Kungl. Maj.ts proposition nr 221 (Proposition 1946:221)

Kungl. Maj.ts proposition nr 221.

Nr 221.

Kungl. Maj-.ts proposition till riksdagen med förslag till lag angågående
ändring i lagen den 29 juni 1945 (nr 420) om
semester, m. m.; given Stockholms slott den 29 mars
1946.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj:t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 29 juni 1945 (nr 420) örn semester;
samt

2) lag örn förlängd semester för vissa arbetstagare med särskilt pressande
eller hälsofarligt arbete.

GUSTAF.

Eije Mossberg.

Bihang till riksdagens protokoll 1946. 1 sami. Nr 221.

Kungl. Maj.ts proposition nr 221.

Förslag

till

Lag

angående ändring i lagen den 29 juni 1945 (nr 420) om semester.

Härigenom förordnas, att 7, 12 och 18 §§ lagen den 29 juni 1945 om semester
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

7 §■

Semester utgår med en dag för varje kalendermånad av kvalifikationsåret,
under vilken arbetstagaren för arbetsgivarens räkning utfört arbete å minst
sexton dagar, och med ytterligare en halv dag för varje sådan månad, därest
arbetstagaren vid månadens ingång ej fyllt aderton år. Uppstår vid beräkningen
av semesterns längd brutet dagantal, skall semestern utgå med närmast
högre antal dagar.

Med dag---till godo.

Dag, under---sådan dag.

Om förlängd semester för vissa arbetstagare med särskilt pressande eller
hälsofarligt arbete stadgas i särskild lag.

12 §.

Arbetsgivaren äger bestämma, när semester skall utgå; dock bör semestern,
om arbetstagaren icke annat begär, såvitt möjligt förläggas till sommartid.
Utan arbetstagarens medgivande må semestern icke förläggas till sådan
tid för hans bortovaro från arbetet, som enligt 7 § andra stycket b)—d) och
tredje stycket skall jämställas med tid å vilken arbete utförts.

Semestern skall utgå i ett sammanhang, såframt icke överenskommelse örn
annan ordning träffas med arbetstagaren, överstiger semestertiden tolv dagar,
och är rätten till sådan längre semester grundad på att arbetstagaren
vid semesterrättens förvärvande ej fyllt aderton år, må dock semestern förläggas
till två skilda perioder, av vilka den ena utgör minst tolv dagar.

Vad i andra stycket föreskrivits skall, i vad avser semestertid utöver sex
dagar, icke gälla beträffande arbetstagare vid jordbruket jämte därtill hörande
binäringar och trädgårdsskötseln samt beträffande hembiträde i lanthushåll,
såframt arbetstagaren vid tiden för semesterns början fyllt aderton
år.

Semester för---svensk hamn.

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

18 §.

Semesterlönen för arbetstagare, som avses i 4 §, utgör fyra procent av
arbetstagarens sammanlagda arbetsinkomst hos arbetsgivaren under de kalenderkvartal
eller däremot enligt 17 § svarande perioder av kvalifikationsåret,
för vilka rätt till semesterlön föreligger, samt ytterligare två procent av
arbetsinkomsten för kvartal eller period, vid vars ingång arbetstagaren ej
fyllt aderton år.

Beträffande arbetstagare, varom här är fråga, skall vad i 14 § tredje stycket
och 15 § är stadgat äga motsvarande tillämpning.

Semesterlönen skall---dess utgång.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1946, från och med vilken dag sådan
ökad semesterrätt som avses i lagen kan förvärvas.

Vad i 12 § andra stycket andra punkten nya lagen är stadgat skall icke
tillämpas med avseende å arbetstagare, som enligt avtal, gällande för viss vid
lagens ikraftträdande ännu icke tilländalupen tid, är berättigad till längre
semester än tolv dagar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

Förslag

till

Lag

om förlängd semester för vissa arbetstagare med särskilt pressande

eller hälsofarligt arbete.

Härigenom förordnas som följer.

1 §•

Semester, vartill rätt förvärvats enligt lagen om semester, skall i den omfattning
som i denna lag sägs utgå med ett förhöjt antal semesterdagar,
därest arbetstagaren under kvalifikationsåret utfört

1) arbete under jord i gruva eller stenbrott,

2) gruvarbete ovan jord i Norrbottens län,

3) arbete, förlagt så att minst fyra timmar av arbetstiden för dygn infallit
mellan klockan 22 och klockan 6,

4) arbete, däri arbetstagaren under minst fyra timmar av arbetstiden för
dygn sysselsatts i mörkrum, eller

5) arbete, däri arbetstagaren utsatts för röntgenstrålning eller strålning
från radioaktivt ämne.

2 §•

För varje kalendermånad av kvalifikationsåret, under vilken arbetstagare
för arbetsgivarens räkning å minst sexton dagar utfört i denna lag avsett
arbete, utgår semestern med en och en halv dag örn arbetet är sådant, som
omförmäles i 1 § under 1)—4), samt med tre dagar örn arbetet är sådant,
som omförmäles i 1 § under 5). Uppstår vid beräkningen av semesterns längd
brutet dagantal, skall semestern utgå med närmast högre antal dagar.

Med avseende å semester, som utgår enligt första stycket, skola bestämmelserna
i 7 § andra och tredje styckena lagen om semester äga motsvarande
tillämpning. Därvid skall iakttagas,

1) att dag, varunder arbetstagaren åtnjutit semester, må räknas honom till
godo för erhållande av förhöjt antal semesterdagar endast därest han omedelbart
före och efter semestern utfört sådant arbete, som berättigar honom
till dylik förhöjning, samt

2) att dag, varunder arbetstagaren varit frånvarande från arbetet av anledning,
varom förmäles i 7 § andra stycket b)—d) lagen om semester, icke
må räknas arbetstagaren till godo för erhållande av förhöjt antal semesterdagar,
därest sådant arbete, som berättigar arbetstagaren till dylik förhöjning,
uppenbarligen icke kunnat beredas honom å sådan dag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

3 §.

På begäran av domstol eller den, vars rätt därav beröres, åligger det arbetsrådet
att avgöra, huruvida visst arbete är sådant, som avses i denna lag.

Är mål, som handlägges vid domstol, beroende av fråga, som i första
stycket sägs, skall domstolen hänskjuta frågan till arbetsrådet, när part
sådant äskar eller domstolen filmer det nödigt; och må slutligt utslag av domstolen
ej meddelas, förrän arbetsrådets beslut kommit domstolen tillhanda.

4 §•

Om semester, som utgår med tillämpning av denna lag, gäller i övrigt vad
i lagen om semester är stadgat. Utan hinder av vad i 12 § nämnda lag är
föreskrivet om att semestern skall utgå i ett sammanhang må dock, såframt
arbetsrådet så medgivit på grund av att sammanhängande semester skulle
medföra avsevärd olägenhet för företags drift, semestern förläggas till två
skilda perioder, av vilka den ena utgör minst tolv dagar.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1946, från och med vilken dag sådan
ökad semesterrätt som avses i lagen kan förvärvas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 22
februari 19U6.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Wigforss, Möller, Quensel, Erlander, Danielson, Vougt, Zetterberg,

Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler statsrådet
Mossberg fråga angående lagstiftning om längre semester för vissa arbetstagare
samt anför därvid följande.

Sedan jämlikt Kungl. Maj:ts bemyndigande den 30 juni 1942 särskilda
sakkunniga tillkallats för att verkställa en allmän och förutsättningslös översyn
av 1938 års semesterlagstiftning, uppdrog Kungl. Maj:t den 17 mars

1944 åt de sakkunniga —- vilka antagit benämningen 1942 års semesterkommitté
— att företaga en omprövning av frågan om differentiering av den
lagstadgade semesterns längd för olika grupper av arbetstagare med hänsyn
till deras semesterbehov. Sedermera uppdrog Kungl. Majit den 6 april 1945
åt kommittén att verkställa utredning av frågan örn utvidgning av ungdomens
semestertid och dess förläggande till den därför lämpligaste tidpunkten
samt att till Kungl. Majit inkomma med de förslag vartill utredningen
kunde föranleda. Till fullgörande av de sålunda erhållna uppdragen har
kommittén — som den 30 november 1944 avlämnade det betänkande angående
ändrad semesterlagstiftning, vilket ligger till grund för den under sistlidet
år genomförda nya semesterlagen — med skrivelse den 15 december

1945 överlämnat betänkande med förslag till lagstiftning örn längre semester
för vissa arbetstagare (statens offentl. utredn. 1945:59). Förslaget innebär
utsträckning av den lagstadgade semesterns längd dels för arbetstagare, vilka
utföra vissa särskilt pressande eller hälsofarliga arbeten, och dels för ungdom
under aderton år.

Över betänkandet ha efter remiss yttranden avgivits av socialstyrelsen,
medicinalstyrelsen, statens institut för folkhälsan, kommerskollegium — som
bifogat utlåtanden av samtliga handelskammare i riket utom Gotlands handelskammare
samt av fullmäktige i jernkontoret, Sveriges industriförbund,
Sveriges hantverks- och småindustriorganisation, Sveriges segelfartygisförening
u. p. a. och svenska sjöfolksförbundet — lantbruksstyrelsen, statskontoret,
riksförsäkringsanstalten, arbetsrådet, generalpoststyrelsen, järn -

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

vägsstyrelsen, telegrafstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
byggnadsstyrelsen, domänstyrelsen, arbetsdomstolens ordförande,
Överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms, Jönköpings, Kronobergs,
Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Kopparbergs och Norrbottens län, arbetsmarknadskommissionen,
skolöverstyrelsen, fritidsnämnden och försvarets
avtalsnämnd ävensom av svenska landstingsförbundets och svenska stadsförbundets
styrelser, svenska arbetsgivareföreningen, handelns arbetsgivareorganisation,
bankernas förhandlingsorganisation, försäkringsbolagens förhandlingsorganisation,
kooperationens förhandlingsorganisation, Sveriges arbetsgivareförening
för hotell och restauranter, Sveriges konditorförening,
svenska lantarbetsgivareföreningen, riksförbundet landsbygdens folk, Sveriges
köpmannaförbund, Sveriges skogsägareförbund, föreningen skogsarbeten,
Värmlands och västra Bergslagens skogsarbetsgivareförening, Sveriges
trafikbilägares riksorganisation, Sveriges redareförening, kooperativa förbundet,
landsorganisationen i Sverige, tjänstemännens centralorganisation,
Sveriges husmodersföreningars riksförbund, hembiträdesföreningamas centralkommitté,
Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund och Sveriges läkarförbund.

Sedan ärendet härefter varit föremål för ytterligare övervägande inom
socialdepartementet, anhåller jag nu att få anmäla detsamma, därvid jag till
en början torde få lämna en kort redogörelse för innehållet i gällande semesterlagstiftning.

Huvuddragen av 1945 års semesterlagstiftning.

Lagen den 29 juni 1945 om semester, vilken trätt i kraft den 1 januari
1946, har — liksom den tidigare semesterlagen av 1938 — karaktären av
en minimilagstiftning med lika förmåner för alla arbetstagare. Lagen är tilllämplig
å alla arbetstagare i allmän eller enskild tjänst med undantag av
sådana arbetstagare hos staten, för vilka gälla särskilda föreskrifter örn
semester. Från lagens tillämpning är vidare undantagen arbetstagare, som är
medlem av arbetsgivarens familj eller som avlönas uteslutande genom andel
i vinst.

Semesterns längd bestämmes enligt semesterlagen i princip blott av den
tid arbetstagaren arbetat under det s. k. kvalifikationsåret, d. v. s. i regel
kalenderåret näst före det varunder semestern åtnjutes. Semester utgår sålunda
med en dag för varje kalendermånad av kvalifikationsåret, under vilken
arbetstagaren för arbetsgivarens räkning utfört arbete å minst 16 dagar.
Med dag, å vilken arbete utförts, skall i viss omfattning jämställas dag, varunder
arbetstagaren icke deltagit i arbete. I syfte att ge arbetstagarna minst
två veckors ledighet har föreskrivits att i semestern icke skola inräknas söndagar.
Arbetstagare, som har att utföra sitt arbete jämväl å söndag, äger åtnjuta
ledighet från arbetet å söndag, som infaller under eller omedelbart
efter semeslem, ehuru sådan dag ej skall inräknas i semestern. Är arbetstagaren
berättigad till ledighet från arbetet a annan veckodag än söndag och

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

infaller dylik ledighetsdag under semestern, skall den inräknas i denna. I
enlighet med den grundtanke, varpå lagen bygger, äro bestämmelserna om
viss tids semester av tvingande natur. En arbetstagare kan således icke med
laga verkan avstå från rätt till semester eller gå med på mindre förmåner
än lagen ger honom. Däremot kan en arbetsgivare självfallet genom avtal
tillförsäkra sina arbetstagare längre semester än den i lagen såsom minimum
föreskrivna. Där för arbetstagare i någon yrkesgrupp med hänsyn till anställningens
art eller varaktighet, anställningsort, levnadsålder eller andra
sådana omständigheter längre semester än den lagstadgade i allmänhet utgår,
skall dylik sedvänja i fråga om semesterns längd också lända till efterrättelse
för arbetstagarna i yrkesgruppen.

I fråga örn tidpunkten för semestern gäller, att arbetsgivaren äger bestämma
när semester skall utgå. Därvid skall iakttagas, att semestern skall utgå
i ett sammanhang, såframt icke överenskommelse örn annan ordning träffas
med arbetstagaren. Semestern bör, om arbetstagaren icke annat begär,
såvitt möjligt förläggas till sommartid. Beträffande arbetstagare vid jordbruket
jämte därtill hörande binäringar och trädgårdsskötseln samt beträffande
hembiträde i lanthushåll skall dock vad nu sagts om att semestern
skall utgå i ett sammanhang icke gälla, i vad avser semestertid utöver sex
dagar.

Vissa arbetstagare äro icke berättigade till semester utan äga i stället uppbära
särskild semesterlön. Detta gäller s. k. okontrollerade arbetstagare,
d. v. s. arbetstagare som utföra arbetet i sitt hem eller eljest under sådana
förhållanden, att det ej kan anses tillkomma arbetsgivaren att vaka över arbetets
anordnande. Såsom exempel å dylikt arbete må nämnas skogsarbete,
betskötsel och hemarbete. Semesterlön till okontrollerad arbetstagare skall
utgå för varje sådant kalenderkvartal av kvalifikationsåret, varunder arbetstagarens
arbetsinkomst hos arbetsgivaren uppgår till belopp, motsvarande
minst 16 gånger den genomsnittliga dagsförtjönsten å orten för arbete
av den art, varom är fråga, under en arbetstid av 8 timmar. Börjar kvalifikationsåret
vid annan tidpunkt än kvarlalsskifte, skall beräkningen grunda
sig å envar av de perioder örn 3 månader som, räknade från början av kvalifikationsaret,
falla inom detta. Semesterlönen utgör 4 procent av arbetstagarens
sammanlagda arbetsinkomst hos arbetsgivaren under de kalenderkvartal
eller däremot svarande perioder av kvalifikationsåret, för vilka rätt
till semesterlön föreligger. Semesterlönen skall utbetalas till arbetstagaren
senast den 30 juni näst efter kvalifikationsårets utgång eller, örn kvalifikationsåret
utlöper efter den 30 april, senast två månader efter dess utgång.

Upphör arbetstagarens anställning innan han åtnjutit semester eller semesterlön,
vartill han förvärvat rätt, skall han erhålla ersättning därför (semesterersättning)
enligt i lagen närmare angivna grunder.

Mål som avse tillämpningen av semeslerlagen skola upptagas och avgöras
av allmän domstol; dock skola mål beträffande arbetstagare, vilkas arbetsavtal
regleras av kollektivavtal, anhängiggöras vid arbetsdomstolen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

Tidigare behandling av frågan om differentiering av semesterns längd.

Frågan om differentiering av semesterns längd har vid olika tillfällen
varit föremål för uppmärksamhet.

Enligt det av kommittén angående privatanställda år 1935 avgivna förslaget
till lag örn arbetsavtal (SOU 1935: 18) borde arbetstagarna i fråga örn
bland annat semesterns längd uppdelas i tre grupper allt efter arten av den
befattning, som vederbörande arbetstagare innehade, och det arbete han
hade att utföra.

1936 års semestersaklciinniga avstyrkte däremot i sitt betänkande (SOU
1937:49) införandet i lagstiftningen av bestämmelser, som kunde innebära
en uppdelning av arbetstagarna i särskilda grupper med olika semesterförmåner.
De sakkunniga framhöllo emellertid, att behovet av semester otvivelaktigt
vöre växlande, beroende på det slags arbete vederbörande hade, och
att det ur sådana synpunkter skulle vara väl förenligt med en skyddslagstiftnings
karaktär att införa en gradering av semesterns längd för olika grupper
av arbetstagare.

I fråga om ungdom under 18 eller 20 års ålder uttalade de sakkunniga, att
starkare skäl än eljest talade för längre semester, exempelvis tre veckor.
Vid övergång från skolan till förvärvslivet finge ungdomen annars åtnöja sig
med en årlig ledighet om två veckor i stället för, såsom under skoltiden,
tre månader. Beträffande ungdomen torde det även vara möjligt att genomföra
en bestämmelse angående förlängning av semester oberoende av anställningens
art, utan att därför en alltför stark belastning komme att läggas
på arbetsgivarna. De sakkunniga hade emellertid icke ansett sig kunna förorda
en bestämmelse om förlängning av semestertiden för ungdomen med
hänsyn till att en sådan föreskrift skulle kunna verka försvårande för dem
vid sökande av anställning. I en reservation till de sakkunnigas förslag
yrkades emellertid, bland annat, att i lagen måtte upptagas bestämmelser
örn längre semester för ungdomen.

Tanken på en differentiering av den lagstadgade semestern avvisades i den
proposition (nr 286) till 1938 års riksdag, som ledde till antagandet av 1938
års semesterlag.

Departementschefen fann, att frågan örn en kategoriklyvning kunde anses
avförd från dagordningen samt anförde vidare bland annat:

Självfallet är, att samma principiella betänkligheter som mot en kategoriklyvning
icke kunna göras gällande, då det är fråga örn att utmäta olika
semesterförmåner för .skilda grupper av arbetstagare med hänsyn till konstaterad
skillnad i l>ehovet av semester. Här anmäla sig i stället sådana
praktiska svårigheter, att problemet icke kan lösas, med mindre man under
många år i följd verkställer ingående vetenskapliga undersökningar. Ett uppskov
med en semesterlagstiftning i avvaktan på sådana undersökningar kan
icke gärna ifrågasättas. Det låter sig måhända göra att beträffande en och
annan skarpt avgränsad yrkesgrupp, t. ex. gruvarbetare, objektivt konstatera
behov av längre semester jin för andra löntagare. Beträffande det stora flertalet
yrkesgrupper komma däremot för visso meningarna att bryta sig rörande
det faktiska behovet av semester.----

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

Om lagen alltså upptager en och samma semestertid för alla arbetstagare,
som lyckats kvalificera sig enligt de givna reglerna, innebär detta emellertid
ingalunda någon nivellering eller likriktning i fråga om semesterförmånen.
Den verkliga innebörden av lagens bestämmelser är endast, att statsmakterna
nu förklara, att varje arbetstagare bör ha minst två veckors semester, om
han arbetar hela året, och detta oberoende av vederbörandes ställning i samhället.
Den enda framkomliga vägen vid en social skyddslagstiftning av den
förevarandes natur torde vara att giva densamma en dylik minimikaraktär.
Det står uppenbarligen även efter genomförandet av en sådan lagstiftning
fritt för olika grupper av arbetstagare att genom överenskommelse med motparten
förvärva sig bättre förmåner än vad lagen medgiver. Efter fastställandet
av en allmän miniminivå torde det också komma att visa sig vara
möjligt att genom förhandlingar mellan arbetsgivare och arbetstagare på
ett långt smidigare sätt än som vore tänkbart i en lag tillgodose vissa gruppers
objektivt påvisbara behov av en ökad semester i förhållande till den fastställda
miniminivån.

Frågan om en differentiering av semesterns längd blev icke föremål för
närmare diskussion i samband med lagens antagande.

Vid 19M års riksdag framställdes yrkanden om en utsträckning av semesterns
längd för vissa arbetstagargrupper. I ett par motioner (I: 75 och II: 120)
hemställdes, att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om
skyndsam utredning och förslag till tre veckors semester för samtliga gruvarbetare
i Norrbotten och Västerbotten samt för gruvarbetare under jord i
övriga delar av landet. I en annan motion (II: 77) yrkades, att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla, att 1942 års semesterkommitté
måtte erhålla i uppdrag att verkställa utredning och framlägga förslag till
lagstadgad semester om minst tre veckor för samtliga gruvarbetare i Lappland
samt för gruvarbetare under jord i övriga delar av landet.

Andra lagutskottet, som behandlade motionerna, anförde i sitt utlåtande
(nr 7) bland annat:

»Vid lagens tillkomst behandlades spörsmålet om differentiering av semesterns
längd i stort. Övervägandena gingo ut på huruvida det var möjligt
att åstadkomma en rättvis gradering över hela linjen. Utskottet inser, att
frågan med en sådan utgångspunkt måste vara praktiskt olösbar. Enligt utskottets
åsikt torde det emellertid kunna övervägas att giva frågeställningen
en mera begränsad innebörd. Utskottet kan icke helt frigöra sig från tanken,
att det skulle vara möjligt att urskilja ett begränsat antal grupper av arbetstagare,
vilkas arbete är så pressande, att deras rekreationsbehov rent objektivt
måste framstå som avsevärt större än alla andra arbetstagares. Här synes i
främsta rummet böra nämnas gruvarbetare under jord. örn en sådan avgränsning
kunde åstadkommas, synes det icke kunna anses oförenligt med
semesterlagstiftningens karaktär, att vissa grupper privilegierades med avseende
å semesterns längd, medan alla övriga trots variationer i semesterbehovet
behandlades lika. Då de förväntningar som vid lagens tillkomst hystes beträffande
möjligheten för arbetargrupper med pressande arbete att avtalsvägen
uppnå förbättring av semestervillkoren icke torde ha uppfyllts i någon
större utsträckning, anser utskottet det angeläget, att en omprövning kommer
till stånd beträffande möjligheten och lämpligheten av en differentiering av
den lagstadgade semesterns längd med hänsyn till behovet därav. En undersökning
härutinnan torde emellertid kunna begränsas på sätt utskottet antytt

Kunni. Maj.ts proposition nr 221.

här ovan. Undersökningen synes lämpligen böra anförtros åt 1942 års semesterkommitté.
»

På hemställan av utskottet beslöt riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhålla, att 1942 års semesterkommitté erhölle uppdrag att verkställa omprövning
av frågan örn differentiering av den lagstadgade semesterns längd
för olika grupper av arbetstagare med hänsyn till deras semester behov.

Härutöver har i skrivelse till Kungl. Majit eller till kommittén gjorts åtskilliga
framställningar om en differentiering av semestern. Bland annat lia
Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbunds verkställande utskott och
Stockholms socialdemokratiska ungdomsdistrikt i skrivelse den 27 februari
1945 gjort framställning örn utvidgning av ungdomens semestertid och dess
förläggning till den därför lämpligaste tidpunkten. För de inkomna skrivelserna
och deras innehåll har närmare redogörelse lämnats i semesterkommitténs
betänkande.

Semesterkommitte''ns betänkande.

Till utredning av frågan örn en differentiering av semestern efter behovssynpunkt
har kommittén föranstaltat örn vissa undersökningar.

