Kungl. Maj.ts proposition nr 210 (Proposition 1954:210)

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

Nr 210.

Kungl. Maj. ts proposition till riksdagen angående statsgaranti för
lån till hantverks- och småindustriföretag; given
Stockholms slott den 2 april 1954.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över handelsärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

GUSTAF ADOLF.

John Ericsson.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen föreslås att riksdagen medgiver, att statsgaranti för lån
till hantverks- och småindustriföretag må tills vidare beviljas intill ett belopp
av 10 000 000 kronor.

Följande allmänna riktlinjer anges för garantisystemets utformning och
praktiska tillämpning.

Såsom lokalorgan för garantigivningen skall fungera företagareföreningar,
som bedriver låneverksamhet, samt i län utan dylika föreningar riksbankens
avdelningskontor. Beslut i ärenden rörande statsgaranti fattas av Kungl.
Maj :t.

Statsgaranti bör beviljas endast sådana företag, där goda förutsättningar
för lönsamhet bedömes föreligga. Avseende bör fästas bl. a. vid sökandenas
personliga kvalifikationer. Statsgaranti skall i första hand komma i fråga
för lån för rationalisering samt nyetablering och utvidgning av företag på
orter, där detta av lokaliserings- och sysselsättningsskäl anses önskvärt. Ifrågavarande
garantigivning är avsedd att bedrivas tills vidare på försök.

1 Dihang till riksdagens protokoll 1954. 1 samt. Nr 210.

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans
Majrt Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
2 api-il 1954.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson,
Sträng, Ericsson, Andersson, Lingman, Norup, Hedlund, Persson,
Lindell, Nordenstam.

Efter gemensam beredning med cheferna för social- och finansdepartementen
anmäler chefen för handelsdepartementet, statsrådet Ericsson, fråga
angånde statsgaranti för lån till hantverks- och småindustriföretag samt anför
därvid följande.

Inledning.

Att främja en ur samhälleliga synpunkter gynnsam utveckling inom hantverket
och småindustrien har under senare tid varit ett särskilt intresse för
statsmakterna. Därvid har icke minst småföretagens finansieringsproblem
tilldragit sig uppmärksamhet. Av olika skäl har det ansetts böra ankomma
på staten att i viss utsträckning sörja för att denna del av näringslivet tillförs
erforderligt kapital för nyetablering, utvidgning och rationalisering av
företag. Här må erinras om den utlåning av statsmedel, som sker från hantverkslånefonden
och fonden för hantverks- och småindustrikredit samt genom
förmedling av företagareföreningar i vissa län.

Hithörande frågor har under tiden efter världskriget i flera omgångar varit
under utredning. Sålunda har småföretagsutredningen i sitt den 4 februari
1946 avgivna betänkande med förslag till ordnande av kreditgivnings-och
rådgivningsverksamhet för hantverk och småindustri samt bildande av företagarnämnder
(SOU 1946: 22) förordat viss omläggning och utvidgning av
ifrågavarande låneverksamhet. Förslaget innebär, att utlåningen från nyssnämnda
fonder och genom företagareföreningarna sammanföres, att därvid
bildas en ny lånefond, ur vilken medel till verksamheten erhålles, att företagareföreningarna
ombildas till företagarnämnder samt att dylika nämnder
bildas i de delar av landet, där företagareföreningar icke finns. Efter att ha
varit föremål för remissbehandling har småföretagsutredningens förslag undergått
viss överarbetning inom handelsdepartementet. Resultatet härav har
redovisats i en den 22 juni 1949 upprättad promemoria angående utvidgad
rådgivnings- och kreditverksamhet för hantverk och småindustri. I prome -

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

morian föreslås, att den lånerörelse, som bedrivs av företagareföreningarna,
avvecklas och ersätts av ett kreditgarantisystem, som innebär att föreningarna
får rätt att teckna statliga kreditgarantier för lån i affärs- och sparbanker.
Vidare förutsätts, att företagareföreningar efterhand tillskapas i
alla län. Sedan yttranden över promemorian inhämtats från ett flertal myndigheter
och organisationer, har ifrågavarande förslag anmälts i 1950 års
statsverksproposition. Därvid uttalades, att det bl. a. med hänsyn till pågående
utredningar rörande näringslivets lokalisering, den framtida investeringskontrollen
samt ändringar i banklagstiftningen knappast var möjligt
att ta slutgiltig ståndpunkt till förslaget.

I samband med att anslaget till kostnader för främjande av företagsverksamhet
in. in. — från vilket bl. a. utgår understöd till företagareföreningarnas
låneverksamhet — föregående år överfördes till tionde huvudtiteln, verkställdes
inom handelsdepartementet en översyn av föreningarnas verksamhet.
Vissa resultat av denna översyn har redovisats i 1954 års statsverksproposition
(bil. 12, p. 52). I anslutning därtill har föreslagits åtgärder, som är
avsedda att möjliggöra en viss utbyggnad av verksamheten. Sålunda har
för budgetåret 1954/55 äskats en från 1 500 000 kronor till 2 500 000 kronor
ökad medelsanvisning för lån till företagareföreningar in. fl. ävensom därutöver
föreslagits att ett belopp av 250 000 kronor anvisas till subventionering
av dylika föreningar. Genom den ökade medelsanvisningen förutsättes
det bl. a. skola bli möjligt att i viss utsträckning ställa medel till förfogande
för utlåning genom företagareföreningar, som icke tidigare bedrivit låneverksamhet.

Inom handelsdepartementet har vidare under den gångna vintern av filosofie
doktorn C. G. Widell, byråchefen i bank- och fondinspektionen S. A.
Algott, byråchefen i arbetsmarknadsstyrelsen B. R. Johansson samt sekreteraren
K. A. F. Frithiofson verkställts särskild utredning angående ökad
kreditgivning till hantverk och småindustri under statlig medverkan. Resultatet
av utredningen har framlagts i en den 12 februari 1954 dagtecknad promemoria
med förslag till statlig kreditgarantigivning i syfte att främja utvecklingen
inom hantverk och småindustri.

Hittillsvarande stödformer för hantverks- och småindustriföretag.

Stöd till hantverk och småindustri lämnas sedan åtskilliga år från tvenne
statliga lånefonder.

Från statens hantverkslånefond utlämnas efter prövning av kommerskollegium
lån för anskaffning av maskiner och arbetsredskap samt för
uppförande och ombyggnad av verkstadslokaler ävensom förlagslån. De
s. k. maskinanskaffningslånen och verkstadslånen är begränsade till högst
10 000 kronor samt förlagslånen till i regel 3 000 kronor. Ibland medges
dock förlagslån upp till 5 000 kronor. Som säkerhet för lån från fonden
erfordras borgen eller fastighetsinteckning. Förlagsinteckning godtas så -

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

som fyllnadssäkerhet men blott undantagsvis som enda säkerhet. Räntan
uppgår f. n. till 4 procent. Fondens kapitaltillgångar utgjorde den 31 december
1953 ca 1 598 000 kronor och det sammanlagda beloppet av utestående
lån i runt tal 1 518 500 kronor. Under tioårsperioden 1943—1952 utgjorde
utlåningen från fonden i genomsnitt ca 300 000 kronor per år. Umder
åren 1951 och 1952 uppgick utlåningen till omkring 336 000 kronor
respektive 600 000 kronor.

Fonden för hantverks- och småindustrikredit förvaltas av riksbanken.
Lån ur fonden får utlämnas endast inom sådant distrikt i riket, där det bildats
en av Kungl. Maj :t godkänd ekonomisk förening med uppgift att främja
hantverk och småindustri genom att anskaffa lån åt medlemmar, som
idkar sådan rörelse. Dylika s. k. garantiföreningar finns för närvarande
inom sex distrikt, omfattande Uppsala, Östergötlands, Jönköpings, Kalmar,
Hallands, Älvsborgs, Kopparbergs och Västmanlands län. Garantiförening
skall ikläda sig visst betalningsansvar för förluster på utlämnade lån inom
distriktet. Såsom säkerhet för lånen pantförskriver föreningen sitt insatskapital.
Detta skall uppgå till minst 10 000 kronor. Ansökan om lån prövas
och avgöres av riksbankens avdelningskontor.

Riksbankskontorets styrelse äger ej bevilja lån, som avstyrkts av föreningen.
Lån får icke i något fall uppgå till högre belopp än 25 000 kronor.
För lån skall ställas säkerhet, där ej riksbankskontorets styrelse finner
skäl eftergiva kravet härpå. Högsta lånetid är 10 år. Räntan är en halv procent
högre än normalräntan för statens utlåningsfonder, d. v. s. för närvarande
4,5 procent. Antalet utestående lån har under de senaste fem åren varit
mellan 50 och 70 och den sammanlagda utestående lånesumman mellan
400 000 och 500 000 kronor. Till fonden anvisades ursprungligen 2 milj. kronor.
Av detta belopp har 1 milj. kronor överförts till fonden. Till följd av det
relativt ringa intresse som hittills visat sig föreligga för lån ur fonden har
riksbanken beslutat, att återstoden inte skall tagas i anspråk.

I flertalet län har bildats s. k. företagareföreningar, som har till syftemål
att främja utvecklingen av hantverk och småindustri där en utbyggnad
och differentiering av näringslivet anses önskvärd ur samhälleliga synpunkter.
För detta ändamål bedriver föreningarna upplysnings- och rådgivningsverksamhet.
I några län omfattar föreningarnas verksamhet dessutom
långivning. Föreningarna har i allmänhet bildats på initiativ av länsmyndigheterna
och medlemmarna utgöres av för verksamheten intresserade
enskilda personer, bolag och föreningar ävensom landsting och hushållningssällskap,
i vissa fall även kommuner och andra samfälligheter.
Företagareföreningar med låneverksamhet finns f. n. i Gotlands, Blekinge,
Göteborgs och Bohus, Värmlands, Gävleborgs, Västernorrlands, Jämtlands,
Västerbottens och Norrbottens län.

Staten stöder föreningarna dels genom bidrag till administrationskostnaderna
och dels genom att ställa medel till förfogande för utlåningsverksamhet.
Av understöden till utlåningsverksamheten har viss del, under
de senaste åren i regel tio procent, lämnats såsom subvention och resten

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

1 form av lån. I allmänhet har lånen till föreningarna varit amorteringsfria
tills vidare samt räntefria under två år; efter nämnda tid debiteras ränta
efter 3,5 procent.

De amorteringar, som inflyter till föreningarna, kan av föreningarna användas
till utlämnande av nya lån. Det belopp, som genom amorteringar
står till förfogande för ny långivning, uppgår f. n. till i runt tal 2 000 000’
kronor per år. Staten har som stöd till låneverksamheten under vart och ett
av de senaste budgetåren tillskjutit sammanlagt omkring 1 500 000 kronor.
För nästa budgetår har, som redan nämnts, för ändamålet äskats ett till

2 750 000 kronor höjt belopp. Intill utgången av år 1953 hade av företagareföreningar
beviljats ca 3 200 lån å tillhopa omkring 28,8 milj. kronor.

Lånen från företagareföreningarna lämnas i betydande utsträckning på
förtroendebasis. Som säkerhet för lånen ligger dock i allmänhet förlagsinteckningar,
panter i form av maskiner och inventarier eller borgen, i många
fall även fastighetsinteckningar, dock mera sällan botteninteckningar. Som
allmän regel för kreditgivningen gäller att man ej skall bevilja lån i fall där
medel kan erhållas på den allmänna kreditmarknaden. De av föreningarna
beviljade lånen har huvudsakligen karaktären av toppkrediter.

Lånen från företagareföreningarna brukar löpa med ränta efter något
högre procentsats än den staten tillämpar gentemot föreningarna. I regel
utgör räntan för lån från föreningarna 4 procent. Amorteringstiden är vanligen
10 år.

Företagareföreningarna äger f. n. att av statsmedel utlämna lån till ett
och samma företag på tillsammans högst 40 000 kronor. Ärenden rörande
utlåning av statsmedel till högre belopp skall underställas Kungl. Maj :t.

Under år 1953 beviljades av företagareföreningar 265 lån å sammanlagt

3 838 000 kronor, av vilka 8 lån å tillhopa 650 000 kronor — motsvarande
ca 19 procent av den totala långivningen — översteg det belopp av 40 000
kronor, som utgör gränsen för föreningarnas underställningsfria utlåningsrätt.
De av föreningarna beviljade lånen har mestadels gått till hantverksoch
småindustriföretag. Lånebeloppen uppgick under år 1953 till i genomsnitt
14 000—15 000 kronor. Antalet arbetare i de företag, till vilka lån utlämnats,
har i medeltal utgjort 6—7.

Förslag angående statsgaranti för lån till hantverksoch
småindustriföretag.

I promemorian lämnas inledningsvis vissa uppgifter, som utvisar att hantverket
och småindustrien har stor betydelse för sysselsättningen och därmed
också för produktionen. Sålunda befinnes antalet sysselsatta vid företag med
högst 50 anställda under de senaste decennierna ha utgjort drygt 40 procent
av den totala inom hantverk och industri förvärvsarbetande befolkningen
och motsvarande antal vid företag med upp till It) arbetare något mer än
25 procent av nämnda befolkningsgrupp. Uppgifterna tyder också på att

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

hantverkets och småindustriens relativa betydelse föga skiftat trots de ändringar
produktionsförutsättningarna undergått. Utvecklingen under de allra
senaste åren torde enligt promemorian icke i någon större utsträckning ha
förändrat läget.

Mot bakgrunden av dessa förhållanden finner utredningsmännen naturligt
att statsmakterna uppmärksamt följt småföretagens verksamhet och utveckling
samt sökt stödja dessa företag. Beträffande de särskilda skälen för
dylikt stöd i olika avseenden anföres i promemorian i huvudsak följande.

En förbättring av produktiviteten inom de många mindre företagen påverkar
gynnsamt den totala produktionen inom samhället. Samtidigt får
företagen bättre konkurrenskraft på såväl hemmamarknaden som exportmarknaden.
Insikten om dessa förhållanden har motiverat, att staten sökt
bereda de mindre företagen möjligheter att rationalisera tillverkningen genom
modernare metoder och ökad mekanisering. Sett på längre sikt är otvivelaktigt
också ett stöd åt den mindre företagsamheten produktionsbefrämjande
genom dennas karaktär av dynamiskt element inom näringslivet. Nuvarande
större industrier har i allmänhet utvecklats under relativt sen tid
ur småföretag. Nyskapelsen av företag — icke sällan med specialtillverkning
— är en värdefull källa till förnyelse inom det svenska näringslivet.
Många gånger har den mindre företagsamheten visat sig ha betydelse för
konkurrensen och i viss utsträckning för den tekniska utvecklingen inom
respektive branscher. Vidare har till småföretagsamheten i relativt stor omfattning
kommit att anknytas de under det senaste decenniet aktuella strävandena
att främja en differentiering av näringslivet på skilda orter och
över huvud att lokalt sprida industrien. Lokaliseringspolitiska synpunkter
kan generellt tala för att det allmänna stöder företagsamheten inom landsbygdskommuner
och mindre tätorter samt verkar för en komplettering av
industrien på platser med ensidigt sammansatt industri, särskilt om denna
är starkt konjunkturkänslig.

Under senare tid har behovet att stödja småföretag i syfte att bekämpa
akut arbetslöshet varit mindre framträdande men dock aktualiserats i de
fall, där lokala sysselsättningssvårigheter uppstått exempelvis genom att
driften vid en i förhållande till ortens storlek betydande industri nedlagts.
Vid en konjunkturnedgång torde arbetsmarknadsskälen för ett stöd åt den
mindre företagsamheten bli av en helt annan räckvidd än under de senaste
åren.

När det gällt att förbättra småföretagens utvecklingsmöjligheter och konkurrensbetingelser
har i särskild grad finansieringsfrågan kommit i blickpunkten.
Det ligger i sakens natur, att mindre företag, i synnerhet nystartade,
icke har samma möjligheter till självfinansiering som större och inarbetade
företag. För småföretagaren består ofta den egna insatsen främst
av yrkeskunskap. Det egna kapitalet är ej sällan otillräckligt. Mot bankmässiga
säkerheter kan viss bottenkredit erhållas. Medel som ytterligare erfordras
måste uppbringas på annat sätt. Härvid kan emellertid svårigheter uppstå
med hänsyn till föreliggande risker.

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

I promemorian erinras i det följande — efter en redogörelse för hittillsvarande
stödformer beträffande hantverk och småindustri — hurusom svårigheterna
för de mindre företagen att erhålla krediter i många fall drivit
fram kommunala stödåtgärder. Kommunernas främsta motiv för dylika åtgärder
har i allmänhet varit akuta eller långsiktiga sysselsättningsproblem.
Det har från kommunernas sida bedömts som angeläget att bidra till att
upprätthålla industrier, som varit av väsentlig betydelse för sysselsättningen,
eller att främja uppkomsten av ny industriell verksamhet. De kommunala
stödåtgärderna har utgjorts dels av lån eller borgensförbindelser och dels av
andra åtgärder, varigenom företagens igångsättande eller drift underlättats.
I vissa fall har kommunen, i stället för att ställa borgen, själv upptagit lån
— eller tagit i anspråk för särskilt ändamål fonderade medel — för att
exempelvis uppföra erforderliga lokaler för ett eller flera företag. Kommunal
aktiteckning har någon gång förekommit. I övrigt består den vanligaste
kommunala stödåtgärden i att mark upplåtes av kommunen kostnadsfritt
eller till nedsatt pris. Härjämte förekommer anläggningssubventioner av
olika slag liksom subventioner i form av flyttningsbidrag, hyresbidrag samt
restitution av skatter eller avgifter in. in. Även rabatter å offentliga varor
och tjänster har lämnats.

Kommunalt stöd har enligt promemorian lämnats såväl större som mindre
företag. Omfattningen av stödåtgärderna förefaller vara ganska betydande.
Det samlade stöd, som kommunerna lämnat företag i syfte att påverka deras
lokalisering, torde i varje fall under vissa år ha uppgått till åtskilliga
miljoner kronor. De låne- och borgensärenden av nu nämnd art, som under
de senaste åren enligt kommunallagarna underställts Kungl. Maj :t, har utgjort
10 å 20 årligen. De har visat en tendens att öka. Beloppen varierade
under 1953 mellan 2 500 och 590 000 kronor med ett genomsnitt av drygt
100 000 kronor.

De kommunala stödåtgärderna för den industriella företagsamheten säges
ha vuxit fram utan uttryckligt stöd i gällande rätt och icke sällan ha vidtagits
i strid med denna. Åtgärdernas rättsenlighet har kommit att prövas
dels genom att kommunala beslut besvärsvägen bragts under länsstyrelsens
och regeringsrättens prövning, dels genom att kommunerna har att underställa
Kungl. Maj :t frågor om lån och borgen, i den mån åtagandena medför
ett överskridande av den underställningsfria lånerätten. Vid prövningen
i dylika fall har i allmänhet kommunala engagemang i enskilda företag
godtagits endast då syftet varit att motverka en påtaglig arbetslöshet inom
kommunen och engagemangens omfattning stått i rimlig proportion till
graden av arbetslöshet. Däremot har en mycket restriktiv hållning intagits
till kommunala engagemang som avsett att främja en förflyttning av industrier
till kommunen utan att ett påtagligt arbetslöshetsproblem förelegat.
Aktieteckning har i allmänhet också ansetts otillåten. Iordningsställandet
av lokaler för de inom orten verksamma hantverkarna —- hantverkshus —
liksom tillhandahållandet av särskilda industriområden o. d. har emellertid
ansetts höra medgivas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

Bortsett från att kommunernas åtgärder för att främja den industriella
utvecklingen till en del visat sig ligga utanför den kommunala kompetensen
tillkommer enligt promemorian att de olika kommunernas åtgärder ofta varit
direkt konkurrerande. En dylik konkurrens kan ur flera synpunkter vara
mindre lycklig. Det är ingalunda säkert, att vid en ohämmad konkurrens
med förmåner av olika slag den kommun förmår erbjuda de bästa villkoren,
som vid en bedömning av de lokaliseringspolitiska skälen skulle vara den
lämpligaste platsen för industrien i fråga. Frågan om kommunernas stöd
åt enskilda företag har varit föremål för vissa överväganden av såväl
kommunallagskommittén som lokaliseringskommittén. Därvid har bland
annat frågan om en eventuell utvidgning av kommunernas formella kompetens
varit föremål för prövning. De båda kommittéernas överväganden
har emellertid givit vid handen, att vidgade möjligheter för kommunerna att
lämna stöd åt enskild företagsamhet ej lämpligen bör ifrågakomma. Kungl.
Maj:t och riksdagen har intagit samma ståndpunkt. Frågor rörande stöd åt
företagsamheten synes sålunda — framhålles i promemorian — böra prövas
ur en vidare synvinkel än den enskilda kommunens. Stödverksamheten måste
därför främst anses vara en statlig angelägenhet.

I fortsättningen konstateras i promemorian, att föreliggande möjligheter
för staten att genom lån eller på liknande sätt främja hantverkets och den
mindre industriens rationalisering och utveckling och därvid samtidigt tillgodose
sociala eller lokaliseringspolitiska intressen för närvarande är starkt
begränsade. Möjligheterna att erhålla lån från de olika fonderna har fått väsentligt
mindre betydelse än avsett. Orsaken härtill — frånsett lånemöjligheternas
i och för sig begränsade omfattning — anses ha varit de jämförelsevis
höga krav på säkerheter, som ställts i samband med långivningen.
I de län, där företagareföreningar med utlåningsmöjligheter finns, har dessa
visserligen kunnat göra en betydelsefull insats. De belopp som stått till förfogande
för långivning har emellertid varit förhållandevis små. Även om
man tar i beaktande den i årets statsverksproposition föreslagna anslagshöjningen,
kan det förutses, att möjligheterna att bevilja låneansökningar
måste bli begränsade. Stödformernas otillräcklighet framträder särskilt
starkt inom de län, där någon företagareförening med utlåningsmöjligheter
icke finnes. Företagare i dessa län är — vad gäller stöd från statens sida
—- i stort sett helt hänvisade till de nämnda fonderna med de strängare krav
på säkerheter, som ställts vid lån därifrån.

I detta sammanhang erinras om 1949 års banklagssakkunnigas förslag att
s. k. blancokrediter intill ett belopp av 50 000 kronor skulle kunna lämnas
åt hantverkare och småföretagare. I promemorian betecknas det som svårt att
bedöma i vilken utsträckning ett genomförande av detta förslag, vilket i och
för sig skulle vara av värde, skulle få någon reell betydelse för tillgodoseendet
av den mindre företagsamhetens kapitalbehov. Bortsett från att en dylik
ändring av banklagen uppenbarligen kan träda i kraft tidigast 1956, syns
man enligt promemorian böra räkna med att nämnda behov kan tillgodoses
på denna väg blott i mycket begränsad grad. Bl. a. erinras om att det före -

Kungl. Maj. ts proposition nr 210.

slagna maximibeloppet, 50 000 kronor, är föga större än vad företagareföreningarna
i varje enskilt fall kan låna ut utan att underställa frågan
Kungl. Maj :t.

De. förhållanden, för vilka sålunda redogjorts i promemorian, motiverar
enligt utredningsmännens uppfattning, att statens möjligheter att lämna
finansiellt stöd till hantverks- och småindustriföretag utvidgas på lämpligt
sätt. Utvidgningen kan enligt promemorian ske antingen genom att skapa
ökade möjligheter till direkt långivning eller genom att inrätta ett system
med statliga kreditgarantier. I valet mellan dessa båda alternativ har utredningsmännen
stannat för det sistnämnda. Till stöd härför har anförts bl. a.
följande.

Garantiformen utnyttjas sedan 1948 för den statliga stödverksamheten
beträffande finansieringen av jordbrukets rationalisering. I princip samma
förfarande tillämpas när det gäller det statliga skyddet åt industrien mot
ekonomiska risker vid export; vidare användes denna form av statsstöd för
vissa studiekrediter. Garantiformen har åtskilliga fördelar. Låntagarna får
härigenom i allmänhet möjlighet att välja kreditinrättning. De kan anlita
sina vanliga bankförbindelser och har därigenom möjlighet att exempelvis
placera alla sina krediter i ett enda kreditinstitut. Detta kan vara önskvärt
ur kreditgivarsynpunkt samt — bland annat ur kontrollsynpunkt — även
för den garantibeviljande myndigheten. Garantisystemet medför, om den
redan förefintliga kreditorganisationen utnyttjas, mindre belastning på den
statliga förvaltningsapparaten. En icke ringa fördel är att garantiformen
icke förutsätter någon statlig upplåning.

I promemorian föreslås sålunda, att ett garantisystem för stöd åt hantverks-
och småindustriföretag inrättas. Vidare uppdrages vissa riktlinjer
för systemets utformning och handhavande. Dessa riktlinjer är i huvudsak
följande.

Kreditgarantisystemet bör i möjligaste mån anknytas till den organisation,
som redan finns; vid dess utformning och handhavande bör utnyttjas de
erfarenheter, som under motsvarande stödverksamhet hittills vunnits. Med
hänsyn till de risker, som otvivelaktigt är förknippade med en kreditgarantigivning,
bör under den första tiden särskild försiktighet iakttagas och verksamheten
närmast bedrivas på försök. Någon särskild organisation för verksamheten
bör tills vidare icke tillskapas. Under försökstiden bör verksamheten
kunna centralt följas med noggrannhet. Prövningen i de enskilda fallen
bör därför, liksom hittills skett beträffande mera betydande lånefrågor, tills
vidare i regel ankomma på Kungl. Maj:t. Garantiärendena bör i likhet med
ärendena rörande företagareföreningarna beredas i handelsdepartementet.
Med hänsyn till ärendenas ofta stora betydelse ur arbetsmarknads- och lokaliseringssynpunkter
eller ur kommersiella synpunkter bör i större frågor
yttranden inhämtas från närmast berörda centrala ämbetsverk, främst arbetsmarknadsstyrelsen
och kommerskollegium.

Vid kreditgarantisystemets handhavande kan ett behov av lokala kontakter
väntas framträda exempelvis i samband med garanliärendenas bedöm -

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

ning ur sysselsättnings- och lokaliseringssynpunkter. Samma behov föreligger,
när det blir fråga om företagets och företagarens kreditvärdighet, om
den företagsekonomiska prövningen samt om erforderlig tillsyn och kontroll
över de garantitagande företagens utveckling och deras disposition av
erhållna krediter.

I princip anses de lokala uppgifterna vid garantigivningen böra anförtros
företagareföreningarna. Som förutsättning härför torde böra gälla, att föreningen
bedriver utlåning av statsmedel. Föreningar med låneverksamhet
finns numera i nio län. I ytterligare sju län finns föreningar utan sådan
verksamhet. Av sistnämnda föreningar torde vissa ha vunnit sådan erfarenhet
och förankring hos företagsamheten inom länet att de kan anses ha förutsättningar
att bedriva utlåning av statsmedel. Om Kungl. Maj :ts i årets
statsverksproposition framlagda förslag angående höjda anslag till bidrag
och lån till företagareföreningar m. fl. vinner riksdagens bifall, torde från
och med nästa budgetår ytterligare några föreningar kunna erhålla medel
till utlåningsverksamhet. Man torde kunna förvänta, att i allt flera län kommer
att finnas föreningar, som kan fungera som lokalorgan vid kreditgarantigivningen.

Möjligheten att i visst län utnyttja kreditgarantisystemet bör emellertid
icke vara beroende på om i länet finns företagareförening med låneverksamhet.
Nya företagareföreningar skall sålunda icke behöva bildas enbart för
att möjliggöra statlig kreditgarantigivning. Ej heller bör nya lokalorgan av
annat slag tillskapas för detta ändamål. De uppgifter i samband med garantigivningen,
som kräver medverkan av lokala instanser, bör i län, där företagareförening
med utlåningsverksamhet ej finns, åtminstone under en
övergångstid anförtros åt andra redan befintliga, därför lämpade organ.
Härvidlag synes riksbankens kontor närmast böra komma i fråga.

Som förut nämnts äger företagareförening självständigt pröva och avgöra
ärende om lån å högst 40 000 kronor till ett och samma företag. Även
i fortsättningen bör föreningarna ha befogenhet att fatta beslut om mera begränsade
stödåtgärder i form av lån av statsmedel. Nyssnämnda begränsning
till högst 40 000 kronor torde tills vidare böra bibehållas. I den mån så
prövas lämpligt bör denna gräns kunna förskjutas i ena eller andra riktningen.
Det bör få ankomma på Kungl. Maj:t att fatta beslut härom. Stödåtgärder
av större omfattning bör i fortsättningen ha formen av kreditgarantier.
I dylika fall bör sålunda lån icke ifrågakomma, utan hela det
kreditstöd, som kan komma att medgivas, bör lämnas i form av garanti.
Företagareföreningarnas utlåning av statsmedel respektive förmedlingen av
statlig kreditgaranti bör sålunda icke utnyttjas fakultativt eller i kombination
med varandra. Detta får självfallet icke utgöra hinder för att till företag,
vars ägare tidigare kommit i åtnjutande av lån från företagareförening,
bevilja kreditgaranti, därest förutsättningarna härför i övrigt är uppfyllda.

Utredningen i garantiärende skall, vad beträffar län där med utlåningsrätt
utrustad företagareförening finns, ankomma på denna samt ske i samråd
med länsarbetsnämnden. Efter verkställd utredning överlämnas ärendet

Kungl. Mnj.ts proposition nr 210.

med yttrande till Kungl. Maj:t. Vid bifall till framställningen bemyndigas
företagareföreningen att på statens vägnar teckna kreditgaranti. Sakligt torde
en befogenhet för föreningarna att teckna statlig garanti icke vara mera
vittgående än deras nuvarande befogenhet att utlåna medel, som Kungl.
Maj :t — på vissa villkor — ställt till deras förfogande. Bland villkoren kan
nämnas, att föreningarnas stadgar skall vara godkända av länsstyrelsen,
att en därtill utsedd person skall som revisor å statens vägnar delta i granskningen
av räkenskaperna och förvaltningen samt att föreningarna skall vara
skyldiga att underkasta sig de ändrade bestämmelser beträffande kontrollen
av verksamheten, som kan komma att meddelas av Kungl. Maj :t.

Bemyndigandet att utfärda statlig garanti är avsett att lämnas för varje
enskilt fall med angivande av garantitagare, garantibelopp samt de särskilda
villkor, som skall gälla för garantiens åtnjutande.

I de län, där riksbankskontoren skall utgöra lokalorgan för garantigivningen,
bör ansökningar om statsgaranti ingivas till dessa kontor. Den företagsekonomiska
prövningen samt tillsynen och kontrollen i samband med
garantiärendena bör lämpligen även ankomma på riksbankskontoren. Vid
utredningen skall dock samråd ske med dels länsarbetsnämnden, dels eventuellt
förefintlig företagareförening i länet eller representanter för i länet
förekommande organisation för hantverk och småindustri. Den till riksbankens
kontor ingivna ansökan bör jämte kontorets törslag genom riksbankens
direktion vidarebefordras till handelsdepartementet. Avvikande mening
av länsarbetsnämnden skall därvid angivas; har nämnden avgivit skriftligt
yttrande skall detta bifogas.

Då i nu ifrågavarande län icke finns möjlighet till lån från företagareförening,
saknas anledning att i dessa fall begränsa det statliga borgensåtagandet
till lån av viss storlek. Det är svårt att för närvarande bedöma, i vad
mån efterfrågan på garantier här kommer att göra sig gällande. I dessa
län, där man saknar den erfarenhet som på andra håll kunnat vinnas genom
företagareförenings låneverksamhet, bör garantigivningen handhavas
med särskild försiktighet och — därest efterfrågan på garantier skulle bli
betydande — i första hand gälla ur det allmännas synpunkt mera angelägna
fall. I regel bör den icke avse smärre belopp.

Kungl. Maj :t bemyndigar i varje enskilt fall riksbanken att utfärda garanti.
Av praktiska skäl bör emellertid hinder icke möta för Kungl. Maj :t
att, om erfarenheterna skulle tala härför, lämna riksbanken generellt bemyndigande
att självständigt utställa garanti intill visst belopp i varje enskilt
fall. Ej heller bör hinder möta att för visst fall annat organ än företagareförening
eller riksbankskontor bemyndigas utställa kreditgaranti.

Den som kommer i åtnjutande av kreditgaranti bör i princip kunna anlita
valfri kreditinrättning; av naturliga skäl torde endast riksbanken, bank,
sparbank eller kreditkassa för jordbrukskredit härvid komma i fråga. Som
förutsättning för kreditgarantien bör emellertid gälla, att den kreditinrättning,
som utlämnar lånet, under lånetiden sköter krediterna under bankmässiga
former. Däri bör ligga bland annat, att kreditinrättningen omhän -

Kungl. Maj. ts proposition nr 210.

derhar förekommande säkerheter för lånet och ägnar dem erforderlig vård
och tillsyn. Kreditgivarna skall vidare lämna vederbörande lokalorgan regelbunden
redovisning av de statsgaranterade krediternas omfattning ävensom
av andra omständigheter, som kan påverka garantien. Kreditgivarens
förpliktelser torde böra klart fixeras i samband med garantigivningen eller
i annan ordning.

Garantisystemet innebär bland annat, att lokalorganen befrias från besväret
att anskaffa och halla medel för lånerörelse och andra uppgifter av
direkt bankteknisk natur. Däremot är lokalorganen av naturliga skäl medansvariga
i fråga om den reella övervakningen av de lämnade krediterna.
Det allmänna har intresse av att dessa utnyttjas på avsett sätt och att företaget
utvecklas tillfredsställande. Den kontroll och översyn som detta erfordrar
för att statens intressen skall tillgodoses även i sådana fall, då från
kreditinrättningens sida icke gjorts någon anmärkning, åvilar garantigivaren.
En dylik tillsyn synes erforderlig i så mycket högre grad som vissa
eftergifter måste göras i fråga om kraven på realsäkerhet. Garanti bör nämligen
ej lämnas för lån, som kan erhållas mot vanliga bankmässiga säkerheter.
Företagareföreningarna har vid sin hittillsvarande handläggning av
låneärenden haft att följa denna regel. I stort sett synes vid beviljande av
statlig kreditgaranti samma krav på säkerhet böra uppställas som hittills
gällt i fråga om lån från företagareföreningarna.

Man torde kunna utgå ifrån att lån med statlig garanti kommer att i räntehänseende
likställas med bottenlån. Några särskilda åtgärder härför torde
icke erfordras. Konkurrensen mellan kreditinrättningarna torde i praktiken
komma att medföra, att räntan på de statsgaranterade lånen i allmänhet
kommer att bli lägre än den ränta motsvarande lån utan garanti skulle ha
betingat pa fria marknaden. Räntan på garantilånen kommer vidare att i
allmänhet ligga en halv procent lägre än räntan för de lån, som nu lämnas
genom företagareföreningarna. Då emellertid företagareföreningarnas långivning
och den statliga garantigivningen väsentligen har samma syfte samt
säkerheterna för lånen respektive garantierna i stort sett torde bli av samma
slag, talar starka skäl för att kostnaderna för låntagaren i båda fallen bör
bli ungefär desamma. För att ernå detta synes en avgift böra uttagas, i
regel motsvarande skillnaden mellan bottenlåneräntan och den ränta, företagareföreningen
betingar sig. Vid nuvarande ränteläge skulle avgiften utgöra
högst Va procent. Avgiften synes i allmänhet böra upptagas av långivaren,
som har att redovisa beloppet till vederbörande lokalorgan. Härigenom
inflytande belopp kan av lokalorganet användas för att täcka kostnader,
som uppstår vid dess bestyr i samband med kreditgarantierna. Bestämmelser
om avgiftens storlek och dispositionen av medlen bör meddelas
av Kungl. Maj :t.

Med hänsyn till verksamhetens förut angivna riskfyllda karaktär måste
man räkna med att förluster uppkommer. Det kan med hänsyn härtill
övervägas att av låntagaren uttaga en viss riskpremie. Ett dylikt förfarande
skulle emellertid strida mot gällande principer för garantigivningen

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

till stöd för jordbrukets rationalisering och för låneverksamheten genom
företagareföreningarna. Härtill kommer att den sammanlagda kostnaden för
lån därigenom skulle bli förhållandevis stor. Under sådana omständigheter
synes någon avsättning till riskfond tills vidare icke böra ske. Eventuella
förluster bör förskotteras av riksgäldskontoret och täckning senare ske
genom anslag av riksdagen.

Att närmare angiva omfattningen av de anspråk på garantier som kan
uppkomma är självfallet svårt. Det synes emellertid önskvärt att möjligheter
beredes för en total garantigivning under nästa budgetår av 10 miljoner
kronor.

Det anföres i promemorian att, därest det föreslagna kreditgarantisystemet
kommer till stånd, skäl kan anföras för att i samband därmed göra en
översyn över de redan förefintliga statliga stödformerna i syfte att nå större
enkelhet och enhetlighet. Emellertid synes det enligt utredningsmännens mening
vara lämpligt att först avvakta erfarenheterna från garantisystemets
tillämpning. Skulle detta under försöksperioden fungera tillfredsställande
kan måhända en omprövning av de hittills tillämpade stödformerna komma
att anses befogad.

Remissyttranden.

Över promemorian den 12 februari 1954 har, efter remiss, yttranden avgivits
av arbetsmarknadsstyrelsen, statskontoret, bank- och fondinspektionen,
sparbanksinspektionen, lantbruksstyrelsen, kommerskollegium, fullmäktige
i riksbanken, fullmäktige i riksgäldskontoret, länsstyrelserna i Södermanlands,
Jönköpings, Kalmar, Malmöhus, Värmlands och Norrbottens
län, Svenska jordbrukskreditkassan, Svenska landskommunernas förbund,
Svenska landstingsförbundet, kommunala finansrådet, Sveriges industriförbund,
Sveriges hantverks- och småindustriorganisation, Svensk industriförening,
Sveriges lantbruksförbund, Kooperativa förbundet, Tjänstemännens centralorganisation,
Landsorganisationen i Sverige, Svenska bankföreningen,
Svenska sparbanksföreningen samt företagareföreningarnas förtroenderåd.
Svenska stadsförbundet, som beretts tillfälle att yttra sig över promemorian,
har förklarat sig på grund av den korta remisstiden nödgas avstå därifrån men
hemställt, att eventuellt yttrande av kommunala finansrådet måtte vinna
beaktande vid ärendets fortsatta handläggning. Kommerskollegium har överlämnat
yttranden av Stockholms handelskammare och Skånes handelskammare.
Vidare har vissa länsstyrelser till sina remissyttranden bifogat av dem
inhämtade utlåtanden; sålunda har överlämnats yttranden av konsulenten i
Södermanlands läns företagarenämnd, Södermanlands läns hantverksdistrikt,
Smålands och Blekinge handelskammare, Jönköpings läns hantverks- och
industridistrikt, inunicipalnämnden i Löberöd, Värmlands läns företagareförening,
Värmlands hantverksdistrikt, Norrbottens hantverks- och småindustridistrikt
samt Luleå fabriks- och hantverksförening.

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

Det framlagda förslaget har till sina huvuddrag biträtts av den övervägande
delen av de myndigheter och sammanslutningar, som yttrat sig över
detsamma. I många i princip tillstyrkande yttranden har dock gjorts erinringar,
som i allmänhet gäller frågor rörande kreditgarantisystemets utformning
och praktiska tillämpning; härjämte har från flera håll ytterligare utredning
i olika hänseenden påkallats. Fullmäktige i riksbanken anser övergången
till ett system med kreditgaranti böra utredas mer ingående än som
skett och rekommenderar närmast uppskov till nästa års riksdag. En fullmäktig
förordar emellertid förslagets genomförande innevarande år. Bankoch
fondinspektionen, fullmäktige i i-iksgäldskontoret (med undantag av en
ledamot), Svenska bankföreningen, Tjänstemännens centralorganisation,
Stockholms handelskammare och Skånes handelskammare avstyrker förslaget.
Kommerskollegium hyser tvekan mot förslaget men vill ej motsätta
sig dess genomförande på försök. Statskontoret förordar närmast en samordning
av gällande låneformer och en revision av utlåningsbestämmelserna
men synes i andra hand vilja biträda promemorians förslag, dock med vissa
jämkningar. Sparbanksinspektionen anser förslaget ej ge tillräckligt underlag
för bedömandet av det tilltänkta garantisystemet.

Önskvärdheten av en utvidgning av statens möjligheter att lämna finansiellt
stöd åt hantverks- och småindustriföretag vitsordas i det övervägande
antalet remissyttranden. Statskontoret framhåller, att de hittills öppnade
lånemöjligheterna för dylika företag av olika skäl icke fått avsedd effekt och
att tvekan därför knappast synes behöva råda om att åtgärder är önskvärda
för en utvidgad statlig stödverksamhet på detta område. Fullmäktige i riksgäldskontoret
understryker angelägenheten av att det stöd, som från statens
sida lämnas den mindre företagsamheten, snarast utvidgas både i fråga om
möjligheterna att ställa medel till förfogande och i syfte att erhålla större
spridning i lokalt hänseende av lånemöjligheterna. Allmänna uttalanden,
som innebär att behov finns av ökade statliga stödmöjligheter, görs vidare
bl. a. av sparbanksinspektionen, kommerskollegium, länsstyrelserna i Södermanlands,
Jönköpings, Kalmar och Malmöhus län samt Svenska sparbanksföreningen.

Smålands och Blekinge handelskammare framhåller, att fall kan inträffa,
då en hantverkare eller småföretagare har goda kvalifikationer för att starta
eller utöka en rörelse men samtidigt saknar kapital och möjligheter att
ställa bankmässiga säkerheter för erhållande av lån. I dessa fall har enligt
handelskammarens mening de lånemöjligheter, som tillkommer genom det
allmännas försorg, säkerligen en viktig uppgift att fylla. Av liknande innebörd
är ett uttalande av Sveriges hantverks- och småindustriorganisation, enligt
vilket inånga av de f. n. stora företagen startat med små kapitalresurser
och särskilt under startperioden ofta haft svårigheter att få tillräcklig kredit,
då de formella säkerheterna saknats. Sveriges industriförbund meddelar,
att vissa till förbundet anslutna branschföreningar med ett stort antal industriföretag
ansett att vidgade kreditmöjligheter för de mindre företagen
redan nu bör skapas. Svensk industriförening anför, att den svenska små -

Kunyl. Maj:ts proposition nr 210.

industrien till skillnad från storindustrien på grund av kapitalbrist icke
kunnat tillgodogöra sig den tekniska utvecklingens frukter i tillräcklig utsträckning.
Småindustriens utövare har enligt föreningen under de sista
åren haft mycket svårt att skaffa erforderliga krediter även för mycket angelägna
ändamål. Föreningen drar slutsatsen, att staten bör göra en positiv
insats för att förbättra småföretagarnas tillgång till lån samt anser att initiativet
till den verkställda utredningen bör hälsas med tillfredsställelse.
Landsorganisationen i Sverige anser, att det i promemorian dokumenterats
ett samhällsbehov att understödja nya företag eller medverka till att äldre
småföretag om möjligt kan utvecklas till större och effektivare företagsenheter.

I åtskilliga yttranden framhålles angelägenheten av ökade statliga stödmöjligheter
som hjälpmedel för lokaliserings- och sysselsättningspolitiken.
Fullmäktige i riksbanken, som finner det önskvärt, att tillräckliga lånemöjligheter
står idkare av hantverk och småindustri till buds, säger sig därvid
främst avse sådan företagsamhet, som lokaliseras till landsbygden eller smärre
tätorter, detta med hänsyn till önskemålet att där bereda ökade utkomstmöjligheter
och att motverka inflyttningen till städer och andra större samhällen.
Lantbruksstyrelsen erinrar att den vid ett tidigare tillfälle framhållit
nödvändigheten att åtgärder vidtages för att åstadkomma en ökad differentiering
av landsbygdens näringsliv och därmed ökade möjligheter för dem,
som lämnar jordbruket, att ändå stanna kvar på landsbygden. Styrelsen finner
det i sådant syfte angeläget att förutsättningarna för utveckling av småindustri
och hantverk på landsbygden tillvaratages bl. a. genom att finansieringen
av dylika företag underlättas. Enligt styrelsens mening borde statligt
stöd i form av kreditgaranti till hantverk och småindustri kunna bli ett värdefullt
medel att påverka utvecklingen på landsbygden i önskvärd riktning.
Sveriges lantbruksförbund, Svenska landskommunernas förbund och Svenska
jordbrukskreditkassan ger uttryck för liknande synpunkter. Landsorganisationen
i Sverige anför, att genomförandet av det framlagda förslaget synes
kunna bli etl verksamt komplement till övriga samhällsåtgärder för att
stödja och uppmuntra företagsamhet på orter, där sysselsättningen kan bedömas
såsom särskilt konjunkturkänslig eller där behov föreligger att göra
försörjningsmöjligheterna mindre ensidiga. Arbetsmarknadsstyrelsen framhåller,
att det särskilt vid industrinedläggelser är ytterst angeläget att i
vissa fall kunna ge statligt stöd i form av lån till nya företag på berörda
orter. Då behovet av dylika åtgärder icke är begränsat till vissa län hälsar
styrelsen med tillfredsställelse att det föreslagna kreditgarantisystemet skall
omfatta landet i dess helhet.

Bank- och fondinspektionen anför i sitt yttrande, att det synes ovisst,
huruvida bakom kraven på förbättrade kreditmöjligheter för hantverk och
småindustri verkligen finns kreditbehov, som ur samhällets synpunkt är
beaktansvärda men likväl icke kan tillgodoses. Enligt inspektionens mening
kan det ifrågasättas, huruvida icke nämnda krav åtminstone delvis sammanhänger
med den prövning ur lönsamhetssynpunkt, som alla projekt för

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

vilka kredit begäres måste underkastas och som regelmässigt leder till att
vissa kreditframställningar avvisas. Liknande synpunkter framförs av
Skånes handelskammare, som tillika hyser den uppfattningen, att hantverkets
svårigheter icke numera ligger på kreditområdet. Svenska bankföreningen,
som uppskattar affärsbankernas sammanlagda kreditgivning till hantverk
och småindustri till ca 850 milj. kronor, framhåller att enligt bankernas
erfarenheter företagare inom ifrågavarande näringsgrenar alltid eller så
gott som alltid erhåller den kredit, som är motiverad med hänsyn antingen
till ställda säkerheter eller låntagarnas personliga förutsättningar eller båda
dessa faktorer i förening. Bankföreningen anser det vara ofrånkomligt, att
frågan om behovet av särskilda stödåtgärder noggrant utreds innan förslag
om sådana åtgärder upptages till slutlig prövning.

Beträffande lokaliserings- och arbetsmarknadssynpunkterna anför bankoch
fondinspektionen, att dessa icke bör tillmätas alltför stor betydelse i
förevarande sammanhang, eftersom den kreditvolym som kan komma i fråga
är alltför ringa för att mera påtagliga resultat ur nämnda synpunkter
skall kunna ernås.

Utredningsmännens förslag att utvidgningen av det statliga stödet till
hantverks- och småindustriföretag skall ske genom inrättande av ett nytt
kreditgarantisystem tillstyrkes i princip av flertalet remissinstanser, däribland
arbetsmarknadsstyrelsen, sparbanksinspektionen, lantbruksstyrelsen
— som till stöd för sin inställning bl. a. åberopar gynnsamma erfarenheter
från det statliga kreditgarantisystemet på jordbrukets område — samtliga
länsstyrelser, som hörts i ärendet, Svenska jordbrukskreditkassan, Svensk
industriförening, Landsorganisationen i Sverige och Svenska s parbanks föreningen.

Vissa principiella betänkligheter framförs emellertid av statskontoret,
som, utan att avstyrka förslaget, i huvudsak framhåller följande. Kreditgarantiformen
används på vissa områden och erfarenheterna av densamma
har icke vdsat sig ogynnsamma. I dessa fall har dock förlustriskerna bedömts
och visat sig vara begränsade eller också har realsäkerheter förekommit;
vidare har statliga organ att svara för att statens intressen vederbörligen
tillvaratages. Enligt det nu föreliggande förslaget skulle garantigivningen
utsträckas till områden, där växlingar i konjunkturerna kan öva inflytande.
Såsom garantigivare skulle stå företagareföreningar, enskilda sammanslutningar
utan direkt ekonomiskt ansvar för de förslag, som framläggs. Betänkligheter
framträder särskilt om man beaktar, att kreditgarantigivningen
beräknas få en större omfattning än hittillsvarande låneverksamhet
och att realsäkerhet endast i undantagsfall torde kunna erbjudas. Då hänsyn
skall tagas även till sysselsättnings- och lokaliseringssynpunkter är
uppenbarligen icke obetydliga risker förbundna med en garantigivning,
särskilt vid vikande konjunkturer. Mot bakgrunden av det anförda har statskontoret
kommit till den uppfattningen, att i första hand en samordning
av gällande låneformer och en revidering av lånebestämmelserna bör övervägas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

I anslutning till de av statskontoret framförda synpunkterna kan framhållas,
att fullmäktige i riksbanken — som av skäl vilka redovisas i fortsättningen
dock intar en i viss mån avvaktande hållning till förslaget —
förklarar sig icke ha några principiella invändningar mot att vidgad lånemöjlighet
för hantverk och småindustri beredes i form av statlig kreditgaranti.
Den omständigheten att staten ikläder sig en relativt stor risk, särskilt
i händelse av en konjunkturförsämring, utgör enligt fullmäktiges mening
icke anledning att ställa sig avvisande till kreditgarantiformen.

Vissa remissinstanser, som i princip tillstyrker, att det föreslagna kreditgarantisystemet
inrättas på försök, rekommenderar likväl i första hand andra
vägar för att ernå en i och för sig önskvärd utvidgning av småföretagens
kreditmöjligheter. Sålunda erinrar kommers kollegium om det av banklagssaklcunniga
framlagda förslaget till sådan ändring i banklagstiftningen, som
avses skola möjliggöra för bankerna att bevilja s. k. blancokrediter till idkare
av hantverk och småindustri i viss utsträckning. Kollegium finner det
mindre lämpligt att innan nämnda lagändring vidtagits införa nya former
för statlig medverkan i långivningen till småföretagsamheten. Tidpunkten
för ifrågavarande lagändring får under alla förhållanden anses tämligen
nära förestående, även om det som utredningsmännen framhållit skulle
dröja till år 1956. Enligt kommerskollegiets mening skulle under tiden en
ökad statlig kreditgivning på området kunna komma till stånd genom företagareföreningarna
och viss utökning av hantverkslånefondens verksamhet.
Även Sveriges industriförbund samt Sveriges hantverks- och småindustriorganisation
anser att i främsta rummet nyssnämnda lagändring bör genomföras.
Företagareföreningarnas förtroenderåd anför, att det för föreningarna
framstår som mera angeläget att vidga ramen för den nuvarande långivningen
än att för de större lånebehoven tillskapa en särskild stödform.
Rådet erinrar om att de större lånen hittills representerat endast 10—15
procent av den totala långivningen genom föreningarna. Smålands och Blekinge
handelskammare vill ifrågasätta, om icke det avsedda syftet skulle
kunna ernås genom en utvidgning av företagareföreningarnas låneverksamhet.

Bank- och fondinspektionen anser, att förslaget med hänsyn bl. a. till
nämnda alternativa möjligheter bör vila. Med avseende på verkningarna av
de föreslagna blancokrediterna anför inspektionen följande.

I vilken utsträckning de vidgade kreditmöjligheterna skulle komma att utnyttjas
är svårt att bedöma och beror självfallet på de berörda parterna
själva. Från bankernas sida har emellertid städse deklarerats intresse för
kreditgivning av ifrågavarande slag. Det vore därför önskvärt att de föreslagna
lagändringarna genomfördes och att verkningarna därav avvaktades,
innan den statliga stödverksamheten för ifrågavarande ändamål berikades
med ytterligare eu kreditform.

Inspektionen ifrågasätter huruvida det icke vore mera ändamålsenligt att
utvidga företagareföreningarnas låneverksamhet. Tjänstemännens centralorganisation,
Stockholms handelskammare och Skånes handelskammare hänBihang
till riksdagens protokoll 195fr. i samt. Nr 210.

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

visar i sina avstyrkande yttranden till förslaget om införande av blancokrediter
och de väntade verkningarna härav.

Fullmäktige i riksgåldskontoret anser sig icke på den föreliggande utredningen
kunna bedöma lämpligheten av att det ökade statliga stödet — som
fullmäktige i princip finner angeläget — erhåller den i promemorian förordade
formen. Fullmäktige framhåller önskvärdheten av att verkningarna av
kreditgarantisystemet, bl. a. för kreditväsendet och den statliga upplåningen,
ingående utreds och belyses, innan systemet kommer till användning på
nya områden. Vidare ifrågasätter fullmäktige om kreditgarantigivning bör
tillämpas vid sidan av den redan i olika former bedrivna stödverksamheten
samt om på detta område avsteg bör göras från de senaste årens decentraliseringssträvanden.
Fullmäktige förordar, att i avvaktan på en ingående undersökning
av hithörande problem andra utvägar sökes för att åstadkomma
det ytterligare stöd, som även enligt fullmäktiges mening bör lämnas hantverket
och den mindre industrien. Riksgäldsfullmäktigen Svensson har anfört
reservation under hänvisning till att han tidigare i andra sammanhang
principiellt tagit ståndpunkt till förmån för kreditgarantisystemet.

Vid remissbehandlingen har framkommit åtskilliga kritiska erinringar
och önskemål avseende det föreslagna kreditgarantisystemets utformning
och praktiska handhavande.

Sparbanksinspektionen anser, att vissa principiella riktlinjer för garantigivningen
bör fastställas. Sålunda bör enligt inspektionens mening närmare
anges vilka industriföretag som jämte hantverksföretagen skall kunna komma
i åtnjutande av kreditstöd. Eventuellt kunde ett maximibelopp bestämmas,
vilket i de individuella fallen normalt icke skulle få överskridas. Vidare
anför inspektionen bl. a. följande.

Förutom sådana spörsmål som lokalisering och tillgång på arbetskraft
bör en rad andra frågor beaktas vid garantigivningen, såsom företagsledningens
personliga kvalifikationer, företagets lönsamhet, förhållandet mellan
eget och främmande kapital, ändamålet med upplåningen — fabriksutvidgning,
maskinutrustning, lagerhållning, kundkrediter eller nyetablering
—ävensom lånens löptid och amortering. Angelägenheten av en viss försiktighet
vid garantigivningen bör komma till uttryck i direktiven för densamma.
Säkerheter för statsgaranterade krediter bör krävas i den utsträckning
som är möjlig, även om bankmässiga säkerheter icke kan åstadkommas.

Fullmäktige i riksbanken anser, att en avgränsning av begreppet småindustri
bör göras. Svensk industriförening framhåller, att enligt föreningens
uppfattning samtliga företag inom hantverk och småindustri skall ha lika
rätt att komma i åtnjutande av kreditgaranti oavsett varusortiment och belägenhet.
Statskontoret framhåller att, därest kreditgarantisystemet kommer
till stånd, kreditgarantier bör ifrågakomma endast i sådana fall, där uppenbarligen
goda förutsättningar för rörelsens fortbestånd och utveckling bedöms
föreligga. Sparbanksföreningen anför, att det är av stor betydelse för
låntagarna själva att kreditgarantigivningen icke blir för generös och att
låntagare principiellt bör sätta in ett icke oväsentligt eget kapital i rörelsen.

Kungi. Maj:ts proposition nr 210.

De krav på säkerheter, som företagareföreningarna i allmänhet uppställt bör
enligt föreningen iakttagas även vid kreditgarantigivningen.

De lokala organens befogenheter att i samband med kreditgarantigivningen
utöva kontroll över låntagarens rörelse berörs av Svensk industriförening,
som understryker, att den enda övervakning av låntagarna som får komma
i fråga är den som bank- och affärsmässigt sker från kreditinrättningens
sida samt att staten icke skall få intaga annan ställning till låntagarna än
den som civilrättsligt tillkommer borgensmän. Föreningen förklarar sitt
principiella gillande av förslaget vara beroende av att denna regel iakttages.

Bank- och fondinspektionen, Svenska sparbanksföreningen, Svensk industriförening
och Stockholms handelskammare föreslår, att avgörandet i
kreditgarantiärenden skall ligga hos kommerskollegium. Samma mening har
reservationsvis framförts inom riksbanksfullmäktige.

Beträffande kreditgarantisystemets lokala organisation gör sig skilda meningar
gällande. Flertalet remissinstanser har anslutit sig till utredningsmännens
förslag. I vissa remissyttranden framförs emellertid betänkligheter
mot att tilldela företagareföreningarna den ställning inom kreditgarantisystemet,
som avses i förslaget. Sålunda anför sparbanksinspektionen, åt!
denna ställning icke är tillräckligt grundad, i det att föreningarna dock i
princip är privata sammanslutningar och icke skall bära något ekonomiskt
ansvar för den kreditgivning, som kommer till stånd. Inspektionen förordar,
att beredningen av kreditgarantiärenden, för möjliggörande av en enhetlig
bedömning och hänsynstagande till andra företag, sker i något centralt organ,
exempelvis kommerskollegium, som bör ha tillgång till teknisk och
företagsekonomisk expertis för granskning av ansökningarna. Detta organ
bör enligt inspektionens mening även ha att efter Kungl. Maj :ts bemyndigande
utfärda kreditgaranti. Fullmäktige i riksbanken anför följande.

Riksbanken är villig att lämna sin medverkan i vad avser den funktion
dess avdelningskontor skulle fylla i kreditgarantisystemet. Den omständigheten
att två olika organ skulle sidoordnade ha att handlägga samma slags
ärenden torde emellertid medföra olika bedömning av dessa ärenden. Av
flera skäl kan enligt fullmäktiges mening ifrågasättas om företagareföreningar
är de organ, som är mest lämpade för uppgifter av här avsedd art.
Det kan uppkomma icke så få gränsfall, då företagareförening skulle ställas
inför valet att själv lämna lån eller tillstyrka statlig kreditgaranti. Man kan
icke heller våga förutsätta, att företagareföreningarna skall visa sig lämpliga
som kontrollorgan. När företagareföreningarna ej själva stå någon förlustrisk
kan man nämligen icke alltid utgå från att kontrollen blir tillräckligt
effektiv. Den föreslagna anordningen att en företagareförening, som efter
kreditgarantisystemets inrättande erhåller utlåningsrätt, skall överta de
uppgifter, som förut ankommit på riksbankskontoret i länet, är icke godtagbar.
Enligt fullmäktiges uppfattning skulle det vara lämpligare, att riksbankskontoren
överallt anförtroddes handläggningen av ifrågavarande garantigivning
samt de kontrollåtgärder, som erfordras sedan lån utlämnats.
Riksbanksfullmäktigen Kristensson som reserverat sig, delar emellertid ut -

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

redningsmännens uppfattning att förberedande undersökningar samt den
lokala tillsynen och kontrollen bör handhavas av företagareföreningarna i de
län där sådana finns.

Statskontoret pekar på olika möjligheter att undanröja nackdelarna av att
föreningarna icke skulle ikläda sig ekonomiskt ansvar för garantigivningen.
Sålunda anför ämbetsverket, att förening kan åläggas svara för viss andel i
eventuellt uppkommande förluster eller att stå som underborgensman för
lämnade kreditgarantier. Statskontoret ifrågasätter vidare om icke garantiärendena
i samtliga län borde förberedas i samråd med respektive riksbanlcskontor.

Länsstyrelserna i Södermanlands och Kalmar län samt Värmlands läns
företagareförening har förordat att även företagareföreningar utan låneverksamhet
skall kunna anlitas som lokalorgan inom kreditgarantisystemet.

Beträffande räntan å lån för vilka den statliga kreditgarantien kommer
att lämnas, anför fullmäktige i riksbanken i huvudsak följande.

Utredningsmännen har utgått från att lån med statlig garanti i räntehänseende
skulle komma att likställas med bottenlån, vilket f. n. skulle innebära
en ränta av i allmänhet 3,5 procent. Enligt riksbankens erfarenheter
kommer det emellertid att bli svårt att förmå de enskilda kreditinstituten att
utlämna lån på dylika villkor. Räntemarginalen torde nämligen komma att
bedömas såsom otillräcklig. Enligt fullmäktiges uppfattning bör räntesatsen
icke fastlåsas. Genom möjligheten att vända sig till olika kreditinstitut synes
de lånesökande ha fått tillräckliga garantier för att kunna erhålla den
lägsta för tillfället gällande räntan.

Riksbanksfullmäktige finner icke de i promemorian angivna skälen för
uttagande av en särskild avgift utöver räntan motivera en dylik anordning,
vilken av fullmäktige betecknas som främmande för garantilånesystemet.
Även länsstyrelsen i Norrbottens län anser, med hänsyn till önskvärdheten
av att småföretagens kapitalkostnader hålls så låga som möjligt, att ifrågavarande
avgift icke bör uttagas.

Delade meningar har framkommit i frågan huruvida en riskpremie bör
uttagas med hänsyn till förlustriskerna vid garantigivningen. Statskontoret
och fullmäktige i riksbanken, som icke gör någon erinran mot utredningsmännens
förslag i denna del, anser, att förluster, som uppkommer till följd
av statens garantiåtaganden enligt förslaget, bör täckas av ett för ändamålet
uppfört anslag å driftbudgeten.

Sparbanksinspektionen påpekar, att i promemorian icke berörts hur man
skall förfara vid indrivning av lån eller till vilken statlig institution långivare
har att vända sig, när ett lån blivit nödlidande, ej heller hur förhållandet
i övrigt mellan garantigivare och långivare skall regleras med avseende
å den senares skyldigheter. Inspektionen anför, att det för bedömande av
låneräntan är av betydelse att veta hur långt dessa skyldigheter skall sträcka
sig. Fullmäktige i riksbanken påtalar likaledes, att utredningsmännen
förbigått flera praktiska frågor i samband med garantisystemet. Fullmäktige
förklarar, att riksbanken är beredd att åtaga sig indrivningen av nödlidande

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

lån. Även Svenska sparbanksföreningen berör dessa spörsmål samt ifrågasätter,
om det icke inom kommerskollegium borde inrättas en nämnd eller
kommitté för handläggning av tekniska frågor och samordningsfrågor rörande
ifrågavarande garantigivning i likhet med vad som skett inom lantbruksstyrelsen
för handläggningen av jordbrukets garantilån. I vart fall vid verksamhetens
början kan enligt föreningens mening en dylik nämnd visa sig
erforderlig.

Departementschefen.

För hantverks- och småindustriföretag finns f. n. särskilda möjligheter
att för olika ändamål erhålla lån av statsmedel. Sålunda bedriver företagareföreningar
i vissa län med understöd av statsmedel en låneverksamhet,
som är avsedd att stödja företagsamhet i mindre skala. Vidare är i liknande
syfte inrättade särskilda lånefonder, statens hantverkslånefond och
fonden för hantverks- och småindustrikredit. Möjligheterna att utnyttja
dessa kreditformer är emellertid f. n. starkt begränsade. Företagareföreningar
med utlåningsverksamhet existerar endast i nio län; företagare i stora
delar av landet är sålunda utestängda från denna låneform. Vad beträffar
de båda hantverksfonderna synes erfarenheten visa att de — bl. a. på
grund av förhållandevis stränga lånevillkor — ej i den utsträckning, som
avsetts, kommit att utgöra stöd åt de berörda kategorierna av företag.

Frågan om en utvidgning och förbättring av det statliga kreditstödet åt
hantverk och småindustri har under senare år övervägts vid upprepade tillfällen.
Sålunda framlade småföretagsutredningen år 1946 ett förslag till
statlig låneverksamhet, liknande företagareföreningarnas och avsedd att
täcka alla delar av landet. Delvis på grundval av småföretagsutredningens
betänkande i ämnet upprättades inom handelsdepartementet år 1949 ett annat
förslag, som innebar, att företagareföreningar successivt skulle komma
till stånd i samtliga län och att föreningarna skulle få befogenhet att på
statens vägnar teckna garanti för lån till småföretag. Dessa förslag föranledde
emellertid ej någon åtgärd.

I en inom handelsdepartementet av särskilda utredningsmän upprättad
promemoria har nu framlagts förslag till statlig kreditgarantigivning i syfte
att främja utvecklingen inom hantverk och småindustri. Detta förslag in
nebär i huvudsak följande.

Statsgaranti för lån till hantverks- och småindustriföretag skall efter
ansökning kunna beviljas på vissa villkor. I varje län skall finnas ett lokalorgan
för handläggning av ärenden rörande statsgaranti. I län, där det
finns företagareförening, som för låneverksamhet beviljats understöd av
statsmedel, skall föreningen vara lokalorgan. I övriga län skall funktionen
såsom lokalorgan uppehållas av riksbankens avdelningskontor. Ansökan om
statsgaranti skall inges till lokalorganet, som skall verkställa erforderlig
utredning i ärendet och med eget yttrande överlämna ansökningen till

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

Kungl. Maj :t. Befinnes ärendet efter vederbörlig beredning, som skall företagas
inom handelsdepartementet, böra bifallas av Kungl. Maj :t, lämnas bemyndigande
till företagareföreningen, respektive riksbanken att på statens
vägnar utfärda garanti för lånet. På lokalorganet skall vidare ankomma
att, sedan garanti utfärdats och lånet utlämnats, utöva viss kontroll å lånets
användning och tillsyn över det låntagande företagets utveckling.

Kungl. Maj :t skall till riksbanken kunna delegera befogenhet att meddela
statsgaranti i viss utsträckning. Vad angår själva utfärdandet av garanti
skall i undantagsfall även annat organ än företagareförening eller riksbanken
kunna erhålla bemyndigande härtill.

Statsgaranti skall i princip kunna ifrågakomma oavsett i vilken kreditinrättning
lån är avsett att tagas. Beträffande storleken av det lånebelopp,
för vilket garanti skall kunna beviljas, har någon gräns uppåt icke föreslagits.
Begränsning nedåt har förutsatts endast för de fall, som handläggs
av företagareförening i egenskap av lokalorgan. I dylika fall skall nämligen
garanti beviljas endast för lån som överstiger det högsta belopp, vilket
enligt gällande föreskrifter kan av företagareförening utan särskilt tillstånd
av Kungl. Maj :t utlämnas till ett och samma företag. Ifrågavarande maximibelopp
utgör f. n. 40 000 kronor. I fall, där lån bör kunna erhållas i kreditanstalt
mot vanliga bankmässiga säkerheter, skall statsgaranti icke beviljas.
För lån, som utlämnas under statsgaranti, skall i regel ställas säkerhet
enligt de grunder som vanligen tillämpas av företagareföreningarna. Sådan
säkerhet skall omhändertagas av den kreditinrättning, som utlämnar
lånet. Kreditinrättningen skall i övrigt förvalta lånet under bankmässiga
former.

Vad avser räntan å lån, för vilka statsgaranti utfärdats, framhåller utredningsmännen,
att konkurrensen mellan kreditinrättningarna i praktiken
torde komma att medföra, att räntan på dessa lån i allmänhet kommer att
bli väsentligt lägre än vad motsvarande lån skulle ha betingat på den fria
marknaden. Man torde kunna utgå från att lån med statsgaranti kommer
att i räntehänseende likställas med bottenlån. Några särskilda åtgärder
härför torde icke erfordras. Skillnaden mellan den presumerade räntan å
lån med statsgaranti och den ränta, företagareföreningarna vanligen betingar
sig vid utlåning, motiverar att en avgift, motsvarande denna skillnad,
uttages av kreditinrättningen och tillfaller lokalorganet i syfte att
täcka kostnaderna för handhavandet av garantiärendena.

Utredningsmännen har ansett, att kreditgarantisystemet bör inrättas och
tills vidare tillämpas på försök. Med hänsyn till förlustriskerna bör försiktighet
iakttagas vid garantigivningen. Eventuellt uppkommande förluster
för staten bör enligt förslaget förskottsvis täckas av riksgäldskontoret och
i sista hand ersättas genom anslag av riksdagen.

Ramen för garantigivning under nästa budgetår föreslås bli 10 milj. kronor.

Slutligen har utredningsmännen framhållit, att en omprövning av de hittills
tillämpade formerna för statligt stöd till hantverk och småindustri

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

bör övervägas, därest det föreslagna kreditgarantisystemet under försöksperioden
visar sig fungera på ett tillfredsställande sätt.

Av de myndigheter och sammanslutningar, som yttrat sig över förslaget,
har de allra flesta anslutit sig till uppfattningen att det föreligger behov att
utvidga statens möjligheter att lämna finansiellt stöd åt hantverks- och småföretag.
Den övervägande delen av de remissinstanser, som funnit önskvärt
att de statliga stödmöjligheterna ökas, har också biträtt utredningsmännens
förslag, att utvidgningen bör ske genom inrättande av ett kreditgarantisystem.
Flera hörda myndigheter och sammanslutningar har emellertid avstyrkt
förslaget. Några remissinstanser har ansett ytterligare utredning rörande
kreditgarantisystemet påkallad. I en del av de tillstyrkande yttrandena görs
erinringar angående systemets utformning och praktiska tillämpning.

Hantverks- och småindustriföretagen svarar för en icke obetydlig del av
landets samlade produktion. Det är fördenskull av vikt, att dessa företag
kan upprätthålla och om möjligt successivt öka sin produktionsförmåga.
Detta kan ske endast under förutsättning att uppmärksamheten ständigt
hålles riktad på den tekniska utvecklingen och att i anslutning härtill en
fortgående rationalisering av företagens drift äger rum. En rationalisering
av företagen kräver kapitalinsatser för anskaffning av tidsenliga lokaler
och maskiner. Möjligheterna att insätta kapital av tillräcklig storlek i rörelsen
är emellertid ofta för svaga hos de mindre företagen, vilkas ägare
ej sällan är ur stånd att tillhandahålla vare sig eget kapital av nämnvärd
storlek eller bankmässiga säkerheter, mot vilka kompletterande krediter kan
erhållas. Att så är förhållandet har bekräftats av många remissinstanser,
bl. a. av de organisationer som företräder företagens intressen.

Svenska bankföreningen har velat hävda att de mindre företagen alltid
eller så gott som alltid erhåller den kredit som är motiverad med hänsyn
till antingen ställda säkerheter eller låntagarens personliga förutsättningar
eller båda dessa faktorer i förening. Gentemot denna uppfattning kan emellertid
ställas många och på praktiska erfarenheter grundade vittnesbörd
både från statliga myndigheter, vilka varit i beröring med hittillsvarande
statliga stödverksamhet, och från enskilda sammanslutningar. Jag anser
mig i detta sammanhang blott behöva särskilt erinra om företagareföreningarnas
erfarenheter, vilka ger vid handen att det från småföretagens sida föreligger
ett trängande lånebehov, som vida överstiger de medel, som kunnat
ställas till förfogande för utlåning. Man kan utgå från att det i dessa fall
nästan genomgående gäller kreditbehov, som ej kunnat tillgodoses genom
vanliga bankkrediter.

Såsom framhållits av utredningsmännen och vitsordats av åtskilliga remissinstanser
— bl. a. riksbanksfullmäktige, arbetsmarknadsstyrelsen,
landsorganisationen och landskommunernas förbund — har vidare de låncmöjligheter,
staten kan tillhandahålla, stor betydelse som hjälpmedel fölen
ur det allmännas synpunkter önskvärd lokaliserings- och sysselsättningspolitik.
Denna politik går bl. a. ut på att i områden, där näringslivet har

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

en ensidig sammansättning eller domineras av konjunkturkänslig storindustri,
söka åstadkomma en differentiering genom tillskapande eller utvidgning
av livskraftig småindustri. Det är vidare fråga om att skapa ersättning
för sysselsättningsmöjligheter, som äventyras genom nedläggande
av företag. Enskilda kommuner har i sådana situationer gjort icke obetydliga
insatser genom långivning, borgensåtaganden och på andra vägar, men den
kommunala insatsen på området har icke varit utan olägenheter, bl. a. med
hänsyn till risken för olämplig konkurrens mellan olika kommuner om företagen.
I åtskilliga fall torde för övrigt kommunerna med dylika stödåtgärder
ha gått utöver sina befogenheter enligt kommunallagarna. Företagareföreningarna
har å sin sida åtagit sig och med viss framgång fullgjort liknande
uppgifter inom ramen för den samhälleliga lokaliserings- och sysselsättningspolitiken.
Föreningarnas kapacitet för dessa uppgifter är emellertid,
såsom förut framhållits, starkt begränsad på grund av den jämförelsevis
ringa medelstillgången. För att möjliggöra effektivare insatser på detta
område är enligt min mening en utvidgning av resurserna synnerligen önskvärd.

Från vissa remissinstanser har framhållits att de förefintliga kreditbehoven
kan komma att väsentligen tillgodoses om banklagssakkunnigas förslag
beträffande rätt för bankerna att utlämna s. k. blancokrediter genomföres.
Jag delar förhoppningen att småföretagens tillgång till erforderliga
krediter därigenom skulle förbättras. Jag vill emellertid icke underlåta att
i likhet med bank- och fondinspektionen framhålla, att det är svårt att närmare
bedöma i vilken utsträckning sålunda vidgade kreditmöjligheter skulle
komma till användning. Uppenbarligen kommer dessa möjligheter att kunna
utnyttjas endast i den mån de enskilda bankerna är beredda att ikläda
sig de risker, som ovedersägligen måste vara förenade med en kreditgivning
av sådan art. Vidare bör framhållas, att den övre gränsen för blancokrediterna
enligt föreliggande förslag skulle sättas så relativt lågt som till 50 000
kronor för varje särskilt fall. Det blir sålunda tämligen begränsade kreditbehov,
som kan tillgodoses på denna väg. Jag anser mig därför icke kunna
antaga att införande av blancokrediter -— även om dessa i och för sig skulle
kunna medföra lättnader — skulle innebära en lösning av småföretagarnas
finansieringsproblem. Dessutom måste det uppenbarligen dröja, innan erforderliga
lagändringar kan komma till stånd.

Med hänsyn till vad jag nu anfört och då särskilt lokaliseringssynpunkterna
anser jag det vara ådagalagt att det föreligger ett angeläget behov av
vidgade möjligheter till finansiellt stöd åt hantverks- och småindustriföretag.
Enligt min mening bör staten icke undandraga sig att medverka till lösningen
av denna fråga. Härvid kan olika vägar tänkas. Sålunda kan ökade
utlåningsmöjligheter beredas över riksstaten, i vilket fall alltså en höjning
av för ändamålet anvisade anslag skulle begäras av riksdagen. Detta skulle
emellertid icke vara till någon nytta i områden där företagareföreningar ej
finns och kanske för övrigt knappast behövs. Ur rent statsfinansiella synpunkter
synes det av utredningen föreslagna kreditgarantisystemet också

Kiingl. Maj:ts proposition nr 210.

vara att föredraga. Om detta system genomföres, kommer endast eventuella
förluster att påföras riksstaten. Erfarenheterna av ordningen med statliga
kreditgarantier från andra områden synes vidare ge vid handen att
systemet innebär åtskilliga fördelar jämfört med en direkt statlig långivning.
Systemet går ut på att den redan existerande kreditorganisationen utnyttjas
och innebär en mindre belastning på den statliga förvaltningsapparaten.

Fullmäktige i riksgäldskontoret har ansett önskvärt, att verkningarna
av garantisystemet bl. a. för kreditväsendet och den statliga upplåningen
ingående utreds innan systemet kommer till användning på nya områden.
Även andra remissinstanser har ifrågasatt ytterligare utredning i olika hänseenden.
Med anledning härav må erinras om att systemet med kreditgarantier
i nu förevarande fall avsetts skola införas och tillämpas blott på försök
och med iakttagande av viss försiktighet. Vidare har det sammanlagda beloppet
av utfärdade garantier föreslagits skola för det närmaste året begränsas
till 10 miljoner kronor. Det är knappast troligt att en garantigivning av
denna jämförelsevis ringa omfattning skall kunna medföra menliga verkningar
i de hänseenden fullmäktige kan ha åsyftat. Enligt min mening föreligger
icke skäl att på grund av sådana farhågor uppskjuta införandet på försök
och i begränsad omfattning av garantisystemet, om detta i övrigt kan
anses innebära påtagliga fördelar. Då utredningsmännens förslag i princip
dessutom tillstyrkts i det övervägande antalet remissyttranden anser jag
mig därför böra förorda, att ett system med statsgaranti för lån till hantverks-
och småindustriföretag försöksvis inrättas i huvudsaklig överensstämmelse
med förslaget.

Flera remissinstanser har ifrågasatt, om man nu borde införa en ny stödform
för hantverk och småindustri utan att samtidigt företa en allmän samordning
av förekommande stödåtgärder. Dessa invändningar saknar icke
helt fog. Häremot får emellertid ställas angelägenheten av att utan längre
dröjsmål verkligen effektivisera samhällets stödåtgärder på området, där ej
minst de lokaliseringspolitiska önskemålen väga tungt. Kravet på samordning
har f. ö. icke samma styrka, när det, som här är fallet, gäller att mera
försöksvis införa en ny stödform. Ur viss synpunkt torde en utredning om
en eventuell samordning av olika stödformer för övrigt kunna ge bättre resultat,
om den företages först sedan praktiska erfarenheter föreligger av ordningen
med kreditgarantier.

Utredningsmännens uppläggning av garantisystemet i organisatoriskt avseende
finner jag i stort sett lämplig. Jag har sålunda icke för min del
något alt erinra mot att sådana företagareföreningar, som beviljats understöd
av statsmedel för bedrivande av låneverksamhet, i egenskap av lokalorgan
anförtros uppgiften att svara för den förberedande utredningen i
garantiärendena, att efter Kungl. Maj:ts bemyndigande utfärda beviljade
statsgarantier samt att utöva viss tillsyn och kontroll av de företag, som
kommit i åtnjutande av statsgaranti. Det förhållandet att företagareföreningarna
är i princip enskilda sammanslutningar har givit vissa remissBihang
till riksdagens protokoll 195b. 1 samt. Nr 210.

Kungl. Maj:ts proposition nr 210.

instanser anledning till betänkligheter mot att föreningarna skulle anförtros
ifrågavarande uppgifter. Det må emellertid påpekas att det i stadgarna för
samtliga föreningar med utlåningsverksamhet är föreskrivet att representanter
för vederbörande länsstyrelse skall ingå i föreningsstyrelsen samt
att staten i samband med utanordning av understöd till föreningarna förbehåller
sig rätt till kontroll av föreningarnas verksamhet. — Jag är emellertid
icke nu beredd förorda, att, såsom från vissa håll föreslagits, företagareföreningar
utan låneverksamhet anförtros uppgiften att vara lokalorgan
för garantigivningen.

I syfte att statsgaranti skall kunna utfärdas för lån till företagare även
i de län, där företagareföreningar med låneverksamhet icke finns, har föreslagits,
att funktionen som lokalorgan i dessa län skall tills vidare uppehållas
av riksbankens avdelningskontor. Riksbanken har förklarat sig villig
att lämna sin medverkan i detta avseende men samtidigt framfört vissa erinringar
mot den föreslagna anordningen. Sålunda anser riksbanksfullmäktige
bl. a. att risk föreligger för en oenhetlig bedömning av garantiärendena
om på vissa håll företagareföreningar skulle få handha garantiverksamheten.
Vidare förklarar sig fullmäktige icke kunna godtaga, att företagareföreningar,
som efter kreditgarantisystemets inrättande beviljas statsmedel för
utlåning, skall övertaga de uppgifter i samband med garantigivningen, som
förut ankommit på respektive riksbankskontor. Fullmäktige finner det
lämpligare att riksbankens avdelningskontor i samtliga län tilldelas funktionen
som lokalorgan för statsgarantigivningen.

Jag anser mig böra ta fasta på riksbanksfullmäktiges förklaring att banken
är villig medverka i sådana län, där företagareförening med låneverksamhet
ej finns, och tillstyrker alltså utredningsmännens förslag även i
detta hänseende. I anledning av riksbanksfullmäktiges farhågor för en oenhetlig
bedömning av garantiärendena må framhållas, att kravet på enhetlighet
bör kunna tillgodoses, om den slutliga prövningen av ärendena, såsom
i det följande förordas, företages av Kungl. Maj :t. Vad fullmäktige i övrigt
anfört om den lokala organisationen ger mig anledning understryka, att
det här tills vidare är fråga om en försöksverksamhet. Sedan under viss tid
erfarenheter inhämtats vid praktisk tillämpning av garantisystemet, kommer
alltså tillfälle att ges till den omprövning av organisationen, som då
eventuellt kan befinnas påkallad.

Det slutliga avgörandet i ärenden rörande statsgaranti bör tills vidare,
såsom utredningsmännen föreslagit, i princip ankomma på Kungl. Maj :t.
Beredningen av förekommande garantiärenden — över vilka i lämplig
utsträckning de centrala ämbetsverken, främst kommerskollegium och arbetsmarknadsstyrelsen,
kan få tillfälle att yttra sig — bör ankomma på
handelsdepartementet, som vid behov torde för ändamålet böra få anlita
teknisk eller ekonomisk expertis. Hinder bör ej möta mot att Kungl. Maj :t
för vissa ärenden eller grupper av ärenden — exempelvis avseende statsgaranti
för mindre lån — överlämnar beslutanderätten till riksbanken.

Med hänsyn till syftet med verksamheten och säkerheternas beskaffenhet

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

torde icke kunna undvikas att vissa förlustrisker för staten föreligger. En
fortlöpande tillsyn över utvecklingen av de företag, som kommit i åtnjutande
av statsgaranti, synes därför ofta behövlig. Ifrågavarande tillsyn bör ankomma
på lokalorganen. Omfattningen av och sättet för tillsynens utövande får
bedömas från fall till fall. Därvid torde de erfarenheter, som gjorts i samband
med de långivande företagareföreningarnas verksamhet, kunna tjäna
till ledning. Uppenbarligen bör man eftersträva att i första hand långivaren
utövar så effektiv kontroll som möjligt.

Med hänsyn till alt det nu närmast gäller att bedriva den av utredningsmännen
föreslagna garantigivningen på försök, varvid erfarenheter för eventuellt
fortsatt verksamhet skall inhämtas, torde skäl icke f. n. finnas att
binda prövningen av garantiärendena vid mera i detalj utformade regler.
Vissa principiella riktlinjer torde dock böra uppdragas. Så har i viss utsträckning
skett i utredningsmännens promemoria. Härjämte har en del
spörsmål av principiell betydelse rests vid remissbehandlingen.

Sparbanksinspektionen och vissa andra remissinstanser har uttalat önskemål
att regler skall fastställas angående vilka företag som skall kunna komma
i åtnjutande av statsgaranti. Givetvis kan tvekan ibland uppkomma huruvida
ett industriföretag, som söker statsgaranti, skall med hänsyn till exempelvis
antalet anställda eller företagets produktionsvärde anses hänförligt
till sådan mindre industri, för vilken ifrågavarande stödform är avsedd.
I praktiken torde dock sådana ovissa fall bli förhållandevis sällsynta. Om
starka skäl, t. ex. lokaliseringspolitiska, talar för att garanti beviljas visst
företag, torde f. ö. inom rimliga gränser företagsstorleken icke böra tillmätas
avgörande betydelse.

Statsgaranti bör beviljas endast sådana företag, där goda förutsättningar
för rörelsens lönsamhet bedömes föreligga. Prövningen av garantiärendena
bör med andra ord ske efter rent affärsmässiga grunder. Sökandenas personliga
kvalifikationer bör naturligtvis spela roll. Som allmän regel bör härjämte
gälla, att företagare, som beviljas statsgaranti för lån, skall i sin rörelse ha
insatt eget kapital av rimlig storlek.

Av vad som tidigare anförts torde framgå att statsgaranti skall beviljas i
första hand för lån som avses för rationalisering av tillverkning samt för
nyetablering och utvidgning av företag på orter, där detta av lokaliseringsoch
sysselsättningsskäl anses önskvärt.

Beträffande storleken av lån, för vilka statsgaranti skall kunna beviljas,
kan jag i princip ansluta mig till utredningsmännens förslag. I län, där företagareförening
med låneverksamhet finns, bör alltså statsgaranti som regel
beviljas endast för lån överstigande 40 000 kronor. Kungl. Maj :t bör dock,
då så befinnes lämpligt, kunna jämka minimibeloppet uppåt eller nedåt. I
övriga län skall statsgaranti kunna beviljas oavsett lånebeloppets storlek.

För statsgaranterat låns löptid och amortering torde i stort sett samma
regler böra gälla som beträffande lån, vilka f. n. utlämnas av företagareföreningarna.
Vanligen är det här fråga om lån med en löptid av tio år och
med lika stor amortering varje är.

Kungl. Maj.ts proposition nr 210.

Såsom utredningsmännen förutsatt bör säkerhet ställas för lån med statsgaranti
efter i huvudsak samma grunder, som tillämpas av företagareföreningarna.
Statsgaranti bör ej ifrågakomma i fall där medel bör kunna erhållas
i kreditanstalt mot vanliga bankmässiga säkerheter.

Enligt vad utredningsmännen framhållit kan räntan å lån, som utlämnas
mot statsgaranti, förväntas bli förhållandevis låg utan att särskilda åtgärder
vidtages. Riksbanksfullmäktige har anfört, att räntesatsen icke bör fastlåsas.
Vad sålunda uttalats överensstämmer med min uppfattning. Då vidare,
att döma av vad som framkommit vid remissbehandlingen, skillnaden
mellan räntan å de lån, som utlämnas av företagareföreningarna, och räntan
å de statsgaranterade lånen synes bli relativt obetydlig, torde anledning
icke finnas att i fråga om sistnämnda lån föreskriva, att särskild
avgift utöver räntan skall uttagas. Ej heller bör någon riskpremie ifrågakomma.
Såsom statskontoret och fullmäktige i riksbanken anfört bör förluster
i anledning av statens ifrågavarande garantiåtaganden täckas från
anslag å driftbudgeten. För nästa budgetår torde något anslag för ifrågavarande
ändamål icke vara erforderligt.

Vissa remissinstanser, bland dem sparbanksinspektionen och fullmäktige
i riksbanken, har påpekat att åtskilliga spörsmål sammanhängande med garantisystemets
tillämpning i praktiken icke berörts av de sakkunniga. Detta
gäller exempelvis frågan om förfaringssättet i händelse amortering eller räntebetalning
å statsgaranterat lån icke fullgöres i rätt tid. Även kreditinrättningarnas
särskilda förpliktelser i samband med förvaltningen av statsgaranterade
lån bör enligt dessa remissinstansers mening närmare preciseras.
Därvid har föreslagits, att föreskrifter rörande dessa och liknande spörsmål
meddelas i särskild författning. Med anledning av vad sålunda anförts må
framhållas, att det torde böra ankomma på Kungl. Maj :t att meddela erforderliga
bestämmelser i ämnet. Jag torde framdeles få för Kungl. Maj :t anmäla
förslag till dylika bestämmelser.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl. Maj :t
måtte föreslå riksdagen

att medgiva, att statsgaranti för lån till hantverks- och
småindustriföretag må i enlighet med vad jag i det föregående
förordat tills vidare beviljas intill ett belopp av
10 000 000 kronor.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen,
att proposition av den lydelse, bilaga till detta protokoll
utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:
G. Ljungar.

547311. Stockholm 1954. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag