Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år 1966 (Proposition 1966:23)

Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år 1966

Nr 23

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
företagsinteckning m. mgiven Stockholms slott den
14 januari 1966.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag till

1) lag om företagsinteckning;

2) lag om ändrad lydelse av 17 kap. 7 § handelsbalken;

3) lag om ändring i förordningen den 20 november 1845 (nr 50 s. 1) i
avseende på handel om lösören, som köparen låter i säljarens vård kvarbliva
;

4) lag angående ändrad lydelse av 2 och 13 §§ lagen den 8 april 1927
(nr 85) om dödande av förkommen handling.

GUSTAF ADOLF

Herman Kling

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås, att förordningen den 13 april 1883 (nr 16 s. 1)
angående förlagsinteckning ersätts med en lag om företagsinteckning. Syftet
med den nya lagen är att väsentligt utbygga det nuvarande inteckningsinstitutet.
Detta avses ske främst genom en utvidgning av kretsen av inteckningsberättigade
till att omfatta det stora flertalet näringsidkare, däribland
jordbrukare, genom en breddning av omfånget av den egendom, som kan
besväras av inteckning, samt genom förbättringar i skilda hänseenden av
inteckningshavarens ställning i förhållande till näringsidkaren och tredje
man. I sistnämnda hänseende märks framför allt att företagsinteckning avses
medföra förmånsrätt inte bara i näringsidkarens konkurs utan också
vid utmätning och att inteckningen föreslås gälla mot ny ägare av den intecknade
rörelsen under en övergångstid. Reglerna för bestämmandet av
själva inteckningsenheten är ägnade att medföra ett betydligt större skydd
än f. n. mot rättsförlust till följd av att rörelsen flyttas eller att ändring sker
i fråga om verksamhetens art.

Lagen om företagsinteckning föreslås träda i kraft den 1 januari 1967.
Den avses för jordbrukets vidkommande ersätta den nuvarande lagstiftningen
om inteckning i jordbruksinventarier, om panträtt i spannmål samt
om panträtt i spånadslin och hampa.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 saml. Nr 23

Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1966

Bilaga 1

Förslag

till

Lag

om företagsinteckning

Härigenom förordnas som följer.

Allmänna bestämmelser

1 §•

Efter medgivande av näringsidkare må inteckning till säkerhet för fordran
meddelas i hans näringsverksamhet. Sådan inteckning kallas företagsinteckning.

2 §•

Företagsinteckning må meddelas endast om näringsidkaren är bokföringsskyldig
eller driver jordbruk eller skogsbruk.

i n il i / '' c i , J ■ /

3 §•

Företagsinteckning meddelas i all den näringsverksamhet eller i den verksamhet
av viss art som näringsidkaren vid varje tid utövar inom ett län
eller inom en eller flera kommuner i länet. Är näringsidkaren aktiebolag,
må inteckning meddelas även i bolagets verksamhet inom riket eller inom
flera län. Begränsning till annan art av verksamhet än jordbruk eller skogsbruk
må ske endast om bokföringsskyldighet följer med utövandet av verksamheten.
Inteckning i verksamhet för alstrande av elektrisk energi genom
vattenkraft må begränsas till verksamheten på en eller flera fastigheter och
inteckning i gruvdrift till den verksamhet som hänför sig till ett eller flera
utmål eller koncessionsområden.

Verksamhet, som två eller flera näringsidkare utöva gemensamt, må
intecknas endast som en enhet för sig. Avlider näringsidkare, träder dödsboet
i hans ställe som näringsidkare.

Vid tillämpningen av första stycket anses Stockholms stad och Stockholms
län som ett län.

4 §•

Företagsinteckning gäller i näringsidkarens lösa egendom, i den mån
denna hör till den intecknade verksamheten och utgöres av

1. inventarier, varor eller andra lösören, dock ej fartyg som kan intecknas
för fordran eller luftfartyg eller sådan reservdel till luftfartyg som kan
omfattas av inteckning i luftfartyg,

2. byggnad eller anläggning som icke hör till tomträtt eller vattenfallsrätt,

3. arrenderätt, hyresrätt, rättighet som avses i 1 kap. 7 § lagen den 14
juni 1907 (nr 36 s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom, bostadsrätt eller
rätt till gruva eller annan gruvegendom, om rättigheten kan utmätas,

Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1966 3

4- nyttjanderätt till inventarier eller andra lösören, om rättigheten kan
utmätas,

5. patent, upphovsrätt eller annan rättighet av immateriell art, om rättigheten
kan utmätas,

6. fordran på vederlag för överlåtelse eller upplåtelse av egendom av sådant
slag, som avses under 1—5, eller på ersättning med anledning av att
sådan egendom skadats eller gått förlorad eller tagits i anspråk genom
expropriation eller liknande förfarande,

7. fordran på vederlag för arbete.

överlåtes verksamheten, gäller inteckningen i överlåtarens fordran på
vederlag, i vad detta avser egendom som vid överlåtelsen omfattades av
inteckningen.

5 §.

Företagsinteckning må icke meddelas så, att den till omfattningen avviker
från annan inteckning som är meddelad eller sökt i samma näringsverksamhet.

6 §•

Till säkerhet för samma fordran må inteckning icke meddelas i en näringsidkares
verksamhet och verksamhet som utövas av annan.

7 §•

Företagsinteckning må meddelas endast för visst kapitalbelopp i svenskt
mynt jämte ränta.

8 §•

Medgivande till inteckning skall tecknas på den handling som utgör
grund för fordringen. Medgivandet skall vara styrkt av två vittnen och innehålla
uppgift om verksamhet som inteckningen skall omfatta.

9 §•

Tvist om giltigheten av intecknad fordran må prövas utan hinder av
inteckning.

Inteckning må ej anses ogiltig på grund av att bokföringsskyldighet,
som avses i 2 § eller 3 § första stycket, icke förelåg när inteckningen meddelades
eller näringsidkaren då icke drev jordbruk eller skogsbruk.

Företagsintecknings verkan vid överlåtelse, utmätning eller konkurs

10 §.

Överlåtes verksamhet som omfattas av företagsinteckning och ingår i
överlåtelsen egendom, i vilken inteckningen gäller, svarar egendomen i
förvärvarens hand för inteckningen. Om förvärvaren överlåter eller upplåter
sådan egendom eller om denna skadas eller går förlorad eller tages i
anspråk genom expropriation eller liknande förfarande, gäller inteckningen
i hans fordran på vederlag eller ersättning. Inteckningen ger företräde till
betalning framför företagsinteckning som grundas på förvärvarens medgivande.

Inteckningshavaren förlorar sin rätt enligt första stycket, om han ej inom
ett år efter det verksamheten frånträddes väcker talan mot förvärvaren om
betalning ur egendomen och anmäler detta till inskrivningsdomaren. Av -

Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år 1966

står inteckningshavaren från sin rätt mot förvärvaren, är han skyldig att
anteckna detta på inteckningshandlingen, om förvärvaren fordrar det.

Vad som sägs om förvärvaren gäller, om han avlider, hans dödsbo.

11 §•

Bestämmelserna i 10 § äga motsvarande tillämpning, när intecknad verksamhet
jämte egendom, i vilken inteckningen gäller, övergår till annan
genom skifte av handelsbolags tillgångar eller bodelning av annan anledning
än näringsidkarens död.

12 §.

Har egendom som hör till näringsverksamhet sålts under villkor att den
får kvarbliva hos säljaren, är försäljningen, även om avhandling därom
behandlats enligt förordningen den 20 november 1845 (nr 50 s. 1) i avseende
på handel om lösören, som köparen låter i säljarens vård kvarbliva,
utan verkan mot innehavare av annan företagsinteckning i verksamheten
än sådan som sökts mera än trettio dagar efter det att avhandlingen företeddes
inför rätten.

13 §.

Den som har företagsinteckning till säkerhet för sin fordran äger vid
utmätning eller i konkurs rätt till betalning för fordringen ur egendom,
i vilken inteckningen gäller, i mån av tillgång och efter det företräde mellan
rättsägare som gäller enligt lag. Betalningsrätten avser dock icke ränta
för längre tid än två år före den dag då utmätningen skedde eller konkursansökningen
gjordes.

Inteckning gäller ej i utmätt egendom, om utmätningen skett före den
dag då inteckningen sökes eller samma dag.

Inteckningshavarens rätt till betalning ur egendomen gäller, även om
hans fordran preskriberats eller han underlåtit att anmäla fordringen efter
kallelse å okända borgenärer.

14 §.

Om egendom, i vilken företagsinteckning gäller, säljes på grund av utmätning
eller i konkurs och betalning utfaller på kapitalbeloppet av intecknad
fordran, är inteckningen utan verkan till motsvarande belopp.

Rätt till omedelbar betalning i vissa fall
15 §.

Inteckningshavare äger erhålla betalning för intecknad fordran, fastän
denna ej förfallit, om

verksamheten eller väsentlig del därav överlåtes eller upphör eller övergår
till annan genom skifte av handelsbolags tillgångar eller bodelning av
annan anledning än näringsidkarens död eller, när inteckningen är begränsad
till verksamhet inom visst område, flyttas från detta eller

egendomen till följd av vanvård eller naturhändelse eller av annan orsak
försämras eller minskas så att säkerhetens värde väsentligt nedgår.

Vid exekutiv försäljning av egendom, i vilken företagsinteckning gäller,
äger inteckningshavaren rätt till betalning ur egendomen, även om den intecknade
fordringen ej är förfallen till betalning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1966
Ansökan om företagsinteckning m. m.

16 §•

Ärende om företagsinteckning upptages av inskrivningsdomaren för stad
som är säte för länsstyrelsen i det län där verksamheten bedrives eller, om
näringsidkaren är aktiebolag, bolagets styrelse har sitt säte.

över ärenden om företagsinteckning föres särskild inskrivningsbok.

17 §.

När inteckning sökes, skall fordringshandlingen inges till inskrivningsdomaren.
, . .

I ärendet skall inges intyg av kronofogdemyndighet att den som medgivit
inteckningen driver näringsverksamhet som avses i inteckningsmedgivandet.
Intyg fordras dock icke om förhållande som är känt för inskrivningsdomaren.
. ., ,

Utredning huruvida näringsidkaren är bokfönngsskyldig skall vid behov
förebringas i ärendet.

Är näringsidkaren skyldig att ha registrerad firma för verksamheten,
skall bevis företes om registrering av firman. Registreringsbevis för aktiebolag
skall innehålla uppgift om ändringar i fråga om bolagets firma eller
styrelsens säte. Är näringsidkaren fysisk person eller dödsbo, skall styrkt
uppgift lämnas om födelsetid och födelsenummer.

18 §.

Inteckningsansökan skall omedelbart avslås, om

1. ansökningen strider mot bestämmelse i 2—7 §§,

2. bestämmelserna i 8 § och 17 § första stycket ej iakttagits, eller __

3. den som medgivit inteckningen eller, om medgivandet lämnats av tva
eller flera, någon av dem är i konkurs eller försättes i konkurs den dag

då inteckningen sökes. .

Skall ansökan ej avslås omedelbart, må ärendet uppskjutas till viss senare
inskrivningsdag för utredning. Sökanden må därvid förelaggas att
fullgöra de åtgärder som fordras för att ärendet skall kunna avgöras, hullgör
sökanden icke vad som förelagts honom, må ansökningen förklaras forfallen.
Erinran om detta skall lämnas i föreläggandet.

Inteckning som meddelats i strid mot bestämmelsen i forsta stycket 3 ar

utan verkan.

Företräde mellan företagsinteckningar och särskilda åtgärder
beträffande sådan inteckning

19 §.

Omfattas samma verksamhet av flera företagsinteckningar, ger den inteckning
företräde till betalning som sökts först. Inteckningar som sokts
samma dag ge lika rätt, om annat icke följer av andra stycket.

Inteckning, vilken sökes samma dag som annan inteckning, skall torklaras
gälla efter den andra, om sökanden begär det. Inteckning som förklaras
gälla efter annan gäller efter inteckning med lika förmånsrätt eller med
bättre förmånsrätt än den andra inteckningen, även om detta ej anges i beslutet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år 1966
20 §.

Så länge företagsinteckning gäller må den intecknade fordringshandlingen
om den kommit i näringsidkarens hand, utges på nytt med oförändrad
mteckningsratt.

21 §.

En eller flera intecknade fordringshandlingar må utbytas mot en eller
flera nya fordringshandlingar. För utbyte skola alla handlingarna inges till
inskrivningsdomaren. De nya handlingarna skola upptaga näringsidkarens
medgivande till inteckning, styrkt av två vittnen.

Flera intecknade fordringshandlingar må ej utbytas, om de icke äga lika
rätt eller galla med förmånsrätt omedelbart efter varandra,
i SnttaÄS ^utbyte fl«ra fordringshandlingar i stället för en eller flera
skall på begäran av sökanden bestämmas i vilken ordning de nya handlmgarna
skola medföra förmånsrätt. Om sådant beslut gäller bestämmelsen
i 19 § andra stycket andra punkten.

22 §■

Företagsinteckning må nedsättas efter annan sådan inteckning. För nedsättning
skall fordringshandlingen inges till inskrivningsdomaren. Om bepunktenående
nedsättning gäller bestämmelsen i 19 § andra stycket andra

23 §*

Företagsinteckning må dödas helt eller för visst belopp eller såvitt avser
viss verksamhet. För sådan åtgärd skall fordringshandlingen inges till inskrivningsdomaren.
Dödning såvitt avser viss verksamhet må ej ske utan
narings.dkarens medgivande och ej heller på sådant sätt att inteckningslorhallandena
komma att strida mot bestämmelse i 3 eller 5 §.

24 §.

I mskrivningsboken skall på begäran av den som uppvisar intecknad
tordnngshandling antecknas vem som innehar handlingen.

Anmäler den, som senast antecknats som innehavare av intecknad fordringshandling,
skriftligen att innehavet upphört, skall förhållandet anmärkas
i inskrivningsboken.

Handläggning av inteckningsärenden m. m.

25 §•

Ärende om företagsinteckning upptages på inskrivningsdag.

Ansökan som inkommit mellan två inskrivningsdagar anses gjord den
senare inskrivningsdagen.

26 §•

Hos inskrivningsdomaren föres särskild dagbok över inteckningsärenden.

27 §.

Handlingar i inteckningsärenden sammanföras i akter.

Har sökanden eller annan lämnat uppgift eller förklaring av betydelse
tor ärendets provning eller har särskild utredning verkställts i ärendet, skall
detta antecknas i akten.

Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år 1966

28 §.

Bifalles ansökan, skall inskrivning ske i inskrivningsboken i enlighet
därmed. Om ansökningen ej bifalles, skall i boken inskrivas, att anso -ningen avslagits, ärendet uppskjutits eller ansökningen förklarats forfallen,
medan skälen för beslutet skola antecknas i akten. .

Om beslut skall besked meddelas genom bevis som tecknas på fordnngshandlingen.
Har ansökningen ej bifallits, skall sökanden eller hans ombud
genast underrättas om beslutet och skälen för detta i rekommenderat brev.

29 §.

Anmälan enligt 10 § andra stycket skall antecknas i inskrivningsboken

Inkommer till inskrivningsdomaren handling angående tordelning av
köpeskilling efter försäljning som avses i 14 §, skall fordelningen antecknas
i inskrivningsboken.

3° §•

Styrkes inför inskrivningsdomaren att företagsinteckning ar helt eller
till någon del ogiltig enligt dom eller beslut som ager laga kraft eller uta
verkan på grund av förhållande som avses i 18 § tredje stycket, skall detta
antecknas i inskrivningsboken.

31 §•

Avser inteckningsärende verksamhet, som utövas av aktiebolag, och har
beslut rörande inteckning i verksamheten tidigare meddelats av inskrivningsdomare
för annat län än det där bolagets styrelse nu har sitt sate, ma
ärendet ej avgöras, förrän bolagets upplägg i inskrivningsboken och den
akt, som avser den tidigare åtgärden, kommit inskrivningsdomaren till

handa.

Verkan av ändring i kommunal indelning m. m.

32 §.

År meddelad eller sökt företagsinteckning begränsad till verksamhet mom
ett eller flera län eller en eller flera kommuner och sammanföres sadant
län med annat län eller del därav eller sådan kommun med annan kommun
eller del därav, skall inteckningen avse även verksamhet som dar utövas
av näringsidkaren, om denna verksamhet icke omfattas av foretagsintec

ning.

Besvär

33 §.

Talan mot beslut i inteckningsärende föres i hovrätten.

34 §.

I inskrivningsboken skall anteckning göras om besvär som anförts och
om beslut som på grund av besvären meddelats av inskrivningsdomaren elle

av högre rätt.

o5 3.

Skall inteckningsärende enligt beslut av högre rätt upptagas till ny
handläggning av inskrivningsdomaren, åligger det denne att upptaga ärendet
på första inskrivningsdagen efter det att beslutet kommit honom till

handa.

Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år 1966

Tillämpningsföreskrifter

36 §-

Narmare föreskrifter för tillämpningen av denna lag meddelas av
Konungen.

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1967. Genom lagen upphävas
med de undantag som följa av nedanstående bestämmelser

förordningen den 13 april 1883 (nr 16 s. 1) angående förlagsinteckning,
agen den 21 februari 1958 (nr 54) om förlagsinteckning i vissa oljelager
agen den 3 juni 1932 (nr 171) om inteckning i jordbruksinventarier,
lagen den 20 juni 1924 (nr 298) om viss panträtt i spannmål,
lagen den 30 juni 1942 (nr 505) om viss panträtt i spånadslin och hampa.
. -‘•Föreskrift i annan författning om förlagsinteckning eller inteckning i
jordbruksmventarier gäller även i fråga om företagsinteckning, om annat
ej foreskrives eller framgår av omständigheterna.

3. Bestämmelserna i den nya lagen skola tillämpas på meddelad eller sökt
lorlagsinteckning eller inteckning i jordbruksinventarier, om annat ej framgar
av bestämmelse under a)—f) i det följande.

a) Är egendom, i vilken förlagsinteckning eller inteckning i jordbruksinventarier
galler, utmätt vid lagens ikraftträdande eller är näringsidkaren
torsatt ii konkurs på grund av ansökan som gjorts före ikraftträdandet,
skall i stallet for bestämmelserna i 4, 13 och 14 §§, 15 § andra stycket, 32 8
samt 4 nedan äldre lag gälla beträffande utmätningen eller konkursen.

b) Är vid lagens ikraftträdande fartyg som kan intecknas för fordran
eller luftfartyg eller sådan reservdel till luftfartyg som kan omfattas av
inteckning i luftfartyg föremål för beviljad eller sökt förlagsinteckning,
omfattar inteckningen utan hinder av bestämmelserna i 4 § alltjämt egendomen
eller utestående köpeskilling för denna. Detta gäller dock icke i konkurs
som inträder på grund av ansökan som göres senare än tio år efter
lagens ikraftträdande. Bestämmelsen om förmånsrätt vid utmätning i 13 §
skall ej tillämpas på sådan egendom som avses här.

c) Den nya lagen medför icke någon inskränkning i inteckningshavares
ratt att erhålla ränta som belöper på tid före lagens ikraftträdande.

d) Bestämmelsen i 12 § skall ej tillämpas, om köpeavhandlingen upprattats
innan lagen trädde i kraft.

e) Inteckningsärende som ej avgjorts vid lagens ikraftträdande skall
provas enligt äldre lag men handläggas enligt den nya lagen.

f) Bestämmelsen i 2 § lagen om förlagsinteckning i vissa oljelager skall
alltjämt tillämpas på förlagsinteckning i oljelager som beviljats eller sökts
före den nya lagens ikraftträdande. Avser sådan inteckning lager som tillhör
annan än aktiebolag, skall ärende angående inteckningen även efter
den nya lagens ikraftträdande upptagas av inskrivningsdomaren i Stockholm.

Föreskrift om företagsinteckning i annan författning skall tillämpas även
på förlagsinteckning eller inteckning i jordbruksinventarier, om annat ej
foreskrives. J

4. Meddelad eller sökt inteckning i jordbruksinventarier, som äro avsedda
for jordbruk på viss fastighet, skall omfatta allt jordbruk som näringsidkaren
driver inom den kommun där fastigheten är belägen. Detta gälTer

Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år 1966

dock ej, om jordbruksinvontarier, som äro avsedda för näringsidkarens
jordbruk på annan fastighet inom kommunen, besväras av annan meddelad
eller sökt inteckning.

5. Lagen om viss panträtt i spannmål eller lagen om viss panträtt i spånadslin''
och hampa skall alltjämt tillämpas på panträtt som uppkommit
före den nya lagens ikraftträdande.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 17 kap. 7 § handelsbalken

Härigenom förordnas, att 17 kap. 7 § handelsbalken1 skall erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

Har redare---------

Borgenär, som har förlag sinteckning
eller inteckning i jordbruksinventarier,
njute vid konkurs förmånsrätt
i förlagsegendomen eller
inventarierna från den dag inteckningen
söktes; dock gälle ej förmånsrätt
för ränta, som före konkursansökningens
ingivande upplupen
är, för längre tid än tre år.
Finnas flera inteckningar, njute
den, som tidigare sökt inteckning
företräde, och de, som sökt inteckning
samma dag, lika rätt. Är, då
förlagsinteckning eller inteckning
i jordbruksinventarier sökes, egendomen
avträdd till konkurs eller
meddelas beslut om egendomsavträde
samma dag ansökningen göres,
åge förmånsrätt icke rum.

(Föreslagen lydelse)

§■

------------i fartyget.

Borgenär, som har företagsinteckning,
äger förmånsrätt i den
egendom i vilken inteckningen gäller.
Om företrädet mellan sådana
borgenärer gälla bestämmelser i lagen
om företagsinteckning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1967.

Att äldre lag i vissa fall alltjämt skall tillämpas på förlagsinteckning och
inteckning i jordbruksinventarier följer av övergångsbestämmelserna till
lagen om företagsinteckning.

1 Senaste lydelse av 7 §, se 1932:173.

1-j- Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Nr 23

Kungl. Maj. ts proposition nr 23 år 1966

Förslag

till

Lag

om ändring i förordningen den 20 november 1845 (nr 50 s. 1) i avseende på
handel om lösören, som köparen låter i säljarens vård kvarbliva

Härigenom förordnas, att i förordningen den 20 november 1845 i avseende
på handel om lösören, som köparen låter i säljarens vård kvarbliva
skall inforas en ny paragraf, betecknad 3 a §, av följande lydelse.

3 a §.

Att köp av lös egendom i visst fall är utan verkan, ehuru köpeavhandling
om egendomen behandlats enligt bestämmelserna i denna förordning,
stadgas i lagen den 00 (nr ) om företagsinteckning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1967.

Kungl. Maj:Is proposition nr 23 år 1966

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 2 och 13 §§ lagen den 8 april 1927 (nr 85)
om dödande av förkommen handling

Härigenom förordnas, att 2 och 13 §§ lagen den 8 april 1927 om dödande
av förkommen handling1 skola erhålla ändrad lydelse på satt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (b öreslagen lydelse)

2 §•

Ansökan om dödande av handling
skall, skriftligen avfattad, ingivas
till rätten i den ort, där förpliktelsen
skall fullgöras, eller, om
sådan ort ej är nämnd i handlingen,
till den rätt, där den förpliktade
är skyldig att svara i tvistemål,
som angå gäld i allmänhet.
Har på grund av handlingen inteckning
meddelats, göres ansökningen,
då fråga är om handling,
för vilken inteckning fastställts i
fast egendom, tomträtt eller vattenfallsrätt
eller i jordbruksinventarier,
hos den rätt, under vilken
fastigheten lyder, och eljest hos
rätten i den ort, där vederbörande
inskrivningsdomare är.

Ansökan om---------

Äro enligt ----------

Ansökan om dödande av handling
skall, skriftligen avfattad, ingivas
till rätten i den ort, där förpliktelsen
skall fullgöras, eller, om
sådan ort ej är nämnd i handlingen,
till den rätt, där den förpliktade
är skyldig att svara i tvistemål,
som angå gäld i allmänhet.
Har på grund av handlingen inteckning
meddelats, göres ansökningen,
då fråga är om handling,
för vilken inteckning fastställts i
fast egendom, tomträtt eller vattenfallsrätt,
hos den rätt, under vilken
fastigheten lyder, och eljest
hos rätten i den ort, där vederbörande
inskrivningsdomare är.

_____godsets bestämmelseort.

____._______av dem.

Hava tio år förflutit från det intecknad
fordringshandling, om vilken
det ej är känt var den finnes,
blivit uppvisad för anteckning om
innehav eller eljest företedd i inteckningsärende
och vill den intecknade
egendomens ägare äska
att inteckningen, ehuru han ej kan
förete handlingen, måtte dödas,

göre ansökan därom, då fråga är göre ansökan därom, då fråga ar
1 Senaste lydelse av 2 §, se 1946:105, och av 13 §, se 1955:238.

Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år 1966

(Nuvarande lydelse)

om handling, för vilken inteckning
fastställts i fast egendom, tomträtt
eller vattenfallsrätt eller i jordbruksinventarier,
hos den rätt, under
vilken fastigheten lyder, och
eljest hos rätten i den ort, där vederbörande
inskrivningsdomare är.
Sedan ansökningen, där så ske kan,
på sätt om stämning i tvistemål är
stadgat delgivits den senast antecknade
innehavaren av handlingen,
utfärde rätten offentlig stämning,
som skall kungöras på sätt i 6 §
sägs samt innehålla beskrivning av
handlingen ävensom tillkännagivande
att, om någon innehar handlingen
eller har kännedom om att
den finnes i behåll, han bör därom,
vid äventyr att inteckningen eljest
dödas, hos rätten göra anmälan
sist å dag som för ärendets fullföljande
utsättes. Sådan dag må ej
sättas tidigare än sex månader efter
kungörelsens införande i allmänna
tidningarna.

Fullföljes ej
Finner rätten,

Rätten skall -

(Föreslagen lydelse)

om handling, för vilken inteckning
fastställts i fast egendom, tomträtt
eller vattenfallsrätt, hos den rätt,
under vilken fastigheten lyder, och
eljest hos rätten i den ort, där vederbörande
inskrivningsdomare är.
Sedan ansökningen, där så ske kan,
på sätt om stämning i tvistemål är
stadgat delgivits den senast antecknade
innehavaren av handlingen,
utfärde rätten offentlig stämning,
som skall kungöras på sätt i 6 §
sägs samt innehålla beskrivning av
handlingen ävensom tillkännagivande
att, om någon innehar handlingen
eller har kännedom om att
den finnes i behåll, han bör därom,
vid äventyr att inteckningen eljest
dödas, hos rätten göra anmälan sist
å dag som för ärendets fullföljande
utsättes. Sådan dag må ej sättas
tidigare än sex månader efter kungörelsens
införande i allmänna tidningarna.

den förfallen,
handlingens företeende.
-----laga kraft.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1967.

Kungl. Maj.ts proposition nr 29 år 1966

Utdrag av protokoll över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj.t Konungen i statsrådet på Stockholms
slott den 15 september 1965.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden
Sträng, Lindström, Lange, Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman,
Johansson, Hermansson, Holmqvist, Lundkvist.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om lag om företagsinteckning
och anför.

I. Inledning

Genom förordningen den 13 april 1883 (nr 16 s. 1) angående förlagsinteckning
har industriidkare och vissa andra grupper av företagare fått möjlighet
att till säkerhet för fordran upplåta en särskild förmånsrätt i inventarier
och vissa andra slag av lös egendom, utan att därför behöva avstå
frän besittningen till egendomen. Rätten att sålunda utnyttja lös egendom
som kreditunderlag grundas genom inteckning, dvs. registrering hos offentlig
myndighet. Förlagsinteckningsinstitutet har kommit att anlitas i betydande
omfattning. Det totala beloppet av förlagsintecknad gäld utgjorde vid
utgången av år 1961 drygt fem miljarder kronor. Under senare år har emellertid
i skilda sammanhang framställts krav på en reform av förlagsinteckningsinstitutet
i syfte att bättre kunna möta ökade kreditbehov inom industri,
handel och hantverk.

Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 30 september 1959 tillkallade
dåvarande departementschefen, statsrådet Lindell, den 12 oktober samma
år tre sakkunniga för att göra en översyn av lagstiftningen om förlagsinteckning
m. m. De sakkunniga (justitierådet Torkel Nordström, ordförande,
kommerserådet Anders Lindstedt och professorn Åke Lögdberg), som antog
benämningen förlagsinteckningskommittén, har den 23 april 1964 avgett
ett betänkande med titeln »Företagsinteckning» (SOU 1964: 10).

I betänkandet föreslås regler, som syftar till att inom ramen för det nuvarande
förlagsinteckningsinstitutet väsentligt förbättra inteckningshavarens
ställning, bl. a. genom införande av visst skydd gentemot tredje man.
Inteckningen, som i förslaget fått benämningen företagsinteckning, föreslås

Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1966

få ett betydligt vidgat tillämpningsområde. Företagsinteckning skall enligt
förslaget kunna erhållas också av jordbrukare. Kommittén föreslår i samband
därmed, att den nuvarande lagstiftningen om inteckning i jordbruksinventarier,
om panträtt i spannmål samt om panträtt i spånadslin och hampa
upphävs.

Efter remiss har yttranden över förlagsinteckningskommitténs förslag avgetts
av Svea hovrätt, lagberedningen, Stockholms rådhusrätt, statskontoret,
bankinspektionen, försäkringsinspektionen, lantbruksstyrelsen, kommerskollegium
efter hörande av rikets handelskammare, överståthållarämbetel,
länsstyrelserna i Jönköpings och Västmanlands län, utredningen för översyn
av bokföringslagen, Svenska bankföreningen, Svenska sparbanksföreningen,
Sveriges jordbrukskasseförbund, Svenska försäkringsbolags riksförbund,
Svenska företagares riksförbund, Sveriges industriförbund, Svensk
industriförening, Sveriges lantbruksförbund, Sveriges hantverks- och indnstriorganisation,
Motorbranschens riksförbund, Sveriges grossistförbund,
Sveriges köpmannaförbund, Svenska petroleum institutet, Kooperativa
förbundet, Föreningen Sveriges häradshövdingar, Föreningen Sveriges
stadsdomare, Sveriges advokatsamfund, Föreningen Sveriges landsfiskaler,
Föreningen Sveriges stadsfogdar, Aktiebolaget Industrikredit och Aktiebolaget
Företagskredit. Kommerskollegium har bifogat yttranden av rikets
handelskammare. Även i en del andra fall har remissinstanser bifogat yttranden
från underställda myndigheter eller från organisationer.

Förslaget till lag om företagsinteckning har fått ett välvilligt mottagande
av remissinstanserna. I många remissyttranden har framställts önskemål
om att kommittéförslaget snarast måtte läggas till grund för lagstiftning i
ämnet.

En reform av förlagsinteckningsinstitutet får återverkningar på det exekutionsrättsliga
planet. Jag avser att senare framlägga förslag om de ändringar
i exekutionsrättsligt hänseende, som är nödvändiga med hänsyn till
retormen. Förslaget om dessa följdändringar bör efter vederbörlig lagrådsbehandling
föreläggas riksdagen i sådan tid, att ändringarna kan träda i
kraft samtidigt med den tillämnade lagstiftningen om företagsinteckning. II.

II. Gällande rätt

Förlagsinteckningsinstitutet regleras huvudsakligen genom förordningen
angående förlagsinteckning (ändrad 1932:172, 1934:259, 1935:108, 1936:
225, 1938:73, 1939:124, 1947:471, 1953:138, 1964:656), vartill vissa regler
i handelsbalken, konkurslagen och utsökningslagen ansluter sig.

Möjligheten att uppta lån mot förlagsinteckning står öppen för den som
driver industriell rörelse eller hotell-, pensionat- eller restaurangrörelse,
förutsatt alt verksamheten har viss minsta omfattning. Beträffande indu -

Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år 1966

striell rörelse fordras att däri som regel används drivkratt om minst fem
effektiva hästkrafter eller också minst tio arbetare. I fråga om övriga verksamhetsgrenar
krävs afl där under minst två månader årligen sysselsätts
minst tio anställda. Förlagsinteckning kan också erhållas av den som driver
apoteksrörelse. I sådant fall gäller ingen begränsning med hänsyn till rörelsens
omfattning.

Den egendom, vari förlagsinteckningen meddelas, är olika bestämd för
de skilda verksamhetsgrenarna men omfattar i samtliga fall de för rörelsen
avsedda lösa inventarierna. I fråga om industriell rörelse och apoteksrörelse
omfattar egendomen också för rörelsen avsedda råvaror och i rörelsen
frambragta alster. Såvitt angår apotek innefattas även övriga för rörelsen
avsedda varor. Vid gruvdrift inbegrips gruva.

Förlagsinteckning får inte beviljas för annat än visst belopp i penningar
och skall avse förlagsegendomen i dess helhet. Om förlagsegendom säljs
och inte längre kan tas i anspråk för betalning av gälden äger inteckningshavaren
emellertid i utestående rätt till köpeskilling samma rätt som han
ägt i det försålda.

För att förlagsinteckning skall kunna beviljas fordras en utfästelse av
företagaren att förlagsegendomen skall utgöra säkerhet för fordran. Utfästelsen
måste vara gjord i skuldebrev eller annan handling, på vilken fordran
grundas, och vara styrkt av vittnen. Den skall också innehålla uppgift om
stad eller socken, där rörelsen drivs. Med socken avses landskommun eller
köping.

I fråga om rörelse, som drivs i stad där rådhusrätt finns, skall ärende
angående förlagsinteckning upptas av inskrivningsdomaren i staden. Annars
skall ärende angående förlagsinteckning upptas av inskrivningsdomaren för
den stad där länsstyrelsen i det län, där rörelsen drivs, har sitt säte. Då inteckning
söks, skall fordringshandlingen inges i huvudskrift och vara åtföljd
av intyg av polismyndighet, att företagaren utövar den uppgivna rörelsen
och att denna är av sådan art och drivs i sådan omfattning att förlagsinteckning
får beviljas (driftsbevis). I sådana fall då driften av rörelsen
kräver anmälan hos myndighet eller tillstånd av sådan skall också bevis
företes om att anmälan skett eller tillstånd meddelats.

I beslut, varigenom inteckning beviljas, anges företagarens person, rörelsens
art och den kommun, där rörelsen drivs. En förändring av något eller
några av dessa grundelement för rörelsens individualisering anses principiellt
innebära att inteckningsrätten upphör.

Sedan förlagsinteckning beviljats genom beslut, som vunnit laga kraft,
får inte vidare komma under bedömande, huruvida rörelsen varit av den
art eller drivits i den omfattning att inteckning bort beviljas.

I fråga om handläggningen av inskrivningsärenden överensstämmer meddelade
bestämmelser i det väsentliga med vad som gäller beträffande fastighetsinteckning.
Möjlighet saknas dock till utbyte av inteckningshand -

Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år 1966

ling. Inteckningsansökan får heller inte lörklaras vilande. Närmare bestämmelser
om handläggningen av inskrivningsärendena har lämnats i kungörelsen
den 12 juni 1936 (nr 302) med föreskrifter angående tillämpningen
av förlagsinteckningsförordningen (ändrad 1939: 133).

Till inteckningshavarens skydd har vissa bestämmelser meddelats i förordningen.
Om rörelse helt eller till väsentlig del nedläggs, överlåts eller
törilyttas, är den intecknade fordringen genast förfallen till betalning. Detsamma
gäller, om törlagsegendomen eller väsentlig del därav förstörs eller
om det kan befaras att inteckningshavarens säkerhet på grund av företagarens
iörvållande kommer att märkligt minskas. Erläggs inte betalning
frivilligt, kan inteckningshavaren vunna dom och utmätning samt, när en
blivande utmätning måste säkerställas snabbt, utverka kvarstad eller skingringsförbud.

Innehavare av förlagsinteckning har förmånsrätt i företagarens konkurs
enhgt 17 kap. 7 § handelsballten. Detta innebär bl. a., att förlagsinteckning
tår vika för panträtt samt för lönefordringar och andra fordringar, som har
förmånsrätt enligt 17 kap. 4 §, men äger företräde framför fordran för vilken
utmätning skett. Beträffande ordningen mellan olika förlagsinteckningar
galler principiellt, att inteckning som sökts tidigare äger företräde
och att inteckningar som sökts samma dag har lika rätt. Förmånsrätt föreligger
inte om gäldenären var i konkurs när inteckningen söktes eller försätts
i konkurs samma dag ansökningen gjordes.

Som stöd för en konkursansökan har inteckningshavaren att lita till någon
av de konkursgrunder, som kan åberopas av borgenärer i allmänhet,
eller till någon av två särskilda konkursgrunder, som upptas i 4 § konkurslagen.

För oljehandeln har vissa särbestämmelser meddelats i lagen den 21
februari 1958 (nr 54-) om förlagsinteckning i vissa oljelager. Lagen står i
samband med den skyldighet att lagra mineralolja, som i beredskapssyfte
ålagts vissa företagare inom oljehandeln. Den som på grund härav innehar
lager av mineralolja kan genom utfästelse att lagret skall utgöra säkerhet
för fordran erhålla inteckning däri. Beträffande sådan inteckning tillämpas
med vissa avvikelser vad som är stadgat om förlagsinteckning i allmänhet.
Att märka är att oljehandel anses som en och samma rörelse, oavsett om
den drivs inom en eller flera kommuner, och att flyttning av verksamheten
därför är utan inverkan på inteckningshavarens rätt. I anslutning härtill
har stadgats, att inteckningsärenden skall upptas av en för hela riket gemensam
myndighet, nämligen inskrivningsdomaren i Stockholm.

Förlagsinteckningsinstitutet omfattar inte jordbruksnäringen. Den som driver
jordbruk kan emellertid enligt lagen den 3 juni 1932 (nr 171) om inteckning
i jordbruksinventarier (ändrad 1934:259, 1939:125) utfästa att
hans för visst jordbruk avsedda lösa inventarier, levande och döda, skall
utgöra säkerhet för fordran. Inteckning på grund av sådan utfästelse med -

Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1960

lör samma förmånsrätt som förlagsinteckning. Under jordbruk inbegrips
även i samband därmed bedriven rörelse, som utgör binäring till jordbruk,
om inte för rörelsen avsedda inventarier kan förlagsintecknas. Utöver inventarier
omfattar inteckning också fordran på köpeskilling för sålda inventarier
och andra surrogat för sådan egendom. Inventarieinteckning får inte
beviljas i enbart vissa inventarier eller i viss andel av inventariebeståndet
eller för samma fordran i flera inventariebestånd avsedda för skilda jordbruk.
Inteckningen avser inte individuella föremål utan ett egendomskollektiv
med växlande sammansättning. Den upphör att besvära inventarier, som
övergår i annans ägo eller som annat än tillfälligt bortförs från det jordbruk
inteckningen avser.

Ansökan om inteckning upptas av inskrivningsdomaren vid den rätt varunder
fastigheten eller, om fastigheterna är flera, huvudfastigheten lyder.
Till fordringshandlingen skall vid ansökan fogas en av gäldenären upprättad
uppgift om storleken av hans bestånd av jordbruksinventarier. Därjämte
fordras intyg av två ojäviga personer att gäldenären driver det uppgivna
jordbruket och att de lämnade uppgifterna om inventariebeståndet är riktiga.
Det med inventarieinteckning avsedda jordbruket individualiseras
genom jordbrukarens person samt genom den eller de fastigheter där jordbruket
drivs. Om jordbruket överlåts, torde förmånsrätten upphöra.

Beträffande inteckningshavarens skydd, den inbördes ordningen mellan
inventarieinteckningar och handläggningen av inskrivningsärenden gäller
regler, som i huvudsak motsvarar vad som stadgats i fråga om förlagsinteckning.

Ytterligare två lagar ger jordbrukare möjlighet att utnyttja olika slag av
lös egendom för kreditändamål utan att avhända sig besittningen, nämligen
lagen den 20 juni 1924 (nr 298) om viss panträtt i spannmål (ändrad
1926:76, 1942:386, 1944:538) och lagen den 30 juni 1942 (nr 505) om
viss panträtt i spånadslin och hampa (ändrad 1944: 539).

Föremål för panträtt enligt den förstnämnda lagen kan vara råg, vete,
korn, havre, ärter, bönor och vicker, såväl i tröskat som i otröskat skick.
Panträtten får enligt huvudregeln upplåtas endast i visst parti spannmål,
som utvunnits i upplåtarens egen jordbruksdrift och som är i upplåtarens
besittning. Spannmålspartiet skall genom avbalkning eller annan lämplig
anordning vara avskilt från annan spannmål. I redan pantsatt parti får inte
ny panträtt upplåtas så länge tidigare upplåtelse gäller. Panträtten är av
kortfristig art. Den upphör som regel den 1 september som infaller näst
efter 60 dagar förflutit från registreringen.

Panträtt upplåts till säkerhet för penningfordran enligt skuldebrev. I upplåtelsen
skall anges storleken och slaget av ifrågavarande spannmålsparti
samt namnet på den fastighet där partiet förvaras. Två ojäviga personer
skall intyga bl. a. att partiet finns på den angivna platsen.

Panträtten gäller mot senare förfoganden från upplåtarens sida. Ny ägare

Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1966

som är i besittning av fastigheten och den pantsatta egendomen måste
respektera panträtten.

I allmänhet består panträtten endast så länge spannmålen finns kvar på
fastigheten. Upplåtaren är emellertid vid straffansvar förbjuden att bortföra
eller utlämna spannmålen från fastigheten eller inom fastigheten flytta
spannmålen från den angivna upplagsplatsen. I vissa fall kan borgenären,
om upplåtaren underlåter att betala sin skuld på förfallotiden eller om
borgenärens rätt satts i fara, tilltvinga sig besittning av spannmålen genom
exekutiv myndighet. Han kan sedan skaffa sig betalning ur panten enligt de
för handpant gällande reglerna.

Bestämmelserna om viss panträtt i spånadslin och hampa överensstämmer
i allt väsentligt med de nu återgivna reglerna.

Kiingl. Muj. ts proposition nr 23 år 196(i

l«l

III. Förlagsinteckningskommitténs förslag

I siu allmänna motivering diskuterar kommittén till en början förlagsinteckningsinstitutets
allmänna karaktär. Detta sker
mot bakgrund av de önskemål om reformer, som föranlett utredningsuppdraget.
Reformkraven gick i huvudsak ut på att kretsen av inteckningsberättigade
företagare borde vidgas betydligt liksom även omfånget av den
inteckningsbara egendomen, att gällande minimigränser för omfattningen
av inteckningsbar rörelse borde slopas eller jämkas och att inteckningshavarens
ställning borde stärkas. Den sistnämnda trågan, möjligheten att
höja förlagsinteckningens värde som säkerhet, uppmärksammas särskilt.
Kommittén framhåller, att en radikal förstärkning inte synes kunna ske
på mer än två sätt, nämligen antingen genom att man effektivt begränsar
företagarens förfoganderätt över intecknad egendom eller genom att man
tåter inteckningen principiellt gälla även mot den som förvärvar sådan
egendom.

Det första alternativet kan uppenbarligen, framhåller kommittén, inte
komma i fråga, när det gäller omsättningstillgångar såsom varor, produkter
och varufordringar, utan endast såvitt avser s. k. anläggningstillgångar
dvs. maskiner och andra inventarier. För att ett förbud mot överlåtelse av
sådana tillgångar skall kunna upprätthållas fordras emellertid, att förfoganden
i strid mot förbudet förklaras ogiltiga. Med hänsyn till å ena sidan
att ogiltighet inte bör ifrågakomma såvitt avser godtroende förvärvare, å
andra sidan att en godtrosregel måste väsentligt minska inteckningshavarens
trygghet, avstår kommittén från att föreslå någon begränsning av företagarens
förfoganderätt.

Även i fråga om möjligheten att öka inteckningshavarens trygghet genom
att låta inteckning gälla mot förvärvare av intecknad egendom konstaterar
kommittén att undantag uppenbarligen måste göras för omsättningstillgångar.
I fråga om anläggningstillgångar kan väl ett sakrättsligt skydd
anordnas genom ett särskilt inskrivningsförfarande, som medför panträtt i
särskilda föremål av egendomen, exempelvis dyrbara maskiner. I så fall skulle
émellertid panträtten kunna komma att bestå i utrangerade och försålda
föremål men inte omfatta de nyanskaffade föremål, som trätt i stället för
de sålda. Panträttskonstruktionen förutsätter också ett förfarande, som gör
det möjligt att identifiera den av panträtten omfattade egendomen även i
tredje mans hand. Detta skulle innebära betydande svårigheter. Den ifrågasatta
ordningen skulle kunna försvåra och tynga handeln med begagnade
maskiner och andra inventarier. Panthavarens rätt kunde också komma att
undergrävas betydligt genom gällande regler om godtrosförvärv, åtminstone
när den som förvärvat egendomen i sin tur överlät densamma. Till de anförda
betänkligheterna kom även andra, bland vilka främst kunde fram -

Kungl. Maj. ts proposition nr 23 år 1966

hållas den komplicering av regelsystemet som skulle bli följden av att speciella
panträt.tsregler infogades bland andra bestämmelser om förlagsinteckning.

Kommittén avfärdar också tanken att låta förlagsinteckning medföra
panträtt i företagets vid varje tidpunkt befintliga bestånd av anläggningstillgångar.
Den för panträtt hittills tillämpade specialitetsprincipen torde
visserligen rent principiellt kunna uppges utan alltför stora betänkligheter
men de praktiska konsekvenserna av en ordning, där alla förlagsintecknade
anläggningstillgångar besvärades av panträtt, måste enligt kommitténs
uppfattning innefatta betydande olägenheter.

Mot bakgrund av de anförda synpunkterna anser kommittén, att utgångspunkten
vid en lagrevision bör vara att de hittillsvarande grundvalarna
för förlagsinteckningsinstitutet skall bestå. Inteckningshavarens ställning
bör sålunda stärkas i den mån det är möjligt inom den nuvarande
ramen för institutet. I vissa mera begränsade hänseenden vill dock kommittén
föreslå att inteckningen utrustas med sakrättsliga verkningar. Egendom
som överlåts i samband med intecknad verksamhet föreslås sålunda
skola häfta för inteckningen i förvärvarens hand under en övergångstid.
Vidare skall enligt förslaget inteckningsrätten bestå mot den som förvärvar
egendom, som besväras av inteckning, genom s. k. lösöreköp. Slutligen
avses inteckning medföra förmånsrätt inte bara vid konkurs utan
också vid utmätning samt i konkurs medföra rätt till betalning utan hinder
av att bevakning inte skett. Genom en betydande utvidgning av kretsen av
inteckningsbara tillgångar samt nya individualiseringsregler, som skall medföra
att inteckningsrätten består oavsett att egendomen flyttas utanför kommungränsen,
vill kommittén ytterligare stärka inteckningshavarens ställning.
Dessa tämligen genomgripande reformåtgärder motiverar enligt kommitténs
uppfattning att inteckningen erhåller en ny benämning, företagsinteckning.
Tillräcklig anledning att beteckna inteckningsrätten som en panträtt
anses dock inte föreligga.

Det nu aktuella avsnittet i kommittéförslaget avslutas med vissa synpunkter
på förhållandet till framlagda förslag till ny jordabalk (SOU 1960:
24—26 och 1963:55). Bestämmelserna om förlagsinteckning överensstämmer,
påpekas det, i mycket med fastighetsinteckningsrättens regler. Innan
det blivit klart vilket innehåll en ny jordabalk kan få, är det emellertid
enligt kommitténs mening vanskligt att anknyta till de framlagda förslagen.
Lagsiiltningen om företagsinteckning torde i stället böra överses i ett
sammanhang sedan den nya balken antagits. När det gäller förlagsinteckningens
objekt betonar kommittén den stora betydelsen av gränsdragningen
mellan fast och lös egendom såvitt avser byggnad för industriell verksamhet.

I några hänseenden anser kommittén, att man redan vid genomförandet
av lagstiftningen om företagsinteckning bör kunna efterbilda jordabalksförslaget.
Detta gäller exempelvis reglerna om inskrivningsåtgärderna. Där -

Kanyl. Maj:Is proposition nr 23 år 1966

emot har kommittén inte ansett sig höra efterbilda den i jordbalksförslaget
förekommande panlbrevskonstruktionen.

Ett av reformkraven gäller, som redan antytts, en utökning av kretsen av
inteckningsberättigade näringsidkare. Vid överväganden rörande en sådan
reform uppkommer frågan vilka krav som bör ställas på verksamhetens
art och omfattning. Kommittén framhåller att man från
tlera håll framfört önskemål om en utvidgning av inteckningsinstitutet till
att avse ytterligare arter av verksamhet — bl. a. handel, servicenäringar
och byggnadsverksamhet. En uppräkning i lagen av verksamhetsarter innebär
emellertid gränsdragningar som med hänsyn till den ekonomiska och
tekniska utvecklingen tämligen snart måste bli föråldrade. Inom en utelämnad
näringsgren kan utvecklingen mycket snart medföra ett behov
av intecknmgsmöjlighet. Gränsdragningssvårighcter uppstår också vid
tillämpningen. Slopas däremot branschbestämningen återstår visserligen den
begränsning, som ligger i begreppet företagare, men denna bör enligt kommitténs
mening endast i sällsynta undantagsfall vålla svårigheter i inteckningshänseende.

Kommittén anlägger ett i viss mån likartat betraktelsesätt i frågan huruvida
minimiregler bör uppställas rörande verksamhetens omfattning. Sådana
regler kan bli föråldrade på relativt kort tid hur de än utformas.
Mot minimiregler talar också svårigheterna att finna tjänliga normer. Man
skulle oundvikligen bli tvungen att uppställa skilda regler för olika näringsgrenar
och därför även att skilja mellan verksamhet av olika art. Flera olika
tänkbara metoder som skulle fylla syftet att förbehålla institutet för större
företag granskas närmare. Härvid anför kommittén.

Med hänsyn till den fortskridande mekaniseringen och andra åtgärder
för inbesparing av arbetskraft blir antalet anställda i allt mindre grad ägnat
att utgöra mått på en rörelses omfattning eller på värdet av den egendom
som kan vara föremål för företagsinteckning. Detta gäller ej endast
industri, transportväsen och liknande verksamhet, där maskinell utrustning
alltid eller sedan länge förekommit, utan även områden, där tekniska hjälpmedel
och andra arbetskraftsbesparande anordningar tidigare icke använts
i större utsträckning. Som exempel må nämnas restauranger av självserveringstyp,
vilka ofta har dyrbar utrustning och inredning i förhållande till
antalet anställda. Liknande förhållanden råder inom detaljhandeln, där
självbetjäningssyslemet fått vidsträckt utbredning. Inom byggnadsbranschen
anlitas maskinella hjälpmedel i en helt annan utsträckning än förr. Användningen
av arbetskraft i förhållande till omsättning, lager osv. är
stundom högst skiftande även mellan företag inom samma bransch. Nu
angivna förhållanden medför, att en regel byggd på antalet anställda måste
verka synnerligen ojämnt. Eu annan svårighet är förbunden med sådana
företag vilka uppvisar betydande säsongmässiga variationer. Rörelsens egendom
kan vara tämligen konstant under året, medan arbetsstyrkan växlar.

En regel, enligt vilken den drivkraft som nyttjas i rörelsen utgör mått
på dennas omfattning, torde i många fall ge missvisande resultat. Även i en
liten rörelse nyttjas stundom ganska betydande drivkraft. Eu regel av

Kungl. Maj ris proposition nr 23 år 1966

ifrågavarande typ kan användas endast för vissa slag av verksamhet. Den
kan sålunda komina till användning — utom för industriell rörelse — huvudsakligen
för byggnads- och anläggningsverksamhet samt möjligen även
för transportföretag och vissa slag av reparations- och serviceverksamhet.
Vad särskilt angår transportföretag synes dock tveksamt huruvida drivkraften
utgör en användbar norm; i varje fall måste här helt andra värden
tillämpas än i fråga om industriell rörelse.

Mot tanken att kräva ett visst minimivärde på den inteckningsbara egendomen
kan riktas flera anmärkningar. Sålunda måste vissa penningbelopp
utsättas i lagen, och dessa skulle tid efter annan behöva justeras med hänsyn
till penningvärdeförsämring eller andra förändringar. Den största svårigheten
sammanhänger dock med värderingen av egendomen. Det synes uteslutet
att använda de uppskattningar som kommit till uttryck i bokförda
värden eller brandförsäkringsvärden. Att å andra sidan kräva särskild värdering
av opartiska sakkunniga möter också betänkligheter. Beträffande
vissa tillgångar är överhuvudtaget vanskligt att ange ett värde. Vidare skulle
med hänsyn till kostnader och besvär inteckningsinstitutets användning allvarligt
försvåras, särskilt för de mindre företagen. Kommittén har varit
inne på tanken att genom speciella värderingsregler söka undvika nämnda
svårigheter — så t. ex. har övervägts möjligheten att i fråga om inventarier
använda anskaffningsvärdet efter avdrag för beräknad förslitning — men
icke funnit någon godtagbar lösning på denna väg.

Att låta rörelsens omsättning bli avgörande synes icke praktiskt genomförbart.
Relationen mellan omsättningen och egendomens värde varierar alltför
starkt mellan olika branscher och en mycket stor differentiering av beloppen
bleve därför nödvändig. För övrigt skulle en dylik regel, med hänsyn
till bl. a. förändringarna inom näringslivet, säkerligen mycket snart bli
föråldrad.

En kombination av två eller flera regler, av vilka envar för sig är otillfredsställande,
utgör en ren nödfallslösning.

Från de anförda synpunkterna av rättsteknisk natur finner kommittén
önskvärt att institutet företagsinteckning får omfatta alla näringsidkare oavsett
rörelsens art och omfattning. Några reella omständigheter, som med styrka
påkallar legala begränsningar, föreligger enligt kommitténs uppfattning
inte. Den omständigheten att ett företag är litet och egendomen följaktligen
av ringa värde föranleder sålunda i och för sig inte att det bör uteslutas från
inteckningsmöjlighet. Man kan dock inte bortse från en viss risk för att
den företagare, som driver en mindre rörelse, lättare kan vidta förändringar
beträffande rörelsen eller egendomen, utan att dessa blir kända för inteckningshavaren,
än en större företagare. Möjligheterna till skentransaktioner
kan också bli större. Däremot anses risken för förluster till följd av svårigheter
att tillförlitligt bedöma kreditunderlaget knappast bli större än när
det gäller att bedöma förlustrisken i fall då kredit lämnas utan säkerhet.
Därutöver framhåller kommittén.

Måhända kan komma att hävdas, att ett medtagande av de små rörelserna
skulle medföra en belastning på inskrivningsmyndigheten utan motsvarande
nytta för kreditlivet samt ett ökat antal processer och andra rätts -

Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 7.966'' 23

liga förvecklingar. Enligt kommitténs åsikt är emellertid föga troligt alt de
mindre företagarna skulle komma att begagna företagsinteckning i större
utsträckning, detta med hänsyn till att intcckningssäkerheten i allmänhet
skulle bli alltför svag. Ett stöd för denna förmodan är att inteckning i jordbruksinventarier
av liknande anledning fått förhållandevis ringa betydelse.
Minimiregler förekommer icke vid sådan inteckning och har veterligen ej
heller varit ifrågasatta. Såvitt gäller förlagsinteckning i industriellt företag
har för övrigt i gällande lag gränsen salts så lågt — fem effektiva hästkrafter
eller tio arbetare — att det är svårt att tro att dess borttagande skulle
väsentligt öka antalet inteckningsansökningar.

Kommittén erinrar om att man i samband med en tidigare reform av förlagsinteckningsinstitutet
ansett att ett utsträckande av institutet till mindre
löretagare kunde tänkas inverka ogynnsamt på deras personliga kreditvärdighet.
Inteckningsmöjligheten torde emellertid, menar kommittén, inte
komma att användas i fall då en sådan verkan kan befaras. Kommittén anser,
att man tidigare i diskussionen kring dessa problem överbetonat inteckningens
inflytande på den personliga kreditvärdigheten. Det avgörande
för den som överväger att lämna kredit utan säkerhet torde mera sällan
vara utsikterna att få utdelning i en konkurs. Vad man främst fäster avseende
vid är i stället företagets räntabilitet och beskaffenhet i övrigt samt
företagarens personliga egenskaper.

Frågan om att utsträcka inteckningsinstitutet till alla rörelser oavsett
arten synes kommittén väsentligen vara att bedöma på samma sätt som
frågan om dess utvidgning till alla rörelser oavsett storlek. Inbegrips alla
näringar, kommer även sådana verksamhetsgrenar med, där den inteckningsbara
egendomen i allmänhet är av ringa eller starkt varierande värde
eller eljest utgör en mindre god säkerhet. Detta skulle enligt kommitténs
mening inte medföra andra eller större nackdelar än de, som skulle följa
av en utvidgning till alla småföretag inom industrin eller andra näringsgrenar
som bör vara inteckningsberättigade.

Även om inteckningsinstitutets tillämpningsområde utvidgas till att
omfatta alla rörelser oavsett art och omfattning, torde dess faktiska användning
likväl komma att i stort sett bli begränsad till de näringsgrenar och
de företag där ett verkligt behov av löretagsinteckning är för handen. Kommittén
förordar därför på grund av de nu redovisade skälen, att nuvarande
begränsningar i fråga om rörelsens art och omfattning avskaffas.

Bl. a. med hänsyn till de olägenheter — kanske främst för oprioriterade
horgenärer — som trots allt måste anses vara förenade med en möjlighet
att inleckna också mycket små rörelser föreslår kommittén emellertid, att
bokföringsskyldighet skall vara ett villkor för erhållande av inteckning.
Detta medför en viss begränsning av inteckningsmöjligheten.
Med bokföringsskyldighet menar kommittén skyldighet att föra handelsböcker
enligt bokföringslagen den 31 maj 1929 (nr 117). Till stöd för sitt
förslag uttalar kommittén inledningsvis att, om en företagsinteckning skall

Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1966

kunna fylla sin uppgift att tjäna som säkerhet för kredit, den intecknade
rörelsen i allmänhet måste fortlöpande övervakas från inteckningshavarens
sida. Ett av de viktigaste medlen för övervakningen utgör rörelsens
bokföring. En ordnad bokföring är en förutsättning för att en företagsinteckning
skall kunna rätt tjäna sitt syfte och anses därför ligga i både företagarens
och inteckningshavarens intresse. Även med hänsyn härtill finner
kommittén motiverat att som villkor för beviljandet av inteckning kräva,
att företagaren är underkastad bokföringsplikt, dvs. är skyldig att föra handelsböcker.
Eu viss garanti för att handelsböckerna förs enligt bokföringslagen
vinns genom att bokföringsskyldigheten är straffsanktionerad.

Kommittén framhåller att ett krav på bokföringsskyldighet, såsom denna
är bestämd i gällande lag, skulle spela liten roll för det nuvarande inteckningsinstitutets
vidkommande. De allra flesta företagare som för närvarande
är inteckningsberättigade torde nämligen vara bokföringsskyldiga. Utvidgas
tillämpningsområdet till att omfatta i princip alla företagare kommer däremot
bokföringskravet att få en påtagligt begränsande verkan. Med hänsyn
till stadgandet i bokföringslagen, att bokföringsplikt inte föreligger om rörelse
drivs utan biträde av flera än make och barn under 16 år samt tvä
andra personer, ställs sålunda många av de minsta företagen utanför. Ingen
av de näringsgrenar, som för närvarande saknar inteckningsmöjlighet men
för vilka ett tydligt behov därav framträtt, kommer dock att utestängas.

Kommittén föreslår, att inteckningsmöjlighet öppnas för idkare av jordbruk,
skogsbruk och djuruppfödning även om bokföringsskyldighet f. n.
inte föreligger. Denna fråga behandlar kommittén närmare i annat sammanhang.
I

I ett särskilt avsnitt behandlar kommittén önskemålet om en utvidgning
av den egendom, vari inteckning skall gälla. Här konstateras till en
början att det inte kan bli fråga om att låta företagsinteckning omfatta rörelsens
alla tillgångar av lös egendoms natur. Företagarens personliga kreditvärdighet
kan då komma att äventyras i alltför hög grad. Man kan nämligen
inte helt fränkänna utsikterna till utdelning i konkurs betydelse för
en kreditgivares handlande. Inteckningsinstitutets syfte är för övrigt att ge
företagaren möjlighet att som kreditunderlag utnyttja egendom, som annars
inte alls eller endast med olägenhet kan tillgodogöras för kreditändamål.
Kontanter och tillgångar som snabbt kan förvandlas till reda pengar •—
banktillgodohavanden och dylikt — bör sålunda inte ingå bland inteckningsobjekten.
Där bör inte heller tas med egendom, som utan olägenhet kan pantsättas
på vanligt sätt, t. ex. aktier, obligationer och liknande värdepapper.
Av samma skäl bör företagsinteckning inte omfatta egendom, för vilken
finns särskilt inteckningsinstitut.

Ett särskilt spörsmål är huruvida företagsinteckning bör endast omfatta
egendom som uppfyller kravet att den i allmänhet kan antas vara någor -

Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1966

lunda konstant till omfattning och värde. Med hänsyn till kommitténs upptatlning
att möjligheterna till personlig kredit inte kommer att påverkas i
högre grad av företagsinteckning anser kommittén emellertid att det inte
kan tillmätas utslagsgivande betydelse huruvida ett sådant krav är uppfyllt.

Kommittén slår fast, att den egendom som skall vara inteckningens objekt
måste anges genom uppräkning i lagen. Till objekten bör i första
hand hänföras inventarier, som är lös egendom — såsom maskiner, redskap,
fordon och kontorsutrustning — samt egendom som brukar betecknas som
varor — exempelvis råvaror, varor under tillverkning, produkter och handelsvaror.
Alla övriga slag av lösören, såsom förbruknings- och driftsmateria],
hör också tas med.

Även i tråga om vissa andra slag av egendom kan övervägas huruvida
de bör utgöra inteckningsobjekt. I första hand nämns byggnad på annans
mark, vissa nyttjanderätter till fast egendom, nyttjanderätt till lösören,
s. k. immateriella förmögenhetsrättigheter samt fordringar. Kommittén
analyserar närmare de problem som berör vart och ett av dessa inteckningsobjekt.
I fråga om de olika rättigheterna konstaterar kommittén, att
de självfallet inte kan utnyttjas såsom säkerhetsobjekt, om de inte kan
överlåtas. I fråga om nyttjanderätt till lösören anses nyttjanderättshavarens
ställning vara så osäker, att sådan rättighet inte bör kunna vara objekt för
företagsinteckning. En principiellt motsatt ståndpunkt intas i fråga om
immaterialrättigheter. Vad angår fordringar uttalar kommittén, att företagsinteckning
först och främst bör omfatta alla fordringar på vederlag
för överlåtelse av egendom, som skall kunna utgöra föremål för inteckning.
Dessutom bör fordringar på vederlag för uthyrning av maskiner, fordon
eller andra sådana föremål kunna omfattas av inteckningen, liksom
fordringar som avser vederlag för tjänst. Däremot bör enligt kommitténs
mening sådana vederlagsfordringar inte omfattas, som uppkommit på
grund av att företagaren avhänt sig egendom genom annan rättshandling
än överlåtelse. Inte heller bör vissa speciella fordringar, som inte förekommer
regelmässigt och därför normalt inte räknas som kreditunderlag, exempelvis
fordran på skadestånd för utebliven eller försenad leverans, omfattas
av företagsinteckning.

Såsom ett led i sina strävanden att stärka företagsinteckningen i inteckningshavarens
hand har kommittén övervägt ändrade regler för verksamhetens
individualisering. Enligt gällande rätt individualiseras
rörelsen genom företagarens person, verksamhetens art och den
kommun där verksamheten utövas. Genom individualiseringen anges inteckningens
ram, vilken principiellt inte ändras, fastän den faktiskt utövade
verksamheten kan växla från tid till annan.

Kommittén slår tast alt verksamheten också i en ny lagstiftning måste
individualiseras genom företagarens person. Däremot ifrågasätts om man

Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år 1966

bör behålla metoden att känneteckna viss rörelse genom att även ange dess
art och närmare lokalisering. Varje begränsning utöver den som innefattas
i företagarens person medför komplikationer, som helst bör undvikas. Genom
uppdelning efter art skapas sålunda gränser, som lätt kan vålla svårigheter
vid tillämpningen, exempelvis om viss egendom av en och samma
företagare nyttjas inom skilda rörelser. Enligt kommitténs uppfattning är
det en ännu större nackdel, om den faktiskt drivna verksamheten ändras
så, att den inte längre motsvarar det kännetecken till art eller plats, som
getts på rörelsen. Gällande rätt intar den ståndpunkten, att den intecknade
rörelsen i så fall i princip anses ha upphört, varvid inteckningen förlorat
sin verkan, något som givetvis är ägnat att minska dess värde som säkerhet.
Om en inteckning trots att företaget flyttat utanför kommungränsen får
behålla sin verkan skulle emellertid, framhåller kommittén, allvarliga olägenheter
kunna uppstå. Rättsförluster skulle kunna uppkomma till följd
av att inteckningar kolliderade eller till följd av att gravationsbevis inte
redovisade den i inflyttningskommunen bedrivna verksamheten. För att
inteckningsrätten skulle kunna bestå trots flyttning av rörelsen behövdes
bl. a. regler i syfte att bringa flyttningen till inskrivningsdomarens kännedom,
så att anteckning därom kunde göras i inskrivningsboken. Skyldighet
att anmäla flyttning kunde måhända åläggas företagaren, men något lämpligt
medel att framtvinga en anmälan erbjöd sig knappast. Bötesstraff skulle
inte vara tillräckligt effektivt och frihetsstraff borde inte ifrågakomma.

Beträffande de olika möjligheterna att känneteckna rörelse anför kommittén
härefter ytterligare.

Angivande av rörelsens art bör ske på sådant sätt att en tydlig gräns
erhålles mot verksamhet av annat slag, vilken företagaren utövar eller kan
komma att utöva. Å andra sidan torde beskrivningen böra göras så vidsträckt,
att den kan täcka både en mindre ändring i verksamhetens inriktning
och en av företagaren nystartad verksamhet, som visserligen icke är av
samma typ som den ursprungliga men mycket likartad. Tydligen kan det
vara svårt eller omöjligt att tillgodose dessa oftast motsatta krav.

Lokalisering till kommun eller annat område synes i allmänhet innebära
en tydligare gränsdragning än som kan ske genom angivande av rörelsens
art. Särskilt den nuvarande regeln, enligt vilken det territoriella området
utgöres av kommun, medför emellertid en uppdelning av företag, som helst
borde behandlas såsom en enhet även i inteckningshänseende. Så är exempelvis
fallet med industriella företag, som har olika led av produktionen
förlagda till skilda kommuner. Det ekonomiska livet rymmer åtskilliga verksamhetsformer,
som icke alls eller endast under en begränsad tid är bundna
till viss plats eller visst område. Som exempel kan nämnas transportverksamhet
samt byggnads- och anläggningsverksamhet. Med den utveckling
i riktning mot större företagsenheter och ökad rörlighet inom näringslivet
som länge pågått och alltjämt fortsätter framstår ett obetingat krav
på lokalisering såsom föråldrat. Att för lokaliseringen använda ett väsentligt
större område än kommun, t. ex. län, skulle i vissa fall icke utgöra någon
lösning och i andra fall icke vara tillräckligt för att nå ett fullt till -

Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år 1966

lredsställande resultat. Å andra sidan skulle, därest området i fråga är alltför
stort, ändamålet med att kräva lokalisering förfelas. Lokalisering som
metod för individualisering av rörelse lider dessutom av den svagheten alt
inteckningshavarens säkerhet i vissa fall kan äventyras. Det är icke ovanligt,
att eu företagare som driver flera företag inom samma bransch överför
t. ex. inventarier från ett av företagen till ett annat. Egendom tillhörande
ett intecknat företag kan sålunda komma att överföras till ett företag, som
drives på annan ort och som ej omfattas av inteckningen. Denna synpunkt
torde få större betydelse, om inteckningsmöjlighet lämnas åt alla företag
oavsett art och omfattning.

Kommittén har övervägt möjligheterna att anknyta inteckningsenheten
till något förhållande med avseende å verksamhetens organisation. Så t. ex.
kunde tänkas att såsom en enhet behandla den verksamhet som administreras
från visst kontor eller för vilken det finns särskild bokföring eller särskild
driftsledning. Förhållanden av organisatorisk natur förefaller emellertid
icke vara ägnade att skapa någon klar gräns kring inteckningsenheten
eller eljest tjänliga såsom medel för rörelses individualisering. Svårigheter
skulle uppstå, när det gällde att i inteckningsbeslut och inskrivningsbok
ange den verksamhet som åsyftades. Härtill kommer, att ett företags organisation
jämförelsevis lätt kan ändras. Kommittén har därför funnit denna
väg icke vara framkomlig.

Kommittén uttalar, att vad sålunda anförts kan sjmas föranleda slutsatsen,
att en rörelse bör individualiseras endast genom angivande av företagarens
person. En företagsinteckning skulle i enlighet härmed omfatta all
verksamhet som företagaren utövar eller kan komma att utöva inom riket.
Vissa argument talar emellertid mot en sådan lösning. Den som driver flera
företag önskar kanske bevara vissa sådana gravationsfria, exempelvis som
eu reserv för att möta nya kreditbehov. Också i andra fall kan det vara
fördelaktigt för företagaren att i stället för ett större kreditobjekt äga tillgäng
till flera mindre för att erbjuda dem som säkerhet åt skilda långivare.
Om de intecknade företagen är många och utspridda över ett vidsträckt
område torde övervakningen från långivarens sida i vissa fall försvåras.
Kommittén påpekar, att den som är villig att lämna kredit mot inteckning
i en rörelse tillhörande viss bransch måhända inte vill godta inteckning i en
rörelse inom en annan bransch, exempelvis emedan han saknar närmare
kännedom om förhållandena inom denna och därför anser sig ur stånd att
bedöma säkerhetens värde. Individualisering endast genom företagarens
person skulle dessutom få till följd att varje ny rörelse, som företagaren
etablerar eller förvärvar, kommer att omfattas av inteckning i den rörelse
han redan driver. Teoretiskt sett borde företagaren kunna ytterligare belåna
det intecknade objektet i proportion till värdeökningen, men i praktiken
skulle detta ofta inte låta sig göra. Den nystartade eller förvärvade rörelsen
skulle således inte till fullo kunna utnyttjas som kreditunderlag.

Enligt kommitténs uppfattning leder de gjorda övervägandena fram till
att det, med hänsyn till de starkt skiftande förhållandena inom skilda nä -

Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1966

ringsgrenar och företagstyper, är nödvändigt att ha flera olika individualiseringsmöjligheter.
Kommittén föreslår, att verksamheten skall, efter sökandens
val, individualiseras antingen enbart genom företagarens person eller
också, förutom genom företagarens person, genom verksamhetens art eller
genom lokalisering eller genom verksamhetens art i förening med lokalisering.

Kommittén uttalar, att det förordade systemet skapar förutsättning för
att bestämma den intecknade verksamheten efter vad förhållandena i det
enskilda fallet kräver. I många fall, kanske de flesta, synes verksamheten
med fördel kunna individualiseras enbart genom företagarens person, dvs.
inteckningen fastställas att omfatta all den verksamhet företagaren utövar
inom riket. En flyttning eller branschändring kommer då inte att inverka
på inteckningsrättens bestånd. Metoden lämpar sig särskilt för mindre företag,
där ändringar av detta slag kan genomföras förhållandevis snabbt
och utan att inteckningshavaren lägger märke till det. Om företagaren
räknar med att starta ett nytt företag vid sidan av den redan intecknade
verksamheten kan det däremot finnas anledning för honom att söka få
inteckningen begränsad. I dessa och andra fall, då begränsning anses önskvärd
och det är möjligt att välja mellan angivande av bransch och lokalisering,
anser kommittén den sistnämnda metoden vara att föredra. I regel
kan nämligen verksamhetens art ändras lättare och mer omärkligt än en
flyttning kan äga rum. Vid begränsning till bransch bör tillses att beskrivningen
görs så vidsträckt att den täcker åtminstone mindre ändringar i
fråga om verksamhetens inriktning.

Kreditgivaren och företagaren kan ha motsatta intressen när det gäller
att bestämma inteckningens omfattning. Om kreditgivaren genomdrivit
krav på att inteckningen skall vara obegränsad och företagaren sedermera
vill starta ett nytt företag vid sidan av det han redan driver, bör hinder inte
möta att efter överenskommelse med kreditgivaren få inteckningsförhållandena
ändrade. Också i andra fall kan den förordade valfriheten vid sökandet
av inteckning ge upphov till önskemål om ändringar vid en senare
tidpunkt. Detta kan i undantagsfall förorsaka vissa olägenheter men kommittén
anser att fördelarna med det förordade systemet betydligt överväger.

Det föreslagna systemet för verksamhetens individualisering — vilket
tillåter att inteckningsenheterna görs mycket vidsträckta i territoriellt avseende
eller bestäms utan någon lokalisering —• kan enligt kommitténs mening
inte förenas med gällande forumregler. Dessa regler skulle nämligen
medföra komplikationer vid flyttning av verksamhet från den ena inskrivningsdomarens
område till den andra. Kommittén föreslår därför, att den
nuvarande judiciella organisationen med lokala inskrivningsdomare ersätts
med en för hela riket central inskrivningsmyndighet, förlagd

Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1!)(>6

till Stockholms rådhusrätt. Mot eu centralisering anses visserligen tala, att
kommunikationen mellan allmänheten och inskrivningsmyndigheten i viss
män försvåras och att särskilt identifikationen av inteckningssökande jordbrukare
kan vålla bekymmer inom ett för hela riket gemensamt inteckningsregister.
Flertalet inteckningssökande företräds emellertid enligt kommitténs
uppfattning av kreditinrättningar, företagarsammanslutningar, advokater
eller ombudsmän, för vilka det ofta är enklare att vända sig till en
central myndighet. I övrigt erbjuder enligt kommitténs uppfattning en centralisering
fördelar. I fråga om företag, som driver verksamhet på olika
platser i landet, blir sålunda inteckningsförhållandena mer överskådliga
och säkerheten lättare att bedöma, om inteckningarna registreras centralt.
Centraliseringen hör också, menar kommittén, främja en enhetlig rättstilllämpning
liksom en viss rationalisering av domstolsarbetet. övergången
kommer visserligen att orsaka kostnader och svårigheter, men eftersom
dessa blir av engångskaraktär, torde de komma att uppvägas av de fördelar
som står att vinna i längden.

De nyss berörda individualiseringsreglerna utgör ett led i kommitténs
strävanden att på olika sätt stärka inteckningshavarens ställning. Den vid
sidan härav principiellt viktigaste nyheten avser inteckningshavarens skydd
vid överlåtelse av intecknad verksamhet. Gällande rätts
ståndpunkt — som innebär att en sådan överlåtelse medför att inteckningshavarens
förmånsrätt bortfaller varvid inteckningshavaren dock äger kräva
omedelbar betalning för den intecknade fordringen även om denna ej är
förfallen — anses av kommittén utgöra ett bristfälligt skydd. För att kunna
utnyttja de möjligheter att skydda sig som lagen ger inteckningshavaren
måste denne mycket snabbt få kännedom om överlåtelsen. Efter vad kommittén
inhämtat torde visserligen risken för rättsförlust till följd av överlåtelse
få anses tämligen liten när det är fråga om större företag och kreditgivaren
är en bank eller annan kreditinrättning med möjligheter att effektivt
övervaka företaget, men i andra fall kan risken vara betydligt större. Kommittén
påpekar att önskemål framförts, bl. a. från bankhåll, om åtgärder för
att stärka inteckningshavarens skydd i sådana fall som här avses.

I sitt fortsatta resonemang utgår kommittén från att rätt till omedelbar
betalning i händelse den intecknade rörelsen helt eller till väsentlig del nedläggs
bör föreligga även enligt en ny lag. Härutöver söker kommittén emellertid
finna regler, som är ägnade att vid överlåtelse av rörelse främja en
uppgörelse mellan inteckningshavaren, överlåtaren och förvärvaren. Till en
början granskas den lösning, som härvid synes ligga närmast till hands,
nämligen att låta inteckningen, oavsett överlåtelsen, alltjämt gälla i rörelsen
på samma sätt som en fastighetsinteckning besvärar fastigheten oavsett om
denna byter ägare. Här inställer sig emellertid enligt kommitténs uppfattning
betydande svårigheter. Eftersom en rörelse alltid kännetecknas genom

Kungi. Maj.ts proposition nr 23 år 1966

företagarens person förlorar principiellt en intecknad rörelse sin identitet så
snart den övergår till ny innehavare. En inteckning kan inte få fortsätta alt
belasta en viss rörelse sedan denna överlåtits, om inte rörelsen upptas i inskrivningsboken
under den nye innehavarens namn eller firma. Inskrivningsdomaren
måste då underrättas om överlåtelsen. Kommittén avvisar
har tanken att ålägga anmälningsskyldighet vid straffansvar. En regel om
sådan skyldighet för förvärvaren vid äventyr av personligt betalningsansvar
tor den inteeknade fordringen avvisas därför att den anses alltför vittgående.
En underlåtenhet att fullgöra anmälningsskyldighet kunde bero av mer
eller mindre tillfälliga omständigheter. Regeln kunde komma att beröra
många och leda till stötande resultat, särskilt under första tiden efter
ikraftträdandet. I vissa fall kunde den för övrigt i alltför hög grad gynna
inteckningshavaren. Vid överlåtelse till någon som redan drev en intecknad
rörelse måste de inteckningar som beviljats i den överlåtna rörelsen rimligen
tå vika för de inteckningar som meddelats i förvärvarens ursprungliga rörelse.
Detta kunde medföra att de helt eller delvis förlorade sitt värde. Kommittén
påpekar i sammanhanget att det ingalunda är ovanligt, att en förvarvad
rörelse omedelbart nedläggs. Förvärvet kan ha skett i syfte att överta
lokaler, inventarier eller varulager. Detta talar också mot tanken att ålägga
företagaren eller förvärvaren skyldighet att underrätta inteckningshavaren
om överlåtelsen. Kommittén framhåller också, att en mängd inskrivningstekniska
problem skulle kunna uppstå.

Ett annat alternativ, nämligen en skyldighet för köpare av intecknad
rörelse att nedsätta köpeskillingen hos länsstyrelsen för tillgodoseende av
mteckningshavare, avvisas också. Kommittén stannar slutligen för lösningen
att den konkreta egendom som ingår i överlåtelsen och besväras av inteckningen
alltjämt skall häfta tör denna under en övergångstid, förslagsvis
sex månader. Inteckningsrätten skall således bestå i egendomen, oaktat
denna övergått i törvärvarens ägo och överlåtelsen enligt vanliga regler blivit
gallande mot överlåtarens borgenärer. Efter överlåtelsen kommer dock,
betonar kommittén, inteckningsrätten inte att avse ett egendomskollektiv
med växlande sammansättning utan de konkreta föremål och rättigheter,
som besvärades av inteckningen vid själva överlåtelsen. Med denna begränsning
och den som följer av att inteckningsrätten bortfaller efter viss kortare
tid bör det enligt kommitténs mening vara möjligt att undvara anteckning
om överlåtelsen i inskrivningsboken. Eu sådan tyst förmånsrätt i förvärvarens
egendom kan försvaras med hänsyn till de nämnda begränsningarna.
Den som överväger att motta företagsinteckning som säkerhet blir visserligen
nödsakad undersöka om innehavaren av rörelsen förvärvat denna
inom sådan tid att egendomen kan vara besvärad av inteckning på grund
av förre ägarens medgivande. En sådan undersökning är dock lätt att göra
med hjälp av handelsböckerna. Genom att inteckningen begränsas till den
överlåtna egendomen kan den få behålla sin verkan även i det fall att för -

Kanyl. Maj. ts proposition nr 23 år 1966 31

värvaren redan vid tiden för överlåtelsen driver en intecknad rörelse där
den överlåtna egendomen kommer att ingå samt medföra företräde till betalning
framför inteckningar i denna rörelse. Innehavarna av dessa inteckningar
har nämligen i regel saknat anledning räkna med den nyförvärvade
egendomen.

Kommittén framhåller, att den omständigheten, att inteckningsrätten
trots överlåtelsen besvärar egendomen, givetvis inte rubbar överlåtarens personliga
ansvar för den intecknade fordringen eller principen att inteckningen
skall gälla i överlåtarens fordran på vederlag för den överlåtna
egendomen. Att säkerheten omfattar såväl överlåten egendom som eventuell
fordran på vederlag för samma egendom kan knappast innebära någon
obillighet mot borgenärer med sämre ställning i förmånsrättshänseende.

De föreslagna reglerna torde enligt kommitténs mening sällan komma att
tillämpas. Deras främsta betydelse anses vara att de främjar en uppgörelse
med inteckningshavaren redan i samband med överlåtelsen. I regel torde
nämligen inte någon överlåtelse komma till stånd, om inte inteckningarna
dödas i samband därmed eller inteckningshavaren avstår från sin rätt mot
förvärvaren. Skulle undantagsvis den överlåtna egendomen komma att tas i
anspråk för betalning av den intecknade fordringen, torde enligt allmänna
rättsgrundsatser förvärvaren ha rätt till ersättning av överlåtaren, oavsett
om han var i god tro eller inte.

Enligt kommitténs förslag skall inteckningsrätten gälla i den överlåtna
egendomen endast så länge denna tillhör förvärvaren. Kommittén finner
det betänkligt att, om förvärvaren i sin tur överlåter rörelsen inom fristen,
låta egendomen häfta för inteckningen också i den nye ägarens hand. Bortsett
från sådana fall då förvärv av en rörelse sker med bulvan som mellanled
torde det enligt kommitténs mening för övrigt vara sällsynt med ny
överlåtelse inom sex månader. Bulvanfallen bör man kunna komma till
rätta med i rättstillämpningen.

Den säkerhet som enligt förslaget föreligger vid överlåtelsen och sex månader
därefter försvagas successivt allteftersom den överlåtna egendomen
omsätts och förnyas. Svårigheterna att identifiera egendomen i förvärvarens
hand ökar också efterhand. För att motverka detta föreslår kommittén en
bestämmelse att, om förvärvaren överlåter egendom som besväras av inteckningen
eller om sådan egendom skadas eller går förlorad, inteckningsrätten
skall gälla i förvärvarens fordran på vederlag eller ersättning.

Sammanfattningsvis betonas att de föreslagna reglerna visserligen inte
innebär någon garanti mot rättsförlust men att de torde motsvara vad som
från lagstiftarens sida rimligen kan göras för att stärka inteckningshavarens
ställning.

I anslutning till spörsmålen om inteckningshavarens skydd vid överlåtelse
av intecknad rörelse tar kommittén upp till behandling vissa frågor,
som berör s. k. kommissionärsbolag, dvs. dotterbolag som drivs i eget

Kungl. Maj. ts proposition nr 23 år 1966

namn men för ett moderbolags räkning. Här konstateras inledningsvis, att
dotterbolaget vanligen äger anläggningstillgångarna i verksamheten, medan
moderbolaget äger omsättningstillgångarna. Behandlas dotterbolaget men
inte moderbolaget som företagare med avseende på den i dotterbolagets namn
drivna rörelsen lär med utgångspunkt från förslaget i övrigt moderbolagets
egendom i rörelsen inte kunna utgöra föremål för företagsinteckning i dotterbolagets
verksamhet. Motsatta förhållandet uppstår med avseende på inteckning
i moderbolagets verksamhet. Kommittén finner dessa förhållanden
otilltredsställande och töreslår därför att i inteckningshänseende -—- utan
särskild lagbestämmelse — både moderbolaget och dotterbolaget skall betraktas
som företagare med avseende på den i dotterbolagets namn drivna
rörelsen. Härigenom kan två företagsinteckningar uttas, den ena avseende
verksamhet driven av moderbolaget och den andra avseende verksamhet utövad
av dotterbolaget. Den i rörelsen ingående egendomen kommer då alltid
att omfattas av endera inteckningen, vilket av bolagen egendomen än tillhör.

Kommittén föreslår att företagsinteckning skall medföra inte blott förmånsrätt
i konkurs utan även förmånsrätt vid utmätning.
Den praktiska betydelsen av att kunna använda sig av utmätning och inte
som tidigare enbart vara hänvisad att begära företagaren i konkurs är betydande.
En konkurs som framtvingas för att bereda förmånsrätt kommer
inte sällan olägligt för inteckningshavaren. Hans utsikter till betalning
skulle ofta ha varit större, om företagaren fått fortsätta rörelsen eller om
tillgångarna realiserats i annan ordning.

Kommittén erinrar om att frågan om förmånsrätt vid utmätning behandlades
vid en år 1932 genomförd reform av förlagsinteckningsinstitutet men
att den fick talla. Ett argument som då anfördes mot en sådan förmånsrätt
var att, om en oprioriterad gäldenär skulle kunna få betalning genom utmätning,
så stor del av egendomen måste utmätas, att både inteckningen
och utmätningslordringen täcktes av köpeskillingen. Detta syntes leda till
utmätning och försäljning av förlagsegendomen i dess helhet eller större
delen därav, ofta i strid mot både inteckningshavarens och gäldenärens intressen.
Utmätning av enstaka föremål skulle medföra att inteckningshavaren
fick betalning framför utmätningssökanden. Gäldenärens möjligheter
att erhålla kredit utan säkerhet skulle i hög grad beskäras.

De år 1932 sålunda anförda skälen mot att införa förmånsrätt Vid utmätning
anser kommittén inte avgörande. Enligt kommitténs uppfattning är
del förhållandevis ovanligt, att lös egendom som ingår i rörelse försäljs exekutivt.
I den mån utmätningsborgenären inte själv till följd av uppgörelse
eller eljest avstår från att fullfölja det exekutiva förfarandet, avbryts detta
i regel genom att företagaren försätts i konkurs. När en företagare låter eu
skuld gå till utmätning, är nämligen hans ekonomiska ställning oftast starkt
undergrävd. Borgenärens utsikter att genom utmätning få betalning ur in -

Kungl. Maj:Is proposition nr 23 år 1966

tecknad egendom torde därför, framhåller kommittén, få anses vara ringa.
Från principiell synpunkt skulle det kunna komma i fråga att inte medge
inteckningshavaren betalningsrätt vid utmätning för annan borgenärs lordran
i sådana fall då borgenären visar att återstoden av den intecknade egendomen
täcker inteckningshavarens fordran. Kommittén menar dock att ett
sådant undantag sannolikt skulle få mycket liten praktisk betydelse. En
oprioriterad borgenär har andra möjligheter att tvinga fram betalning än
att söka utmätning av intecknad egendom. Det är också av betydelse i
sammanhanget, att företagaren — bortsett trån jordbrukare och likställda
-—- alltid är köpman. Underlåter han att betala förfallen gäld, riskerar han
att bli försatt i konkurs enligt de särskilda reglerna i 3 § konkurslagen.

Enligt kommitténs bedömande kommer en företagares möjligheter att få
personlig kredit inte att nämnvärt påverkas av att förmånsrätt för företagsinteckning
införs vid utmätning. En nackdel är däremot att förslaget föiutsätter
ändringar i exekutionsreglerna och att det exekutiva förfarandet
i viss mån blir tvngre. Kommittén menar dock att utmätning av företagsintecknad
egendom kommer att äga rum endast i undantagstall.

1 ett särskilt avsnitt behandlar förlagsinteckningskommittén de problem
som rör företagsinteckning i jordbruk. Kommittén konstaterar
här att de beträffande företagsinteckning föreslagna reglerna i allmänhet
synes väl ägnade att tillämpas även för jordbruksnäringens del.
Efter närmare övervägande föreslår kommittén därför att gällande lagstiftning
om inteckning i jordbruksinventarier skall upphävas och i stället institutet
företagsinteckning göras tillämpligt beträffande jordbruket och dess
binäringar. En sådan åtgärd skulle innebära en lämplig lösning av de problem
som sammanhänger med flyttning av intecknat inventariebestånd.
Enligt gällande rätt förlorar nämligen en inteckning i jordbruksinventarier
sin verkan om inventariebeståndet tlytlas till annan jordbruksfastighet än
den varigenom individualisering i det särskilda fallet skett. Med de av kommittén
i annat sammanhang föreslagna reglerna för individualisering kan
man undvika att en flyttning inverkar på inteckningsrättens bestånd.

Kommittén anser att den föreslagna centraliseringen av inskrivningsväsendet
inte bör medföra någon större olägenhet för jordbrukarna.

Om institutet företagsinteckning öppnas också för jordbruket kommer
den intecknade egendomen att utvidgas avsevärt. Bland den ytterligare egendom
som sålunda skulle bli omfattad av inteckning märks fodermedel, konstgödsel,
utsäde, avtagen gröda, avverkad skog, byggnad på annans mark,
arrenderätt samt fordringar avseende vederlag för försålda produkter. Euligt
kommitténs mening kommer denna utvidgning visserligen att få begränsat
värde men kan i vissa lägen inte frånkännas betydelse.

Kommittén anför vissa ytterligare skäl, som enligt dess mening talar för
att låta institutet företagsinteckning omfatta jordbruksnäringen. Bl. a. nämns

2 Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Nr 23

34 Kungl. Maj. ts proposition nr 23 år 1966

den förstärkning som följer av förslaget att rätt på grund av företagsinteckning
skall bestå mot den som förvärvar intecknad egendom genom lösöl
eköp och i viss utsträckning även mot den som övertar sådan egendom
i samband med förvärv av verksamheten. Kommittén understryker också den
psykologiska betydelsen av att jordbrukare i likhet med andra näringsidkare
får möjlighet att erhålla företagsinteckning. Vidare påpekas, att vissa
gränsdragningsproblem undviks, om företagsinteckning träder i stället för
lörlagsinteckning och inteckning i jordbruksinventarier. Samtidigt kan
även Jagarna om viss panträtt i spannmål och om viss panträtt i spånadslin
och hampa upphävas.

Den itrågasatta åtgärden medför dock, efter vad kommittén anför, vissa
problem. EU är hur man lämpligen skall kunna identifiera jordbrukarna i
ett för hela riket gemensamt inteckningsregister. Ett annat är hur de nya
inteckningarna bör förhålla sig till de äldre inventarieinteckningarna. Dessa
svårigheter anses dock inte böra hindra den ifrågasatta reformen. Från de
allmänna reglerna om företagsinteckning anser sig kommittén emellertid
böra göra ett bestämt undantag för jordbrukarnas vidkommande. Det gäller
kravet på bokföring som förutsättning för beviljande av företagsinteckning.
Skulle detta krav upprätthållas för jordbrukets del, skulle praktiskt
taget alla jordbrukare ställas utan inteckningsmöjlighet. Kommittén tar
avstånd från tanken att föreslå bokföringsskyldighet för jordbrukare bl. a.
med hänsyn till att bokföringslagen är föremål för översyn.

Kommittén föreslår, att lagen om förlagsinteckning i vissa oljelager skall
upphävas samtidigt som lagstiftningen om företagsinteckning införs.

Knngl. Maj.ts proposition nr 23 år 1!)66

IV. Remissyttrandena

Remissinstanserna har nästan undantagslöst ställt sig positiva till kommitténs
förslag och funnit detta i huvudsak väl ägnat att läggas till grund
för lagstiftning. Man har härvid överlag betonat nödvändigheten av att i
kreditlivets intresse utbygga och förstärka det nuvarande förlagsinteckningsinstitutet
och ansett de föreslagna utvidgningarna och uppmjukningarna av
det gällande systemet ändamålsenliga. Särskilt välvilligt mot förslaget uttalar
sig företrädarna för näringslivet bland remissinstanserna, exempelvis
bankföreningen, jordbrukskasseförbundet, industriförbundet och Sveriges
hantverks- och industriorganisation.

I allmänhet delar remissinstanserna förbehållslöst kommitténs uppfattning
i fråga om det föreslagna rättsinstitutets allmänna karaktär.
Man ansluter sig sålunda till den av kommittén uttalade meningen,
att utgångspunkten för lagrevisionen bör vara ett bibehållande av de hittillsvarande
grundvalarna för förlagsinteckningsinstitutet. Inga remissinstanser
har gjort sig till förespråkare för vare sig en effektiv begränsning av
företagarens förfoganderätt över den intecknade egendomen eller en långtgående
möjlighet att låta inteckningar gälla även mot förvärvare av intecknad
egendom. Den allmänna förstärkning av det gällande institutet som
förslaget innebär har dock föranlett vissa remissinstanser att ifrågasätta
om inte företagsinteckning hellre bör rubriceras som en i vissa avseenden
inskränkt panträtt än som en förmånsrätt. Lagberedningen, som antar att
kommitténs rubricering främst berott därpå att företagsinteckning i allmänhet
inte avses gälla i avyttrad egendom, betonar, att gällande rätt inte
saknar exempel på att pantsatt egendom kan föryttras med verkan att panlrätten
upphör. Detta gäller exempelvis när fastighetstillbehör säljs och
bortförs. Enligt beredningens mening föreligger inte något principiellt hinder
mot att, på samma sätt som i Danmark, Finland och Norge, beteckna
inteckningshavarens rätt som en i vissa hänseenden begränsad panträtt i
ett rörligt egendomskollektiv. Beredningen anser att denna väg skulle innebära
många fördelar. Den ger bl. a. en bättre utgångspunkt för att låta inteckningen
under viss tid gälla mot en ny ägare av egendomen. För tillämpningen
av lagsökning, utmätning och konkurs erbjuder samma konstruktion
givna fördelar, liksom den skulle åstadkomma rättslikhet inom Norden.
Rättsverkningarna av inteckning i fastighet med ett rörligt inventarium
och av företagsinteckning skulle med en sådan lösning också bli så lika som
möjligt. Bankföreningen framhåller att den skulle satt värde på om företagsinteckningen
kunnat anses medföra panträtt. Föreningen böjer sig
emellertid för kommitténs argument till stöd för att betrakta institutet som
en förmånsrätt.

Flera remissinstanser framhåller att företagsinteckningsinstitutets karak -

Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år 1966

tär och allmänna betydelse i hög grad är beroende av hur frågan om gränsen
mellan fast och lös egendom bestäms på grundval av framlagda förslag.
Man understryker härvid vikten av att jordabalks- och företagsinteckningslagstiftningen
samordnas. För den händelse detta inte låter sig göra föreslår
några remissinstanser att en särskild översyn ägnas företagsinteckningsinstitutet
sedan jordabalken antagits. Andra remissinstanser säger sig
törutsätta att hithörande samordningsproblem snarast utreds så att proposition
med förslag till lagstiftning om industritillbehör och om företagsinteckning
kan framläggas till bedömande i ett sammanhang. I allmänhet synes
man inte vara benägen för något uppskov med företagsinteckningsreformens
genomförande i avbidan på den nya jordabalkens genomförande.
Synpunkter av denna art kommer till uttryck i yttranden från bankinspektionen,
överståthållarämbetet, lagberedningen, försäkringsbolagens riksförbund,
jordbrukskasseförbundet, lantbruksförbundet, industriförbundet,
grossistförbundet, häradshövdingeföreningen och flertalet av rikets handelskammare.
De sistnämnda betonar i likhet med bankinspektionen och lagberedningen,
att om jordabalksutredningens förslag om industritillbehör genomförs
— vilket innebär att industriell utrustning i mycket stor utsträckning
kommer att hänföras till fast egendom — utrymmet för företagsinteckning
avsevärt minskar. Kooperativa förbundet framhåller, att ingen lagstiftning
om företagsinteckning bör genomföras förrän klarhet råder om
förhållandet till fastighetsinteckningens tillämpningsområde.

Bankinspektionen framhåller att den förordat en restriktiv avgränsning,
när det gäller att bestämma omfattningen av begreppet fast egendom. Detta
skulle enligt inspektionens mening gagna företagsinteckningens kreditvärde.
Inspektionen ifrågasätter i detta sammanhang lämpligheten av att, såsom
kommittén förordat, fånga in ett företags hela verksamhet under en och
samma inteckning. En alternativ lösning anses vara att dela den intecknade
egendomen i å ena sidan maskiner och inventarier, å andra sidan varulager
och kundfordringar. Eu sådan lösning skulle ansluta sig till det praktiska
handlandet vid lämnandet av industrikrediter. En kombination av fastighetsinteckning
och inteckning i maskiner och inventarier skulle normalt
anses som en tillräcklig säkerhet för långfristig kredit för industrianläggning.
Företagaren skulle därigenom kunna utnyttja övriga tillgångar vid
upplåning av rörelsekapital. Med hänsyn till att all kredit vanligen lämnas
av en och samma kreditgivare anser dock inspektionen själv att vinsten
av det framlagda alternativet inte kan bli alltför stor. Inspektionen har därför
stannat för den av kommittén förordade lösningen.

1 detta sammanhang bör nämnas att Kooperativa förbundet i sitt remissyttrande
ingående uppehållit sig vid det förhållandet att bankerna i regel
inte godtar förlagsinteckning annat än som komplement till fastiglietsinteckning
eller borgen. Med anledning härav framhåller förbundet.

.37

Kmujl. Maj.ls proposition nr 23 år

])et är allmänt känt, att många kreditinstitut vid långivning till näringsidkare
nu tillämpar principen att i hypoteket söka inringa så mycket som
möjligt av näringsidkarens tillgångar. Om eu näringsidkare sålunda har
ett fastighetslån hos eu dylik kreditgivare, tvingas han ofta förstärka hypoteket
med förlagsinteckningar även om dessa inteckningar, med hänsyn
till vad som intecknas, ur säkerhetssynpunkt måste betraktas såsom praktiskt
taget värdelösa. Kravet på erhållande av förlagsinteckningar till hypoteket
sker mången gång rent slentrianmässigt och utan värdebedömning
enbart för att uppfylla de ofta stela regler som kreditinstituten tillämpar
vid sin kreditgivning. Delta medför, alt det redan med nu gällande lag uttages
en hel del förlagsinteckningar, vilka i realiteten är utan värde och
alltså helt onödiga. Om kretsen av inteckningsberättigade vidgas enligt
förslaget och flertalet kreditinstitut fortsätter att tillämpa samma dogmatiska
principer i fråga om kravet på kreditsäkerhet från näringsidkarna som
hittills, torde det leda till att många små företag tvingas att uttaga och
pantförskriva inteckningar av ifrågavarande slag utan att detta med hänsyn
till säkerhetens ringa värde egentligen kan anses motiverat. Detta i
sin tur kommer att medföra extra kostnader för dessa näringsidkare och det
kommer också att ge en stark ökning av inskrivningsärendena hos vederbörande
inskrivningsmyndighet.

Förbundet uttalar att, om förslaget godtas, det vore av värde om en allmän
uppmaning kunde utgå till kreditinstituten alt visa omdöme och iaktta
försiktighet vid påfordrande av inteckningssäkerhet från näringsidkarna,
så att dessa inte onödigtvis belastas.

Kommitténs förslag att avskaffa nuvarande begränsningar i fråga om
den inleckningsgilla rörelsens art och omfattning och sålunda
skapa en mycket vid ram för den tillämnade lagstiftningens tillämpning
har i allmänhet inte föranlett några allvarligare gensagor. Kommerskollegiuni
framhåller emellertid att de oprioriterade borgenärernas möjligheter
att återfå lämnade krediter i händelse av gäldenären-företagarens insolvens
kan komma att försämras genom den föreslagna utvidgningen av det
nuvarande förlagsinteckningssystemet. Enligt kollegiets mening, vilken delas
av advokatsamfundet och försäkringsbolagens riksförbund, torde detta
komma att minska benägenheten inom affärslivet att lämna rena förtroendekrediter.
Särskilt i fråga om företag inom detaljhandeln kan det enligt
kollegiets uppfattning befaras, att varuleverantörerna blir mindre hågade
än tidigare att lämna varukrediter, om rörelsetillgångarna besväras av företagsinteckning.
Kollegium anser emellertid inte att risken för en snedvridning
av konkurrensförhållandena är så påtaglig att den bör hindra den
föreslagna reformen. Advokatsamfundet gör däremot gällande, att den föreslagna
möjligheten för gäldenären att ställa viss »realsäkerhet» innebär så
stora risker för en accentuerad ekonomisk beroendeställning av inte önskvärt
slag, att man ställer sig tveksam till förslaget.

Sparbanksföreningen har inte något att erinra mot en utvidgning av inteckningsrätten
till att avse alla näringsidkare, oavsett rörelsens art, men

Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år t966

anser det tveksamt huruvida hittillsvarande begränsningsregler beträffande
verksamhetens omtattning helt bör slopas. Föreningen framhåller, att risken
för värdeminskning inom ett egendomskollektiv, som är föremål för
inteckning, torde vara större i små företag än inom stora företag. Föreningen
understryker den av kommittén anförda synpunkten, att eu mindre företagare
får antas kunna vidta förändringar lättare med avseende på den intecknade
egendomen utan att detta behöver märkas utåt. Därför ifrågasätter
föreningen om man inte bör behålla vissa begränsningsregler och
eventuellt låta storleken av det i rörelsen nedlagda egna kapitalet bli avgörande
för en gränsdragning, varvid dock gränsen bör sättas relativt lågt.

I likhet med sparbanksföreningen ger bankinspektionen uttryck åt viss
tvekan inför tanken att även mycket små företag, vilkas tillgångar saknar
egentligt kreditvärde, i avsevärd utsträckning skall fä ta ut och belåna
företagsinteckningar. Kreditformens anseende skulle därigenom kunna
skadas. Enligt inspektionens mening bör dock farhågorna för missbruk inte
överdrivas. Eftersom inteckning inte skulle komma att sökas förrän företagaien
beviljats kredit, borde kreditinstituten kunna tjäna som spärr mot
onödiga inteckningar. Bl. a. med hänsyn härtill har inspektionen ansett sig
kunna stanna för den av kommittén förordade lösningen.

Som ett ytterligare skäl för sitt nyss angivna ståndpunktstagande har
bankinspektionen åberopat den av kommittén föreslagna regeln om bokföringsskyldighet
som villkor för inteckning. Enligt inspektionens
mening utgör denna regel en garanti för att de allra minsta företagen utesluts
tiån inteckningsrätt. Regeln har också den fördelen att den återgår
på lagbestämmelser, vilka gör det lätt att tastslå om ett visst företag uppfyller
det uppställda kravet eller ej.

Flertalet remissinstanser har i likhet med bankinspektionen tillstyrkt förslaget
om bokföringsskyldighet eller lämnat detta utan erinran. Bland
dessa remissinstanser finns några, som särskilt starkt betonar vikten av
bokföringsskyldighet och helst skulle vilja se att denna utvidgas till att
avse även jordbrukare och därmed i förslaget jämställda kategorier. Utredningen
för översyn av bokföringslagen finner sålunda skälen att anknyta
företagsinteckningsinstitutet till bokföringsskyldigheten mycket starka.
Intresset att skydda borgenärerna är enligt utredningen lika starkt i
våra dagar som vid tillkomsten av gällande bokföringslag. Utredningen
framhåller att dess översyn av bestämmelserna i bokföringslagen måste
medföra att kretsen av bokföringsskyldiga väsentligt vidgas. Bl. a. bör den
skyldighet att föra anteckningar och räkenskaper, som taxeringsförordningen
ålägger samtliga näringsidkare, enligt utredningen finna uttryck i
bokföringslagen. Från borgenärssynpunkt är det önskvärt att bokföringslagens
bestämmelser gäller även för jordbrukare, men utredningen har
ännu inte kunnat ta definitiv ståndpunkt till problemets lösning. Utred -

Kungl. Maj:ts proposition nr 2H är 1966

ningen föreslår, alt jordbrukare skall äga rätt till företagsinteckning endast
på villkor att de underkastar sig bokföringsskyldighet. Detta är enligt utredningens
mening nödvändigt med hänsyn till den snabba utvecklingen
mot större jordbruksenheter ocli det därmed ökade behovet av kredit åt
jordbrukare. Under alla förhållanden bör övervägas, om man inte skall förbehålla
rätten till företagsinteckning åt sådana jordbrukare, som underkastar
sig bestämmelserna i förordningen den 7 december 1951 (nr 793)
om skyldighet för vissa idkare av jordbruk eller skogsbruk att föra räkenskaper
såsom underlag för taxering.

Lantbruksstyrelsen ger såtillvida uttryck åt liknande tankegångar som
styrelsen föreslår att jordbrukare, vilken utnyttjar inteckningsrätten, bör
kunna åläggas att årligen eller på anfordran av inteckningshavaren avlämna
en balansräkning innefattande en förteckning över tillgångar och skulder.
Någon bestämmelse i lagen härom finner styrelsen emellertid inte behövlig.
Sveriges hantverks- och industriorganisation anser att bokföringskravet
bör utsträckas till att gälla alla slags näringar, sålunda även till
jordbruk, skogsbruk och djuruppfödning.

Några remissinstanser har ifrågasatt lämpligheten av bokföringskravet.
Svea hovrätt finner det tveksamt om bokföringsplikten är av sådant värde
för övervakningen av de inteckningsberättigade företagen att det är motiverat
att utesluta sådana i bokföringslagen angivna rörelser, för vilka bokföringskravet
inte uppehålls när driften sker utan biträde av andra än make
och barn under 16 år samt två andra personer. För inteckningshavarens
kontroll krävs enligt hovrättens mening en mer ingående kontroll än som
erbjuds av skyldigheten att föra handelsböcker. Inom många verksamhetsområden
råder en strävan att ersätta mänsklig arbetskraft med maskiner
och annan dyrbar utrustning. Arbetsstyrkans storlek blir därigenom allt
mindre lämpad som kännetecken på kreditbehovet. Eftersom också sådana
mindre rörelser bör kunna utnyttjas som underlag för företagsinteckning
föreslår hovrätten, att den berörda föreskriften om bokföringsplikt utgår.

Stockholms rådhusrätt och Västmanlands läns företagareförening redovisar
en liknande inställning. Rådhusrätten påpekar, att de småföretagare,
som uteslutits från inteckningsrätt på grund av att de inte är bokföringsskyldiga,
visserligen har möjlighet att genom bolagsbildning underkasta sig
bokföringsplikt. Om de förfogar över värdefulla investeringsobjekt, är det
emellertid mindre lämpligt att de skall nödgas företa en i och för sig inte
önskvärd bolagsbildning för att kunna inteckna egendomen.

Länsstyrelsen i Västmanlands län, som i väsentliga delar intar samma
ståndpunkt som Svea hovrätt och Stockholms rådhusrätt, föreslår den utvidgningen
av området inteckningsberättigade, att en företagare skall kunna
åta sig bokföringsskyldighet med verkan att han kan få medge företagsinteckning.
Inteckningen skulle då kunna baseras antingen på bokföringsplikt
på grund av lag eller på grund av frivilligt åtagande. Med en

Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år 1966

sådan konstruktion skulle det saknas anledning att i fråga om bokföringskravet
göra undantag för jordbruk, skogsbruk och djuruppfödning. Västmanlands
läns företagareförening påpekar, att det finns vissa slag av näringsidkare,
som enligt gällande regler kan ta ut förlagsinteckningar men som
inte är boktöringsskyldiga enligt lag och därför skulle komma att uteslutas
från rätten att medge företagsinteckning.

Motorbranschens riksförbund understryker för sin del angelägenheten
av att den pågående revisionen av bokföringslagen påskyndas, så att också
de minsta företagen kan erhålla företagsinteckning.

Kommitténs förslag rörande omfattningen av den egen do in, som avses
kunna utgöra objekt för företagsinteckning, hälsas i allmänhet med
tillfredsställelse av remissinstanserna. I huvudsak godtar de sålunda den
föreslagna mycket vida ramen av inteckningsobjekten. Bankinspektionen.
som tillstyrker utvidgningen, anser det vara en fördel i förhållande till gällande
rätt att samma egendom avses kunna intecknas i alla slag av näringsverksamhet.
Lagberedningen framhåller emellertid, att det med den omfattning
företagsinteckningens objekt förutsätts få inte återstår mycket
egendom till betalning åt borgenärer med sämre rätt än företagsinteckningshavare.
Inteckningen skall visserligen inte gälla i kontanter, banktillgodohavanden
och värdepapper. I en utmätnings- eller konkurssituation är
emellertid sådana tillgångar oftast förbrukade. Fast egendom brukar då
också vara så högt intecknad att nämnvärt överskott inte kan påräknas.
Det personliga lösöret är i viss utsträckning skyddat mot utmätning och
konkurs. Indrivningen av bl. a. skatter och avgifter av olika slag kan därför
bli äventyrad. Här nämner beredningen särskilt underhållsbidrag. Beredningen
anser att det från dessa synpunkter vore önskvärt med en begränsning
av inteckningsobjektets omfattning men är osäker om detta låter
sig göra. Smålands och Blekinge handelskammare ger uttryck åt liknande
tankegångar. Sålunda anser handelskammaren det i hög grad tveksamt om
företag som driver ren handelsrörelse bör kunna företagsinteckna annat än
inventarier. Om även varulager och substitut därför omfattas av inteckningen
torde företagarens möjligheter att erhålla vanliga leverantörskrediter
bli alltför begränsade eller medföra att företagaren för sina inköp blir
bunden till den leverantör, som försäkrat sig om företagsinteckning.

Vid sidan av dessa mer principiellt färgade synpunkter har i fråga om
vissa enskilda slag av egendom skilda uppfattningar kommit till uttryck,
såväl i inskränkande som i utvidgande riktning. Dessa synpunkter kommer
att behandlas i specialmotiveringen.

Ett av de förslag från kommittén, som väckt en viss tveksamhet bland
remissinstanserna, är det som gäller verksamhetens i n di vi du a1
i s e r i n g. Tveksamheten avser de regler om en långtgående valfrihet som
kommittén föreslagit. Det stora flertalet remissinstanser lämnar visserligen

Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år 1966

det framlagda förslaget utan erinran men endast ett mindre antal uttalar
sig förbehållslöst till förmån för detsamma och vissa remissinstanser staller
sig om inte avvisande så i varje fall mycket tveksamma.

Klart positiva till förslaget är bl. a. Stockholms rådhusrätt, hantverks- och
industriorganisationen och bankföreningen, vilken sistnämnda tillmäter
uppmjukningarna i individualiseringssystemet stor betydelse.

Bankinspektionen anser däremot att kommitténs förslag till följd av valfriheten
innebär alltför vaga gränsdragningar. Någon befogad erinran kan
visserligen inte göras mot en individualisering enbart genom person, men
svårigheter uppstår enligt inspektionens mening, om inteckningens underlag
begränsas genom angivande av verksamhetens art och lokalisering. En
individualisering som kan äventyra inteckningshavarens säkerhet bör inte
tillätas, och därför utgör det enligt inspektionens mening ett minimikrav
att i varje fall enskild företagares verksamhet inte får bestämmas genom
rörelsens art. En enskild företagare, som driver två verksamhetsgrenar, bör
sålunda enligt inspektionens mening inte få lämna inteckning, som är begränsad
till allenast den ena rörelsen. Risken för missbruk är större, menar
inspektionen, när individualiseringen sker genom angivande av bransch än
då den bestäms genom rörelsens lokalisering. En ändring av företagets art
kan genomföras lättare och mer omärkligt än en flyttning. Likaledes anses
faran för rättsförlust vara påtagligare, när den som lämnat säkerheten är
enskild person än när företaget ägs av juridisk person.

Enligt lagberedningens mening blir det av kommittén föreslagna systemet
med en långtgående valfrihet mycket komplicerat och kräver uppmärksamhet
och förutseende av alla berörda för att olägenheter inte skall uppkomma.
Vid uttagande av nya inteckningar måste alltid tillses att de nya
inteckningarna antingen får samma omfattning som tidigare inteckning eller
också kommer att gälla annan verksamhet. Vid partiell dödning gäller
detsamma. Enligt beredningens mening är de nackdelar som de alternativa
inteckningsmöjligheterna drar med sig så allvarliga att en annan
lösning bör sökas. Beredningen förordar att man för ändamålet skiljer på
juridiska och fysiska personer, varvid till den senare gruppen även bör
föras dödsbon. I fråga om juridiska personer bör företagsinteckning enligt
beredningens uppfattning alltid gälla all företagets inteckningsbara egendom
medan för fysiska personer och dödsbon inteckning bör få meddelas
endast i verksamhet av närmare angiven beskaffenhet. Om ett större företag
önskar begränsning, kan det bilda dotterbolag, som tar inteckning i dess
rörelse. För de fysiska personernas del kan man med den föreslagna ordningen
bl. a. undvika att inteckningar dyker upp först efter lång tid, kanske
sedan utställaren startat en ny rörelse.

Även advokatsamfundet konstaterar att de föreslagna individualiseringsreglerna
kan medföra att en och samma företagare tar ut olika företagsinteckningar
i två eller flera av honom bedrivna rörelser. Särskilt i de fall där

2f Dihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Xr 23

42 Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år 1966

dessa bedrivs på samma ort måste det bli åtskillig lös egendom, som kan
komma att utgöra säkerhet för olika företagsinteckningskomplex, vilket
samfundet finner otillfredsställande.

Flera remissinstanser anser, i likhet med kommittén, att frågan om individualiseringsreglerna
i betydande grad sammanhänger med frågan hur inskrivningsväsendet
bör organiseras. Kommitténs ståndpunkt i sistnämnda hänseende
har därför föranlett viss kritik också mot individualiseringsreglerna.
Kommerskollegium säger sig visserligen från principiell synpunkt inte ha
något emot kommitténs förslag om en central inskrivningsmyndighet men
vill med hänsyn till de praktiska fördelarna av en bibehållen lokal registrering
införa den begränsningen beträffande individualiseringen av andra
företag än aktiebolag, att företagsinteckning inte skall få fastställas att
omfatta näringsverksamhet utanför visst eller vissa län. I fråga om aktiebolagen
anser kollegium det däremot möjligt att bygga helt på utredningens
förslag om individualisering. Statskontoret menar å sin sida att man i huvudsak
kan anamma det föreslagna individualiseringssystemet utan att fördenskull
i alltför hög grad behöva frångå den nuvarande lokala registreringsorganisationen.
Skulle så inte visa sig möjligt bör man enligt statskontoret
tänka sig en lösning med obligatorisk individualisering genom lokalisering
till visst län som maximalt område.

Också bortsett från vad som sammanhänger med själva individualiseringssystemel
har kommitténs förslag om en central inskrivningsmyndighet
för ärenden angående företagsinteckning utsatts för ganska
hård kritik från remissinstanserna. Flertalet av dessa har visserligen inte
berört törslaget, men bland dem, som i sina yttranden diskuterat hithörande
problem, ställer sig det övervägande antalet avvisande eller i varje fall
mycket tveksamma till förslaget.

övervägande positiva till förslaget är bankinspektionen, hantverks- och industriorganisationen
samt grossistförbundet. Förslaget anses av dessa organ
framja en enhetlig rättstillämpning och en rationalisering av domstolsarbetet.

Starkt kritiska mot förslaget om en centralisering av inskrivningsärendena
är däremot kommerskollegium, statskontoret, länsstyrelserna i Jönköpings
och Västmanlands län, lagberedningen, sparbanksföreningen och
vissa handelskammare. För dessa remissinstanser kan sägas vara gemensamt,
att de inte anser centraliseringsfrågan tillräckligt penetrerad av
kommittén. De ger uttryck åt uppfattningen, att frågorna om inskrivningsväsendets
organisation bör övervägas ytterligare och underkastas
närmare utredning. I allmänhet anser de att nackdelarna av en centralisering
överväger fördelarna och att kommittén underskattat de problem
som sammanhänger med ett sammanförande av inskrivningsärendena till
en enda myndighet i riket. Kommerskollegium anser att en centralisering

Kungl. Maj.ts proposition nr "2''i år HXifi

i många fall måste te sig opraktisk och alltför omständlig. En jordbrukare
i Skåne eller Norrbotten torde knappast inse varför han måste vända sig
till eu myndighet i Stockholm för att få en företagsinteckning fastställd,
över huvud kan denna synpunkt enligt kollegiets mening anläggas när det
är fråga om lokalt betonad verksamhet.

De rent praktiska problemen vid en överflyttning av alla inskrivningsärenden
till Stockholms rådhusrätt betonas av bl. a. statskontoret. Man
påpekar, att det måste bli ett mycket omfattande och kostsamt arbete samt
att det kan visa sig svårt att i Stockholm skaffa den stora personalstyrka
som krävs för alt handläggningen av ärendena skall kunna fortgå utan besvärande
tidsutdräkt. Statskontoret menar att, medan någon personalbesparing
inte torde kunna påräknas vid de domstolar som befrias från ärenden
om förlagsinteckning, Stockholms rådhusrätt vid en centralisering synes
få bygga ut sin personalorganisation på inskrivningsavdelningen inte
oväsentligt. Statskontoret anför härefter.

Enligt statskontorets mening torde kommittén ha underskattat de problem,
som sammanhänger med identifieringen av företagarna vid en centraliserad
registrering. Kommittén uppehåller sig visserligen vid dessa
spörsmål och vad därvid uttalats rörande grunderna för identifieringen av
företagare av olika kategorier ävensom för registreringssystemets utformning
föranleder ingen erinran från statskontorets sida. Statskontoret vill här
emellertid framhålla, att det särskilda kortregister, som enligt kommitténs
mening erfordras utöver inskrivningsboken, torde bli av betydligt större
omfattning än vad kommittén föreställt sig. Enligt vad statskontoret inhämtat
föres ett dylikt särskilt kortregister vid Stockholms rådhusrätt.
Korten i detta register är emellertid betydligt fler än antalet inteckningsupplägg.
Detta förhållande beror på dels att kort upplagts för varje tänkbart
uppslagsord i företagarens firmanamn, vilket visat sig nödvändigt bl. a.
för att kunna besvara telefonförfrågningar om gravationer och dels att det
för företagare, som ändrat sitt firmanamn, kan ha upplagts kort såväl i det
äldre som i det yngre firmanamnet. Omständigheter av här nämnt slag
ävensom det förhållandet att antalet inteckningsberättigade företagare kommer
att öka avsevärt genom den föreslagna lagstiftningen, medför att registervården
och därvid uppkommande identifieringsproblem vid en central
organisation sannolikt blir komplicerade och kan kräva betydande resurser
för att registreringen skall kunna fungera tillfredsställande.

Även Stockholms rådhusrätt har utförligt uppehållit sig vid de problem
som kan uppkomma i samband med en centralisering av inskrivningsväsendet.
Kommunikationen mellan allmänheten och inskrivningsmyndigheten
försvåras enligt rådhusrätten, vilket får sin särskilda betydelse med
hänsyn till att ingivna handlingar ofta är bristfälliga och kräver komplettering.
Svårigheterna att identifiera alla näringsidkare vid en enda
myndighet kan också bli stora. Kontrollen av firma- och namnändringar kan
exempelvis komma att medföra betydande problem vid en centralisering.
Rådhusrätten gör en beräkning av antalet företagsinteckningsärenden som

Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år 1966

ärligen, kan antas komma att belasta inskrivningsavdelningen efter en centralisering
och finner att detta antal i varje fall inte kan tänkas understiga
15 000, dvs. omkring 300 ärenden per inskrivningsdag. Rådhusrätten fortsätter.

För att handlägga ett sådant antal ärenden torde krävas tre inskrivningsdomare,
om icke rättssäkerhet och snabbhet skall eftersättas. Om inskrivningsdomarna
befrias från skyldighet att utfärda gravationsbevis och från
vissa mindre krävande arbetsuppgifter samt tillika erhåller biträde av kvalificerad
personal, kan det möjligen tänkas, att ökningen skulle kunna begränsas
till två inskrivningsdomare. För att ärenden av förevarande slag
skall handläggas på tillfredsställande sätt fordras, att för desamma inrättas
fasta domartjänster. Om arbetsuppgifterna anförtros extra personal,
som förflyttas relativt ofta, måste arbetsstyrkan göras större än vad nyss
angivits. Att i dylikt fall likväl en kvalitetsmässig försämring av arbetsresultatet
kommer att inträda torde vara ofrånkomligt. Vid en slutlig bedömning
av denna fråga synes angeläget att beakta, att den nya verksamheten
icke igångsättes med för knappa marginaler. I övergångsskedet kräves
otvivelaktigt betydligt större personalinsats än på längre sikt. Kommittén
uttalar härom, att det bör vara möjligt att inom ramen för en organisation
av den storleksordning, som Stockholms rådhusrätt representerar,
möta den extra belastning, som övergångstiden skulle medföra. Det är
i?ke niöjligt för rådhusrätten — som dagligen konfronteras med svårigheter
till följd av otillräcklig personal av alla kategorier — att dela kommitténs
optimism i detta hänseende. Tvärtom måste förutsättas, att i övergångsskedet
extra personal ställes till rådhusrättens förfogande för att antingen
insättas direkt på de nya uppgifterna eller lösgöra personal från andra
uppgifter.

Rådhusrätten framhåller också att en centralisering av ärendena inte
blott kräver personalförstärkning utan även en ökning av antalet lokaler.
Någon möjlighet att inom rådhuset anskaffa nya lokaler sägs inte föreligga.

b lera av de remissinstanser som är kritiska mot kommittéförslaget har
framlagt förslag till lösningar av spörsmålet om inskrivningsväsendets organisation.
Statskontoret tänker sig sålunda — med utgångspunkt från de
föreslagna individualiseringsreglerna — ett bibehållande av en lokal registreringsorganisation
i kombination med överföring av registreringshandlingar
vid företagarnas ändring av hemvist. Statskontoret pekar här på att
motsvarande registeromställningar förekommer inom flera områden, där
registreringen handhas av lokala och regionala organ, exempelvis inom
folkbokföringen och skatteväsendet samt inom den allmänna försäkringen.
Kommer skollegium samt Smålands och Blekinge handelskammare utvecklar
liknande tankegångar och förordar mot bakgrund av ett modifierat individualiseringssystem,
som redan berörts, att inskrivningsärendena skall
överföras länsvis till de olika residensstäderna. I viss utsträckning förutsätter
också denna ordning skyldighet att överföra registreringshandlingar
mellan olika domstolar. Även i lagberedningens remissyttrande anförs syn -

Kunyl. Maj.ts proposition nr 23 år 1966

punkter av liknande slag. Med hänsyn till beredningens eget förslag till
individualisering efter indelning i fysiska resp. juridiska personer ifrågasätter
beredningen, om inteckning i fråga om de sistnämnda inte bör sökas
där företaget har sitt säte och såvitt angår fysiska personer där verksamheten
är lokaliserad. Därjämte bör enligt beredningens mening inrättas ett
centralt namnregister, som innehåller uppgift om sökanden och om domstolen.

Förslaget att egendom vid överlåtelse av verksamhet skall i
lörvärvarens hand häfta för inteckningen under en tid av sex månader har
tillstyrkts eller lämnats utan erinran av flertalet remissinstanser. Ett inte
ringa antal remissinstanser har emellertid i skilda hänseenden riktat kritik
mot förslaget. Några av dem, såsom bankinspektionen, sparbanksföreningen
och Kooperativa förbundet, anser att man bör överväga, om det inte ges
nägon annan möjlighet att stärka inteckningens rättsverkan vid överlåtelse.
Andra remissinstanser, som kommerskollegium och aktiebolagen Industrikredit
och Företag skredit, är visserligen i någon mån tveksamma inför förslaget
men vill med hänsyn till fördelarna av en förstärkning av inteckningen
inte motsätta sig detta. Vissa remissinstanser slutligen är av den
uppfattningen, att sex-månaderstiden är för knapp, och föreslår en förlängning
till ett år. Till den sistnämnda gruppen av remissinstanser hör
försäkringsbolagens riksförbund, vissa handelskammare och Svenska företagares
riksförbund.

Enligt bankinspektionens mening är det erbjudna skyddet ofullständigt
i så måtto att förmånsrätten faller om rörelsen går i nytt köp. Genom att
köparen använder sig av en bulvan, som törst förvärvar den intecknade rörelsen,
kan inteckningshavaren mista sin säkerhet. Man torde enligt inspektionens
mening inte kunna bortse från att domstolarna mången gång
på grund av bevissvårigheter inte skall kunna bemästra situationen. Bankinspektionens
allvarligaste invändning mot förslaget är emellertid att detta
tillskapar en tyst förmånsrätt mot den förste förvärvaren. Enligt inspektionens
mening har kommittén underskattat olägenheterna härav. Det ligger
nära till hands att jämföra med den tysta förmånsrätt som i fast egendom
tillkommer inteckning för ogulden köpeskilling, ett institut som för
kreditinrättningarna inneburit avsevärda nackdelar.

Även Jönköpings läns företagareförening anser att det föreslagna skyddet
vid överlåtelse i princip är otillräckligt med hänsyn till risken för vidareförsäljning.

Kooperativa förbundet anser att det av principiella skäl är synnerligen
tveksamt om den av kommittén föreslagna bestämmelsen bör godtas oavsett
dess avsedda verkan som viss säkerhetsgaranti. Den innebär ett genomgripande
avsteg från den rena och klara gränsdragning mellan panträtt och
förmånsrätt som man i svensk lagstiftning hittills sökt upprätthålla. Den

Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år 1966

medför vidare att godtrosförvärvad äganderätt får vika för förmånsrätt,
vilket är något helt nytt och enligt förbundets mening kan ge svåröverskådliga
konsekvenser. Fördelarna av bestämmelsen anses vidare vara av
ringa praktisk betydelse. Förbundet ifrågasätter om man under sådana
förhållanden verkligen bör göra så genomgripande avvikelser från hittills
tillämpade strikta principer beträffande panträtt och förmånsrätt.

Kommerskollegium menar, att de föreslagna bestämmelserna om intecknings
verkan vid överlåtelse av verksamhet är ägnade att skapa viss osäkerhet
och orsaka rättsförluster inom näringslivet. Det måste ofta bli svårt
att vid utmätning eller konkurs hos en företagare, som redan driver näring
inom samma bransch där han övertagit verksamhet, med bestämdhet
avgöra t. ex. om viss varupost härrör från den förvärvade verksamheten
eller ingår i den ursprungliga rörelsen. Det föreslagna systemet torde medföra
att förvärvaren och hans borgenärer tvingas till stor försiktighet vid
bedömningen av de med förvärvet förknippade rättsverkningarna. Kommitténs
avsikt synes emellertid, framhåller kommerskollegium, just ha varit
att skapa en sådan ordning som driver parterna att i eget intresse undanröja
tänkbara osäkerhetstillstånd genom uppgörelser med överlåtarens
kreditgivare. Med hänsyn härtill och då den tid under vilken en företagsinteckning
kan komma att gälla mot förvärvaren begränsats till sex månader
vill kollegium inte motsätta sig förslaget.

Smålands och Blekinge handelskammare anser, med hänsyn till att några
särskilda publicitetsregler i samband med överlåtelse inte föreslås, att
det inte torde vara realistiskt att utgå ifrån att varje inteckningshavare
inom så relativt kort tid som sex månader skall erhålla kännedom om
överlåtelsen. Handelskammaren anser för sin del en tid av tolv månader
lämpligare. Liknande synpunkter anförs av försäkringsbolagens riksförbund,
Svenska företagares riksförbund, Skånes handelskammare samt handelskamrarna
i Göteborg och Gävle. Försäkringsbolagens riksförbund påpekar,
att en utsträckning av sex-månaderstiden till ett år innebär ökad möjlighet
att få kännedom om en överlåtelse genom att åtminstone en normal
ränteförfallodag kommer att infalla därunder. Samtidigt framhåller riksförbundet,
att den ifrågavarande förmånsrätten även bör omfatta det fall
då intecknad verksamhet flyttas till plats utanför det område inteckningen
avser. Sistnämnda uppfattning delas av industriförbundet.

1 anslutning till vissa uttalanden, som kommittén gjort i fråga om s. k.
kommissionärsbolags ställning i inteckningshänseende, har några remissinstanser
redovisat sin uppfattning i detta ämne. Smålands och Blekinge
handelskammare delar kommitténs mening, att både moder- och dotterbolag
i inteckningshänseende kan betraktas som idkare av dotterbolagets
verksamhet. Lagberedningen ställer sig däremot tveksam härtill, och Kooperativa
förbundet ställer sig helt avvisande till det tänkta förfarandet. Förbundet
anför härvid.

Kungl. Maj. ts proposition nr 2,‘l är 1066

Detta förfarande skulle möjligen kunna accepteras i fall då avtalet mellan
moder- och dotterföretagen konstruerats såsom ett koinmissionärsavtal,
men det passar icke alls in på de avtal som konstruerats såsom arrendeavtal.
Inom den koncern, som bildats av Kooperativa förbundet och dess
dotterföretag, föreligger avtal konstruerade enligt arrendeavtalstypen. I de
fall där anskaffning av förlagsinteckningar förekommit har inteckningarna
uttagits enbart i förbundets, dvs. arrendatorns namn, och icke i dotterföretagets.
Detta har ansetts riktigt både av vederbörande inskrivningsdomare
och av den bank, som handhaft det obligationslån, där förlagsinteckningarna
lagts som hypotek.

De här ifrågakomna konstruktionerna med arrende- respektive kommissionärsavtal
inom koncerner har vid skatterättslig prövning i princip godkänts
av regeringsrätten. Hur dessa avtal skall bedömas civilrättsligt har
däremot såvitt styrelsen känner till ännu icke utretts. Styrelsen anser emellertid
att det vid sådan utredning mycket väl kan visa sig, att kommitténs
uppfattning om uttagande av dubbla förlagsinteckningar icke är hållbar.

Remissinstanserna har i allmänhet lämnat förslaget om att företagsinteckning
skall åtnjuta förmånsrätt vid utmätning utan erinran.
Förslaget synes enligt allmän uppfattning innebära en värdefull förstärkning
av institutets ställning.

Advokatsamfundet betonar önskvärdheten av att man överväger möjligheterna
att låta förmånsrätten gälla även vid underhandsawecklingar av
rörelser under förutsättning att avvecklingarna sker under betryggande former.
Samfundet framhåller att det blivit allt vanligare att företag på obestånd
avvecklas utan konkurs, en utveckling som torde få anses riktig och
önskvärd. Förekomsten av förlagsinteckningar medlör emellertid ofta svårigheter
att genomföra sådana avvecklingar. Samtliga borgenärers samtycke
måste sålunda inhämtas för att innehavare av förlagsinteckningar
skall kunna få utdelning med förmånsrätt. Dessa avvecklingar skulle enligt
samfundets uppfattning i hög grad underlättas om förmånsrätten finge
gälla också i på visst sätt avskild köpeskilling för egendom som försålts
under ett avvecklingsförfarande och som besväras av företagsinteckning.
Skånes handelskammare och Jönköpings läns företagareförening ger uttryck
åt liknande uppfattningar.

Lagberedningen tar i sitt yttrande upp frågan om förhållandet mellan
inteckningshavare och annan person, som begär utmätning i intecknad egendom.
Härom anför beredningen.

Tydligt är, att utmätningsman, om han har anledning antaga att företagsinteckning
finns, i första hand bör eftersöka egendom som icke besväras
därav. Med den omfattning inteckningsobjektet förutsätts få måste det
dock ofta inträffa, att tillräcklig annan egendom icke kan påträffas. Meningen
lärer vara, att utmätningsmannen då skall undersöka hur stor inteckningsskulden
är och söka bilda sig en uppfattning huruvida egendomen
kan tänkas representera något övervärde. Endast om sådant övervärde
finns, skulle utmätning få ske. Utmätningen måste härvid omfatta så mycket
att om möjligt såväl inteckningshavaren som utmätningssökanden får

Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1966

fullt betalt. Dessutom måste givetvis kostnaderna täckas. Man inser lätt,
vilken apparat det kräver att sätta i gång en sådan omfattande realisation.
Förfarandet förefaller mycket betungande. Försäljning på exekutiv auktion
måste också anses vara en olämplig form för avveckling av en rörelse. Å
andra sidan kan det knappast vara lämpligt, att utmätningsmannen, trots
att ett övervärde finns, avvisar framställning om utmätning och i stället
hänvisar sökanden att begära gäldenären i konkurs. Enligt beredningens
mening måste utmätning kunna ske t. ex. för uttagande av skattefordringar,
underhållsbidrag, böter o. 1. Vidare må framhållas, att intecknad egendom
kan fritt säljas enligt förslaget men i praktiken ej kan åtkommas genom
utmätning för annan fordran än inteckningshavarens eller sådan som har
bättre rätt. Detta förefaller stötande.

Till en början synes böra övervägas, om icke inteckningshavarens rätt
att uppbära betalning när utmätning sker för annans fordran bör få bero
av att han framställer anspråk på betalning i viss ordning (senast vid auktionen).
Med en sådan ordning skulle utmätning utan vidare kunna ske i
sådana fall då den kan förutsättas vara utan betydelse för inteckningshavarens
säkerhet, dvs. när det endast rör sig om något mindre belopp. Inteckningshavaren
bör underrättas om verkställd utmätning, så att han kan
inskrida vid behov. När det rör sig om större fordringar, bör utmätningsmannen
lämpligen på förhand taga närmare kontakt med inteckningshavaren.
Framställer inteckningshavaren anspråk på betalning, får utmätningsmannen
rätta sitt förfarande därefter. Beredningen vill emellertid
ifrågasätta, om det nu sagda är tillfyllest. Enligt beredningens mening
måste det jämväl allvarligt övervägas, huruvida man icke vid utmätning
bör bortse från inteckningshavarens förmånsrätt (eller panträtt), så snart
det kan anses att det finns kvar egendom som täcker dennes fordran.

Främst av praktiska skäl avstyrker föreningen Sveriges landsfiskaler med
bestämdhet förslaget om att företagsinteckning skall ges förmånsrätt vid
utmätning.

Förlagsinteckningskommitténs förslag att upphäva lagstiftningen om inteckning
i jordbruksinventarier och lagstiftningen om panträtt i spannmål
samt i spånadslin och hampa för att i stället göra institutet företagsinteckning
tillämpligt på jordbruket och dess binäringar har vunnit anslutning
i remissyttrandena eller lämnats utan erinran. Vad angår företagsinteckning
i jordbruk har dessa närmare behandlats huvudsakligen
av lantbruksstyrelsen, jordbrukskasseförbundet och lanlbrnksförbundel.
Främst har dessa remissinstanser behandlat frågan om den inteckningsbara
egendomens omfattning. Lantbruksstyrelsen och jordbrukskasseförbundet
framhåller bl. a. att värdet av förslaget att inteckningen skall avse även
produkter är mer begränsat vid jordbruk — där produktionstiden är lång
och en stor del av produkterna avsedda för snabb avyttring — än vid företag
där permanent lagerhållning för avsalu förekommer.

Kinu/l. Maj:ts proposition nr 2.1 år it)6ti

V. Departementschefen

1. Rättsinstitutets allmänna karaktär

Förlagsinteckningen har kommit att spela en betydelsefull roll inom kreditväsendet.
Inteckningen har dock kommit att främst tjäna som komplement
till fastighetsinteckningen och har inte i någon mer betydande utsträckning
utnyttjats självständigt. Anledningarna härtill är flera. En viktig
omständighet torde vara att inteckningens värde som säkerhet med den
nuvarande utformningen ansetts i åtskilliga hänseenden betydligt underlägset
fastighetsinteckningens värde. Bl. a. med hänsyn till att självfinansieringen
under senare tid fått mindre betydelse inom näringslivet, har det
kommit att framstå som allt nödvändigare att vidga förlagsinteckningens
verkningsområde och samtidigt ge inteckningen ett högre värde i kreditgivarens
hand. För näringsidkare, som inte har möjlighet att ställa fastighetsinteckning
till förfogande, kan det vara av stor betydelse att kunna utnyttja
förlagsinteckningsinstitutet. Det blir här framför allt fråga om mindre
företagare och handelsidkare.

Förlagsinteckningsinstitutet står f. n. öppet endast för vissa bestämda
grupper av näringsidkare, främst för dem som driver industriell rörelse av
viss minimiomfattning. Enligt en av kommittén lämnad uppgift utgjorde
år 1962 det sammanlagda antalet intecknade rörelser omkring 23 000. Inteckning
meddelas att omfatta viss för rörelsen avsedd lös egendom, huvudsakligen
de lösa inventarierna samt varulagret. Inteckningens förnämsta
värde ligger i att den medför förmånsrätt i den intecknade egendomen
vid konkurs. Om egendomen avyttras eller rörelsen flyttas från den kommun,
där inteckningen meddelats, utslocknar förmånsrätten. Förmånsrätten
gäller emellertid i den egendom av motsvarande slag, som sätts i stället
för den avyttrade eller bortflyttade. Man brukar säga att inteckningen omfattar
ett rörligt kollektiv av egendom, knutet till en viss företagare. Den
för panträtt i lös egendom vanligen uppställda specialitetsprincipen har
sålunda ingen motsvarighet i fråga om den säkerhetsrätt, som förlagsinteckningen
medför.

Enligt kommitténs mening kräver en verkligt genomgripande förstärkning
av förlagsinteckningen antingen en effektiv begränsning av företagarens
förfoganderätt över den intecknade egendomen eller en utsträckning av
inteckningens verkan till att gälla även mot den som förvärvar intecknad
egendom. I intetdera fallet skulle åtgärden emellertid kunna omfatta annat
än anläggningstillgångarna, dvs. maskiner och andra inventarier för verksamhetens
drift. Förfogandet över de tillgångar som är direkt avsedda för
omsättning, såsom råvaror och produkter, kan knappast inskränkas. När det
gäller dessa tillgångar kan det inte heller bli fråga om att införa ett skydd

Kungl. Maj. ts proposition nr 23 år 1966

tör inteckningshavaren, vilket skulle ha verkan mot tredje man. En utväg
som diskuteras av kommittén skulle vara att, med bibehållande av den nu
tillämpade principen att panträtt måste avse individuellt bestämd egendom,
öppna möjlighet att genom ett inskrivningsförfarande erhålla panträtt i särskilda
föremål bland anläggningstillgångarna, såsom dyrbarare maskiner.
En olägenhet härav skulle emellertid vara, att panträtten skulle bestå i redan
utrangerade och sålda föremål, medan den inte skulle komma att omfatta
nyanskaffade föremål. En förutsättning för en panträttslig konstruktion
skulle dessutom vara, att det vore möjligt att identifiera den av
panträtten omfattade egendomen också när den kommit i tredje mans
hand. Den eftersträvade tryggheten för inteckningshavaren skulle för övrigt
komma att begränsas högst betydligt till följd av reglerna om godtrosförvärv.

Kommittén har också uppmärksammat möjligheten att låta inteckning
generellt medföra panträtt i företagets vid varje tidpunkt existerande anläggningstillgångar
och sålunda uppge den hittills för panträtt tillämpade
specialitetsprincipen. Med en sådan konstruktion skulle visserligen enligt
kommitténs uppfattning några av de nyssnämnda olägenheterna försvinna,
men de återstående skulle få mångfaldigt större betydelse än vid individualiserad
panträtt, eftersom alla förlagsintecknade företags samtliga anläggningstillgångar
skulle komma att besväras av panträtt.

På anförda skäl bör enligt kommitténs mening en lagrevision bygga på
de hittillsvarande grundvalarna för förlagsinteckningsinstitutet. Inom ramen
för de möjligheter som denna utgångspunkt ger har kommittén sökt
tillmötesgå de önskemål, som framförts från näringslivets sida. Kommittén
har därvid föreslagit att törlagsinteckningen i vissa mer begränsade hänseenden
ges en panträttslig konstruktion. Vid överlåtelse av intecknad egendom
i samband med verksamheten skall egendomen sålunda under en övergångstid
häfta för inteckningen även i förste förvärvarens hand. Inteckningsrätten
skall bestå också mot den som förvärvar intecknad egendom
genom s. k. lösöreköp. Slutligen skall inteckningen enligt förslaget medtöra
förmånsrätt utom vid konkurs även vid utmätning.

De allmänna överväganden om rättsinstitutets framtida karaktär, som
kommittén sålunda gjort, har i allmänhet inte föranlett någon erinran bland
remissinstanserna. Det stora flertalet remissinstanser anser förslaget väl
ägnat att läggas till grund för ny lagstiftning i ämnet. I själva verket torde
också av naturliga skäl utrymmet vara begränsat för mycket djärva reformer
i rättsligt hänseende. De avgörande svagheterna från säkerhetssynpunkt
beror inte på den juridiska konstruktionen utan hänger samman med
arten av den egendom som kan utgöra föremål för säkerhetsrätten och med
rent ekonomiska faktorer. Kommittén synes på ett övertygande sätt ha redovisat
de svårigheter, som från rättslig utgångspunkt ligger i vägen för en
radikal förstärkning av institutet. I varje fall är det uppenbart, att ett långt -

Kungl. Maj:ts proposition nr 23 är 1966

gående sakrättsligt skydd för inteckningshavaren inte skulle kunna omfatta
annat än anläggningstillgångar. Eu uppspaltning av rättsverkningarna
alltefter egendomens karaktär av sådana tillgångar och omsättningstillgångar
förefaller från praktisk synpunkt mindre tilltalande men bär
likväl prövats i ett särskilt sammanhang, som jag nu ämnar beröra.

Om industriidkaren äger den fastighet, där den industriella verksamheten
drivs, är självfallet värdet av eu förlagsinteckning i industrien delvis beroende
av hur gränsen mellan fast och lös egendom dras, eftersom inteckningen
avses omfatta endast egendom av det senare slaget. Ett stort antal
remissinstanser har framhållit vikten av att en reform av förlagsinteckningsinstitutet
samordnas med den nya lagstiftning om fast egendom och
vad därtill hör, som f. n. förbereds i samband med arbetet på en ny jordabalk.
Även jag finner uppenbart, att dessa frågor sammanhänger så intimt,
att de bör behandlas i nära samband med varandra.

Kretsen av tillbehör till fabriker och andra lokaler för industriell verksamhet
omfattar, sådan den kommer till uttryck i lagen den 24 maj 1895
(nr 36 s. 1) om vad till fast egendom är att hänföra, endast sådana maskiner
och annan utrustning, som på ett påtagligt sätt är permanent införlivade
med byggnaderna. Ett betydande utrymme lämnas därför åt förlagsinteckningar
i fråga om maskiner och andra anläggningstillgångar, även
om industriidkaren äger den fastighet där rörelsen drivs. I sitt förslag till
ny jordabalk (SOU 1960:24—26) förordade lagberedningen en ännu snävare
krets av s. k. industritillbehör, vilket skulle ha inneburit en motsvarande
utvidgning av den förlagsinteckningsbara egendomen. Med hänsyn
bl. a. till att förlagsinteckningen ansetts ha ett lägre värde som säkerhet
än fastighetsinteckningen har detta förslag utsatts för stark kritik. Förslaget
har därför sedermera omprövats av jordabalksutredningen som föreslagit
en mycket kraftig utvidgning av kretsen av industritillbehör (SOU
1963: 55). All utrustning, som används i den industriella verksamheten på
eller i anslutning till viss fastighet, skall enligt förslaget utgöra tillbehör
till denna.

Om utredningsförslaget godtas skulle området för utnyttjande av förlagsinleckning
i fråga om industriell egendom krympa väsentligt. I stället
skulle fastighetsinteckningen få ökat utrymme. I ett läge, då det gällt att
samordna föreliggande förslag om gränsen kring fast egendom och förlagsinteckningskommitténs
förslag om en reformerad och betydligt förstärkt
förlagsinteckning, har det fallit sig naturligt att överväga möjligheten att
med bibehållande av en tämligen snäv gräns kring fastighetstillbehören
stärka förlagsinteckningen på sådant sätt, att den i fråga om anläggningstillgångarna
kom att från säkerhetssynpunkt i allt väsentligt motsvara en
fastighetsinteckning enligt jordbalksutredningens förslag. I anslutning till
ett resonemang, som under remissbehandlingen förts av bankinspektionen,
har jag härvid övervägt en särskild form av förlagsinteckning i maskiner,

Kungl. Maj. ts proposition nr 23 år 1966

inventarier och andra anläggningstillgångar. En inteckning med denna omfattning
skulle, som kommittén framhållit, rent teoretiskt kunna tillerkännas
ganska betydande sakrättsliga verkningar. Från näringslivets sida har
emellertid med eftertryck framhållits, att inte ens en särskild inteckning i
sådana anläggningstillgångar skulle bereda samma trygghet som en fastighetsinteckning
såvitt nu är i fråga. Detta synes väsentligen sammanhänga
med att en fastighetsinteckning kvarstår i fastigheten utan avseende vid
ägarbyte och utan tidsbegränsning. En liknande permanent anknytning av
en förlagsinteckning till ett visst företag eller viss näringsverksamhet låter
sig knappast göra bl. a. med hänsyn till identifikationssvårigheterna. Risken
för skingring av lätt flyttbar utrustning spelar också en betydelsefull roll.

Den nu berörda panträttsliga konstruktionen hos fastighetsinteckningen
anser jag äga ett så betydande värde, att en förlagsinteckning bl. a. på
grund därav inte kan anses bli jämbördig med fastighetsinteckning, även
om förlagsinteckningens värde höjs avsevärt. Jag kommer att närmare
behandla denna fråga i samband med ett särskilt förslag till lag om fast egendom
och vad därtill hör, vilket jag avser att framlägga senare i dag. Förslaget
bygger i huvudsak på jordabalksutredningens förslag, men mycket
lätt tlyttbar egendom har, bl. a. med hänsyn till reformen av förlagsinteckningen,
ansetts hellre böra anknytas till själva rörelsen än till den fastighet
där verksamheten bedrivs. Som en följd av den föreslagna reformen i
Iråga om tillbehörsbegreppet torde emellertid den lösa egendomen på en
industrifastighet, som ägs av industriidkaren, i framtiden komma att bli av
mindre omfattning än hittills. De övergångsproblem som detta kan skapa
när det gäller befintliga förlagsinteckningar kommer jag att behandla i
samband med förslaget till lag om fast egendom och vad därtill hör.

Av vad jag hittills anfört framgår att min granskning av de båda berörda
lagförslagen lett fram till ett resultat som i fråga om förlagsinteckningsinstitutets
allmänna karaktär i huvudsak överensstämmer med kommitténs.
En fullt utvecklad panträttslig konstruktion av förlagsinteckningen
förefaller inte ändamålsenlig ens i fråga om inventarier och liknande anläggningstillgångar.
Reformsträvandena måste alltså inriktas på att förbättra
inteckningshavarens ställning inom den nuvarande ramen för institutet.
Liksom hittills bör förlagsinteckning avse ett kollektiv av lös egendom,
vars sammansättning kan växla, bestämt genom sin anknytning till
viss näringsverksamhet och till den som utövar verksamheten samt med
rätt för denne att förfoga över egendomen.

Mot denna bakgrund torde de olika åtgärder till stärkande av förlagsinteckningen,
som kommittén föreslagit, ganska väl motsvara vad som nu
rimligen kan begäras. Jag kommer i det följande att närmare behandla
spörsmålet i vilka hänseenden och i vilken utsträckning inteckningen på
grundval av förslaget bör utrustas med sakrättsliga verkningar. I detta sammanhang
vill jag endast framhålla den betydelse det kan få för inteckning -

Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år l!)6ti

ens anseende exempelvis att förmånsrätten får utövas också vid utmätning
och att inteckningen behåller viss verkan även efter överlåtelse av verksamheten.
Av särskilt stort värde för hela institutets framtid torde de förslag
vara, som innebär att kretsen av inteckningsberättigade starkt utvidgas,
att den inteckningsbara egendomen får väsentligt större omfattning och
att inteckningsrätten skall bestå oavsett om rörelsen flyttas. Också till dessa
förslag skall jag återkomma.

Kommittén föreslår att inteckningens benämning ändras från förlagsinteckning
till företagsinteckning. Som kommittén påpekar har redan genom
en lagändring år 1932 kravet att inteckningsfordringen skulle ha karaktär
av förlag uppgivits, och dessutom har ordet förlag i det allmänna språkbruket
fått en annan betydelse än den som ligger till grund för termen förlagsinteckning.
Till detta kommer att den reformerade inteckningen kommer
att skilja sig så avsevärt från den nuvarande, att en ny benämning
förefaller motiverad. Jag tillstyrker därför kommitténs förslag.

De av kommittén i sakrättsligt hänseende föreslagna förstärkningarna
av inteckningsrätten har föranlett en del remissinstanser att ifrågasätta
om inte företagsinteckningen terminologiskt hellre bör rubriceras som en
i vissa avseenden inskränkt panträtt än som en förmånsrätt. Lagberedningen
betonar att gällande rätt inte saknar exempel på att pantsatt egendom
kan avyttras med verkan att panträtten upphör, exempelvis när fastighetstillbehör
säljs och bortförs. Det skulle enligt beredningens mening
innebära fördelar om inteckningshavarens rätt betecknades som en i vissa
hänseenden begränsad panträtt i ett rörligt kollektiv.

Jag är ense med beredningen om att det finns vissa skäl som talar för att
man skulle kunna beteckna den rätt företagsinteckningen medför som en
panträtt. Med hänsyn till de stora skillnader i förhållande till den typiska
panträtten, som alltjämt torde komma att stå kvar, kommer jag emellertid
i likhet med kommittén fram till att tillräcklig grund saknas för en sådan
terminologisk förändring. I första hand fäster jag härvid avseende vid det
redan påtalade förhållandet, att panträtt i fast egendom på grund av inteckning
är fast knuten till själva fastigheten oavsett ägarbyte och utan tidsbegränsning
samt att panträtt i lös egendom i allmänhet förutsätter att
egendomen specificeras.

2. Rörelsens art och omfattning

Enligt gällande bestämmelser är förlagsinteckningsinstitutet förbehållet
innehavare av industriell rörelse, i vilken som regel används drivkraft om
minst fem effektiva hästkrafter eller också minst tio arbetare, samt idkare
av hotell-, pensionat- och restaurangrörelse, hos vilka under minst två månader
årligen sysselsätts minst tio anställda, ävensom apotekare.

För att underlätta kreditgivningen åt rörelseidkare har det som jag re -

Kungl. Maj. ts proposition nr 23 år 1966

dan antytt varit en angelägen uppgift för kommittén att undersöka i vilken
utsträckning kretsen av inteckningsberättigade näringsidkare kan vidgas.
Kommittén har därvid övervägt om man bör fortsätta på den väg lagstiftaren
hittills valt och sålunda utvidga institutet till att omfatta vissa ytterligare
verksamhetsarter samt uppräkna dessa i lagen. I så fall borde i varje
fall handel, servicenäringar och byggnadsverksamhet anges. Emellertid befarar
kommittén att en uppräkning av vissa ytterligare verksamhetsgrenar
tämligen snart skulle bli föråldrad med hänsyn till den tekniska och ekonomiska
utvecklingen. Om man skulle följa de nuvarande linjerna borde
man också uppställa särskilda krav på viss minsta omfattning av verksamheten
som förutsättning för inteckning. Även här skulle enligt kommittén
risk föreligga att reglerna tämligen snabbt blev föråldrade. Dessutom
är det enligt kommittén mycket vanskligt att finna normer som är
tjänliga för det ifrågavarande syftet. Man skulle uppenbarligen vara
tvungen alt uppställa skilda regler för olika näringsgrenar. Kommittén
granskar närmare olika tänkbara alternativ för att mäta en rörelses omfattning,
såsom efter antalet anställda, den i rörelsen använda drivkraften,
ett minimivärde på inteckningsbar egendom eller rörelsens omsättning.
Den tekniska utvecklingen gör emellertid att antalet anställda i allt mindre
utsträckning lämpar sig som mått på en rörelses omfattning. Drivkraften
som måttstock kan ge missvisande resultat och lämpar sig för övrigt endast
i fråga om vissa slag av verksamhet. En regel om visst minimivärde på egendomen
förutsätter som mått ett i lagen inskrivet penningbelopp, som tid
efter annan skulle behöva justeras med hänsyn till förändringar i penningvärdet.
Själva värderingen skulle för övrigt erbjuda stora svårigheter.
Bokförda värden eller brandförsäkringsvärden kunde knappast användas.
Vad slutligen gäller rörelsens omsättning framhåller kommittén att relationen
mellan omsättningen och egendomens värde varierar så starkt mellan
olika branscher, att en differentiering av beloppen skulle vara nödvändig.

Kommitténs överväganden leder fram till ståndpunkten, att det från rättsteknisk
synpunkt vore önskvärt om institutet kunde stå öppet för alla näringsidkare
oavsett rörelsens art och omfattning. Begränsningar av inteckningsmöjligheten
på grund av reella faktorer bör enligt kommitténs mening
inte ske utan starka skäl. Mot den slutsats kommittén sålunda dragit
torde någon erinran inte kunna göras. Uppenbarligen undviks en mängd
besvärliga gränsdragningsfrågor om inteckningen får ett så vidsträckt tilllämpningsområde.
Remissinstanserna har i allmänhet accepterat de synpunkter
kommittén anfört i denna del. Från några håll har dock satts i fråga
om inte vissa legala begränsningar är nödvändiga.

Vid bedömandet av vilka reella faktorer som skulle motivera legala begränsningar
av inteckningsmöjligheten koncentreras självfallet intresset till
sädana företag som är av mindre storlek och som på grund därav förfogar
över egendom av tämligen obetydligt värde. Beträffande sådana företag kan

Kungl. Maj:ts proposition nr 2ti år 1966

emellertid framhållas, att lagen inte i andra fall förbjuder att säkerhelsrätt
upplåts i egendom av obetydligt värde. Den som erbjuds eu pantsäkerhet
har själv att bedöma om han vill godta säkerheten. Lånevillkor och
lånesumma anpassas helt naturligt efter säkerhetens art och värde. Den
1''örinögenhetsrättsliga lagstiftningen utgår principiellt från att den som begagnar
ett rättsinstitut själv får bedöma de juridiska och ekonomiska konsekvenserna
därav. Med denna utgångspunkt möter inte hinder mot att
också små företag, där den inteckningsbara egendomen är av obetydligt
värde, omfattas av rätten till inteckning. Som kommittén framhåller finns
det för övrigt anledning anta, att de mindre företagarna inte kommer att
begagna sig av företagsinteckning i någon större utsträckning, varför eventuella
olägenheter redan på denna grund skulle utebli.

Onekligen är dock svårigheten att bedöma risken för skingring av den
intecknade egendomen och skentransaktioner större i fråga om mycket
små företag än beträffande övriga. Den mindre företagaren kan ofta
ganska lätt vidta förändringar i rörelsens drift utan att dessa åtgärder
kommer till inteckningshavarens kännedom. Inteckningshavarens övervakning
ställer sig i allmänhet svår när det gäller småföretagen och kan bli
alltför kostsam i förhållande till de värden det gäller. Svenska sparbanksföreningen
understryker i sitt remissyttrande att risken för värdeminskning
är större i ett litet egendomskollektiv än när det gäller stora företag och
föreslår att det i rörelsen nedlagda kapitalet får bli avgörande för en
gränsdragning.

Det kan mot bakgrund av det nu anförda förefalla tveksamt, om man
bör slopa varje begränsning i fråga om rätten för näringsidkare att utnyttja
företagsinteckning. Vissa argument talar onekligen för en lägsta
gräns i fråga om verksamhetens omfattning. Av resonemanget i det föregående
framgår emellertid vilka praktiska svårigheter som möter när man
söker finna en lämplig begränsningsnorm. Sparbanksföreningens förslag
torde härvidlag inte utgöra något undantag.

En fråga som i detta sammanhang bör tas upp till prövning avser konsekvenserna
för företagarnas personliga kreditvärdighet av en utvidgning
av rättsinstitutet. Enligt vissa remissinstansers uppfattning skulle ett väsentligt
utsträckande av inteckningsmöjligheten minska benägenheten inom
affärslivet att lämna rena förtroendekrediter. Beträffande företag inom
detaljhandeln befarar remissinstanserna, att leverantörerna skulle bli mindre
hågade än tidigare att lämna varukrediter, om rörelsetillgångarna besvärades
av företagsinteckning.

Det är svårt att bedöma i vad mån den personliga kreditvärdigheten kan
komma att påverkas ogynnsamt av en vidsträckt möjlighet att företagsinteckna
egendomen i rörelsen. Inteckningens verkan härvidlag bör dock
inte överbetonas. Inteckningsmöjligheten skall självfallet användas endast
om företagaren finner detta förenligt med sina egna intressen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år 1966

Den enskilde företagaren avstår sannolikt från att utnyttja den nya kredilmöjligheten,
om han finner att ett användande av denna skulle kunna skada
hans personliga kreditvärdighet. Det måste emellertid anses ligga ett betydande
värde i att öppna en möjlighet att utnyttja företagsinteckningen
för en stor krets av företagare. I allmänhet lär för övrigt den som överväger
att lämna en näringsidkare kredit utan säkerhet inte fästa alltför
stort avseende vid utsikterna att få utdelning i en eventuell konkurs. Det
avgörande blir i stället företagets räntabilitet och allmänna utvecklingsmöjheter
samt förtroendet för näringsidkarens egen person.

Om verkningarna av en vidsträckt inteckningsmöjlighet på företagarnas
personliga kreditvärdighet sålunda inte behöver befaras bli av alltför stor
betydelse, torde det dock inte kunna bestridas, att vissa olägenheter kan
uppstå för oprioriterade borgenärer, om inteckningsmöjligheten utsträcks
till att avse även mycket små rörelser. Såsom kommittén framhåller kan
det med visst fog sägas, att ju mindre förhållandena är desto mer framstår
det som otillfredsställande att den tillämnade kreditgivaren skall behöva
räkna med förekomsten av företagsinteckning och eventuellt underkasta
sig kostnader och besvär för en undersökning härvidlag.

Jag vill i detta sammanhang återknyta till vad jag tidigare nämnt om förhållandet
till den aktuella reformen i fråga om gränsdragningen mellan
fast och lös egendom såvitt avser fastigheter, som utnyttjas för industriell
verksamhet. Att mina överväganden lett fram till att jag godtagit huvudlinjerna
i jordabalksutredningens förslag bör inte uteslutande ses som ett
resultat av strävandena att genom fastighetsinteckningen ge industrikreditgivaren
en god säkerhet i de viktigare anläggningstillgångarna. Även omsorgen
om företagsinteckningens framtid talar i viss mån för en gränsdragning,
som ger ägaren av en fastighet, där industriell verksamhet bedrivs,
möjlighet att med fastighetsinteckning som säkerhet belåna den egendom
som utgör den viktigaste förutsättningen för produktionsresultatet. Om
gränsen mellan fast och lös egendom också framdeles skulle dras på sådant
sätt att mycket viktiga anläggningstillgångar i fastighetsägarens hand räknades
som lös egendom, skulle man knappast kunna undvika, att kreditgivaren
i fortsättningen liksom hittills kompletterade en säkerhet som ställts
i form av fastighetsinteckning med en förlagsinteckning. Några remissinstanser
-— Kooperativa förbundet med särskild skärpa —- har i yttranden
över förlagsinteckningskommitténs förslag framhållit, att det vore olyckligt,
om det stundom tämligen slentrianmässigt uppställda kravet på förlagsinteckning
skulle komma att kvarstå även efter en förstärkning av denna inteckningsform.
Jag delar denna uppfattning. Ett syfte med reformen av förlagsinteckningen
bör vara att inteckningen skall få en större självständig betydelse.
Med hänsyn till de återverkningar på företagarnas personliga kreditvärdighet,
som en väsentligt förstärkt förlagsinteckning ibland måste antas
medföra, är det också av visst intresse att tillse, att företagaren-fastighets -

Kungl. Maj. ts proposition nr 23 år VJ6(i

ägaren inte onödigtvis tvingas utnyttja denna inteckningsmöjlighet för att
erhålla kapital till de grundläggande produktionsmedlen. Företrädare för
bankföreningen har vid överläggningar i fråga om begreppet industritillbehör
framhållit, att den tämligen extensiva gräns, som kommer till uttryck
i mitt förslag härom, bör effektivt motverka tendensen att vanemässigt komplettera
fastighetsinteckning med förlagsinteckning. Jag fäster ett betydande
avseende härvid och utgår från att kreditinstituten genom ändamålsenlig
upplysningsverksamhet vill bidra till en ny syn på inteckningsinstitutet och
dess förhållande till lastighetsinteckningen. Avvägningen mellan intresset
av en säkerhetsmässig förstärkning av företagarnas kreditmöjligheter och
omsorgen om deras personliga kreditvärdighet ■— jämte det allmänna önskemålet
att ge företagsinteckningen en mer självständig ställning —- har sålunda
påverkat också frågan om gränsdragningen mellan fast och lös egendom,
såvitt avser fastigheter, vilka utnyttjas för industriell verksamhet.

Ett utsträckande av företagsinteckningen till alla rörelser oavsett art
synes vara att bedöma på ungefär samma sätt som frågan om utvidgningen
oavsett storlek. En extensiv gränsdragning medför att även företag av mer
eller mindre tillfällig art, som drivs med tillfälligt anskaffade inventarier,
exempelvis varumässor och företag för inspelning av viss film, kan bli föremål
för inteckning. Häremot torde från principiell utgångspunkt inte
mycket vara att erinra. Kreditgivaren har själv att bedöma den säkerhet,
som kan anses ligga i en helt tillfällig verksamhet. Är rörelsen inte bara av
tillfällig art utan dessutom av mycket ringa omfattning är det dock tveksamt
om man bör ställa inteckningsinstitutet till förfogande.

Sammanfattningsvis torde kunna sägas, att det såväl från praktiskt ekonomisk
som från rättsteknisk synpunkt är ändamålsenligt att låta företagsinteckningen
stå till förfogande för en vidsträckt krets av näringsidkare.
Med hänsyn till de speciella risker för kreditgivaren och för den personliga
kreditvärdigheten, som får anses vara förknippade med att låta också den
som driver en mycket oansenlig rörelse få tillgång till inteckningsmöjligheten,
bör dock en viss lägsta gräns i allmänhet finnas för verksamhetens omfattning.
Kommittén har sökt tillgodose bl. a. detta önskemål genom att föreslå
att företagsinteckning skall få beviljas en företagare endast om han
är bokföringspliktig enligt lag. Från kravet på bokföringsskyldighet föreslås
dock vissa undantag, huvudsakligen för jordbrukare. Förslaget har vunnit
gillande hos det stora flertalet remissinstanser. Genom uppställandet av bokföringsskyldighet
som villkor nås, som jag närmare skall beröra i det följande,
en i huvudsak lämplig begränsning av de inteckningsberättigades krets.
Jag ställer mig därför i princip positiv till detta förslag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1966

3. Bokföringsskyldighet

Det krav på bokföringsskyldighet som förlagsinteckningskommittén uppställt
som villkor för att en företagare skall få ta ut företagsinteckning är
främst motiverat av att en intecknad rörelse ansetts behöva fortlöpande
övervakning från inteckningshavarens sida. Ett av de viktigaste medlen för
en effektiv övervakning är självfallet rörelsens bokföring. Enligt kommittén
är en ordnad bokföring en förutsättning för att företagsinteckningen skall
kunna rätt tjäna sitt syfte. Bokföringen ligger därför både i företagarens
och inteckningshavarens intresse. Eftersom bokföringsskyldigheten är straffsanktionerad
anser kommittén att inteckningshavaren får en viss garanti
för att handelsböckerna förs enligt lagens föreskrifter. Med hänsyn till att
en bokföringsskyldig företagare bedöms som köpman, kan borgenären också
lättare få honom försatt i konkurs.

De flesta remissinstanserna har tillstyrkt förslaget om krav på bokföringsskyldighet
eller lämnat det utan erinran. Ett par remissinstanser anser dock,
att bokföringskravet är obehövligt och olämpligt. Bl. a. påpekas, att ett sådant
krav medför att vissa näringsidkare, som f. n. har rätt att ta ut förlagsinteckning,
inte kommer att kunna ta ut företagsinteckning. Vissa andra remissinstanser
fäster däremot stor vikt vid bokföringskravet och understryker
den betydelse ett sådant krav kan få för tilltron till institutet, om detta
utsträcks att gälla en mycket vid krets av företagare. Jag delar helt den
uppfattning, som de sistnämnda instanserna gett uttryck åt. Den radikala
utvidgning av de inteckningsberättigades krets, som jag nyss föreslagit, kan
innebära faror för inteckningshavarna, om inte dessa får tillfälle att på
lämpligt sätt kontrollera verksamheten. Till intresset av att skydda borgenärerna
kommer omsorgen om det framtida förtroendet för institutet. Villkoret
om bokföringsskyldighet bör därför enligt min mening upprätthållas med
viss stränghet.

Enligt gällande bokföringslag föreligger alltid bokföringsskyldighet för
aktiebolag, handelsbolag och ekonomiska föreningar. Bokföringslagen uppräknar
därutöver en lång råd av verksamhetstyper, där bokföringsskyldighet
föreligger. Här nämns bland många andra handel med varor, värdepapper
eller annan lös egendom eller fastigheter, tillverkning eller bearbetning
av varor, reparationsverksamhet, byggnadsverksamhet, tryckeri- eller förlagsrörelse,
hotell- eller pensionatrörelse samt teater- eller biografrörelse. I
fråga om vissa slag av rörelser gäller dock att bokföringsplikt inte följer
med utövandet, om rörelsen vanligen drivs utan biträde av flera än make
och barn under 16 år samt två andra personer. Även vissa andra undantag
gäller från huvudregeln om bokföringsskyldighet.

Som jag redan tidigare påpekat innebär det föreslagna villkoret om bokföringsskyldighet
en betydelsefull begränsning av kretsen av inteckningsberättigade
företagare. Inom en del näringsgrenar ställs de minsta företagen

Kiingl. Maj:ts proposition nr 2.''t är 19(1/1

utanför. Jag har framhållit att denna konsekvens av det uppställda villkoret
fär anses fördelaktig. Är en näringsverksamhet så speciell eller drivs den i
så liten omfattning, att lagstiftaren inte funnit skäl ålägga utövaren skyldighet
att föra handelsböcker, bör inte heller den kreditmöjlighet, som företagsinteckningen
innebär, stå till förfogande för honom. Det bör anmärkas,
att kretsen av bokföringsskyldiga kan komma att vidgas i en framtid som
ett resultat av den översyn av bokföringslagen, vilken f. n. pågår. Skulle
utvidgningen bli väsentlig bör måhända frågan om förhållandet till kretsen
av de inteckningsberättigade omprövas.

Jag har i det föregående framhållit att kravet på bokföringsskyldighet
bör upprätthållas med viss stränghet. I ett bestämt hänseende är jag emellertid
beredd att göra viss inskränkning i detta krav. Detta sammanhänger
med följande.

Kommittén har föreslagit att möjligheten att ta ut företagsinteckning
skall stå öppen inte blott för bokföringsskyldiga näringsidkare av olika
slag utan också för jordbrukare, även om dessa inte är skyldiga att föra
handelsböcker. Företagsinteckningen avses ersätta den nuvarande inteckningen
i jordbruksinventarier och även möjligheten att erhålla panträtt i
spannmål eller i spånadslin och hampa. Skälen för att företagsinteckning
bör få utnyttjas av jordbrukare förefaller i och för sig goda, och remissinstanserna
har överlag ställt sig positiva till en sådan reform eller lämnat förslaget
därom utan erinran. Några remissinstanser har dock uttalat tvekan
beträffande reformen med hänsyn till det väsentliga undantag från kravet
på bokföringsskyldighet, som en sådan reform skulle innefatta. Utredningen
för översyn av bokföringslagen anser det från borgenärssynpunkt
önskvärt att bokföringslagens bestämmelser gäller även för jordbrukare
men säger sig ännu inte ha kunnat ta definitiv ståndpunkt i denna fråga.
Utredningen föreslår, att jordbrukare skall äga rätt till företagsinteckning
endast på villkor att de underkastar sig bokföringsskyldighet. Under alla
förhållanden bör enligt utredningen övervägas, om man inte skall förbehålla
rätten att ta ut företagsinteckning åt sådana jordbrukare, som underkastar
sig bestämmelserna i förordningen om skyldighet för vissa idkare
av jordbruk eller skogsbruk att föra räkenskaper såsom underlag för taxering.

I anslutning till ståndpunkten i de sist berörda remissyttrandena har jag
närmare övervägt olika vägar att också i fråga om jordbruk garantera inteckningshavaren
viss möjlighet att följa verksamhetens gång genom studium
av löpande räkenskaper. Ett krav på bokföringsskyldighet enligt lag
som villkor för rätt att ta ut företagsinteckning skulle emellertid innebära
att praktiskt taget alla jordbrukare ställdes utan inteckningsmöjlighet. En
sådan lösning är därför, som kommittén framhåller, otänkbar, i synnerhet
som det inte finns några begränsningar av motsvarande slag när det gäller
jordbrukares rätt att ta ut inteckning enligt lagen om inteckning i jordbruks -

Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år 1966

inventarier. Att ålägga jordbrukare, som tar ut inteckning, en särskild boklöringsplikt,
synes också föra för långt. En sådan ordning skulle innebära
lagtekniska komplikationer. Bokföringslagens regler förefaller också onödigt
stränga för att appliceras på jordbrukare. Dessutom är bokföringslagen f. n.
föremål för översyn, varvid frågan om bokföringsskyldighet för jordbrukare
prövas. Bokföringsutredningens förslag att bygga på förordningen om
skyldighet för vissa idkare av jordbruk eller skogsbruk att föra räkenskaper
som undantag för taxering innebär en omotiverad anknytning till taxeringsförhållandena
och skulle leda till egendomliga konsekvenser, eftersom
endast några få procent av jordbrukarna hittills övergett den s. k.
kontantprincipen vid taxering till inkomst av jordbruksfastighet och begärt
att bli taxerade enligt bokföringsmässiga grunder. Dessa jordbrukare
är för övrigt inte underkastade straffansvar vid åsidosättande av sin bokföringsskyldighet
och inte heller alt anse som köpmän. Slutligen har övervägts,
att jordbrukaren för att få ta ut inteckning skulle gentemot inteckningshavaren
åta sig att föra böcker i enlighet med de regler som upptagits
i nyssnämnda förordning. En ordning, som förutsätter åtagande mellan
parterna, lämpar sig dock hättre för helt frivillig reglering. Ingenting bör
sålunda hindra att kreditgivaren i låneavtalet som villkor för kredit uppställer
ett krav på viss bokföringsskyldighet, eventuellt sanktionerad genom
en bestämmelse om att fordringen är omedelbart förfallen till betalning vid
åsidosättande av skyldigheten.

Det anförda visar att man stöter på betydande svårigheter vid försök att
i lagen garantera inteckningshavaren möjlighet att via bokföringsskyldighet
utöva kontroll över jordbruksverksamhet. I själva verket torde behovet av
sådan kontroll inte heller göra sig gällande med samma styrka i fråga om
jordbruk som i fråga om företag, där en förändring såväl i verksamhetens
art som i dess lokalisering lätt kan ske. Jag har därför stannat för att godta
kommitténs förslag. Jordbruk bör få intecknas utan hinder av att idkaren
därav inte är bokföringsskyldig enligt lag. Skulle bokföringsutredningens
kommande förslag föranleda att en mer eller mindre begränsad bokföringsskyldighet
införs för jordbrukare kan detta självfallet återverka på den nu
aktuella frågan.

I det följande ämnar jag återkomma till övriga förhållanden som speciellt
rör företagsinteckning i jordbruk.

4. Den inteckningsbara egendomen

Företagsinteckningens värde blir självfallet i hög grad beroende på hur
gränsen dras omkring den lösa egendom, vari förmånsrätten på grund av inteckningen
avses gälla. En förlagsinteckning gäller i företagarens för rörelsen
avsedda lösa inventarier, beträffande industriell rörelse dessutom i
råvaror och produkter samt vid apoteksrörelse även i övriga varor. Vidare

Kungl. Maj.ts proposition nr 2.1 år tf)(iG

omfattar förlagsinteckning utestående köpeskilling för såld förlagsegendoni.
Som ett led i strävandet att stärka inteckningsinstitutet har det varit eu
naturlig uppgift för förlagsinteckningskommittén att undersöka om inte
den inteckningsbara egendomen kan vidgas att omfatta också andra slag
av lös egendom. Eu sådan åtgärd skulle överensstämma med vissa reformkrav,
som i olika sammanhang framförts av företrädare för näringslivet.

Förlagsinteckningskommittén avvisar till en början tanken att låta företagsinteckningen
omfatta rörelsens alla tillgångar av lös egendoms natur.
En sådan lösning skulle enligt kommittén strida mot syftet med företagsinteckningen,
nämligen att som kreditunderlag kunna utnyttja egendom,
som annars inte alls eller endast med olägenhet kan tillgodogöras för kreditändamål.
Bland remissinstanserna finns inte heller någon förespråkare
för en sådan lösning.

Jag har tidigare berört de risker för den personliga kreditvärdigheten
som kan tänkas vara förenade med vissa av kommittén föreslagna reformer.
Det är givet att dessa risker blir mindre om den inteckningsbara egendomen
begränsas. Bl. a. med hänsyn härtill delar jag kommitténs uppfattning, att
kontanter och tillgångar, som snabbt kan förvandlas i reda pengar, samt
egendom, som utan olägenhet kan pantsättas, inte bör upptas bland inteckningsobjekten.
Banktillgodohavanden samt aktier, obligationer och liknande
värdepapper bör således inte ingå. Självfallet bör inteckningen inte heller
omfatta sådan egendom, för vilken särskilt inteckningsinstitut finns, såsom
tomträtt, vissa fartyg och luftfartyg.

Om man bortser från de nu nämnda slagen av egendom anser sig kommittén
inte från principiell synpunkt böra föreslå några begränsningar i
fråga om den inteckningsbara egendomen. Kommittén avvisar sålunda tanken
att företagsinteckningen bör omfatta endast sådan egendom som i allmänhet
kan antas vara någorlunda konstant till omfattning och värde. I
allmänhet bär remissinstanserna intagit samma ståndpunkt. Jag bortser
i detta sammanhang från vissa detaljer, där avvikande meningar kommer
till synes, i såväl inskränkande som utvidgande riktning. Lagberedningen
har emellertid framhållit att det vore önskvärt med en begränsning av inteckningsobjektets
omfattning, framför allt med hänsyn till den personliga
krediten, men har sagt sig inte säkert kunna avgöra, om en sådan begränsning
kan göras på annat sätt än genom en inskränkning i de enskilda
näringsidkarnas möjligheter att låta en och samma inteckning omfatta flera
rörelser.

Enligt min uppfattning saknas anledning att uppställa någon allmän norm
för begränsning av inteckningsobjekten. Säkerligen kommer det ibland att
inträffa, att vissa slag av egendom, som omfattas av företagsinteckning,
värderas lågt av kreditgivaren och att de därför knappast kommer att i det
enskilda fallet påverka vare sig lånesumma eller lånevillkor. Kreditgivaren
kommer naturligtvis att i sådana fall bortse från den ifrågavarande egendo -

Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år 1966

men. I ett annat fall kan emellertid egendom av samma slag tillmätas ett betydande
värde och det är då förmånligt att den omfattas av inteckningen.
Utgångspunkten vid den närmare prövningen av omfattningen av den intecknade
egendomen bör sålunda vara att, i den mån den personliga kreditvärdigheten
inte därigenom utsätts för speciella risker, också egendom, som
inte är av bestående karaktär, bör ställas till kreditgivarens förfogande inom
inteckningsinstitutets ram. Kreditgivaren får sedan fästa det avseende han
anser sig kunna vid den erbjudna säkerheten. Om den ifrågavarande egendomen
generellt sett har ett påtagligt obeständigt eller svårbestämt Värde
torde den dock inte böra omfattas av företagsinteckningen.

Till lagberedningens synpunkter på frågan om en viss begränsning av
inteckningsobjektet genom förbud mot gemensam inteckning i flera rörelser
ämnar jag återkomma i samband med reglerna om individualisering av intecknad
verksamhet.

Den norm för bestämmandet av inteckningsobjekten, som jag sålunda ansett
mig böra biträda, kan i princip sägas vara ganska extensiv. Om en industriidkare
äger den fastighet, där han utövar sin industriella verksamhet,
kommer dock, som jag tidigare påpekat, företagsinteckningen inte att omfatta
lika stor del av inventarierna som i andra fall. Detta beror på den i
annat sammanhang föreslagna vidsträckta bestämningen av tillbehör till
fastighet, där industriell verksamhet bedrivs. Såväl förlagsinteckningsreformen
som reformen av industritillbehörsreglerna har i hög grad dikterats
av strävandena att till näringslivets fromma öka kreditunderlaget inom den
ram som föreligger i resp. fall. En sådan metod att i görlig mån söka stärka
fastighets- och förlagsinteckningen var och en efter sina förutsättningar synes
ändamålsenlig.

I likhet med kommittén finner jag det nödvändigt att objekten för företagsinteckning
uppräknas i lagen. Med den vidsträckta målsättning, som
kommittén uppställt och som jag delar, blir det möjligt att göra uppräkningen
gemensam för alla slag av näringsverksamhet. Därigenom undviks
besvärliga gränsdragningsproblem och vinns även i övrigt rättstekniska fördelar.

Till inteckningsobjekten bör naturligtvis i första hand hänföras inventarier,
som är lös egendom, olika slag av varor samt andra lösören. Dessutom
bör vissa betydelsefulla nyttjanderätter och vissa slag av fordringar höra till
den egendom, vari företagsinteckning skall gälla, förutsatt att rättigheterna
resp. fordringarna är överlåtbara. Till det närmare bestämmandet av de olika
inteckningsobjekten återkommer jag i specialmotiveringen.

5. Verksamhetens individualisering. Inskrivningsväsendets organisation

En betydelsefull plats i kommitténs reformförslag intar de bestämmelser,
som närmare reglerar identifikationen av den rörelse, inom vilken egendomen
skall tjäna som säkerhet på grund av företagsinteckning. De nuvarande

Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år WG6

lagreglerna utmärks såtillvida av en viss stränghet, som den av förlagsinteckning
omfattade rörelsen alltid måste kännetecknas såväl av företagarens
person som av rörelsens art och den kommun inom vilken verksamheten
utövas. Eftersom eu förändring i fråga om något enda av dessa tre kännetecken
anses medföra, att förmånsrätten på grund av inteckningen upphör,
är det uppenbart att de nuvarande individualiseringsreglerna från kreditgivarens
synpunkt kan innebära betydande nackdelar. Om en rörelse flyttas
från den kommun, vilken angetts som kännetecken, till en annan kommun,
anses sålunda rörelsen på den nya platsen inte identisk med den rörelse som
drevs i den förstnämnda kommunen. En förändring av verksamhetens art
ger samma resultat. I fråga om en sådan förändring är det för övrigt uppenbart,
att denna kan ske nästan omärkligt och lätt föranleda gränsdragningsprohiem.

Förlagsinteckningskommittén utgår från det tämligen självklara förhållandet,
att verksamheten även i eu ny lagstiftning måste kännetecknas av
näringsidkarens person, vare sig det är en fysisk person eller en juridisk
person, t. ex. ett bolag eller en förening. Någon generell möjlighet att objektivt,
utan anknytning till personen, känneteckna den rörelse näringsidkaren
driver finns uppenbarligen inte. Mot bakgrund av strävandena att stärka
lörlagsinteckningens ställning i kreditgivarens hand undersöker kommittén
emellertid om man i framtiden bör behålla metoden att känneteckna rörelsen
även genom att ange dess art och lokalisering. Kommittén konstaterar, att
den rådande ordningen minskar inteckningens värde som säkerhet och att
särskilt identifikation genom angivande av verksamhetens art medför problem.
Här nämner kommittén som exempel det fall, att företagaren driver
verksamhet i skilda branscher, vilka i inteckningshänseende på grund av
de nuvarande reglerna måste behandlas som skilda rörelser. Då det ofta
finns gemensamma anordningar av olika slag, t. ex. transportmedel, uppstår
svårigheter att avgöra till vilken av flera rörelser dessa skall hänföras. Kommittén
framhåller sammanfattningsvis, att å ena sidan — till undvikande av
gränsdragningsproblem — en rörelses art bör anges på sådant sätt, att en
tydlig gräns dras i förhållande till annan verksamhet, som företagaren driver,
men att å andra sidan — i kreditgivarens intresse — beskrivningen bör
vara så vidsträckt, att den kan täcka både en mindre ändring i verksamhetens
inriktning och en nystartad verksamhet, som är likartad med den ursprungliga.
Det är uppenbarligen svårt att samtidigt tillgodose dessa motsatta
krav.

1 fråga om kravet på lokalisering av den intecknade rörelsen konstaterar
kommittén att man visserligen genom upprätthållandet av ett sådant krav
kan nå en tydligare gränsdragning än genom angivande av rörelsens art. Den
territoriella begränsningen till kommunen medför emellertid enligt kommitténs
uppfattning ofta en uppdelning av företag, som bör behandlas som en
enhet i inteckningshänseende. Åtskilliga verksamhetsformer är inte alls eller
endast under begränsad tid bundna till viss plats eller visst område. Kommit -

Kungl. Maj. ts proposition nr 23 år 1966

tén nämner som exempel transportverksamhet samt byggnads- och anläggningsverksamhet
och anser att ett obetingat lokaliseringskrav numera framstår
som föråldrat. I vissa fall skulle inte ens en utvidgning till länet som
lokalt kännetecken ge ett tillfredsställande resultat utan inteckningen borde
omfatta all den verksamhet företagaren utövar inom riket. En generellt
tvingande regel härom anser kommittén likväl olämplig. Det kan ibland vara
fördelaktigt för företagaren att i stället för ett större kreditobjekt äga
tillgång till flera mindre för att kunna erbjuda dem som säkerhet åt olika
långivare. Individualisering endast genom företagarens person skulle dessutom
medföra att varje ny rörelse, som företagaren etablerade eller förvärvade,
kom att omfattas av inteckning i den rörelse han redan drev.

Övervägandena i hithörande frågor föranleder kommittén att framlägga
ett förslag till individualiseringsregler, som i mycket hög grad tar hänsyn
till individuella önskemål. Enligt förslaget skall företagarens person kvarstå
som enda obligatoriska kännetecken på verksamheten. Detta kännetecken
skall efter fritt val kunna kombineras med kännetecken på verksamhetens
art eller på dess lokala anknytning — varvid kommun bör vara det minsta
området — eller på bådadera.

Flertalet remissinstanser har lämnat kommitténs förslag till individualiseringsregler
utan erinran. Några instanser, bland dem bankföreningen, hälsar
förslaget med stor tillfredsställelse och anser att uppmjukningarna i det
nu rådande systemet kan få stor betydelse för företagarnas kreditmöjligheter.
Ett ganska stort antal remissinstanser uttalar emellertid tvekan i fråga
om lämpligheten av en så långtgående liberalisering som den förslaget
inrymmer. Till dessa remissinstanser hör bankinspektionen och advokatsamfundet,
som särskilt vänder sig mot att använda verksamhetens art som
särskiljande kännetecken vid uttagande av inteckningar, samt lagberedningen,
som bl. a. finner det föreslagna systemet alltför komplicerat. Beredningen
föreslår, att man för ändamålet skiljer på juridiska och fysiska personer,
varvid företagsinteckning beträffande juridisk person bör avse all företagets
egendom men inteckning i fråga om fysisk person blott verksamhet
av viss närmare angiven beskaffenhet. Advokatsamfundet anser det tvärtom
otillfredsställande att en företagare skall kunna ta ut skilda företagsinteckningar
i två eller flera av honom bedrivna rörelser, särskilt om dessa drivs
på samma ort och under utnyttjande av viss för rörelserna gemensam egendom.

Enligt min uppfattning talar rent principiellt starka skäl till förmån för
de liberala individualiseringsregler, som kommittén föreslagit. Som jag redan
nämnt är betydande nackdelar från värdesynpunkt förenade med ett
fastlåst individualiseringsmönster. Genom de skilda alternativ, som föreslås
bli ställda till företagarnas och kreditgivarnas förfogande, öppnas större
möjligheter att ordna inteckningsförhållandena efter vad omständigheterna
i det enskilda fallet kräver. På detta sätt skapas en ändamålsenlig flexibili -

Kungl. Maj. ts proposition nr 23 dr 1960

tet. EU totalt förbud mot alt inom skilda rörelser ta ut olika inteckningar
med användande av verksamhetsarten som skiljande kännetecken skulle i
vissa lägen kunna vålla betydande svårigheter för näringsidkaren. Om denne
driver rörelser av mycket olika karaktär inom skilda branscher kan det
vara ett tämligen naturligt önskemål för honom att söka utnyttja egendomen
inom rörelserna som separata kreditunderlag oavsett om rörelserna drivs på
samma ort eller inte. I den mån kreditgivaren blir övertygad om det ändamålsenliga
häri bör möjligheten till särinteckning knappast förmenas näringsidkaren.
Att å andra sidan — i överensstämmelse med lagberedningens
tankegångar, som är diametralt motsatta bankinspektionens och advokatsamfundets
—- förbjuda den enskilde näringsidkaren att ta ut en inteckning,
som omfattar två eller flera olika rörelser, förefaller i allmänhet innebära eu
onödig hämsko på de enskilda parterna i kreditförhållandet. Lagberedningens
förslag att företagsinteckning, som utställs av juridisk person, obligatoriskt
skall omfatta all dess inteckningsbara egendom i riket ter sig av
samma skäl mindre lämpligt. Särskilt för företag inom storindustrien skulle
en sådan ordning kunna innebära betydande nackdelar. Det är inte ovanligt
att storföretagen delar upp de olika produktionsleden mellan skilda fabriker,
var och en av stort värde, och det kan då vara lämpligt att låta egendomen
inom varje fabriksrörelse, där den låter sig särskiljas till art eller
lokalisering, utgöra självständigt underlag för företagsinteckning.

Om verksamhetsarten används som kännetecken torde detta i regel få den
verkan, att inteckningens värde sjunker i förhållande till om kännetecknet
utesluts. En tillräcklig garanti mot att institutet mer allmänt utsätts för
den nu ifrågavarande risken att förlora i betydelse torde emellertid ligga
däri att kreditgivarna sannolikt i erforderlig utsträckning kommer att begära
säkerheten ställd utan sådan begränsning. Kommittén diskuterar de
problem, som kan följa av att företagaren och kreditgivaren kan ha motsatta
intressen när det gäller att bestämma inteckningens omfattning. Det
föreslagna individualiseringssystemet anses rent allmänt äga så stora företräden,
att man inte bör fästa allför stort avseende vid risken för att kreditgivarsidan
såsom den starkare parten skall genomdriva krav på att inteckningen
bär ha obegränsad omfattning, även när detta inte kan anses sakligt
motiverat. Jag delar denna uppfattning.

I ett bestämt hänseende har jag funnit mig böra föreslå ett avsteg från de
av kommittén föreslagna individualiseringsreglerna, nämligen i fråga om
bestämning av det område inom vilket företagsinteckning skall gälla. Kommitténs
förslag innebär ju att företagsinteckning skall kunna omfatta en
företagares verksamhet i hela riket. En förutsättning för genomförandet av
en sådan ordning är att gällande regler om forum för förlagsinteckning ändras
radikalt. F. n. upptas ärende om förlagsinteckning, om rörelsen drivs i
stad med rådhusrätt, av inskrivningsdomaren vid denna, och annars av inskrivningsdomaren
i residensstaden. Skulle det föreslagna individualise 3

Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Nr 23

Kungl. Maj. ts proposition nr 23 år 1966

ringssystemet införas med bibehållande av nu gällande forumregler skulle
det som kommittén påpekar bli nödvändigt att låta inskrivningsdomarens
behörighet betingas av att den faktiskt drivna verksamheten utövades
inom inskrivningsdomarens område. Principiellt skulle det väl vara möjligt
att låta mantalsskrivningsorten för företagaren eller sätet för bolagets
eller föreningens styrelse vara avgörande. Ett delvis invecklat aviseringsförfarande
skulle emellertid bli nödvändigt vid företagets flyttning mellan skilda
jurisdiktionsområden. I fråga om fysiska personer samt — kanske i speciellt
hög grad — i fråga om handelsbolagen och de ekonomiska föreningarna
skulle med hänsyn till avsaknaden av central registreringsmyndighet likväl
ingen effektiv garanti kunna nås mot i sak oriktiga inteckningsåtgärder,
exempelvis dubbelföringar. Med hänsyn härtill föreslår kommittén, att den
nuvarande judiciella organisationen med lokala inskrivningsdomare ersätts
med en för hela landet gemensam inkrivningsmyndighet. Kommittén föreslår
att Stockholms rådhusrätt skall utgöra denna centrala inskrivningsmyndighet.
Enligt kommitténs uppfattning skulle centraliseringen visserligen
i någon mån försvåra kommunikationen mellan allmänheten och inskrivningsmyndigheten,
men den skulle samtidigt främja en enhetlig rättstillämpning
och en rationalisering av inskrivningsarbetet.

Ett inte ringa antal remissinstanser ställer sig avvisande eller starkt tveksamma
till förslaget om en central inskrivningsmyndighet för hela landet. Med
hänsyn härtill är de också tveksamma i fråga om att avstå från varje krav
på lokalisering av inteckningsobjektet inom det föreslagna individualiseringssystemet.
Flera remissinstanser, som kommerskollegium, statskontoret,
länsstyrelserna i Jönköpings och Västmanlands län, lagberedningen och
sparbanksföreningen, finner frågan om en centralisering ofullständigt utredd.
I allmänhet anses nackdelarna av en centralisering överväga fördelarna.
Det hävdas att sammanförandet av inskrivningsärendena till en enda
myndighet erbjuder många praktiska problem. Kommerskollegium finner
det svårt att försvara en åtgärd varigenom exempelvis en jordbrukare i
Skåne eller Norrbotten tvingas vända sig till en myndighet i Stockholm för
att erhålla en företagsinteckning.

Med hänsyn till nackdelarna av en total centralisering av inskrivningsväsendet
har några remissinstanser framlagt egna förslag om hur inskrivningsväsendet
— och därmed delvis individualiseringssystemet — bör vara inrättat.
Statskontoret menar att man i huvudsak bör kunna utgå från det
föreslagna individualiseringssystemet, medan lagberedningen — i anslutning
till vissa redovisade synpunkter på individualiseringen — föreslår en
indelning efter företagens art av juridiska resp. fysiska personer. Kommerskollegium
slutligen föreslår, att inskrivningsväsendet generellt sammanförs
till länsresidensstäderna. Med hänsyn till det centrala register för
aktiebolag, som för hela riket förs hos patent- och registreringsverket, föreslås
att sådana bolag skall äga rätt att ta ut riksomfattande företagsinteck -

Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år W(>6

ningar, medan övriga företag skall vara hänvisade till resp. län som största
lokaliseringsområde för inteckning.

Det anförda torde visa att en tillfredsställande lösning pa de problem, som
här uppkommer, inte kan nås utan en avvägning mellan olika intressen. Ä
ena sidan slår fördelarna av att kunna ge företagsinteckningen en så stark
ställning som möjligt genom att kunna individualisera verksamheten enbart
via näringsidkarens person. Å andra sidan finns nackdelarna med ett helt
centraliserat inskrivningsväsende — framför allt den i många fall väsentligt
försvårade kommunikationen mellan allmänheten och inskrivningsmyndigheten.
Särskilt för jordbrukarnas del men också för det stora flertalet
enskilda företagare måste det ofta te sig olämpligt att för inskrivningsåtgärder
behöva vända sig till en hela landet omfattande myndighet, allra helst som
man under de första åren efter reformens genomförande — främst med hänsyn
till institutets utvidgning till helt nya kategorier av näringsidkare —
måste räkna med att inskrivningsåtgärderna kräver underhandskontakter
mellan sökandena och vederbörande inskrivningsdomare för ingivande av
kompletterande handlingar. Att märka är också att en central registrering
av alla näringsidkare — inklusive jordbrukare — som tar ut företagsinteckningar,
måste erbjuda stora problem, något som kommittén också medger.
Ökningen av antalet intecknade rörelser får antas bli stor med hänsyn till
att institutet föreslås omfatta helt nya kategorier av företagare. Kommittén
har ansett en två- eller tredubbling av antalet inskrivningsärenden tänkbar,
vilket knappast torde innebära någon alltför djärv uppskattning.

Behovet av att ta ut riksinteckningar torde för övrigt inte med samma styrka
göra sig gällande bland flertalet enskilda företagare, som har sin verksamhet
koncentrerad till viss ort eller viss bygd, som bland de större företag,
vilka vanligen drivs i aktiebolagsform och har sin verksamhet mer
spridd över landet. I fråga om de förstnämnda bör en möjlighet att erhålla
länsomfattande inteckningar vara till fyllest medan i fråga om de senare
möjligheten att ta ut riksinteckningar bör stå öppen.

På grund av vad sålunda anförts anser jag att den av kommerskollegium
föreslagna lösningen är att föredra framför kommitténs förslag. Om parterna
inte bestämmer att kommun skall vara inteckningsområde bör alltså det
län, där näringsidkaren resp. handelsbolaget eller föreningen driver verksamhet,
utgöra geografisk ram för företagsinteckningen. I fråga om aktiebolag
bör emellertid riksomfattande företagsinteckningar kunna uttas hos
inskrivningsdomaren i residensstaden i det län, inom vilket bolagets styrelse
har sitt säte. Ändring i fråga om styrelsens säte införs nämligen i aktiebolagsregistret,
varifrån erforderliga underrättelser till berörda inskrivningsdomare
kan erhållas. Inskrivningshandlingarna kan därefter överflyttas och
någon risk för dubbelföringar uppkommer inte.

Naturligtvis kan fall förekomma, då det i fråga om en enskild företagare
frän kreditsynpunkt skulle ha varit lämpligt att kunna ta ut en riksinteckning,

Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år 1966

Så kan exempelvis vara fallet med företag inom byggnadsbranschen eller
andra branscher med starkt ambulerande verksamhet. I den mån ett sådant
företag driver verksamhet inom flera olika län bör det dock — i likhet med
vad som nu gäller med avseende på verksamhet inom flera kommuner —
inte föreligga något hinder mot att separat länsvis inteckna den verksamhet
som drivs inom de olika områdena. Skulle det i något särskilt fall vara av
utomordentligt stor betydelse för företaget att ta ut riksinteckningar står
möjligheten till aktiebolagsbildning öppen.

6. överlåtelse av intecknad verksamhet

Jag har inledningsvis framhållit, att förlagsinteckningshavarens förmånsrätt
anses upphöra, om den intecknade rörelsen överlåts, och att förlagsinleckningskommittén
sökt finna ett sätt att stärka inteckningshavarens ställning
i en sådan situation. F. n. har inteckningshavaren endast möjligheten
att kräva omedelbar betalning för den intecknade fordringen, även om denna
inte är förfallen, och att vid konkurs eventuellt bringa överlåtelsen att återgå
med stöd av konkurslagens återvinningsregler. Dessa åtgärder förutsätter
att inteckningshavaren snabbt får kännedom om överlåtelsen. Annars
föreligger risk för rättsförlust.

Med anledning av vissa önskemål som framförts om ett bättre skydd för
inteckningshavaren diskuterar kommittén till en början möjligheten att låta
förlagsinteckningen, oavsett överlåtelsen, fortfarande gälla i rörelsen på
samma sätt som en fastighetsinteckning besvärar fastigheten oavsett byte
av ägare. Såsom kommittén framhåller är denna tanke dock svår att förverkliga.
Den förutsätter i princip ett system där själva rörelsen — och därmed
den till denna knutna egendomen — kan identifieras utan samband med
viss person. Jag har tidigare framhållit att en sådan ordning knappast kan
genomföras i praktiken. En regel om skyldighet för förvärvaren att underrätta
inskrivningsdomaren om överlåtelsen är visserligen tänkbar, men tvekan
inställer sig i fråga om hur en sådan bestämmelse bör sanktioneras. Eu
skyldighet för förvärvaren att personligen svara för den intecknade fordringen,
om han åsidosätter sin anmälningsplikt, skulle enligt kommitténs
mening föra alltför långt. Om rörelsen överläts till någon, som redan drev
en intecknad rörelse, skulle för övrigt inteckningskollision kunna inträffa.
Inteckning i den förvärvade rörelsen borde då vika för inteckning i förvärvarens
ursprungliga rörelse. Till det nu anförda skulle komma de rent inskrivningstekniska
problemen, vilka med hänsyn till de bristande möjligheterna
att objektivt identifiera rörelserna måste antas bli betydande. I likhet
med kommittén finner jag denna väg att stärka inteckningshavarens ställning
oframkomlig.

Kommittén diskuterar i fortsättningen möjligheten att föreskriva skyldighet
för köparen av intecknad rörelse att nedsätta köpeskillingen hos läns -

Kungl. Maj. ts proposition nr 23 år 1966

styrelsen för att tillgodose inteckningshavare. Också mot en sådan ordning
anförs flera argument, bl. a. att denna möjlighet inte skulle kunna användas
när vederlaget utgörs av annat än pengar eller när vederlag inte utgår. Kommittén
stannar i stället för att föreslå lösningen, att den egendom som ingår i
överlåtelsen och är föremål för inteckning skall fortsätta att häfta för denna
i förste förvärvarens hand under eu övergångstid av ett halvt år. Eu till de
konkreta föremålen begränsad förmånsrätt avses sålunda bestå, fastän föremålen
övergått i annans ägo. Eftersom den föreslagna regeln innebär alt de
förvärvade föremålen belastas av eu s. k. tyst förmånsrätt måste den som
överväger att ta emot företagsinteckning som säkerhet undersöka om företagaren
förvärvat sin rörelse inom sådan tid alt egendomen kan vara besvärad
av inteckning på grund av förre innehavarens medgivande. En sådan
undersökning är dock lätt att göra med hjälp av handelsböckerna. På samma
sätt hör enligt kommittén den som ämnar förvärva en rörelse undersöka
om denna besväras av företagsinteckning, exempelvis genom ett gravationsbevis.
Kommittén antar att överlåtelse normalt inte skall komma till stånd
utan att inteckningarna i samband därmed dödas eller inteckningshavaren
avstår från sin rätt mot förvärvaren.

De flesta remissinstanserna har ställt sig positiva till förslaget eller lämnat
det utan erinran. Några remissinstanser, såsom bankinspektionen, kommerskollegium
och Kooperativa förbundet, är emellertid kritiska mot att eu tyst
förmånsrätt skapas i förhållande till den förste förvärvaren. Bankinspektionen
påpekar, att den tysta förmånsrätt i fast egendom, som tillkommer
inteckning för ogulden köpeskilling, inneburit vissa nackdelar för kreditinrättningarna.
Kommerskollegium hävdar att de föreslagna reglerna är ägnade
att skapa osäkerhet och orsaka rättsförluster inom näringslivet. Framför
allt måste det ofta bli svårt att avgöra vilken egendom som efter en överlåtelse
avses med förmånsrätten. Med hänsyn till att det varit kommitténs
avsikt att skapa en ordning, som driver parterna att i eget intresse trätfa
uppgörelser och därmed undanröja tänkbara osäkerhetstillstånd, och eftersom
de föreslagna reglernas verkan är tidsbegränsad vill kollegium dock
inte motsätta sig förslaget. Kooperativa förbundet slutligen anser att förslaget
rent principiellt innebär så genomgripande avsteg från den klara
gränsdragning mellan panträtt och förmånsrätt, som nu gäller, att det är
tveksamt om man bör godta förslaget. En person, som i god tro förvärvat
viss egendom, kan till följd av förslaget tvingas avstå därifrån, vilket anses
vara något för vår rättsordning helt nytt.

Det kan inte förnekas att kommitténs förslag om en s. k. tyst förmånsrätt
i lös egendom efter överlåtelse är tämligen radikalt och kan skapa viss
rättsosäkerhet. De med förslaget förknippade riskerna för den allmänna
omsättningen måste dock bedömas som mycket små. Först och främst bör
man hålla i minnet, att förslaget endast tar sikte på sådana fall då en hel
rörelse eller eventuellt en viss verksamhetsgren överlåts. Det är alltså fråga

Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1966

om transaktioner av i allmänhet betydande storleksordning, där del för parterna
är minst lika naturligt som vid fastighetsköp att föra ingående köpeförhandlingar.
Själva förmånsrätten avses dessutom bli begränsad till sin
verkan både i fråga om egendomen och tiden. Det kan visserligen sägas, att
det ibland kan vara svårt att avgöra vilken egendom som avses med förmånsrätten,
särskilt om nagon tid hunnit förflyta efter överlåtelsen. Den
väsentliga betydelsen hos de föreslagna reglerna ligger emellertid i att de
främjar uppgörelser mellan förvärvare och inteckningshavare redan i samband
med överlåtelsen. Därigenom undviks tillstånd av osäkerhet och inteckningsinstitutet
förstärks. Det torde därför vara riktigt, som kommittén
förmodar, att reglerna blott sällan kommer att behöva tillämpas. Om
de i allmänhet kommer att verka därhän, att inteckningsförhållandena saneras
i samband med överlåtelserna, måste detta emellertid anses vara en
så stor vinning, att eventuella nackdelar som i enstaka fall kan uppkomma
på grund av den föreslagna ordningen mer än väl uppvägs. Även kommerskollegium
synes i sitt remissyttrande ha resonerat efter nu angivna linjer.

Ettersom förmånsrätten inte avses omfatta annat än de överlåtna föremålen
bör inteckningen i enlighet med kommittéförslaget medföra företräde
till betalning framför inteckning i rörelse, som förvärvaren driver vid tiden
för förvärvet. Den som har inteckning i denna rörelse har i allmänhet saknat
anledning att räkna med den förvärvade egendomen. Vidare bör den på
inteckningen grundade rätten, såsom kommittén föreslår, gälla endast så
länge den sålda egendomen tillhör förste förvärvaren. Att utsträcka den
tysta förmånsrätten till senare förvärv kan inte anses lämpligt. Bankinspektionen
framhåller visserligen att den trygghet, som avses följa med den föreslagna
ordningen, med hänsyn härtill måste bli av tvivelaktigt värde. Om
köparen använder sig av en bulvan, som först förvärvar den intecknade rörelsen,
mister inteckningshavaren sin säkerhet. Denna synpunkt kan naturligtvis
inte helt frånkännas betydelse. I likhet med kommittén vill jag emellertid
uttala förhoppningen, att man skall kunna komma till rätta med bulvanfallen
i rättstillämpningen. Bortsett från sådana fall torde det vara sällsynt
med tlera törvärv av en och samma rörelse under en så begränsad tidrymd,
som det här kan bli fråga om.

Förslaget om eu begränsning till ett halvt år av den tid, under vilken förmånsrätten
skall bestå i den överlåtna egendomen, har föranlett kritik från
vissa remissinstanser. Försäkringsbolagens riksförbund samt några handelskammare
anser, att den föreslagna tiden är allför kort med hänsyn till att
några särskilda publicitetsregler inte är uppställda. I stället föreslås en ettårstrist.
En sådan förlängning stärker ytterligare inteckningshavarens ställning.
Jag ansluter mig därför till ändringsförslaget men vill framhålla att
detta i vissa fall kan innebära en något ökad risk för osäkerhetstillstånd. En
väsentlig fördel med en ettårsregel ligger emellertid i de ökade möjligheterna
för inteckningshavaren att få kännedom om en överlåtelse. Normalt

Kungl. Maj. ts proposition nr 23 år 1960

kommer åtminstone eu ränteförfallodag att infalla under den tid fristen
löper. Även sannolikheten för att ett bokslut skall finnas tillgängligt ökar.

Vid remissbehandlingen har frågan väckts huruvida inte den föreslagna
förmånsrätten bör omfatta också dcL tall då intecknad verksamhet flyttas
till eu plats utanför det område, som inteckningen avser. Rent principiellt
kan måhända visst fog anses föreligga för en sådan utvidgning men den är
inte väl förenlig med den föreslagna ordningen beträffande individualisering
av intecknad rörelse. För att vara säker på att egendom i viss rörelse,
som skall startas eller som nyligen startats inom ett område, inte belastas
av förmånsrätt på grund av äldre inteckning, som uttagits inom annat område,
måste långivaren undersöka, om den nystartade rörelsen inte i verkligheten
utgör eu rörelse som flyttats från annan plats. En sådan undersökning
skulle i praktiken kunna visa sig svår att göra. Den tidigare påtalade
viktiga allmänt tvisteförebvggande verkan av de föreslagna reglerna om inteckningsrättens
bestånd skulle för övrigt inte kunna komma till uttryck
i »flyttningsfallen». Jag anser mig med hänsyn till det anförda inte kunna biträda
den föreslagna utvidgningen av reglernas tillämpningsområde.

Kommittén har till särskild behandling tagit upp vissa problem, som för
företagsinteckningens vidkommande kan följa med bruket att inom koncerner
låta ett dotterbolags verksamhet skötas i dess eget namn men för
moderbolagets räkning. Moderbolaget är då ofta ägare till omsättningstillgångarna,
medan dotterbolaget äger vissa anläggningstillgångar. Eftersom
förhållandet mellan moder- och dotterföretagen i mycket erinrar om kommission,
brukar dotterbolag av denna typ kallas kommissionärsbolag. Enligt
kommittén bör i inteckningshänseende både moderbolaget och dotterbolaget
utan någon särskild lagregel betraktas som företagare med avseende på den
rörelse, som drivs i dotterbolagets namn. Med tillämpning av de vanliga reglerna
bör då en inteckning kunna tas ut i vartdera företaget och därigenom
omfatta all egendom i den gemensamma verksamheten av karaktär att kunna
besväras av företagsinteckning.

De av kommittén härvidlag lämnade synpunkterna har i allmänhet lämnats
utan erinran av remissinstanserna. Kooperativa förbundet framhåller
emellertid, att ett uttagande av dubbla företagsinteckningar inte passar för
den situation, som föreligger när förhållandet mellan moder- och dotterföretag
grundar sig på ett arrendeavtal. I sådana fall är det naturligt att företagsinteckning
tas ut endast i moderföretagets—arrendatorns namn.

Om inte några särskilda regler uppställs beträffande företagsinteckning i
moder- och dotterföretag, som är förenade genom kommissionärs- eller arrendeavtal,
kan båda företagen såsom juridiska personer ta ut separata företagsinteckningar,
under förutsättning att de anses driva näringsverksamhet.
En annan sak är att kreditgivaren, med hänsyn till att de inbördes egendomsförhållandena
mellan moder- och dotterföretagen kan vara svåra att
överblicka, kan tänkas vilja ha säkerhet i den egendomsmassa, som företa -

Kungl. Maj. ts proposition nr 23 år 1966

gen tillhopa förfogar över, och därför begär att få ta ut inteckningar i båda
företagen. Dessa inteckningar kan sedan läggas som säkerhet för ett och
samma lån. En särskild reglering i lag av hithörande spörsmål förefaller med
hänsyn till det anförda obehövlig.

7. Förmånsrätt vid utmätning

Såsom tidigare antytts har kommittén föreslagit att företagsinteckning
skall medföra förmånsrätt inte såsom förlagsinteckning bara i konkurs
utan också vid utmätning. En sådan utvidgning av inteckningsrätten
skulle innebära att denna på en viktig punkt jämställdes med panträtt.
Detta skulle spela en betydelsefull roll för institutets anseende. Kommittén
påpekar att, om en oprioriterad borgenär får utmätning i intecknad egendom,
det kan visa sig att enda möjligheten för inteckningshavaren att skydda sig
är att begära företagaren i konkurs. En sålunda framtvingad konkurs kan
ofta komma olämpligt också för inteckningshavaren. Om denne däremot
har förmånsrätt vid utmätning torde utmätning av intecknad egendom för
oprioriterad eller sämre prioriterad fordran betraktas som lönlös.

Kommittén har närmare granskat vissa argument, vilka i samband med
1932 års reform av förlagsinteckningsinstitutet anfördes mot att låta inteckningshavare
få förmånsrätt vid utmätning. Bl. a. framhölls då att, för
att en oprioriterad borgenär skulle kunna få betalning genom utmätning, så
stor del av egendomen måste utmätas, att både inteckningen och utmätningsfordringen
täcktes av köpeskillingen. Detta kunde leda till utmätning och
försäljning av förlagsegendomen i dess helhet eller större delen därav, ofta i
strid mot både inteckningshavarens och gäldenärens intressen. Dessutom
skulle en sådan utvidgning av förmånsrätten innebära en beskärning av gäldenärens
möjligheter att erhålla kredit utan säkerhet. Till bemötande av
dessa argument uttalar kommittén, att det kan ifrågasättas att vägra inteckningshavaren
betalningsrätt vid utmätning i sådana fall då borgenären
visar att återstoden av den intecknade egendomen täcker inteckningshavarens
fordran. Ett sådant undantag torde emellertid enligt kommitténs mening
inte få någon större praktisk betydelse. En oprioriterad borgenär har
för övrigt andra möjligheter att tvinga fram betalning än genom att söka utmätning;
bl. a. kan han göra konkursansökan. Företagarnas möjligheter att
tå personlig kredit bör enligt kommittén inte påverkas nämnvärt av att
förmånsrätt införs för företagsinteckning vid utmätning.

Remissyttrandena beträffande förslaget om förmånsrätt vid utmätning är
övervägande positiva. Advokatsamfundet anser emellertid önskvärt att förmånsrätten
får gälla även vid underhandsawecklingar av rörelse under förutsättning
att avvecklingen sker under betryggande former. Några remissinstanser,
framför allt lagberedningen, tar upp olika exekutionsrättsliga problem,
som torde uppkomma i samband med den föreslagna reformen.

Kurtgl. Maj.ts proposition nr 23 år 1966

Kommitténs förslag om förmånsrätt också vid utmätning tillgodoser ett
gammalt önskemål. Förslaget innebär enligt min mening en viktig förstärkning
av inteckningsinstitutet utan att samtidigt medföra alltför stora praktiska
nackdelar. Liksom i fråga om reglerna om inteckningsrättens bestånd
vid överlåtelse kommer verkan av förmånsrättens utvidgning sannolikt
främst att ha psykologisk betydelse. Som kommittén påpekar kan det väntas
att utmätning av intecknad egendom inte kommer att behöva ske i någon
större utsträckning. De komplikationer i det exekutiva förfarandet, vilka
får antas bli en oundviklig följd av reformen, bör därför inte heller bli
särskilt besvärande.

Frågan om förmånsrättens betydelse vid underhandsaweckling av intecknad
rörelse inrymmer problem av allmänt konkursrättslig art och torde
komma att uppmärksammas vid den pågående översynen av konkurslagstiftningen.

Som jag inledningsvis antytt ämnar jag senare framlägga förslag till ändringar
i gällande exekutiva och processuella regler, vilka blir nödvändiga
bl. a. med hänsyn till den föreslagna utvidgningen av förmånsrättens verkan.
Förslaget härom kommer att framläggas samtidigt med förslag till de
ändringar i samma hänseenden, som betingas av att begreppet fast egendom
och vad därtill hör avses få ett delvis nytt innehåll.

8. Företagsinteckning i jordbruk

I likhet med kommittén har jag uttalat, att flera skäl talar för att möjligheten
att ta ut företagsinteckning bör stå öppen även för jordbrukare.
Remissinstanserna har i allmänhet inte haft något att erinra mot en sådan
lösning. Jag har också anslutit mig till förslaget att beträffande jordbrukare
frångå det för näringsidkare i allmänhet uppställda kravet på bokföringsskyldighet.

Den gällande lagstiftningen om inteckning i jordbruksinventarier har utnyttjats
i ganska begränsad utsträckning. Enligt en av kommittén lämnad
uppgift utgjorde antalet intecknade inventariebestånd hösten 1962 omkring
17 000. För jämförelse må nämnas, att sammanlagda antalet brukningsenheter
med mer än 2 ha åker år 1961 utgjorde omkring 250 000.

Vid uttagande av inventarieinteckning i ett jordbruk måste detta alltid
individualiseras genom angivande av den fastighet där jordbruket utövas.
Inteckningen förlorar därför sin verkan, om de för jordbruket avsedda inventarierna
flyttas till annan fastighet. Om lagstiftningen om inventarieinteckning
ersätts med den nu föreslagna lagstiftningen om företagsinteckning
kan de av mig förordade individualiseringsreglerna komma att innefatta
en viss förstärkning av jordbrukarnas kreditmöjligheter bl. a. genom
att risken för att inteckningsrätten går förlorad till följd av flyttning blir
mindre. Inventarieinteckning avser huvudsakligen jordbruksinventarier och

Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Nr 23

74 Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1966

utestående köpeskilling. Den egendom, som vid företagsinteckning avses utgöra
kreditunderlag, omfattar betydligt mera. Också utvidgningen i fråga om
inteckningens töremål kan få en positiv inverkan på inteckningens värde.

Även i övriga hänseenden, där företagsinteckningen innebär en förbättring
av kreditmöjligheterna, bör jordbrukarna kunna dra nytta därav på
grund av den nya lagstiftningen. Kommittén erinrar om den förstärkning av
säkerheten, som följer av förslaget att rätt på grund av företagsinteckning
skall bestå mot den som förvärvar intecknad egendom genom lösöreköp och
i viss utsträckning också mot den som övertar sådan egendom i samband
med förvärv av verksamheten samt att företagsinteckning skall medföra förmånsrätt
vid utmätning. Dessutom framhåller kommittén att vissa gränsdragningsproblem
kan undvikas genom att lagstiftningen blir enhetligt gällande
för jordbrukare liksom för andra företagare.

För att reglerna om företagsinteckning skall kunna göras tillämpliga på
jordbruk lörutsätts att lagstiftningen om viss panträtt i spannmål samt om
viss panträtt i spånadslin och hampa upphävs. Så kan ske utan olägenhet,
eftersom båda lagarna kommit att tillämpas i mycket ringa omfattning.

Några remissinstanser har tagit upp vissa för jordbruket speciella problem,
som sammanhänger med bestämmandet av den inteckningsbara egendomen.
Till dessa detaljfrågor återkommer jag i specialmotiveringen.

På grund av vad jag sålunda anfört om grunderna för en reform av förlagsinteckningsinstitut
har inom departementet upprättats förslag till lag
om företagsinteckning. Detta lagförslag föranleder vissa följdändringar i
annan lagstiftning. Samtidigt har därför inom departementet upprättats
förslag till lag om ändrad lydelse av 17 kap. 7 § handelsbalken, förslag till
lag om ändring i förordningen den 20 november 18)5 (nr 50 s. 1) i avseende
på handel om lösören, som köparen låter i säljarens vård kvarbliva
samt förslag till lag angående ändrad lydelse av 2 och 13 §§ lagen den 8 april
1927 (nr 85) om dödande av förkommen handling.

Jag anhåller att nu få till närmare behandling uppta dessa lagförslag som
torde få fogas som bilaga 1—4 vid protokollet i detta ärende. Förlagsinteckningskommitténs
förslag torde få biläggas som bilaga 5.

Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år 1966

VI. Specialmotivering
Förslaget till lag om företagsinteckning
Allmänna bestämmelser
1 §•

Enligt denna paragraf, som i huvudsak motsvarar 1 § i kommittéförslaget,
må efter medgivande av näringsidkare inteckning till säkerhet för
fordran meddelas i hans näringsverksamhet. Sådan inteckning kallas företagsinteckning.

Kommittén

Kommittén använder beteckningen företagare för den som skall äga rätt
att medge företagsinteckning i sin näringsverksamhet. Begreppet företagare
avses ha samma innebörd som begreppet näringsidkare. Det skall alltså
omfatta var och en som driver näringsverksamhet. Kommittén medger att
uttrycket näringsidkare är det vanliga i författningar men anser att benämningen
företagare är att föredra av språkliga skäl.

Enligt förslaget utgör själva näringsverksamheten föremål för inteckning,
inte den till verksamheten knutna egendom, vilken utgör det egentliga
objektet för inteckningsrätten. Kommittén anser att denna terminologi innebär
flera praktiska fördelar. Inteckningsbeslut och gravationsbevis kan
avfattas enklare. Även i lagtekniskt hänseende vinns fördelar.

Remissyttrandena

Kooperativa förbundet har vänt sig mot användningen av beteckningen
företagare i lagen. Enligt förbundets mening bör denna beteckning ersättas
med beteckningen näringsidkare. Till stöd härför anför förbundet följande.

Det bör här framhållas, att i förarbetena till nu gällande namnlag av
den 11 oktober 1963 anknöt namnrättskommittén till det i varumärkeslagen
använda näringsbegreppet (namnrättskommitténs betänkande SOU 1960 : 5
s. 172) och detta synes icke ha mött invändning vid den fortsatta behandlingen
av lagförslaget i departement och riksdag. Varumärkeslagens näringsidkarebegrepp
har enligt vad styrelsen erfarit antagits jämväl av firmautredningen
för dess blivande förslag till firmalag, och där kommer också
beteckningen näringsidkare och icke beteckningen företagare att ingå i
lagtexten. Samma inställning lär finnas hos den kommitté, som verkställer
utredningen beträffande lagstiftningen om illojal konkurrens.

I detta sammanhang bör uppmärksammas, att i 1953 års konkurrensbegränsningslag
användes beteckningen företagare. Där har dock begrep -

Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1966

pet företagare givits en annan innebörd än begreppet näringsidkare enligt
varumärkeslagen. Konkurrensbegränsningslagens företagarebegrepp har
nämligen uttömmande specificerats i § 26 i lagen och är betydligt snävare
än varumärkeslagens. Därest man nu i ifrågavarande inteckningslag
skulle använda beteckningen företagare och icke beteckningen näringsidkare.
föreiigger avsevärda risker för ovisshet och missförstånd till följd avförväxling
med konkurrensbegränsningslagens speciella företagarebegrepp.

Förbundet anser att termen förlagsinteckning bör bibehållas, särskilt om
termen företagare utbyts mot beteckningen näringsidkare.

Sparbanksföreningen, jordbrukskasseförbundet och lantbruksförbundel
är kritiska mot kommitténs förslag att låta företagsinteckningen formellt
omfatta själva näringsverksamheten och inte den därtill knutna egendomen.
Föreningen anser det juridiskt riktiga vara att, såsom i gällande
lagstiftning, ange egendomen som föremål för inteckning. Detta synes bättre
överensstämma med de verkliga förhållandena, särskilt i den situation
som uppkommer vid överlåtelse av verksamheten. De båda förbunden anser
sig inte kunna finna några fördelar med den av kommittén föreslagna
lösningen.

Lagberedningen förutsätter, att företagsinteckning skall kunna meddelas
också på ansökan av företagaren själv, alltså innan någon fordran uppkommit.

Departementschefen

Kommittén avser att begreppet företagare skall ha samma innebörd som
begreppet näringsidkare enligt varumärkeslagen den 2 december 1960 Ur
644). I denna lag förstås med näringsidkare var och en som yrkesmässigt
driver verksamhet av ekonomisk art (jfr prop. 1960: 167 s. 39 och 48). Kooperativa
förbundets anmärkningar mot att använda beteckningen företagare
i lagen om företagsinteckning förefaller berättigade. Det är självfallet avvikt
att man så långt det är möjligt använder samma beteckning för utövare
av näringsverksamhet i all lagstiftning inom näringsrätten och därtill
gränsande områden. Jag har därför i lagförslaget utbytt termen företagare
mot termen näringsidkare. Någon anledning att därför avstå från att
beteckna den nya inteckningen som företagsinteckning anser jag inte föreligga
Som jag tidigare anfört skiljer sig den nu föreslagna inteckningen så
avsevärt från förlagsinteckningen, att en ändring av beteckningen i förhållande
till den nuvarande är motiverad.

Kommitténs förslag att företagsinteckningen formellt skall meddelas i
själva näringsverksamheten, trots att föremålet för förmånsrätten utgörs
av den till verksamheten knutna egendomen, är ägnat att underlätta det
praktiska hanterandet av inteckningarna och inger enligt min mening inte
några farhågor för missförstånd eller tvister. Det kan visserligen göras
gällande, att en direkt anknytning till egendomen bättre överensstämmer

Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1960

med vissa regler, som avses gälla vid överlåtelse av verksamheten, men i
övrigt torde fördelarna med det föreslagna systemet betydligt överväga
nackdelarna.

Lagberedningen har förutsatt, att näringsidkaren skall kunna erhålla företagsinteckning
utan att visa att eu fordran föreligger. Praktiska skäl talar
för en sådan ordning. Rättsläget är också detsamma på tastighetsinteckningsväsendets
område. Om en fordringshandling inges, som är törsedd med
vederbörligt inteckningsmedgivande, bör det alltså inte ankomma på inskrivningsdomaren
att söka utröna, huruvida något skuldförhållande redan
etablerats.

2 §■

Paragrafen motsvarar 2 § i kommittéförslaget och innehåller bestämmelserna
om bokföringsskyldighet som villkor för rätt att medge företagsinteckning.
Frågan om vem som är bokföringsskyldig regleras i bokföringslagen.

Kommittén

Enligt förslaget får näringsverksamhet i regel intecknas endast om näringsidkaren
är bokföringsskyldig enligt lag. För en näringsidkare som är
fysisk person innebär bestämmelsen att, om han driver dels verksamhet
som enligt bokföringslagen föranleder bokföringsskyldighet, dels verksamhet
som inte medför sådan skyldighet, inteckning får meddelas även i den
inte bokföringspliktiga verksamheten. Inteckning får t. o. m. fastställas att
omfatta endast denna. Denna ståndpunkt motiverar kommittén på följande
sätt.

En begränsning till enbart bokföringspliktig verksamhet skulle icke vara
väl förenlig med de föreslagna reglerna om individualisering av intecknad
verksamhet och även i övrigt medföra nackdelar. Enligt dessa regler skall
individualisering kunna ske utan angivande av verksamhetens art. En ändring
i fråga om arten blir då utan inverkan på inteckningsrätten. För att
en viss verksamhet skall vara bokföringspliktig måste den emellertid tillhöra
någon av de i bokföringslagen uppräknade verksamhetsarterna. Om
inteckning begränsades till bokföringspliktig verksamhet, skulle en ändring
i fråga om arten varigenom verksamheten upphörde att vara bokföringspliktig
föranleda inteckningsrättens utslocknande. Vidare skulle -— enär
i vissa fall bokföringspliktig verksamhet måste vara av viss omfattning —
en ändring i fråga om verksamhetens omfattning kunna få samma följd.
— Även beträffande icke bokföringspliktig verksamhet tillgodoses i någon
mån synpunkten att bokföring bör finnas som underlag för inteckningshavarens
övervakning av den intecknade rörelsen. Enligt bokföringslagen
behöver visserligen sådan verksamhet icke redovisas i den löpande bokföringen,
men den egendom som hör till verksamheten måste, liksom all
annan företagaren tillhörig egendom, upptagas i inventarium och balansräkning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1966

Kommittén har från bokföringskravet undantagit jordbruk, skogsbruk
eller djuruppfödning». Med jordbruk avser kommittén jordbruk i egentlig
bemärkelse, dvs. åkerbruk och vad som har samband därmed. Som jordbruk
räknar kommittén enligt uttryckligt stadgande också binäring till
jordbruk. Detta uttryck bör enligt kommitténs mening tolkas med stöd av
2 § bokföringslagen, där med binäring till jordbruk avses endast rörelse
som går ut på att uteslutande utnyttja alster och naturtillgångar från den
fastighet där jordbruket drivs.

Remissyttrandena

Svea hovrätt, Stockholms rådhusrätt och lagberedningen ifrågasätter om
man över huvud kan uppställa ett krav på bokföringsskyldighet om man
vill behålla regeln att näringsidkare, som driver både bokföringspliktig och
inte bokföringspliktig rörelse, skall kunna inteckna den sistnämnda rörelsen.
Utredningen för översyn av bokföringslagen behandlar detta problem
närmare och anför därvid.

Väl förhåller det sig så med nuvarande bokföringslagstiftning, att en
fysisk person, som är bokföringsskyldig enligt bokföringslagen, i sitt inventarium
och sin balansräkning varje år måste redovisa såväl tillgångar
som skulder, oavsett om de ingår i den verksamhet, som har medfört bokföringsskyldigheten,
eller ej; i den löpande bokföringen behöver han emellertid
icke redovisa annan verksamhet än den, som föranlett bokföringsskyldigheten.
Visserligen är det värdefullt för en borgenär att en gång årligen
kunna få en samlad överblick över gäldenärens ställning; utan löpande
bokföring blir det dock ej möjligt att följa gäldenärens transaktioner
med sin egendom. Även det straffrättsliga skyddet blir begränsat, om
gäldenären vet sig vara fri från redovisningsskyldighet för egendom utanför
den bokföringspliktiga verksamheten. För att undanröja dessa olägenheter,
som synes vara betingade av kommitténs föreslagna regler för individualisering
av den intecknade verksamheten, skulle man kunna tänka
sig att man i lagen om företagsinteckning föreskreve, att en gäldenär, som
begagnade sig av rätten till företagsinteckning, bleve skyldig att låta sin
bokföring omfatta även den verksamhet, som företagsintecknades, oavsett
om denna verksamhet i och för sig vore av beskaffenhet, att den medförde
bokföringsskyldighet. En sådan utformning av lagen skulle visserligen
medföra, att man finge bestämmelser om bokföringsskyldighet utanför
bokföringslagen, men denna nackdel torde icke medföra några lagtekniska
komplikationer, eftersom gäldenären redan vore bokföringsskyldig enligt
bokföringslagen.

De skäl, som sålunda talar för att en gäldenär skall åläggas att låta
den löpande bokföringen omfatta den intecknade verksamheten, kan med
än större kraft åberopas till stöd för åsikten att gäldenären ålägges bokföringsskyldighet,
så länge inteckning finnes i verksamheten. Med den
utformning av företagsinteckningslagen, som kommittén föreslagit, finnes
risk för att gäldenärens bokföringsskyldighet upphör, sedan inteckningen
sökts; därmed skulle gäldenären vara fri från all redovisningsskyldighet
och det skulle i efterhand bli mycket svårt att rekonstruera gäldenärens

Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år li)t>6 79

affärstransaktioner. Vådan av ett sådant tillstånd behöver knappast understrykas.

Bokföringsutredningen har som nämnts föreslagit, att rätten till företagsinteckning
bör förbehållas sådana jordbrukare, som underkastat sig bestämmelserna
i 1951 års förordning om skyldighet för vissa idkare av jordbruk
eller skogsbruk alt föra räkenskaper som underlag för taxering. Utredningen
framhåller att med jordbruk i denna förordning förstås detsamma som enligt
kommunalskattelagen, där man i 21 § till intäkt av jordbruk med binäringar
hänför bl. a. intäkt genom löpande försäljning av levande inventarier,
som kommit ägare eller brukare av jordbruksfastighet till godo. Man
synes alltså under begreppet jordbruk ha inkluderat djuruppfödning i den
mån denna skett på jordbruksfastighet. Endast sådana djuruppfödare bör
enligt utredningens mening jämställas med jordbrukare i det avseende varom
nu är fråga. Det saknas anledning att utsträcka inteckningsrätten till
andra än sådana som hittills kunnat begagna sig av lagen om inteckning i
jordbruksinventarier. Utredningen föreslår därför, att ordet »djuruppfödning»
skall utgå samt begreppet jordbruk användas i sin vidsträckta betydelse.
Av liknande skäl anser utredningen, att även ordet »skogsbruk» kan
utgå. Utredningen kommenterar detta på följande sätt.

Väl förekommer orden jordbruk och skogsbruk vid sidan av varandra i
nyssnämnda 1951 års förordning och samma är förhållandet i kommunalskattelagen,
där »intäkt av jordbruk» och »intäkt av skogsbruk» förekommer
såsom två underrubriker till »inkomst av jordbruksfastighet». Men i
båda nu nämnda fall föreligger den begränsningen, att verksamheten skall
utövas av ägaren eller brukaren till jordbruksfastigheten. Det kan således
icke vara frågan om sådan verksamhet som utövas av annan, t. ex. av den,
som köper avverkningsrätt till skog och sedan säljer timret. I det senare
fallet torde det vara fråga om yrkesmässig rörelse och då föreligger — enligt
1 § bokföringslagen jämfört med 2 § samma lag — bokföringsskyldighet,
om verksamheten bedrives med biträde av fler än »make och barn under
sexton år samt två andra personer». Föreligger bokföringsskyldighet,
finnes rätt till företagsinteckning till följd av huvudstadgandet i lagförslagets
2 §, varför ett särskilt omnämnande icke behöver ske. I det fall åter,
då fråga är om verksamhet, som bedrives av annan än ägare eller brukare
av jordbruksfastighet, men denna verksamhet är av så ringa omfattning att
bokföringskyldighet icke föreligger enligt bokföringslagen, bör icke heller
rätt till företagsinteckning finnas, eftersom 1951 års förordning icke kan
göras tillämplig på vederbörande.

Sveriges lantbruksförbund konstaterar samma förhållanden med avseende
på begreppen skogsbruk och djuruppfödning som bokföringsutredningen.

Departementschefen

Som villkor för rätt att ta ut företagsinteckning har uppställts krav på
bokföringsskyldighet. Bokföringskravet motiveras med inteckningshavarens
intresse av att via handelsböckerna kunna följa den intecknade verksam -

Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1966

hetens ekonomiska utveckling men också av behovet av en viss begränsning
av de inteckningsbcrättigades krets. Mot bakgrund av syftet med bokföringskravet
är det måhända inte ägnat att förvåna, att vissa remissinstanser ställt
sig avvisande till kommitténs ståndpunkt, att en näringsidkare, som driver
dels bokföringspliktig verksamhet, dels verksamhet, där han inte är bokföringsskyldig,
skall ha rätt att ta ut en inteckning som omfattar den senare.

Kommittén har motiverat sin ståndpunkt härvidlag med påståendet att
den föreslagna lösningen är nödvändig med hänsyn till det system för individualisering
av intecknad verksamhet, som kommittén förordat. Häri synes
man också böra ge kommittén i huvudsak rätt. Ett krav på att endast sådan
rörelse skall få intecknas, i vilken näringsidkaren är bokföringsskyldig vid
utövandet, torde förutsätta en artbestämning vid individualiseringen. Fördelarna
av att kunna inteckna all näringsverksamhet, som drivs eller kominer
att drivas inom ett län, utan angivande av arten synes vara så stora att man
inte bör inkräkta på denna ordning utan mycket vägande skäl. Sådana föreligger
enligt min mening inte, såvitt nu är i fråga. Driver en näringsidkare en
rörelse, vari han är bokföringsskyldig, samt vid sidan därav verksamhet,
vari boktöringsplikt inte föreligger, torde det väsentliga värdet för inteckningshavaren
ligga i den »bokföringspliktiga» rörelsen. Förmånsrätten i den
andra verksamheten, vilken sålunda inte kan kontrolleras tillfredsställande,
torde inteckningshavaren betrakta som ett mindre betydelsefullt tillskott.
Att märka är för övrigt att den egendom, som hör till verksamhet, vari näringsidkaren
inte är bokföringsskyldig, ändå måste upptas i inventarium och
balansräkning tillsammans med all annan egendom, som tillhör näringsidkaren
(7 och 8 §§ bokföringslagen). Den förmodligen ganska sällsynta
situation, som nu belysts, torde på grund av det anförda inte inge några allvarligare
farhågor beträffande inteckningshavarens ställning.

Något annorlunda ter sig den situationen, att en näringsidkare som driver
viss verksamhet, i vilken bokföringsplikt föreligger, vill ta ut en särskild,
artbegränsad inteckning i en annan verksamhet, där bokföringsskyldighet
inte föreligger. Det är främst mot tillåtligheten av ett sådant förfarande
som remissinstanserna opponerar sig. Det föreligger knappast något intresse,
som kan grundas på individualiseringssystemet, av att få ta ut en inteckning,
som sålunda begränsas endast till en inte bokföringspliktig verksamhet.
Ett förbud mot uttagande av sådan inteckning föreslås därför. Av
dispositionstekniska skäl har förbudet placerats i slutet av första stycket
i 3 §.

Bokföringsutredningens och lantbruksförbundets påpekanden i fråga om
begreppet jordbruk i förhållande till begreppet djuruppfödning har föranlett
en förenkling i departementsförslaget jämfört med kommittéförslaget. Av
kommitténs motivering synes man kunna utläsa, att begreppet djuruppfödning
inte avsetts täcka annan verksamhet än sådan, som omfattas av kommu -

Kungl. Maj. ts proposition nr 23 år 1966

nalskattelagens jordbruksbegrepp. Kommittén synes sålunda inte ha räknat
med verksamhet, som utövas exempelvis av kennlar, stuterier, minkuppfödare
och liknande. Någon anledning att särskilt undanta djuruppfödning
från huvudregeln om bokföringsskyldighet synes därför inte föreligga. Vad
beträffar skogsbruk förefaller däremot ett undantag påkallat.

Departementsförslaget innehåller inte någon uttrycklig föreskrift om att
till jordbruk också skall räknas binäring till jordbruk. Denna föreskrift har
uteslutits som överflödig. Den tolkning av jordbruksbegreppet, som jag här
rekommenderat, torde nämligen inbegripa varje rörelse som uteslutande
avser tillgodogörande av alster och naturtillgångar från den fastighet där
jordbruket bedrivs. Drivs annan rörelse på jordbruksfastigheten finns enligt
min mening inte anledning att medge rätt att utnyttja densamma för
inteckningsändamål utan att bokföringsskyldighet föreligger enligt huvudregeln.

3 §•

Paragrafen, som motsvarar 3 § i kommittéförslaget, innehåller de principiellt
viktiga reglerna för individualisering av verksamhet, som intecknas.

Kommittén

Kommittéförslaget inrymmer i paragrafens första stycke huvudregeln i
det system med långtgående valfrihet i fråga om individualiseringen, som
kommittén förordat. Härom må hänvisas till den allmänna motiveringen.

Genom uttrycket »som företagaren vid varje tid utövar» klargörs enligt
kommittén, att den i inteckningsbeslutet beskrivna verksamheten endast är
en ram för inteckningen. Inom denna ram kan den faktiskt drivna verksamheten
växla från tid till annan. Inteckningsbeslutet skall innehålla
erinran härom.

I paragrafens andra stycke föreslås ett par speciella kompletterande regler
för vissa slag av verksamhet. Dessa regler är avsedda att användas i
stället för de allmänna reglerna, men bara om inteckningssökanden begär
det. I fråga om drivande av vattenkraftverk för produktion av elektrisk
energi föreslås att lokalisering skall kunna ske till en eller flera fastigheter.
Härigenom blir det möjligt att särinteckna skilda kraftverk, som
är belägna inom samma kommun och drivs av samma företagare. Kommittén
motiverar detta undantag från regeln, att kommunen skall utgöra
minsta enheten för lokalisering, med att det här gäller stora ekonomiska
värden, där verksamheten varaktigt är bunden till viss fastighet Liknande
synpunkter gör sig enligt kommitténs uppfattning gällande i fråga om gruvdrift.
Där bör dock själva utmålet eller koncessionsområdet utgöra enhet
för individualiseringen. För atomkraftverkens del anser kommittén däremot
inte skäl föreligga att införa en speciell individualiseringsregel.

Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1966

Kommittén erinrar om att förlagsinteckningsförordningen stadgar förbud
mot inteckning i andei av förlagsegendomen. Förbudet bör enligt kommitténs
uppfattning behållas i fråga om företagsinteckning. Detta torde kunna
utläsas redan av individualiseringsreglerna i första stycket. För tydlighetens
skull stadgas emellertid i tredje stycket beträffande verksamhet, som
utövas av två eller flera gemensamt, att inteckningen får omfatta endast
verksamheten i dess helhet. Härigenom klargörs också, att sådan verksamhet
skall i inteckningshänseende hållas skild från rörelse som någon
av företagarna driver ensam eller tillsammans med någon eller några av
de övriga eller med utomstående. Gemensamt utövad verksamhet skall i
inteckningsbeslutet kännetecknas dels genom företagarnas personer, dels
genom den omständigheten att den utövas gemensamt av dessa.

Remissyttrandena

Kommerskollegium anser att del av kommittén uppställda undantaget i
fråga om individualisering av vattenkraftföretagen bör utsträckas till att
gälla alla företag som bedriver verksamhet för alstrande av elektrisk
energi. Ångkraftverken kan ha samma intresse som vattenkraftverken av
att få anknyta inteckningsförhållandena till den eller de fastigheter, där
verksamheten drivs. Dessa synpunkter delas av Skånes handelskammare
och vattenkraftföreningen. Industriförbundet ifrågasätter om inte den för
kraftverken föreslagna ordningen bör utgöra huvudregel i individualiseringssystemet.

Regeln i tredje stycket att verksamhet, som utövas av flera gemensamt,
inte får intecknas annat än i dess helhet, har föranlett kommentarer från
flera remissinstanser. Lagberedningen framhåller.

Av 3 § tredje stycket i förslaget och motiven därtill (s. 108) framgår,
att verksamhet som utövas av flera gemensamt skall behandlas som en
särskild inteckningsenhet, skild från verksamhet som någon av dem utövar
ensam eller i förening med någon utomstående. Här åsyftas tydligen icke
fall då två eller flera bildar ett handelsbolag. Förslaget medför konsekvenser
som är svåra att överblicka. Man frågar sig vad som skall gälla, om en
rörelseidkare, som intecknat sin rörelse, senare upptar en kompanjon eller
om delägarna uttagit inteckning och kompanjonskapet sedan upplöses (jfr
18 § som här ej är tillämplig). Det kan också stundom vara vanskligt alt
avgöra, om kompanjonskap föreligger. Enligt beredningens mening bör
samverkan mellan två eller flera i allmänhet icke i och för sig få konstituera
en särskild inteckningsenhet, med mindre sammanslutningen är att
anse som juridisk person. Däremot bör det vara möjligt att viss verksamhet
som är klart identifierad — t. ex. ett jordbruk — kan intecknas även
om objektet innehaves av två eller flera med samäganderätt. Särskilda regler
krävs i så fall med tanke på nyss antydda problem. Här påvisade spörsmål
får givetvis minskad räckvidd, därest möjligheterna för fysisk person
att inteckna sin rörelse begränsas såsom beredningen förordat.

Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år 1966

Ijantbruksförbiindet och härndshövdingeföreningen påpekar, att av stadgandet
inte framgår om avsikten är att hindra att verksamhet, som utövas
av flera gemensamt, skall kunna intecknas efter art och kommunalt hemvist,
dvs. i enlighet med reglerna i första stycket.

Departementschefen

Departementsförslagets individualiseringsregler har utarbetats i enlighet
med de överväganden, som redovisats i den allmänna motiveringen, dvs. i
huvudsaklig överensstämmelse med vad kommittén föreslagit. Av första
stycket framgår, att verksamhet, som skall omfattas av företagsinteckning,
enligt huvudregeln skall individualiseras genom näringsidkarens person,
oavsett om denna är fysisk eller juridisk, samt det län, där verksamheten
utövas. Inteckning kan på begäran begränsas till verksamhet av viss art
inom länet eller till verksamhet inom en eller flera av länets kommuner.
Dessa möjligheter kan också kombineras. Ingenting hindrar att inteckning
fastställs att omfatta den verksamhet som utövas inom ett län med undantag
för verksamhet av viss art eller verksamhet inom viss kommun.

Från kommittéförslaget skiljer sig huvudreglerna i sak endast såvitt avser
möjligheten att ta ut riksomfattande inteckningar. Denna möjlighet står
enligt departementsförslaget öppen endast för aktiebolag, något som framgår
av första punkten i andra stycket. Där har som första undantag från
huvudreglerna upptagits rätt för aktiebolag att låta företagsinteckning
omfatta all näringsverksamhet, som bolaget utövar inom landet eller inom
flera län i landet.

