Kungl. Maj.ts proposition nr 228 (Proposition 1940:228)

Kungl. Maj.ts proposition nr 228.

Nr 228.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående anslag till främjande
och nyttiggörande av vissa uppfinningar m. m.;
given Stockholms slott den 19 april 1940.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över handelsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

GUSTAF.

Fritiof Domö.

Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans
Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
19 april 1940.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Quensel,
Eriksson, Bergquist, Bagge, Andersson, Domö.

Chefen för handelsdepartementet, statsrådet Domö, anför:

Den 2 februari 1940 bemyndigade Kungl. Majit chefen för handelsdepartementet
att tillkalla högst fem personer för att verkställa utredning i frågan
om främjande och nyttiggörande av uppfinningar och tekniska uppslag av
betydelse för folkförsörjningen och försvarsberedskapen m. m.

Med stöd av detta bemyndigande tillkallade jag den 8 februari 1940 såsom
utredningsmän statssekreteraren K. E. Elliot, tillika ordförande, verkställande
direktören i aktiebolaget Stockholms bryggerier fil. doktorn E. H. B.
Almgren, myntdirektören A. G. Grabe, professorn vid tekniska högskolan
H. Kreuger samt vikarierande verkställande direktören i ingenjörsvetenskapsakademien,
civilingenjören E. Velander.

Bihang till riksdagens protokoll 1940. 1 sami. Nr 228. 1

Kungl. Maj.ts proposition nr 228.

Sedan utredningsuppdraget slutförts hava utredningsmännen den 21 mars
1940 överlämnat ett betänkande med förslag i ämnet. Betänkandet, vilket
är enhälligt, har föregåtts av överläggningar dels nied medlemmar i svenska
uppfinnareföreningens styrelse samt med andra personer, vilka syssla med
uppfinnarverksamhet eller som i sin gärning komma i beröring med uppfinnare
och deras problem, dels ock med representanter för andra av utredningsuppdraget
berörda intressen.

Efter en redogörelse för vissa tidigare framställningar och förslag samt
för befintliga möjligheter och anordningar till främjande och utnyttjande
av uppfinnarverksamheten anföra utredningsmännen bland annat, att de
allmänna åtgärder, som i vårt land hittills vidtagits i syfte att tillgodose
uppfinningsväsendets behov, vore av förhållandevis ringa räckvidd. Statens
insatser på området måste, framhålla utredningsmännen, betecknas såsom
obetydliga, särskilt med tanke på det värde ur olika synpunkter, som uppfinnarverksamheten
representerade; medel, som i här berörda syfte ställdes
till förfogande av statskassan, kunde, förståndigt använda, bliva av stort
gagn för samhället i dess helhet. Att behov av ytterligare åtgärder förelåge
vore enligt utredningsmännens mening obestridligt.

Utredningsmännen anföra vidare sammanfattningsvis, att ehuru de vid fullgörande
av sitt uppdrag genomgått samtliga de områden, inom vilka åtgärder
till främjande och nyttiggörande av uppfinnarverksamheten kunde vara erforderliga,
de emellertid i främsta rummet inriktat sig på att finna en lösning
för tillgodoseende av de aktuella av krisläget föranledda behoven. Det
sätt, på vilket utredningsmännen sålunda fattat sitt uppdrag, hade synts
dem motiverat såväl av de rådande förhållandena som av de för utredningen
givna direktiven, däri tonvikten lagts på uppfinningar och uppslag av betydelse
för försvarsberedskapen och folkförsörjningen, ävensom slutligen av
den korta tid, som stått till förfogande för uppdragets fullgörande. Även
mera krisbetonade åtgärder, som av utredningsmännen föresloges, kunde emellertid,
framhålla utredningsmännen — om än de av naturliga skäl måste
få en tillfällig karaktär — beräknas bliva av värde för uppfinnarverksamheten
som sådan. Det borde också understrykas, att de erfarenheter, som
vunnes genom berörda åtgärder, torde få betydelse vid övervägande framdeles
av stödanordningar på längre sikt.

De av utredningsmännen föreslagna åtgärderna äro följande, nämligen:

1) att en Statens uppfinnarnämnd inrättas med uppgift att främja och
nyttiggöra uppfinningar och tekniska uppslag, vilka med hänsyn till deras
möjlighet att med erforderlig snabbhet och rimliga medel tillgodose aktuella
behov äro av värde för försvarsberedskapen eller folkförsörjningen, ävensom
att i anslutning härtill under tionde huvudtiteln anvisas

dels till Statens uppfinnarnämnd: Administrationskostnader å tilläggsstat
för innevarande budgetår ett förslagsanslag av 8,000 kronor samt å riksstaten
för budgetåret 1940/41 ett förslagsanslag av 30,000 kronor,

dels ock till Statens uppfinnarnämnd: Undersöknings- och försökskost -

Kungl. Maj.ts proposition nr 228. 3

nader å tilläggsstat för innevarande budgetår ett reservationsanslag av 500,000
kronor;

2) att under tionde huvudtiteln vidare anvisas för möjliggörande av exploatering
av vissa uppfinningar å tilläggsstat för innevarande budgetår ett
reservationsanslag av 3,000,000 kronor;

3) att det såsom bidrag till uppfinnarekontoret för budgetåret 1940/41
anvisade anslaget å 8,000 kronor höjes till 20,000 kronor och att alltså för
nämnda budgetår anvisas ett tilläggsanslag för ändamålet å 12,000 kronor;
samt

4) att lag utfärdas om ändrad lydelse av 9 § förordningen den 16 maj
1884 (nr 25) angående patent, på sätt ett betänkandet bifogat förslag i ämnet
utvisar.

Slutligen kan nämnas, att utredningsmännen diskussionsvis upptagit till
behandling vissa uppfinnarverksamheten berörande spörsmål utan att beträffande
desamma framlägga några preciserade förslag till åtgärder.

Sålunda erinras om att genom verkstadsskolorna ävensom genom det nya
statens hantverksinstitut vissa möjligheter beredas uppfinnare att till billigt
pris erhålla hjälp med modellbyggen samt lokalutrymme för experimentarbeten.
Utredningsmännen tillstyrka att, i den mån ökat statligt stöd åt
dylik verksamhet bleve behövligt, sådant stöd lämnades i största möjliga utsträckning.
Vidare uttalas den förhoppningen, att det tekniskt-vetenskapliga
forskningsarbetet, vars betydelse för uppfinnarverksamheten utredningsmännen
starkt framhålla, måtte få påräkna allt stöd från statsmakternas
sida. Utredningsmännen erinra därvid, att vissa av de utav dem framlagda
förslagen torde bliva av betydelse även för tekniskt-vetenskaplig forskning.
Beträffande slutligen det sista stadiet av en uppfinning, nämligen dess exploatering,
anföra utredningsmännen, att de haft under övervägande frågan om
bildande av ett ekonomiskt företag, halvstatligt eller statligt, med uppgift
att omhänderhava exploateringen av uppfinningar. Frågan vore emellertid av
mycket invecklad art och stora svårigheter mötte för en tillfredsställande utveckling.
Utredningsmännen hava ansett sig icke böra framlägga något förslag
i ämnet. Icke heller hava de velat föreslå statliga åtgärder för anordnande
av någon »uppfinnarbörs» eller av uppfinnarmässor, en tanke som
även varit under diskussion inom utredningen. Anordnandet av exempelvis
uppfinnarmässor, där uppfinningar kunde utställas och hugade spekulanter
hade tillfälle att taga del av uppfinnarverksamhetens senaste resultat, borde
kanske icke frånkännas betydelse. Det borde emellertid enligt utredningsmännens
mening ankomma på vederbörande intressenter själva att, örn de
funne sådant påkallat, genom sina egna organisationer föranstalta örn åtgärder
i berörda hänseenden.

Över betänkandet hava, efter remiss, yttranden avgivits av statskontoret,
kommerskollegium, patent- och registreringsverket, chefen för försvarsstaben,
statens industrikommission, statens livsmedelskommission, ingenjörsvetenskapsakademien,
Sveriges industriförbund, forskningens beredskapsorganisation,
svenska teknologföreningen, svenska uppfinnareföreningen, svenska
patentombudsföreningen och uppfinnarekontoret. Kommerskollegium har
bifogat yttrande från jernkontoret.

Kungl. Maj:ts proposition nr 228.

Jag kommer i det följande att närmare behandla de av utredningsmännen
framlagda, i det föregående med 1)—3) betecknade förslagen vart för sig
under särskilda avdelningar. Vad beträffar utredningsmännens förslag till
lag om viss ändring i 1884 års patentförordning torde detsamma, ehuru det
i viss mån anknyter till förslaget om inrättande av en statens uppfinnar -nämnd, lämpligen få upptagas till prövning i annat sammanhang.

1. Inrättande av en statens uppfinnarnämnd.

Utredningen. Till stöd för förslaget örn inrättande av en statens uppfinnarnämnd
anföra utredningsmännen, att vid övervägandet av lämpliga stödåtgärder
för uppfinnare och uppslagsgivare starkt framträtt behovet av ett
centralorgan, vilket kunde tjäna såsom förbindelselänk mellan å ena sidan
uppfinnarna och uppslagsgivarna samt å andra sidan staten och näringslivet
och vars uppgift skulle vara att främja och tillvarataga aktuella förslag.
En uppgift liknande den nu angivna utövades av den s. k. forskningens
beredskapsorganisation (FBO). FBO kunde emellertid närmast karakteriseras
som ett för den tekniskt-vetenskapliga forskningen gemensamt förbindelseorgan;
den varken vore eller kunde vara ett organ för främjande av
uppfinnarverksamheten som sådan. Vid sidan av FBO skulle alltså behövas
en uppsamlingscentral för uppfinningar och uppslag, utrustad med vissa
hjälpmöjligheter.

Behovet av ett dylikt centralorgan gjorde sig, anföra utredningsmännen
vidare — ehuru kanske förefintligt även eljest — särskilt gällande under nuvarande
förhållanden. Myndigheter och andra uppvaktades för närvarande
med förslag — måhända värdefulla — vilka de icke hade möjlighet att själva
utnyttja och vilka de kanske ej heller kunde föra vidare, då ovisshet rådde
om vilken myndighet, som närmast kunde vara ägnad att pröva och använda
desamma. Dessutom vore de framförda förslagen ofta i ett sådant skick, att
de icke utan särskilda undersökningar och prov kunde bedömas. Beaktansvärda
uppslag kunde härigenom gå till spillo. Här funnes en uppgift för
ett centralt organ, till vilket uppfinnare och uppslagsgivare kunde vända sig
och vilket hade möjlighet att låta underkasta förslagen sakkunnig prövning
och eventuellt närmare utarbeta desamma för att därefter, om deras användbarhet
och värde fastställts, vidarebefordra dem till de myndigheter, som
kunde tänkas hava behov därav. Ett sådant organ skulle kunna bliva till
stor nytta ej blott för uppfinnarna utan för samhället såsom sådant.

Utredningsmännen framhålla, att ett dylikt centralorgan kunde även under
normala tider fylla en viktig uppgift. Dess inriktning måste emellertid
därvid bliva väsentligt annorlunda än om verksamheten skulle hava avseende
å krisförhållanden. I den förhandenvarande situationen och då i det utredningsmännen
anförtrodda uppdraget tyngdpunkten lagts på uppfinningar
och uppslag av betydelse för försvarsberedskapen och folkförsörjningen, hade
de ansett det riktigast att söka finna en lösning, som i främsta rummet

Kungl. Maj-.ts proposition nr 228.

hade de av krisläget aktualiserade behoven för ögonen. Det borde emellertid
framhållas, att de åtgärder av mera tillfällig och krisbetonad natur, som
sålunda här föresloges, torde genom de erfarenheter de lämnade kunna bliva
av värde vid en eventuell senare utformning av en mera bestående organisation.

Beträffande spörsmålet om den föreslagna nämndens uppgifter hava utredningsmännen
anfört följande:

Då nämnden vöre avsedd att, åtminstone tillsvidare, erhålla en mera tillfällig,
av det rådande krisläget bestämd karaktär, måste dess arbetsuppgifter
bliva beroende härav. Sålunda måste vissa slag av uppfinningar eller uppslag
— ehuru kanske i och för sig värdefulla — vilka i nuvarande läge saknade
betydelse eller vöre av underordnad vikt, lämnas obeaktade av nämnden.
Av kristidskaraktären torde vidare följa, att i och för sig betydelselulla
förslag, vilkas fullföljande skulle kräva alltför lång tid, måste avvisas.
Därjämte måste hänsyn tagas till storleken av de kostnader, som genomförandet
av visst förslag kunde beräknas föranleda.

Det borde icke ankomma på uppfinnarnämnden att tillvarataga uppfinnarnas
patentintressen. Det bistånd, som uppfinnarna i detta hänseende
kunde behöva, torde böra liksom hittills lämnas av vederbörande patentombud
respektive uppfinnarekonloret. Såsom redan nämnts komme utredningsmännen
att i annat sammanhang föreslå, att uppfinnarekontoret tillerkändes
ökat bidrag av statsmedel, varigenom detsamma beräknades bliva i stånd att
i större utsträckning än för närvarande hjälpa mindre bemedlade uppfinnare
med patentansökningar. Utredningsmännen förutsatte, att uppfinnarekontoret
skulle kunna tjänstgöra såsom ett statens patentrådgivande organ,
till vilket obemedlade eller mindre bemedlade personer, vilka vände sig till
nämnden med sina uppfinningar, kunde hänvisas, därest fråga om patent
uppstode. Beträffande i övrigt frågan om uppfinningars patentskydd ville
utredningsmännen hänvisa till det förslag om viss ändring i gällande bestämmelser
på området, som av utredningsmännen i syfte att tillgodose behovet
av lättnad i nuvarande avgiftsregler samtidigt framlades.

Uppgifterna för uppfinnarnämnden syntes utredningsmännen kunna sammanfattningsvis
angivas vara att främja och nyttiggöra uppfinningar och
tekniska uppslag, vilka med hänsyn tili deras möjlighet att med erforderlig
snabbhet och rimliga medel tillgodose aktuella behov vore av värde för försvcirsberedskapen
eller folkförsörjningen.

Nämndens första uppgift borde vara att så snabbt som möjligt företaga
en förberedande granskning av till nämnden ingivna uppfinningar och uppslag
för att avgöra, om desamma över huvud taget borde av nämnden
närmare prövas. Förslag, vilka folie utanför nämndens syfte att uteslutande
tillgodose aktuella behov för försvaret eller folkförsörjningen eller
vilka utan vidare kunde karakteriseras såsom tekniskt omöjliga eller eljest
värdelösa, borde omedelbart utgallras. Skulle något till nämnden inkommet
förslag anses i och för sig förtjäna beaktande, ehuru det såsom fallande
utom ramen leir nämndens arbetsuppgifter icke kunde upptagas till närmare
prövning, borde nämnden dock, i den mån så kunde ske, söka hjälpa förslagsställaren
med råd och anvisningar hur han i annan ordning skulle
kunna på bästa sätt främja tillgodogörandet av sitt förslag.

I de fall, då den första granskningen utfallit positivt, borde det åligga
nämnden dels att göra sig underrättad örn det behov, som kunde förefinnas
på området, dels ock alt föranstalta örn en närmare undersökning av uppfinningen
eller uppslaget för att bedöma dess tekniska värde och användbar -

Kungl. Maj.ts proposition nr 228.

het. För detta ändamål skulle nämnden äga att i den må så erfordrades anlita
lämpliga såväl statliga myndigheter och institutioner som enskilda sammanslutningar,
företag och personer. För behovsprövningen torde det sålunda
bliva nödvändigt att stå i nära förbindelse med statens kristidskommissioner,
framför allt industrikommissionen och livsmedelskommissionen,
försvarsledningen etc. Vid införskaffande av upplysningar rörande den
sakkunskap samt de laboratorie- eller verkstadsresurser m. m., som måste
anlitas för att bedöma ett förslags värde och användbarhet, borde den för
bland sådana ändamål tillkomna forskningens beredskapsorganisation kunna
bliva nämnden till synnerlig nytta.

Sedan behovet konstaterats samt de tekniska förutsättningarna för uppfinningens
eller uppslagets utnyttjande befunnits föreligga, skulle nämnden,
örn så funnes erforderligt och ändamålsenligt, genom lämpligt organ eller
lämplig person föranstalta örn uppfinningens eller uppslagets fortsatta utexperimenterande,
utprovning och bearbetande fram till vad som kunde betecknas
såsom industriell användbarhet. I vissa fall torde uppfinnaren eller
uppslagsgivaren själv härvid med fördel kunna anlitas. Det vore uppenbart,
att det fortsatta arbetet med en uppfinning eller ett uppslag, som här avsåges,
måste beräknas draga vissa, i många fall ganska betydande kostnader.
Det torde därför bliva nödvändigt, att ett anslag för bestridande av utprovnings-,
experiment- och forskningsarbeten ställdes till förfogande. Det borde
åligga nämnden att förvissa sig om att medel, som anvisades från ett dylikt
anslag, användes för avsett ändamål. Nämnden borde också äga rätt att
själv eller genom ombud följa och kontrollera de arbeten, vilkas utförande
bekostades från anslaget.

Det läge i sakens natur, att nämnden borde söka bålla sig underrättad örn
de problemställningar och de behov av tekniskt nybildningsarbete, som uppkomme,
i främsta rummet för de statliga myndigheterna och institutionerna
såsom livsmedels- och industrikommissionerna, de militära myndigheterna
o. s. v., men även, där så lämpligen kunde ske, för näringslivet. Man torde
kunna räkna med, att vederbörande intressenter, såväl statliga som enskilda,
skulle underlätta nämndens uppgift i detta hänseende genom ett intimt samarbete
med densamma. Meddelanden örn problem och behov, varom nämnden
erhölle kännedom, borde av nämnden vidarebefordras till lämpliga
forskningsorgan, myndigheter eller enskilda. Denna verksamhet, som nära
överensstämde med den, vilken utövades av forskningens beredskapsorganisation
och för vilken sistnämnda organisation måste anses särskild lämpad,
borde i görligaste mån bedrivas med anlitande av densamma . 1 vissa läll
kunde det befinnas ändamålsenligt med meddelanden till offentligheten rörande
vissa uppgifter, på vilka uppfinnare särskilt borde inrikta sig. Understundom
kunde det måhända vara lämpligt alt befordra lösandet av viss
uppgift genom pristävlan.

Då en uppfinning eller ett uppslag, som för försvaret eller folkhushållel
vore av särskild betydelse, befunnits färdig för exploatering, borde nämnden
medverka till att den komme till avsedd användning. Detta borde i första
hand ske genom hänvändelse till vederbörande myndighet eller statsinstitution,
därvid av naturliga skäl industrikommissionen och livsmedelskommissionen
— eventuellt även i förekommande fall vederbörande militära förvaltningsmyndighet
— närmast torde kunna ifrågakomma. Det borde sedan
bliva den underrättade myndighetens eller institutionens sak att, där den sä
funne lämpligt, träffa erforderliga anstalter för att exploatering i önskvärd
omfattning komme till stånd. Exploateringen borde i första hand åvägabringas
med anlitande av de möjligheter, som befintliga industriföretag erbjöde
eller som näringslivet eljest ville och kunde av egen kraft lämna. 1

Kungl. Maj:ts proposition nr 228.

vissa fall kunde det emellertid måhända bliva behövligt att söka genom hänvändelse
till Kungl. Majit få nödiga åtgärder vidtagna.

Skulle de myndigheter eller institutioner, hos vilka nämnden förordat ett
visst förslag, av ett eller annat skäl icke fullfölja saken, borde detta ej hindra
att nämnden, därest den så funne önskvärt och lämpligt, stödde förslaget på
annat sätt. Dylikt stöd kunde exempelvis lämnas i den formen, att nämnden
hänvisade förslagsställaren direkt till lämplig industri. Uppenbart vore att
nämndens medverkan icke finge givas sådan form, att staten därigenom
kunde åsamkas ekonomiskt ansvar. Skulle statsbidrag för exploateringen
behövas, måste det i allmänhet bliva vederbörande uppfinnares eller industris
sak att söka sådant; nämnden torde ej böra medverka härtill i annan ordning
än genom utlåtande över bidragsansökningen. Skulle nämnden för vissi
fall anse exploateringen av en uppfinning särskilt nödvändig och kunde sådan
exploatering ej på annat sätt komma till stånd, borde det emellertid vara
nämnden obehaget att själv hos Kungl. Majit göra framställning örn vidtagande
av erforderliga åtgärder.

1 detta sammanhang borde observeras, att vid övervägande av en uppfinnings
exploatering skälig ersättning åt uppslagsgivaren eller uppfinnaren
måste medtagas i priskalkylen. Eventuell tvist om sådan ersättning behövde
emellertid icke hindra en exploatering, som prövades nödvändig. Därest
överenskommelse ej kunde vinnas, anvisade 17 § patentförordningen en
framkomlig väg.

Ett i anslutning till vad utredningsmännen sålunda anfört beträffande
nämndens uppgifter utarbetat förslag till instruktion för nämnden är bifogat
betänkandet.

I fråga om nämndens organisation anföra utredningsmännen:

Utredningsmännen hade övervägt, huruvida icke olikheten mellan militärtekniska
och civila uppfinningar kunde motivera olika organ för liandhavandet
av dessa skilda slag av uppfinningar. Åtskilliga skäl syntes emellertid
tala häremot. Sålunda skulle det, då en uppfinning ofta berörde flera
områden av samhällslivet, vara svårt att bestämt avgränsa de olika organens
uppgifter från varandra. Man skulle härigenom riskera, å ena sidan att onödigt
dubbelarbete kunde uppkomma, och å andra sidan att tveksamhet kunde
uppstå, under vilket organ en viss uppfinning rätteligen borde höra, med
påföljd måhända att densamma ej bleve på riktigt sätt omhändertagen. Vidare
torde, genom att uppgifterna koncentrerades hos ett organ, större möjligheter
lill allsidig behovsprövning och avvägning vinnas. Slutligen vore det
också angeläget, att organisationen ej gjordes mera invecklad och arbetet ej
mera omständligt än nödvändigt. Utredningsmännen hade på anförda grunder
funnit det lämpligast, att samtliga ärenden av här ifrågavarande slag
samlades på en hand.

Utredningsmännen hade vidare undersökt frågan, huruvida den föreslagna
nämnden borde inordnas under någon redan befintlig institution, i första
hand kanske industrikommissionen, varigenom möjligen eli fastare samarbete
mellan nämnden och andra statliga kristidsorgan skulle kunna vinnas.
Då nämndens arbete icke avsåges skola begränsas till uppgifter, som berörde
en enda instilulions verksamhetsområde, utan komme att omspänna problem
av skilda slag inom olika grenar av samhällslivet, hade utredningsmännen
emellertid funnit det riktigast, att en fristående organisation skapades. Det
syntes lämpligt, att nämnden sorterade direkt under handelsdepartementet,

Kungl. Maj.ts proposition nr 228-

vilket redan nu hade hand om medelstilldelningen till vissa besläktade institutioner
såsom ingenjörsvetenskapsakademien och uppfinnarekontoret och
under vilket även patent- och registreringsverket lydde.

Då det gällt att avgöra spörsmålet örn antalet ledamöter i nämnden och
dennas sammansättning i övrigt hade ifrågasatts, huruvida icke redan i själva
nämnden borde finnas representanter för åtminstone de olika tekniska
huvudområdena. Då likväl en allsidig sakkunskap icke ens på detta sätt
skulle kunna vinnas och då en sålunda sammansatt nämnd kunde befaras
bliva onödigt tungt arbetande, ville utredningsmännen emellertid i stället föreslå,
att nämnden gjordes förhållandevis liten, omfattande endast tre personer
med tekniskt-vetenskaplig utbildning samt administrativ, teknisk och
ekonomisk erfarenhet. Utredningsmännen utginge härvid från, att den för
nämndens ställningstagande nödvändiga tekniska specialkunskapen komme
att tillföras nämnden i annan ordning, varom mera anfördes i det följande.

Nämndens ledamöter borde förordnas av Kungl. Majit. Vid behandlingen
av ärenden inom nämnden borde såvitt möjligt samtliga ledamöter närvara.
Beslut holde fattas med enkel röslövervikt, dock att, örn endast två ledamöter
vore närvarande, ordföranden borde hava utslagsröst. Mot nämndens beslut
syntes talan ej böra få föras.

Till nämndens förfogande borde stå ett kansli. Såsom chef för detta borde
anställas en tekniker med vidsträckt erfarenhet och god organisationsförmåga.
Ilan borde vara heltidsanställd. I övrigt torde till en början annan
kanslipersonal icke erfordras än ett kvinnligt biträde för registrerings-, bokförings-
och skrivgöromål. I vad mån ytterligare personal kunde behöva
anskaffas torde få bliva beroende på erfarenheten.

Det borde åligga kanslichefen att tillse, att inkomna uppfinningar och uppslag
noggrant diariefördes samt att nämndens beslut behörigen verkställdes.
Han skulle stå allmänheten till hjälp med råd och upplysningar i ärenden,
som folie under nämndens behandling. Därest vid personligt besök förslag
framlades utan att åtföljas av skriftliga beskrivningar, ritningar eller modeller,
borde kanslichefen under samtalet föra eller låta föra anteckningar i
sådan omfattning, att förslagets innebörd tydligt franninge. Dessa anteckningar
borde sedan till undvikande av tvist diarieföras på samma sätt som till
nämnden inkomna skriftliga förslag.

Inkomna uppfinningar och uppslag skulle av kanslichefen anmälas inför
nämnden, som därvid avgjorde vilka ärenden, som skulle underkastas fortsatt
prövning, ävensom vilka åtgärder, som i sådant fall borde vidtagas.

Utredningsmännen hade övervägt lämpligheten av att vid nämndens sida
såsom rådgivande ställa en fast stab av sakkunniga. Denna tanke hade emellertid
övergivits med hänsyn till svårigheten alt t. o. m. inom en ganska talrik
representation av sakkunniga få utrymme för all den specialkunskap
och erfarenhet, som, även på ett tidigt stadium, kunde bliva nödvändig för
prövning av olika slag av uppfinningar. Det hade synts riktigare, att nämnden
från början bleve helt obunden i fråga örn valet av sakkunniga. För erhållande
av sakkunnig behandling av framlagda förslag samt för verkställande
av erforderliga prov och undersökningar borde nämnden sålunda äga
att anlita den eller de personer, myndigheter eller institutioner, som nämnden
för varje särskilt fall funne lämpligast.

I överensstämmelse med det nu sagda torde, då enligt beslut av nämnden
skulle till fortsatt behandling upptagas ett förslag, som fordrade särskild
fackkunskap eller eljest icke kunde lämpligen handhavas av kanslichefen eller
någon nämndledamot, nämnden äga utse en på området kunnig fackman
att svara för utredningen av ärendet och efter bästa förmåga föra för -

Kungl. Maj:ts proposition nr 22&.

slaget vidare. Det borde åligga sålunda utsedd utredningsman att inkomma"
till nämnden med förslag till åtgärder, som enligt hans mening borde vidtagas
för att främja förslagets nyttiggörande, att följa verkställandet av i detta
syfte beslutade åtgärder ävensom att, i den mån så erfordrades, vara föredragande
inför nämnden i ärendet.

Av nämndens uppgift följde, att samråd i stor utsträckning måste äga
rum såväl med myndigheter som med enskilda. Dylika samråd borde ske
under enklast möjliga former. Erforderlig utredning torde ofta kunna införskaffas
genom personliga hänvändelser och utan omständligt skriftligt remissförfarande.

För att nämnden skulle få åsyftad betydelse vore det angeläget, att den
erhölle allmänhetens förtroende. Till följd av nämndens natur av statsinstitution
bleve dess ledamöter och tjänstemän underkastade ansvar såsom för
tjänstefel, örn de obehörigen yppade eller i illojalt syfte begagnade de upplysningar
och förslag, de i sitt arbete finge del av. Anmodades, enligt vad
i det föregående anförts, särskild utredningsman alt svara för handhavandet
av visst ärende, syntes lämpligt att —- i anslutning till vad som tillämpades
inom forskningens beredskapsorganisation ävensom inom stora delar av industrien
— skriftligen tillförbinda honom att icke, i avsikt att bereda sig eller
annan fördel eller att göra skada, obehörigen yppa vad han genom sitt
arbete åt nämnden finge kännedom örn. Det borde också i görligaste man
söka förebyggas, att vid den undersökning och bearbetning, som en uppfinning
eller ett uppslag genom nämndens försorg underkastades, obehöriga toge
del av förslaget.

Önskades ersättning för ett till nämnden ingivet uppslag, som syntes kunna
utgöra patenterbar uppfinning, torde nämnden lämpligen böra uppmana
förslagsställaren att snarast möjligt söka patent å uppfinningen. Begärdes
åter icke ersättning, funnes ej någon anledning för förslagsställaren att själv
söka patent. För att säkerställa staten mot framtida tvist kunde det emellertid
då vara ändamålsenligt, att förslagsställaren finge underteckna en förklaring
av innehåll, att han avstode från varje ersättningsanspråk. Helst
borde förslagsställaren även underteckna en överlåtelsehandling, så att patent
kunde sökas för det allmännas räkning örn så skulle anses önskvärt.

Genom att en uppfinning eller ett uppslag, som överlämnades till nämnden,
omedelbart registrerades, borde det kunna undvikas, att, därest flera
likartade förslag ingåves, tvekan behövde uppstå örn vilket som inkommit
först.

För tillgodoseende av det med nämndens verksamhet förbundna mcddsbeliovct
föreslå utredningsmännen, såsom förut omförmälts, anvisande dels
av anslag lill administrationskostnader dels ock av anslag lill undersökningsocli
försökskostnader. Till närmare motivering av dessa förslag anföra utredningsmännen
följande:

Vad administrationskostnaderna beträffade borde härunder inbegripas dels
ersättning lill nämndens ledamöter och kanslipersonal, dels ock omkostnader
för nämnden och kansliet. Man torde kunna utgå från, att det arbete,
som komme alt åvila nämndens ledamöter, bleve ganska både tidsödande
neli besvärligt. Arbetet komme alt bestå i icke blott den nämnden åliggande
behandlingen av ett betydande antal ärenden utan även mottagande av besök
av uppfinnare och uppslagsgivare, telefon- och brevförfrågningar m. m. Ersättning
för detta arbete borde enligt nämndens mening lämpligen utgå i
form av ett årligt arvode, vilket skäligen syntes kunna bestämmas till för ordföranden
3,000 kronor samt för en var av de övriga ledamöterna 2,400 lero -

10 Kungl. Maj:ts proposition nr 228.

nor. De sammanlagda arvodeskostnaderna skulle alltså utgöra 8,400 kronor.

o Med hänsyn till de anspråk, vilka måste ställas på kanslichefen i fråga om
såväl tekniskt kunnande som kvalifikationer i övrigt, torde ersättningen till
denne befattningshavare icke böra understiga 12,000 kronor om året. Till
kanslibiträdet syntes en ersättning av 3,600 kronor för år räknat vara
rimlig.

Utgiften för lokalhyra torde icke behöva beräknas i detta sammanhang;
utredningsmännen förutsatte, att hyresutgifterna komme att bestridas från
.statens allmänna fastighetsfond, byggnadsstyrelsens delfond. Övriga löpande
expenser, såsom utgifter för städning, telefon, postavgifter och skrivmateriel,
torde kunna uppskattas till i runt tal 4,000 kronor.

Även under förutsättning att nämndens ledamöter vore bosatta i Stockholn1.
syntes vidare ett belopp böra beräknas för resekostnader. Det torde
nämligen bliva nödvändigt i vissa fall, att nämnden eller någon dess ledamot
eller kanslichefen företoge resor inom landet exempelvis för att på ort och
ställa taga del av resultatet av en undersökning eller av praktiska prov, som
igångsatts rörande någon på nämndens prövning beroende uppfinning. För
bestridande av med dylika resor förbundna kostnader torde få avses ett belopp
av 2,000 kronor.

Slutligen borde ett belopp reserveras för engångsanskaffning av kontorsmöbler
och andra inventarier. Kostnaderna härför syntes kunna uppskattas
till högst 3,000 kronor.

Uppfinnarnämndens administrationskostnader skulle enligt dessa beräkningar
uppgå till sammanlagt (8,400 + 12,000 + 3,600 + 4,000 + 2,000) =
30,000 kronor örn året, vartill komme en engångsutgift å högst 3,000 kronor
för inventarieanskaffning.

Med hänsyn till önskvärdheten av att uppfinnarnämnden kunde träda i
verksamhet snarast möjligt, torde anslag för ändamålet böra anvisas å tillläggsstat
för innevarande budgetår. Under förutsättning att verksamheten
påbörjades den 1 maj 1940 skulle av förenämnda belopp 30,000 kronor en
sjättedel, eller 5,000 kronor, erfordras för det löpande budgetåret. Därjämte
torde det för inventarieanskaffningen avsedda beloppet böra i dess helhet
anvisas redan nu. Medelsbehovet för budgetåret 1939/40 skulle alltså
utgöra tillhopa 8,000 kronor. Då möjlighet borde finnas att, efter medgivande
av Kungl. Majit, tillgodose nu oförutsedda behov, torde medelsanvisningen
böra ske i form av förslagsanslag.

De med nämndens verksamhet förbundna undersöknings- och försökskostnaderna
mötte det svårighet att ens med någorlunda säkerhet beräkna.
Erfarenheten från andra, liknande områden visade emellertid, att medelsbehovet
kunde antagas bliva ganska betydande. Utredningsmännen inbegrepe
härunder utgifter för undersökning, modelltillverkning, experimentarbeten
och praktiska prov samt överhuvud alla de kostnader, som kunde komma
att nedläggas på en uppfinning eller ett uppslag före exploateringsstadiet. I
vissa fall torde kostnaderna jämväl kunna avse ersättning till en uppfinnare
eller uppslagsgivare för överlåtelse av rätten att fullfölja ett framlagt förslag.
Även patentkostnader torde, om särskilda skäl förelåge, böra få bestridas
av nämnden.

Det vore av vikt, att nämnden tillerkändes stor handlingsfrihet, då det
gällde att avgöra vilka åtgärder, som borde vidtagas beträffande ett nämnden
underställt förslag, och vilka kostnader, som borde nedläggas å detsamma.
Utredningsmännen föresloge, att för bestridandet av ifrågavarande
kostnader tillsvidare avsåges ett anslag av 500.000 kronor. Anslaget torde
böra disponeras av Kungl. Majit för utanordningar till nämnden efter där -

Kungl. Majlis proposition nr 228.

om av nämnden gjorda framställningar. Utredningsmännen förutsatte härvid,
att medelsanvändningen icke behövde av nämnden på förhand specificeras,
utan att utanordningarna skedde i runda belopp samt att kontrollen
över medlens användning finge äga rum i efterhand sålunda, att, då ny medelsanvisning
begärdes av nämnden, redovisning samtidigt lämnades för närmast
förut erhållna belopp.

Anslaget till försökskostnader torde liksom anslaget till administrationskostnader
böra anvisas å tilläggsstat för innevarande budgetår. Skäl kunde
tala för att ifrågavarande anslag i likhet med anslaget till administrationskostnader
erhölle förslagsanslags natur. Då utredningsmännen det oaktat ansåge
sig kunna tillstyrka, att medelsanvisningen — på sätt torde i jämförliga
fall vara det vanliga — finge formen av reservationsanslag, skedde det under
den förutsättningen, att, därest efter någon tid det föreslagna beloppet
visade sig otillräckligt, förstärkning av anslaget ägde rum redan under då
löpande budgetår.

Yttranden. I de avgivna yttrandena hava utredningsmännens förslag i
huvudsak tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Av yttrandena må följande
här återgivas.

Statskontoret uttalar, att i fråga om förutsättningarna för nämndens beslutmässighet
borde gälla, att, när beslut fattades i närvaro av allenast två
ledamöter, dessa skulle vara örn beslutet ense. -—• Det föreslagna anslaget
å 500,000 kronor till undersöknings- och försökskostnader borde enligt statskontorets
mening kunna avsevärt reduceras. Anslaget borde vidare, med
hänsyn till den framskridna tidpunkt, vid vilken här ifrågavarande verksamhet
kunde beräknas komma i gång, anvisas först å riksstaten för nästa
budgetår. Ämbetsverket ifrågasätter även, huruvida icke såsom villkor
för statens medverkan borde stipuleras viss skyldighet att återbetala statsbidrag
i de fall, då uppfinningen medförde ekonomisk vinst.

Kommerskollegium framhåller, att mot bakgrunden särskilt av erfarenheterna
från världskrigsåren väl knappast några mera vittgående förhoppningar
syntes kunna hysas om att under nu rådande kris genom en fristående
uppfinnarnämnd kunna med erforderlig snabbhet i någon mera verkningsfull
utsträckning nyttiggöra framkomna tekniska uppslag. Om kollegium
det oaktat funnit sig berett tillstyrka de uppslag utredningsmännen
framlagt, hade detta främst skeft på grund av de förhoppningar, som på
mera lång sikt kunde knytas till förslagens betydelse för teknisk forskning
och tekniskt framåtskridande.

Patent- oell registreringsverket anser, att den föreslagna nämnden givits
en väl svag organisation i betraktande av de många och krävande uppgifter,
som skulle åvila densamma. Särskilt syntes det kunna dragas i tvivelsmål,
huruvida nämndens kanslichef skulle kunna utan biträde av annan kanslipersonal
med teknisk utbildning fylla sina åligganden på ett tillräckligt
snabbt och effektivt sätt. -— Med avseende å utredningsmännens förslag att
det borde åligga nämnden att föranstalta örn en närmare undersökning av
sådana till nämnden inkomna uppfinningar eller uppslag, som ansåges i och
för sig förtjäna beaktande, för att bedöma deras tekniska värde och an -

Kungl. Maj:ts proposition nr 22S.

vändbarhet, samt att nämnden för detta ändamål skulle äga anlita bland
andra lämpliga statsinstitutioner, finge ämbetsverket framhålla, att den angivna
undersökningen kunde få ett visst samband med spörsmålet, huruvida
patenterbar uppfinning förelåge. Ämbetsverket förutsätter, att medverkan
från dess sida i detta sammanhang i huvudsak endast komme att ske
i samband med behandling av patentansökningar, som inkommit i vanlig
ordning. Angående nämndens här ifrågavarande undersökning framhåller
ämbetsverket vidare, att det torde vara erforderligt att såvitt möjligt prövades,
om uppfinningen eller uppslaget kunde utövas utan intrång i annan
tillkommande patenträtt. Ett förbiseende på denna punkt kunde leda till
att allmänna medel, som ställts till förfogande för utexperimenterande
m. m., visade sig bortkastade, varjämte den, som utövade uppfinningen eller
uppslaget, kunde utsättas för risken av allvarliga påföljder av ekonomisk
eller annan art.

Statens industrikommission uttalar önskemålet, att nämndens verksamhet
begränsas till att granska och sovra till nämnden inkomna uppfinningar och
tekniska uppslag ävensom att, då anledning därtill syntes föreligga, låta ombesörja
de praktiska försök, som erfordrades för en säkrare bedömning av
uppfinningens värde, ävensom att nämnden vid lösandet av sistnämnda
uppgift i så stor utsträckning som möjligt begagnade sig av därför lämpade
organ. Särskilt viktigt syntes det, att nämnden icke belastades med forskningsuppgifter
av principiell natur, vilka i fortsättningen som för närvarande
torde böra handhavas av forskningens beredskapsorganisation. Den
av utredningsmännen föreslagna ordningen för handläggning av till nämnden
inkomna förslag ansåge sig kommissionen kunna tillstyrka under nämnda
förutsättning. — Mera tveksam ställer sig kommissionen till förslaget örn
nämndens befogenhet att taga initiativ till sådan uppfinnarverksamhet, som
avsåge att tillgodose vissa av statliga myndigheter eller inom näringslivet
yppade behov. Det torde under nuvarande förhållanden, anför kommissionen,
närmast ankomma på kristidskommissionerna att följa utvecklingen
på olika områden och taga initiativ till åtgärder för tillgodoseende av de
under krisen uppkommande försörjningsbehoven, även där dessa förutsatte
ett tekniskt nydaningsarbete. För att nämnden skulle kunna fylla sin uppgift
som granskande organ erfordrades emellertid, att nämnden erhölle information
om försörjningsläget. Sådan information torde böra lämnas av
särskilda kontaktmän, utsedda av respektive kristidskommissioner. I den
mån uppkomna behov påkallade utredning genom särskilda sakkunniga
syntes denna lämpligen kunna verkställas av forskningens beredskapsorganisation
på initiativ av industri- och livsmedelskommissionerna. — Vidare
ifrågasätter kommissionen, huruvida icke i instruktionen för nämnden borde
inryckas föreskrift örn att nämndens protokoll och handlingar skulle betraktas
som hemliga.

Enahanda önskemål med avseende å nämndens protokoll och handlingar
framföras av svenska teknologi öreningen, svenska uppfinnareföreningen
och svenska patentombudsföreningen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 228.

Statens livsmedelskommission uttalar önskvärdheten av att en ledamot i
nämnden besutte speciell kännedom om jordbruk och livsmedelsprodukter.

Svenska teknologföreningen understryker särskilt, att nämndens samtliga
ledamöter borde vara personer med tekniskt-vetenskaplig utbildning. Föreningen
framhåller vidare, att det föreslagna anslaget till administrationskostnader
syntes vara i lägsta laget.

Den främsta förutsättningen för framsteg på uppfinnarväsendets område Departementsär
tekniskt-vetenskaplig forskning. Staten bidrager i olika former för främ- cMenjande
av arbetet härutinnan. Ehuru ytterligare åtgärder i detta syfte kunde
vara förtjänta att övervägas skall dock denna fråga icke upptagas till
behandling i förevarande sammanhang. Vid sidan av anordningar för främjande
av den tekniskt-vetenskapliga forskningen synes det emellertid motiverat,
att åtgärder vidtagas, vilka omedelbart avse att tillgodose och utnyttja
uppfinnarverksamheten. Särskilt under nuvarande förhållanden synas
skäl tala för, att för landet betydelsefulla tekniska uppslag och uppfinningar
understödjas och tillvaratagas. Jag delar utredningsmännens mening,
att behov av ekonomisk medverkan från statsmakternas sida här föreligger,
ävensom att det måste anses ligga i samhällets intresse att sådan
medverkan lämnas i avsevärt högre grad än för närvarande är fallet.

Vad angår de åtgärder, som nu lämpligen böra vidtagas, finner jag de
skäl bärande, som av utredningsmännen anförts för inrättande av ett särskilt
statligt centralorgan med ändamål att främja och nyttiggöra uppfinningar
och tekniska uppslag av aktuell betydelse för försvarsberedskapen
och folkförsörjningen. Den sålunda föreslagna statens uppfinnamämnd
har också tillstyrkts i samtliga de avgivna yttrandena. Även om alltför stora
förväntningar kanske icke böra knytas till resultatet av en sådan nämnds
arbete, torde densamma hava en given plats att fylla i vår beredskapsorganisation.
Tiden för dess bestånd bör givetvis icke nu avgöras utan
får bliva beroende på omständigheterna. Skulle erfarenheterna bliva gynnsamma,
kan det måhända finnas anledning att låta den fortleva -— örn än
kanske i förändrad form — jämväl efter återinträdande av mera normala
tider. I varje fall torde, såsom utredningsmännen framhållit, nämnda erfarenheter
få betydelse vid övervägande framdeles av stödåtgärder för uppfinnarverksamheten
på längre sikt.

De uppgifter, som av utredningsmännen föreslagits skola ankomma på
nämnden, äro enligt min mening lämpligt avgränsade. Med anledning av
de betänkligheter, som statens industrikommission härutinnan på ett par
punkter uttalat, må först framhållas, att initiativ från nämndens sida till
viss uppfinnarverksamhet givetvis icke bör tagas annat än i samförstånd
med vederbörande statsinstitution. Att denna förutsättning måste fyllas
följer av själva syftet med nämndens verksamhet. Industrikommissionens
mening, att från nämndens arbetsuppgifter skulle undantagas åtgärder i
exploateringssyfte, kan jag vidare icke dela. Det måste anses mindre tillfredsställande
såväl ur uppfinnarens som ur nämndens egen synpunkt, örn

Kunell. Maj.ts proposition nr 228.

nämnden, sedan den efter undersökning blivit övertygad om nyttan av en
viss uppfinning, skulle vara betagen rätten att medverka till dess exploatering
på lämpligt sätt, jämväl i annan form än genom hänvändelse till
viss statlig myndighet. Såsom utredningsmännen angivit nämndens befogenheter
i förevarande hänseende synas några betänkligheter emot desamma
icke behöva möta; ifrågavarande arbetsuppgift synes tvärtom som ett naturligt
led anknyta till nämndens verksamhet i övrigt.

Till utredningsmännens förslag beträffande nämndens organisation och
arbetssätt kan jag jämväl ansluta mig. Vad statskontoret anfört därom, att
vid beslut i närvaro av allenast två ledamöter i nämnden dessa böra vara
örn beslutet ense, synes dock böra beaktas. Mot beräkningen av administrationskostnaderna
— 30,000 kronor örn året jämte högst 3,000 kronor för
inventarieanskaffning — har jag ej något att erinra.

Vad angår de från flera håll uttalade önskemålen, att nämndens protokoll
och handlingar skola betraktas såsom hemliga, delar jag uppfattningen
angående angelägenheten av att sådana anordningar vidtagas, att uppfinnarna
kunna med förtroende vända sig till nämnden. De åtgärder, som i
detta syfte föreslagits av utredningsmännen, förefalla ändamålsenliga. I
förevarande sammanhang må erinras örn stadgandet i 9 § lagen den 28
maj 1937 (nr 249) örn inskränkning i rätten att utbekomma allmänna handlingar,
att handlingar innefattande redogörelse för utredningar, experiment
eller prov av naturvetenskaplig eller teknisk art, som myndighet låtit verkställa
för det allmännas räkning, ej må utan myndighetens tillstånd utlämnas
tidigare än tjugu år efter handlingens datum. I den mån härutöver
skydd behöver beredas uppfinnarnämndens handlingar och protokoll, synas
möjligheter härutinnan föreligga i tillfredsställande omfattning enligt 27 g
samma lag.

Det torde vara nödvändigt räkna med, att de med nämndens undersöknings-
och försöksverksamhet förenade kostnaderna komma att uppgå till
ganska stora belopp. I avsaknad av närmare beräkningsgrunder anser jag
mig emellertid böra förorda, att det av utredningsmännen för ändamålet
föreslagna anslaget tillsvidare begränsas till 300,000 kronor. Med anledning
av vad statskontoret anfört angående användningen av detta anslag må allenast
framhållas, att det naturligtvis bör stå nämnden fritt att, örn förhållandena
därtill föranleda, förbinda statens medverkan vid undersökning och
utprovning av viss uppfinning med återbetalningsplikt för uppfinnaren, för
det fall att denne genom uppfinningen tillföres ekonomisk vinst. Någon skyldighet
för nämnden i sådant hänseende synes emellertid ej böra föreskrivas.

Med hänsyn till den framskridna tiden torde någon medelsanvisning å
tilläggsstat för innevarande budgetår icke böra upptagas vare sig för administrationskostnader
eller för undersöknings- och försökskostnader. Då det
emellertid är önskvärt, att nämnden kan träda i verksamhet snarast möjligt,
synes hinder icke böra möta att, därest statsmakterna biträda vad jag
här föreslagit och omständigheterna så medgiva, den föreslagna organisa -

Kungl. Maj:ts proposition nr 228.

tionen tillskapas redan under budgetåret samt erforderliga medel därvid
bestridas såsom förskott å anslagen.

Anslaget till administrationskostnader torde, i enlighet med utredningsmännens
förslag, böra erhålla natur av förslagsanslag. Till undersökningsoch
försökskostnader bör ett reservationsanslag anvisas. Båda anslagen böra
upptagas under tionde huvudtiteln.

2. Exploatering av vissa uppfinningar.

Utredningen. Till motivering av förslaget om anvisande av ett reservationsanslag
av 3,000,000 kronor för möjliggörande av exploatering av vissa
uppfinningar hava utredningsmännen anfört följande:

Det naturliga vore, att exploaterandet av en uppfinning ägde rum med anlitande
av de möjligheter, som befintliga industriella tillgångar erbjöde och
näringslivet eljest kunde och ville av egen kraft lämna. Då fråga vore örn
en uppfinning, som prövats hava ekonomiskt värde, torde denna väg också
i allmänhet kunna begagnas. Undantag funnes emellertid. Här finge allenast
framhållas det gränsfallet, att viss tillverkning visserligen beräknades
bliva ekonomiskt lönande under en given krissituation, men att fara förelåge
att, då normala förhållanden återinträdde, avsättningsmöjligheterna minskade
eller måhända helt bortfölle. Det vöre förståeligt, om det enskilda
kapitalet tvekade att intressera sig för ett dylikt företag. Å andra sidan kunde
det ur samhällets synpunkt i ett sådant fall vara angeläget, att exploatering
komme till stånd, över huvud taget kunde sägas, att exploateringsfrågan under
extraordinära förhållanden befunne sig i ett helt annat läge än under
normala tider. Likaväl som det vore nödvändigt, att staten på andra områden
av samhällslivet ingrepe för att möta av krisen föranledda svårigheter,
på samma sätt syntes det motiverat, att staten under utomordentliga förhållanden
vidtoge särskilda åtgärder för att främja tillvaratagandet och utnyttjandet
av uppfinningar, som tillgodosåge aktuella behov men som utan statens
bistånd icke skulle komma till användning.

Möjligheter för staten att främja exploateringen av en uppfinning funnes
redan nu. Närmast till hands läge kanske att genom beställning för statens
räkning få en viss tillverkning upptagen. Denna möjlighet torde framför
allt hava betydelse för uppfinningar av militärteknisk art. Men även andra
utvägar funnes. Utredningsmännen avsåge närmast de lånemöjligheter, som
erbjödes genom industrilånefonden och manufakturförlagslånefonden. Allmänna
bestämmelser och villkor för lån ur dessa fonder vore meddelade i
två av Kungl. Majit den 13 oktober respektive den 4 november 1927 utfärdade
kungörelser (nr 402 och 403). Ur de synpunkter det här gällde torde dock
ifrågavarande lånemöjligheter icke hava större betydelse. Anledningen härtill
vore att söka dels i de räntebestämmelser, som vore förbundna med lån
från nämnda fonder, dels ock i de säkerhetskrav, vilka ansetts böra uppställas
för dylika lån.

Naturligtvis stöde alltid den vägen öppen alt, örn en uppfinning ansåges
böra exploateras med hjälp av statsmedel, silka i det särskilda fallet utverka
anslag av riksdagen. Då frågan vore örn större och mera penningkrävande
företag, torde denna väg böra begagnas även i fortsättningen. I andra fall
åter måste ett dylikt förfaringssätt i nuvarande läge anses förhållandevis allt -

Kungl. Maj.ts proposition nr 228.

för omständligt och tidsödande. Omständigheterna syntes motivera, att
Kungl. Majit bereddes möjlighet att inom viss angiven ram tillgodose vissa
aktuella exploateringsbehov. Några principiella betänkligheter mot en sådan
anordning torde icke möta. Erinras finge att riksdagen på ett närbesläktat
område, nämligen för främjande av viss för försvarsberedskapen angelägen
maskinanskaffning till industrien, vid upprepade tillfällen ställt
ganska betydande belopp till Kungl. Majits förfogande, att disponeras enligt
närmare bestämmande av Kungl. Maj :t. Synpunkter liknande dem, vilka
läge till grund för ifrågavarande medelsanvisning, kunde göras gällande även
i nu förevarande fall.

Utredningsmännen föresloge alltså, att Kungl. Maj:t måtte av riksdagen
utverka ett anslag, avsett att av Kungl. Majit användas för att möjliggöra
exploatering av uppfinningar, som med hänsyn till rådande förhållanden prövades
vara för försvarsberedskapen eller folkförsörjningen särskilt betydelsefulla
och för vilkas tillvaratagande medel icke på annat sätt stöde till buds.
Det med anslaget angivna syftet kunde tillgodoses på olika sätt. En möjlighet
vore att från anslaget utlämna lån på billiga villkor och utan alltför
stränga fordringar i fråga örn säkerhet. I andra fall, där lånevägen icke vore
tillräckligt effektiv, borde bidrag kunna beviljas utan återbetalningsskyldighet.
Slutligen borde det stå Kungl. Majit fritt att, örn så ansåges lämpligt,
från anslaget anvisa medel för igångsättande av exploateringsföretag i statlig
drift för nyttiggörande av viss uppfinning. Närmare bestämmelser rörande
anslagets användning torde icke böra fastställas. Det borde ankomma på
Kungl. Maj :t att i samband med beviljande av lån eller bidrag från anslaget
tillika föreskriva de villkor, som för statsunderstödets åtnjutande skäligen
ansåges böra gälla.

Storleken av de anspråk, som kunde komma att ställas på ett anslag av
ifrågavarande slag, kunde icke på förhand beräknas. Utredningsmännen
föresloge, att för ändamålet tillsvidare avsåges ett belopp av 3,000,000 kronor.
Medelsanvisningen torde böra ske i form av reservationsanslag under
tionde huvudtiteln. Med hänsyn till önskvärdheten av att omedelbart kunna
tillgodose aktuella exploateringsbehov, som tilläventyrs kunde uppkomma
redan innevarande budgetår, syntes anslaget böra anvisas å tilläggsstat
till den löpande riksstaten.

Yttranden. I fråga örn utredningsmännens förslag om anvisande av särskilda
medel för möjliggörande av exploatering av vissa uppfinningar har
uttalande i avstyrkande riktning avgivits av statens industrikommission, varjämte
kommerskollegium förklarat sig endast med tvekan kunna tillstyrka
sagda förslag. Statskontoret bär ansett det ifrågasatta anslagsbeloppet böra
kunna väsentligt nedsättas. I övriga yttranden har förslaget tillstyrkts eller
lämnats utan erinran.

Statskontoret anför:

I avseende å anslaget för möjliggörande av exploatering av vissa uppfinningar
å 3,000,000 kronor ville statskontoret framhålla, att enligt föredragande
departementschefens i statsrådsprotokollet den 2 februari 1940 lämnade
direktiv ett dylikt anslag borde undvikas. Ämbetsverket ville även fästa
uppmärksamheten vid att Kungl. Maj :t enligt förslaget skulle erhålla en
osedvanligt stor frihet att disponera över anslaget, i det att detsamma skulle
kunna tagas i anspråk än för utlämnande av lån än för beviljande av bidrag
utan återbetalningsskyldighet och än för igångsättande av exploateringsföretag
i statlig regi.

Kungl. Maj:ts proposition nr 228.

Det syntes ämbetsverket, att, därest ett dylikt anslag ansåges oundgängligen
erforderligt, dess belopp borde kunna väsentligt nedsättas. Då det icke
vöre avsett att nedlägga kostnader av här ifrågavarande slag på andra uppfinningar
än sådana, som vid verkställda försök och förberedande undersökningar
befunnits hålla måttet, förutsatte ämbetsverket, att understöd för exploatering
i form av bidrag skulle lämnas endast i rena undantagsfall. Även
i de fall, då bidrag lämnades, borde en viss villkorlig återbetalningsskyldighet
stipuleras, nämligen för den händelse exploateringen skulle visa sig ekonomiskt
bärande. Med hänsyn till anslagsmålets natur syntes det ämbetsverket,
att anslaget borde anvisas å kapitalbudgeten, förslagsvis under fonden
för förlag till statsverket.

Med hänsyn till den framskridna tidpunkt, vid vilken verksamheten kunde
beräknas komma i gång, syntes praktiskt taget utbetalningar från anslaget
knappast behöva förekomma under budgetåret 1939/40. På grund härav
syntes det vara tillfyllest, om anslaget anvisades å riksstaten för budgetåret
1940/41.

Kommerskollegium anför:

Med avseende å förslaget om ett anslag å 3,000,000 kronor för att möjliggöra
uppfinningars fortsatta exploatering hade utredningsmännen erinrat om
de redan nu befintliga industri- och manufakturförlagslånen samt maskinanskaffningslånen.
Av alldeles särskilt intresse vore emellertid också den
möjlighet som genom beslut av 1935 års riksdag bade öppnats att från anslagen
till »lån och subventioner till främjande av enskild företagsamhet»
(sociallånen) erhålla statligt stöd även för uppfinningar. I propositionen
nr 231 till sagda års riksdag hade erinrats om skiljaktigheterna mellan redan
befintliga »regressiva» företag, vilka hade att dragas med svårigheter, och
å andra sidan »progressiva» företag som saknade medel för att utnyttja den
inträdda konjunkturförbättringen, till vilken senare grupp uttryckligen hänfördes
även uppfinnare. Även för denna senare grupp hade föredragande departementschefen
ansett statligt stöd böra få lämnas i fall när det gällde att få
i gång företagsamhet inom de av depressionen svårast drabbade landsdelarna.
Mot denna tanke hade visserligen anförts betänkligheter inom riksdagen, men
i sin skrivelse nr 370 hade riksdagen bifallit förslaget i princip, varvid emellertid
framhållits att hjälpen borde lämnas under sådana former, att statsmakterna
varken formellt eller reellt bondes för ytterligare stödåtgärder mot
vederbörande företag. Omnämnas finge att — enligt de direktiv som sedan
gammalt gällt för utdelningen av manufakturförlagslånen — nya företag för
»produktion av varor, vilka inom landet förut icke tillverkats», skulle ges
företräde framför äldre. Ej endast de rätt stora krav på lånesäkerhet som
ställts utan kanske också de ytterst stora vanskligheterna för att bedöma de
ekonomiska förutsättningarna för dylika nya tillverkningar hade emellertid
utgjort rätt väsentliga hinder för dessa direktivs efterlevnad. Liknande torde
för övrigt erfarenheterna hava varit vid prövningen av sociallånen. En ömtålig
faktor vore härvidlag också de konkurrenssvårigheter, som staten genom
denna sin hjälpverksamhet kunde framkalla för redan bestående äldre
företag.

Genom tillkomsten av exploateringsanslaget å 3,000,000 kronor skulle den
redan nu tämligen stora splittringen av de offentliga lånemöjlighetema och
undersökningsinstanser än mera ökas. Dessa senare representerades på förevarande
område närmast av uppfinnarkontoret, industrikommissionen, ingenjörsvetenskapsakademien,
forskningens beredskapsorganisation och den nu

lilläng till riksdagens protokoll 19''iO. 1 sami. Nr 228. •!

Kungl. Maj:ts proposition nr 228.

föreslagna uppfinnarnämnden. för att ej tala om de militära myndigheterna,
vilkas sakkunniga omdöme krävdes vid prövningen av militära uppfinningar.
En teknisk idés praktiska förverkligande vore oftast både mödosam och förenad
med betydande tidsutdräkt. Härigenom ökades svårigheterna att kunna
handla så snabbt, att de framkomna uppslagen kunde bli till nytta under den
nuvarande krisen, huru bekymmersamt ihållande denna än för närvarande
kunde se ut alt bliva.

Från nu anförda utgångspunkter sett har, anför kommerskollegium, kollegium
funnit helt naturligt, att betänksamhet kunde göra sig gällande mot statsverksamhetens
ytterligare utsträckning över ett så vanskligt område som
igångsättning av ny produktion, grundad på nya uppfinningar, och alltså
efter förut så gott som helt oprövade metoder. Kollegium hade således ej kunnat
undgå att hysa tvekan mot förslaget örn ett exploateringsanslag å 3.000.000
kronor. Med tanke på ett dylikt anslags nytta vid eventuellt uppkommande
medelsbehov, som snabbt måste tillgodoses, och med hänsyn också till den
noggranna prövning av varje understödsärende. som förutsattes ske innan
ärendet avgjordes hos Kungl. Majit, hade kollegium dock ej ansett sig böra
gå emot utredningsmännens jämväl i denna del enhälligt avgivna förslag.

Statens industrikommission förklarar sig förutsätta, att uppfinnarnämndens
verksamhet i fråga om uppfinningars exploatering inskränktes till att
nämnden rekommenderade uppfinning till statliga myndigheter, särskilt industri-
och livsmedelskommissionerna, å vilka det skulle ankomma att föra
frågan vidare. Dessa organ torde det ock böra åligga att vidtaga åtgärder
för exploateringens finansiering. Därest enskilda kapitalinsatser härvid icke
vore att påräkna, torde till Kungl. Maj:ts förfogande redan ställda anslag
å riksstaten komma i fråga. Något särskilt anslag till exploateringsverksamheten
torde följaktligen icke erfordras.

Av övriga under denna punkt avgivna yttranden torde följande här få
återgivas.

Statens livsmedelskommission ansluter sig till utredningsmännens förslag
samt anför:

Under senare år hade gjorts ett stort antal uppfinningar, innebärande avsevärda
förbättringar av maskiner och redskap för jordbruksändamål samt
anordningar, avsedda att underlätta arbetet i hemmen, och även flera nya
maskiner och redskap för sådant ändamål hade uppfunnits. Detta gällde
framför allt traktorer och traktorredskap samt vagnar men även i icke ringa
omfattning andra jordbruksredskap, såsom såningsmaskiner, skördemaskiner,
hästhackor och dylikt. En stor del av dessa uppfinningar vore visserligen
resultatet av systematiska undersökningar och prov, genomförda av maskinfirmorna,
men jämväl enskilda uppfinnare hade åstadkommit värdefulla insatser
på olika områden. Det hade emellertid ofta visat sig svårt för uppfinnare,
tillhörande den senare kategorin, att anskaffa kapital för exploaterande av
uppfinningarna. Visserligen kunde lån för sådant ändamål erhållas från industrilånefonden,
men en förutsättning härför vore, att låntagaren förmådde
ställa säkerhet för förbindelsens behöriga fullgörande, vilket ofta kunde vara
omöjligt för ifrågavarande uppfinnare. Till livsmedelskommissionen hade
även vid flera tillfällen från enskilda uppfinnare inkommit ansökningar om
ekonomiskt bistånd för exploatering av gjorda uppfinningar beträffande lant -

Kungl. Maj.ts proposition nr 228.

bruksmaskiner, vilka uppfinningar under nuvarande förhållanden kunnat
bliva av betydelse för jordbruket såväl ur arbetsbesparande som rent produktionsbefrämjande
synpunkter. Då möjligheten till lån ur industrilånefonden
på grund av uppfinnarnas oförmåga att anskaffa säkerhet för lånen i förevarande
fall icke hade kunnat utnyttjas, hade något stöd från statsmakternas
sida icke kunnat lämnas, och följaktligen hade ett nyttiggörande av ifrågavarande
uppfinningar som regel ännu icke kunnat ske.

Statens industriförbund förklarar sig utgå från, att det föreslagna anslaget
endast skall tagas i anspråk för lån, bidrag eller igångsättande av exploateringsföretag
i statlig drift. Anslaget kunde givetvis icke, anför förbundet,
möjliggöra statligt stöd för exploatering i exempelvis den form, att staten
i beredskapssyfte garanterade ett exploaterande företag en viss minsta avsättning
av den av företaget framställda produkten. En sådan stödform kunde
naturligen kräva medel av en helt annan storleksordning.

Anslagsmedel, anvisade i direkt syfte att möjliggöra exploatering av upp - Depariemeut*-finningar, stå icke för närvarande till förfogande. Något formellt hinder att chefen.
för jämväl sådant ändamål taga i anspråk vissa tillgängliga fonder och för
tillgodoseende av speciella behov beviljade anslag -—- exempelvis manufakturförlags-
och industrilånefonderna samt de under femte huvudtiteln upptagna
anslagen till bekämpande av arbetslösheten — möter visserligen icke.

Den praktiska betydelsen härav är dock ringa, beroende på dels syftet med
ifrågavarande fonder och anslag, dels ock — jag tänker härvid särskilt på
fonderna — gällande villkor i fråga örn säkerhet, förräntning m. m. Vad
angår de av kommerskollegium omförmälda anslagen till lån och subventioner
till främjande av enskild företagsamhet, s. k. sociallån, äro dessa
praktiskt taget helt förbrukade.

I den mån medel sålunda icke finnas disponibla eller tillgängliga medel icke
lämpligen kunna användas i exploaleringssyfte måste, såsom utredningsmännen
framhållit, därest statsanslag önskas för exploatering av viss uppfinning,
sådant anslag i det särskilda fallet begäras hos riksdagen. Uppenbart är, att
under nyss angivna förutsättningar denna väg bör i regel komma till användning.
Emellertid delar jag utredningsmännens uppfattning, att förfarandet
härigenom understundom blir onödigt omständligt och tidsödande.

Särskilt under nuvarande förhållanden förefaller det otvivelaktigt önskvärt,
att Kungl. Maj:t beredes möjlighet till viss medelsanvisning utan riksdagens
hörande för varje gång. Gränsen mellan de fall, som torde böra underställas
riksdagen, och de, där Kungl. Majit skulle äga att själv besluta, måste givetvis
bliva flytande. Den kommer ytterst alt bestämmas av storleken av
det anslag, som ställes till Kungl. Maj:ts förfogande för ändamålet, därvid
naturligtvis jämväl förutsättes att Kungl. Majit icke skall äga investera medel
i företag, som kunna antagas komma ali framdeles ställa större anspråk
på statskassan än som kunna tillgodoses inom anslagets ram. Den uppfinnarverksamhet,
som bör på detta sätt främjas, torde i främsta rummet vara
sådan, som avser försvaret eller folkförsörjningen. Emellertid förordar jag,
alt verksamhetsområdet icke ovillkorligt begränsas inom nu angivna ram,

Kuncjl Maj.ts proposition nr 228.

utan att Kungl. Majit medgives fri prövningsrätt. Tydligt är att varje beslut
om medelstilldelning från anslaget måste föregås av omsorgsfull undersökning
genom vederbörande sakkunniga myndigheter och institutioner. Garanti
torde härigenom vinnas för att endast sådana intressen tillgodoses från
anslaget, som äro för landet av verklig betydelse.

Beträffande villkoren i övrigt för anslagets användning delar jag utredningsmännens
uppfattning att Kungl. Majit bör erhålla möjligast fria händer.
De bestämmelser, som av Kungl. Majit böra knytas vid tilldelning av
medel från anslaget, torde få bliva beroende på omständigheterna i det särskilda
fallet. Statskontorets förslag, att, då bidrag lämnas, en viss villkorlig
återbetalningsskyldighet alltid bör föreskrivas, kan jag därför ej förorda.

Vad angår anslagets storlek är det omöjligt att göra några förhandsberäkningar.
Skall verklig nytta därmed vinnas, torde anslaget dock ej böra
tillmätas alltför knappt. Det av utredningsmännen föreslagna beloppet,
3,000,000 kronor, förefaller vara väl avvägt. Jag tillstyrker en medelsanvisning
av denna storlek. Efter samråd med chefen för finansdepartementet
föreslår jag, att beloppet anvisas såsom reservationsanslag under
tionde huvudtiteln. I anslutning till vad statskontoret uttalat synes någon
medelsanvisning för ändamålet redan å löpande riksstat icke behöva ifrågakomma.

3. Ökat bidrag till uppfinnarekontoret.

Utredningen. I statsverkspropositionen till 1934 års riksdag föreslog
Kungl. Majit under tionde huvudtiteln ett anslag å 8,000 kronor såsom bidrag
till ett uppfinnarekontor att upptagas i patent- och registreringsverkets
stat. Såsom villkor för bidragets tillgodonjutande föreslogs skola gälla, att,
oavsett konsultationsavgifter och andra dylika inkomster, ett belopp, motsvarande
minst hälften av bidraget, tillfördes kontoret i bidrag från enskilt håll,
samt vidare, att statsmyndighet skulle äga att utse ledamot i kontorets styrelse
och revisor för granskning av dess verksamhet och räkenskaper, ävensom
att kontoret skulle vara skyldigt att till statsmyndighet avgiva rapport
rörande verksamheten.

Sedan riksdagen bifallit vad sålunda föreslagits samt ett årligt bidrag om
sammanlagt 4,000 kronor garanterats från tre olika industrikoncerner, trädde
kontoret i verksamhet den 1 juli 1934. Kontoret har sedermera jämväl un
der följande budgetår erhållit bidrag av statsmedel med samma belopp som
det första gången beviljade eller 8,000 kronor årligen. Beloppet har härvid
anvisats såsom särskilt anslag under tionde huvudtiteln. Enligt riksdagens
skrivelse den 13 mars 1940, nr 10, har senast för budgetåret 1940/41 anvisats
för ifrågavarande ändamål ett anslag å sagda belopp. Såsom villkor
för bidragets åtnjutande har bibehållits fordran på bidrag från enskilt håll,
oavsett konsultationsavgifter, av belopp motsvarande minst hälften av statsanslaget.

Kungl. Maj:ts proposition nr 228.

Uppfinnarekontorets ändamål angives i dess stadgar vara att »bedriva upplysnings-
och rådgivningsverksamhet i frågor, som falla inom området för
uppfinningar, dessas patentskydd och tillgodogörande». Kontoret står under
ledning av en styrelse, bestående av fem ledamöter med två suppleanter, av
vilka svenska uppfinnareföreningens styrelse utser fyra ledamöter och de
båda suppleanterna samt patent- och registreringsverket en ledamot. Revisorerna
äro två med en suppleant, av vilka svenska uppfinnareföreningen
utser en revisor och en suppleant under det att patent- och registreringsverket
utser en ordinarie revisor.

Kontorets arbete ledes av en föreståndare med biträde av en ingenjör såsom
assistent samt ett skrivbiträde. Personalens löneförmåner äro: föreståndaren
6,000 kronor per år, dock att, då förhållandena så medgivit, ytterligare
någon ersättning utgått i form av gratifikation vid årets slut (för räkenskapsåret
1938/39 uppgingo således föreståndarens samtliga avlöningsförmåner
till 7,250 kronor); assistenten 5,000 kronor om året; skrivbiträdet 275
kronor i månaden. Härjämte utbetalar kontoret avlöning åt semestervikarier.

Kontorets ekonomi framgår av följande vinst- och förlusträkning för räkenskapsåret
Vr 1938—3% 1939 samt balansräkning per den 3% 1939:

Vinst- och förlusträkning för tiden 1h 1938—30/6 1939.

Inkomster:

Reserverade medel från föregående år .......................... 7,650: 89

Statens och enskildas bidrag.................................... 12,000: —

Konsultationsavgifter m. m..................................... 12,031: 67

Kronor 31,682: 56

Utgifter:

Löner ........................................................ 18,176: —

Hyra......................................................... 1,500: —

Städning...................................................... 320: —

Porto......................................................... 721: 85

Utensilier :.................................................... 546: 25

Diverse omkostnader........................................... 175:48

Annonser..................................................... 1,317: 55

Telefon....................................................... 156: 50

Styrelsearvoden................................................ 90: —

Revisionsarvoden .............................................. 400: —

Skatter........................................................ 170: —

Avskrivningar (kontorsinventarier)............................... 25:50

Reserverade medel från föregående år.......................... 7,650: 89

» » » tiden V? 1938—30/« 1939 ................. 432:54

Kronor 31,682: 56

22 Kungl. Maj.ts proposition nr 228.

Balansräkning den 30/6 1939.
Tillgå n g a r :

I kassa....................................................... 131: 92

Innestående å sparkasseräkning................................. 4,163: 88

» » checkräkning..................................... 5,153:60

» » postgirokonto.................................... 203:03

Inventarier.................................................... 1: —

Kronor 9,653:43

Skulder:

1,000: —
400: —
170: —
8,083: 43

Kronor 9,653: 43.

Omfattningen av kontorets verksamhet framgår av följande, i dess senaste
årsberättelse lämnade uppgifter:

Under femårsperioden 1 juli 1934—30 juni 1939 har kontoret anlitats av
5,673 personliga besökande, av vilka 1,414 eller 25 % icke betalade någon
konsultationsavgift, medan 1,752 eller 31 °/o betalade en avgift av 1 krona och
2,471 eller 44% erlade högre avgift. Under samma tid inkommo till kontoret
8,271 skrivelser och utgingo därifrån 10,343 skrivelser. Såväl inkomna
som utgående skrivelser liksom också de influtna konsultationsavgifterna
fördela sig särdeles jämnt över hela femårsperioden. Ett stort antal icke
registrerade förfrågningar i uppfinnareärenden hava även inkommit och besvarats
telefonledes.

Några siffror utvisande antalet uppfinningar, beträffande vilka genom
kontorets förmedling patent beviljats eller vilka kommit till praktisk användning,
finnas ej.

Till stöd för sitt förslag om ökat statsbidrag till uppfinnarekontoret för
dess verksamhet hava utredningsmännen anfört följande:

Vid sammankomster, som utredningsmännen haft med representanter för
uppfinnarna, hade vitsordats och genom i övrigt inhämtade uppgifter hade
bestyrkts, att uppfinnarekontoret under den tid, det existerat, fyllt ett stort
behov på ett mycket gott sätt samt tillvunnit sig uppfinnarnas förtroende.
Av i kontorets senaste årsberättelse lämnade uppgifter framginge bland annat,
att under femårsperioden 1 juli 1934—30 juni 1939 antalet personliga
besökande i medeltal per år uppgått till över 1,100 samt att i medeltal över

2,000 skrivelser årligen expedierats. Uppfinnarekontorets icke minsta betydelse
torde hava legat däri, att det på ett tidigt stadium, innan större kostnader
eller arbete nedlagts på en uppfinning, bedömt densamma såväl ur
praktisk som nyhetssynpunkt samt avrått från dess fullföljande, om den befunnits
värdelös eller förut känd. I övrigt hade verksamheten huvudsakligen
varit av patentrådgivande art. Att resultatet kunnat bliva så tillfredsställande
som det nu antydda, torde till stor del vara att tillskriva det förhållandet,
att kontoret alltifrån sin tillkomst haft förmånen att hava en föreståndare,
vilken med ett levande intresse för uppgiften förenat en på egna

Förskott från A.-B. Stockholms Bryggerier

Skuld till revisorerna ...................

Skatt för året..........................

Reserverade medel......................

Kungl. Maj:ts proposition nr 228.

mångsidiga och mångåriga erfarenheter dels såsom uppfinnare och dels såsom
ordförande i svenska uppfinnareföreningen grundad kännedom örn uppfinnarnas
svårigheter och örn de hjälpmöjligheter, som kunde förefinnas. På
grund av särskilda omständigheter hade han dessutom sett sig i stånd att åtnöjas
med en avlöning, cirka 6,000 å 7,000 kronor om året, vilken uppenbarligen
icke stöde i rimlig proportion till det arbete, som vöre förenat med föreståndarbefattningen,
och de fordringar, vilka i övrigt måste ställas på befattningens
innehavare. Att det för kontoret under dess utvecklingsår varit
av stor betydelse att arvodet till föreståndaren kunnat fastställas så lågt som
skett torde utan vidare vara klart, liksom även, att det för framtiden icke
funnes någon som helt utsikt att för en dylik lön kunna såsom föreståndare
förvärva en person med liknande kvalifikationer.

Redogörelsen för kontorets verksamhet utvisade, att kontorets arbetsvillkor
även i övrigt varit blygsamma. Sålunda finge framhållas, att den till den biträdande
ingenjören utgående avlöningen, 5,000 kronor om året, måste betecknas
såsom låg, om densamma sattes i relation till de för dennes arbetsuppgifter
nödvändiga kvalifikationerna. I likhet med föreståndaren måste
nämligen den biträdande ingenjören väl behärska största möjliga område av
tekniken samt äga stor sakkännedom och mångsidig erfarenhet inom patentområdet,
så att han vid frånvaro för föreståndaren kunde träda i dennes
ställe. Kontoret hade vidare måst åtnöja sig med ett mycket ringa lokalutrymme
— två små rum — i vilka varken nödig arbetsro kunnat beredas personalen
eller nödvändiga utrymmen för förvaringsmöbler och dylikt kunnat
erhållas.

En annan icke oväsentlig olägenhet i kontorets hittillsvarande verksamhet
hade varit, alt statsbidraget, 8,000 kronor örn året, varit sammankopplat
med det villkoret, att ett belopp, motsvarande minst hälften därav, skulle garanteras
från privat håll. Detta villkor hade i förutsättningarna för kontorets
verksamhet infört ett osäkerhetsmoment, som försvårat den planmässiga
utvecklingen.

Utredningsmännen vöre av den bestämda uppfattningen, att en av de viktigaste
åtgärder, som kunde vidtagas för att stödja uppfinnarverksamheten
och nyttiggöra densamma för samhället, vore att möjliggöra ytterligare utveckling
av uppfinnarekontorets verksamhet. Utredningsmännen funne åtgärder
i detta syfte så mycket mera nödvändiga, som det torde kunna förväntas,
att genomförandet av de förslag, utredningsmännen i andra hänseenden
framlade, komme att medföra ett ökat arbete för uppfinnarekontoret och
pålägga detsamma ökat ansvar. Utredningsmännen förutsatte sålunda, att ett
samarbete mellan den föreslagna uppfinnarnämnden och uppfinnarekontoret
komme att äga rum både på det sättet, att de uppfinnare, vilka önskade
patentskydd, hänvisades till kontoret för erhållande av råd och anvisningar
i detta hänseende, och därigenom, att rekommendationer, som on uppfinnare
till äventyrs kunde erhålla från uppfinnarekontoret, bleve av värde vid
nämndens bedömande av ärendet.

Med utgångspunkt från det anförda ville utredningsmännen förorda, att
uppfinnarekontoret tilldelades ett ökat statsbidrag till sin verksamhet. Vid
den beräkning av uppfinnarekontorets utgifts- och inkomststat, som borde
ligga till grund för avvägning av statsbidragets storlek, ansåge utredningsmännen
det nödvändigt räkna med höjda avlöningar såväl till föreståndare
som till den biträdande ingenjören. Den nuvarande föreståndaren vöre över
70 år. Med de avlöningsmöjligheter, sorn uppfinnarekonlorel för närvarande
hade, skulle hans avgång komma att få mycket olyckliga följder för kontorets
verksamhet. Enligt utredningsmännens mening borde arvodet till

Kungl. Maj:ts proposition nr 228.

föreståndaren, om en dugande kraft skulle kunna erhållas, beräknas till

12.000 kronor om året. Till den biträdande ingenjören torde, med hänsyn till
vad tidigare anförts rörande de fordringar, som måste ställas på denne, böra
utgå ett årsarvode av 8,000 kronor. För anställande av övrig erforderlig arbetskraft
torde tillsvidare ett belopp av 6,000 kronor böra avses. Sistnämnda
belopp beräknades förslå för avlönande av ett kanslibiträde efter 3,600 kronor
för år samt för tillfällig arbetshjälp, semestervikarier och dylikt. Sammanlagda
avlöningskostnaderna skulle då uppgå till 26,000 kronor.

Vad omkostnaderna beträffade torde, i samband med att verksamheten
utvidgades, utgifterna för expenser komma att stiga varjämte, enligt vad redan
framhållits, större lokalutrymmen vore ofrånkomliga. Utredningsmännen
föresloge, att kostnaden för hyra, lyse och värme upptoges till 3,000
kronor örn året. Omkostnaderna i övrigt, för närvarande uppgående till i
runt tal 3,000 kronor årligen, torde böra beräknas till 5,000 kronor.

Utgiftsstaten skulle sålunda komma att sluta å (26,000 -+■ 3,000 "k 5,000 —)

34.000 kronor.

Utredningsmännen ansåge rimligt, att statsbidraget avpassades så att det
motsvarade kostnaderna för föreståndarens och den biträdande ingenjörens
arvoden och således utginge med 20,000 kronor. För bestridande av övriga
utgifter, av utredningsmännen beräknade till 14,000 kronor, skulle uppfinnarekontoret
alltså få lita till inflytande konsultationsavgifter och eventuella
frivilliga bidrag. I anslutning till vad förut anförts förordade utredningsmännen
i detta sammanhang, att fordran icke uppställdes på visst minimibidrag
från enskilt håll såsom villkor för statsbidragets tillgodonjutande.
Förslag till inkomst- och utgiftsstat torde av uppfinnarekontoret årligen böra
underställas Kungl. Majit för prövning och fastställelse.

Det föreslagna ökade statsbidraget torde böra utgå från och med nästa
budgetår. Då riksdagen redan beviljat ett anslag av sedvanlig storlek, 8,000
kronor, torde alltså böra utverkas ett tilläggsanslag av 12,000 kronor.

Utredningsmännen ingå i detta sammanhang på frågan om viss ändring i
grunderna för sammansättningen av kontorets styrelse och på spörsmålet om
riktlinjerna för kontorets fortsatta verksamhet. I dessa ämnen hava utredningsmännen
anfört följande:

I samband med den föreslagna ökningen av statsbidraget torde, i syfte att
vinna ett bredare underlag för och stöd åt uppfinnarekontorets verksamhet,
grunderna för sammansättningen av kontorets styrelse böra ändras. Utredningsmännen
förordade i delta hänseende, att ordföranden i styrelsen förordnades
av Kungl. Majit. Övriga ledamöter torde böra vara fyra till antalet
och utses, en av svenska uppfinnareföreningen, en av svenska teknologföreningen,
en av Sveriges hantverksorganisation och en av landsorganisalionen.
Suppleanter i styrelsen borde utses efter enahanda grunder som de
ordinarie ledamöterna.

För granskning av uppfinnarekontorets räkenskaper torde böra årligen utses
två revisorer med var sin suppleant. Av dessa torde utses en revisor och
en suppleant av Kungl. Majit samt en revisor och en suppleant av uppfinnareföreningen.

Utredningsmännen ansåge sig kunna räkna med, att uppfinnarekontorets
verksamhet liksom hittills dreves så, att intressekonflikt med de privata patentombuden
undvekes. Den konkurrens, som på detta område kunde tänkas
uppkomma, vore av samma slag som på sjukvårdens område klinikernas
konkurrens med de privata läkarna och på rättshjälpens område de offentliga
rättshjälpsanstalternas konkurrens med de enskilda advokaterna. De

Kungl. Maj.ts proposition nr 228.

principer, som kontoret hittills tillämpat i sin verksamhet, syntes, så långt
för utredningsmännen vore bekant, hava varit lyckliga. Erfarenheten hade
sålunda visat, att även om lill en början en viss misstrogenhet från de privata
patentbyråernas sida gjort sig gällande det dock i stort sett varit möjligt
att undvika konflikter. Uppfinnarekontorets klientel hade huvudsakligen
kommit att bestå av personer, som intresserat sig för mekaniska detaljanordningar,
mindre maskiner, byggnadsmaterial m. m. sådant, under det att
industriella företag, uppfinnare av mera omfattande nya processer och dviikt
i allmänhet föredragit patentbyråerna med dessas större resurser, möjlighet
att hålla sig med specialingenjörer, bättre förbindelser med utlandet
m. m. De personer, som anlitat uppfinnarekontoret, hade vidare till mycket
stor del varit obemedlade eller mindre bemedlade. Utredningsmännen
förutsatte, att de gränslinjer, som sålunda uppdragits för uppfinnarekontorets
verksamhetsområde, komme att följas även i fortsättningen.

Yttranden. Utredningsmännens förslag har i huvudsak tillstyrkts i samtliga
yttranden.

Från några håll har emellertid uttalats önskvärdheten av en ytterligare
höjning av det årliga statsanslaget till uppfinnarekontoret, för att kontoret
skulle kunna möta alla de ökade krav som komme att ställas på detsamma.

Sålunda anför svenska uppfinnareföreningen till stöd för en ifrågasatt
höjning av statsbidraget till 25,000 kronor, att det vore troligt, att kontorets
inkomster från konsultationer icke komme att ökas i proportion till den
ökade arbetsbördan, samtidigt som omkostnaderna komme att stegras.

Även uppfinnarekontoret har funnit det välbetänkt örn statsbidraget uppioges
till 25,000 kronor. Kontoret framhåller, att skillnaden mellan det av
utredningsmännen förordade statsbidraget och de av dem beräknade årliga
utgifterna för kontoret belöpte sig till 14,000 kronor, vilken summa måste
läckas genom konsultationsavgifter från mestadels obemedlade uppfinnare.
Det vore givetvis antagligt, att kontorets verksamhet, om utredningsmännens
förslag förverkligades, komme att utökas men därmed ökades också dess utgifter.
Med hänsyn till kontorets klientel hade det varit mycket önskvärt,
om inkomsterna från konsultationsavgifter kunnat beräknas till ett mindre
belopp än som nu skett. Det vore nämligen mindre lyckligt, örn kontoret av
hänsyn till sin ekonomi skulle anse sig behöva höja konsultationsavgifterna.

Patent- och registreringsverket framhåller — utan att dock ifrågasätta någon
ökning av del av utredningsmännen föreslagna anslagsbeloppet — att det
syntes något osäkert, örn man för ett årsarvode av 8,000 kronor skulle i framliden
kunna såsom biträdande ingenjör vid kontoret förvärva en person med
de kvalifikationer, som måste anses önskvärda för denna befattning.

Svenska teknolog föreningen uttalar, att det föreslagna anslaget till kontoret
syntes föreningen vara i lägsta laget.

Svenska patentombudsföreningen, som förklarar sig icke hava något att
erinra mot ökat anslag lill uppfinnarekontoret, säger sig dock utgå därifrån,
att — för undvikande av icke avsedd användning av statsmedel — hjälp med
uppfinningars patentering av kontoret icke finge lämnas andra personer än
sådana, som styrkte sin medellöshet. I samband härmed ville föreningen

Bihang till riksdagens protokoll 1940. 1 sami. Nr 22$.

Departements chefen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 228.

fasta uppmärksamheten på de uttalanden i utredningsmännens motivering,
där det förutsattes, att den föreslagna uppfinnarnämnden alltid skulle hänvisa
de uppfinnare, som önskade patentskydd, till uppfinnarekontoret. Sådan
hänvisning borde, enligt föreningens mening, lämpligen även kunna ske
direkt till de praktiserande patentombuden.

Med avseende å de föreslagna ändrade grunderna för sammansättningen
av uppfinnarekontorets styrelse framhåller statskontoret, att Kungl. Majit
syntes böra hava att utse en ledamot förutom ordföranden. I anslutning härtill
borde antalet styrelseledamöter ökas från fem till sex.

Sveriges industriförbund uttalar, att, då enligt vad utredningsmännen
framhållit, kontorets klientel huvudsakligen kommit att bestå av personer,
som intresserat sig för mekaniska detaljanordningar, mindre maskiner, byggnadsmateriel
m. m. sådant, det syntes förbundet motiverat, att styrelsen även
komme att inrymma en representant för den industriella företagsamheten,
måhända lämpligen för den mekaniska verkstadsindustrien.

Svenska uppfinnare föreningen hemställer om rätt att utse två ledamöter i
kontorets styrelse. Denna hemställan biträdes av uppfinnarekontoret, under
framhållande av föreningens betydelsefulla ställning såsom i hög grad företrädare
och målsman för den svenska uppfinnarverksamheten.

Utredningsmännens förslag örn ökat statligt stöd åt uppfinnarekontoret
har såsom nämnts vunnit gillande i samtliga i denna del avgivna yttranden.
Då uppfinnarekontoret under en följd av år på ett efter vad det vill förefalla
förtjänstfullt sätt skött sin verksamhet, synes det också mig önskvärt, att
kontoret beredes möjlighet att fortsätta och utveckla rörelsen i den utsträckning
omständigheterna föranleda. En förutsättning härför torde, särskilt då
genom inrättandet av den föreslagna statens uppfinnarnämnd ökade krav
lära komma att ställas på kontoret, få anses vara, att en ökning av statsbidraget
kommer till stånd. Utredningsmännens förslag angående dettas beräknande
finner jag lämpligt avvägt. Bidraget torde alltså böra utgå med

20,000 kronor om året, innebärande en höjning med 12,000 kronor.

Vad angår villkoren för bidragets åtnjutande biträder jag utredningsmännens
förslag, att nuvarande fordran på visst minimibidrag från enskilt håll
icke bibehålies samt att kontorets utgifts- och inkomststat årligen skall underställas
Kungl. Majit för prövning och fastställelse. Med anledning av de
synpunkter, vilka i yttrandena framkommit beträffande styrelsens sammansättning,
förordar jag, att antalet styrelseledamöter utökas till sju med samma
antal suppleanter, varigenom utrymme kan beredas dels för en representant
för den industriella företagsamheten dels ock för ytterligare en
representant, utom den av utredningsmännen föreslagna, för svenska uppfinnareföreningen
.

De personer, som anlita uppfinnarekontoret, äro, enligt vad utredningsmännen
framhållit, till mycket stor del obemedlade eller mindre bemedlade.
Det är att antaga, att förhållandet härutinnan blir oförändrat i fortsättningen.
Då statsunderstödet icke bör få medföra någon illojal konkurrens

Kungl. Maj:ts proposition nr 228.

med de privata patentombuden, förutsätter jag, att kontoret beträffande
andra klienter än de nu nämnda icke tillämpar lägre taxor än som med
hänsyn till besvär och kostnader kunna anses skäliga. Något förbud för
kontoret att mottaga annat klientel än obemedlat eller mindre bemedlat
synes däremot, bland annat med hänsyn till vad utredningsmännen anfört
rörande den naturliga gränsdragning som från andra utgångspunkter under
åren kunnat ske mellan de privata patentombudens och uppfinnarekontorets
verksamhetsfält, icke böra meddelas.

För nästa budgetår har, såsom nämnts, redan av riksdagen beviljats ett
anslag till uppfinnarekontoret av 8,000 kronor. Jag tillstyrker på grund av
vad här anförts, att ett ytterligare anslag av 12,000 kronor nu begäres anvisat
för ändamålet.

Under åberopande av det anförda och under framhållande av att proposition
i ärendet torde jämlikt § 54 riksdagsordningen kunna avlåtas utan
hinder av att den för propositioners avlämnande till riksdagen i allmänhet
stadgade tid gått till ända, hemställer jag, att Kungl. Majit måtte föreslå
riksdagen

att för budgetåret 1940/41 under tionde huvudtiteln anvisa

1) till Statens uppfinnarnämnd: Administrationskostnader

ett förslagsanslag av .................... kronor 33,000;

2) till Statens uppfinnarnämnd: Undersöknings- och försökskostnader
ett reservationsanslag av . . kronor 300,000;

3) till Exploatering av vissa uppfinningar ett reservationsanslag
av ............................ kronor 3,000,000;

4) till Ytterligare bidrag till uppfinnarekontoret ett anslag
av ................................ kronor 12,000.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan lämnar Hans Majit Konungen bifall samt
förordnar, att proposition i ämnet av den lydelse, bilaga
till detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Nils Sehlberg.