Genom medverkan av riksförsäkringsanstalten har kommittén från vrkesinspektörer
och andra tillsynsorgan inom arbetarskyddet införskaffat uppgifter
om vissa grupper av arbetstagare, vilkas arbetsförhållanden enligt uppgiftslämnarnas
mening vore så pressande, att deras rekreationsbehov framstode
såsom avsevärt större än flertalet andra arbetstagargruppers. På grundval
av denna undersökning (yrkesinspektionens undersökning) har därefter
beträffande vissa arbetstagargrupper kommittén låtit undersöka, huruvida arbetets
pressande karaktär återspeglade sig i större sjuklighet för dessa grupper
än för andra arbetargrupper. Denna undersökning (sjuklighetsundersökningen)
omfattade bland andra gruvarbetare, sprängämnesarbetare, treskiftsarbetare,
typografer med nattarbete och sjuksköterskor. Vidare har kommittén
låtit medicine doktorn Axel Ahlmark, vilken såsom expert biträtt kommittén,
utföra en undersökning rörande arbetstagares rekreationsbehov ur
medicinska synpunkter. I denna undersökning (den medicinska undersökningen),
som avser både arbetstagare med särskilt pressande eller hälsofarligt
arbete och ungdomen, ingår en rundfråga till ett stort antal av landets
läkare — huvudsakligen tjänsteläkare — med begäran örn deras uttalanden
i vissa hithörande spörsmål. Slutligen Ilar kommittén genom en rundfråga
till olika arbetsgivarorganisationer sökt vinna utredning om de olägenheter
för näringslivet, som skulle kunna uppkomma vid en förlängd semester för
vissa grupper av arbetstagare, över de fran arbetsgivarorganisationerna inkomna
svaren har kommittén inhämtat yttrande från motsvarande arbetstagarsammanslutningar.

Under erinran, att den semester av två veckors längd, som den gällande
semesterlagen tillförsäkrat arbetstagare med arbete hela året, utmätts efter

kungl. Majlis proposition nr 221.

elt antaget allmänt minimibehov, bär semesterkommittén förklarat, att de
undersökningar kommittén verkställt gåve vid handen, att arbetstagarna i
stor utsträckning hade behov av längre semester. Mot en generell höjning
av den lagstadgade semestern har kommittén emellertid
funnit starka betänkligheter av ekonomisk art möta. Dessa betänkliglieler
syntes däremot icke kunna tillmätas samma betydelse, därest i fråga
örn förlängning av semestertiden sikte blott toges på ett begränsat antal grupper
av arbetstagare. Spörsmålet torde härmed närmast gälla, huruvida det
bunde anses lämpligt att i avbidan på den tidpunkt, då en allmän förbättring
av semesterförmånerna bleve möjlig, tillförsäkra vissa arbetstagargrupper
en mot deras verkliga rekreationsbehov bättre anpassad semester, medan
däremot övriga grupper trots att vissa av dem jämväl hade ett ökat semesterbehov
lamnades åsido. Den omständigheten, att samtliga arbetstagare icke
nu kunde beredas bättre semesterförmåner, borde icke utgöra hinder mot
att sådana arbetstagare, vilkas semesterbehov uppenbarligen i avsevärd
grad överstege flertalets behov av semester, i lag tillförsäkrades en förlängd
semester. Att en dylik begränsad differentiering av semesterns längd skulle
förrycka semesterlagens karaktär av minimilagstiftning syntes icke med fog
kunna göras gällande.

I fråga om de omständigheter kommittén funnit böra vara vägledande för
en differentiering av semestern ur behovssvnpunkf har
kommittén anfört följande.

beh°V. aT semester har i allmänhet sin grund däri, att arbetet
i fysiskt eller psykiskt avseende åstadkommer en nedsättning av kropPen!
funktmnsformaga, som icke avhjälpes med de dagligen och veckovis
inträffande uppehållen i arbetet. Givet är, att ju mer påfrestande arbetet är,

bortta"a011^ b 1F den trotthetsrest’ som semestern avser att så vitt möjligt

Kommitténs undersökningar visa, att arbetstagare, som äro sysselsatta med
i fysiskt eller psykiskt avseende särskilt pressande arbete, ofta ådraga sig
mer eller mindre framtradande men, som yppa sig i allmän fysisk eller psysk
trötthet eller ock i förslitning av eller funktionsrubbning i viss kroppsdel
eller visst organ Till följd av att dessa men icke kunna avhjälpas av
den dagliga vilan och veckoledigheten uppstår i regel en oavbruten pålagnng
av tröttheten, som i vissa fall kan leda till överansträngning eller ohälsa.

j kommittén klart, att i den mån det genom medverkan av arbe tarskyddet

eller ändring av arbetsförhållandena är möjligt att förebygga
sådana skadliga verkningar, som orsakas av särskilt pressande eller hälsofarligt
arbete, anordningar eller åtgärder i sådant syfte i första hand böra vidtagas.
Åtgärder som förhindra uppkomsten av skadeverkningar, måste siälvfallet
vara att föredraga framför sådana, som blott avse att upphäva eller
mara toljderna av redan inträdd skada. Det är emellertid givet, att man blott
i viss utsträckning kan förebygga skadliga verkningar av arbetsförhållandena.

issa arbeten aro nämligen till sin natur sådana, att förebyggande skyddsanordningar
icke kunna vidtagas. Gruvarbete under jord, för att taga ett exemo
’ anses särskilt påfrestande bland annat av den anledningen, att det försiggår
a instängd, osund arbetsplats under markytan. Detta förhållande kan man
tydligen icke komma till rätta med genom några skyddsåtgärder. I fråga om

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

vissa andra arbeten kan man på teknikens nuvarande ståndpunkt icke alls
eller blott delvis förhindra skadliga verkningar av arbetsförhållandena; även
med användande av de mest moderna skyddsåtgärder uppkomma stegrade
trötthetssymtom eller kvarstå i organismen verkningar av giftiga eller eljest
farliga ämnen. Den radikala utvägen att förbjuda arbete, som genom sin
särskilt pressande eller hälsofarliga karaktär är vådligt, kan blott undantagsvis
tillgripas, enär andra samhälleliga intressen ofta kräva att arbetet blir
utfört.

Det finnes sålunda och kommer, såvitt nu kan bedömas, även i fortsättningen
att finnas arbetstagare, vilka såsom en följd av sina arbetsförhållanden
drabbas av men i fysiskt eller psykiskt avseende. I de fall, dylika men
genom en längre tids ledighet från arbetet kunna bringas att försvinna eller
i varje fall väsentligt lindras, måste en förlängd semester vara sakligt motiverad.
Däremot kan — åtminstone principiellt sett — så icke anses vara förhållandet
i de fall, då av arbetsförhållandena föranledda skador över huvud
icke påverkas i gynnsam riktning av ens en tämligen lång tids avbrott i arbetet.
Längre semester lär sålunda medicinskt sett icke ha någon verkan å de
sjukliga förändringar, som föreligga vid stendammslunga i mera framskridet
stadium. En annan sak är, att ur rent humanitära synpunkter en längre semester
kan vara motiverad även i sådana fall som de sistnämnda.

De nu utvecklade synpunkterna innebära, att enligt kommitténs mening
skäl föreligga för en utökning av semestertiden i de fall, där arbetstagaren
till följd av arbetsförhållandena lider allvarligt men av beskaffenhet att
kunna avhjälpas eller åtminstone väsentligt lindras genom en längre tids avbrott
i arbetet samt åtgärder till förebyggande, helt eller till väsentlig del, av
menets uppkomst icke stå till buds eller lämpligen kunna vidtagas.

Beträffande frågan vilka grupper av arbetstagare, som borde komma i
åtnjutande av förlängd semester, har kommittén ansett, att man tills vidare
borde begränsa sig till ett mindre antal av dessa grupper. Kommittén har
framhållit, att ju flera arbetstagargrupper som foges med, desto större bleve
gränsskiktet till de grupper som folie utanför, varjämte i motsvarande grad de
oundvikliga svårigheterna vid lagstiftningens tillämpning i praktiken ökades.
Olägenheterna för näringslivet bleve också större allt efter som antalet
grupper utökades.

Med denna utgångspunkt och nied beaktande av de allmänna synpunkterna
har kommittén funnit följande arbetstagare böra tillförsäkras rätt till
förlängd minimisemester, nämligen arbetstagare som utföra 1) arbete under
jord i gruva eller stenbrott, 2) gruvarbete ovan jord i Norrbottens län,

3) nattarbete, 4) arbete i mörkrum och 5) arbete, däri arbetstagaren utsättes
för röntgenstrålning eller strålning från radioaktiva ämnen. Kommittén
har till diskussion upptagit frågan om beredande av längre semester även
för åtskilliga andra arbetstagargrupper — däribland jämväl treskiftsarbetare

_men på anförda skäl funnit dessa icke böra för närvarande medtagas vid

införandet av bestämmelser örn längre semester för vissa arbetstagare.

I fråga örn längden av den semester som borde tillförsäkras de av förslaget
omfattade arbetstagargrupperna bär kommittén för sin del funnit att
en förlängning av semestern till tre veckor i allmänhet borde ske. För arbetstagare,
som vöre sysselsatta med radiologiskt arbete, syntes dock en
ännu längre semester vara motiverad. Den medicinska erfarenheten utvisade

Kungl. Maj.ts proposition nr 221.

nämligen, att den strålning, som dessa arbetstagare vore utsatta för, hade så
djupgående verkningar, att det mått av ledighet, som erfordrades för att
återställa organismen, måste sättas väsentligt högre än för de övriga grupperna.
En semester om sex veckor vore här påkallad.

I fråga örn behovet av en förlängd semester för ungdomen
har semesterkommittén anfört följande.

Ungdomen befinner sig i ett utvecklingsstadium, då kroppen ej nått full
styrka och mognad, vilket gör att ungdomen ej har samma motståndskraft
mot ansträngningarna i arbetet som vuxna arbetstagare utan lättare röner
inverkan av de skadliga momenten i arbetet. De unga ha ej heller samma
vana som vuxna vid ihållande arbete; de tröttna fortare och fordra oftare
vila och omväxling. Detta gäller dock icke undantagslöst. Det finnes unga
arbetstagare, som äro tidigt utvecklade och tåla arbetets påfrestningar lika
bra som vuxna, liksom det förekommer arbetsförhållanden av så lindrig
beskaffenhet, att de knappast kunna utöva någon skadlig verkan på ungdomen.
Allmänt sett torde det emellertid förhålla sig så, att ungdomen är
mera känslig och mottaglig för arbetets skadliga inflytelser än de äldre och
att ungdomen pa grund härav har behov av längre tids årlig avkoppling frän
arbetet än de vuxna. Av betydelse i förevarande hänseende är också, att
övergången från skolan med dess långa ferier till förvärvslivet med dess korta
ledigheter icke göres alltför tvär. Deri omställning av levnadsvanor, som
denna övergång medför, bör göras sa mjuk som möjligt utan att åsidosätta
andra intressen och hänsyn. Ett annat skäl till längre semester för ungdomen
är att unga arbetstagare ej sällan vid sidan av sitt yrkesarbete bedriva
studier för sin utbildning och härigenom få större behov av rekreation. Av
sociala skäl kan det vidare vara motiverat, att ungdomar, som för sin försörjmng
tidigt mäste söka sig förvärvsarbete, i fråga om ledighet i icke alltför
hog glad försättas i sämre ställning än sådana av sina tidigare skolkamrater,
som äro i tillfälle att fortsätta sina studier. Åtskilliga omständigheter
tala sålunda bestämt för att unga arbetstagare böra beredas längre
semester än som för närvarande tillmätts för arbetstagare i allmänhet.

Kommittén har härefter anfört följande.

Liksom längre semester för arbetstagare med särskilt pressande eller hälsoi
ärligt arbete ar en utökad semester för ungdomen att betrakta som en
komplettenng av arbetarskyddet. Gällande arbetarskyddslag innehåller i åtskdhga
avseenden skärpta bestämmelser för minderåriga (arbetstagare under
18 arj. 1 lagen stadgas sålunda bland annat förbud mot att använda minderåriga
i vissa farliga arbeten och i nattarbete samt obligatorisk årlig läkarbesiktnmg
av minderåriga i viss sysselsättning. Även arbetstidslagstiftningen
täger ur skyddssynpunkt särskild hänsyn till ungdomen. Visserligen göres i
fråga om den ordinarie arbetstiden ingen skillnad mellan olika åldersgrupper
men arbetsgivarens möjligheter att uttaga Övertid äro inom de flesta yrkesområden
avsevärt mera begränsade i fråga om minderåriga än beträffande

Genom en effektivisering av arbetarskyddet skulle man säkerligen kunna
uppnå vissa resultat, när det gäller att genom förebyggande åtgärder förmdra,
att ungdomen adrager sig ohälsa eller skada på grund av arbetsför rnnT''

tP-6 resultat> som därmed skulle vinnas, kunna dock icke bli
till fyllest. Däremot synes det icke uteslutet, att större verkan i förevarande
avseende skulle kunna nås genom en sänkning av den ordinarie arbetstiden
för ungdomen. Da ungdomen är sysselsatt inom de flesta näringsgrenarna,
skulle emellertid en åtgärd av detta slag med all sannolikhet komma

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

att för näringslivet medföra betydande svårigheter av driftsteknisk natur.
Härtill kommer att en begränsning av ungdomens arbetstid skulle bli oförmånlig
för ungdomen själv. En sänkning av arbetsinkomsten bleve ofrånkomlig,
och arbetsgivarna skulle bli obenägna alt använda ungdomlig arbetskraft.
Nämnas må, att enligt vad kommittén under hand inhämtat 1938
års arbetarskyddskommitté, som till behandling baft frågan om en sänkning
av arbetstiden för minderåriga, icke anser sig böra förorda en sådan sänkning.
I detta läge ter sig en förlängning av ungdomens semester som en
rationell komplettering av andra åtgärder till ungdomens skyddande. Vad
som icke står att vinna genom skyddsåtgärder i arbetet och begränsning av
arbetstiden torde kunna ernås genom en förlängning av ungdomens semester.
Såsom förut framhållits är en dylik förlängning motiverad jämväl av skäl
som icke omedelbart sammanhänga med arbetsförhållandena. Någon fara
för att arbetsgivarna vid utökad semester för ungdomen skulle använda
yngre arbetskraft i minskad omfattning torde ej föreligga.

Beträffande åldersgränsen för den förlängda ungdomssemestern har kommittén
anfört, att det uppenbarligen icke kunde sättas i fråga att låta gränsen
bli beroende av det individuella semesterbehovet utan att i stället en
enhetlig gräns måste sättas efter vad som genomsnittligt sett kunde anses
riktigt. Med ledning av svaren på den rundfråga till olika läkare som ingått
i den av kommittén föranstaltade medicinska undersökningen har kommittén
ansett ett ökat semesterbehov för ungdomen föreligga åtminstone till
dess 18-årsåldem uppnåtts.

I anslutning till resultatet av den medicinska undersökningen har kommittén
i fråga om längden av ungdomssemestern föreslagit att ungdomar
för arbete, som de utföra till dess de fyllt 16 år, skola erhålla rätt till en
årlig semester av fyra veckor samt för arbete, som de därefter utföra till dess
de fyllt 18 år, skola erhålla rätt till en årlig semester av tre veckor. Härmed
har kommittén jämväl velat tillgodose önskemålet att göra övergången från
skolarbetet till förvärvsarbetet så mjuk som möjlig.

De skäl som åberopats för en förlängd semester åt ungdom har kommittén
funnit även tala för att ungdomarna i okontrollerat arbete erhålla rätt till
förhöjd semesterlön i motsvarande proportion.

I fråga om verkningarna för näringslivet av en förlängning
av semestertiden för vissa grupper av arbetstagare har kommittén sökt vinna
utredning genom den i det föregående omnämnda rundfrågan till olika arbetsgivarorganisationer.
Örn resultatet av denna undersökning — som avsett ett
stort antal arbetstagargrupper -— har kommittén anfört följande.

Av rundfrågan framgår, att utökad semester för de däri förtecknade arbetstagargrupperna
enligt arbetsgivarnas mening kommer att medföra ej obetydliga
svårigheter för näringslivet. Detta synes främst vara fallet, därest treskiftsarbetare
erhålla rätt till förlängd semester. Det har sålunda i fråga om
massaindustrien anförts, att en treveckorssemester för dessa arbetare skulle
medföra totalt driftsstopp under motsvarande tid. Från andra håll har påpekats,
att olägenheterna skulle bestå i driftsinställelse i de avdelningar, som
arn direkt berörda av den ifrågasatta utökningen av semestern, och driftsminskning
i övriga avdelningar under den utökade semestertiden. De ekonomiska
konsekvenserna av semesterförlängningen skulle bli av den storleks -

Kungl. Maj.ts proposition nr 221.

ordning, att företagens konkurrensförmåga avsevärt försämrades. I fråga örn
andra arbetstagargrupper än treskiftsarbetare synas enligt svaren svårigheterna
för näringslivet med förlängd semester icke vara lika uttalade. _ I

åtskilliga fall har angivits, att det nuvarande läget på arbetsmarknaden förhindrar
insättandet av reserver, en åtgärd, sorn, om den stöde till buds
skulle minska olägenheterna. Det påpekas från andra håll, att de arbetstagare,
varom här är fråga, ofta ha speciell utbildning och att därför särskilda
svårigheter föreligga att anskaffa kompetenta ersättare. — De flesta
arbetsgivarorganisationerna lia uppgivit, att en uppdelning av den utökade
semestern på olika årstider .skulle medföra en minskning av olägenheterna
Vissa organisationer göra dock gällande, att en uppdelning icke skulle få
sadan verkan.

Åtskilliga av de hörda arbetstagarorganisationerna vitsorda, att en differentiering
av semestern skulle medföra svårigheter av den art, som angivits
av arbetsgivarorganisationerna, men göra gällande, att olägenheterna överdrivits
samt att desamma genom åtgärder av olika slag i större eller mindre
omfattning kunna övervinnas. Svenska metallindustriarbetareförbundet finner
en differentiering av semestern vara möjlig att genomföra men uttalar
dock, att densamma — hur den än företages — kommer att ge anledning
till missnöje och motsättningar mellan parterna på arbetsmarknaden. Förbundet^
anser därför, att sådan differentiering, som kommittén ifrågasatt
icke bor genomföras samt att förändring av semesterns längd i stället bölske
pa sa satt att den lagstadgade semestern ökas för samtliga arbetstagare
tran nuvarande 12 till 18 dagar.

Kommittén har på grundval härav ansett det otvivelaktigt att en utökad
semester för alla de grupper av arbetstagare, som framkommit vid kommitténs
undersökningar, skulle medföra betydande ekonomiska och tekniska
svårigheter för näringslivet. Om emellertid räckvidden av den förlängda semestern
begränsades på sätt kommittén föreslagit och bestämmelserna erhölle
en utformning, som medgåve en smidig tillämpning, syntes de olägenheter
som kunde uppkomma för näringslivet icke behöva tillmätas avgörande
betydelse.

Beträffande verkningarna för näringslivet av en utökad ungdomssemester
har kommittén anfört följande.

Av arbetsgivarorganisationernas svar på rundfrågan framgår, att de olägenheter
för näringslivet, som en utökad semester för ungdomen skulle
medföra, i stort sett äro av samma natur som de, vilka ansetts skola
uppkomma vid införandet av längre semester för arbetstagare med särskilt
pressande eller hälsofarligt arbete. Från flera håll påpekas, att de unga ofta
ha sådan sysselsättning, att äldre arbetstagare äro direkt beroende av de
unga i sitt arbete. Längre semester för de unga arbetstagarna skulle därför
kunna verka störande på driften i sådana avdelningar, där båda kategorierna
av arbetstagare äro sysselsatta. I vissa fall skulle dylika störningar kunna leda
till stockningar i produktionen och fördyring av densamma. Av åtskilliga
arbetsgivarorganisationer framhålles, att svårigheterna skulle minska i avsevärd
grad, örn ersättare funnes, som kunde rycka in under tiden för ungdomens
utökade semester. Med nuvarande läge på arbetsmarknaden vore
denna utväg emellertid i det närmaste stängd. Enligt de gjorda uttalandena
pa denna punkt skulle det beträffande svårigheterna att få ersättare för arbetstagare
med förlängd semester föreligga en viss skillnad mellan å ena
sidan arbetstagare med särskilt pressande eller hälsofarligt arbete och å
andra sidan unga arbetstagare. För förstnämnda arbetstagares del vöre frå -

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

gan närmast av kvalitativ natur, i det dessa arbetstagare ej sällan vöre specialutbildade
och ur den synpunkten svårare att ersätta även vid en viss tillgång
på ledig arbetskraft. För ungdomens del däremot vöre problemet att
anskaffa ersättare mera av kvantitativ natur, i det att det här gällde att anskaffa
ett relativt stort antal okvalificerade arbetstagare.

Det må framhållas, att svaren å rundfrågan i första hand äro avgivna under
den förutsättningen att ungdomen skulle intill 20 års ålder erhålla en semester
av fyra veckor, såsom regel sammanhängande och förlagd till sommartiden.
Skulle däremot åldersgränsen sättas till 18 år, semesterns längd bestämmas
till tre veckor och en uppdelning av densamma på olika årstider
medgivas, komme enligt vad som framgår av svaren olägenheterna för näringslivet
att minska i ej oväsentlig omfattning.

I yttrandena över svaren å rundfrågan vitsordas från arbetstagarhåll, att
utökad semester för ungdomen skulle medföra vissa svårigheter för näringslivet.
Det göres emellertid gällande av åtskilliga organisationer, att svårigheterna
av arbetsgivarna överdrivits. Det påpekas bland annat, att äldre arbetstagare
ej äro beroende av unga arbetstagare i så stor utsträckning som
arbetsgivarna påstått. Vidare antydes, att svårigheterna kunna minskas genom
vidtagande av lämpliga åtgärder.

För egen del har kommittén funnit det icke kunna förnekas, att en förlängning
av ungdomens semestertid skulle komma att för näringslivet medföra
olägenheter av driftsteknisk natur. Dessa olägenheter syntes i viss mån
vara likartade med dem som kunde uppkomma vid en förlängning av semestern
för arbetstagare med särskilt pressande eller hälsofarligt arbete.
Olägenheterna vid en förlängd ungdomssemester syntes dock i vissa avseenden
vara mindre. Unga arbetstagare vore sålunda — åtminstone vad beträffade
arbetstagare under 18 år — i ej oväsentlig utsträckning sysselsatta
med okomplicerat arbete, vars utförande kunde överlämnas åt andra utan
att dessa behövde lia särskild utbildning eller erfarenhet. Möjligheterna att
erhålla ersättare för unga arbetstagare vore med hänsyn härtill i allmänhet
större än när det gällde att ersätta äldre arbetstagare. Å andra sidan finge
förlängd semester för ungdomen i kvantitativt avseende relativt stor betydelse,
då antalet arbetstagare under 18 år torde uppgå till minst 100 000.

Att uppskatta de merkostnader för näringslivet, som kunde vållas av en
förlängd semester för ungdomen har kommittén icke ansett möjligt. Kostnadsökningen
för näringslivet liksom även arten och omfattningen av olägenheterna
för produktionen vore emellertid väsentligen beroende av åldersgränsen
för ungdomssemestern och längden av denna. Såsom kommittén
tänkt sig avgörandet härutinnan syntes nämnda kostnadsökning och olägenheter
icke kunna vara av sådan storleksordning, att man fördenskull borde
avstå från en förlängd semester för ungdomen.

