Kungl. Maj.ts proposition Nr 212 (Proposition 1928:212)

Kungl. Maj.ts proposition Nr 212.

Nr 212.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående landsarkiv
för Norrland m. m.; given Stockholms slott den 16
mars 1928.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

N. J. F. Almkvist.

XJtdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
å Stockholms slott den 16 mars 1928.

Närvarande:

Statsministern Ekman, ministern för utrikes ärendena Löfqren, statsråden
Thyrén, Ribbing, Gärde, Pettersson, Rosén, Hamrin, Almkvist,
Lyberg, von Stockenström.

Departementschefen, statsrådet Almkvist anför efter gemensam beredning
med t. f. chefen för kommunikationsdepartementet och chefen för
jordbruksdepartementet:

Under punkten 2 i åttonde huvudtiteln av 1928 års statsverksproposition
hemställde jag att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att, i avbidan
på proposition om anslag till uppförande av arkivbyggnad i Norrland
m. m., för ändamålet beräkna ett extra reservationsanslag av 108,000 kronor.
Denna min hemställan blev av Kungl. Maj:t bifallen.

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 sand. 179 häft. (Nr 212.)

Landsarkiv
för Norrland
m. m.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 212.

Då utredningen i detta ärende numera avslutats, anhåller jag att ånyo
få anmäla detsamma och däri göra definitiv hemställan.

Enligt instruktion för landsarkiven i Uppsala, Vadstena och Lund
den 14 november 1902 hörde till området för landsarkivet i Uppsala icke
blott större delen av Svealand utan även hela Norrland. Det visade sig
emellertid snart, att de för landsarkivet i Uppsala disponibla lokalerna
ingalunda voro tillräckliga för att mottaga jämväl arkivhandlingarna
från Norrland samt att det även av andra skäl vore nödvändigt att avse
ett särskilt landsarkiv för denna del av landet. Sedan utredning i frågan
inkommit, framlade Kungl. Maj:t i statsverkspropositionen till 1907 års
riksdag (åttonde huvudtiteln, punkt 42) förslag om uppförande av landsarkivbyggnader
i Östersund för en beräknad kostnad av 210,000 kronor,
däri även inredningskostnad m. m. innefattades. Detta förslag blev emellertid
icke antaget av riksdagen. I skrivelse den 31 maj 1907 angående
reglering av utgifterna under riksstatens åttonde huvudtitel anförde riksdagen
härom under punkt 33:

Kiksdagen, som icke vill bestrida, att ett landsarkiv särskilt för Norrland
kan vara av behovet påkallat, håller emellertid före, att då, på sätt
departementschefen framhållit, den nuvarande indelningen av fastlandet
i landsarkivdistrikt icke synes tillfredsställande, definitiv plan för dessa
distrikts omreglering bör vara fastställd, innan riksdagen beviljar medel
till lokal för ett sådant arkiv. Då härtill kommer, att såsom framgår av
särskilda under riksdagen väckta motioner, meningarna äro synnerligen
delade angående den lämpligaste platsen för arkivet och en mera omfattande
utredning i detta hänseende än den nu i ärendet förehragta synes
erforderlig, innan beslut i frågan fattas, har riksdagen icke ansett sig
för närvarande kunna bifalla Kungl. Maj:ts förslag.

Enligt ovannämnda jämväl av riksdagen berörda instruktion för landsarkiven
i Uppsala, Vadstena och Lund var riket indelat i tre landsarkivdistrikt,
omfattande för landsarkivet i TJppsala Stockholms, Uppsala,
Västmanlands och Kopparbergs län samt de fem norrländska länen, för
landsarkivet i Vadstena Södermanlands, Östergötlands, Göteborgs och Bohus,
Älvsborgs, Skaraborgs, Värmlands och Örebro län samt för landsarkivet
i Lund Jönköpings, Kronobergs, Kalmar, Blekinge, Kristianstads,
Malmöhus och Hallands län.

Denna instruktion har sedermera upprepade gånger ändrats. Enligt
nu gällande instruktion för landsarkiven av den 8 september 1924 (nr 406)
hava landsarkivdistrikten följande omfattning: för landsarkivet i Uppsala:
Stockholms, Uppsala, Södermanlands, Örebro, Västmanlands och
Kopparbergs län; för landsarkivet i Vadstena: Östergötlands, Jönköpings,
Kronobergs och Kalmar län; för landsarkivet i Lund: Blekinge, Kristianstads,
Malmöhus och Hallands län; samt för landsarkivet i Göteborg:
Göteborgs och Bohus, Älvshorgs, Skaraborgs och Värmlands län. Gotlands
län sorterar under arkivdepån i Visby, för vilken instruktion fastställts

Kungl. Maj:ts proposition Nr 212.

samma den 8 september 1924 (nr 407). De fem norrländska länen stå alltså
utanför den nuvarande landsarkivindelningen. Vad i övrigt beträffar
landsarkivens och arkivdepåns arbetsuppgifter och verksamhet tillåter
jag mig hänvisa till de nu senast nämnda instruktionerna.

Beträffande behandlingen vid 1907 års riksdag av frågan om förläggande
av ett landsarkiv för Norrland till Östersund anhåller jag att få
hänvisa till Kungl. Maj:ts ovanberörda framställning å sid. 204 o. f. i
1907 års åttonde huvudtitel samt riksdagens skrivelse nr 8, sid. 59. Jag
tillåter mig allenast erinra därom att stadsfullmäktige i Östersund i skrivelse
den 12 december 1906 bland annat förklarat,

dels att staden vore villig att till Kungl. Maj:t och kronan under äganderätt
överlåta utan ersättning och gravationsfritt samt vederbörligen
avstyckat och å karta avfattat och beskrivet det å eu med »Litt. B» märkt
situationsplan angivna område, vars norra och östra gränser sammanfölle
med en i ärendet omförmäld vretlotts norra och östra gränslinjer och
som för övrigt begränsades i väster av Köpmangatans förlängning eller
nuvarande landsvägen till Ås, och i söder av en linje dragen från sydligaste
punkten av vretlottens östra gränslinje parallellt med norra gränslinjen,
dels att staden utfäste sig, att inga eldfarliga inrättningar på
mindre avstånd än fyrtiofem meter från arkivbyggnaderna skulle någonsin
få uppföras på någon av de till arkivtomten angränsande lotterna,
dels ock att, om ifrågavarande område i en framtid skulle komma att läggas
inom stadsplanen, gator av tillräcklig bredd skulle utläggas på de
tre sidorna av arkivtomten, som icke gränsade mot landsvägen.

I skrivelse den 24 oktober 1907 upptog riksarkivarien ånyo frågan om
lämpligaste platsen för ett norrländskt landsarkiv till skärskådande och
anförde därom i huvudsak:

Någon stad i Norrland, som kunde anses vara självskriven såsom säte
för ett landsarkiv på samma sätt som till exempel Lund eller Uppsala
inom sina respektive områden, lärer icke finnas, ännu mindre någon stad
med verkligt centralt läge, då den egentliga bygden ända till senaste
tid varit samlad öster och söder om Lappmarkens ofantliga ödemarker.
I Norrland har som bekant intill senare tider kustbygden spelat den
största rollen, och Umeå synes ligga, väl ej på kustlinjens mittpunkt,
men icke heller så synnerligt långt därifrån. Men Jämtlands till stor del
bördiga och relativt folkrika bygd bildar ett undantag från nyssnämnda
förhållande. Jämtlands län sträcker sig långt åt söder, och om Gävleborgs
län kommer till, lärer Östersund utan alltför mycken överdrift kunna
sägas ha »ett jämförelsevis centralt läge», så långt man kan tala om ett
sådant inom en landsdel, varav den vida större hälften intill senaste tid
utgjorts av en sammanhängande ytterst glest befolkad öde- och vildmark.
Ett nytt moment har i detta hänseende tillkommit genom riksdagens beslut
om den norrländska inlandsbanans påbörjande. Till det övre Norrlands
inre delar lärer Östersund genom nämnda bana komma i ett centralare
läge än vare sig Umeå eller Härnösand. Skall man inom Norr -

1907 års
riksdag.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 212

lands väldiga område utse platsen för ett första landsarkiv, synes det
vidare vara naturligt nog, att man söker den i den södra hälften. Landsdelen
är tillräckligt stor att inom sig rymma mer än ett landsarkivområde.
Kommer en gång tiden för upprättande av ett nytt sådant, bör dess
medelpunkt givetvis sökas i det övre Norrland. Även om Gävleborgs län
skulle förläggas till Uppsala landsarkivområde, synes Östersund kunna
försvara sin plats som säte för ett landsarkiv.

En huvudsynpunkt vid utseende av orten för ett landsarkiv har för
riksarkivarien emellertid varit, att arkivet skulle bliva av så stort gagn
för forskningen som möjligt. I detta avseende har framhållits, att Östersund
låge vid en under en god del av året allt livligare trafikerad stråkväg,
att staden komme att inrymma ett bibliotek, som borde vara utvecklingsmöjligt
—- dess volymantal uppgives till nära 40,000 — och sålunda
torde bliva uppsökt för forskningar av olika slag, ävensom att där funnes
en fornminnesförening, som utövade eu förtjänstfull litterär verksamhet.
Östersund torde därför för närvarande bland Norrlands städer äga de
bästa förutsättningar för att mottaga ett landsarkiv och få dess innehåll
tillgodogjort för forskningen. Tilläggas må, att den av stadsfullmäktige
i Östersund erbjudna tomten lärer vara synnerligen lämplig.

Huvudsaken är emellertid, att Norrland får ett eget landsarkiv. Skulle
Kungl. Maj:t och riksdagen bestämma sig för en annan ort, lärer arkivväsendet
i varje fall komma att göra det bästa möjliga av valet. Och i
detta avseende kan för närvarande åtskilligt anses tala för Härnösand;
staden har onekligen varit ett centrum för andlig odling i Norrland,
den är säte för dess äldsta domkapitel, vars arkiv tvivelsutan är innehållsrikt;
den har liksom Östersund ett högre allmänt läroverk och därjämte
ett seminarium, och dess läge är också sådant, att det torde locka
resande, om än icke i samma grad som Jämtland. Det ligger något sydligare
än Östersund, men ej så mycket, att detta i och för sig kan få
någon väsentlig betydelse.

över denna riksarkivariens skrivelse avgåvos i anledning av remiss
yttranden av domkapitlen i Uppsala, Härnösand och Luleå samt länsstyrelserna
i de fem norrländska länen.

Domkapitlet i Uppsala yttrade;

Beträffande frågan huruvida Gävleborgs län borde tillhöra Norrlands
landsarkivområde ville domkapitlet såsom sin mening uttala, att med hänsyn
därtill, att såväl Hälsingland som Gästrikland av ålder tillhört Uppsala
ärkestift, det vore ur stiftshistorisk synpunkt såväl som forskningssynpunkt
ändamålsenligt, att dessa landskaps arkivalier samlades i Uppsala
landsarkiv. I fråga om platsen för det norrländska landsarkivet
funne domkapitlet, på grund av vad som dittills offentligen uttalats, Östersund
vara den lämpligaste platsen både med avseende på trygghet och
forskningsmöjligheter.

En ledamot av domkapitlet, dåvarande professorn L. O. J. Söderblom,
var i denna punkt av skiljaktig mening och ansåg, att Härnösand såsom
varande andligt centrum för Norrland och på grund av denna stads utvecklingsmöjligheter
närmast borde ifrågakomma såsom förläggningsort
för ett norrländskt landsarkiv.

Kungl. May.ts proposition Nr 212. 5

Domkapitlet i Härnösand yttrade:

De städer, som av Kungl. Maj:t i till riksdagen avläten proposition eller
av motionärer vid riksdagen ifrågasatts såsom plats för ett norrländskt
landsarkiv, vore Östersund, Härnösand och Umeå. På skiil, som av riksarkivarien
anförts, syntes dock sistnämnda stad utan vidare kunna lämnas
ur räkningen. Vid jämförelse mellan Östersund och Härnösand ur
synpunkten av lämplig förläggningsort för ett blivande första landsarkiv
för Norrland måste domkapitlet giva företräde åt Härnösand. Såsom av
såväl motionären vid riksdagen som riksarkivarien framhållits, hade
Härnösand sedan århundraden tillbaka utgjort centralpunkten för den
andliga odlingen i Norrland. Och genom sina många läroanstalter vore
ock staden fortfarande i särskild grad ägnad att tillgodose de kulturella
intressena. Vid domkapitlet funnes ett innehållsrikt och värdefullt arkiv,
som borde kunna draga forskare till sig. Även stadens läge och kommunikationsförhållanden
syntes domkapitlet erbjuda avsevärda fördelar. För
resande, som föredroge sjövägen, och detta torde i allmänhet vara förhållandet
med den i jämförelse med det inre Norrland tätast befolkade
kustbygden, vore staden på detta sätt tillgänglig under större delen av
året. Och redan nu genom Härnösand—Sollefteå järnväg sammanknutet
med statens järnvägsnät, torde samhället efter all sannolikhet inom en
icke alltför långt avlägsen framtid genom den så kallade ostkustbanan
komma i en mera direkt och raskare förbindelse med de södra orterna.

Domkapitlet i Luleå framhöll bland annat önskvärdheten av att ett
blivande landsarkiv i Norrland icke komme att förläggas så avlägset från
det även i övrigt från den allmänna samfärdseln isolerade övre Norrland,
som från sydliga delar av landsändan påyrkats. Det syntes fördenskull
domkapitlet, att Umeå borde befinnas vara en lämplig förläggningsort
för det norrländska landsarkivet.

Länsstyrelsen i Gävle hemställde på de av riksarkivarien anförda skälen,
att det ifrågasatta landsarkivet för Norrland måtte förläggas till
Östersund.

Länsstyrelsen i Härnösand anförde i utlåtande den 26 november 1907:

Härnösand hade sedan århundraden varit medelpunkten för andlig
odling i Norrland; då där funnes ett mer än vanligt stort antal läroanstalter,
kunde man med skäl säga, att där gåves förutsättningar för
tillgodoseende av kulturella intressen. Norrlands äldsta domkapitel med
dess utan tvivel innehållsrika arkiv hade där sitt säte.

Härnösands läge och kommunikationsförhållanden, vilka mer och mer
förbättrades och komme att ofantligt utvecklas, när den s. k. ostkustbanan
bleve färdig, talade ock för valet av Härnösand.

Förutom nu angivna förhållanden, vilka med varandra sammanställda
otvetydigt talade för Härnösand såsom den rätta platsen för arkivet,
borde även bemärkas, att Härnösands stad, såsom av två skrivelsen bilagda
utdrag av dess protokoll för den 12 mars och den 12 november 1907
framginge, vore villig att kostnadsfritt upplåta för arkivet ändamålsenlig
och lämpligt belägen tomt ävensom att låta utan kostnad för statsverket
framdraga till tomten vatten och avloppsledning. Kungl. Maj:ts
befallningshavande finge fördenskull för sin del uttala deu meningen, att
ett blivande landsarkiv för Norrland borde förläggas till Härnösand.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 212.

Länsstyrelsen i Östersund meddelade i utlåtande den 31 december 1908:
För att utröna intresset i länet för förläggande inom detsamma av ett
landsarkiv för Norrland hade länsstyrelsen genom allmän kungörelse
lämnat församlingarna i länet tillfälle att å kyrkostämmor uttala sig
rörande önskvärdheten av arkivets förläggande till Östersund.

Länsstyrelsen, som med sitt utlåtande överlämnat i anledning härav
inkomna yttranden från församlingar inom länet ävensom en skrivelse
från Jämtlands läns fornminnesförening, anförde i fortsättningen:

Vid behandling i riksdagens andra kammare av Kungl. Maj:ts proposition
år 1907 angående uppförande av ett landsarkiv i Östersund hade
undertecknad landshövding tillfälle att uttala sig i frågan. Och jag framhöll
därvid, att huvudsaken vore att få ett särskilt landsarkiv för Norrland
och att få det snart. Lokalfrågan borde ej göras till någon huvudfråga.
Vad angick de då ifrågasatta platserna, Östersund, Härnösand och
Umeå, antydde jag, att jag ansåg den förstnämnda vara den lämpligaste.

Den sålunda framhållna åsikten synes länsstyrelsen fortfarande äga sin
giltighet. Då det här emellertid gäller att yttra sig just om platsen för
arkivet, må ytterligare beröras de skäl av objektiv beskaffenhet, som tala
för arkivets förläggande till Östersund.

Det viktigaste och såsom det synes avgörande av dessa är deu större
trygghet, som denna plats äger, såsom belägen långt inne i landet, i förhållande
till städerna vid kusten. Därnäst kommer den omständigheten,
att Östersund är, framförallt efter det den redan påbörjade inlandsbanan
blivit färdig, i avseende å kommunikationer bättre lottat än de andra föreslagna
platserna, som båda äro belägna vid bibanor, vilka, särskilt den
till Härnösand, försinka resan dit. Även i avseende på central belägenhet
synes Östersund, efter tillkomsten av inlandsbanan, taga försteget,
helst om till distriktet skulle läggas Gävleborgs län. Ur denna synpunkt
lärer det emellertid ej vara riktigt att räkna allenast avståndet fågelvägen
till de olika platserna i det blivande distriktet, ehuruväl även så
räknat Östersund torde få anses fullt mäta sig med de andra båda städerna;
utan man måste även, synes det, taga hänsyn till att arkivet är
avsett att göra där förvarade arkivalier tillgängliga för studier, vadan
det icke bör läggas mera avlägset från medelpunkterna för landets vetenskapliga
liv, än en erforderlig hänsyn till arkivdistriktets intressen med
nödvändighet kräver. Ur sistberörda synpunkt synes Östersund vara vida
bättre beläget än vilken som helst av städerna Härnösand eller Umeå,
framför allt den sistnämnda, vilken därför såsom plats för det ifrågavarande
arkivet icke torde ens böra komma i fråga.

Ett skäl, som med avseende på Härnösand plägat framhållas och vid
vilket även riksarkivarien fästat en viss betydelse, är, att Härnösand av
ålder skulle vara medelpunkten för kulturellt liv i Norrland. I detta avseende
vill länsstyrelsen erinra, att det stora kulturella intresse, som av
ålder utmärkt Jämtlands inbyggare och på senare tiden tagit sig ganska
påtagliga uttryck i en strävan att till Östersund såsom länets huvudort
samla provinsens från gammalt bevarade kulturella skatter; dit skall förflyttas
det gamla biblioteket på Frösön, tillökat med andra värdefulla
samlingar; dit hava sammanförts ej obetydliga samlingar av fornsaker,
som stå under fornminnesföreningens vård och bland vilka till och med

Kuwjl. Maj:ts ''proposition Nr 212.

vitterhetsakademien i dagarna funnit anledning att utvälja några för
att, i utbyte mot andra, tillöka dess samlingar; dit striivar eu nybildad
förening för hemslöjdens utveckling att samla, såsom kulturella minnen
av allmogens forna konstskicklighet och modeller för dennas återuppväckande,
de alster, som ännu finnas kvar av detta förfädrens arbete.
Om det kulturella intresset inom provinsen vittnar även det flitiga arbete,
som, även av män ur allmogens led, där bedrivits och fortfarande
bedrives inom området för skildringar av särskilda socknars forna förhållanden
samt andliga och ekonomiska liv, av vilka skildringar flera befordrats
till trycket och ännu andra äro fortfarande gömda i dannemäns
otryckta anteckningar.

Slutligen vill länsstyrelsen framhålla, till den betydelse det kan hava,
att den av Östersunds stad erbjudna platsen för landsarkivet är såsom
byggnadsplats av utmärkt beskaffenhet samt har en sällsynt fri och vacker
belägenhet med utsikt över Storsjön och Frösön.

På grund av dessa skäl anser länsstyrelsen för sin del, att med avseende
på belägenhet och övriga förhållanden Östersund är den lämpligaste platsen
av de föreslagna för det nu ifrågasatta landsarkivet för Norrland.

De församlingar inom länet, som uttalat sig i frågan (33 stycken), hava
samtliga liksom Jämtlands läns fornminnesförening förordat Östersund
såsom förläggningsort för landsarkivet.

Länsstyrelsen i Umeå, som i ärendet hört stadsfullmäktige och magistraten
därstädes, förordade i likhet med dessa korporationer, att Umeå
måtte utses till plats för ett blivande landsarkiv för Norrland.

Stadsfullmäktige i Umeå anförde i skrivelse den 6 december 1907 bland
annat:

I fråga om läget hade Umeå ett avgjort företräde framför andra orter,
då denna stad kunde sägas vara centralpunkten på Norrlands långsträckta
kustland. Säte för Västerbottens läns administration och dess
viktigaste ort för in- och utförsel ägde Umeå genom sitt läge vid den dit
segelbara Umeälv sedan gammalt goda sjö- och lands vägskommunikationer;
och hade genom statsbanans framdragande genom Norrland Umeå
stad kommit i ännu livligare och snabbare förbindelse såväl med de övriga
norrländska länen som med riket i allmänhet. Inlandsbanan komme
genom de sammanbindningsbanor, som otvivelaktigt skulle komma till
stånd, i hög grad att underlätta förbindelserna mellan Umeå och inre
landet, särskilt lappmarken. Vidare hade Umeå varit ocli vore fortfarande
centrum för den andliga bildningen inom Västerbotten, och staden
måste med hänsyn till invånarantalets ökning samt utveckling av stadens
handel, industri och näringar räknas bland de stadigt framåtgående samhällena.
Slutligen borde det förhållande, att staden vore villig att för
ändamålet upplåta synnerligen väl belägen tomt, visa stadens livliga intresse
för landsarkivväsendet.

Länsstyrelsen i Luleå förordade i utlåtande den 31 december 1907 Östersund
såsom förläggningsplats för ifrågavarande landsarkiv och uttalade
sig därvid sålunda:

Tvekan syntes visserligen kunna råda, om företrädet i detta avseende
borde givas åt Härnösand eller åt Östersund, då bägge dessa städer på

Kungl. Maj.ts ''proposition Nr 212.

goda skäl förordats. Dock torde de skäl, riksarkivarien anfört såsom stöd
för sin uppfattning, att arkivet lämpligen borde förläggas till Östersund,
vara mest vägande. Dess från kusten avlägsna läge skulle erbjuda arkivet
det bästa skydd, och genom sina kommunikationsleder bleve arkivet
lättare tillgängligt för övre Norrland än om det komme att förläggas till
Härnösand. Det syntes också med tanke på den utveckling, de nordligaste
länen otvivelaktigt ginge tillmötes, vara välbetänkt att nu förlägga det
ifrågasatta arkivet till en mera sydligt belägen plats, då förhållandena i
en framtid, om också avlägsen, kunde kräva inrättandet av ett särskilt
arkiv för den nordligare delen av Norrland. Med avseende fäst härå och
då Umeå syntes vara allt för nordligt beläget för att för närvarande
komma i åtanke, då fråga vore om inrättande av ett arkiv för Norrland,
syntes denna plats bland de föreslagna vara minst lämplig.

Sedan handlingarna i ärendet härefter remitterats till riksarkivarien,
anförde denne i utlåtande den 18 november 1910 huvudsakligen följande:

I avseende på det norrländska landsarkivområdets utsträckning i söder
hade riksarkivarien i sin skrivelse den 9 november 1907 framhållit, att en
viss tvekan kunde uppstå, nämligen beträffande Gävleborgs län, som
hörde till Uppsala ärkestift. Större delen av länet utgjordes emellertid
av ett rent norrländskt landskap; åtskilliga domkapitel med sina arkiv,
såsom Västerås, Strängnäs, Linköping, Kalmar, Växjö, Skara, befunne
sig på annan ort än landsarkiven, utan att några väsentliga olägenheter
därav förmärkts, och sedan leveranserna från Örebro län till Uppsala
landsarkiv fullbordats, torde utrymmet där bliva så pass upptaget, att
plats ej funnes för något nytt län. Riksarkivarien ansåge det under sådana
förhållanden vara lämpligast, att Gävleborgs län hänfördes till det
norrländska landsarkivområdet.

I skrivelsen den 9 december 1907 hade riksarkivarien redan framhållit,
att Norrland till arealen vore så stort, att där utrymme funnes för
flera landsarkivområden, ända till tre eller fyra. Det vore tydligt, att ett
enda landsarkiv för omkring 240,000 kvadratkilometer icke kunde tillfredsställa
önskningar eller intressen på alla håll. Även om Norrland delades
i två landsarkivområden, bleve dessa i jämförelse med förhållandena
i södra delen av fastlandet mycket stora. Gävleborgs, Västernorrlands
och Jämtlands län, som i sådant fall tydligen borde utgöra ett område,
omfattade nära 90,000 kvadratkilometer, eller omkring 50 procent mera
än Uppsala landsarkivområde, som vore det största i den södra delen;
Västerbottens och Norrbottens län, som skulle utgöra det andra området,
omfattade nära 155,000 kvadrakilometer eller föga mindre än hela fastlandet
söder om Norrland (omkring 158,000 kvadratkilometer), som vore
delat i fyra landsarkivområden. Men det sydnorrländska området räknade
för närvarande endast omkring 614,000, det nordnorrländska endast
omkring 314,000 invånare, medan i Götaland ett landsarkiv representerade
omkring 960,000 invånare, i Svealand ännu flera eller omkring 1,100,000.

Om man nu, såsom riksarkivarien ansåge, borde ordna landsarkivförhållandena
i Norrland även med tanke på framtiden, syntes det vara
uppenbart, att ett första landsarkiv borde läggas så, att det väl kuode
motsvara sin uppgift, även om det ofantliga området en gång skulle
komma att delas, och det syntes då vara lika tydligt, att det första landsarkivet
borde läggas inom den södra delen av Norrland, den, som mot -

Kungl. Muj:ts proposition Nr 212.

svarades av Gävleborgs, Västernorr lands och Jämtlands län. Detta skulle
följaktligen innebära, att Umeå för niirvarande verkligen vore uteslutet
ur tävlan. Alltså återstode städerna Härnösand och Östersund, båda belägna
i södra delen av Norrland, nära nog på samma breddgrad, men den
ena vid kusten, den andra langt in i landet.

I sin skrivelse den 24 oktober 1907 hade riksarkivarien anmält, hurusom
det för honom nyligen framhållits, att man i vissa kretsar umginges med
planer att försöka göra Härnösand till en medelpunkt för eu kulturell
norrländsk verksamhet. Sedan detta skrivits hade ifrågavarande verksamhet
låtit på flerfaldigt sätt höra av sig. Ett upprop hade år 1909 utfärdats
till förmån för Norrländska hembygdsbiblioteket» och undertecknat
av omkring 150 personer. Det ville emellertid synas, som om
uppropet förnämligast vore att betrakta som ett inlägg till förmån för
det norrländska landsarkivets förläggande till Härnösand, vartill anknöte
sig uppmaningen att lämna bidrag till ett något så när fullständigt och
utvecklingsmöjligt norrländskt hembygdsbibliotek, enär utsikterna för
Härnösand tvivelsutan i hög grad skulle förbättras, om man där vid sidan
om arkivet kunde bjuda på ett dylikt bibliotek. Man torde kunna anmärka,
att det vore två skilda saker som behandlades, att arkivutsikten
användes som ett lockmedel för att få bidrag till hembygdsbiblioteket, på
det att biblioteket sedermera måtte kunna attrahera arkivet; man torde
vidare kunna göra åtskilliga erinringar mot den något vittsvävande planen
för hembygdsbiblioteket, i vilken icke många grenar av mänskligt
vetande torde saknas.

Till riksarkivarien hade vidare överlämnats »Stadgar för föreningen
för norrländsk hembygdsforskning», av vilka framginge, att föreningens
styrelse skulle hava sitt säte i Härnösand, att föreningen skulle hava en
avdelning för biblioteksverksamhet med uppgift att såsom styrelse för
det »norrländska hembygdsbiblioteket i Härnösand» hava överinseende
över detsamma, ävensom bland annat »att upptaga historisk-arkivalisk
forskning». Något annat förekomme icke och kunde ju knappast förekomma
om föreningens blivande arkivaliska verksamhet.

Vidare omnämnde riksarkivarien de erbjudanden av fri tomtplats, som
stadsfullmäktige i Härnösand lämnat. Av vad därutinnan förekommit
framginge, att stadsfullmäktige visat allt tillmötesgående, man rimligen
kunde begära i fråga om upplåtande av tomt för ifrågavarande statsändamål.

Riksarkivarien hade härefter att upptaga frågan om Östersund. Riksarkivarien,
som sommaren 1909 vid ett besök i staden haft tillfälle att
taga den erbjudna arkivtomten i betraktande, kunde endast bekräfta, att
den hade ett synnerligen fritt och vackert läge. Stadsfullmäktige i Östersund
hade i det fallet gjort allt vad man av dem kunde begära.

Redan i skrivelse den 29 november 1904 angående tomt för en eventuell
landsarkivbyggnad i Östersund hade riksarkivarien framhållit, att staden
hade ett jämförelsevis centralt läge vid en under en del av året mycket
trafikerad stråkväg, liksom att den låge mera skyddad än de norrländska
kuststäderna. En bifogad kartskiss utvisade, att inom ett i framtiden
bildat sydnorrländskt landsarkivområde, omfattande Gävleborgs, Västernorrlands
och Jämtlands län, Östersund verkligen skulle få ett något så
när centralt läge även i rent geografiskt hänseende, beläget som det där -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 212.

jämte vore vid korsningen av den jämtländska tvärbanan och den norrländska
inlandsbanan.

Östersunds betydelse i kulturellt hänseende hade, utom av riksarkivarien
i tidigare skrivelser, framhållits både av länsstyrelsen i Jämtlands län
och Jämtlands läns fornminnesförening. Att ett livligt intresse av
ifrågavarande art vore till finnandes i Jämtland torde vara obestridligt.
Det syntes å andra sidan hittills hava inskränkt sig till länet
och icke sträckt sig till Norrland i dess helhet. Denna omständighet
gjorde, att riksarkivarien under hand och försöksvis hört sig
för hos ett par intresserade personer inom länet, huruvida några
sympatier vore att påräkna för upprättande av en arkivdepå i Östersund
uteslutande för Jämtlands län och möjligen kombinerad med
Jämtlands bibliotek, under det att ett landsarkiv för det övriga Norrland
förlädes till Härnösand, men hade riksarkivarien härpå omedelbart fått
ett avböjande svar.

Om det gällde att föreslå platsen för ett enda norrländskt landsarkiv
och välja mellan de två senast behandlade städerna, ansåge sig riksarkivarien
utan någon tvekan kunna erkänna, att ett norrländskt landsarkiv
i Härnösand väl torde kunna fylla sin uppgift. Stadsfullmäktige hade
visat den offervillighet man kunnat begära, lämpligheten av den erbjudna
tomten syntes vara obestridlig. Så allvarsamma faror i händelse av ett
fientligt anfall hade ej stadens läge vid kusten av riksarkivarien ansetts
innebära, att man ensamt av den anledningen borde förklara förslaget
om detta förläggande oantagligt. Ett obestridligt kulturellt intresse hade
kommit till synes i Härnösand och dess omnejd, som torde innebära en
viss garanti för att ett landsarkivs arkivalieserier icke skulle förbliva
obegagnade. Förekomsten av ett domkapitelsarkiv på platsen kunde ju
också anses tala för saken.

Om riksarkivarien icke dess mindre ansett sig böra fasthålla sitt ursprungliga
förslag att förlägga det första norrländska landsarkivet till
Östersund, berodde det på följande skäl. Att börja med syntes Östersund
i denna fråga hava eu viss prioritet. Redan år 1904 väcktes hos stadsfullmäktige
därstädes en motion om kostnadsfritt upplåtande av tomt
till ett norrländskt landsarkiv och efter föregången utredning genom
drätselkammaren heslöto stadsfullmäktige den 16 november samma år att
till en blivande sådan byggnad kostnadsfritt erbjuda ett jordområde av
omkring 50 ar; faktiskt vore det område, som staden erbjudit, betydligt
större. Inom den södra delen av Norrland torde man vidare icke kunna
bestrida, att Östersund har ett jämförelsevis ganska centralt läge. En viss
betydelse ur skyddets synpunkt syntes man också böra tillerkänna Östersunds
läge inne i landet. De kulturella förutsättningarna för ett landsarkivs
utnyttjande syntes riksarkivarien knappast vara mindre i Östersund
än i Härnösand. Härnösand hade flera läroanstalter än Östersund,
och det erkändes villigt, att detta hade en viss betydelse. Den borde dock
icke överskattas; erfarenheterna från södra Sverige tycktes visa, att det
icke vore lärarna vid den ena eller andra skolan, som flitigast besökte arkiven.
Vad åter förekomsten av ett gammalt domkapitelsarkiv anginge
behövde endast erinras, att de flesta sådana arkiv för närvarande befunne
sig på annan ort än landsarkivet. Härtill borde läggas, att den moderna
kulturella verksamheten i Östersund uppenbarligen hade äldre anor än
den motsvarande i Härnösand. Jämtlands fornminnesförening kunde snart

Kungl. Maj:t# proposition Nr U1X. 11

se tillbaka på tjugufem års verksamhet. Jämtlands bibliotek existerade
likaledes sedan många år och komine snart att flytta in i egen byggnad.
Det planerade norrländska biblioteket i Härnösand befunne sig ännu i tillblivandets
skede, och vad som kommit till riksarkivariens kännedom om
verksamheten för detsamma syntes icke riktigt vittna om eu fullt genomtänkt
plan och hade förefallit sakna nödig begränsning.

Riksarkivarien slutade med att hemställa, att Kungl. Maj:t till 1911
års riksdag täcktes avlåta proposition om beviljande av ett anslag av
230,000 kronor till uppförande efter redan befintliga ritningar av byggnader
för ett landsarkiv i Östersund, av vilken summa ett lämpligt belopp,
i händelse av riksdagens hifall till förslaget i dess helhet, torde böra äskas
för år 1912.

I en den 10 januari 1911 dagtecknad skrivelse ingingo stadsfullmäktige
i Härnösand i ett vidlyftigt bemötande av de av riksarkivarien angivna
skälen till att giva Östersund företrädet. Jag tillåter mig att ur stadsfullmäktiges
framställning anföra följande:

Såväl Medelpads som Ångermanlands flesta kommuner hade uttalat
sig för Härnösand. Till förmån för Härnösand talade särskilt dess goda
sjöfartsförbindelser såväl norrut som söderut.

Goda utsikter funnes för att den s. k. ostkustbanan skulle komma till
stånd, varigenom stadens kommunikationsväsen skulle ytterligare förbättras.
I fråga om belägenheten ur skyddets synpunkt kunde Härnösand
och Östersund anses tämligen jämställda, då man ej kunde förutsäga, varifrån
ett fientligt anfall kunde komma. I Östersund funnes blott ett elementarläroverk,
medan Härnösand förutom ett sådant läroverk jämväl
hade ett folkskoleseminarium, en teknisk elementarskola, en navigationsskola
och en dövstumskola, varjämte Härnösand vore säte för ett domkapitel,
vid vilket vetenskapliga krafter vore knutna. Västernorrlands
läns museisällskap vore äldre än Jämtlands fornminnesförening, vadan de
kulturella intressena i Härnösand vore väl så gamla som de i Östersund,
östersundsmuseet stode såväl kvalitativt som kvantitativt avgjort efter
Härnösandsmuseet. Jämtlands bibliotek innehölle icke, såsom namnet
gåve anledning att antaga, litteratur om Jämtland och dess förhållanden
utan väsentligen gammal teologisk, medicinsk och naturvetenskaplig litteratur
från 1800-talets början, ävensom gamla filosofiska arbeten samt
äldre historia. Till Härnösand vore det norrländska hembygdsbiblioteket
förlagt. Detta vore avsett att innefatta litteratur om Norrland och norrländska
förhållanden samt sådan vetenskaplig facklitteratur och populärvetenskaplig
litteratur, som fölle inom hembygdsforskningens ram. I
Härnösand funnes dessutom ett stiftsbibliotek med inemot 14,000 band.
Även från billighetens synpunkt talade skäl för att Härnösand finge eu
ny offentlig statsinstitution i stället för den från staden avflyttade VI
arméfördelningens expedition samt Västernorrlands regementes skolor och
officerare. Östersund däremot hade i sådant avseende vederfarits stora
förmåner. Två regementen hade förlagts dit liksom ock arméfördelningens
expedition, ett nytt hospital vore under uppförande i stadens omedelbara
närhet, och staten hade, om ock med något bidrag från Östersunds
stad och Jämtlands kommuner, sörjt för dess järnvägsförbindelser, medan
Härnösand och södra Ångermanland i sistnämnda avseende varit så gott
som uteslutande hänvisade till sig själva.

Äldre förslag
till ombyggnad
av landshövdingresidenset
i
Härnösand.

1911 års
förslag ang.
förening av
lantmäterikontor
i

12 Kungl. Maj:ts proposition Nr 212.

Vid denna stadsfullmäktiges skrivelse voro fogade bland annat yttranden
av 46 kommuner i Västernorr lands län rörande lämpligaste platsen
för landsarkivets förläggning; och förordade dessa, med ett undantag till
förmån för Sundsvall, Härnösand.

Härefter bemötte särskilda kommitterade, utsedda av stadsfullmäktige
i Östersund, i skrivelse den 6 december 1911 vad Härnösands stadsfullmäktige
anfört till förmån för Härnösand såsom förläggningsplats för
ifrågavarande landsarkiv.

Vidare överlämnade öv er intendent sämbetet med utlåtande den 14 november
1911 från Härnösand infordrade upplysningar och kartor, varav
— yttrade ämbetet — torde framgå, att den av stadsfullmäktige därstädes
erbjudna tomten i avseende å såväl belägenhet som grundförhållanden
vore för ändamålet lämplig. I samband därmed vitsordade ämbetet, att
de för ett landsarkiv i Östersund utarbetade ritningarna kunde utan förhöjning
i arbetskostnaden läggas till grund för uppförande av landsarkivbyggnader
å den härför ifrågasatta tomten i Härnösand.

Ytterligare får jag omnämna ett förslag, som uppkom i samband med
fråga om beredande av ny bostad åt landshövdingen i Västernorrlands
län och som gick ut därpå, att till arkivlokaler skulle användas det dåvarande
landshövdingeresidenset i Härnösand.

Sedan såväl 1910 som 1911 års riksdag avslagit av Kungl. Maj:t gjorda
framställningar om uppförande av nybyggnad för beredande av lämplig
bostad åt landshövdingen i nämnda län, anbefallde Kungl. Maj:t den 29
september 1911 överintendentsämbetet att inkomma med skissritningar och
approximativa kostnadsberäkningar till dels nytt landshövdingresidens
och dels i sammanhang härmed ny lokal för länets lantmäterikontor.
Samtidigt därmed förständigades överintendentsämbetet att revidera tidigare
gjorda utredningar och förslag till framtida användande av det
dåvarande landshövdingresidenset i främsta rummet för inrymmande av
ett landsarkiv.

Överintendentsämbetet, som infordrat riksarkivariens yttrande i sistnämnda
fråga, inkom med den 14 november 1911 dagtecknat utlåtande och
förslag rörande landshövdingresidensets omändring till ett landsarkiv
för Norrland för en beräknad kostnad av 91,000 kronor.

I nyssnämnda yttrande, som är avgivet den 26 oktober 1911, upptog
riksarkivarien nämnda förslag till ingående granskning och fann sig därvid
av flera skäl höra på det bestämdaste avstyrka den ifrågasatta inredningen
av det gamla länsresidenset i Härnösand till landsarkivlokaler.

Genom beslut den 12 augusti 1912 anbefallde Kungl. Maj:t överintendentsämbetet
att inkomma med förslag jämte kostnadsberäkning till gemensam
byggnad för landsarkiv i Norrland och lantmäterikontor för Väs -

Kutujl. Maj:ts ''proposition Nr 212. 13

ternorrlands län å den Härnösands stad tillhörande tomten nr 351—352 i
samma stad.

Med skrivelse den 24 december 1912 överlämnade överinteudentsämbetet
det sålunda infordrade förslaget och förordade därvid ett vid
skrivelsen fogat, med alternativ III betecknat förslag, vilket enligt bilagda
kostnadsberäkningar skulle draga eu kostnad av 282,000 kronor, av vilken
summa cirka 25 procent skulle komma på lantmäterikontorslokalerna eller
70,500 kronor och cirka 75 procent på de till landsarkivet hörande lokalerna
eller 211,500 kronor.

Över detta överintendentsämbetets förslag avgavs den 20 november
1913 yttrande av riksarkivarien, som därvid anförde följande:

I likhet med överintendentsämbetet får riksarkivarien förorda alternativet
III, som innebär, att magasinsbyggnaden genom en gång är skild
från byggnaden för expeditionslokalen, att vaktmästarbostäderna äro
förlagda på vinden och att huvudingången är från Nybrogatan. I avseende
på landsarkivets lokaler framhåller riksarkivarien behovet av dels
ett reservrum att användas för forskare, som begagnade medförd skrivmaskin
och som icke gärna kunde placeras i den allmänna läsesalen, dels
ock anordnande i magasinslokalerna av några dammningsbalkonger. Vad
beträffar de uppgjorda kostnadsberäkningarna synes ingen post ha blivit
upptagen för inventarier i landsarkivet.

Vad huvudfrågan vidkommer eller förläggningsorten för ett gemensamt
norrländskt landsarkiv, har riksarkivarien för sin del ej kunnat övertyga
sig om Härnösands företräde. Upprättande av ett enda landsarkiv
för Norrlands ofantliga områden kommer emellertid otvivelaktigt att framkalla
missnöje på olika håll. Erfarenheten under de senaste åren har
bestyrkt detta. Riksarkivarien har därför ånyo velat upptaga en tidigare
tanke, nämligen på inrättande tills vidare av två arkivdepåer, den ena i
Östersund närmast för Jämtlands län, som i åtskilliga avseenden synes
utgöra ett egenartat kulturområde, den andra i Härnösand närmast för
Västernorr lands, Västerbottens och Norrbottens län. Fråga uppstår sedermera
vart Gävleborgs län skall föras. De äldre arkivalierna från länsstyrelsen
i sistnämnda län äro för närvarande deponerade i Uppsala landsarkiv.
De ha emellertid visat sig innehålla synnerligen värdefulla upplysningar
för hela södra Norrlands äldre förhållanden och synas sålunda
böra ha sin plats i ett norrländskt landsarkiv; övriga arkiv inom länet
borde i så fall givetvis göra sällskap. En utredning är i detta fall erforderlig
liksom även i fråga om åtskilliga andra omständigheter, lokal,
personal o. s. v. Det livliga intresse, som för närvarande på olika håll
råda både för Norrlands äldre kulturförhållanden och för dess utvecklingsmöjligheter,
torde, vill det synas, bättre komma att tillgodoses genom
en anordning av ovan angivna slag, om dess genomförande ej stöter
på alltför svåra hinder, än genom upprättande av ett enda landsarkiv för
hela det norrländska området. Den tid kan sedan möjligen en gång
komma, då man kan finna det lämpligt att upprätta ett tredje landsarkiv
för övre Norrland i Umeå eller Luleå eller någon nyuppvuxen stad.

Över överintendentsämbetets ovanberörda utredning och förslag avgav
vidare lantmäter istyr elsen den 20 november 1913 infordrat utlåtande och

Härnösand
ocli landsarkiv
i
samma stad.

Frågan om
förening av
lantmäterikontor
i
Östersund
med landsarkiv
i denna
stad.

14 Kungl. Maj:ts proposition Nr 212.

anförde därvid, att styrelsen — då i alternativ III upptages ett särskilt
rum för vaktmästare, vilket enligt styrelsens mening innebure en bestämd
fördel, och då samtliga förslagen kunde anses i lika mån tillfredsställa
lantmäterikontorets behov av utrymme — fann sig kunna biträda överintendentsämbetets
mening i fråga om valet mellan de tre alternativen.

Jag anhåller härefter att få något ingå på frågan om beredande av lokaler
för lantmäterikontoret i Jämtlands län, vilken fråga även den kommit
att i viss mån sammanhänga med frågan om förläggningen av det
norrländska landsarkivet.

Redan i skrivelse den 7 november 1908 hade lantmäteristyrelsen hemställt
om vidtagande av åtgärder för beredande av ändamålsenliga lokaler
för lantmäterikontoren i länen. Denna framställning föranledde för Jämtlands
läns vidkommande vissa smärre förbättringar, men i skrivelse den
27 mars 1920 fann sig dock lantmäteristyrelsen böra påkalla Kungl. Maj:ts
åtgärd för att lantmäterikontoret i Jämtlands län måtte den 30 september
1926 få taga i anspråk en för stadigvarande bruk avsedd och fullt lämplig
lokal.

Genom remiss den 1 april 1920 anbefallde Kungl. Maj:t byggnadsstyrelsen
att avgiva yttrande över lantmäteristyrelsens ifrågavarande framställning.
Då av verkställd utredning framgick, att lämplig lokal för
nämnda lantmäterikontor icke torde kunna beredas i någon staten tillhörig
byggnad i Östersund, och då för nybyggnad lämplig tomt icke
heller kunde i Östersund disponeras, anmodade byggnadsstyrelsen länsstyrelsen
därstädes att till styrelsen inkomma med förslag till inköp för
statsverkets räkning av lämplig tomt i nämnda stad för uppförande av
nybyggnad för lantmäterikontoret. Med anledning härav meddelade länsstyrelsen
i skrivelse den 20 december 1921, att tomt för uppförande av
landsarkiv i Östersund upplåtits av Östersunds stadsfullmäktige samt att,
då fråga uppstått om sammanförande av lantmäterikontoret med nämnda
arkivbyggnad, vilken fråga för det dåvarande låge under beredning av
riksarkivarien, någon åtgärd för tomtinköp för förutberörda ändamål för
det dåvarande icke torde böra vidtagas.

Emellertid hade Kungl. Maj:t genom beslut den 29 juni 1921 jämväl
anbefallt byggnadsstyrelsen att efter hörande av länsstyrelsen i Härnösand
och eventuellt andra statsmyndigheter, för vilka yppats behov av
lokaler, verkställa undersökning rörande den framtida användningen av
det påbörjade kasernetablissementet i Härnösand, därest detsamma icke
skulle vid den blivande revisionen av försvarsväsendet avses för sitt ursprungliga
ändamål. Sedan byggnadsstyrelsen med anledning härav i
skrivelse den 1 september 1921 begärt nämnda länsstyrelses yttrande i
ärendet och därvid ifrågasatt, huruvida etablissementet lämpligen skulle
kunna tagas i anspråk för, bland annat, det planerade landsarkivet för

Kungl. Maj. ts proposition Nr 212. 15

Norrland, uttalade länsstyrelsen i skrivelse den 28 januari 1922 såsom sin
åsikt, att ifrågavarande byggnader erbjöde utmärkta lokaler för sist
nämnda iindamål, varför ett förläggande av berörda landsarkiv till Härnösand
av denna orsak syntes kunna ifrågasättas. Då sålunda såväl den
framtida användningen av kasernetablissementet i Härnösand som lösandet
av lantmäterikontorets i Östersund lokalfråga vore beroende av frågan
om lämpligaste platsen för förläggandet av det tillämnade landsarkivet
för Norrland, anhöll byggnadsstyrelsen i skrivelse den 9 februari
1922, att riksarkivarien måtte till styrelsen inkomma med yttrande beträffande
sistnämnda fråga.

I sitt med anledning härav avgivna, den 27 mars 1922 dagtecknade utlåtande
har dåvarande riksarkivarien till en början i korthet erinrat om
vad som förut tilldragit sig med avseende på det norrländska landsarkivets
förläggning.

Härefter fortsätter riksarkivarien:

Enligt riksarkivets uppfattning måste alltjämt Östersund anses såsom
den lämpligaste förläggningsorten.

Läget är härvid av väsentlig betydelse. Till ett landsarkiv skola från
hela landsarkivområdet insamlas de äldre arkivalierna från bland annat
samtliga länsstyrelser, härads- och lagmansrätter, stadsdomstolar, kronofogde-
och häradsskrivarekontor ävensom kyrkoarkiv, från de senare i den
mån dithörande handlingar huvudsakligen avse kommunernas förhållanden
till staten eller avse tjänsteförrättningar för staten eller kyrkan.
Denna centralisering avser att förskaffa de ifrågavarande arkivalierna
bättre skydd, förvaring och vård, än de lokala myndigheterna vanligen
kunna erbjuda dem, och att underlätta deras tillgängliggörande för forskningen.
Det sålunda insamlade materialet är i regel oersättligt och i
många fall, exempelvis då det föreligger i domböcker eller församlingsböcker,
av den yttersta vikt och oumbärligt för belysning av en mängd
rätts- och egendomsförhållanden inom området. Skall nu ett material av
detta enastående värde från de olika orterna insamlas till ett landsarkiv,
måste en oundgänglig förutsättning vara, att man söker giva åt landsarkivet
ett så tryggat läge som möjligt. Att då förlägga det på en ö i havsbandet,
omedelbart invid rikets gräns och detta vid en så utsatt punkt
som utanför Ångermanälvens mynning, kan riksarkivet icke anse rådligt.
Riksarkivet skulle därför av denna anledning icke kunna tillstyrka Härnösand
såsom förläggningsort för ett norrländskt landsarkiv under andra
förhållanden, än att platsen av andra grunder skulle vara den enda
tänkbara. Men detta är icke förhållandet.

Det avsedda landsarkivdistriktet bör givetvis omfatta samtliga de norrländska
länen. Ur samfärdselsynpunkt viktigast är icke huruvida man
ur rent geografisk synpunkt uppnår centralast möjliga läge utan befolk
ningsförhållandena i allmänhet och den tilltänkta förläggningsortens belägenhet
i förhållande till nuvarande eller blivande huvudsakliga stråkvägar
för samfärdseln inom eller genom de norrländska bygderna. Vad de
allmänna befolkningsförhållandena beträffar, utgjorde folkmängden i
Norrbottens och Västerbottens län år 1921 sammanlagt 365,158 personer

Kungl. Maj:ts proposition Nr 212.

och i Västernorrlands, Jämtlands och Gävleborgs län sammanlagt 666,299.1
Ehuru Västerbotten har det mest centrala geografiska läget, tala sålunda
dessa siffror bestämt emot en förläggning så nordligt som i Umeå. Den
utom förläggningsorten boende allmänhet, från vilken arkivbesök väl
företrädesvis äro att påräkna, torde dessutom i större utsträckning hava
sina vägar söderut, mot rikets centralare delar, än norrut.

Ur samfärdselsynpunkt är jämväl en förläggningsorts närhet till huvudstråkvägarna
en fördel; arkivforskaren blir därigenom lättare i tillfälle
att kombinera sitt arkivbesök med övriga resor. Jämföras med hänsyn
härtill Östersund och Härnösand så är ingendera staden belägen direkt
invid den bana, som för närvarande är huvudvägen, nämligen norra stambanan.
Östersund ligger emellertid närmare densamma (71 km.) och vid
eu större trafikled samt har i följd härav både absolut och relativt snabbare
förbindelse med stambanan; Härnösand ligger på längre avstånd
(116 km.) och vid en bibana med avsevärt mindre tåghastighet. Härnösand
har däremot sina sjökommunikationer och kommer, om ostkustbanan
blir fullbordad, att få även sina förbindelser till lands åtminstone
söderut avsevärt förbättrade. Men Östersund å sin sida är självt beläget
både vid Norrlands andra stora trafikled, inlandsbanan, och vid knutpunkten
mellan denna och den svensk-norska tvärbanan, banor, som båda
äro av stor betydelse såsom genomfartsleder för norrländsk samfärdsel
åt söder och väster. Ej blott för Jämtland och Härjedalen, utan ock för
övriga delar av det inre Norrland vid inlandsbanan, för åtskilliga orter
vid de påbörjade eller planerade tvärbanorna mellan inlandsbanan och
norra stambanan samt för vissa bygder i Hälsingland och Medelpad kommer
även efter en ostkustbanas fullbordande vägen till Östersund vara
genare än till Härnösand. Ett visst beaktande torde ock böra skänkas åt
det förhållande, att Östersund är beläget i en bygd, som både vinter- och
sommartid plägar av turist- eller rekreationsskäl uppsökas av ett betydande
antal resande. Den relativa närheten till Trondhjems norska provinsarkiv
med dess viktiga samlingar till Jämtlands och de svensk-norska
Norrlandsförbindelsernas äldre historia kan ock vara av någon betydelse.
Med hänsyn till samfärdselförhållandena måste Östersunds läge alltså
anses sådant, att orten är väl anpassad såsom förläggningsort för ett
landsarkiv i Norrland.

Vid ett landsarkivs förläggning måste även hänsyn tagas därtill, att
överhuvud intresse för en dylik institution och dess forskningsmaterial
kan väntas föreligga och utvecklas inom den tilltänkta förläggningsorten.
De rent yttre bevisen på sådant intresse ha givits såväl av Östersund
(1904) som Härnösand (1907) genom båda städernas anbud att för ett
landsarkiv upplåta erforderligt tomtutrymme samt utan kostnad för statsverket
till tomtgränsen framdraga avlopps-, vatten- och belysningsledningar.

Vad angår de inre förutsättningarna för att eu sådan central forskningsanstalt
skall kunna framgångsrikt verka inom en viss ort, kunna
dessa vara av olika slag.

Härnösand kan, vad traditionerna angår, åberopa sin ställning såsom
norrländsk stiftsstad sedan 1600-talets mitt. Det äger i följd härav ock
ett domkapitelsarkiv, som går tillbaka till 1715, och vars tillvaro på lands 1

Siffror bär och i det följande avse befolkningen den 1 januari 1921.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 212.

arkivorten skulle vara av viss betydelse. Detta stift har emellertid aldrig
omfattat Gästrikland och Hälsingland och omfattar numera och för framtiden
ej heller Västerbotten och Lappland. Något centrum för hala den
kyrkliga utvecklingen inom landsarkivdistriktet har Härnösand sålunda
icke varit eller förblivit; och bidrag till denna utvecklings historia 1''å
sökas icke blott i Härnösands domkapitelsarkiv, utan även i domkapitelsarkiven
i Uppsala och Luleå.

Vad åter angår den administrativa indelningen av det äldre Norrland,
så äro både Härnösand och Östersund relativt unga såsom länsstäder. I
Härnösand residerade visserligen en landshövding under aren 1645—1654
och på Frösön en annan 1658—-1660, men eljest har Härnösand varit länsresidens
först från 1778 (Sundsvall 1762—1778) och Östersund först från
1810. Centralpunkterna under 1600- och 1700-talen i den äldre norrländska
länsindelningen voro i stället Gävle (med Hudiksvall såsom förelöpare)
och Umeå, den förra staden med ett län, som intill 1762 omfattade samtliga
landskap söder om Västerbotten. För landsarkivfrågan bör detta förhållande
emellertid icke spela någon roll, eftersom i Norrland, likasom
annorstädes, samtliga äldre länsarkiv skola insamlas till landsarkivet, där
sålunda den äldre administrativa förvaltningen för hela arkivområdet
skall kunna studeras.

Ser man åter på nutida förhållanden, så föreligga å båda orterna eller
i deras närhet ett antal läroanstalter eller kårer, hos vilkas personal intresse
för kulturell forskning kan väntas förekomma. Om något företräde
kärutinnan tillkommer den ena eller andra orten, kunna meningarna
vara delade.

I Jämtlands län har vidare under de senare decennierna framvuxit en
rad föreningar eller institutioner av vare sig allmänt kulturell karaktär
eller särskilt avseende verksamhet inom hembygdsforskningens område.
Jämtlands läns bibliotek, som erhållit egen byggnad i Östersund samt av
landstinget och staden numera är ganska väl omhändertaget (årsanslag
sammanlagt 7,300 kr.), är ett av landsortens största och värdefullaste bibliotek
— omkring 45,000 arbeten —■ och hland annat väl företrätt inom avdelningarna
svensk historia och statskunskap, äldre författningar, disputationer
och biografisk litteratur av olika slag, vadan orten för historisk
forskning disponerar ett bokbestånd av mindre vanlig omfattning och
lämpligt urval, något som i väsentlig grad skulle underlätta arkivbesökares
studium av äldre tiders förhållanden. Det är ock starkt anlitat;
för inköp kan det använda omkring 1,000 kronor årligen och stödes
därjämte av en förening Jämtlands biblioteks vänner. Östersund äger
ock andra bibliotek av värde, såsom ett läroverksbibliotek (omkring
13,000 band) m. m. Vidare verkar i länet Jämtlands läns fornminnesförening,
med egen tidskrift, som ej blott ägnas åt arkeologi, utan ock
åt länets historia överhuvud. Sedan 1908 har föreningen med årligt anslag
av landstinget bedrivit systematiska undersökningar av länets fornminnen
samt har upprättat ett historiskt museum, som fått betydande omfattning.
Medlemsantalet har varit i stark stigning och ekonomien avsevärt
stödd av stad och landsting. Från 1908 arbetar också i länet föreningen
Jämtslöjd, som, utom åt hemslöjden, överhuvud ägnat sig åt arbete
för höjande av länets andliga och materiella kultur, bl. a. genom museiverksamhet
och hembygdsforskning. 1912 grundade den sålunda vid Storsjön
strax norr om staden ett friluftsmuseum, fornvallen Jamtli, som
varit statt i rask utveckling. Vidare har den vid olika tillfällen anordnat

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 samt. 179 häft. (Nr 212.)

Kungl. Maj:ts proposition Nr 212.

hembygdskurser och utställningar samt utger en årlig publikation, Jämten,
av huvudsakligen kulturhistoriskt innehåll samt har 1920 med stöd
av landstinget anställt en länsantikvarie m. m. Genom kurser 1919 för
hembygdsvård i byggandet har den jämväl givit impuls till bildandet av
ett Jämtlands läns byggmästarförbund för främjande av dylik vård.
Landstingets och hushållningssällskapets anslag för 1922 till föreningen
uppgå till sammanlagt 11,000 kronor; därjämte har till dess ekonomi bidragit
medlemsavgifter, donationer m. in.

Inom Jämtlands län har uppenbarligen även ute i de olika bygderna
uppammats ett starkt intresse för bygdehistoria och hembygdsvård. Härom
vittna såväl åtskilliga publikationer rörande dithörande frågor inom
olika bygder, som ock ett antal bygdesamlingar inom länet, såsom Mörsils
fornstuga, Västra Härjedalens fornminneslörenings museum i Funäsdalen,
Ytterå museum m. fl. Kyrkoarkiv av stor fullständighet förefinnas
ock; så t. ex. synes Offerdals kyrkoarkiv vara ett bland de allra rikhaltigaste
sockenarkiven i riket, beroende bl. a. på, att Offerdals kyrkoherdar
från senare delen av IGOO-talet till in på 1800-talet voro prostar över
tidvis hela, tidvis halva länet.

Härnösand har sedan gammalt ett läroverksbibliotek, som 1921 vid läroverkshusets
ombyggnad erhållit en ny förträfflig lokal, och som upptager
omkring 30,000 volymer. Det angives emellertid ha en rätt ålderdomlig
prägel, dock med bland annat en god disputationssamling, samt lärer för
inköp kunna disponera något över 250 kronor årligen, men kan såsom
hjälpmedel åt forskar intresset vid ett landsarkiv icke mäta sig med Jämtlands
läns bibliotek. Vidare har i Härnösand av den nedannämnda föreningen
för norrländsk hembygdsforskning börjat bildas ett hembygdsbibliotek,
som uppgives innehålla omkring 14,000 volymer (dock i regel
öppet blott sommartid), och även andra institutioner i staden hava boksamlingar;
bl. a. finnes ett folkbibliotek (1,800 band; årsanslag av staden
1,500 kronor). En museiförening har verkat där sedan 1880. Sedan 1907
förslaget om Norrlandsarkivets förläggande till Östersund varit å bane i
riksdagen, igångsattes vidare i Härnösand en livaktig kulturell rörelse,
motsvarande de i Jämtland verkande, i syfte att försöka göra Härnösand
till en medelpunkt för kulturell verksamhet i Norrland. Efter det att
Kungl. Maj:t i slutet av 1908 beviljat koncession för ett större konst-,
hemslöjds- och hantverkslotteri, bildades på våren 1909 i Härnösand ”föreningen
för norrländsk hembygds forskning”, och samtidigt uttärdade
ett 150-tal personer, huvudsakligen norrlänningar, ett upprop, som bl. a.
under hänvisning till föreningsplanerna förordade Härnösand såsom förläggningsort
för det blivande landsarkivet. Föreningen startade med ett
mycket vittomfattande program, omfattande olika verksamhetsgrenar —
naturhistorisk, arkeologisk och kulturhistorisk forskning, folkmålsforskning,
insamlande och studium av folkmusik, biblioteks- och undervisningsverksamhet
— av vilka dock endast vissa kunnat fullföljas i enlighet med
planläggningen. Sålunda har den förutvarande museiföreningens kulturhistoriska
museum kunnat väsentligt utvidgas, och ett stycke utanför
stadens fastlandsdel börjat anläggas ett norrländskt friluftsmuseum med,
bl. a., en lappby och en lapsk avdelning, för vars stödjande riksdagen 1920
beviljat anslag till en amanuens. Museet har från landstinget, staden och
hushållningssällskapet i årligt anslag sammanlagt 3,400 kronor. Vid sin
folkmusikavdelning, som bedrivit ett avsevärt insamlingsarbete, har för -

Kungl. Maj. ts proposition Nr 212.

eningen 1919 kunnat anställa eu intendent och nyligen även börjat utgivning
av 1''olkmelodier. Därjämte har alltifrån 1914 loreningen tvä månader
varje sommar plägat anordna hembygdskurser, vart annat år med
undervisning i, bl. a., historiska ämnen, och från 1919 har föreningen
jämväl medverkat vid av skolöverstyrelsen anordnade yrkeskurser för
fortsättningsskolans lärare. Båda dessa kurser ha väsentligen bekostats
med statsanslag. Från 1918 har av föreningen ett ”Arkiv för norrländsk
hembygdsforskning” börjat utgivas, hittills med en volym om året. Föreningens
ekonomi har emellertid i hög grad varit beroende på dess ovan
omförmälda lotteri, som, trots en stark utvidgning 1919 och under hela
tiden av större omfattning än Jämtslöjdslotteriet, under de senare åren
icke givit önskad behållning; en från början planerad slöjdanstalt har
sålunda ej kunnat upprättas, och även andra utvecklingsplaner icke kunnat
förverkligas. Anslag från orten ha förekommit, men icke i samma
omfattning som i Jämtlands län till den kulturella verksamheten därstädes.
Även andra föreningar med i viss mån likartad verksamhet förefinnas
inom länet: så dels Norra Ångermanlands fornminnesförening med
centrum i Örnsköldsvik, dels Medelpads fornminnesförening med Sundsvall
såsom centralpunkt. Den sistnämnda, som bildades 1906, har vid
Sundsvall skapat ett betydande friluftsmuseum och sedan 1907 utgivit ett
antal småskrifter dels med ämnen av direkt intresse för landskapets fornminnen
och historia, dels med biografier över märkesmän från detsamma.
De kulturella intressena inom länet ha alltså att räkna med flera olika
centra.

Det torde av ovanstående framgå, att såväl i Östersund som i Härnösand
framträtt en kulturell verksamhet av sådan art, att den kan vara
en lämplig miljö för forskningsarbetena i landsarkiv. Frågas det åter, i
vilken av de båda städerna förutsättningar av denna art starkast äro för
handen, synes det riksarkivet, att Östersund icke kan sägas stå tillbaka
utan snarare äga ett visst företräde. Den nutida kulturella verksamhet
på hithörande områden, som där utvecklas, har framvuxit både tidigare
och mera organiskt och följdriktigt. Från fornminnesföreningens stiftande
1887 liar den gått framåt steg för steg, efterhand läggande nya kulturområden
till de förut upptagna och därvid alltjämt väsentligen stödjande
sig på den personliga anslutning, som den tillvunnit sig inom bygden,
och på de ekonomiska tillgångar, som härigenom kommit densamma
till del. Lotterimedel och statsanslag hava för dess upprätthållande spelat
en vida mindre roll, än för motsvarande utveckling i Härnösand.
Härunder har den tillika inom de kringliggande bygderna uppenbarligen
för sina strävanden uppammat ett mycket livligt intresse, vilket tagit sig
mångahanda uttryck, och för vilket arbetet i Östersund tydligen framstått
såsom en naturlig medelpunkt. Att denna verksamhet hittills i
huvudsak begränsat sig inom det egna länet, har haft sin naturliga förklaring,
men då ett landsarkiv i regel torde hava att påräkna det största
antalet forskningsintresserade från förläggningsorten och bygden däromkring,
är den målmedvetenhet och intensitet, med vilken hembygdsforslmingen
spontant vuxit upp och utvecklat sig inom Jämtlands län,
en mycket god förutsättning för placeringen i Östersund av ett landsarkiv.

Den motsvarande moderna rörelsen i Härnösand har ej haft samma
organiska uppkomst och utveckling, och för dess fortgång ha understöd
utifrån genom statsanslag och lotterimedel spelat vida större roll. Den
har däremot visserligen genom att från början taga hela den norrländska

Kungl. May.ts proposition Nr 212.

utvecklingen till sitt verksamhetsfält siktat längre än till den egentliga
hembygden, men de erinringar, som redan vid föreningens tillkomst gjordes
därom, att planens vittomfattande karaktär komme att göra dess fulla
realiserande vanskligt, kunna, trots all energi hos dess nuvarande ledning,
icke sägas hava jävats av erfarenheten. Det vill ock synas antagligt, att
ju starkare inom Norrlands olika landskap intresse för landskapens egna
bygdeminnen och för hembygdsforskning uppväxer och utvecklas, dess
vanskligare skall det bliva för föreningen att just till Härnösand koncentrera
detta intresse. Detta så mycket mera, som icke ens i det egna länet
Härnösand med sitt periferiska läge intager samma centrala ställning på
hembygdsvårdens område som Östersund inom sitt län.

Härvid är slutligen även en annan omständighet att beakta. När 1907
den kungl. propositionen om Östersund såsom förläggningsort för landsarkivet
framlades, var Östersund blott Norrlands sjätte stad med 7,494
invånare, Härnösand dess femte med 9,077. 1921 hade detta förändrats
därhän, att Östersund var den tredje med 13,405; endast Gävle och Sundsvall
voro större, den senare med 16,77(5; Härnösand stod däremot nu på
den sjätte platsen med 9,740 invånare. Medan alltså Härnösand — och
även Sundsvall — nära nog stått stilla, har Östersund i det närmaste fördubblats
och visat sig mäktigt eu utveckling, som är den ojämförligt
starkaste bland Norrlands större eller medelstora städer.

Den jämförelse, som nu gjorts mellan de båda städerna med hänsyn
till samfärdselförhållandena och nutida kulturell verksamhet, har
visat, att Östersund i båda dessa hänseenden har mycket goda förutsättningar
för att mottaga ett landsarkiv, och att det måste i vissa
avseenden anses äga dylika förutsättningar i högre grad än Härnösand.
Riksarkivet finner sålunda alltjämt Östersund vara den lämpligaste förläggningsorten.

Emellertid har under den senaste tiden framförts ännu ett argument för
att icke dess mindre arkivet skulle förläggas till Härnösand, nämligen att
det skulle kunna jämte andra institutioner inrymmas i det.kasernetablissement
strax utanför Härnösand, vilket numera antages icke komma att
åtminstone i sin helhet användas för försvarsändamål. Länsstyrelsen i
Härnösand har i sitt ovan omförmälda yttrande den 28 januari 1922 förklarat,
att en av kasernernas våningar skulle erbjuda utomordentliga lokaler
för ett landsarkiv. Även om byggnaden skulle vara mera passande
för ett landsarkiv än den i själva verket är, skulle riksarkivet icke finna
tillrådligt att sammanföra de norrländska bygdernas arkivskatter på en
ö i havsbandet. Nu måste mellertid länsstyrelsens sagda förklaring bero
på obekantskap med kraven på en ändamålsenlig arkivbyggnad.

En arkivbyggnad kräver, om den skall väl fylla sitt ändamål, likasom
byggnader för andra specialinstitutioner särskild planläggning och särskilda
anordningar. Framför allt kräver den brandsäkerhet. Arkivbyggnaden
skall därför hava fritt läge, utan särskilt eldfarliga inrättningar i
närheten. Vidare skall man i möjligaste mån undvika att förbinda den
med lokaler, där vanlig brandrisk förekommer genom bostadslägenheter,
gas, elektricitet o. s. v. Ur sistnämnda synpunkt plägar man, om exempelvis
eu vaktmästarbostad bör förekomma i närheten av arkivet, söka till
särskilda, endast med en gång förbundna byggnader förlägga å ena sidan
såväl nämnda bostad som de lokaler, som äro avsedda för expedition,
tjänsterum, forskarsal, bokbinderi och dylikt, å andra sidan själva förvaringslokalerna,
från vilka man därigenom kan i högre grad utestänga

Kungl. May.ts proposition Nr 212.

allt som kan medföra brandrisk. Men iiven ur andra synpunkter är ett
dylikt byggnadssätt att anbefalla. Expeditionsavdelningen kräver vanlig
rumshöjd för tjänste- och arbetsrum, eventuellt något därutöver för forskarsalen.
Förvarings- eller magasinslokalerna böra däremot anordnas
med relativt låga bottnar, omkring 2, högst 2 ''A meter i höjd (den förra
höjden motsvarande fyra hyllfaclc i höjd, den senare fem, ett liyllfack
inemot 50 cm.). Härtill samverka två skäl. Det ena är, att man endast då
kan nedtaga och uppsätta arkivalier utan stegar. Ofta föranleder en
rekvisition eller annan arkivet åliggande åtgärd, att ett flertal volymer
måste nedtagas, den ena efter den andra, och provisoriskt undersökas i
själva förvaringslokalen för att omedelbart därpå återuppsättas, intill
dess den eller de för frågans utredning mest givande volymerna eller
handlingarna påträffats. Även ordnande-, omflyttnings- och dainningsarbeten
kunna föranleda ett upprepat nedtagande och återuppsättande.
I alla dylika fall medför användningen av för höga hyllor både besvär
och tidsutdräkt och kan för äldre befattningshavare vara förenat med
risk. Arkivalievolymerna kunna vara så omfångsrika — inemot 1 meter i
ryggbredd — och tunga, att varje deras flyttning med hjälp av stege är
ytterst besvärlig; någon möjlighet åter att efter tjocklek och tyngd ordna
dem i hyllfacken förefinnes självfallet icke. Det andra skälet för låga
förvaringslokaler är, att därigenom utrymmet bättre kan tillvaratagas.
Högre hyllor förutsätter större mellanrum mellan hyllorna; inom samma
kubikrymd medgiva alltså de lägre hyllorna vida större förvaringskapacitet
än de högre. De lägre förvaringsrummen bliva därför långt mera
ekonomiska både vid engångskostnaderna och vid driftskostnaderna. Men
hela denna anordning av arkivlokalen inverkar naturligtvis i hög grad
också på det yttre byggnadssättet: på rummens höjd, på deras dimensioner
i övrigt, så att mellanväggarna möjliggöra en ekonomisk hyllplacering,
på placeringen av fönster, så att dagerförhållandena bliva lämpliga
o. s. v.

Riksarkivarien ingår härefter på en granskning av förslaget om landsarkivets
inhysande i Härnösandskasernen, finner detta förslag ur flera
synpunkter olämpligt och förklarar sig till slut under inga förhållanden
kunna tillstyrka att, när Norrland omsider skall erhålla sitt landsarkiv,
detta skulle få sin lokalfråga löst på ett så otillfredsställande sätt. Härefter
anför riksarkivarien vidare:

I fråga åter om landsarkivets förläggning till Östersund torde ännu en
omständighet vara att beakta. Därvarande länslantmäterikontor har för
närvarande såsom sin lokal förhyrt en souterrängvåning i stadens rådhus.
Denna är emellertid, såsom riksarkivarien vid inspektioner övertygat sig,
på grund av stark fukt icke lämplig för ändamålet. Endast genom eldning
även sommartid och noggrann vaksamhet hava olägenheterna härav
kunnat hämmas. Därtill kommer, att lokalen numera fått förhyras endast
till 1926; därefter lärer staden behöva den för egna ändamål. Att annorstädes
i Östersund få för lantmäterikontoret förhyra en lokal, som fyller
nödiga krav på brandsäkerhet, lärer knappast vara möjligt, och staten
synes sålunda stå inför utsikten att nödgas genom nybyggnad sörja för
lantmäterikontorets behov. Riksarkivet tillåter sig då att påpeka, att
kombinationen landsarkiv-länslantmäterikontor ej blott har byggnadstekniska
skäl för sig, eftersom kraven på brand- och fuktsäkerhet måste för

Kungl. Maj:ts proposition Nr 212.

båda ställas lika högt, utan ock i avsevärd grad skulle gagna de forskningsändamål,
som båda ha till uppgift att främja.

Även med hänsyn till nu anförda förhållanden finner riksarkivet sålunda
Östersund vara den lämpligaste förläggningsorten för ett landsarkiv
för Norrland.

Med utlåtande den 27 april 1922 överlämnade därefter byggnadsstyrelsen
handlingarna i ärendet till Kungl. Maj:t och anförde därvid bland
annat:

Efter vad sålunda förekommit och då byggnadsstyrelsen för sin del
måste finna lämpligt, att lantmäterikontoret och landsarkivet sammanföras
i en och samma byggnad med hänsyn till den likartade karaktären
av de för de håda institutionerna behövliga lokalerna, får styrelsen hemställa
om bemyndigande att låta utarbeta förslag till nybyggnad i Östersund
för lantmäterikontoret i Jämtlands län jämte landsarkiv för Norrland,
vilken byggnad borde vara färdigställd i så god tid, att densamma
kunde tagas i bruk senast den 1 oktober 1926.

Skulle emellertid Kungl. Maj:t finna lämpligast, att lantmäterikontorets
lokalfråga löses oberoende av frågan om lokal för ett landsarkiv för
Norrland, synes det byggnadsstyrelsen, att detta borde ske genom inköp
för ändamålet av en lämplig fastighet i Östersund.

På grund av vad riksarkivarien anfört i sin ovanberörda utredning
den 27 mars 1922 ingingo stadsfullmäktige i Härnösand den 2 och den 28
juni 1922 till Kungl. Maj:t med framställningar rörande förläggningen av
landsarkivet för Norrland. I sistnämnda framställning, vid vilken var
fogad en av rektorn vid högre allmänna läroverket i Härnösand G. Bncht
gjord utredning, hemställde stadsfullmäktige, att Kungl. Maj:t måtte
besluta, att det blivande landsarkivet för Norrland skulle förläggas till
Härnösand.

Den av rektor Bucht gjorda utredningen, vilken givits formen av ett
bemötande punkt för punkt av de utav riksarkivarien i utlåtandet den 27
mars 1922 framlagda synpunkterna, var av i huvudsak följande innehåll:

1. Militära skäl. Riksarkivarien finner det icke tillrådligt att förlägga
landsarkivet »på en ö i havsbandet, omedelbart invid rikets gräns och
detta vid en så utsatt punkt som utanför Ångermanälvens mynning».

Häremot må först framhållas, att Härnön är med broförbindelser på två
ställen knuten vid fastlandet. För övrigt innebär icke en förläggning till
Härnösand med nödvändighet, att landsarkivet skall ligga på ön, ty staden
omfattar även stora områden av fastlandet, där redan flera offentliga
institutioner ligga.

Uttrycket »rikets gräns» användes ju i regel om landgräns till främmande
rike. Här är det fråga om belägenhet vid Bottniska viken, som vid
Härnösand är 15 mil bred. Det kan påpekas, att Östersund ligger blott
10 mil från närmaste norska gräns, således i verkligheten på mindre avstånd
från främmande land än Härnösand.

Riksarkivariens uttalande, att Ångermanälvens mynning är en särskilt
utsatt punkt, torde böra bemötas med fakta ur Sveriges krigshistoria.
Det kan då först påpekas, att Norrlands kust i äldre tider varit en av de
mest skyddade delarna av Sveriges rike.

Kungl. Maj: ta proposition Nr 212.

Vid de ryska anfallen mot Sverige liar i första hand Västerbotten blivit
krigsskådeplats, därnäst mellersta Sveriges kuster och lorst i tredje rummet
Norrland söder om Västerbotten. Umeå, som angreps fyra gånger
under stora ofreden och besattes två gånger av fientliga trupper 1809,
kan med fog betecknas som en särskilt utsatt punkt, men Härnösand bär
icke mer än andra orter vid Norrlands kust varit föremål för krigiska
angrepp.

Vid krig hör staden Härnösand icke till Hemsö fästnings område, och
avståndet mellan staden och fästningsverken är så stort, att ett angrepp
på de senare icke synes innebära någon risk för skador inom staden. Det
nuvarande försvarspolitiska läget synes för övrigt sannolikt medföra, att
befästningarna komma att nedläggas.

Jämtland har under gångna tider ofta hemsökts av krig. Efter 1677 har
Jämtland varit i fast svensk besittning, och inga krigshändelser av större
betydenhet ha ägt rum inom dess gränser. Men å andra sidan är även
den enda fara, som hotat den norrländska kusten, nämligen tillvaron av
främmande krigsmakt i eller vid Bottniska viken, för närvarande icke
för handen.

Efter luftkrigets tillkomst torde för övrigt vid eventuell ofred Östersund
vara ett lockande mål för luftangrepp särskilt i sin egenskap av
militär förläggningsort.

Riksarkivariens övertygelse om Härnösands riskabla läge i jämförelse
med Östersund synes sålunda vila på ganska svaga grunder.

2. Befolkningens fördelning. Riksarkivarien anser såsom väsentliga
omständigheter »befolkningsförhållandena i allmänhet och den tilltänkta
förläggningsortens belägenhet i förhållande till de stora stråkvägar, som
nu passeras, eller som framdeles kunna tänkas bliva de huvudsakliga vid
samfärdseln inom eller genom de norrländska bygderna». Härefter jämföres
de två nordligaste länens folkmängd med de sydligares, och riksarkivarien
finner ett så nordligt läge som Umeå olämpligt. Fortsätter
man nu på den inslagna vägen och jämför befolkningens fördelning från
öster till väster, så blir enligt docenten Alilman resultatet följande. Slättbygden
i öster med kustregionen 673,000, urbergsplatån 225,500, silurområdet
104,700 och fjällområdet 16,500 invånare, allt gällande år 1920.
Härnösand hör till den första zonen, Östersund till den tredje. Dessa
siffror tala sålunda på ett mycket kraftigt sätt till förmån för Härnösand.
Då Härnösand vidare ligger ej långt från mitten av den norrländska
kusten och har mellersta Norrlands två folkrikaste distrikt, nämligen
Ångermanälvens och Indalsälven—Ljungans industriområden, på
nära och ungefär lika avstånd i norr och i sydväst, blir dess läge ett av
de mest centrala i hela Norrland med hänsyn till befolkningens fördelning.
Östersund åter ligger mycket mera periferiskt.

I fråga om den norrländska befolkningens fördelning må i övrigt Sten
de Geers befolkningskarta åberopas.

3. Samfärdselförhållanden. Denna synpunkt sammanfaller nära med
den närmast föregående och utgör en komplettering av denna. Vid bedömandet
av samfärdselförhållandena måste hänsyn tagas icke blott till
de nuvarande järnvägsförbindelserna utan även till planerade men ännu
icke fullbordade järnvägar. Genom senaste riksdags beslut har ostkustbanan
blivit säkerställd. Stationsavstånden vid denna ligga till grund
för följande beräkningar. I fråga om inlandsbanan och dess utfartsleder,

Kungl. Maj:ts proposition Nr 212.

av vilka banan Forsmo—Hoting är under byggnad, ha dylika siffror icke
varit tillgängliga, men förhållandena låta sig dock överblicka ganska väl.

Räknar man nu summan av bankilometer längs de kortaste järnvägsförbindelserna
med Östersund och Härnösand, så finner man, att inom
Gävleborgs län stationerna vid stambanan norr om Bollnäs ha kortare
väg till Östersund men alla övriga järnvägsstationer i länet kortare
väg till Härnösand. Till Östersundsområdet bör därför föras Hälsing
lands västra domsaga, till Härnösandsområdet återstoden av länet. I
Medelpad ligga stationerna västerifrån till och med Fränsta närmare
Östersund, de övriga närmare Härnösand. Socknarna Haverö, Borgsjö
och Torp räknas därför till Östersundsområdet, återstoden av landskapet
till Härnösandsområdet. Inom Ångermanland synas Tåsjö, Bodum och
Fjällsjö ha kortare väg till Östersund, återstoden av landskapet kortare
väg till Härnösand. Hela Jämtlands län räknas till Östersundsområdet;
visserligen har Fors socken för närvarande kortare väg till Härnösand,
men om Ragunda förbindes med Östersund genom en direkt järnväg,
ändras detta förhållande. Uti de två nordligaste länen räknas Lappland
till Östersundsområdet, Västerbotten till Härnösandsområdet. Summeras
sedan folkmängden vid årsskiftet 1921—1922, så blir resultatet följande:

Gävleborgs län.................

Västernorrlands län ............

Jämtlands län ..................

Västerbottens län ..............

Norrbottens län ................

Hela Norrland .................

De fyra nordligaste länen för sig I

Östersunds-	Härnösands-	Summa.
området.	området.
37,616	233,344	270,960
28,364	239,732	268,096
134,993	—	134,993
45,889	139,299	185,188
52,617	132.761	185,378
299,479	745,136	1,044,615
261,863	511,792	773,655

I hela Norrland få sålunda ungefär 2 Vt gånger så många personer kortare
väg till Härnösand och av de fyra nordligaste länens befolkning nära
dubbelt så många kortare väg till Härnösand.

Av de norrländska städerna få allesammans utom Östersund självt närmare
förbindelse med Härnösand; detta gäller tolv städer utom Härnösand.

Järnvägsavståndet från Uppsala eller Stockholm till Härnösand är
105 km. kortare än till Östersund, och likaså ligger Härnösand på närmare
avstånd för alla, vilkas resor till Norrland komma att gå över någon station
vid norra stambanan från Uppsala till Bollnäs.

Den blivande förbindelsen Uppsala—Härnösand—Långsele bär av statsbanechefen
karakteriserats såsom en stambana, och en talare i riksdagen
betecknade den såsom ett dubbelspår till norra stambanan. Dess längd utgör
531 km., under det att den nuvarande förbindelsen över Ivrylbo och
Bräcke utgör 580 km., över Gävle, Ockelbo och Bräcke 541 km. Den kortaste
vägen från huvudstaden till Norrland ovan Långsele kommer sålunda
att i framtiden gå över Härnösand, och vid denna väg ligga redan
sex norrländska städer. Vid norra stambanan ligger ingen stad förrän
uppe i Boden och vid inlandsbanan blott en, nämligen Östersund. Ostkustbanan
återställer upp till Härnösand Norrlands urgamla huvudförbindelseled,
som gick längs kusten och passerade gamla kulturbygder, vilka
i nutiden äro tätt befolkade industridistrikt. Allt talar för att denna för -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 212.

bindelseled blir av vida större betydelse iin inlandsbanan, vilken av riksarkivarien
betecknades såsom Norrlands andra stora trafikled (näst norra
stambanan). Inlandsbanans huvudsakliga betydelse torde bli dess egenskap
av lokalbana för Jämtlands län, under det att de lappländska bygderna
väl torde söka sina förbindelser åt samma håll soin förut, d. v. s.
längs utfartsbanorna i älvarnas riktning mot kusten. Och då riksarkivarien
framhållit, att ett betydande antal turister och rekreationsresande
färdas till Jämtland, må erinras om att även Ångermanälven från Härnösand
till Sollefteå är en gammal välkänd turistled.

Slutligen har Härnösand sommartiden sina kommunikationer sjöledes
med övriga norrländska kustorter och huvudstaden.

Riksarkivarien har i sitt yttrande icke dragit någon direkt slutsats i
fråga om Härnösands eller Östersunds företräde i fråga om kommunikationer.
Slutsatsen synes enligt det föregående med all tydlighet böra bli
den, att Härnösand efter ostkustbanans färdigbyggande blir mycket över
lägset sin konkurrent.

4. Nuvarande arkiv. Tydligt är, att ett landsarkiv bör placeras så, att
det icke medför onödigt stor rubbning i nuvarande förhållanden i fråga
om arkivaliernas förläggning, och det är av betydelse för forskningen, att
de arkivalier, som icke skola inlevereras till landsarkivet, ej i större kvantiteter
komma att befinna sig på annan ort än detta.

Till stiftsarkivet i Härnösand, vilket innehåller handlingar från 1600-talet och är så gott som fullständigt efter 1715, har Östersund ingen motsvarighet.
Länsarkivet i Härnösand börjar, om man undantager en del
äldre hit överlämnade handlingar, år 1762, motsvarande arkiv i Östersund
först 1810, och det förra berör ett för närvarande dubbelt så folkrikt
län och omfattar för tiden före 1810 jämväl Jämtland. Stadsarkivet
i Härnösand börjar 1584 och är så gott som fullständigt efter 1721. Östersund
grundlädes 1786 och fick rådstuvurätt först 1859.

Då Gävleborgs läns äldre arkivalier överlämnats till Uppsala landsarkiv
och Umeå länsarkivs äldre delar till största delen spolierats genom
vidriga öden, synes Härnösand för närvarande genom sina stifts- och länsarkiv
och sitt stora stadsarkiv vara betydligt överlägset samtliga andra
norrländska orter ur arkivsynpunkt.

Gävleborgs län har, såsom riksarkivarien påpekar, alltid hört till Uppsala
ärkestift. Vad de övriga fyra länen angår, är Härnösandsarkivets
betydelse alldeles dominerande. För tiden före 1647, då hela det svenska
Norrland hörde under Uppsala ärkestift, bevarar Uppsala domkapitels
arkiv några volymer protokoll, nu förvarade i därvarande landsarkiv,
vilka äga betydelse även för Norrlands kyrkliga historia. De därtill
hörande från Norrland inkomna handlingarna finnas emellertid i Härnösands
stiftsarkiv,* dit de överlämnats i äldre tid. Luleå stiftsarkiv äger
betydelse för Västerbottens och Norrbottens län efter 1904, men det dröjer
tydligen mycket länge, innan arkivet kommer att nå en mera avsevärd
omfattning. Till Luleå domkapitel överlämnades vid stiftsdelningen från
Härnösands stiftsarkiv en del handlingar av praktisk betydelse för det
nya domkapitlets arbete, huvudsakligen visitationshandlingar och kungl.
brev. Dessa omfattade dock sammanlagt blott en helt ringa del av de
arkivalier, som beröra de båda nordligaste länen. I Härnösands domkapitels
protokoll och därtill hörande inkomna handlingar, vilka senare
utgöra den mest omfattande serien av domkapitlets arkivalier. företogs
ingen delning; det hade varit omöjligt beträffande protokollen och ytterst

Kungl. May.ts proposition Nr 212.

opraktiskt i fråga om de inkomna handlingarna, emedan dessa höra samman
med protokollen. Detta anföres, emedan man av riksarkivariens ovan
citerade yttrande lätt får det intrycket, att stiftsarkivet i Härnösand icke
spelar den roll, som det faktiskt gör.

Biksarkivarien anser, att Östersunds närhet till Trondhjems stiftsarkiv
utgör ett beaktansvärt skäl för placeringen av det norrländska landsarkivet
i Östersund. Trondhjemsarkivet synes dock icke kunna vara av
någon större betydelse för annat än Jämtlands län före 1645 samt för
vissa svensk-norska gränsfrågor. Härnösands stiftsarkiv åter är av största
betydelse för de fyra nordligaste svenska länens kulturella historia
under tiden 1715—1904, och detta arkiv behöver enligt nuvarande författningar
icke inlevereras till landsarkiv, om det väl vårdas. Denna omständighet
utgör ett betydelsefullt skäl till förmån för placering av det norrländska
landsarkivet i Härnösand.

Det är sålunda tydligt, att de norrländska arkivaliernas nuvarande
placering mycket starkt talar för Härnösand såsom den lämpligaste orten
för landsarkivet.

5. Bibliotek. Vid jämförelse mellan Härnösand och Östersund ur bibliotekssynpunkt
finner riksarkivarien att det föreligger en överlägsenhet för
Östersund. Härvid är dock att märka, såsom också riksarkivarien omnämner,
att även andra än de uttryckligen angivna institutionerna i de båda
städerna äga bibliotek. Till nämnda institutioner höra städernas övriga
skolor, varav ett betydligt större antal finnes i Härnösand. Tages hänsyn
även till deras boksamlingar, så synes det mycket tvivelaktigt, huruvida
de sammanlagda bokkvantiteterna verkligen äro större i Östersund.

Biksarkivarien fäller även ett kvalitativt omdöme, då han säger, att
Härnösands läroverksbibliotek kan såsom hjälpmedel åt forskarintresset
vid ett landsarkiv icke mäta sig med Jämtlands läns bibliotek. I fråga
om Härnösand måste betonas, att ortens hembygdsbibliotek äger ett högst
betydande värde i det hänseende, som här är fråga om.

Landsarkivens placering i olika landsdelar avser givetvis just att
främja det lokala forskningsintresset. Hembygdsbiblioteket i Härnösand
står nu i bytesförbindelse med en mängd institutioner på samma eller besläktade
områden och är därför rikt försett med nyare litteratur av värde
för bygdeforskare. ITndertecknads personliga intryck från besök i Jämtlands
läns bibliotek, jämförda med min kännedom om biblioteken i Härnösand,
ge icke vid banden, att Östersund skulle äga större resurser än
Härnösand i fråga om hjälpmedel för forskningar i ett landsarkiv.

En sifferuppgift i riksarkivariens yttrande bör korrigeras. I stället för
något över 250 kronor årligen till inköp ha Härnösands läroverks bibliotek
enligt senaste tre årsredogörelser för underhåll och tillökning av boksamlingarna
disponerat

år 1919 .......................... kronor 780: 39

» 1920 .......................... » 998:58

» 1921 .......................... » 1,614:07

Såsom framgår av årsredogörelserna, har blott en mindre del av summorna
använts till lärjungebiblioteket.

6. Hembygdsforskning. Biksarkivarien har uteslutande beaktat verksamheten
inom de organisationer, som i de båda städerna tjäna hembygdsforskningen.
Dennas historia kommer därför att i Härnösand taga sin

Kungl. Maj:ts proposition Nr 2/2.

egentliga, början år 1909, då föreningen för norrländsk hembygdsforskning
stiftades, varvid den år 1880 bildade museiföreningens verksamhet
tjänat såsom inledning. Men om man endast beaktar, vad dessa föreningar
uträttat, så blir hembygdsforskningens historia i Härnösand helt kort
och stympad. Verkliga förhållandet är det, att i Härnösand, som är eu
gammal lärdomsstad, även hembygdsforskningen har mycket ganda anor.
Efter att hava lämnat några data ur denna forsknings historia fortsätter
Bucht:

Det allra mesta av det anförda utgöres av arbete, som utförts utanför
do ovannämnda till Härnösand lokaliserade organisationerna. Lägger
man nu härtill vad föreningen för norrländsk hembygdsforskning hunnit
uträtta under sin korta tillvaro, så torde den ångermanländska hembygdsforskningen
gott kunna tåla en jämförelse med den jämtländska. Riksarkivariens
slutsats, att den »moderna rörelsen i Härnösand har ej haft
samma organiska uppkomst och utveckling som den jämtländska , måste
tillbakavisas. Eu huvudorsak till föreningens för norrländsk hembygdsforskning
raska utveckling var just ångermanlänningarnas kärlek till
sin hembygd och sedan gammalt djupt rotade intresse för dess utforskande.
Att det i främsta rummet varit i Härnösand boende skolman och
andra ämbetsmän, som intresserat sig för bygdens historia, är ju helt
naturligt i en gammal lärdomsstad. Och att den nutida kulturella verksamheten
skulle ha framvuxit senare i Härnösand är ett påstående, vars
riktighet helt beror på från vilken tid man vill räkna den nutida rörelsen
på de båda orterna; den föregående framställningen torde ha visat,
att den nutida verksamheten i Härnösand är en direkt fortsättning av den
äldre, som kan spåras 200 år tillbaka i tiden.

Årtalen 1725 för grundandet av Härnösands läroverksbibliotek och 1883
för Jämtlands bibliotek samt 1880 för Härnösands museiförening och 1887
för Jämtlands läns fornminnesförening giva vid handen, att Härnösand
i båda hänseendena har företräde i fråga om anciennitet.

Riksarkivarien anser vidare, att Östersund har ett företräde framför
Härnösand däri, att hembygdsvården i Jämtlands län är koncentrerad
till Östersund, under det att den i Västernorrlands län är splittrad på
flera orter. Att så är fallet, är helt naturligt, då det senare länet är dubbelt
så folkrikt som det förra och har fyra städer mot Jämtlands läns
enda stad. Östersund är centrum för hembygdsvården endast i det folkfattigaste
av de fem länen och har i motsats till Härnösand aldrig spelat
rollen av administrativt eller kulturellt centrum utanför sitt eget län.
T fråga om Härnösands påstådda periferiska läge inom sitt eget län må
framhållas, att Härnösand är den mellersta av länets tre kuststäder, att
kustlandet och nejden omkring Ångermanälvens mynningsfjärd äro
de tätast befolkade delarna av länets område, och att ostkustbanan kommer
att upphäva stadens nuvarande ofördelaktiga läge ur järnvägssynpunkt.
Härnösand har sålunda snarare det mest centrala läget av länets
städer.

Slutligen må framhållas, att då föreningen för norrländsk hembygdsforskning
satt studiet av Norrland i dess helhet på sitt program, och genomför
detta på sådant sätt, som framgår av de av föreningen utgivna publikationerna,
under det att motsvarande organisationer i Östersund begränsa
sin verksamhet till Jämtlands län, så måste detta innebära en
överlägsenhet, då de bägge städernas förutsättningar såsom förläggningsort
för ett norrländskt landsarkiv skola jämföras.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 212.

7. Folkmängden i Östersund och Härnösand. Riksarkivarien framhåller
såsom en betydelsefull synpunkt vid frågans avgörande, att Östersund
sedan 1907 ökats högst avsevärt i folkmängd, under det att Härnösand och
Sundsvall stått så gott som stilla under denna tid. Om detta verkligen
innebure, att Jämtland har mycket större utvecklingsmöjligheter än kustlandet,
så kunde det vara ett beaktansvärt skäl för förläggningen av en
offentlig institution för Norrland till Östersund. Man måste emellertid
undersöka, huruvida icke orsaker av mera tillfällig art åstadkommit
Östersunds hastiga tillväxt just sedan 1907. Och en dylik orsak, som ensam
räcker till för att förklara det hela, finnes. År 1908 påbörjades inlandsbanan;
den har numera framdragits norrut till Vilhelmina och
söderut till Åsarne. Under hela tiden 1907—1922 ha Härnösand och Sundsvall
förgäves fått vänta på ostkustbanan, och ingen av tvärbanorna mel
lan norra stambanan och inlandsbanan är ännu färdig. Östersund med
sina nuvarande kommunikationer i fyra väderstreck har sålunda haft
gynnsammast möjliga konjunkturer för uppblomstring under de senaste
15 åren, imder det att motsatsen varit fallet beträffande de två kuststäderna.
För att kunna draga en pålitlig slutsats i fråga om städernas utvecklingsmöjligheter
måste man först ha sett, vilken verkan ostkustbanans
färdigbyggande kommer att få i fråga om Sundsvalls och Härnösands
folkmängd. Intill dess synes argumentet om Östersunds folkmängdstillväxt
vara av föga värde. Jämför man de båda länens befolkning, så
finner man att proportionen

8. Historiska skäl. Riksarkivarien förbigår helt och hållet historiska
skäl av den art, som föranledde hans företrädare i ämbetet att uttala
sig mot att arkivalierna från det urgamla svenska landskapet Småland
skulle sändas till Skåne, en i relativt sen tid med Sveriges krona förenad
provins. Förhållandet är dock alldeles analogt i Norrland, Jämtland och
Härjedalen ha intill år 1645 varit förenade med ett främmande rike. De
övriga fyra länen ha däremot alltid tillhört Sveriges krona. Den uppdelning
av Norrland mellan två stater, som sålunda förekom i äldre tider,
motsvaras av ännu bestående motsättningar mellan landskapen. De fyra
länen vid kusten ha Bottniska viken såsom sin sammanhållande trafikled,
Jämtlands intressen gå ofta i annan riktning, och jämtlänningarna
isolera sig gärna från övriga norrlänningar. Särskilt skarpt utpräglad är
motsättningen mellan Ångermanland och Jämtland, och denna förstärkes
ytterligare genom olikheter i folkkaraktären. Men om nu Norrland
på detta sätt sönderfaller i två skilda gebit med olika historiska traditioner,
så synes det vara vida lämpligare, att ett landsarkiv, som just
skall bevara de historiska dokumenten och vid vars placering om någonsin
just historiska synpunkter böra anläggas, anordnas inom den folkrikare
delen, som omfattar mer än sex gånger sa många invånare som
den andra och dessutom alltid tillhört den svenska staten.

Och jämför man de båda eventualiteterna, jämtländska arkivaliers sändande
till Härnösand och ångermanländska arkivaliers överflyttande till
Östersund, så kan till förmån för den förra åberopas, att Härnösand varit
länsstad och alltjämt är stiftsstad för Jämtland och sålunda redan har
en mängd arkivalier av betydelse för Jämtland, under det att intet dylikt
kan anföras i fråga om Östersunds relationer till Ångermanland.

I fråga om administrativa och kyrkliga relationer till landsarkivområdet
har Härnösand att åberopa sin egenskap av f. d. länsstad för tre
landskap och f. d. stifts- och gymnasiestad för fyra län samt nuvarande

Kungl. Maj:ts proposition Nr 212.

länsstad för två landskap och stiftsstad för två län, under det att Östersunds
betydelse inskränker sig till dess egenskap av nuvarande länsstad
för två landskap.

I fråga om kulturell historia må nämnas, att Härnösands första skola
tillkom på 1580-talet, dess trivialskola 1040 och gymnasium 1050. Jämtland
fick sin första skola i Oviken 1049, trivialskola på Frösön 1674 och
fullständigt läroverk i Östersund 1847.

9. Kustartillerikasernen i Härnösand bör givetvis icke få spela den
centrala rollen i fråga om valet av ort för landsarkivet. Och givetvis
är det för ett landsarkiv under alla omständigheter bäst att få särskild
lokal uppförd åt sig.

Men då nu staten i Härnösand äger en alldeles ny och solitt uppförd
byggnad, som sannolikt icke behöves för det ändamål, vartill den blivit
byggd, och man därför måste disponera den för andra syften, synes man
böra av statsfinansiella skäl undersöka, huruvida icke ett landsarkiv, om
det på grund av andra orsaker anses böra förläggas till Härnösand, kan
inrymmas däri.

10. Hembygdsforskningens i Härnösand intressen. Till ett eventuellt
landsarkiv i Östersund skulle enligt gällande författningar inlevereras
de äldre arkivalierna från rådstuvurättens, domkyrkans och länsstyrelsens
arkiv i Härnösand, och undantag från denna skyldighet kommer,
såsom framgår av riksarkivariens yttrande, säkerligen åtminstone icke
att beviljas beträffande länsstyrelsens arkiv. Detta skulle innebära en
mycket svår förlust för hembygdsforskningen i Härnösand och vore synnerligen
obekvämt för de västernorrlänningar, som ville studera sitt läns
historia; de äldre arkivalierna skulle nämligen uppsökas i Östersund, de
yngre i Härnösand.

Om härnösandsarkivalier måste föras från orten, så vore det vida
bättre, att Norrland enligt den ursprungliga organisationen lades under
Uppsala landsarkiv. En forskare, som vill fullständigt lösa en historisk
uppgift, är i varje fall tvungen att besöka riksarkivet m. fl. institutioner
i Stockholm och har även mycket att inhämta av universitetsbiblioteket
och det nuvarande landsarkivet i Uppsala. Till Östersund gå resorna från
Härnösand ytterst sällan, och det skulle därför vara synnerligen obekvämt,
om de norrländska arkivalierna placerades därstädes. Bättre än
av ett landsarkiv i Östersund är den till Härnösand lokaliserade forskningen
betjänt av det nuvarande tillståndet utan norrländskt landsarkiv,
ty man har givetvis större gagn av att behålla sina arkivalier än att nödgas
sända bort dem till en avlägset belägen ort.

Det bör framhållas, att forskningen i Härnösand icke har något direkt
intresse av att få de jämtländska arkivalierna överförda hit och därför
icke har något att erinra mot ett i pressen framlagt förslag om länsarkiv
i Östersund för Jämtlands län och landsarkiv i Härnösand. Icke heller
torde det däri framlagda förslaget om överförande av Gävleborgs län till
Uppsala landsarkivområde möta några invändningar från härnösandshåll.
Ur härnösandsintressets synpunkt synas de olika möjligheterna intaga
följande rangordning:

1. Landsarkiv i Härnösand för fem eller tre län.

2. Intet norrländskt landsarkiv.

3. Uppsala landsarkiv omfattar hela Norrland.

4. Norrländskt landsarkiv i Östersund.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 212.

Enligt undertecknads uppfattning framgår av det anförda, att bärkraften
hos de skäl, som kunna tala för Östersund, nämligen krigsfaran och
tillvaron av Jämtlands bibliotek, förefaller ganska problematisk, men att
för Härnösand såsom lämpligaste ort för det norrländska landsarkivet
mycket avgjort tala befolkningens fördelning, samfärdselförhållandena
efter ostkustbanans tillkomst, placeringen av de nuvarande arkiven och
de historiska skälen. Undertecknad finner sålunda, att Härnösand är den
lämpligaste orten för det norrländska landsarkivet.

T skrivelse den 16 september 1922 framlade därefter länsstyrelsen i
Östersund inför Kungl. Maj:t vissa förhållanden, som enligt länsstyrelsens
förmenande voro av betydelse för bedömandet av frågan om förläggningen
av det norrländska landsarkivet.

Länsstyrelsen anförde därvid bland annat följande:

Den kulturella pietetsgärning för tillvaratagande och bevarande av där
ännu befintliga föremål m. m. av arkeologiskt och kulturellt intresse, som
förnämligast bedrivits av den sedan lång tid tillbaka existerande Jämtlands
läns fornminnesförening samt den år 1908 bildade föreningen »Jämtslöjd,
förening för kulturella mål», har uppburits av ett livligt intresse
hos länets befolkning i dess helhet och bestritts i det allra väsentligaste
med medel, åstadkomna genom tillskott inom länet. Även länets
ledande korporationer, landstinget och hushållningssällskapet, hava visat
stor förståelse och offervillighet för denna kulturella verksamhet. Fornminnesföreningen
har sedan många år av landstinget åtnjutit anslag,
senast till belopp av 1,500 kronor, för bedrivande av arkeologiska undersökningar
och till hyreshjälp för samlingarnas förvarande; och den andra
föreningen har av såväl landsting som hushållningssällskap alltsedan
sin tillkomst åtnjutit ett understöd, som under många år utgått med något
över 6,000 kronor årligen. Även Östersunds stad har i flera former till
denna verksamhet lämnat värdefulla bidrag. År 1920 beslöt landstinget
att anställa en antikvarie för länet för bedrivande av forskning inom det
arkeologiska och kulturella området samt vårdande av de sammanbragta
samlingarna, i vilken egenskap han åtnjutit en avlöning av 6,000 kronor.
Vid årets landsting har denna befattning gjorts fast genom antagande
av en instruktion för densamma och ett definitivt fastslående av beskaffenheten
av länsantikvariens avlöning, som dock till beloppet fastställts
endast för ett år i taget.

De under tiden sammanbragta samlingarna, bestående av fornsaker,
föremål från hem och förvärvsverksamhet under gångna tider, gamla
byggnader — de senare återuppförda på en av Östersunds stad upplåten
plats invid staden — m. m., representera enligt kännares omdöme ett
mycket stort värde och äro omsorgsfullt förvarade, fastän hittills i för
ändamålet förhyrda lokaler. Sedan några år tillbaka hava planer varit
å bane att genom uppförande av en museibyggnad åstadkomma för ändamålet
tillräckliga och samlingarnas beskaffenhet värdiga lokaler. För
ändamålet har bildats Jämtlands läns museiförening» med uppgift att
»söka åstadkomma en museibyggnad i Östersund för ett värdigt bevarande
till forskningens och undervisningens fromma av Jämtlands läns
fornminnesförenings, Jämtslöjds och Jämtlands läns konstförenings museala
kultur- och konstföremål».

Det blivande museet är avsett att förläggas omedelbart intill den tomt,

Kungl. Maj:ts ''proposition Nr 212.

som av stadsfullmäktige upplåtits till landsarkivet och det eventuellt därmed
förenade lantmäterikontoret. Härigenom komma de arkeologiska och
kulturella samlingarna att få sina lokaler i nära grannskap till de arkivaliska.
Uppenbarligen lär er det i hög grad bidraga till ett lätt tillgodogörande
för kulturella forskare, för vilka det ej sällan kan vara av betydelse
att studera livet såväl i dokument som i byggnader, husgeråd och
andra föremål, att hava tillgång till allt detta på samma plats. Flera av
de jämtländska kyrkoarkiven lära innehålla rika skatter av historiskt
och kulturellt värde från äldre tider och detta torde även, åtminstone
delvis, vara händelsen med de ännu ej undersökta till länsstyrelsen insända
kronofogdearkiven, särskilt det från Härjedalen. Härtill komma
vidare samlingarna av äldre litteratur i det s. k. Jämtlands bibliotek.

Även för forskare från ett mera vidsträckt område, kanske främst för
sådana från huvudstaden och universitetsstäderna bliver emellertid ett
landsarkiv i Östersund genom de bekväma kommunikationerna och det
loekande i den jämtländska naturen och kulturen, synnerligen lättillgängligt
och lättbegagnat. Och även för dem lärer kunna bliva av stor betydelse
att omedelbart i arkivets närhet ha en synnerligen bekväm och rikhaltig
tillgång till ett okulärt studium av kulturens gång inom en ur
nämnda synpunkt betydande del av arkivdistriktet. Det stora intresse,
som på sätt ovan framhållits, av länets befolkning och representativa
myndigheter ådagalagts för de kulturella värdena, har jämväl, såsom tidigare
erinrats, tagit sig uttryck uti även från allmogens led utgångna
skildringar av gångna tiders liv och verksamhet, ett förhållande, som i
sin mån borgar för, att jämväl för den mera speciella ortsforskningen
landsarkivets förläggande till Östersund skulle visa sig särskilt fruktbringande.

Genom remiss den 20 juni 1924 anbefalldes länsstyrelsen i Östersund
att skyndsamt verkställa utredning samt avgiva utlåtande rörande möjligheten
att, utan nybyggnad, ordna lantmäterikontorets i länet lokalfråga
efter utgången av gällande hyresavtal angående kontorets dåvarande
lokaler.

Med skrivelse den 23 april 1925 inkom länsstyrelsen med det sålunda
infordrade utlåtandet och anförde därvid bland annat, att länsstyrelsen
trätt i underhandling med drätselkammaren i Östersund, vilken förklarat
sig villig att för en tid av ytterligare fem år, räknat från och med den
1 oktober 1926, och utan förändring i nu gällande villkor förlänga hyresavtalet.
Detta anbud tillstyrktes av länsstyrelsen.

På grund av remiss avgav därefter lantmäter istyr elsen utlåtande i ämnet
den 25 juni 1926 och meddelade därvid till en början, att styrelsen icke
kunde tillstyrka förlängning av hyresavtalet med Östersunds stad för
längre tid än två år.

Härefter anför lantmäteristyrelsen bland annat:

Lantmäterikontorets lokalfråga synes åtminstone i någon mån böra ses
i samband med frågan om ökade lokaler för länsstyrelsen samt i något
större grad med frågan om en ifrågasatt nybyggnad för landsarkiv för
Norrland.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 212.

Det torde emellertid möta betänkligheter att omedelbart i hela dess
utsträckning sätta i gång ett så pass stort byggnadsföretag som en gemensam
nybyggnad för lantmäterikontoret och landsarkivet utgör. Lantmäteristyrelsen
anser därför, att utförandet lämpligen bör uppdelas i två
repriser och uppförandet av lokal för landsarkiv anstå, vilket givetvis
icke utesluter att ritningar och förslag böra uppgöras till hela komplexet.

Den tomt, som stadsfullmäktige i Östersund upplåtit för landsarkiv,
lärer, enligt vad lantmäteristyrelsen inhämtat, bereda utrymme även
för en byggnad för lantmäter ikontor eller för en gemensam byggnad för
båda institutionerna. Emellertid torde stadsfullmäktiges medgivande böra
inhämtas, vilket enligt uppgift icke torde komma att möta svårigheter.

Lantmäteristyrelsen slutade med att hemställa, bland annat, att Kungl.
Maj:t måtte

dels uppdraga åt byggnadsstyrelsen att skyndsamt låta utarbeta förslag
till nybyggnad i Östersund för lantmäterikontoret i Jämtlands län jämte
landsarkiv för Norrland å därför av stadsfullmäktige upplåten tomt att
omedelbart uppföras endast vad byggnaden för lantmäterikontoret angår,

dels förelägga frågan 1926 års riksdag, så att lantmäterikontoret måtte
kunna få tillträda den nya lokalen under år 1928.

Genom remiss den 6 juli 1925 anbefallde Kungl. Maj:t byggnadsstyrelsen
att efter samråd med riksarkivarien avgiva förnyat utlåtande i
ärendet, varjämte Kungl. Maj:t genom beslut den 11 juni 1926 uppdrog åt
byggnadsstyrelsen att i samråd med lantmäteristyrelsen och länsstyrelsen i
Östersund bland annat skyndsamt verkställa utredning samt avgiva förslag
rörande lämpligaste sättet för ett mera definitivt ordnande genom nybyggnad
eller eljest av lantmäterikontorets i Jämtlands län lokalfråga.
Med utlåtande den 28 oktober 1926 överlämnade byggnadsstyrelsen den anbefallda
utredningen samt hemställde, att Kungl. Maj:t måtte föreslå 1927
års riksdag att till uppförande i huvudsaklig överensstämmelse med dess
förslag av en nybyggnad för lantmäterikontoret i Jämtlands län å den av
staden Östersund för ändamålet erbjudna tomten å stadsdelen Norr därstädes
för budgetåret 1927—1928 anvisa ett extra reservationsanslag av
202,000 kronor.

Av handlingarna i ärendet, till vilka jag här för övrigt tillåter mig att
hänvisa, framgick, att lämplig plats för ett landsarkiv kunde beredas invid
lantmäterikontorets byggnad, varvid vissa fördelar, såsom anordnande av
gemensam värmecentral m. m., enligt byggnadsstyrelsens förmenande
kunde vinnas.

Byggnadsstyrelsens berörda förslag föranledde emellertid icke framställning
till 1927 års riksdag.

I en inom riksdagen väckt motion (I: 26) hemställdes därefter, att riksdagen
ville dels till förvärv av erforderligt tomtutrymme och dels till uppförande
därå av nybyggnad för lantmäterikontoret i Jämtlands län anvisa
för budgetåret 1927—1928 ett extra reservationsanslag av 222,000 kronor.

Kungl. May.ts proposition Nr 212. 33

I skrivelse den 28 maj 1927, nr 222, anförde riksdagen härom hland annat
följande:

Om än behovet av nya lokaler för lantmäterikontoret synes ådagalagt,
har dock riksdagen ansett sig icke nu kunna bifalla den i ämnet
väckta motionen. Avgörande för riksdagen har därvid varit det outredda
läge, vari frågan om lantmäterikontorets förläggning befinner sig. Länsstyrelsen
har förordat, att en lantmäterikontorsbyggnad uppföres å en av
staden kostnadsfritt erbjuden tomt norr om stadens planlagda område intill
den s. 1c. fornbyn (Jamtli kallad); där skulle också plats kunna beredas
för en tilltänkt arlcivdepå för Jämtlands län. Lantmäteristyrelsen — liksom
ock statsrevisorerna — bar ansett nämnda tomt på grund av sitt avlägsna
läge vara för ändamålet mindre lämplig; i stället har lantmäteristyrelsen
tillstyrkt nybyggnadens förläggning till en intill stadens rådhus
belägen tomt, som kan förvärvas för 20,000 kronor. Byggnadsstyrelsen bar
emellertid uttalat sig för ett antagande av det av staden gjorda anbudet
om upplåtelse av tomten norr om staden.

Olika meningar hava, såsom härav framgår, gjort sig gällande om lämpligaste
platsen för den blivande lantmäterikontorsbyggnaden.

Enligt riksdagens mening torde förevarande spörsmål, med vilket jämväl
den uppkomna frågan om anordnande av en arlcivdepå i Östersund i
viss mån är sammanhängande, böra göras till föremål för ytterligare utredning.
Härvid bör också övervägas, huruvida icke nuvarande landsstatshusets
centralt belägna tomt skulle kunna lämna utrymme för någon
ytterligare statlig byggnad. Vad särskilt lantmäterikontoret angår, skulle
tvivelsutan genom dettas förläggning till nämnda tomt vinnas åtskilliga
fördelar; i detta avseende må erinras om det samarbete, som i stor utsträckning
förekommer mellan en länsstyrelse och länets lantmäterikontor.
Ur dessa synpunkter torde — vid ett eventuellt val mellan de båda
andra ifrågasatta tomtplatserna — den intill rådhuset belägna vara att
föredraga.

Riksdagen slutade med att anhålla, bland annat, att Kungl. Maj:t måtte
med beaktande av de utav riksdagen angivna synpunkter föranstalta om
skyndsam utredning samt framlägga därav föranlett förslag rörande nya
lokaler för lantmäterikontoret i Jämtlands län.

Under punkt 53 av 1928 års sjätte huvudtitel har nu statsrådet och chefen
för kommunikationsdepartementet — med förmälan att den av riksdagen
avsedda utredningen påginge inom byggnadsstyrelsen men ännu
icke vore slutförd — hemställt, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen
att i avbidan på den proposition, som kunde komma att avlåtas i ämnet, för
nybyggnad för lantmäterikontoret i Jämtlands län för budgetåret 1928—
1929 beräkna ett extra reservationsanslag av 202,000 kronor.

Härefter anhåller jag så att i korthet få erinra därom att 1927 års riksdag
för budgetåret 1927—1928 under sjätte huvudtiteln anvisat till uppförande
för Västernorrlands läns lantmäterilcontor av nybyggnad m. m.

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 saml. 179 häft. (Nr 212.) 3

Ytterligare
behandling
av frågan om
lantmäterikontor
i
Härnösand.

Frågan om
vanföranstalt
i
Härnösand.

34 Kungl. Maj:ts proposition Nr 212.

ett extra reservationsanslag av 191,240 kronor samt för påbörjande av ett
iståndsättande av gamla residensbyggnaden i Härnösand för bostad åt
landshövdingen m. m. ett extra reservationsanslag av 66,250 kronor.

Vidare torde jag få bringa i erinran att stadsfullmäktige i Härnösand i
.skrivelse den 27 maj 1927 — under åberopande av utdrag av protokoll, fört
vid stadsfullmäktiges sammanträde den 20 maj 1927 — erbjudit Kungl.
Maj:t och kronan att utan ersättning förvärva tomterna nr 3 och 4 inom
kvarteret Juristen i staden Härnösand för landsarkiv, avsett för Norrland
med undantag av Jämtlands län, med rätt för staten att av samma tomter
genast för lantmäterikontorsbyggnad m. m. disponera erforderligt område
om 1,500 kvadratmeter närmast invid landsstatshusets tomt, dock att återstoden
av tomterna skulle återgå till staden, därest beslut icke före utgången
av år 1932 blivit fattat om uppförande av byggnad för landsarkiv därå.
I samband härmed uttalade stadsfullmäktige önskvärdheten av att, i den
händelse att landsarkiv, mot vad stadsfullmäktige ansåge sig hava anledning
förmoda, icke förlädes dit, Kungl. Maj:t måtte taga under övervägande
att giva staden skälig ersättning för den del av tomterna, som tagits i
anspråk för lantmäterikontor.

Sedan byggnadsstyrelsen med anledning av riksdagens nyssberörda uttalande
inkommit med utredning rörande förläggande av lantmäterikontorsbyggnaden
till de förenämnda, i riksdagens1 skrivelse avsedda tomterna
or 3 och 4 i kvarteret Juristen, har Kungl. Maj:t den 9 september 1927 anbefallt
byggnadsstyrelsen att i samråd med lantmäteristyrelsen låta å
landsstatshusets tomt uppföra en byggnad för ifrågavarande lantmäterikontor
i huvudsaklig överensstämmelse med av styrelsen med skrivelse
den 18 augusti 1927 överlämnade ritningar och kostnadsberäkning, varjämte
det för byggnadskostnadernas bestridande erforderliga beloppet,
188,000 kronor, ställts till byggnadsstyrelsens förfogande.

Med frågan om förläggningen av det norrländska landsarkivet har slutligen
även i viss mån — på grund av spörsmålet om den framtida användningen
av kustartillerikasernen i Härnösand — kommit att sammankopplas
frågan om en vanföranstalt i Härnösand. Denna fråga är emellertid
numera avgjord i det att 1927 års riksdag, såsom framgår av dess skrivelse
den 20 maj 1927, nr 205, i anledning av Kungl. Maj:ts i ämnet gjorda framställning
bland annat, dels medgivit, att det för Hemsö kustartillerikår
ursprungligen avsedda kasernetablissementet i Härnösand finge för en beräknad
kostnad av högst 960,000 kronor omändras till vanföranstalt, dels
ock till vanföranstalt i Härnösand för budgetåret 1927—1928 under riksstatens
femte huvudtitel anvisat ett extra reservationsanslag av 75,000
kronor.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 212.

Under punkt (i7 av 1928 års femte huvudtitel liar nu vidare Kungl. Ma.j:t
föreslagit riksdagen att för samma ändamål för budgetåret 1928—1929 anvisa
ett extra reservationsanslag av 200,000 kronor.

Efter dessa orienterande erinringar om dels den föregående behandlingen
av Norrlands arkivfråga, dels de allmänna yttre förutsättningar,
från vilka man för närvarande torde hava att betrakta dess eventuella lösning,
tillåter jag mig övergå till att redogöra för nu senast i iimnet iöreliggande
framställningar.

I utlåtande den 22 december 1926 upptog riksarkivet ånyo till behandling
i hela dess vidd frågan om landsarkiv för Norrland; och har riksarkivet
i detta hänseende anfört följande:

Vid övervägande av den svenska arkivvårdens närmaste behov har
riksarkivet icke kunnat underlåta att hos Kungl. Maj:t göra förnyad underdånig
framställning om landsarkivorganisationens utsträckande till
de norrländska länen. Detta sker efter det att därmed sammanhängande
frågor blivit föremål för ny prövning inom riksarkivet. Riksarkivarien
och kanslirådet i ecklesiastikdepartementet B. Knös ha för övrigt studerat
dessa under besök i Östersund och Härnösand den 6—8 november 1926,
och förste arkivarien Boethius har den 18—19 november 1926 vistats i
Härnösand för att taga närmare kännedom om vissa tekniska sidor av
frågan, särskilt i vad angår möjligheten att inreda arkiv i kasernbyggnaden
i denna stad.

Enligt sakens natur är det icke en tillfredsställande ordning, att en vidsträckt
landsända alltjämt ligger utom den arkivvårdsorganisation, som
statsmakterna länge sedan genomfört i de övriga delarna av riket. Detta
förhållande är betänkligt särskilt med hänsyn till de risker för skada av
eld, fukt eller bristande vård, för vilka de spridda norrländska kyrko-,
domsago- och häradsskrivararkiven — för att icke tala om de övriga
arkiv, som ett landsarkiv har att mottaga eller kan komma att hysa —
ständigt äro i större eller mindre grad utsatta. Hur förhållandena i det
avseendet gestalta sig, är en fråga, som tarvar ytterligare utredning, men
vissa slutsatser kunna dragas av den inspektion av vissa lokalarkiv i
Gävleborgs, Västernorrlands och Jämtlands län, som riksarkivet anordnade
på hösten 1922, och av andra för riksarkivet tillgängliga uppgifter.
Inspektionen gav den väntade bilden av relativt god arkivvård på somliga
håll och av allvarliga missförhållanden på andra. Svår skadegörelse
av eld (t. ex. Skellefteå landsförsamlings arkiv 1901 och Åre kyrkoarkiv
1918) och av fukt (t. ex. Piteå tingslags arkiv, Högsta kyrkoarkiv), olämpliga
förvaringslokaler och fall av okontrollerad utlåning av arkivalier
till enskilda ha kunnat konstateras. Man hav all anledning att förmoda,
att förhållandena inom det inspekterade området både på gott och ont
äga sin motsvarighet på andra håll i Norrland.

Landsarkivorganisationens utsträckande till Norrland skulle råda bot
på dessa missförhållanden och dessutom möjliggöra en planmässig och
effektiv inspektion av de arkiv inom denna landsända, som på grund av
bestämmelserna om leveransfrist tills vidare stanna hos respektive myndigheter
eller som över huvud icke äro avsedda att införlivas med ett

Riksarkivets
utlåtande den
22 december
1926.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 212.

landsarkiv, men dock anses tarva inseende från statens sida. Först i och
med de norrländska arkivaliernas centralisering under sakkunnig vård
skapas också den viktigaste förutsättningen för att det lokala materialet
till Norrlands historia i äldre och nyare tid skall kunna överblickas och
bearbetas, något som uppenbarligen är av största vikt både för administrativt
utredningsarbete och för vetenskaplig forskning.

Orsaken till att Norrlands landsarkivfråga icke blivit löst torde vara
att söka framförallt i svårigheten att förlika olika ortsintressen beträffande
arkivets förläggning och att praktiskt lösa lokalfrågan utan för
stora kostnader för staten. Det må därvid dock erinras, att de städer,
som närmast komma i fråga, visat sitt intresse genom erbjudanden att
kostnadsfritt upplåta tomtutrymme och genom tillmötesgående i därmed
nära sammanhängande frågor. Också för övrigt ha under årens lopp vittnesbörd
hopats därom, att upprättandet av landsarkiv i Norrland där
omfattas med ett fast rotat och vida spritt intresse. Man har blott i alltför
ringa grad beaktat den synpunkt, som för riksarkivet är principiellt
bestämmande, nämligen att upprättandet av landsarkiv i Norrland är
själva huvudsaken, bestämmandet av förläggningsorten däremot av underordnat
intresse. Från denna synpunkt och med tanken på de risker
och olägenheter, som äro förknippade med varje dröjsmål, finner riksarkivet
det vara mycket beklagligt, att icke frågan tidigare blivit löst i
enlighet med de förslag, som framlagts av den svenska arkivvårdens
målsmän. Då riksarkivet nu framlägger ett nytt förslag, i vilket det
söker att, under i vissa avseenden ändrade förutsättningar, tillgodose både
arkivvårdens krav och de legitima ortsintressena, vill det från samma
synpunkt framhålla, att det alltjämt finner det tidigare förslaget att förlägga
landsarkivet odelat till Östersund erbjuda en acceptabel lösning,
ehuru icke den bästa möjliga.

För en var, som närmare studerar förhållandena, torde det bliva påtagligt,
att den norrländska kustbygden och Jämtlandsbygden (med Härjedalen)
i mycket utgöra två skilda kulturområden. I den förra möter
oss en landsända, vars skilda delar på en tid, då sjökommunikationerna
erbjödo den lättaste förbindelsen, tack vare dessa trots avstånden sammansmälte
sins emellan och med rikets sydligare delar. Jämtlandsbygden
åter, med sin naturliga medelpunkt i Storsjöbäckenets silurområde,
har alltid trots stiftsbandet förblivit ett helt för sig med en egen intressant
historia och en egenartad kultur; först 1645 lades ju också dessa
trakter under Sveriges krona. I Jämtlandsbygdens arkiv finnas ännu rika
kvarlevor från landskapets äldre perioder (före 1645). Särskilt i jämförelse
med kustlandskapens arkivbestånd, som ofta skadats av fientliga
härjningar, bidraga dessa gamla handlingar än mer att förstärka intrycket
av den jämtländska bygdekulturens självständighet och höga
ålder.

Handeln och samfärdseln föranledde i kustbygden relativt tidigt grundandet
av städer, av vilka Härnösand alltjämt hävdar sin ställning som
kulturcentrum, medan Storsjöbygden åtnöjdes med en medelpunkt (i Frösön)
av ganska olikartad typ, tills även här Östersunds grundläggning
skapade ett livskraftigt växande stadssamhälle. Även efter det att de
äldre politiska traditionerna blivit brutna, även efter det att de moderna
kommunikationerna i allt högre grad hävt isoleringen, har den bygd, som
har sitt naturliga centrum kring Storsjön, i mycket bevarat sin egenart.

Kungl. Majrts proposition Nr 212.

Ja, i viss mån kan del, nog sägas, att motsättningarna oj minskats genom
den moderna utvecklingen. Ty även om det är oförnekligt, att trävarurörelsen
mer än förr sammanbundit inlandet med kustbygderna, är det å
andra sidan ovedersägligt, att förädlingsverkens övervägande lokalisering
vid kusten där skapat en bebyggelse av ny lyp med större folktäthet
och mångsidigare samhällsutveckling.

Dessa förhållanden, som här endast kunnat antydas, förklara i viss mån
motsättningarna i landsarkivfrågan, den i kustbygden härskande livliga
motviljan mot tanken, att dess arkivskatter skulle förflyttas till Östersund,
och det i Jämtlandsbygden lika starkt framträdande önskemålet,
att dess lika dyrbara gamla handlingar icke måtte förflyttas till en kuststad.
Man kan ej bestrida, att berättigade motiv ligga bakom Jämtlandsbygdens
motvilja mot att so sina gamla, egenartade arkivalier bortflyttade,
medan eljes så stora ansträngningar göras att bevara och bearbeta
minnena av bygdens säregna utveckling. Men man måste också erkänna,
att alldeles liknande skäl med samma berättigande kunna göras gällande
i kustbygden gent emot överflyttandet av dess arkivalier till Östersund.
Och därjämte torde kunna hävdas, att det tätt befolkade kustområde,
som rymmer en så väsentlig del av Norrlands invånare och vars södra
och folkrikaste hälft snart kommer att effektivt sammanbindas genom
ostkustbanan jämväl ur de nutida förhållandena kan hämta starka skäl
för att få behålla sina även praktiskt betydelsefulla administrativa handlingar
inom egna gränser.

Om den centrala arkivvårdens målsmän i regel icke ansett sig böra tillmäta
dessa motsatta intressen avgörande betydelse, beror detta otvivelaktigt
därpå, att de praktiska olägenheter, som uppkomma genom arkivaliernas
borttransporterande från en bygd, oavlåtligt minskas genom
trafikmedlens utveckling och i varje fall, såsom redan framhållits, måste
anses oväsentliga i förhållande till fördelen av att äntligen få Norrlandsarkivalierna
sammanförda under sakkunnig vård. Då nu lösningen
av Norrlands arkivfråga söktes i upprättandet av ett landsarkiv, kom
övervägandet närmast att gälla spörsmålet, om detta borde förläggas till
Östersund eller till Härnösand. Förslaget om Umeå såsom förläggningsort
har, svagt motiverat som det enligt riksarkivets mening måste sägas
vara, icke kunnat vinna beaktande, och efter de långvariga utredningarna
torde det numera knappast kunna anses vara aktuellt. Såsom lämpligaste
plats för landsarkivet har Östersund vid olika tillfällen erhållit
riksarkivariens eller riksarkivets förord; utan närmare ingående på den
nu föreliggande frågans förhistoria må i det sammanhanget erinras om
hithörande del av statsverkspropositionen till 1907 års riksdag, om riksarkivariens
skrivelser till Kungl. Maj:t 24 oktober 1907 och 19 november
1910 och om riksarkivets skrivelse till byggnadsstyrelsen 27 mars 1922.

Icke dess mindre har tidigt också den tanken dryftats, om icke arkivvården
liksom de legitima ortsintressena bäst skulle tillgodoses, om Norrland
i detta avseende delades i två skilda områden. Biksarkivarien Hildebrand
anförde sålunda i skrivelse till Kungl. Maj:t den 20 november 1913
bland annat, att han velat upptaga en tidigare tanke, nämligen på inrättande
av två arkivdepåer, den ena i Östersund närmast för Jämtlands
län, »som i åtskilliga avseenden synes utgöra ett egenartat kulturområde»,
den andra i Härnösand närmast för Västernorrlands, Västerbottens och
Norrbottens län; frågan, vart Gävleborgs läns arkivalier borde föras, lämnade
han öppen, närmast med tanke på landsarkivet i Uppsala. Denna

Kungl. Maj:ts proposition Nr 212.

framställning gjordes efter det att riksarkivarien tidigare (år 1910) hade
gjort förfrågningar »hos ett par intresserade personer inom länet», huruvida
sympatier kunde påräknas för upprättandet av en arkivdepå i Östersund
för Jämtlands län, under det att ett landsarkiv för det övriga Norrland
förlädes till Härnösand. Om trots det klart avböjande svaret riksarkivarien
år 1913 ånyo upptog denna tanke, måste detta anses visa, å
ena sidan att han efter långa överväganden alltjämt fann den erbjuda
en lycklig lösning av problemet och å andra sidan att han år 1913 antingen
räknade med eu vändning i den jämtländska opinionen eller mer
principiellt — och enligt riksarkivets mening med full rätt — höll före,
att ett lokalintresse icke finge utgöra hinder för en sådan lösning. Att
sedermera frågan från riksarkivariens (respektive riksarkivets) sida blivit
omformulerad till att gälla, om Norrlands ifrågavarande arkivalier
skulle odelade förläggas till ett landsarkiv i Östersund eller i Härnösand,
är ett förhållande, som närmast förklaras därav, att upprättandet av två
norrländska arkivdepåer, åtminstone om det skulle gälla att för vardera
uppföra en ny byggnad, med hänsyn till kostnaderna kunde väcka vissa
betänkligheter hos statsmakterna. Riksarkivet har emellertid icke efter
år 1918 riktat någon principiell kritik mot tanken på en delning, och att
denna tanke alltjämt ägt och äger sympatier inom intresserade kretsar,
finner riksarkivet styrkt dels av ett uppmärksammat diskussionsinlägg
år 1922 av den kände Norrlandsforskaren doktor Nils Ahnlund, dels av i
övrigt bekanta förhållanden. Då betänkligheterna mot en sådan lösning,
som enligt riksarkivets mening är den principiellt lyckligaste, måste försvinna,
i den mån den visas vara från statsfinansiell synpunkt möjlig
eller rentav önskvärd, har riksarkivet funnit sig böra ånyo framlägga
förslag i sådan riktning för Kungl. Maj:t.

Endast i förbigående vill riksarkivet bemöta en tänkbar men föga bärande
invändning mot tanken på en delning av de ifrågavarande arkivalierna,
nämligen den, att eu centralisering av hela arkivbeståndet skulle
innebära en praktisk lättnad vid forskningar och utredningar. Det må
blott erinras därom, att detta icke äger giltighet i fråga om ortsforskningar
inom länets ram och att den, som utsträcker sina forskningar till
hela Norrland, i många fall (även om Norrlands encla landsarkiv förlädes
till Östersund) skulle vara hänvisad till forskningar i domkapitlets
arkiv i Härnösand, liksom han icke skulle kunna försumma de centrala
arkiven i Stockholm och (i vissa fall) landsarkivet i Uppsala. Invändningen
förtjänar så mycket mindre avseende, som man har att utgå ifrån
att, på numera vanligt sätt, arkivalier skulle i stor utsträckning kunna
sändas med post från Härnösand till Östersund och omvänt.

Den föreslagna delningen bör enligt riksarkivets mening, såsom redan
torde framgå av det föregående, genomföras på det sättet, att ett landsarkiv
för Gävleborgs, Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens län
förlägges till Härnösand och ett länsarkiv för Jämtlands län till Östersund.
Varje tanke, att landsarkivet skulle förläggas till Östersund och
ett mindre arkiv till Härnösand, är i sig själv orimlig, icke minst därför
att sistnämnda stad icke såsom Östersund är att i detta sammanhang betrakta
såsom huvudorten i en stor bygd med egenartade traditioner, utan
såsom kulturell medelpunkt för hela det norrländska kustlandet.

Förslaget, i vad det avser att avsöndra Jämtlands län såsom arkivområde
från det övriga Norrland, har i det föregående fått sin principiella
motivering. Här må endast ytterligare framhållas, att något liknande

Kuncjl. Mnj:ts proposition Nr 2.12.

redan skett i fråga om Gotland med dess till Visby förlagda arkivdepa
och att Jämtlands lön med eu areal av 51,734 kvadralkilometer och ett
invånarantal av cirka 136,000, jämfört med Gotlands liin (respektive 3.160
och cirka 57,000), måste från statistisk synpunkt sägas i högre grad än
Gotland ägnat att uppbära en särskild arkivorganisation, ehuru därmed
ingalunda är sagt, att en indragning av Gotlands särskilda arkivvård
skulle vara önskvärd. I det sammanhanget vill riksarkivet, utan att närmare
ingå på enskildheter i fråga om det påtänkta jämtländska länsarkivets
organisation eller personalstat, såsom sin bestämda mening framhålla,
att det visserligen icke kräver ett landsarkivs hela utrustning, men
å andra sidan icke kan hållas inom den gotländska arkivdepåns snäva
ram. Såsom särskilt viktigt framstår kravet, att den blivande »länsarkivarien»
bör äga sådana meriter i fråga om allmänna vetenskapliga förutsättningar
och arkivkännedom, att han är fullt skickad för sin uppgift.
I lönehänseende torde han icke utan skadliga följder kunna ställas
lägre än en andre arkivarie i riksarkivet.

En särskild, ganska viktig fördel skulle för övrigt vinnas genom den
föreslagna delningen, i det att arkivvården skulle kunna bliva mer effektiv
och specialiserad än om hela den väldiga landsändan skulle liiggas
under blott ett landsarkiv. Icke minst i fråga om de inspektioner, som
skulle ingå i en landsarkivaries (respektive en länsarkivaries) åligganden,
skulle detta vara av stor betydelse.

Det gäller att i detta sammanhang utreda, i vad mån de föreslagna
städerna var för sig erbjuda de nödvändiga eller önskvärda förutsättningarna
för en sådan förläggning och att därvid bland annat pröva vissa
förhållanden, som beröras i riksarkivets skrivelse den 27 mars 1922. Om
riksarkivet odelat fasthölle vid de argument, som framföras i denna, skulle
nämligen fördelen av den föreslagna anordningen ur vissa synpunkter
förefalla synnerligen tvivelaktig.

Vid den föreliggande frågans bedömande har det alltid ansetts vara
och måste vara av väsentlig betydelse, att den ort, till vilken ett arkiv
förlägges, äger goda kommunikationer. Beträffande Härnösand vill riksarkivet
framhålla, att läget avsevärt förskjutits till dess förmån genom
de senare årens utbyggande av ostkustbanan. Staden äger redan nu direkt
förbindelse med Sundsvall och kommer under loppet av år 1927 att
se denna utsträckt till Söderhamn. Medelpad, Hälsingland och Gästrikland
ha sålunda i detta avseende kommit staden betydligt närmare än
förut, och om också vissa av dessa landskaps gränsbygder alltjämt äga
genare väg till Östersund än till Härnösand, spelar detta ingen väsentlig
roll vid frågans bedömande i stort. Även den numera fullbordade järnvägslinjen
Forsmo—Hoting förtjänar i detta sammanhang ett omnämnande.
Siffermässigt uttryckta innebära förändringarna en förkortning
av avståndet Gävle—Härnösand med 242, Stockholm—Härnösand med 281
och Vilhelmina—Härnösand med 233 kilometer.

Beträffande de ifrågavarande städernas folkmängd, som riksarkivet
tidigare ägnat en viss uppmärksamhet i detta sammanhang, må det erinras
om att den sedan år 1921 något förskjutits i proportioner till Härnösands
förmån, i det att siffran för dess del stigit från 9,740 till 11,635, för
Östersund åter från 13,405 till 14,332. En sådan skillnad i folkmängd synes
icke riksarkivet äga avsevärd betydelse för frågan, om den ena eller
andra staden bör anses äga företräde i fråga om landsarkivets förläggning.
Förskjutningar i detta avseende kunna för övrigt aldrig på för -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 212.

hand med visshet beräknas, och inkorporeringar med stadsområdet kunna
avspeglas i siffror, som ha föga att betyda för bedömandet av en stads
verkliga tillväxt. De ekonomiska konjunkturernas växlingar inom en
relativt snäv ram kunna enligt riksarkivets mening lika litet som de
ifrågavarande folkmängdssiffrorna vid en given tidpunkt vara av nämnvärd
betydelse för den här föreliggande frågan.

För biblioteks- och arkivresurser i de båda städerna lämnas i riksarkivets
skrivelse till byggnadsstyrelsen 27 mars 1922 en redogörelse, till vars
faktiska uppgifter riksarkivet alltjämt kan hänvisa. Ehuru naturligtvis
de senaste årens accessioner och fortsatta verksamhet skulle avspeglas i
höjda siffror och ytterligare detaljuppgifter, torde dock totalbilden objektivt
betraktad bliva densamma. Dock anser sig riksarkivet böra framhålla,
att läroverksbiblioteket i Härnösand icke blott, såsom tidigare fram
hållits, förfogar över en förträfflig lokal, utan också inrymmer så väl en
någorlunda representativ samling av modern svensk historisk litteratur
som en omfattande och synnerligen värdefull samling av äldre svenskt
författningstryck och andra tryckalster av historiskt intresse. I flera avseenden
torde det för arkivforskaren i värde kunna mäta sig med det visserligen
mer omfattande Jämtlands bibliotek i Östersund, och det är ojämförligt
bättre försett än läroverksbiblioteket i sistnämnda stad. Man bör
vidare beakta det ganska viktiga förhållandet, att Härnösand rymmer
ett för Norrlands historia mycket värdefullt domkapitelsarkiv, som enligt
gällande författningar icke behöver och av allt att döma icke skulle
komma att överföras till ett landsarkiv i Östersund. Om ett sådant kommer
till stånd, förspilles sålunda möjligheten att till gagn för forskningen
förena domkapitelsarkivet med de samlingar, som ett landsarkiv
har att mottaga. Under sådana förhållanden ligger den slutsatsen nära
till hands, att om ur här anlagda synpunkter företräde skulle tillerkännas
en av städerna, snarast Härnösand skulle komma i fråga.

En jämförelse mellan de kulturinsatser, som gjorts i Östersund respektive
Härnösand i fråga om fornvård, museiverksamhet, hembygdsvård
och på andra närliggande områden, anser riksarkivet vara synnerligen
vansklig, framför allt om det skulle gälla att värdesätta det intresse, som
i dessa avseenden på ett så respektingivande sätt framträtt i båda dessa
städer. Riksarkivet inskränker sig till att framhålla, att detta intresse
på båda hållen skapat livaktiga föreningar samt museala samlingar och
publikationer av stort värde och att det ingalunda tycks vara fråga om
någon avmattning i denna verksamhet. Liksom de samlingar, som hopbragts
i Östersund på fornvallen, i biblioteksbyggnadens museiavdelning
och i det ståtliga rådhuset, äro ägnade att väcka beundran, äro de motsvarande
samlingarna och anläggningarna i Härnösand förtjänta av
största erkännande och intresse. Och liksom riksarkivet alltjämt håller
före, att »den målmedvetenhet och intensitet, med vilken hembygdsforskningen
spontant vuxit upp och utvecklat sig inom Jämtlands län, är en
mycket god förutsättning för placeringen i Östersund av ett landsarkiv»,
måste det lika bestämt hävda, att motsvarande rörelse i Härnösand, »som
från början tagit hela den norrländska utvecklingen till sitt verksamhetsfält»,
har att uppvisa tillräckligt stora resultat och visar tillräcklig
livskraft, för att detsamma skall kunna sägas om denna stad.

Vid bedömandet av frågan, om ett norrländskt landsarkiv hör förläggas
till Östersund eller Härnösand eller till äventyrs till någon annan ort,
gäller det att överväga också de risker, för vilka arkiven vid ett fient -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 212.

lifft anfall på riket kunna anses bliva utsatta. Dessa risker torde ha spelat
en väsentlig roll vid riksarkivets tidigare behandling av den norrländska
landsarkivfrågan, ehuru de i dess framställningar till Kungl,
Maj:t berörts endast antydningsvis. De äro emellertid i detta sammanhang
av den vikt, att riksarkivet - ieke utan eu viss kännedom om den
militära sakkunskapens uppfattning, men naturligtvis utan att kunna
tala å dess vägnar — anser sig böra något närmare ingå pa frågan.

Det torde efter världskrigets erfarenheter vara uppenbart, att offentliga
byggnader vid krigsutbrott främst eller i varje fall mest omedelbart
hotas av bombanfall från luften, och det torde också vara säkert, att den
radio, inom vilken krigsflygare röra sig, redan högst betydlig i man av
teknikens framsteg kan väntas bliva allt större. I samma man lar i detta
avseende en inlandsstad, belägen inom denna radie, allt mindre komma
i åtnjutande av det relativa skydd, som det geografiska laget i sig självt
innebär. Däremot måste det sägas vara ett oföränderligt faktum, att varje
ort attraherar fiendens anfall, i samma mån som den äger militär betydelse,
såsom förläggningsort för trupper och krigsförråd, såsom kommu
nikationscentrum eller på annat sätt. Från dessa synpunkter torde Östersund
vid ett anfall mot Norrland och särskilt i händelse av att en fiende
vinner en flygbas vid Bottniska viken, vara utsatt för risker, från vilka
man icke kan bortse, även om de svårigheter, som ett fientligt flyganiall
har att övervinna, för närvarande skulle anses betydliga. För Härnösand
åter torde faran, sedan staden upphört att vara militär förläggnmgsort,
väsentligen vara förknippad med den relativa närheten till befästningarna
på Hemsö och till den visserligen relativt avlägsna flottbas, som
dessa avse att skydda, men risken torde, särskilt i den män befästningarna
i fråga enligt beslut av statsmakterna förlora sin militära betydelse, vara
ganska liten. Om hänsyn till varje risk i händelse av krig skulle vara
ensamt avgörande, skulle visserligen strängt taget varken Östersund eller
Härnösand kunna komma i fråga såsom förläggningsort for ett landsarkiv,
men då måste det också anses såsom synnerligen betänkligt, att
sådana finnas exempelvis i Uppsala och Göteborg, och riksarkivets (liksom
andra viktiga arkivs) förläggning till Stockholm (och i en militärt
sett mycket exponerad del av Stockholm) skulle anses såsom höjden av
lättsinne. Riksarkivet, som icke underskattar faran av arkivens förödelse
i händelse av krig, anser sålunda, att de nämnda hänsynen, isolerade och
drivna till sin yttersta konsekvens, leda till orimligheter, men att sa mycket
större uppmärksamhet bör ägnas åt frågan, hur arkiven i ett kiitiskt
läge snabbt och planmässigt skola kunna evakueras och deras skatter
provisoriskt skyddas. Men denna fråga måste naturligtvis prövas i
ett annat sammanhang.

Beträffande landsarkivets lokalfråga finner riksarkivet mycket tala för
uppförandet av en ny, för ändamålet särskilt planlagd och inredd byggnad
på någon av de tomter, som staden Härnösand torde befinnas villig
att efter statsmakternas val ställa till förfogande utan krav pa ersättning.
Av dessa tomter, som finnas utmärkta på en skrivelsen bilagd kartskiss,
finner riksarkivet den med 1 betecknade äga särskilda fördelar med
hänsyn till det centrala läget invid länsstyrelsens ämbetslokaler, men anser
sig icke för närvarande böra närmare ingå på denna fråga. Riksarkivet
framför detta förslag såsom det ena alternativet till lokalfrågans
lösning. Någon kostnadsberäkning för arkivbyggnadens uppförande och

Kungl. May.ts proposition Nr 212.

inredning har i frågans nuvarande läge icke kommit i fråga, helst som
riksarkivet finner vissa skäl, icke minst statslinansiella, kunna åberopas
för det andra alternativ, som här skall närmare utvecklas.

Riksarkivet har nämligen ånyo övervägt den tidigare vid olika tillfällen
dryftade planen att till landsarkiv inreda en del av den invid staden
belägna kasernbyggnad, som enligt statsmakternas beslut icke skall användas
till det ursprungligen avsedda ändamålet och som endast till
mycket obetydlig del tillfälligt tages i anspråk för militära tjänste- och
bostadslokaler. Riksarkivet ingår härefter närmare på denna fråga och
uttalar därvid den uppfattningen att därest vissa anordningar vidtoges en
del av byggnaden skulle kunna användas för inredningen av ett arkiv utan
alltför omfattande och dyrbara ändringsarbeten och att alla oeftergivliga
krav på arkivlokalers beskaffenhet kunde tillgodoses — i vissa fall till och
med i större utsträckning än som skett i för arkivändamål särskilt uppförda
byggnader. Härefter fortsätter riksarkivet:

Riksarkivet har att i detta sammanhang söka utreda den viktiga frågan
om landsarkivets magasinsbehov. Att detta i vidaste mån kan tillgodoses,
om en till ändamålet särskilt avsedd byggnad uppföres, är utan vidare
klart, men en utredning av frågan är påkallad, vare sig det ena eller det
andra av riksarkivets här framlagda lokalalternativ vinner beaktande. I
detta sammanhang hör lämpligen också det jämtländska länsarkivets
magasinsbehov komma under prövning.

Då det gäller att beräkna det utrymme, som skulle erfordras för sammanförandet
av Norrlands hos de arkivbildande myndigheterna obehövliga
arkivalier, måste det först betonas, att material för en verklig utredning
ej föreligger. Medan det trängande behovet av sakkunnig vård
och betryggande förvaring klart framgår av varje inspektion och betygas
av varje med förhållandena förtrogen forskare, måste man sålunda i
fråga om det erforderliga utrymmet stanna vid mycket approximativa
beräkningar.

I den proposition om inrättande av ett landsarkiv i Norrland, som år
1907 av Kungl. Maj:t förelädes riksdagen, angavs det erforderliga utrymmet,
inberäknat accessionsbehov för 50 år, till cirka 3,000 hyllmeter. Dåvarande
riksarkivarien räknade i den skrivelse, som låg till grund för
Kungl. Maj:ts ifrågavarande framställning, med länsstyrelsearkiven till
och med år 1650, men torde i övrigt ha utgått från den i författningarna
föreskrivna 100-åriga leveransfristen. Att så skedde var ju endast naturligt
under det tidiga skede av landsarkivförfattningarnas tillämpning,
som förarbetena till ovanberörda proposition tillhöra. Men de erfarenheter,
som sedan dess vunnits, tyda på att landsarkiven i vida större utsträckning
än man från början tänkt sig måste komma att tagas i anspråk
även för modernare handlingar. Otvivelaktigt är det både för de
arkivbildande myndigheterna och för arkivvården ur vissa synpunkter
önskvärt, att arkivalierna stanna hos myndigheterna, så länge de äga
aktualitet för deras dagliga förrättningar. Men om man också med hänsyn
därtill är böjd för en relativt lång leveransfrist, torde det numera
föreligga en övertygande erfarenhet därom, att man icke utan skadliga
följder kan bortse från att sådana hänsyn, för långt drivna, omöjliggöra
landsarkivens viktiga uppgifter att effektivt betjäna förvaltningen och
att sörja för arkivaliebeståndens bevarande åt framtiden.

Innan riksarkivet närmare ingår på frågan om de till landsarkiven
leveranspliktiga myndigheternas behov av en kortare leveransfrist, får

Kungl. Maj. ts proposition Nr 212.

detsamma till en början för jämförelses skull erinra därom, att i Stockholm
departementen och riksräkenskapsverket avlämna arkivalier till
riksarkivet efter mycket korta frister. Ehuru detta obestridligen tillför
riksarkivet åtskilliga för detsamma ganska främmande och ej så litet betungande
arbetsuppgifter, torde den tidigt insättande vården genom särskilt
härför avsedd personal ha visat sig äga sådan betydelse för arldvaliernas
bevarande, att man knappast skulle vilja yrka på annan ordning,
även om utrymmesförhållandena hos de arkivbildande myndigheterna
skulle tillåta en längre leveransfrist. Av riksarkivets förbindelser med
ett flertal centrala ämbetsverk, vilka avlämnat sina äldre arkivalier,
framgår jämväl, att desamma i regel skulle skatta det som en given fördel,
om riksarkivets lokalförhållanden tilläte det att i större utsträckning
än som skett mottaga även deras nyare arkivalier.

Vad som gäller om departementen och ett stort antal centrala verk är
även tillämpligt på länsstyrelsernas arkivförhållanden. Också för dessa
ämbetsverk torde det vara över hövan betungande att ordna och i ordnat
skick bevara de mycket omfattande och svåröverskådliga arkivaliebestånd,
som under en hundraårsperiod hopas i deras lokaler, och det
torde från intet håll bestridas, att deras kvarvarande äldre arkivalier i
regel knappast kunna sägas vara effektivt tillgängliga för förvaltningen
och forskningen. Av riksarkivet anställda inspektioner ha i stor utsträckning
visat, att ordningen ej kunnat bevaras i ett flertal länsstyrelsearkiv,
och fall lia även nyligen inträffat, där ingen annan utväg ur oredan återstått
än ett fullständigt nyordnande, för vilket särskilda anslag måst utverkas.
Det lärer sålunda ej kunna dragas i tvivelsmål, att både förvaltningens
och arkivvårdens intressen bäst betjänas, i den mån landsarkiven
äro i stånd att mottaga de delar av länsstyrelsernas arkiv, som dessa
ej önska ha tillgängliga i tjänstelokalerna.

För kyrkoarkivens del tala särskilt starka skäl för eu leveransfrist av
sådan omfattning, att de få stanna kvar i församlingarna, så länge de
behövas där för tillgodoseende av aktuella behov och intressen. Erfarenheten
har emellertid även i fråga om dessa arkiv visat, att denna
grundsats ingalunda alltid kan förenas med arkivvårdens krav; nödiga
resurser för deras betryggande förvaring och vård saknas flerstädes. Särskilt
gör sig bristen på välbelägna brand- och fuktfria förvaringsrum
starkt gällande. Även för kyrkoarkivens del ha därför de redan upprättade
landsarkiven tagits väsentligt starkare i anspråk än från början
förutsetts.

Av övriga leveranspliktiga arkiv ha numera kronofogdearkiven helt
och hållet indragits, vårföre deras snara ordnande torde få anses tillhöra
landsarkivens mera trängande uppgifter. Att tullstatens lokala arkiv
även i sina yngre serier i hög grad äro i behov av verklig arkivvård, har
framgått av vissa förhandlingar mellan riksarkivet och generaltullstyrelsen,
och från medicinalstyrelsen torde en framställning vara att motse,
att landsarkiven med mycket kort frist skola mottaga tjänsteläkarnas
ämbetsarkiv.

Lägges till det nu anförda, att ett stort antal lokala befattningshavare,
särskilt å landsbygden, sakna fasta ämbetslokaler och därmed även den
grundläggande förutsättningen för en betryggande arkivvård, torde det
vara tillräckligt ådagalagt, att både förvaltningens och arkivvårdens intressen
göra det rådligt att vid lösandet av Norrlands landsarkivfråga
räkna med omfattande leveranser av arkivalier, som äro yngre än 100 år.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 212.

Även i andra avseenden torde ganska stora anspråk komma att ställas
på de påtänkta norrländska arkivdepåernas magasinsutrymmen. Enligt
gällande författningar tillhör det landsarkiven att i mån av utrymme
mottaga, förvara och ordna även de enskilda personers och inrättningars
arkivalier, som äga betydelse i historiskt eller administrativt avseende.
Det kan knappast bestridas, att de redan inrättade landsarkiven i fråga
om lokaler äro ganska klent utrustade för denna uppgift. Särskilt då det
gäller de många nedlagda bruksföretagens arkivaliska kvarlåtenskap,
torde också av nyss antydda skäl det offentliga arkivväsendet enligt eu
säkerligen ganska spridd åsikt knappast ha visat sig kunna effektivt sörja
för framtidens intressen. I Norrland kommer givetvis samma problem
att möta. Vad särskilt bruksarkiven beträffar, måste uppgiften där sägas
vara så mycket mera maktpåliggande, som bruken inom denna landsända
i större utsträckning än eljes nedlagts och de trävaruföretag, som tagit
arv efter dem, i regel nedflyttat till kusten, varvid arkiven i ingalunda
obetydlig, fastän visserligen ej närmare känd omfattning torde ha kvarblivit
vid de gamla bruksbyggnaderna.

Innan riksarkivet under beaktande av nu anförda förhållanden går att
redogöra för de uppgifter om arkivaliebestånden i Norrland, som för närvarande
äro tillgängliga, anser det sig för jämförelses skull böra meddela,
att arkivaliebestånden i de redan inrättade landsarkiven upptaga:

i Uppsala ............ 7,750 hyllmeter +140 lårar och lådor

i Vadstena ...........5,915 » + 35 lår ar och diverse

i Lund ............... 6,400 »

i Göteborg ............ 5,325 » + 21 lårar.

Om enligt riksarkivets förslag halva Hemsö kustartillerikårs kasern i
Härnösand skulle användas till lokaler för ett landsarkiv för de norrländska
kustlänen, skulle man enligt det nämnda av riksarkivet i samråd
med byggnadsstyrelsen uppgjorda byggnadsförslaget kunna påräkna
cirka 6,000 hyllmeter.

Av de arkivalier, som skulle överlämnas till landsarldvet i Härnösand,
må först nämnas de fyra länsstyrelsearkiven. Beträffande dessa ha år
1921 till riksarkivet lämnats följande uppgifter:

Arkivet i	Hyllmeter.	Års till växt.
Gävleborgs län .....		23 m.
Västernorrlands län .		8 m.
Västerbottens län ...	......... 175,00 m.	6 m.
Norrbottens län.....		9 m.
	Summa 3,643,so m.	46 m.

Härtill komma de numera till länsstyrelserna indragna kronofogdearkiven,
som till stor del torde förvaras nedpackade och vilkas omfattning
är okänd.

Då länsstyrelsen i Norrbottens län inrättades först år 1810 och arkivet
i Västerbottens län förstördes vid Umeå brand år 1888, tillhör den övervägande
delen av ovan angivna bestånd tiden efter den närmast tillstundande
leveransterminen 1830. Alla skäl tala emellertid för antagandet,

Kanyl. Muj:ts proposition Nr 212.

att ett blivande landsarkiv i avsevärt större utsträckning skulle komma
att tagas i anspråk av de fyra länsstyrelserna. Länsstyrelsearkivet i
Gävleborgs län kan reda sig med sina lokaler endast därför, att en väsentlig
del av arkivet (420 m.) magasinerats i Uppsala landsarkiv, och i de
ändock ganska trånga lokalerna i Gävle råder icke fullt tillfredsställande
ordning. I Härnösand har vinden ovan brandbottnen tagits i anspråk
för stora serier, i Umeå ha genom Kungl. Maj:ts brev av den 15 oktober
1926 medel anvisats till biträde av fackman för att sätta länsstyrelsen i
stånd att bemästra massor av arkivalier, härrörande från de underordnade
myndigheternas efter förlusterna i länsstyrelsearkivet särskilt värdefulla
arkiv, och i Luleå väntar, enligt vad riksarkivet har sig bekant,
samma uppgift på sin lösning.

Förlägges landsarkivet till Härnösand, torde domkapitelsarkivets äldre
serier med all sannolikhet komma att överflyttas dit på samma sätt som
i övriga stiftsstäder, där landsarkiv äro förlagda.

Häradsrättsarkiven inom kustlänen uppgåvos 1921 till 1,202:99 m. +13
säckar + 1 kista + diverse lösa handlingar. Om dem gäller liksom om
länsstyrelsernas arkiv, att den övervägande delen tillhör tiden efter 1830
men att säkerligen även här behov att i avsevärd utsträckning lita till ett
landsarkiv föreligger. Till de anförda siffrorna skola dessutom läggas
inemot 25 hyllmeter domböcker äldre än 1736, vilka till följd av kungl.
brevet 28 september 1869 levererats till riksarkivet men givetvis skulle
återställas, om de arkiv, från vilka de avsöndrats, komme i åtnjutande
av betryggande förvaring och fackmässig vård.

Lagmansrättens i Västernorrlands län arkiv upptager 11,5 m.

För fångvårdsanstalternas, landsfogdarnas, häradsskrivarkontorens,
landsfiskalernas, tullstatens, skogsstatens, domänintendenternas samt lotsoch
fyrstatens arkiv liksom även för tjänsteläkarnas arkiv saknas siffror.
Räknar man med en 100-årig leveransfrist, bliva deras anspråk på landsarkivets
hyllutrymme givetvis mycket små, men av skäl, som ovan berörts,
torde man böra bereda sig på ett vida hastigare överlämnande.

Beträffande kontraktsprostarnas arkiv samt stads- och kyrkoarkiven
gäller likaledes, att deras omfång är obekant, men det är uppenbart, att
de komma att kräva ett ganska omfattande hyllutrymme, även om man
räknar med den 100-åriga leveransfristen.

Vad slutligen angår omfattningen av de leveranser, som kunna komma
att äga rum från icke-leveranspliktiga myndigheter samt enskilda inrättningar
och personer, hänvisar riksarkivet utan att våga någon gissning
rörande hyllmaterial till sina ovan gjorda allmänna uttalanden.

Såsom riksarkivet redan framhållit, lämna de uppgifter, som ovan refererats,
icke rum för någon verklig beräkning av det erforderliga hyllutrymmet.
Men tänker man sig landsarkivets uppgift i analogi med de anspråk,
som ställas på de redan inrättade landsarkiven, torde det utrymme,
som kasernen enligt ovanberörda inredningsförslag skulle erbjuda, icke
få anses överflödigt. För den närmaste tidens accessioner skulle emellertid
den föreslagna inredningen tvivelsutan räcka; därefter erbjuda källaren
och under förutsättning av tillfredsställande brandskyddsåtgärder
vinden betydande utvidgningsmöjligheter.

Att beräkna det erforderliga hyllutrymmet för det föreslagna länsarkivet
i Östersund möter samma svårigheter, som ovan utvecklats beträffande
det tilltänkta Härnösandsarkivet. Fasta utgångspunkter erbjuda dels

Kungl. Maj:ts proposition Nr 212.

länsstyrelsearkivet med ett uppgivet bestånd av, kronofogdearkiven oberäknade,
563,15 hyllmeter år 1921 samt en årlig tillväxt av 11 hyllmeter,
dels häradsrättsarkiven, vilka vid samma tid uppvisade de motsvarande
siffrorna 260,03, respektive 4,io m., oberäknat bortåt 5 hyllmeter äldre domböcker
i riksarkivet. I övrigt må här blott särskilt betonas, att kyrkoarkiven
inom länsarkivets tilltänkta distrikt äga anmärkningsvärt hög ålder
och stor omfattning samt att det i allmänhet torde vara ett särdrag för
denna bygd, att gamla handlingar i mindre vanlig utsträckning blivit
bevarade.

Med stöd av de sifferuppgifter, som ovan meddelats, och med hänvisning
till i övrigt berörda förhållanden, anser sig riksarkivet kunna helt
approximativt räkna med ett utrymme av 2,000 hyllmeter såsom erforderligt
för mottagandet av nu leveransfärdiga arkivalier och beredandet av
erforderligt accessionsutrymme. Det bör emellertid ej lämnas oanmärkt,
att en kännare av ortens förhållanden, långt ifrån att finna den nämnda
siffran för hög, som sin bestämda mening uttalat, att den snarare torde
komma att visa sig för knappt tilltagen, om det planerade länsarkivet
verkligen på allvar söker fylla sina uppgifter gent emot länets för sakkunnig
vård mogna arkiv och övriga bestånd av gamla handlingar.

Beträffande den nödvändiga nybyggnaden för länsarkivet i Östersund
har riksarkivet inhämtat, att staden lär vara villig att kostnadsfritt upplåta
ett tomtområde, beläget vid den norra gränsen för det bebyggda området,
mellan Kyrkogatan och Åsvägen, för en arkivbyggnad och för uppförande
av nya lokaler för länslantmäterikontoret. Riksarkivet, som uppmärksammat
dess närhet till militära etablissement (Jämtlands fältjiigareregementes
kasern), anser sig icke däri finna tillräckligt skäl att
avvisa tomten såsom olämplig, helst som den för övrigt genom sitt fria
läge erbjuder avsevärda fördelar. Möjligheten att förena arkiv och lantmäterikontor
i samma byggnad föreligger icke för närvarande till bedömande,
men tanken väcker inga principiella betänkligheter.

Riksarkivet måste naturligtvis i första hand hysa det önskemålet, att
om dess här framlagda förslag vinner Kungl. Maj:ts gillande, detta icke
blott snarast möjligt måtte komma und^r riksdagens prövning i fråga
om sina principer, utan att Kungl. Maj:t i sin proposition också måtte
av riksdagen äska medel för uppgörande av ritningar och för påbörjande
av arbetet. Om Kungl. Maj:t icke är i tillfälle att för närvarande begära
anslag i sådan omfattning, skulle enligt riksarkivets mening ändock åtskilligt
vara vunnet därmed, att riksdagen finge taga ställning till förslaget
i dess principer och, om dessa vunne gillande, ansloge medel till
dess utarbetande i tekniska detaljer. Riksdagen skulle därmed hava uttalat,
att förslagets genomförande vore en sak, som omedelbart skulle bliva
aktuell, när statsfinanserna tilläte det, och den norrländska landsarkivsfrågan
skulle efter långvarigt utredningsarbete och alltför långvarig
meningsstrid erhålla sin i princip slutgiltiga lösning.

Under åberopande av det anförda slutar riksarkivet med att anhålla,
att Kungl. Maj:t ville för riksdagen framlägga proposition i anslutning
till dess här framlagda förslag och äska medel, i den omfattning som
Kungl. Maj:t finner lämpligt, för uppgörande av ritningar och eventuellt
också för påbörjande av arbetet.

Kungl. Majits Riksarkivets ifrågavarande skrivelse föranledde icke någon framställ 18^juni

1997 ning från Kungl. Majits sida till riksdagen men genom beslut den 18 juni

Kungl. Maj:ts proposition Nr 212.

3927 uppdrog Kungl. Maj:t åt riksarkivet ej mindre att uppgöra förslag till
eu landsarkivorganisation för Norrland, innebärande alternativt dels förläggande
av en arkivdepå för Jämtlands län till Östersund och av ett
landsarkiv för den övriga delen av Norrland till Härnösand, dels ock förläggande
av arkivdepåer för Västernorrlands och Gävleborgs län, för
Jämtlands län, för Västerbottens län samt för Norrbottens län till respektive
städerna Härnösand, Östersund, Umeå och Luleå, än även att i samråd
med byggnadsstyrelsen uppgöra ritningar och kostnadsberäkningar för
uppförande och inredning av nybyggnader för landsarkiv, respektive arkivdepåer
i nämnda städer, vilka nybyggnader borde beräknas uppförda
antingen såsom fristående byggnader eller ock förlagda i omedelbar anslutning
till redan befintliga byggnader eller beslutade eller planerade nybyggnader
för de i samma städer förlagda lantmäterikontoren. Tillika
föreskrev Kungl. Maj:t, att sagda förslag jämte ritningar och kostnadsberäkningar
skulle snarast och senast den 1 december 1927 vara till Kungl.
Maj:t avgivet.

Till åtlydnad härav har riksarkivet till en början till Kungl. Maj:t inkommit
med ett den 30 november 1927 dagtecknat utlåtande angående
landsarkivorganisationens utsträckande till de norrländska länen. Riksarkivet
har därvid anfört huvudsakligen följande:

Det har för riksarkivet i första rummet gällt att införskaffa och sammanställa
uppgifter om storleken av de arkivbestånd, som enligt gällande
författningar obligatoriskt skulle överlämnas till de nya arkiven. I sådant
syfte har riksarkivet genom cirkitlär av den 30 juni direkt till samtliga
ifrågakommande länsstyrelser, häradsskrivare, landsfiskaler, magistrater
och stadsstyrelser samt, genom förmedling av domkapitlen respektive
vederbörande centrala verk, till samtliga ifrågakommande prost- och
pastorsämbeten, fångvårds-, domän-, tull- och lotsmyndigheter anhållit
om uppgifter rörande omfattningen dels av varje myndighets hela arkivbestånd,
dels av den leverans, som författningsenligt borde ske år 1930,
liksom ock rörande årliga tillväxten i medeltal under de fem senaste åren
och tillväxten under år 1926. Efter hand och delvis efter påminnelser och
för tydliganden ha uppgifter från nämnda myndigheter inkommit, dock
med undantag av Nätra landsfiskalsarkiv (Västernorrlands län), Hotagens
kyrkoarkiv (Jämtlands län), Sorsele landsfiskalsarkiv (Västerbottens län)
och Piteå stads kyrkoarkiv. Riksarkivet saknar icke anledning att antaga,
att en del av dessa uppgifter icke är o alldeles exakta (särskilt från Jämtland
ha mottagits underhandsmeddelanden, som tyda på att leveranserna
i vissa fall underskattats), men å andra sidan kan det icke betvivlas, att
de av riksarkivet i det följande sammanställda siffrorna i stora drag giva
en riktig bild av läget.

Omfattningen av de leveranspliktiga arkiven inom de alternativt påtänkta
landsarkivområdena liksom den första leveransens storlek framgå
av följande tablå:

Riksarkivets
utlåtande av
den 30 november
1927.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 212.

Arkiven i sin Att leverera Anmärk helhet.

1930. ningar.

Alternativ 1.

1) Landsarkiv i Härnösand omfattande

arkiv från: domkapitlet i Härnösand 135,70m. 85 m. Leverans trolig

Lotsarkiv.................... 23,15 » 0,10 »

Lev. pliktiga arkiv från ___

Gävleborgs län...........2,777,01 » 989,74 *

Västernorrlands » 2,69o,30 » 496,56 »

Västerbottens » 1,537,66 » 243,37 »

Norrbottens > 1,866,36 » 250,17 » .

Summa summarum 9,035,18 m. 2,064,94 m.

2) Arkivdepå i Östersund, lev. pliktiga

arkiv från Jämtlands län........ 1,991,25 m. 435,42 in.

Alternativ II.

1) Härnösand, omfattande domkapitlets

arkiv ................. 135,70 m. 85 in. Leverans osäker

Nedre lotsdistriktets arkiv....... 12,15 »

Lev. pliktiga arkiv från ___

Gävleborgs län...........2,777,01 » 989,74 >

Västernorrlands » ........... 2,695.30 » 496,n6 »_

5,620,16 m. 1,571,30 m.

2) Östersund = Jämtlands län........ 1,991,25 » 135,42 *

3) Umeå = Västerbottens län........ 1,537,66 » 243,37 »

Övre lotsdistriktet............ H *_1_

1,548,66 m. 243,47 m.

4) Luleå = Norrbottens län......... 1,866,36 » 250,17 »

Luleå domkapitel............. 32 » — » Leverans trolig

1,898,36 m. 250,17 m.

Beträffande frågan, för hur många tioårsleveranser arkivbyggnadernas
storlek för närvarande borde avses, har riksarkivet i likhet med Kungl.
Maj:t i framställning till 1907 års riksdag stannat vid den uppfattningen,
att 6 sådana leveranser (motsvarande accessionerna under perioden 1930—
1980) böra beräknas. Med hänsyn till att de arkivalier, som härröra från
tiden 1830—1880 av näraliggande skäl måste antagas äga ett betydligt
mindre omfång än motsvarande för tiden 1880—1930, har riksarkivet beräknat
de tidigare leveranserna till 0,4, de senare (från och med 1990) till 0,6
av hela det ifrågavarande arkivbeståndet, varigenom följande siffror erhållas: Alternativ

Härnösand ............................ 4,853 m.

Östersund .............................. 1,058 m.

Alternativ II:

Härnösand ............................ 3,191 m.

Östersund .............................. 1,058 m.

Luleå .................................. 909 m.

Umeå .................................. 765 m.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 212.

Det är härvid att märka, att riksarkivet under alternativ II räknat med
en leverans av c:a 13 hyllmeter från domkapitlet i Luleå, medan en sådan
icke förutsattes under alternativ I.

Det framgår av dessa siffror, jämförda med den tidigare meddelade
tablån, att de ifrågavarande länsdistrikten (enligt alternativ II) både i
fråga om de nu förefintliga lokalarkiven i deras helhet, i fråga om den
första 10-årsleveransen och i fråga om leveranserna under perioden 1940—
1980 komma att beträffande storleken betecknas av följande sjunkande
kurva: Härnösand, Östersund, Luleå, Umeå.

I hur ringa grad de leveranspliktiga arkivaliernas omfång motiverar
deras splittring på 4 arkivdepåer framgår tydligt vid uppmärksammande
därav att, därest de samlades i ett enda norrländskt landsarkiv, detta
först år 1980 skulle ha att uppvisa ett arkivbestånd, som nådde ungelär
samma siffror som för närvarande landsarkivet i Vadstena (något mer
än 5,900 hyllmeter). Vid samma tidpunkt (1980) skulle den minsta av de
ifrågasatta arkivdepåerna (Umeå) äga ett arkivbestånd, som icke fullt
uppginge till Vio av landsarkivets i Uppsala under nuvarande förhållanden.

Om de rent kvantitativa hänsynen vore ensamt avgörande, skulle riksarkivet
sålunda knappast hava ägt eller äga anledning att förorda inrättandet
av mer än ett norrländskt landsarkiv. Då riksarkivet den 22 december
1926 gjorde framställning om de norrländska länens fördelning på två
landsarkivområden, kunde det emellertid åberopa andra vägande skäl,
som givetvis sedan dess icke förlorat i betydelse. För närvarande och i
det här givna sammanhanget vill riksarkivet framhålla, att de i det föregående
meddelade siffrorna klart visa, att kombinationen Härnösand—
Östersund redan i dem finner ett långt starkare stöd än den motsvarande
Härnösand—Östersund—Luleå—Umeå.

I det föregående har räknats endast med de arkivalier, som äro leveranspliktiga
enligt gällande författningar. Såsom riksarkivet i sin nyss åberopade
framställning framhållit, måste dock hänsyn tagas jämväl till
leveranser i förtid och till eventuellt överlämnande (eller deposition) av
icke leveranspliktiga arkivalier, varvid för Norrlands del icke minst bruksarkiven
komma i åtanke. Beträffande den förra eventualiteten har riksarkivet
inhämtat, att visserligen icke magistraterna i de städer, där arkivdepåer
tänkas förlagda, men väl länsstyrelserna ämna begagna sig av möjligheten
till en förtidsleverans, som delvis ej är inräknad i tidigare meddelade
siffror; vad åter angår den senare, äro troligen betydande accessioner
att emotse. Vid sådant förhållande och med tanke på att arkivutrymmena
i Sverige i allmänhet enligt erfarenhetens vittnesbörd tilltagits
för knappt, har riksarkivet ansett sig böra beräkna eu någorlunda bred
marginal för dylika ovissa accessioner och har därför till byggnadsstyrelsen
under hand anmält följande magasinsutrymmen såsom önskvärda:

Alternativ I:

Härnösand

Östersund

6,000 m.
1,400 in.

Alternativ 11:

Härnösand

Östersund

Luleå ----

Umeå ----

3,700 m.
1,400 m.
1,200 m.
1,100 m.

h nej

t fawi. no ''»an. m ?/?)

Kungl. Maj:ts proposition Nr 212.

Beträffande byggnadernas inredning till tjänstelokaler och bostäder
respektive arkivmagasin har riksarkivet under hand delgivit byggnadsstyrelsen
vissa önskemål, som avse att tillgodose det moderna arkivväsendets
krav, och därvid ha erfarenheter, som delvis förelegat sedan framlidne
riksarkivarien Clasons tid, tjänat till ledning. Då det gäller att uppföra
nya, för arkivändamål avsedda byggnader, liar riksarkivet ansett
det enda riktiga vara att, med särskild tanke på samlingarnas motsedda
tillväxt och arkivtjänstens i framtiden med all sannolikhet ökade uppgifter,
icke pruta av på sagda krav. Vissa utrymmen och inredningsdetaljer
kunna visserligen måhända för närvarande synas väl rikligt tilltagna för
länsarkivens del, men riksarkivet söker sin motivering i det redan anförda.
De till byggnadsstyrelsen framförda önskemålen ha beträffande
tjänstelokalerna avsett ett tillräckligt antal icke alltför små arbetsrum
samt frukostrum för tjänstemännen, samtals- och skrivmaskinsrum för
forskare, bokbinderi- och fotograferingsrum samt ett med hänsyn till eldfaran
isolerat zaponeringsrum. Vad åter angår magasinslokalerna, har
riksarkivet, med frångående av det numera omstridda kravet på deras inrymmande
i en från tjänsterummen och vaktmästarbostaden avskild byggnad,
i det hela kunnat förorda de i landsarkivet i Göteborg befintliga anordningarna,
varvid doek i sparsamhetssyfte utrymmena mellan dubbelhyllorna
något inskränkts.

Då det vid bedömandet av frågan, till vilka städer landsarkiv lämpligen
böra förläggas, alltid har kommit i betraktande, i vad mån den nya
institutionen kan finna stöd av redan befintliga samlingar eller sammanslutningar,
som äro av betydelse för kulturforskning, har riksarkivet hos
länsstyrelserna i Västerbottens respektive Norrbottens län anhållit om uppgifter
rörande hithörande förhållanden. Sådana ha också mottagits, och
deras väsentliga innehåll skall här återgivas.

I Umeå finnas bibliotek av mer allmän karaktär i det högre allmänna
läroverket och i folkskoleseminariet, varjämte folkbildningsföreningen
Minerva, vars verksamhet huvudsakligen går ut på anordnande av populärvetenskapliga
föreläsningar, äger en för dess medlemmar tillgänglig
boksamling, som dock enligt länsstyrelsen »icke är av större betydenhet»
(c:a 2,750 band) och knappast förtjänar avseende i detta sammanhang.
Läroverksbiblioteket, som icke är i sin helhet katalogiserat, beräknas omfatta
c:a 11,000 arbeten, däri inräknat en större samling disputationer och
småtryck. Bokförrådet utgöres till största delen av äldre arbeten, särskilt
teologi och undervisningslitteratur, varjämte historia och klassiska språk
anses vara tämligen väl företrädda. »För forskning i västerbottnisk kultur»,
heter det i den till riksarkivet översända redogörelsen, »erbjuder varken
Umeå läroverksbibliotek eller — än mindre — folkbildningsföreningen
Minervas i Umeå bibliotek synnerligen mycket av intresse.» Seminariebiblioteket
(c:a 5,500 band) består till större delen av nyare verk, tämligen
likformigt fördelade mellan de olika vid seminariet studerade ämnena. —
Umea är för övrigt säte för Västerbottens läns hembygdsförening, som
innehar stadens enda museala samling. Denna omfattar c:a 4,000 katalognummer
och belyser företrädesvis äldre västerbottnisk allmogekultur,
kyrklig konst och arkeologi.

I Luleå äger det högre allmänna läroverket ett fullständigt katalogiserat
bibliotek, som omfattar 19,000 band, huvudsakligen vetenskapliga arbeten
av äldre och nyare datum. Såsom betydande avdelningar omnämnas

f>l

Kungl. Maj. ts proposition Nr 212.

bland andra do, som omfatta historia, geografi (spec. Norrbotten), tidningar,
tidskrifter samt akademiska avhandlingar från Uppsala (i det närmaste
fullständig samling). Ett 30-tal löpande tidskrifter hållas. Staden
är säto för Norrbottens läns hembygdsförening, som ii ger ett mindre bibliotek
(25 hyllmeter), vilket bar och i allt högre grad torde komma att få
karaktären av ett hembygdsbibliotek. Föreningen utger för övrigt eu
egen tidskrift (årgång 6, 1927), äger betydande museala samlingar och har
nyligen i samarbete med nordiska museet anordnat eu s. k. bebyggelseundersökning
i Lule- och Pitedalarnas svenskbygd. Resultatet av denna
undersökning föreligger i en samling, som omfattar c:a 1,000 sidor text,
300 ritningar och mer än 500 fotografier och som avser att bilda grundstommen
för ett planerat bygdearkiv för Norrbotten. Över huvud synes
föreningen utveckla en livlig verksamhet.

På grundval av de uppgifter, som här i huvudsak refererats, måste riksarkivet
komma till den uppfattningen, att ur den här närmast anlagda
synpunkten Luleå i icke oväsentligt högre grad än Umeå erbjuder gynnsamma
villkor för samarbete mellan ett landsarkiv och andra kulturella
institutioner och sammanslutningar. Icke minst i fråga om biblioteksförhållanden,
som väl i detta sammanhang främst förtjäna avseende, synes
Luleå genom sitt större, modernare och fullständigt katalogiserade läroverksbibliotek
kunna göra anspråk på ett ostridigt företräde. Vid en vidare
utsträckt jämförelse blir det emellertid uppenbart, att varken Luleå
eller Umeå kunna mäta sig med Härnösand eller Östersund i fråga om de
i detta sammanhang givna förutsättningarna för kulturforskning på
grundval av arkivaliskt material. Detta framgår mera grovt vid sammanställningen
av de större bibliotekens bandantal (Härnösand år 1922: 30,000
band, Östersund år 1922: 45,000 arbeten, Luleå år 1927: 19,000 band, Umeå
år 1927: 11,000 arbeten), men även vid en mer kvalitativ jämförelse kommer
riksarkivet till samma slutsats.

Riksarkivet kommer i det sammanhanget till vissa allmänna betraktelser
över de olika alternativ, som föreligga till bedömande.

Den grundtanke, som uppbär landsarkivorganisationen kan sägas vara
den, att de mot van vård och olyckor aldrig säkerställcia statliga småarkiven
böra centraliseras i vissa större sakkunnigt skötta depåer, vilkas områden
bestämmas med hänsyn till historisk samhörighet och nutida administrativa
och andra praktiskt givna förutsättningar. Denna relativa centralisation
är emellertid ett viktigt önskemål också för den vetenskapliga
forskningen liksom för de intressen, som vid tillfälle påfordra administrativa
utredningar av det ena eller andra slaget. Statsmakterna ha genom
att för hela rikets del principiellt godkänna denna organisation förklarat,
att de inom en trång ram fångna bygdeintressena icke härvid kunna föra
en legitim talan mot rikets intressen. Rätt förstådda ha för övrigt dessa
bygdeintressen intet väsentligt att förlora, utan tvärtom mycket att vinna
av en genomförd landsarkivorganisation. De rent praktiska behov, som
lokala världsliga eller kyrkliga myndigheter och menigheter kunna åberopa
för att få behålla sina arkivalier på ort och ställe, äro fullt tillgodosedda
genom den gällande bestämmelsen, att inga arkivalier yngre än 100
år äro underkastade obligatorisk leverans till landsarkiven, och vad äldre
tider angår, torde i många fall korrekta uppgifter icke kunna garanteras,
om de icke sökas genom förmedling av personer med arkivalisk erfarenhet
och utbildning. I det sammanhanget anser sig riksarkivet böra erinra

Kungl. May.ts proposition Nr 212.

därom, att enligt gällande författning (1924; 406, §§ 7 mom. 2, 8 mom. 3)
myndighet, offentlig inrättning, kommun och korporation, som helt eller
delvis överlämnat sitt arkiv till landsarkiv, äger att såsom lån utfå handlingar,
som tillhöra det överlämnade arkivet, liksom de ock kunna räkna
med att inom området för samma arkivalier undersökningar skola verkställas
av landsarkivets tjänstemän utan gottgörelse.

Vid utstakandet av landsarkivområdena har ur här utvecklade synpunkter
länet endast i säregna undantagsfall framstått såsom en lämplig enhet;
i annat fall skulle centraliseringsprincipen ha blivit till oigenkännlighet
förvanskad, och ekonomiska hänsyn skulle över huvud ha ställt sig
i vägen för genomförandet av en landsarkivorganisation. Gotland har genom
sitt insulära läge, men också med hänsyn till sin därav betingade, i
viss mån egenartade utveckling kommit i eu undantagsställning, som visserligen
kanske icke i allo varit till arkivvårdens eller forskningens båtnad.
Jämtlands län synes riksarkivet ur jämförliga synpunkter äga legitima
anspråk på att vid land sarkiv organisationens slutliga fastställande
behandlas såsom en enhet; i fråga om motiveringen är intet att tillägga
till vad som framhållits i riksarkivets skrivelse av den 27 december 1926.
Vad åter angår Västerbottens respektive Norrbottens län, kan riksarkivet
icke i den här givna utredningen eller för övrigt finna något väsentligt
moment, som skulle tala för att de på liknande sätt borde utbrytas såsom
självständiga landsarkivområden. Den bottniska kustbygden äger ingalunda
samma karaktär som Jämtlandsbygden av en i viss mån egenaitad
och i äldre tider relativt sluten kulturkrets, och tanken att fördela den på
två landsarkivområden saknar i än högre grad historisk motivering. De
praktiska hänsynen till de stora avstånden i Norrland, om nu de skulle
åberopas till förmån för två bottniska länsarkiv, förlora i stort sett sin
betydelse för den, som besinnar, att upplysningar i landsarkivet i flertalet
fall sökas genom skriftliga förfrågningar och att för övrigt även den
rena bygdeforskningen i många fall spränger länets ram; det må i det
sammanhanget erinras om att Gävle länsstyrelses arkiv för äldre tider innehåller
ett rikt material för hela Norrlands historia och att för en lång
period detsamma kan sägas om Härnösands domkapitels arkiv. Slutligen
gäller, att i den mån forskningarna bli mer omfattande, resetiden och
resekostnaderna spela en allt mindre roll i jämförelse med övriga faktorer.
De olägenheter, som ur forsknings- och utredningsintressenas synpunkt
skulle följa av de norrländska arkivaliernas splittring på icke mindre än
fyra olika arkiv, förtjäna så mycket större beaktande, och då därtill
komma de finansiella hänsyn som riksarkivet har att överlåta till Kungl.
Maj:ts övervägande, äger det så mycket mindre anledning att frångå den
ståndpunkt, som formulerats i dess skrivelse av den 22 december 1926.

Riksarkivet har emellertid att till slut upprätta förslag till stat för de
olika arkiven enligt de båda föreliggande alternativen.

Riksarkivet utgår ifrån, att det tillämnade arkivet i Härnösand, vare
sig trenne eller endast ett länsarkiv kommer till stånd, erhåller landsarkivs
karaktär. Även om det förra alternativet skulle väljas, blir det en institution
av betydande omfattning, för vars rätta skötsel den blivande föreståndaren
skäll ansvara. Därtill kommer, att i denna institution alla de
slag av arkivalier, som eljes pläga vara företrädda i landsarkiv, komma
att förefinnas, och att tjänstgöringen därstädes alltså kommer att erfordra
samma vetenskapliga kvalifikationer och samma förtrogenhet med arki -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 212.

vet. och med förhållandena i äldre och nyare tider inom de vidsträckta till
arkivdistriktet hörande områdena. Stor betydelse torde jämväl höra till
mätas den omständigheten, att föreståndaren inom dessa områden i samma
utsträckning som landsarkivarierna i de redan existerande fyra landsarkivdistrikten
skulle komma att företräda arkivväsendet samt utöva inspektion
över myndigheters arkiv.

Det ligger vidare i landsarkivarietjänstens natur, att eu fullt kompetent
ställföreträdare måste finnas vid institutionen under semester, sjukdom
och annan ledighet lör landsarkivarien samt under dennes till en manad
beräknade inspektionsresor. Och även då landsarkivarien själv bestrider
sin befattning vid landsarkivet, är det nödvändigt, att lian inom personalen
äger tillgång till åtminstone någon arbetskraft, åt vilken han med
fullt förtroende kan överlämna att inträda i hans ställe. Givetvis är det
en huvuduppgift för arkiven, att biträde till myndigheter och allmänheten
lämnas av fullt kompetenta personer, men det skulle obestridligen vara
ett organisatoriskt missgrepp att låta föreståndaren ensam svara för denna
tidskrävande uppgift.

Som landsarkivariens närmaste man står i Lund en andre arkivarie men
i övriga landsarkiv en icke-ordinarie befattningshavare, vilken för närvarande
i Uppsala är placerad i 20:de lönegraden, medan motsvarande
befattningshavare i Vadstena och Göteborg innehava förste amanuens
ställning med placering i 18:de lönegraden.

Att landsarkivet i Vadstena blivit sämre lottat än systerinstitutionerna
— avlöningsförmånerna för amanuensen äro beräknade allenast för reducerad
tjänstgöring — får sin förklaring av den låga besöksfrekvens,
som blivit en följd av landsarkivets mindre lämpliga belägenhet. Att åter
verksamheten kunnat fullföljas, om än under olägenheter, beror utom på
nämnda låga besöksfrekvens på den tillfälligheten, att i staden funnits
en person, som vid sidan av annan verksamhet kunnat ägna en del av sin
arbetskraft åt arkivet. För de arkivinstitutioner, som nu skulle inrättas
i Norrland, förestår till en början ett krävande organisationsarbete, som
bör avslutas inom så kort tid som möjligt, och därjämte torde det vara
att hoppas, att dessa institutioner med sitt i fråga om kommunikationer
fördelaktigare läge skola komma att uppvisa gynnsammare besöksfrekvens
än Vadstenaarkivet.

Enligt riksarkivets förmenande torde ett blivande landsarkiv i Norrland
lämpligen böra i nu ifrågavarande avseende jämställas med landsarkivet
i Göteborg, varför riksarkivet i sitt förslag till stat räknat med behovet
av en förste amanuens i adertonde lönegraden.

Arkivarbetets art och särskilt skyldigheten att tillliandagå myndigheter
och allmänhet med bestyrkta avskrifter av äldre handlingar nödvändiggör
vidare behovet av skrivbiträde, som genom fortsatt träning förvärvar
förtrogenhet med läsandet av äldre skrift. Det torde alltså få anses obestridligt,
att ett skrivbiträde måste varaktigt bindas vid landsarkivet.
Skrivbiträdet bör, i den mån övriga uppgifter det medge, användas även
för vakttjänstgöring i forskarsalen, varigenom den specialutbildade amanuensens
arbetskraft frigöres för ökat och mera ostört deltagande i arbetet
på arkivets ordnande. Slutligen är det för arkivens skrivbiträden en
viktig uppgift att biträda vid ordnandet av mera ensartade serier, som i
stor utsträckning förekomma i de nyare förvaltningsarkiven.

Behovet av en på ordinarie stat uppförd expeditionsvakt vid en institu -

Kunyl. Maj:ts proposition Nr 212.

tion av här ifrågavarande art synes ej behöva motiveras. Det bör emellertid
erinras därom, att landsarkivens expeditionsvakter, i den mån deras
tid medger, tagas i anspråk jämväl som bokbindare. Inom en nära framtid
torde det jämväl komma att krävas av dessa befattningshavare, att de
skola kunna utföra fotografiska eller fotostatiska reproduktioner av
arkivalier.

Liksom vid övriga landsarkiv bör särskild ersättning för skötsel av
värmeledning utgå till expeditionsvakten.

Då enligt de för flertalet landsarkiv gällande staterna behovet av permanent
biträde åt landsarkivarien med full arkivkompetens icke fylles
av en ordinarie befattningshavare, kunna omständigheterna föranleda, att
detta behov kommer att tillgodoses på växlande sätt, exempelvis genom
olika befattningshavare med kortare tjänstgöringstid. I sak ändrar detta
dock intet, och man är följaktligen nödsakad att normalt räkna med en
stat upptagande föreståndare för arkivet, permanent biträde med arkivkompetens
åt landsarkivarien, nödigt skrivbiträde och expeditionsvakt.
Om denna personal å ena sidan kan anses tillräcklig för en institution
avsedd för samtliga kustlandskaps handlingar, minskas därför å andra
sidan icke personalbehovet i Härnösand, om de båda nordliga landskapens
arkiv kvarhållas i Umeå och Luleå.

I fråga om länsarkivens personalbehov har riksarkivet att anföra liknande
synpunkter.

En av de särskilda svårigheter, som äro oskiljaktiga från upprättandet
av ett flertal smärre arkivinstitutioner, består i vanskligheten att utan
skada för myndigheternas och allmänhetens intressen minska antalet befattningshavare
på något sätt, som skulle svara mot arkivaliebeståndets
mindre omfång.

Avgörande härvid är, att arbetets kvalitativa art icke på något sätt
ändras genom arkivdistriktens minskning. Det är alltjämt samma slag
av arkivalier, som skola bestämmas, ordnas och förtecknas, och den teoretiska
kompetens, som eljes anses erforderlig för detta arbete, måste vara
lika behövlig i läns- som i landsarkiv.

För riksarkivet står det vidare, icke minst på grund av de nedslående
erfarenheter, som vunnits genom tillämpningen av ett motsatt system i
Visby, alldeles klart, att även de påtänkta länsarkiven, om de skola motsvara
sina syften, måste hållas tillgängliga för allmänheten under den
vid landsarkiven vanliga tiden. Forskningar, vare sig av mer praktisk
eller mer teoretisk syftning, torde i regel gärna koncentreras till en begränsad
tidsperiod, men detta blir omöjligt, om arkiven, såsom exempelvis
förhållandet är i Visby, hållas tillgängliga endast ett par timmar om
dagen. För de på orten boende äro olägenheterna av en snävt tillmätt
daglig arbetstid måhända möjliga att övervinna, men om man besöker
arkivstaden endast eller huvudsakligen i forskningssyfte, är arbetstidens
inknappning ett nästan absolut hinder för lösandet av större och betydelsefullare
uppgifter. Med hänsyn till detta finner riksarkivet det vara allt
annat än tillrådligt, att nya arkiv av här ifrågakommande typ anläggas,
utan att man samtidigt sörjer för att de på ett effektivt sätt hållas öppna
för allmänheten.

Även en tredje synpunkt förtjänar i detta sammanhang beaktande. Nödvändigheten
av en levande förtrogenhet inom arkiven med den förvaltning,
vars akter dessa övertaga, torde vara allmänt erkänd. Såsom ett av

Kunyl. May.ts proposition Nr 212.

de viktigaste medlen för vidmakthållandet av en dylik förtrogenhet betraktas
inspektionerna, och nu gällande inspektionsförlattning (410/1924)
föreskriver därför också (§ 2), att inspektioner inom landsarkivdistrikten
i regel skola förrättas av vederbörande landsarkivarie. Om länsarkiv
komma till stånd, torde minskandet av arkivdistriktens storlek icke innebära
någon anledning att frångå en regel, som under i övrigt lika förhallanden
befunnits ändamålsenlig. Riksarkivet utgår följaktligen från att
länsarkivarierna var inom sitt distrikt skola komma att inspektera lokala
arkiv i samma omfattning som landsarkivarierna.

De anförda omständigheterna torde var för sig utvisa, att föreståndarskapet
för blivande länsarkiv måste uppdragas åt tjänstemän med ordinarie
anställning ocli med full kompetens för arkivarieyrket. Men riksarkivet
går ett steg längre. Det relativt begränsade arkivbestånd, som
varje länsarkiv skulle få att förvalta, gör det visserligen tydligt, att länsarkivarien
måste jämställas med riksarkivets andrearkivarier. Men liksom
det är eu inom förvaltningen erkänd grundsats, att vissa tjänstemän
i högre lönegrad, vilka mera på eget ansvar förestå en institution eller
större avdelning av en dylik såsom landsarkivarier och riksarkivets förste
arkivarier, böra tillerkännas en något förmånligare lönegradsplacering än
övriga med dessa eljes jämställda tjänstemän, torde en liknande princip
även böra tillämpas i fråga om de föreslagna länsarkivarierna. Medan
arkivstatens förstagradstjänstemän, andre arkivarierna vid riksarkivet
och vid landsarkivet i Lund, äro uppförda i lönegraden B 21, har riksarkivet
därför i sitt förslag till stat för länsarkiven uppfört länsarkivarierna
i lönegraden B 22. De skulle därigenom bli jämställda med arkivarierna
i hovrätter, vilka på eget ansvar förestå ganska omfattande arkiv,
samt med bl. a. kontrollstyrelsens byråinspektörer och vissa förstagradstjänstemän
vid tullstaten, vilka torde ha erhållit en förmånligare
lönegradsplacering på den grund, att deras ämbetsuppgifter — såsom fallet
jämväl delvis skulle bli med länsarkivariernas -— utsträckts över visst
distrikt.

Det är riksarkivets förhoppning, att den något högre avlöning, som föreslagits,
och det erkännande åt den mera självständiga verksamheten, som
denna skulle innebära, skulle underlätta rekryteringen av länsarkivarieposterna.

Beträffande behovet av ställföreträdare för länsarkivarien och av skrivbiträde
gäller till följd av tjänstgöringens art detsamma som i fråga om
landsarkiven. På grund av de föreslagna länsarkivens mindre omfattning
synes det emellertid möjligt att inskränka personalen. Riksarkivet anser
detta lämpligen böra ske på det sättet, att länsarkiven erhålla ett anslag
till icke-ordinarie befattningshavare, beräknat så, att det ger tillfälle att
anställa en förste amanuens med full tjänstgöring. En fullt kompetent
befattningshavare, som kan inträda i föreståndarens ställe, måste alltid
finnas vid länsarkivet, och om tillfälle att anställa en dylik med full
tjänstgöring — vilket otvivelaktigt för arkivet är fördelaktigast — erbjuder
sig, torde de båda befattningshavarna medhinna såväl övriga tjänsteärenden
som verkställandet av begärda avskrifter. Blir det åter nödvändigt
att åtnöja sig med en amanuens, som delar sin tjänstgöring mellan
länsarkivet och annan verksamhet, gör den besparing, som därigenom uppkommer
på anslaget, det möjligt att vid institutionen binda ett skriv -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 212.

biträde, som genom regelbunden verksamhet kan vinna förtrogenhet med
läsning av äldre stilar.

Behovet av en på ordinarie stat anställd vaktmästare torde ej behöva
särskilt motiveras vid institutioner, där framtagning och återuppställning
av arkivalier ur omfattande serier, som expeditionsvakten måste lära sig
behärska, kommer att höra till den dagliga tjänstgöringen lika väl som i
landsarkiven och där en viss färdighet i enklare bokbinderiarheten och
fotografisk reproduktion bör vara företrädd.

Om skötsel av värmeledning ålägges expeditionsvakten synes särskild
ersättning böra utgå härför.

I enlighet med ovan angivna grunder har riksarkivet med iakttagande
därutav, att samtliga löner upptagits i näst högsta löneklass, beräknat staterna
för de föreslagna arkivinstitutionerna på följande sätt.

För landsarkiv i Härnösand, vilken stad befinner sig i samma ortsgrupp
som Göteborg (F), uppgår landsarkivarielönen (B: 26) till 9,300 kronor och
expeditionsvaktens lön (B: 5) till 2,880 kronor.

För avlöningar till ordinarie tjänstemän bör alltså upptagas ett förslagsanslag
å 12,180 kronor, utjämnat till 12,200 kronor.

Vikariatsersättningar upptagas nedan i likhet med motsvarande anslag
vid landsarkivet i Göteborg till 1,300 kronor.

Arvodet för en förste amanuens i 18:de lönegraden 20:de löneklassen
utgör 5,850 kronor, arvodet för en extra befattningshavare i 5:e lönegraden
7:e löneklassen blir 2,730 kronor. Under rubriken avlöningar till ickeordinarie
befattningshavare m. m. skulle alltså erfordras ett anslag å 8 580
kronor, men med hänsyn till de besparingar å anslaget, som uppkomma
genom förordnande för förste amanuensen, upptages anslaget nedan i enlighet
med vad som skett med Göteborg avrundat nedåt till 8,000 kronor.

Härtill kommer expeditionsvaktens ersättning för skötsel av värmeledning
300 kronor.

För länsarkiv i Östersund och Luleå, som båda tillhöra ortsgrupp G,
böra med tillämpande av samma beräkningsgrunder som ovan staterna
beräknas på följande sätt:

För länsarkivarien (B: 22) utgör lönen 7,668 kronor, för expeditionsvakten
(B: 5) 2,988 kronor. För ordinarie tjänstemän erfordras alltså ett förslagsanslag
å 10,656 kronor eller utjämnat till närmast högre hundratal
10,700 kronor.

Vikariatsersättningar na synas i proportion mot vad som föreslagits för
landsarkivet i Härnösand, kunna avrundas till 1,000 kronor.

En förste amanuens avlöning utgör 6,048 kronor eller avrundat nedåt
5,800 kronor.

Anslaget till skötsel av värmeledning, som dock eventuellt bortfaller,
om gemensam värmeledning anordnas för länsarkivet och annan institution,
upptages till 300 kronor.

I Luleå, som tillhör kallortsgrupp III, ökas emellertid alla löner med
195 kronor och bli sålunda, länsarkivariens och expeditionsvaktens 11,046
kronor (utjämnat till 11,100 kronor), förste amanuensens 6,243 kronor (enligt
förut tillämpade grunder reducerat till 6,000 kronor).

För Umeå, som tillhör ortsgrupp F, inträder en proportionell minskning
i anslagskraven, varemot emellertid svarar höjning 60 kronor i kallortstillägg
(grupp I).

Länsarkivariens lön (7,440 kronor) och expeditionsvaktens lön (2,880 kro -

Kun yl. Maj.ts proposition Nr 212.

nor) uppgå sålunda här sammanlagt till 10,320 kronor, eller med kallortstillägg
10,440 kronor, förste amanuensarvodet blir 5,850 kronor och med
kallortstillägg 5,910 kronor. Posterna upptagas i statförslaget nedan utjämnade
till respektive 10,500 och 5.700 kronor.

I enlighet med ovanstående uträkningar har riksarkivet upprättat

a) Förslag till stat för landsarkiv i Härnösand:

Avlöningar till ordinarie befattningshavare, förslagsanslag ...... 12,200

Vikariatsersättningar, förslagsanslag ............................ 1,300

Avlöningar till icke-ordinarie befattningshavare.................. 8,000

Ersättning för eldning av värmeledning.......................... 300

Summa kronor 21,800

b) Förslag till stat för länsarkiv i Östersund:

Avlöningar till ordinarie befattningshavare, förslagsanslag...... 10,700

Vikariatsersättningar, förslagsanslag ............................ 1,000

Avlöningar till icke-ordinarie befattningshavare.................. 5,800

Ersättning för skötsel av värmeledning .......................... 300

Summa kronor 17,800

c) Förslag till stat för länsarkiv i TJmeå:

Avlöningar till ordinarie befattningshavare, förslagsanslag ...... 10,500

Vikariatsersättningar, förslagsanslag ............................ 900

Avlöningar till icke-ordinarie befattningshavare.................. 5,700

Ersättning för skötsel av värmeledning .......................... 300

Summa kronor 17,400

d) Förslag till stat för länsarkiv i Luleå:

Avlöningar till ordinarie befattningshavare, förslagsanslag...... 11,100

Vikariatsersättningar, förslagsanslag ............................ 1,000

Avlöningar till icke-ordinarie befattningshavare.................. 6,000

Ersättning för skötsel av värmeledning .......................... 300

Summa kronor 18,400

Bland kostnader för arkivet märkes även andel i det under åttonde
huvudtiteln uppförda ordinarie förslagsanslaget till skrivmaterialier och
expenser, ved m. m. Enligt kungl. brev av den 20 maj 1927 utgå för närvarande
till landsarkiven och arkivdepån i Visby
dels erforderliga medel för bränsle, lyse, renhållning och städning samt
kostnaderna för transport till landsarkiven och nämnda arkivdepå av
vissa arkivhandlingar;
dels även

för skrivmaterialier och papper ;

bindning av böcker och handlingar, tidningar m. fl. utgifter;
telegram, telefon och annonsering;
inköp och underhåll av möbler

för varje särskilt arkiv högst det belopp, som här nedan angives, nämligen

till landsarkivet i Uppsala ............................ kronor 9,600: —

» » » Vadstena .......................... » 6100: —

» » » Lund .............................. » 5,400: —

» » » Göteborg .......................... » 6,000: —

» arkivdepån » Visby ............................. » 800: —

Kungl. Maj:ts proposition Nr 212.

Variationen i anslagsbeloppen beror huvudsakligen på den olika omfattning,
vari konserverings- och lagningsarbeten bedrivas vid de olika
arkiven. I detta avseende har förekommit

att Kungl. Maj:t genom brev av den 1 april 1927 åt arkivdepån i Visby
anvisat ett belopp av 750 kronor för lagnings- och konserveringsarbeten,
som ej kunnat bekostas av depåns vanliga expensmedelsanslag, samt

att Kungl. Maj:t genom brev av den 9 september 1927 medgivit landsarkivarien
i Göteborg att under innevarande budgetår för inbindning av
arkivalier använda ytterligare högst 1,800 kronor samt tillika förklarat
sig framdeles vilja meddela beslut om anvisande av ytterligare medel för
ifrågavarande ändamål.

Kiksarkivet, som i båda fallen vitsordat det trängande behovet av dessa
ökade anslag, vill särskilt framhålla, att lagningsarbeten av någon omfattning
överhuvud ej kunna bekostas med de till arkivdepån i Visby anslagna
expensmedlen.

Å ena sidan är det på grund av kända förhållanden säkert, att konserveringsarbeten
i stor utsträckning komma att erfordras för det arkivaliebestånd,
som skulle komma att sammanföras i Härnösand, men å andra
sidan lärer det icke kunna avgöras, i vilken utsträckning dylika konserveringsarbeten,
som för övrigt ej under organisationsperioden torde böra
företagas i alltför stor utsträckning, komma att visa sig erforderliga.
Riksarkivet anser det därför lämpligt att för landsarkivet i Härnösand
föreslå samma expensmedelsanslag, som en följd av år utgått till landsarkivet
i Göteborg och där (utom i nyss antydda avseende) visat sig tillräckligt,
eller 6,000 kronor.

För länsarkiven har riksarkivet, med hänsyn till vunna erfarenheter
från Visby, trott sig böra föreslå ett expensmedelsanslag av 2,000 kronor.

Till slut bör anmärkas, att samtliga nya arkiv, utom ett eventuellt större
engångsanslag till grundläggande av referensbibliotek, för samma ändamål
böra i likhet med övriga arkiv erhålla särskilt anslag. För närvarande
utgå biblioteksanslagen för vart och ett landsarkiv med 350 kronor
och för arkivdepån i Visby med 150 kronor.

För landsarkivet i Härnösand bör alltså beräknas ett årligt biblioteksanslag
av 350 kronor, för länsarkiven, vilka, om de skola fylla sin uppgift,
ej böra sättas i samma ogynnsamma läge som arkivdepån i Visby men å
andra sidan ej heller torde kunna påräkna samma anslag som landsarkiven,
vilket eljest i detta fall mycket väl skulle kunna motiveras, har riksarkivet
stannat för att föreslå 250 kronor.

Från byggnadsstyrelsen har riksarkivet under hand mottagit en promemoria
med bilagda skisser innefattande dess yttrande med anledning av
Kungl. Maj:ts den 18 juni givna uppdrag. För det fall att detta yttrande
vid närmare granskning befinnes giva anledning till kommentar från
riksarkivets sida, skall riksarkivet med det snaraste inkomma med ny
skrivelse till Kungl. Maj:t. För närvarande har riksarkivet såsom ett faktum
av mer principiell betydelse uppmärksammat, att varken Umeå stad
eller Luleå stad har befunnits villig att utan ersättning upplåta tomt åt
staten för uppförande av arkivbyggnad. Detta förhållande synes vara ett
bevis på att man i Umeå lika litet som i Luleå hyser något livligare intresse
för upprättandet av en arkivdepå inom staden.

Kun yl Maj ds proposition Nr 212. 59

Redan tidigare hade byggnadsstyrelsen med skrivelse den 24 november
1927 till riksarkivet överlämnat den genom ovanberörda beslut den 18 juni
1927 anbefallda utredningen rörande landsarkivbyggnader i Norrland och
därvid anfört huvudsakligen följande:

Alt. 1. Arkivdepå för Jämtlands län i Östersund och landsarkiv för den
övriga delen av Norrland i Härnösand.

a) Arkivdepå i Östei''sund. I skrivelse den 12 december 1906 hava stadsfullmäktige
i Östersund förklarat, att staden vore villig att till kronan
utan ersättning och gravationsfritt samt under äganderätt överlåta ett
tomtområde, beläget norr om stadens planlagda område intill den s. k.
Fornbyn, Jamtli kallad, och avsett för uppförande av byggnad för ett då
ifrågasatt landsarkiv för de norrländska länen. Denna tomt skulle alltså
komma till användning för den nu tillämnade arkivdepån i Östersund. För
en dylik byggnad har byggnadsstyrelsen låtit uppgöra en vid utlåtandet
fogad, såsom bilaga 1 betecknad skissritning. Denna ritning visar en tvåvåningsbyggnad
med tjänstelokaler och forskarsal samt vaktmästarbostad
i bottenvåningen och uppackningsrum och arkiv i våningen 1 trappa upp
samt med källarvåningen inredd till arkiv, uppacknings- och zaponeringsrum,
pannrum m. in. I arkivutrymmena finnes plats för omkring 1,400
hyllmeter.

Denna byggnad beräknas betinga en kostnad av 165,000 kronor.

Sedan Kungl. Maj:t den 11 juni 1926 anbefallt byggnadsstyrelsen att i
samråd med lantmäteristyrelsen och länsstyrelsen i Jämtlands län verkställa
utredning samt avgiva förslag rörande lämpligaste sättet för ett
mera definitivt ordnande genom nybyggnad eller eljest av lantmäterikontorets
i nämnda län lokalfråga, överlämnade byggnadsstyrelsen med skrivelse
den 28 oktober 1926 resultatet av en sålunda verkställd utredning,
vilken utmynnade i ett förslag om anvisande av 202,000 kronor till uppförande
av en nybyggnad för lantmäterikontoret å den nyssnämnda för
landsarkivet avsedda tomten, och meddelade styrelsen därvid, att tomten i
fråga med en areal av omkring 1,500 kvadratmeter kunde jämlikt stadsfullmäktiges
i Östersund beslut av den 21 september 1926 av statsverket
förvärvas utan ersättning till staden och med skyldighet för staden att
framdraga vatten- och avloppsledningar till tomtgränsen, varvid emellertid
staden förutsatt att en nybyggnad för lantmäterikontoret icke skulle
hindra eller försvåra uppförande på det reserverade området av landsarkiv
eller annan offentlig byggnad. Å en berörda skrivelse bilagd situationsplan
visade byggnadsstyrelsen, att lämplig plats för ett landsarkiv
skulle å tomten kunna beredas invid lantmäterikontorets byggnad, och
framhöll styrelsen, att vissa fördelar kunde vinnas, om landsarkivet och
lantmäterikontoret förlädes till samma område, såsom anordnande av
gemensam värmecentral m. in.

Byggnadsstyrelsens sistberörda framställning föranledde icke någon proposition
till 1927 års riksdag. I anledning av väckt motion om anslag till
en dylik nybyggnad anhöll emellertid riksdagen om förnyad utredning
rörande nya lokaler för lantmäterikontoret. Sedan emellertid numera frågan
om en arkivbyggnad i Östersund blivit än mera aktuell genom Kungl.
Maj:ts förevarande uppdrag, synes enligt byggnadsstyrelsens uppfattning
än större skäl föreligga, att statsverket även för lantmäterikontorets be -

Byggnads
styrelsens ut
låtande den
24 november
1927.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 212.

hov begagnade sig av det från stadens sida gjorda erbjudandet om fri
byggnadstomt, gemensam för såväl en arkivdepå som lantmäterikontoret.

De båda härför erforderliga byggnaderna, som skulle kunna givas ett
med varandra överensstämmande yttre, skulle, såsom å en utlåtandet bilagd,
med 2 betecknad situationsplan utvisas, förläggas invid den östra
tomtgränsen mitt emot det projekterade hembygdsmuseet för Jämtland.

Med anledning av vad byggnadsstyrelsen uttalat rörande möjligheten
att anordna gemensam värmecentral för de båda byggnaderna vill byggnadsstyrelsen
nu framhålla, att vid de mera ingående undersökningar,
som i denna del numera verkställts, befunnits, att någon ekonomisk besparing
icke därigenom skulle vinnas, varför de båda byggnaderna försetts
med var sin pannanordning.

I byggnadsstyrelsens ovannämnda yttrande av den 28 oktober 1926, som
hänförde sig till ett landsarkiv, vilken byggnad måste göras avsevärt
större än eu arkivdepå, avsågs att arkivet skulle förläggas såsom huvudbyggnad
med lantmäterikontoret såsom en flygel, och kunde därvid för
den senare byggnaden på grund av det kortare avståndet mellan byggnaderna
vissa fördelar tänkas uppstå genom att anordna en gemensam värmecentral.
I det nu framlagda förslaget äro byggnaderna för arkivdepån
och för lantmäterikontoret av ungefär lika storlek, varför det ansetts
lämpligt förlägga dessa skilda från varandra på rätt stort avstånd och blir
därvid ingen fördel med gemensam värmecentral.

Byggnadsstyrelsen har även uppgjort ett förslag till de båda institutionernas
inrymmande i en gemensam byggnad, vars läge och utrymmesfördelning
framgå av en bilagd situationsplan, betecknad 4, och fyra ritningar,
betecknade 3. Härvid har givetvis gemensam trappa och gemensam
värmeledning kunnat anordnas. Med hänsyn emellertid till framtida
utvidgning av byggnaden torde dock bliva nödvändigt att förlägga vaktmästarbostaden
till en särskild byggnad såsom å situationsplanen angivits.

Kostnaderna för detta förslag till gemensam byggnad för arkivdepån
och lantmäterikontoret hava beräknats till 315,000 kronor, varav 285,000
kronor belöpa å ämbetsbyggnaden och 30,000 kronor å bostadsbyggnaden.
På grund av den korta tid, som stått till styrelsens förfogande för utredningens
verkställande, har byggnadsstyrelsen icke medhunnit att förelägga
lantmä ter istyrelsen förslaget, men kommer styrelsen att i samband med
inom styrelsen pågående utredning för nytt lantmäterikontor i Östersund
inhämta lantmäteristyrelsens yttrande.

b) Landsarkiv i Härnösand. Såsom av protokollsutdrag inhämtats hava
stadsfullmäktige i Härnösand genom beslut den 20 maj 1927 förklarat sig
villiga att till statsverket kostnadsfritt upplåta de intill landsstatshusets
tomt belägna tomterna ns 3 och 4 i kvarteret Juristen därstädes att användas
för uppförande av ett landsarkiv för Norrland. Enligt en av byggnadsstyrelsen
i samband med frågan om förläggning å landsstatshustomten
av den under uppförande varande nybyggnaden för lantmäterikontoret
i länet verkställd utredning om den lämpligaste dispositionen av
nämnda tomt och de för landsarkivet avsedda tomterna böra arkivbyggnaden
på sätt, som angivits å en skrivelsen bilagd, såsom bilaga 5 betecknad
situationsplan, förläggas parallellt med landsstatshustomtens östra
gräns på sådant avstånd från landsstatshuset, att utrymme erhålles mellan
dessa byggnader för uppförande invid Pumpbacksgatan av en eventuell
byggnad för uppbördsväsendet. Å nämnda situationsplan har även

Kungl. Maj:ts proposition Nr 212. Öl

upptagits eu mot lantmäterikontorets nybyggnad svarande flygelbyggnad
till landsstatshuset, avsedd att inrymma vaktmästarbostäder för länsstyrelsen,
lantmäterikontoret och eventuellt landsarkivet ävensom arkivlokaler
för länsstyrelsen. Ehuru beslut om nämnda flygelbyggnads uppförande
ännu icke fattats, har byggnadsstyrelsen vid uppgörande av ritningar,
betecknade med nr (i och 7, till en landsarkivbyggnad emellertid
icke ansett sig böra räkna med att någon vaktmästarbostad skulle behöva
inredas i sistnämnda byggnad. Enligt nämnda ritningar skulle byggnaden
i fråga utgöra eu fyravåningsbyggnad med eu bottenvåning, inrymmande
tjänsterum, och däröver tre arkivbottnar, varjämte källaren skulle
inredas för arkivändamål. Byggnaden, som skulle rymma omkring (>,000
hyllmeter, skulle erhålla en höjd till taklisten av 12,5 meter över marken.
Denna höjd kan måhända, särskilt med hänsyn till det intilliggande lantisstatshuset,
komma att vid en närmare undersökning, som tiden nu icke
medgivit, visa sig väl stor. Utrymme finnes emellertid på tomten för en
förlängning av byggnaden med omkring 12 meter, varigenom arkivutrymme,
motsvarande en arkivvåning, skulle vinnas och byggnadens höjd
på så sätt kunna minskas med en våning eller till 10 meter.

Eu undersökning har verkställts angående möjligheten att anordna en
till landsstatshuset förlagd värmecentral för samtliga de byggnader, som
redan finnas eller äro föreslagna till uppförande å landsstatshustomten
och de för landsarkiv föreslagna tomterna. Emellertid har nämnda undersökning
givit vid handen, att, då byggnaderna komma på så långt avstånd
från varandra, att en dylik anordning icke bleve ekonomiskt fördelaktig,
arkivbyggnaden bör erhålla egen värmeledning.

Kostnaderna för arkivbyggnadens uppförande hava beräknats till 330,000
kronor.

Vad beträffar ovannämnda för vaktmästarbostäder och arkivutrymme
för länsstyrelsen avsedda flygelbyggnad, om vars uppförande beslut ännu
icke fattats, får byggnadsstyrelsen framhålla att kostnaden för denna flygelbyggnad
av styrelsen beräknats till 95,000 kronor.

AU. II. Arkiv depåer i Östersund, Härnösand, Umeå och Luleå.

a) Arkivdepå i Östersund. Samma lösning som enligt alt. I a).

b) Arkivdepå i Härnösand. Då enligt uppgift från riksarkivet en dylik
arkivdepå bör omfatta 3,700 hyllmeter arkivutrymme och i övrigt samma
lokalutrymmen, som erfordras för ett landsarkiv i nämnda stad, skulle den
under alt. I b) föreslagna arkivbyggnaden i detta fält kunna minskas på
så sätt, att den uppföres med endast en arkivbotten över bottenvåningen.
Kostnaderna för eu sålunda minskad byggnad hava beräknats till 270,000
kronor.

c) Arkivdepå i Umeå. På av byggnadsstyrelsen framställd förfrågan
hava stadsfullmäktige i Umeå, i enlighet med vad som närmare framgår
av protokoll vid extra sammanträde den 21 november 1927, för uppförande
av en arkivdepå därstädes erbjudit statsverket två markområden, nämligen
antingen 2,286,34 kvadratmeter av kvarteret Tyr, utgörande tomten
nr 4 och hälften av tomten nr 5 i nämnda kvarter, eller 2,279,92 kvadratmeter
av kvarteret Freja, utgörande tomterna nr 1 och 2, allt till ett pris
av 7 kronor per kvadratmeter eller 16,008 kronor 58 öre, respektive 15,749
kronor 44 öre. Dessa båda tomter hava ungefär ett lika fritt och centralt
läge, men torde tomtområdet i kvarteret Tyr böra givas företräde med

Riksarkivets
utlåtande av
den 9 december
1927.

62 Kungl. Maj:ts proposition Nr 212.

liänsyn till den omständigheten, att statsverket redan äger tomten nr 2 i
samma kvarter, dit länets lantmäterikontor är förlagt.

Vad beträffar själva arkivbyggnaden torde denna lämpligen kunna givas
samma utformning som den för arkivdepån i Östersund föreslagna. Då
för arkivdepån i Umeå enligt uppgift från riksarkivet endast erfordras
1,100 hyllmeter arkivutrymme, torde emellertid i detta fall några arkivlokaler
icke behöva inredas i källaren, varigenom hyggnadskostnaderna
skulle begränsas till 160 000 kronor. Inberäknat kostnaderna för erforderligt
tomtutrymme skulle sålunda arkivdepån i Umeå draga en sammanlagd
kostnad av omkring 176,000 kronor.

d) Arkivdepå i Luleå. I skrivelse av den 12 november 1927 har drätselkammaren
i Luleå till inköp för uppförande av en arkivdepå därstädes
ifrågasatt de staden tillhöriga tomterna nr 2 i kvarteret Örnen om 2,620
kvadratmeter, betingande en köpeskilling av 5 kronor per kvadratmeter
eller 13,100 kronor, samt kvarteret Gersen om 3,412 kvadratmeter, betingande
eu köpeskilling av 7 kronor per kvadratmeter eller 23,884 kronor.

Emellertid har kronan inom den stora residenstomten i nämnda stad
för byggnadsändamål ännu icke utnyttjad mark, och skulle sålunda det
fria området framför landsstatshuset lämpligen kunna tagas i anspråk
för, bland annat, nu ifrågakomna ändamål. I detta sammanhang vill byggnadsstyrelsen
framhålla, att styrelsen med anledning av remiss har frågan
om uppförande av en byggnad för lantmäterikontoret i länet under
omprövning, och att den i detta ärende verkställda utredningen, vars resultat
byggnadsstyrelsen kommer att inom den närmaste tiden framlägga,
givit vid handen, att jämväl lantmäterikontoret bör förläggas till ovanberörda
område framför landsstatshuset. Här torde även plats kunna beredas
för en eventuell nybyggnad för uppbördsväsendet.

Lösningen av arkivdepåns lokalfråga inom residenstomten torde lämpligen
kunna ske enligt två olika alternativ. Sålunda skulle för arkivdepån
eventuellt kunna uppföras en byggnad av samma typ som de för depåerna
i Östersund och Luleå föreslagna, vilken byggnad skulle innehålla 1,200
hyllmeter arkivutrymme, samt betinga en kostnad av 160,000 kronor. I
sådant fall skulle den för lantmäterikontoret erforderliga byggnaden, som
skulle vara av ungefär samma storlek och beräknas draga en kostnad av
185,000 kronor, därest även vaktmästarbostad inrättades i byggnaden, i
enlighet med vad som angives å skrivelsen bilagda, med 10 betecknade
situationsplan, förläggas på sådant sätt, att de båda byggnaderna erhölle
karaktären av flyglar till landsstatshuset. Emellertid skulle lantmäterikontoret
och arkivdepån även kunna sammanföras till en enda byggnad,
vilken byggnad kan beräknas draga en byggnadskostnad av 320,000 kronor
eller 25,000 kronor mindre än två särskilda byggnader för lantmäterikontoret
och arkivdepån. Byggnadens utseende och förläggning på residenstomten
framgår av bilagda, med 11 betecknade ritningar och situationsplan.

Med utlåtande den 9 december 1927 överlämnade därefter riksarkivet
till Kungl. Maj:t byggnadsstyrelsens nu omförmälda förslag med samtliga
till ärendet hörande protokollsutdrag och övriga handlingar och anförde
därvid hland annat följande:

De endast för arkivändamål avsedda byggnaderna äro samtliga planerade
på sådant sätt, att deras storlek och plan bestämts efter de arkiv -

Kungl. Maj:ts proposition Nr 212. 63

magasin, som erfordras för att bereda det av riksarkivet i varje särskilt
fall uppgivna hyllutrymmet. Byggnaderna lia därvid med hänsyn till
bärigheten symmetriskt uppdelats i sektioner av lika storlek. I bottenvåningen
hava sedan erforderliga tjänsterum och andra begärda utrymmen
inpassats i de genom arkivbottnarnas indelning uppkommande sektionerna.

Såsom av ritningarna torde framgå, vinnes på denna väg för en byggnad
av den i Härnösand erforderliga storleken en redig och överskådlig
rumsindelning. Riksarkivet skulle visserligen hava önskat, att det för
allmänheten avsedda lunch- och samtalsrummet kunnat förläggas i närmare
anslutning till forskarrummet, men då detta ej synes kunna ernås
utan att alltför mycket splittra utrymmena, torde den föreslagna rumsdispositionen
även i detta avseende kunna accepteras.

Att ett arkivmagasin erhålles i omedelbar anslutning till forskarsalen är
givetvis en fördel, då vissa ofta anlitade serier här kunna uppställas.

Under riksarkivets och byggnadsstyrelsens gemensamma beredning av
ärendet har det diskuterats, huruvida forskarsalen enligt förslaget skulle
erhålla fullt tillräcklig bredd. Frågan gäller, om transporten av arkivalier
till och från forskarna samt framtagandet och uppställandet av böcker
i de i salen inrymda bibliotekshyllorna på grund av det ganska snävt tillmätta
avståndet mellan bord och vägg komma att verka störande. Det har
emellertid förklarats, att ur den yttre arkitekturens och bärighetens synpunkt
intet hinder möter att något bredda den sektion, vari forskarsalen
är inrymd, och motsvarande sektion i byggnadens andra hälft. Ur kostnadssynpunkt
torde en dylik ökning av byggnaden få anses betydelselös.
På arkivbottnarna föranleder den ingen annan ändring än eu omärklig
ökning av gångbredden mellan hyllorna.

Beträffande framtida utvidgningsmöjligheter utgår riksarkivet från, att
en flygel framdeles kan byggas i vinkel mot huset parallellt med och närmast
Nybrogatan. Då tomtutrymmena äro tillräckliga, synes ingen hänsyn
behöva tagas till, att motsvarande utvidgning på andra sidan ornöjliggöres
av den tilltänkta byggnaden för »Uppbördsväsen».

Riksarkivet fäster slutligen uppmärksamheten därpå, att

dels den av byggnadsstyrelsen föreslagna placeringen av landsarkivbyggnaden
12 meter från tomtgränsen förutsätter ett servitutsavtal med
ägaren till angränsande tomt, varför också för vinnande av tillräcklig fribelägenhet
6 meter av nämnda tomt å byggnadsstyrelsens skiss nr 5 beräknats
undantagen från bebyggande;

dels stadsfullmäktiges i Härnösand anbud av den 20 maj 1927 avser kostnadsfritt
upplåtande av tomt för »ett landsarkiv avsett för Norrland med
undantag av Jämtlands län», varför en ny uppgörelse erfordras, om uppförande
av ett landsarkiv för endast de båda sydliga länen beslutes.

Beträffande normalplanen för arkivdepåer i Östersund, Umeå och Luleå
har riksarkivet intet egentligt att erinra, om det än ej kan nekas, att inpressandet
av de erforderliga rummen för amanuens, allmänhet, fotografering
och bokbinderi m. m. inom allenast en sektion medför en viss trångboddhet.

Riksarkivet förbehåller sig att vid de slutliga ritningarnas uppgörande
få taga i förnyat övervägande, huruvida det kunde gå för sig att låta
arkivarierummet och tjänsterummet med vidliggande samtalsrum byta
plats. Därigenom skulle vissa fördelar i expeditionelit hänseende vinnas,

Kungl. Maj:ts proposition Nr 212.

medan det å andra sidan måhända kan anses betänkligt, att arkivdepåns
föreståndare mera undandrages den omedelbara kontakten med allmänheten.

Framtida utvidgning av arkivdepån får givetvis tänkas genom tillbyggda
flyglar.

Beträffande tomt för en arkivdepå i Östersund torde böra erinras darom,
att stadsfullmäktiges erbjudande av den 12 december 1906 avser upplåtande
av tomt för ett landsarkiv för de norrländska länen. Det torde
emellertid vara att förutse, att stadsfullmäktige ställa tomten till disposition
även för en arkivdepå för länet.

Byggnadsstyrelsen har jämväl utarbetat förslag till gemensamma byggnader
för arkivdepåer och länslantmäterikontor i Umeå och Luleå.

Beträffande båda dessa förslag anmärker riksarkivet till en början, att
arkivutrymmena uppenbarligen kunna utvidgas endast genom flygelbyggnad
på huvudbyggnadens arkivsida, enär motsvarande flygel av lantmäterikontoret
kommer att skiljas från arkivet.

Förslaget till gemensam byggnad för arkivdepå och länslantmäterikontor
i Östersund synes riksarkivet även ur andra synpunkter mindre
tillfredsställande. Plan dispositionen förstöres nämligen därigenom att förbindelsen
mellan de olika våningarna genom trappa och hiss måst förläggas
på ena sidan om forskarsalen, medan tjänsterummen måste komma
att ligga på den motsatta. Vid framtagande och återlämnande av arkivalier,
vilket alltid förutsätter medverkan av den i skrivrummet placerade
vakthavanden, måste dessa sålunda föras från, respektive till magasinet
(hissen) genom forskarsalen, vilket ej kan undgå att verka störande.

Oändamålsenligt är även, att allmänheten för kollationering och samtal
måste visas upp till övre botten, där tjänsteman ej finnes.

Olägenheter av dessa slag synas omöjliga att undvika, om två så relativt
stora institutioner som de föreslagna skola inrymmas i samma byggnad
med gemensam ingång och gemensam huvudtrappa. Slopas åter den
gemensamma ingången och huvudtrappan, bortfaller en väsentlig besparingspost.

I Luleå, där arkivets anspråk på hyllutrymme skulle bliva mindre, har
sammanbyggnadsförslaget utfallit lyckligare.

Det torde böra påpekas, att arkivdepåns vaktmästare, vilken till fullo
blir upptagen av allmänhetens expediering och inre arkivarbeten, bör erhålla
arbetsplats i det ena av de föreslagna mindre »tjänsterummen»,
varest eventuellt särskilt kapprum för arkivdepån kunde anordnas utan
kostnadsökning.

Vid riksarkivets nu omförmälda skrivelse är fogad följande tablå över
byggnads- och förvaltningskostnader för landsarkiv i Norrland enligt de
olika förslagen:

Byggnadskostnader.

Två arkiv. Fyra arkiv.

a) med självständiga byggnader a) med självständiga byggnader

Härnösand.......... 330,000: —*) Härnösand.......... 270,000: —*)

Östersund.......... 165,000: — Östersund.......... 165,000: —

Umeå............. 176,000: —

Luleå............. 160,000: —

________________ 495,000: —

OL-crSUwtt i i kostnaden för vi-.ktiiiästarlm.-v! ‘05 000 kronor''

771,000- —

Kungl, Maj:ts proposition Nr 212. Ö5

Tillkommer:		Tillkommer	2 länslant-
Länslantmäterikontor	mäterikontor ..... 387,000: —
i Östersund . . .	. . . 202,000: —
Summa 697,000: —		Summa 1,158,000: —
b) med gemensam byggnad för arkiv	b) med gemensamma byggnader för
och länslantmäterikontor i Öster-	arkiv och länslantmäterikontor i
sund		Östersund och Luleå
Härnösand......	. . . . 330,000: —*)	Härnösand.	........ 270,000: —l)
Östersund......	. . . . 315,000: —	Östersund .	........ 315,000: —
		Umeå . .	........ 176,000: —
		Luleå . . . .	........ 320,000: —
	645,000: —		1,081,000: —
1. Löner	Förvaltningskostnader.
Två arkiv.		Fyra arkiv.
Härnösand.....	..... 21,800: —	Härnösand	.......... 21,800: —
Östersund......	..... 17,800: —	Östersund .	.......... 17,800: —
		Umeå . . . .	.......... 17,400: —
		Luleå ...	.......... 18,400: —
	39,600: —2)		75,400: —*)
IT. Expenser (utom lyse och värme, renhållning m.	m.) samt biblioteksanslag.
Två arkiv.		Fyra arkiv.
Härnösand.....	..... 6,350: —	Härnösand	.......... 6,350: —
Östersund......	..... 2,250: —	Östersund .	.......... 2,250: —

Umeå.......	....... 2,250: —
Luleå.......	....... 2,250:-
8,600: —	13,100: —

Summa förvaltningskostnader (utom lyse m. in.).

Två arkiv. Fyra arkiv.

Kronor............. 48.200: — Kronor............. 88,500: —

Vidare torde jag få bringa i erinran att byggnadsstyrelsen i skrivelse
den 16 februari 1828 avgivit den i riksdagens förut omförmälda skrivelse
den 28 maj 1927, nr 222, avsedda utredningen.

Efter att till en början hava framhållit att med hänsyn till länsstyrelsens
i Östersund behov av utvidgade ämbetslokaler landsstatshusets tomt
därstädes icke beredde tillräckligt utrymme för uppförande av byggnad
jämväl för lan tmäter ikontor et samt efter erinran om sina förut avgivna
alternativa förslag rörande tillgodoseende av det ifrågasatta länsarkivets
lokalbehov, meddelar byggnadsstyrelsen att styrelsen ansett sig böra
ytterligare undersöka lämpligheten av att sammanföra lantmäterikontoret
och arkivdepån i en gemensam, till ovannämnda tomt norr om staden förlagd
byggnad. I anslutning härtill hade byggnadsstyrelsen i samråd med
lantmäteristyrelsen och riksarkivet utarbetat bilagt skissförslag till lös *)

Oberäknat andel i kostnaden för vaktmästarhuset (95,000 kronor).

s) I summan ingår även ersättning för skötsel av värmeledning, 300 kronor per arkiv,
vilken kostnad vid sammanbyggnaden av arkiv och länslantmäterikontor blir gemensam.

Bihang till riksdagens protokoll 1928. 1 samt. 179 käft. (Nr 212.) 5

Kungl. Maj:ts proposition Nr 212.

ning av lantmäterikontorets och arkivdepåns lokalfråga. Enligt detta förslag
skulle de båda institutionerna inrymmas i en gemensam byggnad,
varvid arkivdepån förlagts till bottenvåningen och källaren, där ett hyllutrymme
av sammanlagt 1,750 hyllmeter skulle erhållas. Lantmäterikontoret
skulle förläggas till våningen en trappa upp, varjämte i denna byggnad
inrymts en expeditionsvaktbostad. En andra dylik bostad skulle förläggas
i en särskild flygel, men torde möjlighet föreligga att vid ett vidare
utarbetande av förslaget jämväl inrymma denna bostad i huvudbyggnaden.
Kostnaderna för detta förslags genomförande liade beräknats till
325,000 kronor.

I detta sammanhang framhåller byggnadsstyrelsen, att eu förnyad kostnadsberäkning
givit vid handen, att uppförandet av en fristående byggnad
för arkivdepån skulle draga en kostnad av 158,000 kronor, varför och
då en fristående byggnad för lantmäterikontoret skulle betinga en kostnad
av 202,000 kronor, dessa två byggnader skulle draga en sammanlagd kostnad
av 360,000 kronor eller 35,000 kronor mer än det här framlagda förslaget
till uppförande av en gemensam byggnad för de båda institutionerna.

I skrivelse den 18 januari 1928 hade lantmäter istyr elsen avgivit yttrande
över sistnämnda förslag, och hade nämnda styrelse därvid avstyrkt lantmäterikontorets
förläggande till området invid Jamtli, varjämte beträffande
själva byggnadsförslaget framställts vissa erinringar, vilka numera
blivit i förslaget, sådant det nu förelåge, iakttagna.

Riksarkivet hade i yttrande av den 28 januari 1928 förklarat förslaget
vara antagligt men därvid framhållit, att en framtida utvidgning av arkivmagasinen
måhända komme att erbjuda större svårigheter, om de båda
institutionerna förenades i ett hus än om en särskild byggnad uppfördes
för länsarkivet.

För egen del framhåller byggnadsstyrelsen, att den verkställda utredningen
givit vid handen, att ett sammanförande av lantmäterikontoret
och arkivdepån i en gemensam byggnad skulle medföra avsevärda ekonomiska
fördelar.

Byggnadsstyrelsen förordar alltså, att omförmälda område invid fornbyn
Jamtli tages i anspråk för en gemensam byggnad för lantmäterikonioret
och den avsedda arkivdepån i Jämtlands län, och hemställer styrelsen,
att för ändamålet måtte för budgetåret 1928—1929 anvisas 325,000 kronor.
Därest en arkivdepå icke skulle komma att förläggas till Östersund,
hemställer styrelsen om anvisande av ett belopp av 202,000 kronor för uppförande
å nämnda område av en nybyggnad för lantmäterikontoret i enlighet
med styrelsens i merberörda skrivelse den 28 oktober 1926 framlagda
förslag.

Över denna byggnadsstyrelsens utredning har lantmäteristyrelsen den
23 februari 1928 avgivit utlåtande och däri förordat lantmäterikontorets
förläggning till landsstatshusets tomt, vilken förläggning åter länsstyrelsen
i Jämtlands län samt byggnadsstyrelsen på det bestämdaste avstyrkt
i utlåtanden av den 28 februari, respektive den 5 mars 1928. Beträffande
dessa ämbetsverkens utlåtanden, vilka finnas återgivna i det statsrådsprotokoll
över kommunikationsärenden, som i utdrag fogats vid den proposition
angående ny byggnad för lantmäterikontoret i Jämtlands län,
vilken Kungl. Maj:t förut denna dag beslutat avlåta till riksdagen, tilllåter
jag mig hänvisa till nämnda proposition.

Kungl. Maj:ts proposition Nr 212.

Vår svenska landsarkivorganisation kan i år blicka tillbaka på en cirka
25-årig tillvaro. Den bar utvecklats långsamt och målmedvetet och tillgodoser
på ett i stort sett tillfredsställande sätt de krav, som från allmänhetens
och forskningens sida ställas på densamma.

Landsarkivorganisationen lider emellertid ännu i dag av den väsentliga
bristen att ej hava blivit fullt genomförd i den utsträckning, som man
från början åsyftat. Medan södra och mellersta Sverige redan tidigt inordnats
i organisationen, saknar ännu Norrland den arkivvård, som ett
modernt kultursamhälle måste anses vara skyldig sin historia och dess
utforskande.

Detta sakernas tillstånd kan enligt min mening icke i längden försvaras.
I Norrland råder full enighet därom, att dess arkivfråga med nödvändighet
kräver sin lösning, och med skyldig hänsyn till det länge eftersatta
kravet har den centrala arkivledningen upprepade gånger gjort framställningar
och förslag i frågan. Kungl. Maj:ts uppmärksamhet har desslikes
vid flera tillfällen varit riktad på dessa förhållanden, men på grund av
mellankommande omständigheter och skäl, för vilka jag omedelbart skall
redogöra, har själva huvudfrågan, arkivvården i Norrland, kommit att få
träda tillbaka för med densamma förenade detaljfrågor.

Olägenheterna av de nu rådande förhållandena ligga i öppen dag. I
första rummet drabba dessa den historiska forskaren eller den, som av
en eller annan anledning önskar tillgodogöra sig de nu spridda lokala
norrländska arkivens bestånd. Hans undersökningar försvåras och hämmas
av den brist på överskådlighet över arkivmaterialet, som ligger i saknaden
av lokal koncentration av de historiska källurkunderna. Men främst
och mest betydelsefullt är, att det nuvarande tillståndet innebär påtagliga
vådor för bevarandet av det kringspridda arkivbeståndet. Riksarkivet har
i sin senaste skrivelse erinrat om de risker för skada genom eld, fukt eller
bristande vård, för vilka de norrländska kyrko-, domsago- och häradsskrivararkiven
ständigt äro utsatta, ävensom påpekat en del fall, då dyrbara
och värdefulla arkivalier gått sin förgängelse till mötes.

Jag har låtit mig angeläget vara att taga närmare kännedom om de lokala
förutsättningarna för vården av vissa arkivalier inom ett begränsat
område. Därvid har jag valt kyrkoarkiven i Härnösands stift. Av de uppgifter,
jag härvid erhållit, framgår, att för en mera betryggande förvaring i
såväl brand- som fuktfria särskilda arkivrum av sten eller betong är sörjt
i 71 församlingar; dock äro i flera av dessa arkivrummen så smått tilltagna,
att de redan nu omöjliggöra hela arkivaliebeståndets förvaring,
varagenom arkivalierna till vissa delar måste förvaras i sakristiorna eller
prästgårdarna. I icke mindre än 12 församlingar hava de uppförda arkivrummen
icke kunnat uttorkas utan fukta alltjämt i betänklig grad; i dessa
arkivrum hava arkivalierna icke kunnat inflyttas utan inrymmas såsom
förut i sakristian eller prästgården. I 4 församlingar äro de använda arkiv -

Departe mentsohefen.

Kungl. May.ts p)''oposition Nr 212.

rummen icke betryggande från brandsynpunkt. Särskilt arkivrum saknas
i icke mindre än 40 församlingar, där arkivalierna måste förvaras antingen
i sakristiorna eller prästgårdarna. Då dessa, antingen båda eller alltid åtminstone
endera, utgöras av träbyggnader, är givetvis brandsäkerheten
icke betryggande. På sina håll, där arkivalierna förvaras i kistor i sakristian,
har fukt åstadkommit ej obetydlig skadegörelse och medfört, att åtminstone
på ett ställe man nödgats under somrarna utlägga arkivalierna
till torkning i den bredvid liggande folkskolan. På vissa ställen har man till
arkivaliernas förvaring anskaffat kassaskåp, men dels kunna dessa ej helt
utestänga fukt, dels äro de otillräckliga att rymma det förefintliga arkivbeståndet.

Så ter sig i stora drag förhållandena beträffande kyrkoarkiven i Härnösands
stift. Det synes mig sannolikt, att de yttre betingelserna för övriga
arkivs förvaring inom stiftet äro i stort sett enahanda, liksom jag anser
mig kunna utgå från att i huvudsak motsvarande, om ej värre förhållanden
äro för handen i fråga om arkivbestånden inom övriga delar av
Norrland.

Det synes mig vara en bjudande plikt att söka åstadkomma en ändring
i dessa förhållanden, och denna ändring torde ej kunna ernås på annat
sätt än i samband med lösandet av arkivfrågan för hela Norrland. Ett
ytterligare uppskov med denna fråga anser jag vara ägnat att medföra
menliga följder, och jag anser därför av största vikt att något snart åt
göres i denna sak, därest icke de spridda norrländska arkiven skola gå
samma öde till mötes, som beklagligtvis redan träffat flera av dessa arkiv
och jämväl många arkiv i övriga delar av Sverige, innan dessa sistnämnda
Llevo omhändertagna av den statliga arkivorganisationen. Jag är därför
fullt ense med riksarkivet i den uppfattning, som ämbetsverket nu senast
gjort gällande, nämligen att huvudsynpunkten i det föreliggande spörsmålet
är en snabb lösning av den norrländska arkivfrågan.

Vad som närmast föranlett dröjsmålet med den norrländska arkivfrågans
avgörande har varit svårighet att fälla utslaget mellan de olika meningar,
som gjort sig gällande i avseende å förläggningsorten för ett blivande
landsarkiv. Det är företrädesvis två orter — Härnösand och Östersund
— som starkast gjort sina speciella synpunkter gällande. Jag anser
mig böra framhålla, att båda orterna företräda ett fullt legitimt intresse.
Båda städerna hava på ett högst erkännansvärt sätt ådagalagt livaktighet
i kulturellt avseende, och ett värdesättande av den ena staden framför
den andra med aktgivande å förefintliga kulturella resurser eller andliga
intressen synes mig vara ytterst vanskligt, för att ej säga omöjligt.
Även andra synpunkter, såsom kommunikationsförhållanden, militära synpunkter,
respektive städers lägen och utvecklingsmöjligheter, synas mig ej
heller böra äga någon avgörande betydelse, helst det torde vara omöjligt

Kunr/l. Maj:ts proposition Nr 212. 69

att även i dessa stycken giva den ena staden ett bestämt företräde framför
den andra i den fråga, det nu gäller.

Norrlands betydande utsträckning och de stora avstånden där liava emel
lertid lett tanken ]>å en i viss mån annan arkivorganisation än som blivit
genomförd i mellersta och södra Sverige. Det bär nämligen befunnits motiverat
och lämpligt att till övervägande upptaga spörsmålet, huruvida
det skulle vara påkallat och möjligt att i stället för den av riksarkivet förordade
indelningen i två arkivdistrikt genomföra en organisation med
fyra arkivdistrikt, koncentrerade kring de fyra residensstäderna Härnösand,
Östersund, Umeå och Luleå. I anslutning till denna tanke gav
Kungl. Maj:t, såsom i det föregående omnämnts, riksarkivet och byggnadsstyrelsen
i uppdrag att utarbeta förslag efter vissa angivna alternativa
linjer. Dessa förslag föreligga nu.

Skäl kunna onekligen anföras för såväl det ena som det andra av dessa
alternativ. Den starkt utpräglade hembygdskänslan och befolkningens på
grund härav växande och berättigade intresse av att på ej alltför långt
avstånd hava tillgång till källorna till bygdens historia tala till förmån
för en uppdelning på ett större antal arkivdistrikt. Häremot står dock det
allmänna intresset av en efter historiska synpunkter och moderna arkivprinciper
ledd koncentration av arkivbeståndet. Ej minst böra vidare de
ekonomiska faktorerna tillerkännas en stor betydelse.

Vid övervägande av samtliga de skäl och synpunkter, som kunna anläggas
på denna fråga, har jag slutligen stannat inför det alternativ, som
även förut vunnit riksarkivets förord, nämligen en begränsning av arkivdistrikten
till endast två. Givet är, att man i så fall kan möta den invändningen,
att det vore ur samma synpunkter mest ändamålsenligt med endast
ett landsarkiv för Norrland. Jag har tagit även denna tanke under noggrant
övervägande, men därvid, såsom jag omedelbart får anledning närmare
motivera, funnit så starka skäl tala för eu fördelning på två arkivdistrikt,
att jag ansett mig böra stanna för en sådan organisation.

Om jag då utgår från denna uppfattning, har jag vidare att pröva, liuru
eu dylik distriktsindelning bör ske och till vilka städer de tänkta arkiven
lämpligen böra förläggas.

Enligt min mening bör man vid bedömande av Norrlands landsarkivfråga
frigöra problemet från jämförelsen mellan de av riksarkivet alternativt
angivna två städerna och i stället söka bedöma frågan helt från
synpunkten av den statsorganisation, varom nu är tal, och den uppgift den
har att fylla. Ser jag saken från denna utgångspunkt, kan jag ej finna
annat än att riksarkivet anlagt ett riktigt betraktelsesätt på frågan. Ett
landsarkiv skall innehålla historiska dokument av olika slag, vilka belysa
en viss landsändas inre utveckling under äldre tider, och det synes mig
naturligt att den historiska synpunkten härvid tillerkännes samma avgö -

Kungl. Maj:ts ■proposition Nr 212.

rande betydelse nu, som den ägt, då det gällt att fastslå landsarkivorganisationen
inom övriga delar av landet.

Såsom riksarkivet erinrat, kan den historiska och kulturella utvecklingen
i Norrland i dess helhet ingalunda sägas hava fortskridit efter en enhetlig
och homogen iitvecklingslinje; två skilda kulturområden — kustbygden
och Jämtlandsbygden med Härjedalen — hava att uppvisa var sin
intressanta historia och i stort sett egenartade kultur, avspeglad i de
ännu bevarade historiska dokumenten och i trots av den moderna utvecklingen
ännu för handen. Detta har också förklarat de lokala motsättningarna
i arkivfrågan. Jag har ej kunnat finna annat än att de
synpunkter, som från de två rivaliserande orterna framförts, äro var för
sig värda att noga övervägas. Med utgångspunkt från det rent historiska
betraktelsesätt, som riksarkivet — såvitt jag kan bedöma — med rätta
anlagt på denna fråga, synes man mig komma till den slutsatsen, att inrättandet
av ett landsarkiv för hela Norrland icke erbjuder en lycklig lösning
av detta spörsmål. Man kommer liksom riksarkivet följdriktigt till
den slutsatsen, att den från alla synpunkter mest ändamålsenliga lösningen
av frågan är anordnande av två arkiv, det ena förlagt till Östersund
och det andra till Härnösand. Ett större arkiv, såsom omfattande det
större kulturområdet, torde under namn av landsarkiv böra förläggas till
Härnösand, och ett mindre, länsarkiv, omfattande det mindre och historiskt
begränsade området, till Östersund. Denna tanke är icke ny. Såsom
framgår av min förut lämnade redogörelse, upptogs den redan av framlidne
riksarkivarien Hildebrand, vilken alternativt räknade med två arkivområden
i Norrland. Tanken har nu återupptagits av riksarkivet och lett
till ett förslag från dess sida. Jag finner nämnda förslag ej endast tillgodose
de lokala önskemålen utan framför allt forskningens, arkivvårdens
och den historiska kontinuitetens fullt berättigade krav.

Ett realiserande av Norrlands arkivfråga, på sätt jag nu angivit, förutsätter
i främsta rummet uppförande av för ändamålet lämpliga byggnader.
Några i statens ägo befintliga för arkivändamål passande byggnader
finnas nämligen icke i Härnösand eller Östersund. Riksarkivet och byggnadsstyrelsen
hava haft i uppdrag att jämväl överväga byggnadsfrågan
och härutinnan framlagt vissa förslag och kostnadsberäkningar. I uppdraget
ingick även att överväga möjligheten att uppföra i respektive städer
byggnader, gemensamma för både landsarkiv och lantmäterikontor.
Alternativa förslag till såväl fristående arkivhyggnader som kombinerade
arkiv- och lantmäteribyggnader hava även av ämbetsverken framlagts.

Vid prövning av frågan har jag funnit att byggnadsfrågan bör bedömas
för varje ort särskilt. Vad först beträffar Härnösand, dit det
stora norrländska landsarkivet skulle förläggas, har staden erbjudit en
tomt, vars läge och beskaffenhet i övrigt synes väl lämpa sig för ändamålet.
Enär 1927 års riksdag allaredan fattat beslut om uppförande i Här -

Kungl. Maj:ts proposition Nr V/V.

nösancl av byggnad för lantmäterikontor, måste givetvis planen på eu för
landsarkiv och lantmäterikontor gemensam byggnad här förfalla. För eu
särskild landsarkivbyggnad i denna stad föreligga vissa skissritningar,
vilka synas mig böra läggas till grund för de mera detaljerade special ritningar,
som äro av nöden, innan beslut fattas om uppförande av byggnaden.
Jag anser, att därest riksdagen godtager den av mig angivna planen
för landsarkivorganisationens utsträckande till Norrland, byggnadsstyrelsen
bör erhålla i uppdrag att i samråd med riksarkivet utarbeta detaljritningar
till ett å den av Härnösands stad erbjudna tomten förlagt landsarkiv
för Norrland. Sedan dylikt förslag avgivits, torde frågan om byggnadsarbetena
och kostnaderna härför böra föreläggas 1929 års riksdag. Då
emellertid medel ej stå till buds för utarbetande av berörda detaljritningar,
synas de nu böra äskas av riksdagen. Jag beräknar för ändamålet ett bebelopp
av 3,500 kronor.

Vad därefter beträffar Östersund, tillåter jag mig hänvisa till vad t. f.
chefen för kommunikationsdepartementet förut denna dag anfört till statsrådsprotokollet
över kommunikationsärenden vid behandling av frågan
om avlåtande av proposition till riksdagen angående nybyggnad för lantmäterikontor
i Jämtlands län; i anslutning till vad han anfört anser jämväl
jag, att arkivfrågan lämpligen bör kombineras med frågan om bere
dande av nya lokaler för länets lantmäterikontor. Det gäller här en arkiv
byggnad av betydligt mer begränsade proportioner, och av ekonomiska
hänsyn finner jag en dylik förening väl försvarad, helst några vägande
erinringar från arkiv- eller lantmäterisakkunnigt håll ej försports. Stadsfullmäktiges
erbjudande av 1906 avser upplåtande av tomt för ett landsarkiv
för samtliga norrländska län. Jag utgår därför från, att ett eventuellt
beslut av riksdagen i denna fråga sker under förutsättning att omförmälda
tomt upplåtes för en för lantmäterikontor och länsarkiv för
Jämtlands län kombinerad byggnad. Efter vad jag tror mig hava anledning
antaga, lärer hinder ej möta för ett dylikt erbjudande från stadsfullmäktiges
sida.

Kostnaderna för den gemensamma byggnaden hava enligt byggnadsstyrelsens
av t. f. chefen för kommunikationsdepartementet refererade yttrande
av den 16 februari 1928 beräknats till 325,000 kronor. I detta belopp
skulle nu, efter vad t. f. chefen för nämnda departement anfört, vardera institutionen
beräknas deltaga med hälften, vadan för länsarkivets del alltså
skulle erfordras 162,500 kronor. Enligt vad jag inhämtat av byggnadsstyrelsen
kan emellertid en del av kostnaderna utan olägenhet skjutas över
till budgetåret 1929—1930. För byggnadsarbeten torde med hänsyn härtill
böra för budgetåret 1928—1929 beräknas ett anslag av 144.000 kronor, vilket
belopp nu bör såsom extra reservationsanslag äskas hos riksdagen.

I sitt utlåtande den 30 november 1927 har riksarkivet även framlagt en
beräkning av de övriga kostnader, som skulle betingas av eu utsträckning

Kungl. Maj:ts proposition Nr 212.

av landsarkivorganisationen till Norrland på sätt jag nu angivit. Beräkningen
av stater och övriga utgifter äro gjorda i anslutning till vad som
gäller för den redan bestående arkivorganisationen; och jag saknar i stort
sett anledning att nu göra någon erinran mot vad här ifrågasatts. Förslag
i sistnämnda hänseenden behöver emellertid, i vad angår länsarkivet i
Östersund, ej föreläggas riksdagen förrän år 1929, då den nya byggnaden
kan beräknas färdig att tagas i bruk först under senare delen av nämnda
år. Vad angår landsarkivet i Härnösand, bör uppenbarligen frågan om
stat och övriga kostnader för detsamma ej upptagas till prövning förrän
beslut fattats om uppförande av byggnad för sådant landsarkiv. Innan
statförslagen och därmed sammanhörande spörsmål föreläggas riksdagen,
lärer dessutom statskontorets yttrande över riksarkivets beräkningar i
denna del böra inhämtas.

Vad slutligen beträffar den norrländska arkivorganisationens praktiska
genomförande torde det ankomma på riksarkivet att med ledning av moderna
arkivprinciper besluta om de verkställighetsåtgärder, som i detta
hänseende äro av nöden. I den mån Kungl. Maj:ts beslut kan erfordras,
bör riksarkivet få i uppdrag att utarbeta de förslag, som påkallas, varefter
Kungl. Maj:t torde få vidare besluta i ämnet.

Den av mig nu för budgetåret. 1928—1929 beräknade sammanlagda kostnaden
— 3,500 kronor till ritningar till byggnad av ett landsarkiv i Härnösand
och 144,000 kronor till uppförande av länsarkivbyggnad i Östersund
__ uppgår till 147,500 kronor. I statsverkspropositionen är, såsom
jag inledningsvis erinrade, under åttonde huvudtiteln för uppförande av
arkivbyggnad i Norrland m. m. beräknad en summa av 108,000 kronor.
Härtill kommer skillnaden mellan det i statsverkspropositionen under
sjätte huvudtiteln för ändamålet beräknade beloppet, 202,000 kronor, och
den av Kungl. Maj:t på förslag av t. f. chefen för kommunikationsdepartementet
nu föreslagna summan, 162,500 kronor, eller alltså 39,500 kronor.
Följaktligen finnas beräknade sammanlagt 147,500 kronor eller samma belopp,
som jag i det föregående föreslagit nu skola äskas hos riksdagen.

Jag hemställer alltså, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att

dels till utförande av specialritningar till en byggnad,
avseende ett till Härnösand förlagt landsarkiv för Gävleborgs,
Västernorrlands, Västerbottens och Norrbottens län
för budgetåret 1928—1929 anvisa ett extra reservationsanslag
av 3,500 kronor;

dels ock — under förutsättning att Östersunds stad utan
ersättning såväl för ändamålet upplåter lämplig tomt som
ombesörjer framdragande till tomtgränsen av vatten-, avlopps-
och belysningsledningar — besluta, att för ett till
Östersund förlagt länsarkiv för Jämtlands län skall i samband
med anordnande av lokaler för lantmäterikontoret i

7:5

Kungl. Maj:ts proposition Nr 212.

nämnda län uppföras en nybyggnad i huvudsaklig överensstämmelse
med företedda, av byggnadsstyrelsen uppgjorda
ritningar, ävensom för detta ändamål bevilja ett
anslag av 162,500 kronor samt därav för budgetåret 1928—
1929 såsom extra reservationsanslag anvisa ett belopp av
144,000 kronor.

Statsrådet Rosén anför härefter:

En lösning av arkivfrågan efter de av föredragande departementschefen
föreslagna riktlinjerna kan icke bliva tillfredsställande för de båda
nordligaste länen, vilkas sammanlagda folkmängd uppgår till 400,000, fördelad
på ett område som omfattar mer än en tredjedel av hela landet. För
Jämtlands län med allenast 136,500 invånare och en areal som är mindre än
en tredjedel av de båda nordligaste länens avses särskild arkivdepå. Enligt
min mening bör Norrlands arkivfråga lösas på så sätt, att en arkivdepå
inrättas i vart och ett av Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens
och Norrbottens län. Jag delar till fullo föredragandens uppfattning att
den starkt utpräglade hembygdskänslan och befolkningens på grund härav
växande och berättigade intresse av att på ej alltför långt avstånd hava
tillgång till källorna till bygdens historia talar till förmån för en sådan
uppdelning, men jag kan icke ansluta mig till den meningen att kravet
på en koncentration av arkivbeståndet efter moderna arkivprinciper skulle
äga sådan betydelse, att en dylik synpunkt bör vara avgörande.

På grund härav kan jag icke biträda det nu föreliggande förslaget.

Statsrådet övriga ledamöter instämma med föredragande
departementschefen och behagar Hans Kungl. Höghet
Kronprinsen-Regenten lämna bifall till vad denne hemställt
samt förordnar, att proposition av den lydelse bilaga
vid detta protokoll utvisar skall avlåtas till riksdagen.

Särskilt

yttrande.

Ur protokollet
7. A. Hedenlund.