Kungl. Maj.ts proposition nr 223 (Proposition 1952:223)

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

Nr 223.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag med
vissa bestämmelser om påföljd för brott av underårig,
m. m.; given Stockholms slott den 9 april 1952.

Under åberopande av bilagda, i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag
till

1) lag med vissa bestämmelser om påföljd för brott av underårig;

2) lag angående ändring i lagen den 19 maj 1944 (nr 215) om eftergift av
åtal mot vissa underåriga;

3) lag angående ändring i lagen den 20 december 1946 (nr 862) med
vissa bestämmelser om mål rörande brott av underårig; samt

4) lag angående ändrad lydelse av 46 § 2 mom. lagen den 6 juni 1924
(nr 361) om samhällets barnavård och ungdomsskydd (barnavårdslag).

GUSTAF ADOLF.

Ingvar Lindell.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen föreslås att den som är under 18 år icke skall få dömas
till fängelse, straffarbete eller förvaring, om det icke föreligger särskilda
skäl. Dessutom föreslås en bestämmelse, enligt vilken domstol i stället för
att döma underårig till straff för brott kan överlämna åt barnavårdsnämnd
att omhändertaga den underårige för skyddsuppfostran. I jämförelse med
nu gällande bestämmelser innebär detta stadgande den ändringen att sådant
överlämnande skall ske utan samband med villkorlig dom. Vidare föreslås
bestämmelser i syfte att påskynda behandlingen av mål och ärenden angående
brott av den som ej fyllt 18 år. De föreslagna bestämmelserna äro avsedda
att träda i kraft den 1 juli 1953.

1 liihang till riksdagens protokoll 1952. 1 samt. Nr 223.

Kungl. Maj. ts proposition nr 223.

Förslag

till

Lag

med vissa bestämmelser om påföljd för brott av underårig.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Är tilltalad i sådan ålder att skyddsuppfostran kan förekomma och övertygas
han om brott som kan medföra fängelse eller straffarbete, må rätten,
i stället för att döma till straff för brottet eller, därest han övertygas jämväl
om annat brott, för brotten gemensamt, efter hörande av barnavårdsnämnd
överlämna åt nämnden att vidtaga åtgärd för hans omhändertagande för
skyddsuppfostran. Beträffande den som är elev i skola tillhörande barnaoch
ungdomsvården skall vad nu sagts om barnavårdsnämnd i stället gälla
skolans styrelse.

Vad i lag eller författning finnes stadgat angående särskild verkan av att
någon dömes till fängelse skall äga motsvarande tillämpning vid överlämnande
som i första stycket sägs.

Bestämmelsen i första stycket, att överlämnande som där sägs må användas
i stället för straff, gäller icke avsättning eller suspension och ej heller
särskild påföljd för brott, som finnes stadgad i lag eller författning.

2 §.

Den som ej fyllt aderton år må icke dömas till fängelse, straffarbete eller
förvaring, om ej särskilda skäl äro därtill.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1953.

Genom lagen upphäves 8 § andra stycket lagen den 22 juni 1939 (nr
314) om villkorlig dom.

Kungi. Maj.ts proposition nr 223.

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 19 maj 1944 (nr 215) om eftergift av åtal

mot vissa underåriga.

Härigenom förordnas, att 2, 3 och 4 §§ lagen den 19 maj 1944 om efter
gift av åtal mot vissa underåriga1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt ne
dan angives.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

Eftergift av åtal må äga rum,

om den underårige omhändertages
för skyddsuppfostran eller blir föremål
för annan därmed jämförlig åtgärd
eller utan dylik åtgärd erhåller
särskild tillsyn eller lämplig sysselsättning
samt det med skäl kan antagas
att han skall avhålla sig från
att ånyo begå brott, eller

om brottet är ringa och det uppenbarligen
skett av okynne eller förhastande.

Åtal skall dock väckas, om det fir
rnänna laglydnaden eller eljest ur alh 3 4

Eftergift av åtal må äga rum,
om den underårige omhändertages
för skyddsuppfostran eller blir föremål
för annan därmed jämförlig åtgärd
eller utan dylik åtgärd erhåller
särskild tillsyn eller lämplig sysselsättning
samt det med skäl kan antagas
att härigenom vad som är lämpligast
för hans tillrättaförande vidtages,
eller

om brottet är ringa och det uppenbarligen
skett av okynne eller förhastande.

lies påkallat med hänsyn till den allän
synpunkt.

3 §.

Frågan om eftergift av åtal skall Frågan om eftergift av åtal skall
prövas av statsåklagare. prövas av statsåklagare. Sådan fråga

skall handläggas med största skyndsamhet;
eftergives ej åtalet, skall det
väckas utan dröjsmål.

4 §.

År skälig----— — hans tillrättaförande.

Nämndens yttrande------i övrigt.

Det åligger nämnden att avgiva sitt
yttrande med största skyndsamhet.

År brottet-----— yttrande inhämtats.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1953.

Senaste lydelse av 3 § se SFS 1948: 404.

Iiungl. Maj.ts proposition nr 223.

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 20 december 1046 (nr 862) med vissa
bestämmelser om mål rörande brott av underårig.

Härigenom förordnas, att 3 § lagen den 20 december 1946 med vissa bestämmelser
om mål rörande brott av underårig skall erhålla ändrad lydelse
på sätt nedan angives och att i samma lag skall införas en ny paragraf, betecknad
6 §, av nedan angiven lydelse.

(Gällande lydelse.)

Förekommer i mål mot underårig
anledning att döma till frihetsstraff,
tvångsuppfostran eller förvaring eller
att meddela villkorligt anstånd med
straffs ådömande, skall vid målets
prövning och avgörande rådhusrätt
bestå av en lagfaren domare och
nämnd. Har rätten vid huvudförhandling
handlagt målet i den sammansättning
som eljest är föreskriven
och rör målet ej brott varå kan
följa straffarbete i två år eller därutöver,
vare rätten dock domför utan
nämnd.

Vad nu —- —- —■ — —- —■ särskild

(Föreslagen lydelse.)

§•

Förekommer i mål mot underårig
anledning att döma till frihetsstraff
eller förvaring eller att meddela villkorligt
anstånd med straffs ådömande
eller att överlämna åt barnavårdsnämnd
eller skolstyrelse att vidtaga
åtgärd för hans omhändertagande för
skyddsuppfostran, skall vid målets
prövning och avgörande rådhusrätt
bestå av en lagfaren domare och
nämnd. Har rätten vid huvudförhandling
handlagt målet i den sammansättning
som eljest är föreskriven och
rör målet ej brott varå kan följa
straffarbete i två år eller därutöver,
vare rätten dock domför utan nämnd,
sammansättning.

Mål mot underårig skall alltid behandlas
skyndsamt.

Väckes allmänt åtal mot den som
ej fyllt aderton år för brott varå
straffarbete kan följa, skola, ändå att
han ej är häktad, de tidsfrister iakt -

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

(Gällande lydelse.) (Föreslagen lydelse.)

tagas som uro föreskrivna för åtgärd i
mål vari den tilltalade är häktad. I
stället för den Hd av en vecka, som i
45 kap. 14 § rättegångsbalken är föreskriven
för hållande av huvudförhandling,
skall dock gälla en tid av
två veckor.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1953.

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 46 § 2 mom. lagen den 6 juni 1924 (nr 361)
om samhällets barnavård och ungdomsskydd (barnavårdslag).

Härigenom förordnas, att 46 § 2 mom. lagen den 6 juni 1924 om samhällets
barnavård och ungdomsskydd (barnavårdslag)1 skall erhålla ändrad

lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse.)

2 mom. Slutlig utskrivning av
barn, som omhändertagits för skyddsuppfostran,
skall äga rum senast, då
barnet fyller aderton år. Utskrivning
av barn, som intagits i skola tillhörande
barna- och ungdomsvården efter
fyllda femton år, må dock uppskjutas,
till dess tre år förflutit från
intagandet. Har i dylik skola intaget
barns uppförande varit opålitligt, må
med utskrivningen anstå, till dess det
fyllt tjuguett år.

Slutlig utskrivning------

(Föreslagen lydelse.)

§.

2 mom. Slutlig utskrivning avbarn,
som omhändertagits för skyddsuppfostran,
skall äga rum senast, då
barnet fyller aderton år eller, om barnet
fyllt femton år vid omhändertagandet,
senast tre år därefter. Utskrivning
av barn, som intagits i skola
iillhörande barna- och ungdomsvården
efter fyllda femton år, må dock
uppskjutas till dess tre år förflutit
från intagandet. Har i dylik skola intaget
barns uppförande varit opålitligt,
må med utskrivningen anstå, till
dess det fyllt tjuguett år.

— ett år.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1953.

1 Senaste tydelse se SFS 1946:335.

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 21 mars 1952.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson,

Sträng, Ericsson, Andersson, Lingman, Hammarskjöld, Norup, Hedlund,

Persson, Hjälmar Nilson, Lindell.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen
för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, fråga om den lämpligaste
behandlingsformen för ungdom i åldern 15—17 år, som gjort sig
skyldig till allvarligare lagöverträdelser, m. m. Föredraganden anför följande.

Den straffrättsliga myndighetsåldern är i vårt land 15 år. För den som uppnått
denna ålder gäller alltså att hans lagstridiga gärningar äro straffbara;
har han icke fyllt 18 år, medger dock strafflagen vid bestämmandet av påföljden
ett mildare bedömande.

Straff myndigheten innebär emellertid icke att de unga lagöverträdare,
som dömas för brott, skola omhändertagas under samma behandlingsformer
som fullvuxna. Tvärtom har man på olika sätt sökt att sörja för att de unga
skola få den särbehandling som bäst lämpar sig för deras tillrättaförande.
Redan år 1902 infördes för ungdom under 18 år en särskild behandlingsform,
tvångsuppfostran. Sedan det genom 1924 års barnavårdslagstiftning
blev möjligt att omhändertaga vanartad ungdom i åldern 15—17 år för
skyddsuppfostran, kom även denna behandlingsform till användning för
ungdom som begått brott. Genom lagen om villkorlig dom, vilken trätt i
kraft den 1 januari 1944, och lagen om eftergift av åtal mot vissa underåriga,
som trätt i kraft den 1 juli samma år, främjades den utvecklingen, att
skyddsuppfostran användes i ökad omfattning, medan antalet förordnanden
om tvångsuppfostran starkt nedgick. Såsom en konsekvens härav upphävdes
lagen om tvångsuppfostran år 1947.

Avskaffandet av tvångsuppfostran byggde sålunda på att de lagöverträdare
i åldern 15—17 år som behövde vård på anstalt i stället skulle omhändertagas
för skyddsuppfostran. Då jag förordade denna reform (prop. 298/
1947 s. 35), framhöll jag, i likhet med strafflagberedningen, att man icke
behövde hysa några farhågor för att domstolarna i avsaknad av möjligheten
att döma till tvångsuppfostran kommc att i större utsträckning döma ungdom
under 18 år till ovillkorligt frihetsstraff. Detta antagande synes också

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

ha visat sig riktigt under de första åren efter reformen, då endast några få
ungdomar i denna åldersgrupp intogos i fångvårdsanstalterna.

I skrivelse den 24 september 1951 har emellertid riksåklagaren anmält,
att de senaste åren ett stigande antal unga lagöverträdare i åldern 15—17 år
dömts till ovillkorligt frihetsstraff, och att han därför velat bringa det aktuella
läget av den kriminalpolitiska behandlingen av brottslig ungdom i
denna åldersgrupp till Kungl. Maj :ts kännedom. Riksåklagaren ger i skrivelsen
uttryck för en stark oro inför den kommande utvecklingen och framhåller
i anslutning därtill angelägenheten av snara åtgärder för att hindra
att ett allt större antal av de yngsta lagöverträdarna kominer att överföras
till fångvården. Bland de möjligheter att förebygga den befarade utvecklingen,
vilka synas ligga närmast till hands, framhållas åtgärder innebärande
en höjning av straffmyndighetsåldern eller förbud för domstolarna att annat
än under särskilda förutsättningar döma ungdom under 18 år till ovillkorligt
frihetsstraff. Det önskade resultatet synes även kunna nås genom en
ändring av 1944 års lag om eftergift av åtal mot vissa underåriga. Även en
sänkning av den nedre åldersgränsen för möjligheten att döma till ungdomsfängelse,
vilken säkerligen skulle innebära att de grövre fallen regelmässigt
komme i åtnjutande av denna behandlingsform, anser riksåklagaren
— i jämförelse med den begynnande utvecklingen — vara ett godtagbart
alternativ. Som sin uppfattning ville emellertid riksåklagaren hävda, att det ur
allmänna synpunkter är till övervägande fördel för samhället, om de sociaivårdande
organen betros med att omhänderhava behandlingen av kriminell
ungdom. En annan sak är, att anstaltsorganisationen inom socialvården uppenbart
behöver i olika avseenden förstärkas för att kunna på ett effektivt
sätt taga hand om det mest svårbehandlade klientelet. Riksåklagaren har
slutligen ifrågasatt om det icke vore nödvändigt att inom fångvårdens anstaltsorganisation
vidtaga provisoriska åtgärder, ägnade att förebygga eller
i varje fall minska de ogynnsamma verkningar som torde vara förbundna
med de ungas omhändertagande å fångvårdsanstalt.

I ytterligare skrivelse den 26 november 1951 har riksåklagaren anfört,
att det utredningsförfarande som föregår bestämmandet av reaktionsform
för lagöverträdare i samma åldersgrupp är behäftat med väsentliga svagheter,
vilka medföra betydande vådor ur kriminalpolitisk synpunkt. Sålunda
är den tid som förlöper från den brottsliga handlingen till beslutet om samhällets
reaktion ofta alltför lång. Det framstår som angeläget att genom
personalförstärkningar och organisatoriska anordningar hos de myndigheter,
som syssla med unga lagöverträdare — polisen, barnavårdsnämnderna,
åklagarmyndigheterna och eventuellt domstolarna — söka åvägabringa
ett snabbare förfarande till förkortande av utredningstiden. Vidare synas
möjligheterna att under denna tid hindra de unga från fortsatt brottslighet
icke vara tillfredsställande. Såväl rättsliga som faktiska förutsättningar
måste skapas för att omedelbart efter det att misstanke uppkommit därom
att brott förövats av ungdom i åldern 15—17 år den misstänkte må
kunna omhändertagas där anledning finnes antaga att han återfaller i brott.

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

För detta ändamål synes erforderligt dels att en översyn verkställes av lagstiftningen
i ämnet och dels att anstalter eller kliniker — förslagsvis kallade
övervakningshem — för tillfällig förvaring av de unga inrättas.

I anledning av dessa båda skrivelser anmodade jag strafflagberedningen,
barnavårdskommittén och ungdomsvårdsskoleutredningen att avgiva gemensamt
utlåtande. Den senare skrivelsen remitterades även till socialstyrelsen.
Dessutom uppdrog jag åt byråchefen Torsten Eriksson att utföra en klientelundersökning
och upprätta en återfallsstatistik rörande fångar som dömts
till ovillkorligt frihetsstraff före fyllda 18 år.

Strafflagberedningen, barnavårdskommittén och ungdomsvardsskoleutredningen
ha den 19 januari 1952 avgivit gemensamt utlåtande över riksåklagarens
båda skrivelser (i det följande benämnt kommittéernas utlåtande).
Kommittéerna ha i utlåtandet gjort vissa allmänna uttalanden om behandlingen
av lagöverträdare i åldersgruppen 15—17 år samt föreslagit vissa
omedelbara lagstiftningsåtgärder. Vid utlåtandet äro fogade av strafflagberedningen
och barnavårdskommittén var för sig upprättade lagutkast med
tillhörande motiv ävensom ett särskilt yttrande av ledamoten i strafflagberedningen,
professor Ivar Agge.

Socialstyrelsen har den 20 februari 1952 avgivit infordrat utlåtande över
riksåklagarens skrivelse den 26 november 1951.

Byråchefen Erikssons undersökning av det yngsta fångvårdsklientelet,
vilken avlämnats den 5 mars 1952, har offentliggjorts i tryck (SOU 1952: 5).

En statistisk bearbetning av uppgifter ur domstolsakterna i mål rörande
ungdom under 18 år, som de tre senaste,åren dömts till ovillkorligt frihetsstraff,
har inom justitiedepartementet utförts av hovrättsassessorn Sara
Falk. Denna utredning fogas som bilaga till detta protokoll.

Sedan remissyttranden över kommittéernas utlåtande nu inkommit, anhåller
jag att få upptaga de genom riksåklagarens båda skrivelser1 väckta
frågorna till behandling. Jag skall därvid till en början lämna en sammanfattning
av kommittéernas förslag samt en redogörelse för remissyttrandena.
Beträffande innehållet i kommittéernas utlåtande i övrigt hänvisas till
detta.1

Kommittéernas utlåtande.

Kommittéerna uttala sig för den principen, att ungdo in under 18
år icke bör dömas till frihetsstraff utan i stället omhändertagas
enligt barnavårdslagen. Förverkligandet av denna princip betrakta
kommittéerna som ett mål för utvecklingen på detta område. Kommittéerna
anföra bl. a.:

Uppdelningen av vården om de yngsta lagöverträdarna pa två olika administrativa
områden, socialvårdens och kriminalvårdens, medför allvarliga
olägenheter och minskar utsikterna till gynnsamma resultat av kampen

1 Riksåklagarens båda skrivelser samt kommittéernas utlåtande med tillhörande handlingar
äro i sin helhet fogade såsom bilagor till detta protokoll.

Kiingl. Maj:ts proposition nr 223.

mot brottsligheten. Det framstår såsom ett viktigt kriminalpolitiskt önskemål
att denna dualism undanröjes och att omhändertagandet av de yngsta
organiseras efter enhetliga linjer, så att inte tillfälliga eller godtyckliga
omständigheter utan endast behovet av omhändertagande och möjligheten
till uppfostran blir avgörande för vilken vårdform som kan komma i fråga.
Samhällsskyddets intresse kräver uppenbarligen att vårdorganen skall vara
i stånd att genom omsorgsfull differentiering av det åt dem anförtrodda
klientelet tillse, att den lilla procent av mera svårbehandlade fall som förefinnes
blir omhändertagen på sådant sätt att man inte behöver befara att
den obehindrat fortsätter sin brottsliga verksamhet.

Kommittéerna framhålla att principen om fängelsestraffets avskaffande
för ungdom under 18 år bör komma till klart uttryck i lagstiftningen. I
synnerhet för den nu pågående översynen av ungdomsvårdsskolorna är det
av den största betydelse att genom lagstiftning ett dylikt klarläggande kommer
till stånd med hänsyn till beräkningen av personal- och anstaltsresurser
inom barna- och ungdomsvården.

Kommittéerna ha uttalat sig om den i riksåklagarens skrivelse den 24
september 1951 ifrågasatta möjligheten att komma till rätta med föreliggande
svårigheter genom att sänka åldersgränsen för ungdomsfängelse.
Detta alternativ avstyrkes av kommittéerna, som
framhålla att den behandling som avses med ungdomsfängelse icke i något
avseende är anordnad på sådant sätt att det finns anledning att antaga att
den skulle vara ändamålsenligare än skyddsuppfostran.

I utlåtandet anföres vidare att åtgärder skyndsamt böra
vidtagas för att stärka samhällets möjligheter att
på ändamålsenligt s ä t,t omhändertaga det ifrågavarande
klientelet. Enligt kommittéernas uppfattning ligger frågan
om samhällets resurser i kampen mot brottsligheten väsentligen på
det ekonomiska planet. Aldrig så omsorgsfullt utarbetade lagar äro till föga
gagn, om icke de ekonomiska förutsättningarna skapas för deras tillämpning
i enlighet med deras syfte.

Kommittéerna framhålla i denna del särskilt, att i fråga om ett fåtal tidigt
utvecklade, utpräglat asociala unga brottslingar enbart pedagogiska
åtgärder i deras nuvarande utformning icke förslå till samhällets skydd.
Här kan ytterligare ifrågakomma dels psykiatrisk vård dels ock i övrigt
förbättrade resurser. Ungdomsvårdsskoleutredningen, som anser nuvarande
resurser i nämnda hänseenden otillräckliga, har sin uppmärksamhet starkt
inriktad på dessa problem, bland vilka anstaltsproblemet för de utpräglade
psykopaterna hör till barna- och ungdomsvårdens mest brådskande uppgifter.

De nu angivna uttalandena sammanfatta kommittéerna i följande två
punkter:

1. Som mål för utvecklingen av brottsbekämpandet beträffande åldersgruppen
15—17-åringar bör uppställas, att allt omhändertagande för vård
och tillsyn sker av barnavårdsorgan och regleras i barnavårdslagen, i den
mån icke särskild psykiatrisk vård finnes erforderlig. Slutmålet är med
andra ord att beträffande denna åldersgrupp kunna helt avstå från användandet
av frihetsstraff.

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

2. Kommittéernas dagsaktuella arbetsuppgifter bör omedelbart inriktas
på att i förslag till åtgärder och anslagsäskanden, som snarast möjligt bör
framläggas, verka för det under punkt 1. angivna programmets realiserande,
så att i första hand vård och tillsyn i frihet må kunna effektivt genomföras
och, i den mån anstaltsbehandling icke kan undvaras, vårdmöjligheterna i
barnavårdens hem och skolor liksom i psykiatriska anstalter fullt s^aiai
mot behovet och erforderliga resurser för eftervården tillhandahålles.

I utlåtandet anföres att det länge visat sig förenat med olägenheter att,
då domstol överlämnar åt barnavårdsnämnd att för skyddsuppfostran omhändertaga
ungdom som begått brott, detta sker i form av en villkorlig dom.
Denna dom, vilken leder till den regelmässigt frihetsberövande, djupt ingripande
skyddsåtgärd som skyddsuppfostran utgör, har förväxlats med en
vanlig villkorlig dom och för allmänheten lätt framstått som en otillräcklig
reaktion mot brottet. Därför föreslå kommittéerna att domstolens överlämnande
åt barnavårdsnämnd att vidtaga åtgärd för skyddsuppfostran
utbrytes ur den villkorliga domen och erhåller en fristående
ställning som samhällelig skyddsåtgärd.

I samband med bestämmelsen härom föreskrives, att den so in icke
fyllt 18 år ej får dömas till frihetsstraff, med mindre
särskilda skäl därtill är o. Kommittéerna anföra att ett närmare
angivande i lagtext av dessa skäl icke låter sig göra. Så länge barnavården
saknar resurser för omhändertagande av de farligaste unga brottslingarna,
kan det tyvärr i enstaka fall visa sig nödvändigt att underkasta dem fängsligt
förvar till förhindrande av fortsatt brottslighet.

Kommittéerna föreslå vissa ändringar i lagen om åtalseftergift
i syfte att närmare angiva de skäl som böra föranleda åklagaren att
draga mål mot den underårige under domstols prövning. I samband därmed
föreslås att, då åklagaren finner skäl för frihetsstraff föreligga och av
denna anledning åtal vid domstol påkallat, frågan skall underställas riksåklagaren.

Vidare föreslå kommittéerna vissa lagändringar i syfte att påskynda
handläggningen av mål och ärenden rörande lagöverträdare
under 18 år.

Kommittéernas förslag till lagändringar sammanfattas i följande punkter:

3. För att främja den utveckling, för vilken kommittéerna uttalat sig under
1 och 2, bör nu stiftas en lag vari stadgas att den som ej fyllt 18 år ej
får dömas till fängelse med mindre särskilda skäl därtill äro. Såsom ett sådant
särskilt skäl kan icke accepteras åsikten, att en dom å frihetsstraff
skulle vara bättre ägnad än skyddsuppfostran att avhålla andra än den tilltalade
från att begå liknande brott.

4. Till främjande av att ungdom under 18 år icke utan trängande skäl
dragés inför domstol bör statsåklagares rätt att med barnavårdsnämnd träffa
uppgörelse om vård enligt barnavårdslagen vidgas genom uttryckligt stadgande
i lagen om eftergift av åtal mot vissa underåriga, varav framgår att åtal
vid domstol ej bör väckas med mindre särskilda, i lagen angivna skäl därtill
föranleder.

5. Till främjande av att ungdom under 18 år omhändertages för skyddsuppfostran
i stället för att dömas till frihetsstraff bör domstols överlämnan -

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

de till barnavårdsnämnd att vidtaga åtgärd i nämnda syfte frigöras från de
villkor som enligt lagen om villkorlig dom uppställts för meddelande av
sådan dom och utbrytas ur den villkorliga domen till en fristående skyddsåtgärd.

6. Härutöver bör för närvarande icke göras några ändringar i lagstiftningen
om domstols befogenhet att meddela villkorlig dom beträffande den
som ej fyllt 18 år, men kommittéerna överlämnar ett inom barnavårdskommittén
utarbetat utkast till vissa ändringar i barnavårdslagen jämte
piotiv, åsyftande att efter mönster från lagen om villkorlig dom vidga barnavårdsnämndernas
möjligheter att vid sidan om skyddsuppfostran anordna
tillfredsställande vård och tillsyn av ungdom i åldern 15—17 år.

7. Bestämmelser bör meddelas åsyftande att åvägabringa största möjliga
snabbhet i handläggningen av mål och ärenden angående lagöverträdare under
18 år. Förslag härom framförs i bifogade lagutkast.

Den av riksåklagaren väckta frågan om inrättande av övervakning shem
har övervägts av kommittéerna efter två olika linjer, nämligen dels i
anslutning till rättegångsbalkens bestämmelser om övervakning av misstänkt
under 18 år i syfte att undvika häktning och dels inom barnavårdens
ram såsom en förberedelse till skyddsuppfostran och för att utreda behovet
därav. Kommittéerna, som icke hunnit avsluta dessa utredningar, uttala
sig för att övervakningsmöjligheterna böra anordnas inom barnavårdens
ram och förutsätta att ärendets fortsatta utredning överlämnas till barnavårdskommittén.
I sin sammanfattning anföra kommittéerna sålunda:

8. Åtgärder bör vidtagas för att, beträffande person under 18 år som misstankes
för brott, inom barnavårdens ram åstadkomma betryggande övervakningsmöjligheter
till förebyggande av fortsatt brottslig verksamhet. För detta
ändamål bör fragan om inrättande av utredningshem eller övervakningsavdelningar
i barnavårdens regi, till en början i Stockholm, Göteborg och
Malmö, skyndsamt utredas.

Yttrandena.

Yttranden angående behandlingsformer m. m.

Infordrade yttranden över kommittéernas utlåtande ha efter remiss avgivits
av rikets hovrätter, riksåklagarämbetet, fångvårdsstyrelsen, socialstyrelsen,
överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Södermanlands, Jönköpings,
Kalmar, Malmöhus, Västmanlands, Kopparbergs och Västerbottens län samt
1951 års fångvårdsutredning.

Riksåklagarämbetet har bifogat yttranden av landsfogdarna i Stockholms,
Södermanlands, Östergötlands, Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Gotlands,
Blekinge, Kristianstads, Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs,
Skaraborgs, Värmlands, Västmanlands, Kopparbergs, Gävleborgs, Västernorrlands,
Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län, statsåklagaren
och åklagaren i ungdomsmål i Stockholm, statsåklagarna i Göteborg och
Malmö, samt stadsfiskalerna i Eskilstuna, Borås, Västerås och Gävle. Vidare
ha bifogats, av överståthållarämbetet yttranden av magistraten, polismästaren
och kriminalpolisintendenten i Stockholm, av länsstyrelsen i So -

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

dermanlands län yttrande av barnavårdsassistenten i samma län, av länsstyrelsen
i Malmöhus län yttrande av poliskammaren i Malmö samt av länsstyrelsen
i Kopparbergs län yttrande av statens fattigvårds- och barnavårdskonsulent
i elfte distriktet.

Yttranden ha vidare efter remiss inkommit från Svenska stadsförbundet,
Svenska landskommunernas förbund, Sveriges advokatsamfund, Svenska
socialvårdsförbundet, föreningen Sveriges häradshövdingar, föreningen Sveriges
stadsdomare, föreningen Sveriges landsfogdar, föreningen Sveriges
stadsfiskaler, föreningen Sveriges landsfiskaler samt barnavårdsnämnderna
i Stockholm, Göteborg och Malmö.

Kommittéernas utlåtande har i åtskilliga av de yttranden som redovisa
sin allmänna inställning till förslaget tillstyrkts eller lämnats
utan erinran. En positiv inställning till förslaget intaga Svea hovrätt, hovrätten
över Skåne och Blekinge, riksåklagarämbetet, fångvårdsstyrelsen, socialstyrelsen,
länsstyrelserna i Malmöhus, Västmanlands och Kopparbergs
län, 1951 års fångvårdsutredning, Svenska stadsförbundet, Svenska landskommunernas
förbund, Sveriges advokatsamfund, Svenska socialvårdsförbundet
samt Stockholms och Göteborgs barnavårdsnämnder.

En mer eller mindre avvisande och i vissa fall bestämt avstyrkande hållning
intages i de yttranden som avgivits av övriga hovrätter, flertalet åklagare,
överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Södermanlands, Jönköpings,
Kalmar och Västerbottens län samt föreningarna Sveriges häradshövdingar,
Sveriges stadsdomare, Sveriges landsfogdar, Sveriges stadsfiskaler och Sveriges
landsfiskaler.

Ehuru sålunda delade meningar kommit till uttryck i fråga om det nu
föreliggande förslaget, visar en närmare granskning av vad som anföres i
yttrandena att en ganska stor enighet råder beträffande grundfrågorna. Flertalet
yttranden ansluta sig till den av kommittéerna uttalade uppfattningen
att ungdom under 18 år icke bör dömas till frihetsstraff. Endast i några yttranden
diskuteras härvid andra möjligheter än att låta socialvården omhänderta
även de svåraste fallen. I så gott som alla yttranden framhålles emellertid
att socialvården för närvarande icke är rustad för denna uppgift. Angelägenheten
av att socialvårdens resurser härför utbyggas kommer till uttryck
i flertalet yttranden, i vissa fall med starkt eftertryck. Åtskilliga som yttrat
sig finna socialvårdens bristande resurser vara avgörande för sin ståndpunkt
till lagförslaget och ställa sig därför avvisande. Andra, som i och för sig
godtaga de föreslagna lagändringarna, uttala av samma skäl att dessa icke
böra sättas i kraft, förrän socialvården blir i stånd att omhänderta det svårast
belastade ungdomsklientelet i slutna anstalter.

Den av kommittéerna uttalade uppfattningen, att u ngdo m under 18
år icke bör dömas till frihetsstraff och att därför socialvårdens
resurser böra upprustas för att omhänderta dem som
behöva behandling på anstalt, biträdes av styrelsen för Sveriges advokatsamfund,
som anför följande:

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

Straffmyndighetsålderns bestämmande i Sverige till 15 år hänför sig till
en gången tids okomplicerade samhälle, där barnen tidigt koinmo ut i förvärvsarbete
och kunde anpassas till fasta men enkla levnadsregler. Eu begränsning
av straffbarheten även för barn i åldern 15—17 år har dock sedan
länge ansetts erforderlig och blivit lagfäst (S. L. 5:2).

I det moderna samhället, där ungdomar mellan 15 och 17 år ofta äro
skolbarn, där samhällets rastlösa utveckling ställer stora krav på individens
anpassningsförmåga, där teknikens utveckling stimulerar ungdomens
äventyrslusta och där en omfattande nöjesindustri skapar svåra frestelser,
är det ofrånkomligt att åtskilliga ungdomar, som av olika anledning sakna
förutsättningar att följa med i utvecklingen, hamna i splittring och rotlöshet
med därav följande häftiga asociala reaktioner. Behandlingen av dessa
ungdomar har därför helt naturligt blivit ett svårt samhälleligt problem, där
man har att välja emellan att behandla dem såsom vuxna och inskrida med
stränga straffrättsliga reaktioner eller att betrakta och behandla dem såsom
barn, vilka i likhet med barn under 15 år böra tillrättaföras genom barnavårdens
uppfostrande och återställande metoder.

I åtskilliga länder, bl. a. i Danmark, har man valt att ersätta straffen med
barnavård för personer under 18 år. 1 Sverige har man föredragit eu medelväg.
I princip betraktas barn mellan 15 och 17 år såsom straffrättsligt
myndiga, och strafflagens yttersta reaktionsformer äro fängelse och straffarbete.
Genom partiella reformer har man emellertid möjliggjort för domstolarna
att överlämna den unge brottslingen till socialvården, och man har
räknat med att lagtillämpningen skulle avskaffa fängelsestraffen utan lagändring.
De senaste utslagen av denna lagstiftning äro 1944 års lag om eftergift
av åtal mot vissa underåriga samt 1947 års lagstiftning om avskaffande
av tvångsuppfostran.

I remissyttrande över sistnämnda lagförslag framhöll advokatsamfundets
styrelse, med tillstyrkande av förslaget, att styrelsen med hänsyn till tydliga
uttalanden i lagmotiven ansåg sig kunna förutsätta att domstolarna icke
skulle öka användningen av fängelsestraff för minderåriga under 18 år. Styrelsens
principiella inställning har därvid varit och är att ungdomar icke
böra och icke kunna tillrättaföras genom inspärrning i fängelseanstalter,
avsedda för vuxna förbrytare. Fängelsevistelse verkar erfarenhetsmässigt
starkt försämrande på en ung människas återanpassning. Det är därför icke
endast av humanitära skäl utan även med hänsyn till samhällets behov av
skydd mot fortsatt brottslighet av vikt att en effektivare behandlingsform
kommer till användning.

Genom lag om ungdomsfängelse har för det brottsliga klientelet i åldern
18—21 år skapats eu möjlighet till omhändertagande i särskilda ungdomsanstalter.
Det synes då styrelsen helt orimligt och i strid med lagstiftarens
intentioner att barn mellan 15 och 17 år skola kunna spärras in i fängelse.
Under de senaste två åren ha domstolarna emellertid visat en ökad benägenhet
att döma minderåriga till ovillkorligt frihetsstraff, t. o. in. utan att först
ha prövat verkan av skyddsuppfostran å ungdomsvårdsskola. Styrelsen finner
denna utveckling oroande och föga ägnad att leda till minskad ungdomsbrottslighet.
Enligt styrelsens uppfattning har den sociala ungdomsvården
med dess tillgång till medicinsk och psykologisk sakkunskap samt för
ändamålet skolad personal långt större möjligheter än fångvården att uppnå
ett positivt behandlingsresultat. Det är icke heller antagligt att fängelsestraffen
ha nämnvärd effekt ur allmänpreventiv synpunkt. Barn reagera icke på
sådant sätt och hålla sig icke så i kontakt med händelserna att fängelsestraff
för enskilda minderåriga verkar avskräckande för andra. Det är i stället
möjligt att en gloria skänkes åt den kamrat, som delar fängelsevistelsen med

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

vuxna förbrytare. Det är antagligen i kamraternas ögon mer nedsättande och
följaktligen mer avhållande att bli intagen på vårdanstalt för missanpassade
barn. För att uppnå ett bättre tillstånd beträffande ungdomsbrottsligheten
är det enligt styrelsens uppfattning nödvändigt att gå fram på två linjer,
nämligen dels förbud för domstolarna att döma till frihetsstraff och dels en
betydande upprustning av socialvårdens möjligheter att omhändertaga det
starkast belastade ungdomsklientelet.

Det torde förr eller senare bliva ofrånkomligt att höja straff myndighetsåldern
till 18 år. Att i längden hålla den 6 år under den civila myndighetsåldern
torde icke vara möjligt.

Såsom en övergångsform föreslås nu i det föreliggande lagförslaget att
domstol endast i undantagsfall skall kunna döma den som ej fyllt 18 år
till frihetsstraff. Styrelsen anluter sig till denna uppfattning men vill med
skärpa framhålla att en viktig förutsättning måste vara att samhället ställer
lielt andra ekonomiska resurser till barnavårdens förfogande än hittills varit
fallet. För det svårast belastade klientelet saknas för närvarande lämpliga
anstalter, vilket är en brist, som med det snaraste måste avhjälpas. Nödvändigt
synes bl. a. vara att genom tillräckliga anslag sörja för att socialvården
får möjlighet att omhändertaga nyssnämnda klientel i ändamålsenliga
slutna anstalter. Det synes kunna ifrågasättas, huruvida det icke snarare
är bristen på lämpliga anstalter än de allmänpreventiva synpunkterna som
föranlett domstolarna att döma till fängelsestraff. Styrelsen underskattar
ingalunda de generalpreventiva synpunkternas betydelse men är — såsom
ovan antytts — av den uppfattningen att dessa synpunkter bliva bättre än
genom ådömande av frihetsstraff tillgodosedda, om socialvården får möjlighet
att omhändertaga det starkast belastade ungdomsklientelet i slutna
anstalter.

Styrelsen ansluter sig alltså i princip till det föreliggande lagförslaget
men anser de nyss anförda synpunkterna vara av sådan vikt att den föreslagna
lagstiftningen icke bör sättas i kraft, förrän socialvården blivit föremål
för sådan ekonomisk upprustning att det svårast belastade ungdomsklientelet
kan omhändertagas i slutna anstalter.

Samma inställning till huvudproblemet återfinnes även i andra yttranden.
Svenska socialvårds förbundet anför sålunda att en för den enskilde
ungdomen så negativ åtgärd som ett vanligt fängelsestraff i framtiden icke
bör få tillgripas. För att strävandena att tillrättaföra den unge lagbrytaren
skola kunna krönas med framgång krävs att individuellt avpassade behandlingsformer
med pedagogisk och psykologisk inriktning komma till användning,
något som i vart fall icke kan åstadkommas vid våra nuvarande
fängelser. Vidare framhåller förbundet — efter att ha diskuterat olika möjligheter
att omhänderta ungdomar med mera accentuerade anpassningssvårigheter
— att det avgörande måste vara att de organ, som anförtros uppgiften,
få till förfogande erforderliga ekonomiska och personella resurser
samt modernt och ändamålsenligt utrustade anstalter. Enbart ett överförande
av alla 15- 17-åringar till den sociala barnavården löser icke vårdproblemet.
Härför krävs först och främst en verklig upprustning av våra
ungdomsvårdsskolor. Stockholms barnavårdsnämnd anför att nämnden, med
stöd av den erfarenhet som nämnden har i fråga om ungdomsvård, ansluter
sig oförbehållsamt och eftertryckligt till den principiella grundsyn beträffande
ifrågavarande klientels behandling, som riksåklagaren och de tre

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

kommittéerna givit uttryck åt. Nämnden finner det sålunda vara synnerligen
angeläget att åtgärder skyndsammast vidtagas till förebyggande av en utveckling
av de yngsta lagöverträdarnas behandling i strid mot de uttalanden,
som gjorts i samband med lagstiftningen. Nämnden är sålunda ense
med kommittéerna om att principen om fängelsestraffets avskaffande för
ungdom under 18 år bör komma till klart uttryck i lagstiftningen samt att
åtgärder skyndsamt böra vidtagas för att stärka samhällets möjligheter —
både på det statliga och kommunala planet — att på ett ändamålsenligt sätt
omhändertaga det ifrågavarande klientelet av unga lagbrytare. Dylika åtgärder
bli enligt nämndens mening en tvingande konsekvens, om principen
»socialvård i stället för kriminalvård» skall bli en realitet vid behandlingen
av dessa unga lagbrytare. Svenska landskommunernas förbund betonar bl. a.
att en bättre differentiering av de unga lagöverträdarna kan åstadkommas
på ungdomsvårdsskolorna än på fångvårdens anstalter och att större förutsättningar
finnas inom barna- och ungdomsvården att ge fostran och utbildning
och större möjligheter att ordna en effektiv eftervård. Förbundet understryker
att anstaltsorganisationen inom barna- och ungdomsvården omedelbart
måste förstärkas.

Barnavårdsnämnden i Göteborg framhåller att, vilken inställning man än
må intaga till vuxna individers kriminalitet, det dock måste vara uppenbart
att kriminaliserad ungdom —- i kroppsligt och själsligt hänseende icke färdigvuxna
individer, ofta i ömtålig psykisk »skalömsning» — tarvar sin alldeles
särskilda vård och behandling, så långt som möjligt väsensskild från
den negativa åtgärd, som ett vanligt frihetsstraff regelmässigt innebär.

Nämnden ansluter sig sålunda till den uppfattningen att fängelsestraff
måste anses som en olämplig reaktion för ungdomar, som gjort sig skyldiga
till lagöverträdelser. Härvid är dock nämnden angelägen framhålla såsom
ett oavvisligt krav för reformens genomförande att alla nödvändiga resurser
tillförsäkras socialvården. Redan nu kan nämnden med stark oro konstatera
att det icke sällan föreligger stora, understundom oöverstigliga hinder att
bereda de av barnavårdsnämnden omhändertagna erforderlig vård i ungdomsvårdsskoleorganisationen.
Nämnden anför härom vidare:

Emellertid, resurserna bestå icke allenast och icke ens främst i vårdplatser.
Barnavårdsnämnden vill varna för en ensidig så att säga byggnadsmässig
upprustning av vårdmöjligheterna. I vårdbegreppet ligger också
hela den personella kvantiteten och kvaliteten. Det fordras specialutbildade
läkare, sköterskor, psykologer, socialarbetare och övrig anstaltspersonal i
tillräckligt antal och med löner, som kunna betraktas som skäliga i förhållande
till det utomordentligt ansvarsfulla, krävande och påfrestande arbetet
med »söndertrasade» människor. För närvarande råder rent oefterrättliga
förhållanden genom bristen på kvalificerad personal.

Svea hovrätt anför att grundtanken i förslaget enligt hovrättens mening
är riktig. Det synes icke vara nödvändigt eller lämpligt att tillämpa frihetsstraff
i vanlig mening, i den mån uppfostrande åtgärder lämna åsyftat resultat.
Hovrätten ställer dock frågan, om icke statsmakternas ansträngningar
närmast och med kraft böra inriktas på en utbyggnad av socialvården och

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

eu ökning av dess resurser. Därmed jämnas vägen för en lagändring, för
vilken förutsättningarna inom kort kunna visa sig vara betydligt gynnsammare
än i dagens läge. Även hovrätten över Skåne och Blekinge uttalar sin
anslutning till den föreslagna lagstiftningens allmänna syften men betonar
samtidigt, att den nya lagstiftningen icke bör träda i kraft, förrän erforderliga
resurser föreligga — särskilt i form av slutna avdelningar på ungdomsvårdsskolorna
samt tillräckligt antal skyddslconsulenter och eftervårdskonsulenter.

Föreningen Sveriges stadsdomare anför att frihetsstraff är en föga rationell
korrektionsmetod beträffande denna åldersgrupp av brottslingar men i
enstaka fall kan bli erforderligt, i främsta rummet då på grund av den
brottsliges farlighet socialvårdens resurser finnas otillräckliga. Därvid rör
det sig om fall, då den kriminella belastningen är så allvarlig att samhällsskyddets
krav måste beaktas.

Socialstyrelsen anser att allt omhändertagande för vård och tillsyn av kriminell
ungdom under 18 år bör ske inom socialvården, men framhåller
med skärpa att ett sådant omhändertagande oundgängligen kräver en skyndsam
och effektiv utbyggnad av socialvårdens och främst ungdomsvårdsskolornas
resurser i såväl materiellt som personellt hänseende. Härom anför
styrelsen följande:

Socialstyrelsen har vid upprepade tillfällen påtalat de allvarliga brister,
som redan för närvarande vidlåda ungdomsvårdsskoleorganisationen. Under
senare år bär antalet anstalter för omhändertagande av det klientel, varom
här är fråga, och därmed även antalet vårdplatser väsentligt minskat, från
38 skolor, om man medräknar de statliga uppfostringsanstalterna, med sammanlagt
ungefär 2 000 platser år 1940 till 23 ungdomsvårdsskolor med tillhopa
omkring 900 platser från och med den 1 april 1952. Att det över huvud
taget varit möjligt att så väsentligt nedbringa platsantalet, torde bland annat
bero därpå, att barnavårdsorganens förebyggande verksamhet och övriga
vård- och tillsynsformer effektiviserats. Emellertid föreligger för närvarande
en tilltagande platsbrist på skolor för ungdomar i åldern 15—17 år
samt på specialanstalterna Lövsta och Långanäs. Denna bristande tillgång
på platser har medfört problem, som kräva en snar lösning. Den har sålunda
medfört minskade möjligheter till ett snabbt omhändertagande och
till nödvändig differentiering av elevmaterialet, varigenom förutsättningarna
för en effektiv vård och behandling av eleverna försämrats. En annan
omständighet, som ställer ökade krav på ungdomsvårdsskolornas resurser,
är att under senare år grövre brottslighet och vanart blivit allt mera vanlig
i de yngre åldersgrupperna, vilket medfört att det på skolorna intagna klientelet
efter hand blivit mera kriminellt belastat och anstaltsbesvärligt. Till
följd härav måste ungdomsvårdsskolorna bland annat i ökad omfattning
beredas resurser att förhindra rymningar, och socialstyrelsen vill i detta
sammanhang erinra om dels sin år 1948 framställda begäran att få uppföra
ett antal små isoleringsavdelningar för det mest svårbehandlade klientelet
vid skolorna dels ock ungdomsvårdsskoleutredningens i 1952 års statsverksproposition
av departementschefen delvis biträdda förslag om uppdelning av
Sundbo yrkesskola efter »den lilla gruppens princip» i mindre anstaltsenheter
med en specialavdelning för det anstaltsbesvärliga klientelet, där
detta kan bli föremål för en intensiv påverkan av eu utvald, väl tilltagen
personalstyrka.

2 Bihang till riksdagens protokoll 1952. 1 samt. Nr 223.

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

Styrelsen, som icke i förevarande yttrande kan ingå på någon mera detaljerad
redogörelse för de erforderliga förstärkningarna av de materiella
resurserna, vill endast såsom oundgängligen nödvändigt framhålla — och
detta sker med starkt eftertryck — att ungdomsvårdsskolorna Sundbo, Forsane,
Johannisberg och Fagared omorganiseras enligt »den lilla gruppens
princip», att en specialanstalt för det mest svårskötta klientelet inrättas samt
att en snabb och effektiv kanal anordnas från ungdomsvårdsskolorna till de
psykopatsjukhus, varom utredning pågår och vilkas snara inrättande är
synnerligen angeläget.

Vad angår de personella resurserna inom ungdomsvårdsskoleorganisationen
är det för ett tillfredsställande resultat av behandlingen vid skolorna
av yttersta vikt, att väl utbildad personal i tillräcklig omfattning står till
förfogande, och det ligger i öppen dag att den i det föregående antydda utbyggnaden
av skolornas materiella resurser jämväl förutsätter en icke oväsentlig
personalförstärkning.

I några yttranden, som ansluta sig till kommittéernas grunduppfattning,
framhålles att det för att frihetsstraff skall kunna avskaffas för åldersgruppen
under 18 år krävs icke blott en utbyggnad av socialvårdens resurser utan
även garantier för att de unga bli omhändertagna på ett betryggande sätt.
Åklagaren i ungdomsmål i Stockholm ger uttryck åt denna uppfattning och
förordar att utskrivning av elever från ungdomsvårdsskola icke bör få bestämmas
av den anstalt där den unge är intagen utan bör avgöras av en
nämnd med ungefär samma sammansättning som ungdomsfängelsenämnden.
Såsom skäl härför anföres:

Anledningen till att domstolarna under de senaste åren i flera fall dömt
till fängelse i stället för att via den villkorliga domen överlämna den unge
till barnavårdsnämnden för att omhändertagas för skyddsuppfostran har nog
i många fall varit, att domstolarna icke känt sig övertygade om att de unga
lagöverträdarna under någon längre tid komme att vistas på anstalt. Tyvärr
har det nämligen förekommit fall, då styrelsen för vederbörande skola villkorligt
utskrivit en elev kort tid efter det den villkorliga domen avkunnats,
trots att det under målets handläggning framhållits, att den unge under en
jämförelsevis lång tid komme att vistas å anstalten och där erhålla en läkepedagogisk
behandling samt beredas tillfälle att utbilda sig i ett för honom
lämpligt yrke. I några av dessa fall har den unge strax efter utskrivningen
från anstalten gjort sig skyldig till nya brott.

Statsåklagaren i Stockholm uttalar samma mening som åklagaren i ungdomsmål
och anser förslaget om en central nämnd för behandling av utskrivningsfrågor
vara värd beaktande. Även andra möjligheter kunna tänkas,
t. ex. att en representant för åklagarväsendet finge tillfälle att yttra
sig före utskrivningen, i likhet med vad som är fallet vid utskrivning av
straffriförklarade. För att detta system skall få någon effekt erfordras dock
en besvärsinstans, till vilken åklagaren kan hänskjuta ärendet. Föreningen
Sveriges stadsfiskaler förordar att, då det gäller svåra brott och upprepad
kriminalitet, domstolen bör äga bestämma minsta tid, under vilken skyddsuppfostran
skall pågå. Föreningen anser det angeläget att frågan om utskrivning
från ungdomsvårdsskolor ingående överväges och anger som en
möjlighet att en nämnd inrättas för att pröva frågor om utskrivning.

Kungl. Maj. ts proposition nr 223.

I några yttranden diskuteras andra möjligheter än att låta socialvården
taga hand om dem inom åldersgruppen 15—17 år, vilka behöva intagas på
anstalt. Sålunda anför Göta hovrätt att det icke råder några delade meningar
om att i det övervägande antalet fall skyddsuppfostran är att föredraga.
Bland ungdomsbrottslingarna finnes emellertid ett litet antal hårdnackade
och utpräglat asociala individer, vilkas brottslighet tager sig sådana uttryck,
att den innefattar ett allvarligt hot mot samhället. För denna kategori saknas
för närvarande lämpliga reaktionsformer. Enligt hovrättens mening är
det angeläget att få en för de nu åsyftade avancerade ungdomsbrottslingarnas
egenart avpassad behandlingsform, som skiljer sig såväl från den nuvarande
vanliga skyddsuppfostran på öppen anstalt som från de vanliga frihetsstraffen.
Behandlingen bör i främsta rummet taga sikte på att på ett
fullt effektivt sätt tillgodose återanpassningssträvandena. Ett viktigt led
härvid bör vara psykiatrisk vård. Men samtidigt måste tillses att behandlingen
— vare sig det finnes påkallat eller ens lämpligt ur individualpreventiv
synpunkt eller icke — erhåller en sådan karaktär att de allmänpreventiva
synpunkterna bli tillgodosedda. Häri ligger bl. a. att den såväl för
brottslingen som för allmänheten måste klart framstå som ett straff, oavsett
vad den sedan kallas. Därest en sådan behandlingsform anordnas, är det
enligt hovrättens mening uppenbart att behovet att döma brottslingar i denna
åldersgrupp till frihetsstraff kommer att högst väsentligt minska. Hovrätten
ställer sig dock tvekande inför lämpligheten att helt slopa denna
möjlighet och har därvid i tankarna sådana brott, t. ex rattfylleri eller
smuggling, där allmänpreventionen allmänt erkännes kräva en kännbar påföljd
men å andra sidan omständigheterna ofta äro sådana att särskilda uppfostrings-
eller förbättringsåtgärder icke äro påkallade.

Hovrätten för Västra Sverige anför att, så länge vår strafflag är byggd på
grundsatserna om både individualprevention och allmänprevention i kriminalvården,
kan den allmänpreventiva synpunkten icke helt lämnas åsido
vid anordnandet av kriminalvård för lagöverträdare i åldern 15—17 år. Genom
att denna synpunkt i viss mån tillgodoses även vid intagning i ungdomsvårdsskolorna
— medelst de därmed förbundna frihetsinskränkningarna
— kan man dock lyckligtvis i de flesta fall avvara frihetsstraff för unga
lagöverträdare. Men helt kan frihetsstraffet icke avvaras, då det gäller ett
fåtal av dessa ungdomar, nämligen de mest avancerade lagöverträdarna.

I viss mån skulle så kunna vara fallet, därest man i anslutning till ungdomsvårdsskolorna
inrättar helt slutna avdelningar — en utveckling som med
tanke på skolornas övriga klientel, särskilt icke-lagöverträdare, ej synes
odelat lycklig. Bättre syntes vara att inom fångvården inrätta en eller två
smärre anstalter för ifrågavarande åldersgrupp, med anordningar jämväl
för de intagnas fostran och utbildning. Även oavsett en sådan åtgärd erfordras
eu vittgående upprustning av vår fångvård.

I motiveringen till dessa sammanfattande slutsatser anför hovrätten bl. a.:

Såsom grundläggande princip för behandlingen av lagöverträdare, äldre
och yngre, torde väl ostridigt ha uppställts — såväl i gällande lagstiftning

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

som i det allmänna rättsmedvetandet — att lagöverträdare skola så behandlas,
att samhället skyddas mot brott. Medlen vid denna behandling äro å ena
sidan frihetsinskränkningar av olika grader för lagöverträdaren, å andra
sidan fostran och utbildning. Man söker med dessa medel inverka på lagöverträdaren
så, att just han icke vidare begår brott (individualprevention).
Därjämte söker man genom dylik inverkan åstadkomma att andra avhålla
sig från att begå brott (allmänprevention). Allmänpreventionen har till sitt
förfogande endast ett av de två nämnda medlen: frihetsinskränkningar av
olika slag. För individualpreventionen står till förfogande främst det medel,
som innebär fostran och utbildning, men även frihetsinskränkningarna tjäna
ju — låt vara blott på ett rent faktiskt sätt — till att förekomma vidare
brott av den enskilde lagöverträdaren.

Det torde vidare vara en numera ganska allmänt omfattad grundsats att
vid behandlingen av lagöverträdare så litet som möjligt av frihetsinskränkningar
bör komma till användning; däremot så mycket som möjligt av fostran
och utbildning. Denna grundsats tager sig uttryck i samtliga de institut
och anordningar, som ställts till vårt samhälles förfogande vid behandling
av lagöverträdare.

Vad i det föregående framhållits synes utgöra gott stöd för påståendet, att
någon skarp gräns mellan vad som plägar betecknas med socialvård (uppfostran
och" mindre ingripande åtgärder genom barnavårdsnämnderna) och
å andra sidan fångvård rent principiellt knappast behöver dragas. Man arbetar
överallt med samma medel: frihetsinskränkningar samt utbildning till
samhällsnyttigt arbete.

Vården av lagöverträdare, särskilt de unga, har i vårt samhälle blivit en
utomordentligt aktuell fråga. Brottsligheten har ökat, särskilt ungdomsbrottsligheten
och därinom i synnerhet den grova brottsligheten. Samtidigt
ha statsmakterna på ett oförståeligt sätt försummat att vidtaga erforderliga
åtgärder för att förverkliga den lag man skrivit och möta den ökade brottsligheten
med tillräckliga och tjänliga medel. Därest de humana tankar, som
äro nedlagda i lagstiftningen, bliva omsatta i praktiken, skola säkerligen
många stötestenar avlägsnas, som nu tid efter annan komma till synes då
man söker finna de rationella behandlingsformerna för särskilt de yngre lagöverträdarna.

Det måste inskärpas att det här gäller endast ett litet fåtal unga lagöverträdare,
ej flera —"om än antalet kan växla efter tidsförhållandena — som
äro oemottagliga för fostran eller som äro för samhället utomordentligt farliga
genom intensiteten i sin kriminella vilja eller genom den omfattande skadegörelse
de göra sig skyldiga till. Detta lilla fåtal passar stundom icke att
omhändertagas medelst barnavårdsnämndernas resurser. Behandlingen av
dem kräver ett större mått av frihetsinskränkning än vad vård å ungdomsvårdsskola
innebär. Gällande lag föreskriver att intagna i fångvårdens anstalter
skola fördelas med hänsyn tagen bland annat till deras ålder. Det
naturliga synes då vara, att man för dem ordnar en eller ett par mindre
fångvårdsanstalter, försedda med medel för de intagnas fostran och utbildning
i möjlig mån.

Föreningen Sveriges häradshövdingar förklarar sig i princip dela den åsikten,
att underåriga förbrytare ur individualpreventiv synpunkt i regel icke
böra ådömas tidsbestämt frihetsstraff. Föreningen anför vidare att det förtjä -

Kungl. Maj. ts proposition nr 223.

nar övervägas, om icke i enstaka fall ett kortvarigt frihetsstraff kan ha väl
så stark individualpreventiv verkan som exempelvis en skyddsuppfostran
under förutsättning att straffet avtjänas å särskild för underåriga förbrytare
avsedd anstalt. De reaktionsformer som i främsta rummet böra komma till
användning synas emellertid vara — frånsett bötesfallen — förvaring å anstalt
för unga förbrytare eller överlämnande för skyddsuppfostran. Det bör
ankomma på domstol att avgöra reaktionsformen. Om särskilda åtgärder
anses påkallade av det förhållandet, att numera ett något större antal underåriga
förbrytare ådömas frihetsstraff, är det enligt föreningens mening
tillfyllest att, för tiden intill dess slutlig lagstiftning i ämnet föreligger,
särskilda anstalter eller anstaltsavdelningar för underåriga förbrytare provisoriskt
inrättas inom fångvårdsorganisationens ram.

i I det yttrande som avgivits av 1951 års fångvårdsutredning hänvisas till innehållet
i utredningens skrivelse den 9 november 1951 angående säranstalter
för unga fångar. Utredningen har i denna skrivelse framhållit att det även ur
fångvårdens synpunkter är synnerligen betydelsefullt att den sociala ungdomsvårdens
resurser förstärkas på så sätt, att en behandling som påbörjats
inom socialvården också skall kunna avslutas där. Under alla förhållanden
synes det riktigt och rimligt att det yngsta klientelet inom fångvården, 15—•
17-årsgruppen bland straff- och fängelsefångarna, snarast föres över till
socialvården. Utredningen ser sig icke i stånd att för den numerärt fåtaliga
grupp som det här är fråga om kunna påvisa en möjlighet att åstadkomma
något så när adekvata anstaltspedagogiska anordningar inom fångvården.

Fångvårdsutredningens skrivelse den 9 november 1951 har behandlats i
statsverkspropositionen till 1952 års riksdag, andra huvudtiteln (s. 69 och
82).

Frågan om en provisorisk lagstiftning nu bör genomföras
besvaras jakande i flera yttranden. Hovrätten över Skåne och Blekinge yttrar
sålunda, att det vid övervägande av den nuvarande situationen på förevarande
område framstår såsom klart, att snara åtgärder böra vidtagas för
att råda bot på de föreliggande missförhållandena. Hovrätten finner det angeläget
att motverka den stegrade tendensen att ådöma ovillkorliga frihetsstraff,
även om de hittills kända siffrorna i och för sig icke synas ägnade
att inge allvarliga farhågor. Socialstyrelsen, som är av samma mening, anför: Principen

om fängelsestraffets avskaffande för ungdom under 18 år har
legat till grund för olika lagstiftningsåtgärder under senare år. Då man
emellertid numera inom rättstillämpningen synes tendera till att av allmänpreventiva
hänsyn döma sådan ungdom i ökad omfattning till ovillkorliga
frihetsstraff, är det angeläget, att nämnda princip kommer till klart uttryck
i lagstiftningen, och styrelsen hälsar med tillfredsställelse kommittéernas
förslag härutinnan.

Svenska stadsförbundet anser det vara synnerligen viktigt, att den provisoriska
lagstiftningen så snabbt som möjligt kommer till stånd, så att i en -

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

lighet med statsmakternas intentioner principen socialvård i stället för kriminalvård
stadfästes. Sveriges advokatsamfund ansluter sig till att som
övergångsform till en höjning av straffmyndighetsåldern domstol enligt lagförslaget
endast i undantagsfall skall kunna döma den som ej fyllt 18 år
till frihetsstraff. Barnavårdsnämnden i Stockholm, som är ense med kommittéerna
om att principen om fängelsestraffets avskaffande för ungdom
under 18 år bör komma till klart uttryck i lagstiftningen, understryker angelägenheten
av att en lagstiftning ofördröjligen kommer till stånd i huvudsaklig
överensstämmelse med de framlagda förslagen.

Såsom av redogörelsen för de tillstyrkande yttrandena framgår har i flertalet
av dem understrukits angelägenheten av att erforderliga resurser skapas.
Länsstyrelsen i Kopparbergs län anser att den föreslagna lagstiftningen
bör komma till stånd så snart en sådan upprustning skett. Angelägenheten
av att frågan om behandling av kriminell ungdom omedelbart upptages
till omprövning understrykes vidare av föreningen Sveriges stadsfiskaler
och Svenska landskommunernas förbund.

Bland de avstyrkande yttrandena göra sig särskilt två huvudlinjer gällande.
Det framhäves att arbete med en allmän översyn av det straffrättsliga
reaktionssystemet pågår. Innan resultaten av denna översyn kunna framläggas,
kan det inte anses lämpligt att provisoriskt vidtaga åtgärder, vilka
kunna binda det fortsatta lagstiftningsarbetet på ett mindre lyckligt sätt.
Bland annat uppmärksammas i detta hänseende i några utlåtanden ungdomsfängelseinstitutets
ställning i reaktionssystemet. Det framhålles dock att
denna synpunkt icke får utgöra hinder mot en partiell och provisorisk lagstiftning,
om denna är angelägen och leder utvecklingen framåt. Sådant förhållande
anses emellertid icke föreligga. Särskilt vända sig ett flertal remissmyndigheter
mot påståendet att domstolarna tillämpa frihetsstraff i en
omfattning som ger anledning till åtgärder. I flera av yttrandena framhålles
tvärtom att gällande lagstiftning tillämpas på ett sätt som överensstämmer
med dess syfte.

Föreningen Sveriges häradshövdingar yttrar, att den blivande lagstiftningen
i ämnet icke bör fastlåsas vid en provisorisk lagstiftning. Föreningen
fortsätter:

Föreningen kan icke dela riksåklagarämbetets och kommittéernas uppfattning,
att enstaka domstolsavgöranden under senare år skulle stå i strid
mot grunderna för 1939, 1944 och 1947 års lagstiftningar. Av de i utlåtandet
åberopade statistiska uppgifterna rörande antalet fall, då underåriga förbrytare
ådöints ovillkorligt frihetsstraff, framgår, att sådant straff tillämpats
i synnerligen ringa utsträckning. Därav torde kunna dragas den slutsatsen,
att domstolarna lojalt följt de motiv, som lågo till grund för omförmälda
lagstiftning, och endast i undantagsfall, då så varit absolut påkallat
av brottets beskaffenhet och hänsynen till den allmänna laglydnaden, tillgripit
frihetsstraff i brist på annan lämplig reaktionsform. Den omständigheten,
att domstolarna under senare år till följd av den tilltagande ungdomsbrottsligheten
— vilken yttrat sig icke endast i tillgrepp av motorfordon
utan jämväl i andra egendomsbrott, särskilt stölder — nödgats utdöma
frihetsstraff i något större utsträckning än tidigare utgör ej tillräckligt skäl

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

för provisorisk lagstiftning. Det lärer ej finnas grundad anledning antaga,
att domstolarna skola frångå sin praxis att endast i undantagsfall tillgripa
frihetsstraff.

Liknande ståndpunkt intages av bl. a. Göta hovrätt, hovrätterna för Västra
Sverige, Nedre Norrland och övre Norrland samt föreningen Sveriges stadsdomare
och föreningen Sveriges landsfogdar.

I Svea hovrätts yttrande anföres, sedan det framhållits att förutsättningarna
för en lagändring inom kort kunde visa sig betydligt gynnsammare
om ansträngningarna med kraft inriktas på en utbyggnad av socialvården
och en ökning av dess resurser, bl. a.:

Inom strafflagberedningen pågår för närvarande arbete med en allmän
översyn av det straffrättsliga reaktionssystemet. Tydligt är, att innebörden
av förslaget kan bättre bedömas i det större sammanhang, i vilket frågan
snart nog kommer under de lagstiftande myndigheternas prövning. Vad nu
sagts skulle dock icke få utgöra hinder mot en partiell och provisorisk lagstiftning,
om denna är angelägen och leder utvecklingen framåt. I sådant
hänseende har under utredningen särskilt åberopats önskan att förebygga
en utveckling inom straffrättskipningen i sådan riktning att ett större
antal av de yngsta lagöverträdarna ådömas frihetsstraff. Det har inom kommittéerna
också ansetts föreligga fara för att utvecklingen fastlåses vid sådant
anstaltssystem, genom vilket de unga lagbrytarna behandlas inom två
skilda administrativa områden. Dessa farhågor äro enligt hovrättens mening
överdrivna. När domstolarna under senare tid tillämpat fängelsestraff
på unga lagöverträdare, har det skett i nödfall och på starka skäl. Även enligt
det föreliggande förslaget skall fängelsestraff kunna anlitas, och någon
tendens att i onödan döma till fängelse kan man icke tala om.

Hovrätten för Övre Norrland och föreningen Sveriges häradshövdingar anföra
liknande synpunkter. Överståthållarämbetet anför i detta hänseende
att ämbetet med hänsyn till de olika uppfattningar, som göra sig gällande
beträffande verkningarna av straffet och straffhotet, icke anser tillräckliga
skäl föreligga att nu på ett begränsat område genomföra betydelsefulla
principiella ändringar beträffande förutsättningar för ådömande av frihetsstraff.
Däremot förordar ämbetet, att åtgärder skyndsamt vidtagas för att
stärka samhällets resurser att på ett ändamålsenligt sätt omhändertaga sådan
ungdom, som gjort sig skyldig till allvarligare lagöverträdelser. Ämbetet
anser det sannolikt, att en tillfredsställande utbyggnad av socialvårdens resurser
kommer att utan särskild lagstiftning påverka domstolarnas praxis
i den av kommittéerna förordade riktningen, så att ovillkorliga frihetsstraff
endast undantagsvis skola komma i fråga.

Länsstyrelsen i Jönköpings län bemöter från en annan utgångspunkt en
provisorisk lagstiftning. Sedan länsstyrelsen framhållit, att utbyggnaden av
anstaltsresurserna är bland de angelägnaste önskemålen, yttrar den att det
av kommittéerna anförda motivet för en snar lagstiftning, som grundar sig
på ungdomsvårdsskoleulredningens behov av riktlinjer för beräkning av
personal- och anstaltsresurser, måste bestämt avvisas.

Bland de mera allmänna uttalandena om att resultatet av det pågående

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

utredningsarbetet om reaktionssystemet bort avvaktas finnas vissa mera
preciserade uttalanden, särskilt om ungdomsfängelset.

Svenska socialvårdsförbundet anför, att kommittéerna avvisat tanken på
en sänkning av åldersgränsen för ådömande av ungdomsfängelse, och fortsätter
:

I förslaget framhåller kommittéerna, att det icke kan anses eftersträvansvärt
att öppna möjligheter att begagna de gamla fängelserna i Uppsala och
Ystad såsom slutna anstalter för lagöverträdarna i de här avsedda åldrarna.
Detta uttalande ger icke anledning till någon gensaga. Inom ungdomsvårdsskolornas
ram måste emellertid en vittgående utbyggnad av vårdresurserna
ske för att en tillfredsställande vård skall kunna erbjudas ungdomar med
mera accentuerade anpassningssvårigheter. Om en motsvarande utbyggnad
och reformering inom ungdomsfängelseinstitutet kommer till stånd, synes
ungdomsfängelse icke utan vidare kunna underkännas som behandlingsform
för mera gravt belastade lagöverträdare i 15—17-årsåldern. Mot bakgrunden
av strafflagberedningens konstaterande av att hela ungdomsfängelscinstitutet
befinner sig i stöpsleven, torde skäl kunna åberopas för att
man bort avvakta med lösandet av problemet om behandlingen av gravare
lagöverträdare i 15—17-årsåldern, intill dess frågan om behandlingen av
lagöverträdare mellan 15- och 21-årsåldern kan lösas i ett sammanhang. Vad
som framför allt föranleder förbundet till detta påpekande är insikten om att
15—17-åringarna utvecklingsmässigt ingalunda kunna anses utgöra någon
homogen grupp. Några klara gränser kunna säkerligen icke här dragas
enbart med utgångspunkt från åldersbegreppet. Större möjligheter till en
individuell anpassning av behandlingsformerna allt efter vederbörandes
kroppsliga och psykiska utvecklingsgrad kan säkerligen erbjuda sig, om
problemet med behandlingen av ungdomsbrottslingar — i åldern från 15
upp till 21 år — löses i ett sammanhang.

Liknande synpunkter återfinnas hos barnavårdsnämnden i Malmö och
föreningen Sveriges stadsfiskaler. Hovrätten för Nedre Norrland kan däremot
icke tillstyrka att åldersgränsen för ungdomsfängelse sänkes, och hovrätten
över Skåne och Blekinge finner de av kommittéerna anförda skälen
mot en sådan åtgärd övertygande. I

I fråga om detaljerna i de av strafflagberedningen och barnavårdskomtén
framlagda lagförslagen, upptagas först de yttranden som angå förslaget
till lag om skyddsuppfostran av vissa underåriga lagöverträdare.

Göta hovrätt och föreningen Sveriges häradshövdingar finna att lagens
rubrik icke synes svara mot förslagets innehåll. Hovrätten anmärker vidare
att lagöverträdelse icke behöver innefatta brott, och ifrågasätter lydelsen
»lag med särskilda bestämmelser om brott av personer som ej fyllt 18 år».
Enligt häradshövdingeföreningen bör i strafflagens 5 kap. och lagen om villkorlig
dom intagas erinran om den nya lagen. Hovrätten över Skåne och
Blekinge framhåller att 2 §:s sakliga vikt kunde motivera att bestämmelsen
intoges i 5 kap. strafflagen.

Flera remissmyndigheter ställa sig positiva till det i 1 § upptagna förslaget
att bryta ut domstols överlämnande åt barnavårdsnämnd att vidtaga

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

åtgärd för den dömdes omhändertagande för skyddsuppfostran från lagen
om villkorlig dom och göra detta till en fristående åtgärd. Hovrätten för
Övre Norrland framhåller som förtjänstfullt, att det nuvarande sambandet
mellan villkorlig dom och omhändertagande för skyddsuppfostran föreslås
upphävt. Rättstillämpningen har visserligen kommit till rätta med de svårigheter,
gällande lagstiftning formellt uppställer. Men det är till men för
lagarnas auktoritet, att denna anpassning skett genom åsidosättande av lagens
ordalydelse. Det synes hovrätten angeläget att jämväl andra fall, då den
dömde blir föremål för ingripande kriminalvårdande åtgärder, frigöras
från sambandet med villkorlig dom. Detsamma framhålles av Göta hovrätt
och hovrätten över Skåne och Blekinge. Sistnämnda hovrätt anser det dock
oegentligt att reformen blivit allenast partiell. Enligt hovrättens mening behöver
man icke tveka att genomföra reformen fullt ut. Skyddsuppfostrans
fullständiga avskiljande från den villkorliga domen skulle även medföra
påtagliga förenklingar i lagtexten.

I andra yttranden, där en i princip positiv inställning intages, ifrågasättes
lämpligheten av att domstol för överlämnandet till barnavårdsnämnd
skall vara beroende av nämndens tillstyrkan. Hovrätten för Västra Sverige
anför, att bestämmelsen i lagen om villkorlig dom att överlämnande till
barnavårdsnämnd för skyddsuppfostran endast må ske efter förslag av
nämnden redan för närvarande i vissa fall har hindrat den enligt domstolens
uppfattning lämpligaste reaktionen mot lagöverträdare. Hovrätten
anser, att domstol bör tilläggas befogenhet att, efter barnavårdsnämndens
hörande, förordna om skyddsuppfostran, även om detta ej tillstyrkts av
nämnden.

Samma uppfattning kommer till uttryck hos länsstyrelsen i Kalmar län
och ungdomsåklagaren i Stockholm. Svea hovrätt, hovrätten för Nedre Norrland,
Svenska socialvårds förbundet och föreningen Sveriges stadsfiskaler anse
att frågan om domstols behörighet att mot administrativ myndighets mening
besluta överlämnande för skyddsuppfostran bör ytterligare övervägas.

I bland andra yttrandet från föreningen Sveriges häradshövdingar uppmärksammas
det förhållandet att barnavårdsmyndighet, även om den tillstyrkt
omhändertagande för skyddsuppfostran, icke är bunden av dylik tillstyrkan.
Föreningen uttalar att garantier måste skapas mot att domstols
beslut om överlämnande blir verkningslöst. Gentemot detta förklarar barnavårdsnämnden
i Stockholm, att svårigheterna äro tänkbara redan vid nuvarande
lagstiftning men att de veterligen aldrig lämnat det teoretiska planet.
Härtill kommer, fortsätter nämnden, att risken för konflikt mellan
domstol och barnavårdsnämnd eller för att länsstyrelse skall vägra fastställelse
åt ett av barnavårdsnämnden fattat beslut om skyddsuppfostran rimligen
bör minska. De 15—17-åriga ungdomar, som i fortsättningen komma
att ställas inför rätta och som kunna komma att överlämnas till barnavårdsnämnden
för omhändertagande, bli med högsta grad av sannolikhet väl kvalificerade
för skyddsuppfostran.

Socialstyrelsen erinrar om att kommittéerna uppställt som mål för ut -

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

vecklingen av brottsbekämpandet beträffande åldersgruppen 15—17-åringar,
att allt omhändertagande för vård och tillsyn sker av barnavårdsorgan och
regleras i barnavårdslagen. Det kan med hänsyn härtill enligt styrelsens
mening ifrågasättas, huruvida icke redan nu borde öppnas möjlighet för
domstolarna att, då tillsynsvård utan skiljande från hemmet av domstolen
bedömes sasom tillräcklig för den unges tillrättaförande, överlämna honom
till barnavårdsnämnden för vård enligt barnavårdslagen.

Föreningen Sveriges häradshövdingar påpekar att en nackdel med den
föreslagna bestämmelsen är att överlämnandet för skyddsuppfostran icke
kan kombineras med föreskrift om skadeståndsbetalning.

Den i 2 § intagna bestämmelsen att den som ej fyllt 18 år ej må dömas
till frihetsstraff, med mindre särskilda skäl därtill äro, förklaras allmänt
i och för sig icke inge några betänkligheter. Däremot väcka en del uttalanden
i motiven angående vad kommittéerna avsett med uttrycket »särskilda
skäl» gensaga i flera yttranden. Hovrätten för Västra Sverige yttrar:

Att ifrågavarande unga lagöverträdare ej må dömas till frihetsstraff med
mindre »särskilda skäl» äro därtill, är en bestämmelse mot vilken någon
principiell erinran icke torde böra göras. Men kommittéernas mening är
icke att bestämmelsen skall tillämpas såsom den är skriven utan med betydande
inskränkningar som återfinnas i motiveringen. Egentligen är det väl
endast det fall, att utbildning och fostran på ungdomsvårdsskola någon gång
finnes vara totalt otjänlig, som enligt motiveringen skulle kunna utgöra
»särskilda skäl» att döma till frihetsstraff. Därjämte synes man tänka på
det fall av — som man hoppas — övergående natur, att ungdomsvårdsskolorna
icke ha resurser för att mottaga den unge lagöverträdaren. Enligt hovrättens
uppfattning bör man icke lämpligen giva stadgandet en så snäv tolkning.
Icke bara de obildbara utan ock de mycket farliga unga lagöverträdarna
böra, om så finnes nödvändigt, kunna dömas till frihetsstraff, och man
kan härvid icke helt bortse från straffets avhållande och moralbildande (allmänpreventiva)
verkan.

Liknande synpunkter, med mer eller mindre starkt framhävande av allmänpreventionens
betydelse, återfinnas hos bl. a. Svea hovrätt, hovrätten
för Nedre Norrland och föreningen Sveriges stadsfiskaler samt hos Göta hovrätt,
hovrätten för Övre Norrland och föreningen Sveriges stadsdomare. De
tre sistnämnda myndigheterna och Sveriges advokatsamfund framhålla att,
om sådan begränsning som kommittéerna uttalat sig för skall gälla, bör det
klart angivas i lagtext och icke enbart i motiven.

Landsfogden i Göteborgs och Bohus län anser att någon starkare grund
till erinran mot att villkorlig dom avseende anstånd med straffs verkställande
utmönstras icke föreligger, ehuru utsättandet av tidsbestämt straff i
en dom troligen får anses ha en viss brottshämmande effekt.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anser att, då det primära syftet med lagförslaget
är att fastslå att en person under 18 år regelmässigt icke bör dömas
till frihetsstraff, 1 och 2 §§ i förslaget böra byta plats.

Förslaget till ändringar i 1944 års lag om eftergift av
åtal mot vissa underåriga har föranlett en del allmänna uttalanden
om domstolarnas roll vid bestämmande av reaktionsformen. Hovrätten
över Skåne och Blekinge anför:

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

Den åsyftade minskningen av antalet frihetsstraff skall enligt kommittéerna
vinnas på det sätt, att det antal fall som hänskjutas till domstol
skall starkt minskas. Av motiven framgår tillika, att även i de fall då åtal
äger rum, det reella avgörandet skall framgå ur överläggningar mellan åklagarmyndigheten
och de för samhällets barnavård ansvariga organen. Vad
härutinnan föreslagits är ägnat att väcka betänkligheter. Domstolarna måste
vara de administrativa organen klart överlägsna, då det gäller att ur alla
synpunkter pröva den riktiga reaktionsformen mot en lagöverträdare. Även
ur rättssäkerhetssynpunkt framstå domstolarna såsom klart överlägsna. Av
dessa skäl synes uppenbart, att alla fall där tveksamhet råder antingen om
den tilltalades skuld eller om den lämpliga påföljden bringas under domstols
prövning. Vad särskilt angår motivuttalandena om domstolens bundenhet
av de administrativa myndigheternas uttalanden får hovrätten framhålla,
att detta innebär en för vår hittillsvarande straff rättskipning ^ny princip.
Skall densamma knäsättas — vilket hovrätten ej finner tillrådligt —
bör den på ett tydligt sätt komma till uttryck i lagtexten.

Sveriges advokatsamfund tar också upp frågan i vad män rättssäkerheten
kan anses i erforderlig grad tryggad och yttrar:

Med den nuvarande organisationen av socialvården är det icke något
tvivel om att överflyttandet från domstol till administrativa organ av befogenhet
att vidtaga frihetsberövande åtgärder ur rättssäkerhetssynpunkt
innebär en försämring. Barnavårdsnämnderna äro icke organiserade på sådant
sätt att de exempelvis vid behandlingen av bevisprövningsfrågor ernjuda
tillnärmelsevis samma garanti mot godtycke som vad fallet är med
domstolarna. Den tillsyn som utövas av överordnade administrativa organ
innebär icke heller samma rättssäkerhetsgaranti som en domstolsprövning.
Även själva förfarandet inför de administrativa organen är ur rättssäkerhetssynpunkt
behäftat med brister. Bl. a. kommer den misstänkte icke i åtnjutande
av samma rätt till biträde vid sitt försvar som han skulle ha, om
han åtalades vid domstol.

Med de av hovrätten över Skåne och Blekinge och advokatsamfundet gjorda
uttalandena överensstämmande synpunkter återfinnas hos bl. a. Göta
hovrätt, hovrätterna för Västra Sverige, Nedre Norrland och Övre Norrland
samt hos barnavårdsnämnden i Malmö.

1 ett till riksdagens första lagutskott den 29 februari 1952 avgivet yttrande
över väckta motioner om en allmän översyn av gällande regler om frihetsberövande
har strafflagberedningen uttalat, att det ur rättssäkerhetssynpunkt
framstår som ett önskemål att i åtalseftergiftslagen utsäges att, om
den misstänkte eller hans målsman det begär, målet skall bringas under
domstols prövning.

I fråga om den i 2 § föreslagna ändringen uttalar Svea hovrätt, att eu
ändring i fullständigande riktning, så att i anvisningarna till statsåklagaren
angivas de skäl som böra föranleda åklagaren att draga målet under
domstols prövning i sådana fall då eftergift är möjlig, icke kan ge anledning
till anmärkning. Hovrätten över Skåne och Blekinge påpekar att då åtalseftergift
avses skola bli regel, medan åtal endast skall förekomma undantagsvis,
en total omarbetning av paragrafen bör övervägas så att ett riktigare
uttryck för dess nya innehåll vunnes.

Flera remissmyndigheter vända sig mot att den i gällande lag uppställda
förutsättningen för åtalseftergift, alt det med skäl kan antagas alt den un -

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

derårige skall avhålla sig från att ånyo begå brott, utgått. Hovrätten för
Västra Sverige anser det sålunda betänkligt att så gott som helt avkoppla
de allmänpreventiva synpunkterna. Göta lwvrätt och föreningen Sveriges
landsfogdar anse att den nu berörda förutsättningen kan utgå, därest barnavårdsnämnd
beslutat skyddsuppfostran, men att den bör bibehållas för
övriga fall. Barnavårdsnämnden i Stockholm ansluter sig däremot tveklös-t
till kommittéernas förslag i dessa delar.

Föreningen Sveriges häradshövdingar och Sveriges advokatsamfund anse
att frågan om målsägande^ ställning förtjänar ytterligare undersökas. Föreningen
ifrågasätter om icke huvudregeln borde vara den, att åtal skall väckas
så snart målsäganden har ett verkligt intresse av att få skadeståndsfrågan
avgjord av domstol och frågan är av sådan beskaffenhet, att den kan
prövas i den för brottmål stadgade ordningen. Föreningen Sveriges stadsfiskaler
anser att såsom ett särskilt skäl att väcka åtal bör upptagas att
åtalseftergift tidigare meddelats, utan att omhändertagande för skyddsuppfostran
ansetts påkallat. Liknande synpunkt återfinnes hos barnavårdsnämnden
i Malmö. Landsfogden i Malmöhus län och föreningen Sveriges
stadsfiskaler anse icke alt föreskriften i tredje stycket i 2 § är erforderlig.
Föreningen finner föreskriften principiellt betänklig med hänsyn till att
åklagaren skulle ställas under kontroll av domstol beträffande frågor, i vilka
åklagaren har att fatta beslut under eget ansvar.

Ett mycket stor antal myndigheter vänder sig mot den i 3 § införda bestämmelsen
att statsåklagares beslut att väcka åtal i vissa frågor skall underställas
riksåklagarens prövning. Svea hovrätt, bland andra, anför att det
av kommittéerna åberopade intresset av rättsenheten synes vara tillräckligt
tillgodosett redan genom nu gällande regler, enligt vilka alla domar om frihetsstraff
för ungdomar i åldern 15—17 år underställas riksåklagarämbetet,
så att tillfälle beredes ämbetet att i högsta instans få de lägre domstolarnas
beslut omprövat. Föreningen Sveriges stadsfiskaler finner det egendomligt
att, då inom samhällslivets övriga områden en stark tendens till
decentralisation kommit till uttryck, på detta område ärendena koncentreras
till ett organ. Föreningen anser också att förfarandet måste medföra en
försening av ärendenas avgörande.

Av alla myndigheter som uttalat sig i denna speciella fråga är det endast
barnavårdsnämnden i Stockholm som ansluter sig till kommittéernas
förslag. Enligt nämndens mening skapas genom den föreslagna regeln en
större garanti för en önskvärd enhetlig bedömning av undantagsfallen liksom
över huvud laget för ett genomförande i praktiken av de principer, som
ligga till grund för lagförslagen.

Kommittéernas förslag att påskynda handläggningen av ärenden om åtalseftergift
vinner allmän anslutning hos remissmyndigheterna. Hovrätten för
^ ästra Sverige finner bestämmelserna härom välbetänkta. Socialstyrelsen
anför allmänt om snabbheten i handläggningen:

Vad angår utredningsförfarandet beträffande brott av ungdom under
18 år skulle -— såsom kommittéerna framhållit — en väsentlig del av de svårigheter,
som nu föreligga i fråga om behandlingen av unga lagöverträdare

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

med största sannolikhet icke ha uppkommit, om den avsevärda tid som
förflyter, innan åtgärd bestämmes, förkortas. Det är därför synnerligen
påkallat, att åtgärder vidtagas för att i görligaste mån påskynda handläggningen.
De bestämmelser, som i sådant syfte upptagits i de av strafflagberedningen
och barnavårdskommittén utarbetade lagutkasten, synas väl ägnade
härför, och socialstyrelsen har intet att erinra mot desamma.

Göta hovrätt påpekar, att sedan åtal beslutats föreligger icke längre ett
ärende angående åtalseftergift. Uppenbart är emellertid att åklagaren i sådant
fall icke får dröja med att väcka åtalet. Hovrätten ifrågasätter om icke
en uttrycklig bestämmelse härom är påkallad.

I åtskilliga yttranden, bl. a. av hovrätten över Skåne och Blekinge, hovrätten
för Övre Norrland, länsstyrelsen i Kalmar län och föreningen Sveriges
stadsfiskalcr, uttalas dock tvekan om den för barnavårdsnämnderna satta
fristen av 14 dagar för avgivande av yttrande i ärende om åtalseftergift är
tillräcklig.

Barnavårdsnämnderna i Stockholm, Göteborg och Malmö förklara att den
föreslagna tiden är helt otillräcklig om nämnden skall kunna avge ett yttrande
av något värde. Vad barnavårdsnämnden i Stockholm i sitt yttrande
anfört kan anses representativt även för de båda andra nämnderna. Efter att
ha redovisat statistik för antalet åtalseftergifter i Stockholm och återgivit
vad riksåklagaren anfört om längden av den tid som föregått åtalsfrågans
avgörande, yttrar nämnden bl. a.:

Det är att märka, att riksåklagaren bygger på ett urval av ärenden. Huvudsakligen
är det fråga om sådana ärenden, som inkommo till barnavårdsnämnden
under år 1950. Det må påpekas, att genomsnittstiden för l:a året
i dess helhet ligger vid i det närmaste 7 månader (202 dagar). Statistiken
försämras märkbart genom de fall, där lagöverträdaren redan innan nämnden
fått hand om ärendet avvikit. Efter 1950 har emellertid en förändring
i gynnsam riktning skett, vilket belyses bl. a. av det förhållandet, att genomsnittstiden
för samtliga under tredje kvartalet 1951 till barnavårdsnämnden
inkomna ärenden utgör i runt tal 4 månader. Förändringen får delvis tillskrivas
det förhållandet, att åtalseftergiftsärendena under år 1951 något
minskat, till en del också att barnavårdsnämndens utredningsorganisation
något förstärkts (psykolog hos socialläkaren och viss annan utbyggnad av
den psykiska barna- och ungdomsvården). Vidare måste hänsyn tagas till
att förval t ningsledningen, i klart medvetande om att den tidigare genomsnittliga
utredningstiden varit alltför lång, inriktat sig på att söka förkorta
remisstiderna.

Det är dock angeläget att framhålla, att barnavårdsnämndens befattning
med dessa remisser långt ifrån är tillräckligt karakteriserad genom en enkel
tidsbestämning. För de'' socialvårdande myndigheterna har det kurativa arbete,
som pågår inom barnavårdsnämnden innan remissvaret avgives, tillmätts
stor betydelse. Kontakten mellan lagöverträdaren och socialassistenten
är ofta mycket ingående. Under utredningstiden vidtagas olika förebyggande
åtgärder såsom anskaffande av lämplig anställning, bättre bostad,
uppklarande av familjära konflikter m. m. Det har icke utan skäl sagts, att
lagöverträdaren under utredningstiden står under inofficiell övervakning
med vad detta innebär av hjälp och stöd åt den unge. För de ej så få fall,
där åtalseftergift senare medges men vidare åtgärd från barnavårdsnämndens
sida anses obehövlig, blir denna inofficiella övervakning den för den
unge mest kännbara reaktionen från samhällets sida i anledning av den lag -

Kungl. Maj. ts proposition nr 223.

stridiga handling, som begåtts. För åter andra, vilkas missanpassning bedömes
såsom allvarligare, övergår den inofficiella övervakningen i av nämnden
beslutad sådan. I de svåraste fallen kunna iakttagelserna under utredningstiden
giva nämnden anvisning om nödvändigheten av att omhändertaga
vederbörade för skyddsuppfostran. I detta sammanhang har det sitt intresse
att taga del av den syn på dessa frågor som ungdomsåklagaren i
Stockholm givit uttryck för. Denne har framhållit, att — även om handläggningen
vid nämnden i vissa fall tagit alltför lång tid — en relativt lång utredningstid
dock är förenad med vissa fördelar. Den längre observationstiden
har enligt hans mening medfört att utredningarna kunnat göras mer ingående
och fullständiga. Detta har givit ungdomsåklagaren en säkrare grundval
för bedömningen av åtalsfrågan. Ungdomsåklagaren har också utifrån
sina erfarenheter förklarat värdet av den inofficiella övervakning, varom
tidigare talats, vara mycket stort.

Om kommittéernas förslag lagfästes, rubbas givetvis helt förutsättningarna
för barnavårdsnämndens nuvarande behandling av dessa ärenden. Om
en i lagen föreskriven kort remisstid angives, så blir den centrala frågan
vad barnavårdsnämndens svar skall avse.

Vad då först beträffar det kurativa arbetet är det självfallet, att RÅ och
de tre kommittéerna i och för sig tillmäter detta en vä! så stor betydelse
som barnavårdsnämnden gör. Med utformningen av lagförslaget avser man
dock att detta arbete skall sättas in först efter det att socialvården genom
åtalseftergift fått ansvaret för fallet. Härigenom uppkommer obestridligen
en tidsbesparing. Men man kommer likväl icke ner till en möjlig tidsmarginal
på 14 dagar, om i remissvaret regelmässigt även skall ingå besked angående
vilken konkret åtgärd, som barnavårdsnämnden avser att vidtaga.
Härför kräves alltför ofta ett mera ingående studium av fallet. I strafflagberedningens
motivering utsäges fullt tydligt, att noggrannheten i utredningarna
icke får eftersättas. För att dock kunna precisera vilken åtgärd
enligt barnavårdslagen, som nämnden avser att vidtaga, kräves tillgång till
helt annat material än vissa uppgifter, framkomna ur samtal med ett mer
eller mindre begränsat antal personer och den minderårige själv. Nämnden
har en hel rad av alternativa åtgärder att överväga, och det är därvid av*
central bet\rdelse att ha en tillräckligt ingående kännedom om den unge
lagbrytarens personliga och karaktärsmässiga förutsättningar att genom den
ena eller andra åtgärden kunna tillrättaföras.

Därest barnavårdsnämnden endast skall yttra sig om huruvida den anser
åtal böra ifrågakomma, eller den anser socialvården själv kan ta ansvaret
för fallet, så är givetvis en kort remisstid tillräcklig, med hänsyn till
att åtalsfallen kunna förutsättas bli ytterst få. Barnavårdsnämnden vill därför
bestämt förorda, att lagen får en sådan utformning, att nämndens yttrande
endast skall avse frågan, huruvida den tillstyrker åtal eller den är beredd
att påtaga sig ansvaret själv och vidta »åtgärder enligt barnavårdslagen».
Nämnden är bland de alternativa åtgärder, som kunna ifrågakomma,
långt ifrån alltid beredd att besluta om just skyddsuppfostran. Även om eu
sådan åtgärd icke åtföljes av intagande på ungdomsvårdsskola, så är likväl
beslut om skyddsuppfostran i många fall den längst gående åtgärd som
beslutas.

Därest emellertid lagstiftningen får den utformningen, att nämnden icke
enbart skall ange, att (ten påtar sig ansvaret och avser att »vidtaga åtgärder
enligt barnavårdslagen» utan även måste ange, vilken konkret åtgärd den
skall besluta om eller redan har beslutit om, anser nämnden, att en kort tid
icke är praktiskt genomförbar. Läkarundersökning, testning, samtal med
den minderårige och hans anförvanter, arbetsgivare etc., expeditionell be -

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

handling, behandling inför nämnden — som ju icke har sammanträde dagligen
— allt detta måste ta en betydligt längre tid. Nämnden har efter synnerligen
ingående övervägande kommit till den slutsatsen, att remisstiden
under dessa förutsättningar icke kan nedbringas mer än till 2 å 3 månader,
om icke grundligheten i utredningen skall allvarligt eftersättas, och nämnden
skall nödgas besluta om åtgärder i brådskans tecken, som på ett senare
stadium visa sig mindre välbetänkta.

Därest lagen så utformas, att barnavårdsnämndens här redovisade yrkande
om remissvarets innehåll tillgodoses, uppkommer likväl frågan, huruvida
14 dagar är tillräckligt. Enligt barnavårdsnämndens mening är så icke fallet,
utan även vid detta enklare svar kräves en tidrymd av en månad. Denna
ståndpunkt grundar sig på en rad administrativa och praktiska bedömanden.

Beaktas icke vad här sagts blir följden, att undantagsregeln blir huvudregel.
I samband härmed kunde även övervägas, och för nedbringande av
remisstiden, sådan lagändring kunde genomföras, att yttrandet finge, där
Konungen för viss kommun medger detta, å nämnds vägnar avges av dess
ordförande. De av barnavårdskommittén uttalade farhågorna med hänsyn
till risken av konflikt mellan ordförande och nämnd kan i Stockholm undgås
genom att ärendena före ordförandebeslutet behandlas i nämndens delegation
för skyddsuppfostringsärenden. Denna består av sex ledamöter och
sammanträder varje vecka.

Bestämmelser om snabbhet i handläggningen av mål mot underåriga har
upptagits i en ny 6 § i lagen den 20 december 1946 med vissa
bestämmelser om mål rörande brott av underårig. Enligt
första stycket i paragrafen skall mål mot underårig alltid behandlas skyndsamt.
Jämlikt andra stycket skola, om allmänt åtal väckes mot den som ej
fyllt 18 år för brott varå straffarbete kan följa, ändå att han ej är häktad,
de tidsfrister iakttagas som äro föreskrivna för åtgärd i mål vari den tilltalade
är häktad. Den tid av en vecka, som i 45 kap. 14 § rättegångsbalken
är föreskriven för hållande av huvudförhandling, skall räknas från den dag,
då bevis om stämningens delgivning inkommit till rätten.

Förslaget i denna del har i allmänhet icke föranlett någon erinran. I ett
av en ledamot i Svea hovrätt avgivet särskilt yttrande framhålles att de föreslagna
ändringarna äro välkomna och böra snarast genomföras på lämpligt
sätt. Mål, vari den misstänkte är ställd under övervakning, böra rimligen
behandlas med samma snabbhet som mål, vari den misstänkte är häktad.

Göta hovrätt erinrar dock om att det icke alldeles sällan förekommer att
straffarbete ingår i latituden för brott, som i det aktuella fallet ter sig skäligen
bagatellartat och uppenbarligen icke kommer att föranleda annan påföljd
än böter. I mål om sådant brott kan det icke anses erforderligt att iakttaga
samma snabbhet. Hovrätten förordar därför att från reglerna i andra
stycket undantag göres för de fall, då åklagaren som anledning för åtalets
väckande uppgivit att han funnit den misstänkte böra dömas till böter.

Föreningen Sveriges häradshövdingar anser, att det icke föreligger tillräckliga
skäl för behandling av förevarande slag av mål som mål mot häktad
och att det i 6 § första stycket föreslagna stadgandet är tillfyllest för
att befrämja en snabb handläggning av mål mot underåriga förbrytare. Föreningen
anför härom:

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

Föreningen delar den uppfattningen, att mål mot underårig bör behandlas
skyndsamt. Detsamma kan emellertid sägas gälla andra mål, däri fråga
är om ådömande av frihetsstraff, villkorlig dom, förvaring eller liknande.
Hos domstolarna torde även ha utbildats den praxis att behandla dylika mål
med en viss förtursrätt. Det förhåller sig otvivelaktigt så, att när en person
begått brott, det ofta dröjer orimligt länge innan han blir lagförd och dömd.
Enligt föreningens erfarenhet är den huvudsakliga orsaken härtill den
långa tid — ej sällan ett halvt till ett år, stundom än längre — som förflyter,
innan åtal väckes. Den tidsbesparing, som skulle vinnas genom att
binda domstolarna vid snäva tidsfrister, torde därför bli tämligen obetydlig
i förhållande till den tid, som åtgår för förundersökningen. De snäva tidsfristerna
torde bliva till olägenhet för det löpande arbetet vid domstolarna
och, vad häradsrätt angår, nödvändiggöra hållandet av särskilda sammanträden
i många fall. En tid av en vecka är, enligt vad erfarenheten visat,
ofta för kort för att den tilltalade och eventuella vittnen skola hinna delgivas
kallelser till huvudförhandlingen i god tid före densamma.

Föreningen anmärker mot den i 6 § andra stycket föreslagna utgångspunkten
för tidsfristen för hållande av huvudförhandling följande:

Enligt rättegångsbalken ankommer det principiellt på rätten att utfärda
stämningen. Denna skall innefatta antingen föreläggande för den tilltalade
att hos rätten uppgiva de bevis han vill åberopa vid huvudförhandlingen eller
ock, om sådan bevisuppgift ej erfordras, omedelbar kallelse till huvudförhandlingen.
I båda fallen saknar rätten vid utfärdandet av stämningen kännedom
om vilken dag delgivningsbeviset kommer rätten tillhanda. Därest
icke den tilltalade är på ett eller annat sätt omhändertagen, har rätten i
många fall ej heller möjlighet att approximativt beräkna denna dag. Erfordras
bevisuppgift före huvudförhandlingen, är en tid av en vecka alltför kort
för avlämnande av sådan uppgift och för utfärdande och delgivning av kallelser
till huvudförhandlingen. Erfordras icke bevisuppgift, vore det meningslöst
och onödigt tidsfördröjande att först utfärda en stämning med bevisuppgift
för att få en utgångspunkt för den föreslagna tidsfristen samt att
därefter utfärda särskilda kallelser till huvudförhandling. Såsom förut framhållits
är en tidsfrist av en vecka i allmänhet för kort för delgivning av erfoderliga
kallelser.

Yttrandena över de av barnavårdskommittén föreslagna ändringarna i
barnavårdslagen ha huvudsakligen tagit sikte på frågan om barnavårdsnämndernas
kompetens och länsstyrelsernas kontroll över deras verksamhet.
Utöver de allmänna synpunkter å rättssäkerheten vid administrativa
frihetsberövanden, som tidigare berörts vid förslaget om ändring i 1944 års
lag om eftergift av åtal, har från flera håll tillkännagivits tveksamhet om
barnavårdsnämnderna med sin nuvarande organisation särskilt i mindre
kommuner ha tillräckliga kvalifikationer med hänsyn till det stora ansvar
den föreslagna lagstiftningen lägger å nämnden. Uttalanden i denna riktning
återfinnas, bl. a., hos barnavårdsnämnden i Malmö, föreningen Sveriges
landsfogdar och föreningen Sveriges stadsfiskaler. Svenska stadsförbundet
anser däremot att barnavårdsmyndigheterna bättre än de allmänna domstolarna
— med den sammansättning de nu ha vid behandlingen av förevarande
brottmål — kunna bedöma, vilka åtgärder som i det individuella fallet
böra tillgripas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

I fråga om kontrollen över barnavårdsnämndernas verksamhet uttalar
bl. a. hovrätten för Nedre Norrland att länsstyrelsen icke är någon domstol
och att den prövning, som där kan förekomma, icke torde ur rättssäkerhetssynpunkt
erbjuda samma garanti som domstolsförfarandet. Länsstyrelsen i
Västmanlands län understryker vikten av att bestämmelser utfärdas som
möjliggöra, att länsstyrelsen hålles fortlöpande underrättad om barnavårdsnämndernas
handhavande av sina uppgifter. Poliskammaren i Malmö finner
länsstyrelsens kontrollmöjligheter för närvarande vara bristfälliga och
framhåller att en förstärkning bör ske samtidigt med den föreslagna lagstiftningens
ikraftträdande.

Barnavårdsnämnden i Stockholm anför:

Barnavårdsnämnden kan i och för sig väl förstå det allmänna intresset av
att en kontrollmöjlighet finnes över att en barnavårdsnämnd, som påtagit
sig ansvaret för en minderårig lagbrytare, verkligen fullgör sitt ansvar och
vidtager lämpliga åtgärder. Framförallt torde kontrollsynpunkten vara av
viss betydelse beträffande mindre kommuner, som dels sällan ha dylika
fall av ungdomsbrottslighet, och sålunda inte förvärvat någon erfarenhet,
dels icke ha tillgång till en utbildad personal. Men å andra sidan torde dessa
fall vära relativt begränsade till antalet då ju ungdomsbrottsligheten är
koncentrerad till tätorterna och främst storstäderna. Och just för dessa
stora kommuner kommer med visshet en dylik kontroll att bli ytterst betungande.

Skulle lagstiftarna fatta beslut i enlighet med barnavårdskommitténs förslag,
införes härmed en rapportering utan tidigare motsvarighet. Dess omfång
kommer med säkerhet att snabbt växa och bli av mycket stora dimensioner.
Dessutom måste om ej hela förfarandet skall stanna på papperet
givetvis fortlöpande en ingående granskning av inkommande rapporter anordnas
och prövning i varje individuellt fall företas av huruvida vederbörande
barnavårdsnämnd vidtagit de åtgärder, som varit lämpliga och erforderliga.
Där länsstyrelse vid sin granskning funnit att så ej skett eller att
tvekan kan råda om lämpligheten av vidtagen åtgärd eller av att ej åtgärd
vidtagits, som länsstyrelse finner erforderlig, måste dessutom förutsättas en
omfattande kommunikation mellan länsstyrelse och vederbörande nämnd,
infordrande av förklaring och kompletterande uppgifter etc. Bortsett från
den orimliga arbetsbörda detta måste lägga på barnavårdsnämnden, kan
man fråga sig hur länsstyrelserna med nuvarande organisation skola kunna
genomföra en kontrollerande verksamhet av detta slag.

En liknande ståndpunkt intages av barnavårdsnämnderna i Göteborg och
Malmö.

Överståthållarämbetet framhåller, att förslagets genomförande skulle
medföra en arbetsbelastning, som ämbetet med nuvarande resurser omöjligen
ser sig i stånd att bemästra, och att frågan borde bli föremål för en
mera ingående utredning.

Svenska landskommunernas förbund uttalar, alt kommittéerna icke synas
ha hyst några betänkligheter, när det gällt den principiella frågan att överlämna
åt barnavårdsnämnd att vidtaga åtgärd mot unga lagöverträdare, men
att utformningen av länsstyrelsernas övervakning ger intryck av misstro mot
barnavårdsnämndernas vilja och förmåga att handlägga dessa ärenden. Nå liiliang

till riksdagens protokoll i952. 1 samt. Nr 223.

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

gon större kritik torde dock icke kunna riktas mot nämndernas sätt att tilllämpa
bestämmelserna om skyddsuppfostran.

Barnavårdsnämnden i Stockholm framhåller, att det för att hjälpa de
barnavårdsnämnder på mindre orter, vilka på grund av oerfarenhet vid behandlingen
av kriminell ungdom kunna komma att beredas vissa svårigheter
som följd av den nya lagstiftningen, torde vara tillfyllest att barnavårdskonsulenterna
och barnavårdsassistenterna åläggas att ägna särskild uppmärksamhet
åt det slag av ärenden, varom här är fråga, och att i större utsträckning
än hittills ge bistånd åt nämnderna.

Svenska landskommunernas förbund uttalar, att enligt § 81 mom. 2 barnavårdslagen
har länsstyrelse rätt att tillhålla barnavårdsnämnd att vidtaga
erforderlig åtgärd i de fall, då missförhållande föreligger, vars avhjälpande
enligt barnavårdslagen tillkommer barnavårdsnämnd, och enligt § 26
mom. 3 äger länsstyrelse om den icke finner sig kunna fastställa barnavårdsnämnds
beslut angående skyddsuppfostran rätt föreskriva, att barnavårdsnämnd
skall vidtaga förebyggande åtgärd. Enligt förbundets mening
bör dock icke denna bestämmelse ges sådan innebörd, att den kan utnyttjas
för en detaljreglering från länsstyrelsens sida över vilka åtgärder, som
skola vidtagas av barnavårdsnämnd i individuella fall, när omhändertagande
för skyddsuppfostran icke förekommit.

Av remissmyndigheter som särskilt uppmärksammat de i 23 § barnavårdslagen
införda ändringarna, avseende väsentligen att ge barnavårdsnämnd
rätt att meddela föreskrifter för den som, utan att vara omhändertagen för
skyddsuppfostran, är ställd under tillsyn eller övervakning, ha barnavårdsnämnderna
i Göteborg och Malmö uttalat att det kunde vara tillräckligt att
utfärda allmänna bestämmelser om fullgörandet av tillsynen eller övervakningen.
Svenska landskommunernas förbund anser att stadgandets konsekvenser
borde ha ägnats särskild uppmärksamhet och ytterligare belysts.
Även Svenska socialvårdsförbundet anser att frågan bör bli föremål för
ytterligare överväganden. Barnavårdsnämnden i Stockholm, som tillstyrker
förslaget i denna del, ifrågasätter om icke bland föreskrifterna borde jämväl
ha upptagits skyldighet att underkasta sig behandling på anstalt, och
hovrätten över Skåne och Blekinge anser att frågan om användning av föreskrift
om betalning av skadestånd borde ingående övervägas.

Den i 46 § 2 mom. vidtagna ändringen, medförande att utskrivning i fråga
om barn som omhändertagits för skyddsuppfostran efter fyllda 15 år skall
kunna uppskjutas till dess tre år förflutit från omhändertagandet även om
intagning å ungdomsvårdsskola ej kommer till stånd, har lämnats utan erinran
i yttrandena. Barnavårdsnämnderna i Stockholm och Göteborg upptaga
i detta sammanhang till diskussion även en annan fråga. Förstnämnda barnavårdsnämnd
uttalar:

Genom ändringen möj liggöres förutom ett utsträckande av tillsynstiden,
vilket uppenbarligen ansetts ofrånkomligt bland annat av det skälet att
skyddsuppfostran i framtiden ej skall kombineras med övervakning enligt
lagen om villkorlig dom, dels att skyddsuppfostran kan fortsätta efter 18 år
för person, som omhändertagits för skyddsuppfostran men icke överläm -

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

nats till ungdomsvårdsskola, dels att en på samma sätt omhändertagen men
sedermera villkorligt utskriven pojke eller flicka kan återtagas även efter
fyllda 18 år. I detta sammanhang kan det sättas i fråga om ej jämväl övervakningstiden
beträffande andra än skyddsuppfostringsfall borde kunna utsträckas.
Den övre åldersgränsen för övervakning anses för dessa fall ligga
vid den ålder, efter vars uppnående ett omhändertagande för skyddsuppfostran
ej längre kan komma till stånd. Nu gällande bestämmelser medföra
att övervakningen ej sällan slutar, även där dess fortsättande varit motiverat
av hänsyn till den unges bästa. Barnavårdskommittén har ansett det
förenat med svårighet att genomföra en ändring i här berört hänseende annat
än i samband med en omfattande nydaning av bestämmelserna angående
den förebyggande verksamheten i dess helhet. Betänksamheten borde
egentligen vara mindre inför ett förslag i syfte att möjliggöra ingripanden
av mindre allvarlig art.

Yttranden angående inrättande av övervakningshem.

Socialstyrelsen har i sitt yttrande över riksåklagarämbetets skrivelse den
26 november 1951 uttalat sig jämväl om vad kommittéerna i anledning av
samma skrivelse föreslagit. Om den av riksåklagaren väckta frågan om inrättande
av övervakningshem anför styrelsen bl. a.:

Styrelsen vill helt instämma i riksåklagarämbetets åsikt, att ett ur kriminalpolitisk
synpunkt fullt tillfredsställande läge kan uppnås endast därest
sådana unga lagöverträdare, beträffande vilka återfallsrisk föreligger, bliva
tagna i förvar omedelbart efter det att första utslaget av deras kriminalitet
blir känt. Såsom framgår av vad tidigare sagts om de till buds stående
övervakningsformerna och deras brister saknas för närvarande möjlighet
att på ett någorlunda betryggande sätt omhändertaga och förvara unga lagöverträdare
i avsikt att hindra fortsatt brottslighet under pågående förundersökning.
Framför allt i de största städerna har behovet av att skapa såväl
rättsliga som faktiska förutsättningar för ett snabbt och samtidigt effektivt
omhändertagande av kriminell ungdom med stor återfallsrisk blivit allt
mera trängande. Styrelsen finner därför riksåklagarämbetets förslag om inrättande
av hem för tillfällig förvaring värt allt beaktande. Förslaget har
även föranlett strafflagberedningen, barnavårdskommittén och ungdomsvårdsskoleutredningen
att vidtaga vissa preliminära undersökningar om möjligheterna
att realisera det framlagda förslaget. Enligt det av kommittéerna
nyligen framlagda förslaget angående behandlingen av de yngsta lagöverträdarna
bör socialvården i framtiden omhändertaga huvudparten av all kriminell
ungdom. Styrelsen anser i likhet med kommittéerna, att socialvården
bör taga hand om dessa ungdomar även under utredningstiden bl. a. för
undvikande av den dualism, som lätt kan uppstå om de judiciella myndigheterna
skola omhändertaga ifrågavarande ungdomar under den tid förundersökning
pågår för att sedan i flertalet fall överlämna dem till socialvården.

Styrelsen är väl medveten om att anordnandet av dylika utredningshem
måste föregås av grundlig utredning rörande platsbehov, placering, materiell
och personell utrustning in. m. samt erforderliga författningsbestämmelser.
Kravet på möjligheter till betryggande förvaring av ungdomar misstänkta
för brott är emellertid i de största städerna, Stockholm, Göteborg och
Malmö, så påträngande att en provisorisk lösning av problemet torde vara
nödvändig att genomföra, intill dess en fullständig utredning av problemet
med deras omhändertagande under utredningstiden föreligger.

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

Styrelsen understryker behovet av psykiatriska ungdomskliniker och uttalar,
att man säkerligen skulle kunna komma bättre till rätta med klientelet
på ett sjukhus än i ett utredningshem. Styrelsen hemställer dels om skyndsam
utredning rörande möjligheterna att inom socialvården anordna utredningshem
dels ock om upptagande av förhandlingar med representanter för
städerna Stockholm, Göteborg och Malmö om förutsättningarna för anordnande
av provisoriska utredningshem i dessa städer. Utredningen bör, enligt
styrelsens mening, lämpligen anförtros åt barnavårdskommittén.

I de över kommittéernas förslag avgivna yttrandena vinner tanken på inrättande
av övervakningshem allmän anslutning och betonas vikten av att
dessa hem snarast möjligt inrättas.

Angående frågan vart hemmen skola administrativt hänföras, yttrar barnavårdsnämnden
i Göteborg:

Beträffande frågan om övervakningshem anse kommitterade att dessa böra
anordnas inom barnavårdens ram. Om dessa övervakningshem skola ställas
»i barnavårdens regi», inställer sig först den frågan om därmed avses att
barnavårdsnämnderna skola stå som huvudmän och betala de härmed förbundna
kostnaderna. Då dessa institutioner helt naturligt måste vara av
sluten karaktär, anser nämnden, att det skulle vara synnerligen olyckligt
om de infördes i den lokala barnavårdens regi. Tanken är icke tilltalande
med hänsyn till den psykologiska belastning ett »ungdomshäkte» skulle
medföra för barnavårdsnämnden. Nämnden förmenar i stället att huvudmannaskapet
bör anförtros socialstyrelsen.

Samma mening uttalas av barnavårdsnämnderna i Stockholm och Malmö.
Svenska socialvårdsförbundet yttrar, att övervägande skäl synas tala för att
utredningshemmen eller övervakningsavdelningarna böra bli statliga.

Hovrätten för övre Norrland anser att avgjort företräde bör lämnas åt det
alternativ, som innebär att övervakningshem inrättas i närmare anslutning
till gällande häktningsregler, framför alternativet att inom barnavårdslagens
ram anordna betryggande övervakningsmöjligheter.

Departementschefen.

Bestämmelsen att straffrättsligt ansvar inträder vid 15 års ålder har gammal
hävd. Det är egentligen fråga om den gamla myndighetsåldern, vilken
kan ledas tillbaka ända till landskapslagarna. Redan på 1700-talet höjdes
den civilrättsliga myndighetsåldern till 21 år, medan straffbarhetsåldern i
princip bibehölls vid 15 år och i vissa hänseenden kunde vara ändå lägre.

Denna straffrättsliga myndighetsålder bygger alltså icke på några nutida
överväganden om människors mognad vid olika ålder och möjligheten att
påverka dem genom allmänna straff. Det torde också vara ovanligt i andra
länder att frihetsstraff användes för den som blott är 15 år. Ehuru detta
kan förekomma hos oss, ha dock för ungdom som begått allvarligare brott
inrättats särskilda behandlingsformer, vilka syfta till att genom uppfostran
och utbildning möjliggöra en anpassning i samhället och som i stor utsträck -

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

ning träda i stället för straff. Då det gäller den yngsta åldersgruppen, ungdom
under 18 år, sker detta genom en anknytning till samhällets barnavård.
Det ingår nämligen i barnavårdsnämndernas uppgifter att inskrida mot vanart
enligt de för skilda åldersgrupper något olika regler som finnas i barnavårdslagcn.
Begreppen vanart och brottslighet sammanfalla icke. Å ena
sidan kan vanart förekomma, utan att brott blivit begånget, och å andra
sidan kunna straffbara gärningar vara av mera tillfällig natur och icke visa
en sådan asocialitet, mot vilken barnavården skall ingripa. Men bortsett
härifrån föreligger tydligen ett betydande område, inom vilket både barnavårdsorganen
och de rättsvårdande myndigheterna äro behöriga. Deras behörighet
innebär också en skyldighet att ingripa.

Förhållandet mellan barnavårdsorganens och domstolarnas åtgärder är
reglerat på det sättet att omhändertagande enligt barnavårdslagen förfaller,
då fängelse eller straffarbete skall verkställas. Detta gäller, oavsett
om straffet ådömts omedelbart eller varit förenat med anstånd som förklarats
förverkat. Samma verkan som fängelse eller straffarbete har ungdomsfängelse
eller förvaring, i den mån dessa behandlingsformer kunna förekomma.
Däremot står omhändertagande enligt barnavårdslagen icke tillbaka
för andra av domstol beslutade påföljder för brott. Sålunda kan t. ex.
skyddsuppfostran vara förenlig med böter eller villkorlig dom och förvandlingsstraff
för böter får vika för behandling i ungdomsvårdsskola.

Det ligger i sakens natur att, då både allmänt straff och uppfostran inom
barnavården kunna komma i fråga — och jag tänker nu närmast på den
allvarligare brottsligheten — man såvitt möjligt söker låta straffet stå tillbaka
för uppfostran. Tekniskt åstadkommes detta genom att åklagaren eftergiver
åtal eller domstolen, då saken förts inför denna, meddelar villkorlig
dom; härigenom lämnas sålunda utrymme för barnavårdsnämndens
åtgärder. I samband med villkorlig dom kan domstolen på förslag
av barnavårdsnämnd överlämna åt nämnden att vidtaga åtgärd för den dömdes
omhändertagande för skyddsuppfostran. Domstolen har såtillvida avgörandet
i sin hand, att den genom ett ovillkorligt frihetsstraff kan skjuta
barnavårdsorganens åtgärder åt sidan. Å andra sidan äro dessa organ, i den
mån deras verksamhet ej sålunda sättes ur spel av domstolen, icke bundna
av domstolens beslut utan endast av den skyldighet barnavårdslagen
ålägger dem. Den som är omhändertagen för skyddsuppfostran skall som
regel intagas på ungdomsvårdsskola men kan också överlämnas till enskilt
hem, barnhem, arbetshem eller annan därmed jämförlig anstalt. Även särskild
vård, bl. a. för sinnessjuka och sinnesslöa, kan förekomma.

Inom åldersgruppen under 18 år ha ovillkorliga frihetsstraff varit sällsynta.
Tidigare fanns för denna åldersgrupp en särskild behandlingsform,
tvångsuppfostran, vilken av domstol kunde föreskrivas såsom påföljd för
brott. Denna behandlingsform avskaffades år 1947, sedan det visat sig att
den i praktiken alltmer ersattes av skyddsuppfostran. En förutsättning för
denna reform var att det klientel som behövde vård på anstalt skulle omhändertagas
för skyddsuppfostran. Därvid uttalade jag, i likhet med strafflag -

Rungl. Maj.ts proposition nr 223.

beredningen, den uppfattningen att man icke behövde hysa farhågor för att
domstolarna i avsaknad av möjligheten att döma till tvångsuppfostran
skulle i större utsträckning döma ungdom under 18 år till ovillkorligt frihetsstraff.

Såsom framgår av riksåklagarens skrivelse den 24 september 1951 visade
sig också detta antagande vara riktigt under de första åren efter reformen.
Därefter har antalet ovillkorliga fängelsedomar inom denna åldersgrupp stigit.
Det kan då vara av betydelse att söka bilda sig någon uppfattning om
vad som orsakat denna ökning. Några yttranden utgå från att det föreligger
en ändrad inställning hos domstolarna. I flertalet yttranden framhålles däremot
att ökningen icke kan uppfattas såsom ett uttryck för en ändrad praxis
hos domstolarna. Man anser att den i stället bör sättas i samband med en
allmän ökning av brottsligheten inom denna åldersgrupp. Det rör sig för
övrigt i sin helhet om ett så litet antal fall att ändringar i siffrorna kunna
förklaras av mera tillfälliga omständigheter.

Den av byråchefen Eriksson utförda klientelundersökningen (SOU 1952:

5) synes giva vid handen att ovillkorliga frihetsstraff numera som regel användas
endast i mycket svåra fall. Både denna utredning och den av hovrättsassessorn
Sara Falk utförda genomgången av domstolsakterna visa, att
en väsentlig del av de till ovillkorligt frihetsstraff dömda utgöres av elever
i ungdomsvårdsskola, vilka begått brott under permission, såsom villkorligt
utskrivna eller efter rymning. Hela antalet i den sistnämnda utredningen
undersökta domar utgör 80. Av dessa avsågo dock 15 sådana som förut
avtjänat frihetsstraff, ytterligare 4 utlänningar, som synas ha uppehållit
sig i landet endast tillfälligt, och 3 fall där någon åtgärd enligt barnavårdslagen
icke varit ifrågasatt och något yttrande härom icke inhämtats. Bland
därefter återstående 58 fall, i vilka ovillkorligt frihetsstraff ådömts, avsågo
47 fall ungdomsvårdsskoleelever, och i 32 fall av dessa hade vederbörande
skolstyrelse eller socialstyrelsen i avgivet yttrande motsatt sig ett återtagande
till skolan. Ehuru domstolen icke är bunden härav, är det uppenbart
att den knappast kan åsidosätta ett sådant yttrande och att detta därför
kan vara avgörande för utgången; i vad mån så verkligen varit förhållandet
kan endast i några undantagsfall utläsas ur domskälen. I fråga om de övriga
ungdomsvårdsskoleeleverna hade skolstyrelsen (eller socialstyrelsen) i 11
fall tillstyrkt en fortsatt behandling på ungdomsvårdsskola, medan yttrande
om reaktionsformen saknas i 4 fall. Beträffande de 11 fall som icke avse
ungdomsvårdsskoleelever hade barnavårdsnämnd i 5 fall föreslagit eller
beslutat skvddsuppfostran och i 6 fall motsatt sig åtgärd enligt barnavårdslagen
eller ansett behandling på sluten avdelning av ungdomsvårdsskola
behövlig, vilket dock icke kunnat ordnas.

I det förslag till avskaffande av tvångsuppfostran, som lades till grund
för 1947 års lagstiftning i detta ämne, anförde strafflagberedningen att beredningen
förutsatte att, när socialstyrelsen icke längre, såsom tidigare, kunde
överföra mera elakartade fall från ungdomsvårdsskola till tvångsuppfostringsanstalt,
det borde inrättas någon särskild ungdomsvårdsskola för

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

dessa med den strängare regim som kunde finnas erforderlig och dit sådana
fall kunde hänvisas som skulle ha ifrågakommit till tvångsuppfostran. I anledning
av detta uttalande, vilket underströks i flera remissyttranden, framhöll
jag att det då pågick en utbyggnad av Långanäs yrkesskola, vilken skulle
medföra ökade möjligheter till differentierad vård av det relativt svårskötta
klientelet. Skolan, som har till huvuduppgift att ta emot ungdomar över
18 år, har även fått ta hand om svårfostrade under 18 år, i den mån utrymmet
räckt till.

Det har emellertid visat sig att det klientel som hänvisas till ungdomsvårdsskolorna
under senare år blivit allt besvärligare. Denna utveckling har
medfört vissa svårigheter att med skolornas nuvarande resurser effektivt
omhändertaga de mest svårbehandlade. Efter förslag av ungdomsvårdsskoleutredningen
har chefen för socialdepartementet i statsverkspropositionen
till denna riksdag, femte huvudtiteln (s. 67—69), förordat en utbyggnad
av Sundbo yrkesskola. Ungdomsvårdsskoleutredningen är dessutom sysselsatt
med att utarbeta en plan för organisationen av ungdomsvårdsskolorna.
En väsentlig linje i utredningens program är att de nuvarande stora elevgrupperna
skola delas upp i små grupper, där de besvärligaste eleverna få
mindre möjligheter att göra sig gällande, medan samtidigt en intensivare
fostran från personalens sida kan ske. Denna metod för behandlingen brukar
betecknas »den lilla gruppens princip».

Av vad nu sagts torde framgå att ökningen av antalet ovillkorliga frihetsstraff
i åldersgruppen under 18 år, bland annat, sammanhänger med att
ett antal av de ungdomar som intagits på ungdomsvårdsskola fortsätter att
begå brott i samband med rymningar, permissioner och försöksutskrivningar
och på grund därav överföres till fängelserna. Därigenom avbrytes den
skyddsuppfostran, för vilken dessa elever intagits i skolorna. Det är uppenbarligen
nödvändigt att närmare överväga denna, icke åsyftade och ej heller
förutsedda utveckling. Frågan gäller alltså, var de mest svårbehandlade
skola omhändertagas eller, med andra ord, om ungdomsvårdsskoleorganisationen,
såvitt angår ungdom i åldern 15—17 år, i princip bör vara inrättad
för hela åldersgruppen eller för denna åldersgrupp med undantag av de svåraste
fallen. För att ungdomsvårdsskoleutredningen skall kunna fullfölja
sin planläggning av skolorganisationen, och även för att strafflagberedningen
och barnavårdskommittén skola kunna utföra sitt arbete på hithörande
område, är ett principiellt ställningstagande från statsmakternas sida påkallat.

Innan jag anger min ståndpunkt i denna fråga, som är huvudfrågan i
kommittéernas utlåtande, vill jag något beröra de alternativ som föreligga.
Inom de vanliga fångvårdsanstalterna finnas icke några möjligheter till en
särbehandling av dessa yngsta. I viss utsträckning är det möjligt att göra
en differentiering, men denna kan icke för närvarande drivas så långt att
icke detta yngsta klientel sammanblandas med äldre och mera avancerade
brottslingar. Frågan om inrättande av säranstalter för det yngre, ordinära
fångklientelet har behandlats vid årets riksdag. Därvid framhöll jag i stats -

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

verkspropositionen, andra huvudtiteln (s. 82) att jag anslöt mig till fångvårdsutredningens
uppfattning att straff- och fängelsefångar i åldersgruppen
15—17 år snarast borde överföras till socialvården, men att i avbidan
härpå under en övergångstid dessa ungdomar skulle underkastas behandling
på säranstalter på samma sätt som utredningen förordat för 18—20-årsgruppen. Inrättandet av dessa säranstalter medför alltså en i viss mån
ökad möjlighet till differentiering men löser icke problemet för den yngsta
åldersgruppen.

I riksåklagarens skrivelse den 24 september 1951 har framförts det alternativet
att den nedre åldersgränsen för ungdomsfängelse, vilken nu är 18
år, skulle sänkas. En sådan ändring skulle, enligt riksåklagarens mening,
medföra att de grövre fallen regelmässigt skulle komma in under denna
behandlingsform. Kommittéerna ha avstyrkt detta förslag och framhållit
att ungdomsfängelse icke i något hänseende skulle vara ändamålsenligare
än skyddsuppfostran. Jag vill här till en början påpeka, att det icke blir
möjligt att med tillgängliga resurser realisera detta alternativ. Vad som redan
finns och vad som kommer till genom den planerade Roxtunaanstalten
behövs mer än väl för ungdomsfängelsets nuvarande uppgifter. Man kan
icke med säkerhet räkna med att, om man öppnar vägen till ungdomsfängelse
för den yngsta gruppen, tillströmningen stannar vid ett så begränsat
antal som de till ovillkorligt frihetsstraff dömda nu utgöra. I varje fall
är det icke möjligt att, utan en betydande utbyggnad, ordna en särbehandling
inom ungdomsfängelsets ram för den yngsta åldersgruppen.

Framför allt vill jag emellertid framhålla, att det här skulle bli fråga om
sammanblandning av olika åldersgrupper på samma anstalt med de svårigheter
detta medför inom detta känsliga och obalanserade klientel. Naturligtvis
kan det tänkas att enstaka 17-åringar kunna vara tidigt utvecklade och
jämförliga med dem som äro något år äldre, men man bör säkerligen akta
sig för att tro att en avancerad brottslighet i allmänhet är ett uttryck för en
tidig mognad. Det torde snarare förhålla sig så att kriminalitet ofta är ett
symtom på känslomässig efterblivenhet och omognad. Alt sålunda med
brottslighetens art såsom grund hänföra vissa i åldern 15—17 år till eu
högre åldersgrupp är icke sakligt motiverat. Tvärtom har man anledning
befara att dessa yngsta påverkas i en skadlig riktning genom att sammanföras
med äldre, mera avancerade brottslingar.

I yttrandena anföres att socialvårdens resurser för närvarande äro otillräckliga
för att taga hand om de svåraste fallen. Detta är emellertid icke
något sakligt skäl för att bibehålla någon grupp av de mest svårbehandlade
inom fångvården längre än som är oundgängligen nödvändigt. På längre sikt
gäller frågan icke, vilka resurser socialvården för närvarande har för denna
uppgift. Fångvårdens nuvarande möjligheter att omhändertaga de yngsta
lagöverträdarna äro minst lika bristfälliga. Frågeställningen måste i stället
avse, vilka resurser samhället som helhet bör använda och upprusta för att
bekämpa brottsligheten inom den yngsta åldersgruppen. Och härvid måste
det göras alldeles klart att det tidsbestämda frihetsstraffet i dess nuvarande

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

utformning icke är någon ändamålsenlig behandling för ungdom under 18 år.
Den av byråchefen Eriksson upprättade återfallsstatistiken bestyrker vad
man redan förut känner av andra undersökningar, nämligen att återfallsprocenten
för de ungdomar som suttit i fängelse är skrämmande hög. Sålunda
visar statistiken för åren 1946—1950, om man bortser från dem som
dömts endast för militärförseelser, att av de 55 som frigåvos från frihetsstraff,
vilket ådömts dem före fyllda 18 år, samtliga med undantag av 8
återfallit i sådana brott som redovisas i straffregistret. Uträknat i procent
innebär detta att 85 procent återfallit. Av de 45 bland de sålunda frigivna,
vilka tidigare varit intagna på ungdomsvårdsskolor, hade 42 återfallit i straffregisterbrott;
återfallsprocenten för dessa var alltså 90. Visserligen utgöra
de som dömas till ovillkorligt frihetsstraff ett urval av de svåraste inom sin
åldersgrupp och man kan redan av denna anledning vänta sig en hög återfallsfrekvens.
Utredningen visar dock att fängelsestraff icke förmått att
återföra dem till laglydnad.

Det är synnerligen viktigt att understryka detta, ty i diskussionen förekomma
ofta uttalanden som tyda på att man vill betrakta fängelse som en
hårdare och effektivare åtgärd, från vilken samhället avstår enbart av mildhet
och humanitet. Man hävdar att fängelsestraff även för de yngsta äro
påkallade av hänsyn till den laglydige medborgarens rättmätiga anspråk på
rättsskydd. Detta betraktelsesätt är alldeles oriktigt. All erfarenhet talar för
att ett effektivt bekämpande av brottsligheten bland dessa unga kräver en
intensiv och omsorgsfull påverkan under en lång tid genom kvalificerad
personal och i former som för den unge möjliggöra en mognad och en naturlig
anpassning i samhället. Av en jämförelsevis kortvarig isolering i enbart
straffande syfte kan man icke vänta sig något annat än en utveckling till
återfallsbrottslighet, till framtida skada för samhället och den laglydige medborgaren,
för att icke tala om brottslingen själv.

Nu kan det naturligtvis sägas att ingen behandling alltid lyckas till fullo
och att en viss del av varje åldersgrupp, hur väl man än söker påverka de
unga, ändå utvecklas i dålig riktning. Man måste dock allvarligt erinra sig att
det här är fråga om ungdom i pubertetsåldern och att man beträffande denna
ålder knappast av aktuella svårigheter och beteenderubbningar kan draga
några säkra slutsatser om den kommande utvecklingen. Att döma en så ung
person till ovillkorligt frihetsstraff innebär att samhället ger upp hoppet om
att kunna bryta hans utveckling till återfallsförbrytare och uppfostra honom
till en laglydig medborgare. Något sådant bör uppenbarligen icke få ske,
innan man på alla sätt och under tillräckligt lång tid försökt med fostrande
och botande åtgärder.

Vad jag nu anfört har endast behandlat frågan om de åtgärder som kunna
anses ändamålsenliga för att återanpassa den enskilde lagbrytaren i samhället.
I yttrandena utvecklas emellertid också synpunkter som hänföra sig
till frågan om man genom ovillkorliga frihetsstraff kan avhålla andra än
den dömde från att begå liknande brott. Härvid anknytes till ett uttalande
av kommittéerna, enligt vilket åsikten, att en dom å frihetsstraff skulle

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

vara bättre ägnad än skyddsuppfostran att avhålla andra än den tilltalade
från att begå liknande brott, icke får betraktas som ett särskilt skäl att
döma dessa unga till frihetsstraff. Detta uttalande har föranlett en vidlyftig
kritik. Självfallet kan jag icke här närmare ingå på dessa, delvis mycket
teoretiska resonemang. Jag vill dock — under betonande att jag icke åsyftar
extrema undantagsfall utan avser den typiska ungdomskriminaliteten,
vilken visar oförmåga hos den unge att anpassa sig i samhället och främst
tar sig uttryck i förmögenhetsbrott av olika slag, icke minst de numera
vanliga tillgreppen av motorfordon — framhålla följande allmänna synpunkter.

Samhällets åtgärder mot brottsligheten böra i främsta rummet ha till
syfte att förebygga brott. Ur denna synpunkt måste vad som sker på en
hel rad olika områden antagas vara av betydelse. Omvårdnad om det uppväxande
släktet och fostran av de unga, alkoholistvård och sinnessjukvård,
samhällsplanerande åtgärder av skilda slag, vilka inverka på bosättningsförhållanden,
levnadsvanor, åsikts- och moralbildning, allt detta återverkar,
direkt eller indirekt, på brottsligheten och kan ha betydelse för att förebygga
brott. Ett snabbt och effektivt ingripande mot begångna brott måste
antagas ha en central uppgift för att förebygga nya brott. Som ett led i förebyggandet
av brott måste också ändamålsenligheten i de påföljder som
drabba lagbrytaren ha sin betydelse. Härvid torde det enskilda fallet i allmänhet
spela mindre roll. Det torde mera vara fråga om en sorts fjärrverkan
på längre sikt och i stora sammanhang. Om man nu vill hävda alt det
är av största vikt att samhällets åtgärder mot brottsligheten icke eftersättas,
utan på alla områden, som direkt eller indirekt inverka på brottsligheten,
bedrivas med allvar och fasthet, så biträder jag helt denna mening.

Däremot kan en önskan att påverka andra människor till laglydnad icke
rättfärdiga att samhället försummar något i sin strävan att uppfostra och
tillrättaföra de yngsta lagöverträdarna och i stället beträffande dem lämnar
företräde åt sådana åtgärder som utåt te sig som mera repressiva. Icke den
yttre aspekten utan de vidtagna åtgärdernas ändamålsenlighet och det uppnådda
behandlingsresultatet ha i längden betydelse. Den momentana effekten
av en ändrad praxis i skärpande riktning bör icke överskattas. Härtill
kommer att för ungdom i den ålder det här gäller fängelse icke med säkerhet
uppfattas som strängare. Jag vill hänvisa till vad advokatsamfundet
i sitt yttrande sagt om att fängelsestraff för dessa unga kan te sig som
ett manbarhetsbevis, under det att ett omhändertagande i anstalt för missanpassade
barn icke romantiseras på samma sätt. Erfarenheten visar också
att de som dömas till fängelse icke finna detta straff avskräckande utan bruka
avgiva nöjdförklaring hellre än att genom överklagande söka få straffet
förändrat till en i regel betydligt längre och ej på förhand tidsbestämd behandling
på ungdomsvårdsskola.

Av nu anförda principiella synpunkter torde framgå att det väsentliga är
att samhället gör tillräckliga insatser för att genom uppfostrande åtgärder
bland de yngsta lagöverträdarna bekämpa ungdomsbrottsligheten. Huru -

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

vida detta skall ske inom socialvård eller fångvård, och i sistnämnda fall
eventuellt i form av ungdomsfängelse, är icke av fundamental betydelse.
Denna fråga måste främst avgöras på grund av rent praktiska överväganden.
En möjlighet vore att uppfostringsåtgärder av en kvalitet likvärdig med socialvårdens
skulle anordnas inom fångvårdens ram. Hovrätten för Västra
Sverige har framfört förslag i denna riktning. I praktiken är dock detta icke
någon genomförbar lösning. Ungdomsvårdsskolorna utgöra en betydande
organisation med möjligheter till differentiering av klientelet och individuell
behandling samt en effektiv eftervård. För närvarande kunna dessa
skolor mottaga 900 elever. Och det bör beaktas att dessa anstalter utgöra
endast en del av samhällets organ för barna- och ungdomsvård. I nära
samband med dem arbeta kommunala och statliga barnavårdsmyndigheter.
Det är alldeles uppenbart att man genom att tillföra denna organisation de
erforderliga förstärkningarna skapar långt bättre möjligheter att taga om
hand den lilla grupp av svårbehandlade, som nu är i fråga, än om man
för denna heterogent sammansatta grupp skulle inrätta en särskild behandling
inom fångvården, vare sig detta sker i form av ungdomsfängelse
eller ordinärt frihetsstraff. I sistnämnda fall är behandlingen dessutom
alltför stelt bunden av fastställda och ofta relativt korta strafftider och
eftervården är bristfällig. Fångvårdsutredningen har också förklarat sig
icke vara i stånd att för den numerärt fåtaliga grupp, som det här är fråga
om, kunna påvisa en möjlighet att åstadkomma någotsånär adekvata anstaltspedagogiska
anordningar inom fångvården.

Det tillkommer icke mig att nu taga någon ståndpunkt till vilka åtgärder
som böra genomföras för att förstärka socialvårdens möjligheter att taga
om hand de mest svårbehandlade. Såsom tidigare angivits ha vissa förslag
i detta syfte redan förelagts årets riksdag. Frågan om ytterligare åtgärder
för samma ändamål utredes av ungdomsvårdsskoleutredningen och ställningstagandet
ankommer i första hand på chefen för socialdepartementet.

Jag vill emellertid förorda att åtgärderna på detta område, såväl planering
av anstalter och andra resurser som förberedelser för lagstiftning, skola utgå
från den principen, att ungdom i åldern under 18 år, som begått brott och
därför behöver intagas på anstalt, skall omhändertagas inom socialvården
och ej erhålla frihetsstraff. Därvid lämnar jag öppet, om det vid den slutliga
utformningen och tillämpningen av denna princip kan visa sig ändamålsenligt
att göra undantag för vissa extrema och sällsynta fall. Principen
hör dock äga tillämpning beträffande den typiska ungdomsbrottsligheten av
allvarligare beskaffenhet.

Det torde vara lämpligt att riksdagen beredes tillfälle att uttala sig om
denna principståndpunkt.

Vad härefter angår frågan om omedelbar lagstiftning ha
kommittéerna förordat vissa lagändringar av provisorisk karaktär, vilka i
huvudsak ha följande innebörd. I en särskild, fristående lag gives uttryck åt
den principen, att den som ej fyllt 18 år icke får dömas till frihetsstraff, med
mindre särskilda skäl äro därtill. Samma lag innehåller även bestämmelse om

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

att domstol, i stället för att döma den unge till böter eller frihetsstraff, efter
tillstyrkan av barnavårdsnämnd äger överlämna åt nämnden att vidtaga åtgärd
för hans omhändertagande för skyddsuppfostran. Härigenom skulle
ett sådant överlämnande frigöras från de förutsättningar som nu gälla för
villkorlig dom samt utbrytas ur den villkorliga domen till en självständig
skyddsåtgärd. Vidare föreslås ändringar i lagen om eftergift av åtal mot
vissa underåriga i syfte att ungdom under 18 år icke utan trängande skäl
dragés inför domstol. Bestämmelser föreslås, vilka avse att åstadkomma
största möjliga snabbhet i handläggningen av mål och ärenden angående
lagöverträdare, som icke fyllt 18 år. Och slutligen ha kommittéerna överlämnat
vissa av barnavårdskommittén upprättade utkast till ändringar i
barnavårdslagen, åsyftande att efter mönster från lagen om villkorlig dom
vidga barnavårdsnämnds möjligheter att vid sidan om skyddsuppfostran
anordna tillfredsställande vård och tillsyn av ungdom i åldern under 18 år.

Om dessa lagförslag äro i yttrandena meningarna delade. I åtskilliga yttranden
tillstyrkas förslagen, under det att i andra framföres en kritik, som
i huvudsak ansluter sig till det av professor Agge inom kommittéerna avgivna
särskilda yttrandet. Kritiken går i stort sett ut på att man icke bör
genom provisorisk lagstiftning föregripa ett framtida principiellt ställningstagande
till grunderna för vårt reaktionssystem. Mot lagförslagens innehåll
anmärkes i främsta rummet, att de visa en tendens att begränsa domstols
handlingsfrihet och överflytta det sakliga avgörandet till administrativ
myndighet.

Även enligt min mening äro de av professor Agge anförda synpunkterna i
detta hänseende beaktansvärda. Jag delar den uppfattningen att man icke i
form av en provisorisk lagstiftning bör vidtaga några ändringar som principiellt
begränsa domstols befogenheter beträffande den åldersgrupp som
nu är i fråga. Sådana åtgärder föra nämligen med sig att frågan om rättssäkerheten
i förfarandet måste närmare övervägas, och denna fråga inbegriper
spörsmål om förhållandet mellan domstolar och barnavårdsnämnder
samt de sistnämndas organisation. Dessa vidlyftiga spörsmål kunna icke
överblickas i ett så begränsat lagstiftningsärende som det förevarande, och
de äro för övrigt under utredning.

Den framförda kritiken avser emellertid icke lagförslagen i deras helhet
och knappast heller de huvudsakliga delarna av dessa. Sålunda godtages i
allmänhet förslaget att domstols beslut att överlämna åt barnavårdsnämnd
att vidtaga åtgärder för den dömdes omhändertagande för skyddsuppfostran
skall utbrytas ur den villkorliga domen och förvandlas till en särskild
skyddsåtgärd. Detsamma gäller förslaget att i lagen giva ett principiellt
uttryck åt att ungdom under 18 år som regel icke bör dömas till frihetsstraff.
En viss kritik förekommer dock mot kommittéernas motivuttalanden
rörande de särskilda skäl som böra få föranleda undantag från denna regel;
denna fråga skall jag behandla närmare i det följande. Bestämmelserna
om skyndsam handläggning av mål och ärenden rörande ungdom under
18 år tillstyrkas allmänt, frånsett detaljspörsmål angående längden av vissa
tidsfrister.

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

Det bör dessutom framhållas att bristfälligheter i lagen kunna medverka
till att rättstillämpningen blir osäker. Gällande lag ger icke uttryck åt de
grundsatser som anses godtagna på hithörande område och faktiskt tilllämpas.
I yttrandena uttalas allmänt att det redan nu anses gälla såsom något
självklart, att skyddsuppfostran är den normala formen för omhändertagande
av ungdom under 18 år, som begått allvarligare brott och behöver
intagas på anstalt. Ovillkorligt frihetsstraff betraktas som ett undantag,
som kommer i fråga endast i särskilda fall. Denna praxis har stöd i motivuttalanden
i samband med avskaffandet av tvångsuppfostran år 1947. I
propositionen (nr 298, s. 34) anfördes nämligen att den för villkorlig dom
stadgade förutsättningen, att den brottslige kan antagas utan att undergå
straff skola avhålla sig från att ånyo begå brott, icke utgjorde hinder för att
använda villkorlig dom beträffande en minderårig, för vars tillrättaförande
särskild fostran genom samhällets försorg dock måste anses påkallad och
för vilken sådan fostran måste anses lämpligare än straff.

Att lagstiftningen efter 1947 års reform icke var tillfredsställande förbisågs
icke. Det ansågs emellertid att en ny straffrättslig reaktionsform icke
borde skapas och att frågan kunde bero till dess strafflagberedningen fullgjort
den allmänna översyn av det straffrättsliga reaktionssystemet, varmed
beredningen är sysselsatt. Ehuru jag alltså vid detta tillfälle ansåg
mig kunna nöja mig med de möjligheter gällande lag med stöd av motivuttalande
erbjöd för en riktig och lämplig praxis i överensstämmelse med
den uppfattning, till vilken Kungl. Maj :t och riksdagen anslutit sig, kan
jag, då frågan nu åter aktualiserats, icke underlåta att anföra betänkligheter
över att på detta område icke finnes tydlig lag. Möjligheten att härav kunna
följa oriktiga och olämpliga resultat kan icke helt uteslutas. Trots de
skäl som i allmänhet tala mot en provisorisk lagstiftning på ett område
som är under utredning, vill jag därför tillstyrka att i lag gives uttryck
åt den principen, att den som är under 18 år i allmänhet icke får dömas
till frihetsstraff. Att i samband därmed utbryta överlämnande till skyddsuppfostran
ur den villkorliga domen torde vara en lämplig åtgärd. Dessutom
finner jag det synnerligen angeläget att ändrade lagregler antagas
för att påskynda förfarandet i mål och ärenden rörande ungdom under 18 år.
Den långsamhet som nu råder är uppenbart vådlig och kan icke få fortsätta;
det krävs snabbare och effektivare åtgärder för att på ett tidigt stadium
avbryta de ungas utveckling till kriminalitet och insätta den fostrande
behandling som är möjlig.

Sålunda vill jag tillstyrka, att provisorisk lagstiftning nu vidtages, men
att denna begränsas till det huvudsakliga innehållet i den föreslagna lagen
om skyddsuppfostran för vissa underåriga lagöverträdare och vad därmed
äger omedelbart samband samt de föreslagna bestämmelserna om påskyndande
av förfarandet i mål och ärenden. I övrigt torde föreslagna ändringar
i lagen om eftergift av åtal mot vissa underåriga icke böra genomföras.
De framlagda förslagen till ändringar i barnavårdslagen, vilka i huvudsak
icke ha något nödvändigt samband med den nu förordade lagstiftningen,
böra ej heller upptagas till behandling i detta sammanhang.

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

För att bereda socialvårdsmyndigheterna erforderligt rådrum att möta
uppgifter, som kunna följa av den provisoriska lagstiftningen, bör dess
ikraftträdande bestämmas till den 1 juli 1953.

Jag skall härefter övergå till att lämna en närmare redogörelse för de
sålunda förordade bestämmelserna. Däremot har jag icke anledning att närmare
behandla övriga delar av kommittéernas lagförslag.

I vissa yttranden har beträffande den föreslagna lagen om skyddsuppfostran
av vissa underåriga gjorts anmärkning mot lagens rubrik. Enligt min
mening torde också lagens innehåll vara bättre angivet, om lagen benämnes
lag med vissa bestämmelser om påföljd för brott av
underårig.

Med hänsyn till bestämmelsernas provisoriska karaktär kan jag icke biträda
den meningen att, i stället för en sådan fristående lag, ändrade regler
nu skulle införas i strafflagen. Ej heller synes det vara nödvändigt att erinran
om lagen, vars tillämpning ankommer på kvalificerade myndigheter,
behöver göras i strafflagen eller lagen om villkorlig dom.

I 1 § bör i huvudsaklig överensstämmelse med vad kommittéerna förordat
intagas en bestämmelse om att domstol äger överlämna åt barnavårdsnämnd
att omhändertaga den dömde för skyddsuppfostran. Genom att stadgandet,
som nu har sin motsvarighet i 8 § lagen om villkorlig dom, flyttas ut ur
denna lag frigöres åtgärden från de särskilda förutsättningar, som gälla för
villkorlig dom.

Kommittéerna ha begränsat sitt förslag till att avse sådana fall då den tilltalade
vid rättens dom är under 18 år. I några yttranden har påpekats att
genom denna begränsning reformen endast blir partiell; om domstolen finner
lämpligt att för skyddsuppfostran överlämna den som är över 18 år,
måste alltjämt villkorlig dom tillgripas. Med hänsyn till att den som är över
18 år kan dömas till ungdomsfängelse synes denna skillnad icke ha någon
större praktisk betydelse. Det torde dock förekomma fall, då den som är
elev i ungdomsvårdsskola dömes för brott efter fyllda 18 år och då den
lämpligaste behandlingen anses vara att den pågående uppfostran på ungdomsvårdsskolan
fullföljes. Även andra fall kunna tänkas, då det är ändamålsenligt
att för skyddsuppfostran överlämna den som är över 18 år. Därför
har jag ansett lämpligt borttaga den särskilda åldersgränsen ur paragrafen.
Därigenom vinnes även den lagtekniska förenklingen att 8 § andra
stycket lagen om villkorlig dom kan helt upphävas.

I åtskilliga yttranden har anförts att domstol bör äga befogenhet att efter
barnavårdsnämnds hörande förordna om skyddsuppfostran, även om detta
ej tillstyrkes av nämnden. Kommittéerna ha nämligen föreslagit att åtgärden
skall kräva tillstyrkan av nämnden. I några yttranden framhålles också
att garantier måste skapas för att domstolens åtgärd icke blir verkningslös.

Det sålunda upptagna spörsmålet har otvivelaktigt principiell betydelse.
Till stöd för kommittéernas förslag kan anföras att detta bygger på det nu
gällande stadgandet i 8 § andra stycket lagen om villkorlig dom. Å andra

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

sidan har det nya stadgandet en vidsträcktare tillämpning; det avser även
det fall då den tilltalade redan är omhändertagen för skyddsuppfostran och
därunder även det praktiskt viktiga fallet att han är intagen på ungdomsvårdsskola.
I dessa fall är domstolen redan nu formellt obunden av bamavårdsmyndigheternas
yttrande, ty endast verkställighet av dom på frihetsstraff
befriar dessa från att fullfölja pågående skyddsuppfostran. För närvarande
torde domstolarna ofta i sådana fall, om de anse fortsatt skyddsuppfostran
vara den lämpligaste behandlingen, endast meddela villkorlig dom
utan formligt överlämnande för skyddsuppfostran; en i viss mån skiftande
praxis synes dock föreligga i detta hänseende.

Uppenbarligen är det vanskligt att finna en fullt tillfredsställande reglering
av förhållandet mellan domstolarnas och barnavårdsmyndigheternas
befogenheter. Olägenheterna av den rådande dualismen kunna icke helt avlägsnas.
Det riktiga synes dock vara att vardera myndigheten obunden av
den andras åtgärder äger besluta inom sitt kompetensområde. Domstolen
bör alltså icke formellt vara bunden av barnavårdsnämndens yttrande men
väl vara skyldig att höra nämnden. Självfallet åligger det domstolen att taga
den hänsyn till nämndens uppfattning och åtgärder som sakens beskaffenhet
kräver. A andra sidan bör nämnden icke vara formellt bunden av domstolens
åtgärder; dess skyldigheter bero endast av barnavårdslagens innehåll. Jag
föreslår alltså att domstols beslut enligt paragrafen skall fattas efter barnavårdsnämnds
hörande, men jag finner icke erforderligt att uppställa några
särskilda garantier för att nämnden följer domstolens beslut.

Det bör emellertid framhållas att den nu behandlade frågan, såvitt angår
förhållandet mellan barnavårdsnämnd och domstol, huvudsakligen har endast
teoretisk innebörd. I praktiken kommer det att framstå som ändamålslöst
att överlämna till nämnden att vidtaga en åtgärd som denna icke är beredd
att genomföra. Och nämnden kan icke komma ifrån att ett tillstyrkande
innebär ett åtagande att vidtaga åtgärder enligt lag. I fråga om förhållandet
mellan domstol och styrelsen för ungdomsvårdsskola får den nu förordade
regeln samma sakliga innebörd som gällande bestämmelser. Domstolen
är sålunda oförhindrad att, även om styrelsen avstyrker, överlämna åt denna
att fullfölja den behandling som enligt lag ankommer på styrelsen, under
det att dennas fortsatta skyldigheter icke bero av domstolens beslut utan av
barnavårdslagens bestämmelser.

Det synes vara erforderligt att det föreslagna stadgandet kompletteras för
att utmärka att omhändertagandet av elev i ungdomsvårdsskola icke ankommer
på barnavårdsnämnd utan på skolans styrelse.

Såsom jag redan framhållit har jag icke ansett att de av barnavårdskommittén
upprättade förslagen till ändringar i barnavårdslagen nu böra upptagas
till behandling, frånsett ett stadgande som äger omedelbart samband
med den förordade lagstiftningen i övrigt. Det torde därför ej heller för närvarande
böra övervägas att, på sätt socialstyrelsen föreslagit, överlämnande
skall kunna ske icke endast för skyddsuppfostran utan för det mera vidsträckta
ändamålet av vård enligt barnavårdslagen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

Vad föreningen Sveriges häradshövdingar anfört om att genom utbrytningen
ur lagen om villkorlig dom möjligheten att ge föreskrifter om skadeståndsbetalning
bortfaller synes vara riktigt. I praktiken torde dock olägenheten
härav vara mindre framträdande, därför att överlämnande huvudsakligen
kommer att ske då intagning på anstalt är påkallad och då alltså
sådana föreskrifter äro utan mening. Frågan torde dock icke vara utan sin
betydelse, och den bör beaktas vid framtida omarbetning av barnavårdslagen.

Vad härefter angår innehållet i 2 § har huvudregeln, att den som ej fyllt
18 år i allmänhet icke må dömas till frihetsstraff, icke föranlett någon erinran.
Däremot förekomma i yttrandena åtskilliga uttalanden angående vad
som skall förstås med särskilda skäl. Kritiken har främst vänt sig mot ett
uttalande av kommittéerna att såsom särskilt skäl icke kan accepteras åsikten,
att en dom å frihetsstraff skulle vara bättre ägnad än skyddsuppfostran
att avhålla andra än den tilltalade från att begå liknande brott. I detta
uttalande har man trott sig kunna intolka en begränsning av domstolarnas
handlingsfrihet.

Jag har i det föregående givit uttryck åt min allmänna inställning till
frågan om frihetsstraff för de yngsta lagöverträdarna samt därvid framhållit
att uppfostrande åtgärder böra ha företräde och att frihetsstraff är
en dålig behandlingsform för dessa yngsta. Enligt min mening bör alltså
frihetsstraff tillgripas endast i sällsynta undantagsfall. Att i lagtext närmare
angiva de fall, då frihetsstraff bör ifrågakomma, torde dock icke låta sig
göra. Man torde icke kunna komma längre än att, såsom kommittéerna föreslagit,
i lagen angiva att frihetsstraff må ådömas endast då särskilda skäl
äro därtill. Det får sedan ankomma på domstolarna att med ledning av detta
allmänna stadgande och efter fri prövning av samtliga omständigheter i det
särskilda fallet bestämma samhällsreaktionen.

Då uttrycket frihetsstraff å ena sidan kan omfatta det militära arreststraffet,
vilket icke bör beröras av det föreslagna stadgandet, och å andra
sidan ej inbegriper förvaring, för vilken påföljd böra gälla samma regler som
för de allmänna frihetsstraffen fängelse och straffarbete, torde de påföljder
som stadgandet avser böra angivas i lagtexten.

Enligt 2 § i kommittéernas förslag skall frihetsstraff icke få genom villkorlig
dom ådömas den som ej fyllt 18 år. Detta stadgande betyder, med
andra ord, att för denne villkorlig dom får förekomma endast i form av
villkorligt anstånd med straffets ådömande. Kommittéerna betrakta denna
bestämmelse som en konsekvens av paragrafens huvudregel. Tydligt är
emellertid att det icke i och för sig finns något att erinra mot en villkorlig
dom med utsatt straff för dessa yngsta; betänkligheterna inställa sig först
på ett senare stadium, nämligen då fråga uppkommer om förverkande av det
villkorliga anståndet och verkställande av frihetsstraffet. Då kunna samma
skäl anföras mot detta straff som mot ett omedelbart ådömt frihetsstraff.
Behovet av den föreslagna bestämmelsen sammanhänger alltså med de regler
som skola gälla vid förverkande. Jag skall därför först beröra frågan härom.

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

Kommittéerna ha i övergångsbestämmelserna till den föreslagna lagen
iipptagit ett stadgande, enligt vilket rätten, då villkorligt anstånd varom
förordnats före lagens ikraftträdande förklarats förverkat, äger förordna
om överlämnande för skyddsuppfostran att träda i stället för straff för det
brott som föranlett den villkorliga domen.

Enligt nu gällande bestämmelse i 12 § lagen om villkorlig dom kan domstolen,
om den dömde, utan att därigenom göra sig skyldig till brott, åsidosätter
något som till följd av den villkorliga domen åligger honom, vidtaga
vissa närmare angivna åtgärder, vari bl. a. ingår förverkande av det villkorliga
anståndet. Tydligt är att, då fråga om förverkande uppkommer beträffande
någon som kan bli föremål för barnavårdsnämnds åtgärd, ett ingripande
av nämnden, t. ex. omhändertagande för skyddsuppfostran, är av betydelse
och kan medföra att domstolen finner skäl att avstå från ifrågasatt
förverkande. I detta hänseende innebär den nya lagen icke någon ändring
och några särskilda bestämmelser för att möjliggöra att skyddsuppfostran
skall kunna träda i stället för straff för brott, som föranlett den villkorliga
domen, torde icke vara nödvändiga.

Icke heller då fråga om förverkande på grund av nya brott enligt 13 §
lagen om villkorlig dom uppkommer, synes det vara erforderligt att skyddsuppfostran
skall träda i stället för straff för det tidigare brottet. Visar sig
överlämnande för skyddsuppfostran vara en ändamålsenlig åtgärd i det senare
målet, föreligga under alla förhållanden synnerliga skäl att ej låta en
äldre villkorlig dom förverkas, ty frihetsstraff och skyddsuppfostran kunna
icke verkställas samtidigt och ett sammanträffande medför enligt barnavårdslagen
att beslutet om skyddsuppfostran förfaller. Domstolen torde redan
enligt gällande bestämmelser äga tillräckliga möjligheter att i detta
hänseende meddela ändamålsenliga beslut.

Den föreslagna övergångsbestämmelsen synes icke vara nödvändig, och
av samma skäl torde ej heller vara erforderligt att, såsom föreslagits, genom
bestämmelse i 2 § utesluta möjligheten att ådöma den som är under 18 år
frihetsstraff genom villkorlig dom. Att detta i allmänhet icke bör förekomma
framgår redan av huvudregeln i paragrafen, som är tillämplig vare sig
domen är villkorlig eller ovillkorlig. I vad mån särskilda skäl kunna anses
föreligga får ankomma på rättstillämpningen.

Beträffande lagen om eftergift av åtal mot vissa underår
i g a framgår av vad jag redan anfört att jag icke förordar någon väsentlig
omarbetning av lagens nuvarande bestämmelser. Emellertid synes det vara
lämpligt att, utan någon rubbning av lagens principer, vidtaga en jämkning
av ordalagen i 2 §. Enligt denna gäller nämligen såsom förutsättning för
åtalseftergift i vissa fall att det med skäl kan antagas att den underårige
skall avhålla sig från att ånyo begå brott. Mot detta stadgande kan helt allmänt
erinras att det överhuvudtaget är mycket vanskligt att göra ett sådant
bedömande. Det enda som egentligen kan sägas är att vidtagna åtgärder
på grund av föreliggande omständigheter måste anses ändamålsenliga för
4 Bilutng till riksdagens protokoll 1052. 1 samt. Nr 223.

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

att tillrättaföra den underårige. Härtill kommer att stadgandet kan, om det
tolkas efter ordalagen, i alltför hög grad begränsa möjligheterna att ge åtalseftergift
och giva för stor betydelse åt ett mera tillfälligt misslyckande av en
pågående behandling. I praktiken torde också åtal eftergivas i vidsträcktare
omfattning än som framgår av detta stadgande.

En bättre överensstämmelse med rådande uppfattning och praxis synes
kunna vinnas om stadgandet omredigeras så att åtal må eftergivas i de åsyftade
fallen, om det med skäl kan anses att genom andra, i paragrafen närmare
angivna åtgärder vidtages vad som är lämpligast för den underåriges
tillrättaförande. Härigenom torde alltså, i överensstämmelse med lagens
syfte, rättegång inför domstol kunna undvikas, då ett ändamålsenligt omhändertagande
ändå kommer till stånd.

Bestämmelser för att påskynda handläggningen av ärenden enligt lagen
böra genomföras. Beträffande åklagarens åtgärder har i yttrandena allenast
erinrats att det, sedan åtal beslutats, icke längre föreligger ett ärende
om åtalseftergift och att det bör uttryckligen föreskrivas att åklagaren icke
får dröja med att väcka åtalet. Med tillämpning härav bör ett stadgande
angående åklagarens skyldighet att iakttaga största skyndsamhet upptagas
i 3 §.

Frågan om barnavårdsnämndernas möjligheter att iakttaga den av kommittéerna
föreslagna tidsfristen av 14 dagar har föranlett tvekan i åtskilliga
yttranden. Barnavårdsnämnderna i Stockholm, Göteborg och Malmö motsätta
sig ett stadgande härom och framhålla att tiden är otillräcklig, om
nämnden skall avgiva ett yttrande av värde.

Vid ett ställningstagande till denna fråga måste man taga hänsyn till att
tidsutdräkten vållas av flera omständigheter. Svårigheter att komma i kontakt
med den underårige kan fördröja utredningen. Och vidare vållas uppskov
av att yttrandet skall avgivas av en kommunal nämnd; med denna
ordning krävs ett visst rådrum för att ett ställningstagande i frågan skall
komma till stånd.

Jag vill understryka att en skyndsam behandling av ärenden enligt lagen
är av största vikt, om man skall kunna komma till rätta med ungdomsbrottsligheten.
Bådande förhållanden på detta område äro icke försvarliga.
Den av kommittéerna föreslagna tidsfristen av 14 dagar, inom vilken
barnavårdsnämnd senast bör ha avgivit yttrande i dylikt ärende, ger enligt
min mening ett riktigt uttryck åt den snabbhet som bör iakttagas. Men jag
kan å andra sidan icke förbigå att förhållandena helt naturligt icke äro desamma
i olika stora kommuner. Att ge någon enhetlig regel, som täcker vad
som bör gälla både i de största städerna och i en landskommun, är därför
för närvarande knappast möjligt. Härtill kommer att Stockholms stads
myndigheter redan ha frågan under behandling i syfte att åstadkomma de
organisatoriska åtgärder som kunna påskynda förfarandet.

Därför anser jag det klokast att nu icke fastslå någon viss tid för avgivande
av barnavårdsnämnds yttrande utan allenast föreskriva att detta
skall ske med största skyndsamhet. Frågan bör emellertid följas med upp -

hungl. Maj.ts proposition nr 223. 51

märksamhet och det bör ankomma på barnavårdskommittén att vid fullgörandet
av sitt uppdrag även undersöka vilka ytterligare åtgärder som
kunna förordas för att påskynda förfarandet.

Beträffande den av kommittéerna föreslagna ändringen i 3 § lagen
med vissa bestämmelser om mål rörande brott av
underårig torde icke vara något att erinra.

Även de föreslagna stadgandena i 6 § ha i allmänhet godtagits i yttrandena.
Föreningen Sveriges häradshövdingar har dock anfört vissa betänkligheter
och bl. a. hänvisat till olägenheterna för det löpande arbetet vid domstolarna
och, vad häradsrätterna angår, nödvändigheten att hålla särskilda
sammanträden i många fall. Vad sålunda invänts torde dock icke böra hindra
ett genomförande av förslaget. De mål det här gäller torde till övervägande
del falla på domstolar i eller i närheten av de största städerna och dessa
domstolar ha redan täta sammanträdesturer och tillräckliga resurser i övrigt
för denna uppgift. Även för arbetet vid övriga domstolar torde olägenheterna
bli obetydliga.

Vad föreningen Sveriges häradshövdingar yttrat angående sista punkten i
andra stycket torde böra föranleda den ändringen att den normala tiden för
hållande av huvudförhandling i underrätt beträffande de mål stadgandet avser
bestämmes till två veckor från den dag då åtalet väcktes.

Det av barnavårdskommittén utarbetade och av kommittéerna överlämnade
förslaget till ändringar i barnavårdslagen har jag icke ansett
böra upptagas till närmare behandling i detta sammanhang. I förslaget ingår
emellertid ett stadgande som har omedelbar betydelse för möjligheten
att genomföra den av mig förordade lagen med vissa bestämmelser om påföljd
för brott av underårig. Enligt 46 § 2 mom. gäller nämligen för närvarande
att slutlig utskrivning av barn, som omhändertagits för skyddsuppfostran,
skall äga rum senast då barnet fyller 18 år. Utskrivning av barn,
som intagits i ungdomsvårdsskola efter fyllda 15 år, må dock uppskjutas
till dess tre år förflutit från intagandet och, i vissa fall, till dess det fyllt
21 år.

Barnavårdskommitténs förslag att, i fråga om den som omhändertagits
efter fyllda 15 år, utsträcka tiden för utskrivning till tre år efter omhändertagandet
har lämnats utan erinran i yttrandena och torde böra genomföras.
En förtydligande jämkning av ordalagen synes dock böra göras.

Frågan om inrättandet av övervak ningsh em har endast förberedande
undersökts av kommittéerna, som anföra att övervakningsmöjligheterna
böra anordnas inom barnavårdens ram och förutsätta att ärendets
fortsatta utredning överlämnas till barnavårdskommittén.

Även socialstyrelsen biträder detta förslag.

I denna del vill jag endast understryka, såsom också framhållits i åtskilliga
yttranden, att det här gäller en fråga av stor vikt för bekämpandet
av ungdomsbrottsligheten. Upprättandet av lämpliga övervakningshem sna -

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

rast möjligt måste antagas vara av stor betydelse för genomförandet av den
nu förordade lagstiftningens syften. Jag biträder förslaget att det uppdrages
åt barnavårdskommittén att utreda frågan. De lagbestämmelser som
kunna erfordras böra utarbetas i samråd med strafflagberedningen.

I enlighet med de anförda synpunkterna ha inom justitiedepartementet
upprättats vid detta protokoll fogade förslag1 till

1) lag med vissa bestämmelser om påföljd för brott av underårig;

2) lag angående ändring i lagen den 19 maj 1944 (nr 215) om eftergift
av åtal mot vissa underåriga;

3) lag angående ändring i lagen den 20 december 1946 (nr 862) med vissa
bestämmelser om mål rörande brott av underårig; samt

4) lag angående ändrad lydelse av 46 § 2 mom. lagen den 6 juni 1924 (nr
361) om samhällets barnavård och ungdomsskydd (barnavårdslag).

Föredraganden hemställer att lagrådets yttrande över de under 1)—3)
nämnda lagförslagen måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet
inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:

Axel Nilsson.

1 Dessa förslag, som överensstämma med de vid propositionen fogade lagförslagen, ha här uteslutits.

Kungl. Maj:is proposition nr 223.

Några statistiska uppgifter till frågan om den kriminalpolitiska
behandlingen av lagöverträdare
i åldern 15—17 år;

upprättade av hovrättsassessor Sara Falk.

Under aren 1949—1951 dömdes 65 ungdomar — alla manliga — till ovillkorligt
frihetsstraff före fyllda 18 år. Icke sällan hann ungdomarna med
att dömas flera gånger under treårsperioden. Antalet domar å ovillkorligt
frihetsstraff för denna åldersgrupp är därför högre och uppgår till 80.

Föreliggande uppgifter söker att dels lämna några faktiska upplysningar
rörande åldersfördelning och kriminalitet hos klientelet och dels klarlägga
i vilken utsträckning möjlighet förelegat för domstolen att vid reaktionsformens
bestämmande — i stället för att döma till ovillkorligt frihetsstraff
—- hänskjuta den unge till socialvårdens behandlingsformer. Material till
undersökningen utgör i huvudsak — förutom uppgifter från centrala fångregistret
— domstolarnas akter i målen rörande de dömda.1

I. Av de 65 ynglingarna har 12 dömts flera gånger, i tre fall inom samma
år. Sålunda har nio dömts två gånger under olika år, en har dömts två
gånger samma år, en har dömts en gång ett år och två gånger följande år
och en yngling har dömts fyra gånger samma år. Detta medför — icke endast
att antalet domar är högre än antalet dömda personer — utan även
att antalet dömda personer, fördelat å undersökningsåren, är högre än det
totala antalet. Av de 80 domarna avser 33 straffarbete och 47 fängelse. Fördelningen
ter sig sålunda:

Antalet dömda personer. 1949 1950 1951

straffarbete .................... 15 12 2

fängelse....................... 9 19 18

24 31 20

Under år 1950 har en yngling dömts först till fängelse och senare under
året till straffarbete. Han är redovisad för båda straffarterna. Hela antalet
dömda personer för år 1950 utgör därför 30.

Antalet meddelade domar. 1949 1950 1951

straffarbete.................... 18 12 3

fängelse....................... 9 20 18

27 32 21

1 Undersökningen omfattar icke sådana fall, 1 vilka den dömde efter nöjdförklaring väl börjat
avtjäna straffet men där på talan av allmän åklagare villkorlig dom meddelats av överrätt.
Ej heller ingår de fall där överrätten efter fullföljd av tilltalad, som före målets slutliga
avgörande uppnått 18 års ålder, dömt honom till ungdomsfängelse. — Militära brottmål har
lämnats utanför.

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

Den dömdes ålder vid tiden för domen framgår av denna sammanställning,
i vilken inom parentes angivits de fall som dömts till fängelse.

1949 1950 1951

1 (1) - -6(1) 8 (6) 2 (2)

20 (7) J4 (14)__19 (16)

27 (9) 32 (20) 21 (18)

Av de 63 fallen i åldersgruppen 17 år skulle 15 ynglingar ha fyllt 18 år
inom tre månader från domen.

Medianen för straffets längd är, för domarna å straffarbete omkring 8
månader och för fängelsedomarna omkring 10 månader. I stor utsträckning
utgör påföljden gemensamt straff för den aktuella brottsligheten och för
äldre brottslighet, som lagförts genom tidigare dom (4 kap. 3 § strafflagen).

De 80 domarna fördelar sig med 24 på Stockholms rådhusrätt, 10 på rådhusrätten
i Göteborg och 21 på övriga rådhusrätter. I 24 fall har domen meddelats
av häradsrätt och i ett fall har hovrätt med upphävande av underrätts
villkorliga dom bestämt påföljden till ovillkorligt frihetsstraff.

Som förut nämnts har 12 av de 65 ynglingarna under treårsperioden
dömts till ovillkorligt frihetsstraff två eller flera gånger. Självfallet har det
ovillkorliga straffet icke sällan föregåtts av en eller flera villkorliga domar.
Därjämte har i några fall ovillkorligt straff ådömts före treårsperiodens
början. I vilken utsträckning tidigare kriminalitet — konstaterad genom
laga kraft vunnen dom —- förekommit framgår av denna sammanställning.1

1949 1950 1951

12 8 6

9 11 5

1 5 3

2 — 1

1 1 —

1 — —

1 3 2

— 1 3

_ i —

— i

27 32 21

II. Vid bedömande av frågan i vilken utsträckning faktiska möjligheter
förelegat för domstolen att ersätta frihetsstraffet med villkorlig dom i förening
med skyddsuppfostran måste olika synpunkter beaktas.-

Ett första val mellan reaktionsformerna sker redan vid åtalsprövningen.
Om det finns skälig anledning eftergiva åtalet skall nämligen åklagaren inhämta
barnavårdsnämndens mening om lämpligaste åtgärd beträffande den
unge (4 § lagen om eftergift av åtal mot vissa underårig). Först därefter
beslutar han om åtal skall ske. Vid brott av den som är intagen för skyddsuppfostran
å ungdomsvårdsskola gäller en annan ordning. I sådant fall skall
åklagaren alltid höra ungdomsvårdsskolans styrelse innan han avgör åtalsfrågan
(44 § 3 mom. barnavårdslagen). Redan vid åtalsprövningen sker så 1

Endast domar redovisade i allmänna straffregistret avses. Någon sådan dom å bötesstraff
förekommer icke.

ostraffad .................................

en villkorlig dom............................

två villkorliga domar.......................

tre villkorliga domar.......................

en ovillkorlig dom..........................

två ovillkorliga domar ......................

tre ovillkorliga domar ......................

en villkorlig dom och en ovillkorlig dom......

två villkorliga domar och en ovillkorlig dom....
en villkorlig dom och två ovillkorliga domar....
två villkorliga domar och två ovillkorliga domar

15 år

16 år

17 år

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

lunda en gallring av ungdomarna såtillvida att i de fall, där barnavårdsorganet
avstyrker åtal och obetingat föreslår åtgärd enligt barnavårdslagen,
åtal mera sällan lärer komma till stånd.

Om åtal sker överlämnar åklagaren barnavårdsnämndens respektive ungdomsvårdsskolans
yttrande till domstolen. Även på annat sätt erhåller domstolen
kännedom om barnavårdsorganens mening rörande reaktionsformen.
I regel höres sålunda barnavårdsorganen vid personundersökningen i målet.
Ibland anhåller domstolen direkt hos nämnden eller skolan om ett uttalande
och ibland inställer sig en representant för barnavården och yttrar sig inför
domstolen. Någon gång föreligger ett uttalande av socialstyrelsen.

Innebörden av barnavårdsorganens yttrande varierar. Barnavårdsnämnden
har i några fall för ett beslut om skyddsuppfostran å ungdomsvårdsskola
uppställt det villkoret att den unge intages å sluten avdelning. Då socialstyrelsen
icke erbjudit sådan plats, torde nämnden ha ansett sitt beslut förfallet.
Beträffande ungdomsvårdsskoleelever innebär yttrandet stundom ett
förbehållslöst förslag å fortsatt omhändertagande. Ibland avstyrker skolan
fortsatt skyddsuppfostran med den motiveringen att den unge icke är mottaglig
för sådan fostran. Någon gång innebär yttrandet att lämplig plats icke
står till buds inom ungdomsvårdsskoleorganisationen. I andra fall åter föreslås
ovillkorligt frihetsstraff, i bland med det tillägget att den unge efter
avtjänandet av straffet lämpligen bör på nytt omhändertagas för skyddsuppfostran.

Av undersökningsmaterialet har i 33 fall vid tiden för domfällandet den
unge icke varit omhändertagen för skyddsuppfostran å ungdomsvårdsskola
(icke-uvskoleelev). Övriga 47 fall har vid domen varit uvskoleelever. Bland
ick*-uvskoleeleverna ingår 9 ynglingar som tidigare varit omhändertagna å
ungdomsvårdsskola men där beslutet om skyddsuppfostran förfallit genom
verkställighet av frihetsstraff (48 § barnavårdslagen).

Ur nu anförda synpunkter fördela sig de 80 domarna enligt denna sammanställning: -

Icke-uvskoleelever.	1949	1950	1951	Summa
1) fall där barnavårdsnämnd föreslagit eller beslutat skyddsuppfostran ............	_	2	3	5
2) fall där barnavårdsnämnd motsatt sig åt-gärd enligt barnavårdslagen eller krävt plats å sluten avdelning för skyddsupp-fostran ............................	2	2	2	6
3) fall där yttrande saknas ..............	7	8	7	22
Uvskoleelever. 4) fall där uvskola (eller socialstyrelsen) över huvud samtyckt till fortsatt omhän-dertagande .........................	5	4	2	11
5) fall där uvskola (eller socialstyrelsen) icke samtyckt till fortsatt omhänderta-gande ..............................	10	16	6	32
6) fall där yttrande om reaktionsformen saknas .............................	3	__	1	4

27 32 21 80

Vid domfällandet var minst 27 av de 33 fallen icke-uvskoleelever och
samtliga 47 uvskoleelever häktade.

Rörande sammansättningen inom de olika grupperna kan anföras.

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

Grupp 1.

I gruppen ingår de tre fall, vilka efter fullföljd till högsta domstolen slutligen
avgjordes i augusti 1951 och som åberopats i riksåklagarämbetets
skrivelse den 26 september 1951 (NJA 1951 s. 555). Socialstyrelsen hade
berett plats för alla tre ynglingarna — som förut var ostraffade — å ungdomsvårdsskola.

I övrigt omfattar gruppen två förut ostraffade ynglingar, av vilka den ene
dömts för misshandel och rattfylleri och den andre för omfattande förmögenhetsbrott.

Grupp 2.

I ett fall (1949) har en förut ostraffad yngling för våldtäkt med mera
dömts till straffarbete 4 år 3 månader —- det längsta straff som ingår i materialet.
Något vad brottets grovhet beträffar jämförligt fall föreligger icke
heller. I två fall (1949 och 1950) har barnavårdsnämnden gjort beslutet
om skyddsuppfostran beroende av att plats för den unge kunde erhållas å
sluten avdelning. Sådan plats fanns emellertid icke ledig. Ett fall (1950)
avser en utländsk medborgare, som tidigare åtnjutit villkorlig dom och i ett
annat fall (1951) -—- en yngling som både åtnjutit villkorlig dom i förening
med skyddsuppfostran å ungdomsvårdsskola och avtjänat frihetsstraff —
ansåg barnavårdsnämnden icke lämpligt att förordna om nytt omhändertagande
för skyddsuppfostran. I det sjätte fallet (1951) — eri jordbruksarbetare
som dömts för rattfylleri till fängelse två månader — fann barnavårdsnämnden
behov av skyddsuppfostran icke föreligga.

Grupp 3.

Beträffande de i denna grupp redovisade fallen föreligger i undersökningsmaterialet
icke något yttrande från barnavårdsnämnden. Detta lärer i
första hand bero på att åklagaren funnit åtal oundvikligt och därför för
åtalsfrågans avgörande ansett onödigt höra nämnden. Vidare torde åtminstone
i regel uttalande från barnavårdsorganen i äldre mål rörande den unge
varit tillgängliga för domstolen vid reaktionsformens bestämmande.

Flertalet fall i gruppen bar nämligen tidigare avtjänat frihetsstraff. Så
är förhållandet i sju fall en gång och i två fall två gånger. I sex av dessa
fall förekommer därjämte villkorliga domar. Här återfinnes vidare den yngling
— statslös — som under loppet av ett år (1949) dömts till ovillkorligt
frihetsstraff fyra gånger. En yngling (1951) har före den aktuella domen
dömts villkorligt-;två gånger och ovillkorligt två gånger. Med undantag för
två fall — varav det ena den statslöse ynglingen — har samtliga tidigare
varit omhändertagna för skyddsuppfostran å ungdomsvårdsskola.

Gruppen omfattar vidare fyra icke svenska medborgare, vilka synes mer
tillfälligt uppehålla sig i landet. En av dem har tidigare erhållit villkorlig
dom en gång.

I återstående tre fall — vilka samtliga dömts villkorligt en gång -— synes
åtgärd enligt barnavårdslagen icke ha ifrågasatts. I ett fall fullföljde åklagaren
talan med yrkande att den unge — som inom två månader skulle fylla 18
år — måtte dömas till ungdomsfängelse. Underrättens dom fastställdes emellertid
(NJA 1949 sid. 552).

Grupp 4.

Av de elva ynglingarna i denna grupp är fem förut ostraffade. Villkorlig
dom har tidigare meddelats, i fyra fall en gång och i två fall två gånger.

I tio fall har ungdomsvårdsskolan samtyckt till åtal, därav i fem fall
jämväl till häktning. I övrigt föreligger icke något uttalande i fråga om åtal
eller häktning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

Ungdomsvårdsskolans (eller socialstyrelsens) utlåtande rörande reaktionsformen
är i denna grupp sällan närmare motiverat. I sex fall tillstyrkes
positivt villkorlig dom i förening med återförande till ungdomsvårdsskola.
Såsom i det föregående uppgivits har nämligen samtliga ungdomsvårdsskoleelever
varit häktade vid målets avgörande. I återstående fem fall framgår
endast att —- därest villkorlig dom meddelas den unge —- plats kommer
att beredas honom å ungdomsvårdsskola.

Grupp 5.

Åtta ynglingar i denna grupp är förut ostraffade. Villkorlig dom har tidigare
meddelats i tjugu fall en eller två gånger och i två fall tre gånger. Två
ynglingar har tidigare avtjänat frihetsstraff, men därefter erhållit villkorlig
dom.

I de 32 fall som ingår i gruppen har ungdomsvårdsskoleorganisationen
avvisat eller motsatt sig ett förnyat omhändertagande å ungdomsvårdsskola.
Icke sällan lämnas en utförlig motivering till skolans (eller socialstyrelsens)
ställningstagande beträffande reaktionsformen. Ofta samverkar härvid olika
synpunkter, såsom brister i fråga om den unges personliga förutsättningar
för fortsatt fostran, hänsynen till övriga elever å skolan och rymningsrisken.
Någon gruppering av fallen låter sig därför icke göra. I åtta fall förordas
emellertid mer uttryckligt att den unge dömes till ovillkorligt frihetsstraff,
därav i fyra fall med tillägg att han efter avtjänandet av straffet bör
återintagas å ungdomsvårdsskola. I sex fall uttalas att vård å annan ungdomsvårdsskola
möjligen skulle vara lämplig — varmed i fyra fall avses
behandling å sluten avdelning — men att plats saknas för omplacering av
den unge. I återstående 18 fall är innebörden av ungdomsvårdsskolans uttalande
att den unge är opåverkbar för fortsatt skyddsuppfostran eller att
socialvårdens resurser beträffande honom är uttömda. Det heter t. ex. i ett
fall att den unge icke tillvaratagit den sista chans som bjudits honom genom
skyddsuppfostran och han därför bör erfara samhällets reaktion på ett mer
kännbart sätt. I ett annat fall uttalas att den unge icke passar inom ungdomsvårdsskolornas
ram utan bör erhålla en strängare vårdform. Icke i något
fall förutsättes som ett alternativ till ovillkorligt straff att den unge
erhåller villkorlig dom med tillsyn i frihet.

Grupp G.

Av de fyra fallen i denna grupp har tre tidigare dömts villkorligt och en
därjämte ovillkorligt. En yngling är förut ostraffad.

I ett fall saknas helt uttalande av ungdomsvårdsskola. I övriga tre fall —
däribland den förut ostraffade ynglingen — har skolans mening om lämplig
reaktionsform icke kommit till klart uttryck.

Beträffande hela materialet kan nämnas att de femton ynglingar, som vid
tiden för domen skulle fyllt aderton år inom tre månader, fördelar sig med
tre fall i grupp 2, åtta fall i grupp 3, ett fall i grupp 4 och tre fall i grupp 5.
Den yngling som vid domens meddelande var 15 år ingår i grupp 5. — Nöjdförklaring
har avgivits, av icke-ungdomsvårdsskoleelever i minst 22 fall och
av ungdomsvårdsskoleelever i samtliga fall utom två, av vilka det ena i
grupp 4 och det andra i grupp 5.

I vilken utsträckning domstolarna vid målets avgörande låtit barnavårdsorganens
ställningstagande beträffande reaktionsformen inverka bestämmande
kan icke utläsas av materialet. Uppenbart är att domstolen i de fem
fallen i grupp 1 och i åtminstone sex fall av grupp 4 haft eu annan mening
om lämpligaste reaktionsform än barnavården. I fråga om grupperna 3 och G
(26 fall) bär påföljden praktiskt taget genomgående bestämts utan närmare

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

motivering. Vad gäller grupp 2 (6 fall) giva domskälen en antydan om att
domstolen skulle ha förordnat om skyddsuppfostran i tre fall därest beslut
därom förelegat, i ett fall dock endast om plats å sluten avdelning kunde
erbjudas. Återstående tre fall är osäkra. I grupp 5 (32 fall) kan — iika litet
som beträffande ungdomsvårdsskolornas uttalanden i denna grupp — någon
tillförlitlig differentiering göras. Möjligen kan av materialet utläsas att ungdomsvårdsskolans
avstyrkande av fortsatt skyddsuppfostran inverkat bestämmande
å reaktionsformen i 13 fall. I 5 fall lärer villkorlig dom ha
meddelats därest plats å sluten avdelning stått till buds. I 2 fall synes brottslighetens
omfattning ha hindrat villkorlig dom. Vad gäller återstående 12
fall kan någon slutsats icke dragas.

III. En närmare redogörelse för de enskilda fallen som undersökts kan
här icke ifrågakomma. I Det yngsta fångvårdsklientelet, en undersökning av
byråchefen Torsten Eriksson (SOU 1952:5), finnes emellertid en kortfattad
kasuistik av 20 fall, som ingår i materialet. Dessa fall — beläggningen
å fångvårdsanstalterna den 15 november 1951 — fördela sig med hänsyn till
ovanstående gruppering sålunda:

grupp 1 omfattar 3 fall (fallen 6, 10 och 19);

1 » (fall 20);

4 » (fallen 4, 5, 11 och 12);

2 » (fallen 7 och 13);

9 » (fallen 1, 2, 3, 8, 9, 14, 15, 17 och 18);
1 » (fall 16).

Beskrivningen av de 20 fallen kan i olika avseenden kompletteras med
föreliggande utredningsmaterial enligt följande.

Fall 1. överflyttades från en till en annan uvskola den 1 oktober 1951
och rymde därifrån den 10 samma månad, varefter han återföll i brott. Skolan
uttalade att på grund av resultatlösheten med alla slag av fostringsmetoder
som nedlagts på honom återstår väl nu endast förvaringsåtgärden samt
att med hänsyn till hans natur av kamratfördärvare ingen uvskola i längden
velat eller vågat ha honom kvar; olämpligt att återföra honom till skolan
och därmed ge upphov till nya rymningar. Berörda uttalande synes ha inverkat
å utgången i målet.

Fall 2. Har erhållit villkorlig dom i förening med skyddsuppfostran den
22 maj 1950 och den 15 juli 1950, sista gången i strid med uvskolans förslag.
Permission från skolan den 22—29 juni 1950, varunder han återföll
i brott. Utskrevs villkorligt den 22 juli 1950, varefter han ånyo återföll.
Uvskolan uttalar att det kanske är lämpligast att överlämna honom åt
den mekaniska och rutinmässiga straffverkställigheten; det finns ingen möjlighet
att påverka honom; han är »ganska färdig». Ingen motivering i domen.

Fall 3. Villkorligt utskriven från uvskola den 18 juli 1950, varefter han
återföll i brott. Uvskolan uttalar att han varit villkorligt utskriven tre gånger
men ej velat eller kunnat anpassa sig i samhället, varför han ej passar inom
ungdomsvårdsskolornas ram utan bör erhålla en strängare vårdform. Nämnda
yttrande synes ha varit bestämmande för domstolen.

Fallen 4, 5, 11 och 12. I dessa fall — som tillhöra grupp 3 — finnes intet
att anteckna.

Fallen 6, 10 och 19. Såväl brottslighetens omfattning som allmänpreventiva
hänsyn synes ha inverkat bestämmande å reaktionsformen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

Fallen 7 och 13. Brotten synes ha begåtts, av den ene efter försöksutskrivning
från uvskola och av den andre efter permission, varifrån han icke återvänt.
Uvskolan är villig återtaga den unge för fortsatt skyddsuppfostran,
därest han erhåller villkorlig dom. I båda fallen finner domstolen särskilt
med hänsyn till brottslighetens omfattning att villkorlig dom icke bör
ifrågakomma.

Fall 8. Han återföll i brott efter villkorlig utskrivning den 8 juli 1951.
Uvskolan finner att han icke torde kunna förändras till det bättre med vidare
vistelse å uvskola, att han dessutom inverkar menligt på svagare elever
vid skolan samt att han på grund av sin egenskap att fördärva kamraterna
är ett ständigt oroselement på skolan med dess ström av ständigt nya elever.
Av denna anledning synes ett fängelsestraff vara en hård men dock försvarlig
åtgärd uttalar skolan. Uttalandet synes ha inverkat bestämmande å
reaktionsf ormen.

Fall 9. Han utskrevs villkorligt från uvskola den 28 april 1951. Han är
förut ostraffad och begick brotten i juli 1951. Uvskolan uttalar att han
icke torde låta sig korrigeras av fortsatt vistelse vid uvskola på grund av
sin avancerade livsföring; det är icke mycket att göra av honom och meningslöst
att ta tillbaka honom, då man icke tror att han låter sig rättas av
åtgärderna på en uvskola. Uvskolans uttalande lärer ha varit avgörande för
domstolen.

Fall lb. Återföll i brott efter rymning från uvskola den 22 mars 1951.
Uvskolan uttalar att han ej visat sig anpassningsbar å skola av helt öppen
karaktär och att om fortsatt skyddsuppfostran skulle tillämpas sluten vård
skulle vara att förorda. Enär han nyligen erhållit villkorliga domar men ej
beaktade den villkorliga domens innebörd, syntes enligt skolan annan vårdform
böra prövas för att eventuellt bringa honom till rättelse. Domstolen
fann varje anledning saknas att han skulle låta sig rättas med villkorlig dom
varjämte hänsyn till allmänna laglydnaden åberopades.

Fall 15. Återföll i brott efter rymning från uvskola den 21 augusti 1950.
Skolan förklarade att han knappast visat sig påverkbar medelst skyddsuppfostran
och att han mesta tiden varit på rymmarstråt. Enär vård å
sluten anstalt icke kan ordnas på åtminstone ett par månader, kunde skolan
icke förorda ny villkorlig dom. Domstolen fann med hänsyn till den upprepade
brottsligheten icke synnerliga skäl föranleda till villkorlig dom.

Fall 16. Efter villkorlig dom den 5 december 1950 förd till uvskola, varifrån
han villkorligt utskrivits den 12 januari 1951. Efter återfall ånyo
intagen å skolan den 20 april 1951. Villkorligt utskriven den 8 juni 1951.
Skolan tillstyrker åtal, men i övrigt föreligger icke något uttalande, ej heller
i domen.

Fall 17. Villkorlig dom den 20 juli 1949 och den 10 december 1949, i båda
fallen i förening med skyddsuppfostran. Permission bland annat 23—24
juli 1949 och den 22 december 1949—den 9 januari 1950, båda gångerna utan
förnyad brottslighet. Villkorligt utskriven den 24 maj 1950 och återföll i
brott den 26 januari 1951. Uvskolan kan inte förstå annat än att ett tidsbestämt
straff nu måste ifrågakomma. Att återintaga honom och på så
sätt söka tillrättaföra anser skolan utsiktslöst; ungdomsvården har gjort sitt.
Domstolen åberopar att plats å sluten avdelning vid uvskola icke finns tillgänglig
förrän om tre månader.

Knngl. Maj:ts proposition nr 223.

Fall 18. Har erhållit villkorlig dom med skyddsuppfostran tre gånger,
sista gången den 10 juni 1950 oaktat uvskolan förordade tidsbestämt straff.
I slutet av juli 1950 utskrevs han villkorligt från skolan. Sedan han återfallit
i brott, anförde skolan att han borde skiljas från skolan, att flera försök
gjorts att placera honom i något arbete som skulle kunna passa honom
men att allt varit förgäves. Styrelsen är av den bestämda uppfattningen
att fortsatt vistelse å skolan kan medföra allvarliga konsekvenser för övriga
elevers rättsuppfattning. Domen innehåller icke någon motivering.

Fall 20. Barnavårdsnämnden finner med hänsyn till brottets svårhetsgrad
att de i barnavårdslagen anvisade vägarna för ungdoms tillrättaförande
icke bör tillämpas. Motivering i domen saknas.

Kungl. Maj. ts proposition nr 223.

skrivelse den 24 september 1951

1. Riksåklagarämbetets

Till KONUNGEN.

Frågan om den ur kriminalpolitisk
synpunkt lämpligaste reaktionsformen
för ungdom i åldern 15—17 år, som gjort
sig skyldig till allvarliga lagöverträdelser,
lärer senast hava varit föremål för
ett mera ingående övervägande av Kungl.
Maj:t i samband med framläggande av
förslaget om tvångsuppfostringsinstitutets
upphävande från den 1 juli 1947
(Kungl. prop. 1947:298). Anledningen
till att frågan om detta instituts utmönstrande
ur det straffrättsliga reaktionssystemet
aktualiserades var närmast att den
uppfattningen alltmer vunnit insteg att
det även för tillrättaförande av sådana
ungdomliga lagöverträdare som ådagalagt
grövre brottslighet vore ändamålsenligare
att ersätta straff och straffrättsliga
skyddsåtgärder med de behandlingsformer
som stode till buds inom socialvården,
främst skyddsuppfostran.

I motiven till förslaget konstaterades
att enighet torde råda därom, att organen
för samhällets barnavård i regel
vore de lämpligaste för omhändertagande
av minderåriga brottslingar. Såsom
exempel på socialvårdens företräden anfördes
jämväl densammas möjlighet till
en ändamålsenlig differentiering av klientelet
och därmed till en rationell vård
ävensom att inom ramen för barnavårdens
organisation speciella anstalter funnes
för psykiskt abnorma elever.

Justitieministern uttalade för sin del
i motiven till förslaget att han — i likhet
med strafflagberedningen — vore av
den uppfattningen att man icke behövde
hysa någon farhåga för att domstolarna
i avsaknad av möjligheten att döma till
tvångsuppfostran komme att i större utsträckning
döma ungdom under aderton
år till ovillkorligt frihetsstraff. Försiktigheten
syntes emellertid bjuda att i
varje fall till en början anordningar vidtoges
så att dessa mycket ömtåliga avgöranden
lätt kunde komma under omprövning
i högre instans. För det ändamålet
föreskrevs i Kungl. cirkuläret den
30 juni 1947 (SFS 354) till överåklagarna
och distriktsåklagarna i riket att, när
allmän underrätt eller hovrätt dömt någon
som vid domens meddelande ej fyllt
aderton år till fängelse eller straffarbete
utan tillämpning av lagen om villkorlig
dom, åklagaren i målet ofördröjligen
skulle insända avskrift av domen till
justitiekanslersämbetet eller, efter den
1 januari 1948, till riksåklagaren.

För uppnåendet av syftet med nyssnämnda
föreskrift har riksåklagarämbetet
alltsedan sin tillkomst kontinuerligt
granskat meddelade domar å ovillkorligt
frihetsstraff för ungdom i åldern 15—17
år samt i tveksamma fall ombesörjt att
domen dragits under högre rätts prövning.

Vid avgörande av frågan i vilka mål
fullföljd borde ske har ämbetet låtit sig

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

vägleda av den uppfattningen att avtjänande
av frihetsstraff för den ungdom
varom här är fråga — i varje fall med
fångvårdens nuvarande resurser — allenast
i särskilda undantagsfall kunde anses
vara en ur kriminalpolitisk synpunkt
lämplig reaktionsform. Enligt ämbetets
mening borde i vart fall tidsbestämt
straff icke ifrågakomma förrän ett försök
gjorts att återbörda den unge lagöverträdaren
till ett ordnat samhällsliv
genom omhändertagande för skyddsuppfostran
å ungdomsvårdsskola.

Till stöd för sin ståndpunkt har ämbetet
när frågan om lämpligaste reaktionsform
kommit under omprövning i
högre rätt i första hand hänvisat till socialvårdens
överlägsenhet i förhållande
till fångvården då fråga är om en ur
individualpreventiv synpunkt lämplig
behandling av unga lagöverträdare. Ämbetet
har därvid erinrat om de större
möjligheterna till differentiering på
ungdomsvårdsskolorna, den psykologiskt
skolade personalen, de moderna medicinska
och psykologiska behandlingsmetoderna,
de större möjligheterna till arbetsfostran
och utbildning, den obestämda
behandlingstiden och den effektivare
eftervården.

Fångvården är i alla dessa avseenden
underlägsen socialvården. Och det kan
naturligen ifrågasättas om det över huvud
är möjligt att åstadkomma en rationell
behandling av missanpassad ungdom,
därest behandlingstiden såsom vid
fängelse och straffarbete är på förhand
fixerad. Särskilt betänkligt är att fångvården
icke förfogar över någon anstalt
som är lämplig för dessa unga lagöverträdare
— naturligt med hänsyn till att
man icke räknat med att fångvården annat
än i rena undantagsfall skulle taga
hand om lagöverträdare i den yngsta
åldersgruppen. En följd härav har blivit

att ungdomarna kommit att placeras tillsammans
med äldre brottslingar. En av
de allvarligaste olägenheterna med frihetsstraffet
är vidare att möjligheten att
erhålla lämplig arbetsanställning är i
hög grad försvårad för den som undergått
sådant straff. Därigenom minskas
ock möjligheterna till resocialisering. -—
Det kan naturligen icke bestridas att i
den mån fångvårdens behandling verkställes
på sluten anstalt den fördelen
uppnås, att man kan undvika det ur
flera synpunkter högst stötande förhållandet
att de som omhändertagits efter
lagföring för brott snart efteråt i samband
med rymning eller permission begå
nya brott. Straffverkställighetslagen föreskriver
emellertid, att unga fångar så
snart ske kan skola överföras till öppen
anstalt. I de fall då så sker bli fångvårdens
möjligheter att hindra rymningar
icke större än ungdomsvårdsskolornas,
vilka sistnämnda institutioner i princip
anlita den öppna vården. Men fördelen
att genom intagning på sluten fångvårdsanstalt
temporärt hindra nya brott blir
av ringa värde om den unge genom sin
fängelsevistelse får sin kriminella disposition
fixerad. För ämbetet, som ser som
en av sina uppgifter att verka i brottsförebyggande
riktning, ter det sig högeligen
ogynnsamt om ungdomar, som kunnat
återbördas till samhället, genom
olämplig behandlingsform så småningom
komma att utvecklas till grova lagöverträdare.
Ämbetet kan icke dölja den meningen,
att en ökad intagning av ungdomar
på fångvårdens nuvarande anstalter
sett på längre sikt kan visa sig
vara, icke en brottsförhindrande utan
en brottsbefrämjande faktor.

Vad de allmänpreventiva synpunkterna
beträffar har ämbetet brukat erinra
om att det är högst tvivelaktigt om de
unga lagöverträdarna själva betrakta den

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

till tiden obestämda skyddsuppfostran
med dess i regel långvarigare anstaltsvistelse
och beträffande eftervårdstidens
längd utsträckta samhällskontroll som
ett mindre allvarligt ingrepp än tidsbestämt
straff. Det må erinras om att ungdomar
som dömas till frihetsstraff ofta
omedelbart förklarat sig nöjda med domen
i avsikt att undvika skyddsuppfostran.
Oavsett huru härmed må förhålla
sig vill ämbetet — med allt understrykande
av straffets allmänpreventiva verkan
i fråga om för normal motivbildning
mottagliga äldre personer — ifrågasätta
om frihetsstraffet beträffande den kategori
varom här är fråga har någon starkare
brottsavhållande betydelse. Man
kan på goda grunder betvivla att ungdomarna
reagera inför straffhotet på
samma sätt som äldre normala personer.
Det är i detta sammanhang att märka
att många av de unga lagöverträdarna
äro psykiskt infantila; de kunna alltså
icke i psykiskt hänseende anses jämställda
med vanliga 15—17-åringar. Från dessa
utgångspunkter har det synts ämbetet
som om ett ådömande av tidsbestämt
straff för tillgodoseende av allmänpreventiva
syften i fråga om dessa ungdomar
i huvudsak borde ifrågakomma endast
där den unges resocialisering redan
från början ter sig tämligen utsiktslös.

De synpunkter som ämbetet sålunda
framfört synas under de första åren efter
tvångsuppfostringsinstitutets avskaffande
i stort sett vunnit beaktande hos
domstolarna. Emellertid har under år
1950 kunnat märkas en alltmer stegrad
benägenhet att döma till ovillkorligt frihetsstraff
även i mål där villkorlig dom
i förening med skyddsuppfostran å ungdomsvårdsskola
ur förut angivna synpunkter
tett sig som den lämpligaste påföljden.
Denna stegring framgår av följande
från centrala fångregistret häm -

tade uppgifter rörande antalet ungdomar
i åldern 15—17 år, vilka under nedan
angivna år börjat undergå straffarbete
eller fängelse:

1945 . . . .	.... 9
1946 . . . .	..... 7
1947 . . . .	.... 6
1948 . . . .	..... 16
1949 ....	.... 20
1950 ....	..... 32

Genom en av Högsta Domstolen den
29 augusti 1951 meddelad dom i ett dit
av ämbetet fullföljt mål synes föreligga
ett ställningstagande som kan antagas få
betydelse för den framtida utvecklingen.
Omständigheterna i målet voro i korthet
följande. Åklagaren yrkade vid Stockholms
rådhusrätt ansvar å tre ynglingar
i 16—17-årsåldern för en omfattande
brottslighet, till övervägande delen bestående
av bil- och motorcykeltillgrepp.
Skadorna synas ha uppgått till högst
några tusental kronor, icke såsom på
vissa håll i pressen uppgivits 100 000—
200 000 kronor. Den vårdslösa framfart
som icke sällan förekommer i samband
med ungdomars billån förelåg icke här.
Ynglingarna — beträffande vilka de individuella
förutsättningarna enligt ämbetets
mening kunde betecknas såsom
relativt goda, i varje fall beträffande de
båda i fråga om brottslighetens omfattning
mest belastade ynglingarna — voro
tidigare ostraffade och ingen av dem
hade förut varit omhändertagen för
skyddsuppfostran å ungdomsvårdsskola.
Endast en av dem hade förut erhållit
åtalseftergift. Beträffande alla tre förelåg
beslut av barnavårdsnämnden att
omhändertaga dem för skyddsuppfostran
å ungdomsvårdsskola (beslut beträffande
en av ynglingarna meddelades
dock först efter rådhusrättens dom). Socialstyrelsens
skolbyrå var vidare be -

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

redd att omedelbart bereda alla tre plats
å skilda ungdomsvårdsskolor. Rådhusrätten
dömde emellertid ynglingarna till
långvariga ovillkorliga frihetsstraff, för
två av dem bestämda till fängelse ett år
två månader och för den tredje bestämt
till fängelse ett år. Utgången i målet har
dikterats främst av allmänpreventiva
hänsyn. — Under åberopande av sina
förut angivna synpunkter fullföljde ämbetet
talan i målet och yrkade att de tilltalade
måtte, i samband med att villkorlig
dom meddelades, överlämnas till barnavårdsnämnden
för deras omhändertagande
för skyddsuppfostran. Såväl Svea
hovrätt som Högsta Domstolen fastställde
emellertid enhälligt rådhusrättens dom.
Två av ynglingarna hade efter hovrättens
dom förklarat sig nöjda med det
tidsbestämda straffet.

Genom utgången av detta mål har sålunda
den av ämbetet framförda uppfattningen
att vid typiska utslag av grövre
ungdomsbrottslighet villkorlig dom i
förening med skyddsuppfostran regelmässigt
borde komma till användning
för förstagångsförbrytare underkänts.
Omständigheterna i målet äro jämväl i
övrigt sådana att Högsta Domstolens
ställningstagande torde få anses prejudicerande
för den kommande rättstilllämpningen
inom området. Ett ökat antal
domar å ovillkorligt frihetsstraff och
som följd därav ett ökat antal ungdomar,
hänvisade till att omhändertagas å
fångvårdsanstalt, är därför sannolikt att
förvänta.

Den riktning utvecklingen tagit beror
enligt ämbetets uppfattning i huvudsak
av två omständigheter. Till en del kan
den antagas vara ett uttryck för en i
vida kretsar utbredd reaktion mot en
alltmer omfattande ungdomskriminalitet
i form av tillgrepp av motorfordon. Vidare
torde den vara att tolka som ett

utslag av misstro hos domstolarna mot
de socialvårdande myndigheternas möjligheter
att effektivt omhändertaga unga
brottslingar.

Vad angår det förstnämnda förhållandet
synes av den tillfredsställelse som
utgången i det ovan omnämnda målet
väckt i stora delar av pressen som om
ungdomsbrottslighet just i form av fordonstillgrepp
ansåges särskilt förkastlig.
Det kan även med fog antagas att denna
form av kriminalitet under de sista åren
tagit en ökad omfattning. Med hänsyn
till att ordnad polisstatistik för riket i
dess helhet infördes först år 1950 föreligga
visserligen icke några tillförlitliga
siffror härom, men det absoluta antalet
bilar och motorcyklar, vilka under
nämnda år anmälts tillgripna, utgör för
hela landet 7 065. I Stockholm där polisstatistik
förts sedan längre tid tillbaka
utgjorde antalet anmälningar av tillgripna
motorfordon 1947 2 120, 1948 2 108,
1949 2 547 och 1950 2 937. Nu angivna
omständigheter i förening med fordonsparkens
ansvällning under de sista åren
— sålunda har från den 31 mars 1949
till den 31 mars 1951 antalet registrerade
personbilar ökat från 181 422 till 273 468
och antalet registrerade motorcyklar
från 157 075 till 218 461 — talar emellertid
för riktigheten av antagandet att också
de yngsta åldersgruppernas tillgrepp
av bilar och motorcyklar, varom siffror
icke finnas tillgängliga, ökar. Som en
psykologisk faktor — att räkna med särskilt
för ungdomens del — tillkommer
även de senaste årens intensiva propaganda
för motorfordon och motorsport
i olika former.

Om sålunda den ökade obenägenheten
att tillämpa skyddsuppfostran beträffande
de yngsta lagöverträdarna sannolikt
delvis är att söka i ungdomskriminalitetens
manifesterande i tillgrepp av mo -

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

torfordon, torde jämväl, såsom ovan antytts,
domstolarnas ställningstagande i
viss utsträckning ha sin grund i minskat
förtroende för de socialvårdande organens
möjligheter att effektivt omhändertaga
sådan ungdom som har mera allvarlig
brottslighet bakom sig. Därtill torde
ha bidragit bristen på effektiva resurser
hos ungdomsvårdsskolorna att
förhindra rymningar samt vissa enskilda
fall, där permission från ungdomsvårdsskola
anses ha skett alltför snart.

Under förarbetena till förslaget om
tvångsuppfostringsinstitutets avskaffande
framhölls såväl från strafflagberedningens
sida som av åtskilliga remissinstanser,
att man förutsatte att det
komme att finnas någon särskild ungdomsvårdsskola
för mera elakartade fall
med den strängare regim som kunde finnas
erforderlig och dit det klientel kunde
hänvisas som skulle ha ifrågakommit
till tvångsuppfostran. Detta föranledde
justitieministern att erinra om att den då
planerade utbyggnaden av Långanäs yrkesskola
torde medföra, att ökade möjligheter
erhölles till differentierad vård
av det relativt svårskötta klientel för vilket
anstalten vore avsedd samt att jämväl
i övrigt anordningarna vid anstalten
bleve bättre lämpade för detta klientels
omhändertagande. Därmed torde justitieministern
i första hand ha åsyftat den
av riksdagen redan tidigare beslutade
tillbyggnaden av en särskild isoleringsavdelning
vid skolan. I betraktande av
att isoleringsavdelningen, som länge utgjort
den i egentlig mening enda slutna
avdelningen för samtliga yrkesskolor,
rymmer endast nio platser, framstår det
som förklarligt att domstolarna i vissa
allvarliga fall där rymningsriskerna varit
särskilt påtagliga ansett sig icke kunna
åtnöjas med behandling å ungdomsvårdsskola.

Med vad ovan anförts har ämbetet velat
bringa det aktuella läget av den kriminalpolitiska
behandlingen av brottslig
ungdom i åldern 15—17 år till Kungl.
Maj:ts kännedom. Samtidigt vill ämbetet
giva uttryck för en stark oro inför den
kommande utvecklingen och i anslutning
därtill framhålla angelägenheten av att
åtgärder snarast vidtagas för att hindra
att ett allt större antal av de yngsta lagöverträdarna
kommer att överföras till
fångvården.

Bland de möjligheter att förebygga den
befarade utvecklingen vilka synas ligga
närmast till hands kunna framhållas åtgärder
innebärande en höjning av straffmyndighetsåldern
eller förbud för domstolarna
att annat än under särskilda förutsättningar
döma ungdom under aderton
år till ovillkorligt frihetsstraff. Det
önskade resultatet synes även kunna nås
genom eu ändring av 1944 års lag om
eftergift av åtal mot vissa underåriga.
Även en sänkning av den nedre åldersgränsen
för möjligheten att döma till
ungdomsfängelse, vilken säkerligen skulle
innebära att de grövre fallen regelmässigt
komme i åtnjutande av denna
behandlingsform, torde — i jämförelse
med den begynnande utvecklingen —
vara ett godtagbart alternativ. Med hänsyn
till den översyn av det straffrättsliga
reaktionssystemet som pågår inom
strafflagberedningen finner ämbetet sig
emellertid icke böra i detta sammanhang
upptaga berörda utvägar till diskussion.

Som sin uppfattning vill emellertid
ämbetet hävda att det ur allmänna synpunkter
vore till övervägande fördel för
samhället, om de socialvårdande organen
betroddes med att omhänderhava
behandlingen av de kriminella ungdomarna.
Som tidigare anförts torde den
allmänpreventiva effekten på barn under
aderton års ålder av att andra barn i

Bilmng till riksdagens protokoll 1952. 1 samt. Nr 223.

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

samma ålder dömas till straffarbete eller
fängelse vara högst diskutabel. Då så är
fallet synes det riktigast att godkänna
den individualpreventiva linjen såsom
riktningsvisare för samhällsåtgärderna
mot unga brottslingar. Om man så ur
individualpreventiva synpunkter mot
varandra väger det för vuxna brottslingar
inrättade och till följd av sakens
natur rätt stereotypa frihetsstraffet mot
de för barn och ungdom avpassade, individualiserade
uppfostringsåtgärderna
inom skyddsuppfostran, synes tvivel
icke kunna uppstå om att uppfostringslinjen
avgjort är att föredraga för barn
under aderton år. Det må här erinras
om att inte bara socialvårdsmyndigheterna
utan även fångvårdsstyrelsen vid
upprepade tillfällen med skärpa understrukit
olämpligheten av att barn placeras
i fängelse.

En annan sak är att anstaltsorganisationen
inom socialvården uppenbart behöver
i olika avseenden förstärkas för
att kunna på ett effektivt sätt taga hand
om det mest svårbehandlade klientelet.
Det må här erinras om att socialstyrelsen
år 1948 begärde att få uppföra ett
antal små isoleringsavdelningar för det
mest svårbehandlade klientelet vid ungdomsvårdsskolorna.
Förslaget har dock
hittills icke föranlett något annat Kungl.
Maj :ts eller riksdagens beslut än att en
år 1950 tillsatt kommitté, ungdomsvårdsskoleutredningen,
fått i uppdrag att utreda
frågan om ungdomsvårdsskolornas
behandlingsformer. Därjämte har uppdragits
åt den samma år tillsatta barnavårdskommittén
att ägna uppmärksamhet
åt gränsdragningen mellan socialvårdens
och kriminalvårdens områden i vad an -

går unga brottslingar. Ämbetet förutsätter
att dessa utredningar särskilt komma
att uppmärksamma ungdomsvårdsskolornas
möjligheter att omhändertaga den
ungdom varom här är fråga och att anpassa
vården av den under hänsynstagande
jämväl till kriminalpolitiska synpunkter.

Även om man sålunda vågar hoppas
att bättre möjligheter komma att skapas
för ett effektivt omhändertagande
av de kriminella ungdomarna på ungdomsvårdsskolorna,
torde dock realiserandet
av desamma draga avsevärd tid.
I avvaktan härå kommer ett sannolikt
allt större antal av de yngsta lagöverträdarna
att bli hänvisat till fångvården.
Ämbetet vill därför ifrågasätta om det
icke är nödvändigt att inom fångvårdens
anstaltsorganisation vidtaga provisoriska
åtgärder, ägnade att förebygga eller
i varje fall minska de ogynnsamma verkningar
som tyvärr torde vara oundvikligen
förbundna med de ungas omhändertagande
å fångvårdsanstalt. Därest
för nu angivet ändamål en tillfällig förbättring
av fångvårdens resurser för sådant
omhändertagande kan åvägabringas,
är det emellertid angeläget att hålla
i sikte att anordningen framtvingats av
en nödsituation och att den sålunda icke
innebär något avsteg från tanken att
även hårt belastad kriminell ungdom
rätteligen bör omhändertagas av socialvården.

Stockholm den 24 september 1951.

Underdånigst
MATHS HEUMAN

Sara Falk

Kungl. Maj. ts proposition nr 223.

2. Riksåklagarämbetets skrivelse den 26 november 1951

Till KONUNGEN.

I underdånig skrivelse den 24 september
1951 har riksåklagarämbetet fäst
Kungl. Maj :ts uppmärksamhet på de för
närvarande bristande möjligheterna att
på ett effektivt och ändamålsenligt sätt
omhändertaga sådan med grövre kriminalitet
belastad ungdom i åldern 15—17
år, för vilken anstaltsbehandling är nödvändig.
Ämbetet har emellertid funnit att
jämväl det utredningsförfarande som
föregår bestämmandet av reaktionsformen
för lagöverträdare i denna åldersgrupp
är behäftat med väsentliga svagheter.
Sålunda är den tid som förlöper
från det att den unge manifesterat sin
kriminalitet i en brottslig handling till
dess att beslut fattas om den samhällsreaktion
som skall följa å brottet ofta
alltför lång. Vidare synas de möjligheter
som föreligga att under denna tid hindra
de unga från fortsatt brottslighet icke
vara tillfredsställande. Enär nu nämnda
förhållanden medföra betydande vådor
ur kriminalpolitisk synpunkt vill ämbetet
bringa frågan under Kungl. Maj:ts
bedömande.

I. För lång tid mellan brottet och bestämmandet
av reaktionsformen.

De faktiska förhållandena.

I syfte att bilda sig en ungefärlig uppfattning
om den tidsutdräkt som före -

ligger från det att den unge genom en
brottslig handling givit anledning till att
förundersökning inletts till dess att beslut
om åtal eller åtalseftergift meddelats
har ämbetet undersökt huru förhållandet
i detta hänseende gestaltat sig
under första kvartalet 1951 dels hos ungdomsåklagaren
i Stockholm och dels i
två mellansvenska statsåklagardistrikt.
Därvid ha frånräknats mera bagatellartade
överträdelser såsom varande utan intresse
i detta sammanhang. I 83 ärenden,
handlagda hos ungdomsåklagaren i
Stockholm jämlikt 1944 års lag om eftergift
av åtal mot vissa underåriga, förflöt
från tiden för gärningens begående
eller — därest flera kriminella handlingar
förekommit — från tiden för första
brottet till dagen för beslutet i åtalsfrågan
i medeltal ett år. Motsvarande tidrymd
var i de båda statsåklagardistrikten
sju respektive fem månader.1 * i

De tidsmoment vilka hos ungdomsåklagaren
i Stockholm föregingo åtalsfrågans
avgörande fördela sig sålunda

tid från brottets begående till
dess upptäckt ävensom poli -

sens brottsutredning ........ 2''A män.

tid för ärendets handläggning
hos barnavårdsnämnden ... 8 mån.
tid från ärendets återkomst
från barnavårdsnämnden till
åtalsfrågans avgörande ...... I1/. mån.

I 31 av de ifrågavarande 83 fallen beslöts
att åtal skulle anställas. I dessa fall

De for statsåklagarna uppgivna tiderna bli fullt jämförbara med tiden hos ungdomsåklagaren.

i Stockholm endast om till de förra lägges tiden för stämningsansökans uppsättande och ingivande
resp. tiden för delgivning av beslut om åtalseftergift.

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

förflöt i genomsnitt en tid av fyra månader
från dagen för åtalsbeslutet —
som hos ungdomsåklagaren i Stockholm
sammanfaller med dagen för stämningsansökans
ingivande —- till dess huvudförhandling
ägde rum.1

Självfallet variera tiderna i de enskilda
fallen inom vida gränser. Med denna
reservation är det likväl uppenbart, att
tiden till dess samhällsreaktionen blir
definitivt bestämd för lagöverträdare i
åldern 15—17 år är orimligt lång.

Orsakerna till dröjsmålet.

Ämbetet anser sig här böra något beröra
orsakerna till detta förhållande. Till
en början må erinras om de svårigheter
vilka äro förbundna med polisens spaningsarbete.
Även om den misstänktes
identitet är känd kan det taga tid att
över huvud få kontakt med honom. Särskilt
i storstäderna äro möjligheterna betydande
att genom ett liv ur hand i mun
och täta byten av logi hålla sig dold en
längre tid. Mönstring till sjöss i enahanda
syfte förekommer även. Utredningsförfarandet
hos polis- och åklagarmyndigheterna,
då fråga är om s. k. ligabrottslighet,
är förenat med avsevärd
tidsomgång. Vid fall av denna bland
ungdom vanliga form av kriminalitet
kommer åklagarens avgörande av frågan
om åtal eller åtalseftergift i regel till
stånd först sedan brottsutredningen beträffande
samtliga misstänkta är slutförd.
Nämnda, huvudsakligen av processekonomiska
skäl föranledda handläggning
av åtalsfrågan leder lätt till att
de misstänkta, eventuellt tillsammans
med andra förut icke inblandade, fort -

sätta sin brottsliga verksamhet med ytterligare
tidsomgång som följd. I ett
ärende, som genom remiss av Justitieombudsmannen
kommit till ämbetets
kännedom, ägde lagförandet av en sådan
serievis begången brottslighet rum
först inemot två och ett halvt år efter
tiden för den först misstänktes första
brott. — Av de ovan lämnade tidsuppgifterna
avseende förhållandet hos ungdomsåklagaren
i Stockholm framgår, att
det längsta dröjsmålet hänför sig till
ärendets handläggning hos barnavårdsnämnden.
Därstädes verkställes en i regel
vidlyftig person- och socialundersökning
med samtal med den unge, hans
föräldrar och andra närstående, kontakt
med skolor och arbetsplatser samt i vissa
fall läkarundersökning och testning.
Den långa tidsutdräkten för denna undersökning
torde främst föranledas av
otillräcklig personal och brist på läkare,
främst barnpsykiatrer, vartill kommer
— liksom i fråga om polisens spaningsarbete
— svårigheten att få kontakt med
den unge.

Verkningarna av dröjsmålet.

Nu berörda förhållande har i fråga
om de yngsta lagöverträdarna visat sig
medföra ur olika synpunkter högst
ogynnsamma verkningar. Till en början
är uppenbart att både med hänsyn till
gärningsmannen själv och av allmänpreventiva
skäl det är önskvärt att samhällsingripandet
i anledning av en
brottslig gärning följer så snart som
möjligt. Särskilt påtagligt är missförhållandet
i fall, där den unge i avbidan å
reaktionsformens bestämmande återfal -

1 Den långa tiden mellan stämningsansökans ingivande och huvudförhandling, 4 månader
hade enligt vad ämbetet inhämtat sin grund i en våren 1951 föreliggande arbetsbalans hos
Stockholms rådhusrätt. Med normal arbetsbelastning beräknas domstolens förberedande åtgärder
före huvudförhandlingen draga en tid, som uppskattningsvis kan beräknas till två månader.
Berörda förhållande ger måhända anledning överväga huruvida åtgärder av lagteknisk eller
organisatorisk art äro påkallade för att möjliggöra ett processuellt snabbare förfarande i mål
mot ungdomliga lagöverträdare.

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

ler i kriminalitet med påföljd att möjligheterna
för hans tillrättaförande bli
allt sämre. I regel inledes proceduren
mot den unge, på fri fot varande lagöverträdaren
med -— förutom ett på kanske
kort stund avklarat polisförhör —
att han kallas att inställa sig hos barnavårdsnämnden
varefter följer den tidsödande
utredningen rörande hans personliga
och sociala förutsättningar. Den
unges egen medverkan påkallas endast
vid kortare samtal och undersökningar
av skilda slag, vilka knappast i och för
sig äro ägnade att verka i brottsliämmande
riktning. Beroende på hans psykiska
läggning kan han — när han märker
att något ingripande ej kommer till
stånd — i stället få den känslan, att
myndigheterna icke taga så allvarligt på
hans fall. Eftersom det första brottet,
såvitt han kan bedöma, lämnas nära nog
obeaktat av samhället, kunna under i
övrigt ogynnsamma förutsättningar frestelserna
till upprepad brottslighet under
utredningstiden bli övermäktiga. Ofta
skapa de under lång tidrymd återkommande
förhören och undersökningarna
en olustkänsla på vilken han ibland reagerar
genom att avvika eller begå nya
brott. Någon för honom märkbar reaktion
från samhällets sida, ägnad att avhålla
honom från fortsatt brottslighet,
kommer ej till stånd. I sämsta fall blir
han efter hand som tiden går alltmer
fixerad i sin kriminalitet med försvårad
resocialisering som följd. Så till exempel
har i ett av de fall, varom förmäles i
ämbetets förut berörda skrivelse den 24
september 1951, den unge, beträffande
vilken från början något aktuellt behov
av skyddsuppfostran icke förelåg, inom
loppet av drygt ett halvt år underkastats
polisförhör vid icke mindre än sex olika
tillfällen för skilda efter varandra begångna
tillgrepp av motorfordon. I sam -

band med två av förhören intogs han å
ett av barnavårdsnämndens upptagningshem,
varifrån han ena gången utskrevs
efter en månad och andra gången omedelbart
avvek. Först i samband med att
han för sjunde gången underkastades polisförhör
för förnyat tillgrepp — varvid
framkom att han hade bakom sig ytterligare
ett fyrtiotal sådana brott, alla begångna
i tiden efter det första polisförhöret
— bragtes saken till ett avgörande
genom hans häktande. Därest ett
snabbare ingripande kommit till stånd
i samband med att polisutredning först
inleddes mot honom, skulle hans kriminalpolitiska
situation sannolikt tett sig
gynnsammare.

Slutsatser.

Det synes ämbetet uppenbart att de
påtalade förhållandena äro förenade
med betydande vådor. I detta läge framstår
det som angeläget att genom personalförstärkningar
och organisatoriska
anordningar hos de myndigheter, som
syssla med ungdomliga lagöverträdare
— polisen, barnavårdsnämnderna, åklagarmyndigheterna
och eventuellt domstolarna
— söka åvägabringa ett snabbare
förfarande till förkortande av utredningstiden.
I den mån tidsutdräkten
hänför sig till åklagarmyndigheternas
befattning med ifrågavarande ärenden
kommer ämbetet att lämna underställda
åklagare erforderliga direktiv.

II. Otillfredsställande möjligheter att
hindra fortsatt brottslighet under
utredningstiden.

Även om tiden mellan brottet och
brottsreaktionen genom åtgärder i påskyndande
riktning skulle kunna mer
avsevärt nedbringas, måste likväl den
utredning som är oundviklig för bestämmandet
av reaktionsformen — sär -

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

skilt barnavårdsnämndens undersökning

— vara förenad med viss tidsomgång. För
ämbetet har det därför kommit att framstå
alltmer klart att ett ur kriminalpolitisk
synpunkt fullt tillfredsställande
läge kan uppnås endast därest sådana
unga lagöverträdare beträffande vilka
återfallsrisk föreligger bliva tagna i förvar
omedelbart efter det att ett första
utslag av deras kriminalitet blir känt.
Därigenom skulle uppnås, icke blott att
den unge i möjligaste mån faktiskt avhålles
från återfall i brott, utan även
att lian blir tillgänglig för förhör och
undersökningar med verkan att tiden
till dess samhällsreaktionen blir bestämd
kan avsevärt förkortas. De förut
anförda missförhållandena som uppstå
vid tidsutdräkt i detta hänseende —
främst risken för att allt eftersom tiden
går den unges kriminalitet intensifieras

— bli följaktligen avsevärt reducerade.
Ett sådant omedelbart omhändertagande
skulle jämväl medföra den väsentliga
fördelen att, om den enskildes
brottslighet icke hinner få större omfattning,
förutsättningarna för vård i
frihet oftare skulle vara för handen.
Därmed skulle jämväl de i ämbetets skrivelse
den 24 september 1951 berörda
olägenheterna i fråga om behandlingen
av den grövre ungdomskriminaliteten
minska i betydelse. Ett sådant i omedelbar
anslutning till brottet verkställt
omhändertagande kan inte heller frånkännas
ett visst allmänpreventivt värde.

Häktning.

Den reguljära möjligheten att få till
stånd ett ingripande i syfte att hindra
upprepad brottslighet under utredningstiden
utgöres av häktning. I fråga om
ungdomliga lagöverträdare skall häktning
emellertid under vissa i 24 kap.
3 § rättegångsbalken givna förutsättning -

ar ersättas med övervakning. Sålunda
stadgas i första punkten av nämnda lagrum
att — därest häktning på grund av
den misstänktes ungdom kan antagas
medföra allvarligt men för honom och
sådan övervakning finnes kunna ordnas
att skäl till hans häktning ej längre föreligga
— han ej må häktas. Enligt andra
punkten må den som är under 18 år
ej häktas med mindre det är uppenbart
att betryggande övervakning ej kan
ordnas. Vill den misstänkte, föreskrives
vidare, ej underkasta sig övervakning
som nu nämnts skall häktning ske.

I vad mån häktning skulle få tillgripas
mot yngre personer över huvud var
under rättegångsbalkens tillkomst föremål
för olika meningar. Processlagberedningen
utgick från att häktningsanledning
sällan skulle föreligga i dessa
fall. Därest likväl på grund av flykt- eller
kollusionsfara eller av annan orsak
häktningsanledning förelåge, syntes
emellertid humanitära skäl — den starka
fysiska och psykiska påfrestning
häktningen innebure för minderåriga
förbrytare — tala för att häktning under
vissa förhållanden skulle kunna underlåtas.
Det förutsattes emellertid att
det syfte man ville nå genom häktningen
kunde vinnas på annat sätt. Detta
kunde ske genom att den misstänkte underkastades
sådan övervakning att häktningsanledningen
bortfölle. Enär möjligheten
att undgå häktning vore tillkommen
i den misstänktes intresse syntes
böra fordras att han för att komma
i åtnjutande av denna förmån skulle frivilligt
underkasta sig övervakning. —
Lagrådet fann att starka humanitära skäl
talade för att minderåriga i regel icke
borde utsättas för den påfrestning som
en häktning kunde innebära men att
likväl av skilda orsaker häktning av den
som är under 18 år borde ersättas med
övervakning endast därest häktningen
kunde antagas medföra allvarligt men
för den misstänkte. — Departementschefen
uttalade att den föreslagna fria prövningsrätten
beträffande häktning av den
som är under 18 år utan olägenhet borde

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

kunna utsträckas till yngre personer i
allmänhet. Med denna motivering föreslogs
i propositionen första punkten i
lagrummet, nämligen att — därest på
grund av den misstänktes ungdom häktning
kunde antagas medföra allvarligt
men för honom och sådan övervakning
kunde ordnas att skäl till häktning ej
längre förelåge — häktning kunde underlåtas.
Utskottet tillstyrkte Kungl.
Maj :ts förslag.

I reservation av herr Schlyter med
flera anfördes: Principen borde vara
att häktning av minderårig i möjligaste
mån undvekes. Det kunde i regel icke
vara önskvärt att den unge under förundersökningstiden
skulle göra bekantskap
med fängelse, om detta genom annan
lämpligare anordning kunde undvikas.
Man borde därför ej uppställa den
förutsättningen att i det individuella
fallet kunde påvisas att häktning skulle
komma att medföra allvarligt men. Kunde
syftet med häktningen tillgodoses
med övervakning förefölle det med hänsyn
till häktningens erkänt ogynnsamma
verkningar beträffande minderårig vara
att föredraga att den minderårige ställdes
under övervakning. Reservanterna
föreslogo därför ett tillägg, nämligen att
den som är under 18 år ej må häktas
med mindre det är uppenbart att betryggande
övervakning ej kan ordnas.
Med stöd av denna bestämmelse kunde
—- uttalade reservanterna —• när förvaring
i slutet rum funnes erforderlig särskilda
anordningar träffas för detta ändamål
utan att minderårig behövde intagas
i häkten, avsedda för vuxna personer.

Riksdagen antog reservationen.

Vidgad tillämpning av häktningsinstitutet
kan ej förordas.

Rörande tillämpningen av häktningsinstitutet
i det avsedda syftet —■ att genom
ett omedelbart ingripande hindra
lagöverträdare i åldern 15—17 år från
fortsatt brottslighet — må anföras följande.

Vid rättegångsbalkens tillkomst synes
enighet ha rått därom att häktning vore
olämplig för de yngsta lagöverträdarna

i såväl fysiskt som psykiskt hänseende
och att därför sådan åtgärd borde förekomma
endast i undantagsfall. En särskild
olägenhet som är förbunden med
häktning är att det ofta i praktiken är
svårt att hindra kontakt med äldre förbrytare.
I många fall torde häktningen
innebära en social prickning jämförbar
med avtjänande av frihetsstraff. Härtill
kommer att tillgripande av häktning
rimligen ej heller bör förekomma i andra
fall än sådana där åklagaren från
början avser att fullfölja saken till huvudförhandling
och dom. Ett ingripande
i form av häktning synes därför
olämpligt i sådana fall, där åklagaren
har anledning räkna med att förutsättningar
för åtalseftergift vid prövning av
åtalsfrågan skola visa sig föreligga.

Häktningsinstitutet bör följaktligen
framstå som en nödfallsutväg och ifrågakomma
endast i de mest svårartade fallen
samt — i enlighet med lagstiftarens intentioner
— vara helt uteslutet därest
betryggande övervakning av den unge
kan anordnas. Att likväl häktning för
närvarande icke är sällsynt då det gäller
de yngsta lagöverträdarna beror på att
—- såsom i det följande skall närmare
utvecklas — de möjligheter som stå till
buds för anordnande av en effektiv övervakning
i återfallsförhindrande syfte under
tiden till dess samhällsreaktionen
mot den unge blir definitivt bestämd
äro synnerligen begränsade.

Ämbetet kan på anförda skäl icke förorda
vidgad tillämpning av den judiciella
häktningen i syfte att hindra ungdomliga
lagöverträdare att under utredningstiden
återfalla i brott.

Övervakningsinsti tutet.

Såsom av det föregående framgår skall
i sådana fall där häktningsanledning
föreligger beträffande den som är under

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

18 år häktning ersättas med betryggande
övervakning, därest sådan kan anordnas.

Formen för den avsedda övervakningen
är närmare reglerad i 26 § förundersökningskungörelsen.
Enligt där givna
bestämmelser skall åklagaren, därest
med hänsyn till vad i 24 kap. 3 § rättegångsbalken
stadgas anledning föreligger
antaga att häktning ej må ske, så
snart ske kan söka ordna erforderlig
övervakning. Sådan må anordnas i den
misstänktes hem eller annat enskilt hem
eller genom att den misstänkte intages
å lämplig anstalt, övervakning i skola,
tillhörande barna- och ungdomsvården,
eller i inackorderingshem, som står under
socialstyrelsens omedelbara tillsyn,
får ej ordnas utan särskilt medgivande
av socialstyrelsen. I 27 § förundersökningskungörelsen
tillägges att, därest
övervakning beslutats, den misstänkte
må åläggas skyldighet att å vissa tider
vara tillgänglig i sin bostad eller å sin
arbetsplats så ock annat villkor, som
finnes erforderligt för hans övervakande.

a) Övervakning i enskilt hem.

Den övervakning som vanligen kommer
i fråga anordnas helt formlöst genom
att den unge lagöverträdaren berättigas
kvarbo i sitt hem under förundersökningstiden
om möjligt under lämplig
tillsyn. Det är emellertid uppenbart att
övervakning i denna form är tillfyllest
endast i sådana fall där återfallsrisken
är obetydlig och förhållandena jämväl
i övrigt äro gynnsamma. Särskilt i storstäderna
stöter det på stora svårigheter
att ordna effektiv övervakning i enskilt
hem.

b) övervakning i anstalt.

Därest åklagaren skulle finna erforderligt
anordna övervakning genom att

den unge intages å anstalt, stå i huvudsak
följande möjligheter till buds. Den
unge kan med socialstyrelsens medgivande
placeras på ungdomsvårdsskola eller
intagas i ett under socialstyrelsens
tillsyn stående inackorderingshem. I de
större städerna finns möjlighet att efter
överenskommelse med vederbörande
barnavårdsnämnd få den unge intagen i
något av de upptagningshem barnavårdsnämnden
därstädes låtit inrätta. För
ändamålet torde jämväl välfärdsinrättningar
i kommunal och enskild regi
samt — därest förutsättningar i övrigt
föreligga — sjukhus kunna komma i
fråga.

Vad gäller de sålunda föreliggande
möjligheterna att under förundersökningstiden
placera den unge å anstalt
må följande framhållas. Under det remissförfarande
som föregick förundersökningskungörelsen
uttalades från socialstyrelsens
sida starka betänkligheter
mot att de för särskilda behandlingsformer
avsedda ungdomsvårdsskolorna
togos i anspråk för kortfristig förvaring
av misstänkt kriminell ungdom. Under
inga omständigheter — anfördes tilllika
— kunde de för brott misstänkta ägnas
annan tillsyn eller behandling än
övriga där intagna. Denna form av övervakning
— som sålunda kan komma till
stånd utan att beslut om skyddsuppfostran
föreligger — lärer ha begagnats endast
i ett par fall om året. Det är tydligt
att — såsom socialstyrelsen uttalat
-— ungdomsvårdsskolorna av skilda anledningar
äro mindre lämpliga för ändamålet.
Förutom att den misstänkte
med eller mot sin vilja kan verka störande
på vården av eleverna samt svårigheter
måste föreligga att på lämpligt
sätt hålla honom sysselsatt och att för
eu kortare tid anpassa honom till skolans
förhållanden, tillkommer att place -

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

ringen på en kanske från platsen för
förundersökningen avlägsen ort kan föranleda
onödig tidsomgång i fråga om
hans hörande eller medverkan i utredningen.
— Vad gäller övriga föreliggande
möjligheter till anstaltsplacering
under förundersökningstiden äro de resurser
som stå till buds för övervakning
i egentlig mening synnerligen begränsade.
Frånsett sjukhusen hava de ifrågasatta
anstalterna mer eller mindre karaktären
av inackorderingshem, där den
unge — i likhet med övriga intagna —
har frihet att efter eget skön komma
och gå som han vill och där hans handlande
praktiskt taget är undandraget effektiv
kontroll. En annan olägenhet är
att å dessa inackorderingshem även vistas
från ungdomsvårdsskolor villkorligt
utskrivna elever, vilka kunna ha en
ogynnsam påverkan på de för övervakning
intagna.

Brister i fråga om övervakningsinstitu tets

konstruktion.

Om alltså de nu skildrade övervakningsformerna
på sätt anförts visat sig
mindre användbara och i praktiken föga
anlitade, tillkommer att institutet sådant
det legislativt utformats icke fyller det
avsedda ändamålet att utgöra en effektiv
ersättning för häktning. I detta hänseende
må följande beaktas.

Genom det i 24 kap. 3 § rättegångsbalken
stadgade villkoret att häktning
skall ske därest den unge lagöverträdaren
ej vill underkasta sig övervakning
är förordnandet om övervakning och
övervakningens utformning helt avhängiga
av den unges samtycke. Detta innebär
icke blott att denne skall lämna
sitt samtycke till omhändertagande å
anstalt, utan också att han, därest en
sådan åtgärd vidtagits, äger att när han
finner för gott lämna anstalten utan att

någon möjlighet finns att hålla honom
kvar, låt vara att han därvid riskerar
anhållande och häktning.

Det kan vidare ifrågasättas huruvida
ett frihetsberövande i sluten anstalt —
även om åtgärden sker med den misstänktes
samtycke — lagligen kan komma
till stånd med tillämpning av övervakningsbestämmelserna.
Under begreppet
övervakning synes rent språkligt sett
knappast kunna inrymmas ett omhändertagande
i sluten form. Visserligen
anförde utskottet under förarbetena till
rättegångsbalken att med stöd av övervakningsbestämmelserna
särskilda anordningar
kunde träffas för förvaring
i slutet rum när detta funnes erforderligt.
Såsom övervakningsinstitutet sedermera
kom att utformas i förundersökningskungörelsen
är det emellertid
tveksamt om institutet fått den av utskottet
avsedda innebörden. Enligt vad
ämbetet erfarit hava även de organ som
i praktiken svara för tillämpningen av
övervakningsbestämmelserna ■—• främst
åklagarna och barnavårdsnämnderna —
funnit sig lagligen förhindrade att anordna
övervakning av detta slag.

Såsom en särskild olägenhet tillkommer
slutligen att den unge genom att
vägra att underkasta sig övervakning
kan framtvinga en åtgärd — häktning —
som enligt vad i det föregående utvecklats
är olämplig för honom, över huvud
framstår det som oegentligt att åtgärder
mot lagöverträdare i åldern under
18 år skola vara beroende av vederbörandes
eget gottfinnande.

Förslag.

Av det sagda framgår att — såvitt ämbetet
kan finna — möjligheter saknas
att på ett tillfredsställande och effektivt
sätt omhändertaga och förvara de yngsta
lagöverträdarna i återfallsförhind -

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

rande syfte under förundersökningstiden.
Såsom i det föregående även utvecklats
är denna brist förenad med betydande
vådor.

Samtidigt med att ämbetet härigenom
velat fästa Kungl. Maj:ts uppmärksamhet
på berörda förhållande vill ämbetet
framhålla, att det ur kriminalpolitisk
synpunkt är angeläget att såväl rättsliga
som faktiska förutsättningar skapas för
att omedelbart efter det att misstanke
uppkommit därom att brott förövats av
ungdom i åldern 15—17 år den misstänkte
må kunna omhändertagas där anledning
finnes antaga att han återfaller i
brott. För detta ändamål synes erforderligt
dels att en översyn verkställes
av bestämmelserna i rättegångsbalken
och förundersökningskungörelsen om
övervakning såsom ersättning för häktning
av de yngsta lagöverträdarna och
dels att anstalter eller kliniker — förslagsvis
kallade övervakningshem
— för tillfällig förvaring av de unga inrättas.

De praktiska och rättsliga spörsmål
som i samband därmed uppkomma kunna
här endast flyktigt beröras. Beträffande
övervakningshemmen torde dessa
böra vara utrustade med läkepedagogiskt
utbildad personal samt ha tillgång till
läkare, särskilt ungdomspsykiatrer. Möjligheten
att bereda arbete och sysselsättning
bör övervägas. Åtminstone i de

största städerna torde det vara nödvändigt
att skapa särskilda anstalter under
det att man på mindre orter får nöja sig
med mera provisoriska anordningar. Uppenbarligen
bör förvaringen kunna verkställas
i både öppen och sluten form med
möjlighet till variationer efter det aktuella
behovet i varje enskilt fall. I detta
sammanhang förtjänar ett av t. f. byråchefen
Lars Bolin i socialstyrelsen framfört
förslag om särskilda psykiatriska
kliniker för tillfällig förvaring av ungdom
beaktande.1 — Vad gäller den rättsliga
regleringen av det nya institutet bör
i lag klart fastslås omfattningen av de
inskränkningar i den personliga friheten
som få äga rum. Den omhändertagnes
samtycke bör såsom av det föregående
framgår ej erfordras. Ur rättssäkerhetssynpunkt
bör det tillkomma domstol
att förordna om omhändertagandet samt
att begränsa tiden för detsamma. I detta
hänseende torde häktningsreglerna
kunna tjäna som förebild. Slutligen torde
böra övervägas huruvida icke det föreslagna
institutet under vissa förutsättningar
skulle kunna ersätta ett anhållande.

Stockholm den 26 november 1951.

Underdånigst
MATHS HEUMAN

Sara Falk

1 Bolin: Samarbetet mellan ungdomsvårdsskolor och barnavårdsnämnder, Tidskrift för
Barnavård och ungdomsskydd 1951 nr 4.

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

3. Strafflagberedningens, barnavårdskommitténs och ungdomsvårdsskoleutredningens
gemensamma utlåtande
den 19 januari 1952.

Till KONUNGEN.

Genom kungl. remisser den 8 och 30
november 1951 har strafflagberedningen,
barnavårdskommittén och ungdomsvårdsskoleutredningen
anbefallts avgiva
gemensamt utlåtande över skrivelser
från riksåklagarämbetet den 24 september
och den 26 november 1951 angående
den lämpligaste reaktionsformen
för ungdom i åldern 15—17 år, som
gjort sig skyldig till allvarligare lagöverträdelser,
samt angående utredningsförfarandet
beträffande brott av sådan
ungdom. Med anledning härav får kommittéerna
anföra följande.

I skrivelsen den 24 september 1951
har RÅ velat bringa det aktuella läget av
den kriminalpolitiska behandlingen av
brottslig ungdom i åldern 15—17 år till
Kungl. Maj:ts kännedom. Samtidigt har
ämbetet velat giva uttryck för en stark
oro inför den kommande utvecklingen
och i anslutning därtill framhålla angelägenheten
av att åtgärder snarast vidtages
för att hindra att ett allt större
antal av de yngsta lagöverträdarna kommer
att överföras till fångvården. Bland
de möjligheter att förebygga den befarade
utvecklingen, vilka syntes ligga
närmast till hands, kunde framhållas (It
åtgärder innebärande en höjning av
straffmyndighetsåldern eller förbud för
domstolarna att annat än under särskil -

da förutsättningar döma ungdom under
aderton år till ovillkorligt frihetsstraff.
Det önskade resultatet syntes även kunna
nås genom (II) en ändring av 1944
års lag om eftergift av åtal mot vissa
underåriga. Även (III) en sänkning av
den nedre åldersgränsen för möjligheten
att döma till ungdomsfängelse, vilken
säkerligen skulle innebära att de
grövre fallen regelmässigt komme i åtnjutande
av denna behandlingsform, anser
RÅ — i jämförelse med den begynnande
utvecklingen — vara ett godtagbart
alternativ. Som sin uppfattning ville
emellertid ämbetet hävda, att det ur
allmänna synpunkter vore till övervägande
fördel för samhället, om de socialvårdande
organen betroddes med att
omhänderhava behandlingen av kriminell
ungdom. Eu annan sak vore, att
anstaltsorganisationen inom socialvården
uppenbart behövde i olika avseenden
förstärkas för att kunna på ett effektivt
sätt taga hand om det mest svårbehandlade
klientelet. RÅ erinrar om att
socialstyrelsen år 1948 begärde att få
uppföra ett antal små isoleringsavdelningar
för det mest svårbehandlade klientelet
vid ungdomsvårdsskolorna. RÅ har
slutligen ifrågasatt om det icke vore
nödvändigt att inom fångvårdens anstaltsorganisation
vidtaga (IV) provisoriska
åtgärder, ägnade att förebygga eller
i varje fall minska de ogynnsamma

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

verkningar som torde vara förbundna
med de ungas omhändertagande å fångvårdsanstalt.

I skrivelsen den 26 november 1951
fäster RÅ uppmärksamheten på vissa
väsentliga svagheter som vidlåder det utredningsförfarande
som föregår bestämmandet
av reaktionsformen för lagöverträdare
i samma åldersgrupp, nämligen
dels den alltför långa tid som förlöper
från den brottsliga handlingen till brottspåföljdens
bestämmande, dels de otillräckliga
möjligheterna att under denna
tid hindra de unga från fortsatt brottslighet.
RÅ förordar för de nämnda bristernas
avhjälpande dels en översyn av
lagstiftningen i ämnet, dels ock att anstalter
eller kliniker, förslagsvis kallade
övervakningshem, måtte inrättas för tillfällig
förvaring av de unga.

A. RÅ:s skrivelse den 24 september 1951.

Såsom RÅ i sin skrivelse den 24 september
framhåller var anledningen till
tvångsuppfostringsinstitutets upphävande
1947 närmast att den uppfattningen
alltmer vunnit insteg, att det även för
tillrättaförande av sådana unga lagöverträdare
som ådagalagt grövre brottslighet
vore ändamålsenligare att ersätta
straff och straffrättsliga skyddsåtgärder
med de behandlingsformer som stode till
buds inom socialvården, främst skyddsuppfostran.
I Danmark har man gentemot
personer under 18 år i det väsentliga
valt att ersätta straffen med den
särskilda barnavården i vidaste mening.
Ett liknande förhållande råder i åtskilliga
andra främmande länder. I England
har man 1948 genomfört en lagstiftning
innebärande att ungdom under 21 år
om möjligt icke skall dömas till fängelse.
I Sverige har lagstiftningen framgått
med stor försiktighet och räknat

med att lagtillämpningen praktiskt taget
skulle utan lagändring avskaffa fängelsestraff
för ungdom under 18 år, innan
man drog konsekvensen härav genom en
ändring av lagen som höjde minimiåldern
för fängelse. Lagstiftningsåtgärder
som uttryckligen avsåg att främja denna
utveckling utgjorde dels 1939 års lag om
villkorlig dom, som i sin 8 § bemyndigade
domstol att i samförstånd med barnavårdsnämnd
åt denna överlämna att
vidtaga åtgärd för den dömdes omhändertagande
för skyddsuppfostran, dels
ock 1944 års lag om eftergift av åtal
mot vissa underåriga, vilken öppnade
möjlighet till kontakt mellan åklagare
och barnavårdsmyndighet rörande lämpligaste
åtgärd mot lagöverträdare under
18 år, varefter följde 1947 års lagstiftning
om avskaffande av tvångsuppfostran.
I samband med den sistnämnda lagstiftningsåtgärden
uttalade departementschefen,
såsom RÅ erinrar, att avskaffandet
av tvångsuppfostringsinstitutet byggde
på förutsättningen att det klientel
som vore i behov av anstaltsvård bleve
omhändertaget för skyddsuppfostran och
att man icke behövde hysa någon farhåga
för att domstolarna i avsaknad av
möjligheten att döma till tvångsuppfostran
komme att i större utsträckning döma
ungdom under 18 år till ovillkorligt
frihetsstraff.

Redan för omkring åtta år sedan vid
ett samråd mellan strafflagberedningen
och 1942 års skyddshemsutredning under
ordförandeskap av sedermera statsrådet
Weijne rådde enighet om att målet
för utvecklingen var ett höjande av
åldern för ådömande av frihetsstraff till
18 år. Det faktiska avskaffandet av frihetsstraff
för ungdom under 18 år var
också på god väg att bli verklighet efter
1945 och 1946 års barna- och ungdomsvårdsreformer.
RÅ har i sin skri -

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

velse upplyst att antalet ungdomar i
nämnda ålder som under åren 1945—-1947 dömdes till fängelse eller straffarbete
utgjorde resp. 9, 7 och 6. Den
utveckling, som därefter har följt i anslutning
till den tilltagande ungdomsbrottsligheten,
har uppenbarligen ägt
samband med att domstolarna ansett dels
att socialvården icke ägde tillräckliga
resurser att omhändertaga vissa svårbehandlade
fall, dels ock att villkorlig
dom i förening med skyddsuppfostran
i vissa fall icke ägde tillräckligt avskräckande
effekt. Ett tillskott i antalet svårbehandlade
synes för övrigt ha uppstått
därigenom att som följd av 1945 års
ändring av 5 kap. 5 § strafflagen till
skyddsuppfostran har hänvisats ett icke
ringa antal ungdomar som enligt tidigare
praxis skulle ha straffriförklarats
och intagits å sinnessjukhus.

Kommittéerna, vilka helt delar RÅ:s
grundsyn på den föreliggande frågan,
anser angeläget att åtgärder skyndsammast
vidtages till förebyggande av
en utveckling av de yngsta lagöverträdarnas
behandling i strid mot de strävanden
som legat bakom ett flertal redan
utfärdade lagar. Kommittéerna är
sålunda ense om att principen om fängelsestraffets
avskaffande för ungdom under
aderton år bör komma till klart uttryck
i lagstiftningen samt att åtgärder
skyndsamt bör vidtagas för att stärka
samhällets möjligheter att på ändamålsenligt
sätt omhändertaga det ifrågavarande
klientelet av unga lagbrytare.

Enligt kommittéernas uppfattning ligger
frågan om samhällets resurser i kampen
mot brottsligheten väsentligen på
det ekonomiska planet. Aldrig så omsorgsfullt
utarbetade lagar är till föga
gagn, om icke de ekonomiska förutsättningarna
skapas för deras tillämpning i
enlighet med deras syfte. Bristerna i gäl -

lande lagstiftning om villkorlig dom har
länge varit insedda. Strafflagberedningen
har sedan flera år tillbaka liggande
ett fullständigt utarbetat lagutkast med
motiv till ny lagstiftning i ämnet men
har funnit meningslöst att framkomma
med förslag till nya lagbestämmelser så
länge de ekonomiska förutsättningarna
för en tillfredsställande tillämpning av
redan gällande bestämmelser ännu icke
skapats, i all synnerhet som den tänkta
nya lagstiftningen skulle kräva en utvidgning
av kostnaderna för kriminalvården
i frihet.

De personella resurserna inom kriminalvården
kräver sedan lång tid förstärkning
både i kvantitativt och kvalitativt
hänseende. Såväl fångvårdens
skyddskonsulentkår som socialvårdens
organisation av eftervårdskonsulenter är
helt otillräcklig. Fångvårdens anstaltspersonal
har icke fått tillfälle till den
utbildning i psykologi och människobehandling,
som i alla grader är oundgängligen
nödvändig för en effektiv vård och
behandling av de intagna. Den av samhället
organiserade vården i frihet av
kriminella, framför allt i de yngsta ålderskategorierna,
kräver förbättrade ekonomiska
villkor. Hit hör även den trängande
frågan om förbättrade resurser för
eftervårdens utövande efter genomgången
anstaltsbehandling.

Anstaltsresurserna, icke allenast fångvårdens
utan även socialvårdens, behöver
i hög grad förbättras. Uppdelningen
av vården om de yngsta lagöverträdarna
på två olika administrativa områden,
socialvårdens och kriminalvårdens, medför
allvarliga olägenheter och minskar
utsikterna till gynnsamma resultat av
kampen mot brottsligheten. Det framstår
såsom ett viktigt kriminalpolitiskt
önskemål att denna dualism undanröjes
och att omhändertagandet av de yngsta

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

organiseras efter enhetliga linjer, så att
inte tillfälliga eller godtyckliga omständigheter
utan endast behovet av omhändertagande
och möjligheten till uppfostran
blir avgörande för vilken vårdform
som kan komma i fråga. Samhällsskyddets
intresse kräver uppenbarligen
att vårdorganen skall vara i stånd att
genom omsorgsfull differentiering av det
åt dem anförtrodda klientelet tillse, att
den lilla procent av mera svårbehandlade
fall som förefinnes blir omhändertagen
på sådant sätt att man inte behöver
befara att den obehindrat fortsätter
sin brottsliga verksamhet.

För att främja en utveckling av tillgängliga
resurser i ovan angiven riktning,
vilket kommittéerna finner i hög
grad påkallat, är det angeläget att införa
klara bestämmelser som utvisar att den
ålderskategori varom här är fråga, 15—•
17-åringarna, icke bör dömas till frihetsstraff
utan omhändertagas enligt barnavårdslagen.
I synnerhet för den nu
pågående översynen av ungdomsvårdsskolorna
är det av den största betydelse
att genom lagstiftning ett dylikt klarläggande
kommer till stånd med hänsyn
till beräkningen av personal- och anstaltsresurser
inom barna- och ungdomsvården.

Med utgångspunkt från dessa principiella
överväganden vill kommittéerna angående
de av RÅ ifrågasatta åtgärderna
anföra följande.

I. RÅ har alternativt ifrågasatt antingen
en höjning av den s. k. straffmyndighetsåldern
eller en begränsning av frihetsstraffets
användning för ungdom under
18 år till fall då särkilda förutsättningar
föreligger. Av dessa alternativ finner
kommittéerna det senare äga företräde.
Bötespåföljden är i många fall en
lämplig reaktionsform för begångna
mindre polisförseelser beträffande ung -

domar med egen inkomst. Däremot bör,
såsom redan anförts, enligt kommittéernas
uppfattning målet för den kriminalpolitiska
utvecklingen i fråga om behandlingen
av lagöverträdare i nämnda
åldersgrupp vara frihetsstraffets ersättande
med en rationell socialvård.

Den avgörande synpunkten inom all
kriminalpolitik är denna: hur skall medborgarna
i samhället bäst skyddas mot
kriminaliteten? Beträffande lagöverträdare
i de yngsta åldersklasserna kan icke
något tvivel råda därom att effektiva,
individuellt avpassade åtgärder avseende
att förebygga fortsatt brottslighet från
varje ung lagbrytares sida är bäst ägnade
att motarbeta brottsligheten inom
nu ifrågavarande åldersgrupp, att inom
denna upprätthålla den allmänna laglydnaden.
I fråga om ett fåtal tidigt utvecklade,
utpräglat asociala unga brottslingar
förslår inte till samhällets skydd
enbart pedagogiska åtgärder i deras nuvarande
utformning. Här kan ytterligare
ifrågakomma dels psykiatrisk vård dels
ock i övrigt förbättrade resurser, Ungdomsvårdsskoleutredningen
som anser
nuvarande resurser i nämnda hänseenden
otillräckliga, bär sin uppmärksamhet
starkt inriktad på dessa problem,
bland vilka anstaltsproblemet för de utpräglade
psykopaterna hör till barnaoch
ungdomsvårdens mest brådskande
uppgifter.

Skyddsuppfostran kan för närvarande
åvägabringas icke allenast på barnavårdsorganens
eget initiativ utan även
dels efter framställning av åklagare i
samband med utredning av frågan om
åtalseftergift enligt 1944 års lag, dels efter
initiativ av domstol i samband med
en villkorlig dom.

Till förstnämnda fråga återkommer
kommittéerna här nedan under II. Beträffande
sistnämnda åtgärd stadgas i

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

lagen om villkorlig'' dom 8 § andra stycket,
att domstolen äger att, när det finnes
lämpligare och av barnavårdsnämnd
i avgivet yttrande föreslagits, överlämna
åt nämnden att vidtaga åtgärd för
den dömdes omhändertagande för
skyddsuppfostran.

Det har länge visat sig förenat med
avsevärda olägenheter att sådant överlämnande
sker i form av en villkorlig
dom. Denna dom, vilken leder till den
regelmässigt frihetsberövande, djupt ingripande
skyddsåtgärd som skyddsuppfostran
utgör, har förväxlats med en
vanlig villkorlig dom och för allmänheten
lätt framstått som en otillräcklig reaktion
mot brottet. Kommittéerna föreslår
att domstolens överlämnande åt
barnavårdsnämnd att vidtaga åtgärd för
skyddsuppfostran utbrytes ur den villkorliga
domen och erhåller en fristående
ställning som samhällelig skyddsåtgärd.
Ett utkast till lag härom bifogas
utlåtandet. En närmare motivering
lämnas i strafflagberedningens vid lagutkastet
fogade särskilda motiv.

I samma lagutkast fastslås principen
att underårig lagöverträdare som ej fyllt
18 år ej får dömas till frihetsstraff med
mindre särskilda skäl därtill äro. Ett
närmare angivande i lagtext av dessa
skäl låter sig icke göra. Det bör emellertid
framhållas att med särskilda skäl
icke närmast åsyftas brottets grovhet.
Det har förekommit att minderåriga mördare
kunnat tagas om hand av barnavården.
Men så länge denna saknar resurser
för omhändertagande av de farligaste
unga brottslingarna kan det tyvärr
i enstaka fall visa sig nödvändigt att underkasta
dem fängsligt förvar till förhindrande
av fortsatt brottslighet. Genom
kravet på särskilda skäl såsom förutsättning
för att dom å frihetsstraff
skall ifrågakomma har kommittéerna ve -

lat klart angiva att frihetsstraff endast
rent undantagsvis får ådömas. Såsom
särskilt skäl kan icke accepteras åsikten,
att en dom å frihetsstraff skulle vara
bättre ägnad än skyddsuppfostran att
avhålla andra än den tilltalade från att
begå liknande brott.

Ingenting nämnes i lagutkastet om förvaring
i säkerhetsanstalt av person under
18 år. 1937 års förvaringslag innehåller
icke någon åldersgräns nedåt. När
den utarbetades torde det ha förutsatts
att den skulle kunna tillämpas även på
unga lagbrytare. Utvecklingen har emellertid
naturligt nog gått andra vägar.
För rent exceptionella brottsfall av unga
psykopater torde dock förvaringen med
dess tillgång till sinnessjukhuset i Håga
kunna utgöra en nödfallsutväg i avbidan
på bättre tillgång inom ungdomsvården
på vårdmöjligheter för utpräglade psykopater.

En konsekvens av det föreslagna stadgandet
att frihetsstraff ej ifrågakommer
med mindre särskilda skäl därtill
föranleder är att frihetsstraff icke kan
villkorligt ådömas den som ej fyllt 18
år. För tydlighetens skull torde detta
böra uttryckligen utsägas.

Kommittéerna har vid sidan av den
nu föreslagna lagstiftningen om skyddsuppfostran
för vissa underåriga lagöverträdare
haft under övervägande ett alternativ
gående ut på att domstol, när
den icke dömde till böter eller frihetsstraff,
endast skulle hava att överlämna
den unge tilltalade till barnavårdsnämnd
för vård enligt barnavårdslagen. Enligt
detta alternativ skulle domstolen alltså
icke såsom nu kunna genom villkorlig
dom anordna tillsynsvård i frihet i egen
regi utan skulle hava att helt överlämna
denna vårdform till barnavårdsorganisationen.
Kommittéerna har emellertid
icke funnit erforderligt att i detta sam -

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

manhang vidtaga längre gående ändringar
i lagen om villkorlig dom än som
ovan föreslagits. Genom de av kommittéerna
föreslagna ändringarna i lagen
om åtalseftergift torde dock de fall
bli sällsynta, då domstolen skulle få anledning
att begagna sig av den villkorliga
domen beträffande denna åldersgrupp.
Ett genom barnavårdskommittén
i anslutning till det nämnda alternativet
utarbetat, vid detta utlåtande fogat
utkast till ändringar i barnavårdslagen
avser att ge barnavårdsnämnden möjligheter
att meddela samma föreskrifter
beträffande vård utan samband med
skyddsuppfostran som domstolarna kan
meddela i samband med villkorlig dom.
En dylik lagstiftning kan tydligen genomföras
även vid sidan om den av
kommittérna föreslagna lagen om
skyddsuppfostran.

II. För det andra framhåller RÅ att
det önskade resultatet — att förhindra
de yngsta lagöverträdarnas överförande
till fångvården — även synes kunna
nås genom en ändring av 1944 års lag
om eftergift av åtal mot vissa underåriga.

Även på denna punkt delar kommittéerna
RÅ:s mening. Fastslås det i princip
att skyddsuppfostran bör ersätta frihetsstraff,
när ej särskilda skäl talar
häremot, bör tydligen statsåklagarna icke
bringa andra brottsfall av 15—17-åringar
under domstols prövning än sådana
där handläggning av domstol är påkallad
av särskilda skäl.

När åtalseftergiftsinstitutet 1944 infördes,
omgärdades det med olika förbehåll
och anvisningar för statsåklagarna
som hade att tillämpa detsamma. Det
kan icke råda något tvivel om att institutet
väl fyllt sin uppgift i händerna på
landets nya, väl kvalificerade statsåklagarkår.
Redan vid dess införande var det

lagstiftarens avsikt att för den åldersgrupp
av unga lagöverträdare, som lagen
åsyftade, skyddsuppfostran normalt
skulle träda i stället för frihetsstraff. Om
det nu i lag uttryckligen stadgas att 15—-17-åring ej får dömas till frihetsstraff
med mindre särskilda skäl därtill äro,
bör statsåklagarens rätt att utan domstolen
som mellanhand överlämna den
unge lagöverträdaren till barnavårdsnämnd
för skyddsuppfostran uppenbarligen
göras till den normala formen för
rättsvårdens initiativ till skyddsuppfostran.
Lagens anvisningar till statsåklagaren
synes för detta ändamål böra omläggas
så, att de anger de särskilda skäl
som bör föranleda åklagaren att draga
målet under domstols prövning i de fall
då eftergift är möjlig. Gällande lag innehåller
härutinnan allenast det stadgandet,
att åtal skall väckas om det finnes
påkallat med hänsyn till den allmänna
laglydnaden eller eljest ur allmän synpunkt.
Detta något svävande stadgande
anser kommittéerna böra utbytas mot
ett konkret angivande av de fall som
bör handläggas av domstol.

Hit hör först och främst sådana fall
då enligt statsåklagarens mening föreligger
särskilda skäl till ådömande av
frihetsstraff. Men hit hör för det andra
också sådana fall då åklagaren anser att
böter bör ådömas för brottet. Det bör
erinras att lagen allenast avser sådana
brott varå frihetsstraff kan följa, icke
vanliga polisförseelser varå allenast kan
följa böter. För dessa skulle det lämpa
sig att domstolsförfarandet kunde utbytas
mot strafföreläggande. Det har upplysts
att denna fråga är föremål för övervägande
inom en särskild utredning.

Fn tredje kategori av fall som bör
komma inför domstol utgöres av sådana,
i vilka domstolens större utredningsresurser
med vittnesförhör m. m. bör

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

komma till användning för att undanröja
tvivel i skuldfrågan. Såsom exempel
härpå kan erinras om det bekanta
Perstorpsfallet. Möjligheten till handläggning
inför domstol utsträckes dock icke
genom den nu föreslagna lagändringen
till misstänkta under 15 år.

Även andra särskilda skäl till ett måls
dragande inför domstol än de nu nämnda
kan förekomma. Ett sådant kan föreligga
när målsägande påyrkar domstolens
prövning av skadeståndsfråga. Talan
härom kan föras i särskild rättegång,
men förhållandena kan vara sådana att
åklagaren anser det lämpligt att utredningen
om brottet och om skadeståndet
äger rum i ett sammanhang inför
domstol. — Andra exempel på behov av
handläggning inför domstol utgör sådana
fall, då åklagare och barnavårdsnämnd
icke blivit ense om den unges
överlämnande till skyddsuppfostran
men åklagaren vidhåller att detta är den
lämpliga skyddsåtgärden, eller då barnavården
ej kan utsträcka tillsyn i frihet
utan skyddsuppfostran över 18-årsgränsen,
medan domstolen genom en
villkorlig dom kan fastställa en prövotid
tre år framåt. — Utan specificering
i lagen av fall sådana som de nu nämnda
torde böra införas en allmän klausul
om målets dragande inför domstol när
särskilda skäl därtill föreligger. Ett
lämpligt kontrollmedel över att frågan
om behovet av domstolsprövning av
åklagaren ingående övervägts synes det
kommittéerna vara, att i lagen införes
bestämmelse om att åklagaren i stämningen
skall angiva anledningen.

Enligt kommittéernas mening är statsaklagarna
väl ägnade att verkställa den
prövning som redan nu och än mer enligt
förslaget ankommer på dem. På en
punkt skulle det dock synas ändamålsenligt,
att icke blott i rättsenhetens in (i

liihang till riksdagens protokoll 1952. 1

tresse utan öven av praktiska skäl åtalsfrågan
underställdes riksåklagarens
prövning. Detta gäller den första gruppen
av fall, där särskilda skäl till frihetsstraff
anses föreligga. På detta område
har RÅ redan enligt gällande rätt
en viss kontrolluppgift i det att alla domar
varigenom frihetsstraff ådömes 15
—17-åring skall tillställas honom för
granskning. Det är uppenbart att fullgörandet
av RÅ:s uppgifter underlättas,
om RÅ får tillfälle att taga ställning till
ärendet på ett så tidigt stadium som
möjligt — alltså redan innan åtal väckes.
En viktig synpunkt vid avgörandet
av frågan huruvida särskilda skäl föreligger
till ådömande av frihetsstraff är
den, om socialvården besitter erforderliga
resurser för den unge lagöverträdarens
rationella omhändertagande. Eventuella
förhandlingar med socialstyrelsen
härom i särskilda fall kan lättare föras
centralt av riksåklagaren än av de olika
statsåklagarna. Goda skäl synes även
kunna anföras för åtalsfrågans underställande
under RÅ för vinnande av en
likartad tillämpning, när åklagaren anser
att annan särskild anledning än någon
av de tre ovan först angivna föreligger
till målets dragande under domstols
prövning (lagutkastet punkt 4). Inom
kommittéerna har dock delade meningar
uttalats på denna punkt.

III. För det tredje ifrågasätter RÅ
huruvida åldersgränsen för ungdomsfängelse
skulle kunna sänkas, så att
även personer under aderton år kunde
dömas härtill. Detta kan kommittéerna
icke tillstyrka. Den behandling som avses
med ungdomsfängelse är icke i
något avseende anordnad på sådant
satt, att det finnes anledning att antaga
att den skulle vara ändamålsenligare
än skyddsuppfostran. Att öppna
ungdomsfängelsebehandlingen även för
samt. AV 223.

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

nngdom under aderton år vore att återuppliva
systemet med tvenne parallella
uppfostringsinstitut för samma åldersgrupp
under olika centrala myndigheter.
Olämpligheten härav belystes vid
tvångsuppfostringsinstitutets avskaffande
och har här ovan redan framhållits.
För övrigt befinner sig i strafflagberedningen
hela ungdomsfängelseinstitutet i
stöpsleven. Att öppna möjlighet att begagna
de gamla fängelserna i Uppsala
och Ystad såsom slutna anstalter även
för ungdom under aderton år för att
därigenom i avbidan på den slutliga utformningen
av behandlingen av kriminell
ungdom undvika att straffarbete eller
fängelse ådömes, synes icke vara
något att eftersträva. Den planerade nya
Roxtunaanstalten torde till sista plats
behövas för det klientel, 18—20-åringarna,
för vilket den är avsedd. En sammanblandning
av de olika åldersgrupperna
på en dylik anstalt torde dessutom
icke vara lämplig.

IV. I fråga om åtgärder för att beträffande
de unga lagöverträdare som
dömts till frihetsstraff minska de ogynnsamma
verkningar som är förbundna
med intagande å fångvårdsanstalt, får
kommittéerna hänvisa till den utredning
som verkställts av 1951 års fångvårdsutredning.

B. RÅ:s skrivelse den 26 november 1951.

De i RÅ:s andra skrivelse framförda
önskemålen om snabbare handläggning
av mål och ärenden angående lagöverträdare
under 18 år och om åtgärder till
förebyggande av fortsatt brottslig verksamhet
av sådana lagöverträdare under
pågående förundersökning angående begånget
brott, finner kommittéerna i hög
grad beaktansvärda.

Kommittéerna vill kraftigt understry -

ka vad RÅ anfört om angelägenheten av
en snabbare handläggning. En väsentlig
del av de svårigheter som nu föreligger
i fråga om behandlingen av unga
lagöverträdare, skulle med största sannolikhet
aldrig ha uppkommit, om den
avsevärda tid som förflyter innan åtgärd
bestämmes förkortats. Bestämmelser
om snabb handläggning har införts
i ett flertal av de av strafflagberedningen
utarbetade lagutkast som äro fogade
vid detta utlåtande, och kommittéerna
kan hänvisa till den motivering som åtföljer
utkasten.

RÅ:s förslag om övervakningshem har
föranlett undersökningar efter två olika
linjer. Å ena sidan har kommittéerna
övervägt möjligheten att organisera
övervakningshem för sådana unga lagöverträdare,
beträffande vilka häktningsskäl
föreligger sedan det visat sig att
betryggande övervakning utan häktning
ej kan åvägabringas. Å andra sidan har
övervägts att inom barnavårdslagens
ram söka anordna betryggande övervakningsmöjligheter
för undvikande av
häktning. I första rummet har kommittéernas
undersökningar inriktats på att
vinna klarhet i fråga om möjligheten
att till en början i de tre största städerna
få till stånd utredningshem eller
övervakningsavdelningar med angivna
syfte. Dessa undersökningar har icke
hunnit avslutas inom den tid då kommittéernas
utlåtande borde vara avlämnat.
Det har därjämte visat sig att vilkendera
vägen man väljer erfordras en
viss lagstiftning i ämnet, minst omfattande
vid ett inordnande av hemmen
eller avdelningarna inom barnavårdslagens
ram. Kommittéerna har emellertid
icke velat såsom egna förslag framlägga
de lagutkast som utarbetats annat än
i samband med en utredning angående
en konkret lösning av anstaltsmöjlighe -

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

tei na. \id detta förhållande får kom- kiatriska anstalter fullt svarar mot be -

mitteerna för närvarande inskränka sig
till att i princip tillstyrka RÅ:s förslag
om anordnande av betryggande övervakning
av unga lagöverträdare till förhindrande
av fortsatt brottslighet under den
tid förundersökningen pågår, genom för
ändamålet skyndsamt inrättade utredningshem
eller övervakningsavdelningar
till en början i Stockholm, Göteborg
och Malmö. Kommittéerna, som anser
att övervakningsmöjligheter bör anordnas
inom barnavårdens ram, förutsätter
att ärendets fortsatta utredning överlämnas
till barnavårdskommittén.

Sammanfattning.

Efter överläggningar vid olika gemensamma
sammanträden med anledning
av de kungl. remisserna av RÅ:s skrivelser
har kommittéerna beslutat sammanfattningsvis
göra följande uttalande.

1. Som mål för utvecklingen av brottsbekämpandet
beträffande åldersgruppen
15—17-åringar bör uppställas, att
allt omhändertagande för vård och tillsyn
sker av barnavårdsorgan och regleras
i barnavårdslagen, i den mån icke
särskild psykiatrisk vård finnes erforderlig.
Slutmålet är med andra ord att
beträffande denna åldersgrupp kunna
helt avstå från användandet av frihetsstraff.

2. Kommittéernas dagsaktuella arbetsuppgifter
bör omedelbart inriktas på att
i förslag till åtgärder och anslagsäskanden,
som snarast möjligt bör framläggas,
verka för det under punkt 1. angivna
programmets realiserande, så att
i första band vård och tillsyn i frihet
må kunna effektivt genomföras och, i
den mån anstaltsbehandling icke kan
undvaras, vårdmöjligheterna i barnavårdens
hem och skolor liksom i psv -

hovet och erforderliga resurser för eftervården
tillhandahålles.

3. För att främja den utveckling, för
vilken kommittéerna uttalat sig under
1 och 2, bör nu stiftas en lag vari stadgas
att den som ej fyllt 18 år ej får dömas
till fängelse med mindre särskilda
skäl därtill äro. Såsom ett sådant särskilt
skäl kan icke accepteras åsikten,
att en dom å frihetsstraff skulle vara
bättre ägnad än skyddsuppfostran att
avhålla andra än den tilltalade från att
begå liknande brott.

4. Till främjande av att ungdom under
18 år icke utan trängande skäl dragés
inför domstol bör statsåklagares rätt
att med barnavårdsnämnd träffa uppgörelse
om vård enligt barnavårdslagen
vidgas genom uttryckligt stadgande i
lagen om eftergift av åtal mot vissa underåriga,
varav framgår att åtal vid
domstol ej bör väckas med mindre särskilda,
i lagen angivna skäl därtill föranleder.

5. Till främjande av att ungdom under
18 år omhändertages för skyddsuppfostran
i stället för att dömas till frihetsstraff
bör domstols överlämnande
till barnavårdsnämnd att vidtaga åtgärd
i nämnda syfte frigöras från de villkor
som enligt lagen om villkorlig dom uppställts
för meddelande av sådan dom
och utbrytas ur den villkorliga domen
till en fristående skyddsåtgärd.

0. Härutöver bör för närvarande icke
göras några ändringar i lagstiftningen
om domstols befogenhet att meddela
villkorlig dom beträffande den som ej
fyllt 18 år, men kommittéerna överlämnar
ett inom barnavårdskommittén utarbetat
utkast till vissa ändringar i barnavårdslagen
jämte motiv, åsyftande att
efter mönster från lagen om villkorlig
dom vidga barnavårdsnämndernas möj -

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

ligheter att vid sidan om skyddsuppfostran
anordna tillfredsställande vård
och tillsyn av ungdom i åldern 15—

17 år.

7. Bestämmelser bör meddelas åsyftande
att åvägabringa största möjliga
snabbhet i handläggningen av mål och
ärenden angående lagöverträdare under

18 år. Förslag härom framförs i bifogade
lagutkast.

8. Åtgärder bör vidtagas för att, beträffande
person under 18 år som misstänkes
för brott, inom barnavårdens
ram åstadkomma betryggande övervakningsmöjligheter
till förebyggande av
fortsatt brottslig verksamhet. För detta
ändamål bör frågan om inrättande av
utredningshem eller övervakningsavdelningar
i barnavårdens regi, till en början
i Stockholm, Göteborg och Malmö,
skyndsamt utredas.

Inom strafflagberedningen utarbetade
lagutkast för genomförande av de under
3—5 och 7 här ovan angivna principerna
jämte beredningens specialmotiv
härtill fogas vid utlåtandet.

I detta ärendes handläggning har deltagit,
utom undertecknade ordförande
och sekreterare,

från strafflagberedningen: ledamöterna
Lunds universitets rektor professorn
Ragnar Bergendal, direktören Sven Ersman,
överdirektören Hardy Göransson,
lagbyråchefen Bengt Lassen och professorn
Ivar Strahl samt de sakkunniga
professorn Ivar Agge, byråchefen Torsten
Eriksson, professorn Gunnar Heckscher,
riksdagsmannen Verner Hedlund,
doktorn Gustav Jonsson, professorn
Olof Kinberg, ombudsmannen Bror Larsson,
förste byråsekreteraren Torgny

Lindberg, statsåklagaren Martin Lundqvist,
doktorn Elsa-Brita Nordlund, häradshövdingen
Gösta Siljeström och direktören
Gunnar Thurén, av vilka Agge
avgiver särskilt yttrande;

från barnavårdskommittén: ledamö terna

socialläkaren Arne Bursell, direktören
S. Larsson, advokaten Hugo Lindberg
(tillika sakkunnig i strafflagberedningen),
fil. lic. K. Lindegren (tillika
sakkunnig i ungdomsvårdsskoleutredningen),
borgarrådet H. L. Mehr, riksdagsledamöterna
fru Elsa Ewerlöf, fru
Helga Sjöstrand och fru Anna SjöströmBengtsson
ävensom experten byråchefen
Göta Rosén; samt

frän ungdomsvårdsskoleutredningen:
docenten Gunnar Boalt, riksdagsledamöterna
fru Märta Boman, socialinspektören
Brita Elmén och sekreteraren A. V.
Wallentheim ävensom experten byråchefen
Lars Bolin.

Kommittéernas överläggningar har
ägt rum under samråd med riksåklagaren
M. Heuman och lagbyråchefen B.
Kjellin.

Stockholm den 19 januari 1952.

På strafflagberedningens vägnar:
KARL SCHLYTER

Carl Holmberg.

På barnavårdskommitténs vägnar:
ERNST BEXELIUS

Rutger Xgman

På ungdomsvårdsskoleutredningens
vägnar:

PER NYSTRÖM

Olov Johnsson

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

Bil. A.

4. Inom strafflagberedningen utarbetade lagutkast.

I. Utkast till lag om skyddsuppfostran
av vissa underåriga lagöverträdare.

Härigenom förordnas som följer.

1 §. övertygas tilltalad som ej fyllt
aderton år om brott varå enligt lag kan
följa frihetsstraff, må rätten, i stället för
att döma till böter eller frihetsstraff, efter
tillstyrkan av barnavårdsnämnd överlämna
åt nämnden att vidtaga åtgärd
för hans omhändertagande för skyddsuppfostran.

Vad i lag eller författning finnes
stadgat angående särskild verkan av att
någon dömes till fängelse skall äga motsvarande
tillämpning vid överlämnande
som i första stycket sägs.

2 §. Den som ej fyllt aderton år må
ej dömas till frihetsstraff, med mindre
särskilda skäl därtill äro. Genom villkorlig
dom må frihetsstraff ej ådömas honom.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1953, då 8 § andra stycket lagen om
villkorlig dom skall upphöra att äga tilllämpning
å tilltalad som är under aderton
år.

Förklaras villkorligt anstånd varom
förordnats före denna lags ikraftträdande
förverkat, må rätten, om den dömde
är under aderton år, under de förutsättningar
som angivas i 1 § förordna om
överlämnande som där sägs att träda i
stället för straff för det brott som föranlett
den villkorliga domen.

II. Utkast till lag om ändrad lydelse av
2—1 §§ lagen den 19 maj 1944 om eftergift
av åtal mot vissa underåriga.

Härigenom förordnas att 2—4 §§ lagen
den 19 maj 1944 om eftergift av åtal mot
vissa minderåriga skola erhålla följande
ändrade lydelse.

2 §. Eftergift av åtal må äga rum,

om den underårige omhändertages för
skyddsuppfostran eller blir föremål för
annan därmed jämförlig åtgärd eller
utan dylik åtgärd erhåller särskild tillsyn
eller lämplig sysselsättning, eller

om brottet är ringa och det uppenbarligen
skett av okynne eller förhastande.

Åtalseftergift bör ske, om åklagaren ej
finner

1. att särskilda skäl äro till ådömande
av frihetsstraff eller förvaring i säkerhetsanstalt,
eller

2. att den misstänkte bör ådömas böter,
eller

3. att handläggning vid domstol erfordras
för utredning om brottet, eller

4. att eljest särskild anledning föreligger
att draga målet under domstols
prövning.

Anledningen till att målet enligt vad
nu sagts dragés inför domstol skall angivas
i stämningsansökningen.

3 §. Frågan om eftergift av åtal skall
prövas av statsåklagare. Finner denne
sådan anledning till åtal som i 2 § andra
stycket under 1. sägs vara för handen,
skall åtalsfrågan underställas riksåklagarens
prövning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

4 §. Är skälig anledning att åtalet bör
eftergivas, skall åklagaren, innan han beslutar
i ärendet, från barnavårdsnämnden
i den kommun, där den underårige
vistas, inhämta yttrande, huruvida nämnden
vidtagit eller kommer att vidtaga åtgärd
beträffande den underårige.

Nämndens--- — i övrigt.

Är brottet---- inhämtas.

Ärende .angående åtalseftergift skall av
åklagaren handläggas med största skyndsamliet.
Nämnden åligger att avgiva sitt
yttrande senast inom två veckor från det
handlingarna i ärendet kommo nämnden
tillhanda, därest ej till följd av särskilda
skäl längre uppskov är oundgängligen
nödvändigt.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1953.

III. Utkast till lag om ändring av lagen
den 20 december 1946 med vissa bestämmelser
om mål rörande brott av underårig.

Härigenom förordnas, att 3 § lagen
den 20 december 1946 med vissa bestämmelser
om mål rörande brott av
underårig skall erhålla följande ändrade
lydelse och att i lagen skall införas en
ny paragraf, 6 §, med nedan angivet innehåll.

3 §. Förekommer i mål mot underårig
anledning att döma till frihetsstraff eller
förvaring eller att meddela villkorligt
anstånd med straffs ådömande eller
att överlämna åt barnavårdsnämnd att
vidtaga åtgärd för hans omhändertagande
för skyddsuppfostran, skall vid målets
prövning och avgörande rådhusrätt
bestå av en lagfaren domare och nämnd.
Har rätten vid huvudförhandling handlagt
målet i den sammansättning som
eljest är föreskriven och rör målet ej
brott varå kan följa straffarbete i två
år eller därutöver, vare rätten dock domför
utan nämnd.

Vad---- sammansättning.

6 §. Mål mot underårig skall alltid behandlas
skyndsamt.

Väckes allmänt åtal mot den som ej
fyllt aderton år för brott varå straffarbete
kan följa, skola, ändå att han ej är
häktad, de tidsfrister iakttagas som äro
föreskrivna för åtgärd i mål vari den
tilltalade är häktad. Den tid av en vecka,
som i 45 kap. 14 § rättegångsbalken är
föreskriven för hållande av huvudförhandling,
skall räknas från den dag, då
bevis om stämningens delgivning inkommit
till rätten.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1953.

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

Bil. B.

o. Straffiagberedningens specialmotiv till lagutkasten.

I. Lagutkastet om skyddsuppfostran av
vissa underåriga lagöverträdare.

1 §•

I den allmänna motiveringen liar redogjorts
för syftet med lagutkastet och
har nämnts att överlämnande åt barnavårdsnämnd
att vidtaga åtgärd för omhändertagande
för skyddsuppfostran
brutits ut ur den villkorliga domen och
gjorts till en självständig skyddsåtgärd.
Den föreslagna lagändringen har länge
framstått som ett trängande reformkrav.
Vid avskaffandet av institutet tvångsuppfostran
uttalades att förutsättningen
härför var att det klientel som var i behov
av anstaltsvård i fortsättningen blev
omhändertaget för skyddsuppfostran.
Tekniskt är saken för närvarande löst så
att möjlighet finnes för domstol att i
samband med villkorlig dom överlämna
åt barnavårdsnämnd att vidtaga åtgärd
för skyddsuppfostran. Detta innebär att
de förutsättningar som i 1—3 §§ lagen
om villkorlig dom uppställas för meddelande
av villkorlig dom skola vara uppfyllda
för att överlämnande för skyddsuppfostran
skall kunna ske. Även bestämmelserna
om förverkande av villkorligt
anstånd äro tillämpliga. Med hänsyn
till den ståndpunkt lagstiftaren intagit
till frågan om anstaltsvård för den
yngsta gruppen lagöverträdare är denna
ordning icke lämplig. I realiteten har det
ju för domstolarna gällt att välja mellan
olika former för frihetsberövande, inom
fångvården eller inom socialvården. Det

väsentliga har icke varit att anstånd gives
med ådömande av frihetsstraff. Såsom
tillämpningen av lagen om villkorlig
dom utvecklat sig, torde emellertid
de förutsättningar som uppställas i
1—3 §§ numera icke medföra någon väsentlig
inskränkning, när domstol vill
överlämna till skyddsuppfostran. Den
omständigheten att i sådana fall meddelas
villkorlig dom kan dock giva en felaktig
föreställning om samhällsreaktionens
innebörd. Då man nu genom den
föreslagna lagstiftningen önskar bestämt
uttala att anstaltsvård för den som är
under aderton år ej skall ske inom fångvården
annat än i något undantagsfall,
måste överlämnande för skyddsuppfostran
uppenbarligen frigöras från de särskilda
förutsättningar som gälla för meddelande
av villkorlig dom och vilka formellt
kunna åberopas som skäl mot överlämnande
för skyddsuppfostran.

Paragrafen är tillämplig endast å den
som vid rättens avgörande är under
aderton år; har brottet begåtts innan han
fyllt aderton år men träffas domstolens
avgörande först efter denna tidpunkt,
får domstolen bestämma åtgärd i enlighet
med vad som nu gäller. Denna bestämning
av övre åldersgränsen har valts
bl. a. för att den skall sammanfalla med
nedre gränsen för ungdomsfängelse.
Önskan att icke göra lagändringen mer
omfattande än som är nödvändigt för
att fastslå principen att ungdom under
aderton år skall i fråga om anstaltsvård
hänföras till socialvården, har gjort att

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

man nu icke ansett lämpligt att utsträcka
paragrafens tillämplighet till alla dem
som kunna omhändertagas för skyddsuppfostran,
d. v. s. även 18—20 årsgruppen.

Överlämnandet till barnavårdsnämnd
har, såsom i den allmänna motiveringen
anförts, begränsats till att avse åtgärd
för skyddsuppfostran och har icke utsträckts
till att gälla vård enligt barnavårdslagen
över huvud, överlämnandet
till skyddsuppfostran behöver emellertid
icke begränsas till sådana fall då intagande
i ungdomsvårdsskola framstår
som den önskvärda åtgärden. Även kriminalvård
i frihet kan åvägabringas genom
överlämnande till skyddsuppfostran,
om domstol och barnavårdsnämnd
äro ense om att den unge bör skiljas
från hemmet. Tillsynsvård utan skiljande
från hemmet får däremot, liksom för
närvarande, ske genom villkorlig dom.

Då sålunda överlämnandet avser
skyddsuppfostran, har barnavårdsnämnds
tillstyrkan bibehållits såsom förutsättning.
Det har under den diskussion
som föregått förslagets framläggande uttalats
önskemål om att domstol skulle
kunna föreskriva skyddsuppfostran oberoende
av barnavårdsnämndens inställning
härtill. Domstolen skulle då efter
barnavårdsnämndens hörande pröva om
förutsättningarna för skyddsuppfostran
enligt 22 och 23 § § barnavårdslagen förelåge
och, om så vore fallet, besluta omhändertagande,
vilket därefter skulle administreras
av barnavårdsnämnd. Till
förmån för en sådan lösning har anförts,
att när domstol har att bestämma åtgärd,
bör den direkt kunna göra det utan att
vara beroende av annat organ. Domstol
med nämnd, sammansatt såsom det är
föreskrivet vid handläggning av mål mot
underåriga, vore fullt kompetent att avgöra
om barnavårdslagens förutsättning -

ar för skyddsuppfostran voro uppfyllda.
Särskilt den omständigheten att möjligheterna
att döma till frihetsstraff starkt
begränsades gjorde det angeläget att
domstolen kunde föreskriva annan behandling
utan hinder av annan myndighets
uppfattning.

En ändring i denna riktning innebär
emellertid en sådan principiell nyhet,
att det fordrar mer ingående övervägande
än vad som varit möjligt under den
tid som stått till buds för det nu avgivna
förslagets utarbetande.

Med den lösning som valts kan givetvis
den situationen uppkomma, att barnavårdsnämnd
i strid mot domstolens
uppfattning icke finner sig kunna tillstyrka
skyddsuppfostran. Därmed är
dock icke denna fråga under alla förhållanden
avgjord. Anser domstolen att
barnavårdsnämndens uppfattning är felaktig,
kan den fästa länsstyrelsens uppmärksamhet
på saken för att få en ändring
till stånd. Ett beslut av barnavårdsnämnd
kan av nämnden ändras så snart
den finner anledning att bedöma saken
annorlunda än tidigare.

Det är att observera att omhändertagande
för skyddsuppfostran icke i och
för sig innebär att vård å anstalt skall
äga rum; härom stadgas i 35 § 1 mom.
barnavårdslagen. Domstolen skall avgöra
om den önskar att skyddsuppfostran
skall förekomma. Lika litet som vid
fångvård har domstolen att inverka på
behandlingen, placering i öppen eller
sluten anstalt, utskrivning m. m. Någon
formellt bindande försäkran att den
brottslige blir omhändertagen för
skyddsuppfostran har domstolen icke
fått genom barnavårdsnämndens tillstyrkande
även om nämnden i realiteten
knappast lär kunna frångå sin uppfattning.
Det kan dock teoretiskt tänkas att
länsstyrelsen vägrar fastställelse på

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

nämndens beslut. Detta fall beaktades
vid upphävandet av lagen om tvångsuppfostran,
då departementschefen uttalade
en förmodan att fastställelse icke komme
att vägras i de fall då domstol överlämnat
åt barnavårdsnämnd att vidtaga
åtgärd för skyddsuppfostran. Den av departementschefen
uttalade förmodan har
också visat sig vara riktig. I ett stort antal
fall torde det för övrigt vara så att
barnavårdsnämnds beslut om omhändertagande
föreligger redan innan domstol
har att ta ställning till frågan om påföljd.
Beslutar domstol överlämna ärendet
till barnavårdsnämnd för åtgärd, efter
tillstyrkan men innan beslut fattats
av nämnden, kan det emellertid bli så
att omhändertagande ej kommer till
stånd på grund av att nämnden finner
nya omständigheter föranleda en ändrad
ståndpunkt. Sedan domstolen skilt sig
från saken, kan den icke, i motsats till
vad som för närvarande gäller, taga upp
frågan till förnyat övervägande. Detta
är emellertid fullt konsekvent med den
lösning som valts. Ett syfte med den
föreslagna lagstiftningen är att föra över
praktiskt taget hela 15—17-årsklientelet
till socialvårdens behandlingsformer.
Detta innebär, om bötesfallen undantagas,
faktiskt en höjning av straffmyndighetsåldern
för flertalet. Lika väl som
i fråga om barn under 15 år, blir det i
15—17-årsgruppcn socialvårdsorgan som
bestämmer åtgärden.

För en riktig tillämpning av barnavårdslagens
bestämmelser i de fall då åt
barnavårdsnämnd överlämnas att vidtaga
åtgärd med lagöverträdare är det
angeläget att länsstyrelserna noga vaka
över barnavårdsnämndernas verksamhet.
Härom stadgas i 20 § och 81 § 2
mom. barnavårdslagcn. Det synes vara
ändamålsenligt att domstol låter tillställa
länsstyrelsen avskrift av beslut om

överlämnande åt barnavårdsnämnd att
vidtaga åtgärd. Föreskrift härom torde
kunna givas i administrativ väg. Inom
barnavårdskommittén har även utarbetats
förslag till ändring i barnavårdslagen
avseende skyldighet för barnavårdsnämnd
att hålla länsstyrelsen underrättad
om nämndens åtgärder i ärende som
överlämnats till nämnden från domstol.

Har enligt gällande rätt domstol i samband
med villkorlig dom överlämnat
ärende åt barnavårdsnämnd för skyddsuppfostran,
står den villkorligt dömde
under övervakning enligt lagen om villkorlig
dom, d. v. s. i tre år om ej beslut
fattas om upphävande enligt 11 §. För
slutlig utskrivning från skyddsuppfostran
gälla andra regler. Ett genomförande
av lagen om skyddsuppfostran förutsätter
emellertid att tillsynsmöjligheterna
icke inskränkas. Inom barnavårdskommittén
har utarbetats förslag till
ändring i 46 § 2 mom. barnavårdslagen
angående utskrivning från skyddsuppfostran,
varigenom tillgodosetts bland
annat detta krav. I fråga om innebörden
av denna lagändring hänvisas till av barnavårdskommittén
utarbetade motiv.

Villkorlig dom får meddelas om å brottet
kan följa fängelse eller straffarbete.
Kan ej följa annat än böter må villkorlig
dom ej brukas. Motsvarande förutsättningar
föreslås skola gälla för att
domstol skall kunna besluta överlämna
åt barnavårdsnämnd att vidtaga åtgärd.
Såsom ytterligare förutsättning har upptagits,
att överlämnandet skall träda i
stället för böter eller frihetsstraff. Härmed
har man velat framhålla endast att
överlämnande för skyddsuppfostran ersätter
böter eller frihetsstraff, som stadgas
för brottet, men ej avsättning eller
suspension, förverkande eller annan särskild
påföljd. Det är alltså icke avsikten
att domstolen skall behöva göra ett bedö -

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

mande om vad straffet skulle bli om
överlämnande till skyddsuppfostran ej
kommer till stånd. I sakens natur ligger
emellertid att skyddsuppfostran ej bör
anordnas om mindre ingripande åtgärder
äro tillfyllest. Skyddsuppfostran
medför inskränkningar i den personliga
rörelsefriheten även om anstaltsvård
icke tillgripes. Beslutar barnavårdsnämnd
skyddsuppfostran, kan dock
domstolen avstå från att ådöma straff
för ett brott, vilket bedömt i och för sig
skulle ha föranlett bötesstraff.

Villkorlig dom, och därmed överlämnande
till barnavårdsnämnd för åtgärd,
må enligt lagen om villkorlig dom 26 §
ej meddelas i fråga om brott mot tryckfrihetsförordningen.
Med den föreslagna
lagstiftningen möter icke något sådant
hinder mot överlämnande till skyddsuppfostran.

I åtskilliga lagar stadgas att viss verkan
inträder om någon dömts till straff.
Här syftas på bestämmelser sådana som
25 kap. 7 § strafflagen, där det sägs att
avsättning eller suspension i vissa fall
skall följa om någon dömes till straffarbete
eller fängelse, skattestrafflagen 4 §,
som talar om straffskatt för den som förskyllt
frihetsstraff och prisregleringslagen
12 § 3 mom., som föreskriver förverkande
om någon fälles till straff. I
gällande rätt har vid de påföljder som
icke kallas straff i egentlig mening, ungdomsfängelse,
förvaring, villkorlig dom
utan utsatt påföljd, givits en bestämmelse
av innebörd, att stadgande om särskild
verkan som följer av att någon fälles till
straff skall tillämpas även om ifrågavarande
påföljd ådömes. I lagen om villkorlig
dom 27 § sägs att där skilda verkningar
följa av olika straffarter sådan
dom skall jämställas med dom å fängelse,
där ej domstolen uttryckligen säger
att den skall vara jämställd med dom å

straffarbete. En bestämmelse motsvarande
dem som ovan nämnts synes icke
kunna undvaras för domstols beslut om
överlämnande. Det föreslås nu att överlämnande
till barnavårdsnämnd att vidtaga
åtgärd för någons omhändertagande
för skyddsuppfostran skall i förevarande
avseende jämställas med dom å fängelse.
Så torde vara förhållandet för närvarande
i de fall där överlämnande för
skyddsuppfostran sker genom villkorlig
dom. Någon anledning att upprätthålla
en skillnad i olika fall av överlämnande
föreligger icke. Det kan erinras om
att motsvarande bestämmelse i lagen om
tvångsuppfostran, 20 §, jämställde dom
å tvångsuppfostran med dom å fängelse.
Den föreslagna bestämmelsen blir
tillämplig även i sådana fall där verkan
knutits till att någon över huvud dömts
till straff eller fällts till ansvar. Avsikten
med bestämmelsens formulering är endast
att uttrycka, att om skilda verkningar
anknutits till olika straffarter,
vad som gäller fängelse skall tillämpas
vid ett beslut om överlämnande till barnavårdsnämnd
för skyddsuppfostran.

Vid omröstning till dom och röstberäkning
enligt 29 kap. 2 och 3 §§ rättegångsbalken
får domstols överlämnande
åt barnavårdsnämnd att vidtaga åtgärd
för någons omhändertagande för skyddsuppfostran
jämställas med övriga
skyddsåtgärder. Detsamma gäller i fråga
om sådan ändring av påföljd som avses
i 51 kap. 25 §.

Det liar övervägts huruvida man skulle
föreslå en ändring av lagen om straffregister,
innebärande att uppgift om
domstols beslut om överlämnande åt barnavårdsnämnd
att vidtaga åtgärd intages
i registret. Visserligen kommer för
närvarande uppgift om tilltalad, beträffande
vilken domstol överlämnat åt bar -

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

navårdsnämnd att vidtaga åtgärd, att intagas
i registret genom registrering av
den villkorliga domen. Ett särskilt skäl
för registrering av villkorlig dom ligger
emellertid i den omständigheten att
domstol är skyldig att i vissa fall förklara
anståndet förverkat. Beslut om
åtalseftergift registreras ej, även om det
blir fråga om skyddsuppfostran. Gällande
bestämmelser om återfall giva ej heller
anledning till att dom om överlämnande
registreras. Det bar icke ansetts
vara påkallat att själva sakerförklaringen
intages i straffregistret.

2 §■

I denna paragraf kommer det primära
syftet med lagförslaget till uttryck. Såsom
i den allmänna motiveringen framhålles,
är det angeläget att i lag fastslås
att person under aderton år regelmässigt
icke bör dömas till frihetsstraff.

Domstolen skall i stället för att döma
till frihetsstraff tillgripa andra åtgärder.
Finner domstolen att fallet är så allvarligt
att frihetsberövande kan bli nödvändigt,
har den att överlämna åt barnavårdsnämnd
att vidtaga åtgärd för
den underåriges omhändertagande för
skyddsuppfostran. Detta förfarande har
underlättats genom att bestämmelserna
därom utbrutits ur lagen om villkorlig
dom. Såsom i motiven till 1 § erinrats,
innebär ett sådant förordnande av domstol
icke nödvändigtvis att ett frihetsberövande
å anstalt kommer till stånd.
Den saken avgöres av socialvårdsorgan,
ej av domstolen. Bestämmelsen i 2 § innebär
icke hinder för domstol att döma
till förvaring i säkerhetsanstalt, om förutsättningarna
därför eljest föreligga.
Något praktiskt fall har detta hittills icke
varit. Av statistiken för åren 1948—1950
framgår att icke någon person som ej
fyllt aderton är intagits för förvaring.

Såsom i utlåtandet framhållits, kan det
visa sig lämpligt att i brist på tillräckliga
vårdmöjligheter inom barnavården
provisoriskt överlämna grova psykopatfall
till förvaring.

Förbudet mot att döma till frihetsstraff
har icke gjorts helt undantagslöst.

1 paragrafen har utsagts att till frihetsstraff
må dömas om särskilda skäl
äro därtill. Avsikten har varit att sådana
skäl skola kunna åberopas endast i mycket
enstaka fall och i vissa bestämda situationer.
Tvekan har rått, om man borde
använda uttrycket »särskilda skäl»
eller »synnerliga skäl». Det senare skulle
närmast föra tanken till traditionella
straffmätningssynpunkter, som det icke
är avsikten att här få tillämpade. Man
skulle kunna säga, att det alltid föreligger
synnerliga skäl att icke döma person
under 18 år till frihetsstraff och att det
måste finnas alldeles särskilda skäl för
att man skall göra undantag från huvudregeln.
När strafflagberedningen tog
principiell ställning till föreliggande fråga,
voro ledamöter och sakkunniga allmänt
ense om att ådömande av frihetsstraff
borde begränsas till »trängande
fall». Sammanställt med de ändringar
som föreslås i lagen om åtalseftergift
innebär det här föreslagna stadgandet att
frågan om ådömande av frihetsstraff
icke bör komma under domstols prövning
med mindre åklagarmyndigheten
förhandlat med socialstyrelsen om barnavårdens
resurser och i det individuella
fallet funnit dessa otillräckliga.

Ett »särskilt skäl» föreligger självfallet,
när 1 § icke är tillämplig därför att
barnavårdsorganen icke tillstyrkt omhändertagande
för skyddsuppfostran på
grund av att resurser saknas att omhändertaga
den brottslige. Intill dess ungdomsvårdsskoleorganisationcn
utbyggts
kunna sådana fall någon gång komma att

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

föreligga, men de komma successivt att
minska i mån som socialvården utbygges.
Behov av en särskild psykopatanstalt
för att befria ungdomsvårdsskolorna
från en del intagna, för vilka organisationen
för närvarande saknar resurser,
har också, såsom i utlåtandet närmare
utvecklats, gjort sig starkt gällande.

Barnavårdsnämnd kan givetvis avstyrka
skyddsuppfostran även av det skälet
att det anses vara en alltför ingripande
åtgärd. Detta bör framgå av nämndens
yttrande. Delas denna uppfattning av
överordnade socialvårdsorgan, kunna
förutsättningar icke antagas föreligga att
döma till frihetsstraff, även om domstolen
varit inriktad på ett frihetsberövande.
I själva verket torde eu sådan konflikt
mellan domstol och barnavårdsorgan
icke någonsin drivas till sin
yttersta konsekvens.

Efter den föreslagna lagstiftningen om
en begränsning av användandet av frihetsstraff
för unga lagbrytare till rena
undantagsfall synes följdriktigheten kräva
att även användandet av fängelse såsom
förvandlingsstraff begränsas eller
upphäves. En sådan lagstiftningsåtgärd
har även övervägts. Något förslag av denna
innebörd framlägges emellertid icke
nu. Härför ha åberopats bl. a. följande
skäl.

På grund av presumtionen i 4 § lagen
om villkorlig dom meddelas i de flesta
fall villkorligt anstånd med verkställighet
av förvandlingsstraff. Verkställighet
av förvandlingsstraff, som ålagts någon
som ej fyllt aderton år, är ytterst sällsynt;
under 1950, det sista år för vilket
statistik kunnat erhållas, intogs icke någon
person under aderton år för avtjänande
av förvandlingsstraff. Inskränkning
av användande av förvandlings -

straff kan ske genom ett förbud mot att
föra talan om förvandling mot den som
ej fyllt aderton år. Om denna utväg väl
jes, finnes likväl möjlighet att anställa
talan om förvandling, så snart den bötfällde
fyllt aderton år (jfr 5 kap. 20 §
strafflagen). För att icke förbudet endast
skall medföra att man väntar med talan
om förvandling, krävs därför ytterligare
inskränkningar. En så långtgående
ändring av gällande rätts principer
kan icke lämpligen upptagas till övervägande
nu. En annan utväg är att ersätta
förvandlingsstraff med skyddsuppfostran.
Därvid är att observera 9 § i lagen
om verkställighet av bötesstraff. Har den
bötfällde för skyddsuppfostran intagits
på ungdomsvårdsskola, förfaller beslut
om förvandling och får förvandling av
böter som ådömts före intagandet ej ske.
Böter som ådömts efter intagandet men
före utskrivningen må ej förvandlas om
icke skolans styrelse påkallar det. Genom
dessa bestämmelser kan alltså i vissa
fall förhindras, att person under aderton
år ålägges förvandlingsstraff. En
möjlighet för domstol att i stället för att
ålägga förvandlingsstraff efter tillstyrkan
av barnavårdsnämnd överlämna åt
nämnden att vidtaga åtgärd för skyddsuppfostran
skulle endast medföra den
ytterligare inskränkningen i användandet
av förvandlingsstraff, att sådana ungdomar
som omhändertagits för skyddsuppfostran
men ej intagits i ungdomsvårdsskola
kunna undgå förvandlingsstraff.
Någon större praktisk betydelse
torde detta icke ha. Den ringa utsträckning
i vilken förvandlingsstraff verkställes
av någon som är under aderton år
gör att det icke finnes anledning att nu
företaga någon ändring i fråga om verkställigheten
av bötesstraff som ådömts
15—17-åringar. Det förutsättes emellertid
att syftet med den föreslagna lag -

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

stiftningen beaktas även i mål om förvandling
av böter.

Det föreslås att lagen träder i kraft
den 1 januari 1953. Lagen blir sedan den
trätt i kraft att tillämpa även på brott
som begåtts dessförinnan. I intet avseende
behöver den nämligen leda till
strängare behandling av den brottslige.

Sedan 1 § trätt i kraft skall domstolen
naturligtvis icke överlämna åt barnavårdsnämnd
att vidtaga åtgärd för
skyddsuppfostran av någon som ej fyllt
18 år genom förmedling av en villkorlig
dom. 8 § andra stycket lagen om villkorlig
dom skall alltså icke tillämpas på
denna ålderskategori. Har barnavårdsnämnd
omhändertagit för skyddsuppfostran
någon som domstolen tänkt ge
villkorlig dom, bör domstolen endast
hänvisa till barnavårdsnämndens beslut.
Något formellt hinder för domstolen att
meddela villkorlig dom i sådant fall föreligger
dock ej. Före lagens ikraftträdande
meddelade domar, i vilka överlämnats
åt barnavårdsnämnd att vidtaga
åtgärd, påverkas ej av att 8 § andra stycket
ej är tillämpligt efter den 1 januari
1953.

Villkorlig dom skall för den som är
under aderton år i fortsättningen endast
meddelas i form av anstånd med påföljds
ådömande om domstolen icke vill
bestämma straffet till böter. Förklaras
sådant anstånd förverkat, bli 1 och 2 §§
i lagen om skyddsuppfostran direkt tilllämpliga
när domstolen skall bestämma
påföljd; och detta gäller även villkorliga
domar som meddelats före lagens ikraftträdande.
Har däremot straff bestämts i
domen, är det nödvändigt med en särskild
regel för att straffet skall kunna
utbytas mot att domstolen överlämnar
åt barnavårdsnämnd att vidtaga åtgärd
för den dömdes omhändertagande för

skyddsuppfostran. Sådana stadganden
finnas i ungdomsfängelselagen 3 § och
förvaringslagen 2 § andra stycket. Då
villkorlig dom med utsatt frihetsstraff
icke kan meddelas efter lagens ikraftträdande,
försvinner efter en övergångstid
å högst tre år behovet av en särskild
bestämmelse för att möjliggöra att person
under aderton år vid förverkande
av villkorlig dom icke intages å fångvårdsanstalt.
I övergångsbestämmelserna
har därför upptagits en bestämmelse om
utbyte av en redan ådömd påföljd. De i
1 § angivna förutsättningarna för överlämnande
skola vara uppfyllda; det
fordras alltså att barnavårdsnämnd tillstyrkt
åtgärden. Det har icke ansetts erforderligt
att giva en särskild bestämmelse
att gälla framgent för de fall då
villkorligt anstånd med verkställighet av
bötesstraff förklaras förverkat.

II. Lagutkastet om eftergift av åtal mot
vissa underåriga.

2 §.

I 1944 års lag om åtalseftergift föreslås
en del ändringar i syfte att inskränka
antalet åtal mot personer som äro under
aderton år. Redan gällande rätt har
medfört att åklagarna, bortsett från bötesbrotten,
i flertalet fall av brott av den
som är under aderton år efterge åtal.
Utfärdas en lag av det innehåll som föreslagits
i fråga om påföljder för unga
lagöverträdare, måste antalet åtal komma
att ytterligare minskas. Inskränkningen
av möjligheten att döma till frihetsstraff
måste ge åklagaren anledning
att underlåta åtal i de fall, då genom
barnavårdsnämnd lämplig behandling av
den unge kan komma till stånd. Givetvis
kommer ändå åtal att i vissa fall vara
befogat därför att målets prövning inför
domstol är enda möjligheten att få till

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

stånd den åtgärd med den underårige
som åklagaren anser erforderlig. Däremot
avses icke att åtal skall väckas med
den motiveringen att handläggning inför
domstol i och för sig är till gagn
för behandlingen av den underårige.
Även om det i ett visst fall icke kan sägas
att själva lagföringen är skadlig för
den unge lagöverträdaren, innebär den
likväl att avgörandet om reaktionen fördröjes,
vilket såsom riksåklagaren framhållit
i skrivelsen den 26 november 1951
ofta har mycket allvarliga konsekvenser.
Det torde också vara så att behandlingen
av den unge understundom försvåras av
att domstolsförhandling föregått, varigenom
han kan komma att i egna och kamraters
ögon erhålla eu merit.

Åtalseftergiftslagen bör därför icke
hindra åklagaren att underlåta åtal i sådana
fall, då domstolsbehandling icke leder
till annat resultat än vad som kan
uppnås utan åtal. Bland förutsättningarna
för eftergift av åtal upptages i gällande
lydelse av 2 § att det med skäl kan
antagas att den underårige skall avhålla
sig från att ånyo begå brott. Detta kräves
även i de fall då han omhändertages
för skyddsuppfostran eller blir föremål
för annan därmed jämförlig åtgärd. Ett
sådant krav kan icke rimligen upprätthållas
sedan i lag fastslagits att den som
är under aderton år i stället för att dömas
till frihetsstraff skall omhändertagas
för skyddsuppfostran. Sådant omhändertagande
skall vara det normala
om domstolen icke finner vård i frihet
vara tillräcklig åtgärd. Vad nu anförts
kan icke med samma styrka åberopas
som skäl för att slopa ifrågavarande förutsättning
i de fall då skyddsuppfostran
eller jämförlig åtgärd icke kommer till
stånd. Det har dock ansetts att hinder
mot åtalseftergift icke borde föreligga
om barnavårdsnämnd ingriper med and -

ra åtgärder än skyddsuppfostran, bara
därför att det icke kan sägas att den underårige
skall avhålla sig från vidare
brottslighet. Barnavårdsnämnden skulle
därigenom tvingas att omhändertaga honom
för skyddsuppfostran.

Såsom öven anmärkts i motiven till
1 § lagutkastet om skyddsuppfostran avvissa
underåriga lagöverträdare är det
angeläget att länsstyrelserna noga följa
barnavårdsnämndernas åtgärder med
unga lagöverträdare. Barnavårdskommittén
har föreslagit att barnavårdsnämnd
skall vara skyldig att lämna länsstyrelserna
meddelande om de åtgärder den vidtager,
sedan åklagaren meddelat beslut
om åtalseftergift.

I stället för gällande rätts förbud mot
åtalseftergift om åtal finnes påkallat med
hänsyn till den allmänna laglydnaden
eller eljest ur allmän synpunkt ha i andra
stycket av paragrafen angivits de fall
i vilka åtal bör väckas. Föreligga förutsättningar
för åtalseftergift enligt första
stycket, bör beslut om eftergift meddelas
om icke särskilda skäl tala emot det.
Åklagaren får göra ett bedömande av om
den enligt hans mening rätta påföljden
kan komma till stånd utan åtal eller ej.

Punkt 1 motsvarar 2 § lagen om
skyddsuppfostran av vissa underåriga
lagöverträdare. Beträffande de omständigheter
som avses med särskilda skäl
hänvisas till vad som anförts i motiveringen
till nämnda stadgande. Här är
emellertid att observera att åtalseftergiftslagen
är tillämplig på brott som begåtts
innan gärningsmannen fyllt aderton
år. Har den underårige fyllt aderton
år när åklagaren skall avgöra åtalsfrågan,
får vid bedömandet av om särskilda
skäl till frihetsstraff föreligga anläggas
en del andra synpunkter än vad som
gäller i fråga om den som är under aderton
år. Någon inskränkning i domstols

Kungl. Mnj.ts proposition nr 223.

möjligheter att döma den som är över
aderton år till frihetsstraff har ej gjorts
och som påföljd kan ifrågakomma även
ungdomsfängelse. Bland skälen till åtal
har nämnts även att anledning föreligger
att döma till förvaring, för vilket institut
det icke ansetts nödvändigt att
meddela särskilda bestämmelser i lagen
om skyddsuppfostran. I punkt 2 upptages
det fallet att åklagaren finner böter
vara tillfyllest. Det är givetvis icke meningen
att åtal skall väckas, så snart
böter kan komma i fråga. Åklagaren har
att först överväga om icke med stöd av
stadgandet angående eftergift vid ringa
brott varje påföljd kan undvaras. Åtal
får icke eftergivas om det icke är utrett
att den misstänkte begått gärningen. Detta
framgår redan av 1 § i lagen. I allmänhet
torde det väl förutsätta att den misstänkte
erkänt, men stundom kan det
även vid nekande vara uppenbart att
han begått gärningen. Någon ändring
av gällande rätts ståndpunkt i denna fråga
är icke avsedd. För att ytterligare betona
kravet på utredning har i punkt 3
som skäl för åtal upptagits att handläggning
inför domstol är erforderlig för utredning
av brottet.

Slutligen har i punkt 4 angivits att
eljest särskild anledning kan föreligga
att draga målet inför domstol. Man har
härmed avsett sådana fall som då barnavårdsnämnd
icke är beredd att medverka
till skyddsuppfostran. Åklagaren kan
givetvis, likaväl som domstol, liänvända
sig till länsstyrelsen med anmälan i saken
och begära att länsstyrelsen ingriper
med stöd av 81 g 2 mom. barnavårdslagen.
Erhålles icke en tillfredsställande
lösning, kan åklagaren finna
skäl till att låta domstol pröva påföljdsfrågan.
Åklagaren kan vidare anse kriminalvård
i frihet genom villkorlig dom vara
att föredraga framför vård enligt bar -

navårdslagen. ökas barnavårdsnämnds
befogenheter så att den utan att besluta
skyddsuppfostran kan meddela föreskrifter
i likhet med vad som är möjligt
för domstol med stöd av 8 § lagen om
villkorlig dom, vilket barnavårdskommittén
föreslår, minskar betydelsen av
detta skäl. Angelägenheten av att tillsynen
över den underårige icke upphör
när han fyller aderton år, såsom fallet
lär bliva om barnavårdsnämnden ingriper
endast med förebyggande åtgärder
såvida icke 22 § d) barnavårdslagen är
tillämplig, kan likväl medföra att villkorlig
dom är den lämpligaste åtgärden.
Enligt 5 § åtalseftergiftslagen skall åklagaren
bereda målsäganden tillfälle att
yttra sig innan beslut fattas i åtalsfrågan.
Intet hinder finnes för målsäganden
att föra enskilt åtal eller att i tvistemål
föra talan om skadestånd. Målsägandens
inställning till frågan om rättegång kan
emellertid stundom medföra att åklagaren
bör väcka åtal. Det bör dock endast
vara fråga om undantagsfall. Enbart den
omständigheten att yrkande om skadestånd
framställes skall icke motivera att
åklagaren väcker åtal. Att draga några
klara gränser är här ogörligt, utan åklagaren
får från fall till fall avgöra vilken
hänsyn han skall taga till målsägandens
inställning. Det kan någon gång vara
nödvändigt att åtal väckes därför att beslut
om änibctsstraff eller förverkande
eller annan särskild påföljd ifrågakommer.
Har den underårige fyllt aderton
år kan åklagaren finna skäl till att väcka
åtal för att få frågan om ungdomsfängelse
prövad.

1 tredje stycket har föreskrivits att
åklagaren i stämningsansökan skall angiva
anledningen till att åtal väckes. Detsamma
bör iakttagas om det uppdragits
åt åklagaren att själv utfärda stämning.
Med denna föreskrift har man önskat

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

ytterligare understryka att åtal skall väckas
endast när särskild anledning föreligger.

3 §■

Liksom hittills skall frågan om eftergift
av åtal prövas av statsåklagare. Undantag
har dock gjorts för det fall, att
statsåklagare som skäl för väckande av
åtal önskar åberopa att särskilda skäl föreligga
till ådömande av frihetsstraff
eller förvaring i säkerhetsanstalt. I sådant
fall föreslås att åtalsfrågan underställes
riksåklagarens prövning. Härom
hänvisas till vad som anförts i den allmänna
motiveringen.

4 §.

I 4 § har dels gjorts en ändring i första
stycket och dels tillagts ett nytt fjärde
stycke.

I första stycket har föreskriften, att
barnavårdsnämnd skall uttala sig om
huruvida den åtgärd nämnden vidtagit
eller kommer att vidtaga kan anses tillfyllest
för den underåriges tillrättaförande,
strukits. Ordet »tillfyllest» är ett
uttryck för uppfattningen att frihetsstraff
är effektivare än skyddsuppfostran,
något som tillgripes om mildare åtgärder
icke äro tillräckliga. Ett sådant
betraktelsesätt upprätthålles icke längre.
Det förslag till lagstiftning som nu
framlägges utgår från att skyddsuppfostran
är den effektivaste behandlingsformen
för unga lagöverträdare. Har nämnden
vidtagit endast ringare ingripande
än skyddsuppfostran, måste den naturligen
anse detta vara »tillfyllest». Om
denna föreskrift strykes bör nämnden
givetvis ändå säga ifrån om den anser
att resurser saknas att på tillfredsställande
sätt taga hand om den underårige
inom socialvården.

I fjärde stycket av paragrafen ha intagits
bestämmelser, avsedda att medverka
till en snabbare handläggning av
ärenden angående brott av underåriga.
Riksåklagaren har i sin skrivelse den
26 november 1951 pekat på vådorna av
att beslut i åtalsfrågan kommer först
avsevärd tid efter det brottet begåtts.

Barnavårdsnämnden har i förslaget
ålagts att avgiva sitt yttrande inom fjorton
dagar om ej av särskild anledning
längre tid erfordras. Detta innebär en
radikal ändring av den praxis riksåklagaren
i sin skrivelse vänt sig mot. För
att åklagaren skall få någon ledning för
sitt avgörande av åtalsfrågan, måste
nämndens yttrande giva klarhet i vad
nämnden beslutar för åtgärd i fallet, om
den omhändertager den underårige för
skyddsuppfostran eller vidtager åtgärder
utan att skilja honom från hemmet. För
sådant beslut fordras naturligtvis viss
utredning. Fjorton dagar måste dock anses
vara en i allmänhet tillräckligt lång
tid. I många fall har nämnden tidigare
haft med den underårige att göra och
kan tämligen snabbt taga ståndpunkt. I
andra fall fordras endast vissa mindre
undersökningar. Det måste dock framhållas
att skyndsamheten i handläggningen
icke får vinnas på bekostnad av
noggrannheten. Kan en noggrann utredning
icke göras inom den föreskrivna
tiden, får tiden överskridas. Mot de fördelar
som kunna vinnas genom att
barnavårdsnämnden under en längre
tid följer den underåriges förhållanden
får vägas olägenheterna av att bestämt
besked icke lämnas snabbt. Den
praxis som utvecklat sig innebärande
att åklagarens beslut i åtalsfrågan icke
fattas förrän resultatet av barnavårdsnämndens
behandlingsåtgärder visa sig,
har medfört vissa fördelar i den mån
det därigenom har blivit möjligt att ef -

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

tergiva åtal i större omfattning än vad
som skulle lia skett vid ett snabbare avgörande
av åtalsfrågan. Den nu föreslagna
lagstiftningen ger icke anledning till
att på samma sätt uppskjuta avgörandet.
Eftersom åtal bör väckas endast i
vissa särskilda fall och underåriga lagöverträdare
i princip skall behandlas
inom socialvården, är det för åklagarens
avgörande av åtalsfrågan i allmänhet
tillräckligt att han vet att barnavårdsnämnd
har beslutat någon åtgärd.

III. Lagen den 20 december 1946 med
vissa bestämmelser om mål rörande brott
av underårig.

I denna lag har föreslagits en ändring
i 3 §, avseende rådhusrätts sammansättning
i mål där den tilltalade är
underårig. Enligt gällande rätt skall
rådhusrätt bestå av en lagfaren domare
och nämnd om anledning förekommer
att döma till frihetsstraff eller förvaring
eller meddela villkorligt anstånd med
straffs ådömande. Samma sammansättning
bör rådhusrätten ha när fråga är
om att överlämna åt barnavårdsnämnd
att vidtaga åtgärd för den underåriges
omhändertagande för skyddsuppfostran.

Till lagen har enligt förslaget fogats
en ny paragraf, 6 §. Paragrafen utgör
en motsvarighet till det nya fjärde stycket
i 4 § åtalseftergiftslagen och syftar
till att påskynda förfarandet inför domstol.
Det föreslås att de tider som gälla
om handläggningen av mål däri den
tilltalade är häktad skola iakttagas i
alla fall då allmänt åtal väckts mot någon
som ej fyllt aderton år, om fråga
är om brott varå kan följa straffarbete.

I fråga om underårig som har fyllt aderton
år när åtal väckcs och i fråga om
åtal för lindrigare brott har icke föreskrivits
att vissa tider skola iakttagas.

Angelägenheten av en snabb handläggning
har dock framhållits. Riksåklagaren
har särskilt påpekat olägenheterna
för den yngsta åldersgruppen av den
långa tid som förflyter innan slutligt
avgörande träffas. Samma skäl kunna
emellertid åberopas för snabb handläggning
även av mål mot person i åldern
18—20 år. Det är dock uppenbart att
om antalet mål som skola handläggas
snabbare än andra mål utökas i alltför
hög grad, kommer handläggningen av
dessa förtursmål att i genomsnitt taga
längre tid än vad som blir fallet om endast
ett fåtal behandlas som förtursmål.
Hur stor ökningen blir av mål, som skola
handläggas enligt reglerna för mål
angående häktad, är svårt att beräkna.
Den nya lagen om skyddsuppfostran
och ändringen av 1944 års lag om åtalseftergift
komma att medföra att antalet
åtal mot person under aderton år väsentligt
minskas. Det gäller vidare endast
mål om ansvar för brott varå kan
följa straffarbete. En icke ringa del av
de åtal, som alltjämt komma att handläggas
inför domstol, rör tilltalade som
äro häktade. Tillsammans bidraga dessa
omständigheter sannolikt till att ökningen
icke blir av någon större omfattning,
om det över huvud blir någon
ökning. Den snabbare handläggning som
föreslås för mål angående person under
aderton år bör under alla omständigheter
tillämpas i fråga om mål, vari
den tilltalade ställts under övervakning
i stället för att vara häktad. Tillgodoseende
av önskemålet att undvika häktning
bör icke medföra att målen handläggas
långsammare.

Den i 6 § andra stycket föreslagna
särskilda ordningen för målens handläggning
gäller endast åtal mot den som
är under aderton år. Avgörande blir
den tilltalades ålder när åtal väckes.

7 Bihang till riksdagens protokoll 1952. 1 samt. Nr 223.

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

Uppnår han aderton års ålder efter åtalets
väckande, medför det icke att de
för mål angående häktad föreskrivna
tidsfristerna ej skola iakttagas. Handläggningen
skall fortgå med samma
snabbhet.

Andra styckets tillämplighet har bebegränsats
även därigenom att å brottet
skall kunna följa straffarbete. Avgörande
blir hur åklagaren angiver gärningen,
i första hand i stämningsansökan.
Inskränker åklagaren sedermera
sin talan så att straffarbete ej kan följa
å brottet, behöver de särskilda tidsfristerna
ej längre iakttagas. Omvänt kan,
om åtalet utvidgas jämlikt 45 kap. 5 §
RB, den särskilda ordningen bli tilllämplig.
Har underrätt dömt den tilltalade
för brott varå ej kan följa straffarbete
(t. ex. snatteri), medan åklagaren
påstått att grövre brott begåtts
(t. ex. stöld), skall vad som är stadgat
om mål däri den tilltalade ej är häktad
gälla t. ex. vid fullföljd av den tilltalade
eller av åklagaren om han endast för
talan om påföljden.

De tidsfrister i rättegångsbalken som
skola iakttagas gälla huvudförhandling i
underrätt (45:14, 46:11), i hovrätt (51:
13, 15; 53: 2 p. 3) och i högsta domstolen
(55:15), meddelande av dom
(30:7), fullföljd av talan (51:5, 55:5).
Utgångspunkten för beräknande av den
tid inom vilken huvudförhandling skall
hållas i underrätt har dock bestämts till
den dag då bevis om stämningens delgivning
inkommit till rätten, i stället för
dagen då åtal väckes. En sådan jämkning
är nödvändig, då delgivning med
den som ej är häktad och insändande av
bevis om delgivning till domstolen kan
draga ut på tiden.

Bihang.

RÅ:s förslag om övervakningshem.

Såsom i utlåtandet angives har RÅ:s
förslag om övervakningshem föranlett
undersökningar efter två olika linjer. De
mycket preliminära, alternativa lagutkast,
som härvid utarbetades, hade följande
innehåll.

Alt. 1. Preliminärt utkast till lag om
övervakningshem.

1 §. Kan sådan övervakning av för
brott misstänkt, som enligt 24 kap. 3 §
RB på grund av den misstänktes ungdom
bör äga rum i stället för häktning,
ej anordnas på betryggande sätt, må den
misstänkte intagas i övervakningshem,
där sådant finnes att tillgå.

2 §. Angående framställning om intagning
i övervakningshem och handläggning
av fråga om sådan intagning
skall gälla vad i motsvarande avseenden
är stadgat om häktning. Om handläggningen
av mål eller ärende angående
den som är intagen i övervakningshem
skall gälla vad som är stadgat om mål
eller ärende däri den tilltalade är häktad,
och skall i övrigt vad i lag eller
författning är stadgat om häktad äga
tillämpning jämväl å den som intagits
i övervakningshem, där ej annat framgår
av vad nedan sägs.

3 §. Har ej inom föreskriven tid åtal
väckts eller till rätten inkommit framställning
om förlängning av tiden, eller
förekommer eljest ej längre skäl för intagning
i övervakningshem, förordne
rätten att den intagne omedelbart skall
utskrivas.

Beslutar åklagaren åtalseftergift, har
han att förordna om den intagnes omeldelbara
utskrivning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

4 §. Erfordras något anstånd med utskrivningen
i avbidan på att plats i
ungdomsvårdsskola eller annan vård eller
tillsyn kan beredas den intagne, må
rätten medgiva att han må kvarhållas
i hemmet högst en månad (två månader)
efter beslut om åtalseftergift eller efter
det att rätten förordnat om påföljd för
brottet eller enligt 5 kap. 5 § strafflagen
förklarat den intagne ej kunna fällas till
ansvar.

5 §. Vården av den som är intagen i
övervakningshem skall stå under psykiatrisk
tillsyn och bör inriktas på att
förbereda hans fortsatta behandling.
Särskild vikt skall läggas vid att lämplig
sysselsättning beredes honom.

6 §. Åklagaren äger förordna att i
övervakningshem intagen skall hållas avskild
från annan intagen, när detta av
hänsyn till utredningen är erforderligt.

7 §. Sinnesundersökning jämlikt 6
kap. sinnessjuklagen av den som intagits
i övervakningshem skall verkställas
på sätt som är stadgat i fråga om den
som är på fri fot.

Har i avgivet utlåtande över verkställd
sinnesundersökning den intagne förklarats
vara i behov av vård å sinnessjukhus,
och eftergiver åklagaren åtalet, skall
den undersökte intagas å sinnessjukhus
för vård. Medicinalstyrelsen har att tillse
att intagning sker senast inom en
månad från beslutet om åtalseftergift.

Förklarar rätten någon som enligt avgivet
utlåtande är i behov av vård å
sinnessjukhus enligt 5 kap. 5 § strafflagen
ej kunna till ansvar fällas, och
kvarhålles han ej å sinnessjukhus efter
undersökningen, skall han inomen månad
överföras till sinnessjukhus som medi -

cinalstyrelsen bestämmer, och gälle därefter
om honom vad i 47 § 1 mom. och
3 mom. första stycket sinnessjuklagen
stadgas. Intill dess överförande till sinnessjukhus
skett skall han kvarbliva i
övervakningshemmet.

Skall någon, beträffande vilken domstol
förordnat om intagning i övervakningshem,
jämlikt 47 § sinnessjuklagen
ej kvarhållas å sinnessjukhus, varde han
återförd till övervakningshemmet.

8 §. Ä ort där övervakningshem ej finnes
skall, om möjligt, särskild anordning
träffas så att för brott misstänkt,
som på grund av sin ungdom ej bör intagas
i häkte avsett för vuxna, må kunna
efter häktning placeras i annan,
lämpligare lokal.

9 §. Närmare föreskrifter angående
tillämpningen av denna lag meddelas av
Konungen.

Alt. II. Preliminärt utkast till ett andra
stycke i 24 § 2 mom. barnavårdslagen.

Finner barnavårdsnämnden sig icke
kunna taga slutlig ställning till frågan
om någons omhändertagande för skyddsuppfostran
enligt 22 § c) eller d), äger
nämnden likväl, om sannolika skäl för
behov av skyddsuppfostran föreligga,
föreskriva att han i avbidan på åtgärd
härför skall omhändertagas för utredning
om sådan åtgärd. I fråga om dylikt
omhändertagande skall i tillämpliga
delar gälla vad om omhändertagande
för skyddsuppfostran är stadgat. Det
åligger barnavårdsnämnden att så snart
det kan ske slutligt avgöra frågan om
skyddsuppfostran av den som sålunda
förberedelsevis omhändertagits.

100

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

Bil. C.

6. Av barnavårdskommittén utarbetat förslag till lag om
ändring i vissa delar av lagen den 6 juni 1924 (nr 361) om
samhällets barnavård och ungdomsskydd (barnavårdslag).

Härigenom förordnas dels att till lagen
den 6 juni 1924 om samhällets barnavård
och ungdomsskydd skall fogas
en ny paragraf med beteckningen 20 a,
dels ock att 18 och 23 §§ samt 46 §
2 mom. samma lag skola erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives.

18 §.

Har hos barnavårdsnämnden gjorts
anmälan, som i 17 § sägs, eller har nämnden
eller dess ordförande genom hänvändelse
från domstol eller åklagare eller
på annat sätt fått kännedom om fall,
där nämndens ingripande kan antagas
vara påkallat, skall ordföranden för
ärendets beredande oförtövat söka inhämta
noggrann kännedom om de på
fallets bedömande inverkande omständigheter.
Finnes kretsombud eller föredragande,
som omförmäles i 8 § 2 mom.,
bör utredning verkställas av kretsombudet
eller föredraganden. Kretsombud bör
kallas till deltagande i nämndens överläggning.

Förekommer anledning — — — i
hemmet.

Därest ingripande---i överlägg ningen.

Påkallas ingripande---befräm jas

därigenom.

Därest utredning---i ärendet.

Tillhör den---i ärendet.

20 a §.

Har domstol jämlikt lagen om skyddsuppfostran
av vissa underåriga lagöverträdare
överlämnat åt barnavårdsnämnd
att taga befattning med underårig

eller har, enligt underrättelse som avses
i 6 § lagen om eftergift av åtal mot
vissa underåriga, vid åklagares beslut
om åtalseftergift förutsatts åtgärd av
nämnden med avseende å underårig,
åligger det nämnden att skyndsamt
lämna länsstyrelsen meddelande om fattade
beslut i ärendet ävensom att i övrigt
hålla länsstyrelsen underrättad om
vidtagna åtgärder. Närmare föreskrifter
härom utfärdas av Konungen.

23 §.

1 mom. Finner barnavårdsnämnden
sådant förhållande föreligga, som i 22 §

a)—c) sägs, må nämnden, i den mån
omständigheterna därtill föranleda,
meddela föräldrar, som finnas hava
försummat sina plikter mot barnet, allvarlig
förmaning att bättre uppfylla sagda
plikter ävensom erinran om de påföljder,
vilka, där rättelse ej vinnes, kunna
inträda enligt denna lag; samt

giva vanartat barn en allvarlig varning
och, där så anses lämpligt, erinra det om
de påföljder, som nyss nämnts.

Person, som avses i 22 § d), må till -

101

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

hållas att bemöda sig om lovlig utkomst
och att föra ett ordentligt liv samt må
erinras om de påföljder, som i annat fall
kunna inträda för honom. Hans föräldrar
må ock, om det anses påkallat, uppmanas
att öva tillsyn över honom.

Envar, som avses i 22 §, skall av
nämnden förhjälpas till den läkarvård,
vartill i paragrafen angivet missförhållande
må föranleda, ävensom, såvitt det
med hänsyn till hans ålder och omständigheterna
i övrigt kan komma i fråga
samt prövas vara gagneligt, till lämplig
utbildning, arbetsanställning, bostad
och fritidssysselsättning samt annorledes
bistås. För dessa ändamål har nämnden
att, efter vad som må befinnas ändamålsenligt,
hänvända sig till organ för
den offentliga arbetsförmedlingen, annan
offentlig eller enskild institution, anhöriga
till den, varom fråga är, eller andra,
som kunna finnas lämpliga och villiga
att taga hand om honom eller att
eljest hjälpa och stödja honom.

1 eller utan samband med åtgärd, som
förut i detta mom. angivits, må nämnden
besluta, att vård och fostran av barn,
som avses i 22 § a) och b), skall stå
under särskild tillsyn, eller förordna om
övervakning av vanartat barn eller person,
som avses i 22 § d).

2 mom. Därest åtgärd, som avses i 1
mom., förgäves försökts eller får antagas
icke vara tillfyllest, må barnavårdsnämnden
efter vad som prövas lämpligt i varje
särskilt fall, jämte det nämnden beslutar
om tillsyn eller övervakning, som
i 1 mom. nämnts, meddela en eller flera
av nedan vid a)—d) angivna föreskrifter,
avseende vad som skall iakttagas i
fråga om barns vård och fostran eller
vad barn eller ung person har att själv
ställa sig till efterrättelse.

Föreskrift må gälla:

a) anlitande av lämplig, till stöd för
hemuppfostran inrättad anstalt,

b) utbildning, arbetsanställning, vistelseort,
bostad och användande av fritid,

c) inskränkning i förfogandet över arbetsförtjänst
eller andra tillgångar samt

d) avhållsamhet från bruk av stimulans-
och berusningsmedel.

3 mom. När anledning därtill förekommer,
må nämnden upphäva beslut om
tillsyn eller övervakning samt ändra
eller upphäva enligt 2 mom. meddelad
föreskrift.

4 mom. Tillsyn och övervakning bör
av nämnden anförtros åt någon av dess
ledamöter, åt tjänsteman hos nämnden
eller åt annan lämplig person.

Närmare föreskrifter angående övervakares
befogenheter och den övervakades
skyldigheter ävensom angående tillsyn
å barns vård och fostran meddelas
av Konungen.

46 §.

2 mom. Slutlig utskrivning av barn,
som omhändertagits för skyddsuppfostran,
skall äga rum senast då barnet fyller
aderton år. Utskrivningen må dock
ifråga om barn, som efter fyllda femton
år omhändertagits eller intagits i
skola tillhörande barna- och ungdomsvården,
anstå till dess tre år förflutit
från omhändertagandet eller intagningen.
Därest i sådan skola intagen visat
opålitligt uppförande, må med utskrivningen
anstå, till dess han fyllt tjuguett
år.

Slutlig utskrivning--— ett år.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1953.

102

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

Bilaga D.

7. Särskild motivering för de av barnavårdskommitten
föreslagna ändringarna i barnavårdslagen.

Förslaget till lag om skyddsuppfostran
av vissa underåriga lagöverträdare syftar
till att, frånsett särskilda undantagsfall,
ungdomar under 18 år vilka begått
brott skola, i stället för att intagas i
fångvårdsanstalt, överlämnas till samhällets
barna- och ungdomsvård för skyddsuppfostran.
Vissa föreslagna ändringar i
lagen om eftergift av åtal mot vissa underåriga
innebära, att de nuvarande begränsningarna
i fråga om åklagares rätt
att eftergiva åtal mot underåriga delvis
bortfalla, varjämte i restriktivt syfte de
fall angivas, där åtal bör anses påkallat.
Som beräknelig och avsedd följd såväl
av sistberörda ändringar som ock därav
att ett åtal, när det gäller ungdom
under 18 år, enligt förstnämnda lag regelmässigt
icke kan leda till frihetsstraff,
lär man kunna vänta sig att ungdomsvårdens
organ i större utsträckning än
förut komma att få taga befattning med
kriminellt belastad ungdom.

Samhällets barna- och ungdomsvård
som helhet ställes ej genom den föreslagna,
såsom ett provisorium tänkta
lagstiftningen inför uppgifter, med vilka
den förut icke är väl förtrogen; ej heller
finnes anledning antaga, att ökningen av
dess arbetsbörda kommer att bli besvärande.
Det är dock tänkbart, att en eller
annan barnavårdsnämnd, vilken icke fått
tillfälle till erfarenheter på området, kan
vara osäker om huru den bäst bör taga
sig an kriminellt belastad ungdom, att

någon barnavårdsnämnd kan utsättas för
en ökning i arbetsbelastningen, som dess
arbetsorganisation visar sig icke motsvara,
eller att i särskilt fall annan svårighet
uppstår som följd av den förändring
berörda lagstiftning medför.

Den med lagstiftningen åsyftade överflyttningen
av ansvaret för behandlingen
av kriminellt belastad ungdom från
kriminalvårdens till ungdomsvårdens
organ är principiellt synnerligen viktig
om än kvantitativt kanske ej så betydande.
Det är uppenbarligen högst önskvärt,
att den icke ens under en övergångstid
misskrediteras genom underlåtenheter
eller mindre välbetänkta åtgöranden
från de sistnämnda organens sida.
Utan tvivel kan det också förväntas,
att de myndigheter och befattningshavare,
vilka ha att leda och öva uppsikt
över samhällets barna- och ungdomsvård,
komma att låta sig särskilt angeläget
vara att förekomma eller avhjälpa
sådana svårigheter, som nu antytts. Det
förefaller också sannolikt, att svårigheterna
skola kunna på denna väg tillfredsställande
bemästras under de betingelser
för ledning och kontroll, som
de gällande bestämmelserna för barnaoch
ungdomsvården bereda, ehuru dessa
betingelser icke äro helt tillfredsställande.

Försiktigheten synes dock bjuda, att
länsstyrelses möjlighet att öva kontroll
å barnavårdsnämnds befattning med kri -

103

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

minelit belastad ungdom förstärkes, så
att kontrollen blir fullt effektiv, något
som utan svårighet kan åvägabringas.
Härigenom torde man också kunna undgå
de betänkligheter, vilka överflyttning
av betydelsefulla uppgifter till barnavårdsnämnderna
eljest kunde väntas
framkalla hos dem som icke hysa fullt
förtroende till barnavårdsnämndernas
erfarenhet och förmåga. För ändamålet
erfordras ett tillägg till barnavårdslagen
samt några andra föreskrifter. Kommittén
återkommer härtill nedan under
rubriken Angående 20 a §.

I samband med att, enligt vad som föreslagits,
möjligheterna att eftergiva åtal
mot underåriga vidgas, har det synts
kommittén angeläget att vissa ändringar
göras i 23 § barnavårdslagen, vilket
stadgande gäller s. k. förebyggande åtgärder,
d. v. s. åtgärder, som om möjligt
böra tillgripas i stället för omhändertagande,
då ett barn växer upp under
otillfredsställande förhållanden eller
då ett barn eller en ung person redan
utvecklats i sådan riktning eller
ådagalägger ett sådant beteende, att
samhället måste ingripa för tillrättaförande.
Ändringarna gå främst ut på att
lägga i barnavårdsnämndens hand att
förbinda övervakningsbeslut med föreskrifter,
väsentligen motsvarande dem
som upptagas i 8 § lagen om villkorlig
dom vid a. b. och d. Emellertid föreslås
även i övrigt åtskilliga sakliga ändringar
i 23 § barnavårdslagen, samtidigt
som paragrafen ur formell synpunkt
omarbetats. Barnavårdskommittén
har vid sitt sysslande med detta stadgande
jämväl tagit del av ett utav 1918 års
lösdriveriutredning framlagt förslag, till
vilket kommittén i åtskilliga stycken
anslutit sig, och kan förty beträffande
skälen till föreslagna ändringar i första
hand hänvisa till sagda utrednings be -

tänkande (SOU 1949:4 sid. 11 o. f.,
162 o. f.). I övrigt redovisas skälen nedan
under rubriken Angående 23 §.

Det har av kommittén ansetts önskvärt
att, i samband därmed att barna- och
ungdomsvården enligt den föreslagna
provisoriska lagstiftningen i vidgad omfattning
får ansvaret för behandlingen
av kriminellt belastad ungdom, i viss
män vidga möjligheterna att uppskjuta
slutlig utskrivning av barn, som omhändertagits
för skyddsuppfostran. Nu
gällande regler härom återfinnas i 46 §
barnavårdslagen. Av paragrafens 2 mom.
framgår, att för skyddsuppfostran omhändertaget
barn, vilket ej intagits i skola
tillhörande barna- och ungdomsvården,
måste slutligt utskrivas senast då barnet
fyller aderton år. Denna regel innehålles
i första punkten av momentet.

Redan under förarbetena till 1934 års
ändringar i barnavårdslagen anfördes av
Stockholms barnavårdsnämnd, att det ej
sällan befunnits önskvärt, att slutlig utskrivning
av barn, som omhändertagits
jämlikt lagens 22 § c) men ej intagits
i skyddshem, icke behövt ske vid aderton
års ålderns inträde. Vederbörande
departementschef uttalade emellertid, att
det icke torde vara lämpligt att bestämmelser
infördes om rätt att utsträcka omhändertagandet
på sätt barnavårdsnämnden
betecknat som önskvärt, samt hänvisade
till möjligheten för barnavårdsnämnd
att i sådant fall som det åberopade,
innan tid för utskrivning inträtt,
fatta ett beslut om omhändertagande
jämlikt samma § d), avsett att omedelbart
verkställas, när utskrivningen eljest
skolat ske.

Den ytterligare erfarenhet, som sedermera
vunnits, har bekräftat, att det ofta
nog är synnerligen önskvärt, att barnavårdsmyndigheterna
beträffande sådana
för skyddsuppfostran omhändertagna

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

barn, vilka icke ansetts behöva fostran
å ungdomsvårdsskola, kunna utsträcka
omhändertagandet utöver den gräns, som
sättes i 46 § 2 mom. första punkten barnavårdslagen.
Det bär också blivit tydligt
att berörda, av departementschefen
anvisade utväg ingalunda alltid är framkomlig.
Det är ju också uppenbart, att
de förutsättningar för omhändertagande,
vilka angivas i 22 § d) barnavårdslagen,
mera sällan inträda beträffande
en ung person, vilken •—• i eller utom
anstalt — befinner sig under noggrann
uppsikt och ledning och kanske även är
medveten om risken för intagning i
ungdomsvårdsskola eller omhändertagande
enligt sistberörda stadgande. Trots
att nyssnämnda förutsättningar icke inträda
och att intagning å ungdomsvårdsskola
icke framstår såsom motiverad,
kan barnavårdsnämnden med hänsyn till
den omhändertagnes uppförande, inställning
till arbete m. m. ha grundad anledning
till antagande, att man icke säkert
kommit till rätta med honom och icke
har tillräckliga skäl att emotse hans fortsatta
utveckling och förehavanden med
goda förhoppningar. I sådana fall måste
det för en ansvarskännande barnavårdsnämnd
framstå såsom angeläget att kunna
med stöd av den bestämmanderätt
över den unge, som omhändertagandet
ger, fortsätta att söka i gynnsam riktning
påverka den unge. Sådana situationer,
som nu berörts, där det vore önskvärt
för barnavårdsnämnden att äga en
något vidgad möjlighet att uppskjuta utskrivningen,
inträda naturligen oftast i
de fall, där omhändertagandet av vanartat
barn skett under något av de närmaste
åren innan barnet fyller 18 år. Omhändertagandet
gäller i dylika fall merendels
barn, vilkas utveckling i hög
grad snedvridits och vilkas tillrättaförande
kräver avsevärd tid. Att ingripa

med omhändertagande, om detta icke
kan få den varaktighet, som bedömes
vara erforderlig, måste framstå såsom
otillräckligt grundat. Erfarenheten visar
också att, därest i fall som sist nämnts
intagning i ungdomsvårdsskola bedömes
såsom onödig eller till och med olämplig
eller om plats i sådan skola icke kan
beredas, omhändertagande — ehuru i
och för sig önskvärt — ofta underlåtes.

På grund av det anförda finner barnavårdskommittén
lämpligt föreslå sådan
ändring i barnavårdslagen, att i
fall som avses i 46 § 2 mom. första punkten
utskrivningen må, om omhändertagandet
skett efter det barnet fyllt 15
år, anstå till dess tre år förflutit från
omhändertagandet. Ehuru vad förut andragits
synes kommittén innefatta tillräckliga
skäl för den föreslagna lagändringen,
vill kommittén till stöd för förslaget
ytterligare påpeka följande. Enligt
den i inledningen till dessa motiv
nämnda, föreslagna lagstiftningen skall
domstols beslut att överlämna tilltalad,
som ej fyllt 18 år, åt barnavårdsnämnd
för skyddsuppfostran icke längre innefattas
i en villkorlig dom. Genomföres
detta förslag utan att samtidigt någon
ändring göres i utskrivningsregeln i 46 §
2 mom. första punkten barnavårdslagen
eller i de därmed sammanhängande reglerna
i 3 mom. samma paragraf angående
tillsyn å utskrivna, leder detta till
att i många fall samhällets kontroll å
unga lagbrytare blir av mindre varaktighet
än förut.

Vid sidan av den föreslagna ändrade
regeln angående utskrivning av de för
skyddsuppfostran omhändertagna barnen
i allmänhet ha de nu i 46 § 2 mom. andra
och tredje punkterna barnavårdslagen
upptagna reglerna beträffande dem som
intagits i ungdomsvårdsskola ansetts böra
i sak bibehållas oförändrade. Grun -

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

105

derna för dessa regler, vilka grunder
icke torde behöva beröras här, rubbas
icke genom den föreslagna ändringen.

Det synes kommittén icke möta hinder
att tillämpa den föreslagna ändrade utskrivningsregeln
även å dem som vid
ikraftträdandet redan äro omhändertagna
för skyddsuppfostran.

Beträffande motiven till de av barnavårdskoinmittén
i övrigt föreslagna ändringarna
i barnavårdslagen hänvisas till
vad nedan anföres angående de särskilda
stadgandena.

Den ledande synpunkten vid upprättandet
av kommitténs förslag till ändringar
i barnavårdslagen har varit den,
att de förändringar, som betingades av
de ovan inledningsvis nämnda förslagen
till lagstiftning på straff- och processrättens
områden eller som därigenom i hög
grad aktualiserades, borde genomföras,
men att ändringarna å andra sidan borde
strikt begränsas till det på nämnda
grunder avgjort erforderliga. Skälet för
denna begränsning är det, att kommitténs
arbete icke nått fram till det stadiet,
att kommittén träffat slutligt avgörande
om vad kommittén vill föreslå
med avseende å barnavårdslagstiftningen,
vare sig i stort eller i fråga om enskildheter.
Det är därför i och för sig
föga önskvärt för kommittén att för närvarande
engagera sig i ändringsförslag
rörande barnavårdslagen. Kommittén
vill framhålla, att de nu av kommittén
föreslagna ändringarna visserligen i väsentliga
delar giva uttryck åt vad kommittén
för närvarande räknar med att
även i fortsättningen kunna hålla fast
vid men att dess fortsatta utredningar
och överväganden kunna leda till ändrad
ståndpunkt även härutinnan, varför
de föreslagna stadgandena icke få fattas
som utbrutna delar av vad kommittén
framdeles kommer att föreslå.

I detta sammanhang vill kommittén
särskilt understryka, att det framlagda
förslaget till ändrad lydelse av 23 § barnavårdslagen
icke motsvarar vad kommittén
räknar med att framdeles komma
att föreslå. Det framlagda förslaget
upptager oförändrat vad den gällande
barnavårdslagen innehåller rörande förutsättningarna
— nämligen förhållanden
som sägs i 22 § a)—d) — för att barnavårdsnämnd
skall äga ingripa med olika
s. k. förebyggande åtgärder. Det är kommittén
väl bekant, att vad lagen i nu
berörda hänseende innehåller regelmässigt
icke beaktas i barnavårdsnämndernas
praxis samt att denna friare praxis
icke brukat föranleda ingripande från
de myndigheters sida, åt vilka ledningen
av och uppsikten över samhällets barna-
och ungdomsvård anförtrotts. Kommittén,
som ägnat frågan åtskillig uppmärksamhet,
har kommit till den uppfattningen,
att sagda praxis är mycket
välmotiverad, och kommittén torde i sitt
blivande förslag till barnavårdslagstiftning
komma att upptaga föreskrifter av
innebörd, att olika sådana åtgärder, som
omförmälas i 23 § barnavårdslagen, skola
kunna vidtagas utan att fulla skäl för
omhändertagande behöva föreligga. Det
är emellertid icke möjligt för kommittén
att nu framlägga ett förslag till ändrad
lagstiftning angående förebyggande verksamhet
från barnavårdsorganens sida.
Nämnas må, att ett dylikt förslag av allt
att döma måste innefatta en ändrad systematisk
uppbyggnad av lagen.

Barnavårdskommittén vill slutligen,
innan kommittén övergår till en genomgång
av de olika föreslagna stadgandena,
framhålla, att kommittén ingalunda
förbisett, att det i samband med en
sådan lagstiftning rörande behandlingen
av unga lagöverträdare, varom nu
är fråga, kunde vara befogat att till

106

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

prövning upptaga frågorna, huruvida det
är i allo väl beställt med barnavårdsmyndigheternas
organisation och förfarandet
hos dem — inbegripet deras möjligheter
och befogenheter när det gäller
utredning — samt, därest så befunnes
ej vara fallet, vad som kunde i lagstiftningsväg
åtgöras för vinnande av
förbättring. Det torde emellertid vara
uppenbart, att dylika spörsmål föra allt
för långt för att kunna av kommittén
upptagas i detta lagstiftningssammanhang.
Detsamma gäller frågorna, huruvida
rätten att fullfölja talan mot barnavårdsnämnds
beslut eller skyldigheten
att underställa sådana beslut högre myndighets
prövning bör vidgas samt om
länsstyrelsens befogenheter såsom barnavården
övervakande och ledande myndighet
böra förstärkas. Kommittén har
funnit, att de ändringar i barnavårdslagen,
till vilka kommittén begränsat sitt
förslag, böra vara tillfyllest för att göra
samhällets barna- och ungdomsvård ägnad
att motsvara de ökade anspråk, som
bli en följd av den föreslagna provisoriska
lagstiftningen på straff- och processrättens
områden.

Angående 18 §.

Det synes barnavårdskommittén lämpligt,
att såsom anledning till utredning,
varom i denna paragraf är fråga, särskilt
angives hänvändelse från domstol
eller åklagare. Här åsyftas i främsta rummet,
men ej uteslutande, sådan förfrågan,
som angives i 1944 års lag om åtalseftergift,
samt hänvändelse, som förutsättes
i den föreslagna lagen om skyddsuppfostran
av vissa underåriga lagöverträdare.

Vad i 18 § är stadgat synes garantera,
att barnavårdsnämndens utredning i fall,
där åtalseftergift eller överlämnande
jämlikt sistnämnda föreslagna lag ifråga -

sättes, utan dröjsmål påbörjas. Enligt
förslaget till ändrad lydelse av 1944 års
eftergiftslag skall nämnden vidare i sagda
lag åläggas att inom viss tid besvara
åklagarens förfrågan. Något motsvarande
har ej föreslagits för det fall, att
domstol hänvänt sig till barnavårdsnämnden
med förfrågan. Emellertid
skall enligt förslaget till ändrad lydelse
av lagen den 20 december 1946 med
vissa bestämmelser om mål rörande brott
av underårig dylikt mål alltid behandlas
skyndsamt. Det synes med hänsyn härtill
kunna antagas, att domstol kommer
att begära skyndsamt svar å sin förfrågan,
och detta förhållande i förening
med vad 18 § barnavårdslagen innehåller
torde enligt barnavårdskommitténs
mening innefatta tillräcklig säkerhet
för att barnavårdsnämnden kommer
att efter domstols hänvändelse göra vad
på nämnden ankommer med all den
skyndsamhet, som är förenlig med erforderlig
omsorg.

I detta sammanhang vill barnavårdskommittén
nämna, att kommittén till
övervägande förehaft frågan, huruvida
— för vinnande av ett snabbare förfarande
— sådan ändring möjligen skulle
kunna göras i barnavårdslagen, att barnavårdsnämnds
ordförande bleve, utan
vidare eller efter särskilt bemyndigande,
behörig att å nämndens vägnar besvara
domstols eller åklagares förfrågan
angående nämndens eventuella avsikter
att ingripa med avseende å viss underårig,
ehuru nämnden ännu icke hunnit
pröva frågan om sådant ingripande.
Kommittén har emellertid ansett en dylik
rätt för ordföranden icke kunna komma
i fråga. Därest ordföranden utnyttjar
behörigheten, blir följden lätt, att
föga önskvärda situationer uppkomma.
Nämnden, som i åtskilliga fall måste
sitta inne med sakkännedom och erfa -

Kungl. Maj. ts proposition nr 223.

107

renhet som ej stått ordföranden till buds
och därjämte kanske har en fullständigare
och bättre utredning att bygga sitt
avgörande på, kan ofta nog vilja stanna
för annan mening än ordförandens.
Nämnden måste då antingen sätta sig
över ordförandens avgivna yttrande eller
— mot sin övertygelse — ansluta sig
till den ståndpunkt ordföranden intagit.
Intetdera är tillfredsställande. Kravet
på skyndsamhet vid nämndens behandling
av de framställda förfrågningarna
får icke tillgodoses på bekostnad
av tillförlitligheten hos vad å nämndens
vägnar uttalas eller på sådant sätt, att
nämndens arbete förryckes och skadas.

Angående 20 a §.

Med den föreslagna formuleringen
avses att uttrycka, att länsstyrelsen skall
hållas underrättad ej blott om vad nämnden
beslutar utan också om vad besluten
i verkligheten leda till, så t. ex. om att
ändrade förhållanden gjort verkställighet
omöjlig eller orimlig eller om vad
som inom ramen för ett beslut om omhändertagande
för skyddsuppfostran eller
om övervakning i förening med hjälp
till arbetsanställning blivit åtgjort och
uppnåtts. Vidare bör länsstyrelsen få
kännedom om viktigare åtgärder som
vidtagits utan samband med formligt
beslut.

Självfallet är det för kontrollsystemet
erforderligt, att länsstyrelsen får del av
eller underrättas om domstolens dom å
överlämnande samt om eftergiftsbeslut,
i vilket åtgärd av barnavårdsnämnd förutsättes.
Beträffande dom torde erforderliga
föreskrifter lämpligen kunna införas
i Kungl. kungörelsen den 21 juni
1946 angående översändande av domar
i vissa brottmål in. m. Vad angår eftergiftsbcslut
som nyss sagts synes det, med
hänsyn till utformningen av 1944 års

eftergiftslag, enklast att till den i C §
givna föreskriften om underrättelse till
barnavårdsnämnden foga ett tillägg om
underrättelse jämväl till den länsstyrelse,
som har att vaka över nämndens verksamhet.

Angående 23 §.

Skälen för det framlagda förslaget till
ny lydelse av 23 § ha delvis angivits i
det föregående, varjämte, med anledning
därav att förslaget i mycket är grundat
på ett av lösdriveriutredningen utarbetat
förslag, hänvisats till sagda utrednings
betänkande. Här må upprepas vad ovan
framhållits därom att kommittén kommer
att ägna fortsatt uppmärksamhet åt
frågan om barnavårdsorganens förebyggande
verksamhet och att det föreliggande
förslaget blott är ett uttryck för
vad kommittén anser tills vidare böra
gälla angående de förebyggande åtgärderna.
Rörande förslaget må ytterligare
anföras följande.

1 mom. första stycket har underkastats
en formell bearbetning, varvid vad
nu i punkt a) är stadgat därom att förmaning
åt föräldrar skall tilldelas »inför
nämnden eller genom särskilt ombud»
uteslutits i syfte att giva nämnden friare
händer. Vidare har punkten c) uteslutits
ur stycket och överförts till 2 mom.
Härigenom har första punkten kommit
att avse endast stadganden om förmaning
och varning.

Andra stycket av första momentet gäller
enligt förslaget förmaning och varning
åt person, som avses i 22 § d) samt
framställning till hans föräldrar. Det
må anmärkas, att förhållandena understundom
kunna vara sådana, att varning
åt någon, som ej uppnått 18 års ålder,
eller förmaning åt hans föräldrar, lämpligen
avfattas mer eller mindre i anslutning
till vad i andra stycket sägs.

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

I tredje stycket ha upptagits rena
lijälpåtgärdcr, med vilka nämnden har
att, om det kan antagas gagneligt, söka
bistå barn och ungdom, som avses i
22 §. Kommittén har velat i någon mån
råda bot å den torftighet och begränsning,
som utmärker barnavårdslagens
behandling av barnavårdsnämnds hjälpande
verksamhet. Kommittén har i sådant
syfte dels vidgat verksamhetsområdet
till alt avse alla fall av missförhållanden,
som angivas i 22 §, dels ock
till de förut i sista stycket av 1 mom.
upptagna åtgärderna lagt hjälp till läkarvård.
Sådan hjälp är ofta av synnerlig
betydelse. Kommittén inbegriper i
uttrycket läkarvård även erforderlig undersökning
samt sjukhusvård.

I momentets sista stycke har kommittén
upptagit ett stadgande om övervakning
eller tillsyn utan samband med
föreskrifter. Stadgandet innebär intet
egentligt nytt i sak. Kommittén har
emellertid — i viss anslutning till vad
fattigvårdslagstiftningskommittén på sin
tid föreslog — skilt mellan å ena sidan
tillsyn å barns vård och fostran samt å
andra sidan övervakning av barn eller
person som avses i 22 § d). Övervakning
torde i regel, när det gäller tillämpningen
av barnavårdslagen, betraktas såsom en
åtgärd med avseende å barn eller unga
personer, vilkas fortsatta förehavanden
böra ägnas uppmärksamhet. Hos barnavårdsnämnderna
lär råda tvekan, huruvida
föräldrar kunna ställas under formlig
övervakning. Enligt uppgift förekommer
det att barnavårdsnämnd beslutar
ställa hemmet under övervakning. En
sådan tillämpning av lagen rimmar emellertid
icke helt med det nuvarande stadgandet
i första punkten av andra momentet.
Sistnämnda stadgande är för övrigt
mindre lyckligt avfattat. Sådan »åtgärd,
som i 1 mom. omförmäles» kan

tydligen vara en ren lijälpåtgärd, vilket
ej står väl tillsammans med »övervakning
av den, mot vilken åtgärden skall
vidtagas». Det synes kommittén vara till
fördel att skilja mellan tillsyn och övervakning,
men uppenbarligen kunna de
båda formerna för uppsikt kombineras
med varandra. Vad som -— enligt av
Kungl. Maj:t utfärdade föreskrifter —-gäller angående övervakning och särskilt
angående den övervakades skyldigheter
kan icke i allo tillämpas beträffande
tillsyn å barns vård och fostran.
Närmare föreskrifter angående dylik
tillsyn torde böra meddelas av Kungl.
Maj :t.

I 2 mom. har barnavårdskommittén,
på grundval av lösdriveriutredningens
förslag samt inom kommittén gjorda
överväganden, upptagit vissa föreskrifter,
som må meddelas för avhjälpande
av missförhållanden med avseende å
barns vård och fostran eller för tillrättaförande
av vanartat barn eller person
som avses i 22 § d). Dylika föreskrifter
skola alltid förbindas med tillsyn eller
övervakning. Föreskrift kan, efter vad
som i olika fall är rimligt och lämpligt,
riktas enbart till föräldrarna (vårdnadshavare^
eller både till dem och till det
barn, vars förhållanden föranlett ingripandet,
eller ock enbart ha formen av
åläggande för vanartat barn eller person
som avses i 22 § d).

I motsats mot vad som är fallet i lagen
om villkorlig dom har bland de föreskrifter,
som må meddelas, icke upptagits
sådan om behandling å sjukhus
eller annan anstalt. Det har synts kommittén
sannolikt, att föreskrift om dylik
behandling skulle ha ringa värde. Därest
såsom hjälp erbjuden vård icke antages,
har barnavårdsnämnden att lita
till omhändertagande.

Kommittén har ansett sig åtminstone

109

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

för närvarande icke böra föreslå något
tillägg till barnavårdslagen, svarande
mot vad i 8 § sista stycket lagen om
villkorlig dom sägs om föreskrift angående
fullgörande av skadeståndsskyldighet.
Möjligen kan man genom föreskrift
enligt c) indirekt — genom att
motverka slöseri och befrämja sparsamliet
— verka för att den skadeståndsberättigade
skall få sitt.

Det är givet, att föreskrift blott kan
gälla något, som skall företagas eller
iakttagas med avseende å barnet, eller
något som barnet eller sådan person,
som avses i 22 § d) barnavårdslagen,
skall rätta sig efter. Detta har emellertid
ansetts böra för säkerhets skull komma
till klart uttryck.

Över huvud taget torde det vara risk
för att en del barnavårdsnämnder komma
att hysa tvekan inför tillämpningen
av det föreslagna andra momentet, och
viss fara kan tänkas föreligga för misstolkning.
Detta sammanhänger med att

— samtidigt som övervakning utan föreskrifter
är en av barnavårdsnämnderna
allmänt brukad och uppskattad åtgärd

— de möjligheter att förbinda övervakning
med föreskrifter, vilka barnavårdslagen
samt Kungl. kungörelsen den 30
november 1934 med vissa föreskrifter i
anledning av barnavårdslagen erbjuda,
av många nämnder sällan eller aldrig
tagas i bruk. Särskilt olyckligt vore det,
om den uppfattningen någonstädes skulle
vinna insteg, att efterkommande av föreskrift
finge framtvingas genom handräckning.
Till uppkomsten av en sådan
missuppfattning kunde tänkas medverka
dels det förhållandet att sådana föreskrifter,
om vilka nu är fråga, i olika
sammanhang ha brukat benämnas
tvångsåtgärder, dels ock att stadgandet
i 77 § barnavårdslagen angående handräckning
fått eu tämligen obestämd av -

fattning och i praxis tillagts cn ganska
vidsträckt innebörd.

På grund av vad nu anförts bör det
framhållas, till en början, att sådan anordning,
som avses i det föreslagna 2
mom., har till förutsättning, att barnavårdsnämnden
kan räkna med att utan
maktmedel komma till rätta med missförhållandena.
Åtminstone som regel
måste läget vara det, att vederbörande
vidgått missförhållandena och framställt
sig som villig till rättelse samt till att
respektera tillsynen eller övervakningen
jämte därtill knutna föreskrifter. Någon
gång kan kanske barnavårdsnämnd,
i fall då sådan inställning som nyss
sagts icke visats, ha fog för antagande,
att fråga blott är om övergående
trots eller att övervakaren skall kunna
efterhand framkalla den villighet, utan
vilken anordning enligt 2 mom. är meningslös.
Med hänsyn till vad sålunda
gäller angående förutsättningarna är det
tydligt, att anordningen går ut på att
den, vars fortsatta åtgöranden ställas under
tillsyn eller övervakning, skall, jämte
det hans liv och leverne kontrolleras,
psykiskt påverkas att undanröja missförhållandena.
Given föreskrift utgör ett
led i denna påverkan och en anvisad
utväg, som bedömts vara nödig eller i
vart fall nyttig. Därest föreskrift åsidosättes
eller kontrollen icke lojalt möjliggöres,
kan detta vara ett skäl för
nämnden att inskrida med varning eller
att ompröva frågan om föreskrifter, valet
av övervakare o. dyl. Det avgörande
för nämndens ställningstagande måste
emellertid naturligtvis vara, huruvida
de missförhållanden, som föranlett beslutet
enligt 2 mom., bestå eller icke.
Har i fråga om dom förbättring inträtt,
behöver åsidosättande av föreskrifter
och kontroll icke tillmätas betydelse. Leder,
å andra sidan, anordningen icke till

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

förbättring, ehuru alla föreskrifter följas,
har den uppenbarligen misslyckats
och omhändertagande måste komma i
fråga. Åsidosättande av förpliktelserna
enligt beslutet om tillsyn eller övervakning
är emellertid ägnat att i många fall,
där förbättring i förhållandena ej inträtt,
klarlägga, att sådan ej kan uppnås
genom den beslutade anordningen.

Ehuru vad sålunda anförts angående
innebörden av tillsyn eller övervakning
med föreskrifter samt om vad som må
åtgöras, då anordningen icke slår väl ut,
torde kunna utläsas ur barnavårdslagen,
utan att denna ändras i vidare mån än
kommittén föreslagit, är kommittén icke
främmande för tanken, att det kunde
vara lämpligt att ge övervakningsinstitutet
en mera fullständig reglering i samma
lag. Kommittén bär emellertid ansett
det icke kunna ifrågakomma att föreslå
en sådan utbyggnad av lagen i
detta sammanhang. Framhållas må, att
en sådan reglering bl. a. borde gälla tillsyns-
och övervakningstidens längd i
olika fall. Frågan, huru länge övervakning
må fortgå, torde nu, i avsaknad av
särskilda bestämmelser därom, vara att
besvara med ledning av det förhållandet,
att övervakningsbeslut enligt lagen måste
grundas på att något av de fall, som sägs
i 22 §, föreligger. Detta förhållande torde
leda till att t. ex. en övervakning, som
förklarats grundad på omständigheter,

som angivas i 22 § c), måste anses utan
vidare upphöra, då det övervakade barnet
fyller 18 år. Tydligen kan fortsatt
övervakning beslutas, därest ett sådant
beslut finnes kunna grundas på 22 § d),
ett fall, som dock icke kan antagas vara
särskilt praktiskt. Vad sålunda får anses
— och i barnavårdsorganens praxis
allmänt antagas — gälla, är uppenbarligen
icke ändamålsenligt, och en ändrad
reglering vore just i detta hänseende
särskilt önskvärd. En dylik ändring kan
emellertid, såsom av det anförda framgår,
icke göras utan en sådan omfattande
nydaning av bestämmelserna om den förebyggande
verksamheten, varom kommittén
i det föregående uttalat sig.

I anslutning till lösdriveriutredningens
förslag har kommittén i det föreslagna
4 mom. låtit komma till uttryck,
att övervaknings- och tillsynsuppdrag
böra anförtros åt fysisk person.

Vad angår förslaget till ändring i 46 §
synes icke något vara att tillägga till
vad i det föregående anförts.

Kommittén utgår ifrån att förut nämnda
myndigheter och befattningshavare,
som ha att leda och öva uppsikt över
barna- och ungdomsvården, komma att
i mån av behov medverka till att innebörden
av de föreslagna ändringarna i
barnavårdslagen blir klart uppfattad av
alla barnavårdsorgan.

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

Bil. E.

8. Särskilt yttrande av professor Ivar Ag-ge.

Ehuru de nu framlagda lagförslagen i
åtskilliga avseenden innebära avsevärda
förbättringar och förenklingar i reglerna
om samhällets åtgärder mot lagöverträdare
i åldern 15—17 år, syftande
till ett snabbare och effektivare omhändertagande
av den unge i sådana fall,
då skyddsuppfostran kan anses vara den
tjänligaste åtgärden för hans återanpassning
och tillika en tillräckligt allvarlig
reaktion mot brottsligheten ur samhällsskyddets
synpunkt, äro de föreslagna
lagändringarna i andra avseenden, särskilt
om de ses i belysning av åtskilliga
uttalanden i remissutlåtandet och
specialmotiveringen, ägnade att väcka
betänkligheter. Jag har därför sett mig
nödsakad att redovisa mina från strafflagberedningens
förslag och uttalanden
avvikande synpunkter i sådana avseenden
som synts äga mera principiell betydelse.
På grund av den relativt begränsade
tid som stått till buds, sedan den
slutliga lydelsen av lagförslag och motivering
tillställts de sakkunniga, kan
ämnet här icke närmare belysas eller de
framställda åsikterna mera ingående motiveras.
Det har blivit nödvändigt att
endast kort angiva, vari de antydda betänkligheterna
och särmeningarna bestå.

1. Lämpligheten av att nu genomföra
en partiell ändring i reglerna om påföljderna
för brott kan starkt ifrågasättas.
En så ingripande reform som ett avskaffande
i realiteten av möjligheten att döma
till frihetsstraff för ifrågavarande ål -

dersgrupp innebär en så pass betydelsefull
förändring av själva grunderna för
vårt reaktionssystem, att frågan bort anstå
till dess strafflagberedningen varit
redo att i ett sammanhang framlägga sina
förslag till reformerad behandling av
unga lagöverträdare över huvud, en
ståndpunkt som väl överensstämmer med
de uttalanden beredningen gjorde i samband
med avskaffandet av institutet
tvångsuppfostran år 1947.

Icke heller kan man med fog göra
gällande att väsentligt förändrade förhållanden
inträtt som tvinga till en lagreform
i antydda riktning. Även om domstolarna
vid något flera tillfällen under
de senaste åren än under åren omkring
år 1947 sett sig nödsakade att i synnerligen
svåra fall av upprepad och omfattande
brottslighet tillgripa den — helt
visst ur behandlingssynpunkt föga tilltalande
— åtgärden att döma unga lagöverträdare
till ovillkorligt fängelsestraff,
kan detta förhållande ingalunda
betecknas som en förändring i praxis,
som skulle motivera ett omedelbart upptagande
i lagstiftningsväg av frågan om
reaktionssystemets omdanande beträffande
ifrågavarande åldersgrupp. Den
kvalitativt och kvantitativt oroväckande
utvecklingen av viss slags ungdomsbrottslighet
har framtvingat en strängare
reaktion än vanligt i några fall från
samhällets sida, något som för en växande
och omdömesgill opinion tett sig
som ett oungängligt medel i strävandena
att stärka den allmänna laglydnaden och

112

Kungl. Maj. ts proposition nr 223.

respekten hos de unga för andras egendom
och personliga integritet. Enligt min
mening är det uttryck för förutfattade
åsikter, när den generalpreventiva effekten
av enstaka strängare domar i
flagranta brottsfall blankt förnekas av
den moderna behandlingslinjens ivrigaste
målsmän. Här som eljest inom kriminapolitiken
måste principen vara att så
utforma lag och praxis, att varken de
individualpreventiva eller de generalpreventiva
synpunkterna åsidosättas. Skulle
dessa i enstaka fall ej kunna förenas eller
sammanjämkas, måste enligt min mening,
som säkerligen delas av många domare
likaväl som andra ansvarskännande
medborgare, samhällsskyddets krav
givas företräde. Straffrättsskipningens
yttersta uppgift är dock att skydda de
laglydiga medborgarnas vitala intressen.
I vissa fall rättfärdigar denna uppgift
att hårdnackade eller ansvarslösa lagbrytare
för en rimlig tid omhändertagas
och isoleras från det övriga samhället.
Unga lagöverträdare utgöra härvid inga
undantag, om man än av humanitära
skäl bör begränsa användningen av isoleringsåtgärder
till de mest flagranta fallen.

Så länge ungdomsbrottsligheten företer
samma bild som i dag, synes mig därför
tiden ej vara mogen för en reform,
som skulle betaga samhället möjligheten
att tillgripa dylika nödvärnsåtgärder till
skydd mot de mest hänsynslösa unga
lagöverträdarna. Vrides detta vapen ur
samhällsmyndigheternas händer, torde
verkningarna så småningom komma att
visa sig i form av ökad och hänsynslösare
ungdomsbrottslighet.

2. Även om de ovan framförda synpunkterna
skulle godtagas, kan det emellertid
göras gällande att desamma kunna
tillvaratagas vid utformandet av institutet
skvddsuppfostran om blott slutna an -

staltsavdelningar av lämpligt slag ställes
till ungdomsvårdsskoleorganisationens
förfogande, något som ju ställdes som
villkor för ett lyckligt resultat redan vid
1947 års reform av hithörande regelkomplex.
Möjligheten att döma ungdomar
i åldern 15—17 år till frihetsstraff
skulle då saklöst kunna undvaras.

Då det i remissutlåtandet i enlighet
härmed uppställes som slutmål att beträffande
ifrågavarande åldersgrupp helt
avstå från användandet av frihetsstraff
och att allt omhändertagande för vård
och tillsyn skall ske i form av samhällelig
barnavård, bottnar detta emellertid
enligt min mening i en felaktig grundsyn
på de olika samhällsfunktionernas
användningsområde. Så snart det gäller
övervägande uppfostrande och människovårdande
ävensom allmänna socialpolitiska
åtgärder i brottsprofylaktiskt
syfte, torde i regel socialvårdens organ
och arbetsmetoder vara bäst lämpade att
omhändertaga ungdomar i nu ifrågavarande
åldersklass som blivit lagbrytare
eller eljest företett andra tecken på missanpassning.
Då det gäller allvarligare
brottslighet (därmed åsyftas givetvis ej
endast det enstaka brottets grovhet utan
även sådana omständigheter som att lagbrytaren
visat en markerad återfallstendens)
träder, såsom ovan utvecklats,
samhällets skyddsbehov i förgrunden.
Strängare åtgärder i form av den brottsliges
intagande i en sluten anstalt erfordras
då i oskadliggörande och allmänpreventivt
syfte. Dessa åtgärder böra handhavas
av domstol. Det är ej blott en fast
svensk samhällstradition som ligger bakom
denna fördelning mellan administrativ
och judiciell verksamhet. I en demokratisk
rättsstat kräver också individens
rättssäkerhet att verkliga frihetsberövanden
avgöras av domstol i de processuella
former, som skapats för att

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

113

skänka största möjliga objektivitet och
allsidighet åt avgöranden av detta slag.
Härvid brister åtskilligt i gällande rätt
(jag erinrar om lösdrivarlagen och alkoholistlagen
samt vissa svagheter i sinnessjuklagen).
Ifrågavarande rättsstatskrav,
som för övrigt vid flera tillfällen
hävdats av strafflagberedningens ordförande,
får allra minst i våra dagar eftersättas.
Med all respekt för barnavårdsorganens
högst berömvärda sociala insatser,
måste man dock ifrågasätta huruvida
deras nuvarande sammansättning
och arbetsformer skänka samma rättssäkerhetsgarantier
som den vanliga domstolsprocessen.
Härtill kommer också att
barnavårdsmyndigheterna av helt naturliga
skäl endast behandla, och i princip
böra behandla, det enskilda fallet ur
vårdsynpunkt. Allmänhetens skydd mot
ungdomsbrottsligheten kräver emellertid,
på sätt tidigare framhållits, att jämväl
andra och mera allmänna synpunkter
beaktas vid samhällets ingripanden i
allvarliga fall. Rätt forum för avvägningen
mellan dessa, delvis mot varandra
stridande synpunkter, är domstol. Trots
att det här gäller ett relativt litet antal
unga lagbrytare och frågan därför kan
synas gälla en detalj i det kriminalpolitiska
programmet, måste jag för min del
dock hävda att den nu i korthet antydda
principståndpunkten är av stor betydelse
och att dess uppgivande i förevarande
sammanhang måste få oöverskådliga konsekvenser
för det fortsatta kriminalpolitiska
arbetet.

3. Det nu sagda innebär givetvis ej
att det ordinära frihetsstraffet är den
lämpliga behandlingsformen för de lagbrytare
i åldern 15—17 år, vilka enligt
det ovan sagda av domstol måste dömas
till en allvarligare brottspåföljd av
frihetsberövande natur. De frihetsstraff
som med tillämpning av vanliga straff -

mätningsregler (observera särskilt 5:2
och 4 SL) kunna utmätas i nu behandlade
fall torde i regel vara för korta
för att tillgodose samhällets skyddsbehov
och för att möjliggöra effektiva ansträngningar
att helt omställa den unge lagbrytarens
inställning till samhället. Härtill
kommer att ett ordinärt frihetsstraff,
oavsett dess längd, för närvarande måste
verkställas på de för vuxna avsedda
straffanstalterna. Att här placera unga
personer i den yngsta åldersklassen måste,
bortsett från speciella fall, betecknas
som förkastligt. Vi sakna i gällande rätt
en straffrättslig skyddsåtgärd för ifrågavarande
åldersgrupp som kan tillgodose
både återanpassningssträvandena och
samhällsskyddets krav. I ljuset av ungdomsbrottslighetens
utveckling både
kvantitativt och kvalitativt, framstår det
nu som en förhastad lagreform, när år
1947 institutet tvångsuppfostran upphävdes
utan att någon annan straffrättslig
reaktionsform sattes i dess ställe. Även
om detta ej öppet medgives av berörda
lagstiftnings- och vårdorgan, är det i
själva verket denna insikt som ligger
bakom det allt starkare kravet på slutna
anstaltsavdelningar inom ungdomsvårdsskoleorganisationen.
Härmed har icke
påståtts att den statliga tvångsuppfostringsanstalten
på Bona i sitt dåvarande
skick var lämplig för sitt ändamål, utan
blott att behov visat sig alltjämt föreligga
av en till kriminalvården hörande
anstalt av mer eller mindre sluten karaktär,
skild från ungdomsvårdsskoleorganisationen.
Även om slutna avdelningar
ur behandlings- och disciplinsynpunkt ej
helt kunna undvaras vid ungdomsvårdsskolorna,
böra likväl dessa i princip arbeta
i helt öppna former och anpassas
efter sin huvuduppgift att taga hand om
det stora antalet fall, då icke samhällsskyddet
kräver särskilt beaktande i form

8 Bihang till riksdagens protokoll 1952. 1 samt. Nr 223.

114

Kungl. Maj. ts proposition nr 223.

av den brottsliges omhändertagande i
slutna former. För min del måste jag
beteckna det som en olycklig utveckling
att ungdomsvårdsskoleorganisationen
inom sig tillskapar anstalter av den typ
som traditionellt hör hemma inom fångvårdens
ram. I det långa loppet måste
en dylik utveckling komma att utgöra
en folkpsykologisk och reell belastning
för samhällets barna- och ungdomsvård.

I det aktuella läget synes det mig
olyckligt att det av riksåklagaren framställda
alternativet att sänka åldersgränsen
för användningen av institutet ungdomsfängelse
utan närmare utredning
avvisas i de tre kommittéernas remissutlåtande.
Skälen härför äro knappast
övertygande. I avbidan på genomförandet
av en revision av ungdomsfängelseorganisationen
och ett verkställande av
erforderliga byggnadsarbeten skulle måhända
utvägar kunna skapas för anordnandet
av någon provisorisk ungdomsfängelseavdelning
för det yngsta klientelet
som väl knappast skulle komma att
uppgå till mer än ett par, tre tiotal manliga
elever. Jag vill också erinra om att
det i olika sammanhang — bl. a. när det
gäller ungdomsfängelseålderns övre
gräns — framstått som oförenligt med
modern kriminalvård att alltför rigoröst
fasthålla vid formella åldersgränser i
stället för att låta valet mellan olika behandlingsformer
bero av individens personliga
kroppsliga och psykiska utvecklingsgrad
och behandlingsbehov. Med en
efter samma grunder verkställd differentiering
på anstalterna synes det icke stöta
på allvarliga betänkligheter att ådöma
åtminstone mera utvecklade och
avancerade 16- och 17-åringar ungdomsfängelse.
I alla händelser synes riksåklagarens
ifrågavarande alternativa
förslag förtjänt att närmare undersökas
och diskuteras. Även ur denna synpunkt

är det beklagligt att man omedelbart
skridit till lagstiftningsåtgärder, som för
oöverskådlig tid framåt låser fast reformarbetet
i vissa, en gång intagna positioner.

4. Det kunde nu synas som om de ovan
framförda önskemålen om att en allvarligare
samhällsreaktion stode domstolarna
till buds för de svåraste ungdomsbrottslingarnas
isolerande trots allt tillgodosetts
i det nu framlagda förslaget till
lag om skyddsuppfostran av vissa underåriga.
Det medgives nämligen i förslagets
2 §, att domstolen må döma till fängelse,
när särskilda skäl därtill äro. Texten giver
här uttryck för en kompromisslösning
mellan motsatta åsikter, vilken väl
reservationslöst skulle kunna accepteras,
om stadgandet vore avsett att tolkas såsom
det är avfattat. Det synes också
endast bekräfta den uppfattning, som efter
1947 års reform kommit till uttryck
i praxis.

Ett närmare studium av motiveringen
till stadgandet giver emellertid vid handen,
att domstolen ingalunda skall äga
att tillgripa fängelsestraff, därför att
den efter fri prövning av samtliga skäl,
som kräva beaktande vid valet av samhällsreaktion,
funnit det oundgängligt
att undantagsvis ådöma sådant straff.
Tvärtom framgår det med önskvärd tydlighet
av motiveringen, att domstolens
avgörande göres beroende av att barnavårdsorganen,
förmodligen i sista hand
socialstyrelsen, icke kunnat tillstyrka
omhändertagande för skyddsuppfostran
därför att barnavårdens resurser ansetts
otillräckliga i det individuella fallet.
Denna domstolens bundenhet i sin straffrättsskipning
av de åsikter som de administrativa
organen hysa om behandlingsformen
är ägnad att inge de största
betänkligheter, desto mer som motiven
ytterligare beskär domstolens rätt att

Kungl. Maj. ts proposition nr 223.

115

fritt pröva skälen för den ena eller andra
brottspåföljdens lämplighet. Det utsäges
nämligen att som särskilt skäl att ådöma
fängelse »kan icke accepteras åsikten, att
en dom å frihetsstraff skulle vara bättre
ägnad än skyddsuppfostran att avhålla
andra än den tilltalade från att begå liknande
brott». Bortsett från att detta utdömande
av generalpreventivt hänsynstagande
är sakligt sett otillräckligt motiverat,
måste det betecknas såsom både
betänkligt och på ett markant sätt stridande
mot god lagstiftningstradition att
i motiven kategoriskt söka fastslå begränsningar
i domstolens handlingsfrihet,
vilka på intet sätt framgå av själva
lagtexten. Även om en domstol ej kan anses
direkt bunden av motivuttalanden,
försättes den härigenom i en egendomlig
situation, särskilt om en brottslighetsutveckling
äger rum, som för domstolen
synes motivera ett anläggande av andra
synpunkter än dem lagens förarbeten
godkänna eller som förfäktas av de barnavårdande
organen.

5. Den kraftiga begränsning som sålunda
avses genomförd i domstolens möjligheter
att beakta andra omständigheter
än de av barnavårdsmyndigheterna
omfattade behandlingssynpunkterna
framträder ännu mera tydlig, om det
diskuterade stadgandet sättes i samband
med de föreslagna ändringarna i lagen
om eftergift av åtal mot vissa underåriga.
Väl kan det anses utgöra en förbättring
av nämnda lags 2 § 2 st., att grunderna
för åklagarens prövning av åtalsfrågan
närmare specificerats, ehuru det
är ägnat att väcka betänkligheter att
hänsyn till den allmänna laglydnaden
uteslutits som särskilt nämnd bedömningsgrund.
Denna uteslutning vore
kanske mindre betydelsefull, därest statsåklagaren
vid ålalsprövningen vore oförhindrad
att taga fri hänsyn till samhälls -

skyddets krav. Detta är emellertid icke
fallet. Åklagaren torde enligt motiveringen
till förslaget vara förhindrad att draga
målet inför rätten i syfte att låta denna
fritt pröva om laglydnaden och samhällsskyddet
kräver allvarligare samhällsreaktioner.
Den ovan angivna, lagtekniskt
likaväl som sakligt, konstlade
begränsningen för domstolen, gäller på
motsvarande sätt för åklagaren. Det verkliga
avgörandet om åtal skall ske eller ej
kommer, bortsett från bötesfallen och
utredningsfallen, därför i realiteten att
ligga hos barnavårdsmyndigheterna. Dessa
myndigheter kunna givetvis ej förväntas
fästa avgörande vikt vid allmänna
kriminalpolitiska synpunkter utan
taga helt naturligt så gott som uteslutande
sikte på behandlingsmöjligheterna
i det särskilda fallet.

6. Till sist måste i detta sammanhang
allvarliga betänkligheter resas mot den
i förslagets 3 § upptagna föreskriften
om åtalsfrågans hänskjutande till riksåklagarens
prövning i de fall, då statsåklagaren
finner att särskilda skäl äro
till ådömande av frihetsstraff eller förvaring
i säkerhetsanstalt. Mera i förbigående
må påpekas, att en dylik dubbel
åtalsprövning synes skäligen onödig.
Som motivering för en dylik regel anföres
bl. a. önskvärdheten av en enhetlig
bedömning av ifrågavarande ömtåliga
undantagsfall. Denna synpunkt torde
emellertid vara tillräckligt tillgodosedd
genom nu gällande regler, genom vilka
riksåklagaren beredes tillfälle att fullfölja
talan till högsta instans i de fall,
då han finner de lägre domstolarnas
ståndpunktstagande i frågan diskutabel.
Det finnes ej heller tillräcklig anledning
att antaga, att en dylik prövning skulle
vara erforderlig ur den unges synpunkt
för att skydda honom mot det lidande
som ett på otillräckliga grunder väckt

116

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

åtal innebär. Statsåklagaren har ju också
i övriga fall, då åtal må väckas, betrotts
med den diskretionära prövningen
av åtalsfrågan. Jag kan sålunda för min
del ej finna att extraordinära arrangemang
äro påkallade i nu förevarande
fall.

De tyngst vägande betänkligheterna
mot den föreslagna centralisering av
åtalsprövningen äro emellertid av mera
principiell natur men kunna här endast
i korthet antydas. Genom stadgandet
ifråga accentueras ytterligare den redan
i 1944 års lag markerade tendensen att
förlägga tyngdpunkten vid avgörandet
av samhällets reaktion mot brottsligheten
till andra samhällsorgan än domstol. En
myndighet av administrativ karaktär, låt
vara med riksåklagarens erfarenhet och
auktoritet, kommer härvid att träffa

djupt ingripande avgöranden av definitiv
natur, vilka enligt vårt rättegångsväsens
uppbyggnad utgöra domstolarnas
uppgift. Domstols slutliga avgörande i
ett brottmål föregås av en process, försedd
med minutiöst utarbetade detaljanordningar
(muntlighet, koncentration,
rätt till offentlig försvarare, flerinstanssystem,
kollegial sammansättning av
överrätterna etc.), vilka avse att garantera
att såväl samhällets som målsägandens
och den tilltalades intressen komma
till sitt fulla beaktande. Varje steg i riktning
mot ett undanskjutande av domstolarnas
bestämmande roll i rättsskipningen
måste omsorgsfullt övervägas ur allmänna
rättsstatssynpunkter.

Stockholm den 30 januari 1952.

Ivar Agge

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

117

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 8 april
1952.

Närvarande:

justitieråden Ekberg,

Strandberg,

Ljunggren,
regeringsrådet Björkholm.

Enligt lagrådet den 2 april 1952 tillhandakommet utdrag av protokoll över
justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet
den 21 mars 1952, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över
upprättade förslag till

1) lag med vissa bestämmelser om påföljd för brott av underårig;

2) lag angående ändring i lagen den 19 maj 1944 (nr 215) om eftergift
av åtal mot vissa underåriga; samt

3) lag angående ändring i lagen den 20 december 1946 (nr 862) med
vissa bestämmelser om mål rörande brott av underårig.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av byråchefen för lagärenden i justitiedepartementet B. Kjellin.

Lagrådet anser nödvändigt framhålla, att den tid, som för avgivande av
yttrande över förslagen stått lagrådet till buds, blivit med hänsyn till angelägenheten
att undvika försenad riksdagsbehandling synnerligen knapp. Den
granskning, som under dessa förhållanden kunnat äga rum, har föranlett
följande uttalanden.

Förslaget till lag med vissa bestämmelser om påföljd
för brott av underårig.

Principiellt delar lagrådet departementschefens uppfattning om olämpligheten
av det tidsbestämda frihetsstraffet i dess nuvarande utformning, när
det gäller ungdom under aderton år som begått brott. Likaledes kan lagrådet
instämma i hans uttalande, att ett effektivt bekämpande av ungdomsbrottsligheten
kräver en intensiv och omsorgsfull påverkan under lång tid genom
kvalificerad personal och under former, som möjliggöra den unge lagöverträdarens
anpassning i samhället. Emellertid vill lagrådet tillägga, att det
jämväl är av utomordentlig vikt, att den reaktionsform som väljes icke blott

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

tjänar individualpreventiva syften utan jämväl tillgodoser rimliga krav på
allmänprevention, så att icke den uppfattningen blir rådande att brott kan
begås utan att någon kännbar påföljd inträder.

Enligt gällande rätt (8 § andra stycket lagen om villkorlig dom) kan
domstol i samband med meddelande av villkorlig dom, när det av barnavårdsnämnd
i avgivet yttrande föreslagits, överlämna åt nämnden att vidtaga
åtgärd för den dömdes omhändertagande för skyddsuppfostran. Det
remitterade förslaget innebär däremot, att domstolen äger att omedelbart och
således utan att meddela villkorlig dom efter hörande av barnavårdsnämnd
överlämna åt nämnden att vidtaga åtgärd som nyss sagts. Tillika föreslås,
att 8 § andra stycket lagen om villkorlig dom skall upphävas. Genom att
stadgande om sådant överlämnande flyttas ut ur sistnämnda lag frigöres,
framhåller departementschefen, åtgärden från de särskilda förutsättningar,
som gälla för villkorlig dom. I kommittéernas utlåtande har anförts, att det
länge visat sig förenat med olägenheter, att överlämnandet åt barnavårdsnämnd
att för skyddsuppfostran omhändertaga ungdom som begått brott
skedde i form av villkorlig dom. Denna dom, vilken ledde till den regelmässigt
frihetsberövande, djupt ingripande skyddsåtgärd som skyddsuppfostran
utgjorde, hade förväxlats med vanlig villkorlig dom och för allmänheten
lätt framstått som en otillräcklig reaktion mot brottet.

När det gäller att taga ställning till förevarande lagstiftningsspörsmål
måste man beakta, att den grupp av brottslingar, varom nu är fråga, till
sin sammansättning är mycket heterogen. Vissa bland dem drivas till brott
huvudsakligen av ungdomligt oförstånd och lättsinne, dåligt umgänge eller
mer eller mindre tillfälliga omständigheter. Att i dylikt fall tillrättaföra den
brottslige möter som regel inga större svårigheter. I allmänhet torde här
åtalseftergift eller i svårare fall villkorlig dom i form av anstånd med straffets
ådömande jämte förordnande om övervakning och meddelande av erforderliga
föreskrifter för den dömdes tillrättaförande kunna komma till
användning. Vad den föreliggande lagstiftningsfrågan företrädesvis gäller
är emellertid de mera svårbehandlade fallen. I dessa är brottslingen ofta en
hårdnackad, utpräglat asocial individ, vilkens brottslighet kan utgöra ett
allvarligt hot mot samhället. I den mån behov av psykiatrisk vård här icke
föreligger kräver hans tillrättaförande, såsom redan berörts, en intensiv
och omsorgsfull påverkan under lång tid och av sådant slag, att förfarandet
får även en allmänpreventiv verkan. Huruvida detta bör ske inom socialvården
eller fångvården, i vilket senare fall omhändertagandet eventuellt
kunde ställas under tillsyn av ungdomsfängelsenämnden eller en nyinrättad,
fristående organisation, är ytterst en lämplighetsfråga.

Förslagets mening lärer vara att de unga lagöverträdare, varom här är
fråga, skola intagas i ungdomsvårdsskolorna. Dessa äro emellertid inrättade
för mottagande av vanartade barn i allmänhet. Därest ej särskilda skolor
eller skolavdelningar inrättas för de unga brottslingarna, komma dessa att
sammanföras med barn, som icke begått brott. Visserligen kan det sägas,
att det ofta är mera en tillfällighet, huruvida ett barns vanart leder till brott

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

119

eller får ett annat uttryck, men det får ej förbises att de unga brottslingar,
varom här är fråga, tillhöra den mest svårbehandlade typen av vanartiga
ungdomar och att deras sammanförande med andra, vilkas vanart icke är
så grov, kan menligt inverka på dessas fostran till samhällsnyttiga medborgare.

Skyddsuppfostran, som för närvarande är en vårdform av uteslutande
social natur, får, om förslaget upphöjes till lag, även karaktär av en samhällsreaktion
mot brott. Den blir en påföljd för brott såsom framgår av
lagförslagets rubrik, och enligt andra stycket i 1 § jämställes den i vissa
avseenden med fängelse. Lagfästandet av skyddsuppfostran såsom reaktionsform
vid brott kan medföra den faran, vilken icke bör underskattas,
att eleverna överlag vid ungdomsvårdsskolorna komma att av allmänheten
betraktas som brottslingar. Härigenom kan ungdomsvården misskrediteras
och elevernas utsikter till anpassning i samhället försvåras.

Som förhållandena för närvarande äro torde såväl fångvården som socialvården
sakna erforderliga resurser för att på lämpligt sätt taga hand om de
brottsliga ungdomar, varom nu är fråga. En oeftergivlig förutsättning för en
lösning av frågan enligt förslagets linje är därför, att nya ungdomsvårdsskolor
inrättas med ökade möjligheter till differentierad vård och att väl
utbildad kvalificerad personal ställes till förfogande. Även om så sker, synes
det lagrådet i allt fall kunna starkt ifrågasättas, huruvida man, såsom
föreslagits, nu bör genomföra en provisorisk lagstiftning på förevarande
begränsade område utan att avvakta resultatet av den allmänna översyn av
det straffrättsliga reaktionssystemet, med vilken strafflagberedningen är
sysselsatt.

Vid en jämförelse mellan det föreslagna systemet och det nu tillämpade
är till en början att märka, att motsvarighet till de i 2 § lagen om villkorlig
dom stadgade inskränkningarna beträffande användningen av sådan
dom saknas i fråga om den föreslagna reaktionsformen skyddsuppfostran.
Man kan vidare icke bortse från den olägenheten med förslaget att domstolen,
sedan den beslutat överlämna brottslingen till barnavårdsnämnden, förlorar
all kontroll över honom och de möjligheter till ingripande, som en
villkorlig dom enligt gällande lag innebär. Det torde också i de flesta fall
förhålla sig så, att den villkorliga domen på den dömde själv utövar en återhållande
verkan, vars betydelse icke bör underskattas. Såsom en avsevärd
nackdel måste också betecknas, att domstolen förlorar den nu föreliggande
möjligheten att meddela föreskrift att den dömde bör söka fullgöra honom
åliggande skyldighet att gälda ersättning för skada, som uppkommit genom
brottet.

Vad nu sagts är ägnat att ingiva starka betänkligheter mot det föreslagna
systemet över huvud. Därtill kommer emellertid, att förslagets utformning
enligt lagrådets mening icke skett med erforderligt beaktande av samhällsskyddets
intresse. Det är att märka att den domstol, som handlägger målet,
icke såsom när fråga är exempelvis om ungdomsfängelse eller förvaring
eller internering har att ådöma påföljden, d. v. s. i förevarande fall skydds -

120

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

uppfostran, utan domstolens befogenhet är inskränkt till att överlämna åt
barnavårdsnämnden att vidtaga åtgärd för den unge brottslingens omhändertagande
för skyddsuppfostran. Om domstol, efter rättegång där alla som
saken rör ha att yttra sig och hänsyn tages till alla på frågan inverkande
omständigheter, finner den lämpligaste reaktionsformen vara den unges intagande
i ungdomsvårdsskola och därför överlämnar åt barnavårdsnämnden
att vidtaga åtgärd för hans omhändertagande för skyddsuppfostran, borde
garantier finnas för att domen också blir verkställd på sätt domstolen avsett.
Sådana garantier saknas emellertid. Nämnden har full frihet att överlämna
vederbörande till enskild vård i stället för att, såsom domstolen tänkt sig,
låta intaga honom i ungdomsvårdsskola. Det torde icke ens föreligga något
formellt hinder för nämnden att underlåta att besluta om skyddsuppfostran.
Det är sålunda en mycket grannlaga uppgift, som lägges i nämndens hand.
Tvekan kan i många fall råda, huruvida nämnden är mäktig att fylla denna
uppgift. Ur allmänpreventiv synpunkt bör i allt fall krävas, att i lag uppställas
garantier för att den av domstolen till nämnden överlämnade unge
lagöverträdaren blir intagen i ungdomsvårdsskola och får stanna där under
en icke alltför kort tid. Bestämmelse härom skulle lämpligen kunna införas
i barnavårdslagen.

I 2 § av förslaget stadgas, att den som ej fyllt aderton år icke må dömas
till fängelse, straffarbete eller förvaring, om ej särskilda skäl äro därtill.
Då förslag år 1947 framlades om tvångsuppfostringsinstitutets upphävande,
uttalade departementschefen i motiven till förslaget att han — i likhet med
strafflagberedningen — vore av den uppfattningen, att man icke behövde
hysa farhågor för att domstolarna i avsaknad av möjligheten att döma till
tvångsuppfostran komme att i större utsträckning döma ungdom under
aderton år till ovillkorligt frihetsstraff. Departementschefen har nu anfört
att, såsom framginge av riksåklagarämbetets skrivelse den 24 september
1951, detta antagande också visade sig vara riktigt under de första åren
efter reformen men att därefter antalet ovillkorliga fängelsedomar inom denna
åldersgrupp stigit. I anledning härav må emellertid framhållas, att det väl
är riktigt att sådana domar under de senaste åren varit, absolut sett, talrikare
än tidigare, men utredning saknas om förhållandet mellan dessa
domars antal och antalet villkorliga domar inom samma åldersgrupp. Att
ökningen skulle bero på någon ändrad praxis hos domstolarna har på intet
sätt kunnat påvisas; ej heller finnes något som helst skäl till antagande att
domstolarna tillämpat ovillkorligt frihetsstraff i fall där i betraktande av
alla på frågan inverkande omständigheter, främst arten av den ådagalagda
brottsligheten hos den underårige samt möjligheten för socialvården att i
lämplig anstalt omhändertaga honom, annan reaktionsform än fängelsestraff
bort komma till användning. Det förtjänar vidare att framhållas, att
en väsentlig del av de dömda utgjorts av elever i ungdomsvårdsskola och
att i flertalet av dessa fall vederbörande skolstyrelse eller socialstyrelsen i
avgivet yttrande motsatt sig ett återtagande till skolan. Verkställda utredningar
giva vid handen, att ovillkorliga frihetsstraff för underåriga numera

121

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

som regel användas endast i mycket svåra fall. Med hänsyn till det anförda
synes intet behov föreligga att i lag införa en bestämmelse sådan som den
föreslagna. En viss fara föreligger att stadgandet, mot vilket i och för sig
intet är att erinra, skulle kunna tolkas såsom innebärande en begränsning av
domstolarnas handlingsfrihet. Som framgår av remissprotokollet förekomma
i de över kommittéernas utlåtande avgivna yttrandena åtskilliga uttalanden
angående vad som skall förstås med särskilda skäl. Kritiken har främst
— enligt lagrådets mening med fog — vänt sig mot vissa uttalanden av
kommittéerna. Lagrådet vill understryka vad departementschefen härutinnan
framhållit, nämligen att det får ankomma på domstolarna att med
ledning av detta allmänna stadgande och efter fri prövning av samtliga omständigheter
i det särskilda fallet bestämma samhällsreaktionen.

Enligt förslaget skall den nya lagen träda i kraft den 1 juli 1953. Med
hänsyn till socialvårdens otillräckliga resurser för omhändertagande av de
unga brottslingar, varom här är fråga, och då det icke lärer kunna förväntas,
att den föreliggande bristen på ungdomsvårdsskolor, särskilt sådana
med mer eller mindre slutna avdelningar, och på väl utbildad kvalificerad
personal skall hinna avhjälpas före nämnda dag, synes försiktigheten bjuda
att icke fixera lagens ikraftträdande till denna tidpunkt. Efter mönster från
vad som skedde, när det gällde att sätta lagen om villkorlig dom i kraft,
torde lämpligen böra stadgas, att lagen skall träda i kraft den dag Konungen
förordnar.

Under hänvisning till de erinringar, som lagrådet enligt det förut sagda
funnit förslaget föranleda, anser lagrådet sig icke kunna tillstyrka detsamma
i föreliggande skick.

Förslaget till lag angående ändring i lagen den 19 maj 1944 (nr 215)
om eftergift av åtal mot vissa nnderåriga.

Jämlikt 2 § må eftergift av åtal äga rum, om den underårige omhändertages
för skyddsuppfostran eller blir förmål för annan därmed jämförlig
åtgärd eller utan dylik åtgärd erhåller särskild tillsyn eller lämplig sysselsättning.
Enligt lagrummets nu gällande lydelse fordras dessutom, att det
med skäl kan antagas att han skall avhålla sig från att ånyo begå brott. I
stället för sistnämnda förutsättning uppställer förslaget blott det villkoret
för åtalseftergift, att det med skäl kan antagas att »härigenom», d. v. s. genom
åtgärder som förut i paragrafen angivits, vad som är lämpligast för
hans tillrättaförande vidtages.

Departementschefen har framhållit, att genom den föreslagna ändringen
rättegång inför domstol kan undvikas, då ett ändamålsenligt omhändertagande
ändå kommer till stånd.

Härtill må dock anmärkas, att det är en mycket vansklig uppgift att, särskilt
när det gäller en mera utpräglad brottslighet, bedöma vilken åtgärd
som är lämpligast för den underåriges tillrättaförande. Att i den utsträck -

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

ning förslaget innebär utöka antalet fall, då denna uppgift undandrages
domstol, synes lagrådet icke böra ifrågakoinma. Huvudregeln bör dock
vara, att det är domstols sak att bestämma formen för den samhälleliga
reaktionen i anledning av begångna grövre brott. Det bör i detta sammanhang
tillika framhållas, afl mången gång lagföring kan vara ett nyttigt led
i de åtgärder, som åsyfta att påverka den underårige och få honom att inse
allvaret i samhällets reaktion mot hans brottsliga gärningar.

Av nu anförda skäl finner lagrådet sig icke kunna tillstyrka den föreslagna
ändringen i 2 §.

Förslaget till lag angående ändring i lagen den 20 december 1946 (nr

862) med visssa bestämmelser om mål rörande brott av underårig.

Förslaget föranleder intet annat yttrande än ett påpekande att, därest
förslaget till lag med vissa bestämmelser om påföljd för brott av underårig
icke upphöjes till lag, som en följd härav tillägget i 3 § bör utgå. Om däremot
sistnämnda lag anses böra införas men tidpunkten för dess ikraftträdande,
såsom lagrådet för sådant fall förordat, göres beroende av Konungens
förordnande, föranleder detta jämkning även av ikraftträdandebestämmelsen
i förevarande lagförslag.

Ur protokollet:
Olle Lundberg.

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

123

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 9 april 1952.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Sköld, Torsten Nilsson,

Sträng, Andersson, Lingman, Norup, Hedlund, Persson, Lindell,

Nordenstam.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler t.f.
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Lindell, lagrådets den 8 april
1952 avgivna utlåtande över de till lagrådet den 21 mars 1952 remitterade
förslagen till

1) lag med vissa bestämmelser om påföljd för brott av underårig;

2) lag angående ändring i lagen den 19 maj 1944 (nr 215) om eftergift av
åtal mot vissa underåriga; samt

3) lag angående ändring i lagen den 20 december 1946 (nr 862) med vissa
bestämmelser om mål rörande brott av underårig.

Föredraganden anför följande.

Lagrådet delar den uppfattning, åt vilken departementschefen gav uttryck
vid remissen till lagrådet, att det ytterst är en lämplighetsfråga, om
de mera svårbehandlade fallen av ungdom i åldern 15—17 år, som begått
brott, omhändertagas inom socialvården eller fångvården. I princip anser
lagrådet också, liksom departementschefen, att det tidsbestämda frihetsstraffet
i dess nuvarande utformning är olämpligt, när det gäller att tillrättaföra
ungdom i denna åldersgrupp. Emellertid framhåller lagrådet att
ungdomsvårdsskolorna äro inrättade för vanartade barn i allmänhet och att,
om icke särskilda skolor eller skolavdelningar skapas för de unga brottslingarna,
dessa komma att sammanföras med barn, som icke begått brott.
Ett sammanförande av de mest svårbehandlade med andra, vilkas vanart
icke är så grov, kan enligt lagrådets uppfattning menligt inverka på de senares
fostran till samhällsnyttiga medborgare. Lagrådet menar också att
skyddsuppfostran är en vårdform av uteslutande social natur och att denna,
om förslaget upphöjes till lag, får karaktären av samhällsreaktion mot brott.
Härigenom kan enligt lagrådets mening eleverna överlag vid ungdomsvårdsskolorna
komma att i allmänhetens ögon betraktas som brottslingar samt
ungdomsvården misskrediteras och elevernas utsikter till anpassning i samhället
försvåras.

124

Kungl. Maj. ts proposition nr 223.

Gentemot vad lagrådet sålunda anfört vill jag erinra att ungdomsvårdsskolornas
uppgift är att taga hand om barn och ungdom, som genom kriminalitet
eller annan kvalificerad vanart visat sig icke kunna på normalt sätt
anpassas i samhället samt att med medicinska och pedagogiska metoder anpassa
detta klientel till ett socialt beteende. Dessa skolor äro alltså inrättade
för ett klientel, som regelmässigt är svårbehandlat. Vanarten hos klientelet
torde också ofta ha tagit sig uttryck i kriminalitet. Sålunda framgår av en uppgift
om klientelets sammansättning som lämnades i en proposition vid 1947
års riksdag angående ungdomsvårdsskolornas organisation (nr 269) t. ex.
att av 700 manliga elever, som voro intagna den 1 juli 1946 och som voro
i åldern 8—21 år, icke mindre än 94 % begått egendomsbrott före intagandet.
Klientelet har icke därefter förbättrats. Snarare framgår av tillgängliga
upplysningar att det blivit än mer svårbehandlat under de senaste åren.
Trots detta visa dessa skolor goda resultat.

Behandling på ungdomsvårdsskola kan redan nu sägas vara en samhällsreaktion
mot brott. Då det gäller ungdom i uppfostringsbar ålder, kunna
varaktiga resultat nås genom fostrande och botande åtgärder och samhällsreaktionen
även mot allvarligare kriminalitet bör därför bestå i uppfostran
och icke i straff. Samhällets åtgärder på detta område under de senaste
femtio åren ha medfört en faktisk förskjutning av straffmyndigheten. Denna
inträder icke oförmedlat och i full utsträckning redan vid den i strafflagen
angivna åldern av 15 år utan först efter en övergångstid, under vilken
uppfostran sättes i främsta rummet och frihetsstraff i allmänhet icke förekommer.
Lagförslaget innebär icke i detta hänseende någon nyhet utan bygger
på redan bestående förhållanden.

Vad lagrådet anfört i nu angivna hänseenden torde därför icke utgöra tillräckliga
skäl att avböja den föreslagna lagstiftningen. Lagrådets påpekanden
visa emellertid angelägenheten av att ungdomsvårdsskolornas behandlingsresurser
i erforderlig mån avpassas efter de särskilda vårdbehov, som
här ifrågavarande klientel kan förete.

Såsom en olägenhet av den föreslagna 1 § i förslaget till lag
med vissa bestämmelser om påföljd för brott av underårig
har lagrådet framhållit att domstolen, sedan den beslutat överlämna
den dömde till barnavårdsnämnd, förlorar all kontroll över honom
och de möjligheter till ingripande, som en villkorlig dom enligt gällande lag
innebär. Beträffande detta påpekande må framhållas att den gällande ordningen
för överlämnande av dessa unga för skyddsuppfostran, sedan de
ställts inför domstol, medför att de i allmänhet komma att stå både under
domstolens och barnavårdsmyndighets tillsyn. Någon sådan dubbel tillsyn
uppkommer däremot icke om de omhändertagas för skyddsuppfostran i
samband med åtalseftergift. Det kan knappast hävdas att denna dubbla
tillsyn är ändamålsenlig. Tvärtom kan det föreligga en risk att resultatet
blir sämre än om blott en myndighet har det fulla ansvaret. Detta torde
också vara skälet till att domstolarna i dylika fall ofta utse befattningshavare
vid ungdomsvårdsskola till övervakare i syfte att därigenom söka

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

125

samordna övervakningen enligt lagen om villkorlig dom och åtgärder enligt
barnavårdslagen. Icke heller den omständigheten att möjligheten till förverkande
av villkorlig dom bortfaller torde i praktiken vara av någon väsentlig
betydelse.

Lagrådet anser också att det föreligger en brist i utformningen av 1 §
och ett eftersättande av samhällsskyddets intresse därigenom att domstolen
icke skall ådöma skyddsuppfostran såsom en påföljd för brott utan
överlämna åt barnavårdsnämnd att vidtaga åtgärd för den dömdes omhändertagande
för skyddsuppfostran. Garantier saknas, framhåller lagrådet,
för att domen blir verkställd såsom domstolen avsett; det föreligger icke
ens något formellt hinder för att nämnden underlåter att besluta om
skyddsuppfostran. Enligt lagrådets mening borde det i lag uppställas garantier
för att den överlämnade unge lagöverträdaren blir omhändertagen
i ungdomsvårdsskola och får stanna där under en icke alltför kort tid.

Vad lagrådet sålunda framhållit är självfallet en fråga av vikt. Med den
rådande dualismen i behandlingen av de yngsta lagöverträdarna är det
emellertid knappast möjligt att åstadkomma någon i formellt hänseende
fullt otadlig ordning i förhållandet mellan domstol och barnavårdsmyndighet.
Trots att barnavårdsnämnd icke är formellt bunden av domstols beslut,
torde det icke i praktiken uppkomma några olägenheter. Uppenbart
är nämligen att, om domstolen konstaterat kriminalitet och överlämnat
till nämnden att vidtaga åtgärder för skyddsuppfostran, det regelmässigt
föreligger en sådan situation att nämnden enligt barnavårdslagen är pliktig
att vidtaga åtgärder. Nämnden kan då icke utan att åsidosätta sina
skyldigheter visa ärendet från sig. Har nämnden redan tillstyrkt att detta
ingripande skall bestå i skyddsuppfostran, kan det icke anses stå nämnden
fritt att underlåta att fullfölja den förordade åtgärden i enlighet med barnavårdslagens
bestämmelser.

Möjligheten av en meningsskiljaktighet mellan domstol och barnavårdsnämnd
som skulle medföra en fara för samhällsskyddet får därför anses
vara av huvudsakligen teoretisk art. I detta sammanhang vill jag även erinra
om att de påtalade formella bristerna föreligga redan i nu gällande bestämmelser,
men att de hittills icke lett till några allvarligare olägenheter. Vad
lagrådet anfört i denna del kan alltså enligt min mening icke anses vara
något avgörande hinder mot den nya lagstiftningen.

Beträffande 2 § i lagen med vissa bestämmelser om påföljd för brott av
underårig har lagrådet anfört att det i och för sig icke finns något att erinra
mot stadgandet, och lagrådet har även understrukit vissa uttalanden av departementschefen
angående stadgandets tolkning. Lagrådet har likväl ansett
att det icke föreligger något behov av att i lag införa en bestämmelse
sådan som den föreslagna.

Såsom framhölls vid remissen till lagrådet stå gällande bestämmelser icke
i överensstämmelse med den uppfattning om den lämpligaste behandling
av de yngsta lagöverträdarna, som är allmänt godtagen och som kom till
uttryck i motivuttalanden i samband med avskaffandet av tvångsuppfostran

126

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

år 1947. Alt på detta viktiga område lagen är oklar måste enligt min mening
vara skäl nog för en lagändring.

Lagrådet har förordat en sådan ändring av den föreslagna bestämmelsen
om lagens ikraftträdande att detta skall ske den dag Konungen förordnar.
Såsom skäl härför har lagrådet anfört att socialvårdens resurser vore otillräckliga
och att vad som brister icke hinner avhjälpas före den 1 juli 1953.

Det antal lagöverträdare i åldern under 18 år, vilka på en gång varit intagna
i fångvårdsanstalt, har under de senaste åren icke uppgått till mer
än ett 20-tal. Den upprustning av socialvården som kan vara erforderlig för
att sörja för att de som böra erhålla uppfostran kunna beredas plats inom
socialvården är alltså icke kvantitativt betydande. Det bör vara möjligt att
på den beräknade tiden vidtaga erforderliga åtgärder härför. Den föreslagna
tiden för ikraftträdandet torde böra bibehållas.

I fråga om förslaget till lag angående ändring i lagen
om eftergift av åtal mot vissa underåriga har lagrådet
gjort anmärkning mot den föreslagna ändringen av första stycket i 2 §. Härvid
anför lagrådet alt huvudregeln bör vara, att det är domstols sak att bestämma
formen för den samhälleliga reaktionen i anledning av begångna
grövre brott. Vidare framhåller lagrådet att mången gång lagföring kan vara
ett nyttigt led i de åtgärder, som åsyfta att påverka den underårige och få
honom att inse allvaret i samhällets reaktion mot hans brottsliga gärning.

Jag vill erinra om att stadgandet erhöll sin nuvarande utformning under
riksdagsbehandlingen. Därvid framhöll första lagutskottet att det är av vikt
att åtalseftergift ej äger rum, när brottets art eller omständigheterna vid dess
begående låta det framstå som alltför grovt för att höra undandragas domstolsbehandling;
även vid vissa mindre grova brott kan åtal vara påkallat
ur allmän synpunkt. Huvudvikten ligger härvid på olämpligheten att underlåta
själva åtalet och icke på frågan om den behandling som den brottslige
slutligen blir föremål för. Efter att med stöd av dessa synpunkter ha
förordat det andra stycket i paragrafen, anförde utskottet vidare att åtalseftergift
bör komma till stånd, när man därigenom kan uppnå åtgärder
som bättre än straff äro ägnade att tillrättaföra den brottslige. Uppmärksamheten
bör, enligt vad utskottet framhåller, härvid mera inriktas på den
personliga bakgrunden än på själva den brottsliga handlingen.

Det har sålunda vid lagens tillkomst varit avsett att, då sådana allmänna
skäl som angivas i andra stycket icke påkalla lagföring vid domstol, den
unge lagöverträdaren icke skall behöva åtalas, om han blir på lämpligt sätt
omhändertagen. Den nu föreslagna ändrade lydelsen, som alltså torde slå i
överensstämmelse med lagens syfte, utesluter icke att åtal sker, då det är
ovisst vilken behandling som är den lämpligaste och denna fråga bör avgöras
av domstol. Jag anser sålunda att förslaget i denna del bör vidhållas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

127

Föredraganden hemställer att de av lagrådet granskade lagförslagen samt
det vid statsrådsprotokollet för den 21 mars 1952 fogade förslaget till lag
angående ändrad Igdelse av 46 § 2 mom. lagen den 6 juni 1924 (nr 361) om
samhällets barnavård och ungdomsskgdd (barnavårdslag) måtte genom proposition
föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen att till
riksdagen måtte avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Lars Nordvall.

128

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

Innehållsförteckning.

Statsrådsprotokollet den 21 mars 1952 ............................ 7

Kommittéernas utlåtande (sammanfattning) .................... 9

Yttranden angående behandlingsformer m. m................... 12

Yttranden angående inrättande av övervakningshem ............ 35

Departementschefen ........................................ 36

Statistiska uppgifter (upprättade av hovr.ass. Sara Falk) .......... 53

De yngsta lagöverträdarna (bilagor nr 1—8).

1. Riksåklagarämbetets skrivelse den 24 september 1951.......... 61

2. Riksåklagarämbetets skrivelse den 26 november 1951 .......... 67

3. Strafflagberedningens, barnavårdskommitténs och ungdomsvårds skoleutredningens

gemensamma utlåtande den 19 januari 1952 .. 75

4. Bil. A. Inom strafflagberedningen utarbetade lagutkast ........ 85

5. Bil. B. Strafflagberedningens specialmotiv till lagutkasten...... 87

6. Bil. C. Av barnavårdskommittén utarbetat förslag till lag om ändring
i vissa delar av barnavårdslagen den 6 juni 1924 .......... 100

7. Bil. D. Särskild motivering för de av barnavårdskommittén föreslagna
ändringarna i barnavårdslagen ...................... 102

8. Bil. E. Särskilt yttrande av professor Ivar Agge................ 111

Lagrådets protokoll den 8 april 1952 .............................. 117

Statsrådsprotokollet den 9 april 1952 .............................. 123

Stockholm 1952. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

520942