Inom kommittén lia två ledamöter, herrar Elfström och Ödholm, förklarat
sig icke kunna ansluta sig till majoritetens förslag örn en differentiering av
semesterns längd samt därvid anfört följande.

Frågan örn differentiering av den lagstadgade semesterns längd var föremål
för prövning redan vid tillkomsten av 1938 års semesterlag. ''lanken på en
dylik differentiering avvisades då praktiskt taget enhälligt. Frågan bär nu
inom semesterkommittén tagits upp från delvis nya synpunkter. Vi lia emel Bihang

till riksdagens protokoll 1946. 1 sunil. Nr 221. 2

Kungl. Maj.ts proposition nr 221.

lertid funnit, alt en differentiering även efter de linjer, som majoriteten föreslagit,
är ägnad att väcka starka betänkligheter.

Det är nära nog omöjligt att göra en differentiering så rättvis, som måste
fordras av en lagstiftning. Vilka grupper som skola utväljas, blir en svår bedömningsfråga,
örn vilken man kan lia olika meningar. En lagstiftning av
denna art kan därför komma att vålla stor oro på arbetsmarknaden, vilket
också, såsom av betänkandet framgår, vitsordats på arbetarhåll.

Allmänt sett är det dessutom ur en annan synpunkt ytterligt vanskligt att
i tider av stark utveckling och stora förändringar inom det industriella livet i
lag låsa fast, att vissa grupper skola ha längre semester än andra. Man är ju
nu såsom aldrig förr inriktad på att genom arbetarskyddsåtgärder och rationaliseringsåtgärder
minska påfrestningarna på den mänskliga faktorn i produktionslivet.
Om ett arbete vid en tidpunkt ter sig särskilt pressande och till
följd därav får kvalificera till längre semester, kan det örn någon tid mycket
väl ha förändrat karaktär på sådant sätt, att detta icke längre ter sig motiverat.
På det sättet kan en lagstiftning på detta område snart komma att te
sig som föga svarande mot verkligheten.

I de nämnda reservanternas yttrande har därjämte framhållits, att det
komme att vålla praktiska svårigheter på arbetsmarknaden att lia grupper
av arbetstagare med lagstadgad rätt till semester av olika längd, särskilt då
sådana arbetstagare inom ett och samma företag utförde arbetsuppgifter, som
stöde i beroende av varandra. Dylika svårigheter komme att framträda inom
åtskilliga betydande verksamhetsområden, särskilt med hänsyn till den längre
semestern för ungdom över 16 år, men dessutom speciellt inom gruvindustrien
nied hänsyn till den längre semestern för gruvarbetare under jord. I
yttrandet har vidare anförts följande.

Vad ungdomssemestern beträffar, är särskilt att märka, att densamma på
grund av semesterns eftersläpning kommer att avse ungdomar upp till cirka
19 år. Ungdomar mellan 16 och 19 år intaga synnerligen ofta en sådan
ställning i produktionen, att andra arbetare äro beroende av dem i sitt arbete.
Med hänsyn härtill blir det ej sällan även med den bästa arbetsplanering
tyvärr omöjligt undgå, att äldre arbetstagare permitteras för att de
yngre skola erhålla sin semester. Det får icke heller förbises, att produktionsminskningen
på detta sätt blir större än som skulle betingas av enbart ungdomssemestern
i och för sig. Detta kan icke sägas vara en rationell ordning.

Beträffande frågan örn en uppdelning av semestern har kommittén
i fråga om arbetstagare med särskilt pressande eller hälsofarligt arbete
anfört följande.

När det gäller en semester, som går utöver det vanliga måttet av 12 dagar,
synes det kommittén, att kravet på att semestern skall utgå i ett sammanhang
icke gör sig lika starkt gällande som vid en semester örn blott 12 dagar.
Ett stöd för denna mening kan även hämtas av den medicinska undersökningen.
Vidare måste det antagas, att i åtskilliga fall besvärligheter skulle
uppstå för arbetsgivarna, om de nödgades bereda vissa av sina arbetstagare
en sammanhängande ledighet, som sträcker sig utöver den vanliga semestertiden.
Kommittén har därför ansett, att i de fall, där semestern utgår med
mer än 12 dagar, arbetsgivaren bör äga rätt att uppdela semestern även utan
att överenskommelse därom träffats. För att syftet med semestern ej skall
förfelas bör dock viss begränsning göras i fråga om sättet för semesterns upp -

Kungl. Maj.ts proposition nr 221.

delning. Sålunda torde semestern endast få uppdelas i två perioder, av vilka
den ena städse skall uppgå till minst 12 dagar. Under vardera av perioderna
måste semesterdagarna givetvis utläggas i en följd. Förslaget innebär alltså,
att arbetsgivare mot arbetstagarens vilja kan uppdela en semester örn
exempelvis 18 dagar i en period örn två veckor och en period örn en vecka.
Detta kan synas mindre tillfredsställande beträffande gruvarbetare i övre
Norrland, vilka — för att bli i stånd att på bästa sätt utnyttja semestern —
kunna vara i behov av att få denna sammanhängande. Kommittén anser sig
emellertid med fog kunna förvänta, att arbetsgivare icke skall begagna sig
av sin rätt enligt förslaget att uppdela arbetstagares semester i andra fall
än där så kan anses vara av driftsförhållandena oundgängligen påkallat eller
ock erforderligt för att så stor del som möjligt av arbetstagarna vid ett företag
skola kunna få åtminstone två veckors semester sommartid.

I fråga örn den längre ungdomssemestem har kommittén i här förevarande
avseende anfört följande.

Att ungdomen framför andra åldersgrupper bar behov av semester under
sommaren torde vara en allmänt gängse uppfattning. Denna uppfattning får
också stöd av svaren från läkarna. Kommittén har haft under övervägande,
huruvida icke av medicinska skäl skyldighet — eventuellt med möjlighet
till dispens — borde införas för arbetsgivarna att förlägga ungdomssemestem
eller åtminstone en del därav till sommaren. Med hänsyn till produktionens
intresse har kommittén dock ansett, att man borde avvakta verkan av rekommendationen
om semesterns förläggning till sommartid, innan ett dylikt
steg tages.

Frågan, huruvida ungdomens längre semester bör utgå i ett sammanhang
har icke direkt besvarats av läkarna. Åtskilliga av dessa ha emellertid ansett,
att värdet för ungdomen av en förlängd semester icke skulle minskas utan
snarare ökas, om huvuddelen av semestern förlädes till sommaren och en
mindre del därav till vintern eller vårvintern. Den eljest sammanhängande
arbetsperioden på omkring 11 månader skulle då på ett särskilt för den
växande individen lämpligt sätt bli uppdelad, och den rekreation, som kunde
inhämtas under vintern genom sport och idrott, hade minst samma värde
som sommarsemestern. Den förvärvsarbetande ungdomen har visserligen för
närvarande icke i någon större utsträckning möjlighet att använda en vintersemester
till sport å annan ort. Men då det ur medicinsk synpunkt icke synes
vara något att erinra mot en uppdelning av en längre semester för ungdomen
och då en sådan uppdelning är ägnad att väsentligt minska näringslivets olägenheter
av den längre semestern, föreslår kommittén, att en uppdelning av
ungdomssemestem skall få äga rum under samma villkor som föreslagits beträffande
den längre semestern för arbetstagare med särskilt pressande eller
hälsofarligt arbete. Detta innebär, alt en ungdomssemester örn mer än 12
dagar får även utan överenskommelse uppdelas i två skilda perioder, av vilka
den ena skall uppgå till minst 12 dagar.

Vad som sålunda ansetts böra gälla örn rätt för ungdomen att få sin
semester i ett sammanhang finner kommittén böra lia avseende å ungdom x
varje slag av verksamhet. Den särskilda begränsning i rätten att få semestern
i eif sammanhang, som gäller för arbetstagare i jordbruket och därmed likställda
näringsgrenar, anser kommittén således icke böra upprätthållas för
ungdomens del. Gränsen har därvid ansetts böra sättas till den tidpunkt, då
18-årsåldern uppnås. Den nu gällande begränsningen i rätten att få semestern
i eli sammanhang skulle således i fortsättningen endast avse arbetstagare,
som vid den lid, då semestern erhålles, lylli 18 är.

Kungl. Maj.ts proposition nr 221.

Inom kommittén ha dess ledamöter Adamsson, Jansson och Sölvén på denna
punkt varit av skiljaktig mening samt anfört följande.

Med undantag för minderåriga under 16 år samt för arbetstagare i radiologiskt
arbete kommer — vid full kvalifikation -—• för de arbetstagare, som
omfattas av kommitténs förslag, den årliga semestern att utgå med 18 dagar.
Från synpunkten av arbetstagarens behov av och möjlighet till rekreation
synes det oss icke kunna bestridas, att en semester, som icke överstiger denna
tid, för det övervägande flertalet hithörande arbetstagare är av större värde,
om den utgår i ett sammanhang än om den uppdelas å tvenne perioder. Med
den begränsade räckvidd förslaget om semesterns längd för arbetstagare i
pressande eller hälsofarligt arbete erhållit i fråga örn av detsamma omfattade
arbetsområden och yrkesgrupper torde från produktionens synpunkt några
avgörande skäl ej kunna åberopas mot en regel att semestern för dessa arbetstagare
skall vara sammanhängande. Beträffande arbetstagare i åldern 16
—17 år skulle visserligen en sammanhängande treveckorssemester medföra
större olägenheter av driftsteknisk natur. Det är emellertid att märka, att
sammanhangsregeln är dispositiv och sålunda icke utgör hinder för avtal örn
semesterns uppdelning. För sådana fall, då regelns tillämpning kunde leda till
driftstekniska svårigheter och föranleda tvångspermittering eller dylikt, torde
man kunna utgå från att arbetstagarparten icke motsätter sig en uppdelning,
ägnad att förebygga avbrott eller stagnation i driften. Möjligen kan
man som ett ytterligare korrektiv stadga rätt för arbetsrådet att beträffande
visst företag eller viss arbetstagargrupp medgiva en uppdelning av semestern
i överensstämmelse med kommittémajoritetens förslag.

Majoritetens förslag innebär, att även sådan längre semester, som utgår
på grund av avtal, skall kunna av arbetsgivaren uppdelas utan arbetstagarens
medgivande. Detta finna vi oegentligt. Uppdelning av dylik semester bör
icke kunna ske med mindre rätt därtill kan grundas antingen på anställningsavtalet
eller på särskild överenskommelse.

I enlighet med vad sålunda anförts lia nämnda ledamöter ansett, att endast
om semestertiden överstege aderton dagar, och rätten till sådan längre
semester ej vore grundad på avtal, arbetsgivaren skulle vara berättigad att
förlägga semestern till två skilda perioder, varav den ena dock skulle utgöra
minst aderton dagar.

I syfte att säkerställa att ungdomen vid tiden för semestern har medel att
bekosta en lämplig rekreation har .semesterkommittén slutligen föreslagit bestämmelser
örn skyldighet att insätta semesterersättning åt ungdom å särskilt
postgirokonto (semesterersättningskonto). Till motivering för detta
förslag har kommittén anfört följande.

Ungdomar, som sluta sin anställning innan de åtnjutit den semester eller,
beträffande okontrollerade arbetstagare, den semesterlön, vartill de förvärvat
rätt enligt förslaget, böra uppenbarligen vara berättigade till semesterersättning
enligt de allmänna bestämmelserna om dylik ersättning. Då den yngre
arbetskraften, enligt vad kommitténs undersökningar utvisa, är mera rörlig
än den äldre, erhålla de unga arbetstagarna jämförelsevis ofta semesterersättning
i stället för semester eller semesterlön. Enligt semesterlagen skall semesterersättningen
utbetalas i samband med anställningens upphörande. Härvid
möter det problem, som var aktuellt vid behandlingen av 1945 års semesterlagstiftning,
nämligen huruvida de skilda semesterersättningarna böra utbetalas
direkt till arbetstagaren eller hopsparas för att användas vid framtida

Kungl. Mcij:ts proposition nr 221.

semester. Kommitténs förslag om att inrätta ett särskilt postgirokonto för hopsparande
av skilda semesterersättningar vann icke statsmakternas bifall.
Kommittén är alltjämt av den meningen, att i en semesterlagstiftnings uppgift
även ingår att sörja för att de medel, som utbetalas till arbetstagarna för hållande
av semester, tillhandahållas dem i sådan ordning, att största möjliga
sannolikhet talar för att medlen komma till användning för sitt ändamål.
Betydelsen av denna omsorg, som ingalunda kan betraktas som ett förmynderskap,
framträder särskilt starkt när det gäller ersättning för semester,
som utmätts till ungdomar ur behovssynpunkt. Sådan semesterersättning kan,
åtminstone till den del den överstiger ersättningen för nu utgående minimisemester,
icke vare sig maskerat eller omaskerat anses som en ren lönefyllnad.
Principiellt sett har den berättigande endast örn den användes till avsett
ändamål. Vidare kan det icke utan vidare förutsättas, att ungdomar verkligen
spara de från olika håll intjänade semesterersättningarna. Tvärtom lär man
kunna utgå från att så i allmänhet icke är fallet. Finner man ungdomen med
hänsyn till dess större behov av rekreation böra erhålla rätt till förlängd
semester, måste man även sörja för att ungdomen i görligaste mån kommer
i åtnjutande av verklig semesterledighet. Enligt kommitténs bestämda mening
är en ovillkorlig förutsättning härför, att en anordning tillskapas, varigenom
av yngre arbetstagare i skilda anställningar intjänade semesterersättningar
kunna hopsparas för att på en gång hållas tillgängliga för dem, när de skola
hålla semester. Då det gäller att tillskapa en dylik anordning, stå skilda system
till buds. I Danmark — där man i överensstämmelse med såväl arbetstagarnas
som arbetsgivarnas bestämda uppfattning träffat anordningar för hopsparande
av all lön eller ersättning i samband med semester — tillämpas olika system
jämsides. Angående dessa system kan hänvisas till kommitténs tidigare betänkande
(SOU 1944: 59) s. 271—277. Då det gällt att efter förhållandena i
vårt land och med sikte enbart på ungdomen finna den bästa lösningen på
förevarande problem, har kommittén efter ingående överväganden stannat
för ett anlitande av postgirorörelsen efter i huvudsak de linjer, som innefattades
i kommitténs tidigare förslag gällande semesterersättning åt arbetstagare
i allmänhet.

Förslaget innebär, att semesterersättning, som tillkommer arbetstagare
under 20 år, skall av arbetsgivaren insättas å ett särskilt postgirokonto (»semesterersättningskontot»)
för att kvarstå där, till dess arbetstagaren får tillfälle
att taga semester. Att gränsen satts vid 20 år beror på att man eftersträvat
en enkel regel, som i görligaste mån ansluter sig till den tidpunkt,
då en förlängd ungdomssemester senast kan komma att utgå.

Regeln om insättande av semesterersättning å postgiro skall enligt förslaget
ej vara ovillkorlig i det att dispens skall kunna medgivas av Kungl. Majit i
fråga örn viss grupp av arbetstagare. Härmed har kommittén avsett att öppna
möjlighet att beträffande sådan yrkesgrupp, som tillämpar ett efter den allmänna
semesterlagstiftningens regler anpassat semesterkassesystem, begagna
det sätt för semesterersättnings gäldande, som följer av bestämmelserna för
kassan. I andra fall än där dispens meddelats skall arbetsgivaren ha ovillkorlig
skyldighet att å postgirot insätta sådan semesterersättning, varom här är
fråga. Åsidosättande av nämnda skyldighet bör enligt kommittén betraktas
som en ordningsförseelse och som sådan beläggas med påföljd av böter, högst
100 kronor. Att på liknande sätt bestraffa arbetstagare, som direkt av arbetsgivaren
mottager semesterersättning, har kommittén icke linnut riktigt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

Yttrandena.

En differentiering av den lagstadgade semesterns längd i huvudsaklig överensstämmelse
med de av semesterkommittén angivna riktlinjerna tillstyrkes i
princip av socialstyrelsen, medicinalstyrelsen, statens institut för folkhälsan,
statskontoret, riksförsäkringsanstalten, arbetsmarknadskommissionens majoritet,
arbetsrådets majoritet, Överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Kronobergs,
Malmöhus, Göteborgs och Bohus samt Norrbottens län ävensom av
landsorganisationen, tjänstemännens centralorganisation, kooperativa förbundet
och kooperationens förhandlingsorganisation samt, såvitt angår den utökade
ungdomssemestern, av Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund.
Länsstyrelsen i Stockholms län har förklarat sig i princip ej ha något att
invända mot att semestertiden anpassas efter behovet, men håller före att det
lyckligaste vore, om denna angelägenhet kunde ordnas på annat sätt än genom
partiella ändringar i semesterlagen. Länsstyrelsen i Kopparbergs län har ej
haft något att erinra mot förslaget, i vad det avser längre semester för vissa
arbetstagare med särskilt pressande eller hälsofarligt arbete, men har uttryckt
starka betänkligheter inför förslaget örn utökad semester för ungdom.

Under åberopande av principella betänkligheter avstyrkes förslaget i dess
helhet eller i allt väsentligt av kommerskollegium och samtliga i ärendet
hörda handelskamrar -— med det undantag att Stockholms handelskammare
ej velat motsätta sig förslaget om förlängd semester för ungdom — samt av
fullmäktige i jernkontoret, Sveriges industriförbund, Sveriges hantverks- och
småindustriorganisation, svenska arbetsgivareföreningen, handelns arbetsgivareorganisation,
Sveriges köpmannaförbund, Sveriges arbetsgivareförening
för hotell och restauranter, Sveriges konditorförening, Sveriges redareförening.
Sveriges segelfartygsförening, svenska lantarbetsgivareföreningen — i vars
yttrande Värmlands och västra Bergslagens skogarbetsgivareförening instämt
- - och svenska trafikbilägares riksorganisation. Även länsstyrelsen i Jönköpings
län har anfört principiella betänkligheter mot förslaget.

I övriga yttranden har i allmänhet några uttalanden av principiell innebörd
om förslaget i dess helhet icke gjorts. Byggnadsstyrelsen, generalpoststyrelsen,
järnvägsstyrelsen, väg- och vattenbyggnadsstyrelsen, skolöverstyrelsen och
försvarets avtalsnämnd ha i allt väsentligt lämnat förslaget utan erinran, såvitt
detsamma berör vederbörande remissmyndighets arbetsområde. Däremot ha
telegrafstyrelsen, vattenfallsstyrelsen och domänstyrelsen — vilka myndigheters
yttranden närmast avse den längre ungdomssemestern -— med avseende
å sina verksamhetsområden avstyrkt förslaget. Förslaget örn förlängd semester
för ungdomen avstyrkes jämväl av Sveriges skogsugarförbund och föreningen
skogsarbeten, medan däremot lantbruksstyrelsen och riksförbundet landsbygdens
folk, trots stora betänkligheter, ej velat motsätta sig förslaget i denna
del. Utökad semester för ungdom tillstyrkes jämväl av Sveriges husmodersföreningars
riksförbund och hembitrådesföreningarnas centralkommitté. Försäkringsbolagens
förhandlingsorganisation har däremot för försäkringsbranschens
vidkommande avstyrkt förslaget i denna del liksom förslaget om för -

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

längd semester för nattarbete. I sistnämnda hänseende har enahanda ståndpunkt
intagits av bankernas förhandlingsorganisation, som emellertid ej velat
motsätta sig en förlängd semester för ungdom. Beträffande kommunalt anställda
har svenska stadsförbundets styrelse motsatt sig en utökad semesterrätt
för ungdom.

I vissa av de yttranden, i vilka förslaget i princip tillstyrkes, har förklarats
att detta skett nied tvekan. Socialstyrelsen har ansett, att man ur flera synpunkter
kunde hysa betänkligheter mot att semesterlagens karaktär av en
odifferentierad skyddslagstiftning ändrades. Därigenom lämnades fältet fritt
för yrkanden om förlängd semester från yrkesgrupper, vilka förmenade att
rekreationsbehovet för dem vore minst lika stort som för de kategorier lagstiftningen
omfattade. Med varje gruppindelning följde vissa svårigheter att
avgränsa de olika grupperna. En gruppindelning hade vidare den konsekvensen,
att alla arbetstagare som tillhörde samma kategori behandlades
lika, oberoende av om de betingelser, under vilka arbetet utfördes, varierade.

Med hänsyn till vanskligheten att åstadkomma en tillfredsställande och
rättvis gränsdragning mellan olika arbetstagargrupper har länsstyrelsen i
Stockholms län ansett, att det lyckligaste vore, örn angelägenheten av att
bereda dem som arbeta under fysiskt eller psykiskt pressande förhållanden
den möjlighet till vila och rekreation, varav de vore i behov, kunde ordnas
på annat sätt än genom partiella ändringar i semesterlagen. Statskontoret synes
omfatta en liknande mening; bland annat har ämbetsverket anmärkt,
att en utredning av frågan huruvida efter tillkomsten av 1938 års semesterlag
försök gjorts från arbetarhåll att få till stånd överenskommelser med
arbetsgivarparten om bättre semesterförmåner skulle ha varit av stort värde
vid bedömandet huruvida särskilda lagstiftningsåtgärder vore behövliga för
att tillförsäkra arbetstagare med särskilt pressande och ohälsosamt arbete semester
utöver minimimåttet.

Svårigheterna att verkställa en tillfredsställande gränsdragning i fråga om
de arbetstagargrupper, vilka kunna anses ha större behov av semester åberopas
allmänt i de yttranden, i vilka förslaget om en differentiering av semesterns
längd överhuvud avstyrkes. I detta som i andra hänseenden åberopas
i nämnda yttranden de synpunkter, som inom kommittén anförts av
de skiljaktiga ledamöterna Elfström och Ödholm ävensom de svar, som från
arbetsgivarorganisationer inkommit på kommitténs rundfråga. Genomgående
har i de här ifrågavarande yttrandena uttalats, att en rättvis avvägning av
semesterförmånerna olika arbetstagargrupper emellan vore omöjlig att genomföra
samt att man till följd härav kunde befara missnöje och irritation
på arbetsplatserna örn vissa arbetstagargrupper erhölle längre semester. Ytterligare
har anförts, att ett genomförande av semesterkommitténs förslag
komme att medföra krav på längre semester även från andra arbetstagargrupper
samt att svårigheterna att göra cn tillfredsställande gränsdragning
varje gång komme att öka. Det vore därför att föredraga att frågan löstes
förhandlingsvägen. Även andra synpunkter av principiell natur ha anförts.

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

Kommerskollegium har anmärkt, att förslaget till sin karaktär närmade sig
en social skyddslagstiftning av liknande art som arbetarskyddslagen med dess
bestämmelser exempelvis örn den dagliga arbetstiden för minderåriga. Hela
frågan örn arbetarskyddslagstiftningen vore emellertid under utredning inom
1938 års arbetarskyddskommitté och dess arbete torde kunna bli av sådant
intresse för bedömningen av frågan om utsträckning av semesterns längd för
vissa i arbetarskyddshänseende ogynnsamt ställda grupper, att resultatet därav
borde avvaktas. Handelskammaren i Göteborg har ifrågasatt, om kommittén
fullt beaktat de möjligheter som kunde föreligga att genom andra åtgärder
än en legal förlängning av semestern åstadkomma sådana förhållanden,
att de hygieniska och humanitära krav varom här vore fråga ändock
bleve rimligen tillgodosedda. Sveriges industriförbund har gjort ett liknande
uttalande.

