningar med lägre löneställning.

Amanuenstjänsterna hava genomgående upptagits såsom extra ordinarie
befattningar i 16—18 lönegraderna. I anledning härav vill lönenämnden
framhålla, att en placering i nyssnämnda lönegrader bör, i överensstämmelse
med vad som i allmänhet gäller inom allmänna civilförvaltningen, kunna
erhållas först efter någon tids tjänstgöring i lägre löneställning.

Enligt personalförteckningen skola hos styrelsen finnas två kansliskrivare
i 11 lönegraden, av vilka den ena tillika skall vara registrator med placering
å allmänna byrån, under det att den andra befattningshavaren skall tjänstgö -

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

203

ra å kamrerarkontoret. Då några skäl för en placering av den sistberörda
tjänsten i 11 lönegraden icke blivit anförda, får lönenämnden föreslå, att
befattningen i fråga utbytes mot en kanslibiträdestjänst i 7 lönegraden.

Lantbruksstyrelsen har ifrågasatt, huruvida en särskild byrå kunde anses
behövlig för inom egnahemsstyrelsen förekommande byggnadsärenden. Rent
kvantitativt syntes väl hithörande arbetsuppgifter bliva ganska omfattande,
men syntes med hänsyn till förekommande byggnadsärendens enhetliga och
väl icke allför invecklade beskaffenhet ifrågavarande arbetsuppgifter knappast
kunna anses bliva av mera krävande natur. Med avseende härå borde
uppmärksammas, att den förslagna byrån ingalunda skulle ha till uppgift
att leda och befrämja byggnadsverksamheten i allmänhet inom jordbruket,
utan att dess verksamhet i sådant hänseende skulle begränsas till det mindre
statsunderstödda jordbruket eller i allt fall till statsunderstödd byggnadsverksamhet
inom jordbruket. Det syntes vara fullt tillräckligt, att föredraganden
för byggnadsärenden placerades i 28 lönegraden med tjänsteställning
som byrådirektör och inorganiserades under någon av de två andra
föreslagna byråerna, måhända närmast jordanskaffningsbyrån.

Domänstyrelsen har ansett, att den föreslagna personalen på byggnadsbyrån
väl vore behövlig för uppgörande av erforderliga normalplaner, typritningar,
detaljritningar och byggnadstekniska föreskrifter för byggnadsföretagen
under egnahemsstyrelsens förvaltning. Men när detta stardardiseringsarbete
i huvudsak vore genomfört, syntes för utförande av de jämkningar
härutinnan, som utvecklingen kunde komma att kräva, och för den rent
byggnadstekniska verksamheten inom den jämförelsevis inskränkta del av
byggnadsområdet, som egnahemsstyrelsen representerade, möjligen hela berörda
personal inom centralstyrelsen icke kunna få full sysselsättning.
Tyngdpunkten i byggnadsverksamheten syntes då komma att ligga på lokalorganen.

Statens egnahemsstyrelse har ansett den föreslagna byråorganisationen
kunna förenklas. Styrelsen har bland annat anfört:

Den föreslagna byggnadsbyrån synes lämpligen kunna inordnas i den allmänna
byrån och ställas under ledning av byråchefen för denna byrå, då
låneärendena och byggnadsärendena ha intimt samband med varandra. Uppdelningen
av ärendena inom den allmänna byrån bör — med tillvaratagande
av hittills vunnen erfarenhet inom styrelsen —- i huvudsak ske så, att för
sig handläggas dels administrativa ärenden, dels ärenden rörande arbetarsmåbruk,
egnahemslån och bostadsförbättringar och dels byggnadstekniska
ärenden. Såsom befattningshavare utom byråchefen böra å allmänna byrån
placeras tre byrådirektörer (A 26), en förste arkitekt (A 24), 2 notarier (A
21), en byråassistent (A 21) samt 2 arkitekter (A 21). Behövliga amanuenser
ävensom extra biträden å arkitektbyån eller eljest (förslagsvis till en början
2 amanuenser och 2 å 3 extra biträden) torde böra avlönas från ett gemensamt
anslag till amanuenser och extra biträden. Ändring av sakkunnigas
förslag rörande jordanskaffningsbyrån ifrågasättes ej. Vid sidan av
byråorganisationen vill egnahemsstyrelsen föreslå en ny befattning, vartill
styrelsen återkommer här nedan. Därjämte erfordras en kamrerare (A 24)

204

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

och erforderliga skrivbiträden, därest förvaltningen av fonderna lägges under
egahemsstyrelsen.

Byråorganisationen enligt styrelsens ovannämnda förslag framgår närmare
av nedanstående schematiska uppställning:

Överdirektör

Allmänna byrån	Jordanskaffnings- byrån
Byråchef	Byråchef
Administrativa ärenden	Låne- och bidrags-ärenden	Byggnadsärenden	Jordanskaffnings- m. fl. ärenden
Byrådirektör Byrådirektör Notarie I Notarie Kamrerare \| Byråassistent Amanuenser och extra biti	Byrådirektör l:e arkitekt och arkitekter -aden	Byrådirektör Byråassistent Extra biträden

För vinnande av enhetlighet i arbetet i länen torde behövas intimt samarbete
mellan centralorganet och länsorganen. Sådant samarbete synes ej
tillfredsställande nås genom utredningsmännens organisationsförslag. Styrelsen
vill föreslå inrättande av ett reseombud för egnahemsstyrelsen, förslagsvis
benämnd egnahemsinspektör med placering i byråchefs lönegrad. Denne
skulle bland annat äga närvara vid nämndernas sammanträden, utöva kontroll
över det fortlöpande arbetet samt giva råd och anvisningar.

Beträffande den kvinnliga biträdespersonalen har egnahemsstyrelsen i anslagsäskandena
för budgetåret 1938/1939 föreslagit inrättande av en registratorstjänst
i 15 :e lönegraden. Motsvarande befattningshavare har i utredningsmännens
förslag placerats såsom kanslibiträde i Ilie lönegraden. Då
med registratorsarbetet är förknippad uppgiften att månatligen uppgöra förslag
till avlöningslista samt då registratorsarbetet i sig självt med för närvarande
årligen inemot 14,000 registrerade ärenden är ansvarsfullt och betungande,
finner styrelsen rättvist, att tjänsten placeras i den vanliga lönegraden
för registratorer i statsdepartement och centrala ämbetsverk. Bortsett
från jordanskaffningsbyrån, som vad den kvinnliga arbetskraften beträffar
torde böra bibehållas vid statens jordnämnds nuvarande personaluppsättning,
torde någon utökning av antalet av styrelsens nuvarande kvinnliga
befattningshavare på stat ej erfordras. Däremot synes lämpligt, att ett
någorlunda rundligt anslag till extra kvinnliga skrivbiträden ställes till styrelsens
förfogande att användas i mån av behov.

Expeditionsvaktsarbetet torde liksom nu kunna utföras av en befattningshavare.
Utökning av expeditionsvaktspersonalen finner styrelsen sålunda
ej nödvändig.

Älvsborgs läns norra hushållningssällskaps egnahemsnämnd och förvaltningsutskott
ha ansett den av utredningen föreslagna anordningen med en
byggnadsbyrå i Stockholm vara mindre välbetänkt och föga ägnad att fylla
det verkligt stora behov av sakkunskap på området som förelåge. Ett sådant
till huvudstaden förlagt kontor bleve praktiskt taget oåtkomligt för den
stora allmänheten.

Ladugårdsbyggnadssakkunniga ha utgått från att de arbetsuppgifter, som
förelåge för egnahemsstyrelsens byggnadsbyrå, troligen komme att väsentligt

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

205

minskas och att det efter ett par år ej bleve erforderligt med en så stor, högt
kvalificerad personal, som av utredningen föreslagits. De sakkunniga ha föreslagit,
att endast en ordinarie byrådirektörsbefattning måtte inrättas på byggnadsbyrån.
Denne tjänstemans huvudsakliga uppgift skulle vara att upprätthålla
den för verksamhetens enhetliga ledning erforderliga kontakten
mellan länsorganen och den centrala byrån. Det vid byrån bedrivna forsknings-
och standardiseringsarbetet borde stå under byråchefens direkta ledning,
och skulle denne till sitt förfogande i detta arbete hava en ordinarie
assistent med högskoleutbildning, placerad i lönegrad 22, samt det antal
extra ordinarie och extra assistenter och biträden, som efter utarbetande av
ett preliminärt program för byggnadsbyråns arbete visade sig erforderligt.
De e. o. och e. assistenterna borde placeras i så hög lönegrad, att dels tillräckliga
kvalifikationer kunde fordras, dels allt för ofta återkommande platsombyten
undvikas, vilket ej torde vara fallet med de två i betänkandet föreslagna
högskoleutbildade e. o. amanuenserna i lönegrad 16—18.

Byggnadsstyrelsen har uttalat som sin mening, att det med hänsyn till rådande
konjunkturer inom husbyggnadsväsendets område för närvarande icke
vore möjligt att för amanuenslön förvärva kvalificerade arkitekter eller
byggnadsingenjörer.

Slutligen må i detta sammanhang nämnas, att statskontoret fäst uppmärksamheten
på att statens egnahemsstyrelses övertagande av förvaltningen
av de statliga utlåningsfonder, som hade samband med egnahemsverksamheten,
och bestyret med utbetalning av de olika statsbidrag, som tillhörde
verksamheten, givetvis komme att inverka på omfattningen av statskontorets
arbetsuppgifter, detta särskilt vad anginge fondbyrån och ombudsmansexpeditionen.

Departementschefen.

Med hänsyn till de förslag, som i det föregående i olika sammanhang framställts
med avseende å egnahemsverksamhetens framtida bedrivande, innebärande
bland annat att egnahemsnämnderna hädanefter såsom statsorgan skola
bliva direkt underställda egnahemsstyrelsen, finner jag ett uppenbart behov
föreligga av en förstärkning och rationalisering av styrelsens organisation.
Emellertid kan jag icke tillstyrka egnahemsutredningens organisationsförslag
i hela dess vidd. I avvaktan på erfarenheter av den reform av egnahemsverksamheten,
som av mig föreslås, och av behovet av arbetskrafter för densamma
anser jag personaluppsättningen inom egnahemsstyrelsen böra begränsas
något i förhållande till vad utredningen föreslagit. Örn så sker, kan
jag icke finna tillräckliga skäl tala emot att styrelsen — med undantag för
vissa i det följande angivna befattningar — upptages på ordinarie stat. I
samband härmed torde, såsom egnahemsutredningen förordat, beteckningen
»statens egnahemsstyrelse» böra förkortas till enbart »egnahemsstyrelsen».

Beträffande grunderna för egnahemsstyrelsens organisation biträder jag
egnahemsutredningens förslag örn införande av viss byråindelning inom styrelsen,
varvid byråcheferna böra erhålla ställning av ledamöter. Med hän -

206

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

syn till karaktären av de uppgifter, egnahemsstyrelsen har att fullgöra, finnér
jag det önskvärt, att densamma vid sidan av byråindelningen har tillgång
till praktisk sakkunskap på de olika områden, som beröras av egnahemsverksamheten.
Egnahemsutredningen har med denna utgångspunkt
föreslagit, att i styrelsen skola, liksom hittills, ingå tre särskilt förordnade
ledamöter. I en del yttranden har gjorts gällande, att utredningen tillagt
dessa ledamöter alltför vittgående uppgifter och befogenheter och att de
allenast borde ha ställning av sakkunniga med rådgivande uppgifter. För
min del anser jag övervägande skäl tala för att ifrågavarande ledamöter
även skola deltaga i fattande av beslut inom styrelsen. Emellertid synes
det icke behövligt, att de deltaga i behandlingen av andra ärenden än sådana
som äro av större betydelse, särskilt författnings- och anslagsfrågor,
viktigare organisationsfrågor samt principiella ståndpunktstaganden beträffande
egnahemsverksamhetens bedrivande. I behandlingen av dessa liksom
andra frågor böra även deltaga båda de byråchefer, vilka enligt vad jag
i det följande förordar böra finnas hos styrelsen. De särskilda ledamöternas
antal, som av egnahemsutredningen föreslagits skola liksom hittills utgöra
tre, bör enligt min mening ökas till fyra, för att de skola kunna företräda
en så allsidig sakkunskap som möjligt, särskilt på jordbrukets, skogsbrukets,
fastighetsbildningens och kreditväsendets område samt byggnadsområdet.
Jag kan icke finna tillräckliga skäl att biträda byggnadsstyrelsens
förslag, enligt vilket, i vad angår sistnämnda sakkunskap, denna styrelse
skulle äga utse en särskild representant. Däremot förutsätter jag i likhet
med egnahemsutredningen, att egnahemsstyrelsen kommer att i erforderlig
utsträckning samråda med myndigheter, vilkas uppgifter delvis sammanfalla
med egnahemsstyrelsens.

Med hänsyn till betydelsen av att för chefskapet för egnahemsstyrelsen kunna
förvärva en person med önskvärd kompetens förordar jag — med biträdande
av egnahemsutredningens förslag — att styrelsens chef, vilken torde
böra tillsättas medelst förordnande för en tid av högst sex år, såsom överdirektör
placeras i lönegrad C 10 i det från och med den 1 juli 1939 gällande
civila avlöningsreglementet. Byråcheferna torde i enlighet med vad som i
allmänhet gäller inom allmänna civilförvaltningen böra placeras i lönegrad
A 30. Arvodena till de särskilda ledamöterna synas mig böra bestämmas
till 1,800 kronor för envar av dem, vartill kommer eventuell resekostnadsoch
traktamentsersättning.

Vad härefter angår byråindelningen inom egnahemsstyrelsen finner jag
uppenbart, att en särskild jordanskaffningsbyrå bör tillskapas med de huvudsakliga
uppgifter, som angivits av egnahemsutredningen. Denna byrå kommer
delvis att utgöra en efterföljare till statens jordnämnd, vilken avses
skola indragas, och jag vill i detta sammanhang framhålla det såsom naturligt,
att den hos nämnden för närvarande sysselsatta personalen såvitt möjligt
bör utnyttjas inom den utvidgade egnahemsstyrelsen. Även beträffande inrättandet
av en s. k. allmän byrå inom egnahemsstyrelsen, vilken byrå dels
skulle handlägga administrativa ärenden och dels lia viss befattning med

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

207

egnahemslångivningen, bland annat i form av övervakning av egnahemsnämndernas
verksamhet, biträder jag egnahemsutredningens förslag. Däremot
finner jag mig icke övertygad örn behovet av en särskild byggnadsbyrå.
Åtminstone tills vidare torde de uppgifter, som skulle ankomma på
en sådan byrå och som nu handhavas av särskilda befattningshavare hos
egnahemsstyrelsen och jordnämnden, kunna inlemmas i någondera av de
nyss föreslagna byråerna, och jag finner härvidlag mest ändamålsenligt, att
jordanskaffningsbyrån anförtros förevarande uppgifter. I avvaktan på en
lösning av frågan örn byggnadssakkunskapens anordnande inom egnahemsverksamheten
överhuvud taget — jag återkommer till denna fråga i nästföljande
avsnitt av propositionen — synas mig de befattningar, som inrättas
för byggnadsfrågor, tills vidare icke böra uppföras på ordinarie stat. Egnahemsstyrelsens
förslag, att vid sidan av byråerna skulle inrättas en särskild
befattning såsom egnahemsinspektör, kan jag för närvarande icke biträda,
övervakning över egnahemsnämndernas verksamhet torde, förutom i lämplig
omfattning av verkschefen, böra utövas av personal å styrelsens allmänna
byrå, varjämte viss tillsyn över nämnderna bör kunna anordnas i samband
med de resor, som föranledas av styrelsens jordanskaffningsverksamhet.

Å jordanskaffningsbyrån torde böra för den egentliga jordanskaffningsverksamheten
anställas en byrådirektör i lönegrad A 26 och en byråassistent
i lönegrad A 21 samt för byggnadsverksamheten likaledes en byrådirektör i
26 lönegraden ävensom en byråingenjör i 21 lönegraden. Sistnämnda båda
befattningar torde enligt vad nyss anförts tills vidare böra erhålla extra ordinarie
karaktär. Å den allmänna byrån torde böra finnas en byrådirektör i
lönegrad A 26 och en notarie i lönegrad A 21. Vad särskilt angår byrådirektörerna
för jordanskaffningsverksamheten och å allmänna byrån har jag
vid mitt ståndpunktstagande till befattningarnas benämning och löneställning
ansett det önskvärt, att ifrågavarande befattningshavare komma att stå något
högre än de i det följande omnämnda egnahemsdirektörerna hos egnahemsnämnderna,
vilka föreslås skola placeras i lönegrad A 24.

Även om den av egnahemsverksamheten betingade kassarörelsen, i den
mån den hänför sig till egnahemsnämnderna, decentraliseras på dessa, synes
behov komma att föreligga av ett kamrerarkontor hos egnahemsstyrelsen.
Personalbeståndet på detta kontor torde emellertid kunna tillmätas väsentligt
mindre än egnahemsutredningen föreslagit. De där anställda befattningshavarna
torde böra utgöras av en kamrerare i lönegrad A 24 och en revisor i
lönegrad A 21.

Utöver den nu angivna personalen, vilken med nyss berörda undantag torde
böra erhålla ställning av ordinarie befattningshavare, torde hos egnahemsstyrelsen
böra anställas förslagsvis fem amanuenser med motsvarande löneställning
som tillämpas för andra liknande befattningar inom statsförvaltningen.

Liksom nu torde hos egnahemsstyrelsen böra vara anställda fem byggnadskontrollanter
med årsarvoden å 4,800 kronor. Åtminstone tillsvidare torde
kostnaderna för fyra av dessa kontrollanter böra, på samma sätt som för

208 Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

närvarande, bestridas av anslaget till främjande av bostadsbyggande på
landsbygden.

För registratorsgöromålen hos egnahemsstyrelsen, vilka för närvarande
handhavas av ett kanslibiträde i 7 lönegraden, torde böra inrättas en ordinarie
befattning som kansliskrivare i lönegrad All. Med anledning av vad egnahemsstyrelsen
anfört till stöd för en höjning av löneställningen för sistnämnda
befattningshavare torde böra uppmärksammas, att arbetet med avlöningsuträkning
framdeles bör ankomma på det nyinrättade kamrerarkontoret.

Såsom ordinarie befattningshavare torde vidare böra anställas ett kanslibiträde
i lönegrad A 7 och tre kontorsbiträden i lönegrad A 4. Den betydande
reduceringen av ifrågavarande personal i förhållande till vad utredningen
föreslagit förklaras i huvudsak med hänsyn till decentraliseringen av
kassarörelsen. Slutligen bör hos egnahemsstyrelsen vara anställd en ordinarie
expeditionsvakt i lönegrad A 5.

Utöver den nyss angivna ordinarie biträdespersonalen torde det böra räknas
med behov av ytterligare en eller annan extra ordinarie befattningshavare.
Vidare kan det bliva erforderligt att i viss utsträckning anställa extra
och tillfällig personal. Detta gäller icke blott biträdespersonal utan även annan
arbetskraft, exempelvis representerande sakkunskap på byggnadsområdet
eller på skogsväsendets område.

I enlighet med vad jag i det föregående förordat torde personalförteck -

ningen för egnahemsstyrelsen böra erhålla följande utseende.

Befattning Lönegrad

Tjänstemän å ordinarie stat.

1 överdirektör och chef........................................ C 10

2 byråchefer .................................................. A 30

2 byrådirektörer .............................................. A 26

1 kamrerare .................................................. A 24

1 byråassistent ................................................ A 21

1 notarie .................................................... A 21

1 revisor .................................................... A 21

1 kansliskrivare .............................................. A 11

1 kanslibiträde ................................................ A 7

1 expeditionsvakt ............................................ A 5

3 kontorsbiträden ............................................ A 4.

Extra ordinarie tjänstemän i högre lönegrad än 2 0.

1 byrådirektör .............................................. Eo 26

1 byråingenjör .............................................. Eo 21.

Till anslagsberäkningen för egnahemsstyrelsen återkommer jag i ett annat
sammanhang. m

Sedan riksdagen meddelat sitt beslut rörande egnahemsstyrelsens organisation,
bör ny instruktion utfärdas för styrelsen.

Kungl. Majlis proposition nr 236.

209

Egnahemsverksamhetens läns- och lokala organisation.

Nuvarande organisation.

Såsom framgår av det-föregående bestå hushållningssällskapens egnahemsnämnder
av fem ledamöter. Hushållningssällskap skall ansvara för att dess
egnahemsnämnd tillgodoses med erforderliga tjänstemän och biträden. En
av sällskapet anställd jordbrukskonsulent med åliggande att biträda egnahemsnämnden
bör, såvida ej annan anordning medgives i den instruktion,
sorn antagits för nämnden av hushållningssällskapet och godkänts av egnahemsstyrelsen,
närvara vid sällskapets sammanträden och föredraga ärendena.
Personaluppsättningen i övrigt varierar hos de olika egnahemsnämnderna.
Det är vanligt, att sekreterare hos hushållningssällskapens förvaltningsutskott
även fullgöra visst arbete hos egnahemsnämnderna. Hos dessa
äro vidare anställda kamrerare, skattmästare eller kassörer, vilka likaledes
ofta samtidigt tjänstgöra hos förvaltningsutskotten. Detsamma gäller kontors-
och expeditionsvaktpersonal.

I detta sammanhang ina nämnas, att enligt särskilda bestämmelser hushållningssällskapens
vandringsrättare ha att vid besök hos mindre jordbrukare,
däribland innehavare av jordbruksegnahem, lämna råd och anvisningar
beträffande jordbrukets och husdjursskötselns bedrivande samt därvid
genom praktisk handledning av förekommande arbeten visa huru dessa bäst
utföras.

Egnahemsnämnd skall utse egnahemsombud, i regel ett ombud för varje
kommun inom hushållningssällskapets område, med uppgift att biträda nämnden
och verka för egnahemsverksamhetens ändamålsenliga bedrivande och
utveckling inom ombudets distrikt.

Envar kommun äger att välja två representanter, företrädande huvudsakligen
den ene de jord- och lånesökandes krets och den andre de jordägandes,
att jämte det för kommunen utsedda egnahemsombudet bilda kommunens
egnahemskommitté med uppgift att, under ombudets ordförandeskap, biträda
egnahemsnämnden och verka för egnahemsverksamhetens ändamålsenliga
bedrivande och utveckling inom kommunen.

Kommun, inom vilken egnahemskommitté icke är inrättad, må kunna uppdraga
åt kommunens arbetarsmåbruksnämnd eller, där sådan nämnd ej
finnes inom kommunen, åt kommunalnämnden att — jämte egnahemsombudet
— handha egnahemskommittés uppgifter, i vad angår åtgärder för
utveckling av ofullständiga jordbruk.

Arbetarsmåbruksnämnd — som har att ombesörja arbetarsmåbruksverksamheten
inom kommun —- består av tre av kommunalfullmäktige eller,
där kommunalfullmäktige ej finnas, av kommunalstämman utsedda ledamöter.
Dessa skola företräda de lånesökandes och den jordbrukande befolkningens
intressen ävensom kommunala synpunkter, varjämte bör tillses att

Bihang lill riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 236.

210 Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

någon av ledamöterna är förtrogen med den statsunderstödda egnahemsverksamheten.

Såsom redan förut nämnts kan statsunderstödd egnahemsverksamhet på
särskilt angivna villkor jämväl utövas av vissa aktiebolag och föreningar.

Egnahemsutredningen.

Utredningen har till utgångspunkt för sina förslag angående egnahemsnämndernas
organisation sammanfattningsvis hänvisat till att dessa nämnder
enligt vad utredningen i andra sammanhang förordat skulle dels handha egnahemslångivningen
för jordbruks- och bostadslägenheter och vad därmed
sammanhör, dels utöva bidragsverksamheten för stärkande av ofullständiga
jordbruk, dels bedriva jordförmedlingsverksamhet och viss jordanskaffning,
dels leda arbetet med egnahemslägenheternas bebyggande, dels biträda centralorganet
i dess jordanskaffningsföretag och arbete med iordningställande
av arrendeegnahem, dels såsom förbindelseorgan taga viss befattning med
arbetarsmåbrukslånerörelsen, dels tjäna såsom länsorgan inom egnahemsväsendet
i övrigt och dels kunna anlitas för andra skilda uppdrag inom området
för den statliga sociala jord- och bostadspolitiken, såsom bostadsförbättringsverksamheten
och lånerörelsen för lantarbetarbostäder

Egnahemsutredningen har fäst uppmärksamheten på att arbetsmängden
inom egnahemsnämnderna även vore beroende av verksamhetsområdenas
bestämning. Utredningen hade i syfte att vinna jämlikhet i arbetsmängden
hos dessa organ övervägt att söka begränsa antalet organ genom att sammanföra
vissa grupper av län till distrikt. Emellertid torde egnahemsarbetet
vara sådant att en indelning av landet i dylika distrikt säkerligen skulle verka
hämmande på dessa organs möjligheter att bedriva en fruktbärande verksamhet.
Utredningen hade därför icke ansett sig böra föreslå ett genombrytande
av länsgränserna, som med undantag för två län — Kalmar och
Älvsborgs län — också vore bestämmande för hushållningssällskapens verksamhetsområden.
Inom nämnda båda län torde dock egnahemsarbetet icke
vara så omfattande, att anledning förelåge att bibehålla länens uppdelning
på tvenne organ. Enligt utredningens mening borde samtliga dessa organs
verksamhetsområden sammanfalla med länsindelningen. Liksom andra länsinstitutioner
torde dessa egnahemsorgan i regel böra förläggas till residensstäderna.
Undantag härifrån syntes emellertid kunna vara motiverat i vissa
fall exempelvis för Göteborgs och Bohus samt Skaraborgs län.

I fråga örn grunderna för egnahemsnämndernas organisation har egnahemsutredningen
föreslagit följande:

Länsorganen torde liksom hushållningssällskapens egnahemsnämnder böra
erhålla formen av kollegiala nämnder och även i fortsättningen kallas egnahemsnämnder.
Egnahemsnämnd torde som regel böra bestå av fem ledamöter.
En verkställande tjänsteman hos nämnden, kallad egnahemsdirektör,
bör genom sin tjänsteställning vara självskriven ledamot. Övriga ledamöter
eller som regel fyra böra efter förslag av centralorganet utses av Kungl. Majit
för en period av fyra år, därav en till nämndens ordförande. Till ledamöter
böra utses för uppdraget lämpliga och sakkunniga personer, boende inom

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

211

länet och företrädande den jordbrukande befolkningen, den jord- och lånesökande
allmänhetens intressen, de statligt administrativa synpunkterna
samt förtrogenhet med områdets olikartade förhållanden. För de mindre
länen torde, efter Kungl. Majlis beprövande, ledamöternas antal kunna nedSatt
j*.4111 tre’ den verkställande tjänstemannen inberäknad. För de särskilt
utsedda ledamöterna böra utses personliga suppleanter.

Beslutanderätten bör förbehållas egnahemsnämnden som sådan, dock att
enhgt instruktion för nämnden avgörandet av vissa ärenden bör kunna
overlamnas at den verkställande tjänstemannen. Ledamöterna böra vara
ansvariga for skada, som av dem uppsåtligen eller av vårdslöshet tillskynelus
staten.

Den verkställande tjänstemannen i egnahemsnämnd bör — utöver ställningen
som ledamot — vara föredragande i nämnden och tillika dess sekreterare
samt svara för expeditionen av nämndens beslut. Han bör vara förman
för ovng hos egnahemsnämnden anställd personal. Som huvudsyssla
i övrigt skall han lia att utföra de tjänsteåligganden, som nu vanligen tillhora
egnahemskonsulent hos hushållningssällskap.

Såsom kompetensvillkor för egnahemsdirektör bör uppställas avlagd agronomexamen,
varjämte bör fordras praktiska insikter inom egnahemsverksamneten.

Inom åtskilliga län torde allt det kvalificerade arbetet ej kunna medhinnas
av nämndens verkställande tjänsteman. Detta behov av ökning i arbetskrafterna
kan vara beständigt men även med hänsyn till egnahemsverksamhetens
art mera tillfälligt. För sagda ändamål lärer bli nödigt att för större
Ian rakna med en eller flera särskilda egnahemskonsulenter och egnahemsassistenter.
Mera tillfälliga ökningar i arbetet böra tillgodoses med extra

hf^fmSaSS1S '' ksnahemskonsulenter och egnahemsassistenter böra
na avlagt agronomexamen.

Den kvalificerade personalen med högre utbildning torde för åtskilligt arloff
ute i oi terna kunna ersattas av tjänstemän med lägre utbildning. Detta
galler ej minst i avseende a det arbete, som är förenat med undersökning

E£ SÄ*-*- vandringsrättare, ÄÄ

tdea Pentraliserin8 av kassarörelsen och vad därmed har samband
som utredningsmannen ovan förordat, erfordras påtagligen för de nya
^ahemMBmnderna lcke särskild kamrer eller kassör. Emellertid torde
med hänsyn därtill att egnahem sdirektören och i förekommande fall konsulenten
och assistenten fa antagas komma att stora delar av året vistas på
tjänsteresor, a egnahemsnämnds expedition böra vara anställt ett kvinnligt
biträde i kanshbitradesgraden, som kan lämna besökande upplysningar och
an isningar Detta biträde behövs jämväl för det arbete, som är förenat med

.r m llärinöverybem °Ch bidraSstagare, registratorsgöromål

n. m Härutöver bora hos egnahemsnämnd anställas erforderliga kontorsbiträde,
! delvis i extra ordinarie och extra ställning. 8 S

,p t,reidn,ln8SmannC:l.,fkna med alt hos egnahemsnämnd tillsvidare icke
skall behovas särskild expeditionsvakt. Till en sådan befattningshavare
hörande göromål bora kunna utföras av de kvinnliga befattningshavarna
varjamte möjlighet bör stå öppen att träffa avtal med person som utför
eljest nödiga expeddionsvaktsgöromål mot särskild ersättning.

Behov av juridisk expertis för egnahemsnämnderna bör lämpligen till

nv jurisl 1 orlon ''"ll8'' •«« »Ä

212

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

Egnahemsutredningen har övervägt, huruvida — förutom nyss angivna
personal — jämväl särskilda fackmän på byggnadsområdet borde anknytas
till egnahemsnämnderna. Utredningen har i detta ämne anfört:

Erinras må, att egnahemsnämnderna redan ha att i erforderlig mån vid
behandling av ärenden enligt kungörelsen om bostadsförbättringsverksamheten
(nr 654/1937) samråda med förste provinsialläkaren i länet eller annan
på bostadshygienens område sakkunnig person. Utredningsmännen hysa den
uppfattningen, att detsamma bör gälla beträffande handläggningen av ärenden
rörande bostadsbyggande överhuvud laget hos egnahemsnämnderna.

I utredningsmännens organisationsplan för egnahemsverksamheten ingår,
att centralorganet skall utbyggas med en specialbyrå för byggnadsärenden.
Det torde kunna förväntas, att egnahemsnämnderna själva, under ledning
närmast av sagda byrå, skola åtminstone tillsvidare kunna med den föreslagna
personaluppsättningen handha på dem ankommande byggnadsverksamhet.
I den mån egnahemsdirektörerna, egnahemskonsulenterna och egnahemsassistenterna
icke från början äga tillräcklig insikt örn ifrågavarande
arbetsuppgifter, torde de kunna göras tämligen förtrogna härmed på det sättet,
att centralorganet genom byggnadsbyrån anordnar byggnadskurser, bedriver
annan undervisnings- och upplysningsverksamhet samt tillhandahåller
typritningar, anvisningar och föreskrifter m. m. De byggnadskontrollanter,
som enligt vad utredningsmännen föreslagit skola vara anställda hos centralorganet,
torde ock kunna medverka härvidlag. I samarbetet mellan byggnadsbyrån
och egnahemsnämnderna måste givetvis också ingå, att nämnderna
i tveksamma fall och mera principiella frågor böra inhämta byråns
mening. Såsom nyss antyddes torde under angivna förhållanden huvudparten
av byggnadsuppgifterna kunna fullt nöjaktigt handläggas av egnahemsnämnderna
själva. Emellertid torde fall förekomma, då egnahemsnämnderna
kunna behöva ha tillgång till fackmän i orten; det skulle bli ogörligt att
vända sig till egnahemsstyrelsen i alla specialfall. Utredningsmännen få i
detta sammanhang erinra örn att det sedan länge varit ett önskemål att kunna
tillgodose landsbygden med utbildade fackmän på husbyggandets område.
Vid skilda tillfällen ha sålunda förslag framförts örn anställande av byggnadskonsulenter
hos hushållningssällskapen. Utan aft här närmare ingå på
denna fråga, vilja utredningsmännen framhålla, att det torde vara lämpligt
att, om statliga egnahemsnämnder inrättas i länen, dylika konsulenter i
första hand knytas till dessa statsorgan. I frågans nuvarande läge ha emellertid
utredningsmännen icke ansett sig böra föreslå anställande av egna arkitekter
vid egnahemsnämnderna. I avvaktan på att denna konsulentfråga med
det snaraste vinner sin lösning torde det ligga närmast till hands att —
såsom också ifrågasatts — låta egnahemsnämnderna anlita länsarkitekterna
i den utsträckning, som kan visa sig erforderlig. Utredningsmännen vilja
sålunda förorda, att egnahemsnämnderna tillsvidare må, i den omfattning
egnahemsstyrelsen kan finna nödigt medgiva, äga att hänvända sig till länsarkitekterna.
Tilläggas må här, att den fortlöpande lokala kontrollen av att
pågående byggnadsföretag utföras på vederbörligt sätt torde böra i vissa
fall utövas av egnahemsrättama och i andra fall ombesörjas genom tillfälligt
anlitande av byggmästare eller annan lämplig person i orten.

Även på ett annat område än det nyss berörda har utredningen ansett det
vara nödvändigt för egnahemsnämnderna att kunna få tillgång till särskild
sakkunskap. För den skogsbelåning i samband med jordbrukslån för egnahemsändamål,
som enligt utredningens förslag skulle införas, erfordrades vär -

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

213

deringar och uppgörande av hushållningsplaner. Enligt utredningens mening
vore det lämpligt att försl söka vinna erfarenhet angående omfattningen av
och grunderna för den skogsbelåning, som komme att bedrivas av egnahemsnämnderna,
innan särskilda anstalter härför vidtoges i personalhänseende. I
avbidan härå syntes egnahemsnämnderna böra i erforderlig omfattning kunna
anlita skogsvårdsstyrelsernas biträde vid värderingar, uppgörande av hushållningsplaner
m. m. Med avseende på egnahemsnämndernas ledamotsammansättning
torde böra tillses, att nämnderna, åtminstone i de mera skogrika
länen, bland sina ledamöter hade tillgång på viss, örn icke teknisk
så i varje fall praktisk insikt på det skogliga området. Slutligen syntes det
vara av vikt att, icke minst vad gällde grunderna för skogsvärderingar, relativt
noggranna instruktioner meddelades egnahemsnämnderna av egnahemsstyrelsen.

Ledamot av egnahemsnämnd skall enligt egnahemsutredningens förslag, i
likhet med vad som nu i regel gäller, åtnjuta dels dagarvode med 20 kronor
för varje sammanträdesdag och dels resekostnads- och traktamentsersättning
enligt klass II C i allmänna resereglementet vid av uppdraget föranledda resor,
varvid dock dagtraktamente ej utgår för dag, då arvode åtnjutes. Härutöver
skola till ordförandena i nämnderna utgå årsarvoden alltefter arbetets
omfattning, dock ej överstigande 1,000 kronor.

Beträffande avlöningsvillkoren för egnahemsnämndernas befattningshavare
har egnahemsutredningen anfört:

Det kunde visserligen synas naturligt, att avlöningsförmånerna åt egnahemsdirektörer,
egnahemskonsulenter, egnahemsassistenter och egnahemsrättare
bestämdes i anslutning till respektive avlöningar åt hushållningssällskapens
sekreterare, jordbrukskonsulenter och vandringsrättare. Vad
till en början angår avlöningsförhållandena för sekreterarna äro emellertid
dessa så pass skiftande att de icke kunna tagas till rättesnöre för bestämmande
av egnahemsdirektörernas avlöning. Och även i fråga örn jordbrukskonsulenternas
och vandringsrättarnas avlöning gäller, att deras grundlöner fastställts
närmast för beräknande av statsbidrag till lönernas bestridande. Det
har alltså lämnats hushållningssällskapen öppet att besluta om erforderlig
löneökning av andra medel än nyssnämnda statsbidrag, vilken möjlighet
emellertid icke torde lia utnyttjats av sällskapen i någon större utsträckning.
I vissa fall lia likväl lönetillägg beviljats för arbete inom egnahems- och bostadsförbättringsverksamheten.
På grund av det här anförda lia utredningsmännen
funnit de vid hushållningssällskapen tillämpade löneprinciperna
icke kunna tjäna till direkt ledning vid bestämmandet av lönerna för nu
ifrågavarande befattningshavare hos egnahemsnämnderna. Vid övervägande
av vilka löner som nied hänsyn till vederbörandes arbetsuppgifter och kompetens
böra anses skäliga lia utredningsmännen —- vilka utgått från att egnahemsnämndernas
ordinarie befattningshavare böra inplaceras i löneplanerna
i det av 1938 års riksdag antagna civila avlöningsreglementet — stannat
vid att föreslå, att egnahemsdirektör bör placeras i lönegraden A 24 och egnahemskonsulent
i A 21. Egnalicmsassistenterna och egnahemsrättarna, vilka
i det följande förutsättas skola få ställning av icke ordinarie befattningshavare,
torde böra erhålla lön motsvarande lönegraderna A 1(5 respektive A 8.

I fråga örn de befattningshavare hos hushållningssällskapen, som mot -

214

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

svara egnahemsnämndernas övriga personal, synas anställningsvillkoren vara
så olika inom skilda sällskap att de icke kunna tjäna såsom ledning för
statstjänstemännens lönegradsplaceringar. Oavsett detta torde för övrigt
kanslibiträden och kontorsbiträden böra sättas i de lönegrader, som äro vedertagna
för motsvarande befattningshavare inom andra förvaltningsområden,
d. v. s. lönegraderna respektive A 7 och A 4.

Utredningsmännen anse skäligt, att egnahemsnämnds befattningshavare
för löneklassplacering bör få tillgodoräkna sig såsom statstjänst den tid,
lian före anställningen innehaft motsvarande befattning hos hushållningssällskap
eller dess egnahemsnämnd.

För befattningshavarnas tjänsteresor torde särskilt sparreglemente, motsvarande
de för liknande tjänstemannagrupper gällande, böra utfärdas.

Enär — i samband med avvecklingen av hushållningssällskapens egnahemsnämnder
— de statliga egnahemsnämnderna torde böra övertaga hela
den egnahemsverksamhet, varmed de gamla nämnderna vöre sysselsatta, inbegripet
liandhavandet av utestående egnahemslån, har egnahemsutredningen
ansett detta böra medföra, att de nya egnahemsnämnderna i allmänhet
icke kunde utrustas med mindre arbetskraft än som motsvarade den nuvarande
personaluppsättningen — givetvis med nödig jämkning till följd
av den centralisering av kassarörelsen och vad därmed hade samband, som
utredningen förordat. I själva verket kunde egnahemsnämndernas arbetsuppgifter
emellertid beräknas bli väsentligt utökade i förhållande till de nuvarande
nämndernas. Härom har utredningen framhållit följande:

Den fortsatta lånerörelsen med egnahemslån, avskrivningslån och skogslån
kommer tydligen att bli mera arbetskrävande än den hittillsvarande egnahemslånerörelsen.
Härjämte skola egnahemsnämnderna utom annat driva
jordförmedling samt tillhandagå egnahemsbildarna i ärenden med planläggning
och kontroll av åbyggnader samt med inköp av byggnadsmaterial. Vidare
tillkommer det arbete med jordanskaffning och därigenom bildade egnahemslägenheters
bebyggande, för vilket centralorganet finner lämpligt anlita
egnahemsnämnderna. Där icke nybildning av jordbrukslägenheter kan beräknas
komma att ske i större utsträckning, torde det bli så mycket mera arbete
att ordna förvärv av tillskottsjord för ofullständiga jordbruk. Bidragsverksamheten
för nyodling, betesförbättring, stenröjning och jordkörning å ofullständiga
jordbruk torde bli mycket arbetskrävande och förstorad. Utredningsmännen
räkna nämligen med betydligt ökade statsanslag för detta ändamål.
Den decentralisation av arrendeegnahemsverksamheten, som synes bli erforderlig
vid en utvidgning av denna verksamhet, torde lia till följd att detta
arbete i ej obetydlig del avlastas på egnahemsnämnderna. Likaså torde genom
arbetarsmåbruksverksamheten åtskilligt arbete komma att tillföras egnahemsnämnderna
i därav berörda län. Slutligen torde böra framhållas, att
egnahemsorganen hittills i stor utsträckning tagits i anspråk för vissa uppgifter
vid sidan av sina egentliga verksamhetsgrenar, såsom den vittomfattande
bostadsförbättringsverksamheten. Utredningsmännen utgå från att så ock
bör bli fallet i fortsättningen. En väl organiserad och statlig egnahemsnämnd
i varje län bör tillika, såsom ovan framhållits, kunna utnyttjas och utbyggas
för andra skilda uppgifter inom området för den sociala jord- och bostadspolitiken.

Med stöd av vissa från hushållningssällskapen införskaffade uppgifter om
åtgången av arbetskrafter hos hushållningssällskapen för egnahemsverk -

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

215

samheten, bidragsverksamheten för stärkande av ofullständiga jordbruk
samt bostadsförbättringsverksamheten liksom ock av sin kännedom i övrigt
om hithörande förhållanden har utredningen sökt bedöma personalbehovet
för de blivande statliga egnahemsnämndernas mera stadigvarande arbete.
Den redan från början erforderliga personaluppsättningen har av utredningen
beräknats vara följande.

Egnahemsnämnd i	Egna- hems- direktör	Egna- hems- konsu- lent	Egna- hems- assistent	Egna- hems- rättare	Kansli- biträde	Kontors- biträde
Stockholms län ....................	1		1	2	1	1
Uppsala län........................	1	—	—	1	1	1
Södermanlands län..................	1	—	—	1	1	X
Östergötlands län....................	1	—	—	1	1	1
Jönköpings län......................	1	—	—	1	1	—
Kronobergs län ....................	1	—	—	2	1	1
Kalmar län ........................	1	—	—	2	1	1
Gotlands län........................	1	—	—	1	1	—
Blekinge län........................	1	—	—	2	1	1
Kristianstads län....................	1	1	—	2	1	2
Malmöhus län ......................	X	—	—	2	1	1
Hallands län........................	1	—	—	1	1	1
Göteborgs och Bohus län............	1	—	—	1	1	—
Älvsborgs län ......................	1	1	—	2	1	1
Skaraborgs län......................	1	—	1	1	1	1
Värmlands län......................	1	—	1	2	1	1
Örebro län ........................	1	—	—	1	1	1
Västmanlands län ..................	1	—	—	1	1	—
Kopparbergs län....................	1	—	1	2	1	1
Gävleborgs län......................	1	-7—	—	2	1	1
Västernorrlands län.................	1	1	—	2	1	2
Jämtlands län......................	1	—	1	2	1	1
Västerbottens län ..................	1	1	1	3	1	2
Norrbottens län ....................	1	1	1	5	1	3
Summa	24	5	7	42	24	25

Utöver den i tabellen angivna personalen torde enligt utredningens mening
erfordras såväl extra som tillfällig sådan. Detta gällde egnahemsassistenter
och egnahemsrättare liksom kvinnlig kontorspersonal. För erhållandet
av möjlighet till smidighet borde det icke vara fastslaget å vilket län sådan
personal skulle vara placerad. Centralorganet borde äga att efter behovet
förse egnahemsnämnderna med erforderliga extra eller tillfälliga arbetskrafter.
Utredningen har funnit, att för dylikt ändamål tillsvidare borde
för samtliga egnahemsnämnder räknas med extra egnahemsassistenter under
72 månader, extra egnahemsrättare under 60 månader och extra kontorsbiträden
under 180 månader, allt årligen.

De 24 egnahemsdirektörerna liksom ock de 5 egnahemskonsulenterna har
utredningen ansett böra givas ordinarie anställning. De 7 egnahemsassistentcrna
syntes däremot böra vara extra ordinarie. Starka skäl talade för att de
i tabellen upptagna egnahemsrättarna uppfördes såsom ordinarie, eftersom
deras huvudsakligaste sysselsättning torde komma att avse arbeten, som vöre
föranledda av egnahemsnämndernas uppgifter med stärkande av ofullstän -

216

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

diga jordbruk. I avvaktan emellertid på erfarenhet torde även dessa befattningshavare
tillsvidare böra givas extra ordinarie anställning. Anledning
torde saknas varför icke den som kanslibiträden och kontorsbiträden
uppförda kvinnliga personalen, vilken utredningen räknat i underkant,
skulle givas ordinarie anställning, dock borde av de hos egnahemsnämnderna
i Kristianstads, Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens
län föreslagna kontorsbiträdena ett biträde i vartdera av dessa län tillsvidare
vara extra ordinarie.

Antalet ordinarie befattningshavare hos egnahemsnämnderna skulle i enlighet
med utredningens förslag bestämmas på följande sätt:

Befattning

24 egnahemsdirektörer
5 egnahemskonsulenter
24 kanslibiträden
21 kontorsbiträden . . .

Lönegrad

. A 24
. A 21
. A 7
. A 4.

Befattning som egnahemsdirektör borde tillsättas av Kungl. Maj :t efter
förord av centralorganet. Övriga ordinarie befattningar borde tillsättas av
centralorganet, som jämväl skulle ha att antaga all icke ordinarie personal.

Egnahemsutredningen har ansett, att kommunerna samt de enskilda
egnahemsorganen — egnahemsföreningarna och egnahemsbolagen — icke
längre hade samma uppgift att fylla som tidigare. Själva konstruktionen av
egnahemslånestödet för jordbruksändamål, innefattande höjda jordbrukslån
samt, såsom något helt nytt, avskrivningslån och skogslån, syntes göra
dessa organ än mindre än hushållningssällskapen ägnade att vidare uppträda
såsom låneförmedlare för jordbrukslägenheten Egnahemsverksamheten
beträffande jordbrukslägenheter borde därför uteslutande förbehållas de
statliga organen. Egnahemslångivningen för bostadsändamål däremot torne
jämväl i fortsättningen med fördel kunna bedrivas även av kommuner
och egnahemssammanslutningar. Med kommun torde likställas samhällen,
där den för städerna gäilande ordning för bebyggande skulle iakttagas. Enligt
utredningens mening borde dessa låneförmedlare — kommuner, samhällen,
föreningar och bolag — också driva jordförmedling och jordanskaffmng
i fråga örn tomtmark och därvid kunna erhålla statslån såsom förlagsmedel.
Med hänsyn därtill att samma låneförmedlare torde lia sin främsta
uppgift att fylla med avseende på bostadsegnahem för vissa lokalt begränsade
platser — städer och stadsliknande samhällen samt mera tättbebyggda
områden — torde det vara lämpligt att meddela föreskrift därom, att dylik
icke statlig egnahemsverksamhet skulle vara på nämnda sätt lokaliserad. Det
torde böra få ankomma på centralorganet att antaga icke statliga egnahemslåneförmedlare
samt meddela i samband därmed erforderliga föreskrifter.
Den spridda bostadsbebyggelsen på den rena landsbygden torde däremot understödjas
genom statsorganen ensamma. 1 överensstämmelse härmed torde
de icke statliga egnahemsorganens hittillsvarande lånerörelse böra avvecklas
eller omläggas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

217

Även bortsett från de fall, där kommunerna direkt medverka såsom egnahemslåneförmedlare,
har egnahemsutredningen uttalat sig för att all egnahemsbildning
— för jordbruksändamål liksom för enbart bostadsändamål
— borde försiggå under nära samverkan mellan statens organ och de kommunala
myndigheterna. Härom har utredningen anfört:

Statligt egnahemslån torde sålunda icke böra få meddelas, utan att vederbörande
kommunala organ, som bör besitta stor person- och lokalkännedom,
blivit satt i tillfälle att bedöma företaget och yttra sig därom. Eftersom dessa
organ exempelvis torde ha möjligheter att kunna uttala sig örn förefintligheten
av stadigvarande arbetstillfällen, som är en huvudförutsättning främst
för bildande av arbetarsmåbruk och andra stödjordbruk samt även för bildande
av bostadsegnahem, böra helt naturligt dylika egnahemsbildningar
ske i samförstånd med kommunerna. Den kommunala kännedomen örn
förhållandena kan icke heller undvaras i det viktiga arbetet med stärkandet
av ofullständiga jordbruk särskilt med tillskottsjord. All möjlig hänsyn bör
följaktligen tillmätas vederbörande kommuns ställningstagande till planerade
företag och arbeten inom egnahemsverksamheten. Principiellt torde
ingen egnahemsverksamhet böra av statsorganen understödjas mot kommunens
vilja, försåvitt de av kommunen andragna skälen befinnas hållbara.
Dock bör å andra sidan detta icke få medföra, att önskvärd omflyttning mellan
socknarna förhindras eller att .statens stödformer för egnahemsändamål
missbrukas till förmån för en kommuns egen befolkning.

Utredningen har förordat en kommunal anknytning till de statliga egnahemsorganen
liknande den nuvarande emellan hushållningssällskapens egnahemsnämnder
och kommunerna. Den huvudsakliga ändringen skulle föranledas
därav, att utredningen icke funne den i vissa kommuner förekommande
anordningen med egnahemskommittéer vid sidan av arbetarsmåbruksnamnder
vara ändamålsenlig. Kommunernas egnahemsverksamhet torde
bli bäst betjänad av att vara samlad på ett enda organ, så att erforderlig översikt
och likformighet kunde vinnas. Samarbetet mellan egnahemsnämnderna
och kommunerna syntes utredningen alltså böra ordnas på följande
sätt.

Egnahemsnämnd bör företrädas av ett egnahemsombud inom varje kommun
eller inom visst distrikt av kommun, utsett av egnahemsnämnden för
fyra år i sänder. Kommun, som icke bedriver arbetarsmåbrukslånerörelse,
skall äga att för kommunen eller distrikt därav utse två representanter, valda
för fyra år, alt jämte egnahemsombudet såsom ordförande bilda egnahemskommitté.
Örn sådan särskild kommitté icke anses erforderlig, bör kommunen
kunna uppdraga åt kommunalnämnden eller motsvarande myndighet
att jämte vederbörande egnahemsombud fungera såsom egnahemskommitté.
Kommun, där arbetarsmåbrukslånerörelse bedrives, bär uppdraga åt det organ,
som handhar denna lånerörelse, alt upprätthålla samarbete med vederbörande
egnahemsombud. Det synes önskvärt, att egnahemsombudet även
vid behandling av ärenden rörande arbetarsmåbrukslån bör få deltaga i överläggningarna,
däremot givetvis icke i besluten. I samband härmed torde beteckningen
arbetarsmåbruksnämnd böra utbytas mot beteckningen egnahemskommitté
såsom mera belysande för organets allsidiga egnahemsverksamhet.
Någon ändring i övrigt föreslås icke beträffande den kommunala
organisationen för1 arbetarsmåbrukslånerörelsen. Denna lånerörelse kom -

218

Kungl. Majlis proposition nr 236.

mer sålunda i fortsättningen alt handhavas av särskilt utsedd egnahemskommitté,
bestående av tre ledamöter jämte lika många suppleanter, utsedda för
fyra år, eller av kommunalnämnden. Motsvarande bör gälla beträffande
den egnahemslåneförmedling, som må upptagas för bostadsändamål. Förekommande
jordanskaffning bör bedrivas av samma organ. Med hänsyn till
att kommun kan bedriva arbetarsmåbrukslånerörelse uppstår den skillnaden
i den kommunala egnahemsorganisationen mellan kommun med sådan
lanei örelse och annan, att i förstnämnda kommun —- örn egnahemskommitté
utsetts — egnahemsombudet icke fungerar såsom ordförande i kommittén
och att denna kommitté består av förutom egnahemsombudet 3 ledamöter
i stället för 2.

Instruktion för egnahemsombud och kommunalt egnahemsorgan torde
böra fastställas av vederbörande egnahemsnämnd enligt av centralorganet
godkänt normalformulär.

Egnahemsombud bör åtnjuta gottgörelse för sitt arbete inom egnahemsverksamheten.
Denna ersättning torde böra utgå i form av årsarvode, som
bestämmes och utbetalas i efterhand med belopp, som centralorganet på
förslag av vederbörande egnahemsnämnd må besluta. Närmare beräkningsgrunder
härför torde böra meddelas av Kungl. Majit på förslag av centralorganet.

Yttranden.

Till en början må beträffande egnahemsnämndernas verksamhetsområden
nämnas, att egnahemsutredningens förslag örn sammanförande av Kalmar
läns norra och södra områden under en gemensam egnahemsnämnd rönt
gensagor fran Kalmar läns norra hushållningssällskaps egnahemsnämnd och
förvaltningsutskott. Egnahemsnämnden har hänvisat till att Kalmar län
vore synnerligen långsträckt. Från Kalmar -—- där egnahemsnämnden f»rutsatts
skola vara förlagd -— till norra delen av Kalmar län vore avståndet
cirka 260 km landsvägen och järnvägsledes ännu längre, varjämte förbindelserna
vore dåliga. Egnaliemslåneverksamheten inom norra området vore
också mera omfattande än inom södra. Särskilt gällde detta jordbrukslånen.
Vid 1937 års utgång hade antafet lån inom norra området utgjort 461 jordbrukson
och 521 bostadslån med en sammanlagd skuldsumma av omkring

4.0 milj. kronor. Inom södra området vore motsvarande siffror 300 jordbrukson
och 623 bostadslån med en sammanlagd skuldsumma av omkring
2.9 milj. kronor. På grund härav ansåge egnahemsnämnden, att en centralisering
av hela länets egnahemsverksamhet komme att lända norra länsdelen
till skada, varför en egnahemsnämnd i vardera hushållningssällskapsområdet
borde bibehållas med expeditionerna förlagda till Kalmar och Västervik.
Egnahemsnämnden befarade, att i annat fal! den personliga kontakten med
egnahemslåntagarna ej kunde i önskvärd utsträckning uppehållas.

Likaså har förslaget örn att en gemensam egnahemsnämnd skall handhava
egnahemsverksamheten för hela Älvsborgs län föranlett erinringar från
Älvsborgs läns södra hushållningssällskaps egnahemsnämnd och förvaltningsutskott.
Utskottet har framhållit, att utredningen icke syntes ha beaktat
de starka skäl, som givit anledning till att detta län på ett ganska tidigt

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

219

stadium uppdelats i tvenne hushållningssällskaps områden. Förhållandena
vore nämligen ganska olika i norra och södra länsdelen, och då länet inneliölle
störst antal brukningsdelar i landet och vore geografiskt sett ganska
oformligt som administrativ enhet, syntes starka skäl föreligga för att även
i fortsättningen tvenne lokala organ, ett i norra och ett i södra länsdelen, bibehölles.

Mot utredningens förslag i fråga om löneställningen för egnahemsnämndernas
personal har allmänna civilförvaltningens lönenämnd icke haft något
att erinra. Emellertid har lönenämnden ansett den ifrågasatta tjänstebenämningen
egnahemsdirektör böra utbytas mot en lämpligare titel, förslagsvis
egnahemsintendent eller egnahemssekreterare. För den händelse
egnahemsorganisationen omedelbart skulle uppföras på ordinarie stat, ansåge
lönenämnden vidare, att kansli- och kontorsbiträdespersonalen, vilken
avsåges skola ställas direkt under egnahemsstyrelsen, icke borde erhålla ordinarie
anställning i så stor utsträckning som föreslagits.

Göteborgs och Bohus låns hushållningssällskaps egnahemsnämnd och förvaltningsutskott
lia ansett rättvisan kräva, att egnahemsdirektör i lönehänseende
jämställes med föreståndare för folkhögskola och konsulent med lärare.

Värmlands läns hushållningssällskaps egnahemsnämnd, vars yttrande biträtts
av länsstyrelsen, har framhållit, att, då länsorganens arbetsbörda och
därmed egnahemsdirektörens ansvar måste anses vara väsentligt olika inom
olika verksamhetsområden, en gradering av egnahemsdirektörerna lämpligen
borde äga rum i åtminstone 3 grupper. Inom Kristianstads län, där
egnahemslånerörelsens omfattning vore avsevärt större än inom de övriga,
borde egnahemsdirektören lämpligen placeras i 28:e lönegraden, inom mellanskiktet,
där lånestorleken lägst utgjorde omkring 10 milj. kronor, i 26:e
lönegraden och i övriga fall i 24:e lönegraden.

Sveriges agronomförbund har framhållit följande synpunkter med avseende
å löneställningen för egnahemsdirektörer, egnahemskonsulenter och
egnahemsassistenter:

Förbundet vill med skärpa framhålla, att vid inrättande av befattningar,
för vilka kräves agronomutbildning, hänsyn bör tagas till den nuvarande
krävande och långvariga utbildningen på området, och att därför full paritet
i lönehänseende bör råda mellan sådana befattningar och befattningar,
vars innehavare hava annan högskoleutbildning. Med hänsyn härtill och
till den av egnaliemsutredningen gjorda jämförelsen mellan de föreslagna
egnahemsdirektörs- och egnahemskonsulentbefattningarna å ena och sekreterare-
och jordbrukskonsulentbefattningarna å andra sidan samt efter
jämkning nied hänsyn till den av allt att döma mindre omfattande verksamhet,
som egnahemsdirektörerna lära få att förestå i jämförelse med hushållningssällskapens
sekreterare, får förbundet föreslå, att egnahemsdirektör
placeras i lönegrad A 27 eller eventuellt A 26 och egnahemskonsulent i
A 24. Därest det med befattningarna förenade ansvaret skall givas den
innebörd, som nyssnämnda jämförelse antyder, och om samtidigt hänsyn
tages till en skälig avvägning mellan de nu ifrågavarande befattningarna
och andra befattningar, avsedda för motsvarande kategorier av högskoleut -

220

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

bildade tjänstemän, torde en lägre löneplacering ej rättvisligen kunna ifrågasättas.

Skulle agronomförbundets synpunkter beträffande egnahemsdirektörer
och egnahemskonsulenter ej vinna beaktande, utan i stället proposition i berörda
avseenjäe avlåtas i överensstämmelse med utredningsmännens förslag
till löneplacering, vill förbundet rikta uppmärksamheten därpå, att under
sådana förhållanden ej lika kvalificerade innehavare kunna påräknas för
respektive befattningar samt att den förstnämnde befattningshavaren under
sadant förhållande ej, i olikhet med vad som eljest är brukligt inom statsförvaltningen,
vid så låg löneplacering bör erhålla titel, vari ingår ordet
»direktör». I konsekvens härmed bör därför tjänstemannen i A 24 benämnas
egnahemskonsulent och den i A 21 förste assistent. Konsulenten skulle
då komma att motsvara vad som i regel inom statsförvaltningen benämnes
inspektör.

Beträffande egnahemsassistenter finner förbundet det skäligt och ändamålsenligt,
att dessa, i likhet med vad som skett ifråga om amanuensbefattningarna
vid egnahemsstyrelsen, placeras såsom extra ordinarie befattningshavare
i lönegraderna 16—18 samt att medel till avlöning av icke ordinarie
personal beräknas med hänsyn härtill. Möjlighet skulle därigenom erhållas
att efter viss tid uppflytta assistent, som ej inom rimlig tid på annat sätt
vunnit befordran, till den högre av de nämnda lönegraderna.

Beträffande lönegradsplaceringen av den kvinnliga biträdespersonalen har
statskontoret framfört följande erinringar:

Därest den i betänkandet föreslagna centraliseringen av kassarörelsen
kommer till stånd, kan statskontoret för sin del icke finna motiverat med
högre biträdestjänster i lokalorganen än i kontorsbiträdesgraden (lönegrad
A 4). I de fall, där den i betänkandet angivna organisationsplanen upptager
två eller flera biträden i lönegrad A 4, föreslår statskontoret, att en differentiering
sker så, att endast ett av dessa biträden placeras i den angivna
lönegraden och övriga i lönegrad A 2.

För den händelse statskontorets förslag till decentralisering av kassarörelsen
vinner beaktande, synes det i organisationsförslaget hos egnahemsnämnderna
uppförda kanslibiträdet med hänsyn till de mera kvalificerade arbetsuppgifter,
som genom nämndernas bestyr med kassarörelsen komma att
åvila denna befattningshavare, böra placeras i något högre lönegrad än den
föreslagna. Intill dess erfarenheter vunnits rörande arbetsförhållandena
inom länsorganen, vill det synas statskontoret såsom örn ifrågavarande biträde
lämpligen placeras i lönegrad A 8. Vidare torde för bokslutsarbetets
fullgörande bos nämnderna böra räknas med minst ett extra biträde under
en tid av 3 månader.

I motsats till de sakkunniga anser statskontoret, att vederbörande egnahemsnämnd
bör erhålla rätt att tillsätta de i nämnderna föreslagna befattningarna
i lägre grad än lönegrad A 16.

Med avseende å lönegradsplaceringen för den befattningshavare, som vid
en decentraliserad kassarörelse skulle handhava härmed sammanhängande
uppgifter hos egnahemsnämnderna, ha två ledamöter i statskontoret uttalat
skiljaktig mening och ansett, att med hänsyn till de mera kvalificerade arbetsuppgifter,
som genom nämndernas bestyr med kassarörelsen skulle komma
att åvila sådan befattningshavare, en placering av befattningen i lägst
lönegrad All måste anses vara motiverad.

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

221

Vad angår personalbehovet hos egnahemsnämnderna har i yttrandena från
Sveriges agronomförbund samt åtskilliga hushållningssällskap gjorts gällande,
att egnahemsutredningen beräknat personalbehovet alltför knappt. Samma
uppfattning har uttalats av lantbruksstyrelsen, som härutinnan anfört:

Egnahemsutredningen har sökt beräkna personalbehovet genom att utgå
från hushållningssällskapens uppgifter rörande den utsträckning i vilken
deras personal f. n. sysslar med de uppgifter, vilka skulle utbrytas
från sällskapen och överföras till de statliga egnahemsnämnderna.
Härvid har emellertid synbarligen icke beaktats, att sällskapens konsulenter
och vandringsrättare samtidigt i allmänhet utöva även annan konsultationsverksamhet,
varav följer att i förhållande till den effektiva arbetstiden
mindre tid åtgår för resor f. n. än vad som blir fallet i en speciell egnahemsorganisation.
Vidare bör framhållas, att f. n. egnahemsjordbrukarna kunna
räkna med att alltid på hushållningssällskapens expeditioner sammanträffa
med kvalificerad personal och med denna rådgöra om sina egnahemsangelägenheter.
Då egnahemsdirektören i utredningens förslag beräknas skola
utföra de åligganden, som nu tillkomma egnahemskonsulent i hushållningssällskap,
måste man räkna med att han i huvudsak skall befinna sig på
resor, och rådgivningen på egnahemsnämndernas expedition kommer i flertalet
län att åvila ett kanslibiträde i lönegrad A 7. En sådan ordning torde
''knappast anses tillfredsställande. Anförda och andra förhållanden synas,
enligt lantbruksstyrelsens mening, giva vid handen, att utredningen beräknat
personalbehovet mycket i underkant även för en begynnelseorganisation,
vilket bör beaktas även vid bedömandet av kostnaderna för genomförandet
av utredningens förslag.

Å andra sidan har, såsom framgår av det föregående, allmänna civilförvaltningens
lönenämnd hållit före, att den av utredningen föreslagna personaluppsättningen
utan större olägenhet borde åtminstone tillsvidare kunna
undergå minskning. I fråga örn länsorganen ville lönenämnden särskilt
framhålla, att den i betänkandet lämnade sammanställningen rörande sysselsatt
personal inom vissa av hushållningssällskapens verksamhetsgrenar gåve
vid handen, att i åtskilliga län egnahemsverksamheten hittills tagit hushållningssällskapens
befattningshavare i anspråk under allenast begränsad tid
av året.

Anledning torde icke finnas att här i detalj referera de av hushållningssällskapen
gjorda uttalandena rörande personaluppsättningen hos egnahemsnämnderna.
En del uttalanden av mera allmän betydelse må emellertid
återgivas.

Kalmar läns södra hushållningssällskaps egnahemsnämnd och förvaltningsutskott
lia ansett det personalbestånd, varmed länsnämnderna föreslagits
skola bliva utrustade, vara otillräckligt i kvalitativt hänseende. Granskning
och vård av inteckningarna kunde nämligen icke beräknas bliva på ett
tillfredsställande sätt verkställt av egnahemsdirektören, som dels med ifrågasatt
kompetens i allmänhet icke syntes lia förutsättningar härför och dels
såsom egnahemskonsulent finge sin verksamhet till väsentlig del förlagd ute
i området. Att såsom ifrågasattes vid prövning av säkerheter anlita särskild
jurist kunde icke sägas vara en ändamålsenlig lösning av denna viktiga
fråga. Länsnämnderna borde, även örn härav föranleddes ökade kostnader,

222

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

vara utrustade med en personal, som dagligen kunde tillgodose de olika behoven
för granskning och vård av inteckningar och för kassagöromål. I
samma yttrande har hävdats, att de mindre jordbruken hade behov av biträde
pa trädgårdsodlingens område. Särskilt vid förstärkning av dvlika
jordbruk vore en utveckling till trädgårdsbruk rätt vanlig. Under detta förhållande
syntes skäl lia förelegat, att fråga om anställning av trädgårdskonsulent
föreslagits för tillgodoseende av detta viktiga krav.

Även Örebro läns hushållningssällskaps egnahemsnämnd och förvaltningsutskott
lia förordat, att speciell sakkunskap ställdes till egnahemsnämndernas
förfogande för beviljandet av lån till trädgårdsbruk. Vidare syntes nödvändigt,
att särskilt skogssakkunnig värderingsman ställdes till förfogande
för beviljandet av s. k. skogslån.

Medicinalstyrelsen har förutsatt, att vid utfärdande av de närmare bestämmelser
rörande egnahemsorganens verksamhet, som skulle meddelas av
Kungl. Maj:t, angelägenheten av samarbete nied hälsovårdsmyndigheterna
vunne behövligt beaktande, i samband varmed egnahemsnämnderna syntes
böra bemyndigas att i de fall, då besök på platsen erfordrades för bedömande
av på deras prövning ankommande ärenden, begära länsstyrelsens förord-.
ilande för förste provinsialläkaren att dit göra tjänsteresa.

I många yttranden har givits uttryck åt uppfattningen att behovet av byggnadssakkunskap
icke blivit tillfredsställande tillgodosett i utredningens förslag.

I denna riktning har, bland andra, byggnadsstyrelsen uttalat sig. Styrelsen
har anfört:

Vid de av utredningsmännen föreslagna egnahemsnämnderna skulle byggnadsteknisk
sakkunskap saknas helt och hållet. Av de s. k. egnahemsrättarna
avses väl endast att fordra lägre lantbruksutbildning, förvärvad vid
lantbruksskola eller särskilt anordnade kurser för dylika rättare. Att ersätta
den fackutbildning, som meddelas vid de tekniska högskolorna eller
andra tekniska läroanstalter med den mycket ytliga utbildning, som kan förvärvas
vid de av utredningsmännen föreslagna kurserna, som skulle anordnas
av egnahemsstyrelsens byggnadsbyrå, kan ej heller anses såsom en tillfredsställande
lösning och kommer icke att garantera tillräcklig byggnadskunskap
hos vederbörande. Icke heller är det tillräckligt sörjt för sakkunskapen
genom att egnahemsnämnderna till länsarkitektens bedömande överlämna
de frågor, som nämnderna själva anse sig inkompetenta att avgöra.
Då nämnderna icke själva besitta någon byggnadsteknisk sakkunskap eller
erfarenhet, torde det icke kunna begäras, att de alltid skola inse, när en
fråga behöver liänskjutas till avgörande av fackman. Ofta är det även nödvändigt,
att fackmannen får vara med från början av ett byggnadsärendes
behandling och att han har möjlighet att personligen sammanträffa med den
byggande för att för honom påvisa eventuella brister och framlägga förslag
till deras avhjälpande. I avvaktan på utredning angående behovet av byggnadsstadga
för landsbygden, synes emellertid arkitekter tills vidare icke böra.
.anställas såsom tjänstemän med uteslutande tjänstgöring vid nämnderna.
Möjlighet torde dock beredas dessa att där sådant behov föreligger anställa
konsulterande arkitekt, till vilken alla byggnadsärenden hänskjuta^ på samma
sätt som avses för t. ex. juridiskt biträde åt egnahemsnämnderna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

223

För den lokala kontrollen av byggnadsarbetenas utförande böra egnahemsnämnderna
i största möjliga utsträckning anlita fackmän, som efter genomgång
av åtminstone lägre teknisk skola förvärvat god praktisk erfarenhet
inom husbyggandets område. Om dessa kontrollanter skola anlitas från fall
till fall eller stadigvarande anställas, blir givetvis beroende av omfattningen
av verksamheten inom respektive egnahemsnämnders områden. Tills vidare
böra de dock icke anställas såsom ordinarie befattningshavare.

Slutligen har styrelsen hemställt, att erforderliga åtgärder måtte vidtagas
för åvägabringande av skyndsam utredning rörande behovet av en för landsbygden
gällande byggnadsstadga och därmed sammanhängande frågor.

För lantbruksstyrelsen har det framstått som den viktigaste förutsättningen
för uppnående av ändamålsenliga och ekonomiska byggnader, att verklig
byggnadssakkunskap finnes företrädd i de lokala nämnderna:

Skola egnahemsbyggarna i huvudsak lita till den sakkunskap, som finnes
i centralorganet, måste det leda till en schablonmässig behandling av byggnadsfrågorna,
varjämte det kan befaras, att kontrollen över byggnadsverksamheten
blir otillfredsställande. Även om typritningar kunna vara till stor
nytta, måste man dock i regel förutsätta en viss grad av individuell behandling
av varje byggnadsföretag.

Beträffande byggnadskonsulenterna kan man, om de en gång skola tillsättas,
enligt lantbruksstyrelsens mening räkna med samma dualism mellan
ifrågavarande statliga egnahemsnämnder och hushållningssällskapen, som tidigare
anförts rörande övriga konsulenter. Icke-egnahemsjordbrukarnas
byggnadsfråga torde beräknas vara av avsevärt större omfattning än den,
som berör egnahemsbildarna. Att behovet av byggnadssakkunskap ute i länen,
när det rör denna stora grupp, av vilka flertalet är mindre jordbrukare,
måste tillgodoses, förr eller senare, torde vara en nödvändighet med den
stora roll byggnaderna och byggnadskapitalet numera spela i jordbruket.
Att frågan hittills uppskjutits, torde huvudsakligen vara beroende på att man
velat avvakta förut omnämnda utredning rörande hushållningssällskapens
organisation och verksamhet.

Bostadssociala utredningen har ifrågasatt, örn icke den byggnadstekniska
sakkunskapen blivit väl svagt företrädd i den föreslagna organisationen, och
har hänvisat till att denna skulle kunna anlitas för skilda uppdrag inom området
för den statliga sociala jord- och bostadspolitiken.

Ladugdrdsbyggnadssakkunniga, som funnit svagheten i den nuvarande
organisationen bestå i bristande planläggning av varje särskilt byggnadsföretag
och bristande tillsyn under dettas genomförande, har ansett utredningen
icke ha tagit tillräcklig hänsyn härtill. De sakkunniga ha bland annat anfört: Ladugårdsbyggnadssakkunniga

anse sig på grund härav icke kunna biträda
utredningsmännens uppfattning, att länsorganen i avvaktan på lösandet
av frågan örn byggnadskonsulenter för hushållningssällskapen skola ställas
utan speciell byggnadsteknisk sakkunskap. Länsarkitekterna torde ej,
såsom förutsatts, kunna ägna tillräcklig tid åt annat än behandlingen av
vissa principfrågor. Dc måste i övrigt få anses dels överkvalificerade för
handläggning av enkla bostadsbyggnadsärenden, dels mindre sakkunniga rörande
ekonomibyggnaderna.

I betraktande av alt största delen av dc medel, som omsättas inom egna -

224

Kungl. Maj-.ts proposition nr 236.

hemsverksamheten, belöpa sig på rena byggnadskostnaderna, synes det ej
lämpligt att för samtliga hos egnahemsnämnderna föreslagna tjänstemän
endast erfordras agronomutbildning.

Ladugårdsbyggnadssakkunniga hemställa, att det från början förutsattes,
att varje egnahemsnämnd bör ha tillgång till byggnadstekniskt utbildad
tjänsteman med tillräckliga kvalifikationer. Härvid bör övervägas huruvida
denne tjänsteman jämväl skulle kunna tjänstgöra som byggnadskonsulent
inom hushållningssällskapets verksamhetsområde. En viss del av statens utgifter
för byggnadskonsulenten skulle då kunna återvinnas, örn denne mot
skälig taxa finge ombesörja utarbetande av byggnadsförslag åt enskilda, som
ej tillhörde egnahemsnämndens klientel, enligt liknande principer som numera
tillämpas för länsarkitekterna. Genom en dylik anordning kunde byggnadskonsulenterna
ges en bättre avlöning varigenom högre kompetenskrav
kunde uppställas. Om det vid en närmare utredning skulle visa sig, att en
byggnadskonsulent ej skulle kunna beredas full sysselsättning inom något
av de mindre länen, bör undersökas, örn eventuellt gemensam byggnadskonsulentbefattning
bör inrättas för två mindre län. De sakkunniga kunna
emellertid ej uraktlåta att framhålla, att det för närvarande ej torde vara
möjligt att besätta ett så stort antal byggnadskonsulentbefattningar, som
skulle erfordras med fullt kompetenta innehavare enär kunskapen örn de
byggnadstekniska och lmsdjurshygieniska frågor, som sammanhänga med
lantbrukets byggnader hittills ej mer än undantagsvis varit föremål för tillräckligt
djupgående studier och undervisning här i landet. Det torde därför
vara lämpligt att, tills större erfarenhet vunnits, endast tillsätta dessa befattningar
på förordnande.

Åtminstone i de stora norrländska länen med den livliga egnahemsbildningen
och de stora avstånd, som där förekomma, torde det vara nödvändigt
att medelst lokala kurser utbilda de egnahemsrättare eller byggmästare,
som skola hjälpa egnahemsbyggarna tillrätta och handhava den fortlöpande
kontrollen. Tillgången till yrkeskunniga specialarbetare är i dessa landsdelar
mindre, varför det här ligger större vikt uppå att tillräcklig tillsyn utövas.
Om länsorganen tilldelas en byggnadskonsulent så som av ladugårdsbyggnadssakkunniga
föreslagits, kunna dessa självständigt avgöra
många av de frågor, som annars måst hänskjutås till centralorganet. Sålunda
bör den löpande kontrollen på arbetsplatsen helt ombesörjas av länsorganen
som genom byggnadskonsulenten endast i översiktsform delger centralorganet
sina erfarenheter och önskemål. I utredningsmännens betänkande
har föreslagits, att kontrollen på arbetsplatserna i stor utsträckning
skulle skötas direkt från centralorganet, ett arrangemang, som i förhållande
till sin effektivitet torde ställa sig ganska dyrbart.

Även i flera andra yttranden har uttalats den uppfattningen att egnahemsutredningens
förslag i fråga örn egnahemsnämndernas organisation
icke i tillräcklig grad tillgodosåge kraven på byggnadssakkunskap hos nämnderna.
I denna riktning lia sålunda uttalat sig länsstyrelserna i Hallands,
Värmlands och Västmanlands län, Värmlands och Östergötlands läns hushållningssällskaps
egnahemsnämnder och förvaltningsutskott, Västerbottens
läns hushållningssällskaps egnahemsnämnd, svenbo arkitekters riksförbund
samt särskilda kommitterade inom svenska teknologföreningen.

Värmlands läns hushållningssällskaps egnahemsnämnd, vars yttrande biträtts
av länsstyrelsen, har uttalat sig för alt i de län, där egnahemslånerö -

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

225

reisen vore relativt livlig, borde finnas en särskild byggnadskonsulent, som
ständigt kunde stå såväl rörelsens klientel som vederbörande lokalorgan till
tjänst med råd och hjälp. De nytillsatta byggnadskontrollanterna hade för
stora distrikt att svara för och kunde därför ej vara till sådan hjälp, som i
detta hänseende vore önskvärd. Dessa tjänstemäns distrikt kunde därvid i
så måtto minskas, att de endast komme att omfatta sådana län, i vilka särskild
byggnadskonsulent ej funnes anställd. Med minskade distrikt komme
därvid att följa ökade möjligheter för kontrollanterna att bispringa och råda,
där så påfordrades.

Västerbottens läns hushållningssällskaps egnahemsnämnd har bland annat
anfört följande:

Om en centralisering enligt betänkandet genomföres, ligger den faran nära
till hands att byggnadsstilar m. fl. frågor i stort sett uniformeras lika för hela
landet. Olika orters särprägel härvidlag är emellertid av sådant värde att
den ur många synpunkter bör skyddas och i viss mån utvecklas, men en centralisering
utgör en allvarlig fara för dess utplånande. Söderifrån utbjudna
ritningar till bostadshus ha tyvärr redan funnit någon marknad i Västerbotten,
men vissa byggnader som uppförts i överensstämmelse med dessa är
i fråga om dimensioner och planlösning av sådan beskaffenhet att egnahemslån
icke ansetts böra beviljas. Anspråken på rum och övriga utrymmen
synas, om man får döma av dylika ritningar, vara helt andra i sydligare
delarna av landet än i övre Norrland. Att faror som de här påpekade
äro vida större vid en centralisering än om lokala nämnder få utöva bestämmanderätten
framgår av de över hela landet till det yttre såväl som till det
inre lika bostadshusen på arbetarsmåbruken.

Under det att egnahemsutredningen uttalat sig för att eventuella byggnadskonsulenter
i första hand borde anställas hos egnahemsnämnderna, ha egnahemsnämnderna
och förvaltningsutskotten i Östergötlands län, Kalmar läns
södra område och Älvsborgs läns norra område, förvaltningsutskottet i Älvsborgs
läns södra område, Västerbottens läns hushållningssällskaps egnahemsnämnd
ävensom Sveriges allmänna lantbrukssällskap förordat, att sådana
konsulenter i stället borde bindas vid hushållningssällskapen. Till stöd härför
har framhållits angelägenheten av att även det stora antal jordbrukare,
som icke hade sina ställen egnaliemsbelånade, erliölle tillgång till sakkunnig
hjälp för sina byggnadsspörsmål.

Beträffande frågan om fortsatt förmedling av bostadsegnahemslån genom
kommuner samt särskilda aktiebolag och ekonomiska föreningar ha vissa uttalanden
gjorts.

Sålunda lia Stockholms läns och stads hushållningssällskaps egnahemsnämnd
och förvaltningsutskott ansett det icke vara riktigt eller lämpligt, att
ak liebolag eller förening finge antagas till förmedlare av egnahemslån till
förvärv av bostadsegnahem, särskilt i de fall där till sådant bolag eller förening
lämnats förlagslån för inköp och exploatering av fastigheter. För en
enhetlig och likartad bedömning vid långivningen kunde det ej vara till gagn
med flera låneförmedlare med belt olika förutsättningar och helt olika inställning
till lånefrågan.

Bihang till riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 236.

226

Kungl. Maj:ts proposition nr 236-

Östergötlands läns hushållningssällskaps egnahemsnämnd och förvaltningsutskott
ha uttalat betänkligheter mot att jämväl kommuner skulle kunna
utöva förmedling av bostadslån. Ifrågavarande egnahemsnämnd har även
förklarat sig ha haft ingående erfarenheter om jordanskaffning och jordförmedling
bedriven av enskilda personer och bolag. Dessa lade på sin verksamhet
företrädesvis privatekonomiska synpunkter. Härav föranleddes egnahemsnämnden
till det uttalandet att, huru jordanskaffningsverksamheten än
i övrigt framdeles komme att ordnas, den icke borde omhänderhavas utav sådana
personer eller bolag.

Vidare lia Göteborgs och Bohus låns hushållningssällskaps egnahemsnämnd
och förvaltningsutskott framfört betänkligheter mot förslaget, att
jämväl kommuner skulle kunna fungera som förmedlare av bostadslån. Det
syntes icke rationellt att vid sidan av länsorganisationen skapades lokala låneförmedlare.

Även Jämtlands läns hushållningssällskaps egnahemsnämnd och förvaltningsutskott,
vilkas yttrande biträtts av lånsstgrelsen, ha avstyrkt, att egnahemslån
skulle kunna utlämnas genom kommuner samt vissa aktiebolag och
föreningar. Detta komme endast att splittra arbetet.

Å andra sidan har styrelsen för svenska bankföreningen funnit det angeläget,
att det enskilda och det kommunala intresset i förevarande betydelsefulla
verksamhet vidmakthölles i planmässig anslutning till den statliga organisationen.
Vad det kommunala inslaget anginge syntes tvivelaktigt, huruvida
municipalsamhälle ägde lagligen taga befattning med sådana frågor
som egnahemslåneförmedling och jordanskaffning för bildande av egna hem.

Slutligen må nämnas, att svenska skogs- och flottningsarbetarförbundet ansett
beteckningen »egnahemskommitté» för de kommunala egnahemsorganen
vara olämplig. Beteckningen »jordnämnd», som nu bleve ledig, syntes i stället
kunna ifrågakomma för dessa organ. Alternativt borde beteckningen
»arbetarsmåbruksnämnd» bibehållas, där huvuduppgiften bleve att handhava
arbetarsmåbruksverksamhet.

Departementschefen.

I ett föregående avsnitt angående de allmänna grunderna för egnahemsverksamhetens
organisation har jag förordat ett förstatligande av egnahemsnämnderna.
Däremot har jag frångått egnahemsutredningens förslag om
överflyttning från hushållningssällskapens förvaltningsutskott till egnahemsnämnderna
av bidragsverksamheten för stärkande av ofullständiga jordbruk.
Likaså har jag avvisat förslaget örn centralisering av egnahemsverksamhetens
kassarörelse. Det är uppenbart, alt mitt ståndpunktstagande till dessa frågor
måste påverka egnahemsnämndernas personalbehov.

Då de nya egnahemsnämnderna i enlighet med egnahemsutredningens förslag
torde böra träda i verksamhet först den 1 juli 1940, torde det icke vara
nödvändigt att till innevarande års riksdag framlägga något slutgiltigt förslag
i fråga om organisationen av dessa nämnder. Det synes fastmera ändamåls -

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

227

enligt, att egnahemsstyrelsen erhåller tillfälle att ytterligare utreda härmed
sammanhängande spörsmål, vilket lämpligen kan ske jämsides med de underhandlingar
med hushållningssällskapen, som kunna förutsättas skola äga
rum med avseende å egnahemsverksamhetens överflyttning från dessa. Emellertid
torde det kunna vara till fördel, bland annat för det ungefärliga bedömandet
av omorganisationens innebörd i kostnadshänseende, att jag redan
nu preliminärt antyder vissa synpunkter beträffande personalbehovet för
egnahemsnämnderna.

Innan jag ingår härpå, vill jag något uppehålla mig vid frågan om egnahemsnämndernas
verksamhetsområden. Eftersom dessa nämnder för närvarande
äro hushållningssällskapens organ, ha de även samma verksamhetsområden
som dessa, vilket innebär att det i Kalmar och Älvsborgs län finnes
två egnahemsnämnder och i ett vart av övriga län en sådan nämnd. I
likhet med egnahemsutredningen finner jag det med hänsyn till verksamhetens
effektivitet icke vara möjligt att tilldela egnahemsnämnderna större
verksamhetsområden än som motsvara länen. Egnahemsutredningens förslag,
att i Kalmar och Älvsborgs län i motsats till vad nu är fallet allenast
skall finnas en egnahemsnämnd, finner jag visserligen kunna möjligen motiveras
av egnahemsverksamhetens omfattning i dessa län. Emellertid anser
jag ändock på grund av de lokala förhållandena samt önskvärdheten av ett
fortsatt samarbete mellan egnahemsnämnderna och hushållningssällskapen
övervägande skäl tala för att i nämnda båda län fortfarande bibehållas två
egnahemsnämnder. Sist angivna skäl synes mig också motivera, att egnahemsnämnderna
såväl i dessa som andra län förläggas till samma orter som
hushållningssällskapen.

Egnahemsnämnderna torde i enlighet med vad egnahemsutredningen föreslagit
böra bestå av antingen fem eller tre ledamöter, beroende på verksamhetsområdenas
utsträckning. Ledamöterna böra förordnas av Kungl. Majit,
som även bör utse en av dem lill ordförande. Den i det följande omnämnde
egnahemsdirektören torde böra vara självskriven ledamot. Vid utseendet
av ledamöterna bör beaktas önskvärdheten av att kontakten mellan egnahemsnämnderna
och hushållningssällskapen underlättas. Vad utredningen
föreslagit i fråga örn ersättningen åt ledamöterna ger mig ej anledning till erinran.

Jag ansluter mig till utredningens förslag, att hos varje egnahemsnämnd
bör finnas anställd en egnahemsdirektör med huvudsakligen de uppgifter,
som angivits av utredningen. Befattningen torde böra uppföras å ordinarie
stat. I likhet med utredningen anser jag karaktären av de med befattningen
förenade uppgifterna betinga befattningens placering i lönegrad A 24. Att
såsom föreslagits i ett yttrande göra lönegradsplaceringen beroende av egnahemslånens
omfattning hos respektive nämnd kan jag ej finna lämpligt.
De krav på skicklighet och arbetsförmåga, som handhavandet av egnahemsverksamheten
på ett rationellt sätt ställer på sin man, behöver ingalunda stå
i relation tili långivningens omfattning, överhuvud taget torde det vara

228

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

ogörligi att finna en objektiv och allmängiltig måttstock, som skulle kunna
läggas till grund för en differentiering av egnahemsdireklörernas löner. Det
nu sagda synes emellertid icke böra utgöra hinder för egnahemsstyrelsen att,
på grundval av nyss avsedda undersökning rörande personalbehovet hos
egnahemsnämnderna, föreslå något lägre löneställning i sådana län, där arbetsuppgifterna
måste anses vara särskilt begränsade. Vad angår benämningen
å ifrågavarande befattning finner jag visserligen den av egnahemsutredningen
föreslagna benämningen egnahemsdirektör på ett riktigt sätt
giva uttryck åt den ansvarsfulla ställning, som dessa befattningshavare komma
att intaga. I synnerhet om en del av befattningarna enligt vad nyss sagts
komma att placeras lägre än i lönegrad A 24, synes likväl möjligen någon
annan benämning kunna vara lämpligare. Utan att nu vilja fatta definitiv
ställning till denna fråga kommer jag i det följande att använda benämningen
egnahemsdirektör.

Enligt utredningens förslag skola egnahemsdirektörerna biträdas av egnahemskonsulenter,
egnahemsassistenter och egnahemsrättare. Emellertid får
jag erinra om att detta organisationsförslag grundats på förutsättningen att
bidragsverksamheten till förstärkning av ofullständiga jordbruk skulle överflyttas
från hushållningssällskapen till egnahemsnämnderna. Om i enlighet
med vad jag föreslagit dylik överflyttning icke sker, torde egnahemsdirektörerna
i flertalet län icke bliva i behov av sådant biträde, som nyss avsetts. I
varje fall synes det icke komma att finnas nämnvärd användning för personal
med den kompetens, som skulle företrädas av egnahemsrättarna.
Inom en del län torde emellertid behov komma att förefinnas av någon
egnahemskonsulent eller egnahemsassistent. De uppgifter rörande arbetsåtgången
hos de olika hushållningssällskapen, som lämnats i egnahemsutredningens
betänkande, synas närmast tyda på att egnahemskonsulenter
skulle behöva anställas i tre län och egnahemsassistenter i ungefär åtta län.
Mot att egnahemskonsulenterna såsom ordinarie befattningshavare placeras
i lönegrad A 21 och egnahemsassistenterna såsom icke ordinarie tjänstemän
i 16 lönegraden synes intet vara att erinra. Det torde vara lämpligt, att
medel även finnas tillgängliga för anställande tillfälligtvis av extra egnahemsassistenter.

Det kan räknas med att såväl egnahemsdirektörerna som egnahemskonsulenterna
och egnahemsassistenterna i stor utsträckning komma att befinna
sig på tjänsteresor. Enligt egnahemsutredningens förslag skulle å egnahemsnämndernas
expeditioner vid sådana tider icke finnas någon högre
befattningshavare än ett kanslibiträde. Ett sådant förhållande synes mig
icke tillfredsställande. Frågan örn egnahemsnämndernas kontorspersonal
kommer emellertid i ett nytt läge genom att den av utredningen föreslagna
centraliseringen av kassarörelsen icke genomföres. För liandhavandet av
egnahemsnämndernas medelsförvaltning torde, om denna bibehålies decentraliserad,
erfordras en befattningshavare i högre ställning än kanslibiträdesgraden.
Ett hänsyntagande till nu berörda förhållanden synes leda till att
hos egnahemsnämnd bör finnas anställd en kassör och kontorsföreståndare,

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

229

som under egnahemsnämndens och egnahemsdirektörens överinseende kan
omhänderhava medelsförvaltningen, inberäknat räntedebitering m. m., och
samtidigt stå allmänheten till tjänst med upplysningar i olika egnahemsverksamlieten
berörande frågor. Örn denne befattningshavare erhåller heltidsanställning
hos egnahemsnämnden, torde han lämpligen böra placeras i
lönegrad A 17 eller eventuellt såsom icke ordinarie tjänsteman i motsvarande
lönegrad. Emellertid torde det kunna ligga i såväl egnahemsnämndens
som vederbörande hushållningssällskaps intresse, att ifrågavarande befattningshavare
kan på lämpligt sätt dela sin arbetstid mellan nämnden och
sällskapet, varvid dock uppenbarligen måste förutsättas att garantier skapas
mot missbruk av ställningen som förvaltare av två kassor. Där sist angivna
anordning befinnes lämplig, torde befattningshavaren i fråga böra
anställas hos egnahemsnämnden mot visst arvode. Vilketdera av nu berörda
alternativ som är att föredraga, blir beroende av förhållandena i olika
fall. Det bör ankomma på egnahemsstyrelsen att vid den i det föregående
avsedda undersökningen rörande personalbehovet hos egnahemsnämnderna
även överväga förevarande fråga. Jag vill i detta sammanhang tillägga, att
de här åsyftade alternativa anordningarna för anställande av kassörer eller
kontorsföreståndare hos egnahemsnämnderna synas i hög grad undanröja de
svårigheter i organisatoriskt avseende, som befarats vara förbundna med en
överflyttning av egnahemsarbetet från hushållningssällskapen.

Om befattningar såsom kassörer eller kontorsföreståndare inrättas hos
egnahemsnämnderna, torde hos dessa i allmänhet icke behöva anställas
några kanslibiträden. Med hänsyn till kontorsarbetets omfattning torde
detta vara erforderligt allenast i tre eller fyra län. Däremot torde hos samtliga
egnahemsnämnder behov komma att finnas av lägre biträdesbefattningar.
Sammanlagt torde approximativt böra räknas med ett trettiotal
kontorsbiträdesbefattningar och ett tjugotal skrivbiträdesbefattningar. Nu
nämnda biträdesbefattningar, vilka böra placeras i samma lönegrader som
motsvarande befattningar inom civilförvaltningen i övrigt, böra på lämpligt
sätt fördelas på ordinarie och icke ordinarie. Härutöver torde kunna föreligga
behov av anställande av tillfällig personal.

Mot vad egnahemsutredningen anfört rörande egnahemsnämndernas behov
att i viss utsträckning anlita juridisk expertis och särskild skogsutbildad
personal synes mig intet vara att erinra. Jag vill i detta sammanhang fästa
uppmärksamheten på att egnahemsnämnderna även kunna behöva sörja
för tillgång till sakkunskap på trädgårdsodlingens område.

I personaluppsättningen för egnahemsnämnderna har egnahemsutredningen
icke upptagit några befattningshavare med speciell byggnadssakkunskap.
Utredningen har förutsatt, att den föreslagna byggnadsbyrån hos egnahemsstyrelsen,
under medverkan av de utav styrelsen anställda byggnadskontrollanterna
skulle göra nämndernas tjänstemän förtrogna med byggnadsfrågor
genom anordnande av kurser, tillhandahållande av typritningar och anvisningar
ni. m. Örn särskilda byggnadskonsulentbefattningar skulle inrättas

230

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

i länen, borde de emellertid i första hand knytas lill egnahemsnämnderna.
I avvaktan härpå borde dessa nämnder i viss utsträckning kunna anlita länsarkitekterna.

Enligt min mening bör frågan örn byggnadssakkunskapen inom egnahemsorganisationen
icke betraktas isolerad utan ses i samband med det mera
allmänna problemet örn möjligheterna att tillgodose behovet av byggnadssakkunskap
på landsbygden och härigenom underlätta tillkomsten av ändamålsenliga
och billiga byggnader. Detta problem är av stor betydelse icke
minst för jordbrukarna och kräver sin lösning inom en nära framtid. Jag
vill erinra om att nyligen på initiativ från jordbrukarhåll bildats en särskild
byggnadsförening med uppgift att verka för bättre förhållanden på förevarande
område, och det torde finnas skäl att hoppas på lyckliga resultat
av dessa strävanden. Vidare bör nämnas, att frågan örn tillgodoseendet av
landsbygdens behov av byggnadssakkunskap även har varit föremål för
övervägande hos 1937 års utredning angående det mindre jordbrukets arbetsförhållanden.
Denna utredning har i sitt betänkande den 25 februari
1939 angående underlättandet av kvinnornas arbete i de mindre lanthemmen
bland annat uttalat sig för att byggnadskonsulentbefattningar böra inrättas
vid hushållningssällskapen. Slutligen har byggnadsstyrelsen i sitt
förut återgivna yttrande fäst uppmärksamheten på behovet av en byggnadsstadga
för landsbygden. Jag är icke beredd att för närvarande framlägga
några förslag med avseende å landsbygdens byggnadsfrågor. Å andra sidan
kan jag ej heller förorda, att lösningen av desamma föregripes genom
att egnahemsnämnderna nu förses med särskild byggnadssakkunnig personal.
Tills vidare torde behovet av byggnadssakkunskap hos dessa nämnder
böra tillgodoses på huvudsakligen det sätt, som förordats av egnahemsutredningen.
Emellertid anser jag, i motsats mot utredningen, någon nämnvärd
medverkan i förevarande hänseende icke kunna förväntas från länsarkitekternas
sida.

Jag biträder egnahemsutredningens förslag, att förmedlingen av egnahemslån
genom kommuner samt ekonomiska föreningar och aktiebolag bör
inskränkas till bostadsändamål och endast avse lokalt begränsade områden.
Vad angår municipalsamhällena torde det icke vara erforderligt att för
egnahemsverksamheten anlita vederbörande municipala organ utan torde
denna verksamhet kunna omhänderhavas av kommunens gemensamma
organ.

Mot utredningens förslag i övrigt rörande den kommunala egnahemsorganisationen
har jag intet att erinra.

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

231

Egnahemsreformens ikraftträdande och vissa därmed sammanhängande
spörsmål.

Egnahemsutredningen.

Beträffande egnahemsreformens ikraftträdande har egnahemsutredningen
anfört följande:

Enligt utredningsmännens mening bör den föreslagna reformen inom egnahemsväsendet
genomföras snarast möjligt. Den nya egnahemsstyrelsen torde
alltså böra träda i funktion nied det budgetår, som börjar den 1 juli 1939.
Samtidigt torde jordnämndens verksamhet böra övertagas av egnahemsstyrelsen.
Med hänsyn därtill att — såsom i det följande kommer att närmare
utvecklas — åtskilliga förhållanden med avseende pa länsorganens omreglering
torde påkalla en viss övergångstid, lia utredningsmännen nödgats räkna
med att de nya egnahemsnämnderna skola kunna träda i de nuvarandes
ställe först den 1 juli 1940, från vilken tidpunkt följaktligen också de nya
bestämmelserna örn egnahemslån böra vinna tillämpning. .....

Vad nu föreslagits drar i sin tur med sig, att de föreslagna förändringarna
av den egnahemsverksamliet, som bedrives genom kommuner beträffande arbetarsmåbruk
eller i övrigt samt genom egnahemsföreningar och egnahemsbolag,
böra anstå till den 1 juli 1940. Enär nuvarande tillfälliga höjning av
maximum för arbetarsmåbrukslån gäller till och med ar 1939, torde ^de föreslagna
bestämmelserna om lånemaximum och örn arbetarsmåbrukslåns uppdelning
i stående del och amorteringsdel böra vinna tillämpning redan nied
ingången av år 1940. Den 1 juli 1940 torde vidare den föreslagna expropriationslagstiftningen
böra träda i kraft. De jämkade bestämmelserna örn arrendeegnahemsverksamheten
torde likaså böra tillämpas från samma tidpunkt,
oaktat denna verksamhet förutsättes skola utövas av egnahemsstyrelsen
redan dessförinnan eller från och med den 1 juli 1939.

Verksamheten med bidrag till stärkande av ofullständiga jordbruk synes
lämpligen icke kunna överflyttas på de nya egnahemsnämnderna annat än
i anslutning till kalenderårsskifte, varvid icke torde kunna ifrågakomma tidigare
tidpunkt än ingången av år 1941. Emellertid synes det utredningsmännen
angeläget, att de nya bestämmelserna för bidragsverksamlieten kunna
i vissa delar träda i tillämpning redan under den tid hushållningssällskapen
ännu handha denna verksamhet. Enligt utredningsmännens mening
böra sålunda de ändrade bidragsbeloppen, de relativa liksom de absoluta,
kunna utgå till företag, avseende nyodling, stenröjning, jordkörning och betesförbättring
å ofullständiga jordbruk, vartill bidrag beviljas av hushållningssällskapen
under år 1940. Bestämmelserna örn övriga bidrag och örn
egnahemslån för stärkande av ofullständiga jordbruk torde däremot böra
träda i kraft samtidigt med de nya egnahemslånevillkoren i övrigt eller den
1 juli 1940.

Till de nya egnahemsnämndernas arbetsuppgifter skola enligt utredningsmännens
förslag höra icke endast de nu berörda verksamhetsgrenarna utan
ock de övriga uppgifter, som för närvarande äro tillagda egnahemsnämnderna,
bland andra bostadsförbättringsverksamheten och lantarbetarbostadslånerörelsen.
Dessa båda verksamhetsgrenar torde böra överflyttas på de
nya egnahemsnämnderna i och med att dessa träda i funktion den 1 juli
1940.

Sålunda föreslagna övergångsanordningar innebära, att arbetet inom egnahcmsverksamhetens
skilda grenar kommer alt bedrivas enligt de gamla be -

232

Kungl. Maj:ts proposition nr 226.

stämmelserna intill den 1 juli 1940 med angivna undantag för arbetarsmåbrukslånerörelsen
ävensom bidragsverksamheten för ofullständiga jordbruk.

I fråga örn egnahemsreformens inverkan på de nuvarande egnahemslån -tagarnas ställning i fortsättningen Ilar egnahemsutredningen bland annat
framhållit:

Vad^ angår förpliktelserna i fråga om förräntning och amortering av egnahemslån^
anse utredningsmännen, att dessa egnahemslåntagare böra i görligaste
mån bliva likställda med nytillkommande egnahemslåntagare. De föreslagna
förräntningsvillkoren innebära givna förmåner framför de nu gällande,
åtminstone i fråga om egnahemslån beviljade efter ingången av år
1920. Innehavare av sådana egnahemslån, som beviljats före ikraftträdandet
av de nya bestämmelserna, böra örn de så önska få tillåtelse att förränta
sina lån enligt dessa bestämmelser, under villkor dock att samtidigt de nya
procentsatserna för annuitetsberäkningarna vinna tillämpning. Detta villkor
torde böra stadgas i syfte att vinna nödig enhetlighet och reda. Däremot
lia utredningsmännen icke funnit skäl att föreslå ändring i kvoten för
tidigare egnahemslåns uppdelning i stående delar och amorteringsdelar.
Eftersom låntagarnas rättigheter och skyldigheter med avseende på innehavda
lån äro bestämda i kontrakt med egnahemslåneförmedlarna, måste tilllämpningen
av nu angivna eller andra övergångsbestämmelser bli beroende
av frivillig överenskommelse. Beträffande egnahemslån, som även i fortsättningen
komma att kvarligga hos låneförmedlare, bör självfallet gälla, att låneförmedlarnas
betalningsskyldigheter till staten böra omregleras, i mån som
övergångsbestämmelserna vinna tillämpning mellan dessa och låntagarna.
Överenskommelser, varom här är fråga, torde böra befästas genom tilllägg
till gällande lånekontrakt. Enär de år 1937 beslutade tillfälliga räntelättnaderna
avse t. o. m. år 1939, torde dessa tilläggsavtal böra få gälla från
och med år 1940. Detta bör icke möta hinder i organisationsliänseende, eftersom
de nya egnahemsnämnderna lämpligen böra upptaga räntor och
amorteringar för år 1940 även beträffande egnahemslån, vilka i enlighet med
vad som nedan föreslås övertagits från de gamla låneförmedlarna.

De egnahemslåntagare, med vilka träffas tilläggsavtal, som nyss sagts, böra
likställas med nyare låntagare jämväl i fråga örn övriga bestämmelser örn
lantagarnas betalningslörhallanden, såsom beträffande uppskov med erläggande
av amortering.

Oavsett berörda övergångsbestämmelsers tillämpning, böra tidigare egnahemslantagare
likställas med nytillkommande i fråga örn möjligheterna
föi jordbi ukslantagare att erhålla Ian eller bidrag till förstärkning av sina
jordbi uk och för bostadslåntagare att erhålla tilläggslån för byggnadsar I

detta sammanhang har egnahemsutredningen övervägt behovet av en
stödaktion till förmån för egnahemslåntagare, som kunde befinna sig i sådana
sval a ekonomiska förhallanden att hjälp i särskild ordning vore nödvändig
för en sanering av dessa förhållanden. Utredningen har från egnahemsnämnderna
införskaffat visst material till belysande av behovet av sådana
stödåtgärder. Av detta material liksom på grund av sin kännedom i
övrigt om egnahemslåntagarnas förhållanden har utredningen funnit, att den
ekonomiska ställningen för många låntagare vore mycket svag. Men det
syntes ock framgå, att omfattningen av och sättet för nödvändig och lämplig
hjälp icke kunde bedömas utan föregående undersökningar av ifrågakom -

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

233

mande fall. Utredningen hade emellertid icke lämpligen kunnat ingå på dylika
vittomfattande specialundersökningar. Detta torde i stället tillkomma
egnahemsstyrelsen, varefter det jämväl borde ankomma på styrelsen att vidtaga
de mått och steg, vartill undersökningarna kunde giva anledning i det
aktuella läget.

Tidigare innehavare av arbetar småbrukslån skola enligt utredningens förslag
likställas med nyare i fråga om möjligheten att erhålla statsbidrag för
utvidgning av bostadshus.

Utredningen har icke funnit anledning till omräkning av gamla låns stående
delar och amorteringsdelar enligt de nya reglerna.

De föreslagna ändrade upplåtelsevillkoren för arrendeegnahem, avseende
huvudsakligen förbättrade lånevillkor vid frilösning, ha ansetts böra vinna
tillämpning även på arrendeupplåtelser före de nya bestämmelsernas ikraftträdande.

Egnaliemsutredningen har funnit uppenbart att, om staten genom egna
organ skall handhava den fortsatta egnahemslånerörelsen, hushållningsällskapens
nuvarande egnahemslånestock bör överflyttas på staten. Frågan om
ansvaret för lånestocken bör härvid regleras genom skäliga uppgörelser mellan
staten och hushållningssällskapen.

I detta sammanhang har utredningen hänvisat till att hushållningssällskapen
upplagt särskilda riskfonder för mötande av uppkommande förluster.
Dessa riskfonder vore av två slag, nämligen dels »gamla» fonder, som bildats
före 1928 års egnahemsreform, och dels »nya» fonder, bildade därefter. De
gamla riskfonderna hade av hushållningssällskapen —- utan föreskrifter därom
från statens sida — bildats av förvaltningsbidrag, som enligt då gällande
bestämmelser tilldelats sällskapen »för betäckande av för dem genom lånerörelsen
uppkommande kostnader och möjliga förluster». Sedan år 1928
hade i de för hushållningssällskapens egnahemsnämnder av egnahemsstyrelsen
fastställda instruktionerna i regel intagits vissa föreskrifter med avseende
på de gamla fonderna. Härigenom vore vanligen bestämt, att ifrågavarande
fonder skulle användas för täckande av förluster å egnahemslån, som utlämnats
före år 1929. För en del egnahemsnämnder vore vidare stadgat, att vad
som av fondernas medel icke erfordrades för nämnda ändamål vore avsett
att användas efter hushållningssällskapens gottfinnande. Beträffande de nga
riskfonderna gällde bestämmelserna i § 36 kungörelsen nr 217/1928. Därigenom
vore stadgat, att uppstående överskott å hushållningssällskaps förvaltningsbidrag
skulle tillföras en av sällskapet ägd och förvaltad riskfond
för egnahemslånerörelsen ävensom att denna fonds tillgångar icke finge utan
tillstånd av Kungl. Majit användas för andra ändamål än till bestridande av
sällskapets med den statsunderstödda egnahemsverksamheten förenade förvaltningskostnader
och å egnahemslånerörelsen uppkommande förluster. Tillgängliga
uppgifter örn storleken av hushållningssällskapens riskfonder vid
utgången av år 1936 utvisade, att då skulle lia förefunnits: i de gamla fonderna
tillhopa 1,732,125 kronor och i de nya 1,370,516 kronor. Utöver dessa

234

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

fondmedel funnes hos ett eller annat hushållningssällskap medel, tillhörande
de gamla riskfonderna, vilka emellertid icke förvaltades av egnahemsnämnderna
eller ock disponerats för andra ändamål och därför icke vidare redovisats
såsom behållning i fonderna.

Med avseende å den framtida dispositionsrätten över riskfonderna har egnahemsutredningen
bland annat uttalat följande:

De för egnahemslånerörelsen meddelade bestämmelserna rörande förvaltningsbidragen
och fondbildningarna synas enligt utredningsmännens förmenande
innebära dels att staten tillförsäkrat hushållningssällskapen — liksom
övriga egnahemslåneförmedlare — vissa förvaltningsbidrag så länge av dem
förmedlade egnahemslån utestå, och dels att de därav bildade riskfonderna
äro att betrakta såsom sällskapens egendom, ehuru med avseende på fondernas
användning, åtminstone vad angår de nya fonderna, meddelats vissa
bindande förbehåll från statens sida. Dessa hushållningssällskapens förmåner
böra emellertid å andra sidan ses mot bakgrunden av sällskapens förpliktelser
att ensamma svara för egnahemslånerörelsens handhavande och
därmed förenade omkostnader och förluster. Förvaltningsbidragens och
riskfondernas tillgodonjutande är följaktligen betingat av fortsatt skötsel
av motsvarande utestående egnahemslån. Vidare bör bemärkas, att förvaltningsbidragens
storlek beräknats erforderlig för att täcka därmed avsedda
utgifter och att det sålunda icke varit meningen, att hushållningssällskapen
skolat göra någon vinst på lånerörelsen i form av behållning i riskfonderna,
sedan egnahemslånen helt infriats. Det synes emellertid ligga i sakens natur,
att betydande behållning kan påräknas hos något hushållningssällskap,
medan hos andra åter förvaltningsbidragen visa sig otillräckliga. Främsta
anledningen till sådana olikheter torde ligga däri att vissa hushållningssällskap
gjort förhållandevis stora förluster på egnahemsverksamheten. Till
olikheten lia medverkat sådana omständigheter som att vissa hushållningssällskap
tidigare icke tillgripit förvaltningsbidragen för att täcka samtliga med
egnahemslånerörelsen förbundna omkostnader, utan låtit dessa mer eller
mindre uppgå i kostnaderna för sällskapens verksamhet i övrigt, ävensom
att staten trätt emellan med vissa hjälpåtgärder för egnahemslåntagarna, vilket
varit ägnat att minska sällskapens låneförluster.

Utredningen har för sin del förordat, att vid de uppgörelser, som förutsatts
skola träffas mellan staten och hushållningssällskapen, staten såsom villkor
för att den skulle inträda i sällskapens ställe beträffande alla uteliggande
egnahemslån, inbegripet s. k. uppskovslån, borde uppställa, att sällskapen
samtidigt till staten överläte de nya riskfonderna men finge behålla de gamla
fonderna, med föreskrift att sällskapen icke finge utan Kungl. Maj:ts särskilda
medgivande använda dessa behållna fonder för andra ändamål än främjande
av det mindre jordbruket och dess binäringar ävensom uppmuntrande av
trädgårdsodlingen. Staten bolde samtidigt förbinda sig att svara för vissa
med egnahemsnämndernas avveckling förenade, i det följande omnämnda
kostnader. Jämväl i de fall, då egnahemslån vore placerade i egnahemsfastigheter,
som med äganderätt övertagits av hushållningssällskapen, borde staten
inträda i sällskapens ställe, dock borde det stå öppet för sällskapen —
särskilt flir den händelse fastigheternas värde skulle överstiga gäldbelastningen
på grund av egnahemslånen — att om de så hellre önskade infria sagda

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

235

gäld. Vore dessa fastigheter utarrenderade eller uthyrda, bleve givetvis därom
träffade avtal bindande även för staten.

Egnahemsutredningen har funnit uppenbart och angeläget, att till de nya
egnahemsnämnderna borde knytas befattningshavare med erfarenhet från den
nuvarande egnahemsverksamheten och att sålunda åt många av de gamla
egnahemsnämndernas befattningshavare borde kunna beredas sådan anställning
hos staten att dessa icke behövde bliva lidande på grund av omorganisationen.
Detta syntes särskilt gälla dem, som enbart eller övervägande vore
anställda hos de gamla egnahemsnämnderna. Där likväl någon sådan befattningshavare
ginge förlustig sin arbetsförtjänst och sedan längre tid varit anställd
hos egnahemsnämnden samt haft anledning att räkna med fortsatt anställning,
syntes han i någon form böra erhålla gottgörelse härför. De befattningshavare,
som varit anställda för annat arbete hos hushållningssällskapen
men härmed förenat arbete hos de gamla egnahemsnämnderna, borde likaledes,
om de icke kunde i fortsättningen erhålla sådan anställning hos sällskapen
att därigenom åtminstone huvudsakligen uppvägdes vad de kunde lia
uppburit hos egnahemsnämnderna, böra erhålla gottgörelse under nyssnämnda
förutsättningar i fråga örn varaktigheten av arbetet inom egnahemsväsendet.
En tredje grupp slutligen utgjordes av sådana personer, som hos de
gamla egnahemsnämnderna haft arbete mera tillfälligt eller såsom bisyssla
utan att i övrigt vara knutna till hushållningssällskapen, exempelvis juridiska
biträden, siffergranskare och revisorer. Dessa torde icke kunna påvisa
tillräckliga skäl för att erhålla gottgörelse, varom här vore fråga. Egnahemsutredningen
har förklarat sig sakna möjlighet att på förhand närmare
angiva, i vilka fall en tillämpning av nu föreslagna principer kunde väntas
föranleda beviljande av ersättningar åt de gamla egnahemsnämndernas befattningshavare
för mistade löneinkomster. Ej heller hade utredningsmännen
ansett sig böra redan här precisera de grunder, efter vilka ersättningarnas
belopp borde beräknas. Då emellertid statens kostnader för dylika ersättningar
torde komma att hålla sig inom jämförelsevis måttliga belopp och en
mera ingående undersökning härav näppeligen kunde ske annat än i samband
med underhandlingar med varje hushållningssällskap för sig, ansåge
utredningen, att med frågan örn prövning av dessa ersättningar borde få bero
till 1940 års riksdag.

Egnahemsutredningen har hänvisat till att, vare sig hushållningssällskapen
förhyrt lokaler för egnahemsnämndernas räkning eller till dem upplåtit lokaler
i sällskapen tillhöriga fastigheter, sällskapen tydligen kunde åsamkas
olägenhet, örn dessa lokaler i samband med egnahemsnämndernas förstatligande
kortare eller längre tid skulle behöva stå obegagnade i avbidan på
att för lokalerna eventuellt gällande hyreskontrakt skulle upphöra eller att
lokalerna skulle få en annan lämplig användning. Flera förvaltningsutskott
hade i yttranden till utredningen uttalat, att hushållningssällskapen borde
tillerkännas ersättning för den skada, de i angivna avseende kunde lida.
Utredningen har förklarat sig anse, att skäl funnes för en sådan mening.

236

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

Emellertid torde i vissa län de nya statliga egnahemsnämnderna kunna
övertaga de lokaler, varom bär vore fråga. På andra håll torde icke behöva
gå lang tid, innan hushållningssällskapen kunde linna annan användning
för lokalerna eller genom uppsägning av löpande hyresavtal frigöra sig
från desamma. I den mån hushållningssällskapen kunde komma att visa
sig lia lidit ekonomisk skada i förevarande hänseende, borde emellertid
ersättning härför utgå. Liksom beträffande personalersättningarna kunde ej
heller dessa lokalkostnader närmare beräknas på förhand, utan måste därmed
ansta tills det visat sig i vad man sådana borde utgå. Vad utredningen
här anfört syntes dock giva vid handen, att det endast kunde röra sig örn
jämförelsevis små belopp.

Vad i övrigt angår avvecklingen av hushållningssällskapens egnahems
verksamhet har utredningen anfört:

Hushållningssällskapen i Noirbottens och Jämtlands län torde vara de enda
sällskap, vilka^ för närvarande inneha jord, som inköpts för egnahemsändamal.
I den man dessa eller andra hushållningssällskap vid egnahemsnämndernas
avveckling inneha dylik jord, bör staten, om sällskapen så önska,
övertaga dessa jordområden mot en köpeskilling, som svarar mot sällskapens
anskaffningskostnader. Försåvitt områdena ifråga inköpts med stöd av jordanskaffningslån,
har för övrigt staten redan från början iklätt sig det ekonomiska
ansvaret för dessa jordanskaffningsföretag.

Skulle något hushållningssällskap lia bildat sådan riskfond för jordanskaffmngsverksamhet,
varom förmäles i § 40 kungörelsen nr 217/1928, bör sådan
iond med hänsyn därtill att londén bildats efter fördelning mellan staten
och sällskapet av uppkommet överskott å jordanskaffningsföretag — få behållas
och användas av sällskapet liksom förut omförmäld gammal riskfond
för egnahemslånerörelsen. Enligt vad utredningsmännen inhämtat finnas
emellertid för närvarande inga dylika fonder.

Tsorrbottens läns hushållningssällskaps egnahemsnämnd bedriver vidare
liksom Västerbottens läns hushållningssällskaps egnahemsnämnd jordanskaffningsverksamhet
för .statens räkning jämlikt bestämmelserna i kungörelsen
nr 212/1936. Möjlighet till sådan verksamhet föreligger enligt kungörelsen
nr 424/1937 jämväl för egnahemsnämnderna i Västernorrlands och
Jämtlands län. Beträffande dylika jordanskaffningsföretag böra de nya
egnahemsnämnderna självfallet och utan att särskilda föreskrifter därom
torde erfordras träda i de gamla nämndernas ställe. Förhållandena fölbefattningshavare,
vilka kunna lia anställts för ifrågavarande företag, torde
regleras på samma sätt som lör annan egnahemsnämndernas personal.

Östergötlands läns hushållningssällskap har meddelat, att sällskapet tecknat
borgen för ett Sva egnahemsförening u. p. a. beviljat förlagslån ur jordförmedlingsfonden
a ursprungligen 200,000 kronor, varav för närvarande utestår

80,000 kronor. Anledningen härtill har varit, att mellan egnahemsnämnden
och föreningen träffats en överenskommelse, enligt vilken föreningen åtagit
sig att vara nämndens organ för jordanskaffning och jordförmedling inom
hushållningssällskapets verksamhetsområde. Utredningsmännen anse, att hushållningssällskapet
bör kunna påräkna att bli fritaget från ifrågavarande
borgensansvar i samband med att staten antingen övertager de med förlagslånet
inköpta egendomarna eller ock erhåller ett medbestämmande och kontrollerande
inflytande med avseende på förlagslånets användning, motsvarande
det som nu tillkommer sällskapet. Detsamma bör gälla det förlagslån
a 100,000 kronor, som tilldelats Malmöhus läns egnahemsförening u. p. a.

Kungl. Maj.ts proposition nr 236

237

mot borgen av länets hushållningssällskap, och eventuella andra liknande
engagement, som hushållningssällskapen kunna lia iklätt sig.

För den händelse något hushållningssällskap icke skulle vara villigt alt i
överensstämmelse med vad här föreslagits avveckla sin befattning nied egnahemsverksamheten
och pågående jordanskaffningsföretag utan i stället föredraga
att fortsätta därmed tills uteliggande egnahemslån blivit infriade och
jordanskaffningsföretagen avslutade, har utredningen funnit detta icke kunna
förhindras. Det syntes emellertid kunna förväntas, att hushållningssällskapen
icke skulle finna lämpligt resa dylika hinder mot ett fullständigt genomförande
av den egnahemsreform, som statsmakterna kunde vilja åstadkomma.

Egnahemsutredningen har erinrat örn att enligt utredningens förslag sådana
egnahemslåneförmedlande kommuner, egnahemsföreningar och egnahemsbolag,
som förmedlat jordbrukslån, skulle helt upphöra därmed och
de, som förmedlat bostadslån, kunna fortsätta därmed endast i den mån
denna långivning vore lokaliserad till visst begränsat område. Örn dylik
låneförmedlare icke önskade göra ändring i sin befattning med tidigare
egnahemslån, torde så icke kunna påfordras från statens sida. Låneförmedlaren
borde då alltjämt äga att, underkastad meddelade kontrollföreskrifter,
erhålla stadgat förvaltningsbidrag. Önskade låneförmedlaren däremot helt
avveckla sina äldre egnahemslåneengagement, borde följande iakttagas:

Möjlighet bör då stå öppen att överflytta lånen på de nya egnahemsnämnderna.
För ett sådant överflyttande bör fordras — förutom givetvis att
förvaltningsbidraget bortfaller — att låneförmedlaren fullgjort sina betalningskyldigheter
till statskontoret. Egnahemslån, som vid tiden för ifrågasatt
överflyttande icke hunnit bli definitivt reglerat, d. v. s. till fullo utbetalt
till låntagaren mot föreskrivna handlingar, torde endast efter särskild
prövning böra övertagas av egnahemsnämnden. Är egnahemslån placerat
i fastighet, som befinner sig i låneförmedlarens ägo, bör sådant lån kunna
avvecklas i samband med att fastigheten efter värdering överlåtes på staten.
Värdering bör även läggas till grund för övertagande av egnahemslån i
andra fastigheter. Sistnämnda olikhet gentemot övertagande av egnahemslån
från hushållningssällskapen finna utredningsmännen böra stadgas med
hänsyn bland annat till att några medel motsvarande sällskapens nya riskfonder
icke kunna beräknas bli av de övriga låneförmedlarna överlämnade
till staten. Egnahemsföreningarna och egnahemsbolagen äro visserligen
enligt föreningsstadgarna och bolagsordningarna ålagda vissa inskränkningar
i dispositionsrätten till vinstmedel, innebärande att viss del därav
skall fonderas. Dylika vinster och andra besparingar torde dock — bland
annat enär någon statlig ersättning ej torde vara påkallad såsom gottgörelse
för eventuella personal- och lokalkostnader — vid ifrågasatta avveckling
böra få behållas av låneförmedlarna. Detsamma bör gälla kommun, som
— ehuru i författningsväg icke meddelats föreskrift därom — kan lia fonderat
vinster och besparingar på egnahemslånerörelsen. Därest en avveckling
av egnahcmsföreningarnas oell egnahemsbolagens egnahemslånerörelse skulle
påkalla ändringar i föreningsstadgarna och bolagsordningarna, böra sådana
ändringar tillåtas efter särskild prövning av Kungl. Majit.

Ar låneförmedlare, som avvecklar sin egnahemslånerörelse, engagerad i

238

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

jordanskaffningsföretag, finnes givetvis möjlighet till att sådant företag övertages
av staten för att ingå i dess jordanskaffningsverksamhet. överenskommelse
härom bör kunna träffas i enlighet med de principer, som eljest skola
gälla, då staten för sin jordanskaffningsverksamhet inköper egendomar.

Yttranden.

Vad egnahemsutredningen föreslagit rörande egnaliemsreformens ikraftträdande
och vissa därmed sammanhängande spörsmål har i allmänhet icke
föranlett några erinringar i de avgivna yttrandena.

Mot förslaget, att hushållningssällskapen skulle få behålla äldre riskfonder
men nödgas avstå från nya sådana fonder, ha Stockholms läns och stads
hushållningssällskap egnahemsnämnd och förvaltningsutskott invänt, att båda
slagen av fonder borde förbliva i sällskapens ägo. Även Södermanlands låns
hushållningssällskaps egnahemsnämnd och förvaltningsutskott ha inlagt gensagor
mot nämnda förslag. Enligt vad av dem anförts, hade detta hushållningssällskap
icke någon äldre riskfond men väl en mindre ny och skulle sålunda
»alldeles gå miste om ersättning» för egnahemsverksamhetens handhavande.
Malmöhus läns hushållningssällskaps egnahemsnämnd och förvaltningsutskott
ha förklarat sig taga för givet att, då förslaget ginge ut på att staten
skulle övertaga de egnahemsfonder, som bildats sedan särskilda egnahemsräkenskaper
föreskrivits, detta jämväl innebure att, då i stället för fonder underskott
funnes, staten skulle täcka detta. Norrbottens låns hushållningssällskaps
förvaltningsutskott har ansett den nya riskfonden böra överlämnas till
egnahemsnämnden för att disponeras till säkerställande av den jordförmedlingsverksamhet
i egen regi, som nu förefinnes, samt till vissa stödåtgärder
åt dess egnahemslåntagare.

I flera yttranden, särskilt från hushållningssällskapen, har understrukits
angelägenheten av att hushållningssällskapen och deras befattningshavare
erhölle full gottgörelse, i den mån de bleve lidande av reformen.

Statskontoret har däremot framhållit, alt gottgörelse till de befattningshavare
hos hushållningssällskapens egnahemsnämnder, vilka icke kunde vinna
anställning hos de statliga egnahemsnämnderna, syntes böra utgå endast
i de fall, där anställningen hos hushållningssällskapet skäligen kunde anses
hava utgjort vederbörandes huvudsakliga förvärvskälla. Då emellertid de
olika kategorier av befattningshavare, det här kunde bliva fråga örn, säkerligen
hade mycket olika möjligheter att erhålla nya anställningar, boede vid
bestämmandet av gottgörelse för mistad inkomst hänsyn i görligaste mån tagas
även till sådana förhållanden.

Departementschefen.

Jag biträder egnahemsutredningens förslag, att den föreslagna egnahemsreformen
utom i vissa delar bör träda i verkställighet med det budgetår, som
börjar den 1 juli 1940. Omorganisationen av egnahemsstyrelsen bör emellertid
genomföras redan under nu närmast stundande budgetår, d. v. s. bud -

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

239

getåret 1939/40. Ändringarna med avseende å bidragsverksamheten för stärkande
av ofullständiga jordbruk torde böra träda i kraft den 1 januari 1940.
Skäl torde icke finnas att, såsom enligt utredningens förslag, uppskjuta genomförandet
av de nya bestämmelserna om avloppsförbättringsbidrag till en
senare tidpunkt. Slutligen torde även de ändrade föreskrifterna om lånemaximum
för arbetarsmåbrukslån och örn sådant låns uppdelning i stående del och
amorteringsdel böra vinna giltighet redan med ingången av år 1940.

I enlighet med vad jag förut föreslagit torde de nya bestämmelserna i fråga
örn egnahemslånens förräntning böra gälla i fråga om lån, som utlämnas
efter ingången av budgetåret 1940/41. Beträffande äldre lån böra nuvarande
bestämmelser fortfarande tillämpas och bör den för åren 1937—1939
provisoriskt medgivna räntenedsättningen erhålla fortsatt giltighet för år
1940.

Möjligheten att placera bottenkredit hos annan långivare än staten torde
böra stå öppen även beträffande stående delen av lån, som utlämnats enligt
tidigare gällande författning.

I detta sammanhang får jag erinra om att egnahemsutredningen ifrågasatt,
huruvida icke en del egnahemslåntagare befunne sig i så svag ekonomisk ställning,
att de vore i behov av hjälp. Enligt vad utredningen anfört, borde det
ankomma på egnahemsstyrelsen att undersöka, i vilken utsträckning sådant
hjälpbehov förelåge.

överflyttningen av hushållningssällskapens nuvarande egnahemslånestock
till egnahemsnämnderna, i den mån icke sällskapen mot förmodan motsätta
sig en sådan överflyttning, torde böra genomföras så snart som möjligt efter
den 1 juli 1940, då de nya nämnderna träda i funktion.

Utredningens förslag beträffande dispositionen av hushållningssällskapens
riskfonder finner jag välbetänkt. Huruvida hushållningssällskap, som icke
har några fonder men däremot underskott å egnahemslånerörelsen, bör erhålla
täckning härför av statsmedel, torde böra bliva beroende av närmare
prövning av orsakerna till att ifrågavarande underskott uppkommit.

Det bör också bliva beroende av förhållandena i de särskilda fallen, i vad
mån gottgörelse bör lämnas sådana befattningshavare hos hushållningssällskapen,
vilka på grund av egnahemsreformen komma att lida minskning i sina
inkomster. Med hänsyn icke minst till de av mig ifrågasatta anordningarna
med avseende å handhavandet av kassagöromålen utgår jag från att goltgörelser
av här avsedd art skola bliva behövliga allenast i något enstaka
undantagsfall. Då det vidare synes önskvärt, att samarbetet mellan egnahemsnämnderna
och hushållningssällskapen även tager sig uttryck i lokalt
hänseende, torde det knappast heller vara erforderligt att räkna med några
ersättningar till hushållningssällskapen för skada, som skulle kunna uppstå
genom att sällskapen icke längre finge användning för de av nuvarande egnahemsnämnder
disponerade lokalerna. Huruvida ersättningar i något av nu
berörda hänseenden böra utgå, torde böra prövas i samband med de närmare
undersökningar, som egnahemsstyrelsen förutsättes skola verkställa
rörande avvecklingen av de nuvarande egnahemsnämndernas verksamhet.

240 Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

Förslag i dessa ämnen böra, i den mån så befinnes påkallat, underställas
1940 års riksdag.

Mot vad utredningen i övrigt anfört beträffande de olika spörsmål, som ha
sammanhang med egnahemsreformens ikraftträdande, har jag intet att erinra.

Finansiering och anslagsberäkning.

Beviljade anslag för budgetåret 1938/39.

Anslag till egnahemslånefonden anvisas, i den mån utlåningsbehovet antages
överskrida återbetalningar å lån samt reservationer å anslag. Av 1938
års riksdag har medgivits, att Kungl. Maj:t må för år 1939 bevilja statslån
från egnahemslånefonden intill ett belopp av 22 miljoner kronor, därav
14.5 miljoner kronor för jordbrukslägenheter och 7.5 miljoner kronor för
bostadslägenheter, med rätt dock för Kungl. Majit att, därest förhållandena
skulle därtill giva anledning och i den mån så utan förfång för lånerörelsen
för jordbruksändamål kan ske, för bostadslägenheter taga i anspråk större
belopp än det sist angivna. Till egnahemslånefonden har riksdagen för budgetåret
1938/39 anvisat ett reservationsanslag av 4.6 miljoner kronor. För
avskrivning av såsom oräntabel betraktad del av denna kapitalinvestering
har anvisats ett reservationsanslag av 322,000 kronor. Nämnas må även,
att 1938 års liksdag medgivit, att under budgetåret 1938/39 uppskov efter
vissa grunder må till ett sammanlagt belopp av 100,000 kronor kunna beviljas
med erläggande av ränta och amortering å lån från egnahemslånefonden.

Beträffande utlåningen från jordförmedlingsfonden har 1938 års riksdag
medgivit, dels att av fondens kapitalbehållning må under år 1939 till jordanskaffningslån
åt hushållningssällskap av statens egnahemsstyrelse disponeras
tillhopa högst så stort belopp, att vad som utestår i beviljade jordanskaffningslån
icke vid något tillfälle under sagda år må överstiga 1.5 miljon
kronor, och dels att den del av fondens för ny utlåning disponibla kapitaltillgång,
som ej anvisas såsom jordanskaffningslån, må under år 1939 av
Kungl. Majit användas för utlämnande av förlagslån åt kommuner, aktie
bolag och föreningar. Någon anslagsanvisning till ifrågavarande fond har
ej erfordrats för budgetåret 1938/39.

Till arrendeegnahemsfonden har 1938 års riksdag för budgetåret 1938/39
anvisat ett reservationsanslag av 1.1 miljon kronor. Till avskrivning å denna
kapitalinvestering har samtidigt anvisats ett reservationsanslag av 275,000
kronor.

Samma års riksdag har till arrendelånefonden för budgetåret 1938/39 anvisat
ett reservationsanslag av 200,000 kronor. Till avskrivning har anvisats
ett reservationsanslag till enahanda belopp.

Slutligen har 1938 års riksdag medgivit, att Kungl. Majit må för år 1939
bevilja statslån från arbetarsmåbrukslånefonden intill ett belopp av 12 miljoner
kronor, samt för budgetåret 1938/39 till fonden anvisat ett reserva -

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

241

tionsanslag av 3 miljoner kronor. Till avskrivning av denna kapitalinvestering
har anvisats ett reservationsanslag till samma belopp.

Utöver nu nämnda anslag, vilka hänfört sig till kapitalbudgeten, ha till
egnahemsverksamheten berörande ändamål för budgetåret 1938/39 anvisats
följande anslag under nionde huvudtiteln:

Egnahemsbildning: Statens egnahemsstyrelse: Avlöningar,

förslagsanslag .................................... kronor

Egnahemsbildning: Statens egnahemsstyrelse: Omkostnader,
förslagsanslag .............................. • • »

Egnahemsbildning: Förvaltningsbidrag till egnahemslåne förmedlare,

förslagsanslag.......................... 5

Egnahemsbildning: Bidrag till hushållningssällskap för

jordanskaffningsverksamhet, förslagsanslag .......... »

Egnahemsbildning: Avsättning till fonden för premielån

till egnahemslåntagare.............................. *

Egnahemsbildning: Byggande av nybyggesvägar, reservationsanslag
......................................

Statens jordnämnd, reservationsanslag ............• • ■ • »

Jordanskaffningsverksamhet inom Västernorrlands, Jämtlands,
Västerbottens och Norrbottens län, reservationsanslag
...........................................

Grundtörbättringar: Bidrag till nyodling, betesförbättring,
stenröjning och jordkörning å ofullständiga jordbruk,
förslagsanslag .................................... *

71,300

26,200

1,298,000

1,000

800,000

150.000
80,000

500.000
2,000,000.

Härjämte ha ur anslagsmedel för bekämpande av arbetslöshet anvisats

65,000 kronor till komplettering av ofullständiga jordbruk i Blekinge län.
Vidare har i beredskapsstaten för budgetåret 1938/39 uppförts ett förskottsanslag
av 600,000 kronor till jordanskaffningsverksamheten inom de fyra
nordligaste länen, varjämte riksdagen medgivit Kungl. Maj:t att, under för
beredskapsstaten gällande förutsättningar, under år 1939 bevilja statsanslag
intill 1,500,000 kronor utöver det å riksstaten upptagna beloppet för
nyodling m. m.

Egnahemsutredningen.

Utredningen har föreslagit, att de fondmedel, som anvisas för jordbrukslån,
skogslån och bostadslån — vare sig lånen utlämnas direkt från de statliga
organen eller indirekt i form av egnahemsstatslån till egnahemslåneförmedlarna
— sammanföras med den redan befintliga egnahemslånefonden.
I fråga om de finansieringsprinciper, som böra tillämpas härvid har utredningen
bland annat anfört:

Utredningsmännen lia utgått från att vid ett genomförande av deras förslag
om rörlig ränta å dylika lån, svarande mot statens upplåningsränta å
obligationer emitterade under de närmaste tre budgetåren, dessa lån i det
långa loppet ej skola medföra ränteförluster för staten. De förluster, som
kunna uppstå vid en sjunkande räntenivå, kunna antagas komma att motvägas
av vinster vid motsatta räntetendenser. Med denna utgångspunkt lia
utredningsmännen ej anledning att förorda, att finansieringen av ifrågavarande
fonder skall ske med anlitande av skattemedel. Vissa förlustrisker

Bihang till riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 236. 16

242

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

skulle visserligen kunna antagas föreligga, om såsom nu egnahemslån i
större omfattning återbetalades vid låga räntelägen. Eftersom egnahemslåneräntan
förutsättes framdeles skola följa räntan på allmänna marknaden,
lärer emellertid anledning icke finnas att vänta en sådan återbetalning. Om
likväl med hänsyn till nu berörda förlustrisker en viss säkerhetsmarginal
anses motiverad, skulle denna kunna anordnas i den formen, att viss procentuellt
bestämd del av kapitalinvesteringarna för ifrågavarande ändamål,
exempelvis 5 procent, anvisades av skattemedel. Det skulle tilläventyrs
kunna ifrågasättas, att vid bestämmandet av avskrivningsprocenten den vid
medelsanvisningen aktuella utlåningsräntan, alltså för närvarande 3 procent,
skulle tagas till utgångspunkt för jämförelse med den förräntningskvot av
4 procent, som för närvarande tillämpas vid beräknandet av avskrivningar.
Detta skulle innebära, att 25 procent av kapitalanvisningen skulle bestridas
av skattemedel. Såvitt utredningsmännen kunna finna, skulle en sådan tilllämpning
emellertid giva en felaktig bild av skattebetalarnas uppoffringar
för ifrågavarande ändamål, i varje fall om det icke sörjes för att framdeles,
när räntenivån stiger, även statens vinst av egnahemslångivningen kommer
till tydligt uttryck.

Örn också nya fondmedel skulle anses delvis böra finansieras med skattemedel,
har utredningen med avseende å redan uppsamlade kapitaltillgångar
funnit de hittillsvarande avskrivningarna vara tillräckliga, och detta även
örn och i den mån de äldre låntagarna ville övergå till de nya räntevillkoren.

Med avseende å behovet av nya kapitalmedel för egnahemslånefonden har
utredningen anfört:

Utlåningen från egnahemslånefonden har för de senaste kalenderåren beräknats
till 22 miljoner kronor. Emellertid har utlåningen i själva verket stannat
vid avsevärt lägre belopp, nämligen 15—17 miljoner kronor. Utredningsmännens
förslag i fråga om storleken och värdet å egnahemslägenheter och
om höjning av belåningsgränsen för jordbrukslägenheter ävensom utredningsmännens
allmänna förordande av en effektivisering av egnahemsverksamheten
— bland annat i vad gäller förstärkning av ofullständiga jordbruk
— synes böra leda till att utlåningen beräknas uppgå till högre belopp än
hittills. Å andra sidan bör uppmärksammas, att en del av utgifterna för
anläggandet av jordbruksegnahem förutsättes skola täckas genom avskrivningslån,
vilka icke böra utgå av ifrågavarande utlåningsfond. Vidare ha
utredningsmännen i det föregående uttalat sig för att egnahemsverksamhetens
omfattning i viss mån bör influeras av statens konjunkturutjämnande
politik. Med beaktande härav synes utlåningen från egnahemslånefonden
för den närmaste framtiden förslagsvis böra beräknas till 25 miljoner kronor
om året. Örn inbetalningarna å äldre lån i enlighet med vad som beräknats
för de senaste åren antagas komma att uppgå lill omkring 7 miljoner kronor
om året, skulle till kapitalökning å egnahemslånefonden årligen böra anvisas
18 miljoner kronor.

Den nuvarande jordjörmedlingsjonden skall enligt utredningens förslag
användas till utlämnande av förlagslån till kommuner, municipalsamhällen,
aktiebolag och ekonomiska föreningar, vilka utöva jordanskaffningsverksamhet
för egnahemsändamål. Någon ökning av denna fonds kapitaltillgång
har utredningen ansett tills vidare icke vara behövlig. Därest emellertid, såsom
utredningen funnit önskvärt, ökad uppmärksamhet komme att ägnas
åt möjligheterna att genom inköp av jord förhindra spekulationer i jord -

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

243

värdestegring och om till följd härav efterfrågan på lån från förevarande
fond komrne att mera väsentligt stegras, syntes det bliva erforderligt att
investera ytterligare kapital i densamma.

För den jordanskaffningsverksamhet, som avses skola bedrivas av statliga
organ, har utredningen förordat inrättandet av en ny fond, förslagsvis benämnd
j ordf onden. Härom har utredningen bland annat anfört:

Då anledning torde saknas att bibehålla arrendeegnahemsfonden såsom en
särskild fond, synes denna böra sammanföras med jordfonden. Med avseende
å storleken å anslagsbehovet för ifrågavarande ändamål bör uppmärksammas,
att det kapital, som av de statliga egnahemsorganen användes till
inköp och eventuellt iordningställande av fastigheter, vilka åter försäljas,
kan antagas snart nog återflyta för att bli disponibelt på nytt. Undantag utgöra
de medel, som måste avskrivas med hänsyn till att anläggningskostnaderna
för iordningställda fastigheter icke täckas av försäljningsbeloppen. För
den av de statliga organen bedrivna jordförsäljningen erfordras alltså i huvudsak
ett kapitaltillskott av engångsnatur, eventuellt fördelat på ett mindre
antal år. Vad som placeras i arrendeegnahem bör däremot anses vara långfristigt
placerat, och något nämnvärt återflöde av placerade medel är ej att
vänta under de närmaste åren. Även beträffande nu ifrågavarande fond
bör beaktas, att en effektivisering av verksamheten är önskvärd men att å
andra sidan en utbyggnad av densamma, i den mån så kan ske, bör anpassas
efter statens konjunkturutjämnande politik. Vid beaktande av det nu
anförda lia utredningsmännen ansett sig böra räkna med att nyssnämnda
engångsbelopp, om den nya verksamheten igångsättes under rådande relativt
goda konjunkturer, bör beräknas till 10 milj. kronor samt att de årliga anslagen
för därefter följande år böra kunna beräknas till mindre belopp. Vad
angår finansieringen av kapitalökningsanslagen till jordfonden är att märka,
att avgälderna från arrendeegnahemmen ansetts giva en sådan förräntning,
att 25 procent av kapitalinvesteringarna bort täckas av skattemedel. Vad
angår de medel, som komma att användas för de statliga egnahemsorganens
jordanskaffningsverksamhet i övrigt, torde det icke kunna undvikas, att möjligheterna
att göra jordanskaffningsföretagen räntabla måste ställa sig mycket
olika i de särskilda fallen. Utredningsmännen utgå från att avskrivningsbehovet
i varje fall icke kommer att bli större än i fråga om den nuvarande
arrendeegnahemsfonden.

Det torde kunna ifrågasättas, om icke det kapital, som representeras av de
hittillsvarande statliga jordanskaffningsföretagen i Norrland, bör överföras
till jordfonden.

Jordfondens medel böra komma till användning icke blott för inköp av
fastigheter utan även — där dessa iordningställas genom egnahemsorganens
försorg — till utgifter för iordningställandet. I dessa utgifter kunna jämväl
ingå vissa personalkostnader, i första hand för arbetarpersonal men också
för personal i tjänstemannaställning, som anställes för ett enstaka företag.
Däremot bör det ej ifrågakomma att på de särskilda jordanskaffningsföretagen
fördela avlöningskostnader, som icke direkt hänföra sig till dessa. Sådana
kostnader böra bestridas av vederbörliga avlöningsanslag för egnahemsstyrelsen
och egnahemsnämnderna. I detta sammanhang vilja utredningsmännen
fästa uppmärksamheten på det enligt deras mening lämpliga
i att kostnaderna för jordanskaffningsföretagen bokföras å särskilda konton,
vilka å andra sidan även böra gottskrivas de inflytande inkomsterna, så att
de ekonomiska resultaten av de olika företagen komma till synes.

244

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

Till arrendelånefonden — från vilken utlämnas lån till innehavare av arrendeegnahem
— har utredningen ansett, med beaktande av nyss anförda
synpunkter, böra till en början anvisas ett årligt anslag av 400,000 kronor.
Anslaget syntes, eftersom arrendelånen vore räntefria, böra helt finansieras
med skattemedel.

Vad slutligen angår arbetarsmåbrukslänefonden har utredningen sagt sig lia
från egnahemsstyrelsen inhämtat, att ansökningarna om arbetarsmåbrukslån
för år 1939 sammanlagt avsett ett belopp av omkring 2.8 milj. kronor.
Efterfrågan på sådana lån kunde antagas i hög grad variera efter olika konjunkturer.
Med hänsyn härtill syntes det knappast lia någon mening att redan
nu göra någon beräkning av anslagsbehovet för budgetåret 1940/41, vilket
vore det första som avsåges med utredningens förslag. Anslagen torde
liksom för närvarande böra helt finansieras med skattemedel.

Utöver de anslagsanvisningar, för vilka utredningen här ovan uttalat sig,
har utredningen funnit det kunna ifrågakomma att anvisa ytterligare
medel för motsvarande ändamål å s. k. beredskapsstat.

Med avseende å förevarande fonder har utredningen vidare fäst uppmärksamheten
på, att sådana avskrivningar, som icke hänförde sig till bristande
förräntning utan som vore föranledda av direkta förluster å lånerörelsen,
borde verkställas efter enahanda grunder, som gällde i fråga om andra dylika
fonder. Beslutanderätten borde härvid tillkomma egnahemsstyrelsen
såsom förvaltande myndighet beträffande samtliga fonder.

Vad beträffar finansieringen av de utav egnahemsutredningen föreslagna
s. k. avskrivningslånen har utredningen framhållit följande:

Då dessa förutsättas normalt icke skola bli föremål för återbetalning, torde
det icke kunna ifrågakomma att härför använda någon statlig utlåningsfond.
För detta ändamål torde i stället, liksom nu gäller beträffande finansieringen
av premielånen, böra anvisas anslag för avsättning till en diversemedelsfond.
Möjligen kan det vara lämpligt, att förefintlig behållning å nuvarande
diversemedelsfond för premielånen tillgodoföres den nya fonden.
Anslagen till denna böra uppföras å driftbudgeten under IX huvudtiteln och
alltså helt bestridas av skattemedel. Beträffande anslagsmedlens storlek kan
på grund av avsaknaden av erfarenhet härav endast en ganska godtycklig
uppskattning göras. Erinras må, att till premielån för budgetåret 1938/39
anvisats ett anslag av 800,000 kronor. Utredningsmännen förutsätta, att
avskrivningslånen, vilka ha samma syfte som premielånen, emellertid måste
komma att uppgå till väsentligt högre belopp än dessa senare lån. Utredningsmännen
vilja för sin del föreslå, att det årliga anslagsbehovet för avskrivningslån
tills vidare beräknas till 3 milj. kronor. För samma ändamål
torde något belopp böra upptagas å beredskapsstat.

För sådana särskilda statsbidrag, som av utredningen föreslagits skola utgå
till arbetarsmåbrukslåntagare med barnrika familjer för täckande av
vissa byggnadskostnader har utredningen föreslagit skola beräknas ett anslag
av 50,000 kronor.

I anslutning till den av egnahemsutredningen föreslagna tjänsteförteckningen
för egnahemsstyrelsen har utredningen upprättat följande förslag till
avlöningsstat för styrelsen:

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

245

Avlöningsstat.

1. Avlöningar till tjänstemän å ordinarie stat, förslagsvis .. kronor 194,700

2. Arvoden och särskilda ersättningar, bestämda av Kungl.

Majit:

a) Arvoden till tre ledamöter å 2,400

kronor ........................ kronor 7,200

b) Arvoden till fem byggnadskontrol lanter

å 4,800 kronor............ > 24,000 » 31,200

3. Avlöningar till övrig icke-ordinarie personal:

a) Grundavlöningar m. m...........kronor 66,200

b) Avlöningsförhöjningar m. m., förslagsvis
........................ >_6,700 » 72,900

Summa kronor 298,800.

Omkostnadsstaten har beräknats till följande siffror, vilka förklarats vara
synnerligen ungefärliga:

Omkostnadsstat.

1. Reseersättningar, förslagsvis ............

2. Expenser, förslagsvis ..................

3. Publikationstryck, förslagsvis............

kronor 75,000
» 25,000

» 5,000

Summa kronor 105,000.

Till jämförelse med här föreslagna anslag till egnahemsstyrelsen har erinrats
om att för budgetåret 1938/39 funnes anvisade dels ett avlöningsanslag
till nuvarande egnahemsstyrelsen å 71,300 kronor, dels ett omkostnadsanslag
till styrelsen å 26,200 kronor och dels ett anslag till statens jordnämnd å

80,000 kronor. Härjämte hade de senare åren omkring 10,000 kronor tillgodoförts
egnahemsstyrelsen av under socialdepartementets huvudtitel anvisade
anslag till den särskilda bostadsförbättringsverksamheten på landsbygden.
Slutligen hade för anställande av byggnadskontrollanter hos egnahemsstyrelsen
anvisats 36,000 kronor.

Eftersom nyorganisationen av egnahemsstyrelsen föreslagits skola genomföras
med budgetåret 1939/40, har utredningen ansett anslag av här angiven
storlek böra anvisas redan för nämnda budgetår. Med hänsyn till att den
nya organisationen i dess helhet ej kunde genomföras redan från budgetårets
ingång kunde det likväl förutsättas, att utgifterna å anslagen icke komme att
för nämnda budgetår uppgå till de beräknade beloppen. Emellertid bleve
det behövligt att utöver nu nämnda anslag anvisa ett engångsanslag till inköp
av möbler, räknemaskiner och andra utgifter föranledda av verkets utökning.
Detta anslag syntes förslagsvis kunna beräknas till 40,000 kronor.

För egnahemsnämnderna har utredningen uppgjort följande förslag till
avlöningsstat:

246

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

Avlöningsstat.

1. Avlöningar till tjänstemän å ordinarie stat, förslagsvis . . kronor 420,200

2. Arvoden och särskilda ersättningar, bestämda av Kungl.

Majit:

a) Arvoden till ordförandena i egnahemsnämnderna
................ kronor 15,000

b) Dagarvoden, förslagsvis.......... » 40,000 , 55,000

3. Avlöningar till övrig icke-ordinarie personal:

a) Grundavlöningar m. m.........kronor 247,500

b) Avlöningsförhöjningar m. m., förslagsvis
...................... »________17,200 » 264,700

Summa kronor 739,900.

I anslagsposten till grundavlöningar m. m. har utredningen Hand annat
inneslutit ett belopp av i runt tal 50,000 kronor till ersättningar för anlitande
av särskild expertis av olika slag, exempelvis till juridiska biträden,
länsarkitekter, särskilda byggnadskontrollanter och skogssakkunniga, ävensom
till ersättande av expeditionsvaktsgöromål.

Omkostnadsstaten för egnahemsnämnderna har ansetts böra erhålla följande
uppställning (approximativa siffror):

Omkostnadsstat.

1. Reseersättningar, förslagsvis ........................ kronor 300,000

2. Expenser, förslagsvis .............................. » 75,000

Summa kronor 375,000.

I expenser ha icke inräknats hyror, enär lokaler till nämnderna förutsatts
skola tillhandahållas genom statens allmänna fastighetsfond.

För ersättningar till egnahemsombuden, vilka för närvarande ersättas ur
de till hushållningssällskapen anvisade förvaltningsbidragen, har utredningen
beräknat ett förslagsanslag av 60,000 kronor.

I överensstämmelse med vad utredningen föreslagit i fråga om ikraftträdandet
av den nyorganiserade egnahemsverksamheten har utredningen ansett
här angivna anslag till egnahemsnämnderna och egnahemsombuden böra
anvisas från och med budgetåret 1940/41.

Enligt vad utredningen anfört bleve det för nämnda budgetår även behövligt
att anvisa engångsanslag för anskaffande av möbler m. m. för egnahemsnämndernas
räkning. Det borde ankomma på egnahemsstyrelsen att
verkställa beräkningen av detta anslag.

Förvaltning sbidrag till hushållningssällskapen för befattning med egnahemsärenden
komme framdeles att utgå endast för den händelse hushållningssällskap
bibehölle förvaltningen av tidigare utlämnade lån. Till låneförmedlande
kommuner, municipalsamhällen, aktiebolag och föreningar
borde även i fortsättningen beviljas förvaltningsbidrag, varvid emellertid
borde uppmärksammas, att låneförmedlingen allenast komme att avse bo -

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

247

stadslän. För sistnämnda ändamål torde, med utgångspunkt från nuvarande
utlåningssiffror, böra beräknas ett anslag av 100,000 kronor, vilket anslag
borde vara av förslagsanslags natur.

Egnahemsutredningen har gjort följande jämförelse mellan nuvarande anslag
till egnahemsnämnderna och de av utredningen föreslagna:

Här föreslagna anslagsbelopp för egnahemsnämnderna och egnahemsombuden
uppgå sammanlagt till omkring 1.17 milj. kronor. Vid en jämförelse
med statens nuvarande utgifter för motsvarande ändamål må först
och främst erinras örn att förvaltningsbidragen till egnahemslåneförmedlarna
för år 1938 beräknats till omkring 1.30 milj. kronor. Härav torde ungefär
1.17 milj. kronor belöpa på hushållningssällskapen. Av de förvaltningsbidrag,
som tillkomma dessa, torde omkring 0.88 milj. kronor utgå till
de nuvarande egnahemsnämndernas administration, medan återstoden disponeras
för täckande av låneförluster och avsättning till riskfonder. Emellertid
utgå härutöver ersättning för dessa nämnders arbete med och kostnader
för den särskilda bostadsförbättringsverksamheten på landsbygden. Ifrågavarande
ersättningar, vilka bestridas av anslagsmedel till nämnda verksamhet
och vilka icke bli erforderliga om egnahemsnämnderna få statlig karaktär,
ha under de senaste åren uppgått till omkring 0.17 milj. kronor. Sammanlagt
skulle alltså statsbidragen till de nuvarande egnahemsnämndernas
administration kunna beräknas till omkring 1.05 milj. kronor. Enligt utredningsmännens
förslag skulle på sätt ovan framgått anslagsmedlen — bortsett
från hyreskostnader ävensom pensionsutgifter — i stället belöpa sig till
ungefär 1.17 milj. kronor. Härtill kommer den kostnadsökning med avseende
å den centrala administrationen, som ett genomförande av utredningsmännens
förslag skulle föranleda. Emellertid bör uppmärksammas, att den nu
gjorda jämförelsen bland annat såtillvida är mindre exakt, som viss personal
hos hushållningssällskapen handhar egnahemsarbete utan att erhålla
särskild ersättning härför av egnahemsmedel.

Enligt vad utredningen vidare framhållit bleve anslag till bidrag till hushållningssällskap
för jordanskaffningsverksamhet icke erforderligt i fortsättningen.
Ej heller komme längre i fråga anslag till avsättning till fonden
för premielån till egnahemslåntagare. Detsamma gällde anslaget till statens
jordnämnd. Även anslaget till jordanskaffningsverksamheten inom Västernorrlands,
Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län bleve obehövligt.

Beträffande behovet av anslag till bidrag till nyodling m. m. ä ofullständiga
jordbruk bär egnahemsutredningen anfört följande:

Utredningsmännen lia i det föregående understrukit vikten av en effektiv
verksamhet för förstärkning av ofullständiga jordbruk. Under åberopande
av vad utredningsmännen härutinnan anfört och föreslagit få utredningsmännen
såsom sin mening uttala, att nyssnämnda anslag, som nu är beräknat
till 2 milj. kronor, ej bör bestämmas till lägre belopp än 5 milj.
kronor om året. Från detta anslag bör bidrag, förutom till nuvarande ändamål,
även utgå lill fördjupning av avloppsdiken samt till inlösen av byggnader
å markområden, som tågås i anspråk för utvidgning av ofullständiga
jordbruk, ävensom till vissa kostnader i samband med expropriation av
tillskottsjord. Anslagets benämning torde böra förkortas till att avse förstärkning
av ofullständiga jordbruk. Även örn en förstärkning av ofullständiga
jordbruk utan uppskov kommer till stånd i så stor omfattning som
möjligt, finna utredningsmännen likväl uppenbart, att när försämrade kon -

248

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

junkturer komma att inträda stora möjligheter skola finnas att ytterligare
utvidga ifrågavarande verksamhet. Det synes därför lämpligt, att medel
för ändamålet uppföras jämväl å beredskapsstat.

Vad ovan anförts rörande beräkningen av anslaget till förstärkning av
ofullständiga jordbruk har haft avseende å tiden efter det att av utredningsmännen
föreslagna ändrade bestämmelser på förevarande område blivit i sin
helhet genomförda, d. v. s. från och med år 1941. Anslagsberäkningen kommer
att påverkas härav från och med budgetåret 1940/41.

Emellertid få utredningsmännen erinra örn att de uttalat sig för att de av
dem föreslagna höjningarna av de nuvarande bidragsbeloppen till nyodling,
betesförbättring, stenröjning och jordkörning å ofullständiga jordbruk må
tillämpas redan med avseende å de bidrag, som utlämnas år 1940. Med hänsyn
härtill bör en viss böjning av ifrågavarande anslag vidtagas även för
budgetåret 1939/40. Beträffande storleken av denna höjning få utredningsmännen
erinra örn att de från anslaget utgående bidragen hittills i genomsnitt
motsvarat omkring 33 procent av kostnaderna för de med bidragen
avsedda arbetena. Enligt utredningsmännens förslag skola bidragens såväl
absoluta som relativa maximibelopp höjas, de senare från 50 till 60 procent
av nämnda kostnader. Med hänsyn härtill föreslå utredningsmännen, att
anslaget för budgetåret 1939/40 ökas från nuvarande 2 milj. kronor till 3 milj.
kronor.

Bortsett från detta anslag samt anslagen till egnahemsstyrelsen ha utredningens
anslagsberäkningar avsett tiden från och med budgetåret 1940/41.

Yttranden.

Mot utredningens förslag angående finansieringen av de kapitalmedel, som
erfordras för egnahemslångivningen — vilket förslag utgår från att egnahemslåneräntan
framdeles bör vara rörlig — ha erinringar framställts av
statskontoret, riksräkenskapsverket och fullmäktige i riksgäldskontoret.

Riksräkenskapsverket har anfört:

Utredningsmännens ståndpunkt i finansieringsfrågan måste anses innebära
ett alltför allvarligt avsteg från hittills tillämpade principer för att kunna
godtagas. Enligt dessa principer -—- vilka varit föremål för en grundlig
omprövning från statsmakternas sida så sent som i samband med den av
1938 års riksdag beslutade regleringen av statens förmögenhetsställning och
härvid befunnits böra om möjligt tillämpas ännu strängare i fortsättningen
— skola icke räntabla investeringar i statens kapitalfonder, efter övergången
till den nya budgetordningen, bliva föremål för omedelbar avskrivning till så
stor del, att avkastningen av vederbörande investering i dess helhet kan beräknas
motsvara full förräntning av den icke avskrivna delen av investeringen.
Full förräntning antages härvid föreligga vid en räntefot motsvarande
den effektiva medelräntan å den fonderade statsskulden. 1 anslutning
härtill har nämnda räntefot för nästa budgetår — liksom för budgetåren
1937/38 och 1938/39 — satts till 4 procent. Beräkningen åter av den förväntade
avkastningen sker, vad angår investeringar i statens utlåningsfonder,
som regel med utgångspunkt från de för vederbörande utlåningsfond vid
tidpunkten för beslutet om investeringen gällande utlåningsvillkoren.

1 enlighet med nu angivna principer hava de medel, som anvisats till spannmålskreditfonden,
i samband med den ovan omförmälda regleringen av statens
förmögenhetsställning föreskrivits skola avskrivas med 22.5 procent. Detta
förhållande torde få anses vara av särskild betydelse i detta sammanhang,

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

249

eftersom lån från spannmålskreditfonden förräntas efter en vid lånets beviljande
bestämd räntefot, vilken fastställes på grundval av medelräntan för
statens upplåning mot obligationer under det budgetår, som närmast föregått
det varunder lånet beviljats, samt grunderna för räntans beräknande, i^ betraktande
av att löptiden för lån från fonden icke överstiger ett år, alltså —
bortsett från att hänsyn endast tages till ett budgetårs ränta -—- kunna i nu
förevarande avseende anses jämförbara med de av utredningsmännen föreslagna
grunderna för beräknandet av räntan å lån från egnahemslånelonden.
Vid fastställandet av nyssnämnda avskrivning beräknades spannmålskreditfondens
räntabilitet med utgångspunkt från den räntefot, 3.1 procent, som
fastställts att gälla för de lån, som beviljades från fonden under budgetåret
1937/38.

Liknande synpunkter ha uttalats av statskontoret.

Fullmäktige i riksgäldskontoret ha bland annat yttrat följande:

Den uppfattning, som uttalats av egnahemsutredningen, kunna fullmäktige,
med hänsyn till den ståndpunkt fullmäktige intagit i räntefrågan samt i betraktande
av gällande, av 1938 års riksdag godkända principer för kapitalfondernas
finansiering och bokföring, icke dela utan blir det enligt fullmäktiges
mening nödvändigt att vid en eventuell räntesänkning taga konsekvenserna
därav i fråga örn ökade avskrivningsanslag i samband med nyinvesteringar
och en särskild engångsavskrivning av fondens kapital, motsvarande
den genom räntenedsättningen uppkomna ökade förräntningsbristen. De
svårigheter, som härav föranledda belastning på driftsbudgeten skulle medföra,
komma emellertid att i avsevärd mån förminskas, när nuvarande förräntningskrav
av 4 procent, såsom ovan antytts, kan nedsättas till 372 procent.

Beträffande finansieringen av de s. k. avskrivningslånen eller motsvarande
slag av lån har statskontoret framhållit, att finansieringen härav givetvis, såsom
utredningen tänkt sig, kunde ske genom uppförande av ett anslag å driftbudgeten
för avsättning till en diversemedelsfond. Å andra sidan mötte icke
heller hinder att redovisa jämväl avskrivningslånen å egnahemslånefonden
och att för detta ändamål investera erforderliga medel i denna fond. En sådan
anordning syntes statskontoret därjämte innebära vissa fördelar ur bokföringssynpunkt.

Riksräkenskapsverket har -— under erinran att avskrivningslån förutsatts
skola kunna utnyttjas för att delvis täcka belopp, varmed köpeskillingen för
av egnahemsorganen försålda egnahemsfastigheter överstege dessas bruksvärden
— framhållit följande synpunkter på vissa finansieringsfrågor:

Den av utredningsmännen gjorda avvikelsen från principen, att egnahemsorganen
vid försäljning av fastigheter icke böra avkräva egnahemsbildarna
köpeskillingar, som äro högre än fastigheternas bruksvärden, måste enligt riksräkenskapsverkets
mening anses så väsentlig, att några bärande skäl härefter
knappast kunna anföras mot att köpeskillingarna genomgående fastställas
till kostnadsvärdet och att alltså de belopp, med vilka kostnaderna för
fastigheternas anskaffande oell iordningställande överstiga fastigheternas
bruksvärden, alltid i sin helhet täckas medelst avskrivningslån. Riksräkenskapsverket
förordar därför, att så förfares i syfte att ernå en mera enhetligt
och konsekvent utformad redovisning av det statsunderstöd, varom här är
fråga. Riksräkenskapsverket vill i detta sammanhang erinra örn att egnahemsorganen
vid egnahemsbildning, som sker i deras egen regi, icke skola

250

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

bliva bundna av någon maximering motsvarande den förut berörda 40-procentsgränsen.
Med hänsyn härtill synes det riksräkenskapsverket kunna betraktas
snarare som en fördel än som en nackdel, att nedlagda kostnader
komma att i sin helhet klart framträda i form av köpeskillingar även i de fall,
där detta kan leda till att köpeskillingarna komma att te sig allt för höga.

För den händelse likväl anordningen med avskrivningslån icke anses böra
komma till användning i den utsträckning riksräkenskapsverket nu föreslagit,
vill riksräkenskapsverket bestämt förorda, att de belopp, med vilka egnahemsorganens
kostnader för ifrågavarande fastigheters anskaffande och iordningställande
överstiga fastigheternas bruksvärden, i allt fall — i syfte att
möjligöra en mera enhetlig och rationell anordning av medelsanvisningen och
dymedelst skapa förutsättningar för ett säkrare bedömande av i vilken utsträckning
finansiering bör ske med anlitande av skattemedel — föreskrivas
skola i sin helhet slutligt täckas av medel, som anvisas å driftbudgeten under
nionde huvudtiteln. De för anskaffnings- och upprustningskostnadernas
omedelbara bestridande erforderliga medlen bliva dä genomgående att betrakta
såsom vanligt förlagskapital. Därest anvisningen av dessa medel —
vilken blir av engångskaraktär samt enligt tillämpade principer kan äga rum
utan att något anslag samtidigt behöver anvisas å driftbudgeten under huvudtiteln
Avskrivning av nya kapitalinvesteringar — anses icke böra ske under
fonden för förlag till statsverket, bör för ändamålet inrättas en särskild förlagsfond.

I anslutning till vad riksräkenskapsverket sålunda anfört, bör arrendeegnahemsfonden
bibehållas såsom självständig fond. Riksräkenskapsverket har
dock utgått från att nyssberörda förlagsmedel skola användas även för omedelbart
bestridande av egnahemsorganens kostnader för anskaffande och upprustning
av arrendeegnahem samt att dessa utgifter skola ersättas från arrendeegnahemsfonden
först när respektive fastigheter blivit färdigställda. Å
arrendeegnahemsfonden skulle sålunda redovisas allenast färdigställda arrendeegnahem.
Riksräkenskapsverket vill i detta sammanhang även erinra
om att de regler, som av utredningsmännen föreslagits i avseende å egnahemsorganens
försäljning av jordbruksegnahem, avses skola tillämpas jämväl
vid försäljning av arrendeegnahem. Detta innebär, att arrendeegnahemsfonden
— med den jämkning av angivna regler, som förordats av riksräkenskapsverket
— omedelbart kommer att beredas full ersättning för försålda fastigheter.
Härav följer i sin ordning, att frågan, i vilken utsträckning investeringar
i fonden behöva bliva föremål för omedelbar avskrivning, bör bedömas
med hänsyn uteslutande till påräkneliga arrendeinkomster. Fonden
kommer vidare att erhålla karaktären av en ren fastighetsfond och bör därför
i fortsättningen icke upptagas bland statens utlåningsfonder. Såsom motivering
för den beträffande arrendeegnahemsfondens redovisning å riksstaten
hittills tillämpade anordningen har kunnat anföras, att i samband med
försäljning av arrendeegnahem uppkommande köpeskillingsfordran enligt
gällande bestämmelser erhåller karaktären av ett från fonden utlämnat lån.

Slutligen har domänstyrelsen ingått på frågan örn formerna för överföring
av jord från domänfonden till den ifrågasatta jordfonden. Styrelsen har
bland annat anfört följande:

Kronoegendom, som lägges under jordnämndens förvaltning, överföres nu
efter beslut av Kungl. Majit från domänfonden till arrendeegnahemsfonden.
Vid sådan överföring har domänfonden hittills nedskrivits med egendomens
taxeringsvärde och egendomen har å arrendeegnahemsfonden bokförts till
värde, som bestämts av Kungl. Majit och praktiskt taget städse icke oväsent -

Kungl. Maj.ts proposition nr 236-

251

ligt understigit fastighetens taxeringsvärde. Enligt utredningsmännens mening
borde utnyttjandet av kronoegcndomar för jordanskaffning i fortsättningen
— i den mån jordanskaffning komine att bedrivas av statliga egnahemsorgan
— ske genom överföring av ifrågakommande egendom eller del
därav från domänstyrelsens till centralorganets för egnahemsverksamheten
förvaltning i huvudsaklig överensstämmelse med den ordning, som hittills
tillämpats för arrendeegnahemmen. 1 den mån arrendeegnahemsverksamheten
kommer att fortsätta och lämpliga kronoegcndomar finnas tillgängliga möter
intet hinder från styrelsens sida att sådana egendomar överföras till den
nya egnahemsstyrelsen. Däremot kan det icke vara riktigt att, såsom nu
sker, redan vid överföringstillfället nedskriva fastighetens värde under det,
som fastigheten betingar i allmänna marknaden. Genom en dylik förtäckt avskrivning
av statstillgångarna undandragas statsmakterna möjlighet att
kontrollera det ekonomiska resultatet av sina olika verksamhetsgrenar och
någon överensstämmelse mellan ändringarna i de olika fastighetsfondernas
värden ernås ej heller. Dylika kronoegcndomar böra därför vid överlåtelsen
upptagas till samma värden i egnahemsstyrelsens bokföring som de vid överlåtelsen
varit upptagna till i domänverkets räkenskaper; blir det sedan nödvändigt
att verkställa avskrivning å fastighetsvärdet, bör en sådan åtgärd
bokföringsmässigt äga rum inom egnahemsstyrelsen efter statsmakternas beslut.
Ett dylikt förfaringssätt torde stå i god överensstämmelse med utredningsmännens
förslag till införande av avskrivningslån vid belåning av
egnahemsfastigheter.

I detta sammanhang bör erinras örn de av statsmakterna lämnade direktiven
för användningen av köpeskillingar för försålda kronoegendomar. Enligt
32 § i den av Kungl. Majit och riksdagen godkända förordningen den 6
juni 1929 (nr 176) angående försäljning i vissa fall av kronoegendom m. m.
skola dylika köpeskillingar, efter avdrag av kronans utgifter på grund av
försäljningen, ingå i statens domäners fond för att användas för inköp av
skogbärande eller till skogsbörd tjänlig mark ävensom till inlösen av ströängar
å kronoparker i Norrland och Dalarna. I samma mån som domänverkets
jordbruksfastigheter utan ersättning överlåtas till egnahemsstyrelsen,
komma domänverkets inkomster till inköp av nyss angiven skogsmark att
minskas. Styrelsen har i detta sammanhang velat särskilt erinra om detta
förhållande, då omständigheter härigenom kunna uppstå, som nödvändiggöra
att domänstyrelsen framdeles för att kunna verkställa dylika inköp
måste beredas särskilda medel i stället för dem, som domänstyrelsen gått
miste om genom fastighetsöverlåtelsen utan ersättning.

Departementschefen.

Då de nya bestämmelserna för egnahemsverksamheten föreslagits skola i
de flesta delar träda i tillämpning först den 1 juli 1940, påverkar reformen
icke kapitalanvisningen till de för egnahemsändamål inrättade fonderna för
budgetåret 1939/40. Anslagsäskandena för nämnda budgetår böra därför
grundas på nuvarande förhållanden. Med hänsyn härtill finner jag icke
heller nödvändigt att nu fatta ståndpunkt till de olika frågor, som lia avseende
på den framtida finansieringen av förevarande verksamhet.

I skrivelse den 19 augusti 1938 har egnahemsstyrelsen uttalat sig för att,
i likhet med vad som varit medgivet för år 1939, utlåningen från egnahemslånefonden
även leir år 1940 måtte få uppgå lill ett belopp av 22,000,000
kronor med motsvarande fördelning på jordbrukslån och bostadslån som för

252

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

år 1939. Något kapitalökningsanslag för egnahemslånefonden har ej ansetts
erforderligt för budgetåret 1939/40. Styrelsen har förordat, att betalningsuppskov
jämväl för sistnämnda budgetår, liksom för det innevarande, måtte
få beviljas intill ett belopp av 100,000 kronor. Mot vad egnahemsstyrelsen
sålunda föreslagit har jag intet annat att erinra, än att maximibeloppen för
utlåningen nu endast böra beräknas för tiden intill den 1 juli 1940 och därför
allenast upptagas med hälften av de föreslagna beloppen.

Beträffande jordförmedlingsfonden har egnahemsstyrelsen i nyssnämnda
skrivelse anfört att, därest denna fond under år 1940 skulle disponeras efter
samma grunder som tidigare, något nytt kapitaltillskott till fonden ej vore
behövligt. Anslag till jordförmedlingsfonden torde sålunda icke erfordras
för budgetåret 1939/40. Liksom förordats i fråga om egnahemslånefonden torde
även det beslut, som av innevarande års riksdag bör meddelas rörande
dispositionen av jordförmedlingsfonden, böra inskränkas till att avse första
halvåret 1940. Tillräcklig anledning torde emellertid bär icke föreligga att
i motsvarande mån begränsa de disponibla medlen.

I enlighet med förslag av statens jordnämnd i skrivelse den 24 augusti 1938
torde till arrendeegnahemsfonden för budgetåret 1939/40 böra anvisas ett
reservationsanslag av 500,000 kronor. Med hänsyn till medelstillgången å
arrendelånefonden torde något kapitaltillskott till denna lånefond icke erfordras
för budgetåret 1939/40.

Beträffande utlåningen från arbetarsmåbrukslånefonden har egnahemsstyrelsen
i sin skrivelse den 19 augusti 1938 förordat, att utlåningsbeloppet för
år 1940 måtte sättas till högst 10,000,000 kronor, varvid till kapitalökning för
fonden borde anvisas ett anslag av 7,000,000 kronor. Enligt vad jag numera
inhämtat torde, även om utlåningen för år 1940 beräknas till förstnämnda
belopp, det för budgetåret 1939/40 erforderliga reservationsanslaget
till kapitalökning för arbetarsmåbrukslånefonden icke behöva anvisas med
högre belopp än 4,000,000 kronor.

Vad härefter angår de med egnahemsverksamheten sammanhängande anslagen
under driftbudgeten, bör i enlighet med vad jag redan förordat omorganisationen
av egnahemsstyrelsen komma till stånd redan under nästa
budgetår, låt vara att densamma icke i sin helhet kan genomföras omedelbart
vid budgetårets ingång.

Med utgångspunkt från vad jag i det föregående föreslagit med avseende
å personaluppsättningen hos egnahemsstyrelsen tordt anslagsposterna å avlöningsstaten
böra beräknas på följande sätt. Anslagsposten till avlöningar
till tjänstemän å ordinarie stat torde böra beräknas till förslagsvis 124,100
kronor. Under rubriken arvoden och särskilda ersättningar, bestämda av
Kungl. Majit, torde böra upptagas dels arvoden till de fyra särskilda ledamöterna
hos egnahemsstyrelsen med sammanlagt 7,200 kronor och dels arvode
till en byggnadskontrollör med 4,800 kronor. Anslagsposten till grundavlöningar
m. m. till övrig icke-ordinarie personal torde böra uppföras med

50,000 kronor, i vilket belopp ingå avlöningar till förut omnämnda byrå -

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

253

direktör och byråingenjör för byggnadsärenden samt viss amanuens- och biträdespersonal
ävensom ett mindre belopp för anlitande av särskild expertis.
För avlöningsförhöjningar m. m. till nyssnämnda personal torde böra beräknas
en anslagspost å förslagsvis 5,900 kronor. Slutligen torde för rörligt tilllägg
beräknas en anslagspost å förslagsvis 10,800 kronor.

Avlöningsstaten kommer alltså att sluta å ett sammanlagt belopp av
202,800 kronor.

Under omkostnadsstaten för egnahemsstyrelsen torde böra räknas med en
anslagspost till reseersättningar å förslagsvis 60,000 kronor, en anslagspost till
expenser å förslagsvis 15,000 kronor och en anslagspost till publikationstryck
å förslagsvis 5,000 kronor, eller sammanlagt 80,000 kronor. För nästkommande
budgetår torde emellertid ifrågavarande anslag böra utökas något för
möjliggörande av inköp av möbler m. m. i samband med egnahemsstyrelsens
utvidgning. Jag föreslår, att anslaget för budgetåret 1939/40 uppföres med

95,000 kronor.

Bortsett från sistnämnda tillägg skulle enligt vad nu anförts anslagen till
egnahemsstyrelsen tillhopa uppgå till 282,800 kronor. Till jämförelse må
erinras om att motsvarande anslag av egnahemsutredningen beräknats till
sammanlagt 403,800 kronor. För budgetåret 1938/39 Ira anvisats dels ett avlöningsanslag
till den nuvarande egnahemsstyrelsen å 71,300 kronor, dels ett
omkostnadsanslag till styrelsen å 26,200 kronor och dels ett anslag till statens
jordnämnd å 80,000 kronor. Härjämte ha under vissa år omkring 10,000
kronor tillgodoförts egnahemsstyrelsen av under socialdepartementets huvudtitel
anvisade anslag till den särskilda bostadsförbättringsverksamheten
på landsbygden.

Beträffande behovet av anslagsmedel för egnahemsverksamhetens läns- och
lokala organisation får jag erinra om att omläggningen härav förutsatts skola
genomföras först med budgetåret 1940/41 och att jag i det föregående icke
intagit någon slutgiltig ståndpunkt till personaluppsättningen och löneställningen
för personalen hos de nya egnahemsnämnderna. Emellertid har jag
angivit vissa allmänna synpunkter på dessa organisationsfrågor. Med utgångspunkt
härifrån har jag gjort en överslagsberäkning rörande det antagliga
behovet av avlöningsanslag för egnahemsnämnderna och härvid kommit
till en siffra å approximativt 650,000 kronor. För omkostnader vid nämnderna
torde kunna räknas med ett anslagsbehov av omkring 325,000 kronor,
huvudsakligen avseende reseersättningar. Pensions- och hyreskostnader komma
att bestridas i .särskild ordning. Härjämte blir det erforderligt att anvisa
medel för ersättningar åt egnahemsombuden — av egnahemsutredningen
beräknade lill 60,000 kronor — vilka ersättningar nu bestridas av de till
hushållningssällskapen anvisade förvaltningsbidragen. I jämförelse med statens
nuvarande utgifter för egnahemsnämnderna och egnahemsombuden tord*''
de framdeles erforderliga anslagen komma att innebära en viss ökning, vilken
emellertid icke kan antagas bliva mera avsevärd. I detta sammanhang
må uppmärksammas, att förvaltningsbidrag även i fortsättningen förutsättas

254

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

skola utgå till kommuner samt vissa aktiebolag och föreningar, vilka förmedla
egnahemslån för bostadsändamål.

Enligt vad jag nyss anfört bör den nya läns- och lokala organisationen
träda i funktion först den 1 juli 1940. För budgetåret 1939/40 bör därför
räknas med att bidrag böra utgå till egnahemslåneförmedlare efter nu gällande
grunder. I överensstämmelse med en beräkning, som verkställts av
egnahemsstyrelsen i skrivelse den 19 augusti 1938, torde till förvaltningsbidrag
till egnahemslåneförmedlare för sistnämnda budgetår böra anvisas ett
förslagsanslag av 1,290,000 kronor. Vidare torde till bidrag till hushållningssällskap
för jordanskaffningsverksamhet böra anvisas ett förslagsanslag till
samma belopp som för innevarande budgetår, d. v. s. 1,000 kronor.

De av mig föreslagna premielånen torde liksom de redan nu utgående
lånen av motsvarande slag böra bestridas av en därför avsedd diversemedelsfond,
till vilken anslag anvisas under nionde huvudtiteln. Icke heller i fråga
örn premielånen skola de nya grunderna för lånens beräkning vinna tillämpning
förrän den 1 juli 1940. För budgetåret 1939/40 bör följaktligen anslagsberäkningen
utgå från nu gällande bestämmelser. Egnahemsstyrelsen
har i sin nyssnämnda skrivelse hemställt, att för avsättning till fonden för
premielån till egnahemslåntagare för nämnda budgetår måtte anvisas ett anslag
av 1,200,000 kronor. I avbidan på genomförandet av de nya bestämmelserna
för premielån och då de medel, som av årets riksdag anslås till
ifrågavarande ändamål, komma att avse utlåning allenast under första halvåret
1940, torde emellertid anslaget icke böra i riksstaten för budgetåret
1939/40 upptagas med högre belopp än 500,000 kronor.

Det sedan en följd av år utgående reservationsanslaget till byggande av
nybyggesvägar har av egnahemsstyrelsen i skrivelse den 20 september 1938
för budgetåret 1939/40 beräknats till 175,000 kronor. Egnahemsutredningen
har ännu icke inkommit med av utredningen förebådat förslag rörande ändrade
grunder för ifrågavarande bidragsverksamhet. Denna torde därför under
nästkommande budgetår böra fortsättas efter nu gällande regler. Av
skäl, som av chefen för finansdepartementet i årets statsverksproposition
angivits vid anmälan av för flera huvudtitlar gemensamma frågor, torde
anslaget till förevarande ändamål i fortsättningen böra ha karaktär av förslagsanslag.
Med en beräknad bidragstilldelning av 175,000 kronor torde
anslagsanvisningen kunna begränsas till 100,000 kronor.

För jordanskaffningsverksamhet inom Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens
och Norrbottens län har egnahemsstyrelsen i sin skrivelse den 20
september 1938 — med utgångspunkt från att den 1 juli 1939 komme att
finnas en reservation å anslaget av i runt tal 500,000 kronor — hemställt
om anvisande härutöver av ett reservationsanslag för budgetåret 1939/40 av

500,000 kronor. Efter genomförandet av den föreslagna egnahemsreformen
komma icke särskilda anslagsmedel att erfordras för ifrågavarande ändamål,
i det att all jordanskaffningsverksamhet förutsatts skola ske med anlitande

Kungl. Majlis proposition nr 236.

255

av den s. k. jordfonden. I avbidan på de nya grunderna för egnahemsverksamheten
torde här avsedda anslag för nästkommande budgetår böra upptagas
med mindre belopp än som förordats av egnahemsstyrelsen. Jag föreslår,
att för ändamålet anvisas ett reservationsanslag av 300,000 kronor.

I det föregående har jag uttalat mig för att de av mig föreslagna nya bestämmelserna
angående statsbidrag till förstärkning av ofullständiga jordbruk
m. m. skola träda i kraft den 1 januari 1940. Anslaget för ifrågavarande
ändamål för budgetåret 1939/40, med vilket anslag avses bidragsverksamheten
under år 1940, kommer alltså att disponeras enligt de nya grunderna.
Vid beräkningen av anslaget bör emellertid iakttagas, att statsbidragen utbetalas
successivt och att anslaget därför kan väsentligt understiga det belopp,
vartill bidrag beviljas. Bidragstilldelningen för år 1940 torde, i avvaktan
på erfarenhet av de nya bestämmelsernas tillämpning, böra maximeras
till 2,500,000 kronor. För budgetåret 1939/40 torde härvid böra för
ändamålet anvisas ett förslagsanslag av 1,250,000 kronor.

Vid beräkningen i 1938 års statsverksproposition av bidragstilldelningen
för år 1939, 2,000,000 kronor, har preliminärt räknats med att av nämnda
belopp komme att användas 850,000 kronor till nyodling, 600,000 kronor till
betesförbättring, 450,000 kronor till stenröjning och 100,000 kronor till jordkörning.
Den av mig föreslagna höjningen av bidragstilldelningen kommer
delvis att tagas i anspråk för de föreslagna nya avloppsförbättringsbidragen
ävensom för den utvidgade betesförbättringsverksamheten. Det synes icke
behövligt att på förhand närmare specificera ifrågavarande bidragstilldelning
på olika ändamål. Med anledning av förslag, som härom framställts från
vissa håll, kommer jag att vid fördelningen av ifrågavarande anslagsmedel
mellan hushållningssällskapen vidtaga åtgärder för att medlen mera smidigt
än hittills skola kunna utnyttjas för de ändamål, för vilka de i de särskilda
fallen bäst behövas.

I detta sammanhang må nämnas, att från och med budgetåret 1940/41 anslagsmedel
också böra anvisas till de i det föregående föreslagna bidragen
till täckande av kostnader för byggnader, som bliva överflödiga vid sammanläggning
av alltför små brukningsdelar.

Slutligen vill jag fästa uppmärksamheten på att det i händelse av försämrade
konjunkturer eller eljest för att bereda ökade arbetstillfällen kan
vara motiverat att ställa särskilda medel till förfogande för jordförbättring
utöver eljest disponibla anslag. I överensstämmelse med denna uppfattning
anser jag vissa anslagsmedel för ifrågavarande ändamål böra upptagas å
beredskapsstat. Förslag härom har framställts i annat sammanhang.

256

Kungl. Mcij:ts proposition nr 236.

Bestämmelsernas utformning och specialmotivering till desamma.

Vid den omskrivning av författningarna rörande egnahemsväsendet, som
egnahemsutredningen ansett nödvändig, har utredningen funnit det för underlättande
av tillämpningen och i övrigt av praktiska skäl vara lämpligt
att sammanföra de för närvarande i skilda kungörelser upptagna bestämmelserna
i en författning, betecknad kungörelse angående den statliga egnahemsverksamheten.
Härvid har emellertid gjorts det undantaget, att kungörelsen
angående statsunderstödd arbetarsmåbruksverksamhet förutsatts
skola bibehållas såsom särskild författning.

Mot vad sålunda föreslagits har jag intet annat att erinra, än att bidragsverksamheten
för förstärkning av ofullständiga jordbruk, som av mig föreslagits
skola bibehållas hos hushållningssällskapen, med hänsyn härtill torde
liksom hittills böra regleras genom en speciell kungörelse.

Av det föregående framgår, att jag i en del hänseenden icke kunnat ansluta
mig till vad utredningen föreslagit. Med hänsyn härtill ha utredningens
författningsförslag blivit föremål för omarbetning inom jordbruksdepartementet.
De sålunda omarbetade förslagen torde få såsom bilagor A,
B och C fogas vid detta protokoll.

Då det väsentligaste i de ändringar, som dessa förslag innebära i förhållande
till vad nu gäller, redan omnämnts och motiverats, torde några ytterligare
kommentarer till författningsförslagen endast erfordras i fråga om
ett fåtal paragrafer.

I detta sammanhang vill jag fästa uppmärksamheten på att det icke ansetts
ändamålsenligt att söka i författningsväg giva uttryck åt de allmänna
synpunkter, som böra ligga till grund för egnahemsrörelsens inriktning,
exempelvis i vad angår den omfattning i vilken verksamheten bör avse nybildning
av jordbruk, belåning av färdiga joi-dbruk eller förvärv av bostadsegnahem
o. s. v. En reglering härav skulle, så skiftande som förhållandena
äro, icke kunna undgå att i alltför hög grad schematisera verksamheten. Av
motsvarande skäl kan det i andra hänseenden, exempelvis i vad gäller utlämnandet
av s. k. premielån, vara lämpligt att visserligen upptaga erforderliga
grundläggande bestämmelser i författningarna men giva egnahemsorganen
en ganska vidsträckt rörelsefrihet vid dessas tillämpning.

Kungörelsen angående den statliga egna hemsverksamhet
en.

1 §■

För närvarande kan statsunderstödd egnahemsverksamhet bedrivas var
som helst utom i stadplanelagd del av stad.

Egnahemsutredningen har föreslagit viss ändring härutinnan. Enligt vad
utredningen framhållit hade bostadsegnahemsbebyggelsen utanför stadsplanelagda
delar av städer och andra samhällen på sina håll icke fått den ända -

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

257

målsenliga planläggning, som stads- eller samhällsmyndigheterna åsyftat,
eftersom denna bebyggelse i viss mån kunnat genomföras utan att dessa
myndigheter haft tillräcklig möjlighet att ingripa. Utredningen har därför
föreslagit, att städer, köpingar och andra samhällen, där den för städerna
gällande ordning för bebyggande skall iakttagas, icke skola omfattas av
egnahemsverksamheten för bostadsändamål annat än efter stadens eller samhällets
därom gjorda framställning och Kungl. Maj:ts i anledning därav
lämnade medgivande. Härvid har den nuvarande stadsplaneregeln ansetts
icke längre vara behövlig.

Mot vad utredningen sålunda föreslagit har jag intet att erinra.

4 §.

1 de instruktionsbestämmelser, som komma att meddelas för egnahemsnämnderna,
torde enligt vad utredningen framhållit bland annat böra införas
föreskrift om att nämnderna vid handläggning av frågor rörade bostadsbyggande
böra samråda med vederbörande provinsialläkare eller andra
på bostadshygienens område sakkunniga personer.

I detta sammanhang må också nämnas, att utredningen uttalat sig för att
egnahemsnämnds beslut skall kunna överklagas hos egnahemsstyrelsen.
Detta har emellertid avstyrkts i ett par yttranden med hänsyn till svårigheterna
för styrelsen att känna lokala förhållanden och lånesökandes personliga
kvalifikationer. För min del finner jag uppenbart, att klagorätt bör
finnas.

8 §•

Hinder synes icke böra möta, att egnahemsorganen, i den mån det kan
ske utan intrång på dessas egentliga uppgift, biträda även andra än mindre
bemedlade och obemedlade med förmedling av jord, dock endast såvitt gäller
jordbruk av den storleksordning, som avses med den statliga egnahemsverksamheten.
Bestämmelse härom har införts i 8 §. Egnahemsorganen
torde icke böra betinga sig någon ersättning för sådant biträde.

10 §.

Beträffande beskaffenheten å bostadsbyggnader har egnahemsutredningen
anfört:

Jämlikt 11 § kungörelsen den 27 maj 1938 om lån och bidrag av statsmedel
för beredande av bostäder i egnahem åt mindre bemedlade, barnrika
familjer skall byggnad, som må komma till användning för bostadsförsörjning
enligt nämnda kungörelse, utgöras av enfamiljshus av lämplig typ
för det avsedda ändamålet, innehållande minst två rum och kök. Bostaden
skall, där så kan ordnas inom rimlig kostnad, vara försedd med vattenledning
och central uppvärmningsanordning, varjämte bostaden även i övrigt
bör utrustas så, att hygienen befordras och det husliga arbetet underlättas.
Utredningsmännen finna det naturligt att i stort sett uppställa samma önskemål
i fråga örn bostadsbyggnader å jordbruks- och bostadsegnahem. Med
hänsyn till att egnahemsverksamheten icke enbart avser barnrika familjer,
synes emellertid icke något bestämt krav kunna uppställas på att bostad

Bihang lill riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 236. 17

258

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

skall innehålla minst två rum och kök. Å andia sidan är det uppenbart att,
då fråga är örn familjejordbruk, kraven på bostadsutrymmen ofta måste
sträcka sig längre än nyss sagts, särskilt när för jordbruket måste anlitas
lejd arbetskraft. Under alla förhållanden bör emellertid tillses, att bostaden
blir tillräckligt rymlig för sitt ändamål, och det kan vara lämpligt att, även
om icke bostaden från början inredes till två rum och kök, byggnaden anordnas
på sådant sätt att densamma i händelse av utökning av familjen
framdeles kan bereda utrymme för en bostad av nämnda storlek.

Utredningsmännen få även erinra om att de förut i olika sammanhang
omnämnda utredningsmyndigheterna i sitt den 13 juli 1938 avgivna betänkande
ansett det böra i fråga om bostäders utrymme uppställas såsom
fordran, att lägenhet, avsedd som bostad för familj med barn, skall innehålla
minst 60 kvadratmeter brutto golvyta. Enligt utredningsmännens mening
bör detta önskemål även iakttagas med avseende å egnahemsfastigheter.

Mot vad sålunda anförts lia en del erinringar framställts av bostadssociala
utredningen:

I fråga om egnahem bör tämligen generellt kunna uppställas den regel, som
ansetts böra gälla familjebostäder, för vilkas tillkomst statligt stöd enligt de
senare årens bostadssociala författningar givas, nämligen två rum och kök
som minimum, och vilken regel bör frångås endast i sällsynta undantagsfall.
Det ligger en viss fara i att fixera vissa mått, ty minimimått bli enligt erfarenheten
lätt normalmått och kunna därigenom komma att lägga onödiga band
på utvecklingen. Faran av att till sin yta olämpligt små bostadslägenheter
byggas med stöd av statsmedel torde i praktiken kunna avvärjas vid individuell
prövning i samband med granskningen från lånebeviljande myndighets
sida. Bostadssociala utredningen håller därför före, att måttföreskriften
i specialmotiveringen till egnahemsutredningens förslag bör utbytas mot en
föreskrift om två rum och kök som minimum i författningsutkastets 11 §.

Enligt min uppfattning böra i författningsbestämmelserna angående egnahemsverksamheten
icke införas föreskrift vare sig om visst antal rum eller
viss golvyta för egnahemsbostäder. Särskilt när det gäller jordbruksegnahem
äro förhållandena så skiftande, att någon sådan schablonmässig föreskrift
icke har någon mening. Emellertid bör det i varje särskilt fall prövas, att
bostaden är tillräckligt rymlig för sitt ändamål.

11 §•

Enligt bestämmelse i de nuvarande egnahemsförfattningarna må med
egnahemslån förenas livförsäkring på sätt härom särskilt föreskrives. De
närmare föreskrifterna härutinnan återfinnas i en kungörelse den 30 juni
1920 (nr 509), ändrad genom kungörelser den 23 september 1927 (nr 370),
den 21 april 1933 (nr 171) och den 30 juni 1934 (nr 405).

I skrivelse den 16 mars 1939 har egnahemsutredningen på anförda skäl
föreslagit, att den hittillsvarande särskilda livförsäkringsverksamheten i anslutning
till egnahemslånerörelsen måtte upphöra. Därest nämnda verksamhet
likväl skulle bibehållas, borde vissa ändringar vidtagas i gällande
föreskrifter i ämnet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

259

Redan med hänsyn därtill att förevarande förslag ännu icke kunnat bliva
föremål för vederbörligt remissförfarande finner jag det uteslutet att nu angiva
någon ståndpunkt i frågan. Jag torde sedermera få anmäla detta ärende
för Kungl. Maj:t. I förslaget till kungörelse angående den statliga egnahemsverksamheten
torde böra tills vidare bibehållas nuvarande bestämmelse,
att med egnahemslån må förenas livförsäkring på sätt härom särskilt
föreskrives. Nämnda bestämmelse torde böra införas i 11 § av kungörelseförslaget.

18 §.

Med avseende å bestämmelserna i tredje stycket av denna paragraf må, med
anledning av vad som anförts från något håll, framhållas att den omständigheten,
att en fastighet graveras av ett avdikningslån, i allmänhet ej bör
utgöra hinder för egnahemslån.

22 §.

Egnahemsutredningen har föreslagit att, örn särskilda förhållanden föranleda
därtill, egnahemsstyrelsen må, på framställning av egnahemsnämnden,
medgiva låntagare sådant uppskov med avbetalning, att motsvarande belopp
må erläggas efter övriga annuiteter.

Med anledning härav har statskontoret erinrat, att Kungl. Maj:t redan på
grund av särskilda bemyndiganden av riksdagen äger befogenhet att medgiva
låntagare betalningsuppskov beträffande lån ur de statliga utlåningsfonderna,
med rätt för Kungl. Majit att delegera denna befogenhet å underordnad
myndighet (svensk författningssamling 1929:102 och 1933:424). Med
hänsyn härtill och då det dessutom enligt statskontorets mening icke är lämpligt
att i en kungörelse, som innefattar villkor för erhållande av lån, intaga
en särskild bestämmelse rörande möjlighet för låntagare att erhålla uppskov
med inbetalning, har statskontoret ansett ifrågavarande bestämmelse böra
utgå ur det framlagda författningsförslaget.

På grund av vad statskontoret sålunda anfört har i det inom departementet
omarbetade förslaget icke upptagits någon bestämmelse i förevarande hänseende.
Jag förutsätter att, därest de för egnahemsverksamheten inrättade
fonderna överflyttas från statskontorets till egnahemsstyrelsens förvaltning,
riksdagens förenämnda bemyndiganden likväl komma att fortfarande gälla.

25 §.

Beträffande sista stycket hänvisas till kungörelsen den 18 juni 1937 (nr
601) om ränta å förfallet, icke i behörig tid inbetalt belopp (dröjsmålsränta)
å lån från vissa statens utlåningsfonder. Med avseende å premielån kommer
dröjsmålsränta allenast i fråga, örn skyldighet inträder att återbetala sådant
lån.

260

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

34 §.

Egnahemsutredningen har föreslagit, att, där bostadsegnahem i större omfattning
bildas till förmån för personer, som äro anställda vid visst industrieller
annat affärsdrivande företag, egnahemsnämnd må, örn skäl därtill äro,
såsom säkerhet för bostadslån, utöver inteckning, betinga sig borgen av företaget.
Detta förslag har avstyrkts av Stockholms läns och stads hushållningssällskaps
egnahemsnämnd och förvaltningsutskott.

För min del har jag intet annat att erinra mot ifrågavarande förslag än
att med borgen bör likställas annan lämplig säkerhet.

42 §.

De här upptagna bestämmelserna örn lån till sammanslutningar av mindre
jordbrukare för inköp av gemensam tillskottsjord torde icke minst böra komma
till användning, då fråga är om förvärv av skog. Hinder bör icke möta
att tillämpa bestämmelserna även på det sätt, att lån av ifrågavarande slag
utgår samtidigt med egnahemslån för förvärven av de särskilda småbruken.

53—65 §§.

Handhavandet av utlåningen till här avsedda låneförmedlare, som nu ankommer
på Kungl. Majit, torde i enlighet med vad egnahemsutredningen
föreslagit böra överflyttas på egnahemsstyrelsen.

66 §.

Med avseende å denna paragraf vill jag fästa uppmärksamheten på att
1933 års kungörelse angående statsunderstödd samfälld jordbruksdrift föreslås
skola upphöra att gälla. Till stöd för sitt förslag härom har egnahemsutredningen
hänvisat till att möjligheten att bilda samfällda jordbruksegnahem
under de gångna åren icke utnyttjats i något fall. Emellertid får jag
erinra om att i förevarande författningsförslag införts bestämmelser om egnahemslån
till underlättande för innehavare av ofullständiga jordbruk att förvärva
gemensam tillskottsjord.

Kungörelsen angående statsunderstödd arbetarsmå bruksverksamhet.

Med hänsyn till den förstärkta ställning, egnahemsstyrelsen avses skola erhålla,
har det synts egnahemsutredningen icke längre vara behövligt, att prövningen
av ansökningar från kommuner örn arbetarsmåbruksstatslån handhaves
av Kungl. Majit, utan har denna uppgift ansetts framdeles kunna anförtros
åt egnahemsstyrelsen. Denna styrelse syntes även böra övertaga statskontorets
befattning med utlämnande och uppbörd av nyssnämnda lån. Den
närmaste tillsynen över ifrågavarande verksamhet borde tillkomma egnahemsnämnderna.
Den sålunda föreslagna omläggningen av arbetarsmåbruks -

261

Kungl■ Maj:ts proposition nr 236.

verksamhetens organisation hade föranlett åtskilliga jämkningar i olika paragrafer.

Mot vad utredningen sålunda föreslagit har jag intet att erinra.

Kungörelsen angående statsbidrag till förstärkning
av ofullständiga jordbruk m. m.

De i denna kungörelse införda bestämmelserna om betesförbättringsbidrag
till vissa sammanslutningar överensstämma i huvudsak med det i det föregående
omnämnda förslag, som avgivits av 1936 års skogsutredning.

Departementschefens hemställan.

Under åberopande av det anförda får jag hemställa, att Kungl. Maj:t måtte
föreslå riksdagen att

I) dels medgiva, att Kungl. Majit må, i huvudsaklig överensstämmelse
med de i bilagorna A, B och C till detta protokoll
intagna bestämmelser, utfärda

a) kungörelse angående den statliga egnahemsverksamheten,

b) kungörelse angående statsunderstödd arbetarsmåbruksverksamhet,

c) kungörelse angående statsbidrag till förstärkning av
ofullständiga jordbruk m. m.;

II) dels för egnahemsstyrelsen fastställa följande

Personalförteckning.

Befattning

Tjänstemän å ordinarie

1 överdirektör och chef

2 byråchefer ........

2 byrådirektörer ......

1 kamrerare .........

1 byråassistent ......

1 notarie ...........

1 revisor ...........

1 kansliskrivare .....

1 kanslibiträde ......

1 expeditionsvakt . . ..

3 kontorsbiträde!!

Lönegrad

stat.

C 10
A 30
A 26
A 24
A 21
A 21
A 21
A 11
A 7
A 5
A 4

262

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

Extra ordinarie tjänstemän i högre lönegrad
än 2 0.

1 byrådirektör ................................ Eo 26

1 byråingenjör ................................ Eo 21;

III) dels godkänna följande avlöningsstat för egnahemsstyrelsen,
att tillämpas tills vidare från och med budgetåret
1939/40:

Avlöningsstat.

1. Avlöningar till tjänstemän å ordinarie

stat, förslagsvis ................... kronor 124,100

2. Arvoden och särskilda ersättningar, be stämda

av Kungl. Majit:

a) Arvoden till fyra

särskilda styrelseledamöter
å 1,800
kronor .......... kronor 7,200

b) Arvode till en bygg nadskontrollant

. . » 4,800

3. Avlöningar till övrig icke-ordinarie per sonal: a)

Grundavlöningar

m. m.............kronor 50,000

b) Avlöningsförhöjning ar

m. m., förslagsvis » 5,900

4. Rörligt tillägg, förslagsvis ............

Summa kronor 202,800;

IV) dels för budgetåret 1939/40 under nionde huvudtiteln
anvisa:

till Egnahemsbildning: Egnahemsstyrelsen: Avlöningar ett

förslagsanslag av ...................... kronor 202,800;

till Egnahemsbildning: Egnahemsstyrelsen: Omkostnader

ett förslagsanslag av .................... kronor 95,000;

till Egnahemsbildning: Förvaltningsbidrag till egnahemslåneförmedlare
ett förslagsanslag av .... kronor 1,290,000;

till Egnahemsbildning: Bidrag till hushållningssällskap för
jordanskaffningsverksamhet ett förslagsanslag
av.................................. kronor 1,000;

till Egnahemsbildning: Avsättning till fonden för premielån
till egnahemslåntagare ett anslag av . . kronor 500,000;

till Egnahemsbildning: Byggande av nybyggesvägar ett förslagsanslag
av.......................... kronor 100,000;

12,000

55,900

10,800

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

263

till Jordanskaffningsverksamhet inom Västernorrlands,
Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län ett reservationsanslag
av .......................... kronor 300,000;

till Grundförbättringar: Bidrag till förstärkning av ofullständiga
jordbruk m. m. ett förslagsanslag
av .................................. kronor 1,250,000;

V! dels medgiva, att Kungl. Majit må för budgetåret 1939/
40 bevilja statsanslag intill 175,000 kronor för utlämnande
av statsbidrag till byggande av nybyggesvägar;

VI) dels medgiva, att Kungl. Majit må för år 1940 bevilja
statsanslag intill 2,500,000 kronor för utlämnande av statsbidrag
till förstärkning av ofullständiga jordbruk m. m;

VII) dels medgiva, att Kungl. Majit må för tiden 1 januari
—30 juni 1940 bevilja statslån från egnahemslånefonden
intill ett belopp av 11,000,000 kronor, därav 7,250,000 kronor
för jordbrukslägenheter och 3,750,000 kronor för bostadslägenheter,
med rätt dock för Kungl. Majit att, därest förhållandena
skulle därtill giva anledning och i den mån så utan
förfång för lånerörelsen för jordbruksändamål kan ske, för
bostadslägenheter taga i anspråk större belopp än det sist angivna; VIII)

dels medgiva, att i huvudsaklig överensstämmelse
med hittills tillämpade riktlinjer under budgetåret 1939/40
uppskov till ett sammanlagt belopp av 100,000 kronor må
kunna beviljas med erläggande av ränta och amortering å
lån från egnahemslånefonden;

IX) dels medgiva, att beträffande egnahemslån, som efter
ingången av år 1920 men före den 1 juli 1940 beviljats från
egnahemslånefonden, den årliga räntan å stående del av lånen
må under år 1940 utgå efter 3.6 procent för jordbrukslån
och 4 procent för bostadslån;

X) dels medgiva, att av jordförmedlingsfondens kapitalbehållning
må under tiden 1 januari—30 juni 1940 till jordanskaffningslån
åt hushållningssällskap av egnahemsstyrelsen
disponeras tillhopa högst så stort belopp, att vad som utestår
i beviljade jordanskaffningslån icke vid något tillfälle
under sagda tid må överstiga 1,500,000 kronor;

XI) dels medgiva, att den del av jordförmedlingsfondens
för ny utlåning disponibla kapitaltillgång, som ej anvisas såsom
jordanskaffningslån, må under tiden 1 januari—30 juni
1940 av Kungl. Majit användas för utlämnande av förlagslån
åt kommuner, aktiebolag och föreningar;

264

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

XII) dels å kapitalbudgeten under Statens utlåningsfonder

till Arrendeegnahemsfonden för budgetåret 1939/40 anvisa
ett reservationsanslag av ................ kronor 500,000;

XIII) dels medgiva, att för år 1940 må från arbetarsmåbrukslånefonden
beviljas statslån intill ett belopp av
10,000,000 kronor;

XIV) dels ock å kapitalbudgeten under Statens utlåningsfonder
till Arbetarsmåbrukslånefonden för budgetåret 1939/
40 anvisa ett reservationsanslag av .... kronor 4,000,000.

Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten lämnar bibifall
till vad departementschefen hemställt samt förordnar,
att proposition i ämnet av den lydelse, bilaga till
detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Vid protokollet:

Allan Tigerschiöld.

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

265

Bilaga A.

Förslag

till

kungörelse angående den statliga egnahemsverksamheten.

Härigenom förordnas som följer:

1 KAP.

Inledande bestämmelser. .

1 §•

Den statliga egnahemsverksamheten har till ändamål att i enlighet med
bestämmelserna i denna kungörelse främja möjligheterna för mindre bemedlade
och obemedlade att förvärva familjejordbruk, stödjordbruk eller
bostadsegnahem, att utvidga ofullständiga jordbruk med tillskottsjord eller
att företaga ny-, om- eller tillbyggnad eller upprustning av byggnader å
egnahemsfastigheter.

Egnahemsverksamheten må i fråga om bostadsegnahem ej utövas inom
stad, köping eller annat samhälle, där den för städerna gällande ordning för
bebyggande skall iakttagas, med mindre Kungl. Majit efter framställning av
staden, köpingen eller samhället meddelat bestämmelser härom.

2 §•

I denna kungörelse förstås med

familjejordbruk: jordbruk, som icke är större än att det kan brukas av
innehavaren och hans familj utan nämnvärt anlitande av lejd arbetskraft,
ej heller mindre än att familjen kan erhålla sin fulla bärgning därav,

stödjordbruk: jordbruk, som är avsett att bereda innehavaren och hans
familj sysselsättning och tillskott till försörjningen vid sidan av annat förvärvsarbete,

ofullständigt jordbruk: jordbruk, som utgör brukarens enda eller huvudsakliga
förvärvskälla men som icke har tillräcklig bärkraft för att utgöra
familjejordbruk.

Såsom jordbruk anses jämväl brukningsdel, som användes till trädgårdsbruk
eller specialodling.

Brukningsdel, å vilken icke kunna födas två kor, må ej i annat fall än i
nästföregående stycke sagts hänföras till jordbruk, där icke egnahemsstyrelsen
för viss landsdel eller för visst fall bestämt, att även brukningsdel, å
vilken endast kan födas en ko, skall anses såsom jordbruk.

266

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

Med bostadsegnahem förstås i denna kungörelse lägenhet, som helt eller
huvudsakligen är avsedd att utnyttjas till bostad för innehavaren och vilken
icke, enligt vad ovan stadgats, må hänföras till jordbruk.

3 §.

Vad i denna kungörelse är stadgat om förstärkning av ofullständigt jordbruk
skall äga motsvarande tillämpning beträffande åtgärder för åstadkommande
av ökad ändamålsenlighet hos stödjordbruk samt för omläggning av
bostadsegnahem till jordbruk.

2 KAP.

Egnahemsorganisationen.

4 §.

Den statliga egnahems verksamheten står under ledning och tillsyn av egnahemsstyrelsen
och handhaves inom varje hushållningssällskaps område av
en egnahemsnämnd.

För varje kommun utses av vederbörande egnahemsnämnd ett egnahemsombud.
Dock må ombuds område, där särskilda skäl sådant betinga, omfatta
allenast del av kommun.

De statliga egnahemsorganen skola handhava de uppgifter, som enligt denna
kungörelse och eljest givna föreskrifter ankomma på dem, ävensom i övrigt
verka för egnahemsverksamhetens ändamålsenliga bedrivande och utveckling.

Närmare bestämmelser örn den statliga egnahemsorganisationen och dess
verksamhet meddelas av Kungl. Maj:t.

5 §.

Kommun må, där ej annat föranledes av vad nedan sägs, genom det organ,
som utövar kommunens beslutanderätt, välja två representanter att
jämte det enligt 4 § för kommunen utsedda egnahemsombudet bilda kommunens
egnahemskommitté med uppgift att, under egnahemsombudets ordförandeskap,
biträda egnahemsnämnden och verka för egnahemsverksamhetens
ändamålsenliga bedrivande och utveckling inom kommunen. Är
kommunen delad i två eller flera ombudsområden, må två sådana representanter
väljas för vart och ett av dessa områden. För de av kommunen utsedda
representanterna i egnahemskommitté må även utses suppleanter. Ledamöter
och suppleanter utses för en tid av fyra år. Till ledamöter och suppleanter
böra utses för uppdraget lämpliga och sakkunniga personer inom
kommunen, företrädande de jord- och lånesökandes samt den jordbrukande
befolkningens intressen. Kommun, som valt representanter i egnahemskommitté
och suppleanter för dem, har att underrätta egnahemsnämnden härom.

I stället för att utse representanter i egnahemskommitté må kommun upp -

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

267

draga åt kommunalnämnden eller motsvarande organ att jämte egnahems -ombudet handhava i första stycket avsedda uppgifter.

Landskommun, som bedriver statsunderstödd arbetarsmåbruksverksamhet,
bör i stället för att utse representanter i egnahemskommitté, som ovan
sagts, lämna motsvarande uppdrag åt den egnahemskommitté, som är utsedd
att utöva nämnda verksamhet, eller, där sådan kommitté ej är utsedd,
åt kommunalnämnden.

6 §•

De som handhava uppgifter inom egnahemsverksamheten må icke åtaga
sig enskilda uppdrag av jordsäljare eller leverantörer av byggnadsmaterial.

Ledamöter av egnahemsorgan vare ansvariga för skada, som av dem uppsåtligen
eller av vårdslöshet tillskyndas staten.

7 §•

Om särskild egnahemsverksamhet genom kommuner samt aktiebolag och
ekonomiska föreningar är stadgat i 8 kap.

3 KAP.

Statlig jordförmedling och jordanskaffning.

8 §•

För tillgodoseende av mindre bemedlade och obemedlade personers efterfrågan
på familjejordbruk, stödjordbruk, tillskottsjord för utvidgning avofullständiga
jordbruk samt bostadsegnahem skall den statliga egnahemsorganisationen
handhava erforderlig jordförmedling ävensom ombesörja
jordanskaffning för tillhandahållande av jord till försäljning och på arrende.

Där så lämpligen kan ske, skall efterfrågan på jord i första hand tillgodoses
genom förmedlingsverksamhet.

I den mån det kan ske utan intrång på ovan angivna uppgifter, må den
statliga egnahemsorganisationen även biträda andra än mindre bemedlade
och obemedlade med förmedling av jord till ändamål, som avses i denna
kungörelse.

9 §•

Med avseende å familjejordbruk skall eftersträvas, att fastigheten erhåller
lämplig storlek och ägosammansättning samt bildar ett bärkraftigt jordbruk.

Såsom förutsättningar för bildandet av stödjordbruk skall beaktas, att i
orten finnes stadigvarande arbetstillgång eller möjlighet till försörjning genom
hemslöjd, hemindustri, fiske, pälsdjursuppfödning eller dylikt, så att
innehavaren och hans familj kunna erhålla sin huvudsakliga utkomst utom
jordbruket, ävensom att fastigheten är av lämplig storlek och ägosammansättning
för att tjäna det avsedda syftet.

268

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

Där fråga är om tillskottsjord för utvidgning av ofullständigt jordbruk,
skall iakttagas, att tillskottsjorden med avseende å läge, ägoslag och andra
på frågan inverkande omständigheter är av sådan beskaffenhet, att jordbruket
kan antagas komma att efter sammanläggningen erhålla förbättrad
bärkraft.

Beträffande område, som avses skola användas till bostadsegnahem, skall
tillses, att området är av tillräcklig storlek, att dess läge är tillfredsställande
ur sanitära synpunkter samt med hänsyn till kommunikationer med arbetsplatser
och skolor ävensom att tillgång till vattentäkt finnes.

10 §.

Jord, som anskaffats av egnahemsorganisationen, må jämväl bebyggas och
i övrigt iordningställas för sitt ändamål genom dess försorg.

Härvid skall iakttagas, att bostadsbyggnad erhåller för avsett ändamål
lämplig storlek och typ. Bostaden bör, där så kan ordnas inom rimlig kostnad,
förses med vatten- och avloppsledningar samt central uppvärmningsanordning,
varjämte bostaden även i övrigt bör utrustas så, att hygienen befordras
och det husliga arbetet underlättas.

Vid uppförande av ladugårdsbyggnad bör iakttagas, att den erhåller tillräcklig
storlek och göres ändamålsenlig med avseende å värme-, belysningsoch
ventilationsförhållanden. Byggnaden bör, där så kan ordnas inom rimlig
kostnad, förses med vattenledning. Jämväl i övrigt bör byggnaden uppföras
och utrustas på sådant sätt, att hygienen befordras, djurens hälsa och
trivsel främjas samt arbetsförhållandena i ladugården bliva tillfredsställande.
Till ladugården bör höra erforderlig gödselvårdsanläggning.

Även annan ekonomibyggnad bör göras tjänlig för sitt ändamål.

4 KAP.

Egnahemslån till förvärv av jordbruksegnahem.

11 §•

I den ordning och under de villkor nedan sägs må från egnahemslånefonden
utlämnas egnahemslån i form av jordbrukslån och skogslån till underlättande
för låntagaren att förvärva äganderätt till jordbruksegnahem, och
må i samband härmed av statsmedel jämväl beviljas premielån.

Utan hinder därav att låntagaren icke erhåller äganderätt till jordområdet,
må egnahemslån utgå till uppförande eller inlösen av byggnader å fastighet,
som upplåtits under åborätt enligt lagen örn upplåtelse under åborätt
av viss jord.

Med egnahemslån må livförsäkring förenas på sätt härom särskilt föreskrives.

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

269

12 §.

Ansökning om egnahemslån till förvärv av jordbruksegnaliem skall göras
hos vederbörande egnahemsnämnd.

13 §.

Egnahemslån må utgå allenast under förutsättning, att sökanden är svensk
medborgare, minst tjuguett år gammal och känd för skötsamhet och ekonomisk
förtänksamhet, att han befinnes äga goda personliga förutsättningar för
genomförande av åsyftat företag, däri inbegripet drivande av sådant jordbruk
som avses med detsamma, samt att han visserligen ej saknar medel att i
någon mån bidraga till företaget men är i behov av kraftigt bistånd härför.

Den som åtkommer jordbruksfastighet genom arv eller testamente må,
även om han ej uppnått en ålder av tjuguett år och ej heller hunnit vinna
erfarenhet om jordbruksdrift, likväl kunna erhålla egnahemslån.

14 §.

Med egnahemslån bör, där ej annat betingas av förhållandena, i första
hand främjas förvärv av fastighet av sådan storlek och beskaffenhet i övrigt,
som avsetts i 9 och 10 §§.

Lån må ej beviljas, med mindre kostnaderna för förvärvet av fastigheten
och för dess iordningställande befinnas skäliga.

15 §.

Egnahemslån må ej beviljas till förvärv av fastighet, vars värde överstiger

30,000 kronor. Dock må egnahemsstyrelsen i särskilda fall medgiva, att lån
må utgå till förvärv av fastighet med värde intill 35,000 kronor.

Värdet å fastigheten skall beräknas till belopp, som motsvarar vad en förståndig
köpare kan antagas vilja betala för fastigheten med hänsyn till den
påräkneliga avkastningen eller nyttan av densamma under en följd av år.
Värdet beräknas med avseende å det skick, vari fastigheten kan väntas komma
efter utförandet av åsyftade arbeten för fastighetens iordningställande.

16 §.

Jordbrukslån må beviljas intill ett belopp högst motsvarande nittio procent
av fastighetens värde. Dock må, om å fastigheten finnes växande skog
till ett värde av minst 1,000 kronor, vid bestämmandet av jordbrukslånets
belopp hänsyn icke tagas till värdet å den växande skogen. I sådant fall,
varom sist sagts, må skogslån beviljas till ett belopp högst motsvarande
nittio procent av den del av fastighetens värde, som beräknas belöpa å den
växande skogen.

17 §.

Där det med hänsyn till arten och omfattningen av de åtgärder, som erfordras
för fastighetens iordningställande, befinnes skäligt, att lånesökanden
erhåller bistånd till täckande av kostnaderna för dessa åtgärder, må utöver
jordbruks- och skogslån beviljas premielån.

270

Kungl. Maj:ts proposition nr 236-

Premielån må i regel icke beviljas till belopp överstigande tio procent av
fastighetens värde. Dock må egnahemsstyrelsen, efter prövning i varje särskilt
fall, medgiva, att sådant lån må uppgå till femton procent av fastighetsvärdet.

18 §.

Till minst ett mot sammanlagda beloppet av jordbrukslån, skogslån och
premielån svarande belopp skall, där ej annat föranledes av vad nedan sägs,
finnas säkerhet av första inteckning i fastigheten.

Örn det prövas vara för låntagaren lämpligt och för staten betryggande,
må första inteckning liggande inom sextio procent av fastighetens värde pantförskrivas
till säkerhet för lån hos annan långivare. I sådant fall skall inteckningen
i andra hand pantförskrivas jämväl till säkerhet för statens
fordran på grund av jordbruks- och skogslån. Utan hinder härav må
likväl i särskilt fall medgivas, att den låntagaren såsom ägare av den intecknade
fastigheten tillkommande andel av sådan inteckning må pantförskrivas
för annat lån.

Vid bedömandet av intecknings läge må inteckningar, som avse annat
än fordran, lämnas ur räkningen, om säkerheten för egnahemslånet likväl
prövas vara tillräckligt betryggande.

Oavsett vad sålunda stadgats må, sedan lånekontrakt upprättats, såsom
förskott å beviljat egnahemslån utbetalas större eller mindre del därav mot
säkerhet, som egnahemsnämnden prövar tillfredsställande, i vilket fall emellertid
inteckningssäkerhet, som ovan sagts, skall vara för hela lånet ställd
före början av det år, med vilket amorteringsskyldighet för jordbrukslånet
inträder, vid äventyr att lånet anses hava i sin helhet förverkats och vad i
förskott utbetalats jämte ränta genast skall återbetalas.

I den mån låntagaren verkställer avbetalningar å jordbruks- och skogslån,
må motsvarande del av inteckningssäkerheten, med företräde framför säkerheten
för utestående premielån, kunna ställas till låntagarens förfogande.

19 §.

Där skogslån beviljas, skall egnahemsnämnden med låntagaren överenskomma
om viss hushållningsplan beträffande skogen å den belånade fastigheten
ävensom göra förbehåll därom att lagen om begränsning av rätten att
avverka skog å intecknad fastighet skall äga tillämpning med avseende å lånet.
Sådan överenskommelse och sådant förbehåll må även träffas, där allenast
jordbrukslån beviljas men å den belånade fastigheten finnes skog. Har
låntagarens gäld genom avbetalningar nedbragts på sådant sätt, att statens
risk för jordbruks- och skogslänen väsentligt minskats, må egnahemsnämnden
eftergiva kravet på att avverkningen av skog skall vara underkastad sådan
begränsning, som nyss avsetts.

20 §.

Jordbrukslån och skogslån delas vart för sig med avseende å återbetalningen
i en stående del, motsvarande sextio procent av det värde, som legat

Kungl. Maj:ts proposition nr 236. 271

till grund för lånets beräknande, samt en amorteringsdel, utgörande återstoden
av lånet.

Har låntagaren, enligt vad i 18 § andra stycket stadgats, lån hos annan
långivare mot första inteckning i fastigheten, skall motsvarande belopp avdragas
å jordbrukslånets stående del samt, i den mån denna ej förslår härtill,
å skogslänets stående del.

21 §.

Å stående delen av jordbruks- och skogslån skall erläggas ränta men ej
amortering.

Stående delen kan icke, utom i fall som angivas i 27 och 28 §§, uppsägas
förr än amorteringsdelen till fullo guldits. Låntagaren skall härvid
åtnjuta sex månaders uppsägningstid.

Finner egnahemsnämnden, då uppsägningsrätt sålunda inträder, att svårigheter
möta för låntagaren att på godtagbara villkor uppbringa ett mot
stående delen svarande lån hos annan långivare, må nämnden medgiva, att
lånet tills vidare må kvarbliva hos nämnden mot den ränta, som eljest gäller
för egnahemslån, samt på de återbetalningsvillkor, som nämnden finner
lämpliga.

22 §.

A jordbrukslåns amorteringsdel skall till och med femte kalenderåret efter
det, då lånet beviljats, allenast erläggas ränta. Därefter skall amorteringsdelen
förräntas och amorteras genom lika årliga annuiteter, bestämda på sådant
sätt att amorteringsdelen är återbetald senast inom tjugufem år efter
amorteringsskyldighetens inträde.

Låntagaren äger, närhelst han så önskar, verkställa avbetalningar utöver
de fastställda annuiteterna. Sådana avbetalningar skola avföras å amorteringsdelen.

23 §.

Ä skogslåns amorteringsdel skall, jämte ränta, erläggas amortering enligt
grunder, som bestämmas med hänsyn till låntagarens möjligheter att
med tillämpning av den enligt 19 § överenskomna hushållningsplanen tillgodogöra
sig skogen. Såvitt möjligt skall återbetalningen bestämmas i form
av lika annuiteter och på sådant sätt, att skogslänets amorteringsdel är till
fullo gulden senast vid tiden för slutbetalningen av jordbrukslånets amorteringsdel.

Medgiver egnahemsnämnden avverkning vid sidan av fastställd hushållningsplan,
bör nämnden i regel göra förbehåll om däremot svarande återbetalning
utöver eljest tillämpad amorteringsplan. Sådan ytterligare återbetalning
må ock, närhelst låntagaren så önskar, göras av denne. Avbetalningar,
varom i detta stycke sägs, skola avföras å skogslänets amorteringsdel.
Hänföra sig avbetalningarna till sådana skogsavverkningar, som kunna
antagas väsentligt rubba möjligheterna att framdeles följa fastställd hushållningsplan,
må såväl denna som även amorteringsplanen jämkas i motsvarande
omfattning.

272

Rungl. Maj:ts proposition nr 236.
24 §.

Av premielån skall, sedan amorteringsskyldighet för jordbrukslånet inträtt,
under vart och ett av följande tio år efterskänkas en tiondel, såvitt icke på
grund av bestämmelserna i 27 och 28 §§ skyldighet inträder att återbetala av
premielånet återstående belopp.

Å premielån erlägges ej ränta i annat fall än som avses i 25 § andra stycket.

25 §.

Jordbrukslån och skogslån skola förräntas efter fast vid lånets beviljande
bestämd räntefot. Denna fastställes av Kungl. Maj:t och må icke understiga
medelräntan för statens upplåning mot obligationer under de tre budgetår,
som närmast föregått det, varunder lånet beviljats, med tillägg av en fjärdedels
procent.

Om förfallet kapitalbelopp av jordbrukslån, skogslån eller premielån icke
inbetalas inom behörig tid, skall låntagaren vara skyldig att, därest så påfordras,
å det förfallna beloppet erlägga dröjsmålsränta enligt de grunder,
som kunna varda i särskild ordning bestämda.

26 §.

Innan någon del av beviljat egnahemslån utbetalas, skall egnahemsnämnden
med låntagaren ha upprättat kontrakt i två exemplar, av vilka vardera
kontrahenten skall taga ett. I kontraktet skola finnas intagna bestämmelser
i bland annat följande avseenden, nämligen

beträffande vederbörlig benämning å den fastighet, för vars förvärvande
egnahemslånet lämnas, samt storleken å fastigheten,

rörande egnahemslånets belopp med fördelning i förekommande fall på
jordbrukslån, skogslån och premielån samt på stående del och amorteringsdel,

angående säkerheten för egnahemslånet samt villkoren i fråga örn ränta
och återbetalning,

huruvida egnahemslånet må lyftas på en gång eller i särskilda terminer,
samt angående sättet och villkoren i övrigt för lånets utbekommande,

angående viss tid, inom vilken egnahemslånet skall vara till fullo uttaget,
vid äventyr att rätten till utbekommande av ej lyft belopp skall vara förverkad,

vilka förbättringsarbeten som böra utföras å fastigheten, deras art och
tiden, inom vilken de böra vara fullbordade,

vilka ny-, om- eller tillbyggnader som böra komma till stånd å fastigheten,
deras beskaffenhet och tiden, inom vilken de böra vara fullbordade,
rörande låntagarens skyldigheter i fråga örn fastighetens hävdande och
underhållande samt om förpliktelse för honom att hålla byggnader och i förekommande
fall skog brandförsäkrade i försäkringsinrättning, som godkännes
av egnahemsnämnden,

Kungl. Majlis proposition nr 236.

273

angående den kontroll från egnahemsnämndens sida, som låntagaren skall
vara skyldig underkasta sig, samt

därom, att möjligen uppkommande tvister mellan staten och låntagaren
beträffande tillämpningen av lånekontraktets bestämmelser skola, där icke
ärendet ankommer på prövning av överexekutor, avgöras av skiljemän i enlighet
med därom gällande lag.

Varken tiden för lånets uttagande till fullo eller för förbättrings- eller
byggnadsarbetens fullbordande må bestämmas senare än till den tidpunkt, då
amorteringsskyldigheten för jordbrukslånet inträder.

27 §.

I lånekontraktet skall egnahemsnämnden förbehålla sig rätt att, förutom
i fall som avses i 28 §, under nedan angivna förutsättningar helt eller delvis
uppsäga egnahemslånet till betalning å tid, som egnahemsnämnden bestämmer,
nämligen

örn låntagaren genom oriktig uppgift föranlett lånets eller därmed förenad
livförsäkrings beviljande,

om låntagaren ej fullgör vad i lånekontraktet föreskrivits i fråga örn
fastighetens bebyggande och iordningställande i övrigt,

om låntagaren visar försumlighet i fråga örn erläggandet av föreskriven
ränta och avbetalning eller livförsäkringsavgift,

om låntagaren försummar att erlägga brandförsäkringsavgift för fastigheten
eller eljest åsidosätter för brandförsäkringens giltighet stadgade villkor,
om låntagaren avverkar skog å fastigheten utöver fastställd hushållningsplan,

örn fastigheten vanvårdas med avseende å jord eller byggnad eller örn
byggnad nedrives eller bortflyttas och värdet å fastigheten därigenom eller
eljest väsentligt minskas,

om låntagaren avflyttar från fastigheten under sådana omständigheter,
att det skäligen kan antagas att han eller hans familj icke vidare ämna bebo
densamma, eller

om eljest sådana förhållanden inträffat, att låntagaren med hänsyn till
det med egnahemslånet avsedda syftet uppenbarligen icke längre bör få tillgodonjuta
lånet.

28 §.

Övertages fastigheten i sin helhet av låntagarens efterlevande make eller
av bröstarvinge eller av efterlevande make och bröstarvinge, vilka behålla
fastigheten oskiftad, må återstående jordbrukslån, skogslån och premielån
överflyttas på nye ägaren under enahanda villkor, som varit gällande för
den tidigare ägaren.

övergår eljest äganderätten till fastigheten i dess helhet eller del därav
genom köp eller annat fång från låntagaren till ny innehavare, skola återstående
jordbrukslån och skogslån vara förfallna till betalning å tid, som
egnahemsnämnden bestämmer. Dock må lånen, där den nye ägaren upp Bihung

till riksdagens protokoll 1930. 1 sami. Nr 236

274

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

fyller förutsättningarna för erhållande av egnahemslån, kunna på oförändrade
villkor överflyttas på denne.

Är fastigheten i annat fall, än i första stycket sagts, vid överlåtelsen belastad
med premielån, skall, om priset för fastigheten överstiger det vid
lånets utlämnande beräknade värdet, återbetalning av lånet ske med sålunda
överskjutande belopp. Dock må, i den mån ökningen av fastighetens värde
hänför sig till särskild av låntagaren vidtagen åtgärd, motsvarande belopp
av premielånet kunna enligt egnahemsnämndens bestämmande efterskänkas.
Vad som härefter återstår av lånet må, om även nye ägaren till fastigheten
erhåller jordbrukslån, kunna på oförändrade villkor överflyttas på denne.
Om skäl därtill äro, må egnahemsstyrelsen ock eljest, på framställning av
egnahemsnämnden, medgiva, att premielån sålunda överflyttas på ny ägare
till fastigheten.

Om återstående premielån icke enligt vad i nästföregående stycke sagts
överflyttas på nye ägaren, skall lånet vara förfallet till betalning å tid, som
egnahemsnämnden bestämmer.

29 §.

Räntor och avbetalningar skola för varje år inbetalas till vederbörande egnahemsnämnd
före utgången av juni månad nästföljande år. Tiderna för
uppbörden fastställas av egnahemsstyrelsen.

30 §.

I fråga om egnahemslån, som beviljas för uppförande eller inlösen av
byggnader å fastighet, som upplåtits under åborätt enligt lagen örn upplåtelse
under åborätt av viss jord, skola, jämte de beträffande egnahemslån
för förvärv av jordbruksegnahem i allmänhet gällande villkor och bestämmelser,
i den mån de äro tillämpliga och ej strida mot vad här nedan stadgas,
följande särskilda villkor och bestämmelser lända till efterrättelse, nämligen,

att såsom fastighetens värde allenast må räknas värdet å de åbon tillhöriga
byggnader, som finnas eller äro avsedda att uppföras å fastigheten,

att vad ovan i 28 § stadgats för det fall att fastigheten övergår till ny ägare
skall äga motsvarande tillämpning, då åborätt övergår till ny innehavare, dock
med iakttagande att, därest denne godtages såsom åbo på grund av 5 § andra
stycket förenämnda lag, överflyttning på honom av återstående jordbrukson
och premielån i regel ej må förvägras,

att det åligger egnahemsnämnden att ofördröjligen hos länsstyrelsen för
antecknande i den i 46 § förenämnda lag omförmälda bok göra anmälan örn
fordran hos åbo för utlämnat egnahemslån så ock om lämnat medgivande örn
överflyttning av betalningsansvaret för sådant lån å ny åbo; samt

att, därest åbo vill inlösa fastigheten enligt 33 § förenämnda lag, egnahemsnämnden
är berättigad lämna samtycke därtill samt låta lånet utestå under
villkor att för lånet, som därefter underkastas de för egnahemslån eljest gällande
bestämmelser, ställes inteckningssäkerhet i fastigheten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

275

5 KAP.

Egnahemslån till förvärv av bostadsegnahem.

31 §.

I den ordning och under de villkor nedan sägs må från egnahemslånefonden
utlämnas egnahemslån i form av bostadslån till underlättande för låntagaren
att förvärva äganderätt till bostadsegnahem.

Utan hinder därav att låntagaren icke erhåller äganderätt till jordområdet,
må bostadslån utgå till förvärv av bostadsegnahem, för vilket mark upplåtits
med tomträtt eller, beträffande Hvitfeldtska stipendieinrättningen tillhörande
mark, med ständig och oinskränkt besittningsrätt.

Vad i 11 § tredje stycket, 12 § samt 13 § första stycket är stadgat skall i
tillämpliga delar även gälla i fråga om bostadslån.

32 §.

Bostadslån må i regel icke beviljas i andra fall, än där sökanden åsyftar
att genom nybyggnad bilda ett nytt eget hem. Om särskilda skäl därtill föranleda,
må bostadslån likväl kunna beviljas, ändock att nybyggnad icke är
avsedd att komma till utförande, såsom då fråga är örn inlösen av jord till
byggnad å ofri grund eller inköp av bostadsfastighet, som sökanden innehar
under nyttjanderätt.

Ej heller må bostadslån beviljas till förvärv av fastighet, vars värde överstiger
12,000 kronor.

Bostadslån må uppgå till högst sjuttiofem procent av fastighetens värde.

Bestämmelserna i 14 § och 15 § andra stycket skola i tillämpliga delar
även gälla med avseende å bostadslån.

33 §.

Till minst ett mot bostadslånet svarande belopp skall, där ej annat föranledes
av vad nedan sägs, finnas säkerhet av första inteckning i fastigheten.

Om det prövas vara för låntagaren lämpligt och för staten betryggande,
må första inteckning liggande inom sextio procent av fastighetens värde pantförskrivas
till säkerhet för lån hos annan långivare. I sådant fall skall inteckningen
i andra hand pantförskrivas jämväl till säkerhet för statens fordran.
Utan hinder härav må likväl i särskilt fall medgivas, att den låntagaren
såsom ägare av den intecknade fastigheten tillkommande andel av sådan inteckning
må pantförskrivas för annat lån.

Vid bedömandet av intecknings läge må inteckningar, som avse annat än
fordran, lämnas ur räkningen, örn säkerheten för bostadslånet likväl prövas
vara tillräckligt betryggande.

Oavsett vad sålunda stadgats må, sedan lånckontrakt upprättats, såsom
förskott å beviljat bostadslån utbetalas större eller mindre del därav mot

276

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

säkerhet, som egnahemsnämnden prövar tillfredsställande, i vilket fall emellertid
inteckningssäkerhet, som ovan sagts, skall vara för lånet ställd före
början av det år, med vilket amorteringsskyldighet inträder, vid äventyr
att lånet anses hava förverkats och vad i förskott utbetalts jämte ränta genast
skall återbetalas.

34 §.

Där bostadsegnahem i större omfattning bildas till förmån för personer,
som äro anställda vid visst industri- eller annat affärsdrivande företag, må
egnahemsnämnden, om skäl därtill äro, utöver inteckning som sagts i 33 §
betinga sig borgen eller annan lämplig säkerhet av företaget.

35 §.

Bostadslån delas med avseende å återbetalningen i en stående del, som
motsvarar femtio procent av det värde, som legat till grund för lånets beräknande,
samt en amorteringsdel, utgörande återstoden av lånet.

Har låntagaren, enligt vad i 33 § andra stycket stadgats, lån hos annan
långivare mot första inteckning i fastigheten, skall motsvarande belopp i
första hand avdragas å bostadslånets stående del.

Bestämmelserna i 21, 22, 25, 26 och 27 §§, 28 § första och andra styckena
samt 29 § skola i tillämpliga delar även gälla beträffande bostadslån; dock
skall amorteringsskyldighet i fråga om bostadslån inträda redan med fjärde
kalenderåret efter det, då lånet beviljats.

36 §.

Om å bostadsegnahem, för vilket bostadslån utestår, erfordras om- eller
tillbyggnad, må ytterligare lån beviljas för detta ändamål.

Sådant lån må ej utgå, där värdet å fastigheten efter om- eller tillbyggnaden
kommer att överstiga 12,000 kronor.

Lån, som här avses, må icke uppgå till högre belopp än att lånet och återstående
del av tidigare lån sammanlagt motsvara sjuttiofem procent av värdet
å fastigheten efter om- eller tillbyggnaden.

Till minst ett mot lånet svarande belopp skall finnas säkerhet av inteckning,
belägen inom sjuttiofem procent av fastighetsvärdet. Med bättre rätt
intecknad gäld må kunna utgöras av lån hos annan långivare under förutsättning,
att egnahemsnämnden finner sistnämnda lån vara ordnat på ett
för låntagaren lämpligt och för staten betryggande sätt.

I detta kapitel meddelade bestämmelser skola i övrigt äga motsvarande
tillämpning i fråga om lån, som här sagts; dock skall sådant lån till hela sitt
belopp räknas såsom amorteringsdel.

37 §..

I fråga om egnahemslån, som beviljas till förvärv av bostadsegnahem, för
vilket mark upplåtits med tomträtt eller, beträffande Hvitfeldtska stipendie -

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

277

inrättningen tillhörande mark, med ständig och oinskränkt besittningsrätt,
skola, jämte de beträffande bostadslån i allmänhet gällande villkor och bestämmelser,
i den mån de äro tillämpliga och ej strida mot vad här nedan
stadgas, följande särskilda villkor och bestämmelser lända till efterrättelse,
nämligen

att lånet må utgå med högst sjuttiofem procent av värdet å de innehavaren
tillhöriga åbyggnader, som finnas eller äro avsedda att uppföras å fastigheten,

att för lån till bostadsegnahem å Hvitfeldtska stipendieinrättningen tillhörig
mark egnahemsnämnden äger antaga den säkerhet, nämnden prövar
lämplig, samt

att inteckningar i tomträtt må kunna godtagas såsom säkerhet för bostadslån
i samma utsträckning som inteckningar i fast egendom; dock under villkor
dels att vid tiden för lånets beviljande återstår av upplåtelsetiden så
mycket, att denna återstod med minst tjugu år överskjuter den tid, som åtgår
till inbetalning av egnahemslånets amorteringsdel, dels ock att tomträttsavtalet
är så avfattat, att tomträtten icke under upplåtelsetiden kan förverkas
eller eljest upphöra.

6 KAP.

Egnahemslån till förstärkning av ofullständiga jordbruk m. m.

38 §.

I den ordning och under de villkor nedan sägs må från egnahemslånefonden
utlämnas egnahemslån till underlättande av förstärkning av ofullständigt
jordbruk genom förvärv och i förekommande fall förbättring av
lämpligt område avsett att tilläggas den ursprungliga fastigheten (tillskottsjord)
eller genom ny-, om- eller tillbyggnad å dylikt jordbruk.

Bestämmelserna i 11 § tredje stycket samt 12—14 §§ skola i tillämpliga
delar även gälla i fråga om egnahemslån till förstärkning av ofullständiga
jordbruk.

39 §.

Äro de i 38 § åsyftade åtgärderna av den omfattning, att härigenom åstadkommes
en väsentlig förändring av fastighetens beskaffenhet och användningssätt,
må egnahemslån nied avseende å fastigheten i dess helhet beviljas
enligt bestämmelserna i 4 kap.

Har fastighetens innehavare redan förut egnahemslån, skall detta lån härvid
återbetalas.

40 §.

Sker förstärkning av ofullständigt jordbruk antingen genom förvärv av
tillskottsjord eller genom sådant jordförvärv i förening med därav föranledd
ny-, örn- eller tillbyggnad eller ock genom dylikt byggnadsarbete
utan samband med förvärv av tillskottsjord och är ej sådant fall för handen*

278

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

som avses i 39 §, må egnahemslån i form av jordbrukslån, skogslån och
premielån beviljas enligt bestämmelserna i 4 kap., dock med iakttagande,
att, där fråga icke enbart är örn förvärv av tillskotts jord, till grund för
bestämmandet av egnahemslåns belopp skall läggas ökningen i fastighetens
värde på grund av åtgärdernas vidtagande,

att, där förstärkningen enbart sker genom förvärv av tillskottsjord, jordbruks-
och skogslärl skola grundas på tillskottsjordens och den därå växande
skogens värde vid förvärvet samt att i sådant fall premielån icke må
utgå,

att lån till sådan ny-, om- eller tillbyggnad, som ej är föranledd av förvärv
av tillskottsjord, icke må beviljas annan än den, som förut innehar egnahemslån,

att lån ej må beviljas, där värdet å fastigheten efter de med lånet åsyftade
åtgärderna kommer att överstiga belopp, som sagts i 15 § första stycket,
att säkerheten för lån skall vara av beskaffenhet, som sägs i 41 §, samt
att jordbrukslån liksom skogslån skall till hela sitt belopp räknas såsom
amorteringsdel.

41 §.

Såsom säkerhet för egnahemslån, som sagts i 40 §, skall lämnas inteckning
i låntagarens fastighet till minst ett belopp, som svarar mot beviljat lån.

Är egnahemslånet avsett till förvärv av tillskottsjord, skall inteckningen,
örn förutsättningar finnas för sammanläggning av tillskottsjorden med den
ursprungliga fastigheten, gälla i hela den genom sådan sammanläggning bildade
fastigheten. I dylikt fall, så ock då fråga är om lån till ny-, örn- eller
tillbyggnad utan samband med förvärv av tillskottsjord, skall inteckningen
till så stor del, som motsvarar jordbruks- och skogslån, vara belägen inom
nittio procent av fastighetens beräknade värde efter vidtagandet av de med
lånet åsyftade åtgärderna. Till den del inteckningen motsvarar premielån,
skall densamma, där ej annat föranledes av att fastigheten förut är
belastad med dylikt lån, vara belägen med förmånsrätt närmast efter säkerheten
för jordbruks- och skogslänen. Möter hinder mot sammanläggning av
tillskottsjorden och den ursprungliga fastigheten, må såsom säkerhet godtagas
gemensam inteckning i dessa, örn inteckningen har bästa rätt i tillskottsjorden
och sådan förmånsrätt i den ursprungliga fastigheten, som nyss sagts.

Med bättre rätt intecknad gäld må kunna utgöras av lån hos annan långivare
under förutsättning, att egnahemsnämnden finner sistnämnda lån
vara ordnat på ett för låntagaren lämpligt och för staten betryggande sätt.

42 §.

Vilja två eller flera ägare av ofullständiga jordbruk förstärka dessa genom
gemensamt förvärv av tillskottsjord, må egnahemslån utlämnas till underlättande
härav.

Lån må beviljas allenast under förutsättning att den ifrågavarande sammanslutningen
av jordägare erbjuder trygghet för ändamålsenlig skötsel av

Kungl. Maj-.ts proposition nr 236.

279

det gemensamma företaget, att jordägarna var för sig uppfylla de villkor,
som gälla för erhållande av jordbrukslån, att jordägarna, örn de äro flera
än fyra, äro sammanslutna i en ekonomisk förening med begränsad personlig
ansvarighet, att jordägarnas ansvarighet i sådant fall sammanlagt är av den
omfattning, att lånets belopp därigenom täckes, samt att, då fråga icke är
om dylik förening, avtalet örn sammanslutningen är slutet för en tid av minst
fem år.

I övrigt skola bestämmelserna i 4 kap. i tillämpliga delar gälla i fråga om
lån, som här avses.

43 §.

Örn vid förvärv av tillskottsjord till ofullständigt jordbruk byggnad å tillskottsjorden
blir överflödig för jordbrukets behov och icke kan finna lämplig
användning, må vederbörande egnahemsnämnd bevilja ägaren av det ofullständiga
jordbruket, Vare sig han för förvärvet av tillskottsjorden erhåller
egnahemslån eller icke, bidrag av statsmedel, motsvarande högst skillnaden
mellan det värde, som kan antagas hava av köpeskillingen för tillskottsjorden
belöpt å byggnaden, samt det minskade värde, byggnaden prövas
hava erhållit under de efter tillskottsjordens sammanläggning med den ursprungliga
fastigheten inträdda förhållandena.

7 KAP.

Arrendeegnahem och arrendelån.

44 §.

I den ordning och under de villkor nedan sägs må från kronan tillhörig
jord fastighet kunna upplåtas på arrende med rätt för arrendator att inlösa
till honom upplåten fastighet (arrendeegnahem).

1 samband med upplåtelsen av arrendeegnahem må enligt vad nedan angles
till arrendatorn kunna utlämnas lån från arrendelånefonden (arrendelän).

Ansökning om upplåtelse av arrendeegnahem och om arrendelån prövas
av vederbörande egnahemsnämnd.

45 §.

Arrendeegnahem må ej upplåtas till annan än svensk medborgare, som är
minst tjuguett år gammal, känd för skötsamhet och ekonomisk förtänksamhet
samt genom sin föregående verksamhet förtrogen med jordbruk och i
övrigt lämplig att sköta företag, som här avses.

Till erhållande av arrendeegnahem må allenast den ifrågakomma, vilkens
ekonomiska ställning är sådan, att bistånd i form av egnahemslån icke är
tillfyllest för att sätta honom i stånd att förvärva eget jordbruk av arrendeegnahems
storlek.

280

Kungl. Maj:ts proposition nr 236

46 §.

Arrendeegnahem skall i regel utgöras av familjejordbruk. Fastigheten skall
vid uppl.åtelsen vara försedd med nödiga byggnader och övriga för jordbrukets
drift erforderliga anläggningar.

Upplåtelse av arrendeegnahem skall, där icke annorledes här nedan stadgas
eller särskilda skäl föranleda annat, ske i enlighet med bestämmelserna i lagen
om nyttjanderätt till fast egendom. De ytterligare villkor för upplåtelsen,
som kunna finnas erforderliga, bestämmas av egnahemsnämnden.

Arrendeavgiften må ej sättas högre än som finnes skäligt med hänsyn till
den avkastning, som under arrendetiden kan utvinnas av fastigheten.

47 §.

Upplåtelse av arrendeegnahem skall i regel ske för en tid av fem år.

Har arrendator vid arrendetidens utgång innehaft arrendet fem år och har
han väl brukat fastigheten, skall, därest densamma ånyo skall utarrenderas
enligt bestämmelserna i detta kapitel, arrendet på då fastställda arrendevillkor
hembjudas honom.

Har under de sista fem arrendeåren arrendet övergått å arrendatorns dödsbodelägare
eller överlåtits å hans maka, barn eller måg, äger vid ny utarrendering
sådan innehavare av arrendet för åtnjutande av optionsrätt räkna sig
till godo den tid, varunder företrädaren varit i besittning av arrendet.

48 §.

Arrendator skall äga att med äganderätt förvärva den arrenderade fastigheten
under förutsättning, att han dels i förekommande fall återbetalt till
honom utlämnat arrendelån, dels ock under arrendetiden ådagalagt duglighet
och skötsamhet samt jämväl med hänsyn till övriga omständigheter kan
antagas vara i stånd att genomföra köpet.

Då egnahemsnämnden så prövar skäligt, må fastigheten kunna av arrendatorn
med äganderätt förvärvas utan hinder därav att till honom utlämnat
arrendelån icke till fullo återbetalts.

Köpeskillingen vid arrendeegnahems försäljning till arrendatorn bestämmes
av egnahemsnämnden med hänsyn till värdet vid tiden för försäljningen.

I arrendekontraktet må förbehåll ske om rätt för egnahemsnämnden att,
där nämnden finner statens intresse sådant påkalla, vid försäljningen undantaga
viss del av fastigheten.

Till underlättande av förvärv av arrendeegnahem må egnahemslån beviljas
enligt bestämmelserna i 4 kap.

49 §.

Arrendelån, som i 44 § sagts, utlämnas till belopp, som prövas oundgängligen
erforderligt för anskaffande av nödiga jordbruksinventarier, utsäde, gödningsämnen,
foder och dylikt samt till andra nödvändiga utgifter för igångsättande
av driften å fastigheten.

Arrendelån må dock i intet fall överstiga 4,500 kronor.

281

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

50 §.

Arrendelån skall från och med andra kalenderåret efter det, då lånet beviljats,
återbetalas till vederbörande egnahemsnämnd med en sextondel årligen.
Därest egnahemsnämnden så prövar skäligt, må tiden för amorteringsfriheten
utsträckas med ett år. På framställning av egnahemsnämnden
må egnahemsstyrelsen, örn särskilda skäl därtill äro, medgiva anstånd med
erläggande av avbetalning under ett eller flera år.

Låntagaren äger, närhelst han så önskar, göra avbetalningar utöver fastställda
belopp.

Å arrendelån erlägges ej ränta. Dock skall låntagaren, om förfallet kapitalbelopp
icke inbetalas inom behörig tid, vara skyldig att, därest så påfordras,
å det förfallna beloppet erlägga dröjsmålsränta enligt de grunder,
som kunna varda i särskild ordning bestämda.

51 §.

Innan någon del av beviljat arrendelån utbetalas, skall egnahemsnämnden
med låntagaren ha upprättat kontrakt i två exemplar, av vilka vardera kontrahenten
skall taga ett. I kontraktet skola finnas intagna bestämmelser i bland
annat följande avseenden, nämligen

rörande lånets belopp, säkerheten för lånet och villkoren i fråga örn återbetalning
och ränta,

angående sättet och villkoren för lånets utbekommande,

angående den kontroll, som låntagaren skall vara skyldig underkasta sig,
samt

angående skyldighet för låntagaren att hålla de med anlitande av lånet inköpta
inventarierna försäkrade.

52 §.

I lånekontraktet skall egnahemsnämnden förbehålla sig rätt att under nedan
angivna förutsättningar helt eller delvis uppsäga arrendelånet till betalning
å tid, som nämnden bestämmer, nämligen

örn låntagaren genom oriktig uppgift föranlett lånets beviljande,
örn låntagaren vjsar försumlighet i fråga örn erläggandet av föreskriven
avbetalning,

örn låntagaren försummar att erlägga försäkringsavgift eller eljest åsidosätter
för försäkringens giltighet stadgade villkor,

örn låntagaren avhänder sig erforderliga jordbruksinventarier,
örn låntagaren frånträder arrendet eller, därest han med äganderätt förvärvat
fastigheten, överlåter densamma å annan, eller

örn eljest sådana förhållanden inträffat, att låntagaren med hänsyn till det
med lånet avsedda syftet uppenbarligen icke längre bör få tillgodonjuta
lånet.

282

Kungl. Maj-.ts proposition nr 236-

Därest i samband med frånträdande av arrendet eller överlåtelse, som nyss
sagts, för jordbruket erforderliga inventarier överlåtas å den nye arrendatorn
eller den nye ägaren, må egnahemsnämnden, örn skäl därtill äro, medgiva
denne att övertaga betalningsansvaret för oguldet lånebelopp på oförändrade
villkor.

8 KAP.

Egnahemslåneförmedling och jordanskaffning av kommuner, aktiebolag

och ekonomiska föreningar.

53 §.

Kommun må av egnahemsstyrelsen antagas till förmedlare av egnahemslån
till förvärv av bostadsegnahem under förutsättning, att kommunen fastställt
instruktion med reglementariska föreskrifter rörande verksamheten,
vilken instruktion skall vara godkänd av egnahemsstyrelsen.

1 instruktionen skola bland annat bestämmelser finnas intagna angående
det kommunala organ, som skall handhava kommunens hithörande verksamhet,
samt om detta organs sammansättning och befogenhet med avseende
å verksamheten ävensom angående det område, inom vilket verksamheten
må utövas.

54 §.

Aktiebolag eller förening må av egnahemsstyrelsen antagas till förmedlare
av egnahemslån till förvärv av bostadsegnahem under förutsättning,
att aktiebolaget är behörigen registrerat;
att föreningen är registrerad såsom ekonomisk förening;
att aktiebolaget eller föreningen, där ej egnahemsstyrelsen av särskilda
skäl medgiver undantag, har till uteslutande uppgift att befrämja förvärvandet
av egnahem medelst statslån samt att egnahemsstyrelsen finner aktiebolaget
eller föreningen vara lämplig såsom egnahemslåneförmedlare och
bereda tillräcklig trygghet för att syftet med den statliga egnahemsverksamheten
befrämjas på ett oegennyttigt och ändamålsenligt sätt;

att en å statens vägnar av egnahemsstyrelsen utsedd »ledamot i bolagets
eller föreningens styrelse skall äga deltaga i överläggningarna men ej i besluten; att

ett av egnahemsstyrelsen tillsatt ombud skall äga å statens vägnar deltaga
i granskningen av bolagets eller föreningens räkenskaper och förvaltning; att

bolagets bolagsordning eller föreningens stadgar äro upprättade i överensstämmelse
med de grunder, som angivas i 55 §, samt

att bolaget eller föreningen skall hava antagit instruktion med reglementariska
föreskrifter rörande hithörande verksamhet, vilken instruktion skall
vara godkänd av egnahemsstyrelsen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

283

55 §.

Bolagsordning eller föreningsstadgar för bolag eller förening, som avsetts
i 54 §, skola bland annat innehålla bestämmelser,

att föremålet för bolagets eller föreningens verksamhet är att främja förvärvandet
av bostadsegnahem inom visst angivet område,

att under bolagets eller föreningens bestånd ej till aktieägarna eller medlemmarna
må för något år såsom vinstutdelning utbetalas mer än viss, i bolagsordningen
eller stadgarna bestämd procent å inbetalade aktiekapitalet
eller insatserna,

huruvida, i händelse till aktieägarna eller medlemmarna under något år
icke utbetalts såsom vinstutdelning vad de må i sådant avseende för ett år
högst utbekomma, underskjutande beloppet må kunna framdeles under bolagets
eller föreningens bestånd eller vid dess upplösning till dem utbetalas
eller ej;

att, om bolaget eller föreningen upplöses, av dess tillgångar ej må till aktieägarna
eller medlemmarna utbetalas mer, än som motsvarar inbetalade
aktiekapitalet eller insatserna jämte vad enligt bestämmelse, meddelad på
grund av föreskriften i nästföregående stycke, må kunna till dem utgå; samt

att ändring i bolagsordningen eller stadgarna icke är giltig, med mindre
egnahemsstyrelsen lämnat medgivande till ändringen.

56 §.

Styrelseledamot liksom granskningsombud, som enligt 54 § förordnats av
egnahemsstyrelsen, äger att, där fattat beslut icke överensstämmer med hans
mening, få denna avvikande mening antecknad i protokollet, respektive revisorernas
berättelse.

Ledamot och granskningsombud, som nu nämnts, äga att av bolaget eller
föreningen åtnjuta ersättning med belopp, som i brist av åsämjande bestämmes
av egnahemsstyrelsen.

57 §.

Kommun, aktiebolag eller förening, varom sagts i 53 och 54 §§, må från
egnahemslånefonden erhålla egnahemsstatslån för utlämnande av bostadslån
i enlighet med bestämmelserna i 31—37 §§.

Ansökning om egnahemsstatslån skall senast den 15 oktober året näst före
det, för vilket lånet sökes, ingivas till egnahemsstyrelsen. På styrelsen ankommer
att pröva dylik ansökning.

Aktiebolag eller förening skall, innan någon del av beviljat statslån må utbekommas,
till egnahemsstyrelsen avlämna av denna godkänd säkerhet för
avgiven skuldförbindelses uppfyllande.

58 §.

Vad av beviljat egnahemsstatslån icke vid utgången av det år, under vilket
lånet beviljats, blivit till bostadslån disponerat, skall till egnahemsstyrelsen
inbetalas före utgången av mars månad nästföljande år.

284

Kungl. Maj:ts proposition nr 236-

59 §.

Av låneförmedlare utbekommet egnahemsstatslån skall återbetalas och förräntas
efter grunder, som motsvara villkoren för de av låneförmedlaren utlämnade
bostadslånen. För tid innan av låneförmedlaren lyftade statslånemedel
blivit utlämnade skall ränta utgå efter den räntefot, som då gäller för
bostadslån.

60 §.

Ränta och amortering å egnahemsstatslån skola för varje år av låneförmedlare
inbetalas till egnahemsstyrelsen före utgången av juni månad nästföljande
år.

Om förfallet kapitalbelopp icke inbetalas inom behörig tid, skall låneförmedlaren
vara skyldig att, därest så påfordras, å det förfallna beloppet erlägga
dröjsmålsränta enligt de grunder, som kunna varda i särskild ordning
bestämda.

61 §.

Har av låneförmedlare beviljat bostadslån icke till fullo utbetalts vid
tiden för amorteringstidens inträde eller rätten till utbekommande av detsamma
eller del därav av låntagaren förverkats eller har redan utbetalt bostadslån
helt eller delvis till låneförmedlaren återbetalts i annan ordning än
såsom kapitalavbetalning å amorteringsdelen i överensstämmelse med
amorteringsplanen, skall det lånebelopp, till vars utbekommande rätten förfallit
eller förverkats eller som till låneförmedlaren återbetalts, före mars
månads utgång året efter det, då sagda rätt förföll eller förverkades eller
återbetalningen ägde rum, jämte ränta inbetalas till egnahemsstyrelsen.

62 §.

Kommun, aktiebolag eller förening, varom sagts i 53 och 54 §§, må från
jordförmedlingsfonden erhålla förlagslån för användning såsom rörelsekapital
vid inköp och exploatering av fastighet, lämplig att helt eller huvudsakligen
användas för bildande av bostadsegnahem.

Ansökning om förlagslån göres hos egnahemsstyrelsen, på vilken det ankommer
att pröva dylik ansökning.

Sedan egnahemsstyrelsen beviljat förlagslån samt därvid fastställt plan för
lånets återbetalning, må lånet, mot avlämnande av skuldförbindelse, på en
gång eller i skilda delar lyftas i egnahemsstyrelsen. Där fråga är om lån
till aktiebolag eller förening, skall för lånet ställas säkerhet, som egnahemsstyrelsen
godkänner.

63 §.

Å lyftat förlagslån skall erläggas ränta efter fyra procent om året, vilken
ränta skall inbetalas till egnahemsstyrelsen före mars månads utgång följande
år.

Bestämmelsen i 60 § andra stycket skall äga motsvarande tillämpning i
fråga om förlagslån.

Kungl. Majlis proposition nr 236-

285

64 §.

Kommun, aktiebolag eller förening, som tilldelats egnahemsstatslån eller
förlagslån, är skyldig att beträffande sålunda avsedd egnahemsverksamhet
ställa sig till efterrättelse de föreskrifter och anvisningar, som egnahemsstyrelsen
må meddela, samt att lämna styrelsen omedelbar tillgång till samtliga
verksamheten berörande räkenskaper och handlingar ävensom att till
styrelsen avgiva de redogörelser över verksamheten, som skola lämnas enligt
instruktion eller av styrelsen meddelade särskilda föreskrifter.

Vid planläggning av styckning av område till egnahemsfastigheter skall
preliminär plan för områdets styckning, exploatering och försäljning jämte
kalkyler för styckningsföretagets genomförande ingivas till egnahemsstyrelsen
senast åtta dagar innan åtgärder vidtagas för styckningslotts utbjudande
till försäljning.

Finner egnahemsstyrelsen, att kommun, aktiebolag eller förening, som tilldelats
egnahemsstatslån eller förlagslån, använt sådant belopp i strid mot
gällande bestämmelser eller eljest brustit i sina skyldigheter rörande tillgodonjutandet
av lånet eller, beträffande förlagslån, icke är i behov av att fortfarande
innehava lånebeloppet, äger styrelsen bestämma, huruvida beloppet
skall vara förfallet till återbetalning.

65 §.

Till bestridande av låneförmedlares med egnahemsverksamheten förenade
förvaltningskostnader och å egnahemslånerörelsen uppkommande förluster
åtnjuter en var låneförmedlare ett årligt statsbidrag motsvarande 0.5 procent
av låneförmedlarens kapitalskuld för egnahemsstatslån vid nästföregående
års utgång.

9 KAP.

Övergångsbestämmelser.

66 §.

Denna kungörelse skall träda i kraft den 1 juli 1940. Från och med
nämnda dag skola nedanstående författningar upphävas, nämligen

kungörelsen den 8 juni 1928 (nr 217) angående allmänna grunder för den
statsunderstödda egnahemsverksamheten;

kungörelsen den 8 juni 1928 (nr 218) med reglementariska föreskrifter
rörande den statsunderstödda egnahemslåne- och premielåneverksamheten;

kungörelsen den 8 juni 1928 (nr 219) med reglementariska föreskrifter rörande
den statsunderstödda jordförmedlings- och jordanskaffningsverksamheten; kungörelsen

den 26 juni 1933 (nr 382) angående statsunderstödd samfälld
jordbruksdrift;

286

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

kungörelsen den 15 juni 1934 (nr 279) om arrendeegnahem;
kungörelsen den 29 maj 1936 (nr 212) angående särskild jordanskaffningsverksamhet
i Västerbottens och Norrbottens län; samt

kungörelsen den 11 juni 1937 (nr 424) om utsträckt tillämpning av kungörelsen
den 29 maj 1936 (nr 212) angående särskild jordanskaffningsverksamhet
i Västerbottens och Norrbottens län.

Dock skola äldre bestämmelser, med undantag som i 67 § sägs, alltjämt
gälla beträffande jordbruks- och bostadsfastigheter, som beröras av nämnda
bestämmelser.

67 §.

Föreskrifterna om rätt för låntagare att pantförskriva första inteckning i
egnahemsfastigheten hos annan långivare än staten må äga tillämpning med
avseende å stående delen av egnahemslån, som utlämnats enligt tidigare gällande
författning.

Egnahemslån må beviljas till förvärv av arrendeegnahem med äganderätt,
även örn arrendeegnahemmet upplåtits före denna kungörelses ikraftträdande.

68 §.

De uppgifter, som jämlikt bestämmelser i kungörelsen den 15 juni 1934
(nr 279) om arrendeegnahem ankomma på statens jordnämnd, skola från
och med den 1 juli 1939 handhavas av egnahemsstyrelsen.

69 §.

Föreskrifter som i övrigt må erfordras för övergången till de i denna kungörelse
stadgade bestämmelser meddelas av Kungl. Maj:t.

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

287

Bilaga B.

Förslag

till

kungörelse angående statsunderstödd arbetarsmåbruks verksamhet.

Härigenom förordnas som följer:

Om arbetarsmåbruksstatslån.

1 §•

Landskommun må i den ordning och under de villkor, nedan sägs, kunna
tilldelas statslån från arbetarsmåbrukslånefonden (arbetarsmåbruksstatslån)
att användas för utlämnande av arbetarsmåbrukslån, varom i det följande
förmäles.

2 §•

I denna kungörelse avsedd statsunderstödd arbetarsmåbruksverksamhet
skall inom kommun handhavas av en särskild kommitté (egnahemskommitté)
eller, där verksamheten kan antagas bliva av mindre omfattning, av
kommunalnämnden.

Innan statsunderstödd arbetarsmåbruksverksamhet må av kommun utövas,
skall kommunen hava antagit av egnahemsstyrelsen godkänd instruktion
med reglementariska föreskrifter rörande verksamheten. I instruktionen
skall finnas angivet, huruvida verksamheten skall utövas av egnahemskommitté,
varom i första stycket sagts, eller av kommunalnämnden.

Egnahemskommitté skall bestå av tre av kommunalfullmäktige eller, där
kommunalfullmäktige ej finnas, av kommunalstämma utsedda ledamöter
jämte lika antal suppleanter. Ledamöter och suppleanter utses för en tid
av fyra år. Till ledamöter och suppleanter böra utses för uppdraget lämpliga
och sakkunniga personer inom kommunen, företrädande de lånesökandes
och den jordbrukande befolkningens intressen ävensom kommunala synpunkter.
Därjämte bör tillses, att någon av ledamöterna är förtrogen med
den statliga egnahemsverksamheten.

Egnahemskommittés ledamöter vare ansvariga för skada, som av dem uppsåtligen
eller av vårdslöshet tillskyndas staten eller kommunen.

De som handhava i denna kungörelse avsedda uppgifter må icke åtaga sig
enskilda uppdrag av jordsäljare eller leverantörer av byggnadsmaterial.

288

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

3 §•

Kommun, som önskar erhålla arbetarsmåbruksstatslån, skall senast den
15 oktober året näst före det, för vilket lånet sökes, till vederbörande egnahemsnämnd
därom ingiva till egnahemsstyrelsen ställd ansökning enligt av
styrelsen fastställt formulär. Det åligger egnahemsnämnden att så snart ske
kan med eget utlåtande överlämna ansökningen till egnahemsstyrelsen.

4 §•

Av egnahemsstyrelsen beviljat arbetarsmåbruksstatslån må efter ingången
av det år, för vilket lånet beviljats, dock sist före utgången av sjätte året
efter berörda tidpunkt, av vederbörande kommun i mån av behov lyftas i
egnahemsstyrelsen mot skuldförbindelse enligt formulär, som styrelsen fastställer.
Behovet skall styrkas på sätt egnahemsstyrelsen föreskriver. Vid behovets
beräknande skall hänsyn tagas till å ena sidan det belopp, som kan
förväntas bliva under skälig tid framåt, i regel ett halvt år, utbetalt å beviljade
arbetarsmåbrukslån, samt å andra sidan den tillgång, som kommunen
redan innehar av lyftade men ej utbetalda statslånemedel.

5 §•

Vad av beviljat arbetarsmåbruksstatslån icke vid utgången av det år, för
vilket lånet beviljats, blivit till arbetarsmåbrukslån disponerat, må ej därefter
av kommunen disponeras och skall, om det lyftats, återbetalas till egnahemsstyrelsen
före utgången av mars månad nästföljande år.

6 §.

Kommun skall av utbekommet arbetarsmåbruksstatslån årligen före mars
månads utgång till egnahemsstyrelsen inbetala de ränte- och kapitalbelopp
å från statslånet beviljade arbetarsmåbrukslån, som under nästföregående år
influtit till kommunen, ävensom de belopp, till vilkas utbekommande rätten
under sistnämnda år förfallit eller förverkats; dock v^re kommun ej redovisningsskyldig
för ränta, som på grund av stadgandet i 11 § andra stycket
kan komma att inflyta till kommunen utöver vad enligt första stycket i samma
paragraf skolat till kommunen erläggas.

Uppkomnmer förlust å utlämnat arbetarsmåbrukslån, sedan amorteringsskyldighet
enligt 10 § inträtt beträffande lånet, skall förlusten, om lånet enligt
vad i 14 § stadgas godkänts av vederbörligt egnahemsorgan och den med lånet
åsyftade lägenheten vid avsyning jämlikt 18 § likaledes vunnit egnahemsorganets
godkännande, bäras till en fjärdedel av kommunen och till återstående
del av staten. I annat fall än nu sagts skall uppkommen förlust å arbetarsmåbrukslån
helt bårås av kommunen. Belopp för vilket kommunen sålunda
har att svara skall inbetalas till egnahemsstyrelsen före mars månads
utgång året efter det, varunder förlusten uppkommit.

Har kommun använt arbetarsmåbruksstatslån i strid mot gällande bestämmelser
eller brustit i kommunens skyldigheter rörande lånets tillgodonjutan -

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

289

de, vare kommunen pliktig att, örn egnahemsstyrelsen så förordnar, inbetala
utestående lånebelopp eller del därav jämväl i annan ordning än som
följer av det ovan sagda.

7 §•

Ä till betalning förfallet belopp, som ej av kommunen inbetalas till egnahemsstyrelsen
inom behörig tid, skall kommunen erlägga dröjsmålsränta enligt
de grunder, som kunna varda i särskild ordning bestämda.

8 §•

Kommun, som tilldelats arbetarsmåbruksstatslån, är skyldig att beträffande
här avsedd låneverksamhet ställa sig till efterrättelse de föreskrifter och
anvisningar, som vederbörande egnahemsnämnd meddelar, samt att lämna
nämnden omedelbar tillgång till samtliga verksamheten berörande räkenskaper
och handlingar ävensom att till nämnden avgiva de redogörelser över
verksamheten, som skola lämnas enligt instruktion eller av nämnden meddelade
särskilda föreskrifter.

Det åligger egnahemsnämnden att med ledning av sålunda erhållna redogörelser
årligen senast den 1 mars meddela egnahemsstyrelsen erforderliga
uppgifter angående de belopp, en var kommun, som tilldelats arbetarsmåbruksstatslån,
har att jämlikt 5 § samt 6 § första och andra styckena inbetala
till egnahemsstyrelsen.

Örn arbetarsmåbrukslån.

9 §.

Arbetarsmåbrukslån må utlämnas till skogsarbetare eller därmed likställd
arbetare för att giva honom tillfälle att förvärva mindre lägenhet, ägnad att
bereda innehavaren utkomst genom jordbruk, drivet vid sidan av annan
verksamhet. Medelst lånet bör nytt jordbruk bildas.

Arbetarsmåbrukslån må utgå allenast under förutsättning, att sökanden
är svensk medborgare, minst tjuguett år gammal och känd för skötsamhet
och ekonomisk förtänksamhet, att han befinnes äga goda personliga förutsättningar
för drivande av mindre jordbxuk samt att hans ekonomiska ställning
är sådan, att det bistånd, som enligt gällande kungörelse angående den
statliga egnahemsverksamheten kan ifrågakomma, icke är tillfyllest för att
sätta honom i stånd att förvärva den lägenhet, varom i första stycket sagts.

10 §.

Arbetarsmåbrukslån må ej utgå med högre belopp än som motsvarar kostnaderna
för förvärv och färdigställande av den lägenhet, lånet avser; och
vare högsta lånebelopp 7,000 kronor.

Lånet skall med avseende å återbetalningen delas i en stående del och en
amorteringsdel. Den stående delen skall fastställas lill belopp, motsvarande

Bihang lill riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 236.

lil

290

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

kostnaden för jordförvärvet jämte, i förekommande fall, sextio procent av
beräknad kostnad för sådant förbättringsarbete, som avses i gällande kungörelse
angående statsbidrag till förstärkning av ofullständiga jordbruk
m. m.

Lånets stående del må icke från kommunens sida uppsägas till betalning
under annan förutsättning än i 16 § omförmäles. Amorteringsdelen skall
från och med sjätte kalenderåret efter det, då lånet beviljats, återbetalas
med en trettiondel årligen, låntagaren dock obetaget att verkställa inbetalningar
härutöver.

11 §■

Å amorteringsdelen av arbetarsmåbrukslån erlägges ej ränta. Å den stående
delen skall efter amorteringstidens utgång gäldas ränta efter den räntefot,
som Kungl. Maj:t med hänsyn tagen till räntesatsen å egnahemslån för
jordbrukslägenheter bestämmer.

Örn till betalning förfallet kapitalbelopp ej inbetalas till kommunen inom
behörig tid, skall, oavsett vad i första stycket sagts, därest kommunen så
påfordrar, å beloppet gäldas dröjsmålsränta enligt de grunder, som kunna
varda i särskild ordning bestämda.

12 §.

Som säkerhet för arbetarsmåbrukslån skall lämnas första inteckning i
lägenheten, dock må sådana inteckningar, som avse annat än fordran och
icke hava avsevärd betydelse för lägenhetens värde såsom säkerhet, kunna
få kvarstå med bättre förmånsrätt än som tillkommer inteckning, vilken lämnas
till säkerhet för lånet.

Utan hinder av vad sålunda föreskrivits må, sedan lånekontrakt upprättats,
såsom förskott å beviljat arbetarsmåbrukslån mot skuldförbindelse och
inteckningsmedgivande av låntagaren utbetalas större eller mindre del därav
i den mån så erfordras för att gälda utgifter, nödvändiga för förvärvet och
iordningställandet av lägenheten, i vilket fall emellertid inteckningssäkerhet,
som ovan sagts, skall vara för hela lånet ställd senast före början av
det år, med vilket amorteringsskyldigheten inträder, vid äventyr att lånet
anses hava förverkats och vad i förskott utbetalts genast skall återbetalas
till kommunen.

13 §.

Den, som önskar erhålla arbetarsmåbrukslån, skall därom skriftligen ansöka,
enligt fastställt formulär, hos den kommun, inom vars område den lägenhet
är belägen, för vars förvärvande lånet sökes.

Kommunen skall låta verkställa besiktning av lägenheten samt lämna lånesökanden
råd och hjälp i frågor, vilka angå lägenhetens förvärvande, uppodling
och bebyggande.

Låneansökningar skola prövas och avgöras minst fyra gånger om året på
fastställda tider, för såvitt särskilda hinder härför ej möta.

291

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

14 §.

Kommuns beslut att bevilja arbetarsmåbrukslån skall underställas vederbörande
egnahemsnämnd för godkännande.

Finner egnahemsnämnden icke skäl att godkänna länet, skall frågan av
nämnden underställas egnahemsstyrelsens prövning.

15 §.

Rörande varje arbetarsmåbrukslån skall, innan någon del därav må av låntagaren
uppbäras, mellan kommunen och låntagaren upprättas fullständigt
lånekontrakt i två exemplar, av vilka vardera kontrahenten skall taga ett.
1 lånekontraktet skola bestämmelser i följande avseenden finnas intagna,
nämligen:

beträffande lägenhetens benämning och storlek;

rörande lånets belopp, säkerheten för lånet och villkoren i fråga örn återbetalning
och ränta;

angående sättet och villkoren för lånets utbekommande;

vilka byggnader som böra uppföras å lägenheten, deras beskaffenhet och
tiden, inom vilken de böra vara fullbordade;

vilka förbättringsarbeten som böra utföras å lägenheten, deras art och tiden,
inom vilken de böra vara fullbordade;

rörande låntagarens skyldigheter att hävda och underhålla lägenheten
samt brandförsäkra byggnaderna;

angående den kontroll, som låntagaren skall vara skyldig underkasta sig;
samt

därom, att möjligen uppkommande tvister beträffande tillämpningen av
lånekontraktets bestämmelser skola, där icke ärendet ankommer på prövning
av överexekutor, avgöras av skiljemän i enlighet med därom gällande
lag.

I lånekontraktet må icke tiden för vare sig lånets uttagande till fullo eller
i kontraktet bestämda byggnaders eller förbättringsarbetens fullbordande bestämmas
senare än till den tidpunkt, då amorteringsskyldigheten inträder.

16 §.

Kommun skall i lånekontrakt, varom i 15 § förmäles, förbehålla sig och
staten rätt att under nedan angivna förutsättningar uppsäga lånet till inbetalning
å tid, som kommunen eller staten bestämmer, nämligen:

örn låntagaren genom oriktig uppgift föranlett lånets beviljande;

örn låntagaren ej fullgör vad i kontraktet föreskrivits i fråga om lägenhetens
bebyggande och iordningställande i övrigt;

om låntagaren visar försumlighet i fråga örn erläggandet av föreskriven
ränta eller kapitalavbetalning;

örn låntagaren försummar att erlägga brandförsäkringsavgift för lägenheten
eller eljest åsidosätter för brandförsäkringens giltighet stadgade villkor; -

292

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

om lägenheten vanvårdas till jord eller byggnad eller om byggnad nedrives
eller bortflyttas och värdet å lägenheten därigenom eller till följd av
skogsavverkning eller eljest så minskas, att säkerheten för lånet ej vidare kan
anses fullt betryggande;

om äganderätten till lägenheten i dess helhet eller del därav genom köp
eller annat fång från låntagaren övergår till ny innehavare i andra fall, än
då lägenheten i dess helhet övertages antingen av efterlevande make eller av
bröstarvinge eller av efterlevande make och bröstarvinge, vilka behålla lägenheten
oskiftad, eller ock av annan person, vilken är behörig till erhållande
av arbetarsmåbrukslån;

örn låntagaren avflyttar från lägenheten under sådana omständigheter,
att det skäligen kan antagas, att han eller hans familj icke vidare ämnar
bebo densamma, eller

om eljest sådana förhållanden inträffat, att låntagaren med hänsyn till det
med lånet avsedda syftet uppenbarligen icke längre bör få tillgodonjuta lånet.

Den rätt, som enligt förbehåll, varom i första stycket sagts, tillkommer staten,
utövas av egnahemsstyrelsen. Finner vederbörande egnahemsnämnd sådant
förhållande hava inträffat, att uppsägning av arbetarsmåbrukslån bör
ske, och verkställes ej uppsägning av vederbörande kommun, skall nämnden
därom underrätta egnahemsstyrelsen.

17 §.

Kommun skall genom sakkunnig person verkställa erforderlig inspektion
å lägenheter, för vilka arbetarsmåbrukslån beviljats.

18 §.

Efter fullbordandet av de byggnader och förbättringsarbeten, som bestämts
i lånekontraktet, skall lägenheten för godkännande avsynas av vederbörande
egnahemsnämnd.

Om särskilda statsbidrag till låntagare med barnrika familjer.

19 §.

Har lånesökande tre eller flera barn under sexton års ålder och göres med
hänsyn härtill bostadsbyggnaden större än som skulle hava varit behövligt,
om familjen varit mindre, må lånesökanden till täckande av den härigenom
föranledda kostnadsökningen kunna, i mån av behov, åtnjuta bidrag av
statsmedel intill ett belopp av högst 1,000 kronor.

Sådant statsbidrag må ock under motsvarande förutsättning, som i första
stycket sagts, utgå till innehavare av arbetarsmåbrukslån för att täcka kostnad
för tillbyggnad av bostad.

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

293

Om jordförmedling och jordanskaffning.

20 §.

För att tillgodose jordsökandes önskan och behov att förvärva jord för
ändamål, som avses i denna kungörelse, bör kommun, som utövar arbetarsmåbrukslåneverksamhet,
vidtaga av förhållandena påkallade åtgärder för
att anskaffa och tillhandahålla jord, som med hänsyn till jordmån, läge, pris
och andra på frågan inverkande omständigheter antages kunna tjänligen användas
för ändamålet. Jord, som tillhandahålles, bör upplåtas till sådant
pris och under sådana villkor i övrigt, att tillträdarens kostnad för förvärvet
och vad därmed sammanhänger icke blir högre, än att företaget bör av honom
i fortsättningen kunna genomföras.

21 §.

Till främjande av sådan jordförmedlings- och jordanskaffningsverksamhet,
som i 20 § avses, må kommun kunna av egnahemsstyrelsen tilldelas förlagslån
från jordförmedlingsfonden, därvid i tillämpliga delar ikola lända
till efterrättelse de bestämmelser, vilka gälla för beviljande av dylikt lån
enligt 8 kap. kungörelsen angående den statliga egnahemsverksamheten.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 juli 1940; dock skola bestämmelserna
i 10 § gälla redan från och med den 1 januari 1940.

Föreskrifterna i 19 § andra stycket skola äga tillämpning jämväl i fall,
där arbetarsmåbrukslån utlämnats före kungörelsens ikraftträdande.

Genom denna kungörelse upphäves kungörelsen den 14 juni 1933 (nr 331)
angående statsunderstödd arbetarsmåbruksverksamhet.

294

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

Bilaga C.

Förslag

till

kungörelse angående statsbidrag till förstärkning av ofullständiga

jordbruk m. m.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

I den ordning och under de villkor nedan sägs må av statsmedel utlämnas
bidrag till täckande av kostnaderna för förstärkning av ofullständigt jordbruk,
för förbättring av stödjordbruk till ökad ändamålsenlighet eller för anläggande
af kulturbete till förmån för mindre jordbruk, ändå att det icke är
att anse såsom ofullständigt.

Sådant statsbidrag kan avse följande särskilda slag av åtgärder, nämligen
uppodling till åker av därför lämplig odlingsbar jord (ny odling sbidrag),
stenröjning å odlad jord (stenröjningsbidrag),

påförande av mineraljord — grus, sand och lera — på myrjord (jordkörning
sbidrag),

befordrande av rationell beteskultur (betesförbättringsbidrag) samt
fördjupning av avloppsdiken (avloppsförbåttringsbidrag).

2 §.

För åtnjutande av statsbidrag skola, där icke fråga är om fall som avses i
tredje stycket, följande förutsättningar gälla, nämligen

att det av bidragstagaren innehavda jordbrukets åkerareal, inberäknat i
förekommande fall den areal, för vars uppodling till åker statsbidrag ifrågasättes,
icke överstiger tjugu hektar;

att jordbruket icke brukas gemensamt med annat sådant av den storlek,
att deras sammanlagda åkerareal överstiger tjugu hektar;

att bidragstagaren vinnlagt sig om nöjaktig skötsel av jordbruket; samt
att lån eller bidrag av allmänna medel icke i annan ordning beviljats för
ifrågavarande ändamål.

Statsbidrag beviljas den, som brukar fastigheten, evad han är dess ägare
eller ej och, i sistnämnda fall, oberoende av brukningstidens längd.

Betesförbättringsbidrag må ock beviljas hushållningssällskap, enskild person,
bolag eller förening, som avser att upplåta det med bidraget åsyftade
området för betesändamål, under förutsättning att bidragstagaren förbinder
sig dels att vid upplåtelser av betesrätt lämna företräde åt jordbrukare, som
på grund av den av honom brukade fastighetens ringa storlek eller beskaffen -

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

295

het i övrigt icke kan å fastigheten utföra betesanläggning utan oskäliga kostnader
eller olägenhet, dels att för upplåtelse av betesrätt icke upptaga högre
ersättning än som fordras för täckande av bidragstagarens självkostnader,
dels ock att underkasta sig den kontroll och de föreskrifter rörande anläggningens
användande, varom vederbörande hushållningssällskap eller, då
fråga är om bidrag till sådant sällskap, lantbruksstyrelsen må besluta.

3 §•

Bland dem, som jämlikt bestämmelserna i 2 § första stycket må kunna
komma i fråga till erhållande av statsbidrag, bör företräde givas den, som
för sin bärgning är mest i behov av den med bidraget avsedda förstärkningen
av jordbruket, samt den, som på grund av svag ekonomi eller andra
orsaker har större svårigheter att erhålla lån av för ändamålet tillgängliga
statsmedel och med hänsyn härtill eller av andra jämförliga anledningar är
i mera trängande behov av bidrag.

4 §•

Nyodlingsbidrag må kunna uppgå till högst sextio procent av den beräknade
kostnaden för företaget, dock icke till mer än 400 kronor för hektar
av den jord, som är avsedd att nyodlas.

Vid beräkning av kostnad, som nu sagts, upptages kostnaden såväl för
själva odlingsarbetet som ock för sådan erforderlig dikning, vartill lån eller
bidrag av statsmedel förut icke utgått.

I kostnaden för nyodling må jämväl inräknas kostnad för anläggande av
väg, som erfordras för utnyttjande av det nyodlade området och icke bekostas
med anlitande av särskilt anvisade statsmedel.

5 §•

Stenröjningsbidrag må kunna uppgå till högst sextio procent av den beräknade
kostnaden, dock icke till mer än 350 kronor för hektar av den areal
som är avsedd att röjas.

I kostnad, varom här är fråga, inräknas kostnad för brytning och bortförande
av sten ävensom, i förekommande fall, för inköp av sprängämne
och för borrning.

6 §•

Jordkömingsbidrag må kunna uppgå till högst sextio procent av den beräknade
kostnaden, dock icke till mer än 250 kronor för hektar av den jord,
som är avsedd att förbättras.

I kostnad, som bär avses, inräknas kostnad för jordkörning intill 400 kubikmeter
för hektar samt för utbredning av jorden, men ej kostnad för nedbrukning
av densamma.

Jordkömingsbidrag må ej beviljas med mindre det område, företaget avser,
omfattar en areal av minst en fjärdedels hektar samt detta område är tillfredsställande
torrlagt eller dylik torrläggning äger rum i samband med
jordkörningen.

296

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

7 §•

Betesförbättringsbidrag må kunna uppgå till högst sextio procent av den
beräknade kostnaden, dock icke till mer än 250 kronor för hektar av den
för förbättring avsedda arealen.

Vid beräkning av kostnad, som nu sagts, upptages kostnaden för sådan
röjning, som sker genom upprotning av växande träd och buskar, samt för
stenröjning, dikning, planering, kalkning och grundgödsling av betesmarken
ävensom fröanskaffning och stängseluppsättning, allt i den mån nämnda åtgärder
erfordras för ändamålet och lån eller bidrag av statsmedel icke på annat
sätt utgått för täckande av dylik kostnad.

8 §•

Avloppsförbättringsbidrag må kunna uppgå till högst sextio procent av
den beräknade kostnaden, dock icke till mer än 250 kronor för varje särskilt
företag.

I här avsedd kostnad inräknas kostnaden för själva arbetet ävensom, i
förekommande fall, för inköp av material till förstärkning av dikeskanter,
för inköp av sprängämne samt för borrning.

9 §•

Statsbidrag må icke, utom i fall som avses i 2 § tredje stycket, på en gång
tilldelas en och samma person med högre belopp än tillhopa 800 kronor.

Utan hinder av att statsbidrag redan åtnjutits för viss fastighet, må fastighetens
brukare kunna ånyo erhålla sådant bidrag, försåvitt i samband med
tidigare bidrag för fastigheten föreskrivet förbättringsarbete blivit, i vad
på honom beror, utfört samt ovan angivna förutsättningar för bidrags erhållande
fortfarande äro för handen.

10 §.

Ansökan om statsbidrag skall, där ej annat följer av föreskrifterna i 15 §,
ingivas till vederbörande hushållningssällskap på sätt och i den ordning hushållningssällskapet
närmare bestämmer. Sådan ansökan skall vara åtföljd
av:

då fråga är om nyodlingsbidrag: ej mindre plan och kostnadsförslag för
nyodlingsföretaget samt, där sällskapet finner sådant vara av nöden för företagets
bedömande och kontroll, karta eller kartskiss däröver, skolande
nämnda handlingar vara upprättade av lantbruksingenjör, jordbrukskonsulent
eller annan person, som sällskapet prövat därtill kompetent, än även
yttrande av förrättningsmannen dels angående markens lämplighet till åker
med avseende på dess beskaffenhet och läge, dels ock huruvida stadgade
villkor för bidrags erhållande äro uppfyllda, samt

då fråga är om stenröjnings-, jordkörnings-, betesförbättrings- eller avloppsförbättringsbidrag:
plan och kostnadsförslag för företaget, uppgjorda av jordbrukskonsulent
eller annan person, som sällskapet prövat därtill kompetent,

Kungl. May.ts proposition nr 236.

297

jämte yttrande av förrättningsmannen dels angående behovet av stenröjningen,
jordkörningen eller avloppsförbättringen eller, då ansökningen gäller
betesförbättringsbidrag, angående markens lämplighet ur olika synpunkter
till betesmark, dels ock huruvida stadgade villkor för bidrags erhållande äro
uppfyllda.

11 §•

Innan av hushållningssällskap beviljat statsbidrag till någon del utbetalas,
skall hushållningssällskapet med bidragstagaren hava upprättat kontrakt i
två exemplar, av vilka vardera kontrahenten skall taga ett. I kontraktet
skola finnas intagna bestämmelser i bland annat följande avseenden, nämligen angående

arten och omfattningen av saint den beräknade kostnaden för
det eller de företag, för vilkas utförande bidraget beviljats;

rörande bidragets storlek samt tid och ordning för bidragets utbetalande;

angående den tid, då varje arbete skall vara fullbordat;

beträffande de bidragstagaren jämlikt 2 § tredje stycket åvilande förpliktelser;
samt

rörande skyldighet för bidragstagaren att, därest han bryter mot föreskrifterna
i denna kungörelse eller mot kontraktets bestämmelser, återbetala uppburet
bidragsbelopp jämte ränta från tiden för bidragets lyftande till dess
återbetalning sker, beräknad efter fem procent för år.

I fråga örn bidragets utbetalande skall bestämmas, att bidraget må utbetalas,
i den mån föreskrivet arbete vederbörligen utförts och avsynats av den,
som hushållningssällskapet utser härtill.

Tiden för arbetets fullbordande må icke fastställas till senare tidpunkt än
utgången av andra kalenderåret efter det, då bidraget beviljats. Där till följd
av oförutsedda omständigheter skäl föreligger till arbetstidens förlängning
utöver nyss angivna tid, må sådan förlängning i vart fall medgivas med ett år
av hushållningssällskapet samt, på framställning av sällskapet, med ytterligare
ett år av lantbruksstyrelsen.

12 §.

Där förhållandena giva anledning därtill, må i kontrakt angående statsbidrag
jämväl intagas föreskrift, att förbättring, som verkställts med anlitande
av statsbidrag, skall av bidragstagaren vidmakthållas under minst tio år
från tiden för förbättringens vidtagande, att det åligger bidragstagaren att
tillse, att, därest det område, som företaget angår, av bidragstagaren inom
nyss angivna tid överlåtes till annan, denne före överlåtelsen till hushållningssällskapet
avgiver skriftlig utfästelse att fullgöra bidragstagarens nyss
avsedda förpliktelse samt alt i sin tur ej överlåta området till annan, utan
att denne gör enahanda utfästelse gentemot hushållningssällskapet, ävensom
att, därest bidragstagaren eller senare ägare ej fullgör de förpliktelser, som
sålunda åvila honom, han skall vara skyldig att, där hushållningssällskapet
finner det skäligt, lill sällskapet återbetala det statsbidrag, som lämnats till
företaget, jämte ränta enligt grunder, som sagts ilis.

Bihang till riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 236. 20

298

Kungl. Majlis proposition nr 236.

I kontrakt rörande betesförbättringsbidrag må, där hushållningssällskapet
efter samråd med vederbörande skogsvårdsstyrelse så finner i särskilda fall
lämpligt och skäligt, sällskapet tillförbinda bidragstagaren att, i den mån kulturbete
iordningställes, icke släppa beteskreatur å skogsmark eller att inom
viss tid upphöra med skogsbete.

13 §.

Det skall ankomma på hushållningssällskapet att övervaka, att av sällskapet
beviljat statsbidrag användes för sitt syfte samt att bidragstagaren fullgör
sina förpliktelser med avseende å anläggningen.

14 §.

Hushållningssällskap, som önskar erhålla statsanslag för utlämnande av
här avsedda statsbidrag, skall före ingången av det kalenderår, för vilket
statsanslag sökes, till lantbruksstyrelsen ingiva till Kungl. Majit ställd ansökning,
innehållande beräkning rörande det begärda statsanslagets fördelning
på olika bidragsändamål. Det åligger lantbruksstyrelsen att så snart ske kan
med eget yttrande överlämna ansökningarna till Kungl. Majit.

15 §.

Önskar hushållningssällskap erhålla statsbidrag för att själv anlägga kulturbete,
avsett att upplåtas mot ersättning, skola angående ansökan härom
gälla enahanda föreskrifter, som meddelats i 14 §.

Vad i 7, 11 och 12 §§ finnes stadgat skall äga motsvarande tillämpning med
avseende å bidrag till hushållningssällskap. Härvid skall den befattning med
bidragsverksamheten, som enligt nämnda stadganden ankommer på hushållningssällskap,
i stället åvila lantbruksstyrelsen.

16 §.

Statsanslag, som av Kungl. Majit beviljats hushållningssällskap, må under
det år, för vilket anslaget beviljats, så ock, där anslaget under sagda år blivit
till här avsett bidrag disponerat, jämväl under de därpå följande två åren
av sällskapet i mån av behov lyftas i lantbruksstyrelsen mot avlämnande aven
utav hushållningssällskapet utställd, av styrelsen godkänd förbindelse, som
skall innefatta sällskapets åtagande dels att använda statsanslaget i enlighet
med därför gällande föreskrifter, dels ock att till lantbruksstyrelsen eller order
återbetala statsanslaget eller del därav under de förutsättningar och i den
ordning, som nedan stadgas.

17 §.

Hushållningssällskap skall i avseende å sin här berörda verksamhet stå
under uppsikt och kontroll av lantbruksstyrelsen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

299

Årligen före januari månads utgång skall hushållningssällskap till lantbruksstyrelsen
avgiva redogörelse enligt av lantbruksstyrelsen fastställt formulär
över av hushållningssällskapet under nästföregående kalenderår bedriven
verksamhet.

18 §.

Vad av anvisat statsanslag icke vid utgången av det år, för vilket anslaget
beviljats, blivit till statsbidrag disponerat, skall inbetalas till lantbruksstyrelsen
före utgången av mars månad följande år, där ej Kungl. Maj:t på av
sällskapet före utgången av januari månad ingiven ansökning medgiver detta
rätt att ytterligare ett år innehava sålunda odisponerat anslagsbelopp.

19 §•

Finnes statsanslagsbelopp vara av hushållningssällskap disponerat i strid
mot gällande föreskrifter, är sällskapet skyldigt att, enligt Kungl. Maj:ts bestämmande,
omedelbart till lantbruksstyrelsen inbetala sådant belopp.

20 §.

Varder, sedan statsbidrag beviljats, bidraget icke till fullo utbetalt inom
föreskriven tid för dess utbekommande eller varder redan utlämnat bidrag
till sällskapet helt eller delvis återbetalt, skall det belopp, till vars utbekommande
rätten förfallit eller som till sällskapet återbetalts, före utgången av
mars månad året efter det, då sagda rätt förföll eller återbetalning ägde rum,
av sällskapet till lantbruksstyrelsen inbetalas.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1940, från och med vilken
dag kungörelsen den 12 oktober 1934 (nr 498) angående statsbidrag till jordförbättring
å ofullständiga jordbruk skall upphöra att gälla.

300

Kungl. Maj:ts proposition nr 236.

Innehållsförteckning.

* Sid.

Inledning ............................................................ 1

Den hittillsvarande egnahemsverksamhetens grunddrag..................... 4

Egnahemsverksamhetens allmänna inriktning.............................. 12

Egnahemsutredningen sid. 12. — Yttranden sid. 29. — Departementschefen sid. 38.

Tillhandahållande av jord för egnahemsbildning .......................... 45

Gällande bestämmelser sid. 45. — Egnahemsutredningen sid. 46. — Yttranden sid. 53. —
Departementschefen sid. 54.

Frågan om åtgärder av tvångskaraktär för anskaffande av jord till egnahems ändamål

............................. 57

Tidigare förslag sid. 57. — Egnahemsutredningen sid. 58. — Yttranden sid. 63. —
Departementschefen sid. 68.

Egnahemsfastigheternas bebyggande..................... 69

Tidigare och pågående utredningar rörande husbyggandet på landsbygden sid. 69. —
Egnahemsutredningen sid. 70. — Yttranden sid. 74. — Departementschefen sid. 75.

Egnahemslån till förvärv av jordbruks- och bostadsegnahem......... 77

Gällande bestämmelser sid. 77. — Egnahemsutredningen sid. 79. ■— Yttranden sid. 100. —
Departementschefen sid. 122.

Särskilda lån till förvärv av arbetarsmåbruk............................. 131

Gällande bestämmelser sid. 131. — Egnahemsutredningen sid. 132. — Yttranden sid.

137. — Departementschefen sid. 139.

Upplåtelser av arrendeegnahem.......................................... 141

Gällande bestämmelser sid. 141. — Egnahemsutredningen sid. 142. — Yttranden sid.

147. — Departementschefen sid. 147.

Lån och bidrag till förstärkning av ofullständiga jordbruk.................. 148

Gällande bestämmelser sid. 148. — Egnahemsutredningen sid. 150. — Av 1936 års skogsutredning
avgivet förslag örn statsbidrag till betesförbättringar sid. 155. — Yttranden
sid. 156. — Departementschefen sid. 160.

Allmänna grunder för egnahemsverksamhetens organisation ................ 164

Tidigare och nu gällande bestämmelser sid. 164. — Egnahemsutredningen sid. 165. —
Yttranden sid. 173. — Departementschefen sid. 188.

Egnahemsverksamhetens centrala organisation ............................ 193

Nuvarande organisation sid. 193. — Egnahemsutredningen sid. 194. — Yttranden sid.

199. — Departementschefen sid. 205.

Kungl. Maj.ts proposition nr 236.

301

Sid.

Egnahemsverksamhetens läns- och lokala organisation...................... 209

Nuvarande organisation sid. 209. — Egnahemsutredningen sid. 210. — Yttranden sid.

218. — Departementschefen sid. 226.

Egnahemsreformens ikraftträdande och vissa därmed sammanhängande spörsmål 231
Egnahemsutredningen sid. 231. — Yttranden sid. 238. —- Departementschefen sid. 238.

Finansiering och anslagsberäkning........................................ 240

Beviljade anslag för budgetåret 1938/39 sid. 240. — Egnahemsutredningen sid. 241. —
Yttranden sid. 248. — Departementschefen sid. 251.

Bestämmelsernas utformning och specialmotivering till desamma ............ 256

Departementschefens hemställan.......................................... 261

Bilaga A. Förslag till kungörelse angående den statliga egnahemsverksamheten 265

Bilaga B. Förslag till kungörelse angående statsunderstödd arbetarsmåbruksverksamhet.
......................................................... 287

Bilaga C. Förslag till kungörelse angående statsbidrag till förstärkning av
ofullständiga jordbruk m. ............................................ 294

Bihang till riksdagens protokoll 1939. 1 sami. Nr 236.