Kungl. Maj.ts proposition nr 21 år 1957 (Proposition 1957:21)

Kungl. Maj.ts proposition nr 21 år 1957

Nr 21

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående befrielse i
vissa fall från betalningsskyldighet till kronan m. in.;
given Stockholms slott den 21 december 1956.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

GUSTAF ADOLF

Sam. B. Norup

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås i vissa fall befrielse från betalningsskyldighet till
kronan och i andra fall anstånd med erläggande av betalning till kronan.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1957. 1 samt. Nr 21

Kungl. Maj.ts proposition nr 21 år 1957

Utdrag av protokollet över jordbruksärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
21 december 1956.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson, Norup,

Persson, Hjälmar Nilson, Lindell, Nordenstam, Lindström, Lange,

Lindholm.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Norup, anmäler framställningar
i fråga om dels befrielse från betalningsskyldighet till kronan, dels
anstånd med erläggande av betalning till kronan samt anför därvid.

1 :o

Genom beslut den 17 februari 1955 ålade domänstyrelsen jägmästaren i
Södra Skånes revir Hjalmar Månsson i\tt till styrelsen inbetala 7 852 kronor
19 öre jämte fem procent årlig ränta enligt i beslutet angiven specifikation
från och med den 15 juli 1952 tills betalning skedde, på grund av underlåtenhet
att iakttaga givna bestämmelser angående säkerhet för köpeskilling
för virke, som under tiden 16 juni 1952—12 november 1952 utan kontant
betalning utlämnats till ingenjören Roland Nordström, Linderöd. Av nämnda
belopp avsåg 6 170 kronor 31 öre bokvirke och 1 681 kronor 88 öre andra
trädslag. Nordström, som icke erlagt betalning för ifrågavarande virkesköp,
försattes hösten 1953 i konkurs, vilken avslutats utan utdelning för domänverket.
På grund av domänstyrelsens nyssnämnda beslut har Månsson till
styrelsen inbetalat sistnämnda belopp, 1 681 kronor 88 öre jämte ränta.

I en till Kungl. Maj it ställd, av domänstyrelsen med utlåtande den 20 april
1956 överlämnad skrift anhåller Månsson om befrielse från den honom ålagda
betalningsskyldigheten för oguldet belopp, 6 170 kronor 31 öre jämte ränta.
Av handlingarna i ärendet inhämtas i huvudsak följande.

Stor efterfrågan för berörda sortiment bokvirke rådde under vintern och
förvåren 1952, varför revirets avverkningar forcerades i avsikt att utnyttja
de goda avsättningsförhållandena. Efterfrågan minskade emellertid helt oförmodat
från mars månad med påföljd att ytterligare försäljningar till acceptabla
priser försvårades. På grund av den tvära omkastningen i marknaden
och den tidigare forcerade avverkningen uppkom vissa svårsålda överskottspartier,
vilkas värde på grund av lagringsskador måste sjunka, om försäljning
icke kom till stånd inom rimlig tid. I detta läge uppträdde Nordström
som köpare av bokstock och bokkubb till sin nyanlagda industri i Linderöd,
som, om den kunde komma i gång, förväntades få betydelse som prisriktare
för försäljningarna från reviret. Den beräknades även få viss betydelse fölen
jämn årlig sysselsättning icke endast för revirets arbetare, utan även för
icke utnyttjad arbetskraft inom Linderöds samhälle. Efter förberedande dis -

Iiungl. Maj.ts proposition nr 21 år 1957

kussion tillställdes Nordström domänverkets blankett för borgenshandling
för inköp från kronans skogar. Månsson överenskom med Nordström om ett
sammanträffande, varvid denne skulle medföra säkerhetshandlingen såsom
förutsättning för virkets försäljning och utlämning. Vid sammanträffandet
hade Nordström emellertid icke lyckats skaffa borgensmän. Han hade för
Månsson framhållit att han utnyttjat sina resurser för att skaffa maskiner
för nyanläggning i Linderöd, varför han var i behov av kredit för åtminstone
en första leverans. Av Nordström förevisad korrespondens, vilken bland
annat innehöll en beställning av nio miljoner s. k. »sticks», gav dock Månsson
den uppfattningen att företaget hade förutsättningar att utvecklas. Mot denna
bakgrund hade Månsson funnit det angeläget att godtaga Nordströms erbjudande
att inköpa ifrågavarande överskottskvantiteter. De priser, som
Nordström erbjöd var i det rådande läget fördelaktiga för reviret och skulle
i någon mån hindra ytterligare prissänkningar på bokvirke vid försäljning
t rån reviret till andra köpare. Som säkerhet för köpets fullgörande hade Nordström
avlämnat eu skriftlig förbindelse, att värdet av icke belånade maskiner
intill 4 500 kronor skulle utgöra garanti för likvidens fullgörande
enligt upprättat kontrakt. Med hänsyn till erhållna upplysningar om köparen
och dennes industri bedömde Månsson säkerheten vara betryggande.
Härigenom hade Månsson överskridit sin befogenhet enligt gällande instruktion
för revirförvaltare. I sin besvärsskrift framhåller Månsson emellertid
att försäljningarna till Nordström — trots den uteblivna likviden — icke
varit till övervägande skada för domänverket. Den med Nordström träffade
prisöverenskommelsen i fråga om bokstock har sålunda kunnat hävdas såsom
för reviret fördelaktig och har av dess förvaltning framhållits såsom
ett minimi- eller riktpris vid underhandlingar med övriga köpare av samma
sortiment i en situation, då eljest till följd av allmänt prisfall å virkesprodukter
risk förelåg för avsevärda prissänkningar. Till belysning härav nämner
Månsson att det slutliga genomsnittspriset för överskottspartier av bokstock
år 1952 kunnat hållas It) respektive 14 procent över medelpriset under
de närmast efterföljande två avverkningssäsongerna. Slutligen framhålles,
att eu bidragande orsak till Nordströms betalningssvårigheter synes ha varit
att vissa partier av produkterna från Nordströms industri reklamerats, beroende
på att den av honom använda råvaran icke visat sig lämplig för denna
produktion. Månsson anför, att detta haft samband med inre skador hos
det till Nordström levererade bokvirket, vilka skador dock icke på grund av
gällande inmätningsbestämmelser skolat beaktas vid försäljningen av virket.

Domänstyrelsen har på grund av vad i ärendet förekommit — under framhållande
av Månssons strävan att tillvarataga revirets intressen och av den
av Månsson redan gjorda inbetalningen av 1 681 kronor 88 öre jämte ränta —
tillstyrkt att Månsson skall befrias från förenämnda betalningsskyldighet.

Statskontoret vill icke motsätta sig att Månsson befrias från återstående
ersättningsskyldighet, därest han inom viss, av Kungl. Maj:t fastställd tid
till kronan inbetalar ett belopp av förslagsvis 2 000 kronor. För bifall härtill
torde riksdagens medverkan vara erforderlig.

Departementschefen

Av utredningen i ärendet framgår, att Månsson icke iakttagit gällande
föreskrifter i fråga om skyldigheten att infordra säkerhet vid virkesförsäljning.
Vissa omständigheter talar emellertid för att Månsson bör be -

Kungl. Maj:ts proposition nr 21 år 1957

frias från åtminstone en del av den honom ålagda betalningsskyldigheten.
Enligt min mening synes det sålunda skäligt, att Månsson mot erläggande till
Kungl. Maj:t och kronan av — utöver tidigare erlagt belopp å 1 681 kronor
88 öre jämte ränta — 2 000 kronor befrias från skyldigheten att i övrigt
täcka den förlust, som åsamkats domänverket genom hans förvållande. Beloplet
torde böra erläggas inom viss kortare tid, förslagsvis två månader, efter
det att statsmakternas beslut i ärendet föreligger. För en sådan avskrivning
av kronans fordran erfordras emellertid riksdagens medgivande. Jag hemställer
därför, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen att medge,

att kronans i förevarande framställning angivna fordran
för virkesköp, 6 170 kronor 31 öre jämte ränta, må avskrivas
under förutsättning, att Månsson till kronan kontant erlägger
tvåtusen kronor.

2 :o

Genom beslut den 29 maj 1956 ålade domänstyrelsen jägmästaren i Villingsbergs
revir Gunnar Johanson att till styrelsen inbetala 1 419 kronor 13
öre på grund av uraktlåtenhet att taga säkerhet för erläggande av köpeskilling
för virke, som under tiden 16 november 1954—17 februari 1955 utan
kontant betalning utlämnats till Birger Johansson, Örebro.