Syftet med de nu ifrågavarande reglerna i förening med de forumregler
som föreslås är, att den som driver näringsverksamhet inom ett visst län
skall kunna få hela denna verksamhet intecknad, varigenom den till verksamheten
knutna lösa egendomen blir besvärad av den med inteckningen
förenade förmånsrätten. I allmänhet är det naturligtvis i näringsidkarens
eget hemortslän, som verksamheten drivs, och till inskrivningsdomaren i
residensstaden där, som ansökan om inteckning skall inges. Om näringsidkaren
driver verksamhet inom flera olika län — eventuellt helt olika
rörelser — blir tillvägagångssättet beroende på om näringsidkaren är ett
aktiebolag eller inte. Ett aktiebolag avses kunna inteckna all bolagets
verksamhet i riket eller inom flera län hos inskrivningsdomaren i residensstaden
i det län, där bolagets styrelse har sitt säte. En enskild näringsidkare,
ett handelsbolag eller en ekonomisk förening har däremot ingen
annan möjlighet än att länsvis särinteckna den drivna verksamheten.

Beträffande stadgandet i andra punkten av första stycket må hänvisas till
vad jag anfört vid 2 § om inteckning i viss verksamhet, där bokföringsskyldighet
inte föreligger.

Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1966

Stockholms stad och län bör lämpligen behandlas som en enhet i inteckningshänseende.
En bestämmelse härom avslutar paragrafen.

Några remissinstanser har ansett att undantagsbestämmelsen i andra
stycket för vattenkraftverk bör utsträckas till att avse även ångkraftverk
och atomkraftverk. Förhållandena i de senare fallen torde emellertid inte
med samma styrka påkalla ett undantag från huvudregeln som i fråga
om vattenkraftverken. Sannolikheten för att flera atom- eller ångkraftverk
törläggs till en och samma kommun och därför inte kan särintecknas måste
anses synnerligen liten. Jag ansluter mig därför till utredningens förslag.

Syftet med den av kommittén i ett tredje stycke föreslagna regeln har varit
att inskärpa, att inteckning inte skall kunna beviljas i andel av verksamhet.
Inteckning skall alltid omfatta all verksamhet en näringsidkare bedriver
eller verksamhet av viss art eller verksamhet med viss lokalisering. Kommittén
anser att detta förbud framgår redan av huvudreglerna i fråga om
individualisering och betraktar tredje styckets bestämmelse närmast som
en kompletterande upplysning. Som några remissinstanser påpekar kan en
bestämmelse som den av kommittén föreslagna emellertid föranleda missförstånd
och tvekan om bestämmelsens syfte. Då en föreskrift i ämnet enligt
min mening inte fyller någon väsentlig funktion vid sidan av de generella
individualiseringsreglerna i första stycket, upptar departementsförslaget
inte någon motsvarighet till den av kommittén föreslagna regeln. Härav
får dock självfallet inte dras slutsatsen, att andel i verksamhet får göras till
föremål för företagsinteckning.

4 §•

Paragrafen motsvarar 4 och 16 §§ i kommittéförslaget och upptar huvudsakligen
de viktiga reglerna om vilken egendom som är objekt för företagsinteckning.

Kommittén

Företagsinteckning skall enligt förslaget gälla i näringsidkarens lösa
egendom i den mån denna hör till den verksamhet inteckningen omfattar
och är att hänföra till de egendomsarter, som uppräknas i lagrummet. I
allmänhet torde det enligt kommittén inte vara svårt att avgöra vilken
egendom som hör till en vass intecknad rörelse. Att gränsdragningsproblem
kan uppkomma ligger dock i öppen dag. I synnerhet beträffande mindre
företagare är det inte ovanligt att rörelsens inventarier är avsedda för
privatbruk. Med hänsyn till förhållandenas växlande natur synes sådana
frågor inte ägnade att regleras i lag. Kommittén har därför ansett, att de
som hittills bör lämnas åt rättstillämpningen.

I punkt 1 upptas inventarier, varor och andra lösören. Från regeln afl

Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år 1966

alla lösören är föremål för företagsinteckning har kommittén gjort undanlag
för fartyg som kan intecknas och luftfartyg. Med luftfartyg har likställts
intecknade reservdelar till luftfartyg. Förslaget motiveras av att
egendom, för vilken finns särskilt inteckningsinstitut, inte bör kunna vara
objekt även för företagsinteckning. Kommittén påpekar att det ifrågavarande
undantaget inte berör fartyg eller luftfartyg innan de är färdigställda.

Punkt 2 avser byggnad eller därmed jämförlig anläggning, som inte är
tillbehör till tomträtt eller vattenfallsrätt. Kommittén gör inte något uttryckligt
undantag för byggnad eller anläggning, som utgör tillbehör till
äborält enligt lagen den 4 juni 192(5 (nr 189) om upplåtelse under åborätt
av viss jord. Anledningen härtill sägs vara att sådan åborätt saknar praktisk
betydelse.

Frågan om byggnad på annans mark som objekt för företagsinteckning
diskuteras ingående av kommittén. Kommittén erinrar inled
ningsvis om att man vid förarbetena till förlagsinteckningsförordningen
konstaterade att inteckning i byggnad på annans mark kunde bli av tvivelaktigt
värde, eftersom byggnaden skulle komma att utgöra tillbehör till
tastighet, om äganderätten till byggnaden och grunden förenades i en hand.
Fn liknande ståndpunkt hade intagits i samband med ändringarna i förordningen
år 1932.

Kommittén prövar frågan på nytt mot bakgrund av vissa önskemål, som
framförts bl. a. i motioner vid 1956 års riksdag (1:23, 11:34; IAU 18;
rskr 181) och anför härvid.

En förutsättning för att byggnader av detta slag skall kunna utnyttjas
för realkredit är — frånsett möjligheten att sälja byggnad för rivning eller
flyttning — att nyttjanderätten till marken är tryggad och kan överlåtas
i samband med en tvångsrealisation av byggnaden. I allmänhet gäller, att
överlåtelse av arrende får ske, endast om markägaren i avtalet eller eljest
lämnat sitt samtycke. För att en säkerhetsrätt av betydelse skall kunna
upplåtas i byggnad förutsättes således, att samtycke till överlåtelse av arrendet
föreligger. Vanligen torde icke vara svårt att få ett sådant samtycke.

Emellertid är de nuvarande möjligheterna att begagna byggnad på annans
mark som kreditunderlag begränsade, eftersom ett för ändamålet
lämpat rättsinstitut saknas. Sålunda är panträttsinstitutet i sin nuvarande
utformning i flertalet fall oanvändbart med hänsyn till att, enligt vad som
fastslagits i rättspraxis, pantsättning av byggnad fordrar avstående från
besittningen. Däremot föreligger från denna synpunkt intet hinder mot
s. k. säkerhetsöverlåtelse. Enligt rättspraxis är nämligen säkerhetsöverlåtelse
av byggnad på annans mark, liksom även omsättningsöverlåtelse av
sådan byggnad, redan i och med avtalet gällande mot tredje man, såväl
säljarens borgenärer som — även om denne tillträtt byggnaden — senare köpare
i god tro. Detta sätt att belåna byggnad är emellertid förenat med vissa
olägenheter. Sålunda synes oklarhet i skilda hänseenden råda angående
innebörden och verkningarna av rättshandlingen. Emedan säkerhetsöverIåtelsen
blir gällande utan att något slag av publicitet behöver iakttagas,

Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1966

är långivaren icke tryggad mot den eventualiteten, att egendomen, när den
överlåtes till säkerhet, redan dessförinnan i tysthet gjorts till föremål
för överlåtelse; sådan överlåtelse är i och med avtalet gällande mot tredje
man och således också mot honom. Detta förhållande kan även innebära
risk för skentransaktioner i syfte att omintetgöra långivarens säkerhet. Nu
antydda risker, mot vilka långivaren för övrigt i regel torde åtnjuta straffrättsligt
skydd, är väl i vanliga fall tämligen små. Emellertid lär säkerhetsöverlåtelse
av byggnad icke förekomma i någon större utsträckning, vilket
kan anses tyda på att denna säkerhetsform betraktas med eu viss misstro
inom kreditlivet. Från bankhåll har uttalats, att utvägen att arrangera säkerhetsöverlåtelse
icke innebär någon tillfredsställande lösning.

Enligt kommitténs uppfattning torde frågan om belåning av byggnad på
annans mark få en helt tillfredsställande lösning endast genom att ett särskilt
panträttsinstitut ordnas för egendom av detta slag. I avsaknad av ett
ändamålsenligt sådant anser kommittén, att det finns skäl att överväga att
ta med byggnad på annans mark bland den egendom som kan vara föremål
för företagsinteckning. Kommittén erinrar om att redan nu en situation
kan uppkomma, som liknar den som efter en reform skulle kunna
uppstå, om byggnad och mark kom i samma ägares hand. Den redan aktuella
situationen föreligger, om företagaren driver industriell verksamhet
i en hyrd byggnad och förlagsinteckning omfattar maskiner eller andra
redskap som står i sådan förbindelse med byggnaden att de skulle komma
att utgöra tillbehör till fastigheten, om företagaren förvärvade denna. Någon
praktisk olägenhet av detta förhållande har inte försports.

Kommittén har övervägt att låta inteckning i byggnad behålla sin verkan,
även om byggnaden blir tillbehör till fastigheten. En sådan anordning,
som förutsätter ganska komplicerade regler, finner kommittén dock inte
nödvändig. Risken att byggnad och mark förenas synes nämligen ofta inte
vara större än att en långivare kan tänkas vara beredd att bortse från
den. Kommittén anser det därför berättigat att utsträcka företagsinteckningen
till att omfatta byggnad på annans mark utan att införa speciella
bestämmelser till inteckningshavarens skydd i förevarande hänseende.

En annan risk för inteckningshavaren utgörs av möjligheten till säkerhetsöverlåtelse.
Härom anför kommittén.

Med gällande regler om överlåtelse av byggnad på annans mark synes
sådan egendom utgöra ett osäkert objekt för företagsinteckning såtillvida,
att byggnad kan överlåtas med verkan mot tredje man utan att besittningen
ändras. Företagaren skulle alltså kunna utan att frånhända sig besittningen
till byggnaden — som han i regel icke kan avvara i verksamheten
— göra den till föremål för säkerhetsöverlåtelse med påföljd att inteckningshavarens
säkerhet i byggnaden ginge förlorad. Denna risk för inteckningshavaren
skulle kunna avlägsnas genom en bestämmelse, som förhindrar
sådana transaktioner med avseende å byggnad vari företagsinteckning
gäller. Mot en dylik särbestämmelse möter emellertid betänkligheter, och
kommittén anser sig ej böra föreslå en sådan. Detta ståndpunktstagande
utesluter dock icke, att byggnad på annans mark medtages bland inteck -

Kanyl. Maj:ts proposition nr 2H år lt)66

ningsobjekten. Det kan nämligen antagas, att säkerhetsöverlåtelse av byggnad
är en tämligen ovanlig företeelse och att risken för att inteckningshavaren
får vidkännas förlust till följd av säkerhetsöverlåtelse är förhållandevis
ringa. Kommitténs experter har förordat, att byggnad på annans
mark medtages bland den inteckningsbara egendomen även om särskild
bestämmelse i syfte att förebygga säkerhetsöverlåtelse icke meddelas.

Under punkt 3 uppräknas i förslaget arrenderätt, hyresrätt,
bostadsrätt, rättighet, som avses i 1 kap. 7 § n y 11 j a nderättslagen,
samt gruvegendom. Kommittén förordar sålunda,
att företagsinteckning får omfatta dessa olika slags nyttjanderätter
till fast egendom. I 1 kap. 7 § nyttjanderättslagen avses främst rättighet
att på fastighet avverka skog eller där ta torv, ler, grus, sten eller annat,
som inte kan hänföras till fastighetens vanliga avkastning.

Kommittén framhåller beträffande de aktuella rättigheterna.

Ifrågavarande rättigheter kan användas såsom säkerhetsobjekt endast
i den mån de är överlåtbara. Beträffande arrenderätt och hyresrätt gäller,
att nyttjanderättshavaren i princip icke får överlåta rättigheten ulan
fastighetsägarens samtycke, lämnat antingen i själva avtalet eller senare.
Möjligheten att överlåta och genom överlåtelse förvärva bostadsrätt är
begränsad genom lag och eventuellt också genom bestämmelse i bostadsrättsföreningens
stadgar; en förutsättning för överlåtelse är att förvärvaren
antages såsom medlem i föreningen. Vad återigen angår skogsavverkningsrätt,
rätt till torv, ler- eller grustäkt m. m. lär nyttjanderättshavaren
äga även utan samtycke av fastighetsägaren överlåta sin rätt, såvida
ej förbud häremot stadgats i avtalet eller ock avtalets speciella natur kan
anses redan i och för sig utesluta överlåtelserätt. Innan en långivare
lämnar kredit mot säkerhet i en rättighet av förevarande slag måste han
alltså undersöka, huruvida förutsättningarna för en överlåtelse i samband
med en eventuell tvångsrealisation är för handen. I många fall lär emellertid
sådana förutsättningar föreligga.

Liksom när det gäller byggnad på annans mark står inteckningshavaren
risken, att den rättighet som ingår i inteckningssäkerheten förenas med
den fastighet varifrån rättigheten upplåtits. Rättigheten kan sålunda upphöra
före den avtalade tidens utgång till följd av att företagaren förvärvar
fastigheten eller eljest på grund av överenskommelse mellan företagaren
och fastighetsägaren eller av annan anledning. Något legalt remedium häremot
finns icke och torde ej heller kunna skapas. Långivaren får taga
denna risk med i beräkningen och i det konkreta fallet bedöma vilket avseende
han bör tillmäta den. Många gånger är risken ringa eller helt utesluten.
I

I fortsättningen påpekar kommittén, att pantsättning av nyttjanderätt
saknar praktisk betydelse, eftersom för en sådan transaktion torde fordras,
att panthavaren inträder i den besittning, som tillkommit nyttjanderättshavaren.
överlåtelse torde däremot bli gällande mot tredje man redan
i och med avtalet. Risken för inteckningshavaren torde främst hänföra sig
till möjligheten av säkerhetsöverlåtelse. Denna risk är dock inte så stor

Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1966

att den kan anses vara något hinder mot att göra sådana rättigheter till
föremål för företagsinteckning.

I fråga om gruva som inteckningsobjekt framhåller kommittén, att företagsinteckning
inte blott bör avse själva gruvan utan också den övriga
egendom som är att räkna till s. k. gruvegendom.

Kommittén diskuterar också huruvida nyttjanderätt till lösören
bör upptas bland de inteckningsbara tillgångarna. Om en nyttjanderätt,
vilken exempelvis avser maskiner eller andra inventarier, får överlåtas
på grund av ägarens samtycke, kan nyttjanderätten tänkas ha ett
marknadsvärde. Kommittén tvivlar emellertid på att en sådan tillgång
lämpar sig som kreditobjekt, eftersom nyttjanderättshavarens ställning är
osäker. Nyttjanderätt till lösören anses därför inte böra vara objekt för
företagsinteckning.

Kommittén uttalar i ett annat sammanhang, att även den som köpt
egendom mot avbetalning men ännu inte betalat hela köpeskillingen bör
betraktas som ägare av den köpta saken. Köparrätten bör således omfattas
av företagsinteckning.

I punkt 4 upptas patent, upphovsrätt eller annan rättighetav
immateriell art. För att sådan egendom skall kunna
utgöra objekt för inteckning måste den, framhåller kommittén, kunna utmätas
eller ingå i konkurs. Kommittén anför därefter.

Någon tvekan råder icke därom, att patent kan såväl utmätas som ingå
i konkurs och detta oberoende av om patentet innehaves av uppfinnaren
eller annan. Detsamma lär gälla den med patent besläktade rättighet som
avses i lagen om skydd för vissa mönster och modeller. Upphovsrätt till
litterära och konstnärliga verk samt rätt till fotografisk bild är av beskaffenhet
att kunna utmätas och indragas i konkurs. I fråga om upphovsrätt
till litterära och konstnärliga verk gäller dock, att utmätning ej får ske
hos upphovsmannen eller någon till vilken rätten övergått på grund av
giftorätt, arv eller testamente; i enlighet härmed kan rättigheten ej heller
tagas i anspråk genom konkurs, när konkursgäldenären är någon av nu angivna
personer. Varumärkeslagen, som i princip tillåter fri överlåtelse av
varumärkesrättighet, förbjuder av särskilda skäl utmätning av sådan rättighet
men medger, att varumärke får ingå i konkurs (32 och 34 §§ varumärkeslagen).
Rätten till firma får ej överlåtas annat än tillsammans med
den rörelse vari firman begagnas (12 § lagen den 13 juli 1887 angående
handelsregister, firma och prokura). Härav anses följa, att firma icke är
utmätningsbar. Det synes tveksamt, om firma kan räknas till konkursbo.

Kommittén konstaterar att alla nu ifrågavarande rättigheter — möjligen
med undantag av firma — kan ingå i en näringsidkares konkurs och utgöra
tillgång däri. Självfallet växlar värdet av en sådan tillgång i hög
grad. Det kan vara betydande, såsom när innehavet av rättigheten är av
väsentlig vikt för verksamheten. Så torde ofta vara fallet i fråga om förlagsrörelse,
till vilken är knuten rätt till litterära eller konstnärliga verk

Kungl. Maj:ts proposition nr 23 är 1966

eller rätt till fotografisk bild. Rätt till firma torde däremot inte kunna få
någon praktisk betydelse, om den tas med bland inteckningsobjekten. Den
torde nämligen i allmänhet sakna 1''örmögenhetsvärde i firmainnehavarens
konkurs.

1 fråga om att göra immateriell förmögenhetsrätt till föremål för pantsättning
eller säkerhetsöverlåtelse anmärker kommittén.

Rätt till varumärke anses icke kunna pantsättas. Däremot är överlåtelse
av varumärke principiellt fri; man kan därför icke utesluta möjligheten av
säkerhetsöverlåtelse. Vad angår övriga nu ifrågavarande rättigheter är icke
helt säkert att pantsättning kan äga rum, men antagligen är så fallet. I
alla händelser torde säkerhetsöverlåtelse vara möjlig. Vidare är ovisst,
huruvida det krävs något mera än själva avtalet för att göra en pantutfästelse
eller säkerhetsöverlåtelse gällande mot tredje man och i jakande fall
vad som fordras härvidlag. Man måste räkna med att alla nu berörda rättigheter
kan bli föremål i varje fall för säkerhetsöverlåtelse och att transaktionen
kan bli gällande mot tredje man enbart genom avtalet och således
ulan att överlåtaren behöver avstå från att utnyttja rättigheten. Nämnda
förhållande synes ägnat att minska säkerhetsvärdet av dessa rättigheter
såsom objekt för företagsintecking. Emellertid måste beaktas, att det ovissa
rättsläget också verkar i motsatt riktning, nämligen så, att det minskar
benägenheten hos en borgenär att godtaga enbart ett pantsättnings- eller
överlåtelseavtal, ty han kan ju icke säkert veta att han därigenom blir
tryggad. Det får antagas, att pantsättning och säkerhetsöverlåtelse av immateriell
förmögenhetsrättighet är sällsynta företeelser.

Med hänvisning till vad sålunda uttalats förordar kommittén att immateriell
förmögenhetsrättighet upptas bland inteckningsobjekten. Någon särskild
anledning att särskilt undanta firmarätt finns enligt kommittén inte.
Under beteckningen rättighet av immateriell art innefattas enligt förslaget
även rättigheter, som grundas på partiell överlåtelse eller upplåtelse
(förlagsrätt eller liknande) eller som ännu inte formellt etablerats, såsom
rätt till uppfinning för vilken patent inte meddelats.

Under punkterna 5 och 6 uppräknar kommittén vissa fordringar.
Kommittén anser att företagsinteckning först och främst bör omfatta alla
fordringar på vederlag för överlåtelse av egendom, som utgör föremål för
inteckning. En sådan regel skulle nära överensstämma med den nuvarande
föreskriften, att inteckningshavaren njuter samma rätt i utestående köpeskilling
som han ägt i det sålda. Såtillvida innebär förslaget dock en utvidgning,
som exempelvis bytesvaluta kommer att ingå i inteckningsobjektet.
Fordringen behöver heller inte avse vederlag för egendom som var
föremål för inteckning när överlåtelsen skedde. Alla varufordringar bör
sålunda enligt kommittén inbegripas under inteckningen, även om de uppkommit
före inteckningens beviljande. Däremot bör inteckning inte avse
sådana vederlagsfordringar som uppkommit på grund av att företagaren
avhänt sig egendom genom annan rättshandling än överlåtelse. Medtagan -

Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år 1966

det av sådana fordringar — exempelvis fordran på vederlag vid bodelning
— skulle endast i sällsynta fall kunna få betydelse för inteckningshavarens
säkerhet.

Kommittén anser att även fordringar på vederlag för upplåtelse av egendom,
som kan vara inteckningsobjekt, bör kunna utnyttjas för kredit genom
företagsinteckning. En sådan regel motiveras bl. a. av att det i praktiken
stundom kan vara svårt att skilja mellan överlåtelse och upplåtelse.
Inteckningshavarens rätt bör inte röna inverkan av om rättshandlingen är
av det ena eller andra slaget.

Vidare förordar kommittén, att företagsinteckning får gälla i fordringar,
som avser vederlag för utförande av tjänst. Särskilt för företag inom s. k.
servicenäringar kan detta slags fordringar få avsevärd betydelse.

Kommittén påpekar alt de grupper av rörelsefordringar, som nu behandlats,
oftast har karaktär av s. k. bokfordringar och därför lämpar sig mindre
väl för pantsättning. För verkan mot pantsättarens borgenärer krävs nämligen,
att gäldenären underrättas om åtgärden.

Kommittén övergår härefter till att diskutera frågan om inteckningshavares
rätt till försäkringsbelopp för förlagsegendom, som skadats eller gått
förlorad. Enligt kommitténs mening bör här förfaras på samma sätt som
förordats i fråga om köpeskilling eller annat vederlag för överlåten egendom.
Det synes vara följdriktigt att utsträcka eu regel om rätt till försäkringsbelopp
till att avse alla fordringar på ersättning i anledning av att
egendom, som kan vara föremål för företagsinteckning, skadats eller gått
förlorad. Kommittén fortsätter.

Det kan ifrågasättas, om man icke, åtminstone beträffande försäkringsbelopp,
borde förstärka inteckningshavarens ställning genom att införa
regler efter mönster av lagen den 8 april 1927 om inteckningshavares rätt
till betalning ur ersättning, som utgår på grund av brandförsäkringsavtal.
Denna lag innehåller bestämmelser om skyldighet att hos länsstyrelsen
nedsätta utfallande brandförsäkringsbelopp när försäkringen avser byggnad
hörande till fastighet som besväras av inteckning för fordran. Nedsättning
skall ske om beloppet uppgår till mer än en tiondel av brandförsäkringsvärdet,
såvida ej inteckningshavaren medgivit utbetalning till ägaren
eller denne avhjälper skadan eller ställer säkerhet. Länsstyrelsen har
att tillse, att det nedsatta beloppet i första hand kommer inteckningshavarna
tillgodo. Kommittén anser sig emellertid icke böra förorda regler
om nedsättningsskyldighet för företagsinteckningens del. Sådana regler
skulle i ej ringa grad komplicera lagstiftningen. Vidare ligger i sakens natur,
att de skulle få avsevärt mindre betydelse på förevarande område än
de har för fastighetskrediten.

Goodwill-värde bör enligt kommitténs mening inte medtas bland
de inteckningsbara tillgångarna. En dylik tillgång anses alltför svårberäknelig
för att duga som säkerhetsobjekt.

Kommittén tar särskilt upp frågan om verkan i nu ifrågavarande hän -

Knngl. Maj:ls proposition nr 23 är 1!)66 91

seende av all intecknad verksamhet överlåts. Kommittén föreslår, att inteckningen
i sådant fall skall gälla i överlåtarens fordran på vederlag, i vad
detta avser egendom, som besvärades av inteckningen. Eftersom det kan
vålla tvekan, huruvida eu sådan fordran kan anses »höra till» den intecknade
verksamheten, har kommittén föreslagit en uttrycklig bestämmelse
härom.

Beträffande den egendom, som med stöd av de föreslagna reglerna avses
utgöra objekt för företagsinteckning i jordbruk, har kommittén
framhållit bl. a.

Inventarieinteckning omfattar i huvudsak endast jordbruksinventarier
och utestående köpeskilling för försålda inventarier. Om institutet företagsinteckning
öppnas för jordbruket, kommer den egendom som är föremål
för inteckning att avsevärt utvidgas. Bland den ytterligare egendom
som sålunda skulle bli omfattad av inteckning märkes fodermedel, konstgödsel,
utsäde, avtagen gröda, avverkad skog, byggnad på annans mark,
arrenderätt samt fordringar avseende vederlag för försålda produkter m. in.
I de fall då kreatur förekommer måste fodermedel alltid finnas i viss omfattning;
att fodermedel ingår bland den egendom som häftar för inteckning
torde därför vara av viss betydelse. Gödselmedel och utsäde kommer
snabbt i jorden och kan således icke spela någon större roll för inteckningens
värde. Likaså synes tvivelaktigt, om avtagen gröda och avverkad
skog i någon högre grad stärker säkerheten. I fråga om gröda är också att
beakta risken för skördeskador; emellertid kommer även fordran å ersättning
för skada å avtagen gröda att omfattas av inteckningen. Det förhållandet,
att byggnad på annans mark och arrenderätt kommer att ingå
bland den egendom som är föremål för inteckning, torde i allmänhet icke
få någon betydelse för inteckningssäkerheten. Byggnader på annans mark
lär icke förekomma i någon större utsträckning inom jordbruket, och rätt
till jordbruksarrende synes endast undantagsvis äga ett marknadsvärde
som kan utnyttjas för kreditändamål. De fordringar om vilka i detta sammanhang
är fråga avser huvudsakligen betalning för produkter — t. ex.
mjölk, spannmål, slaktdjur, trädgårdsprodukler och virke — som sålts
genom lantbrukarnas organisationer; sådana fordringar utestår i regel
icke under någon längre tid.

Av det anförda synes framgå, att utvidgningen i fråga om inteckningens
föremål skulle få en tämligen begränsad effekt för inteckningens värde.
Dock kan den ingalunda frånkännas betydelse. Härvid bör även följande
beaktas. En företagsinteckning i ett jordbruk eller ett skogsbruk kan tjäna
som komplement till inteckning i den fastighet där verksamheten utövas;
så t. ex. kommer gröda och skogsprodukter att utgöra säkerhet för fordringen
även efter avskiljandet från fastigheten. Utvidgningen kan få betydelse
för kortfristiga krediter; en jordbrukare synes i vissa fall kunna
utnyttja den blivande skörden såsom säkerhet för ett kortfristigt lån. Vidare
torde inteckningen stundom på grund av särskilda förhållanden komma
att tillföras ett väsentligt förhöjt värde. Såsom exempel må anföras,
att vid de större skogsbruken tendensen är att utsträcka avverkningssäsongen
under större delen av året och att man därför här bör kunna räkna
med att det mestadels förekommer betydande virkesmängder.

Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år W66

Kommittén har i 16 § föreslagit en regel om verkan av näringsidkares
död. I bestämmelsen stadgas att, om näringsidkaren dör,
företagsinteckning skall gälla i dödsboets egendom. Att inteckningsrätten
inte utslocknar i och med dödsfallet är av vikt för inteckningshavarens säkerhet.
Uppställandet av regeln möjliggörs från inskrivningssynpunkt av
att den avlidnes namn utgör ett moment i individualiseringen. Kommittén
anför här.

I gravationsbevis avseende ett dödsbos verksamhet kan inskrivningsdomaren
sålunda med ledning av uppgifterna i inskrivningsboken om företagarnas
namn och folkbokföringsnummer medtaga inteckningar, som meddelats
efter medgivande av den döde. Särskild anmälan om dödsfallet erfordras
icke för en dylik åtgärd. Förhållandet är således här ett annat än
t. ex. i det fall att en intecknad rörelse genom överlåtelse övergår till ny
innehavare. En regel, enligt vilken inteckningsrätten består i en rörelse
efter det rörelsen överlåtits, skulle förutsätta särskilda anordningar för
att bringa överlåtelsen till inskrivningsdomarens kännedom. Vidare må
framhållas, att kollision mellan inteckningar, som meddelats på grund av
den dödes medgivande, och inteckningar, som beviljats efter medgivande
av dödsboet, icke kan uppkomma. Däremot skulle risk för inteckningskollision
föreligga i överlåtelsefallet.

Remissyttrandena

Advokatsamfundet finner det otillfredsställande, att kommittén varken
i sitt lagförslag eller i motiveringen antytt några regler eller riktlinjer, enligt
vilka fördelning bör ske vid kollision mellan inteckningar i olika rörelser,
som en och samma näringsidkare bedriver, eller mellan intecknade
rörelser och inte intecknade rörelser. Flera alternativ för en lösning av
dessa problem kan tänkas. Samfundet förordar för sin del en procentuell
fördelning mellan de konkurrerande rörelserna i analogi med vad som
skedde i rättsfallet NJA 1953 s. 200.

Försäkringsinspektionen har yttrat sig över förslaget att låta byggnad
på annans mark utgöra inteckningsobjekt. Risken för förlust till
följd av att intecknad sådan byggnad säljs genom säkerhetsöverlåtelse bör
enligt inspektionen elimineras. Inspektionen ifrågasätter om inte en legal
reglering, som på ett tillfredsställande sätt skyddar långivaren vid överlåtelse
av byggnaden, bör vara en förutsättning för att företagsinteckning
skall få omfatta byggnad på annans mark. Också bankföreningen finner
att det varit tacknämligt om skydd mot säkerhetsöverlåtelse kunnat beredas
inteckningshavaren. Föreningen accepterar dock att frågan tills vidare
lämnas olöst men anser det angeläget att problemet om separat belåning
av byggnad på ofri grund görs till föremål för särskild utredning. Skånes
handelskammare understryker, att möjligheterna till företagsinteckning bara
kan betraktas som en provisorisk och inte fullgod lösning av de förekommande
kreditproblemen när det gäller byggnad på ofri grund.

Kungl. Alaj.ts proposition nr 26 åt 1966 93

Advokatsamfundet ifrågasätter om det är befogat alt såsom inteckningsobjekt
uppta dels arrenderätt, hyresrätt, bostadsrätt och
därmed jämställd rättighet, dels patent, upphovsrätt och annan
rättighet av immateriell art. Samfundet erinrar om att
de förstnämnda rättigheterna enligt kommitténs förslag skall kunna användas
som säkerhetsobjekt endast i den mån de är överlåtbara och
framhåller att det i själva verket torde vara mycket ovanligt att denna förutsättning
föreligger. Som regel har en fastighetsägare ingen anledning att
i en hyresgästs eller arrendators konkurs medge en överlåtelse av den ifrågavarande
rättigheten, utan fastighetsägaren föredrar att låta avtalet upphöra
för att på egen hand kunna välja ny innehavare av nyttjanderätten.
I sammanhanget bör också observeras att hyresrätt och bostadsrätt för
många mindre företagare ofta omfattar både familjebostad och lokaler
för näringsverksamhet, vilket kan leda till intressekonflikter vid exekution.
Vidare bör enligt samfundets mening beaktas att ett medtagande av
dessa rättigheter bland den inteckningsbara egendomen knappast kan öka
företagarens möjligheter att erhålla kredit. Det måste slutligen vara vilseledande
att föreskriva att företagsinteckning gäller i vissa slag av egendom,
när den i realiteten gör detta endast i undantagsfall. Samfundet föreslår
därför att de nu berörda rättigheterna inte skall utgöra objekt för
företagsinteckning. Samfundet anser det även tveksamt om immateriella
rättigheter bör kunna besväras av företagsinteckning. Samfundet anför
härvid bl. a.

Vad särskilt gäller licensrättigheter med avseende å patent och varumärken
förhåller det sig så, att licenstagaren mycket sällan i licensavtalet tillerkännes
rätt att i sin tur överlåta licensrätten. Tvärtom är det mycket vanligt
att det i licensavtalet föreskrives att licensrätten skall upphöra att
gälla, därest licenstagaren försättes i konkurs.

Beträffande vissa patenträttigheter gäller att de endast får överlåtas i
samband med överlåtelse av den rörelse i vilken de ingår. Så är fallet beträffande
föranvändarrätten enligt 16 § patenlförordningen liksom också
beträffande den rätt att i sin verksamhet utnyttja en av en arbetstagare
gjord uppfinning som en arbetsgivare förvärvat enligt 3 § andra stycket
lagen den 18 juni 1949 om rätten till arbetstagares uppfinningar. Beträffande
dessa båda slag av patenträttigheter gäller att de icke kan utmätas.
Visserligen torde de kunna anses ingå i rättighetsinnehavarens konkursbo,
men de representerar där icke någon förmögenhetstillgång annat än om de
skulle komma att ingå i en av konkursboet gjord försäljning av hela den
ifrågavarande rörelsen.

Om immateriella rättigheter skall utgöra objekt för inteckning bör man
enligt samfundets uppfattning under alla förhållanden begränsa sig till
sådana rättigheter, som är utan vidare överlåtbara och därigenom också
utmätningsbara. Kooperativa förbundet ger uttryck åt i huvudsak samma
uppfattning som samfundet i fråga om här behandlade nyttjanderätter och
immateriella rättigheter.

Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år 1966

En utvidgning av den inteckningsbara egendomen till att omfatta nyttjanderätt
till lösören föreslås av bankföreningen, sparbanksföreningen,
grossistförbundet och Stockholms handelskammare. Bankföreningen
påpekar att maskiner och andra inventarier som nyttjas i en rörelse
inte sällan är förhyrda genom flerårskontrakt och att en sålunda etablerad
nyttjanderätt kan tänkas ha ett visst marknadsvärde. I praktiken
torde risken för att det uthyrande företaget skall sälja den uthyrda egendomen
till någon annan vara mycket liten. Risken kan anses så gott som
obefintlig därest fråga är om ett företag som yrkesmässigt ägnar sig åt
uthyrning av industriinventarier. Sådan s. k. leasingverksamhet bedrivs
numera i Sverige och kan enligt föreningens bedömande väntas få ökad
utbredning. Föreningen anser att det lika väl som när det gäller nyttjanderätt
till fast egendom i många fall bör finuas goda förutsättningar att
få det uthyrande företagets samtycke till överlåtelse av nyttjanderätten.
Enligt föreningens mening ligger det nämligen ofta i uthyrarens intresse
att den verksamhet som bedrivits av nyttjanderättshavaren kan fortsättas
under ny ledning. I yttrandena från sparbanksföreningen, grossistförbundet
och Stockholms handelskammare återkommer liknande synpunkter.

Även lagberedningen har tagit upp frågan om nyttjanderätt till lösören
som föremål för företagsinteckning. Beredningen utgår härvid från ett
uttalande av kommittén, att företagsinteckning avses skola omfatta köpares
rätt vid avbetalningsköp. Med hänsyn bl. a. till att skillnaden mellan
sådant köp och nyttjanderätt till lös egendom stundom är mycket liten,
anser beredningen att även den sistnämnda rättigheten bör omfattas av
företagsinteckning. I sammanhanget framhåller beredningen, att kommittén
inte särskilt berört frågan om avbetalningssäljares rätt till sålt gods
såsom föremål för företagsinteckning. Själva fordringen på köpeskilling
torde enligt beredningens mening bli omfattad av inteckning. Beredningen
utgår från att detsamma skall vara fallet med rätten till godset.

Frågan om rättsförhållandena med avseende på avbetalningsköp och företagsinteckning
behandlas utom av lagberedningen av bl. a. Motorbranschens
riksförbund och advokatsamfundet. Båda remissinstanserna betonar
att ianspråktagande av köparrätt till avbetalningsgods i vissa fall kan stöta
på svårigheter med hänsyn till att även säljarens intresse måste beaktas.
Med hänsyn till den osäkerhet som rått om verkan av förlagsinteckningar
i fråga om gods, som köpts på avbetalning med äganderättsförbehåll, anser
båda de nämnda remissinstanserna att den av kommittén angivna principen
bör komma till tydligt uttryck i lagen.

I ett par remissyttranden behandlas förslaget att vissa fordringar
skall utgöra inteckningsobjekt. Diskussionen gäller dels fordran på vederlag
för överlåten eller upplåten intecknad egendom eller på ersättning för
skadad eller förlorad sådan egendom, dels fordran på vederlag för överlåten
intecknad verksamhet, i vad vederlaget avser egendom som besväras

Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1366

av inteckning. Enligt bankföreningens mening bör under den förstnämnda
gruppen av fordringar inbegripas fordran på skadestånd på grund av avtalsbrott.
Försäkringsinspektionen och försäkringsbolagens riksförbund
framhåller, att starka skäl talar för att, i syfte att stärka förelagsinteckningens
kreditvärdighet, inteckningshavaren vid brand på intecknad egendom
bör åtnjuta samma rätt, som tillkommer annan inteckningshavare på
grund av lagen den 8 april 1927 (nr 79) om inteckningshavares rätt till betalning
ur ersättning, som utgår på grund av brandförsäkringsavtal. Remissinstanserna
anser sålunda, att den i lagen föreskrivna nedsättningsskyldigheten
för försäkringsgivaren bör utsträckas till att avse även medel,
som må tillkomma innehavare av företagsinteckning.

Vad gäller säkerhet i fordran för vederlag vid överlåtelse av verksamhet
anför Stockholms rådhusrätt, att den säkerhet som sålunda erbjuds
förefaller vara mycket svårbestämbar. Vid överlåtelse av en rörelse anges
i allmänhet inte några värden för de i rörelsen ingående förmögenhetsobjekten
utan köpeskillingen för rörelsen fastställs i ett för allt. Köpeskillingen
kommer då att avse, förutom förmögenhetsobjekt, som omfattas av
företagsinteckning, även andra tillgångar. Bland sådana nämner rådhusrätten
goodwill -värde. Rådhusrätten anser att det i sådana fall kan bil
vanskligt att bestämma hur stor del av fordringen som avser intecknad egendom.
Liknande synpunkter anförs av stadsdomareföreningen. Mot bakgrund
av samma resonemang i fråga om bestämmandet av den inteckningsbara
egendomens andel i en vederlagsfordran på grund av överlåtelse av viss
verksamhet uttalar Västmanlands läns företagareförening att inteckningen
bör omfatta goodwill. Ett uteslutande av goodwill synes enligt föreningen
kunna leda till att vid överlåtelse av verksamhet dess goodwill åsätts eu
onormalt hög andel av köpeskillingen med påföljd att vederlaget för övriga
tillgångar i motsvarande mån nedsätts. På detta sätt kan, menar föreningen,
en företagsintecknings värde otillbörligt minskas.

Lantbruksförbundet tar till närmare behandling upp frågan om inteckningsobjektet
vid företagsinteckning i jordbruk. Här behandlar
förbundet särskilt frågan om belåning av växande gröda och avverkad
skog. Förbundet väljer oljeväxtodlingen som exempel och anför.

Större delen av landets oljeväxter odlas på kontrakt. Lantbrukaren tecknar
genom en lokalförenings förmedling avtal med Sveriges Oljeväxlintressenter,
förening u. p. a., om leverans till sistnämnda förening av skörden
från den areal oljeväxter han avser att odla under det instundande odlingsåret.
Sin eventuella fordran enligt detta avtal har lantbrukaren — i vart
fall har så skett till helt nyligen — överlåtit till sin centralförening som
säkerhet för denna förenings kreditleveranser av utsäde, gödning eller annat
som lantbrukaren har behov av. Denna överlåtelse har skett långt innan
man med säkerhet kunnat skönja skördeutfallet. Centralföreningen
har i enlighet med skuldebrevslagens regler underrättat Oljeväxtintressenterna
om överlåtelsen av rätten till likvid och Oljeväxtintressenterna har
därefter varit tvungna betala oljeväxtlikviden till centralföreningen. Så -

Kungl. Maj. ts proposition nr 23 år 1966

vitt förbundet vet har förfarandet varit föremål för rättslig prövning en
gång i samband med ©n lantbrukares konkurs. I första instans ansågs förfarandet
i realiteten utgöra pantsättning av den växande grödan och därför
utan verkan mot tredje man. Göta Hovrätt betraktade förfarandet som
en verklig fordringsöverlåtelse och godkände det (Göta Hovrätts dom 3/5
1960, nr 60/1960 III avd.). Målet fullföljdes ej. Under allra senaste åren
synes den ändringen ha inträtt, att lantbrukarna i stället för kontraktsöverlåtelsen
till centralföreningen lyfter förskott från en jordbrukskreditkassa
i avvaktan på Oljeväxtintressenternas avräkning och mot överlåtelse av
rätten till likvid; härvid lämnas emellertid förskottet ut först sedan leverans
skett till Oljeväxtintressenterna.

Oljeväxtintressenterna har lämnat nedanstående uppgift på summan av
de belopp, som föreningen med anledning av det ovan först refererade förfarandet
betalat ut till kontraktstecknande lantbrukares fordringsägare
1959—1963. Som jämförelse anges samtidigt kommitténs uppgift om summan
beviljade jordbruksinventarieinteckningar för 1959—1961. överlåtelsesiffrorna
för 1957 och 1958 är hämtade ur underrättsdomen i det ovan
angivna målet.

År överlåtelser Inteckningar

Kronor Kronor

1957 .............. 15 429 000 3 650 000

1958 5 590 000 6 731 000

1959 9 590 000 6 669 000

1960 1 978 000 4 577 000

1961 7 005 000 4 830 000

1962 13 526 000

1963 6 521 000

Det kortfristiga kreditbehov, som täckes med fordringsöverlåtelser, är
alltså lika stort som eller större än det lånebehov, för vilket inventarieinteckningarna
användes. Eftersom överlåtelseförfarandet rymmer risker i
form av fara för felslagen skörd och för att Högsta Domstolen skulle komma
att underkänna förfarandet, lär det icke bero på det nuvarande inteckningsinstitutets
brister att överlåtelseförfarandet användes i större utsträckning.
Det torde i stället förhålla sig så, att överlåtelseförfarandet tillgodoser
ett behov, som existerar vid sidan av det som för närvarande inventarieinteckningen
täcker och företagsinteckningen avser att täcka. Enligt förbundets
mening visar de anförda siffrorna att detta behov är så stort, att det
måste tillgodoses. Man kan inte rimligtvis stifta lag för det mindre lånebehovets
tillgodoseende och helt blunda för det större. I Danmark finnes
ett säkerhetsinstitut för detta kreditbehov och det torde böra undersökas
i vad mån det kan vinna tillämpning även hos oss.

Kommittén anför om det berörda problemet, att gröda och skogsprodukter
kommer att tjäna som komplement till jordbrukarens företagsinteckning,
därigenom att de efter skörd och avverkning utgör säkerhet inom inteckningen.
Den blivande skörden skulle enligt kommittén kunna utnyttjas
som säkerhet för kortfristigt lån. Uttalandet torde vara principiellt oantastligt.
I praktiken torde emellertid denna säsongmässiga utvidgning av
företagsinteckningens objekt få vidkännas betydelsefulla begränsningar.
Ingen konventionell kreditinrättning torde nämligen kunna tillåta sig en

Kungl. Maj:Is proposition nr 2.‘l dr li)6t>

belåning av den väntade grödlikvidcn till något högre belopp. Vidare torde
den säsongmässiga tillväxten i säkerheten knappast i praktiken kunna belånas
annat än hos den inrättning som belånat själva företagsinteckningen.
Kommitténs förslag synes alltså begränsa lantbrukarens belåningsmöjlighet
på det sättet, att i vart fall den växande grödan kommer att kunna
belånas inte bara till en lägre del av sitt värde utan också blott via en redan
anlitad kreditinrättning i stället för att som nu även kunna direkt lämnas
säljaren som säkerhet vid kreditköp eller erbjudas som säkerhet till annan
kreditinrättning. I praktiken inskränkes således kommitténs ovan berörda
optimistiska uttalande om växande gröda som objekt för korta krediter av
det som kommittén själv mera resignerat anför på annat ställe om företagsinteckningens
inverkan på möjligheten att utnyttja säsongmässiga och andra
värdevariationer hos det som intecknats: »Egendomen blir, till förfång
för de oprioriterade borgenärerna och således även för företagarens möjligheter
till personlig kredit, belastad med eu förmånsrätt utan att företagaren
får någon motsvarande fördel i form av förbättrade kreditvillkor
osv.» Värdeökning genom skogstillväxt ligger — efter vad förbundet inhämtat
— i många fall under tidigare långivares kontroll med stöd av 1930
års lag om avverkningsbegränsning å intecknad fastighet.

Förbundet hemställer med anledning av det anförda att särskilda regler
ges för belåning av gröda och skogsavverkning, så att de med reglerad förmånsrätt
kan belånas utan samband med företagsinteckning. Även om man
inte anser sig kunna tillmötesgå detta genom att skapa ett särskilt säkerhetsinstitut
för ändamålet, bör avtagen gröda och avverkad skog undantas
från företagsinteckningen, eftersom denna annars torde komma att beröva
lantbrukarna ett betydande underlag för kortfristiga krediter.

Beträffande den av kommittén föreslagna regeln om verkan av näringsidkares
död befarar häradshövdingeföreningen tolkningssvårigheter
beträffande frågan, hur länge egendomen skall anses ingå i dödsboet.
Finns blott en delägare sker inte något skitte, och frågan är då, vid
vilken tidpunkt inteckningen upphör att gälla. Föreningen anser att det
med hänsyn till inteckningshavaren vore lämpligt med ett klarläggande härvidlag.
Eventuellt kunde tidpunkten för inregistrerande av bouppteckning
väljas.

Departementschefen

Kommitténs uppräkning av olika föremål och rättigheter, som avses skola
utgöra objekt för företagsinteckning, överensstämmer med de principer
för urvalet av egendom, som närmare diskuterats i den allmänna motiveringen.
Remissinstanserna har i allmänhet inte heller haft något att erinra
mot kommittéförslaget i denna del. Jag är därför beredd att i huvudsak
godta kommitténs förslag.

Enligt första stycket skall företagsinteckning gälla i näringsidkarens lösa
egendom i den mån denna hör till den verksamhet inteckningen omfattar

4 Bihang till riksdagens protokoll 1965. 1 saml. Nr 23

Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1966

och är att hänföra till de egendomsslag, som uppräknas i lagrummet. Den
ram för inteckningen, som med hänsyn till arten och lokaliseringen av
verksamheten bestämts på grundval av individualiseringsreglerna i 3 § är
alltså avgörande också för den egendom, som besväras av förmånsrätten.
Egendomens territoriella belägenhet inom den sålunda uppdragna ramen
spelar däremot ingen roll.

Vad angår de olika slag av egendom, som uppräknats i paragrafen, vill
jag beträffande punkt 1 endast påpeka följande. Sådan egendom, för vilken
finns särskilt inteckningsinstitut, bör inte ingå bland inteckningsobjekten.
Därför har —- i enlighet med kommitténs förslag — fartyg, som kan
utgöra objekt för inteckning enligt lagen den 10 maj 1901 (nr 26 s. 1) om
inteckning i fartyg, uteslutits. Detsamma gäller alla luftfartyg, eftersom
samtliga sådana efter registrering kan göras till föremål för inteckning med
stöd av lagen den 12 maj 1955 (nr 227) om inskrivning av rätt till luftfartyg.
I fråga om reservdelar till luftfartyg gäller emellertid enligt nämnda
lag att endast vissa sådana kan intecknas. Med hänsyn till den grundläggande
synpunkten, att sådant, som kan frångå egendomsmassan till följd
av belåning genom annat inteckningsinstitut, inte bör utgöra objekt för
företagsinteckning, har undantag gjorts för sådana reservdelar, som kan
intecknas särskilt.

Beträffande byggnad på annans mark, som upptas under
punkt 2, vill jag erinra om två vid 1961 års riksdag väckta likalydande motioner
(1:496 och 11:580), vari hemställdes, att riksdagen måtte anhålla
om utredning hos Kungl. Maj :t i syfte att få till stånd en legal reglering
som på ett tillfredsställande och betryggande sätt gjorde det möjligt att
utnyttja byggnad på annans mark som säkerhet för kredit. I sitt utlåtande
(nr 45) över motionerna konstaterade första lagutskottet, att behovet av
lagstiftning bekräftats i olika över motionerna avgivna yttranden. Utskottet
ansåg emellertid att frågan hade stark anknytning till det uppdrag som
lämnats arrendelagsutredningen (direktiv se 1961 års riksdagsberättelse s.
278). Efter riksdagens hemställan (rskr 337) har motionerna jämte utskottsutlåtandet
överlämnats till arrendelagsutredningen. Utredningen torde
dock inte anse förenligt med sina direktiv att söka framlägga något preciserat
förslag till lösning av frågan om inrättandet av ett särskilt panträttsligt
institut i fråga om byggnad på annans mark. Den omständigheten
att man i framtiden måhända kan komma att finna en särskild lagstiftning
i detta ämne erforderlig synes emellertid inte böra hindra ett inlemmande
av byggnad på annans grund bland inteckningsobjekten. Det
stundom rätt begränsade värde, som kan anses ligga i äganderätten till sådan
byggnad, bör kunna tillgodogöras inom ramen för företagsinteckningsinstitutet.
Att ett inköp av den mark på vilken byggnaden är belägen föranleder
att byggnaden rycks ut ur den intecknade egendomen, bör inte tillmätas
avgörande betydelse. Ett motsvarande förhållande föreligger beträf -

Kuiujl. Mnj:ts proposition nr 23 är 196G

lande viss annan lös egendom, främst vissa maskiner och annan tyngre industriell
utrustning. Risken för alt inteckningsrätt upphör till följd av alt
sädan egendom övergår till att bli tillbehör till fastighet finns redan enligt
gällande rätt men den kommer att öka genom det förslag till ny lag om fast
egendom och vad därtill hör, som jag ämnar framlägga. Detta torde visa
att risker av nu ifrågavarande slag inte bör överdrivas.

Vissa remissinstanser har ifrågasatt om man inte i förevarande sammanhang
borde förbjuda s. k. säkerhetsöverlåtelse av byggnad på annans
grund. Ett sådant steg kan dock knappast tas utan närmare utredning. Jag
är därför f. n. inte beredd att föreslå en sådan lagstiftningsåtgärd.

Under punkt 2 har inte något undanlag gjorts för byggnad eller anläggning,
som utgör tillbehör till åborätt enligt lagen om upplåtelse under åborätt
av viss jord. Sådan åborätt saknar praktisk betydelse och torde inte behöva
uttryckligen anges i lagtexten.

Advokatsamfundet och Kooperativa förbundet har vänt sig mot förslaget
alt ta med arrenderätt, hyresrätt, bostadsrätt m. fl. nyttjanderätter
till fast egendom bland inteckningsobjekten. För att rättighetens
värde skall kunna tillgodogöras måste denna få överlåtas, och enligt
de båda remissinstansernas uppfattning uppfylls denna förutsättning endast
undantagsvis. Under sådana förhållanden anser de det vilseledande att
generellt ange dessa rättigheter som värdeobjekt för en inteckningshavare.
Kommittén synes emellertid ha fäst ganska stor vikt vid att de nu ifrågavarande
rättigheterna omfattas av företagsinteckningen. Detta torde vara befogat.
Det råder intet tvivel om att exempelvis en hyresrätt kan ha ett betydande
värde i en bristsituation på hyresmarknaden. I fråga om affärslägenheter
torde det inte heller vara ovanligt, att hyresvärden medger att
hyresgästen överlåter hyresrätten. Beträffande sådana lägenheter är hyresvärdens
intresse oftast koncentrerat till det rent ekonomiska utbytet. Med
hänsyn härtill finner jag inte anledning att såvitt nu är i fråga frångå det
framlagda förslaget. Eftersom nyttjanderätt, som här avses, saknar egentligt
värde för inteckningshavaren, om den inte kan tas i anspråk vid utmätning
och i konkurs, anser jag dock, att begränsningen i fråga om utmätningsbarheten
bör komma till uttryck i lagtexten. En begränsning till sådana
rättigheter som kan överlåtas skulle i vissa lägen kunna ge anledning
till tvekan.

Kommitténs förslag att nyttjanderätt till lösören inte skall
ingå bland inteckningsobjekten har kritiserats av några remissinstanser.
Bankföreningen framhåller att nyttjanderätt till maskiner och andra inventarier,
som hyrs genom flerårskontrakt, kan tänkas ha ett marknadsvärde.
Bedrivande av sådan långvarig uthyrning av inventarier, s. k. leasingverksamhet,
som bankföreningen här syftar på, är under utbredning i
Sverige. Risken för att ett företag, som yrkesmässigt bedriver sådan verksamhet,
skulle överlåta den uthyrda egendomen till någon annan än nytt -

100

Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år 1966

janderättshavaren måste bedömas som mycket liten. Som föreningen framhåller
ligger det i allmänhet i uthyrarens intresse att den verksamhet som
en nyttjanderättshavare bedrivit men tvingats nedlägga kan fortsättas under
ny ledning. Med hänsyn till att det därför ofta torde finnas goda förutsättningar
att få det uthyrande företagets samtycke till en överlåtelse av
nyttjanderätten synes anledning föreligga att under förutsättning att rättigheten
kan utmätas låta även sådan rättighet som nu sagts utgöra inteckningsobjekt.

Några remissinstanser har efterlyst en uttrycklig lagreglering av frågan
huruvida köparrätten till avbetalningsgods skall kunna tas i anspråk på
grund av inteckning. Lagberedningen har å sin sida påpekat, att kommittén
inte särskilt berört möjligheterna för en inteckningshavare att ta avbetalningssäljares
rätt till sålt gods i anspråk. Beredningen utgår från att
sådan rätt bör omfattas av inteckningen liksom fordringen på köpeskillingen.

Såsom kommittén uttalat i motiven till lagförslaget bör den rätt till egendom
som en köpare förvärvat på grund av ett avbetalningskontrakt utgöra
objekt för företagsinteckning. Detsamma bör rimligen också vara förhållandet
med avbetalningssäljares rätt till sålt gods. Uttryckliga föreskrifter
härom i lagen torde emellertid vara överflödiga.

Vad härefter angår de under punkt 5 upptagna immateriella förmögen
hetsrättigheter na synes kommittén ha förutsatt, att endast
sådana rättigheter, som kan utmätas eller ingå i konkurs, skall kunna
tas i anspråk av inteckningshavare. Advokatsamfundet framhåller, att det
av lagtexten bör framgå under vilka förutsättningar immateriella förmögenhetsrättigheter
skall kunna utgöra objekt för företagsinteckning, och
anser att man i rättssäkerhetens intresse bör begränsa sig till sådana rättigheter,
som är utan vidare överlåtbara och därigenom kan vara föremål för
utmätning.

Advokatsamfundets påpekande synes befogat. I analogi med de uttryckliga
begränsningar av inteckningsobjekten till att omfatta utmätningsbara
rättigheter, som jag tidigare i ett par fall föreslagit, har i punkt 5 upptagits
endast sådana immateriella rättigheter, som kan utmätas. Anknytningen
till utmätningsbarheten innebär här ett alldeles speciellt avsteg från
vad som skulle följa av en anknytning till möjligheten att överlåta rättigheten
i fråga. Vissa rättigheter kan nämligen överlåtas men inte utmätas.

Av det nu anförda framgår, att patent, sådan rättighet som avses i lagen
den 10 juli 1899 (nr 59 s. 1) om skydd för vissa mönster och modeller, upphovsrätt
till litterära och konstnärliga verk samt rätt till fotografisk bild
bör kunna utgöra objekt för företagsinteckning. Såsom kommittén påpekar
gäller dock i fråga om upphovsrätten, att utmätning inte får ske hos
upphovsmannen eller hos någon till vilken rätten övergått på grund avgiftorätt,
arv eller testamente. Varumärkesrätt samt rätt till firma avses

101

Kungl. Maj. ts proposition nr 23 år 1066

inte ingå ibland inteckningsobjekten, eftersom dessa rättigheter visserligen
kan överlåtas men däremot inte utmätas. Advokatsamfundet framhåller
att licensrättigheter med avseende på patent och varumärken endast sällan
är överlåthara, och att vissa patenträttigheter endast får överlåtas i samband
med överlåtelse av den rörelse i vilken de ingår. Rättigheter, som
sålunda inte kan överlåtas avses inte kunna utgöra inteckningsobjekt, eftersom
de inte är utmätningsbara.

Punkten 6 upptar dels fordringar på vederlag för överlåtelse eller
upplåtelse av inteckningsobjekt, dels fordringar på ersättning för skadad
eller förlorad sådan egendom. Vad angår den första gruppen av fordringar
innebär förslaget endast en mindre utvidgning i förhållande till vad som
redan gäller enligt förlagsinteckningsförordningen. Ingen av remissinstanserna
har haft något att erinra mot en sådan utvidgning. De bokfordringar,
som det här är fråga om, bör som surrogatvärden för den frånträdda egendomen
ingå bland inteckningsobjekten.

Bankföreningen har föreslagit, att även fordran på skadestånd på grund
av avtalsbrott bör räknas till inteckningsobjekten. En sådan fordran kan
emellertid inte anses utgöra ett surrogatvärde på samma sätt som fordran
på ersättning på grund av att egendom, som utgjort inteckningsobjekt, skadats
eller gått förlorad. Jag anser mig därför inte kunna biträda bankföreningens
förslag.

Försäkringsinspektionen och försäkringsbolagens riksförbund har ifrågasatt
om inte gällande bestämmelser om skyldighet att i vissa fall nedsätta
utfallande brandförsäkringsbelopp hos länsstyrelsen för tillgodoseende av
inteckningshavares intresse bör göras tillämpliga i fråga om egendom, som
besväras av företagsinteckning. I likhet med kommittén anser jag dock,
att en sådan ordning skulle hli onödigt komplicerad. Inteckningshavaren
kan för övrigt betinga sig att försäkringsavtalet förses med en klausul, som
tillerkänner honom företräde till utfallande försäkringsbelopp.

Med fordran på ersättning för skadad eller förlorad egendom har i paragrafen
jämställts ersättning för egendom som tagits i anspråk genom
expropriation eller liknande förfarande, t. ex. tvångsvis rekvirerats av kronan
på grund av allmänna förfogandelagen den 26 maj 1954 (nr 279).

Paragrafens andra stycke upptar i överensstämmelse med kommittéförslaget
en regel om att inteckningen efter överlåtelse av verksamhet gäller
i vederlaget för denna, i den mån vederlaget avser egendom, som besvärades
av inteckningen. Bestämmelsen bör närmast ses som ett klarläggande i förhållande
till regeln i första stycket punkt 6. Några remissinstanser är tveksamma
beträffande möjligheterna att utreda i vilken utsträckning ett vederlag
för en rörelse gäller sådan egendom, som utgjort inteckningsobjekt.
Bl. a. med hänsyn härtill har man ifrågasatt om inte goodwill-värde
bör ingå bland inteckningsobjekten. Parterna skulle annars lätt kunna gö -

102

Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år 1966

ra gällande att vederlaget främst hänförde sig till detta värde, i vilket fall
möjligheten att ta vederlagsfordringen i anspråk skulle vara ringa.

Den rätt som inteckningshavaren kan grunda på regeln i andra stycket
får anses vara av sekundär betydelse i förhållande till den rätt att direkt
tillgodogöra sig den överlåtna egendomen, som framgår av 10 §. Bevissvårigheterna
torde inte vara större än att regeln i vissa lägen kan få betydelse.
Beträffande goodwill gäller att dess värde i allmänhet måste betecknas
som mycket osäkert och svårt att beräkna. Något starkare motiv att
ta med goodwill bland inteckningsobjekten föreligger därför inte. Vid kreditgivningen
torde det knappast vara möjligt att bedöma, huruvida och i
vad mån ett goodwill-värde, som då är för handen, kan finnas kvar i en
eventuell framtida konkurssituation.

Bland fordringar, som inte avses vara objekt för företagsinteckning,
märks framför allt lånefordringar. Dessa grundar sig vanligtvis på löpande
skuldebrev och kan därför lätt pantsättas.

Under punkt 7 har upptagits fordran på vederlag för utfört
arbete. Såsom kommittén framhåller kan detta slag av fordringar få
eu avsevärd betydelse för företag inom »servicenäringarna». Genom att ta
med dessa tordringar tillgodoses ett önskemål, som starkt framhävts från
töretagarhåll. Bland de av kommittén föreslagna utvidgningarna torde denna
vara en av de mest betydelsefulla.

Den egendom, i vilken en företagsinteckning i jordbruk
avses komma att gälla, skiljer sig ganska betydligt från den, som lios företag
i allmänhet kommer att omfattas av inteckning. Det blir också ett väsentligt
vidare bestånd av egendom än som kunnat omfattas av inteckning
i jordbruksinventarier. Bland egendom, som tillkommer i förhållande till
vad som galler enligt nuvarande lagstiftning, märks utsäde, avtagen gröda
och avverkad skog. Kommittén anser det tvivelaktigt, om dessa slag av
egendom kommer att i någon högre grad stärka säkerheten. I detta tvivel
har flera företrädare för jordbrukets intressen bland remissinstanserna instämt.
Mot bakgrund av ett system med överlåtelse av fordringar på grund
av kontrakt om skördeleverans, vilket tillämpas i stor utsträckning bl. a.
i fråga om oljeväxter, har lantbruksförbundet hemställt om en särskild
reglering i lag av belåning av växande gröda och avtalad skogsavverkning.
Om man inte anser sig kunna skapa ett särskilt säkerhetsinstitut för ändamålet,
bör objekten avtagen gröda och avverkad skog undantas från
toretagsmteckningen, eftersom de annars torde komma att beröva lantbrukarna
ett betydande underlag för kortfristiga krediter.

Innan grödan är avtagen utgör den i fastighetsägarens hand en del av den
fasta egendomen och är sålunda i princip införlivad med objektet för fastighetsinteckning.
En separat pantsättning av den växande grödan kan då inte
ske. När grödan väl avtagits bar den emellertid tidigare inte utan särskild
pantsättning varit föremål för någon säkerbetsrätt. Införandet av företag ö -

Kungl. Maj.ts proposition nr 2ö år It)66 103

inteckning skulle härvidlag innebära den skillnaden, att grödan i och med
skörden kom att utgöra objekt för befintliga företagsinteckningar och kunde
tas i anspråk på grund av dessa. Detta skulle inte vara till någon nackdel
om inte systemet med överlåtelse av fordringar på grund av odlingskontrakt
fanns. Trots detta system ser jag ingen anledning att utesluta
avtagen gröda från inteckningsobjekten. Eu helt idealisk lösning erhålls
visserligen först om man öppnar möjlighet att separat utnyttja grödan som
säkerhet. Den osäkerhet för kreditgivaren, som vidlåder systemet med
fordringsöverlåtelser, torde dock främst ha sin grund i att den växande grödan
inte kan separat utnyttjas som säkerhet.

I första stycket av paragrafen har föreskrivits, att inteckning gäller
»i näringsidkarens lösa egendom» av vissa slag. Detta innebär beträffande
punkterna 1 och 2 att näringsidkaren skall vara ägare, beträffande 3—5
att han skall vara rättighetshavare och beträffande punkterna 6 och 7 att
han skall vara borgenär.

Av paragrafen framgår, att företagsinteckning upphör att besvära egendom,
som inte längre tillhör företagaren. I sista stycket har upptagits en
regel, som rör verkan av näringsidkarens död och som kan
anses innebära ett undantag från huvudregeln.

I enlighet med ett förslag av kommittén stadgas till en början att, om
näringsidkaren dör, inteckningen skall bestå i dödsboets egendom. Utan
denna regel skulle inteckningsrätten i princip upphöra att gälla i rörelsen
i och med dödsfallet. Det får anses vara av vikt för inteckningshavarens
säkerhet att så inte sker. Den föreslagna regeln kan sägas innebära, att
verksamhet, som utövats av den avlidne, och verksamhet, som utövas av
dödsboet, betraktas som en och samma rörelse i inteckningshänseende.
Kommittén har närmare utvecklat hur detta från inskrivningssynpunkt
låter sig göra. Bestämmelsen är begränsad till dödsboets egendom. I efterlevande
makes, arvinges eller testamentstagares hand häftar sålunda egendomen
inte för inteckningen. Den kan emellertid under vissa förutsättningar
bringas att återgå till boet.

Om endast en dödsbodelägare finns, sker inte något skifte, och det kan
då uppstå tvekan om när inteckningen skall anses upphöra. Man torde
likväl böra räkna med att ett dödsbo föreligger under den första tiden efter
dödsfallet. Frågan om när dödsboet upphör torde få bedömas enligt allmänna
regler om avveckling av dödsbo.

Som kommittén framhåller torde det i allmänhet inte vara svårt att avgöra,
vilken egendom som hör till en intecknad rörelse. Gränsdragningsproblem
kan dock självfallet uppkomma. Viss egendom kan vara avsedd
för användning i skilda rörelser eller delvis för privatbruk. Det är uppenbarligen
inte möjligt att i lag reglera sådana frågor. För fall av konkurrens
mellan olika rörelser förordar advokatsamfundet en metod, som går ut på

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1966

en procentuell fördelning mellan rörelserna. Denna metod har kommit till
användning i ett avgörande av högsta domstolen år 1953 (NJA 1953:200).
Med hänsyn till förhållandenas växlande natur är jag emellertid inte beredd
att ge förord åt någon särskild metod såsom generellt lämplig.

Avslutningsvis vill jag lämna några synpunkter på de förhållanden med
avseende på egendomen, som uppkommer om en intecknad rörelse nedläggs.
Inteckningen skall i så fall inte utan vidare upphöra att besvära den
egendom som näringsidkaren har kvar. Den omständigheten att objektet
för inteckning anses vara ett egendomskollektiv, som är knutet till en viss
verksamhet, bör alltså inte fattas så, att det under alla förhållanden måste
■\ara en verksamhet, som fortfarande består. Även sedan verksamheten
upphört, kan anknytningen till denna duga som kännetecken. Så länge
det går att identifiera viss egendom såsom tillhörande det kollektiv, som
avsetts med inteckningen, bör inteckningen anses gälla i denna egendom.

I de fall då exempelvis en industriidkare hyr ut vissa av rörelsens inventarier
till en annan företagare under sådana förhållanden att han inte
därigenom kan anses driva uthyrningsrörelse, måste egendomen alltjämt
anses höra till den industriella rörelsen och följaktligen omfattas av de
inteckningar, som meddelats i denna.

5 §•

Paragrafen motsvarar 5 § i kommitténs förslag.

Kommittén

Kommittén föreslår till främjande av enkelhet och reda i inteckningsiörhållandena
den regeln, att företagsinteckningar, som tas ut av en och
samma näringsidkare, skall ha antingen samma föremål eller helt skilda
föremål. Har en inteckning redan beviljats, bör för bifall till ny ansökan
om inteckning krävas, att denna till sin omfattning avpassats efter den
beviljade. Den sökta inteckningen bör under alla förhållanden kunna meddelas,
om den har samma omfattning som den redan meddelade. Båda kan
omfatta all näringsidkarens verksamhet eller vara begränsade på samma
sätt. Om den sökta inteckningen inte har samma omfattning som den beviljade,
bör enligt kommittén för bifall till ansökningen fordras att den
beviljade inteckningen fastställts med begränsning till viss verksamhet och
att den sökta inteckningen begränsats på så sätt att den ena inteckningen
inte i någon situation kan komma att avse verksamhet, som omfattas av
den andra.

Kommittén åskådliggör det anförda med ett exempel.

Antag att en företagsinteckning omfattar all den näringsverksamhet som
en viss företagare utövar inom riket. Därefter sökes på grund av hans
medgivande ny inteckning med yrkande att denna skall begränsas till verk -

105

Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1966

samhet inom en viss kommun X. Den sökta inteckningen får icke beviljas.
Om företagaren driver dels en rörelse inom kommunen X dels en rörelse
inom en annan kommun, gäller den redan beviljade inteckningen i båda
rörelserna, medan den sökta inteckningen avser blott rörelsen i X. Om inteckningsansökningen
beviljades, skulle således två inteckningar komma
att delvis sammanfalla med avseende å objektet. Förhållandet kan bli likartat,
även om företagaren, när ansökningen göres, driver verksamhet endast
inom X. Möjlighet finns ju, att han sedermera startar en rörelse även
inom en annan kommun.

Ytterligare några exempel anförs. Härom må hänvisas till betänkandet
s. 114 f.

Remissyttrandena

Lagberedningen framhåller, att den valfrihet, som individualiseringsreglerna
uttrycker, kan synas tillgodose näringslivets intressen. Systemet kräver
emellertid stor uppmärksamhet, bl. a. på grund av att det måste tillses,
att en ny inteckning antingen får identiskt samma omfattning som
tidigare inteckning eller också kommer att gälla andra verksamhetsarter.

Departementschefen

I överensstämmelse med kommitténs förslag har i paragrafen föreskrivits,
att företagsinteckning inte får fastställas på sådant sätt, att den till
omfattningen avviker från annan inteckning, som är beviljad eller förmål
för ansökan, om den inte begränsas till verksamhet, som inte omfattas av
denna. Friheten att bestämma en intecknings omfattning får sålunda gälla
oinskränkt bara när det är fråga om en enda inteckning i näringsidkarens
verksamhet. Två inteckningar bör inte få sammanfalla blott delvis i fråga
om objektet. Svårbedömbara komplikationer skulle i annat fall kunna
uppstå. Förekommer flera tidigare beviljade eller sökta inteckningar,
måste ny inteckning till sin omfattning anpassas efter de övriga.

6 §.

Paragrafen motsvarar 6 § i kommitténs förslag.

Kommittén

Kommittén föreslår ett förbud mot gemensam inteckning i rörelser,
som utövas av skilda företagare. Förbudet förestavas av skäl liknande dem
som uppbär regeln i 5 §, nämligen att enkla och överskådliga inteckningsförhållanden
bör eftersträvas. I vissa fall kunde det visserligen vara fördelaktigt
om skilda företagares rörelser kunde intecknas gemensamt. En ge Bihang

till riksdagens protokoll 1965. 1 samt. Nr 23

106

Kungl. Maj. ts proposition nr 23 år 1966

mensam inteckning i den verksamhet som drivs av samtliga bolag inom
en koncern kan sålunda tänkas erbjuda större säkerhet än flera särinteckningar
i de skilda koncernbolagens rörelser. Ändamålet med en gemensam
inteckning torde emellertid enligt kommitténs uppfattning väsentligen
kunna vinnas genom användande av särinteckningar i de olika rörelserna
som säkerhet för en och samma omslagsrevers. De nackdelar som är förenade
med en sådan ordning — bl. a. högre stämpelkostnader — anses inte
så betydande att gemensamma inteckningar i skilda företagares rörelser
bör tillåtas.

Departementschefen

Gemensamma inteckningar, dvs. inteckningar som till säkerhet för en
och samma fordran meddelats i flera rörelser, har inte behandlats i förlagsinteckningsförordningen.
I praxis har emellertid fastslagits, att sådana
inteckningar inte får beviljas när rörelserna har skilda utövare. Driver en
företagare rörelser inom skilda kommuner, föreligger däremot ej hinder
mot gemensam inteckning i rörelserna.

Med de av kommittén föreslagna reglerna om verksamhetens individualisering
är den verksamhet som omfattas av en företagsinteckning alltid
att betrakta som en inteckningsenhet. Det blir därför inte fråga om gemensam
inteckning i flera, av eu och samma person drivna rörelser.

I överensstämmelse med gällande rätt stadgas i förevarande paragraf förbud
mot gemensam inteckning i rörelser, som utövas av skilda företagare.
Remissinstanserna har, med något undantag, inte haft något att erinra
mot den föreslagna bestämmelsen. På de av kommittén anförda skälen biträder
jag dess förslag.

7 §•

Paragralen motsvarar 7 § i kommitténs förslag och ansluter nära till ett
stadgande i 8 kap. 4 § i lagberedningens förslag till jordabalk.

Remissyttrandena

Bankföreningen och försäkringsbolagens riksförbund har kritiserat bestämmelsen
att företagsinteckning endast skall kunna beviljas för visst
kapitalbelopp i svenskt mynt jämte ränta. De anser att det också bör vara
tillåtet att ange beloppet i utländskt mynt. Detta skulle underlätta utnyttjandet
av företagsinteckningar som underlag för upplåning på den utländska
kapitalmarknaden, något som kan komma att få ökad aktualitet med
hänsyn till pågående integrationssträvanden.

Försäkringsbolagens riksförbund påpekar att den av kommittén föreslagna
bestämmelsen i viss utsträckning lägger hinder i vägen för låneavtal
med indexklausul.

Kungl. MujAs proposition nr 2.H år 1!)66

107

Departementschefen

Lagberedningen har i sitt förslag till jordabalk motiverat den bestämmelse,
vartill förevarande stadgande ansluter, med att ett inteckningsbelopp
i utländskt mynt skulle skapa en osäker ställning för inteckningshavare
med sämre rätt. I överensstämmelse med vad beredningen framhållit
talar övervägande skäl för att inteckningsrätternas inbördes värdeförhållande
bestäms efter en och samma värdemätare. Att som sådan värdemätare
endast svenskt mynt kan ifrågakomma synes uppenbart. Jag ansluter
mig därför till kommitténs på lagberedningens överväganden grundade
förslag.

Frågan om att tillåta inteckning av indexreglerat fordringsbelopp har
betydande räckvidd och kan inte isoleras till den nu aktuella reformen. Jag
är därför inte beredd att ta upp denna fråga till prövning i forevarande
sammanhang.

8 §•

Paragrafen motsvarar 8 § i kommitténs förslag.

Departementschefen

Paragrafen innehåller huvudsakligen samma föreskrift, som f. n. återfinns
i 1 § sista stycket förlagsinteckningsförordningen. Av stadgandet
framgår, att näringsidkarens inteckningsmedgivande skall tecknas på fordringshandlingen
och vara styrkt av vittnen. Departementsförslaget skiljer
sig såtillvida från kommitténs förslag, som i paragrafen intagits en uttrycklig
föreskrift om att inteckningsmedgivandet skall innehålla uppgift
om verksamhet, som inteckningen skall omfatta. Av inteckningsmedgivandet
måste alltså tydligt framgå på vilket sätt verksamheten skall individualiseras
inom ramen för de bestämmelser, som getts i 3 §. Har näringsidkaren
medgett inteckning i all sin näringsverksamhet, skall inteckning
i fråga om aktiebolag omfatta helt landet men i fråga om annan näringsidkare
den inom länet bedrivna verksamheten.

9 §•

Paragrafen motsvaras av 28 och 29 §§ i kommitténs förslag.

Kommittén

1 29 § i kommittéförslaget stadgas, att inteckning inte får anses ogiltig
på den grund att näringsidkaren inte var bokföringsskyldig, när inteckningen
meddelades. Skälen till detta stadgande utvecklas av kommittén på
följande sätt.

Enligt 5 § förlagsinteckningsförordningen får ej, sedan förlagsinteckning
beviljats genom lagakraftvunnet utslag, i konkurs eller eljest komma under

108

Kungi. Maj.ts proposition nr 23 år 1966

bedömande, huruvida rörelsen varit av den art eller drivits i den omfattning
att inteckning bort beviljas. Bestämmelsen avser att förebygga att en
''ntefckni”8 som tillkommit i formellt riktig ordning, frånkännes verkan
dartor att, enligt vad sedermera visar sig, ifrågavarande villkor för beviljande
av inteckning, icke varit uppfyllda. För meddelande av företagsintecknmg
gäller emellertid inga krav i fråga om rörelsens art och omfattning. Däremot
fordras i regel att företagaren skall vara bokföringsskyldig. Skäl liknanf.
<?®m so"1 uPPbär stadgandet i förlagsinteckningsförordningen talar för
att företagsinteckning ej bör kunna ogiltigförklaras på den grund att företagaren
sedermera befinnes icke ha varit bokföringsskyldig när inteckningen
meddelades. Framhållas må, att enligt bokföringslagen rörelsens art och
omfattnmg 1 vissa fall är avgörande för frågan huruvida bokföringsplikt
ar för handen och att denna fråga därför kan vara vansklig att bedöma.

Departementschefen

Stadgandet i första stycket har en förebild bl. a. i 59 § förordningen den
16 juni 187o (nr 42 s. 12) angående inteckning i fast egendom. I lagberedningens
förslag till jordabalk finns motsvarande regler i 27 kap. 21 §.

På skäl som kommittén närmare utvecklat bör i lagen finnas en föreskrift,
som ger besked om att, sedan företagsinteckning beviljats, fråga inte
vidare får prövas, huruvida bokföringskravet var uppfyllt vid tiden för
inteckningens meddelande. Detta innebär att om i lagakraftvunnet beslut
inteckning meddelats, fastän näringsidkaren inte var bokföringsskyldig
över huvud taget eller inte bokföringsskyldig vid utövandet av den särskilda
verksamhet, vari inteckning uttagits, inteckningen skall gälla i enlighet
med beslutet.

Företagsintecknings verkan vid överlåtelse, utmätning eller konkurs

10 §.

Paragrafen motsvarar 17 § i kommitténs förslag.

Kommittén

I anslutning till sina allmänna överväganden beträffande de i paragrafen
föreslagna bestämmelserna om skydd för inteckningshavaren vid överlåtelse
av intecknad verksamhet har kommittén framhållit bl. a.

Dessa bestämmelser är tillämpliga även när en del av den intecknade
verksamheten overlåtes, t. ex. viss rörelsegren eller verksamheten vid en
tilial eller den verksamhet som drivs på viss ort. De bör vidare kunna tilllampas
exempelvis då en rörelses tillgångar, såsom ett led i en branschänd^dt
eller till väsentlig del överlåtes till annan rörelseidkare men överlåtelsen
ej omfattar företaget såsom organisation. Att i lag ange närmare
riktlinjer angående vad som bör förstås med överlåtelse av verksamhet synes
med hänsyn till de skiftande förhållandena knappast vara möjli«t.

I forsta stycket stadgas att, om verksamhet som omfattas av företagsinteckning
överlåtes och egendom som besväras av inteckningen ingår i

109

Kungl. Maj:ts proposition nr 2,‘t är 1966

överlåtelsen, egendomen skall i förvärvarens hand häfta för inteckningen.
Detta innebär, att den betalnings- och förmånsrätt som inteckningen medför
består i de överlåtna föremålen och rättigheterna endast så länge dessa
tillhör förvärvaren. Om förvärvaren överlåter sådan egendom eller om
denna skadas eller går förlorad, gäller inteckningen, enligt vad som vidare
stadgas, i honom tillkommande fordran å vederlag eller ersättning. Inteckningshavaren
kan göra gällande sin rätt mot förvärvaren genom att
väcka talan mot denne med yrkande, alt den intecknade fordringen fastställes
till betalning ur egendom som sålunda besväras av inteckningen.
Egendomen bör därvid anges på sådant sätt att den kan identifieras bland
förvärvarens övriga tillgångar. Bifalles yrkandet, kan betalningsanspråket
därefter fullföljas genom utmätning. Även kvarstad eller skingringsförbud
kan ifrågakomma. Eftersom inteckningshavaren icke har personlig fordran
gentemot förvärvaren, torde han däremot ej kunna få denne försatt i konkurs.

Kommittén har föreslagit att den tidsfrist under vilken inteckningsrätten
skall gälla i överlåten egendom skall beräknas med utgångspunkt från
dagen för frånträdet av verksamheten. Bestämmelsen har utformats som
en preskriptionsregel enligt vilken inteckningshavaren för att behålla sin
lätt skall väcka talan mot förvärvaren inom den föreslagna tidrymden. För
afl preskriptionsavbrott skall inträda fordras dessutom enligt förslaget, att
inteckningshavaren inom samma tid anmäler hos inskrivningsdomaren,
att talan blivit väckt. Om sådan anmälan bör anteckning göras i inskrivningsboken
under förvärvarens namn. Därigenom får överlåtelsen publicitet,
och det möter då inga betänkligheter att låta förmånsrätten bestå
under den ytterligare tid som fordras för talans utförande och andra rättsliga
åtgärder för betalningsanspråkets fullföljande.

Som ett led i en uppgörelse kan inteckningshavaren tänkas vilja avstå
frän den rätt lagen ger honom mot förvärvaren. Kommittén föreslår att
han i sådant fall skall göra anteckning därom på inteckningshandlingen
för att förebygga att senare innehavare av inteckningen åberopar bristande
kännedom om avståendet. Förvärvaren bör tillse, att sådan anteckning blir
gjord. Om så inte skett skall förvärvaren kunna vända sig till domstol
och påkalla, att inteckningshandlingen förses med anteckning om avståendet.

Kommittén föreslår i fjärde stycket en bestämmelse, enligt vilken vad
som stadgas i paragrafen beträffande förvärvaren skall gälla hans dödsbo.
om han avlider. Inteckningshavaren avses emellertid inte kunna vända
sig mot efterlevande make, arvinge eller testamentstagare, som övertagit
egendomen efter den avlidne. Egendomen kan dock bringas att återgå till
dödsboet.

I annat sammanhang påpekar kommittén, att tillskott till aktiebolag,
ekonomisk förening eller handelsbolag är att anse som en form av överlåtelse.
Förslagets regler avses därför bli omedelbart tillämpliga på sådana
transaktioner.

Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år 1966

Remissyttrandena

Bankinspektionen anser att kommittéförslaget i vissa avseenden inte är
tillräckligt preciserat. Själva begreppet överlåtelse av verksamhet behöver
sålunda enligt inspektionen förtydligas. Enligt vad kommittén framhållit
behöver en sådan överlåtelse inte nödvändigtvis omfatta både tillgångarna
i rörelsen och rörelsens organisation. Kommittén har anfört att förhållandena
här är så skiftande att det knappast är möjligt att i lag ange närmare
riktlinjer. Enligt inspektionens mening är denna ståndpunkt mindre
tillfredsställande med hänsyn till de viktiga rättsverkningar, som avses
bli knutna till överlåtelsen. Stockholms handelskammare är härvidlag av
samma mening.

Lagberedningen samt Industrikredit och Företagskredit erinrar om att
enligt jordabalksutredningens förslag till jordabalk industritillbehör, som
etter överlåtelse bortförs från den fastighet dit de varit att hänföra, skall
behålla sin karaktär av fastighetstillbehör och följaktligen kunna las i anspråk
av överlåtarens borgenärer, om överlåtelsen varit av betydande omfattning
och gått utöver ramen för rörelsens normala drift samt förvärvaren
insett eller bort inse att föremålen utgjorde industritillbehör. Genomförs
detta förslag bör enligt lagberedningen bestämmelserna om företagsinteckning
samordnas därmed så att inte väsentligt olika regler kommer
att gälla allteftersom egendomen utgör fastighetstillbehör eller inte. Det är
enligt beredningens mening bl. a. angeläget att verkan av god tro bedöms
lika. Även Östergötlands och Södermanlands handelskammare drar vid en
jämförelse med den nyssnämnda regeln i det reviderade förslaget till jordabalk
slutsatsen att, om intecknad egendom vid sidan av överlåtelse av
verksamhet skulle avyttras »i betydande omfattning och utom ramen för
rörelsens normala drift», inteckningen enligt kommittéförslaget skulle
komma att utslockna i den överlåtna egendomen. Handelskammaren uttalar
med hänsyn härtill tvivel beträffande det föreslagna skyddets effektivitet.

Lagberedningen förutsätter att med bestämmelsen, att inteckningshavaren
skall »väcka talan» inom viss tid för att kunna göra sin rätt gällande
på grund av stadgandet, avses att han skall utsöka sin fordran ur den
egendom som ingått i överlåtelsen. Industrikredit och Företagskredit antar
å sin sida, att preskriptionsavbrott sker i och med att egendomens ägare
delges ansökan om lagsökning och anmälan om denna talan inge;, till inskrivningsdomaren.

Departementschefen

De viktiga reglerna om företagsinteckningens sakrättsliga verkningar och
om den förmånsrätt, som inteckningen medför vid utmätning och i konkurs,
har i departementsförslaget sammanförts till ett särskilt kapitel med
placering efter de grundläggande allmänna bestämmelserna.

Kungl. Maj. ts proposition nr 2‘t är 11)66

Kapitlet inleds med föreskrifterna om inteckningens verkan vid överlåtelse
av verksamhet. Kommittén bär inte närmare definierat vad som skall
avses med sådan överlåtelse, och några remissinstanser har därför efterlyst
vägledande uttalanden. Uppenbart är emellertid, att några detaljerade
besked knappast kan ges med hänsyn till de skiftande förhållandena.
Några typfall i vilka de föreslagna lagreglerna skall kunna tillämpas torde
ändå kunna anges.

Främst hör naturligtvis begreppet överlåtelse av verksamhet omfatta det
fallet, att eu rörelse med alla dess tillgångar och hela organisationsapparaten
överlåts. Att reglerna bör kunna tillämpas när rörelsen inklusive
organisationsapparaten överlåts men viss egendom undantas för överlåtarens
fortsatta bruk torde också vara uppenbart. Mer tveksamt är om reglerna
bör appliceras på det fallet då blott en del av tillgångarna överlåts
som ett led i en branschändring men överlåtelsen inte omfattar företaget
som organisation. Enligt kommitténs mening bör detta fall omfattas av
stadgandet i paragrafen. Jag anser emellertid att för tillämplighet bör
krävas att överlåtelsen avser en klart urskiljbar verksamhetsgren, vilket
väl normalt måste antas innebära en påtaglig förändring i det överlåtande
företagets organisation. Om ett företag i samband med en branschändring
avyttrar viss egendom till en och samma rörelseidkare utan att den verksamhet
nedläggs, vari egendomen ingått, bör inteckningshavarens rätt på
grund av inteckningen avse endast köpeskillingsfordringen (jfr 4 § första
stycket 6).

Det är framför allt den allmänna omsättningens intresse, som motiverar
att jag sålunda i någon mån vill begränsa inteckningens verkan, såvitt
nu är i fråga. Om man inte drar en ganska snäv och tydlig gräns
kring de med paragrafen åsyftade överlåtelsefallen, kan den praktiska
tillämpningen av stadgandena inverka menligt på exempelvis handeln med
begagnade industriinventarier. I sammanhanget bör påpekas, att jag av i
huvudsak samma anledning inte heller anser mig beredd att godta det
förslag till särskilda regler om skydd för fastighetsinteckningshavare vid
överlåtelse av industritillbehör i viss större omfattning, som ett par remissinstanser
diskuterat.

1 överensstämmelse med vad kommittén föreslagit har i paragrafens andra
stycke stadgats, att den som vill göra sin rätt gällande skall väcka talan
mot förvärvaren inom viss tid samt anmäla förhållandet hos inskrivningsdomaren.
Talan avses kunna väckas genom anhängiggörande av rättegång
eller ansökan om lagsökning. Bevakning i konkurs eller yrkande om betalning
vid utmätning torde i förekommande fall kunna jämställas med väckande
av talan, i sistnämnda fall dock endast såvitt rör den egendom som
utmätningen avser.

Företagsinteckning, som fastställs i näringsidkares verksamhet, gäller
sedan näringsidkaren avlidit i dödsboets egendom. Föreskrift härom har
intagits i 4 § tredje stycket. På motsvarande sätt avses en inteckning, som

112

Kungl. Maj. ts proposition nr 23 år 1966

vid överlåtelse av verksamhet besvärar den till verksamheten knutna egendomen,
bestå i förvärvarens dödsbos egendom av ifrågavarande slag, om
förvärvaren skulle avlida. Först i samband med att dödsboet skiftas anses
sålunda ett nytt förvärv äga rum. Beträffande det fall då den avlidne inte
efterlämnar mer än en dödsbodelägare må här hänvisas till framställningen
vid 4 §.

H §•

Paragrafen motsvarar 18 § i kommitténs förslag.

Departementschefen

Även när intecknad verksamhet övergår till ny innehavare på annat sätt
än genom överlåtelse upphör självfallet inteckningen att gälla i verksamheten.
I vissa sådana fall fordras ingen särskild åtgärd till inteckningsha''sarens
skydd. Beträttande fusion mellan aktiebolag finns sålunda speciella
lagregler, som tryggar det överlåtande bolagets borgenärer, bland
dem inteckningshavaren (174—176 §§ lagen den 14 september 1944 (nr
705) om aktiebolag). Vid skifte av aktiebolags tillgångar är borgenärernas
intresse också väl tillgodosett (se bl. a. 163 § aktiebolagslagen). Motsvarande
regler gäller för ekonomiska föreningar.

Kommittén har ansett det påkallat att i två särskilda fall skydda inteckningshavaren
genom att låta reglerna om överlåtelse äga motsvarande tilllämpning.
Det ena är då handelsbolag upplöses genom skifte av bolagets
tillgångar, det andra då bodelning sker av annan anledning än näringsidkarens
död.

Den föreslagna bestämmelsen — som inte föranlett någon erinran från
remissinstanserna — torde få anses väl motiverad. Några garantier för att
ett handelsbolags borgenärer blir tillgodosedda framför bolagsmännen, på
liknande sätt som i fråga om aktiebolag, finns inte. I 35 § lagen den 28 juni
1895 (nr 64 s. 1) om handelsbolag och enkla bolag stadgas visserligen, att
tillgångarna inte får skiftas förrän all veterlig gäld betalats eller erforderliga
medel därtill avsatts. Dessa bestämmelser har emellertid getts av
hänsyn till bolagsmännen. Borgenärerna kan inte hindra att tillgångarna
skiftas innan skulderna betalats.

Vad gäller bodelningsfallet framhåller kommittén, att bodelning, som
föranleds av att näringsidkaren dör, inte påkallar någon särskild lagstiftningsåtgärd.
I och med dödsfallet inträder nämligen dödsboet som innehavare
av rörelsen (jfr 4 § tredje stycket). Möjligheterna för en borgenär
att komma åt egendom, som övergått i dödsbodelägares händer, får anses
vara så tillfredsställande på grund av reglerna om återgång, att anledning
bl. a. med hänsyn härtill saknas att göra 10 § tillämplig på det fallet, att en
rörelse tillskiftas dödsbodelägare.

K ung t. Maj.ts proposition nr 2ti år W66

113

12 §.

Paragrafen motsvarar 19 § i kommitténs förslag.

Kommittén

Kommittén föreslår att egendom, som sålts med iakttagande av lösöreköpsförordningens
bestämmelser, utan hinder därav skall häfta för företagsinteckning.
Detta skall dock inte gälla om inteckningen sökts sedan
30 dagar förflutit från det avhandlingen företeddes inför rätten.

Den föreslagna regeln ger åt inteckningsrätten en viss verkan mot tredje
man och utgör därmed ett undantag från grundsatsen, att inteckningsrätten
gäller endast i företagarens egendom. Den överensstämmer häri bl. a. med
stadgandena om överlåtelse av egendom i samband med överlåtelse av intecknad
verksamhet. De begränsningar i fråga om verkan mot tredje man
som där ansetts nödvändiga saknar däremot motsvarighet i den nu föreslagna
bestämmelsen. Denna skillnad motiverar kommittén med att det här
är fråga om egendom i säljarens besittning och att sådan egendom i allmänhet
kan tas i anspråk av säljarens borgenärer.

Remissyttrandena

Bankföreningen framhåller, att värdet av det föreslagna stadgandet
minskar betydligt till följd av föreskriften, att företräde framför lösöreköp
inte skall äga rum, om inteckning söks senare än 30 dagar efter det avhandling
om lösöreköp företeddes inför rätten. Enligt föreningen är det
nämligen i praktiken mycket svårt att kontrollera att den som erbjuder
företagsinteckning som kreditsäkerhet inte redan utnyttjat egendomen för
samma syfte genom att sluta ett lösöreköp. Bankföreningen framhåller emellertid
samtidigt, att det knappast kan komma i fråga att låta ett giltigt och
i laga ordning fullbordat lösöreköp stå tillbaka för en företagsinteckning
som tillkommit väsentligt senare. Föreningen anför.

En utväg ur dilemmat kan öppnas på så sätt, att man för framtiden tillser,
att kollision mellan företagsinteckning och lösöreköp över huvud icke
kan uppkomma. Bäst och enklast synes detta kunna åvägabringas genom
att lösöreköpsinstitutet avskaffas. Någon nämnvärd olägenhet därav bör
ej behöva befaras. Vid nutida levnadsstandard och samhällsförhållanden i
övrigt torde det vara ytterligt sällsynt att personer som ej är näringsidkare
har behov av att skaffa sig kredit genom lösöreköp. Och för näringsidkarnas
del måste de nya reglerna om företagsinteckning anses bereda fullt tillfredsställande
möjligheter att utnyttja rörelsetillgångarna som kreditunderlag.
Bankföreningen hemställer därför, att lösöreköpsförordningen upphäves.
Skulle, av skäl som bankföreningen ej kan överblicka, detta anses
omöjligt, bör förordningen i fråga i stället kompletteras med ett stadgande,
att lösöreköpsavhandling ej är giltig såvitt den avser egendom som kan
omfattas av företagsinteckning.

114

Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år 1966

Departementschefen

Vad bankföreningen anfört om att lösöreköpsinstitutet kan anses ha
överlevt sig självt får väl sägas ha en del fog för sig bl. a. med hänsyn till
den nu aktuella reformen av förlagsinteckningsinstitutet. Jag är emellertid
inte i detta sammanhang, utan ytterligare utredning, beredd att föreslå att
institutet avskaffas. Inte heller kan jag förorda ett för detta så betydelsefullt
steg som att utesluta dess tillämpning i fråga om all egendom, som
kan omfattas av företagsinteckning.

Jag har redan i den allmänna motiveringen antytt att rätt som grundas
på företagsinteckning bör bestå mot den som förvärvar egendom genom
lösöreköp. Att låta en ny inteckning få företräde framför ett avsevärt mycket
äldre lösöreköp kan emellertid knappast komma i fråga. Den av kommittén
föreslagna lösningen, enligt vilken inteckning måste sökas inom
30 dagar från det avhandling om lösöreköp företeddes inför rätten för att
äga företräde framför lösöreköpet, synes innebära en lämplig avvägning.
Det torde inte vara en alltför betungande uppgift för den kreditgivare som
erbjuds en företagsinteckning att förvissa sig om att avhandling om lösöreköp
inte företetts för rätten, där egendomen finns.

Den föreslagna bestämmelsen förutsätter för sin tillämpning, att tradition
av egendom inte ägt rum. Om egendom överlämnas till nye ägaren sedan
lösöreköp skett, kan inteckningsrätten alltså inte på grund av förevarande
stadgande göras gällande mot denne.

13 §.

Första stycket motsvarar 12 § i kommitténs förslag. Andra stycket saknar
motsvarighet i förslaget men ersätter delvis kommitténs förslag till
ändring i preskriptionsförordningen.

Kommittén

Kommittén erinrar om att den personliga fordran som ligger till grund
för en företagsinteckning kan falla bort genom preskription eller pr eld usion.
Beträffande fastighetsinteckning och andra inteckningar, som grundar
panträtt, inverkar preskription och preklusion inte på inteckningsrättens
bestånd. När det gäller förlagsinteckning är gällande rätts ståndpunkt
till en sådan omständighet inte fullt klar. Det har gjorts gällande att eftersom
förlagsinteckning inte medför panträtt utan bara förmånsrätt skulle
rättsverkningarna av förlagsinteckning upphöra om fordringen preskriberades.

Enligt kommitténs mening talar starka praktiska skäl för att samma
regler bör gälla beträffande företagsinteckning som i fråga om bl. a. fastighetsinteckning.
Det är i båda fallen fråga om en inskriven säkerhetsrätt

115

Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år 1966

och den omständigheten att inteckningsrätten endast i begränsade avseenden
utrustats med sådana verkningar som brukar betecknas som sakrättsliga
utgör enligt kommittén inte skäl för att behandla företagsinteckning
på annat sätt än övriga inteckningar. Inteckningsrätten bör bestå oavsett
på vilket sätt den personliga fordringen försvinner.

Något uttryckligt stadgande om att företagsinteckning gäller oberoende
av att den personliga fordringen preskriberats anser kommittén inte nödvändigt.
Ett förtydligande tillägg i preskriptionsförordningen kunde visserligen
vara önskvärt men ett sådant skulle vara svårt att inpassa i förordningen.
Med hänsyn härtill och till att något motsvarande stadgande inte
finns när det gäller panträtt på grund av inteckning samt till att lagstiftningen
om preskription kan väntas bli föremål för översyn anser kommittén
att det f. n. kan anstå med en uttrycklig reglering i frågan.

Beträffande preklusion däremot föreslår kommittén att 14 § preskriptionsförordningen
ändras så att däri upptas även det fall att lös egendom
besväras av företagsinteckning.

Remissyttrandena

Bankföreningen och Skånes handelskammare anser önskvärt att en uttrycklig
regel införs om att preskription av den personliga fordringen inte
medför att inteckningsrätten bortfaller. Bankföreningen lämnar öppet huruvida
en sådan regel bör placeras i preskriptionsförordningen eller i lagen
om företagsinteckning.

Departementschefen

I första stycket upptas det måhända väsentligaste stadgandet om förelagsintecknings
rättsverkan. Det ersätter en bestämmelse i 17 kap. 7 §
andra stycket handelsbalken och är delvis avfattat efter mönster av 8 kap.
9 § i lagberedningens förslag till jordabalk.

Förmånsrätt vid utmätning avses äga rum, vare sig inteckningshavaren
själv fått utmätning för sin fordran eller inte. I syfte att nå överensstämmelse
med fastighetspanträtten föreslås att ränta, som upplupit tidigare
än två år före utmätningen eller konkursansökningen, ej skall vara förenad
med förmånsrätt. F. n. är motsvarande tid tre år.

Den rätt som enligt första stycket tillkommer inteckningshavaren bör bestå
även om den personliga fordringen bortfaller. En sådan regel gäller -—
delvis utan stöd av skriven lag — i fråga om bl. a. fastighetsinteckning och
starka skäl talar för att i detta avseende inte göra någon skillnad mellan de
båda inteckningsformerna. Jag är i denna del helt ense med kommittén.

Med hänsyn till den osäkerhet som f. n. råder på detta område synes
önskvärt att en uttrycklig regel införs. Den lämpligaste lösningen torde vara
att låta en sådan ingå i lagen om företagsinteckning. Härigenom undviks

116

Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år 1966

de svårigheter som är förenade med ett ingrepp i preskriptionsförordningen.
Motsvarande lösning har föreslagits också av lagberedningen i dess förslag
till jordabalk (8 kap. 11 §).

Regeln har utformats med nyssnämnda förslag som förebild utom såtillvida
att situationen vid tvångsackord inte medtagits. I detta hänseende är
innebörden av gällande rätt fullt klar. Både konkurslagen och lagen om
ackordsförhandling utan konkurs (168 § resp. 14 och 34 §§) talar om borgenärer,
som äger förmånsrätt för sina fordringar. Under detta uttryck faller
bl. a. förlagsinteckning.

14 §.

Paragrafen motsvarar 27 § första punkten i kommitténs förslag.

Departementschefen

Förlagsinteckningsförordningen saknar bestämmelse om verkan på inteckningsrätten
av att intecknad egendom säljs exekutivt. Motsvarande
spörsmål i fråga om företagsinteckning bör regleras i lagen. Jag föreslår
därför, i överensstämmelse med kommitténs förslag och vad som i allmänhet
gäller inom inteckningslagstiftningen, att om intecknad egendom sålts
exekutivt, inteckningen skall vara utan verkan till belopp som motsvarar
vad som utfallit på kapitalbeloppet av den intecknade fordringen. I enlighet
med ett förslag, som lagberedningen framfört under remissbehandlingen,
bör detsamma gälla om försäljning sker med anledning av konkurs.
Förslaget har utformats i enlighet härmed. Någon tidpunkt då betalningen
skall anses ha utfallit och inteckningen förlorat sin verkan har inte angetts.

Rätt till omedelbar betalning i vissa fall
15 §.

Paragrafen motsvarar 20 § i kommitténs förslag.

Departementschefen

Förlagsinteckningsförordningen stadgar i It § att inteckningshavaren
äger söka betalning för intecknad fordran fastän den inte är förfallen, om
rörelsen helt eller till väsentlig del nedläggs, överlåts eller flyttas, om förlagsegendomen
eller väsentlig del därav förstörs eller om det skäligen kan
befaras, att inteckningshavarens säkerhet kommer att minskas märkligt
på grund av förlagstagarens vållande.

Likartade regler har i överensstämmelse med kommittéförslaget upptagits
i första stycket av förevarande paragraf. Remissinstanserna har inte
haft någon erinran mot kommitténs förslag. I nära anslutning till gällande

117

Kungl. Maj.ts proposition nr 23 är 1966

föreskrift har till eu början som förfalloanledning angetts, att den intecknade
verksamheten eller väsentlig del därav överlåts eller upphör eller, om
inteckning är begränsad till verksamhet inom visst område, flyttas därifrån.
Med överlåtelse avses enbart frivillig överlåtelse. Med dessa fall har jämställts
de tall då verksamheten eller väsentlig del därav övergår till annan
genom skifte av handelsbolags tillgångar eller bodelning av annan anledning
än näringsidkarens död (jfr 11 §).

Övriga nu gällande föreskrifter föreslås bli ersatta med en bestämmelse,
att inteckningshavaren äger erhålla betalning om egendomen till följd av
vanvård eller naturhändelse eller av annan orsak så försämras, att säkerhetens
värde väsentligt nedgår. Bestämmelsen, som ansluter sig till 8 kap.
14 § i lagberedningens förslag till jordabalk, skiljer sig från den nu gällande
regeln bl. a. därigenom att fara för minskning av säkerheten inte kan
åberopas som förfalloanledning. Denna skillnad torde sakna praktisk betydelse,
eftersom inteckningshavaren oftast inte hinner inskrida förrän
faran förverkligats. Den föreslagna bestämmelsen förutsätter inte heller
för sin tillämpning att minskningen av säkerheten beror på företagarens
vållande. Långivarens intresse att avveckla den lämnade krediten måste
antas vara lika stort oavsett vilken anledning som i det enskilda fallet
ligger till grund för värdeminskningen.

Kommitténs förslag att företagsinteckning skall medföra betalnings- och
förmånsrätt vid utmätning för annans fordran, vare sig inteckningshavaren
själv fått utmätning eller inte, förutsätter att han vid exekutiv försäljning
av intecknad egendom äger få betalning ur egendomen även om hans
fordran annars inte är förfallen. En bestämmelse härom har intagits i
andra stycket av förevarande paragraf (jämför 26 § lagen om inteckning
i fartyg och 20 § lagen om inskrivning av rätt till luftfartyg).

Ansökan om företagsinteckning m. m.

16 §.

Paragrafen motsvarar 9 § i kommitténs förslag.

Kommittén

Angående grundtankarna bakom kommitténs förslag om centralisering
av inskrivningsväsendet till Stockholms rådhusrätt må hänvisas till framställningen
s. 16 f.

I fråga om beskaffenheten av den inskrivningsbok, som bör föras över
ärenden angående företagsinteckning, jämte hithörande problem anför
kommittén.

Den nya inskrivningsboken, som bör inrättas enligt lösbladssystem, synes
lämpligen böra anordnas i huvudsak på samma sätt som de nuvarande
böckerna. Det är givetvis av vikt, att de nuvarande inteckningsuppläggen

118

Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år 1066

kan användas i största möjliga utsträckning. Sålunda bör liksom för närvarande
varje intecknad rörelse, dvs. inteckningsenhet, upptagas på särskilt
upplägg.

Av de föreslagna reglerna om rörelses individualisering följer, att uppläggen
måste ordnas efter företagarens person. Möjligen blir inskrivningsboken
överskådligare och lättare att handha, om man genomför en viss uppdelning.
Så t. ex. kunde en avdelning av boken omfatta aktiebolag och ekonomiska
föreningar, en annan avdelning handelsbolag, en tredje enskilda
näringsidkare osv. Under alla förhållanden torde vara nödvändigt att inrätta
ett särskilt register till inskrivningsboken. Genom ett dylikt register
vinnes även kontroll av att boken innehåller de upplägg som skall finnas
däri. Registret synes lämpligen böra inrättas enligt kortsystem på sådant
sätt, att varje inteckningsupplägg motsvaras av ett registerkort.

Vad angår identifieringen av företagarna kan aktiebolag alltid skiljas
från andra företagare enbart genom firman. Motsvarande gäller däremot
icke beträffande handelsbolag. Enär handelsbolag till skillnad mot aktiebolag
registreras lokalt, måste man räkna med att handelsbolag tillhörande
skilda register kan ha identiska firmor. Identifieringen av handelsbolag
torde därför principiellt böra ske utom med firman även med angivande
av det register i vilket bolaget är upptaget. Uppgift å register bör antecknas
på upplägget i inskrivningsboken samt anmärkas i beslut i inskrivningsärende
och i gravationsbevis. Vad nu sagts om handelsbolag gäller
även i fråga om ekonomiska föreningar. Beträffande företagare, som är fysisk
person och saknar firma — t. ex. jordbrukare — synes företagarens
namn vara otillräckligt såsom medel för identifieringen. Såsom ytterligare
kännetecken bör lämpligen folkbokföringsnumret användas. Sådant nummer,
vari uppgift om födelsetiden ingår, finns fastställt för envar i riket
kyrkobokförd person och är speciellt avsett som identitetsbeteckning. I
enlighet härmed bör folkbokföringsnummer anges i inskrivningsboken
samt i beslut och gravationsbevis. Det bör åligga inteckningssökanden att
i ärendet förete styrkt uppgift om folkbokföringsnummer; i vissa fall kan
dylikt nummer behöva anges även vid begäran om gravationsbevis. Vad åter
angår företagare, som är fysisk person och driver näringsverksamhet under
inregistrerad firma, kunde namnet och firman i förening synas tillräckligt
för identifieringen. Så torde dock icke vara fallet. I inskrivningsboken
upptagna företagare, som har samma namn men olika firmor, kan visa
sig vara identiska; intet hindrar ju, att en och samma person driver verksamhet
under flera firmor. Vidare är icke helt uteslutet, att två eller flera
personer har såväl samma namn som samma firma. Folkbokföringsnumret
bör därför — jämte namnet — användas som identifieringsmedel i
samtliga fall då företagaren är fysisk person och således oavsett om han
har registrerad firma eller icke. Självfallet bör även firma komma till användning
härvidlag. Firma bör alltid antecknas i inskrivningsboken och
anmärkas i beslut om inteckning och i gravationsbevis. — Vad nu sagts om
företagare som är fysisk person gäller även i fråga om dödsbo.

Enligt kommitténs uppfattning bör inskrivningsmyndigheten fortlöpande
hålla sig underrättad om de firmaändringar som enligt lag kungörs i
allmänna tidningarna. Även namnändringar bör anmärkas i inskrivningsboken.

Kungl. Maj.ts proposition nr 2.3 är 1066

11!)

Remissyttrandena

Kritiken beträffande förslaget om centralisering av inskrivningsväsendet
har redovisats s. 30 f.

Stockholms rådhusrätt tar upp de problem som föreligger vid identifikation
av skilda företag och näringsidkare. Rådhusrätten anför bl. a.

Problemet om hur inskrivningsboken skall hållas å jour med ändringar
av ifrågavarande slag har alltid förelegat, enär självfallet vid individualisering
av förlagsintecknad egendom och intecknade jordbruksinventarier ägarens
namn eller firma är av grundläggande betydelse. En ökning av antalet
ärenden och en centralisering av handläggningen ger dock otvivelaktigt
problemet större proportioner.

Hittills har i praxis vid Stockholms rådhusrätt firma- och namnändringar
blivit införda i inskrivningsboken i samband med upplysning därom i
ett ärende eller vid beställning av ett gravationsbevis. Dessutom har stundom
såsom särskilt ärende upptagits ansökan om namnändring. Det må
anmärkas, att någon föreskrift i detta hänseende icke finnes beträffande
för lagsinteckningar (men väl beträffande fastigheter och tomträtter). Vid
beställning av gravationsbevis har den metoden tillämpats att, om beställningen
avsett ett företag med firma som icke funnits upptagen i inskrivningsboken
eller i registret därtill, sökanden avkrävts ett fullständigt registreringsbevis.

De förfaringssätt, som kommittén synes vilja rekommendera, förefaller
ur inskrivningsdomarens synpunkt innebära ett omfattande arbete med genomgång
av samtliga firma- och namnändringar i riket, av vilka endast
ett fåtal har betydelse för inskrivningsboken. Enligt telefonledes från Patent-
och registreringsverket inhämtade upplysningar utgör antalet ansökningar
om namnändringar per år omkring 4 000 och uppgick antalet bifallna
ärenden år 1963 till 3 342. Av dessa avsåg de flesta mer än en person.
Det må i detta sammanhang anmärkas att kommittén förbigått att övervägande
antalet ändringar av släktnamn sker i samband med statusändringar
eller genom anmälan hos pastor.

Med hänsyn till vad nu anförts vill rådhusrätten förorda en lösning efter
de linjer, som hittills följts härstädes. Uttryckliga föreskrifter i ämnet synes
önskvärda. Det kan i sammanhang härmed ifrågasättas, om icke också
genom en lagbestämmelse den enskilda företagaren själv bör beredas formell
möjlighet att anmäla firma- eller namnändring till inskrivningsdomaren.

Departementschefen

Paragrafen innehåller lagens forumregler. Ärende angående företagsinteckning
skall i enlighet med de överväganden, som redovisats i den allmänna
motiveringen, upptas av inskrivningsdomaren i residensstaden i det
län där näringsverksamheten drivs. Med hänsyn till att aktiebolag avses
kunna ta ut riksinteckningar skall dock ärende angående inteckning i sådant
bolags verksamhet alltid tas upp av inskrivningsdomaren i residensstaden
i det län, där bolagets styrelse har sitt säte.

120

Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år 1966

Identifikation av näringsidkare, som är fysisk person, synes böra ske
genom namn och folkbokföringsnummer. Såsom kommittén framhåller bör
folkbokföringsnumret användas som identifieringsmedel jämte namnet även
om näringsidkaren har en registrerad firma.

I allmänhet torde inteckning komma att tas ut endast i det län, där näringsidkaren
har sitt hemvist. Något krav på identifikation genom hemvistet
behöver dock inte uppställas, eftersom den väsentliga förutsättningen
för uttagande av inteckning består i själva driften av näringsverksamhet.
En följd härav är att en och samma enskilda näringsidkare eller handelsbolag
eller ekonomiska förening kan ta ut inteckningar i flera län.

Vad beträffar identifikationen av bolagen och de ekonomiska föreningarna
bör denna med de nu föreslagna forumreglerna inte vålla några mer
betydande svårigheter. Aktiebolagen kan skiljas från andra näringsidkare
genom registreringsbevis från den centrala myndigheten, patent- och registreringsverket.
Om detta bevis lämnar uppgift om den ort där styrelsen
har sitt säte behöver ingen risk uppstå för att samma bolag samtidigt kan
ta ut inteckningar på flera ställen inom riket. Handelsbolag och ekonomiska
föreningar registreras länsvis och kan i allmänhet identifieras genom
firman. Skall verksamhet, som handelsbolag eller förening bedriver
utanför hemlänet, intecknas, bör uppgift om det register, där firman upptagits,
lämnas till inskrivningsdomaren.

De närmare bestämmelserna om hur inskrivningsbok för företagsinteckningar
bör vara upprättad torde böra lämnas i tillämpningsföreskrifter,
som utfärdas av Kungl. Maj :t. I detta sammanhang bör emellertid påpekas,
att det förfaringssätt för att kontinuerligt hålla inskrivningsbokens
uppgifter aktuella, som kommittén föreslagit, synes onödigt omständligt. I
enlighet med den praxis, som utbildats vid Stockholms rådhusrätt, torde
man kunna nöja sig med en ordning som innebär att anteckningar om
namn- och firmaändringar görs i anslutning till handläggning av ärenden,
som rör vederbörande näringsidkare.

17 §.

Paragrafen motsvarar 10 § i kommitténs förslag.

Kommittén

Enligt kommitténs uppfattning bör för bifall till ansökan om företagsinteckning
krävas bevis om att den som medgett den sökta inteckningen
utövar sådan verksamhet som inteckningen avses omfatta. Kommittén säger
sig ha övervägt att föreslå länsstyrelsen för uppgiften att utfärda sådant
s. k. driftsbevis. Polismyndigheten antas emellertid äga bättre kännedom
om de lokala förhållandena och lättare kunna utföra den undersökning
eller kontroll som kan behöva företas på platsen där rörelsen drivs.

121

Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år W(>6

Härtill kommer att det är en fördel för allmänheten att kunna vända sig
till en myndighet i orten.

Beträffande utredning om bokföringsskyldighet anför kommittén.

Enligt förslaget är bokföringsskyldighet i regel förutsättning för beviljande
av företagsinteckning. Med hänsyn härtill har föreskrivits, att utredning
för bedömande av om företagaren är bokföringsskyldig skall förebringas
i den mån så erfordras. Enligt 1 § bokföringslagen åligger sådan
skyldighet bl. a. aktiebolag, bolag som blivit infört i handelsregistret och
förening som blivit hos länsstyrelse införd i föreningsregister. Om företagaren
är dylikt subjekt behövs alltså icke särskild utredning i förevarande
hänseende. Är företagaren enskild näringsidkare, torde däremot i regel sådan
utredning erfordras. Härvid bör godtagas intyg exempelvis av auktoriserad
revisor eller av person, som handelskammare eller företagarsammanslutning
utsett för ifrågavarande uppgift. Likaså bör intyg av annan
trovärdig person kunna godtagas, om intyget innehåller uppgifter om rörelsens
art, antalet anställda eller andra förhållanden av vilka kan slutas
att bokföringsskyldighet föreligger. Kommittén vill dock här framhålla, att
det ofta kan vara lämpligt att intaga ifrågavarande uppgifter i driftsbeviset.

Kommittén föreslår inte någon motsvarighet till bestämmelserna i 3 §
lagen om inteckning i jordbruksinventarier om uppgift rörande storleken
av det gäldenären tillhöriga inventariebeståndet. Erfarenheten anses ha visat
att en sådan uppgift inte fyller något ändamål.

Remissyttrandena

Öv er ståthållar umbetet åberopar ett yttrande av poliskammaren i Stockholm,
vari påtalas att de av kommittén föreslagna bestämmelserna såtillvida
utmärks av viss oklarhet som därav inte klart framgår om polismyndigheten
är skyldig att göra erforderlig utredning om bokföringsskyldighet.
Ämbetet erinrar om att frågan om bokföringsskyldighet skall prövas
redan när enskild företagare anmäler firma för registrering och att skyldighet
för företagare att förete firmabevis föreslås i förevarande paragraf.
Särskild utredning om bokföringsskyldighet torde därför mer sällan behövas
från polismyndighetens sida.

Poliskammaren i Stockholm framkastar förslaget att lägga utfärdandet
av driftsbevis på exekutiv myndighet i stället för på polisen. Två omständigheter
talar enligt poliskammaren för en sådan omläggning. Poliskammaren
anför.

Den ena omständigheten är det ändrade innehållet i intyget och anknytningen
till frågan om bokföringsskyldighet och den andra är exekutionsväsendets
nu fastställda moderna organisation. I förstnämnda avseende vill
det synas som om det låge nära till hands — särskilt med hänsyn till frågan
om bokföringsskyldighet och till den kontakt, som de exekutiva myndigheterna
över huvud taget kommer att hava med företagsinteckningsärenden
i utmätnings- och konkursförfaranden — att utfärdandet ålåge

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 23 är 1966

exekutiv myndighet. Den andra ovan anförda omständigheten, exekutionsväsendets
nya organisation, kan tänkas innebära att exekutionsmyndigheterna
få sådana möjligheter till kännedom om de lokala förhållandena och
till undersökning och kontroll å platsen för ett företags rörelse, som förlagsinteckningskommittén
ansett önskvärd beträffande myndighet, som
skall utfärda driftsbevis.

Departementschefen

Enligt förlagsinteckningsförordningen skall, när förlagsinteckning söks,
fordringshandlingen åtföljas av intyg, utfärdat av polismyndighet, att förlagstagaren
utövar den uppgivna rörelsen och att denna är av sådan art
och drivs i den omfattning som krävs för att inteckning skall kunna beviljas.
Kravet på dylikt s. k. driftsbevis bör inte efterges i den nya lagen. Genom
intyg av myndighet bör alltså styrkas, att den som medgett inteckning
utövar sådan verksamhet, som inteckningen avses omfatta. Skall sökt
inteckning omfatta verksamhet inom två eller flera branscher, synes driftsbeviset
behöva avse bara verksamhet inom någon av dessa. Detta får anses
vara en följd av regeln i 3 §. Intyg bör inte fordras om förhållande som är
känt för inskrivningsdomaren.

Kommittén har föreslagit, att uppgiften att utfärda driftsbevis i fortsättningen
som hittills bör åvila polismyndighet. Som skäl härför åberopas
i första hand den goda kännedomen om de lokala förhållandena och möjligheterna
att relativt lätt utföra den undersökning eller kontroll, som kan
behöva företas på platsen där rörelsen drivs. Poliskammaren i Stockholm
har emellertid ifrågasatt om inte de exekutiva myndigheterna skulle lämpa
sig ännu bättre för den ifrågavarande uppgiften.

I samband med den år 1964 vidtagna omorganisationen av polis- och
åklagarväsendet har även exekutionsväsendet reformerats på ett genomgripande
sätt (jfr prop. 1964: 100). För den exekutiva verksamheten är
riket numera indelat i 81 kronofogdedistrikt med en eller flera kronofogdar
som chefstjänstemän i varje distrikt samt vid behov biträdande kronofogdar.
Personalen i varje kronofogdedistrikt stationeras på kronofogdemyndighetens
centralort, som skall vara en polisiär centralort. Exekutiv
personal stationeras också utanför centralorten. Kronofogdemyndigheten
är i administrativt hänseende underställd länsstyrelsen.

Med hänsyn till den nya organisationen torde det inte föreligga någon
avgörande skillnad mellan de båda förordade alternativen. Det torde emellertid
knappast kunna bestridas, att utfärdandet av driftsbevis inrymmer
åtskilliga moment, som mer naturligt hör samman med den exekutiva myndighetens
verksamhet än med polismyndighetens. Särskilt tydligt kommer
detta att framträda, om det blir vanligt, att driftsbevisen förses med uppgift
om näringsidkarens bokföringsskyldighet. Driftsbevisen bör med hänsyn
till vad jag nu anfört utfärdas av kronofogdemyndigheten.

123

Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1911(1

Om anmälan hos myndighet eller tillstånd av sådan krävs för att driva
rörelse, skall enligt förlagsinteckningsförordningen vid ansökan om förlagsinteckning
fogas bevis om att anmälan skett eller tillstånd lämnats.
Motsvarighet härtill såvitt gäller bevis om firmaregistrering har upptagits
i fjärde stycket. Någon anledning att i övrigt ta in liknande regler i den
nya lagen föreligger inte.

Patent- och registreringsverket utfärdar på begäran bevis innehållande
alla olika uppgifter, som tid efter annan införts i aktiebolagsregistret beträffande
ett och samma aktiebolag. Alla ärenden rörande företagsinteckning
beträffande samma aktiebolag bör redovisas hos inskrivningsdomaren
i residensstaden för det län, där bolagsstyrelsen vid varje tidpunkt har sitt
säte. Det bör därför åligga denne att från inskrivningsdomare i län, där
bolaget tidigare haft sitt säte, infordra handlingar rörande tidigare inteckningsärenden
i fråga om samma bolag. Med ledning av ett fullständigt
bevis kan inskrivningsdomaren utröna var äldre inteckningar i bolagets
verksamhet kan tänkas finnas. Därför har i fjärde stycket stadgats, att registreringsbevis
för aktiebolag skall innehålla uppgift om de ändringar i
fråga om bolagets firma och styrelsens säte, som må ha förekommit.

Folkbokföringsnummer kan styrkas genom uppvisande av debetsedel,
försäkringsbesked, åldersbetyg e. d.

18 §.

Paragrafen motsvarar 11 och 26 §§ i kommitténs förslag.

Kommittén

Kommittén har i 11 § uppräknat de viktigaste fallen då inteckningsansökningen
omedelbart skall avslås. Till en början föreslår kommittén,
att ansökan skall avslås om den strider mot bestämmelserna i 2 § om bokföringsplikt,
i 6 § om gemensamma inteckningar eller i 7 § om beskaffenheten
av inteckningsfordringen. Vidare föreslås att ansökningen skall avslås
om inteckningen har annan omfattning än i 3 eller 5 § sägs eller om
de i 8 § upptagna formföreskrifterna rörande inteckningsmedgivandet inte
iakttagits.

Likaså bör avslagsbeslut enligt kommittén meddelas, om sökanden inte
iakttagit föreskrifterna att inge fordringshandlingen eller att inge bevis om
firmaregistrering eller folkbokföringsnummer.

Beträffande de under punkt 3 och 4 upptagna avslagsanledningarna -—-vilka behandlar verkan av att egendom tagits i mät resp. att den som medgett
inteckningen är i konkurs —- framhåller kommittén.

Bakgrunden till bestämmelsen i punkt 3 är, att företagsinteckning medför
förmånsrätt framför utmätning (se handelsbalken 17 kap. 7 och 8 §§).
Det måste därför förhindras att en borgenär, som för sin fordran vunnit
utmätning av egendom ingående i gäldenärens rörelse, får sina utsikter till

124

Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år 1966

betalning ur egendomen minskade eller omintetgjorda genom en senare
eller samtidigt sökt företagsinteckning. I enlighet härmed stadgas i 26 §
första stycket, att företagsinteckning ej gäller i utmätt egendom om utmätningen
skedde före den dag inteckningen söktes eller samma dag ansökningen
gjordes. Förevarande bestämmelse syftar till att förhindra att
inteckning beviljas i sådana fall, då inteckningen enligt 26 § första stycket
skulle bli utan verkan. Sålunda skall avslagsbeslut meddelas, om det upplyses
att före den dag inteckningen sökes eller samma dag ansökningen göres
egendom, som skulle komma att besväras av inteckningen, tagits i mät
och det ej visas att utmätningen upphört att gälla. Förebild till bestämmelsen,
som saknar motsvarighet i förlagsinteckningsförordningen, finns
bl. a. i 9 § lagen om inteckning i fartyg samt 5 § lagen om inteckning i tomträtt
och vattenfallsrätt.

Enligt punkt 4 föreligger avslagsanledning, om den som medgivit inteckningen
eller, då inteckningen medgivits av två eller flera, någon av dem är
i konkurs eller försätts i konkurs samma dag som ansökningen om inteckning
göres. Motsvarande bestämmelse förekommer ej i fråga om förlagsinteckning
men däremot beträffande inteckningar av andra slag (se
t. ex. 15 § inteckningsförordningen och 10 § lagen om inteckning i fartyg).

1 femte punkten har föreskrivits, att inteckningsansökan omedelbart skall
avslås, om det är uppenbart att inteckningsmedgivandet är ogiltigt av annan
grund än redan sagts.

Kommittén anser att en inteckningsansökan inte bör omedelbart avslås
blott på den grund att föreskrifterna om skyldighet att inge driftsbevis eller
förebringa utredning om bokföringsskyldighet inte iakttagits. I dessa fall
bör ärendet i stället uppskjutas.

Med tanke på den situationen att inteckning kan komma att meddelas,
fastän utmätning ägt rum i egendom, som avses med inteckningen, har kommittén
i 26 § föreslagit en bestämmelse om att inteckning inte skall gälla
i utmätt egendom, om utmätningen skedde före den dag inteckningen söktes
eller samma dag ansökningen gjordes. Kommittén påpekar, att motsvarande
spörsmål i fråga om inteckning i fartyg fått en annan lösning.
Utmätningsmannen skall underrätta inskrivningsdomaren om verkställd utmätning
och denne skall göra anteckning om utmätningen i inskrivningsboken.
En sådan ordning synes emellertid kommittén mindre lämplig i fråga
om företagsinteckning.

I andra stycket av 26 § föreslår kommittén en bestämmelse, som motsvarar
ett stadgande i 17 kap. 7 § andra stycket handelsbalken. Bestämmelsen
utsäger, att inteckning är ogiltig om näringsidkare, som medgett inteckning,
är i konkurs när inteckningsansökan görs.

Remissyttrandena

Stockholms rådhusrätt påpekar att förslaget innebär att skäl till avslag
enligt punkten 3 föreligger, om det upplyses att egendom, som skulle komma
att besväras av inteckning, tagits i mät, medan ansökan enligt punk -

125

Kungl. Maj:ts proposition nr 2.1 år 1966

ten 4 skall avslås, om näringsidkaren ur i konkurs eller försätts i konkurs
sainrna dag som ansökningen görs. Rådhusrätten ifrågasätter om avsikten
med den olika avfattningen är att uttrycka en plikt för inskrivningsdomaren
att undersöka, om näringsidkaren är försatt i konkurs. En sådan skyldighet
skulle vara mycket betungande för inskrivningsdomaren. Stadsdomareföreningen
och Västmanlands läns företagareförening ger uttryck åt liknande
tankegångar.

Lagberedningen anser att den föreslagna bestämmelsen i 26 § —- att inteckning
inte skall gälla i utmätt egendom, om utmätningen skedde före
den dag inteckningen söktes eller samma dag ansökningen gjordes — inte
behöver föranleda, att utmätningen skall hindra inteckning. Det kan, menar
beredningen, i vissa fall vara mycket olämpligt, om utmätningen får
en sådan effekt. Även om utmätningen avser blott en obetydlig del av egendomen,
skulle den komma att blockera inteckningsmöjligheten kanske för
lång tid framåt. Ett annat fall som förtjänar nämnas är att näringsidkaren
behöver ta ut inteckning för att skaffa pengar till betalning av utmätningssökandens
fordran. Beredningen avstyrker därför förslaget att ansökan
skall avslås, om det upplyses att egendom, som skulle komma att besväras
av inteckningen, tagits i mät.

Häradshövdingeföreningen och Jönköpings läns företagareförening anser
att kommittén föreslagit en i vissa detaljer onödigt sträng regel. En felaktig
beskrivning av vad som avses bli föremål för inteckning eller avsaknad
av registreringsbevis bör inte föranleda omedelbart avslag på ansökan.
Det bör här i stället ges tillfälle till komplettering eller rättelse.

Departementschefen

Paragrafen upptar dels vissa regler om skyldighet för inskrivningsdomaren
att avslå inteckningsansökan, dels två bestämmelser som ansluter till
avslagsreglerna och som gäller intecknings ogiltighet, dels slutligen vissa
föreskrifter om uppskov med handläggningen av inskrivningsärende.

I huvudsaklig överensstämmelse med kommitténs förslag har till en början
slagits fast att ansökan omedelbart skall avslås, om den strider mot de
grundläggande allmänna bestämmelserna i 2—-7 §§. Underlåtenhet att
iaktta reglerna i 8 § och 17 § första stycket har likaledes ansetts böra medföra
att ansökan avslås. Däremot har försummelser i fråga om övriga regler
i 17 § inte ansetts böra föranleda avslag. Här föreligger en avvikelse
i förhållande till kommitténs förslag. Såsom vissa remissinstanser förordat
bör underlåtenhet att inge driftsbevis eller förebringa utredning om
bokföringsskyldighet inte föranleda avslag utan uppskov med ärendet i
avbidan på komplettering. Detsamma bör gälla i fråga om försummelse
beträffande reglerna i fjärde stycket av 17 §.

Såsom kommittén föreslår bör inteckning inte gälla i utmätt egendom,

126

Kungl. Maj. ts proposition nr 23 år 1966

om utmätningen skedde före den dag inteckningen söktes eller samma
dag. Inteckning som meddelats fastän näringsidkaren är i konkurs bör
vara helt ogiltig. Regler av denna innebörd har intagits i andra stycket
av förevarande paragraf och ansluter till kommitténs förslag om skyldighet
för inskrivningsdomaren att i de berörda utmätnings- och konkursfallen
omedelbart avslå inteckningsansökningen.

Lagberedningen ställer sig avvisande till tanken att ansökan skall avslås
på den grund att viss inteckningsbar egendom utmätts. Beredningen menar
att ett sådant beslut kan vålla olägenheter. Sannolikheten för att ett avslagsbeslut
skall vålla olägenheter måste likväl bedömas som förhållandevis
liten. Däremot torde det inte kunna bestridas, att risken för rättsförlust
ökar, om inskrivningsdomaren trots vetskap om att inteckningsbar egendom
utmätts skulle meddela beslut om inteckning. Särskilt i sådana fall
då betydande egendom tagits i mät hos näringsidkaren skulle det vara
mindre tillfredsställande, om inskrivningsdomaren med kännedom om
förhållandena medverkade till uttagandet av i praktiken värdelösa företagsinteckningar.
Jag anser därför att den av kommittén föreslagna regeln bör
stå kvar i huvudsak oförändrad. Det uttryckliga kravet på att inskrivningsdomaren
skall »upplysas» om utmätningsbeslutet för att anses skyldig att
avslå ansökningen har emellertid till undvikande av missförstånd slopats.
Avsikten härmed är dock inte att lägga någon särskild undersökningsplikt
på inskrivningsdomaren. Här liksom i konkursfallet bör det vara en självklar
underförstådd förutsättning för ett avslagsbeslut, att inskrivningsdomaren
fått kännedom om den verkställda utmätningen utan att själv behöva
företa några omfattande efterforskningar. Normalt torde man dock
kunna begära att inskrivningsdomaren före meddelandet av inteckning förvissar
sig om att näringsidkaren inte är försatt i konkurs vid den domstol
där han själv utövar sin tjänst. Det kan också övervägas att införa en
skyldighet för vederbörande myndighet att underrätta inskrivningsdomaren
om att näringsidkare försatts i konkurs eller om att utmätning företagits.
Sådan skyldighet finns när det gäller fast egendom (21 § tredje stycket konkurslagen
och 85 § andra stycket utsökningslagen). Denna fråga torde
emellertid böra tas upp i ett annat sammanhang.

Som förebild för stadgandena i första stycket 5 och fjärde stycket —
vilka har motsvarighet i kommitténs förslag -— har tjänat 30 kap. 2 § resp.
27 kap. 15 § i lagberedningens förslag till jordabalk.

Kungl. Maj:ts proposition nr l2:i är 1966

127

Företräde mellan företagsinteckningar samt särskilda åtgärder beträffande

företagsinteckning

19 §•

Paragrafen motsvarar 13 och 14 §§ i kommitténs förslag.

Departementschefen

I överensstämmelse med kommittéförslaget har i lagen intagits en motsvarighet
till stadgandet i 17 kap. 7 § andra stycket handelshalken om företräde
mellan förlagsinteckningar inbördes. Enligt lagberedningens förslag
till jordabalk skall motsvarande spörsmål i fråga om panträtt i fastighet
regleras i jordabalken och inte som f. n. i handelshalken (24 kap. 3 § och
9 § andra stycket i beredningens förslag till jordabalk).

Förebilden till stadgandet i senare ledet av första stycket och i andra
stycket i denna paragraf, vilka saknar motsvarighet i förlagsinteckningsförordningen,
har hämtats från 30 kap. 9 § i lagberedningens förslag till jordabalk.
Huvudregeln är att inteckningar som sökts samma dag har samma
rätt. Inteckning som sökts samma dag som annan inteckning skall dock på
sökandens begäran förklaras gälla efter den andra inteckningen. Vidare stadgas,
att inteckning, som sätts efter annan, skall gälla också efter inteckning
med samma förmånsrätt som den andra inteckningen.

20 §.

Paragrafen motsvarar 15 § i kommitténs förslag.

Departementschefen

Enligt 10 § förlagsinteckningsförordningen får en intecknad förlagsförbindelse,
som inlösts av näringsidkaren eller på annat sätt kommit i hans
hand och som fortfarande gäller, belånas på nytt och medför då samma
rätt som förut. I rättspraxis har s. k. överhypotek ansetts kunna belånas
på motsvarande sätt (NJA 1957: 495). I allmänhet anses förmånsrätt till inteckning,
som ligger obelånad hos företagare, när denne försätts i konkurs,
tillkomma efterföljande inteckningshavare och inte konkursboet. Något
ägarhypotek anses sålunda inte förekomma.

Kommittén har övervägt att föreslå regler om ägarhypotek. Konkursboet
skulle då själv kunna i en konkurs tillgodogöra sig den förmånsrätt som är
förenad även med en obelånad inteckning. Från rättssystematisk synpunkt
finner kommittén att vissa skäl talar för att frågan löses på samma sätt
som i fastighetsinteckningsrätten, vilket skulle innebära att man införde
ägarhypotek också vid företagsinteckning. Kommittén anser emellertid att
en sådan ordning sannolikt skulle få liten praktisk betydelse men däremot

128

Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år 1966

kunna orsaka ganska mycket besvär. Banker och andra kreditinstitut kunde
väntas regelmässigt kräva pantförskrivning av eventuellt uppkommande
överhypotek på bättre liggande inteckningar. Med hänsyn härtill och till att
ägarhypotek kräver ganska vidlyftiga lagbestämmelser har kommittén stannat
för att föreslå att den nuvarande ordningen skall bestå.

Bland remissinstanserna har inte framträtt någon förespråkare för införandet
av ägarhypotek vid företagsinteckning. Jag biträder kommittéförslaget
och föreslår i förevarande paragraf ett stadgande av innebörd att, om
intecknad fordringshandling kommit i företagarens hand, handlingen må
utges på nytt med oförändrad inteckningsrätt, förutsatt att inteckningen är
gällande.

21 §.

Paragrafen motsvarar 22 § i kommitténs förslag.

Departementschefen

De regler om utbyte av intecknad fordringshandling, som upptagits i
förevarande paragraf, saknar helt motsvarighet i den nu gällande förordningen.
Kommittén har utformat reglerna i anslutning till 30 kap. 12 och
13 §§ i lagberedningens förslag till jordabalk. Det bör påpekas, att reglerna
självfallet syftar på utbyte av fordringshandlingar, som äger rum genom
en och samma åtgärd.

22 §.

Paragrafen motsvarar 23 § i kommitténs förslag.

Departementschefen

Denna paragraf, som i gällande rätt har sin motsvarighet i 9 § förlagsinteckningsförordningen,
innehåller regler om nedsättning av inteckning. Reglerna
anknyter till 30 kap. 19 § i lagberedningens förslag till jordabalk.
Eftersom ägarhypotek inte förekommer, behövs inte företagarens medgivande
till åtgärden.

23 §.

Paragrafen motsvarar 24 § i kommitténs förslag.

Kommittén

I den föreslagna paragrafen stadgas att inteckning får dödas helt eller
för visst belopp eller såvitt avser viss verksamhet. I sistnämnda hänseende
föreskrivs, att dödande inte får ske så att inteckningsförhållandena efter
åtgärden skulle komma att strida mot bestämmelse i 3 eller 5 §. Detta
innebär, framhåller kommittén, dels att den verksamhet åtgärden avser

129

Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 19(>(>

måste individualiseras enligt reglerna i 3 §, dels att, om två eller flera inteckningar
finns, alla inteckningar inåste dödas såvitt avser ifrågavarande
verksamhet.

Remissyttrandena

Enligt lagberedningens uppfattning bör inteckningshavaren inte på egen
hand få bestämma hur den intecknade verksamheten skall individualiseras
inom ramen för inteckningsinedgivandet, utan här bör näringsidkaren ha
bestämmanderätten. Om inteckningshavaren begränsar den intecknade
verksamheten, kan detta tänkas medföra svårigheter för näringsidkaren
vid en senare tidpunkt. Med hänsyn härtill bör näringsidkarens samtycke
också krävas för att inteckning skall få partiellt dödas.

Departementschefen

Reglerna om dödning, som har sin motsvarighet i 9 § förlagsinteckningsförordningen,
har upptagits i förevarande paragraf. Departementsförslaget
ansluter sig till kommitténs förslag utom såtillvida, att näringsidkarens
medgivande ansetts erforderligt i fråga om dödning av inteckning såvitt
avser viss verksamhet. Reglerna härom har visst samband med bestämmelserna
i 8 §. Dessa bestämmelser innebär att den, vars verksamhet skall intecknas,
själv skall ange hur denna skall individualiseras. Såsom lagberedningen
påpekar bör inteckningshavaren inte via ett dödningsförfarande
kunna vålla olägenheter för näringsidkaren med avseende på dennes fortsatta
möjligheter att utnyttja kreditunderlaget för separata eller generella
företagsinteckningar. De största riskerna torde undanröjas redan genom
bestämmelsen, att en dödning inte får ske på sådant sätt, att inteckningsförhållandena
skulle komma att strida mot bestämmelse i 3 eller 5 §. I
syfte att skapa garanti för att en dödningsåtgärd inte är till skada för näringsidkaren
torde emellertid också böra uppställas krav på att denne samtycker
till åtgärden. Kravet bör dock ej avse andra åtgärder än sådana som
avser dödning i viss verksamhet.

24 §.

Paragrafen motsvarar 25 § i kommitténs förslag.

Departementschefen

Förevarande paragraf reglerar rätten att få innehav av intecknad fordringshandling
antecknat i inskrivningsboken och har sin motsvarighet
i 8 a § förlagsinteckningsförordningen. Departementsförslaget skiljer sig
såtillvida från kommittéförslaget, att möjligheten att uppvisa fordringshandling
även för annan inskrivningsdomare än den, som i det särskilda

5 Bihang till riksdagens protokoll 1965. 1 samt Nr 23

130

Kungl. Maj. ts proposition nr 23 år 1966

fallet har att handlägga ärenden angående företagsinteckning, fått utgå.
Inom iastighetsinteckningsväsendet har motsvarande möjlighet utnyttjats i
mycket liten utsträckning. Detta är naturligt med hänsyn till nutida kommunikationer
och till möjligheterna att insända handlingarna med posten.

Handläggning av inskrivningsärenden m. m.

25—30 §§.

Paragraferna motsvarar 27 § andra punkten samt 30—35 §§ i kommitténs
förslag.

Departementschefen

I överensstämmelse med kommittéförslaget har under särskild rubrik
sammanförts en del förhållandevis väsentliga bestämmelser om handläggningen
av inskrivningsärenden och om vissa åtgärder och anteckningar,
som det åvilar inskrivningsdomaren att verkställa. Bestämmelserna har i
allmänhet motsvarighet i förlagsinteckningsförordningen och har av kommittén
utformats med motsvarande regler i lagberedningens förslag till jordabalk
som närmaste förebild.

En av paragraferna (26 §) föreskriver att dagbok skall föras över ärenden
rörande företagsinteckning. I följande paragraf stadgas att handlingar
i inskrivningsärenden skall sammanföras i akter. De närmare bestämmelserna
om dagbokens förande och om aktbildningen bör Kungl. Maj:t
äga meddela.

Stadgandena i 28 § har sin närmaste motsvarighet i 12 § andra och tredje
styckena förlagsinteckningsförordningen. Den nu föreslagna lydelsen
skiljer sig i ett par hänseenden från kommittéförslaget. Sålunda har paragrafen
disponerats på annat sätt och en uttrycklig regel har införts om att
bevis om inskrivningen skall tecknas på den ingivna fordringshandlingen.

Vid meddelande av beslut om avslag på inteckningsansökan eller uppskov
med handläggning av ärende kan osäkerhet råda om identifikationen
av den näringsidkare, vars verksamhet avses bli föremål för företagsinteckning.
Det kan då ibland vara svårt att göra någon inskrivning. Med
ledning av de uppgifter som erhållits torde dock ett provisoriskt upplägg
kunna iordningställas för den verksamhet, som avses, samt inskrivning
verkställas på detta.

I 29 § har sammanförts regler om skyldighet för inskrivningsdomaren
att i vissa fall verkställa anteckning i inskrivningsbok angående vidtagna
åtgärder. I ena fallet gäller det sådan talan om anspråk på grund av överlåtelse
av verksamhet, som enligt 10 § andra stycket må väckas mot förvärvaren
inom ett år från det verksamheten frånträddes. Det andra fallet
gäller försäljning, som ägt rum på grund av utmätning eller konkurs och

131

Kungl. Maj. ts proposition nr 23 är 19(>6

gett upphov till en köpeskillingsfördelning. Underrättelse härom avses skola
tillställas inskrivningsdomaren, som har att verkställa erforderlig anteckning.

Till stadgandet i 30 § har kommittén hämtat förebild i 40 § andra stycket
lagen om inskrivning av rätt till luftfartyg.

31 §.

Departementschefen

Paragrafen, som saknar motsvarighet i förslaget, ger regler om hur inskrivningsdomaren
bör förfara då ansökan inkommer om inteckning i
verksamhet som drivs av ett aktiebolag, vars styrelse ändrat säte. En förutsättning
för reglernas tillämplighet är att inskrivningsdomaren utgör
rätt forum. Detta är fallet om registreringsbevis beträffande aktiebolag
utvisar att bolagsstyrelsen har sitt säte inom det län i vars residensstad
inskrivningsdomaren utövar sin tjänst. Inskrivningsdomaren skall, innan
han meddelar begärt beslut om inteckning för aktiebolag, som enligt registreringsbevis
någon gång ändrat säte, höra efter hos inskrivningsdomaren
i det eller de län, där bolagsstyrelsen tidigare haft sitt säte, om någon
äldre inteckning belastar bolagets egendom. Är detta fallet, skall det för
bolaget upplagda bladet i inskrivningsboken och akt, som avser äldre inteckning,
översändas till den inskrivningsdomare som har att pröva det
aktuella ärendet. Först därefter kan detta avgöras.

Om inskrivningsdomaren vid förfrågan hos den inskrivningsdomare, varunder
bolaget senast lytt i inskrivningshänseende, får kännedom om att
inteckning uttagits hos denne, bör han inte vara skyldig att fortsätta sina
efterforskningar hos inskrivningsdomare under vilka bolaget ännu tidigare
må ha lytt. Han bör nämligen ha rätt att räkna med att den »omedelbart
föregående» inskrivningsdomaren gjort vad på honom ankommit enligt
lagens regler.

Verkan av ändring i kommunal indelning m. m.

32 §.

Paragrafen har sin motsvarighet i 21 § i kommitténs förslag.

Kommittén

Kommittén anser att en särskild regel fordras för verkan på företagsinteckning
av kommunsammanslagning. Har beviljad eller sökt inteckning
lokaliserats till viss kommun och sammanslås denna med annan kommun
eller del av annan kommun, bör inteckningen i allmänhet omfatta hela

132

Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år 19(>C>

den nybildade kommunen. Med en sådan bestämmelse förebyggs att inteckningen
efter indelningsändringen kommer att avse endast del av kommun,
motsvarande en äldre kommunal enhet. I syfte att vinna enkelhet
och att undvika inteckningskollision förordas dock, att bestämmelsen inte
skall gälla om den andra kommunen eller kommundelen omfattas av annan
inteckning, som beviljats eller sökts på grund av företagarens medgivande.

I fortsättningen anför kommittén bl. a.

Av det föreslagna stadgandet framgår att när inteckning skall utvidgas
till sin omfattning, utvidgningen sker i och med att indelningsändringen
träder i kraft. Beslut av inskrivningsdomaren eller anteckning i inskrivningsboken
förutsättes således icke för utvidgningen. Lämpligen bör dock
i inskrivningsboken göras anteckning om indelningsändring, som föranleder
utvidgning av inteckning eller eljest är av betydelse i inteckningshänseende.
Helst borde sådan anteckning ske, så snart inskrivningsdomaren får
kännedom om indelningsändringen. Härför fordras emellertid, eftersom inteckningsuppläggen
är ordnade efter företagarnas namn, ett speciellt register
till inskrivningsboken anordnat så att de inteckningsupplägg som
beröres av en viss indelningsändring lätt kan återfinnas. Inrättas icke ett
dylikt register, bör anteckning göras, när inskrivningsdomaren får anledning
att beakta indelningsändringen, såsom vid behandling av inskrivningsärende
eller vid utfärdande av gravationsbevis. Det förutsättes, att inskrivningsdomaren
hålles underrättad om ändringar i kommunal indelning och
att han, såvida icke register som nyss sagts inrättas, ålägges att angående
dylika ändringar föra särskilda anteckningar som kan användas vid behov.
Dessa frågor bör regleras i administrativ väg.

Med hänsyn till möjligheten att begränsa företagsinteckning till verksamhet
inom ett eller flera län, kan en ändring i länsindelningen få betydelse i
inteckningshänseende. De problem som uppkommer i detta sammanhang
liknar till sin art de frågor som har avseende å ändring i kommunal indelning
och som berörts i det föregående. Deras praktiska räckvidd blir dock
avsevärt mindre, bl. a. därför att de fall, då lokalisering sker till län, torde
bli förhållandevis få. Ändringar i länsindelningen har hittills varit relativt
ovanliga. F. n. synes behov av bestämmelser i syfte att anpassa intecknings
omfattning till ändrad länsindelning knappast föreligga. Skulle en allmän
revision av länsindelningen bli aktuell, torde emellertid dylika regler böra
övervägas.

Remissyttrandena

Lagberedningen har ställt frågan vad som skall gälla om verksamhet är
intecknad i vardera av två kommuner, som sammanslås, varefter inteckningen
i den ena kommunen dödas. Av stadgandet framgår inte om i sådant
fall inteckningen i den förstnämnda kommunen skall svälla ut och gälla i
hela den nybildade kommunen. Beredningen påpekar att, om en sådan utvidgning
inte är avsedd, vissa problem kan uppstå i övergångsfall.

133

Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1966
Departementschefen

Kommitténs förslag till särskild regel för fall av kommunsammanslagning
bör äga motsvarande giltighet vid sammanslagning av två eller flera
län eller av ett helt län, vari inteckning gäller, med del av annat län, där
samme näringsidkare inte tagit ut annan inteckning. Deparlementsförslaget
har utformats i enlighet härmed.

Självfallet kan det uppstå situationer, när den nu föreslagna regeln inte
innebär någon alltigenom tillfredsställande lösning. Lagberedningen har
pekat på ett sådant fall. Genom det föreslagna stadgandet torde man dock
ha gjort vad som rimligen kan begäras för att i detta sammanhang söka
undanröja nackdelar av ändringar i den kommunala indelningen, Det torde
föra alltför långt att i lagen söka i detalj reglera de skiftande förhållanden,
som kan uppstå som följd av dylika ändringar. Från säkerhetssynpunkt
torde den av kommittén föreslagna bestämmelsen vara fullt tillfredsställande.
En strikt tillämpning av regeln synes leda till att den kvarvarande
inteckningen i det av lagberedningen berörda fallet inte kommer att
omfatta hela den nybildade kommunen.

Det bör i sammanhanget inte fördöljas, att en kommunsammanslagning
med hänsyn till bestämmelserna i 5 § kan komma att vålla vissa besvär
vid uttagandet av nya inteckningar efter den ändrade indelningen. Det kan
tänkas bli nödvändigt med rätt omfattande dödningsåtgärder.

Besvär

33—35 §§.

Paragraferna motsvarar 36—38 §§ i kommitténs förslag.

Departementschefen

Bestämmelsen i 33 § motsvarar 13 § första stycket förlagsinteckningsförordningen
och överensstämmer med 27 kap. 20 § första stycket i lagberedningens
förslag till jordabalk.

Förebild till stadgandet i 34 § har kommittén hämtat i 51 § andra stycket
lagen om inskrivning av rätt till luftfartyg.

Stadgandet i 35 § överensstämmer med 27 kap. 22 § i lagberedningens
förslag till jordabalk.

134

Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1966
Tillämpningsföreskrifter

36 §.

Paragrafen motsvarar 39 § i kommitténs förslag.

Departementschefen

Föreskrifter för tillämpningen av lagen om företagsinteckning avses bli
utfärdade av Kungl. Maj:t i god tid före lagens ikraftträdande. Därvid
skall de frågor, som sammanhänger med de delvis nya forumreglerna,
ägnas särskild uppmärksamhet.

övergångsbestämmelser

Denna bestämmelse, som motsvarar 40 och 41 §§ i kommitténs förslag,
innehåller huvudregeln om den nya lagens ikraftträdande och om de författningar,
som vid ikraftträdandet ersätts av den nya lagen.

Departementschefen

Den nya lagen bör träda i kraft den 1 januari 1967 och då ersätta förlagsinteckningsförordningen
samt lagarna om förlagsinteckning i vissa oljelager,
om inteckning i jordbruksinventarier, om viss panträtt i spannmål
och om viss panträtt i spånadslin och hampa.

De speciella problem som övergången till den nya lagstiftningen erbjuder
skall närmare beröras under de följande punkterna.

Denna bestämmelse motsvarar 42 § i kommitténs förslag.

Kommittén

Stadganden angående förlagsinteckning och inteckning i jordbruksinventarier
förekommer på åtskilliga ställen i lagstiftningen. 1 syfte att undvika
annars inte nödvändiga författningsändringar föreslår kommittén att vad i
lag eller författning stadgas angående förlagsinteckning eller inteckning i
jordbruksinventarier skall, om annat inte föreskrivs eller framgår av omständigheterna,
gälla också i fråga om företagsinteckning. Som exempel på
bestämmelser som sålunda inte behöver ändras nämner kommittén 7 § lagen
den 21 december 1949 (nr 658) om inlösen i vissa fall av rätt till gruva
m. m. Beträffande andra lagar tar kommittén ingen ståndpunkt till frågan
om en ändring. Detta gäller lagen den 3 juni 1955 (nr 416) om sparbanker
och lagen den 22 juni 1920 (nr 474) med vissa bestämmelser om registre -

135

Kungl. Maj. ts proposition nr 2.1 år 1966

ring av elektriska anläggningar samt om rätt till elektrisk kraft m. m. I
fråga om 9 § i sistnämnda lag ifrågasätts dock om inte sådan ändring l)ör
ske alt uppvisande av inteckningshandling i fall som där avses får ske också
inför annan inskrivningsdomare än sådan vid rådhusrätt.

Slutligen påtalar kommittén att ändring måste ske i 37 § lagen den 25
maj 1956 (nr 216) om jordbrukskasserörelse. Den avsedda bestämmelsen
gäller rätten för kreditkassa att bevilja kredit mot förlagsinteckning och
inventarieinteckning. Reglerna är av något olika innehåll för de båda slagen
av inteckningar.

Departementschefen

Den av kommittén föreslagna bestämmelsen torde böra intöras.

Ärenden enligt 1920 års lag med vissa bestämmelser om registrering av
elektriska anläggningar torde vara sällsynta. Härtill kommer att det av
kommittén berörda stadgandet är ofullständigt redan i gällande rätt. Med
hänsyn härtill och med beaktande av att lagen i fråga dessutom är föremål
för översyn torde anledning saknas att f. n. ändra stadgandet.

Även beträffande lagen om jordbrukskasserörelse finns anledning anta
att vissa ändringar ganska snart kan bli aktuella. Eftersom de berörda bestämmelserna
i 37 § över huvud inte kan tillämpas pa företagsinteckning är
emellertid en lagändring nödvändig i samband med reformen av förlagsinteckningsinstitutet.
Chefen för finansdepartementet ämnar senare anmäla
denna fråga.

De i denna punkt upptagna bestämmelserna motsvarar 43 § i kommitténs
förslag.

Kommittén

Utgångspunkten för kommitténs förslag är att samma reglering om möjligt
bör gälla både för äldre inteckningar och för företagsinteckningar. De
äldre inteckningarna bör därför helst inordnas under den nya lagen redan
vid dess ikraftträdande. I den mån detta önskemål inte kan tillgodoses, bör
de äldre bestämmelserna avvecklas efter en övergångstid.

I fråga om åtskilliga av de nya reglerna anser kommittén att de enligt
allmänna processuella grundsatser blir tillämpliga också på äldre inteckningar.
Detta gäller bestämmelserna om forum, ärendenas behandling och
besvär (9 §, 11 § andra stycket och 30—38 §§ i kommitténs förslag, motsvarande
16 §, 18 § sista stycket och 25—30 §§ i departementsförslaget)
såvitt gäller handläggning som förekommer efter nya lagens ikraftträdande.

Beträffande många av de nya reglerna konstaterar kommittén att de

136

Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1966

. den mån de avviker från gällande rätt - i huvudsak innebär en utvidgning
av mteckningshavarens befogenheter utan att annans rätt inskränks
Sa anses vara fallet med 13, 15, 22-25 §§, 26 § andra stycket och 28 §
(motsvarande 18 § tredje stycket och 19—24 §§ i departementsförslaget).

essa regler anses kunna utan vidare göras tillämpliga på de äldre inteckningarna.

Vad angår bestämmelserna i 4 § anför kommittén.

Retroaktiv tillämpning kan ifrågasättas utom i fall då beslut om egendomsavtrade
meddelats fore nya lagens ikraftträdande. Dylik tillämpning

Särskilt närTrå»61 ..medfora en utvidgning av det intecknade kollektivet
nfnSn nr fraga arf<>m inteckning i jordbruksinventarier skulle utvidgnmgen
bil avsevard, eftersom sådan inteckning utsträcktes till iordbrukets
omsättningstillgångar. Däremot skulle utvidgningen i regel få ringa beydelse
för industrins del. Den egendom som omfattas av inteckning oljela?er
skulle komma att väsentligt utökas — bl. a. skulle transportmedel odi
oljecisterner pa annans mark bli föremål för inteckning - men detta förhallande
kan knappast anses utgöra något problem i förevarande sammanhang
med h,,nsyn tm det ringa antalet inteckningar av detta slag. De som

kerhet h'' UtVldgning är ~ »tom inteckningshavaren vars sä kerhet

okar — borgenärer utan förmånsrätt eller med sämre förmånsrätt
vdkas utsikter till betalning i motsvarande mån kan komma att minska’
Förskjutningen mellan inteckningshavaren och Övriga borgenärer berör föl£fSsSviH0tt
1Jldirekt- Tankbart ar, att den för honom verkar oförmånatt.
oprioriterade eller samre prioriterade borgenärer, inför
utsikten att det intecknade kollektivet utvidgas, utsätter företagaren för
onkurs- eller utmatningshot. Vidare kan företagarens möjligheter till per docllgHkrld

anda p,åverkas ogynnsamt. Enligt kommitténs mening är

ck dylika följder mindre sannolika. För övrigt lär företagaren ofta kun hänseende11111^^3

behntliga förlaSs- eller inventarieinteckningar i kredit Det

anförda lamnar emellertid rum för en viss tvekan, huruvida bestämmelserna
i 4 § bor omedelbart vid nya lagens ikraftträdande göras tillämplga
Pa lfrfgavarande inteckningar. En möjlighet vore att beträffande dessa
lata aldre regler angaende egendomen gälla under en övergångstid av
exempelvis fem år. Efter utgången av denna tid kunde de nya bestämme
serna bil tillämpliga eller — eventuellt - inteckningarna utan särskild
mskrnningsätgärd upphöra att galla. Härigenom skulle samtliga rättsägare
fa radrum att anpassa sig till det ändrade läget. Emellertid kan en rege]
anstand med de nya bestämmelsernas tillämpning i många fall väntas
forfela sitt syfte. Med en sådan regel skulle sannolikt åtskilliga innehavare
av aldre inteckningar — framför allt de som innehar inventarieinteckningar
— komma att kräva ny inteckning för att få åtnjuta den utvidgade
säkerhet som en dylik medför och förmå företagaren att lämna medgivande
härtill. I alla de fall då möjlighet till återvinning enligt konkurslagen
saknas blir laget för de oprioriterade eller sämre prioriterade borgenärerna
huvudsakligen detsamma som om bestämmelserna i 4 § omedelbart «iorts
tillämpliga på de äldre inteckningarna.

Kommitténs förslag innebär alltså att 4 § skall tillämpas på de äldre
inteckningarna redan från lagens ikraftträdande.

137

Kurtgl. Maj:ts proposition nr 23 år 1966

trän huvudregeln att de nya bestämmelserna skall tillämpas också på
äldre inteckningar föreslår kommittén vissa undantag. Dessa redovisas i
lagtexten under fem punkter och behandlar följande frågor:

1. Inverkan i vissa fall av att utmätning skett eller beslut om egendomsavlräde
meddelats före den nya lagens ikraftträdande.

2. Giltigheten av förlagsinteckning som när den nya lagen träder i kraft
besvärar fartyg som kan intecknas eller luftfartyg eller intecknade reservdelar
till luftfartyg.

3. Rätten att utfå ränta som upplupit före lagens ikraftträdande och som
inte kan tas ut enligt de nya reglerna.

4. Betydelsen av att företagaren avlidit innan den nya lagen trätt i kraft
eller att vissa rättshandlingar skett före nämnda tidpunkt; de fall som
här åsyftas är överlåtelse av verksamheten, skifte eller bodelning och lösöreköp.

5. De regler som skall gälla vid avgörandet och handläggningen av ärende
som vid lagens ikraftträdande ännu inte blivit slutligt avgjort.

Angående det närmare innehållet i kommitténs förslag hänvisas till s.
133—138 i betänkandet.

Som ett andra stycke föreslår kommittén en bestämmelse som innebär
att vad i annan lag eller författning finns stadgat om företagsinteckning
skall, om inte annat är föreskrivet, tillämpas också på förlagsinteckning
och inteckning i jordbruksinventarier. Härigenom blir regler som i framtiden
kommer att meddelas om företagsinteckning automatiskt tillämpliga
också på de nämnda äldre inteckningsformema.

Remissyttrandena

Stockholms rådhusrätt vänder sig mot tanken att låta företagsinteckningen
utvidgas till att omedelbart omfatta alla de egendomsarter, som
avses i 4 § av den föreslagna lagen. Rådhusrätten framhåller.

Kommittén har icke närmare motiverat sitt påstående att utvidgningen
för industrins del skulle vara av ringa betydelse. Många av de egendomsarter,
som enligt förslaget avses skola omfattas av förlagsinteckning och
vilka tidigare icke varit föremål för dylik inteckning, kan säkerligen representera
ansenliga värden. Som exempel på sådana egendomsarter må nämnas
byggnad på annans mark, patent och andra rättigheter av immateriell
art. För industriidkare, vars egendom belastas av förlagsinteckning, kan
den föreslagna utvidgningen jämväl till sådana egendomsarter innebära en
ansenlig olägenhet. Hans möjligheter att förfoga över rättigheter av dylikt
slag kommer såtillvida att inskränkas, att han, därest han vill överlåta,
upplåta eller på annat sätt förfoga över egendomen, måste överväga, huruvida
icke 20 § i förslaget till lag om företagsinteckning kan komma att åberopas
av innehavare av förlagsinteckning. Under samma förutsättningar
torde borgenärer utan förmånsrätt eller med sämre förmånsrätt än innehavare
av förlagsinteckning vid utmätning eller konkurs komma i ett avsevärt
sämre läge än om lagen om företagsinteckning icke gives retroaktiv

138

Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1966

verkan beträffande förlagsinteckning. Det nu anförda äger även tillämplighet
å inteckning i jordbruksinventarier och oljelager. Rådhusrätten finner
sig på anförda skäl icke kunna godtaga kommitténs förslag att reglerna
för företagsinteckning omedelbart gives återverkande kraft å äldre inteckningar.
Visserligen gjordes, när förlagsinteckning år 1932 utvidgades
till att omfatta utestående köpeskilling för försåld förlagsegendom, regeln
härom tillämplig även på inteckningar, som tillkommit före dess ikraftträdande.
Den utvidgning, som då skedde, var emellertid av obetydlig omfattning
och kunde icke beräknas ha sådana olägenheter till följd, som berörts
i det föregående. Rådhusrätten vill för sin del — enär det måste anses önskvärt
att samma lagliga reglering kommer att gälla för förlagsinteckningar
och inteckningar i jordbruksinventarier å ena sidan och företagsinteckningar
å andra sidan — föreslå, att reglerna för företagsinteckning först efter
en övergångstid av fem år göres tillämpliga å äldre inteckningar. Samtliga
rättsägare skulle då — såsom kommittén anfört — erhålla rådrum att
anpassa sig till det nya rättsläget.

Departementschefen

Kommitténs förslag till övergångsbestämmelser i denna del får anses innebära
en tillfredsställande avvägning av berörda intressen. De farhågor,
som Stockholms rådhusrätt gett uttryck åt, förefaller sålunda överdrivna.
Fördelarna av att snabbt kunna göra den nya lagen tillämplig måste anses
väsentligt överväga de nackdelar, som den omedelbara reformen stundom
kan medföra. De förevarande övergångsbestämmelserna har därför utformats
i enlighet med kommitténs förslag.

Denna bestämmelse saknar motsvarighet i kommitténs förslag.

Departementschefen

Lagen om förlagsinteckning i vissa oljelager bör inte erbjuda några övergångsproblem
utöver dem som är gemensamma för hela förlagsinteckningsinstitutet,
fastän lagen i praktiken innefattar ett system med uttagande
av riksinteckningar och har en forumregel, enligt vilken alla ärenden angående
inteckning i oljelager skall handläggas vid Stockholms rådhusrätt.
Hittills har det nästan uteslutande varit aktiebolag, som utnyttjat denna
inteckningsmöjlighet, och i fråga om sådana erbjuder även den nya lagstiftningen
möjlighet att ta ut riksinteckningar. Forumreglerna i den nya
lagen medför endast att handlingar rörande bolag, som inte har säte i
Stockholms stad eller Stockholms län, skall överföras till inskrivningsdomaren
i residensstaden i det län, där bolagsstyrelsen har sitt säte. Med
tanke på att inteckning i oljelager kan uttas även av annan än aktiebolag
bör dock föreskrivas att bestämmelsen om att flyttning av verksamhet
saknar verkan vart än flyttningen sker inom landet (2 § lagen om för -

Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år 1966 139

lagsinteckning i vissa oljelager) fortfarande skall gälla beträffande sådana
inteckningar.

Denna bestämmelse motsvarar 44 § i kommitténs förslag.

Kommittén

Regeln i 5 § avser även sådana inteckningar som meddelats före lagens
ikraftträdande. Kommittén framhåller alt detta kan komma att utgöra ett
hinder för att ta ut nya inteckningar. Eftersom en företagsinteckning alltid
kan begränsas till att avse verksamhet inom viss kommun uppstår inga
problem i förhållande till förlagsinteckningar. Däremot skulle en inteckning
i jordbruksinventarier kunna komma att utgöra ett absolut hinder mot att
ta ut en företagsinteckning, eftersom den senare i motsats till inventarieinteckningen
i regel inte kan begränsas till viss fastighet. Kommittén har valt
att lösa detta problem genom att anpassa de befintliga inventarieinteckningarna
till de nya individualiseringsreglerna. Den föreslagna bestämmelsen innebär
att inteckning i jordbruksinventarier, som är avsedda för viss fastighet,
i och med att den nya lagen träder i kraft utvidgas att omfatta allt jordbruk
som företagaren driver inom den kommun där fastigheten är belägen.
Eftersom detta kan vålla inteckningskollision i de fall då företagaren även
har inventarier som är avsedda för annan fastighet i samma kommun undantas
sådana fall. Undantaget skall dock inte gälla om de senare inventarierna
är gravationsfria.

De här föreslagna reglerna skall enligt en uttrycklig regel inte gälla om
utmätning skett eller beslut om egendomsavträde meddelats före den nya
lagens ikraftträdande.

Departementschefen

Kommitténs förslag i denna del kan synas innebära en långtgående utvidgning
av objektet för inventarieinteckning. I praktiken torde emellertid
en jordbrukare, som tagit ut inventarieinteckningar, ha belånat alla sina
inventarier, även om de hänför sig till olika fastigheter i samma kommun,
och huvudregeln kan då inte tillämpas, vilket får till följd att ny inteckning
inte utan vidare kan beviljas. Detta är en nackdel men fördelarna av
att kunna undvika en heterogen belastning är så stora att jag utan tvekan
ansluter mig till kommitténs förslag.

Den förordade regleringen innebär att inskrivningsdomaren alltid måste
kontrollera huruvida jordbrukaren tidigare tagit ut inventarieinteckning
men denna kontroll torde inte behöva vålla något större besvär. Kontrollen
blir i princip av samma slag som i fråga om inteckningar, vilka söks av
andra företagare, när ansökan inte är begränsad till viss kommun.

140

Kungl. Maj. ts proposition nr 23 år 1966

Departementschefen

Denna bestämmelse, som motsvarar 45 § i kommittéförslaget, bevarar giltigheten
av de pantförskrivningar beträffande spannmål samt spånadslin
och hampa som eventuellt kan finnas vid lagens ikraftträdande. Med hänsyn
till att pantförskrivningarna upphör att gälla den 1 september näst
efter det sextio dagar förflutit från anteckningen i registret kommer lagarna
uppenbarligen att snart vara helt satta ur kraft.

Förslaget till lag om ändring i 17 kap. 7 § handelsbalken
Departementschefen

I enlighet med kommitténs förslag torde en ändring böra göras i andra
stycket av 17 kap. 7 § handelsbalken. Bakgrunden till ändringen är att i
lagen om företagsinteckning upptagits bestämmelser beträffande förmånsrätt
i konkurs och vid utmätning (13 §), om intecknings ogiltighet i vissa
fall vid näringsidkares konkurs (18 § första och tredje styckena), samt om
den inbördes förmånsrätten mellan företagsinteckningar (19 §). Stadganden
av motsvarande innehåll blir därför överflödiga i handelsbalken. Ett
påpekande om att frågan om det inbördes företrädet mellan företagsinteckningar
löses i lagen om företagsinteckning bör emellertid komplettera det
återstående stadgandet om att borgenär, som har företagsinteckning, äger
förmånsrätt i den egendom som besväras av inteckningen.

Förslaget till lag om ändring i lösöreköpsförordningen
Departementschefen

Det föreslagna tillägget till lösöreköpsförordningen innebär endast en
erinran om bestämmelserna i 12 § lagen om företagsinteckning. En sådan
erinran torde få anses motiverad med hänsyn till den avvikelse från förordningens
regler som bestämmelserna innebär.

Förslaget till lag om ändring i lagen om dödande av förkommen handling
Departementschefen

Enligt 2 § lagen om dödande av förkommen handling skall ansökan om
dödande av handling, på grund varav inteckning meddelats, göras, då fråga
är om inteckning i fast egendom, tomträtt eller vattenfallsrätt eller i jordbruksinventarier,
hos den rätt under vilken fastigheten lyder och eljest hos

141

Ktingl. Maj.ts proposition nr 23 år 1966

rätten i den ort där vederbörande inskrivningsdomare är. Den föreslagna
ändringen i 2 § består i att vad där sägs om inteckning i jordbruksinventarier
utgår. Motsvarande ändring föreslås i 13 §.

Bestämmelserna i 2 och 13 §§ i deras ändrade lydelse bör i enhetlighetens
intresse gälla även i fråga om förlagsinteckning eller inteckning i jordbruksinventarier,
som meddelats före den nya lagstiftningens ikraftträdande.
Ärende, som är anhängigt vid ikraftträdandet, berörs dock uppenbarligen
inte av de nya forumreglerna.

VII. Departementschefens hemställan

I enlighet med vad jag nu anfört föreligger förslag till

1) lag om företagsinteckning,

2) lag om ändrad lydelse av 17 kap. 7 § handelsbalken,

3) lag om ändring i förordningen den 20 november 1845 (nr 50 s. 1) i
avseende på handel om lösören, som köparen låter i säljarens vård kvarbliva,

4) lag angående ändrad lydelse av 2 och 13 §§ lagen den 8 april 1927 (nr
85) om dödande av förkommen handling.

Föredraganden hemställer att lagrådets utlåtande över lagförslagen måtte
för det i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas genom utdrag
av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av
statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans
Maj :t Konungen.

Ur protokollet:
Stig Granqvist

142

Kungl. Maj. ts proposition nr 23 år 1966

Bilaga 1

Förslag

till

Lag

om företagsinteckning

Härigenom för ordnas som följer.

Allmänna bestämmelser

1 §•

Efter medgivande av näringsidkare må inteckning till säkerhet för fordran
meddelas i hans näringsverksamhet. Sådan inteckning kallas företagsinteckning.

2 §.

Företagsinteckning må meddelas endast om näringsidkaren är bokföringsskyldig.
I jordbruk eller skogsbruk må dock inteckning meddelas,
även om bokföringsskyldighet icke föreligger.

3 §•

Företagsinteckning meddelas i den näringsverksamhet, som näringsidkaren
vid varje tid utövar inom ett län eller inom en eller flera kommuner
i länet, eller i verksamhet av viss art inom länet eller inom en eller
flera kommuner i länet. Inteckning må dock begränsas till verksamhet av
viss art endast om bokföringsskyldighet följer med utövandet av verksamheten
eller fråga är om jordbruk eller skogsbruk.

I fråga om aktiebolag må företagsinteckning meddelas i den näringsverksamhet
som bolaget utövar inom landet eller inom flera län. Beträffande
verksamhet för alstrande av elektrisk energi genom vattenkraft må företagsinteckning
meddelas i verksamhet på endast en eller flera fastigheter.
I fråga om gruvdrift må inteckning meddelas i verksamhet som hänför
sig till ett eller flera utmål eller koncessionsområden.

Vid tillämpningen av första och andra styckena anses Stockholms stad
och Stockholms län som ett län.

4 §•

Företagsinteckning gäller i näringsidkarens lösa egendom, i den mån
denna hör till den intecknade verksamheten och utgöres av

1. inventarier, varor eller andra lösören, dock ej fartyg som kan intecknas
för fordran eller luftfartyg eller sådan reservdel till luftfartyg som kan
omfattas av inteckning i luftfartyg,

2. byggnad eller anläggning som icke hör till tomträtt eller vattenfallsrätt,

3. arrenderätt, hyresrätt, rättighet som avses i 1 kap. 7 § lagen den 14

Kungl. M(tj:ls proposition nr 23 år 1966

143

juni 1907 (nr 36 s. 1) om nyttjanderätt till fast egendom, bostadsrätt eller
rätt till gruva eller annan gruvegendom, om rättigheten kan utmätas,

4. nyttjanderätt till inventarier eller andra lösören, om rättigheten kan
utmätas,

5. patent, upphovsrätt eller annan rättighet av immateriell art, om rättigheten
kan utmätas,

6. fordran på vederlag för överlåtelse eller upplåtelse av egendom, som
avses under 1—5, eller på ersättning med anledning av att sådan egendom
skadats eller gått förlorad eller tagits i anspråk genom expropriation eller
liknande förfarande,

7. fordran på vederlag för arbete.

överlåtes verksamheten, gäller inteckningen i överlåtarens fordran på
vederlag, i vad detta avser egendom som vid överlåtelsen omfattades av
inteckningen.

Avlider näringsidkaren, består inteckningen i dödsboets egendom.

5 §•

Företagsinteckning må icke meddelas så, att den till omfattningen avviker
från annan inteckning, som är beviljad eller sökt, om den icke begränsas
till verksamhet som ej omfattas av den andra inteckningen.

6 §.

Skilda näringsidkares verksamhet må intecknas till säkerhet för samma
fordran endast om verksamheten utövas av näringsidkarna gemensamt.

7 §•

Företagsinteckning må meddelas endast för visst kapitalbelopp i svenskt
mynt jämte ränta.

8 §.

9 §•

Tvist om giltigheten av intecknad fordran må prövas utan hinder av
inteckning.

Inteckning må ej anses ogiltig på grund av att bokföringsskyldighet,
som avses i 2 § eller 3 § första stycket, icke förelåg när inteckningen meddelades.

Företagsintecknings verkan vid överlåtelse, utmätning eller konkurs

10 §.

Överlåtes verksamhet som omfattas av företagsinteckning och ingår i
överlåtelsen egendom som omfattas av inteckningen, svarar egendomen i
förvärvarens hand för inteckningen. Om förvärvaren överlåter eller upplåter
sådan egendom eller om denna skadas eller går förlorad eller tages i
anspråk genom expropriation eller liknande förfarande, gäller inteckningen
i hans fordran på vederlag eller ersättning. Inteckningen har företräde till
betalning framför företagsinteckning som grundas på förvärvarens medgivande.

144 Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år 1966

Inteckningshavaren förlorar sin rätt enligt första stycket, om han ej
inom ett år efter det verksamheten frånträddes väcker talan mot förvärvaren
och anmäler detta till inskrivningsdomaren.

Inteckningshavare som avstår från sin rätt mot förvärvaren är skyldig
att anteckna detta på inteckningshandlingen, om förvärvaren fordrar det

Vad som sägs om förvärvaren gäller, om han avlider, hans dödsbo.

11 §-

Bestämmelserna i 10 § äga motsvarande tillämpning, när intecknad verksamhet
jämte egendom som omfattas av inteckningen övergår till annan
genom skifte av handelsbolags tillgångar eller bodelning av annan anledning
än näringsidkarens död.

12 §.

Överlåtes egendom enligt förordningen den 20 november 1845 (nr 50
s. 1) i avseende på handel om lösören, som köparen låter i säljarens vård
kvarbliva, svarar den överlåtna egendomen för företagsinteckning, som
sökes senast trettio dagar efter det att avhandling angående överlåtelsen
företeddes inför rätten.

13 §.

Den som har företagsinteckning till säkerhet för sin fordran äger vid
utmätning eller i konkurs rätt till betalning för fordringen ur egendom som
omfattas av inteckningen, i mån av tillgång och efter det företräde mellan
rättsägare som gäller enligt lag. Betalningsrätten avser dock icke ränta
för längre tid än två år före den dag då utmätningen skedde eller konkursansökningen
gjordes.

Inteckningshavarens rätt på grund av första stycket gäller, även om hans
fordran preskriberats eller han underlåtit anmäla fordringen efter kallelse
å okända borgenärer.

14 §.

Om egendom, som omfattas av företagsinteckning, säljes på grund av utmätning
eller i konkurs och betalning utfaller på kapitalbeloppet av intecknad
fordran, är inteckningen utan verkan till motsvarande belopp.

Rätt till omedelbar betalning i vissa fall
15 §.

Inteckningshavare äger erhålla betalning för intecknad fordran, fastän
denna ej förfallit,

om den verksamhet företagsinteckningen omfattar eller väsentlig del därav
överlåtes eller upphör eller övergår till annan genom skifte av handelsbolags
tillgångar eller bodelning av annan anledning än näringsidkarens
död eller, när inteckningen är begränsad till verksamhet inom visst område,
flyttas från detta eller

om egendomen till följd av van vård eller naturhändelse eller av annan
orsak försämras eller minskas så att säkerhetens värde väsentligt nedgår.

Vid exekutiv försäljning av egendom som omfattas av företagsinteckning
äger inteckningshavaren rätt till betalning ur egendomen, även om den intecknade
fordringen ej är förfallen till betalning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 23 är 1906

145

Ansökan om företagsinteckning m. m.

16 §.

Ärende om företagsinteckning upptages av inskrivningsdomaren för den
stad där länsstyrelsen har sitt säte. I fråga om inteckning i aktiebolags
verksamhet upptages ärendet i det län där bolagets styrelse bär sitt säte. I
övrigt upptages ärendet i det län där verksamheten bedrives.

över ärenden om företagsinteckning skall föras särskild inskrivningsbok.

17 §.

När inteckning sökes, skall fordringshandlingen inges till inskrivningsdomaren.

Utredning som behöves för att inskrivningsdomaren skall kunna avgöra
om näringsidkaren är bokföringsskyldig skall förebringas i ärendet.

18 §.

Inteckningsansökan skall omedelbart avslås, om

1. ansökningen strider mot bestämmelse i 2—7 §§,

2. bestämmelserna i 8 § och 17 § första stycket ej iakttagits,

3. egendom, som skulle komma att omfattas av inteckningen, tagits i mat
före den dag då inteckningen sökes eller samma dag och det icke visas att
utmätningen upphört att gälla,

4. den som medgivit inteckningen eller, om medgivandet lamnats av tvä
eller flera, någon av dem är i konkurs eller försättes i konkurs den dag
då inteckningen sökes, eller

5. det är uppenbart att medgivandet till inteckningen ar ogiltigt av annan

grund än nu sagts. . ... ,

Inteckning gäller ej i utmätt egendom, om utmatningen skett fore den

dag då inteckningen sökes eller samma dag.

Inteckning som meddelats i strid mot bestämmelsen i forsta stycket 4 ar
ogiltig.

Skall ansökan ej avslås omedelbart, må ärendet uppskjutas till viss senare
inskrivningsdag för vinnande av utredning. Sökanden må därvid föreläggas
att fullgöra de åtgärder som fordras för att ärendet skall kunna avgöras.
Fullgör sökanden icke vad som förelagts honom, må ansökningen
förklaras förfallen. Erinran om detta skall lämnas i föreläggandet.

6 Bihang till riksdagens protokoll 1965. 1 samt. Nr 23

146

Kungl. Maj. ts proposition nr 23 år 1966

Företräde mellan företagsinteckningar och särskilda åtgärder
beträffande sådan inteckning

19 §‘

Galla flera företagsinteckningar i samma verksamhet, äger den inteckning
företräde till betalning som söktes först. Inteckningar som sökts samma
dag aga lika rätt, om annat icke följer av andra stycket.

Inteckning, vilken sökes samma dag som annan inteckning, skall förklaras
galla efter den andra, om sökanden begär det. Inteckning som sättes
etter annan galler efter inteckning med samma förmånsrätt som den andra
inteckningen, även om detta ej anges i beslutet.

20 §.

Så länge företagsinteckning gäller må den intecknade fordringshandlingen
om den kommit i näringsidkarens hand, utges på nytt med oförändrad

21 §.

En eller flera intecknade fordringshandlingar må bytas mot en eller flera
nya fordringshandlingar. För utbyte skola alla handlingarna inges till inskrivningsdomaren.
De nya handlingarna skola upptaga näringsidkarens
medgivande till inteckning, styrkt av två vittnen.

Flera intecknade fordringshandlingar må ej utbytas, om de icke äga lika
rätt eller galla med förmånsrätt omedelbart efter varandra.

, Snttaf fl®ra fordringshandlingar i stället för en eller flera,

skall pa begäran av sökanden bestämmas i vilken ordning de nya handlmgarna
skola medföra förmånsrätt. Om sådant beslut gäller bestämmelsen
i 19 § andra stycket andra punkten.

22 §•

..^''°yeta§s^ntec^n*nS ma nedsättas efter annan sådan inteckning. För nedsättning
skall fordringshandlingen inges till inskrivningsdomaren. Om beslut
angående nedsättning gäller bestämmelsen i 19 § andra stycket andra

23 §.

Företagsinteckning må dödas helt eller för visst belopp eller såvitt avser
viss verksamhet. För sådan åtgärd skall fordringshandlingen inges till inskrivningsdomaren.
Dödning som avser viss verksamhet må ej ske utan
näringsidkarens medgivande. Dödning må ej heller ske på sådant sätt att
mteckningsförhållandena komma att strida mot bestämmelse i 3 eller 5 §.

24 §•

I inskrivningsboken skall på begäran av den som uppvisar intecknad
fordrmgshandling antecknas vem som innehar handlingen.

Anmäler den, som senast antecknats som innehavare av intecknad fordrmgshandling,
skriftligen att innehavet upphört, skall förhållandet anmärkas
i inskrivningsboken.

Kungl. Maj.ts proposition nr 23 är 147

Handläggning av inskrivningsärenden m. m.

25 §.

Ärende om företagsinteckning upplages på inskrivningsdag.

Ansökan som ej inkommit på inskrivningsdag anses gjord nästa inskrivningsdag.

26 §.

Hos inskrivningsdomaren skall föras dagbok över ärenden om företagsinteckning.

27 §.

Handlingar i inskrivningsärenden skola sammanföras i akter.

Har sökanden eller annan lämnat uppgift eller förklaring av betydelse
för ärendets prövning eller har särskild utredning verkställts i ärendet,
skall detta antecknas i akten.

28 §.

Bifalles ansökan, skall inskrivning ske i inskrivningsboken i enlighet
därmed och bevis om den företagna åtgärden tecknas på fordringshandlingen.

Innefattar beslut i inskrivningsärende att ansökan ej bifallits, skall i
boken inskrivas endast att ansökningen avslagits, att ärendet uppskjutits
eller att ansökningen förklarats förfallen. Skälen för beslutet skola antecknas
i akten. Dessutom skall sökanden eller hans ombud genast underrättas
om beslutet och skälen för detta i rekommenderat brev.

29 §.

Anmälan enligt 10 § andra stycket skall antecknas i inskrivningsboken.

Inkommer till inskrivningsdomaren handling angående fördelning av
köpeskilling efter försäljning som avses i 14 §, skall fördelningen antecknas
i inskrivningsboken.

30 §.

Styrkes inför inskrivningsdomaren att företagsinteckning är helt eller
till någon del ogiltig enligt dom eller beslut som äger laga kraft eller på
grund av förhållande som avses i 18 § tredje stycket, skall detta antecknas
i inskrivningsboken.

31 §.

Har styrelsen för aktiebolag, i vars verksamhet företagsinteckning sökes,
tidigare haft säte i annat län, skall inskrivningsdomaren undersöka, om
inteckning i bolagets verksamhet meddelats i det andra länet. Är detta fallet,
skall inskrivningsdomaren infordra bolagets upplägg i inskrivningsboken
och den akt som avser inteckningsärendet. Innan dessa handlingar
kommit inskrivningsdomaren till handa, må inskrivningsärendet ej avgöras.

Verkan av ändring i kommunal indelning m. m.

32 §.

Är beviljad eller sökt företagsinteckning begränsad till verksamhet inom
ett eller flera län eller en eller flera kommuner och sammanföres sådant
län eller sådan kommun i sin helhet med annat län eller del därav eller
med annan kommun eller del därav, skall inteckningen avse även verk''

148

Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år 1966

samhet som där utövas av näringsidkaren,
fattas av företagsinteckning.

om denna verksamhet icke om -

Besvär

33 §.

Talan mot beslut i inskrivningsärende föres i hovrätten.

34 §•

1 inskrivningsboken skall anteckning göras om besvär som anförts och
om beslut, som på grund av besvär meddelats av inskrivningsdomaren eller
av högre ratt. °

35 §.

Skall inskrivningsärende enligt beslut av högre rätt upptagas till ny
handläggning av inskrivningsdomaren, åligger det denne att upptaga ärendet
pa forsta inskrivningsdagen efter det att beslutet kommit honom till
handa.

Tillämpningsföreskrifter

36 §‘

Narmare föreskrifter för tillämpningen av denna lag meddelas av
Konungen. 1

1. Denna lag träder i kraft den 1 januari 1967. Genom lagen upphävas
orordningen den 13 april 1883 (nr 16 s. 1) angående förlagsinteckning,

lagen den 21 februari 1958 (nr 54) om förlagsinteckning i vissa oljelager,
lagen den 3 juni 1932 (nr 171) om inteckning i jordbruksinventarier,
lagen den 20 juni 1924 (nr 298) om viss panträtt i spannmål,
lagen den 30 juni 1942 (nr 505) om viss panträtt i spånadslin och hampa.

2. Föreskrift i annan författning om förlagsinteckning eller inteckning i
jordbruksinventarier gäller även i fråga om företagsinteckning, om annat
ej föreskrives eller framgår av omständigheterna.

3. Bestämmelserna i den nya lagen skola tillämpas på beviljad eller sökt
förlagsinteckning eller inteckning i jordbruksinventarier, om annat ej framgår
av bestämmelse under a)—e) i det följande.

a) Har före den nya lagens ikraftträdande utmätning skett eller beslut
meddelats om egendomsavträde, skola bestämmelserna i 4, 13 och 14 §§
15 § andra stycket, 18 § andra stycket, 32 § samt 5 nedan icke tillämpas.

b) År vid lagens ikraftträdande fartyg som kan intecknas för fordran
eller luftfartyg eller sådan reservdel till luftfartyg som kan omfattas av
inteckning i luftfartyg föremål för beviljad eller sökt förlagsinteckning,
omfattar inteckningen utan hinder av bestämmelserna i 4 § alltjämt egendomen
eller utestående köpeskilling för denna. Detta gäller dock icke i konkurs
där beslut om egendomsavträde meddelas senare än tio år efter lagens
ikraftträdande. Bestämmelsen i 13 § om förmånsrätt vid utmätning skall
ej tillämpas på sådan egendom som avses här. ^

c) Den nya lagen medför icke nagon inskränkning i inteckningshavares
rätt att erhålla ränta som belöper på tid före lagens ikraftträdande.

149

Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år 1966

d) Bestämmelserna i 4 § tredje stycket, It) och 11 §§ skola ej tillämpas,
om dödsfallet, överlåtelsen av verksamheten, skiftet eller bodelningen ägt
rum innan lagen trädde i kraft. Bestämmelsen i 12 § skall ej tillämpas, om
köpeavhandlingen upprättats dessförinnan.

e) Inskrivningsärende som ej avgjorts vid lagens ikraftträdande skall
prövas enligt de äldre bestämmelserna men handläggas enligt den nya
lagen.

Föreskrift i annan författning om företagsinteckning skall tillämpas även
på förlagsinteckning eller inteckning i jordbruksinventarier, om annat ej
föreskrives.

4. Bestämmelsen i 2 § lagen om förlagsinteckning i vissa oljelager skall
alltjämt tillämpas på förlagsinteckning i oljelager som beviljats före den
nya lagens ikraftträdande.

5. Beviljad eller sökt inteckning i jordbruksinventarier, som äro avsedda
för viss fastighet, skall omfatta allt jordbruk som näringsidkaren driver
inom den kommun där fastigheten är belägen. Detta gäller dock ej om jordbruksinventarier,
som tillhöra näringsidkaren och äro avsedda för annan
fastighet inom kommunen, besväras av annan sökt eller beviljad inteckning.

6. Lagen om viss panträtt i spannmål samt lagen om viss panträtt i spånadslin
och hampa skola alltjämt tillämpas på panträtt som uppkommit
före den nya lagens ikraftträdande.

150

Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1966

i * ''''

Bilaga 2

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse ar 17 kap. 7 § HandeklmHf^.

Härigenom förordnas, att 17 kap. 7
lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

Har redare------------

Borgenär, som har förlagsinteckning
eller inteckning i jordbruksinventarier,
njute vid konkurs förmånsrätt
i förlagsegendomen eller
inventarierna från den dag inteckningen
söktes; dock gälle ej förmånsrätt
för ränta, som före konkursansökningens
ingivande upplupen
år, för längre tid än tre år.
Finnas flera inteckningar, njute
den, som tidigare sökt inteckning,
företräde, och de, som sökt inteckning
samma dag, lika rätt. Är, då
förlag sinteckning eller inteckning
i jordbruksinventarier sökes, egendomen
avträdd till konkurs eller
meddelas beslut om egendomsavträde
samma dag ansökningen göres,
äge förmånsrätt icke rum.

§ handelsbalken1 skall erhålla ändrad

(Föreslagen lydelse)

§•

--------- — i fartyget.

Borgenär, som har företagsinteckning,
äger förmånsrätt i den
egendom som omfattas av inteckningen.
Om företrädet mellan företagsinteckningar
gälla bestämmelser
i lagen om företagsinteckning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1967.

Att lagrummet i dess äldre lydelse i vissa fall alltjämt skall tillämpas
beträffande förlagsinteckning och inteckning i jordbruksinventarier följer
av 3. övergångsbestämmelserna till lagen om företagsinteckning.

1 Senaste lydelse av 7 §, se 1932:173.

Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år 1966

151

Bilaga 3

Förslag

till

Lag

om ändring i förordningen den 20 november 1845 (nr 50 s. 1) i avseende på
handel om lösören, som köparen låter i säljarens vård kvarbliva

Härigenom förordnas, att i förordningen den 20 november 1845 i avseende
på handel om lösören, som köparen låter i säljarens vård kvarbliva,
skall införas en ny paragraf, betecknad 3 a §, av följande lydelse.

3 a §.

Att i visst fall lös egendom svarar för säljarens gäld, ehuru köpeavhandJing
om egendomen behandlats enligt bestämmelserna i denna förordning,
stadgas i lagen om företagsinteckning.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1967.

152

Kungl. Maj. ts proposition nr 23 år 1966

Bilaga 4

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 2 och 13 §§ lagen den 8 april 1927 (nr 85)
om dödande av förkouunen handling

Härigenom förordnas, att 2 och 13 §§ lagen den 8 april 1927 om dödande
av förkommen handling1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan an gives.

(Xuvarande lydelse)

Ansökan om---—---

Äro enligt--—------

(Föreslagen lydelse)

§•

Ansökan om dödande av handling
skall, skriftligen avfattad, ingivas
till rätten i den ort, där förpliktelsen
skall fullgöras, eller, om
sådan ort ej är nämnd i handlingen,
till den rätt, där den förpliktade
är skyldig att svara i tvistemål,
som angå gäld i allmänhet.
Har på grund av handlingen inteckning
meddelats, göres ansökningen,
då fråga är om handling,
för vilken inteckning fastställts i
fast egendom, tomträtt eller vattenfallsrätt,
hos den rätt, under vilken
fastigheten lyder, och eljest
hos rätten i den ort, där vederbörande
inskrivningsdomare är.

----- godsets bestämmelseort.

—---------av dem.

13 8.

Hava tio år förflutit från det intecknad
fordringshaedling, om vilken
det ej är känt var den finnes,
blivit uppvisad för inteckning om
innehav eller eljest företedd i inteckningsärende
och vill den intecknade
egendomens ägare äska
1 Senaste lydelse av 2 §, se 1946:105, och

153

Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år 1966

(Nuvarande lydelse)

att inteckningen, ehuru han ej kan
förete handlingen, måtte dödas,
göre ansökan därom, då fråga är
om handling, för vilken inteckning
fastställts i fast egendom, tomträtt
eller vattenfallsrätt eller i jordbruksinventarier,
hos den rätt, under
vilken fastigheten lyder, och
eljest hos rätten i den ort, där vederbörande
inskrivningsdomare är.
Sedan ansökningen, där så ske kan,
på sätt om stämning i tvistemål är
stadgat delgivits den senast antecknade
innehavaren av handlingen,
utfärde rätten offentlig stämning,
som skall kungöras på sätt i 6 §
sägs samt innehålla beskrivning av
handlingen ävensom tillkännagivande
att, om någon innehar handlingen
eller har kännedom om att
den finnes i behåll, han bör därom,
vid äventyr att inteckningen eljest
dödas, hos rätten göra anmälan
sist å dag som för ärendets fullföljande
utsättes. Sådan dag må ej
sättas tidigare än sex månader efter
kungörelsens införande i allmänna
tidningarna.

Fullföljes ej---------

Finner rätten,-------

Rätten skall-----— —

(Föreslagen lydelse)

att inteckningen, ehuru han ej kan
förete handlingen, måtte dödas,
göre ansökan därom, då fråga är
om handling, för vilken inteckning
fastställts i fast egendom, tomträtt
eller vattenfallsrätt, hos den rätt,
under vilken fastigheten lyder, och
eljest hos rätten i den ort, där vederbörande
inskrivningsdomare är.
Sedan ansökningen, där så ske kan,
på sätt om stämning i tvistemål är
stadgat delgivits den senast antecknade
innehavaren av handlingen,
utfärde rätten offentlig stämning,
som skall kungöras på sätt i 6 §
sägs samt innehålla beskrivning av
handlingen ävensom tillkännagivande
att, om någon innehar handlingen
eller har kännedom om att
den finnes i behåll, han bör därom,
vid äventyr att inteckningen eljest
dödas, hos rätten göra anmälan sist
å dag som för ärendets fullföljande
utsättes. Sådan dag må ej sättas
tidigare än sex månader efter kungörelsens
införande i allmänna tidningarna.

--------den förfallen.

-----handlingens företeende.

---------laga kraft.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1967.

Bihang till riksdagens protokoll 1965. 1 samt. Nr 23

154

Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år 1966

Bilaga 5

Förlagsinteckningskommitténs förslag till
Lag om företagsinteckning

Härigenom förordnas som följer.

Allmänna bestämmelser

1 §■

Efter medgivande av företagare må till säkerhet för fordran inteckning
meddelas i hans näringsverksamhet enligt vad i denna lag sägs.

2 §•

Näringsverksamhet må intecknas allenast om företagaren är bokföringsskyldig.
Vad nu sagts gäller ej jordbruk, skogsbruk eller djuruppfödning.
Som jordbruk räknas även binäring till jordbruk.

3 §•

Företagsinteckning skall, med iakttagande av vad i 2 § sägs, fastställas
att omfatta all näringsverksamhet, som företagaren vid varje tid utövar
inom riket, eller ock begränsas till verksamhet av viss art eller verksamhet
inom en eller flera kommuner eller ett eller flera län.

Inteckning må även begränsas, då fråga är om verksamhet för alstrande
av elektrisk energi medelst vattenkraft, till en eller flera fastigheter samt
beträffande gruvdrift till verksamhet, som är att hänföra till ett eller flera
utmål eller koncessionsområden.

Utövas verksamheten av flera gemensamt, må inteckning omfatta allenast
verksamheten i dess helhet.

4 §.

Företagsinteckning gäller i företagarens lösa egendom, i den mån denna
hör till den verksamhet inteckningen omfattar och utgöres av

1. inventarier, varor eller andra lösören, dock ej fartyg som kan intecknas
eller luftfartyg eller intecknade reservdelar till luftfartyg,

2- byggnad eller därmed jämförlig anläggning, som icke är tillbehör till
tomträtt eller vattenfallsrätt,

3. hyresrätt, bostadsrätt, arrenderätt, rättighet, som avses i 1 kap. 7 §
lagen om nyttjanderätt till fast egendom, eller gruvegendom,

4. patent, upphovsrätt eller annan rättighet av immateriell art,

5. fordran å vederlag för överlåtelse eller upplåtelse av egendom, som
avses under 1—4, eller å ersättning i anledning av att sådan egendom skadats
eller gått förlorad,

6. fordran å vederlag för utförande av tjänst.

överlåtes intecknad verksamhet, gäller inteckningen i överlåtarens ford -

155

Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år 1966

rån å vederlag, i vad detta avser egendom som besvärades av inteckningen.

Alt inteckning i vissa fall gäller i egendom som tillhör annan än den som
medgivit inteckningen stadgas i 16—19 §§.

5 §■

Företagsinteckning må icke fastställas så, att den till omfattningen avviker
från annan på grund av företagarens medgivande beviljad eller sökt
inteckning, med mindre den begränsas till verksamhet som ej omfattas av
denna.

6 §•

Ej må, utom i fall som avses i 3 § sista stycket, flera företagares verksamhet
intecknas till säkerhet för samma fordran.

7 §•

Inteckning må ej beviljas för annat än visst kapitalbelopp i svenskt mynt
jämte ränta.

8 §•

Medgivande till inteckning skall tecknas å handling, varå fordran grundas,
och vara styrkt av vittnen.

9 §•

Ärenden angående företagsinteckning upptagas av den inskrivningsdomare
vid Stockholms rådhusrätt som förordnats därtill,
över sådana ärenden skall föras särskild inskrivningsbok.

10 §.

När inteckning sökes, skall fordringshandlingen i huvudskrift ingivas till
inskrivningsdomaren.

I ärendet skall ingivas intyg av polismyndighet att den som medgivit
inteckningen driver näringsverksamhet inom riket eller, om medgivandet
avser viss verksamhet, att han utövar verksamhet som sålunda avses. Intyg
fordras dock icke angående förhållande som är känt för inskrivningsdomaren.

Utredning för bedömande av om företagaren är bokföringsskyldig skall
förebringas, i den mån så erfordras.

I fall då företagaren är pliktig att hava registrerad firma för verksamheten,
skall bevis om registrering av firman företes. Är företagaren fysisk person
eller dödsbo, skall styrkt uppgift om födelsetid och födelsenummer lämnas.

11 §•

Inteckningsansökan skall omedelbart avslås,

1. om ansökningen strider mot vad i 2, 6 eller 7 § stadgas eller om den
sökta inteckningen har annan omfattning än i 3 eller 5 § sägs,

2. om vad i 8 § eller 10 § första och fjärde styckena stadgas icke iakttagits,

3. om det upplyses att före den dag inteckningen sökes eller samma dag
ansökningen göres egendom, som skulle komma att besväras av inteckningen,
tagits i mät och det ej visas att utmätningen upphört att gälla,

4. om, när inteckning sökes, den som medgivit inteckningen eller, då inteckningen
medgivits av två eller flera, någon av dem är i konkurs eller
försättes i konkurs samma dag som ansökningen göres, eller

156

Kungl. Maj. ts proposition nr 23 år 1966

5. om det är uppenbart, att inteckningsmedgivandet av annan grund än
ovan sagts är ogiltigt.

Skall ansökan ej omedelbart avslås, må för vinnande av utredning ärendet
uppskjutas till viss senare inskrivningsdag. I föreläggande, som därvid
meddelas sökanden, må föreskrivas att, om vad som förelagts ej fullgöres,
ansökan kan förklaras förfallen.

12 §.

Den som för sin fordran har företagsinteckning äger vid utmätning eller
i konkurs, i mån av tillgång och efter det företräde mellan rättsägare som
enligt lag skall iakttagas, ur egendom vari inteckningen gäller få betalning
för fordringen, dock ej för ränta som upplupit tidigare än två år före den
dag då utmätningen skedde eller konkursansökningen gjordes.

13 §.

Finnas flera inteckningar i samma verksamhet, äger den som tidigare
sökts företräde till betalning och hava de som sökts samma dag lika rätt,
om ej annat följer av vad nedan stadgas.

14 §.

Vid meddelande av inteckning, vilken sökts samma dag som annan inteckning,
skall, om sökanden begär det, inteckningen förklaras gälla efter
den andra.

Inteckning, som sättes efter annan, skall gälla också efter inteckning
med lika förmånsrätt som den andra inteckningen, även om det ej angivits
i beslutet.

15 §.

Har intecknad fordringshandling kommit i företagarens hand, må, om
inteckningen ännu är gällande, handlingen ånyo utgivas med oförändrad
inteckningsrätt.

16 §.

Dör företagaren, gäller inteckningen utan hinder därav i dödsboets egendom.

17 §.

överlåtes verksamhet som omfattas av företagsinteckning och ingår i
överlåtelsen egendom som besväras av inteckningen, skall egendomen i förvärvarens
hand häfta för inteckningen. Om förvärvaren överlåter sådan
egendom eller om denna skadas eller går förlorad, gäller inteckningen i honom
tillkommande fordran å vederlag eller ersättning. Inteckningen äger
företräde till betalning framför företagsinteckningar, som meddelas på
grund av förvärvarens medgivande.

ViH inteckningshavaren göra gällande sin rätt mot förvärvaren, skall
han, vid äventyr av talans förlust, inom sex månader efter det verksamheten
frånträddes väcka talan mot denne och göra anmälan därom till inskrivningsdomaren.

Har inteckningshavaren avstått från sin rätt mot förvärvaren, äger denne
kräva att anteckning därom göres å inteckningshandlingen.

Vad ovan stadgats med avseende å förvärvaren skall, om denne avlider,
gälla i fråga om hans dödsbo.

157

Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1966
18 §.

Vad i 17 § är stadgat skall äga motsvarande tillämpning, då intecknad
verksamhet jämte egendom vari inteckningen gäller övergår till annan genom
skifte av handelsbolags tillgångar eller genom bodelning av annan anledning
än företagarens död.

19 §.

Utan hinder av att med avhandling angående försäljning av lösören förfarits
såsom är stadgat i förordningen den 20 november 1845 i avseende på
handel om lösören, som köparen låter i säljarens vård kvarbliva, häftar
den sålda egendomen för företagsinteckning. Vad nu sagts gäller dock ej,
om inteckningen sökts sedan trettio dagar förflutit från det handlingen
företeddes inför rätten.

20 §.

Inteckningshavare äger söka betalning för intecknad fordran, ehuru förfallotid
ej är inne,

om den verksamhet inteckningen omfattar eller väsentlig del därav överlåtes
eller upphör eller, då inteckningen är begränsad till verksamhet inom
visst område, flyttas från detta eller

om egendomen till följd av van vård eller naturhändelse eller av annan orsak
så försämras eller minskas att säkerhetens värde väsentligt nedgår.

Vid exekutiv försäljning av egendom, vari inteckningen gäller, äger inteckningshavaren
få betalning ur egendomen, även om fordringen eljest ej
är förfallen till betalning.

21 §.

Är beviljad eller sökt inteckning begränsad till verksamhet inom en eller
flera kommuner och sammanföres genom ny kommunal indelning sådan
kommun i sin helhet med annan kommun eller del av kommun, skall inteckningen
avse även verksamhet, som där utövas av företagaren, såframt
denna verksamhet är fri från inteckning.

Särskilda åtgärder med avseende å företagsinteckning

22 §.

En eller flera intecknade fordringshandlingar må utbytas mot en eller
flera nya fordringshandlingar, om alla handlingarna ingivas till inskrivningsdomaren
och de nya handlingarna därvid äro försedda med bevittnat
medgivande till inteckning.

Ej må flera fordringshandlingar utbytas, med mindre de äga lika rätt
eller ock till förmånsrätten gälla omedelbart efter varandra.

Sättas vid utbyte flera fordringshandlingar i stället för en eller flera,
skall, om sökanden begär det, bestämmas den ordning i vilken de nya
handlingarna skola medföra förmånsrätt. Angående sådant beslut gäller
vad i 14 § andra stycket är stadgat.

23 §.

Inteckning må nedsättas efter annan inteckning, om fordringshandlingen
ingives till inskrivningsdomaren. Angående sådant beslut gäller vad i 14 §
andra stycket är stadgat.

158

Kungl. Maj. ts proposition nr 23 år 1966
24 §.

Inteckning må, om fordringshandlingen ingives till inskrivningsdomaren,
dödas helt eller för visst belopp eller såvitt den avser viss verksamhet. Dödande
må ej ske så, att inteckningsförhållandena skulle komma att strida
mot vad i 3 eller 5 § stadgas.

25 §.

På begäran av den som uppvisar intecknad fordringshandling skall i inskrivningsboken
antecknas vem som innehar handlingen. Uppvisande må
ske även inför annan inskrivningsdomare; sker det, skall denne översända
meddelande därom till den inskrivningsdomare som handlägger ärenden
rörande företagsinteckning.

Anmäler den, vilken senast antecknats såsom innehavare, skriftligen att
innehavet upphört, skall förhållandet anmärkas i inskrivningsboken.

Företagsintecknings ogiltighet i vissa fall m. m.

26 §.

Inteckning gäller ej i utmätt egendom, om utmätningen skedde före den
dag inteckningen söktes eller samma dag ansökningen gjordes.

Har inteckning meddelats i strid mot vad i 11 § fjärde punkten stadgas,
är den utan verkan.

27 §.

Utfaller efter exekutiv försäljning av egendom vari inteckning gäller betalning
å kapitalbeloppet av den intecknade fordringen, är inteckningen till
motsvarande belopp utan verkan. När handling som visar köpeskillingens
fördelning inkommer till inskrivningsdomaren, skall anteckning om fördelningen
göras i inskrivningsboken.

28 §.

Utan hinder av inteckning må tvist om intecknad fordrans giltighet prövas.

29 §.

Ej må inteckning anses ogiltig på den grund att företagaren icke var bokföringsskyldig,
när inteckningen meddelades.

Vissa bestämmelser om ärendenas handläggning m. m.

30 §.

lnskrivningsärende angående företagsinteckning må företagas allenast å
inskrivningsdag.

Ansökan skall, även om den inkommit tidigare, anses gjord å den inskrivningsdag,
då ärendet första gången företages.

Har ansökan inkommit mellan inskrivningsdagar, åligger det inskrivningsdomaren
att företaga ärendet å nästa inskrivningsdag.

31 §.

Genom inskrivningsdomarens försorg skall dagbok föras över ärenden
angående företagsinteckning.

159

Kungl. Maj.ts proposition nr 2.1 år 1966

32 §.

Handlingar i inskrivningsärenden skola sammanföras i akter.

Har sökanden eller annan lämnat uppgift eller avgivit förklaring av betydelse
för ärendets prövning eller bär i ärendet verkställts särskild utredning,
skall anteckning därom göras i akten.

33 §-

Innefattar beslut i inskrivningsärende att ansökan ej bifallits, skall sökanden
eller hans ombud genast i rekommenderat brev underrättas om beslutet
och skälen för detsamma. Bifalles ansökan, skall i enlighet därmed
inskrivning göras i inskrivningsboken. Bifalles ej ansökningen, skall i
boken ske inskrivning, innefattande allenast att ansökningen avslagits eller
att ärendet uppskjutits; anteckning om skälen för beslutet upptages i akten.

34 §.

Sker anmälan, som avses i 17 § andra stycket, skall anteckning därom
göras i inskrivningsboken.

35 §.

Visas att inteckning helt eller till någon del är ogiltig enligt dom eller
beslut, som äger laga kraft, eller på grund av förhållande som avses i 26 §
andra stycket, skall anteckning därom ske i inskrivningsboken.

Besvär

36 §.

Mot beslut i inskrivningsärende skall talan föras i hovrätten.

37 §.

Om anförda besvär och om beslut, som i anledning av besvären meddelas
av inskrivningsdomaren eller högre rätt, skall anteckning göras i inskrivningsboken.

38 §.

Skall på grund av högre rätts beslut inskrivningsärende ånyo upptagas
till handläggning av inskrivningsdomaren, åligger det denne att, sedan beslutet
kommit honom tillhanda, företaga ärendet å nästa inskrivningsdag.

Tillämpningsföreskrifter

39 §.

Närmare föreskrifter om inskrivningsboken, dagboken och akter samt
angående tillämpningen i övrigt av denna lag meddelas av Konungen.

övergångsbestämmelser

40 §.

Denna lag träder i kraft den

160

Knngl. Maj.ts proposition nr 23 år 1966

41 §.

Genom denna lag upphävas, i den mån ej annat följer av vad nedan sägs
förordningen den 13 april 1883 (nr 16 s. 1) angående förlagsinteckning;
lagen den 21 februari 1958 (nr 54) om förlagsinteckning i vissa oljelager;
lagen den 3 juni 1932 (nr 171) om inteckning i jordbruksinventarier;
lagen den 20 juni 1924 (nr 298) om viss panträtt i spannmål; samt
lagen den 30 juni 1942 (nr 505) om viss panträtt i spånadslin och hampa.

42 §.

Vad i annan lag eller författning stadgas angående förlagsinteckning eller
inteckning i jordbruksinventarier skall ock gälla i fråga om företagsinteckning,
såframt ej annat föreskrives eller framgår av omständigheterna.

43 §.

Bestämmelserna i denna lag skola äga motsvarande tillämpning i fråga
om beviljad eller sökt förlagsinteckning och inteckning i jordbruksinventarier,
i den män ej annat följer av 1—5 här nedan.

1. I fall då utmätning skett eller beslut om egendomsavträde meddelats
fore ikraftträdandet, skola bestämmelserna i 4 och 12 §§, 20 § andra stycket,
21 §, 26 § första stycket samt 27 och 44 §§ icke tillämpas.

2. Hattar, nar lagen träder i kraft, fartyg som kan intecknas eller luftfartyg
eller intecknade reservdelar till luftfartyg för beviljad eller sökt förlagsinteckning,
skall, utan hinder av vad i 4 § sägs, inteckningen alltjämt
besvara egendomen, dock ej i konkurs vari beslut om egendomsavträde
meddelats sedan tio år förflutit från lagens ikraftträdande; detsamma skall
galla beträffande utestående köpeskilling för förlagsegendom av sådan art.
Vad i 12 § stadgas angående förmånsrätt vid utmätning skall ej tillämpas
beträffande egendom som nu sagts.

3. Genom nya lagen sker ej inskränkning i inteckningshavarens rätt att
utfa ranta som upplupit före lagens ikraftträdande.

4. Bestämmelserna i 16—18 §§ skola ej tillämpas, om dödsfallet, överlåtelsen
av verksamheten, skiftet eller bodelningen skett före lagens ikraftträdande.
Vad i 19 § stadgas äger ej tillämpning, om köpeavhandlingen
upprattats före nämnda tidpunkt.

5. Inskrivningsärende, som vid lagens ikraftträdande ännu ej blivit slutigen
avgjort, skall prövas enligt äldre lag men handläggas enligt nya lagen.

Vad i annan lag eller författning stadgas angående företagsinteckning
skall, om ej annat är föreskrivet, tillämpas även å förlagsinteckning och inteckning
i jordbruksinventarier.

44 §.

Beviljad eller sökt inteckning i jordbruksinventarier, som äro avsedda
för viss fastighet, skall omfatta allt jordbruk som företagaren driver inom
den kommun där fastigheten är belägen. Vad sålunda stadgats skall dock
ej gälla, om jordbruksinventarier som tillhöra företagaren och äro avsedda
for annan fastighet inom kommunen besväras av beviljad eller sökt inteckning.

45 §.

Lagen om viss panträtt i spannmål samt lagen om viss panträtt i spånadslin
och hampa skola alltjämt tillämpas i fråga om panträtt, som uppkommit
före denna lags ikraftträdande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1966

161

Utdrag ur protokoll, hållet i lagrådet den 22 december 1965.

Närvarande:

justitierådet Edling,
regeringsrådet Hegrelius,
justitierådet Petrén,
justitierådet Joachimsson.

Enligt lagrådet den 11 oktober 1965 tillhandakonnnet utdrag av protokoll
över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen
i statsrådet den 15 september 1965, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets
utlåtande skulle för det i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet
inhämtas över upprättade förslag till 1) lag om företagsinteckning, 2)
lag om ändrad lydelse av 17 kap. 7 § handelsbalken, 3) lag om ändring i
förordningen den 20 november 1845 (nr 50 s. 1) i avseende på handel om
lösören, som köparen låter i säljarens vård kvarbliva, samt 4) lag angående
ändrad lydelse av 2 och 13 §§ lagen den 8 april 1927 (nr 85) om dödande
av förkommen handling.

Förslagen, som finns bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av kanslirådet Axel Wallén.

Lagförslagen föranledde följande lagrådets yttrande:

Förslaget till lag om företagsinteckning

2 §.

Som huvudregel gäller enligt förslaget, att inteckning får meddelas endast
om näringsidkaren är bokföringsskyldig. Undantag stadgas dock för
inteckning i jordbruk och skogsbruk. Är villkoret om bokföringsskyldighet
uppfyllt, kan inteckning meddelas att omfatta ej endast verksamhet som
medför bokföringsplikt utan även annan verksamhet som näringsidkaren
bedriver. Detta motiveras av de betydande fördelar som är att vinna genom
att all en näringsidkares verksamhet kan intecknas. Samma skäl talar även
för att den som driver jordbruk eller skogsbruk skall kunna inteckna jämväl
annan av honom utövad rörelse, oaktat denna icke medför bokföringsskyldighet.
En jordbrukare, som icke är bokföringsskyldig, skulle eljest

162

Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1966

vara hänvisad att inteckna endast sitt jordbruk med därtill hörande binäring.
Emellertid skulle en inteckning med denna begränsning, om jordbrukaren
efter inteckningens beviljande utvidgade binäringen så att den blev
en självständig rörelse, utslockna i denna. Detta kan ej anses tillfredsställande.
Lagrådet anser alltså, att jordbrukaren bör ha samma möjlighet att
erhålla inteckning omfattande annan verksamhet än jordbruksdriften som
den bokföringsskyldige äger att få inteckning, vilken omfattar annan verksamhet
än den som medför bokföringsskyldigheten. Huruvida förslaget har
denna innebörd är ej fullt klart. För att det angivna syftet skall vinnas torde
förevarande paragraf böra upptaga, att inteckning må meddelas endast
om näringsidkaren är bokföringsskyldig eller driver jordbruk eller skogsbruk.

3 §•

Reglerna i första och andra styckena torde böra något omredigeras, förslagsvis
så att de — sammanförda i ett stycke — erhåller följande lydelse:
Företagsinteckning meddelas i all den näringsverksamhet eller den verksamhet
av viss art, som näringsidkaren vid varje tid utövar inom ett län
eller inom en eller flera kommuner i länet. Är näringsidkaren aktiebolag,
må inteckning ock meddelas i dess verksamhet inom hela riket eller inom
flera län. Begränsning till annan art av verksamhet än jordbruk eller skogsbruk
må ske endast om bokföringsskyldighet följer med utövandet av verksamheten.
Inteckning i verksamhet för alstrande av elektrisk energi genom
vattenkraft må begränsas till verksamheten på en eller flera fastigheter
och inteckning i gruvdrift till den verksamhet, som hänför sig till ett eller
flera utmål eller koncessionsområden.

Detta förslag föranleder, att hänvisningen i tredje stycket till andra stycket
bör utgå.

Såväl enligt kommittéförslaget som enligt det till lagrådet remitterade
förslaget är avsikten att verksamhet som två näringsidkare utövar gemensamt
— exempelvis det lantbruk två bröder driver tillsammans — skall betraktas
som fristående och alltså i inteckningshänseende vara skild från
rörelser som näringsidkarna må driva var för sig eller samman med andra.
I sak synes intet vara att erinra mot att sålunda verksamhet, som drives av
två eller flera gemensamt, alltid skall utgöra en särskild inteckningsenhet.
I det remitterade förslaget kan denna tanke knappast sägas ha kommit till
uttryck på annat sätt än genom att den i 6 § upptagna bestämmelsen med
förbud mot att inteckna skilda näringsidkares verksamhet till säkerhet för
samma fordran innehåller en undantagsregel för det fall att verksamheten
utövas av näringsidkarna gemensamt. Vad som åsyftas torde komma till
klarare uttryck, om i förevarande paragraf upptages ett stadgande, att verksamhet,
som två eller flera näringsidkare utövar gemensamt, må intecknas
endast som en enhet för sig. Med ett sådant uttryckssätt måste stå klart, att

Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år 1066 163

hinder ej möter alt begränsa inteckning i den gemensamma verksamheten
till verksamhet av viss art eller inom viss kommun.

Vinner vad nu föreslagits bifall, synes den förut angivna, i 6 § upptagna
undantagsregeln för det fall att fråga är om gemensamt utövad verksamhet
kunna utgå.

Det främsta momentet vid individualisering av en verksamhet är näringsidkarens
person, överlåtes verksamheten, blir den ur inteckningssynpunkt
att anse som eu annan verksamhet. Särskilda förhållanden föreligger vid
den övergång som vid näringsidkarens död sker från denne till hans dödsbo.
Till detta övergår i och med dödsfallet verksamheten med tillgångar
liksom ansvaret för gälden. Den ställning som tillkommer innehavare av
en företagsinteckning på grund av en den dödes utfästelse skall uppenbarligen
icke rubbas genom denna övergång. Den för sådant ändamål i 4 § upptagna
föreskriften att inteckning består i dödsboets egendom synes knappast
erforderlig. Däremot skulle måhända viss tvekan kunna uppstå, huruvida
den av den döde drivna och av dödsboet fortsatta verksamheten är att
i inteckningshänseende betrakta som en och samma verksamhet, så att inteckning
meddelad på grund av medgivande av dödsboet gäller i samma
inteckningsenhet som en inteckning på grund av utfästelse av den döde.
Av vad som uttalats vid remissen till lagrådet framgår, att avsikten är att
endast en inteckningsenhet skall anses föreligga. För att undanröja all osäkerhet
i detta hänseende torde böra upptagas ett stadgande av innehåll, att
om näringsidkare dör, dödsboet träder i hans ställe som näringsidkare. Vid
genomförande av vad nu sagts bör den förut berörda föreskriften i 4 §
utgå.

Det nu förordade stadgandet och den förut föreslagna regeln om inteckning
i verksamhet, som två eller flera utövar gemensamt, torde kunna sammanföras
och upptagas som ett nytt andra stycke i paragrafen.

4 §•

Med hänsyn till vad som anförts under 3 § bör sista stycket i 4 § utgå.

5 §■

Den i förevarande paragraf upptagna regeln avser att säkerställa, att
samtliga inteckningar som belastar viss verksamhet har samma omfattning.
Regeln måste anses tillämplig även i det fall att till ytterligare säkerhet för
en fordran, som redan är intecknad i viss del av en näringsidkares verksamhet,
inteckning sökes i annan del av hans verksamhet. Finns i sådant
fall mer än en inteckning i näringsidkarens till exempelvis viss kommun
begränsade verksamhet, utgör stadgandet hinder mot att genom inteckning
till ytterligare säkerhet utsträcka en av inteckningarna att gälla även i hans
verksamhet i annan kommun. Om däremot utsträckningsåtgärden avser
samtliga inteckningar, är den i och för sig tillåtlig enligt detta stadgande.

164 Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1966

En. annan sak är, att till följd av 3 § utsträckningen måste begränsas till
verksamhet inom samma län, såvida icke näringsidkaren är aktiebolag.
Ehuru icke uttryckligen utsagt måste anses gälla, att när flera inteckningar
utsträckes att belasta ytterligare verksamhet, de skall fastställas att
även i denna gälla med samma inbördes förmånsrätt som de har i den ursprungligen
intecknade verksamheten.

Den i stadgandet upptagna regeln synes komma till tydligare uttryck,
om stadgandet ges lydelsen, att företagsinteckning icke må meddelas så,
att den till omfattningen avviker från annan inteckning, som är meddelad
eller sökt i samma näringsverksamhet.

6 §■

Om den i det föregående förordade jämkningen av 3 § genomföres, saknas,
såsom vid nämnda paragraf anförts, anledning att i 6 § uttryckligen
ange, att inteckning må beviljas i näringsverksamhet, som skilda näringsidkare
utövar gemensamt. Iakttages detta, torde lagrummet kunna få den
lydelsen, att till säkerhet för samma fordran inteckning icke må meddelas
i en näringsidkares verksamhet och verksamhet, som utövas av annan.

9 §•

Enligt 2 § gäller som förutsättning för inteckning, att näringsidkaren antingen
är bokföringsskyldig eller ock driver jordbruk eller skogsbruk. Tänkas
kan att även den senare frågan blir oriktigt bedömd. En sådan felbedömning
bör, liksom när fråga är om en felbedömning av bokföringsskyldigheten,
icke medföra ogiltighet av inteckningen. Lagrådet förordar därför,
att andra stycket i paragrafen får det innehåll, att inteckning ej må
anses ogiltig på den grund att, när inteckningen meddelades, bokföringsskyldighet,
som kräves enligt 2 § eller 3 § första stycket, icke förelåg eller
näringsidkaren icke drev jordbruk eller skogsbruk.

10 §.

Såsom anförts vid 3 § skall den verksamhet som två näringsidkare idkar
gemensamt utgöra en särskild inteckningsenhet; den verksamhet var och
en av dem bedriver vid sidan om den gemensamma blir annan inteckningsenhet.
Upplöses gemenskapen på det sättet att den ene delägaren övertager
den andres andel i verksamheten med tillgångar, torde transaktionen böra
bedömas såsom en överlåtelse av hela den gemensamma verksamheten. Företagsinteckning
i den gemensamma verksamheten kommer genom enhetens
försvinnande att sakna faktiskt innehåll, även om den formellt kvar^
står. Inteckningshavaren har emellertid sådan rätt, som avses i förevarande
paragraf, att hålla sig till de föremål som ingick i gemenskapen men nu
ingår i den nya verksamheten.

Upplösning av gemenskapen kan ske också på det sättet att rörelsen ned -

165

Kungl. Maj.ts proposition nr 23 är 1966

lägges och tillgångarna skiftas mellan delägarna. Detta kan innebära, utom
att vad som innehafts under samäganderätt kommer att tillhöra en av delägarna,
att vad som tillhört den ene tillägges den andre. Vad departementschefen
vid remissen anfört om att egendom även efter nedläggandet av en
verksamhet kan svara för inteckningen torde kunna äga motsvarande lilllämpning
i nu förevarande fall utan hinder av att upplösningen av gemenskapen
kan ha medfört att ändring skett beträffande äganderätten till vissa
föremål. Så länge någon av delägarna har kvar sådan egendom utan att
ha satt in den i annan verksamhet eller eljest tagit den i anspråk, får egendom
alltså anses häfta för inteckningen.

Talan som sägs i 10 § andra stycket avses kunna väckas genom anhängiggörande
av rättegång eller ansökan om lagsökning. Departementschefen
har uttalat, att bevakning i konkurs eller yrkande om betalning vid utmätning
i förekommande fall torde kunna jämställas med väckande av talan,
i sistnämnda fall dock endast såvitt rör den egendom som utmätningen
avser. Vad beträffar bevakning i konkurs får framhållas, att inteckningshavarens
anspråk mot förvärvaren icke synes ha sådan karaktär att inteckningshavaren
är att anse som borgenär i förvärvarens konkurs. Det kan
med hänsyn härtill ej tagas för givet, att inteckningshavaren kan få sin
rätt i konkursboet prövad genom att anlita bevakningsförfarandet. Inteckningshavarens
yrkande om betalning vid utmätning torde visserligen i och
för sig kunna jämställas med väckande av talan. Om utmätningsansökningen
återkallas, skulle betalningsyrkandet emellertid bli utan verkan, och inteckningshavaren
skulle icke kunna förhindra att återkallelse skedde så
kort tid före ettårsfristens utgång att han blev ur stånd att i annan ordning
bevara sin rätt. På grund av det sagda synes böra gälla, att talan icke
kan anses väckt med mindre rättegång anhängiggjorts eller lagsökningsförfarande
inletts. Det må anmärkas, att behov av att väcka talan som här avses
rimligtvis måste uppkomma mycket sällan. För vinnande av ökad tydlighet
torde i lagtexten böra anges, att talan skall avse betalning ur egendomen.

Med hänsyn till det nära sambandet mellan andra och tredje styckena
kan dessa lämpligen sammanföras till ett stycke, varvid nuvarande tredje
stycket kan ges det innehåll, att inteckningshavaren, om han avstår från
sin rätt, på begäran av förvärvaren är skyldig att göra anteckning härom
på inteckningshandlingen.

12 §.

Enligt vad som uttalats i remissprotokollet förutsätter ifrågavarande
stadgande för sin tillämpning, att tradition av den försålda egendomen ej
ägt rum. Vad som åsyftas med stadgandet kommer enligt lagrådets mening
klarare till uttryck om i lagrummet stadgas, att om egendom som hör till
näringsverksamhet försålts under villkor att den får kvarbliva hos sälja -

166

Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år 1966

ren, försäljningen är, även om avhandling därom behandlats enligt förordningen
den 20 november 1845 (nr 50 s. 1) i avseende på handel om lösören,
som köparen låter i säljarens vård kvarbliva, utan verkan mot innehavare
av annan företagsinteckning i verksamheten än sådan som sökts mera än
trettio dagar efter det att avhandlingen företeddes inför rätten.

13 §.

I förevarande paragraf upptages den i förhållande till gällande rätt väsentliga
nyheten att förmånsrätt skall gälla även vid utmätning. Goda skäl
talar i och för sig för en sådan reform. Emellertid nödvändiggör denna
ävensom vissa andra förslag ändringar främst inom exekutionsrätten. Förslag
i dessa hänseenden har ännu icke framlagts, och möjlighet föreligger
därför ej att nu överblicka verkningarna. Det kan emellertid befaras, att
för utmätningsförfarandet tyngande regler måste införas. I lagstiftningsfrågans
nuvarande läge har lagrådet icke någon erinran mot det förslag
som kommit till uttryck i förevarande lagrum, men lagrådet vill framhålla,
att förslaget måhända behöver omprövas, när de erforderliga jämkningarna
på andra rättsområden kan bedömas.

Den i 18 § andra stycket upptagna regeln bör, på sätt vid nämnda paragraf
närmare anges, överflyttas till förevarande lagrum, där den lämpligen
kan införas som ett andra stycke mellan de två i förslaget upptagna.

16 §.

Innebörden av stadgandet i första stycket torde kunna kortare uttryckas
så, att ärende om företagsinteckning upptages av inskrivningsdomaren för
stad, som är säte för länsstyrelsen i det län där verksamheten bedrives eller,
om näringsidkaren är aktiebolag, där bolagets styrelse har sitt säte.

18 §.

Enligt förevarande paragrafs första stycke 3 skall inteckningsansökan
omedelbart avslås, om egendom, som skulle komma att omfattas av inteckningen,
tagits i mät före den dag då inteckningen sökes eller samma dag
och det icke visas att utmätningen upphört att gälla. Man måste emellertid
räkna med möjligheten att inskrivningsdomaren saknar kännedom om
verkställda utmätningar och därför, ehuru sådan skett, meddelar inteckning.
I förslaget har detta också uppmärksammats och föranlett regeln
i andra stycket, att inteckningen ej gäller i utmätt egendom, om utmätningen
skett före den dag då inteckningen sökes eller samma dag. Sammanställda
med varandra kan de angivna stadgandena icke leda till annan
tolkning än att en inteckning, som tillkommit på grund av inskrivningsdomarens
bristande vetskap om en skedd utmätning och som alltså rätteligen
icke bort beviljas, likväl blir gällande, låt vara att den blott avser annan
egendom än den utmätta. Det kan icke vara tillfredsställande att låta

167

Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år 19<it>

fordringsägarens möjlighet att erhålla inteckning vara heroende av omständigheten
huruvida inskrivningsdomaren erhållit kännedom om en utmätning.
Att skapa en ordning som säkerställer att inskrivningsdomaren
alltid erhäller vetskap om gjorda utmätningar är praktiskt omöjligt.

Valet synes därför stå mellan, å ena sidan, att i detta fall liksom vid konkurs
låta inteckningen helt sakna verkan och, å andra sidan, att medge inteckning
trots utmätningen. Av skäl som lagberedningen anfört i sitt yttrande
synes den senare vägen vara att föredraga. Visserligen kan en sådan
ordning leda till att meddelad inteckning kommer att sakna egentligt värde,
nämligen i det fallet att all inteckningsbar egendom eller större delen
därav redan var utmätt vid inteckningens beviljande. Risken för rättsförlust
av denna orsak måste emellertid anses ringa. På grund av att inteckningen
alltid gäller i ett mer eller mindre obestämt kollektiv, måste långivare,
som iakttager normal aktsainhet, alltid göra en undersökning rörande
egendomen; det är osannolikt att en mera omfattande utmätning därvid
skulle undgå upptäckt.

På grund av det sålunda anförda förordas, att första stycket 3 utgår.
Stadgandet i andra stycket bör, om så sker, ej bibehållas i förevarande paragraf.
Som detta stadgande närmast innefattar ett undantag från den i
13 § upptagna huvudregeln om den förmånsrätt en företagsinteckning ger
vid utmätning på grund av annan fordran, synes stadgandet lämpligen kunna
överflyttas till nämnda lagrum.

Den i första stycket 5 upptagna föreskriften att ansökningen omedelbart
skall avslås, om det är uppenbart att medgivandet är ogiltigt av annan
grund än förut sagts, innefattar endast en allmän rättsgrundsats som skall
iakttagas även utan uttryckligt stadgande. Lagrådet förordar därför, att
stadgandet såsom obehövligt måtte utgå. Bifalles vad i det föregående föreslagits
beträffande första stycket, får den i förslaget under 4 upptagna regeln
numret 3.

I förslagets tredje stycke upptages en regel om inteckning som meddelats
i strid mot bestämmelsen i första stycket 4 eller, enligt vad lagrådet
nyss förordat, första stycket 3. I likhet med vad som för motsvarande fall
stadgas i 15 § inteckningsförordningen och 36 § lagen om inskrivning av
rätt till luftfartyg torde regeln böra ange att inteckningen är utan verkan.
Från dispositionssynpunkt synes lämpligast att regeln placeras som ett sista
stycke i paragrafen.

19 §.

Sökes samma dag tre inteckningar och förklaras, att inteckning II skall
gälla efter inteckning I samt inteckning III efter inteckning II, bör tydligen
inteckning III gälla också efter inteckning I, även om detta ej anges i
beslutet. Motsvarande bör gälla vid utbyte av en fordringshandling mot
flera enligt 21 § och vid nedsättning enligt 22 §. Sista punkten i andra styc -

168

Kungl. Maj. ts proposition nr 23 år 1966

ket av förevarande paragraf — till vilken punkt hänvisas i 21 och 22 §§ —
torde därför böra erhålla lydelsen, att inteckning som förklaras gälla efter
annan ock gäller efter inteckning med lika eller bättre rätt än den andra
inteckningen, även om detta ej anges i beslutet.

28 §.

Enligt förslaget skall bevis om företagen åtgärd påtecknas fordringshandlingen,
om ansökningen bifallits, men ej annars. I nära överensstämmelse
med vad som stadgas i andra liknande fall (t. ex. 48 § lagen den 12
maj 1955 om inskrivning av rätt till luftfartyg) synes böra gälla att besked
i denna form om innehållet i beslut skall lämnas, även om beslutet icke
innefattar bifall till ansökningen. Lagrummet torde vidare böra undergå
viss redaktionell omarbetning.

Lagrådet föreslår, att paragrafen i två stycken erhåller följande lydelse:
Bifalles ansökan, skall inskrivning ske i inskrivningsboken i enlighet därmed.
Om ansökningen ej bifalles, skall i boken inskrivas, att ansökningen
avslagits, att ärendet uppskjutits eller att ansökningen förklarats förfallen,
medan skälen för beslutet skola antecknas i akten.

Om beslut skall besked meddelas genom bevis, som tecknas på fordringshandlingen.
Har ansökningen ej bifallits, skall sökanden eller hans ombud
genast underrättas om beslutet och skälen för detta i rekommenderat brev.

30 §.

Vad lagrådet förordat beträffande utformningen av 18 § föranleder, att
förevarande paragraf bör ange, att anteckning skall ske bl. a. när det styrkes,
att inteckning är utan verkan på grund av förhållande som avses i 18 §
tredje stycket av förslaget.

31 §.

Om aktiebolags styrelse har flyttat sitt säte från ett län till annat, erfordras
såsom departementschefen framhållit särskilda kontrollåtgärder, innan
inteckning fastställes i bolagets verksamhet. Detsamma gäller emellertid
även beträffande andra inteckningsåtgärder, som berör sådant bolag. Att
åtskilliga ärenden icke kan avgöras, förrän bolagets inteckningsförhållanden
klarlagts, följer visserligen redan av 5 §, men ett allmänt stadgande
om undersökningsplikt synes dock vara av värde. Däremot synes föreskrifterna
om hur undersökningen skall tillgå närmast höra hemma bland de
bestämmelser, som förutsättes skola utfärdas angående tillämpningen av
lagen.

Lagrådet förordar därför, att förevarande paragraf får det innehållet, att
om inteckningsärende avser verksamhet, som utövas av aktiebolag, och beslut
rörande inteckning i verksamheten tidigare meddelats av inskrivningsdomare
för annat län än det, där bolagets styrelse nu har sitt säte, ärendet
icke må avgöras, förrän bolagets upplägg i inskrivningsboken och den akt,
som avser den tidigare åtgärden, kommit inskrivningsdomaren till handa.

Knnt/I. Maj.ts proposition nr 23 är 1966

11)9

övergå n gsbes I ämmel ser n a

Lagrådet har icke någon principiell erinran mot de föreslagna övergångsbestämmelserna
men vill förorda vissa jämkningar av huvudsakligen formell
natur.

Av 3 a) framgår ej, att i stället för de undantagna bestämmelserna i den
nya lagen äldre lag skall gälla. Detta bör uttryckligen utsägas. Vidare bör
det framgå, att en förutsättning för tillämpning av bestämmelsen är, att
utmätningen äger bestånd eller konkursen fortfarande pågår vid den nya
lagens ikraftträdande. Med att näringsidkaren är försatt i konkurs bör jämställas
det fall, att lian försättes i konkurs efter ikraftträdandet på grund
av därförinnan gjord ansökan. Iakttages det anförda, kan stadgandet förslagsvis
erhålla det innehåll, att om egendom, i vilken förlagsinteckning
eller inteckning i jordbruksinventarier gäller, är utmätt vid lagens ikraftträdande
eller näringsidkaren är försatt i konkurs på grund av ansökan
före ikraftträdandet, i stället för de åsyftade lagrummen i den nya lagen
äldre lag skall gälla med avseende å utmätningen och konkursen.

Det i andra punkten under b) angivna undantaget torde böra avse konkurs,
som inträder på grund av ansökan som göres senare än tio år efter
lagens ikraftträdande.

Stadgandet i första punkten under d) utsäger icke annat än vad som
utan vidare gäller enligt allmänna rättsgrundsatser. Stadgandet torde därför
böra utgå såsom överflödigt. Beträffande hänvisningen till 4 § tredje
stycket kan för övrigt erinras om att lagrådet av skäl som anförts vid 3 §
förordat att den åsyftade bestämmelsen uteslutes.

Vad angår bestämmelsen under 4 må framhållas, att efter den nya lagens
ikraftträdande de i 16 § upptagna forumreglerna kommer att tillämpas
även beträffande förlagsinteckningar, som dessförinnan beviljats i vissa
oljelager. Såsom departementschefen framhållit medför detta i fråga om
förlagstagare, som är aktiebolag, att handlingarna rörande bolag, vars styrelse
icke har sitt säte i Stockholms stad eller Stockholms län, skall överföras
till inskrivningsdomaren i residensstaden i det län, där styrelsen
finns. Hur det skall förfaras, då förlagstagaren ej är aktiebolag, har ej berörts.
Nyssnämnda regler torde ge vid handen, att handlingarna då skall
överföras till inskrivningsdomaren i residensstaden i det län, där verksamheten
bedrives. För det fall, att verksamheten bedrives i flera län och flera
inskrivningsdomare således kommer i fråga, ger reglerna emellertid icke
någon ledning. Lämpligaste lösningen synes vara, att den hittillsvarande
forumregeln bibehålies beträffande dylik inteckning. Vid sådant förhållande
torde av praktiska skäl samma regel böra gälla även för övriga äldre
inteckningar i oljelager, där förlagstagaren ej är aktiebolag. Lagrådet föreslår
därför, att till förevarande bestämmelse fogas en andra punkt av inne -

170

Kungl. Maj:ts proposition nr 23 år 1966

håll, att om sådan inteckning avser lager, tillhörigt annan än aktiebolag,
ärende angående inteckningen skall även efter den nya lagens ikraftträdande
upptagas av inskrivningsdomaren i Stockholm.

Från dispositionssynpunkt synes lämpligt, att de sist behandlade bestämmelserna
upptages såsom ett med f) betecknat stycke under 3. Med en sådan
disposition erhåller de under 5 och 6 upptagna stadgandena numren
4 och 5.

Förslaget till lag om ändring i förordningen den 20 november 1845
(nr 50 s. 1) i avseende på handel om lösören, som köparen låter i säljarens

vård kvarbliva

Med hänsyn till vad lagrådet förordat vid 12 § förslaget till lag om företagsinteckning
torde det föreslagna nya lagrummet böra erhålla följande
lydelse: Att köp av lös egendom i visst fall är utan verkan, ehuru köpeavhandling
om egendomen behandlats enligt bestämmelserna i denna förordning,
stadgas i lagen om företagsinteckning.

Övriga lagförslag

Lagrådet lämnar förslagen utan erinran.

Ur protokollet:
Thomas Krook

Kungl. Maj.ts proposition nr 23 är 1966

171

Utdrag av protokollet över justitieärenden hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den
14 januari 1966.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Kling, Johansson, Hermansson,

Holmqvist, Aspling, Palme, Sven-Eric Nilsson, Lundkvist, Gustafsson.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets den 22 december
1965 avgivna utlåtande över de den 15 september 1965 till lagrådet remitterade
förslagen till

1) lag om företagsinteckning;

2) lag om ändrad lydelse av 17 kap. 7 § handelsbalken;

3) lag om ändring i förordningen den 20 november 1845 (nr 50 s. 1) i
avseende på handel om lösören, som köparen låter i säljarens vård kvarbliva; 4)

lag angående ändrad lydelse av 2 och 13 §§ lagen den 8 april 1927
(nr 85) om dödande av förkommen handling.

Föredraganden redogör för lagrådets yttrande och anför.

Lagrådets erinringar mot det remitterade förslaget till lag om företagsinteckning
riktar sig inte mot dess grundlinjer utan är av övervägande formell
natur. Eftersom påpekandena i allmänhet får anses innebära fördelaktiga
jämkningar anser jag att dessa i huvudsak bör iakttas. Några närmare
kommentarer torde inte behövas annat än i följande hänseenden.

Vad lagrådet under 2 § uttalat i fråga om rätten för en jordbrukare att
låta företagsinteckning omfatta all den inom länet drivna näringsverksamheten,
även om han inte är bokföringsskyldig, strider visserligen mot vad
kommittén i förevarande avseende förutsatt men överensstämmer väl med
de allmänna riktlinjerna för det remitterade förslaget. Med hänsyn till
angelägenheten av att undvika de ofördelaktiga konsekvenser, som är förknippade
med obligatorisk artbestämning av en näringsidkares verksamhet
som inteckningsenhet, ansluter jag mig till lagrådets uttalande.

Lagrådet har uppehållit sig förhållandevis ingående vid de speciella
problem som föreligger, när inteckningsbar verksamhet drivs gemensamt

172

Kungl. Maj.ts proposition nr 23 år 1966

av två eller flera näringsidkare utan att någon juridisk person skapats. Jag
har ingenting att erinra mot de klarläggande uttalanden som lagrådet härvid
gjort men vill framhålla, att den situation som avses knappast torde ha
någon betydelse annat än inom jordbruksförhållanden. Problemens praktiska
räckvidd synes därför vara begränsad.

Lagrådet har under 10 § framhållit, att talan om betalning ur egendom,
som överlåtits i samband med näringsverksamhet, inte bör kunna anses
väckt genom bevakning i konkurs eller yrkande om betalning vid utmätning.
Enligt lagrådets uppfattning synes inteckningshavaren nämligen inte
vara att anse som borgenär i förvärvarens konkurs och om utmätningsyrkandet
återkallas i anslutning till ettårsfristens utgång skulle betalningsyrkandet
bli utan verkan och inteckningshavaren satt ur stånd att bevara
sin rätt.

Frågan om inteckningshavarens möjligheter alt göra sitt anspråk mot
förvärvaren gällande genom konkursbevakning synes vara föremål för
delade meningar. Med hänsyn härtill och till lagrådets uttalande om risken
för rättsförlust vid återkallelse av utmätningsyrkande, synes talan inte
böra anses väckt om inte rättegång anhängiggjorts eller lagsökningsförfarande
inletts.

Lagrådet har under 18 § uttalat, att inteckning bör få beviljas i en näringsverksamhet,
även om inskrivningsdomaren känner till att egendom,
som skulle komma att omfattas av inteckningen, tagits i mät före den dag
inteckningen söks eller samma dag. Lagrådet har här efter ett inledande
resonemang intagit samma ståndpunkt som lagberedningen i sitt remissyttrande
över kommittéförslaget.

Som framgår av mina uttalanden i det remitterade förslaget är anledningen
till att jag i denna fråga, i likhet med kommittén, intagit motsatt
ståndpunkt, att den av lagberedningen förordade ordningen kunde leda till
att meddelad inteckning kom att sakna egentligt värde. Jag ansåg att risken
för rättsförlust inte var obetydlig och räknade med möjligheten att
få till stånd en ordning, som garanterade att inskrivningsdomaren i betydande
utsträckning kunde få vetskap om gjorda utmätningar. Enligt vad
jag erfarit synes emellertid stora svårigheter möta att skapa en sådan ordning.
Med hänsyn härtill ansluter jag mig till lagrådets mening. I det åsyftade
fallet bör inteckning alltså kunna beviljas trots verkställd utmätning.

Den av lagrådet föreslagna omformuleringen i förslaget till ändring i lösöreköpsförordningen
torde böra iakttas.

Utöver vad som framgår av lagrådets yttrande torde vissa redaktionella
jämkningar böra vidtas i lagtexten.

173

Kungl. Maj:Is proposition nr 23 år 1966

Föredraganden hemställer, att Kungl. Maj:t måtte jämlikt 87 § regeringsformen
genom proposition föreslå riksdagen att antaga lagförslagen med de
ändringar som sålunda angetts.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt
förordnar Hans Maj :t Konungen att till riksdagen
skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till detta
protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Stig Granqvist

MARCUS BOKTR. STHLM 1966 650517