Kungl. Maj.ts proposition nr 211 (Proposition 1950:211)

Kungl. Maj.ts proposition nr 211.

Nr 211.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående vissa ändringar
i riktlinjerna för den statliga exportkrediten; given
Stockholms slott den 31 mars 1950.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över handelsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

John Ericsson.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen föreslås att den nuvarande statsgarantien för exportkredit
utbygges att avse även förlustrisk i samband med upprättandet av konsignationslager
utomlands. Syftemålet härmed är att stimulera den svenska
industrien till ökade ansträngningar att finna en marknad för sina varor
i dollarländerna.

Vidare föreslås en utvidgning av redan gällande garantiformer sålunda,
att den maximala garantisatsen sättes till 85 procent även för andra produkter
än dem som härröra från jord- och skogsbruk samt viss stenindustri,
ävensom att varor av utländskt ursprung i särskilda fall må kunna bli föremål
för exportkreditgaranti. En utvidgning av exportkreditgivningen i samband
med svenska entreprenadföretag utomlands ifrågasättes även.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 211.

Kungl. Maj.ts proposition nr 211.

Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å
Stockholms slott den 31 mars 1950.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Sköld, Quensel, Danielson, Vougt,
Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne, Andersson,
Lingman.

Efter gemensam beredning med tillförordnade ministern för utrikes ärendena,
statsrådet Quensel, och chefen för finansdepartementet anmäler chefen
för handelsdepartementet, statsrådet Ericsson, fråga om vissa ändringar i
riktlinjerna för den statliga exportkrediten samt anför därvid följande.

Inledning.

Statsgaranti för exportkredit har här i landet meddelats alltsedan budgetåret
1933/34. Garantien har grundats på tid efter annan av riksdagen
givna bemyndiganden samt av Kungl. Maj :t i enlighet därmed utfärdade
författningar. Dessa bemyndiganden och författningar ha haft växlande innehåll,
särskilt vad avser maximibeloppet av statens sammanlagda betalningsansvar
för lämnade exportkrediter. Prövning och avgörande av frågor
om statsgaranti för exportkredit ankommer på exportkreditnämnden, för
vilken instruktion utfärdats den 26 juni 1933 (nr 430).

Enligt nu gällande bestämmelser (kungörelser den 26 maj 1939, nr 214,
den 19 juni 1942, nr 425, och den 2 april 1948, nr 157) äger exportkreditnämnden
att under tiden till och med den 30 juni 1951 till den svenska
exportens främjande bevilja statsgaranti för den kredit, som av svensk
exportör eller svensk bank eller annan svensk kreditgivare lämnas vid försäljning
till utlandet av inhemska alster av industri, jordbruk eller fiske.
I särskilda fall kan statsgaranti även beviljas för entreprenadarbeten, som
utföras i utlandet i förening med industrileveranser, ävensom för till utlandet
levererade alster av svensk teknisk konsulterande verksamhet, särskilt
då dylik verksamhet kan bliva av betydelse för svensk export. Statsgarantien
må högst avse, att ett belopp uppgående till 75 procent eller, i
fråga om alster av jordbruk eller fiske eller beträffande gatsten eller kantsten,
85 procent av den lämnade krediten kommer att inflyta, eller ock att,
där slutlig förlust å krediten uppstår, av sådan förlust ej mer än 25 procent
eller, i fråga om alster av jordbruk eller fiske eller beträffande gatsten
eller kantsten, 15 procent skall drabba exportören eller kreditgivaren.

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

Garantien, vars närmare omfattning i de särskilda fallen bestämmes av
exportkreditnämnden, må icke avse utebliven betalning av annan anledning
än köpares insolvens eller sådana statliga åtgärder utomlands som allmänt
moratorium, valutaspärr eller dylikt. För beviljad garanti skall den, som
erhåller garantien, erlägga en premie, avpassad med hänsyn till olika inverkande
omständigheter, såsom kredittidens längd, förhållandena i importlandet,
andra förefintliga riskmoment och varans art. Premien skall så beräknas,
att den innefattar bidrag att täcka administrationskostnaderna för
exportkreditnämnden. Beloppet av gällande exportkreditgarantier får ej överstiga
300 miljoner kronor. I beloppet skall inräknas vad exportkreditnämnden
fått utgiva på grund av beviljad garanti, i den mån utbetalningarna icke
täckas av återbetalningar eller av inkomst av premier, sedan kostnaderna
för nämndens verksamhet guldits.

Enligt beslut av 1933 års riksdag skola exportkreditnämndens premieinkomster
överföras till en av riksgäldskontoret förvaltad fond, från vilken
skola täckas såväl förluster å verksamheten som nämndens administrationskostnader.
I den mån fonden icke förslår därtill skall riksgäldskontoret
förskottera medel till utgifterna för verksamheten.

Under tiden fram till utgången av 1949 har exportkreditnämnden utfärdat
garantier för krediter å 981 miljoner kronor, varav statens ansvar omfattat
629,5 miljoner kronor. Den 31 december 1949 voro garantier utelöpande
avseende krediter å 166,2 miljoner kronor, varav statens garanti omfattade
99,7 miljoner kronor, medan garantier utlovats men ännu ej tagits
i anspråk för krediter å 9,6 miljoner kronor med ett garantibelopp å 7,i
miljoner kronor. Den sammanlagda premieinkomsten har uppgått till 19,2
miljoner kronor, vartill kommit inkomst ä räntor å 0,2 miljon kronor. Utbetalningar
för skadefall — skadefall å finska garantier, för vilka nämnden
jämlikt beslut av 1946 års lagtima riksdag erhållit täckning ur fonden
för kreditgivning till utlandet genom utbetalning av riksgäldskontoret, ej
inräknade — uppgingo till 16,3 miljoner kronor, varav 7,8 miljoner kronor
kunnat återvinnas, innebärande nettoutbetalningar å 8,5 miljoner kronor.
Omkostnaderna för nämndens verksamhet uppgingo till 1,3 miljon kronor.
Mot nämndens ansvarsskyldighet för utfärdade garantier den “/u 1949
å 99,7 miljoner kronor svarade alltså en behållning å 9,6 miljoner kronor.

Vid flera tillfällen ha under hand från näringslivets sida — bland annat
under överläggningarna inom samarbetsorganet för export- och produktionsökning
som under statsråden Skölds och Ericssons ledning kontinuerligt
dryftar aktuella näringslivsfrågor — önskemål framförts om vidgade
möjligheter att erhålla statlig exportkreditgaranti. Med anledning härav har
inom handelsdepartementet utarbetats en promemoria rörande eventuell
utbyggnad av exportkreditgarantigivningen.

Över promemorian ha utlåtanden inhämtats från statskontoret, kommerskollegium,
fullmäktige i riksbanken, fullmäktige i riksgäldskontoret
samt exportkreditnämnden (två utlåtanden). Kommerskollegium har till
sitt utlåtande fogat yttranden från Stockholms handelskammare, handels -

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

kammaren i Göteborg, Skånes handelskammare, handelskammaren i Gävle,
Sveriges allmänna exportförening, Sveriges hantverks- och småindustriorganisation
samt Kooperativa förbundet. Exportkreditnämndens sista utlåtande
har avgivits sedan ytterligare material till ämnets belysning blivit tillgängligt
genom att nämndens direktör i England haft tillfälle studera det
brittiska exportkreditsystemet.

Promemorians innehåll.

1 promemorian framhålles, att systemet med statliga exportkreditgarantier
tillkommit i syfte att genom stimulans åt exporten främja sysselsättningen
inom landet. Efterhand hade emellertid garantierna fått betydelse
för exporten även ur andra synpunkter. Systemet med exportkreditgarantier
hade sålunda icke minst mot bakgrunden av de osäkra valutaförhållandena
på den internationella marknaden kommit att utgöra ett av de mera värdefulla
medlen att främja exporthandeln. Mot bakgrunden härav hade det i
dagens läge synts naturligt att pröva möjligheterna att genom vissa ändringar
av gällande bestämmelser om exportkreditgarantier ytterligare öka
betydelsen av detta stöd åt exporten. I särskild grad hade det därvid synts
angeläget att beakta möjligheterna att öka exporten till de s. k. hårdvalutaländerna.
Exporten till dessa marknader krävde ofta större arbete och vore
förenad med särskilda risker, medan vinstmarginalen i regel bleve mindre
än vid export till mjukvalutaländer. Kunde genom ändring av exportkreditbestämmelserna
riskerna i någon mån elimineras, skulle därigenom enligt
promemorian en stimulans kunna ges exporten till hårdvalutaländerna.

Förslag framföres i promemorian om statlig garanti mot förlustrisker
i samband med upprättandet av konsignationslager
utomlands. Såsom skäl härför anföres, att det i stor utsträckning
visat sig erforderligt för exportörer, som ville upparbeta en mera
omfattande export på Amerikas förenta stater eller vissa andra hårdvalutaländer
av framför allt konsumtionsvaror, att upplägga lager i ifrågavarande
land, varifrån prompt leverans kunde ske. Därigenom finge vederbörande exportörer
i allmänhet möjlighet att mera effektivt konkurrera med de inhemska
tillverkarna och exportörerna från andra länder. En dylik lagerhållning
vore emellertid kapitalkrävande. Kostnaderna vore nämligen ofta avsevärda,
då lagren för att kunna fylla sin funktion måste vara stora, varigenom även
risk för förlust på lagerhållningen uppkomme. Staten hade redan på skilda
sätt visat sitt intresse för en ökning av exporten på Amerikas förenta stater.
Det låge helt i linje med dessa strävanden, om man genom att stödja en tillfredsställande
lagerhållning kunde underlätta möjligheterna att bättre än
hittills bedriva försäljningsverksamhet på detta land. De hittillsvarande
exportkreditformerna, som erbjudit skydd mot köparnas insolvens och
mot valutasvårigheter, hade i praktiken saknat betydelse för utvecklingen
av exporten på Amerikas förenta stater och andra hårdvalutaländer. Ett

Kungl. Maj.ts proposition nr 211.

skydd mot förluster å konsignationslager — på grund av opåräknade marknadsändringar
eller av andra skäl — skulle däremot i många fall främja
sådan export, samtidigt som garantisystemet skulle medföra större möjligheter
för exportörerna att erhålla bankkrediter. I första hand borde garantien
avse lagerhållning i Amerikas förenta stater. Enär det kunde finnas önskvärt
att genom stimulans till ökad lagerhållning stödja svensk export även
på vissa andra hårdvalutaländer, borde emellertid någon begränsning till
lagerhållning i Förenta staterna icke ske, utan det borde ankomma på exportkreditnämnden
att enligt sina allmänna direktiv och med beaktande av
aktuella valutasynpunkter bedöma varje enskild framställning för sig. Det
nya exportstödet, vars verkningar för närvarande vore svåra att bedöma,
borde lämnas med försiktighet och urskillning. Det finge dock icke hållas
inom så snäva gränser, att den åsyftade stimulansen till ökad lagerhållning
utomlands förfelades.

Garantien skulle enligt promemorian kunna fastställas till viss procent av
exportvarornas erfarenhetsmässigt eller på annan väg beräknade cifvärde,
alltså exklusive vinstmarginal och kostnader för lagerhållning och dylikt.
Lämpligen syntes den böra utgå med samma procentsats som för övriga
former av exportkreditgaranti. I fråga om varornas art eller ursprung borde
samma eventuella restriktioner gälla. Regelmässigt syntes denna garanti
böra gå ut på att en viss procent av det godkända cifvärdet komme att inflyta.
De närmare grunder, efter vilka cifvärdet skulle beräknas, liksom övriga
villkor i fråga om garantiens omfattning, garantitid m. in. borde exportkreditnämnden
få bestämma. Varje garanti av nu nämnt slag borde föregås
av en noggrann prövning, som övertygade nämnden, att varan i fråga om såväl
kvalitet som pris vore konkurrenskraftig på ifrågavarande utländska
marknad. Sådana förluster, som man kunde skydda sig mot genom vanlig
försäkring eller som vore beroende av exportörens åtgärder, skulle icke
inbegripas i garantiåtagandet.

En förebild för detta exportstöd funnes i England, där exportörerna numera
kunde erhålla garanti mot förluster på lagerhållning i Amerikas förenta
stater. Exportstödet vore därvid begränsat till 50 procent av den faktiska
förlusten.

I promemorian föreslås vidare, att möjlighet skall öppnas att lämna exportkreditgaranti
även vid försäljning av icke inhemska
alster. Det framhålles, att enligt nu gällande bestämmelser
garanti icke kan lämnas beträffande transitogods och icke heller beträffande
importerade, inom landet bearbetade produkter, där bearbetningen är så
begränsad att produktionen i fråga icke skäligen kan betecknas som inhemsk.
I praktiken hade dock exportkreditgaranti meddelats för åtskilliga
traditionella svenska exportvaror, oaktat det i Sverige tillkomna förädlingsvärdet
icke varit väsentligt i förhållande till det slutliga utförsäljningsvärdet.
Det hade många gånger varit svårt att fastställa, om en vara vore att
anse som inhemsk eller icke. Både med hänsyn härtill och till strävandena
att främja svensk exporthandel på hårdvalutaländer skulle det enligt pro -

Kungl. Moj.ts proposition nr 211.

memorian otvivelaktigt vara av värde, om exportkreditnämnden bereddes
möjlighet att — där ur sysselsättnings- eller valutasynpunkt särskild anledning
funnes föreligga — pröva och eventuellt bevilja gjorda framställningar
om exportkreditgaranti oavsett varans ursprung. Detta skulle bland annat
innebära, att även transitoaffärer, i den mån de bedömdes fördelaktiga för
landet, skulle kunna bli föremål för statlig exportkreditgaranti i likhet med
vad fallet vore bland annat i Nederländerna och Storbritannien.

Promemorian behandlar även frågan om den procentuella
storleken av exportkreditgarantierna. Det erinras härvid
om att enligt nuvarande bestämmelser statsgarantien må avse inflytandet av
högst 85 procent av den lämnade krediten vid export av alster av jordbruk
eller fiske eller av gatsten eller kantsten och 75 procent vid export av inhemska
andra varuslag, alternativt att garantien må avse högst 85 respektive
75 procent av uppkommande förlust. Enligt promemorian vore det tveksamt
om i dagens läge anledning funnes att upprätthålla skillnaden mellan
å ena sidan jordbruk, fiske och viss stenindustri och å andra sidan övrig
industri. Det hörde för övrigt till undantagsfallen, att exportkreditnämnden
gått med på maximal garantigivning. Anledningen härtill hade varit, att
nämnden velat undvika att genom långtgående garantigivning borttaga det
incitament för exportören att noggrant överväga de med en exportaffär förbundna
riskerna, vilket vore för handen, så länge den statliga garantien
icke vore större än att en förlust på affären i fråga medförde en kännbar
återverkan även för exportörens egen del. En generell begränsning av maximigarantisatsen
till 85 procent skulle emellertid enligt promemorian i dagens
läge — med dess successivt skärpta konkurrens och alltfort bestående
svårigheter att nå balans i handeln med hårdvalutaländerna — innebära
vissa fördelar icke minst för hantverk och småindustri. Exportkreditnämnden
finge därigenom möjlighet att efter prövning i de enskilda fallen med
hänsyn till värdet av exporten ur sysselsättnings- och valutasynpunkt och
under hänsynstagande till konkurrensförhållanden, vinstmarginal m. m.
öka garantigivningen, där så funnes skäligt, till angivna procentsats. Man
kunde emellertid enligt promemorian utgå från att nämnden i regel komme
att begränsa garantigivningen till lägre procentsats än den maximala.

Inom ramen för nu gällande bestämmelser föreslås en utvidgning
av garantigivningen i samband med entreprenadarbeten
utomlands. Det framhålles, att dylika garantier hittills enligt
exportkreditnämndens praxis ej fastställts till högre belopp än som motsvarat
värdet av i samband med entreprenaden levererade svenska varor och
tjänster. Det kunde emellertid enligt promemorian ifrågasättas om icke vid
garantigivningen hänsyn i viss utsträckning skulle kunna tagas även till värdet
av varor av utländskt ursprung, som inginge i varuleveranserna i samband
med en sådan entreprenad, detta med hänsyn till det betydande valutabelopp,
som en dylik entreprenadverksamhet kunde tillföra landet även i det
fall, att material från tredje land i stor utsträckning utnyttjades för verksamheten.
Skäl syntes enligt promemorian tala för att frågan om en dylik

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

utvidgning av garantien borde bedömas från fall till fall under hänsynstagande
till betydelsen av verksamheten ur svensk sysselsättningssynpunkt,
till de olika slag av valutor, som erhölles och som erfordrades för inköp i
tredje land, till den betydelse, som entreprenadarbetet i fråga kunde tillerkännas
för främjandet av Sveriges export på längre sikt till ifrågavarande
land etc.

Slutligen anföres i promemorian, att den i det föregående ifrågasatta utvidgningen
av den statliga exportkrediten givetvis kunde komma att avsevärt
öka statens betalningsansvar. Det av riksdagen för tiden fram till den
1 juli 1951 medgivna maximibeloppet för exportkreditgarantierna, 300 miljoner
kronor, torde dock enligt promemorian förslå för att tillgodose även
de nya garantiönskemålen. Någon ökning av nyssnämnda maximibelopp föreslås
därför icke.

Yttranden.

Förslaget om statlig garanti mot förluster i samband
med lagerhållning utomlands avstyrkes av statskontoret.
Såsom skäl härför åberopar ämbetsverket, att vid beviljande av sådan
garanti närmare hållpunkter skulle helt saknas för bestämmande av vederbörande
lagers värde. Ett ianspråktagande av garantien skulle vidare
bliva avhängigt av exportörens egna åtgärder. Riskens omfattning kunde
därför knappast i förväg bedömas och vore följaktligen icke heller försäkringsbar.
Därest i rådande valutapolitiska läge statligt stöd skulle anses påkallat
i syfte att underlätta lagerhållningen utomlands, syntes enligt statskontorets
mening detta böra komma till stånd i form av subvention, exempelvis
genom anslag ur handels- och sjöfartsfonden.

Kommerskollegium anför vissa betänkligheter mot en statlig garantigivning
avseende lagerhållning i utlandet. Bland annat framhåller kollegium,
att det vore svårt att inom en statlig myndighet inrymma erforderlig sakkunskap
och branschkännedom samt att en ökning av den administrativa
apparaten komme att bli nödvändig. Det kunde också enligt kollegium diskuteras,
om det i princip vore tillrådligt, att man från det allmännas sida i här
ifrågavarande omfattning övertoge risker, som vore förknippade med exporten,
och därigenom berövade den kommersiella samfärdseln en viktig
regulator. Oaktat de anförda betänkligheterna av principiell och praktisk
art syntes det dock kollegium önskvärt, att man i dagens läge sökte finna
en form för stöd åt exporten i förevarandc hänseende. Särskilt syntes det
kollegium vara av intresse att beakta de engelska förebilderna på området
och utnyttja de erfarenheter, som där vunnits. Enligt kollegii mening borde,
förslagsvis genom exportkreditnämndens försorg, en närmare undersökning
företagas av de olika alternativ, som kunde ifrågakomma, och intresserade
instanser därefter få tillfälle att överväga den närmare utformningen av nu
ifrågavarande garantigivning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

Riksbanksfullmäktige anse det uppenbart, att en utvidgning av garantigivningen
till att avse lagerhållning i utlandet kunde medföra avsevärda förlustrisker
för staten och skulle ställa exportkreditnämnden inför nya arbetsuppgifter
av delvis myckel komplicerad natur. I avsaknad av närmare utredning
angående möjligheterna att åstadkomma en tillfredsställande kontroll
över att väsentliga förluster icke åsamkas det allmänna anse sig fullmäktige
icke på basis av föreliggande uppgifter kunna tillstyrka nu ifrågavarande
förslag. I allt fall syntes det fullmäktige sannolikt att garantiens
procentuella storlek i förhållande till varuvärdet i praktiken måste sättas
avsevärt under maximum för att bibehålla säljarens intresse att själv uppnå
en tillfredsställande avveckling av lagret.

Riksgäldsfullmäktige avstyrka likaledes en statlig garanti för lagerhållning
utomlands. Vad anginge önskemålet att underlätta exporten på hårdvaiutaländerna
finge man enligt fullmäktige icke bortse från den väsentliga
stimulans åt exporten, som kronans devalvering inneburit. Det syntes fullmäktige
tvivelaktigt, om någon större ökning av exporten kunde ernås genom
en statlig garanti för viss lagerhållning i utlandet. I de fall, då utländsk
marknad söktes för en verkligt konkurrenskraftig vara, borde som regel
exportören själv eller hans kreditgivare stå den risk som en därför erforderlig
lagerhållning kunde innebära; någon statlig kreditgaranti skulle då
ej erfordras. I andra fall åter syntes det med hänsyn till de då föreliggande
relativt höga riskerna icke vara ett statens intresse att lämna särskilt exportstöd.
Den restriktiva politik, som hittills förts och väl även i fortsättningen
komrne att föras av exportkreditnämnden i fråga om exportkreditgarantier,
syntes även i och för sig verka som en spärr mot alla mer riskfyllda
engagemang. Enligt fullmäktiges uppfattning skulle sålunda effekten
av en utökad kreditgarantigivning i förevarande hänseende komma att i
praktiken visa sig ganska ringa.

Exportkreditnämnden avstyrkte i sitt första utlåtande förslaget om garanti
i samband med lagerhållning utomlands. Avstyrkandet motiverades
med att den föreslagna arten av exportkreditgaranti till sin natur vore helt
skiljaktig från hittills förekommande garantiformer så tillvida som garantien
icke anknöte till något försäljningsavtal utan till ett försäljningsvärde,
som vore beroende av faktorer, över vilka exportören själv hade inflytande.
Huruvida förlust komme att uppstå på lagerhållningen berodde i ej ringa
grad på exportörens skicklighet som försäljare och man finge ej heller bortse
itrån att en exportör kunde frestas utnyttja lagerhållningen i spekulativt
sytte. Stor uppmärksamhet måste också ägnas frågan om vad som skulle
anses konstituera förlust och när sådan förlust skulle anses ha uppkommit,
vilket problem tekniskt sett vore ytterst svårlöst. Det syntes nämnden uppenbart
att en garanti från statens sida som från exportören avlyfte en större
eller mindre del av sådana risker, som i stor utsträckning berodde på exportörens
eget handlande, vore en form av exportstöd som krävde särskild försiktighet,
varför nämnden ansåge sig nödgad avstyrka garantigivning avseende
lagerhållning på sätt denna föreslagits. Det vore emellertid enligt nämn -

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

dens uppfattning angeläget att på olika sätt stödja exporten till hårdvalutaländerna
och nämnden ifrågasatte med hänsyn härtill om icke anledning
förelåge att genom undersökningar i England, där systemet med garantigivning
för lagerhållning i Förenta staterna under någon tid prövats, söka vinna
praktiska hållpunkter för en godtagbar lösning av nu förevarande spörsmål.

Sedan nämndens verkställande direktör hos Export Credits Guarantee
Department i London inhämtat kännedom om de garantiformer, som denna
institution utarbetat i ändamål att effektivt främja utvecklingen av handeln
med Amerikas förenta stater och Canada, har emellertid nämnden i sitt
andra utlåtande uttalat, att det engelska systemet syntes ägnat att tjäna som
ledning för svensk statlig exportkreditgarantigivning i liknande former. Detta
system syntes nämligen icke bryta med de principer om självrisk för exportören
och dennes ansvar för egna åtgärder, vilka varit grundläggande för
utformningen av svenska exportkreditgarantier, och ägde därjämte en förhållandevis
försäkringsmässig karaktär. Systemet kännetecknades vidare
av en logisk uppbyggnad, omfattande hela ledet av försäljningsstimulerande
åtgärder, tjänliga som incitament till en utvidgad export till dollarländerna.
Samtidigt tillgodosåge det garantigivarens intresse att garantitagaren gjorde
vad på honom ankomme för att utnyttja alla förefintliga exportmöjligheter,
varigenom garantigivningens ändamål nåddes och samtidigt den med garantigivningen
förbundna risken nedginge. Systemet omfattade sålunda garanti
mot förlust i samband med dels marknadsundersökningar, dels annonskampanjer
och andra åtgärder för marknadsbearbetning dels ock lagerhållning.
Garantien kunde avse antingen enbart någon av riskerna eller samtliga
risker. Garantiens giltighet vore beroende av att garantitagaren fullföljde
framkomna förslag till exportfrämjande åtgärder och fullgjorde inkommande
order. I den mån försäljning skedde, minskades det belopp, vilket garantien
ursprungligen omfattat. Vidare lämnades, då detta vore erforderligt för
finansiering av lagerhållning, garanti gentemot kreditgivande bank med regressrätt
gentemot exportören för det belopp, som icke vore täckt genom
garantigivning till förmån för denne. Nämnden har förklarat sig sakna
möjlighet att utan ytterligare undersökning med säkerhet bedöma, huruvida
särskilda problem kunde vara för handen med avseende på den svenska
exporten samt vilka förhållanden i Amerikas förenta stater och Canada
som kunde påverka garantigivningen. Nämnden har emellertid tillstyrkt,
att frågan om införande av garantigivning i anslutning till det engelska, relativt
omfattande systemet underkastades en närmare undersökning med hänsynstagande
till såväl de särskilda behoven i fråga om garantigivningen som
de principer för riskfördelning mellan garantigivare och garantitagare, vilka
nämnden hittills upprätthållit. Enligt nämndens mening kunde den åsyftade
garantigivningen bli ett värdefullt stöd för främjande av hårdvalutaexporten.
Nämnden vore därför beredd att för sin del och inom ramen för de befogenheter,
som nämnden hade eller kunde komma att ytterligare tilldelas,
medverka till ett realiserande av ifrågavarande garantigivning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 211.

Stockholms handelskammare anför, att vid garanti mot förluster å konsignationslager
statens ansvar bleve i väsentlig grad beroende på åtgärder
av säljaren. Riskerna kunde icke på förhand objektivt mätas och fastställas.
Enligt handelskammarens mening vore det över huvud principiellt felaktigt,
att staten engagerade sig i en verksamhet för övertagande av risker, som
hänförde sig till försäljningsmöjligheterna för eu vara. Tekniskt svårlösta
problem komme dessutom i stor utsträckning att uppstå. Dessutom förutsattes
en löpande kontroll av lagret, varigenom varorna skulle fördyras. Enligt
kammarens uppfattning hade för övrigt varken exportkreditnämnden
eller någon annan institution möjlighet att bedöma olika varors konkurrenskraft
i fråga om pris och kvalitet. Riskerna att lägga upp konsignationslager
av varor utan inarbetad marknad finge icke heller underskattas. Av
nu anförda skäl har handelskammaren icke ansett sig kunna tillstyrka promemorians
förslag rörande exportkreditgaranti mot förluster på konsignationslager.
Inga åtgärder borde enligt kammaren vidtagas, innan en undersökning
gjorts, hur man i England utformat det statliga stödet för uppläggning
av konsignationslager i utlandet.

Handelskammaren i Göteborg ställer sig tveksam till förslaget och förordar
ytterligare undersökning, innan åtgärder vidtagas.

Skånes handelskammare ansluter sig i princip helt till den i promemorian
framförda uppfattningen om behovet att främja den på hårdvalutaländerna
inriktade nya exporten. Handelskammaren framhåller, att det kunde vara
tveksamt, huruvida det vore lämpligt att utvidga garantisystemet till ett så
riskfyllt område som lagerhållning utomlands. Då emellertid exportkreditgarantigivningen
hittills skötts både försiktigt och med gott resultat, vill
handelskammaren icke motsätta sig, att även denna nya garantiform försöksvis
prövas. Kammaren understryker samtidigt angelägenheten av att
garantiprövningen sker med ingående kännedom om utslagsgivande produktions-
och marknadsfaktorer.

Handelskammaren i Gävle tillmäter förslaget rörande lagerhållningsgaranti
särskild vikt. Handelskammaren säger sig bland annat från firmor,
som i Amerikas förenta stater funnit avsättning för svenska artiklar, ha
erfarit att försäljningen i väsentlig grad skulle befrämjas om firmorna till
sin disposition ägde tillräckligt lager av varor, så att omedelbar leverans
kunde verkställas efter order. Enligt handelskammarens mening kunde nu
ifrågavarande utbyggnad av exportkreditgarantisystemet anses ligga i linje
med andra av staten träffade åtgärder för befrämjande av exporten till
Amerikas förenta stater. En viss kontroll vore emellertid önskvärd, så att
endast för svensk industri och vederbörande företag representativa och
kuranta artiklar inbegrepes i garantierna.

Exportföreningen understryker behovet av lagerhållning utomlands och
tillstyrker garantigivning mot förluster på konsignationslager. Föreningen
framhåller, att upparbetandet av en marknad för svenska exportvaror —
utom vissa stapelvaror — i hårdvalutaländer förutsatte ett avsevärt risktagande
med i allmänhet mycket blygsamma vinstmöjligheter för den en -

Kungl. Maj.ts proposition nr 211.

skilde exportören. Vad anginge Amerikas förenta stater hade enligt föreningen
vårt land knappast en upparbetad marknad annat än i vad avsåge
cellulosa, tidningspapper, sulfitomslagspapper samt vissa slag av specialstål
vartill dock på sistone kommit en avsevärd export av järnmalm. I övrigt
gällde det, med obetydliga undantag, att upparbeta en helt ny marknad
i Amerikas förenta stater för därstädes okända produkter av den svenska
verkstadsindustrien, träbearbetningsindustrien och diverse andra industrier.
Med hänsyn till den utomordentligt hårda konkurrens, som gjorde sig gällande
på den amerikanska marknaden från den inhemska industriens sida
och från andra europeiska länder, vore det uppenbarligen nödvändigt att en
särskild stimulans erbjödes den nya exporten, därest våra myndigheter av
valutapolitiska eller andra skäl funne det angeläget att denna inom måttlig
tid skulle komma till stånd i större utsträckning. Å andra sidan vor''e det
uppenbart, att man icke finge sträcka sig så långt i garantigivningen att
möjlighet öppnades till spekulationsaffärer på det allmännas bekostnad.
Bestämmelserna borde lämpligen göras så rymliga, att de gåve exportkreditnämnden
möjlighet att anpassa garantigivningen efter skiftande förhållanden,
varvid det borde få ankomma på nämnden att, alltefter det aktuella
behovet av hårdvalutor, skärpa eller minska kravet på självrisk för exportören
vid lämnandet av lagergarantier. I fråga om konstruktionen av
garantigivningen anför föreningen följande:

Såsom bas för garantigivningen synas närmast uppställa sig tre möjliga
alternativ:

1. Exportörens självkostnader för varan fritt fabrik ökat med transportoch
försäkringskostnader samt tull- och lagringsutgifter.

2. Varans normala exportvärde fob svensk hamn ökat med transport- och
försäkringskostnader samt tull- och lagerutgifter jämte skäliga försäljningskostnader
på platsen.

3. Varans på basis av tidigare försäljning till marknaden eller eljest beräknade
utförsäljningspris å marknaden ifråga.

Exportföreningen vill för sin del föreslå, att möjlighet författningsenligt
lämnas öppen för garantigivning i alla dessa tre alternativa fall, varvid föreningen
emellertid av praktiska skäl vill förorda alternativen 2 och 3. Av
dessa synes alternativ 3 vara att föredraga. Avgörande för exportörernas
inställning torde bliva icke minst den procentsats, som i de olika fallen må
av nämnden tillämpas vid garantigivningen.

För att exportören skall kunna använda de på lager exporterade varorna
såsom underlag för banklån bör garanti kunna lämnas även till långivande
bank, varvid Exportkreditnämnden uppenbarligen bör tillerkännas regressrätt
gentemot exportören med de modifikationer, som kunna härledas ur
eventuellt av honom tecknad särskild exportkreditgaranti.

Exportföreningen framhåller därjämte, att den brittiska garantigivningen
avsåge icke endast förlust i samband med lagerhållning i utlandet utan
även kostnader för marknadsundersökningar samt reklam in. in. Enligt föreningens
mening vore det angeläget att den svenska lagstiftningen utformades
på sådant sätt att exportkreditnämnden finge möjlighet att på villkor,
som syntes böra utformas först efter närmare undersökning, lämna garan -

Kungl. Maj.ts proposition nr 211.

tier för viss del även av förluster härrörande ur sådan exportförsäljningsverksamhet.

Sveriges hantverks- och småindustriorganisation stödjer tanken på ett
garantisystem gentemot förluster på konsignationslager samt framhåller,
att en kapitalkrävande lagerhållning även vore behövlig för de smärre exportörerna.
Enligt organisationen vore det av stor vikt, att garantisystemet
gåve ökade möjligheter för exportörerna att få bankkrediter i ett så tidigt
skede som möjligt.

Kooperativa förbundet anför att en utvidgning av garantigivningen till
att omfatta även lagerhållning i andra länder och då särskilt Amerikas förenta
stater under nuvarande förhållanden kunde anses ändamålsenlig och
sammanfalla med exportkreditnämndens uppgift. Vid lämnandet av garanti
borde nog som regel krävas, att den svenske lagerhållaren i Förenta staterna
förvissar sig om att kunna sälja någon del av den lagrade varan omedelbart
och ha utsikt till en fortgående försäljning, som motiverade lagerhållning. Det
synes förbundet vara en lämplig åtgärd, när det nu är fråga om att stimulera
exporten till USA, att exportkreditnämnden erhåller rätt att garantera ersättning
för den förlust en svensk lagerhållare kan vållas inom ramen för maximigränsen
som i fråga om garanti för lagerhållning säkerligen av nämnden
måste komma att begränsas till högst 50 procent av varornas värde.

Förslaget att exportkreditgaranti skall kunna lämnas
även för icke inhemska alster har lämnats utan erinran
av statskontoret. Ämbetsverket förutsätter emellertid, att ett utvidgat
bemyndigande icke komme att utnyttjas i andra fall än då hårdvaluta erhölles
för vara, som importerats för mjukvaluta.

Kommerskollegium har tillstyrkt ifrågavarande förslag. Med hänsyn särskilt
till nödvändigheten att öka exporten mot dollar finna även riksbanksfullmäktige
det önskvärt, att exportkreditnämndens befogenheter icke äro
alltför begränsade. Ur dessa synpunkter förefaller det riksbanksfullmäktige
som om några vägande invändningar icke kunde riktas mot förslaget att
exportkreditgaranti skulle kunna lämnas även för icke inhemska alster,
eftersom man borde kunna förutsätta, att nämnden vid handläggningen av
ärendena noga avvägde risker och fördelar.

Riksgäldsfullmäktige avstyrka däremot nu ifrågavarande utbyggnad av
exportkreditgarantigivningen, enär fullmäktige på grundval av det föreliggande
materialet ej ansett sig kunna bedöma i vad mån ändringen skulle
kunna bidraga till en ökning av vår export och något större behov av utbyggnaden
icke såvitt visats förelåge.

Exportkreditnämnden tillstyrker förslaget. Garantigivning i samband
med försäljning av varor av utländskt ursprung borde dock enligt nämndens
uppfattning förekomma endast då försäljningen ur handels- eller valutapolitiska
synpunkter frainstode som särskilt önskvärd, framför allt
då den vore ägnad tillföra landet dollar eller annan hårdvaluta.

Nu ifrågavarande förslag tillstyrkes vidare av Stockholms handelskammare.
Även Skånes handelskammare anser förslaget förtjänt att prövas,
under det att Handelskammaren i Gävle ställer sig tveksam till detsam -

Kungl. Maj.ts proposition nr 211.

ma, enär dess förverkligande enligt kammarens uppfattning skulle förrycka
syftet med exportkreditgarantierna. Det kunde dessutom enligt kammaren
bland annat befaras, att rena transitovaror, för vilka exportkredit beviljades,
erhölle sken av att vara av svensk tillverkning, varigenom svenska
varors renommé kunde bli lidande.

Exportföreningen tillstyrker förevarande förslag och icke heller Sveriges
hantverks- och småindustriorganisation vill motsätta sig detsamma under
förutsättning att bestämmelserna tillämpas så, att de icke kunna skada
svenska producenter.

Kooperativa förbundet anser, att till inhemska alster böra räknas varor,
som tillverkats inom landet av utländska råvaror, även om produktionskostnaderna
icke äro av den storleksordningen, att de väsentligen utgöra
varans produktionsvärde. Önskemålet om exportkreditgaranti för transitoaffärer
ställer sig förbundet icke helt avvisande till. Sådana affärer måste
enligt förbundet vara bedömningsfall.

Förslaget om en generell höjning av maxim igarantien
till 85 procent biträdes icke odelat av statskontoret som förklarar
sig icke ha blivit övertygat om lämpligheten av en generell höjning
av maximigarantisatsen till 85 procent av kreditbeloppet. Ämbetsverket förordar
dock, att exportkreditnämnden erhåller bemyndigande att, då särskilda
skäl föranleda därtill, medgiva garantier upp till 85 procent av kreditbeloppet
även i fall maximigränsen eljest vore 75 procent.

Kommerskollegium finner det tveksamt, om den föreslagna höjningen av
maximigarantien verkligen erfordras. Enligt kollegii mening vore det angeläget
att behålla det incitament för exportören till noggrant övervägande
av riskerna, som låge däri, att exportkreditgarantien icke vore större än att
en förlust medförde en kännbar återverkan även för exportörens egen del.

Den föreslagna höjningen av maximigarantien lämnas utan erinran av
riksbanksfullmäktige men avstyrkes av riksgäldsfullmäktige. Härvid åberopa
vederbörande fullmäktige samma skäl som de anfört för sin inställning
till förslaget om uppmjukning av bestämmelserna rörande varans ursprung.

Exportkreditnämnden biträder förslaget. Enligt nämndens mening borde
dock någon ändring av hittillsvarande praxis rörande garantiprocentsatsens
höjd i regel icke ifrågakomma, utan den vanliga garantiprocentsatsen alltjämt
understiga nuvarande maximum. Det funnes emellertid fall då en
högre garantiprocentsats kunde vara motiverad. Med hänsyn till att konkurrensen
på hårdvalutaländerna i regel vore betydligt större än på andra
marknader, varav följde lägre vinstmarginal, kunde det sålunda ur privatekonomiska
synpunkter ställa sig mindre fördelaktigt för en exportör att
sälja till ett hårdvalutaland, men i den mån denna olägenhet kunde uppvägas
genom exportkreditgaranti upp till 85 procent, borde möjlighet för
en garantigivning intill denna gräns stå öppen för alla varuslag. Nämnden
framhåller dock samtidigt, alt en garantigivning av denna höjd, särskilt
som den komme att avse insolvensrisk hos köparen, skulle vara förenad
med ej oväsentligt ökad risk, och att den endast syntes höra ifrågakomma

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

då försäljningen ur valutasynpunkt vore särskilt önskvärd och kreditgivningen
ined hänsyn till inhämtade soliditetsupplysningar tedde sig befogad.

Stockholms handelskammare tillstyrker förslaget och även Skånes handelskammare
finner detsamma värt att pröva. Handelskammaren i Gävle
tillstyrker ävenledes.

Exportföreningen finner med hänsyn såväl till den numera allmänt minskade
vinstmarginalen vid export som speciellt med tanke på de svårarbetade
hårdvalutamarknaderna detta förslag vara välbetänkt. Föreningen föreslår
i detta sammanhang att i författningen om exportkreditgarantier enahanda
maximala procentsatser fastställas beträffande varje form av garantigivningen,
så att nämnden får tillfredsställande möjligheter att anpassa
densamma efter skiftande förhållanden.

Även Sveriges hantverks- och småindustriorganisation samt Kooperativa
förbundet tillstyrka förevarande förslag.

I anledning av vad som anförts i promemorian rörande exportkreditgarantigivning
i samband med entreprenadarbeten
utomlands förordar statskontoret stor försiktighet i fråga om
eventuell uppmjukning av hittillsvarande praxis beträffande garantigivningen
i samband med entreprenadarbeten. Såsom skäl härför åberopar ämbetsverket
de svårbedömbara riskerna på området och den omständigheten
att större delen av de på garantigivningen hittills uppkomna förlusterna
hänfört sig till entreprenadverksamhet.

Kommerskollegium anser svensk entreprenadverksamhet utomlands vara
av betydelse för Sverige och tillstyrker därför promemorians förslag i denna
del.

Riksgäldsfullmäktige avstyrka förslaget, enär något större behov av detsammas
genomförande icke såvitt visats förelåge.

Exportkreditnämnden anför, att nämnden i det närmaste undantagslöst
ställt garanti till förfogande, då sådan begärts. Garantigivningen hade kommit
att uppgå till ett par tiotal miljoner kronor, medan sjuttio procent av
nettoutbetalningarna för skadefall fallit på dessa garantier. Enligt nämndens
uppfattning hade de utländska konkurrenter, med vilka svenska entreprenadföretag
haft att räkna, aldrig haft stöd av mera omfattande exportkreditgaranti
än som erbjudits av svenska staten. Möjligen hade emellertid
amerikanska entreprenadföretag erhållit uppdrag i samband med kreditgivning
från amerikanska finansinstitut, i vilka fall svenska företag saknat
möjlighet att göra sig gällande. Att den svenska entreprenadverksamheten
i utlandet kommit att förbli av relativt blygsam omfattning hade alltså icke
haft sin orsak i att exportkreditnämnden varit alltför restriktiv i sin garantigivning.
Någon anledning frångå hittillsvarande praxis i riktning mot
mera liberala riktlinjer för omfattningen av den med entreprenadarbeten
förenade kreditgivningen funne nämnden för närvarande icke föreligga.

Skånes handelskammare och Handelskammaren i Gävle biträda förslaget
och det synes även Exportföreningen naturligt att exportkreditnämndens
befogenheter på detta område utvidgas så, att det blir möjligt att i lämpliga
fall låta garantierna omfatta jämväl produkter från tredje land.

Kungl. Maj.ts proposition nr 211.

Departementschefen.

Då ett system med statlig exportkredit infördes år 1933, skedde detta i
syfte att främja exporten och därigenom bereda ökade arbetstillfällen inom
landet, varav behov då förelåg på grund av den rådande svåra arbetslösheten.
Systemet har emellertid bibehållits även efter det att arbetslöshetskrisen
övervunnits. Detta har bland annat berott därpå att statlig exportkreditgivning
förekommer i ett stort antal med Sverige konkurrerande
länder och att därför den svenska industrien för export till vissa stater
eller av vissa produkter haft behov av ett motsvarande stöd. Värdet för industrien
av exportkreditgarantier har sedermera ökats, då valutarestriktioner
och transfereringshinder tillkommit. Systemet har emellertid fått betydelse
även i större sammanhang. Under det senaste decenniet ha sålunda i åtskilliga
handelsavtal införts bestämmelser om att statlig exportkreditgaranti skall
medgivas vid kreditgivning för viss export från Sverige. Exportkrediten har
i dessa fall trätt i stället för kreditgivning från svenska statens sida. Till
dessa handelspolitiska skäl för exportkreditgarantier ha under senaste åren
tillkommit närbesläktade valutapolitiska synpunkter.

De exportkrediter som hittills förekommit ha, trots prisstegringarna på
exportvarorna, tagit i anspråk endast en mindre del av det garantibelopp,
som riksdagen beviljat. Den 31 december 1949 omfattade sålunda statens
garantier blott cirka 100 miljoner kronor av det belopp å 300 miljoner kronor,
vartill garantierna må uppgå under tiden till och med den 30 juni
1951. På exportkreditnämndens hittillsvarande verksamhet har, bortsett från
finska skadefall som reglerats i särskild ordning, uppkommit en behållning av
9,6 miljoner kronor. Siffrorna vittna väl om den försiktighet, varmed nämnden
handhaft sin uppgift, och om den noggranna prövning, som skett i de enskilda
garantigivningsfallen.

En av orsakerna till att det belopp, som anvisats för garantigivning, endast
till en mindre del kommit att utnyttjas för det avsedda ändamålet, har
otvivelaktigt varit de förhållandevis snäva restriktioner, som hittills gällt
för exportkrediterna. Endast i ringa mån har en anpassning kunnat ske till
det nya marknadsläge, som uppstått under de senaste åren. I stort sett har
garantigivningen i nuvarande form icke påverkat exporten till de ur valutasynpunkt
mest angelägna marknaderna. Exportkreditgarantierna utgöra
nämligen främst ett stöd mot transfereringshinder. Av naturliga skäl
har en dylik garantigivning blivit av ringa betydelse, när det gällt att främja
exporten till dollarmarknaderna.

Inkomsterna av exporten till Förenta staterna och andra hårdvalutaländer
uppbära i nuvarande läge blott en del av den import som vårt land
har från dessa länder. Om och i vilken utsträckning det i framtiden
skall bliva möjligt att, liksom före kriget, importera varor från Förenta
staterna mot betalning i andra valutor än dollar är ovisst. Uppenbart är, att
en ökning av den svenska exporten på ifrågavarande land i betydande grad

Kungl. Maj.ts proposition nr 211.

beror på möjligheterna att upparbeta en marknad för produkter, som hittills
icke alls eller blott i obetydlig utsträckning försålts där, exempelvis
produkter av den svenska verkstadsindustrien samt trä- och metallmanufakturen.
En inriktning på den amerikanska marknaden kräver emellertid,
såsom framhållits från exportindustriens sida, betydligt större arbete och
medför flera risker än en försäljning på mjukvalutamarknader; samtidigt
äro vinstmöjligheterna för exportören ofta mindre.

Från statsmakternas sida ha olika åtgärder vidtagits för att öka vår industris
konkurrenskraft för export mot betalning i dollar- och annan hårdvaluta.
Även om den svenska kronans devalvering i detta sammanhang varit
av stor betydelse, är det uppenbarligen alltjämt anledning att överväga olika
praktiska åtgärder i exportfrämjande syfte. Bland annat torde exportkreditreglerna
böra anpassas till det nya läget. Systemet torde främst böra utbyggas
så att det kan ge en värdefull stimulans åt exporten på hårdvalutamarknaderna.
Önskemål härom ha framförts bland annat under överläggningar
inom samarbetsorganet för export- och produktionsökning där man
pekat på de risker, som en övergång till ökad export till dollarområdet och
därmed jämförliga stater kan medföra för de enskilda företagen. Under nu
angivna förhållanden synes frågan om en utbyggnad av exportkreditgarantisystemet
böra upptagas till prövning och underställas riksdagen redan innevarande
år. De erfarenheter, som under det närmaste året kunna göras
av nyheter i systemet, torde böra redovisas nästa år, då frågan om fortsatt
bemyndigande att meddela exportkrediter kommer upp till behandling i anledning
av att riksdagens senast lämnade bemyndigande utlöper den 30
juni 1951.

1 den förut nämnda promemorian ha förslag framlagts om vissa ändringar
i riktlinjerna för exportkreditgarantigivningen i syfte att främja vårt lands
export till hårdvalutaländer. Viktigast torde härvid vara förslaget rörande
garanti mot förluster å lagerhållning utomlands. Detta
lörslag har i allmänhet tillstyrkts av näringslivet men mött kritik från flertalet
myndigheter, som hörts i ärendet. Kritiken har delvis varit av mera
principiell art men främst motiverats av ovissheten beträffande förlustrisken
och de förmodade svårigheterna att giva garantisystemet en tillfredsställande
praktisk utformning. Exportkreditnämndens verkställande direktör har
emellertid numera på ort och ställe inhämtat närmare uppgifter rörande
den ordning, som tillämpas vid motsvarande garantigivning i England. Systemet
innebär bland annat, att särskilda garantier kunna beviljas såväl för
upprättande av lager i Amerikas förenta stater och Canada som för andra
åtgärder till främjande av exporten på dessa länder, exempelvis marknadsundersökningar
och annonskampanjer. Kostnaderna för sådana åtgärder
kunna bliva relativt höga, och det torde mången gång vara svårt att förutse
i vad mån de komma att täckas av framtida försäljningar. Erfarenheterna
av det engelska systemet ha varit tillfredsställande ur såväl det allmännas
som näringslivets synpunkt. Man torde kunna utgå från att även i vårt land
mänga exportörer icke våga ikläda sig dylika kostnader, såvida de icke kunna

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

erhålla täckning för viss del av risken, utan föredraga att bearbeta de ofta
mera vinstgivande och mindre kostnadskrävande mjukvalutaländerna. Jag
anser mig under sådana förhållanden böra tillstyrka, att exportkreditnämnden
försöksvis beredes möjlighet att i viss utsträckning bevilja garanti mot
förluster å lagerhållning utomlands. Bland annat på grund av de engelska
erfarenheterna anser jag icke att tekniska svårigheter böra få hindra att den
föreslagna nya linjen prövas. Med hänsyn till frågans outredda läge är jag
däremot icke beredd att förorda någon svensk garanti mot förluster på marknadsundersökningar
och annonskampanjer o. d. Vad angar marknadsundersökningar
har det allmänna för övrigt givit stöd på annat sätt genom bidrag
ur handels- och sjöfartsfonden till samfällda branschundersökningar i
Förenta staterna, anordnade av olika näringsorganisationer. Innan exportkreditnämnden
börjar utställa garantier mot förluster å lagerhållning, torde
inom nämnden böra företagas en närmare utredning rörande den lämpliga
utformningen av garantierna och denna fråga därefter underställas Kungl.
Maj:ts prövning. I detta sammanhang må framhållas, att jag förutsätter
att nämnden kommer att tillämpa den nya garantiformen med stor försiktighet.
Med hänsyn till att densamma betydligt skiljer sig från exportkredit
i förut tillämpad form och då riskerna äro svåra att på förhand bedöma,
torde det vara lämpligt att en särskild maximisumma fastställes för nu
ifrågavarande garantigivning. Inom ramen för det till exportkreditnämndens
förfogande för garantigivning över huvud taget stående beloppet av 300
miljoner kronor torde nämnden för nu ifrågavarande ändamål lämpligen
böra få ikläda staten ansvar högst intill ett belopp av 30 miljoner kronor.

1 detta sammanhang må erinras om att exportkreditnämndens bemyndigande
att meddela exportkreditgarantier allenast gäller för viss tid. Tidsbegränsningen
har emellertid icke ansetts utgöra hinder mot utställande av
garantier, som utlöpa först efter bemyndigandets utgång. I överensstämmelse
härmed böra jämväl garantier av den nya formen kunna utställas med
flerårig löptid.

1 promemorian föreslås vidare, att exportkreditgaranti skall
kunna lämnas även för icke inhemska alster. Förslaget
har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av flertalet remissinstanser. Den
sålunda ifrågasatta utvidgningen av garantigivningen torde i en del fall
kunna få betydelse ur valuta- och handelspolitiska synpunkter. Med hänsyn
härtill tillstyrker jag förslaget. Jag förutsätter därvid att exportkreditnämnden
använder sig av den nu föreslagna vidgade möjligheten allenast i sådana
fall, då möjlighet därigenom skapas alt tillföra vårt land hårdvaluta eller
eljest särskilda skäl tala därför och dessutom andra svenska intressen icke
trädas för när.

Vissa skäl synas vidare tala för den generella h ö j n i n g a v in a x i m igränsen
f ö r exportkredit till 85 procent, som ifrågasatts
i promemorian. Även om exportkreditnämnden, savilt man nu kan bedöma,
endast undantagsvis kommer afl utnyttja den förordade höjningen av garantiens
maximum, torde det likväl vara värdetullt för nämnden att också

2 Hihang till riksdagens protokoll 19.r)0. 1 samt. Nr 211.

Kungl. Maj:ts proposition nr 211.

i andra än de begränsade fall som hittills kunnat förekomma — kunna ge
exporten den stimulans, som en garanti upp till förutnämnda gräns innebär.
Nämnden bör dock givetvis alltid se till, att garantien icke sättes till högre
belopp än att exportören får verklig känning av uppkommande förlust och
sålunda tvingas att på förhand noga överväga riskerna. Då garantigivning till
nu angiven höjd medför en ej oväsentligt ökad risk, synes den, såsom exportkreditnämnden
framhållit i sitt yttrande, endast böra ifrågakomma, då
försäljningen ur valutasynpunkt är särskilt önskvärd.

I promemorian framhålles slutligen, att garantier i samband
med entreprenadarbeten utomlands hittills enligt exportkreditnämndens
praxis ej fastställts till högre belopp än som motsvarat värdet av
svenska varor och tjänster som levererats i samband med entreprenaden.
.Emellertid itrågasättes om icke vid garantigivningen hänsyn i viss utsträckning
skulle kunna tagas även till värdet av varor av utländskt ursprung, som
ingå i varuleveranserna i samband med en sådan entreprenad, detta med
hänsyn till de betydande valutabelopp, som en dylik entreprenadverksamhet
kan tillföra landet även i det fall att material från tredje land i stor utsträckning
utnyttjas för verksamheten. Den utvidgning av garantien för
entreprenadarbeten, som sålunda förordas, torde icke sträcka sig mvcket
längre än som i propositionen nr 117 till 1939 års riksdag förordades av dåvarande
chefen för handelsdepartementet. I remissyttrandena äro åsikterna
om lämpligheten av en uppmjukning av praxis delade. Med hänsyn härtill
och till de stora förluster — cirka 70 procent av nettoutbetalningarna för
skadefall — som gjorts å garantigivning för entreprenadarbeten, är det naturligt
att försiktighet iakttages vid uppmjukningen av praxis på detta område.
Jag anser mig i huvudsak kunna ansluta mig till den av departementschefen
år 1939 deklarerade uppfattningen, att en något friare praxis bör tilllämpas
för de särskilda fall, då föreliggande omständigheter göra detta berättigat
och önskvärt.

I övrigt torde nu gällande riktlinjer för exportkreditgarantigivningen böra
bibehållas oförändrade.

Den utbyggnad av garantigivningen, som jag i det föregående tillstyrkt,
tär med säkerhet icke sådana verkningar, att behov uppkommer att överskrida
det till 300 miljoner kronor bestämda maximibeloppet för exporlkreditgarantierna
under tiden till och med utgången av budgetåret 1950/51. Någon
ändring av det sammanlagda garantibeloppet behöver därför icke nu
ifrågasättas.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj:t måtte
löreslå riksdagen medgiva

dels att under tiden till och med utgången av budgetåret
1950/51 statlig exportkreditgaranti må lämnas i huvudsaklig
överensstämmelse med de riktlinjer som angivits i det föregående,

dels ock att staten må under samma tid inom ramen för
tidigare beslutat maximibelopp av 300 miljoner kronor åta -

Kungi. Maj.ts proposition nr 211.

ga sig betalningsansvar för lagerhållning i utlandet till ett
belopp av högst 30 miljoner kronor.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet
Kronprinsen-Regenten, att proposition av den lydelse,
bilaga till detta protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:
C. G. Gyllenhaal.