Kungl. Maj.ts proposition nr 235 (Proposition 1936:235)

Kungl. Maj.ts proposition nr 235.

Nr 235.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till ändrad
lydelse av §§ 1, 3. A och 5 tryckfrihetsförordningen
m. m.; given Stockholms slott den 9 april 1936.

Under åberopande av bifogade i statsrådet hållna protokoll vill Kungl. Maj :t
härmed till riksdagens prövning i grundlagsenlig ordning framlägga härvid
fogat förslag till ändrad lydelse av §§ 1, 3, 4 och 5 tryckfrihetsförordningen
och till övergångsstadgande.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

K. Schlyter.

Bihang lill riksdagens protokoll 1936.

1 sami.

Nr 235.

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

Förslag

till

ändrad lydelse av §§ 1, 3, 4 oell 5 tryckfrihetsförordningen.

§ I -

4:o. Den som vill utgiva periodisk skrift anmäle sig, jämte titeln och
tryckningsorten, hos chefen för justitiedepartementet, med vilken i denna
lag förstås chefen för det departement vartill justitieärendena höra, för erhållande
av bevis att hinder enligt denna lag icke förekommer emot skriftens
utgivande.

Bevis må ej utfärdas för annan än här i riket bosatt svensk medborgare.

Chefen för justitiedepartementet må vägra att utfärda bevis, örn den
anmälda titeln företer sådan likhet med titeln å periodisk skrift, för vilken
tidigare utfärdat bevis är gällande, att förväxling lätt kan ske, eller om bevisets
utfärdande för sökanden eljest skulle lända annan till uppenbart förfång.

5:o. Privilegier å — — -— uti municipalsamhälle.

Den nytt boktryckeri inrättar åligger att sist fjorton dagar innan någon
skrift därifrån utgives hos Konungens befallningshavande i länet skriftligen
tillkännagiva, att och varest han boktryckeri anlagt. Där boktryckeri ombyter
ägare, åligge den nye ägaren att innan någon skrift utgives göra så
beskaffad anmälan som nu sagt är. I båda fallen åligger det Konungens
befallningshavande, sedan behörig anmälan hos honom blivit gjord, att genast
eller med först omgående post därom underrätta chefen för justitiedepartementet,
så ock polischefen i den ort där tryckeriet är beläget. Anlägges
eller övertages boktryckeri utan föreskriven anmälan, plikte boktryckaren
etthundra riksdaler. Utgives från ett icke behörigen anmält tryckeri
någon brottslig skrift, vare boktryckaren, jämte författaren, underkastad lika
straff och ansvar för skriftens innehåll och skrivart.

11 :o. Av allt vad som tryckes vare boktryckaren pliktig att, utom det
exemplar varom i 4 § 2 mom. stadgas, från upplagan avtaga och utan betalning
avlämna till kungl, biblioteket samt till vartdera av rikets universiteter
ett fullständigt och felfritt exemplar, jämte därtill hörande planscher,
vilket avlämnande verkställes sålunda, att vad under varje halvt kalenderår
är utgivet skall vara levererat inom tre månader från halvårets utgång.
Underlåter någon detta, vare förfallen till böter från och med tjugufem

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

till och med femhundra riksdaler, och vare ändock pliktig att vid vite, högst
ettusen riksdaler, inom ny förelagd tid behöriga exemplar avlämna.

§ 3.

8:o. Smädliga uttryck om den som innehar ämbete, tjänst eller annan
allmän befattning, i och för befattningen; brottet skall straffas enligt allmän
lag.

Falska rykten eller lögnaktiga uttalanden, ägnade att framkalla fara för
den allmänna ordningen eller att väcka förakt för offentlig myndighet eller
annat organ som äger besluta i offentliga angelägenheter; brottet skall straffas
med fängelse från och med en månad till och med två år eller med böter
från och med trettiotre riksdaler sexton skillingar till och med ettusen riksdaler,
och skriften konfiskeras.

9:o. Smädliga, förgripliga — — — kunna konfiskeras.

Falska rykten eller lögnaktiga uttalanden, ägnade att framkalla fara för
rikets säkerhet; brottet straffes med straffarbete från och med två månader
till och med två år eller med fängelse från och med en månad till och
med två år eller, där omständigheterna äro synnerligen mildrande, med
böter från och med trettiotre riksdaler sexton skillingar till och med ettusen
riksdaler, och skriften konfiskeras.

12:o. Lögnaktiga uppgifter och vrängda framställningar till allmänhetens
förvillande och förledande i andra fall än ovan i denna paragraf är
sagt; brottet umgälles med böter från och med trettiotre riksdaler sexton
skillingar till och med ettusen riksdaler, och skriften konfiskeras; skolande
med böter till enahanda belopp beläggas inbjudningar till deltagande uti
inländskt lotteriföretag, som ej tillåtet är, ävensom i utländskt lotteri.

§4.

3:o. Vid alla de tillfällen då chefen för justitiedepartementet anser förbrytelser
emot denna lag sig yppa, åligge honom, där fråga ej är om personliga
förolämpanden, vilka enligt vad nedan sägs höra till den förorättades
enskilda beivrande, att skriften ofördröjligen till justitiekanslern överlämna,
på vilkens ytterligare ämbetsåtgärd och ansvar det ankommer att sådana
mål varda i laga ordning handhavda; och bör justitiekanslern dessutom för
egen del genom vederbörande ombud över tryckfrihetens lagliga bruk tillbörlig
uppsikt hava. Vare likaledes justitieombudsmannen och militieombudsmannen
pliktiga att i avseende på förbrytelser emot denna lag lämna sin
ämbetsåtgärd enligt de i instruktionerna rörande deras befattning med andra
mål föreskrivna grunder.

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

Enskilt förolämpande äger målsäganden att själv eller genom ombud
åtala. Allmän åklagare må ej därå tala, såframt ej ärekränkningen skett
mot någon i och för ämbete, tjänst eller annan allmän befattning som han
innehar eller innehaft eller, mot någon som innehar sådan befattning, med
avseende å förhållande utom befattningen av beskaffenhet att göra honom
ovärdig det förtroende och den aktning som befattningen kräver.

4:o. Finnes genom tryckt skrift brott vara begånget som jämlikt 2 eller
3 § kan medföra skriftens konfiskering, må skriften beläggas med kvarstad
i den ordning nedan stadgas.

Innan stämning uttagits eller ansökan jämlikt 5 § 11 mom. skett, må, där
brottet hör under allmänt åtal, kvarstad förordnas av chefen för justitiedepartementet,
så ock i landsorten av hans ombud i den ort där skriften blivit
tryckt. Saknas å skriften uppgift om tryckningsort eller finnes uppgiften
därom oriktig eller är skriften tryckt utomlands på svenska språket, må såsom
tryckningsort anses ort där skriften anträffas.

Förordnande som här sägs skall för att vara gällande sist inom åtta dagar
efter det skriften jämlikt 2 mom. avlämnades till chefen för justitiedepartementet
eller hans ombud vara meddelat den som har att ombesörja hvarstädes
verkställande i tryckningsorten.

Har ombud förordnat örn skrifts beläggande med kvarstad, skall ombudet
jämte anmälan härom ofördröjligen insända ett exemplar av skriften till
chefen för justitiedepartementet, vilken har att omedelbart besluta huruvida
kvarstaden skall äga bestånd. Fastställes hvarstädes åge chefen för justitiedepartementet,
om så erfordras, förordna örn kvarstadens verkställande jämväl
å andra orter än tryckningsorten.

Har förordnande örn kvarstad blivit av chefen för justitiedepartementet
meddelat eller fastställt, skall skriften med underrättelse om beslutet ofördröjligen
överlämnas till justitiekanslern. Är ej stämning uttagen eller ansökan
varom i 5 § 11 mom. förmäles gjord inom åtta dagar efter det underrättelsen
inkommit till justitiekanslern, upphöre kvarstaden och vare skriftens
försäljning obehindrad.

Sedan i mål som avses i detta moment stämning uttagits eller ansökan som
nyss sagts blivit gjord, må på därom framställt yrkande rätten kunna förordna
om kvarstads läggande eller hävande, över rättens beslut varigenom
kvarstad meddelats eller yrkande om hävande av lagd kvarstad ogillats må
klagan föras särskilt.

5:o. Förordnande om kvarstad skall innehålla uppgift å det eller de stycken
av skriften som föranlett kvarstaden och gånge genast i verkställighet.
För kvarstadens verkställande skall skyndsam handräckning lämnas av Konungens
befallningshavande, magistrat eller kronobetjänt. Skriftligt bevis
om antalet av de exemplar, som å varje ställe beläggas nied kvarstad, skall
genast utan lösen tillställas såväl den hos vilken kvarstaden verkställes som
det tryckeri där skriften är tryckt.

6:o. Sedan sex månader förlupit efter det en skrift till chefen för justitiedepartementet
eller hans ombud enligt 2 mom. inkommit, varöver ämbets -

Kungl. Mårts proposition nr 235.

betyg genast avgivas bör, må ej av allmän åklagare åtal därå äga rum. Enskild
man njute, enligt allmän lag, till godo sin talan uti mål rörande skrifter
genom vilkas tryckning han är personligen förolämpad.

§ 5.

l:o. Mål angående brott som avses i 3 § upptages vid allmän underrätt
enligt vad därom är stadgat i särskild lag, stiftad i den ordning 87 § regeringsformen
föreskriver.

2:o. Åtal för förbrytelse mot 1 § 8 mom. tredje stycket, 9, 10 eller 11
mom. upptages vid domstolen i den ort där tryckeriet är beläget. Vid åtal
jämlikt 4 § 14 mom. mot någon som lyder under kriminallag för krigsmakten
skall tillämpas vad om laga domstol i mål rörande åtal jämlikt sådan
lag må vara föreskrivet.

3:o. Om laga domstol i mål rörande annan förbrytelse mot denna lag än
i 1 eller 2 mom. sägs gäde vad om brottmål i allmänhet är stadgat.

4:o. Tilltalas någon för brott som avses i 3 §, skall frågan huruvida skriftens
innehåll är brottsligt prövas av en jury om nio medlemmar, där ej åtalet
avser inbjudning till deltagande i lotteri eller ock parterna å ömse sidor
förklara sig vilja utan sådan prövning hänskjuta målet till rättens avgörande.
För den tilltalades fällande fordras minst två tredjedelar av rösterna; uppnås
ej detta röstetal, varde han frikänd.

5:o. Vid underrätt som har att upptaga mål örn brott som i 3 § sägs
skola genom rättens val för en lid av tre kalenderår utses i Stockholm åttio,
i Göteborg sextio och å annan ort fyrtio personer, att utgöra en jurykår ur
vilken på sätt nedan sägs skola uttagas jurymän för tjänstgöring i dylika
mål. Valet skall förrättas senast två månader före början av det första året
i varje valperiod. Har mer än en fjärdedel av de valda avgått före valperiodens
slut, skall ursprungliga antalet fyllas genom nytt val. Arbetar
domstolen på avdelningar, skola domstolens samtliga ledamöter deltaga i
val varom nu är stadgat.

Till medlemmar av jurykåren skola väljas i staden eller inom länet boende,
för omdömesgillhet, självständighet och rättrådighet kända svenska
medborgare, och skall vid valet tillses att kåren kommer att representera
skilda samhällsgrupper. Ej må till medlem utses den som är under tjugufem
eller över sextiofem år.

6:o. Ej må i jury tjänstgöra den som är omyndig eller i konkurstillstånd.

7:o. Då mål däri jury skall deltaga förekommer, skola av rätten genom
lottning ur jurvkåren uttagas, till ledamöter i juryn sju och till suppleanter
fem, samt av parterna å vardera sidan bland kårens övriga medlemmar eller
andra till medlemmar av kåren valbara nämnas, till ledamöter tre och till
suppleanter tre, samtliga på sätt allmän lag stadgar örn domare ojäviga personer.
Därefter åge vardera parten utan anförande av skäl utesluta en ledamot
och en suppleant bland de av rätten utlottade samt en ledamot och en
suppleant bland de av motparten nämnda.

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

8:o. Uteblir part från sammanträde då jury skall sättas eller undandrager
sig part att nämna eller utesluta jurymän, skall vad på parten ankommer i
stället verkställas av rätten genom lottning. Äro å ena sidan flera parter
och uteblir någon av dem eller undandrager sig någon att nämna eller utesluta
jurymän, vare de övrigas val för honom gällande. Kunna medparter ej
enas om nämnande av jurymän, skall i stället av rätten verkställas utlottning
ur jurykåren. Sämjas ej medparter om uteslutning, företage rätten lottning
mellan de utlottade eller nämnda.

9:o. Vill part göra jäv mot någon som efter lottning eller genom parts
val nämnts till juryman, framställe invändningen innan uteslutning företages.
Därefter må vid underrätt fråga om jäv av part väckas allenast i det fall
att den mot vilken jävet riktas är ledamot av juryn och den omständighet varå
det grundas ej var för handen eller parten kunnig då uteslutning företogs;
och skall invändningen framställas vid första rättegångstillfället sedan parten
erhöll kännedom om jävet.

I högre rätt må fråga örn jäv ej väckas, med mindre jävet göres mot någon
som suttit i juryn och parten ej förrän i den högre rätten haft tillfälle
att framställa jävet.

Har genom rättens beslut någon förklarats jävig att tjänstgöra i jury, skall
vid det beslut förbliva. Mot rättens beslut varigenom framställt jäv ogillats
må särskild talan ej föras.

10:o. Ej må någon utan laga förfall undandraga sig att tjänstgöra i jury.
Dock må rätten bevilja juryman befrielse från uppdraget, när anledning
finnes att han icke utan synnerlig olägenhet kan närvara vid målets handläggning.

Är juryman på grund av förhållanden som nu sagts eller i följd av jäv
hindrad att tjänstgöra och finnes ej för honom suppleant som är därtill
oförhindrad, skall ny juryman jämte suppleant utses enligt ovan angivna
grunder. Ej må till juryman eller suppleant utlottas eller nämnas någon
som förut blivit i samma mål utesluten.

II :o. Finnes icke någon som kan ställas till ansvar i anledning av tryckt
skrifts utgivande, eller kan icke någon ansvarig anträffas, må utan hinder
därav påstående att skriften skall förklaras konfiskerad upptagas och prövas
av rätten. Sådan talan må anhängiggöras genom ansökan.

12:o. Där ej annat föranledes av bestämmelser i denna lag eller den i
1 mom. omförmälda särskilda lagen, skall beträffande rättegången i tryckfrihetsmål
gälla vad om rättegång i brottmål är stadgat i allmän lag eller
kriminallag för krigsmakten, där det är tillämpligt.

15 :o. Alla mål — — — sig ådragit.

Böter som i denna lag utsatta äro, så ock vite vartill någon jämlikt 1 §
11 mom. fälles, förvandlas efter allmän lag.

16:o. Böter och vitén efter denna lag tillfalla kronan, de fall undantagna
då böter, enligt vad här ovan stadgat är, målsäganden ensam tillkomma.

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

Övergångsstadgande.

Äldre lags bestämmelser i 1 § 11 mom. samt i 4 och 5 §§ skola tillämpas
till och med den 30 juni 1937.

Har förordnande om kvarstad blivit meddelat före den 1 juli 1937, skall
beträffande den kvarstad tillämpas vad i äldre lag stadgas. De mål, vilka
röra ämne varom bestämmelse givits i tryckfrihetsförordningen och vilka
sistnämnda dag äro vid domstol anhängiga, skola i allt vad till rättegången
hörer behandlas enligt äldre lag.

Val av jurykår enligt 5 § 5 mom. skall första gången företagas i juni månad
1937 och avse tiden till och med utgången av år 1939.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 235.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regeuten i statsrådet
å Stockholms slott den 9 april 1936.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Undén, Schlyter, Wigforss, Levinson, Vennerström, Leo, Engberg,

Ekman, Sköld.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Schlyter, anmäler fråga om
vissa ändringar i tryckfrihetsförordningen. Föredraganden anför:

»I skrivelse den 30 maj 1933 (nr 253) anhöll riksdagen att Kungl. Maj:t
måtte föranstalta om utredning av frågan örn möjligheterna att ombilda
processen i tryckfrihetsmål, anhängiggjorda av enskilda, i sådan riktning
att större säkerhet för de enskilda därigenom uppnåddes.

Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 16 september 1933 tillkallade
chefen för justitiedepartementet borgmästaren Georg Bissmark och filosofie
doktorn Sigurd Hansson att jämte talmannen i riksdagens andra kammare,
ombudsmannen Aug. Sävström — vilken genom Kungl. Maj:ts beslut
den 30 juni 1933 tillkallats såsom sakkunnig i grundlagsfrågor — biträda
vid utredning bland annat av frågan om en reform av tryckfrihetsprocessen.
Den 14 december 1934 avgåvo de sakkunniga betänkande angående tryckfrihetsprocessens
ombildning (statens offentl. utredn. 1934:54), innefattande
förslag till ändringar i tryckfrihetsförordningens regler örn processen och
kvarstadsinstitutet.

Sedan yttranden över de sakkunnigas förslag efter remiss inkommit från
myndigheter och sammanslutningar, har detsamma varit föremål för bearbetning
inom justitiedepartementet.

Under det sålunda fortsatta utredningsarbetet ha uppkommit frågor om
ändring i tryckfrihetsförordningen i vissa hänseenden vilka legat utom ramen
för de nyssnämnda sakkunnigas uppdrag. Bland annat har den under
år 1933 tillsatta kommittén för utredning angående åtgärder mot statsfientlig
verksamhet i sitt den 11 januari 1935 avgivna betänkande (statens offentl.
utredn. 1935:8) upptagit flera till tryckfrihetsrätten hörande spörsmål
samt framställt förslag till förändringar på detta område, delvis av mycket
genomgripande innebörd. Sålunda har kommittén föreslagit en överflyttning
till justitiekanslern av den på chefen för justitiedepartementet ankommande
övervakningen av tryckfrihetsförordningens efterlevnad samt en omdaning

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

av det enligt tryckfrihetsförordningen gällande ansvarighetssystemet för periodiska
skrifter. Till dessa och övriga under utredningsarbetet inom departementet
uppkomna frågor torde jag få tillfälle att i det följande återkomma.

Tidigare förslag och framställningar rörande ombildning av

tryckfrihetsprocessen.

Tryckfrihetsförordningens stadganden örn processen i tryckfrihetsmål avvika
som bekant i flera avseenden från de för brottmål i allmänhet gällande
reglerna. I fråga om mål som röra ansvar för tryckt skrifts innehåll, de
egentliga tryckfrihetsmålen, äro olikheterna i förhållande till den vanliga
processordningen högst betydande. Den för dessa mål föreskrivna specialprocessen
kännetecknas främst därav att vid målens avdömande medverkar
en jury, bestående av tre av domstolen samt sex av parterna utsedda personer,
åt vilken överlämnas att avgöra frågan huruvida den åtalade skriften
är brottslig. Beträffande övriga tryckfrihetsmål — avseende brott mot anonymitetsrätten,
mot förbud att publicera vissa handlingar, mot skyldighet
att anmäla anläggning av tryckeri eller att avlämna gransknings- och biblioteksexemplar
o. s. v. — gäller att vissa av dem handläggas vid domstol
utan jurys medverkan, medan åter andra, de s. k. ordningsmålen, avdömas
i administrativ ordning av chefen för justitiedepartementet men med rätt
för den pliktfällde att genom besvär draga saken inför högsta domstolen.

Den enligt tryckfrihetsförordningen gällande rättegångsordningen har utsatts
för kritik ur skilda synpunkter, och tid efter annan ha framlagts förslag
till avhjälpande av de brister som befunnits vidlåda densamma. I främsta
rummet har härvid varit fråga om de egentliga tryckfrihetsmålens processuella
behandling.

Bland de försök som sålunda gjorts att reformera tryckfrihetsprocessen
må till en börjag nämnas de vid 1871 och 1872 års riksdagar av konstitutionsutskottet
framlagda förslagen till ny tryckfrihetsförordning, innebärande
för processens vidkommande i främsta rummet ändrade bestämmelser
rörande juryns organisation. Förslagen vunno icke riksdagens bifall. Ett
av Kungl. Majit i proposition (nr 21) till 1887 års första riksdag framlagt
förslag till ny tryckfrihetsförordning blev på grund av mellankommande
riksdagsupplösning icke behandlat av riksdagen.

Sedan riksdagarna åren 1902 och 1908 begärt revision i skilda hänseenden
av tryckfrihetsförordningens bestämmelser, bland andra de som röra juryns
organisation, tillkallade Kungl. Majit under år 1909 kommitterade för att
biträda med revision av tryckfrihetsförordningen. De kommitterade avgåvo
den 20 december 1912 betänkande med förslag till ''tryckfrihetsordning’.
Detta förslag utgjorde, i likhet med de nyss omnämnda, i formellt hänseende
en fullständig omarbetning av tryckfrihetsförordningen men innebar dock i
sak större förändringar endast på vissa mera begränsade områden. Bland

Kungl. Maj.ts proposition nr 235.

annat föreslogs en omläggning av grunderna för juryns organisation. Juryledamöterna
skulle enligt förslaget i varje mål uttagas genom lottning ur en
på förhand befintlig, av domstolen för viss tidsperiod utsedd jurykår. 1
samband härmed föreslogs en koncentration av rättsskipningen i de viktigare
tryckfrihetsmålen till rådhusrätterna i residensstäderna och städer med tjugutusen
invånare eller däröver. Ehuru de koinmitterade enligt uttalande i motiven
funnit det nuvarande rättegångsförfarandet i jurymålen otillfredsställande,
föreslogs likväl ej någon större ändring härutinnan; en reformering
av förfarandet, som främst borde gå ut på att åstadkomma en muntlig koncentrerad
förhandling inför juryn, ansågs icke lämpligen böra genomföras
utan samband med en omdaning av den allmänna brottmålsprocessen. -—-Förslaget blev icke lagt till grund för proposition till riksdagen.

I anledning av Kungl. Maj:ts proposition (nr 80) till 1931 års riksdag angående
huvudgrunderna för en rättegångsreform väcktes motioner med yrkande,
bland annat, att utredning bleve verkställd och förslag framlagt rörande
överflyttandet av tryckfrihetsmålen till de allmänna domstolarna, varvid
dock såväl i underrätt som i överrätt nämnd borde medverka. Det
särskilda utskott som behandlade ifrågavarande proposition fann i sitt utlåtande,
att starka skäl kunde anföras för en reform av rättegångsförfarandet
i tryckfrihetsmål, då den nu tillämpade ordningen tede av betydande
brister. Tillräcklig anledning syntes utskottet dock icke föreligga att i samband
med den då föreslagna rättegångsreformen upptaga det omfattande
spörsmålet om reform av tryckfrihetsprocessen. Utskottets utlåtande godkändes
av riksdagen.

Vid 1933 års riksdag blev frågan örn reformering av tryckfrihetsprocessen
föremål för behandling i anledning av en inom första kammaren väckt motion
(nr 248), däri hemställdes att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t begära
förslag till tryckfrihetsprocessens omdaning till överensstämmelse med övligt
rättegångsförfarande. Konstitutionsutskottet anförde härom i utlåtande (nr
33), att en fullständig omdaning av tryckfrihetsprocessen måste medföra ändringar
i flera andra bestämmelser i tryckfrihetsförordningen, och därigenom
skulle reformen sannolikt behöva utsträckas att gälla hela berörda grundlag.
Det vore enligt utskottets mening för närvarande lämpligare att på de
partiella reformernas väg söka genomföra de ändringar som kunde finnas
nödiga och nyttiga. Efter en erinran om att de förhoppningar som ställdes
på juryinstitutet vid dess tillkomst år 1815 icke i allo infriats, vilket utskottet
förmodade icke minst lia berott på det sätt varpå juryn utses, anförde
utskottet ytterligare:

I stället för att förkorta rättegången hava jurymålen blivit betydligt längre
och därigenom även högst betydligt dyrare än vanliga mål. Utgången av
ett jurymål är även osäker och mycket oberäknelig. Särskilt erbjuder processen
för enskilda målsägande sådana svårigheter, att dess tillgripande för
erhållande av erforderlig upprättelse i förekommande fall i regel torde undvikas
även när ingen annan väg står öppen. Annorlunda ställer sig saken
måhända i de fall, som komma under allmänt åtal och där det allmännas
intresse är lika delat mellan tryckfrihetens bevarande och dess missbruks

Kungl. Maj.ts proposition nr 235.

beivrande. Under sådana förhållanden synes det utskottet önskvärt, att utredning
erhålles om lämpligheten och möjligheten av reformer beträffande
den egentliga tryckfrihetsprocessen, såvitt den berör enskilda målsägande.

I enlighet med hemställan av utskottet avlät riksdagen den av mig inledningsvis
omnämnda skrivelsen.

De sakkunnigas förslag till revision av tryckfrihetsprocessen

och kvarstadsinstitutet.

Beträffande det i riksdagens skrivelse angivna spörsmålet huruvida särskilda
regler kunna givas för processen i tryckfrihetsmål anliängiggjorda
av enskilda framhålla de sakkunniga, att det ur skilda synpunkter icke synes
ändamålsenligt att låta endast dessa mål omfattas av en reform. Det
skulle vara förenat med svårigheter att giva en olika gestaltning av rättegången
allteftersom enskild målsägande eller allmän åklagare utförde åtalet, då
vissa mål vore av den beskaffenhet att såväl enskild målsägande som åklagare
ägde behörighet att tala i saken, och den ene sålunda kunde inträda såsom
part i ett av den andre anhängiggjort mål.

Ehuru enligt de sakkunnigas förmenande starka skäl tala för en revision
av hela tryckfrihetsrätten i ett sammanhang, ha de sakkunniga dock ansett
sig böra förorda att en partiell reform avseende tryckfrihetsprocessen
vidtages. Härom anföres i betänkandet:

De upprepade försök som gjorts att omgestalta tryckfrihetsförordningen i
dess helhet hava icke lett till åsyftat resultat, och det synes vara att befara
att ett nytt försök som naturligtvis kräver ett långvarigt förarbete ävenledes
skulle stranda. Missnöjet med det invecklade, långsamma och dyra förfarandet
i tryckfrihetsmål, med nuvarande jurysystem och särskilt med svårigheten
för enskilda medborgare att hävda sin rätt är emellertid så stor att
det trots alla betänkligheter låter sig väl försvaras att till undersökning och
prövning upptaga frågan om en partiell reform avseende rättegången i tryckfrihetsmål,
särskilt domstolens anordning och förfarandet inför densamma.

Endast i den mån ändringar i förevarande avseende kräva ändring även på
andra områden inom tryckfrihetsförordningen bör undersökningen utsträckas
över den angivna ramen.

I fråga om sambandet mellan tryckfrihetsprocessens ombildning och den
allmänna processreformen yttra de sakkunniga bland annat, att
det vid en reform av tryckfrihetsprocessen måste tillses att de nya lagbestämmelserna
icke komma i strid med de principer vilka fastslagits såsom
ledande för processreformen, utan erhålla en sådan läggning att de åtminstone
till sina huvudgrunder kunna antagas fortbestå efter en allmän reform
av straffprocessen. Den säregna Konstruktionen av tryckfrihetsmål ger enligt
de sakkunnigas mening anledning antaga att man bör kunna i fråga
örn förfarandet i tryckfrihetsmål nöja sig med enkla bestämmelser som slå
i samklang med de allmänna principerna i den blivande processlagstiftningen,
och en fullständig konformitet emellan rättegången i tryckfrihetsmål och
andra brottmål är icke nödvändig, måhända icke ens önsklig.

Kungl. Maj.ts proposition nr 235.

De sakkunnigas förslag, som i tekniskt avseende utformats såsom ändringar
i vissa delar av §§ 1,4 och 5 tryckfrihetsförordningen, är i sina huvudpunkter
av följande innebörd.

Juryinstitutet bibehålies med uppgift för juryn att avgöra frågan
om åtalad skrifts brottslighet. De sakkunniga ha vid sitt ställningstagande i
denna fråga å ena sidan utvecklat bristerna i det rådande systemet och därvid
uttalat att dessa brister äro så djupgående att systemet bör bibehållas
endast i den händelse de kunna åtminstone i deras mest stötande former avlägsnas.
Å andra sidan lia de sakkunniga framhållit fördelarna av lekmannainflytandet
i tryckfrihetsmålen och ha, med avvisande av tanken att detta
skulle beredas utrymme genom lekmän såsom meddomare i processen i dess
helhet, stannat vid att förorda juryinstitutets bibehållande efter vissa organisatoriska
förändringar. I fråga örn betydelsen av lekmäns medverkan anföres
bland annat:

Tryckfriheten i ett land är en dyrbar rättighet. Visserligen kan det med
fog sägas att denna frihet undergräves genom att den missbrukas utan att
de enskilda och samhället hava pålitliga medel i sin hand att reagera emot
missbruken. Men det kan icke förbises att mycket, som vid en strängt formell
juridisk prövning kan te sig som ett överskridande av lagens för tryckfriheten
utstakade råmärken, från det allmännas sida måste godkännas som
ett lojalt och önskvärt hävdande av samhällets intressen. Det kommer an
på en avvägning emellan kravet att å ena sidan missbruk av tryckfriheten
måste kunna beivras och att å andra sidan till missbruk icke hänföres allt
som efter ett formellt betraktelsesätt kan dit hänföras. I vanliga ärekränkningsmål
har praxis med bestämdhet fastslagit, att den som har plikt eller
befogenhet att lämna upplysningar om en annan person kan straffritt uttala
sin ärliga mening även om upplysningarna skulle vara förklenliga för
den det gäller. En liknande regel lär även gälla pressen. Den har ofta både
anledning och plikt att med skärpa ingripa mot missförhållanden på olika
områden, och det lär icke kunna undvikas att tjänstemän eller enskilda stundom
få sitta hårt emellan, ofta på ett sådant sätt att deras handlingssätt
och karaktär framstår i en nedsättande dager. Men att utstaka gränserna
för pressens befogenhet eller plikt att på sådant hårdhänt sätt gripa in i
människors öden, är det vanskligaste av allt. Att våra allmänna domstolar
i många tvivelaktiga fall skulle hava anledning känna sig tacksamma för att
gränsdragningen skedde efter det särskilda fallets egenart av en nämnd bestående
av kloka, sansade lekmän kan tagas för givet. Även från det allmännas
synpunkt kan det anses innebära en viss fördel att ett lekmannaelement
får göra sin stämma hörd, då det gäller avgöranden av så stor vikt för
samhället och de enskilda.

Förslaget innebär emellertid en begränsning i juryns användning. Såsom
huvudregel föreslås i detta hänseende att jury skall medverka endast när
den tilltalade det påkallar. Härvid ha de sakkunniga utgått från den uppfattningen
att det uteslutande är den tilltalade som kan lia intresse av att
fråga om en skrifts brottslighet prövas av en lekmannanämnd; från åklagarens
eller enskild målsägandes synpunkt utgör enligt de sakkunnigas mening
juryn närmast ett osäkerhetsmoment som omöjliggör varje beräkning
rörande framgången av en väckt talan. I den nämnda regeln om rätt för
tilltalad att erhålla prövning av jury göres inskränkning beträffande vissa

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

grupper av egentliga tryckfrihetsmål, där behovet av lekmannamedverkan
ansetts ringa eller intet. Sålunda skall begäran om jury av domstolen avslås
i mål som blott angår ansvar jämlikt 3 § 12 mom. tryckfrihetsförordningen
för inbjudning till deltagande i lotteriföretag. Yrkas ansvar allenast för
smädligt yttrande mot enskild person eller för hotelse mot sådan, skall sådan
begäran likaledes avslås såframt ej rätten finner särskilda omständigheter
tala för bifall. Oberoende av målets beskaffenhet skall rätten avslå framställning
örn juryprövning, om den finner uppenbart att innehållet i åtalad
skrift icke till någon del är brottsligt.

I fråga om sättet för juryns bildande föreslås bestämmelser, enligt vilka
juryn konstitueras genom lottning ur en permanent jurykår, bestående i
Stockholm av sextio och på andra orter av fyrtio personer. Av kårens medlemmar
utses halva antalet av domstolen, medan återstoden väljes enligt
den proportionella valmetoden av landstinget eller beträffande stad som ej
deltager i landsting av stadsfullmäktige. Valperioden omfattar för samtliga
medlemmar av jurykåren två år.

Juryn består enligt förslaget av sju ledamöter. Dessas uttagande ur jurykåren
sker sålunda att rätten utlottar till ledamöter av juryn elva och till
suppleanter åtta personer. Bland de utlottade äger vardera parten utesluta
två ledamöter och två suppleanter. Vid parts utevaro eller vägran att fullgöra
uteslutningen eller i händelse av oenighet mellan medparter verkställes
uteslutningen av rätten genom lottning. Suppleanterna inkallas till tjänstgöring
vid laga förfall för ledamöterna och eljest då ledamot uteblir från
målets handläggning.

Vissa kompetensregler för jurykårens och juryns ledamöter lia uppställts.
För att en person skall kunna utses till medlem av jurykåren fordras sålunda
att han fyllt tjugufem men ej sextio år samt att han är känd för omdömesgillhet,
självständighet och oväld. Uteslutna från tjänstgöring i jury
äro vissa yrkesgrupper, nämligen lagfarna domare, allmänna åklagare, polismän,
de som ha till yrke att föra andras talan inför rätta samt de som
äro anställda vid tidningar eller boktryckerier eller eljest vid sådana företag
utöva yrkesmässig verksamhet. Ej heller får i jury tjänstgöra den som
står under förmynderskap eller som är i konkurstillstånd, den som är förklarad
ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas eller eljest på grund av
ådömd straffpåföljd icke må utöva allmän befattning, den som genom icke
laga kraftvunnet utslag är dömd till sådan straffpåföljd, eller slutligen den
som är förklarad ovärdig att inför rätta föra andras talan.

Juryns beslut fattas med enkel majoritet. Det är juryn medgivet att, i
händelse fråga örn skrifts brottslighet besvaras jakande, därvid även anmäla
att juryn ansett brottet vara begånget under synnerligen mildrande omständigheter.

Jurymännen erhålla av statsmedel ersättning för sin inställelse i form
av dagtraktamente och reseersättning enligt samma grunder som landstingsmän.

Enligt förslaget skall länet utgöra domkrets för de egentliga tryckfrihets -

Kungl. Maj.ts proposition nr 235.

målen, dock att stad som icke deltager i landsting bildar egen domkrets. I
allmänhet skall sålunda enligt förslaget mål angående tryckt skrifts innehåll
upptagas vid den allmänna underrätten, d. v. s. under nuvarande förhållanden
vid rådhusrätten i residensstaden i det län där skriften är tryckt.
De sakkunniga ha i motiven erinrat därom att enligt de av 1931 års riksdag
godkända huvudgrunderna för den allmänna rättegångsreformen skulle av
de nuvarande rådhusrätterna bibehållas allenast de som äga minst tre lagfarna
ledamöter samt att det i följd därav vore att förvänta att häradsrätt
bomme att i vissa residensstäder fungera såsom allmän underdomstol. De
betänkligheter som kunde göras gällande mot att tryckfrihetsmål i vissa
fall skulle komma att handläggas vid häradsrätt lia de sakkunniga icke ansett
böra tillmätas avgörande betydelse. För undvikande av att både häradsnämnd
och jury komme att deltaga i tryckfrihetsmåls avgörande vid häradsrätt
har dock upptagits ett stadgande enligt vilket häradsrätten skall utgöras
allenast av ordföranden sedan ett mål hänskjuta till prövning av
jury.

I fråga om själva rättegångsförfarandet i de egentliga tryckfrihetsmålen
upptager förslaget stadganden avsedda att radikalt ombilda processen
enligt de principer som godkänts för den allmänna rättegångsordningens
reformering. Sålunda skall målet förberedas vid ett sammanträde
inför rätten, därvid parterna skola komma tillstädes personligen eller genom
ombud. Vid förberedelsen avgöres frågan vem som enligt tryckfrihetsförordningens
ansvarighetssystem skall anses vara rätt svarande, yrkandena i
målet preciseras och beslut träffas rörande frågan om jurys medverkan.
Bifalles framställning örn målets prövning av jury, vidtagas de för dennas
konstituerande erforderliga åtgärderna. Överhuvud skall vid detta förberedande
sammanträde målet ’så beredas att det vid handläggning inför juryn
kan slutföras i ett sammanhang’. Handläggningen inför juryn skall enligt
förslaget utgöra en huvudförhandling, därvid principerna om muntlighet
och omedelbarhet avsetts skola i största möjliga omfattning komma i tilllämpning.
Vissa bestämmelser ha i detta syfte föreslagits, vilka dock enligt
vad de sakkunniga uttalat i motiven böra betraktas såsom allmänna anvisningar;
detaljerade föreskrifter lia icke ansetts kunna meddelas i tryckfrihetsförordningen.
De ifrågavarande bestämmelserna innehålla i huvudsak
följande: Rättens ordförande skall lämna en kort redogörelse över vad saken
gäller, varefter parterna muntligen äga utföra sin talan. På rätten ankommer
huruvida skrift må uppläsas. Juryman äger att genom rättens ordförande
framställa sådan fråga som kan vara av betydelse för målets utredning.
Förhandlingen skall såvitt möjligt fortgå utan avbrott till dess målet
är färdigt för avgörande. Sedan målet överlämnats till prövning, skall rätten
utan uppskov till juryns besvarande skriftligen avfatta fråga eller frågor
rörande skriftens brottslighet. Det är enligt vad i motiven anföres åt
domstolens skön överlämnat huruvida vittnesförhör skall företagas vid förberedelsen
eller förhandlingen.

Efter handläggningens slut sammanträder juryn under en av densamma

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

utsedd ordförande till enskild överläggning på stället. Härvid skola rättens
protokoll i målet vara tillgängliga. Rättens ordförande skall vara närvarande
under överläggningen för upplysningars meddelande men skall avträda
innan ansvarsfrågan upptages till slutlig prövning. Sedan juryn fattat
beslut, skall rätten avgöra målet och ofördröjligen för parterna avkunna
utslag.

Beträffande processen i egentliga tryckfrihetsmål må slutligen anmärkas,
att den nu gällande regeln om domstolens bundenhet vid den brottsrubricering
som givits av åklagaren eller målsäganden i förslaget ersatts med en
bestämmelse enligt vilken ansvar ej må ådömas efter strängare lagrum än
det åklagaren eller målsäganden ansett tillämpligt.

För andra mål än de egentliga tryckfrihetsmålen ha de
sakkunniga icke ansett några från den allmänna straffprocessen avvikande
rättsregler beträffande forum och den processuella behandlingen vara påkallade
i annan mån än som betingas av brottets eventuella karaktär av ämbetsbrott
eller brott mot krigslagarna. I enlighet härmed innebär förslaget
borttagande av gällande lags föreskrifter örn rådhusrätt såsom forum för
mål angående publikationsbrott, vissa svårare ordningsförseelser av boktryckare
och brott mot anonymitetsrätten, samt vidare överflyttning till allmän
domstols handläggning av de s. k. ordningsmålen, vilka nu avdömas av chefen
för justitiedepartementet. Från allmänna regler göres i fråga om dessa
mål allenast den avvikelsen att åtal mot boktryckare för försummelse att
avlämna biblioteksexemplar skall upptagas av domstolen i den ort där tryckeriet
är beläget.

Föreskriften därom att tryckfrihetsmål skola underställas hovrättens
prövning har enligt förslaget bortfallit.

Såsom inledningsvis nämnts avser de sakkunnigas förslag jämväl en revision
av tryckfrihetsförordningens kvarstads bestämmelser. Jämte
de ändringar i gällande föreskrifter om kvarstad som äro betingade av den
av de sakkunniga föreslagna omgestaltningen av rättegångsförfarandet innebär
förslaget i denna del en förkortning av de tidsfrister inom vilka kvarstad
för närvarande skall underställas prövning och följas av rättegångs anhängiggörande
ävensom en förenkling av gällande lags invecklade och stundom
svårtolkade kvarstadsregler. Med utgångspunkt från gällande bestämmelser
ha de sakkunniga såsom förutsättning för vidtagandet av en kvarstadsåtgärd
uppställt kravet, att innehållet i den skrift som skall beläggas med
kvarstad innefattar förbrytelse som enligt tryckfrihetsförordningen kan medföra
påföljd av skriftens konfiskering. I övrigt är förslaget av följande
huvudsakliga innehåll. Efter det en skrift utgivits men innan åtal anställts
för innehållet i densamma, kan kvarstad endast förordnas av chefen för justitiedepartementet
eller hans ombud i den ort varest skriften blivit tryckt.
För att vara gällande skall förordnandet vara meddelat den som har att
ombesörja kvarstadens verkställande i tryckningsorten sist inom åtta dagar
efter det granskningsexemplar avlämnats till chefen för justitiedepartementet
eller hans omhud. Ilar ombud förordnat om skrifts beläggande med kvar -

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

stad, skall ombudet jämte anmälan härom ofördröjligen insända exemplar
av skriften till chefen för justitiedepartementet, vilken har att inom åtta dagar
efter det sådan anmälan inkommit fastställa eller återkalla kvarstaden.
Fastställes kvarstaden äger chefen för justitiedepartementet, om så erfordras,
förordna om kvarstadens verkställande jämväl å andra orter än tryckningsorten.
Har chefen för justitiedepartementet meddelat eller fastställt ett beslut
om kvarstad, skall justitiekansler!! ofördröjligen underrättas om beslutet.
Detta skall jämväl underställas prövning av den rätt varest åtal för
skriftens innehåll bör väckas och förty anmälas för rättens ordförande inom
fyra dagar efter dess fattande. Har inom sagda tid anmälan ej gjorts, eller
har kvarstaden ej inom två dagar efter det sådan anmälan inkommit till rättens
ordförande blivit prövad, är förordnandet förfallet. Därest åtalet skall
anhängiggöras vid häradsrätt, ankommer det på dess ordförande att i fall
då rätten ej är samlad företaga prövning varom nu sagts. Ytterligare skall,
vid enahanda äventyr, stämning angående den kvarstadsbelagda skriften
vara uttagen inom åtta dagar efter det underrättelse om kvarstaden inkommit
till justitiekansler!!. Fullföljes ej sedermera talan i målet, är förordnandet
jämväl förfallet. Sedan stämning uttagits, kan endast rätten förordna
om läggande eller hävande av kvarstad. Yrkande härom skall dock vara
framställt inom viss tid. Fråga om en skrifts beläggande med kvarstad får
ej ånyo upptagas sedan yrkande om kvarstad å skriften ogillats eller förordnande
därom upphävts, förfallit eller återkallats. Bestämmelser lia även
meddelats om ordningen för överklagande av beslut rörande kvarstad.

Det må slutligen anmärkas, att i de sakkunnigas uppdrag även ingick att
utreda frågan om sådana ändringar i tryckfrihetsförordningen att hinder ej
möter för residensstads förening med angränsande landsbygd
under gemensam jurisdiktion. De sakkunniga ha vid behandling
av frågan om förhållandet mellan tryckfrihetsprocessens omdaning
och den förestående allmänna processreformen anfört, att processreformen
enligt de av riksdagen godkända riktlinjerna förutsätter avskaffande av rådhusrätterna
i vissa residensstäder samt att en ändring av tryckfrihetsförordningen,
i vad den föreskriver behörighet uteslutande för rådhusrätt att upptaga
tryckfrihetsmål, därför är nödvändig redan på ett förberedande stadium.
Såsom framgår av den nyss lämnade redogörelsen för sakkunnigförslaget innebär
detta att tryckfrihetsmål skola kunna upptagas även av häradsrätt. I
enlighet härmed äro förslagets forumbestämmelser avfattade, och grundlagshindret
för residensstads förläggning under landsrätt skulle därmed vara
undanröjt.

I särskilt yttrande har en av de sakkunniga, herr Hansson,
ifrågasatt behovet av att för närvarande vidtaga den ingripande förändring
av sättet för juryns bildande som de sakkunniga föreslagit. En sådan förändring
vöre icke erforderlig för genomförandet av de företrädesvis viktiga
reformer i tryckfrihetsprocessen som avsåges nied förslaget, nämligen koncentration
av förfarandet till en muntlig förhandling i juryns närvaro, till -

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

erkännande åt svaranden av frihet att få talan prövad utan jury och åt rätten
av befogenhet att upptaga vissa ärekränkningsmål till slutlig prövning
utan jurys medverkan samt slutligen likställande av häradsrätt med rådhusrätt
såsom forum i tryckfrihetsmål.

Yttranden över sakkunnigförslaget.

Yttranden över de sakkunnigas förslag ha efter remiss inkommit från justiliekanslersämbetet,
justitieombudsmannen, de allmänna hovrätterna, Stockholms
rådhusrätt, rådhusrätterna i residensstäderna samt i Hälsingborg och
Norrköping, styrelsen för föreningen Sveriges häradshövdingar, föreningen
Sveriges stadsdomare, styrelsen för Sveriges advokatsamfund, vidare från
Publicistklubben, Svenska tidningsutgivareföreningen och Svenska journalistföreningen,
vilka förenat sig örn gemensamt yttrande, samt från Svenska
bokförläggareföreningen och Svenska boktryckareföreningen. Rådhusrätterna
i Nyköping, Linköping, Jönköping, Växjö, Kristianstad, Hälsingborg,
Vänersborg, Karlstad och Umeå ha till alla delar åberopat det av föreningen
Sveriges stadsdomare avgivna yttrandet.

Förslaget har tillstyrkts eller i allt väsentligt lämnats utan erinran av Göta
hovrätt, t. f. presidenten i hovrätten över Skåne och Blekinge, rådhusrätterna
i Uppsala, Visby, Malmö, Mariestad, Gävle och Härnösand, styrelsen för föreningen
Sveriges häradshövdingar samt bokförläggare- och boktryckareföreningarna.
I övriga yttranden lia de föreslagna förändringarna i fråga om
rättegångsförfarandet i jurymålen vunnit allmän anslutning, medan däremot
kritik riktats mot andra delar av förslaget, i främsta rummet mot dettas
bestämmelser om sättet för juryns bildande. I några yttranden lia dock betänkligheter
gjorts gällande mot att genomföra en reform av tryckfrihetsprocessen
utan samband nied den allmänna processreformen, och vissa av de
hörda myndigheterna lia uttalat sig för ett fullständigt avskaffande av jurysystemet.
De synpunkter som sålunda framförts beträffande förslagets huvudpunkter
framgå i huvudsak av den följande sammanställningen.

Lämpligheten av en partiell reform avseende tryckfrihetsprocessen
har i allmänhet icke ifrågasatts. Uttalanden till förmån för en sådan reform
förekomma i de av skånska hovrätten, rådhusrätterna i Karlskrona och
Västerås samt bokförläggareföreningen avgivna yttrandena. Stadsdomareföreningen
ställer sig i detta avseende något tveksam men förklarar sig icke
vilja avstyrka den föreslagna reformeringen av tryckfrihetsprocessen på
grund av det motstånd som hittills mött vid försök till en allmän revision av
förordningen. Rådhusrätterna i Halmstad och Falun omfatta den meningen
att en revision av tryckfrihetsförordningen i dess helhet är lämpligare, och
rådhusrätten i Gävle anför ali en tillfredsställande omdaning av tryckfrihetsprocessen
knappast torde kunna ernås utan att den nu gällande tryckfrihetsförordningen
i sin helhet blir underkastad omarbetning och modernisering.

Bihang till riksdagens protokoll 19110. 1 sami. Nr 235.

Kungl. Maj.ts proposition nr 235.

I en del yttranden beröres sambandet mellan tryckfrihetsprocessens ombildning
och den allmänna processreformen. Under erinran att
de sakkunniga eftersträvat en lösning efter riktlinjer som av statsmakterna
redan godkänts såsom grundval för den slutliga utformningen av den allmänna
rättegångsordningen i brottmål, tillstyrker Svea hovrätt att en på
detta sätt lagd revision av tryckfrihetsförordningen utan uppskov genomföres.
Styrelsen för Sveriges advokatsamfund betonar att — därest den ifrågasatta
omdaningen kommer, som de sakkunniga föreslagit, att medföra
tillämpning av muntlighets- och omedelbarhetsprinciperna — ett i hög grad
önskvärt tillfälle yppar sig genom förslagets upphöjande till lag att erhålla
praktisk inblick i de förmåner en på dessa principer uppbyggd rättegångsreform
erbjuder i jämförelse med det nu tillämpade, otidsenliga förfarandet.
Bokförläggareföreningen uttalar att meningarna kunna vara delade om lämpligheten
att nu företaga en reform av tryckfrihetsprocessen, varigenom den
pågående utredningen om processrättens omläggning komme att föregripas
i vad avser reglerandet av detta speciella område, men att betänkligheterna
ej synas böra tillmätas avgörande betydelse. Skånska hovrätten, som visserligen
finner en partiell reform väl försvarlig, anser att det kan starkt
ifrågasättas om skäl finnas att verkställa reformen före den allmänna rättegångsreformen.
Rådhusrätterna i Stockholm, Norrköping, Örebro och Falun
anse likaledes att den allmänna processreformen bör avvaktas.

Beträffande frågan örn juryinstitutets bibehållande ha delade
åsikter yppats. Svea hovrätt anser att det slutliga avgörandet av denna
grundläggande fråga bör anstå i avvaktan på rättegångsreformen. T. f.
presidenten i skånska hovrätten anför i särskilt votum, att det ej är tillrådligt
att avskaffa juryn så länge vår strafflag i fråga om sanningsbeviset i
ärekränkningsmål intager sin nuvarande negativa ståndpunkt. Och det
torde ej kunna ifrågasättas att under pågående processreform vidtaga förändringar
enbart på detta område. Under nuvarande förhållanden syntes
juryn utgöra ett starkt skydd för pressens rätt och även skyldighet att avslöja
missförhållanden av allmänt eller enskilt slag utan att behöva riskera
straff och ersättningsskyldighet på grund av den mera formbundna rättstillämpningen
som de allmänna domstolarna med de nuvarande lagreglerna
i 16 kap. strafflagen ej kunde komma ifrån. Justitieombudsmannen delar
till fullo de sakkunnigas uppfattning beträffande lämpligheten av att i
den utsträckning som skett bibehålla juryinstitutionen i vår tryckfrihetsprocess.
Stockholms rådhusrätt anför att det för domstolen ofta ter sig såsom
fördel att i tryckfrihetsmål som ej sällan få en politisk betoning kunna överlämna
åt en jury att uttala sig. Rådhusrätten i Härnösand har med hänsyn
till vad de sakkunniga därom uttalat ej något att erinra mot att juryn fortfarande
ingår såsom ett element i vår tryckfrihetsprocess, därvid rådhusrätten
särskilt fäster avseende vid den föreslagna begränsningen i juryns användning.
Rådhusrätten i Luleå yttrar att det måste i hög grad ifrågasättas
huruvida juryn bör bibehållas ens i den omfattning de sakkunniga före -

Kungl. Maj.ts proposition nr 235.

slagit, men tillägger att rådhusrätten, därest juryns användningsområde
klart utstakas, icke vill motsätta sig juryns bibehållande i huvudsakligen
denna omfattning. Pressorganisationerna äro ense med de sakkunniga om
att en övergång till ren domstolsbehandling icke är att tillråda.

Vissa av de hörda myndigheterna lia starkt ifrågasatt lämpligheten av att
bibehålla jurysystemet eller lia direkt förordat dess avskaffande. Justitiekanslersämbetet
anför bland annat:

Jurysystemet med dess i vårt land begränsade uppgift syntes, hur det än
anordnades, komma att förete brister av allvarligt slag, varförutom systemet,
som innebure en tudelning av domareuppgiften, skapade tekniska svårigheter
vilka väl aldrig kunde erhålla en fullt klar lösning. Enligt ämbetets
uppfattning hade det varit lyckligast om reformarbetet inriktats på att helt
överföra tryckfrihetsmålen till domstolarnas avgörande. Ett sådant steg
komme helt naturligt att återverka på tryckfrihetsförordningens processbestämmelser
i övrigt, väsentligen i förenklande riktning. Ämbetet hade ingalunda
förbisett att lekmannaomdömet kunde innebära ett värdefullt tillskott
i domstolen. Men vad förut uttalats om de brister som mer eller
mindre måste vidlåda jurysystemet hur det än anordnades hade bibringat
ämbetet den uppfattningen att detta värde icke lämpligen kunde tillföras
domstolen annorledes än i form av ett fast, i själva domstolen inarbetat lekmannaelement,
vars uppgift icke vöre begränsad till här ifrågavarande mål.

Liknande synpunkter lia framkommit i yttranden av skånska hovrätten
samt rådhusrätterna i Norrköping och Västerås. Även rådhusrätterna i
Halmstad, Göteborg och Östersund samt två ledamöter i Göta hovrätt ha
uttalat sig mot jurysystemets bibehållande.

I vad förslaget avser att begränsa juryns användning, bl. a.
genom bestämmelse att jury skall deltaga i målets prövning endast när den
tilltalade det påkallar, har det i ett flertal yttranden i princip tillstyrkts.
Svea hovrätt finner sålunda förslaget i denna del välgrundat, och pressorganisationerna
uttala att några principiella erinringar svårligen kunna göras
mot de föreslagna reglerna för juryns anlitande. I ett par yttranden förordas
en begränsning utöver vad de sakkunniga föreslagit. Helt avvisande
ställer sig i detta hänseende endast advokatsamfundets styrelse. Däremot
lia från skilda håll framställts anmärkningar mot det föreslagna stadgandet
att i vissa ärekränkningsmål jurys medverkan skall vara beroende på domstolens
prövning sålunda, att tilltalads begäran om målets hänskjutande till
jury skall bifallas allenast örn särskilda omständigheter tala därför. Svea
hovrätt, skånska hovrätten, rådhusrätterna i Östersund och Luleå, styrelserna
för föreningen Sveriges häradshövdingar och advokatsamfundet samt
pressorganisationerna lia uttalat tvekan beträffande förslaget i denna del
eller direkt avstyrkt detsamma, därvid å ena sidan anförts att så länge sanningsbevis
i vanliga ärekränkningsmål vore förbjuden, den tilltalade icke
borde avstängas från ovillkorlig rätt att erhålla jury (advokatsamfundet,
pressorganisationerna), samt å andra sidan att i sådana mål jury överhuvud
icke borde ifrågakomma (häradshövdingföreningen).

Kungl. Maj.ts proposition nr 235.

De beträffande sättet för juryns bildande gjorda uttalandena
ge vid handen att man i allmänhet är ense med de sakkunniga i kritiken av
det nuvarande systemets brister. I fråga om de lämpligaste medlen att avhjälpa
dessa lia dock skiftande uppfattningar kommit till uttryck. Endast
i ett mindre antal av yttrandena ha de sakkunnigas förslag härutinnan ansetts
i sin helhet vara att föredraga framför den nuvarande ordningen, och
även där så skett ha betänkligheter i vissa hänseenden uttalats. Till denna
grupp kunna hänföras yttrandena av rådhusrätterna i Uppsala, Halmstad,
Gävle, Härnösand, Östersund och Luleå.

Grundtanken i förslaget angående juryns bildande, att juryn i varje mål
skall konstitueras genom lottning ur en permanent kår, har i flertalet yttranden
vunnit principiell anslutning. Dock har på några håll, bl. a. av rådhusrätten
i Gävle och pressorganisationerna, såsom en väsentlig svaghet framhållits
att juryns sammansättning bleve genom lottningen i synnerligen hög
grad beroende av slumpen. Justitiekanslersämbetet bär i denna fråga yttrat
att parternas nuvarande direkta medverkan i juryvalet utgjorde ett så
fundamentalt fel att den nu föreslagna huvudlinjen (sammansättandet av en
jurykår) måste anses äga ett bestämt företräde.

Emellertid lia svårigheterna att finna en tillfredsställande form för jurykårens
utseende framhållits i åtskilliga yttranden. Kritiken mot förslaget i
denna del har främst avsett bestämmelserna om landstings och stadsfullmäktiges
befattning med valet. Justitiekanslersämbetet, som på sätt förut nämnts
ställt sig avvisande till jurysystemet överhuvud, främst på grund av svårigheten
att finna en tillfredsställande lösning av frågan om juryns bildande,
har anmärkt att genomförandet av förslaget örn en permanent jurykår borde
ställas beroende av en jämkning i förslaget i syfte att reducera ensidigt partipolitiska
inflytelser vid jurykårens bildande. Justitieombudsmannen har
uttalat sig för bibehållande av ett folkligt inflytande vid juryns bildande men
har funnit det kunna vara föremål för tvekan huruvida den föreslagna lösningen
skulle visa sig kunna avvärja faran för en alltför långt gående politisering.
Innan förslaget beträffande de kommunala representationernas
medverkan godtoges borde ytterligare undersökas, om ej någon annan tillfredsställande
lösning erbjöde sig, vilken — under tillgodoseende av kravet
på viss folklig medverkan — på en gång undanröjde det nuvarande efter
justitieombudsmannens mening alldeles oefterrättliga systemet och det ej
mindre onda som skulle ligga i jurykårens politisering. Pressorganisationerna
anse att vägen över de kommunala församlingarna knappast ledde till det
åsyftade målet: större enhetlighet och större saklighet. Det vore tämligen
säkert att partipolitiska synpunkter komme att träda i förgrunden vid sådana
juryval. Att detta partipolitikens intrång i rättslivet inte komme att
förbättra juryns anseende och stärka dess auktoritet torde de flesta vara ense
om. Snarare skulle den bli ytterligare skamfilad.

I vissa av de yttranden, där förslaget örn de kommunala representationernas
medverkan avstyrkts, ha uttalanden gjorts till förmån för en anord -

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

ning enligt vilken jurykårens utseende helt överlämnas åt domstolarna. Svea
hovrätt anför sålunda härom:

En metod, enligt vilken juryns sammansättning bestämdes genom utlottning
ur en delvis efter politiska synpunkter sammansatt kår, vore enligt hovrättens
mening synnerligen olycklig och i hög grad ägnad att äventyra tilltron
till rättsskipningens oväld. Vid nämnda erinran lägger hovrätten så
stor vikt, att hovrätten, trots de uppenbara bristerna hos det nuvarande systemet,
hellre skulle se detta fortbestå än ersalt av de sakkunnigas förslag i
oförändrad form. Ur rättsvårdens synpunkt lyckligast vore enligt hovrättens
mening, om de sakkunnigas förslag beträffande juryns bildande genomfördes
med den ändringen, att hela jurykåren utsåges av rätten. Den uppgift,
som härmed ålades domstolen, vore icke lätt, men det kunde med fog
förväntas, att valet, som ju bleve underkastat den allmänna opinionens kontroll,
komme att träffas med oväld och vidsynthet och sålunda skulle visa
sig ägnat att stärka tilltron till rättsskipningen på detta område. Denna hovrättens
mening vinner stöd av erfarenheterna beträffande det sätt, varpa
domstolarna för närvarande handhava den ännu vanskligare uppgiften att i
det särskilda fallet utse de jurymän, som i många fall faktiskt få avgörandet
i sin hand.

Hovrätten har emellertid i anslutning till detta uttalande hemställt, att därest
vad hovrätten föreslagit ansåges innefatta större avvikelse från nuvarande
system än som funnes lämpligt, nu gällande regler åtminstone i så måtto
förändrades att de ledamöter av juryn som för närvarande väljas av domstolen
i stället bleve utsedda genom lottning inom en av domstolen utvald
jurvkår.

För helt domstolsvalda jurykårer ha, jämte Svea hovrätt, uttalat sig en
reservant i Göta hovrätt och rådhusrätten i Falun. Även rådhusrätterna i
Västerås och Luleå samt föreningen Sveriges stadsdomare anse nämnda utväg
böra övervägas framför den föreslagna. Stadsdomareföreningen har ansett
jämväl länsstyrelserna vara att föredraga såsom valkorporationer framför
landsting och stadsfullmäktige. Däremot har rådhusrätten i Norrköping
förklarat sig på det livligaste avstyrka att domstolen i någon form medverkar
vid utseende av jurymän.

Faran av politisering av tryckfrihets juryn jämte svårigheterna att på annat
sätt än de sakkunniga föreslagit finna en tillfredsställande utväg för
juryns bildande har föranlett vissa av de hörda myndigheterna att ifrågasätta
bibehållande i huvudsak av den nuvarande ordningen. Rådhusrätten i
Kalmar har stannat vid denna mening, dock under uttalande att gällande be
stämmelser böra kompletteras med föreskrift örn utseende av suppleanter, så
att de nuvarande tidskrävande kompletteringsvalen undvikas. Pressorganisationerna
lia anfört bland annat att de sakkunnigas reformprogram i fråga
örn jurykårerna fått ett utpräglat ogynnsamt mottagande i den offentliga diskussionen.
Några mindre justeringar i den använda konstruktionen torde ej
förändra intrycket. Valet torde — i fråga örn det lekmannavalda elementet
— stå mellan den nuvarande formen för juryns bildande och en övergång till
ren domstolsbehandling. Det senare alternativet hade de sakkunniga icke
velat tillråda, och deras motiv vore utan tvivel synnerligen vägande. För att

Kungl. Maj.ts proposition nr 235.

ge den domarvalda delen av juryn en så oantastlig ställning som möjligt vore
det emellertid lämpligt att uppta de sakkunnigas förslag om en fast jurymannakår.

Advokatsamfundets styrelse, som funnit det av de sakkunniga föreslagna
sättet för juryns utväljande medföra större fara för felaktiga domar än det
nuvarande systemet, har som en framkomlig väg att utan uppgivande av viktiga
rättsprinciper tillmötesgå önskemålen om en reform ifrågasatt att nuvarande
regler för juryns bildande allenast på det sätt ändras, att juryn kommer
att bestå av fem medlemmar utsedda av domstolen och två utsedda av
vardera parten.

De sakkunnigas förslag att vissa yrkesgrupper skola vara uteslutna från
behörighet att tjänstgöra i jury har icke vunnit understöd i
yttrandena. Man åberopar att juryn med jäv mot advokater, tidningsmän och
boktryckare kommer att undanhållas för ändamålet ofta mycket värdefulla
krafter. I denna riktning yttra sig justitiekanslersämbetet, Svea hovrätt, Stockholms
rådhusrätt, rådhusrätterna i örebro och Gävle, styrelsen för Sveriges
advokatsamfund samt pressorganisationerna. Styrelsen för föreningen Sveriges
häradshövdingar uttalar den meningen att det enda yrke som synes böra
utestängas från tjänstgöring i tryckfrihetsjury är tidningsmannens. Svenska
bokförläggareföreningen och svenska boktryckareföreningen åter finna det
önskligt att den sakkunskap som tidningsmän och boktryckare representera
icke berövas juryinstitutionen. Föreningen Sveriges stadsdomare påpekar
att möjligheten att såsom jurymän kunna utse erfarna jurister i många fall
försvåras genom förslaget.

Att från jurymannaskap utesluta den som fyllt 60 år finner rådhusrätten
i Göteborg ej nödigt samt uttalar att en övre åldersgräns — örn en sådan anses
bör utsättas — synes kunna bestämmas till 67 år, ordinarie domares avgångsålder.
Rådhusrätten i Östersund förordar att åldersstrecket för juryman
fixeras till 65 år, och föreningen Sveriges stadsdomare uttalar att den
i förslaget upptagna åldersgränsen av 60 år synes onödigt låg.

Frågan om beslutsreglerna inom juryn har i några yttranden
upptagits till behandling. Justitieombudsmannen uttalar att han är
tveksam beträffande lämpligheten av de sakkunnigas åtgärd att ej uppställa
krav på mera än enkel majoritet och styrelsen för Sveriges advokatsamfund
förordar att de nuvarande reglerna för omröstning bibehållas inom en jury
sådan som styrelsen föreslagit. Svea hovrätt är av den meningen att den
av de sakkunniga uppställda regeln att utgången bestämmes genom flertalet
röster kan utan betänklighet genomföras, därest rätten utser hela jurykåren,
samt uttalar att det blir ännu mera angeläget att avlägsna varje anledning
till misstanke att domstolen genom valet av jurymän sökt inverka på utgången
i det särskilda fallet, om avgörandet skall träffas med enkel majoritet.
Rådhusrätten i Kalmar uttalar sig för en förändring av beslutsreglerna
från kvalificerad majoritet till enkel majoritet för fällande dom inom en jury
med nuvarande sammansättning, under det att pressorganisationerna såsom

Kungl. Maj.ts proposition nr 235.

förutsättning för ändringen uppställa kravet att den domarvalda delen av juryn
utlottas ur en fast, av domstolen utsedd jurymannakår.

Beträffande tryckfrihetsmålens koncentration till ett relativt
ringa antal domstolar med länet såsom domkrets har förslaget vunnit
allmän anslutning. Justitiekunslern finner sålunda anordningen berättigad
redan av den anledningen att, med hänsyn till tryckfrihetsmålens låga
frekvens, den vana som handläggningen av dessa specialmål förutsätter i allmänhet
icke kan förvärvas med mindre målen sammanföras till ett fåtal domstolar.
Mot förslaget i denna del uttalar sig dock advokatsamfundets styrelse,
som framhåller att man icke får föx-bise att den muntliga processen, därest
domstolarna icke göras lätt tillgängliga, kommer att för parterna medföra
större tidsutdräkt och högre resekostnader ävensom större hinder i övrigt
för erhållande av rättslig prövning av deras anspråk än som nu är fallet.
Även med en begränsning av antalet behöriga domstolar skulle flertalet av
dessa dock icke få önskvärd erfarenhet i fråga om tryckfrihetsmål.

Förslaget att häradsrätt i vissa fall skulle kunna vara forum i tryckfrihetsmål
har avstyrkts i åtskilliga yttranden. Så t. ex. har Svea hovrätt,
under hänvisning till att enligt förslaget häradsrätten sedan jury valts skulle
utgöras av allenast ordföranden, yttrat att hovrätten icke kunde tillstyrka att
på detta sätt för visst slag av mål tillskapades en ny typ av enmansdomstolar.
Örn häradsrätten i sin vanliga sammansättning ansåges olämplig att
handlägga tryckfrihetsmål —- en ståndpunkt för vilken hovrätten funne goda
skäl kunna anföras — torde utan nämnvärd olägenhet kunna ordnas så,
att vid residensstads förläggande under landsrätt rådhusrätten i annan stad
inom eller utom länet erhölle den behörighet varom nu vore fråga.

Med avseende å rättegångsförfarandet i de egentliga tryckfrihetsmålen
har grundtanken i förslaget — att efter vederbörlig förberedelse
sammanföra förfarandet till en huvudförhandling i juryns närvaro med tilllämpning
av principerna örn muntlighet och omedelbarhet — vunnit allmänt
stöd i de avgivna utlåtandena. Svea hovrätt giver förslaget sin anslutning,
och justitiekanslersämbetet är av den meningen att de nya bestämmelserna
om rättegången i stort utgöra synnerligen värdefulla förbättringar.
Justitieombudsmannen hälsar med tillfredsställelse särskilt strävandet att
i tryckfrihetsmålen få till stånd en muntlig, koncentrerad förhandling. Rådhusrätten
i Uppsala finner nygestaltningen av rättegångsförfarandet i de egentliga
tryckfrihetsmålen i det hela nyttig och välbetänkt. Rådhusrätten i Kalmar
instämmer principiellt i de bestämmelser varigenom koncentration,
muntlighet och omedelbarhet vinnas i tryckfrihetsprocessen, och rådhusrätten
i Västerås finner förslaget i förevarande del väl avvägt och motsvara de
krav som böra ställas på en efter moderna principer anordnad tryckfrihetsprocess.
Pressorganisationerna uttala att nian har skäl att hoppas att den
föreslagna omläggningen av proceduren kommer alt om inte helt undanröja
så i alla fall försvaga cn del av de berättigade anmärkningar vilka riktas mot
juryprocessen i dess nuvarande form.

Kungl. Majds proposition nr 235.

I två yttranden anföras betänkligheter mot de föreslagna reglerna om processförfarandet.
Rådhusrätten i Gävle yttrar att de bestämmelser som i förslaget
intagits om rättegångsförfarandet synas vara i viss mån vaga och
till domstolarna överlämna befogenhet att i jämförelsevis stor omfattning
handla efter omständigheterna, och rådhusrätten i Luleå anmärker att det
här kommer att bliva fråga om en blandning av skriftligt förfarande och
muntlig förhandling samt ifrågasätter örn icke en närmare reglering i lagtexten
är erforderlig rörande åtskilliga spörsmål angående förfarandet.

Den föreslagna regleringen av 1c varstad sinstitutet finner justitieombudsmannen
icke giva anledning till anmärkning. Även svenska boktryckareföreningen
förklarar sig icke hava något att erinra. Rådhusrätten i Gävle
hemställer att bestämmelserna örn kvarstad omredigeras så att de bliva mindre
omständiga. I fråga om institutets närmare utformning uttala rådhusrätterna
i Malmö och Västerås samt pressorganisationerna att befogenheten att
pröva ett av chefen för justitiedepartementet meddelat eller fastställt förordnande
om kvarstad bör överflyttas från underrätt till tryckfrihetskommittén.
Även styrelsen för föreningen Sveriges häradshövdingar synes vilja förorda
en prövning av tryckfrihetskommittén. Den frist av två dagar inom vilken
ett beslut rörande ett av chefen för justitiedepartementet meddelat eller fastställt
förordnande örn kvarstad skall vara av underrätt meddelat har i ett
flertal yttranden ansetts vara alltför kort.

övriga förslag till ändringar i tryckfrihetsförordningen.

Kommittén för utredning angående åtgärder mot statsfientlig verksamhet.

Kommittén för utredning angående åtgärder mot statsfientlig verksamhet
har såsom inledningsvis nämnts behandlat flera till tryckfrihetsrätten hörande
spörsmål.

I fråga om tryckfrihetsprocessen framhåller kommittén, att det
för vinnande av de syftemål som den av kommittén verkställda utredningen
avser måste vara av vikt att vissa brister i den nuvarande ordningen i den
mån det är möjligt avhjälpas. Ett hinder för ett kraftigare ingripande mot
propaganda från ytterlighetsriktningar ser kommittén i den osäkerhet som
föranledes av tryckfrihetsprocessens anordningar och särskilt jurysystemet.
Det kan emellertid enligt kommitténs mening icke sättas i fråga att avskaffa
juryn. Åtgärder kunna ifrågasättas endast i den män i själva anordningarna
för juryns utseende och funktion finnas brister som skapa en rättsvården
äventyrande osäkerhet. Såsom den säkerligen största bristen i det rådande systemet
framhåller kommittén det sätt på vilket parternas medverkan vid juryns
utseende är anordnat. Under hänvisning till de av 1933 års sakkunniga
föreslagna nya bestämmelserna härutinnan uttalar emellertid kommittén att
den icke ansett sig böra närmare ingå på frågan.

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

Övervakningen i avseende å tryckfrihetsförordningens efterlevnad
och därmed kvarstadsmyndig heten är enligt gällande rätt överlämnad
åt chefen för justitiedepartementet och utövas av honom nied hjälp av
särskilt förordnade ombud. Det åligger sålunda chefen för justitiedepartementet
att tillse, att förgripliga skrifter, där så är av behovet påkallat, åtalas
och beläggas med kvarstad. Åtalsmyndigheten tillkommer visserligen formellt
justitiekansler^ till vilken chefen för justitiedepartementet har att överlämna
de skrifter han finner böra åtalas, men då enligt fast praxis ett anbefallt
åtal aldrig uteblir, är justitieministern i realiteten även högsta åtalsmyndighet
i tryckfrihetsmål.

I 1912 års kommittébetänkande föreslogs att övervakningen av tryckfrihetsförordningens
efterlevnad skulle överflyttas å justitiekanslern. Såsom
ett missförhållande av betänklig art betecknades det förhållandet att en medlem
av regeringen, tillika justitieväsendets högste chef, vid sidan av sin ställning
såsom Konungens ansvarige rådgivare och sin egentliga ämbetsförvaltning,
hade att utöva polis- och åtalsmyndighet i pressmål; en dylik dubbelställning
kunde icke vara annat än menlig ur justitieförvaltningens och rättsskipningens
objektiva synpunkt.

Betänkandet angående åtgärder mot statsfientlig verksamhet ansluter sig
till 1912 års förslag i fråga örn övervakningen av tryckfriheten. I betänkandet
anföres att olägenheterna av den nuvarande ordningen väl icke särskilt
skarpt framträtt, beroende därpå att på ansvarigt håll en relativ enighet rått
angående det sätt på vilket tryckfrihetsförordningens bestämmelser till skydd
mot missbruk av tryckfriheten borde tillämpas. Det kunde emellertid ej förväntas
att denna enighet alltid skulle fortfara. Det allmänna läget i samhället
hade på de senare åren i hög grad förändrats. Frågan om behandlingen
av oarter i ytterlighetspartiernas verksamhet hade trätt i förgrunden på ett
helt annat sätt än tidigare. I den mån mera djupgående skiljaktigheter skulle
yppa sig beträffande handhavandet av åtalsbefogenheten i denna nya situation
— och sådana kunde lätt tänkas uppstå — vore att befara att de vid regeringsskiften
skulle kunna taga sig uttryck i ett olika utövande av denna befogenhet.

I syfte att öka kvarstadsinstitutets effektivitet beträffande ingripande mot
brottslig propaganda har kommittén övervägt sådan ändring av bestämmelserna
att ordningsmakten skulle äga att belägga en förgriplig skrift med provisorisk
kvarstad. Endast på en punkt har emellertid ändringsförslag
i detta hänseende framställts, nämligen i fråga örn flygblad och andra
liknande skrifter. Kommittén föreslår att i de bestämmelser som komma
att reglera kvarstadsinstitutet införes ett stadgande av innehåll, att då flygblad
eller skrift som utdelas utan vederlag innehåller klar och tydlig uppmaning
till brott, polismyndigheten skall äga att provisoriskt belägga skriften
med kvarstad intill dess övervakningsmyndigheten eller dess ombud meddelat
besked huruvida kvarstad kommer att förordnas. Sådant besked skall
ofördröjligen och senast inom 48 timmar inhämtas, vid äventyr att den provisoriska
kvarstaden eljest förfaller. I motiveringen anföres bland annat:

Kungl. Maj.ts proposition nr 235.

Den bristande effektiviteten i kvarstadsinstitutet torde kännbarast göra sig
gällande, då det är fråga om flygblad och andra liknande skrifter, som äro
avsedda att hastigt spridas och vanligen utdelas utan vederlag. I fråga om
dessa skrifter torde ofta hända att något exemplar ej avlämnas till övervakningsmyndigheten,
och under alla förhållanden är skyndsamhet mer än eljest
av nöden. Därförutan torde ett kvarstadsförordnande merendels vara utan
någon effekt. Vidare kan i dessa fall myndigheternas vanmakt framstå såsom
synnerligen anstötlig. Detta gäller framför allt då skriften innehåller en tydlig
och klar uppmaning till brott. Det ligger i flygbladets natur i motsats till
exempelvis en tidning att dess innehåll omedelbart och hastigt förmedlas till
läsaren. Då det innehåller en klar och tydlig uppmaning till brott måste
dess spridning under sådana förhållanden betecknas såsom en öppen utmaning
mot rättsordningen. Denna synes icke böra tålas.

Kommitténs förslag i fråga örn överflyttningen av övervakningsskyldigheten
och om den provisoriska kvarstaden — vilket såsom ock framhålles i betänkandet
skulle föranleda ändring och omskrivning av ett stort antal moment
i tryckfrihetsförordningen — föreligger icke i form av lagtext. Ändringarna
i denna del har kommittén funnit lämpligen böra verkställas i samband
med arbetet på tryckfrihetsprocessens omdaning.

I flertalet av de yttranden som efter remiss avgivits över kommittéförslaget
har detta i nu ifrågavarande delar i allmänhet tillstyrkts eller lämnats utan
erinran. Justitiekansler sämb etet erinrar därom att ämbetet i yttrande över
1912 års förslag till tryckfrihetsförordning förklarat sig icke ha något att
erinra mot den redan då ifrågasatta överflyttningen till ämbetet av övervakningen
i avseende å tryckfrihetens efterlevnad. Ämbetet saknade anledning
att nu intaga en annan ståndpunkt. Pressorganisationerna (Publicistklubben,
Svenska tidningsutgivareföreningen och Svenska journalistföreningen) instämma
i kommitténs förslag om överflyttning av övervakningen. Överståthållarämbetet
har beträffande frågan om rätt för polismyndighet att provisoriskt
kvarstadsbelägga flygblad o. dyl. yttrat, att då delta vore ett av de områden
där det nuvarande systemets ineffektivitet starkast gjort sig kännbar, ämbetet
ville understryka vikten av att härutinnan genomföra ändrad lagstiftning.

Frågan om ingripanden mot affischer m. m. har kommittén
ansett äga ett ej ringa intresse med avseende å ytterlighetspartiernas propaganda.
Förslag har framställts därom att i § 1 mom. 1 tryckfrihetsförordningen
skall göras ett tillägg, däri uttalas att för offentliggörande av tryckt
skrift genom anslag, genom kringförande av plakat eller på annat likartat
sätt skall gälla de villkor och inskränkningar som om annan skrift äro eller
varda i sådant hänseende stadgade. Kommittén påvisar att polismyndighet,
ehuru klara lagbestämmelser saknas, enligt praxis anses utan anlitande av
de former tryckfrihetsförordningen anvisar för kvarstad kunna ingripa mot
offentliggörande på angivet sätt av tryckt skrift, då därigenom brytes mot
allmän ordning eller anständighetens krav. För att emellertid undanröja
den ovisshet som härutinnan kan råda har kommittén ansett att en uttrycklig
erinran därom bör göras i tryckfrihetsförordningen. — Förslaget har jämväl
i denna del i allmänhet tillstyrkts eller lämnats utan erinran.

Kungl. Maj.ts proposition nr 235.

Gällande regler om ansvarigheten för utgivande av periodiska
skrifter, d. v. s. tidningar och tidskrifter, innebära att varje
sådan skrift skall ha en ansvarig utgivare, vilken ensam bär författaransvaret
för hela tidningens innehåll, oberoende av huru stor eller liten del han
i verkligheten haft i en åtalad artikel samt oberoende av om författaren
anmäler sig vilja svara därför. Med utgivare förstås den som är försedd
med chefens för justitiedepartementet bevis att intet hinder emot skriftens
utgivande förekommer. Den som vill erhålla dylikt s. k. hinderslöshetseller
tillståndsbevis har endast att anmäla sig hos departementschefen samt
uppgiva skriftens namn och tryckningsort. Är sökanden ej förklarad ovärdig
att föra annans talan, skall hinderslöshetsbevis meddelas. Därvid undersökes
emellertid att icke annan har hinderslöshetsbevis för tidning med
samma namn.

I syfte att hindra tidningsutgivare att överflytta ansvaret på bulvaner har
kommittén, i huvudsaklig överensstämmelse med det år 1912 framlagda förslaget
härutinnan, föreslagit nya ansvarighetsregler beträffande periodiska
skrifter. I motiven anföres härom:

Det är allbekant, att de nuvarande stadgandena örn ansvarig utgivare
lämnat utvägen för de verkligt ansvariga att skjuta straffrisken från sig på
en bulvan, en s. k. ''ansvarig’. Denna utväg torde i stor utsträckning ha utnyttjats
vid utgivande av tidningar, som utgöra språkrör för ytterlighetspartierna.
Det är ett gammalt önskemål att få slut på detta system, och
kommittén anser att frågan i detta sammanhang bör upptagas och bringas
till lösning. Det nuvarande systemet måste anses som ett svårt missförhållande
ur rättsordningens och rättskänslans synpunkt, och detta minskas ej
därav att dessa lejda ansvaringar ofta av mera ideella bevekelsegrunder än
för penningar åtaga sig straffet. För stävjandet av de missbruk av tryckfriheten,
som bär förut påpekats, är det av vikt att detta missförhållande
rättas.

De av kommittén föreslagna reglerna innebära att den verklige utgivaren,
Men person som i egenskap av utgivare äger utöva inseendet över skriftens
utgivande och bestämma dess innehåll’, skall svara för innehållet, även örn
annan angivits såsom utgivare. Det skall vara tillåtet att genom fri bevisning
styrka vem den verklige utgivaren är. Utgivare får enligt förslaget
endast den vara som är i riket bosatt svensk medborgare, är myndig samt
icke är ådömd påföljd enligt 2 kap. 19 § strafflagen eller förklarad ovärdig att
i rikets tjänst vidare nyttjas. För den händelse behörig utgivare ej finnes
eller det ej kan visas vem han är, inträder subsidiärt ansvar för förläggaren.
I särskilda fall, såsom då även förläggare saknas, svarar boktryckaren för
skriftens innehåll. Med den ändring som sålunda gjorts i gällande ansvarighetsregler
har bestämmelsen örn hinderslöshetsbevis ansetts böra utgå och
ansökan örn hinderslöshetsbevis har i förslaget ersatts med en enkel anmälan
till den övervakande myndigheten. Kommittén har emellertid i motiven
erinrat att det skydd för tidnings namn som gällande bestämmelse örn hinderslöshetsbevis
innebär alltjämt är behövligt. Då frågan örn sådant skydd
ej har med tryckfrihet att göra, har kommittén funnit behovet därav böra

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

tillgodoses i annan ordning. Kommittén framhåller att dess förslag förutsätter
att särskilda bestämmelser för ändamålet utarbetas, men har ansett
detta ligga utanför sitt uppdrag.

I ett stort antal av de avgivna yttrandena har förslaget i denna del principiellt
tillstyrkts.

Kommittén har föreslagit införandet i såväl allmänna strafflagen som
tryckfrihetsförordningen av straffbestämmelser mot lögnaktig propaganda,
ägnad att väcka förakt för allmänt organ eller att framkalla fara
för rikets säkerhet eller allmän ordning och frid. Jag har i annat sammanhang,
vid anmälan den 31 januari 1936 av fråga om lagstiftning mot statsfientlig
verksamhet, redogjort för förslaget, som avser upphävande av nuvarande
8 kap. 14 § strafflagen och dess ersättande med ett stadgande av
angiven innebörd ävensom införande av ett motsvarande stadgande såsom
ett nytt moment i § 3 tryckfrihetsförordningen.

I samband härmed har kommittén förordat ett förslag till ändring av § 3
mom. 12 tryckfrihetsförordningen, som de för tryckfrihetsprocessens omdaning
tillkallade sakkunniga på grund av särskilt uppdrag framlagt i promemoria
rörande lagstiftning angående lögnaktiga uppgifter och vrängda framställningar.
1 I nämnda lagrum stadgas straff — böter från och med trettiotre
riksdaler sexton skillingar till och med etthundra riksdaler — för lögnaktiga
uppgifter och vrängda framställningar till allmänhetens förvillande och förledande.
Ehuru med detta stadgande torde lia åsyftats allenast att brännmärka
sådana framställningar som avse att uppväcka missnöje med och
hat mot regering och styrelsesätt, har det fått tillämpning även beträffande
osanna, om än icke ärekränkande framställningar om enskildas förhållanden.
De sakkunniga föreslogo i nämnda promemoria, att stadgandet skulle bibehållas
för tillämpning beträffande rykten vilka äro skadliga såväl för samhällets
medlemmar i allmänhet som för den enskilde, dock med förhöjt straff
av böter intill ettusen riksdaler eller fängelse i högst sex månader. Det förutsattes
härvid att i strafflagen, såsom ersättning för nuvarande 8 kap. 14 §,
och i § 3 tryckfrihetsförordningen bleve införda stadganden avseende falska
rykten vilka ingå såsom led i en mot staten eller dess verksamhet riktad
propaganda eller vilka störa den allmänna ordningen.

Kommittén föreslår till ökat skydd för ämbets- och tjänstemän
mot ärekränkningar, att allmän åklagare skall äga åtala
ärekränkning mot sådan person även då den icke avser den kränktes ämbete
eller tjänst men förhållande utom ämbetet eller tjänsten av beskaffenhet
att den kränkte därigenom kan anses ovärdig det förtroende och den
aktning som tjänstens behöriga utövning kräver. En närmare redogörelse
för förslaget, som avser ändring i 16 kap. 15 § strafflagen och § 5 mom. 11
tryckfrihetsförordningen, har av mig lämnats i mitt nyssnämnda anförande
till statsrådsprotokollet för den 31 januari 1936.

1 Promemorians innehåll finnes i huvudsak återgivet i betänkandet rörande åtgärder mot
statsfientlig verksamhet sid. 120.

Kungl. Muj:ts proposition nr 235.

I yttrande över denna del av kommittéförslaget har justitiekanslersämbetet
fäst uppmärksamheten på den icke motiverade skillnad i tillämplighetsområdet
för § 3 mom. 8 tryckfrihetsförordningen, örn smädelse mot rikets ämbetsoch
tjänstemän i och för ämbetet, samt motsvarande bestämmelser i 10 kap.
strafflagen, som består däri att förstnämnda stadgande avser allenast statliga
funktionärer.

Departementsutkast rörande ändrade föreskrifter om avlämnande av

biblioteksexemplar.

I samband med det fortsatta utredningsarbetet rörande tryckfrihetsprocessens
ombildning har inom justitiedepartementet upprättats utkast till ändrad
lydelse av § 1 mom. 11 tryckfrihetsförordningen.

I nämnda lagrum stadgas skyldighet för boktryckare att före slutet av
juni månad varje år till kungl, biblioteket och till vartdera av rikets universitet
avlämna ett exemplar av vad under det nästförflutna året tryckts. Därjämte
stadgas, att den som underlåter detta skall för varje särskilt fall böta
tjugufem riksdaler samt ändock vara pliktig att, vid enahanda ansvar, inom
ny förelagd tid behöriga exemplar avlämna.

Enligt departementsutkastet skall den nu föreskrivna tidsfristen begränsas
sålunda att vad under varje halvt kalenderår är utgivet skall vara levererat
inom två månader från halvårets utgång. Den som underlåter att avlämna
biblioteksexemplar skall enligt utkastet straffas med böter från och med
tjugufem till och med femhundra riksdaler samt vara pliktig att vid vite,
högst ettusen riksdaler, fullgöra leveransplikten.

I yttranden, som efter remiss avgivits över utkastet jämte en därvid fogad
promemoria i ämnet, ha de föreslagna ändringarna tillstyrkts av universitetskanslern
efter hörande av överbibliotekarierna vid universitetsbiblioteken,
vilkas likaledes tillstyrkande yttranden inkommit till justitiedepartementet,
samt av riksbibliotekarien. Svenska boktryckare!öreningen har lämnat
förslaget utan erinran såvitt angår straffbestämmelsen. Beträffande tiden
för avlämnandet av biblioteksexemplar har föreningen anfört, att några
allvarliga erinringar ej syntes kunna göras mot förslaget att leveranserna
skulle ske halvårsvis, men att den föreslagna fristen av två månader efter
varje halvårs utgång skulle för de större tryckeriernas del vara synnerligen
kort. Föreningen har därför hemställt örn en utsträckning av tiden till tre
månader. 1

1 det föregående har redogjorts för vissa under åren 1933—1935 verkställda
utredningar rörande ändringar i den gällande tryckfrihetsrätten. Dels
ha sakkunniga inom justitiedepartementet jämlikt dem givet uppdrag att
utreda frågorna om en reform av tryckfrihetsprocessen avgivit betänkande
och förslag angående en omgestaltning av juryns organisation samt av rättegångsförfarandet
i jurymål jämte därmed sammanhängande jämkningar i
kvarstadsinstitutet. Och dels har den för utredning av möjligheterna att

Departe ments chefen.

Kungl. Majis proposition nr 235.

vidtaga åtgärder mot statsfientlig verksamhet tillsatta kommittén fäst uppmärksamheten
på vissa förhållanden på tryckfrihetsrättens område, vilka
kommittén från sina speciella utgångspunkter funnit vara i behov av revision.
Kommittén har sålunda, bland annat, hemställt att den högsta övervakningsmyndigheten
måtte i samband med den processuella reformen överflyttas
till justitiekanslern ävensom framlagt förslag till revision av ansvarighetsreglerna
beträffande periodiska skrifter. I båda hänseendena har kommittén
i allt väsentligt byggt på det år 1912 framlagda förslaget till ny tryckfrihetsförordning.

Samtliga de nämnda förslagen, vilka vart för sig beröra centrala delar av
den gällande tryckfrihetsrätten, ha avsetts skola genomföras såsom partiella
reformer inom tryckfrihetsförordningens ram. Denna plan för förslagens
genomförande kan uppenbarligen giva anledning till vissa betänkligheter.
Tryckfrihetsförordningen är, såsom i det år 1912 avgivna betänkandet närmare
utvecklats, ett helhetsverk av synnerligen ömtålig beskaffenhet. För
de kommitterade framstod det då såsom ett alltför vanskligt företag att söka
genomföra reformer av den omfattning som nu är i fråga utan att samtidigt
företaga en fullständig omarbetning av tryckfrihetsförordningen i formellt
hänseende. Svårigheterna att vidtaga partiella ändringar i tryckfrihetsförordningen
kunna för visso icke underskattas. Men det är å andra sidan uppenbart
att även den år 1912 anvisade vägen att ersätta tryckfrihetsförordningen
med en ny lag är synnerligen svårframkomlig. Vid valet mellan de
båda alternativen synes man för närvarande böra stanna vid det förra, för
vilket jämväl riksdagen i överensstämmelse med konstitutionsutskottet uttalat
sig, dels såsom i det föregående anmärkts år 1933 och dels år 1935
vid behandling av en då väckt motion rörande revision av tryckfrihetsförordningen.

Denna ståndpunkt medför emellertid en ej obetydlig begränsning i rörelsefriheten;
varje ingrepp måste ske med stor försiktighet och med aktgivande
på dess återverkningar på andra bestämmelser i lagen. I följd av den i
tryckfrihetsförordningen använda tekniken kunna nämligen ofta till synes
obetydliga ändringar på ett visst område få konsekvenser även i andra delar
av lagen och därigenom medföra tämligen vidlyftiga omredigeringar, ett förhållande
som för övrigt framhållits av konstitutionsutskottet i dess nyss omnämnda
utlåtande år 1933. Redan de ändringar tryckfrihetsförordningen
hittills undergått ha otvivelaktigt gjort dess formella brister än mera framträdande
än de från början varit. I den mån ändringarna komma att beröra
de grundläggande stadgandena i lagen eller eljest erhålla större räckvidd,
ökas dessutom risken att sammanhanget mellan lagens skilda delar rubbas
och därmed även den rättstillämpning som, delvis utan uttryckliga föreskrifter
men på grundval av lagens skilda bestämmelser, så småningom under
lagens tillvaro utbildats. Det är under sådana förhållanden uppenbart att
större ändringar i tryckfrihetsförordningen icke böra vidtagas utan att synnerligen
starka skäl därtill föreligga, och det kan i allmänhet icke komma i

Kungl. Maj.ts proposition nr 235.

fråga att sträcka ändringarna på ett visst område längre än som erfordras
för att avhjälpa de allra mest framträdande bristerna.

Sakkunnigutredningen rörande tryckfrihetsprocessen synes
ge vid handen att en partiell reform som tar sikte på juryorganisationen
och rättegångsförfarandet icke behöver ur de nyss berörda synpunkterna
väcka allvarligare betänkligheter. Detta omdöme torde ej jävas därav att
sambandet mellan de processuella bestämmelserna och kvarstadsreglerna
kräver en samtidig revision av dessa senare. Beträffande såväl juryns sammansättning
som i synnerhet själva förfarandet i jurymålen har den nuvarande
ordningen sedan gammalt ansetts otillfredsställande, och det måste anses
vara en angelägenhet av stor vikt att de mest iögonenfallande bristerna
utan ytterligare tidsutdräkt avhjälpas. Denna uppfattning har vunnit ett
starkt stöd av de i ärendet hörda myndigheterna och sammanslutningarna.
Jag har därför ansett mig böra på grundval av de sakkunnigas förslag och de
inkomna yttrandena upptaga dessa frågor till närmare övervägande. Beträffande
den formella behandlingen har jag dock funnit anledning att i ett avseende
avvika från förslaget, varom här må anmärkas följande.

De sakkunniga ha avsett att i tryckfrihetsprocessen införa ett förfarande
enligt de principer som följas vid arbetet på den allmänna rättegångsreformen.
Handläggningen av jurymålen skall sålunda enligt förslaget —- efter
förberedelse inför rätten, därvid bland annat vidtagas åtgärder för juryns
bildande — koncentreras till en muntlig huvudförhandling i juryns närvaro.
Förhandlingen skall såvitt möjligt slutföras i ett sammanhang och juryn
skall därefter sammanträda för brottsfrågans avgörande, varefter rätten har
att ofördröjligen avkunna utslag i målet. Samtliga de bestämmelser som ansetts
erforderliga för genomförandet av denna synnerligen betydelsefulla förändring
i det processuella förfarandet ha enligt förslaget inarbetats i tryckfrihetsförordningen.
Resultatet härav har blivit mindre tillfredsställande.
Bestämmelserna ha nämligen, sammanträngda i tryckfrihetsförordningens
5 §, blivit svåröverskådliga och tämligen summariska. Då det gäller att, låt
vara i begränsad omfattning, införa ett från det vanliga så avvikande rättegångsförfarande
som det nu ifrågasatta, torde ett större utrymme för bestämmelserna
härom vara erforderligt. För detta ändamål synes lämpligast att
stadgandena icke införas i tryckfrihetsförordningen utan meddelas i form
av en särskild lag, stiftad i den ordning § 87 regeringsformen föreskriver.
Några principiella betänkligheter häremot torde svårligen kunna med fog
anföras. I jämförelse med vad nu gäller sker nämligen härigenom i lagtekniskt
hänseende endast den förändringen, att förfarandet i vissa tryckfrihetsmål,
jurymålen, kommer att, på grund av hänvisning i tryckfrihetsförordningen,
i väsentliga delar regleras i den särskilda lagen i stället för i rättegångsbalken.
En fördel av denna anordning utöver vad nyss nämnts är att
den allmänna rättegångsreformens genomförande icke behöver medföra någon
vidlyftigare grundlagsändring såvitt angår själva rättegångsförfarandet.
I stort sett torde man därvid kunna återställa det nuvarande förhållandet att
proceduren i tryckfrihetsmålen, med de modifikationer som påkallas av jury -

32 Kungl. Majlis proposition nr 235.

institutet, överensstämmer med processen enligt den allmänna rättegångslagen.

På nu anförda grunder finner jag de frågor som angå regleringen av själva
proceduren i de egentliga tryckfrihetsmålen böra i huvudsak upptagas till
närmare behandling i samband med framläggande av ett för granskning i
lagrådet upprättat förslag till lag i ämnet. I denna lag torde även böra
införas erforderliga regler om forum i egentliga tryckfrihetsmål. Vissa rättegångsförfarandet
berörande föreskrifter, vilka icke ansetts lämpligen böra
överföras till den särskilda lagen, skola dock upptagas i det följande, liksom
även de stadganden som kunna ifrågakomma för omreglering av juryns
sammansättning och av kvarstadsinstitutet.

Vad härefter angår de i förutnämnda kommittéförslag ifrågasatta ändringarna
beträffande övervakningsmyndigheten och ansvarigheten
för periodiska skrifter, torde det vara mera tveksamt
huruvida dessa ändringar kunna anses försvarliga ur de synpunkter
som i det föregående framförts i fråga om partiella reformer i tryckfrihetsförordningen.
I denna lag stå de processuella reglerna och reglerna örn
de nu ifrågavarande instituten i synnerligen intimt beroende av varandra
liksom av kvarstadsreglerna. Tagna tillsammans skulle ändringar i samtliga
dessa ämnen innebära en högst väsentlig omstöpning av tryckfrihetsförordningens
centrala delar.

Väl torde vissa principiella skäl kunna åberopas för att övervakningsmyndigheten
bör överflyttas från chefen för justitiedepartementet till justitiekansler
Å andra sidan lärer denna fråga icke vara av särdeles angelägen
beskaffenhet. Att kommittén upptagit den synes, såvitt framgår av motiveringen,
lia berott icke så mycket på olägenheter av den gällande ordningen
som fastmera på farhågor för att ojämnhet i tillämpningen skulle framdeles
kunna uppstå under politiskt mera upprörda perioder. Från denna
speciella synpunkt anser jag emellertid reformen icke tillräckligt motiverad.
Den gällande ordningen, vilken utgör resultatet av en under decennier skedd
utveckling i rättstillämpningen, innebär att initiativet till åtgärder mot missbruk
av tryckfriheten fallande under allmänt åtal i övervägande grad ligger
hos chefen för justitiedepartementet. Det bör icke förbises att denna anordning
äger ett icke ringa värde därutinnan att den garanterar en av formella
betraktelsegrunder obunden prövning av huruvida i det särskilda fallet
allmänna hänsyn påkalla ingripande av det slag tryckfrihetsförordningen
påbjuder, nämligen kvarstad och åtal eller eventuellt blott åtal. Med hänsyn
till den ofta politiska bakgrunden till missbruk av ifrågavarande slag synes
en dylik prövningsrätt icke utan att påtagliga olägenheter äro förbundna därmed
böra ersättas med en annan, oprövad anordning.

Kommittéförslaget örn ändring i ansvarighetsreglerna avser att förhindra
att det rättsliga ansvaret för tidnings eller tidskrifts innehåll kommer att
åvila annan än den verklige utgivaren. Förslaget har, såsom av den föregående
redogörelsen framgår, närmast föranletts av önskemålet att möjliggöra
effektivare beivran av den statsfientliga propagandan.

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

Det nuvarande s. k. ansvaringssystemet är otvivelaktigt i och för sig föga
tillfredsställande. Att i detta sammanhang, då fråga är endast om partiella
reformer av tryckfrihetsrätten, företaga en så genomgripande omläggning
av ansvarighetsreglerna som kommittéförslaget innebär, synes dock icke tillrådligt.
En revision på detta område bör å andra sidan näppeligen avse
endast periodiska skrifter; till stor del möta nämligen samma spörsmål i
fråga om de icke periodiska skrifterna, för vilka stadgandena om namnsedel
motsvara de beträffande den periodiska pressen gällande stadgandena
om ansvarig utgivare. Det må därjämte anmärkas att kommittéförslaget,
såsom ock kommittén framhåller, förutsätter utarbetande av särskilda bestämmelser
örn skydd för tidnings och tidskrifts titel. Då hinderslöshetsbeviset
enligt förslaget skulle bortfalla, komme nämligen den garanti som
tryckfrihetsförordningen för närvarande ger mot usurpation av befintliga
tidnings- och tidskriftsnamn ej längre att vara för handen. Frågan om
rätt till tidnings eller tidskrifts titel, vilken behandlats av patentlagstiftningskommittén
i ett under år 1922 avgivet betänkande,1 befinner sig för närvarande
icke i ett läge som möjliggör omedelbar lagstiftning. Däremot lämdén
bliva beaktad i samband med de aktuella spörsmålen om skydd mot
illojal konkurrens medelst åtgärder ägnade att framkalla förväxling med
annans näringsverksamhet överhuvud.

Då en revision av ansvarighetsreglerna således icke ansetts böra för närvarande
genomföras, har den utvägen till förhindrande av bulvanförhållanden
övervägts att låta den prövning som i fråga om tidnings namn föregår
utfärdandet av hinderslöshetsbevis utsträckas att omfatta även förhandenvaron
av dylika förhållanden. Det har dock befunnits vanskligt att i denna
ordning och genom så summariska regler vinna en tillfredsställande lösning
av problemet.

Däremot torde i ett par andra hänseenden föreskriften angående utfärdande
av hinderslöshetsbevis i § 1 mom. 4 tryckfrihetsförordningen böra
kompletteras.

Denna föreskrift har såsom förut antytts sedan gammalt ansetts innesluta
befogenhet för chefen för justitiedepartementet att vägra bevis för utgivande
av tidning eller tidskrift med samma titel som annan dylik publikation
för vilken bevis tidigare utfärdats. Däremot får det anses mera tveksamt
huruvida departementschefen även äger rätt att vägra bevis i fall
då likheten mellan titlarna är så stor att förväxling lätt kan ske. Det synes
emellertid önskvärt att en dylik befogenhet för departementschefen blir
otvetydigt fastslagen. I detta sammanhang må erinras örn bestämmelserna i
förordningen den 22 april 1932 angående villkoren för postbefordran av tidningar
och andra periodiska skrifter, vilka bestämmelser jämväl visat sig
ägnade att i praktiken göra bristen på civilrättsliga regler örn rätt till tidnings
namn mindre framträdande. I förordningen är stadgat att periodisk
skrift skall för att vinna postbefordran vara införd i tidningsregister, som

1 Statens off. utredn. 1922:9.

Biliana till riksdagens protokoll 1936. 1 samt. Nr 235.

Kungl. Maj.ts proposition nr 235.

föres hos generalpoststyrelsen, samt att i registret ej må införas skrift, vars
benämning antingen är alldeles lika med titeln å skrift, som redan är för
annans räkning införd eller anmäld till införande i registret, eller ock med
dylik titel företer sådan likhet att skrifterna lätt kunna förväxlas.

Det synes vidare angeläget att genom ett tillägg till § 1 mom. 4 bereda
chefen för justitiedepartementet en möjlighet att, även i andra fall än då
förväxling mellan olika tidningar skulle kunna uppstå, förhindra illojalt
användande av hinderslöshetsbeviset till skada för ett bestående tidningsföretag.
Enligt vad erfarenheten visat kan med gällande bestämmelser tillfälle
till dylikt förfarande yppa sig under olika förhållanden, t. ex. vid konflikt
mellan tidningsägare och ansvarig utgivare som själv ej har del i företaget.
Vidare då ägaren av ett tidningsföretag avlider. Om en obehörig person
vid ett sådant tillfälle, med förekommande av den avlidnes rättsinnehavare,
begär hinderslöshetsbevis för utgivande av en tidning med det namn
den avlidne enligt för honom utfärdat sådant bevis använt, är för närvarande
chefen för justitiedepartementet formellt ej behörig att vägra sökanden
bevis. En ändring härutinnan är otvivelaktigt önskvärd och synes lämpligen
kunna ske genom ett stadgande som ger departementschefen befogenhet
att vägra bevis — utom i nyss berörda fall av lätt förväxlingsbar likhet
mellan tidningstitlarna — även då bevisets utfärdande för sökanden eljest
skulle lända annan till uppenbart förfång. Genom en bestämmelse av
detta innehåll lärer det icke kunna ifrågakomma att bevis av sistnämnda orsak
vägras annat än i sådana fall då omständigheterna tydligt utvisa att sökandens
avsikt är att orättmätigt begagna beviset till skada för annan person.
I ärenden av detta slag torde det vara lämpligt att departementschefen
före avgörandet inhämtar yttrande i ärendet från regeringsrätten eller eventuellt
annan myndighet. Uttrycklig föreskrift härom lärer dock ej vara erforderlig.

I den lämnade framställningen har frågan om revision av tryckfrihetsförordningens
föreskrifter örn allmänna handlingars offentlighet
icke berörts. I detta ämne har redan tidigare, jämlikt Kungl. Maj:ts
beslut den 6 mars 1936, särskild proposition (nr 140) avlåtits till riksdagen.
Det genom nämnda proposition framlagda förslaget omfattar ett avsnitt av
tryckfrihetsförordningen som utgör ett avgränsat helt utan närmare redaktionellt
samband med andra delar av lagen. Mot en revision av bestämmelserna
om allmänna handlingar möta följaktligen icke betänkligheter ur de i
det föregående anförda lagtekniska synpunkterna, och med hänsyn till frågans
fristående ställning i förhållande till övriga reformfrågor på tryckfrihetsrättens
område har den ansetts lämpligen böra upptagas till separat behandling.

Jämte de nu berörda förslagen föreligga ytterligare några till sin omfattning
och principiella innebörd mindre förslag till ändring i tryckfrihetsförordningen.

De av kommittén för utredning om statsfientlig verksamhet väckta för -

Kungl. Maj.ts proposition nr 235.

slagen om straffbestämmelser rörande lögnaktig propaganda och
om utvidgad åtalsrätt för allmän åklagare i mål örn ärekränkning
beröra, såsom jag inledningsvis anmärkt, såväl allmänna strafflagen som
tryckfrihetsförordningen. Kungl. Majit har förut i dag på min hemställan
beslutat avlåta proposition till riksdagen (nr 234) med, bland annat, förslag
till lag om ändring i vissa delar av 8, 10, 11 och 16 kap. strafflagen. Förslaget,
som i huvudsak är grundat på vad kommittén i nämnda hänseenden
föreslagit, innebär i fråga om den lögnaktiga propagandan ändring av nuvarande
8 kap. 14 § strafflagen samt införande i 10 kap. av en ny paragraf
betecknad 14 a §. Enligt 8 kap. 14 § i dess sålunda föreslagna lydelse skall
den som uppsåtligen giver allmän spridning åt falska rykten eller lögnaktiga
uttalanden, ägnade att framkalla fara för rikets säkerhet, straffas med
straffarbete i högst två år eller fängelse eller, där omständigheterna äro synnerligen
mildrande, med böter. Den nya paragrafen i 10 kap. upptager bestämmelse
om straff, fängelse eller böter, för den som uppsåtligen giver allmän
spridning åt falska rykten eller lögnaktiga uttalanden, ägnade att framkalla
fara för den allmänna ordningen eller att väcka förakt för offentlig
myndighet eller annat organ som äger besluta i offentliga angelägenheter.
Motsvarande straffbestämmelser torde böra införas i § 3 tryckfrihetsförordningen.
Denna paragraf innehåller för närvarande i mom. 7 och 8 bestämmelser
som hänföra sig till 10 kap. strafflagen samt i mom. 9 en till 8 kap.
samma lag anknuten straffbestämmelse. För att undvika rubbning av momentindelningen
synes lämpligast att de nya stadgandena insättas såsom särskilda
stycken i mom. 8 och 9. Nuvarande mom. 12 lärer såsom föreslagits i
den inledningsvis omnämnda promemorian böra bibehållas för tillämpning
beträffande osanna framställningar om enskildas förhållanden, dock med
viss skärpning av straffet. Vad härefter angår frågan om utvidgad åtalsrätt
i vissa mål för allmän åklagare innebär det i propositionen upptagna förslaget
sådan ändring i 16 kap. 15 § strafflagen, att under allmänt åtal hänföras
dels ärekränkning mot någon som innehar eller innehaft ämbete,
tjänst eller annan allmän befattning i eller för befattningen, dels ärekränkning
mot innehavare av sådan befattning med avseende å förhållande utom
befattningen av beskaffenhet att göra honom ovärdig det förtroende och
den aktning som befattningen kräver. I anledning härav synes även beträffande
ärekränkning som skett i tryckt skrift åtalsrätten böra utvidgas
utöver de gränser, som angivas i det mot 16 kap. 15 § strafflagen svarande
stadgandet i § 5 mom. 11 tryckfrihetsförordningen. Någon olikhet mellan
den vanliga broltmålsprocessen och tryckfrihetsprocessen i fråga om området
för allmän åklagares åtalsbefogenhet lärer nämligen ej vara motiverad.
I detta sammanhang torde ock den av justitiekansler!! påpekade bristande
överensstämmelsen mellan § 3 mom. 8 tryckfrihetsförordningen och 10 kap.
strafflagen böra undanröjas. I det förra lagrummet bör sålunda vidtagas
den ändring att det kommer att avse ärekränkning mot såväl ämbets- och
tjänstemän som andra befattningshavare, vilka enligt 10 kap. strafflagen äro
i avseende å skydd under tjänsteutövningen jämställda med ämbets- och
tjänstemän.

Kungl. Maj:ts proposition nr 235-

De av kommittén föreslagna stadgandena rörande ingripande mot förgripliga
affischer och anslag m. m. samt mot flygblad som innehålla
klar och tydlig uppmaning till brott finner jag däremot ej anledning upptaga.

Vad beträffar det förstnämnda stadgandet — som allenast skulle innebära
en erinran därom att i fråga om uppsättande av affischer, kringbärande
av plakat o. s. v. allmänna ordningsregler äga tillämpning oberoende av att
affischens text framställts genom tryck -— är att märka att sedan kommittén
avgivit sitt betänkande, frågan varit föremål för prövning av högsta domstolen
i ett dit fullföljt mål.1 I detta hade i vanlig ordning väckts åtal rörande
ansvar för förargelseväckande beteende som bestått däri att på allmän plats
kringförts en tryckt affisch upptagande jämte text en bild ägnad att väcka
allmän förargelse. Högsta domstolen yttrade, att den omständigheten att
affischen var att anse såsom skrift, därå tryckfrihetsförordningens bestämmelser
vörö tillämpliga, icke utgjorde hinder att pröva den i målet förda
talan. Då härmed torde ha träffats ett principavgörande ägnat att undanröja
den ovisshet som tidigare varit rådande, synes det överflödigt att belasta
grundlagen med en förklaring av ifrågavarande innehåll.

Förslaget att medgiva polismyndighet rätt att i vissa fall belägga flygblad
med provisorisk kvarstad synes möta vissa principiella betänkligheter och
låter svårligen infoga sig i det system tryckfrihetsförordningen uppställt med
avseende å kvarstadsinstitutet. Det kan ock ifrågasättas örn ett sådant institut
bleve av större praktisk betydelse med den föreslagna begränsningen
av dess användning till fall då flygblad innehåller klar och tydlig uppmaning
till brott. Å andra sidan lärer det icke vara tillrådligt att utsträcka
användningen eller att giva stadgandet en mera obestämd avfattning.

Vad härefter angår de i förutnämnda departementsutkast föreslagna ändringarna
i § 1 mom. 11 tryckfrihetsförordningen, avseende de s. k. biblioteksexemp
laren, torde dessa ändringar nu böra genomföras, dock
med viss jämkning i fråga om leveranstiden på sätt i ett av yttrandena påyrkats.

Här må slutligen erinras örn vissa spörsmål avseende de grundlagsstadganden
som äga samband med den militära jurisdiktionen, nämligen
§§ 20, 96 och 101 regeringsformen samt § 5 mom. 10 tryckfrihetsförordningen.
I sistnämnda lagrum förskrives att åtal jämlikt § 4 mom. 14
tryckfrihetsförordningen mot någon som lyder under strafflagen för krigsmakten
skall tillhöra krigsdomstols upptagande. Vid behandlingen i riksdagen
år 1933 av proposition (nr 223) rörande upphörande av vissa krigsdomstolar
gjordes från flera håll gällande, att förslagets genomförande förutsatte
ändring i de nämnda paragraferna i regeringsformen samt i § 5
mom. 10 tryckfrihetsförordningen. Sedan propositionen avslagits av riksdagen,
överlämnades åt sakkunniga inom justitiedepartementet att biträda
med utredning av frågan örn sådana ändringar i grundlagarna att spörsmå -

1 Refererat i Nytt juridiskt arkiv 1935 sid. 113.

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

let om krigsdomstolarnas avskaffande kunde lösas oberoende av bestämmelser
i grundlag om jurisdiktionen i militära mål. De sakkunniga avlämnade
med skrivelse den 5 maj 1934 förslag i ämnet. En redogörelse för förslaget,
såvitt det avser de nyss berörda paragraferna i regeringsformen, bar av mig
lämnats i yttrande till statsrådsprotokollet den 28 februari 1936, därvid
Kungl. Maj:t på min hemställan beslutat att till riksdagen avlåta proposition
(nr 98) med förslag till ändrad lydelse av samma paragrafer. I fråga om
§ 5 mom. 10 tryckfrihetsförordningen föreslogo de sakkunniga, att lagrummet
skulle ersättas med en bestämmelse av innehåll att vid åtal jämlikt § 4
mom. 14 mot någon som lyder under strafflagen för krigsmakten skall tillämpas
vad om laga domstol i mål rörande åtal jämlikt sådan lag må vara stadgat.
De sakkunnigas förslag i denna del har beaktats vid den omarbetning av § 5
tryckfrihetsförordningen som ägt rum i samband med utredningen angående
tryckfrihetsprocessens ombildning. Någon anledning att frångå den
föreslagna avfattningen av bestämmelsen torde ej föreligga.

Det återstår härefter att närmare angiva de riktlinjer jag funnit böra följas
vid en revision av bestämmelserna om jury- och kvarstadsins
t i t u t e n.

Redan av det föregående torde ha framgått att jag icke har för avsikt att
föreslå tryckfrihetsjuryns avskaffande. Juryn är den form i vilken lekmannainflytandet
beretts rum i tryckfrihetsprocessen. Sådan den gestaltats
enligt tryckfrihetsförordningen har den otvivelaktigt givit anledning till
befogade anmärkningar, men det bör därför icke förbises att den varit av
stor betydelse såsom värn för det fria ordet och därmed för utvecklingen mot
sunda samhällsförhållanden. Såsom organet för lekmännens medverkan i
tryckfrihetsmålens avgörande fyller juryn helt visst alltjämt en viktig uppgift.
Det bör enligt min mening icke ifrågakomma att avskaffa denna institution,
i varje fall icke annat än i samband med införande i annan form
av en anordning med lekmäns deltagande i rättsskipningen vid rådhusrätterna.
Detta är emellertid en omfattande organisatorisk uppgift som ingår
i programmet för den allmänna processreformen. Först sedan det visat sig
hur denna fråga löses beträffande den allmänna rättegångsordningen, är
tiden inne att taga slutlig ståndpunkt till frågan örn en mera djupgående förändring
av tryckfrihetsjuryn.

Den verkställda sakkunnigutredningen torde ge vid handen att möjligheter
ingalunda saknas att även med bibehållande i huvudsak av den nuvarande
juryn undanröja vissa väsentliga brister i den gällande ordningen.
De sakkunniga lia anvisat två vägar för en reform, av vilka nu blott den
ena, avseende organisationen av och sättet för juryns bildande skall behandlas,
medan den andra, som rör proceduren i tryckfrihetsmålen, göres till föremål
för en särskild undersökning. Det må emellertid erinras att särskiljandet
av de båda reformplanerna föranledes uteslutande av lagtekniska skäl,
vilka i det föregående angivits. De stå i flera avseenden i inbördes beroende
av varandra. Bland annat är det angeläget att redan i reglerna om jurymän -

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

Hens utseende skapas garantier för att en handläggning kan komma till
stånd utan den tidsutdräkt som för närvarande orsakas genom avsägelser
och därav föranledda kompletteringsval.

De sakkunniga ha från 1912 års kommittéförslag upptagit tanken att juryn
bör konstituteras genom utlottning ur en permanent jurykår. Såsom väsentliga
fördelar härav har angivits dels att parternas egen valrätt bortfaller
och dels att jurymännen icke komma att utses omedelbart med hänsyn
till ett visst rättegångsmål. De svårigheter som mött då det gällt att finna en
tillfredsställande metod för denna jurykårs bildande ha emellertid visat sig
högst betydande. Enligt kommittéförslaget skulle kårens utseende helt överlämnas
åt domstolarna. De sakkunniga ändrade förslaget såtillvida att allenast
hälften av jurykårens medlemmar skulle vara domstolsvalda, medan
de övriga skulle väljas genom proportionella val av landsting eller stadsfullmäktige.
Intetdera av dessa förslag synes vara av beskaffenhet att böra
realiseras i full utsträckning. Det förra beaktar ej vikten av det folkliga inflytandet
vid juryns bildande, och såsom de sakkunniga framhållit bomme
en ensamrätt för domstolarna i förevarande hänseende med all sannolikhet
att föranleda misstankar och klander för partiskhet, något som bland annat
för domstolarnas egen skull bör avvärjas. Mot de sakkunnigas förslag resa
sig åter ur andra synpunkter betänkligheter, vilka med stor skärpa kommit
till uttryck i yttrandena över förslaget. Risken att partipolitiska hänsyn
skulle komma att spela en framträdande roll vid valen inom landstingen
och stadsfullmäktige är påtaglig. Det synes ur denna synpunkt kunna med
visst fog göras gällande att den föreslagna anordningen kunde i tillämpningen
komma att äventyra tilltron till rättsskipningens oväld.

En modifikation av de nämnda förslagen torde följaktligen vara att förorda.
Såsom förut anmärkts har en av de sakkunniga i särskilt yttrande
ifrågasatt behovet av att vidtaga den ingripande förändring i sättet för juryns
bildande som ingår i de sakkunnigas förslag. Och i några av remisssvaren
ha gjorts antydningar om de möjligheter som stå till buds att genom
mindre ingripande omgestaltning åstadkomma förbättringar i nu rådande
förhållanden. Svea hovrätt har sålunda såsom ett alternativ föreslagit den
lösningen att de ledamöter av juryn som för närvarande väljas av domstolen
i stället skulle utses genom lottning inom en av domstolen vald jurykår.
Pressorganisationerna, som i likhet med Svea hovrätt bestämt avstyrkt sakkunnigförslaget
i fråga om val av kommunala representationer, framhålla
också lämpligheten av att förslaget rörande en fast jurymannakår upptages
såvitt angår den domarvalda delen av juryn. Jag erinrar vidare om det av
advokatsamfundets styrelse framställda förslaget om ändring i reglerna för
juryns bildande på det sätt att juryn kommer att bestå av fem av domstolen
och två av vardera parten utsedda ledamöter.

Det förhållandet att hela juryn för närvarande utses med direkt hänsyn till
ett visst mål utgör en framträdande brist i det gällande systemet. Åtskilligt
skulle därför vara vunnet genom den av Svea hovrätt och pressorganisationerna
föreslagna förändringen, att den del av juryn som utses av

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

domstolen i stället skulle för varje särskilt mål uttagas genom lottning ur en
på förhand befintlig kår, sammansatt av ett större antal omdömesgilla lekmän
ur skilda samhällsgrupper som genom domstolens val utsetts för en
viss tidsperiod. Men den sålunda uttagna delen av juryn bör vara större
än den nuvarande domstolsvalda, vilken måste anses vara alltför liten i förhållande
till antalet partsvalda jurymän —- tre mot sex. Något verkligt behov
av så många partsrepresentanter i juryn som tre för vardera sidan torde
icke heller kunna anses föreligga. Erhåller vardera sidan, såsom advokatsamfundet
föreslagit, blott två jurymän, kan utan ändring av det sammanlagda
antalet de domstolsvaldas antal ökas till fem. Vad angår omröstningen
inom juryn, innebär nuvarande anordning att när de partsvalda
jurymännen — såsom vanligt torde vara — å ömse sidor rösta för sina huvudmäns
sak, det för fällande dom kräves enhällighet bland rättens jurymän.
Med den antydda ändrade sammansättningen av juryn skulle i de
fall då parternas jurymän rösta för den sida som utsett dem, fyra av domstolens
fem jurymän kunna diktera ett fällande utslag. Även en så utformad
regel om kvalificerad majoritet torde innebära ett betydande skydd för den
tilltalades intresse och därmed för tryckfriheten. Någon förändring i den
nuvarande regeln att för fällande fordras två tredjedelars majoritet inom
den samlade juryn bör i varje fall icke ifrågakomma, liksom de sakkunnigas
förslag om nedsättning av jurymännens antal från nio till sju förfaller, om
partsvalda jurymän bibehållas.

Genom en omläggning av juryns sammansättning i förutnämnda tvenne
hänseenden torde en icke oväsentlig förbättring av juryinstitutionen uppnås.
Den kärna av juryn, hos vilken det avgörande inflytandet på målets utgång
ligger, känner sig icke vald med hänsyn just till detta mål. Den kan därigenom
i viss mån sägas få en självständigare ställning. Liksom ledamöterna
i våra häradsnämnder torde jurykårernas medlemmar komma att genomträngas
av en känsla av domaransvar, ägnad att avhålla dem från att
vid målens avgörande taga obehöriga hänsyn. Bibehållandet av de partsvalda
jurymännen, även i den begränsade utsträckning som nu föreslagits, torde
återigen innebära en viss garanti för att parternas synpunkter å ömse sidor
bliva beaktade vid överläggningen inom juryn. Det är av betydelse att
äga en dylik garanti med hänsyn därtill att inom juryn icke, såsom förhållandet
är inom häradsrätten med dess stora lekmannanämnd, finnes en
rättsbildad ordförande vilken det under domaransvar åligger att sörja för
att alla relevanta omständigheter i målet vinna beaktande.

Det må framhållas att den anordning med avseende å juryorganisationen
som nu förordats företer en viss överensstämmelse med vad som föreslogs i
det inledningsvis omnämnda, för 1887 års riksdag framlagda förslaget till
tryckfrihetslag. Delta förslag — vars förtjänster särskilt framhållits i 1912
års kommittébetänkande och som också i vissa stycken tjänat som underlag
för de senare reformförsöken — intog i fråga örn juryns sammansättning en
mera moderat hållning än dessa senare. Juryn skulle enligt förslaget bildas
dels genom lottning ur en av domstolen i varje stad utsedd jurykår och dels

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

genom parternas direkta val. Parterna skulle dock vara hänvisade att välja
sina jurymän ur kåren. Någon motsvarighet till sistnämnda begränsning i
valrätten har jag, såsom framgår av det sagda, icke funnit anledning att upptaga.
Om överhuvud parternas valrätt skall bibehållas, synes det principvidrigt
att begränsa denna så att endast av domstolen utpekade personer skola
kunna väljas. Även om domstolens val av jurykår kan förutsättas komma att
ske med all omsorg och opartiskhet, kan dock kåren av praktiska skäl aldrig
göras så stor att parterna i sitt val erhålla tillbörlig rörelsefrihet. Det syfte
som med den nämnda begränsningen i valrätten skulle vinnas torde för övrigt
i viss mån tillgodoses genom de av mig i det föregående angivna reglerna
om förhållandet mellan antalet partsvalda och genom lottning uttagna jurymän.

Med det nu sagda ha grundsatserna för reviderade bestämmelser om juryns
bildande och sammansättning angivits i sina huvuddrag. Vid utformningen
av dessa bestämmelser torde de sakkunnigas förslag i åtskilliga hänseenden
kunna vara till ledning. Sålunda är vad de sakkunniga föreslagit om uttagande
av suppleanter tydligen av värde för avhjälpande av den ofta påtalade
långsamheten i jurymålens behandling. Parternas uteslutningsrätt bör,
såsom ock de sakkunniga föreslagit, bibehållas och gälla även i fråga örn de
ur jurykåren utlottade personerna. Lottningen synes därför lämpligen böra
avse sju ledamöter och fem suppleanter, och vardera parten bör av dessa utesluta
en ledamot och en suppleant. Genom parternas val torde böra på vardera
sidan utses tre ledamöter och tre suppleanter, vilka minskas till två medelst
uteslutning av motparten. Uppenbarligen skola de ur kåren utlottade
suppleanterna inkallas allenast vid förhinder för någon på samma sätt uttagen
ledamot, liksom de partsvalda suppleanterna endast för att ersätta av
samma part valda ledamöter. Lottningen samt parternas val och uteslutning
böra ske på ett tidigt stadium av processen; härför bör sörjas genom stadganden
i den särskilda rättegångslagen. I tryckfrihetsförordningen bör emellertid
givas regler för den händelse part uteblir vid sammanträde då jury skall
tillsättas eller eljest undandrar sig att nämna eller utesluta jurymän. De
sakkunniga föreslogo att uteslutning i fall av parts utevaro eller underlåtenhet
skulle ske genom lottning av rätten. Då partsvalet nu avses skola bibehållas,
torde även kunna överlämnas åt rätten att uttaga jurymän som bort av part
nämnas. Detta synes böra ske genom lottning ur jurykåren. Motsvarande
bör lämpligen gälla, om medparter ej kunna enas örn val eller uteslutning.

Innan jurykårernas sammansättning närmare angives, torde några ord
böra nämnas rörande frågan vilka domstolar som böra vara behöriga att upptaga
tryckfrihetsmål. De erforderliga forumbestämmelserna torde visserligen,
såsom i det föregående sagts, böra upptagas i den särskilda rättegångslagen,
men principerna för regleringen av hithörande spörsmål äro dock av
intresse i förevarande sammanhang.

De sakkunniga ha föreslagit en koncentration av de egentliga tryckfrihetsmålen
till ett relativt begränsat antal domstolar. Såsom skäl härför har anförts
angelägenheten av att tillförsäkra de ofta såväl för det allmänna som

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

för enskilda viktiga tryckfrihetsmålen en i processuellt hänseende så tillfredsställande
handläggning som möjligt. Detta är utan tvivel riktigt. Vid de mindre
rådhusrätterna förekommer ett mycket obetydligt antal mål av detta slag, och
domstolarna kunna därför icke förvärva någon nämnvärd erfarenhet på området.
Den nu ifrågasatta omdaningen av själva rättegångsförfarandet kommer
dessutom att ställa särskilda krav på domstolarnas kapacitet. Men även förslaget
om fasta, för viss tid utsedda jurykårer förutsätter en begränsning av antalet
behöriga domstolar, varigenom domkretsarna komma att i motsvarande
grad förstoras. Det vore uppenbarligen olämpligt att införa en anordning som
skulle innebära tillskapandet av ett stort antal jurykårer, av vilka de flesta
sannolikt aldrig bleve tagna i anspråk. Såsom i 1912 års kommittébetänkande
anfördes skulle jurykårernas utväljande på många håll komma att betraktas
såsom en tom formalitet, besvärlig men ändamålslös. Och i de små
städerna skulle det bliva vanskligt att sammansätta en tillräckligt stor kår
av personer kvalificerade för en tryckfrihetsjurys uppgift.

En koncentration av de egentliga tryckfrihetsmålen till ett mindre antal
domstolar synes alltså påkallad. Det är min avsikt att framlägga förslag
härom i samband med förslaget till den förut berörda särskilda rättegångslagen,
därvid jag även lärer få tillfälle att närmare utveckla min uppfattning
beträffande lämpligaste sättet att reglera denna fråga. I ett pär hänseenden
har jag funnit anledning att frångå de sakkunnigas förslag. Enligt
detta skulle endast rådhusrätterna i residensstäderna samt rådhusrätterna i
de icke-residensstäder som ej deltaga i landsting (Hälsingborg och Norrköping)
vara behöriga att upptaga egentliga tryckfrihetsmål, varjämte även
häradsrätt skulle bliva behörig i det fall att framdeles sådan domstol komme
att fungera såsom allmän underdomstol för residensstad. Med hänsyn till
svårigheten att kombinera en jury med häradsrätt, i vars organisation en lekmannanämnd
ju redan ingår såsom permanent beståndsdel, torde i avbidan
på processreformen frågan om mindre residensstäders förenande i judiciellt
avseende med angränsande domsagor böra anstå och därmed frågan om
häradsrätts behörighet i tryckfrihetsmål tills vidare förfalla. Vidare torde
en jämkning i de sakkunnigas förslag böra vidtagas därhän att alla större
eller medelstora städer, i vilkas rådhusrätter jämte borgmästaren skola finnas
minst två lagfarna ledamöter, få behålla sin jurisdiktion i tryckfrihetsmål.
De städer som härvid ifrågakomma -—■ utöver residensstäderna
jämte Hälsingborg och Norrköping —- äro Borås, Eskilstuna, Landskrona,
Lund, Sundsvall, Södertälje, Trälleberg, Uddevalla, Västervik och Ystad.
Efter dessa jämkningar i de sakkunnigas förslag kvarstår en koncentration
av tryckfrihetsmålen till de större och medelstora städernas rådhusrätter.
Med utgångspunkt härifrån bör jurykårernas organisation bestämmas. Vad
storleken beträffar framhölls redan i 1912 års betänkande, att jurykåren
borde tilltagas så stor att en tillräckligt allsidig representation både möjliggjordes
och framstode såsom ett tydligt syfte hos lagstiftaren. Å andra sidan
borde den ej omfatta så många medlemmar att icke en livlig omsättning
läte förena sig med fasthållande vid tillräckligt stränga principer vid
urvalet. Medlemsantalet sattes såväl av kommittén som av 1933 års sak -

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

kunniga till fyrtio personer utom i Stockholm där antalet skulle vara sextio.
Häri synes annan ändring ej böra ske än att antalet för huvudstaden höjes
till åttio med hänsyn till denna stads storlek och livliga pressverksamhet i
jämförelse med övriga städer och att antalet för Göteborg bestämmes till
sextio. Valperioden, som enligt kommittéförslaget skulle vara ettårig i
Stockholm men tvåårig i övriga orter samt enligt sakkunnigförslaget tvåårig
i hela landet, torde utan olägenhet kunna förlängas till treårig, örn i
stadgandet rörande jurykårernas utseende föreskrives kompletteringsval för
det fall att mer än en fjärdedel av de valda avgått före valperiodens slut.

I 1912 års förslag förekom en bestämmelse, enligt vilken högst två tredjedelar
av en avgående jurykårs medlemmar kunde återväljas. Bestämmelsen
upptogs icke av de sakkunniga, och den synes ej heller vara erforderlig. Fn
viss omsättning bland jurykårernas medlemmar är visserligen önskvärd, men
en sådan torde komma att ske även utan att bestämmelser av detta slag meddelas.
För tillgodoseende av bland annat nämnda syfte bör däremot en viss
övre åldersgräns för valbarhet uppställas. Den av de sakkunniga från
1912 års förslag hämtade sextio-årsgränsen synes dock alltför låg. Med denna
gräns skulle tydligen många för uppdraget väl kvalificerade personer
icke kunna medtagas i jurykåren. Och då det torde vara erforderligt att
meddela föreskrift därom att parterna icke få till jurymän nämna andra
personer än sådana som äro valbara till medlemmar ur jurykåren, skulle
nämnda åldersgräns dessutom medföra en föga tilltalande begränsning i parternas
valrätt. Såsom övre åldersgräns synes därför sextiofem år vara mera
ändamålsenlig. Minimiåldern för valbarhet bör lämpligen i överensstämmelse
med förslagen sättas till tjugufem år.

Även i övrigt erfordras vissa bestämmelser i syfte att säkerställa en lämplig
sammansättning av juryn. Tryckfrihetsförordningen föreskriver att juryns
medlemmar skola vara ''för medborgerlig dygd väl kända personer’. Såsom
motsvarighet härtill torde nu i huvudsaklig överensstämmelse med kommitté-
och sakkunnigförslagen böra stadgas, att till medlemmar av jurykåren
skola väljas för omdömesgillhet, självständighet och rättrådighet kända
svenska medborgare. Och såsom ytterligare erinran till domstolarna att
vinnlägga sig örn tillbörlig omsorg och allsidighet vid valet torde böra stadgas,
att därvid skall tillses att kåren kommer att representera skilda samhällsgrupper.

Däremot synes lämpligheten av speciella kompetenshinder, varigenom vissa
yrkesgrupper uteslutas från tjänstgöring i jury, kunna starkt ifrågasättas.
Frånvaron av dylika hinder i gällande lag kan näppeligen sägas ha
medfört några olägenheter. De ofta vittgående bestämmelser härom som
återfinnas i utländsk processlagstiftning torde äga historiska förklaringsgrunder
och skulle säkerligen hos oss verka främmande. Då 1912 års betänkande
föreslog kompetenshinder för åtskilliga kategorier av ämbetsmän
— utom domare och åklagare även sådana som inneha tjänst inom den
centrala statsförvaltningen, inom landsstaten, vid magistrat eller polismyndighet
ävensom präster — hade utländska förebilder använts, och dessutom

Kuncjl. Map-ts proposition nr 235.

betraktades anordningen såsom en garanti fästad vid jurykårsvalets anförtroende
åt domstolen. Det senare skälet synes icke böra tillerkännas någon
avgörande betydelse och förlorar i vart fall åtskilligt av sin bärkraft, örn såsom
nu avses parternas valrätt i viss utsträckning bibeliålles. De sakkunniga
ha visserligen begränsat kompetenshindren för statstjänstemännen till
domare, åklagare och polismän. Men det torde utan vidare vara klart att
personer i sådan ställning endast undantagsvis böra ifrågakomma såsom
jurymän, och särskilda bestämmelser härom lära icke vara påkallade. Vad
sedan angår de yrkesgrupper inom den enskilda näringsverksamheten vilka
ansetts böra uteslutas från jurykårerna — advokater, tidningsmän samt enligt
sakkunnigförslaget även boktryckare — skulle deras diskvalificerande
mången gång kunna komma att innebära hinder att för tjänstgöring i jury
använda personer vilka vore på grund av personliga egenskaper eller särskild
fackkunskap särskilt ägnade för en sådan uppgift. Förslagen lia också
ur denna synpunkt väckt starka gensagor i de avgivna yttrandena. Vad
som anförts därom att tidningsmän skulle på grund av sitt yrke vara benägna
att otillbörligt överse med tryckfrihetsbrott torde sakna fog, och den
likaledes åberopade faran för att tidningsmän skulle kunna bli domare i mål
rörande skrifter med vilka de själva tagit befattning bör vinna tillräckligt
beaktande såsom jävsgrund i det särskilda fallet. Jag anser på anförda
skäl att bestämmelser om kompetenshinder för särskilda yrkesgrupper icke
böra upptagas i lagen.

De sakkunniga upptogo efter mönster från det tidigare kommittéförslaget
såsom ytterligare diskvalifikationsgrunder, att vederbörande står under förmynderskap
eller är i konkurstillstånd eller är ådömd någon av de straffpåföljder
som angivas i strafflagen: ovärdighet att i rikets tjänst vidare nyttjas,
påföljd enligt 2 kap. 19 § samt ovärdighet att inför rätta föra andras
talan. Vad påföljderna beträffar har jag, på grundval av en inom justitiedepartementet
av tillkallade sakkunniga utarbetad promemoria angående
dessa påföljders avskaffande,1 låtit upprätta förslag till lagändringar i nämnda
syfte, och har Kungl. Maj:t på min hemställan den 10 mars 1936 beslutat
avlåta proposition (nr 190) till riksdagen i ämnet. I anledning härav
torde i tryckfrihetsförordningen icke böra upptagas något stadgande rörande
verkan av dylika påföljder. Däremot böra omyndighet och konkurstillstånd
diskvalificera för jurymannaskap. Dessa diskvalifikationsgrunder synas
lämpligen böra, såsom ock skett i förslagen, på det sätt beaktas att deras
förhandenvaro vid jurys konstituerande utgör kompetenshinder även för
medlemmar av jurykåren. Det är naturligen utan särskilt stadgande klart
att domstolen icke bör i jurykåren invälja den för vilken vid valtillfällot
en dylik diskvalifikationsgrund föreligger.

En fråga av icke ringa betydelse är den huruvida jurymannauppdrags
fullgörande skall anses såsom en medborgerlig plikt vilken ingen utan laga
förfall äger undandraga sig. Både 1912 och 1935 års förslag bygga på denna
uppfattning och lia därmed intagit en ståndpunkt som innebär ett radikalt

1 Statens off. utreda. 1935: 60.

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

avsteg från vad som nu anses gälla. Enligt rådande praxis torde nämligen
nära nog vilken ursäkt som helst för avböjande av jurymannauppdrag godkännas
av domstolarna. Tryckfrihetsförordningen saknar bestämmelser i ämnet.
Det är tydligen nödvändigt att reglera dessa förhållanden, örn överhuvudtaget
de nya bestämmelserna om jurys bildande och om skyndsammare
handläggning skola lia utsikt att bli effektiva. Redan under nuvarande
förhållanden måste för övrigt den gällande ordningen betecknas såsom
ett svårt missförhållande. Mot förslaget att som enda grund för befrielse
från jurymannauppdrag uppställa laga förfall göra sig dock vissa betänkligheter
gällande. Ett jurymannauppdrag kan otvivelaktigt under vissa omständigheter,
även om laga förfall icke föreligger, vara förenat med så betydande
olägenheter att befrielse från dess fullgörande skäligen bör medgivas.
Vid frågans bedömande bör även beaktas den olikhet som nu föreligger
i förhållande till kommitté- och sakkunnigförslagen därutinnan att parternas
egen valrätt avses skola bibehållas, och detta så att även personer
utom jurykåren skola kunna nämnas. Att en person under alla förhållanden,
bortsett från laga förfall, skall vara skyldig att mottaga ett sådant val,
torde ej vara lämpligt. Den omständigheten att jurymannauppdragets fullgörande
bör betraktas såsom en medborgerlig plikt utesluter emellertid ingalunda
att andra hinder än laga förfall böra kunna godkännas. Det kan
härutinnan erinras om stadgandet i 1 kap. 2 § rättegångsbalken, enligt vilket
rätten må entlediga nämndeman som flyttar ur valkretsen eller eljest
visar giltigt hinder. Den som fyllt sextio år är som bekant enligt en i
lagarna genomgående princip berättigad att avböja medborgerliga förtroendeuppdrag;
denna regel gäller jämväl nämndemansbefattning. Kommunallagarna
innehålla allmänt stadganden om rätt till avsägelse från vissa
uppdrag. Sålunda äga till exempel, utom de som uppnått sextio års ålder,
även ämbets- och tjänstemän som av sin befattning äro hindrade att fullgöra
uppdrag såsom ledamot i kommunalnämnd eller stadsfullmäktige rätt
att undandraga sig detsamma; men dessutom medgives sådan rätt för den
som eljest uppgiver hinder vilket godkännes av kommunalstämman respektive
av flertalet bland övriga stadsfullmäktige. Det kan möjligen göras gällande,
att konsekvensen kräver att även beträffande jurymannauppdrag
stadgas ovillkorlig rätt till avsägelse för den som fyllt sextio år.
Det föreligger emellertid en avsevärd skillnad mellan ett sådant uppdrag,
avseende tjänstgöring vid ett bestämt tillfälle, och de eljest förekommande
förtroendeuppdragen, som innebära relativt långvarigt och ofta betungande
deltagande i allmänna värv. Med hänsyn härtill och då det, såsom
i det föregående utvecklats, synts önskvärt att i fråga örn valbarhet uppställa
en övre åldersgräns av sextiofem år, torde det icke vara påkallat att
i förevarande avseende upptaga något stadgande örn rätt till avsägelse på
grund av viss uppnådd levnadsålder. Icke heller synes anledning föreligga
att särskilt angiva hinder i följd av ämbete eller tjänst såsom ursäkt för
avböjande av uppdrag av ifrågavarande slag. Det lämpligaste sättet att förhindra
oskäligt betungande jurymannauppdrag torde vara att giva dom -

Kungl. Maj.ts proposition nr 235.

stolarna en allmän diskretionär prövningsrätt i de fall då juryman åberopar
något bärande skäl för befrielse från uppdraget. För befrielse från jurymannauppdrag
bör på grund av vad sålunda anförts krävas antingen godkänt
laga förfall eller ock sådant förhållande som eljest föranleder till att
jurymannen icke utan synnerlig olägenhet kan närvara vid målets handläggning.

I fråga örn juryn torde jag i detta sammanhang ytterligare endast behöva
angiva min ståndpunkt till förslaget att ställa juryns användning i de
egentliga tryckfrihetsmålen i beroende av den tilltalades önskan eller domstolens
prövning. Därest ombildningen av juryn sker i den modifierade
form som i det föregående förordats, synes redan däri ligga ett skäl att icke
begränsa dess användning i sådan grad som de sakkunniga föreslagit. Då
parterna i viss utsträckning bibehållas vid inflytandet på juryns sammansättning,
lärer det nämligen icke kunna tagas för givet att åklagare och
målsägande alltid skola anse det med sina intressen förenligt att avgörandet
av frågan huruvida målet skall prövas under jurys medverkan är överlämnat
åt svaranden. Mot en huvudregel av denna innebörd talar även det av
de sakkunniga påpekade förhållandet att en hemställan av svaranden om
jurys deltagande lätt kan komma att av domstolen och av juryn uppfattas
som ett tecken på att svaranden själv hyser tvivel örn sin saks rättfärdighet
samt möjligen också såsom ett utslag av misstro mot domstolen. I fråga om
den ytterligare inskränkning i juryns användning som avses med den föreslagna
bestämmelsen att framställning av tilltalad om juryprövning skall
avslås av rätten, då fråga är om ansvar för smädligt yttrande eller hotelse
mot enskild och ej särskilda omständigheter tala för bifall till framställningen,
göra sig likaledes betänkligheter gällande. Skillnaden mellan mål som
angå smädelse eller hotelse samt andra ärekränkningsmål synes ej vara så
påtaglig att på densamma böra byggas regler om olikhet i den processuella
behandlingen av målen. I praktiken skulle en sådan olikhet säkerligen
komma att framstå såsom godtycklig. Ej heller förslagets föreskrift att domstolen
skall avslå framställning örn jurys deltagande, om den finner uppenbart
att åtalad skrifts innehåll icke är brottsligt, torde böra lagfästas. Här
inställer sig i främsta rummet den invändningen att domstolen icke på ett
förberedande stadium bör träffa avgörande rörande den i målet förda talan.
Däremot torde intet vara att erinra mot förslaget att jury icke skall medverka
i mål om ansvar för inbjudning till deltagande i lotteri. I övrigt synes
det icke lämpligt att utesluta jurys deltagande i egentliga tryckfrihetsmål i
andra fall än då båda parterna äro ense därom. På grund av det sagda
böra alltså bestämmelserna i förevarande hänseende erhålla det innehåll att
fråga om skrifts brottslighet alltid skall prövas av jury, såvida ej åtalet avser
inbjudning till deltagande i lotteri eller ock parterna å ömse sidor förklara
sig vilja utan sådan prövning hänskjuta målet till rättens avgörande.

I andra mål än de egentliga tryckfrihetsmålen skall enligt gällande bestämmelser,
i vilka någon ändring ej ifrågasatts, jury ej medverka. Beträffande
en del av dessa mål — angående publikationsbrott, brott mot anonymitets -

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

rätten samt brott av boktryckare mot vissa föreskrifter i tryckfrihetsförordningen
— gälla dock för närvarande särskilda forumregler, enligt
vilka målen skola upptagas vid rådhusrätt. Praktiska skäl torde, såsom de
sakkunniga anfört, tala för att rådhusrätt icke bibehålies såsom exklusivt
forum för dessa måls vidkommande. Rörande de s. k. ordningsmålen, vilka
nu avdömas av chefen för justitiedepartementet, lärer i överensstämmelse
med sakkunnigförslaget böra bestämmas att de skola upptagas vid allmän
underrätt.

Tryckfrihetsförordningens föreskrift därom att utslag i tryckfrihetsmål
skola underställas hovrättens prövning har i de sakkunnigas förslag uteslutits.
Till stöd härför har anförts att målens vikt icke berättiga till en dylik
undantagsföreskrift samt att parts intresse av att de för tryckfrihetsmålens
behandling föreskrivna formaliteterna noggrant iakttagas blir tillräckligt tillgodosett
genom de vanliga rättsmedlen. Mot förslaget synes i denna del icke
vara något att invända.

Sambandet mellan de processuella stadgandena och kvarstadsreglerna påkalla,
såsom de sakkunniga funnit, en revision av dessa senare. Vid utarbetandet
av förslaget härutinnan ha de sakkunniga genomgående förkortat
de nu gällande tidsfristerna för prövning av befogenheten av lagd kvarstad
och för åtals anhängiggörande efter kvarstadsbeslut samt dessutom betydligt
förenklat de nuvarande bestämmelserna. I stort sett synes intet vara att
erinra mot förslaget, vilket ock vunnit allmän anslutning i de däröver avgivna
yttrandena. Dock torde i ett pär hänseenden avvikelse från förslaget
kunna ifrågasättas. Härom må i detta sammanhang följande anmärkas. I
förslaget upptages ett stadgande därom att kvarstadsförordnande som meddelats
eller fastställts av chefen för justitiedepartementet skall inom viss kort
tid underställas prövning av den domstol varest åtal för skriftens innehåll
bör väckas; för att kvarstaden skall äga bestånd måste anmälan därom ha
skett till rättens ordförande inom fyra dagar från beslutet, och rätten skall
ha prövat kvarstaden inom två dagar efter det anmälan inkommit. Stadgandet
är — liksom gällande lags föreskrift att domstolen skall inom åtta
dagar från ett måls anhängiggörande pröva huruvida kvarstad bör äga bestånd
— tydligen avsett såsom ett snabbt verkande korrektiv mot oriktig utövning
av kvarstadsmyndigheten. Detta syfte lärer emellertid i fullt tillräcklig
grad vinnas genom övriga stadganden vilka avse att skyndsamt bringa
en utom rättegång lagd kvarstad under domstols prövning. I detta hänseende
ha, på sätt omtalats i den inledningsvis lämnade redogörelsen för sakkunnigförslaget,
föreslagits åtskilliga utan tvivel effektiva bestämmelser. Härtill
kommer att en domstolsprövning som i allmänhet skulle komma att äga
rum redan innan själva målet anhängiggjorts sannolikt bleve tämligen summarisk
eller rent av komme att nedsjunka till en ren formalitet. Något stadgande
av nämnda slag lärer följaktligen icke böra upptagas. Däremot är
det naturligen angeläget att instämda mål utan dröjsmål bliva av domstolen
handlagda, därvid yrkanden om kvarstads hävande kunna prövas. Härom
äro bestämmelser påkallade även ur andra synpunkter än de nu förevarande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

I följd av de sakkunnigas förslag rörande forum i tryckfrihetsmål skulle
något grundlagsliinder icke vidare föreligga mot indragning av mindre residensstäders
rådhusrätter. Jag har i det föregående uttalat att frågan om
mindre residensstäders förenande i judiciellt avseende med angränsande
domsagor torde böra anstå i avbidan på den allmänna processreformen. Någon
anledning lärer emellertid icke förefinnas att i den reviderade grundlagstexten
fastslå rådhusrätternas uteslutande behörighet att upptaga tryckfrihetsmål.
Om såsom i den lämnade framställningen förordats reglerna om
forum i egentliga tryckfrihetsmål överföras till en särskild rättegångslag,
lärer i tryckfrihetsförordningen endast erfordras en bestämmelse av innehåll
att dylika mål skola upptagas vid allmän underrätt enligt vad därom
är stadgat i den särskilda lagen.

I enlighet med vad sålunda anförts har inom justitiedepartementet upprättats
förslag till ändrad lydelse av §§ 1, 3, 4 och 5 tryckfrihetsförordningen.
Beträffande förslagets särskilda stadganden må ytterligare följande anmärkas.

§ 1.

Mom. 4. Enligt momentets nuvarande lydelse skall i hinderslöshetsbevis
angivas att intet hinder emot skriftens utgivande förekommer. Det har ansetts
lämpligt att — i samband med den komplettering av lagrummet varom
talats i den allmänna motiveringen — jämväl vidtaga en ändring, enligt
vilken i hinderslöshetsbeviset skall angivas att hinder enligt tryckfrihetsförordningen
ej möter mot skriftens utgivande. Härigenom utmärkes att hinder
kunna tänkas förekomma av civil- eller offentligrättslig natur, vilka
emellertid icke bliva föremål för prövning vid utfärdandet av hinderslöshetsbeviset.
Som exempel på bestämmelser av offentligrättslig natur, vilka kunna
innebära hinder mot utgivande av periodisk skrift, har patentlagstiftningskommittén
i sitt år 1922 avgivna betänkande anfört lagen den 2 juni
1911 om skydd för vissa internationella sjukvårdsbeteckningar. Civilrättsliga
föreskrifter av betydelse i detta hänseende saknas för närvarande men
kunna, såsom i den allmänna motiveringen anmärkts, väntas bliva införda
i samband med en utvidgad lagstiftning om illojal konkurrens.

För erhållande av hinderslöshetsbevis har i förslaget uppställts såsom villkor
att sökanden är här i riket bosatt svensk medborgare. Denna förutsättning
för utgivningsrätt upptages såväl i 1912 års förslag till tryckfrihetslag
som i förslaget angående åtgärder mot statsfientlig verksamhet. Enligt gällande
lag äger den som blivit förklarad ovärdig föra andras talan ej rätt att
erhålla hinderslöshetsbevis. Stadgandet härom har uteslutits av skäl som i
den allmänna motiveringen anförts i sammanhang med behandlingen av
diskvalifikationsgrunder för tjänstgöring i jury.

Mom. 5. Enligt de sakkunnigas förslag uteslöts den i nuvarande andra
stycket av detta moment meddelade föreskriften, att då boktryckeri anlägges
å ort som lyder under landsrätt, boktryckare, arbetare i tryckeriet samt

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

där tryckta skrifters författare och utgivare skola i mål som röra boktryckningen
lyda under rådhusrätten i den stad där länets styrelse har sitt säte.
I motiveringen angavs att ändringen erfordrades för avskaffande av rådhusrätt
såsom exklusivt forum för mål angående förseelser emot tryckfrihetsförordningen.
Detta skäl kan alltjämt åberopas, ehuru såsom i det föregående
anförts de egentliga tryckfrihetsmålen nu avses alltid skola upptagas vid rådhusrätt.
Andra tryckfrihetsmål skola nämligen liksom enligt sakkunnigförslaget
kunna upptagas vid häradsrätt.

Bestämmelsen om anmälningsskyldighet i nuvarande tredje stycket har
ändrats i överensstämmelse med de sakkunnigas förslag. Anmälan om inrättande
av tryckeri skall sålunda icke ske till magistrat utan allenast till
länsstyrelsen. Även i denna del är förslaget föranlett av de ändrade forumreglerna.

§ 3.

Mom. 12. Enligt vad de sakkunniga i sin förut omtalade promemoria anfört
borde straffet i mom. 12 avsevärt skärpas. I förevarande förslag har
maximum höjts från etthundra till ettusen riksdaler, medan däremot fängelse
icke ansetts böra stadgas. Frihetsstraffet synes böra förbehållas de svårare
fall då utspridande av falska rykten och framställningar utgör ett led i en
mot det allmänna riktad propagandaverksamhet. Härom ha, såsom i den
allmänna motiveringen sagts, stadganden upptagits i mom. 8 och 9 av förevarande
paragraf.

§ 4.

Mom. 3. I detta moment ha sammanförts reglerna om åtalsrätt i tryckfrihetsmål.
Första stycket återger sålunda i huvudsak innehållet i nuvarande
mom. 3 sista punkten samt mom. 5. Andra stycket motsvarar nuvarande
§ 5 mom. 11 första punkten. Här har dock vidtagits den ändring som föranledes
av förslaget rörande utvidgad åtalsrätt för allmän åklagare i mål om
ärekränkning mot ämbets- och tjänstemän m. fl.

Det må här vidare anmärkas, att vad i gällande lag, § 4 mom. 3 och 4.
stadgas om ordningsmål icke äger motsvarighet i förslaget, vilket på sätt
förut nämnts avser att överföra dessa mål till domstolarna. Likaledes har
uteslutits det i § 5 mom. 11 upptagna stadgandet om rätt för målsägande att
hos justitiekanslersämbetet begära biträde i rättegången av kronans ombud,
vilket stadgande numera lärer sakna praktisk betydelse.

Mom. A. Bestämmelser om kvarstad finnas för närvarande i § 4 mom. 3,
6, 8—11 samt i § 5 mom. 8, 11—13. Av dessa stadganden skola enligt såväl
sakkunnigförslaget som det föreliggande departementsförslaget § 4 mom.
8—11 samt § 5 mom. 13 kvarstå oförändrade. I övrigt ha kvarstadsbestämmelserna
i departementsförslaget sammanförts till § 4 mom. 4 och 5, motsvarande
sakkunnigförslagets § 4 mom. 5 och 6.

I första stycket av § 4 mom. 4 angives den allmänna förutsättningen för
kvarstad att det missbruk av tryckfriheten som är i fråga kan medföra

Kungl. Maj.ts proposition nr 235.

skriftens konfiskation. Samma villkor torde gälla enligt det nuvarande stadgandet
i § 4 mom. 3, ehuru det icke kommit till uttryck vid avfattningen.

Andra—femte styckena i mom. 4 avse kvarstad utom rättegång. Innan
stämning uttagits meddelas kvarstad av chefen för justitiedepartementet eller
hans ombud, därefter endast av domstolen. Med stämnings uttagande jämställes
i departementsförslaget ingivande av sådan ansökan örn konfiskation
varom förslaget i § 5 mom. 11 upptagit bestämmelse för det fall att ingen
finnes som kan ställas till ansvar i anledning av skrifts utgivande.

Kvarstadsförordnande skall enligt departementsförslaget, som härutinnan
följer de sakkunnigas förslag, inom åtta dagar efter det granskningsexemplar
avlämnats vara meddelat den som har att ombesörja kvarstadens verkställande
i tryckningsorten. Har tryckfrihetsombud i undantagsfall själv förordnat
örn kvarstad, skall ombudet ofördröjligen insända skriften till chefen för
justitiedepartementet, som omedelbart har att besluta huruvida kvarstaden
skall äga bestånd. De sakkunniga uppställde för den sistnämnda prövningen
en tidsfrist av åtta dagar, vilken emellertid icke torde vara av behovet påkallad.
Liksom i de sakkunnigas förslag föreskrives att justitiekanslern ofördröjligen
skall underrättas om justitieministerns beslut varigenom kvarstadsförordnande
meddelats eller fastställts. Stämning eller ansökan jämlikt § 5
mom. 11 skall därefter ske inom åtta dagar efter det justitiekanslern underrättats.
Det har icke ansetts erforderligt att såsom skett i sakkunnigförslaget
angiva som villkor för kvarstadens bestånd att målet fullföljes av åklagaren
å dag till vilken målets första handläggning utsatts. En försummelse av åklagaren
i nämnda hänseende, som för övrigt näppeligen kan förutsättas inträffa
i praktiken, synes icke i och för sig böra medföra den verkan att kvarstaden
förfaller. Det torde icke möta några betänkligheter att giva generell giltighet
åt den i sjätte stycket upptagna regeln, att det sedan stämning uttagits
skall ankomma på domstolen att efter yrkande pröva kvarstadsfrågor.

I sakkunnigförslaget upptagna stadganden om domstolsprövning inom viss
kort tid av meddelad kvarstad ha uteslutits. Härutinnan hänvisas till den
allmänna motiveringen.

Angående rätt till klagan över domstols beslut i kvarstadsfrågor stadgas i
sista punkten av detta moment. Endast beslut varigenom kvarstad meddelats
eller yrkande om hävande av lagd kvarstad ogillats får enligt detta
stadgande särskilt överklagas. Någon saklig olikhet i förhållande till de i
sakkunnigförslagets 6 mom. upptagna reglerna avses icke.

Mom. 5. Här upptagna stadganden överensstämma med mom. 6 tredje
stycket i de sakkunnigas förslag och ersätta i huvudsak gällande bestämmelser
i § 5 mom. 8 om vad som skall iakttagas vid förrättning för kvarstads
verkställande m. m.

Den av de sakkunniga i förevarande sammanhang upptagna föreskriften därom
att fråga örn kvarstad ej må av domstol ånyo upptagas, sedan yrkande
örn kvarstad ogillats eller förordnande örn kvarstad upphävts, förfallit eller
återkallats, innebär ett avsteg från gällande rätt (se § 4 mom. 3) som icke
synes påkallat. Den omständigheten att en före rättegången lagd kvarstad

Rihang till riksdagens protokoll 19,''IG. t sami. Nr 235.

Kungl. Maj:ts proposition nr 235.

förfallit synes ej böra utgöra ett ovillkorligt hinder för domstolen att förordna
örn ny kvarstad, om anledning därtill förekommer. Den föreslagna bestämmelsen
har ansetts kunna helt utgå.

Mom. 6. Stadgandet återger med ett par redaktionella ändringar de båda
första punkterna i gällande mom. 6 och överensstämmer med mom. 4 i de
sakkunnigas förslag.

§ 5-

Mom. I—3. Angående laga domstol för de egentliga tryckfrihetsmålen innehåller
förslaget på sätt i det föregående sagts allenast en hänvisning till
bestämmelser i den särskilda rättegångslagen. För andra tryckfrihetsmål —
jämväl de hittillsvarande ordningsmålen — föreslås såsom huvudregel, mom.
3, att om laga domstol skall gälla vad om brottmål i allmänhet är stadgat.
Vissa undantag ha dock uppställts, icke blott såsom enligt sakkunnigförslaget
(§ 5 mom. 11) i fråga om åtal jämlikt § 1 mom. 11, utan även beträffande
åtal jämlikt mom. 8—10 i samma paragraf. De skäl som tala för att mål av
förstnämnda slag skola upptagas vid domstolen i den ort där tryckeriet är
beläget torde äga giltighet även beträffande mål enligt de sist angivna lagrummen.
Rörande bestämmelsen örn åtal jämlikt § 4 mom. 14 mot någon
som lyder under strafflagen för krigsmakten hänvisas till den allmänna motiveringen.

Mom. 4. Avfattningen angiver att förslaget icke upprätthåller den enligt
nuvarande mom. 4 gällande regeln att domstolen vid juryfrågas framställande
är bunden av åklagarens eller målsägandes brottsrubricering. I de sakkunnigas
förslag hade denna regel ersatts med en föreskrift (i mom. 8, jfr
mom. 3), enligt vilken domstolen icke ägde åberopa strängare lagrum än det
åklagaren eller målsäganden ansett vara tillämpligt. Härigenom skulle de
i praktiken framträdande olägenheterna av den gällande bestämmelsen visserligen
bortfalla. Den av de sakkunniga föreslagna bestämmelsen innebär
emellertid en avvikelse från de i den vanliga brottmålsprocessen gällande
reglerna, som icke lärer påkallas av hänsyn till tryckfriheten och som dessutom
torde kunna medföra svårigheter i tillämpningen. Någon motsvarighet
till bestämmelsen har icke upptagits i förevarande förslag eller i förslaget
till särskild rättegångslag. I den särskilda lagen torde böra uttryckligen stadgas,
att till juryn skall framställas fråga huruvida skriftens innehåll är brottsligt
efter det eller de lagrum som åklagaren eller målsäganden funnit tillämpliga
eller eljest kunna ifrågakomma.

Mom. 5. Det föreliggande förslaget innebär att jurykårernas medlemmar
äro tjänstgöringsskyldiga i mål vari utlottning av jurymän sker under den
valperiod för vilken jurykårerna äro valda. Avseende fästes sålunda icke
såsom i sakkunnigförslaget vid tidpunkten för stämningen i målet.

Till medlemmar av jurykåren skola väljas personer boende i staden eller
inom länet. De sakkunniga hade i detta hänseende upptagit detal jerade regler,
föranledda i huvudsak av förslagets ståndpunkt i fråga örn jurykårernas
sammansättning. Den nyssnämnda enkla bestämmelsen, varmed bör järn -

Kungl. Maj-.ts proposition nr 235.

lorås gällande föreskrift i § 5 mom. 2, torde göra tillfyllest i betraktande av
att enligt departementsförslaget jurykårerna helt skola utses av domstolarna.
I de fall då rådhusrätt enligt forumbestämmelserna har att upptaga även mål
rörande skrifter som tryckts utom staden torde jurykåren lämpligen böra
till viss del bestå av personer boende å andra orter inom rådhusrättens domvärjo,
därvid dock skälig hänsyn bör tagas till förefintliga kommunikationer
och liknande förhållanden. Är jurisdiktionsområdet beträffande tryckfrihetsmål
begränsat till staden, lärer någon anledning att gå utom stadsinvånarnas
krets mera sällan förekomma.

Mom. 10. För den händelse juryman, på grund av laga förfall eller annat
i första stycket nämnt förhållande eller i följd av jäv, är hindrad att tjänstgöra,
skall suppleant inträda i hans ställe. Närmare regler rörande ordningen
för inkallelse av suppleanter böra lämpligen meddelas i den särskilda
rättegångslagen. Skulle emellertid i något fall inträffa att suppleant ej finnes
att tillgå, antingen därför att de utsedda redan tagits i anspråk eller på
grund av annat hinder, måste särskilda åtgärder vidtagas för juryns komplettering.
Härom har i andra stycket av förevarande moment stadgats, att
ny juryman jämte suppleant skall utses enligt de i mom. 7 och 8 fastställda
grunderna för juryns konstituerande. Även reglerna om uteslutning skola på
grund härav i förekommande fall tillämpas. Har hindret inträffat beträffande
en ur jurykåren utlottad juryman, bör sålunda den nya lottningen avse
tre jurymän och tre suppleanter, så att parterna bliva i tillfälle att utöva
dem tillkommande uteslutningsrätt.

Mom. 11. Genom stadgandet möjliggöres konfiskation även i det fall att
ansvarighet för en skrift ej kan av någon utkrävas. Behovet av en föreskrift
om den ordning vari förutsättningarna för konfiskation i dylik händelse
skall prövas har framhållits i de tidigare betänkandena rörande tryckfrihetsprocessens
omdaning. Liksom motsvarande bestämmelse i de sakkunnigas
förslag (mom. 10) bygger förevarande stadgande på uppfattningen att jury
ej bör medverka vid konfiskationsfrågans avgörande. Ett tillägg har gjorts
därom att talan må väckas genom ansökan till rätten.

Mom. 15—16. Till mom. 15 har fogats ett tillägg angående förvandling
av vite vartill någon fälles jämlikt den nya bestämmelsen i § 1 mom. 11.
I mom. 16 har införts stadgande därom att vite tillfaller kronan.

Jämte nu behandlade förslag till ändring i tryckfrihetsförordningen har
upprättats förslag till övergångsstcidgande, vari meddelas föreskrifter dels
om giltighetstiden av gällande rättegångs- och kvarstadsbestämmelser dels
ock örn val av jurykårer för tiden närmast efter de nya bestämmelsernas
ikraftträdande.

Till statsrådsprotokollet torde få fogas såsom bilaga A förut berörda, i
samråd med processlagberedningen utarbetade förslag till lag örn rättegången
i vissa tryckfrihetsmål och, såsom bilaga B, ett av processlagberedningen
avgivet yttrande över lagförslaget.»

Kungl. Majlis proposition nr 235.

Föredraganden hemställer härefter — under framhållande av att proposition
i ärendet jämlikt § 54 riksdagsordningen lärer kunna avlåtas utan
hinder av att den för propositioners avlämnande till riksdagen i allmänhet
stadgade tid gått till ända — att ifrågavarande förslag till ändrad lydelse av
§§ 1, 3, 4 och 5 tryckfrihetsförordningen och till övergångsstadgande måtte
genom proposition föreläggas riksdagen till prövning i grundlagsenlig ordning.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av
den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Ragnar Kihlgren.

Kungl. Maj:ts proposition nr 235-

Bilaga A.

Förslag

till

Lag

om rättegången i vissa tryckfrihetsmål.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Mål angående brott som avses i 3 § tryckfrihetsförordningen upptages, om
den skrift som föranlett åtalet är tryckt i stad i vars rådhusrätt enligt gällande
bestämmelser jämte borgmästaren finnas minst två lagfarna ledamöter, vid
den rådhusrätten, men i annat fall vid rådhusrätten i stad som är säte för
länsstyrelsen i det län där skriften är tryckt. I handläggning av sådant mål
må endast lagfarna ledamöter av rätten deltaga. Äro ej i rätten tre lagfarna
ledamöter, förordnar Konungen huru antalet skall fyllas.

Saknas å skriften uppgift om tryckningsorten eller finnes uppgiften därom
oriktig och är vid målets anhängiggörande tryckningsorten ej känd, eller är
skriften tryckt utomlands på svenska språket, vare såsom tryckningsort ansedd
ort där skriften anträffas.

2 §•

Målet skall i stämningen utsättas att förekomma så snart ske kan, med
iakttagande av att den tilltalade erhåller skäligt rådrum att förbereda sig
till inställelsen. Part må kallas att inställa sig personligen.

Där det finnes lämpligt, må den tilltalade föreläggas att inom viss tid före
första rättegångstillfället inkomma med skriftligt svaromål jämte avskrift
därav i lika många exemplar som antalet motparter. Avskrift skall genom
rättens försorg med posten tillställas motpart.

3 §•

Vid första rättegångstillfället skall om möjligt avgöras vem som är ansvarig
för skriften, så ock bestämmas huruvida frågan örn skriftens innehåll
är brottsligt skall prövas av jury.

Skall jury ej medverka, varde målet utan uppskov av rätten upptaget till
fortsatt handläggning.

4 §•

Då jury skall medverka, skall förberedelse av målet äga rum. Därvid skola
de åtgärder för juryns bildande vidtagas varom i tryckfrihetsförordningen

Kungl. Maj:ts proposition nr 235-

sägs och målet så beredas att det vid förhandling inför juryn kan slutföras
i ett sammanhang. Åklagaren eller målsäganden skall närmare angiva i vilket
hänseende han påstår skriften vara brottslig jämte det eller de lagrum
som han finner tillämpliga. Den tilltalade skall uppmanas att förklara sig
över åtalet. Parterna skola vidare angiva de omständigheter de vilja åberopa
samt yttra sig över vad motparten andragit. De skola ock uppgiva de bevis
de vilja förebringa och vad de vilja styrka med varje särskilt bevis. Skriftligt
bevis skall genast framläggas.

Förberedelsen skall örn möjligt äga rum vid första rättegångstillfället.
Kan den då ej avslutas, skall den fortsättas vid nytt rättegångstillfälle. Ej
må målet uppskjutas längre än som oundgängligen erfordras.

5 §•

Ej må vid förberedelsen förhör med vittne eller sakkunnig äga rum, med
mindre det kan antagas att den som skall höras icke kan utan oskälig kostnad
eller synnerlig olägenhet infinna sig vid förhandlingen inför juryn.

6§.

Sedan förberedelsen avslutats, skall rätten utsätta tid för förhandlingen inför
juryn. De till tjänstgöring i jury utsedda skola genom rättens försorg
skriftligen kallas till förhandlingen; och skall kallelsen innehålla såväl uppgift
å den tid inom vilken anmälan om laga förfall eller begäran örn befrielse
från jurymannauppdraget på annan grund senast bör vara till rätten inkommen
som ock erinran om påföljd för försummelse att hörsamma kallelsen.

Godkännes laga förfall eller medgives eljest befrielse från jurymannauppdrag,
inkallas suppleant till tjänstgöring; i annat fall vare jurymannen underrättad
om rättens beslut. De av rätten uttagna suppleanterna skola inkallas
i den ordning vari de utlottats och de av part utsedda suppleanterna
i den ordning de nämnts.

Uteblir juryman å tid till vilken förhandlingen inför juryn utsatts, skall
suppleant för den uteblivne inkallas, örn uppskov med målet därigenom kan
undvikas. Äger den uteblivne ej laga förfall och vållas av utevaron uppskov
med målet, vare den uteblivne skyldig att ersätta statsverket och parterna
den kostnad som genom försummelsen uppkommit.

7 §•

Då fulltalig jury tillstädeskommit inför rätten, skola juryns medlemmar
avlägga denna försäkran: »Jag N. N. lovar på heder och samvete, att jag

såsom ledamot i denna jury efter bästa förstånd skall besvara de frågor som
av rätten framställas och i obrottslig tystnad hålla såväl vad under juryns
överläggningar yttras som huru de särskilda medlemmarna rösta. Detta vill
och skall jag som en ärlig och uppriktig domare troget hålla.»

Kungl. Maj.ts proposition nr 235-

8 §•

Målet handlägges av rätten i juryns närvaro. Förhandlingen skall vara
muntlig. Yrkande må uppläsas ur skrift, men eljest må part ej åberopa eller
uppläsa skriftligt anförande.

Juryman åge att genom rättens ordförande framställa fråga till part, vittne,
sakkunnig eller annan.

9 §•

Finnes vid upprop av målet å den för förhandlingen inför juryn utsatta
dagen part eller annan som skall höras ej vara tillstädes eller hinder eljest
möta för målets slutförande vid det rättegångstillfället, må förhandlingen inställas
och uppskjutas till annan dag. Påbörjad förhandling må uppskjutas
allenast om rätten finner det vara oundgängligt, överstiger den tid inom vilken
målet återupptages till slutlig handläggning ej fjorton dagar, och är vid
målets senare handläggning rättens och juryns sammansättning oförändrad,
skall förhandlingen fortsättas. I annat fall skall ny förhandling äga rum.

Uppskjutes målet till annan dag, åge rätten förordna om de åtgärder som
finnas lämpliga för att målet å den dagen skall kunna slutföras. Fortsättes
påbörjad förhandling, skall målet företagas i det skick vari det förelåg vid
den tidigare handläggningens slut. Vid ny förhandling skall målet företagas
till fullständig handläggning.

10 §.

Har enskild part ej fullgjort vad enligt 4 § åligger honom, och föranledes
därigenom eller ock genom partens utevaro utan laga förfall eller annan hans
försummelse uppskov med förhandlingen inför juryn, vare han pliktig att
ersätta statsverket ävensom motpart den kostnad som därigenom uppkommer;
dock må ersättningsskyldigheten jämkas efter vad rätten finner skäligt.

11 §•

Sedan förhandlingen inför juryn blivit förd till slut, skall rätten utan uppskov
till juryns besvarande skriftligen avfatta frågan huruvida skriftens innehåll
är brottsligt efter det eller de lagrum som åklagaren eller målsäganden
funnit tillämpliga eller eljest kunna ifrågakomma. Avser åtalet flera brott
eller föranleder målets beskaffenhet i övrigt flera frågor, skola de framställas
var för sig. Innan frågorna överlämnas till juryn, skall närvarande part
beredas tillfälle att yttra sig över desamma; och må rätten därefter med anledning
av gjord erinran göra den ändring vartill fog finnes. Därefter överlägge
juryn i enrum under en av juryn utsedd ordförande. Framställd
fråga skall av juryn besvaras med ja eller nej. Ej må juryn åtskiljas innan
samtliga frågor blivit besvarade.

12 §.

I mål däri jury deltager skall protokollet vid förberedelsen innehålla, jämte
redogörelse för de åtgärder som vidtagits för juryns bildande, endast vad
som finnes nödigt till ledning vid förhandlingen inför juryn.

Kungl. Maj:ts proposition nr 235-

I protokollet vid förhandlingen inför juryn må vad part anfört utöver
yrkanden och invändningar ej antecknas med mindre särskilda skäl föranleda
därtill. Ej må i protokollet upptagas parts utveckling av talan i rättsligt
hänseende.

Är vad i protokollet skall antecknas upptaget i inlaga eller annan handling
i målet, skall i protokollet allenast hänvisas till handlingen. Protokollet skall
omedelbart avfattas i slutlig form. Utsaga av vittne, sakkunnig eller annan
skall genast ur protokollet uppläsas samt den hörde tillfrågas om han har
något att erinra mot avfattningen. Godkännes avfattningen, skall den hörde
genom påteckning av sitt namn vitsorda riktigheten. Erinran som ej föranleder
ändring skall antecknas i protokollet. Därefter må protokollet ej ändras.

Protokollet föres särskilt för varje mål och sammanföres med handlingarna
i målet till en akt.

13 §.

Vid juryns överläggning skall akten vara tillgänglig för juryn.

Juryn må av rätten införskaffa erforderliga upplysningar.

14 §.

Juryns beslut må grundas endast å vad vid förhandlingen inför juryn
förekommit. Har ny förhandling ägt rum, får beslutet grundas endast å vad
därvid förekommit.

15 §.

Juryns svar skall, skriftligen avfattat, tillställas rättens ordförande, varefter
rätten avkunnar utslag senast påföljande söckendag.

16 §.

Juryman åtnjuter av statsmedel dagtraktamente och reseersättning enligt
de grunder som gälla för landstingsman.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1937.

Kungl. Majis proposition nr 235.

inlaga B.

Till KONUNGEN.

Genom remiss den 30 december 1935 har processlagberedningen anbefallts
att avgiva yttrande över ett vid remissen fogat förslag till lag örn rättegången
i vissa tryckfrihetsmål. I anledning härav får beredningen anföra följande.

Med det föreliggande förslaget avses att i de tryckfrihetsmål, varom här är
fråga, skapa förutsättningar för en koncentrerad, muntlig förhandling. Att
ernå en dylik förhandling är ett av de viktigaste önskemålen vid det pågående
arbetet på en allmän rättegångsreform, och förslaget står därför i full
överensstämmelse med de grundlinjer, efter vilka detta arbete bedrives.
Rättegångens muntlighet och koncentration äro ock särskilt i tryckfrihetsmål
av stor betydelse för att bereda juryn tillfälle att verksamt deltaga i behandlingen
av dessa mål. Emellertid får ej förbises, att det är förenat med
vissa svårigheter att, med bibehållande i huvudsak av det nuvarande rättegångsförfarandet,
beträffande vissa mål säkerställa en förhandling av nu angivet
slag. Sålunda torde man icke vid en partiell reform på detta område
kunna förhindra att i icke önskvärd omfattning uppskov med målen bliva
erforderliga. Visserligen stadgas i förslaget, att juryns beslut må grundas
endast å vad vid förhandlingen inför denna förekommit, men då det av olika
skäl icke är möjligt att giva en motsvarande regel beträffande rättens avgörande,
kan ej heller full garanti vinnas för omedelbarhet i förfarandet. Med
hänsyn till beskaffenheten av de mål, varom är fråga, torde dock nu antydda
olägenheter icke hava någon större praktisk betydelse. En annan
svaghet är att till följd av den föreslagna inskränkningen i protokolleringen
av parternas anföranden det material, som kommer att stå överrätterna till
buds vid prövning av dit fullföljda mål, blir mindre fullständigt än enligt
nu gällande bestämmelser. Då emellertid frågan huruvida den åtalade
skriften är brottslig icke kan fullföljas och särskilt i hovrätten möjlighet
föreligger att till materialets fullständigande anordna muntligt förhör, torde
någon avgörande vikt icke böra tilläggas denna anmärkning.

På grund av vad sålunda anförts och då det föreliggande förslaget utarbetats
under samråd med processlagberedningen, har denna intet att erinra
mot att förslaget lägges till grund för lagstiftning i ämnet.

I behandlingen av detta ärende ha deltagit undertecknad, ordförande, samt
ledamöterna Santesson och Strandberg.

På processlagberedningens vägnar:

N. GÄRDE.

Stockholm den 3 januari 1936.

Bihang till riksdagens protokoll 1936. 1 sami. Nr 235.