I en till Kungl. Maj :t ställd, av domänstyrelsen med utlåtande den 3
augusti 1956 överlämnad skrift anhåller Gunnar Johanson om befrielse från
den honom ålagda betalningsskyldigheten. Av handlingarna i ärendet inhämtas
i huvudsak följande.

Vedförsäljningarna i reviret sker dels genom att köpare vänder sig till
någon av revirets kronojägare, som till jägmästaren inlämnar förteckning
över framställningar om köp för godkännande, dels genom direkta kontakler
mellan köpare och jägmästare eller den tjänsteman på revirexpeditionen,
so:» handlägger dessa ärenden. Förstnämnda tillvägagångssätt gäller vanligtvis
försäljning i mindre poster till småförbrukare, medan sistnämnda
förfarande i regel tillämpas vid försäljning i större poster. I de aktuella fallen
hade Birger Johansson under hösten 1954 vid tre tillfällen vänt sig till en
kronojägare för inköp av mindre vedpartier. Den 13 november 1954 inkom
från kronojägaren en framställning om köp av de två första av dessa partier
till ett sammanlagt värde av 593 kronor 80 öre. Efter att från bank ha
erhållit uppgift om att vedhandlare Johansson var kreditvärdig beordrade,
Gunnar Johanson utlämning av ifrågavarande partier den 16 november 1954.
Uppgiften från banken har senare visat sig vara felaktig, sannolikt beroende
på en personförväxling. Den 27 november 1954 inkom framställning om
köp av det tredje partiet till ett värde av 995 kronor 83 öre, vilket beordrades
till utlämning den 30 november 1954. Då betalning icke verkställts för
de två första partierna överskred Gunnar Johanson härigenom sin befogenhet
att utan säkerhet medge kredit till ett belopp av sammanlagt högst
1 000 kronor. När detta uppmärksammades meddelade Gunnar Johanson
vederbörande kronojägare, att ytterligare utlämning ej fick ske, förrän likvid
erlagts. Detta meddelade kronojägaren köparen, då denne i december 1954
ville göra ett nytt inköp. Genom att i februari 1955 vända sig till en annan
av revirets kronojägare lyckades emellertid samme köpare erhålla ytter -

Kungl. Maj.ts proposition nr 21 år 1957

ligare ett vedparti, vars värde uppgick till 829 kronor 50 öre. Därefter har
Birger Johansson genom stadsfogden erlagt likvid för de två förstnämnda
partierna samt dessutom 200 kronor för det tredje partiet. Birger Johansson,
som genom rådhusrätten i Örebro förelagts betalningsskyldighet för resterande
belopp har av stadsfogden befunnits sakna utmätningsbar tillgång,
varför full betalning icke kunnat erhållas för de två sist försålda partierna.
Domänstyrelsen har ålagt jägmästare Johanson ersättningsskyldighet beträffande
dels det belopp, varmed krediten vid den tredje försäljningen kom
att överstiga 1 000 kronor eller med 589 kronor 63 öre, dels köpeskillingen
för den sista försäljningen 829 kronor 50 öre eller sammanlagt 1 419 kronor
13 öre.

I sin skrift framhåller Gunnar Johanson, att ifrågavarande försäljningar
sammanlagt gäller 152 m3t brännved, medan totala försäljningarna av brännved
vid reviret — som utgör en liten del av de arbeten för vilka revirförvaltaren
är ansvarig — år 1954 uppgick till 10 700 och år 1955 till 13 680 m3t.
Gunnar Johanson anför vidare, att expeditionsärendena ofta får handläggas
i jäktad och pressande arbetstakt efter hemkomst från förrättnings- och
inspektionsresor, vilka tagit större delen av dagen i anspråk. Genom köparens
tillvägagångssätt och andra sammanfallande omständigheter har de
ifrågavarande försäljningsärendena icke kommit att erhålla den förberedelse,
som normalt sker på revirexpeditionen beträffande ärenden av denna
storleksordning. Åtgärder har dock vidtagits för att hindra att dylikt upprepas.

Domänstyr elsen har med hänsyn till de vid ifrågavarande virkesaffärer
förekommande omständigheterna — med framhållande bl. a. av att Johanson
gjort sig känd för tjänstenit och alltid visat ett stort intresse för sitt
förvaltningsobjekt — icke något att erinra mot att Johanson av nåd befrias
från skyldigheten att utgiva förenämnda belopp, 1 419 kronor 13 öre.

I remissyttrande den 7 september 1956 finner sig statskontoret icke kunna
tillstyrka, att Johanson helt befrias från skyldigheten att täcka domänverkets
ifrågavarande förlust. Statskontoret föreslår för sin del, att Johanson
skall befrias från återstående ersättningsskyldighet, därest han inom viss
av Kungl. Maj :t fastställd tid till kronan inbetalar ett belopp av förslagsvis
800 kronor. För bifall härtill torde riksdagens medverkan vara erforderlig.

Departementschefen

Av utredningen i ärendet framgår, att Johanson icke iakttagit gällande
föreskrifter i fråga om skyldighet att infordra säkerhet vid virkesförsäljningar.
Vissa omständigheter talar emellertid för att Johanson bör befrias
från åtminstone en del av den honom ålagda betalningsskyldigheten. Enligt
min mening synes del sålunda skäligt, att Johanson mot crläggande til!
Kungl. Maj:t och kronan av 500 kronor befrias från skyldigheten att i övrigt
läcka den förlust, som åsamkats domänverket genom hans förvållanden. Beloppet
torde böra erläggas inom viss kortare tid, förslagsvis två månader,
efter det alt statsmakternas beslut i ärendet föreligger. För en sådan avskrivning
av kronans fordran bör emellertid riksdagens medgivande inhäm -

6 Kungl. Maj.ts proposition nr 21 år 1957

las. Jag hemställer fördenskull, att Kungl. Maj :t måtte föreslå riksdagen
att medge,

att kronans i förevarande framställning angivna fordran
för virkesköp, 1 419 kronor 13 öre, må avskrivas under förutsättning,
att Johanson till kronan kontant erlägger femhundra
kronor.

3:o

I en till Kungl. Maj:t ställd skrift, varöver domänstyrelsen den 21 juni
1956 avgivit utlåtande, anhåller disponenten Karl-Axel Rittfeldt, Blikstorp,
om Kungl. Maj :ts godtagande av ett av Rittfeldt erbjudet ackord med 70
procent av en fordran å 257 339 kronor förutom ränta och kostnader, som
kronan har å Rittfeldt på grund av hans till domänstyrelsen lämnade borgensförbindelser
för Blikstorps Träindustri och Värsås Träindustri med anledning
av köp av skogsprodukter från domänverket. Av handlingarna i
ärendet inhämtas i huvudsak följande.

Rittfeldt har gått i borgen såsom för egen skuld tills full betalning sker
dels tillsammans med fabrikören Lars Högberg, Värsås, för två betalningsförbindelser
utställda av Blikstorps Träindustri, Göran Rittfeldt, den 10 november
1954 och gällande intill ett kapitalbelopp av 79 600 resp. 150 000
kronor, dels tillsammans med sin broder, direktören Göran Rittfeldt, Blikstorp,
för en betalningsförbindelse utställd av Lars Högberg den 15 november
1954 och gällande intill ett kapitalbelopp av 40 000 kronor.

Göran Rittfeldt med firma Blikstorps Träindustri försattes i konkurs den
25 november 1955 och Lars Högberg med firma Värsås Träindustri den 26
november 1955. Oprioriterade fordringsägare beräknas enligt under hand erhållna
uppgifter ej erhålla någon utdelning i dessa konkurser. Ifrågavarande
borgensförbindelser har ställts som säkerhet för virkesköp från domänverket
med en köpeskilling uppgående till sammanlagt 257 339 kronor jämte
ränta. Gäldenärerna har av domänverket lagsökts å skulden.

I sin skrift framhåller Karl-Axel Rittfeldt, att han uteslutande på grund
av släktskapsförhållandet med sin broder gått i borgen för denne och även,
med ett mindre belopp, för Högberg för deras förbindelser till sex fordringsägare.
Rittfeldts betalningsskyldighet för dessa förbindelser utgör sammanlagt
omkring 560 000 kronor. Vid ett sammanträde i domänstyrclsen den 26
januari 1956 med Rittfeldt och representanter för hans fordringsägare diskuterades
bl. a. olika alternativ för uppgörelse. Till grundval härför hade
utarbetats sammanställningar över Rittfeldts ekonomiska ställning den 31
december 1955. Dessa utvisade i tillgångar 1 184 000 kronor, i skulder
1 082 000 kronor och i borgensförbindelser 575 000 kronor, allt i runda tal.
Tillgångarna hade efter besiktning värdesatts av betrodda personer i Rittfeldts
hemtrakt, varvid värderingen skett med tanke på en fortsatt drift.
Vid sammanträdet anslöt sig samtliga representerade fordringägarc med undantag
för domänstyrelsen till ett förslag om godtagande av ett ackord med
70 procent. På domänstyrelsens anmodan har Rittfeldts tillgångar därefter
inventerats och värderats av två av styrelsen och statskontoret under hand
godkända värderingsmän. Denna värdering, som skett med utgångspunkt
från vad som kan erhållas vid en tvångsförsäljning, uppvisar ett värde å tillgångarna
av 1 056 000 kronor, vilket är 128 000 kronor lägre än vid den tidigare
värderingen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 21 år 1957

Domänstyrelsen tillstyrker Rittfeldts framställning och framhåller att domänverkets
intresse sannolikt bäst tillgodoses, därest Rittfeldt beredes möjlighet
att undvika konkurs. En konkurs torde nämligen av det framlagda
materialet att döma knappast komma att ge oprioriterade fordringsägare
större utdelning än mellan 55 och 60 procent, vartill kommer de svåra verkningarna
en konkurs skulle innebära för Rittfeldts anställda. Rittfeldts
skuld till kronan på grund av ifrågavarande borgensåtaganden beräknas,
inklusive räntor och utdömda kostnadsersättningar, per den 15 november
1956 uppgå till sammanlagt 274 424 kronor 58 öre. Till säkerhet för erläggandet
av 70 procent härav sålunda, att hälften, eller 96 048 kronor 60 öre
jämte 6 procent årlig ränta därå från den 15 november 1956 betalas då
första utdelning å en förlagsinteckning utbekommes i handelsbolagets under
iirma Rlikstorps & Värsås Träindustrier konkurs och resterande hälft, eller
96 048 kronor 60 öre jämte 6 procent årlig ränta därå från samma dag betalas
den 15 november 1957, har Rittfeldt, under förutsättning att Kungl.
Maj:t godkänner det erbjudna ackordet, till domänverket dels pantförskrivit
en förlagsinteckning å 300 000 kronor, dels överlämnat en av fadern, fabrikören
C. F. Rittfeldt, utfärdad borgensförbindelse.

Statskontoret har i remissyttrande den 17 juli 1956 tillstyrkt ett antagande
av det erbjudna ackordet på sätt domänstyrelsen förordat. Ärendet torde
emellertid vara av beskaffenhet att böra underställas riksdagens prövning.

Departementschefen

Även jag finner erbjudandet om ackord å 70 procent böra godtagas. Det
belopp av 192 097 kronor 20 öre jämte 6 procent ränta från den 15 november
1956 Karl-Axel Rittfeldt i så fall har att gälda till kronan bör erläggas
på sätt domänstyrelsen förordat.

Enligt gällande grunder för avgörande av frågor om efterskänkande av
kronans fordringar torde Kungl. Maj:t icke äga befogenhet att utan riksdagens
medgivande godtaga ackordserbjudandet. Sådant medgivande bör därför
inhämtas. Jag hemställer alltså, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen
att bemyndiga Kungl. Maj :t att med godtagande av lämnat
ackordserbjudande efterskänka 82 327 kronor 38 öre å
kronans ifrågavarande fordran å 274 424 kronor 58 öre jämte
ränta hos Karl-Axel Rittfeldt, Blikstorp.

4:o

Enligt lagsökningsdomarens i Sevede och Tunaläns domsaga utslag den
23 november 1940 i mål mellan domänstyrelsen för Kungl. Maj:t och kronan,
sökande, samt Gerhard Westeborg och R. Sandebäck, båda i Kristdala,
förklarande, blev Westeborg och Sandebäck i egenskap av borgensmän för
dels Arne Viktorsson i Oskarshamn och dels ÅR. Westeborg & Co. i Västervik
ålagda att solidariskt till kronan genast utgiva dels 3 301 kronor 39 öre
jämte fem procent ränta å 3 200 kronor från den 31 januari 1940 tills full

Iiungl. Maj.ts proposition nr 21 år 1957

betalning skedde, dels ock 14 154 kronor jämte fem procent ränta å 14 100
kronor från den 15 juni 1940 och å 54 kronor från den 25 juni 1940, allt
till dess full betalning skedde. Tillika skulle borgensmännen gälda ersättning
för lagsökningskostnader med 20 kronor 30 öre. Sedan ifrågavarande
fordringsbelopp, som avsåg virkesköp vid 1938 och 1939 års kvonoskogsauktioner,
jämte ytterligare uppkomna exekutionskostnader av kronan bevakats
i Westeborgs och Sandebäcks konkurser utan att någon utdelning
erhållits, har kronan vid olika tillfällen utan resultat anställt utmätningsförsök
hos gäldenärerna.

Den Westeborg och Sandebäck i egenskap av borgensmän solidariskt åvilande
skulden till kronan utgjorde per den 1 januari 1956 25 218 kronor 49
öre, varav 14 154 kronor utgjorde kapitalbelopp, 11 000 kronor 73 öre ränta
samt 63 kronor 76 öre exekutionskostnader m. m.

I en till Kungl. Maj :t ställd skrift, varöver domänstyrelsen den 13 januari
1956 avgivit utlåtande, anhåller Westeborg, att kronans fordran måtte avskrivas
mot att han kontant inbetalar 5 000 kronor. Av handlingarna i ärendet
inhämtas i huvudsak följande.

Westeborg, som saknar tillgångar, åtnjuter en lön av 1 000 kronor i månaden
fr. o in. den 1 januari 1956. Den 22 december 1955 dömdes till äktenskapsskillnad
mellan Westeborg och hans hustru. Enligt domen skall Westeborg
erlägga underhåll till hustrun med 500 kronor i månaden tills hon
fyllt 67 år och därefter med 400 kronor i månaden. Hustrun skall dessutom
erhalla skadestånd med 5 000 kronor jämte ränta och rättegångskostnader
1 112 kronor. Förutom skulden till domänverket har Westeborg en ytterligare
skuld å 100 000 kronor.

Domänstgrelsen erinrar om att Westeborg i en tidigare av styrelsen tillstyrkt
framställning anhållit om befrielse från sitt borgensansvar mot att
han till domänstyrelsen inbetalade 2 000 kronor, vilken ansökning Kungl.
Maj :t enligt beslut den 22 september 1955 lämnat utan bifall. Med hänsyn
I in i förevarande framställning anförda skäl vill styrelsen dock icke motsätta
sig att Westeborg befrias från honom i egenskap av borgensman solidariskt
med R. Sandebäck åvilande betalningsskyldighet mot att han senast
två månader efter det Kungl. Maj :ts beslut i ärendet föreligger till styrelsen
inbetalar 5 000 kronor.

Enligt remissyttrande den 23 mars 1956 vill icke heller statskontoret motsätta
sig, att Westeborg på de villkor som numera föreslagits befrias från
honom i egenskap av borgensman ådömd betalningsskyldighet. För bifall
härtill torde riksdagens medverkan vara erforderlig.

Departementschefen

Då jag icke har något att invända mot vad domänstyrelsen anfört i ärendet,
förordar jag att Westeborg mot erläggande till kronan av 5 000 kronor
befrias från sin betalningsskyldighet för kronans förevarande fordran å honom.
Beloppet torde böra erläggas inom viss kortare tid, förslagsvis två månader,
efter det statsmakternas beslut i ärendet föreligger. För en sådan av -

Kungl. Maj. ts proposition nr 21 år 1!)57

skrivning av kronans fordran bör emellertid riksdagens medgivande inhämtas.
Jag hemställer fördenskull, att Kungl. Maj :t måtte föreslå riksdagen att
medge,

att kronans i förevarande framställning angivna fordran
å Westeborg å 25 218 kronor 49 öre jämte ränta må avskrivas
under förutsättning att Westeborg till kronan kontant
erlägger femtusen kronor.

5 :o

I en till Kungl. Maj:t ställd, av domänstyrelsen med utlåtande deni 28 september
1956 överlämnad skrift anhåller Sven Ståhl, Utterliden, att såsom
full likvid för en skuld till domänverket för vissa virkesköp få erlägga 20
procent av domänverkets fordran, 76 246 kronor 98 öre. Av handlingarna
i ärendet inhämtas följande.

Sven Ståhl har i egenskap av borgensman åtagit sig betalningsskyldighet
för ifrågavarande fordran. Enligt av Arvidsjaurs och Arjeplogs tingslags
häradsrätt den 4 juli 1956 meddelat utslag i lagsökningsmål skall Sven Ståhl
dels jämte Gunnar Lundmark, Gotthard Lundmark, Ä. L. Hällgren, Helmer
Wallström och Elof Ståhl till domänverket genast solidariskt utgiva 2 300
kronor 57 öre jämte fem procent ränta därå från den 1 november 1955 tills
betalning sker, dels jämte nyssnämnda Gotthard Lundmark, Hällgren, Wallström
och Elof Ståhl, likaledes solidariskt, till domänverket genast utgiva
73 946 kronor 41 öre jämte fem procent ränta därå från den 15 september
1955 tills betalning sker. Tillika åligger det gäldenärerna att till domänverket
utgiva 50 kronor i ersättning för lagsökningskostnader.

Sven Ståhls medgäldenärer Gotthard Lundmark, Hällgren, Wallström och
Elof Ståhl är försatta i konkurs. Sedan Gunnar Lundmark vid utmätningsförsök
befunnits sakna utmätningsbar egendom till gäldande av skulden
har den 10 september 1956 till vederbörande konkursdomare ingivits ansökan,
att även Gunnar Lundmark skall försättas i konkurs.

Den 8 september 1956 har Sven Ståhl rörande sin ekonomiska ställning
uppgivit följande. Ståhl äger fastigheten Utterliden l7, som enligt utdrag ur
taxcringslängden är taxerad till 10 700 kronor. Fastigheten, vars mangårdsbyggnad
är ca 50 år gammal, kall och oduglig som bostad, kan med tanke
på skogsvärdet värderas till ca 15 000 kronor. Ståhl har dels en inteckning
å 1 500 kronor i Svenska Handelsbanken, dels en inteckning å 10 000 kronor,
som en syster, som skött Ståhls hem i 17 år, erhållit som lönekompensation.
Som tillgångar upptages även tre kor, värderade till ca 1 500 kronor
samt lös egendom till ett uppskattat värde av ca 700 kronor. Utöver vissa
borgensåtaganden i Svenska Handelsbanken i Arvidsjaur och jordbrukskassan
i Glommersträsk har Ståhl ett borgensåtagande hos Arvidsjaurs sockenallmänning
å ca 42 000 kronor samt ifrågavarande borgensåtagande hos
domänverket. I sin skrift uppger Ståhl bl. a., att hans tre kor sedan lång
tid är utmätta men att han numera har ett ungnöt.

Domänstyrelsen anser med hänsyn til! Ståhls ekonomiska ställning del
gjorda erbjudandet vara förmånligt för kronan.

Statskontoret har icke något alt erinra mot alt Sven Ståhl befrias från
återstående betalningsskyldighet, om han inom viss av Kungl. Maj:t

Kungl. Maj.ts proposition nr 21 år 1957

fastställd tid fullgör den betalningsprestation, vartill han nu förklarat sig
beredd. För bifall härtill torde riksdagens medverkan vara erforderlig.

Departementschefen

Även jag finner det gjorda erbjudandet böra godtagas. Det belopp å 15 249
kronor 40 öre Ståhl i så fall har att gälda till kronan bör erläggas inom
tid som Kungl. Maj :t bestämmer.

Enligt gällande grunder för avgörande av frågor om efterskänkandet av
kronans fordringar torde Kungl. Maj :t icke äga befogenhet att utan riksdagens
medgivande godtaga erbjudandet. Sådant medgivande bör därför inhämtas.
Jag hemställer därför, att Kungl. Maj :t måtte föreslå riksdagen att
medge,

att befrielse från vidare betalningsskyldighet till kronan i
anledning av ifrågavarande virkesköp må medgivas Sven
Ståhl, därest han till kronan erlägger 15 249 kronor 40 öre.

6:o

Enligt köpekontrakt den 30 januari 1925 försåldes till Karl Johan Nellfors,
Långsbyn, Långshyttan, lotten Am, Aj under kronoegendomen Näs
Kungsgård nr 1 och Ytternora nr 1 för en köpeskilling av 7 500 kronor. Den
20 juni 1931 försattes Nellfors på egen begäran i konkurs, varvid kronans
fordran med ränta bevakades med ett belopp av 8 235 kronor. Vid offentlig
auktion den 25 november 1931 inropades lägenheten av Kopparbergs läns
hushållningssällskaps egendomsnämnd för 7 000 kronor under villkor att
statens därav återstående fordran finge kvarstå på samma villkor, som
stadgats i köpekontraktet av den 30 januari 1925 med Nellfors. På begäran
av egendomsnämnden utfärdades sedermera köpebrev å fastigheten för boskilda
hustrun till Nellfors. Kronans fordran jämte därå upplupen ränta
utgjorde den 31 december 1931 8 630 kronor 13 öre. Sedan Nellfors gottskrivits
för den del av skulden som övertagits av hustrun, 4 021 kronor 27
öre, samt erhållen utdelning i konkursen, 363 kronor, varjämte ränta för tiden
26/11—31/12 1931, 26 kronor 25 öre, avskrivits, utgjorde den resterande
skulden på köpeskillingen den 2 januari 1932 4 219 kronor 61 öre jämte
därefter upplupen ränta. Den 11 maj 1956 har Nellfors inbetalat ytterligare
1 000 kronor, varför kronans fordran numera uppgår till 3 219 kronor 61
öre jämte ränta.

I en till domänstyrelsen ingiven, den 12 maj 1956 dagtec.knad skrift, anhåller
Nellfors om befrielse från betalningsskyldighet för sin skuld till domänverket.
Nellfors anför, att han har stora skulder på sin nu innehavda
fastighet och att familjens ekonomi och jordbruk icke kan bära ifrågavarande
börda. Ett exekutivförfarande synes enligt Nellfors komma att medföra
familjens ruin.

Med överlämnande av framställningen anför domänstyrelsen i utlåtande

Kungi. Maj.ts proposition nr 21 år 1957 11

den 16 juni 1956, att den icke vill motsätta sig att kronans fordran avskrives.

Statskontoret har till remissyttrande den 21 september 1956 fogat en utredning
rörande Nellfors ekonomiska ställning, varav framgår i huvudsak
följande.

Nellfors, som är född 1890, är gift och har fem barn, därav ett minderårigt
som vistas i hemmet. Han är ägare till jordbruksfastigheten Långsbyn
ll1 i Husby soken, vilken han inköpte år 1944 för 27 000 kronor. Dåvarande
taxeringsvärdet uppgick till 28 000 kronor. Nuvarande taxeringsvärdet
utgör 38 400 kronor. Egendomen omfattar 20 hektar jord och 45
hektar skogsmark. Å skogsmarken finnes obetydligt med skog till avsalu.
Jordbruket är kreaturslöst, dock finnes en häst och två svin. Vidare finnes
å egendomen en äldre traktor jämte nödvändiga jordbruksredskap. Ladugården
är så förfallen att inga kreatur kan inhysas där. Med hänsyn till egendomens
dåliga byggnader är fastighetens saluvärde icke högre än nuvarande
taxeringsvärdet.

Nellfors resterar i skuld för fastigheten med inteckningslån å 21 000 kronor
och med 3 000 kronor i övriga skulder. Nellfors taxerades för år 1956
till 10 200 kronor till statlig inkomstskatt och till 11 660 kronor till kommunalskatt.
Fru Nellfors är ej taxerad.

Statskontoret förordar, alt Nellfors befrias från återstående betalningsskyldighet,
därest han inom en viss av Kungl. Maj:t fastställd tid till kronan
erlägger ytterligare 2 000 kronor. För bifall härtill torde riksdagens
medverkan var erforderlig.

Departementschefen

I likhet med statskontoret finner jag — med hänsyn till vad i ärendet
upplysts rörande gäldenärens ålder och ekonomiska förhållanden — skäligt
att kronans förenämnda fordran jämte ränta avskrives under förutsättning,
att Karl Johan Nellfors erlägger 2 000 kronor till kronan senast två
månader efter det att statsmakternas beslut i ärendet föreligger. För avskrivning
av återstående del av fordringsbeloppet erfordras riksdagens medgivande.
Jag hemställer alltså, att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen

att medgiva, att kronans förevarande fordran å 3 219 kronor
61 öre jämte ränta må avskrivas under förutsättning,
att Karl Johan Nellfors till kronan kontant erlägger tvåtusen
kronor. 7

7 :o

Handelsbolaget O. Hurtigs Eftr., Sture Hurtig och Ising Hurtig, Satserup,
inköpte under åren 1954—1956 virke från domänverket för sammanlagt
62 457 kronor 59 öre. För köpeskillingarnas behöriga erläggande ställdes säkerhet
i form av borgen tecknad av Edvin Jönsson, Månsköp, Hörby, och O.
Hurtig, Snogeröd. Handelsbolaget jämte dess bolagsmän trävaruhandlarna
Sture Hurtig och Ising Hurtig försattes den 17 maj 1956 i konkurs. I kon -

Kungl. Maj.ts proposition nr 21 år 1957

kurserna bevakade domänstyrelsen kronans fordran, vilken efter vissa inbetalningar
och krediteringar vid egendomsavträdandet uppgick till 60 552
kronor 54 öre, varav 58 892 kronor 95 öre utgjorde kapitalbelopp och 1 659
kronor 59 öre ränta.

Genom utslag i lagsökningsmål den 9 april och 10 augusti 1956 förpliktades
Edvin Jönsson tillsammans med bolaget och dess bolagsmän samt borgensmannen
Ola Hurtig att genast utgiva de till betalning förfallna köpeskillingarna
jämte fem procent årlig ränta. Genom utmätning hos borgensmannen
Ola Hurtig inflöt den 30 augusti 1956 av kronans fordran ett belopp
av 3 161 kronor 65 öre förutom kostnadsersättning på 50 kronor. Ytterligare
avbetalning torde icke vara att påräkna från denne borgensman. Handelsbolagets
och bolagsmännens konkurser är ännu icke avslutade. 1 bolagets
konkurs torde enligt domänstyrelsen oprioriterade fordringsägare ej
erhålla någon utdelning. Jönsson, som sålunda har att erlägga 60 552 kronor
54 öre med avdrag av 3 161 kronor 65 öre eller 57 390 kronor 89 öre jämte
ränta, har den 10 juli 1956 till domänstyrelsen överlämnat cn i handelsbolagets
rörelse meddelad förlagsinteckning på 50 000 kronor jämte ränta. Inteckningen,
som Jönsson erhållit som säkerhet för sitt borgensåtagande,
har pantförskrivits som säkerhet för styrelsens borgensfordran.

I en till Kungl. Maj :t ställd skrift, varöver domänstyrelsen den 29 oktober
1956 avgivit utlåtande, anhåller Jönsson att han sedan han ställt nyssnämnda
förlagsinteckning till domänstyrelsens förfogande måtte befrias från
vidare betalningsskyldighet på grund av kronans ifrågavarande fordran å
honom. Av handlingarna i ärendet inhämtas i huvudsak följande.

Jönsson är 60 år och gift samt har en dotter på 12 år. Han äger och brukar
gemensamt med en syster fastigheterna Månsköp l4, l7 och l20 i Äspinge
socken och Köinge 57 i Hörby socken. Den fasta egendomen, vars sammanlagda
taxeringsvärde utgör 39 900 kronor, har av landsfiskalen i Hörby distrikt
saluvärderats till 50 000 kronor. Syskonen Jönssons gemensamma tillgångar
efter avdrag för skulder har av landsfiskalen uppskattats till 49 670
kronor, varav 24 835 kronor kommer på Edvin Jönsson. År 1956 är Edvin
Jönsson inkomsttaxerad för 1 790 kronor och Anna Stina Jönsson för 1 640
kronor. 1 sin skrift framhåller Jönsson, att en utmätning och försäljning
av hans andel i syskonens gemensamma egendom skulle för systerns del
kunna få katastrofala följder och hennes nerver skulle icke tåla påfrestningen
av en utmätningsauktion på den gamla släktgården. Jönsson anför
vidare att både han och hans syster saknar möjlighet att börja om på nytt,
om allt det de hittills byggt upp skulle spolieras.

Med hänsyn till omfattningen av Jönssons borgensåtaganden anser domänstyrelsen
av principiella skäl det icke böra ifrågakomma, att han helt
befrias från betalning utöver utdelningen på förlagsinteckningen. I betraktande
av de ömmande omständigheter, som Jönsson åberopar, och vad utredningen
i ärendet givit vid handen rörande hans ekonomiska ställning,
vill styrelsen icke motsätta sig att som likvid för Jönssons borgensskuld godlages
blivande utdelning på den hos styrelsen pantsatta förlagsinteckningen,

Kungl. Maj.ts proposition nr 21 år 1957

dock under villkor att därutöver ett belopp av 5 000 kronor erlägges inom
sex månader efter det Kungl. Maj:t meddelat beslut i ärendet.

Statskontoret är för sin del närmast böjt för att förorda, att definitiv ställning
till förevarande ansökning icke lages, förrän de inledda konkursförfarandena
hunnit avslutas. Därest ärendet likväl skulle anses böra avgöras på
grundval av föreliggande utredningsmaterial, vill ämbetsverket med hänsyn
till i ärendet föreliggande omständigheter dock icke, om ock med en
viss tvekan, motsätta sig, att Jönsson befrias från sin borgensskuld mot
överlåtande av förlagsinteckningen och 5 000 kronor kontant. Härtill lärer
fordras riksdagens medgivande.

Departementschefen

Jag finner föreliggande omständigheter tala för en avskrivning av kronans
ifrågavarande fordran på sätt domänstyrelsen föreslagit. Det belopp av
5 000 kronor, som Jönsson utöver till domänstyrelsen överlämnad förlagsinteckning
å 50 000 kronor i dylikt fall har att inbetala, torde böra erläggas
inom förslagsvis sex månader efter det statsmakternas beslut i ärendet
föreligger. För avskrivning på sätt föreslagits av kronans fordran erfordras
emellertid riksdagens medgivande. Jag hemställer fördenskull, att Kungl.
Maj:t måtte föreslå riksdagen att medge,

att kronans förevarande fordran å Edvin Jönsson av
57 390 kronor 89 öre jämte ränta må avskrivas under förutsättning,
att Jönsson, utöver till domänstyrelsen överlämnad
förlagsinteckning å 50 000 kronor, till kronan kontant erlägger
femtusen kronor.

8:o

Lantbruksnämnden i Värmlands län beviljade den 4 juli 1953 Gunnar
Pettersson, Skogskärr, ölme, jordbruksegnahemslån och driftslån å tillsammans
29 000 kronor i samband med förvärv av fastigheten Skogskärr Norra
ll in. fl. i Ölme socken. Fastigheten omfattar ca 13,5 hektar åker och 14,8
hektar skogsmark. 1952 års taxeringsvärde är 25 300 kronor. Lånen lyftes
den 14 augusti 1953. Inklusive bottenlån belöpte sig hela inteckningsskulden
till 44 000 kronor. Därav har hittills amorterats ca 1 400 kronor. Räntorna
är betalda till den 31 december 1955. Förfallna amorteringar per den
15 juni och den 15 december 1955 samt den 15 juni 1956 har icke erlagts.
Nämnden har med stöd av kungörelsen 1956: 160 § 26 andra stycket beviljat
Pettersson uppskov med amortering av jordbruksegnahemslånet till den
1 augusti 1958. Räntefrihet har däremot icke beviljats.

I en till Kungl. Maj:t ställd, av lantbruksnämnden med utlåtande den 11
juli 1956 överlämnad skrift anhåller Pettersson om två års uppskov med
amortering av driflslånet å ursprungligen 10 000 kronor. Såsom skäl för sin

14 Kungl. Maj. ts proposition nr 21 år 1957

ansökan anför Pettersson, att han under tiden den 18 maj 1955—14 maj
! 956 vårdats å Värmlands centralsanatorium i Arvika, där han opererats
för lungtuberkulos, samt att han f. n. är sjukskriven i hemmet. Även hans
hustru och en av hans döttrar har under hans sjukdom vårdats för lungtuberkulos
å sanatoriet. Pettersson framhåller, att hans avsikt är att efter
hand helt övertaga skötseln av gården, som f. n. brukas med hjälp av
grannar.

Lantbruksnämnden anför, att en uppsägning av lånen enligt nämndens
mening torde komma att sätta Pettersson i ett med hänsyn till hans hälsotillstånd
mindre tilltalande tvångsläge. Pettersson anser sig kunna klara
familjens uppehälle samt ränteutgifterna med hjälp av sin sjukpension samt
barn- och hyresbidrag. Enligt vad nämnden inhämtat, torde även Väse kommun
lämna något understöd. Familjen, som består av två vuxna och sex
barn, synes dock vara nödsakad att leva synnerligen sparsamt, om ränteutgifterna
skall kunna bestridas.

Då det icke föreligger författningsenlig möjlighet för nämnden att bevilja
Pettersson amorteringsfrihet för driftslånet, betraktar nämnden hans ansökan
såsom en anhållan om dispens från gällande bestämmelser. Med hänsyn
till omständigheterna i ärendet finner nämnden sig böra tillstyrka bifall
till framställningen. Uppskov med amortering av driftslånet bör sålunda
beviljas till den 1 augusti 1958.

I remissutlåtande den 29 augusti 1956 anför lantbruksstyrelsen, att av ett
vid nämndens yttrande fogat läkarintyg av den 27 januari 1956 framgår, att
Pettersson har att räkna med att hans arbetsförmåga, i synnerhet beträffande
fysiskt arbete, kommer att vara avsevärt nedsatt under flera år framåt.
Såvitt styrelsen kan bedöma, är det sålunda ovisst, om Pettersson inom
överskådlig framtid skall kunna återtaga skötseln av sitt jordbruk. Han har
genom sjukdom fått sin ekonomi försvagad och är — antingen han framdeles
blir i stånd att fortsätta jordbruket eller på grund av ohälsa blir nödsakad
att avveckla det, vilket dock får ses som en fråga på litet längre sikt
— i behov av ett anstånd med amorteringen av driftslånet för att undvika
en oläglig realisation av fastigheten. Då han oförvållat råkat i en ekonomiskt
bekymmersam situation och genom sjukdomen kommit att ställas inför frågor
av avgörande betydelse för hans och familjens framtid, föreligger enligt
styrelsens mening sådana ömmande omständigheter, att han hör få den ekonomiska
hjälp och det rådrum, som ett uppskov med amorteringen av lånet
skulle innebära. Styrelsen biträder därför nämndens förslag och förordar
sålunda, att han erhåller uppskov med amorteringen av driftslånet till den
1 augusti 1958.

Statskontoret (remissutlåtande 14/9 1956) ansluter sig till vad styrelsen i
ärendet uttalat och föreslagit. Då spörsmålet varit föremål för riksdagens
provning såväl 1952 som 1954, torde bifall till framställningen förutsätta
riksdagens hörande.

Kungl. Maj.ts proposition nr 21 år 1957

Departementschefen

Med hänsyn till de föreliggande, särskilda omständigheterna i ärendet finner
jag mig böra förorda, att Pettersson erhåller ytterligare anstånd med
amortering av ifrågavarande, den 4 juli 1953 beviljade driftslån. Såsom lanthruksstyrelsen
och lantbruksnämnden föreslagit synes anståndet böra avse
tiden intill den 1 augusti 1958. Härför torde riksdagens medgivande böra inhämtas.
Jag hemställer sålunda att Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen

att medgiva, att anstånd må beviljas Pettersson med amortering
av ifrågavarande driftslån å 10 000 kronor till den 1
augusti 1958.

9:o

Under åren 1951 och 1952 uppförde makarna Janne och Elsa Gustafsson,
Murbo, Filipstad, på sin fastighet Asphyttan l90 i Färnebo socken ett svinhus,
avsett att användas för smågrisuppfödning. Kostnaderna uppgick till
55 000 kronor. Till företaget beviljade lantbruksnämnden i Värmlands län
lånegaranti å 30 000 kronor och avskrivningslån å 4 750 kronor. Som säkerhet
för garantilånet lämnades inteckningar i Asphyttan l90 jämte den
därmed sambrukade, sonen Sigmund Gustafsson tillhöriga stadsägan 1300 i
Filipstad. För företaget anskaffade Janne Gustafsson en svinbesättning, vilken
emellertid måste nedslaktas på grund av sjukdom. En ny besättning fick
av samma anledning nedslaktas. Janne Gustafsson, som ådragit sig betydande
skulder för företaget, fann slutligen sin ekonomiska ställning ohållbar
och begärde sig i konkurs. Upprättad konkursberätlelse utvisade en
brist i boet av ca 80 000 kronor. Under konkursen försåldes Asphyttan l90
och den därmed gemensamt intecknade stadsägan på exekutiv auktion den
30 augusti 1955. Fastigheterna inropades för 58 000 kronor av nämnden,
som den 21 november 1955 avyttrade dem för 59 000 kronor. Köpeskillingen
vid den exekutiva auktionen var icke tillräcklig för att ifrågavarande garantilån
helt skulle kunna lösas inom ramen för denna. Härutöver har nämnden
därför till låneförmedlaren, Wermlands hypoteksförening, Karlstad,
betalat ett belopp av 1 692 kronor 83 öre.

I utlåtande den 3 juli 1956 över en till Kungl. Maj:t ställd skrift från
Elsa Gustafsson rörande bl. a. ifrågavarande garanlilån ifrågasätter lantbruksstyrelsen,
huruvida icke statens kvarstående fordran hos Janne och
Sigmund Gustafsson, 1 692 kronor 83 öre, bör avskrivas. I vart fall bör enligt
styrelsens mening förevarande fordran skäligen minskas med den vinst,
som lantbruksnämnden gjort vid försäljningen av fastigheterna. Styrelsen
anför i samband härmed i huvudsak följande.

I sin skrift gör Elsa Gustafsson gällande, att den Sigmund Gustafsson
tillhöriga fastigheten icke hade behövt indragas i det exekutiva förfarandet,
om konkursförvaltningen godtagit ett under hand avgivet köpeanbud å
52 000 kronor för fastigheten Asphyttan 1°°. Om anbudet antagits, hade
nämligen Sigmund Gustafsson varit beredd alt — för att freda sin fastig -

Kungl. Maj.ts proposition nr 21 år 1957

het från utmätning — tillskjuta det belopp utöver köpeskillingen för Asphyttan
l90, som hade erfordrats för att lösa garantilånet. På styrelsens förfrågan
har konkursförvaltaren upplyst, att han till en början utbjudit Asphyttan
l90 till försäljning men att intet anbud avgivits, som han ansett sig
kunna godkänna. Den spekulant på fastigheten, som Elsa Gustafsson åsyftar,
hade avgivit ett anbud på 50 000 kronor. Detta anbud hade konkursförvaltaren
ansett sig icke kunna antaga med hänsyn till storleken av i fastigheten
intecknad gäld ävensom till det förhållandet, att det varit ovisst, huruvida
ifrågavarande spekulant, som redan ägde jordbruksfastighet, skulle
kunna få förvärvstillstånd. Styrelsen anför vidare, att det enligt Elsa Gustafssons
uppgift från början varit makarnas avsikt att starta ett företag av
mindre omfattning, för vilket ändamål de sökt lånegaranti för ett belopp av
10 000 kronor. Denna plan hade makarna emellertid övergivit på inrådan
av nämnden, som planerat det större svinhus, vilket sedan kommit till utförande.
Styrelsen framhåller med anledning härav, att makarna haft att
själva i huvudsak träffa det slutliga avgörandet i fråga om utformningen
och omfattningen av företaget samt att det ålegat nämnden att i understödsärendet
bedöma de ekonomiska förutsättningarna för företaget.

Den olyckliga utgången av företaget, som i första hand får tillskrivas förlusterna
av svinbesättningarna, har enligt styrelsen medfört ekonomisk ruin
för familjen Gustafsson. Beträffande familjens nuvarande förhållanden har
styrelsen erfarit, att familjen fått tillfällig bostad och att Janne och Sigmund
Gustafsson har erhållit arbetsanställning. Familjen befinner sig sålunda
icke i något direkt nödläge. Genom skuldsättningen för företaget har
emellertid makarna Gustafssons ekonomiska ställning undergrävts, vilket
för framtiden ställt dem i en svår situation.

Statskontoret (remissullåtande 20/7 1956) kan för sin del icke finna
omständigheterna i ärendet vara av sådan beskaffenhet, att en avskrivning
av statsverkets fordran är motiverad. En nedskrivning av fordringsbeloppet
på grund av den vinst, som gjorts vid de exekutivt inropade fastigheternas
senare försäljning, kan ämbetsverket av principiella skäl icke tillstyrka.
Statskontoret avstyrker därför varje eftergift av fordran. Ämbetsverket
framhåller, att ett tillmötesgående helt eller delvis av framställningen om
avskrivning torde erfordra riksdagens medverkan.

I yttrande den 17 september 1956 anför riksräkenskapsverket, att de i
ärendet föreliggande särskilda omständigheterna enligt ämbetsverkets förmenande
utgör skäl för att statsverkets återstående fordran å 1 692 kronor
83 öre jämte därå upplupen ränta avskrives.

Departementschefen

Med hänsyn till vad i ärendet blivit upplyst om gäldenärernas ekonomiska
ställning och förhållandena i övrigt, finner jag skäligt, att kronans återstående
fordran å 1 692 kronor 83 öre jämte ränta avskrives. Härtill erfordras
emellertid medgivande av riksdagen. Jag hemställer därför, att Kungl. Maj :t
måtte föreslå riksdagen att medgiva,

att kronans förevarande fordran å 1 692 kronor 83 öre
jämte ränta må avskrivas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 2t år 1957

10:o

Lantbruksnämnden i Kalmar läns norra område beviljade den 6 februari
1952 Martin Johansson, Gröndalen, Verkebäck, lånegaranti för ett driftslån
å 6 000 kronor för inköp av inventarier till den av honom ägda jordbruksfastigheten
Gällerskulla l4 in. fl. i Västrums socken. Sedan Johansson kommit
på ekonomiskt obestånd och som följd härav blivit nödsakad avveckla
sitt jordbruk, försåldes lians fasta och lösa egendom under hand för betalning
av lians gäld. Av driftslånet återstår oguldet ett belopp av 5 569 kronor
75 öre.

Johansson har av nämnden beviljats lånegaranti jämväl för ett jordbruksegnahemslån
å 33 500 kronor samt ett rationaliseringslån å 20 000
kronor för förvärv av tillskottsfastighet.

I samband med försäljningen av Johanssons fastighet har nämnden medgivit,
att jordbruksegnahemslånet och rationaliseringslånet får övertagas av
köparen, som förbundit sig att jämväl svara för till betalning förfallna räntor
å lånen. Fastigheten, till vilken det varit svårt att finna köpare, har sålts
för 67 500 kronor. Driftslånet, för vilket säkerhet lämnats i form av inteckning
i fastigheten inom 73 500 kronor, har icke kunnat regleras i samband
med fastighetens försäljning, och nämnden har därför varit hänvisad till
att söka få betalning för detta lån ur Johanssons lösa egendom. För att undvika
konkurs och därmed förenade kostnader har Johansson avträtt sitt bo
till fordringsägarna. I uppgjort utdelningsförslag upptages tillgångar till
sammanlagt ca 14 400 kronor och skulder till ca 25 800 kronor, varav på
oprioriterade fordringsägare belöper ca 20 700 kronor. Förslaget innebär, att
oprioriterade fordringsägare skall få utdelning med 45 procent av sina
tillgodohavanden. På driftslånet kommer således att belöpa 2 506 kronor 39
öre.

I en till Kungl. Maj :t ställd, av lantbruksstyrelsen med utlåtande den 23
november 1956 överlämnad skrivelse hemställer lantbruksnämnden i Kalmar
läns norra område om bemyndigande att biträda ifrågavarande ackordsförslag.
Av handlingarna framgår bl. a., att Johansson, som är gift och
har tre barn i skolåldern, sedan den 13 februari 1956 har anställning vid
Gunnebobruks jordbruk som traktorförare och enligt uppgift från brukskontoret
tjänar ca 75Q kronor per månad. Han hyr en bostad i en av brukets
fastigheter för 23 kronor 50 öre per månad.

Lantbruksstyrelsen, som finner att statsverkets intresse genom antagande
av ackordet skulle tillgodoses på ett enligt styrelsens mening godtagbart
sätt, tillstyrker bifall till framställningen.

I betraktande av föreliggande omständigheter, särskilt Johanssons ekonomiska
ställning, anser sig även statskontoret (remissutlåtande 4/12 1956)
böra tillstyrka, att statsverket biträder ackordsförslaget. Härtill lärer emellertid
erfordras riksdagens medverkan.

2 Ilihang till riksdagens protokoll 1957. 1 samt. Nr 21

Kungl. Mnj. ts proposition nr 21 år 1957

Departementschefen

I likhet med de myndigheter, som yttrat sig i ärendet, finner jag det föreliggande
ackordsförslaget böra godtagas. Härför torde emellertid riksdagens
medgivande böra inhämtas. Det belopp av 2 506 kronor 39 öre, som Johansson
enligt förslaget har att utgiva till kronan, bör erläggas inom tid, som
Kungl. Maj:t bestämmer. Jag hemställer, att Kungl. Maj:t måtte föreslå
riksdagen

att bemyndiga Kungl. Maj:t att, med godtagande av lämnat
ackordserbjudande, efterskänka 3 063 kronor 36 öre av
kronans ifrågavarande fordran å Martin Johansson.

11: o

Genom beslut den 31 oktober 1950 beviljade lantbruksnämnden i Västerbottens
län Arne E. J. Rosén, Ytterbyn, Vebomark, lånegaranti för jordbruksegnahemslån
å 18 000 kronor och driftslån å 10 000 kronor mot säkerhet
av inteckning inom 38 000 kronor i fastigheterna Vebomark 312 och 82
samt Lindero l1 i Lövånger socken. Till säkerhet för driftslånet fordrades
jämväl borgen, eftersom fastigheternas belåningsvärde uppskattats till allenast
32 400 kronor. Lånen utlämnades av Skellefteå sparbank, sedan borgen
för driftslånet ställts av K. E. Rosén och Tore Rosén, båda i Gummark, vilka
enligt intyg tillsammans ansågs vederhäftiga för förbindelsen, samt av byggnadssnickaren
Frans Hugo Hedberg, Skellefteå, vilken likaledes enligt intyg
ansågs vederhäftig för hela beloppet.

I november 1951 blev Arne Rosén sjuk och hade därefter svårt att fullgöra
sina skyldigheter med avseende på lånen. Den 20 januari 1953 anmälde lantbruksnämndens
ortsoinbud, att Arne Rosén under hösten 1952 sålt de kreatur,
vilka inköpts för driftslånet, och avflyttat från fastigheten. Arne Rosén
hade även avverkat skog på fastigheten. En tjänsteman vid nämnden besiktigade
i anledning härav fastigheten och fann därvid, att samtliga döda inventarier,
innefattande bl. a. en traktor, fanns kvar på fastigheten, men att
det virke, som avverkats, redan var sålt. Någon värdering av inventarierna
företogs icke i samband med nämnda besiktning. Med hänsyn till vad som
förekommit anmodade nämnden sparbanken att uppsäga lånen till betalning
senast den 30 april 1953 och begära kvarstad på inventarierna. Ansökan om
kvarstad inlämnades den 11 mars 1953 till länsstyrelsen, som emellertid den
3 augusti 1953 avslog ansökningen under motivering, att sparbanken måste
anses för sin fordran ha tillräcklig säkerhet med hänsyn till den statliga lånegarantien.
Sparbanken överklagade länsstyrelsens utslag, men hovrätten
fastställde detsamma genom utslag den 9 oktober 1953.

Sedan sparbanken under senare delen av maj 1953 meddelat lantbruksnämnden,
att de till den 30 april 1953 uppsagda garantilånen icke blivit inlösta,
erhöll sparbanken nämndens uppdrag att begära lagsökning för exekutiv
försäljning av fastigheten och anmodades samtidigt att underrätta

Kungl. Maj.ts proposition nr 21 år 1957

borgensmännen för driftslånet om denna åtgärd. När fastigheten sedermera
i januari 1954 av nämnden inropades å exekutiv auktion och därefter såldes
vidare för 30 000 kronor, kom ingen del av driftslånet att läckas av köpeskillingen.
Då sparbanken på nämndens anmodan vände sig till borgensmännen
för att utfå ogulden del av driftslånet, visade sig såväl Iv. E. Rosén
som Tore Rosén vara medellös, varför Hedberg anmodades att inbetala hela
beloppet, vilket vid denna tidpunkt utgjorde 8 200 kronor. Hedberg erlade
därefter sammanlagt 1 G05 kronor 12 öre. Hösten 1955 kvarstod enligt nämnden
av driftslånet etl oguldet belopp å 6 438 kronor jämte ränta och kostnader.

I en till Kungl. Maj :t ställd, av lantbruksstyrelsen med utlåtande den 29
februari 1956 överlämnad skrift, hemställer Hedberg, att han måtte få svara
för endast en tredjedel av garantilånet. Därest hans ansökan icke skulle kunna
beviljas, hemställer Hedberg i andra hand om utsträckt amorteringstid.
Av handlingarna inhämtas i huvudsak följande.

Hedberg är född 1891 och gift. Familjen har tre barn, vilka är myndiga
och självförsörjande. Av lantbruksnämnden införskaffade uppgifter rörande
Hedbergs ekonomi utvisar, att dennes skulder år 1955 översteg tillgångarna
med ca 11 000 kronor. Därvid har emellertid bland tillgångarna stadsägan
nr 533 i Skellefteå liksom en sommarstuga i Gummark (Gummark 719) upptagits
endast med taxeringsvärdena å 106 000 resp. 2 000 kronor. Enligt
nämnden torde emellertid ett icke oväsentligt övervärde föreligga. Detta
framhålles även av Hedberg, som i sin skrift anför, att han är medveten om
att ur strängt bankmannamässiga synpunkter något torde vara att uttaga av
eventuellt dagspris av fastigheten. Hedberg erinrar dock om att han har sin
produktiva tid bakom sig och att det endast återstår att realisera, vad han
lyckats skapa för tryggande av sin ålderdom.

Lantbruksnämnden i Västerbottens län anför i yttrande den 17 september
1955, att nämnden funnit de av Hedberg anförde synpunkterna för en nedsättning
av borgensansvaret värda beaktande med hänsyn till de olyckliga
omständigheter, som förelegat, och de vådor för honom och hans hustru, som
ett tvångsförfarande skulle innebära. Nämnden har därför med tvekan beslutat
tillstyrka huvudyrkandet i Hedbergs framställning, nämligen nedsättning
av borgensansvaret till en tredjedel av 8 200 kronor exklusive ränta och
kostnader, motsvarande ogulden del av driftslånet vid tidpunkten för den
exekutiva auktionen. Ä andra sidan hyser nämnden farhågor för att etl eventuellt
bifall till framställningen kan få prejudicerande betydelse.

Lantbruksstyrelsen tillstyrker likaledes bifall till Hedbergs framställning
om begränsning av borgensansvaret och anför därvid i huvudsak följande.

Genom den långsamma handläggningen av kvarstadsärendet och utgången
av detsamma omintetgjordes eventuella möjligheter att taga i anspråk de
döda inventarier, som fanns å fastigheten i början av år 1953. Enligt styrelsens
åsikt utgör vad som förekommit skäl för att staten bör eftergiva eu
del av sin fordran å Hedberg. Eftersom borgensmännen gentemot staten är
betalningsskyldiga för vad staten kan ha utgivit på grund av sitt garantiåtagande,
har borgensmännen nämligen lidit skada genom all kvarstadsansökningen
icke behandlats och bifallits å sådan lid, då den kunde tänkas ha

Kungl. Maj.ts proposition nr 21 år 1957

någon reell betydelse. Storleken av denna skada synes visserligen icke kunna
exakt fastställas. Styrelsen erinrar emellertid om att dåvarande konsulenten
vid lantbruksnämnden, G. Westberg, i en den 28 januari 1953 dagtecknad
rapport uppgivit, att vid av honom verkställd besiktning iakttagits, alt
alla döda inventarier, däri inbegripet en traktor, ännu fanns kvar å fastigheten
samt att sparbankens kvarstadsansökan, vilken jämväl innehöll framställning
om interimistiskt kvarstadsbeslut, är dagtecknad den 26 februari
samma år, under det att länsstyrelsens utslag meddelades först den 3 augusti.
Det synes därför enligt styrelsen icke kunna uteslutas utan tvärtom anses
som antagligt, att tillgångar till ett ganska betydande värde kunnat tagas i
anspråk till täckande av låntagarens ifrågavarande skuld, därest kvarstadsansökningen
bifallits utan dröjsmål. Då ansvaret för att så icke skett måste
anses åvila de statliga organ, vilka handlagt kvarstadsärendet, finner styrelsen
det icke rimligt, att av den ende kvarstående solventc borgensmannen
utkräva hela det belopp å 8 200 kronor, som staten eljest efter den exekutiva
auktionen skulle haft att utgiva på grund av sitt garantiåtagande. Av detta
skäl och med beaktande i viss mån även av Hedbergs ålder och ekonomiska
förhållanden finner styrelsen det skäligt, att Hedbergs borgensansvar begränsas
på sätt han hemställt. I enlighet härmed skulie Hedberg, med hänsyn
till att han efter den exekutiva auktionen synes ha inbetalt sammanlagt
1 605 kronor 12 öre, vara skyldig erlägga ytterligare 1 128 kronor 21 öre. På
vad sålunda skulle återstå för honom att gälda, synes det enligt styrelsen böra
åläggas honom att utbetala ränta från (lagen för Kungl. Maj :ls beslut.

Ett dylikt tillmötesgående av Hedbergs framställning torde medföra en begränsning
även av de övriga borgensmännens ansvar. En dylik konsekvens
synes styrelsen icke oskälig. De skäl, som motiverar att borgensansvaret begränsas
för Hedbergs del, gäller nämligen i och för sig även för hans medborgensmän.

Statskontoret (remissutlåtande 10/4 1956) kan för sin del icke finna den
omständigheten, att sparbankens kvarstadsansökan icke bifallits av myndigheterna,
på något sätt motivera en eftergift av kronans fordran mot borgensmännen.
En sådan eftergift torde för övrigt förutsätta riksdagens medverkan.
Icke heller anser ämbetsverket styrkt, att Hedbergs ekonomiska ställning
är sådan, att han icke kan betala sin borgensskuld. Då emellertid synbarligen
svårigheter föreligger för honom att omedelbart gälda skulden, föreslår
ämbetsverket, att framställningen tillmötesgås på så sätt att, därest
Hedberg förslagsvis en månad efter Kungl. Maj:ts blivande beslut i ärendet
erlägger ett så stort belopp, att han utgivit en tredjedel av sin skuld, återstoden
må erläggas med lika belopp årligen under fem år.

Departementschefen

I likhet med statskontoret anser jag mig icke kunna tillstyrka, att Hedberg
till någon del befrias från skyldigheten att erlägga sin skuld till kronan
på grund av ifrågavarande borgensåtagande. Denna skuld uppgår enligt
föreliggande utredning till 6438 kronor jämte ränta och kostnader. Med
hänsyn till vad i ärendet anförts, finner jag dock skäligt, att Hedberg medges
rätt att avbetala sin skuld under en tidrymd av förslagsvis fem år. Hedberg
torde därvid inom viss kortare tid, förslagsvis en månad efter det statsmakternas
beslut i ärendet föreligger, till Kungl. Maj :t och kronan böra

Kungl. Maj. ts proposition nr 21 år 1957

erlägga så stort belopp, att han utgivit en tredjedel av sin skuld, medan återstående
belopp bör erläggas med en femtedel årligen under fem år därefter.
Å oguldet belopp torde vid varje betalningstillfälle böra erläggas fem procent
ränta, räknat från dagen för Kungl. Maj :ts beslut i ärendet. För godtagande
av denna amorteringsplan torde riksdagens medgivande böra inhämtas.
Jag hemställer därför, att Kungl. Maj :t måtte föreslå riksdagen

att medgiva, att betalning för kronans förevarande fordran
må erläggas på sätt, som förordats i det föregående.

Till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan lämnar Hans Maj :t Konungen bifall och förordnar,
att proposition av den lydelse, bilaga till detta
protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

G. Luzell

661989 Stockholm 1957. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag