Kungl. Maj.ts proposition nr 216 (Proposition 1952:216)

Kungl. Maj.ts proposition nr 216.

Nr 216.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
om ändring i folkbokföringsförordningen den
28 juni 1946 (nr 469); given Stockholms slott den
31 mars 1952.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
antaga härvid fogat förslag till förordning om ändring i folkbokföringsförordningen
den 28 juni 1946 (nr 469).

GUSTAF ADOLF.

Per Edvin Sköld.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

De i propositionen föreslagna ändringarna i folkbokföringsförordningen
äro i huvudsak föranledda av nödvändigheten att i avvaktan på slutförandet
av pågående översyn av folkbokföringsväsendet åstadkomma vissa förenklingar
inom folkbokföringen. Sålunda föreslås bl. a. ändrade bestämmelser
angående delgivning och verkställighet av beslut i mantalsskrivningsmål.

Sveriges anslutning till världshälsoorganisationen har medfört önskemål
att dödsbevis i princip skola bliva obligatoriska inom hela riket. I propositionen
föreslås en viss utvidgning av den nuvarande skyldigheten att
förete sådant bevis.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1952. 1 samt. AV 216.

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

Förslag

till

förordning om ändring i folkbokföringsförordningen
den 28 juni 1946 (nr 469).

Härigenom förordnas att 3 §, 10 § 2 mom., 19 §, 26—27 §§, 50 §, 52 §,
55 § 1 inom., 60 §, 62 § 3 mom., 63 §, 66 § 1 mom., 68 § 1 mom. och 74 §
folkbokföringsförordningen den 28 juni 1946 skola erhålla ändrad lydelse

Föreslagen lydelse:

3 §•

på sätt nedan angives.

Nuvarande lydelse:

3 §•

För envar---som identitets beteckning.

10 §.

2 mom. I varje församling skola
vidare föras församlingsregister
och avgångsregister, bestående av
avtryckskort, samt minnesanteckningar
över förelägganden, varom i
27 § förmäles.

Avgångsregistret skall — — —
skola förstöras.

19 §.

1 mom. Om dödsfallet inträffat
inom stad, köping eller municipalsamhälle,
där för allmänna hälso- eller
sjukvården anställd läkare är stationerad,
eller inom annan tättbebyggd
ort, där sådan läkare är stationerad
och beträffande vilken ort
medicinalstyrelsen förordnat om tilllämpning
av förevarande stadgande,
skall, därest särskilda omständigheter
icke göra det omöjligt, vid anmälan
av dödsfallet företes intyg angående
dödsorsaken (dödsbevis), utfärdat
av legitimerad läkare; och bör
sådant bevis såvitt möjligt företes
jämväl om dödsfallet inträffat å annan
ort.

För envar---som identitets beteckning.

Födelsenummer skall även, där i
särskild författning så föreskrives,
tilldelas här i riket icke kyrkobokförd
person.

10 §.

2 mom. I varje församling skola
vidare föras församlingsregister och
avgångsregister, bestående av avtryckskort,
samt minnesanteckningar
över anmaningar och förelägganden,
varom i 27 § förmäles.

Avgångsregistret skall — — —
skola förstöras.

19 §.

1 mom. Om dödsfallet inträffat
inom stad, köping eller municipalsamhälle,
där för allmänna hälso- eller
sjukvården anställd läkare är stationerad,
eller inom annan tättbebebyggd
ort, där sådan läkare är stationerad
och beträffande vilken ort
medicinalstyrelsen förordnat om tilllämpning
av förevarande stadgande,
skall, därest särskilda omständigheter
icke göra det omöjligt eller fall
föreligger, varom i 2 mom. förmäles,
den som enligt 18 § gör anmälan om
dödsfallet avlämna intyg angående
dödsorsaken (dödsbevis).

Har dödsfallet inträffat å annan
ort ån i första stycket sågs och har

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

Nuvarande lydelse:

Kan dödsbevis ej företes, skall
sannolik dödsorsak uppgivas. Har
läkare under sista året före dödsfallet
rådfrågats av eller för den avlidne,
skall tillika lämnas uppgift
om läkarens namn.

2 mom. Läkare, som vårdat avliden
person under hans sista sjukdom
eller som biträtt vid förlossning,
varunder modern eller barnet
avlidit, eller som efter dödsfallet besiktigat
den avlidnes kropp, år skyldig
att så snart ske kan kostnadsfritt
utfärda dödsbevis.

Dödsbevis skall avfattas i maskinskrift
eller tydlig handskrift. Dödsorsak
skall angivas med beteckning
å svenska språket, om medicinalstyrelsen
sådan fastställt; dock må
dödsorsak undantagsvis, där så av
särskilda skäl påkallas, angivas med
statistiskt nummer. Jämte beteckning,
som nu sagts, må angivas latinsk
benämning å dödsorsaken.

26 §.

Vinner pastor kännedom om att i
församlingsboken eller i boken över
obefintliga upptagen person vistas i
annan församling under sådana förhållanden,
att han bör där kyrkobokföras,
skall han härom, med angivande
såvitt möjligt av bostad inom

Föreslagen lydelse:

läkare vårdat den avlidne under hans
sista sjukdom eller biträtt vid förlossning,
varunder modern eller barnet
avlidit, eller efter dödsfallet besiktigat
den avlidnes kropp, skall
vad i samma stycke stadgas om avlämnande
av dödsbevis äga motsvarande
tillämpning.

2 mom. Skyldighet som i 1
mom. avses föreligger icke i fall då
syssloman eller annan å sjukvårdsinrättning
anställd person eller ock
polismyndighet har att i enlighet
med vad därom är särskilt stadgat
till vederbörande pastor översända
dödsbevis.

3 mom. Dödsbevis skall utfärdas
av läkare enligt-av medicinalstyrelsen
fastställt formulär.

4- mom. Den som ej är skyldig
att avlämna dödsbevis skall i stället,
utom i fall varom i 2 mom. förmäles,
uppgiva sannolik dödsorsak. Har läkare
under sista året före dödsfallet
rådfrågats av eller för den avlidne,
skall tillika lämnas uppgift om läkarens
namn.

26 §.

Kungl. Maj.ts proposition nr 216.

Nuvarande lydelse:

församlingen, utan uppskov underrätta
pastorsämbetet därstädes för
den åtgärd, som i 27 § omförmäles.

Finner pastor---omförmäl de

kyrkobokföringsinspektören.

27 §.

Då pastor finner anledning till
antagande att en person flyttat till
eller inom församlingen, skall pastor,
därest flyttning ej anmälts, ofördröjligen
förelägga honom att inom viss
tid inställa sig för pastor och lämna
de upplysningar, som erfordras för
bedömande av huruvida ändring
skall ske i hans kyrkobokföring,
vid äventyr att han eljest varder
utan sitt vidare hörande kyrkobokförd,
där han vistas. Har flyttning
skett allenast inom församlingen och
har pastor vunnit kännedom därom
vid för-skrivning eller mantalsskrivning,
må dock, om för den flyttande
avlämnats föreskriven mantalsuppgift
varav flyttningen framgår, pastor
underlåta att meddela föreläggande
som nu sagts, där pastor finner
erforderliga upplysningar kunna
med nödig tillförlitlighet och fullständighet
inhämtas av mantalsuppgiften
och av de vid förrättningen
närvarande; och varde i dylikt fall
så ansett, som hade anmälan om
flyttningen gjorts.

Föreslagen lydelse:

församlingen, utan uppskov underrätta
pastorsämbetet därstädes för
åtgärd som i 27 § omförmäles.

Finner pastor — — — omförmälde
kyrkobokföringsinspektören.

27 §.

1 mom. Då pastor erhåller vetskap
om att någon flyttat till eller
inom församlingen, skall pastor,
därest flyttningen ej anmälts inom
föreskriven tid, genast i den ordning
63 § stadgar anmana honom att inom
viss tid efter delfåendet av anmaningen
fullgöra vad honom enligt 21
eller 23 § åligger. Då så finnes lämpligt
må pastor i stället i tillämpliga
delar förfara på sätt i 2 mom. för
där avsett fall finnes stadgat.

2 mom. Finner pastor anledning
till antagande att en person flyttat
till eller inom församlingen, skall
pastor förelägga honom att inom viss
tid till pastor lämna de upplysningar,
som erfordras för bedömande av
hans kyrkobokföring. Föreläggande,
som här avses, skall tillställas vederbörande
i rekommenderat brev.

Underlåter någon att efterkomma
föreläggande, varom i nästföregående
stycke förmäles, skall pastor i den
ordning 63 § stadgar anmana honom
att för skyldighetens fullgörande inställa
sig för pastor; dock att pastor,
där sannolika skål tala för antagandet
att vederbörande flyttat till eller
inom församlingen samt erforderliga
uppgifter för hans kyrkobokföring
kunnat inhämtas, i stället må utan
hans vidare hörande kyrkobokföra
honom å den fastighet, där han antagits
hava inflyttat.

3 mom. Har flyttning skett allenast
inom församlingen och har
pastor vunnit kännedom därom vid
för-skrivning eller mantalsskrivning,
må pastor utan hinder av vad i 1 och
2 mom. stadgas, om för den flyttande
avlämnats föreskriven mantalsuppgift
varav flyttningen framgår, underlåta
att meddela anmaning eller

Kungl. Maj.ts proposition nr 216.

Nuvarande lydelse:

Föreläggande, som i första stycket
sägs, skall, skriftligen avfattat, tillställas
vederbörande i rekommenderat
brev. Äro flera medlemmar i en
familj och synas de böra på ett ställe
kyrkobokföras, må gemensamt föreläggande
för dem utfärdas och tillställas
huvudpersonen. Den som är
kyrkobokförd i annan församling
skall anmanas uppvisa medborgarkort
för sig och medföljande familjemedlemmar.

50 §.

Vid mantalsskrivningen — — -—-till fastighet.

Det åligger därjämte dels förrättningsmannen
att fullständiga och
rätta den för distriktet upprättade
stommen till mantalslängd, därvid
såvitt möjligt tillses att för envar
hans yrke eller näringsfång noggrant
angives, att anteckna de personer,
vilka böra överföras till boken över
obefintliga, samt att i den mån så
erfordras utfärda förelägganden på
sätt i 27 § om pastor är stadgat, dels
ock pastor eller hans ställföreträdare
att efter förrättningsmannens anvisningar
antingen omedelbart i församlingsliggaren
införa de ändrade
fastighetsbeteckningar, varom upplysning
vunnits, och med avseende å
nämnda liggare eller boken över obefintliga
vidtaga de övriga åtgärder,
vartill anledning förekommit, eller
ock, i den mån så ej kan ske, göra
anteckning därom för senare verkställighet;
dock att med överföring
till bok över obefintliga skall anstå
till efter emottagandet av den i 54 §
2 mom. omförmälda förteckningen.

Föreslagen lydelse:

föreläggande som i samma moment
avses, där pastor finner erforderliga
upplysningar kunna med nödig tillförlitlighet
och fullständighet inhämtas
av mantalsuppgiften och av de
vid förrättningen närvarande; och
varde i dylikt fall så ansett, som hade
anmälan om flyttningen gjorts.

4 mom. Äro flera medlemmar i
en familj och synas de böra på ett
ställe kyrkobokföras, må anmaning
eller föreläggande utfärdas för dem
gemensamt och tillställas huvudpersonen.

50 §.

Vid mantalsskrivningen — — —
till fastighet.

Det åligger därjämte dels förrättningsmannen
att fullständiga och
rätta den för distriktet upprättade
stommen till mantalslängd, därvid
såvitt möjligt tillses att för envar
hans yrke eller näringsfång noggrant
angives, att anteckna de personer,
vilka böra överföras till boken över
obefintliga, samt att i den mån så
erfordras utfärda anmaningar eller
förelägganden på sätt i 27 § om pastor
är stadgat, dels ock pastor eller
hans ställföreträdare att efter förrättningsmannens
anvisningar antingen
omedelbart i församlingsliggaren
införa de ändrade fastighetsbeteckningar,
varom upplysning vunnits,
och med avseende å nämnda liggare
eller boken över obefintliga vidtaga
de övriga åtgärder, vartill anledning
förekommit, eller ock, i den
mån så ej kan ske, göra anteckning
därom för senare verkställighet;
dock att med överföring till bok
över obefintliga skall anstå till efter
emottagandet av den i 54 § 2 mom.
omförmälda förteckningen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 216.

Nuvarande lydelse:

52 §.

Mantalsskrivningsförrättarna åligger
■—--erforderlig utredning.

Finner mantalsskrivningsförrättare
på grund av underrättelse som i
första stycket sägs eller eljest anledning
till antagande, som i 27 § sägs,
och har föreläggande, som där avses,
icke redan meddelats av pastor, skall
mantalsskrivningsförrättaren utfärda
sådant föreläggande och därom ofördröj
ligen underrätta pastor.

55 §.

1 mom. Närmare bestämmelser
angående mantalsskrivningen meddelas
av Konungen.

60 §.

Hos riksbyrån skola föras för teckning
över födelsenummer, dödregister,
register över obefintliga och
emigrantregister, bestående av de till
riksbyrån insända personakterna för
döda eller dödförklarade, obefintliga
och utvandrare, dubblettaktregister,
upptagande i särskilda avdelningar
dels personakter, vilka på grund av
skada eller nötning ersatts med nya,
dels ock kopior av personakter, som
upprättats av riksbyrån, samt sökregister,
bestående av avtryckskort,
ordnade efter födelsenummer, över
den i riket kyrkobokförda befolkningen.

62 §.

3 mom. Straff för försummelse
varom i 1 och 2 mom. sägs må ej
ådömas den som innan åtal skett frivilligt
eller efter föreläggande, varom
i 27 § förmäles, fullgör vad honom
åligger.

63 §.

Anmaning, varom i 16 §, 21 §, 24 §
4 mom. eller 44 § förmäles, bör, där
omständigheterna ej till annat föran -

Föreslagen lydelse:

52 §.

Mantalsskrivningsförrättarna åligger
—---erforderlig utredning.

Erhåller mantalsskrivningsförrättare
på grund av underrättelse som
i första stycket sägs eller eljest vetskap
om eller finner han anledning
till antagande att någon flyttat till
eller inom församling i distriktet,
skall mantalsskrivningsförrättaren i
den mån så erfordras utfärda anmaningar
eller förelägganden på sätt i
27 § om pastor är stadgat och därom
ofördröj ligen underrätta pastor.

55 §.

1 in o in. Närmare bestämmelser
angående mantalsskrivningen meddelas
av Konungen, som jämväl äger
medgiva undantag från de i 46 och
53—54 §§ meddelade föreskrifterna.

60 §.

Hos riksbyrån skola föras förteckning
över födelsenummer, dödregister,
register över obefintliga och
emigrantregister, bestående av de till
riksbyrån insända personakterna för
döda eller dödförklarade, obefintliga
och utvandrare, dubblettaktregister,
upptagande personakter, vilka på
grund av skada eller nötning ersatts
med nya, samt sökregister, bestående
av avtryckskort, ordnade efter födelsenummer,
över den i riket kyrkobokförda
befolkningen.

62 §.

3 m o in. Straff för försummelse
varom i 1 och 2 mom. sägs må ej
ådömas den som innan åtal skett frivilligt
eller efter anmaning eller föreläggande,
varom i 27 § förmäles, fullgör
vad honom åligger.

63 §.

Anmaning, varom i 16 §, 21 §,
24 § 4 mom., 27 § eller 44 § förmäles,
bör, där omständigheterna ej

Kungl. Maj.ts proposition nr 216.

Nuvarande lydelse:

leda, tillställas vederbörande i rekommenderat
brev. Då så anses påkallat,
må polismyndighet anlitas för
delgivningen. Infordrad handling må
avlämnas till den, som verkställer
delgivningen. Hörsammas icke anmaningen,
må för skyldighetens utkrävande
anlitas biträde av länsstyrelsen,
som äger förelägga den försumlige
lämpligt vite.

Polisman, som —--varje för rättning.

Rörande indrivning---sär skilt

stadgat.

66 §.

1 mom. 1. Äro pastorsämbeten
av olika mening rörande tillämpningen
av denna förordning, skola de inhämta
vederbörande kyrkobokföringsinspektörs
råd i ärendet. Stanna
de likväl i skilda uppfattningar, skall
ärendet av den pastor som först
handlagt det underställas, där fråga
är om rätt kyrkobokföringsort, länsstyrelsen
i länet samt eljest domkapitlet
i stiftet; och skall med vidtagande
av ifrågasatt kyrkobokföringsåtgärd
i ärendet anstå till dess lagakraftägande
beslut föreligger.

2. Uppstå vid skriftväxling, varom
förmäles i 52 §, mellan mantalsskrivningsförrättare
skiljaktiga meningar
om någon persons rätta mantalsskrivningsort,
skall frågan därom
underställas länsstyrelsen i det
län, där den ifrågasatta nya mantalsskrivningsorten
är belägen; och skall
personen kvarstå i det distrikts mantalslängd,
där han senast varit uppförd,
till dess lagakraftägande beslut
föreligger.

Föreslagen lydelse:

till annat föranleda, tillställas vederbörande
i rekommenderat brev. Då
så anses påkallat, må polismyndighet
anlitas för delgivningen. Infordrad
handling må avlämnas till den,
som verkställer delgivningen. Hörsammas
icke anmaningen, må för
skyldighetens utkrävande anlitas biträde
av länsstyrelsen, som äger förelägga
den försumlige lämpligt vite.

Polisman, som — — — varje förrättning.

Rörande indrivning —- -—• — särskilt
stadgat.

66 §.

2. Uppstå vid skriftväxling, varom
förmäles i 52 §, mellan mantalsskrivningsförrättare
skiljaktiga meningar
om någon persons rätta mantalsskrivningsort,
skall frågan därom underställas
länsstyrelsen i det län, där
den ifrågasatta nya mantalsskrivningsorten
är belägen; och skall personen
kvarstå i det distrikts mantalslängd,
där han senast varit uppförd,
till dess lagakraftägande beslut
föreligger eller, såvitt avser beslut,
som enligt bestämmelserna i 68 § 1
mom. skola omedelbart verkställas,
till dess länsstyrelsens beslut föreliggcr.

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

Nuvarande lydelse:

68 §.

1 mom. Talan mot —--av

länsstyrelserna.

Talan som —• — -— dessa menigheter.

Kammarrätten skall---kam marrätten

inkommit.

Sedan besvär--- -— eget yttran de.

74 §.

Det åligger länsstyrelserna, domkapitlen
och kammarrätten att
slcyndsamligen låta sina beslut i de
i 65, 66, 67 och 68 §§ avsedda mål,
på sätt i 33 kap. nya rättegångsbalken
stadgas om delgivning genom
rättens försorg, tillställas envar person,
vars rätt därav beröres, ävensom
vederbörande kommun och fattigvårdssamhälle.
Bevis om delgivningen
bör vid anfordran tillhandahållas
vederbörande.

Föreslagen lydelse:

68 §.

1 mom. Talan mot----av

länsstyrelserna.

Länsstyrelses beslut skall, där icke
beslutet jämväl innefattar hänvisning
av målet till annan länsstyrelse
för fortsatt prövning av folkbokföringsfrågan,
omedelbart bringas i
verkställighet; dock att länsstyrelsen
må för visst fall förordna att med
verkställigheten skall anstå till dess
beslutet vunnit laga kraft.

Talan som---— dessa menig heter.

Kammarrätten skall---kam marrätten

inkommit.

Sedan besvär — —- — eget yttrande.

74 §.

1 mom. Av länsstyrelserna, domkapitlen
och kammarrätten meddelade
beslut i de i 65, 66, 67 och 68 §§
avsedda mål skola genom den myndighets
försorg, som meddelat beslutet,
skyndsamt delgivas envar person,
vars rätt därav beröres, ävensom
vederbörande kommun och fattigvårdssamhälle.
Bevis om delgivningen
bör vid anfordran tillhandahållas
vederbörande.

2 mom. Delgivning, varom i 1
mom. förmäles, skall, om ej myndigheten
finner den böra verkställas på
annat sätt, ske genom beslutets översändande
med posten i rekommenderat
brev med mottagningsbevis. Genom
anteckning å försändelsen samt
å mottagningsbeviset skall finnas utmärkt
att försändelsen må utkvitteras
endast av adressaten personligen.

Har den, med vilken delgivning
skall ske, icke kunnat anträffas eller
har försändelsen av annan anledning
icke blivit utlöst, skall beslutet anslås
å en för allmänheten tillgänglig
plats inom myndighetens ämbetslokal.
Meddelande om att beslutet sålunda
anslagits skall därjämte med
posten i vanligt brev sändas till den,
med vilken delgivning skall ske, un -

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

Nuvarande lydelse:

Länsstyrelses eller domkapitels beslut
i här avsedda mål må ej till vederbörande
pastor eller mantalsskrivningsförrättare
översändas för
verkställighet förrän beslutet vunnit
laga kraft.

Föreslagen lydelse:

der hans senast kända adress. Delgivning
skall anses hava skett, då
vad här föreskrivits blivit fullgjort.

I övrigt skall i tillämpliga delar
gälla vad i 33 kap. rättegångsbalken
stadgas om delgivning.

3 mom. Domkapitels beslut i
här avsedda mål samt sådant länsstyrelses
beslut, som icke skall omedelbart
verkställas, må ej till vederbörande
pastor eller mantalsskrivningsförrättare
översändas för verkställighet
förrän beslutet vunnit laga
kraft.

Denna förordning träder i kraft den 1 juli 1952. Uti de i 65, 66, 67 och
68 §§ avsedda mål eller ärenden, däri talan anhängiggjorts eller fråga väckts
före denna förordnings ikraftträdande, skall vad i denna förordning stadgas
lända till efterrättelse i avseende å beslut, som därefter meddelas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
31 mars 1952.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,
Lingman, Hammarskjöld, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Lindell

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sköld, anmäler fråga om vissa
ändringar i folkbokföringsförordningen den 28 juni 1946 (nr 469) m. m.
samt anför därvid följande.

I. Inledning.

Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 25 februari 1949 tillkallade
dåvarande chefen för finansdepartementet den 9 mars samma år särskilda
sakkunniga med uppdrag att verkställa en allmän översyn av folkbokföringsväsendet.
Genom beslut den 29 juni 1951 förordnade Kungl. Maj:t
att nämnda sakkunniga, vilka antagit benämningen 1949 års folkbokföringssakkunniga,
skulle upphöra med sin verksamhet med utgången av juni månad
1951. Kungl. Maj :t uppdrog samma dag åt statens organisationsnämnd
att slutföra det av de folkbokföringssakkunniga påbörjade arbetet i vad avsåge
organisatoriska frågor inom folkbokföringsväsendet ävensom inkomma
med de förslag i övrigt till förenkling av folkbokföringsväsendet, nämnden
funne lämpligt. Samtidigt bemyndigades chefen för finansdepartementet
att tillkalla en sakkunnig med uppdrag att inom finansdepartementet slutföra
de folkbokföringssakkunnigas arbete i de delar, som ej omfattades av
det åt organisationsnämnden givna uppdraget ävensom att i övrigt i anslutning
till nämndens berörda uppdrag framlägga erforderliga författningsförslag.

Med stöd av sistnämnda bemyndigande tillkallade jag den 30 juni 1951
assessorn i kammarrätten S. F. von Otter med uppdrag att tills vidare såsom
sakkunnig inom finansdepartementet biträda med utredning av vissa frågor
rörande folkbokföringsväsendet.

Utredningsmannen har såsom ett led i utredningsarbetet med skrivelse
•den 21 november 1951 avlämnat en promemoria med förslag till vissa ändringar
i folkbokföringsförordningen m. m. med därvid fogade författnings -

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

förslag. Beträffande de i promemorian behandlade frågorna har samråd i
viss utsträckning ägt rum mellan utredningsmannen och statens organisationsnämnd.

Över promemorian ha efter remiss yttranden avgivits av riksförsäkringsanstalten,
kammarrätten, statistiska centralbyrån, riksräkenskapsverket,
överståthållarämbetet — med överlämnande av yttrande från mantalsdirektören
i Stockholm — länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands, Jönköpings,
Kalmar, Blekinge — med överlämnande av yttrande från häradsskrivaren
i Karlshamns fögderi — Malmöhus — med överlämnande av yttranden
från kronokamreraren i Malmö och häradsskrivaren i Hörby fögderi —
Göteborgs och Bohus — med överlämnande av yttrande från häradsskrivaren
i Mölndals fögderi — Skaraborgs —- med överlämnande av yttranden från
domkapitlet i Skara och styrelsen för föreningen Skaraborgs läns häradsskrivare
— Örebro — med överlämnande av yttranden från kronokamreraren
i Örebro samt från häradsskrivarna i Edsbergs, Hallsbergs och Örebro
fögderier — Kopparbergs, Västernorrlands och Norrbottens län — med
överlämnande av yttranden från häradsskrivarna i Bodens, Kalix och Piteå
fögderier — kronokamreraren i Göteborg, domkapitlen i Linköping, Lund
och Stockholm, besvärssakkunniga (såvitt angår vissa processuella frågor),
Sveriges häradsskrivarförening, föreningen Sveriges kronokamrerare och
Allmänna svenska prästföreningens centralstyrelse. Domkapitlens utlåtanden
åtföljdes av yttranden från bl. a. ett antal kyrkobokföringsinspektörer.

I promemorian framhålles, att de i densamma framlagda ändringsförslagen
vore tillkomna allenast i avsikt att undanröja en del av de brister, med vilka
det nuvarande folkbokföringssystemet vore behäftade. Förslagen finge
anses ha karaktären av ett provisorium i avvaktan på de slutliga förslag,
vilka kunde väntas framkomma som resultat av det inom finandsdepartementet
och statens organisationsnämnd bedrivna översynsarbetet.

Remissinstanserna tillstyrka i allmänhet att utredningsmannens förslag
lägges till grund för ändrad lagstiftning i ämnet eller lämna förslaget i huvudsak
utan erinran. Dock framställas i flera remissvar anmärkningar beträffande
såväl vissa av de grundläggande bestämmelserna i förslaget som
dess detaljer.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län framhåller i sitt yttrande bl. a., att
syftemålet att i avvaktan på slutresultatet av översynen åstadkomma vissa
förenklingar inom folkbokföringen uppnåtts genom det föreliggande förslaget.

I några yttranden framföras vissa allmänna synpunkter i fråga om den
fortsatta översynen. Föreningen Sveriges kronokamrerare anför sålunda, att
ett av huvudmotiven för folkbokföringsreformen varit att åstadkomma en
effektivare folkregistrering. En undersökning om i vad mån reformen på
denna viktiga punkt lett till målet syntes åtminstone för de större städernas
vidkommande giva till resultat, att så knappast skett. Bakgrunden härtill
vore, att allmänhetens medverkan till den åsyftade förbättringen i alltför

Kungl. Maj.ts proposition nr 216.

stor omfattning uteblivit, såvitt gällde flyttningar mellan kommuner. En
ändring vore därför synnerligen behövlig; icke minst vore det de större
städerna, som drabbades av följderna av felaktigheter i kyrkobokföringen^
De åtgärder, som närmast borde övervägas för åstadkommande av ett bättre
tillstånd, syntes vara införande av straffbestämmelser för den, som uppsåtligen
eller av grov oaktsamhet lämnade oriktiga uppgifter till ledning
vid kyrkobokföring eller mantalsskrivning, meddelande av vägledning åt
allmänheten, hyresvärdar och arbetsgivare rörande dem åliggande anmälningsskyldighet
och ansvar för dess fullgörande samt en effektiv kontroll
över att kyrkobokförarna företoge de undersökningar till förebyggande av
felaktiga kyrkobokföringsåtgärder, som författningarna föreskreve. Jämsides
därmed kunde det vara orsak att på nytt upptaga frågan om anordnande
av civil folkregistrering — eventuellt vid sidan av den kyrkliga — i
de större städerna, särskilt städer med mera än en församling.

Kgrkobokföringsinspektören i Skara stifts första inspektionsområde yttrar,
att sedan de nya bestämmelserna beträffande kyrko- och folkbokföringen
nu tillämpats under en tid av snart fem år, de flesta kyrkobokförare
hunnit sätta sig in i de olika detaljerna och uppnått en viss rutin i
arbetet. Det tidigare missnöjet hade därför efterträtts av en viss belåtenhet
med det nya systemets effektivitet. Ingen kunde med rätta förneka, att arbetet
å pastorsexpeditionen avsevärt utökats sedan nu gällande kyrkobokföringskungörelse
trätt i kraft, varför det vore av stor betydelse, att allt som
kunde göras för att förenkla kyrko- och folkbokföringsarbetet, också
gjordes.

Departementschefen. Jag får till en början erinra om dåvarande chefens
för finansdepartementet uttalande till statsrådsprotokollet den 25 februari
1949 vid anmälan av frågan om översyn av gällande bestämmelser rörande
folkbokföringsväsendet, att det icke kunde bestridas, att folkbokföringsreformen
medfört en större ökning av arbetsbördan för de myndigheter, som
handhade folkbokföringsväsendet, än man från början räknat med. Kostnaderna
för folkbokföringsarbetet vore till följd härav betydande. Vid översynen
borde därför helt allmänt eftersträvas att söka åvägabringa förenklingar
i arbetet.

Såsom nyss berörts uppdrog Kungl. Maj :t genom beslut den 29 juni 1951
åt statens organisationsnämnd att slutföra det av de folkbokföringssakkunniga
påbörjade arbetet i vad avsåge organisatoriska frågor. Kungl. Maj :t har
vidare genom beslut den 14 december samma år uppdragit åt organisationsnämnden
att verkställa organisationsundersökningar vid länsstyrelserna. De
båda uppdragen äga ett sådant inbördes samband att de organisatoriska
frågor, som beröra folkbokföringen, icke kunna lösas förrän resultatet av
organisationsundersökningarna vid länsstyrelserna föreligger och blivit föremål
för bearbetning. När så kan bliva fallet är för närvarande omöjligt att
bedöma. Med hänsyn härtill synes det vara motiverat att — trots önskvärd -

Kungi. Maj.ts proposition nr 216.

heten av att icke utbryta vissa detaljfrågor ur det stora sammanhanget —
utan avvaktan på översynsarbetets slutförande genomföra vissa förenklingar.

De av utredningsmannen framlagda ändringsförslagen synas mig i stort
sett vara ägnade att medföra en lättnad i arbetet för de myndigheter, som
handha folkbokföringen. Då så är fallet har jag intet att erinra emot att utredningsmannens
förslag lägges till grund för ändrad lagstiftning i ämnet.

Under remissbehandlingen av utredningsmannens förslag ha från olika
myndigheter framförts krav på mera vittgående ändringar än de av utredningsmannen
föreslagna. I den mån jag ansett mig icke kunna i detta sammanhang
taga ställning till de sålunda framförda problemen synas desamma
böra tagas i övervägande under den alltjämt pågående utredningen.

Utredningsmannen har föreslagit, att den mantalsskrivning av juridiska
personer, som nu förekommer, skall slopas ävensom att vissa förenklingar
i fråga om allmänhetens uppgiftsskyldighet i samband med mantalsskrivningen
skola genomföras. Förslaget har i dessa delar i flertalet remissyttranden
tillstyrkts i huvudsak eller lämnats utan erinran. Jag har dock funnit
vissa detaljer böra bliva föremål för närmare överväganden, varför jag
ansett mig icke böra i detta sammanhang taga ställning till nu ifrågavarande
ändringar. Min avsikt är att, sedan utredningsmannens förslag blivit ytterligare
bearbetat, föreslå proposition i ämnet till 1953 års riksdag. Till följd
härav kommer jag i det följande icke att behandla de delar av utredningsmannens
förslag, som beröra mantalsskrivningen av juridiska personer och
allmänhetens uppgiftsskyldighet i samband med mantalsskrivningen. Vad
beträffar förslaget i övrigt skall jag nu övergå till att redogöra för det närmare
innehållet i detsamma. Jag kommer därvid först att behandla de frågor,
som föranleda ändring i gällande bestämmelser i folkbokföringsförordningen.
Därefter skall jag beröra frågan om anstånd med utfärdandet av
medborgarkort och främlingskort samt med upprättandet av vissa förteckningar
och register.

II. Födelsenummer.

Enligt 3 § folkbokföringsförordningen skall för envar i riket kyrkobokförd
person finnas ett av länsbyrå eller riksbyrån fastställt födelsenummer,
vilket är avsett att i förening med uppgift om födelsetid användas såsopni
identitetsbeteckning.

Utredningsmannen framhåller, att person i värnpliktsåldern, som ej vore
här i riket kyrkobokförd, enligt inskrivningsförordningen ägde rätt att bliva
inskriven såsom värnpliktig. Därest sådan person icke varit kyrkobokförd
bär efter den 1 januari 1947, hade han ej tilldelats födelsenummer. Enligt
cn av de folkbokföringssakkunniga den 8 maj 1951 avgiven promemoria
angående folkbokföringsmyndigheternas medverkan dels vid inskrivning
och redovisning av värnpliktiga dels ock vid registreringen av på sjömans -

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

hus inskrivna personer skulle emellertid födelsenumret ersätta det nu förekommande
militära registreringsnumret beträffande sådana som i framtiden
bleve inskrivna. Härav följde att möjlighet måste finnas att tilldela en här
i riket icke kyrkobokförd person födelsenummer. Numret syntes lämpligen
böra efter därom hos riksbyrån gjord framställning tilldelas den värnpliktige
av nämnda myndighet. Den av utredningsmannen föreslagna bestämmelsen
hade utformats så att, därest det i en framtid skulle befinnas lämpligt
att även andra här icke kyrkobokförda personer än värnpliktiga skulle
i denna ordning kunna tilldelas födelsenummer, någon ny ändring av stadgandet
icke skulle behöva ske.

Någon erinran emot förslaget har icke anförts av någon remissinstans.

För egen del tillstyrker jag, att utredningsmannens förslag i nu förevarande
hänseende genomföres.

III. Anmälningar till kyrkobokföringen m. m.

A. Anmälan om dödsfall.

Gällande bestämmelser. I 18 § folkbokföringsförordningen föreskrives att
dödsfall skyndsamt skall anmälas hos pastor. Har dödsfallet inträffat inom
stad, köping eller municipalsamhälle, där för allmänna hälso- och sjukvården
anställd läkare är stationerad, eller inom annan tättbebyggd ort,
där sådan läkare är stationerad och beträffande vilken ort medicinalstyrelsen
förordnat om tillämpning av förevarande stadgande, skall enligt 19 §
samma förordning, därest särskilda omständigheter icke göra det omöjligt,
vid anmälan av dödsfallet företes intyg angående dödsorsaken (dödsbevis),
utfärdat av legitimerad läkare. Sådant bevis bör såvitt möjligt företes jämväl
om dödsfallet inträffat å annan ort. Om dödsbevis icke kan företes, skall
vid anmälan av dödsfallet sannolik dödsorsak angivas.

Syftet med dödsbevisen är att de skola dels tjäna som underlag för införandet
av dödsorsak i vederbörande församlings död- och begravningsbok
och dels ligga till grund för den av statistiska centralbyrån upprättade statistiken
över dödsorsaker. Föreskrifter angående insamlandet av uppgifter
för sistnämnda ändamål ha lämnats i kungörelse den 16 december 1949 (nr
702) med vissa bestämmelser angående befolkningsstatistiken, vilken trätt
i kraft den 1 januari 1950.

Enligt 4 § ifrågavarande kungörelse skall vederbörande länsbyrå före utgången
av varje kalendermånad till statistiska centralbyrån överlämna under
nästföregående kalendermånad från pastor till länsbyrån översända underrättelser
angående dödsfall. Denna avisering skall ske å avtryckskort,
hämtat i församlingsregistret, i enlighet med av riksbyrån för folkbokföringen
i cirkulär nr 20 (juli 1948) och nr 27 (april 1950) lämnade föreskrifter.
Dödsbevis, vilka till pastor inlämnats under en kalendermånad, skola

Kungl. Maj:ts proposition nr 216. 15-

enligt 6 § nyssnämnda kungörelse av pastor före utgången av påföljande
kalendermånad överlämnas till statistiska centralbyrån (särskilda bestämmelser
gälla dock för Stockholm och Göteborg). Har i sådan underrättelse
om dödsfall, som länsbyrå enligt 4 § skall översända till centralbyrån, anteckning
skett om dödsorsak, vilken icke styrkts genom dödsbevis eller uppgift
från polismyndighet, skall centralbyrån, i den mån så är erforderligt,
översända underrättelsen till vederbörande tjänsteläkare för granskning.
Tjänsteläkaren skall å underrättelsen göra anteckning om dödsorsaken,
varvid dödsorsak, som anses tillförlitligen utrönt, utmärkes med B (bevisad)
och sannolik dödsorsak angives med S. Underrättelsen skall av tjänsteläkaren
återställas till centralbyrån inom en månad efter det densamma*
kommit honom tillhanda.

Framlagda ändringsförslag. I världshälsoorganisationens den 24 juli 1948''
antagna reglemente nr 1 angående sjukdoms- och dödsorsaksnomenklaturer
m. m. föreskrives bl. a. användandet av ett formulär till dödsbevis, som
de anslutna länderna ha att följa så strikt som möjligt vid inhämtande av
uppgifter om dödsorsakerna.

Statistiska centralbyrån och medicinalstyrelsen anförde i sitt den 20 maj
1949 till chefen för inrikesdepartementet avgivna gemensamma yttrande
över nämnda reglemente, att vissa svårigheter att genomföra reglementets
föreskrifter förelåge till följd av att 20 procent av dödsfallen på landsbygden
inträffade under sådana omständigheter, att av läkare utfärdat dödsbevis
för närvarande icke kunde krävas. Ämbetsverken ansåge emellertid,
att tiden nu vore mogen att utsträcka dödsbevisens tillämpningsområde även
till de delar av landet, där de nu icke vore obligatoriska.

Genom beslut den 10 juni 1949 har Kungl. Maj:t föreskrivit, med godtagande
för Sveriges del av världshälsovårdsorganisationens ifrågavarande
reglemente i övrigt, att mot detsamma skulle göras vissa reservationer rörande
utformningen och tillämpningen av nomenklaturen i fråga. Härjämte
skulle för organisationen tillkännagivas, att Sverige med hänsyn till landets
stora utsträckning och det relativt ringa antalet läkare ville i avbidan på
närmare undersökning hålla öppna spörsmålen, huruvida insamlandet av
uppgifter om dödsorsaker inom rikets landsbygd kunde ske efter i reglementet
angivna detaljerade nomenklatur samt huruvida dödsbevis kunde
göras obligatoriska inom landets hela territorium. Genom samma beslut
uppdrog Kungl. Maj :t tillika åt medicinalstyrelsen att i samråd med vederbörande
läkarorganisationer och med beaktande särskilt av förhållandena
i de glesbebyggda delarna av riket låta närmare utreda frågan, huruvida
även för landsbygdens del övergång till en mera detaljerad nomenklatur
och införande av obligatoriska dödsbevis kunde ske. Kungl. Maj :t uppdrog
slutligen åt medicinalstyrelsen att i samråd med statistiska centralbyrån
och statens sjukhusutredning av år 1943 utarbeta en svensk, reviderad upplaga
av världshälsovårdsorganisationens nomenklatur samt de nya blanketter
för bl. a. dödsbevis, som föranleddes av en övergång till nämnda nomenklatur.

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

Såsom ett led i det åt medicinalstyrelsen anförtrodda utredningsuppdraget
underställde styrelsen genom skrivelse den 30 september 1949 förste
provinsialläkarföreningen och svenska provinsialläkarföreningen frågan om
införande av obligatoriska dödsbevis för prövning. I skrivelsen framhölls,
att möjligheten att övergå till en mera detaljerad dödsorsaksnomenklatur
helt vore beroende på möjligheten att göra dödsbevis utfärdat av läkare
obligatoriskt. Om så skedde, innebure detta att ytterligare cirka 9 000 utredningar
om dödsorsak skulle behöva årligen verkställas. I skrivelsen anfördes
vidare:

Arbetet härmed torde i allt väsentligt komma att åvila provinsialläkarna.
Det blir emellertid olika betungande, allt efter den undersökning av den döde,
som kräves. Bedömningen torde därför göras alternativt under förutsättning
att likbesiktning kräves respektive icke kräves. I senare fallet skulle
dödsbeviset grunda sig på uppgift från trovärdig person och läkarens bidrag
närmast bestå i en bedömning av sannolikheten av de lämnade upplysningarna.
Redan en sådan bedömning är emellertid av stort värde, särskilt
vid användningen av det nya formuläret till dödsbevis. Såvitt möjligt
skall nämligen hela det orsakssammanhang, som lett till döden, där anges.

Till ledning vid bedömningen av frågan bifogades även tvenne tabeller,
den ena visande bl. a. antalet provinsialläkardistrikt inom de särskilda länen
med visst antal dödsfall, som år 1946 registrerats av prästerskapet utan
tillgång till dödsbevis (med »sannolik dödsorsak»), den andra visande, huru
dessa fall fördelade sig på de särskilda provinsialläkardistrikten enligt
indelningen den 1 juli 1949. Av tabellerna framginge, att det genomsnittliga
antalet fall med »sannolik dödsorsak» vore 15 per provinsialläkardistrikt
och år (ungefär ett dödsbevis per månad) och att de län, som starkast skulle
komma att beröras av en övergång till obligatoriska dödsbevis, vore Gotlands,
Blekinge och Skaraborgs. I dessa och flera andra län funnes ett
eller flera distrikt med minst 50 fall per år (ungefär ett dödsbevis per
vecka). Sammanlagda antalet dödsfall med »sannolik dödsorsak» uppgick
enligt utredningen till 8 357.

Förste provinsialläkarföreningen uttalade i sitt svar till medicinalstyrelsen
— efter att ha inhämtat yttrande från ett antal förste provinsialläkare —
att det syntes vara ur flera synpunkter värdefullt och innebära ett stort
socialmedicinskt framsteg, om dödsbevisen gjordes obligatoriska inom hela
riket. På grund av tjänsteläkarnas stora arbetsbörda syntes man dock icke
för närvarande böra fordra obligatorisk likbesiktning i och för utfärdande
av dödsbevis för person, vilkens föregående sjukdom och död varit för läkaren
okänd. Endast i sådant fall, då någon som helst uppfattning om orsaken
till en människas död icke stode att erhålla, borde likbesiktning ske.

Svenska provinsialläkarföreningen framhöll, att det vore sannolikt att
med den föreslagna reformen i någon mån skulle vinnas en ökad statistisk
tillförlitlighet i fråga om dödsorsaker på landsbygden. Det syntes nämligen
bliva lättare att utreda orsakerna till ett dödsfall i omedelbar anslutning till
dettas inträffande än om det skulle ske långt senare. På vederbörande läkare
borde ankomma att vid anmälan om dödsfallet fatta avgörande huruvida lik -

Kungl. Maj.ts proposition nr 216.

besiktning skulle ske eller ej. Under förutsättning bl. a. att hänsyn toges
till de sålunda framförda synpunkterna, tillstyrkte föreningen förslaget.

Efter slutfört utredningsuppdrag har medicinalstyrelsen i underdånig
skrivelse den 17 september 1951 föreslagit införande av obligatoriska dödsbevis
även på landsbygden. Till undvikande av missförstånd framhåller
styrelsen i berörda skrivelse, att utfärdandet av dödsbevis icke måste föregås
av likbesiktning. Blanketten till dödsbevis, vilken av styrelsen fastställts
den 23 februari 1951 att tillämpas från och med den 15 april samma år förutsatte,
att dödsorsaksuppgiften kunde grunda sig även på uppgift av annan
trovärdig person än läkare. Med anledning av vad i vissa yttranden anförts
ville styrelsen även framhålla, att det saknades tillräcklig anledning för det
allmänna att ikläda sig kostnader för läkarens resa för likbesiktning i andra
fall än där så redan för närvarande skedde, d. v. s. för utredning om brott.
En likbesiktning gåve för övrigt i och för sig föga upplysning om dödsorsaken,
såvida det icke vore fråga om dödsfall till följd av yttre skador. Att
dödsbevisen gjordes obligatoriska kunde sålunda sägas innebära, att dödsorsaken
komme att utredas omedelbart sedan dödsfallet inträffat i stället
för såsom nu ofta flera månader efteråt eller i samband med granskning
av avtryckskorten från församlingsregistret. Att en dylik ordning komme
att medföra åtskilliga fördelar låge i öppen dag.

Styrelsen anför vidare:

För närvarande gäller, att dödsbevis skall utfärdas av »legitimerad läkare».
Därest härmed skulle avses att utesluta till läkarkonstens utövande
behöriga men dock icke legitimerade läkare, vill medicinalstyrelsen framhålla,
att ett sådant krav på den utfärdande läkaren varken kan anses sakligt
påkallat eller möjligt att i praktiken upprätthålla. Ej heller har sådant
krav gällt före 1947. Antalet behöriga men icke legitimerade läkare är statt
i oavbruten tillväxt och det är oundgängligt att i så många hänseenden som
möjligt likställa dem med legitimerade läkare. Medicinalstyrelsen får därför
föieslå, att »legitimerad läkare» ersättes med »läkare», varmed i andra författningar
a\ses en var som är behörig att i Sverige utöva läkarkonsten.

Andra momentet första stycket stadgar skyldighet för läkare att kostnadsfritt
utfärda dödsbevis. I princip samma skyldighet ehuru återgiven med
andra ord finnes nu stadgad i § 59 mom. 3 allmänna läkarinstruktionen den
19 december 1930 (nr 442). Denna dubblering synes mindre tillfredsställande,
säl skilt som icke läkarinstruktionens stadgande exakt överensstämmer
med folkbokföringsförordningens. Antingen bör läkarinstruktionen i förevarande
hänseende endast innehålla en hänvisning till folkbokföringsförordningen
eller också bör stadgandet i förordningen utgå och ordagrant överföras
till läkarinstruktionen. Medicinalstyrelsen finner för sin del den sistnämnda
lösningen vara att föredraga, då det är önskvärt att för läkarna underlätta
läsningen av läkarinstruktionen.---------------

Andra momentet sista stycket föreskriver, hur dödsbevis skall skrivas och
och ifyllas. Nu gällande anvisningar ha fastställts samtidigt med formuläret
till dödsbevis och återfinnas på blankettens baksida. Det synes styrelsen
lämpligt, alt alla anvisningar av hithörande slag kunna omarbetas vid behov
utan att detta skall behöva föranleda någon ändring i folkbokföringsförordningen.
I anslutning härtill föreslår medicinalstyrelsen, att ifrågavarande
2 Ililumg till riksdagens protokoll 11)52. 1 samt. A''r 216.

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

stycke utgår och ersättes av föreskrift om att dödsbevis skall utfärdas enligt
av medicinalstyrelsen meddelade föreskrifter. Att beviset skall avfattas
i maskinskrift eller tydlig handskrift omfattas även härav (se dödsbevisets
rubrik). Denna föreskrift gäller för övrigt alla av läkare utfärdade intyg
och utlåtanden (se medicinalstyrelsens cirkulär den 3 december 1946 M. F.
nr 208) och sålunda icke endast dödsbevis.

Utredningen. Utredningsmannen framhåller att ur statistisk synpunkt och
med hänsyn till den medicinska forskningen införandet av obligatoriska
dödsbevis även å de delar av landsbygden, där sådana bevis enligt nu gällande
bestämmelser icke behövde företes, uppenbarligen skulle innebära ett
framsteg. Visserligen kunde förslaget komma att medföra en ökning av arbetsbördan
för vissa läkare, men samtidigt skulle även en minskning i arbetsbördan
följa därigenom att översändande av dödsfallsavier från statistiska
centralbyrån till vederbörande tjänsteläkare icke syntes bliva behöv- •
lig i samma utsträckning som för närvarande.

En fråga, som icke syntes ha tagits i beaktande i samband med uppgörandet
av medicinalstyrelsens förslag men som i detta sammanhang icke
borde lämnas å sido, vore huruvida införandet av obligatoriska dödsbevis
komme att förorsaka allmänheten extra besvär och kostnader. Att så bleve
fallet syntes icke kunna undvikas. För närvarande kunde anmälan om dödsfall
ske hos pastor utan att dödsbevis därvid företeddes. De efterlevande behövde
i sådana fall ej ha besvär med att vända sig till någon läkare för att
få bevis om dödsfallet och de ådroge sig inga utgifter för läkares besök eller
för anskaffande av dödsbevis. Efter ett eventuellt genomförande av förslaget
komme i vissa fall pastor att få upplysa vederbörande om att dödsbevis
skulle anskaffas. Förslaget utginge visserligen från att uppgift om
dödsorsaken skulle kunna lämnas av »annan trovärdig person än läkare»,
men de efterlevande måste då vända sig till en sådan person, vilken i sin
tur skulle söka kontakt med vederbörande tjänsteläkare i och för lämnandet
av de erforderliga uppgifterna.

I promemorian framhålles dock att, enär allmänheten numera i allt större
utsträckning torde tillkalla läkare i samband med sjukdom och dödsfall,
olägenheterna för allmänhetens del av införande av obligatoriska dödsbevis
bleve obetydliga. Emellertid betonas angelägenheten av att allmänheten icke
komme att åsamkas oskäliga kostnader för anskaffande av dödsbevis. Det
borde enligt utredningsmannens mening ankomma på medicinalstyrelsen
att utfärda erforderliga föreskrifter om när likbesiktning skulle få förekomma
samt angående storleken av de ersättningar vederbörande tjänsteläkare
skulle äga betinga sig i olika fall.

Även om införandet av obligatoriska dödsbevis kunde tänkas komma att
medföra ökade krav på tillmötesgående från prästerskapets sida, bl. a. därigenom
alt dessa komme att uppträda såsom trovärdiga uppgiftslämnare, anser
utredningsmannen den eventuella nackdelen härav väl uppvägas av fördelen
för pastor att vid införandet i kyrkoböckerna av dödsorsak kunna
grunda uppgiften härom å innehållet i ett dödsbevis. Under band hade från*

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

ett flertal präster inhämtats att förekomsten av obligatoriska dödsbevis
väsentligt skulle underlätta deras arbete och att införandet av desamma
skulle hälsas med största tillfredsställelse.

Enligt utredningsmannens mening borde även vid ställningstagandet till
denna fråga beaktas att förslagets genomförande skulle innebära en betydelsefull
rationalisering ur statistiska centralbyråns synpunkt i det att översändandet
av dödsfallsavier från centralbyrån till vederbörande tjänsteläkare
komine att bliva i det närmaste överflödigt.

Utredningsmannen föreslår sålunda införandet av en för hela riket gällande
bestämmelse att, därest särskilda omständigheter icke göra det omöjligt,
vid anmälan om dödsfall skall företes dödsbevis. Endast för det fall
att dödsbevis icke kan företes skall sannolik dödsorsak uppgivas.

Mot de av medicinalstyrelsen i övrigt framlagda förslagen finner utredningsmannen
icke anledning till erinran.

Utredningsmannen framhåller vikten av att dödsfallsanmälan, framförallt
då den avlidne åtnjutit folkpension, icke blir fördröjd därför att vederbörande
först skall anskaffa dödsbevis. Ut statsfinansiell synpunkt vore
det nämligen ytterst angeläget att pastor snarast möjligt efter ett inträffat
dödsfall finge meddelande härom för att han i sin tur ofördröjligen skall kunna
underrätta länsbyrån och sistnämnda myndighet pensionsstyrelsen. I
praktiken ginge det ej att upprätthålla kravet på att dödsfall skyndsamt
skall anmälas hos pastor och att dödsbevis därvid skall företes. Enär det
alltså vore önskvärt att anpassa föreskrifterna efter det praktiska livets
krav föreslås i promemorian införande av en bestämmelse, av vilken skall
framgå att dödsbevis må kunna företes även efter det dödsfallsanmälan gjorts.
Utredningsmannen erinrar vidare om att författningen för närvarande icke
innehölle något stadgande om hur pastor skall förfara, därest en person underläte
att förete dödsbevis. Ehuru denna fråga syntes vara av ytterst ringa
betydelse borde dock föreskrivas, att pastor först skall påminna vederbörande
om hans skyldighet samt att han därefter, om påminnelsen icke haft
åsyftad verkan, skall anmana honom i enlighet med bestämmelserna i 63 §
folkbokföringsförordningen.

Yttranden. Förslaget om införande av obligatoriska dödsbevis tillstyrkes i
princip eller lämnas utan erinran av kammarrätten, statistiska centralbyrån,
länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands, Jönköpings, Kalmar, Blekinge,
Malmöhus, Göteborgs och Bobus, Örebro och Västernorrlands län, ävensom
av domkapitlen i Skara, Lund och Stockholm.

Statistiska centralbyrån yttrar, att förslagets genomförande syntes komma
att medföra betydande fördelar ur statistisk synpunkt. Det årliga antalet
dödsfall, vid vilka dödsorsaken icke kunnat antecknas såsom bevislig,
hölle sig för närvarande mellan 7 000 och 8 000, medan det totala antalet
dödsfall uppginge till mellan 70 000 och 75 000 per år. Siffrorna syntes berättiga
till antagandet, att dödsorsak i åtskilliga fall styrkts med dödsbevis,

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

ehuru detta icke varit obligatoriskt. Å andra sidan syntes kunna förmodas,
att dödsbevis från läkare, som vårdat den avlidne, skulle ha kunnat erhållas
i ytterligare ett antal fall, om bestämmelserna föranlett därtill. Med hänsyn
härtill och till synpunkter, som utredningsmannen framhållit, syntes icke
behöva befaras, att landsbygdens befolkning komrne att bliva alltför betungad
genom den föreslagna förändringen. Liknande uttalanden göras av
länsstyrelserna i Blekinge och Västernorrlands län samt av domkapitlet i
Stockholm.

Länsstyrelsen i Södermanlands län anför, att fördelarna av införandet av
obligatoriska dödsbevis givetvis komme att motverkas av de olägenheter
och kostnader, som åtgärden komme att medföra för allmänheten. Dessa
kunde dock icke tänkas bliva av sådan storleksordning att de borde hindra
förslagets genomförande.

Kgrkobokföringsinspektören i Lunds stifts södra inspektionsområde yttrar,
att förslaget om införande av obligatoriska dödsbevis måste hälsas med
tillfredsställelse. Fördelarna för alla berörda myndigheter av säkrast möjliga
kännedom om dödsorsak vore uppenbara och syntes ej ytterligare behöva
framhävas. Redan nu avlämnades — utan att skyldighet härför förelåge
— inom inspektionsområdets landsbygdsförsamlingar dödsbevis i stor
utsträckning, varför ett stadgande om obligatoriska dödsbevis i enlighet med
den utformning, bestämmelserna härom givits i författningsförslaget ej syntes
komma att medföra några olägenheter från allmänhetens synpunkt. Liknande
uttalande göres av kgrkobokföringsinspektören i Lunds stifts östra
inspektionsområde.

En viss tveksamhet om lämpligheten av förslagets genomförande har kommit
till uttryck i de yttranden, som avgivits av bl. a. länsstyrelserna i Skaraborgs
och Kopparbergs län. Sistnämnda länsstyrelse framhåller, att den
föreslagna utvidgningen av skyldigheten att förete dödsbevis uppenbarligen
vore föranledd av Sveriges deltagande i världshälsoorganisationen och därmed
sammanhängande behov av att samordna den svenska dödsfallsstatistiken
med dödsfallsstatistiken för övriga till organisationen anslutna stater
men syntes icke motiverad av mera påtagliga olägenheter av hittills tillämpat
system. Länsstyrelsen ifrågasätter om det huvudsakligen för åstadkommande
av bättre katalogisering av dödsorsakerna kunde anses föreligga tillräckliga
skäl att pålägga landsbygdens befolkning ökade utgifter i förhållande
till vad som nu gällde.

Länsstyrelsen i Norrbottens län uttalar, att ett genomförande av förslaget
oundvikligen måste medföra olägenheter för en del av länets befolkning,
framför allt för lappbefolkningen och för dem, som äro bosatta på avsevärt
avstånd från ort med läkare och som kanske lång tid av året på grund av
naturhinder äro isolerade. Att tillkalla läkare i samband med sjukdom och
dödsfall ställde sig många gånger svårt för dessa personer.

Kyrkobokföringsinspektören i Lunds stifts norra inspektionsområde framhåller,
att den föreslagna bestämmelsen syntes komma att förorsaka allmänheten
extra besvär och kostnader. Det vore troligt och naturligt, att

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

missnöjet häröver från allmänhetens sida närmast komme att rikta sig mot
pastor. Å andra sidan komme införandet av obligatoriska dödsbevis också
i de rena landsförsamlingarna att medföra en större säkerhet för att den
egentliga dödsorsaken bleve fastställd.

De yttranden, som avgivits av domkapitlet i Linköping samt av Allmänna
svenska prästföreningens centralstyrelse gå närmast i avstyrkande riktning.

I åtskilliga yttranden har berörts frågan om de kostnader, som införandet
av obligatoriska dödsbevis kan komma att förorsaka allmänheten. Statistiska
centralbyrån anför, att den utredning angående dödsorsaker, som provinsialläkarna
hittills haft att göra i tjänsten efter framställningar från centralbyrån,
i stället komme att utföras med rätt till arvode för dödsbevis.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län anser, att förslagets genomförande med
nödvändighet skulle komma att för landsbygsbefolkningen i många fall medföra
betydande utgifter, om föreskrifterna angående obligatoriska dödsbevis
komme att tillämpas så, att vederbörande läkare icke ansåge det för utfärdande
av bevis vara tillfyllest med de uppgifter han erhölle per telefon
eller i brev utan krävde personlig inställelse av den som lämnade uppgift
om dödsfallet för att läkaren av denne skulle kunna inhämta mera ingående
upplysningar rörande omständigheterna vid dödsfallet. Behovet av att så
snart som möjligt efter dödsfall vinna utredning om dödsorsaken kunde länsstyrelsen
vitsorda. Länsstyrelsen ville emellertid ifrågasätta om icke nöjaktig
utredning kunde erhållas om man i huvudsak bibehölle nuvarande
ordning men medgåve rätt för pastor att — om han för angivande av den
sannolika dödsorsaken så funne erforderligt — sedan han från anmälaren
inhämtat uppgifter om den avlidnes sista levnad och omständigheterna vid
hans död, underställde vederbörande läkare dessa uppgifter. Pastor skulle
sålunda i dylika fall i samråd med läkaren ange den troliga dödsorsaken.
Sådant samråd med pastor och vederbörande läkare syntes i de flesta fall
kunna ske per telefon. Skulle det föreliggande förslaget om obligatoriska
dödsbevis genomföras, syntes det med hänsyn till kostnaderna för likbesiktning
i de fall, då sådan besiktning erfordrades för utfärdande av dödsbevis,
vara nödvändigt att såsom en motsvarighet till gällande bestämmelser om
statsbidrag till mindre bemedlade patienters å landsbygden sjukvårdskostnader
utfärda bestämmelser även angående statsbidrag till kostnader för likbesiktning.
Fastställande av den ersättning läkare skulle äga betinga sig
för likbesiktning borde ankomma på Kungl. Maj :t och icke på medicinalstyrelsen.

Länsstyrelsen i Jönköpings län utlalar en viss tveksamhet angående lämpligheten
av förslagets genomförande med hänsyn till alt eu obligatorisk
skyldighet att förete dödsbevis kunde föranleda dröjsmål med anmäl an om
dödsfall. I några yttranden bar särskilt framhållits vikten av att dödsfallsanmälan
icke fördröjes därigenom att dödsbevis först skall anskaffas.
Kyrkobokföringsinspektören i Stockholms stift framhåller, att det inträffat

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

att läkares dröjsmål med att insända dödsbevis vållat den avlidnes närmaste
anhöriga besvär vid fastställande av tid för jordfästning eller begravning.
Enär av utredningsmannens förslag framginge att vitesföreläggande skulle
kunna komma till användning för att framtvinga avlämnande av dödsbevis,
borde pastor ha rätt att inom viss tid erhålla sådant. I dessa synpunkter
instämmer domkapitlet i Stockholm. Kyrkoherden i Kungsholms
pastorat i Stockholm B. Ramsten framhåller, att det vad sjukhusen beträffade
vore av största vikt att vederbörande läkare utfärdade dödsbevis
omedelbart eller snarast möjligt efter dödsfallet.

Beträffande frågan huruvida tvångsmedel i form av vitesföreläggande
borde komma till användning, då anmaning att förete dödsbevis icke efterkommes
ställer sig länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län tveksam. Någon
olägenhet av att vitesföreläggande hittills icke kunnat tillgripas hade icke
försports och frågan vore ju av ytterst ringa betydelse. Kyrkobokföring sinspektören
i Skara stifts första inspektionsområde anför, att om dödsbeviset
icke inom viss tid, förslagsvis 10 dagar, bleve inlämnat till pastor, borde
pastor påminna vederbörande om hans skyldighet. Då intet vitalt intresse
bleve tillbakasatt, därest dödsbevis i något enstaka fall icke komme att
företes, syntes det innebära större våld än nöden krävde att tillgripa vitesföreläggande.

Utredningsmannens förslag att ur 19 § folkbokföringsförordningen utmönstra
de i 2 mom. införda föreskrifterna om skyldighet för läkare att utfärda
dödsbevis och om hur sådant bevis skall skrivas avstyrkes av kammarrätten
under motivering att bestämmelserna närmast vore avsedda att tjäna
till ledning för vederbörande kyrkobokföringsmyndigheter.

Departementschefen. Frågan om införande av obligatoriska dödsbevis även
å rikets landsbygd har blivit aktuell i anledning av Sveriges anslutning till
världshälsoorganisationen och i samband därmed uppkommande behov av
att samordna den svenska dödsfallsstatistiken med dödsfallsstatistiken för
övriga till organisationen anslutna stater. Av utredningen framgår, att dödsbevis
redan nu i stor utsträckning avlämnas även i de delar av rikets landsbygd,
där de icke äro obligatoriska. Endast en mindre del av dödsfallen inträffa
under sådana omständigheter att av läkare utfärdat dödsbevis icke
rimligen kan krävas. Några betänkligheter synas sålunda icke kunna resas
emot att dödsbevis bliva obligatoriska inom de delar av landsbygden, där de
för närvarande regelmässigt förekomma. Med hänsyn härtill och då det ur
kyrkobokföringssynpunkt är betydelsefullt att dödsbevis i största möjliga
utsträckning avlämnas, har jag intet att erinra emot att som regel skall gälla
att av läkare utfärdat dödsbevis skall avlämnas till pastor.

I några remissyttranden ha anförts betänkligheter mot förslaget av bl. a.
den anledningen att dess genomförande skulle komma att förorsaka extra
besvär och kostnader framför allt för personer, vilka äro bosatta i mera avlägset
belägna trakter av landet. Det synes icke böra komma ifråga att ålägga

Kungl. Maj.ts proposition nr 216.

sådana personer en ovillkorlig skyldighet att avlämna dödsbevis. Ej heller
finnes det enligt min mening tillräckliga skäl att ålägga landsbygdens befolkning
någon skyldighet att avlämna dödsbevis i de fall, då läkare icke
anlitats i samband med dödsfallet. För landsbygdens del torde således böra
gälla, att avlämnande av dödsbevis skall vara obligatoriskt endast därest
läkare vårdat den avlidne under hans sista sjukdom eller biträtt vid förlossning,
varunder modern eller barnet avlidit, eller efter dödsfallet besiktigat
den avlidnes kropp. Enär det även i fortsättningen skall åligga sådan
läkare att kostnadsfritt utfärda dödsbevis, kommer genomförandet av en
dylik ordning icke att förorsaka allmänheten några extra kostnader.

Statistiska centralbyrån har i sitt yttrande erinrat om att det enligt sjukhusstadgan
åligger syssloman vid lasarett att till pastorsämbetet i orten översända
dödsbevis avseende å lasarettet avliden person. Likaså föreligger skyldighet
för vederbörande tjänsteman att till pastor översända dödsbevis
avseende person, som avlidit å annan likartad sjukvårdsinrättning eller å
sinnessjukhus. I 19 § folkbokföringsförordningen finnes emellertid icke något
stadgande som undantager efterlevande till den, som avlidit å sådan inrättning,
från skyldighet att avlämna dödsbevis. Vidare åligger det i vissa
fall polismyndighet att enligt 8 § kungörelsen den 16 december 1949 (nr
702) med vissa bestämmelser angående befolkningsstatistiken till pastor
översända dödsbevis. För de nu nämnda fallen bör en undantagsbestämmelse
införas av innehåll att skyldighet att avlämna dödsbevis icke skall
föreligga för efterlevande.

Utredningsmannens erinran om vikten av att utfärdande av dödsbevis icke
får föranleda dröjsmål med anmälan om dödsfall vill jag för min del ytterligare
understryka.

I anslutning till vad i ett yttrande anförts om att viss tid borde stipuleras,
inom vilken dödsbevis skall ha utfärdats, får jag erinra om att det enligt
59 § 3:o allmänna läkarinstruktionen åligger läkare att, när någon avlidit,
vilken läkaren vårdat närmast före dödsfallet, »ofördröjligen» och kostnadsfritt
utfärda dödsbevis. Att stadga viss tid, inom vilken dödsbevis skall
ha utfärdats torde, bl. a. med hänsyn till förekommande obduktioner, icke
vara möjligt. Vad sjukhusen beträffa finnes, såsom jag tidigare berört, särskilda
föreskrifter om skyldighet för syssloman eller annan tillhörande
sjukhusets personal att tillställa pastor dödsbevis.

För närvarande finnes icke reglerat hur pastor skall förfara, därest en
person, som är skyldig avlämna dödsbevis, underlåter att göra detta. Utredningsmannen
föreslår — under framhållande att frågan dock syntes äga
ytterst ringa betydelse — att pastor skall beredas möjlighet att, sedan påminnelse
skett, i sådana fall tillgripa tvångsmedel. Med hänsyn till att föreskrifterna
om obligatoriska dödsbevis enligt det av mig förordade förslaget
erhållit en mindre tvingande karaktär än enligt utredningsmannens förslag,
finner jag mig icke böra biträda vad utredningsmannen i detta avseende före -

Kungl. Maj. ts proposition nr 216.

slagit. Genom den av mig föreslagna formuleringen av 19 § 1 mom. första
stycket torde bliva klarlagt, att dödsbevis icke nödvändigtvis måste avlämnas
vid just det tillfälle, då anmälan om dödsfall sker.

I övrigt har föreslagits att det för närvarande i 19 § förekommande uttrycket
»legitimerad läkare» skall ersättas av »läkare». Häremot har jag intet
att erinra.

Förslaget om att från folkbokföringsförordningen till allmänna läkarinstruktionen
överföra i förordningen förekommande stadganden om skyldighet
för läkare att i visst fall kostnadsfritt utfärda dödsbevis biträder jag.
Likaså biträder jag förslaget att ur förordningen utbryta stadgandet om hur
dödsbevis skall skrivas och ifyllas.

B. Anmälan om flyttning.

Gällande bestämmelser. Flyttning skall i princip anmälas ofördröjligen
och senast inom fjorton dagar efter det flyttningen skett. I 27 § folkbokföringsförordningen
ha meddelats vissa föreskrifter hur pastor skall förfara,
då han funnit anledning till antagande att en person flyttat till eller inom
församlingen men flyttningsanmälan ej avlämnats. Pastor skall i sådant fall
förelägga vederbörande att inom viss tid inställa sig för pastor och lämna
de upplysningar, som erfordras för bedömande av huruvida ändring skall ske
i hans kyrkobokföring, vid äventyr att han eljest varder utan sitt vidare hörande
kyrkobokförd, där han vistas. Om flyttning skett allenast inom församlingen
och pastor vunnit kännedom därom vid för-skrivning eller mantalsskrivning,
må dock, om för den flyttande avlämnats föreskriven mantalsuppgift
varav flyttningen framgår, pastor underlåta att meddela föreläggande
som nu sagts, där pastor finner erforderliga upplysningar kunna med
nödig tillförlitlighet inhämtas av mantalsupgpiften och av de vid förrättningen
närvarande. Föreläggande, som här avses, skall meddelas skriftligen
och tillställas vederbörande i rekommenderat brev.

Utredningen. Utredningsmannen framhåller, att de ifrågavarande bestämmelserna
äro tillkomna för att för pastor underlätta den bokföringsmässiga
flyttningen av personer, vilka försummat att anmäla sin flyttning. För
att folkbokföringsmyndigheterna skola äga möjlighet att snabbt och effektivt
fullgöra sina åligganden — framför allt under tiden för mantalsskrivningsarbetets
bedrivande — vore det ett oeftergivligt krav att arbetet kunde
ske under så smidiga former som möjligt. De nuvarande bestämmelserna
hade i praktiken visat sig i vissa hänseenden giva upphov till en försening
av mantalsskrivningsarbetet — föranledd av den skriftväxling som i stor
utsträckning måste förekomma mellan myndigheter och allmänhet. Vissa
tvångsmedel måste finnas för att förmå försumliga personer och i all synnerhet
tredskande sådana att fullgöra sin anmälningsskyldighet. Föreläggande
för vederbörande att inom viss tid inställa sig för pastor i och för lämnande
av erforderliga upplysningar vore ett tvångsmedel, som hitintills ut -

Kungi. Maj.ts proposition nr 216.

nyltjats och som även i framtiden borde komma till användning. Den nuvarande
bestämmelsen om alt vederbörande, »vid äventyr att han eljest varder
utan sitt vidare hörande kyrkobokförd, där han vistas», skulle inställa sig
för pastor, vore emellertid snarare till förfång för arbetet än motsatsen. Av
ganska naturliga skäl ansåge nämligen den person, som finge ett föreläggande
av vilket framginge att han, om han ej brydde sig om att efterkomma detsamma,
ändock kunde få sin kyrkobokföring ordnad, att han trots ordalagen
i föreläggandet icke behövde inställa sig för pastor. Ifrågavarande äventyr
framstode såsom än mer obefogat, enär det såsom regel icke vore möjligt
för pastor att — annat än efter ytterligare utredning — kyrkobokföra
en person, om vilken man hade blott knapphändiga uppgifter.

Utredningsmannen föreslår, för att råda bot på ifrågavarande olägenheter,
dels att bestämmelsen om äventyret skall slopas dels ock att pastor, då han
finner anledning till antagande att en person flyttat till eller inom församlingen,
därest flyttning ej anmälts, ofördröjligen i den ordning 63 § folkbokföringsförordningen
stadgar skall anmana vederbörande att inom viss
tid inställa sig för pastor och lämna de upplysningar, som erfordras för att
bedöma huruvida ändring skall ske i kyrkobokföringen. Hörsammas icke
amnaningen skall pastor äga rätt att, därest han ändock kan inhämta för
kyrkobokföringen erforderliga uppgifter, utan vidare hörande av den försumlige
kyrkobokföra honom där han vistas.

Hänvisningen till 63 § innebär att anmaning'' skall tillställas vederbörande
i rekommenderat brev. Blir sådan anmaning icke hörsammad må för skyldighetens
utkrävande biträde anlitas av länsstyrelsen, som äger förelägga
lämpligt vite. Därest särskilda omständigheter föreligga, kan pastor i stället
för att översända anmaningen i brev anlita polismyndighet för delgivningen.
Polisman, som delgiver anmaning, har rätt att av den försumlige
få ersättning med fem kronor för varje förrättning.

I motiven till den föreslagna ändringen anför utredningsmannen:

Det ur såväl folkbokföringsmyndigheternas som allmänhetens synpunkt
enklaste och mest ändamålsenliga tillvägagångssättet i fall som här avses
torde vara följande. Pastor översänder i rekommenderat brev till vederbörande
person en anmaning att inom viss tid inställa sig för pastor för lämnande
av för kyrkobokföringen erforderliga upplysningar. Av anmaningen
bör framgå att personen, därest han innehar flyttningsbetyg, skall medföra
detta. Hörsammas icke anmaningen bör pastor, omedelbart efter det
tidsfristen gått till ända, utfärda ny anmaning, vilken bör delgivas genom
polismans försorg. Om detta förhållande samt om att polismannen äger uppbära
5 kr. i gottgörelse för delgivningen bör klar upplysning lämnas i den
först utsända anmaningen. Då polisman delgiver anmaning bör han även
medföra en blankett, å vilken skall ifyllas alla de uppgifter som kunna
vara erforderliga för vederbörandes kyrkobokföring så att icke densamma
fördröjes ytterligare, därest vederbörande även i fortsättningen skulle underlåta
att hörsamma anmaningen.

Pastor hör sålunda även i fortsättningen äga möjlighet alt, därest han har
härför erforderliga uppgifter, kyrkobokföra eu person utan hans vidare hörande.
Meddelande om sålunda företagen kyrkobokföring bör givetvis alltid
tillställas vederbörande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

Utredningsmannen erinrar om den stora praktiska betydelsen av stadgandet
att pastor i visst fall, nämligen då flyttning skett allenast inom församlingen,
med ledning av avgiven mantalsuppgift finge ändra en persons
kyrkobokföring. Begränsningen till flyttningar inom en och samma församling
hade sin förklaring däri att vid sådan flyttning flyttningsbetyg ej behövde
avlämnas — alla erforderliga uppgifter funnes redan inom församlingen.

Utredningsmannen föreslår, att stadgandets tillämpningsområde skall utsträckas
till att gälla även de fall, då två eller flera församlingar tillhöra
samma kommun, på landet eller i stad. En sådan utvidgning skulle, framhåller
utredningsmannen, uppenbarligen medföra en avsevärd lättnad för
folkbokföringsmyndigheterna bl. a. därigenom att antalet anmaningar att
anmäla flyttning komme att nedbringas; i stället för att utfärda anmaning
och bevaka att denna bleve hörsammad borde det såsom regel vara
tillräckligt att pastor rekvirerade personakt från utflyttningsförsamlingen.
De under mantalsskrivningstiderna å pastorsexpeditionerna förekommande
köerna av personer, vilka anmäla flyttning, skulle även minska därest ett
sådant förfarande komme att tillämpas. Oaktat alla påpekanden om att
flyttning skall anmälas inom fjorton dagar samt att anmälningsskyldigheten
icke är fullgjord genom avlämnandet av mantalsuppgift, syntes det vara en
vitt spridd missuppfattning att, om mantalsuppgift lämnats, någon särskild
flyttningsanmälan icke behövde göras. Genom en utvidgning av den nuvarande
bestämmelsens tillämpningsområde skulle uppenbarligen ett irritationsmoment
försvinna.

Yttranden. Utredningsmannens förslag, såvitt detsamma avser tillskapandet
av ökade möjligheter för pastor att tillgripa tvångsmedel gentemot försumliga
personer har föranlett vissa erinringar från statistiska centralbyrån.
Övriga remissinstanser, som berört detta spörsmål, ha i huvudsak tillstyrkt
förslaget eller lämnat det utan erinran.

Länsstyrelsen i Blekinge län uttalar, att bestämmelsen om att pastor skall
förelägga en person att inom viss tid inställa sig hos honom »vid äventyr
att han eljest varder utan sitt vidare hörande kyrkobokförd där han vistas»
otvivelaktigt i vissa fall vållat folkbokföringsmyndigheterna olägenheter.
Liknande uttalande göres av länsstyrelsen i Västernorrlands län.

Länsstyrelsen i Malmöhus län ifrågasätter om tillräckliga skäl föreligga
att förutsätta personlig inställelse vid anmaning enligt 27 § folkbokföringsförordningen.
Enligt 15 § samma förordning kunde även skriftlig anmälan
godtagas. Det måste anses otidsenligt, att en person, som kanske av rent
förbiseende glömt anmäla flyttning, förväntades skola taga arbetstid i anspråk
eller åsamkas reseutgifter för en flyttningsanmälan. Därtill komme, att
pastorsexpeditionerna som regel blott vore öppna viss tid på dagen eller viss
tid någon dag i veckan. Anmaning enligt 27 § borde därför i första hand ske
genom översändande av ett mindre formulär, å vilket vederbörande kunde
ifylla nödiga uppgifter, och med en anmodan att insända flyttningsbetyg om

Kungl. Maj.ts proposition nr 216.

sådant funnes. Vägrade vederbörande att efterkomma en sådan anmaning,
kunde nästa anmaning delgivas genom polisman, såsom utredningsmannen
föreslagit. Polismannens uppdrag borde i dylikt fall lämpligen även omfatta
ett försök att få blanketten undertecknad vid delgivningstillfället, varefter
densamma skulle biläggas delgivningsbeviset. Länsstyrelsen i Norrbottens län
anser sig å andra sidan icke kunna tillstyrka förslaget om att polismyndigheten,
vilken redan nu vore hårt belastad med arbete, skall anlitas för delgivning
av anmaningar av detta slag. Länsstyrelsen föreslår i stället att vederbörande
mot visst, kraftigt tilltaget vite skall föreläggas att verkställa sin
flyttningsanmälan.

Statistiska centralbyrån framhåller, att om anmaning skall ersätta det
nuvarande föreläggandet syntes förutsättningarna för att åtgärden skall få
vidtagas böra anknytas till verkligen konstaterad försummelse av anmälningsplikt.
Anmaningen vore ett tvångsmedel, för vilket lydnad borde krävas,
och det syntes därför icke lämpligt att till en anmaning ansluta en verkan,
som innebure att kyrkobokföringen kunde ordnas ex officio, om den
anmanade icke fullgjorde sin skyldighet. Anmaningsförfarande enligt 63 §
borde sålunda komma i fråga blott då pastor verkligen har vetskap om att
en person flyttat till eller inom församlingen.

I sådana fall, där pastor blott har anledning antaga att en person flyttat
till eller inom församlingen, syntes pastor böra i rekommenderat brev förelägga
vederbörande att inom viss tid inställa sig för pastor och meddela erforderliga
upplysningar. Hörsammades icke föreläggandet skulle pastor antingen
utan vederbörandes vidare hörande äga kyrkobokföra honom eller, om
så erfordrades, låta genom polisen delgiva honom anmaning att fullgöra sin
anmälningsskyldighet. Sådant föreläggande skulle enligt centralbyråns mening
innehålla upplysning vilken av dessa båda åtgärder pastor kunde ha för
avsikt att vidtaga därest föreläggandet icke bleve hörsammat.

Förslaget om att pastor skall äga möjlighet att med ledning av avgiven
mantalsuppgift ändra en persons kyrkobokföring tillstyrkes eller lämnas
utan erinran i flertalet yttranden.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län anför att den föreslagna utvidgningen
av stadgandet måste komma att innebära en avsevärd lättnad för
allmänheten utan att därmed försvåra pastors arbete.

Kronokamreraren i Malmö framhåller, att ett genomförande av förslaget
syntes kunna medverka till en effektivare och snabbare för-skrivning och
mantalsskrivning samt vidare åstadkomma bättre överensstämmelse mellan
kyrkobokföring och mantalsskrivning. För en stad av Malmös storlek vore
de föreslagna ändringarna särskilt värdefulla med hänsyn till att inom staden
funnes icke mindre än elva olika församlingar. Länsstyrelsen i Malmöhus
län anser det önskvärt, att mantalsuppgiften skall kunna ersätta flyttningsanmälan
även inom vidare gränser än blott kommunen och ifrågasätter
med hänsyn härtill om icke avgiven mantalsuppgift borde kunna tjäna
som flyttningsanmälan även vid flyttning mellan kommuner inom samma
län.

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

Domkapitlet i Linköping anser förslagets genomförande komma att medföra
en välbehövlig förenkling.

En viss tveksamhet angående lämpligheten av att nu genomföra förslaget
kommer till synes i yttranden från statistiska centralbyrån och länsstyrelsen
i Södermanlands län. Länsstyrelsen anför:

Även om fortfarande i princip skulle föreligga skyldighet att anmäla flyttning*
kunde risk föreligga, att genom den föreslagna ändringen av 27 ''§ i
folkbokföringsförordningen känslan av denna skyldighet skulle avtrubbas
och allmänheten i allt större utsträckning bibringas en uppfattning, att anmälan
om flyttning över huvud taget icke är nödvändig och att ändring av
kyrkobokföring av pastor ordnas i samband med mantalsskrivningen. En
dylik utveckling skulle för länsbyråerna kunna medföra en sådan arbetsanhopning
till tiden för för-skrivningarna, att arbetet därstädes kunde helt
äventyras. Stora ansträngningar hava gjorts för att så mycket som möjligt
över hela året fördela arbetet med aktualiseringen av personplåtarna, och
resultat av dessa ansträngningar har icke uteblivit. Utan att vilja förringa
värdet av den förenkling av anmälningsförfarandet, som förslaget otvivelaktigt
innebär, vill dock länsstyrelsen på angivna skäl ifrågasätta lämpligheten
av den föreslagna eftergiften i anmälningsskyldigheten.

Förslaget avstyrkes under samma motivering, som den av länsstyrelsen i
Södermanlands län anförda, av bl. a. länsstyrelsen i Blekinge län och förste
mantalsassistenten vid uppbördsverket i Göteborg. Den sistnämnde anför,
att den allmänt spridda missuppfattningen att flyttningsanmälan vore fullgjord
genom avlämnande av mantalsuppgift bl. a. föranledde att antalet anmaningar
under mantalsskrivningstiden bleve stort och att mantalsskrivningsarbetet
fördröjdes. I Göteborg tillämpades under mantalsskrivningstiden
redan nu att, om av mantalsuppgiften framginge den tidigare bostaden
och denna varit belägen inom staden, personalen på uppbördsverket anmälde
flyttning för vederbörande, såvida ej flyttningen tidigare blivit anmäld.
Detta hade föranlett en icke önskvärd koncentration av flyttningsåtgärderna
inom kontoret under mantalsskrivningstiden. I yttrandet anföres
vidare:

Under år 1951 flyttade inom Göteborgs stad cirka 34 000 personer (23 693
flyttningsblanketter). Av hela antalet flyttningar verkställdes 40 % under
årets tre sista månader. Av de under november månad till tekniska avdelningen
inkommande flyttningsblanketterna (inom staden) 4 384 st., avsågo
3 693 st. tid före 2/n 1951. Av de under december månad inkomna 1469
blanketterna avsågo 408 st. tiden före 2/n 1951.

Under år 1949 belöpte på fjärde kvartalet 32,2 % av hela årets flvttningar
och under år 1950 32,3 %.

Detta visar en tendens till ökning av flyttningsanmälningarna under årets
fjärde kvartal.

Teoretiskt skulle man kunna tänka sig att samtliga årets flyttningsanmälningar
så småningom konnne att ske under årets fjärde kvartal.

Avslutningsvis framhålles, att enda botemedlet vore att genom effektivare
åtgärder förmå allmänheten att i rätt tid anmäla sin flyttning.

Frågan huruvida icke skärpta straffbestämmelser borde införas för försummelse
att fullgöra anmälan om flyttning har tagits upp av domkapitlet

Kungl. Maj.ts proposition nr 216.

i Linköping och av föreningen Sveriges kronokamrerare. Dessa remissinstanser
anse det erforderligt att man — för vinnande av ett effektivare fullgörande
av anmälningsskyldigheten — inför en bestämmelse, att den, som
uppsåtligen eller av grov oaktsamhet underlåter att i föreskriven ordning
fullgöra sin anmälningsskyldighet eller som lämnar oriktiga uppgifter, skall
drabbas av straffansvar.

Departementschefen. Såsom utredningsmannen i promemorian framhållit
äro de framlagda ändringsförslagen tillkomna i syfte att i avvaktan på
slutförandet av översynen av utredningsarbetet undanröja vissa mera påtagliga
brister. För att icke riskera att föregripa resultatet av denna
översyn har jag ansett mig böra i detta sammanhang inskränka mig till att
behandla endast de förslag som väckts av utredningsmannen beträffande
bestämmelserna om flyttningsanmälan. De vidare syftande ändringsförslag,
som framkommit vid remissbehandlingen, torde få närmare prövas i samband
med översynen.

Vad först beträffar frågan om tillskapandet av möjlighet för pastor att
tillgripa tvångsmedel gentemot personer, som underlåta att fullgöra sin anmälningsskyldighet,
anser jag i likhet med statistiska centralbyrån, att anmaningsförfarande
enligt 63 § bör tillgripas allenast då konstaterad försummelse
föreligger. Har pastor vetskap om att en person flyttat till eller inom
församlingen torde i allmänhet sådant anmaningsförfarande böra tillgripas.
Pastor bör dock ha möjlighet att, där så finnes lämpligt, i stället använda
ett förfarande med föreläggande.

Beträffande de fall, där pastor endast har anledning antaga att en person
flyttat till eller inom församlingen synes mig lämpligt att pastor i första
hand förelägger vederbörande att inkomma med erforderliga uppgifter.
Enligt den nuvarande avfattningen av stadgandet i 27 § skall vederbörande
»inställa sig för pastor» för att lämna de upplysningar, som äro erforderliga
för bedömande av kyrkobokföringsfrågan. Ett krav på personlig inställelse
synes dock icke kunna upprätthållas, när pastor blott tror sig veta att vederbörande
skall kyrkobokföras i församlingen och han i anledning därav utfärdar
föreläggande. Efterkonnnes icke sådant föreläggande och tillgripes
till följd därav anmaningsförfarande, synes det däremot motiverat att alltjämt
kräva personlig inställelse.

Statistiska centralbyrån har föreslagit, att utfärdat föreläggande skall
innehålla upplysning om att vederbörande, därest han ej efterkommer detsamma,
utan sitt vidare hörande kan bliva kvrkobokförd å viss fastighet
respektive att anmaning kommer att delgivas honom i särskild ordning.
Genom att i föreläggandet upplysa den presumerat försumlige om att han,
även om han ej bryr sig om att fullgöra sin anmälningsskyldighet, kan få
sin kyrkobokföring ordnad, kommer man emellertid enligt min mening
att i huvudsak rycka undan grunden för den föreslagna, av praktiska skäl
förestavade ändringen av författningsrummet. .lag vill således — ehuru
pastor alltjämt bör ha möjlighet att utan den försumliges vidare hörande

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

kyrkobckföra honom — icke förorda ett stadgande av innebörd att föreläggande
skall innehålla sådan upplysning som centralbyrån ifrågasatt. Ej
heller bör det skriftliga föreläggandet innehålla upplysning av detta slag.
Jag har däremot intet att erinra emot att föreläggandet innehåller upplysning
om att vederbörande kan förvänta sig en genom polismans försorg
delgiven anmaning för den händelse han underlåter att efterkomma föreläggandet.
Då såsom länsstyrelsen i Norrbottens län anfört det icke kan anses
lämpligt att delgivning under alla förhållanden skall ske genom polismyndigheten,
anser jag mig dock icke kunna ansluta mig till utredningsmannens
tanke att i författningstexten skall införas ett stadgande om polisdelgivning.
Något sådant stadgande synes enligt min mening icke heller erforderligt
med hänsyn till avfattningen av 63 §. I nämnda författningsrum stadgas,
såsom tidigare framhållits, att anmaning bör, där omständigheterna ej till
annat föranleda, tillställas vederbörande i rekommenderat brev men att, om
så anses påkallat, polismyndighet må anlitas för delgivningen.

Den av mig föreslagna omformuleringen av 27 § första stycket har föranlett
vissa ändringar även uti 10 § 2 mom., 26, 50 och 52 §§, 62 § 3 mom.
samt 63 §.

I 27 § andra stycket föreskrives för närvarande bl. a., att vederbörande
skall anmanas att uppvisa medborgarkort för sig och medföljande familjemedlemmar.
Jag kan icke finna skäl föreligga att författningstexten skall
belastas med föreskrifter av detta slag. I den mån särskilda upplysningar
anses böra givas i samband med ett föreläggande, synes detta böra framgå
av formuläret till föreläggande. Sådant formulär ävensom formulär till anmaning
synes mig böra fastställas av riksbyrån för folkbokföringen.

Utredningsmannens förslag att pastor med ledning av avgivna mantalsuppgifter
i vissa fall skall kunna ändra vederbörandes kyrkobokföring även
vid fall av flyttning mellan församlingar inom samma kommun har i flertalet
yttranden tillstyrkts eller lämnats utan erinran. Med hänsyn emellertid till
de skäl, som anförts för de i några yttranden gjorda avstyrkandena, anser
jag mig för närvarande icke kunna biträda förslaget i denna del. Med ett
definitivt ståndpunktstagande till denna fråga bör anstå till dess slutresultatet
av översynsarbetet föreligger. I

I några yttranden har ifrågasatts en skärpning av de nuvarande bestämmelserna
om straff för underlåtenhet att fullgöra föreskriven anmälningsoch
uppgiftsskyldighet. Likaså har önskemål uttalats om vidtagande av åtgärder
för skapande av större överensstämmelse mellan kyrkobokföring och
mantalsskrivning. Dessa spörsmål liksom en del andra i remissyttrandena
berörda frågor synas mig vara av den art att de böra tagas under övervägande
vid det pågående utredningsarbetet.

Kungl. Maj.ts proposition nr 216.

IV. Mantalsskrivningsförfarandet.

Gällande bestämmelser. Folkbokföringsförordningen innehåller utförliga
bestämmelser om förfarandet vid mantalsskrivningen. Sålunda stadgas
bl. a. i 46 §, att länsbyrå till ledning för mantalsskrivningen skall tillhandahålla
mantalsskrivningsförrättare stomme till mantalslängd i två exemplar.
Vid mantalsskrivningsförrättningen skall enligt i mantalsskrivningskungörelsen
den 25 augusti 1947 (nr 654) meddelade föreskrifter komplettering
ske av det ena stomexemplaret. Sedermera skola i den mån så erfordras
för mantalsskrivningsarbetet de i nämnda stomexemplar tillskrivna uppgifterna
överföras till det andra stomexemplaret. Den »första stommen» skall
efter mantalsskrivningsförrättningens slut insändas till länsbyrån, som med
ledning av de i stommen införda uppgifterna skall rätta det tryckande registret.
Mantalsskrivningsförrättaren skall tills vidare behålla den »andra
stommen» och däri införa de beslut rörande mantalsskrivningen, som föranledas
av skriftväxlingsförfarandet. Senast den 25 januari under mantalsåret
skall den »andra stommen» insändas till länsbyrån. Sedan det tryckande
registret blivit vederbörligen aktualiserat skall länsbyrå trycka och
senast den 25 februari, med återställande av stommarna, till mantalsskrivningsförrättarna
översända mantalslängd i erforderligt antal exemplar. Mantalsskrivningsförrättaren
skall därefter kontrolläsa mantalslängderna mot
stommarna och i samtliga exemplar införa eventuella rättelser, varefter mantalslängden
skall underskrivas av mantalsskrivningsförrättaren. Mantalslängd
upprättas i två huvudskrifter samt erforderligt antal avskrifter. Av
huvudskrifterna skall mantalsskrivningsförrättaren behålla det ena exemplaret
under det att det andra exemplaret genom vederbörande länsstyrelses
försorg skall insändas till riksarkivet för förvaring i kammararkivet. Tryckningen
av stommar och mantalslängder sker i tre tryckningsomgångar; i
första omgången de två stomexemplaren, i andra omgången en huvudskrift
jämte eventuellt erforderlig avskrift samt i tredje omgången ytterligare
en huvudskrift jämte eventuell avskrift. Av tekniska skäl är det icke möjligt
att i samma tryckningsomgång framställa två huvudskrifter.

Utredningen. Utredningsmannen framhåller att, såvitt avser själva förfarandet
vid mantalsskrivningen, under det hittills bedrivna utredningsarbetet
undersökts olika förenklingsmöjligheter. Med hänsyn till det pågående arbetet
med översyn av folkbokföringsväsendet och de noggranna undersökningar,
som erfordras för att åstadkomma en rationell mantalsskrivning, har
utredningsmannen dock ansett det lämpligast att detta spörsmål upptages till
behandling och löses i ett senare sammanhang.

Yttranden. Vad utredningsmannen i detta avseende anfört har som regel icke
föranlett några uttalanden i de avgivna remissyttrandena. Länsstyrelsen i
Stockholms län anför emellertid.

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

. 32

För mantalsskrivning av fysiska personer upprättas av länsbyrån stommar
till mantalslängd i två exemplar. Stommarna rättas och kompletteras vid
mantalsskrivningsförrättningarna och den efterföljande skriftväxlingen, varefter
mantalslängderna tryckas. Då stommarna i regel tryckas så nära mantalsskrivningsförrättningen
som möjligt, äro i de flesta fall rättelserna av
så ringa omfattning, att stommarna utan olägenhet borde kunna användas
såsom mantalslängder. Om inom något mantalsskrivningsdistrikt rättelserna
skulle vara så omfattande, att en omtryckning anses böra äga rum, torde så
kunna ske efter samråd mellan mantalsskrivningsförrättaren och länsbyrån.
Länsstyrelsen vill ifrågasätta huruvida icke förfarandet skulle kunna förenklas
på angivet sätt, varigenom utgifterna för papper och arbetskostnader
avsevärt skulle begränsas.

Liknande uttalande göres av kronokamreraren i Örebro.

Departementschefen. Genom folkbokföringsförordningen regleras för närvarande
ett flertal detaljer angående bl. a. mantalsskrivningsförfarandet.
I direktiven till de folkbokföringssakkunniga uttalades bl. a., att den detaljreglering
av förfarandet, som vid folkbokföringsförordningens utarbetande
ansågs lämplig, kommit att i viss mån framstå såsom hinderlig då det gällt
att på ett praktiskt och lämpligt sätt komma till rätta med vissa organisatoriska
och tekniska frågor. Vid översynen borde därför övervägas, huruvida
icke en del detaljfrågor med fördel kunde utbrytas ur folkbokföringsförordningen
för att i stället regleras genom administrativ lagstiftning eller
genom riksbyråns avgöranden.

Det torde icke kunna råda mer än en mening om att mantalsskrivningsförfarandet
bör göras så enkelt som möjligt. Såsom i några remissyttranden
framhållits torde vissa möjligheter föreligga att redan nu genomföra en
del förenklingar. I varje fall synes det lämpligt, att man under det pågående
utredningsarbetet äger möjlighet att söka sig fram på olika vägar för att
därigenom erhålla underlag för bedömande av hur det slutliga förfarandet
bör utformas. Bl. a. synes böra prövas det system för tryckning av mantalslängder,
varom länsstyrelsen i Stockholms län uttalat sig. Jag finner mig
med hänsyn härtill böra föreslå, att Kungl. Maj :t medgives rätt att utfärda
från folkbokföringsförordningen avvikande föreskrifter såvitt avser upprättande
av längder m. m. Stadgande härom har införts i 55 § 1 mom.

V. Det hos riksbyrån för folkbokföringen förda
dubblettaktregistret.

Gällande bestämmelser m. m. För envar i riket kyrkobokförd person skall
personakt finnas upprättad. För nyfödd upprättas sådan akt av vederbörande
pastor men för den, som invandrat i riket och blivit här bosatt, av riksbyrån
för folkbokföringen efter rekvisition av pastor. Enligt 60 § folkbokföringsförordningen
skall hos riksbyrån föras bl. a. dubblettaktregister, upptagande
— förutom personakter, vilka på grund av skada eller nötning er -

Kungl. Maj.ts proposition nr 216.

satts med nya — kopior av personakter som upprättats av riksbyrån. Sistnämnda
myndighet skall således, då personakt för invandrare upprättas,
skriva ut såväl ett huvudexemplar, vilket översändes till pastor, som en
kopia, vilken skall ingå i dubblettaktregistret.

Riksbyrån har i underdånig skrivelse den 5 oktober 1951 framhållit, att
det icke längre vore ur praktiska synpunkter erforderligt att föra ett av
personaktskopior bestående register. Den i 60 § folkbokföringsförordningen
härom intagna bestämmelsen syntes med hänsyn härtill böra utgå. Riksbyrån
anför i anslutning härtill att, enligt vad folkbokföringskommittén avsett,
kopiorna skulle överlämnas till befolkningsstatistiska avdelningen för
statistisk bearbetning och därefter återgå till folkbokföringsavdelningen och
där bilda ett immigrantregister.1 Med hänsyn till registrets begränsade omfång
hade kommittén räknat med att arbetet med kortplaceringarna inom
detta skulle komma att bliva mycket obetydligt. I praktiken hade emellertid
personaktslcopiorna kommit till användning endast som immigrantregister.
Denna användning hade jämte andra omständigheter gjort det opraktiskt,
att de överlämnades till annan avdelning för statistisk bearbetning. För sådant
ändamål hade erforderliga uppgifter kunnat tillhandahållas på annat
sätt.

Såsom immigrantregister hade personaktskopiorna så gott som uteslutande
kommit till nytta i riksbyråns arbete till förebyggande av att för en och
samma person upprättades mer än en personakt. De gångna årens invandringssiffror
hade varit flerfaldigt större än vad man tidigare räknat med,
antalet personaktskopior överstege nu betydligt 100 000, vilket bl. a. fått till
följd att arbetet med slagning och kortplacering i dubblettaktregistret blivit
tidsödande och tungrott. Slagningen hade också numera överflyttats till ett
särskilt kortregister och ehuru detta varit i bruk endast kort tid, hade redan
en icke obetydlig arbetsbesparing kunnat konstateras.

Ej heller för rekonstruktionsändamål vore det erforderligt att personaktskopior
bevarades.

Utredningen. Utredningsmannen erinrar om att det för närvarande i stor
utsträckning praktiserades att pastor, då han till riksbyrån översände rekvisition
av personakt för en immigrant, vid densamma fogade en av honom
för den invandrade upprättad personakt. Riksbyrån utskreve ny personakt,
som översändes till pastor, varjämte byrån behölle den av pastor upprättade
akten såsom kopia. Hade vid rekvisitionen icke fogats någon akt, upprättade
riksbyrån två akter, varav den ena, originalet, översändes till pastor och den
andra, kopian, insattes i dubblettaktregistret. Akterna kostade för närvarande
ca 80 kr. per 1 000 st. Slopandet av ifrågavarande dubblettaktregister
skulle, räknat efter antalet immigranter år 1950, vilket utgör 27 940, innebära
en besparing av ca 2 000 kronor i rena blankettkostnader. Utskriften
av ny personakt, i de fall då pastor bifogat sådan vid sin rekvisition, även- * 3

1 SOU 1914: 52 s. 229.

3 Bihang till riksdagens protokoll 1952. 1 samt. Nr 216.

Kungl. Maj.ts proposition nr 216.

som insorteringen av dubblettakterna i registret krävde en icke obetydlig
arbetsinsats. För registret toges även i anspråk ett betydande arkivutrymme.

Enär den av riksbyrån föreslagna ändringen av 60 § folkbokföringsförordningen
skulle medföra en ur kostnads- och arbetssynpunkt avsevärd rationalisering
och då registret numera ej fyllde någon funktion, föreslår utredningsmannen
att bestämmelsen om att dubblettaktregister skall föras över
bl. a. invandrare måtte upphävas.

Yttranden. Utredningsmannens förslag har icke föranlett erinran från någon
remissinstans.

Departementschefen. Jag finner mig böra biträda utredningsmannens förslag
i denna del.

VI. Klagan och underställning m. m.

A. Delgivning av beslut i folkbokföringsmål.

Gällande bestämmelser och deras tillämpning. Enligt 74 § folkbokföringsförordningen
åligger det länsstyrelserna, domkapitlen och kammarrätten att
låta sina beslut i folkbokföringsmål på sätt i 33 kap. rättegångsbalken stadgas
om delgivning genom rättens försorg, tillställas vederbörande. Närmare
bestämmelser angående sådan delgivning ha intagits i kungörelsen den 10
juli 1947 om delgivning i mål och ärenden vid domstol (delgivningskungörelsen).
Denna kungörelse gäller emellertid uttryckligen endast allmän domstol,
domstol i vattenmål, ägodelningsrätt, expropriationsdomstol samt arbetsdomstolen.

Utredningen. Utredningsmannen framhåller, att följden av att närmare föreskrifter
angående delgivning av beslut i folkbokföringsmål icke meddelats
blivit den, att den praxis i fråga om delgivning av sådana beslut, vilken
utvecklat sig under åren närmast före folkbokföringsreformens genomförande,
alltjämt följdes. Sålunda tillämpades med stöd av bestämmelserna i cirkuläret
den 5 november 1943 till statliga och kommunala myndigheter om
postverkets anlitande för delgivning av myndighets beslut in. in. det förfaringssättet,
att besluten tillställdes vederbörande med allmänna posten i rekommenderat
brev med mottagningsbevis. Av kammarrätten meddelade beslut
i mål av detta slag expedierades till vederbörande länsstyrelse, som ombesörjde
delgivningen.

I promemorian erinras om att inom besvärssakkunniga för närvarande
påginge utredning rörande det administrativa besvärsinstitutet och därmed
sammanhängande frågor. Enär det emellertid icke ginge att överblicka, när
nämnda sakkunniga kunde bli färdiga med sitt arbete, syntes det angeläget
att, utan att avvakta resultatet av detta, i folkbokföringsförordningen infördes
för mantalsskrivningsprocessen lämpade delgivningsbestämmelser. Dessa
borde i huvudsak ansluta sig till nu rådande praxis inom detta område.

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

En fråga som krävde sin lösning vore hur man skall förfara, dåi den
person som skall bliva delgiven ett beslut, icke kunde anträffas med delgivningen.
För närvarande tillämpades att kungörelse om beslutet infördes
i allmänna tidningarna, varjämte handlingen ansloges å för allmänheten
tillgänglig plats inom länsstyrelsen.

Utredningsmannen ifrågasätter, huruvida icke nämnda kungörelseförfarande
vore alltför omständligt och dyrbart. Förfarandet inverkade dessutom
fördröjande på slutförandet av processer i folkbokföringsfrågor.

Med hänsyn härtill föreslås av utredningsmannen, att de nuvarande bestämmelserna
om delgivning ersättas med ett stadgande av innebörd att beslut
i folkbokföringsmål av vederbörande länsstyrelse, domkapitel eller kammarrätten
skola tillställas vederbörande med allmänna posten i rekommenderad
försändelse med mottagningsbevis. Någon anledning att bibehålla nuvarande
praxis att kammarrättens beslut skola delgivas vederbörande genom
länsstyrelsens försorg har utredningsmannen icke ansett föreligga. Vidare
föreslås införandet av en föreskrift om att beslut varom här vore fråga, därest
adressaten icke utlöst försändelsen, skall anses delgivet i och med att beslutet
anslagits å en för allmänheten tillgänglig plats inom länsstyrelsen.

Yttranden. Förslaget tillstyrkes i huvudsak eller lämnas utan erinran i de
yttranden, där förevarande fråga särskilt behandlats. En länsstyrelse motsätter
sig dock de föreslagna bestämmelserna om delgivning genom beslutets
anslående.

Kammarrätten anför, att de föreslagna bestämmelserna, såvitt kammarrätten
kunnat finna, i huvudsak vore väl lämpade för folkbokföringsmål.
En detalj granskning av bestämmelserna föranledde dock till vissa erinringar.
Sålunda funne kammarrätten med hänsyn till att kammarrätten vore sista
instans i folkbokföringsmål, föreskriften om skyldighet för kammarrätten
att låta i 74 § folkbokföringsförordningen omförmäld handling åtföljas av
mottagningsbevis icke tjäna något egentligt ändamål. Dessutom komme föreskriften
att åsamka kammarrätten avsevärd arbetsbelastning. Kammarrätten
ville därför föreslå, att i författningsrummet måtte stadgas, att mottagningsbevis
icke vore erforderligt i fråga om delgivning av kammarrättens
beslut i nu avsedda mål. Kammarrätten anför vidare, att kammarrätten i utlåtande
den 26 april 1939 över 1936 års uppbördskommittés betänkande uttryckt
önskemål om att bestämmelser bleve utfärdade angående delgivning
av beslut i mål rörande eu persons behöriga »folkbokföringsort och rätta
mantalsskrivningsort». Av bestämmelserna borde vidare, enligt kammarrättens
samtidigt uttalade uppfattning, framgå med vem delgivning borde ske
och hur den skulle äga rum. Kammarrätten uttalar härefter bl. a.

1 anslutning till detta uttalande vill kammarrätten nu ifrågasätta, om icke
i 74 § folkbokföringsförordningen utöver vad som i promemorian härutinnan
föreslagits borde intagas bestämmelse, motsvarande det ovannämnda i 33
kap. 5 § nya rättegångsbalken förekommande stadgandet »om ej rätten finner
den böra verkställas på annat sätt». Det må dessutom framhållas, att
den föreslagna författningstexten icke reglerar vissa konfliktsituationer, som

3 G

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

kunna uppkomma i samband med kammarrättens prövning av frågan huruvida
delgivning skett i behörig ordning. Kammarrätten, som givetvis icke är
i tillfälle att närmare angiva de fall, som därvid kunna ifrågakomma, vil!
som exempel nämna det fall, då fråga uppkommer huruvida delgivning med
kommun eller fattigvårdssamhälle skett i behörig ordning. Oftast är det i
sådant fall fråga om den som mottagit delgivning varit behörig därtill. I delgivningskungörelsen
har hänvisning skett till nya rättegångsbalkens bestämmelser
om delgivning med annan person än den för delgivning sökte. Det
vore önskvärt, att av kammarrätten nu åsyftade fall i görligaste mån bleve
reglerade i 74 § folkbokföringsförordningen. Detta kunde enklast ske genom
hänvisning i författningsrummet till nya rättegångsbalken i tillämpliga
delar.

I promemorian har under den allmänna motiveringen föreslagits införande
av föreskrift om delgivning genom anslag inom vederbörande myndighets
ämbetslokal beträffande den som icke utlöser till honom i vederbörlig ordning
översänd försändelse. De i anslutning härtill föreslagna författningsbestämmelserna
hava utformats så, att de icke täcka det fall då den som sökes
för delgivning har känt hemvist inom riket men icke utlöser försändelsen.
Då den allmänna motiveringen får anses avse jämväl sistberörda fall och
detta enligt kammarrättens mening också bör regleras genom ifrågavarande
bestämmelser, får kammarrätten hemställa, att de föreslagna delgivningsbestämmelserna
måtte kompletteras i enlighet med vad nu anförts. I
samband härmed må framhållas, att föreskrift lämpligen bör givas att anslag,
varom nu är fråga, skall finnas uppsatt under löpande besvärstid eller
tid för ingivande av påminnelser till kammarrätten i underställningsmål.

Kammarrätten uttalade i utlåtandet den 26 april 1939 tillika önskemål,
att föreskrift borde givas därom, att bevis om delgivning i folkbokföringsmål
skulle vid anfordran tillhandahållas, och i 74 § folkbokföringsförordningen
har sådan bestämmelse också meddelats. Stadgandet återfinnes icke i förslaget
till ändrad lydelse av nämnda författningsrum. Något motiv för utelämnandet
har icke anförts i promemorian och vill kammarrätten av skäl
vartill kammarrätten senare återkommer, föreslå att stadgandet icke måtte
utgå.

Slutligen får kammarrätten beträffande förslaget i nu förevarande del
framhålla, att delgivningsbestämmelserna i 74 § folkbokföringsförordningen
enligt ordalydelsen i författningsrummet gälla beslut i de i 65, 66, 67 och
68 §§ samma förordning avsedda mål. I nämnda hänseende föreslås i promemorian
icke någon ändring. Kammarrätten ifrågasätter, om icke delgivningsbestämmelser
böra föreskrivas jämväl beträffande beslut angående föreläggande
och utdömande av vite samt angående ersättning till den som enligt
beslut av länsstyrelse eller kammarrätten inkallats till vittnesförhör i mål,
som avses i folkbokföringsförordningen.

Länsstyrelsen i Jönköpings län yttrar, att kungörande av beslut i mantalsskrivningsmål
i allmänna tidningarna icke hade någon uppgift att fylla.
Det föreslagna förenklade kungörelseförfarandet syntes med hänsyn till omständigheterna
i dessa mål fullt tillräckligt. Länsstyrelsen i Göteborgs och
Bohus län anför, att en utformning av delgivningsreglerna på sätt i promemorian
föreslagits i huvudsak komme att motsvara nu rådande praxis.

Besvärssakkunniga finna, trots att vissa invändningar mot förslaget kunna
göras, icke tillräckliga skäl att motsätta sig den föreslagna ändringen.
De sakkunniga framhålla, att bestämmelserna i 33 kap. rättegångsbalken

Kungl. Mnj:ts proposition nr 216.

icke i allo omedelbart kunde efterkommas utan krävde vissa praktiska tilllämpningsföreskrifter.
Sådana hade för domstolsväsendets del utfärdats i
delgivningskungörelsen den 10 juli 1947. Enär motsvarande bestämmelser
icke blivit meddelade för delgivning av länsstyrelses, domkapitels eller kammarrättens
beslut i folkbokföringsmål, hade stadgandet i 74 § 1 mom. folkbokföringsförordningen
delvis blivit en död bokstav. De ifrågavarande myndigheterna
hade i brist på tillämpliga regler vidhållit den praxis, som utvecklats
före folkbokföringsförordningens tillkomst. Det syntes de sakkunniga
ligga närmast till hands att de svårigheter, som uppkommit, undanröjdes
genom att de felande tillämpningsföreskrifterna utfärdades. Utan någon
egentlig motivering hade emellertid i promemorian föreslagits, att 74 §
1 mom. folkbokföringsförordningen skulle ändras och i paragrafen i huvudsak
nuvarande praxis lagfästas. Det förnämsta skälet för den i promemorian
intagna ståndpunkten syntes vara att det för länsstyrelser, domkapitel
och kammarrätt kunde vara opraktiskt att just i fråga om beslut i folkbokföringsmål
men icke beträffande andra tillämpa rättegångsbalkens delgivningsregler.

De sakkunniga yttra vidare:

Det ämne varom här är fråga kommer, såvitt de sakkunniga nu kunna
bedöma, att omfattas av den allmänna lagstiftning, med vars utarbetande
de sakkunniga äro sysselsatta. Folkbokföringsförordningens delgivningsregler
komma sålunda, om de sakkunnigas linje accepteras, att framdeles ersättas
av allmänna, för förvaltningen i dess helhet gällande stadganden.
När de sakkunnigas förslag kan komma att föreligga, kan icke på nuvarande
stadium beräknas. Vid överväganden rörande delgivning i besvärsförfarandet
ha de sakkunniga preliminärt stannat för en ordning, som nära ansluter
sig till vad enligt rättegångsbalken gäller för delgivning inom domstolsväsendet,
därvid de sakkunniga dock icke tagit ställning till den tekniska
detaljutformningen av delgivningsförfarandet. Från denna utgångspunkt
kan den i promemorian föreslagna ändringen anses vara ett steg
bakåt.

En påtaglig olägenhet av eu återgång i enlighet med förslaget till äldre
regler vore att för de specialfall, som beaktats i 33 kap. rättegångsbalken,
t. ex. delgivning med juridiska personer, föreskrifter komme att saknas.
Endast för det fall, att den, med vilken delgivning skall ske, saknade känt
hemvist inom riket och upplysning ej heller kunnat vinnas, var han uppehölle
sig, hade i 74 § 1 mom. tredje stycket av förslaget intagits en uttrycklig
särregel.

De sakkunniga anföra därjämte, att det oavsett hur delgivningsförfarandet
anordnades, enligt de sakkunnigas uppfattning hl. a. ur effektivitetssynpunkt
vore angeläget att varje myndighet ålades att själv ombesörja delgivning
av sina egna beslut. Förslaget vore i denna del att hälsa med tillfredsställelse.

Förslaget om delgivning av beslut i folkbokföringsmål genom beslutets
anslående inom länsstyrelsens ämbetslokal anser sig länsstyrelsen i Norrbottens
län böra avstyrka. Länsstyrelsen vill i stället föreslå att delgivning
i de fall det här vore fråga om, vilka enligt länsstyrelsens mening icke vore

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

så många, finge ske genom polismans försorg. Därest enligt intyg från polisman
vederbörande vore okänd på i handlingarna förekommande ort,
borde beslutet, ändock att delgivning icke kunnat ske, anses såsom lagakraftvunnet.

Departementschefen. Länsstyrelses och kammarrättens beslut i mål angående
rätt kyrkobokförings- eller mantalsskrivningsort skola liksom av domkapitel
meddelade beslut i vissa kyrkobokföringsfrågor enligt gällande bestämmelser
delgivas på sätt i 33 kap. rättegångsbalken stadgas om delgivning
genom rättens försorg. Enligt 33 kap. 5 § rättegångsbalken skall delgivning
genom rättens försorg inom riket ske genom posten, om ej rätten
finner den böra verkställas på annat sätt. Närmare föreskrifter om delgivning
genom posten har med stöd av nämnda lagrum lämnats i delgivningskungörelsen.
Såsom i promemorian framhållits är emellertid den sistnämnda
avsedd att tillämpas allenast av de allmänna domstolarna samt vissa specialdomstolar.
De i delgivningskungörelsen intagna föreskrifterna äro av
den art att de, med hänsyn till folkbokföringsmålens speciella karaktär,
icke lämpligen böra tillämpas vid delgivning av beslut i sådana mål. Det
synes mera ändamålsenligt att delgivningen verkställes under enklare men
ändock betryggande former. Vissa föreskrifter angående delgivning under
sådana former ha lämnats i det i promemorian omnämnda cirkuläret den
5 november 1943 till statliga och kommunala myndigheter om postverkets
anlitande för delgivning av myndighets beslut in. in., vari Kungl. Maj:t
framhållit lämpligheten av att myndigheterna i de fall, då annat tillvägagångssätt
icke vore särskilt föreskrivet eller eljest av omständigheterna påkallat,
i görligaste mån för bl. a. delgivning anlita postverket. Sålunda översänd
försändelse skall kunna rekommenderas, varjämte även mottagningsbevis
skall kunna begäras. Finnes så påkallat må å försändelsen utmärkas,
att den må utkvitteras endast av adressaten personligen.

Vid delgivning av beslut i folkbokföringsmål tillämpades, före det nya
rättegångsbalken — och därmed även bestämmelsen i 74 § folkbokföringsförordningen
— trädde i kraft, de i nyssnämnda cirkulär givna föreskrifterna.
Även därefter ha emellertid, eftersom för de administrativa domstolarna
avsedda tillämpningsföreskrifter saknats, beslut i folkbokföringsmål delgivits
i enlighet med de i cirkuläret lämnade föreskrifterna. Utredningsmannen
har nu föreslagit sådan ändring av 74 § folkbokföringsförordningen, att
gällande bestämmelse alt delgivning skall ske enligt nya rättegångsbalkens
regler upphäves och att i stället åt författningsrummet gives en avfattning,
som i huvudsak innebär ett lagfästande av nuvarande praxis. De remissinstanser
som berört denna fråga ha i huvudsak tillstyrkt förslaget eller lämnat
det utan erinran. Besvärssakkunniga ha dock, ehuru de icke velat motsätta
sig förslaget, ansett det ligga närmast till hands om i administrativ
ordning sådana föreskrifter utfärdades att rättegångsbalkens delgivningsbestämmelser
kunde bliva tillämpliga även å beslut i folkbokföringsmål.

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

Såsom jag förut framhållit innebära de nu av utredningsmannen framlagda
förslagen endast partiella ändringar i avvaktan på den genomgripande
översynen av folkbokföringsväsendet. Med hänsyn härtill och eftersom besvärssakkunniga
ännu icke framlagt förslag angående den allmänna utformningen
av det administrativa besvärsinstitutet, anser jag det lämpligt att
man — i avvaktan på en mera definitiv lösning av frågan — i folkbokföringsförordningen
inför vissa allmänna, för folkbokföringen avpassade delgivningsbestämmelser.

Såsom allmän regel beträffande delgivning av beslut i folkbokföringsmål
bör därvid gälla att beslutet skall delgivas vederbörande genom dess översändande
i rekommenderat brev med mottagningsbevis. Försändelsen synes
böra utkvitteras av adressaten personligen, något som även bör framgå såväl
av försändelsen som av mottagningsbeviset. Därest den person, med vilken
delgivning skall ske, icke kunnat anträffas eller översänd försändelse av
annan anledning icke blivit utlöst, bör beslutet anslås inom myndighetens
ämbetslokal; något kungörande av beslutet i allmänna tidningarna bör, enär
ett sådant förfaringssätt i dessa fall saknar varje praktisk betydelse, icke
komma i fråga. Lämpligt torde dock vara, att vederbörande under sin senast
kända adress i vanligt brev tillställes ett meddelande om att beslutet anslagits.

Härjämte bör i folkbokföringsförordningen stadgas att i övrigt rättegångsbalkens
regler om delgivning i tillämpliga delar skola gälla.

Vid författningstextens utformning har jag beaktat en del av de detaljerinringar,
som framställts i vissa remissyttranden. Jag kan däremot icke
förorda, att på sätt kammarrätten föreslagit särskilda bestämmelser skola
meddelas beträffande delgivning av beslut angående föreläggande eller utdömande
av vite samt angående ersättning till den som inkallats till vittnesförhör
i folkbokföringsmål. Ej heller kan jag finna det nödvändigt att i
förordningen införa en särskild föreskrift om bur länge ett beslut skall finnas
anslaget inom myndighetens ämbetslokal. Vad beträffar frågan huruvida
kammarrätten skall vara befriad från skyldighet att begära mottagningsbevis
vid expediering av dess beslut anser jag skäl icke föreligga att
frångå den i rättegångsbalken lagfästade principen att bevis om verkställd
delgivning skall utfärdas. Likaså synes mig skäl saknas att såsom kammarrätten
i sitt yttrande ifrågasatt i förordningen införa någon uttrycklig föreskrift
om skyldighet för länsstyrelse att i underställningsmål till kammarrätten
insända vederbörliga delgivningsbevis; att så skall ske eller att uppgift
om delgivningsdagen på annat sätt skall meddelas kammarrätten synes
redan nu följa av ordalagen i 08 § 2 mom. andra stycket folkbokföringsförordningen.

B. Verkställighet av beslut i folkbokföringsmål.

Gällande bestämmelser. I 66 § 1 mom. och 74 § andra stycket folkbokföringsförordningen
meddelas bestämmelser av innehåll att vissa åtgärder
icke må företagas eller beslut verkställas förrän lagakraftägande beslut föreligger
i ärendet. Sålunda stadgas i 66 § 1 mom. första punkten att, i fall då

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

pastorsämbeten stannat i olika uppfattningar rörande tillämpningen av folkbokföringsförordningen
och ärendet i följd därav underställts domkapitel
eller länsstyrelse, med vidtagande av den ifrågasatta kyrkobokföringsåtgärden
skall anstå till dess lagakraftägande beslut föreligger. Vidare stadgas i
66 § 1 mom. andra punkten att, därest frågan om en persons rätta mantalsskrivningsort
underställts länsstyrelses prövning, personen skall kvarstå i
det distrikts mantalslängd, där han senast varit uppförd, till dess lagakraftägande
beslut föreligger.

I 74 § andra stycket stadgas slutligen, att länsstyrelses eller domkapitels
beslut i de i 65, 66, 67 och 68 §§ avsedda mål icke må till vederbörande
pastor eller mantalsskrivningsförrättare översändas för verkställighet förrän
beslutet vunnit laga kraft.

Framlagda ändringsförslag. Folkbokföringssakkunniga anförde i underdånig
skrivelse den 21 juni 1949, att någon motsvarighet till stadgandet att
beslut i mål och ärenden, varom här vore fråga, skulle ha vunnit laga kraft
innan verkställighet finge ske, icke funnits i 1894 års mantalsskrivningsförordning
eller 1915 års kyrkobokföringsförordning. Ej heller hade 1936 års
uppbördskommittés eller folkbokföringskommitténs förslag innehållit några
uttryckliga bestämmelser i ämnet. Stadgandet hade erhållit sin nuvarande
avfattning efter förslag av departementschefen, som uttalat att folkbokföringskommitténs
förslag syntes bygga på den enligt departementschefens
mening riktiga principen att länsstyrelses eller domkapitels beslut i dit fullföljt
eller i underställt folkbokföringsmål icke skulle bringas i verkställighet
genom beslutets antecknande i mantalslängd eller kyrkobok, förrän beslutet
vunnit laga kraft. Denna princip hade departementschefen ansett
böra tydligare än som skett i kommittéförslaget komma till uttryck i författningstexten.

De erfarenheter, som vunnits under den tid de nya bestämmelserna tilllämpats,
hade givit vid handen, att desamma kommit att medföra väsentligen
ökat arbete för vederbörande myndigheter. Sålunda måste bl. a. kammarrätten
utfärda lagakraftbevis i alla de fall, då mantalsskrivningsmål icke
överklagats.

Även med hänsyn till taxeringsarbetets bedrivande samt i viss mån med
hänsyn till utfärdandet av debetsedlar å preliminär skatt, vore det fördelaktigt
om beslut i mantalsskrivningsmål finge gå i verkställighet omedelbart
efter avkunnandet.

Vad beträffade den preliminära skatten vore det av vikt att den lokala
skattemyndigheten snabbt finge underrättelse om ändring i fråga om en
persons mantalsskrivningsort. Detta gällde främst om vederbörande efter
att ha varit mantalsskriven i en ort med låg kommunalskatt förklarats skola
i stället mantalsskrivas i ort med hög skatt. Ju förr debetsedel å preliminär
skatt kunde utfärdas i den nya kommunen desto mindre bleve den kvarstående
skatt, som vederbörande finge betala. Även med hänsyn till alla de
rättsverkningar, som vore beroende av var en person vore för visst år man -

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

talsskriven, syntes av den enskilde med fullt fog kunna krävas, att beslut
i frågor rörande hans rätta mantalsskrivningsort ginge i verkställighet snarast
efter beslutets meddelande.

En återgång till tidigare tillämpade principer i fråga om verkställighet av
beslut i mantalsskrivningsmål skulle emellertid å andra sidan medföra vissa
nackdelar. Det kunde måhända anses olämpligt att i sådana fall, då kammarrätten
efter besvär ändrade en länsstyrelses beslut i fråga om en persons
mantalsskrivningsort, såväl länsstyrelsens som kammarrättens beslut
ginge i verkställighet med därav följande verkningar i fråga om beskattningsort
m. in. Häremot kunde dock invändas, att allenast ett fåtal av alla
mantalsskrivningsmål bleve föremål för kammarrättens prövning. Därtill
komme, att ändringsprocenten syntes vara relativt låg i de mantalsskrivningsmål,
som behandlades i kammarrätten.

De sakkunniga ansågo sig böra föreslå, att sådan ändring vidtoges av
gällande bestämmelser i folkbokföringsförordningen att ei blott av länsstyrelse
utan även av domkapitel meddelade beslut i mantalsskrivningsmål
finge verkställas oaktat de icke vunnit laga kraft.

Efter remiss avgåvos yttranden över de sakkunnigas förslag av socialstyrelsen,
pensionsstyrelsen, kammarrätten, statistiska centralbyrån, överståthållarämbetet
(med bifogat yttrande från mantalsverket), länsstyrelserna i
Stockholms, Jönköpings, Malmöhus, Göteborgs och Bohus (med bifogade
yttranden från kronokamreraren i Göteborg och häradsskrivaren i Norrvikens
fögderi), Älvsborgs (med bifogat yttrande från fattigvårdsstyrelsen i
Trollhättan), Gävleborgs och Norrbottens län, Allmänna svenska prästföreningens
centralstyrelse, Svenska stadsförbundet, Svenska landskommunernas
förbund, Svenska socialvårdsförbundet, föreningen Sveriges kronokamrerare,
Sveriges häradsskrivarförening och socialvårdskommittén.

Förslaget tillstyrktes i huvudsak eller lämnades utan erinran av samtliga
remissinstanser. Kammarrätten framhöll, att fördelarna av en övergång
till det föreslagna systemet vore påtagliga. Kammarrätten uttryckte emellertid
även farhågor för att det föreslagna systemet i vissa fall skulle kunna
få till följd att en person bleve dubbelt mantalsskriven eller helt utesluten
vid mantalsskrivning. Risken härför kunde dock elimineras om i 74 § infördes
bestämmelser, som hindrade en eventuell dubbelskrivning eller uteslutning
vid folkbokföring. Länsstyrelsen i Jönköpings län uttalade att erfarenheten
givit vid handen, att det vanligen mycket omständliga och tidsödande
remissförfarandet i mantalsskrivningsmål förorsakade att ett stort antal
mål kunde avgöras först då mantalsåret började närma sig sitt slut. Av synnerlig
vikt vore att länsstyrelses beslut i mantalsskrivningsmål i största möjliga
utsträckning komme vederbörande mantalsskrivningsförrättare tillhanda
i god tid före ingången av det nya mantalsårct. Den av de sakkunniga
föreslagna ändringen skulle bidraga till att så bleve fallet. Länsstyrelsen
i Gävleborgs län uttalade, alt de nuvarande bestämmelserna medfört åtskilliga
olägenheter. De mera sällan förekommande fall, i vilka ändring meddelades
av högre instans, syntes icke utgöra skäl för bibehållande av nu -

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

varande bestämmelser på området. Då den beslutande myndigheten i de flesta
fall kunde överblicka, huruvida vid besvär ändring i högre instans möjligen
kunde komma att äga rum, ansåge länsstyrelsen att bestämmelserna
borde givas sådan utformning att beslut genast finge verkställas, därest den
beslutande myndigheten icke i beslutet förordnade om att verkställighet icke
finge ske förrän beslutet vunnit laga kraft. Sveriges liäradsskrivarförening
fann det synnerligen angeläget att de sakkunnigas förslag snarast vunne
beaktande. Socialvårdskommittén fann de av de sakkunniga anförda skälen
övertygande samt framhöll dessutom att ju mer det sociala välfärdssystemet,
som i stor utsträckning vore anknutet till folkbokföringen, utbyggdes desto
mera angeläget bleve det för den enskilde medborgaren att en ordning som
den föreslagna genomfördes.

Förslaget föranledde ingen annan åtgärd än att detsamma jämte de däröver
avgivna remissyttrandena överlämnades till folkbokföringssakkunniga
för att tagas i beaktande vid det fortsatta översynsarbetet.

Utredningen. I promemorian framhålles, att en av de av folkbokföringssakkunniga
påtalade olägenheterna numera i stort sett eliminerats genom
vissa praktiska åtgärder från kammarrättens sida. Länsstyrelserna erhölle
sålunda numera månatligen besked angående de beslut, som blivit överklagade
hos kammarrätten, och kunde sluta sig till vilka beslut som efter fatalietidens
utgång vunnit laga kraft. Enligt vad som inhämtats inträffade det
också numera ytterligt sällan att någon länsstyrelse ansåge sig behöva införskaffa
lagakraftbevis. Enär den nu tillämpade ordningen fungerade tillfredsställande,
kunde ett av argumenten för de folkbokföringssakkunnigas förslag
anses ha förlorat i styrka.

De av folkbokföringssakkunniga i övrigt angivna skälen för en ändring av
de nuvarande bestämmelserna syntes dock alltjämt äga samma aktualitet
som tidigare. Behovet av de föreslagna ändringarna hade även vitsordats av
så gott som samtliga remissinstanser.

Utredningsmannen föreslår med hänsyn härtill, att de av folkbokföringssakkunniga
ifrågasatta ändringarna nu genomföras. Vid utformningen av
den föreslagna författningstexten hade beaktats vad kammarrätten framhållit
angående risken för att en person skulle kunna bliva dubbelt mantalsskriven
eller utesluten vid mantalsskrivningen. Att såsom länsstyrelsen i
Gävleborgs län föreslagit, införa en bestämmelse av innebörd att det skulle
ankomma på vederbörande myndighet att för varje särskilt fall avgöra
huruvida beslutet skulle gå i verkställighet omedelbart eller ej, har utredningsmannen
icke ansett innebära någon fördel.

Yttranden. Förslaget att beslut i folkbokföringsmål skola kunna gå i verkställighet
oaktat besluten icke vunnit laga kraft tillstyrkes eller lämnas utan
erinran i samtliga de yttranden, vari denna fråga berörts. Kammarrätten anser
sig dock icke böra underlåta att framhålla, att därest ändringsprocenten vid
kammarrättens avgörande av folkbokföringsmål skulle väsentligt ökas, detta

Kungl. Maj:ts proposition nr 216. 43

förhållande kunde medföra, atl en återgång till det nuvarande systemet måste
äga rum.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län framhåller, att nuvarande bestämmelser
förutsatte ett tidsödande anteckningsförfarande, om betryggande
kontroll skulle erhållas över delgivningarna. Länsstyrelsen hade för att
möjliggöra en erforderlig överblick i detta avseende upprättat en särskild
blankett. Nackdelarna av den föreslagna reformen komme att visa sig i de
fall, där kammarrätten ändrade länsstyrelsens beslut, vilket dock förekomme
så sällan, att det icke borde hindra ändringens genomförande.

Häradsskrivaren i Kalix fögderi uttalar, att ändringen vore ägnad att
undanröja de, icke minst för de lokala skattemyndigheterna, kännbara olägenheterna
av den nuvarande ordningen.

Besvärssakkunniga ifrågasätta huruvida den av utredningsmannen föreslagna
regelns avfattning kunde anses fullt tillfredsställande. Föreskriften
vore utformad som ett åläggande att för verkställighet översända beslut
till vissa myndigheter. Enär folkbokföringsförordningen utginge från den
allmänna grundsatsen att beslut, som icke vunnit laga kraft, icke heller vore
verkställbara, borde i regel i första hand utsägas, att de ifrågavarande besluten
skola gå i omedelbar verkställighet, varefter kunde följa stadgande om
att besluten omgående skola översändas till pastor respektive mantalsskrivningsförrättare.

De sakkunniga upplysa vidare i anslutning till vad länsstyrelsen i Gävleborgs
län föreslagit i sitt yttrande över folkbokföringssakkunnigas tidigare
berörda skrivelse, att de, såvitt nu kunde överblickas, ämnade föreslå införande
av ett allmänt stadgande av innebörd att, då beslut skola gå i omedelbar
verkställighet, den beslutande myndigheten ävensom efter besvär besvärsmyndigheten
skall äga besluta att med verkställigheten skall anstå i
avvaktan på laga kraft.

Departementschefen. Av de utredningar som föreligga i ämnet synes framgå,
att avsevärda olägenheter äro förenade med att beslut i folkbokföringsmål
icke kunna gå i verkställighet förrän de vunnit laga kraft. De vid två
olika tillfällen i denna fråga avgivna remissyttrandena giva ytterligare
belägg för att av praktiska skäl en ändring är påkallad. Jag finner mig
med hänsyn härtill böra i princip biträda utredningsmannens ändringsförslag
vad beträffar verkställighet av länsstyrelses beslut i folkbokföringsmål.
I likhet med besvärssakkunniga och på de av dem anförda skälen
anser jag emellertid att den ändringen bör vidtagas i utredningsmannens författningsförslag,
att folkbokföringsförordningen kommer att innehålla en
uttrycklig föreskrift om att de ifrågavarande besluten skola omedelbart
verkställas. Vidare bör, såsom länsstyrelsen i Gävleborgs län föreslagit, ett
stadgande införas att länsstyrelse må kunna förordna att beslutet icke skall
gå i omedelbar verkställighet. De av detta mitt ståndpunktstagande föranledda
författningsbestämmelserna ha införts i 08 § 1 mom.

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

Utredningsmannen har föreslagit att jämväl domkapitlets beslut
i folkbokföringsmål skola gå i omedelbar verkställighet. Såsom motiv härför
har anförts lämpligheten av att likartade bestämmelser gällde i fråga
om alla mål, som handläggas i enlighet med folkbokföringsförordningens
föreskrifter. Enär det nuvarande systemet, såvitt kunnat konstateras, icke
medför några olägenheter i nu ifrågavarande ärenden, synes icke anledning
föreligga att på denna punkt frångå huvudprincipen att meddelade beslut
skola före verkställandet ha vunnit laga kraft. Jag finner mig sålunda
icke kunna tillstyrka förslaget i denna del.

VII. Vissa anståndsfrågor.

Enligt 5 § 3 mom. första stycket folkbokföringsförordningen skall varje
roteombud årligen i god tid före för-skrivningen tillställas en av länsbyrån
tryckt roteför teckning upptagande fastigheterna inom roten med deras
ägare och innehavare samt de fysiska och juridiska personerna inom
roten. Enligt andra stycket i samma moment skall i församling, där roteombud
ej finnes, pastor erhålla en mot roteförteckningen svarande förteckning
över församlingens befolkning.

Sedan genom kungörelse den 27 juni 1947 (nr 311) angående uppskov
med tillämpningen av vissa bestämmelser i folkbokföringsförordningen förordnats,
att ovannämnda förteckningar icke skulle upprättas under år
1947, har Kungl. Maj :t med stöd av 9 § förordningen den 28 juni 1946 (nr
470) om ikraftträdande av folkbokföringsförordningen förordnat, att sådana
roteförteckningar över fastigheter och över juridiska personer, varom förmäles
i 5 § 3 mom. första stycket folkbokföringsförordningen, samt sådana
förteckningar över befolkningen, varom stadgas i samma moment andra
stycket, icke skulle upprättas under åren 1948—1951, ävensom att — därest
med avseende å församling, som indelats i flera rotar, svårigheter på grund
av särskilda omständigheter skulle möta att upprätta roteförteckningar över
fysiska personer, upptagande envar allenast befolkningen inom roten -—
vederbörande länsbyrå ägde, såvitt anginge nämnda år, tillställa varje roteombud
en förteckning över församlingens hela befolkning.

Hos varje länsbyrå skall enligt 57 § folkbokföringsförordningen föras
bl. a ett nu in mer register över fysiska personer. Detta skall bestå av
avtryckskort, vilka ordnats efter personernas födelsenummer. Vidare skall
enligt 60 § samma förordning hos riksbyrån föras ett sökregister, bestående
av avtryckskort över den i riket bokförda befolkningen; även i sistnämnda
register skola korten vara ordnade efter personernas födelsenummer.

Avsikten var ursprungligen att dessa register skulle uppläggas snarast
möjligt i samband med folkbokföringsreformens genomförande. I enlighet
med av riksdagen årligen fattade beslut har emellertid därmed fått anstå.

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

I direktiven till 1949 års folkbokföringssakkunniga uttalade dåvarande
chefen för finansdepartementet bl. a. att uppskovet med upprättandet av
sökregister och nummerregister sammanhängde med att tvekan uppkommit
huruvida värdet av registren vore så stort att det kunde anses tillräckligt motiverat
att upplägga och föra desamma. Vid översynen av folkbokföringsväsendet
borde ånyo denna fråga övervägas.

Folkbokföringssakkunniga anförde i skrivelse till chefen för finansdepartementet
den 19 maj 1949, att under de preliminära diskussioner, som inom
de sakkunniga förts i fråga om dessa register, de sakkunniga funnit ett
flertal skäl tala såväl för som emot ett uppläggande av registren. Frågans
behandling syntes emellertid kräva att förnyade beräkningar gjordes beträffande
de kostnader, som ett uppläggande av registren skulle medföra,
ävensom den betydelse registren skulle få, om de upplades. De sakkunniga
ansågo att slutlig ståndpunkt till frågan borde fattas först i samband med
behandlingen av det betänkande, som de sakkunniga hade för avsikt att,
sedan översynsarbetet avslutats, framlägga för Kungl. Maj :t.

I 1950, 1951 och 1952 års statsverkspropositioner har det pågående översynsarbetet
anförts såsom skäl för ett ytterligare uppskjutande av uppläggningen
av dessa register.

Enligt 20 § folkbokföringsförordningen skall envar i riket kyrkobokförd
person, som fyllt 15 år, inneha ett av vederbörande länsbyrå för honom utfärdat
medborgar kort eller främlingskort med uppgifter
angående hans namn, födelsetid, födelsenummer, födelsehemort och kyrkobokföringsort,
vilka uppgifter skola avtryckas från personens plåt i det tryckande
registret. Konungen äger förordna att kortet skall innehålla jämväl
andra uppgifter angående personen.

Enligt 4 § förordningen om ikraftträdande av folkbokföringsförordningen
skulle ifrågavarande kort vara utfärdade före den 1 juli 1947. På förslag av
statistiska centralbyrån har Kungl. Maj:t sedermera med stöd av 9 § samma
förordning ytterligare utsträckt denna tid, först till den 1 juli 1948, sedan
till den 1 juli 1949 samt därefter till den 1 juli 19501.

Efter framställning från folkbokföringssakkunniga har slutligen tiden
för kortens utfärdande utsträckts till den 1 juli 19532. De sakkunniga uttalade
i berörda framställning, att de sakkunniga enligt sina direktiv hade
att åvägabringa förenklingar i arbetet med folkbokföringen. Såsom en mera
speciell uppgift hade de sakkunniga att till förnyat övervägande upptaga
frågan om medborgarkortens och främlingskortens utformning och användningsområden.
De sakkunniga hade vid behandling av sistnämnda fråga blivit
medvetna om en stark spänning mellan dessa båda led i utredningsuppdraget
med hänsyn till svårigheterna att giva korten en sådan utformning,
att folkbokföringssystemet icke ytterligare komplicerades. Vid frågans behandling
hade de sakkunniga även översett den anförda motiveringen för
medborgarkortens införande.

1 Jfr SFS 1947: 311, 1948: 310, 1949: 8.

2 Jfr SFS 1950: 238.

Kungl. Maj.ts proposition nr 216.

De sakkunniga anförde vidare, att medborgarkortet enligt folkbokföringskommitténs
förslag haft karaktären av en allmän legitimationshandling, vilken
därjämte skulle komma till viss användning såsom hjälpmedel i folkbokföringsförfarandet.
Vid överprövningen av kommittéförslaget hade emellertid
med stark motivering avvisats tanken att förläna medborgarkorten
giltighet såsom legitimationshandlingar. Huvmfvikten hade sålunda kommit
att vila på kortens motivering ur folkbokföringssgnpunkt, ehuru en utvidgning
av användningsområdet framhållits såsom önskvärd i den mån erfarenheterna
inom det mera begränsade användningsområdet föranledde därtill.

I folkbokföringen skulle medborgarkortet användas såsom flyttningsbetyg
och därigenom medföra befrielse från nuvarande skyldighet att anmäla
flyttningen jämväl hos pastor i utflyttningsorten för utfående av sådant betyg.
Det skulle vidare nyttjas såsom flyttningsavis, d. v. s. såsom hjälpmedel
för pastor vid rekvisition av personakt och vid länsbyrås underrättande
om anmäld flyttning, och sålunda medföra minskning i pastorsämbetenas
skrivarbete. En ytterligare lättnad i prästernas arbetsbörda hade förväntats
inträda på grund av att kortet ansetts kunna fylla behovet av vissa åldersbetyg
för styrkande av ålder och födelseort.

För att kunna användas såsom flyttningsavis måste medborgarkortet avhändas
den flyttande, då flyttningen anmäldes; den flyttande skulle i stället
i sinom tid erhålla nytt medborgarkort från länsbyrån. I vissa fall förelåge
emellertid skyldighet för pastor att rekvirera personakt utan tillgång till vare
sig medborgarkort eller flyttningsbetyg. Då såsom motivering för medborgarkortens
införande framhållits, att allmänheten därigenom skulle kunna
befrias från skyldigheten att uttaga flyttningsbetyg, låge därbakom den förutsättningen,
att folkbokföringssystemets säkerhet krävde, att sådan handling
företeddes vid anmälan om flyttning. Skulle praxis slå in på den utvecklingslinjen,
att flyttning i viss utsträckning komrne att registreras utan att
medborgarkort avlämnas, hade därmed antingen införts ett osäkerhetsmoment
i folkbokföringen eller ock ådagalagts den berörda förutsättningens
ohållbarhet. Denna fråga måste därför ytterligare utredas, innan medborgarkort
kunde utfärdas.

I den mån de sakkunniga icke längre kunde såsom självklart utgå från ätt
medborgarkorten vore tillräckligt motiverade ur folkbokföringssynpunkt
komplicerades även de sakkunnigas uppdrag att söka anpassa medborgarkortens
utformning för andra användningsområden. Detta uppdrag omfattade
icke längre enbart en utformningsfråga. Jämsides med utredningen om
medborgarkortens nödvändighet ur folkbokföringssynpunkt måste nämligen
angelägenheten av de andra ändamål, som medborgarkorten skulle tjäna,
omsorgsfullt prövas ur synpunkten, huruvida en hållbar motivering för
utfärdande av medborgarkort alltjämt förelåge. Detta krävde ingående samråd
med de myndigheter och sakkunniga, vilka önskade utnyttja medborgarkorten
för sina syften.

Kungl. Maj. ts proposition nr 216.

Utredningen. Enär frågan om de förhållanden, om vilka r o t e f ö r teckningarna
borde innehålla upplysning, icke vore slutgiltigt behandlad,
föreslår utredningsmannen, att uppskov på obestämd tid måtte medgivas
med tillämpningen av de tidigare berörda bestämmelserna om roteförteckningar
in. in., beträffande vilka årliga uppskov hittills meddelats.

I promemorian framhålles, att länsbyråerna för närvarande förde de i 57 §
folkbokföringsförordningen föreskrivna alfabetiska adressregistren. Därjämte
fördes hos flertalet länsbyråer ett »hjälpregister» bestående av avtryckskort
ordnade efter födelsetid. Anledningen till att detta register ej blivit upplagt
efter födelsenummer vore den, att uppläggningen påbörjades redan innan
födelsenummer inpräglats på personplåtarna. Något utbyte av korten
hade ej skett efterhand som inpräglingen ägt rum; detta med hänsyn till
den väntade uppläggningen av nummerregistret.

Utredningsmannen anför att hjälpregistren hos länsbyråerna för närvarande
fyllde i huvudsak samma funktion som nummerregistren skulle gjort
och att något behov av register upplagda efter födelsenummer hittills ej
visat sig föreligga.

Såvitt man kunnat bedöma, syntes det för närvarande icke föreligga något
större behov av ett centralt fört sökregister över hela befolkningen.
Möjlighet funnes att i förekommande fall efterforska personer hos samtliga
länsbyråer. I varje fall stode de fördelar, som förekomsten av ett sökregister
skulle innebära — såvitt man för närvarande kunde bedöma — icke tillnärmelsevis
i proportion till de kostnader, som uppläggningen och skötseln
av registret skulle åsamka statsverket. Frågan huruvida tillräckliga skäl
förelåge för uppläggande av ifrågavarande register syntes lämpligen böra
lösas först i samband med det slutliga ställningstagandet till övriga av översynen
beroende frågor.

Med hänsyn härtill föreslår utredningsmannen att med uppläggningen av
de i 57 § folkbokföringsförordningen omförmälda nummerregistren och det
i 60 § samma förordning omförmälda sökregistret tillsvidare skall anstå. I

I promemorian framhålles, att det under översynsarbetets gång framstått
allt tydligare, att förekomsten av medborgarkort icke kunde vara av
den avgörande betydelse för folkbokföringsreformens fullständiga genomförande,
som man ursprungligen tänkt sig. Vissa möjligheter funnes bl. a. att
i folkbokföringen utnyttja andra allmänt förekommande identitets- eller liknande
handlingar.

Utredningsmannen redogör närmare för de olika skäl, som kunna tala
för eller emot ett införande av medborgarkort, samt för de kostnader, som
kortens utfärdande kunna beräknas åsamka statsverket. Med det användningsområde,
som korten enligt bestämmelserna i folkbokföringsförordningen
förutsättas skola ha, beräknas kostnaderna — under förutsättning att
några större krav icke skola uppställas på papperskvalitet och säkerhetstryck
— uppgå till ca 900 000 kr. vid utfärdandet och därefter ca 160 000

Kungl. Maj.ts proposition nr 216.

kr. årligen. I den mån högre krav komnie att ställas på papperskvalitet
m. in., något som bleve ofrånkomligt därest korten skulle få karaktären av
allmän legitimationshandling, komme kostnaderna att stiga avsevärt.

Enär medborgarkorten och främlingskorten icke vore motiverade enbart
ur folkbokföringssynpunkt och då det icke vore klarlagt, huruvida andra
motiv av tillräcklig styrka förelåge för deras utfärdande, föreslår utredningsmannen
att uppskov därmed meddelas tillsvidare.

Yttranden. Vad utredningsmannen i denna del föreslagit har tillstyrkts
eller lämnats utan erinran av samtliga de remissinstanser, som närmare berört
dessa spörsmål. Kronokamreraren i Göteborg anför dock, under åberopande
av ett av förste mantalsassistenten vid uppbördsverket avgivet yttrande,
att nummerregistren borde uppläggas så snart ske kunde. I Göteborg
hade nämligen, sedan samtliga barnplåtar i staden kompletterats med fastighets-
och postadresser och i samband därmed åldersklasserna 1930—1951
i det vid uppbördsverket förda hjälpregistret omsorterats till nummerföljd,
upptäckts ett antal dubbla födelsenummer; på 10 årsklasser motsvarande
cirka 50 000 kort hade konstaterats ungefär 150 dubbla födelsenummer. Förekomsten
av dubbla födelsenummer i dessa årsklasser gåve anledning till
antagande, att fel kunde förekomma även inom andra årsklasser. Med hänsyn
härtill och till födelsenumrets betydelse ur identifieringssynpunkt kunde
det ifrågasättas om icke nummerregistren nu borde läggas upp.

Departementschefen. Jag har intet att erinra emot utredningsmannens förslag
att tillsvidare uppskjuta tillämpningen av bestämmelserna om roteförteckningar
in. in.

Jag övergår härefter till frågan om länsbyråernas nummerregister
samt det centrala so k registre t.

Vad först nummerregistret beträffar skall detta bestå av avtryckskort
över den i länet bosatta befolkningen. Korten skola vara ordnade inbördes
efter personernas födelsetid och födelsenunnner. I de hjälpregister, vilka
för närvarande föras såsom ersättning för nummerregistren och i stort sett
fylla samma funktion som dessa, äro korten däremot ordnade blott efter
födelsetid. Korten för de personer, vilka äro födda år 1947 och tidigare,
sakna i regel uppgift om födelsenummer frånsett dock de fall, där flyttning,
civilståndsändring el. dyl. föranlett ändring av registerplåten och insättning
av nytt avtryckskort i hjälpregistret. Hjälpregistret är, liksom nummerregistret
är avsett att bliva, ett slagregister med vars hjälp personer lätt
skola kunna identifieras, därest uppgift saknas om fullständigt namn men
födelsetiden är känd. Ur arbetssynpunkt torde för närvarande vara likgiltigt
om registret är ordnat enbart efter personernas födelsetid eller därjämte
efter födelsenummer. Anledningen härtill är bl. a. den, att man hitintills icke
haft någon nämnvärd praktisk användning av dessa nummer.

Kungl. Maj:ts proposition nr 216.

Enligt den av folkbokföringssakkunniga den 8 maj 1951 avgivna promemorian
angående folkbokföringsmyndigheternas medverkan dels vid inskrivning
och redovisning av värnpliktiga dels ock vid registreringen av på sjömanshus
inskrivna personer skall dock beträffande sådana värnpliktiga, som
i framtiden bliva inskrivna, födelsenumret användas såsom registreringsnummer.
Genomföres detta förslag, vilket beräknas kunna ske under innevarande
år, komma de nya bestämmelserna att tillämpas första gången år
1953 på värnpliktiga tillhörande åldersklassen 1934. Utredningsmannen
framhåller i sin promemoria i samband med behandlingen av frågan om
uppskov med utfärdandet av medborgarkorten, att födelsenumret i förening
med uppgift om födelsetid kunde förväntas komma att tjäna såsom registreringsgrund
vid den registrering som skedde i olika sammanhang, t. ex. inom
civilförsvaret, inom försäkringsväsendet o. s. v. Utredningsmannen erinrar
vidare om att, enligt vad han erfarit, nykterhetskommittén kunde väntas
tramlägga ett alternativt förslag till lösning av frågan om inköpsregistrering,
vilket komme att bygga på födelsenumreringen. Jag anser för min del
frågan om nummerregistrets upprättande vara beroende av i vad mån födelsenumrets
användningsområde kan komma att vidgas; enbart den omständigheten
att numret kommer att användas vid redovisning av militär
personal medför dock intet behov av registrets upprättande.

Vad sökregistret beträffar har vid olika tillfällen satts i fråga huruvida
upprättandet av detsamma över huvud taget är av behovet påkallat. Med
hänsyn härtill och till de dryga kostnader, som ett upprättande och förande
av detta register skulle åsamka statsverket, synes därmed böra anstå tillsvidare.

I anslutning till frågan om nummerregistrens upprättande har i ett yttrande
erinrats om att man konstaterat förekomsten av dubbla födelsenuinmer,
d. v. s. att två personer med samma födelsetid erhållit samma nummer.
Så länge födelsenumren icke fylla någon praktisk funktion saknar detta
förhållande egentlig betydelse. I och med att dessa nummer komma att tjäna
såsom registreringsgrund inom olika områden synes det emellertid otillfredsställande
om två personer skola kunna registreras under samma nummer.
Med hänsyn härtill torde det vara ofrånkomligt att en kontroll av födelsenumren
företages. En viss sådan kontroll kan erhållas genom nummerregistrens
uppläggande men kommer då endast att omfatta inom ett och
samma län bosatta personer. Genom sökregistrets upprättande skulle kunna
erhållas en rikskontroll.

Även utan uppläggande av de ifrågavarande registren är det emellertid
möjligt att — genom utnyttjande av materialet för 1950 års folkräkning —
åstadkomma en effektiv kontroll avseende hela befolkningen. Denna kontroll
torde dock icke kunna genomföras förrän tidigast i slutet av första halvåret
1953.

Såsom jag tidigare framhållit torde beträffande värnpliktiga av åldersklassen
1934, vilka skola inskrivas under år 1953, födelsenumret komma
alt tjäna såsom registreringsgrund. Avsikten är att länsbyråerna före den 15
4 Bilwng till riksdagens protokoll 1952. t samt. Nr 210.

Iiungl. Maj ds proposition nr 216.

april 1953 skola ha tryckt och till vederbörande militära myndigheter översänt
inskrivningskort för dessa värnpliktiga. Innan så sker synes det enligt
min mening vara nödvändigt att beträffande denna åldersklass en kontroll
av födelsenumren skett. En sådan är också möjlig att utföra utan nämnvärda
kostnader. För särskilt ändamål skola nämligen innevarande år i
samband med annat tryckningsarbete tryckas avtryckskort för alla som äro
födda år 1934. Avsikten är att, sedan dessa kort använts för sitt särskilda
ändamål, korten över kvinnor skola översändas till civilförsvarsmyndigheterna.
De över männen upprättade korten kunna efter utsorteringen ordnas
efter vederbörandes födelsetid och födelsenummer. Därigenom erhålles å
varje länsbyrå ett nummerregister över män tillhörande åldersklassen 1934,
genom vilket kan kontrolleras huruvida några dubbla födelsenummer förekomma
inom länet. Teoretiskt kan vidare inom varje länsbyrå med hjälp
av det å länsbyrån förda avgångsregistret kontrolleras huruvida två män finnas,
vilka erhållit samma nummer ur den länsbyrån tilldelade nummerserien,
varigenom en rikskontroll erhålles av hela åldersklassen. Detta förfaringssätt
torde dock bliva arbetskrävande, eftersom hela sorteringen måste
utföras manuellt. Mera rationellt torde därför vara att avtryckskorten för
hela åldersklassen, som omfattar ca 40 000 män, i och för hålkortsbearbetning
insändas till statistiska centralbyråns maskincentral. Kostnaderna fölen
sådan bearbetning, vilka preliminärt beräknas uppgå till ca 1 600 kr.,
synas mig böra belasta anslaget till folkbokföringen: Viss tillfällig personal
vid länsstyrelserna m. m.

Enär någon kontroll av födelsenumren för övriga åldersklasser för närvarande
icke är av behovet påkallad, synes frågan härom böra anstå yttei ligan.
ett år.

Under åberopande av det anförda tillstyrker jag utredningsmannens förslag
att det tills vidare skall anstå med upprättandet av länsbyråernas nummerregister
och det centrala sökregistret.

Såsom i promemorian framhållits utgjorde det huvudsakliga motivet för
införande av in e d b o r g a r k o r t och främlingskort att desamma
skulle äga betydelse såsom hjälpmedel i folkbokföringen. Deras värde
såsom sådant hjälpmedel har emellertid numera starkt satts i fråga, varför
ett uppskov med utfärdandet redan på denna grund är motiverat.

Underlag saknas för bedömande, huruvida ur andra synpunkter behov
föreligger av mcdborgarkort. Denna fråga kommer att bliva föremål för utredning
under det fortsatta översynsarbetet. Med hänsyn härtill saknar jag
anledning att för närvarande taga ställning till vilka fördelar och nackdelar,
som kunna vara förenade med förekomsten av en handling av ifrågavarande
slag.

Jag biträder utredningsmannens förslag att föreskrifter skola utfärdas om
uppskov tills vidare med utfärdandet av medborgarkort och främlingskort.

De erforderliga föreskrifterna i samtliga här behandlade anståndsfrågor
torde böra utfärdas i administrativ ordning.

Kungl. HIaj:ts proposition nr 216.

VIII. Ikraftträdande.

Departementschefen. Utredningsmannen har förordat, att de föreslagna
ändringarna i folkbokföringsförordningen skola träda i kraft den 1 juli 1952.
Vidare har förordats, att de föreslagna bestämmelserna om delgivning och
verkställighet av beslut i folkbokföringsmål skola lända till efterrättelse i
avseende å beslut, som därefter meddelas. Mot förslaget i denna del har jag
intet att erinra.

IX. Departementschefens hemställan.

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att Kungl. Maj :t
måtte genom proposition föreslå riksdagen att antaga ett inom finansdepartementet
i överensstämmelse med det anförda upprättat förslag till förordning
oim ändring i folkbokföringsförordningen den 28 juni 1916 (nr £69).

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Birgit Warholm.