Behovet av förlängd semester för de av förslaget omfattade
arbetstagargrupperna ifrågasättes i en del yttranden. Till den del dessa uttalanden
angå arbetstagare med pressande eller hälsofarligt arbete kommer
redogörelse därför att lämnas i ett senare sammanhang. Med avseende å semesterbehovet
för ungdom har Sveriges läkarförbund förklarat sig livligt tillstyrka
förslaget örn en förlängd ungdomssemester såsom det värdefullaste i
betänkandet. Svenska arbetsgivareföreningen har däremot anfört följande.

I vad förslaget avser förlängd semester för ungdom har i betänkandet
skilts mellan ungdom under 16 år och ungdom mellan 16 och 18 år. Vad
beträffar den senare gruppen, föreligger i varje fall enligt föreningens mening
icke skäl till förlängning av semestern. Man måste därvid betänka, att
arbetarskyddslagstiftningen och arbetstidslagstiftningen taga en alldeles särskild
hänsyn till skyddsbehovet för minderåriga, d. v. s. arbetstagare under
18 år. An mera framträdande kommer detta att bliva efter genomförandet
av den nya arbetarskyddslag, vartill 1938 års arbetarskyddskommitté inom
kort kommer att framlägga förslag. Den jämförelse, som i betänkandet gjorts
med skolungdomens ferieförhållanden, torde numera till stor del sakna grund
i verkligheten. Skolungdomen tar numera i stor utsträckning arbete under
termina, varför skillnaden mellan skolungdomens ferieförhållanden och den
i produktionslivet verksammas semesterförhållanden icke blir densamma
som tidigare. Föreningen anser, att ansträngningarna i första hand böra inriktas
pa att få ungdomen att rationellt utnyttja den fritid, som den redan
har.

Föreningen bär vidare beträffande ungdom under 16 år anfört:

F°reidngen T''11 medge’ att förhållandena kunna ligga annorlunda till beträffande
ungdom i denna ålder. Skyddsbehovet är för dessa ungdomar
större, och de utföra ofta enklare arbeten än de, som äro över 16 år. Att
blott för denna kategoris del företaga en semesterdifferentiering med hänsyn
till åldern torde emellertid icke vara erforderligt. I 1938 års arbetarskyddskommittés
förslag till ny arbetarskyddslag kommer, enligt vad som är föreningen
bekant, att upptagas ett förslag om, att ungdom under 15 år i princip
icke får sysselsättas i industriellt arbete. Örn en arbetstagare vid 15 års
alder börjar i industriellt arbete, blir han först följande år, alltså då han
fyller 16 ar, berättigad till semester. Han har emellertid då uppnått en så -

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

dan ålder, att behov av längre semester knappast torde förefinnas, i synnerhet
i betraktande av att, såsom ovan nämnts, arbetarskyddslagsstiftningen
tar särskild hänsyn till den minderåriga arbetskraften.

Även i andra yttranden ifrågasättes, örn ur medicinsk synpunkt behov föreligger
av en förlängd semester för ungdomen eller för vissa grupper av
ungdomliga arbetstagare. Generalpoststyrelsen har salunda anfört, att de
minderåriga arbetstagare inom postverket som skulle beröras av den föreslagna
lagändringen huvudsakligen utgjordes av post- och brevbärarbiträden,
vilka fullgjorde enklare kontorsarbete, brevbäring, posttransporter och
uppassningsgöromål. För ett stort antal av dem vöre postarbetet att anse såsom
en ren bisyssla. Med hänsyn till arbetets art och ringa omfattning torde
därför behovet av en ökad rekreation icke göra sig gällande i samma utsträckning
som beträffande inom industrien sysselsatta minderåriga. Någon
större kostnadsökning skulle emellertid förslagets förverkligande beträffande
post- och brevbärarbiträden icke innebära, varför styrelsen saknade
anledning att motsätta sig detsamma.

Sveriges köpmannaförbund har beträffande den inom handeln sysselsatta
ungdomen yttrat, att dess arbete där vöre omväxlande, rörligt och av lättare
och enklare slag samt vidare stärkande och sunt, då det till stor del förrättades
utomhus. Något behov av längre semester förelåge därför icke. Handelns
arbetsgivarorganisation har anfört liknande synpunkter. Även försäkringsbolagens
förhandlingsorganisation har med hänsyn till arten av det arbete
yngre arbetstagare hade att utföra inom försäkringsbranschen (budskickning
och enklare kontorsarbete) samt arbetsförhållandena i övrigt funnit
något behov av förlängd semester för den yngre arbetskraften icke föreligga.
Bankernas förhandlingsorganisation har med avseende å bankrörelsen
anfört liknande synpunkter, men ej velat motsätta sig genomförande av en
längre semester för yngre arbetstagare. Beträffande restaurangfacket har
Sveriges arbetsgivareförening för hotell och restauranter förklarat, att anställda
under 18 år huvudsakligen förekomme bland kökselever, smörgåsnissar
(-nissor) och springpojkar. Erfarenheten hade icke visat vare sig att
det arbete som dessa anställda utförde vöre av den natur, att det skulle motivera
ökad semester, eller att gällande arbetarskyddslagstiftning icke skulle
vara tillfyllest.

Riksförbundet landsbygdens folk har förklarat, att den motivering som
kommittén anfört för förslaget om utökad semester för ungdom icke ägde
tillämpning på ungdom, som vore sysselsatt i jordbruksarbete. Detta arbete
vöre omväxlande till sin natur och utfördes under sommarhalvåret huvudsakligen
i det fria. Några särskilda skäl för förlängd semester för ungdom
i jordbruksarbete förelåge således icke. Förbundet ville dock icke förorda
att ungdomar, anställda i jordbruksarbete, undantoges från bestämmelserna
om förlängd semester, då detta skulle kunna medföra, att ungdomen sökte
sig från ur hälso- och utvecklingssynpunkt mindre påfrestande arbeten till
i fysiskt och psykiskt hänseende mera hämmande och nedbrytande sysselsättningar.
Lantbruksstyrelsen har anfört enahanda synpunkter. Svenska

Kungl. Maj.ts proposition nr 221.

lantarbetsgivareföreningen har för sin del förklarat, att den med jordbrukson11
skogsarbete sysselsatta minderåriga arbetskraften icke för sin hälsas
vårdande vore i behov av förlängd semester. Såväl jordbruks- som skogsarbetet
vore visserligen till en del hårt, men likväl sunt och stärkande. Belysande
vore att ungdom från andra arbetsområden rekommenderades jordbruks-
eller skogsarbete som rekreation. Ungdomar under 16 år användes i
skogsarbetet praktiskt taget endast till skogsodlingsarbeten och dylikt under
högst några veckor örn aret, ofta under ledning av lärare eller lärarinnor.
Den föreslagna lagändringen komme att för dem sakna all betydelse ur rekreationssynpunkt
och blott ge dem en obefogad lönehöjning, som minskade
arbetsgivarnas benägenhet att anlita sådan arbetskraft. I betydande utsträckning
bleve förhållandet detsamma beträffande ungdom i 16—17-årsåldern.
Även i jordbruket gjorde sig i stort sett samma synpunkter gällande. Det
vore obegripligt varför en 15-års flicka som gallrat ett stycke betor skulle
ha 4 procent högre lön för sitt arbete än exempelvis en familjeförsörjare som
gallrat lika stort stycke.

Enahanda synpunkter ha anförts av do mäns ty reisen samt av Sveriges
skog sågare förbund, föreningen skogsarbeten och Värmlands och västra
Bergslagens skog sarbetsgivareförening. Även länsstgrelsen i Kopparbergs lån
har ansett, att beträffande i jordbruk anställda skäl saknades att införa en
utökad semester för ungdomen. Därest särbestämmelser i förslagets syfte
skulle införas, borde i varje fall anställda i jordbruk och hemarbete undantagas.

I fråga om verkningarna för näringslivet av förslagets genomförande
bär svenska arbetsgivareföreningen anfört, att på grund av den
rådande arbetskraftsbristen en produktionsminskning måste bliva följden,
örn man nu genomförde en lagstiftning av ifrågavarande slag. Detta vore
betänkligt i en tid, då av olika anledningar särskilt stora krav ställdes på
omfattningen av vår produktion. Det kunde vidare icke vara lämpligt att
blott ett halvår efter ikraftträdandet av en helt ny semesterlagstiftning genomföra
väsentliga ändringar i densamma. Dessa snabba omställningar föranledde
svårigheter för företagen ur organisatorisk och kameral synpunkt.
Liknande uttalanden har gjorts av bland annat Skånes handelskammare,
som tillika till belysande av varthän förslagets genomförande i det enskilda
fallet kunde komma att leda anfört följande rörande förhållandena vid
Höganäs—Billesholms AB.

Inom sagda företag är gruvdriften på ett helt annat och mera direkt sätt
än inom gruvhanteringen i övrigt sammankopplad med den industriella
verksamheten ovan jord. Den föreslagna förlängningen av semestern skulle
medföra förutom kostnadsökningen för semesterlön åt gruvarbetarna -—•
icke blott en omedelbar sänkning av årsproduktionen med 10 000 ton stenkol
och 2 000 ton leror utan därtill skulle komma återverkningar å produktionen
ovan jord. Det skulle vidare bli nödvändigt att under gruvarbetarnas tredje
semestervecka permittera den betydande arbetsstyrka ovan jord, som handha1-
emottagande! och transporten av produkter från gruvorna. Samma torde
förhållandet komma att bli i övriga svenska gruvor. Det är att märka, att

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

kolbrytningen i bolagets gruvor under normala förhållanden bedrives i stark
konkurrens med utlandet och med knapp marginal. Att vidga denna marginal
genom en fortsatt rationalisering av gruvdriften är med nuvarande tekniska
resurser knappast möjligt.

Vad särskilt angår förslaget örn förlängd semester för ungdomen har i
åtskilliga yttranden framhållits, att de yngre arbetstagarna i stor utsträckning
utförde sådant arbete, att de äldres arbete vore beroende därav. Östergötlands
och Södermanlands handelskammare har i denna del anfört följande.

Differentieringen av semestern på så sätt att ungdomar upp till 16 års
ålder skola vara berättigade erhålla fyra veckors semester, ungdomar mellan
16 och 18 år tre veckor och övriga två veckor skulle kunna tänkas sakna
betydelse som driftstörande moment, därest varje arbetare arbetade individuellt,
men så är inom flertalet industrier icke fallet. Arbetet utföres oftast
gruppvis och gruppens arbete är ett led i en serie av prestationer i en kontinuerlig
drift. Bortavaro av en eller flera arbetare inom en arbetsgrupp
kan äventyra dess arbetsresultat. Driftstopp hos en dylik grupp kan medföra
allmänt driftstopp hos ett företag, där arbetets fortlöpande är beroende av
att varje led i produktionsserien fungerar normalt. Ett genomförande avförslaget
kan därför befaras få till följd att, där ungdomsarbetskraften är
mera talrikt företrädd, driftstoppet för semester icke som för närvarande blir
inskränkt till två veckor utan utvidgas till tre eller i vidrigt fall fyra veckor
för samtliga arbetare, varvid de äldre arbetarna få vara utan semesterersättning
under en å två veckor. Risk föreligger även att vissa industrier, som
för närvarande sysselsätta ungdomsarbetskraft, bliva nödsakade anställa
enbart arbetstagare över 18 år.

Svenska arbetsgivareföreningen har i förevarande hänseende förklarat sig
vilja starkt understryka, att det vore ägnat att vålla stora svårigheter att
bereda yngre arbetstagare längre semester än de äldre arbetstagare, med
vilka de arbeta i lag, samt därutinnan hänvisat till de yttranden från olika
arbetsgivarorganisationer som avgivits till semesterkommittén (s. 174—182
i betänkandet). Föreningen bär därutöver anfört:

Inom många stora industrigrenar, exempelvis den mekaniska verkstadsindustrien
och textilindustrien, är man redan nu tvungen att stänga fabrikerna
14 dagar på sommaren i syfte att bereda arbetarna semester. Detta bär
man gjort, därför att man funnit, att det skulle bereda alltför stora driftstekniska
svårigheter att successivt giva arbetarna ledighet. De svårigheter,
som man på delta sätt velat undgå, skulle nu komma tillbaka beträffande
de minderåriga arbetstagarna. Följden komme säkerligen att bli produktionsminskning
i rätt stor omfattning. Tillgången på minderårig arbetskraft
är nämligen så knapp, att detta problem icke kan avfärdas med en hänvisning
till att reservarbetskraft kan anställas. Sådan finnes för närvarande icke
att få. Beklagligt är givetvis, att produktionsminskningen kan få den formen,
att äldre arbetstagare permitteras, för att de minderåriga skola utfå sin semester.

Föreningen har tillagt, att även rent kvantitativt svårigheterna vore betydande,
enär det inom många branscher rörde sig örn ett stort antal arbetstagare.
I den mekaniska verkstadsindustrien exempelvis vore 8,7 procent av
arbetstagarna under 18 år och förslaget skulle i själva verket, beroende på

Kungl. Majlis proposition nr 221.

den längre semesterns efterverkningar för 19-åringarnas del, beröra ett ännu
större antal arbetstagare. Sveriges industriförbund, liksom flertalet handelskamrar,
ha framfört enahanda uppfattning. Smålands och Blekinges handelskammare
har särskilt framhållit, att olägenheter för exportindustrien
kunde komma att uppstå genom den koslnadsfördyring som bleve följden av
en längre semester.

I fråga om handeln har handelns arbetsgivarorganisation, med instämmande
av Sveriges köpmannaförbund, anfört följande.

Det förekommer ofta att yngre biträden hjälpa de äldre — med påfyllning
av lagret, ordnandet av diskarna etc. — och att den vuxna arbetskraften
sålunda är beroende av de yngre arbetarna i sitt arbete. Örn dessa senare
erhålla längre semester, finns för ett rationellt ordnande av den nödvändiga
kundtjänsten ingen annan möjlighet än att under semesterperioden, vilken
kan sträcka sig över ett par månader, söka intaga tillfällig arbetskraft. Detta
måste givetvis redan nu ske i viss utsträckning, ehuru förhållandena på arbetsmarknaden
-—• såsom känt är — äro sådana, att stora svårigheter föreligga
härvidlag. Att erhålla ytterligare arbetskraft för att kompensera den genom
ungdomens semester förlorade arbetstiden torde vara i det närmaste
omöjligt.

Att situationen på arbetsmarknaden i här berörda avseende skulle ändras
inom den närmaste tiden synes icke sannolikt och skulle i varje fall icke
rimma med statsmakternas önskan att upprätthålla full sysselsättning. Härtill
kommer att, oberoende av sysselsättningsgraden, genom årskullarnas
minskning under de närmaste åren kommer att inträda en markerad sänkning
av den arbetskraft, som står till näringslivets förfogande.

Försäkringsbolagens förhandlingsorganisation har uttalat att inom försäkringsbranschen
det stora flertalet yngre arbetstagare hade ett sådant
arbete, att övriga arbetstagare vore direkt beroende av dem för sitt arbete.
För att under semestertiden en stockning eller rubbning i arbetet i möjligaste
mån skulle kunna undvikas måste sålunda extra arbetskraft tillfälligt
anställas. Med nuvarande förhållanden på arbetsmarknaden vore det i det
närmaste omöjligt att erhålla sådan kompenserande arbetskraft. Liknande
synpunkter ha anförts av bankernas förhandlingsorganisation med avseende
å förhållandena inom bankfacket.

Även i fråga örn förhållandena inom jordbruket har framhållits, att de
yngre arbetstagarna ofta utförde sådant arbete att de äldres arbete vore beroende
därav. Svenska lantarbetsgivareföreningen har på grund härav ansett
en förlängd ungdomssemester kunna inverka oförmånligt på driftsförhållandena
inom jordbruket, särskilt å mindre gårdar. Föreningen har därjämte
framhållit, att vid betskötsel, som viss arbetstagare utförde med hjälp
av sina familjemedlemmar, stora svårigheter komme att uppstå vid beräknandet
av semesterlönen, om olika procentsatser skulle tillämpas för äldre
och för minderårig arbetskraft. Domänstgrelsen har med avseende å okontrollerade
arbetstagare inom skogsbruket anfört att, åtminstone i Norrland
och Dalarna, de vid skogsavverkning sysselsatta minderåriga arbetarna i
regel icke arbetade självständigt, utan det vanliga vöre, att de åtföljde någon
äldre anförvant som hjälp med vissa lättare arbetsmoment. De gemen -

Kungl. Majda proposition nr 221.

samma prestationerna påfördes i sådana fall den äldre arbetai en, enär det
i regel vore omöjligt att verkställa en riktig uppdelning. Skulle förslaget om
högre semesterlön för minderåriga okontrollerade arbetare bliva antaget,
kunde detta tänkas medföra, att av den gemensamma arbetsprestationen en
större del än som i verkligheten utförts av den yngre arbetstagaren uppgåves
vara utförd av denne, varigenom orättmätigt för hög semesterlön skulle erhållas.
Ett sådant förfaringssätt torde knappast kunna kontrolleras. Sveriges
skogsägareförbund har givit uttryck åt liknande farhågor. Med hänsyn till
skogsarbetets speciella organisation har föreningen skogsarbeten ansett redan
gällande semesterlag giva upphov till stora praktiska svårigheter. Att under
sådana förhållanden införa nya komplicerade bestämmelser måste enligt föreningens
mening inge starka betänkligheter.

I några yttranden har särskilt berörts verkningarna för sjöfartsnäringen
av de föreslagna ändringarna i semesterlagstiftningen. Kommerskollegium
har härutinnan anfört:

Vad speciellt sjöfolket beträffar måste frågan örn dess semesterförhållanden
även betraktas som ett internationellt spörsmål. Såsom sådant har fragan
nyligen upptagits till behandling av internationella arbetsorganisationen och
efter förberedande handläggning å en maritim arbetskonferens förliden höst
upptagits å dagordningen för en till instundande sommar av internationella
arbetsorganisationen utlyst ordinarie sjöfartskonferens. I detta sammanhang
torde även få erinras om den i dagarna tillsatta kommittén för behandlmgen
av sjöfolkets arbets- och levnadsförhållanden, inom vars arbetsområde
även frågor rörande sjöfolkets semesterförhållanden lära falla.

Stockholms handelskammare och Göteborgs handelskammare ha erinrat,
att nattarbetes hänförande till de arbeten som skulle kvalificera för längre
semester komme att för rederinäringen medföra ekonomiska konsekvenser,
som kunde bliva mycket betungande i konkurrensen med den utländska
sjöfarten. Sveriges redareförening har — utöver allmänna principiella invändningar
mot en differentiering av semesterns längd — anfört, att semesterspörsmålet
läge helt annorlunda till för sjöfolk än för i land anställda,
främst med hänsyn därtill att semester i egentlig mening icke kunde förekomma
för det övervägande antalet sjömän, d. v. s. manskapet, utan att
det här uteslutande rörde sig örn en förhöjning av lönen. Föreningen har
ytterligare anfört, att när det gällde kontor och affärer och även vissa industrier,
de anställda vanligen beviljades semester i viss ordning, därvid den
för tillfället lediga personalens arbete uppdelades på de kvarvarande. Ett
dylikt förfaringssätt kunde emellertid icke komma till användning inom sjöfarten,
där på grund av arbetstids- och bemanningsföreskrifter städse erfordrades
ett visst antal ombordanställda. Redaren finge därför anställa ny
personal och sålunda utbetala lön till dubbelt antal anställda.

Föreningen har vidare i likhet med kommerskollegium påpekat sjöfartsnäringens
internationella karaktär.

Sveriges segclfartggsförcning har anfört liknande synpunkter beträffande
den mindre sjöfartens förhållanden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

I några avstyrkande yttranden tiar, såsom framgår av det anförda, uttalats
farhågor för att arbetsgivarna vid utökad semester för ungdomen
skulle använda yngre arbetskraft i minskad omfattning. I anledning härav
har socialstyrelsen anfört, att vid en av styrelsen verkställd genomgång av
11 intill utgången av år 1945 för vissa omfattande industrigrenar gällande
kollektivavtal befunnits, att skillnaden mellan 15-åringarnas och 16-åringarnas
timpenningar i genomsnitt utgjort 17,5 procent (variationer mellanå
och 34 procent) och mellan 17-åringarnas och 18-åringarnas timpenning i
genomsnitt 23 procent (variationer mellan 9 och 35 procent). Även om
dessa uppgifter icke kunde göra anspråk på att vara representativa, torde
de dock kunna tjäna till en viss ledning vid frågans bedömande. I jämförelse
med de angivna differenserna vore den kostnadsökning för arbetsgivaren,
som följde med en utökning av semestern från två till tre veckor, eller
cirka 2 procent av årslönen, uppenbarligen av underordnad betydelse. Den
föreslagna längre semestern syntes sålunda icke behöva minska på ungdomens
anställningsmöjligheter.

I fråga örn åldersgränsen för den förlängda semestern för ungdomen
ha fullmäktige i jernkontoret, Skånes handelskammare och handelns
arbetsgivareorganisation anfört, att rätten till längre semester, därest den
skulle införas, borde begränsas till ungdom under 16 år. Svenska arbetsgivareföreningen
har i denna del, såsom tidigare angivits, uttalat, att för
ungdom under 16 år en längre semester kunde vara motiverad, men att
särskild lagstiftning härom icke syntes erforderlig. Länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län har för sin del ifrågasatt om man icke tillsvidare borde begränsa
den utvidgade semesterrätten till ungdomar under 16 år.

Å andra sidan har Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund förordat
en åldersgräns av 21 år för den förlängda ungdomssemestern samt därvid
anfört, att 21-årsgränsen vore en förutsättning för att man i önskvärd grad
skulle kunna reducera den hårda press på ungdomen, som övergången från
skolan till arbetslivet innebure. Vinsten av en sådan ungdomssemester vore
så stor, att man icke borde rygga tillbaka inför de betänkligheter, som rests.
Förbundet har vidare påpekat, att enligt kommitténs undersökningar icke
mindre än 252 av 520 tillfrågade läkare uttalat sig för önskvärdheten av,
att åldersgränsen sattes högre än 18 år. I enlighet med sin ståndpunkt har
förbundet hemställt att ungdom upp till fyllda 18 år erhölle fyra veckors
semester och att för tiden därefter till fyllda 21 år tre veckors semester
finge utgå.

Frågan örn semesterns uppdelning har föranlett uttalanden endast
i ett fåtal yttranden. Medicinalstyrelsen har i denna del anfört, att det ur
hälsosynpunkt säkerligen ofta vore en stor fördel, att semestern för ungdomen
kunde uppdelas i en något kortare vintersemester och en längre sommarsemester.
Även bankernas förhandlingsorganisation har uttryckligen tillstyrkt förslaget
i denna del.

Lantbruksstyrelsen har förklarat, att det på grund av jordbrukets säsongbetonade
karaktär med särskilt brådskande arbete under sommarhalvåret i

Kungl. Majlis proposition nr 221.

allmänhet torde komina att visa sig omöjligt att förlägga en ungdomssemester
på tolv dagar i följd till sommartid. Den utsträckta semesterrätten för ungdomen
torde sålunda kunna motverka möjligheterna för ungdomen att utfå
sin semester under sommaren. Möjligt vore dock att denna olägenhet i praktiken
icke komme att få någon större betydelse, då det kunde antagas att
arbetarna inom jordbruket i stor utsträckning vore korttidsanställda, varför
semesterrätten komme att åtnjutas i form av semesterersättning. — Styrelsen
har vidare förklarat sig hålla före, att antalet arbetare under 18 år snarare
uppginge till 10 å 12 procent av hela arbetarantalet än den av kommittén
uppgivna siffran 4 procent. Svenska lantarbetsgivareförbundet har
likaledes ansett, att bestämmelsen att 12 dagars semester skulle förläggas
i ett sammanhang icke borde gälla för jordbrukets vidkommande; i varje fall
borde semesterdagarna kunna utgå i flera perioder än två, varigenom en av
perioderna skulle kunna förläggas till sommaren, en till vintern och en till
förvåren.

