Kungl. Maj.ts proposition nr 22 år 1957 (Proposition 1957:22)

Kungl. Maj.ts proposition nr 22 år 1957

Nr 22

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående anslag för budgetåret
1957/58 till Fiskeristgrelsen med statens fiskeriförsök:
Undersökningar inom sötvattenslaboratoriet
samt Fiskeriintendenter m. m.; given Stockholms
slott den 28 december 1956.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande statsrådet
hemställt.

GUSTAF ADOLF

Hj. R. Nilson

Propositionens huvudsakliga innehåll

I anslutning till bl. a. en utbyggnad av vattendomstolarna föreslås förstärkning
av de fiskesakkunniga organen i vattenmål. Förstärkningen föreslås
skola ske genom en omorganisation och utbyggnad av fiskeristyrelsens sötvattenslaboratorium.
Förslaget till omorganisation innebär i huvudsak, att
laboratoriets fiskesakkunniga personal skall inordnas i en forskningsavdelning
och en avdelning för utredningar och upprättande av utlåtanden i de
särskilda målen, vartill kommer ett sekretariat. Förslaget till utbyggnad innebär,
att laboratoriet fr. o. m. den 1 juli 1957 skall tillföras sju nya tjänster,
nämligen tre fiskeriinspektörer i lönegrad Ce 27, en fiskmästare i lönegrad
Ce 17, två laboratoriebiträden i lönegrad Cg 11 och ett laboratoriebiträde
i reglerad befordringsgång. Samtidigt föreslås en tjänst såsom biologisk
assistent i reglerad befordringsgång skola indragas. Vidare innebär förslaget
extra-ordinariesättning av de nuvarande tjänsterna som fiskmästare
samt av två tjänster såsom laboratoriebiträde i lönegrad 11. Laboratoriets behov
av tillfällig personal förutsättes skola tillgodoses genom anpassning efter
hand av den av Kungl. Maj:t för laboratoriets arbete med vattenmålen fastställda
staten. Kostnaderna för den förordade utökningen av ifrågavarande
verksamhet föreslås liksom den hittillsvarande verksamheten skola bestridas
1 Rihang till riksdagens protokoll 1957. i samt. Nr 22

Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1957

av ersättningar, som betalas av uppdragsgivarna och tages till uppbörd å anslaget
till undersökningar inom sötvattenslaboratoriet. Anslaget bör sålunda
för budgetåret 1957/58 såsom hittills upptagas med endast ett formellt belopp
av 100 kronor.

Vidare förordas i propositionen, att fiskeriintendenternas verksamhet med
utredningar enligt bl. a. 11 kap. 45 § vattenlagen skall ersättas enligt särskild
taxa. Ersättningarna föreslås skola tagas till uppbörd å avlönings- och
omkostnadsanslagen för fiskeriintendenterna under rubriken Ersättningar
för undersökningar. För budgetåret 1957/58 bör härför i avvaktan på vidare
erfarenhet upptagas endast formella belopp å 100 kronor. I övrigt föreslås
beträffande fiskeriintendenternas avlönings- och omkostnadsanslag endast
vissa uppräkningar av automatisk natur.

Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1957

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
28 december 1956.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Andersson, Persson, Hjälmar
Nilson, Lindell, Nordenstam, Lindström, Lange, Lindholm.

Efter gemensam beredning med cheferna för finans- och civildepartementen
anmäler statsrådet Hjalmar Nilson fråga om anslag för budgetåret 1957/
58 till Fiskeristyrelsen med statens fiskeriförsök: Undersökningar inom sötvattenslaboratoriet
och Fiskeriintendenter m. m. samt anför därvid följande.

I. Inledning

Fr. o. in. budgetåret 1950/51 har under rubriken Fiskeristyrelsen med statens
fiskeriförsök: Undersökningar inom sötvattenslaboratoriet uppförts ett
reservationsanslag med ett formellt belopp av 100 kronor. Kostnaderna för
ifrågavarande undersökningar bestrides av ersättningar, som betalas av uppdragsgivarna
och tages till uppbörd å anslaget. För varje budgetår fastställer
Kungl. Maj :t en stat för verksamheten. I övrigt torde beträffande anslagets
användning få hänvisas till statsliggaren s. 877.

För statens lokala fiskeriadministration (sju fiskeriintendenter, en fiskeriingenjör
mot arvode samt fem fiskmästare vid vissa fiskodlingsanstalter) har
fr. o. m. budgetåret 1948/49 uppförts två förslagsanslag, nämligen Fiskeriintendenter
m. in.: Avlöningar och Fiskeriintendenter m. m.: Omkostnader.
Kostnaderna för ifrågavarande verksamhet bestrides dels av anslagsmedel,
dels av vissa fiske- och arrendeavgiftsmedel, som tages till uppbörd å anslagen.
I övrigt torde beträffande anslagens användning få hänvisas till
statsliggaren s. 878.

I skrivelse den 12 juni 1956 anförde fiskeristyrelsen med statens fiskerU
försök bl. a. att de undersökningar och utlåtanden, som enligt gällande bestämmelser
ankommer på vederbörande fiskeriintendent, innebär en utomordentligt
stor arbetsbelastning på fiskeriadministrationen, särskilt som
ärendena oftast är av brådskande natur. Stora vattenkraftsutbyggnader är
under utförande eller projektering framför ailt i de norrländska älvarna.
I)å på grund av angivna förhållanden arbetsvolyinen hlivit sådan, att den
icke kan bemästras med enbart de nuvarande personalresurserna, framlade
fiskeristyrelsen i skrivelsen vissa förslag till förstärkning av arbetskraften
inom statens lokala fiskeriadministration.

Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1957

Med anledning av omförmälda framställning förordnade Kungl. Maj :t den
21 september 1956 vattenrättssekreteraren Lennart Persson att skyndsamt
verkställa utredning rörande förstärkning av personalen inom statens lokala
fiskeriadministration in. m. Enligt direktiven skulle Persson utreda, huruvida
samtliga fiskefrågor, som sammanhänger med vattenmål, kunde koncentreras
till fiskeristyrelsens sötvattenslaboratorium samt, därest så befunnes
lämpligt, till Kungl. Maj:t inkomma med förslag till den förstärkning
av personalen vid laboratoriet, som på grund därav kunde befinnas
erforderlig. I samband därmed borde även undersökas frågan om bestridandet
av kostnaderna för laboratoriets ifrågavarande verksamhet, därvid
utgångspunkten borde vara, att desamma skulle täckas av ersättningar, som
erlades av sökandena i de särskilda vattenmålen.

Med skrivelse den 27 oktober 1956 har utredningsmannen avgivit PM angående
förstärkning av de fiskesakkunniga organen i vattenmål in. in. De
i promemorian framförda förslagen sammanfattas av utredningsmannen på
i huvudsak följande sätt.

Utredningsmannen anser sig icke böra förorda, att all befattning med
fiskefrågor i samband med vattenmål koncentreras till fiskeristyrelsens sötvattenslaboratorium.
I stället föreslås, att såväl sötvattenslaboratoriet som
fiskeriintendenterna bibehålies vid i huvudsak samma befattning som nu
med vattenmålen. För att det skall bli möjligt för dessa sakkunnigorgan att
avarbeta rådande arbetsbalans och möta de ökade anspråk på utlåtanden i
vattenmål, som kan väntas bl. a. som en följd av föreslagen utbyggnad av
de tre nordliga vattendomstolarna, föreslås följande förstärkningar.

Sötvattenslaboratoriet bör fr. o. m. den 1 juli 1957 tillföras sju nya tjänster,
nämligen tre fiskeriinspektörer i lönegrad Ce 29, en fiskmästare i lönegrad
Ce 19, två laboratoriebiträden i lönegrad Cg 11 och ett laboratoriebiträde
i reglerad befordringsgång. I stället indrages nuvarande befattning som
biologisk assistent. För effektivisering av sötvattenslaboratoriets verksamhet
i samband med vattenmål bör laboratoriets fiskesakkunniga personal
organiseras på en forskningsavdelning och en avdelning för utredningar
och upprättande av utlåtanden i de särskilda målen. Inom sistnämnda avdelning
bör genomföras en uppdelning av personalen på regional grund.
Av rekiyteringsskäl förordas viss löneförbättring för fiskmästarpersonalen.

Helst under nu löpande budgetår och senast fr. o. m. den 1 juli 1957 bör
fiskeriintendentsorganisationen förstärkas med i övre norra distriktet en
fiskeriintendent i lönegrad Ce 32, en fiskmästare i lönegrad Ce 19 och ett
kontorsbiträde i reglerad befordringsgång, i nedre norra distriktet likaledes
en fiskeriintendent i lönegrad Ce 32, en fiskmästare i lönegrad Ce 19 och
ett kontorsbiträde i reglerad befordringsgång, i mellersta distriktet ett kontorsbiträde
i reglerad befordringsgång och i nedre södra distriktet likaledes
ett kontorsbiträde i reglerad befordringsgång.

Kostnaderna för sötvattenslaboratoriets undersökningsverksamhet i samband
med vattenmål föreslås skola i samma ordning som hittills bestridas
med avgifter, som för varje budgetår påföres intressenterna i de stora mål
varmed laboratoriet har befattning. Beträffande kostnaderna för fiskeriin -

Kungl. Maj.ts proposition nr 22 år 1957

tendenternas verksamhet i vattenmål föreslås, alt statsverket av vederbörande
företagare skall uppbära ersättning enligt särskild taxa för fiskeriintendents
uppdrag i ansökningsmål angående vattenreglering och annat
byggande i vatten, då uppdraget föranleder undersökning på platsen, ävensom
i vissa andra fall.

Över utredningsmannens förslag har, efter remiss, utlåtanden avgivits av
statskontoret, riksräkenskapsverket, kammarkollegiet, fiskeristyrelsen med
statens fiskeriförsök, fiskeriintendenterna, vattenöverdomstolen efter börande
av vattendomstolarna, vattenfallsstyrelsen, länsstyrelserna i Norrbottens,
Västerbottens, Västernorrlands och Jämtlands län, Svenska vattenkraftföreningen
samt Indalsälvens vattenregleringsföretag.

Vidare har fiskeristyrelsen med statens fiskeriförsök i skrivelse den 21
augusti 1956 framlagt sina anslagsäskanden till undersökningar inom sötvattenslaboratoriet
samt fiskeriintendenter in. in. Häröver har yttrande avgivits
av statskontoret den 14 november 1956.

Jag torde nu få anmäla förevarande anslagsfrågor och därvid börja med
en redogörelse för utredningsmannens promemoria samt de däröver avgivna
remissutlåtandena.

II. Utredningsmannens promemoria

Utredningsmannens promemoria innehåller till en början en redogörelse
för vissa bestämmelser om fiskeutredningar i samband med vattenmål samt
för de sakkunnigorgan, som har att verkställa sådana utredningar, ävensom
för dessas nuvarande och väntade arbetsbelastning. Mot bakgrunden härav
diskuteras därefter olika alternativ för förstärkning av dessa sakkunnigorgan
och framlägges förslag till erforderliga förstärkningsåtgärder. I det
sista avsnittet undersökes frågan om bestridandet av kostnaderna för de
fiskesakkunnigas ifrågavarande verksamhet.

I fråga om de fiskesakkunnigas medverkan i vattenmål
m. in. anför utredningsmannen i huvudsak följande.

Vattenlagen innehåller vissa bestämmelser angående de åtgärder, som
skall vidtagas för utredning av verkningarna å det allmänna fiskeintresset
av ett ifrågasatt vattenbyggnads- eller sjöregleringsföretag. Enligt 11 kap.
36 § skall sålunda, då ansökningen inkommit till vattenrättsdomaren, denne
översända ett exemplar av ansökningshandlingarna jämte utfärdad kungörelse
till fiskeristyrelsen. Om styrelsen finner uppenbari, att »fiskens uppoch
nedgång eller eljest fiskcriintresse» icke kan röna inverkan av företaget,
skall meddelande härom lämnas vattenrättsdomaren. I annat fall skall styrelsen
förordna fiskeritjänsteman alt till vattenrättsdomaren avgiva yttrande,
»huruvida fiskerinäring av betydenhet kan genom företaget lida väsentligt
förfång, så ock vilka särskilda åtgärder utöver vad sökanden må hava
föreslagit kunna erfordras till skydd för fisket».

Många mål torde vara av sådan enkel beskaffenhet ur fiskesynpunkt att
yttrande kan avges ulan närmare utredning. Ofta erfordras emellertid, att
undersökning på platsen äger rum. Om den av fiskeristyrelsen förordnade
fiskeritjänstemannen finner, att sådan undersökning måste företagas, innan
yttrande kan avges, skall lian enligt It kap. 36 § tredje stycket anmäla förhållandet
till vattenrättsdomaren. Denne har då att förordna honom eller

Kungl. Maj:ts proposition nr 22 År 1957

annan av fiskeristyrelsen föreslagen fiskeritjänsteman att åt vattendomstolen
verkställa undersökning och avgiva utlåtande enligt It kap. 45 § vattenlagen.
Sistnämnda lagrum innehåller, såvitt här är av intresse, i huvudsak
följande. Om det för målets bedömande erfordras »särskild teknisk
utredning eller vidlyftigare värdering» skall vattenrättsdomaren, där sådant
finnes lämpligt, uppdraga åt sakkunnig att efter förberedande undersökning
avgiva utlåtande i målet. Parterna i målet skall regelmässigt kallas till undersökningen
genom valtenrättsdomarens försorg.

Det utlåtande, som fiskeritjänstemannen avger i nyssnämnda ordning,
ligger till grund för vattendomstolens prövning av företagets tillåtlighet. Enligt
2 kap. 3 § vattenlagen, vilket lagrum innehåller de grundläggande bestämmelserna
om förutsättningarna för tillåtligheten av ett ifrågasatt byggande
i vatten, medför nämligen det förhållandet, att fiskerinäring av större
betydenhet lider väsentligt förfång genom företaget, hinder för vattendomstolen
att bifalla ansökningen. Vidare lämnas i utlåtandet förslag till åtgärder
enligt 2 kap. 8 § vattenlagen för tryggande av fiskets bestånd, såsom
laxtrappa, ålyngelledare och inplantering in. m., ävensom förslag till fiskeavgift
enligt 2 kap. 10 § vattenlagen.

För syneförrättningar rörande vattenavlednings- eller torrläggningsföretag
meddelas motsvarande bestämmelser i 10 kap. 43 § vattenlagen. Förordnande
för fiskeritjänsteman att verkställa undersökning på platsen utfärdas
i dessa fall av länsstyrelsen.

Då det gäller utredningar beträffande det enskilda fiskeintresset i vattenmål
— t. ex. åtgärder till motverkande av skador för enskilda fiskerättsägare
och skadeersättningar till dessa — har vattendomstolarna i princip
större frihet vid valet av sakkunnig. I 11 kap. 43 § andra stycket vattenlagen
stadgas sålunda, alt vattenrättsdomaren, där så erfordras för att målet vid
vattendomstolens sammanträde skall kunna slutföras i ett sammanhang,
äger förordna hl. a. om inhämtande av yttrande av sakkunnig. För sådan
gäller de allmänna bestämmelserna om sakkunnig i 40 kap. rättegångsbalken.
Då ett utlåtande rörande det enskilda fiskeintresset nästan alltid måste
föregås av undersökningar på platsen, kommer emellertid förordnanden
regelmässigt att utfärdas enligt förut nämnda bestämmelser i 11 kap. 45 §
vattenlagen. Även å sakkunnig, som utses jämlikt denna bestämmelse, är
40 kap. rättegångsbalken tillämplig.

Vidare må nämnas följande föreskrifter rörande utredning om vattenbyggnadsföretags
inverkan på fiske utom ramen för anhängiga vattenmål.
Enligt 14 kap. 5 § 2 mom. vattenlagen kan vattenrättsdomaren — efter
framställning av någon, som vill utföra företag enligt vattenlagen men ännu
ej ingivit ansökan härom — förordna av fiskeristyrelsen föreslagen fiskeritjänsteman
att utreda frågan om företagets inverkan på fisket. Kan det
antagas att ett företag av sådan omfattning, att kungörelsen den 24 april 1953
angående förberedelse av vissa företag enligt vattenlagen tillämpas därå, kommer
att inverka menligt på fiske av någon betydelse, skall fiskeristyrelsen enligt
5 § kungörelsen, om förordnande ej meddelats jämlikt 14 kap. 5 § 2 mom.
vattenlagen, efter samråd med vattenrättsdomaren föranstalta om den utredning,
som är påkallad. Då anläggning eller åtgärd för utvidgande eller förbättrande
av allmän flottled avses skola utföras och anläggningen eller åtgärden
icke är av sådan omfattning, att vattendomstolens tillstånd sökes,
skall enligt 6 kap. 20 § vattenlagen hl. a. statens fiskeritjänsteman på förhand
tillsägas, såframt det icke är uppenbart, att fiske ej kan skadas. Likaså
skall, jämlikt 6 kap. 26 § vattenlagen, bl. a. statens fiskeritjänsteman
på förhand tillsägas om rensning i flottled, då åtgärden är sådan, att den
kan utföras utan vattendomstolens prövning.

Ofta innehåller domar i vattenmål bestämmelse om att föreskrivna åtgär -

Kungl. Maj. ts proposition nr 22 år 1957

der till skydd för fisket skall utföras i samråd med eller efter anvisningar
av viss fiskeritjänsteman eller att denne skall utöva erforderlig kontroll av
föreskrifternas efterlevnad. Oavsett huruvida sådan bestämmelse meddelats
skall enligt 14 kap. 6 § vattenlagen bl. a. statens fiskeri tjänsteman beredas
tillfälle att utöva tillsyn över fullgörandet av föreskrifter till skydd för fisket.

Beträffande avloppsföretag enligt 8 kap. vattenlagen gäller vissa särskilda
bestämmelser rörande bevakandet av fiskeintresset. Denna fråga faller emellertid
utom ramen för utredningen.

Beträffande sakkunnigorganen i fiskefrågor anför utredningsmannen,
att fiskeutredningar i vattenmål — frånsett föroreningsmål
enligt 8 kap. vattenlagen — eller som förberedelse till sådana mål regelmässigt
utföres av antingen fiskeriintendent eller fiskeristyrelsens sötvattenslaboratorium.
För utredning rörande det allmänna fiskeintresset förordnar
fiskeristyrelsen undantagslöst något av dessa organ, och det torde höra
till undantagen, att vattendomstol för utlåtande angående det enskilda fiskeintresset
anlitar annan sakkunnig än fiskeriintendent eller sötvattenslaboratoriet.

Rörande dessa sakkunnigorgans åligganden, organisation in. m. framhåller
utredningsmannen i huvudsak följande.

Fiskeriintendenterna, som är sju till antalet, bildar tillsammans med en
fiskeriingenjör och ett antal fiskmätare vid bl. a. vissa fiskodlingsanstalter
statens lokala fiskeriadministration. Denna lyder under fiskeristyrelsen.
Med avseende på intendenternas tjänstgöring är riket indelat i fem sötvattensdistrikt
samt två kust- och havsdistrikt. Till varje distrikt är en intendent
knuten.

Sötvattensdistrikten omfattar (stationeringsorten för de nu tjänstgörande
fiskeriintendenterna anges inom parentes):

övre norra distriktet: landet norr om vattendelaren mellan Skellefte älvs
vattensystem å ena samt Ume älvs in. fl. vattendrags vattensystem å andra
sidan (Luleå);

nedre norra distriktet: landet söder därom till vattendelaren mellan Indalsälvens
vattensystem å ena samt Ljungans m. fl. vattendrags vattensystem
å andra sidan (Härnösand);

mellersta distriktet: landet söder därom till vattendelaren mellan Dalälvens,
Norrtäljeåns och Åkersströms in. fl. vattendrags vattensystem å ena
samt Göta älvs, Klarälvens och Norrströms m. fl. vattendrags vattensystem
å andra sidan (Lidingö);

övre södra distriktet: landet söder och väster därom till vattendelaren
mellan Göta älvs, Norrströms och Ivilaåns in. fl. vattendrags vattensystem
å ena samt Viskans, Ätrans, Nissans och Motala ströms m. fl. vattendrags
vattensystem å andra sidan (Karlstad); samt

nedre södra distriktet: landet söder om sistnämnda vattendelare utom Gotland
och Öland (Göteborg).

Kust- och liavsdistrikten omfattar:

österhavets distrikt: kuststräckan från gränsen mellan Västerbottens och
Västernorrlands län till gränsen mellan Kalmar och Blekinge län ävensom
Gotland och Öland (Saltsjö-Du vnäs); samt

västerhavets distrikt: kuststräckan från gränsen mellan Kalmar och Blekinge
län till riksgränsen mot Norge (Göteborg).

Sötvattensfisket på Gotland och Öland hör till österhavets distrikt. Salt -

8 Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1957

sjöfisket i Norrbottens och Västerbottens län hör till övre norra sötvaftensdistriktet.

För att kunna antagas till fiskeriintendent erfordras i princip filosofie
licentiatexamen med visst minimibetyg i zoologi och minst tre års tjänstgöring
vid fiskeristyrelsen eller styrelsen underställd undersöknings- eller försöksanstalt.
Intendenterna är ordinarie tjänstemän i lönegrad Ca 32. Fiskeriintendenternas
åligganden är angivna i en den 22 september 1949 utfärdad
instruktion för statens lokala fiskeriadministration (SFS 1949:504),
vars lydelse i vissa hänseenden ändrats genom kungörelsen den 20 september
1951 (SFS 1951: 641). Jämlikt 2 § i instruktionen har intendent att med
uppmärksamhet följa fiskerinäringens tillstånd inom distriktet samt söka
befordra näringens utveckling och verka för ett rationellt fiske och en god
fiskevård. För främjande av dessa ändamål har intendenten att samarbeta
med hushållningssällskapen inom distriktet, bedriva rådgivnings- och upplysningsverksamhet
i fiskefrågor, undersöka och beskriva fiskevattnen inom
distriktet in. in. Vidare är fiskeriintendent enligt samma paragraf bl. a.
skyldig att på begäran såsom sakkunnig tillhandagå domstolar och andra
myndigheter. Utöver dessa allmänna åligganden har intendent att utföra
vissa särskilda tjänsteförrättningar enligt 5—10 §§ i instruktionen. Under
5 § 1. föreskrives bl. a. att om förordnande av befattningshavare att företaga
förrättning, varom förmäles i vattenlagen eller eljest i lag eller särskild
författning, gäller vad särskilt stadgas. Denna föreskrift anknyter bl. a.
till de förut angivna lagrummen i vattenlagen.

I huvudsak kan intendenternas åligganden hänföras till tre grupper, nämligen
vattendomstol särenden, länsstyrelseärenden och hushållningssällskapsärenden.
För de viktigaste vattendomstolsärendena har tidigare redogjorts.
Länsstyrelseärendena avser framför allt upprättande av lokala fiskeristadgor.
Av ärenden med anknytning till hushållningssällskapen kommer fiskodlingsverksamheten
i första hand.

Utöver de nämnda huvudgrupperna förekommer eu mångfald andra ärenden
av skiftande slag, såsom remissyttranden och besvarande av skrivelser
från allmänheten. Ett tidsödande och omfattande arbete erfordras för upprättande
av älvplaner för samordningen inom skilda älvsystem av åtgärder
till fiskets befrämjande. På senare år har tillkommit en arbetsuppgift, som
för några av intendenterna medfört en betydande arbetsökning, nämligen
att avge utlåtanden i anledning av krav på ersättning enligt lagen den 1
december 1950 om ersättning för mistad fiskerätt in. in. Denna uppgift är
emellertid att betrakta som övergående.

Vad därefter angår fiskeristyrelsens sötvcittenslaboratorium innehåller
instruktionen den 14 januari 1949 för fiskeristyrelsen med statens fiskeriförsök
(SFS 1949:23) i lydelse enligt kungörelsen den 26 maj 1950 (nr
233) och den 22 maj 1953 (nr 243) bl. a. följande föreskrifter om styrelsens
åligganden. Styrelsen har att pa framställning tillhandagå domstolar
och andra myndigheter med upplysningar och utredningar, som faller inom
området för styrelsens verksamhet. Dessutom åligger det styrelsen att
åt kommuner och enskilda utföra sådana fiskeribiologiska undersökningar
i samband med vattenregleringsföretag, som kan företagas utan hinder för
handhavandet av de allmänna uppgifterna (2 §). Enligt 9 § i instruktionen
skall inom styrelsen finnas bl. a. en undersöknings- och försöksanstalt för
sötvattensfisket (sötvattenslaboratoriet). Styrelsens åligganden i avseende
på fiskeribiologiska undersökningar i samband med vattenregleringsföretag
handhas enligt It § i instruktionen av sötvattenslaboratoriet. För fullgörandet
av dessa uppgifter har inom laboratoriet, som är förlast till Drottning -

Kungl. Maj. ts proposition nr 22 år 1957

holm, avdelats viss personal, som — ehuru gränsdragningen mot övrig, på
grundforskning inriktad personal inom laboratoriet icke är skarp — vanligen
betecknas som en särskild sjöregleringsavdelning. F. n. finnes följande
befattningar inom nämnda avdelning, nämligen

1 laborator i Ce 32

2 laboratorer i Ce 31

1 fiskeriinspektör i Ce 29
1 byråsekreterare i Ca 25
1 biologisk assistent i reglerad
befordringsgång
1 förste fiskmästare i Ce 19

3 fiskmästare i Ce 17 (1 vakant)

4 fiskmästare i Cg 17 (2 vakanta)

1 kansliskrivare i Cg 15 (vakant)

1 kanslibiträde i Ce 11

2 laboratoriebiträden i Cg 11
1 kontorsbiträde i reglerad

befordringsgång

1 biträdande vaktmästare i Cg 10

Härtill kommer, att sötvattenslaboratoriets föreståndare delvis ägnar sin
tid åt regleringsundersökningarna.

Övrig personal inom sötvattenslaboratoriet utgöres av
1 laborator i Ca 31
1 förste fiskmästare i Ca 19
1 kanslibiträde i Ce 11
1 laboratoriebiträde i Ce 11
1 laboratoriebiträde i reglerad
befordringsgång
1 expeditionsvakt i Ca 11

Sötvattenslaboratoriets befattning med vattenmål går numera betydligt
utöver vad som täckes av instruktionens ordalag om »fiskeribiologiska undersökningar
i samband med vattenregleringsföretag». Vanligen ar vattendomstolarna
icke betjänta av enbart ett utlåtande om ett företags fiskeribiologiska
konsekvenser. Förordnandena för laboratoriet omfattar därför
i allmänhet även en begäran om förslag till skadeförebyggande åtgärder och
ersättningar till enskilda fiskerättsägare. Förordnandena begränsas i allmänhet
ej heller till frågan om skador på fiskbeståndet utan avser även
undersökningar beträffande försvårade fångslinöjligheter, redskapsslitage
o. dyl. Det må också framhållas, att sötvattenslaboratoriet i viss omfattning
erhållit uppdrag även i andra vattenmål än sådana, som avser sjöregleringar.

De inom sötvattenslaboratoriet bedrivna undersökningarna i vattenmål bekostas
helt med medel från vattenfallsstyrelsen samt vissa regleringsföreningar
och vissa större enskilda intressenter i sjöregleringar. Formellt anvisas
av riksdagen för varje budgetår ett reservationsanslag å 100 kronor för
ifrågavarande undersökningar. I anslutning härtill fastställer Kungl. Maj:t
stat för anslaget. Staten upptager dels ett antal poster till beräknade belopp
för avlöningar och omkostnader i undersökningsverksamheten, dels en
uppbördspost motsvarande summan av avlönings- och omkostnadsposterna
jämte ett belopp till pensioneringskostnader. Uppbördsposten fördelas av
fiskeristyrelsen mellan regleringsintressenterna, som inbetalar pengarna
förskottsvis med en fjärdedel för varje kvartal. Slutlig reglering av kostnaderna
på grundval av nämnda fördelning sker efter budgetårets utgång.

Kungl. Maj. ts proposition nr 22 år 1957

Utredningsmannen går därefter i sin promemoria in på frågan om fisk er
iintendenter nas och söt vattenslaboratoriets arbetsbelastning
och behandlar därvid först fördelningen av uppdrag på i
huvudsak följande sätt.

Fördelningen av uppdrag mellan intendenterna, å ena, och sötvattenslaboratoriet,
å andra sidan, kan sägas ske efter den huvudprincipen, att sötvattenslaboratoriet
får hand om utredningar rörande det enskilda fiskeintresset
i de stora sjöregleringsmålen och intendenterna utredningar i övriga
mål om byggande i vatten. Denna uppdelning är tydlig i vart fall beträffande
Norrbygdens, Mellanbygdens och Österbygdens vattendomstolar.
Som exempel kan nämnas, att inom nedre norra distriktet sötvattenslaboratoriet
är förordnat såsom sakkunnig i samtliga pågående sjöregleringsmål
utom ett fåtal av något mindre omfattning, under det att intendenten engagerats
i alla pågående kraftverksmål.

Förordnandena för sötvattenslaboratoriet avser emellertid icke enbart
utredningar rörande det enskilda fiskeintresset. I åtskilliga fall har laboratoriet
dessutom uppdrag enligt It kap. 36 § vattenlagen, således utredning
rörande det allmänna fiskeintresset. Av sötvattenslaboratoriets samtliga förordnanden
avser f. n. omkring en tredjedel utredningar av sistnämnda slag
och omkring två tredjedelar utredningar rörande det enskilda fiskeintresset.

Fiskeriintendenternas uppdrag avser företrädesvis det allmänna fiskeintresset.
Intendenterna i de båda nordligaste sötvattensdistrikten har —
främst på grund av bristande tid — endast i ett fåtal fall kunnat dessutom
åtaga sig uppdrag rörande enskilt fiske. Inom mellersta distriktet däremot
anlitas fiskeriintendenten i allmänhet beträffande såväl det allmänna fiskeintresset
som det enskilda. Undantagen utgöres här av några omfattande
reglerings- och kraftverksmål, bl. a. regleringarna av Lössen i Härjedalen
och Siljan samt Trängslets kraftverk i österdalälven, i vilka fall sötvatlenslaboratoriet
erhållit förordnande enligt både 11 kap. 36 § och 11 kaj). 45 §
vattenlagen. Inom de två sydligaste sötvattensdistrikten anlitas så gott som
undantagslöst vederbörande fiskeriintendent för alla utredningar.

Sammanfattningsvis framhåller utredningsmannen, att det av det anförda
framgår, att det i många fall i Norrland förekommer, att i samma mål intendent
har uppdrag enligt 11 kap. 36 § vattenlagen och sötvattenslaboratoriet
uppdrag enligt 11 kap. 45 § vattenlagen. Det vill enligt utredningsmannen
synas som om tendensen går mot en alltmer genomförd uppdelning efter
dessa linjer, tydligen sammanhängande med eu medveten strävan hos fiskeristyrelsen
att låta fiskeriintendenterna taga hand om utredningar rörande
det allmänna fiskeintresset och sötvattenslaboratoriet utredningar rörande
det enskilda fiskeintresset. Sålunda härrör huvuddelen av sötvattenslaboratoriets
förordnanden enligt 11 kap. 36 § vattenlagen från tiden före år 1950.

I fråga om sakkunnigorganens i fiskefrågor nuvarande arbetsbelastning,
anför utredningsmannen i huvudsak följande.

Sötvattenslaboratoriet har f. n. omkring 125 förordnanden i vattenmål, varav
huvuddelen belöper på Indalsälven, Ångermanälven och Faxälven. Alla
dessa uppdrag avser, som förut nämnts, mycket omfattande och ingripande
företag. De äldsta uppdragen, tre stycken, är givna år 1942 och avser den
s. k. Kallsjögruppen i övre Indalsälven. Övriga uppdrag fördelar sig tämligen
jämnt på de olika åren fr. o. in. år 1944. Ett eller flera — i något fall
ända upp till 17 — delutlåtanden har hittills avgivits i nästan samtliga ären -

Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1957

den. Balansen är emellertid ytterst besvärande och belyses kanske bäst av
det förhållandet, att icke något av de uppdrag laboratoriet hittills erhållit
ännu lett till slutligt utlåtande, varigenom laboratoriet skilt ärendet från
sig. Det är uppenbart, att sötvattenslaboratoriets personal redan under nuvarande
förhållanden är otillräcklig för att kunna tillgodose vattendomstolarnas
anspråk. Som en jämförelse kan nämnas, att medan vattendomstolarnas
jurist- och ingenjörspersonal sedan den 1 juli 1950 nästan fördubblats,
har antalet tjänstemän, utom kontors- och laboratoriebiträden, inom
sötvattenslaboratoriets sjöregleringsavdelning under samma tid ökat med
endast omkring 55 procent. Antalet anhängiga ärenden hos sjöregleringsavdelningen
visar en ökning sedan den 1 juli 1950 av mer än 75 procent.

Beträffande fiskeriintendentcrna kan till eu början framhållas, att deras
antal är oförändrat sedan slutet av 1930-talet. Den befattning, som de båda
intendenterna i havsdistrikten har med vattenmål, är icke av sådan omfattning,
att den i avgörande mån påverkar deras arbetsbörda. Ej heller för
intendenten i övre södra distriktet föreligger — enligt uppgift från honom
själv och de båda vattendomstolar, som han betjänar — någon större svårighet
att bemästra nuvarande arbetsuppgifter. Intendenten i nedre södra
distriktet däremot arbetar under betydligt mera pressande förhållanden och
har ofta svårt att hinna åstadkomma utlåtanden i den takt, som vattendomstolarna
anser önskvärt. Till stor del torde detta förhållande bero på hälsoskäl.
Av intendentens hela arbetsbelastning beräknas omkring 60 procent
belöpa på valtenmålen. På grund av mångfalden av småvattendrag inom
distriktet har denne intendent ett stort antal ärenden av mindre beskaffenhet.
Detta gör, att den administrativa sidan av verksamheten — diarieföring,
uppsättande och expediering av utlåtanden o. d. — är av förhållandevis
stor omfattning. Till hjälp härmed har intendenten endast ett under vissa
tider anlitat skrivbiträde.

Även intendenten i mellersta distriktet har sin verksamhet splittrad på
ett stort antal mindre ärenden. Härtill kommer emellertid ett flertal uppdrag
i större vattenmål, företrädesvis inom Ljungan och Ljusnan. Vattenmålens
andel i arbetsbalansen kan i detta fall uppskattas till omkring 50
procent. Ej heller denne intendent har något fast anställt biträde vare sig
för administrativa eller fiskeribiologiska uppgifter. Till största delen måste
han därför själv uppsätta, utskriva och expediera skrivelser och yttranden.
I stort sett synes dock f. n. de uppdrag intendenten har i vattenmål kunna
fullgöras inom tid, som tillfredsställer vattendomstolarna. Dock förutsätter
detta en mycket pressande arbetstakt och uppoffring av fritid.

De största svårigheterna att medhinna uppdrag i vattenmålen har intendenterna
i de båda nordligaste distrikten. De beräknar alt i genomsnitt omkring
70 procent av deras arbctsbalans hänför sig till vattenmål. I högre grad än i
övriga distrikt omfattar deras verksamhet stora och ingripande vattenbyggnadsföretag.
Den största balansen föreligger hos intendenten i övre norra
distriktet, som också har band om kust- och havsfisket i norra Bottenhavet.
Ett betydande arbete bereder även gränsälven mellan Sverige och Finland.
Trots att han enligt uppgift icke åtnjutit ordnad semester på ett tiotal år
och trots regelbundet kvälls- och söndagsarbete har han icke kunnat undvika,
att arbetsbalansen snabbt växer. Till hjälp har han sedan våren 1956
ett halvtidsanställt skrivbiträde och en tingsnotarie, som på sin fritid biträder
med göromål av administrativ art. Dessutom har förordnats en särskild befattningshavare
all handlägga inom distriktet förekommande ärenden enligt
lagen om ersättning för mistad fiskerätt in. in. Intendenten i nedre norra
distriktet har också eu betydande balans trots regelbundet övertidsarbete.
För alt kunna avge utlåtanden i vissa stora mål bar han under senare tid

Kungl. Maj. ts proposition nr 22 år 1957

varit nödsakad att lägga övriga ärenden helt åt sidan. Han har endast ett
halvtidsanställt skrivbiträde för administrativa göromål.

Utredningsmannen framhåller, att bedömandet av arbetsbelastningen för
de fiskesakkunniga måste göras mot bakgrunden av den allt tydligare tendensen
till skärpning av motsättningarna mellan parterna i vattenmål, ej
minst beträffande fiskefrågor. Detta förhållande medför, att de sakkunnigas
arbete försvåras och att större krav ställes på utredningarnas grundlighet
och fullständighet. Sammanfattningsvis konstaterar utredningsmannen, att
såväl sötvattenslaboratoriet som intendenterna i de två nordligaste distrikten
redan under nuvarande förhållanden har en så stor arbetsbelastning, att de
icke kan förhindra en alltmer besvärande eftersläpning av göromålen till
avsevärd olägenhet för vattendomstolarna och för de intressen, som är beroende
av att vattenmålens avgörande icke försenas. Även för intendenten i
nedre södra distriktet föreligger påtagliga svårigheter att bemästra nuvarande
arbetsbörda.

I fråga om den framtida arbetsbelastningen för de fiskesakkunniga anför
utredningsmannen, att prognoser som i skilda sammanhang framlagts
rörande omfattningen av den framtida utbyggnadsverksamheten i våra
vattendrag klart ger vid handen att, om oförutsedda hinder icke inträffar,
någon avmattning i denna verksamhet icke är att vänta under åtminstone
de närmaste tio åren. Utredningsmannen hänvisar sålunda till vattenfallsverkets
i 1956 års statsverksproposition redovisade investeringsplan (bilaga
22 till statsverkspropositionen s. 73) ävensom till Svenska vattenkraftföreningens
publikationer nr 1955: 12, som bl. a. innehåller en orientering över
vattenfallsverkets mera långsiktiga utbyggnadsprogram (s. 34), samt nr
1955: 14, vari bl. a. lämnas en motsvarande översikt rörande den väntade
utbyggnadsverksamheten inom den privata och kommunala kraftindustrien
(s. 242). Vidare framhåller utredningsmannen, att i en den 25 juni 1956
av lagmannen Nils Viklund såsom särskilt tillkallad sakkunnig avgiven promemoria
med förslag till förstärkning av Norrbygdens, Mellanbygdens och
Österhygdens vattendomstolar in. in. anförts bl. a. följande rörande den väntade
utbyggnadsverksamheten under närmaste tioårsperiod (s. 41).

Den totala, med nuvarande tekniska förutsättningar utbyggbara vattenkraften
beräknas kunna ge en sammanlagd årlig produktion av inemot
80 000 MkWh. Vid 1955 års slut uppgick produktionsförmågan hos landets
vattenkraftanläggningar under ett normalår i fråga om vattentillgång till
25 000 MkWh. Oavsett hur man bedömer utvecklingen på lång sikt inom
atomtekniken, står det redan nu fullt klart, att en väsentlig del av den ännu
outbyggda vattenkraften kommer alt utbyggas. Av uppgifter, som tillhandahållits
av vattenkraftföreningen, kan utläsas, att vattenkraften under år
1961 avses bli utbyggd för en normalårsproduktion av sammanlagt inemot
39 000 MkWh. Av energitillskotten under åren 1956—1961 — tillhopa omkring
13 700 MkWh — skulle omkring 52 procent komma från kraftverksoch
sjöregleringsföretag belägna inom Norrbygdens vattendomstols domsområde,
omkring 32 procent från företag inom Mellanbygdens vattendomstols
område, omkring 9 procent från företag inom österbygdens vattendomstols
område och ungefär 7 procent från övriga delar av landet. Av de
uppgifter, som erhållits från vattenkraftföreningen, framgår vidare, att nor -

Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1957

malårsproduktionen 1965 enligt de nu föreliggande preliminära planerna
skulle komma att uppgå till sammanlagt drygt 47 000 MkWh ur vattenkraft.
Av energitillskotten under åren 1956—1964 —• sammanlagt omkring
22 400 MkWh — skulle, om planerna kommer att följas, grovt räknat 48
procent komma från anläggningar inom Norrbygdens vattendomstols område,
34 procent från anläggningar inom Mellanbygdens vattendomstols område,
13 procent från anläggningar inom österbygdens vattendomstols område
och 5 procent från företag inom landet i övrigt.

Viklunds förslag innebär att — för att de tre nordliga vattendomstolarna
skall bli i stånd att fullgöra sina uppgifter utan att det uppstår dröjsmål
till men för såväl landets kraftförsörjning som de enskilda sakägarna ■—
dessa vattendomstolar fr. o. in. den 1 juli 1957 bör förstärkas med, förutom
skrivpersonal, Norrbygdens vattendomstol två vattenrättsdomare, tre vattenrättsingenjörer
och en biträdande vattenrältssekreterare, Mellanbygdens
vattendomstol en vattenrättsdomare, två vattenrättsingenjörer och en biträdande
vattenrättssekreterare samt österbygdens vattendomstol en vattenrättsdomare,
två vattenrättsingenjörer och en biträdande vattenrättssekreterare.
För att disponeras av vattenöverdomstolen i händelse av tillfällig anhopning
av göromål föreslås vidare, att för Norrbygdens och Mellanbygdens
vattendomstolar gemensamt beräknas medel för avlöning av en vattenrättsdomare.
Under remissbehandlingen av detta förslag har av vattenöverdomstolen
påyrkats vissa ännu längre gående förstärkningsåtgärder.

Det är enligt utredningsmannens mening ofrånkomligt, att den föreslagna
utbyggnaden av de tre nordliga vattendomstolarna kommer att få en
betydande återverkan på de fiskesakkunniga organens arbetsförhållanden.
Förstärkningsförslagets konsekvenser för dessa och andra sakkunnigorgan
har påpekats i Viklunds utredning, i vilken härom uttalas bl. a. följande
(s. 56).

Utredningen vill i detta sammanhang även framhålla, att en förstärkning
av arbetskrafterna vid vattendomstolarna kommer att medföra en ökad
belastning på de institutioner, som har att såsom särskilda sakkunniga biträda
domstolarna. Utredningen syftar härvid i främsta rummet på fiskeristyrelsens
sötvattenslaboratorium och Sveriges meteorologiska och hydrologiska
institut. Dessa institutioners arbetsbörda i vad avser vattenmålen
är redan nu mycket pressande, och utredningen har den uppfattningen, att
den knappast torde gå att öka inom ramen för nuvarande personalresurser.
Det ingår emellertid icke i utredningens uppdrag att avge något förslag på
denna punkt.

Utbyggnaden av vattendomstolarna kan enligt utredningsmannen i första
hand beräknas medföra, att tillståndsansökningar kan behandlas snabbare än
förut. Härigenom ökas pressen på de fiskesakkunniga att snabbt få fram
utlåtanden rörande det allmänna fiskeintresset i målen. Man måste vidare
räkna med att även skadefrågorna, ej minst äldre sådana, som nu i större
eller mindre grad blivit liggande på grund av personalbrist, kommer att bli
föremål för effektivare behandling av domstolarna. Även detta kommer att
innebära ökade krav på de fiskesakkunniga. Del synes enligt utredningsmannen
icke finnas något fog för antagande, att andra vattenmål, vari ford -

Kungl. Maj. ts proposition nr 22 år 1957

ras fiskesakkunskap, eller de allmänna uppgifter, som fiskeriintendenterna
har att ombesörja, kommer att minska i omfattning, så att genom lättnader
i den delen den ökade belastningen av reglerings- och kraftverksmålen i
nämnvärd grad motverkas.

Samma skäl, som motiverar en utbyggnad av de tre nordliga vattendomstolarna,
talar enligt utredningsmannen för en förstärkning av de fiskesakkunniga
organ, som har att taga befattning med vattenmål inom dessa
domstolars områden. Om icke effektiva åtgärder vidtages för en sådan förstärkning,
är det uppenbart, att domstolarnas utökning icke kan med full
effekt utnyttjas. Även om någon förstärkning av de två sydliga vattendomstolarna
icke är föreslagen f. n., saknas, anför utredningsmannen, anledning
antaga, att efterfrågan på de fiskesakkunnigas medverkan i mål inom dessa
domstolars områden kommer att minska under överskådlig tid. Vissa stora
mål, vilkas handläggning pågår eller vilka anhängiggjorts så nyligen, att de
ännu icke hunnit upptagas till behandling, innehåller mycket betydelsefulla
och svårlösta fiskefrågor. Som exempel härpå anföres de vid Söderbygdens
vattendomstol anhängiga målen angående Mörrumsan, Emån och
Ringsjön. Dessa mål kommer att under avsevärd tid kräva en betydande
arbetsinsats av fiskesakkunniga. Av planerade men ännu ej ansökta vattenutbyggnadsföretag
inom dessa delar av landet nämnes vidare tre kraftverk
i Klarälven och två å tre kraftverk i Helgeån. Dessutom är att förutse en
betydande ökning av företag, som avser att tillgodose städers och andra
samhällens vattenförsörjning.

I sin promemoria kommer utredningsmannen därefter in på frågan om
olika alternativ till förstärkning av sakkunnigorganen
i fiskefrågor och anför, att utredningsuppdraget i första hand
avser att undersöka, huruvida samtliga fiskefrågor, som sammanhänger med
vattenmål, kan koncentreras till sötvattenlaboratoriet och vilken förstärkning
av laboratoriet som därvid erfordras. Utredningsmannen påpekar emellertid,
att även andra lösningar kan tänkas. Ett alternativ är sålunda att
bygga ut intendentsorganisationen och låta denna ombesörja alla fiskeutredningar
i vattenmålen. Sötvattenslaboratoriet skulle då komma att kvarstå
enbart som en forsknings- och försöksanstalt, vilket skulle innebära en återgång
till dess ursprungliga funktion. Om avgörande fördelar icke står att
vinna med något av dessa alternativ, återstår som en tredje lösning att bibehålla
såväl intendentsorganisationen som sötvattenslaboratoriet vid i huvudsak
samma uppgifter som nu och förstärka båda organen i erforderlig utsträckning.

Rörande de huvudsakliga skälen för och emot de olika alternativen anför
utredningsmannen bl. a. följande.

För en centralisering till sötvattenslaboratoriet av all befattning med vattenmål
har framför allt anförts det skälet, att därigenom skulle vinnas större
enhetlighet i bedömningen av fiskefrågor. Från ett par vattendomstolar
har sålunda påpekats, att man i vissa hänseenden kunnat konstatera olika
praxis hos de fiskeriintendenter, som verkar inom dessa domstolars områ -

Knngl. Maj.ts proposition nr 22 år 1957

den. Utredningen har emellertid icke givit belägg för att i allmänhet några
väsentliga olägenheter härutinnan föreligger. Vidare har framhållits, att
rekryteringen av personal går lättare, om befattningshavarna stationeras i
Stockholm. Enligt vad utredningen givit vid handen, är det tveksamt, om
detta skäl är hållbart, åtminstone när det gäller de tjänstemän, som sysslar
med undersökningsarbete på fältet. Inom sötvattenslaboratoriet har man sålunda
vissa personalsvårigheter på grund av hastig avgång av fiskmästare.
En av anledningarna till denna avgång är, att personalen under den tid fältarbetena
utföres måste vistas borta från hem och familj under månader i
sträck. Ofta föredrar man därför en tjänst i landsorten med kortare resor
och större möjligheter att vistas i hemmet. Som ett argument av statsfinansiell
art för centraliseringsalternativet har anförts, att en utbyggnad av sjöregleringsavdelningen,
som ju finansieras av regleringsintressenter, kan ske
utan ökad kostnad för det allmänna. Emellertid föreligger, som i det följande
närmar utvecklas, möjligheter att avlasta det allmänna kostnaderna
för en förstärkning, även om denna knytes till intendentsorganisationen.

De väsentliga skäl, som anförts mot en centralisering till sötvattenslaboratoriet
kan sammanfattas på följande sätt. En central myndighet kan icke
förvärva samma grundliga lokalkännedom, som fiskeriintendenterna besitter.
För vattendomstolarna utanför Stockholm är det svårare att uppehålla
önskvärd kontakt med sötvattenslaboratoriet än med de närmare domstolarnas
kansliorter bosatta intendenterna. Dessa kan lättare anpassa sina
ofta återkommande tjänsteresor så, att de utan misshushållning med tid
och eftersättande av andra göromål kan besöka vattendomstolarnas kanslier,
närvara vid domstolssammanträden och syner m. m. Sötvattenslaboratoriets
arbete bedrives efter mera djupgående vetenskapliga och omständliga metoder
än fiskeriintendenterna tillämpar. Detta medför, att vattendomstolarna
otla har svårigheter att få utlåtanden från sötvattenslaboratoriet i önskad
takt. Olägenheterna härav visar sig särskilt, då det gäller de för tillåtlighetsprövningen
i målen nödvändiga undersökningarna angående det allmänna
fiskeintresset. Vidare kan man icke bortse från den psykologiska faktorn,
att ortsbefolkningen vanligen med större förtroende anammar ett lokalt organ
än cn central myndighet.

Enligt utredningsmannens mening är några av dessa skäl måhända mindre
bärande, särskilt om man ser på längre sikt. Vad gäller frågan om lokalkännedom
och god kontakt med ortsbefolkningen erinras sålunda om att en
regional indelning redan tillämpas inom sötvattenslaboratoriet för den personal,
som utför fältarbetena. Ända från maj fram till oktober—november
är fiskmästarna sysselsatta inom sina lokala verksamhetsområden. Det är
klart, att härigenom goda förutsättningar föreligger alt tillföra laboratoriet
erforderlig ortskännedom. Dessa förutsättningar kan ytterligare förbättras
genom att även för den mera kvalificerade personalen genomföres en konsekvent
regional indelning. Problemet för sötvattenslaboratoriet är emellertid
alt behålla personalen så länge, alt önskvärd lokalkännedom kan uppnås.
För att motverka avgången lill tjänster med bättre villkor torde därför enligt
utredningsmannen eu förbättring av fiskmäslarnas löneställning erfordras.

En ytterligare möjlighet all tillföra sötvattenslaboratoriet ökad lokalkännedom
skulle, anför utredningsmannen, vara alt dela upp laboratoriet på eu
central organisation i Stockholm och lämpligt antal lokala organisationer

Kungl. Maj. ts proposition nr 22 år 1957

ute i landet. En sådan uppdelning torde emellertid icke vara till gagn för
laboratoriets arbete, som i väsentlig mån bygger på intim samverkan mellan
forskning och praktiskt fältarbete. Man skulle dessutom på det lokala
planet, där fiskeriintendenterna fortfarande skulle ha kvar sina allmänna
uppgifter, få en dubbelorganisation, som icke ter sig rationell.

Utredningsmannen ifrågasätter vidare om icke också det anförda argumentet
rörande sötvattenslaboratoriets mera omständliga arbetsmetoder på
längre sikt kommer att förlora betydelse. Man torde nämligen enligt utredningsmannen
med fog kunna antaga, att laboratoriet så småningom skall
komma fram till vissa allmänna erfarenheter, som möjliggör en förenklad
och mera schablonmässig men dock tillräckligt säker bedömning av de individuella
fallen. Dessutom torde viss rationalisering till fromma för en
snabbare handläggning kunna uppnås genom organisatoriska åtgärder, t. ex.
genom att dela upp personalen på en forskningsavdelning och en avdelning,
som uteslutande verkställer undersökningar och avger utlåtanden i
målen, eller genom att till laboratoriet knyta särskilda sakkunniga för fiskerättsliga
och fastighetsrättsliga utredningar.

Även om alltså de skäl, som anförts mot en koncentration till sötvattenslaboratoriet,
icke är alldeles invändningsfria, synes enligt utredningsmannens
mening likväl sådana fördelar icke vara förknippade med denna lösning,
att densamma bör förordas. Utredningsmannen erinrar också om att
statsmakterna i samband med inrättandet av fiskeristyrelsen hade att taga
ställning till frågan om en centralisering av fiskeutredningarna i vattenmål
men att denna tanke då avvisades. 1946 års utredning angående central fiskeristyrelse
föreslog nämligen, att yttranden i vattenmål skulle centraliseras
till fiskeristyrelsen. Detta förslag avstyrktes emellertid av flertalet remissinstanser,
som upptog frågan till behandling. Under erinran härom anförde
departementschefen i propositionen 1948:49 (s. 24), att det syntes lämpligast,
att dessa frågor även i fortsättningen handhades av fiskeriintendenterna.
Härför talade enligt departementschefens mening framför allt den
större lokalkännedom, som dessa tjänstemän besitter, och möjligheten för
dem att lättare kunna verkställa besiktning på platsen. Riksdagen gjorde
icke någon ändring i departementschefens förslag i denna del.

Det alternativ, som innebär, att man går den motsatta vägen och överför
all befattning med vattenmålen på fiskeriintendenterna, har icke några
egentliga förespråkare bland de myndigheter, som utredningsmannen kontaktat.
Det är också klart, att så starka kostnads- och andra praktiska skäl
talar mot en sådan lösning, att den icke bör komma i fråga. Utredningsmannen
framhåller, att vid detta alternativ jämte en avsevärd utbyggnad av fiskeriintendentsorganisationen
torde erfordras, att under en betydande övergångstid
sötvattenslaboratoriet bibehålies med huvudsakligen oförändrad
omfattning för avarbetning av pågående uppdrag, vilka icke kan överföras
på de lokala organen.

Övervägande skäl talar således enligt utredningsmannen för att såväl intendentsorganisationen
som sötvattenslaboratoriet bör bibehållas vid i hu -

Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1957

vudsak samma befattning som nu med vattenmålen och förstärkas i den
grad, som erfordras för att möta ökade anspråk från vattendomstolarnas
sida. Denna lösning torde också överensstämma med vattendomstolarnas
önskemål.

Vid bedömningen av den erforderliga förstärkningen av
de fiskesakkunniga organen har utredningsmannen såsom utgångspunkt
antagit, att fördelningen av uppdrag mellan sötvattenslaboratoriet
och fiskeriintendenterna i fortsättningen skall ske i huvudsak efter
samma grunder som nu, och anför härom följande.

I princip bör således intendenterna omhänderha utredningar rörande det
allmänna fiskeintresset och sötvattenslaboratoriets utredningar i avseende
på det enskilda fiskeintresset, främst i de stora regleringsmålen. Där särskilda
skäl så motiverar, bör emellertid åt sötvattenslaboratoriet anförtros
att även yttra sig i fråga om det allmänna fiskeintresset. Ett sådant skäl
kan föreligga, om laboratoriet enligt tidigare förordnanden är verksamt inom
ett visst vattenområde och ansökan göres om ett nytt eller utvidgat företag
inom samma område. Å andra sidan bör vid intendentsorganisationens utbyggnad
beaktas behovet av att så långt möjligt och lämpligt anförtro intendenterna
jämväl uppdrag rörande enskilda fiskeskador. Fiskeristyrelsens
principer för uppdragens fördelning bör således icke göras så stela, att det
i varje särskilt fall lämpligaste valet av sakkunnig försvåras.

Vad därefter beträffar frågan om erforderliga förstärkningsåigärder inom
sötvattenslaboratoriet upplyser utredningsmannen, att laboratoriets föreståndare
skisserat ett organisationsförslag, som av föreståndaren betecknats
som ett minimikrav, för att laboratoriet skall kunna möta ökade anspråk
på utlåtanden i vattenmål. Förslaget innefattar en omorganisation och utökning
av laboratoriets personal. Det innebär, att under en gemensam föreståndare
upprättas tre avdelningar, nämligen en forskningsavdelning, ett
sekretariat och en utredningsavdelning för vattenmål med följande personaluppsättning.

A. Forskningsavdelning

1 laborator ................

2 laboratorer ...............

1 förste fiskmästare ........

3 laboratoriebiträden ........

2 » ........

B. Sekretariat

1 förste byråsekreterare

1 amanuens ..........

2 kanslibiträden ......

1 kontorsbiträde ......

1 expeditionsvakt ....
1 bitr. vaktmästare . . .

................. Ca 31

................. Ce 31

................. Ca 19

................. Ce 11

................. Cg 11

i reglerad befordringsgång

................. Ce 2!)

i reglerad befordringsgång

................. Ce 11

i reglerad befordringsgång
................. Ca 11

.................. eg io

2 liihang till riksdagens protokoll 1957. 1 samt. Nr 22

Kungl. Maj. ts proposition nr 22 år 1957

C. Utredningsavdelning

1 laborator ..............

4 fiskeriinspektörer ......

1 förste fiskmästare ......

8 fiskmästare ............

Ce 32
Ce 29
Ce 21
Ce 19

I förhållande till nuvarande antal tjänster inom laboratoriet innebär detta
förslag, att två befattningar dragés in, nämligen en biologisk assistent i reglerad
befordringsgång och en kansliskrivare, medan åtta nya befattningar
tillskapas, nämligen tre såsom fiskeriinspektör, en såsom amanuens, en
såsom fiskmästare, två såsom laboratoriebiträde i Cg 11 och en såsom
laboratoriebiträde i reglerad befordringsgång. Vidare förutsättes två laboratoriebiträden
i Cg 11 skola överföras å extra ordinarie stat.

Uppslaget att inrätta en forskningsavdeining och en avdelning, som uteslutande
sysslar med undersökningar och utarbetande av yttranden i vattenmål,
synes utredningsmannen väl värt att taga fasta på som en utväg
att effektivisera laboratoriets arbete i vattenmålen. Den för dessa avdelningar
föreslagna personaluppsättningen torde, såvitt utredningsmannen nu
kan bedöma, vara väl avvägd. Särskilt framhåller han den möjlighet, som
förslaget ger att åstadkomma en rationell uppdelning på regional basis av
personalen inom utredningsavdelningen.

Den föreslagna lönesättningen för den fiskesakkunniga personalen innebär
endast den avvikelsen från nu gällande förhållanden, att den för utredningar
i vattenmål avdelade förste fiskmästaren flyttas upp från lönegrad
Ce 19 till Ce 21 och att samtliga tjänster som fiskmästare flyttas upp från
lönegrad Ce och Cg 17 till Ce 19. Med hänsyn till vad förut anförts om avgången
utav fiskmästarpersonal är det enligt utredningsmannens mening
angeläget, att denna löneförbättring kommer till stånd.

Beträffande den administrativa personalen innebär förslaget, att en nyligen
beslutad kansliskrivartjänst, vilken ännu är vakant, skall dragas in
och att en tjänst som amanuens i reglerad befordringsgång skall inrättas.
Utökningen av övrig personal talar i och för sig för en förstärkning även
av den administrativa personalen. Ä andra sidan måste beaktas, att upprättandet
av en särskild på vattenmålen inriktad avdelning torde medföra viss
avlastning av byråsekreteraren, vilken hittills i stor utsträckning varit behjälplig
med att sätta upp yttranden och ersättningsförslag i målen. I samma
riktning verkar ett av Mellanbygdens vattendomstol nyligen taget initiativ
att som biträde åt sötvattenslaboratoriet vid upprättande av förslag till
ersättningar förordna en lantmätare. Utredningsmannen är därför icke beredd
att f. n. biträda förslaget i denna del. Frågan om förbättrad löneställning
för byråsekreteraren har utredningsmannen funnit ligga utanför ramen
för hans uppdrag.

Beträffande de nuvarande kostnaderna för sötvattenslaboratoriet anför
utredningsmanen i huvudsak följande.

Den för laboratoriets undersökningsverksamhet i samband med vattenmål
fastställda staten uppgår för budgetåret 1956/57 till sammanlagt 723 000

Kungl. Maj.ts proposition nr 22 år 1957

kronor, varav 375 000 kronor avser avlöningar och pensioneringskostnader
samt 348 000 kronor omkostnader. För sötvattenslaboratoriets verksamhet
i övrigt uppgår staten för samma budgetår till sammanlagt 144 100 kronor,
varav 115 200 kronor för avlöningar och 28 900 kronor för omkostnader.

De av utredningsmannen föreslagna förstärkningarna och löneförbättringarna
beräknas medföra följande ökning av kostnaderna per år i avrundade
belopp.

a) Löner för nya tjänster

3 fiskeriinspektörer Ce 29:29 ......................

1 fiskmästare Ce 19: 19............................

2 laboratoriebiträden Cg 11:11 ....................

1 laboratoriebiträde i reglerad befordringsgång (upptaget
enligt Ce 8:8) ............................

b) Löneökning för nuvarande tjänster

1 förste fiskmästare från Ce 19 till Ce 21 ............

7 fiskmästare från Cg och Ce 17 till Ce 19............

c) Indragning av 1 biologisk assistent i reglerad befordringsgång
(upptagen enligt Ce 25: 25) ..............

Nettoökning av lönerna

d) Resekostnader, 25 procent å löneökningen ..........

e) Allmänna driftsomkostnader, 25 procent å löneökningen

f) Pensionskostnader, 25 procent å löneökningen ......

Summa kostnadsökning

67	800
13	300
19	800
8	700	109	600
1	400
7	500	8	900
		18	500

100 000

25 000
25 000
25 000

175 000

Den totala kostnadsökningen utgör omkring 24 procent av den nuvarande
staten för sötvattenslaboratoriets sjöregleringsavdelning och omkring 20
procent av laboratoriets hela stat.

Utredningsmannen upplyser vidare, att de nyanskaffningar av möbler
och kontorsutrustning in. m., som förstärkningen föranleder, av sötvattenslaboratoriet
har beräknats icke komma att uppgå till högre belopp än att
detta kan rymmas under omkostnadsanslaget. Däremot kan utökningen
eventuellt medföra en engångskostnad för iordningställande av nya arbetsrum.

I fråga om intendentsorganisationens förstärkning erinrar utredningsmannen
om fiskeristyrelsens tidigare omnämnda framställning till Kungl. Maj :t
den 12 juni 1956, i vilken styrelsen hemställde bl. a., att Kungl. Maj:t för
budgetåret 1956/57 måtte dels bemyndiga styrelsen att i erforderlig omfattning
meddela fiskeriintendenterna i övre norra och nedre norra distrikten
partiell tjänstebefiuelse från de grupper av ärenden, styrelsen bestämmer,
samt att i anslutning härtill meddela lämpliga personer förordnande att
med vikariatslön bestrida dessa göromål, dels ock medgiva att vid statens
lokala fiskeriadministration skall få anställas två fiskmästare i lönegrad

Kungl. Maj. ts proposition nr 22 år 1957

Cg 17 och två kontorsbiträden i Cg 8. Även sistnämnda personal skulle användas
för förstärkning av de båda nordligaste distrikten. Utredningsmannen
uppger, att fiskeristyrelsen enligt uppgift förutsatt, att medel till den
begärda förstärkningen skulle anslås även för senare budgetår, så länge behov
därav föreligger.

Enligt utredningsmannens mening är den av fiskeristyrelsen sålunda föreslagna
förstärkningen av de båda norrlandsdistrikten nödvändig,
för att den rådande balansen skall kunna avarbetas och väntade nya
anspråk på utredningar i vattenmål skall kunna tillgodoses. Vad tidigare anförts
om den framtida utbyggnadsverksamheten i Norrland ger fullt fog
för antagandet, att behovet av förstärkningar i denna omfattning kommer
att föreligga under överskådlig tid. Även sedan tillströmningen av nya mål
mattats kommer, anför utredningsmannen, med all säkerhet efterfrågan på
fiskesakkunnigas medverkan i vattenmålen att under lång tid vara oförminskad.
Från de norrländska vattendomstolarna har sålunda uttalats, att
man avser att så långt möjligt utnyttja intendenterna även för utlåtanden
rörande det enskilda fiskeintresset. Med hänsyn härtill talar övervägande skäl
för att de nya intendents- och fiskmästarbefattningarna varaktigt knytes
till de båda norrlandsdistrikten och uppföres på extra ordinarie stat. Utredningsmannen
anser att, vilken anställningsform som än väljes, fiskmästarna
av rekryteringsskäl bör placeras i lönegrad 19, motsvarande löneställningen
för hushållningssällskapens fiskeriassistenter. Han upplyser, att
fiskeristyrelsen på förfrågan uppgivit, att personal med erforderlig kompetens
för besättande av två nya intendentsbefattningar finnes att tillgå inom
fiskeriadministrationen.

Utredningsmannen anför vidare, att det starkt kan ifrågasättas, om icke
även intendenterna i mellersta och nedre södra distrikten
behöver varaktig förstärkning med kvalificerad personal. Med hänsyn till
att — om sötvattenslaboratoriet bygges ut i föreslagen omfattning — möjlighet
torde finnas att i ökad utsträckning anlita laboratoriet för uppdrag
även inom dessa intendenters verksamhetsområden, är utredningsmannen
emellertid icke f. n. beredd all föreslå sådan förstärkning. Utredningsmannen
förutsätter dock, att fiskeristyrelsen kommer alt beredas möjlighet att
vidtaga åtgärder för tillfällig förstärkning inom dessa distrikt, om så visar
sig erforderligt. Enligt utredningsmannens mening föreligger otvivelaktigt
ett aktuellt behov av förstärkningar med kontorspersonal i de två nu behandlade
distrikten. Det måste sålunda, anför han, betecknas som en klar
misshushållning med kvalificerad arbetskraft, att intendenterna själva skall
ombesörja huvuddelen av allt skrivarbete och administrativt rutinarbete. I
vartdera av dessa två distrikt bör därför anställas ett kontorsbiträde i reglerad
befordringsgång. Det torde enligt utredningsmannen icke råda någon
tvekan om att tillräckliga arbetsuppgifter varaktigt kommer att finnas för
dessa biträden. Som elt mått på expeditionsarbetets omfattning anföres sålunda,
att antalet inkommande och utgående handlingar, varmed intendenten
i mellersta distriktet har att taga befattning, uppgår till åtminstone ett

Kungl. Maj. ts proposition nr 22 år 1957

tusental per år och att antalet diarieförda utgående skrivelser av större omfattning,
såsom yttranden till vattendomstolar och andra myndigheter, uppgår
till omkring 135 per år. Om övriga arbetsuppgifter så medger, torde
kontorsbiträdena även kunna anlitas för enklare laboratoriearbeten.

Mera tveksamt är enligt utredningsmannen, om det föreligger ett lika
starkt behov av heltidsanställd fiskmästarpersonal i dessa distrikt. F. n. tilllämpas
vanligen det förfarandet, att intendenterna i varje mål, där så behöves,
på vederbörande sökandes bekostnad tillfälligt anställer erforderlig
personal för provfisken, statistikinsamling o. d. Åtminstone tills vidare finner
utredningsmannen det kunna förutsättas, att behovet av särskild utredningspersonal
skall kunna tillgodoses på denna väg.

Löne- och omkostnadsstaten för fiskeriintendenterna uppgår för budgetåret
1956/57 till omkring 220 000 kronor. De av utredningsmannen föreslagna
förstärkningarna av organisationen beräknas medföra följande ytterligare
kostnader per år i avrundade belopp.

2 fiskeriintendenter Ce 32:32 ................................ 50 700

2 fiskmästare Ce 19: 19 ...................................... 26 100

4 kontorsbiträden i reglerad befordringsgång.................... 34 200

Resekostnader för 4 tjänstemän .............................. 20 000

Expenser .................................................. 10 000

Ökade hyreskostnader ....................................... 8 000

Summa kostnadsökning 149 000

Till detta belopp kommer engångskostnad för ytterligare möbler och kontorsutrustning.
Med hänsyn till nyligen företagen nyanskaffning inom nedre
norra distriktet torde den föreslagna personalökningen i detta distrikt icke
föranleda nämnvärda merutgifter i dessa hänseenden. För övriga distrikt
beräknar utredningsmannen nämnda engångskostnad överslagsvis till sammanlagt
2 500 kronor.

Med hänsyn till fiskeriintendenternas redan nu pressande arbetsförhållanden
finner utredningsmannen det önskvärt, att förstärkningen av intendentsorganisationen
genomföres under löpande budgetår. Därest detta icke
är möjligt, bör denna förstärkning liksom förstärkningen av sötvattenslaboratoriet
komma till stånd senast fr. o. in. den 1 juli 1957.

Sina undersökningar av de i anledning av förslagen om förstärkning av
personalen uppkommande lokalfrågorna redovisar utredningsmannen
på i huvudsak följande sätt.

Sötvatlenslaborcitoriet är nu inrymt i en byggnad, som i övrigt disponeras
av fiskeristyrelsens tillsynsavdelning. Möjligheterna att anvisa ytterligare
personal plats i sötvattenslaboratoriets lokaler är mycket begränsade. Till
nöds kan ytterligare två laboratoriebiträden och —- om ett befintligt arbetsrum
delas i två — en fiskeriinspektör beredas plats där. Enligt uppgift är
emellertid frågan om en utvidgning av tillsynsavdelningens lokaler f. n.
under övervägande. Sötvattenslaboratoriets lokalproblem synes böra lösas i
samband härmed, lämpligen på så sätt, att några av tillsynsavdelningens
nuvarande rum ställes till sötvattenslaboratoriets förfogande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1957

Fiskeriintendenten i övre norra distriktet har som arbetslokal endast ett
rum i en av länsstyrelsen disponerad barack i Luleå. Att bereda ytterligare
personal utrymme där torde vara uteslutet. Från byggnadsstyrelsen bar
emellertid inhämtats, att statsverket kommer att disponera utrymmen om
sammanlagt 450 m2 i ett nybygge i Luleå, som beräknas vara klart den 1
juli 1957 eller något senare, och att erforderliga utrymmen för den förstärkta
intendentsorganisationen i distriktet bör kunna beredas antingen i nybygget
eller i lokaler, som blir lediga genom att någon annan myndighet
flyttar. Dessutom kommer statsverket att få tillgång till vissa lokaler i ett
annat nybygge, som dock ej torde komma att påbörjas förrän år 1957. Innan
lokalfrågan definitivt ordnats, torde — enligt vad byggnadsstyrelsen
uppgivit — vissa utrymmen kunna provisoriskt anskaffas för den nya personalen.

Beträffande nedre norra distriktet föreligger möjligheter att bereda den
utökade personalen tillräckliga arbetsutrymmen i en i det närmaste inflyttningsklar
kontorslägenhet om tre rum och kök, som av statsverket disponeras
i ett nyuppfört bus i Härnösand.

Både intendenten i mellersta distriktet och intendenten i nedre södra distriktet
har expeditionslokalerna förlagda till sina bostäder. Tills vidare
torde utrymme för de föreslagna kontorsbiträdena kunna beredas i dessa
lokaler.

Behandlingen av frågan om finansieringen av den föreslagna utökningen
av fiskeriadministrationen inleder utredningsmannen med en redogörelse
för nu gällande bestämmelser och anför därvid bl. a. följande.

Enligt 11 kap. 97 § vattenlagen är sökande i ansökningsinål pliktig att
förskjuta bl. a. ersättning för undersökning enligt 11 kaj). 45 § 1 mom.
vattenlagen. Vad sålunda sagts beträffande sökande i ansökningsinål äger
motsvarande tillämpning i avseende på kärande i stämningsmål samt på
klagande i besvärs- och underställningsmål, i den mån kostnaden förorsakats
av hans besvär. I underställningsmål skall kostnad, som i lagrummet
avses, i princip förskjutas av sökandena till syneförrättningen.

Huruvida kostnad, som någon sålunda förpliktas att gälda, skall helt
eller delvis gottgöras honom av annan part avgöres, jämlikt sista stycket
i 11 kap. 97 § vattenlagen, enligt de regler som gäller rörande rättegångskostnader
i vattenmål. Med hänsyn till utformningen av sistnämnda regler
innebär detta, att ifrågavarande kostnader i ansökningsinål regelmässigt
stannar på sökanden.

I de fall fiskeriintendenterna har uppdrag av sådan omfattning, att undersökning
på platsen måste utföras, brukar de begära ersättning i varje
särskilt mål för rese- och traktamentskostnader samt utgifter för anlitande
av biträde o. d. Gottgörelsen utbetalas därvid från vattendomstolens kansli
av förskottsmedel, som sökanden i målet inlevererat enligt 11 kap. 97 § vattenlagen.
Intendenterna anses icke berättigade att, då uppdraget avser det
allmänna fiskeintresset, uppbära arvode för sitt arbete (NJA 1928 s. 562).
Huruvida samma princip gäller för det fall, intendentens uppdrag avser
frågan om skadesersättning åt enskilda fiskerättsägare, är mera tveksamt.
Sålunda synes fiskeristyrelsen omfatta den åsikten, att fiskeriintendent äger
uppbära arvode för utredning rörande enskilt fiske. Emellertid torde intendenterna
regelmässigt icke kräva arvode för sådan utredning. Med hänsyn
till gällande instruktionsbestämmelse om skyldighet för intendent att på begäran
såsom sakkunnig tillhandagå domstolar och andra myndigheter (2 §)
synes det också svårligen kunna göras gällande, att intendenternas rätt till

Kungl. Maj. ts proposition nr 22 år 1957

ersättning sträcker sig längre, då uppdraget avser enskilt fiske än om detsamma
hänför sig enbart till det allmänna fiskeintresset.

Som förut anförts, finansieras den av sötvattenslaboratoriet bedrivna undersökningsverksamheten
i vattenmål helt av regleringsintressenter utan
förmedling av vattendomstolarna. Rörande den rättsliga grunden härför
anför utredningsmannen.

Före den 1 juli 1950 bedrevs undersökningarna i de stora regleringsmålen
av sötvatlenslaboratoriets föreståndare såsom särskild sakkunnig, till
en början ensam men efterhand med biträde av särskild personal, som av
honom engagerades. Kostnaderna för denna personal och dess verksamhet
bestreds helt av regleringsintressenter. Vanligen påbörjades undersökningarna
långt innan ansökan om företaget ingivits till vattendomstol. I samband
med anslagsäskanden hos Kungl. Maj :t att föreläggas 1950 års riksdag
anförde fiskeristyrelsen bl. a. följande.

Denna ordning, att intressenterna i sjöregleringsföretagen bekostar det
omfattande förberedande undersökningsarbetet samt att för ändamålet en
personal av betydande omfattning lages i anspråk, måste ur flera synpunkter
anses otillfredsställande. Sålunda ter det sig ur pricipiell synpunkt mindre
tilltalande, att den blivande sökandeparten är direkt engagerad såsom finansiär
av undersökningarna, då därigenom dessas objektivitet i allmänhetens
ögon kan sättas i fråga. I organisatoriskt hänseende kan det nuvarande
systemet även göras till föremål för berättigad kritik. Den för undersökningarna
erforderliga personalen anställes av den sakkunnige utan att
fiskeristyrelsen äger befogenhet att inverka på dess antal samt anställningsoch
avlöningsförhållanden. Undersökningarna bedrives inom undersöknings-
och försöksanstalten för sötvattensfisket med anlitande av dess lokala
resurser i övrigt, men det möter med nuvarande ordning stora svårigheter
att tillgodoföra statsverket ersättning för dessa förmåner. Mot bakgrunden
av dessa förhållanden föreslås, att för fullgörande inom undersöknings-
och försöksanstalten för sötvattensfisket av sådana utredningsuppdrag,
som anstalten har att utföra på uppdrag av intressenter i vattenregleringsföretag,
i riksstaten skall uppföras ett särskilt förslagsanslag för löner
och omkostnader. Förslaget har uppgjorts i samråd med föreståndaren
för nämnda anstalt efter förebild av det av statsmakterna godkända systemet
för finansiering av hydrologiska undersökningar inom Sveriges meteorologiska
och hydrologiska institut. Styrelsen erinrar, att den nu föreslagna
lösningen icke skulle medföra några kostnader för statsverket, eftersom
de av statsverket förskjutna kostnaderna skulle motsvaras av en inkomsttitel.
Det blir med det föreslagna systemet tvärtom möjligt att tillgodoföra
statsverket ersättning för de förmåner i form av utnyttjande av lokaler och
andra resurser, som regleringsundersökningarna åtnjuter.

Fiskeristyrelsens framställning berördes i en den 2<S februari 1950 av särskilt
tillkallade sakkunniga till ebefen för justitiedepartementet avgiven
promemoria med förslag om ändrade bestämmelser till skydd för fisket vid
vattenkraft- och vattenregleringsföretag samt vid flottning. I anslutning till
eu redogörelse för fiskeristyrelsens framställning, som de sakkunniga ansåg
förtjäna beaktande, anfördes i promemorian följande (s. 110).

Den särskilda undersökningsverksamhet beträffande vissa större vattenregleringar,
som organiserats vid sidan av undersöknings- och försöksanstalten
för sötvattensfisket och som sysslar även med fiskefrågor av allmän
natur, bekostas helt av regleringsintressenterna (enligt 11 kap. 45 och 97
§§). Enligt fiskeristyrelsens förslag skulle denna ordning bibehållas, även

Kungl. Maj. ts proposition nr 22 år 1957

därest undersökningsverksamheten inordnades under fiskeristyrelsen, i del
anslaget å riksstaten för bekostande av verksamheten skulle motsvaras av
en inkomsttitel. Hinder därför synes ej möta i avfattningen av vattenlagen,
då statsverket torde vara berättigat att jämlikt It kap. 97 § uttaga avgift för
gäldande av kostnaden för undersökningsarbetet.

I 1950 års statsverksproposition tillstyrkte chefen för jordbruksdepartementet
(IX ht s. 228), att ett särskilt anslag skulle anvisas för ifrågavarande
ändamål. Dock borde enligt departementschefens mening inflytande ersättningar
för undersökningsverksamheten icke tillgodoföras riksstatens inkomstsida,
som fiskeristyrelsen föreslagit, utan i stället tagas till uppbörd
på anslaget. Riksdagen godtog de av departementschefen förordade riktlinjerna.

I samband med att undersökningsverksamheten i regleringsmål sålunda
inordnades under sötvattenslaboratoriet, fogades till 2 § i instruktionen för
fiskeristyrelsen bl. a. ett tillägg av innebörd, att styrelsen för fiskeribiologiska
undersökningar, som på uppdrag utföres av styrelsen i samband med
vattenregleringsföretag, äger uppbära ersättning enligt grunder, som fastställes
av Kungl. Maj :t eller, efter Kungl. Maj:ts bemyndigande, av styrelsen.

Genom vad sålunda förekommit får enligt utredningsmannen anses klarlagt,
att den rättsliga grunden för regleringsintressenternas skyldighet att
bekosta den inom sötvattenslaboratoriet bedrivna undersökningsverksamheten
i vattenmål utgöres av stadgandet i 11 kap. 97 § vattenlagen, att sökande
i ansökningsmål är pliktig förskjuta ersättning för undersökning enligt 45 §
1 mom. i samma kapitel. Med detta betraktelsesätt saknas fog för den invändning,
som ibland framställes mot den nuvarande finansieringsmetoden,
nämligen att den innebär, att sötvaltenslaboratoriets sjöregleringsavdelning
»lever på regleringsintressenternas nåd». Metoden får i stället ses som en
förenkling av det förfarande, som 11 kap. 97 § vattenlagen närmast synes
anvisa, nämligen att kräva ersättning i varje särskilt mål. Om tvist uppkommer
rörande regleringsintressenternas betalningsskyldighet, måste förutsättas,
att frågan kan underställas vattendomstolens prövning.

Vidare framhåller utredningsmannen, att i princip hinder icke kan anses
föreligga mot en sådan tillämpning av 11 kap. 97 § vattenlagen, att det allmänna
erhåller gottgörelse även för fiskeriintendentsorganisationens ianspråktagande
för utredningar i vattenmål. Till stöd härför anföres vad de
nyss citerade sakkunniga uttalat härom i förenämnda promemoria (s. 110).

Räckvidden av det förut åberopade prejudikatet (NJA 1928 s. 562) torde
inskränka sig till frågan om rätt för fiskeriintendent att för egen del uppbära
arvode. Det förhållandet, att undersökningen utföres av statstjänsteman,
kan ej i och för sig åberopas såsom skäl för befrielse för sökanden att
gälda kostnaden för undersökningen enligt vad ill kap. 97 f; stadgas. Alt
statsverket hittills ej tagit sin rätt i detta hänseende i anspråk, torde ha hafl
sin grund i att undersökningarna, med hänsyn till de arbetsuppgifter, som
i övrigt åligger fiskeriintendenterna, varit av summarisk karaktär och i regel
inskränkt sig till inhämtande av upplysningar av ortsbefolkningen vid
sammanträde, som anordnas enligt bestämmelserna ill kap. 45 §. Om en utvidgning
av fiskeriadministrationen skulle komma till stånd, så att även
undersökningsuppdrag av omfattande och komplicerad natur kan komma
att lämnas till fiskeritjänstemän såsom tjänsteuppdrag, lär emellertid ve -

Kungl. Maj. ts proposition nr 22 år 1957

derbörande sökandeparter få räkna med att statsverket tar möjligheten att
utkräva ersättning för de därmed förenade kostnaderna i bruk.

Anses det önskvärt, att de fiskesakkunniga organens verksamhet i vattenmål
i princip skall bekostas av sökandena, är det enligt utredningsmannens
mening av många skäl lämpligare att bygga på de möjligheter, gällande lag
sålunda får anses erbjuda, än att — vilket ifrågasatts som en annan lösning
av finansieringsproblemet — införa någon form av avgift i likhet med den
i 11 kap. 95 § vattenlagen stadgade s. k. vattendomstolsavgiften. Bl. a. har
avgiftssystemet den olägenheten, att det drabbar mycket ojämnt. Det torde
nämligen vara ogörligt att konstruera en avgift, som varierar rättvist efter
den arbetsinsats av fiskesakkunniga, som olika vattenbyggnadsföretag föranleder.

Om statsverket alltså enligt gällande lag torde vara berättigat att kräva
ersättning för sötvattenslaboratoriets och fiskeriintendenternas uppdrag i
vattenmålen, i de fall dessa uppdrag föranleder undersökning på platsen,
återstår att överväga dels i vilken omfattning denna rätt bör göras gällande,
dels i vilken ordning ersättningen bör uttagas.

Vad beträffar sötvattenslaboratoriet synes det utredningsmannen lämpligast,
att hela kostnaden för den föreslagna förstärkningen, vilken uteslutande
föranledes av ökade anspråk på utredningar i de stora vattenbyggnadsmålen,
drabbar sökandena i dessa mål. Någon anledning att frångå nuvarande
smidiga metod för uppbörden av sökandeparternas avgifter synes
icke föreligga. En omläggning till att i stället utkräva ersättning i varje särskilt
mål skulle i vissa hänseenden stöta på praktiska olägenheter. Sålunda
synes det vanskligt att åstadkomma en riktig avvägning, i vilken mån det
inom laboratoriet bedrivna forskningsarbetet kommer skilda mål tillgodo.

I fråga om fiskeriintendenterna, som ju utför undersökningar även i andra
vattenmål än ansökningsmålen, finner utredningsmannen det lämpligt
att begränsa parternas avgiftsskyldighet till mål av sistnämnda art. Endast
till en mindre del hänför sig nämligen intendenternas uppdrag till stämnings-,
besvärs- eller underställningsmål. Ofta har parterna i dessa mål icke
heller så stora ekonomiska resurser.

Ersättning bör enligt utredningsmannens mening uttagas även för undersökningar,
som utföres av fiskeriintendenterna enligt 5 § kungörelsen den
24 april 1953 angående förberedelse av vissa företag enligt vattenlagen och
14 kap. 5 § 2 mom. vattenlagen. Dessa undersökningar skall, enligt uttrycklig
föreskrift i nämnda lagrum, bekostas av företagaren. Likaså bör statsverket
tillgodoräkna sig ersättning i de fall intendent enligt vattendomstols
förordnande tages i anspråk för kontrolluppdrag på företagarens bekostnad.

Utredningsmannen framhåller, att det knappast är genomförbart att för
fiskeriintendenternas del begagna samma schablonmässiga uppbördssystem,
som tillämpas beträffande sötvattenslaboratoriet. Under det att sötvattenslaboratoriets
verksamhet i vattenmål väsentligen hänför sig till omfattande

Kungi. Maj. ts proposition nr 22 år 1957

sjöregleringsföretag med en begränsad grupp ständigt återkommande stora
sökandeparter, är kretsen av intendenternas »uppdragsgivare» betydligt mer
växlande och oenhetlig. På grund härav bör ersättningarna för intendenternas
undersökningar i stället uttagas i de särskilda målen. För att man därvid
skall få fram en enhetlig beräkningsgrund bör fastställas en officiell
taxa, efter vilken kostnaderna för varje särskilt uppdrag debiteras.

Metoden att uttaga ersättning för uppdrag efter en fastställd taxa är icke
ovanlig inom statsförvaltningen. Som exempel på myndigheter, vilka tilllämpar
ett sådant system, nämner utredningsmannen statens geotekniska
institut, statens provningsanstalt, statens väginstitut, lantbruksingenjörerna
och Sveriges meteorologiska och hydrologiska institut (SMHI). I synnerhet
den för SMHI gällande taxan, som efter förslag av SMHI är fastställd av
Kungl. Maj:t den 25 september 1952 (SFS 1952: 639), har utredningsmannen
funnit enkel och lämpad som förebild för ett motsvarande avgiftssystem för
fiskeriintendentsorganisationen samt anför härom följande.

I denna taxa anges för olika befattningsgrupper — förste statshydrolog,
statshydrolog etc. — ett ersättningsbelopp per timme för utfört arbete. Även
kontorister och biträdespcrsonal är upptagna bland dessa befattningar. I
nämnda ersättningsbelopp ingår lön, administrations- och expenskostnader
samt pensioneringskostnad. Administrations- och expenskostnaderna har
därvid beräknats till 25 procent av lönebeloppet och pensioneringskostnaden
till 18 procent av samma belopp. Bl. a. vid större uppdrag kan debitering
ske efter en annan grund, som innebär, att uppdragsgivaren påföres
ett belopp, motsvarande den verkliga utgiften för avlöning till den eller de
befattningshavare, som deltagit i arbetets utförande, under den tid de tagits
i anspråk för arbetet, ökad med 50 procent för allmänna administrations-
och expenskostnader samt för pensionskostnader.

Fn liknande taxa bör enligt utredningsmannens mening lämpligen kunna
fastställas för arbete, som utföres av fiskeriintendent och till intendentsorganisationen
fast knuten fiskmästare. I taxan bör alltså ingå lönekostnader
ävensom — i form av visst procentuellt tillägg till lönekostnaden — pensioneringskostnader
samt administrations- och expenskostnader. Den förenklingen
finner utredningsmannen dock böra genomföras, att kostnaderna för
kontorsbiträden skall inräknas i administrationskostnaderna. Utredningsmannen
har upprättat ett förslag till sådan taxa med ersättningsbeloppen
approximativt beräknade i överensstämmelse med det beräkningssätt, som
tillämpas av SMHI, dock med tillägg av kostnaderna för kontorsbiträden.
Taxan har för enkelhetens skull gjorts enhetlig för hela fiskeriintendentsorganisationen,
oaktat fast anställd kontorspersonal icke föreslagits i samtliga
distrikt.

Utredningsmannen finner det lämpligast, alt fiskeristyrelsen omhänderhar
uppbörden av ersättningarna. Förfarandet kan då enklast ordnas i huvudsak
så, att fiskeriintendenterna, efter uppdragets avslutande eller under
utredningens fortgång, inger räkning till styrelsen, angivande rese- och traktamentskostnader,
den arbetstid som åtgått, beloppet av särskilda utlägg
o. s. v., varefter fiskeristyrelsen utkräver och uppbär ersättningen. Av upp -

Kungl. Maj. ts proposition nr 22 år 1957

buret belopp utbetalas rese- och traktamentsersättning samt gottgörelse för
särskilda utlägg till vederbörande tjänsteman. I stället för att — på sätt 11
kap. 97 § vattenlagen närmast torde avse — hos vattendomstolen utkräva
på de särskilda målen belöpande ersättningar bör fiskeristyrelsen kunna
vända sig direkt till sökanden. Endast för det fall att tvist uppstår, bör ersättningsfrågan
underställas vattendomstolen.

överslagsmässigt räknar utredningsmannen med att kostnaderna för de
föreslagna förstärkningarna i de båda norrlandsdistrikten kommer att i sin
helhet täckas av sökandenas avgifter. Dessutom kan en avsevärd del av
kostnaderna för fiskeriintendentsorganisationen i övrigt — inberäknat föreslagna
biträdesförstärkningar — beräknas komma att motsvaras av sådana
avgifter. Det är därför enligt utredningsmannens mening sannolikt, att
det allmännas kostnader för fiskeriintendentsorganisationen, även om denna
utbygges i enlighet med vad utredningsmannen förordat, kommer att
med den föreslagna finansieringsmetoden bli icke obetydligt lägre än f. n.

III. Remissutlåtandena över utredningsmannens promemoria

Flertalet remissmyndigheter ansluter sig utan väsentligare erinringar till
förslaget. Statskontoret förordar emellertid inrättande av biträdande fiskeriintendenter
å extra stat i lönegrad 29 i stället för intendenter å extra ordinarie
stat i lönegrad 32 samt avstyrker lönegradsuppflyttning för fiskmästare.
Vidare föreslår ämbetsverket bl. a. — i likhet med riksräkenskapsverket —
att inkomsterna genom den föreslagna taxan för intendentspersonal skall tagas
till uppbörd å avlönings- och omkostnadsanslagen för fiskeriintendenter.
Fiskeristyrelsen anmäler bl. a. beträffande den föreslagna lönegradsplaceringen
av tjänsterna såsom fiskeriinspektör vissa betänkligheter med hänsyn
till konsekvenserna för rekryteringen inom andra avdelningar av styrelsen
samt hemställer i anledning av förslaget om viss ökning av styrelsens kamerala
personal. Fiskeriintendenten i övre norra distriktet rekommenderar inrättandet
av en lokalavdelning av sötvattenslaboratoriets utredningsavdelning
för övre Norrland samt ifrågasätter, om icke de nya fiskeriintendenterna
borde placeras vid sötvattenslaboratoriet. Fiskeriintendenten i övre södra
distriktet avstyrker tanken på en koncentration av ifrågavarande uppgifter
till sötvattenslaboratoriet, ifrågasätter behovet av en förstärkning av detta
laboratorium samt förordar, att förstärkningen av intendentsorganisationen
skall göras provisorisk. Fiskeriintendenterna i nedre södra distriktet och
Västerhavets distrikt berör i sina yttranden i huvudsak endast de egna distrikten.
Vattenöverdomstolen godtager i nuvarande läge den föreslagna förstärkningen
men anser, att en ingående undersökning bör göras framdeles. Länsstyrelsen
i Jämtlands län har till sitt yttrande fogat ett från hushållningssällskapet
i länet infordrat utlåtande. Av innehållet i de avgivna yttrandena
torde få återgivas följande.

Statskontoret anför, all storleken av den arbetskraftförstärkning, som
erfordras för att sötvattenslaboratoriet och fiskeriintendentsorganisationen

Kungl. Maj.ts proposition nr 22 år 1957

skall kunna utföra sina uppdrag i vattenmål på ett tillfredsställande sätt,
undandrager sig ämbetsverkets säkra bedömande, samt att detta spörsmål för
övrigt är avhängigt av i vilken utsträckning ytterligare tjänster må komma att
inrättas vid vattendomstolarna. Vid prövningen av förevarande förslag måste
enligt ämbetsverket vidare beaktas, huruvida erforderliga lokalutrymmen
står till förfogande vid sötvattenslaboratoriet. Ämbetsverket framhåller ytterligare,
att åtgärder bör vidtagas för att åstadkomma rationellare arbetsmetoder
beträffande laboratoriets undersökningar i vattenmål. Statskontoret
kan nämligen icke undgå att finna det anmärkningsvärt, att laboratoriet ännu
icke avgivit slutligt utlåtande i något mål och att vissa av sakkunniguppdragen
hänför sig till så lång tid tillbaka som år 1942. Om laboratoriet
i fortsättningen skall utföra utredningsuppdrag rörande det enskilda fiskeintresset
i vattenmål, synes det oundgängligen erforderligt, att undersökningsresultaten
kan redovisas i snabbare takt än som hittills skett.

Vad angår den tilltänkta utbyggnaden av fiskeriintendentsorganisationen
ifrågasätter statskontoret lämpligheten av att — såsom utredningsmannen
föreslagit — utöka antalet fiskeriintendenter med två nya sådana befattningshavare.
Enligt ämbetsverkets mening bör det övervägas, om icke två
befattningar kan inrättas som biträdande fiskeriintendent i förslagsvis lönegrad
29. Befattningarna bör tills vidare upptagas som extra. Med anledning
av förslaget om reglering av löneställningen för fiskmästare och en förste
fiskmästare vid sötvattenslaboratoriet erinrar ämbetsverket, att dessa befattningar
uppflyttades till gällande lönegrader — 17 respektive 19 — genom
beslut av 1952 års riksdag, som därvid biföll Kungl. Maj :ts på 1949 års
tjänsteförteckningskommittés förslag grundade hemställan i frågan (prop.
1952:241, bil. A: 120). Statskontoret har icke funnit tillräckliga skäl vara
anförda för en ytterligare höjning av tjänsterna, varför förslaget i denna del
avstyrkes. Beträffande anställningsformen för de av utredningen berörda
tjänsterna finner statskontoret sig, utom såvitt angår förutnämnda befattningar
som fiskeriintendent (biträdande fiskeriintendent), ej ha något att
erinra mot att den extra ordinarie anställningsformen kommer till användning
under förutsättning, att ett mera permanent behov av tjänsterna kan
anses föreligga.

Utredningsmannen har ansett, att ersättning för arbete, som tjänstemän
inom fiskeriintendentsorganisationen utför i egenskap av sakkunniga i vattenmål,
bör uttagas endast, då fråga är om ansökningsmål. Ämbetsverket
finner skäl tala för att tjänstemännens kostnader för resor m. in. gäldas av
parterna, även då sakkunnigförordnandet meddelats i stämnings-, besvärseller
underställningsmål. I det till promemorian fogade förslaget till taxa
å ersättning för vissa uppdrag, som verkställas inom statens lokala fiskeriadministration,
har timersättningen för fiskmästares arbete upptagits till
1.4 kronor. Denna ersättning synes enligt statskontorets mening förhållandevis
låg, därest fiskmästartjänsterna enligt utredningsmannens förslag skall
uppflyttas till lönegrad 19. Om däremot den nuvarande löneställningen för
tjänsterna bibehålies oförändrad, såsom statskontoret förordat, torde er -

Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1957

sättningsbeloppet kunna godtagas. I övrigt understryker ämbetsverket vikten
av att ersättningsbeloppen i taxan justeras vid förändringar i kostnadsläget.

Statskontoret anför slutligen, att i ärendet ej berörts frågan om den budgettekniska
redovisningen av de medel, som kommer att inflyta till statsverket
xid tillämpningen av nyssnämnda taxa. Under erinran om att uppbördspost
finnes upptagen under såväl avlönings- som omkostnadsanslaget för fiskeriintendenter
in. in. föreslår statskontoret, att även nu ifrågavarande medel
skall tagas till uppbörd å dessa anslag. Redan tillämpade principer för uppbördsmedlens
fördelning å respektive anslag synes vidare böra gälla även
beträffande nu avsedda inkomster. Till befattningshavare vid fiskeriintendentsorganisationen
utgående gottgörelse bör i anslutning härtill helt bestridas
från avlönings- respektive omkostnadsanslaget.

Riksräkenskapsverket, som begränsat sitt yttrande till frågan om de föreslagna
förstärkningsåtgärdernas finansiering, anför att ämbetsverket icke
har något att erinra mot vare sig förslaget till bestridande av sötvattenslaboratoriets
ökade kostnader eller förslaget till taxa för fiskeriintendenter
m. fl. Ämbetsverket anser, att inflytande ersättningar för av fiskeriintendent
och fiskmästare verkställda uppdrag bör såsom särskilda uppbördsmedel
redovisas under fiskeriintendenternas avlönings- och omkostnadsanslag. I
avlöningsstaten bör sålunda upptagas en särskild post, förslagsvis betitlad
Ersättningar för undersökningar, till ett belopp motsvarande vad som kan
beräknas inflyta enligt taxan såsom ersättning för på uppdragen belöpande
avlönings- och pensioneringskostnader samt administrations- och expenskostnader.
I omkostnadsstaten hör en lika betitlad post upptagas till ett
belopp, motsvarande vad som kan beräknas inflyta såsom ersättning för
rese- och traktamentskostnader ävensom särskilda utlägg i anledning av
uppdragen. Den del av kostnaderna för avlöningar till fiskmästarna ävensom
av kostnaderna för fiskmästarnas resor, som icke belöper sig på nu
ifrågavarande undersökningar, bör enligt riksräkenskapsverkets mening liksom
hittills täckas genom gottskrivning av den i avlönings- respektive omkostnadsstaten
uppförda inkomsttiteln Bidrag av vissa fiske- och arrendeavgiftsmedel.

Fiskeristijrelscn med statens fiskeriförsök tillstyrker i princip de av utredningsmannen
föreslagna åtgärderna till förstärkning av statens lokala fiskeriadministration
och sötvattenslaboratoriets organisation för fiskeribiologiska
undersökningar i vattenregleringsmål. I anslutning härtill understryker
styrelsen vikten av all styrelsens tillsynsavdelning, vilken handhar bl. a. vattenmål,
som avser vattenförorening, inom sitt område får. en för vattenmålens
behandling ändamålsenlig och tillräckligt stor personal- och laboratorieuppsättning.
Vidare framhåller styrelsen, att vissa av utredningsmannen berörda
löneställningsfrågor synes medföra konsekvenser för andra områden.
Härom anföres i huvudsak följande.

Vad beträffar de föreslagna tre fiskeriinspektörstjänsterna i Ce 29 torde få
framhållas, dels att denna lönegrad och tjänstebenämning förekommer vid

Kungl. Maj.ts proposition nr 22 år 1957

sötvattenslaboratoriet men icke inom fiskeriväsendet i övrigt, dels att meningen
torde vara, att de föreslagna inspektörstjänsterna vid sötvattenslaboratoriet
skall rekryteras med relativt nyutexaminerade biologer. Konsekvenserna
härav blir för fiskeristyrelsen och havsfiskelaboratoriet, att dessa institutioner,
som endast kan erbjuda reglerad befordringsgång enligt 1947 års
befordringskungörelse med lönegrad 19 eller 21 för magistrar och licentiater,
över huvud taget icke kan konkurrera med sötvattenslaboratoriet om yngre
biologer. Löneskillnaden blir ju tio respektive åtta lönegrader vid olika underavdelningar
inom en och samma institution. Härtill kommer, att befordringstjänsterna
inom styrelsen — byråinspektörerna — för vilka fordras licentiatexamen
och tre års tjänstgöring inom verket, alltså fiskeriintendentskompetens,
är placerade i Ce 27 liksom mellangradstjänsterna vid tillsynsavdelningen.
En förutsättning för bifall till den av utredningsmannen föreslagna
lönegradsplaceringen för fiskeriinspektörerna måste därför enligt styrelsens
mening vara, att styrelsen och andra styrelsen underställda institutioner
än sötvattenslaboratoriet får samma möjligheter som detta laboratorium
att bjuda yngre biologer lönegrad 29.

Även den föreslagna uppflyttningen av fiskmästarna vid sötvattenslaboratoriet
från i allmänhet lönegrad 17 till lönegrad 19 har konsekvenser för andra
delar av fiskeriväsendet, nämligen i första hand för fiskmästarna vid statens
fiskodlingsanstalter och statens fiskeriförsöksstation, vilka vid bifall till
den föreslagna lönegradsplaceringen inom sötvattenslaboratoriet enligt styrelsens
mening icke rimligen kan få kvarbli i lönegrad 17. Även i förhållande
till hushållningssällskapens fiskeriassistenter medför ett godtagande av
den föreslagna löneställningen för sötvattenslaboratoriets fiskmästare vissa
konsekvenser. Eftersom spörsmålet innefattar en förhandlingsfråga har styrelsen
icke något yrkande i vidare mån än att vederbörande personalorganisation
eller organisationer beredes tillfälle att framföra sina synpunkter och
önskemål på den föreliggande frågan.

Fiskeristyrelsen framhåller vidare, att de av utredningsmannen föreslagna
förstärkningarna av sötvattenslaboratoriet och statens lokala fiskeriadministration
samt den ordning för finansieringen av härav föranledda kostnader
— förskott från vederbörande intressenter och taxesystem — med nödvändighet
kommer att medföra en högst betydande merbelastning för styrelsens
kamerala organisation, som bär det uteslutande redogöraransvaret för utgifter
och inkomster inom styrelsens verksamhetsområde. Det blir därför enligt
styrelsens mening såsom en konsekvens av den föreslagna förstärkningens
genomförande nödvändigt att, till dess närmare erfarenheter vunnits, utöka
styrelsens kamerala organisation med minst en kvalificerad befattningshavare
i kontorskarriären. Med hänsyn till arbetsuppgifterna bör denne befattningshavare
placeras lägst som kontorist i lönegrad 13. Härav föranledda
kostnader torde enligt styrelsen böra bestridas i samma ordning, som må bli
stadgad för kostnaderna för de av utredningsmannen förutsedda förstärkningsåtgärderna.

Till fiskeristyrelsens utlåtande har fogats särskilt yttrande av föredraganden,
byråchefen Wikland, som anser, att styrelsen bort ha yrkat, att förstärkningen
av sjöregleringsorganisationen skall ställas på framtiden, under det
att förstärkningen av fiskeriintendentsorganisationen skall lösas omedelbart
och i ett sammanhang. Wikland, som anser, att en ytterligare förstärkning

Kungl. Maj. ts proposition nr 22 år 1957

av sötvattenslaboratoriets sjöregleringsavdelning endast kommer att leda till
ett konserverande av en bestående, föga rationell ordning på förevarande område,
anför till stöd för sin mening bl. a. följande.

Man måste gå helt andra vägar än f. n., när det gäller att finna en rationell
lösning av frågan om fiskeersättningar i vattenmål. Ett utomprocessuellt
samarbete mellan parterna under överinseende av auktoritativ ortsmyndighet,
närmast länsstyrelsen, i syfte att trygga rätten för de små och svaga,
skulle tvivelsutan leda till vida bättre resultat än långrotningen för avgörandet
av diverse petitesser i regleringsmålen. För ett dylikt smidigt förfarande
kräves schabloner och normer för skadevärderingen, vilka det kunde ankomma
på fiskeristyrelsen att utarbeta på grundval av sötvattenslaboratoriets
nuvarande erfarenheter. Här föreligger efter föredragandens sätt att se den
kanske viktigaste uppgiften för sötvattenslaboratoriet, som ju har ett omfattande
material till sitt förfogande för utarbetandet av dylika normer.

Fiskeriintendenten i övre norra distriktet, vilken tillstyrker utredningsmannens
förslag, framhåller beträffande vattendomstolarnas fördelning av
hithörande uppdrag samt i fråga om problemen inom det egna distriktet i huvudsak
följande.

Det kan råda tveksamhet om hur vattendomstolarnas uppdrag i framtiden
lämpligen bör fördelas mellan sötvattenslaboratoriets utredningsavdelning
och fiskeriintendenterna. Det synes av utredningsmannens utlåtande sannolikt,
att mål rörande tillåtligheten av kraftverksbyggen i älvarna ävensom
utredningar om enskild skada, förorsakad av dessa företag, skulle komma
att åvila fiskeriintendenterna. Det kan tyckas, att en så väsentlig förstärkning
av arbetskraften, som utredningsmannen föreslagit beträffande intendenterna,
borde vara helt till fyllest. Dock föreligger därvid alltjämt en allvarlig
risk för att intendenterna icke skall kunna genomföra så omfattande
undersökningar, att dessa verkligen kan läggas till grund för yttrandena. De
mindre omständliga utredningar, som nu medhinnes, synes i många fall ej
vara tillfyllest. Detta framgår av de preliminära undersökningsresultat, som
framkommit vid en sedan ett par år pågående fiskeribiologisk undersökning
under vetenskaplig ledning av dr. rer. nät. Karl Muller och administrerad av
Norrbottens läns hushållningssällskap. Utan grundligare undersökningar
synes risken för en felbedömning av skadornas art vara betydande. Vidare
medför bristen på undersökningar, att material saknas för en uppskattning
av de uppdämda älvsträckornas framtida betydelse och värde som fiskevatten.
Den väntade utbyggnaden av kraftverk blir synnerligen omfattande och
kan inom t. ex. Skellette och Lule älvar på mindre än 15 år beräknas omvandla
inemot 30 mil älvlopp till sjösträckor. För att möjliggöra en ur fiskeribiologisk
synpunkt riktig bedömning av denna omdaningsprocess synes det
föreligga ett stort behov av att grundliga undersökningar kommer till stånd.
Trots (len föreslagna förstärkningen av intendentstjänsterna kan man inte
beräkna, alt sådana undersökningar skall hinna genomföras. Det synes nödvändigt,
att problemen snarast angripes av fältarbetande biologer, vilka icke
är alltför bundna av administrativa göromål. Fiskeriintendenten i övre norra
distriktet anser sig därför böra rekommendera, alt en lokal utredningsavdelning
— främst för studiet av rinnande vatten — förläggcs till övre Norrland
med intim kontakt med vattendomstol och intendentsorganisationen. Den
bör administrativt sortera under fiskeristyrelsen, exempelvis som en lokalavdelning
av sötvattenslaboratoriets utredningsavdelning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 22 år 1957

Intendenten i övre norra distriktet ifrågasätter vidare, om icke en av eller
båda de intendenter, som helt skulle få ägna sig åt de aktuella kraftverksmålen,
bör placeras vid den lokala utredningsavdelningen för att i görligaste
mån kunna göra egna undersökningar i samband med målen. Fördelarna
med en sådan detaljlösning inom ramen för den av utredningsmannen föreslagna
förstärkningen borde enligt intendentens mening också visa sig i bättre
kontakt med vattendomstolen och enhetligare bedömning av likartade
frågor. De framförda önskemålen om förbättrade möjligheter dels i fråga om
fiskeribiologiska undersökningar inom sådana älvavsnitt, som planeras bli
utbyggda med kraftverk, dels i fråga om kontakten mellan vattendomstolen
och dess fiskerisakkunnige torde enligt intendentens mening kunna bedömas
såsom detaljfrågor, vilka fiskeristyrelsen bör äga möjligheter att på
grundval av vunna erfarenheter ordna på lämpligaste sätt.

Fiskeriintendenten i nedre norra distriktet tillstyrker utredningsmannens
förslag till personalförstärkning, såvitt avser hans eget distrikt, och understryker,
att det är ytterst angeläget, att förstärkningen genomföres så snart
som möjligt. I fråga om tillräckligheten av nämnda förstärkning anför intendenten
i huvudsak följande.

Huruvida den av utredningsmannen föreslagna förstärkningen verkligen
blir tillräcklig för kommande ökade anspråk på utredningar i vattenmål,
kan icke nu bedömas. Denna fråga är främst beroende av hur fiskeristyrelsen
önskar fördela förordnandena i vattenregleringsmålen (sjöreglerings-,
års- och korttidsregleringsmål) mellan sötvattenslaboratoriet och fiskeriintendenten,
samt i vilken utsträckning vattendomstolarna önskar, att fiskeriintendenten
skall utföra utredningar även i fråga om inverkan på enskilda
fiskeintressen. Det är uppenbart, att om fiskeriintendenten i nedre norra distriktet
skulle förordnas av fiskeristyrelsen i regleringsmål och av vattenrättsdomarna
i fråga om enskilda fiskeintressen i förhållandevis större utsträckning
än f. n., så är den föreslagna personalförstärkningen ej på långt
när tillräcklig. Man måste emellertid i detta sammanhang beakta, att fiskeriintendenten
i varje särskilt större vattenmål, där fiskefrågorna är svårlösta,
kan begära att få anlita särskild medhjälpare. En tillfällig eller plötsligt påkommande
överbelastning finnes därför viss möjlighet att avhjälpa under
förutsättning, att kvalificerad medhjälpare kan erhållas. Det synes därför
icke vara anledning att frångå fiskeristyrelsens av utredningsmannen tillstyrkta
förslag till förstärkning. Skulle det framdeles visa sig, att förordnanden
enligt såväl It kap. 36 § som It kap. 45 § vattenlagen skulle bli av alltför
stor omfattning, synes man, när detta kan bli aktuellt, kunna utöka personalen
och finansiera denna ytterligare förstärkning på samma sätt, som
nu föreslagits av utredningsmannen. Det må även framhållas, att en ytterligare
personalförstärkning utöver den föreslagna kräver ökade kontorsutrymmen,
vilket f. n. kan vara svårt att åstadkomma men framdeles lätt låter
sig ordnas.

I fråga om den föreslagna lönegradsplaceringen understryker intendenten
i nedre norra distriktet vikten av att fiskmästaren placeras i lägst lönegrad
Ce 19. Fiskmästaren måste nämligen enligt intendentens mening på egen
hand och på mycket begränsad tid kunna göra undersökningar och sammanställningar,
som kan direkt bifogas intendentens yttranden till vattendomsto -

Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1957

larna. Härför kräves förutom vanliga kvalifikationer flera års erfarenhet av
sådana ärenden, varom här är fråga. Beträffande syneförrättningar och underställningsinål
avseende flottning anför intendenten bl. a., att dessa möjligen
bör upptagas bland de ärenden, för vilka ersättning för undersökningar
bör uttagas enligt utredningsmannens förslag.

Fiskeriintendenten i mellersta distriktet tillstyrker den i utredningsmannens
promemoria föreslagna utbyggnaden av sakkunnigorganen i vattenmål
till avarbetande av rådande balans och till förbättring av fiskeriintendenternas
arbetsförhållanden samt understryker det oundgängligen nödvändiga
i att intendenten i mellersta distriktet erhåller i förslaget anfört kontorsbiträde.
Intendenten finner ej anledning till erinran mot den föreslagna
taxan å ersättning för vissa uppdrag, som verkställes inom statens lokala
fiskeriadministration, samt anför beträffande fiskeriintendents arbetsupp -

gifter, särskilt i vattenmålen, bl. a. följande.

Fiskeriintendenten skall ha överinseendet över allt fiske i distriktet. Därmed
följer, att han bör handha prövningen av tillåtligheten av de skilda
vattenbyggnaderna liksom även, efter det att dom fallit, kontrollen over åtgärderna
och dessas effektivitet. Då kan intendenten, sasom instruktionen
för statens lokala fiskeriadministration sager, folja och framja fisket. A -betet med utredningen i varje särskilt mål samt med förslag till vilka åtgärder
in. in. som skall vidtagas till tryggandet av fisket, kan däremot helt
eller delvis fördelas till sötvattenslaboratonet. I mellersta distriktet ai ordningen
nu sålunda, att intendenten handhar hela bestyret med vattenmalen
i de nedre delarna av de tre stora vattendragen i distrikte , d. v. s. Ljungan,
Ljusnan och Dalälven. Grundlinjer för hur fiskevården skall drivas i detta
område, har även uppdragits. I de övre delarna av namnda alvar har daiemot
sötvattenslaboratonet hand om vattenmalen. Detta ar sålunda fallet
med Holmsjöarna i Ljungan, Lössen i Ljusnan samt 1 rangslet och Siljan i
Dalälven. Konktakt hålles dock med laboratoriet av intendenten i detta vattenområde.
Denna fördelning har befunnits ändamålsenlig, ehuru dock pa
grund av otillräckliga arbetsmöjligheter arbetet icke kunnat drivas tillräckligt
snabbt, varför balans har uppstått.

Fiskeriintendenten i övre södra distriktet anför, alt i enlighet med utredningsmannens
förslag någon personalförstärkning inom hans distrikt ej erfordras.
I fråga om den föreslagna förstärkningen inom andra distrikt uttalar
intendenten, att denna synes böra erhålla provisorisk karaktar, emedan
det enligt hans mening kan förväntas, att vattenmålen efter något ellei
några tiotal år kommer att minska i antal. Vidare ifrågasätter intendenten,
om den föreslagna, betydande förstärkningen av sötvattenslaboratoriets personal
är erforderlig. Härom anför intendenten bl. a. följande.

I vid vattendomstol anhängiggjorda mål har fiskeriintendenten i de allra
flesta fall i olika sammanhang erhållit kännedom om ifrågavarande vatten,
innan ärendet upptagits till behandling i vattendomstolen. Fiskernntendentens
sålunda erhållna kännedom om de lokala förhållandena, stödda pa anteckningar
i arkivet, är av största värde vid yttrandet till vattendomstolen.
Fiskeriintendenten bör därför enligt intendentens mening alltjamt i största
utsträckning förordnas att avgiva yttrande i vattenmål. Någon motsvarande

:! H!hang till riksdagens protokoll 1957. 1 samt. Nr 22

Kungl. Maj. ts proposition nr 22 är 1957

lokal kännedom finnes ej för sötvattenslaboratoriets tjänstemän, och dessa
kan ej heller utan tidsödande undersökningar förvärva den. Sötvattenslaboratoriets
uppgift bör vara att genom vetenskapliga undersökningar rörande
sjöregleringars etc. inverkan på fisket framskaffa fakta, som fiskeriintendenterna
sedan har att bygga på vid avgivande av yttranden. En koncentrering
till sötvattenslaboratoriet av samtliga fiskefrågor, som sammanhänger
med vattenmål, avstyrker intendenten på det bestämdaste. Endast i
undantagsfall, då det gäller synnerligen omfattande vattenmål eller då det
ur fiskeribiologisk synpunkt är erforderligt med omfattande och tidsödande
undersökningar, synes sötvattenslaboratoriet böra förordnas att avgiva
yttrande.

Fiskeriintendenten i nedre södra distriktet uttalar, att den föreslagna
personalförstärkningen med ett kontorsbiträde inom sagda distrikt utan
tvivel kommer att vara av mycket stort värde, samt hemställer om prövning
av behovet av fiskmästartjänster även i fråga om nämnda distrikt.
Till stöd för denna framställning anför intendenten i huvudsak följande.

Redan nu finnes omfattande arbetsuppgifter för en fiskmästare inom
distriktet. För de kommande åren har sålunda bl. a. planerats undersökningar
över omfattningen av de förluster å utvandrande ål, som olika kraftverk
förorsakar. Enligt vattendomstolarnas bestämmelser skall dessa undersökningar
bekostas av kraftverksägarna. Enligt preliminära beräkningar
torde en undersökning av förhållandena vid varje kraftverk taga en tid av
tre till sex veckor, vartill kommer bearbetning och sammanställning av resultaten.
En fiskmästare torde därför ej hinna med att undersöka mer än
högst ett tiotal kraftverk per år, sannolikt blott halva detta antal. Under
de närmaste två åren är här antydda undersökningar oundgängligen nödvändiga
vid tio å tolv kraftverk. Därefter får man räkna med att ytterligare
ett stort antal kraftverk står i tur för undersökning. Till detta kommer
behovet av undersökningar av lax- och laxöringförande vatten samt vidtagande
av åtgärder för att höja dessas avkastning ävensom sådana undersökningar
av reglerade sjöar, som ej kan hänskjutas till sötvattenslaboratoriets
sjöregleringsavdelning.

Fiskeriintendenten i Västerhavets distrikt framhåller, att han för egen
del, i varje fall f. n., icke har något mera överhängande behov av arbetsbiträde
med hänsyn till vattenmålen. Som helhet finner intendenten det
emellertid uppenbart, att på sötvattnets område en förstärkning av de fiskesakkunniga
organen i vattenmål är i hög grad behövlig.

Vattenöverdomstolen finner de föreslagna förstärkningarna av de fiskesakkunniga
organen väl motiverade och i varje fall ej för högt tilltagna. Vattenöyerdomstolen,
som vidare konstaterar, att förstärkningarna i nuvarande
läge innebär en godtagbar lösning, anser det dock lämpligt med en ingående
översyn framdeles och anför härom i huvudsak följande.

Av förslaget framgår, att det är nödvändigt, att de fiskesakkunniga organen
i vattenmål kraftigt förstärkes för att kunna tillgodose vattendomstolarnas
allt mer växande behov av sakkunnigutredningar i fiskefrågor. Det
skulle säkerligen vara lämpligt, att en ingående översyn av de fiskesakkunnigas
organisation verkställes från såväl organisationstekniska som ekonomiska
synpunkter. Med hänsyn till det kritiska läget för vattenrättskipningen
är emellertid snabba åtgärder av nöden. Det torde därför för dagen

Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1957

icke finnas anledning begära en allmän översyn, allra helst som de nu föreslagna
åtgärderna icke torde på olämpligt sätt föregripa en sådan översyn.

I fråga om fördelningen av uppdrag på sakkunnigorganen anför vattenöverdomstolen
följande.

För att effektiviteten hos sakkunnigorganisationen skall bli god, måste
dubbelarbete undvikas. Sådant arbete synes f. n. förekomma i viss omfattning
genom att i ett och samma mål fiskeutredningen handhas såväl av vederbörande
fiskeriintendent (företagets inverkan på allmänt fiskeriintresse)
som av sötvattenslaboratoriet (företagets inverkan på det enskilda fisket).
Denna ordning torde, såsom framhålles i utredningen, vara föranledd av en
medveten strävan hos fiskeristyrelsen. I ett läge med hårt ansträngda arbetskrafter
kan detta dock knappast betecknas såsom rationellt. Fiskeristyrelsen
och vederbörande vattenrättsdomare torde emellertid redan enligt vad nu
gäller ha möjlighet att i samråd åstadkomma en mera rationell fördelning av
ärendena.

Med anledning av vad vattenrättsdomarna i Söderbygdens och Västerbygdens
vattendomstolar i vissa till vattenöverdomstolen avgivna yttranden anfört
om behovet av förstärkning åt fiskeriintendenten i nedre södra distriktet,
anser sig vattenöverdomstolen böra understryka utredningsmannens yttrande
angående beredande av möjlighet för fiskeristyrelsen att vidtaga åtgärder
för tillfällig förstärkning.

I fråga om sättet för finansiering av de föreslagna förstärkningarna kan,
framhåller vattenöverdomstolen, såsom vattenrättsdomaren i Norrbygdens
vattendomstol Löwing anfört i sitt yttrande, göras vissa erinringar av principiell
natur. Det sedan år 1950 gällande systemet för bekostande av sötvattenslaboratoriets
verksamhet i vattenmål har emellertid fungerat smidigt.
Med hänsyn härtill och då, såsom förut antytts, principiella överväganden
rörande de ekonomiska synpunkterna icke bör hindra ett snabbt genomförande
av erforderliga åtgärder, föranleder utredningsmannens förslag på
denna punkt ej anmärkning. Grundtanken i förslaget att ålägga sökande
i ansökningsmål skyldighet att i viss utsträckning betala utredningar av
fiskeriintendenterna lämnar vattenöverdomstolen likaså utan erinran. Föi
den händelse den föreslagna taxan kan anses skälig, finnes enligt vattenöverdomstolens
mening icke anledning att göra någon invändning mot utredningsmannens
förslag i denna del.

I yttrande till vattenöverdomstolen tager vattenrättsdomaren i Norrbygdens
vattendomstol Löwing upp sötvattenslaboratoriets arbete samt ställning som
fiskesakkunnigt organ och anför härom i huvudsak följande.

Från vattendomstolens sida torde fördelningen av arbetsuppgifter mellan
sötvattenslaboratoriet och fiskeriintendenter i stor utsträckning ha bestaints
främst med hänsyn till möjligheterna att någorlunda snabbt få resultat,
som kunnat användas, och i mindre män av principiella synpunkter. Uppspaltning
av utredningen om kraftutbyggnadsforetags inverkan på Dske
på skilda sakkunniga, en för det allmänna fiskeintresset och en for de enskilda
fiskeintresset, är ingalunda rationell. Den benägenhet, som jätte
domstolen under senare år gett prov på, att i stora kraftverksmål ge hela
utredningsuppdraget åt fiskeriintendenter torde sammanhanga såväl med

Kungl. Maj:ts proposition nr 22 dr 1957

den stora balansen av ofullbordade utredningar hos sötvattenslaboratoriet
som med ökad insikt om angelägenheten att undvika uppdelning av fiskeutredningen
i ett mål på skilda sakkunniga. Den föreslagna förstärkningen
av de fiskesakkunniga organen är behövlig, även om vattendomstolarna
icke skulle utbyggas vidare. Dessa organ har länge visat sig ha otillräcklig
arbetskraft. Utbygges vattendomstolarna enligt lagmannen Viklunds förslag,
torde det ej dröja länge, förrän den föreslagna förstärkningen av de
fiskesakkunniga visar sig vara i minsta laget. Det framgår ej av utredningsmannens
promemoria, om förstärkningsåtgärderna inom sötvattenslaboratoriet
är så omfattande, att törsöksfisken i erforderlig utsträckning framdeles
kan utföras med laboratoriets egen personal. Det torde ha förekommit,
att försöksfisken i ej ringa utsträckning för laboratoriets räkning utföres av
personal, som helt är i sökandeparters tjänst. Detta system bör — såvitt
möjligt — undvikas och opartisk personal användas.

Mot formen för finansieringen av sötvattenslaboratoriets verksamhet anmärkte
fiskeristyrelsen i samband med anslagsäskanden till 1950 års riksdag,
att det ur principiell synpunkt skulle vara mindre tilltalande, om den
blivande sökandeparten var direkt engagerad såsom finansiär av undersökningarna,
enär därigenom dessas objektivitet i allmänhetens ögon kunde
sättas i fråga. Den förändring avseende finansieringen av laboratoriet, som
beslöts år 1950, synes emellertid vara ganska obetydlig och huvudsakligen
av formellt slag. Till det yttre förefaller sötvattenslaboratoriets personal att
vara statliga tjänstemän, men staten synes icke på vanligt sätt stå som
garant för lönerna, utan dessa betalas frivilligt av vissa regleringsintressenter.
Härutinnan synes laboratoriets ställning vara mera jämförbar med enskilda
sakkunniga, som förordnas av vattenrättsdomare eller vattendomstol.
På sätt och vis har laboratoriet i fråga om löner och driftkostnader eu
sämre ställning än enskilda sakkunniga. Såsom i utredningsmannens promemoria
påpekas har det hitintills ej förekommit, att man debiterat dessa
löner och kostnader på varje särskilt mål, just därför att detta är svårt
och besvärligt att utföra och emedan det är vanskligt att avväga, i vilken
mån forskningsarbetet kommer skilda mål till godo. Enligt promemorian
utgör emellertid möjligheten att enligt It kap. 97 § vattenlagen ålägga sökandeparten
att betala garantien för att kostnaderna för laboratoriet blir täckta.

Om domstolen förordnar en enskild sakkunnig, har den givetvis pretention
på att utredningen skall belysa de ämnen, som i första hand är av intresse
för domstolen. I fråga om att få domstolens önskemål rörande utredningars
bedrivande tillgodosedda har det enligt Löwing förelegat åtskilliga svårigheter,
såvitt angår sötvattenslaboratoriet. Härom anför Löwing i huvudsak
följande.

Angivna svårigheter sammanhänger måhända med att laboratoriet — enligt
gällande instruktion, å vars avfattning vattendomstolen icke haft något
inflytande — allenast har skyldighet att utföra »fiskeribiologiska» undersökningar,
medan vattendomstolen måste ha en allsidig belysning av företagens
inverkan på fisket. Det relativt ringa intresse, man inom sötvattenslaboratoriet
har för domstolens mera aktuella utredningsbehov, har nyligen
kommit till uttryck vid en organisationsundersökning vid laboratoriet. Det
är påtagligt, att man inom laboratoriet helst skulle vilja strängt upprätthålla
den i instruktionen fastställda begränsningen av arbetsuppgifterna. Det
är också uppenbart, att verksamheten vid laboratoriet till betydande del avser
sådan forskning, som i första hand faller inom sökandenas intressesfär
och som visserligen på längre sikt kan bli av intresse för vattenrättskipning -

Kungl. Maj. ts proposition nr 22 år 1957

en men ändå har ringa eller intet intresse för aktuella rättskipningsuppgifter.
Det torde vara ovisst, om 11 kap. 97 § vattenlagen kan användas för att
tvinga regleringsintressenter att fortsätta med sådan verksamhet längre än
de själva önskar. När sötvattenslaboratoriet ändå ges sken av att vara en statlig
forskningsanstalt, ligger det nära till hands, att dess personal får den
gentemot skilda intressegrupper oberoende ställning, som i allmänhet tillkommer
motsvarande statliga organ. Merkostnader för statsverket av ett sådant
arrangemang bör utan svårigheter kunna undvikas. Vilken metod man
härvid väljer för alt belasta kraftutbyggnadsintressenterna synes ha mindre
betydelse. Då det gäller sötvattenslaboratoriets finansiering är måhända det
enklaste att genom särskilda lagbestämmelser direkt lagfästa större kraftutbyggnadsföretags
skyldighet att bidraga till kostnaderna och införa en speciell
procedur utan omedelbart samband med handläggningen av vattenmålen
för kostnadernas fördelning och uttagning.

Löwing framhåller slutligen, att enligt utredningsmannens promemoria
parternas avgiftsskyldighet för fiskeriintendentens undersökningar bör begränsas
till ansökningsmål men att i förslaget till taxa den avsedda begränsningen
synes ha bortfallit.

Vattenrättsdomarnn i Norrbijgdens vattendomstol Sjöberg och Mellgard
anför i yttrande till vattenöverdomstolen, att de delar utredningsmannens
uppfattning om behovet och uppläggningen av förstärkningen av de fiskesakkunniga
organen. I fråga om förstärkningens storlek anser de, att förslaget
åtminstone tills vidare synes kunna godtagas, men håller före, att det
ganska snart kommer att visa sig, att ytterligare förstärkning är erforderlig.
De berör vidare frågan om principerna för uppdelningen av utredningsuppdrag
och anför härom i huvudsak följande.

I detta sammanhang vill vi icke underlåta att framhålla, att vi ifrågasätter
riktigheten av att man bibehåller den hittills i de större norrländska kraftutbyggnadsmålen
tillämpade principen med uppdelning av utredningen i ett
och samma mål mellan vederbörande intendent och sötvattenslaboratoriet.
Huvudprincipen bör tvärtom vara den, att samma organ skall verkställa utredningen
i fråga om såväl det allmänna som det enskilda fiskeintresset.
Detta hindrar givetvis icke, att den, som ombesörjer utredningen, utnyttjar
material, som ställts till förfogande av annan sakkunnig. Den föreslagna förstärkningen
av intendentorganisationen i övre norra och nedre norra distrikten
torde möjliggöra, att intendenterna i ökad utsträckning kan åtaga sig
uppdrag jämväl rörande det enskilda fiskeintresset i företrädesvis kraftverksmål.
Enligt vår mening bör man eftersträva en sådan ordning, att utredningen
rörande allmänt och enskilt fiskeintresse i större sjöregleringsmål
koncentreras till sötvattenslaboratoriet och atl sådan utredning i övriga
mål, d. v. s. smärre regleringsmål ävensom alla kraftverks- och övriga mål,
omhänderhas av intendenterna.

Förslaget atl inom sötvattenslaboratoriet — vid sidan av en forskningsavdelning
— inrätta eu särskild utredningsavdelning för vattenmål synes de
båda sistnämnda vattenrättsdomarna vara ägnat att leda till alt vattendomstolarna
i snabbare takt än hittills från laboratoriet kan få utredningar, som
kan läggas till grund för domstolarnas avgöranden. Såsom framgår av utredningsmannens
promemoria är f. n. flera fiskmästarbefattningar vid sötvattenslaboratoriets
sjöregleringsavdelning vakanta, beroende på avgång till

Kungl. Maj. ts proposition nr 22 år 1957

annan tjänst. Vattenrättsdomarna understryker vikten av att dessa befattningar
erhåller en sådan löneställning, att rekryteringen säkerställes. Vad utredningsmannen
föreslagit rörande finansieringen av de föreslagna förstärkningarna
föranleder icke någon erinran från nämnda vattenrättsdomare, som
vidare anser, att det är angeläget, att förstärkningarna genomföres så snabbt,
att de för fältarbete avsedda nya befattningshavarna kan börja sin verksamhet
under försommaren 1957.

Vattenrättsdomarna i Mellanbygdens vattendomstol af Klintberg, Lindhagen
och Hallenberg tillstyrker i yttrande till vattenöverdomstolen genomförandet
av utredningsmannens förslag, vilket enligt deras mening innefattar
en lämplig lösning av frågan, såvitt angår vattendomstolens verksamhet. Vidare
understryker de angelägenheten av att de tilltänkta förstärkningsåtgärderna
vidtages så snart ske kan.

Vattenrättsdomaren i Söderbygdens vattendomstol Fredrikson anför i yttrande
till vattenöverdomstolen, att han i likhet med utredningsmannen finner
lämpligt, att såväl intendentsorganisationen som sötvattenslaboratoriet
bör bibehållas vid i huvudsak samma befattning med vattenmålen som nu
och att de var för sig bör förstärkas i den omfattning, som från denna utgångspunkt
erfordras för att möta ökade anspråk från vattendomstolarnas
sida. Fredrikson berör i yttrandet närmare frågan om möjligheterna för Söderbygdens
vattendomstol att anlita sötvattenslaboratoriet som sakkunnig
och anför härom i huvudsak följande.

Söderbygdens vattendomstol har hiltills blott i något enstaka fall anlitat
sötvattenslaboratoriet som sakkunnig. Domstolen har därför ej någon närmare
egen erfarenhet om laboratoriets arbetsförhållanden. Vad härom anföres
i utredningsmannens promemoria synes emellertid giva klart belägg
för att den där föreslagna förstärkningen av laboratoriet utgör ett minimikrav,
om laboratoriet skall kunna i nöjaktig takt fullgöra sina arbetsuppgifter.
Jag förordar därför, att laboratoriet förstärkes åtminstone i den omfattning,
som utredningsmannen föreslagit. Denna förstärkning förutsättes
då vara tillräcklig för att laboratoriet skall kunna tjäna som sakkunniginstans
ej blott i de valtenregleringsfrågor, varmed laboratoriet nu huvudsakligen
sysselsättes, utan även i andra vattenmål, där behov av laboratoriets
speciella sakkunskap föreligger för vattendomstolarna. En strikt tilllämpning
av vattenlagen innebär, att vattendomstolen i varje särskilt mål
bestämmer, vilken ersättning som skall utgå för undersökning, som sötvattenslaboratoriet
utfört på grund av förordnande enligt It kap. 45 § 1 mom.
vattenlagen. Den nuvarande ordningen och utredningsmannens därmed överensstämmande
förslag, att kostnaderna för laboratoriets undersökningsverksamhet
i samband med vattenmål skall bestridas med avgifter, vilka för
varje budgetår efter kvotfördelning påföres intressenterna i de stora vattenbyggnads-
och sjöregleringsmålen, innebär ett avsteg från denna vattenlagens
princip. Detta avsteg innebär onekligen stora praktiska fördelar. Det
är emellertid ej heller helt"utan nackdelar. Det nuvarande systemet kan nämligen
medföra, att laboratoriet kommer att betrakta den snävt begränsade
kretsen av intressenter i de stora byggnads- och regleringsföretagen som sina
egentliga uppdragsgivare och fatta undersökningarna för sagda företag som
sin huvudupugift, så att dessa undersökningar får gå före alla andra uppdrag.
Till belysning härav må nämnas, att i det veterligen enda fall, där So -

Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1957

derbygdens vattendomstol anlitat sötvattenslaboratoriet som sakkunnig,
man i laboratoriet anmälde tvekan att åtaga sig uppdraget och därvid hänvisade
till att laboratoriet i första hand hade att ägna sig åt undersökningar
i de stora regleringsmålen. Detta kan knappast anses fullt tillfredsställande.

Den sakkunskap, som sötvattenslaboratoriet besitter, bör enligt Fredriksons
mening ej vara reserverad för ett fåtal stora företagare — främst inom
de nordliga vattendomstolarnas områden — utan principiellt stå alla företagare
i vatten till buds utan företräde för någon särskild företagare eller
företagargrupp. Under denna förutsättning bör emellertid sötvaltenslaboratoriets
kostnad ej i sin helhet läggas på en enda grupp av företagare utan
fördelas på alla dem, för vilkas räkning laboratoriet anlitas, i mån av
den omfattning, vari laboratoriet tages i anspråk för de olika undersökningarna.
En praktisk fördelningsprincip förefaller vara, att de smärre uppdragsgivarna
bidrager med de belopp, som vattendomstolen med tillämpning av
11 kap. vattenlagen bestämmer i ersättning för undersökning i de särskilda
målen, och att i mån av åtagande laboratoriets återstående medelsbehov täckes
genom tillskott från gruppen av storföretagare på samma sätt som hittills.
Möjligen kan det ifrågasättas, huruvida ej en särskild taxa bör införas
för de fall, då enligt vad nu sagts ersättningen till sötvattenslaboratoriet
skall bestämmas av vattendomstolen. Frågan härom torde emellertid enligt
Fredriksons mening böra anstå, till dess närmare erfarenhet om laboratoriets
blivande verksamhet vunnits.

Fredrikson anför vidare, att av målen hos Söderbygdens vattendomstol
det stora flertalet faller inom nedre södra distriktet samt att domstolen kunnat
konstatera, att fiskeriintendenten i detta distrikt pressas hårt av sin arbetsbörda.
Detta kan tillskrivas dels den mångfald uppgifter av mycket skiftande
slag, som förekommer i distriktet, dels ock nedsatt hälsa. Med hänsyn
härtill och till det förhållandet, att domstolen f. n. har anhängiga ett flertal
brådskande mål med betydelsefulla och svårlösta fiskefrågor, skulle det
för domstolen vara ytterst värdefullt, om fiskeriintendenten i nedre södra
distriktet kunde erhålla någon lättnad i arbetsbördan. Fredrikson ifrågasätter
därför, om ej fiskeristyrelsen bör bemyndigas att tillfälligt — intill
dess fiskeriintendenten helt återvunnit sin hälsa — meddela denne
partiell tjänstebefrielse från de grupper av ärenden, som styrelsen bestämmer,
samt i anslutning härtill förordna lämplig person att med vikariatslön
bestrida dessa göromål.

Vattenrättsdoniaren i Västerbygdens vattendomstol Lindberg tillstyrker
i yttrande till vattenöverdomstolen utredningsmannens förslag samt understryker
därutöver behovet av en förstärkning av den kvalificerade arbetskraften
i nedre södra fiskeriinlendentsdistriktet. Härom anföres i yttrandet
i huvudsak följande.

Förslaget synes mig i princip mycket väl avvägt, såvitt det kan bedömas
utifrån erfarenheterna vid Västerbygdens vattendomstol. .lag finner mig
emellertid böra föreslå, att även intendenten i nedre södra distriktet skall
erhålla eu förstärkning med kvalificerad personal, då jag anser, att förhållandena
visar, att en mera varaktig hjälp åt denne intendent erfordras. Ut -

Kungl. Maj.ts proposition nr 22 år 1957

redningsinannen bär ju också uttalat, att det starkt kan ifrågasättas, om
icke även bl. a. intendenten i sagda distrikt behöver sådan varaktig förstärkning,
ehuru utredningsmannen icke f. n. är beredd att föreslå detta. Han
bär dock samtidigt förutsatt, att fiskeristyrelsen skall få möjlighet att vidtaga
åtgärder för tillfällig förstärkning inom bl. a. nämnda distrikt, om så
visar sig erforderligt. .lag vill kraftigt understryka, vad utredningsmannen
sålunda anfört om tillfällig förstärkning, därest det icke skulle anses möjligt
att inrätta en ny, mera permanent befattning där.

Lindberg finner det vidare välbetänkt, att — såsom i utredningsmannens
promemoria föreslagits — ersättning till fiskeriintendent för sakkunniguppdrag
liksom f. n. upptages i det särskilda målet, och anser det mycket
lämpligt, att fiskeristyrelsen får omhänderha uppbörden av sådan ersättning.

Kammarkollegiet biträder utredningsmannens ståndpunkt, att några avgörande
fördelar icke skulle vinnas genom en koncentration av fiskeutredningen
i vattenmål till endera av fiskeriintendentsorganisationen och sötvattenslaboratoriet,
samt konstaterar, att förslaget i fråga om förstärkning av
personalen i övre norra och nedre norra fiskeriintendentsdistrikten överensstämmer
med ett av fiskeristyrelsen den 28 februari 1956 utarbetat förslag,
som av kollegiet tillstyrktes i skrivelse den 27 mars 1956. Också en utökning
av sötvattenslaboratoriets sjöregleringsavdelning av i huvudsak den omfattning,
som utredningsmannen föreslagit, synes kollegiet erforderlig, därest
laboratoriet inom rimlig tid skall kunna fullgöra de arbetsuppgifter, som
.— med nuvarande fördelning av sakkunniguppdragen — ankommer å detsamma.

Kammarkollegiet anför i detta sammanhang följande synpunkter på arbetsfördelningen
mellan sötvattenslaboratoriet och intendentsorganisationen.

Såsom utredningsmannen flerstädes erinrat, brukar fiskeristyrelsen och
vattenrättsdomarna f. n. låta sötvattenslaboratoriet få hand om utredningar
rörande det enskilda fisket i de stora sjöregleringsmålen, medan frågor rörande
de allmänna fiskeintressena i dylika mål anförtros åt vederbörande
fiskeriintendenter. I övriga mål om byggande i vatten synes utredningen om
fiskeskador och kompensationsåtgärder i regel i sin helhet uppdragas åt fiskeriintendenterna.
Uppdelningen av arbetsuppgifterna i de stora sjöregleringsmålen
kan ha föranletts av att ett bedömande av företagets inverkan på
fisket måste göras redan före prövningen av företagets tillåtlighet och att liskeriintendenten,
som i regel besitter en betydande erfarenhet av de lokala
förhållandena, har större förutsättningar att utan omfattande och tidskrävande
utredningar avgiva ett sådant omdöme. Frågor om ersättningar för
uppkommande skador å fiske kräver däremot för ett slutligt bedömande, att
regleringens verkningar för de berörda fiskerättsägarna och på sjöns fiske
i dess helhet studeras under en följd av år. På grund av det nära sambandet
mellan fiskeskador och kompensationsåtgärder enligt 2 kap. 8 § vattenlagen
torde på detta utredningsstadium sötvattenslaboratoriets uppdrag som regel
böra avse jämväl möjligheten av kompensationsåtgärder och dessas eventuella
omfattning.

Enligt kollegiets mening är det emellertid av vikt, att man icke alltför hårt
binder sig för schematiska fördelningsregler utan i varje särskilt fall ut -

Kungl. Maj.ts proposition nr 22 år 1957

nyttjar den för uppdraget bäst lämpade sakkunskapen under beaktande av
att dubbelarbete såvitt möjligt undvikes och att utredningarna fullbordas
inom skälig tid. Det får dock härvidlag enligt kollegiet icke förbises, att en
jämförelsevis lång tid kan förflyta, innan en reglerings inverkan på fisket
blir stabiliserad och ett slutligt omdöme om skadeverkningarna blir möjligt.

Kollegiet framhåller vidare, att då sötvattenslaboratoriet anlitas såsom
sakkunnigorgan enligt It kap. 45 § vattenlagen, detta sker omväxlande på
så sätt, att antingen laboratoriet förordnas att utföra utredningen eller laboratoriets
chef eller annan tjänsteman får ett personligt förordnande i ärendet.
Det synes kollegiet, som om en viss organisatorisk oklarhet härvid framträder.
Bäst markeras utredningsresultatets karaktär av tjänsteutlåtande,
därest sakkunniguppdraget gives åt laboratoriet såsom sådant. Detta bör
därför enligt kollegiets mening regelmässigt ske. Härmed synes enligt kollegiets
åsikt utan svårighet kunna förenas intresset, att inom laboratoriet tillgänglig
speciell sakkunskap — såsom kännedom om vissa fiskevatten —
blir fullt utnyttjad.

Den av utredningsmannen föreslagna formen för finansiering av fiskeriintendentsorganisationens
sysslande med vattenmål tillstyrkes av kollegiet,
som i anslutning härtill anför i huvudsak följande.

Möjligen synes det böra övervägas, om tillräckliga skäl finnes att från avgiftsskvldighet
utesluta alla andra mål än ansökningsmål. Åtminstone beträffande
vissa förrättningar, som fiskeriintendent eller till denne knuten
fiskmästare har att företaga i samband med syneförrattmng roande foretag
enligt 6 kap. vattenlagen, kan det diskuteras, om icke avgiftsskyldighet i och
för sig skulle vara motiverad. Med hänsyn till åsyftade förrättningars speciella
karaktär och då ifrågavarande förrättningar på längre sikt förde bil
förhållandevis få samt ett avgiftsbeläggande av desamma synes förutsatta en
ändring av 10 kap. 30 § vattenlagen, anser kollegiet det försvarligt att i detta
sammanhang bortse från desamma.

Enligt utredningsmannens taxeförslag skall timpenningarna för fiskeriintendenternas
och fiskmästarnas sysslande med vattenmål innefatta ersättning
för administrations- och expenskostnader, varemot av sådan tjänsteman
för visst uppdrag gjorda »särskilda utlägg» skall ersattas for sig. Utifrån
erfarenheter, som kollegiet gjort vid tillämpning av likartade grunder
för att bestämma ersättning till anlitad sakkunskap, rekommenderar kollegiet,
att till undvikande av framtida meningsskiljaktigheter om vad som
skall anses som särskilda utlägg slås fast motivledes, alt under detta uttryck
skall rymmas endast utgifter, som otvetydigt faller utanför ramen av de for
ifrågavarande verksamhet naturliga kontors- och materialkostnaderna.

Vattenfallsstyrelsen anför, att styrelsen icke bär något att erinra mot utredningsmannens
förslag till åtgärder för förstärkning av de fiskesakkunniga
organen. Styrelsen ifrågasätter emellertid, om törstärkningsåtgäideina
i fråga om sötvattenslaboratoriet kommer att bli till fyllest i betraktande av
den betydande ökning av arbetsuppgifter för laboratoriet, som ar att forvanta
i samband med den ökade utbyggnads- och regleringsverksamheten i Umeälvcn
och norr därom belägna flodsystem. I varje fall finner styrelsen det

42 Kungi. Maj. ts proposition nr 22 år 1957

önskvärt, att möjligheter tillskapas att vid behov snabbt utöka laboratoriets
personalresurser.

Länsstyrelsen i Norrbottens län anför, att den föreslagna förstärkningen
av fiskeriintendentsorganisationen och fiskeristyrelsens sötvattenslaboratorium
såvitt länsstyrelsen kan bedöma är ett minimum, och tillstyrker därför
reservationslöst förslaget samt förordar, att det genomföres utan dröjsmål.
Beträffande skälen för sitt tillstyrkande anför länsstyrelsen i huvudsak följande.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har tidigare i skilda sammanhang framhållit
angelägenheten av att vattendomstolarna och statens lokala fiskeriadministration
personellt förstärkes. Både vattendomstolarna och de fiskesakkunniga
organen har redan nu så stor arbetsbalans, att en omedelbar arbetskraftsförstärkning
är ofrånkomlig. Handläggningen av de hos vattendomstolarna
anhängiga ärendena torde eljest komma att allvarligt fördröjas till
men för hela vår kraftförsörjning. Vad särskilt Norrbottens län beträffar
må framhållas, att de av vattenfallsstyrelsen inom Stora och Lilla Luleälvars
nederbördsområden projekterade regleringsföretagen är synnerligen
omfattande. Sålunda har utbyggandet av dessa älvar bedömts komma att
fortgå under minst 20 år och beräknats draga en kostnad av omkring två
miljarder kronor. Inom länet planeras vidare en betydande utbyggnad av
Skellefteälven med källsjöar. Det för varje år kraftigt stegrade elkraftbehovet
har dessutom medfört, att flera av de planerade företagen aktualiserats
tidigare än vad man från början kalkylerat med. Framför allt sistnämnda
förhållande fordrar, att tillåtlighetsprövningen sker med så ringa tidsutdräkt
som möjligt. Om Norrbygdens, Mellanbygdens och Österbygdens vattendomstolar
erhåller större resurser — vilket länsstyrelsen anser vara oundgängligen
nödvändigt — erfordras givetvis också en förstärkning av de sakkunnigorgan,
som skall biträda domstolarna. Detta gäller icke minst de fiskesakkunniga
organen. Det förtjänar i detta sammanhang framhållas, att Luleälven
ur fiskesynpunkt är ett av landets mest betydelsefulla vattendrag och att
det därför beträffande denna älv är särskilt viktigt, att grundliga — men
också med anledning av vad nyss anförts snabba —utredningar göres om de
planerade ingreppens inverkan på fisket.

Länsstyrelsen i V Österbottens län finner det av utredningsmannen framlagda
förslaget till personalförstärkning väl avvägt och anser, att det bör genomföras
så skyndsamt som möjligt. Länsstyrelsen vitsordar, att arbetsbelastningen
för fiskeriintendenterna i de båda nordligaste distrikten numera
vuxit så att en personalförstärkning synes oundgängligen nödvändig. Arbetet
med upprättande av nya lokala fiskeristadgor i länet, vilket påbörjades
för ett par år sedan, har sålunda under avsevärd tid fått vila på grund av intendenternas
befattning med reglerings- och kraftverksmålen.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län delar utredningens uppfattning, att
fiskeriintendenterna skall bibehållas "säd i huvudsak samma befattning som
nu med vattenmålen. En förstärkning av arbetskraften i bl. a. nedre norra
distriktet är enligt länsstyrelsens mening nödvändig, för att den rådande balansen
skall kunna avarbetas och väntade nya anspråk på utredningar i vattenmål
tillgodoses. Länsstyrelsen tillstyrker därför, att den föreslagna förstärkningen
snarast möjligt kommer till stånd, samt anför, att den icke har

Kungl. Maj.ts proposition nr 22 år 1957

något att erinra mot att kostnaderna för fiskeriintendenternas verksamhet
i vattenmål uttages av vederbörande företagare enligt särskild taxa.

Länsstyrelsen i Jämtlands lön tillstyrker på det livligaste en förstärkning
av de fiskesakkunniga organen och instämmer helt i utredningsmannens förslag,
att såväl intendentsorganisationen som sötvattenslaboratoriet skall bibehållas
vid sin nuvarande befattning med hithörande uppgifter samt att
båda dessa organ skall förstärkas i erforderlig utsträckning. Som skäl för
sitt tillstyrkande anför länsstyrelsen bl. a. följande.

I yttrande den 31 augusti 1956 över en av lagmannen Nils Viklund upprättad
promemoria med förslag till förstärkning av Norrbygdens, Mellanbygdens
och österbygdens vattendomstolar in. in. har länsstyrelsen tillstyrkt
förslaget. Den däri föreslagna utbyggnaden av nämnda vattendomstolar
kommer givetvis att få eu betydande återverkan på de fiskesakkunniga
organens arbetsförhållanden. Med hänsyn härtill och till de i den nu förevarande
utredningen i övrigt framlagda skälen synes en avsevärd förstärkning
av de fiskesakkunniga organen ofrånkomlig, åtminstone såvitt avser de
organ, som är verksamma inom Jämtlands län. Då avsevärda olägenheter
uppstått för såväl folkförsörjningen som enskilda sakägare genom rådande
eftersläpning med handläggningen av kraftverks- och regleringsmål, synes
det vara ett både allmänt och enskilt intresse av synnerlig vikt, att allt göres
för att undanröja det hinder för målens snabba handläggning, som en underdimensionering
av de fiskesakkunniga organen i vattenmål innebär. Länsstyrelsen
får bestämt motsätta sig det av utredningsmannen diskuterade alternativet
att — efter erforderlig förstärkning av sötvattenslaboratoriet —
dit koncentrera samtliga med vattenmål sammanhängande fiskefrågor. Länsstyrelsen
anser, att de nackdelar, som är förenade med en centralisering till
sötvattenslaboratoriet, klart överväger de fördelar, som måhända kan vara
förenade med en sådan centralisering. Länsstyrelsen understryker särskilt de
fördelar — såväl praktiska som psykologiska — som den lokala anknytningen
innebär. På av utredningsmannen anförda skäl anser länsstyrelsen
icke heller, att alla fiskeutredningar i vattenmål bör ombesörjas av en förstärkt
fiskeriintendentsorganisation.

Frågan om den av utredningsmannen föreslagna personalökningen kan
anses vara tillräcklig för att bemästra de nuvarande och väntade kraven på
de fiskesakkunniga organen, anser länsstyrelsen undandraga sig dennas bedömande.
Den föreslagna utökningen finner länsstyrelsen dock, såvitt avser
de inom Jämtlands län verksamma organen, utgöra ett minimum. Någon
prutning på förslaget bör sålunda icke komma i fråga. Länsstyrelsen understryker
kraftigt, att det framstår som synnerligen angeläget, att den föreslagna
förstärkningen genomföres med all skyndsamhet.

I det till länsstyrelsens utlåtande fogade yttrandet av Jämtlands läns hushållningssällskap
tillstyrkes den föreslagna förstärkningen av fiskeriintendentsorganisationen
i nedre norra och mellersta distrikten samt av personalen
vid sötvattenslaboratoriet. Heträffande fördelningen av ärendena i
vattenmål på olika sakkunniginstanser samt finansieringen av de fiskesakkunnigas
arbete i vattenmål anför hushållningssällskapet i huvudsak följande.

Kungl. Maj. ts proposition nr 22 år 1957

Det är av vikt i detta sammanhang, att den enskildes rättsskydd och möjlighet
att inverka på val av sakkunnig ej beskäres. Utredningsmannens förslag
bör därför ej föranleda sådan ändring av vattenlag eller instruktion
för statlig fiskerimyndighet, att vattendomstolen därigenom blir hänvisad
att alltid anlita en för visst område eller viss fiskefråga bestämd sakkunniginstans,
då det gäller uppdrag, som avser förslag till ersättningar för skada
på enskilt fiske. Här bör nämligen domstolen, efter hörande av parterna,
ha viss möjlighet att själv bestämma valet. Endast beträffande uppdrag, som
gäller utredningar angående inverkan ur allmän fiskesynpunkt samt direkta
fiskeundersökningar, synes en begränsning till viss instans vara motiverad.
Av de olika former av domstolsuppdrag, som här kommer i fråga, synes
det lämpligt, att sötvattenslaboratoriet erhåller dem, som gäller undersökningar
jämligt It kap. 45 § vattenlagen, under det att yttranden beträffande
inverkan ur allmän fiskesynpunkt jämlikt 35 § nämnda lagrum alltid hör
avgivas av fiskeriintendent. Så bör ske bl. a. för att ge fiskefrågorna en
allsidig belysning och för att tillvarataga möjligheten att företrädesvis anlita
den stora erfarenhet och expertis, som sötvattenslaboratoriet förfogar över.

Utredningsmannen har föreslagit, att kostnaderna för fiskeriintendenternas
utredningar skall uttagas i respektive vattenmål, medan kostnaderna för sötvattenslaboratoriets
arbeten såsom hittills skall debiteras de större vattenmålssökandena
direkt. För verksamheten vid sötvattenslahoratoriets regleringsavdelning
har under senare år upptagits ett skenbart anslag i riksstaten.
Sökandeföretagens medelstillskjutning sker formellt i avräkning på statsanslaget.
Denna egenhet i uppbördssätt har i vissa fall antagits innebära,
att sjöregleringsavdelningen skulle stå i viss ekonomisk beroendeställning till
sökandepart i vattenmål. Den misstänkliggörande skuggan skulle helt avvärjas
genom en omläggning av debiteringssystemet. Därest staten garanterar
utgiftsposten, bör den omloppstid, inom vilken utgifterna täckes av utdömda
medel, ha mindre betydelse och utdebiteringen till statskassan därför
mycket väl kunna ske efter hand som dom avkunnas i respektive vattenmål.
Normer härför bör kunna fastställas. De i vattenmålen anlitade sakkunniginstanserna,
antingen det är sötvattenslaboratoriet, fiskeriintendenterna eller
andra sakkunniga, bör ha möjlighet att arbeta i möjligaste mån utan inflytande
av en parts större eller mindre möjlighet eller vilja att bekosta sakkunniguppdrag.

Svenska vattenkraf tf öreningen tillstyrker utredningsmannens förslag till
såväl förstärkning av de fiskesakkunniga organen som finansiering av denna
förstärkning. I fråga om finansieringen anför föreningen i huvudsak följande.

Beträffande finansieringen av förstärkningen av fiskeriintendentsorganisationen
förutsätter utredningsmannen, att enligt vattenlagen kostnaderna
kan uttagas av sökandena. Föreningen har tidigare framhållit, att kostnaderna
för fiskeriintendenternas arbete för det allmänna fiskeintresset torde
ankomma på statsverket. Av bestämmelserna i 11 kap. 97 § vattenlagen
och rättsfallet NJA 1928 s. 502 synes nämligen framgå, att kostnaden för utredning
enligt 11 kap. 45 § vattenlagen skall betalas av sökanden, under det
att kostnaden för utredning enligt 11 kap. 30 § vattenlagen skall stanna på
statsverket. Emellertid torde det arbete, som motsvarar den föreslagna förstärkningen
av fiskeriintendentsorganisationen, i huvudsak komma att avse
arbete enligt 11 kap. 45 § vattenlagen. Utredningsmannens slutsats, att sökandena
kan åläggas att betala förstärkningen av fiskeriintendentsorganisationen,
torde sålunda i huvudsak vara riktig. Dock torde, liksom tidigare,

Kungl. Maj.ts proposition nr 22 år 1957

kostnader för utredningar enligt It kap. 36 § komma att belasta statsverket.
I utredningen framlägges vidare förslag till taxa för ersättningar till den
lokala fiskeriintendentsorganisationen. Mot taxans innehåll har föreningen
inke någon anmärkning. Vattendomstolarna lärer visserligen vid sin prövning
av ersättningsfrågan knappast vara bundna av en av Kungl. Maj :t
fastställd taxa. Emellertid torde — såsom utredningsmannen antager — i
de allra flesta fall ersättning komma att betalas frivilligt av sökandena enligt
taxan, vilken alltså i praktiken kommer att gälla. Föreningen har sålunda
icke något att invända mot att taxan fastställes.

Indalsälvens vattenreglcringsföretag tillstyrker utredningsmannens förslag
till förstärkning av fiskeriintendentsorganisationen och sötvattenslaboratoriet
samt anför vidare, att vattenregleringsföretaget icke har någon erinran
vare sig mot utredningsmannens förslag, att kostnaderna för laboratoriets
undersökningsverksamhet skall bestridas i samma ordning som hittills samt
att statsverket skall av vederbörande företagare uppbära ersättning för kostnaderna
för fiskeriintendenternas verksamhet i vattenmål, eller mot fastställande
av det framlagda förslaget till taxa å ersättningar för vissa uppdrag,
som verkställes inom statens lokala fiskeriadministration.

IV. Fiskeristyrelsens anslagsäskanden för budgetåret 1957/58 samt
statskontorets yttrande häröver

Fiskerist yreisen med statens fisker iför sök hemställer,
att anslaget till undersökningar inom sötvattenslaboratoriet skall upptagas
med oförändrat belopp. Vidare förordar styrelsen, att en befattning såsom
fiskeriassistent i reglerad befordringsgång skall inrättas fr. o. in. budgetåret
1957/58. Assistenten, som bör vara biolog med filosofie magister- eller
filosofie kandidatexamen, avses skola ha till uppgift att syssla med utredningar
i vattenregleringsmål, innefattande samarbete med såväl övriga biologer
som fiskmästarna. Styrelsen tillstyrker därjämte, att tre fiskmästare
samt ett laboratoriebiträde i extra anställningsform skall överföras å extra
ordinarie stat.

Vid behandlingen av förevarande anslag inom fiskeristyrelsen har från
styrelsens beslut skiljaktiga meningar anförts. Sålunda har ledamoten Alm
och laboratorn Runnström beträffande ett av styrelsens majoritet icke biträtt
förslag om inrättande vid ifrågavarande undersökningar av en befattning
som amanuens i reglerad befordringsgång ansett, att styrelsen icke
bort uppskjuta frågan om förstärkning av sjöregleringsavdelningen vid sötvattenslaboratoriet
med en amanuensbefattning, enär behovet av en sådan
förstärkning är omedelbart och enligt deras mening ej bör anstå i avvaktan
på eu utredning om fiskeriintendentsorganisationen. Reservanterna har vidare
framhållit, att vattendomstolar och intressenter, som under våren 1956
yttrat sig angående en organisationsundersökning av nämnda avdelning ansett
angeläget, all avdelningen tillföres erforderlig utredningspersonal.
Runnström har vidare — beträffande ett av styrelsens majoritet icke biträtt

Kungl. Maj.ts proposition nr 22 år 1957

förslag om förhöjd löneställning för byråsekreteraren vid ifrågavarande undersökningar
— reserverat sig mot att en höjning av lönegradsplaceringen
för byråsekreterartjänsten vid sjöregleringsavdelningen fortfarande icke upptagits.
Stora risker föreligger enligt Runnström för avbrott i kontinuiteten
beträffande utredningsarbetet, så länge tjänsten blott är en genomgångsbefattning.
Arbetsuppgifterna är av så kvalificerad art, att lönegrad 29 enligt
reservantens förmenande skulle vara berättigad. Slutligen har byråchefen
Wikland ansett, att styrelsen icke bort förorda inrättande av omförmälda
befattning såsom fiskeriasisstent i reglerad befordringsgång. Till stöd för
sin reservation har Wikland anfört bl. a., att hela den ifrågavarande organisationens
uppsättning av biologer med undantag för föreståndaren i första
hand är »utredningsbiologer». Redan att en av de mest kvalificerade av dessa
har varit och är tjänstledig, utgör enligt reservanten en viktig anledning att
bedöma sagda fråga restriktivt. För restriktivitet talar enligt reservantens
mening även två andra omständigheter, nämligen dels frågan om en decentralisering
av ifrågavarande verksamhet till de områden, som beröres av
vattenregleringsföretag, dels det icke utredda frågekomplexet om vattendomstolarnas
behov av sakkunskap för bedömandet av fiskefrågor i vattenmål.

Beträffande anslaget Fiskeriintendenter in. m.: Avlöningar hemställer
fiskeristyrelsen om en höjning med 4 000 kronor till 218 000 kronor. Förslaget
innebär, att ordinarieposten och icke-ordinarieposten med hänsyn
till beräknade löneklassförändringar skall höjas med 1 500 respektive 2 300
kronor. Vidare föreslås, att posten rörligt tillägg skall höjas med 2 300 kronor
till 63 000 kronor. Å andra sidan hemställes, att posten Särskilda uppbördsmedel,
Bidrag av vissa fiske- och arrendeavgiftsmedel skall ökas med
2 100 kronor till 50 000 kronor. Fiskeristyrelsen erinrar därjämte om sin
framställning den 12 juni 1956 om förstärkning av den lokala fiskeriadministrationen.

Anslaget Fiskeriintendenter in. in.: Omkostnader föreslår fiskeristyrelsen
skola höjas med 4 700 kronor till 34 700 kronor. Höjningen hänför sig till
en begärd uppräkning av anslagsposten till reseersättningar med 6 000 kronor,
varifrån skall avgå en därtill anslutande uppräkning av posten till Särskilda
uppbördsmedel av 1 300 kronor.

Statskontoret anför i remissutlåtande, att beräkningen av medelsbehovet
under anslagen Fiskeriintendenter in. in. icke givit ämbetsverket
anledning till annan erinran än att posten till reseersättningar med hänsyn
till senaste belastningssiffra synes kunna uppföras med oförändrat belopp.

V. Föredraganden

Den nu pågående och den för framtiden väntade utbyggnaden av våra
vattendrag för tillgodoseende av landets kraftförsörjning medför på flera
områden behov av en förstärkning av de statliga organen. Med anledning
härav erfordras sålunda bl. a. en viss utökning av arbetskraften vid vattendomstolarna.
En dylik utvidgning medför i sin tur en ökad belastning på

Kungl. Maj. ts proposition nr 22 år 1957 47

de institutioner, som har att såsoin särskilda sakkunniga biträda vattendomstolarna.
Till dessa sakkunnigorgan hör bl. a. fiskeristyrelsens sötvaltens
laboratorium och de i statens lokala fiskeriadministration ingående fiskeriintendenterna.
Fiskeutredningar i vattenmål — frånsett föroreningsmäl
enligt 8 kap. vattenlagen — samt fiskeutredningar såsom förberedelse till
sådana mål utföres nämligen regelmässigt av antingen sötvattenslaboratoriet
eller intendenterna. Inom laboratoriet har, såsom närmare framgår
av den föregående redogörelsen, för fullgörande av dylika utredningar avdelats
viss personal. Kostnaderna för utredningarna bestrides helt^ av ersättningar,
som erlägges av uppdragsgivarna och tages till uppbörd på ett
tor andamålet upptaget reservationsanslag, å vilket av statsmedel årligen
an\isas endast ett formellt belopp av 100 kronor.

Huvudprincipen, för fördelningen av ifrågavarande sakkunniguppdrag
mellan fiskeriintendenterna å ena och sötvattenslaboratoriet å andra sidan
kan f. n. sägas vara, att laboratoriet får hand om utredningar rörande det
enskilda tiskemtresset i de stora sjöregleringsmålen och intendenterna utredningar
i Övriga mål om byggande i vatten. Principen har dock icke undantagslöst
följts, fiskeriintendenterna handhar sålunda i viss omfattning
även utredningar rörande det enskilda fiskeintresset, samtidigt som en icke
obetydlig del av laboratoriets uppdrag avser utredningar rörande det allmänna
fiskeintresset.

De salunda föreliggande och väntade anspråken på de fiskesakkunniga
organen i vattenmål har föranlett tillkallande av en särskild utredningsman
med uppdrag att undersöka i vad mån dessa organ behöver förstärkas. Utredningsmannens
nu framlagda förslag utgår, såsom angivits i det föregående,
bl. a. från en av lagmannen Nils Viklund såsom särskild tillkallad
sakkunnig avgiven promemoria med förslag till förstärkning av vissa vattendomstolar
in. in. Då utredningsmartnen funnit övervägande skäl tala för
att såväl fiskeriintendenterna som sötvattenslaboratoriet skall bibehållas vid
i huvudsak samma befattning som nu med vattenmålen, utmynnar hans
förslag i torordande av vissa förut närmare redovisade förstärkningar av
såväl intendentorganisationen som laboratoriet.

Vid min bedömning av den erforderliga förstärkningen av de fiskesakkunniga
organen i vattenmål har jag bl. a. haft att beakta, att dessa organs
arbetsbörda redan nu är så stor, att den icke torde kunna ökas inom
ramen for nuvarande personalresurser. Härtill kommer att ökade anspråk
ställes på dessa organ till följd av den utökning av vattendomstolarnas personal,
som — enligt vad jag inhämtat — chefen för justitiedepartementet
har for avsikt att föreslå i anledning av Viklunds utredning. Med hänsyn till
att detta förslag icke sträcker sig så långt, som Viklund förordat, torde
j am val få övervägas en viss reduktion av den utav utredningsmannen föreslagna
förstärkningen av de fiskesakkunniga organen i vattenmål. Jag har
vidare ansett det lämpligt, att man i nuvarande läge söker tills vidare pröva
sig fram. Härvid har det naturligtvis framstått som önskvärt att göra en
begränsad förstärkning så effektiv som möjligt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 19oi

Med beaktande av bl. a. nu anförda synpunkter bör enligt min mening

förstärkningen av ifrågavarande organ tills vidare endast avse sotv ättens

laboratoriet0 Någon förstärkning av fiskeriintendentsorgamsationen anser

ia«°mig1 sålunda icke nu kunna" förorda. Jag har därvid bl a. utgått från

Itt man bör söka att såvitt möjligt till laboratoriet fora alla ^utred ,

, , fiskeintresset. I den mån så befinnes nod\andi-,t

ningar rörande det enskilda liskeinties , ... d k dvkka

med hänsvn till utredningsarbetets rationella bedrivande, bor dock dylika
utredningar* Len i fortslttningen Kunna anförtros ,isken,ntendente na
Vad angår utredningar enligt 11 kap. 36 »vattenlagen d. sådana, s
berör det allmänna fiskeintresset, synes dessa i princip endast
sk i ntas till fiskeriintendenterna.

Vad därefter beträffar frågan om erforderliga förstarknmgsaigar e
söhvaUenslaboratoriet kan jag i stort sett ansluta .nig till utredn.ngsma. -nens förslag. I vissa hänseenden liar jag emellertid, såsom framgår av det
förande avvikande mening. I enlighet med nämnda förslag bor salunda
laboratoriet omorganiseras för att möjliggöra en effektmsermg ,le
Lern De ta innebär, att inom laboratoriet bör under en gemensam forestan L" ^UtredrdngsmannenRståndpunkLbeträffandeLarsonalförstärkningens

stor lek

och fördelning på mot

Z iSeLa”™ iiitfragLingen^Len tjänst såsLn bioiogisie assistent i regierad
befordringsgång. Vad däremot angår personalens lonestallmng i osagt
. lönLgrXlaeerhrgar sam, ifrågasatta iönegradsuppflyt.mngar -- ans
ia« mig endast delvis kunna biträda utredningsmannens förslag. I traga om
-m fiskeriinspektör - i förslaget upptagna , lonc»råd
29 - kan jag sålunda icke förorda högre placering an i lönegrad 27
Jas är vidare ej beredd att tillstyrka den av utredningsmannen föreslagna
höfnkmen av tjänsterna såsom fiskmästare och förste fiskmastare från loRespektive
19 till lönegrad 19 respektive 21. i enlighet harmed kan
jag ej heller förorda högre placering av den nya tjanstei

^id1^ag—haag torde böra nämnas att - enligt
_ chefen för civildepartementet vid anmalan av för flera —to
...ensamma frågor i 1957 års statsverksproposition har for avsikt att to
slå utbyte av den å fiskeristyrelsens personalförteckning upptagna, M so^-

vattenslaboratoriet placerade tjänsten som byråsekreterare 1 one=r^
mot eu tjänst som förste byråsekreterare i lönegrad Ca 27. Haia\ tora
ändring i fiskeristyrelsens personalförteckning torde bora anmalas

Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1957

styrelsens avlöningsanslag i 1957 års statsverksproposition. Kostnaderna lör
den föreslagna tjänsten bör liksom för den nuvarande tjänsten bestridas av
medel, som uppbäres såsom ersättning för av laboratoriet verkställda undersökningar.

Vid bifall till vad jag föreslagit i det föregående, bör personalen vid sötvattenslaboratoriets
forskningsavdelnimg utgöras av en laborator i lönegrad
Ca 33, tillika föreståndare för laboratoriet, en laborator i lönegrad Ca 31,
två laboratorer i lönegrad Ce 31, en förste fiskmästare i lönegrad Ca 19, tre
laboratoriebiträden i lönegrad Ce 11, två laboratoriebiträden i lönegrad Cg 11
samt två laboratoriebiträden i reglerad befordringsgång. Personalen vid laboratoriets
utredningsavdelning bör bestå av en laborator i lönegrad Ce 32,
en fiskeriinspektör i lönegrad Ce 29, tre fiskeriinspektörer i lönegrad Ce 27,
en förste fiskmästare i lönegrad Ce 19 samt åtta fiskmästare i lönegrad Ce 17.
Till personalen vid sekretariatet slutligen bör föras en förste byråsekreterare
i lönegrad Ca 27, en kansliskrivare i lönegrad Cg 15, två kanslibiträden i
lönegrad Ce 11, ett kontorsbiträde i reglerad befordringsgång, en expeditionsvakt
i lönegrad Ca 11 samt en biträdande vaktmästare i lönegrad Cg 10.

Utöver vad nu föreslagits, bör laboratoriet ha möjlighet att anställa tillfällig
personal för att kunna genomföra erforderliga fiskeutredningar i vattenmål.
För att elastiskt kunna tillgodose laboratoriets behov av dylik arbetskraft
bör enligt min mening Kungl. Maj :t äga vidtaga ändringar under
löpande budgetår i den för ifrågavarande undersökningar upprättade stat,
vilken jag i det följande föreslår skola liksom hittills fastställas av Kungl.
Maj :t.

Lönekostnaden för den av mig förordade förstärkningen av sötvatten slaboratoriets
personal, efter avdrag av kostnaden för den till indragning föreslagna
tjänsten, kan beräknas till i runt tal 84 000 kronor. Härtill kommer
av personalförstärkningen föranledd ökning av resekostnaderna, de allmänna
driftsomkostnaderna samt pensioneringskostnaderna. Denna ökning
kan — under förutsättning att envar av nämnda kostnader antages utgöra
25 procent av nettolöneökningen — beräknas till omkring 63 000 kronor.
Den totala kostnadsökningen skulle sålunda bli omkring 147 000 kronor.

Beträffande finansieringen av förstärkningsåtgärderna anser jag mig böra
förorda, att kostnaderna för sötvattenslaboratoriets undersökningsverksamhet
i samband med vattenmål i samma ordning som hittills skall bestridas
med avgifter, som för varje budgetår påföres intressenterna i de mål, varmed
laboratoriet har befattning. Såsom utredningsmannen påpekat, utgör
metoden en förenkling av det förfarande, som 11 kap. 97 § vattenlagen närmast
synes anvisa. Såvitt jag kunnat finna, saknas fog för den invändning,
som stundom anförts mot metoden, nämligen att den skulle innebära, att
laboratoriet därigenom skulle stå i viss ekonomisk beroendeställning till
sökandepart i vattenmål. Enligt mitt förmenande bör — såsom kammar
kollegiet föreslagit — när fiskeutredning avses skola utföras inom laboratoriet,
sakkunniguppdraget ges åt laboratoriet som sådant och icke till föreståndaren
för eller tjänsteman vid laboratoriet. Härigenom bör ytterligare
kunna markeras utredningsresultatets karaktär av tjänsteutlåtande.

4 Mining till riksdagens protokoll 1957. 1 samt. Nr 22

Kungl. Maj. ts proposition nr 22 år 1957

Vid bifall till vad jag sålunda föreslagit beträffande finansieringen av
ifrågavarande undersökningar, bör liksom hittills å reservationsanslaget Fiskeristyrelsen
med statens fiskeriförsök: Undersökningar inom sötvattenslaboratoriet
anvisas endast ett formellt belopp av 100 kronor. Det torde få
ankomma på Kungl. Maj:t att sedermera fastställa stat för anslagets användning.

Å den för förevarande undersökningar avsedda särskilda personalförteckningen
bör uppföras tre fiskeriinspektörer i lönegrad Ce 27.

Utredningsmannen har i sin promemoria föreslagit, att kostnaderna för
fiskeriintendenternas verksamhet i samband med vissa vattenmål — liksom
kostnaderna för sötvattenslaboratoriets ifrågavarande verksamhet — skall
ersättas av vederbörande företagare. På grund av svårigheten att för intendenterna
begagna samma schablonmässiga uppbördssystem som för laboratoriet
har utredningsmannen föreslagit, att ersättningarna för intendenternas
undersökningar i stället skall uttagas i de olika målen enligt en särskild
taxa. Vad utredningsmannen sålunda förordat, kan jag biträda.

Statsverket bör alltså av vederbörande företagare uppbära ersättning enligt
en officiell taxa för uppdrag, som av fiskeriintendent verkställes i ansökningsmål
angående vattenreglering och annat byggande i vatten, då uppdraget
föranleder undersökning på platsen, ävensom för undersökningar
enligt 5 § kungörelsen den 24 april 1953 (nr 177) angående förberedelse av
vissa företag enligt vattenlagen samt 14 kap. 5 § 2 mom. vattenlagen. Enligt
taxan bör utgå dels timersättning, dels särskild ersättning för rese- och traktamentskostnader
ävensom för särskilda utlägg i anledning av uppdrag. 1
timersättningen bör ingå, förutom lönekostnader — i form av visst procentuellt
tillägg — administrations-, expens- och pensioneringskostnader. Med
särskilda utlägg bör avses utgifter, som otvetydigt faller utanför ramen av
de för intendenternas verksamhet naturliga kontors- och materialkostnaderna.
I fråga om större uppdrag bör möjlighet finnas att i stället för timersättning
debitera ett belopp, som motsvarar den verkliga lönekostnaden,
ökad med visst procenttal för administrations-, expens- och pensioneringskostnader.

Uppbörden av ersättningarna bör i enlighet med utredningsmannens förslag
handhas av fiskeristyrelsen. Den av styrelsen i anledning härav föreslagna
ökningen av styrelsens kamerala personal är jag icke beredd att förorda.

Inflytande ersättningar för av fiskeriintendent verkställda uppdrag bör
såsom särskilda uppbördsmedel redovisas som en särskild post, betitlad Ersättningar
för undersökningar, under vartdera av fiskeriintendenternas avlönings-
och omkostnadsanslag. Under avlöningsanslaget bör av praktiska
skäl upptagas ersättning för, förutom avlönings- och pensioneringskostnader,
även administrations- och expenskostnader samt under omkostnadsanslaget
ersättning för rese- och traktamentskostnader samt för särskilda utlägg
i anledning av uppdragen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1957

Det torde få ankomma på Kungl. Maj :t att — därest riksdagen icke har
något att erinra häremot — i enlighet med de föreslagna grunderna utfärda
närmare bestämmelser angående den sålunda förordade taxan och framdeles
vidtaga erforderliga ändringar i denna.

I avvaktan på närmare erfarenheter torde såsom ersättningar för undersökningar
under rubriken Särskilda uppbördsmedel på fiskeriintendenternas
avlönings- respektive omkostnadsanslag för budgetåret 1957/58 böra
upptagas ett formellt belopp av 100 kronor.

Vad härefter angår avlöningsanslaget till fiskeriintendenter
in. m. i övrigt synes fiskeristyrelsens beräkning härav böra godtagas. Ordinarieposten,
icke-ordinarieposten samt posten till rörligt tillägg torde sålunda
böra höjas med respektive 1 500, 2 300 och 2 300 kronor eller tillhopa med
6 100 kronor. Samtidigt bör de under särskilda uppbördsmedel upptagna bidragen
av vissa fiske- och arrendeavgiftsmedel uppräknas med 2 100 kronor.
Härtill kommer under särskilda uppbördsmedel det förut förordade formella
beloppet å 100 kronor avseende ersättningar för undersökningar. Vidare
torde för arvode, bestämt av Kungl. Maj :t, böra beräknas ett ytterligare
belopp av 1 200 kronor. Anslaget bör sålunda upptagas med ett (6 100 —
2 100 — 100 -j- 1 200 =) 5 100 kronor högre belopp än för innevarande budgetår
eller med 219 100 kronor. Avlöningsstaten för fiskeriintendenter m. m.
skulle alltså få följande utseende.

Avlöningsstat

1. Avlöningar till ordinarie tjänstemän, förslagsvis . . 149 000

2. Arvode, bestämt av Kungl. Maj :t.............. 7 200

3. Avlöningar till övrig icke-ordinarie personal, förslagsvis
.................................... 60 000

4. Rörligt tillägg, förslagsvis.................... 53 000

Summa kronor 269 200

Särskilda uppbördsmedel

Bidrag av vissa fiske- och arrendeavgiftsmedel .... 50 000

Ersättningar för undersökningar ................ 100

Nettoutgift kronor 219 100

Vad beträffar omkostnadsanslaget till fiskeriintendenter m. in.
bör med hänsyn till de höjda järnvägstaxorna samt höjningen av traktamenten
och bilersättning posten till reseersättningar höjas med 2 300 kronor.
Ä andra sidan synes posten till sjukvård in. in. med hänsyn till belastningen
böra nedräknas med 500 kronor. Under särskilda uppbördsmedel torde
i enlighet med fiskeristyrelsens förslag bidragen av vissa fiske- och arrendeavgiftsmedel
böra uppräknas med 1 300 kronor. Vidare torde det förut
förordade formella beloppet å 100 kronor, avseende ersättningar för undersökningar,
böra upptagas under särskilda uppbördsmedel. Omkostnadsan -

Kungl. Maj:ts proposition nr 22 år 1957

slaget skulle sålunda behöva höjas med (2 300 — 500 — 1 300 — 100 =) 400
kronor till 30 400 kronor. Det torde få ankomma på Kungl. Maj :t att sedermera
fastställa stat för anslaget.

Vid bifall till vad jag nu förordat, bör för budgetåret 1957/58 för undersökningar
inom sötvattenslaboratoriet upptagas ett reservationsanslag av
100 kronor. För avlöningar och omkostnader för fiskeriintendenter m. m.
bör beräknas förslagsanslag å 219 100 respektive 30 400 kronor. Frågan om
anvisande av dessa anslag torde få upptagas i 1957 års statsverksproposition
vid anmälan av nionde huvudtiteln.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj :t måtte
föreslå 1957 års riksdag att

a) bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga den ändring i personalförteckningen
för Fiskeristyrelsen med statens fiskeriförsök:
Undersökningar inom sötvattenslaboratoriet, som
angivits i det föregående

b) godkänna de förslag i övrigt, som framlagts i det föregående.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen,
att proposition av den lydelse, bilaga till detta protokoll
utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Gunnar Eklund

561935

Stockholm 1957. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag