Kungl. Maj.ts proposition nr 223 (Proposition 1950:223)

Kungl. Maj.ts proposition nr 223

Nr 223.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
tillfälligt bgggnadsförbud inom vissa strandområden;
given Stockholms slott den 31 mars 1950.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj :t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till lag om tillfälligt byggnadsförbud inom vissa
strandområden.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Herman Zetterberg.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

För att åt allmänheten trygga tillgången till platser för bad och friluftsliv
vid havet, insjöar och vattendrag föreslås i propositionen, att länsstyrelse
skall äga förordna, att inom visst strandområde byggnad icke må uppföras
utan länsstyrelsens tillstånd. Sådant förordnande skall avse mark och vattenområde
inom det avstånd från strandlinjen som prövas erforderligt med
hänsyn till omständigheterna i varje särskilt fall, dock högst 300 meter från
nämnda linje vid normalt medelvattenstånd.

Förslaget är av provisorisk karaktär och lagen avses skola gälla allenast
till och med den 31 december 1952.

1 lliltang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 223.

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

Förslag

till

Lag

om tillfälligt byggnadsförbud inom vissa strandområden.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

För att åt allmänheten trygga tillgången till platser för bad och friluflsliv
vid havet eller vid insjö eller vattendrag äger länsstyrelsen förordna, att
inom visst strandområde byggnad icke må uppföras utan länsstyrelsens tillstånd.

Förordnande enligt första stycket skall avse mark och vattenområde inom
det avstånd från strandlinjen som prövas erforderligt med hänsyn till omständigheterna
i varje särskilt fall, dock högst 300 meter från nämnda linje
vid normalt medelvattenstånd. Området skall å karta eller annorledes till
sina gränser tydligt angivas.

Vad i första stycket stadgats skall icke gälla beträffande område som ingår
i fastställd stadsplan eller byggnadsplan, ej heller beträffande område som
ingår i godkänd avstyckningsplan med mindre förbud mot tätbebyggelse utfärdats
för området. Byggnadsförbud som meddelats med stöd av denna lag
skall icke utgöra hinder för uppförande av byggnad som erfordras för försvarets,
jordbrukets, fiskets, skogsskötselns eller den allmänna samfärdselns
behov.

2 §•

När beslut om byggnadsförbud meddelats, åligger det länsstyrelsen att, utöver
den underrättelse till markägarna som skall ske enligt allmänna bestämmelser,
kungöra beslutet i den eller de tidningar, i vilka kommunala meddelanden
för orten intagas, eller på annat lämpligt sätt.

3 §•

Talan mot länsstyrelses beslut om byggnadsförbud så ock mot beslut rörande
tillstånd att utan hinder därav uppföra byggnad föres hos Konungen
genom besvär i den ordning som är bestämd för överklagande av förvaltande
myndigheters och ämbetsverks beslut.

Beslut om byggnadsförbud skall lända till efterrättelse utan hinder av
förd klagan.

Kungi. Maj.ts proposition nr 223.

4 §•

Uppför någon byggnad i strid mot förbud som meddelats jämlikt denna
lag, straffes med dagsböter. Äro omständigheterna synnerligen försvårande,
må till fängelse i högst sex månader dömas.

Böter tillfalla kronan.

5 §•

I fall som avses i 4 § äger överexekutor meddela handräckning till rättelse
i vad olagligen skett. Ansökan om handräckning må göras av allmän åklagare,
byggnadsnämnd eller byggnadsinspektör. År ansökan gjord av allmän åklagare
och begär utmätningsman att kostnad för förrättning skall förskjutas,
må det ske av allmänna medel. I övrigt gälle enahanda bestämmelser som
äro stadgade för det i 191 § utsökningslagen avsedda fallet.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling, samt gäller
till och med den 31 december 1952.

Beslut om byggnadsförbud, som meddelats jämlikt denna lag, skall ej gälla
längre än lagen äger giltighet.

Vad i 4 § stadgas skall lända till efterrättelse jämväl sedan lagen i övrigt
upphört att gälla, såvitt fråga är om överträdelse som begåtts under lagens
giltighetstid.

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i
statsrådet å Stockholms slott den 111mars 1950.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Sköld, Quensel, Danielson,

Vougt, Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Weijne, Andersson,

Lingman.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om provisorisk
lagstiftning angående byggnadsförbud inom vissa strandområden.

Föredraganden anför följande.

Under hösten 1949 utarbetades inom justitiedepartementet en i december
samma år dagtecknad promemoria med förslag till lag om tillfälligt byggnadsförbud
inom vissa strandområden. Yttranden över promemorian ha
efter remiss avgivits av överståthållarämbetet och samtliga länsstyrelser,
lantmäteristyrelsen, byggnadsstyrelsen, fastighetsbildningssakkunniga, ägodelningsdomarna
i Uppsala läns södra, Östra och Medelsta samt Villands
domsagor, svenska landskommunernas förbund, landsorganisationen i Sverige,
riksförbundet landsbygdens folk, Sveriges fastighetsägareförbund, Sveriges
lantmätareförening, Sveriges lantbruksförbund och samfundet för
hembygdsvård.

Länsstyrelserna ha bifogat yttranden från överlantmätarna och länsarkitekterna.
Vid landsorganisationens yttrande har fogats ett yttrande av
svenska byggnadsarbetareförbundet.

Jag anhåller nu att få upptaga frågan till behandling.

Departementspromemorian.

Inledning.

I promemorian anföres till en början, att frågan om en laglig
reglering av strandbebyggelsen i vårt land varit aktuell sedan
åtskilliga år tillbaka. Debatten i ämnet hade främst föranletts därav,
att villa- och sportstugebebyggelsen mångenstädes hotat att från våra havsoch
insjöstränder utestänga ej blott den icke jordägande befolkningen utan
över huvud taget alla dem som icke ägde del i stranden. Redan i en motion
till 1936 års riksdag (II: 165) hade sålunda framhållits, att förmögna stads -

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

bor lade beslag på så gott som alla natursköna områden, som gränsade intill
hav, sjöar och vattendrag. Miltals från staden hade på detta sätt -— enligt
vad motionärerna anfört — strandområdena blivit förvandlade till tomter
och parker i enskild ägo, vilket medfört att hundratusentals människor
berövats möjligheter till friluftsbad och friluftsliv inom rimligt avstånd från
sin bostadsort.

Beträffande frågans tidigare behandling anföres i promemorian: I

anledning av nyssnämnda motion beslöt riksdagen skrivelse till Kungl.
Maj:t (den 23 maj 1936, nr 246) med anhållan om utredning och förslag,
syftande till att åt den icke jordägande befolkningen underlätta och trygga
möjligheterna att kunna idka friluftsliv, varvid jordägarnas och lantbefolkningens
i övrigt berättigade intressen borde ägnas särskilt beaktande.

I niaj 1937 erhöll chefen för socialdepartementet bemyndigande att tillkalla
sakkunniga för den av 1936 års riksdag sålunda begärda utredningen.
I direktiven för de sakkunniga (fritidsutredningen) framhölls bland annat,
att en betydelsefull del av det föreliggande problemkomplexet avsåge frågan
om bebyggelsen i de områden, som vore lämpade för uppehåll under fritiden.

I skrivelse den 28 november 1938 till chefen för socialdepartementet anförde
fritidsutredningen, att den under sin verksamhet mycket snart kommit
till klarhet om att för tryggandet av befolkningens behov av rekreation
frågan om tillgången på härför lämpliga marker vore det primära, varvid
bevarandet av stranden som det främsta av våra rekreationsområden vore av
särskilt brådskande natur och påkallade omedelbara åtgärder. Utredningen
hade därför ansett sig böra i första hand inrikta sitt utredningsarbete på
detta sistnämnda spörsmål. Vid skrivelsen var fogat betänkande med förslag
angående reglering av strandbebyggelsen in. in. (SOU 1938:45). Det
centrala avsnittet i detta betänkande utgjordes av ett förslag till lag med
vissa bestämmelser angående bebyggelse in. in. vid rikets stränder (strandlag)- Beträffande

innehållet i detta förslag lämnas i promemorian följande sammanfattande
redogörelse:

Lagen skulle äga tillämpning å strandområdena vid saltsjön samt sjöarna
Vänern, Vättern, Mälaren och Hjälmaren, men Konungen skulle äga
förordna att lagen skulle äga tillämpning även för strandområde dels vid
annan insjö och dels vid rinnande vatten. Med strandområde skulle förstås
mark samt vattenområden inom ett avstånd av 500 meter från strandlinjen
vid normalt högvatten. Vissa strandområden skulle dock vara undantagna
från lagens tillämpning, nämligen sådana som ingingo i fastställd stadsplan,
stomplan eller byggnadsplan eller godkänd avstyckningsplan. Inom
strandområde där lagen var avsedd att äga tillämpning skulle särskilda
byggnadsminnen fastställas enligt bestämmelserna i lagen, och endast inom
sådana områden skulle få uppföras byggnad eller verkställas avstyckning
av lägenheter för bostadsändamål eller för beredande av plats för industriella
anläggningar eller i annat liknande syfte. Vad sålunda föreskrivits
skulle dock icke gälla byggnad, som erfordrades för rikets försvar eller
för jordbrukets, skogsbrukets, fiskerinäringens eller den allmänna samfärdselns
behov, ej heller avstyckning av område som var bebyggt vid lagens
ikraftträdande. Såsom fastställt byggnadsområde skulle automatiskt
anses fastighet med en areal icke överstigande 1 000 kvadratmeter, varå

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

byggnad fanns uppförd eller var under uppförande då lagen trädde i kraft.
I övrigt skulle emellertid Konungens befallningshavande, efter ansökan av
markägare, från fall till fall fastställa huru stor del av markägarens inom
strandområdet belägna fasta egendom som skulle vara att anse såsom byggnadsområde.
Vid denna prövning skulle i princip iakttagas att ett efter landskapets
beskaffenhet och andra föreliggande förhållanden anpassat bälte
av lämplig bredd intill strandlinjen lämnades fritt från bebyggelse samt att
icke heller i övrigt såsom byggnadsområde avsattes mark, vars bebyggande
kunde väntas skada strandens natur och egenart eller medföra ett utnyttjande
av strandområdet, som eljest vore ur allmänna synpunkter olämpligt.

Meningen var, att den föreslagna regleringen skulle genomföras utan ersättning
till markägarna. På grund härav föreslogs att avgränsningen mellan
mark som finge bebyggas och annan mark skulle avpassas så, att markägarens
möjligheter att utnyttja sin egendom icke komme att stå i uppenbart
missförhållande till dess värde. Sådant missförhållande skulle enligt
förslaget icke anses föreligga, om byggnadsområde omfattade 70 procent
eller mera av markägarens inom strandområdet belägna, för bebyggande
användbara mark.

I sin motivering till strandlagsförslaget underströk fritidsutredningen, att
det icke var meningen att de områden som ej skulle få bebyggas därmed
skulle anses såsom i något avseende avsatta för allmänna ändamål. Några
bestämmelser om ökad rätt för allmänheten att färdas över eller vistas på
dessa områden föreslogos därför icke heller. Under åberopande av den rätt
att beträda och vistas å annans mark av visst slag som enligt allmänna
rättsgrundsatser ansåges tillkomma allmänheten, föreslog däremot utredningen
vissa inskränkningar i rätten att hålla stängsel inom strandområden.
Till stöd för sitt förslag i denna del åberopade utredningen, att ändamålet
med de föreslagna begränsningarna i rätten att bebygga strandområdena
delvis skulle förfelas, om markägarna eller deras rättsinnehavare ägde oinskränkt
rätt att inhägna nämnda områden.

Rörande remissbehandlingen av strandlagsförslaget anföres i promemorian: I

det stora flertalet remissyttranden över strandlagsförslaget uttalades, att
syftet med den ifrågasatta lagstiftningen vore gott. Att en laglig reglering
av strandbebyggelsen vore behövlig, vitsordades alltså. Emellertid framfördes
i flera yttranden olika anmärkningar mot utformningen av förslaget.
Sålunda anfördes bland annat, att frågan om rätten att beträda annans
mark — varmed även sammanhängde rätt att bada, tälta, göra upp eld

o. s. v. -— vore av grundläggande betydelse för de av fritidsutredningen
behandlade spörsmålen, varför i första hand nämnda fråga borde ha blivit
grundligt utredd, att bestämmelser i ämnet icke behövde ha den omfattning
som avsåges i strandlagsförslaget, att intrång genom de föreslagna
stadgandena komme att göras i jordägarnas näringsdrift, bland annat beträffande
fisket, att förslaget innebure ett faktiskt ianspråktagande av mark
på fastighetsägarens bekostnad utan skäligt vederlag samt att jordägarna
genom de föreslagna bestämmelserna, utan att så kunde anses vara nödvändigt,
skulle förorsakas avsevärda kostnader.

Fritidsutredningens förslag till strandlag ledde icke till någon lagstift -

Kungl. Maj:is proposition nr 223.

Möjligheterna enligt gällande lagstiftning att hindra ett ur allmänna
synpunkter icke önskvärt utnyttjande av strandområdena.

Sedan fritidsutredningen framlade sitt förslag angående reglering av
strandbebyggelsen in. in., har — heter det i promemorian — en ny byggnadslagstiftning
genomförts samt jorddelnings- och fastighetsbildningslagarnas
avstyckningsregler ändrats. I anledning härav uppställde sig till en
början frågan, vilka möjligheter att hindra ett ur allmänna synpunkter icke
önskvärt utnyttjande av strandområdena som nu gällande byggnads- och
jorddelningslagstiftning erbjöde. Härom anföres:

Vad då först byggnadslagstiftningen beträffar är att märka, att själva
byggnadslagen (BL) icke innehåller någon bestämmelse som uttryckligen
avser att skydda just strandområdena. Den enda regel i hela byggnadslagstiftningen
som tager direkt sikte på dylika områden torde vara 157 § andra
stycket 7) byggnadsstadgan (BS), vari föreskrives att vid uppgörande av
regionplan särskilt bör tillses att strandområden såvitt möjligt skyddas
och bevaras mot olämplig användning.1

Trots att byggnadslagen alltså icke innehåller några specialstadganden i
ämnet, erbjuder den dock vissa möjligheter att hindra en icke önskvärd
strandbebyggelse. Dessa möjligheter te sig jämförelsevis betryggande för de
fall då den tilltänkta bebyggelsen skulle få karaktär av tätbebyggelse. Enligt
5 § andra stycket BL gäller nämligen, att mark icke må användas
till tätbebyggelse med mindre den vid planläggning enligt byggnadslagen
prövats från allmän synpunkt lämpad för ändamålet. Frågan huruvida
visst område överhuvud må tagas i anspråk för tätbebyggelse avses i
första hand skola prövas i samband med översiktlig planläggning, alltså
vid upprättande av region- eller generalplan. Där sådan plan icke upprättats,
skall frågan avgöras i samband med detaljplanläggning. Stadsplan eller
byggnadsplan får sålunda icke fastställas för område, som från allmän synpunkt
icke är lämpat för tätbebyggelse,1 2 3 och vid uppgörande av sådan plan
skall enligt 26 § första stycket punkt 17 och 117 § andra stycket BS bland
annat beaktas att platser, som på grund av belägenhet, växtlighet eller säregna
naturförhållanden äro särskilt tilltalande, så långt möjligt skyddas
och bevaras samt ej utan tvingande skäl förstöras eller skadas. Vidare innehåller
byggnadslagstiftningen ett helt nätverk av regler, som syftar till att
hindra att tätbebyggelse kommer till stånd inom område för vilket detaljplan
ännu icke fastställts.1 Dessa regler kompletteras av ett stadgande i 19
kap. jorddelningslagen, närmare bestämt 13 § 4 mom. sista punkten, enligt
vilket vederbörande förrättningslantmätare är skyldig att vilandeförklara
avstyckningsförrättning samt att till överlantmätaren för vidare rapport till
länsstyrelsen anmäla förrättningen i sådana fall då han finner att avstyckning
icke bör äga rum utan att fråga om upprättande av stadsplan eller
byggnadsplan eller om ändring av sådan plan blivit prövad.

Genom den nya byggnadslagstiftningen hade alltså — anföres vidare i
promemorian — det allmänna fått möjlighet att bestämma var tätbebyggelse
finge uppkomma. Någon mot 5 § andra stycket BL svarande allmän

1 Rörande den praktiska betydelsen av denna föreskrift må hänvisas till SOU 1945: 15 s. 558.

- Se vidare Bexelius-Nonlenstam-Aurén, Byggnadslagstiftningen, s. Hd.

3 Av särskilt intresse för strandbebyggelsen äro stadgandena i (87 § och) 123 § BL. Se närmare
Bcxelius-Nordenstain-Aurén a. a. s. 33 ff.

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

regel, varigenom det skulle vara möjligt att hindra olämplig glesbebyggelse,
funnes däremot icke i byggnadslagen. Emellertid upptoge denna lag två stadganden
— 86 § (som gällde för stad och vissa stadsliknande samhällen) samt
122 § (som gällde för landet i övrigt) — vilka i viss mån kunde användas
för att hindra olämplig glesbebyggelse inom strandområdena. Härom anföres: I

dessa paragrafer stadgas sålunda att, om område som icke ingår i stadsplan
eller byggnadsplan finnes böra särskilt skyddas på grund av naturskönhet,
växtlighet eller andra särskilda naturförhållanden, Konungen (beträffande
landsbygden: länsstyrelsen) äger förordna, att nybyggnad inom
området icke må företagas utan länsstyrelsens tillstånd. Om ett sådant förordnande
meddelats, får länsstyrelsen alltså möjlighet att kontrollera glesbebyggelsen
inom området. Emellertid stadgas i paragraferna vidare, att
tillstånd till nybyggnad ej må vägras, om avsevärt men därigenom tillskyndas
markens ägare, utan att skälig ersättning därför gives.

I förarbetena till byggnadslagstiftningen uttalas,1 att med stöd av nu
nämnda stadganden ingripande ur naturskyddssynpunkt kunde ske exempelvis
inom området kring ett vackert vattendrag, vars skönhetsvärden skulle
äventyras, om bebyggelsen gestaltades godtyckligt och utspredes i terrängen
efter varje markägares eget omdöme. Samtidigt framhålles dock, att tillstånd
till ett begärt byggnadsföretag sällan torde kunna helt vägras med
hänsyn till att länsstyrelsen vid prövning av byggnadsansökningar måste
iakttaga att markägaren icke tillskyndas märkligt men. Man finge därför
åtnöjas med att vid tillståndets meddelande tillse, att olägenheter ur de
synpunker, varom här vore fråga, i görligaste mån förebyggdes. Emellertid
borde — framhålles det vidare -— åtskilligt kunna vinnas utan att något
större ingrepp i den enskildes förfoganderätt behövde ske. Ett område, som
med hänsyn till naturförhållandena vore särskilt tilltalande eller anmärkningsvärt,
bleve exempelvis ej nödvändigtvis förstört av bebyggelse, för den
händelse byggandet skedde på ett förståndigt sätt. Genom jämkningar i den
av markägaren tänkta placeringen av en byggnad kunde många gånger ett
tillfredsställande resultat vinnas.

I promemorian påpekas att det likväl vore givet, att ett nöjaktigt resultat
understundom icke kunde vinnas på annat sätt än genom exempelvis
ett totalt byggnadsförbud. Ett dylikt beslut kunde emellertid icke meddelas,
med mindre markägaren erhölle skälig ersättning. Då några allmänna medel
för ändamålet icke funnes anvisade, bleve utgången av ärendet följaktligen
närmast beroende av huruvida länsstyrelsen lyckades att från
den närmast berörda kommunen eller från annat håll anskaffa medel
för att gottgöra markägaren. Om ersättningsfrågan icke kunde ordnas,
funnes dock en viss möjlighet att trots allt hindra uppförandet av en byggnad,
i det att en generalplan kunde fastställas, vari området undantoges från
bebyggelse. Men då fastställelse av generalplan, enligt 21 § BL, medförde
lösningsskyldighet för kommunen, vore det enligt vad i promemorian anföres
knappast troligt att kommunen, därest den i dispensärendet förklarat
sig icke vilja gottgöra markägaren, önskade begära fastställelse av en generalplan.

1 SOU 1945:15 s. 446 f. och s. 219 f.

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

Om man ville eftersträva ett skydd av strandområdena mot icke önskvärd
bebyggelse, låge det enligt promemorian i sakens natur att man samtidigt
eller, rättare sagt, i första hand måste begränsa möjligheterna att ytterligare
uppdela de fastigheter som redan funnes inom dylika områden.
Härom anföres:

Detta samband mellan bebyggelse- och jorddelningsproblemen underströks
också av fritidsutredningen, som i motiven till sitt förut omnämnda
strandlagsförslag uttalade, att den föreslagna regleringen av strandbebyggelsen
syntes för sitt genomförande kräva bestämmelser, som tryggade regleringen
»mot hindrande eller försvårande inflytelser av inom strandområdena
skeende jorddelningar». I förslaget upptogos därför, såsom redan nämnts,
föreskrifter om att avstyckning av lägenheter för bostadsändamål etc. i
princip icke skulle få äga rum inom andra delar av strandområdena än de
s. k. fastställda byggnadsområdena. .

Såsom förut framhållits ändrades fastighetsbildnings- och jorddelnmgslagarnas
avstyckningsregler samtidigt med att den nya byggnadslagstiftningen
genomfördes. Sambandet med de byggnadsreglerande bestämmelserna
har kommit till klart uttryck i dessa nya avstyckningsregler (se 19
kap. 13 § jorddelningslagen och 5 kap. 8 § fastighetsbildningslagen). Av
särskilt stor betydelse för fastighetsbildningen inom strandområdena ar 19
kap. 13 § 2 mom. och 3 mom. första stycket jorddelningslagen.1 Enligt 2
mom. i nämnda paragraf må sålunda inom område, för vilket gäller fastställd
generalplan, stadsplan eller byggnadsplan eller andra^ särskilda byggnadsbestämmelser,
avstyckning ej verkställas sa, att områdets ändamålsenliga
bebyggande försvåras eller syftet med bestämmelserna eljest motverkas.
Länsstyrelsen äger dock medgiva dispens från förbudet. Stadgandet innebär
bland annat, att om förbud mot nybyggnad inom ett visst område
meddelats med stöd av exempelvis 122 § BL, hänsyn därtill skall tagas jämväl
vid avstyckning inom området. Vad härefter beträffar 19 kap. 13 § 3
inom. första stycket jorddelningslagen stadgas där, att om inom visst område
tätbebyggelse uppkommit eller är att vänta inom nära förestående tid
eller eljest avstyckning av flera lägenheter framdeles kan förväntas, avstyckning
icke må, innan stadsplan eller byggnadsplan blivit fastställd, verkställas
så, att områdets ändamålsenliga bebyggande försvåras eller lämplig
planläggning av området eljest motverkas. Vidare föreskrives i nämnda stadgande
att länsstyrelsen skall äga meddela erforderliga anvisningar för tilllämpningen.

Av förarbetena framginge — heter det vidare i promemorian — att nu återgivna
bestämmelser tillkommit såsom en ersättning för den avskaffade avstyckningsplanen.
Det hade nämligen icke ansetts rådligt att avskaffa denna
plan utan att sätta något annat än byggnadsplan i stället. I promemorian
citeras härvid vad jag i egenskap av föredragande i detta hänseende anförde
i den proposition som ligger till grund för 1947 års ändringar i 19 kap. jorddelningslagen
(prop. nr 232/1947 s. 134):

Jag befarar nämligen, att även om byggnadsplan kan göras mycket enkel,
det dock kan komma att oftare än nu inträffa att avstyckning för bostäder,

1 Dessa stadganden ha sin motsvarighet i 5 kap. 8 § 1 mom. och 2 mom. första stycket
fastighetsbildningslagen. De strandområden som tarva skydd ur de synpunkter som beröras i
denna promemoria torde emellertid regelmässigt falla under jorddelningslagens bestämmelser.

I anledning härav bortses i fortsättningen för enkelhetens skull från fastighetsbildningslagens
regler, så ock från stadgandet i 86 § BL.

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

sportstugor och dylikt kominer att äga rum utan hänsyn till den framtida utvecklingen.
I syfte att förekomma detta synes i reglerna om avstycknings
tillåtlighet böra införas ett stadgande, som redan på begynnelsestadiet gor
det möjligt att vägra avstyckning, om den framstår som mindre lämplig
med hänsyn till ännu icke aktuella men dock sannolika framtida avstyckningar.
På detta sätt böra t. ex. strandområden m. in. kunna reserveras och
ej bli en exklusiv förmån för viss tomt. Det bör i första hand vara förrättningsmannen
och överlantmätaren, resp. ägodelningsrätten som beakta det
nu berörda kravet, men länsstyrelsen torde böra äga att till ledning för tilllämpningen
i allmänhet eller i det särskilda fallet meddela erforderliga
anvisningar.

Vad beträffar innehållet i sådana anvisningar erinras i promemorian om
ett yttrande av mig i samma proposition (s. 186), att länsstyrelsen t. ex.
borde kunna bestämma att vid avstyckning av sportstugetomter stränderna
av en vacker sjö skulle på visst sätt lämnas fria samt att det borde vara
möjligt för länsstyrelsen att föreskriva att avstyckning inom visst område
icke finge fastställas utan att länsarkitekten hörts i ärendet, dock att sådana
föreskrifter borde kunna inskränkas att avse avstyckning för bostadseller
industriändamål, under det att andra avstyckningar lämnades fria.

I promemorian nämnes, att justitiedepartementet från länsstyrelserna inhämtat
vissa uppgifter angående i vilken utsträckning länsstyrelserna begagnat
möjligheterna att meddela byggnadsförbud enligt 122 § BL och anvisningar
enligt 19 kap. 13 § 3 mom. första stycket jorddelningslagen. En
redogörelse för dessa uppgifter, som avse förhållandena den 15 oktober 1949,
lämnas i en vid promemorian fogad bilaga. Denna torde få såsom bilaga B
fogas vid protokollet i detta ärende.

I detta sammanhang må nämnas att den 10 februari 1950 till lagrådet
remitterats vissa lagförslag, som beröra bl. a. 19 kap. 13 § 3 mom. jorddelningslagen
och 5 kap. 8 § 2 mom. fastighetsbildningslagen. Förslagen
syfta i nu angivna delar allenast till ett förtydligande av nämnda stadganden;
avsikten är att i lagtexten uttryckligen angiva att avstyckning icke
skall få verkställas så, att olämplig tätbebyggelse kan föranledas därav.

Erfordras särskild lagstiftning för att skydda ur friluftssynpunkt
värdefulla strandområden? I

I promemorian anföres, att det knappast torde vara erforderligt att närmare
utveckla betydelsen ur folkhälsans synpunkt av att särskilt städernas
och industrisamhällenas befolkning beredas möjligheter till den rekreation
och avspänning som en närmare kontakt med naturen kan skänka. Det vore
i detta hänseende tillräckligt att peka på den allt längre drivna mekaniseringen
av arbetet inom ett stort antal yrkesområden och på det allt mera
ökade jäktet inom samhällslivet över huvud taget. Behovet av ändamålsenliga
tillflyktsorter under fritiden låge sålunda i öppen dag, och detta
behov hade ytterligare markerats i och med att stora befolkningsgrupper
erhållit en tidigare icke lagstadgad rätt till viss sammanhängande semester.

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

Sådana tillflyktsorter behövde självfallet icke med nödvändighet vara förlagda
till strandområdena, men erfarenhetsmässigt förhölle det sig likväl
otvivelaktigt så, att trakterna kring hav och sjöar vore särskilt eftersökta
såsom rekreationsplatser under sommarmånaderna, till vilken tid ju de
allra flesta semesterledigheterna vore förlagda.

Det heter vidare i promemorian:

Såsom fritidsutredningen framhöll, kan det icke anses praktiskt möjligt
att tillbörligen tillgodose det rekreationsbehov, som enligt vad nu anförts
hänför sig till våra kuster och sjöstränder, endast därigenom att staten eller
kommunerna förvärva och reservera vissa områden, dit den icke strandägande
befolkningens bad- och friluftsliv skulle koncentreras. Dylika friluftsreservat
och allmänna friluftsbad ha visserligen en mycket viktig uppgift
att fylla i förevarande sammanhang, men de kunna som sagt icke ens
tillnärmelsevis komma att täcka hela behovet. Med hänsyn härtill måste det
anses vara ett samhällsintresse av betydande storleksordning, att bebyggelsen
utmed våra strandområden icke tillätes fortgå på ett sådant sätt att den
alltmer avstänger den icke strandägande befolkningen från tillträdet till de
ur friluftssynpunkt värdefulla stränderna.

Av de undersökningar fritidsutredningen på sin tid lät verkställa framgick,
att utvecklingen inom vissa delar av landet redan för mer än tio år
sedan gått därhän, att stora sammanhängande strandområden i närheten av
både större och mindre samhällen exploaterats för rent privata ändamål.
Sedan dess torde läget ha ytterligare försämrats. De under senare år gällande
byggnadsrestriktionerna ha visserligen verkat starkt återhållande på
sportstuge- och villabebyggelsen över huvud taget, och man torde därför
vara berättigad antaga, att även strandbebyggelsen varit av jämförelsevis
obetydlig omfattning under dessa år. Det säger sig emellertid självt, att
just sportstugebebyggelsen kan väntas få en måhända större omfattning än
någonsin i och med att byggnadsregleringen upphäves eller mildras. Det
är därför angeläget, att en reglering av strandbebyggelsen kommer till stånd
dessförinnan. Eljest riskerar man, att stora delar av de strandområden som
ännu så länge äro åtkomliga för gemene man komma att snabbt utnyttjas
för privat bebyggelse och att förhållandena i vårt land därmed komma att
gestalta sig på" samma sätt som i vissa främmande länder, där allmänheten
praktiskt taget är avstängd från de flesta ur friluftssynpunkt värdefulla
strandområdena.

Givetvis skulle en särskild reglering av strandbebyggelsen och därmed
sammanhängande spörsmål likväl icke vara erforderlig, för den händelse
redan gällande lagstiftning kunde anses erbjuda möjligheter att effektivt
hindra ett ur friluftslivets synpunkt icke önskvärt utnyttjande av strandområdena.
Så kunde dock enligt promemorian icke anses vara fallet:

Vad byggnadslagstiftningen beträffar förhåller det sig — såsom redan
framhållits — visserligen så, att det allmänna har goda möjligheter att
hindra eu strandbebyggelse som har karaktär av tätbebyggelse. Begreppet
tätbebyggelse är ju emellertid ingalunda lättolkat i praktiken och mången
gång kan det säkerligen vara särskilt svårt att bestämma begreppets närmare
innebörd med avseende å sådan bebyggelse som utgöres av sportstugor
eller eljest mera utpräglade sommarnöjesbostäder. Även om gränsen
härvidlag skulle dragas på ett sådant sätt, att exempelvis anordnande av
gemensam båthamn eller badplats ansåges konstituera tätbebyggelse, kan det
likväl tvivelsutan i många fall tänkas, att bebyggelsen icke ens med eu

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

jämförelsevis extensiv tolkning av tätbebyggelsebegreppet kan hänföras
därunder. Hur än denna tolkningsfråga bedömes, är emellertid vidare att
märka, att även en utpräglad glesbebyggelse kan medföra allvarliga vådor ur
friluftslivets synpunkt och resultera i att allmänheten avstänges från begärliga
strandområden. Det förut berörda stadgandet i 122 § BL torde knappast
vara tillfyllest för att hindra en icke önskvärd glesbebyggelse inom sådana
strandområden, som icke kunna anses särskilt värdefulla ur naturskyddssynpunkt
i mera begränsad mening men däremot äga stort värde för
friluftslivets vidkommande, särskilt såsom badplatser. Enligt vad förut framhållits,
erbjuder för övrigt nämnda stadgande mycket små möjligheter att
helt hindra bebyggelse inom ett visst strandområde.

Vid bedömning av frågan huruvida det enligt gällande rätt kunde anses
föreligga tillräckliga möjligheter att hindra ett ur friluftslivets synpunkt
icke önskvärt utnyttjande av strandområdena vore det emellertid icke allenast
själva bebyggelseproblemet, som tarvade uppmärksamhet. Även jorddelningssynpunkten
vore, på förut angivna skäl, av stor praktisk betydelse
härvidlag. Och en annan mycket viktig synpunkt vore, såsom fritidsutredningen
framhållit, om allmänhetens möjligheter att vinna tillträde till
strandområdena kunde bli omintetgjorda därigenom att markägaren eller
dennes rättsinnehavare läte inhägna områdena. Härom anföres:

Vad sistnämnda avsnitt av frågan beträffar, är detsamma icke närmare
reglerat i gällande rätt. Vidkommande återigen jorddelningssynpunkten förhåller
det sig visserligen så, att just strandområdena avses skola kunna
reserveras genom de förut berörda föreskrifterna i 19 kap. 13 § 3 mom.
första stycket jorddelningslagen. Men det är tveksamt, om dessa föreskrifter
kunna ge ett tillräckligt skydd i exempelvis ett sådant fall då en förut icke
uppdelad mindre skärgårdsö begäres styckad i fyra å fem fastigheter och
det saknas skäl antaga såväl att den väntade bebyggelsen kommer att få
karaktär av tätbebyggelse som att ytterligare avstyckningar skola följa.
Ett visst resultat kan måhända ändock nås, om länsstyrelsen utnyttjat möjligheten
att meddela anvisningar med avseende å tillämpningen av nämnda
föreskrifter. Då sådana anvisningar rätteligen torde böra korrespondera
med byggnadslagstiftningens förbudsbestämmelser, är det emellertid icke
säkert, att cn mindre önskvärd jorddelning kan slutgiltigt förhindras.

Sammanfattningsvis anföres i promemorian, att det av vad sålunda anförts
torde framgå att en särskild lagstiftning vore av behovet påkallad,
om de för allmänheten ännu åtkomliga strandområdena skulle kunna bevaras
såsom rekreationsplatser för allmänheten. Under remissbehandlingen
av fritidsutredningens strandlagsförslag hade emellertid anmärkts, att ea
sådan lagstiftning icke borde komma till stånd förrän frågan om rätten att
beträda annans mark — varmed även sammanhängde rätt att bada, tälta,
göra upp eld o. s. v. — blivit grundligt utredd. I anledning härav har i promemorian
ansetts böra framhållas att, ehuru någon sammanfattande laglig
reglering av den s. k. allemansrätten icke skett, det dock vore en allmänt
vedertagen rättsgrundsats att allmänheten icke ägde utan markägarens
lov beträda »tomt». Utginge man från att denna princip allt framgent
komme att upprätthållas, kunde det icke anses motiverat att låta anstå
med en laglig reglering av strandbebyggelsen och därmed samman -

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

hängande spörsmål till dess allemansrättens innebörd blivit i detalj utredd.
Tvärtom måste det anses angeläget att så snabbt som möjligt söka förhindra
att allt flera ur friluftssynpunkt begärliga strandområden — genom
bebyggelse eller på annat sätt -— förvandlades till »tomter».

Förslag till provisorisk lagstiftning.

En laglig reglering av strandbebyggelsen och därmed sammanhängande
spörsmål i syfte att såvitt möjligt bevara ur friluftssynpunkt värdefulla
strandområden såsom rekreationsplatser för allmänheten vore — heter det
i promemorian — en vittutseende uppgift, som givetvis icke kunde lösas utan
närmare utredning. Chefen för justitiedepartementet hade också för avsikt
att inom den närmaste tiden begära bemyndigande att tillkalla sakkunniga
för att utreda denna fråga.

När en slutgiltig lagstiftning i ämnet kunde väntas komma till stånd,
vore svårt att säga. Möjligen kunde förslag i ärendet hinna föreläggas redan
1951 års riksdag, men det vore ingalunda säkert att så bleve fallet. Tidpunkten
för lagstiftningens ikraftträdande finge särskilt stor praktisk betydelse,
om de nuvarande stränga restriktionerna med avseende å sportstuge-
och villabebyggelsen skulle komma att upphävas eller mildras dessförinnan.
I så fall vore det nämligen att befara, att framför allt sportstugebebyggelsen
komme att sätta in i sådan omfattning, att den tilltänkta lagstiftningen
bleve av betydligt mindre verkan än om den hade genomförts
före byggnadsregleringens avveckling. Det syntes därför erforderligt att genom
en provisorisk lagstiftning förhindra en sådan utveckling. En provisorisk
lagstiftning syntes vara motiverad även ur en annan synpunkt, nämligen
den att tillkallandet av sakkunniga för utredning av frågan kunde
väntas föranleda en avsevärd spekulation i obebyggda strandfastigheter,
lämpliga för sportstuge- och villabebyggelse. Det måste enligt promemorian
anses angeläget att förhindra en dylik spekulation, vid vilken spekulanterna
givetvis skulle utgå från att en definitiv lagstiftning i ämnet ej skulle
få återverkande kraft.

En provisorisk lagstiftning med nu angivet syfte kunde tänkas utformad
efter två olika huvudlinjer. Det ena alternativet vore, att alla strandområden
belädes med byggnadsförbud men att länsstyrelsen bemyndigades dispensera
från förbudet i de fall då bebyggelsen icke kunde anses komma att
skada de friluftsintressen för vilka redogjorts i promemorian. Det andra alternativet
innebure återigen, att byggnadsförbud lades endast å vissa strandområden
som länsstyrelsen efter särskild prövning funnit speciellt värda
att skyddas. Rörande valet mellan dessa båda alternativ anföres i promemorian
:

Då en lösning enligt det förstnämnda alternativet skulle medföra omgång
och kostnader för de byggnadssökande samt besvär för myndigheterna
även i sådana fall då något objektivt skyddsbehov icke föreligger, torde
det senare alternativet vara att föredraga. Härvid förutsättes emellertid, att

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

länsstyrelserna förbereda frågan i så god tid, att erforderliga byggnadsförbud
kunna utfärdas så snart som möjligt och helst omedelbart efter den
provisoriska lagstiftningens ikraftträdande. I vissa län har en inventering
av skyddsvärda strandområden för övrigt redan påbörjats, men även i Övriga
län torde överlantmätaren och länsarkitekten äga så god kännedom om
förhållandena, att de utan svårighet kunna verkställa en snabbinventering
av sådana områden. Det säger sig självt, att det vid en dylik inventering icke
kan bli fråga om att gå in i detalj, utan att inventeringen tvärtom måste göras
jämförelsevis schematiskt, om man icke skall behöva befara mera avsevärda
dröjsmål med utfärdandet av erforderliga byggnadsförbud och därmed
riskera att den provisoriska lagstiftningen delvis förfelar sitt syfte. I
tveksamma fall böra skyddsområdena hellre bestämmas för stora än för
små, men det bör såvitt möjligt tillses att sådana fastigheter som redan exploaterats
för privata ändamål och från vilka allmänheten redan är avstängd
icke ingå i skyddsområdena. Givetvis bör den från början bestämda
storleken av ett visst skyddsområde kunna jämkas, likaväl som ett meddelat
byggnadsförbud bör kunna helt återkallas. Byggnadsförbud bör kunna
utfärdas tillsvidare, men tiden bör ej kunna utsträckas utöver den provisoriska
lagens giltighetstid.

Det må framhållas, att en sådan rätt för länsstyrelse att meddela byggnadsförbud
som här föreslagits icke är någon nyhet i lagstiftningen. Såsom
förut antytts, tillkommer dylik rätt länsstyrelse i vissa fall enligt bvggnadslagen.

Rörande principerna i den provisoriska lagstiftningen
anföres vidare:

Den föreslagna provisoriska lagstiftningen bör avse strandområdena vid
såväl havet som vid insjö och rinnande vatten. Att undantaga de vid rinnande
vatten belägna strandområdena skulle innebära att lagstiftningen icke
finge den praktiska betydelse som är önskvärd och skulle dessutom medföra
svårigheter vid gränsdragningen mellan älv samt hav och sjö. I och för sig
vore det måhända mest rationellt att icke angiva något bestämt avstånd
från strandlinjen för de områden, inom vilka byggnadsförbud skulle kunna
meddelas. Av hänsyn till markägaren synes det dock ofrånkomligt att uppställa
en viss maximigräns. Den av fritidsutredningen föreslagna gränsen,
500 meter, torde medföra ett onödigt stort ingrepp", och det bör vara tillräckligt
att låta de skyddsbara strandområdena omfatta mark samt vattenområde1
inom ett avstånd av förslagsvis högst 300 meter från strandlinjen
vid normalt medelvattenstånd.

Byggnadsförbud varom nu är fråga synes över huvud icke böra gälla beträffande
område som ingår i fastställd stadsplan eller byggnadsplan eller
i godkänd avstyckningsplan. Ej heller torde sådant byggnadsförbud böra
utgöra hinder för uppförande av byggnad som erfordrasYör försvarets, jordbrukets,
skogsbrukets, fiskerinäringens eller den allmänna samfärdselns behov.

Vad angår den närmare utformningen i övrigt av de nu ifrågasatta provisoriska
bestämmelserna torde såsom förutsättning för ingripande med
sådant byggnadsförbud som här avses böra stadgas, att det skall vara fråga
om en bebyggelse, varigenom strandområdets utnyttjande för bad eller friluftsliv
kan försvåras för allmänheten. Sedan byggnadsförbud, varom i den
nu ifrågasatta författningen sägs, utfärdats för visst område, skall länssty 1

Rörande skälen för att även områden på vattensidan av strandlinjen böra medtagas se SOU
1938: 45 s. 29 och 37.

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

relsen självfallet äga möjlighet att i enskilda fall lämna byggnadstillstånd.
Sådant byggnadstillstånd avser i så fall givetvis endast rätten att bygga
med hänsyn till bestämmelserna i nu ifrågavarande lag och innefattar icke
någon dispens från byggnadsrestriktioner av olika slag som må gälla enligt
andra bestämmelser. Byggnadstillstånd varom nu är fråga torde kunna innebära
antingen rätt att bygga var som helst inom visst strandområde eller
ock rätt att placera byggnad på viss närmare angiven plats inom sådant
område.

Beträffande frågan om ersättning till markägaren anföres
i promemorian:

Såsom förut framhållits innebär 122 § BL, att länsstyrelsen icke äger
vägra dispens från ett med stöd av nämnda paragraf meddelat byggnadsförbud,
om avsevärt men därigenom tillskyndas markens ägare och denne
ej erhåller skälig ersättning därför. När det gäller ett byggnadsförbud som
meddelats med stöd av den nu föreslagna provisoriska lagstiftningen, är
det däremot meningen, att dispens skall kunna vägras oberoende av om
markägaren därigenom tillskyndas avsevärt men eller ej. Någon ersättning
till markägaren är icke avsedd att utgå för det men han kan tillskyndas genom
ett byggnadsförbud som grundas på den provisoriska lagen (jfr motsvarande
konstruktion vid vissa andra provisoriska byggnadsförbud, ex?
empelvis enligt 14, 15, 35, 36 och 108 §§ BL; se ock 110 g BL). En annan
fråga är, om och i vilken omfattning markägaren — sedan en definitiv lagstiftning
i ämnet trätt i kraft — skall kunna erhålla viss gottgörelse fö.r
det men han därefter kan lida genom de restriktioner som den slutliga lagstiftningen
föreskriver. Detta spörsmål bör närmare utredas av de förut
omnämnda sakkunniga.

I promemorian beröres även spörsmålet om fastighetsbildningen
i eventuella förbudso in råden. Härom anf öres:

Såsom ovan antytts skall vid avstyckning hänsyn tagas till planer och
andra bestämmelser rörande byggnadsverksamheten. Enligt det förut berörda
stadgandet i 19 kap. 13 § 2 mom. jorddelningslagen må sålunda avstyckning
inom område, för vilket särskilda bestämmelser med avseende å
markens bebyggande gälla, ej verkställas så, att syftet med bestämmelserna
motverkas. Syftet med ett sådant byggnadsförbud som avses i den nu föreslagna
provisoriska lagstiftningen är uppenbarligen icke blott att så att säga
draga upp bebyggelsen ett stycke från stranden utan framför allt att trygga
allmänhetens bad- och friluftsliv inom ett efter förhållandena anpassat bälte
av lämplig bredd intill strandlinjen. Detta syfte skulle tvivelsutan motverkas,
om icke en remsa utmed stranden lämnades fri vid avstyckning inom förbudsområde.
För att i förevarande sammanhang trygga en riktig tillämpning
av 19 kap. 13 § 2 mom. jorddelningslagen synes det önskvärt, att länsstyrelsen
— samtidigt med att den utfärdar byggnadsförbud med stöd av den provisoriska
lagstiftningen — tillika, enligt 3 mom. i samma paragraf, utfärdar
anvisningar för avstyckningsverksamheten inom förbudsområdet och därvid
föreskriver, att vid avstyckning inom området ett efter landskapets
beskaffenhet och andra föreliggande förhållanden anpassat bälte av lämplig
bredd intill strandlinjen skall lämnas fritt.

Beträffande innehållet i övrigt i den föreslagna lagstiftningen
anföres i promemorian:

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

Klagan över länsstyrelsens beslut om byggnadsförbud enligt lagen eller
rörande undantag från sådant förbud torde få föras i den ordning, som i
allmänhet gäller för överklagande av förvaltande myndigheters och ämbetsverks
beslut (jfr 150 § andra stycket BL). Beslut innefattande förbud mot
nybyggnad bör lända till efterrättelse utan hinder av förd klagan (jfr
151 § BL).

Enligt 168 § BS gäller att, när förordnande innefattande förbud mot nybyggnad
utan särskilt tillstånd meddelats enligt bl. a. 122 § BL, länsstyrelsen
skall utan dröjsmål underrätta markägarna därom genom kungörelse i
den eller de tidningar, i vilka kommunala meddelanden för orten intagas,
eller på annat lämpligt sätt. Vidare stadgas i 168 § BS, att område som avses
med förordnandet skall å karta eller annorledes till sina gränser tydligt
angivas. Liknande bestämmelser torde böra intagas i den tilltänkta provisoriska
lagen. Härvid är med avseende å den senare bestämmelsen att märka,
att det —- särskilt om nöjaktigt kartmaterial icke finnes tillgängligt — synes
böra vara tillfyllest, att länsstyrelsen i sitt förordnande angiver att nybyggnad
icke må företagas inom ett avstånd av exempelvis 150 meter från strandlinjen.

För överträdelse av meddelat byggnadsförbud torde — i överensstämmelse
med vad som föreskrives i 147 § BL — böra stadgas bötesstraff eller,
där omständigheterna äro synnerligen försvårande, fängelse i högst sex
månader. Har överträdelse skett, bör på framställning av allmän åklagare
rättelse kunna ske handräckningsvis. Dylik framställning bör kunna göras
även av byggnadsnämnd och byggnadsinspektör.1

Slutligen anföres i promemorian, att lagen borde träda i kraft omedelbart
och gälla intill dess avgörande hunnit träffas rörande spörsmålet om
mera definitiv lagstiftning i ämnet. Med hänsyn härtill föreslogs, att lagen
skulle gälla till och med den 31 december 1952. Därest definitiv lag skulle
kunna träda i kraft å tidigare dag, borde i samband med beslut därom föreskrivas,
att nu ifrågavarande lag samma dag skulle upphöra att gälla.

I enlighet med det anförda hade inom justitiedepartementet utarbetats
förslag till lag om tillfälligt byggnadsförbud inom vissa strandområden. Förslaget
torde såsom Bilaga A få fogas till protokollet.

Yttrandena.

Remissinstansernas principiella inställning.

I det stora flertalet yttranden uttalas, att en laglig reglering av strandbebyggelsen
måste anses behövlig.

Vad angår den principiella uppfattning som kommit till uttryck i yttrandena
må nämnas, att de allra flesta remissinstanserna tillstyrkt det
remitterade förslaget eller i varje fall ställt sig i huvudsak positiva
till detsamma. Dessa instanser äro: Iantmäteristyrelsen, byggnadsstyrelsen,
fastighetsbildningssakkunniga (en ledamot, riksdagsmannen C. A. D. Jons -

1 Jfr Bexelius-Nordenstam-Aurén a. a. s. 604 överst.

Kungi. Maj.ts proposition nr 223.

son i Skedsbygd, är dock skiljaktig och har avstyrkt förslaget), överståthållarämbetet,
länsstyrelserna i tjugu län, flertalet överlantmätare, alla länsarkitekter
utom en, ägodelningsdomarna i östra och Medelsta samt Villands
domsagor, svenska landskommunernas förbund (tre av styrelsens ledamöter,
godsägaren G. Nilsson, Göingegården, f. riksdagsmannen V. J. Mattson,
Eneryda, och landstingsmannen J. Arwidson, Slättåkra, äro dock skiljaktiga
och ha avstyrkt förslaget), landsorganisationen i Sverige, svenska byggnadsarbetareförbundet,
Sveriges lantmätareförening och samfundet för hembygdsvård.
Vissa av dessa instanser ha dock framställt olika erinringar,
vilka komma att redovisas i det följande.

Två remissinstanser, nämligen länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus
samt Skaraborgs län, ha tillstyrkt förslaget endast under uttrycklig
förutsättning att ersättningsfrågan reglerades på
ett tillfredsställande sätt. Länsstyrelsen i Kopparbergs län har
icke direkt avstyrkt förslaget men framhållit, att lagstiftningen -— därest den
genomfördes — måste tillämpas med stor urskillning och varsamhet.

Avstyrkande yttranden ha avgivits av länsstyrelsen i Jönköpings län,
överlantmätarna i Stockholms, Jönköpings, Kronobergs, Blekinge, Göteborgs
och Bohus, Jämtlands samt Västerbottens län, av riksförbundet landsbygdens
folk, Sveriges fastighetsägareförbund och Sveriges lantbruksförbund.
Länsarkitekten i Jönköpings län har vitsordat behovet av en lagstiftning
men avstyrkt förslaget, därest icke lagtexten ändrades så att syftet med förslaget
tydligare markerades samt en bestämmelse gåves om ersättning till
markägaren. Beträffande de skäl som de avstyrkande instanserna främst
åberopat till stöd för sin uppfattning må i korthet följande nämnas. Länsstyrelsen
i Jönköpings län, Sveriges fastighetsägareförbund och Sveriges
lantbruksförbund ha i första hand invänt, att ett förbud mot glesbebyggelse
icke borde stadgas ens i provisorisk lag utan att markägarens befogade
ersättningskrav bleve tillgodosedda, överlantmätaren i Stockholms län
och riksförbundet landsbygdens folk ha menat, att gällande lagstiftning
erbjöde i stort sett tillräckliga möjligheter att lösa det föreliggande problemet.
överlantmätarna i Jönköpings, Blekinge och Jämtlands län ha uttalat,
att man i stället för att genomföra den föreslagna provisoriska lagstiftningen
borde komplettera 86 och 122 §§ byggnadslagen, och överlantmätaren i Göteborgs
och Bohus län har gjort gällande, att något behov av en provisorisk
lagstiftning icke förelåge.

Uppgifter rörande det föreliggande behovet att skydda strandområden

nr friluftssynpunkt.

På grundval av de yttranden som avgivits av länsstyrelserna, överlantmätarna
och länsarkitekterna må här följande redogörelse lämnas rörande det
faktiska behovet att skydda stränderna inom landets olika delar.

Vad först Stockholms län beträffar har länsarkitekten i länet anfört:

2 Biliang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 223.

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

Tidigare var skärgården rymlig, det fanns gott om rum såväl för den
egentliga skärgårdsbefolkningen som för sommargästerna. Den som med
båt tillfälligtvis sökte sig ut bland öarna seglade i en skärgård där det var
långt mellan samhällena och gårdarna och där stränderna låg orörda mil
efter mil.

Under trettiotalet började det se ut på ett annat sätt. Sommarstockholms
tidigare gränser vid Lindalssundet och Baggen åt Saltsjösidan och Lovö
åt Mälarsidan visade sig för snäva. Bebyggelsen pöste över åt alla håll.

Efter genombrottet på trettiotalet ha stora områden i Österåker, Ljusterö,
Värmdö, Djurö och Tyresö exploaterats. Den planläggning som skedde i
detta sammanhang var kanske rimlig, då här strandområden, dock ej i
större utsträckning, sparades som allmänningar. Tidigare hade man med
ett begränsat antal undantag vid planläggningen, där sådan över huvud taget
förekommit, lagt ut så gott som all mark efter stränderna till tomtplatser.

På fyrtiotalet har planläggningen kastats ut ännu längre mot havet. Sålunda
ha planer lagts ut på Nåtarö, Utö, Ornö, Runmarö, yttre Djurö
m. fl. trakter. Planerna i och för sig blevo riktigt utlagda med relativt rymliga
strandområden. Mindre tillfredsställande var att planerna lades ut på
områden som, om man ser på planläggningen i stort, regionplanesammanhanget,
kanske ej skulle bebyggts.---

Först genom 1947 års byggnadslag fick man möjlighet att genom regionplaneinstitutet
och generalplanerna för kommunerna planlägga i riktiga
sammanhang och i den skala kusten, skärgården och en millionstad kräver.

Det gäller att snabbt låta dessa möjligheter komma till användning —
och att se till att de värden vi ännu äger i skärgården i form av öppna
stränder ej gå till spillo i avvaktan på att planmöjligheterna komma i funktion.
— — —

De inre områdena och mellanskärgården ha alltså till väsentliga delar
konsumerats; nu har turen kommit till vad som är kvar av dessa områden
och av den yttre och yttersta skärgården. Detta innebär, att fara föreligger
att återstående strandområden komma att reduceras i snabb takt om icke
lämpliga åtgärder vidtagas.

överlantmätaren i Uppsala lån har sagt sig kunna starkt vitsorda behovet
av en strandlag. Ehuru många av de ur rekreationssynpunkt bästa
områdena redan vore belagda med enskild bebyggelse, funnes dock tillräckligt
många områden kvar för att fortfarande motivera en reglering av strandbebyggelsen.

Rörande förhållandena i Södermanlands län anför länsstyrelsen i länet,
att utvecklingen redan gått så långt i fråga om allt för hård och i övrigt
olämplig exploatering av strand- och skärgårdsområden, att det vore hög
tid att något gjordes för att bromsa en dylik olycklig utveckling, överlantmätaren
i länet tillägger, att frågan om strandområdenas utnyttjande måste
anses vara av största intresse för länet med dess skärgård och stränder
vid Östersjön, Mälaren och Hjälmaren samt mycket betydande antal insjöar,
varav flera relativt stora och kända. I detta sammanhang må återgivas följande
avsnitt ur länsstyrelsens yttrande:

Sasom anföres i promemorian måste det anses vara ett samhällsintresse
av betydande storleksordning, att bebyggelsen utmed våra strandområden

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

icke tillätes fortgå på ett sådant sätt, att den alltmer avstänger den icke
strandägande befolkningen från tillträdet till de ur friluftssynpunkt värdefulla
stränderna. Icke minst gäller detta för landsbygdens folk, som har
ett starkt behov av och i allmänhet livligt uppskattar möjligheten till att
utan att färdas allt för långa vägar få tillgång till utflyktsplatser vid våra
kuster och större sjöar. Den rekreation och det intryck av naturskönhet,
som därvid kan erhållas, är ett icke oväsentligt bidrag till trivseln på landsbygden.
Härtill kommer, att en oreglerad strandbebyggelse, enligt vad erfarenheterna
utvisat, ofta är en stor fara för estetiska värden och helt kan
förstöra en förut naturskön trakt. Vidare är det ur sanitär synpunkt önsk-,
värt att kunna motverka att vattnet vid badplatserna förorenas.

Beträffande Östergötlands län upplyser länsarkitekten i länet, att vissa
stränder vid Bråviken och Valdemarsviken samt utmed Arkösundsudden,
vid Stora och Lilla Rängen, Järnlunden, Roxen med flera insjöar redan vore
exploaterade, varvid stränderna blivit avstängda för andra än ett mindre
antal tomtplatsägare, utblicken över vattnet hindrad och landskapsbilden
i många fall olyckligt förändrad. Länsarkitekten finner därför den föreslagna
lagstiftningen synnerligen påkallad, överlantmätaren i länet framhåller,
att Östergötland ännu äger ej obetydliga orörda strandområden och
betonar önskvärdheten av att dessa i görligaste mån skyddas mot planlös
och kortsynt exploatering.

I Jönköpings län funnes, enligt vad länsarkitekten i länet upplyser, exempel
på att stränder blockerats av bebyggelse, men skadan vore dock icke
av större omfattning. Det syntes emellertid länsarkitekten uppenbart, att behov
av fritidsområden vid stränderna i bekväm närhet av tätorterna förefunnes
och att detta behov borde tillgodoses. I Kronobergs län med dess rikedom
på sjöar förelåge enligt länsarkitektens i länet mening stora risker
för att stränderna utsattes för ytterligare bebyggelse i samma ögonblick som
byggnadsrestriktionerna lättade.

Beträffande förhållandena i Kalmar län anför överlantmätaren i länet:

Kalmar län omfattar betydande strandområden utefter Kalmar sund
och Östersjön, vilkas bevarande i ursprungligt skick bör eftersträvas. Samma
är förhållandet med en del insjöstränder.

För närvarande gällande byggnadsrestriktioner ha verkat återhållande
på sportstugebebyggelsen inom länet, men trots detta har efterfrågan på
strandtomter varit stor. Upphäves eller mildras byggnadsregleringen torde
därför denna bebyggelse liksom avstyckningsverksamheten komma att öka
väsentligt.

En preliminär undersökning på lantmäterikontoret med ledning av ekonomiska
kartan beträffande städerna Kalmar, Oskarshamn och Västervik
har visat att städernas behov av fritidsområden och lämpliga områden för
sommarstugebebyggelse framdeles måste tillgodoses genom ianspråktagande
av mark på betydande avstånd från respektive städer. Samma undersökning
har även utvisat att befolkningen från andra delar av landet under senare
år visat påtagligt stort intresse för kustbygden och Öland i Kalmar län. Ett
verkligt behov att på tillfredsställande sätt kunna reglera strandbebyggelsen
har sålunda uppkommit.

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

Vad förhållandena på Gotlands län beträffar anför länsarkitekten i länet:

Det egentliga motivet för det nya förbudet är att skapa medel för att tillrättalägga
vissa missförhållanden, som äro vanliga på fastlandet, nämligen
att hela strandområden upptagas av enskilda tomter så att ingen eller mycket
liten del av stranden blir tillgänglig för den som där icke äger tomt. I
trakter där det icke finnes så gott om stränder uppstå då mycket svåra
missförhållanden. För Gotlands vidkommande ha vi knappast något problem
av denna art. Gotland har ju jämfört med andra län en ofantligt lång kust
och många goda badstränder. Stor del av stränderna utgöras av samfälld
mark, som icke utan stor svårighet kan styckas och utläggas till tomter.
Särskilt är detta förhållande vanligt vid de goda badplatserna.

Med den nuvarande lagstiftningen ha vi hittills här i länet tack vare de
naturliga goda förutsättningarna och genom intimt samarbete mellan de
övervakande myndigheterna kunnat i stort sett komma tillrätta med de
förevarande problemen. Jag ser heller ingen anledning att hysa särskilda
farhågor för den närmaste framtiden i detta avseende.

Jag vill härmed dock icke ha sagt, att det icke även för Gotlands del kan
tänkas fall, då den föreslagna lagen kan vara tillämplig och behövlig.

Överlantmätaren i Gotlands län har påpekat, att egentlig strandbebyggelse
i länet för närvarande endast funnes på vissa kortare sträckor av kusten.
Detta berodde närmast därpå att stora kuststräckor utlagts till samfällda
släkeupplagsplatser (upplagsplatser för tillvaratagande av havstång) för
skifteslagen. Någon garanti för att dessa samfällda kustremsor i en framtid
bibehölles ostyckade och obebyggda funnes naturligtvis icke. Hittills hade
emellertid icke förekommit, att dylika samfällda stränder blivit föremål för
exploatering eller bebyggelse.

Rörande förhållandena i Blekinge län anför länsarkitekten, att frågan om
badsträndernas skyddande aktualiserats även där. Länsarkitekten ansåge
sig därför böra helt biträda det remitterade förslaget. Länsstyrelsen i länet
bär intagit samma ståndpunkt. Däremot har överlantmätaren i länet, vilken
enligt vad förut nämnts avstyrkt förslaget, anfört att den föreslagna lagstiftningen
knappast vore behövlig för detta läns vidkommande, enär för
allmänheten åtkomliga strandområden funnes i tillräcklig omfattning och
med hänsyn till att länsstyrelsen, länsarkitekten och lantmäteriet sedan
flera år noggrant följt strandbebyggelsen och år 1949 vidtagit förberedande
åtgärder i syfte att skydda värdefulla stränder från bebyggelse o. d.

I fråga om Kristianstads län anför länsstyrelsen där:

Inom länet finnas högst betydande områden utefter havsstränderna, som
väl lämpa sig för såväl bad som friluftsliv i allmänhet. En stor del av dessa
områden ligger dock mindre väl till med hänsyn till vägförbindelser. Badlivet
torde väl mest florera på länets västkust, där vattnet sommartid i allmänhet
har betydligt varmare och framför allt jämnare temperatur än på
ostkusten. — Härjämte erbjuda ett flertal sjöar inom de nordliga delarna av
länet rikliga tillfällen till bad och rekreation. Några egentliga vattendrag av
betydelse i här ifrågavarande sammanhang saknas och de som finnas äro
i allmänhet starkt förorenade.

Uppställer man den frågan huruvida strandbebyggelsen för närvarande
vållar hinder eller olägenhet för den rekreationssökande allmänheten inom
detta län, måste denna fråga enligt länsstyrelsens uppfattning besvaras

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

nekande. Strandbebyggelsen söker sig här i länet endast undantagsvis ned
till området närmast kusten. I allmänhet är kustremsan öppen för badande.
Detta torde i regel också vara fallet vid insjöstränderna. Att förhållandena
härvidlag utvecklat sig så pass gynnsamt som fallet är beror säkerligen i
viss mån på byggnadsrestriktionerna, som under ett antal år lagt hinder i
vägen för sportstugebebyggelse. Därest emellertid restriktionerna på detta
område hävas och förhållandena då äro sådana, att intresset för sportstugebebyggelse
är lika starkt hos allmänheten som hittills synes vara fallet,
föreligger helt säkert risk för att denna bebyggelse kommer att breda ut
sig över havs- och insjöstränder på ett sätt som kan menligt inkräkta på
friluftslivet.---

Ehuru länsstyrelsen för detta läns vidkommande icke anser förhållandena
sådana att någon större fara i dröjsmål föreligger, därest man avvaktar
den i utsikt ställda utredningen angående en laglig reglering av strandbebyggelsen
och därmed sammanhängande spörsmål, i all synnerhet icke om
denna utredning igångsättes och bedrives med tillbörlig skyndsamhet, vill
länsstyrelsen likväl icke motsätta sig den föreslagna provisoriska lagstiftningen,
som ju onekligen ger länsstyrelsen möjlighet att på ett mera effektivt
sätt än vad byggnads- och jorddelningslagarna förmå ingripa till skyddande
av strandområdena på särskilt utsatta punkter.

Rörande förhållandena i Malmöhus län anför länsstyrelsen i länet följande: Tillgång

till friluftsbad från strand å platser, som samtidigt kunna rymma
stora människoskaror, finnas för närvarande vid Skälderviken i Farhult
och i Arild, vid Öresund i Mölle, 1 200 meter norr om Höganäs och omedelbart
söder om staden, i Viken, Hälsingborg, Landskrona, Barsebäck, Lomma,
Malmö och Skanör samt vid Östersjön i Falsterbo, i Kämpinge, omedelbart
öster om Trelleborg, på två ställen mellan Gislöv och Böste, i Lilla Beddinge
och i Ystad. '' .. .

Genom byggnadsplaner samt genom avstycknings- och nybyggnadsförbud i
anledning av blivande byggnadsplaner är kustremsan skyddad för påträngande
bebyggelse utmed Skälderviken mellan länsgränsen och Arild på omkring
It km, utmed Öresund i Mölle på omkring 1,5 km, mellan Mölle och
Höganäs på omkring 5 km, mellan Höganäs och Viken på omkring 1,2 km,
mellan Viken och Hälsingborg på omkring 6 km samt vid Höllviken på omkring
3 km ävensom utmed Östersjön mellan Falsterbo och Trelleborg på
omkring 10 km, mellan Trelleborg och Smygehuk på omkring 4 km samt
mellan Smygehuk och Abbekås på omkring 7 km. Inom envar av dessa byggnadsplaner
förekommer utmed kusten ett område, som är tillgängligt för
friluftsliv inbegripet strandbad.

Långa sträckor av länets kust lämpa sig mindre väl för mottagande av
större badpublik. Detta är exempelvis förhållandet vid Lundåkrabukten och
delar av Lommabukten samt mellan Malmö och Skanör till följd av grunt
vatten, vid Östra Torp beroende på havsbottnens beskaffenhet samt väster
om Ystad med hänsyn till att den allmänna vägen där går mycket nära
vattnet. Men för dem, som vilja bada i öppna sjön, torde svårigheter icke
yppa sig att göra det nästan var som helst utmed länets kust. Endast på
ett fåtal och mycket korta ställen utmed densamma torde tomtplatserna
nå ner till strandlinjen och allmänheten därigenom avstängas från tillträde
till stranden.

Malmöhus län är mycket fattigt på insjöar. De flesta av dem äro små
och belägna å områden tillhörande fideikommiss eller andra storgods. Detta
förhållande torde vara orsak till att större bebyggelse icke uppstått vid sjö -

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

stränderna. Enligt vad länsstyrelsen försport äro sjöarna, Ringsjön undantagen,
icke eftersökta såsom badplatser. I Ringsjön är stranden delvis avstängd,
men ännu finnas långa strandremsor utan bebyggelse och där förekommer
strandbad i stor omfattning.

Såsom torde framgå av det anförda, är det spörsmål, som man velat komma
till rätta med genom den föreslagna lagen, i stort sett redan löst här i
länet.

Även överlantmätaren i Malmöhus län håller före, att den föreslagna lagen
icke vore av så stor betydelse beträffande strandområdena utmed länets
kuster. De områden som där skulle kunna komma i fråga hade nämligen
redan så gott som fullständigt exploaterats för privat sommarstugebebyggelse.
Något annorlunda låge saken enligt överlantmätaren till beträffande
strandområdena omkring en del av insjöarna i länet, vilka med ett fåtal
undantag i endast ringa utsträckning hittills varit föremål för exploatering
men som under normala förhållanden troligen hade kommit i fråga
därför.

Beträffande läget i Hallands län anför länsstyrelsen:

Behovet av att i görligaste mån bevara våra strandområden för bad- och
friluftsliv samt skydda strändernas ofta säregna skönhetsvärden mot en
förfulande bebyggelse torde numera vara så uppenbart, att någon närmare
motivering för nödvändigheten av att hålla uppsyn över strandbebyggelsen
kan anses överflödig. Det kan sålunda omnämnas, att vid överläggningar
med kommunrepresentanter och markägare angående byggnadsregleringsfrågor
länsstyrelsen kunnat konstatera en undan för undan ökad förståelse
för en mera försiktig exploatering av kustområdena liksom för avsättning av
vissa strandområden för gemensamma ändamål. Hallandskusten erbjuder
för övrigt exempel på hur en tidigare fri bebyggelse på vissa platser medför
att de för bad- och friluftsliv lämpligaste strandområdena blivit reserverade
för ägare av villa- och sportstugetomter. Ofta ha därjämte strändernas
skönhetsvärden i större eller mindre grad spolierats. Å andra sidan kan
inom länet uppvisas kustområden där bebyggelsen, med stöd av gällande
eller tidigare lagstiftning, kunnat utformas på ett såväl ur sociala synpunkter
som med hänsyn till naturskyddet godtagbart sätt.

Överlantmätaren i Hallands län anför:

Beträffande Hallandskusten är visserligen att märka, att förefintligheten
av vid laga skiften för samfällt behov avsatta tångallmänningar omfattande
själva strandbältet mångenstädes och på avsevärda delar av kusten
medfört, att för bostadsbebyggelse upplåtna lägenheter där ej kommit att
sträcka sig ända fram till stranden. Dylika tångallmänningar, som för
övrigt i regel endast ha ringa djup, saknas dock på avsevärda kuststräckor,
och så är särskilt förhållandet i norra delen av länet, där tätbebyggelse
för fritidsändamål förekommit och alltjämt förekommer i synnerligen stor
omfattning. Visserligen har denna bebyggelse till stor del föregåtts av planläggning,
vid vilken strandområdena i flertalet fall reserverats som öppna
platser, men med den betydelse som Hallandskusten äger såsom sommarbostadsort
ej blott för länets egen befolkning utan även för folk från andra
delar av riket, ha allt större och större delar av länets kustområden kommit
att tagas och tagas alltjämt i anspråk för sommarbostadsbebyggelse.
Denna utveckling sker endast i viss omfattning så att redan befintliga tätbebyggelseområden
för fritidsändamål successivt utbyggas, utan bebyggelsen

Kungl. Maj. ts proposition nr 223.

tenderar även till att sprida sig till förut av sådan exploatering icke berörda
kustområden. Även vid vissa insjöar har bebyggelsen tenderat att öka. I
dylika fall kan icke bebyggelsen — i varje fall ej omedelbart — hänföras
till tätbebyggelse, och det har därför med nu gällande bestämmelser i byggnadslagen
och jorddelningslagen visat sig icke vara möjligt att helt förhindra
olämplig bebyggelse och fastighetsbildning invid stränderna av hav,
sjöar och vattendrag.

Länsarkitekten i Hallands län anför:

Det är sedan länge känt, att villa- och sportstugebebyggelsen utefter hallandskusten
inom mycket stora områden tagit sådan omfattning, att den på
flera ställen hotar att dels totalt förfula kusten, dels utestänga allmänheten
från stränderna. Vid de under senare åren hållna sammanträdena med anledning
av ifrågasatt byggnadsreglering inom kustområdena har i allt större
utsträckning från de kommunala myndigheternas och även markägarnas
sida påpekats, att det är nödvändigt att vidtaga åtgärder så att denna ogynnsamma
utveckling icke fortsätter. Inom flera områden bär för att hindra en
olämplig utveckling av strandbebyggelsen markägarna och de kommunala
myndigheterna påyrkat långt strängare åtgärder än dem länsstyrelsen tänkt
vidtaga.

Av det ovan nämnda framgår, att alla lämpliga föreskrifter, som kunna
reglera ifrågavarande slag av bebyggelse, böra prövas.---

Under år 1949 bär en viss minskning i antalet avstyckningar vid kusten
förmärkts, men redan första dagarna efter det att i tidningarna aviserats
om en uppmjukning av förbuden mot sportstugebebyggelse ha förfrågningar
rörande möjligheten till sportstugebebyggelse och ärenden beträffande sådan
bebyggelse inkommit till länsarkitektkontoret. Även om kulmen på avstyckningsverksamheten
för tillfället synes nådd, kommer säkerligen en livlig
byggnadsverksamhet avseende sportstugor, sommarvillor och liknande
bebyggelse att vidtaga, så snart byggnadsrestriktionerna lättas. Enligt min
mening torde semesterlagstiftningens verkningar beträffande bebyggelse, turistförhållanden
och »sommarnöjesindustrin» i övrigt inom Hallands kustband
endast ha börjat. Erfarenheten visar också, att så fort genom vägarbeten
fordontrafik blir möjlig till ännu icke utnyttjade områden, dessa mycket
snart komma under exploatering.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län understryker, att det icke minst
inom detta län, med hänsyn till dess skärgårdsförhållanden och befintligheten
inom länet av storstaden Göteborg, ovedersägligt förelåge ett starkt
behov att reglera strandbebyggelsen. Även länsarkitekten i länet har framhållit,
hur nödvändigt det vore att skydda det som återstode av välbelägna,
vackra och i övrigt för friluftslivet passande strandområden i länet. Även
för Älvsborgs läns vidkommande ha de närmast berörda remissinstanserna
vitsordat behovet av en strandlagstiftning. Rörande förhållandena i Skaraborgs
län anför överlantmätaren i länet:

Inom Skaraborgs län finnas strandområden av avsevärd omfattning utefter
de stora sjöarna Vänern och Vättern samt ett mycket stort antal mindre
sjöar, bland vilka i detta sammanhang må nämnas Skagern, Undcn, Viken,
Bottensjön, Vristulvcn, örlen, Mullsjön och Stråken. Länets åar ha i friluftsavseende
ingen större betydelse. Erfarenheten visar, att de strandområden,
vilka äro vackra och lämpliga till badplatser samt dessutom äro någorlunda
väl belägna ur kommunikationssynpunkt undan för undan bebyggts

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

med sommarstugor, vilka ligga dels på särskilt avstyckade tomtplatser, dels
på under nyttjanderätt för viss tid innehavd mark. Sistnämnda förfaringssätt
är använt i betydande utsträckning. Det bär också kunnat konstateras,
att fastighetsbildning för sportstugeändamål fortskridit under hela
krigs- och efterkrigstiden, dock i avtagande omfattning, oberoende av gällande
starkt hämmande byggnadsrestriktioner. Man måste uppenbarligen
förvänta, att fastighetsbildning och bebyggelse utefter stränderna kommer
att kraftigt ökas så snart dessa restriktioner uppmjukas eller hävas. Inom
länet finnas ännu avsevärda områden orörd strandnatur, inrymmande sandstränder
och andra för sommarvistelse lämpliga platser, vilka i huvudsak
frekventeras av ortens befolkning. Att exploatering av sådana områden ännu
ej skett torde väl huvudsakligen bero på områdenas avskilda lägen men allt
efter som efterfrågan på lämpliga fritidsområden ökas, komma med sannolikhet
även dessa områden att undan för undan tagas i anspråk för sportstugebebyggelse.
Jag biträder därför den i promemorian angivna uppfattningen,
att en reglering av strandbebyggelsen måste komma till stånd så
fort som möjligt.

Länsstyrelsen i Värmlands län har — samtidigt som den framhållit, att
trågan om en reglering av strandbebyggelsen uppenbarligen vore, ur folkhälsans
och friluftslivets synpunkter, ett riksomfattande problem av stor
aktualitet — anfört att, även om strandbebyggelsen inom länet åtminstone
i allmänhet icke nått en sådan omfattning, att den för närvarande kunde
anses utgöra ett direkt hinder för stads- och samhällsbefolkningens möjligheter
till friluftsliv och rekreation, utvecklingen dock måste ingiva vissa
betänkligheter. Beträffande förhållandena i Örebro, Västmanlands och Gävleborgs
län lämnas inga närmare uppgifter i yttrandena; både länsstyrelserna,
överlantmätarna och länsarkitekterna i dessa län ha dock vitsordat
behovet av en lagstiftning på området och i princip tillstyrkt det remitterade
förslaget.

Vad avser läget i Kopparbergs län har länsstyrelsen i länet anfört:

Den i promemorian föreslagna lagstiftningen torde inom detta län få
eu mycket begränsad användning. Den jämförelsevis rika tillgången på sjöar
och vattendrag synes för överskådlig tid trygga befolkningens behov av rekreationsmöjligheter
vid stränderna. Med förbättrade kommunikationer äro
invånarna i städer och tätorter ej heller längre hänvisade till naturområden
i samhällenas närhet utan kunna söka sig ut till mera avlägsna och orörda
trakter. Endast i fråga om lämpliga badplatser synes det vara vissa risker
för att äganderättsförhållanden eller okontrollerad bebyggelse kunna bli
till hinders för allmänhetens krav på fri tillgång till stränderna. Strandpartier
som lämpa sig till badplatser äro emellertid ganska sparsamt förekommande,
och önskemålet att skydda sådana områden böra kunna tillgodoses
annorledes än genom en särskild lag.

Länsarkitekten i länet anför för sin del:

Behovet av strändernas skydd är uppenbarligen störst i län med ur fritidssynpunkt
särskilt värdefulla kuststräckor och med skärgård. Men även
i ett inlandslän som Kopparbergs torde frågan om ett visst skydd av sjöstränderna
bli alltmera aktuell. Det kan nog tyvärr konstateras, att flertalet
av de för bad- och friluftsliv lämpliga och i förhållande till tätorterna
väl belägna insjöarna numera i mycket hög grad äro avstängda för den

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

icke strandägande befolkningen. Alltför många vackert belägna uddar, utsiktsplatser
och vikar med för bad lämpliga stränder äro bebyggda med
sportstugor och väl inhägnade. Tyvärr äro även i många fall värdefulla
strandpartier upptagna av industrier och industriupplag, vilka hade kunnat
lokaliseras med större hänsynstagande till allmänhetens behov av bad- och
campingplatser, särskilt vid tätorterna. En inventering av de strandpartier
kring vära insjöar i länet, som i nöjaktig grad äro fria från bostads- och
industribebyggelse, belägna på rimliga avstånd från angränsande tätorter
och i övrigt lämpliga för den rekreationssökande allmänheten, skulle med
all sannolikhet ge ett ganska nedslående resultat.

Beträffande förhållandena i Västernorrlands län uppger överlantmätaren
i länet, att det bland annat inom vissa kustområden omkring Härnösands
stad och i Sundsvallstrakten förelåge behov att förhindra eller reglera sådan
bebyggelse varom nu vore fråga. Länsarkitekten i länet framhåller, att
strandbebyggelsen där år från år visat tendenser att öka i sådan omfattning
att allmänhetens möjligheter till rekreation inom strandområdena vore
hotade inom vissa delar av länet. I Jämtlands län vore — anför länsstyrelsen
i länet — det föreliggande spörsmålet helt naturligt av mindre betydelse
än i län med bättre sommarklimat. Även inom Jämtlands län förelåge dock
visst behov av strandområden för bad eller friluftsliv.

Beträffande förhållandena i Västerbottens län anför länsstyrelsen, att
det för nämnda läns vidkommande knappast syntes föreligga något större
behov av den tilltänkta lagstiftningen. Länsarkitekten i länet anför emellertid
:

De områden, som i första hand torde komma att diskuteras vid en tilllämpning
av den ifrågasatta lagen, äro i Umetrakten havsstranden inom
Nordmalings, Hörnefors, Umeå och Sävar socknar samt Holmsunds köping
jämte sjöstränderna inom ett område med minst 25 km radie från staden,
samt i Skelleftetrakten havsstranden inom Bureå, Skellefteå och Byske socknar,
samt sjöstränderna inom ett område med likaså minst 25 km radie från
Skellefteå stad. Härtill måste komma enstaka strandområden såväl vid kusten
som vid insjöar längre in i landet.

Vidkommande slutligen förhållandena i Norrbottens län hävda remissinstanserna,
att allmänheten inom länet — sådana förhållandena nu vore och
såvitt utvecklingen nu kunde bedömas -— hade och komme att ha riklig
tillgång till strandområden för sitt behov av bad och friluftsliv.

I detta sammanhang må nämnas att samfundet för hembygdsvård anmärkt,
att hembygdsvårdens intresse i saken icke hade behövt ställas så
i skymundan, som skett i promemorian. Samfundet anför:

Ur synpunkten av de intressen, som samfundet ser såsom sin uppgift
att bevaka, vill styrelsen understryka, att skydd för ur natur- och kulturminnessynpunkt
intressanta strandområden måste anses vara av största
värde för alla befolkningsgrupper i vårt land och icke enbart för badgäster
och semesterfirare. Skyddet mot vandalisering av naturen kring hav, sjöar
och vattendrag bör intressera såväl naturälskaren i allmänhet som den bofasta
befolkningen intill de skyddade områdena, vilken härigenom skulle
slippa att se egenartade och estetiskt tilltalande naturpartier belamrade med
en mängd byggnader, ofta olämpligt utformade och placerade. Härtill kom -

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

mer att detta skydd mot okontrollerad bebyggelse i icke oväsentlig mån
kan ha ekonomisk betydelse med hänsyn till turisttrafiken, då man med
skäl kan göra gällande, att de utländska turisterna icke besöka Sverige för
att beundra gyttriga villasamhällen vid havsstränder och insjökuster.

Härmed har styrelsen, väl till märkandes, icke velat giva uttryck åt bristande
förståelse för de rent sociala betraktelsesätt, som närmast synas hava
inspirerat det föreliggande förslaget till lagstiftning. Tvärtom är det så, att
varje åtgärd, som bereder gemene man större möjligheter att i olika hänseenden
njuta av sitt lands natur, i längden också bidrager till att öppna
hans blick för även andra värden än den med friluftslivet följande rent
kroppsliga rekreationen. ----

Samfundet för hembygdsvård kan för sin del svårligen ha något att erinra
mot en rättsutveckling, som ledde därhän, att de, som i kraft av äganderätt
förfoga över förmögenhetsobjekt, i främsta rummet fast egendom, varmed
mera betydande hembygdsvärden — med vilket uttryck här avses att
sammanfatta vad som ligger inom naturskyddets, hembygdsvårdens och
kulturskyddets intressesfärer — äro förbundna, lärde sig att helt bortse
från möjligheten att göra sig ekonomisk vinst genom åtgärder, varigenom
dessa värden ginge förlorade för nationen. Sådant är förhållandet i åtminstone
ett främmande land, där den enskilda äganderätten och principen
om medborgarens fria förfogande över sin egendom eljest åtnjuter allt
tänkbart stöd från lagstiftarens och opinionens sida, nämligen Schweiz.

Kunna fritidsintressena med avseende å strandområdena tillbörligen
tillgodoses genom statliga eller kommunala markförvärv? I

I promemorian har -— såsom förut nämnts — anförts, att det icke
kunde anses praktiskt möjligt att tillbörligen tillgodose det rekreationsbehov,
som hänförde sig till våra kuster och sjöstränder, endast därigenom att
staten eller kommunerna förvärvade och reserverade vissa områden, dit den
icke strandägande befolkningens bad- och friluftsliv skulle koncentreras.
Dylika friluftsreservat och allmänna friluftsbad hade visserligen en mycket
viktig uppgift att fylla i förevarande sammanhang, men de kunde som sagt
icke ens tillnärmelsevis komma att täcka hela behovet.

Detta uttalande har så gott som allmänt godtagits i yttrandena.
Sålunda må nämnas att överståthållarämbetet uttryckligen förklarat sig anse,
att det föreliggande behovet endast i ringa utsträckning kunde tillgodoses
genom anordnande — förmedelst kommuner, allmänna inrättningar
eller organisationer — av särskilda platser. Lantmätareföreningen anför,
att det visserligen torde få anses i första hand ankomma på vederbörande
kommuner att genom inköp av därtill lämpade marker tillgodose behovet
av rekreationsvisten för sina invånare men tillägger att, även om ökade
möjligheter till sådana förvärv kunde skapas, vad som på denna väg kunde
åstadkommas dock icke alltid torde vara till fyllest, särskilt för de större
städernas vidkommande.

Länsarkitekten i Hallands län påpekar att, då till Hallandskusten sökte
sig människor från nära nog hela riket, det säkerligen icke räckte med de
eventuella åtgärder, som vidtoges från kommunernas sida för att skaffa
deras innevånare tillfälle till bad och rekreation.

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

Endast i ett ringa fåtal av de avgivna yttrandena har en motsatt uppfattning
kommit till uttryck. Sålunda anför länsstyrelsen i Jönköpings län,
att det visserligen icke kunde förnekas att vissa större tätorters befolkning
saknade tillgång till allmänna områden för bad- och friluftsliv men att det
borde ihågkommas att det föreliggande problemet -—- i och för sig betydelsefullt
men till sin räckvidd ej särskilt stort — väsentligen bottnade i de
härav berörda kommunernas obenägenhet att genom köp eller arrende förvärva
lämpliga fritidsområden. En lösning av frågan att säkerställa tillgången
på dylika områden syntes länsstyrelsen därför i första hand böra
sökas på det sätt, att tätorternas möjligheter till markförvärv utnyttjades.

Sveriges fastighetsägareförbund anför:

Det enligt förbundets mening principiellt riktiga tillvägagångssättet, om
man systematiskt vill underlätta möjligheterna för den icke jordägande befolkningen
att idka friluftsliv vid stranden, är att staten eller kommunerna
förvärva mark i avsikt att upplåta densamma såsom friluftsreservat. Detta
syntes också vara fritidsutredningens mening. Enligt vad ordföranden i fritidsutredningen,
landshövdingen Kjellman, yttrade i ett över utredningens
förslag hållet radioföredrag, skulle de särskilda fritidsområdena förläggas
till, såsom orden föllo, »på hederligt sätt förvärvade områden». Det står
emellertid utom tvivel att fritidsutredningens förslag även på auktoritativt
håll uppfattades såsom ett hjälpmedel för det allmänna att i viss utsträckning
undgå att förvärva mark för anordnande av fritidsområden. Det nu
föreliggande förslaget har i grunden samma tendens. Genom förefintligheten
av de byggnadsförbjudna strandbältena skall den friluftsidkande allmänheten
befrias från omaket att behöva stöta på bebyggelse på sådana områden,
där denna allmänhet själv vill vara allenarådande.

Utom i de nu återgivna yttrandena har förevarande spörsmål närmare behandlats
endast av länsstyrelsen i Kopparbergs län och av överlantmätaren
i Kristianstads län, men dessa två remissinstanser ha diskuterat problemet
ur rent lokal synpunkt. Länsstyrelsen i Kopparbergs län anför sålunda, att
kommunerna i länet redan ordnat allmänna badplatser i stor utsträckning
och framhåller, att man efter utvidgningen av det kommunala kompetensområdet
kunde förvänta att dessa strävanden komme att ytterligare främjas.

överlantmätaren i Kristianstads län yttrar:

För rekreation lämpliga markområden invid hav, sjö och vattendrag finnas
i mycket stor utsträckning inom länet. Erfarenheten yisar^ emellertid
att av dessa endast mycket begränsade delar äro begärliga för någon större
del av allmänheten, nämligen delar med bra badstrand och läge nära god
väg. Sålunda belägna områden, tillräckliga för det ifrågavarande behovet,
äro icke större eller dyrbarare än att det borde vara en lätt överkomlig_ utgift
för stat eller kommun att förvärva dem. Med hänsyn till de särskilda
naturförhållanden som äro för handen å dessa badplatser synes länsstyrelsen
genom förbud enligt 122 § byggnadslagen kunna hindra olämplig bebyggelse
därå. Mest önskvärt torde emellertid vara att stat eller kommun
förvärvar områdena. Därigenom skulle bättre anordningar för allmänhetens
trivsel och hiilsa lättare kunna åstadkommas. Vill man tillgodose rekreationsbehovet
hos berörda del av allmänheten är det således enligt överlantmätarens
mening riktigare att det allmänna förvärvar och ordnar erforderliga
områden än att lagstifta på nu föreslaget sätt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

I ett par yttranden har användandet av planinstituten särskilt diskuterats.
Länsstyrelsen i Gävleborgs län anför:

I fråga om utnyttjandet av den nya byggnadslagstiftningen har i promemorian
anlagts en rätt pessimistisk syn på kommunernas inställning, närmast
då det gäller deras benägenhet att begära fastställelse av en generalplan,
som upptager område för friluftsliv och som skulle medföra lösningsskyldighet
för kommunen. Enligt länsstyrelsens erfarenhet finnes emellertid
anledning till en något mer optimistisk uppfattning. I de kommuner,
där ifrågavarande problem på grund av naturförhållandena äro särskilt
aktuella, torde nämligen intresse icke helt saknas att få dem lösta på den
fastställda generalplanens väg, även om kommunerna således därvid skulle
åsamkas kostnader för marklösen. Ofta kunna väl problemen vara interkommunala
och på grund härav särskilda svårigheter uppstå, men dessa
torde då kunna undanröjas genom överenskommelser de intresserade kommunerna
emellan, därest användning av regionplaneinstitutet icke anses
böra komma i fråga. Överhuvudtaget har det synts länsstyrelsen böra betonas,
att saken skulle gagnas om kommunerna i möjligaste mån inträdde
såsom ansvariga för den verksamhet, som syftar till att, utan oskäligt intrång
i andra parters rätt och intressen, åt allmänheten bevara eller upplåta
fritidsområden.

0 Emellertid torde det förhålla sig så, att kommunerna ännu icke hunnit
få generalplaner eller andra erforderliga planer enligt gällande byggnadslagstiftning
upprättade och fastställda eller att de ännu icke utverkat byggnadsförbud
exempelvis enligt 15 eller 101 § byggnadslagen. Med hänsyn härtill
och till de föreliggande faktiska förhållandena i övrigt sådana de angivits
i promemorian råder även enligt länsstyrelsens åsikt behov av en
provisorisk lagstiftning i förslagets syfte. Länsstyrelsen har således i princip
intet att erinra mot en sådan.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län anmärker, att på sina håll vissa kommuner
genom markförvärv löst frågan om fritids- och badplatser och tillägger
att den möjligheten ju också funnes att i general- eller regionplan lägga in
fritidsreservat. Men i samtliga dessa fall vore det -— fortsätter länsstyrelsen
— tyvärr så, att åtgärderna merendels komme för sent.

Är nuvarande lagstiftning tillräcklig för att hindra ur friluftslivets
synpunkt icke önskvärd exploatering av strandområdena?

Praktiskt taget alla remissinstanser ha biträtt den i promemorian uttalade
uppfattningen, att nu gällande byggnads- och jorddelningslagstiftning
icke vore tillräcklig för att effektivt hindra en ur friluftslivets synpunkt ej
önskvärd bebyggelse av vissa strandområden. Bland dem som uttryckligen
anslutit sig till denna mening må nämnas lantmäteristyrelsen, byggnadsstyrelsen,
det övervägande antalet länsstyrelser, överlantmätare och länsarkitekter
samt landsorganisationen och lantmätareföreningen.

1 några yttranden har räckvidden av den nu gällande lagstiftningen berörts
något närmare. Sålunda anför länsstyrelsen i Malmöhus län:

Länsstyrelsen har för sin del icke tolkat 122 § byggnadslagen så, att orden
»andra särskilda naturförhållanden» skulle medgiva stadgandets användning
för skapande av rekreationsplatser för allmänheten. Den befogen -

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

het att meddela anvisning om avstyckning, som tillerkänts länsstyrelsen i
19 kap. 13 § 3 mom. jorddelningslagen, anser länsstyrelsen icke tillräcklig
för att hindra bebyggelse, framför allt icke i trakter, varest byggnadslov
icke erfordras för byggnads uppförande. Visserligen kan i generalplan mark
reserveras såsom fritidsområde, men dels torde generalplanering ej böra
avse enbart en sådan detalj och dels är med en sådan planering förknippad
en omständlig procedur. Länsstyrelsen anser därför, att en särskild lagstiftning
är behövlig för lösande av fragan om strandomradesbebyggelsen,
som påkallar ett snabbt avgörande.

Länsstyrelsen i Kronobergs län anför:

Såsom framgår av promemorian finnas enligt nu gällande byggnads- och
jorddelningslagstiftning vissa möjligheter att reglera strandbebyggelsen,
främst med stöd av 122 § byggnadslagen och 19 kap. 13 § jorddelningslagen.
Länsstyrelsen har för sin del med stöd av dessa lagrum utfärdat föreskrifter,
som åsyfta att skydda större delen av Helgasjöns strandområden mot olämplig
bebyggelse. Tvekan har dock rått om möjligheten att kunna åberopa
122 § byggnadslagen i fråga om föreskrifter för längre sammanhängande
områden. Detta lagrum avser närmast områden, som böra skyddas på grund
av naturskönhet, växtlighet eller andra särskilda naturförhållanden. Med
hänsyn till de begränsade möjligheter, som stått till buds, då det gäller att
söka skydda strandområden, har länsstyrelsen dock ansett sig kunna tolka
lagrummet extensivt. Länsstyrelsen har därvid även beaktat att dispens från
ett med stöd av nämnda paragraf meddelat byggnadsförbud i praktiken icke
kan vägras, enär länsstyrelsen icke äger möjlighet att bereda markens ägare
ersättning om »avsevärt men» skulle tillskyndas honom. Anvisningar enligt
19 kap. 13 § jorddelningslagen kunna visserligen medföra att avstyckningar
alltför nära stranden förhindras, men bebyggelse kan det oaktat ske å arrenderad
mark. Med stöd av nu gällande lagstiftning kan man alltså icke
effektivt hindra att strandområden utnyttjas för olämplig bebyggelse. En
särskild lagstiftning är därför av behovet påkallad om de ännu obebyggda
strandområdena skola kunna bevaras såsom rekreationsplatser för den icke
jordägande befolkningen.

Länsstyrelsen i Jämtlands län yttrar:

Länsstyrelsen har den 10 december 1949 utfärdat anvisningar jämlikt 19
kap. 13 § 3 mom. första stycket jorddelningslagen och 5 kap. 8 § 2 mom.
första stycket fastighetsbildningslagen för avstyckning invid vissa stränder
av Storsjön inom Frösö köping. Därvid konstaterade länsstyrelsen, att ett
dylikt beslut icke är tillfyllest för reglering av bebyggelsen å strandområde.
Anvisningarna kunna nämligen frångås och jordägaren har möjlighet att
uppföra byggnader utan att jorddelning kommer till stånd. Förbud mot bebyggelse
måste införas för att strandområde helt skall kunna skyddas mot

olämplig bebyggelse.

I några yttranden har framhållits, att det vore möjligt att uppnå vissa
resultat med användande av de i byggnadslagen behandlade utomplansbestämmclserna.
Emellertid må här återgivas vad överlantmätaren i Värmlands
län i denna del anfört:

Uppenbart torde vara att användandet av det s. k. utomplansinstitutet är
en mer omständlig procedur än den som föreslagits i den provisoriska lagen.
För att meddela utomplansbestämmelser erfordras bl. a. sammanträde

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

med ortsbefolkningen och utställning av förslaget i orten. Detta erfordras
icke enligt den provisoriska lagen. Därjämte innehåller utomplansbestämmelserna
en hel del byggnadsföreskrifter m. m. under det att den provisoriska
lagen blott innebär ett förbud mot visst slag av bebyggelse. Härav
följer alltså, att man smidigare och fortare kan nå sitt mål genom den provisoriska
lagen än genom meddelandet av utomplansbestämmelser. Även
om jag är av den uppfattningen att förhållandena inom Värmlands län beträffande
nu ifrågavarande spörsmål skulle kunna bemästras med nu tillgängliga
resurser i lagstiftningsväg, torde dock förhållandena inom andra
län — särskilt efter våra havsstränder — vara sådana, att den nu föreslagna
provisoriska lagen torde vara nödvändig. Med hänsyn härtill får jag därför
förorda ett antagande av lagförslaget, som tillämpat med återhållsamhet
och urskiljning säkerligen kan bli till gagn i avsett syfte.

En mera kritisk inställning till den i promemorian uttalade meningen
framträder i bl. a. följande yttrande av länsstyrelsen i Kristianstads län:

Genom den nya byggnadslagen ha tillskapats tämligen goda förutsättningar
för att hindra ett ur friluftslivets synpunkt icke önskvärt utnyttjande av
strandområdena. Oftast torde här vara fråga om tätbebyggelse, som med
till buds stående lagstiftning kan tämligen effektivt bemästras. Att begreppet
tätbebyggelse icke är i praktiken lättolkat, synes icke böra tillmätas den
betydelse, som sker i promemorian. Fall kunna givetvis förekomma där på
grund av tveksamhet i fråga om tolkningen av detta begrepp ingripande ej
kan ske, men detta torde vara rena undantag utan praktisk betvdelse. Beträffande
sådan strandbebyggelse, som är att hänföra till glesbebyggelse,
äro visserligen möjligheterna att skydda strandområdena icke lika stora,
men enligt länsstyrelsens mening är dock 122 § byggnadslagen även i dess
nuvarande lydelse av stor betydelse i detta avseende. Denna paragraf är visserligen
— och detta enligt länsstyrelsens mening med full rätt — så avfattad,
att markägaren under viss förutsättning kan kräva ersättning för avsevärt
men. Emellertid torde det ofta vara så att genom jämkningar i den
av markägaren tänkta placeringen av en byggnad eller genom modifieringar
i fråga om byggnadens utseende eller storlek just de önskemål, som paragrafen
avser att främja, kunna uppnås utan att markägaren tillskyndas avsevärt
men. Paragrafens betydelse som ett medel att förhindra olämplig
strandbebyggelse får därför ej underskattas. Det torde nämligen ofta — i
varje fall här i länet — förhålla sig så, att de områden, som avses i § 122,
jämväl äro särskilt attraktiva för bad och friuftsliv. Otvivelaktigt skulle
emellertid denna paragraf bli mera effektiv som ett låt vara ofullkomligt
skydd mot för friluftslivet störande strandbebyggelse, om paragrafen omredigerades
så att av lagtexten framginge, att förordnande om nybyggnadsförbud
finge meddelas jämväl där så påkallades med hänsyn till behov av
badsträndernas skyddande mot olämplig strandbebyggelse.

I fråga om den möjlighet att påverka strandbebyggelsen, som kan äga
rum med tillämpning av jorddelningslagen 19 kap. 13 §, torde dessa regler
närmast vara avsedda som ett komplement till byggnadslagstiftningen. Det
ar särskilt bestämmelsen i 3 mom. första stycket, att länsstyrelsen äger meddela
de anvisningar med avseende å styckningsverksamheten, vilka prövas
erforderliga, som i detta sammanhang tilldrar sig största intresset. Att sistnämnda
bestämmelse ännu icke kommit till större användning torde bero
på att en viss tvekan förelegat hos länsstyrelserna om vad dessa anvisningar
lämpligen böra innehålla och hur långt inan lagligen kan gå i fråga om "inskränkning
i eller reglering av styckningsverksamheten. Det synes vara av

Kungl. Maj. ts proposition nr 223.

vikt att denna osäkerhet, som sannolikt också medför, att av omständigheterna
ej betingade skiljaktigheter i anvisningarnas innehåll förekomma inom
olika län, undanröjes genom av central myndighet meddelade direktiv. Sker
detta, torde denna paragraf i jorddelningslagen i kombination med av länsstyrelserna
meddelade anvisningar i sin män mera effektivt kunna bidraga
till hindrandet av olämplig bebyggelse å strandområdena.

I anledning av detta yttrande må nämnas, att flera instanser uttryckligen
betonat den praktiska svårigheten att draga en klar gräns mellan glesbebyggelse
och tätbebyggelse. Sålunda anför exempelvis överlantmätaren i
Västernorrlands län:

De största skadorna torde kunna uppstå, därest den mindre önskvärda
strandbebyggelsen tar formen av tätbebyggelse. I likhet med vad som anförts
i promemorian håller jag dock före, att ifrågavarande skyddsbehov kan
beträffande tätbebyggelse tillgodoses redan med tillämpning av gällande rätt.

Även utpräglad glesbebyggelse torde i många fall ha stor betydelse i förevarande
sammanhang. Exploatering av strandområden för sportstugeändamål
inledes i regel med glesbebyggelse. Ofta tillgripas därvid i första hand
områden, som ur rekreationssynpunkt äro särskilt värdefulla under det att
ur samma synpunkt mindre begärliga områden till en början icke efterfrågas.
Efter hand som glesbebyggelsen förtätas komma fastighetsbildningsoch
planmyndigheterna i kontakt med de svårbemästrade problem, som
härröra ur det förhållandet, att det beträffande sportstugebebyggelse ofta är
särskilt svårt att dra en klar gräns mellan glesbebyggelse och tätbebyggelse.
Man måste därför här räkna med, att gällande regler rörande glesbebyggelse
komma att tillämpas i många gränsfall. Detta förhållande skärper behovet
av ur kontrollsynpunkt effektiva regler rörande glesbebyggelse.

Beträffande innebörden av 122 § byggnadslagen är länsstyrelsens i Gotland
yttrande av särskilt intresse. Såsom av Bilaga B framgår har länsstyrelsen
redan i januari 1948 meddelat beslut jämlikt 122 § byggnadslagen
med avseende å hela Gotlandskusten. Länsstyrelsen anför nu:

Det får anses uppenbart, att gällande lagstiftning icke lämnar tillfredsställande
möjligheter att hindra ett ur allmänna synpunkter icke önskvärt
utnyttjande av landets strandområden ehuru möjligheterna i någon mån
förbättrats genom den nya byggnadslagstiftningen. Regler måste sålunda anses
önskvärda för att på ett tillfredsställande sätt lösa frågan om att kunna
tillförsäkra den icke jordägande allmänheten erforderlig tillgång till våra
strandområden utan att likväl jordägarnas intressen trädas alltför nära.

Att länsstyrelsen ansett sig kunna tillgripa förbud jämlikt 122 § byggnadslagen
i så stor omfattning beror på att Gotlands kuster i hela sin utsträckning
omfatta naturskönhetsvärden, som gjort ett sådant förbud motiverat.
Förbudet, i vilket befolkningen med förståelse funnit sig, har därigenom
kommit att automatiskt omfatta samtliga strandområden, vilka böra
skyddas ur den synpunkt, som det remitterade förslaget åsyftar. Det sålunda
jämlikt nämnda lagrum meddelade förbudet har hitintills varit tillräckligt,
men otänkbart är naturligtvis icke, att i enstaka fall en sådan situation
kan uppstå alt en begärd dispens från förbudet icke kan vägras och
sålunda en olämplig bebyggelse kan befaras uppkomma, emedan fastighetsägaren
eljest skulle åsamkas allvarligt men, eftersom möjlighet till ersättning
icke kan åstadkommas. Skulle länsstyrelsen då finna nödigt meddela

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

det strängare slag av förbud, som det remitterade förslaget innebär, torde
man knappast kunna förvänta, att detta skall mötas med samma förståelse
som det tidigare. Just den omständigheten att det provisoriska förbudet
träffar område, som innefattas i det tidigare meddelade förbudet, är ägnad
att skapa en viss villrådighet och även irritation. Länsstyrelsen anser sig på
grund av angivna förhållanden böra framhålla, att även ur speciellt gotländsk
synpunkt det är synnerligen angeläget, att en slutgiltig lagstiftning
i ämnet snarast, och om möjligt senast under år 1951, kommer till stånd.

Länsarkitekten i Gotlands län betonar, att det föreslagna nya byggnadsförbudet
och det i Gotlands län gällande förbudet enligt 122 § byggnadslagen
beröra två ganska artskilda grenar av planering. Medan 122 §-förbudet ginge
ut på att skydda de mer allmänna estetiska och kulturella värden, som funnes
i landskapet, siktade det föreslagna förbudet ensidigt till främjandet
av bad- och friluftslivet vid stränderna.

Riksförbundet landsbygdens folk har hävdat, att de nuvarande bestämmelserna
i byggnads- och jorddelningslagstiftningen innebure tillräckliga
garantier för att hindra ett ur friluftslivets synpunkt icke önskvärt utnyttjande
av strandområdena. Riksförbundet ansåge att, med hänsyn till dessa
bestämmelser samt möjligheterna att tvångsvis förvärva markområden, tillräckliga
möjligheter beretts det allmänna att säkerställa en lämplig utveckling
i hithörande frågor. Sett i samband med hittills genomförd lagstiftning
inom olika områden, innebure det nu framlagda förslaget en ytterligare
försämring i den enskilde jordägarens ställning. Den hittills rådande
relativa trygghet, som jordäganderätten i allmänhet inneburit, bleve
genom det framlagda förslaget ännu mera kringskuren. Samma synpunkter
ha uttalats av reservanterna i styrelsen för svenska landskommunernas förbund.

Länsstyrelsen i Jönköpings län anför:

Vid bedömande av frågan om kravet på särskild lagstiftning till skydd
för allmänna fritidsområden må understrykas, att den senast genomförda
byggnadslagen givit myndigheterna medel i händerna att förhindra icke
önskvärd bebyggelse framför allt beträffande tätbebyggelse men även i fråga
om glesbebyggelse. I sistnämnda hänseende må framhållas, att de nya regionplan-
och generalplaninstituten bereda effektiva utvägar att frilägga områden,
som kunna vara lämpade för friluftsanordningar. Detsamma gäller
i viss män om bestämmelserna i byggnadslagens 86 och 122 §§. I den mån
ytterligare stöd i lagstiftning kan anses påkallat, synes en ändring av sist
berörda lagstadganden till att avse vidsträcktare möjlighet att förordna om
byggnadsförbud inom för fritidsändamål lämpliga strandområden böra
ifrågakomma. En sådan utvidgning av länsstyrelsens befogenhet skulle —
jämte övriga i byggnadslagen, jorddelningslagen och fastighetsbildningslagen
givna föreskrifter — erbjuda tillräckliga garantier för att utvecklingen
i förevarande avseende må kunna ledas i önskvärd riktning.

Sveriges fastighetsägareförbund yttrar:

Vid bedömande huruvida den nu föreslagna lagstiftningen är av behovet
påkallad måste beaktas, att 1947 års byggnadslag med därmed sammanhörande
författningar öppnat möjligheter, som icke förelågo då fritidsutredningen
framlade sitt förslag. Förbundet åsyftar här särskilt 122 § byggnads -

Kungl. Maj. ts proposition nr 223.

lagen, som ju åt länsstyrelsen inrymmer befogenhet att meddela byggnadsförbud
för område, som icke ingår i stadsplan eller byggnadsplan och som
anses böra särskilt skyddas bland annat på grund av naturskönhet, växtlighet
eller andra särskilda naturförhållanden. Detta stadgande har under
senare tid kommit till användning jämväl i syfte att tillförsäkra allmänheten
badplatser. Det synes påtagligt, att den möjlighet till reglering av
förevarande förhållanden, som sålunda synes erbjuda sig, bör vidare prövas
i praktiken, innan en ny lagstiftning på byggnadslagens område forceras
fram.

Även Sveriges lantbruks förbund anser, att resultatet av reglerna i byggnadslagen
och jorddelningslagen borde avvaktas under längre tid, innan ytterligare
förändringar i lagstiftningen på detta område skedde.

Erfordras en provisorisk lagstiftning i ämnet?

De allra flesta av de inemot nittio remissinstanserna ha biträtt den i promemorian
närmare motiverade uppfattningen, att en provisorisk lagstiftning
vore av behovet omedelbart påkallad.

Sålunda anför bgggnadsstyrelsen:

Såsom i promemorian framhålles erbjuder gällande lagstiftning icke möjligheter
att effektivt hindra ett ur friluftslivets synpunkt icke önskvärt utnyttjande
av strandområdena. Särskilt för det fall att nu rådande byggnadsrestriktioner
komma att upphävas eller mildras är det därför i hög grad
angeläget att för bad- och friluftsliv lämpliga strandområden kunna skyddas
mot olämplig exploatering. Om det icke anses möjligt att utan ytterligare,
tidskrävande utredning få till stånd en definitiv reglering av hithörande
spörsmål, bör i väntan därpå en provisorisk lagstiftning tillgripas för att icke
förutsättningarna för en mera slutgiltig lösning skola komma att försämras.

Landsorganisationen uttalar att det, om en blivande strandlag verkligen
skulle fylla sin uppgift, vore otvivelaktigt att provisoriska åtgärder redan
nu måste vidtagas för att förhindra de skyddsvärda områdenas exploatering
under tiden före lagens ikraftträdande.

Länsstyrelsen i Södermanlands län yttrar:

Uppenbarligen är det ett invecklat och mångsidigt problem att åstadkomma
en strandlagstiftning, som tillgodoser alla betydelsefulla synpunkter utan
att kränka andras, framför allt markägarnas, berättigade intressen. Bland
de frågor, som sålunda måste lösas, är den om ersättning till ägaren för
ett bestående byggnadsförbud samt om skyldigheten för dem, vilka medgivits
exploateringsrätt, att bidraga till ersättning åt den granne, som till gagn
för deras exploateringsmöjligheter drabbats av byggnadsförbud på större
eller mindre del av sin mark. Om stränderna skola hållas fria från bebyggelse,
måste vidare klargöras, hur långt rätten för allmänheten att beträda
dessa marker, där idka friluftsliv o. s. v. sträcker sig, liksom även om inskränkningar
behövas i ägarens och brukarens rätt att inhägna dylika områden.
Här avses tydligen områden med s. k. gles bebyggelse. Sedan väl tätbebyggelse
uppkommit, regleras ju hithörande förhållanden genom byggnadslagstiftningen.

!$ Bihang till riksdagens protokoll 1930. 1 samt. Nr 223.

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

En utredning till reglering av dessa och andra hithörande förhållanden
måste kräva avsevärd tid. Men det kan icke anses tillrådligt att vänta med
åtgärder över huvud — utöver vad byggnads- och jorddelningslagstiftningen
medger — till dess att hela saken är klar. Sedan numera lättnader börjat
genomföras för sportstugebebyggelsen, kan det nämligen förväntas, att de
länge uppdämda strävandena att förvärva strandtomter och bebygga dessa
komma att taga mycket stark fart. Det saknas från länet icke exempel även
på att man genom klart kringgående av jordförvärvslagen vill försäkra sig
om särskilt natursköna strandområden.

Det är därför naturligt, att tanken att bereda möjligheter till provisoriskt
byggnadsförbud på särskilt utsatta delar av våra stränder uppkommit. Ett
sådant byggnadsförbud är ju icke något enastående, utan såsom anföres i
promemorian tillämpas liknande provisoriska byggnadsförbud redan nu i
ett flertal olika fall. Då det på sina håll i detta sammanhang talats om konfiskation,
är detta en fullständig missuppfattning. Det intrång en strandägare
kan lida genom en lagstiftning, sådan som här antytts, är endast den
förlust som kan uppstå för honom genom uppskovet med exploateringen av
stränderna; någon utvidgning av hans skyldighet att släppa till sin mark för
allmänheten, att tåla beträdande därav eller åverkan därå inträder alltså
icke i någon mån.

Länsstyrelsen anser alltså, att en provisorisk lagstiftning i förevarande
syfte nu är behövlig, men vill starkt betona, att detta provisorium bör göras
så kort som möjligt, detta framför allt med hänsyn till markinnehavarnas
stora intresse av att hithörande förhållanden snarast bli definitivt ordnade.

Överståthållarämbetet anför:

Enligt vad av den remitterade promemorian framgår har chefen för justitiedepartementet
för avsikt att inom den närmaste tiden utverka bemyndigande
att tillkalla särskilda sakkunniga för utredning av frågan om en laglig
reglering av strandbebyggelsen och därmed sammanhängande spörsmål.
Redan med hänsyn härtill tillstyrker överståthållarämbetet en provisorisk
lagstiftning i avbidan på denna utrednings slutförande. Tydligt är nämligen,
att om av denna utredning föranledes definitiv lagstiftning, det framstår
såsom synnerligen angeläget att förhindra att syftet med sådan lagstiftning
väsentligen omintetgöres till följd av ökad strandbebyggelse under
mellantiden.

Tidpunkten för en provisorisk lagstiftning är ock nu mycket lämplig i betraktande
av de för närvarande gällande, stränga restriktionerna med avseende
å sportstuge- och villabebyggelsen; det intrång i den enskilda äganderätten,
som sker genom den nu ifrågakomna lagstiftningen, ter sig till
följd därav mindre betungande än eljest skulle vara fallet.

Om överståthållarämbetet sålunda i princip ansluter sig till det framlagda
förslaget, sker detta likväl under förutsättning, att den ovan antydda
utredningen bedrives med sådan skyndsamhet, att definitiv lagstiftning i
ämnet kan träda i kraft vid utgången av den tid, under vilken den nu föreslagna
lagen skall äga giltighet, eller således den 1 januari 1953. Överståthållarämbetet
anser sig böra understryka vikten härav, ehuru ämbetet är
väl medvetet om de många vittutseende spörsmål, som måste upptagas vid
utredningen — ej minst de nödvändigtvis uppkommande frågorna om ersättning
till enskild markägare för av lagstiftningen föranlett intrång i
dennes äganderätt (jfr med avseende å nuvarande förhållanden 86 och
122 §§ byggnadslagen). Ty det kan antagas, att ovanberörda restriktioner
med avseende å sportstuge- och villabebyggelsen vid sistnämnda tidpunkt

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

upphävts eller väsentligen lättats; i den män så sker, framträder med styrka
anglägenheten av att den provisoriska lagstiftningen — enligt vilken ersättning,
som nyss sagts, ej skall utgå — ersättes med definitiv lagstiftning,
däri ersättningsfrågorna vunnit sin lösning.

Ytterligare några remissinstanser ha betonat angelägenheten av att en
definitiv lagstiftning i ämnet kommer till stånd så snart som möjligt. Sålunda
anför länsstyrelsen i Jämtlands län:

Principiellt synes reglering av bebyggelse å strandområde böra ske genom
byggnadslagstiftningen och ersättning för intrång bestämmas. Förhållandena
inom vissa delar av landet torde dock vara sådana, att det gäller
att skyndsamt vidtaga åtgärder för att förebygga att strandområden i ännu
större omfattning än hitintills bli otjänliga för bad eller friluftsliv. Med
hänsyn härtill vill länsstyrelsen ej för sin del motsätta sig att såsom ett
provisorium lagbestämmelser utfärdas i huvudsaklig överensstämmelse med
föreliggande förslag, dock under förutsättning att lagen gives kortast möjliga
giltighetstid. Lagen innefattar endast belastning av jordägarna, men
garanterar icke befolkningen rätt att beträda strandområdena. Den ytterligare
utredning, som erfordras för att klarlägga möjligheten att i byggnadslagstiftningen
intaga erforderliga bestämmelser och rätten för envar att
beträda strandområde och tillfart till sådant, måste ske med stor skyndsamhet.
Lagens giltighetstid bör därför begränsas till utgången av år 1951.

Länsstyrelsen i Hallands län yttrar:

Länsstyrelsen vill särskilt framhålla, att man enligt länsstyrelsens förmenande
med en förnuftig tillämpning av enligt 122 § byggnadslagen utfärdade
nybyggnadsförbud torde kunna skydda strandområdena mot olämplig
bebyggelse i vidare utsträckning än vad departementspromemorians författare
synes ha ansett. För länsstyrelsen har det emellertid framstått som
ett angeläget önskemål att genom en lagändring göra sistnämnda paragraf
tillämplig även för det fall att nybyggnadsförbud påkallas enbart för att
kunna bevara strandområden för bad- och friluftsliv.

Länsstyrelsen vill nu förorda en dylik lagändring i avvaktan på en definitiv
lagstiftning angående reglering av strandbebyggelsen, för den händelse
den föreslagna tillfälliga lagstiftningen icke skulle komma till stånd.

Såsom i promemorian framhålles kunna situationer uppkomma, då nu
gällande lagstiftning ej lämnar stöd för åtgärder, som skulle behöva tillgripas
för att på ett effektivt sätt förhindra en olycklig strandbebyggelse.
Även om läget för dagen icke inger länsstyrelsen några större farhågor i
sådant avseende, kan länsstyrelsen dock icke bortse ifrån att bebådad lindring
i nu gällande restriktioner beträffande byggnadstillstånd för sommarvillor
och sportstugor liksom ett fortsatt stegrat intresse för bad och friluftsliv
kan komma att aktualisera skyddet av strandområdena i sådan
grad, att befogenhet att kunna utfärda ovillkorligt nybyggnadsförbud inom
vissa strandområden kommer att framstå som ofrånkomlig. Detta gör att
länsstyrelsen — även om den föreslagna tillfälliga lagstiftningen måste anses
behäftad med vissa svagheter, främst uppskjutandet av den betydelsefulla
och svårlösta frågan om markägares rätt till ersättning — anser sig
böra tillstyrka det uppgjorda förslaget till lag om tillfälligt byggnadsförbud
inom vissa strandområden. Vid sitt tillstyrkande av detta förslag bar länsstyrelsen
emellertid förutsatt, att den bebådade utredningen angående en
definitiv lagstiftning angående reglering av strandbebyggelsen igångsättes
utan dröjsmål och bedrives med inriktning på all en definitiv lag skall kunna
träda i kraft den 1 januari 1952.

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

Länsstyrelsen i Värmlands län anför:

Såsom i promemorian antytts, ingår föreliggande spörsmål i ett större
problemkomplex av skiftande och delvis svårlöst natur. Tveksamhet kan
råda om nödvändigheten av att utfärda provisoriska föreskrifter av föreslaget
innehåll, innan samtliga hithörande spörsmål blivit föremål för en
allsidig och grundlig utredning av de sakkunniga, som inom den närmaste
tiden lära komma att tillkallas. De i promemorian angivna skälen för utfärdande
redan nu av provisoriska strandskyddsbestämmelser synas dock
bärande.

Styrelsen för svenska landskommunernas förbund säger sig icke vara
främmande för de farhågor, som framförts i promemorian, att i den mån
de nuvarande stränga byggnadsrestriktionerna mildrades just sportstugebebyggelsen
kunde komma att få en måhända större omfattning än någonsin,
i synnerhet då tillika den förebådade utredningen i frågan om en slutgiltig
lagstiftning i ämnet bleve allmänt känd. Styrelsen ville fördenskull
icke ifrågasätta behovet av en provisorisk lagstiftning i förslagets syfte.

Länsstyrelsen i Östergötlands län yttrar, att man oberoende av ställningstagande
till själva sakfrågan syntes kunna förorda ett provisoriskt förbud
för att förhindra en osund spekulation och ett intensifierat exploaterande
av strandområdena under pågående utredning rörande en blivande lagstiftning
i ämnet. Överlantmätaren i Västmanlands län anför med instämmande
av länsstyrelsen i länet, att de i promemorian åberopade skälen för en provisorisk
lagstiftning måste anses bärande och fortsätter:

Det torde ej förefinnas anledning att i detta sammanhang ingå på frågan
hur en definitiv lagstiftning på området bör utformas. Det torde vara tillräckligt
konstatera, att det föreliggande förslaget icke torde kunna föregripa
det slutliga ställningstagandet i frågan samt att det sätt, varpå förbudsområdenas
läge och omfattning enligt förslaget skall bestämmas, synes
vara det på frågans nuvarande ståndpunkt lämpligaste.

Ägodelningsaomaren i östra och Medelsta domsaga anför:

Av de skäl, bland andra, som närmare utvecklats i promemorian måste
särskild lagstiftning anses erforderlig för att skydda ur friluftssynpunkt
värdefulla strandområden. I avvaktan å att slutgiltig lagstiftning i ämnet
kommer till stånd är det, särskilt med hänsyn till de lättnader i restriktionerna
med avseende å sportstuge- och villabebyggelse, som kunna förväntas
inom den närmaste tiden, önskvärt att genom provisorisk lagstiftning erhålla
möjligheter att hindra åtgärder, som är o ägnade att minska nyttan av den
definitiva lagstiftningen. Det remitterade lagförslaget synes mig vara i allt
väsentligt väl avvägt för att vinna detta syfte.

Länsstyrelsen i Stockholms län yttrar, att för nämnda läns del frågan
om ett provisoriskt ingripande i den riktning, det i promemorian framlagda
förslaget avsåge, hade särskild betydelse med hänsyn till det regionplaneringsarbete,
som enligt Kungl. Maj :ts beslut skulle sättas igång och omfatta
— förutom Stockholms stad —■ större delen av länet.

Endast ett fåtal remissinstanser har intagit en helt avvisande hållning till
tanken på en provisorisk lagstiftning. Mest kritiska ställa sig överlantmä -

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

tarna i Stockholms, Kronobergs samt Göteborgs och Bohus län. Överlantmätaren
i Göteborgs och Bohus län anför:

Överlantmätaren är för sin del av den uppfattningen, att en tillämpning
av byggnadsförbud enligt 122 § byggnadslagen, särskilda föreskrifter enligt
19 kap. 13 § 3 mom. första stycket jorddelningslagen och utomplansbestämmelser
i lämplig kombination bör kunna lämna ett icke fullt tillfredsställande,
men dock i stort sett någorlunda betryggande skydd för strandområdena
i avbidan på den definitiva lagstiftning, som enligt promemorian
ställts i utsikt inom ett par år. Behovet av en provisorisk lagstiftning bör
därför enligt överlantmätarens mening närmast bedömas med hänsyn till
betydelsen av den i promemorian lämnade särskilda motiveringen till lagförslaget.
Härom må följande framhållas.

Lagförslaget har motiverats ur två olika synpunkter. Dels har man med
tanke på att de nuvarande stränga restriktionerna i fråga om sportstugeoch
villabebyggelsen skulle komma att upphävas eller lindras före ikraftträdandet
av en slutlig strandlagstiftning velat förhindra, att sagda bebyggelse
utvecklas i sådan omfattning, att syftet med sistnämnda lagstiftning
delvis omintetgöres, dels har det befunnits angeläget att förhindra en spekulation
i obebyggda, för sportstuge- och villabebyggelse lämpliga strandfastigheter,
vilken kan befaras uppkomma vid igångsättandet av en statlig
utredning om strandlagstiftning. Vad beträffar den förstnämnda synpunkten
synes risken för en ej önskvärd utveckling av sportstugebebyggelsen
under år 1950 vara tämligen obetydlig med hänsyn till den förhållandevis
ringa byggnadskvot för sådan bebyggelse, som beviljats för nämnda år.
Huruvida byggnadsrestriktionerna under därpå följande år komma att
ytterligare mildras eller helt upphävas undandrager sig givetvis ett bedömande,
men det förefaller antagligt, att den högst avsevärda eftersläpningen
av bebyggandet, icke minst byggnader för allmännyttiga ändamål
och permanent bostadsbebyggelse, kan giva anledning bibehålla byggnadsregleringen
ännu en tid framåt. Vad åter angår synpunkten rörande
förväntad spekulation i obebyggda strandfastigheter synas farhågorna vara
överdrivna. Strandfastigheter äro i taxeringshänseende hänförliga antingen
till gruppen jordbruksfastigheter eller till gruppen andra fastigheter. Den
förstnämnda gruppen faller under jordförvärvslagens tillämpning och är
sålunda underkastad kontroll, som särskilt tar sikte på förvärv i spekulationssyfte.
Den andra gruppen innefattar fastigheter, som avskilts för att
utgöra bostadsfastigheter eller andra därmed jämförliga fastigheter. Enligt
promemorian bör vid gränsdragningen omkring skyddsområdena såvitt möjligt
tillses, att sådana fastigheter, som redan exploaterats för privata ändamål
och från vilka allmänheten redan är avstängd, icke ingå i skyddsområdena.
Denna anvisning synes innefatta de flesta fastigheterna under sistnämnda
grupp.-----

Det anförda ger överlantmätaren anledning ifrågasätta, huruvida tillräckliga
skäl föreligga att införa den föreslagna provisoriska lagstiftningen. Den
särskilda motiveringen till lagförslaget har icke övertygat överlantmätaren
om att behovet av en sådan lagstiftning är oundgängligen nödvändigt. En
avvägning bör ske emellan å ena sidan det allmännas fördel av att risken
för en eller annan olämplig exploatering av strandområden elimineras och
å andra sidan de nackdelar för den enskilde markägaren, som införandet av
ett tillfälligt förbudsinstitut med tämligen långtgående rättsverkningar kommer
att medföra, överlantmätaren kommer därvid till det resultatet, alt lagförslaget
bör avstyrkas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

Överlantmätaren i Stockholms län säger sig hysa den uppfattningen, att
nu gällande lagstiftning gåve oss tillräckliga möjligheter — därest dessa
fullt utnyttjades och eventuellt kompletterades med anvisning av allmänna
medel att gälda ersättning för men i samband med förbud enligt 122 § byggnadslagen
samt om vidare samtliga berörda instanser i bästa mening samarbetade
— att åtminstone tillsvidare, intill den i promemorian bebådade
slutgiltiga kompletterande lagstiftningen korame, utan hjälp av den föreslagna
provisoriska lagen bemästra och i rätt riktning lösa de viktiga problemen
om ett lämpligt tillvaratagande och utnyttjande av rikets strandområden.

Överlantmätaren i Kronobergs län yttrar:

Inom vissa områden finnes otvivelaktigt ett visst behov av skyddsområden
längs stränderna men denna fråga bör i varje fall tills ett slutligt
förslag till lag härom föreligger kunna ordnas inom byggnadslagens ram.
— -— -—- Med den stränga kontroll, som numera utövas av såväl jorddelningsmyndigheter
som länsarkitekter, när det gäller strandavstyckningar,
torde en tillämpning av nu gällande bestämmelser giva tillräcklig garanti
för att olämplig fastighetsbildning icke kommer till stånd tills det om
ett par år väntade slutgiltiga lagförslaget föreligger.

Sammanfattningsvis får överlantmätaren framhålla, att det på många
håll tvivelsutan föreligger ett visst behov av områden för bad- och friluftsliv
och att det kan vara ett allmänt intresse av betydande storleksordning att
frågan härom finner en lämplig lösning. Den nu föreslagna provisoriska
lagen har emellertid icke erhållit en sådan utformning, att densamma
i oförändrat skick kan tillstyrkas. De mål, man vill vinna med densamma,
böra tills alla på denna fråga inverkande omständigheter blivit fullt utredda
kunna uppnås genom en kombination av gällande bestämmelser i byggnadsoch
jorddelningslagarna. Överlantmätaren får därför för sin del avstyrka
förevarande lagförslag.

Ytterligare några remissinstanser hävda att, därest behov förelåge att genom
lagbestämmelser trygga tillgången på badmöjligheter vid stränderna,
detta behov syntes kunna tillgodoses genom tilläggsstadganden i byggnadslagen.
Denna mening omfattas av två länsstyrelser, nämligen länsstyrelsen
i Kopparbergs län och, såsom förut nämnts, länsstyrelsen i Jönköpings län,
av överlantmätarna i Jönköpings och Jämtlands län samt av länsarkitekten
i Jönköpings län.

Överlantmätaren i Jönköpings län anför:

En ganska omfattande översiktlig planering torde vara att emotse under
de närmaste åren, därvid säkerligen de flesta större städers fritidsproblem
komma att bli principiellt behandlade och klarlagda. Dessa planer måste få
stor betydelse för fastighetsbildnings- och byggnadslovsfrågor och böra, särskilt
om de kombineras med byggnadsförbud och anvisningar för avstyckning,
väsentligt bidraga till förhindrande av sådan olämplig bebyggelse som
nu ifrågavarande lagförslag avser.

Den översiktliga planeringen torde huvudsakligen komma att omfatta tätorternas
intresseområden. Lagförslaget syftar emellertid till att skydda
även stränder, beträffande vilka det kan vara av intresse för inbyggarna i
landet i allmänhet att de skyddas. Vidare kan för fritidsintresset skadlig
bebyggelse ske under den tid, som ännu återstår, innan vi ha översiktspla -

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

ner i erforderlig omfattning. Då 86 och 122 §§ byggnadslagen icke — i
vart fall icke tillräckligt allmängiltigt — torde kunna åberopas för utfärdande
av förbud till förhindrande av här ifrågavarande bebyggelse, torde
därför gällande lagstiftning icke erbjuda tillfredsställande möjligheter att
hindra sådan bebyggelse.

Om emellertid möjligheten att tillämpa 86 och 122 §§ byggnadslagen utvidgades
till att omfatta även områden, som böra skyddas med hänsyn till
nu ifrågavarande fritidsintressen, skulle ett skyddsmedel i den föreslagna
lagens syfte skapas, som borde väsentligen tillgodose det ifrågavarande angelägna
allmänna intresset samtidigt som markägarna garanterades att de icke
tillskyndades något väsentligt men utan att ersättning lämnades. Med hänsyn
till att någon ersättningsskyldig part icke finnes skulle väl en sådan
utökad möjlighet att kontrollera bebyggelsen icke medföra att all mark
som vore önskvärt att den skyddades verkligen bleve skyddad, men den
skulle säkerligen ge myndigheterna möjlighet att ganska tillfredsställande
bemästra problemet; i vart fall torde så enligt överlantmätarens förmenande
vara fallet för Jönköpings läns vidkommande.

Inom andra delar av landet såsom västkusten och Stockholms skärgård
och kanske även inom mera sjöfattiga bygder än småländska höglandet
kunna visserligen fordras verksammare medel än som här kunna anses
tillräckliga. Den ovan föreslagna ändringen i byggnadslagen skulle dock
sannolikt visa sig vara en rimlig lösning även för dessa bygder. Med hänvisning
till vad ovan anförts vill överlantmätaren för sin del förorda att, för
vinnande av erfarenhet härutinnan, sådan lagändring nu vidtages i stället
för antagande av den nu föreslagna provisoriska lagen.

Länsarkitekten i Jönköpings län anser det enklaste tillvägagångssättet
för åvägabringande av ett eventuellt förbudsmedel vara att till byggnadslagens
122 § foga ett andra stycke — eller ock en 122 a § -—- som gåve länsstyrelse
rätt att förordna, att nybyggnad inom ett till fritidsområde lämpat
och önskvärt strandparti under en tid av högst tre år icke finge företagas
utan länsstyrelsens tillstånd. Härigenom skulle vinnas tid för erforderlig
planläggning samt ekonomisk uppgörelse med markägaren.

Overlantmätarcn i Jämtlands län yttrar:

Därest bestämmelserna i 86 och 122 §§ byggnadslagen gjordes tillämpliga
å strandområden, torde enligt min mening, vad förhållandena i Jämtlands
län beträffar, bebyggelse av sådan omfattning å samma strandområden
icke kunna förekomma, att syftet med en kommande mera detaljerad
lagstiftning i ämnet äventyrades. En mera detaljerad lagstiftning i detta
ämne synes enligt min mening böra ske i form av ett särskilt planinstitut,
exempelvis ett efter föreliggande speciella förhållanden betingat i erforderliga
delar omändrat generalplaneinstitut, för nu ifrågavarande strandområden.

Ä andra sidan ha några remissinstanser uttryckligen avvisat tanken på
att införa provisoriska regler i själva byggnadslagen. Sålunda har lantmäteristyrelsen
anslutit sig till den uppfattningen, att den provisoriska lagstiftningen
borde givas formen av en särskild lag av i huvudsak det innehål!
som i promemorian föreslagits. Overlantmätarcn i Malmöhus län yttrar,
att bestämmelserna om förbud mot strandbebyggelse borde ha sin givna
plats i byggnadslagstiftningen men tillägger att, då den nu föreslagna

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

lagen endast avsåge att vara ett provisorium, det icke i detta sammanhang
torde vara lämpligt att dylika bestämmelser inarbetades i nämnda lagstiftning.
Överlantmätaren i Kopparbergs lån uttalar, att det icke kunde anses
lämpligt att införa provisoriska bestämmelser i permanenta lagverk och att
en lösning av frågan genom en särskild provisorisk lag med begränsad giltighetstid
därför finge godtagas. Däremot har överlantmätaren i Uppsala
län uttalat viss tvekan på denna punkt. Enligt hans mening vore det visserligen
möjligt, att de föreslagna bestämmelsernas provisoriska karaktär
gjorde att de lagtekniskt sett helst borde meddelas i särskild författning,
men han tillägger att fördelen av att bestämmelserna infogades i byggnadslagstiftningen
dock syntes så stora, att en omprövning härutinnan borde
ske.

Avvägning mellan olika slag av strandintressen.

I flera yttranden har betonats att man vid den föreslagna lagens tillämpning
borde — för att använda lantmåteristgrelsens formulering — eftersträva
»en avvägning mellan å ena sidan de ur allmän synpunkt viktiga fritidsintressena
och å andra sidan de likaledes behjärtansvärda strävandena
från vissa befolkningsgrupper att skaffa egna sommarstugor».

Sålunda anför länsstyrelsen i Örebro län, sedan den förklarat sig tillstyrka
det föreliggande lagförslaget, följande.

Emellertid är länsstyrelsen samtidigt angelägen framhålla, att här anmäler
sig även ett annat intresse, nämligen att allmänheten inte i onödan
hindras att uppföra sport- och sommarstugor för semester- och rekreationsändamål
på för detta ändamål lämpliga områden. Med de ökade semestermöjligheter,
som numera beretts de breda folklagren, och vakten av att
dessa möjligheter på bästa sätt utnyttjas, är det mera önskvärt att möjligheterna
att skaffa sig sport- och sommarstugor vidgas än att de begränsas.
Det torde böra framhållas, att intresset för uppförandet av sådana
byggnader är särskilt stort bland industri- och andra arbetare, vilka icke ha
råd och möjlighet att göra långa semesterresor eller vistas på mer eller
mindre dyra hotell och pensionat. Alldeles särskilt stort är detta behov
bland löntagare med barn och i små omständigheter. En alltför sträng lagstiftning
skulle därför otvivelaktigt kunna skada ömtåliga sociala intressen.
Länsstyrelsen anser sålunda, att såväl en provisorisk som en permanent
lagstiftning på området bör konstrueras så, att icke större ingrepp komma
i fråga än situationen kräver. Med den nu föreslagna provisoriska lagstiftningen
synas farhågorna i detta hänseende vara avlägsnade. Vederbörande
länsstyrelser skulle få möjlighet att taga hänsyn till de skiftande förhållanden,
som kunna råda i olika län och även i olika delar av samma län. Att
de för länsstyrelserna ofta kan bli en ömtålig uppgift att »skipa rättvisa»
är uppenbart, men någon annan ändamålsenlig lösning av lagstiftningsfrågan
än den föreslagna torde knappast kunna åstadkommas.

Länsstyrelsen i Kopparbergs lån anför:

Allmänt vill länsstyrelsen uttala, att samhällets intresse av att hindra
villa- och sportstugebebyggelse utmed stränderna av sjöar och vattendrag
synes ha överbetonats såväl i fritidsutredningens betänkande som i den re -

Kungl. Maj:is proposition nr 223.

mitterade promemorian, överhuvudtaget bör sådan bebyggelse icke hindras,
annat än där starka skäl föreligga och då företrädesvis i närheten av
större städer och vid vissa delar av havskusten. Sportstugebyggandet är
socialt sett en tilltalande del av den allmänna standardhöjning, som skilda
folkgrupper numera kan tillgodogöra sig, och behovet av tillfällen till vila
och rekreation i naturen tillgodoses'' ingalunda enbart genom att sjöstränderna
friläggas för tillfälliga besökare. Det är här mera fråga om en konkurrens
mellan olika slag av fritidsintressen än om någon konflikt mellan
ett allmänt välfärdskrav och markexploatörernas vinstbegär. De fritidsintressen,
som man genom den föreslagna lagstiftningen främst vill skydda,
är det ambulatoriska semester- och weekendfirande, som består i kortvariga
utflykter med camping och bad som väsentligt innehåll, medan sportstugebyggandet
avser ett till samma plats bundet fritidsliv år efter år och
ofta även på vintern. Det kan icke finnas något fog för att betrakta den
sistnämnda formen som mindre allmännyttig och önskvärd än den förra.

1 själva verket är det härvidlag fråga om olikheter i önskemål och vanor på
så sätt, att det rörliga fritidslivet ligger bäst till för ungdomen, under det
att vistelse i en sportstuga lämpar sig för folk i mera mogen ålder och särskilt
för familjer med "barn. Föreställningen att skillnaden mellan dessa
båda intresseriktningar skulle i någon högre grad markeras av olika ekonomiska
villkor är ingalunda riktig. Erfarenheterna ge snarast vid handen, att
det framför allt är industriarbetarefamiljer, som sträva efter att få en sportstuga
som tillflyktsort under fritiden, medan mera välsituerade ofta skaffa
sig automobil eller på annat sätt utnyttja resemöjligheter i in- och utlandet.

1 åtskilliga fall är det även så, att stränderna vid en sjö eller ett vattendrag
komma bäst till nytta för fritidsändamål genom att användas för sportstugebebyggelse.
Här i"länet finnas exempel på att avlägsna skogssjöar på
detta sätt blivit uppskattade centra för ett friskt och stärkande friluftsliv
för barnfamiljer från en industriort, medan strändernas fridlysande från
bebyggelse med all sannolikhet skulle berett ett mycket färre antal människor
den glädje som vistelsen i naturens närhet medför.

Länsstyrelsen anser sålunda, att den ifrågavarande lagen bör — därest
den genomföres — tillämpas med stor urskillning och varsamhet och framförallt
med tillräckligt hänsynstagande till barnfamiljernas behov av fasta
rekreationsplatser. Visserligen kunna sådana beredas annorstädes än i sjöarnas
omedelbara närhet, men sportstugebebyggelsen förutsätter nära tillgång
till vatten även för andra behov än för badändamål. Ett alltför stort
avstånd till sjö betyder ur den synpunkten ett avbräck för trevnaden i en
sportstuga.

överlantmätaren i Skaraborgs län yttrar:

Man måste först göra klart, att rekreation sommartid och vid stränderna
med nödvändighet måste utövas på olika sätt av skilda folkgrupper. Familjeförsörjare
med barnrik familj eller äldre personer t. ex. kunna knappast
ha något intresse av stora strövområden. Bästa sättet för sådana personer
är väl anskaffande av cn sommarstuga. Givetvis får detta anses
vara vällovligt och anledning att tillåta dylik bebyggelse endast utefter
stränder, soiii äro sämre lämpade för rekreation under det att alla områden
med badmöjligheter helt friläggas till förmån för ungdom eller
personer med tillgång till bil eller båt, torde väl ej linnas. Här måste lämplig
avvägning ske och jag förutsätter att detta beaktas vid den inventering
av strandområdena, som måste verkställas. Den jordägande befolkningen
i orterna, som av ålder begagnat sig av traktens badplatser, har givetvis

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

behov av föreslagen byggnadsreglering för egen del på så sätt att önskemål
måste finnas om bevarande i så orört skick som möjligt av badplatser och
liknande.

I detta sammanhang må återgivas följande avsnitt ur det yttrande, som
avgivits av svenska landskommunernas förbund:

Också ur helt andra synpunkter än de i promemorian berörda är en förnuftig
och restriktiv reglering av sportstugebebyggelsen en viktig landskommunal
angelägenhet. Det finnes redan nu åtskilliga exempel på då en
oreglerad sportstugebebyggelse i landskommuner i närheten av städer och
andra tätorter vållat betydande sanitära olägenheter. Det är ingalunda ovanligt
att sportstugeägarna fordra att kommunen skall påtaga "sig kostnader
för vatten- och avloppsledningar, vägar etc. Mellan sportstugeägarna, som
oftast äro utsocknes, och vederbörande kommun råder ett mycket lösligt
samband. De små intäkterna av fastighetsskatt förslå icke långt när d"ct
gäller att sanera områden för sportstugebebyggelse. Ju närmare sjöar och
vattendrag sportstugorna placeras, desto större torde i allmänhet de sanitära
riskerna bli. Tidigare torde sportstugebebyggelse i stort sett ha varit koncentrerad
till städernas närmaste omgivningar. Nu finnes en tydlig tendens
tib spridning av denna bebyggelse, och ovan påtalade olägenheter kunna
därför väntas komma att drabba ett betydande antal landskommuner. Det
föreliggande förslaget utgör i och för sig ingen lösning av problemet, men
lagstiftning i föreslaget syfte kommer enligt styrelsens mening att bidraga
till en sundare utveckling.

Överlantmätaren i Stockholms län anför:

Såväl fritidsutredningens strandlagsförslag som det nu framlagda förslaget
synas ha betraktat problemet alltför ensidigt. Rekreationsområdena
uppges skola vara avsedda att tillgodose möjligheterna för folk att kunna
idka friluftsliv under semester och annan ledighet. Utgår man från att detta
ar nktigt kommer man till frågan om hur detta friluftsliv skall utövas. Båda
förslagen synas ha utgått ifrån att hela besöksklientelet skall göra detta
utan annat tak över huvudet än på sin höjd ett tält eller ett båtdäck. Alla
som ha behov av rekreation och avspänning i den fria naturen äro dock
icke i den situationen att de kunna eller vilja nöja sig därmed. Det finns
bland dem äldre människor, sjuka eller icke fullt friska människor, det
linns unga familjer med små barn och även ytterligare andra, vilka för att
kunna tillbringa sin ledighetstid i det fria behöva en om än aldrig så enkel
stuga att övernatta i. Denna kategori av semesterfirare har lika berättigade
krav på att få vistas utmed stränderna som de mera lättrörliga strövarna,
bil- eller motorbåtsfararna och seglarna. En sund och naturlig utveckling
av fastighetsbildningen för sommarvistelseändamål i närheten av stränderna
ar därför nödvändig jämsides med omsorgen om att »de bästa bitarna» utmed
själva strandlinjen tillvaratagas för mera allmänt behov. I den mån

det framlagda lagförslaget är avsett att motverka en sådan utveckling _

och åtskilligt i de anförda motiven tyder tyvärr därpå — i samma män är
det också ägnat att väcka betänkligheter beträffande konsekvenserna av
dess genomförande.

I promemorian har för övrigt medgivits att sportstugebebyggelsen är en
taktor att räkna med. Den betraktas dock där mest som en hotande fara,
därest de nuvarande stränga byggrestriktionerna skulle upphävas eller mildras.
Man vågar då fråga varför en sådan bebyggelse spontant ville komma
igång om icke för att tillgodose ett av omständigheterna tillbakaträngt behov
för vederbörande att för sig och sin familj få en något så när fast plats
att hämta rekreation på.

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

Jämväl överlantmätaren i Kronobergs län gör gällande, att det remitterade
förslaget icke syntes ha tagit hänsyn till att ett legitimt sportstugeintresse
också kunde förefinnas och alt man horde ha möjlighet att väga
detta intresse mot andra slag av strandintressen.

överlantmätaren i Örebro län ifrågasätter, om icke önskvärdheten av en
avvägning mellan de olika intressena borde komma till uttryck i själva
lagtexten och anför:

Det föreliggande lagförslaget skulle kunna sägas ensidigt taga ställning
för den ena parten — mot sommarstugeintressena. I viss mån är detta också
naturligt, eftersom den förstnämnda parten eljest stode maktlös mot den
andra. Men å andra sidan synes det vara av vikt, att den ifrågavarande lagen
icke kommer att tillämpas på sådant sätt, att sommarstugeintressena
sättas helt i efterhand. Det är en skälig avvägning mellan de motsatta intressena,
som torde böra eftersträvas. Den omständigheten att exempelvis
ett visst strandområde kan antagas en eller annan gång bli besökt av någon
enstaka vandrare torde icke böra föranleda förbud för en familj, som så
önskar, att uppföra en sommarstuga inom området. En annan sak är att det
ur ren naturskyddssynpunkt kan vara önskvärt, att området trots allt fredas
från bebvggelse, men det är ju icke naturskyddsintressena i egentlig
bemärkelse den ifrågavarande lagen skulle avse att skydda. Om man alltså
åsyftar en avvägning mellan de båda intressena, synes detta jämväl böra
komma till uttryck i motiven till lagen, och det torde även kunna ifrågasättas,
om icke en viss omredigering av 1 § i lagen av samma anledning kan
anses motiverad.

Liknande synpunkter ha anlagts av lantmätareföreningen:

Vid en eventuell reglering av strandbebyggelsen torde man i främsta rummet
ha att taga hänsyn till tre skilda grupper, vilkas intressen i viss mån
stå i motsatsförhållande till varandra, nämligen dels det stora klientel, som
idkar friluftsliv i form av »camping», dels sådana personer, vilka förvärvat
eller önska förvärva sportstugor såsom permanenta tillhåll under fritiden,
dels ock de strandägande jordägarna, vilkas intresse av att på ett ekonomiskt
sätt kunna utnyttja sina marker kräver sitt tillbörliga beaktande.

Det föreliggande förslaget tager i första hand sikte på den förstnämnda
gruppens behov av rekreationsområden. Det är emellertid av vikt att skälig
hänsyn tages jämväl till de övriga gruppernas intressen. Det bör därför
vara angeläget att icke i onödan försvåra en glesbebyggelse med sportstugor
eller att förorsaka markägarna förluster genom intrång av skilda slag.

Med hänsyn till nu anförda förhållanden bör enligt föreningens mening
de provisoriska lagreglerna avfattas mera varsamt än som skett i det föreliggande
förslaget.'' Byggnadsförbud torde sålunda icke böra ifrågakomma
annat än för sådana områden som äro särskilt värdefulla sasom iekreationsvisten
och kunna antagas verkligen vara erforderliga för ändamålet.

Jämväl överlantmätaren i Kopparbergs län anser det ligga i saken natur,
alt förbud icke borde tillgripas för andra områden än sådana som vore speciellt
värdefulla ur rckreationssynpunkt och verkligen bedömdes vara erforderliga
såsom fritidsområden. Lagtexten syntes böra förtydligas så, att
detta klart framginge.

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

Länsstyrelsen i Jämtlands län yttrar:

Med hänsyn till de olägenheter, som en vittgående tillämpning av de föres.
tl8^a bestämmelserna skulle kunna förorsaka vederbörande markägare,
■vill länsstyrelsen betona angelägenheten av att dessa bestämmelser av iänsstyrelserna
tillampas med stor försiktighet och med iakttagande av att väsentligt
men ej tillfogas markägarna. Ur denna synpunkt vore det enligt
länsstyrelsens mening önskvärt att 1 § av lagförslaget finge en mera restriktiv
avfattning.

Länsstyrelsen i Norrbottens län anser det remitterade förslaget vara väl
allmant hållet. Enligt länsstyrelsens mening borde lagen göras tillämplig
endast nar det i det konkreta fallet förelåge ett tvingande behov av skydd
för visst lämpligt och välbeläget fritidsområde.

Med detta yttrande må jämföras vad länsarkitekten i Skaraborgs län anfört: -

Direktiven för utväljandet av ifrågavarande strandområden synas vara
\al svavande, varför tillämpningen torde kunna bli mycket olika. Man kan
traga sig, om enbart i alla avseenden idealiska stränder skola utväljas. Sådana
strander kunna på grund av avstånd (resekostnader och tidsspillan)
— avsevarda delar av länets innevånare endast nå under längre ledighet.
Aven sådan längre fritid torde som regel vara för kort, för att därundfr
bednyet friluftsliv, bad och dylikt ensamt skall medföra önskad nytta och
haisolramjande förströelse i behövlig omfattning. Det är för övrigt långt
ifran alla, som ha möjlighet att under nämnvärd tid vistas på främmande
or Inom de delar av länet, som äro fattiga på vattendrag, visar det sig
att anspraken pa strandområdenas beskaffenhet sänkas. Även strandområden
av mindre god beskaffenhet kunna därför inom sådana delar av länet
vara en tillgång av betydelse.

Fastighetsägareförbundet yttrar:

Förutsättning för ingrepp genom byggnadsförbud är enligt förslaget, att
strandområdes utnyttjande för bad eller friluftsliv kan »försvåras» för allmanheten.
Denna ordalydelse synes innebära, att ett strandområde så snart
det ar lämpligt för bad eller friluftsliv kan beläggas med bvggnadsförbud,
aven om ett lika lämpligt eller t. o. m. lämpligare områden "grannskapet,
som icke ifrågasattes för bebyggelse, står till förfogande. Detta är orimligt.
Under inga förhållanden bor det därför vara tillräckligt för meddelande av
byggnadsförbud att bad eller friluftsliv på ett visst strandområde försvåras,
utan bor det jamval kravas, att länsstyrelsen finner sådant förbud vara oundgängligen
erforderligt.

För att i någon mån begränsa den osäkerhet, som lagförslagets utformning
otvivelaktigt ar ägnad att frammana, synes det lämpligt att begränsa
agens giltighet till områden, där det med hänsyn till folkmängden kan tänkas
bil pakallat att meddela byggnadsförbud.

Även lantbruksförbundet finner det egendomligt, att inskränkningarna i
dispositionsrätten icke på något sätt gjordes beroende av om allmänhetens
behov av rekreationsmöjligheter på annat sätt kunde anses tryggat.

Ägodelningsdomaren i Uppsala läns södra domsaga yttrar:

Begreppet »försvåras» är synnerligen tänjbart och ej alldeles lämpligt i
en lag av denna art; »utnyttjande» är också skäligen obestämt. Man frågar
sig, hur mycket skall lordras för att enligt lagstiftarens mening ett ingri -

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

pande enligt lagen skall ske; hellre för stora än för små friområden, säges
i motiveringen. Gäller det ett icke alltför litet sammanhängande strandområde,
lär uppförandet av ett eller annat hus icke nämnvärt »försvåra»
allmänhetens användande av området, utom just där huset ligger. Det skulle
då ej krävas ingripande förrän ytterligare bebyggande kan förväntas. Med
andra ord, man torde väl ej böra betrakta varje liten strandbit för sig ur
synpunkten av lämplig uppehållsplats för friluftsfolket utan se förhållandena
mera i stort.

Länsarkitekten i Jönköpings lön anför:

Intet torde vara att erinra emot syftet med lagförslaget, nämligen att tillvarataga
allmänhetens intresse att skydda och bevara med hänsyn till tätort
eller eljest lämpligt belägna önskvärda fritidsområden vid strand. Men
syftet bör också tydligt framgå av lagtexten. Skall lagförslaget genomföras
bör enligt länsarkitektens mening 1 § första stycket givas ändrad
lydelse, exempelvis något liknande denna:

Om strandområde vid havet eller vid insjö eller rinnande vatten anses
böra reserveras för fritidsändamål och anledning föreligger att antaga
att bebyggelse där kan komma att äga rum, som skulle försvåra
områdets användning för detta ändamål, äger länsstyrelsen förordna,
att nybyggnad icke må företagas inom området utan länsstyrelsens tillstånd.

Böra alla eller endast vissa områden beläggas med byggnadsförbud?
Eventuella undantag från sådant förbud.

Praktiskt taget alla remissinstanser ha biträtt den i promemorian uttalade
uppfattningen angående vilket av två där angivna alternativ,
som borde väljas vid utformningen av en provisorisk lagstiftning.
Sålunda anför exempelvis länsstyrelsen i Älvsborgs län:

I promemorian har diskuterats två alternativ för en provisorisk lösning av
spörsmålet. Enligt det ena skulle alla strandområden beläggas med byggnadsförbud
men länsstyrelserna bemyndigas dispensera från förbudet i de
fall, då bebyggelsen icke kunde anses komma att skada ifrågavarande friluftsintressen.
Det andra alternativet innebär, att byggnadsförbud skulle
läggas endast å »vissa strandområden som länsstyrelsen efter särskild provning
funnit speciellt värda att skyddas». Ehuru ett förfarande enligt det
förstnämnda alternativet icke torde kunna frankännas vissa fördelar, anser
länsstyrelsen dock, i likhet med vad i promemorian uttalats, att det sistnämnda
alternativet är att föredraga, då därigenom mycken onödig^ omgång
och stora kostnader för de byggnadssökande undvikas. Det är också uppenbart
att i stora delar av vårt vidsträckta och relativt glest befolkade land ett
allmänt förbud skulle vara både opraktiskt och onödigt.

Länsstyrelserna i Uppsala och Östergötlands län samt överlantmätarna
och länsarkitekterna i dessa båda län ha ifrågasatt, huruvida icke en kombination
av de båda alternativen kunde ske. Sålunda anför länsstgrelscn i
Uppsala län:

Att i lag stadga generellt byggnadsförbud å strandområden, såväl vid havet
som vid alla insjöar och vattendrag, kan givetvis inrymma vissa principiella
betänkligheter och praktiska svårigheter. Ett sådant förbud skulle

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

framtvinga en mängd dispensansökningar, som koinme att förorsaka myndigheterna
onödigt arbete och allmänheten onödigt besvär. Å andra sidan
ar det uppenbart att undersökningen av tilltänkta förbudsområden kommer
att kräva mycket arbete, som, om det icke leder till förbud, i huvudsak är
förspillt, och även att i en sådan undersökning områden, som borde skyddas,
bli förbisedda. En kombination av de båda huvudprinciperna vore måhända
tänkbar, men har ej diskuterats i förslaget. De betydande ingrepp i
äganderätten, som även en provisorisk lagstiftning av ifrågavarande karaktar
medför, synas med gällande rättsuppfattning ej kunna ske under alltför
summariska former.

Länsstyrelsen i Östergötlands län yttrar:

Förslaget uppställer två alternativ för utformningen av ett provisoriskt
forbud, av vilka det ena innebär att alla strandområden beläggas med byggnadsförbud
och det andra att byggnadsförbudet skall omfatta endast vissa
strandområden, som länsstyrelsen efter särskild prövning funnit speciellt
^aaatt skyddas. I båda fallen skulle länsstyrelsen äga att dispensera från
utiardat förbud i de fall bebyggelse icke kunde anses komma i konflikt med
fritidsintressena. Med hänsyn till den omgång och de kostnader för de byggnadssökande
samt besvär för myndigheterna, som det förra alternativet enligt
torslaget skulle medföra, förordas däri det andra alternativet, d. v. s.
utläggande av särskilda å karta angivna förbudsområden. Då länsstyrelsen
anser sig kunna utgå ifrån att lagförslaget kommer att prövas av riksdagen
snaf^t möjligt. och då förslaget förutsätter att länsstyrelsen skall efter en
snabbinventering ha förslag till förbudsområden färdigt omedelbart efter
lagens antagande, finner sig länsstyrelsen böra framhålla att tillräcklig tid
icke larer stå till förfogande för utförande av nödiga förarbeten, allra helst
som årstiden lägger hinder i vägen för en många gånger nödvändig besiktning
pa platsen. Med hänsyn till de avsevärda ingrepp i ägarens rätt att
förfoga över sin mark, som detta provisorium innebär och lagförslagets anspråk
på tillfredsställande kartläggning av förbudsområdena, synes det länsstyrelsen
att en grundligare utredning än vad det första alternativet medgiver
är ofrånkomlig. Ur denna synpunkt ter sig det andra alternativet eller
annu hellre en kombination av båda vara att föredraga. De farhågor, som
uttalas om särskild omgång, besvär och kostnader, torde vara avsevärt överdrivna,
särskilt sedda mot bakgrunden av nu gällande inskränkningar i
^ ggnadsverksamheten och den snabbhet varmed dispensärenden i byggnadsfrågor
för närvarande behandlas. För övrigt synes det länsstyrelsen,
som om lagstiftaren med fördel skulle kunna överlåta åt länsstyrelsen att
själv, avgöra sättet för förbudets genomförande. Enligt länsstyrelsens uppfattning,
vilken jämväl delas av överlantmätaren och länsarkitekten i länet,
borde man lämpligen förfara så, att från början allmänt förbud utfärdas
för skärgården och vissa uppräknade större insjöar och vattendrag, där fritidsområden
kan komma i fråga. Allt eftersom en tillförlitlig inventering
därefter hinner företagas, bör det allmänna förbudet successivt hävas och
ersättas med lokala förbud.

Överlantmätaren i Uppsala län anför:

Åtminstone i de län, där modern ekonomisk karta icke finnes, måste det
bli mycket svårt att från lagens tillämpningsområde avskilja bl. a. »sådana
fastigheter som redan exploaterats för privata ändamål». För Uppsala län
föreställer jag mig att man t. ex. beträffande Mälarstränderna, vilka i stor
utsträckning kantas av »en utpräglad glesbebyggelse», bör meddela generellt
förbud med endast några få undantagsområden. Man skulle alltså här

Kungl. Maj. ts proposition nr 223.

komma fram till att tillämpa en mellanform mellan de båda angivna alternativa
lösningarna. Det kan därvid icke hjälpas att redan exploaterade fastigheter
komma med inom en blivande strandlagstiftnings giltighetsområde.
Att så sker synes mig icke heller behöva väcka större betänkligheter.

Länsarkitekten i Uppsala län anför:

Att föreskriva en tydligt angiven gräns utan nöjaktigt kartmaterial torde
i praktiken vara ogenomförbart. Med hänsyn härtill synes generellt förbud
vid sjöar och vattendrag vara mera rationellt som provisorisk lag, särskilt
som distriktslantmätaren genom sin kontakt med överlantmätaren och länsarkitekten
redan på ett tidigt stadium torde kunna råda den byggnadssökande
att söka resp. icke söka dispens.

I de väl relativt fåtaliga fall, där distriktslantmätaren icke inkopplas,
skall byggnadsföretaget anmälas till byggnadsnämnden, varvid denna kan
tjänstgöra som första rådgörande organ innan högre instanser besväras.

I varje fall synes mig denna linje vara lämpligare i mindre län, där dispensansökningar
icke kunna förväntas betunga länsstyrelserna alltför mycket.

I övrigt kan ifrågasättas, om det icke vore lämpligare med ett sådant generellt
beslut, samt att från detta undantages stränderna kring vissa sjöar
och vattendrag samt vissa lättbestämda områden, som redan exploaterats.
Detta med hänsyn till att lagen avser ett provisorium på endast ett å två år.

Två remissinstanser, nämligen länsarkitekterna i Värmlands län samt ägodelningsdomaren
i Uppsala läns södra domsaga ha förordat alternativet med
ett generellt förbud. Länsarkitekten i Värmlands län anför sålunda:

Mot nu föreliggande förslag kan erinras att detsamma förutsätter en av
länsstyrelsen gjord inventering av de områden, som med hänsyn till bad
och friluftsliv närmast kunna komma i fråga. En sådan inventering måste
— om den skall föreligga färdig då lagförslaget träder i kraft — bil utomordentligt
summarisk och ändå omfatta avsevärda områden utmed Vänerns
stränder liksom utmed ett flertal större och mindre sjöar och vattendrag i
övrigt inom länet. I brist på lämpliga kartor torde vidlyftiga beskrivningai
även erfordras. Ur alla synpunkter lämpligare synes a ara att tillämpa det
i promemorian föreslagna alternativet om generellt förbud utmed alla stränder
längs hav, sjöar och rinnande vattendrag och att Kungl. Maj :ts Befallningshavande
på särskild framställning och efter prövning undantager
områden, som icke kunna anses särskilt eftersträvade.

Ägodelningsdomaren i Uppsala läns södra domsaga anför:

Nu skola länsstyrelserna fä sig pålagd den synnerligen grannlaga uppgiften
att anvisa vissa områden, där strandbebyggelse icke skall få äga rum
annat än undantagsvis. På flera håll torde i brist på lämpligt kartmaterial
samt på grund av andra omständigheter det ställa sig svårt att utföra värvet
på sätt remitterade förslaget avser, d. v. s. utmärka områden, som icke få
bebyggas. Det kan tänkas" att den andra i förslaget omförmälda metoden,
att utfärda ett generellt förbud, åtminstone på vissa håll (Mälaren!) är
lättare genomförbar. Från ett sådant generellt förbud skulle medges dels
"enerclla undantag redan från början, dels i anledning av gjorda framställningar
speciella undantag. Då byggande mot förbud skall vara belagt med
straff (t. o. in. fängelse) och vad olovligen byggts kunna borttagas, bör det
vara klara linjer mellan tillåtet och förbjudet. Ett generellt förbud vore
ur denna synpunkt att föredraga.

Kungl. Maj. ts proposition nr 223.

I detta sammanhang må en redogörelse, utöver den som återfinnes i de
redan citerade avsnitten, lämnas för vad som i yttrandena anförts rörande
den i promemorian förordade snabbinventeringen. Det övervägande
antalet remissinstanser har icke kommenterat förslaget i denna del;
problemet har sålunda berörts i inalles endast omkring femton yttranden.
Länsstyrelsen i Västernorrlands län meddelar, att den uppdragit åt överlantmätaren
att i samråd med länsarkitekten verkställa en inventering av
de inom länet befintliga skyddsvärda strandområdena för att erhålla erforderligt
underlag för utfärdande av de byggnadsförbud, som kunde befinnas
behövliga i händelse den föreslagna lagstiftningen komme till stånd. Länsstyrelsen
i Kronobergs län framhåller, att den inventering och utredning,
som skulle verkställas före utseendet av lämpliga skyddsområden, borde
ske i samverkan med vederbörande kommunala myndigheter, liksom även
frågor om dispens från ett utfärdat törbud. Länsstyrelsen i Jämtlands län
framhåller, att byggnadsnämnderna borde deltaga i inventeringen av skyddsvärda
strandområden och betonar att detta arbete måste bli omfattande.
Länsarkitekten i Östergötlands län yttrar:

För den snabbinventering, som erfordras för det nu tilltänkta lagförslagets
tillämpning, kan det numera för östra delen av länet framlagda
ekonomiska kartverket utgöra ett gott hjälpmedel. Genom ett samråd mellan
länsarkitekten och överlantmätaren och genom upplysningar från förslagsvis
lämplig ortsmyndighet och hushållningssällskapets fiskeriinstruktör,
vilken senare genom sitt arbete förvärvat kännedom om strändernas utseende,
torde i varje fall en preliminär utredning vara möjlig utan alltför
tidsödande undersökning.

Länsarkitekten i Stockholms län anför, att den ifrågasatta snabbinventeringen
visserligen bleve omfattande och tidsödande i ett län av Stockholms
läns karaktär men att det trots detta förefölle, som om den i promemorian
föreslagna lösningen skulle vara den rimligaste. Länsarkitekten i Skaraborgs
län påpekar, att länets brist på duglig ekonomisk karta vore en avsevärd
nackdel, som även komme att försvåra den förutsatta inventeringen.
Rådande årstid vore ej den lämpligaste för inventeringsarbetet, men förberedande
arbeten kunde påbörjas redan nu.

Lantmätareföreningen anser det uppenbart, att den schablonmässiga inventering,
vilken enligt promemorian ansäges nöjaktig såsom underlag för
törbudsfrågans bedömande, borde ersättas av en grundlig utredning, vid
vilken besiktning på marken regelmässigt borde äga rum. Överlantmätaren
i Malmöhus län erkänner, att det med hänsyn till åtgärdens brådskande natur
givetvis kunde anses önskvärt att erforderliga förbud kunde utfärdas
så snabbt som möjligt, men betonar samtidigt att man icke borde underskatta
taran av en alltför summarisk förberedande undersökning.

I några yttranden beröras de kostnader, som kunna uppstå genom inventeringsarbetet.
Länsstyrelsen i Stockholms län framhåller sålunda, att inventeringen
komme att medföra ett betydande merarbete för länsstyrelsen och
än mer för länsarkitektkontoret, varför en tillfällig förstärkning av arbets -

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

krafterna måhända torde bli erforderlig. Länsstyrelsen i Södemmnlands
län anför, att länsstyrelsen icke disponerade medel för en finbedömning av
byggnadsförbudens omfattning efter den reglering mer i grova drag, som
tydligen vore avsedd att följa omedelbart efter lagens ikraftträdande. För
den händelse lagförslaget genomfördes vore det alltså erforderligt, att särskilda
medel för sådant ändamål ställdes till länsstyrelsens förfogande.
överlantmätaren i samma län påpekar, att det nödvändiga inventeringsarbetet,
vilket väl i första hand komme att åvila länsarkitekten och överlantmätaren,
komme att kräva avsevärd tid och föranleda undanskjutande av
andra arbetsuppgifter. Då det kunde antagas bli nödvändigt att därvid taga
kontakt med personer som ägde lokalkännedom, borde befogenhet härtill
tilläggas utredningsförrättarna samt medel för därav föranledda kostnader
anvisas. Länsstyrelsen i Jönköpings län har, trots att den avstyrkt det remitterade
förslaget, ansett sig icke böra underlåta framhålla, att den ifrågasatta
lagstiftningen skulle medföra betydande utredningsarbeten för fastställandet
av förbudsområden och sannolikt föranleda ett så stort antal svårbedömbara
dispensärenden, att en utökning av personalen hos de redan nu
med byggnadsärenden hårt belastade myndigheterna bleve ofrånkomlig, därest
berörda parters anspråk på besked i hithörande ärenden i rimlig tid
skulle kunna tillgodoses.

Av den lämnade redogörelsen framgår, att vissa remissinstanser diskuterat
det i promemorian gjorda uttalandet, att förbudsområdena i tveksamma
fall hellre borde bestämmas för stora än för små. Detta uttalande har berörts
även av länsstyrelsen i Kronobergs län, som anför:

Länsstyrelsen kan ej dela den i promemorian uttalade uppfattningen att
skyddsområdena i tveksamma fall hellre böra bestämmas för stora än för
små. Ett bvggnadsförbud utan ersättningsmöjlighet — låt vara provisoriskt
— är ett allvarligt ingrepp i den enskilde jordägarens rätt att förfoga över
sin mark och bör begränsas så mycket som möjligt. I propositionen rörande
byggnadslagen förutsattes att bestämmelserna i 122 § skulle tillämpas
med varsamhet. En motsvarande anvisning vore i än högre grad påkallad,
då det gäller det nu ifrågavarande lagförslaget. Ett provisoriskt förbud
övergår lätt till att bli permanent. Om jordägaren skall få ersättning för
ett permanent förbud, vilket enligt promemorian kommer att bli föremål
för utredning, är även detta ett motiv för återhållsamhet både beträffande
antalet förbudsområden och dessas storlek. Ersättningsbeloppen kunna eljest
stiga till onödigt höga belopp.

Några remissinstanser ha närmare behandlat f råga n, huruvi d a
fastigheter som redan bildats för bostadsändamål
borde undantagas från lagstiflninge n. I denna del må
till cn början återgivas följande uttalande av styrelsen för lantmätareföreningen: Enligt

föreningsstyrelsens uppfattning bör lagtexten kompletteras med ett
stadgande enligt vilket fastighet, som före utfärdande av byggnadsförbud
bildats för bostadsändamål, automatiskt undantages från förbudet. Det
vore nämligen icke rimligt om en person, som förvärvat en fastighet av
4 Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 223.

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

nyssnämnda typ, skulle behöva underkasta sig ett dispensförfarandes kostnader
och besvär, blott därför att han på grund av rådande krisrestriktioner
ännu ej kunnat bebygga sin fastighet.

Överlantmätaren i Kopparbergs län har anlagt samma synpunkter:

I motiven har anförts, att det såvitt möjligt bör tillses att sådana fastigheter
som redan exploaterats för privata ändamål och från vilka allmänheten
redan är avstängd icke ingå i skyddsområdena. Denna princip synes
böra fastslås och preciseras genom ett stadgande i lagtexten av innebörd att
fastighet, som före förbudets utfärdande bildats för bostadsändamål, automatiskt
skall undantagas från byggnadsförbudet. Det kan nämligen icke
anses rimligt att en person som förvärvat en fastighet för bostadsändamål
skall behöva underkasta sig omgång och kostnader för ett dispensförfarande
enbart därför alt lian på grund av gällande krisrestriktioner varit förhindrad
att bygga, helst som han därigenom skulle komma i ett sämre läge än
de som icke lojalt funnit sig i sådana restriktioner.

Även överlantmätaren i Kronobergs län anser, att hänsyn borde tagas till
fastigheter, som bildats för bostadsändamål före lagens ikraftträdande, så
att dessa kunde få bebyggas.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anför:

Det torde vara uppenbart att åtskilliga markägare komma att tillskyndas
avsevärt men genom byggnadsförbud enligt den föreslagna lagen, exempelvis
sådana tomtägare, som köpt sin mark inom strandområdet till tomtpris
i avsikt att bebygga den men av en eller annan anledning icke fullföljt
denna avsikt före ikraftträdandet av lagen. Billighetshänsyn synes kräva
antingen att sådan mark undantages från nybyggnadsförbud eller också att
ersättning utgår för av sådant förbud orsakat avsevärt men för markägaren.
Det synes länsstyrelsen lämpligast, att frågan löses genom att den föreslagna
lagen i likhet med vad som skett beträffande det nybyggnadsförbud,
som omförmäles i 86 § och 122 § gällande byggnadslag, kompletteras med
en bestämmelse, att dispens från ett med stöd av lagen meddelat byggnadsförbud
ej må vägras, om avsevärt men därigenom tillskyndas markens ägare
och denne ej erhåller skälig ersättning därför.

Överlantmätaren i Örebro län har diskuterat detta problem ingående och
anfört:

Det är enligt överlantmätarens mening ingen tvekan om, att förbud enligt
den föreslagna lagen i vissa fall skulle komma att för enskilda jordägare
medföra konsekvenser, som vore stötande för allmän rättsuppfattning,
såvida icke kompensation för liden skada utginge. För den som exempelvis
köpt ett tomtområde och kanske därå utfört en del förberedande arbeten
i avbidan på eftergifter i byggnadsrestriktionerna för att så snart som möjligt
få uppföra en sommarstuga på platsen torde förbudet i praktiken kunna
bli liktydigt med förlust av hela köpeskillingen och värdet av utförda arbeten.
Om man anser detta oskäligt, synes den föreslagna lagen böra kompletteras
med bestämmelser innebärande antingen undantag från förbudet
eller rätt till ersättning eller en kombination av dessa anordningar i överensstämmelse
med stadgandena beträffande byggnadsförbud enligt 86 och
122 §§ byggnadslagen. Det sistnämnda skulle innebära, att man i vissa
undantagsfall accepterade eftergifter i fråga om tillgodoseendet av fritidsintressena
med hänsyn till kostnaderna för genomförande av förbudet. Att
generellt undantaga sådana fall, då förbudet skulle medföra ekonomisk för -

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

lust eller annat avsevärt men för enskild jordägare, synes emellertid kunna
medtöra, att man nödgades uppgiva fritidsintressen av väsentligt större
värde än den skadeersättning, som kan ifrågakomma. För utnyttjandet av
ett sammanhängande strandområde för fritidsändamål kan även uppförandet
av en enda sommarstuga inom detta och avskärandet av en ringa del
av strandområdet innebära betydande olägenheter, över huvud taget torde
det riktigaste få anses vara, att i förevarande fall en avvägning sker mellan
å ena sidan den eventuella ersättningens belopp och förbudets betydelse för
tillgodoseendet av fritidsintressena. Detta skulle tydligen kunna ernås genom
bestämmelser av samma innebörd som de i 122 § sista punkten byggnadslagen
givna. En förutsättning härvid är dock, att medel också ställas
till länsstyrelsernas förfogande för reglerandet av ersättningsfrågan i förekommande
fall.

En viss ytterligare begränsning av ersättningsfallen torde med hänsyn till
lagens karaktär av provisorium böra övervägas. Klart befogade framträda
enligt överlantmätarens mening ersättningsanspråken i fråga om jordägare,
vilka förvärvat den mark, som drabbas av förbudet, i avsikt att för egen
räkning bebygga den. För den som inköpt en större fastighet och därvid
med hänsyn till den generellt fria rätten till glesbebyggelse räknat med att
framdeles sälja en eller annan strandtomt, kan förbudet givetvis även synas
medföra en förlust, men det är dock härvid fråga om ett i viss mån spekulativt
värde, som ännu ej aktualiserats. Ett ställningstagande till ersättningsfrågan
i dylika fall och därmed eventuellt även frågan om jämkningar
i den bestående rätten till glesbebyggelse torde förutsätta utredningar av
den omfattning, att fritidsintressena skulle kunna äventyras i avvaktan på
slutförandet av dem. Med hänsyn härtill torde det kunna anses motiverat,
att åtminstone tills vidare begränsa ersättningsrätten till de fall, där förbudet
drabbar person, som före lagens ikraftträdande förvärvat marken i
avsikt att bebygga den, därvid jämväl förutsättes att hinder eljest ej förelegat
för den avsedda bebyggelsen.

Länsarkitekten i Gotlands län anför:

I lagförslaget ingår mycket litet föreskrifter, som giva anvisning om tilllämpningen.
Det göres bl. a. icke skillnad på ostyckad mark och tomtmark
inom icke planlagda områden, vilket synes hava mycket stor betydelse, då
lagen förutsätter att ersättning icke skall utgå för de olägenheter förbudet
åsamkar markägare. Bestämmelsernas schematiska utformning och den
provisoriska karaktären synes mig innebära att lagen skall användas med
synnerlig stor försiktighet. Detta synes även framgå av följande mening i
promemorian: »I tveksamma fall böra skyddsområdena hellre bestämmas
för stora än för små, men det bör såvitt möjligt tillses att sådana fastigheter
som redan exploaterats för privata ändamål och från vilka allmänheten
redan är avstängd icke ingå i skyddsområdena.» Lagen riktar sig sålunda
huvudsakligen mot ny exploatering. I

I prom e m o r i a n har föreslagits att lagen icke skulle gälla beträflande
område som inginge i fastställd stadsplan eller byggnadsplan eller i
godkänd avstyckningsplan. I anledning härav anför lantmäteristijrelsen:

Enligt lagföi slaget skall byggnadsförbud varom nu är fråga över huvud ej
gälla beträffande område, som ingår i bl. a. avstyckningsplan. Hinder möter
emellertid icke att meddela förbud mot tätbebyggelse inom avstyckningsplaneområde
(jfr 123 och 168 §§ byggnadslagen''). Genom sådant förbud
sattes avstyckningsplanen i stort selt ur kraft utan alt planen dock upp -

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

häves. Att formellt upphäva avstyckningsplan synes för övrigt kunna möta
vissa svårigheter. Lantmäteristyrelsen anser det oegentligt och med hänsyn
till de intressen, som strandlagen skall skydda, betänkligt om strandlagen
ej skulle kunna tillämpas inom sådant avstyckningsplaneområde, som omfattas
av tätbebyggelseförbud. Styrelsen föreslår därför, att förbud enligt
strandlagen skall kunna meddelas jämväl inom sådant område.

Å andra sidan har länsstyrelsen i Gävleborgs län anmärkt, att lagen icke
heller borde gälla beträffande område, som inginge i fastställd generalplan.
Vidare har länsstyrelsen i Malmöhus län anfört, att byggnadsförbud med
stöd av lagen icke borde kunna meddelas beträffande område, för vilket
avstycknings- eller nybyggnadsförbud meddelats, då fråga väckts om upprättande
av byggnadsplan. Länsstyrelsen har därjämte framhållit att, då
ägare av mark som omfattades av nu ifrågavarande byggnadsförbud kunde
tänkas komma att utnyttja marken på ett sätt som försvårade eller omöjliggjorde
dess användning för friluftsändamål, det syntes länsstyrelsen välbetänkt,
om lagen komme att innehålla stadgande om förbud mot schaktning,
fyllning, trädfällning eller annan därmed jämförlig åtgärd.

I några remissyttranden har jämväl diskuterats förslaget, att byggnadsförbud
som meddelats med stöd av lagen icke skulle utgöra hinder för uppförande
av byggnad som erfordrades för försvarets, jordbrukets, skogsbrukets,
fiskerinäringens eller den allmänna samfärdselns behov. Sålunda anför
överståthållarämbetet:

Det vill synas som om detta undantag vore alltför vidsträckt. Väl skall all
hänsyn tagas till behovet av byggnad för försvarets behov. Men det kan
ifrågasättas, om ej tillika en prövning ur naturskyddssynpunkt kan vara påkallad.
Ofta kan det visa sig, att en byggnad för försvarsväsendet lika väl
fyller sitt ändamål på en annan plats än den tilltänkta — exempelvis endast
genom förläggande på något kortare avstånd därifrån — och att den ändrade
förläggningen är synnerligen önskvärd för bevarande av ett strandområdes
ursprungliga skick. Under ett provisorium lärer några betänkligheter ej böra
möta mot den här antydda utvidgningen av lagens tillämplighetsområde.
Liknande synpunkter kunna anläggas även å frågan om uppförande av övriga
i undantagsstadgandet angivna byggnader.

Landsorganisationen anför, att det syntes som om anledning saknades att
från dispenskravet undantaga andra byggnader än sådana som erfordrades
för försvarets behov; det syntes vara till fyllest att föreskriva, att vid prövning
av dispensansökan särskild hänsyn skulle tagas till om byggnaden vore
erforderlig för något av de angivna behoven. Samma uppfattning har uttalats
av länsarkitekten i Värmlands län.

Ägodelningsdomaren i Villands domsaga anför:

Av den formulering, lagförslage''t erhållit, synes framgå, att avgörandet avfrågan,
huruvida en byggnad för något av de angivna behoven må anses erforderlig
och förty kan få uppföras utan tillstånd, skall ankomma å den, som
låter uppföra byggnaden. Lämpligheten härav beträffande byggnad för annat
av berörda behov än försvarets och den allmänna samfärdselns synes
mig kunna starkt betvivlas, särskilt med hänsyn därtill, att åtskilliga tveksamma
gränsfall kunna förväntas uppkomma. Det förefaller mig mera ända -

Knngl. Maj.ts proposition nr 223.

målsenligt, att spörsmålet om erforderligheten av byggnad för jordbrukets,
skogsbrukets och fiskerinäringens behov jämlikt lagens huvudregel förbehålles
länsstyrelsens bedömande.

Länsarkitekten i Skaraborgs län yttrar:

I lagförslaget undantages bebyggelse för bland annat jordbrukets, skogsbrukets
och fiskerinäringens behov. Denna bebyggelse undantages även från
anmälningsskyldighet enligt 146 § byggnadsstadgan. Det synes ej vara otänkbart,
att sådan bebyggelse härigenom i vissa fall kan komma att äga rum på
berörda strandområden som en reaktion mot lagförslaget, därest detta kommer
att uppfattas som ett ensidigt gynnande av vissa kategorier på andras
bekostnad. Liknande lägenheter torde härvid uppstå som vid bebyggelse av
annat slag.

Länsarkitekten i Kristianstads län yttrar, att det visserligen enligt hans
mening vore önskvärt med en skärpning av förbudet så tillvida, att bostadsbyggnader
för jordbrukets, skogsbrukets och fiskerinäringens behov jämväl
skulle falla inom detsamma men tillägger att, då det vore synnerligen angeläget
att lagen snarast möjligt kunde tillämpas och en sådan skärpning kunde
väntas förhindra eller fördröja antagandet, han ansåge sig böra tillstyrka
förslaget i nu föreliggande skick.

Treliundrametersgränsen.

Några synpunkter på dispensprövningen.

Icke fullt ett trettiotal remissinstanser ha berört det i promemorian gjorda
uttalandet, att de skyddsbara strandområdena borde omfatta mark samt vattenområde
inom ett avstånd av förslagsvis högst 300 meter från strandlinjen
vid normalt medelvattenstånd.

Fastighetsbildningssakkunniga ha understrukit önskvärdheten av att det i
lagförslaget angivna avståndet, högst 300 meter, icke schablonmässigt antoges
som norm i stället för såsom maximiregel. På många håll i landet torde
det tillfälliga byggnadsförbudet enligt de sakkunnigas mening kunna begränsas
att avse strandområden av väsentligt mindre bredd än den högsta
tillåtna.

Länsstyrelsen i Södermanlands län har mera allmänt yttrat sig om förslaget
i denna de]:

Den 300-meters gräns, som omtalas i förslaget, är tydligen avsedd såsom
ett maximum, så att länsstyrelsen skall ha att i varje fall pröva hur bred
strandremsa som med hänsyn till terrängen in. m. bör beläggas med byggnadsförbud,
dock att länsstyrelsen icke i något fall får gå längre än 300 meter
från stranden. Även med en sådan begränsning bör länsstyrelsen, allteftersom
planarbetet fortgår, spontant undersöka, om icke successivt det ursprungliga
förbudet kan lättas eller inskränkas på det ena eller andra området.
Därjämte bör givetvis, såsom i andra fall av provisoriska byggnadsförbud,
tillstånd till byggande kunna lämnas, då detta kan ske utan allvarlig
kränkning av de intressen, som lagen avser att skydda, respektive då förbudets
behållande skulle vålla vederbörande betydande men.

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

Överlantmätaren i Hallands län yttrar:

Det kan förutses, att den angivna maximigränsen för strandområdets utsträckning
på bägge sidorna om strandlinjen vid den praktiska tillämpningen
av lagen lätt kan bli den normalt tillämpade. Visserligen framgår av motiven
att så icke varit avsikten, men för undvikande av en schablonmässig
tillämpning av lagen i de med hänsyn till landskapets karaktär i olika fail
högst varierande omständigheterna borde förevarande stadgande givas sådan
utformning, att med strandområde skall förstås mark samt vattenområde
inom det avstånd från stranden, som med hänsyn till förhållandena i
varje särskilt fall kan vara av dessa påkallat och motiverat, dock högst 300
meter från strandlinjen vid normalt medelvattenstånd.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län anför, att från dess sida icke funnes något
att invända mot den valda huvudlinjen för lagstiftningen, nämligen dispensabla
byggnadsförbud å vissa särskilt bestämda områden, vilka — såsom
i promemorian antyddes —- givetvis icke alltid behövde utsträckas till det
medgivna maximiavståndet av 300 meter från strandlinjen. Enligt länsstyrelsen
i Norrbottens län borde områdets djup bestämmas efter förhållandena
i varje särskilt fall inom gränserna 100—300 meter.

Vissa av de instanser som yttrat sig rörande 300-metersgränsen ha uttryckligen
förklarat, att de funnit denna väl avvägd. Sålunda anför länsstyrelsen
i Hallands län, att förslaget enligt länsstyrelsens åsikt innefattade en lämplig
avvägning mellan de olika intressena, när det gällde att fastställa de skyddbara
områdenas maximala utsträckning. Såsom överlantmätaren i sitt yttrande
påpekat funnes emellertid anledning låta lagrummet i fråga undergå
en omskrivning till förtydligande av att utfärdade nybyggnadsförbud kunde
avse mindre områden än 300 meter från strandlinjen. Länsstyrelsen i Kalmar
län yttrar, att förslaget vore tillfredsställande, i det att ett enligt detta avpassat
område i allmänhet torde vara tillräckligt för det behov, som lagstiftningen
ville tillgodose. Om större djup erfordrades för ett visst område, torde
enligt länsstyrelsens mening detta merendels vara beroende på förhållanden,
som avsåges i 122 § byggnadslagen. Länsarkitekten i Hallands län yttrar:

Vad beträffar de i förslaget intagna föreskrifterna kan givetvis diskuteras,
huruvida det angivna strandområdets högsta bredd, 300 m, är lämplig. Behovet
av skydd för strandområdet är ju mycket olika. Inom den många
gånger flacka hallandskusten utan vegetation eller för de kala klippområdena
i norr är 300 m icke ett för brett område. Å andra ställen med vegetation
och småkuperad terräng är ett område av 300 in tillräckligt eller kanske
mer än tillräckligt. De föreslagna 300 m synas med hänsyn härtill vara ett
lämpligt medeltal.

Länsarkitekten i Västerbottens län anför, att det inom länet i stor utsträckning
torde vara möjligt att nå det avsedda resultatet med ett mindre
djup på förbudsområdet än 300 m och att det syntes självfallet att man vid
tillämpning av lagen icke använde större mått än vad som i varje fall finge
anses nödvändigt.

Landsorganisationen anför:

Vad angår maximigränsen för skyddsområde hade fritidsutredningen på
sin tid föreslagit en gräns av 500 meter från strandlinjen; gränsen har i

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

promemorian satts till 300 meter. Landsorganisationen kan acceptera denna
begränsning men förutsätter såsom en självklar konsekvens därav en restriktivare
dispensgivning än man kunnat räkna med, därest gränsen bestämts
i enlighet med fritidsutredningens förslag.

Bland dem som uttryckligen godtagit promemorians ståndpunkt i denna
fråga må slutligen nämnas länsstyrelsen i Blekinge län, som anför:

Visserligen kan det ifrågasättas, om det är nödvändigt att utsträcka
strandområdet så långt som till 300 meter från strandlinjen. Åtminstone
för detta läns vidkommande synes nämligen i de flesta fall ett mindre område
vara tillräckligt för att tillgodose friluftsintressena. Men då det torde
kunna förutsättas att vederbörande länsstyrelse i varje enskilt fall noggrant
beaktar att förordnande enligt lagen icke får större omfattning än
vad som är oundgängligen nödvändigt, vill länsstyrelsen icke föreslå någon
ändring i denna del.

Ägodelningsdomaren i Uppsala läns södra domsaga anför:

Genom att draga bebyggelsen bort från stranden vill man dels förhindra
det förstörande av landskapsbilden, som tyvärr redan i stor utsträckning
förekommit genom det fria byggandet, dels bereda utrymme för allmänheten
att vistas på och i närheten av stränderna. För det förra syftet torde det
ofta räcka med ett vida mindre friområde än 300 meter. Dragés bebyggelsen
i onödan för långt in, tager man i oträngt mål från markens ägare det
värde som ligger i att bo med vattnet inom synhåll. För det senare syftet
kräves vanligen ett större område.

Avslutningsvis anför nämnde ägodelningsdomare, att det icke torde vara
erforderligt att i alla fall röra sig med en fribredd av 300 meter utan att
en mindre bredd borde kunna föreskrivas.

Knappt ett tiotal av samtliga remissinstanser har intagit den ståndpunkten,
att 300-metersgränsen borde minskas, eller åtminstone ifrågasatt en
sådan minskning. Sålunda anför länsstyrelsen i Kronobergs län:

Vid utformandet av en lag, som ger myndigheterna möjlighet att effektivt
hindra bebyggelse å vissa strandområden, bör den ledande principen
enligt länsstyrelsens mening vara den, att man icke skall göra större intrång
på den enskilde jordägarens handlingsfrihet än som är oundgängligen
nödvändigt för att syftet med lagen skall kunna uppnås. Ur denna synpunkt
synes den i föreliggande lagförslag angivna gränsen för förbudsområdet,
300 meter från strandlinjen, innebära ett onödigt stort ingrepp. Det
bör vara tillräckligt att låta de skyddsbara strandområdena omfatta mark
samt vattenområde inom ett avstånd av högst 100 meter från strandlinjen.
Denna sträcka har länsstyrelsen angivit i sitt förordnande om förbud mot
bebyggelse enligt 122 § byggnadslagen.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län ifrågasätter, om ej en strandbredd av upp
till 300 meter finge anses vara väl stort tilltagen. Länsarkitekten i Jämlands
län anför, att det möjligen kunde anses onödigt med den bestämda
maximigränsen 300 meter från strandlinjen och menar att begränsningen borde
kunna lämnas åt länsstyrelsen att avgöra för varje fall. Länsstyrelsen i
Kopparbergs län yttrar:

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

Länsstyrelsen vill ifrågasätta, huruvida det i lagutkastet för strandområdets
bestämmande föreslagna högsta avståndet av 300 meter från strandlinjen
är erforderligt för ernående av lagstiftningens syfte. Om det är fråga
om att trygga allmänhetens tillgång till själva stranden, synes ett avstånd
av 150 meter vara tillräckligt. Badning samt anordnande av camping- och
lägerplatser kan i regel bekvämt inrymmas även inom ett på så sätt tillmätt
område. Länsstyrelsen vill påpeka, att varje begränsning av de från
bebyggelse frilagda områdena innebär minskat antal dispensansökningar
och minskat arbete för de övervakande myndigheterna.

Länsstyrelsen i Stockholms län anför:

Såvitt länsstyrelsen nu kan bedöma, torde för länets vidkommande en
så långtgående friläggning av ifrågakommande strandområden, som förslaget
skulle öppna möjlighet till, icke vara behövlig. Länsstyrelsen är
närmast böjd att tro, att ett eventuellt byggnadsförbud här i allmänhet bör
kunna begränsas till en strandremsa av omkring 100 meters bredd eller,
beroende på terrängförhållandena, än mindre. Länsstyrelsen kan emellertid
givetvis icke bedöma, om och i vad mån frågan härom ställer sig olika
inom andra delar av landet.

Länsarkitekten i Västmanlands län yttrar:

Det torde kunna ifrågasättas, huruvida icke strandområdets bestämmande^
till 300 meters djup från strandlinjen räknat vid normalt medelvattenstånd
är väl stort. Lagförslaget åsyftar ju egentligen strandens skydd och
torde det därför kunna vara till fyllest med att berörda mått fastslås till 100,
möjligen 150 meter. Skulle bebyggelse uppstå utanför detta område kan
byggnadslagens bestämmelser tillämpas för vinnandet av en ändamålsenlig
planering, varvid riskerna minskas för uppkomsten utmed strandområdet
av en oordnad bebyggelse och kan undvikas sådant upprätthållande
av byggnadsförbudet inom strandområdet, som kan föranleda en eventuell
ersättning till markägaren.

Överlantmätaren i Norrbottens län har ingen annan erinran att göra
mot förslagets utformning än att strandområdet icke borde tilltagas mer än
högst 100 meter för undvikande av onödigt krångel och för att lagtillämpningen
icke skulle få karaktären av bebyggelsereglering.

Fastighetsägareförbundet finner den föreslagna bredden, 300 meter, vara
alltför stort tilltagen. Det friluftsliv, som koncentrerades på stranden, avsåge
till det väsentligaste vattnets utnyttjande. Med hänsyn därtill borde
en betydligt ringare bredd vara till fyllest. Lantbruksförbundet finner det
egendomligt, att den del av stranden, som skulle beläggas med byggnadsförbud,
utan någon som helst utredning eller motivering föresloges så relativt
stor som 300 meter.

Ä andra sidan hävda ett par remissinstanser, att 300-metersgränsen vore
alltför knappt tilltagen. Sålunda anför ägodelningsdomaren i Östra och
Medelsta domsaga:

Vad beträffar lagförslagets begränsning till områden inom högst 300 meters
avstånd från strandlinjen bör beaktas, dels att beskaffenheten av vissa
strandområden är sådan, att det för att skydda natur- och skönhetsvärden
är önskvärt att kunna hindra eller reglera bebyggelsen även på
större avstånd från strandlinjen, dels ock att det under vissa förhållanden

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

erbjuder mindre svårigheter att utan ekonomisk förlust för markägaren begränsa
bebyggelsen till vissa områden inom en bred zon än inom en smalare.
I betraktande härav och enär de tillfälliga byggnadsförbuden skola
avse endast vissa utvalda strandområden synes det vara önskvärt att något
utvidga den föreslagna lagens tillämplighetsområde.

överlantmätaren i Kalmar län yttrar:

Vidkommande i lagförslaget angiven definition på strandområde anser
jag mindre lämpligt att i lag fastslå visst avstånd från strandlinjen vid
normalt medelvattenstånd. Enligt min mening vore det bättre och smidigare
om länsstyrelsen i varje särskilt fall finge befogenhet att bestämma
vad som skall förstås med strandområde. *

En utredning inom Kalmar län kommer nämligen säkert att visa att ett
strandområde på 300 meter i vissa fall icke är tillräckligt, och att samma
avstånd i andra fall kan verka onödigt stort.

Några remissinstanser ha kritiserat förslaget, att avståndet från
strandlinjen skulle vara avgörande, överlantmätaren i Stockholms
lön anför att det speciellt för Stockholms läns vidkommande, med dess skärgårds
av naturen sönderskurna och oregelbundna strandlinjer, skulle verka
ur många synpunkter synnerligen olyckligt, därest avståndet från strandlinjen
i och för sig finge bli en avgörande faktor vid fastighetsbildning
och bebyggande. Överlantmätaren i Uppsala län anför:

Det ligger i sakens natur att gränsdragningen särskilt på land för de
strandområden, som skola beläggas med förbud, många gånger blir ytterst
svår att verkställa. I bestämmelsen »högst 300 meter från strandlinjen» i
1 § torde väl ligga en antydan om att man, där tydliga kartor finnas, bör
inom maximiavståndet försöka att få fram en utjämnad begränsnmgslinje.
För Uppsala län, där endast i undantagsfall lämpligt kartmaterial finnes,
kommer gränsdragningen uppenbarligen att vålla vissa svårigheter.

Slutligen anför länsstyrelsen i Jämtlands län:

I sjöar, som blivit föremål för reglering av vattenkraftsintressenter, kan
svårighet föreligga att bedöma det normala medelvattenståndet. Detta uttryck
är ej lämpligt beträffande dylika sjöar. Högsta och lägsta dämningsgräns
är emellertid känd i sådana sjöar (i t. ex. Kvarnbergsvattnet 312,o
resp. 302,o m) och hänsyn härtill torde få tagas vid bedömningen av strandområdes
omfattning. Detta kan vid förbuds utfärdande angivas utan anknytning
till medelvattenståndet.

Av den förut lämnade redogörelsen framgår att några remissinstanser,
bl. a. i samband med diskussionen av uttrycket »exploaterad fastighet»1
och vid behandlingen av 300-metersgränsen,2 jämväl anlagt vissa synpunkter
på dispensprövningen. Här må nu återgivas ytterligare några
uttalanden i detta ämne. Sålunda anför byggnadsstyrelsen:

Beträffande länsstyrelsens rätt att medgiva undantag från ett med stöd
av den tänkta provisoriska lagstiftningen meddelat byggnadsförbud vill
byggnadsstyrelsen framhålla, att det ofta torde komma att visa sig nödvändigt
att därvid iakttaga restriktivitet. Härför talar bl. a. den omständigheten
att det på inånga håll blivil vanligt att sedan avstyckning och bebyggelse
skett i närheten av en strand — eventuellt i enlighet med godkänd av -

Se ovan s. 50 nederst och 52 överst.

Se ovan s. 48.

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

ycknmgsplän eller fastställd byggnadsplan — strandmark från stamfaslgheten
utarrenderats till avstyckningens innehavare, varvid följden blivit
den att allmänheten de facto utestängts från tillträde till stranden och

I detta sammanhang må nämnas att även lantmäteristyrelsen påpekat
vådan av att »tomtmark» kunde bildas helt utan samband med byggnadsföretag,
t. ex. om en redan bebyggd tomtplats tillfördes en därintill belägen,
törut »fri» strandremsa.

Länsarkitekten i Göteborgs och Bohus län yttrar:

Då man lar kunna utgå ifrån att länsstyrelsen ger dispens, där bvesnaden
inte uppenbart skadar strandområdet och väl även där förbudet annars
skulle medföra påtaglig och oskälig skada för markägare, så synes
inte heller från strandägarhåll någon grundad anledning till större oro finnas.
I regel lar markägare på längre sikt ha fördel av att strandremsan på
egen och grannars mark hålles öppen. Många gånger torde länsstyrelsen
kunna medge undantag från byggnadsförbudet om man kan visa, att huset
tår en sadan utformning och färggivning samt en sådan hänsynsfull placering
i terrängen, att det inte kommer att brutalt störa en vacker strand -

Länsarkitekten i Skaraborgs län anför:

Lagens syfte att i avbidan på permanent lagstiftning i ämnet under en
övergångsperiod skydda av länsstyrelsen fastställda strandområden från
försvarar eller omöjliggör dessa områdens framtida utnyttjande
för ett allmant behov, synes gott. Huru detta syfte skall kunna
p11}’®*1?868 uta.^ &ff enskild ratt trädes för när torde vara en mycket svårlmL
„,ga’ tS"åV1x^ kompenserande ersättning ej kan bjudas då förlust bevisNagon
sadan ersättning synes dock ej vara avsedd.

V*d länsstyrelsens tillståndsprövning enligt förslagets 1 § kan beslutet därtor
påverkas av bilhghetsskäl. En fri prövning med hänsyn tagen enbart till
lagens syfte torde sålunda försvåras. J b

Slutligen yttrar i denna fråga länsarkitekten i Jämtlands län:

Naturligtvis finns det stora strandområden, där exploatering av strandtomter
kan ske utan att andra intressen trädas för när. Det torde också vara
torslagets mening att lagen skall användas med en viss försiktighet. Likaså
kan aven inom beslutade förbudsområden någon exploatering, särskilt av
tomter som ligga på visst avstånd från strandlinjen, äga rum. Genom formen
med lansstyrelseförbud kan i sådana fall lätt dispens meddelas.

Ersättningsfrågan.

Av de inalles åttiosex remissinstanserna ha femtioen antingen uttryckligen
godtagit promemorians innehåll i ersättningsfrågan eller också lämnat
vad promemorian härom innehåller utan erinran. Ungefär ett tiotal av
sistnämnda instanser har dock betonat angelägenheten av att en definitiv
lagstiftning i ämnet komme att träda i kraft så snart som möjligt och att
den planerade utredningen komme att bli förutsättningslös i vad den avsåge
ersättningsfrågan. I fem yttranden har intagits den ståndpunkten, att den
definitiva lagstiftningen borde stadga ersättning jämväl för skada, som

Kangl. Maj. ts proposition nr 223.

hänförde sig till den provisoriska lagstiftningens giltighetstid. Sammanlagt
tjugufem remissinstanser ha riktat mer eller mindre stark kritik mot promemorians
innehåll beträffande ersättningsfrågan och ha ansett att detta
spörsmål borde regleras redan i den provisoriska lagen. Övriga fem instanser
ha icke intagit någon klar ståndpunkt i förevarande fråga.

Av de remissinstanser, vilka uttryckligen biträtt den i promemorian intagna
ståndpunkten, må nämnas lantmäteristijrelsen, som yttrat att styrelsen,
med hänsyn till att den föreslagna lagstiftningen vore av provisorisk
karaktär och att den kunde väntas inom kort tid bli ersatt av definitiva lagregler,
ansåge att det icke nu funnes anledning att föreslå regler om ersättning
till markägare för den skada de i vissa fall kunde lida genom ingrepp
enligt lagen. Efter någon tids tillämpning av den provisoriska lagen borde
dessa frågor kunna överblickas bättre än för närvarande. Länsstyrelsen i
Älvsborgs län anför, att den tagit fasta på vad i promemorian framhållits
därom, att ersättningsfrågan borde närmare utredas i samband med den
definitiva lagstiftningen i ämnet. Länsarkitekten i samma län framhåller:

De olägenheter och svårigheter, som för den enskilde markägaren kan
följa och för vilka han tills vidare ej synes komma att erhålla någon ekonomisk
gottgörelse, vilket ju dock förutsättes i motsvarande bestämmelse
i byggnadslagen, äro ju ytterst en fråga om tillämpningen.

Länsarkitekten i Göteborgs och Bohus län yttrar:

Det är ett beklagligt förhållande, att man inte långt tidigare haft möjlighet
att från förstörelse genom olämplig bebyggelse skydda de naturområden,
som man måste ha tillgång till för att ge möjligheter för människorna
i våra städer och samhällen att få njuta den rekreation och trevnad ute
i naturen, som är så allmänt eftersträvad och nödvändig i vår tid. Bland
annat gäller detta våra strandområden. Denna brist i lagstiftningen har
medfört, att stora, vackra och i förhållande till tätorterna välbelagna
strandområden blivit bebyggda på ett sådant sätt, att de helt eller delvis
spolierats för bad- och annat friluftsliv. Och detta har många gånger också
varit till uppenbar ekonomisk skada för markägarna. Hade man hållit
stranden och dess närmaste omgivningar fria från bebyggelse så hade marken
innanför, som ofta utgör den största delen av markinnehavet, blivit så
mycket mera vård. I många fall har man fått höra strandägare beklaga,
att man varit så kortsynt, att man sålt bort tomterna utefter stranden
med följden, att ingen vill köpa tomtmark innanför.

Det måste anses \ hög grad angeläget, att snarast möjligt kunna hindra
denna misshushållning med våra värdefulla strandområden och detta galler
både det allmännas och markägarnas intressen.

I detta sammanhang må återgivas följande avsnitt ur det yttrande, som
avgivits av länsarkitekten i Hallands län:

Genom lagen kommer säkerligen en viss förskjutning av strandbebyggelsen
inåt land att ske, vilket många gånger icke är olämpligt. Det torde icke vara
nödvändigt, att av hälsoskäl, bekvämlighetsskäl eller trevnadsskäl sommarstugorna
"uppföras alldeles i strandkanten. Tvärtom är en bebyggelse något
längre bort från stranden många gånger att föredraga, och erfarenheten
från länsarkitektens arbete har visat, alt de som bygga sommarstugor i
allt större utsträckning söka sig något längre in från kusten, skyddade

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

frän de manga gånger besvärliga västvindarna. Att bebyggelsen numera
torlagges nagot inåt landet, är naturligtvis i flera fall beroende på att de
ur badsynpunkt bästa och vackraste strandområdena nära nog helt ockuperats,
som tallet är exempelvis inom stora sträckor i Onsala, Vallda och
Slaps socknar Genom att bebyggelsen på ovan nämnt sätt drar sig inåt
landet, far markägarna längre bort från stranden möjligheter att sälja tomtplatser.
Detta medför en markvärdestegring, som troligen inom vissa områden
kommer att fortsätta allt längre bort från stranden på för ifrågavarande
andamal attraktiva områden. 1 B

Länsstyrelsen i Kopparbergs län yttrar, att den avstode från att i detta
sammanhang iramtöra något yrkande i ersättningsfrågan med hänsyn till
att i promemorian utsagts, att spörsmålet om ersättning till markägare,
som lede men av ett byggnadsförbud av här ifrågavarande slag, skulle
prövas vid utredningen rörande en definitiv lagstiftning på området. Vid
genomförandet av en definitiv lagstiftning syntes man dock icke kunna
undgå afl sörja för en likformad ersättningsrätt för markägare, oavsett
etter vilket lagrum det allmänna inskrede och hindrade markens fria utnyttjande.
Ägodelningsdomaren i Östra och Medelsta domsaga anför:

Enligt förslaget är det icke avsett att ersättning skall utgå till markagare
för det men han kan tillskyndas genom byggnadsförbud som grundas
pa den provisoriska lagen. Detta är i viss mån ägnat att väcka betänkmen
pydcs dock — i betraktande av att samma regel gäller vid
åtskilliga provisoriska byggnadsförbud enligt byggnadslagen och med hänsyn
till att svårigheter ofta skulle yppas att avgöra om och i vad mån skada
UPP ,mmit ~; kunna godtagas under förutsättning, att den definitiva lagf.
,,nm8en i ämnet kan träda i kraft inom en snar framtid och att vid
tillämpningen av den provisoriska lagen rimlig hänsyn tages till markägarnas
berättigade intressen.

Bland de övriga instanser, vilka — samtidigt med att de godtagit promemorians
ståndpunkt — uttryckligen betonat angelägenheten av att den
delinitiva lagstiftningen komme till stånd så snart som möjligt, må nämnas
overståthållarämbetet, länsstyrelserna i Hallands och Jämtlands län, vilka
tre instansers yttranden i denna del förut återgivits,1 samt länsstyrelserna
i Uppsala och Gotlands län. Även fastighetsbildningssakkunniga understryka
nämnda synpunkt och anföra, att det kunde vara ägnat att inge viss betänksamhet
mot förslaget att ersättningsproblemet undanskjutits däri. De sakkunniga
funne sig emellertid böra i princip förorda förslaget men utginge
därvid från att tiden för den provisoriska lagstiftningens giltighet icke utsträcktes
längre än i promemorian angivits och att ersättningsfrågan upptoges
till förutsättningslös prövning vid utarbetandet av definitiv lagstiftning
i ärendet. Betydelsen av att utredningen i ersättningsfrågan bleve förutsättningslös
framhålles även av överlantmätaren i Södermanlands län och
länsarkitekten i Hallands län.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län anför:

Enligt det remitterade förslaget avses någon ersättning icke skola utgå
till markagaren för det men, han kan komma att tillskyndas genom sådant

1 Se ovan s. 31 f.

Kungl. Maj. ts proposition nr 223.

byggnadsförbud som avses i lagförslaget. En sådan anordning, som icke
synes kunna motiveras enbart med hänvisning till den föreslagna lagstiftningens
provisoriska karaktär och motsvarande konstruktion vid de i promemorian
till jämförelse åberopade byggnadsförbuden i byggnadslagen,
måste enligt länsstyrelsens uppfattning lämna rum för tvekan med avseende
å anordningens principiella berättigande. Då länsstyrelsen det° oaktat anser,
att en reglering av de i promemorian behandlade spörsmålen nu bör
äga rum i huvudsaklig överensstämmelse med det remitterade lagförslaget,
grundar länsstyrelsen sitt ståndpunktstagande härutinnan dels därpå, att
behovet av åtgärder från det allmännas sida i det med lagförslaget avsedda
syftet otvivelaktigt är trängande och det förhållandet att gällande lagstiftning
icke möjliggör vare sig en effektiv lösning eller en tillräckligt, snabb
reglering av de problem, varom här är fråga, dels ock därpå att, enligt vad
i promemorian utsäges, förevarande problemkomplex avses inom kort göras
till föremål för särskild utredning.

Såsom förut nämnts ha några remissinstanser intagit den ståndpunkten,
att den definitiva lagstiftningen borde stadga ersättning för avsevärt men
jämväl under den provisoriska lagens giltighetstid. Sålunda anför länsstyrelsen
i Södermanlands län:

Vad angår ersättningsrätt för jordägaren bör man tydligen hålla fast vid
principen, att sådan ersättning skall utgå i alla de fall då jordägaren Mer
skada, som icke kompenseras genom exploatering av angränsande områden.
Denna princip har också erkänts i promemorian, som emellertid säger,, att
man bör utreda spörsmålet om ersättning för det men jordägaren lider
efter genomförandet av de restriktioner, som den slutgiltiga lagstiftningen
leder till. Detta finner länsstyrelsen icke tillfredsställande. Visserligen är det
icke möjligt att under provisorietiden bestämma ett blivande ersättningsbelopp,
men det bör fastslås, att sedan frågan om definitiv lagstiftning blivit
löst, detta må vara i positiv eller negativ riktning, jordägaren skall äga väcka
anspråk för den skada han kan anse sig ha lidit under provisorietiden. På
innebörden i den definitiva lagstiftningen får sedan bero, huru en sadan
ersättning skall beräknas och om den skall utgå av statsmedel eller gäldas
av kommunen eller enskilda.

Länsarkitekten i samma län yttrar:

I promemorian säges: »En annan fråga är, om och i vilken omfattning
markägaren — sedan en definitiv lagstiftning i ämnet trätt i kraft — skall
kunna erhålla viss gottgörelse för det men han därefter kan lida genom de
restriktioner som den slutliga lagstiftningen föreskriver.» Meningen förefaller
något dunkel, alldenstund rättvisesynpunkten ju måste vara densamma
under den provisoriska lagens övergångstid, trots att ekonomiska regler
då ännu saknas, som efter det sådana eventuellt trätt i kraft. Med andra ord
böra den slutliga lagens regler tänkas få retroaktiv verkan för välprövat
lidet men under övergångstiden. Spörsmålet »om» gottgörelse skall lämnas
kan ej ifrågasättas. Allmänna platser i en stadsplan skola som huvudregel
lösas. När marken är i en ägares hand kan visserligen Konungen »förordna
att allmän plats utan ersättning skall tillfalla staden, i den mån det med
hänsyn till den nytta ägaren kan förväntas få av planens genomförande
och övriga omständigheter prövas skäligt». Rättviseskälet är här den kända
värdestegringen för en ägares mark genom stadens planläggningsåtgärd.
Principen är densamma beträffande byggnadsplaner på landet. Då emellertid
nämnda båda planinstitut för »tätbebyggelse» ej beröras av den nu ifrå -

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

gavarande provisoriska lagen, utan denna endast avser »glesbebyggelse» och
någon värdestegring genom planläggning således ej kan åberopas, kunna
vissa ersättningskrav vara befogade.

Vidare anför överlantmätaren i Gotlands län:

Man måste förutsätta, att frågan om eventuell ersättning till markägaren
1 anlednmg av byggnad sförbud enligt den provisoriska lagen måste vinna en
slutgiltig lösning i samband med den definitiva lagstiftningen på området.

nligt overlantmätarens mening måste det ur billighetssynpunkt vara själv lart,

att ersättning skall utgå till markägaren, om avsevärt men uppkommer
pa grund av ett meddelat byggnadsförbud. Anvisningar huru begreppet
»avsevart men» skall tolkas böra utfärdas. Markägaren synes exempelvis
icke bora \ara berättigad till ersättning, om han hindras stycka sin mark i

.,tlg ..etei: för sommarnöjesändamål. Avgörande synes böra vara det ändamal,
för vilket marken begagnades eller bevisligen var avsedd vid tiden för
den nya lagens ikraftträdande. Det skulle vidare kunna tänkas, att en markagare,
som icke får stycka sin fastighet i sportstugetomter, själv avser att
öebygga densamma med sportstugor för att sedan upplåta dessa med erforderligt
utmal under nyttjanderätt. Om tillstånd till sådan bebyggelse vägras,
synes detta icke böra giva anledning till ersättning åt markägaren. För
oyrigt förefaller det löga sannolikt att en sådan bebyggelse kan genomföras
utan att komma i konflikt med byggnadslagens föreskrifter angående tätbebyggelse.

Overlantmätaren i Kopparbergs län yttrar:

Den nu föreslagna lagen innebär i realiteten förbud mot glesbebyggelse
utan att vederbörande markägare blir berättigad till ersättning "för den skada
som han härigenom lider. Detta strider mot byggnadslagens princip och
kan ur rattvise- och enhetlighetssynpunkt icke anses tillfredsställande. Proom
ersättning vid förbud enligt den föreslagna lagen är emellertid
svårlöst och sammanhänger i viss mån med frågan om innebörden i den
s. k. allemansrätten. Då man icke gärna kan skapa provisoriska ersättningsbestämmelser
torde det därför ej kunna undgås att ersättningsfrågan tills
vidare måste lämnas därhän. Det må emellertid framhållas, att den i promemorian
gjorda jämförelsen med icke ersättningsberättigade byggnadsförbud
enligt byggnadslagen ej är rättvisande. Då dylika förbud utfärdas är
det nämligen i princip klart vad som skall ske när förbudet upphör att gälla
(marken får till exempel exploateras för ett eller annat ändamål efter att
kanske bil och med ha stigit i värde genom planläggningen) medan förbud
enhgt den föreslagna provisoriska lagen skulle konnna att utfärdas utan
vetskap om den slutgiltiga lagens ställningstagande till ersättningsfrågorna.
— Att ett forbud enligt den provisoriska lagen icke bör försätta vederbörande
markagare i ett ur ersättningssynpunkt sämre läge vid beräkning av
gottgorelse för det men han kan komma att lida på grund av restriktioner i
den slutgiltiga lagstiftningen måste väl anses självklart. I

I detta sammanhang må nämnas, att lantmätareföreningen uttalat viss
tvekan om lämpligheten av att i den definitiva lagen reglera frågan om ersättningen
för skada under provisorietiden. Föreningen anför:

Sadant lagförslaget utformats innebär detsamma i realiteten ett förbud
mot glesbebyggelse, vilket dock icke skall medföra någon som helst rätt till
ersättning för jordägaren. Detta rimmar illa med de i byggnadslagen fastslagna
piinciperna, enligt vilka intrång i rätten till glesbebyggelse konsti -

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

tuerar ersättningsrätt, och måste ur rättvise- och enhetlighetssynpunkt te
sig otillfredsställande.

Detta förhållande har också observerats i promemorian, enligt vilken ersättningsproblemet
till följd av sin delikata natur dock ansetts kunna lösas
först i samband med en definitiv lagstiftning i ämnet. Det torde givetvis av
flera skäl icke kunna ifrågakomma att tillskapa provisoriska ersättningsregler,
gällande blott under den tillfälliga lagens giltighetstid. En tänkbar
utväg vore måhända att giva ersättningsbestämmelserna i den kommande
definitiva lagen retroaktiv verkan, så att de kunde apteras även på sådana
förbud som utfärdats enligt den interimistiska lagen, men icke heller denna
metod synes erbjuda någon godtagbar lösning.

Med hänsyn till nu anförda förhållanden bör enligt föreningsstyrelsens
mening de provisoriska lagreglerna avfattas mera varsamt än som skett i
det föreliggande förslaget. Byggnadsförbud torde sålunda icke böra ifrågakomma
annat än för sådana områden som äro särskilt värdefulla såsom
rekreationsvisten och kunna antagas verkligen vara erforderliga för ändamålet.

Bland de tjugufem remissinstanser, som hävdat att en ersättningsregel
borde upptagas redan i den provisoriska lagstiftningen, märkas åtta länsstyrelser.
Länsstyrelsen i Stockholms lån säger sig sålunda ej kunna inse.
att den föreslagna lagens provisoriska natur utgjorde ett hållbart skäl för
att avvika från den i 122 § byggnadslagen uttalade grundsatsen, att ersättning
skulle utgå för avsevärt men, allra minst som provisoriet kunde antagas
bli ganska långvarigt. Länsstyrelsen i Östergötlands län anför:

Förslaget förutsätter att ersättning icke skall utgå till jordägare, som vägras
dispens från utfärdat provisoriskt förbud, även om han därigenom skulle
tillskyndas avsevärt men. Till stöd för denna inställning åberopas vissa provisoriska
förbud i byggnadslagen. Gemensamt för dessa senare förbud är
emellertid att de avse blivande planläggning, vilken anses innebära en förmån
för berörda jordägare. Jämförelsen haltar följaktligen betänkligt. Ehuru
härvidlag icke är fråga om provisoriskt förbud synes en jämförelse ligga
närmare till hands med 86 och 122 §§ byggnadslagen, enligt vilka lagrum
jordägare skall tillerkännas ersättning, då avsevärt men tillskyndas honom.
Länsstyrelsen vill därför förorda att redan i den provisoriska lagen införas
ersättningsbestämmelser enligt de regler, som kommit till användning i sist
omförmälda lagrum.

Liknande synpunkter ha anlagts av länsstyrelsen i Västerbottens län.

Länsstyrelsen i Jönköpings län, som enligt vad förut nämnts avstyrkt förslaget,
har till stöd för denna ståndpunkt åberopat främst följande argumentering: Uti

1947 års byggnadslag 1''öreskrives, att markägare icke kan göra anspråk
på någon ersättning i anledning av förbud mot tät bebyggelse. Detta
kan motiveras med de betydande fördelar, eu markägare i regel erhåller genom
den detaljplanering, som vanligen efterträder ett tätbebyggelseförbud,
samt vidare med den omständigheten, att ägare till mark, som av hygieniska
eller andra skäl överhuvud icke lämpar sig för tätbebyggelse, bör få
finna sig i att sådan bebyggelse där icke tillätes. Dessa skäl kunna icke
åberopas i fråga om förbud mot gles bebyggelse av område, som avses skola
användas för något allmänt ändamål, och byggnadslagstiftningen har också
i konsekvens härmed tillåtit ersättning för det intrång, som föranledes av

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

sådant förbud. Nu föreslås emellertid ett flagrant avsteg från denna av
statsmakterna knäsatta princip. Att till stöd härför andraga lagstiftningens
provisoriska karaktär kan icke vara riktigt och lärer icke få anses godtagbart,
särskilt som en avvikelse nu från en fastslagen rättsprincip möjligen
kan antagas bliva åberopad som skäl för samma bestämmelse i en blivande
permanent lag i ämnet. Ersättningsfrågans lösning måste anses vara av stor
betydelse. Det kan icke vara med rättvisa och billighet förenligt, att det relativt
begränsade antal medborgare, varom här är fråga, skall åläggas bringa
avsevarda offer till förmån för det allmännas krav på fritidsområden och
samtidigt vara betaget varje möjlighet att erhålla skälig ersättnine för intrånget.
Man torde ej heller böra förringa betydelsen av den irritation, som
harav kan bil följden och som kan medföra beklagliga konsekvenser i fråga
om den ännu oreglerade s. k. allemansrättens tilfämpning å de fastigheter
som skulle drabbas av intrång. Länsstyrelsen avstyrker förslaget.

Beträffande de båda länsstyrelser som tillstyrkt förslaget endast under
uttrycklig förutsättning att en ersättningsregel upptoges i den provisoriska
lagen, nämligen länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus samt Skaraborgs län,
må erinras om att den förstnämnda länsstyrelsens yttrande i denna del återgivits
förut.1 Länsstyrelsen i Skaraborgs län anför:

Enligt förslaget skulle markägare icke vara berättigad till ersättning fölen
skada eller det intrång, som till följd av förbudet kan åsamkas honom.
Detta synes lansstyrelsen icke skäligt eller rättvist. Ett förbud av här ifrågavarande
slag kan — förutom att det blir till direkt hinder för ägarens
egen rörelsefrihet menligt påverka fastighetens Arärde i allmänna marknaden.
Länsstyrelsen anser alltså, att en bestämd förutsättning för ett intrang
i markägarens disposition av här föreslagen art bör vara att denne
tiilerkannes skälig ersättning för intrånget. Lika viktigt som det kan vara
att allmänna intressen tillgodoses i fritidssyfte, för naturskydd in. in., lika
angelaget ar det, att detta ej sker på viss ägares bekostnad! Ersättningen i
iorevarande fall synes böra utgå av staten och ej av kommunen, då det
mangen gang torde bli svårt avgöra,
tresse och nytta av ett fritidsreservat. En badplats sommartid frekventeras
ju av tolk från nar och fjärran, kanske minst av personer från den kommun,
dar badplatsen är belägen.---

Länsstyrelsen får i anslutning till \-ad nu anförts förklara sig tillstyrka
att under angivna förutsättning om ersättning till markägaren det framlagda
forslaget lagges till grund för proposition i ämnet ävensom att särskilda
anordningar av statsverket vidtagas för beviljande och utbetalande
av asyftade ersättning.

Länsstyrelsen i Värmlands län yttrar:

Enligt länsstyrelsens mening får man ej bortse från det avsevärda intrång
av ekonomisk art, som markägare i vissa fall kunna komma att lida
gen om forord nand en, enligt det föreliggande lagförslaget. Även om det kan
förutsattas, att försiktighet konnner att iakttagas vid tillämpningen av lagen,
ar det dock uppenbart, att menliga ekonomiska verkningar för de av
torbuden traffade markagarna mången gång ej kunna undvikas. Ersättningsfrågan
kan enligt länsstyrelsens mening icke utan vidare skjutas åt
sidan med hänvisning till kommande utredning av detta och hithörande
spörsmål. Innan ifragavarande författningsförslag lägges till grund för lagstiltning,
bora salunda enligt länsstyrelsens uppfattning i detsamma in -

Se ovan s. 47.

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

rymmas jämväl bestämmelser om ersättning i de fall, då jordägare tillskyndas
förlust på grund av förordnande enligt lagen.

Länsstyrelsen i Örebro län anför:

Det är icke avsett att någon ersättning till markägaren skall utgå för men,
som kan tillskyndas denne genom byggnadsförbud enligt den provisoriska
lagen. I detta avseende har överlantmätaren anfört, att enligt hans mening
ingen tvekan kan råda därom, att ett sådant förbud i vissa fall skulle kunna
få för den allmänna rättsuppfattningen stötande konsekvenser, om ingen
kompensation för liden skada utgingc. Detta skulle till exempel bli fallet, om
en person — kanske i mycket små ekonomiska omständigheter — köpt ett
tomtområde i avsikt att där snarast möjligt uppföra en sommarstuga och
kanske även utfört en del arbeten på tomten. Länsstyrelsen finner överlantmätarens
ståndpunkt välgrundad och vill förorda att ersättningsfrågan upptas
till nytt övervägande på det sätt överlantmätaren föreslagit.

Vidare må nämnas, att en i huvudsak liknande ståndpunkt som de nu
återgivna instansernas intagits av överlantmätarna i Stockholms, Uppsala,
Jönköpings, Kronobergs, Blekinge, Göteborgs och Bohus, Skaraborgs, Gävleborgs,
Jämtlands samt Västerbottens län ävensom av länsarkitekterna i Jönköpings,
Skaraborgs och Gävleborgs län. Det torde vara tillräckligt att av
dessa yttranden — utöver vad förut i denna fråga refererats1 — återgiva
vad överlantmätaren i Skaraborgs lån anfört:

På grund av den provisoriska karaktären föreslås att dispens från förbud
skall kunna vägras utan att ersättning gives oberoende av om markägaren
därigenom tillskyndas avsevärt men, och jämföres detta med tidsbegränsade
byggnadsförbud, som kunna utfärdas enligt byggnadslagen (jfr promemorian).
Jag anser emellertid icke självklart, att dessa byggnadsförbud äro
i allo jämförbara. De temporära byggnadsförbuden i byggnadslagen torde
regelmässigt komma till som ett led i reglering av befintlig eller förväntad
tätbebyggelse och rätt till sådan bebyggelse kan borttagas utan att ersättning
lämnas. Därför har givetvis ej heller ett uppskjutande av beslutet ansetts
kunna medföra rätt till ersättning. I föreliggande fall torde byggnadsförbud
huvudsakligen avse reglering av befintlig och förväntad glesbebyggelse.
Vid borttagande av rätt till sådan bebyggelse skall, där avsevärt men
uppstår, ersättning i princip lämnas. Det finnes knappast anledning att behandla
glesbebyggelse vid stränder på särskilt sätt i detta avseende. Enstaka
fall kunna väl nu inträffa, där uppskjutande till en oviss framtid av
en befintlig rättighet kan leda till avsevärt men. Även om man förutsätter,
att den bebådade definitiva lagstiftningen icke i ersättningsfrågan kommer
att göra avsteg från nuvarande i byggnadslagen utformade ersättningsregler
bör därför den provisoriska lagen innehålla liknande regler. För att ersättningsbestämmelserna
ej stundom skola tvingas ur funktion, som nu
kan bli fallet vid prövning enligt 122 § byggnadslagen, bör samtidigt nödiga
penningmedel anslås. Därigenom kan rättvisekravet tillgodoses utan åsidosättande
av allmänna intressen. Tillvägagångssättet torde väl ej vara för
staten främmande, eftersom friluftsfond och tipsmedel redan användas för
liknande syften. Dessa medel borde då även kunna användas till bestridande
av ersättningar enligt 122 § byggnadslagen.

I huvudsak samma synpunkter ha anlagts av ägodelningsdomaren i Uppsala
läns södra domsaga, som hävdat att den ersättning, som främst kom 1

So ovan s. 35 f.

5 llihang till riksdagens protokoll 1D.r>0. 1 samt. Nr 223.

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

me i fråga på grund av men genom den provisoriska lagen, vore för hindret
att på egen mark ordna ett sommarnöje samt att den ekonomiska skadan
väl regelmässigt bleve kostnaden för motsvarande tillhåll annorstädes.

Slutligen må nämnas att jämväl fastighetsägareförbundet och lantbruksförbundet,
vilka båda organisationer enligt vad förut omnämnts avstyrkt
det remitterade förslaget, yttrat sig i ersättningsfrågan. Fastighetsägareförbundet
anför:

Syftemålet med lagförslaget är i själva verket, att samhället, i trots av
att mot markägaren riktas en åtgärd av i realiteten expropriativ natur, skall
undgå att behöva utgiva ersättning för ingreppet. Visserligen låter det säga
sig, att den nu föreslagna lagen endast skulle få provisorisk karaktär och
att frågan om markägarens ersättningsrätt icke är slutligt prövad genom
att den provisoriska lagen icke innefattar sådan rätt. Man torde emellertid
kunna taga för visst, att om ersättningsrätten icke redan i förevarande sammanhang
kommer till uttryck, så kommer detta lätt att verka prejudicerande
vid frågans fortsatta behandling. Förbundet får därför med skärpa
betona nödvändigheten av att ersättningsfrågan redan i detta förberedande
sammanhang erhåller en ur markägarens synpunkt positiv lösning.

Lantbruksförbundet yttrar:

Den föreslagna lagstiftningen, avsedd enbart för att strandområdenas utnyttjande
för bad och friluftsliv icke skall försvåras för allmänheten, kan
icke försvaras med mindre ifrågavarande allmänhet genom stat eller kommun
på ett eller annat sätt lämnar ersättning för de förmåner, som därigenom
tillkomma densamma på bekostnad av jordägaren.

Visserligen har i promemorian framhållits, att frågan om allmänhetens
utnyttjande av ifrågavarande strandområden och frågan om eventuell ersättning
till jordägarna böra omedelbart bliva föremål för en särskild utredning
och avgöras i samband med tillkomsten av permanent lagstiftning
på området. Det kan emellertid icke anses överensstämma med vedertagna
rättsgrundsatser, att först besluta om en eventuell inskränkning i dispositionsrätten
för att sedermera i annat sammanhang avgöra frågan om eventuell
ersättning härför. Tyvärr har såsom bl. a. framgår av expropriationskommitténs
betänkande en redan beslutad inskränkning i dispositionsfriheten
tagits som intäkt för resonemang om att därmed någon grund för ersättningskrav
icke längre skulle föreligga. På grund härav får förbundet
starkt understryka, att frågan om ersättningarna måste avgöras samtidigt
med frågan om dispositionsinskränkningarna.

Fastighetsbildningen inom eventuella förbudsoniråden.

Flertalet remissinstanser har icke haft något att erinra mot vad promemorian
i denna del innehåller. Sålunda kan nämnas, att överlantmätaren i
Jämtlands län anfört:

Mellan de bestämmelser som reglera bebyggelsen samt jorddelningslagens
och fastighetsbildningslagens bestämmelser om nybildning av fastighet genom
avstyckning för bebyggelse torde råda det sambandet, att, å ena sidan,
avstyckning ej får ske, om avsedd bebyggelse ej kan ske, och att, å andra

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

sidan, därest förutsättningar i övrigt för avsedd fastighetsbildning befinnas
föreligga, avstyckning ej kan vägras, om avsedd bebyggelse ej kan vägras.
Några nya bestämmelser för fastighetsbildning på grund av föreslagen
reglering av strandbcbyggelsen torde således icke vara erforderliga. Det synes
vara lämpligt att, såsom i promemorian rekommenderats, för ifrågavarande
strandområden samtidigt med byggnadsreglerande bestämmelser anvisningar
för avstyckning utfärdas jämlikt 19 kap. 13 § 3 mom. jorddelningslagen
eller 5 kap. 8 § 2 mom. fastighetsbildningslagen.

Byggnadsstyrelsen anför:

I motiveringen till förslaget har bl. a. rekommenderats att länsstyrelsen
— samtidigt med att den utfärdar byggnadsförbud med stöd av den föreslagna
provisoriska lagstiftningen -— enligt 19 kap. 13 § 3 mom. första
stycket jorddelningslagen utfärdar anvisningar för avstyckningsverksamheten
inom ett förbudsområde och därvid föreskriver, att vid avstyckning
inom området ett efter landskapets beskaffenhet och andra föreliggande förhållanden
anpassat bälte av lämplig bredd intill strandlinjen skall lämnas
fritt. Byggnadsstyrelsen finner vad sålunda föreslagits vara välbetänkt.

Overlantmätaren i Göteborgs och Bohus län framhåller, att det föreslagna
förbudsinstitutet i och för sig visserligen endast berörde bebyggelsen men
att på grund av det rådande sambandet mellan byggnadslagstiftning och
jorddelningslagstiftning, varvid särskilt avsåges bestämmelserna i 19 kap.
13 § 2 mom. jorddelningslagen, institutet komme att ingripa även på fastighetsbildningen
och där få samma verkan som ett begränsat avstyckningsförbud,
innebärande att avstyckning för annat ändamål än försvarets, jordbrukets,
skogsbrukets, fiskerinäringens och den allmänna samfärdselns icke
finge ske inom skyddsområde, därest dispens från byggnadsförbudet icke
lämnades för avsedd bebyggelse å ett till avstyckning ifrågasatt område.

Länsarkitekten i Stockholms län anför:

Tidigare förelåg möjligheter att kräva avstyckningsplan när ett flertal
tomtplatser bildades från samma fastighet oberoende av det då ännu ej
skapade tätbebyggelsebegreppet. Denna möjlighet är nu borta och avses
enligt utredningsmannen att i viss mån ersättas av anvisningar beträffande
avstyckningarna såsom angives i kap. 19 § 13 mom. 3 första stycket sista
satsen jorddelningslagen. Utredningsmannen citerar som stöd härför chefens
för justitiedepartementet uttalande i propositionen. Man kan visserligen
fråga sig om detta uttalande kan tjäna som stöd för ett vägrat tillstånd
till avstyckning av en holme med tanke på att möjligen andra holmar
i samma trakt kunna avstyckas, utan att tätbebyggelse kommer till stånd.

Något svar på denna fråga torde knappast kunna lämnas. Faktiskt har
emellertid den gamla avstyckningsplanens slopande och införande av tätbebyggelsebegreppet
som förutsättning för planläggning reducerat möjligheterna
för planläggning, för ett rikligt uppordnande av fastighetsbildning
och bebyggelse i eu trakt där vattnet är väg och ledningar icke anläggas
samt fastigheten sammanfaller med holmen. Visserligen kunna kanske gemensamma
båtplatser eller hamnar och badstränder, där så naturen ger anvisning,
peka mot en tolkning innebärande att tätbebyggelse skulle föreGränsen
är svar att draga. Fn tolkning av glesbebyggelsebegreppet i
den förra riktningen skulle kunna medföra alt varje holnie eller mindre ö
kunde avstyckas till eu eller några tomtplatser och bebyggas utan att all -

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

männingar i någon form utsparades, ett perspektiv som icke låter sig förena
med ovan angivna riktlinjer för skärgårdens utveckling.

Man kan fråga sig om man icke genom sådana anvisningar som omnämnas
i kap. 19 § 13 mom. 3 jorddelningslagen skulle kunna förebygga att en
dylik verksamhet äger rum. Anvisningar utformade som i Kronobergs eller
Hallands län enligt utredningsmannens promemoria kunna kanske skänka
ett visst värdefullt stöd, men torde knappast skänka den trygghet man
önskar vid behandlandet av dylika frågor.

Länsarkitekten i Uppsala län framhåller, att det enligt hans mening saknas
anledning att icke göra sådana anvisningar, vilka rekommenderades i
promemorian, generella intill dess den definitiva lagen trädde i kraft.

Å andra sidan ha några remissinstanser hävdat, att sådana anvisningar
icke vore erforderliga, enär redan byggnadsförbudet på grund av bestämmelserna
i 2 inom. av 19 kap. 13 § jorddelningslagen koinme att medföra
nödig reglering av fastighetsbildningen inom förbudsområde. Denna ståndpunkt
intages av lantmätareföreningen och överlantmätaren i Kopparbergs
län.

En helt annan mening hävdas av lantmäteristyrelsen, som anser att en
regel om fastighetsbildningen inom förbudsområde bör inflyta i den provisoriska
lagen. Styrelsen anför:

Då det torde vara ett primärt intresse, att fastighetsbildningen inom de
aktuella strandområdena icke sker på sådant sätt, att de befintliga tomtplatserna
i onödan utvidgas eller skada eljest tillfogas fritidsintressena, synes
det önskvärt, att i den provisoriska lagen meddelas uttryckliga regler
ej blott rörande byggnadsverksamheten inom strandområdena utan även
om fastighetsbildningens ordnande därstädes. För en sådan anordning tala
därjämte andra skäl, vilka närmare utvecklas i det följande.

I departementspromemorian har förutsatts att fastighetsbildningen skall
regleras genom de nuvarande bestämmelserna i 19 kap. 13 § 2 mom. jorddelningslagen
i kombination med de föreslagna reglerna om byggnadsförbud
inom strandområden. Det måste emellertid medföra större klarhet och
ökad trygghet i tillämpningen om fastighetsbildningsreglerna anges direkt
i den provisoriska lagen. Tydligen i syfte att i erforderlig mån precisera vad
den provisoriska strandlagen i förening med nyssnämnda lagrum i jorddelningslagen
innebär har i departementspromemorian vidare förutsatts, att
länsstyrelsen skall kunna med stöd av 19 kap. 13 § 3 mom. första stycket
samma lag utfärda särskilda anvisningar för avstyckningsverksamheten inom
strandområdena.

Sådana anvisningar som nyss nämnts torde närmast vara att betrakta som
råd till fastighetsbildningsmyndigheterna om sättet för fastighetsbildningens
ordnande inom de områden, som anvisningarna avse. Anvisningarna torde
sålunda icke ha bindande karaktär. Om i något fall avsteg skall göras från
anvisningarna, torde beslut därom böra meddelas av fastighetsbildnings-!
myndigheten, icke av länsstyrelsen. Den formella innebörden av anvisningarna
synes dock måhända icke fullt klar, och ej heller synes det vara klart
angivet vad anvisningarna böra avse eller hur långt de kunna sträcka sig.

De ifrågasatta anvisningarna om fastighetsbildningen inom strandområden
grunda sig såsom förut nämnts på 3 mom. första stycket i 19 kap. 13 §
jorddelningslagen. Detta lagrum avser fall då »inom visst område tätbe -

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

byggelse uppkommit eller sådan bebyggelse är att vänta inom nära förestående
tid eller eljest avstyckning av flera lägenheter framdeles kan förväntas».
Under denna beskrivning kunna svårligen rena glesbebyggelsefall
inrymmas. Dessa fall äro i förevarande sammanhang ingalunda betydelselösa
med hänsyn bl. a. till att längs många stränder förekomma blott enstaka
platser lämpliga för bad och friluftsliv. Det måste därför ifrågasättas
om anvisningar äro användbara i den utsträckning som i promemorian
ifrågasatts.

Någon större erfarenhet om hur den nuvarande möjligheten att utfärda
anvisningar verkat i praktiken har, såsom framgår av promemorian, icke
vunnits. Lantmäteristyrelsen befarar emellertid att olägenheter kunna uppkomma,
om anvisningarna skulle få den betydligt utökade användning som
nu föreslagits.

På grund av vad sålunda anförts anser lantmäteristyrelsen, att den föreslagna
metoden att endast på indirekt väg reglera fastighetsbildningsverksamheten
inom strandområdena icke är tillfredsställande. Styrelsen föreslår
att de erforderliga reglerna om fastighetsbildningens ordnande i stället införas
direkt i den provisoriska lagen. Ehuru strändernas användbarhet för
bad och friluftsliv kan försämras ej blott genom avstyckning utan även
genom andra jorddelningsåtgärder, t. ex. ägoutbyte, torde det dock vara
tillräckligt att i den provisoriska lagen reglera endast avstyckningsverksamheten.
Detta skulle kunna ske genom att 1 § kompletteras med ett stycke
av förslagsvis följande innehåll:

Vid avstyckning inom område, som i första stycket sägs, skall iakttagas
att områdets utnyttjande för bad och friluftsliv icke försvåras.

En jämkning torde härvid även böra företagas i lagens rubrik. Huruvida
en erinran om de särskilda reglerna i strandlagen erfordras i den allmänna
jorddelningslagstiftningen undandrager sig lantmäteristyrelsens bedömande.
Styrelsen vill emellertid framhålla, att de särskilda regler om fastighetsbildning,
som införts genom lagen den 17 juni 1932 (223) med särskilda
bestämmelser om delning av jord å landet inom vissa delar av Kopparbergs
län, icke föranlett något tillägg till jorddelningslagen.

Det sålunda föreslagna stadgandet i strandlagen medför att vid avstyckning
inom strandområdet ett efter landskapets beskaffenhet och övriga föreliggande
förhållanden anpassat bälte av lämplig bredd intill strandlinjen
skall lämnas fritt. Därjämte torde av stadgandet följa att vid avstyckning
skall tillses, att befintliga vägar och gångstigar inom strandområdet om
möjligt bibehållas samt att strandintressena i övrigt ej trädas för nära.

Fastighetsbildningssakkunniga, vilka säga sig ha haft tillfälle att taga del
av lantmäteristyrelsens yttrande, ha funnit vad styrelsen i nu ifrågavarande
hänseende andragit böra beaktas.

Overlantmätaren och länsarkitekten i Södermanlands län äro inne på samma
linje. Den förstnämnda anför sålunda:

I promemorian har — och med all rätt — framhållits sambandet mellan
byggande och fastighetsbildning. En uttolkning av promemorians och alltså
även lagförslagets mening härvidlag synes leda till att länsstyrelsen samtidigt
med alt byggnadsförbud enligt den föreslagna lagen meddelas skulle
för ledning av fastighetsbildningen inom förbudsområdet utfärda anvisningar
enligt 19 kap. 13 § 3 mom. första stycket jorddelningslagen, resp.
motsvarande lagrum i lagen om fastighetsbildning i stad. Vid sådant förhållande
och då för uppnående av önskad effekt jorddelningsmomentct mås -

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

te anses lika viktigt som byggnadsmomentet, synes det önskvärt att lagen
tillföres bestämmelser även om avstyckningsförbud.

Länsarkitekten i länet yttrar, att då anvisningarna alltid måste få en generell
karaktär och därför förr eller senare måste följas av en detaljreglering
efter landskapets särförhållanden, det kunde ifrågasättas om icke ett
allmänt avstyckningsförbud med därav följande vanligt förekommande dispensförfarande
vore en mera praktisk anordning.

Departementschefen.

Sveriges stränder och skärgårdar utgöra en naturtillgång av oskattbart
värde för hela vårt folk. En ständigt ökad skara människor hämtar där
nya krafter och vederkvickelse genom bad och friluftsliv. Såsom framhållits
i departementspromemorian står det ökade behovet av sådan rekreation
i nära samband med den allt längre drivna mekaniseringen av arbetet
inom ett stort antal yrkesområden och det alltmera ökade jäktet inom
samhällslivet överhuvud taget. Behovet av ändamålsenliga tillflyktsorter under
fritiden har blivit ännu mera framträdande genom att stora befolkningsgrupper
erhållit en tidigare icke lagstadgad rätt till sammanhängande
semester. Bland olika slag av fritidsområden och tillflyktsorter äro otvivelaktigt
stränderna, såväl vid havet som vid insjöar och andra vattendrag,
särskilt uppskattade och värdefulla.

Att strandområdena sålunda blivit allt mer och mer eftersökta har obestridligen
på många håll förorsakat en planlös exploatering och markslöseri.
Därvid ha stora, vackra och i förhållande till tätorterna välbelägna strandområden
blivit avstängda för andra än ett mindre antal tomtägare, utblicken
över vattnet har blivit hindrad och landskapsbilden har i många
fall blivit förändrad och förfulad. Visserligen har vårt land synnerligen
vidsträckta strandområden, men just de stränder, som ligga nära större
samhällen och som äro lämpliga för bad och friluftsliv, äro redan på alltför
många håll tagna i anspråk eller hotade av exploatering. Såsom framgår
av den föregående redogörelsen ha sakkunniga myndigheter från
nästan alla delar av Sverige understrukit de allvarliga farorna för strandområdenas
monopolisering. Denna beklagliga utveckling innebär allvarliga
olägenheter icke endast för alla dem, som icke äga någon egen mark, utan
även för de många jordägare vilkas mark är så belägen, att de på grund av
strandbebyggelsen nödgas färdas långa vägar för att få tillträde till goda
rekreationsplatser. Såsom länsstyrelsen i Södermanlands län framhållit,
gäller detta icke minst för landsbygdens folk, som i allmänhet livligt uppskattar
möjligheten att utan långa resor äga tillgång till utflyktsplatser vid
kuster och större sjöar. Den rekreation och det intryck av naturskönhet,
som sålunda vinnes, är enligt vad länsstyrelsen med rätta betonat ett icke
oväsentligt bidrag till trivseln på landsbygden.

Kungl. Maj. ts proposition nr 223.

Det har stundom gjorts gällande, att behovet av rekreationsmöjligheter
vid kuster och sjöstränder skulle kunna tillbörligen tillgodoses därigenom
att staten eller kommunerna förvärvade och reserverade vissa områden, dit
den icke strandägande befolkningens bad- och friluftsliv kunde förläggas.
Såsom i promemorian framhållits och i nästan samtliga remissyttranden
uttryckligen vitsordats eller lämnats obestritt, är detta emellertid icke praktiskt
möjligt. Dylika friluftsreservat och allmänna friluftsbad ha visserligen
en mycket viktig uppgift att fylla, men de kunna icke ens tillnärmelsevis
täcka hela behovet.

Mot bakgrunden av vad nu anförts framstår det som ett samhällsintresse
av utomordentlig vikt att bebyggelsen utmed våra strandområden icke tilllåtes
fortgå på ett sådant sätt, att den alltmer avstänger den icke strandägande
befolkningen från tillträdet till de ur friluftssynpunkt värdefulla
stränderna. Förhållandena i vissa andra länder visa med skrämmande tydlighet,
hur lätt långa kuststräckor kunna bli monopoliserade av ett ringa
antal ägare till strandtomter. Genom att motverka en sådan utveckling
skulle det jämväl bli möjligt att skydda betydelsefulla estetiska värden, i
det att man kunde förhindra att natursköna strandområden utsattes för en
förfulande och olämpligt placerad bebyggelse.

En reglering i syfte att hindra eu sådan misshushållning med våra
värdefulla strandområden, som hittills obestridligen på många håll förekommit,
kan — såsom i vissa remissyttranden framhållits — vara till
nytta icke blott ur det allmännas utan jämväl ur markägarnas egen synpunkt.
Ty utan tvivel förhåller det sig så, att den ofta planlöst utkastade
glesbebyggelsen på strandområdena många gånger också varit till ekonomisk
skada för markägarna. Därest de närmast invid stranden belägna
områdena hållits fria från bebyggelse, hade nämligen den innanför liggande
marken, som ofta utgör den största delen av markinnehavet, fått ett högre
värde än vad som nu blivit fallet. Erfarenheten ger vid handen, att den
hittills mångenstädes praktiserade, kortsynta exploateringen av stränderna
icke sällan beklagats av markägarna själva, sedan de funnit att inga köpare
velat anmäla sig till den tomtmark som är belägen innanför de bortsålda
strandområdena.

Självfallet skulle en särskild reglering av strandbebyggelsen och därmed
sammanhängande spörsmål icke vara erforderlig, för den händelse redan
gällande lagstiftning kunde anses erbjuda möjligheter att effektivt hindra
ett ur friluftslivets synpunkt olämpligt utnyttjande av strandområdena. På
sätt i promemorian ingående utvecklats kan detta dock icke anses vara
fallet, trots att gällande lag får anses erbjuda nöjaktiga möjligheter att
hindra en olämplig tätbebyggelse (se främst 5 § byggnadslagen). Det ringa
fåtal remissinstanser som hävdat att även en olämplig glesbcbyggelse kunde
hindras med stöd av nuvarande lagregler har därvid förbisett, att stadgandena
i 86 och 122 §§ byggnadslagen svårligen kunna tolkas så extensivt, att
det med tillämpning av dessa stadganden skulle vara möjligt att skapa re -

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

kreationsplatser för allmänheten inom sådana strandområden, vilka visserligen
måste anses värdefulla ur ren friluftssynpunkt men som icke kunna
anses representera mera framträdande estetiska eller kulturella värden.
Med hänsyn till vad som förekommit under byggnadslagens förarbeten är
det vidare mycket tveksamt, huruvida nämnda stadganden rätteligen kunna
åberopas som stöd för att meddela förbudsbestämmelser för större sammanhängande
områden. Så har visserligen skett i ett par län, men härvid är
att märka att förhållandena där varit ganska speciella.

Bristerna i gällande lagstiftning framträda särskilt mot bakgrunden av
det förhållandet, att strandbebyggelsen regelmässigt först på ett jämförelsevis
sent stadium tar karaktär av tätbebyggelse i teknisk mening. Såsom
överlantmätaren i Västernorrlands län framhållit förhåller det sig nämligen
i praktiken så, att exploatering av strandområden för sportstugeeller
villaändamål i regel inledes med glesbebyggelse. Ofta tagas därvid
i första hand i anspråk sådana områden, som ur rekreationssynpunkt äro
särskilt värdefulla, under det att från nämnda synpunkt mindre begärliga
områden till en början icke exploateras. Efter hand som glesbebyggelsen
förtätas, framträda de praktiska svårigheterna att i detta sammanhang
draga en klar gräns mellan glesbebyggelse och tätbebyggelse. Då man måste
räkna med att gällande regler rörande tätbebyggelse icke komma att tillämpas
i många gränsfall, är det tydligt att behovet av effektiva kontrollregler
rörande glesbebyggelsen inom strandområdena gör sig gällande med särskild
styrka. Detta behov torde icke kunna nöjaktigt tillgodoses genom
användande av det i vissa remissyttranden omnämnda utomplansinstitutet.
I detta hänseende må bl. a. hänvisas till vad överlantmätaren i Värmlands
län anfört härom.

Uppgiften att åstadkomma en laglig reglering till skydd mot ett olämpligt
utnyttjande av strandområdena är, såsom i promemorian framhållits,
av vidlyftig och delvis mycket svårlöst karaktär. Det är därför uppenbart,
att en definitiv lagstiftning i ämnet icke kan komma till stånd utan eu
ingående utredning. Det är också min avsikt att inom den allra närmaste
tiden begära bemyndigande att tillkalla sakkunniga för att utreda detta problemkomplex.
Med hänsyn till uppgiftens svårhetsgrad och omfattning anser
jag det knappast möjligt, att ett förslag till definitiv lagstiftning i
ämnet skall kunna föreläggas redan nästa års riksdag. Däremot ämnar jag
i direktiven för den blivande utredningen betona vikten av att dess arbete
bedrives så, att ett dylikt förslag kan framläggas för 1952 års riksdag.

Enligt promemorian är det angeläget att, i avbidan på en definitiv lagstiftning,
snarast möjligt utfärda provisoriska bestämmelser i ämnet. Behovet
av en sådan provisorisk lagstiftning har i promemorian till en början
motiverats med att de nuvarande stränga restriktionerna med avseende
å sportstuge- och villabebyggelsen kunde komma att upphävas eller
mildras, innan en definitiv lagstiftning i förevarande ämne kommit till
stånd. I så fall vore att befara, att framför allt sportstugebebyggelsen kom -

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

me att sätta in i sådan omfattning, att den tilltänkta lagstiftningen bleve av
betydligt mindre verkan än om den hade genomförts före byggnadsregleringens
avveckling. Detta skäl för att nu genomföra en provisorisk lagstiftning
anser jag bärande. Jag vill därvid framhålla, att enligt vad under remissbehandlingen
framgått förhållandena på åtskilliga håll i landet äro sådana, att
även relativt små lättnader i nämnda restriktioner kunna komma att allvarligt
skada de intressen, som man vill skydda genom en strandlagstiftning.
Vidare har i promemorian som skäl för en provisorisk lagstiftning åberopats,
att tillkallandet av sakkunniga för utredning av frågan kunde väntas
föranleda en avsevärd spekulation i obebyggda strandfastigheter, lämpliga
för sportstuge- och villabebyggelse. Det måste anses angeläget-att förhindra
en dylik spekulation, vid vilken spekulanterna givetvis skulle utgå från att
en definitiv lagstiftning i ämnet ej erhölle återverkande kraft. Även ur denna
synpunkt anser jag det motiverat att omedelbart genomföra en provisorisk
lagstiftning i ämnet.

Över lantmätaren i Göteborgs och Bohus län har gjort gällande, att en eventuell
spekulation i jordbruksfastigheter kunde hindras genom jordförvärvslagens
bestämmelser och att, beträffande övriga fastigheter, en provisorisk
lagstiftning icke fyllde någon egentlig uppgift, om — såsom han tolkat promemorian
— redan färdigbildade fastigheter icke skulle komma att drabbas
av byggnadsförbud enligt den tilltänkta provisoriska lagen. I anledning härav
må påpekas att jordförvärvslagen, enligt vad som uttryckligen framgar
av 1 § tredje stycket i nämnda lag, icke reglerar förvärv av sådana fastighetsdelar,
som avstyckats för annat ändamål än jordbruk eller skogsbruk,
d. v. s. exempelvis just för sportstugebebyggelse. Vidare må mot överlantmätarens
argumentering invändas, att det — såsom i det följande kommer
att närmare utvecklas — icke är avsikten att från den provisoriska lagstiftningen
undantaga alla redan färdigbildade fastigheter.

Givet är, att de intressen som man enligt vad jag förut anfört önskar
skydda i förevarande sammanhang kunna skadas icke blott genom bebyggelse
i egentlig mening utan jämväl genom t. ex. uppsättande av stängsel
eller genom schaktning, fyllning, trädfällning eller därmed jämförliga åtgärder.
Emellertid är det tydligt, att vad det här främst gäller att hindra
är en olämplig bebyggelse och en fastighetsbildning, som skulle kunna leda
till en olämplig bebyggelse. Med hänsyn härtill och då en reglering av övriga
spörsmål svårligen kan, ens i den provisoriska lagstiftningens form,
komma till stånd utan en ingående utredning, lärer det vara ofrånkomligt
att begränsa den provisoriska lagen till att avse bebyggelse i egentlig mening.
Övriga hithörande problem torde alltså få övervägas vid den blivande
utredningen. Såsom jag i det följande kommer att utveckla, ger emellertid
ett byggnadsförbud även ett visst skydd mot olämplig fastighetsbildning.
Jag vill i detta sammanhang framhålla, att genom byggnadsförbud däremot
icke inträder någon förändring i markägarens skyldighet att släppa till sin
mark för allmänheten, att tåla beträdande därav eller åverkan därå.

Kungl. Maj. ts proposition nr 223.

I likhet med praktiskt taget samtliga remissinstanser anser jag det icke
lämpligt att inarbeta erforderliga provisoriska stadganden i byggnadslagstiftningen.
Nämnda stadganden böra i stället, såsom i promemorian föreslagits,
upptagas i en särskild lag.

Jag övergår härefter till frågan efter vilka huvudprinciper
en provisorisk lagstiftning i ämnet bör utformas.
Härvid vill jag till en början något uppehålla mig vid de under
remissbehandlingen gjorda uttalandena om betydelsen av att en avvägning
kommer till stånd mellan olika slag av strandintressen. Såsom jag
redan tidigare antytt och i ett flertal yttranden närmare utvecklats har man
vid en eventöell reglering av strandbebyggelsen att taga hänsyn till olika
grupper, vilkas intressen i viss mån stå i motsatsförhållande till varandra.
De grupper det här gäller kunna i stort sett sägas vara, åena sidan
alla de som ha ett behov av att idka bad- och friluftsliv men som sakna
tillgång till egen mark vid vatten och å andra sidan sådana personer
vilka förvärvat eller önska förvärva strandtomter. Till den förstnämnda
gruppen höra alla de familjer och ensamstående personer, vilka antingen
på grund av en jämförelsevis kort semesterledighet eller av ekonomiska
eller andra skäl sakna möjlighet till någon längre sammanhängande vistelse
utanför sin fasta bostadsort men som likväl söka utnyttja ledigheten
i samband med veckosluten genom att med användande av olika kommunikationsmedel,
icke minst cyklar, då uppsöka lämpliga bad- och utflyktsplatser.
Till den andra kategorien hör återigen ett visserligen icke lika stort
men likväl mycket talrikt klientel. Det är mig angeläget betona, alt man gör
sig skyldig till en missuppfattning av den tankegång, som präglar promemorian,
om man i det däri upptagna förslaget vill se en önskan att hindra
sportstugebebyggelsen. Avsikten med den provisoriska lagstiftningen är endast
att inom vissa ur friluftssynpunkt särskilt värdefulla strandområden
tvinga bebyggelsen ett stycke upp från strandlinjen för att på så sätt
bevara själva stranden som tillflyktsort för allmänheten. En sådan strävan
kan icke te sig orimlig ur sportstugeägarnas egen synpunkt och erfarenheten
från vissa håll i landet visar ju också, att en sådan anordning
mycket väl låter sig genomföra utan att sportstugeägarnas intressen för
den skull trädas för nära. I betraktande av de vidsträckta havsstränder
samt de många insjöar och vattendrag som vårt land äger bör det emellertid
säkerligen på sina håll vara möjligt att jämväl tillgodose sportstugeägarnas
mera exklusiva intressen att få sina byggnader placerade så nära stranden
som möjligt. Avvägningen mellan de olika intressena bör ankomma på länsstyrelserna,
vilka härvid visserligen få en ofta mycket ömtålig uppgift
men som utan tvivel böra vara bättre skickade än någon annan instans
att i första hand träffa ett riktigt och rättvist avgörande. Jag är emellertid
angelägen att understryka vikten av att man vid avvägningen mellan de
olika intressena icke endast tar hänsyn till de just aktuella behoven utan
jämväl beaktar nödvändigheten av att planera med tanke på framtiden. Tät -

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

orternas utvidgning samt vägnätets och kommunikationernas utveckling
torde icke sällan motivera ett friläggande även av sådana strandområden,
som för dagen icke te sig särskilt begärliga.

Såsom i promemorian anförts kan en provisorisk lagstiftning tänkas utformad
efter två olika huvudlinjer. Det ena alternativet är, att alla
strandområden beläggas med byggnadsförbud men att länsstyrelsen bemyndigas
dispensera från förbudet i de fall då bebyggelsen icke kan anses
komma att skada de friluftsintressen, för vilka i det föregående redogjorts.
Det andra alternativet innebär återigen, att byggnadsförbud lägges endast
å vissa strandområden, som länsstyrelsen efter särskild prövning funnit
speciellt värda att skyddas. Då en lösning enligt det förstnämnda alternativet
skulle medföra omgång och kostnader för de byggnadssökande samt
besvär för myndigheterna även i sådana fall då något objektivt skyddsbehov
icke föreligger, har i promemorian det senare alternativet ansetts
vara att föredraga. I likhet med praktiskt taget samtliga remissinstanser
biträder jag denna uppfattning. Det får enligt min mening anses uppenbart,
att i stora delar av vårt vidsträckta och jämförelsevis glest befolkade
land ett allmänt förbud skulle vara både opraktiskt och onödigt. När detta
alternativ avvisats i promemorian, har därvid emellertid förutsatts att länsstyrelserna
skola förbereda frågan i så god tid, att erforderliga byggnadsförbud
kunna utfärdas så snart som möjligt och helst omedelbart efter den
provisoriska lagstiftningens ikraftträdande. Detta önskemål bär föranlett
viss diskussion i några yttranden, i det att man framhållit att den i promemorian
förordade snabbinventeringen av strandområdena skulle vålla svårigheter
i olika hänseenden. Man har därför i några fall ifragasatt en kombination
av de olika alternativen eller att länsstyrelserna själva skulle få
avgöra vilket alternativ som borde väljas.

För egen del kan jag icke tillstyrka, att länsstyrelserna få valfrihet i
detta hänseende. Vad tanken på en kombination av de båda alternativa
lösningarna beträffar vill jag framhålla, att densamma bör kunna genomföras
på så sätt att förbudsområdena till en början i tveksamma fall bestämmas
jämförelsevis stora samt att de omprövas och eventuellt begränsas
vid en successivt verkställd fingranskning. Det är endast denna tankegång,
som ligger bakom det i promemorian gjorda men i några remissyttranden
i viss mån missuppfattade uttalandet, att skyddsområdena i tveksamma
fall hellre böra bestämmas för stora än för små. Men vad jag
nu anfört får icke förstås så, att byggnadsförbud från början böra meddelas
för mycket stora, sammanhängande områden. Tvärtom bör enligt
min mening en viss differentiering ske redan när de första byggnadsförbuden
meddelas, låt vara att denna måhända icke alltid kan bli sa noggrann
som i och för sig hade varit önskvärt. Att förbudsområdena från
början tilltagas större än vad som vid en fingranskning visar sig erforderligt,
kan knappast anses vålla några större olägenheter för markägarna,
om man tar hänsyn till länsstyrelsernas möjlighet att dispensera från forbuden.

Kungl. Maj tis proposition nr 223.

Givet är, att byggnadsförbud med stöd av den provisoriska lagstiftningen
icke bör tillgripas för andra områden än sådana som verkligen måste anses
värdefulla ur rekreationssynpunkt och prövas vara erforderliga för allmänhetens
bad- och friluftsliv. Men jag upprepar i detta sammanhang, att man vid
bestämningen av förbudsområdena måste taga hänsyn även till de framtida
behoven. Överhuvud taget bör man vid denna bestämning beakta de
olika förhållanden, som kunna föreligga inom olika län och inom olika delar
av samma län. Bland annat bör sålunda det förhållandet uppmärksammas,
att särskilt vissa kuststräckor äro eftersökta rekreationsplatser icke
blott för befolkningen på själva platsen eller inom länet utan jämväl för
stora befolkningsgrupper inom andra delar av landet. Tydligt är alltså att
man icke, såsom fastighetsägareförbundet förordat, bör begränsa byggnadsförbuden
till områden där det med hänsyn till folkmängden i områdenas
omedelbara närhet kan vara påkallat att meddela sådana förbud. I anledning
av olika remissinstansers yrkanden vill jag föreslå ett visst förtydligande
av den vid promemorian fogade lagtexten, så att det jämväl av lagens formulering
skall framgå att det vid tillämpningen av densamma gäller att
taga hänsyn till behovet i varje särskilt fall.

I ett par yttranden har uttalats, att länsstyrelserna saknade både arbetskraft
och penningmedel för att verkställa erforderlig fingranskning av
skyddsvärda strandområden. Då det icke synes möjligt att för närvarande
överblicka behoven i denna del, torde denna fråga ej kunna lösas i förevarande
sammanhang. Hinder bör emellertid icke möta att senare upptaga
frågan till övervägande.

Vad härefter beträffar frågan huruvida vissa områden uttryckligen
böra undantagas från lagens tillämpning
anser jag, i överensstämmelse med vad i promemorian föreslagits, att lagen
icke bör gälla beträffande områden som ingå i fastställd stadsplan eller
byggnadsplan eller i godkänd avstyckningsplan. Med hänsyn till vad lantmäteristyrelsen
anfört vill jag dock föreslå, att byggnadsförbud med stöd
av den provisoriska lagen skall kunna meddelas jämväl inom sådant avstyckningsplaneområde,
som omfattas av tätbebyggelseförbud. Däremot anser
jag det icke motiverat att uttryckligen undantaga sådana områden, som
ingå i fastställd generalplan eller för vilka avstycknings- eller nybyggnadsförbud
meddelats i samband med att fråga väckts om upprättande av byggnadsplan.
Det måste nämligen anses ligga i sakens natur, att länsstyrelserna
icke komma att meddela byggnadsförbud med stöd av den provisoriska
lagen, om de intressen vilka lagen avser att skydda redan äro beaktade på
annat sätt.

Några remissinstanser ha yrkat, att den remitterade lagtexten måtte
kompletteras med ett stadgande av innebörd att fastighet, som före lagstiftningens
ikraftträdande bildats för bostadsändamål, skulle automatiskt undantagas
från byggnadsförbudet. Dessa instanser ha därvid hänvisat till
det i promemorian gjorda uttalandet, att man vid förbudsområdenas bestämning
såvitt möjligt borde tillse att »sådana fastigheter som redan ex -

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

ploaterats för privata ändamål och från vilka allmänheten redan är avstängd*
icke inginge i skyddsområdena. Meningen med detta uttalande har
emellertid, såsom ock av dess formulering måste anses framgå, allenast varit
att byggnadsförbud icke borde drabba fastigheter, som redan bebyggts
på ett sådant sätt att de till fastigheterna hörande strandområdena vore att
anse såsom »tomter» i allemansrättslig mening. Däremot har det icke varit
avsikten med uttalandet att förorda ett undantag beträffande sådana fastigheter,
vilka visserligen bildats för bostadsändamål men som ännu icke
bebyggts.

Det ligger i öppen dag, att den tilltänkta lagstiftningen skulle förfela sitt
syfte, om densamma icke komme att gälla i ett sådant fall, då någon förvärvat
en större fastighet och därvid med hänsyn till den principiellt fria
rätten till glesbebyggelse räknat med att framdeles sälja en eller flera
strandtomter. Att undantaga sådana fastigheter från det tilltänkta byggnadsförbudet
kan sålunda icke komma i fråga, och detta icke ens för
den händelse strandtomterna i fråga redan avstyckats i och för exploatering
men ännu ej försålts. I viss mån tveksammare ställer sig frågan, huruvida
lagstiftningen bör gälla i sådana fall då någon, som äger mark inom
strandområde och som förvärvat marken i avsikt att för egen räkning bebygga
den, av en eller annan anledning, till exempel på grund av gällande
byggnadsrestriktioner, icke fullföljt denna avsikt före lagens ikraftträdande.
Onekligen kan man anse goda skäl tala för att en sådan fastighet icke
skulle drabbas av den planerade lagstiftningen. Med hänsyn till att även
en utpräglad glesbebyggelse i vissa fall kan komma att spoliera de värden,
som det nu är avsikten att skydda, anser jag mig dock inte kunna tillstyrka
en generell regel enligt vilken dylika fastigheter undantagas från lagens tilllämplighetsområde.
Ytterligare ett skäl härför är, att man i annat fall
skulle gå miste om möjligheterna att åstadkomma en ur allmänna synpunkter
så lämplig placering av den blivande bebyggelsen som möjligt. Om
jag alltså icke kan tillstyrka, att denna grupp av fastigheter undantages
från lagens tillämplighetsområde, vill jag dock framhålla, att länsstyrelserna
vid dispensprövningen böra taga skälig hänsyn till omständigheterna
i dessa fall. För den händelse det därvid icke skulle vara möjligt att förhindra
en olämplig placering av byggnaden samt det vidare ur allmän synpunkt
måste anses påkallat att upprätthålla byggnadsförbudet, är det
emellertid tydligt, att frågan om ersättning till markägaren får särskild
aktualitet. Såsom jag i det följande kommer att utveckla, är det dock icke
meningen att söka lösa ersättningsproblemet i den provisoriska lagen.

I promemorian har föreslagits, att byggnadsförbud som meddelats med
stöd av lagen icke skulle utgöra hinder för uppförande av byggnad som erfordras
för försvarets, jordbrukets, skogsbrukets, fiskerinäringens eller den
allmänna samfärdselns behov. Några remissinstanser ha hävdat, att detta
undantag vore alltför vidsträckt och ha i stället föreslagit, att dispens skulle
krävas jämväl för sådan bebyggelse, men att det vid prövningen av dispensansökan
skulle särskilt beaktas om byggnaden vore erforderlig för nå -

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

got av de angivna behoven. Jag vill icke bestrida, att vissa skäl kunna åberopas
till stöd för denna mera stränga linje, men jag anser dock övervägande
skäl tala för den i promemorian föreslagna lösningen. I detta hänseende må
bland annat framhållas, att lagen ju endast avses skola gälla under jämförelsevis
kort tid samt att spörsmålet får omprövas under den blivande
utredningen, vid vilken särskilt bör beaktas huruvida några försök att
kringgå bestämmelsen visa sig ha skett under den provisoriska lagens giltighetstid.

Vidkommande härefter frågan huru stort djup å förbudsområdena
som bör bestämmas i lagen, anser jag icke tillräckliga
skäl vara förebragta för att i vare sig den ena eller andra riktningen
avvika från det av det övervägande flertalet remissinstanser tillstyrkta förslag
som framlagts i promemorian, d. v. s. att de skyddsbara strandområdena
skola kunna omfatta mark och vattenområde inom ett avstånd av
högst trehundra meter från strandlinjen vid normalt medelvattenstånd. Den
i promemorian föreslagna trehundrametersgränsen är icke avsedd att vara
en schablonmässig norm utan en maximiregel. För att tydligare än som
skett i den remitterade lagtexten utmärka detta torde lagtexten böra något
jämkas på denna punkt. Det bör givetvis icke möta något hinder för länsstyrelsen
att bestämma olika mått för områdets begränsning på land och i
vattnet.

Såsom varit att vänta har ersättningsfrågan tilldragit sig mycket
stort intresse under remissbehandlingen. Det vid promemorian fogade
lagförslaget upptar icke någon ersättningsbestämmelse. I motiveringen till
förslaget uttalas — med hänvisning till vissa i byggnadslagen meddelade
stadganden om olika provisoriska byggnadsförbud — att någon ersättning
till markägaren icke vore avsedd att utgå för det men han kunde lida genom
ett byggnadsförbud, som grundades på den provisoriska lagen. Frågan om
och i vilken omfattning markägaren, sedan en definitiv lagstiftning i ämnet
trätt i kraft, skulle kunna erhålla viss gottgörelse för det men han därefter
kunde lida genom den slutgiltiga lagstiftningens restriktioner vore enligt
promemorian ett spörsmål, som borde närmare utredas av de förut omnämnda
sakkunniga.

Såväl enligt byggnadslagen som enligt lagen om allmänna vägar finnes
möjlighet att utfärda provisoriska förbud mot glesbebyggelse utan att markägaren
erhåller någon gottgörelse för det men han kan lida genom förbudet.
Jag vill i denna del hänvisa till 14—16, 35—38, 76, 88, 90, 91, 101, 105, 108,
109 och 167 §§ byggnadslagen samt 34 § andra stycket lagen om allmänna
vägar. Det i sistnämnda lagrum stadgade förbudet avser att förhindra bebyggelse
inom ett område, som kan väntas bli taget i anspråk för allmän väg.
Samtliga nyss berörda förbud enligt byggnadslagen avse att förhindra bebyggelse
i avbidan på upprättande eller fastställande av plan. På grund av
olika omständigheter kunna dessa förbud bli rätt långvariga. För det fall
att plan fastställes över det område, som varit lagt under provisoriskt bygg -

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

nadsförbud, beror det på planens utformning huruvida och i vad mån de i
planen ingående fastigheterna få bebyggas. Därest visst område i planen
upptages som gata, torg eller annan allmän plats och på grund härav icke
får bebyggas, kan markägaren påkalla markens inlösen. I vissa fall kan dock
inlösen icke påfordras, utan markägaren får åtnöjas med ersättning (22,
104 och 116 £§). I ett enda fall (beträffande generalplan) utgår ersättning
för provisoriskt byggnadsförbud, som meddelats med stöd av byggnadslagen
(22 § andra stycket och 104 §). Något sådant fall torde dock ännu icke ha
uppkommit.

Vissa remissinstanser ha gjort gällande, att de i byggnadslagen behandlade
provisoriska byggnadsförbuden icke vore fullt jämförliga med det slags
byggnadsförbud som den provisoriska strandlagen syftade till att införa.
Medan det i de förstnämnda fallen vore fråga om åtgärder, som utgjorde ett
led i regleringen av befintlig eller förväntad tätbebyggelse, syftade nämligen
den provisoriska strandlagen till en reglering av glesbebyggelsen och det
vore icke meningen, att ett med stöd utav denna lag meddelat byggnadsförbud
skulle resultera i någon detaljplan. I anledning härav må framhållas, att det
ingalunda är säkert att hela det område, som belagts med byggnadsförbud
med stöd av byggnadslagen, verkligen kommer att omfattas av den slutliga
planen. Särskilt belysande äro i detta hänseende bestämmelserna i 91 §
byggnadslagen. Sedan i 90 § nämnda lag föreskrivits, att vad i lagen vore
stadgat för stad, i den mån Konungen så förordnade, skulle äga motsvarande
tillämpning för tätare befolkad ort på landet, stadgas i 91 § att Konungen i
samband med sådant förordnande äger meddela det förbud mot nybyggnad
inom orten som föranledes av omständigheterna samt att länsstyrelsen, sedan
fråga väckts om sådant förordnande, må i avbidan på frågans slutliga
avgörande utfärda förbud mot nybyggnad inom orten utan länsstyrelsens
tillstånd. Det är nu icke säkert, att sådana byggnadsförbud som meddelats
med stöd av sistnämnda lagrum alltid resultera i en plan, och det är i varje
fall mycket troligt att, om en plan verkligen kommer till stånd, planen icke
kommer att omfatta samtliga de områden som omfattats av byggnadsförbudet.
Väl är det sant, att rätt till glesbebyggelse inträder i samband med
att ett sådant förbud upphör att gälla, men den skada som markägaren kan
ha lidit genom uppskovet med exploateringen under den måhända rätt långa
tid det provisoriska förbudet gällt blir icke ersatt.

Med hänsyn till vad nu anförts synes det knappast kunna betecknas såsom
något anmärkningsvärt, om markägaren icke erhåller någon ersättning för
det men han kan lida genom ett byggnadsförbud som meddelats med stöd av
den nu planerade provisoriska lagstiftningen, helst som denna lagstiftning
är avsedd att gälla endast ett par år. Hur en definitiv lagstiftning i ämnet
kommer att utformas, kan för närvarande icke sägas, och det är följaktligen
icke säkert, att ett byggnadsförbud som meddelats med stöd av den
provisoriska lagen består därefter. Skulle så ej bli fallet, synes det i regel
icke föreligga några starkare skäl att tillerkänna markägaren ersättning för
det tillfälliga byggnadsförbudet. Om förbudet däremot kvarstår efter ikraft -

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

trädandet av den definitiva lagen samt denna innehåller stadganden om ersättning
till markägaren, skulle det i princip vara tänkbart att vid ersättningens
bestämmande taga viss hänsyn jämväl till det men, som markägaren
lidit under den provisoriska lagens giltighetstid. Jag vill dock framhålla,
att det säkerligen kommer att erbjuda vissa praktiska svårigheter att
vid bestämmandet av ett eventuellt ersättningsbelopp skilja mellan, å ena
sidan, det bestående men som restriktionerna i den definitiva lagstiftningen
kunna föranleda samt, å andra sidan, skadan under den jämförelsevis korta
tid som den provisoriska lagen har varit gällande.

Under åberopande av det nu sagda och då det icke kan anses vare sig
motiverat eller praktiskt möjligt att nu reglera ersättningsfrågan, har jag
kommit till det resultatet att någon ersättningsregel icke bör upptagas i den
provisoriska lagen. Emellertid bör vid den blivande utredningen, som kommer
att vara helt förutsättningslös beträffande ersättningsfrågan, jämväl
närmare prövas om och i vad mån ersättning skall utgå för det men markägaren
kan ha lidit genom ett byggnadsförbud som meddelats med stöd av
den provisoriska lagen.

Om man vill eftersträva ett skydd av strandområdena mot icke önskvärd
bebyggelse, ligger det — såsom i promemorian närmare utvecklats — i
sakens natur att man samtidigt eller, rättare sagt, i första hand måste begränsa
möjligheterna att ytterligare uppdela de fastigheter, som redan
finnas inom dylika områden. Samspelet mellan fastighetsbildning
och bebyggelsereglering har också kommit till klart
uttryck i 19 kap. 13 § 2 mom. jorddelningslagen, varest stadgas att avstyckning
inom område, för vilket enligt fastställd generalplan, stadsplan eller
byggnadsplan eller på annan grund särskilda bestämmelser med avseende å
markens bebyggande gälla, ej må verkställas så, att syftet med bestämmelserna
motverkas. Uppenbart är, att under detta stadgande samt under
motsvarande bestämmelse i 5 kap. 8 § 1 mom. fastighetsbildningslagen även
faller ett sådant byggnadsförbud som meddelats med stöd av den tilltänkta
provisoriska strandlagen.

Med hänsyn härtill kan jag i likhet med lantmätareföreningen icke anse
det påkallat att, på sätt lantmäteristyrelsen och några andra instanser yrkat,
i den planerade lagen upptaga en uttrycklig regel om avstyckning inom förbudsområden.
Det måste nämligen anses tydligt, att syftet med den provisoriska
lagen skulle motverkas och att det följaktligen skulle stå i strid mot
nyssnämnda stadganden i jorddelnings- och fastighetsbildningslagarna, därest
vid avstyckning inom dylika områden icke iakttoges att ett efter landskapets
beskaffenhet och andra föreliggande förhållanden anpassat bälte av
lämplig bredd intill strandlinjen lämnades fritt. För att trygga en riktig
tillämpning av berörda stadgande synes det dock, på sätt i promemorian förordats,
lämpligt att länsstyrelsen — samtidigt med att den utfärdar byggnadsförbud
med stöd av den provisoriska lagstiftningen — tillika, enligt
19 kap. 13 § 3 mom. jorddelningslagen (ev. 5 kap. 8 § 2 mom. fastighetsbildningslagen),
utfärdar erforderliga anvisningar för avstyckningsverk -

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

samheten inom förbudsområdet. Väl är det sant, att sådana anvisningar icke
kunna meddelas i alla de fall som avhandlas i 2 mom. av nämnda paragraf i
jorddelningslagen, enär 3 mom. i paragrafen förutsätter att åtminstone avstyckning
av flera lägenheter framdeles kan förväntas. I regel torde emellertid
denna förutsättning kunna anses vara för handen och laglig möjlighet
alt meddela anvisningar följaktligen föreligga. Det förtjänar uppmärksammas
att sagda möjlighet — på sätt av bilaga B framgår — också utnyttjats i
praktiken, i vilket hänseende särskilt må hänvisas till de anvisningar som
meddelats av länsstyrelsen i Kronobergs län. Jag får i detta sammanhang
ännu en gång betona, att den provisoriska lagen ju endast är avsedd att gälla
under jämförelsevis kort tid. Hela frågan om fastighetsbildningen inom
förbudsområdena och därmed sammanhängande problem är givetvis ett
ämne, som får noggrant undersökas vid den blivande utredningen.

Specialmotivering.

1 §•

Denna paragraf, som innehåller lagens huvudstadgande, motsvarar 1 §
samt 3 § andra stycket i det vid promemorian fogade förslaget. Jag har tidigare
redogjort för det väsentliga innehållet i stadgandet. I det följande
skola därför endast några detaljfrågor behandlas.

1 några yttranden har viss kritik riktats mot att ordet »nybyggnad» använts
i 1 § första stycket av det remitterade förslaget. Sålunda har lantmäteristyrelsen
yrkat, alt innebörden av detta ord måtte preciseras. Enligt
styrelsens mening vore det uppenbarligen icke erforderligt, att inom strandområdena
tillstånd söktes till alla sådana åtgärder, som enligt 169 § byggnadsstadgan
vore att hänföra till nybyggnad. Däremot syntes det tveksamt,
om tillstånd borde sökas allenast vid uppförande av helt ny byggnad eller
om tillstånd skulle erfordras även vid väsentlig om- eller tillbyggnad. I detta
sammanhang har styrelsen hänvisat till 1 § i den numera upphävda lagen
den 24 maj 1942, nr 128, om förbud mot bebyggelse till hinder för försvaret.
Överståthållaråmbetet har anfört, att uttrycket »nybyggnad» i en lag sådan
som den förevarande torde vara att tolka med tillämpning av 169 § byggnadsstadgan
men att eu så vidsträckt inskränkning i byggnadsrätten, som
skulle följa med eu sådan tolkning, ej torde erfordras för lagens syfte.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län anför:

Begreppet nybyggnad har icke närmare definierats. Avsikten synes närmast
vara att anknyta till byggnadslagstiftningens motsvarande begrepp.
Lämpligheten härav synes kunna ifrågasättas. Å ena sidan torde förbud
enligt lagen icke behöva eller böra omfatta ändring av befintlig byggnad. Å
andra sidan kan behov föreligga av att förhindra upplag, stängsel eller annan
dylik anordning, som icke faller in under byggnadslagens nybyggnadsbegrepp
men som skulle omöjliggöra ett områdes användning såsom fritidsområde.
Det förefaller länsstyrelsen riktigare all i ifrågavarande hänseende
använda begrepp och formuleringar, motsvarande dem som återfinnas i 33 §
lagen om allmänna vägar.

<5 nihang till riksdagens protokoll 19~>0. I samt. Å r :k>3.

Iiungl. Maj.ts proposition nr 223.

Överlantmätaren i Uppsala län anför:

I lagförslagets samtliga paragrafer har använts ordet »nybyggnad». Då
begreppet »nybyggnad» särskilt definieras i byggnadslagstiftningen på sådant
sätt att det omfattar även ändringsarbeten av viss omfattning på befintliga
byggnader var fritidsutredningen angelägen att betona (s. 38 i betänkandet
SOU 1938:45) att uppförande av byggnad i strandlagsförslagets
mening icke var identiskt med verkställande av nybyggnad enligt byggnadslagstiftningens
utttryckssätt. Den av fritidsutredningen gjorda distinktionen
torde fortfarande böra iakttagas.

Även ågodelningsdomaren i Uppsala läns södra domsaga anmärker, att
ordet nybyggnad borde utbytas mot exempelvis uppförande av ny byggnad,
då väl icke kunde vara meningen, att till- och påbyggnader av äldre byggnad
skulle beröras av lagen, och då det vore olämpligt med olika innebörd i skilda,
därtill närstående, lagar av ett i författning definierat begrepp. Däremot
har länsarkitekten i Kristianstads län anfört, att uttrycket »nybyggnad»
syntes böra definieras genom hänvisning till 169 § byggnadsstadgan.

överlantmätaren i Gotlands län har anfört, att uttrycket »rinnande vatten»
i 1 § av förslaget krävde en närmare förklaring. Eljest kunde vilka
små rännilar som helst tolkas som »rinnande vatten». Ågodelningsdomaren
i Uppsala läns södra domsaga har i denna del hävdat, att med strandområde
vid rinnande vatten icke borde betraktas annat än stränderna av de större
vattendragen — icke ens alla där färd med båt kunde äga rum; man måste
kunna tala om en »strand».

I några remissyttranden har diskussion förekommit om den i 3 g andra
stycket av det remitterade förslaget upptagna regeln. Sålunda anför överlantmätaren
i Kristianstads län:

Enligt förslaget skall strandområde, för vilket förbud utfärdas, till sina
gränser tydligt angivas å karta eller eljest. Det är uppenbart, att det i många
fall kan komma att uppstå tvekan om sträckningen av gränsen för sådant
område. Med hänsyn till att överträdelse av byggnadsförbud kan föranleda
bötesstraff synes det överlantmätaren lämpligt, att det i lagen på ett eller
annat sätt föreskrives, hur i tveksamma fall gräns för sålunda beskrivet
strandområde skall bestämmas. En möjlighet i det avseendet synes vara att
lantmäteriorganisationen, som väl i de flesta fall vid fastighetsbildning får
med ärendet att göra, erhåller behörighet att bestämma gränsen.

överlantmätaren i Uppsala lån yttrar:

Det ligger i sakens natur, att gränsdragningen särskilt på land för de
strandområden, som skola beläggas med förbud, många gånger blir ytterst
svår att verkställa. I bestämmelsen »högst 300 meter från strandlinjen» i
1 § torde väl ligga en antydan om att man, där tydliga kartor finnas, bör
inom maximiavståndet försöka att få fram en utjämnad begränsningslinje.
För Uppsala län, där endast i undantagsfall lämpligt kartmaterial finnes,
kommer gränsdragningen uppenbarligen att vålla vissa svårigheter.

Länsarkitekten i Älvsborgs län anför:

Den i motiveringen anvisade utvägen att där nöjaktigt kartmaterial saknas
förordnandet kan ske med angivande av avståndet från strandlinjen

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

finner jag betänklig, särskilt när det gäller långgrunda stränder med fluktuerande
vattenstånd. På åtskilliga ställen kan stranden ej beträdas för mätning
om gränsen över huvud taget är klar. Även om områdets djup från
vattenkanten låter sig nödtorftigt bestämmas, är det med denna metod hart
när omöjligt att blott genom beskrivning bestämma områdets gränser vinkelrätt
stranden. Till varje förordnande av här avsett slag bör därför fogas
karta. I nödfall synes mig en karta i vanligen förekommande ekonomiska
kartverks skala vara att föredraga framför ingen karta.

Departementschefen.

Såsom jag förut framhållit, kunna otvivelaktigt de intressen som man
vill skydda genom förevarande lagstiftning komma att skadas icke blott genom
bebyggelse utan jämväl genom exempelvis uppsättande av stängsel.
På tidigare anförda skäl har jag emellertid funnit, att den provisoriska lagen
bör begränsas till att avse bebyggelse i egentlig mening. Med hänsyn till
lagens syfte bör härvid, i enlighet med vad några remissinstanser framhållit,
ytterligare en begränsning göras. Det kan nämligen icke anses påkallat
att genom denna lagstiftning hindra om- eller tillbyggnad av en redan befintlig
byggnad utan blott uppförande av ny byggnad. På grund härav och
då eljest skulle vara att befara, att lagen tolkades med ledning av 169 §
byggnadsstadgan, torde de i 1 § första stycket av det remitterade förslaget
upptagna orden »nybyggnad icke må företagas» böra ändras till »byggnad
icke må uppföras».

I anledning av vad under remissbehandlingen anmärkts har uttrycket
»rinnande vatten» ersatts med »vattendrag».

Givetvis är det av stor betydelse, att gränsen för ett förbudsområde angives
på ett fullt tydligt sätt. Så torde utan svårighet kunna ske, om lämpligt
kartmaterial finnes, men tydligt är att gränsdragningen i övriga fall
kan vålla vissa svårigheter. Detta problem är dock icke något för denna
lagstiftning enastående utan möter även i den allmänna byggnadslagen,
exempelvis vid tillämpning av 122 §. Med hänsyn till att nöjaktig individualisering
av förbudsområde ej sällan torde kunna ske genom angivande av vägar
eller på annat dylikt sätt, synes det icke undantagslöst böra fordras, att
gränsen skall angivas på karta. Jag har därför icke ansett det motiverat att
på denna punkt ändra lydelsen av den vid promemorian fogade lagtexten,
till vilken stadgandet i 168 § andra stycket byggnadsstadgan fått tjäna såsom
förebild.

2 §•

Denna paragraf motsvarar 2 § i det vid promemorian fogade lagförslaget.

3 §•

Denna paragraf motsvarar 3 § första stycket i det vid promemorian fogade
förslaget.

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

Länsstyrelsen i Västmanlands län anför:

Länsstyrelsen -vill ifrågasätta om bestämmelsen i lagens 3 §, att länsstyrelsen
skall underrätta markägare om ett av länsstyrelsen enligt lagen
meddelat nybyggnadsförbud genom kungörelse i »ortstidning», kan anses
tillfyllest. Enligt länsstyrelsens förmenande böra markägare dessutom direkt
underrättas genom kungörelsens översändande i rekommenderade försändelser.
Visserligen är paragrafen utformad enligt 168 § byggnadsstadgan
och förutsätter liksom denna paragraf att underrättandet även kan
ske på annat lämpligt sätt, varför formen för underrättelsen kan anpassas
efter omständigheterna. Länsstyrelsen anser likväl att paragrafens bestämmelser
borde kompletteras i enlighet med vad länsstyrelsen sålunda föreslagit.

Även länsstyrelsen i Uppsala län har framhållit, att beslut om byggnadsförbud
vore av sådan vikt att varje jordägare, som berördes därav, såvitt
möjligt borde erhålla särskild underrättelse om förbudet, överlantmätaren
och länsarkitekten i Gävleborgs län ha anfört, att då ett kungörelseförfarande
enbart genom annonsering icke alltid ledde till att vederbörande
markägare bleve underrättad, bestämmelser borde införas om att markägare
dessutom skulle underrättas genom brev avsänt med posten under
rekommendation.

Departementschefen.

Med hänsyn till det nära samband som råder mellan denna lagstiftning
och vissa stadganden i byggnadslagen, bl. a. dess 86 och 122 §§, synes
det icke motiverat att utforma förevarande publicitetsregel på annat sätt
än som skett i 168 § 1 mom. första stycket och 2 mom. byggnadsstadgan.
För denna ståndpunkt talar jämväl lagstiftningens karaktär av ett provisorium.
Jag vill dock understryka vikten av att publiciteten blir så effektiv
som möjligt.

4 §•

Denna paragraf motsvarar 4 § första och andra styckena i det vid promemorian
fogade lagförslaget.

Svenska landskommunernas förbund har anfört:

Med hänsyn till det ingrepp i äganderätten, som den föreslagna lagstiftningen
dock innebär, och då det därtill är fråga om markupplåtelse som
skall vara vederlagsfri, vill förbundet ifrågasätta, om bland påföljderna
för överträdelse av lagen borde, såsom föreslagits, upptagas fängelse, låt
vara att härtill skulle dömas allenast under försvårande omständigheter.

Länsstyrelsen i Jämtlands län har framhållit, att tillsynen av lagens
efterlevnad i väsentlig grad torde få ankomma på byggnadsnämnd, då
kontroll av polismän i allmänhet icke torde medhinnas.

Departementschefen.

Jag vill icke tillstyrka, att fängelse utgår ur straffskalan. Det i promemorian
föreslagna stadgandet, som motsvarar 147 § byggnadslagen, bär
därför bibehållits oförändrat.

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

5 §•

Denna paragraf motsvarar 4 § tredje stycket i det vid promemorian fogade
lagförslaget, vilket i denna del lämnats utan erinran under remissbehandlingen.

Slutbestämmelserna.

Lagstiftningen bör träda i kraft omedelbart samt gälla till och med förslagsvis
den 31 december 1952. Skulle en definitiv lagstiftning i ämnet komma
att träda i kraft dessförinnan, bör i denna föreskrivas att den provisoriska
lagen samtidigt skall upphöra att gälla. I

I enlighet härmed har inom justitiedepartementet upprättats förslag till
lag om tillfälligt bgggnadsförbud inom vissa strandområden.

Föredraganden hemställer härefter att lagrådets utlåtande över lagförslaget,
av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87
regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Kungl. Höghet Ivronprinsen-Regenten.

Ur protokollet:

Karl Gustaf Grönhagen.

Kungl. Mcij. ts proposition nr 223.

Förslag till Lag om

tillfälligt byggnadsförbud inom vissa strandområden.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

För att åt allmänheten trygga tillgången till platser för bad och friluftsliv
vid havet eller vid insjö eller vattendrag äger länsstyrelsen förordna, att
inom visst strandområde byggnad icke må uppföras utan länsstyrelsens tillstånd.

Med strandområde förstås mark och vattenområde inom det avstånd från
strandlinjen som prövas erforderligt med hänsyn till omständigheterna i
varje särskilt fall, dock högst 300 meter från nämnda linje vid normalt
medelvattenstånd. Område som avses med förordnande enligt första stycket
skall å karta eller annorledes till sina gränser tydligt angivas.

Vad i första stycket stadgats skall icke gälla beträffande område som ingår
i fastställd stadsplan eller byggnadsplan, ej heller beträffande område
som ingår i godkänd avstyckningsplan med mindre förbud mot tätbebyggelse
utfärdats för området. Byggnadsförbud som meddelats med stöd av
denna lag skall icke utgöra hinder för uppförande av byggnad som erfordras
för försvarets, jordbrukets, fiskets, skogsskötselns eller den allmänna samfärdselns
behov.

2 §•

1 alan mot länsstyrelses beslut om byggnadsförbud så ock mot beslut rörande
tillstånd att utan hinder därav uppföra byggnad föres hos Konungen
genom besvär i den ordning som är bestämd för överklagande av förvaltande
myndigheters och ämbetsverks beslut.

Beslut om byggnadsförbud skall lända till efterrättelse utan hinder av
förd klagan.

3 §•

När beslut om byggnadsförbud meddelats, skall länsstyrelsen utan dröjsmål
underrätta markägarna därom genom kungörelse i den eller de tidningar,
i vilka kommunala meddelanden för orten intagas, eller på annat
lämpligt sätt.

Kungl. Maj:Is proposition nr 223.

4 §•

Uppför någon byggnad i strid mot förbud som meddelats med stöd av
denna lag, straffes med dagsböter. Äro omständigheterna synnerligen försvårande,
må till fängelse i högst sex månader dömas.

Böter tillfalla kronan.

5 §•

I fall som avses i 4 § äger överexekutor meddela handräckning till rättelse
i vad olagligen skett. Ansökan om handräckning må göras av allmän
åklagare, byggnadsnämnd eller byggnadsinspektör. År ansökan gjord av
allmän åklagare och begär utmätningsman att kostnad för förrättning skall
förskjutas, må det ske av allmänna medel. I övrigt gälle enahanda bestämmelser
som äro stadgade för det i 191 § utsökningslagen avsedda fallet.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling, samt gäller
till och med den 31 december 1952.

Beslut om byggnadsförbud, som meddelats jämlikt denna lag, skall ej
gälla längre än lagen äger giltighet.

Vad i 4 § stadgas skall lända till efterrättelse jämväl sedan lagen i övrigt
upphört att gälla, såvitt fråga är om överträdelse som begåtts under lagens
giltighetstid.

Kungl. Maj ris proposition nr 223.

Bilaga A.

Tid departementspromemorian fogat förslag till lag om tillfälligt
byggnadsförbud inom vissa strandområden.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Föreligger anledning antaga, att å strandområde vid havet eller vid insjö
eller rinnande vatten bebyggelse kan komma att äga rum, varigenom områdets
utnyttjande för bad eller friluftsliv kan försvåras för allmänheten, äger
länsstyrelsen förordna, att nybyggnad icke må företagas inom området utan
länsstyrelsens tillstånd.

Med strandområde förstås mark samt vattenområde inom ett avstånd av
högst 300 meter från strandlinjen vid normalt medelvattenstånd.

Vad i första stycket stadgats gäller icke beträffande område som ingår i
fastställd stadsplan eller byggnadsplan eller i godkänd avstyckningsplan.
Ej heller skall nybyggnadsförbud som meddelats med stöd av denna lag utgöra
hinder för uppförande av byggnad som erfordras för försvarets, jordbrukets,
skogsbrukets, fiskerinäringens eller den allmänna samfärdselns
behov.

2 §.

Talan mot länsstyrelses beslut om förbud mot nybyggnad utan särskilt
tillstånd så ock mot beslut rörande sådant tillstånd föres hos Konungen genom
besvär i den ordning som är bestämd för överklagande av förvaltande
myndigheters och ämbetsverks beslut.

Beslut om förbud mot nybyggnad utan särskilt tillstånd skall lända till
efterrättelse utan hinder av förd klagan.

3 §.

När beslut om förbud mot nybyggnad utan särskilt tillstånd meddelats,
skall länsstyrelsen utan dröjsmål underrätta markägarna därom genom
kungörelse i den eller de tidningar, i vilka kommunala meddelanden för orten
intagas, eller på annat lämpligt sätt.

Område som avses med förordnandet skall å karta eller annorledes till
sina gränser tydligt angivas.

4 §.

Företager någon nybyggnad i strid mot förbud som meddelats med stöd
av denna lag, straffes med dagsböter. Äro omständigheterna synnerligen
försvårande, må till fängelse i högst sex månader dömas.

Böter tillfalla kronan.

Till rättelse i vad olagligen skett äger överexekutor meddela handräckning.
Ansökning om handräckning må göras av allmän åklagare eller av
byggnadsnämnd eller byggnadsinspektör. Är ansökan gjord av allmän åkla -

Kungl. Maj. ts proposition nr 223.

öare och besvär utmätningsman att kostnad för förrättning skall förskjutas,
må det ske av allmänna medel. I övrigt gälle enahanda bestämmelser som
äro stadgade för det i 191 § utsökningslagen avsedda fallet.

Denna lag träder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket i Svensk författningssamling, samt galler till
och med den 31 december 1952.

Beslut om förbud mot nybyggnad utan särskilt tillstand, som meddelats
jämligt denna lag, skall ej gälla längre än lagen äger giltighet

Vad i 4 § första och andra styckena stadgas skall landa till efterrättelse
jämväl sedan lagen i övrigt upphört att gälla, såvitt fråga är om överträdelse
som begåtts under lagens giltighetstid.

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

Bilaga B.

Vissa uppgifter rörande tillämpningen av 122 § BL.1

Stockholms län.

Förordnande enligt 122 § BL har meddelats i följande tre fall.

1. För det område av Pålamalm i Botkyrka, Grödinge och Västerhaninge
socknar, vilket med korsstreckad linje angivits å en till beslutet hörande
karta, med undantag för de delar av området, för vilka länsstyrelsen fastställt
byggnadsplaner.

Förordnandet, som meddelades den 6 maj 1949 och numera vunnit laga
kraft, har delvis motiverats av hänsyn till områdets lämplighet för friluftsliv.

2. För de områden av Rådmansö, Blidö, Möja, Djurö, Nämdö, Ornö, Utö,
Ösmo och Torö socknar, som äro belägna på havssidan om en å vissa till
beslutet hörande kartor angiven heldragen röd gränslinje.

Förordnandet meddelades den 7 juni 1949 och har ännu icke vunnit laga
kraft. ö

Detta förordnande har delvis motiverats av hänsyn till områdets fauna
och lämplighet för bad och friluftsliv.

3. För Munkön, omfattande viss fastighet samt delar av andra fastigheter
i Djurö socken.

Förordnandet, som meddelades den 2 september 1949 och ännu icke vunnat
laga kraft, har främst motiverats av behovet att skydda växtligheten
på ön.

Uppsala län.

Något förordnande enligt 122 § BL har hittills icke meddelats. Frågan har
dock varit under diskussion mellan överlantmätaren och länsarkitekten beträt
t ande vissa natursköna strandområden. Anledningen till att frågan tills
vidare fått förfalla har — enligt vad länsarkitekten upplyser — varit, att
risken för en olämplig bebyggelse inom dessa områden ännu icke ansetts
vara alltför stor med hänsyn till att länsarbetsnämnden tills vidare icke tillläte
sportstugebebyggelse. Även den omständigheten hade inverkat, att eventuell
ekonomisk gottgörelse till markägaren icke kunde ordnas.

Södermanlands län.

Något förordnande enligt 122 § BL har ännu icke meddelats.

Emellertid upplyser länsstyrelsen:

»Frågan om meddelande av förordnanden enligt 122 § BL har länge varit föremål
för länsstyrelsens övervägande. Därvid har det befunnits önskvärt, att stadgandet
angående skydd på grund av ''naturskönhet, växtlighet eller andra särskilda
naturförhållanden’ kunde tillämpas i en vidare omfattning än vad ordala 1

Här bortses från de fall då förordnande enligt 122 § BL må ha meddelats uteslutande av
den anledningen att ett område ansetts särskilt skyddsvärt med hänsyn till förefintlig från
historisk eller kulturell synpunkt värdefull bebyggelse, fasta fornlämningar eller andra minnesmärken.
Uppgifterna avse förhållandena den 15 oktober 1949.

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

gen direkt giva vid handen. Sålunda bör enligt länsstyrelsens uppfattning bland
annat övervägas i vad män den omständigheten att ett strandområde är särskilt
lämpat och behövligt för bad- och idrottsliv och därför icke bör få exploateras
av någon eller några enskilda, bör kunna föranleda förordnande enligt 122 §. I
avsaknad av särskild lagstiftning till skydd av strandområden bär nämligen en
tillämpning av 122 §, eventuellt 123 §, BL ansetts vara den bäst framkomliga
vägen till förekommande av en ur allmän synpunkt på längre sikt olämplig exploatering
av stränderna, en fråga som länsstyrelsen, med hänsyn till förhållandena
i länet, tillmäter mycket stor betydelse.

Ur dessa synpunkter ha olika förberedande överläggningar hållits. Därvid har
bland annat överenskommits, att en förberedande rekognoscering av länets stränder
vid Östersjön, Mälaren och Hjälmaren skulle ske av överlantmätaren, en representant
för Hembygdsförbundet m. fl. för utrönande av vilka områden det ur
de synpunkter som ligga till grund för 122 § kan anses särskilt angeläget att
skydda. Sådana rekognosceringar hava emellertid ännu icke lett till konkreta förslag
till länsstyrelsen. Så snart sådana förslag inkomma, avser länsstyrelsen att
upptaga dem till prövning i positiv riktning så långt som över huvud lagen kan
anses medgiva.

I ett fall är en fråga av detta slag dock redan under länsstyrelsens prövning.
Länsarkitekten i länet har nämligen i en hit inkommen skrivelse ifrågasatt tilllämpning
av 122 § på visst område av särskilt naturskön beskaffenhet. Ärendet
är under remissbehandling.»

Östergötlands län.

Något förordnande enligt 122 § BL har icke meddelats. Anledningen härtill
har varit, att de inventeringar och utredningar som ansetts böra föregå
ett initiativ i ämnet ännu icke medhunnits.

Kronobergs län.

Länsstyrelsen har ännu icke meddelat något förordnande enligt 122 § BL
men har för avsikt att meddela dylikt förordnande beträffande större delen
av Helgasjöns stränder, sedan yttranden från de i ärendet berörda kommunerna
inkommit. Länsstyrelsen förklarar, att tvekan visserligen rått om
innebörden av 122 § BL, men länsstyrelsen säger sig dock anse, att lagrummet
kan tillämpas då det gäller att skydda strandområden mot icke önskvärd
bebyggelse. Länsstyrelsen önskar skydda de mest utsatta delarna av
Helgasjöns stränder mot dylik bebyggelse. Länsstyrelsen har även övervägt
att meddela dylikt förordnande beträffande andra natursköna strandområden
i länet såsom vid Bolmen och Åsnen.

Kalmar län.

Länsstyrelsen har den 30 mars 1949 med stöd av 122 § BL meddelat förbud
mot nybyggnad inom visst område i Torslunda socken. Beslutet, som
vunnit laga kraft, har främst föranletts av en önskan att skydda den vackra
landskapsbilden och den säregna vegetationen å landborgssluttningen söder
om Ölands Skogsby i nämnda socken. Beslutet avser icke något strandområde.
Vidare må nämnas, att frågan om liknande förbud beträffande vissa
utmed den s. k. västra landsvägen å Öland belägna områden inom Räpplinge,
Högsrums, Glömminge och Algutsrums socknar är beroende på länsstyrelsens
prövning.

Gotlands län.

Genom olika beslut den 8 och den 28 januari 1948, vilka vunnit laga kraft,
har länsstyrelsen meddelat sådant förordnande som avses i 122 § BL beträf -

Kungl. Maj. ts proposition nr 223.

tände praktiskt taget samtliga kustområden i länet inom ett avstånd av regelmässigt
500 meter från kusten. Rörande motiven till dessa förordnanden
upplyser länsstyrelsen: »I allmänhet kan sägas att ''naturskönhet och växtlighet''
motiverat förordnandet, men därjämte föreligger beträffande flertalet
områden även andra skyddsintressen såsom fasta fornlämningar (fornborgai),
vegetation och djurliv. Härtill kommer att vissa av strandområdena
ansetts böra reserveras för bad och friluftsliv. De senare områdena äro huvudsakligen
belägna inom Fårö, Hangvars, Hellvi, Slite, Boge, Västerhejde
-Norrlanda, österbarn, Äldre, Tofta, Eksta, Burs, Fide, Öja och Sundre kommuner.
»

Blekinge län.

Något förordnande enligt 122 § BL har hittills icke meddelats men spörsmålet
är aktuellt. Genom cirkulär den 29 juni 1949 ha kommunerna inom
länet anmodats att företaga utredning om i vad mån strandbebyggelsen bör
regleras för att tillgodose allmänhetens behov av badplatser och ''fritidsområden.
Svar ha ännu icke inkommit från alla kommuner.

Kristianstads lön.

Något förordnande enligt 122 § BL har hittills icke meddelats. Frågan är
dock aktuell beträffande dels ett kustområde invid Simrishamn och dels ett
ur natursynpunkt märkligt område söder om Degeberga. Båda ärendena äro
under remissbehandling.

Malmöhus län.

Förordnande enligt 122 § BL har meddelats i ett fall, nämligen beträffande
de natursköna delar av ön Ven, vilka ligga inom synfältet för den som
befinner sig på landborgen vid S:t Ibbs gamla kyrka. Beslutet meddelades
den 18 oktober 1948 och besvär över detsamma ha lämnats utan bifall. —
Inom den närmaste tiden torde länsstyrelsen komma att meddela förordnande
enligt 122 § BL för att hålla bebyggelsen på avstånd från en vacker
insjö i länets norra del.

Hallands län.

Något törordnande enligt 122 § BL har ännu icke meddelats. Länsarkitekten
har emellertid hemställt, att nybyggnadsförbud jämlikt nämnda paragraf
mätte utfärdas för ett område norr om Laholms stad, vilket omfattar dels
det natursköna strandområdet inom Lagans dalgång norr om Laholm, dels
det natursköna området närmast Tjärbysjön och dels ett område kring
nämnda sjö, vilket är rikt på fasta fornlämningar. På grund av delade meningar
hos de i ärendet hörda myndigheterna har länsstyrelsen ännu icke
tagit ställning till frågan, huruvida 122 § BL skall behöva tillämpas i förevarande
fall.

Göteborgs och Bohus län.

Länsstyrelsen har icke meddelat något förordnande enligt 122 § BL. Inget
sådant ärende har ännu förelegat till behandling. Spörsmålet har emellertid
i maj 1949 diskuterats inom det s. k. länsrådet för byggnadsfrågor, som därvid
uttalade att det måste anses vara synnerligen angeläget att man utnyttjade
författningarnas möjligheter att skydda de för friluftsliv lämpade och
trän natur- och kulturhistorisk synpunkt värdefulla kustområdena i Göteborgstrakten.
Samtidigt förklarade länsrådet emellertid, att en närmare undersökning
av ifrågavarande områden borde göras och kontakt med repre -

Kungl. Maj.ts proposition nr 223. 93

sentanter för kommunerna sökas innan beslut fattades om vilka åtgärder
som borde vidtagas.

Skaraborgs län.

Något förordnande enligt 122 § BL har ännu icke meddelats. Spörsmålet
har dock varit aktuellt beträffande Hindens rev där framträngande bebyggelse
enligt uppgift av länsarkitekten syntes medföra risk för störande förändring
av en säregen naturformation.

Örebro län.

Något förordnande enligt 122 § BL har ännu icke meddelats. Inom den
närmaste tiden torde emellertid åtminstone ett dylikt fall komma att upptagas
till prövning. Detta gäller både ett strandområde med säregen natur
och omgivningarna kring ett fridlyst gravfält, där icke önskvärd bebyggelse
såvitt möjligt ansetts böra förhindras.

Kopparbergs län.

Förordnande enligt 122 § BL har meddelats i ett fall, nämligen den 27
november 1948 beträffande ett 200 meter brett område inom vissa byar i
Rättviks socken, beläget utmed rikshuvudvägen Falun—Rättvik. Förordnandet,
som vunnit laga kraft, har motiverats av att en bebyggelse inom
området skulle komma att förstöra den från landsvägen imponerande utsikten
över Siljan.

Västernorrlands län.

Förordnande enligt 122 § BL har meddelats i ett fall, nämligen den 10 maj
1949 beträffande ett s. k. nipområde invid Ångermanälven i Multrå socken
i omedelbar närhet av Sollefteå stad. Förordnandet har vunnit laga kraft.

Jämtlands län.

Något förordnande enligt 122 § BL har icke meddelats, enär spörsmålet
hittills icke haft så stor aktualitet att förordnande påkallats. Enligt vad
länsstyrelsen uppgivit är det emellertid tänkbart, att spörsmålet får ökad
aktualitet i samband med en pågående utredning om behovet av anvisningar
enligt 19 kap. 13 § 3 mom. första stycket jorddelningslagen beträffande vissa
delar av Frösön.

Jönköpings län, Älvsborgs län, Värmlands län, Västmanlands län, Gävleborgs
län, Västerbottens län och Norrbottens län.

Något förordnande enligt 122 § BL har icke meddelats, enär spörsmålet
icke varit aktuellt inom dessa län.

Vissa uppgifter

rörande anvisningar enligt li> kap. 13 8 3 inom. första stycket
.jorddelningslagen.

Dylika anvisningar ha utfärdats i allenast följande län, nämligen Jönköpings
län, Kronobergs län, Hallands län, Örebro och Norrbottens län.
Rörande anvisningarnas innehåll må följande antecknas.

Jönköpings län.

Länsstyrelsen har den 23 februari 1948 föreskrivit, att överlantmätaren
i länet skall inhämta länsarkitektens yttrande i fråga om alla avstyck -

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

ningar för bostads- eller industriändamål inom områden å länets egentliga
landsbygd, beträffande vilka fråga i vederbörlig ordning väckts om upprättande
av stadsplan eller byggnadsplan. Länsstyrelsen har därvid förutsatt,
att länsarkitekten, innan utlåtande avgives av honom, skall inhämta
yttrande av byggnadsnämnden i orten, där ej omständigheterna till annat
föranleda.

Kronobergs län.

Länsstyrelsen har i fem fall meddelat anvisningar av innehåll att avstyckning
för bostadsändamål eller för beredande av plats för industriell anläggning
eller i liknande syfte icke må fastställas förrän vederbörande byggnadsnämnd
och länsarkitekten i länet blivit hörda i ärendet och i ett fall "(Helgasjöns
stränder) enligt en den 17 september 1949 utfärdad resolution, varur
här må återgivas dessa avsnitt:

1. Avstyckning av område, beläget närmare stranden av sjö eller vattendrag
än femtio meter, bör i regel icke tillåtas, och bör sådan avstyckning, för såvitt
särskilda skäl ej annat föranleda, icke fastställas, utan att länsarkitekten blivit
hörd i ärendet.

Ej heller bör såsom lämplig byggnadsplats anses område, vars höjdläge över
högvattenytan understiger fyra meter.

2. Område, som skall avstyckas, bör med hänsyn till terrängförhållandena vara
så beläget och så utformat, att detsamma kan bebyggas, utan att bebyggelsen medför
störande silhuettverkan och utan att byggnads uppförande förorsakar större
terrassering.

Vidare bör sådant område icke avse mark, som på grund av speciell naturskönhet
eller dominans i landskapet bör hållas fritt från bebyggelse.

Därest med anledning av denna anvisning tillstånd till avstyckning synes böra
vägras, och detta skulle medföra att markens ägare komme att tillskyndas avsevärt
men, bör innan frågan om tillstånd till avstyckning avgöres, länsstyrelsens
yttrande i ärendet inhämtas.

Hallands län.

Sådana anvisningar ha av länsstyrelsen meddelats för ett flertal socknar
i samband med fastställelse av utomplansbestämmelser. Anvisningarna lvda
sålunda:

För det område inom -—• ■— — socken för vilket länsstyrelsen den — — —
fastställt utomplansbestämmelser finner länsstyrelsen med stöd av bestämmelserna
i 19 kap. 13 § 3 mom. sista punkten jorddelningslagen skäligt meddela följande
anvisningar att beaktas vid avstyckning av mark för bostads- eller industriändamål.

1. Avstyckning av område, beläget närmare hav, sjö eller vattendrag än 109
meter, bör i regel icke tillåtas och bör sådan avstyckning för varje fall, där så
anses påkallat, icke fastställas, utan att länsarkitekten blivit hörd i ärendet. Ej
heller kan såsom lämplig byggnadsplats anses område, vars höjdläge över högsta
vattenytan understiger 4 m.

3. Område, som skall avstyckas, bör icke avse mark, som på grund av speciell
naturskönhet bör hållas fri från bebyggelse.

4. Område, som skall avstyckas, bör ej förläggas så nära allmän väg, i avseende
å vilken vägtörvaltningen förutsatt framtida breddning, att dylik breddning förhindras
eller allvarligt försvåras.

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

Örebro län.

Anvisningar ha utfärdats beträffande olika områden, bl. a. för strandområden
kring vissa sjöar. I sistnämnda hänseende innebära anvisningarna,
att avstyckning inom området på mindre avstånd från strandlinjen än 59
(i ett fall 100) meter icke må äga rum med mindre frågan därom underställts
länsstyrelsen.

Norrbottens lön.

Länsstyrelsen har föreskrivit, att vid avstyckning inom visst område
av en fastighet skulle iakttagas bl. a. att ett särskilt angivet strandområde
reserverades såsom allmän plats.

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

Utdrag av protokoll, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 30 mars
1950.

Närvarande:

justitieråden Geijer,

Lech,

regeringsrådet Quensel,
justitierådet Beckman.

Enligt lagrådet den 27 mars 1950 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten
i statsrådet den 17 mars 1950, hade Kungl. Maj :t förordnat
att lagrådets utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda
ändamålet inhämtas över upprättat förslag till lag om tillfälligt byggnadsförbud
inom vissa strandområden.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av e. o. hovrättsassessorn S. Dennemark.

Förslaget föranledde följande yttranden.

Justitieråden Geijer, Lech och Beckman:

Att det är ett betydelsefullt allmänt intresse, att den övervägande del av
landets befolkning, som icke själv äger eller disponerar markområden invid
hav, sjöar och vattendrag, ej utestänges från möjligheten att där njuta vila
och vederkvickelse, synes ovedersägligt. Den förebragta utredningen lärer
också få anses bekräfta, att fara föreligger i dröjsmål och att därför goda
skäl kunna åberopas för att, i saknad av nödig utredning att läggas till
grund för en definitiv lagstiftning, nu genom en provisorisk lag förhindra,
att till men för nämnda intresse en olämplig bebyggelse fortgår, måhända i
ett inom den närmaste tiden ökat tempo. Det måste emellertid kraftigt understrykas,
att ett förbud av det slag, varom här är fråga, redan på grund av
sin provisoriska karaktär innebär en mycket avsevärd olägenhet och därför
utan någon som helst onödig omgång bör avlösas av mera slutgiltigt bestämda
förhållanden. Under tiden synes en allsidig undersökning böra ske,
om och i vad mån provisoriet i en eller annan form bör göras permanent.

Den tillämnade lagens provisoriska karaktär har under ärendets utredning
åberopats såsom skäl för att i ersättningshänseende fästa mindre vikt
vid den skada, som genom byggnadsförbudet kan tillskyndas markägaren
under den provisoriska lagens tid, än vid den som han kan komma att lida
sedan förbudet blivit definitivt. Beträffande de skäl, som anförts för ett dy -

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

likt betraktelsesätt, inå framhållas att provisoriets kortvarighet i och för sig
uppenbarligen icke utgör tillräckligt stöd för att göra åtskillnad mellan den
ena tiden och den andra. Men icke heller i belysning av vad som jämväl åberopats
därom att ifrågavarande förbud skulle vara att jämställa med vissa
provisoriska byggnadsförbud enligt byggnadslagen, torde den omständigheten,
att provisoriet avses bli kortvarigt, kunna anses utgöra tillräcklig
grund för åtskillnaden. Till en början må därutinnan erinras om att, även
om det förhölle sig så att den gjorda jämförelsen vore träffande, man naturligtvis
icke skulle kunna utgå från att vad byggnadslagen gör eller låter i det
ena eller andra speciella fallet vore att upphöja till allmängiltig norm, som
utan vidare kunde läggas till grund för ersättningsfrågans bedömande vid
en lagstiftning av så utomordentlig räckvidd och betydelse som den förevarande.
Nu kommer härtill att, såsom av åtskilliga remissinstanser berörts,
jämförelsen med byggnadslagen förefaller att vara ganska haltande. Vi anse
oss icke böra närmare ingå på denna fråga men vilja betona, att det byggnadsförbud,
som med förslaget avses, huvudsakligen syftar fram emot ett
permanent förbud och att den provisoriska karaktären helt och hållet har
sin orsak i att nödig utredning att läggas till grund för en definitiv utformning
ej medhunnits. Det är tydligt, att ett byggnadsförbud av detta slag är
något helt annat än de byggnadsförbud enligt byggnadslagen vilka aldrig
skulle kunna tänkas annat än som provisoriska, eftersom de äro avsedda
att, sedan de tjänat sitt syfte, förbytas i en under tiden utarbetad planläggning
för mer eller mindre intensiv bebyggelse. Såsom under remissförfarandet
med skärpa framhållits och närmare utvecklats, tjänar merendels förbudet
i dessa senare fall jämväl markägarnas eget ekonomiska intresse på
ett sätt som i avsevärd mån är ägnat att inverka på frågan om ersättning.
Enligt vår mening föreligger ingen godtagbar anledning att i de med förslaget
avsedda fallen bedöma rätten till ersättning för skada, som inträffat
under provisoriet, på ett annat sätt än då fråga kan bli om skada, som åsamkas
genom en mera permanent lagstiftning.

Hela frågan om ersättning — beträffande såväl den provisoriska lagens tid
som tiden därefter — är enligt förslaget ställd på framtiden, i det att den
gjorts i allo beroende av en helt och hållet förutsättningslös utredning. Enligt
den ståndpunkt, som sålunda formellt intagits, skulle det alltså icke vara
uteslutet ens att samtliga markägare, både nu och framdeles, finge finna
sig i förbudet utan alt erhålla någon ersättning för därigenom åsamkad
skada. Även om det naturligtvis kan och måhända får underförstås, alt meningen
icke är denna, synes det ägnat att ingiva starka betänkligheter, om
lagstiftningsfrågan i förevarande sammanhang på detta sätt skulle lösas
blott till sin ena hälft, nämligen beträffande själva förbudet, men tills vidare
lämnas helt öppen i vad angår den ersättning som betingas av samma
förbud. Alt förbudet icke utan att våld göres å vedertagna rättsgrundsatser
kan genomföras, med mindre ersättning lämnas dem som genom delsamma
lida avsevärt men, torde ingen vilja på allvar förneka. Att vidare ett förbud
av detta slag, som innebär ett vissl mått av ekonomiskt avbräck för vissa

7 Ililiang till riksdagens protokoll tOöO. t samt. Xr 223.

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

medborgargrupper i ändamål att gynna andra grupper, icke kan jämställas
med kristidsregleringar och annat sådant, som den enskilde har att utan
ersättning underkasta sig, synes uppenbart. En annan sak är att man bland
följderna av nu ifrågavarande förbud torde ha att räkna jämväl med en del
mindre beaktansvärda olägenheter, för viika markägaren icke skäligen bör
kunna påfordra ersättning, och att därför själva förbudet såsom sådant icke
utgör tillräcklig grund för ersättningsanspråk. Ä andra sidan torde det vara
obestridligt, att många fall måste antagas uppkomma, beträffande vilka
ingen som helst tvekan kan råda om det berättigade i att ersättning utgår.
Att ersättningsfrågan, såvitt angår den provisoriska lagen, icke i sina detaljer
fullständigt regleras i denna lag, är måhända en ofrånkomlig — -ehuru i och för sig oförmånlig — konsekvens av brådskan vid lagens tillkomst.
Men enligt vår mening är det icke därför nödvändigt, lika litet som
det kan anses tillfredsställande, att lagen förbigår denna viktiga fråga med
fullständig tystnad. Det förordas fördenskull, att förslaget kompletteras med
en bestämmelse, som innebär en principiell förklaring, att ersättningsfrågan
skall beaktas. Ett stadgande härom skulle exempelvis kunna givas den innebörden
att ersättning för avsevärt men skall utgå i enlighet med vad därom
framdeles kommer att i lag bestämmas.

Frånsett sakens nu berörda principiella sida, torde det vara en angelägenhet
av praktisk vikt, att även under den provisoriska lagens tid uppmärksamhet
ägnas åt ersättningsfrågor, vilka med ledning av inkomna och avslagna
dispensansökningar kunna beräknas bli aktuella, sedan bestämmelserna
om ersättning kommit till stånd. Även om det nu icke är möjligt —
något som naturligen varit att föredraga — att efter mönstret av 86 och
122 §§ byggnadslagen åstadkomma en slutreglering av varje ersättningsfråga
i samband med dispensansökningens prövning, så skulle dock en hel del
vara vunnet, om den ordningen genomfördes, alt vederbörande myndighet,
så snart en dispensansökan måste avslås, ginge i författning om att undersöka
det särskilda fallet och, såvitt möjligt, fastställa de omständigheter, som
kunna inverka på ersättningsfrågans framtida bedömande. Därigenom skulle
i väsentlig mån kunna undvikas de bevissvårigheter, som vid detta bedömande
måste uppstå, om en längre tid, kanske flera år, förflutit utan att utredning
ägt rum. Därtill kommer, att dylika utredningar måhända skulle
kunna bli av värde såsom material vid den definitiva lagstiftningen i ämnet.

Under hänvisning till det anförda vilja vi som allmänt omdöme om den
ifrågasatta lagens huvudgrunder uttala, att deras antagande kan tillstyrkas
endast under förutsättning, att det vid förslagets genomförande kan anses
ställt utom tvivel, att ersättningsfrågan blir beaktad i väsentlig överensstämmelse
med vad ovan utvecklats.

Regeringsrådet Quensel:

Utredningen i förevarande ärende synes ge vid handen att gällande lagar,
oaktat den nya byggnadslagstiftningens omfattande reglering av plan- och

Kantjl. Maj.ts proposition nr 223.

bebyggelsespörsmålen, icke förse myndigheterna med tillräckliga medel att
leda och framför allt inskränka den fortsatta bebyggelsen av stränderna vid
havet (saltsjön), insjöar och vattendrag. Nya lagstiftningsåtgärder i detta
syfte torde därför kunna anses påkallade. Intresset att de, som så önska, må
kunna skaffa sig egna bostäder, sommarvillor eller sportstugor å landsbygden
med tillgång till vattenområden är visserligen beaktansvärt men torde
kunna i nödig grad tillgodoses utan att man därför behöver tillåta att i den
utsträckning, som synes hota om ej lagstiftaren inskrider däremot, stränderna
göras otillgängliga för folkets tlertal och få sina naturliga skönhetsvärden
fördärvade för samtid och eftervärld. Det gäller emellertid att, näi
man söker — såsom förslaget uttrycker saken — åt allmänheten tiygga tillgången
till platser för bad och friluftsliv, beakta att det bör ske på sådant
sätt att traktens lantliga prägel icke därigenom skadas måhända i än högie
grad än genom villor, trädgårdar och parker. Detta torde ock vara förslagets
mening. Det är icke fråga om ett och annat reservat, dit allmänheten
skulle samlas, utan om möjlighet för dem, som önska ostörda av andra
tillbringa lediga dagar i den verkligt orörda naturen, att sprida sig över
större områden av denna karaktär. Viktigt blir också att man ej genom att
förbjuda bebvggelse i närheten av städer och samhällen föranleder att i stället
ännu ofördärvade strandområden, dit bebyggelsen eljest icke skulle sökt
sig, bli föremål för intensiv exploatering. Förbudet torde alltså kunna väntas
få en mycket stor lokal utsträckning.

Den för en allsidig reglering av ifrågakomna spörsmål erforderliga utredningen
har visserligen ännu icke ägt rum, men som det hinder mot foitsalt
exploatering, som det av kristiden föranledda tillfälliga byggnadsförbudet
utgör, kan tänkas försvinna inom kort, synes önskligt att nu, på sätt förslaget
avser, i avbidan å frågans slutliga lösning stadgas möjlighet för länsstyrelserna
att provisoriskt förbjuda strandbebyggelse.

Det invecklade problemet i vad mån och på vad sätt gottgörelse böi utgå
för skada genom dylika inskränkningar i enskildas rättssfär kan väl icke i
hela sin vidd lösas i förevarande sammanhang, men att lämna frågan helt
och hållet öppen, på sätt i förslaget skett, synes dock möta betänkligheter.
Sant är visserligen att, så länge berörda kristidsförbud kvarstår, särskilda
förbud mot strandbebyggelse endast sällan skulle kunna medföra något ytterligare
intrång i rätt, men åt denna synpunkt kan icke tillmätas avgörande
betydelse, eftersom sistnämnda förbud just är avsett att verka, när
kristidsförbudet upphör. Uteslutet är ej heller alt byggnadstillstånd enligt
kristidsförfattningen utverkats eller skulle kunna erhållas i fall, som hemfölle
under nu förevarande förbud.

Förutsatt att provisoriet icke förlänges utan, såsom avsett är, senast vid
ingången av år 1953 efterträdes av eu slutlig reglering, omfattande bl. a.
ersättningsfrågan, borde väl i allmänhet icke det provisoriska förbudet i och
för sig behöva förorsaka betydande skada för dem, som drabbas därav. Men
undantagsvis kan förhållandet bli ell annat. Särskilt som man ju ingalunda
kan beräkna att eller förbudets upphörande frihet alt bygga inträder, kan

100

Kungl. Muj.ts proposition nr 223.

redan detta provisoriska förbud tvinga till förlustbringande åtgärder, såsom
att till lägre pris än inköpspriset avhända sig en för bostadsändamål förvärvad
strandtomt för att i stället söka skaffa sig bostad annorstädes. Och
skulle, såsom ju lätt kan inträffa, större områden inbegripas under det provisoriska
förbudet än under ett blivande definitivt sådant, är det icke omöjligt
att det förra vållar den största förlusten, ehuru den slutliga regleringen
också medför skada av sådan art och betydelse att den måste ersättas.

Det har till jämförelse åberojjats en del fall, då enligt byggnadslagen och
lagen om allmänna vägar provisoriska byggnadsförbud må meddelas utan
att ersättning för skada utgår. Men att på bestämmelserna härom grunda eu
allmän princip att tillämpa, oberoende av de följder, vartill den i olika fall
skulle kunna leda, vore för visso oberättigat. I viss mån torde byggnadsoch
väglagstiftningens standpunkt till problemet ha rönt inverkan av en
mer eller mindre befogad föreställning att frågan är om ett blott tillfälligt
uppskov och att jordägarna för olägenheten härav vanligen erhålla god
kompensation i markvärdestegring i samband med planens genomförande
eller allmänna vägens tillkomst. Någon dylik nytta av vad som avbidas
under provisoriet kan icke emotses av jordägarna i nu förevarande fall. I
detta sammanhang kan ock erinras om att jämväl enligt byggnadslagen
provisoriska inskränkningar i rätten att utnyttja mark kunna föranleda ersättning
till markägarna i olika fall (se bl. a. 116 § byggnadslagen).

Eftersom man icke utan att äventyra förslagets ändamål alltid kan från
början eller genom dispenser begränsa förbuden så, att avsevärd skada ej
uppkommer, torde åtminstone böra i lagen upptagas ett sådant stadgande i
ersättningsfrågan, som lagrådets övriga ledamöter förordat.

2 och 3 §§.

Lagrådet:

Systematiskt sett torde vara lämpligast att bestämmelserna om publicitetsförfarandet
upptagas före reglerna om talan mot beslutet. Att så icke
skett i förslaget skulle, enligt vad vid föredragningen i lagrådet uppgivits,
bero på att man velat utmärka, att med 3 § avsetts icke att medge förenkling
av publicitetsförfarandet i förhållande till vad som skulle gälla, därest
intet därom stadgades i förevarande lag, utan tvärtom att inskärpa den i
motiven framhållna vikten av att publiciteten blir så effektiv som möjligt.

Emellertid synes den innebörd av 3 §, som således kan antagas vara avsedd,
icke komma till uttryck genom bestämmelsernas ordningsföljd i förslaget
och icke heller pa annat sätt. Formuleringen tyder tvärtom på att frågan,
hur markägarna skola få underrättelse om beslutet, uttömmande besvaras
i 3 § på det sätt att kungörande i tidningar, i vilka kommunala meddelanden
för orten bruka intagas, är till fyllest och att länsstyrelsen emellertid
äger att i stället tillämpa annat sätt, som styrelsen finner lämpligt.

Ehuru 3 g formulerats efter förebild i byggnadsstadgan, synes ett förtydligande
böra äga rum. Av lagtexten torde böra kunna utläsas, att beslutet
skall delges dem, vilkas rätt är i fråga, såframt detta låter sig göra utan

101

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

alltför mycket besvär och kostnad. För fall, som avses i det alltjämt gällande
kungl. brevet den 5 januari 1808, synes det i samma brev, jämfört
med lagen den 13 mars 1942 med vissa bestämmelser om kungörelse i kyrka,
anvisade förfarandet böra tillämpas. Utöver dessa vanliga krav å delgivning
respektive kyrkokungörelse torde — i anseende till att kyrkokungörelse
är tämligen ineffektiv och att besluten äro av intresse ej blott för markägarna
— böra i enlighet med förslaget fordras offentliggörande i tidningar eller
på annat sätt, som länsstyrelsen finner lämpligt (t. ex. anslag å vissa
platser).

I enlighet med vad sålunda anförts torde innehållet i förslagets 3 § böra
ändras och uppflyttas till 2 §, därvid dennas nuvarande innehåll skulle nedflyttas
och bilda 3 § i lagen.

* §■

Lagrådet:

Enligt förevarande paragraf i förslaget skall straff kunna drabba den
som uppför byggnad i strid mot förbud jämlikt denna lag; ett sådant förbud
skall enligt 1 § avse, att byggnad icke må uppföras. Det lärer vara tydligt
att till uppförande av byggnad icke kunna hänföras blotta förberedelser
till byggnadsarbete, såsom schaktning, fyllning, trädfällning, uppsättande
av stängsel och anordnande av upplag. Sådana åtgärder falla alltså utanför
förbud enligt lagen. Det torde också vara klart att, om ett byggnadsföretag
innan förbud meddelats markägaren fortskridit så långt att en byggnad kan
sägas vara uppförd, fullbordande och förbättrande av den uppförda byggnaden
får ske utan särskilt tillstånd. Åt rättstillämpningen har emellertid
överlämnats att avgöra både hur långt ett byggnadsföretag skall ha fortskridit
för att en byggnad skall anses vara uppförd och hur mycket som
efter förbuds meddelande skall vara verkställt för att straff skall inträda.
För att straffsanktionen skall bli effektiv torde man icke kunna fordra att
byggnaden färdigställts, men man synes då å andra sidan böra tolka straffbudet
synnerligen restriktivt när det gäller byggnadsföretag som påbörjats
innan förbud meddelats. Lagrådet vill icke i detta speciella lagstiftningsärende
påyrka ett närmare angivande av vad som skall förstås med uppförande
av byggnad men vill understryka att en restriktiv tolkning av straffbudet
på sätt nyss angivits måste anses vara påkallad av omständigheterna.

Slutbestämmelser n a.

Lagrådet:

Under hänvisning till vad ovan anförts vill lagrådet understryka, att den
provisoriska lagen icke bör förlängas till sin giltighetstid utan senast den
1 januari 1953 efterträdas av eu definitiv reglering.

Ur protokollet:
Bengt Larson.

102

Kunt/t. Maj:t* proposition nr

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regentcn i
statsrådet å Stockholms slott den 31 mars 1950.

N är va rande:

Statsministern Erlander, statsråden Sköld, Quensel, Danielson, Vougt,

Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne, Andersson,

Lingman.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets den 30 mars
1950 avgivna utlåtande över det till lagrådet den 17 mars 1950 remitterade
förslaget, till lag om tillfälligt byggnadsförbud inom vissa strandområden.

Efter redogörelse för lagrådets utlåtande anför föredragande följande.

Lagrådet har vitsordat behovet av att lagligen reglera strandbebyggelsen
vid havet samt vid våra insjöar och vattendrag. Såsom jag redan vid remissen
till lagrådet framhöll, är det uppenbart, att en slutlig reglering av detta
svårlösta lagstiftningsspörsmål icke kan komma till stånd utan en ingående
och jämförelsevis tidskrävande utredning. Tillkallandet av sakkunniga för
en sådan utredning skulle emellertid, på sätt jag likaledes tidigare påpekat,
kunna väntas utlösa en icke önskvärd spekulation i obebyggda strandfastigheter.
Detta skulle i sin tur kunna medföra, att syftet med en definitiv lagstiftning
i viss mån förfelades genom att under mellantiden en särskilt intensiv
exploatering ägde rum av betydelsefulla strandområden. En provisorisk
lagstiftning om förbud mot bebyggelse inom strandområden är alltså
erforderlig för att hindra de ogynnsamma verkningar, som kunna följa av
att en utredning i ämnet igångsattes. Det ligger emellertid i sakens natur,
att i en sådan lagstiftning ståndpunkt icke i alla hänseenden kan tagas till
den svårlösta frågan om ersättning med anledning av byggnadsförbudet. Denna
fråga, som bland annat omfattar spörsmålet vem som skall gälda eventuell
ersättning, är just en av huvuduppgifterna vid en blivande utredning.
Det är denna synpunkt, som föranlett mig att i detta lagstiftningsärende
lämna ersättningsfrågan öppen och att alltså icke upptaga någon regel därom
i lagtexten.

Lagrådets ledamöter ha emellertid ansett, att man redan nu borde taga
ståndpunkt i ersättningsfrågan såtillvida att förslaget kompletterades med
en bestämmelse av innebörd exempelvis, att ersättning för avsevärt men

103

Kungl. Maj:ts proposition nr 223.

skall utgå i enlighet med vad därom framdeles kommer att i lag bestämmas.
Även om jag icke i allo kan dela de synpunkter, som inom lagrådet anförts
till närmare utveckling av denna uppfattning, vill jag dock också för egen
del vitsorda, att i vissa fall då dispens vägras ett ersättningskrav måste anses
berättigat. Jag vill dock understryka, att man här måste göra en differentiering.
I första hand måste krävas, att det men som uppstått varit av
viss större betydelse. Det kan också visa sig motiverat att skilja mellan exempelvis,
å ena sidap, den situation som föreligger, då någon förvärvat en
större fastighet och därvid med hänsyn till den principiellt fria rätten till
glesbebyggelse räknat med att framdeles sälja strandtomter samt, å andra
sidan, att någon köpt en tomt inom ett strandområde i avsikt att för egen
räkning bebygga den, men av en eller annan anledning, t. ex. på grund av
gällande byggnadsrestriktioner, icke fullföljt denna avsikt före lagens ikraftträdande.
Det är också tänkbart, att det vid utformningen av en ersättningsregel
kan visa sig befogat alt göra skillnad mellan utebliven spekulationsvinst
och verkligen lidna förluster o. s. v. Det är min mening, att den
blivande utredningen skall få i uppgift att kartlägga och undersöka dessa
och andra fall samt, om så finnes möjligt och befogat, söka differentiera dem
i ersättningshänseende. Även ur rättssäkerhetssynpunkt vore det synnerligen
önskvärt, om så kunde ske och man alltså icke behövde nöja sig med
eu så vag och generell ersättningsnorm som »avsevärt men». Visserligen
finnes en sådan regel i 80 och 122 §§ byggnadslagen, men det är att märka,
att de fall som avses i dessa paragrafer icke direkt äro jämförbara med de
förhållanden, på vilka den nu föreslagna lagen är avsedd att tillämpas. Det
kan här bli fråga om mycket större områden och mycket mera olikartade
fall. Att nu införa en regel om ersättning för avsevärt men skulle även innebära
en nackdel såtillvida, att man därigenom komme att i viss mån binda
den blivande utredningen beträffande utformningen av ersättningsnormerna
i en definitiv lagstiftning.

Jag finner mig därför böra intaga den ståndpunkten att vid den kommande
utredningen får närmare prövas i vad mån ersättning skall utgå
för det men, markägaren kan ha lidit genom ett byggnadsförbud som meddelats
med stöd av den provisoriska lagen. Den av lagrådets ledamöter föreslagna
ersättningsregeln har alltså icke upptagits i förslaget.

I anledning av vad lagrådet anfört vid 2 och 3 §§ har ordningen mellan
dessa båda paragrafer omkastats samt ordalagen av publicitetsregeln förtydligats
till utmärkande av att denna, såsom ock är fallet med motsvarande
föreskrift i byggnadsstadgan, endast syftar liil alt komplettera de allmänna
delgivningsbestäm melserna.

Slutligen ha ett par smärre redaktionella jämkningar vidtagits i det remitterade
förslaget.

Föredraganden hemställer, att det i enlighet med det anförda jämkade
förslaget till lag om tillfälligt byggnadsförbud inom vissa strandområden
måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen
till antagande.

104

Kungl. Maj.ts proposition nr 223.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten
att till riksdagen skall avlåtas proposition av
den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Georg Dahlin.

Stockholm 1950. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

500S90

Rättelser till proposition nr 223.

Sid. 57 not 1 skall lyda: Se ovan s. Öl.

Sid. 57 not 2 skall lyda: Se ovan s. 53 nederst och 55 överst.

Sid. 60 not 1 skall lyda: Se ovan s. 34 f.

Sid. 64 not 1 skall lyda: Se ovan s. 50.

Sid. 65 not 1 skall lyda: So ovan s. 38 f.

Rättelser till proposition nr 223.

Sid. 57 not 1 skall lyda: Se ovan s. 51.

Sid. 57 not 2 skall lyda: Se ovan s. 53 nederst och 55 överst.

Sid. 60 not 1 skall lyda: Se ovan s. 34 f.

Sid. 64 not 1 skall lyda: Se ovan s. 50.

Sid. 65 not 1 skall lyda: So ovan s. 38 f.