Landsorganisationen i Sverige och tjänstemännens centralorganisation ha,
liksom arbetsmarknadskommissionen, förklarat sig instämma i det särskilda
yttrande, som inom kommittén avgivits av dess ledamöter Adamsson, Jansson
och Sölvén. Landsorganisationen har därvid i anledning av reservanternas
förslag, att undantag från huvudregeln skulle kunna medges av arbetsrådet
i den mån regelns tillämpning hotade att medföra driftstekniska svårigheter,
anfört följande.

En dylik uppdelning borde tillåtas endast under förutsättning att de dagar,
som skulle utgå utöver tolv, ökades till det dubbla om de icke förlädes i
anslutning till de ordinarie tolv dagarna. Det synes vara lämpligt att arbetsgivaren
på detta sätt själv nödgas överväga, huruvida nackdelarna med ett
obrutet semesteruttag verkligen äro så stora, att han hellre vill åta sig de
ökade kostnaderna för en förlängd semester, förlagd till en ur driftsteknisk
synpunkt mindre ansträngd period. Löntagaren skulle på detta sätt också
erhålla kompensation för de olägenheter som semesterns uppdelning kunde
förorsaka honom.

Sveriges socialdemokratiska ungdomsförbund har jämväl motsatt sig förslaget
örn rätt för arbetsgivaren att uppdela semestern och därutinnan anfört
följande.

Om semestern för ungdom skall få sitt rätta värde, bör den förläggas till
sommaren. Kommande lagstiftning bör innehålla klara föreskrifter härom.
Vår uppfattning understrykes kraftigt genom resultatet av den rundfråga
bland vissa läkare, som kommittén på denna punkt vidtagit. Inte mindre
än 74 procent av de tillfrågade läkarna bär förklarat sig anse, att ungdomen
har ett större behov av att få sin semester förlagd till sommaren än andra
åldersgrupper.

I detta sammanhang torde böra anmärkas, att i många yttranden framhållits
önskvärdheten av att åtgärder vidtoges i syfte att skapa garantier för att
den förlängda ungdomssemestern verkligen bleve utnyttjad såsom semester.
Bland annat lia medicinalst gr elsen och statens institut för folkhälsan understrukit
detta. Statens fritidsnämnd och Sveriges socialdemokratiska ungdoms -

Kungl. Maj.ts proposition nr 221.

förbund ha uttalat önskemål om tillhandahållande av medel för främjande
av olika anordningar för semesterändamål bland annat för förbilligande av
semesterresor.

Statskontoret, kommerskollegium, försvarets avtalsnämnd m. fl. remissinstanser
ha likaledes framhållit vikten av att åtgärder vidtoges för att semestern
på lämpligt sätt tillvaratoges. Överståthållarämbetet har för sin del ifrågasatt
om det icke överhuvudtaget vore möjligt att åstadkomma en uppdelning
av arbetarsemestrama över större del av sommaren, exempelvis så att
av varandra oberoende grupper inom industri och näringsliv gåve sina anställda
semester å skilda tider. Härigenom skulle redan befintliga vandrarhem,
pensionat och andra semesteranläggningar kunna effektivt utnyttjas
och även i övrigt bättre förutsättningar uppstå för uppfyllande av de ändamål
som de föreslagna semesterreglerna avse att tjäna.

Kommitténs förslag örn insättande av semesterersättning åt ungdom å särskilt
postgirokonto har uttryckligen tillstyrkts av socialstyrelsen, som
ansett det kunna vara av ett visst värde att systemet på detta sätt prövades
inom ett begränsat område, så att erfarenhet vunnes till ledning vid bedömande
av frågan, huruvida systemet borde komma till allmännare användning.
I övrigt har förslaget i denna del uttryckligen tillstyrkts endast av kooperativa
förbundet och bankernas förhandlingsorganisation. Avstyrkande yttranden
föreligga från telegrafstyrelsen, länsstyrelserna i Kronobergs, Jönköpings
och Kopparbergs län, svenska lantarbetsgivaref öreningen, Sveriges köpmannaförbund,
Sveriges redareförening, flera handelskammare, Sveriges arbetsgivareförening
för hotell och restauranter, Sveriges konditorförening, Sveriges
trafikbilägares riksorganisation, svenska stadsförbundet och Stockholms
stadskollegium ävensom från landsorganisationen i Sverige och Sveriges socialdemokratiska
ungdomsförbund. De båda sistnämnda organisationerna ha
anfört, att då statsmakterna avvisat införandet av generella bestämmelser i
detta hänseende, det syntes mindre välbetänkt att införa en sannolikt irriterande
särbestämmelse för yngre arbetstagare.

Föredraganden.

Frågan om en differentiering av semesterns längd efter skilda arbetstagargruppers
olika rekreationsbehov var föremål för övervägande redan i
samband med tillkomsten av 1938 års semesterlag. Spörsmålet gällde då
närmast i vad mån möjlighet fanns att över hela linjen genomföra en dylik
differentiering. De praktiska svårigheterna att åstadkomma en sådan differentiering
ledde till att 1938 års lag utformades som en odifferentierad
minimilagstiftning. Därvid förutsattes, att i den mån för särskilda grupper
av arbetstagare förelåge ett större behov av semester än lagen medgav, frågan
skulle lösas genom överenskommelse mellan parterna på arbetsmarknaden.
Någon tvekan synes sålunda icke ha rått därom, att arbetstagare
funnes, som hade ett behov av längre semester än den i lagen fastslagna

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

minimisemestern. Vid sådant förhållande torde det, såsom också semesterkommittén
uttalat, icke kunna anses stå i strid med semesterlagens innebörd,
att sådana arbetstagare, vilkas behov av semester avsevärt överstiger
det lagstadgade minimibehovet, erhåller förlängd semester.

Eli differentiering av semesterns längd efter behovssynpunkt har semesterkommittén
funnit böra ske med utgångspunkt från ett medicinskt bedömande.
Längre semester än två veckor bör enligt kommitténs mening tillkomma
sådana arbetstagare, vilka som en följd av sina arbetsförhållanden
drabbas av allvarligt men i fysiskt eller psykiskt avseende av beskaffenhet att
limma avhjälpas eller åtminstone väsentligt lindras genom en längre tids
avbrott i arbetet. Som en ytterligare förutsättning för rätten till längre semester
har kommittén uppställt kravet, att åtgärder till förebyggande, helt
eller till väsentlig del, av menets uppkomst icke stå till buds eller lämpligen
kunna vidtagas. Vad kommittén sålunda anfört kan jag ansluta mig till.
Jag är således ense med kommittén därom att, i den mån det genom medverkan
av arbetarskyddet eller genom ändring av arbetsförhållandena är
möjligt att förebygga skadliga verkningar av arbetet, sådana åtgärder i första
hand böra vidtagas. Varken den nuvarande arbetarskyddslagstif bringen
eller den reviderade lagstiftning på detta område, som kan bliva resultatet
av 1938 års arbetarskyddskommittés arbete, torde emellertid kunna i allo
avhjälpa de olägenheter, som i en del fall medföra ett ökat semesterbehov.
Såsom semesterkommittén framhållit förhåller det sig otvivelaktigt så, att i
vissa fall arbetet i sig självt medför en sådan påfrestning, att det åstadkommer
en nedsättning av kroppens funktionsförmåga, som icke avhjälpes
av de dagligen och veckovis inträffande uppehållen i arbetet. Den trötthetsrest
som kvarstår kräver i dessa fall en längre semester än två veckor för
att arbetarens rekreationsbehov skall bliva behörigen tillgodosett.

Det är givet, att vid en differentiering av semesterns längd efter de nu
angivna linjerna betydande svårigheter möta att verkställa en gränsdragning,
som åstadkommer full rättvisa olika arbetstagargrupper emellan. Såsom
framhållits i yttrandena torde man knappast kunna undvika, att vissa arbetstagare,
som icke bli delaktiga av rätten till förlängd semester, komma
att anse sig missgynnade. Svårigheten att verkställa differentieringen är
dock enligt min mening icke av den storleksordning, att man fördenskull
bör avstå från att förlänga semestern för sådana arbetare som på grund av
pressande eller hälsofarligt arbete äro i särskilt behov av utökad ledighet.

Vad angår ungdomens semesterbehov har i åtskilliga yttranden ifrågasatts,
huruvida det för ungdomen förelåge behov av en längre semester än
två veckor. Att så är fallet synes mig dock uppenbart. Såsom kommittén
anfört torde ungdomen i regel ej Ira samma motståndskraft mot ansträngningarna
i arbetet som vuxna arbetstagare och därför hatare påverkas av de
skadliga momenten i arbetet. Jämväl i övrigt finner jag de skäl kommittén
anfört för en längre ungdomssemester vara bärande. Jag vill särskilt understryka,
alt övergången från skollivet med dess ofta återkommande raster,
långa ferier och omväxling i arbetet till förvärvsarbetet med dess längre ar Bihang

till riksdagens protokoll 1940. 1 sami. Nr 221. 3

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

betsperioder och mera monotona och ensidiga arbete medför en omställning
av levnadsvanorna, vars ogynnsamma verkningar böra i görligaste mån motverkas.
En längre semester för ungdomen än två veckor synes mig med
hänsyn till det anförda vara väl motiverad. Till stöd härför kan ytterligare
åberopas, att vid kommitténs undersökningar icke mindre än 517 av 746
tillfrågade läkare ansett att ungdom i förvärvsarbete vore i behov av längre
semester än den för närvarande lagstadgade. Av 23 tillfrågade förste provinsialläkare
— dessa läkare kunna antagas ha särskilt god inblick i frågor
rörande minderårigas användning i förvärvsarbete -—- hyses nämnda åsikt
av 21.

De skäl som i enlighet med det anförda kunna åberopas för en förlängd
ungdomssemester äga i första hand tillämplighet i fråga örn industriellt och
därmed jämförligt arbete. I andra fall, exempelvis beträffande jordbruksoch
skogsarbete, äro skälen i vissa avseenden icke lika starka, men i det
väsentliga torde de tala för att även ungdomen i dessa näringsgrenar erhåller
längre semester än de vuxna arbetstagarna. Vad i yttrandena anförts
i motsatt riktning har alltså icke föranlett mig att i detta hänseende intaga
annan ståndpunkt än kommittén.

Från näringslivets håll har mot en differentering av semesterns längd
främst åberopats, att härav skulle kunna uppkomma driftstekniska störningar
av olika slag samt att en produktionsminskning måste bliva följden
av ett genomförande av längre semester för vissa arbetstagargrupper. I detta
hänseende har bland annat anförts, att olika arbetstagargrupper i stor utsträckning
äro beroende av varandra i arbetet, så att en längre semester för
vissa grupper måste leda till en omläggning av arbetsförhållandena. Inom
vissa branscher skulle den förlängda semestern till och med kunna befaras
leda till ett nedläggande av driften i dess helhet under semestertiden.

De sålunda åberopade olägenheterna av en förlängd semester för vissa
arbetstagare måste givetvis beaktas i nuvarande läge, då det är angeläget
att uppehålla en hög produktionsnivå. Emellertid är jag av den uppfattningen,
att de svårigheter för näringslivet, som en utökning av semesterns
längd för vissa arbetargrupper kan medföra, i viss mån överdrivits från arbetsgivarhåll.
Kommittén har såtillvida beaktat näringslivets önskemål, att
kommittén föreslagit en möjlighet att uppdela den förlängda semestern på två
perioder. Vid de undersökningar kommittén verkställt lia åtskilliga arbetsgivarorganisationer
vitsordat, att en dylik uppdelning skulle i icke ringa mån
förminska de olägenheter och kostnader som en differentiering av semesterns
längd kunde väntas medföra. Särskilt synes en uppdelning av den längre semestern
kunna vara betydelsefull för näringslivet när det gäller de ungdomliga
arbetstagarna. Dessa utgöra nämligen numerärt sett en mycket betydande
grupp, varjämte de återfinnas på så gott som alla arbetsområden.
Jag vill fördenskull av hänsyn till näringslivets intressen förorda att en
dylik uppdelning av den förlängda semestern medgives såvitt angår ungdomen.
Från medicinsk synpunkt synes någon erinran icke vara att göra
mot en dylik uppdelning; av utredningen framgår, att det till och med kan

Kungl. Maj.ts proposition nr 221.

vara en fördel, att ungdomen beredes tillfälle att exempelvis under vintern
erhålla en veckas semester, medan sommarsemestern begränsas till två veckor.
De övriga arbetstagargrupper, varom här är fråga, äro så begänsade
och deras arbetsuppgifter av den art, att en generell rätt för arbetsgivaren
att uppdela semestern ur nu ifrågakommande synpunkter icke synes vara lika
betydelsefull. För arbetstagarna själva torde däremot i vissa fall —- exempelvis
i fråga örn gruvarbetare i Norrland — en uppdelning av semestern avsevärt
minska värdet av densamma. Med avseende å dessa arbetstagargrupper
vill jag fördenskull ansluta mig till de ledamöter inom kommittén, som ansett
att den förlängda semestern bör utgå i ett sammanhang. I enlighet med ett
uttalande av nämnda ledamöter föreslår jag emellertid, att arbetsrådet skall
äga att, då särskilda driftstekniska skäl föranleda därtill, medgiva att i visst
företag den längre semestern må uppdelas i två perioder, av vilka den ena
utgör minst tolv dagar.

I likhet med kommittén har jag funnit reglerna om ungdomssemestems
uppdelning böra omfatta även ungdomliga arbetstagare inom jordbruket och
närstående näringsgrenar, vilka vid tiden för semesterns början ej fyllt
aderton år.

I fråga om semesterns längd för arbetstagare med särskilt pressande eller
hälsofarligt arbete har jag ej funnit anledning till erinran mot vad kommittén
föreslagit. Vad angår ungdomssemestem är jag likaledes ense med
kommittén därom, att åldersgränsen för den förlängda semestern bör sättas
vid 18 år. Beträffande längden av ungdomssemestem synes mig däremot till
undvikande av onödig komplicering av semesterrätten en enhetlig semester
av tre veckors längd böra fastställas för all ungdom under 18 år. Det övervägande
antalet unga personer i vårt land torde inträda i förvärvsarbetet så
pass sent, att rätten till ytterligare förlängd semester före 16 års ålder icke
spelar någon mera avsevärd roll. Enligt vad jag under hand erfarit torde
1938 års arbetarskyddskommitté komma att framlägga förslag att ungdom
under 15 års ålder i princip icke får sysselsättas i industriellt arbete. Med
hänsyn härtill synes behovet att ytterligare differentiera semesterns längd
för ungdomen efter olika åldersgrupper icke vara särskilt framträdande.

Därest ändamålet med den längre semestern skall vinnas är det givetvis
ett önskemål, att arbetstagaren vid tiden för semestera också har sådana
ekonomiska resurser att han kan utnyttja semestern för rekreation. I syfte
att tillgodose detta önskemål har semesterkommittén föreslagit, att beträffande
arbetstagare, som ej fyllt 20 år, semesterersättning skall insättas å särskilt
semesterersättningskonto. Motsvarande förslag beträffande semesterersättning
i allmänhet var föremål för övervägande i samband med tillkomsten
av den nya semesterlagen men vann då ej statsmakternas gillande. I de
avgivna yttrandena har förslaget örn införandet av dylika bestämmelser enbart
för ungdomen rent ringa anslutning. Även örn starkare skäl tala för
isystemets genomförande då fråga är örn ungdomliga arbetstagare synes mig
med hänsyn till vad sålunda förekommit kommitténs förslag på denna punkt
icke nu böra genomföras.

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

Föredra ganden.

I enlighet med det anförda lia de av kommittén framlagda lagförslagen
blivit föremål för överarbetning inom socialdepartementet. Jag anhåller nu
att få närmare redogöra för de inom departementet upprättade författningsförslagen.

Förslaget till lag angående ändring i lagen om semester.

Ingressen.

Semesterkommittén har beträffande utformningen i lagtext av de föreslagna
ändringarna i semesterlagstiftningen anfört, att de olika bestämmelser
som reglera arbetstagarnas semesterrätt borde så långt läte sig lämpligen
göra upptagas i en och samma lag. En reglering vid sidan av den allmänna
lagen borde enligt kommitténs mening ske endast när särskilda omständigheter
föranledde därtill. Sådana omständigheter har kommittén ansett föreligga
i fråga örn regleringen av semesterns längd för de grupper av arbetstagare
som lia ett särskilt pressande eller hälsofarligt arbete. Dessa grupper
kunde nämligen icke anses slutgiltigt bestämda, varjämte lagtekniska skäl
talade för att de särskilda bestämmelser om semesterns längd, som skulle
gälla för dessa grupper av arbetstagare, upptoges i en från den allmänna semesterlagen
fristående lag. Den allmänna semesterlagen borde emellertid bliva
tillämplig i de avseenden, som icke reglerades i den särskilda lagen.

I enlighet med vad kommittén sålunda anfört har kommittén utarbetat
förslag till dels lag om ändring i vissa delar av lagen den 29 juni 1945 (nr
420) om semester och dels lag om semesterns längd för arbetstagare, som utföra
vissa särskilt pressande eller hälsofarliga arbeten. Lagförslagen torde få
såsom bilaga fogas vid detta protokoll (bilaga A).

De skäl kommittén anfört för att utbryta bestämmelserna örn semesterns
längd för vissa arbetstagargrupper med särskilt pressande eller hälsofarligt
arbete ur den allmänna semesterlagen men att däremot i denna upptaga bestämmelserna
om längre semester för ungdom synas mig böra godtagas. De
av kommittén utarbetade lagförslagen ha, såsom tidigare nämnts, överarbetats
inom socialdepartementet och jag övergår nu att redogöra för de närmare
bestämmelserna i departementsförslagen.

7 §•

Enligt semesterkommitténs förslag skall arbetstagare för tiden till och med
den månad, varunder han fyller sexton år, förvärva rätt till två semesterdagar
för varje kalendermånad av kvalifikationsåret, varunder han utfört
arbete för arbetsgivarens räkning å minst sexton dagar, samt för tiden därefter
till och med den månad, varunder han fyller aderton år, förvärva rätt
till en och en halv semesterdag för varje sådan månad.

Mot de sålunda föreslagna bestämmelserna har i yttrandena i ganska stor
omfattning invänts, att ungdomen finge ut den förlängda semestern alltför
sent för att det avsedda syftet med densamma skulle vinnas. Sålunda har

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

socialstyrelsen yttrat, att då semestern utginge i efterskott per kalenderår,
semesterförmånerna icke kunde åtnjutas förrän en avsevärd tid efter inträdet
i förvärvslivet gått till ända. Denna konsekvens läge icke i linje med semesterkommitténs
önskan att icke göra övergången från skolan med dess långa
ferier till förvärvslivet med dess korta ledigheter alltför tvär. Med den konstruktion
semesterlagen hade borde större avseende fästas vid arbetstagarens
ålder under det år, semesterförmånen åtnjötes, än under det år, då förmånen
förvärvades. Med hänsyn härtill har styrelsen föreslagit den ändring i
förslaget, att arbetstagare skall förvärva rätt till en och en halv semesterdag
för varje semesterkvalificerande månad till och med det år, varunder han
uppnår sjutton års ålder. Styrelsen har tillagt, att förslaget härigenom bringades
i bättre överensstämmelse med gränsdragningen för minderåriga i arbetarskyddslagen,
till vilken ungdomssemestem finge anses som en komplettering.
Vidare vunnes större enhetlighet samtidigt som uträkningen av semestertiden
förenklades.

Angående den av socialstyrelsen påtalade eftersläpningen av semestern har
statens institut för folkhälsan anfört, att detta uppenbara missförhållande
borde undanröjas genom en föreskrift av den innebörden, att kvalifikationstiden
för minderåriga, såsom fallet redan nu vore vid vissa arbetsavtal, räknades
från anställningstidens början. Även örn detta i vissa fall skulle medföra
olägenheter ur praktisk synpunkt, borde dessa icke få förhindra en ur
hygienisk synpunkt önskvärd anpassning av semestrarnas längd efter det
föreliggande behovet. Överståthållarämbetet har likaledes uttalat, att för ungdomssemestern
kvalifikationsåret borde löpa från anställningens början oberoende
av kalenderåret.

Även statskontoret och riksförsälcringsanstalten lia påtalat semesterns eftersläpning,
utan att dock påyrka ändring i förslaget. Vissa näringsorganisationer
ha vid sina uttalanden om de ekonomiska verkningarna av en förlängd
ungdomssemester framhållit, att eftersläpningen av semestern förstorade
dessa verkningar.

Semesterkommittén har icke ifrågasatt någon ändring i allmänna semesterlagens
bestämmelser om kvalifikationsårets beräknande med avseende å de
unga arbetstagare som enligt förslaget skola åtnjuta förlängd semester. Såsom
i vissa yttranden påpekats medför detta en eftersläpning av semestern,
som gör att det syfte man vill tillgodose genom bestämmelserna om förlängd
semester för ungdom icke till fullo vinnes. Socialstyrelsen har med
hänsyn härtill föreslagit en sådan utformning av bestämmelserna, att arbetstagaren
skulle förvärva rätt lill en och en halv semesterdag för varje semesterkvalificerande
månad till och med det år, varunder arbetstagaren uppnådde
sjutton års ålder. Även en dylik regel torde emellertid lör vissa fall
lämna otillfredsställande resultat. Exempelvis skulle, örn löpande år räknas
som kvalifikationsår, en arbetstagare som under året — kanske först i december
månad — fyller aderton år endast erhålla två veckors semester,
vilket icke överensstämmer med den föreslagna reformens syfte. Att, såsom

Föredra ganden.

Kungl. Maj.ts proposition nr 221

Föredra ganden.

statens institut för folkhälsan och Överståthållarämbetet ifrågasatt, föreskriva
att kvalifikationsåret för ungdomen städse skall räknas från anställningens
början, synes mig icke heller lämpligt. Ehuru jag är medveten om att eftersläpningen
av semestern för ungdomen medför vissa nackdelar, har jag stannat
för att på denna punkt godtaga vad kommittén föreslagit.

12 §.

Rörande innehållet i denna paragraf hänvisas i huvudsak till vad tidigare
anförts. Inom semesterkommittén ha de på denna punkt skiljaktiga ledamöterna
uttalat bland annat, att regeln om rätt för arbetsgivaren att uppdela
semestern ej borde äga tillämpning, då rätten till längre semester vore grundad
på avtal. Denna ståndpunkt finner jag i princip riktig. Såvitt angår ungdomssemestern
torde emellertid frågan sakna större praktisk betydelse. Då
enhetliga regler för ungdomssemestern synas böra gälla, har jag därför i denna
del anslutit mig till majoritetens förslag. Stadgandet har emellertid givits
sådan lydelse att det endast avser yngre arbetstagare. Genom en särskild övergångsbestämmelse
har vidare föreskrivits, att de nya reglerna icke skola tilllämpas
med avseende å sådana arbetstagare, vilka redan nu på grund av
avtal äro tillerkända längre semester än två veckor. För deras del skulle
nämligen den föreslagna regeln innebära en försämring i förhållande till vad
nu gäller.

18 §.

Såsom tidigare anförts har semesterkommittén funnit de skäl som tala för
längre ungdomssemester böra äga motsvarande tillämpning i fråga om sådan
särskild semesterlön som avses i denna paragraf. Kommittén har i enlighet
härmed föreslagit, att för okontrollerade arbetstagare semesterlönen skall utgöra
åtta procent av arbetsinkomsten till och med det kvartal eller däremot
svarande period av kvalifikationsåret, varunder arbetstagaren fyller sexton
år, och sex procent av arbetsinkomsten för tiden därefter till och med det
kvartal eller den period, varunder han fyller aderton år.

I yttrandena har, såsom framgår av den tidigare redogörelsen, bland
andra invändningar mot en utvidgad semesterrätt för ungdom, anförts, att
de av kommittén sålunda föreslagna reglerna om semesterlön vore ägnade
att leda till olägenheter. Bland annat har förklarats, att svårigheter komme
att uppstå att beräkna semesterlönen då yngre arbetstagare jämte äldre deltagit
i okontrollerat arbete, och farhågor lia uttalats för att i dylika fall en
större del av den gemensamma arbetsprestationen komme att uppgivas vara
utförd av de yngre arbetstagarna än dessa verkligen utfört.

De invändningar, som framförts i yttrandena i här ifrågavarande hänseende
kunna icke frånkännas visst fog. Jag vill emellertid erinra, att under
förarbetena till den nya semesterlagen klart underströks skyldigheten för
arbetarparten att i fall av förevarande art tillhandahålla arbetsgivaren erforderliga
uppgifter till ledning för bedömandet av frågan örn semesterlönens
storlek och fördelning. Medvetet oriktiga uppgifter i detta hänseende kunna

Kungl. Maj.ts proposition nr 221.

enligt vanliga grunder medföra straffansvar. Såväl på grand härav som
med hänsyn därtill att bestämmelserna örn semesterlön för okontrollerat arbete
utgöra en direkt motsvarighet till semesterrätten i övrigt, ansluter jag
mig i princip till kommitténs förslag i denna del. De avvikelser från kommitténs
förslag i fråga örn rätten till förlängd semester för ungdom jag
i det föregående förordat ha föranlett att i departementsförslaget endast föreslagits
den ändring i förevarande paragraf, att semesterlönen skall utgå med
sex procent av arbetsinkomsten till och med det kvartal eller den period,
varunder arbetstagaren uppnår aderton års ålder.

Lagens ikraftträdande.

Semesterkommittén har föreslagit, att de nya reglerna örn beräkning av
semesterns längd för vissa arbetstagare skola träda i kraft den 1 juli 1946.

I anledning härav har arbetsdomstolens ordförande förklarat sig vilja bestämt
avstyrka, att lagen trädde i kraft före den 1 januari 1947, samt härom
anfört följande.

Att semesterrätten får olika innebörd allt eftersom den intjänats under
olika delar av ett och samma kvalifikationsår skulle vara synnerligen olyckligt
såsom endast ägnat att föranleda osäkerhet, misstag och tvister. Visserligen
trädde 1938 års semesterlag i kraft den 1 juli, men detta visade sig
vara ganska olyckligt ur de anförda synpunkterna. Med hänsyn just till
samma synpunkter fick 1945 års semesterlag träda i kraft vid årsskiftet.
Kommittén har icke anfört något som helst skäl, varför sådan brådska
skulle föreligga 1946, att den kan motivera ett annat förfaringssätt än det
som ansågs riktigt 1945.

Därest den nya lagen skall träda i kraft den 1 juli 1946, synes den omständigheten,
att de nya bestämmelserna lia en begränsad räckvidd, icke
utgöra en bindande motivering för ett avsteg från den riktiga principen,
att gällande avtal icke skola rubbas genom ny lagstiftning. Under angiven
förutsättning förordar jag därför, att samma övergångsbestämmelse som i
1938 års semesterlag tillföres den nya lagen.

Jämväl handelns arbetsgivarorganisation och Skånes handelskammare ha
av enahanda skäl hemställt, att lagstiftningen, örn den genomfördes, finge
träda i kraft först den 1 januari 1947.

I likhet med kommittén finner jag den nya lagstiftningen böra träda i
kraft den 1 juli 1946. Jag finner det nämligen angeläget, att de nya bestämmelserna
kunna vinna tillämpning snarast möjligt, särskilt med hänsyn till
den eftersläpning av semestern som i det föregående berörts. Med hänsyn
härtill och då den utökning av semesterrätten som nu föreslås är betingad
av medicinska synpunkter, finner jag icke skäl föreligga att till lagen foga
någon övergångsbestämmelse av det innehåll arbetsdomstolens ordförande
ifrågasatt. Såsom vid 12 § anförts har jag ansett en särskild övergångsbestämmelse
erforderlig till förhindrande av alt ungdomar, som redan nu äga
rätt lill längre semester än den lagstadgade, skola komma i ett sämre läge
genom den nya lagstiftningen.

Föredragauden.

Kungl. Maj.ts proposition nr 221.

Förslaget till lag om semesterns längd för vissa arbetstagare
med särskilt pressande eller hälsofarligt arbete.

1 §•

I denna paragraf uppräknas de skilda grupper av arbete, som på grund
av arbetets pressande eller hälsofarliga art skola berättiga till förlängd semester.

Semesterkommittén har, såsom tidigare nämnts, till diskussion upptagit
frågan om beredande av längre semester även för vissa andra arbetstagaregrupper.
Därvid har kommittén beträffande arbetare i treskift
eller i tvåskift med dag- och nattgång funnit arbetsförhållandena
innebära missförhållanden, som borde snarast avhjälpas så långt
detta läte sig göra. I det frågekomplex som härvid mötte, intoge emellertid
frågan om förlängd semester en andrahandsställning. Kommittén har i nuvarande
läge funnit sig icke böra avge förslag om längre semester för ifrågavarande
skiftarbetare, men förordat att den av 1945 års riksdag begärda utredningen
rörande skiftarbetarnas arbetsförhållanden snarast bomme till
stånd. På grundval härav syntes det sedan vara möjligt att ta slutlig ståndpunkt
till frågan i vad mån skidarbetare borde beredas längre semester. Att
från skiftarbetarna utbryta vissa grupper, vilka även frånsett de med själva
skiftgången förenade besvärligheterna hade ett särskilt pressande och hälsofarligt
arbete — såsom arbetstagare i hyttor och martinverk m. fl. — och
behandla semesterfrågan för dem utan beaktande av att de vore skiftarbetare
har kommittén ej heller funnit lämpligt.

Jämväl beträffande andra arbetstagargrupper än skiftarbetarna har kommittén
uttalat tvekan, huruvida icke längre semestertid borde tillkomma
dem. Så är fallet i fråga om sprängämnesarbetare, arbetstagare
utsatta för koloxidförgiftning, telefonister och
sjuksköterskor. På anförda skäl har emellertid kommittén funnit
sig icke böra nu framlägga förslag om förlängd semester för dessa arbetstagargrupper.
Beträffande andra grupper av arbetstagare, i fråga om vilka
yrkanden framställts om utökad semester, har kommittén funnit en förlängd
semester icke ur medicinsk synpunkt vara tillräckligt motiverad.

Den av semesterkommittén gjorda gruppindelningen har i yttrandena föranlett
åtskilliga uttalanden. Landsorganisationen i Sverige har anfört följande.

Kommittén har i sitt förslag gått efter starkt restriktiva linjer då det gällt
att avgränsa de arbetargrupper, som med hänsyn till speciellt hälsovådligt
eller pressande arbete borde erhålla förlängd semester. Rätten härtill har sålunda
begränsats endast till gruvarbete, natt- och mörkrumsarbete samt arbete
med röntgen- eller radiumstrålning. I yttranden över förslaget, avgivna
av vissa fackförbund, ha önskemål framförts örn utsträckning av den ökade
semesterrätten även till andra grupper. I vissa fall har därvid åberopats om -

Kungl. Maj.ts proposition nr 221.

ständigheter, vilka icke synes ha till fullo uppmärksammats av kommittén.
Landsorganisationen hyser visserligen all förståelse för svårigheten att göra
en gränsdragning på ett sådant sätt att orättvisor icke uppsta. Det skulle
vara en ogenomförbar uppgift att genom hela näringslivet gradera semesterns
längd efter arbetets grad av hälsovådlighet. Men även om detta erkännes,
måste man ifrågasätta, örn det icke, exempelvis beträffande sprängämnesarbetare,
fryshusarbetare och arbetare i verkstäder, insprängda i berg eller
eljest utan dagsljusbelysning, vore motiverat att företaga en ytterligare undersökning
av förhållandena. Även dessa arbetargrupper synas vara så klart
markerade, att en gränsdragning, som hänför dem till den ur semestersynpunkt
förmånligare ställda gruppen, icke skulle behöva föranleda alltför stora
betänkligheter.

Beträffande skiftarbetarna har landsorganisationen förklarat sig kunna
tills vidare acceptera deras uteslutande från den förlängda semesterrätten
under den förutsättningen, att deras förhållanden skyndsamt komme upp till
ny prövning i samband med en allmän utredning örn skiftarbetets skadliga
inverkan på den mänskliga organismen och örn åtgärder däremot.

Vid landsorganisationens utlåtande har fogats ett utdrag av yttranden från
vissa fackförbund. De förenade förbunden lia i sitt yttrande hemställt, att
arbetare sysselsatta med tillverkning och bearbetning av nitroglycerinhaltiga
ämnen samt trotyl och tetryl måtte medtagas bland de arbetstagare som vore
berättigade till längre semester. Förbunden lia härvid åberopat, att bland
dessa arbetare i stor utsträckning förekomme sjukdomsfall, eller rättare uttryckt
yrkesbesvär, vilka i regel icke komme under läkarbehandling och därför
icke blivit tillräckligt beaktade vid kommitténs undersökningar. Sammanställde
man explosionsrisken vid arbetet med de obestridliga, starkt påfrestande
obehag, som detta medförde, måste nian ur rättvisesynpunkt komma
till att utökad semester vore befogad för dessa arbetstagargrupper. Svenska
gruvindustriarbetareförbundet har likaledes förordat, att sprängämnesarbetarna
bleve delaktiga av den förlängda semestern. Svenska gjutareförbundet
har ansett, att den föreslagna gränsdragningen troligen komme att
medföra missnöje hos andra arbetstagare, som ansåge sig lia lika pressande
eller hälsofarliga arbeten, varför det vore motiverat att taga steget fullt ut
och fastställa semestern till tre veckor för alla arbetstagare.

I fråga örn fryshusarbetare har svenska livsmedclsarbetareförbundet påyrkat
en allsidig utredning av deras arbetsförhållanden i sylte att göra dem
delaktiga av den längre semestern och att, därest en sådan utredning icke
kunde företagas, de omedelbart berättigades till längre semester. Förbundet
vore i besittning av material, som utvisade att kyl- oell fryshusarbetarna genom
sitt arbete hade en avsevärt högre sjuklighet än andra. Svenska metallindustriarbetareförbundet
— som redan i ett till semesterkommittén avgivet
yttrande ansett en generell förlängning av semestern lill tre veckor böra komma
till stånd -—- har framfört önskemålet, att arbetare vid verkstäder, insprängda
i berg, jämställas med gruvarbetare under jord i fråga örn semesterns
längd.

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

Tjänstemännens centralorganisation bär anfört följande.

Det torde vara otvivelaktigt, att för ett flertal arbetstagare, framför allt inom
tjänstemannaområdet, den psykiska ansträngningsgraden är så framträdande,
att ett behov av längre semester även föreligger. TCO är för närvarande
icke berett taga ställning, till vilka yrken, som inom tjänstemannaområdet
i första hand skulle kunna ifrågakomma för en dylik lagstiftning.

Enligt TCO:s uppfattning vore det önskvärt, örn man snarast möjligt kunde
åstadkomma en generell höjning av den lagstadgade semestern. Den nu ifrågasatta
partiella förlängningen av semestern för vissa arbetstagargrupper kan
otvivelaktigt leda till en del irritation och komplikationer. TCO har emellertid
förståelse för att en generell semesterförlängning kan möta vissa betänkligheter
av ekonomisk art men betraktar såsom ett angeläget socialt önskemål
att snarast möjligt en förlängning kommer till stånd.

Centralorganisationen har vidare gjort vissa uttalanden angående semesterbehovet
för telefonister och sjuksköterskor, varjämte centralorganisationen
anmärkt, att frågan örn en utökning av skiftarbetarnas semestertid, som vore
av betydelse även för vissa tjänstemannagrupper, vore värd det största beaktande.

Medicinalstyrelsen har i anledning av kommitténs förslag uttalat att, sedan
behövlig erfarenhet vunnits, lagen borde kompletteras i avsikt att omfatta
de övriga arbetstagargrupper, som borde komma i åtnjutande av längre
semester. Statens institut för folkhälsan har uttalat sig i samma riktning.

Vad angår gruvarbetare under jord har kommittén till närmare
motivering för förslaget anfört följande.

Åtskilliga faktorer samverka till att göra rekreationsbehovet för gruvarbetare
under jord väsentligt större än för arbetstagare i allmänhet. Gruvarbetarnas
arbetsplats är ur många synpunkter ohygienisk. Den saknar
dagsljus och i regel tillfredsställande annan belysning, luften är ofta fuktig
och bemängd med damm, varjämte risk för förgiftning genom bland annat
koloxid föreligger. Arbetet är i många fall tungt och förenat med relativt
hög olycksfallsrisk. Härtill komma de psykiska obehag, som äro förknippade
med att arbeta under jord. Yrkesinspektionens undersökning visar, att
underjordsarbetama i gruvor anses ha ett särskilt pressande arbete. Sjuklighetsundersökningen
och den medicinska undersökningen tala båda för att
gruvarbetarnas rekreationsbehov är större än för arbetstagare i allmänhet.

Rörande den närmare avgränsningen av här ifrågavarade kategori har
kommittén anfört följande.

Till arbetstagare, som utföra arbete under jord i gruva, äro i första hand
att räkna arbetare, vilka på grund av arbetets natur regelbundet äro sysselsatta
i själva gruvan. Hit höra exempelvis skrotare och skjutare, borrare,
lastare, skivbrytare, tappare, lokpersonal, vissa spelstyrare och gruvbyggare
samt ortdrivare och schaktsänkare. En del gruvarbetare, framför allt reparatörer,
utföra sitt arbete än under jord och än ovan jord. Reparatörer kunna
salunda vissa dagar vara sysselsatta med reparationsarbete i gruvan och
andra dagar lia sitt arbete förlagt till reparationsverkstad eller annorstädes
ovan jord. Det är ej heller ovanligt, att reparatörer samma dag utföra arbete
både i gruvan och ovan jord. I sådana fall bör arbetstagarens huvudsakliga
sysselsättning bli avgörande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

Vad nu sagts gäller i tillämpliga delar även arbetstagare under jord i stenbrott.
Till arbete i stenbrott är att räkna alla slags botning av berg, t. ex.
granit, marmor, skiffer eller kalksten.

Förslaget bar i denna del i allmänhet lämnats utan erinran i yttrandena,
i den mån principiella betänkligheter mot en differentiering av semesterns
längd ej anförts. Socialstyrelsen har sålunda förklarat sig kunna utan tvekan
tillstyrka förslaget örn förlängd semester för denna arbetstagargrupp. Svenska
arbetsgivareföreningen, Sveriges industriförbund och fullmäktige i jernkontoret
lia däremot ifrågasatt behovet av förlängd semester för underjordsarbetare.
Svenska arbetsgivareföreningen har anfört.

De undersökningar, som kommittén låtit verkställa, visa icke med bestämdhet
att dessa arbetares semesterbehov i avsevärd grad överstiger flertalet
andra arbetargruppers. Obestridligt är, att det arbete, som dessa arbetare
utföra, är förenat med vissa olägenheter ur hälsosynpunkt. De äro emellertid
å andra sidan befriade från de klimatiska påfrestningar, för vilka utearbetarna
äro utsatta och få arbeta under en relativt jämn temperatur. Frånvaron
av ljus och sol under arbetstiden kan man numera kompensera
genom anordnande av kvartslampsbestrålning efter arbetets slut. Det får
heller icke förbises, att gruvarbetarna under jord ha en betydligt kortare
effektiv arbetstid än andra arbetare. I kollektivavtalen har i allmänhet fastställts
en genomsnittlig arbetstid av 45 timmar i veckan för underjordsarbetare.
I denna tid inräknas färd ned i gruvan samt till arbetsplatsen och
tillbaka. På åtskilliga platser, exempelvis Grängesberg och Boliden, tillämpas
en sådan anordning för tvåskiftsarbetarna, att de ha varannan lördag helt
fri alltså 44 timmar i genomsnitt per vecka. De erhålla en sammanhängande
ledighet från fredag kl. 22 till måndag kl. 6 resp. från lördag kl. 14 till måndag
kl. 14 beroende på att tiden för skiftväxlingen förlägges tdl veckoskiftena.
Från läkarhåll har framhållits, att detta torde vara den lämpligaste
formen för rekreation för underjordsarbetare.

Enahanda synpunkter ha anförts av Sveriges industriförbund och fullmäktige
i jernkontoret.

Med avseende å tolkningen av uttrycket »arbete under jord i gruva eller
stenbrott» har vattenfallsstyrelsen ansett det böra klargöras, att dit icke vore
att hänföra tunnelbyggen och därmed jämförliga anläggningsarbeten, vilka
vore relativt kortvariga, varjämte anläggningsarbetarna förde ett betydligt
rörligare liv än andra underjordsarbetare.

Semesterkommitténs förslag att jämväl gruvarbetare ovan jord i
Norrbottens län skola erhålla förlängd semester har kommittén motiverat
med att dessa arbetare utförde sitt arbete under särskilt ogynnsamma
klimatiska förhållanden, därvid framför allt köld och hård blåst vöre
besvärande, varjämte vissa av deni dessutom hade ett synnerligen ansträngande
arbete. Av sjuklighetsundersökningen framginge, att ifrågavarande
gruvarbetare företedde större sjuklighet än arbetstagare i allmänhet. Den
medicinska undersökningen gåve vid handen, att i varje fall gruvarbete
utomhus ovan trädgränsen utfördes under synnerligen påfrestande förhållanden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 221

I den närmare motiveringen för vilka slag av gruvarbetare som avses med
förslaget på denna punkt har kommittén anfört följande.

Att i fråga om gruvorna i Norrbottens län draga gränsen mellan gruvarbete
ovan jord och annat härtill ej liänförligt arbete i ett gruvföretag stöter på
vissa svårigheter. Tänkbart vore att till ovanjordsarbetare räkna endast arbetstagare,
som ha sitt arbete förlagt i det fria vid själva gruvan. Härigenom
skulle emellertid uteslutas arbetstagare i krossnings- och anrikningsverk vid
gruvan, vilka på grund av att de sysselsättas i dammbemängda och ofta ej
uppvärmda lokaler arbeta under lika svåra förhållanden som arbetstagare i
det fria. Kommittén har vidare haft under övervägande, huruvida som ovanjordsarbetare
borde anses arbetstagare, som ha sin arbetsplats förlagd till
gruvan. Genom en sådan gränsdragning skulle de förutnämnda arbetstagarna
i krossnings- och anrikningsverk falla under begreppet ovanjordsarbetare.
Däremot skulle, åtminstone såsom förhållandena gestalta sig vid de lappländska
gruvfälten, bland annat arbetstagare i vissa till gruvdriften hörande verkstäder
ej komma att omfattas av den nya lagstiftningen. Kommittén har
emellertid stannat för att med hänsyn till de särskilda förhållanden, som råda
vid ifrågavarande malmfält, gränsen bör dragas så vidsträckt, att till ovanjordsarbetare
hänföras alla i gruvdriften sysselsatta arbetstagare, som ej utföra
kontorsarbete eller lia därmed jämförlig sysselsättning. För en sådan
lösning talar även, att de praktiska svårigheterna i tillämpningen torde bli
avsevärt mindre än örn någon av de förut omnämnda lösningarna väljes.

Kommitténs nu återgivna uttalanden lia i många yttranden givit anledning
till kritik. Socialstyrelsen, som förklarat sig hysa stor tvekan beträffande
lämpligheten av förslaget i denna del, har anfört.

I. den i betänkandet refererade undersökning, som verkställts genom yrkesinspektionens
försorg, framhåller bergmästaren i norra distriktet, att de
klimatologiska svårigheterna för ovanjordsarbetarna inom Norrbottens län
delas av alla arbetstagare med utearbete, varför klimatet ej bör inverka på
semesterlängden för denna arbetargrupp. Bergmästaren i östra distriktet
anför, att det icke är riktigt att jämställa överjordsarbetarna vid norrlandsgruvorna
med underjordsarbetarna längre söderut. Av den så kallade sjuklighetsundersökningen
framgår, att gruvarbetare —• såväl ovan- som underjordsarbetare
— anslutna till 13 erkända sjukkassor på skilda orter haft
högre sjukdomsfrekvens än övriga manliga medlemmar i samma sjukkassor.
Det framhålles emellertid i den sammanfattande redogörelsen för undersökningen,
att undersökningen icke synes kunna givas någon högre
grad av allmängiltighet. Av de svar, som inkommit under den medicinska
undersökningen, framgår icke. att någon väsentlig översjuklighet föreligger
bland ovanjordsarbetare. Ej heller anses, att gruvarbetare ovan jord
ha ett i förhållande till andra arbetargrupper avsevärt mera pressande
arbete eller att ovanjordsarbetarna ha behov av längre semester än arbetare
i allmänhet.

Det synes egendomligt, att kommittén vid avgivande av sitt förslag icke
tagit hänsyn till angivna uttalanden, vid vilka enligt styrelsens mening bör
fästas stort avseende. Däremot har man mycket starkt betonat de ogynnsamma
klimatiska förhållanden, under vilka arbetet utföres, samt framhållit,
att vissa av arbetarna dessutom ha ett synnerligen ansträngande arbete. Styrelsen
kan icke bestrida detta. Emellertid måste framhållas, att arbetet utföres
i det fria och icke — såsom underjordsarbete — under ständig artificiell
belysning, att andra arbeten kunna vara minst lika tunga som gruv -

Kungl Maj.ts proposition nr 221.

arbete av detta slag och att de olägenheter, som klimatet medför, drabba
även andra utomhusarbetare i dessa trakter. Skogsarbetare och byggnadsarbetare
skulle sålunda ur nu angivna synpunkter med lika stort berättigande
kunna göra gällande samma semes ter lychov som gruvornas ovan jordsarbetare.
Örn denna arbetstagargrupp, skulle bli så omfattande sorn kommittén
ifrågasatt komme de större semesterförmånema att gälla även för andra
arbetare än sådana, för vilka dessa förmåner ursprungligen varit avsedda,
d. v. s. egentliga gruvarbetare ovan jord. I förhållande till andra arbetstagare
än gruvdriftens skulle en dylik konsekvens framsta såsom en synnerligen
stor orättvisa.

Enligt socialstyrelsens mening har kommittén icke styrkt, att gruvarbetarna
ovan jord i Norrbottens län skulle vara i behov av längre semester än
vissa andra kategorier arbetstagare med utomhusarbete i de nordligaste
delarna av landet. Spörsmålet har bedömts allt för ensidigt och isolerat. Det
torde därför kunna ifrågasättas, om icke ovanjordsarbetarnas semesterbehov
borde prövas i ett större sammanhang. En utredning av semesterbehovet för
ett antal yrkesgrupper med utomhusarbete i dessa trakter synes befogad.
Därigenom skulle en jämförelse kunna göras mellan de olika grupperna och
en säkrare grund för frågans bedömande erhållas.

Jämväl statskontoret har ansett, att kommitténs slutsatser på denna punkt
icke vore motiverade av det föreliggande utredningsmaterialet.

Överståthållarämbetet har för sin del anfört.

Förslaget torde vara framkommet med tanke på de speciella förhållandena
vid de lappländska, långt norr örn polcirkeln belägna gruvfälten^ och hyser
ämbetet full förståelse för önskemålet att bereda dessa arbetare något längre
semester. Men skall så ske under motivering av gruvfältens geografiska belägenhet
måste även uppmärksammas frågan örn semesterrätten för andra
arbetargrupper i övre Norrland, för vilka behovet av längre tids^ rekreation
kan vara lika motiverat. Huruvida det skulle vara möjligt att låta även
dessa sistnämnda arbetarkategorier omfattas av den föreslagna lagstiftningen
anser sig Överståthållarämbetet icke kulma upptaga till bedömande.

Även länsstyrelsen i Kronobergs län har funnit det tveksamt, huruvida
bärande skäl förelåge att utöka semestern för samtliga gruvarbetare i Norrbottens
län.

Bergmästaren i norra distriktet har i här förevarande avseende anfört följande.

Kommittén synes vid sin bedömning hava utgått fran förliallandena vid
de ovan trädgränsen belägna dagbrotten i Kiruna, den enda arbetsplats i
Norrbotten, där dagbrytning nu förekommer i nämnvärd skala. Att arbetet
i dessa dagbrott kan vara synnerligen påfrestande vid storm i förening med
stark kyla, torde icke kunna förnekas, men vådorna äro knappast av den
art, att de kunna avhjälpas med förlängd sommarsemester. Med de synpunkter
på semesterbehovets bedömning, som kommittén anlagt, skulle därför
en förlängning av semestern överhuvud taget icke komma i fråga för här
nämnda arbetarkategori. Vill man det oaktat göra ett undantag med hänsyn
till de i viss mån exceptionella förhållanden, som här föreligga, synes en
eventuell lagstiftning böra utformas så, att den ökade ledigheten kan förläggas
till de dagar, då väderleksförhållandena göra arbetet i dagbrotten särskilt
riskabelt. I praktiken skulle detta innebära, att arbetet kunde vid behov
helt inställas utan inkomstbortfall för därav berörda arbetare.

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

I yttrandet har vidare upplysts, att antalet i dagbrott sysselsatta årsarbetare
år 1944 uppgick till 529. Av övriga 1 682 ovanjordsarbetare voro ungefär
hälften sysselsatta i sovrings- och anrikningsverk och hälften med andra
arbeten, huvudsakligen verkstads-, transport- och reparationsarbeten. Då
saväl anrikningsvei ken som verkstäderna i allmänhet torde vara uppvärmda
och sovringsverken, även örn de saknade uppvärmning, dock gåve ett fullgott
skydd mot blåst, finge här sysselsatta arbetare utan tvivel anses arbeta
under avsevärt gynnsammare förhållanden med hänsyn till klimatet än stora
grupper av arbetare, som icke ansetts vara i behov av särskilda semesterförmåner.

Bergmästaren i västra distriktet har anfört liknande synpunkter samt
därjämte framhållit att klimatets menliga inverkan gjorde sig gällande i
fråga örn samtliga arbetargrupper, som hade sitt arbete förlagt utomhus ovan
trädgränsen, såsom exempelvis sten- och mineralbrottsarhetare vid täljstensbrottet
i Handöl och glimmerbrotten i Frostviken.

Riksförsäkringsanstalten har i anledning av vad sålunda anförts hemställt
att ifrågavarande sten- och mineralbrottsarhetare måtte inrymmas under
den föreslagna lagstiftningen. I anledning av bergmästarnas yttranden
i övrigt har anstalten uttalat, att det icke borde komma i fråga alt vid en
lagstiftning i förevarande syfte utesluta samtliga ovanjordsarbetare vid gruvföretag
inom Norrbottens län. Beträffande arbetstagare, sysselsatta i krossnings-
och anrikningsverk vid gruvan samt i vissa verkstäder hörande till
gruvdriften, syntes vad bergmästarna anfört närmast tala för att endast arbetstagare,
som hade sitt arbete förlagt i det fria vid själva gruvan, skulle
ifrågakomma i förevarande sammanhang. Anstalten vill dock för sin del icke
påyrka en sådan begränsning av semesterrätten för gruvarbetare ovan jord.

Kommerskollegium samt Norrbottens och Västerbottens läns handelskammare
ha framfört i huvudsak samma synpunkter som bergmästarna. Svenska
arbetsgivareföreningen har anfört.

Föreningen vill erinra örn att svaren a den av kommittén företagna enquéten
bland läkarna icke givit vid handen, att någon översjuklighet skulle
föreligga bland ovanjordsarbetare. Såsom framhålles å s. 140 i betänkandet,
ha sex av nio läkare, stationerade i Norrland, icke ansett, att gruvarbetare
ovan jord lia ett i förhållande till andra arbetargrupper avsevärt mera pressande
arbete eller att ovanjordsarbetarna ha behov av längre semester än
arbetare i allmänhet. Vissa arbetare utföra ett relativt tungt arbete utomhus
exempelvis borrare, brytare och lastare. Deras arbete är dock icke svårare
an<^ra utomhusarbetares. Andra arbetare, exempelvis reparatörer,
utföra an utomhus- än inomhusarbete. Lokförare och växlare utföra ett
relativt lätt arbete utomhus. Vidare förekommer inomhusarbete av olika
s ag i verkstäder och sovrings-, krossnings- och anrikningsverk samt maskin,
samtliga nu nämnda ovanjordsarbetare vill kommittén bereda
förlängd semester. Detta är emellertid en uppenbar orättvisa i förhållande
till manga andra arbetargrupper såväl i Norrland som i övriga delar av landet,
sorn i manga fall utföra tyngre och även i övrigt mera pressande arbete
an dessa arbetargrupper. Föreningen får därför bestämt avstyrka förlängning
av semestern for gruvarbetare ovan jord i Norrbottens län.

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

Sveriges industriförbund och jernkontoret lia givit uttryck åt samma uppfattning.

Semesterkommitténs förslag örn längre semester för arbetstagare med
nattarbete, varmed enligt förslaget skall avses arbete förlagt så, att minst
4 timmar av arbetstiden infalla mellan klockan 22 och klockan 5, har kommittén
motiverat därmed att det av den medicinska undersökningen framginge,
att dessa arbetstagare hade behov av att få komma i åtnjutande av
en relativt lång semester. Även sjuklighetsundersökningen antydde att för
vissa nattarbetare förelåge en tendens till höjd sjuklighet. Kommittén har
ytterligare anfört att i fråga örn nattarbete borde - i huvudsaklig överensstämmelse
med vad som gällde enligt arbetstidslagstiftningen såsom arbetstid
betraktas även tid, under vilken arbetstagaren, ehuru han ej utförde
arbete i egentlig mening, likväl stöde till arbetsgivarens förfogande på arbetsplatsen
och ej fritt disponerade sin tid.

Förslaget har även i denna del blivit föremål för vissa erinringar i yttrandena.
Socialstyrelsen har sålunda i fråga örn såväl denna arbetstagargrupp
som beträffande mörkrumsarbetare och arbetare, utsatta för röntgeneller
radiumstrålning, förklarat sig vara tveksam om förslagets lämplighet
med hänsyn till att dessa kategorier genom en i viss mån formell gränsdragning
utskilts från vissa närstående kategorier av arbetstagare. Även
statskontoret har framhållit, att de föreslagna kategorierna icke vore skarpt
avgränsade. Beträffande de arbetstagare, som utförde nattarbete, har statskontoret
ifrågasatt, huruvida ett verkligt behov av semester förelåge, då dessa
arbetstagare sannolikt hade möjligheter att bättre än andra utnyttja den
ljusa delen av dygnet till rekreation.

Svenska arbetsgivareföreningen har anfört, att nattarbetets verkningar liksom
skiftarbetets icke ännu vore tillräckligt utredda. Inom kommittén_hade
på grund av utredningsarbetets starka forcering icke heller gjorts någon utredning
vilka grupper som egentligen skulle beröras av den föreslagna bestämmelsen.
Troligt vöre, att en närmare undersökning skulle visa, att för
åtskilliga av dessa grupper en förlängning av semestern icke vore motiverad.
Föreningen har vidare anfört följande.

Inom svenska arbetsgivareföreningens verksamhetsområde torde en förlängning
av semestern för nattarbetare, sådant förslaget i denna del utformats,
komma att gälla huvudsakligen vissa arbetare med vakthållnings- och
annat passningsarbete, alltså arbetare som ha ett relativt latt arbete. Mot
bestämmelsen kunna därför göras vägande invändningar ur rättvisesynpunkt.
Från de till föreningen anslutna nattvaktsbolagens sida bär salunda exempelvis
framhållits, att i varje fall nattvaktsarbetet icke är av sadan art, att
det bör berättiga till förlängd semester. Det är här fråga örn ett arbete, som
i och för sig medför synnerligen ringa ansträngning. Klart är, att åtskilliga
personer icke lia förmåga att omställa sin livsföring för nattligt arbete. Det
visar sig emellertid i praktiken mycket snart, vilka sorn aro lampade for
arbetet. På grund av nämnda förhållande har i de större nattvaktsbolagen
utvecklingen gått därhän, alt man skapat en tämligen fast arbetarstam, som
väl anpassat sig efter de egenartade arbetsförhållandena. Hälsotillståndet

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

hos nattvakterna har varit mycket gott, och sjukledigheten har enligt bolagens
statistik varit mycket ringa. Det är också rätt naturligt, attros en
nattvakt på grund av arbetets regelbundenhet kroppens funktioner med
tiden anpassa sig efter arbetsförhållandena. Nattvakten får i allmänhet under
arbete god motion och frisk luft, vilket i sin tur återverkar på hans
förmåga att effektivt tillgodogöra sig sömnen under dagen. Man måste taga
i betraktande även vilka rekreationsmöjligheter som stå nattvakten till
buds jämfört med vad förhållandet är för andra arbetstagare. Nattvakten
har stora möjligheter särskilt under sommaren att finna rekreation i sol och
luft utomhus under dagen utan att behöva eftersätta sitt behov av sömn.
Erfarenheten bär även visat, att det nödvändiga antalet timmar sömn utan
hälsorisk kan uppdelas i två omgångar. När nattvakten erhåller sin lagstadgade
semester, beredes honom vanligen möjlighet att med semestern kombinera
sina regelbundet återkommande frinätter, varigenom den effektiva
semestern utökas med ytterligare två dagar.

Bankernas förhandlingsorganisation har förklarat, att vid en del _ hu vudsakligen

större — banker funnes anställd vaktpersonal med nattjänstgöring
samt att arbetet för denna vaktpersonal endast omfattade vakttjänst
inomhus och knappast i och för sig syntes kunna betraktas som särskilt
pressande. Det förekomme vidare, att vaktpersonalen hade omväxlande dagoch
nattvakt pa sa sätt, att varje befattningshavare hade dagpass under
4 veckor, därefter nattpass under 4 veckor o. s. v. Denna tjänstgöring finge
anses betydligt fördelaktigare än uteslutande nattjänstgöring, liksom den
också vore mindre krävande än treskiftsarbete eller tvåskiftsarbete med dagoch
nattgång, som icke medtagits i lagen. Arbetstagare med sådan tjänstgöring
syntes icke böra omfattas av lagen, som endast borde avse permanent
nattarbete.

Sveriges arbetsgivareförening för hotell och restauranter har anfört, att
månget nattarbete icke vore alls pressande utan tvärtom mycket lindrigt.
Detta vore fallet exempelvis med arbete såsom nattvaktmästare å hotell, vilket
utgjordes av enbart vakttjänstgöring för passning av gäster under natten.
Vaktmästarna finge vid det stora flertalet hotell ligga ostörda och sova under
många timmar av natten, vid många hotell i bäddad säng. Föreningen
skogsarbeten nar ansett nattarbete i samband med flottning böra undantagas
från de föreslagna bestämmelserna och har härom anfört, att vid flottningen
arbetet mäste rättas efter vind- och väderleksbetingelserna och att
skiftbetingat nattarbete som regel icke ifrågakomme. Väg- och vattenbyggnadsstyrelsen
har anmärkt, att den föreslagna bestämmelsen skulle komma
att beröm bland annat färjvaktspersonal, som nattetid ligger i beredskap
ombord på färjorna eller i vaktstugorna, samt ifrågasatt, huruvida arbetstidsbegreppet
borde givas en sa vidsträckt tolkning, att jämväl passningstjänst
komme att falla under begreppet.

Beträffande nattarbete ombord a fartyg har kommerskollegium anfört följande.

Bestämmelsen om att arbete fyra timmar i nattskift minst 16 dygn per
kalendermanad berättigar till förlängd semester kommer att beröra sjöfarten,
lat vara meia slumpartat alltefter resornas längd och anordningen av vak -

Kungl. Maj.ts proposition nr 221.

tema. Mer eller mindre tillfälligt kan det beträffande vaktindelad personal
i enstaka fall inträffa att nattskift infaller under 16 eller någon gång möjligen
flera dygn under en månad. Detta kan dock endast mera sällan förekomma
och lärer för övrigt, om befälet har sin uppmärksamhet riktad därå,
lätt kunna undvikas genom tillfällig ändring i vakttjänstgöringen. Med de
skiftande tjänstgöringsförhållanden, som råda på sjön, måste en sådan lagstiftning
för sjöfartens del betraktas som mindre rationell. Det är att befara
att den utan att bli till egentligt gagn kan giva anledning till irritation rörande
vakternas anordning och tjänstgöringen i övrigt.

Sveriges redareförening har anfört följande.

Förslaget därom, att längre semester skall utgå till bland annat envar arbetstagare,
som har sitt arbete förlagt så, att minst 4 timmar av arbetstiden
för dygn infaller mellan klockan 22 och klockan 5, skulle komma att beröra
bland annat samtlig däcks- och maskinpersonal å fartyg, som befinna sig
till sjöss minst 16 dygn av månaden, vilka fartyg uppgå till ett mycket stort
antal. Att omlägga arbetet till sjöss, så att detsamma icke bedrives i skift
är av förklarliga skäl omöjligt. Det må i detta sammanhang framhållas, att
den tjänstgöring nattetid ombord å fartyg, vilken såsom ovan nämnts förekommer
under den tid dessa befinna sig till sjöss, utgöres av för fartygets
framdrivande, manövrering eller navigering erforderliga sysslor på däck och
i maskin. Vid hamnliggande däremot kan nattarbete i huvudsak endast förekomma,
när det är fråga örn vakthållning, och rör det sig här icke om arbete
i egentlig mening.

Sveriges segelfartggsförening har anfört liknande synpunkter.

I fråga om den föreslagna bestämmelsens utformning har landsorganisationen
i Sverige, under åberopande av till landsorganisationen avgivna yttranden
från svenska gjutareförbundet och svenska typografförbundet, förordat
att den tid, som skall räknas som nattarbete, bestämmes till klockan
21—6. Förstnämnda förbund har i detta hänseende anfört att i många gjuterier
vissa arbetare hade sin arbetstid förlagd med minst 4 timmar mellan
klockan 22 och 5, medan i andra gjuterier motsvarande arbetare hade sin
arbetstid förlagd mellan klockan 17 och 1.30 eller mellan klockan 2 och 11.
Dessa senare grupper, som hade samma obekväma och olämpliga arbetstid
som den förra, komme att få svårt att förstå att de endast kunde påräkna
två veckors semester i motsats till sistnämnda grupp. Svenska typografförbundet
har ansett den längre semestern böra utgå för arbete förlagt mellan
klockan 21 och 5, varjämte förbundet påyrkat att jämväl skiftarbetare borde
komma i åtnjutande av den längre semestern.

Beträffande sistnämnda spörsmål har arbetsdomstolens ordförande anmärkt,
att under den föreslagna lagtexten komme att inbegripas skiftarbete
nattetid, därest det undantagsvis skulle inträffa att arbetstagare under sexton
dagar av en kalendermånad utfört dylikt nattligt skiftarbete. Då detta tydligen
icke vore avsett, syntes ett uttryckligt påpekande härom vara påkallat.

I fråga örn mörkrum sarbetare ha några särskilda erinringar mot
den föreslagna förlängda semestern icke anförts i yttrandena. Svenska arbetsgivareföreningen
har beträffande såväl denna grupp som arbeta r e, u tsatta
för röntgen- eller radiumstrålning, förklarat, att

Bihang lill riksdagens protokoll tylia. 1 sami. Alr 221.

Kungl. Ma.j:ts proposition nr 221.

Föredraganden.

i och för sig intet vore att erinra mot en förlängd semester, men att en lagstiftning
för enbart dessa grupper saknade betydelse. Vad angår sistnämnda
arbetstagargrupp har arbetsgivareföreningen i likhet med statskontoret påpekat,
att flertalet redan avtalsmässigt fått sina semesterförhållanden ordnade
pa tillfredsställande sätt. I detta hänseende har svenska landstingsförbundet
upplyst, att läkare och sjuksköterskor med arbete av ifrågavarande
art redan nu av landstingen vore tillförsäkrade 42 dagars semester, under
det att biträdespersonalen ägde rätt till semester under 32 kalenderdagar.
Man hade vid denna avvägning utgått från att läkare och sjuksköterskor
mera direkt hade att taga befattning med sådana moment i arbetet, varigenom
de utsattes för strålning, än den i övrigt endast biträdande personalen.
Förbundet har vidare anfört, att hänsyn borde tagas till omfattningen
av det hälsovådliga arbetet; i annat fall skulle exempelvis en tandsköterska,
som under sexton dagar under en kalendermånad medverkat för tagandet
varje dag av endast en röntgenplat, bliva berättigad till den längre semestern.
Styrelsen för svenska stadsförbundet har liksom stadskollegiet i Stockholm
förklarat sig ej ha något att erinra mot förslaget i denna del.

Semesterkommittén har vid angivandet av de grupper av arbetstagare, för
vilka förlängd semester ansetts böra utgå, varit relativt återhållsam. Detta
utesluter givetvis icke, att förnyade undersökningar kunna giva vid handen,
att ytterligare grupper av arbetstagare ha ett så pressande eller hälsofarligt
arbete, att de böra i semesterhänseende jämställas med de grupper, för vilka
förlängd semester nu föreslås. Kommittén har under sitt utredningsarbete
ägnat särskild uppmärksamhet at skiftarbetarna. De skäl kommittén anfört
för att icke för närvarande föreslå längre semester för denna arbetstagargrupp
kan jag godtaga, då det är min avsikt att, så snart 1938 års arbetarskyddskommitté
slutfört sitt arbete på en reviderad arbetarskyddslagstiftning,
upptaga frågan om verkställande av utredning rörande skiftarbetamas
arbetsförhållanden och de möjligheter som kunna föreligga att avhjälpa de
olägenheter skiftarbetet i fysiskt och psykiskt hänseende ger upphov till. Såsom
semesterkommittén antytt torde resultatet av en dylik utredning böra avvaktas,
innan slutlig ståndpunkt tages till frågan om en förlängd semester
för skiftarbetare.

Jämväl i övrigt kan jag i allt väsentligt godtaga den av semesterkommittén
föreslagna gränsdragningen. Beträffande vissa arbetstagargrupper, för vilka
kommittén endast med tvekan underlåtit att föreslå förlängd semester, hyser
jag i likhet med kommittén den uppfattningen, att det föreliggande materialet
icke till fullo klarlagt i vad mån en längre semester är påkallad. För den
händelse det beträffande dessa liksom vissa andra arbetstagargrupper framdeles
skulle ådagaläggas, att behov av förlängd semester föreligger ■—- medverkan
till undersökningar härom borde kunna påräknas från såväl arbetsgivar-
som arbetarsidan - synes en lösning i många fall kunna åstadkommas
avtalsvägen.

I fråga om de grupper av arbetstagare kommittén funnit redan nu böra

Kunell. Maj.ts proposition nr 221.

genom ändrad lagstiftning tillerkännas en förlängd minimisemester, synes
mig någon tvekan icke råda om att gruvarbetare under jord
böra omfattas av lagstiftningen. Gentemot resultatet av de undersökningar
kommittén verkställt torde de invändningar rörande semesterbehovet för
dessa arbetstagare som gjorts i vissa yttranden icke kunna tillmätas någon
avgörande vikt.

Vad åter angår gruvarbetare ovan jord i Norrbottens
1 ä n äga otvivelaktigt de erinringar som anförts i yttrandena en viss tyngd.
Det torde icke kunna bestridas, att vad kommittén anfört till stöd för att
denna arbetstagargrupp skulle ha ett avsevärt större behov av semester än
flertalet andra arbetstagargrupper icke obetingat gäller med avseende å alla
arbetstagare inom gruppen. De svåra klimatiska förhållandena för dem, vilka
arbeta i det fria, kunna uppenbarligen icke åberopas i fråga om dem, vilkas
arbete är förlagt inomhus i sovrings- och anrikningsverk eller i verkstäder.
Å andra sidan är det tydligt, att klimatförhållandena kunna vara lika besvärande
för vissa andra arbetstagargrupper. Beträffande dessa senare saknas
emellertid för närvarande närmare utredning örn semesterbehovet, varför
frågan om en utökad semester för dem icke synes böra lösas i detta sammanhang.
Då därjämte praktiska skäl synas tala för att någon differentiering
inom gruppen ovanjordsarbetare icke göres, har jag, om än med viss tvekan,
funnit mig böra godtaga kommitténs förslag på denna punkt.

I fråga om nattarbetare har svenska arbetsgivareföreningen ansett
de av kommittén gjorda undersökningarna ofullständiga och olägenheterna av
nattarbetet ej vara tillräckligt utredda. Även i andra yttranden bär beträffande
särskilda grupper av nattarbetare ifrågasatts, huruvida ett verkligt
behov förelåge av förlängd semester. Den av kommittén verkställda medicinska
undersökningen ger dock vid handen såväl att en högre sjuklighet
torde föreligga hos åtminstone vissa nattarbetare som att arbetet till sin
natur är sådant, att särskilda skadeverkningar därav kunna befaras. Med
hänsyn härtill finner jag mig böra tillstyrka en förlängd semester för nattarbetare.

Såsom nattarbete skall enligt kommitténs förslag anses arbete, förlagt så
att minst fyra timmar av arbetstiden för dygn infalla mellan klockan 22 och
klockan 5. Denna gränsdragning torde, såsom landsorganisationen påpekat,
vara något för snäv. I vart fall torde den tid på morgonen, varom här är
fråga, böra framflyttas till klockan 6. Jag vill alltså förorda, att såsom nattarbete
skall anses arbete, förlagt så att minst fyra timmar av arbetstiden infalla
mellan klockan 22 och klockan 6.

I ett yttrande har ifrågasatts, att nattarbete icke skulle medföra förlängd
semester i den mån det utfördes såsom skiftarbete. Därest emellertid skiften
skulle vara så anordnade, att arbetstagaren måste arbeta nattetid i den utsträckning
som eljest skulle berättiga honom till förlängd semester, torde
den omständigheten att arbetet utförts såsom skiftarbete icke böra medföra
att andra regler skola tillämpas än de för annat nattarbete föreskrivna.

Vad slutligen angår mörkrumsarbetare och arbetare, vilka

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

i arbetet utsättas för röntgenstrålning eller strålning
från radioaktiva ämnen, har jag icke något att invända mot kommitténs
förslag. I fråga om sistnämnda grupp torde, såsom svenska landstingsförbundet
erinrat, viss hänsyn böra tagas till omfattningen av det hälsovådliga
arbetet. Kommittén har härutinnan anfört, att det städse borde
förutsättas att arbetstagaren hade sådan befattning med röntgenapparat
eller med radioaktivt ämne, att fara för inverkan vore för handen. Vad
kommittén sålunda anfört bör enligt min mening läggas till grund för
tolkningen av lagstiftningen på denna punkt.

2 §■

I denna paragraf, som motsvarar 3 § i kommitténs förslag, ha upptagits
de särskilda föreskrifter om semesterns längd som skola gälla för de i lagen
avsedda arbetstagargrupperna. För att arbetstagare skall kvalificera sig till
den längre semestern fordras, att han under den kalendermånad, varom är
fråga, utfört sådant arbete, som medför dylik rätt, å minst sexton dagar.
Vad angår nattarbete torde härvid, i enlighet med förutsättningarna för att
dylikt arbete skall anses såsom kvalificerande för längre semester, såsom
arbetsdag böra räknas tid från klockan 22 till klockan 6. Räknades tiden
efter kalenderdygn, skulle ett arbetspass, som slutade klockan 2, anses som
två arbetsdagar, å vilka nattarbete utförts, vilket icke kan anses rimligt.

Paragrafens andra stycke upptager i enlighet med semesterkommitténs
förslag vissa modifikationer i allmänna semesterlagens bestämmelser örn att
i viss utsträckning dag, då arbetstagaren under pågående anställning varit
borta från arbetet, skall jämställas med dag, å vilken arbete utförts. I enlighet
med vad semesterkommittén i sin motivering till här förevarande
paragraf anfört, må anmärkas, att örn arbetstagare under samma månad utför
skilda arbeten, som enligt 1 § kunna kvalificera honom till förhöjt antal
semesterdagar, utan att han dock i något av dem kommer upp till 16 dagar,
han givetvis bör, därest det sammanlagda dagantalet uppgår till 16, bli berättigad
till förlängd semester. Å andra sidan bör, örn i dylikt fall för något
av arbetena gäller högre antal semesterdagar — såsom sysselsättning med
röntgen — än för det eller de andra arbetena, semestern utgå endast efter
det lägre dagantalet.

3 §.

Denna paragraf motsvarar 2 § i kommitténs förslag.

Kommittén bär ansett, att tvist huruvida visst arbete vore sådant som skulle
berättiga arbetstagaren till förlängd semester borde kunna hänskjutas till
avgörande av en myndighet, i vars beslut deltoge representanter för såväl
arbetsgivare som arbetstagare och som hade tillgång till teknisk sakkunskap.
Såsom sådan myndighet har kommittén — med hänsyn jämväl till att
tvister av förevarande natur lämpligen borde kunna lösas i enklare administrativ
väg än genom ett domstolsförfarande —- ansett arbetsrådet lämpligt.
Bestämmelsen i ämnet har kommittén funnit böra utformas i nära

Kungl. Maj.ts proposition nr 221.

överensstämmelse med motsvarande stadganden i arbetstidslagarna och butikstängningslagen.
Det borde alltså ankomma på arbetsrådet att på begäran
av domstol eller den, vars rätt därav berördes, träffa avgörande i här
avsedda spörsmål. Arbetsrådets beslut borde med hänsyn till rådets sammansättning
och den särskilda sakkunskap, som stöde till rådets förfogande,
vara bindande för domstol. I de fall där fråga vore örn radiologiskt arbete
borde medicinalstyrelsens yttrande inhämtas.

I anledning av kommitténs sålunda gjorda uttalanden har arbetsdomstolens
ordförande anfört följande.

I fråga örn den processuella behandlingen av semestermål har det alltid
betraktats såsom en stor olägenhet, att man av tekniska skäl mast införa
en dualism i förfarandet, så att mål under vissa förutsättningar upptagas
av arbetsdomstolen och under andra av allmän domstol. Nu har kommittén
genom förslagets 2 § för prövning av semesterfrågor inlört en tredje myndighet
nämligen arbetsrådet, vilket i och för sig synes olämpligt såsom
ägnat att ytterligare öka splittringen i den processuella behandlingen. Jag
anser emellertid förslaget i denna del olämpligt även ur en annan synpunkt.
Enligt vunna erfarenheter kan man vänta, att i manga tall fragan, huruvida
arbetet faller under lagen, kommer att vara kombinerad med andra
tvistefrågor, särskilt rörande tillämpningen av 7 § semesterlagen och de avvikelser
därifrån, som stadgats i detta särskilda lagförslag. Därvid kan det
lätteligen inträffa, att frågorna äro så pass sammanvävda med varandra,
att deras avgörande bör ske i ett sammanhang. Ej heller kan jag se, att särskilda
praktiska skäl tala för att lägga frågorna örn lagens tillämplighet
under administrativ myndighet. Snarare tvärt örn. Dessa frågor skilja sig
icke i princip från andra semesterspörsmål. Aven här gäller det slitande av
en tvist mellan enskilda parter, där domstolsprövning är påkallad med hänsyn
till behovet av kontradiktorisk förhandling och bevisnings framläggande.
Uppmärksamheten må också fästas vid följande förhållande. Enligt de
eljest tillämpliga forumreglerna skulle frågan örn lagens tillämplighet med
hänsyn till arbetets beskaffenhet, statistiskt sett, i de ojämförligt flesta fallen
komma under arbetsdomstolens bedömande. Sålunda torde nästan undantagslöst
detta bliva händelsen i fall enligt punkterna 1)—3). Endast i
fall enligt punkterna 4) och 5), vilka avse arbeten av mycket begränsad omfattning,
torde något egentligt utrymme finnas för prövning av allmän domstol.
Vad arbetsdomstolen angår är ju denna i likhet med arbetsrådet sammansatt
med representanter för arbetsgivare och arbetare. En prövning där
ligger fullständigt i linje med domstolens verksamhet i övrigt: liknande gränsdragningar
av mycket svårare beskaffenhet förekomma talrikt i samband
med tolkning av kollektivavtal. Proceduren vid arbetsdomstolen är visserligen
en helt annan än lios arbetsrådet eller annan administrativ myndighet,
men sakligt sett är den icke nämnvärt mera invecklad. På grund av sålunda
anförda skäl hemställer jag, att § 2 i förslaget får utgå. Därmed är icke
sagt, att icke arbetsrådets sakkunskap liksom andra administrativa myndigheters
kan vara till stort gagn för domstolarna, och jag utgår från att det
står domstolarna fritt att begära icke bindande yttrande från arbetsrådet
lika väl som från andra myndigheter.

Semesterkommitténs förslag att arbetsrådet på begäran skall avgöra huruvida
visst arbete är sådant som avses i förevarande lag linner jag mig böra
tillstyrka. Det torde visserligen, såsom arbetsdomstolens ordförande anmärkt,

Föredra ganden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

i många fall komma att inträffa, att tvist i ifrågavarande hänseende uppkommer
i samband med andra tvistefrågor, vilkas lösande ankommer på domstol.
Det är emellertid icke uteslutet att i åtskilliga fall — exempelvis i samband
med avtalsförhandlingar — någon aktuell tvistefråga av beskaffenhet att
böra hänskjutas till domstol icke föreligger mellan dem, vilkas rätt beröres
av frågan, huruvida visst arbete är sådant, att det kan medföra rätt till förhöjt
antal semesterdagar. I dylikt fall bör enligt min mening arbetsrådet äga
befogenhet att på ett för parterna bindande sätt avgöra tvistefrågan. Uppkommer
frågan i samband med rättegång mellan parterna, skall den enligt
kommitténs förslag hänskjutas till arbetsrådet endast under förutsättning att
part begär det eller domstolen finner det nödigt. Föreligger ingendera av
dessa förutsättningar är domstolen oförhindrad att självständigt avgöra frågan;
inhämtas arbetsrådets utlåtande blir däremot domstolen bunden därav.
Med hänsyn till arbetsdomstolens sammansättning och arbetsuppgifter kunde
det i och för sig tänkas, att det av semesterkommittén föreslagna stadgandet
icke gjordes tillämpligt, då fråga huruvida visst arbete är sådant, att det berättigar
till förlängd semester, föreligger till bedömande i ett vid arbetsdomstolen
anhängigt mål. Enhetlighet i förfarandet i här ifrågavarande avseende
synes mig emellertid önskvärd, varför jag ej funnit anledning föreslå någon
ändring i kommittéförslaget på denna punkt.

4 §•

Förevarande lag avser endast att reglera semesterns längd för däri avsedda
arbetstagare. I övriga hänseenden skall allmänna semesterlagen gälla i fråga
örn den förlängda semestern med det undantag att, såsom jag förut anfört,
någon uppdelning av semestern icke skall kunna äga rum mot arbetstagarens
bestridande med mindre arbetsrådet lämnat tillstånd därtill. Föreskrift härom
har upptagits i denna paragraf.

Lagens ikraftträdande.

I likhet med de föreslagna ändringarna i allmänna semesterlagen torde
förevarande lag böra träda i kraft den 1 juli 1946.

I enlighet med det förut sagda lia inom socialdepartementet upprättats
förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 29 juni 1945 (nr 420) om semester
samt

2) lag örn semesterns längd för vissa arbetstagare med särskilt pressande
eller hälsofarligt arbete.

Föredraganden hemställer härefter, att lagrådets utlåtande över ifrågavarande
lagförslag, av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar,1 måtte för

1 Det under 2) upptagna lagförslaget, vilket frånsett rubrikens lydelse och några smärre
redaktionella jämkningar är lika lydande med motsvarande vid propositionen fogade lagförslag,
har här uteslutits.

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag
av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Majit Konungen.

Ur protokollet:
Nils Hedfors.

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

Förslag till Lag angående

ändring i lagen den 29 juni 1945 (nr 420) om semester.

Härigenom förordnas, att 7, 12 och 18 §§ lagen den 29 juni 1945 om semester
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

7 §■

Med dag---till godo.

Dag, under--— sådan dag.

Om semesterns längd för vissa arbetstagare med särskilt pressande eller
hälsofarligt arbete stadgas i särskild lag.

12 §.

Arbetsgivaren äger bestämma, när semester skall utgå; dock bör semestern,
om arbetstagaren icke annat begär, såvitt möjligt förläggas till sommartid.
Utan arbetstagarens medgivande må semestern icke förläggas till sådan tid
för hans bortovaro från arbetet, som enligt 7 § andra stycket b)—-d) och
tredje stycket skall jämställas med tid å vilken arbete utförts.

Semestern skall utgå i ett sammanhang, såframt icke överenskommelse
örn annan ordning träffas med arbetstagaren. Vad sålunda föreskrivits skall
dock, i vad avser semestertid utöver sex dagar, icke gälla beträffande arbetstagare
vid jordbruket jämte därtill hörande binäringar och trädgårdsskötseln
samt beträffande hembiträde i lanthushåll, såframt arbetstagaren vid tiden
för semesterns början fyllt aderton år.

överstiger semestertiden tolv dagar, och är rätten till sådan längre semester
grundad på att arbetstagaren vid semesterrättens förvärvande ej fyllt aderton
år, må utan hinder av vad i andra stycket är stadgat semestern förläggas
till två skilda perioder, av vilka den ena utgör minst tolv dagar.

Semester för--— svensk hamn.

18 §.

Semesterlönen för arbetstagare, som avses i 4 §, utgör fyra procent av arbetstagarens
sammanlagda arbetsinkomst hos arbetsgivaren under de kalen -

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

derkvartal eller däremot enligt 17 § svarande perioder av kvalifikationsåret,
för vilka rätt till semesterlön föreligger, samt ytterligare två procent av arbetsinkomsten
för kvartal eller period, vid vars ingång arbetstagaren ej fyllt
aderton år.

Beträffande arbetstagare, varom här är fråga, skall vad i 14 § tredje stycket
och 15 § är stadgat äga motsvarande tillämpning.

Semesterlönen skall---dess utgång.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1946, från och med vilken dag sadan
utökad semesterrätt som avses i lagen kan förvärvas.

Vad i 12 § tredje stycket nya lagen är stadgat skall icke tillämpas med avseende
å arbetstagare, som enligt avtal, gällande för viss vid lagens ikraftträdande
ännu icke tilländalupen tid, är berättigad till längre semester än
tolv dagar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

Bilaga A.

Semesterkommitténs lagförslag.

Förslag

till

Lag om ändring i vissa delar av lagen den 29 juni 1945 (nr 420)

om semester.

Härigenom förordnas, att 7, 12, 18, 22, 23 och 26 §§ lagen den 29 juni
1945 om semester skola erhålla ändrad lydelse på sätt av det följande
framgår.

7 §•

Semester utgår för varje kalendermånad av kvalifikationsåret, under vilken
arbetstagaren för arbetsgivarens räkning utfört arbete å minst sexton dagar.
För varje sådan månad till och med den, varunder arbetstagaren fyller sexton
år, förvärvar han rätt till två semesterdagar, för tiden därefter till och med
den månad, varunder han fyller aderton år, en och en halv semesterdag
samt för tiden därefter en semesterdag. Uppstår vid beräkningen av semesterns
längd brutet dagantal, skall semestern utgå med närmast högre antal
dagar.

Med dag---till godo.

Dag, under---sådan dag.

Beträffande arbetstagare, vilka avses i lagen den om semesterns

längd för arbetstagare, som utföra vissa särskilt pressande eller hälsofarliga
arbeten, skall i de avseenden, varom i denna paragraf är fråga, gälla vad i
nämnda lag är särskilt stadgat.

12 §.

Arbetsgivaren äger bestämma, när semester skall utgå; dock bör semestern,
om arbetstagaren icke annat begär, såvitt möjligt förläggas till sommartid.
Utan arbetstagarens medgivande må semestern icke förläggas till sådan tid
för hans bortovaro från arbetet, som enligt 7 § andra stycket b)—d) och tredje
stycket skall jämställas med tid å vilken arbete utförts.

Semestern skall utgå i ett sammanhang, såframt icke överenskommelse om
annan ordning träffas med arbetstagaren, överstiger semestertiden tolv dagar,
är arbetsgivaren dock berättigad att förlägga semestern till två skilda perioder,
varav den ena utgör minst tolv dagar.

Vad i andra stycket föreskrivits om att semestern skall utgå i ett sammanhang
skall, i vad avser semestertid utöver sex dagar, icke gälla beträffande
arbetstagare vid jordbruket jämte därtill hörande binäringar och trädgårdsskötseln
samt beträffande hembiträde i lanthushåll, såframt arbetstagaren
vid tiden för semestern fyllt aderton år.

Semester för---svensk hamn.

18 §.

Semesterlönen för arbetstagare, som avses i 4 §, beräknas å arbetstagarens
sammanlagda arbetsinkomst hos arbetsgivaren under de kalenderkvar -

Kungl. Maj.ts proposition nr 221.

tal eller däremot enligt 17 § svarande perioder av kvalifikationsåret, för
vilka rätt till semesterlön föreligger. Härvid skall semesterlönen utgöra åtta
procent av arbetsinkomsten till och med det kvartal eller den period, varunder
arbetstagaren fyller sexton år, sex procent av arbetsinkomsten för
tiden därefter till och med det kvartal eller den period, varunder han fyller
aderton år, samt fyra procent av arbetsinkomsten för tiden därefter.

Beträffande arbetstagare, varom här är fråga, skall vad i 14 § tredje stycket
och 15 § är stadgat äga motsvarande tillämpning.

Semesterlönen skall--— dess utgång.

22 §.

Semesterersättning skall utbetalas senast inom en vecka från utgången av
det kalenderkvartal, varunder arbetstagarens anställning upphört, eller, därest
arbetstagaren innehaft sin anställning sedan minst tre månader, senast
inom en vecka efter anställningens upphörande. Möter hinder mot att inom
nu angiven tid beräkna semesterersättningens storlek, må ersättningen utbetalas
senare; dock skall semesterersättningen i dylikt fall utbetalas senast
inom en vecka sedan hindret upphört.

Har arbetstagare, som är berättigad till semesterersättning, vid tiden för
dess gäldande ännu ej fyllt tjugo år, åligger det arbetsgivaren att å särskilt
postgirokonto insätta det belopp, vartill ersättningen uppgår, för att beloppet
skall där innestå till dess arbetstagaren får tillfälle att hålla semester.
Närmare föreskrifter om insättning å och utbetalning från postgirokontot
meddelas av Konungen.

Konungen äger att i vad avser viss grupp av arbetstagare befria arbetsgivare
från den i andra stycket stadgade skyldigheten att anlita postgirorörelsen.

Begär arbetstagare, som är berättigad att från postgirokontot utbekomma
semesterersättning, av arbetsgivaren ledighet för hållande av semester, bör
sådan ledighet icke utan synnerliga skäl förvägras honom.

23 §.

Utgiver arbetsgivare, som enligt 22 § är skyldig att å särskilt postgirokonto
insätta arbetstagare tillkommande semesterersättning, sådan ersättning i annan
ordning än där sägs, straffes han med böter, högst etthundra kronor,
vilka böter tillfalla kronan.

Åsidosätter arbetsgivare eljest sina förpliktelser enligt denna lag, skall
han gälda, förutom den semesterlön eller semesterersättning vartill arbetstagaren
på grund av lagen kan vara berättigad, ersättning för uppkommen
skada.

Vid bedömande---ekonomisk betydelse.

Örn det---äga rum.

26 §.

Förseelse, varom förinäles i 23 § första stycket, skall åtalas vid polisdomstol,
där sådan är inrättad, men i annat fall vid allmän domstol.

Mål, som eljest avse tillämpningen av denna lag, upptagas och avgöras
av allmän domstol; dock skola mål beträffande arbetstagare, vilkas arbetsavtal
regleras av kollektivavtal, anhängiggöras vid arbetsdomstolen.

I fråga —--lag sägs.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1946, från och med vilken dag semesterrätt
enligt lagen kan förvärvas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

Förslag
till

Lag om semesterns längd för arbetstagare, som utföra vissa särskilt
pressande eller hälsofarliga arbeten.

Härigenom förordnas som följer:

1 §''

Denna lag avser

1) arbete under jord i gruva eller stenbrott,

2) gruvarbete ovan jord i Norrbottens län,

3) arbete förlagt så, att minst fyra timmar av arbetstiden för dygn infalla
mellan klockan 22 och klockan 5,

4) arbete, däri arbetstagaren under minst fyra timmar av arbetstiden för
dygn sysselsättes i mörkrum, samt

5) arbete, däri arbetstagaren utsättes för röntgenstrålning eller strålning
från radioaktiva ämnen.

2 §.

På begäran av domstol eller den, vars rätt därav beröres, åligger det arbetsrådet
att avgöra, huruvida visst arbete är sådant, som avses i denna lag.

Är mål, som handlägges vid domstol, beroende av fråga, som i första
stycket sägs, skall domstolen hänskjuta frågan till arbetsrådet, när part sådant
äskar eller domstolen finner det nödigt, och må slutligt utslag av domstolen
ej meddelas, förrän arbetsrådets beslut kommit domstolen tillhanda.

3 §.

För varje kalendermånad av kvalifikationsåret, under vilket arbetstagare
för arbetsgivarens räkning å minst sexton dagar utfört i denna lag avsett
arbete, utgår semestern med en och en halv dag om arbetet är sådant, som
omförmäles i 1 § under 1)—4), samt med tre dagar om arbetet är sådant,
som omförmäles i 1 § under 5). Uppstår vid beräkningen av semesterns
längd brutet dagantal, skall semestern utgå med närmast högre antal dagar.

Med avseende å semester, som utgår enligt första stycket, skola bestämmelserna
i 7 § andra och tredje styckena lagen örn semester äga motsvarande
tillämpning. Därvid skall dock iakttagas,

1) att dag, varunder arbetstagaren åtnjutit semester, icke må räknas honom
till godo för erhållande av förhöjt antal semesterdagar, därest han icke
omedelbart före och efter semestern utfört sådant arbete, som berättigar
honom till dylik förhöjning, samt

2) att dag, varunder arbetstagaren varit frånvarande från arbetet av anlednmg,
varom förmäles i 7 § andra stycket b)—d) lagen om semester, icke
må räknas arbetstagaren till godo för erhållande av förhöjt antal semesterdagar,
därest sådant arbete, som berättigar arbetstagaren till dylik förhöjning,
uppenbarligen icke kunnat beredas honom å sådan dag.

4 §•

Vad i 3 § stadgas skall icke gälla, där tillämpning av bestämmelserna i
7 § första stycket lagen örn semester skulle bliva för arbetstagaren förmånligare.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1946. I den mån arbete, som avses i
lagen, utföres efter dennas ikraftträdande, kan å arbetet grundas rätt till
semester av sådan längd, som föreskrives i lagen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 28 mars
1946.

Närvarande:

regeringsrådet Kellberg,
j ustitieråden'' Guldberg,

Ekberg,

Santesson.

Enligt lagrådet den 22 mars 1946 tillhandakommet utdrag av protokoll
över socialärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den 22
februari 1946, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle
för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättade
förslag till

1) lag angående ändring i lagen den 29 juni 1945 (nr 420) om semester;
samt

2) lag örn semesterns längd för vissa arbetstagare med särskilt pressande
eller hälsofarligt arbete.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, föredrogos inför lagrådet av
t. f. chefen för rättsavdelningen i socialdepartementet revisionssekreteraren
L. G. Ohlsson.

Lagrådet yttrade:

Bestämmelsen i 12 § tredje stycket lagen angående ändring i semesterlagen
är avsedd att utgöra ett undantag från det i andra stycket första punkten
givna stadgandet. Avfattningen av nämnda bestämmelse kan emellertid föranleda
det missförståndet, att densamma innebär en avvikelse även från den
i andra stycket andra punkten upptagna regeln. Lagrummets innebörd skulle
framgå tydligare, därest innehållet i tredje stycket införes omedelbart efter
andra stycket första punkten samt andra punkten i samma stycke upptages
såsom ett nytt tredje stycke. Iakttages detta, erfordras ändring jämväl av
övergångsbestämmelsen till förevarande lag.

I övrigt lämnas förslagen utan erinran.

Ur protokollet:

Bertil Crona.

Kungl. Maj:ts proposition nr 221.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Majit
Konungen i statsrådet å Stockholms slott den 29 mars
1946.

Närvarande:

Statsministern Hansson, statsråden Wigforss, Möller, Sköld, Quensel,

Gjöres, Erlander, Danielson, Vougt, Myrdal, Zetterberg, Nilsson,

Sträng, Ericsson, Mossberg.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler statsrådet
Mossberg lagrådets den 28 mars 1946 avgivna utlåtande över de till
lagrådet den 22 februari 1946 remitterade förslagen till

1) lag angående ändring i lagen den 29 juni 1945 (nr 420) örn semester;
samt

2) lag örn semesterns längd för vissa arbetstagare med särskilt pressande
eller hälsofarligt arbete.

Med förmälan, att de erinringar av formell natur lagrådet framställt syntes
böra beaktas samt att jämväl i övrigt vissa redaktionella jämkningar torde
böra vidtagas i lagförslagen, hemställer föredraganden, att dessa i sålunda
ändrat skick — det under 2) anmärkta med rubriken lag örn förlängd
semester för vissa arbetstagare med särskilt pressande eller hälsofarligt arbete
— måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas
riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Hans Bergström.

Stockholm 1946. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner.

461061