Kungl. Maj.ts proposition nr 209 (Proposition 1954:209)

Kungl. Maj.ts proposition nr 209.

Nr 209.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen angående inrättande av
en första lärarhögskola; given Stockholms slott den
19 mars 1951^.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

GUSTAF ADOLF.

Ivar Persson.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

I propositionen föreslås inrättande av en lärarhögskola i Stockholm.
Högskolan skall årligen ge 60 blivande ämneslärare och 96 blivande mellanskollärare
deras egentliga yrkesutbildning. Den skall dessutom bli ett
centralorgan för lärarnas vidareutbildning och i mån av sina resurser medverka
vid den pedagogiska försöksverksamheten. Däremot är det icke
meningen, att den skall övertaga någon del av den fackutbildning i skolämnena,
som av gammalt har meddelats vid universiteten.

Utbildningen skall omfatta ett läsår för ämneslärare och två läsår för
mellanskollärare samt dessutom i båda fallen en praktiktermin, inlagd i
utbildningen.

Högskolan avses skola övertaga de lokaler, som för närvarande disponeras
av det till Fredhäll förlagda folkskoleseminariet för manliga elever, och
använda den intill belägna folkskolan i Fredhäll som övningsskola. En
komplettering av de förefintliga lokalerna är dock nödvändig. Lärarutbildningen
vid högskolan skall starta höstterminen 1956.

För instundande budgetår begäres intet anslag.

1 — Bihang till riksdagens protokoll 195It. 1 saml. Nr 209.

Kungi. Maj:ts proposition nr 809.

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför
Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 19 mars 195Jf.

N ärvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng, Ericsson, Andersson,
Lingman, Hedlund, Persson, Hjälmar Nilson, Nordenstam.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Persson, fråga om inrättande
av en lärarhögskola i Stockholm och anför därvid följande.

1. Inledning.

Enligt vid 1950 års riksdag fattat principbeslut skall lärarutbildningsanstalter
av ny typ inrättas till ett antal, som sedermera skall bestämmas.
De nya lärarutbildningsanstalterna är avsedda att meddela egentlig yrkesutbildning
för ämneslärare, mellanskollärare och eventuellt småskollärare
ävensom, i den mån sådant bestämmes, för olika grupper av speciallärare.
Av propositionen till 1950 års riksdag (nr 219) såväl som av utskottsutlåtandet
i frågan (särsk. utsk. uti. 4) framgår, att den nya typen av läroanstalter
med gängse terminologi bör betecknas som en lärarhögskola.

Inom 1946 års skolkommission hade redan sommaren 1949 tillsatts en
delegation för utredning av frågor i samband med inrättandet av en första
lärarhögskola.

Ledamöter av delegationen var undervisningsrådet Eskil Källquist, tilllika
ordförande, filosofie doktorn Stellan Arvidson, tillika sekreterare, folkskollärarinnan
Gerda Brunskog, lektorn Carita Hassler-Göransson, överläraren
Bengt Hillman, adjunkten Erik B. Linder, professorn K. G. Ljunggren,
lektorn H. Lennart Lundh, adjunkten Erik Nordell, undervisningsrådet
Yngve Norinder, rektorn Ernst Sedström, rektorn Ivar Sefve, småskollärarinnan
Ingeborg Sondén, lektorn Wilhelm Tham, ledamoten av riksdagens
andra kammare, sekreteraren Adolf Wallentheim och lektorn Frits
Wigforss. På egen begäran entledigades hr Norinder 1951 från uppdraget
att vara ledamot av delegationen.

Delegationen avslutade sitt arbete i juni 1952. Det förslag till betänkande,
som delegationen utarbetat, var föremål för slutbehandling inom
kommissionen under tiden april—oktober 1952.

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 209.

Sedan skolkommissionen till mig överlämnat sitt betänkande rörande
den första lärarhögskolan (SOU 1952:33), har utlåtanden över betänkandet
inhämtats från statskontoret, kanslersämbetet för rikets universitet,
skolöverstyrelsen, överstyrelsen för yrkesutbildning, statens psykologiskpedagogiska
institut, socialstyrelsen och statens lönenämnd. Universitetskanslern
har i sin tur införskaffat yttranden från de akademiska myndigheterna
och kollegierna vid universiteten i Uppsala och Lund samt
Stockholms och Göteborgs högskolor. Skolöverstyrelsen har i ärendet hört
rektorer och kollegier vid statens folk- och småskoleseminarier och vid
vissa allmänna läroverk, ett antal folkskolinspektörer, folkhögskolinspektören
samt skolstyrelserna i några större städer. Tillfälle har slutligen genom
ecklesiastikdepartementet eller skolöverstyrelsen beretts åtskilliga
organisationer att avgiva yttrande, varjämte musikhögskolans lärarnämnd
inkommit med en skrift.

Vid ärendets beredning inom ecklesiastikdepartementet har undervisningsrådet
Källquist medverkat i egenskap av särskilt tillkallad sakkunnig.

Beredningen är nu avslutad; jag skall i det följande ge en översikt av
skolkommissionens utredning och remissinstansernas synpunkter samt slutligen
till Kungl. Maj:ts prövning framställa de förslag, som på frågans nuvarande
stadium synes mig påkallade.

2. Frågans behandling vid 1950 års riksdag.

Ämnes utbildning och egentlig yrkesutbildning. 1950
års riksdagsbeslut angående lärarutbildningens ordnande stod i nära samband
med det vid samma riksdag fattade beslutet angående riktlinjer för
det svenska skolväsendets utveckling och hade liksom detta förberetts genom
1946 års skolkommissions principbetänkande (SOU 1948: 27).

Dåvarande chefen för ecklesiastikdepartementet, statsrådet Weijne, ansåg
i likhet med skolkommissionen och skolöverstyrelsen, att i lärarnas utbildning
ämnesstudierna och den egentliga yrkesutbildningen så långt möjligt
borde hållas i sär.

Varken i fråga om mellanskolläramas eller småskollärarnas utbildning
borde emellertid en schematisk lösning forceras fram. Det vore visserligen
naturligt, att den utveckling, som redan lett till att halva antalet folkskollärare
utexaminerades på studentlinjerna, successivt fullföljdes, men det
borde ske i mån av vunna erfarenheter och under noggrant aktgivande på
att begåvningsurvalet i det hela hölles uppe. Landsbygdsungdomen finge
icke genom en förhastad indragning av folkskoleseminariernas fyraariga utbildningslinjer
försättas i ett sämre läge. Än mindre kunde fullständig gymnasickurs
ställas som villkor för tillträde till småskollärarutbildningen. Det
vore visserligen önskvärt, att även lågstadiets lärarkår finge ett inslag av

4 Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

studenter och gärna också ett tillskott av lärare, som förberett sin verksamhet
genom akademiska studier, men i stort sett måste de studenter, som
reflekterar pa lärarbanan, tills vidare disponeras för undervisningens högoch
mellanstadier. Under sådana omständigheter finge man åtnöjas med en
förbättring av småskoleseminariernas arbetsgrund i blygsammare skala.
Departementschefen föreslog, att en på realexamen byggande ettårig kurs
skulle anordnas vid småskoleseminariema och den egentliga yrkesutbildningen
för småskollärarna baseras på denna (s. 61).

Särskilda utskottet anslöt sig till departementschefens principståndpunkt
men ansåg liksom denne, att vissa jämkningar tills vidare komme att bli
erforderliga. I fråga om mellanskollärarutbildningen anförde utskottet bland
annat följande.

»Fördelarna av en enhetlig mellanskollärarutbildning, grundad på fullständig
gymnasiekurs, äro betydande. Det avgörande yrkesvalet uppskjutes
da till en relativt sen punkt av studiegången. Den som genomgått ett
gymnasium har ännu när han lämnar detta alla vägar öppna, medan den
som givit sig in på fleråriga studier vid en exklusiv lärarutbildningsanstalt
måhända icke ser någon återvändo, även om han med tiden fått goda skäl
att tvivla på sin lämplighet som lärare. Grundas mellanskollärarutbildningen
på gymnasiets slutexamen eller på ett kunskapsmått, som i huvudsak
motsvarar fullständig gymnasiekurs, bli vidare de utexaminerade lärarna i
stånd att, om de så önska, fortsätta sina studier vid universitet och högskolor
utan alltför stor tidsförlust. Särskilt torde de mindre centralskolorna
få största^ nytta av mellanskollärare, som förskaffa sig kompetens att undervisa
på realskolstadiet i ett eller annat ämne. Utskottet är med hänsyn
till dessa förhållanden ense med departementschefen om att utbildningen
av mellanskollärare vid de nya lärarutbildningsanstalter, som nu närmast
planeras, bör vara grundad på gymnasiekurs.

De reserver av goda lärarämnen, som av olika skäl icke kunna gå den
vanliga gymnasievägen, måste dock även tillvaratagas. Upprättandet av
gymnasier för vuxna i enlighet med riksdagens beslut förlidna vår är ett
viktigt led i strävandena att öppna nya vägar för denna ungdom; utskottet
vill i detta sammanhang understryka vikten av att sådana gymnasier
snarast möjligt komma till stånd. I vad mån målet kan nås enbart genom
sådana åtgärder, är dock ännu ovisst. Det måste därför kraftigt framhållas,
att omorganisationen av mellanskollärarutbildningen bör ske under
noggrant aktgivande på att utbildningsmöjligheterna icke beskäras genom
en förhastad indragning av de fyraåriga seminarielinjema.» (Uti. 4 s. 49—
50.)

Den för småskollärarna föreslagna utbildningen syntes utskottet vara i
knappaste laget såväl med hänsyn till den grundläggande undervisningens
stora betydelse som med tanke på den planerade utvidgningen av småskolläramas
arbetsområde till att omfatta skolans tre lägsta klasser. Vid ett
realistiskt bedömande av våra personresurser vore det dock även enligt utskottets
mening icke möjligt att för närvarande ifrågasätta någon ytterligare
förstärkning (s. 50).

I fråga om den egentliga yrkesutbildningens innehåll fann sig departe -

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

mentschefen böra särskilt understryka behovet av en förbättrad psykologisk
orientering. »Har man en gång godtagit tesen, att barnet självt skall
vara riktpunkten för lärarens arbete, kan kravet på en god utvecklingspsykologisk
skolning för de blivande lärarna icke avvisas», inskärpte denne.
»Även i övrigt har den psykologiska forskningen framställt hjälpmedel
och lett till resultat, som icke böra vara obekanta för aktiva lärare.» Det
psykologisk-pedagogiska inslaget borde över huvud tillmätas ett utrymme
i lärarutbildningen, som fullt motsvarade dess betydelse för den moderna
skolan.

Departementschefen upptog vidare skolkommissionens tanke, att en tids
lärarpraktik, »aspiranttjänstgöringen», skulle inläggas i utbildningen. Det
vore ett riktigt grepp att i lärarnas egentliga yrkesutbildning inpassa en
tids skolarbete av detta slag, så att de blivande lärarna självständigare än
i övningsskolan kunde få tillämpa vad de inhämtat under utbildningens
första del och samtidigt genom egna erfarenheter skaffa sig en fastare grund
för den fortsatta utbildningen. Tiden för aspiranttjänstgöringen borde tills
vidare såväl för ämneslärare som för klasslärare inskränkas till en termin
(s. 101—102).

I båda dessa avseenden delade särskilda utskottet departementschefens
mening. I fråga om aspirantterminen utförde utskottet på följande sätt sitt
principresonemang:

»En aspiranttermin skulle konfrontera de blivande lärarna med yrkets
praktiska krav. Inlägges den mittvägs i utbildningen, skulle de få tillfälle
att självständigare än i övningsskolan pröva sitt grepp på det redan inhämtade;
de skulle få uppleva konkreta, kanske oförutsedda skolsituationer,
som kunde ge en levande bakgrund för den fortsatta utbildningen i lärarhögskolan
och öka deras möjligheter att få ut av denna vad den är avsedd
att ge. Betänkligheter ha visserligen yppats mot att ännu icke fullt utbildade
lärare skulle bestrida undervisning i ett så stort antal klasser, som vid
fullt genomförd utbildning bleve fallet. Utskottet förutsätter emellertid, att
aspiranterna erhållit tillräcklig förberedelse och under tjänstgöringen få en
så tillfredsställande handledning, som omständigheterna medgiva; vinsterna
av en utbildning, vari en väl planlagd aspirantutbildning ingår, synas vara
så påtagliga, att de torde väl uppväga de olägenheter, som kunna påvisas.»
(S. 52.)

Lärarhögskolorna. Skolkommissionen hade föreslagit, att den nya
lärarutbildningen skulle förläggas till en ny typ av lärarutbildningsanstalter,
lärarhögskolorna. Varje sådan högskola skulle mottaga två eller flera
lärarkategorier. Utbildningen av högstadiets lärare — ämneslärarna —
skulle centraliseras till fullständiga lärarhögskolor med undervisning
för blivande lärare för alla skolstadier, från småskolan till gymnasiet. Dessa
lärarhögskolor skulle vara förlagda till städer med universitet eller däremot
svarande högskola, kanske dessutom till någon stad i Norrland samt ytterligare
någon stad i södra eller mellersta Sverige. Dessutom skulle finnas

Kuiigl. Maj:ts proposition nr 309.

ofullständiga lärarhögskolor, anordnade för utbildning av klasslärare
för låg- och mellanstadiet samt i viss utsträckning för pedagogisk utbildning
av facklärare i specialämnen. Vid båda slagen av lärarhögskolor skulle
dessutom vidareutbildning av redan utexaminerade lärare förekomma.

Departementschefen ansåg en reform av den praktiska utbildningen vara
en naturlig, för att icke säga självfallen konsekvens av vårt skolsystems
utveckling till en enhetsskola. »Enhetsskolan skall bli den gemensamma
arbetsplatsen för klasslärare och ämneslärare. Isoleringen mellan de nu så
starkt åtskilda lärargrupperna kommer därigenom att brytas och ersättas
med en kontinuerlig samverkan», fastslog departementschefen. »Det är
önskvärt, att aspiranterna icke blott få en gedigen utbildning för de klasser,
där de skola undervisa, utan även redan under utbildningstiden få en
konkret uppfattning av enhetsskolan i dess helhet och det gemensamma
i all lärargärning.» (S. 62.)

Enligt statsrådet Weijnes mening borde statsmakterna dock icke taga
definitiv ställning till organisationen av de nya lärarutbildningsanstalterna
förrän konkret förslag förelåge till inrättande av en sådan läroanstalt. Frågor
rörande läraruppsättning, kursinnehåll och anknytning till andra läroanstalter
kunde först i detta sammanhang avgöras. Däremot ansåg han sig
böra tillkännagiva sin principiella ståndpunkt till de av skolkommissionen
föreslagna fullständiga lärarhögskolorna.

»En sådan lösning skulle otvivelaktigt på ett naturligt sätt korrespondera
mot vissa väsentliga drag i det planerade enhetsskolesystemet. Ett
lärarutbildningssystem av nuvarande slag, vilket alltifrån början sorterar
upp de blivande lärarna i skilda fållor, ter sig som en anakronism inom ett
skolsystem, som just syftar till att övervinna det gamla skolsystemets
splittring på sinsemellan isolerade bildningsvägar. I den mån gemensamma
utbildningsanstalter för olika lärarkategorier kunna bidraga till att öka
kontakten mellan de lärargrupper, som i enhetsskolan ha att grundlägga
eller fullfölja varandras arbete, tjäna de samma idéer som enhetsskolan
själv.

Vissa ekonomiska synpunkter stödja tanken på en sådan centralisering.
Moderna lärarutbildningsanstalter kräva speciallokaler, bibliotek och teknisk
utrustning, som draga avsevärda kostnader. En splittring av utbildningen
på ett stort antal smärre läroanstalter skulle multiplicera upp dessa
kostnader till betydande summor. Det ter sig i varje fall önskvärt, att utgifterna
hållas nere genom en begränsning av utbildningsanstaltemas antal,
så långt detta är möjligt utan skada för deras ändamål.

Även om man kunde helt bortse från sådana synpunkter, skulle dock
enligt min mening omfattningen av den framtida lärarutbildningen stegvis
framtvinga en centralisering. Särskilt synes det vanskligt att med bibehållande
av den nuvarande provårsinstitutionen giva utbildningsanstalterna
för ämneslärare erforderlig kapacitet. Den kvantitativt mycket betydande
utbildningen av ämneslärare för enhetsskolans högstadium nödvändiggör,
synes det mig, en lösning efter nya linjer, varigenom de värdefullaste handledarna
kunna nyttiggöras för ett större antal lärarkandidater. Andra länder
ha i detta avseende gått oss i förväg. Oavsett skolreformen torde det

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

endast vara en tidsfråga, när även vi måste börja länka in utvecklingen på
att skapa större utbildningsenheter.» (S. 99.)

Departementschefen hade sålunda ställt sig positiv till förslaget om inrättande
av fullständiga lärarhögskolor utan att likväl pröva hela det framtidsperspektiv,
som skolkommissionen tecknat. Övergången till ett nytt
system för lärarutbildningen borde ske steg för steg, i mån som lärarbehovet
gjorde detta påkallat och erforderliga organisationsplaner bleve utarbetade.
Provårsläroverken och de båda slagen av seminarier borde således
tills vidare fortsätta sin verksamhet. Provårsläroverkens uppgift under
övergångstiden bleve att ge praktisk utbildning åt läraraspiranter, som inte
kan hänvisas till lärarhögskolorna till följd av dessas ännu otillräckliga kapacitet,
och i synnerhet åt de unga lärare, som efter avlagd akademisk examen
tjänstgjort så länge, att de skäligen bör vara befriade från särskild
aspiranttjänstgöring. Undervisningen vid seminarierna borde under 1950-talet successivt närmas till den planerade utbildningen vid lärarhögskolorna.
Departementschefen sammanfattade sin syn på dessa frågor i följande
ord:

»Reformen av lärarutbildningen bör enligt min uppfattning liksom skolreformen
ha en fortskridande karaktär, så att delreformer företagas, 1 den
män det är möjligt inom ramen av nuvarande organisation och parallellt
därmed en ny organisation, bestående av lärarhögskolor av olika slag —
fullständiga och ofullständiga — successivt får framvaxa, allteftersom den
aktualiseras av framträdande behov, tills slutligen omständigheterna medgiva,
att reformen i dess helhet föres i hamn.» (S. 100.)

Särskilda utskottet fann det angeläget, att den påbörjade utredningen
rörande den första lärarhögskolan så klart som möjligt komme att belysa, i
vad mån den egentliga yrkesutbildningen för olika lärargrupper kunde sammanföras.

»Enhetsskolans struktur gör det angeläget, att de olika lärargrupperna
därinom känna sin samhörighet och det gemensamma ansvaret tor de uppväxande.
Miljön i en fullständig lärarhögskola bör i detta avseende vara
gynnsammare än i utbildningsanstalter, vilkas organisation är helt inriktad
på en speciell lärargrupps särskilda uppgifter i skolsystemet. Det är visserligen
sant, att gemenskapen icke får drivas så långt, att utbildningen därigenom
kommer att ligga för högt eller för lågt för någon elevgrupp. Sadant
skulle minska trivseln i arbetet och därmed sannolikt motverka syttet med
den enhetliga planläggningen. Iakttagas emellertid berättigade eliektivitetskrav,
bör cn utbildning i en gemensam läraranstalt med i viss utsträckning
gemensamma lärare, gemensamma diskussioner kring ämnen av gemensamt
intresse och inslag av gemensam instruktion kunna hos de unga lärarna
skapa en ökad förståelse för arbetet på andra stadier an det, dar de
själva komma att verka.» (S. 51.)

En fördel med de fullständiga högskolorna vore, att de kunde erhålla en
mycket god utrustning för sina uppgifter i det pedagogiska reformarbetet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

»En fullständig lärarhögskola bör kunna utrustas med erforderliga resuraktivt
följa det försöksarbete, som på skolans alla stadier är en
nödvändig betingelse för de metodiska framstegen. Varje ung lärare bör
under sin utbildning ha fått någon kontakt med försöksverksamhetens aktuella,
problemställningar. Så många.som möjligt av lärarhögskolans elever
böra intresseras för att taga del däri, sedan de gått ut som färdiga lärare.
Skall detta syfte nas, maste utbildningsanstalten ha den inriktning, som
ligger i ordet lärarhögskola, och det är i varje fall önskvärt, att alla de stora
lärargrupperna nås av dess påverkan. Inför det utvecklingsperspektiv, som
karakteriserats såsom en fortskridande skolreform, har man enligt utskottets
uppfattning att vänta sig en särskilt stor insats av de fullständiga lärarhögskolorna.
» (S. 51.)

Efter ytterligare överväganden kom utskottet till samma ståndpunkt som
departementschefen i fråga om arten av de utbildningsanstalter, som under
de närmaste åren borde upprättas. Utskottet ville dock särskilt understryka
önskvärdheten av att även småskollärarutbildningen, i den mån så kunde
ske, förlädes till lärarhögskolor.

I fråga om ordningen och tempot för den planerade omorganisationen
ansåg sig utskottet däremot icke kunna göra något bestämt uttalande. Utskottet
förutsatte, att Kungl. Maj:t successivt komme att förelägga riksdagen
de förslag om upprättande av nya lärarutbildningsanstalter, som befunnes
vara av omständigheterna påkallade.

Slutligen framhöll utskottet, att den planerade omorganisationen icke
med fog kunde åberopas för åtgärder, varigenom de nuvarande lärarutbildningsanstalterna
eller deras lärarkårer skulle försättas i ogynnsammare
läge. Det vore även under övergångstiden av yttersta vikt, att seminarier
och provårsläroverk förmådde draga till sig dugande lärare och erhölle en
utrustning, som satte dem i stånd att väl fullgöra sina uppgifter.

Ämnesläraraspiranternas vistelse vid lärarhögskolan borde enligt departementschefens
uppfattning i normala fall räcka ett läsår, klassläraraspiranternas
tva läsår. Det inre arbetet borde gestaltas så fritt, som omständigheterna
medgåve. Muntlig undervisning vore visserligen i viss utsträckning
oumbärlig för att ge läraraspiranterna överblickar över arbetsfält och
problemställningar och även för att ge dem del av handledarnas personliga
erfarenheter och iakttagelser, men en hel del fakta och rutinregler kunde
med större fördel inhämtas genom självstudier i böcker och kompendier.
Antalet schemabundna timmar borde hållas så lågt som möjligt och aspiranternas
arbete koncentreras till väsentliga ting (s. 101).

Särskilda utskottet biträdde departementschefens mening i fråga om
tidsomfattningen av de olika aspirantgruppernas studier vid lärarhögskolan
(s. 52).

Slutligen borde enligt departementschefens mening liksom enligt skolkommissionens
lärarhögskolorna utnyttjas jämväl för lärares vidareutbildning
och för utbildning av speciallärare i vissa fall. Praktiska förslag i dessa

Kun yl. Maj:ts proposition nr 209.

avseenden måste dock anstå, tills utredningen om lärarhögskolornas detalj
organisation slutförts (s. 102).

Särskilda utskottet gjorde i fråga om vidareutbildningen följande uttalande: »Enligt

skolkommissionens förslag skulle lärarhögskolorna ha en viktig
uppgift att fylla jämväl för lärarnas fortsatta utbildning. Dit skulle förläggas
kurser, vilka ingå som led i en systematiskt ordnad utbildning för
viss tjänstgöring, men även en friare organiserad kursverksamhet av den
art, som redan bevisat sitt värde för lärarnas vidareutbildning. Departementschefen
delar principiellt denna mening men ser sig nödsakad att låta
anstå med praktiska förslag, tills den pågående utredningen om lärarhögskolornas
detalj organisation slutförts.

Utskottet kan icke intaga någon annan ståndpunkt men vill understryka
betydelsen av att kontinuerligt verksamma centralorgan för lärarnas fortsatta
utbildning komma till stånd.» (S. 52—53.)

Riksdagsbeslutet. Riksdagen godkände på utskottets hemställan
följande riktlinjer för ordnandet av de berörda lärargruppernas egentliga
yrkesutbildning:

1. I den ordning och till det antal, som framdeles bestämmes, skola lärarutbildningsanstalter
av ny typ inrättas, avsedda att meddela egentlig
yrkesutbildning för ämneslärare, mellanskollärare och eventuellt småskollärare
ävensom, i den mån sådant i vederbörlig ordning bestämmes, för olika
grupper av speciallärare.

2. Den egentliga yrkesutbildningen för ämneslärare, mellanskollärare och
småskollärare skall från tidpunkt, som senare bestämmes, omfatta dels utbildning
vid lärarutbildningsanstalt, dels viss aspiranttjänstgöring.

3. Utbildningen av mellanskollärare skall vara grundad på ett kunskapsmått,
i huvudsak motsvarande gymnasiekurs.

4. Den egentliga yrkesutbildningen för småskollärare skall från tidpunkt,
som senare bestämmes, tills vidare vara grundad på en ettårig allmänbildande
kurs, baserad på ett kunskapsmått i huvudsak motsvarande realexamen.
(Riksd.skr. 404.)

3. Lärarhögskolans arbetsuppgifter och elevkår.

a. Lärarhögskolans allmänna uppgifter.

Enligt skolkommissionens förslag har den första lärarhögskolan till
uppgift

1) att meddela egentlig yrkesutbildning åt de aspirantgrupper, för vilka
den står öppen,

2) att meddela vidareutbildning åt lärare, samt

3) att i mån av sina resurser medverka vid den pedagogiska försöksverksamheten
.

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 209.

Arbetssättet skall vara högskolemässigt. Kommissionen väntar, att den
vetenskapliga forskning, som kan komma att bedrivas vid högskolan, skall
söka arbetsuppgifter i synnerhet inom områden, som berörs av försöksverksamheten.

De för lärarutbildningen centrala ämnena psykologi, pedagogik och metodik
skall vara högskolans huvudämnen. Däremot är det icke meningen,
att lärarhögskolan skall övertaga någon del av den fackutbildning i skolämnena,
som av gammalt meddelats vid universiteten.

Vidareutbildningen skall ha skiftande former allt efter behovet. Helårskurser
skall kunna anordnas för lärare, som önskar kompetens för tjänstgöring
på ett högre skolstadium. I övrigt skall längre och kortare kurser
anordnas, särskilt i högskolans huvudämnen; det kan bli fråga om såväl
rena fördjupningskurser som kurser med uppgift att förbereda deltagarna
för speciella uppgifter på skolans område.

Lärarhögskolans medverkan vid försöksverksamheten skall avse icke
blott att genom direkta försök vinna resultat av värde för det pedagogiska
framstegsarbetet utan också — och framför allt — att väcka de blivande
lärarnas intresse för arbete av detta slag, så att tillräckligt många längre
fram såsom aktiva lärare skall befinnas skickade att medverka vid försöksverksamheten
inom skolan.

b. Elevkårens sammansättning.

Den första lärarhögskolan skulle enligt skolkommissionens förslag alltifrån
början mottaga följande aspirantgrupper för egentlig yrkesutbildning: 1)

blivande småskollärare till ett antal per år av omkring 144

2) » mellanskollärare till ett antal per år av omkr. 128

3) » ämneslärare till ett antal per år av omkring . . 80

samt följande grupper för förberedande utbildning:

4) deltagare i den förberedande kursen för inträde vid

småskollärarlinjen till ett antal per år av.................. 150

5) deltagare i propedeutiska kurser för inträdessökande

till mellanskollärarlinjen i varierande antal, per år omkring ... 150

Av småskolläraraspirantema skulle i regel 16 intagas på en speciallinje
för studenter. Av ämnesläraraspiranterna beräknas 10 å 20
per år önska specialutbildning för tjänstgöring vid folkhögskola.

De skilda aspirantkategoriemas vistelse vid lärarhögskolan skulle omfatta
för

småskollärare 4 terminer utom praktikterminen ute på arbetsfältet, för

mellanskollärare 4 terminer utom praktikterminen och för

ämneslärare 2 terminer utom praktikterminen.

Därjämte skulle flertalet av de inträdessökande till småskollärarlinjen,
nämligen alla som ej avlagt studentexamen, tillbringa 2 terminer i den för -

Kiingl. Maj:ts proposition nr 209.

beredande kursen. Inträdessökande till mellanskollärarlinjen, som icke har
lämplig ämneskombination i studentexamen, skulle i mån av utrymme kunna
deltaga i de propedeutiska kurserna, vanligen under högst 1 termin.

Deltagarna i den förberedande kursen för småskollärare och i de propedeutiska
kurserna för mellanskollärare skulle icke vara formellt inskrivna
vid lärarhögskolan, men kurserna skulle vara förlagda till högskolan samt
organiserade och administrerade av denna.

Sedan verksamheten fått sin fulla omfattning, skulle antalet vid lärarhögskolan
samtidigt undervisade komma att uppgå till 800 ä 900 förutom
deltagarna i kurser av mera tillfällig karaktär och lärjungarna i lärarhögskolans
övningsskola.

c. Småskollärargruppen.

Riksdagsbeslutet om lärarutbildningen år 1950 lämnade öppna vissa frågor
om elevkårens sammansättning vid de lärarutbildningsanstalter av ny
typ, som skulle upprättas. De nya läroanstalterna skulle meddela egentlig
yrkesutbildning för ämneslärare, mellanskollärare och eventuellt småskollärare
ävensom, i den mån sådant i vederbörlig ordning bestämdes, för
olika grupper av speciallärare. Det maste alltsa ankomma pa senare överväganden,
huruvida småskolläraraspiranter skulle mottagas vid lärarhögskolan
och huruvida någon grupp av speciallärare borde mottagas där redan
vid starten.

Såsom jag nyss har nämnt, föreslår skolkommissionen, att småskollärarutbildning
upptages på lärarhögskolans program, t.o.m. i sa stor utsträckning,
att småskolläraraspiranterna komme att bli högskolans största elevgrupp.
Den tvekan, som riksdagen inrymt i ordet »eventuellt», har dock
föranlett kommissionen att utförligt motivera detta förslag. Organisatoriskt
sett möter intet hinder att förlägga småskollärarutbildning till lärarhögskolan,
framhåller kommissionen inledningsvis och fortsätter:

»Ur psykologisk synpunkt skulle det vara olyckligt att isolera småskollärarkåren
genom att ge den utbddning vid särskilda läroanstalter. Pa rent
objektiva grunder torde det kunna hävdas, att undervisningen i småskolan
kräver en egentlig yrkesutbildning av samma kvalitet som undervisningen
på högre skolstadier. Det skulle rent av kunna pastas, att barnens första
orientering i skolans värld fordrar särskilt goda psykologiska insikter och
förtrogenhet med de hjälpmedel, som den moderna pedagogiken har till sitt
förfogande för att ge barnen den för deras anlag och utvecklingsståndpunkt
riktiga arbetsmiljön. Det är vidare otvivelaktigt, att själva undervisningsmetoderna
spelar en större roll i skolans lägsta klasser än högre upp. I övrigt
sammanfaller delvis mellanskollärarnas och smaskollärarnas arbetsoniraden
— bland annat skall mellan skollärarna i vissa skolformer vara beredda
att undervisa också i småskoleklasser, och smaskollärarna skall med
hänsyn till Bl-formcn utbildas för undervisning i fjärde klassen, som hör
till mellanstadiet. Inte minst för mellanskollärarutbildningen måste det anses
värdefullt, att den kan ske i omedelbar kontakt med smaskollärarutbildningen.
Det samspel mellan lärarutbildning och pedagogisk försöksverk -

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

samhet, som ... skulle utgöra ett konstitutivt drag i lärarhögskolans verksamhet,
kan ej heller utan ogynnsamma konsekvenser utesluta de första
skolaren. Bade för smaskollärarutbildningen och för försöksverksamheten
är det angeläget, att de blivande småskollärarna får göra en aktiv insats i
detta sammanhang. Att vidareutbildningen vid lärarhögskolan skall stå
öppen också för småskollärare förefaller likaså uppenbart. Det är skäligt ur
dessa lärares synpunkt men framför allt ett behov för skolväsendet som
helhet.

Mot förläggningen av småskollärarutbildning till lärarhögskolan har åberopats,
att småskollärarna har en mindre omfattande förbildning än de övriga
lärargrupperna och att det därför kunde uppstå vissa svårigheter för
dem att tillgodogöra sig undervisningen. Invändningen får inte bagatelliseras,
men det skulle knappast vara riktigt att göra den utslagsgivande.
Den ettåriga förberedande kurs, som de blivande småskollärarna enligt riksdagens
beslut skall genomgå före tillträdet till den egentliga yrkesutbildningen,
är enligt skolkommissionens planering helt inriktad på att stärka
just den allmänbildningsgrund, som lärarutbildningen behöver, och en ytterligare
förstärkning ges under det första lärarhögskoleåret. I övrigt torde
liksom vid den nuvarande seminarieutbildningen ett antal studenter komma
att välja småskollärarutbildning — en särskild linje för småskolläraraspiranter
med studentexamen kommer sålunda att föreslås. Under alla omständigheter
kan den anförda olägenheten inte väga alltför tungt i förhållande
till de otvetydiga fördelar, som ur andra synpunkter står att vinna.
Skolkommissionen har därför kommit till den bestämda uppfattningen att
småskollärarutbildning vid sidan av och samordnad med ämneslärarutbildjlirJg
och mellanskollärarutbildning bör förekomma vid lärarhögskolan alltifrån
begynnelsen.» (S. 20—21.)

Frågan om småskollärarutbildning vid lärarhögskolan är ett av de stående
diskussionsämnena i yttrandena.

Småskollärarinneförbundet ger uttryck åt sin besvikelse över att icke all
klasslärarutbildning har ställts pa samma kunskapsgrund — studentexamen
— men ser dock i skolkommissionens förslag en viktig etapp på vägen
mot den förbättrade utbildning för lågstadiets lärare, som förbundet sedan
sin tillblivelse har payrkat. Kontakten med andra lärargrupper redan under
utbildningen, förmånen att få handledas av lärarhögskolans väl kvalificerade
lärarkrafter och tillgången till dess specialsalar, bibliotek och moderna
tekniska utrustning är avgjorda vinster även för lågstadiets lärarkandidater.

I enstaka yttranden understrykes skolkommissionens synpunkter. Folkskolinspektören
i Göteborgs och Bohus läns södra inspektionsområde, som
finner det vara av betydande värde, att olika lärarkategorier får sin utbildning
vid samma anstalt och av samma lärare, betecknar det sålunda som
olyckligt, om småskolans lärare skulle utestängas från lärarhögskolan, »i
synnerhet som förlängd utbildning för dessa lärare synes kunna förväntas».
Andra remissinstanser ställer sig tveksamma. Folkskoledirektionen i
Stockholm anser det principiellt vara av stor vikt, att lågstadiets läraraspiranter
alltifrån början får tillgång till lika goda utbildningsmöjligheter

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

som övriga läraraspiranter, särskilt med hänsyn till de psykologiska insikternas
och metodikens stora roll vid undervisningen i de lägsta klasserna.
Direktionen accepterar därför — trots vissa betänkligheter — skolkommissionens
förslag såsom ett försök; fyra ledamöter anser dock, att småskollärarutbildningen
vid lärarhögskolan bör inskränkas till elever med studentexamen.

De kritiska rösterna är långt flera. Den vanligaste invändningen är, att
det högskolemässiga arbetssättet icke kan anses särskilt väl lämpat för det
stora flertalet av de blivande småskollärarna.

Rektor vid folkskoleseminariet i Luleå påpekar, att de olika aspirantgrupperna
har väsentligt olika förutsättningar för detta arbetssätt.

»De nuvarande seminarierna har länge prövat ett sådant studiesätt och
vunnit erfarenhet av hur långt det kan med fördel begagnas. I fråga om
ämnesläraraspirantema kan ett högskolemässigt studiesätt konsekvent genomföras
men i fråga om mellanskollärarna ger enligt min uppfattning erfarenheterna
från seminariernas studentklasser vid handen, att det kan
användas endast i viss utsträckning. För småskolläraraspiranterna, som i
regel är mycket unga och kommer tämligen direkt från en skola med läxbetonad
klassundervisning, torde det icke alls passa.»

Småskoleseminariet i Strängnäs har sina erfarenheter just från sistnämnda
aspirantgrupp och ser med skepsis på kommissionens förslag att vidga
utrymmet för friare studieformer. Det vore olyckligt om man här ginge
alltför brådstörtat till väga. »Erfarenhet av de föreslagna studiemetodemas
lämplighet bör... förvärvas på det sättet, att något eller några seminarier
beredas möjlighet att pröva dessa i ett eller flera ämnen.»

Universitetskanslern finner småskollärargruppens förkunskaper otillräckliga
och yttrar i anslutning härtill:

»Jag måste på det bestämdaste hävda, att det inte finns någon anledning
att fordra en lägre grundläggande allmänbildning för högskolemässiga
studier vid lärarhögskola än vid universitet och att detta i fråga om de
ämnen, i vilka lärarhögskolorna skola meddela högskolemässig utbildning,

d. v. s. psykologi och pedagogik, gäller i lika hög grad som för andra universitetsämnen.
Det synes mig högst olyckligt, om man vid organiserandet
av den första lärarhögskolan skall utgå från att dennas undervisning principiellt
skall läggas på ett lägre plan än universitetens.»

Om arbetsformerna icke är avpassade efter elevernas förutsättningar,
måste man befara ett svagt utbildningsresultat och anpassningssvårigheter,
som kan medföra psykologiska skadeverkningar. »Det torde aldrig vara
roligt, nyttigt eller utvecklande att vara sparv i tranedans», säger kollegiet
vid småskoleseminariet i Haparanda. Och statskontoret opponerar sig bestämt
mot skolkommissionens motivering.

»Avseende torde icke böra fästas vid skolkommissionens uppfattning, att
det ur psykologisk synpunkt skulle vara olyckligt att isolera smaskollärarkåren
genom att ge den utbildning vid särskilda läroanstalter. Utan att i

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 209.

övrigt taga ställning i sak får statskontoret framhålla, att goda skäl kunna
åberopas även för den motsatta ståndpunkten: att de unga blivande småskollärarinnorna
komme att känna sig än mer isolerade än för närvarande
i en läroanstalt, där alla övriga elever äro äldre än de själva och ha väsentligt
större förkunskaper.»

Kollegierna vid småskoleseminariema anser i allmänhet, att lärarhögskolan,
om den kommer till stånd, bör grunda utbildningen av de blivande
småskollärarna på studentexamen och att seminarierna parallellt därmed
bör meddela en treårig lärarutbildning grundad på realexamen. »En treårig
utbildning av småskollärare bör, hur småskollärarutbildningen i övrigt
än utformas, under alla omständigheter komma till stånd senast från och
med höstterminen 1954», hävdar sålunda kollegiet i Strängnäs. »Denna i
många år aktuella och synnerligen angelägna reform får inte vidare skjutas
på framtiden.» Kollegiet i Skara kommer i andra vändningar till samma
resultat:

»Vad småskollärarutbildningen beträffar, noterar kollegiet med tacksamhet,
att denna föreslås bli förlängd med en förberedande lärarkurs. Kollegiet
har vid flera tillfällen gett uttryck åt otillräckligheten i den nuvarande
utbildningen och finner en förlängning av utbildningstiden vara så väl motiverad,
att den omedelbart — utan att avvakta lärarhögskolans tillkomst
— borde införas vid de nuvarande småskoleseminariema.»

Även andra förslag framförs dock. Rektor vid småskoleseminariet i
Stockholm, vilken påyrkar ny utredning, anser att denna bör inriktas på
tre integrerande uppgifter, nämligen

1) omorganiserandet av ett av våra nuvarande folkskoleseminarier till en
högskola av försökskaraktär, avseende vidareutbildning av lärare,

2) omorganiserandet försöksvis av ett eller två av våra nuvarande seminarier
till utbildningsanstalter av ny typ med en småskollärarlinje, byggande
på samma grund som mellanskollärarlinjema och fullt likvärdig med
dessa, samt

3) en radikal reformering i skolkommissionens anda av övriga seminarier.

Efter vissa försöksår bör sedan en pålitlig jämförelse kunna göras mellan
resultatet av utbildningen av högskoletyp och resultatet av utbildningen
vid de reformerade seminarierna.

Skolöverstyrelsen är av samma mening som flertalet av kollegierna vid
småskoleseminariema. Ett förberedande år av rent gymnasial karaktär hör
ej hemma vid lärarhögskolan. Utbildningen av småskollärare vid högskolan
bör begränsas till speciallinjen för studenter. Den förstärkning av småskollärarutbildningen,
som 1950 års riksdag i princip har beslutat, bör snarast
genomföras som ett obligatoriskt led i utbildningen vid småskoleseminarierna.
Examinerade småskollärare bör däremot givetvis, oavsett om de har
studentexamen eller ej, äga tillträde till olika slags fortbildning, som lärarhögskolan
kan komma att anordna.

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

d. Mellanskollärargruppen.

Enighet synes råda om att den första lärarhögskolan i överensstämmelse
med riksdagens principbeslut under alla omständigheter bör utbilda mellanskollärare.
Däremot är meningarna delade om i vad mån propedeutiska
kurser är behövliga för att underlätta mellanskollärarlinjens
rekrytering. Dessa kurser skulle ha samma uppgift som de nuvarande kompletteringskurserna
vid folkskoleseminariema men i motsats till dem genomgås
före inskrivningen i utbildningsanstalten.

För inträde på studentlinje vid folkskoleseminarium fordras för närvarande
bland annat godkännande vitsord i studentexamen i kristendomskunskap,
modersmålet, historia med samhällslära och ett främmande levande
språk samt i minst två av ämnena geografi, matematik, biologi med
hälsolära, fysik och kemi. Vid seminarierna anordnas kompletteringskurser
i de fem sistnämnda ämnena. En elev som har mottagits med betyg i endast
två av ämnena, måste under sin studietid vid seminariet deltaga i tre kompletteringskurser.
Skolöverstyrelsen meddelar, att år 1952 av de manliga
inträdessökande 31 procent och av de kvinnliga 47,7 procent saknade betyg
i tre av ämnena. Endast omkring 3 procent av de manliga och icke
fullt 2 procent av de kvinnliga var godkända i alla fem ämnena vid den
tidpunkt, då överstyrelsen översände ansökningshandlingarna till seminarierna.

Skolkommissionen föreslår nu, att godkännande vitsord i studentexamen
eller motsvarande prövning skall fordras i samma ämnen samt dessutom i
filosofi, om detta ämne blir obligatoriskt i det framtida gymnasiet. Uttrycket
»ett främmande levande språk» har preciserats till att avse engelska. I
musik — men däremot icke i teckning och gymnastik — skulle inträdesprövning
fordras även av inträdessökande, som är godkänd i ämnet i studentexamen.

Enligt kommissionens mening bör kompletteringskurser av nuvarande
typ icke anordnas vid lärarhögskolan. Vid seminarierna torde råda en fullständigt
enhällig mening om att elevernas arbete med kompletteringskurserna
har inverkat högst olyckligt på lärarutbildningen i övrigt. Till och
med under andra seminarieåret har det i många klasser varit mer än hälften
av eleverna, som dragits med kompletteringskurs. Än mindre finnes det
utrymme för dylika kurser vid lärarhögskolan. Skall studiet av psykologi
och pedagogik kunna fördjupas och övningsundervisningen få någon förstärkning,
måste kompletteringarna vara undangjorda före intagningen, betonar
kommissionen. Detta skulle emellertid betyda högre inträdesfordringar
vid lärarhögskolan än vid seminariernas studentlinjer. Möjligheten
att lärarhögskolan därigenom skulle få svårt att hävda sig i konkurrensen
med studentlinjema framkallar ett ögonblicks tvekan hos kommissionen,
men den har botemedlet till hands: anordnandet av propedeutiska kurser
i de ämnen, som icke är obligatoriska på gymnasiet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

»För att inte kurserna skall utnyttjas av andra än dem, för vilka de är
avsedda, bör de emellertid inte ha karaktären av egentliga kompletteringskurser
— de skulle sålunda inte resultera i betyg över genomgången fyllnadsprövning
utan, såsom beteckningen propedeutiska kurser anger, läggas
till rätta efter vad de kommande studierna vid lärarhögskolan kräver.
Den närmare utformningen av kursinnehållet bör överlämnas åt lärarhögskolan.
Det bör i detta sammanhang också påpekas, att kravet på genomgångna
propedeutiska kurser eller fyllnadsprövning inte får samma verkan
vid en framtida lärarhögskola som nu vid seminarierna. Lärarhögskolan
skall nämligen enligt skolkommissionens förslag ha inskrivning av nya studenter
varje termin. Den som efter studentexamen en vårtermin skall förvärva
kompletterande kunskaper, behöver sålunda inte vänta ett helt år på
tillträde till lärarutbildning utan kan efter propedeutiska kurser under höstterminen
vinna inträde vid lärarhögskolan nästföljande vårtermin.» (S. 82.)

Inom seminariekollegiema är meningarna om de propedeutiska kurserna
delade. Kollegiet vid folkskoleseminariet i Kalmar ställer sig direkt avvisande
med följande motivering:

»Dessa propedeutiska kurser skulle... ej behöva leda fram till fyllnadsprövningar
i resp. ämnen. Kollegiet fruktar att de redan förut otillräckliga
kompletteringskurserna vid seminarierna vid lärarhögskolorna skulle komma
att ersättas av något om möjligt ännu mera otillräckligt. Kollegiet kräver
därför godkända studentbetyg eller godkända kompletteringsbetyg i
studentexamen såsom ett villkor för inträde på mellanskollärarlinjen vid
lärarhögskolan.»

Enligt kollegiet vid seminariet för manliga elever i Linköping sammanfaller
dessa strängare krav med elevernas önskemål:

»Det har gång efter annan från seminarieelevemas sida påpekats den
orättvisa det för framtida konkurrens innebär, att betyg vid kompletteringskurser
gives efter andra och mindre krävande grunder än vid efterprövning
i studentexamen. De föreslagna propedeutiska kurserna skulle innebära,
att denna orättvisa kommer att bibehållas. Lyckligare skulle det
vara, om eleverna genom efterprövning i vanlig ordning finge skaffa vitsord
om gymnasiekurser i de ämnen, vari de saknar sådana.»

Kollegiet vid folkskoleseminariet för manliga elever i Göteborg finner
åter de propedeutiska kurserna vara till avgjord fördel för yrkesutbildningens
organisation och effektivitet och tillstyrker livligt men gör på samma
gång följande påpekanden:

»I realiteten betyder det, att utbildningen förlänges en termin. Terminen
för de propedeutiska kurserna är emellertid dåligt utnyttjad. Man borde hit
även kunna förlägga en övningsämnenas propedeutik, speciellt en slöjdkurs,
varigenom detta viktiga ämne fick tillbörlig övningstid sig tilldelad.

Kommissionen föreslår intagning av aspiranter varje termin och sålunda
även propedeutiska kurser varje termin. Kollegiet har intet att invända
mot detta. Till hösttenninens propedeutiska kurser blir det sannolikt inte
så. svårt att få aspiranter från vårens studentkullar, men det är mer än
tvivelaktigt om man kan få tillräckligt många aspiranter till vårterminens
kurser från höstens studenter. Detta problem tycks kommissionen inte ha
beaktat.»

Kung]. Maj:ts proposition nr 209.

Jämväl folkskoleseminariet för kvinnliga elever i Stockholm anser, att
införandet av propedeutiska kurser skulle skapa helt andra förutsättningar
för lärarutbildningen än det nuvarande systemet med kompletteringskurser
under seminarietiden. Detta kollegium ägnar också en tanke åt huru
övergången från nuvarande system skall praktiskt genomföras:

»Man kunde t. ex. första året... kräva godkänt studentbetyg i matematik.
Andra året kunde fordringarna ytterligare skärpas, så att betyg krävdes
i alla naturvetenskapliga ämnen utom ett. Först tredje året skulle då
de för lärarhögskolan föreslagna inträdesfordringama i full utsträckning
uppställas. Propedeutiska kurser finge jämsides med denna omläggning
överta kompletteringskursernas uppgifter.»

Skolöverstyrelsen erinrar om att möjligheten att få komplettera under
seminarietiden har spelat en mycket stor roll för rekryteringen till seminariernas
studentlinje. Skulle som villkor för inträde ställas krav på godkända
studentbetyg i samtliga de fem nämnda ämnena, finge detta sannolikt till
följd, att under en övergångstid antalet behöriga sökande bleve otillräckligt.
Den av skolkommissionen föreslagna uppläggningen av kurserna kan
överstyrelsen likväl icke tillstyrka.

»De studenter, som ej vunnit inträde i mellanskollärarlinjen, skulle ju då
ej ha erhållit betyg över fyllnadsprövning i vanlig ordning och alltså utan
påtagligt resultat ha ägnat längre eller kortare tid åt de propedeutiska kurserna.
Vidare måste det erbjuda svårigheter att vid intagningen göra rättvisande
jämförelse mellan dem, som deltagit i de propedeutiska kurserna,
och sådana inträdessökande, som erhållit betyg i ifrågavarande ämnen i studentexamen
eller genom fyllnadsprövning. Enligt överstyrelsens mening
måste antingen intagningen till mellanskollärarlinjen ske före de propedeutiska
kurserna, som då få alldeles samma ställning som kompletteringskursema
vid seminariernas studentlinje, eller också alla ämneskompletteringar
äga rum före intagningen på mellanskollärarlinjen helt enligt vederbörandes
eget skön och alltså resultera i betyg över genomgången fyllnadsprövning.
Överstyrelsen föredrager givetvis det senare alternativet, men måhända blir
det nödvändigt att under en övergångstid tillämpa det förra.»

Överstyrelsen vill dock hålla för troligt, att de föreslagna propedeutiska
kurserna vid lärarhögskolan skall kunna slopas.

e. Ämneslärargruppen.

Den första lärarhögskolan skulle, i sin egenskap av fullständig lärarhögskola,
meddela yrkesutbildning även åt blivande ämneslärare. Denna förutsättning
synes vara enhälligt accepterad av de remissinstanser, som över
huvud tillstyrker upprättandet av en lärarhögskola med primär lärarutbildning
på programmet.

Skolkommissionen anser, att inom ramen för ämneslärarutbildningen
viss specialutbildning bör kunna meddelas även för blivande folkhögslcollärare.
Frågan bcröres endast i förbigående i betänkandet om den
första lärarhögskolan men har senare utförligare behandlats i kommissionens
betänkande om folkhögskolans ställning och uppgifter (SOU 1953:24).

2 — Bihang till riksdagens protokoll 1951f. 1 samt Nr g09.

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Den största svårigheten för en lösning av folkhögskolans lärarfråga i lärarhögskolans
regi ligger däri, att folkhögskolan med sitt betonande av
samhällsundervisningen och med sin rätt att på schemat upptaga ämnen,
som saknas vid läroverken, har behov även av lärare med annan studiemeritering
än filosofisk ämbetsexamen. En differentiering av utbildningsgången
för de blivande folkhögskollärama på två linjer torde därför bli
ofrånkomlig.

»Kommissionen föreslår, att de aspiranter, som avlagt filosofisk ämbetsexamen
och sålunda skaffat sig den för anställning vid läroverk föreskrivna
studiekompetensen, hänvisas till att genomgå den för läroverkens blivande
ämneslärare avsedda utbildningen. Härvid skall det dock stå dem fritt att
fullgöra, såväl den s. k. aspirantterminen som någon av de obligatoriska undervisningsserierna
vid folkhögskola i stället för vid läroverk, om de så
önskar och om detta organisatoriskt låter sig genomföras i varje särskilt
fall. De blir härmed behöriga för anställning såväl vid läroverk som vid

folkhögskola.--:--Aspiranter, som främst avser att söka anställning

inom folkhögskolan, bör därtill genomgå en kortare specialkurs i folkhögskolans
metodik m. m.

För de övriga aspirantema föreslår kommissionen, att de deltar i den för
läroverkens ämneslärare avsedda teoretiska undervisningen endast i den
utsträckning, som denna undervisning är av allmänpedagogisk art eller
eljest enligt högskoleledningens beprövande kan anses vara av värde också
för den, som icke kommer att tjänstgöra vid läroverk. I övrigt ges de tillfälle
att göra sig speciellt förtrogna med den s. k. vuxenundervisningens
problem, särskilt i den utsträckning som dessa problem möter den, som deltar
i det fria och frivilliga folkbildningsarbetet. Sina undervisningsövningar
fullgör de i princip uteslutande vid folkhögskola. Liksom övriga ämnesläraraspiranter
skall aspirantema till lärartjänster inom folkhögskola vara
inskrivna vid lärarhögskolan under tre tenniner.» (S. 135.)

Då antalet läraraspiranter, som främst önskar inrikta sig på tjänstgöring
vid folkhögskola, måste beräknas bli ganska litet (sannolikt 10 å 20 per år),
bör den speciella metodikkursen för dessa aspiranter endast anordnas på
höstterminerna. Av samma orsak räcker det, om endast en lärarhögskola
meddelar undervisning för blivande folkhögskollärare. Denna högskola bör
dock vara den, som först påbörjar sin verksamhet. Den bör alltifrån starten
ha på sitt program utbildning av filosofie magistrar till folkhögskollärare;
däremot kan det anstå något år med utbildningen av blivande folkhögskollärare
med annan utbildning än ämbetsexamen.

En speciell kurs i vuxenpedagogik och vuxenpsykologi vid lärarhögskolan
påyrkas även av docenten Jan Agrell i hans bok »Den nya skolan och försöksverksamheten»,
Uppsala 1953, s. 142 o. f. Kursen skulle vända sig till
blivande lärare vid folkhögskolor, seminarier, gymnasier för vuxna och vissa
militära civila skolor samt till de aspiranter, som siktar på engagemang i
folkbildningsverksamheten. Genomgång av denna kurs borde vara en nödvändig
kompetensförutsättning för tjänst vid vissa läroanstalter och bör
kunna vara till nytta även för lärarna i gymnasiets slutskede.

Kungl. Maj ds proposition nr 209.

I yttrandena över folkhögskolebetänkandet har kommissionens förslag om
praktisk utbildning under lärarhögskolans ledning föga uppmärksammats.
Det är »en fråga på så lång sikt, att den näppeligen nu kan realbehandlas»,
säger statskontoret. Arbetarnas bildning sförbund instämmer emellertid i
skolkommissionens förslag och betonar särskilt vikten av att läraraspiranter,
som ämnar söka sig till folkhögskolan, vid lärarhögskolorna göres förtrogna
med vuxenundervisningens problem, sådana dessa möter vid verksamhet
inom folkbildningsarbetet. Jämväl statens folkbildning»nämnd finner
det synnerligen önskvärt, att folkhögskollärarna i framtiden erhåller sin
pedagogiska utbildning vid lärarhögskolorna, och uttalar liknande önskemål
beträffande utbildningens uppläggning. Skolöverstyrelsen anser sig
icke behöva nu taga ställning till kommissionens förslag i denna del utan
nöjer sig med att uttala, att »särskild pedagogisk utbildning för undervisning
av vuxna bör göras till förutsättning för anställning som lärare vid
folkhögskola».

Omedelbar aktualitet vid lärarhögskolans start torde endast tillkomma
frågan om vissa specialanordningar för filosofie magistrar, vilka önskar
ägna sig åt lärarverksamhet vid folkhögskolan.

f. Andra lärargrupper.

Skolkomm issionen diskuterar lärarhögskolans öppnande för en rad andra
lärargrupper, såsom förskollärare, övningslärare av olika slag, yrkeslärare
m. fl., men ställer slutligen med olika motiveringar alla dessa frågor på
framtiden.

I fråga om förskollärarutbildningen delar kommissionen principiellt
den inställning, som företrätts av 1946 års kommitté för den halvöppna
barnavården (SOU 1951:15). Förskoleseminarier bör i överensstämmelse
härmed få upprättas, där behovet av sådana gör sig gällande. Enligt
kommissionens mening bör likväl också utbildning vid lärarhögskola prövas.
Utbildningen av förskollärare skulle därigenom få större resurser i fråga
om expertis och vetenskaplig utrustning. För lärarhögskolans del skulle
en betydande vinst göras genom de ökade möjligheterna att direkt studera
förskolåldems problem. Under alla omständigheter bör lärarhögskolan alltifrån
starten ha tillgång till några förskoleavdelningar, där lärarkandidaterna
och särskilt de blivande småskollärama kan göra barnpsykologiska iakttagelser.
Därjämte bör finnas ett daghem med barn under femårsåldern.
Inrättandet av egentlig förskollärarutbildning kan däremot uppskjutas
några år, tills erfarenhet har vunnits av den första lärarhögskolans arbete.

Kommissionens uppfattning delas av socialstyrelsen, medan Sveriges
barnträdgårdslärarinnors riksförbund anser, att förskollärarutbildningen,
såsom grundstenen i hela lärarutbildningen, allt från begynnelsen bör inbyggas
i den planerade lärarhögskolan.

Redan i principbetänkandet berörde kommissionen övnings lärar -

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

nas utbildningsfrågor. Samarbete mellan fackutbildningsanstalterna och
lärarhögskolorna syntes i dessa frågor naturligt. I fackutbildningen borde
inordnas allt, som sammanhängde med den speciellt fackliga inriktningen,
medan den allmänna psykologisk-pedagogiska utbildningen kunde ske vid
lärarhögskola.

Ett anordnande av utbildningen efter dessa linjer skulle emellertid betyda
ett ingrepp i de nuvarande fackutbildningsanstalternas organisation,
som måste föregås av särskilda utredningar. Kommissionen nöjer sig därför
med att nu understryka vikten av att lärarhögskolans organisation göres så
elastisk, att den pedagogiska utbildningen för olika slag av speciallärare kan
förläggas dit, när så befinnes önskvärt.

Flera remissinstanser skulle gärna ha sett, att positiva resultat redan nu
stått att vinna för övningslärarnas del. Sålunda skriver folkskolestyrelsen
i Malmö:

»Det måste i detta sammanhang beklagas, att man inte oförbehållsamt
och i ett sammanhang kunnat planera utbildning vid lärarhögskolan för en
så viktig grupp som övningslärama. Detta i all synnerhet som ett stort
antal av dessa lärare beträffande pedagogisk utbildning f. n. är betydligt
sämre lottade än folkskolans och de högre skolornas övriga lärare. Ett förläggande
av övningslärarnas pedagogiska utbildning till lärarhögskolan
skulle också kunna medverka till att det i betänkandet åsyftade samförståndet
och samverkan mellan ämnes- och klasslärarna komme att omfatta
även denna lärarkategori.»

Svenska facklärarförbundet yrkar, att de olika facklärargruppemas utbildningsfrågor
göres till föremål för snabb kompletterande utredning samt
att därvid särskild hänsyn tages till skolkommissionens i principbetänkandet
tillkännagivna intentioner att samordna fackläramas utbildning med
den psykologisk-pedagogiska utbildningen vid lärarhögskolan. I det stora
flertalet fall torde man kunna utgå från att den speciella fackutbildningen
skall vara helt avslutad före inträdet vid lärarhögskolan, varigenom utbildningen
därstädes kunde hänföra sig uteslutande till psykologisk-pedagogiska
studier och i samband därmed praktiska undervisningsövningar. Enligt
förbundets mening bör fackläramas utbildning vid lärarhögskolan i likhet
med ämnesläramas omfatta cirka ett läsår.

I skolkommissionens betänkande beröres i förbigående ännu några lärargrupper.
Liknande uttalanden har framkommit under remissgången. Läroverksläramas
riksförbund föreslår sålunda, att den praktiska lärarutbildningen
för civilingenjörer och civilekonomer, som avser att bli ämneslärare,
förlägges till lärarhögskolan. Ett och annat kollegieyttrande pläderar för
yrkeslärama, särskilt med tanke på 9 y, och Svenska facklärarförbundet
framför önskemål beträffande den egentliga yrkesutbildningen för barnavårdslärarinnor
och lärare vid abnormundervisningen.

De yttranden, som påyrkar en utvidgning av den första lärarhögskolans
program, är emellertid få i jämförelse med dem, som föreslår en nedskärning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

g. Gemensam undervisning för olika lärargrupper.

I överensstämmelse med särskilda utskottets uttalade önskan har skolkommissionen
ägnat särskild uppmärksamhet åt frågan om gemensamhet i
utbildningen för olika lärargrupper. Fullständig klarhet om möjligheterna
härutinnan torde dock, såsom kommissionen framhåller, icke stå att vinna,
förrän lärarhögskolan en tid varit i verksamhet och kunnat i detalj pröva
de situationer, som kan komma att inställa sig.

De tekniska förutsättningarna för ett samordnande av småskolläramas
och mellanskollärarnas utbildning är enligt skolkommissionens uppfattning
i rätt stor utsträckning till finnandes, då dessa båda lärargrupper har lika
lång utbildning vid lärarhögskolan och högskolan har ungefär samma möjligheter
att för vardera gruppen frilägga tid för gemensam undervisning.
Den allmänna regeln bör också vara, att gemensam undervisning för dessa
grupper skall försökas överallt, där så utan olägenhet kan ske.

Betydligt svårare ställer det sig att arrangera samfälld undervisning för
ämneslärare och klasslärare. Det är därvid särskilt två organisatoriska förhållanden,
som står hindrande i vägen, konstaterar skolkommissionen.

»Det ena är, att ämneslärama har ettårig utbildning vid lärarhögskolan,
under det att klasslärama har tvåårig. En undervisning i psykologi och
pedagogik, som är upplagd för två års studier, måste ju avsevärt läggas om
för att passa en ettårig studiegång. Det andra hindret är, att ämneslärarkandidaternas
övningsundervisning blockerar betydande delar av utbildningsåret.
» (S. 43.)

Huru dessa hinder tekniskt påverkar arbetets uppläggning, undersökes
detaljerat av kommissionen (s. 43—45), till vars framställning jag tillåter
mig hänvisa.

De olika skolämnenas metodik ger dock en rad beröringspunkter icke
blott mellan småskolläramas och mellanskollärarnas undervisning utan också
mellan realskollärarnas och mellanskollärarnas. Vidare kan vissa föreläsningar
av allmän art, t. ex. orienteringar rörande försöksverksamheten,
göras gemensamma för alla grupper av läraraspiranter och erfarenheterna
från praktikterminen i viss utsträckning diskuteras under gemensamma
konferenser. Specialområden som frågorna om behandling av svårfostrade
barn, kunskapsprövningar, skolsociala åtgärder, yrkesrådgivning och folkbildningsarbete
bör så vitt möjligt behandlas å tider, som passar både ämneslärar-
och klasslärarkandidater. Slutligen torde åtskilligt stå att vinna
genom individuella tillrättalägganden. Över huvud bör även i ämneslärarutbildningen
tillfällena tillvaratagas att berika utbildningen genom samarbete
med andra lärargrupper, så långt detta är möjligt, utan att studiegången
därigenom blir otjänlig för någon av grupperna.

En härvidlag gynnsam omständighet är, att de olika aspirantgruppema i
stor utsträckning komme att ha gemensamma lärare vid högskolan. »Redan
av denna anledning måste kännedomen om och förståelsen för de olika

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

stadiernas problem bli långt större vid lärarhögskolan än vid separata utbildningsanstalter
för de olika lärarkategorierna. På samma gång avslipas
många nu existerande ojämnheter och skänkes en enhetligare grundsyn på
undervisningen och — förvisso ej mindre viktigt — på skolans fostrande
uppgifter. Därmed är en icke ringa vinst inhöstad», påpekar kommissionen.

Huruvida det som på detta sätt kan uppnås, motsvarar det ur allmännare
synpunkter önskvärda, kan givetvis diskuteras. Några remissinstanser
påyrkar större gemensamhet i studiegången. »Samarbete i någon form måste
kunna ordnas under den första terminen», skriver kollegiet vid högre
allmänna läroverket för flickor på Södermalm. »Skall tanken på lärarhögskolan
som en förnyare av den pedagogiska utbildningen givas någon bärkraft,
får gemensamhetsprincipen ej komma i bakgrunden.»

Statskontoret hänvisar särskilt till de undervisningsmoment, som nu ingår
i den förberedande lärarkursen — muntlig framställningskonst, talteknik
samt vissa pedagogiska, metodiska och hygieniska ämnen.

Styrelsen för Seminariernas elevförbund pekar åter på de gemensamma
elevsociala åtgärderna. »Man har ej beaktat de möjligheter, som härvidlag
står till buds för att på ett naturligt sätt skapa kontakter mellan de olika
grupperna av studerande. Elevförbundsstyrelsen fordrar, att vid lärarhögskolans
uppförande betydande utrymmen reserveras för elevkåren, och den
bästa lösningen är en fristående byggnad, till vilken även bör höra elevrestaurang.
»

Vinsterna av en viss gemensamhet i utbildningen synes dock icke vara
erkända överallt. I varje fall gör vissa seminariekollegier starkt reserverade
uttalanden. Folkskoleseminariet för kvinnliga elever i Göteborg anser
det sålunda uteslutet, att något väsentligt skall kunna vinnas med den
grad av gemensamhet, som lärarhögskolan erbjuder, och påtalar kommissionens
»uppenbart bristande motivering» för sammanförandet av de skilda
lärargrupperna till en läroanstalt. Utbildningen för så olika läraruppgifter
bör tvärtom förläggas till skilda utbildningsanstalter.

»Kollegiet finner det högst angeläget betona, att, därest de nuvarande
folk- och småskoleseminariema beredes tillfälle att tillgodogöra sig och
praktiskt tillämpa de positiva förslag i fråga om undervisningens ordnande,
som kommissionen för lärarhögskolans del framlagt, utbildningen av mellan-
och småskollärare icke på någon punkt skulle vinna på att flyttas bort
från seminarierna och dragas samman till en med ämneslärarutbildningen
gemensam anstalt.»

Icke heller kollegiet vid småskoleseminariet i Landskrona tilltalas av de
stora gemensamma utbildningsanstaltema. »I ett seminarium är det en stor
tillgång, att alla sträva mot samma utbildningsmål. Den känsla av samhörighet
eleverna emellan detta skapar torde ej vara lika lätt att uppamma
vid lärarhögskolan med dess olikartade elevkår», skriver detta kollegium.

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Skolöverstyrelsen finner åter skolkommissionens synpunkter i och för sig
riktiga och beklagar, att principen om gemensamhet i undervisningen icke
synes kunna tillämpas i den utsträckning, man kunde önska.

h. Lärarhögskolans storlek.

Skolkommissionens förslag är stort i ritningarna. Jag har redan nämnt,
att kommissionen räknat med att 800 till 900 läraraspiranter samtidigt
skulle vistas vid lärarhögskolan. Därtill skulle komma ett varierande antal
redan utexaminerade lärare, som vid lärarhögskolan söker vidareutbildning
av skiftande längd. Remissinstanserna anser allmänt, att utbildningen vid
en lärarhögskola av detta format maste bli opersonlig och organisatoriskt
tungrodd.

Statskontoret lägger härtill, att lärarhögskolan enligt kommissionens förslag
skulle vara utrustad med en stor övningsskola och så småningom därjämte
förses med en särskild experimentskola. Därest dessa projekt fullföljes,
komme hela antalet lärjungar och lärarkandidater under högskolans
administration snarare att över- än understiga 3 000. Härutöver maste
emellertid det kommunala folkskoleväsendet och vissa närbelägna läroverk
i betydande omfattning tagas i anspråk för lärarutbildningen vid högskolan.
Jämväl de sålunda anlitade skolorna maste, om än med självständig
administration, äga en nära anknytning till högskolan. Denna bleve en
läroanstalt av dimensioner, som hittills varit okända i svenskt undervisningsväsen.
Redan av allmänt organisatoriska skäl maste statskontoret bestämt
avstyrka inrättandet av en lärarhögskola med dylik uppbyggnad.

Utbildningsreformen bör enligt statskontorets mening få karaktären av
en begränsad försöksverksamhet, som i vart fall tills vidare begränsas till
att avse ämneslärare och folkskollärare.

Universitetskanslern ifrågasätter likaledes lämpligheten av den föreslagna
organisatoriska utbyggnaden av den första lärarhögskolan. Det gäller i
väsentlig utsträckning en försöksverksamhet, framhåller även kanslern och
fortsätter:

»Försiktigheten synes mig därför bjuda att en begränsning iakttages med
avseende å högskolans uppgifter och att läroanstalterna utformas med hänsyn
tagen till dess försökskaraktär och med beaktande av att högskolans
successiva utvidgning göres beroende av de erfarenheter, som vinnas sedan
läroanstalten varit i verksamhet under en viss följd av år. Högskolan synes
på grund härav enligt min mening böra till en början omfatta allenast ämneslärarutbildning
jämte försöksvis klasslärarutbildning i mindre omfattning.
Enligt kommissionens betänkande förväntas pa åtskilliga punkter
förslag och initiativ från lärarhögskolans sida. Därest den organisatoriska
utbyggnaden av högskolan får mindre proportioner än de av kommissionen
angivna, torde dessa uppgifter kunna lättare bemästras.»

Slutligen kommer även skolöverstyrelsen till resultatet, att eu försiktigare
start är önskvärd. Den av skolkommissionen förordade koncentrationen

Kungl. Maj ds proposition nr 209.

av lärarutbildningen skulle medföra både fördelar och nackdelar. När det
gäller den första lärarhögskolan, är det bäst att börja i mera begränsad
skala för att sedan på grund av vunna erfarenheter bygga ut verksamheten.
Någon utvidgning av programmet genom att utbildningen av speciallärare
förlägges till lärarhögskolan kan överstyrelsen under sådana omständigheter
icke förorda. Utbildningen av förskollärare bör sålunda icke i första
band anknytas till lärarhögskolan utan fortfarande vara förlagd till särskilda
seminarier, gärna i nära anslutning till seminarierna för småskollärarutbildning.
Småskollärarutbildningen för icke-studenter och de propedeutiska
kurserna för inträdessökande mellanskolläraraspiranter bör vidare,
såsom jag redan nämnt, enligt överstyrelsens åsikt skäras bort. Då ordnandet
av de blivande ämneslärarnas övningsundervisning och auskultering
torde komma att medföra speciella svårigheter, synes det slutligen
ämbetsverket lämpligast, att lärarhögskolan till att börja med inriktar sig
pa drygt halva det av kommissionen föreslagna antalet ämneslärarkandidater.

Enligt en inom skolöverstyrelsen gjord sammanställning har icke mindre
än 15 av de 19 jolkskoleseininarierna, 5 av de 10 småskolesemmarierna och
5 av de li provår släroverken gjort bestämda uttalanden mot en utbildningsinstitution
av den föreslagna storleken eller rekommenderat en uppbyggnad
i etapper; särskilt yppas farhagor för att den personliga kontakten
mellan läiare och elever skall bli lidande. Jag har emellertid med det redan
anförda i huvudsak angivit de punkter, där kritiken mot lärarhögskolans
organisation satts in, och kan nu övergå till den del av kritiken, som bottnar
i farhågor för att den första lärarhögskolan skall i alltför hög grad bli
bindande för den framtida utvecklingen på lärarutbildningens område.

i. Avslagsyrkanden och alternativförslag.

Skolkommissionen uttalar på sid. 3 i betänkandet, att den betraktar sitt
förslag till en första lärarhögskola som normgivande för hela lärarhögskoleorganisationen.
Detta uttalande markerar en viss ståndpunktsändring. I
principbetänkandet hade kommissionen räknat med såväl fullständiga som
ofullständiga lärarhögskolor. Ämneslärarnas egentliga yrkesutbildning skulle
koncentreras till ett fatal fullständiga lärarhögskolor, som stode i särskdt
nära kontakt med universiteten och därmed jämförliga högskolor. Vid
sidan därav skulle ofullständiga lärarhögskolor finnas med uppgift att utbilda
klasslärare och i vissa fall speciallärare. Under det fortsatta arbetet
har emellertid kommissionen kommit till den uppfattningen att en intimare
samverkan med universiteten är eftersträvansvärd också beträffande
klasslärarutbildningen. För likställigheten mellan lärarhögskolorna vore det
önskvärt, om de ofullständiga lärarhögskolorna kunde undvaras och i stället
all pedagogisk lärarutbildning koncentreras till de fyra nuvarande universitetsstäderna
och en ev. kommande norrländsk universitetsstad (s. 236).

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Detta uttalande åsamkar kommissionen en kraftig reprimand från statskontoret.
Ämbetsverket har räknat ut, huru stora de fyra eller fem lärarhögskolorna
i sådant fall måste göras och vilken sammansättning elevkårerna
komme att få, och kommenterar resultaten med följande ord:

»Även om de sålunda angivna siffrorna komma att jämkas, äro de dock
ägnade att klart ådagalägga, att det av skolkommissionen nu framlagda
programmet är att beteckna såsom i sådan grad verklighetsfrämmande, att
det onekligen snuddar vid vad som plägar uppfattas som föga genomtänkt.»

Seminarierna inlägger kraftiga gensagor mot den tendens till centralisering
som skymtar i skolkommissionens anförda uttalande. Kollegiet vid
folkskoleseminariet jör kvinnliga elever i Linköping tror sig kunna fastslå,
att betänkandet förutser ett radikalt brytande av den hittillsvarande lärarutbildningstraditionen
i vårt land. »Kollegiet har icke kunnat undgå den
känslan, att betänkandet genom denna ståndpunkt uttalar ett misstroende
mot dem, som nu arbetar i den svenska lärarutbildningens tjänst.» Rektor
vid småskoleseminariet i Stockholm förebrår kommissionen att på ett uppseendeväckande
sätt ha frångått sina direktiv. En ny utredning är nödvändig
och bör uppdragas åt skolöverstyrelsen. »Denna utredning skulle
följa de principer i reformarbetet, som skapat den nuvarande svenska statens
trygghet och föredömliga struktur, att ’steg för steg’ bygga vidare på
beprövad grund.» Icke mindre än 10 av de 19 kollegierna vid folkskoleseminarierna
och rektor vid ett elvte har enligt skolöverstyrelsens sammanfattning
framställt klara avslagsyrkanden.

Ofta begäres i yttranden med denna tendens förnyad utredning angående
lärarhögskolans organisation eller angående förbättringar och utvidgningar
inom den nuvarande utbildningsorganisationen.

Tämligen utförligt skisserar kollegiet vid jolkskoleseminariet jör manliga
elever i Göteborg ett alternativ, enligt vilket »utbildningsanstalter av ny
typ» skulle skapas på grundval av de nuvarande folkskoleseminarierna,
varvid dels erfarenheter från nuvarande lärarutbildning, dels de goda uppslag,
som finns i betänkandet, skulle nyttiggöras.

Kollegiet har närmare analyserat motiven för en utbildningsreform och
funnit, att gemensamhetsprincipen, forskningsmotivet och vidareutbildningsmotivet
ställer sådana krav på utbildningsorganisationen, att seminarierna
i nuvarande gestaltning endast i blygsammare skala kan uppfylla
dem, medan de är väsentligt bättre ställda i fråga om särhållandet av ämnesstudier
och egentlig yrkesutbildning, förstärkning av fack- och metodikstudier,
studiesättets reformering och samarbetet med försöksverksamheten.
För att önskvärda reformer skall kunna genomföras i berörda hänseenden
erfordras endast, att vissa för lärarhögskolan föreslagna anordningar
kommer seminarierna till godo.

I detta syfte skulle seminariernas kompletteringskurser slopas och ersättas
med propedeutiska kurser, intagning i seminarierna äga rum varje ter -

Kungl. Maj ds proposition nr 809.

min, den schemabundna arbetstiden beskäras, fackämnena psykologi, pedagogik
och metodik förstärkas och en moderat utvidgning av övningsskolorna
genomföras.

»Speciellt i Stockholm och Göteborg där det redan finns två seminarier
torde det inte bereda större svårigheter att bygga upp en ny utbildningsorganisation
omkring dessa. Kostnaden härför torde bli ringa i jämförelse
med kostnaderna för den nya lärarhögskolan.

Fördelarna av att ta vara på det bästa i nuvarande lärarutbildningsorganisationen
skall inte underskattas. Fackhögskolorna har ofta byggts upp
i anslutning till redan existerande mindre undervisningsanstalter. Det finns
ingen anledning att för lärarutbildningens del förfara på annat sätt. Våra
folkskoleseminarier har numera en kvalificerad lärarkår, som väl skulle
kunna möta de krav, som en förbättrad lärarutbildning ställer, om tillräckliga
resurser ställes till förfogande.

Även kontakten med forskningen i psykologi och pedagogik skulle delvis
kunna etableras vid seminarierna i våra universitets- och högskolestäder.
Detta må belysas med exempel från Göteborg. Den i Göteborg tillgängliga
lärarstaben för undervisning i ämnena psykologi och pedagogik är
för närvarande 4 docenter och 2 filosofie doktorer, vilka kan anses docentkompetenta.
Docenterna vid Göteborgs Högskola är då medräknade. Dessutom
finns både vid seminariet och vid Högskolan ett antal filosofie licentiater,
som skulle kunna åta sig undervisning i dessa fack. Det borde inte
möta oöverstigliga hinder att etablera ett samarbete med Göteborgs Högskolas
psykologiska institution. En förfrågan hos föreståndaren vid institutionen
har gett vid handen, att intresse finns för saken. Visserligen kan
Högskolan inte stå till tjänst med lokaler på grund av svår utrymmesbrist,
men en tillbyggnad till seminariet innehållande en psykologisk institution
av blygsammare format än den tänkta lärarhögskolans, skulle dra jämförelsevis
små kostnader.

Det skulle då bli möjligt att snabbt ordna yrkesutbildning för ämneslärare
på det sätt skolkommissionen skisserat. Man finge begränsa antalet
ämneslärarkandidater till en fjärdedel av det antal kommissionen tänkt sig
för lärarhögskolan i Vällingby, men detta måste anses vara en fördel. Även
i Lund, Stockholm och Uppsala torde yrkesutbildning för ämneslärare
kunna ordnas, fastän tillgången på lämpliga akademiska lärarkrafter för
denna utbildning synes vara störst i Göteborg. Det högt differentierade
skolväsendet i Stockholm och Göteborg och, vad Göteborg beträffar, koncentrationen
av högskolor, seminarier och provårsläroverk till gemensamt
område i stadens centrum, gör dessa båda städer och särskilt Göteborg särskilt
lämpliga för försök.

Vad kontakten med försöksverksamheten beträffar så har folksko leseminariet
för manliga elever i Göteborg redan en enhetsskola och båda seminariernas
rektorer och en av övningsskolans lärare är med i den nyligen
bildade regionala samarbetskommittén. Seminarierna skulle naturligtvis
också kunna bli härdar för vissa former av vidareutbildning, om också inte
så omfattande som på lärarhögskolan. Det har emellertid påpekats, att även
för dennas del kraftiga reduceringar i programmet torde bli nödvändiga.»

Även statskontoret ser lösningen i en utbyggnad av utbildningsorganisationen
med seminarierna som grund.

Kungl. Maj:ts proposition nr 309.

»Lärarhögskolan synes lokalt böra förläggas till ett av folkskoleseminariema,
förslagsvis det i Stockholm, Uppsala eller Lund», anmärker statskontoret
inledningsvis. »Ämbetsverket vill här i förbigående nämna,° att
folkskoleseminariet för manliga elever i Stockholm förfogar över °— något
som skolkommissionen icke närmare berört — en innevarande år färdigställd
för 240 elever avsedd skolbyggnad, vilken är belägen på Psykiatriska
sjukhusets område å Kungsholmen. Byggnadsföretaget har enligt inhämtad
uppgift dragit en kostnad av 3 000 000 kronor. Genom ett successivt överflyttande
av eleverna på den fyraåriga linjen vid seminariet ifråga till annat
seminarium kunna lokaler beredas för ett lämpligt antal ämneslärarkandidater,
vilka hänvisats att fullgöra sin egentliga yrkesutbildning vid
lärarhögskola. Enahanda gäller om Uppsala och Lund, där mycket goda
seminarielokaler stå till förfogande och orten är utrustad med ett rikt differentierat
undervisningsväsen.»

I den eller de på detta sätt uppbyggda utbildningsanstaltema bör blivande
ämneslärare och folkskollärare sammanföras till en i största möjliga
utsträckning gemensam undervisning.

Ämbetsverket inskärper, att tillgängliga organisatoriska och lokala resurser
bör utnyttjas vid de nya utbildningsanstalternas utformning samt
att på orten befintliga statliga och kommunala läroanstalter i väsentlig
utsträckning bör tagas i anspråk för den praktiska lärarutbildningen. »Och
slutligen måste omsorgsfullt tillses, att den nuvarande kostnadsramen i
huvudsak bibehålies såväl i vad angår årsutgiftema som engångsutgifter
för lokaler och materiel.»

j. Den fortsatta utbildningen vid lärarhögskolan.

Såsom jag inledningsvis har nämnt, skulle lärarhögskolans uppgifter inom
utbildningsorganisationen icke inskränka sig till utbildning av blivande
lärare. Den skulle också tillhandahålla vidareutbildning för redan utexaminerade
lärare och ha vissa möjligheter för forskning och försöksverksamhet
på skolans område.

I vart och ett av våra nordiska grannländer finnes redan lärarhögskolor.
Den danska lärarhögskolan, numera förlagd till Emdrupborg i Köpenhamn,
inrättades redan 1856, den norska, förlagd till Lade vid Trondheim, tillkom
år 1922, och den första finska, belägen i Jyväskylä, upprättades år 1934. I
Finland har sedermera upprättats ytterligare två provisoriska lärarhögskolor,
i Helsingfors och Åbo, och i Norge har Samordningsnemnda for skuleverket
år 1951 föreslagit upprättandet av en ny stor lärarhögskola i Oslo
med icke mindre än tio professurer i olika med skolväsendet sammanhängande
discipliner.

Lärarhögskolorna i våra grannländer har alla till uppgift att sörja för de
utexaminerade lärarnas fortsatta utbildning och att i samband därmed till
lärarkårerna förmedla resultat av det löpande vetenskapliga forskningsarbetet.
Mest utpräglad är karaktären av forskningsorgan hos den finska
lärarhögskolan i Jyväskylä, där särskilda akademiska examina kan avläg -

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

gas och studiegången i bästa fall kan krönas med docentur. Denna högskola
har även att ombesörja primärutbildning av studenter till folkskollärare.
Vid den norska lärarhögskolan finnes, liksom vid den finska, professorer,
docenter och lektorer; i övrigt tillkallas experter för speciella undervisningsändamål.
Vid den danska lärarhögskolan bestrides undervisningen
av lärarkrafter från universitet och andra högre läroanstalter. I de båda
sistnämnda länderna är lärarhögskolornas program mera begränsat; den
egentliga yrkesutbildningen för lärare ligger vid andra läroanstalter.

Jag kommer längre fram att närmare gå in på de uppgifter, som kan
åläggas en blivande svensk lärarhögskola i avseende på lärarnas fortsatta
utbildning. Jag vill här endast framhäva, att inrättandet av en lärarhögskola
icke får ses endast som en fråga om lärarnas primärutbildning utan
också gäller den fortsatta utbildningens framtida ordnande i vårt land. De
flesta yttrandena anlägger också — som sig bör — båda dessa synpunkter
vid sin bedömning och värdesättning av skolkommissionens förslag.

Att institutioner för lärarnas fortsatta studier i sitt fack kommer till
stånd, bör kunna vara ett sammanfallande intresse för skilda lärarkategorier.
Detta framgår också av de avgivna yttrandena. Seminariernas elevförbund,
Sveriges småskollärarinneförbund, Sveriges folkskollärarförbund,
Sveriges folkskollärarinneförbund, Sveriges överlärarförbund och Läroverksläramas
riksförbund ställer sig alla positiva till upprättandet av eu
lärarhögskola; de flesta av dessa sammanslutningar betonar värdet av de
vetenskapliga kontakter lärarhögskolan skulle förmedla och den vidareutbildning,
som den skulle möjliggöra. Småskollärarinneförbundet betecknar
sålunda vidareutbildningen som en av de bärande idéerna i förslaget, understryker,
att lärarhögskolan härvidlag har skyldigheter även mot de småskollärarinnor,
som icke har avlagt studentexamen, och erinrar om de rika
möjligheter till psykologiska undersökningar, som skolans lågstadium erbjuder.
Överlärarförbundet ser i vidareutbildningen en stor uppgift för lärarhögskolan,
icke minst med tanke på de redan utexaminerade lärare, som
önskar stifta närmare bekantskap med enhetsskolans kursplaner och arbetsmetodik,
och väntar liksom skolkommissionen, att de vetenskapliga kontakterna
i framtiden skall visa sitt värde för de blivande lärarnas fortsatta
studieintresse och utbildning. För Läroverksläramas riksförbund är det till
och med utslagsgivande, att genom lärarhögskolan en fast institution skapas
för vetenskapligt arbete med inriktning på skolans speciella förhållanden
samt för lärarnas vidareutbildning. Skolöverstyrelsen är av samma
mening: enbart dessa båda uppgifter skulle utgöra tillräcklig motivering för
inrättande av en lärarhögskola.

En av lärarsammanslutningarna har dock motsatt uppfattning. Det är
svenska seminarielärarföreningen, som hävdar att det framlagda förslaget
icke kan läggas till grund för en omorganisation av lärarutbildningen och
att frågan därför bör underkastas förnyad prövning. Vidareutbildningen

Kungl. Maj ds proposition nr 209.

kan enligt föreningens mening lika väl förläggas till andra institutioner.
Kurser av det slag, som ges vid den danska lärarhögskolan, skulle, om de
avser ämnesutbildning eller metodik, kunna anordnas som kvällskurser vid
våra seminarier, och vetenskapliga studier kunde förläggas till universitet
och högskolor samt, särskilt när det gäller metodiska problem, till seminarier
och provårsläroverk.

Givetvis får man icke vänta sig, att de blivande lärarna under utbildningstidens
hårda arbetspress skall kunna utföra forskningsarbete i den
mening detta ord vanligen har. Skolkommissionen är fullt medveten om att
den knappa utbildningstiden över huvud inte tillåter någon djupplöjning
inom arbetsfältet i dess helhet men hoppas, att undervisningen dock skall
kunna ge en inblick i psykologiens och pedagogikens metoder och tillräcklig
orientering för fortsatt eget arbete i fråga om t. ex. eleviakttagelser, pedagogiska
försök och kritisk bearbetning av det egna undervisningsarbetets
resultat. Läroverksläramas riksförbimd tror inte heller, att det kan bli något
bevänt med de små undersökningar, som kan ifrågakomma under utbildningstiden,
men tillägger:

»Det borde finnas skäl nog ändå för ett förläggande av forskning till
lärarhögskolan, bl. a. därför att man då kan bereda intresserade elever tillfälle
att efter utbildningens slut under längre eller kortare tid syssla med
rent forskningsarbete och därför att det för undervisningen är av värde, att
aspirantema undervisas av lärare, som själva bedriver vetenskaplig forskning.
»

Betydelsen av lärarhögskolans kontakt med det vetenskapliga framåtskridandet
understrykes särskilt i några yttranden från läroverkshåll. För
de grupper av lärarkandidater, som tidigare varit i kontakt med vetenskaplig
forskning, kan det rentav vara en förutsättning för trivseln, att kontakten
inte behöver helt brytas under denna sista del av deras utbildning. Kollegiet
vid högre allmänna läroverket för flickor på Södermalm dröjer vid
denna synpunkt:

»Om man skall verkligt intressera en blivande ämneslärare, som kommer
från en utbildning i akademisk miljö, måste han bibringas den uppfattningen
att han kommer till en vetenskapligt arbetande institution. Om han finner
att psykologi och pedagogik förutsättningslöst debatteras, och om han
beredes tillfälle att i någon mån deltaga i materialanskaffning och -bearbetning,
så kommer han att känna sig ha användning för sin kritiska skolning.
»

Jag skall för stunden icke ytterligare fördjupa mig i yttrandena rörande
den första lärarhögskolans uppgifter. Det är icke alltid lätt att utläsa någon
enhetlig tendens. Remissinstansernas grundinställning skiftar, såväl i fråga
om helheten som i fråga om delarna; stort och smått, principiellt och praktiskt
blandar sig på ett sätt, som försvårar överblicken. Jag har i det föregående
velat fästa uppmärksamheten på några punkter, där kritiken berör

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

frågor av större betydelse för lärarhögskolans organisation och delvis även
samlat sig till yrkanden om en mer eller mindre genomgripande revision av
det framlagda förslaget. Jag skall nu ange, hur den första av de lärarutbildningsanstalter
av ny typ, som 1950 års riksdag i princip beslutat, enligt
min mening bör vara organiserad under det första skedet av sin verksamhet.

k. Departementschefen.

Erfarenheterna av lärarhögskolorna i våra nordiska grannländer bestyrker
värdet av permanenta centralorgan för lärarnas vidareutbildning; erfarenheterna
från vårt grannland i öster visar därjämte, att egentlig yrkesutbildning
och vidareutbildning för lärare med fördel kan drivas vid samma
utbildningsanstalt. Intet av våra grannländer har däremot hittills centraliserat
all lärarutbildning till lärarhögskolor. Huruvida vi här i Sverige bör
uppställa en sådan centralisering som ett visserligen avlägset framtidsmål
diskuteras ivrigt i yttrandena. Mig synes det dock rätt onödigt att i nuvarande
sammanhang gå in på denna fråga. Skälen för upprättande av en
lärarhögskola kan vara övertygande utan att detsamma på nuvarande stadium
nödvändigtvis behöver vara fallet beträffande en komplett lärarhögskoleorganisation.
Skolkommissionens försiktigt formulerade uttalanden till
förmån för en stark centralisering av lärarutbildningen har i nuvarande
läge huvudsakligen intresse ur en viss begränsad synpunkt: de visar nämligen,
att kommissionen efter hand kommit att allt högre uppskatta de vetenskapliga
kontakternas värde för ett skolsystem i rask utveckling. Kommissionens
utredningar sträcker sig däremot icke längre än som angives i
betänkandets titel: »den första lärarhögskolan». Den praktiska betydelsen
av kommissionens uttalanden om de längre bort liggande utvecklingsmålen
har synbarligen överdrivits av kritiken.

I själva verket finnes det ingen anledning att frångå den ståndpunkt,
som statsmakterna intog år 1950. Det är ännu blott fråga om den första
lärarhögskolan; det bör bli fler längre fram, men varje sådan högskola måste
alltjämt ses som ett organisationsproblem för sig. Det första villkoret bör
varje gång vara, att något väsentligt vinnes och att intet väsentligt förloras
genom upprättandet av den nya utbildningsanstalten.

Genom upprättande av en lärarhögskola i den ena eller andra formen
ifrågasättes icke alls värdet av det arbete, som nedlägges inom den nuvarande
utbildningsorganisationen eller värdet av vissa särdrag hos denna
organisation. Några kollegier finner sig böra gå till försvar för de fyraåriga
seminarielinjema. Det torde vara nog att med anledning därav påpeka, att
dessa linjer för närvarande icke är hotade. Särskilda utskottet vid 1950 års
riksdag framhöll kraftigt, »att omorganisationen av mellanskollärarutbildningen
bör ske under noggrant aktgivande på att utbildningsmöjligheterna
icke beskäras genom en förhastad indragning av de fyraåriga seminarielin -

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 209.

jerna». Intet har hittills framkommit, som kan komma statsmakterna att
frångå denna ståndpunkt. Den minskning med fyra avdelningar av intagningen
på seminariernas fyraåriga linjer, som Kungl. Maj:t tidigare i år
föreslagit, beror på befolkningssituationen i stort och är lika påkallad, vare
sig lärarhögskolan inrättas eller icke.

Inte ens beträffande kunskapsmål och arbetssätt behöver en lärarhögskola
bli likriktande eller bindande i den utsträckning vissa remissinstanser
förutsätter. Inom seminarieorganisationen medgives för närvarande en rätt
stor rörlighet i avseende på kurser och arbetssätt; försök pågår i olika riktningar.
Den föreslagna organisationen av den första lärarhögskolan kan
betraktas som ett sådant försök, kanske i något större skala. Det är sannolikt,
att lärarhögskolan kommer att intaga en ledande ställning på sitt
område och att åtskilligt av det, som utprövas där, successivt skall komma
lärarutbildningen i dess helhet till godo. Men intet hindrar, att ett provårsläroverk
eller ett seminarium hävdar en särart och därvid vinner resultat,
som lärarhögskolan i sin tur kan finna angeläget att upptaga och nyttiggöra
i sin undervisning. Utbytet av tankar, metoder och erfarenheter
kommer sannolikt att främjas genom ett ständigt utbyte av lärarkrafter.

Därest Kungl. Maj:t och riksdagen delar min syn på lärarhögskolornas
ställning inom utbildningsorganisationen, förefaller mig grunden undanryckt
för åtskillig kritik. Jag har emellertid svårt att komma förbi de anmärkningar,
som har riktats mot skolkommissionens förslag från organisatoriska
utgångspunkter. Statskontoret, universitetskanslern och skolöverstyrelsen
är samstämmiga i sin kritik av den föreslagna anläggningens storlek.
Jag delar de betänkligheter, som av dem anförts, och nödgas följaktligen
för närvarande avvisa varje tanke på en utvidgning av planen för
den första lärarhögskolan till nya lärarkategorier. Vad som längre fram i
tiden härvidlag kan befinnas möjligt beror av erfarenheter, som successivt
kommer att göras under verksamhetens gång.

Det räcker dock icke med att förslagen om utvidgning av lärarhögskolans
verksamhet avvisas; en nedskärning torde vara oundviklig. Ett mycket
stort antal remissinstanser pekar på småskollärarutbildningen, i främsta
rummet de förberedande kurserna efter realexamen men nästan lika ofta
den därpå fotade tvååriga lärarutbildningen. Avseende måste icke minst
fastas vid den tveksamhet, som tycks råda inom småskoleseminariemas
kollegier i fråga om småskolläraraspirantemas förmåga att tillämpa högskolemässiga
arbetsformer. De blivande småskollärarinnorna är vanligen
alldeles övervägande intresserade av den praktiska lärarverksamheten bland
de yngsta; utmärkt fallenhet för sådana uppgifter förutsätter icke nödvändigtvis
fallenhet för högskolestudier. Endast i fråga om småskolläraraspiranter
med studentexamen torde försök med utbildning av högskolekaraktär
kunna iscensättas utan risker för utbildningsresultatet.

Med hänsyn till vad som framkommit under remissgången kan jag så -

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

ledes icke tillstyrka, att utbildning av småskolläraraspiranter med lägre
kunskapsgrund än studentexamen förlägges till lärarhögskolan, åtminstone
under de första åren av dess verksamhet. För mig är frågan i nuvarande
läge snarare, huruvida det finnes tillräckliga skäl att försöka organisera en
studentlinje för småskolläraraspiranter redan vid lärarhögskolans start.

Önskvärdheten av en viss försöksverksamhet i fråga om småskollärarutbildningen
talar för att så bör ske. Ett och annat av det som skolkommissionen
föreslagit i fråga om småskollärarutbildningen synes visserligen kunna
utprovas eller omedelbart nyttjas vid småskoleseminarierna efter en utbildningsreform
på grundval av 1950 års riksdagsbeslut. På mer omstridda
punkter torde det däremot kunna vara mera givande att först experimentera
en tid under de relativt gynnsamma förutsättningar, som lärarhögskolans
studentlinje skulle erbjuda, för att sedan, när idéerna där fastare utformats
och lett till praktiska resultat, skrida till den svårare uppgiften att
nyttiggöra resultaten vid en lärarutbildning, som måste bygga på en mindre
omfattande kunskapsgrund.

En studentlinje för småskollärare skulle också ha en mera indirekt uppgift.
Såsom skolkommissionen betonat, bör småskolans undervisning och
arbetsproblem i övrigt bli föremål för vetenskapligt upplagda undersökningar,
och det är angeläget, att småskolans egna lärarkrafter därvid kan
tagas i anspråk — »hos dem finns ju den sakkunskap, som grundar sig på
egen erfarenhet», framhåller kommissionen. Om linjen kunde öka antalet
för sådana uppgifter lämpade och hågade småskollärare, komme den onekligen
att fylla en ingalunda oviktig specialuppgift i vårt skolväsen.

Den första förutsättningen för att en speciallinje av detta slag skall kunna
upptagas såsom en fast beståndsdel av lärarhögskolans organisation är
dock givetvis, att linjen kan väntas få en tillfredsställande rekrytering,
kvantitativt och kvalitativt. Skolkommissionen har känt sig tveksam, om
det föreslagna minimiantalet av 16 deltagare alla år skall kunna uppnås,
och detta synes mig begripligt, då linjen måste uthärda konkurrens bland
annat med folkskoleseminariemas tvååriga linjer, som öppnar en väg till
folkskollärarexamen på något kortare tid. Redan av detta skäl kunde det
vara motiverat att ännu något se tiden an. Härtill kommer emellertid, att
vissa organisations- och utrymmessvårigheter torde vara att motse vid
lärarhögskolan under dess första tid. Det definitiva avgörandet synes mig
icke heller nödvändigtvis behöva träffas i år. Jag räknar för tillfället icke
med någon småskollärarlinje vid lärarhögskolan men har för avsikt att efter
kontakt med högskolans styrelse och rektor återkomma till denna fråga,
innan lärarhögskolan påbörjar sitt första verksamhetsår.

Att utbildning av studenter till mellanskollärare skall utgöra en viktig
del av lärarhögskolans arbetsprogram, synes mig däremot självklart. Jag
har ingen annan erinran att göra mot skolkommissionens förslag i denna
del, än att intagningen under lärarhögskolans första tid torde böra begränsas
till 96 per år mot av skolkommissionen föreslagna 128.

Kungl. Maj.ts ''proposition nr %09.

Huruvida jämväl propedeutiska kurser för inträdessökande till mellanskollärarlinjen
bör anordnas vid lärarhögskolan är mera svårbedömligt. Behovet
av anordningar sådana som de nuvarande kompletteringskurserna
och de föreslagna propedeutiska kurserna beror i hög grad av antalet studenter,
som för året skall utbildas, och av beskaffenheten av deras studentexamen.
Från och med våren 1957, då den nya gymnasieorganisationen
med dess allmänna linje första gången har förts upp till studentexamen, kan
relativt fler studenter väntas ha en för mellanskollärarutbildningen ändamålsenlig
ämnesuppsättning. Om lärarhögskolan börjar sin verksamhet
hösten 1956, måste likväl mellanskollärarlinjen första året rekryteras bland
studenter med nuvarande examenstyp.

Frågan har även en psykologisk sida. Inrättas propedeutiska kurser vid
lärarhögskolan, medan kompletteringskurserna bibehålies vid folkskoleseminarierna,
skulle en student, som inte är färdig med sina kompletteringar,
ofta vid höstterminens början stå i valet mellan att intagas vid ett seminarium
och där på hittills brukligt sätt komplettera parallellt med lärarutbildningen
eller att anmäla sig till lärarhögskolans propedeutiska kurser
för att — om lyckan står honom bi — intagas vid lärarhögskolan på vårterminen.
Alltför många torde i denna situation välja det säkra framför det
osäkra, seminariet framför lärarhögskolan. Det synes mig på grund härav
i varje fall högst önskvärt, att kompletteringskurserna vid folkskoleseminarierna
avskaffas med den årgång, som inskrives när lärarhögskolan startar,
och att det första steget till avveckling redan tidigare tages i anslutning
till det förslag, som framställts av kollegiet vid folkskoleseminariet för
kvinnliga elever i Stockholm. Fn nödvändig förutsättning för att detta skall
kunna ske är dock givetvis, att intagningen av elever på studentlinjerna
om två år är avsevärt mindre än nu.

Av skäl, som jag kommer att framlägga i nästa avsnitt av mitt anförande,
ter det sig för mig ganska sannolikt, att en begränsning av intagningen
på dessa linjer skall bli icke blott möjlig utan nödvändig inom de närmaste
åren och att på grund härav behovet av särskilda kompletteringsanordningar
ganska snart kommer att nedgå. För den händelse propedeutiska
kurser likväl kommer att befinnas önskvärda ett eller annat år, vill jag
framhålla, att de i varje fall icke utgör något större organisationsproblem
och att det får anses som en lämplighetsfråga, huruvida de — om de visar
sig behövliga — bäst förlägges till lärarhögskolan eller till andra institutioner,
exempelvis seminarier eller kompletteringsgymnasier. Frågan torde
böra tagas under omprövning vid planeringen av lärarutbildningen åren
1955 och 1956 och avgörandet grundas på vad som då är bekant om tillgång
på och efterfrågan av studenter för folkskollärarutbildning. I överensstämmelse
med skolöverstyrelsens mening räknar jag för närvarande med
att propedeutiska kurser icke skall behöva förläggas till lärarhögskolan.

Av praktiska skäl torde även ämneslärarutbildningen vid lärarhögskolan
3 — Bihan g till riksdagens ''protokoll 105!^. 1 sand. År 20D.

Kungl. Maj:ts proposition nr W9.

böra inskränkas den första tiden. Intagningen torde första året lämpligen
böra begränsas till högst 60 ämneslärarkandidater mot av skolkommissionen
föreslagna 75 ä 80. I och för sig är även detta en betydande examination:
den motsvarar tre å fyra av de gamla pro vårsläroverken. Nedskärningen
är dock beklaglig med hänsyn till de stora anspråk, som under det närmaste
årtiondet torde komma att ställas på ämneslärarproduktionens volym,
och angelägenheten av att förbereda enhetsskolan genom en därtill avpassad
lärarutbildning. När jag likväl stannar för en lägre årsintagning i
anslutning till skolöverstyrelsens yrkande, vill jag uttala förhoppningen, att
en ökning av intagningen av ämnesläraraspiranter skall visa sig möjlig inom
en icke alltför avlägsen framtid.

Hinder torde icke möta att redan från början i mån av behov och inom
ramen för den planerade kapaciteten tillhandahålla en jämkad utbildningsgång
för filosofie magistrar, som ämnar inträda i folkhögskolans tjänst.

Lärarhögskolan bör stå öppen för såväl manlig som kvinnlig ungdom.
Antalet personer, som samtidigt mottager undervisning vid lärarhögskolan
i egenskap av läraraspiranter eller under fortsatt utbildning, torde under
de gjorda förutsättningarna kunna anslås till omkring 300.

Jag finner det personligen mycket önskvärt, att viss gemensamhet i utbildningen
skall kunna åstadkommas för de olika lärargrupperna vid lärarhögskolan.
Meningarna om gemensamhetsprincipen går visserligen isär, såsom
det ofta brukar vara, när det gäller värden, som icke kan objektivt
mätas. Så mycket är dock uppenbart, att en viss grad av gemensamhet i
lärarutbildningen på ett naturligt sätt korresponderar mot enhetsskolesystemet.
Det kan tvistas om huru mycket som står att vinna, men det
som kan göras för att stärka gemensamhetsandan inom lärarståndet bör
enligt min bestämda mening icke för den skull underlåtas. Jag vill gärna tro,
att redan lärarhögskolan själv med sina möjligheter till fortsatt utbildning
skall bli ett gemensamt intresse för skilda lärargrupper och bidraga till att
liva lärarkårernas intresse för det fortskridande reformarbetet på deras gemensamma
arbetsområde.

Jag har nyss i korthet redogjort för ett par alternativ till lärarhögskolan,
som föreslagits under remissgången. Båda går ut på att, i stället för
den av skolkommissionen föreslagna lärarhögskolan, utbildningsanstalter
av ny typ skulle upprättas med de nuvarande folkskoleseminarierna som
grund; dessa skulle genom en mer eller mindre genomgripande reform sättas
i stånd att mottaga jämväl ämnesläraraspiranter.

Statskontoret, som behåller termen lärarhögskola, synes gå ut ifrån att
ingen större utvidgning av utbildningsorganisationen som helhet är nödvändig,
åtminstone att döma av ämbetsverkets uttalande att vid reformen
omsorgsfullt bör tillses, att den nuvarande kostnadsramen i huvudsak bibehålies.
Kollegiet vid göteborgsseminariet för manliga elever åter har räknat
med en viss utvidgning; vid seminarierna i Göteborg, Lund, Stockholm

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

och Uppsala skulle efter reformen ämnesläraraspiranter kunna mottagas
till ett antal av omkring 20 vid varje seminarium mot de 11, som nu kan
mottagas vid praktisk lärarkurs, vilken är förlagd till seminarium. Ökningen
av examinationskapaciteten bleve således relativt obetydlig.

Huruvida en lösning efter dessa linjer är möjlig och tillräcklig för behovet,
beror tydligen i hög grad av omfattningen av den ämneslärarutbildning,
som är att motse under de närmaste årtiondena. Ju större dimensioner
denna måste givas, desto svårare torde det bli att uppnå en acceptabel
lösning av de aktuella utbildningsfrågorna genom en seminariereforai. Vissa
undersökningar rörande behovet av lärare inom de grupper, för vilka lärarhögskolan
är avsedd, har nyligen utförts. Jag skall strax lämna en orientering
om resultaten. Till vidareutbildningen och lärarhögskolans andra mera
speciella funktioner återkommer jag först mot slutet av mitt anförande.

4. Lärarhögskolans förhållande till de praktiska lärarkurserna

och seminarierna.

a. Lärarbehovet och lärarutbildningens organisation:
problemställningarna.

Om den första lärarhögskolan konstrueras som jag i det föregående tänkt
mig, blir den en rätt liten del av den stora organisation, som staten upprätthåller
för lärarutbildningen. Dess tillkomst ändrar icke nämnvärt de organisatoriska
problemställningarna för utbildningen i stort. Jag anser mig
dock icke kunna behandla upprättandet av lärarhögskolan som en helt isolerad
fråga. Lärarhögskolan är en lärarutbildningsanstalt bland de andra,
den skall ge egentlig yrkesutbildning åt ämneslärare liksom de praktiska
lärarkurserna vid läroverk och folkskoleseminarier och utbilda lärare för
folkskolan och enhetsskolans mellanstadium liksom folkskoleseminarierna.
Planläggningen av den framtida lärarutbildningen och samordnandet av
dess organ måste gälla lärarhögskolan lika väl som de övriga lärarutbildningsanstalterna.

Det är icke heller möjligt att som förr behandla utbildningen av varje
lärarkategori som en fråga för sig. Tillgången på ämneslärare har visat sig
otillräcklig. Folkskollärare måste i viss utsträckning vidareutbildas för
tjänstgöring på högre stadium, folkskoleseminarierna måste deltaga i denna
vidareutbildning och därtill utbilda ersättare för folkskolans behov.
Ämneslärarutbildningen och folkskollärarutbildningen kan således icke ordnas
oberoende av varandra. Reformer planeras vidare inom folkundervisningen,
som innebär ändrade gränsdragningar mellan de olika lärarkategoriernas
arbetsfält. Småskollärarnas arbetsområde skall vidgas och deras utbildning
förstärkas, folkskollärarnas undervisning skall skjutas uppåt i klasserna.
Småskollärarutbildningen och folkskollärarutbildningen kan således
lika litet organiseras oberoende av varandra.

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Produktionen av ämneslärare för den högre skolundervisningen är i sin
forsta del en universitetsfråga. De blivande ämneslärarna inskrivs vid universiteten
vid omkring 20 års ålder och avlägger enligt en av 1950 års lär arutredning
utförd undersökning genomsnittligt ämbetsexamen vid något över
27 år. Först därefter blir det aktuellt att bereda dem praktisk utbildning.
För skolväsendets del är det likväl angeläget att på ett så tidigt stadium
som möjligt avgöra, huruvida tillströmningen till de filosofiska fakulteterna
svarar mot skolväsendets behov, och att avpassa lärarutbildningsanstalterna
efter den motsedda tillströmningen till lärarbanan.

Tillströmningen av läraraspiranter från universiteten kan dock
tyvärr icke bedömas med någon stor precision. Man har visserligen att tillgå
statistik över de i egentlig mening nyinskrivna vid de filosofiska fakulteterna,
men dessa inskrivningar skall täcka behoven inom en mångfald
levnadsbanor förutom lärarens, och avbrottsprocenten är därtill som bekant
avsevärd. Den allmänna tendensen torde dock vara omisskännlig. Såsom
framgår av följande tabell har antalet nyinskrivna på mindre än tio
år fördubblats.

År	Antal nyinskrivna	År	Antal nyinskrivna	År	Antal ny inskrivna
1940 ......	851	1945 ......	1207	1949 ......	1450
1941......	956	1946 ......	1 022	1950 ......	1 711
1942 .....	864	1947 ......	1 293	1951......	1 805
1943 ......	976	1948 ......	1341	1952 ......	2 181
1944 ......	1206

Lärarntredningen gjorde ett försök att med ledning av inskrivningsstatistiken
förutberäkna övergången från universiteten till lärarbanan ett
antal år framåt. Därvid ställde utredningen examensfrekvensen ett visst år
mot inskrivningarna sju år tidigare; det visar sig, att antalet avlagda ämbetsexamina
under den senaste femårsperioden utgjort omkring 26 procent
av antalet sju år tidigare inskrivna. Utredningen förutsatte vidare, att
70 procent av filosofie magistrarna verkligen blir lärare; detta antagande
torde bland annat vara grundat på en av 1945 års akademikerutredning
utförd undersökning beträffande 1935 års studentårgång. Slutligen tog utredningen
hänsyn till att årligen ett antal teologer övergår till lärarbanan.

Om dessa antaganden är någorlunda riktiga, skulle man ha att motse en
snabb ökning av antalet unga läraraspiranter. Vågar man förutsätta en
sänkning av examensåldern med ett år som följd av den i fjol utfärdade
examensstadgan, bör ett engångstillskott vara att motse månaderna efter
övergången och därjämte under för övrigt oförändrade förhållanden följande
löpande tillskott erhållas:

Kungl. Maj:ts proposition nr 209. 37

år 1954 ............ 262 asp. år 1957 ............ 352 asp.

» 1955 ............ 283 » » 1958 ............ 425 »

» 1956 ............ 334 »

Det behöver val knappast framhållas, att en på detta sätt utförd prognos
är mycket osäker. Å ena sidan kan det icke tagas för givet, att avbrottsprocenten
skall hålla sig oförändrad vid en så stor stegring av tillströmningen
till fakulteterna, å andra sidan kan den för ett par år sedan öppnade nya
vägen till adjunktsbehörighet för folkskollärare tänkas höja siffrorna. Även
förbättringarna i änmeslärarnas löneställning torde öka lärarbahans dragningskraft:
procenten inskrivna, som siktar till ämbetsexamen, kan tänkas
stiga, procenten filosofie magistrar, som går till läroverken, likaså. Beräkningarna
torde dock även med dessa begränsningar ge en föreställning om
storleksordningen av det förestående lärarutbildningsproblemet.

Efterfrågan på ämneslärare är icke mindre vansklig att uppskatta.
Tillströmningen av lärjungar till de högre skolorna har sedan länge varit
i oavbruten tillväxt, såväl absolut som uttryckt i procent av årskullen. Medan
år 1931 antalet lärjungar i de högre skolornas nybörjarklasser utgjorde
omkring 13 procent av årskullen, uppgick det år 1950 till mer än 35 procent;
på samma tid hade antalet lärjungar i de gymnasiala skolformernas
nybörj ar klasser stigit från 3,6 till 12,9 procent av årskullen. Läroverkens
krisutredning beräknade för några år sedan lärarbehovet fram till mitten
av 1950-talet under antagandet, att denna utveckling skulle fortsätta utan
stagnation. Utredningen kom till mycket höga tal (prop. 153/1952, s. 7);
examinationen vid universiteten skulle icke ens med de mest optimistiska
antaganden kunna balansera tillgång och efterfrågan på ämneslärare, om
dessa siffror hade visat sig riktiga. Krisutredningen var emellertid fullt
beredd på att 1950-talets utvecklingstendenser kunde komma att avsevärt
avvika från 30-och 40-talets. »Om utvecklingen under 20 år följt en viss
linje, kan den mycket väl det 21:a slå in på en annan bana», framhöll utredningen
varnande men anmärkte på samma gång, att de praktiska konsekvenserna
av en eventuellt för hög beräkning icke behövde leda till att
utredningens förslag av någon sorts försiktighetsskäl frånginges:

»Det måste ju förutsättas, att statsmakterna skola kvarstå vid det principbeslut
i skolfrågan, som fattades vid 1950 års riksdag. Detta innebär,
att efter en övergångstid av obestämd längd nationens ungdom skall erhålla
en nioårig grundläggande skolutbildning, visserligen i former som
bero av försöksverksamhetens utfall, och att undervisningen i klasserna 7
och 8 till största delen och i klass 9 delvis skall bestridas av ämneslärare.
Det är svårt att förstå, att det under sådana omständigheter skulle tryta
arbetsuppgifter för de ämneslärare, som under 1950-talet kunna utbildas.
En långsammare utveckling av de högre skolorna än den antagna behövde
då icke alstra arbetslöshet bland de nyutbildade lärarna utan skulle sna -

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

rare möjliggöra ett snabbare realiserande av en allaredan i princip beslutad
vidareutveckling av skolväsendet.»

Enligt vad man numera vet, bär tillströmningen till de högre skolorna
efter år 1950 fortsatt att stiga, ehuru icke i det snabba tempo, som krisutredningen
antog. Uttryckt i procent av årskullen har lärjungenumerären i
de högre skolformernas ny börj arklasser efter 1950 utvecklat sig såsom framgår
av följande tabell:

Skolstadium

Proc.

1950

Beräknad procent

Verklig procent

1951

1952

1953

1951

1952

1953

Realskolestadiet ....
Gymnasialstadiet ....

35,6

12,9

38,2

13,7

40,5

14,9

43.0

16.1

36,6

13,2

36,8

13,7

38,0

14,7

I denna tabell liksom i det följande har realskolestadiet ansetts omfatta
icke blott de allmänna läroverkens realskola utan också därmed jämförliga
skolformer, exempelvis flickskolan, ävensom — vilket bör särskilt understrykas
enhetsskolans högstadium. På samma sätt omfattar gymnasialstadiet
icke blott de allmänbildande läroverkens gymnasier utan också de
tekniska läroverken, handelsgymnasiemas tvåårslinjer, folkskoleseminariernas
fyraåriga linjer och småskoleseminariema.

L.risutredningens beräkningar torde i nuvarande läge få anses som en
övre gräns för de högre skolstadiernas utveckling, vilken möjligen motsvarar
föräldrarnas önskemål men icke tar hänsyn till de praktiska svårigheterna
att vid en plötslig och stark ökning av barnantalet sörja för lokaler
och lärare i tillräckligt antal. Jag har därför ansett det angeläget att
lata beräkna jämväl en sannolik nedre gräns för de högre skolstadiernas
expansion.

Utgångspunkten har därvid varit, att 1940-talets utveckling vid de högre
skolorna, mätt genom antalet klassavdelningar, bör kunna upprepas
under 1950-talet. Möjligheterna att skaffa fram lärare och klassrum
för realskole- och gymnasiestadierna kan icke i och för sig antagas vara
sämre under femtiotalet än under fyrtiotalet, även om produktionen icke
räcker för samma procent av de stora årskullarna och nu måste fördelas på
flera skolformer, bland dem de inbyggda linjerna och enhetsskolans högstadium.
Beräkningsprincipen kan naturligtvis diskuteras, men den synes
mig rätt försiktig; jag vill erinra om att under fyrtiotalet jämväl inom folkskolan
försiggick en utveckling av stora mått, som ökade antalet lärartjänster
från 26.128 läsåret 1944/45 till 30.680 läsåret 1951/52. Enligt beräkningar
av skolöverstyrelsen, som jag längre fram skall referera, torde
antalet lärartjänster i folkskolan icke komma att undergå några motsvarande
förändringar under den återstående delen av femtiotalet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Under sjuårsperioden 1944/51 steg antalet avdelningar vid de högre skolorna
i medeltal 4,4 procent per år. Samma procentuella utvidgning av ämneslärarnas
arbetsområde har vid de inom departementet utförda orienterande
beräkningarna antagits för sjuårsperioden 1954/61. Man kommer på
så sätt fram till följande uppskattning av den för 1950-talet erforderliga
minimiproduktionen av ämneslärare:

Å r	1951	1955	1956	1957	1958	1959	1960
Utvidgningsbehov ....	280	300	310	320	340	350	370
Ersättningsbehov.....	220	220	220	220	215	205	195
Summa	500	620	530	540	555	555	565

Med ersättningsbehov menas här behovet av ersättare för lärare, som pensioneras,
avlider eller i förtid avgår från lärarbanan.

En jämförelse med den beräkning av tillströmningen från universiteten,
för vilken jag nyss har redogjort, ger vid handen, att efterfrågan även med
den nu gjorda försiktigare uppskattningen skulle överväga utbudet av lärarkraft.
Tillströmningen till de filosofiska fakulteterna skulle således —
trots den konstaterade betydliga förbättringen — icke vara till fyllest för
det högre skolväsendets behov.

Vid den tidpunkt, då de nya beräkningarna utfördes inom departementet,
var antalet klassavdelningar vid de högre skolorna ännu icke bekant
för höstterminerna 1952 och 1953. Enligt vad som numera är känt, har antalet
klassavdelningar utgjort

ht 1951 ............ 5.680, därav 34 i enhetsskolans högstadium

» 1952 ............ 5.941, » 82 » » »

» 1953 ............ 6.305, » 190 » » »

Den totala ökningen av klassavdelningamas antal mellan åren 1951 och
1952 uppgick enligt dessa siffror till 4,6 procent och mellan 1952 och 1953
till 6,1 procent. Anspråken på lärarbehovet torde sista aret ha stigit mer än
som framgår av dessa tal, emedan ämnesläramas undervisningsskyldighet
på grund av den år 1952 träffade löneuppgörelsen nedsatts. Utvecklingen
torde sålunda under de gångna åren ha följt en mellanlinje mellan den av
krisutredningen beräknade övre gränsen och den inom departementet beräknade
nedre gränsen.

Därest icke en plötslig omsvängning inträffar i utvecklingstendenserna,
skulle således de ämnesläraraspiranter, som avslutar sin teoretiska utbildning
vid universiteten under 1950-talet, utan vidare kunna mottagas vid de
högre skolorna. Man står därmed inför uppgiften att bereda praktisk lärarutbildning
för ett antal ämnesläraraspiranter, som stiger från omkring 275
de närmaste åren till inemot 450 under 1950-talets sista år. För detta ändamål
är den nuvarande organisationen av lärarkursanstalter otillräcklig.

Kungl. Maj.ts proposition nr 209.

Praktisk lärarkurs finnes för närvarande anordnad vid 11 högre allmänna
läroverk och 4 folkskoleseminarier. Provårsläroverkens årskapacitet brukar
beräknas efter i genomsnitt 17 kursdeltagare per läroverk och provårsseminariemas
efter i genomsnitt 11 kursdeltagare per seminarium. Den maximala
utbildningskapaciteten kan alltså uppskattas till 231 lärare per år.
Av olika skäl ligger emellertid den faktiska utbildningskapaciteten alltid
nagot under den maximala. Läsåret 1952—53 avslutades lärarkursen av 183
entermins- och. 23 tvåterminskandidater. Läroverkens krisutredning räknade
med en årlig utbildning av i gynnsammaste fall 225 ämneslärare.

Kungl. Maj:t har redan på mitt förslag i anslagsäskandena, för de allmänna
läroverken beräknat medel för inrättande från och med läsåret
1954/55 av en ny praktisk lärarkurs förlagd till statens normalskola. Denna
utvidgning av organisationen torde dock mycket snart komma att visa
sig otillräcklig, i synnerhet om den praktiska lärarutbildningen i framtiden
i regel skall följa omedelbart efter den teoretiska.

1950 års lärarutredning infordrade på sin tid uppgifter från rektorerna
om de icke-ordinarie ämneslärarnas praktiska utbildning och placering i
lönegrad. Enligt de ingångna uppgifterna skulle läsåret 1950/51 ha funnits
icke mindre än 820 lärare med full tjänstgöring men utan praktisk lärarutbildning.
En del av dessa torde val av olika skäl lämna lärarbanan eller i
sinom tid erhålla dispens från den praktiska lärarkursen, men det stora flertalet
maste i en eller annan form få den utbildning, som ännu felas dem.

Lärarutredningen beräknade under olika förutsättningar provårsköns
längd varje särskilt ar under återstoden av 1950-talet. Såsom en orientering
har jag låtit utföra liknande beräkningar för det fall att en ny praktisk
lärarkurs upprättas vart och ett av de båda närmaste åren och lärarhögskolan
träder i verksamhet hösten 1956 samt mottager 60 ämneslärarkandidater
årligen; praktisk lärarkurs, som är förlagd till lärarhögskolans närhet,
skulle därvid, om så behöves, flyttas till annat läroverk. Under förutsättning
att i fjol 800 ämneslärare utan praktisk lärarutbildning var anställda
vid de högre skolorna samt att 40 årligen avgår på grund av dispensering
eller ändrade framtidsplaner, skulle provårsköns längd de närmaste
åren framgå av följande tablå:

Å r	1953	1954*	1955	1956	1957	1958	1959
Provårsköns längd.........	800	876	856	840	815	808	874

Huruvida den ingående balansen är 800 eller något annat stort tal, är
tydligen likgiltigt för syftet att orientera om den praktiska lärarutbildningens
nuvarande läge. Det är däremot av vikt att konstatera, att till och
med en så stor utvidgning av lärarutbildningen som den antagna endast
temporärt skulle något förkorta kön men icke kunna hindra den från att
åter förlängas framemot årtiondets slut.

Kungl. Maj:ts proposition nr 809.

Skolkommissicmen hade redan på ett tidigt stadium klart för sig, att utbildningen
av ämneslärare under 1950-talets lopp måste få helt annan omfattning
än tidigare, och såg däri det största hindret för en lösning av utbildningsfrågan
på den dåvarande provårsinstitutionens grund. Tillgången
på goda handledare är tyvärr begränsad, de bästa föredömena måste utnyttjas
för så många aspiranter som möjligt:

»Den utspridning av lärarutbildningen på ett antal nyinrättade provårsläroverk,
som bleve nödvändig, skulle otvivelaktigt medföra ett betydande
slöseri med arbetskraft. Vi ha intet överflöd av lärare, kvalificerade
för att utbilda andra lärare. Man skulle icke heller, såsom enligt kommissionens
förslag, kunna välja ut de lämpligaste lärarna som handledare.»
(Principbet. s. 404—405.)

Enligt kommissionens övertygelse måste frågan lösas genom en successiv
övergång till lärarhögskolesystemet.

Medan de högre skolstadierna för närvarande visar en mycket stor expansionskraft,
är bilden helt annan för låg- och mellanstadierna.
De första stora årskullarna från 1940-talet har passerat lågstadiet och är
på väg genom mellanstadiet, behovet av småskollärartjänster är redan i
sjunkande, och detsamma lärer om några år bli fallet med folkskollärartjänsterna.
En fortsatt examination är visserligen behövlig till följd av pensioneringar
och förtidsavgång, men den skulle om några år vid i övrigt oförändrade
förhållanden icke alls kunna få samma omfattning som nu.

Jag har vid ett tidigare tillfälle i samband med anslagsäskandena för seminarierna
redogjort för vissa inom skolöverstyrelsens statistiska kontor
utförda beräkningar rörande examinationsbehovet för låg- och mellanstadierna.
Det må tillåtas mig att ännu en gång åberopa några av dessa siffror.
Behovet av nya klasslärare skulle, om de genom kungörelsen 137/1950
utfärdade anvisningarna alltjämt är i kraft och de olika lärarkategoriernas
arbetsområden oförändrade, under 1950-talet ha den omfattning, som i nästa
tabell angives.

Lärargrupp	Läsår	54/55	55/5G	56/57	57/58	58/59	59/60	60/61
	347	307	268	116	151	324	521
Folkskollärare . .		1 726	1 370	1 130	732	480	194	272
	Summa	2 073	1 677	1 308	848	631	518	793

Primäruppgiftema för tabellen har lämnats av vederbörande folkskolinspektörer.
Enhetsskolans högstadium skulle därvid räknas bort och hänsyn
så vitt möjligt tagas till avgången till högre skolor och starkare in- och
utflyttning. Bedömningen av dessa faktorer är dock icke lätt; feluppskattningar
i primäruppgiftema, som var lör sig är obetydliga, kan eventuellt

Kungl. Maj:ts ''proposition nr £09.

summera sig och märkbart förrycka resultaten. Prognoserna kan därför —
liksom liknande prognoser i allmänhet — icke göra anspråk på någon mycket
stor precision.

De stora dragen kan dock icke ifrågasättas. Vid oförändrade förhållanden
skulle lärarutbildningen passera ett minimum, som för småskoleseminariernas
del skulle infalla läsåret 1957/58 och för folkskoleseminariernas
läsåret 1959/60.

Lärarhögskolan skulle enligt vad jag i ett tidigare avsnitt anfört tills
vidare icke utexaminera småskollärarinnor. Den skall däremot, om den
startar höstterminen 1956, utsända en första grupp nyutexaminerade mellanskollärare
julen 1958. Inverkan av denna examination på seminarieorganisationens
omfattning är i och för sig ringa. Mycket större inflytande
har den allmänna befolkningssituationen, som avspeglar sig i folkskolinspektöremas
uppskattningar och statistiska kontorets beräkningar, samt
de förestående reformerna på skolans område.

1) Enligt 1950 års riksdagsbeslut skulle den egentliga yrkesutbildningen
för småskollärare från tidpunkt, som senare bestämmes, tills vidare vara
grundad på en ettårig allmänbildande kurs, baserad på ett kunskapsmått
i huvudsak motsvarande realexamen.

En reform av detta slag skulle tydligen mycket avsevärt påverka småskoleseminariemas
examinationskapacitet. Om den allmänbildande ettårskursen
förlägges till småskoleseminariema, skulle varje avgångsklass vid
småskoleseminarierna komma att föregås av två klasser under utbildning
mot endast en vid nuvarande organisation. Nedlägges, såsom Kungl. Maj:t
redan har föreslagit, det provisoriska småskoleseminariet i Norrköping,
skulle med treårig utbildning återstående 9 småskoleseminarier vid oförändrat
antal avdelningar producera omkring 350 lärare årligen mot för närvarande
omkring 540. Övergången till den nya utbildningen skulle följaktligen
bidraga till att hålla seminarieorganisationen uppe.

2) Enligt 1950 års riksdagsbeslut är vidare den blivande enhetsskolan
avsedd att uppdelas i tre stadier, vart och ett i regel omfattande tre år.
Undervisningen skall i första hand bestridas av lärare, som särskilt utbildats
för undervisning huvudsakligen på stadiet i fråga.

I samband med beräkningen av seminarieanslagen för innevarande budgetår
föreslog skolöverstyrelsen, att småskollärama redan nu skulle få övertaga
undervisning i tredje klassen av A-skoloma och att omläggningen sedan
skulle successivt genomföras med en övergångstid av åtta år. Sedan
frågan prövats av riksdagen, utfärdades för innevarande budgetår bestämmelser
i ämnet genom kungörelse den 5 juni 1953, nr 314. I anslagsberäkningarna
för nästa budgetår har skolöverstyrelsen uppgivit, att genom arrangemang,
som vidtagits på grund av denna kungörelse, 230 folkskollärare
kunnat frigöras från tredje klassen, medan samtidigt behovet av småskollärare,
inklusive vikarier, kunde väntas stiga med högst 290.

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Omläggningen ökar något examinationsbehovet för klasslärare, enär lärjungeantalet
i de klasser, som förestås av småskollärarinnor, får hållas lägre
än i de klasser, som förestås av folkskollärare. Den ändrade rollfördelningen
mellan folk- och småskollärare skulle således, även den, i någon mån motverka
en eventuell krympning av seminarieorganisationen vid vikande lärjungeunderlag.
På samma gång skulle den dock innebära en betydande förskjutning
av examinationen från folkskollärare till småskollärare.

3) Lärarbehovet påverkas ytterligare av bestämmelserna om lärjungarnas
fördelning på undervisningsavdelningar. I detta avseende har kungörelsen
234/1947 tidigare varit normerande. För närvarande och intill utgången av
läsåret 1956/57 gäller emellertid med anledning av lokal- och lärarbristen
skärpta villkor, fastställda genom kungörelsen 137/1950. Det är ännu ovisst,
när återgång kan ske till de generösare bestämmelserna av år 1947. Enligt
beräkningar av skolöverstyrelsens statistiska kontor skulle vid återgång
från och med läsåret 1954/55 lärarbehovet ökas med omkring 350 småskollärare
och omkring 450 folkskollärare; om återgången förlägges till slutet av
decenniet, bör det för folkskollärare angivna talet höjas med något hundratal.
Återgången till 1947 års bestämmelser skulle alltså fordra en avsevärd
■engångsut bildning av klasslärare. Om tidpunkten för övergången lämpligt
avpassas, kan denna extra examination bidraga till att hjälpa seminarieorganisationen
över de år, då examinationen eljest enligt statistiska kontorets
beräkningar skulle bli minst.

4) Av stor betydelse för seminarieorganisationens omfattning på längre
sikt är den motsedda utvidgningen uppåt av folkskollärarnas arbetsområde.
Kungl. Maj:t har nyligen föreslagit, att tjänster i 23 lönegraden
skall upprättas för enhetsskolans högstadium och för realskolestadiet. De
är avsedda för folkskollärare, som efter avlagd folkskollärarexamen tjänstgjort
minst tre år och tagit minst två betyg i ämbetsexamen eller genomgått
en av skolöverstyrelsen anordnad särskild kurs om ett läsår. Under de förutsättningar
i avseende på årskullarnas storlek in. m., som gjorts i skolkommissionens
principbetänkande, skulle ungefär hälften av behovet av lärare
i kunskapsämnen på enhetsskolans högstadium på detta sätt täckas. I de
beräkningar, jag i det föregående återgivit, har detta beaktats. Lärarbehovet
på ämneslärarstadiet synes emellertid icke ens efter detta tillskott av lärarkraft
kunna fyllas med akademiskt utbildade lärare. Ilösten 1953 hade 413
lärare utan normal fackutbildning fullt schema i teoretiska läroämnen vid
högre skolor av läroverkstyp (folkskollärare ej inbegripna). Då vidare lärarbehovet
under tiden 1954—58 enligt den tabell jag nyss demonstrerat (s. 39)
skulle överstiga den motsedda tillströmningen av ämneslärare under samma
tid med omkring 1 000 (s. 37), skulle utrymme finnas för ytterligare åtskilligt
över tusentalet unga ämneslärare under femårsperioden och naturligtvis för
ännu fler, om efterfrågan överstiger den antagna minimilinjen. Såvida inte
produktionen av filosofie magistrar vid universiteten mycket snabbt kan

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

väsentligt ökas, måste även dessa luckor om möjligt fyllas med folkskollärare,
som erhållit utbildning för 23 lönegraden. Seminarieorganisationen
måste liållas uppe på en nivå, som gör detta möjligt.

5) Jag vill slutligen nämna, att ett av skolöverstyrelsen anordnat folkskolinspektörsmöte
ifrågasatt, att den femåriga realskolans och den sjuåriga
flickskolans båda lägsta klasser skulle avvecklas. Skolöverstyrelsen
har i anledning härav påkallat utredning om realskolestadiets organisation
inom övergångstidens skolformer. Då det för närvarande finnes sammanlagt
omkring 900 avdelningar av nyssberörda klasser, skulle en rationalisering
av skolväsendet i överensstämmelse med inspektörsmötets uttalande
för tillfället betydligt minska behovet av tjugutredjegradslärare. Däremot
skulle icke primärutbildningen av folkskollärare påverkas mera märkbart.
På längre sikt skulle den ifrågasatta utvidgningen av folkskollärarnas
arbetsområde något öka årsbehovet av klasslärare.

b. Frågan om en provisorisk seminariereform.

År 1948 föreslog skolkommissionen vissa provisoriska reformer inom den
nuvarande seminarieorganisationen. Förslaget är ännu icke i sin helhet av
Kungl. Maj:t prövat. Jag vill dock erinra om att 1953 års riksdag på
Kungl. Maj:ts förslag anvisade 100 000 kronor å folkskoleseminariernas och
40 000 kronor å småskoleseminariernas avlöningsstat för försök med metodisk
handledning, enhetsskolans arbetsmetoder m. m. samt att Kungl. Maj:t
för instundande budgetår föreslagit en höjning av det förra av dessa belopp
till 150 000 kronor.

I sina yttranden över lärarhögskolebetänkandet framhåller seminariekollegierna
allmänt angelägenheten av att seminarierna sättes i stånd att
fullfölja sitt arbete under förbättrade villkor och därvid även får pröva
vissa av skolkommissionens uppslag. Kollegiet vid folkskoleseminariet i
Uppsala, som icke kunnat tillstyrka det nu föreliggande förslaget, skriver
sålunda:

»Det skulle glädja seminariernas ledning och lärare, om man ville känna
sig övertygad om att även de är positivt inställda till genomgripande reformer,
vilket många av dem också visat i handling, så långt knappa omständigheter
tillåtit det, samt att de är beredda att fortsätta därmed och att
tillämpa och pröva det allra mesta av de många betydelsefulla förbättringar
på lärarutbildningens område, som föreslås i kommissionens betänkande.
»

Flertalet kollegier anger de delar av skolkommissionens förslag, som i
första hand bör förverkligas vid seminarierna. Dit hör framför allt praktikterminen.
»Det utmärkta förslaget om aspiranttjänstgöring och aspirantlön
bör utsträckas att gälla även seminarierna, då i annat fall en otillbörlig
favorisering av lärarhögskolans elever med åtföljande av ekonomiska hänsyn
försvårade rekryteringsproblem skulle bli följden», skriver sålunda
seminariet för kvinnliga elever i Göteborg.

Kungl. ilIaj:ts -proposition nr 209.

Enighet synes även råda om att de nuvarande kompletteringskurserna
vid seminarierna bör avskaffas och kompletteringarna liksom vid lärarhögskolan
förläggas till tiden före intagningen. Flera kollegier föreslår, att utbildningen
i psykologi, pedagogik och metodik skall förstärkas jämväl vid
seminarierna och att övningsskolorna skall utvidgas. I övrigt upptages åtskilliga
av skolkommissionens tankar än i det ena och än i det andra seminarieutlåtandet.

På andra punkter anses det bättre att avvakta lärarhögskolans erfarenheter.
Denna bör vara en försöksanstalt för den svenska lärarutbildningen
i dess helhet, menar kollegiet vid jolkskoleseminariet i Gävle:

»Vad som där befinnes vara värdefullt för denna, bör få bli till gagn inte
endast vid eventuella ytterligare lärarhögskolor i framtiden utan även vid
de alltjämt existerande seminarierna. Det vore också olyckligt om av två
utbildningsvägar till samma behörighet den ena skulle anses — och vara
— mera värd än den andra. Slutligen måste det ... ur rekryteringssynpunkt
ligga i lärarhögskolans eget intresse att få konkurrera om läraraspiranterna
med parallella utbildningslinjer på möjligaste lika villkor. Vissa förändringar
i seminariernas verksamhetsformer böra rimligtvis få anstå, tills någon
erfarenhet om deras verkningar kunnat vinnas vid lärarhögskolan. Vissa
förbättringar torde emellertid enligt kollegiets mening kunna genomföras
omedelbart på grundval av seminariernas egen erfarenhet.»

Jämväl skolöverstyrelsen vill bestämt hålla före, att seminarierna icke
får ställas i ogynnsammare läge än lärarhögskolan i fråga om mellanskollärarutbildningen.
»De förbättringar, som kunna komma att genomföras vid
lärarhögskolan, böra enligt överstyrelsens uppfattning samtidigt också genomföras
vid seminarierna.»

c. Departementschefen.

Den ökande tillströmningen till de filosofiska fakulteterna är från skolans
synpunkt en glädjande företeelse. Under förutsättning av en lämplig fördelning
av läraraspiranterna på de skilda ämnesgrupperna skulle, så vitt nu
kan bedömas, till och med ett ännu större antal läraraspiranter kunna placeras
i olika skolformer på realskole- och gymnasialstadiet. Fn ytterligare
ökning synes särskilt önskvärd inom några av de nuvarande bristgruppema,
framför allt den matematiska.

Mot den ökade tillströmningen korresponderar ett i motsvarande grad
förstorat lärarutbildningsproblem. Kraftiga åtgärder från statsmakternas
sida är otvivelaktigt av nöden för att tillförsäkra de unga lärarna den praktiska
yrkesutbildning de behöver och ge dem utbildningen i rättan tid. Åtgärderna
är så mycket mer angelägna, som ett betydande antal lärare, vilka
redan är i tjänst ute vid läroverken, ännu icke har kunnat erhålla sin praktiska
lärarutbildning.

Den nuvarande, år 1951 beslutade organisationen av de praktiska lärarkurserna
måste betraktas som ett krisprovisorium. Dessförinnan hade ut -

Kungl. May.ts ''proposition nr 209.

bildningen i 75 år omfattat ett helt läsår; från och med 1951 är enterminsutbildningen
regel. Läroverksläramas riksförbund hade blott med största
tvekan tillstyrkt denna förkortning av utbildningstiden; den finge anses
som en försöksåtgärd i ett kritiskt läge, vilken snarast möjligt borde ersättas
av bättre anordningar för lärarutbildningen. Statsutskottet fann de
framställda invändningarna vägande men tillstyrkte med hänsyn till krisläget
Kungl. Maj:ts förslag, dock under erinran om förslagets provisoriska
natur.

En återgång till en utbildning av normal längd måste förr eller senare ske.
Utbildningsorganisationen bör planläggas så, att återgången blir möjlig,
även om antalet utbildningssökande stiger.

För ämnesläraraspiranternas undervisningsövningar torde erfordras ungefär
lika många övningsklasser, vare sig utbildningen förlägges till lärarhögskolan
eller till praktiska lärarkurser av enterminstyp. Det torde doek
befinnas svårt att mycket starkt utvidga lärarkursinstitutionen utan risker
för standardsänkning. Förhållandevis vida kretsar av lärare skulle då engageras
i lärarutbildningen men endast ofullständigt kunna utnyttjas för
densamma. Om en lärarhögskola lyckas försäkra sig om framstående lärarkrafter,
skulle däremot utbildningen där kunna hållas på en hög nivå, utan
att alltför stora fordringar behövde ställas på lärarna i de många läroverksklasser,
som nyttjas för undervisningsövningama. I särskilt hög grad kräver
dessa förhållanden beaktande, om man räknar med att i sinom tid återgå
från det nuvarande provisoriet till en utbildning av normal längd: det
är mycket svårt att tro, att lärarkursinstitutionen skulle tåla en så betydande
utvidgning. Skall så därtill vid återgången den obligatoriska pedagogikkursen
i ämbetsexamen avskaffas och lärarutbildningens karaktärsämnen
— psykologi, pedagogik och metodik — likväl erhålla den förstärkning,
som allmänt anses svara mot skolans behov, måste man konstatera,
att flertalet av de högre allmänna läroverken saknar de nödvändiga förutsättningarna
för denna sida av utbildningen. Liksom på sin tid statsrådet
Weijne måste jag ifrågasätta, huruvida det över huvud taget är möjligt att
genomföra en så genomgripande utbildningsreform för ett så stort antal
blivande ämneslärare med bibehållande i princip av den gamla provårsinstitutionen.

Folkskoleseminarierna är på sätt och vis bättre rustade, då de förfogar
över lärare i psykologi och pedagogik och lättare kan tänkas utbyggda för
den planerade utbildningen. Det är icke uteslutet, att folkskoleseminarierna
i de fyra universitetsstäderna efter nödig upprustning skulle kunna sörja
för utbildningen av ett begränsat antal ämneslärare efter de nya riktlinjerna,
på sätt kollegiet vid seminariet för manliga elever i Göteborg i sitt
yttrande har skisserat, men deras resurser är kvantitativt alldeles otillräckliga
för den mycket omfattande lärarutbildning som motses. Skulle de
utbyggas i så hög grad, som för detta ändamål erfordras, bleve de utbild -

Kungl. Maj:ts proposition nr 209. 47

ningsanstalter, som icke skulle mera avsevärt skilja sig från de planerade
lärarhögskolorna.

Med de tillströmningsförhållanden, som är att motse de närmaste åren,
kan upprättandet av den första lärarhögskolan icke åtföljas av någon indragning
på annat håll inom utbildningsorganisationen för ämneslärare.
Redan om några år torde statsmakterna komma att ställas inför frågan,
huruvida en ökning av intagningen kan ske vid den första lärarhögskolan
eller en andra lärarhögskola bör upprättas eller en provisorisk utvidgning
av organisationen åstadkommas på annat sätt. Jag saknar emellertid anledning
att nu fördjupa mig i denna fråga, så mycket mer som just erfarenheterna
från den första lärarhögskolans organisationsperiod torde bli vägledande
för dess lösning.

Behoven på klasslärarutbildningens område är svårare att överblicka. Om
de vid 1950 års riksdag planerade skolreformerna genomföres, skulle en betydande
utbyggnad av småskollärarutbildningen bli nödvändig och sannolikt
samtidigt en ej mindre avsevärd reduktion av folkskollärarutbildningens
omfattning. Man står då, synes det mig, i valet mellan två handlingslinjer:
antingen att upprätta nya småskoleseminarier och nedlägga ett antal
folkskoleseminarier, eller att till folkskoleseminariema förlägga den småskollärarutbildning,
som de existerande småskoleseminarierna icke kan taga.

Ur organisatorisk synpunkt är det senare alternativet att föredraga. Skolöverstyrelsen
har också i sina petita för småskoleseminarierna för instundande
budgetår pekat på denna utväg. Svenska seminarielärarföreningen
har uttalat sig för försök med utbildning av såväl mellanskollärare som
småskollärare vid ett antal seminarier av vanlig typ.

Från helt andra utgångspunkter kom skolkommissionen i sitt principbetänkande
till enahanda resultat. Kommissionen ville undanröja den nuvarande
splittringen i lärarutbildningen och därmed en av orsakerna till en
stundom framträdande splittring mellan lärarkårerna och ansåg därför, att
lärarutbildningsanstalterna i framtiden i regel borde mottaga aspiranter
tillhörande två eller flera lärarkategorier. Fullständiga lärarhögskolor skulle
dock inrättas endast till ett mindre antal. De skulle kompletteras med ett
system av ofullständiga lärarhögskolor, avsedda för utbildning av småskollärare
och mellanskollärare och med utrymme för viss vidareutbildning
för dessa lärargrupper. Genom denna decentralisering av utbildningen skulle
den nuvarande seminarieorganisationen med dess byggnader, utrustning
och lärarpersonal kunna fortfarande utnyttjas. På samma gång skulle de
så organiserade utbildningsanstalterna kunna knyta an till seminarieorternas
bildningstraditioner och ge sitt bidrag till de ideella värden dessa representerar.

I lärarhögskolebetänkandet har visserligen skolkommissionen förordat
en strängare centralisering av lärarutbildningen. Såsom jag tidigare nämnt,
liar emellertid just denna tillspetsning av förslaget framkallat opposition

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

från flera håll, särskilt energiskt från statskontorets sida. Jag finner det rätt
naturligt, att meningarna skiftar i dessa ännu avlägsna organisationsfrågor,
men anser mig kunna fastslå, att meningsbrytningarna om fullständiga
eller ofullständiga lärarhögskolor dock knappast berör utbildningsreformens
kärnfrågor. I stundens läge torde det vara viktigast att tillse, att
de organisatoriska frågorna icke på grund av mer eller mindre tillfälliga
omständigheter får en lösning, som kan försvåra fullföljandet av reformarbetet
i den önskade riktningen.

Det senare alternativet, som innebär att småskollärarutbildningen i erforderlig
utsträckning förlägges till folkskoleseminarierna, synes mig icke
blott organisatoriskt enklare utan även mera överensstämmande med de
riktlinjer för lärarutbildningen, som riksdagen redan har godkänt. Utvecklingen
under 1950-talet skulle enligt detta alternativ resultera i en typ av
lärarutbildningsanstalter, som står nära de av skolkommissionen ursprungligen
föreslagna ofullständiga lärarhögskolorna.

I ännu högre grad torde detta bli fallet, i den mån vidareutbildning av
mellanskollärare för enhetsskolans högstadium förlägges till seminarierna.
På samma gång skulle det därigenom bli lättare att upprätthålla seminarieorganisationen
i dess nuvarande omfattning.

I vilken utsträckning seminarierna i framtiden kan få dylik vidareutbildning
att ombesörja, beror emellertid såväl av det högre skolväsendets allmänna
utveclding som av folkskollärarnas villighet att underkasta sig en
fortsatt utbildning av denna omfattning. Jag har låtit verkställa preliminära
beräkningar under olika förutsättningar om utvecklingen på realskolestadiet
och har kommit till den uppfattningen, att diskussionen om seminariernas
organisation under femtiotalet sannolikt icke skall behöva röra
sig om någon drastisk nedskärning av seminarieorganisationen uran snarare
om det ändamålsenligaste sättet att genom densamma tillgodose övergångstidens
behov med bibehållande av en elasticitet, som möjliggör en eventuell
utbyggnad under det följande decenniet. Jag är dock givetvis icke beredd
att nu intaga någon fast position till dessa ännu ofullständigt utredda framtidsspörsmål.

Innevarande års riksdag kommer att få taga ställning till ett par av nyckelfrågorna
på lärarutbildningens område. Riksdagens beslut om den första lärarhögskolan
torde bli grundläggande för planläggningen av ämneslärarutbildningen
under återstoden av detta decennium. Dess beslut i fråga om
folkskollärarnas vidareutbildning för undervisning på enhetsskolans högstadium
torde på samma sätt få väsentlig betydelse för planeringen under
1950-talet på folkskoleseminariemas område. När riksdagens beslut i dessa
frågor är fattade, synes mig tiden inne att åt särskilda sakkunniga uppdraga
bearbetningen av de många med varandra sammanvävda problem,
som påverkar lärarutbildningsanstaltemas organisation under övergångstiden
före enhetsskolans allmänna genomförande. Genomförandet av 1950

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 209.

års riksdagsbeslut angående småskollärarutbildningen, frågan om den nya
gränsdragningen mellan klasslärargruppernas arbetsområden, den lämpliga
tidpunkten för återgången till 1947 års bestämmelser om läraravdelningarnas
storlek i folkskolan, frågan om en fastare organisation av befordringskurserna
för folkskollärare, seminarieorganisationens omfattning med hänsyn
till samtliga här berörda förhållanden och dess ändamålsenliga lokala
organisation bildar tillsammans ett komplex av nära sammanhängande och
delvis svåröverskådliga frågor, vilka måste samordnas och enhetligt bedömas,
om en någorlunda välproportionerad lösning av lärarutbildningsfrågorna
skall vara uppnåelig. Jämväl den utredning rörande realskolestadiet,
som skolöverstyrelsen påkallat, kan väntas bli av betydelse för de
berörda organisationsfrågornas lösning.

I vissa avseenden är utredningarna brådskande. Med hänsyn till det av
skolöverstyrelsens statistiska kontor påvisade utpräglade minimet år 1957
i examinationsbehovet av småskollärare bör den nya utbildningen för småskollärare
om möjligt genomföras från och med läsåret 1955/56, i vilket fall
examinationen av småskollärarinnor vårterminen 1957 automatiskt skulle
stanna vid ett lågt tal. Det är min förhoppning att denna fråga och de därmed
närmast sammanhängande skall kunna föreläggas 1955 års riksdag.

Parallellt med de berörda utredningarna måste olika frågor rörande lärarhögskolans
organisation skyndsamt föras vidare, för att denna utbildningsanstalt
skall kunna träda i verksamhet vid avsedd tidpunkt, höstterminen
1956.

Frågan om inrättande av en lärarhögskola sammankopplas i många yttranden
— bland annat i skolöverstyrelsens — med frågan om en seminariereform.
Seminarielärarföreningen anser, att reformarbetet omedelbart bör
påbörjas vid seminarierna i form av en utvidgad försöksverksamhet, medan
förnyad utredning bör företagas i fråga om lärarhögskolan. Skolöverstyrelsen
anser åter, att de aktuella förbättringarna inom lärarutbildningen samtidigt
bör genomföras vid lärarhögskolan och seminarierna.

Självfallet bör de uppslag, som allmänt erkännes såsom förbättringar,
utan onödigt dröjsmål komma lärarutbildningen tillgodo, oavsett var den
bedrives. Det vore mycket felaktigt att tro, att inrättandet av en lärarhögskola
skulle betyda, att seminariernas och provårsläroverkens intressen godtyckligt
kunde åsidosättas. Den första lärarhögskolan är i hög grad en försöksinstitution,
vars arbetsresultat skall vägas och prövas och, om de håller
måttet, ställas till förfogande för allmännare bruk. Formliga beslut om bestämda
åtgärder vid seminarierna torde dock icke kunna fattas på grundval
av den föreliggande utredningen, som icke avhandlar denna fråga. Närmast
torde detaljerna i lärarhögskolans studiegång, inbegripet tim- och
kursplanerna böra utarbetas, vilket torde kunna ske under loppet av åren
1954 och 1955. Antagligen kommer det därvid att visa sig, att vissa föreslagna
anordningar utan betänkligheter från något håll kan genomföras
4 — Bihang till riksdagens ''protokoll 1951 samt. AV 209.

50 Kungl. Maj:ts ''proposition nr 209.

också vid seminarierna, och detta bör då kunna ske samtidigt med lärarhögskolans
start eller senast det därpå följande läsåret. Andra nyheter kan vara
mera omstridda. De har kanske likväl sympatier inom vissa kollegier och kan
då i lämplig utsträckning prövas jämväl vid de nuvarande lärarutbildningsanstalterna.
Fall kan slutligen tänkas, där erfarenheterna från lärarhögskolan
obetingat bör avvaktas, innan saken över huvud taget föres vidare. I
fråga om anordningar, som har särskilt betydande ekonomiska eller organisatoriska
konsekvenser, kan ett genomförande i etapper bli nödvändigt,
varvid förberedande försök alltefter lokala förhållanden kan förläggas till
lärarhögskolan eller till ett lämpligt antal seminarier och planerna för det
slutliga genomförandet därefter upprättas under hänsynstagande såväl till
de gjorde erfarenheterna av anordningens värde som till de kostnader det
fullständiga genomförandet skulle vålla statsverket. Det nu sagda gäller
givetvis i tillämpliga delar även om lärarutbildningen vid de gamla provårsläroverkens
praktiska lärarkurser.

5. Arbetssätt och utbildningsgång.

a. Lärarhögskolans arbetsmetoder.

I beteckningen lärarhögskola ligger måhända en erinran om att institutionen
väntas medverka vid objektiv forskning och fria försök på skolväsendets
område. Framför allt markerar det dock en tendens hän mot friare
studier och rörligare arbetsmetoder i lärarutbildningen. »Studierna skall bedrivas
inte skolmässigt utan högskolemässigt», säger skolkommissionen.
Över hela linjen bör de självständiga och produktiva inslagen i utbildningen
komma mer till sin rätt än vad som hittills i allmänhet varit fallet i lärarutbildningen.
»I förhållande till vad som nu förekommer vid seminarierna
bör den muntliga undervisningen vid lärarhögskolan starkt begränsas», heter
det i kommissionens redogörelse för arbetsmetoderna (s. 33). Kommissionen
nödgas dock omedelbart konstatera, att mångfalden av olika arbetsområden
i förening med den knappt tillmätta tiden gör de studerande relativt
starkt beroende av viss kursundervisning och en fast utbildningsgång.

Kommissionen redogör närmare för de undervisningsformer, som bör vara
i bruk vid lärarhögskolan. Föreläsningar inför en stor publik bör endast
sparsamt förekomma. Vissa översikter över aktuella områden av forsknings-
och försöksverksamheten bör dock ges i denna form. Större utrymme
bör tillmätas s. k. speciallektioner, där antalet deltagare hålles
omkring 30 och lärarens föredragning vid behov kan övergå i samtal och
därav föranledda förklaringar. Den dominerande formen för lärarhögskolans
undervisning bör dock vara övningar, vid vilka valda problem tas
upp till behandling inom en mer sluten krets under aktiv medverkan av
både lärare och elever. Även vid övningarna är det lärarens sak att klargöra

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

de större sammanhangen, men kursdeltagarna måste vara beredda att i
skälig utsträckning själva medverka. En grupp lärarkandidater, som exempelvis
har åtagit sig att bearbeta något material från försöksverksamheten,
bör sålunda kunna ventilera resultatet vid en dylik övning. Deltagarantalet
i övningarna bör ej gärna nämnvärt överstiga 15. Vid övningar i studiecirkelteknik
måste arbetsgrupperna göras avsevärt mindre. Enskild
studiehandledning torde också bli nödvändig, ehuru icke i så stor
utsträckning som skolkommissionen förutsatte i sitt tidigare avgivna förslag
till provisorisk omläggning av undervisningen vid seminarierna. I ett
ämne som kristendomskunskap på klasslärarstadiet torde av speciella skäl
den enskilda handledningen få särskild betydelse. Fria studier bör få
så stort utrymme som möjligt; vad som lika bra kan inhämtas i tryckt litteratur,
bör inte portioneras ut föreläsningsvis eller lektionsvis utan hänsyn
till skiftande förkunskaper och individuell arbetsförmåga.

Inom övningsämnena erfordras i många fall speciallösningar. Tillfällen
bör ges till frivillig träning i dessa ämnen under lärares överinseende, framhåller
kommissionen.

I stort sett accepteras den föreslagna uppläggningen av arbetet, i varje
fall principiellt, av remissinstanserna. »Den utveckling, som vid seminarierna
förekommit fram mot ett mer självständigt studiearbete i stället för
läxbetonad klassundervisning, skulle med lärarhögskolan ytterligare befrämjas»,
skriver sålunda kollegiet vid folkskoleseminariet i Hälsingborg, det
enda seminarium, som uteslutande har studentlinjer. »Mot dessa arbetsformer
har vi ingenting att anmärka, och vi anser dem egentligen för självklara.
Själva har vi trots otillfredsställande lokaler och trots alldeles för
liten läraruppsättning under alla år arbetat just efter dessa linjer.»

En och annan kritisk stämma skär dock igenom. Rektor vid småskoleseminariet
i Strängnäs kan varken rekommendera universitetens eller studiecirklarnas
arbetssätt:

»Den som åtnjutit den högskolemässiga undervisningen i ämnet (pedagogik)
vid universitetet och sedan praktiserat den undervisning, som tilllämpas
vid seminarierna, måste otvetydigt ge den sistnämnda formen ett
företräde. Universitetens undervisning — såvida man alls kan tala om undervisning
— är för sin stora frihet planlös och blott teoretisk, medan seminariernas
undervisning kombineras med praktiska försök och iakttagelser
i övningsskolan och vid undervisningsövningama. Skulle reform behövas,
vore det först och främst beträffande den högskolemässiga undervisningen.
» —

»Skolkommissionen tillskriver även studiecirkelverksamheten en effektiv
verkan. Den, som sysslat med både studiecirklar och skolverksamhet, vet
huru ineffektiva ofta dessa förstnämnda äro, när det gäller att förvärva sig
systematiska kunskaper. Studiecirkeln kan med framgång användas för att
ventilera förut inhämtade kunskaper eller för att intressera enstaka individer
för ytliga studier, men om ett inträngande i ämnet är målet, måste lek -

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 209.

tionsformen förenad med självstudier användas. Vid seminarierna ha samtliga
dessa undervisningsformer tillämpats i den utsträckning förhållandena
det medgivit, varför seminarielärarna torde ha en viss erfarenhet härav.»

Seminariernas elevförbund tycks emellertid inte i allo dela strängnäsrektorns
åsikter om seminarieundervisningens företräden. Styrelsen skriver:

»Det nu ofta ''realskolemässiga’ studiesätt, som tillämpas vid seminarierna,
har under en lång tid varit moget för avskrivning. På grund av lärarkandidaternas
ålder och studievana ger utan tvekan högskolemässiga studier
större möjligheter för individen att följa sina intentioner och utforma
sin personlighet.»

Eleverna tycks i varje fall vara beredda att med friskt mod pröva sina
krafter på krävande arbetsformer.

Till sist må nämnas, att överstyrelsen för yrkesutbildning helt ansluter
sig till betänkandets framställning rörande studiesätt och arbetsformer och
därvid åberopar erfarenheterna från överstyrelsens egen utbildning av handelslärare
och yrkeslärare. Antalet schemabundna timmar har vid denna
utbildning så långt möjligt reducerats.

»Erfarenheterna av denna från skolmässigt tvång frigjorda undervisning
äro synnerligen goda. Enahanda erfarenheter ha även gjorts beträffande
seminarie- och gruppövningarna, som befunnits utgöra den naturliga arbetsformen;
särskilt må framhållas gruppövningarnas stora betydelse vid behandlingen
av till den allmänna och speciella metodiken hörande problem.
Föreläsningsmässigt bedriven undervisning har förekommit mera sparsamt,
företrädesvis vid introducerande, återblickande och sammanfattande kursavsnitt.
Den undervisningsform, som i betänkandet benämnes ''speciallektion’,
ger enligt överstyrelsens erfarenhet god behållning och har vid överstyrelsens
lärarutbildning kommit till användning då mera tidskrävande
former av övningar icke kunnat ifrågakomma.

De självständiga arbetsuppgifter, som utöver studiet av kurslitteraturen
fordrats av lärarkandidaterna vid överstyrelsens utbildningskurser, ha i
flertalet fall berört didaktiska frågor eller uppgifter hämtade från allmän
psykologi, ungdomspsykologi och pedagogisk psykologi. Redovisningen har
antingen skett i form av enklare, kortfattade skriftliga redogörelser eller i
form av föredrag, och särskilda seminarieövningar har anslagits för genomgång
av de behandlade uppgifterna. Även om lärarkandidaterna endast
kunnat anslå en relativt begränsad tid för uppgifternas lösande, synes dock
dessa fördjupade studier i en eller annan fråga ha utgjort ett värdefullt och
för de övriga studierna befruktande inslag i utbildningen.»

Även remissinstanser, som helt delar skolkommissionens principiella uppfattning,
måste dock konstatera betydande praktiska svårigheter för förverkligandet.
Det visar sig vanskligt nog att effektivt nedbringa antalet
schemabundna timmar. Kollegiet vid folkskoleseminanet för manliga elever
i Linköping konstaterar »med en synnerligen stor besvikelse», att den tidsvinst
för friare studier, som står att erhålla, blir obetydlig.

Man har nog på åtskilliga håll gjort sig överdrivna föreställningar om
vad som i detta hänseende står att vinna vid den blivande lärarhögskolan,

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 209.

menar skolöverstyrelsen. För egen del är överstyrelsen dock fullt ense med
kommissionen om att ett fritt studiesätt i möjligaste mån bör eftersträvas.

På den praktiska utbildningens område accepterar kommissionen de arbetsformer,
som av gammalt förekommit. Lärarkandidaterna åhör andra
lärares undervisning (auskultering, hospi tering) och undervisar
själva under erfarna lärares ledning (undervisningsövningar). Undervisningsövningarna
kan ges skiftande former. Jag skall senare redogöra
för vissa föreslagna nyheter i fråga om mellanskolläramas praktiska utbildning.
För tillfället kan det vara tillräckligt att med skolöverstyrelsen konstatera,
att man i fråga om arbetsformerna vid den praktiska utbildningen
icke synes ha haft några egentliga erinringar att göra.

På det praktiska området är emellertid reformens kärnpunkt givetvis införandet
av den år 1950 beslutade praktikterminen ute på arbetsfältet. Värdet
av en med utbildningen vid högskolan på detta sätt samorganiserad
undervisningspraktik erkännes allmänt, ofta i mycket positiva ordalag.

I läroverksyttrandena är det intressant lägga märke till att även yttranden,
som avstyrker lärarhögskolan, ofta föreslår en utbildningsgång, som i
sina stora drag överensstämmer med den av skolkommissionen föreslagna.
Kollegiet vid Hvitfeldtska högre allmänna läroverket i Göteborg skisserar
på följande sätt den utbildningsgång för ämneslärare, som kollegiet för sin
del anser bäst:

»Omedelbart efter avlagd examen bör om möjligt den blivande läraren
hänvisas till läroverk med lärarutbildningskurs, där han under en termin
får auskultera (auskultation bör förekomma även vid andra skolor och
skolformer) och under längre eller kortare ''serier’ hålla övningslektioner
under ledning av lämplig lärare vid läroverket. Även annan lämplig handledning
i form av konferenser, diskussioner och föreläsningar bör förekomma
under denna tid. Denna läraraspirantens tjänstgöring skall ej betygssättas.
Samtidigt skall denne få sin teoretiska utbildning i psykologi, pedagogik
och allmän metodik av universitets- (högskole-) professor. Denna utbildning
skall avslutas med prov (tentamen eller dylikt), vilka^ betygssättas.

---Efter denna första termin skall läraraspiranten ut på tjänstgöring

vid ett läroverk. Om han därvid, såsom skolkommissionen föreslår, bör ha
endast partiell tjänstgöring eller om han bör förordnas som e. o. adjunkt
torde få bero på omständigheterna. Efter en ev. två terminer bör läraraspiranten
på nytt hänvisas till det läroverk, där han börjat sin lärarutbildning,
för att fullborda denna. Härunder bör han framför allt få genom
serieundervisning öva sin praktiska fiirdighet. Dessa serier böra vara både
utbildning och prov. De böra därför betygssättas.»

Av allt att döma får praktikterminen icke blott på grund av riksdagsbeslutet
anses som »en omistlig del i den framtida lärarutbildningen» för
att tala med läroverkskollegiet i Karlshamn.

Inom folkskolevärlden diskuteras praktikterminens utformning friskt och
nya praktikvarianter föreslås. Möjligheten att i en eller annan form reali -

54 Kungl. Maj:ts ''proposition nr 209.

sera en praktikanttjänstgöring och önskvärdheten av att så sker ifrågasättes
dock icke.

Jag återkommer senare till frågan om praktiktenninens organisation och
kan således efter denna allmänna orientering rörande skolkommissionens
intentioner och det mottagande, som de fått, övergå till att redogöra för
kommissionens förslag rörande utbildningen av de skilda aspirantgruppema.

b. Ämneslärarnas utbildning vid lärarhögskolan.

Alltsedan införandet av den filosofiska ämbetsexamen har i denna som
bekant ingått en kurs i psykologi samt pedagogikens teori och historia, vilken
är obligatorisk för alla de examinander, som icke har tagit betyg i pedagogik.
I den nya stadgan angående filosofiska examina, nr 610/1953,
återfinnes i 16 § 1 mom. föreskrift om anordnande av en dylik kurs.

Ämneslärarnas utbildning vid de nuvarande praktiska lärarkursema börjar
med en förberedande lärarkurs om tre arbetsveckor, som omfattar kurser
i muntlig framställningskonst samt i röst- och talvård ävensom föreläsningar
och diskussioner rörande utvecklings- och uppfostringspsykologi,
allmän och speciell metodik, skolhygien m.m. Omedelbart efter den förberedande
lärarkursen fortsätter utbildningen med den egentliga lärarkursen,
som omfattar återstoden av terminen. Till denna kurs är auskultationer
och undervisningsövningar förlagda; därjämte ingår ett antal föreläsningar,
huvudsakligen i de särskilda läroämnenas metodik. För lärarkandidater
med kortare tjänstgöring än tre terminer omfattar den egentliga
lärarkursen i regel två terminer.

Då praktiska lärarkurser icke upprättats i erforderligt antal, förflyter för
närvarande vanligen flera terminer mellan ämbetsexamen och den praktiska
lärarkursen. Under tiden tjänstgör den unge läraren vid någon högre
skola utan att ha erhållit den avsedda praktiska utbildningen för läraryrket.

Den pedagogiska kursen i ämbetsexamen är ett isolerat inslag i den akademiska
utbildningen och kommer så långt före den praktiska utövningen
av läraryrket, att läraraspiranterna torde ha svårt att draga full nytta av
densamma. »Tentamensläsningen i pedagogik har ofta infogats i skarven
mellan ett par stora ämnen och har ibland blivit en ganska hastigt förbigående
episod i studierna», säger Läroverkslärarnas riksförbund. Den förberedande
lärarkursen vid provårsläroverken anses däremot vara fullt effektiv.
Kollegiet vid liögre allmänna läroverket för flickor på Södermalm fäster
uppmärksamheten vid kontrasten mellan den ringa uppskattning, läraraspirantema
ägnar psykologiämnet vid universiteten, och det glädjande
intresse, som de med undervisning förtrogna lärarkandidaterna ägnar samma
ämne vid de förberedande lärarkursema. »Den egna erfarenheten sätter
dem i stånd att på ett levande sätt komplettera teorien och pröva framgångar
och misslyckanden i dess ljus.»

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Skolkommissionetis förslag innebär nu, att den praktiska utbildningen i
regel skall följa omedelbart efter universitetsstudiernas slut. Den pedagogiska
kursen i ämbetsexamen skall avskaffas och de teoretiska kunskaperna
i psykologi och pedagogik i stället inhämtas vid lärarhögskolan. Teori och
praktik skall i största möjliga utsträckning samordnas i lärarhögskolans
undervisning.

Undervisningen i psykologi och pedagogik skall bland annat
levandegöra medvetandet om att personlighetsdaning är skolans förnämsta
uppgift, säger skolkommissionen. »Alla, inte endast klasslärare och klassföreståndare,
bär ansvar för en allsidig utveckling av de ungas inneboende
möjligheter och måste då också vara beredda till ett insiktsfullt och förtroendefullt
samarbete med kolleger och med föräldrar, om de skall kunna paräkna
ett gott resultat av sin fostrande verksamhet. Det är nödvändigt, att
denna syftning får genomlysa hela utbildningen och ge en för lärarkandidaterna
självfallen inriktning av den kommande lärargärningen.»

I överensstämmelse härmed tänker sig skolkommissionen, att systematiska
barniakttagelser skall ingå i utbildningsprogrammet. Barnet bör vara
centrum, undervisning och uppfostran bör rätta sig efter dess förutsättningar.
Lärarkandidaterna bör redan i början av första terminen få en kort
orientering om huru bamiakttagelser skall utföras för att bli givande, och
de skall sedan under hela sin utbildningstid vara inställda på detta problem.

En utbildning, som planlägges i enlighet med skolkommissionens förslag,
kan icke göra anspråk på att ge auktoritativa besked i alla detaljfrågor.
Däremot bör den kunna ge de blivande lärarna synpunkter på lärargärningen.
En allmän orientering i den moderna vetenskapliga pedagogikens och
psykologiens elementa har också andra uppgifter; bland annat skall den ge
lärarkandidaterna så mycket insikt om vad som rör sig inom dessa vetenskaper,
att de längre fram i sin lärarverksamhet skall kunna skilja mellan
sådana principer och metoder, som har vunnit allmänt erkännande, och
sådana, som ännu befinner sig på experimentstadiet eller blott är hugskott.

Vid studierna i psykologi och pedagogik bör lärarkandidaterna få frihet
att planera arbetet i enlighet med sin begåvning och sina intressen, framhåller
kommissionen vidare.

Lämpligt synes vara, att lärarhögskolans kunskapsfordringar för betyget
Godkänd finge bilda en för alla gemensam minimikurs, som upptoge en
översikt över det elementära stoffet. Betyget Med beröm godkänd, vilket
kan förväntas bli norm al betyg, samt kvalitetsbetyget Med ntmärkt beröm
godkänd kunde sedan erhållas genom fritt valda tilläggskurser, förslagsvis
en i psykologi och en i pedagogik. Att lägga upp ett antal likvärdiga kurser
skulle knappast möta några större svårigheter. Viss frihet bör därvid givas
lärarkandidaterna att följa egna uppslag i fråga om planläggning, litteraturval,
experiment o.d. Betyget Berömlig slutligen skulle förutsätta ytterligare
fördjupning inom vissa i samråd med examinator valda områden samt

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

framför allt självständig lösning av en begränsad uppgift. Material från
försöksverksamheten skulle utnyttjas för tilläggskurser av skilda slag (S
109—110.) s'' v ''

Endast genom en dylik fri specialisering kan kommissionens intentioner
om fördjupade studier förverkligas. Om alla måste lära detsamma och alla
något om allt, riskerar man att ingen far mera än ett kompendieartat vetande.

Studierna i psykologi och pedagogik bör således ge de blivande lärarna
en klar insikt om den ställning de i framtiden skall intaga såsom fostrare av
det uppväxande släktet. Samtidigt bör studierna i metodik ge dem ett
handtag i deras strävan att utbilda sig till skickliga undervisare. I detta
ämne behandlas dels frågor av mera allmän natur, dels ock speciella metodiska
spörsmål, som ämnesläraren möter i sina undervisningsämnen. I den
allmänna delen avhandlas exempelvis undervisningens olika former: klassundervisning,
grupparbete och individualisering samt därav aktualiserade
frågor om ansvarets fördelning mellan lärare och lärjungar; vidare grundläggandet
av effektiva studievanor och i samband därmed olika spörsmål
om inlärning och övning; slutligen frågor om kunskapsprövningar, standardprov
och betygsättning. Åtskilligt av det som tillhör metodiken kan
mycket väl göras gemensamt för olika grupper av lärarkandidater, såvida
icke studiegångens uppläggning i tiden lägger hinder i vägen.

Da ämneslärarna har att arbeta med mycket olika åldersstadier, måste
deras uppmärksamhet i särskilt hög grad riktas på de olika krav på undervisningen,
som betingas av lärjungarnas ålder och allmänna utveckling. Det
gäller å ena sidan att tillse, att undervisningssättet i realskolans lägre klasser
knyter an till lärjungarnas arbetsvanor i mellanskolan och att övergången
till ett mer krävande arbetssätt sker successivt; bland annat måste
därvid beaktas, att ämneslärarna i en kommande enhetsskola har att svara
för undervisning av ett ogallrat elevmaterial. Å andra sidan är det angeläget,
att lärjungarna i de högsta klasserna inte bindes av arbetsmetoder,
som hör hemma på ett mera outvecklat stadium, utan i studierna får fritt
utlopp för sina inneboende möjligheter. Icke minst bör de blivande lärarna
fostras till studieledare med uppgift att hos lärjungarna väcka håg för självständigt
arbete.

_ Någon fullständig genomgång av kurserna i ett ämne kan dock icke medhinnas,
konstaterar kommissionen. I viss utsträckning måste man nöja sig
med instruktiva exempel. Detta arbetssätt kan bli särskilt givande, om
lärarkandidaterna får till uppgift att själva för undervisningsändamål bearbeta
lämpligt stoff.

I studiegången bör teori och praktik löpa jämsides och ha ständigt
återkommande kontaktpunkter. Samtidigt måste dock tillses, att lärarkandidaternas
arbetstid inte onödigtvis splittras. En viss uppdelning i perioder
är därför önskvärd. I början av höstterminen och i slutet av vårterminen

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

kan en skola inte gärna ta emot lärarkandidater till praktiska övningar;
det blir därför naturligt, att dessa tider reserveras för teoretiska studier.
Under den sista terminen bör å andra sidan en ej alltför kort period helt
friläggas för undervisning.

Skolkommissionen ger ett schematiskt exempel på huru en perioduppdelning
kan tänkas utförd. Kommissionen tänker därvid på en ämneslärarkandidat,
som börjar studierna en hösttermin, praktiserar ute vid skolorna
på vårtenninen och avslutar studierna vid lärarhögskolan påföljande hösttermin.
Schemat, som omfattar 18 veckor vardera terminen, skulle i detta
fall kunna te sig som följer:

Första höstterminen:

Veckorna 1—4.

Teori: psykologi; tal- och röstvård; muntlig framställning och språkvård.
Veckorna 5—8.

Teori: psykologi; metodik; samhällskunskap.

Praktik: auslcultationer med enstaka egna lektioner.

Veckorna 9—12.

Teori: psykologi och pedagogik; metodik.

Praktik: auskultationer och ett antal egna lektioner.

Veckorna 13—16.

Teori: metodik.

Praktik: auskultationer och egen övningsundervisning (en eller två undervisningsserier).

Veckorna 17—18.

Teori: pedagogik; skolhygien.

Andra höstterminen:

Veckorna 1—6.

Teori: pedagogik med specialkurser; metodik.

Praktik: auskultationer.

Veckorna 7—14.

Praktik: undervisningsövningar (fyra ä fem serier).

Veckorna 15—18.

Teori: pedagogik med specialkurser. (S. 69.)

Undervisningen i psykologi och pedagogik beräknas omfatta sammanlagt
120 timmar, inräknat till dessa ämnen hörande specialkurser. Till allmän
metodik anslås omkring 20 timmar. Den speciella metodiken måste variera
alltefter lärarkandidaternas ämneskombinationer men kan sannolikt icke i
någon ämneskombination få överstiga 80 timmar.

Av de fristående specialkurserna behandlar kommissionen
kurserna i muntlig framställning, i tal- och röstvård och i samhällskunskap
mera ingående.

Lärarkandidaten måste lära sig en riktig röstbehandling — hans framtida
verksamhet bygger ju på att han kan göra sig hörd decennium efter
decennium. Utbildningen måste i denna del ovillkorligen göras effektiv.

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 209.

Kommissionen drager konsekvenserna beträffande kursens anordnande: undervisningsgrupperna
måste vara små, i talteknik allra högst sex deltagare
i varje grupp. Tillfälle till kostnadsfri enskild handledning i talteknik utöver
gruppundervisningen bör beredas dem som är i behov därav. Sparsamhet
på denna punkt vore direkt missriktad och skulle motverka syftet
med hela utbildningen, hävdar kommissionen med bestämdhet.

Den för alla gemensamma kursen i samhällskunskap bör främst ta sikte
på sådana samhällsförhållanden, som sammanhänger med skolans verksamhet.
Dit hör bland annat sociallagstiftningen beträffande barn och ungdom.
Undervisningen bör kompletteras med studiebesök på olika institutioner.
Den mera speciella frågan om utbildningen av de lärare, som skall undervisa
i samhällskunskap, diskuteras utförligt. Jag skall strax återkomma till
kommissionens analys av denna fråga.

Enligt det nyss återgivna schemat skulle i slutet av första terminen förekomma
en kurs i skolhygien. Kursens innehåll preciseras icke, men det
framgar, att dess omfattning för ämneslärama icke har avsetts överstiga
16 veckotimmar.

Den praktiska utbildningen skall liksom nu omfatta auskultationer
och undervisningsövningar (serier).

Under auskultationerna bör lärarkandidaterna besöka klasser på olika
stadier och studera olika undervisningsmetoder i praktisk tillämpning. De
första auskultationerna skall göra dem förtrogna med barnen i en klass och
deras beteende. Förslagsvis bör varje lärarkandidat regelbundet besöka två
bestämda klasser under viss tid, t. ex. morgonlektionema under två veckor
i varje klass. Han får då följa klassen och speciellt en eller ett par lärjungars
reaktioner för skilda lärare och olika skolämnen. Icke minst övningsämnena
kan därvid erbjuda mycket av intresse. Auskultationerna under nästa
period skall ge vidgad kännedom om skolarbetet på olika stadier, varvid
även klasser på klasslärarstadiet bör besökas. Med tiden koncentreras
auskultationerna allt mer till de egna skolämnena. Småningom får lärarkandidaterna
övertaga enstaka lektioner. Under första terminens senare del
infaller de första egna lektionsserierna, som dock endast avser övning och
icke betygsättes. Under den första terminen bör vidare lärarkandidaterna
medverka vid minst en idrottsdag.

Nästa termin, praktikterminen, ägnar lärarkandidaterna huvudsakligen
åt praktisk lärartjänstgöring, i regel med 12—16 veckotimmars tjänstgöring,
men även åt auskultationer och lösandet av vissa studieuppgifter, som
förelagts dem av lärarhögskolan.

Efter praktikterminen återvänder de till lärarhögskolan för att fullgöra
sin sista utbildningstermin. Då en lärare i regel har ytterst begränsade tillfällen
att efter utbildningstidens slut se och höra andra lärare i arbete med
en skolklass, bör lärarkandidaterna även denna termin begagna de tillfällen,
som erbjuder sig, att åhöra undervisning. Särskilt lång tid står dock

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

icke till förfogande för detta ändamål. Efter en månad måste de avgörande
lektionsserierna påbörjas, och dessa torde i regel taga lärarkandidaternas
hela kraft i anspråk.

Utrymmet under den sista terminen räcker dock inte för mer än fyra
lektionsserier, och tiden för dessa serier är tyvärr knapp, summa 8 veckor.

I normala fall bör detta likväl vara nog, anser kommissionen. Arbetsbördan
blir visserligen tämligen stor, i genomsnitt 8 till 10 lektioner per vecka, men
den kan dock anses försvarlig. Endast under kortare tid kan en lärarkandidat
behöva ha så mycket som fyra serier samtidigt i gång.

Kommissionen dryftar ingående undervisningsövningarnas fördelning
mellan realskola och gymnasium. En mycket stor del av ämneslärarkaren
får i framtiden sin tjänstgöring förlagd till skolor utan gymnasium, och det
kunde därför synas vara ett slöseri med tid att utbilda alla för gymnasietjänstgöring.
Kommissionen kommer likväl till den uppfattningen, att alla
ämneslärarkandidater bör få åtminstone någon utbildning även för gymnasiet.

»De allra flesta torde även om de inte planerar högre universitetsstudier,
vilja ha möjligheterna öppna att komma i fråga till tjänster även vid skolor
med gymnasium. Många, som får sina ordinarie tjänster vid realskolor,
kommer också att dessförinnan i icke-ordinarie anställning få tjänstgöra vid
högre allmänna läroverk. Det skulle tämligen säkert vara ett psykologiskt
missgrepp att tvångsvis avskära en del ämneslärare från utsikterna att söka
befattningar, som är förenade med gymnasieundervisning. Det skulle dessutom
vara olämpligt ur den synpunkten, att en differentierad praktisk utbildning
skulle komplicera möjligheterna att i tider av lärarbnst besatta
tjänster med något så när kvalificerad personal.» (S. 76.)

Om lärarkandidaten endast har två skolämnen i sin ämneskombination,
bör det i överensstämmelse härmed bli en gymnasieserie och en realskoleserie
i vartdera ämnet, förutsatt givetvis, att ämnena i fråga förekommer på
båda stadierna. I engelska, där ämneslärarna i princip skall bestrida undervisningen
också i mellanskolans klasser 5 och 6, kan det befinnas lämpligt
att förlägga en serie till någon av dessa klasser.

Treämneskandidatema ställer kommissionen inför ett betydligt mera
svårlöst problem. Medräknas övningsserierna under första terminen, kan
visserligen även dessa lärarkandidater få två serier i varje ämne, men endast
de fyra serierna under den sista terminen betygsattes, och det gäller
då att på bästa sätt fördela de fyra betygsatta serierna på de tre ämnena.
Kommissionen framställer följande föx-slag:

»Två ämnen skall alltjämt få var sin gymnasieserie under den sista terminen.
De båda realskoleserierna under denna termin kan avse samma ämnen
som gymnasieserierna, i vilket fall det tredje ämnet tillgodoses endast
genom en eller eventuellt två inte betygsatta övningsserier. Men det kan
också tänkas, att en av de betygsatta serierna får gälla det tredje ämnet,,
f ganska stor utsträckning torde senefördelningen få ratta sig efter vilka
övningsklasser som finns disponibla i de olika ämnena, men sa långt möj -

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

ligt bör lärarkandidaternas egna önskemal beträffande undervisningsstadierna
beaktas.» (S. 77.)

Slutligen är den personliga handledningen en sida av utbildningen
vid lärarhögskolan, som måste organiseras med desto större omsorg, ju större
lärarhögskolan blir i formatet. Skolkommissionen föreslår, att varje lärarkandidat
skall få nagon av metodiklektorerna till sin specielle handledare,
som tar sig an hans personligu problem, ger anvisningar och råd för studier
och aspiranttjänstgöring, följer hans övningsundervisning och deltager i betygsättningen.
Åtskilliga andra av högskolans lärare måste i större eller
mindre utsträckning medverka. Under de första auskultationerna bör sålunda
klassföreståndarna ge lärarkandidaterna de informationer de behöver
för barniakttagelserna. Kontakter med de undervisande lärarna erbjuder
sig ständigt i fortsättningen. Särskilt under serierna kommer läraren i
vederbörande ämne att spela en viktig roll för handledningen. År denne
alltför oerfaren, bör en annan lärare förordnas som handledare i hans ställe;
endast ordinarie lärare bör deltaga i betygsättningen. Metodiklektorema
bör slutligen vara huvudhandledare, var och en i sitt ämne, och ständigt
följa lärarkandidaterna i deras arbete. För att de grundligt skall lära känna
sina lärarkandidater, bör de i någon mån ta del av dessas undervisning
även i andra ämnen och på andra stadier än deras eget.

Under en övergångstid torde lärarhögskolans arbetsbetingelser
komma att något avvika från de slutgiltiga. Utbildningsprogrammet har
nämligen utarbetats under antagandet, att den obligatoriska kursen i psykologi
och pedagogik i ämbetsexamen avskaffas och att lärarhögskolan alltsa
får mottaga läraradepter utan teoretiska förkunskaper i dessa ämnen och
utan föregående lärarpraktik. Under de första åren kommer dock högskolans
elevkår sannolikt att räkna ett inslag av lärarkandidater med ämbetsexamen
av äldre typ och kanske också med viss tidigare tjänstgöring.

Någon större rubbning i utbildningsprogrammet behöver detta dock icke
medföra, anser skolkommissionen.

»De vid universitetet förvärvade insikterna i psykologi och pedagogik
behöver fördjupas och befästas, och därjämte kommer med säkerhet lärarhögskolans
undervisning i dessa ämnen att få åtskilliga inslag, som saknats
vid universiteten. Inte ens för dem, som har pedagogik som ämne i ämbetsexamen,
kan utbildningstiden vid lärarhögskolan gärna bli kortare än två
terminer, även om de givetvis bör kunna erhålla befrielse från deltagande i
vissa övningar. Lika litet kan lärarkandidater med lång föregående skoltjänstgöring
få utbildningen förkortad. Dock torde de kunna befrias från
den särskilda aspiranttjänstgöringen.» (S. 67.)

Av andra uttalanden framgår, att hinder icke skulle möta för den som
redan förvärvat vissa insikter i huvudämnena eller arbetar särskilt snabbt
att avsluta studierna vid lärarhögskolan med någon tidsvinst, ehuru denna
icke kan väntas uppgå till så mycket som en termin.

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 209.

Läroverkslärarnas värdering av teoretiska studier i uppfostringsämnena
är som bekant mycket skiftande. Förr i tiden dominerade en övervägande
kritisk inställning, och den kommer även denna gång till synes i åtskilliga
av yttrandena. »Man lär sig säkerligen icke på teoretisk väg att bli
vare sig en god småskollärare eller en god gymnasielärare», skriver sålunda
kollegiet vid katedralskolan i Lund. »När man i klassen arbetar med sin
lektionsuppgift, lär man icke komma långt, om man försöker erinra sig
några grå teorier av psykologisk art. Och lika litet som man blir en god
undervisare genom att bedriva teoretiska studier i psykologi och pedagogik,
lika litet torde man på det sättet kunna utbilda sig till en god ungdomens
fostrare.»

Även den som personligen anser, att skolkommissionen har överskattat
dessa ämnens betydelse för danandet av goda lärare, måste medgiva, att
de nu i vida kretsar uppskattas mer än tidigare. Om han i detta läge sträcker
vapen, sker det dock icke utan förbehåll. En rektor formulerar denna
ståndpunkt på följande sätt:

»Skolkommissionens yrkande, att psykologien och pedagogiken skall beredas
större plats i utbildningen, kan utan vidare accepteras. Det är för övrigt
icke blott skolkommissionens yrkande utan är så att säga tidens melodi.
Den otillräckliga utbildningen i de nämnda ämnena har framförts såsom
den viktigaste invändningen mot det hittillsvarande provåret under
alla de diskussioner, som under det senaste decenniet sysslat med skolreform
och lärarutbildning. Psykologiens och pedagogikens nödvändighet har
förkunnats så länge och så ihärdigt, att andra minst lika viktiga utbildningsmoment
kommit i skymundan.»

En annan grupp av yttranden erkänner oförbehållsamt, att skolkommissionen
är på rätt väg. Kollegiet vid högre allmänna läroverket för gossar på
Södermalm skriver sålunda:

»I de allmänna synpunkterna på behovet av en fördjupad utbildning för
lärare av olika kategorier, som kommissionen uttalar, vill kollegiet livligt
instämma. Att en sådan utbildning bäst kan åstadkommas genom inrättandet
av särskilda lärarhögskolor är också kollegiets mening. Endast på så
sätt torde en nödvändig utvidgning av utbildningen i psykologi och pedagogik
för läraraspirantema kunna ske. Kollegiet tillstyrker i stort sett kommissionens
förslag om hur undervisningen i dessa ämnen skall ordnas.»

Läroverkslärarnas riksförbund betraktar det som en styrka i skolkommissionens
förslag, att teori och praktik löper jämsides under utbildningstiden,
och betecknar det som en lycklig anordning, att undervisningen i de
pedagogiska ämnena förlägges till lärarhögskolorna och omhänderhaves av
särskilda lärare, vilka har denna undervisning som sin huvuduppgift. Kommissionens
allmänna målsättningar för studierna i dessa ämnen accepteras
och understrykes av riksförbundet, men förbundet tillråder en något stramare
inriktning av studierna på de ålders- och utbildningsstadier, som motsvarar
lärarnas blivande verksamhetsområden. »Även med erkännande av

Kungl. Majds proposition nr 209.

riktigheten av skolkommissionens uppfattning, att varje lärare bör känna
till något om arbetet på andra stadier än det, där han själv kommer att
undervisa, kan det med hänsyn till den knappa tiden icke vara riktigt, att
t. ex. en fil. dr. i latin och grekiska tillbringar någon mera avsevärd tid i en
observationsbox i en förskoleklass».

I detta och åtskilliga andra yttranden framkommer betänkligheter även
med hänsyn till lärarkandidaternas arbetsbörda. Den befaras bli så
stor, att studiesättet kan bli lidande. Riksförbundet gör ett försök att beräkna
det schemabundna arbetets omfattning:

»Svårigheterna att av betänkandet få en konkret föreställning om arbetets
omfattning är stora, framför allt emedan inga kursplaner redovisats»,
skriver riksförbundet. »Én preliminär beräkning av läraraspirantens schemabundna
arbete under de två terminerna ger emellertid följande resultat:

Psykologi och pedagogik.............................. 120 timmar

Allmän metodik..................................... 20 »

Ämnesmetodik .................................... 80 »

Undervisning (6 serier med 12 t.) ...................... 72 »

Diverse (röstvård, samhällskunsk., bibi. kunskap etc.) .... 30 »

Summa 322 timmar

Härtill bör läggas inemot 300 timmar auskultationer och då uppnås omkring
600 timmar. ----Det ligger i sakens natur, att dessa timmar kom mer

att ligga utspridda över veckans dagar och dygnets timmar. Härtill bör
läggas tid för kurs- och tentamensläsning, förberedelse för seminarieövningar
och egna lektioner samt tid för personlig handledning.»

Saken blir inte bättre genom att den betygsatta delen av övningsundervisningen
komprimerats till 8 veckor och för treämneskandidater icke alltid
kan omfatta alla tre ämnena. Ett sådant arrangemang är ur lärarkandidaternas
synpunkt beklagligt, anmärker kollegiet vid högre realläroverket
på Norrmalm.

»Många av de blivande ämneslärare, som avse att genomgå lärarhögskola,
ha i filosofisk ämbetsexamen betyg i trenne skolämnen. Flertalet av
dessa lärare komma i en framtid att få sin tjänstgöring förlagd till samrealskolor
utan anknutet statligt eller kommunalt gymnasium, kommunala
och praktiska realskolor, högre folkskolor eller dessa skolformers kommande
motsvarighet: enhetsskolor. I sin blivande yrkesutövning torde de då
sannolikt få undervisa i tre läroämnen. Det synes då ologiskt, att lärarhögskolan
ej skulle skänka dessa lärarkandidater utbildning i alla tre skolämnena,
vederbörligen dokumenterad genom betygsatta undervisningsserier
i dem. Sant är, att ett efterprövningsinstitut är avsett att anknytas till
lärarhögskolan, men vid anlitande därav kommer utbildningstidens längd,
normalt beräknat, att bliva större för treämneskandidater än den för tvåämneskandidater.
---

Skolkommissionen anför tidsbristen som skälet för denna beskärning av
antalet betygsatta serier till fyra. Kollegiet finner dock nödvändigt, att för
de lärarkandidater, som så påfordra, beredes möjlighet att inlägga ytterligare
en femte betygsatt undervisningsserie i det tredje skolämnet å real -

Kungl. Maj:ts ‘proposition nr 209.

skolestadiet under andra terminen vid lärarhögskolan. Praktiskt skulle den
erforderliga tiden härför kunna erhållas genom en måttligt tilltagen reduktion
av det kraftiga utrymme, som beretts de psykologiska studierna, samt
för treämneskandidaterna även genom någon minskning av varje series
längd.»

Andra yttranden betonar de tekniska svårigheter, som åtföljer
en så långt gående koncentration av övningsundervisningen. Rektor vid
högre allmänna läroverket för gossar på Norrmalm anlägger denna synpunkt: »Under

den för närvarande tillämpade praktiska lärarkursen på en termin,
då lärarkandidaterna i regel har två samtidiga serier, inträffar ständigt
mellan serierna lektionssammanstötningar, som det är svårt att ordna
utan olägenheter för lärare och elever. När då enligt skolkommissionens
plan fyra ä fem serier lägges samtidigt, så måste, såvitt jag förstår, schemakollisionerna
bli hart när omöjliga att reda upp.

Det tillkommer en annan omständighet, som gäller lärarkandidaternas
möjligheter att oavsett den stora arbetsbelastningen genomföra undervisningsseriema.
Övningsundervisningen börjar först på sjunde veckan efter
terminens början. De första sex veckorna måste lärarkandidaten ägna åt
intensiva teoretiska studier i psykologi och pedagogik. Hur skall han under
sådana förhållanden ha möjlighet att ägna tillräcklig tid åt de systematiska
auskultationer, som måste föregå övningsundervisningen? Det förefaller att
vara en olöslig uppgift.»

Kollegiet vid högre allmänna läroverket för gossar på Södermalm ser lösningen
i en uppdelning av utbildningen mellan lärarhögskolan och de nuvarande
lärarkursanstaltema. Lärarhögskolan skulle ta den teoretiska delen,
lärarkursanstalterna den praktiska.

Den teoretiska utbildningen skulle koncentreras till en termin, till vilken
undervisningen i psykologi och pedagogik skulle förläggas. För övrigt skulle
kursen närmast erinra om den nuvarande förberedande lärarkursen, väsentligt
utökad och fördelad på hela terminen samt, i den mån så kan ske, utformad
som övningar. Lärarkandidaten borde under denna termin även
kunna medhinna viss auskultation. Alla tentamina och all betygsättning
inom den teoretiska utbildningen borde i normala fall undangöras denna
första termin. Dock kunde lärarkandidaten vid överflyttningen från lärarhögskolan
till den praktiska kursen få ta med sig och avsluta ett skriftligt
arbete, som förelagts honom av lärarhögskolan. I övrigt skulle den sista
terminen helt ägnas åt den praktiska utbildningen.

Kollegiets förslag torde innebära en viss nedprutning av pensa i de pedagogiska
ämnena. Det synes vara en rätt allmän uppfattning, att en sådan
icke kan undvikas. Kollegiet vid folkskoleseminariet för manliga elever i
(töteborg preciserar den reduktion, som utan skada kan genomföras:

»Förslaget att slopa den s.k. obligatoriska kursen i psykologi och pedagogik
vid universiteten och att samordna denna teoretiska del av yrkesutbildningen
med den praktiska tillstyrkes av kollegiet. Fn kurs på 120 timmar
i psykologi och pedagogik är emellertid alldeles för stort tilltagen. För
närvarande omfattar denna kurs vid universitet och högskolor e:a 40 tim -

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

mar exklusive tentamina. Då det är studievana människor man har att
göra med, är 80 timmar tillräckligt för att däri även skall ingå en experimentell
uppläggning av kursen.»

På samma sätt är enligt kollegiets mening studiet i metodik överdimensionerat.
Även i fråga om detta ämne bör en väsentlig reduktion kunna ske.
Genom de föreslagna inskränkningarna bör utrymme kunna beredas för
ytterligare en eller två serier och tiden för serierna ändå ökas.

Även för Läroverkslärarnas riksförbund står det klart, att botemedlet mot
överbelastningen är att söka i en nedskärning av den schemabundna undervisningen
(övningar och föreläsningar) i teoretiska ämnen. Någon reduktion
av kursernas omfattning behöver detta dock ej medföra, anser riksförbundet.
Ämnesläraraspirantemas tidigare självständiga studier bör ge förutsättningarna
för kursläsning på egen hand i större utsträckning än skolkommissionen
förutsatt. Riksförbundet föreslår en sådan omläggning av utbildningen,
att av den sista terminen åtminstone 10—12 veckor kan ägnas
enbart åt undervisningsövningar. Därigenom skulle även tid vinnas för den
kanske viktigaste metodikundervisningen, handledarnas genomgång av
lärarkandidaternas lektioner.

Skolöverstyrelsen finner sig kunna i huvudsak godtaga skolkommissionens
uppläggning av ämneslärarutbildningen men medgiver, att vägande
erinringar gjorts mot utbildningsprogrammets utformning i vissa avseenden.

»Det torde vara möjligt att i viss mån beskära det schemabundna timtalet
för den teoretiska utbildningen. Man får icke bortse från att det här
gäller läraraspiranter med fleråriga akademiska studier bakom sig. En större
koncentration av den teoretiska utbildningen till första terminen synes
önskvärd, och i varje fall måste tiden för de betygsatta serierna under andra
terminen väsentligt utsträckas. Därigenom skulle också utrymme kunna
beredas för sex betygsatta serier för aspirant, som undergår praktisk lärarutbildning
i tre undervisningsämnen.»

Trots den lätt konstaterbara trängseln på schemat saknas icke förslag
till utvidgningar av programmet än på den ena och än på den andra punkten.
Icke minst gäller detta i fråga om kurserna. Svenska facklärarförbundet
anser sålunda en kurs i teckning behövlig för alla lärare, som har
behov av att i förebilder åskådliggöra undervisningen, även lärarna på högstadiet.
Svenska gymnastikläraresällskapet och skolidrottskommittén för
fram liknande synpunkter i fråga om idrotten. Gymnastikläraresällskapet
utför sitt resonemang på följande sätt:

»Ingen lärarkategori av idag får stå främmande för idrotten. Allra minst
då sådana bestämmelser finns, att alla lärare är tjänstgöringsskyldiga under
skolans friluftsdagar. Ett oavvisligt krav bör därför vara att ämneslärare
under sin utbildningstid skall dels tjänstgöra under minst fem friluftsdagar
dels under ferierna genomgå en utbildningskurs på 10 dagar i sommaridrotterna
samt en vinterkurs på en vecka i vinteridrotterna.---Dessutom

bör lärarkandidaterna erhålla en allmän översiktlig utbildning i fysisk fostran.
»

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Rektor vid högre allmänna läroverket i Bromma är av samma mening:
den föreslagna »utbildningen» för friluftsverksamheten är parodisk. Får
ämneslärama inte bättre förberedelse, är det bäst slopa bestämmelsen om
deras medverkan vid idrottsdagarna och lägga ansvaret hos mera sakkunniga
personer. Skolöverstyrelsen hänvisar här till möjligheten att bättre
tillgodose utbildningen för friluftsverksamheten under lärarkandidaternas
praktiktermin.

Svenska skolläkarföreningen dröjer särskilt vid kursen i skolhygien. Ämneslärarkandidaterna
bör enligt skolläkarföreningens förmenande tentera på
realskolans kurs i biologi med hälsolära, innan de får tillträde till kursen i
skolhygien. Själva kursen bör utvidgas, så att den kan ge lärarna början
till ett biologiskt betraktelsesätt på eleverna.

»Lärarna böra få se och förstå hur det normala, friska bamet varierar i
fråga om utveckling, hälsotillstånd, utseende (friskt eller sjukligt), arbetsvilja,
arbetsförmåga, lynne, uppträdande, uppförande. De böra undervisas
om hur dessa variationer kan vara fullt naturliga, de böra få tillfälle att
iakttaga hur variationer kan uppträda genom rubbningar ifråga om vila,
sömn, matförhållanden, kontakter och konflikter med familj, kamrater, lärare,
undervisningsmetoder, ämnen och skolfordringar. Lärarna böra få kännedom
om hur brister i barnens kroppsliga och själsliga utrustning kan influera
på deras tillgodogörande av undervisningen och på deras ''anpassning’
till skol- och hemmiljön. Och lärarna böra få tillfälle att se hur
många av barnens variationer bero på småinfektioner, influensasjukdomar,
hals- och öroninfektioner, synfel, hörselfel, talfel, matsmältningsrubbningar
— för att bara ge några exempel.

En orientering i modem konstitutionsbiologisk syn på eleverna förefaller
oss absolut nödvändig. Detta kan eventuellt överlåtas åt barnpsykiatem,
men fråga är, om inte hans uppgift är att behandla de svårare rubbningar,
som kräva specialbehandling.»

En ökning av timantalet från av skolkommissionen föreslagna 16 timmar
till minst 30 synes föresväva skolläkarna. Dessutom bör lärarkandidaterna
i anslutning till kursen närvara vid skolläkarmottagningama.

»Redan nu föreskrives... samarbete mellan läraren, läkaren, sköterskan
och hemmen. Men det tillämpas endast i undantagsfall. Detta samarbete
bör lärarkandidaterna få deltaga i redan på lärarhögskolan. Detta fordrar
naturligtvis betydligt mera tid från läkarens, sköterskans och lärarens sida
och fordrar en omläggning eller utvidgning av arbetet. Vi anse att en sådan
utvidgning bör ske i lärjungarnas intresse.»

När det gäller specialkurserna, förordar även skolöverstyrelsen en utvidgning.
f programmet för utbildningen av mellanskollärare och småskollärare
förutsättes undervisning i bibliotekskunskap. Överstyrelsen finner det
angeläget, at t en motsvarande kurs ingår även i ämneslärarutbildningen.

J kollegiernas yttranden avhandlas specialkurserna icke så ofta, sannolikt
emedan de ansetts ligga i utbildningsprogrammets periferi. Rektor vid
högre allmänna läroverket för gossar på Norrmalm säger dock sin mening
om ett par av kurserna i oförbehållsamma och koncisa ordalag:

5 — Bihang till riksdagens protokoll 1954. 1 sand. Nr 209.

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 209.

»Skolhygien. Kursen i skolhygien avstyrkes. Att svara för skolhygienen
tillkommer rektorer, skolläkare och kommunala myndigheter.

Tal- och röstvård. Kursen i tal- och röstvård tillstyrkes livligt. Skolkommissionens
motivering är fullt övertygande.»

När kursen i tal- och röstvård kommer på tal i yttrandena, sker det genomgående
i erkännsamma vändningar. Folkskoledirektionen i Stockholm
som i princip är väl tillfreds med förslaget, tillägger dock, att förslaget
hänger i luften, så länge en fullgod talpedagogisk utbildning saknas i vårt
land.

Läroverkslärarnas riksförbund tillstyrker slutligen, att sociallagstiftningen
beträffande barn och ungdom och de skolsociala åtgärderna behandlas
i en kort kurs, »om tiden det medgiver».

Jämförelser mellan arbetsvillkoren vid lärarhögskolan och andra
högskolor göres icke av lärarrepresentationer och skolmyndigheter. För de
akademiska remissinstanserna ligger detta närmare till hands. Enligt skolkommissionen
skulle det normala deltagarantalet vid lärarhögskolans övningar
vara 16. Härtill anmärker universitetskanslern:

»Vad kommissionen anfört om det antal elever, som lämpligast bör sammanföras
i olika slag av studiegrupper, finner jag i hög grad beaktansvärt.
Därest statsmakterna anse sig ha råd att organisera lärarhögskolor på detta
sätt vill jag emellertid uttala en förhoppning, att universitetens samt Stockholms
och Göteborgs högskolors humanistiska sektioner (avdelningar) inom
överskådlig framtid skola kunna förses med lärarkrafter, som till antalet
utmätas efter något så när samma principer.»

Ett uttalande av statskontoret, att klassavdelningama, bortsett från föreläsningar,
bör ha samma storlek som vid folkskoleseminarierna, får väl tolkas
så, att det normala deltagarantalet vid övningarna bör höjas till 24.

c. Utbildningen av lärare för enhetsskolans högstadium.

Redan på ett tidigt stadium i sitt arbete fann skolkommissionen, att man
icke kunde räkna med att all undervisning i läroämnena på realskolestadiet
skulle kunna bestridas av lärare med vanlig akademisk utbildning. Det
gällde då att laga efter lägligheten: kommissionen angav en rad olika utbildningsvägar
för lärare med undervisning på detta stadium. Några av dessa
tänktes leda till adjunktskompetens och full tjänstgöring på högstadiet,
andra skulle förbereda partiell tjänstgöring på detta stadium (SOU 1948:27,
s. 390). I det senare fallet skulle lärarens utbildning bestå av mellanskollärarexamen
med någon för ändamålet avpassad påbyggnad. Lärare, som
hade tenterat för två betyg i ämbetsexamen, kunde sålunda accepteras för
undervisning i detta ämne på högstadiet eller i fråga om engelska i klasserna
5—9. Man kunde också tänka sig, att en lärare i fria former förstärkte
sin kunskapsutrustning, varvid resultatet finge kontrolleras av lärarhögskolan.
Denna borde underlätta studierna genom att ge kurser, om -

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 209.

fattande såväl ämnesutbildning som pedagogisk-metodisk utbildning och
övningsundervisning. Bland annat planerade kommissionen en speciell kurs
vid lärarhögskolan för dem, som önskade behörighet att undervisa i samhällskunskap
på enhetsskolans högstadium.

I betänkandet om den första lärarhögskolan, s. 117—120, ingår skolkommissionen
tämligen utförligt på utbildningen för blivande lärare i samhällskunskap.
Kommissionen finner, att den nuvarande akademiska
utbildningen i statskunskap endast delvis täcker de för enhetsskolan fastställda
huvudmomenten av ämnet samhällskunskap. Vissa, moment med
sociologisk eller nationalekonomisk betoning faller utanför universitetskurserna
i statskunskap. Därtill kommer den lucka, som bristen på utbildning
i yrkesvägledning utgör.

För yrkesvägledningen på enhetsskolans högstadium är för närvarande
anställda s. k. yrkesvalslärare, vanligen folkskollärare som har genomgått
en av arbetsmarknadsstyrelsen och skolöverstyrelsen anordnad kortare utbildning.
En lärare med akademisk utbildning är i regel, även om han genomgår
en sådan kurs, knappast tillräckligt utbildad för handhavande av
den teoretiska yrkesorienteringen, säger kommissionen. Vad han saknar,
sedan han vid de psykologiska studierna har fått den erforderliga utbildningen
i anlagsorientering, är främst kännedom om yrkesvärlden. Ännu
mindre motsvarar hans utbildning en samordnad undervisning i teoretisk
och praktisk yrkesorientering. Det vore mycket begärt, att varje ämneslärare
i samhällskunskap skulle vara beredd att åtaga sig sådana praktiskt
orienterade uppgifter. I viss utsträckning torde därför den yrkesorienterande
undervisningen även i framtiden böra bestridas av mellanskollärare,
om möjligt med särskild utbildning för undervisning i samhällskunskap på
högstadiet.

Kvar står dock, att läraren i samhällskunskap skulle behöva vissa insikter
i ekonomilära, sociologi och den svenska yrkesvärldens förhållanden,
som faller utanför det akademiska ämnet statskunskap. Lyckligast vore
enligt kommissionens mening, om universitetskursen kunde på lämpligt sätt
kompletteras med hänsyn till skolans behov, givetvis med motsvarande
minskning av den nuvarande kursens omfång. Lärarhögskolan skulle då
kunna koncentrera sig på samhällskunskapens metodik.

Skolöverstyrelsen har i denna fråga den 1 juli 1953 avgivit ett särskilt
utlåtande. På grund av gjorda erfarenheter tror sig ämbetsverket icke kunna
antaga, att något större antal ämneslärare i samhällskunskap skulle
vara intresserade av att erhålla befattning som yrkesvalslärare. Icke heller
kan överstyrelsen finna det lämpligt att dela de yrkesvägledande uppgifterna
mellan två lärare, av vilka den ena tar hand om den teoretiska och
den andra om den praktiska yrkesorienteringen. Under sådana omständigheter
torde undervisningen i teoretisk yrkesorientering sällan komma att
bestridas av ämneslärare med akademisk utbildning.

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 209.

Härav följer åter, att det voi’e opraktiskt att förlägga undervisningen om
yrkesvärlden till universitet och högskolor. Det är bättre att ge denna utbildning
form av fortbildningskurser för lärare, som efter några års erfarenhet
av arbetet ute i skolorna är villiga att åtaga sig yrkesvägledande
uppgifter. Dessa kurser kan lämpligen som hittills anordnas av arbetsmarknadsstyrelsen
och skolöverstyrelsen gemensamt.

Utbildningen av lärare i samhällskunskap avhandlas tämligen utförligt
jämväl av universitetskanslern. Denne biträder förslaget att komplettera
ämnet statskunskap med en kurs av nationalekonomiskt innehåll. Däremot
avvisar han kommissionens förslag om att specialundervisning om yrkesvärlden
skulle ges i de akademiska studierna.

»De kunskaper om yrkesvärlden, vilka den behöver, som skall lämna
skolans elever vägledning och råd i fråga om yrkesval, kunna icke förvärvas
genom en dylik kurs utan endast genom en fortlöpande kontakt med det
ständigt skiftande yrkeslivet», skriver kanslern. »Det var med hänsyn till
dessa synpunkter, som på mitt ansvar arbetsmarknadskommissionen på sin
tid startade den yrkesväglednings- och yrkesrådgivningsverksamhet, vilken
sedermera fullföljts av arbetsmarknadsstyrelsen. Det var också i enlighet
med ovannämnda synpunkter, som samarbete med skolan organiserades
på sätt kommissionen omtalat i sitt betänkande. Jag finner det angeläget
att understryka, att det icke vore lyckligt om sagda verksamhet komme
att handhavas av personer utan nödiga kvalifikationer härför.»

Den akademiska utbildningen för blivande ämneslärare i samhällskunskap
har sedermera ordnats genom den nya stadgan angående filosofiska
examina (nr 610/1953). Enligt denna skall antingen historia och statskunskap
eller historia och nationalekonomi ingå som huvudämne i en för lärare
i historia med samhällslära avsedd filosofisk ämbetsexamen. Den som har
valt det förra ämnet skall därjämte genomgå en kurs i samhällskunskap
med huvudvikten lagd vid nationalekonomi, den som valt det senare ämnet
en liknande kurs med huvudvikten lagd vid statskunskap.

Om härjämte i enlighet med skolöverstyrelsens förslag teoretisk och praktisk
yrkesorientering kombineras och kurser för lärare i dessa ämnen även
i fortsättningen anordnas genom arbetsmarknadsstyrelsens försorg, skulle
lärarhögskolan icke behöva i större utsträckning engageras speciellt för lärarutbildningen
i samhällskunskap. Det återstår blott att överväga, huruvida
icke mellanskollärare med utbildning för yrkesvalsundervisning bör
sättas i tillfälle att vidga sitt kompetensområde, så att de kan övertaga undervisningen
i samhällskunskap i dess helhet. Detta kunde tänkas ske genom
en till lärarhögskolan förlagd vidareutbildning.

I yttrandena dryftas livligare ett annat av de spörsmål, som gäller högstadiet,
nämligen högstadiets ställning i mellans kollärarutbildningen.

Enligt 1950 års riksdagsbeslut skulle enhetsskolans mellanstadium —
klasserna 4—6 — utgöra mellanskollärarnas huvudsakliga arbetsfält. För

Kungl. Maj.ts proposition nr 209.

närvarande är det riktigare att säga, att folkskollärarnas egentliga arbetsområde
är klasserna 3—7. I skoldistrikt med åttonde klass måste doek även
denna klass inräknas. Slutligen meddelar folkskollärarna i B3-skoloma undervisning
även åt klasserna 1—2. B3-formen är emellertid sedan länge på
tillbakagång. Redovisningsåret 1951/52 hörde till denna skolform endast
3,2 procent av de läraravdelningar, vari folkskollärare undervisar.

Till grund för kommissionens förslag rörande mellanskollärarutbildningen
ligger uppfattningen, att mellanskollärarna i framtiden komme att få sin
huvudsakliga tjänstgöring inom klasserna 3—6. Utbildningen för klasserna
1—2 samt 7—8 betraktas som ett visserligen ofrånkomligt men likväl sekundärt
inslag. I synnerhet kan utbildningen för klasserna 1—2 göras avsevärt
mindre grundlig än småskolläramas.

De båda jolkskollämrfärbunden behandlar tämligen utförligt frågan om
folkskollärarnas kompetensområde. De anser, att kommissionen alltför
mycket låtit binda sig av sina uttalanden i 1948 års principbetänkande. För
egen del har förbunden alltid ställt sig tveksamma till möjligheten att genomföra
det av skolkommissionen förordade systemet med differentiering
inom klassens ram och i stället förordat linjedelning från och med sjunde
klassen, där sådan är möjlig.

»I kritiken mot skolkommissionens förslag framhölls betydelsen av att
en ''obligatorisk realskola’ tillgodoser inte endast de bäst allmänt begåvade
eller teoretiskt studiebegåvade elevernas tillgång till för dem lämpliga och
kvalificerade studier. Omkring hälften av eleverna i enhetsskolan hav intelligenskvot
på 100 och nedåt. De allra svagaste bör hänvisas till hjälpklasser
och särskild hjälpklassundervisning. Men de mycket stora grupper av elever,
som har intelligenskvoter från omkring 80 till omkring 90 ä 100, måste
i realskolan få en för dem lämpad undervisning och kraven på deras prestationer
får inte ställas för höga. Skolkommissionens förslag om kursens uppdelning
på grundkurs (minimikurs) och överkurser medger en differentiering
av lärostoffet. Fm linjedelning kunde ge större möjligheter för lärarna
att tillgodose både de teoretiskt begåvades, de praktiskt begåvades och de
allmänt svagt begåvades krav på för varje kategori lämplig studiegång.

Vidare anfördes, att den specialisering av studierna, som skolkommissionen
förutsätter på realskolstadiet genom valfrihet av olika ämnen och kurser,
talar för en lösning med ett antal fasta linjer och viss möjlighet till
kombinationer mellan dessa. I små enhetsskolor är en tydlig linjedelning
från och med klass 7 omöjlig och svår att åstadkomma. I en realskola med
många parallellklasser är däremot en uppdelning på en eller flera teoretiska
linjer och en eller flera praktiska linjer möjlig och från organisatorisk synpunkt
synnerligen lämplig. Genom (len gruppdifferentiering, som skolkommissionen
förutsätter, borde i praktiken skillnaden mellan differentiering
inom klassens ram och linjedelning inte behöva bli så stor.

Riktigheten av den ovan återgivna uppfattningen verifieras av att vid
den pågående försöksverksamheten med enhetsskolan eu klar tendens till
linjedelning i någon form efter klass 6 kan konstateras i de iörsöksdistrikt,
där verksamheten natt högstadiet. Förbunden vill i detta sammanhang
framhålla att vid en realistisk bedömning av den framtida tillgången på

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

ämneslärare torde det stå klart att det inom överskådlig tid synes bli omöjligt
att tillgodose behovet av adjunktskompetenta lärare för undervisningen
i samtliga klasser på enhetsskolans högstadium. Att bättre resultat
skulle vinnas på de mera praktiskt betonade linjerna genom ämneslärarsystemet
förefaller inte troligt, även om i en avlägsen framtid lärartillgången
skulle göra en sådan anordning möjlig. Undervisningen i den nuvarande
folkskolans klasser 7—8 har hittills med gott resultat bestritts av klasslärare-folkskollärare.
Vissa ekonomiska konsekvenser måste givetvis uppstå,
om all undervisning på högstadiet skall ombesörjas av adjunktskompetenta
lärare, en fråga, som förbunden emellertid inte har anledning att
ta ställning till.

Förbunden vill av flera skäl bestämt framhålla att utbildningen av mellanskolans
lärare vid lärarhögskolan i lika hög grad bör taga sikte på undervisningen
i klasserna 7—8 som klasserna 3—6. Lärarhögskolans övningsskola
bör därför utbyggas till att omfatta avdelningar, där folkskollärare
handhar undervisningen i klasserna 7 och 8. Vid de nuvarande seminarierna
finns många övningsskollärare (folkskollärare) med rik erfarenhet av
undervisningen på detta stadium, vilket lärarhögskolan bör tillgodogöra
sig.»

Folkskollärarförbundens yrkande stödes av Sveriges överlärarförbund
och Svenska seminarielärarföreningen.

Utrymmet på mellanskollärarnas utbildningsprogram är emellertid redan
ansträngt. Den som finner utvidgningar nödvändiga men inte kan reflektera
på en förlängning av studietiden, måste fråga sig huru det hela skall
gå i lås. Gränsen för det möjliga är redan uppnådd, säger Göteborgs allmänna
folkskolstyrelse: »Det bör övervägas, om vi inte nu kommit till en
punkt, där utbildningen i exempelvis ett par övningsämnen helt enkelt
måste avlastas från de blivande klasslärarna».

De båda seminariekollegier, som utförligast uppehåller sig vid denna
fråga, är kollegierna vid folkskoleseminariet för kvinnliga elever i Linköping
och vid folkskoleseminariet i Hälsingborg. Båda förordar en lösning genom
differentiering av utbildningen. Det förra börjar med att framhålla, huru
orimligt begärt det är, att en svensk genomsnittsstudent inte bara skulle
behärska studentkurserna i folkskolans läroämnen utan också vara allround
i alla övningsämnen, som arbetet i folkskolan förutsätter.

»Tiden synes nu vara mogen att här radikalt begynna en ny ansats i
svensk klasslärarutbildning. Man måste överväga, om inte den enda möjliga
vägen ut ur dilemmat är att pröva en begynnande differentiering av
klasslärarutbildningen. Alan kunde tänka sig ett par alternativ. Antingen
borde klasslärarkandidaten få möjlighet att koncentrera sin utbildning med
avseende på läroämnena till en humanistisk grupp eller en naturvetenskaplig
grupp, så att hans metodiska utbildning fick sin tyngdpunkt lagd på
den ena eller andra av dessa grupper. Eller kunde den metodiska genomgången
begränsas till en mindre grupp läroämnen, däri ett humanistiskt och
ett naturvetenskapligt ämne skulle ingå som kärna och typexempel. I bägge
fallen skulle till detta som obligatoriskt övningsämne läggas teckning samt
dessutom ett eller kanske två frivilligt valda övningsämnen, nämligen så -

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

dana, för vilka lian har en naturlig fallenhet. I en tid, då storkommunerna
förutsätter större skolenheter, skulle det vara tekniskt möjligt att bereda
lärare med en sådan utbildning plats. Skulle man vilja tillgodose de mindre
skolornas behov av en mera allsidigt utbildad klasslärare, så bör möjlighet
finnas att genom kurser inhämta de insikter och färdigheter i respektive
övningsämnen, som anses önskvärda. Tillfället är också nu psykologiskt
lämpligt, när det gäller att finna en ny väg för lärarutbildningen i Sverige.»

Skolöverstyrelsen anser det ofrånkomligt, att mellanskollärarna under en
antagligen lång övergångstid i viss utsträckning tar hand om klasserna 7—
8. Hänsyn härtill måste tagas vid lärarhögskolan både vid den obligatoriska
undervisningen och vid den vidareutbildning av lärare, som måste bli en
väsentlig uppgift för lärarhögskolan.

Beträffande den av några kollegier ifrågasatta specialiseringen av klasslärarutbildningen
är överstyrelsen ej beredd att taga ståndpunkt.

»Spörsmålet synes emellertid vara av den vikt, att särskild utredning bör
komma till stånd snarast möjligt. Överstyrelsen vill i detta sammanhang
understryka, att det här icke gäller enbart en utbildningsfråga, utan man
även måste noga överväga de konsekvenser, som en specialisering av klasslärarutbildningen
kan få för de mindre skolorna och för de arbetsmetoder,
man gärna vill se tillämpade i enhetsskolan.»

Frågan om mellanskollärarnas undervisning på högstadiet kommer i något
ändrat läge, om riksdagen biträder det av Kungl. Maj:t i propositionen
149 framlagda förslaget om inrättande av tjänster i 23 lönegraden på
enhetsskolans högstadium och på realskolestadiet. Dessa tjänster är, såsom
jag redan nämnt, avsedda för folkskollärare med vidareutbildning antingen
i form av akademiska studier i viss omfattning eller genom deltagande i ettåriga,
av skolöverstyrelsen anordnade påbyggnadskurser. Jag kan beträffande
den sålunda planerade vidareutbildningen hänvisa till den redogörelse,
jag har lämnat i berörda proposition.

d. Utbildningen av lärare i engelska för mellanstadiet.

Ehuru engelska språket skall vara obligatoriskt undervisningsämne på
enhetsskolans mellanstadium, inrymmes enligt skolkommissionens förslag
detta ämne icke i den obligatoriska utbildningen på lärarhögskolans mellanskollärarlinje.
Undervisningen i engelska på mellanstadiet bör enligt
kommissionens mening bestridas av akademiskt utbildade lärarkrafter, men
då tillgången därtill är och länge torde förbli otillräcklig, bör frivilliga behörighetskurser
ges vid lärarhögskolan liksom nu vid folkskoleseminarierna.

De båda folkskollärarförbunden kan icke acceptera kommissionens utgångspunkt:
det vore orimligt att tänka sig all undervisning i engelska på
mellanstadiet ombesörjd av akademiskt utbildade lärare.

»För framtidens enhetsskola måste man räkna med, att mellanskolans
lärare på detta stadium undervisar i engelska. Ett av skälen härför iir det
enormt ökade behovet av språklärare. Det torde inte vara realistiskt att

Kungl. Maj ds proposition nr 209.

räkna med att antalet utbildade språklärare skulle räcka till både för realskolstadiet
i varje storkommun, för gymnasiet och för mellanstadiets språkundervisning
i klasserna 5—6. Det torde bli tillräckligt svårt att fylla enbart
realskolans och gymnasiets behov av akademiskt utbildade språklärare.

Ett annat skäl för klassläramas utnyttjande i engelskundervisningen är
praktiskt-organisatoriskt. Ambulerande språklärare kan endast tänkas förekomma
i tättbebyggda trakter med goda kommunikationer mellan distriktets
bygdeskolor. I de flesta trakter i vårt land saknas geografiska förutsättningar
för ambulerande språklärare. Centralisering enbart för engelskans
skull avvisades ... också i skolpropositionen. Om undervisning i engelska
skall kunna ske i varje B 1- och B2-skola, måste denna undervisning
bestridas av klasslärarna. I annat fall torde det i ett flertal skolor bli omöjligt
att ordna undervisning i engelska. Vid den nya lärarhögskolan måste
man därför ge mellanstadiets klasslärare en tillfredsställande utbildning
även i engelska, detta med sikte pa mellanstadiets behov, inte minst med
tanke på att landsbygdens skolväsen bör tillgodoses.

Man kan i detta sammanhang inte underlåta att visa på det stora antal
folkskollärare, som delvis med ekonomiskt bistånd från staten skaffat och
skaffar sig behörighet att undervisa i engelska.

Förbunden föreslår att studier i engelska bereds tillräckligt utrymme vid
lärarhögskolan samt att det ges tillräckliga möjligheter för nödvändig övningsundervisning
och metodisk genomarbetning av ämnet. I stället för
frivilliga behörighetskurser vid lärarhögskolan, vilket skolkommissionen
föreslår, bör studier för kompetens att undervisa i engelska i princip vara
obligatoriska. Befrielse från ämnet bör dock i enstaka fall kunna medges.»

Med hänsyn till denna och andra av förbunden förordade utvidgningar
av utbildningsprogrammet för mellanskollärarna finner förbunden det
nödvändigt, att den egentliga utbildningstiden vid lärarhögskolan förlänges
med en termin. För att under en övergångstid säkra rekrytering till lärarhögskolan
bör för den längre utbildningstiden ersättning utgå i likhet med
vad som är föreslaget för ämneslärarna.

Samma uppfattning om lärarutbildningen i engelska företrädes av Sveriges
överlärarförbund.

Folkskollärarförbundens förslag om en fastare ställning för utbildningen i
engelska avvisas däremot av skolöverstyrelsen. Den behörighet, dessa kurser
medför, avser egentligen undervisningen i klasserna 7 och 8 av nuvarande
folkskola, alltså en undervisning av annan art än den i klasserna 5 och
6, vilken skall vara av grundläggande karaktär för de fortsatta språkstudierna
på realskolestadiet.

»Många av de folkskollärare, som förvärvat nämnda behörighet att undervisa
i engelska i folkskolan, utveckla sig genom fortbildning och intresse
för ämnet till utmärkt skickliga lärare i engelska. Rent principiellt är dock
nämnda behörighet otillräcklig för engelskundervisningen i klasserna 5 och
6. Överstyrelsen har samma uppfattning som folkskollärarförbunden och
överlärarförbundet, att ifrågavarande undervisning i stor utsträckning
måste omhänderhas av folkskollärare (mellanskollärare), men hyser den
förhoppningen, att allt flera av dessa skola skaffa sig akademiskt betyg i

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

ämnet.---Emellertid kunna de s. k. behörighetskursema ej för när varande

undvaras, men överstyrelsen anser i likhet med skolkommissionen,
att de böra vara frivilliga.»

Anslutningen till de nuvarande behörighetskursema har varit mycket
stor. Intill utgången av läsåret 1952/53 har 5 018 folkskollärare och seminarieelever
förskaffat sig behörighet att undervisa i engelska, därav 3 210
efter prov vid folkskoleseminarierna.

e. Utbildningen på mellanskollärarlinjen.

Den tidigare ettåriga utbildningen på folkskoleseminariernas studentlinjer
ersattes efter beslut av 1936 års riksdag med en tvåårig utbildning. De
olika läro- och övningsämnena erhöll vid omorganisationen ett ofta mycket
avsevärt förbättrat schemautrymme såsom närmare framgår av de nedan
återgivna timplanerna för studentlinjema omedelbart före och efter omorganisationen.

Ämne	Totala antalet	veckotimmar
före omorganisa-tionen	efter omorganisa-tionen
Kristendomskunskap ............................	2	3,5
Modersmålet ..................................	2	4
Samhällslära (ekonomilära) ......................	2	4
; Biologi och hälsolära (hälsolära) ................	1	2
1 Psykologi och pedagogik ........................	5	8
Biblioteksskötsel................................	—	0,5
Summa	12	22
Teckning ......................................	2	3,5
Välskrivning ...................................	—	0,5
Musik ........................................	2	4
Trädgårdsskötsel ...............................	3	3,5
Slöjd .........................................	—	m 9 kv 6
Hushållsgöromål ................................	—	kv 4
Gymnastik med lek och idrott ..................	m 6 kv 4	m 10 kv 9
Summa	m 13 kv 11	30,5
Praktisk utbildning:
j Metodik ......................................	! .	7,5
Gruppövningar ................................	5,5
Summa	9	13

Undervisning i manlig slöjd och i husligt arbete meddelades före omorganisationen
på tid utom timplanen, i manlig slöjd med 5 veckotimmar och
i husligt arbete med 7 veckotimmar.

Enligt 1937 års undervisningsplan är följande undervisning förlagd till
tid utanför timplanen:

Kungl. Maj:ts proposition nr 809.

frivillig teckning, sammanlagt 2 lärartimmar i veckan,
körsång, sammanlagt 1 lärartimme i veckan,

individuell undervisning i instrumentalmusik och sång, sammanlagt 4
lärartimmar i veckan för varje klassavdelning,

frivillig orkesterspelning, sammanlagt 1 lärartimme i veckan,
simundervisning, sammanlagt 1 lärartimme i veckan,
frivillig gymnastik med lek och idrott, sammanlagt 1 lärartimme i veckan,
samt

kompletteringskurser i vissa ämnen för elever utan studentbetyg i ämnet.
Härjämte anordnas vid folkskoleseminarierna kurser och föreläsningar av
olika slag, bland annat i tal- och röstvård och i skolhygien.

Från och med läsåret 1947/48 tillkom de frivilliga behörighetskursema i
engelska, som omfattar tre veckotimmar under tre terminer. Slutligen anordnas
vid folkskoleseminarierna i viss utsträckning kurser för blivande
kyrkomusiker.

Den praktiska lärarutbildningen vid folkskoleseminarierna omfattar heldagsbesök
i övningsskolan, gruppövningar samt i avgångsklasserna dessutom
serieövningar och besök vid andra läroanstalter. Hospiteringen i övningsskolan
omfattar för varje elev sammanlagt 16 dagar under seminarietiden;
eleven åhör undervisningen och får i någon utsträckning själv hålla
lektioner. Vid gruppövningarna är klasserna delade i grupper om 4—6 elever,
och läsåret är indelat i perioder, motsvarande antalet grupper. Medan
en elev undervisar, är de övriga eleverna i gruppen åhörare. Vederbörande
handledare är alltid närvarande vid gruppövningarna. Serieövningama omfattar
för varje elev två ämnen med sammanlagt 16 lektioner. Vid vissa
seminarier varieras programmet; bland annat har försök anställts med starkare
koncentration av gruppövningarna och med ett ökat antal serielektioner.
I medeltal torde varje elev under seminarietiden hålla c:a 70 egna
lektioner.

Omkring två veckor begagnas till studiebesök vid andra läroanstalter,
huvudsakligen skolor av B2- och B3-form. För ändamålet finnes under
folkskoleseminariernas omkostnadsstat särskilda medel anslagna. I stigande
omfattning anordnas besök i distrikt, som experimenterar med enhetsskoleorganisationen.
Vidare brukar besök anordnas i skolor med hjälpklasser
— där sådana inte finns i seminariets övningsskola — och i specialklasser
av olika slag.

I gällande stadga för folkskoleseminarierna rekommenderas koncentration
i arbetets planläggning, självverksamhet och fria arbetsformer. Ämnesträngseln
och det stora antalet schemabundna timmar har dock visat sig
vara svåra hinder. Försök har emellertid gjorts att på olika sätt komma
förbi dessa svårigheter. Bland annat har under senare år timplanerna vid
vissa seminarier med vederbörligt tillstånd något beskurits och lärarkrafterna
fått disponeras i friare former. Framgången har visserligen inte alltid
varit odisputabel — det har förekommit att efter någon tid återgång skett
till tidigare ordning — men det vill dock synas, som om i åtskilliga fall
värdefulla resultat har vunnits.

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

I årsredogörelsen för läsåret 1952/53 skriver sålunda rektor vid folkskoleseminariet
för manliga elever i Stockholm:

»Under ett flertal år har vid seminariet bedrivits försöksverksamhet bl. a.
med hänsyn till timplanens utformning. Vi har sökt successivt leta oss
fram till en timplan, som innebär minsta möjliga antal schemabundna timmar
men som ändock erfarenhetsmässigt garanterar fullt tillfredsställande
insikter och färdigheter. Timplanen för de olika ämnena har något varierat
från år till år.»

Enligt den i årsredogörelsen återgivna timplanen för läsåret 1952/53 hade
läroämnena på studentlinjen 17,75 veckotimmar mot de 22, som finnas upptagna
i normalplanen, och övningsämnena 26,5 veckotimmar mot normalplanens
30,s; den praktiska lärarutbildningen hade däremot utbyggts med
en halv veckotimme från 13 till 13,5 veckotimmar.

Vid folkskolesemmariet i Hälsingborg, som har studentlinje med tre parallellavdelningar
av varje klass, har klassundervisningen i pedagogik och
samhällslära delvis ersatts med föreläsningar, som är gemensamma för klassens
samtliga avdelningar. Därigenom sparas ett antal lärartimmar, som
möjliggör klassernas uppdelning i mindre arbetsenheter under andra timmar,
exempelvis för grupparbeten kombinerade med övningar av samma
karaktär som universitetens seminarieövningar.

»Här vid seminariet har vi såsom krav under andra året ställt upp deltagande
i minst två grupparbeten i pedagogik och två i samhällslära», skriver
kollegiet. »Varje grupparbete omfattar fyra eller fem sammanträden på
i allmänhet tre timmar. Vid dessa skall var och en referera och alltid förbereda
sig till att deltaga i diskussionen. Vid varje sammanträde förekommer
normalt tre referat på 10—20 minuter. Deltagarna skall själva med
bibliotekets hjälp skaffa sig en översikt över den viktigaste litteraturen.
Naturligtvis används även andra former av grupparbete.»

Enligt seminariets praxis har varje elev att vid sidan av den översiktsmässiga
kursläsningen skaffa sig mer ingående kunskaper inom nagra få
specialområden i viss mån efter fritt val. Den bildningsprincip, till vilken
kollegiet bekänner sig, uttrycker kollegiet på följande sätt: »De unga skall
lära sig, hur man skall skaffa sig kunskaper, och dessutom hos sig själva
skapa en fast vana att i alla situationer verkligen skaffa sig de kunskaper
som behövs.» Denna princip kan med fördel användas även vid lärarutbildningen,
anser kollegiet. »Är man rädd för luckor i vetandet, sa är faktiskt
allt bildningsarbete hopplöst.»

För skolkommissionen har det gällt att i mellanstadiets undervisning förverkliga
samma allmänna grundsatser som i undervisningen på andra stadier.
ltedan i principbetänkandet skrev kommissionen:

»Den förändrade målsättningen för undervisningen på skolans olika stadier
kräver grundlig insikt i såväl allmän som speciell metodik och undervisningsteknik.
Det ligger i sakens natur, att en dylik undervisning inte får
inskränka sig till en blott formell träning. Läraren måste göra sig förtrogen
med de nya metoder, som utexperimenterats, med grupparbetets och den
individuella undervisningens teknik. Han måste själv ha bildat sig en upp -

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

fattning om lärostoffets lämpliga uppdelning och fördelning; annars faller

han lätt offer för mekaniskt uppgjorda kursplaner.---Den blivande

läraren behöver grundliga insikter i barn- och ungdomspsykologi samt de
delar av den allmänna psykologin, som har särskild betydelse för undervisningsarbetet
och uppfostran, t. ex. intelligensen, begåvnings- och minnesfunktionerna
samt inlärningsprocessen och därför giltiga lagar av olika slag.
I viss utsträckning bör denna undervisning anpassas olika för lärare på
olika stadier. En naturlig anpassning synes vara att t. ex. i barn- och ungdomspsykologien
ge alla lärarkategorier en allmän orientering, som dock
bör väsentligt fördjupas och kombineras med praktiskt psykologiskt studium
särskilt av de åldersstadier, som läraren i sin kommande gärning har
att göra med.» (S. 358—359.)

De åsikter skolkommissionen i detta och andra uttalanden utvecklat pekar
framåt mot en starkare ställning för psykologi, pedagogik och metodik
jämväl i mellanskolläramas utbildning. De praktiska svårigheterna är dock
i detta fall ojämförligt större, helst om utrymme på samma gång skall beredas
för mer tidskrävande arbetsformer. Folkskollärarutbildningen är redan
nu hårt belastad och studietiden kan icke godtyckligt förlängas. I stort
sett måste därför varje terrängvinst för ett studium kompenseras genom
att nagot annat, som också har sitt värde, avföres från utbildningsprogrammet.
Sådant brukar icke kunna genomföras alldeles utan strid.

Skolkommissionen anser sig icke böra exakt precisera timtalen för de
olika ämnena. För att ge en föreställning om vad de kan påräkna nämner
kommissionen dock följande ungefärliga timtal:

timmar

psykologi och pedagogik med specialkurser......... 200

skolhygien ..................................... 16

allmän metodik................................. 26

kristendomskunskap............................. 56

modersmålet ................................... 80

matematik ..................................... 40

historia ........................................ 30

samhällskunskap ................................ 60

geografi........................................ 24

biologi.......................................... 50

den samlade undervisningens metodik ............. 16

fysik ........................................ 24

kemi .......................................... 24

metodik i flerklassiga läraravdelningar............. 20

användning av tekniska hjälpmedel................ 12

bibliotekskunskap ............................... 12

barnlitteratur................................... 8

teckning ....................................... 80

välskrivning .................................... 16

konsthistoria ................................... 8

musik ......................................... 72

gymnastik ..................................... 96

slöjd .......................................... 40

Summa: 1 010

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Härtill kommer en kurs i tal- och röstvård med individuellt skiftande
timtal, individuell undervisning i instrumentalmusik och sång samt följande
frivilliga kurser:

timmar

behörighetskurs i engelska omkring

skolmognadsprov ...............

testningskurs ...................

småslöjd ......................

trädgårdsskötsel ...............

...... 130

8 + 10
30 + 20

...... 25

...... 30. (S.88.)

Slutligen skulle liksom nu vid seminarierna frivillig undervisning tillhandahållas
i teckning, körsång, orkesterspelning, gymnastik m. m.

Vid jämförelser med nuvarande timplan måste antalet där angivna veckotimmar
multipliceras med antalet effektiva arbetsveckor under läsåret,
30 eller något däröver.

Särskild tid för den speciella ämnesmetodiken är ej upptagen i ovanstående
tabell. Studierna vid lärarhögskolan måste inriktas på vad som kan
anses värdefullt för den kommande lärarverksamheten. Någon skarp gräns
mellan ämnesstudier och metodikutbildning kan enligt kommissionens mening
därför inte dragas upp. Förhållandena gestaltar sig rätt olika mom
skilda ämnen. I kristendomskunskap är studentexamen säkerligen icke tillräcklig
grund för lärarverksamheten — särskilt bibelkunskapen maste förstärkas.
I historia och geografi torde åter behovet av teoretisk underbyggnad
få anses vara i stort sett tillfredsställt genom studentexamen, och den
fortsatta utbildningen får därför huvudsakligen karaktären av metodik.
»Även det metodiska tillrättaläggandet av ett spörsmål medför, om det rätt
bedrives, en ökad kringsyn och skärpt blick för det väsentliga», framhåller
kommissionen. »Ej sällan gynnas det självständiga tänkandet och därmed
också föreställningarnas klarhet och fasthet av att det föreligger ett bestämt
syfte för studierna.»

Till den speciella metodiken kommer den allmänna metodiken, den samlade
undervisningens metodik och metodiken vid undervisning i flerklassiga
avdelningar, för vilka studieomraden särskild tid har upptagits. För
övrigt bör metodiska frågor tagas upp i olika sammanhang under hela studietiden,
bland annat i form av råd, anvisningar och kritik i samband med
de praktiska övningarna.

Under rubriken »psykologi och pedagogik med specialkurser» har beräknats
tid för specialkurser rörande läs- och skrivsvårigheter (12 tim.), röstoch
talrubbningar (8 tim.) samt psykologisk-pcdagogisk statistik (12 tim.).
Mellanskollärarkandidaterna skulle vidare ha tillträde till den för småskollärarkandidaterna
obligatoriska kursen i skolmognadsprov (8 tim. jämte 10
tim. praktiska övningar). Slutligen skulle en frivillig testningskurs tillhandahållas
(30 tim. jämte 20 tim. praktiska övningar).

Kungl. Maj ds propositio7i nr 209.

I nuvarande undervisningsplan för studentlinjema här övningsämn
e n a starkare ställning än läroämnena och nästan lika högt timtal som
dessa ämnen och den praktiska utbildningen tillsammans. Kommissionen
tänker sig icke blott en förstärkning av pedagogikens ställning utan även
en utvidgning av undervisningsövningarna. Det blir då omöjligt att inom
en tvaarsram för utbildningen halla uppe övningsämnena vid nuvarande
timtal. Under sådana förhållanden måste kommissionen fråga sig, huruvida
verkligen alla de nuvarande övningsämnena måste ingå i utbildningen.
Kommissionen anser sig kunna helt utesluta ämnet hushållsgöromål och ge
trädgårdsskötseln plats endast som frivilligt ämne. Det har visserligen för
många bygder i vårt land varit av stor betydelse, att folkskollärarna kunnat
undervisa i trädgårdsskötsel, medgiver kommissionen, men det är dock
ett faktum, att flertalet lärare aldrig kommer att undervisa i ämnet. Tillräckliga
motiv att ge ämnet ställning som obligatoriskt finnes därför enligt
kommissionens mening icke. Beträffande ämnet slöjd kan tvekan råda.

»Inom kommissionen har... ifrågasatts, om manlig och kvinnlig slöjd
med nödvändighet skall behöva belasta utbildningsschemat. Facklärare i
dessa ämnen anställes vid allt fler skolor, och i övrigt har seminarierna
trots de ganska höga timtalen (omkring 270 respektive 180 timmar) inte
kunnat åstadkomma annat än en relativt ofullständig utbildning. Å andra
sidan kommer det säkert under lång tid framåt att vara nödvändigt, att
mellanskollärare övertar undervisning även i dessa ämnen. Att då fordra
specialutbildning efter lärarexamen låter sig knappast göra. Det blir därför
ofrånkomligt, att en grundläggande utbildning ges vid lärarhögskolan.»
(S. 85—86.)

En beskärning av de båda slöjdämnena från ett par hundra timmar ned
till de 40, som är upptagna i tablån, är icke möjlig, om slöjdundervisningen
skall ha samma uppgifter vid lärarhögskolan som nu vid folkskoleseminarierna.
Skolkommissionen tänker sig, att de 40 timmarna huvudsakligen
skulle avse slöjdundervisningens metodiska sida, Slöjdfärdigheten skulle inhämtas
vid sommarkurser, som föreslås omfatta 4 veckor.

»Det blir... angeläget, att sommarkurserna genomgås så tidigt som möjligt»,
påpekar kommissionen. »Tillträde till kurserna bör i män av utrymme
kunna ges redan före intagningen vid lärarhögskolan, eventuellt även
åt gymnasister som deklarerat sin avsikt att söka inträde vid lärarhögskolan.
För dem, som på annat sätt förskaffat sig erforderliga färdigheter, bör
befrielse från deltagande i sommarkurs medgivas. Möjligen bör då viss kompletterande
metodikutbildning krävas, motsvarande vad som i detta avseende
inhämtas under sommarkurs.» (S. 87.)

Förutom här nämnd slöjdutbildning skulle vid lärarhögskolan ges en frivillig
kurs i s. k. småslöjd, omfattande 25—30 timmar.

En liknande anordning föreslås för gymnastikundervisningen. I sitt tidigare
förslag till provisorisk omläggning av utbildningen vid folkskoleseminarierna
ifrågasatte skolkommissionen en vittgående reduktion av den obli -

Kungl. Maj:ts -proposition nr 209.

gatoriska gymnastikundervisningen vid seminarierna. Medan den nuvarande
timplanen ger de manliga eleverna omkring 300 och de kvinnliga omkring
270 timmars undervisning i ämnet, skulle gymnastiken efter en utbildningsreform
enligt kommissionens mening endast kunna påräkna 90
timmars obligatorisk undervisning, likväl kompletterad med icke mindre än
270 timmar för enskild handledning och för frivillig undervisning i simning,
gymnastik och idrott. Förslaget motiverades på följande sätt:

»Trots ämnets utomordentliga värde med hänsyn till seminarieelevernas
fysiska fostran, torde ämnet inte kunna påräkna att få behålla den dominerande
ställning det nu har på studentlinjen. Om man bedömer ämnet på
samma sätt som de övriga ämnena, måste den för eleverna obligatoriska
tiden avsevärt minskas. Den del av gymnastiken, som kan rubriceras som
motionsgymnastik, måste bli frivillig, och utbildningen av ledare i den frivilliga
gymnastikrörelsen bör inte ingå i den ordinarie lärarutbildningen
utan hänvisas till fortbildningskurser. Ämnet är emellertid mångskiftande,
och att sköta gymnastikundervisning på rätt sätt är säkerligen svårt. För
att bli en skicklig gymnastiklärare behöver man en mycket lång utbildning,
men det måste också om detta ämne liksom om alla övriga beaktas,
att det här gäller utbildning av klasslärare, och om en sådan utbildning
över huvud taget skall vara möjlig, måste man i alla ämnen nöja sig med
mycket måttliga fordringar. Det har framhållits, att ämnet behöver stort
utrymme, för att de blivande lärarna skall kunna ges en sadan utbildning,
att" de inte kommer att bedriva en gymnastikundervisning, som kan åstadkomma
allvarliga faror för elevernas hälsa. Det måste emellertid fordras,
att alla mycket svåra eller farliga gymnastiska övningar radikalt^utmönstras
från folkskolans undervisning och att denna begränsas till sådana övningar,
som de blivande lärarna relativt lätt kan lära sig leda. Ämnet har
en stark ställning på gymnasiet, och studentbetyg i ämnet ger i motsats
till vissa andra övningsämnen tillträde till seminariet. Kommissionen anser
därför, att man inte bör räkna med någon särskild ämneskurs i gymnastik.
En viss utbildning i simning och livräddning bör dock förekomma. Även
med mycket måttliga anspråk på utbildningen måste metodikundervisningen
i gymnastik med lek och idrott bli ganska omfattande, och kommissionen
föreslår därför ett antal timmar i ämnet, som beträffande såväl obligatoriska
timmar som timmar för enskild handledning är större än för något
av de ämnen, i vilka särskild ämneskurs icke ingår. Det torde kunna ifrågasättas,
om icke avsevärd tid kunde sparas för eleverna, därest den pedagogisk-metodiska
genomarbetningen i stor utsträckning kunde bedrivas med
grupper om t. ex. åtta elever, varvid en elev kunde leda de övriga sju. Goda
erfarenheter av ett sådant förfaringssätt finnes redan.»

Kommissionen finner det omöjligt att nämnvärt höja sitt bud i fråga om
den obligatoriska undervisningen inom läsåret men föreslår, att även i detta
ämne en obligatorisk sommarkurs skall anordnas. Den bör omfatta It) dagar
och helst föregå praktikterminen. Kursen skulle ha ungefär samma karaktär
som de av skolidrottskommittén anordnade kurserna, och viss rcscoch
traktamentsersättning skulle liksom vid dessa kurser utgå till deltagarna.
Vid lärarhögskolan skulle dessutom tid för frivillig motionsgymnastik
tillhandahållas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Inom alla ämnen — läroämnen såväl som övningsämnen — måste lärarhögskolans
undervisning vara väl organiserad och ostörd, om man skall
kunna reda sig med de låga timtalen. Undervisningsövningarna
far icke medföra störande avbrott. Vid den nuvarande seminarieundervisningen
inträffar det ofta, att seminarieeleven för undervisningsövningarnas
skull måste vara franvarande från lektioner i sin klass. Seminarieläraren
får kanske under långa tider aldrig se hela klassen samlad. Vid lärarhögskolan
måste störningar av detta slag effektivt förebyggas. Detta kan endast
ske, om teoretisk undervisning och undervisningsövningar hålles isär i
tiden.

Seminarieelevemas nuvarande övningsundervisning kan icke heller sägas
vara i allo väl inorganiserad i övningsklassernas arbete. Både gruppövningar
och serieövningar inriktas vanligen endast på ett ämne åt gången. Vid
gruppövningarna är gruppen ofta endast med om en enda av veckans lektioner
i ämnet. »Därigenom försvåras i hög grad det sammanhang i undervisningen,
som borde vara självfallet», framhåller kommissionen. »Över
huvud blir lärarkandidaternas bekantskap med klassens arbete och hans
kännedom om de enskilda eleverna allt för fragmentarisk.»

En omläggning av praxis kan genomföras på olika sätt. Skolkommissionens
förslag är icke avsett att vara bindande utan kan tänkas varierat i
praktiken.

Under det första utbildningsåret bör den praktiska utbildningen i stort
sett ha förberedande karaktär. Den skulle sålunda domineras av hospitering.
Denna kunde med fördel koncentreras till två fyraveckorsperioder
under vardera terminen, varvid tiden före frukostrasten användes för de
praktiska studierna och tiden efter frukostrasten för teoretiska studier i
olika ämnen. Småningom skulle enstaka övningslektioner inläggas samt
mot slutet av året en kortare följd av icke-betygsatta övningslektioner.

Det kan icke undvikas, att vissa tider flera lärarkandidater måste samtidigt
gästa samma klass. Under de första veckorna torde i regel fyra hospitanter
komma att bilda en grupp, men redan under nästa fyraveckorsperiod
bör hospiteringen kunna ordnas så, att endast två hospitanter följs
åt. Lärarkandidaterna skall under denna period ägna några morgonpass åt
småskolans första klass och minst ett tiotal timmar åt realskolan.

Under andra terminen kan särskild uppmärksamhet ägnas åt undervisningen
i räkning under första perioden och åt undervisningen i modersmålet
under andra perioden. Under denna termin bör även specialklasser,
främst läsklasser och hjälpklasser, besökas. Därjämte bör lärarkandidaten
några morgonpass följa och biträda en facklärare i vart och ett av folkskolans
övningsämnen. Bland annat bör eftersträvas, att han kan få medverka
vid en friluftsdag.

»I övrigt är det naturligtvis ett önskemål, att lärarkandidaterna får tillfälle
att besöka särskilt skickliga lärare, inte minst lärare som tillämpar

Kungl. Maj:ts -proposition nr 209.

friare arbetsmetoder och bedriver försöksverksamhet. Idealet skulle vara,
att auskultanterna fritt kunde välja klasser och lärare för sina besök i samråd
med lektorerna i metodik, som ju redan på detta stadium skall stå i
personlig kontakt med lärarkandidaterna och ge dem vägledning både för
hospiteringar och auslcultationer. Det stora antalet lärarkandidater torde
dock nödvändiggöra att besöken mer eller mindre organiseras av lärarhögskolan.
» (S. 92.)

Till det första utbildningsåret bör slutligen förläggas två veckors hospitering
i B2-skolor. Denna hospitering kan ej sällan fullgöras på lärarkandidatens
hemort. Liksom nu bör viss ekonomisk gottgörelse utgå till lärarkandidaterna
under hospiteringen vid B2-skolorna.

Nästa termin anslås till lärarpraktiken ute vid skolorna. Den blivande
läraren har då visserligen bakom sig första hälften av sin utbildning, men
behovet av handledning torde för flertalet lärarkandidater fortfarande vara
mycket kännbart. Jag skall i ett senare avsnitt av mitt anförande redogöra
för de olika alternativ för praktiken och för handledningen under densamma,
som föreslagits av kommissionen och i remissyttrandena. Oavsett vilket
system som väljes, torde emellertid lärarkandidaten under praktikterminen
förvärva en erfarenhet av lärarens arbete, som gör det möjligt att avsevärt
intensifiera arbetet under det sista läsåret vid lärarhögskolan.

Undervisningsövningama förlägges under detta läsår till två perioder under
vardera terminen och förutsättes då taga lärarkandidaternas hela tid i
anspråk. Programmets uppläggning avviker avsevärt från vad som nu vanligen
praktiseras vid seminarierna.

Under de två första veckorna av övningsundervisningen skall fyra lärarkandidater
tjänstgöra i samma klass, Varje lärarkandidat övertar ett eller
ett par ämnen och biträder i övrigt vid rättning av skrivningar och annat
arbete i klassen. Särskild tid anslås till överläggningar mellan klasslärare
och lärarkandidater i samband med undervisningen, s.k. instruktionsm
e t o d i k.

Under nästa tvåveckorsperiod tjänstgör endast två lärarkandidater samtidigt
i klassen. Var och en kan således överta en större del av undervisningen
än under föregående period och bör om möjligt få tillfälle att planmässigt
fullfölja en given uppgift. Under instruktionsmetodiken kan flera
grupper tillsammans redovisa sina erfarenheter.

Med den tredje perioden, som omfattar fyra veckor, är man inne på den
sista terminen. Under denna period är fyra lärarkandidater i elden i varje
klass och tar hand om en god del av undervisningen. Denna uppdelas dock
inte efter särskilda ämnen, utan lärarkandidaterna får, den ene efter den
andre, under 4—0 dagar i följd ombesörja hela den undervisning klassläraren
kan lämna ifrån sig. Någon tid användes även till undervisning i övningsämnen.
som företrädes av facklärare, och till fria auskultationer.

Den fjärde och sista perioden iir en tvåveckorsperiod, då varje lärarkandidat
har sin klass och bestrider så stor del av undervisningen, som kan

6 — Bihang till riksdagens protokoll 195k. 1 samt. Nr 209.

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 209.

överlämnas åt honom utan att barnens behov av kontinuitet och konsekvens
i undervisningen åsidosattes. Övningsämnena bör därvid ej skjutas
åt sidan mer än andra ämnen.

Skolkommissionen har såsom exempel på hur utbildningstiden kan disponeras
utarbetat en plan för studiegången (s. 284—288). Därvid har kommissionen
räknat med någon förlängning av läsåret, så att detta kommer
att omfatta 38 effektiva läsveckor. Ett karakteristiskt drag i denna plan
är, att den senare delen av sista terminen reserveras för avslutande studier
i pedagogik. Bland annat bör lärarkandidaterna i slutskedet utföra något
specialarbete för seminarieövningarna.

»Detta kan genomföras, endast om de många mindre ämneskurserna hänvisas
till det första studieåret», anmärker kommissionen. »Splittringen i
studierna under detta år blir visserligen därigenom synnerligen påfallande
och antalet schemabundna timmar avskräckande högt, men olägenheterna
därav torde uppvägas av de vinster, som kan göras under det andra studieåret.
» (S. 41.)

Andra studieplaner än den förordade kan tänkas, men man kan icke avvara
en dylik stomme för studierna, när det är fråga om en institution, där
så pass många studerande varje år skall passera de många skilda kurserna.

Skolkommissionens avvägning mellan ämnesstudier och metodik har utlöst
en livlig diskussion i yttrandena och mött mycket bestämda gensagor.
Enligt Svenska seminarielärarföreningen kan utbildningen vid lärarhögskolan
på en så viktig punkt som i fråga om kunskapsnivån väntas bli
sämre än den nuvarande utbildningen vid seminarierna. Argumenteringen
följer här:

»Kunskapsnivån i det nya gymnasiet kommer att bli avsevärt lägre än
i det nuvarande. För att nå det mål kommissionen uppställt (s. 83 a), att
utbildningsresultatet vid lärarhögskolan bör bli fullt likvärdigt med det
som vinnes på folkskoleseminariernas studentlinje, måste alltså på lärarhögskolans
timplan anslås ökad tid för fortsatt ämnesutbildning. En jämförelse
mellan de föreslagna timtalen och nu gällande timplan visar emellertid
en avsevärd reducering för de flesta ämnen. Föreningen tvingas därför
dra den slutsatsen, att den av kommissionen föreslagna utbildningen,
evad det gäller ämneskunskaper, i väsentliga avseenden blir underlägsen
den nuvarande studentlinjen vid seminarierna.»

Föreningen finner timsummorna otillräckliga för en hel rad läro- och övningsämnen.
I kristendomskunskap måste resultatet av den föreslagna
minskningen bli en avsevärd minskning av metodikmomentets omfattning.
Detsamma blir fallet i modersmålet, där reduktionen av timtalet ter sig
ytterst betänklig med hänsyn till ämnets fundamentala betydelse och dess
komplicerade metodik. Det låga timtalet i samhällslära är anmärkningsvärt
i belysning av ämnets starkt ökade betydelse i skolundervisningen.
Reduktionen av timtalet i fysik och kemi är betänklig ur den synpunkten,
att undervisningen i klasserna 7 och 8 under lång tid framåt måste handhavas
av mellanskollärare. Även reduktionen av timtalet i biologi med häl -

Kungl. May.ts ''proposition nr 209.

solära inger betänkligheter. Lika litet kan föreningen acceptera timtalet i
teckning. Reduktionen av timtalet i musik finner föreningen desto mer betänklig,
som kommissionen själv givit ämnet ökad betydelse i enhetsskolan.
En ökning av gymnastikens timtal är likaledes erforderlig. Huru kommissionen
kunnat föreslå en nedskärning av timtalet i slöjd, finner föreningen
oförklarligt. Materielslöjden bör göras obligatorisk även för
kvinnliga elever. Kursen i småslöjd bör också vara obligatorisk. I trädgårdsskötsel
bör anordnas en obligatorisk och en kompletterande frivillig
kurs. 1 hushållsgöromål bör de skolsociala delarna göras obligatoriska och
därutöver en frivillig kurs anordnas, till omfattningen motsvarande den nuvarande
undervisningen i ämnet.

»Sammanfattningsvis vill föreningen understryka, att en avsevärd utökning
av timtalet för såväl teoretiska ämnen som övningsämnen är absolut
nödvändig. Gedigna fackkunskaper är en oundgänglig förutsättning för en
god undervisning, och pedagogisk skicklighet kommer ohjälpligt till korta,
när säkra kunskaper och färdigheter saknas. Den tid som erfordras för eu
utökning av timtalet för ämnesutbildning kan, enligt föreningens uppfattning,
vinnas antingen genom en förlängning av utbildningstiden till 21/2
år jämte aspiranttermin eller genom en ändrad utformning av den praktiska
utbildningen och aspiranttjänstgöringen.»

Seminarielärarföreningen har icke framställt någon erinran mot det föreslagna
timtalet för psykologi och pedagogik. Denna lucka utfylles emellertid
av kollegiet vid folkskoleseminariet i Karlstad, som skriver:

»Med hänsyn till att en fördjupad psykologiutbildning utgör ett av de
väsentligaste motiven för en omläggning av lärarutbildningen, hade man
... önskat slippa den beskäming av antalet obligatoriska timmar, som föreslås.
Det kan givetvis inte råda någon tvekan om att eleverna vid lärarhögskolan
får läsa väsentligt utbyggda kurser i psykologi, men det är inte därför
alldeles säkert, att utbildningen — med hänsyn till deras lärargärning
— blir bättre eller mera fruktbar. De anknytningar till praktiskt skolliv,
som en erfaren lärare ger vid sina genomgångar, och de diskussioner, han
kan stimulera till, kan bibringa kunskaper, som flertalet elever knappast
ernår på egen hand. Ett icke ringa antal elever kan komma att förlora mera
på minskningen av antalet lärartimmar, än vad de vinner på ökade tentamenskurser.
Om man under första året arbetar mera med speciallektioner
och mindre med övningar, kan kanske nuvarande antal psykologitimmar
bibehållas.»

I andra yttranden betonas åter behovet av större metodisk säkerhet. Folkskolinspektören
i Stockholms läns södra inspektionsområde anser i varje
fall inte, att bristerna i kunskapsbarlasten är det mest iögonenfallande:

»Att cn viss allmänbildning är behövlig som grund för uppfostringsarbetet,
för auktoriteten inåt och utåt samt för vidsynen kan väl anses såsom
självklart. Däremot kan det diskuteras, om man för lag- och mellanstadiets
lärare ska fästa så stor vikt vid kunskapsmåttet i visst ämne, att ämnesstudierna,
såsom nu ofta sker, tar för mycket tid från den egentliga lärarutbildningen,
d.v. s. utbildningen i att handskas med barn och lära ut kunskaper
och färdigheter. Erfarenheten visar också, att hög lärdom icke alltid
ger garantier för god undervisning och fostran, som framför allt kräver
ledarbegåvning och pedagogisk talang. — ---

Kungl. Maj ds ''proposition nr 209.

Vad som brister i lärarens utbildning, när han lämnar seminariet, är sällan
färdighet i ämnena eller allmänbildning men så mycket oftare bristande
insikt i själva undervisnings- och fostringsarbetet och givetvis bristande
rutin. Särskilt gäller detta ämnen med svårare metodik, såsom modersmåls-,
räkne- och fysikundervisning samt undervisningen i övningsämnena liksom
i elevernas behandling ur mentalhygienisk och allmänt fostrande synpunkt.
En starkare inriktning på själva undervisnings- och uppfostringsuppgifterna
synes därför starkt påkallad.»

Statskontoret fruktar ännu mindre en reduktion av timtalen. Ämbetsverket
skisserar en ny utredning och gör därvid följande uttalande:

»För folkskollärarna bör i enlighet med skolkommissionens förslag utbildningen
i psykologi och pedagogik förstärkas, tyngdpunkten läggas på
den pedagogisk-metodiska genomarbetningen av folkskolans kurser samt
undervisningen läggas på fria studier. Genom minskning av antalet schemabundna
timmar till ungefär hälften lära också goda förutsättningar kunna
skapas för att omläggningen skall kunna godtagas ur statsfinansiell synpunkt.
»

Livligast blir diskussionen, när man kommer till övningsämnena. Den är
ännu relativt dämpad i fråga om teckningen, får i några yttranden mera
energiska tonfall i fråga om musiken och slöjden och kulminerar när det
blir fråga om timsumman för gymnastik. Till seminariekollegiernas yttranden
har ofta fogats utförliga specialyttranden från övningslärarna.

»En grundligare diskussion av övningsämnenas ställning vid lärarhögskolan
är helt visst oundgänglig», skriver kollegiet vid folkskoleseminariet
i Luleå. »I verkligheten kommer dessa ämnen, om kommissionens förslag
genomföres i sin nuvarande utformning, att bli åsidosatta i så hög grad vid
lärarhögskolan, att denna ej kan sägas ge en fullständig mellanskollärarutbildning.
De där utexaminerade kan bli formellt men aldrig reellt kompetenta
till den undervisning i sång, gymnastik, slöjd o.s. v., som nu de
flesta folkskollärare måste meddela och som de i stort sett kan meddela
efter studier vid folkskoleseminarium.»

Musikhögskolans lårarnämnd resonerar sig fram i försiktigare ordalag
men undgår icke slutsatsen, att beskämingen av musiktimmarna har gått
för långt. Förstärkningen av pedagogik- och metodikutbildningen och förbättringen
av kontakterna med forskningen har nämndens fulla anslutning.
Nämnden förstår också till fullo, att en högskolemässig studiegång icke kan
genomföras, utan att alla ämnen får se sina schemabundna timmar nedskurna.
Men nämnden tror sig kunna hävda, att musiken intager en särställning
bland övningsämnena.

»Så känslobetonad som sången och musiken är, krävs det mer än i något
annat ämne en lustbetonad inställning till ämnet för att en skapande och
befriande musikalisk verksamhet skall kunna komma till stånd, och denna
inställning kan endast alltför lätt förstöras eller hindras genom oskicklighet
i det metodiska beteendet. Likaså finns det intet annat ämne, där osäkerhet
i förebild och ledning får sådana katastrofala verkningar på verksam -

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 209.

heten som i musikundervisningen. Ful eller oren sång från lärarens sida,
felaktiga tempi, dåligt och orytmiskt ackompanjemang, tveksamhet vid
ledandet av sång och osäkerhet vid svåra ställen har en direkt förödande
inverkan på utförandet och utförandeviljan.

Det är mot bakgrund av denna uppfattning av musikundervisningens
svårigheter som lärarnämnden står tveksam inför icke blott den föreslagna
minskningen av antalet timmar i musik för mellanskolläramas utbildning
utan också anordningen att låta musikundervisningen vara avslutad med
det första studieåret vid lärarhögskolan. Även om man kan tänka sig att
genom skolreformen och kyrkomusikernas inordning i den skolmusikpedagogiska
verksamheten facklärare i musik i större utsträckning än nu skall
kunna leda musikundervisningen i mellanskolan, blir mellanskolläramas
musikledande uppgift i klassens verksamhet i övrigt ändå så stor, att betänkligheterna
inför lärarhögskolans nedskärning av musikundervisningen
i jämförelse med den nuvarande folkskollärarutbildningen synas nämnden
berättigade.»

Undervisningen i slöjd inom folkskolan bestrides för närvarande alltefter
lokala förhållanden av folkskollärare eller särskilda facklärare. På
större orter är facklärarsystemet vanligt, på landsbygden får klasslärama
alltjämt i stor utsträckning sörja för slöjden.

Svenska facklärarförbundet utgår från att undervisningen i ämnet på
hög- och mellanstadiet i framtiden kommer att helt överföras på facklärare
och kan på grund härav tillstyrka kommissionens huvudsakliga intentioner.
Förbundet förutsätter blott, att utbildningen blir tillräcklig för undervisning
i klasserna 1—3 av enhetsskolan.

Sveriges överlärarförbund medgiver, att facklärare i slöjd anställes vid
allt fler skolor, men finner icke denna anordning obetingat önskvärd.
»Klasslärarsystemet — om vars fördelar på låg- och mellanstadiet väl ingen
egentlig meningsskiljaktighet råder — förutsätter ju, att samma lärare
har så stor del som möjligt av sin undervisning förlagd till en och samma
klass.» I överensstämmelse härmed hävdar förbundet bestämt, att utbildningen
i slöjd icke får alltför mycket försvagas.

Kollegierna och ämneskonferenserna i slöjd vid seminarierna förutsätter
likaledes vanligen att varje utbildad mellanskollärare i princip skall vara
kapabel att meddela en fullgod undervisning i slöjd, manlig eller kvinnlig.

Den nuvarande undervisningen i manlig slöjd på studentlinjerna omfattar
omkring 270 lektioner, fördelade på pappslöjd, träslöjd, metallslöjd och
materielslöjd. I ett av specialyttrandena uppges, att likväl endast 1/3 av
kursen brukar medhinnas. Nu skulle enligt skolkommissionens förslag lerslöjd
tillkomma och samtidigt antalet lektioner i ämnet sänkas till 100.
Detta kommer slöjdlärarna vid folkskoleseminariet i Lund att påyrka ännu
en slöjdkurs om fyra veckor samt därjämte, bland annat, att det nya momentet
lerslöjd skall förläggas till kursen i småslöjd, som bör göras obligatorisk
för såväl manliga som kvinnliga lärarkandidater.

Rektor vid folkskoleseminariet i Umeå följer en mellanlinje. lian gjorde

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 209.

för några år sedan en undersökning rörande slöjdundervisningen inom länet
och fann, att endast i runt tal var fjärde folkskollärare undervisade i slöjd.
Han föreslår därför, att slöjden uppdelas i en obligatorisk och en frivillig
del. Den obligatoriska skulle förläggas till en sommarkurs och omfatta småslöjd
och materielslöjd. Den frivilliga, som också borde läggas utanför läsåret,
skulle avse en utbildning, som gav viss slöjdlärarkompetens. »Det
förefaller ganska självklart, att de 75 % som icke undervisar i slöjd, för sin
lärargärning haft större nytta av att t. ex. teckna och spela en stor del av
de timmar, som de under seminarietiden snickrat och stickat.»

Timtalet för gymnastik med lek och idrott har föreslagits nedsatt
i ungefär samma utsträckning som slöjdens. Ämnet skulle disponera
96 timmar vid lärarhögskolan samt en obligatorisk kurs i sommaridrott om
10 dagar. Det sammanlagda antalet obligatoriska timmar bleve därigenom
åter ungefär detsamma som det var före 1937 på de dåvarande ettåriga
studentlinjema.

Gymnastiken är fastare än slöjden inorganiserad i folkskolans undervisningsprogram.
Några åsikt sdi vergenser mellan facklärare och klasslärare av
det slag, som yppat sig i fråga om slöjden, kan icke beläggas.

De båda folkskollärarförbunden anser det omöjligt att på den korta tid,
som är anslagen till gymnastikutbildningen vid lärarhögskolan, åstadkomma
ett tillfredsställande utbildningsresultat. Sänkningen kan i varje fall
icke motiveras med kommissionens i och för sig riktiga påpekande, att alla
mycket svåra eller farliga gymnastiska övningar radikalt bör utrensas från
folkskolans undervisningsprogram.

»Redan i den undervisning, som nu bedrivs i folkskolan, torde mycket
svåra eller farliga gymnastiska övningar vara utmönstrade. Det är ändå
av synnerligen stor vikt att utbildningen i gymnastik blir så grundlig och
allsidig som möjligt. Även skenbart lätta och ofarliga övningar kan innebära
riskmoment, som genom en bristfällig utbildning måhända inte kommer
att uppmärksammas. Kommissionen föreslår visserligen en kort sommarkurs,
men härigenom kan givetvis inte utbildningen i vinteridrotter tillgodses.
»

Svenska gymnastikläraresällskapet tvekar lika litet. »Det är omöjligt att
på den föreslagna tiden göra eleverna skickade att ta hand om barnens
kroppsövningar och resultatet skulle blott bli att fysisk fostran blir en tom
dekoration på den nya skolans fasad.»

Lärarsammanslutningarna sekunderas exempelvis av folkskolinspektöreji
i TJppsala läns inspektionsområde, som varnar för en underskattning av övningsämnenas
betydelse och alldeles särskilt för den ifrågasatta sänkningen
av utbildningsnivån i gymnastik med lek och idrott. »Under uppväxtåren
är behovet av rörelse och lek mycket stort, och dess tillgodoseende sparar
säkert lärare och föräldrar många uppfostringsbekymmer. Men om detta
är riktigt bör också barnens lärare vara väl utbildade för att tillgodose den
fysiska fostran», anser folkskolinspektören.

Kiingl. Maj:ts proposition nr 209.

Kollegiet vid folkskoleseminariet i Lideå önskar, att sommarkursen i
idrott skall kompletteras med en motsvarande 10 dagars vinterkurs. »Utbildningen
av duktiga lärare i vinteridrotter är av största betydelse, särskilt
för Norrland. Praktiskt taget alla friluftsdagar under december—mars
utnyttjas av folkskolans barn för skidåkning och skridskoåkning med tillhörande
bollspel på is.» Önskemålet om obligatorisk utbildning i vinteridrott
återkommer i yttranden från andra delar av vart land. Gymnastiklärarna
vid folkskoleseminariet i Lund är fullt ense med sina kolleger i
Luleå.

Svenska gymnastikläraresällskapet anser, att intagningsvillkoren bör
skärpas och sammanfattar på följande sätt de viktigaste önskemålen rörande
utbildningen vid lärarhögskolan:

»I stället för de 96 schemabundna timmarna, som föreslagits, vilket motsvarar
11/2 veckotimme per läsår, bör införas 3 veckotimmar per läsår,
därav 1 för teori och 2 för praktiskt metodiska övningar i fysisk fostran.
Därmed skulle 192 timmar stå till förfogande. För sommarutbildnmgen,
som omfattar idrott, friluftslekar, bollspel, orientering, naturvarn, livraddningsövningar
fordras minst en tid av tre veckor motsvarande 18X5 tim.
— 90 tim. För vinterutbildning — skridskosport och skidlöpning torde
krävas 10 dagar eller 50 tim. Detta gör sammanlagt 332 tim. eller 12 tim.
mera än vad seminariernas 2-åriga linje nu har.»

Sällskapet drar i viss mån konsekvenserna av sin ståndpunkt, när det
finner en förlängning av studietiden med en termin motiverad med hänsyn
till den totala arbetsbelastning, som komme att åvila mellanskollärarkandidatema.

Slopandet av ämnet hushållsgöromal, där skolundervisningen regelbundet
bestrides av facklärare, var ifrågasatt redan vid 1936 års seminariereform
och väcker, efter vad det vill synas, numera icke större betänkligheter.
I några yttranden föreslås dock, att en frivillig kurs i ämnet skall
givas vid lärarhögskolan.

Skolkommissionens förslag att göra trädgårdsskötsel till frivilligt
ämne avstyrkes av Svenska facklärarförbundet, men tillstyrkes exempelvis
av Sveriges överlärarförbund. I andra yttranden medgives visserligen, att
ämnet icke kan göras obligatoriskt i samma utsträckning som nu vid seminarierna,
men på samma gång hävdas, att de blivande lärarna icke får vara
helt utan orientering på området. Svenska seminarielärarföreningen tänker
sig sålunda en uppdelning av ämnet. Fn obligatorisk kurs skall anknytas till
ämnena hembygdskunskap och biologi, och på samma gång skulle en frivillig
kompletterande kurs tillhandahållas, så avpassad att de båda kurserna
sammantagna får samma omfattning som den nuvarande obligatoriska
utbildningen i ämnet vid seminarierna.

Skolöverstyrelsen ansluter sig till kommissionens förslag beträffande hushållsgöromål
och trädgårdsskötsel men beklagar på samma gång att trädgårdsskötseln
icke har fått den plats i folkskolans undervisning, som ämnet
förtjänar.

Kungl. Maj ds proposition nr 209.

»Överstyrelsen vill understryka betydelsen av bra skolträdgårdar, men
dessa behöva tillsyn även under sommarferienia, och på åtskilliga håll i
vårt land är det hushållningssällskapens eller JUF:s konsulenter, som tagit
hand om undervisningen i trädgårdsskötsel, vilket synes vara en lämplig
anordning. Vid lärarhögskolan böra i varje fall de för ämnet särskilt intresserade
eleverna kunna erhalla utbildning, och ämnet bör således finnas med
i programmet såsom frivilligt. Det bör framhållas, att vid undervisningen
i ämnet också frågor, som sammanhänga med skolgårdens planering, böra
beaktas. Vidare böra möjligheter till frivilliga fortbildningskurser för utbildade
lärare stå till buds och det är överstyrelsens förhoppning, att ämnet,
även om det göres frivilligt vid lärarhögskolan, skall komma att intressera
ett icke obetydligt antal läraraspiranter.»

I ett och annat yttrande anlägges en vidare synvinkel på de blivande
lärarnas utbildning i övningsämnen. Läraren skall icke blott ge sin skolklass
den föreskrivna undervisningen utan också vara en sammanhållande
kraft inom bygdens kulturella liv.

»Bygdeskolomas lärare måste mångenstädes på ett särskilt sätt kunna
komma i kontakt med befolkningen», skriver sålunda jolkskolinspektören
i Kopparbergs läns västra inspektionsområde. »Det är säkert bra, om de
kan ge kvällskurser i engelska eller andra teoretiska ämnen, men det är
minst lika bra, om de kunna starta en musikcirkel eller samla bygdens ungdomar
eller husmödrar till en gymnastikgrupp. Det är troligt att de kunna
göra detta endast om de har huvudsakligen metodiska kunskaper, men det
är ännu mera troligt, att de med egna kunskaper i ämnet kan skapa en
större entusiasm och en bättre kontakt med sina frivilliga elever. Det finns
med andra ord värden i vår nuvarande folkskola, som inte ligger helt på
det teoretiska planet, men som inte desto mindre har gjort vår skola stora
tjänster. Det nya lärarutbildningsförslaget bör inte i sin iver att skapa något
nytt förbise detta.»

Skolöverstyrelsen understryker, att övningsämnenas ställning bör särskilt
beaktas vid den slutliga översynen av utbildningsprogrammet. »Att
en viss beskärning av timtalen kan äga rum, framgår av den försöksverksamhet,
som pågår vid seminarierna, men nedskärningen får ej äventyra,
att ett tillfredsställande resultat verkligen uppnås.»

Liksom då det gällde ämneslärarutbildningen ägnas i yttrandena specialkurserna
relativt ringa uppmärksamhet. Oftast avhandlas kursen
i konsthistoria pa grund av dess nära samband med teckningsundervisningen,
och kommissionen tadlas för sin snålhet med timmar. Kollegiet vid jolkskoleseminariet
i Luleå skriver:

»Det förefaller..., som om ett nytt område inom ämnet teckning, konstkunskap
eller konstkännedom, snart är en realitet. I konstkunskap innefattas
kunskap om konst, konstnärer och deras material samt musei- och
utställningsbesök med demonstrationer. Den blivande läraren måste därför
äga ett så stort mått av kunskap på dessa områden, att en tryggande
undervisning kan övas. Kunskaperna inhämtas inte på en kurs av 8 tim.
Kursen borde omfatta förslagsvis 15 tim. -f- 10 tim. seminarieövningar -j -

Kungl. Maj:ts ■proposition nr 209.

utställningsbesök, summa omkring 30 tim. för att över huvud taget kallas
för påbyggnadskurs i ett nutidsorienterande ämne.»

Enligt skolkommissionens plan skulle anvisningar för sexualundervisningen
ingå i kursen i skolhygien och disponera 4 av dess 16 timmar. Seminariernas
elevförbund finner detta otillräckligt för ett så ömtåligt ämne. Statens
psykologisk-pedagogiska institut och Svenska skolläkarföreningen är
av samma mening; skolläkarföreningen föreslår särskild tid för detta kursparti
och stödjes därutinnan av skolöverstyrelsen. »Sexualundervisningen
är ett ämne, som ej sällan visar sig ganska svårbehandlat», konstaterar
överstyrelsen. »Detta utgör ett skäl för att denna undervisning måhända
borde förläggas till en särskild kurs, omfattande saväl föreläsningar som
demonstrationslektioner.»

Den av skolkommissionen föreslagna 12-timmarskursen i bibliotekskunskap
synes ej ha gett anledning till invändningar från seminariekollegiernas
sida.. Däremot föreslog folkbibliotekssakkunniga i sitt betänkande angående
folk- och skolbibliotek (SOU 1949:28 s. 118) en specialkurs i bibliotekskunskap
om 30 timmar; denna kurs borde omfatta icke blott biblioteksteknik
utan också pedagogisk utbildning för undervisning i bokkunskap
m.m. I viss mån har folkbibliotekssakkunnigas önskemal tillmötesgåtts av
kommissionen genom förslaget att anordna en specialkurs i barnlitteratur.
Med hänsyn till skolbibliotekets allt centralare ställning i skolarbetet finner
skolöverstyrelsen det likväl önskvärt, att kursen i bibliotekskunskap
något utökas.

Slutligen må nämnas, att Svenska skolläkarföreningen finner en testningskurs
som den av skolkommissionen föreslagna med 30 + 20 timmar
alldeles otillräcklig; »den kan endast ge en viss quasikunskap, som leder till
en felaktig och ensidig bedömning av barnen.»

Kommissionens förslag rörande den praktiska utbildningen vid lärarhögskolan
har fått ett mycket gynnsammare mottagande. »Den föreslagna
anordningen erbjuder i jämförelse med nuvarande förhållanden vid
seminarierna väsentliga förbättringar», intygar salunda kollegiet vid folkskoleseminariet
i Luleå, dår vissa försök med liknande tendens har anställts.

»Vid folkskoleseminariet i Luleå har under en följd av år praktiserats
dels en koncentration av undervisningsövningarna till förmiddagstimmarna
i samma klass, dels en gruppauskultering, varvid resp. elever — sedan de
första dagen åhört klassläraren — fått bestrida undervisningen var sm heldag
— i stort överensstämmande med den föreslagna uppläggningen av 3:e
perioden under andra utbildningsåret. Fördelarna ha varit påtagliga och
blir det troligen i än större grad, om anordningen enligt förslaget omfattar
liingrc perioder med en följd av heldagar för varje elev.»

Även kollegiet i Jönköping har vidtagit vissa åtgiirder på detta område,
som motsvarar skolkommissionens intentioner. 1 klass II- har sålunda
gruppövningarna helt ersatts med serier, vilka för varje seminarieklass sam -

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

lats till fyra tvåveckorsperioder, då klassen varit helt fri från den teoretiska
undervisningen och kunnat helt koncentrera sig på egna lektioner och
auskultationer. Även tillfällen till samlad undervisning har givits.

Kollegiet vid seminariet för kvinnliga elever i Stockholm har mindre
goda erfarenheter av sina försök att koncentrera undervisningsövningar
och serier till vissa perioder. Belastningen på övningsskolan blev så stor, att
en jämnare fördelning måste införas redan efter någon månad.

Styrelsen för seminariernas elevförbund väntar sig påtagliga förbättringar
på den praktiska utbildningens område:

»Vad angår undervisningsövningamas organisation har styrelsen intet
annat än gott att säga. Här om någonstädes har under en lång tid de nuvarande
anordningarna varit bristfälliga och styrelsen understryker den kritik,
som kommissionen riktat mot den nuvarande praktiska lärarutbildningen.
En förstärkning och omläggning av praktikutbildningen har under
en lång tid varit nödvändig.»

Några kollegier ger — delvis på grund av egna försök — uttryck åt sin
särskilda uppskattning av den instruktionsmetodik, som enligt kommissionens
förslag skulle meddelas i samband med undervisningsövningarna.

Mot anordningen av hospiteringen förekommer kritik, dock endast mera
sporadiskt. Ett par kollegier anser det för mycket med fyra lärarkandidater
i samma hospiteringsgrupp. »En eller någon enstaka gång två lärarkandidater
i varje klass är det riktiga», säger kollegiet vid seminariet för manliga
elever i Göteborg. Samma kollegium betraktar det som ett missgrepp att
förlägga hospitering till tiden före och ämnesstudier till tiden efter frukostrasten
på samma dag och får härvidlag stöd av kollegierna i Jönköping och
Karlstad och av svenska seminarielärarföreningen. De båda skånska seminarierna
anser det icke nödvändigt, att hospitering i B2-skolor anordnas i
så stor utsträckning som skolkommissionen tänkt sig. Kollegiet i Lund skriver: »För

bekantskapen med undervisningsmetoderna i skolor av B-form torde
hospitering i skolor av typ Bl i stort sett ha lika mycket att ge som hospitering
i skolor av övriga B-former. Då dessutom Bl-skolorna i framtiden
säkerligen komma att spela en vida större roll än B2-skoloma, skulle det
vara lyckligt, om hospiteringen huvudsakligen komme att förläggas till skolor
av Bl-typ.»

Av min redogörelse torde framgå, att remissinstansernas anmärkningar
mot skolkommissionens utbildningsprogram i flertalet fall går ut på att det
ena eller andra ämnet blivit otillräckligt tillgodosett. En sådan inriktning
av kritiken är inte ovanlig, när kurserna för en läroanstalt skall utstakas.
Samtidigt brukar emellertid andra kritici kunna på ett övertygande sätt
bevisa, att arbetsbelastningen även utan alla nya pålägg är för stor.
Också när det gäller lärarhögskolan, framföres farhågor för att arbetsprogrammet
är för stort tilltaget.

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Kollegiet vid jolkskoleseminariet i Hälsingborg har försökt beräkna antalet
schemabundna timmar för en genomsnittlig mellanskollärarkandidat
under de olika terminerna vid lärarhögskolan. Kollegiet har därvid gjort
följande antaganden:

1. Under de båda första terminernas auskultationsperioder har auskultationerna
antagits pågå 3 timmar dagligen under 5 (lagar i veckan, under den
tredje terminens auskultationsperioder 6 timmar i veckan.

2. För den obligatoriska kursen i slöjd (40 timmar), tentamina, röstvård,
spelning (allt obligatoriskt men individuellt olika omfattande), har under
de tre första terminerna genomgående beräknats 2 timmar i veckan.

3. För engelska behörighetskursen, småslöjd, frivillig gymnastik och
andra frivilliga ämnen har under samma terminer beräknats genomgående
4 timmar i veckan.

Antagandena under de båda sista punkterna förmodas hgga »betänkligt
i underkant». Även i övrigt anser sig kollegiet snarare räkna lågt än högt.

Kollegiet finner för de delar av de tre första terminerna, som icke upptages
av undervisningsövningar e. d., följande medeltal:

Termin	1	2	3
\| Antal veckotimmar ....	32,0	29,9	23,5

Härtill kommer sommarkurserna i slöjd och gymnastik.

Arbetsbelastningen varierar under olika perioder från 37 veckotimmar
under veckorna 2—5 av den första terminen till 18 veckotimmar under de
sista veckorna av tredje terminen vid högskolan.

Den fjärde och sista terminen har av kommissionen i stort sett reserverats
för undervisningsövningar och fria studier. Under de 11 veckor, då
schemabunden undervisning förekommer, skulle den genomsnittligt omfatta
endast 5 ä 6 timmar i veckan.

Kollegiet anmärker, att den »enligt all erfarenhet helt enkelt orimliga
arbetsbelastningen» under de tre första terminerna framkommit ur ett timantal
för varje ämne, som av vederbörande ämnesrepresentanter måste betecknas
som ytterst hårt nedskuret. Som anledning till de höga timsummorna
utpekar kollegiet »dels den avsevärda tiden för auskultation och dels
kommissionens lovvärda strävan att bereda studiero under den fjärde terminens
elva studieveckor.»

Kollegiet föreslår bland annat, att en del schemabundna timmar skall
skjutas över till sista terminen och att auskulteringen under de två första
terminerna skall minskas från sammanlagt 240 till omkring 150 timmar.
Samma förslag framställes av kollegiet vid jolkskoleseminariet i Härnösand,
som dock anser att dylika detaljfrågor med förtroende bör överlämnas
åt lärarhögskolans ledning att ytterligare övervägas. Kollegiet vid jolkskoleseminariet
i Karlstad har bilagt ett förslag till studiegång med jämnare
fördelning av det schemabundna arbetet och sluttentamina.

Kungl. Maj.ts proposition nr 209.

Skolöverstyrelsen tycks närmast vara böjd att resignera inför de relativt
höga timsummoma under de tre första terminerna:

»Det framgår tydligt av skolkommissionens förslag och yttrandena häröver,
att det schemabundna timtalet vid mellanskollärarutbildningen under
alla förhållanden måste bli ganska stort om ett tillfredsställande resultat
skall kunna uppnås inom en begränsad tidsram. Detta sakförhållande kan
väl beklagas men måste accepteras, och härvidlag skiljer sig utbildningen
på mellanskollärarlinjen principiellt icke från utbildningen vid fackhögskolor
sådana som t. ex. tandläkarhögskolan eller tekniska högskolan. Det är
med utbildningen vid dylika fackhögskolor, som mellanskollärarutbildningen
närmast måste jämföras.»

Inknappningen av ferierna beklagas i åtskilliga yttranden. Folkskoleseminariet
i Umeå befarar sålunda, att förläggningen till ferierna av en del
av undervisningen i slöjd och idrott kan undergräva dessa ämnens anseende.
Mycket bestämt uttalar sig skolidrottskommittén i samma riktning; förslaget
innebär för kommittén »en uppenbar deklassering av ämnet».

Ett par kollegier för elevernas talan. Hur frågan ter sig för de studerande
själva, framgår dock kanske bäst av ett citat ur det yttrande styrelsen
för Seminariernas elevförbund avgivit:

»För att göra lärarhögskolan konkurrenskraftig gentemot seminarierna
och likväl kunna nedskära antalet schemabundna veckotimmar, hav man
tillgripit nödlösningen med förlängt läsår och obligatoriska sommarkurser.
Styrelsen ser sig nödsakad uttrycka starka farhågor beträffande denna utformning
av utbildningstiden. Den kommer med all säkerhet att bli oerhört
impopulär. Ett överslag visar, att sommarledigheten kommer att bli
nedskuren till knappa två månader. Under de två sommarlov, som finns
tillgängliga, måste likväl fullgöras obligatoriska kurser i slöjd och gymnastik
om sammanlagt cirka 40 dagar. Möjligheterna till avkoppling från studierna
och inkomstbringande arbete har härigenom starkt beskurits. Elevförbundets
styrelse har emellertid vägt denna förlorade möjlighet till inkomstbringande
arbete mot den förlorade arbetsförtjänsten under ett halvt
läsår som lärarkandidaten skulle vidkännas med förlängd studietid och
även bortsett från dylika materialistiska synpunkter är styrelsen för närvarande
icke beredd att yrka på en dylik föriängning av studietiden.»

Skolöverstyrelsen anser slutligen, att sommarkurserna bör inräknas i läsåret,
vilket för den skull måste förlängas. »Även i övrigt torde en viss förlängning
av läsåret vid lärarhögskolan utan allt för stora olägenheter kunna
ske, då det här är fråga om vuxna elever», bekräftar överstyrelsen. I
detta sammanhang må nämnas, att överstyrelsen redan i sitt utlåtande den
26 november 1948 angående en provisorisk seminariereform föreslog en förlängning
av läsåret vid seminarierna med tre ä fyra veckor, varvid vissa
specialkurser skulle förläggas till nuvarande ferietid.

De anförda citaten ur seminariekollegiernas yttranden skulle kunna kompletteras
med ännu ett par, men man kan dock knappast säga, att någon
allmän opinion inom kollegierna motsätter sig sommarkurserna. Tvärtom

Kungl. Maj.ts proposition nr 209.

finner ett par kollegier anordningen så god, att den bör genomföras vid seminarierna
i samband med en provisorisk seminariereform, som tänkes föregå
lärarhögskolans upprättande.

Åtskilliga av de yttranden, som påyrkar utvidgningar av utbildningsprogrammet
i den ena eller andra delen, är fullt på det klara med att sådana
yrkanden icke kan vinna gehör utan att kompenserande lättnader kan
åstadkommas på andra punkter.

Kollegiet vid folkskoleseminariet i Kalmar har försökt en uppdelning av
kurserna i grundkurs och tilläggskurser. Något sådant kunde ske icke blott
i de rena ämnesstudiema utan även vid den metodiska genomarbetningen i
olika ämnen. Vissa starkt begränsade minimikurser skulle vara obligatoriska
för alla lärarkandidater och berättiga till betygen B och Ba, medan
tilläggskurser skulle fordras för högre betyg. Begränsningen borde om möjligt
gälla såväl den schemabundna undervisningen som högskoleelevernas
studier på egen hand. »Härigenom skulle även för klassläraraspirantemas
studier skapas... en viss valfrihet och specialisering utan att kravet på den
’all-roundkompetens’, som hittills varit folkskollärarnas styrka, behövde
uppgivas.»

Tid skulle också kunna vinnas genom att särskild kurslitteratur mer än
nu tillhandahölles. Kollegiet vid folkskoleseminariet i Jönköping och seminarielärarföreningen
understryker särskilt de önskemål, som härutinnan
framföres i betänkandet. Utgivandet av dylik litteratur bör energiskt främjas,
bland annat genom att läroboksförfattare efter skolöverstyrelsens
beprövande beviljas tjänstledighet med full lön under författandet. Skolöverstyrelsen
önskar statsanslag för utgivande av läroböcker i metodik,
vilka eljest icke skulle kunna komma till stånd.

Det som härigenom kan uppnås torde dock vara otillräckligt. Vill man
vinna något väsentligt, exempelvis för övningsämnena, måste andra delar
av skolkommissionens program beskäras. Metodiken kan för visso behöva
en förstärkning, men man bör inte gå från den ena ytterligheten till den
andra, heter det i något yttrande.

Kollegiet vid folkskoleseminariet för manliga elever i Göteborg anser, att
metodikundervisningen enligt skolkommissionens förslag otvivelaktigt kommer
att ge bättre resultat än motsvarande undervisning vid de nuvarande
seminarierna, Bland annat väntar sig kollegiet gott utbyte av läraraspiranternas
studier i detta ämne under praktikterminen, då teori och praktik
otvunget kan knytas ihop. Nuvarande antal metodiktimmar torde därför
vara tillfyllest. Även undervisningspraktiken, som ökat proportionsvis
ännu mera, bör kunna minskas. En rimlig tid vore 10 veckor mot av skolkommissionen
föreslagna 18. De återstående 8 veckorna kan anslås till
övningsämnena och de ifråga om timtal starkast beskurna läroämnena.

Redan har nämnts, att ett par kollegier anser, att auskulteringen utan
våda kan inskränkas.

Kungl. Maj ds ■proposition nr 209.

Skolöverstyrelsen anser sig icke nu böra presentera ett detaljerat förslag
till tim- och kursplaner men väntar att, när sådana skall utarbetas, kommissionens
förslag kommer att visa sig vara en god grund att utgå från.

Några remissinstanser finner uppgiften olöslig inom den givna tidsramen,
såvida icke specialisering i en eller annan form tillätes. I ett föregående
sammanhang har jag redogjort för ett par av de förslag, som framförts med
denna utgångspunkt. Det torde i detta sammanhang vara nog att konstatera,
att de förutsätter mycket djupgående ingrepp i utbildningsprogrammet
och icke torde kunna genomföras utan en helt ny utredning.

f. Den ifrågasatta småskollärarutbildningen för studenter.

För den nuvarande tvååriga utbildningen av småskollärarinnor fastställdes
genom kungörelsen 43/1938 en undervisningsplan upptagande följande
timsummor.

Ämne	Antal vecko- timmar	Ämne	Ad tal vecko-timmar
Kristendomskunskap........	S	Teckning...............	5
Modersmålet............	10	Välskrivning.............	0,5
Matematik.............	3,5	Musik.................	4
Historia med samhällslära.....	4	Trädgårdsskötsel...........	1,75
Geografi...............	3	Slöjd..................	6
Biologi med hälsolära.......	4	Hushållsgörom&l...........	4
Fysik och kemi...........	2	Gymnastik med lek och idrott. . .	7
Psykologi och pedagogik.....	8	Summa	28,25
Summa	40,5	Praktisk utbildning:
		Metodik..............	2,5
		Gruppövningar...........	3,5
		Summa	6

Till tid utom timplanen skulle förläggas

frivilliga laborationer i biologi med hälsolära samt fysik och kemi under
sammanlagt 1 veckotimme,

frivillig kurs i engelska sammanlagt 6 veckotimmar,
frivillig teckning, sammanlagt 1 lärartimme i veckan,
körsång, sammanlagt 1 lärartimme i veckan, samt

individuell undervisning i instrumentalmusik, sammanlagt 2 lärartimmar
i veckan för varje klassavdelning.

Den praktiska lärarutbildningen omfattar heldagsbesök i övningsskolan,
behandling av metodiska frågor och gruppövningar samt i avgångsklasserna
dessutom serieövningar och besök i andra läroanstalter. Heldagsbesöken
omfattar vanligen sammanlagt minst 14 dagar. Vid gruppövningarna är
klasserna delade i grupper om 3—5 elever. Serieövningarna omfattar i regel
för varje elev två ämnen med sammanlagt 6 lektioner. Enligt de beräkningar,
som låg till grund för den nuvarande timplanen, skulle varje elev under

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

seminarietiden i regel få tillfälle att under heldagsbesök, gruppövningar och
serier hålla omkring 41 egna lektioner.

Inträdesfordringama ligger i vissa ämnen lägre än realexamensnivån,
men inträde har på senare tid allt oftare sökts av flickor med avsevärt
större förkunskaper. Flertalet av eleverna har numera vid inträdet i seminariet
realexamen eller motsvarande kunskaper.

Skolkommissionen föreslår, att vid småskollärarlinjen inträdessökande
studenter skall vara frikallade från den förberedande kursen, så att utbildningen
för dem blir tvåårig. Någon komplettering av studentexamen i läroämnen
ifrågasättes icke.

Då den naturvetenskapliga ämnesgruppen i regel icke ingår i studentexamen,
som avlägges på latinlinjen, erfordras vissa ämnesstudier vid lärarhögskolan.
Även där ett ämne har medtagits i studentexamen, kan det inträffa,
att den lästa kursen till följd av sin planläggning icke utgör någon
fullgod grund för undervisning på lågstadiet. I geografi måste sålunda uppmärksamheten
i helt annan utsträckning än på gymnasiet inriktas på exkursioner
och arbetsövningar, och i biologi erfordras säkrare kunskaper i
exempelvis artkännedom och ekologi samt — i vissa fall — växtfysiologi,
påpekar skolkommissionen.

Kommissionen föreslår följande ungefärliga timtal för den teoretiska
undervisningen:

timmar

psykologi och pedagogik ......................... 200

skolhygien ..................................... 16

allmän metodik................................. 26

kristendomskunskap ............................. 60

modersmålet ................................... 90

matematik ..................................... 80

samhällskunskap ................................ 20

geografi ....................................... 40

biologi ......................................... 75

fysik och kemi.................................. 30

hembygdsundervisningens metodik ................ 80

metodik i flerklassiga läraravdelningar............. 8

användning av tekniska hjälpmedel................. 8

bibliotekskunskap ............................... 10

barnlitteratur .................................. 8

teckning (och välskrivning) ...................... 92

konsthistoria .................................... 8

musik ......................................... 72

gymnastik med lek ocli idrott..................... 96

småslöjd ....................................... 25

Summa 1 044

Därtill kommer tal- och röstvård med individuellt skiftande timtal, individuell
undervisning i instrumentalmusik och sång samt följande frivilliga
kurser:

Kungl. Maj ds proposition nr 209.

timmar

testningskunskap .......................... 30 -f- 20

kvinnlig slöjd .....................sommarkurs -j- 40

trädgårdsskötsel ................................ 30

behörighetskurs i engelska........................ 130

I fråga om geografi, där kommissionen angivit ett behövligt timtal av
25—50, har i tabellen timtalet 40 införts; liknande preciseringar har gjorts
i fråga om ett par andra ämnen utan att därvid någon sakprövning av det
behövliga timtalet skett.

Vad beträffar psykologi och pedagogik ingår bland annat en obligatorisk
kurs i skolmognadsprov, medan i stället pubertetsårens psykologi och pubertetens
konsekvenser för undervisningen kan behandlas mer summariskt
än på mellanskollärarlinjen. Kursen i småslöjd måste med hänsyn till
hembygdsundervisningen göras obligatorisk för de blivande småskollärarinnorna,
men i stället kan kursen i kvinnlig slöjd göras frivillig och sommarkursen
i idrott helt utgå. Ämneskurserna bör så vitt möjligt koncentreras
till första läsåret och sista terminen liksom för inellanskollärarna så
långt ske kan friläggas för övningsundervisning och pedagogiska studier.
Den närmare utformningen av kursplaner och timplaner bör enligt kommissionens
uppfattning överlämnas åt lärarhögskolan. De bör så smidigt
som möjligt anpassas efter de aktuella kunskapsförutsättningarna.

Principerna och i stort sett även detaljerna av den praktiska utbildningen
bör kunna bli desamma som vid mellanskollärarutbildningen. Hospiteringen
i skolor med lägre skolform (b-formen) kan delvis förläggas till hemorten.
Auskultationerna i övrigt bör planläggas så, att lärarkandidaterna får
stifta en ej alltför flyktig bekantskap med arbetet i förskolor.

Speciallinjen för småskollärarkandidater med studentexamen har föga
tilldragit sig remissinstansernas uppmärksamhet.

Sveriges småskollärarinnejörbund meddelar, att från medlemmar, som avlagt
studentexamen, klagomål framförts över att onödigt omfattande ämnesstudier
vid seminarierna försätter undervisningen i psykologi, pedagogik
och metodik i ett trångt läge. »Det är med tillfredsställelse förbundet noterar,
att delegationen uppmärksammat detta och på ett bättre sätt än hittills
ger denna kategori småskolläraraspiranter möjlighet att utnyttja redan
förvärvade kunskaper.»

För småskoleseminariemas kollegier har huvudintresset gällt den föreslagna
treåriga utbildningen med realexamen som grund. Det är ofta svårt
att avgöra, huruvida kritiken endast avser denna linje eller tillika studentlinjen.
Övningsämnena har en förgrundsställning i diskussionen. Följande
uttalande av kollegiet vid småskoleseminariet i Växjö är rätt typiskt.

»Nedskärningen av övningsämnena gymnastik och slöjd måste i hög grad
beklagas. I betänkandet kan man spåra en tydlig tendens att nedvärdera

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 209.

det manuella-praktiska arbetet. Denna tendens är så mycket mer förvånande
som det i det moderna samhället synes vara starka krafter i rörelse
för att söka åstadkomma ett förståelsefullt samarbete mellan teoretiskt
och praktiskt verkande samhällsmedlemmar. Läraraspiranterna måste
behärska ämnena slöjd och gymnastik praktiskt, ty här kan knappast någon
nämnvärd inlärning ske, om det endast läses i handböcker. Här om
någonsin gäller den amerikanske pedagogen Dewey’s sats Xeaming by do ing’- Man

kan verkligen fråga sig, varför den kraftigaste nedskärningen skall
träffa de två skolämnen, som inom den internationella skolvärlden är mest
berömda: svensk gymnastik och svensk slöjd.

Många gånger betonas i betänkandet vikten av barniakttagelser. Bland
ämnen, som ger anledning till de mest intressanta barniakttagelserna, finns
just de två nämnda. Det är ett av alla praktiskt verkande pedagoger erkänt
faktum, att barn kan uppträda helt annorlunda i det vanliga klassrummet
och i slöjd- eller gymnastiksalen. En lärare, som utbildats vid den
planerade lärarhögskolan, bör icke i praktiska kunskaper i de båda övningsämnena
vara underlägsen alla de lärare i vårt land, vilka under generationer
fått en gedigen utbildning vid våra seminarier i svensk slöjd och svensk
gymnastik.»

Folkskolinspektören i Kopparbergs läns västra inspektionsområde deklarerar
en annan åsikt:

»Beträffande utbildningen av småskollärare finns intet att erinra. Tvärtom
är det glädjande att övningsämnena där fått en gynnsammare ställning

än i fråga om mellanskollärarna.---I fråga om småskollärarna kan

jag dock icke förstå kommissionens inställning att utbildningen i kvinnlig
slöjd icke skulle behöva vara obligatorisk på samma sätt som för mellanstadiets
lärare. Detta därför att i de fall, där lärarinnor fortfarande åtager
sig undervisning i kvinnlig slöjd, så är det i regel just småskollärarinnorna
som gör detta.»

Folkskoledirektionen i Stockholm yrkar likaledes på obligatorisk undervisning
i kvinnlig slöjd.

»Folkskoledirektionen vill framhålla, att undervisning i slöjd sedan länge
bedrivits även i klasserna 1—2 av Stockholms folkskolor samt att småskoleavdelningarna
uppgår till inemot 1 000. Huvudstadens skolväsen behöver
även framdeles småskollärare, som utbildats i kvinnlig slöjd. Ingående i
småslöjd kommer denna slöjdart alltjämt att förekomma i klasserna 1—3.
Direktionen föreslår för den skull, att sommarkursen i slöjd göres obligatorisk
även för småskollärare samt att metodikutbildningen i såväl småslöjd
som kvinnlig slöjd upptas bland de schemabundna timmarna under den
egentliga yrkesutbildningen.»

Slöjdutbildning för lågstadiets eget behov skulle meddelas i kursen i småslöjd.
Sveriges småskollärarinnejörbund anser det under sådana omständigheter
bäst, att utbildningen i kvinnlig slöjd göres frivillig. »Erfarenheten
har visat att slöjden är ett av de mest arbetskrävande ämnena på seminariet»,
konstaterar förbundet. »Att vid planeringen av den nya småskollärarutbildningen
låta detta ämne få en stor omfattning skulle vara en
misshushållning med ett timantal som vid behövs för ämnen som mera

7 — Bihartg till riksdagens ''protokoll 195/t. 1 samt. Nr 209.

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

direkt hör samman med undervisningsområdet.» Frivillig utbildning i ämnet
bör däremot tillhandahållas de småskollärarkandidater, som så önskar.

Skolöverstyrelsen ansluter sig likaledes till kommissionens förslag på denna
punkt men framhåller, att möjligheter att förvärva kompetens för undervisning
i slöjd på folkskolestadiet bör skapas genom fortbildningskurser
för examinerade småskollärarinnor.

Ett annat ofta återkommande diskussionsämne är liksom vid folkskoleseminarierna
gymnastikundervisningen. Kollegiet vid småskoleseminariet i
Stockholm finner det förvånande, att intet initiativ har tagits till koncentrerad
utbildning i friluftsövningar, såväl sommar- som vintertid.

»Vår erfarenhet är, att det elevmaterial, lärarna på lågstadiet har att
göra med, är ytterst ömtåligt. Följaktligen gäller det att förebygga, att
barnen i samband med gymnastiken utsättes för skador, varför det vore
betänkligt, om de blivande lärarna på lågstadiet erhölle en så knapp ut-*
bildning i gymnastik, att deras egen undervisningsverksamhet i detta ämne
bleve i hög grad amatörmässig.»

Svenska gymnastikläraresällskapet kan icke heller godtaga en så stor
reduktion av timtalen som den föreslagna, i all synnerhet som småskollärare
skall tjänstgöra även under det tredje skolåret. I fråga om idrottsutbildningen
yttrar sällskapet:

»För dessa lärare är det särskilt av vikt att de görs förtrogna med vinteridrotter,
då det just är i de lägsta skolåldrarna grunderna för dessa idrotter
skall inläras. Däremot synes det icke vara påkallat att småskollärarna i
samma utsträckning som mellanskollärarna utbildas i övriga idrotter, varför
någon sommaridrottskurs ej kan påfordras.»

Skolöverstyrelsen uttalar sig icke särskilt om gymnastikutbildningen men
framhåller att vid en kommande översyn av kommissionens förslag övningsämnenas
ställning bör noggrant prövas.

I fråga om kommissionens förslag beträffande den praktiska lärarutbildningen
vid högskolan nöjer sig överstyrelsen med att konstatera, att man
är »i stort sett tillfredsställd med det framlagda förslaget.»

g. Departementschefen.

Arbetet vid en lärarhögskola, som skall tjäna ett med samhällsförhållandena
föränderligt skolsystem, kan icke tillämpa standardiserade och stereotypa
metoder; det måste i metodvalet kännetecknas av frihet, rörlighet och
smidighet. De växlande former av teoretiska studier och praktisk utbildning,
som förordats av skolkommissionen, synes mig väl fylla dessa fordringar.
De mest givande arbetsformerna är dock tyvärr tillika de mest tidskrävande.
Vid lärarhögskolan liksom vid de flesta andra läroanstalter hotar
faran att tiden inte skall räcka till. Ett överlastat arbetsprogram medför
alltid risker för arbetets kvalitet. Utbildningsprogrammet måste därför
sorgfälligt granskas för varje undervisad aspirantgrupp. Det som kan av -

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

varas bör slopas; det centrala och väsentliga räcker gott till för ett eller
två arbetsfyllda utbildningsår.

Utbildningsprogrammet för ämneslärargruppen synes vara grundat
på ett i sina huvuddrag riktigt urval av lärostoff. Invändningarna i
yttrandena gäller avvägningen mellan teori och under visningsövningar och
arbetsbördans storlek.

En korrigering av arbetsplanen till förmån för undervisningsövningarna
torde icke kunna undgås. En treämneskandidat bör ha möjlighet att få två
betygsatta serier i vart och ett av sina ämnen. På samma gång talar vägande
schematekniska skäl för att de 8 veckorna för undervisningsövningar
under sista terminen ökas med 2 eller 3. Det teoretiska utbildningsprogrammet
måste då i motsvarande mån begränsas i tiden.

Denna inknappning kan icke kompenseras genom att föreläsningar och
övningar lägges tätare under den tid, som är anslagen åt de teoretiska studierna.
En riktning inom kritiken gör tvärtom gällande, att arbetet under
dessa perioder redan i skolkommissionens förslag är för hopat och för starkt
schemabundet. Denna anmärkning kan icke avvisas såsom obefogad.

I första ögonblicket kunde det synas, som om dessa medgivanden åt kritiken
måste medföra radikala omläggningar av skolkommissionens utbildningsprogram.
Detta är dock näppeligen fallet. För kommissionens förslag
är det väsentligt, att ett arbetssätt tillämpas, som möjliggör ett personligt
engagemang från lärarkandidatens sida. Det är däremot icke alls väsentligt,
att stoff behandlingen blir likformig och luckfri. Ämneslärarkandidaterna
är mogna människor, som under fleråriga akademiska studier har visat, att
de kan sköta kursläsning även på egen hand. Kurspartier, som icke kommer
upp i lärarhögskolans muntliga undervisning, kan inhämtas genom
självstudier och redovisas genom tentamina. Risken att en och annan poäng
därigenom går förlorad kan tagas. Den verkligt allvarliga risken uppstår
först om det schemabundna arbetsprogrammet blir så överflödande,
att tiden vid lärarhögskolan, som för den unge läraren borde vara en Uirarpersonlighetens
formationstid, i stället blir ett år av jäktande rutinstudier.

Remissinstansernas yttranden ger intrycket, att ganska avsevärda programbeskämingar
är möjliga. Ett kollegium, inom vilket den vetenskapliga
pedagogiken är ovanligt väl företrädd, har föreslagit en beskäming av lärarkandidaternas
schema i psykologi och pedagogik med en tredjedel. Utan
tvivel är det denna väg man bör taga. Erfarenheten visar, att ett för stort
tilltaget utbildningsprogram inte så lätt åter sammanpressas. Det är bättre
att börja med relativt låga timtal och måttliga kurser för att längre fram
utvidga programmet, om det visar sig, att lärarkandidaterna i gemen kan
tillgodogöra sig mer än det som bjudits dem. Ingen behöver gå sysslolös
vid lärarhögskolan av den anledningen att programmet inte räcker till.
Blir högskolan det den är menad till. erbjuder den tvärtom särskilt rika
möjligheter för den som får tid över alt ägna sig åt specialuppgifter.

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Det svåraste hindret för fria studier på området är bristen på lämplig
studielitteratur. Särskilt är denna kännbar inom vissa grenar av den speciella
ämnesmetodiken. Reduceras den muntliga undervisningen för lärarkandidaterna,
måste i vissa fall bristen fyllas genom kompendier, som utarbetas
på lärarhögskolans uppdrag och med statsanslag. Sådana skrifter
kunde bli till hjälp även för lärare av äldre årgång; »de skulle med glädje
hälsas av varje lärare, som vill följa med utvecklingen», säger Läroverksläramas
riksförbund. För statsverket bleve det billigare att sörja för nödig
kurslitteratur än att hålla välavlönade experter, som muntligen föredrar
det som lärarkandidaterna skulle kunna läsa sig till i tryckta eller stencilerade
framställningar. Frågan om kurslitteratur för lärarhögskolans behov
bör vid läglig tidpunkt bli föremål för statsmakternas prövning efter förslag
av lärarhögskolans styrelse.

De här anlagda synpunkterna går klart emot alla föreslagna utvidgningar
av utbildningsprogrammet, även i vad avser specialkurserna. En specialkurs
bör inte göras obligatorisk, om det kan räcka med en frivillig kurs,
och organiserandet av kursen måste föregås av samma stränga prövning av
undervisningens oumbärlighet som vid all annan undervisning. I vissa fall,
exempelvis vid kursen i tal- och röstvård, kan den personliga instruktionen
givetvis icke undvaras. Men så snart någon del av en kurs kan ersättas med
läsning av kurslitteratur, bör det tillses, att sådan kurslitteratur kommer
till stånd och den schemabundna tiden för kursen minskas.

Huruvida maximiantalet deltagare vid övningarna i överensstämmelse
med skolkommissionens förslag skall fastställas till 16 eller i överensstämmelse
med statskontorets till 24, är till stor del en ekonomisk fråga. Statskontorets
mening torde kunna följas i vad avser denna aspirantgrupp. I
många fall måste likväl en uppdelning i mindre grupper företagas på grund
av lärarkandidaternas ämnesval.

Den nya utbildningsgången för ämneslärare synes mig innebära betydande
framsteg i förhållande till den nuvarande utbildningen. Den praktiska
utbildningen skulle omedelbart anslutas till de avslutade akademiska
studierna. Den isolerade pedagogikkursen i ämbetsexamen skulle ersättas
med en i själva lärarutbildningen ingående kurs, som för lärarkandidaterna
torde komma att te sig på ett helt annat sätt meningsfylld. Metodikundervisningen
torde, trots vad som här sagts om möjligheterna att beskära programmet,
komma att få en mycket avsevärt förbättrad ställning. Den första
lärartjänstgöringen skulle genom praktikterminen inordnas i utbildningsschemat
och blir därigenom ett viktigt stöd för detsamma. Slutligen
kan man hoppas, att lärarhögskolan på grund av sin kontakt med den
vetenskapliga forskningen och den allmänna försöksverksamheten skall erbjuda
en stimulerande studiemiljö, i varje fall om de i det föregående angivna
justeringarna av studiegången vidtages.

101

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Det återstår att något belysa förhållandena under övergångsskedet. Då
universitetens pedagogikkurs blir överflödig för de läraraspiranter, som
övergår till lärarhögskolan, synes kursen i fråga böra upphöra, eller i varje
fall upphöra att vara obligatorisk, från tidpunkt, som det bör ankomma på
Kungl. Maj:t att bestämma. Man måste dock tills vidare räkna med att en
del av lärarhögskolans elever har genomgått kursen i pedagogik eller till
och med förskaffat sig akademiskt betyg i pedagogik. Detta skulle underlätta
deras arbete vid lärarhögskolan och eventuellt göra det möjligt för
dem att avsluta utbildningen med tidsvinst; det torde däremot, såsom skolkommissionen
framhållit, icke behöva avsevärt påverka utbildningens uppläggning
vid lärarhögskolan. Nya problem uppstår först om antalet lärarkandidater
utan pedagogisk kurs i ämbetsexamen längre fram vid något
tillfälle komme att överstiga det antal, som kan mottagas av lärarhögskolan
och senare upprättade utbildningsanstalter av samma typ.

För sådana lärarkandidater bör den praktiska lärarkursen, var den än
lägges, omfatta två terminer och utbyggas med en undervisning i psykologi,
pedagogik och metodik, som någorlunda motsvarar lärarhögskolans.
Det är emellertid knappast nödvändigt att nu närmare ingå på detta ännu
rätt avlägsna utbildningsproblem. Vare sig lösningen sökes i upprättandet
av ett större antal lärarhögskolor eller i en förstärkning av den nuvarande
lärarkursorganisationen i anslutning till seminarier och provårsläroverk,
torde utvecklingen komma att leda till en successiv anpassning efter det
program, som skolkommissionen upplagt för ämnesläramas egentliga yrkesutbildning.

Medan enighet synes råda om längden av ämneslärarkandidaternas studier
vid lärarhögskolan, har yrkanden framkommit om förlängning av
mellanskollärarnas högskolevistelse. De båda folkskollärarförbundens
förslag innebär en förlängning av studietiden med en termin, i främsta
rummet för att möjliggöra en förbättrad allmän utbildning för skolans
högstadium samt utbildning för undervisning i engelska för mellanstadiet.

Med hänsyn till vad som förekom i frågan vid 1950 års riksdag torde en
förlängning av studietiden kunna ifrågasättas endast på särskilt vägande
skäl. Ett av huvudargumenten för förlängningen, nämligen behovet av fylligare
utbildning för undervisning på högstadiet, förlorar emellertid i styrka
genom upprättandet av tjugutredjegradstjänstema. Med hänsyn till vad
skolöverstyrelsen anfört synes icke heller det andra huvudargumentet,
nämligen behovet av ett ökat antal klassliirare med behörighet att meddela
undervisning i engelska, vara starkt nog att motivera en förlängning
av den obligatoriska studietiden. Behörighetskurser torde böra tillhandahållas
vid lärarhögskolan men i överensstämmelse med skolkommissionens
och skolöverstyrelsens enhälliga mening vara frivilliga.

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Skolkommissionens planläggning av mellanskollärarutbildningen är av
naturliga skäl i främsta rummet inriktad på mellanskolläramas arbetsuppgifter
i den blivande enhetsskolan. De första mellanskollärarna torde komma
att utexamineras vid slutet av höstterminen 1958. Sannolikt kommer
de under största delen av sin tjänstgöringstid att arbeta under de betingelser
kommissionen förutsatt, flertalet på enhetsskolans mellanstadium,
några efter särskild vidareutbildning på dess högstadium.

Ett utbildningsorgan, som upplagts med hänsyn till skolförhållandena
utanför enhetsskoledistrikten, skulle icke så litet skilja sig från kommissionens.
Vore det verkligen fråga om att ge en ung aspirant en likformig utbildning
för den långa klasserien 3—8, kunde man gott förstå dem som
yrkar på en mer eller mindre vittgående differentiering av mellanskollärarutbildningen.
En utveckling i denna riktning skulle dock medföra oberäkneliga
konsekvenser för klasslärarsystemets stabilitet. Enligt min mening
bör därför mellanskollärarutbildningen vid lärarhögskolan, såsom skolkommissionen
föreslagit, även under övergångstiden främst taga sikte på klasserna
3—6 av den blivande enhetsskolan. Detta utesluter givetvis icke, att
jämkningar vidtas i den utsträckning, som befinnes möjlig och skälig, för
att tillgodose de lärarkandidater, som under en övergångstid av växlande
längd kommer att bestrida undervisning i högre klasser av folkskolan utan
särskild vidareutbildning för detta ändamål.

Skolkommissionen har av principiella skäl avstått från att fixera utbildningsprogrammets
enskildheter, inklusive tim- och kursplanerna. Timsummor
för de olika ämnena har visserligen nämnts och ett schema uppgjorts
för studiegången, men kommissionen förutsätter, att en överarbetning skall
ske och det definitiva programmet framläggas av lärarhögskolans egna
organ.

Såsom jag redan har nämnt, torde det vara lämpligt, att en tid av två år
får förflyta mellan riksdagens beslut och lärarhögskolans start. Tillräcklig
tid finnes då för detaljarbetet. Jag kan således nu inskränka mig till att avhandla
de frågor, som kan få större konsekvenser för detta arbetes planläggning.

I sina huvuddrag synes den föreslagna studiegången ha bestått kritiken.
Inga allvarliga invändningar torde kunna göras mot att lärarkandidaterna
har fullt schema under första terminens första del, tills arbetet ordentligt
kommit i gång. Det är vidare en riktig tanke, att antalet schemabundna
timmar sedan successivt skall sänkas och arbetet under sista terminen ske
övervägande i fria former. Att lärarkandidaterna helt befrias från schemabundet
teoretiskt studiearbete under vissa tider, som reserveras för undervisningsövningar,
erkännes också allmänt som välbetänkt. Slutligen synes
kommissionens förslag i fråga om den praktiska utbildningen ha avsevärda
förtjänster i enskildheterna.

103

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 209.

Dessa drag bör så vitt möjligt bevaras vid den överarbetning av förslaget,
som skall föregå högskolans start. Jämkningar kan komma att visa sig
önskvärda bland annat för att utjämna lärarkandidaternas arbetsbörda,
och det kan eventuellt därvid visa sig nödvändigt att något förkorta den för
fria studier avsedda delen av sista terminen. Studiegångens detaljer har
dock i regel en mer eller mindre utpräglad försökskaraktär och kan antagligen
först efter några års praktisk erfarenhet mera varaktigt fixeras.

Kritiken mot utbildningen i vissa undervisningsämnen är allvarligare och
synes mig redan nu böra föranleda vissa ställningstaganden.

Riktpunkterna för skolkommissionens arbete har varit att förbättra den
praktiska lärarutbildningen och stärka den teoretiska lärarutbildningens
huvudämnen: psykologi, pedagogik och metodik. Vad som i dessa hänseenden
kan åstadkommas beror först och sist av den tid, som kan frigöras
för de nya ändamålen. Utbildningstidens längd är dock fixerad. Den omfattar
fyra fulltecknade terminer vid seminarierna; fler kan det icke bli vid
lärarhögskolan. Även den som är fullt ense med skolkommissionen om i vilken
riktning förbättringarna bör sökas, kan hysa tvekan, huruvida de uppställda
målen är i sin helhet uppnåeliga inom nuvarande tidsram.

Skolkommissionen söker skaffa utrymme för de nya programpunkterna
huvudsakligen genom att

1) ersätta de nuvarande kompletteringskurserna med propedeutiska kurser,
som genomgås före inskrivningen vid lärarhögskolan,

2) från programmet avföra undervisningen i hushallsgöromal och göra
undervisningen i trädgårdsskötsel frivillig,

3) något förlänga läsåret och förlägga viss del av utbildningen till obligatoriska
sommarkurser,

4) koncentrera undervisningen till väsentliga ting med överförande av
mera lättillgängliga kurspartier till lärarkandidaternas självstudier, samt

5) reducera antalet schematimmar i läro- och övningsämnena, i vissa fall
mycket betydligt.

Ämneskompletteringama för studenter med mindre ändamålsenlig ämneskombination
i studentexamen har av mig redan berörts i ett annat sammanhang.
Huru man än ställer sig till frågan om de propedeutiska kursernas
behövlighet, torde det vara uppenbart, att det nuvarande systemet med
kompletteringskurser parallellt med lärarutbildningen icke gärna kan komma
i fråga vid lärarhögskolan. Då intagningen på studentlinjen om några
år torde komma att minskas och möjligheterna att träffa ett lämpligt ämnesval
tack vare gymnasiereformen samtidigt förbättras, har jag ingen anledning
tro, att skolkommissionens förslag i denna del skall visa sig ogenomförbart.

Förslaget att från undervisningsprogrammet avföra det nuvarande ämnet
hushållsgöromål har i stort sett accepterats av kritiken och kan accepteras
även av mig. Undervisningen i detta ämne bestrides vid skolorna all -

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

mant av skolkökslärarinnor; yrkesutbildning i detta ämne för kvinnliga
mellanskollärare kan icke anses påforderlig. De delar av ämnet, som har
allmännare innebörd, torde kunna inrymmas i ämnena hälsolära och samhällskunskap.

Något större tvekan kan råda i fråga om ämnet trädgårdsskötsel, som
enligt skolkommissionens förslag borde överföras till de frivilliga ämnena.
Erfarenheten visar emellertid, att denna undervisning haft mycket svårt
att vinna fast fot vid skolorna. Lärarna disponerar ofta ferierna för kurser,
barnkolonier o. d. eller vistas av andra anledningar på annan ort; man kan
icke med någon säkerhet räkna med att skolträdgårdarna blir skötta genom
deras försorg. Såsom skolöverstyrelsen påpekar, har det på åtskilliga håll
visat sig mera rationellt att för undervisningen i trädgårdsskötsel anlita
hushållningssällskapens eller JUF:s konsulenter. Skolkommissionens förslag
synes även på denna punkt kunna accepteras.

En förlängning av den årliga arbetstiden vid folkskoleseminarierna har
redan för några år sedan föreslagits av skolöverstyrelsen. Vid lärarhögskolan
liksom vid seminarierna gäller det vuxna elever, som fortsätter sin utbildning
efter studentexamen och icke kan undgå vår tids effektivitetskrav.
I den nyligen utfärdade stadgan för filosofiska examina har en termin beräknats
lika med fem studiemånader. Ett läsår om 38 effektiva arbetsveckor
jämte de föreslagna sommarkurserna torde motsvara en arbetsprestation
av ungefär denna omfattning. Invändningar har visserligen gjorts mot
examensstadgan just pa denna punkt, men de har knappast samma tyngd
i fråga om lärarhögskolan, där utbildningen mittvägs avbrytes av en praktikperiod,
varunder antalet arbetsveckor är det för folkskoletjänstgöring
normala. Jag är beredd att medverka till ett genomförande av kommissionens
förslag även i denna del.

Skolkommissionens strävan att från den muntliga undervisningen avlasta
det som lika väl kan inhämtas genom självstudier är välgrundad och prisvärd.
Ur ekonomiska och studietekniska synpunkter är det även här oförsvarligt
att anordna muntlig högskoleundervisning i kurspartier, som utan
svårighet kan inhämtas ur böcker och kompendier, och detta gäller i lika
måtto beträffande specialkurser och ämnesstudier. Det finns dock gränser
för vad som därvidlag är möjligt, och gränserna torde vara snävare för mellanskollärarna
än för ämneslärarna. Var de går, kan endast avgöras genom
försök och observationer i lärarhögskolans praxis. Såsom jag redan framhållit,
bör under alla omständigheter ett anslag för framställande av kurslitteratur
för lärarhögskolan i god tid ställas till lärarhögskolans förfogande.

De kraftigaste gensagorna har riktats mot skolkommissionens beräkning
av timtalet för de olika undervisningsämnena. Som alltid när ett utbild^
ningsprogram skall fastställas, är konkurrensen hård om timmarna och vrkandena
om höjningar så många och så vittgående, att det redan från början
är klart, att endast en mindre del kan bifallas.

105

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Lärarhögskolan är en läroanstalt av försökstyp. Utbildningen där måste
som helhet vara minst likvärdig med den som meddelas vid andra läroanstalter
med samma mål, men den behöver icke i allt följa någon vedertagen
utbildningsform; den bör betraktas som en variant bland många på ett
arbetsfält, där pionjäranda är önskvärd. Under sådana förhållanden gör
man enligt min mening klokast i att så långt ske kan följa skolkommissionens
försiktiga beräkning av schematimmarna, nöja sig med förhållandevis
små jämkningar under det förberedande organisationsarbetet och höja
timsummorna först om det visar sig, att de föreslagna reformerna av det
inre arbetet mot förmodan icke håller vad de lovar. Därmed är givetvis intet
sagt om huru motsvarande problem bör lösas vid folkskoleseminarierna.
Det är fullt naturligt, att dessa i tveksamma fall intager en avvaktande
hållning och under tiden själva med skolöverstyrelsens medgivande experimenterar
med timplaner och arbetssätt på det sätt de finner lämpligast.

Större korrektioner uppåt i timtalen torde böra företagas endast om det
kan befaras, att lärarutbildningens effektivitet på någon punkt vedervågas
genom de föreslagna reduktionerna. I ett par fall synes man efter den nu
fullbordade remissgången icke kunna utesluta sådana risker. Det gäller den
manliga slöjden och ännu mera den fysiska fostran.

I manlig slöjd skulle undervisningen från nuvarande omkring 270 timmar
sänkas till de 120, som meddelas under sommarkursen, plus de 40 timmarna
vid lärarhögskolan. Det förefaller sannolikt, att de nuvarande timsummorna
verkligen kan sänkas: kommissionen anmärker på att vid seminariernas
slöjdundervisning stundom oproportionerligt lång tid har tagits
i anspråk för vissa individuella arbetsprestationer. Men det kan ifrågasättas,
huruvida icke reduktionen har gått för långt.

Utbildningen i slöjd har en uppgift att fylla även för de lärare, som icke
undervisar i ämnet: ett praktiskt handlag är av betydelse för dem alla. En
utbildning enligt skolkommissionens förslag tillgodoser givetvis fullt ut
detta begränsade syfte, men jag känner mig icke övertygad om att den är
tillräcklig för de lärare, som skall undervisa i manlig slöjd.

Slöjdundervisningens ställning i lärarutbildningen sammanhänger nära
med den fördelning av slöjdundervisningen mellan mellanskollärare och
facklärare, som kan motses vid den tidpunkt, då lärarhögskolans examination
börjar. Enligt uppgift från skolöverstyrelsens statistiska kontor undervisade
vårterminen 1953 ännu 43 å 44 procent av den manliga folkskollärarkåren
i slöjd. Anställandet av facklärare har emellertid efter den nya övningslärarorganisationens
tillkomst gått raskt framåt jämväl på landsbygden,
framför allt inom större skoldistrikt. Utvecklingen i denna riktning
skulle troligen redan nu ha nått längre, om kvalificerade facklärare stått att
få i en mot efterfrågan svarande utsträckning. Det iir icke uteslutet, att till
år 1959, då lärarhögskolans första årskull sändes ut på verksamhetsfältet,
behovet av mellanskollärare med kompetens för slöjdundervisning kan ha
betydligt avtagit.

106

Kungl. Maj:ts proposition nr £09.

Det är under sådana förhållanden begripligt, att skolkommissionen har
tvekat om slöjden skall vara obligatorisk eller frivillig på lärarhögskolans
mellanskollärarlinje. Avgörandet torde emellertid komma att påverkas av
ännu en omständighet. En av skolöverstyrelsen tillsatt kommitté för revision
av undervisningsplanen för rikets folkskolor har nämligen föreslagit,
att slöjden med ändrade timtal skall göras obligatorisk i folkskolan (tryckta
upplagan s. 22). Det synes mig på grund härav lämpligast att först i ett
senare sammanhang närmare bestämma slöjdens ställning som obligatoriskt
eller frivilligt ämne.

Uppskovet härutinnan utesluter dock icke, att syftet med slöjdkursen vid
lärarhögskolan redan nu fastslås. Obligatorisk eller frivillig bör kursen enligt
min åsikt ha till uppgift att göra dem som deltager däri kompetenta att
bestrida undervisning i slöjd i folkskolan. Detta nödvändiggör, synes det
mig, en ökning av den för ämnet anslagna tiden på timplanen.

I avseende på den fysiska fostran är läget klarare. Skolkommissionen har
föreslagit en sänkning från nuvarande 300 timmar för manliga och 270 timmar
för kvinnliga seminarieelever till 96 jämte en sommarkurs i idrott på
omkring 50 timmar. Detta timtal torde vara otillräckligt. Visserligen kan
gymnastiken tåla en reduktion av sitt nuvarande timtal och visserligen kan
utbildningen av ledare för den frivilliga gymnastikrörelsen med viss rätt
hänvisas till den fortsatta utbildningen efter högskolekursens slut, men nedskärningen
har enligt en mycket allmän mening gått så långt, att lärarens
reella kompetens för undervisningen hotas. Bland annat är det svårt att avvisa
kravet på att utbildning skall givas även i vinteridrotter. En förstärkning
av den fysiska fostrans ställning torde vara ofrånkomlig.

Jag anser mig i ärendets nuvarande läge böra räkna med att dels antalet
för utbildning i detta ämne anslagna timmar i högskolans löpande undervisning
något ökas, dels en kurs i vinteridrott inlägges under någon av vårterminerna
vid lärarhögskolan eller i samband med praktikterminen. Den
närmare utformningen av denna utbildning och avvägningen av timsummorna
för ändamålet bör koordineras med den översyn av högskolans utbildningsprogram
i dess helhet, som skall äga rum under de närmaste båda
åren.

Självfallet får den förbättrade ställning för slöjd och fysisk fostran, som
jag funnit oavvislig, icke genomföras på sådant sätt, att lärarkandidaternas
totala arbetsbörda ökas. Kompenserande reduktioner måste företagas på
andra punkter, varvid studieplanerna bör överses för såväl pedagogiken
som vissa delar av metodiken. Sannolikt kan också den auskultering, som
icke står i närmare sammanhang med undervisningsövningama, tåla vid en
beskärning.

Vid den stundande översynen av utbildningsprogrammet bör de många
yrkanden om ändring i olika ämnens ställning, som framställts under remissgången,
vägas mot varandra och mot de vinster av annat slag, som

107

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 209.

kommissionen åsyftat. I stort sett är avvägningen en fackmannauppgift. I
den mån direktiv för utredningsarbetet erfordras utöver det som av mig
i det föregående skisserats, torde jag få tillfälle att återkomma, när ärendet
efter riksdagsbehandlingen anmäles för Kungl. Maj:t.

Kritiken mot skolkommissionens avvägning mellan utbildningens olika
delar har beträffande småskollärarutbildningen gått i samma
riktning som beträffande mellanskollärarutbildningen. Med den standpunkt
jag intagit i fråga om förläggningen av småskollärarutbildningen saknar jag
anledning att nu gå in på utbildningsprogrammet. Om det längre fram blir
aktuellt att öppna en studentlinje för blivande småskollärare vid lärarhögskolan,
bör kommissionsförslaget överses. Huruvida detta bör ske i samband
med utredning angående en småskollärarutbildning enligt 1950 års principbeslut
eller initiativ avvaktas från lärarhögskolans sida är en lämplighetsfråga,
till vilken det icke är nödvändigt att nu taga ställning.

Jag har slutligen att beröra den för aspirantgrupperna gemensamma frågan
om individuella jämkningar i studietidens längd. Kommissionen
har ansett, att de normaltider, varmed utredningen har opererat,
i individuella fall skulle kunna underskridas eller överskridas. Av vad jag
tidigare anfört framgår, att jag intet har att erinra mot att normalstudietiden
underskrides av den som det kan. Däremot synes en viss kontroll påkallad
i fråga om överskridanden av studietiden. En fullt genomförd individuell
frihet att tänja ut studietiden skulle kunna medföra betydande svårigheter
för utbildningens organisation och skulle, om den leder till en allmän
förlängning av studietiden, få ovälkomna sociala följdverkningar. Alldeles
fastlåst behöver utbildningsgången icke bli, men det bör enligt min
mening fordras tillstånd av lärarhögskolans styrelse för en förlängning,
varigenom en följande termin till större eller mindre del tages i anspråk.
Sådant tillstånd bör meddelas, endast om det är behövligt för genomförandet
av någon av lärarkandidaten påbörjad specialundersökning eller på
grund av sjukdom eller av andra synnerliga skäl befinnes oavvisligen nödvändigt.

I vad mån förlängning av praktikanttjänstgöringen vid skolorna må ifrågakomma,
är en specialfråga, som jag skall upptaga i nästa avsnitt av mitt
anförande.

6. Praktikterminen.

För närvarande infaller de blivande ämneslärarnas första praktik i regel
före den praktiska lärarkursen och omfattar cj sällan flera år. De blivande
klasslärarna intages däremot utan liirarpraktik i seminarierna, utexamineras
efter teoretisk och praktisk utbildning och får sedan växa sig in i sin
yrkesutövning under det dagliga arbetet i klassen.

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Enligt skolkommissionens förslag skulle nu båda slagen av aspiranter
mottagas utan föregående tjänstgöring och en termins lärarpraktik inlägges
mittvägs i utbildningen. Praktikterminen skulle således hädanefter utgöra
en del av de blivande lärarnas utbildning. Den skall ge dem tillfälle
att i en levande skolmiljö praktiskt tillämpa de lärdomar, som de inhämtat
under första delen av studierna vid lärarhögskolan, och på samma gång ge
dem en fastare grund för den fortsatta utbildningen vid högskolan. Praktiken
skall vara förenad med handledning av erfarna lärare.

Organisationen av lärarpraktiken är förbunden med tekniska problem,
som är rätt olika allteftersom praktikanterna är blivande ämnesliirare eller
klasslärare.

a. Ämnesläraraspiranternås praktiktermin.

I principbetänkandet utgick skolkommissionen från att vid olika skolor
skulle inrättas ett antal »aspirantlärartjänster», vilka ständigt skulle stå
till lärarhögskolans förfogande för placering av lärarkandidater. En sådan
lösning av problemet försvåras emellertid av att antalet aspiranter med
samma ämneskombination kan komma att skifta avsevärt från termin till
termin. Kommissionen räknar dock med att en del större skolor kontinuerligt
skall kunna ta emot en, två eller möjligen tre lärarkandidater, även om
inga särskilda tjänster inrättas för dessas räkning. Därvid bör i regel en
aspirant, som skall praktisera på vårterminen, kunna överta den tjänstgöring,
som en annan aspirant bestritt under höstterminen. I övrigt kan praktikanterna
utplaceras vid skolor, där man av den ena eller andra anledningen
har möjlighet att för en termin eller för ett läsår tillfälligt ta emot praktikanter.

Utplaceringen av lärarkandidaterna bör ombesörjas av skolöverstyrelsen,
som har möjlighet att överblicka tillgången på timlärartimmar vid olika
skolor och står i fortlöpande kontakt med rektorerna. Den bör ske i samförstånd
med lärarhögskolans ledning och under största möjliga hänsynstagande
till lärarkandidaternas egna önskemål i fråga om förläggningsort.

Lärarkandidaterna bör under praktikterminen enligt skolkommissionens
mening ha nedsatt tjänstgöring. Vissa praktiska skäl kan visserligen andragas
för full tjänstgöring, säger kommissionen, och lärarkandidaten kan först
genom en sådan tjänstgöring få erfarenhet av yrkets alla sidor och påfrestningar.
Ur utbildningssynpunkt skulle dock en så omfattande tjänstgöring
vara olämplig:

»De många problem, som den första tjänstgöringen ställer, kommer att
ta aspirantens både tid och krafter så i anspråk, att han blir fullt sysselsatt
även vid en relativt begränsad tjänstgöring. Kommissionen räknar också
med att aspiranten utöver sin direkta lärartjänstgöring skall få tid att lösa
vissa uppgifter, som tilldelats honom i lärarhögskolan, samt eventuellt läsa
viss litteratur, som ingår i lärarhögskolans kurser i pedagogik och psykologi.
Under sådana förhållanden har kommissionen stannat inför att föreslå

109

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 809.

en aspiranttjänstgöring av i regel 12—16 timmar i veckan. Endast i undantagsfall
och sedan vederbörande rektor samrått med lärarhögskolans ledning
bör aspirant få större tjänstgöring än 18 veckotimmar.» (S. 143.)

Lärarkandidaten bör under praktikterminen vara klassföreståndare och,
om han är naturvetare, beredas tillfälle att sätta sig in i institutionsvård.
En lärarkandidat med tre skolämnen i ämbetsexamen bör, om han så önskar
och detta utan olägenhet kan ske, få tillfälle att undervisa i alla tre
ämnena. Skulle detta visa sig omöjligt, skall hans tjänstgöring i varje fall
omfatta de två ämnen, som han själv anger som sina huvudämnen.

Ansvaret för att lärarkandidaten blir väl omhändertagen under praktikterminen
åvilar i första hand skolans rektor. Denne måste kontinuerligt
följa hans undervisning och ge honom alla de upplysningar och råd, som
erfordras för att han på ett tillfredsställande sätt skall kunna sköta sina
uppgifter. Särskilt torde det ankomma på rektor att bistå praktikanten i
vad gäller sättet att sköta klassföreståndarskapet.

Varje lärarkandidat skall ha en eller flera handledare, som förordnas av
rektor. Handledarna skall mot särskild ersättning vägleda och följa lärarkandidaten
i hans arbete, låta honom auskultera, se till att kurserna anpassas
rätt i förhållande till den disponibla tiden, ge råd i metodiska spörsmål
o. s. v.

I några yttranden framskymtar farhågor för felbedömningar av lärarkandidaterna,
om de skall påbörja sin kurs vid lärarhögskolan utan föregående
praktik. Skolkommissionen har i förväg brutit udden av en kritik
från denna utgångspunkt genom att föreslå, att den del av lärarkandidaternas
undervisningsövningar, som infaller före praktikterminen, icke skall betygsättas.
Bestämda uttalanden av innebörd att inskrivningen vid lärarhögskolan
normalt skall föregås av lärartjänstgöring är mycket sällsynta;
vanligare är yrkanden, att praktikterminen skall kunna utsträckas till ett
år eller längre.

Läroverkslärarnas riksförbund väger fördelar och nackdelar av ämneslärarnas
praktiktermin och slutar med att tillstyrka med den modifikationen,
att aspirant som så önskar skall, i den mån det organisatoriskt är möjligt,
ha rätt att efter praktikterminen uppehålla hel eller partiell tjänst under
1—2 terminer, innan han återvänder till lärarhögskolans avslutningstermin.
Bestämt hävdar riksförbundet, att lärarkandidaternas tjänstgöring under
praktikterminen icke får vara för stor, om syftet skall nås. Halv tjänstgöring
är bäst. Lärarbristen får icke tagas till intäkt för påläggande av tyngre
tjänstgöring.

Statskontoret finner åter nedsättningen i undervisningsskyldigheten för
generös. Med hänsyn till att för ämneslärarna hela treterminsutbildningen
är avlönad, bör enligt ämbetsverkets mening eventuella självstudier under
praktikterminen förläggas till fritid och undervisningsskyldigheten ökas.

Liksom skolkommissionen anser Läroverkslärarnas riksförbund, att vissa

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

läroverk bör kunna mottaga praktikanter regelbundet. Det finns dock risker
för att kontinuiteten i undervisningen blir lidande. Vid organiserandet
av praktikterminen bör man tillse, att antalet lärarbyten icke blir alltför
stort. Riksförbundet pekar på ett par anordningar, som i detta syfte förtjänar
att prövas.

Med hänsyn till lärjungarna vore det vidare enligt riksförbundets mening
lämpligast, att lärarkandidaterna icke själva bleve klassföreståndare utan
finge sin träning som klassföreståndare genom att följa någon lärares arbete
i denna egenskap eller genom att vikariera som klassföreståndare för annan
lärare, vilken då kan lämna erforderligt bistånd för denna del av tjänstgöringen.

Jämväl skolöverstyrelsen framhåller vikten av att undervisningens kontinuitet
så långt möjligt upprätthålles, men anser liksom skolkommissionen,
att de därmed förbundna problemen slutgiltigt kan lösas först efter vunnen
praktisk erfarenhet. Mot kommissionens förslag rörande lärarkandidaternas
tjänstgöring under praktikterminen har överstyrelsen intet att erinra.

b. Klassläraraspiranternas prakti k ter min.

Behovet av handledning under praktikterminen gör sig otvivelaktigt
starkare gällande för klasslärarkandidatema än för ämneslärarkandidaterna.
Skolkommissionen föreslog i principbetänkandet, att två aspiranter gemensamt
skulle uppehålla en lärartjänst och få dela en lärarlön, men låter
nu detta förslag falla. Bristerna i metodisk utbildning kan få mera kännbara
följder på det lägre stadium, varom det nu är fråga, än på högstadiet,
där ämneslärarna undervisar, framhåller kommissionen. Särskilt kan det
vara vanskligt att anförtro en aspirant en fjärde eller sjätte klass, varifrån
övergång sker till högre skolor helt på grund av folkskolebetygen. Kommissionen
har därför nu sökt utbygga handledarsystemet och därvid tillse, att
i de typiska fallen ansvaret för klassen icke skall helt påvila lärarkandidaten.

I första hand förordar kommissionen följande anordning:

»En erfaren och lämplig ordinarie lärare är klassföreståndare för två
klassavdelningar och har i vardera avdelningen viss undervisning samt
tjänstgör därjämte som handledare för en aspirant i vardera avdelningen.
En lämplig fördelning synes vara, att mellanskollärare (folkskollärare), som
har 30 veckotimmars tjänstgöringsskyldighet, fullgör denna genom 10 timmars
undervisning i vardera klassen och 10 timmars handledning av aspiranterna.
Till vardera avdelningen hänvisas en aspirant med 20 veckotimmars
undervisning, alltså 2/3 av full lärartjänstgöring. Småskollärare, som
har 28 veckotimmars tjänstgöringsskyldighet, bör som aspiranthandledare
ha 9 veckotimmars undervisning i vardera avdelningen och i likhet med
mellanstadiets lärare 10 veckotimmar för handledning. Aspiranterna får då
19 veckotimmars undervisning. Anordningen innebär, att för två aspiranter
åtgår varje termin en lärartjänst och att aspiranterna har 2/3 av full
tjänstgöring (småskollärare 19/28).» (S. 136.)

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Genom den nedsättning i undervisningsskyldigheten med omkring en
tredjedel, som på detta sätt skulle komma till stånd, skulle den äldre läraren
kompenseras för sitt handledarskap och de yngre få tid att arbeta sig
in i metoder och kurser. Handledaren skulle som ytterligare gottgörelse erhålla
ett särskilt arvode.

Kommissionen håller före, att de olägenheter i fråga om undervisningens
standard, som kunde uppstå, om praktikanterna lämnas utan handledning,
på detta sätt i allt väsentligt undvikes; likaså undanröjes de invändningar,
som från målsmän eller lokala skolmyndigheter kan riktas mot att undervisningen
i klassen skulle helt meddelas av oexaminerade och icke fullt utbildade
lärare.

Tillämpningen av systemet bör inte vara stel eller schematisk. Arbetsfördelningen
behöver icke vara densamma under hela terminen.

»Det synes ... lämpligt, att klassläraren under den första tiden tjänstgör
mer och aspirantema mindre än 20 veckotimmar, medan under senare perioder
aspiranternas tjänstgöring ökas och handledarens minskas. I praktiken
kan det gå till så, att handledaren en tid tar hand om modersmålet och
räkning i en av avdelningarna, medan aspiranten undervisar i orienteringsämnen
och övningsämnen. Aspiranten bör därvid beredas tillfälle att hospitera
under vissa av handledarens lektioner. Efter en tid får aspiranten
rycka in i modersmålet och räkning, medan handledaren undervisar i vissa
orienterings- och övningsämnen. Handledaren kan också vid samlad undervisning
ta en kombination ämnen, exempelvis några timmar modersmålet,
historia, geografi, naturkunnighet och teckning och behandla ett visst kursavsnitt,
varvid aspiranten under vissa timmar hospiterar. Senare övertar
aspiranten samma ämneskombination och behandlar ett annat kursavsnitt
genom samlad undervisning.» (S. 136.)

Även andra variationsmöjligheter kan tänkas. Två aspiranter, som har
samma handledare, kan sålunda någon tid byta klassavdelning eller byta
med andra aspiranter inom samma skola eller i närbelägna skolor för att få
erfarenhet av andra klasstadier och klassmiljöer.

I fråga om lärjungarnas fostran måste aspiranten och handledaren nära
samarbeta. För aspiranten bör det vara en trygghet att kunna påräkna
handledarens bistånd i tveksamma fall och besvärliga situationer.

Under praktikterminen bör aspirantema icke endast få träna som undervisare
utan även bringas i kontakt med de arbetsuppgifter av andra slag,
som åligger en klasslärare.

»Aspiranten bör ... biträda handledaren vid förande av dagbok och betygsjournal
samt vid handläggningen av skolsociala uppgifter. Så småningom
bör han tidvis få överta huvudparten av de därmed förenade skrivgöroinålen.
Tillsammans med handledaren och senare på egen hand bör aspiranten
handleda eleverna under friluftsdagar, vid museibesök och andra
studieutflykter samt som lärare i klassen deltaga i föräldramöten. Aspiranten
tillhör givetvis skolans lärarkollegium och skoldistriktets lärarkår och
kallas i denna egenskap till kollegier och till konferenser anordnade av skolstyrelse
eller folkskolinspcktör.» (S. 137.)

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

I propositionen till 1950 års riksdag framhölls, att aspirantpraktiken icke
borde bindas vid ett enda system utan alternativa former prövas. Bland
annat borde enligt departementschefens mening även korttidsvikariat
med fördel kunna inläggas i praktiken. »Avgörande praktiska skäl
tala i själva verket för att denna anordning tages i anspråk, så långt den
är förenlig med en ändamålsenligt planlagd utbildning», säger departementschefen.
»En för skoldistrikten ofta bekymmersam fråga skulle därigenom
komma i ett bättre läge.» Särskilda utskottet var av samma mening.

Skolkommissionen finner det obestridligt, att vikariatstjänstgöring erbjuder
goda tillfällen för de blivande lärarna att förvärva undervisningsvana
och allmän lärarerfarenhet. Vid jämförelse med aspiranttjänstgöring
under klasslärares ledning har denna form av praktik både fördelar och
nackdelar. Från ren utbildningssynpunkt är den emellertid klart underlägsen.

»Vissa aspiranter klarar sig säkerligen rätt väl på egen hand, andra kan
däremot begå allvarliga misstag utan tillfälle att få dessa påvisade och rättade.
De betänkligheter, som ... anförts mot att låta en aspirant helt på
egen hand sköta undervisningen i en klass, kan principiellt anföras även mot
vikariatst jänstgöring. Om denna emellertid, såsom förordas i propositionen
och som skolkommissionen förutsätter, begränsas till kortare förordnanden,
exempelvis högst en månad i samma klassavdelning, elimineras dock dessa
risker och olägenheter högst väsentligt. I varje fall kan från skolmyndigheter
och målsmän inte med fog riktas samma allvarliga invändningar mot
att en icke fullt utbildad lärare rycker in under en kortare period som mot
att denne lärare skulle svara för undervisningen under en hel termin.»
(S. 139.)

Skolkommissionen föreslår, att försök göres att ordna praktiken jämväl
genom kortare vikariat i olika klassavdelningar under en termin. Aspiranterna
bör vara skyldiga att mottaga anvisade vikariat och bör så långt möjligt
erhålla oavbruten tjänstgöring under terminen. Aspirant som så önskar
bör dock under någon kortare tid få utbyta vikariatstjänstgöring mot hospitering
i vanlig folkskola, i försöksdistrikt eller i vissa fall på annat skolstadium,
exempelvis realskola, eller i skola av annat slag, exempelvis ungdomsvårdsskola.

I den mån det kan ordnas, bör även lärarkandidater, som fullgör praktikterminen
genom vikariat, erhålla handledning av erfaren lärare. Kommissionen
beräknar ett visst belopp per lärarkandidat för handledning men
förutsätter, att fördelningsnormema småningom skall stadgas genom praxis.

Vare sig aspiranten får sin praktik i den ena eller andra formen, torde
hans tid bli helt utfylld. Den som arbetar under handledare får med sitt
nedsatta timtal tillfälle att mera systematiskt arbeta sig in i kurser och undervisningsteknik,
göra barnstudier och syssla med olika av lärarhögskolan
anbefallda studieuppgifter; han bör också auskultera i den mån tillfälle därtill
bjudes. Den som fullgör praktiken genom vikariat har knappare fritid,

113

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

även om hänsyn tages till eventuella mellandagar mellan förordnandena.
Nödvändigheten att likväl medhinna, om ej allt, så dock det mesta av de
ur utbildningssynpunkt viktiga extra göromålen ställer otvivelaktigt särskilda
krav på den som binder sig för vikariatslinjen. Formerna för praktiken
kan emellertid inte slutgiltigt fixeras, framhåller kommissionen, förrän
erfarenhet har vunnits av försöksverksamheten i samband med den första
lärarhögskolan. »Det är möjligt, att erfarenheterna under de första åren
leder till att delvis andra former än de ovan föreslagna måste prövas, innan
en mera definitiv organisation av hela aspiranttjänstgöringen kan fastställas.
»

I fråga om praktikterminens administration har skolkommissionen icke
ansett sig kunna på ärendets nuvarande stadium framlägga detaljerade procedurförslag.

Kommissionen har närmast tänkt sig, att lärarhögskolan skulle hos skolöverstyrelsen
anmäla, huru många aspiranter som för terminen bör utplaceras,
varefter överstyrelsen skulle träffa överenskommelse med skoldistrikten
om placeringen. Handledarna skulle utses av den lokala skolstyrelsen,
sedan förordnandena ledigförklarats inom distriktet, men skolstyrelsens beslut
skulle fattas först efter samråd med lärarhögskolan, eventuellt också
med statens folkskolinspektör.

I den mån vikariat bör förekomma, torde placering kunna ske genom
lärarförmedlingarna. Några lärarkandidater borde kunna placeras som fasta
vikarier inom större skoldistrikt. Slutligen kunde det tänkas, att statens
folkskolinspektör finge disponera några inom sina inspektionsområden.

Placering enligt huvudalternativet kan tydligen endast ske i skolformer
med minst två läraravdelningar på folkskolestadiet. Praktiken kommer därför
redan av tekniska skäl i regel att fullgöras vid A-skolor. Även pedagogiska
skäl talar enligt kommissionens mening för att den första praktiken
icke förlägges till de i metodiskt hänseende mera krävande flerklassiga
läraravdelningarna. Intet hindrar, att praktik förlägges till enhetsskolan,
och detta bör bli vanligare, i mån som antalet försöksdistrikt växer.

Därest aspiranterna tjänstgör som vikarier, finns inga organisatoriska
hinder för en förläggning av praktiken till skolor med flerklassiga avdelningar.
Det är dock enligt kommissionens åsikt även i detta fall lämpligast, att
aspiranterna får åtminstone sitt första vikariatförordnande vid skola av
A-formen. Skolor av lägre form iin B 1 bör i regel inte ifrågakomma.

Däremot är det önskvärt, att lärarkandidaterna, vare sig de praktiserar
i den ena eller andra formen, under någon kortare del av praktikterminen
får tillfälle att hospitera i flerklassiga avdelningar och därvid övertaga vissa
lektioner.

De organisationsproblem, som uppstår i samband med praktikterminen,
torde komma att kräva rätt mycket arbete. Remissinstanserna

8 — Bihang till riksdagens ''protokoll 195h. 1 samt. Nr 209.

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

tycks dock icke betvivla praktikprincipens genomförbarhet. Av de fem folkskolinspektörer,
som uttalat sig om praktikterminen, tillstyrker sålunda
fyra, medan den femte tillråder försök med olika organisationsformer. Folkskolinspektören
i Värmlands läns mellersta inspektionsområde anför:

»Av utomordentlig betydelse för mellanskolans och småskolans lärarutbildning
synes den stort anlagda och planerade aspiranttjänstgöringen komma
att bli. Även om modifikationer efter viss tids erfarenhet kunna visa sig
lämpliga och behövliga, tyckes förslaget att en handledare skall förordnas

för två aspiranter---böra ingående prövas. Säkerligen komma vissa

svårigheter av organisatorisk art att uppstå och folkskolinspektörens medverkan
kan här helt visst icke undvaras, men anordningen är förvisso möjlig
att med framgång genomföras. Den auskultering och hospitering, som
för närvarande i rätt avsevärd omfattning äger rum jämväl ute i landsbygdens
skoldistrikt torde kunna ge stöd åt en ganska gynnsam prognos härvidlag.
Även den vikariatstjänstgöring, som seminariestuderande i större
eller mindre omfattning fullgöra, och vilken väl ger lärarkandidaten större
självständighet, när han ensam svarar för en lärartjänst, än han skulle få
som aspirant men vilken vikariatstjänstgöring icke besitter aspiranttjänstgöringens
större planmässighet och effektivare utbildning, även denna vikariatstjänstgöring
ger vid handen, att en gynnsam prognos för aspiranttjänstgöringen
bör kunna ställas. Förslaget om aspiranttjänstgöringen sådant
det utformats här efter att tidigare ha framträtt i kommissionens enhetsskolebetänkande
är något verkligt positivt, intressant och helt säkert
värdefullt nytt.»

I de yttranden, som befattar sig med praktikterminens administration,
är den vanligaste invändningen, att folkskolinspektörernas medverkan torde
erfordras i större omfattning än skolkommissionen förutsatt.

Det blir en mycket grannlaga uppgift att utse handledare, påpekar folkskolinspektören
i Kopparbergs läns västra inspektionsområde, vilken mycket
bestämt opponerar sig mot förslaget att handledarna skulle utses av
skolstyrelserna.

»Det är visst inte säkert att ledamöterna i skolstyrelsen besökt varje
lärare i distriktet och skulle de mot förmodan ha gjort det, ha de inte pedagogiska
och psykologiska förutsättningar att bedöma lärarens arbete på
rätt sätt. I regel är det nog så att skolstyrelsens uppfattning om en lärare
grundar sig på hörsägner först och främst och på den enskilde ledamotens
uppfattning om läraren som människa och samhällelig medborgare. Den
enda tänkbara utvägen då det gäller att utse handledare är att överlärare
och inspektör ger förslag till skolstyrelsen, som sedan har att fastställa förslaget.
»

Folkskolinspektören i Älvsborgs läns västra inspektionsområde påpekar,
att frågan lättast torde kunna ordnas i samband med behandlingen av klassanordningarna,
till vilka förslag ingives av folkskolestyrelserna till folkskolinspektören
före den 15 juni.

Farhågorna för att lärarkandidater med endast ett års utbildning vid
lärarhögskolan icke skall kunna motsvara målsmännens berättigade krav

Kungl. Maj:ts proposition nr 209. 115

har föranlett några seminarier att föreslå annan förläggning av praktikterminen.
Kollegiet vid jolkskoleseminariet för kvinnliga elever i Linköping
vill lägga den först i utbildningen, varigenom en sammanhängande och
mera enhetlig studiegång kunde uppnås vid lärarhögskolan. Givetvis kan
aspiranten, om saken ordnas på detta sätt, icke få meddela mera omfattande
undervisning under sin praktiska termin. Vad som kan uppnås betecknas
av kollegiet som »hospitering med begynnande undervisning». Ansvaret
för undervisningen komme helt och hållet att vila på den lärare, hos vilken
hospiteringen äger rum.

Ett par andra seminariekollegier och seminarielärarföreningen föreslår
åter en uppdelning av praktikterminen. Studietiden skulle omfatta fem terminer.
Sex veckor av den första terminen skulle anslås till hospitering och
förberedande övningsundervisning i ett antal handledarklasser. Den egentliga
undervisningspraktiken skulle däremot uppskjutas till näst sista terminen
och där disponera tio veckor.

Flertalet seminariekollegier framställer icke någon erinran mot praktikterminens
förläggning. Tiden för aspiranttjänstgöringen inom utbildningsgången
synes vara väl vald, säger seminariekollegiet i Karlstad.

Meningarna är betydligt mera delade om valet av praktiksystem. Särskilt
har korttidsvikariaten fått ett rätt ogynnsamt mottagande. De båda
folkskollärarförbunden motsätter sig bestämt detta alternativ:

»Denna form av tjänstgöring kommer att innebära, att aspirantema får
praktiskt taget ingen handledning. Skälet att elever vid lärarhögskolan genom
att åta sig kortare vikariat skulle underlätta för vissa skoldistrikt att
komma tillrätta med sina vikarieproblem kan givetvis icke godtas. Av en
krissituation betingad lärarbrist kan inte anföras som skäl för en permanent
anordning för den framtida lärarutbildningen. Om den föreslagna aspiranttjänstgöringen
skall få avsett värde för lärarutbildningen, måste den
självklart anordnas så att betingelser skapas för en verklig utbildning.»

Kollegiet vid jolkskoleseminariet i Karlstad varnar för de längre bort liggande
konsekvenserna:

»Det har tidigare alltid poängterats, att aspiranttjänstgöringen skall betraktas
som utbildning och fullgöras under ledning av en duglig och erfaren
lärare. Om detta krav ej strängt upprätthålles, kan terminen bli till mera
skada än nytta. Alan kan befara, att om man börjar tolerera en aspiranttjänstgöring,
som helt eller delvis består i vikariattjänstgöring, skulle denna
form kanske snart bli den dominerande. Aspirantterminen skulle därmed
ha förlorat sitt berättigande.

För att tillfredsställa behovet av tillfiilliga sjukvikariat kunde man emellertid
tänka sig, att ett begränsat antal aspiranter ställdes till förfogande
för folkskolinspektörerna. De skulle utväljas bland de bättre undervisarna
och var för sig handledas av någon skicklig lärare men kunna frigöras för
vikariat under kortare perioder.»

Det är emellertid redan nu icke alldeles ovanligt, att seminarieelever under
studietiden vid seminariet får rycka in som tillfälliga vikarier. Folk -

116 Kungl. Maj:ts proposition nr 309.

skoledirektionen i Stockholm har inte alltför ogynnsamma erfarenheter av
dylika vikariat.

»Stockholms skoldistrikt har de senare åren haft förmånen att för detta
ändamål ’låna’ studerande i avgångsklasserna vid härvarande seminarier
med i allmänhet gott resultat. Förslaget synes alltså vara i princip fullt godtagbart.
Däremot är direktionen f. n. icke beredd taga ställning till förslaget
att förordna aspiranter såsom fasta vikarier (reservvikarier).»

»Lån» av detta slag kan dock inte ske utan men för utbildningsarbetet
vid seminariet. Kollegiet vid folkskoleseminariet i Gävle hoppas få ett slut
på intrång av detta slag, om man accepterar korttidsvikariaten som tjänstgöringsform
under praktikterminen.

Skolkommissionens huvudalternativ med en handledare för två praktikanter
och två klasser lämnas utan erinran i flertalet yttranden eller anses
åtminstone värt att försöksvis prövas. Denna utformning är »kanske den
bästa», säger kollegiet vid folkskoleseminariet i Härnösand. »Den ... förefaller
ur utbildningssynpunkt ändamålsenlig, ur skoldistriktens synpunkt
acceptabel och i varje fall värd att pröva», skriver folkskoledirektionen i
Stockholm. Sveriges småskollärarinneförbund anser det vara av värde, att
olika former för aspiranttjänstgöringen prövas, men anser kommissionens
förslag vara det mest ändamålsenliga.

Fyra av de nitton folkskoleseminarierna, seminarielärarföreningen och
de båda folkskollärarförbunden anmäler dock betänkligheter, och överlärarförbundet
ställer sig helt avvisande. Sistnämnda förbund utför sin kritik på
följande sätt:

»Att låta en outbildad och oerfaren lärare ta hand om 20 timmars undervisning
i en klass skulle innebära, att barnen inte finge den behållning
av skolundervisningen, som de har rätt att få. Att handledaren skulle på
sina 10 timmars egen undervisning i samma klass och 5 timmars handledning
av aspiranten kunna kompensera förlusten härutinnan är uteslutet.
Anordningen bryter också sönder klasslärarsystemet, om vars stora värde
numera praktiskt taget alla är ense. För aspiranten skulle systemet ej ge
den behållning, som praktikanttiden är avsedd att ge. Det skulle också bli
svårt att med ett sådant system få tillräckligt många lärare, som vore villiga
att åtaga sig att vara handledare.»

Det i yttrandena vanligaste motförslaget är ett system med en praktikant
i stället för två på varje handledare. Därigenom skulle vinnas en effektivare
handledning; från något håll påpekas också, att det därigenom bleve
möjligt att överföra hospiteringen vid B 2-skolorna till praktikterminen och
på så sätt vinna lättnad i arbetet vid lärarhögskolan. De båda folkskollärarförbunden
förordar i första rummet denna anordning, och den är för
överlärarförbundet den enda acceptabla. »Kostnaderna bleve visserligen
större men torde kunna nedbringas avsevärt, om handledaren delvis som
kompensation för sitt handledarskap finge vid terminens mitt några vec -

117

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 809.

kors ledighet från sitt arbete, varvid aspiranten ensam uppehöll tjänsten»,
framkastar rektor vid seminariet i Luleå.

Vilka ekonomiska förmåner lärarkandidaterna skulle kunna få, om denna
dyrbarare anordning godtages, är hittills outrett. Statskontoret, som saknat
anledning att taga under övervägande detta först under remissgången framkomna
alternativ, anser att redan den av skolkommissionen föreslagna nedsättningen
av praktikanternas tjänstgöring med en tredjedel utesluter att
de avlönas som om de uppehölle tjänst med full undervisningsskyldighet.

Frågan om klasslärarkandidatemas undervisningsskyldighet under praktiken
beröres tämligen sällan i yttrandena. Svenska seminarielärarföreningen,
som tänker sig en praktikant på varje handledare, föreslår en sänkning
till 15 veckotimmar, medan folkskottärarjörbunden på tal om skolkommissionens
huvudförslag ifrågasätter en höjning till 22 timmar och till stöd för
denna ståndpunkt anför följande:

»Kommissionen föreslår att den ordinarie läraren får 10 timmars undervisning
i vardera klassen och 10 timmar anslagna för handledning. Förbunden
föreslår en reducering av den ordinarie lärarens undervisning till 8 timmar
i vardera klassen. Härigenom skulle aspiranterna få tjänstgöra 22 timmar
i stället för av kommissionen föreslagna 20. Fn sådan ökning av aspiranternas
tjänstgöring torde bl. a. bidra till ännu större praktisk erfarenhet
att handha undervisningen. Kommissionen anser sig ju i alternativet
med aspiranttjänstgöringen anordnad som vikariattjänstgöring kunna föreslå
att aspiranterna, utan egentlig handledning, omhänderhar undervisningen
i och helt bär ansvaret för eu klassavdelning, vilket för aspiranten skulle
innebära 30 timmars tjänstgöring. Med den av förbunden föreslagna anordningen
skulle den ordinarie läraren få sammanlagt 14 timmar för handledning.
»

Denna konsekvens kan åter statskontoret alls icke godtaga: »nedsättningen
synes, även för vederbörande handledare böra väsentligt beskäras»,
skriver detta ämbetsverk.

Skolöverstyrelsen uttalar ingen erinran mot den av skolkommissionen
föreslagna undervisningsskyldigheten under praktikterminen men är icke
okänslig för den kritik, som har riktats mot kommissionens förslag från
pedagogiska utgångspunkter. Överstyrelsen har i tidigare sammanhang utförligt
dryftat med lärarpraktiken sammanhängande problem. I sitt uttalande
över skolkommissionens principbetänkande föreslog överstyrelsen, att
försök med olika varianter skulle anställas vid tre folkskoleseminarier med
studentlinje och tre småskoleseminarier (SOU 1949:35 s. 123—125). Överstyrelsen
finner alltjämt försöksverksamhet erforderlig.

»Systemet med eu handledare som klassföreståndare för två klassavdelningar,
i vilka undervisningen till 2/3 handhas av aspiranterna, måste medföra
avsevärda olägenheter i såväl pedagogiska som organisatoriska hänseenden.
Att på eu gång genomföra ett sådant system beträffande all klasslärarutbildning
i landet torde vara organisatoriskt ogenomförbart. Avsevärt
enklare vore givetvis att låta aspiranttjänstgöringen utgöras av auskul -

118

Kungl. Majds ''proposition nr 209.

tering och övningsundervisning hos erfarna lärare, som ha hand om endast
en klassavdelning. Innan aspiran ttjänstgöringen kan få sin definitiva utformning,
torde det vara nödvändigt... att anordna försök med olika utformning
av aspiranttjänstgöringen. För sådana försök skulle den första
lärarhögskolan väl lämpa sig. Försök borde emellertid också anställas vid
något folkskoleseminarium och vid två eller tre småskoleseminarier. Överstyrelsen
vill för sin del föreslå, att sådana försök anordnas dels enligt skolkommissionens
huvudlinje, dels i form av auskultering hos lämpliga lärare,
dels också i form av kortare vikariat i olika klasser.»

c. Departementschefen.

När 1950 års riksdag beslöt, att lärarnas egentliga yrkesutbildning skulle
omfatta viss aspiranttjänstgöring, användes ordet läraraspirant i sin då
vanliga allmänna betydelse såsom beteckning för en person, vilken ville
meritera sig för läraranställning. Sedan dess har emellertid reglerad befordringsgång
för icke-ordinarie ämneslärare införts, och i detta nya sammanhang
betyder aspirant en lärare med viss lönegradsbeteckning i avlöningsreglementets
mening. En del av de ämneslärarkandidater, som under utbildningen
vid lärarhögskolan fullgör lärarpraktik, kan väntas tillika vara
antagna till aspiranter i den reglerade befordringsgången, medan i andra
fall praktikanten kan tänkas antingen icke tillhöra den reglerade befordringsgången
eller redan ha passerat dess aspirantstadium. Jag kommer därför
i det följande att — liksom stundom i det föregående — föredraga de
mera neutrala beteckningarna praktiktermin och praktikanttjänstgöring
framför aspiranttermin och aspiranttjänstgöring.

Liksom skolöverstyrelsen anser jag skolkommissionens uppläggning av
ämneslärarkandidaternas praktiktermin ganska tillfredsställande.
Den föreslagna nedsättningen i undervisningsskyldigheten under praktikanttjänstgöringen
synes mig ofrånkomlig, om tjänstgöringen skall kunna
fylla sin uppgift som del av lärarutbildningen. Under denna termin torde i
flertalet fall grunden läggas till lärarens personliga arbetspraxis; en alltför
stor arbetsbörda just då skulle predisponera för slentrianmässiga arbetsvanor.

De med praktikanttjänstgöringen förbundna praktiska frågorna, inklusive
frågan om lärarkandidatens utbildning till klassföreståndare, torde tills
vidare få lösas från fall till fall i samverkan mellan skolöverstyrelsen, lärarhögskolan
och de lokala skolcheferna. Hinder bör ej möta för lärarhögskolans
styrelse att på ansökan medge lärarkandidat att utsträcka praktiktiden
med någon termin eller befria lärarkandidat med tidigare tjänstgöring
från praktikterminen. Därmed är naturligtvis intet sagt om i vilken utsträckning
sådana tillstånd kan ges; alltför kännbara snedbelastningar av
lärarhögskolans utbildningsarbete måste av organisatoriska skäl undvikas.

I fråga om ordnandet av klasslärarkandidaternas praktiktermin
är meningsskiljaktigheterna betydligt större och gäller såväl praktikens
förläggning i tiden som formerna för densamma.

119

Kungl. Maj:ts proposition nr £09.

Särskilda utskottet vid 1950 års riksdag har tydligen tänkt sig en förläggning
av praktikterminen mittvägs i utbildningen. Ett par seminariekollegier
anser, att den bör föregå utbildningen. Den komme i så fall att
ändra karaktär och väsentligen bli en hospiteringstermin, på sin höjd med
något mindre inslag av undervisning. Seminarielärarföreningen vill anslå
tio veckor av näst sista terminen till praktik ute vid skolorna men komplettera
med sex veckors hospitering och förberedande undervisningsövningar
i handledarklasser under första terminen. För min del finner jag det uteslutet,
att syftet med praktikterminen skulle kunna nås genom en hospiteringstermin
före den egentliga undervisningens början. I övrigt är variationer
naturligtvis tänkbara, men jag finner det mest ändamålsenligt, att lärarhögskolan
i första hand prövar den av skolkommissionen förordade förläggningen
av praktikterminen mittvägs i utbildningen. Huruvida även andra
förläggningsmöjligheter bör upptagas till prövning vid lärarhögskolan, torde
icke behöva avgöras, förrän någon erfarenhet vunnits av skolkommissionens
linje. Intet hindrar, att en annorlunda konstruerad praktiktermin
prövas parallellt vid något seminarium.

Skolkommissionen föreslår två huvudformer av praktikanttjänstgöring,
nämligen handledning hos en lärare, som förestår två klassavdelningar, och
korttidsvikariat. Båda formerna nämndes av departementschefen i 1950 års
proposition om lärarutbildningens ordnande. Särskilda utskottet ansåg liksom
departementschefen, att formerna för praktikanttjänstgöringen icke
borde i förväg fixeras, men förklarade sig uttryckligen intet ha att erinra
mot att den fullgjordes genom korttidsvikariat, så långt detta med hänsyn
till aspiranternas utbildning och undervisningens gång befunnes försvarligt
(uti. 4 s. 52).

Det torde under dessa omständigheter vara klart, att försöken med praktikterminens
utformning bör omfatta båda de av skolkommissionen föreslagna
formerna. På lärarhögskolan måste ankomma att avgöra, vilkendera
praktiktypen som i de individuella fallen bör föredragas. I det skede
av utbildningen, då praktikterminen fullgöres, är ännu icke varje lärarkandidat
vuxen att ensam taga ansvaret för en klass. Ett urval måste företagas,
varvid lärarkandidater, som har visat sig äga god social mognad och personlig
fallenhet att meddela undervisning, kan ifrågakomma till vikariaten.

Vid personvalet får icke heller lärarkandidaternas intresse lämnas obeaktat.
Den som sköter ett vikariat kan visserligen stundom erhålla anvisningar
av den tjänstledige läraren eller av annan person, men han kan
knappast räkna med att få en lika systematisk handledning som de kamrater,
vilka praktiserar hos särskild handledare. Lärarkandidater med gott
personligt omdöme bör från denna synpunkt föredragas som vikarier. Om
i varje särskilt fall valet av praktikform allsidigt överväges, finnes enligt
min mening knappast anledning att befara, att den av riksdagen redan

120 Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

godtagna praktikformen genom korttidsvikariat skall visa sig för äventyrlig Även

andra praktikformer har emellertid föreslagits under remissgången.
Särskild uppmärksamhet tilldrager sig den av de båda folkskollärarförbunden
i första hand rekommenderade, vilken av skolöverstyrelsen föreslagits
till prövning jämsides med de båda ovan berörda. Läraren-handledaren
skulle enligt detta icke närmare utarbetade förslag endast ha hand om eu
klassavdelning och en praktikant; handledningen bleve därigenom bättre
och praktikterminen skulle lättare kunna delas, så att praktikanten finge
kontakt med olika skolformer och olika miljöer.

Detta alternativ skulle medföra avsevärt högre kostnader för det allmänna.
Skillnaden för två praktikantavdelningar under ett år skulle vid
i övrigt lika förhållanden utgöra en folkskollärarlön eller för närvarande
omkring 14 000 kronor. Fullt genomfört vid en årsexamination av exempelvis
1 500 lärare skulle detta alternativ kosta minst 5 miljoner kronor mer
än skolkommissionens huvudalternativ.

Med hänsyn till dessa förhållanden anser jag försöken böra tillsvidare i
första hand inriktas på att utröna, huruvida icke de av skolkommissionen
anvisade båda vägarna är väl framkomliga. Jag räknar således icke med att
den tredje praktikformen skall komma till användning annat än som undantagsanordning.
Skulle det längre fram på grund av gjorda erfarenheter
befinnas önskvärt, att denna praktikform trots kostnaderna prövas i större
utsträckning, ankommer det på lärarhögskolans styrelse att göra framställning
hos Kungl. Maj:t, som med hänsyn till anordningens försökskaraktär
bör äga att i ärendet besluta.

Med det sagda har jag icke avsett att strängt binda försöken till de här
diskuterade praktikformerna. Nya uppslag kan framkomma och visa sig
förtjänta att prövas. Lärarhögskolan bör därför ha fria händer inom den
beräknade kostnadsramen.

Uppenbarligen är systemet med en handledare för två praktikanter i vissa
avseenden mera komplicerat än de båda andra, och organisationsarbetet
måste därför ägnas särskild omsorg. Såsom skolkommissionen framhållit,
bör handledarförordnandena i regel avse helt läsår och de två praktikanter,
som utbildas på höstterminen, alltså avlösas av två andra på vårterminen.
Från lärarhögskolans sida kan det icke vålla svårigheter att tillhandahålla
praktikanter enligt årsvis uppgjord plan: även andra praktiksystem,
såsom vikariaten, skulle ju komma till användning i viss utsträckning,
och det torde därmed vara tillräckligt sörjt för smidigheten. För de lokala
arrangemangen torde emellertid folkskolinspektöremas medverkan vara
erforderlig i större utsträckning än skolkommissionen ansett behövligt. Det
torde få ankomma på Kungl. Maj:t att, när praktikanttjänstgöring första

121

Kungl. Maj:ts proposition nr %09.

gången skall anordnas, utfärda erforderliga bestämmelser i med denna
tjänstgöring sammanhängande administrativa frågor.

Om lärarhögskolan påbörjar sitt arbete höstterminen 1956, skulle de
första klasslärarpraktikanterna sändas ut till skolorna höstterminen 1957.
Skolöverstyrelsens förslag att anordna försök med praktikanttjänstgöring
även för seminarieelever ligger nära till hands och bör uppmärksammas vid
den utredning, jag bebådat i fråga om seminarieorganisationen. Beslut i
frågan behöver icke fattas, förrän denna utredning är slutförd.

7. Lärarnas vidareutbildning.

a. Utbildningens nuvarande organisation.

Vid de förberedande arbetena för 1950 års skolreform förutsattes, att
lärarhögskolorna i viss utsträckning skulle sörja även för de utexaminerade
lärarnas fortsatta utbildning. Särskilda utskottet underströk betydelsen av
»att kontinuerligt verksamma centralorgan för lärarnas fortsatta utbildning
komma till stånd».

Skolkommissionen särskiljer olika typer av vidareutbildning, nämligen

1) utbildning för behörighet:

a) till tjänst på annat (vanligen högre) stadium, t. ex. utbildning av
småskollärare till mellanskollärare,

b) till viss undervisning, t. ex. undervisningen i engelska i folkskolan; 2)

utbildning för förbättrad kompetens:

a) i form av komplettering till examen, exempelvis genom efterprövning,

b) i form av instruktionskurser för speciella läraruppgifter,

c) i form av fördjupningskurser av mera allmänt innehåll.

Innan jag övergår till att referera skolkommissionens förslag, skall jag
något fylligare än i det föregående redogöra för den fortsatta utbildningen
vid grannländernas lärarhögskolor.

Den danska lärarhögskolan i Emdrupborg i Köpenhamn har till huvudsyfte
att ge lärarna »en almindelig, hojnende, horisontudvidende og
impulsgivende Undervisning» och därigenom göra, dem dugande för sitt
yrke. Vissa kurser i språk och övningsämnen är behörighetskurser. De flesta
kurserna är emellertid fördjupningskurser, avsedda som stöd för fria studier.
De ger ingen särskild behörighet men brukar beaktas som meriter för
skolledartjänster m. m.

Högskolans huvudavdelning ger kurser om 10 månader med växlande
antal veckotimmar dels i vanliga undervisningsämnen, dels i pedagogiska

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

ämnen. Dessutom förekommer kortare sommarkurser. Antalet kursdeltagare
i årskurserna brukar uppgå till mellan 400 och 500; ungefär lika många
deltager i sommarkurserna. Lärarhögskolan anordnar dessutom korrespondenskurser
och till olika städer förlagda provinskurser. Läsåret 1951/52
deltog omkring 1 500 lärare i provinskurserna, I en auktoritativ skildring
av det danska skolväsendet betonas lärarhögskolans ställning som centralorgan
för de danska lärarnas vidareutbildning:

»Laererhojskolens Gerning er stadig i Fremgang, og Bestraebelser, der
stöttes af Ministeriet og Lacrerorganisationerne, gaar ud paa åt samle saa
mange Omraader af Laerernes Videreuddannelse som muligt i en tidssva/rp1
<;^C Bygning. der svarer till det nye Navn: Danmarks Laererhojskole.»
(1 orsting, Opdragelse og Undervisning i Danmark II s. 248, Köpenhamn
1952).

/?.e.n .finska lärarhögskolan i Jyväskylä meddelar såväl primär lärarutbildning
som vidareutbildning.

Den primära lärarutbildningen är tvåårig och bygger på studentexamen.
Läroplanen omfattar av folkskoleämnena endast de s. k. praktiska ämnena,
d. v. s. jordbrukslära, huslig ekonomi, fysisk fostran, teckning, musik, handarbete
och slöjd. Antalet veckotimmar är första året 36—40, andra året, då
auskultenng och övning i undervisning äger rum, endast 17—18. (Kallio,
Skolväsendet i Finland s. 15—16, Helsingfors 1952).

Vidareutbildningen kan omfatta studier av akademisk karaktär med kandidat-
eller licentiatexamen som mal eller en fortbildningskurs, som utmynnar
i en särskild fortsättningsexamen för folkskollärare, eller slutligen sommarkurser
av fördjupningskaraktär. Antalet deltagare i sommarkurserna
brukar överstiga 1 000.

. Den norska lärarhögskolan i Lade vid Trondheim ger ettåriga kurser
''Psykologi, pedagogik och metodik med övningsundervisning samt i vissa
läroämnen. Lxamen är frivillig. Genomgång av kurs vid lärarhögskolan ger
viss rätt till uppflyttning i högre lönegrad och brukar upptagas som merit
i ansökningar om ledande poster inom skolväsendet och till tjänster vid
seminariernas övningsskolor. Antalet elever är på grund av lokalsvårigheter
begränsat till 60. På senare år har vittsyftande utredningar om högskolans
utvidgning företagits.

Det gemensamma för lärarhögskolorna i våra grannländer är, att de ger
vidareutbildning åt folkskollärare, en vidareutbildning som i främsta rummet
avser personlig fördjupning. Skolkommissionen framhäver särskilt, att
de lämnar stort utrymme för studier pa det psykologisk-pedagogiska området;
oftast utgör dessa studier det centrala i utbildningen.

I vårt land sker den vidareutbildning, som syftar till lektors- eller
adjunktsbehörighet, uteslutande genom studier vid universitet och, där så
erfordras, kompletterande yrkesutbildning vid de praktiska lärarkurserna,
För utbildningen av lärare för enhetsskolans högstadium har jag redogjort
i prop. 149 till detta års riksdag; utbildningen tänkes förlagd antingen till
universiteten eller till särskilda kurser i regel vid folkskoleseminarierna.
Utbildning av småskollärarinnor till folkskollärare har försökts vid folkskoleseminariet
i Falun, men denna utbildning är nu sedan mer än tio år

123

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

nedlagd. Kurser för behörighet att undervisa i engelska har utom vid folkskoleseminariema
anordnats av lärarsammanslutningar och enskilda.

Instruktionskurser för särskilda läraruppgifter anordnas i viss utsträckning
av skolöverstyrelsen eller under dess tillsyn. Hit kan föras exempelvis
de kurser för utbildning av hjälpklasslärare som brukar anordnas vid ett
par folkskoleseminarier och i avlöningsstaten för folkskoleseminarierna för
innevarande budgetår motsvaras av en delpost på 20 800 kronor. I riksstaten
för innevarande budgetår upptages vidare ett anslag pa 67 000 kronor
för utbildningskurser i kvinnlig slöjd för övningslärare i andra ämnen, ett
anslag på 20 500 kronor för specialutbildning av lärare för tjänstgöring i
särskilda klasser för barn med läs- och skrivsvårigheter och ett anslag på
20 000 kronor för utbildning av lärare i fortsättningsskolor.

Särskilda anslag för fortbildningskurser i fördjupningssyfte brukar även
upptagas i riksstaten. Under de allmänna läroverken finnes för detta ändamål
ett anslag på 45 000 kronor, under seminarierna ett anslag på samma
belopp, under folkhögskolorna ett anslag på 14 500 kronor och under folkskoleväsendet
ett anslag på 85 000 kronor. Hit bör också räknas det belopp
av 33 000 kronor, som avsetts för kurser i sexualundervisning och sexualhygien
för folk- och småskollärare. Statens psykologisk-pedagogiska institut
brukar slutligen varje år anordna kurser i psykologi och metodik inom
ramen för det till dess disposition ställda anslaget för undersökningar och
kurser.

Jämväl de kurser, som anordnas för enhetsskolans lärare, och den särskilda
konsulentverksamheten i försöksdistrikten syftar till att förbättra
lärarnas allmänna kompetens. För dessa ändamål har under reservationsanslaget
för skolöverstyrelsens försöksverksamhet för innevarande budgetår
beräknats belopp om sammanlagt 252 500 kronor.

Behovet av vidareutbildning för lärarkåren kan emellertid icke anses
täckt genom dessa anslag. Särskilt gäller detta utbildningskurserna av fördjupningskaraktär.
Det torde ligga i öppen dag, att ett anslag på 85 000
kronor till kurser av detta slag för folkskolans stora lärarkår icke kan ha
varit avsett att ens tillnärmelsevis motsvara det faktiska behovet av vidareutbildning.

I viss utsträckning kompletteras de statliga åtgärderna genom initiativ
av skoldistrikt och enskilda lärarsammanslutningar. Fn fyllig redogörelse
för kursverksamheten under år 1950 ges av skolkommissionen (s. 182 18.3).

Det framgår, att läroverkens ämnesföreningar, federationen Sveriges allmänna
folkskollärarförening och Sveriges småskollärarinneförbund i betydande
omfattning anordnade kurser främst av fördjupningskaraktär. I regel
var dessa kurser korta, de flesta sträckte sig endast över en eller tva
veckor. Sådana kurser har likväl på grund av sin spridning över hela landet
eu särskild funktion att fylla. Icke heller de torde emellertid motsvara
mer än cn del av det behov av fortsatt utbildning, som faktiskt förefinnes.

124

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 209.

b. Skolkommissionens förslag.

En fullständig centralisering av den fortsatta utbildningen för de stora
lärarkårerna till en enda lärarhögskola är knappast önskvärd och torde vara
tekniskt ogenomförbar, om lärarhögskolan på samma gång skall lägga
grunden för ett icke ringa antal blivande lärare. Ett urval är nödvändigt,
varvid fortbildningsuppgifter, som på ett eller annat sätt anknyter till lärarhögskolans
verksamhet i övrigt, i första rummet bör komma i åtanke.
Kurser i högskolans karaktärsämnen — psykologi, pedagogik och metodik
och deras tillämpningar är naturliga uppgifter för lärarhögskolan, medan
denna icke gärna kan ataga sig att meddela någon mera omfattande fackutbildning
exempelvis i högstadiets skolämnen.
o Vidareutbildningen av lärare för undervisning på ett högre stadium kan
således enligt skolkommissionens uppfattning endast delvis förläggas till
lärarhögskolan. En folkskollärare, som önskar behörighet för realskolestadiet,
skulle ha att genom akademiska tentamina styrka de nödvändiga
teoretiska förutsättningarna. Kompletteringen av den praktiska utbildningen
kan sedan ske vid lärarhögskolan och bör enligt kommissionen huvudsakligen
omfatta realskolestadiets metodik i lärarens fackämnen jämte undervisningsövningar.

För folkskollärare, som har avlagt för adjunktsbehörighet föreskrivna
kunskapsprov, har den praktiska lärarkursens längd för ett par år sedan
fastställts till en termin. För lärare, som önskar undervisning på realskolestadiet
efter mera begränsade universitetsstudier, kan tiden enligt kommissionens
åsikt göras kortare, särskilt när det endast är fråga om ett enda
skolämne. »Den närmare utformningen av den kompletterande egentliga
yrkesutbildningen bör», säger kommissionen, »anförtros åt lärarhögskolans
ledning.»

På samma sätt bör lärarhögskolan delvis men icke helt åtaga sig småskollärares
utbildning till mellanskollärare. I principbetänkandet föreslog skolkommissionen,
att en särskild ettårig kurs skulle anordnas vid lärarhögskolan
för småskollärare, som önskade mellanskollärarbehörighet. Utgångspunkten
för småskollärarnas utbildning har emellertid genom 1950 års
riksdagsbeslut satts lägre än skolkommissionen tänkte sig. Kommissionen
finner nu, att en tvåårig utbildning i regel är erforderlig. Det första året
skulle ha gymnasial karaktär och avse förkovran i läroämnena, det andra
skulle omfatta ämnesstudier utöver studentexamens nivå i de ämnen, där
sådant kräves av mellanskollärare, utbildning i övningsämnen, metodikutbildning
för mellanstadiet och kompletterande undervisningsövningar. Det
första året bör enligt kommissionens mening förläggas till ett gymnasium
för vuxna, det senare till lärarhögskolan.

Utbildningen vid ett gymnasium för vuxna bygger i stor utsträckning på
självstudier, erinrar kommissionen. »Tidsbesparingen för dem som bedrivit
egna studier bör därför kunna bli avsevärd. Gymnasiernas struktur tillåter,

125

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

att studiemålet i ett ämne inte genomgående behöver sammanfalla med studentexamenskraven.
Det bör preciseras, vilka ämnen eller delar av ämnen
lärjungar med småskollärarutbildning bör tentera i för att kunna intagas
på lärarhögskolans vidareutbildningskurs för uppnående av mellanskollärarkompetens.
» (S. 180.)

Mera omfattande kompletteringar erfordras för småskollärarinnor med
tvåårig utbildning enligt hittills gällande bestämmelser. Vidareutbildningen
för denna grupp förlägges enligt skolkommissionens uppfattning bäst till
något folkskoleseminarium med fyraårig linje och bör närmare utredas genom
annat organ.

Ordnas sistberörda utbildningsfråga på sätt skolkommissionen förordat,
skulle utbildning av småskollärare till mellanskollärare vid lärarhögskolan
aktualiseras först i slutet av 1950-talet, sedan det nya utbildningsprogrammet
för småskollärare någon tid tillämpats. Kommissionen önskar likväl,
att det redan nu fastslås, att en vidareutbildning av detta slag tillhör lärarhögskolans
ordinarie uppgifter.

Enligt skolkommissionens principbetänkande skulle vid lärarhögskolan
även anordnas speciella fortbildningskurser, utformade med hänsyn till växlande
praktiska behov. Omfattningen av dylika kurser kan skifta betydligt:
det kan vara helårskurser, som inordnas i lärarhögskolans ordinarie
verksamhet, eller korta kurser, som i de flesta fall lämpligen får karaktären
av feriekurser. Båda typerna kan ifrågakomma såväl vid instruktionskurser
för särskilda läraruppgifter som vid egentliga fördjupningskurser.

Något allmänt överförande av de korta feriekurserna till lärarhögskolan
föreslås emellertid ej. De är naturliga uppgifter för de sammanslutningar,
som hittills organiserat dem, och bör beredas statsanslag i samma ordning
som nu.

Då lärarhögskolan först om ett par år kan börja sitt arbete, kan ett preciserat
program för dess kursverksamhet icke nu uppgöras. Förslag bör år
från år framläggas av lärarhögskolans ledning. Kommissionen ger emellertid
följande exempel på vidareutbildningskurser, som på ett naturligt sätt
skulle ansluta sig till lärarhögskolans verksamhet i övrigt:

1. Kurser i testning. Fristående kurser av detta slag har givits av
statens psykologisk-pedagogiska institut. Avsikten har varit att göra lärarna
kompetenta att medverka, då det gällt överförande av barn till specialklasser,
samt att göra småskollärarinnor kompetenta alt handha skolmognadsprövningar.
Kurserna har emellertid varit tämligen korta, och kommissionen
ifrågasätter, huruvida de räcker som utbildning för uppgifter,
vilka visserligen på sätt och vis är vardagliga men på samma gång ej sällan
ömtåliga i de individuella fallen.

»Säkerligen skulle de korta utbildningskurserna i testning komma i bättre
läge, om man förutsatte, att deltagarna genomgått lärarhögskola och alltså

126

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

fått en grundligare psykologisk utbildning; först då skulle den korta kurstiden
kunna användas på ett sådant sätt, att den gav deltagarna skärpt
blick för testningens problem och större teknisk säkerhet. Men om deltagarna
tidigare studerat vid lärarhögskola, blir det naturligt, att lärarhögskolorna
tar hand även om fortbildningskurserna; anknytning kan då lättare
ske till den utbildning som lagt grunden. Lärarhögskolorna har de
erforderliga resurserna^ härför, eftersom viss utbildning i testning under alla
förhållanden skall ingå i den egentliga lärarutbildningen; personal och materiel
finns alltså till hands. Skolkommissionen föreslår, att vidareutbildnmgskurser
i testning normalt skall ingå i lärarhögskolornas uppgifter.»

2. Kurser för utbildning av hjälpklasslärare. Sedan åtskilliga år
föreligger förslag till ett statens speciallärarinstitut (SOU 1947: 69), avsett
för utbildning av sinnesslölärare och hjälpklasslärare. Skolöverstyrelsen har
föreslagit, att utbildningen av hjälpklasslärare skall samordnas med befordringskurserna
för tjänster i 23 lönegraden, till dess speciallärarinstitutet
kan upprättas. Denna utväg synes mig gångbar. I den för någon tid
sedan avlåtna propositionen i detta ämne (nr 149 s. 30) har jag förordat,
att den av överstyrelsen föreslagna särskilda hjälpklasslärarutbildningen
skall komma till stånd.

Enligt skolkommissionens mening är emellertid utbildning av denna typ
en uppgift även för lärarhögskolorna. Frågan bör dock göras till föremål
för särskild undersökning, framhåller kommissionen.

3. Kurser för lärare inom försöksverksamheten. Oavsett den
nu pågående försöksverksamheten för enhetsskolan är försöksverksamhet i
olika former ett normalt led i ett progressivt skolsystem. Lärarhögskolorna
bör stå i ständig kontakt med denna försöksverksamhet och därvid intaga
en ledande ställning, påpekar kommissionen. Det behövs kortare och längre
kurser vid lärarhögskolorna för att utbilda lärarpersonal för experiment av
olika slag; speciellt djupgående utbildningskurser erfordras för de skolchefer,
som tillika skall vara försöksledare.

4. Lärarhögskolan själv måste bli en experimenterande skola; viss särskild
utbildning bör finnas att tillgå för de lärare, som eftersträvar tjänstgöring
vid lärarhögskolan eller jämförliga lärarutbildningsanstalter. Skolkommissionen
understryker särskilt behovet av specialkurser i de särskilda
skolämnenas metodik, en utbildning som knappast kan
erhallas vid annan institution än lärarhögskolan, och av kurser i handledning
av läraraspiranter.

5. Ingenting synes hindra, att kurser för utbildning av studieledare
för det frivilliga folkbildningsarbetet i form av sommarkurser förläggs till
lärarhögskolan.

6. Slutligen erinrar kommissionen om det allmänna behovet av fortbildningskurser
inom lärarhögskolans verksamhetsområde. Kommissionen nämner
specialkurser i behandling av röst- och talrubbningar och av läs- och

127

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 209.

skrivsvårigheter, utbildning av skolbibliotekarier, kurser i skötseln av skolans
tekniska hjälpmedel m. m.

De former av vidareutbildning, som hittills berörts, är emellertid inte tillräckliga
för att ge lärarhögskolan karaktären av vidareutbildningsanstalt i
egentlig mening, säger skolkommissionen. Lärama i våra nordiska grannländer
kan vistas vid landets lärarhögskola under längre sammanhängande
perioder, helt ägnade åt fördjupning och förkovran. Något sådant bör vara
möjligt även i vårt land. Gäller det ämneskunskaper eller ämnesfärdigheter,
kan det ske vid universitet eller speciella fackutbildningsanstalter. Gäller
det allmännare frågor inom det praktiska skolarbetet, är lärarhögskolan
den rätta platsen. »Vad Sverige framför allt har att lära av vidareutbildningen
i de nordiska grannländerna synes vara grupperingen kring det
centrala studiet av psykologi och pedagogik. Skolkommissionen vill fastslå
såsom högst angeläget, att lärarna av olika kategorier beredes tillfälle att
vid lärarhögskolan under sammanhängande tidsperioder ägna sig åt fortsatta
studier inom det psykologisk-pedagogiska området.»

Skolkommissionen väntar sig också ett stigande intresse för studier av
detta slag. Lärarna torde i framtiden få större frihet att experimentera med
kursernas inriktning och omfattning, med undervisningsmetoder och arbetssätt.
Skolledarna kommer att få större ansvar för det pedagogiska framstegsarbetet
och för skolarbetets anpassning efter bygdens struktur och elevernas
läggning eller framtidsplaner.

»En lärare skall vid lärarhögskolan kunna bedriva studier med den inriktning
och av det omfång han själv önskar. Han bör kunna få ägna sig
åt allmänna studier i psykologi eller pedagogik. Han bör, om han så önskar,
få koncentrera studiet till ett visst ämnes metodik eller studera metodiken
i ett flertal ämnen. Hans studier kan ha rent praktisk syftning och avse
inlärandet av viss metodik. Men de kan också ha teoretisk eller vetenskaplig
syftning. Kanhända har läraren under sitt skolarbete fått blicken öppnad
för vissa specialproblem, som han önskar undersöka och bearbeta. Kanhända
har han under sitt skolarbete gjort vissa undersökningar, som han
önskar fortsätta med hjälp av lärarhögskolans större resurser. Kanhända
har han av sitt skoldistrikt eller av centrala skolmyndigheter fått uppdrag
att utföra vissa undersökningar i samband med pågående försöksarbete.
Skälen till att en lärare på detta sätt söker sig till lärarhögskolan kan alltså
vara många och skiftande. Naturligtvis kan vidareutbildning av detta slag
vara ett led i förberedelsearbetet på vetenskaplig examen eller avse meritering
för ledande pedagogiska befattningar inom skolväsendet; även sådana
skäl måste anses legitima och värda att beaktas.» (S. 187.)

Den som önskar vidareutbildning av detta slag, bör framlägga sina planer
för lärarhögskolans ledning och därefter hänvisas till lämpliga experter
och handledare, till pågående utbildning, som han kan ha nytta av, till plats
i laboratorierna, till skolor, diir han kan auskultera och efter särskilt medgivande
utföra experiment. De skriftliga arbeten han färdigställer bör kunna
bedömas av vederbörande liirarc vid högskolan.

128

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Kommissionen är icke främmande för tanken att till lärarhögskolan knyta
även en ordnad korrespondensundervisning i den formen, att högskolans
expertis ställes till förfogande för rådgivning till skolor och lärare, som planerar
försök av olika slag. En sådan verksamhet bör emellertid få framväxa
organiskt och utvidgas i takt med det intresse skolor och lärare visar.

Den skisserade fria vidareutbildningen bör tills vidare betraktas som ett
experiment, säger skolkommissionen. Slår den väl ut, bör den kunna bli ett
värdefullt instrument för höjandet av den svenska lärarkårens pedagogiska
insikter och förmåga. I lärarhögskolans stadgar bör under alla omständigheter
fastslås, att vidareutbildning i fria former på pedagogikens och psykologiens
områden tillhör högskolans ordinarie uppgifter och att det åligger
ledningen att främja och utveckla denna verksamhet.

Ofta kan en vidareutbildning i fria former icke betygsättas; lärarhögskolan
kan på sin höjd utfärda ett beskrivande intyg, som utvisar studiets
inriktning, omfattning och resultat. Intet hindrar dock, att en lärare, som
har utfört en undersökning vid lärarhögskolan eller eljest fördjupat sina
studier, höjer sitt lärarbetyg genom efterprövning. Sådant bör kunna ske
såväl i läroämnena som i undervisningsskicklighet. Efterprövning vid lärarhögskolan
bör dock endast komma i fråga för lärare, som har utexaminerats
från denna; den som har examen från seminarium eller har genomgått provår
eller praktisk lärarkurs, bör efterpröva vid lärarutbildningsanstalt av
äldre typ. För lärarhögskolans del torde således efterprövningar icke bli aktuella
förrän framemot slutet av detta årtionde.

En undersökning i fria former kan också bilda underlag för en akademisk
examen. Skolkommissionen föreslår former för samarbete mellan lärarhögskola
och universitet, som skulle göra det lättare för lärarna att draga nytta
av ett vid lärarhögskolan utfört arbete. Kommissionen skisserar också varianter
av filosofie kandidat- och licentiatexamen, som för sådana fall vore
särskilt lämpliga.

En filosofie kandidatexamen, som är särskilt avpassad för blivande skolledare
och konsulenter samt för vissa lärartjänster vid lärarhögskolan och
andra lärarutbildningsanstalter, borde omfatta barnpsykologi, läkepedagogik
med psykiatri, testningskunskap och i samband därmed pedagogisk
statistik, vidare pedagogikens historia samt läroplansteori och metodlära.
En dylik filosofie kandidatexamen förutsätter inte i och för sig, att en lärarhögskola
upprättas, men kommissionen håller för sannolikt, att den får
större betydelse, först sedan en lärarhögskola har trätt i verksamhet och satt
sin prägel på lärarutbildning och vidareutbildning. Då det gäller en låt vara
specialiserad kandidatexamen, hör saken närmast under universitetsmyndigheterna
och bör hänskjutas till dem för utredning.

Den nya filosofie licentiatexamen, som kommissionen förordar, skulle i
motsats till en vanlig licentiatexamen i pedagogik medföra lektorslcompe -

129

Kungl. Maj ds ''proposition nr 209.

tens i ett skolämne. Huvudfordringarna skulle vara: insikter i skolämnet
ungefär motsvarande godkänd i licentiatexamen, insikter i pedagogik
motsvarande med beröm godkänd i ämbetsexamen med viss förstärkning
samt licentiatavhandling med anknytning till skolämnets metodik. Examinanden
förutsättes ha ämneslärarutbildning och minst två års lärartjänstgöring.
Jämväl i fråga om denna examen föreslår emellertid sko Ikommissionen
en särskild utredning. »Principiellt vore det därvid inte nödvändigt
att avvakta inrättandet av de första lärarhögskolorna, även om just lärarhögskolorna
skulle väsentligt underlätta studiernas bedrivande.»

Mot skolkommissionens förord för en ny typ av licentiatexamen har reservation
anförts av kommissionens ledamot professor K. G. Ljunggren,
som anser, att denna examen skulle kunna bli en svår konkurrent om begåvningarna
bland läraraspirantema, varigenom den vetenskapliga utbildningen
och grundforskningen i skolämnena kunde bli i hög grad lidande.

c. Remissyttrandena.

Om värdet och nödvändigheten av en fortsatt utbildning för lärarna råder
knappast delade meningar hos remissinstanserna. »Värdet av att en vidareutbildning
på olika områden av lärargärningen och en vetenskaplig skolforskning
kommer till stånd kan icke nog understrykas», skriver exempelvis
kollegiet vid småskoleseminariet i Norrköping. »Att sådana möjligheter kontinuerligt
äro tillgängliga för en intresserad lärare utgör helt säkert en av de
främsta motiveringarna för en lärarhögskola».

Kollegiet vid samrealskolan i Spånga dröjer särskilt vid enhetsskolans
behov:

»Det är föga vunnet, om man inte sörjer för att de progressiva pedagogernas
rön kommer den stora massan av lärare och därmed hela undervisningsväsendet
till godo. Särskilt med hänsyn till att enhetsskolan kommer
att ställa andra krav på lärarna än den nuvarande skolan synes det nödvändigt,
att den nuvarande lärargenerationen, som inte fått den utbildning
den nya skolan kräver, beredes tillfälle till efterutbildning. Ett absolut villkor
för ett lyckligt genomförande av enhetsskolan är nämligen enligt kollegiets
mening, att det ... finns en lärarkår, som är förtrogen med de arbetsformer,
som den nya skolan kräver. Därför anser kollegiet, att allt bör göras
för att stimulera lärarna till vidareutbildning. Kortare och längre kurser
borde anordnas i lärarhögskolans regi, dels på lärarhögskoleorten, dels på
andra orter, varvid framstående pedagoger, som eljest inte är knutna till
lärarhögskolan, borde utnyttjas, ävensom regelrätta korrespondenskurser
samt sommarkurser, mera omfattande än de ’fördjupningskurser’, som nu
anordnas av olika ämnesföreningar etc. och som rekommenderas bibehållna
i sin nuvarande form. För att flertalet lärare skall utnyttja dessa möjligheter
till vidareutbildning fordras, att deltagare åtnjuter tjänstledighet utan
löneavdrag och reseersättning samt att genomgångna fortbildningskurser
räknas som viss merit. Otvivelaktigt skulle sådana fortbildningskurser även
sprida kännedom om och öka förståelsen för den nya skolans krav.»

9 — Bihang till riksdagens protokoll 10:r>lt. 1 sand. Nr 209.

130

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 209.

Kostnaderna för en dylik vidareutbildning i större skala bleve betydande,
medger kollegiet, men de får anses berättigade och väl motiverade.

Lärarhögskolan har emellertid, även vidareutbildningen förutan, ett stort
arbetsprogram. De olika förslag rörande den fortsatta utbildningen, som
skolkommissionen tar upp, förtjänar alla att beaktas, men de är dock sekundära
gentemot utbildningsfrågorna, påpekar kollegiet vid seminariet för
manliga elever i Göteborg. »Lärarhögskolan bör stabiliseras organisatoriskt
och pedagogiskt, innan den söker att realisera det omfattande program kommissionen
framlägger. Det är sannolikt, att endast en del av kurserna kan
förverkligas.»

Några oövervinneliga svårigheter att realisera programmet genom andra
institutioner är däremot icke för handen, om seminarielärarföreningen rätt
bedömt läget:

_ »I fråga om specialkurser finner föreningen, att testning skurser liksom
hittills kunde anordnas av Statens psykologisk-pedagogiska institut eller
eventuellt vid seminarier och med fördel utvidgas. Kurser för utbildning av
hjälpklasslärare kunde liksom hittills anordnas av Kungl. Skolöverstyrelsen
vid lämpliga seminarier. Likaså kunde utbildning av lärare för försöksverksamheten
med nioårig enhetsskola numera med fördel anordnas vid seminarierna,
sedan dessa på olika sätt trätt i direkt kontakt med försöksverksamheten.
I detta sammanhang vill föreningen understryka betydelsen av
att seminariernas övningsskolor organiseras enligt försöksverksamhetens
riktlinjer, i den mån lämpliga lärarkrafter står till förfogande. Värdet av
särskilda metodikkurser för blivande metodiklektorer synes diskutabelt med
hänsyn till de höga krav på praktisk och teoretisk utbildning, som kommer
att ställas på sökande till metodiklektorat. Däremot vill föreningen förorda
rikare möjligheter till konferenser i skolöverstyrelsens regi mellan representanter
för lärarutbildningen. Kurser i handledning av lärarkandidater kan
givetvis ordnas vid nuvarande utbildningsanstalter. Övriga av Kommissionen
nämnda specialkurser torde likaledes med fördel kunna ordnas av Skolöverstyrelsen.

Slutligen vill föreningen framkomma med ett förslag att bereda lärare
möjligheter till vidareutbilding av den art, som ges vid Danmarks lärarhögskola,
alltså en undervisning, som avser att vidga horisonten och ge impulser
men däremot icke siktar mot någon examen eller speciell kompetens.
Kurser av denna art, avseende ämnesutbildning eller metodik, borde enligt
föreningens uppfattning såsom kvällskurser förläggas till våra seminarier,
och genom denna decentralisering skulle ett mycket stort antal lärare kunna
erhålla viss fortbildning utan att behöva begära tjänstledighet. För seminarierna
i sin tur skulle den fortlöpande kontakten med lärare ute på fältet
vara av betydande värde.

Vad beträffar vetenskapliga studier på det psykologiska, pedagogiska och
metodiska området torde sådana kunna förläggas till universitet och högskolor
och, särskilt när det gäller metodiska problem, till seminarier och
provårsläroverk, vilka kunde erbjuda bibliotek, studiehandledning, auskultationer
och övningsundervisning. Föreningen finner i detta sammanhang
anledning att understryka värdet av en viss decentralisering, särskilt av
forskningsorganen på metodikens område, med hänsyn till de ökade möjlig -

131

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 209.

heter som då kan beredas lärarna ute på fältet att träda i kontakt med
forskningsinstitutionen. En förutsättning för att ovan framförda förslag
skall kunna förverkligas är givetvis en upprustning speciellt av de psykologiska
och pedagogiska institutionerna vid universitet, högskolor och seminarier.
»

Filosofiska fakulteten vid universitetet i Uppsala betecknar som universitetens
huvuduppgift i detta sammanhang att ombesörja den mera tidskrävande
form av vidareutbildning, genom vilken klasslärare förvärvar
akademiska betyg i läroämnen och ämneslärare skaffar sig högre akademiska
meriter. Jämväl vidareutbildningen i fördjupningssyfte är dock värdefull
och förtjänar det allmännas stöd:

»Från den tidpunkt, då en ung lärarkandidat lämnar sina universitetsstudier
och går ut i sin praktiska gärning, till den tidpunkt, då han uppnår
pensionsåldern, hinner mycket ske i alla vetenskaper. Särskilt viktigt är
det, att de lärare som handha gymnasieundervisningen ha möjlighet att
hålla sig orienterade om nyare forskningsresultat, moderna metoder och förändrade
problemlägen inom de ämnesområden de representera.---

Feriekurser kunna härvidlag vara till god hjälp inte minst däri att de ge
vägledning för deltagarnas fortsatta självstudier. Utan att vilja underkänna
de skäl som betänkandet (s. 183) åberopar för att dylika kurser böra äga
rum på vitt skilda orter i landet, anser fakulteten dock att det vore önskvärt
om kurserna i större utsträckning än hittills kunde förläggas till universitetsstäderna
med deras tillgång på bibliotek och institutioner och deras sommartid
jämförelsevis goda tillgång på rum. Fakulteten skulle med glädje se,
att kursverksamheten kunde utbyggas och att universiteten genom särskilda
anslag sattes i tillfälle att aktivt medverka vid anordnandet av fortbildningskurser
för lärare lämpligen i samverkan med lärarnas egna facksammanslutningar.
»

Slutligen understryker fakulteten betydelsen av att statsmakterna i lika
hög grad gynnar vidareutbildning inom undervisningsämnena som pedagogisk-metodisk
fördjupning av ena eller andra slaget.

Styrelsen för statens psykologisk-pedagogiska institut berör särskilt testningskurserna.
Institutet har sedan arbetsåret 1951/52 förlängt sina testningskurser
så mycket tillgängliga medel det tillåter, varjämte en av institutet
bestämd litteraturkurs i ämnet skall inhämtas i förväg av kursdeltagarna.
Styrelsen biträder för sin del förslaget, att dylika kurser skall förläggas
även till lärarhögskolorna, men hävdar bestämt, att de av universiteten
och högskolorna samt institutet anordnade kurserna fortfarande har
ett stort behov att fylla.

Skolöverstyrelsen har icke några egentliga erinringar att göra mot skolkommissionens
framställning i fråga om lärarnas vidareutbildning. Utbildningen
av småskollärarinnor med examen från seminarium bör enligt överstyrelsens
liksom enligt kommissionens mening lämpligen förläggas till något
folkskoleseminarium. Frågan kan bli aktuell ganska snart, och överstyrelsen
ämnar återkomma till detta problem i annat sammanhang.

132

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

I fråga om utbildningen av hjälpklasslärare föredrar dock överstyrelsen
ett särskilt speciallärarinstitut, där utbildning kan meddelas även vissa
andra personalgrupper än lärare. Denna lösning är mera ändamålsenlig och
bör ges företräde redan av det skäl, att lärarhögskolan icke bör tilltagas för
stort.

Frågan om vetenskaplig forskning vid lärarhögskolan ter sig väsentligt
olika, allteftersom man tänker på den vetenskapliga produktionen som sådan
eller på forskningens betydelse för utbildningen vid lärarhögskolan.

Att lärarkandidaterna icke under utbildningstiden kan medhinna något
egentligt forskningsarbete, synes vara en allmän mening. »De små uppsatser,
som de eventuellt kan framlägga vid seminariesammanträdena, bör väl
rättvisligen knappast betecknas som vetenskapliga prestationer», säger rektor
vid högre allmänna läroverket för gossar på Norrmalm. »Kommissionens
obestridliga optimism på denna punkt synes tyvärr verklighetsfrämmande»,
instämmer kollegiet vid folkskoleseminariet i Karlstad.

Större förhoppningar kan knytas till de arbeten, som utföres under vidareutbildningen,
påpekar emellertid kollegiet vid folkskoleseminariet för kvinnliga
elever i Linköping:

»Man kan ... icke av de vanliga klasslärarkandidaterna vänta, att de
skola äga vare sig tid eller intellektuell förmåga till att annat än rent elementärt
ägna sig åt vetenskaplig forskning under sin studietid vid lärarhögskolan.
Däremot torde man vara berättigad att förvänta, att de lärare, som
uppsöker lärarhögskolan för vidare utbildning, skulle kunna ägna sig åt direkt
vetenskapliga uppgifter. Dessa lärare ha utom sin lärarexamen också
erfarenhet av skolarbetet bakom sig, de ha tvingats av sitt dagliga arbete
att fördjupa sig och ha fått personlig erfarenhet av problemen — allt goda
förutsättningar för en vetenskaplig behandling av frågorna. Det är kollegiets
övertygelse, att det är genom lärarstabens vetenskapliga nivå och dess inriktning
på arbetet med lärarnas fortbildning, som den nya lärarhögskolan
säkrast kan garantera åt sig en vetenskaplig anda och ett högskolemässigt
studiesätt.»

För kollegiet vid folkskoleseminariet i Kalmar intager forskningsinstitutet
till och med en så central plats inom en lärarhögskola av den föreslagna typen,
att enligt dess mening början bör göras med att organisera detta, medan
frågan om direkt lärarutbildning vid högskolan icke bör definitivt avgöras,
förrän institutet för skolforskning prövats som fortbildningsanstalt.

Skolöverstyrelsen understryker behovet av ett centrum för skolforskning
och lärarfortbildning men tror liksom flertalet remissinstanser icke, att
lärarkandidaterna skall medhinna något egentligt forskningsarbete under
utbildningstiden.

»Icke förty bör man kunna räkna med att det forskningsarbete, som kan
bedrivas vid lärarhögskolan, kommer att utöva ett stimulerande inflytande
på lärarhögskolans arbete och icke minst bli av betydelse för den fortbildning
av lärare som också kommer att utgöra en väsentlig uppgift för lärar -

133

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

högskolan. Överstyrelsen finner det självfallet, att den pedagogiska forskningen
vid lärarhögskolan skall ha nära kontakt med den psykologiska
forskningen vid universiteten och med arbetet vid statens psykologisk-pedagogiska
institut.»

I fråga om de ifrågasatta varianterna av fil. lic.- och kand. examina går
meningarna mycket i sär. Särskilt riktar sig kritiken mot den nya licentiatexamen
med metodik som huvudstudium. »Att man ... skall kunna bli
fil. licentiat i ett ämnes metodik, där ens kunskap och insikt i ämnet inskränker
sig till betyget B i en ettämnes lic.examen — en hittills icke tillåten
lic.examenstyp — synes ... så överraskande, att det närmar sig till det
barocka», menar rektor vid högre allmänna läroverket för flickor på Norrmalm,
medan rektor vid högre allmänna läroverket i Kristianstad visserligen
anser, att licentiatexamen i ett skolämnes metodik icke bör ge lektorsbehörighet
i fackämnet, men på samma gång föreslår, att lektorstjänster i
pedagogik eller möjligen metodik inrättas vid våra läroverk. »Härigenom
skulle det pedagogiska reformarbetet stimuleras, och befordringstjänster
skulle skapas för adjunkter med speciell inriktning på pedagogiska problem.
»

Statens psykologisk-pedagogiska institut ansluter sig till skolkommissionens
förslag om licentiatexamen i ett skolämnes metodik och anser, att möjligheter
finns att inordna en sådan examen i universitetens och högskolornas
examens väsen.

»Liksom en licentiatexamen i pedagogik exempelvis i Uppsala kan avläggas
med tyngdpunkten förlagd till antingen ämnets historiska eller dess
pedagogisk-psykologiska del, bör ett tredje alternativ kunna skapas med
särskild inriktning på didaktik. Examinator skulle i så fall vad de didaktiskmetodiska
kursmomenten angår bli lärarhögskolans professor. Examen avlägges
givetvis vid det universitet eller den högskola, i vars filosofiska fakultet
lärarhögskolans professor beräknas ingå.»

Den av skolkommissionen föreslagna filosofie kandidatexamen med pedagogisk
inriktning har i synnerhet avsetts för lärare i ledande eller rådgivande
ställning inom undervisningsväsendet. Folkskolinspektören i Norrbottens
läns norra inspektionsområde påpekar, att en sådan examen kommer att
ligga väl till för klasslärare men kan väntas bli betungande för ämneslärare,
som syftar mot skolledarbefattning. Läroverkslärarnas riksförbund opponerar
sig också mycket riktigt mot att genom denna examen något slags
skolchefsexamen skulle skapas.

Skolöverstyrelsen har intet att erinra mot att frågan om denna examen
hänskjutes till universitetsmyndighetema för närmare utredning. Universitetskanslern
förordar däremot en fristående utredning, vari representanter
för universiteten skulle ingå.

Beträffande licentiatexamen i ett skolämnes metodik ställer sig skolöverstyrelsen
tveksam och universitetskanslern bestämt avvisande. Den senare
motiverar sin ståndpunkt med följande ord:

134

Kungl. Maj ds ''proposition nr £09.

»Jag delar kommissionens uppfattning att forskningen i metodik behöver
allt tänkbart stöd och all möjlig uppmuntran, men jag måste på det bestämdaste
hävda, att de grundligaste studier i metodik och de betydelsefullaste
forskningsinsatser på detta område aldrig kunna ersätta vetenskapliga
studier i det ämne, vari man skall undervisa. Redan ett avskaffande av
disputationsprovet som villkor för lektorat — något som i närvarande läge
torde ha varit en nödvändighet — måste anses vara olyckligt för de svenska
läroverken. Då man nu ytterligare vill sänka fordringarna under sken av
att bristande kunskaper i ämnet kunna ersättas av kunskaper om sättet att
undervisa, måste detta ingiva de allvarligaste betänkligheter. Jag vill tilllägga)
att ett biträdande av kommissionens förslag skulle leda till att fordringarna
för betyget Godkänd i licentiatexamen måste preciseras på ett helt
annat sätt än nu. Den utjämning i fråga om dessa fordringar i olika ämnen,
vilken kommissionen anser ''inte vara omöjlig att åstadkomma’ (s. 194),
måste innebära en väsentlig höjning i de fall, då sagda betyg närmast varit
likvärdigt med betyget Berömlig i filosofisk ämbetsexamen.»

d. Departementschefen.

Enligt sko Ikommissionens plan skall lärarhögskolan vara en utbildningsanstalt,
som väcker de blivande lärarnas håg för fortsatt utbildning och tilllika
ger de färdiga lärarna tillfälle att förskaffa sig sådan utbildning.

En stor del av lärarkandidaternas utbildning måste väl alltid få formen
av rutinstudier, men även sådana kan ha inslag, som fångar och eggar de
studerandes personliga intresse. Bland annat liar kommissionen genom sättet
för övningarnas anordnande velat stärka lärarkandidaternas självständighet
och aktivitet. Icke minst den sista studieterminens friare arbete pekar
framåt. Skolkommissionen har sökt garantera lärarkandidaterna så mycket
fritid under denna termin, att de kan hinna utbilda ett personligt
intresse för något som de mött vid lärarhögskolan med dess miljö av pedagogiska
försök och forskningar eller under praktikterminens skolarbete.

Alldeles omöjligt är det väl icke, att något arbete av värde för vetenskapen
skall kunna utföras även under utbildningstiden. De bearbetningar
av material från försöksverksamheten, som i viss utsträckning skulle företagas
i samband med utbildningen, torde tillsammantagna icke kunna frånkännas
värde i vissa sammanhang. Även en och annan individuell prestation
kan måhända visa sig värd uppmärksamhet. Man kan med viss rätt
vänta sig mognare prestationer exempelvis av de ämneslärarkandidater,
som redan under universitetsstudierna sysslat med pedagogiska frågor, kanske
ock av en eller annan lärarkandidat i övrigt, som siktar på högsta betyget
på lärarhögskolans pedagogikkurs. Sådant blir dock säkerligen endast
undantagsfall; lärarhögskolan kan icke ens till någon del motiveras med den
orealistiska föreställningen, att lärarkandidaterna under sin utbildningstid
skulle åstadkomma mera betydande pedagogiska verk. Utbildningstiden är
framför allt en lärarpersonlighetens grundläggningstid. Det är inte skörden
utan sådden under denna tid, som kan motivera en sådan institution som
lärarhögskolan.

135

Kungl. Maj:ts proposition nr £09.

Något fler av lärarkandidaterna — kanske rätt många — hinner under
den sista terminen så långt, att de blir medvetna om något intresse inom
uppfostringsvärlden, som de skulle vilja odla. I den mån det gäller nagot,
som faller inom lärarhögskolans arbetsområde, bör de vara välkomna åter
till högskolan nästa termin eller längre fram. I vissa fall skulle säkerligen
ett sådant arbete ha påverkat betyget, om arbetet förelegat, när läraren
utexaminerades. Det är då naturligt, att arbetet far sitt erkännande i form
av betyg i en efterprövning. Efterprövningarna behöver dock givetvis icke
bindas till någon form av laboratorieundersökningar. En lärare, som i sitt
dagliga arbete strävat att förbättra sina lärarprestationer, bör sålunda ha
möjlighet att avlägga efterprövning i undervisningsskicklighet.

I några fall kommer måhända ett intresse, som har grundlagts vid lärarhögskolan,
att växa ut till studier av akademisk karaktär, som på ett naturligt
sätt kunde vitsordas genom en akademisk examen. Skolkommissionen
har föreslagit utredning om särskilda former för filosofie kandidat- och licentiatexamina
med närmare anknytning till lärarhögskolans verksamhetsområde.
I vissa avseenden torde de examina, som avläggs vid den finska lärarhögskolan
i Jyväskylä, därvid ha tjänat som förebilder.

Tiden synes emellertid ännu icke vara inne att taga ställning till dessa
förslag. I Jyväskylä avlägges kandidatexamen med pedagogisk specialriktning
huvudsakligen av blivande skolpsykologer. Fragan kan eventuellt även
hos oss komma att få aktualitet i samband med en blivande ordnad skolpsykologutbildning,
men den pågående psykologutredningens resultat torde
böra avvaktas, innan en ny kandidatexamen utformas. Jämväl frågan om en
licentiatexamen enligt skolkommissionens riktlinjer kan ställas på framtiden.
För lärarhögskolans elever får den betydelse tidigast i början av
sextiotalet.

I fråga om de lärare, som efter vunnen behörighet för ett skolstadium vill
kvalificera sig för undervisning på ett högre stadium, föreslår skolkommissionen,
att den kompletterande metodiska och praktiska utbildning, som
kan befinnas erforderlig, skall förläggas till lärarhögskolan. I princip synes
denna åsikt vara riktig. För folkskollärare, som övergår till undervisning på
realskolestadiet, måste dock dessa utbildningsfrågor lösas redan nu och oberoende
av lärarhögskolans tillkomst. Den salunda fastställda utbildningsgången
torde sedan kunna nyttjas, tills lärarhögskolan börjat sin
het och lämpligheten att dit förlägga vidareutbildning av detta slag kunnat
övervägas från säkrare utgångspunkter.

Frågan om lärarhögskolans befattning med småskollärares vidareutbildning
till mellanskollärare befinner sig i ett liknande läge. Uppgiften är i och
för sig naturlig för lärarhögskolan och bör troligen i sinom tid tillföras densamma,
men den torde icke behöva aktualiseras, förrän lärarhögskolan
några år har varit i verksamhet. Enligt skolkommissionens förslag skulle
lärarhögskolan tillhandahålla dylik utbildning endast för småskollärare, som

136

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 209.

genomgått den av 1950 ars riksdag beslutade treåriga småskollärarutbildningen.
De första småskollärarna med denna studiegång torde icke komma
att utexamineras, förrän lärarhögskolan ett par år varit i verksamhet. Vid
denna tidpunkt torde också kunna säkrare bedömas, huruvida de av 1953
års riksdag beslutade gymnasierna för vuxna lämpligen kan ombesörja den
del av vidareutbildningen, som kommissionen tänkt sig förlagd till dessa
gymnasier.

Motsvarande vidareutbildning för småskollärarinnor med nuvarande utbildning
skulle enligt skolkommissionens mening bäst förläggas till något
folkskoleseminarium med fyraåriga utbildningslinjer. Anordnandet av dylik
utbildning blir därmed en ren seminariefråga, som torde komma att prövas
i annat sammanhang.

Så snart som möjligt efter starten bör lärarhögskolan göra en början med
den kursverksamhet, som skall vara en integrerande del av dess program.
En viss begränsning torde dock den första tiden vara ofrånkomlig. Skolkommissionen
har ansett sig böra i stort sett utesluta kurser, som avser
ämnesutbildning, däribland de korta kurser i olika ämnen som hittills brukat
anordnas av lärarsammanslutningarna. De närmaste uppgifterna för lärarhögskolan
skulle även i vad avser kurserna sökas inom dess eget arbetsfält
och alltså koncentreras kring ämnena psykologi, pedagogik, metodik och
deras praktiska tillämpningar inom skollivet. Denna begränsning är säkerligen
klok och åtminstone under den egentliga organisationsperioden nödvändig.
Över huvud torde lärarhögskolan nödgas ålägga sig återhållsamhet
med extra arbetsuppgifter, tills organisationsarbetet med den egentliga lärarutbildningen
är avslutat. Hur viktigt lärarhögskolans arbete med lärarnas
vidareutbildning än ter sig på längre sikt, torde dock dessa uppgifter av
praktiska skäl icke kunna stå i första linjen under den egentliga organisationsperioden.
Den kursverksamhet, som kan bli aktuell under första arbetsåret,
torde icke få större omfattning än att förslag därom bör kunna framläggas
av högskolans styrelse i dess anslagsäskanden för nämnda arbetsår
och i vanlig ordning prövas vid budgetarbetet. Verksamheten bör sedan
stegvis utvidgas under bestämt fasthållande av syftet att göra lärarhögskolan
till det »kontinuerligt verksamma centralorgan för lärarnas fortsatta
utbildning», som skolutskottet vid 1950 års riksdag fann av behovet påkallat.

8. Lärarhögskolan och försöksverksamheten.

a. Förslag och yttranden.

Empiriska undersökningar på det psykologisk-pedagogiska området försiggår
för närvarande i olika former inom de filosofiska fakulteterna, vid
statens psykologisk-pedagogiska institut och i skolornas dagliga arbete.
Inom det akademiska arbetsområdet faller bland annat grundforskningen.
Psykologisk-pedagogiska institutet utför vissa arbeten av vetenskaplig ka -

137

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

raktär, som direkt syftar till praktiska användningar i skolorna, t. ex. framställning
av standardiserade prov och skolmognadsprov. Skolöverstyrelsens
försöksavdelning leder den försöksverksamhet vid skolorna, som grundas
på 1950 års riksdagsbeslut. Fasta gränser mellan arbetsfälten finns dock
icke; när så behöves, bör samarbete mellan olika institutioner komma till
stånd.

Skolöverstyrelsen har funnit det angeläget att koppla in lärarutbildningsanstalterna
i försöksverksamheten rörande enhetsskolan. Sedan ett par
år arbetar av skolöverstyrelsen tillsatta regionala samarbetskommittéer,
som till överstyrelsen avger förslag rörande försöksverksamhetens planering,
varje kommitté inom sitt område, och speciellt föreslår de deltidsanställda
konsulenter, som har sin verksamhet inom området. Kommittéerna består
av vederbörande folkskolinspektörer och seminarierektorer, försöksdistriktens
överlärare och numera även någon representant för skolor av läroverkstyp.
Bland de deltidsanställda konsulenterna finns relativt många övningsskollärare.
Dessa besöker planenligt försöksdistrikten, och försöksdistriktens
lärare har i viss utsträckning möjlighet att auskultera i seminariernas övningsskolor.
I stigande omfattning beredes också seminarieelever tillfälle att
hospitera i försöksdistrikten. Den kontakt mellan försöksverksamheten och
seminarierna, som på detta sätt skapas, har redan visat sig ömsesidigt
givande.

Skolkommissionen understryker, att försöken med enhetsskolan icke har
enbart organisatoriskt syfte.

»Uppgiften består i att praktiskt pröva, hur hållbart enhetsskolesystemet
är under olika betingelser, samt att utexperimentera den bästa detaljutformningen.
Samtidigt prövas i viss utsträckning metoder, som är ägnade att
främja den målsättning som ställts för skolreformen: att åstadkomma en
mentalhygieniskt riktig skola. Sålunda prövas ett intimare samarbete mellan
lärarna inbördes och mellan skola och hem, en nära samverkan mellan
skolans olika undervisningsämnen, undervisningens individualisering med
hänsyn till elevernas förmåga, mognadsgång och intressen, aktivt samarbete
mellan eleverna (grupparbete), pedagogisk journalföring, studieplaner avsedda
att ge lärarna stöi’re frihet gentemot läroböckerna och det traditionella
stoffet, ett arbetssätt byggt på elevernas självverksamhet eller befordrande
för detta, och examensfrihet, avsedd att underlätta undervisningens
anpassning till elevernas förutsättningar. Samtliga elever intelligenstestas,
och en viss mätning av skolarbetets resultat med avseende på kunskaper,
färdigheter och attityder i jämförelse med kontrollskolor inom det
vanliga skolväsendet sker genom skolöverstyrelsens försorg.» (S. 201.)

Försöksverksamheten är ingen engångsföreteelse. Man får icke föreställa
sig, att den skall förklaras avslutad, sedan enhetsskolans organisationsformer
fastställts eller eljest vissa i förväg uppställda undersökningsmål har
uppnåtts. Nya former för skolans verksamhet måste ständigt skapas i anslutning
till de förändringar, som äger rum inom samhällslivet i övrigt. Verksamheten
kan inte heller begränsas till någon viss skolform. »Skolöversty -

138

Kungl. Maj:ts proposition nr ''£09.

relsens försöksavdelning har i överensstämmelse med riksdagsbeslutet 1950
utvidgat försöken också till den högre skolan och därvid mötts av stort
intresse från läroverken och övriga högre läroanstalter», konstaterar kommissionen.

Skolkommissionen ger »några exempel» på problem, vilkas bearbetning
skulle vara av betydelse för en fortskridande skolreform. Förteckningen
upptager 36 punkter, av vilka åtskilliga berör flera delproblem (s. 205—206).
Kommissionen presenterar den i blygsamma ordalag: »Listan gör inte anspråk
på att vara systematisk, än mindre är den uttömmande, men den ger
en antydan om problemens mångfald och vikt.»

Pedagogiska experiment tar vanligen relativt lång tid, och man kan inte
ha alltför många försök i gång samtidigt i en skola utan att dess arbete
kommer att avvika från det gängse skolarbetet så mycket, att försöken icke
blir utslagsgivande. Särskilda organisatoriska åtgärder är därför erforderliga
för en mångsidig försöksverksamhet. För närvarande finnes emellertid, säger
kommissionen, endast en skola i de nordiska länderna, som avdelats helt för
försöksverksamhet och fått resurserna härför. Den är granne till Danmarks
lärarhögskola på Emdrupborg i Köpenhamn. Kommissionen bifogar en
redogörelse för denna skolas verksamhet och syften (s. 290—293).

»Arbetet på Emdrupborg skiljer sig från arbetet i ett svenskt försöksdistrikt
främst därigenom, att resurserna är större. Försöksarbetet kan underkastas
en systematisk och objektiv kontroll. Undervisnings- och fostringsmetoderna
beskrives i fortlöpande rapporter, varje barn följs i sin
utveckling från klass till klass, varvid hem- och kamratmiljö, intelligens
och begåvningstyp, skolresultat, social anpassning och karaktärsegenskaper
registreras. Också behandlingssättet registreras för att kunna bedömas med
hänsyn till resultaten. Den skolpsykologiska verksamheten är vid Emdrupborg
av den omfattningen, att de svenska försöksdistrikten ingalunda kan
erbjuda någon motsvarighet.» (S. 203.)

Kommissionen har sett det som en av sina centrala uppgifter att sörja
för kontakten mellan lärarutbildningen vid den blivande svenska lärarhögskolan
och det försöksarbete, som pågår runt omkring i landet. Den har
därvid haft stöd av ett uttalande av 1950 års skolutskott. »Varje ung lärare
bör under sin utbildning ha fått någon kontakt med försöksverksamhetens
aktuella problemställningar», heter det i utskottsutlåtandet (s. 51). »Så
många som möjligt att lärarhögskolans elever böra intresseras för att taga
del däri, sedan de gått ut som färdiga lärare.»

Vissa drag i den föreslagna studiegången, för vilka tidigare redogjorts,
syftar direkt till att inrikta de blivande läramas intresse på försöksverksamheten.
Sålunda skulle föreläsningar över aktuella frågor inom den pedagogiska
forsknings- och försöksverksamheten hållas för lärarhögskolans samlade
elevkår av en därför lämpad lärare, professorn i skolforskning. Smärre
uppgifter med motiv från försöksverksamheten skulle begagnas som diskussionsämnen
vid lärarhögskolans övningar. Särskilt skulle tillfälle därtill

139

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 209.

ges under sista terminen, då antalet schemabundna timmar är lågt och
studierna koncentreras på pedagogik och praktiska övningar. Redan tillläggskurserna
för betyget Med beröm godkänd i pedagogik skulle kunna i
viss utsträckning orienteras kring försöksverksamheten. För betyget Berömlig
skulle krävas en med större självständighet genomförd behandling av en
begränsad uppgift. Arbeten, som på grund av tidsnöd inte kan avslutas
inom den beräknade studietiden, skulle kunna fullföljas en följande termin
av dem som så önskar, antingen genom att examen först då avslutas eller
genom att den kompletteras med en efterprövning eller i samband med fortsatt
utbildning i tvångsfria former. Genom denna uppläggning av studierna
vill kommissionen uppnå, att ett icke alltför ringa antal blivande lärare får
en så pass god inblick i försöksarbetets förutsättningar och anda, att de
vid mognare år själva kan bli goda medarbetare i detta arbete.

Lärarhögskolan bör enligt skolkommissionens mening ha tillgång till det
material, som insamlas vid den av skolöverstyrelsen ledda försöksverksamheten,
och deltaga i dess bearbetning. Vissa enklare uppgifter torde därvid
kunna överlåtas på lärarkandidaterna i nyss berörda sammanhang. De mera
krävande forskningsuppgifter, som förutsätter vetenskaplig insikt och förmåga,
kan i regel endast behandlas av personer tillhörande lärarhögskolans
lärarstab. Kommissionen betraktar det som väsentligt, att en sådan forskning
i anslutning till försöksverksamheten kommer till stånd; den skulle
bidraga till att sammanknyta lärarhögskolans arbete och försöksverksamheten.

Lärarhögskolan bör dessutom ha en självständig företagaruppgift inom
försöksverksamheten; den bör kunna anordna försök i egen regi. Övningsskolan
kan icke anlitas för detta ändamål, enär dess arbete alltför mycket
störes av lärarkandidaternas övningsserier. Det bör finnas en särskild experimentskola,
där försöken kan utföras under fullgod kontroll och erforderliga
organisatoriska omläggningar på ett smidigt sätt kan genomföras.

»Detta sistnämnda kan belysas med några exempel. Experimentskolan
skall ge möjlighet att med varandra jämföra olika metoder och olika tillvägagångssätt
under förhållanden som är vetenskapligt mätbara. De olika
parallellavdelningar, i vilka metoderna prövas, skall kunna sammansättas
såsom nndersökningsledaren önskar. Det skall finnas möjlighet att sammansätta
klasserna så, att de i fråga om elevernas intelligens och sociala
miljö helt överensstämmer med varandra. Men det skall också finnas möjlighet
att sammansätta dem till homogena elevgrupper för att kunna pröva
en och samma metod på olika intelligensnivåer. Det skall vara möjlighet
att sammansätta skilda goss- och flickklasser. På lägre stadier skall det
vara möjligt att skilja ut tidigt utvecklade och sent utvecklade elever till
särklasser. Det skall vara möjligt att göra somliga klasser stora, andra små.
Lärjungarnas differentiering skall kunna ske efter olika principer. Över
huvud taget bör skolan ha frihet att inom den fastställda yttre ramen ordna
de organisatoriska förhållandena efter experimentens art.

Om vissa av dessa lösningar är möjliga i vanliga skolor, gäller om andra

140

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

åtgärder, att de inte kan vidtagas annat än i en skola med större organisatorisk
frihet. Detta gäller om variationer i fråga om ämnes uppsättningen,
om tidpunkten för insättandet av nybörj arundervisningen i de olika ämnena,
om målsättningen och kursplanerna i de olika ämnena, om skoldagens
längd och dess placering på dygnet, om lektionernas längd, om lärarnas
tjänstgöringsförhållanden och om många andra förhållanden, som i vanliga
skolor måste hållas oförändrade men som i experimentskolan måste kunna
ändras, utan att tillstånd från högre myndigheter ständigt måste inhämtas.
Att samarbetet med skolöverstyrelsens försöksavdelning hela tiden skall
vara intimt, förutsattes som självklart.» (S. 206—207.)

Det vore fördelaktigt, om experimentskolan kunde uppdelas på två, varandra
relativt närbelägna skolbyggnader. Parallella experiment kunde då
pågå, utan att lärjungarna hade omedelbar kontakt med varandra och utan
att olikheter exempelvis i hemarbetets eller arbetsdagens längd behövde
irritera.

I experimentskolan bör de tre enhetsskolestadierna vara representerade.
Det är icke nödvändigt, att även gymnasialstadiet är företrätt. Däremot är
det av vikt, att experimentverksamhetens ledning har tillfälle att följa elevernas
fortsatta utbildning i högre skolor och yrkesskolor.

Försöken behöver enligt skolkommissionens uppfattning inte verka splittrande
på experimentskolans inre arbete. Även i en experimentskola kan alla
samverka till att skapa en gemensam anda. Förutsättningen är, säger kommissionen,
att skolan i första hand får vara en pionjärskola och blott i andra
hand ett pedagogiskt laboratorium.

Kommissionen finner det emellertid icke nödvändigt, att en stor experimentskola
redan första året står redo för lärarhögskolans behov.

»Över huvud taget måste experimentskolan uppbyggas successivt och i
den takt experimentverksamhetens ledning tillråder. Endast så småningom
behöver alltså lärarpersonalen kompletteras med lärare, speciellt lämpade
för och intresserade av vetenskapligt underbyggd experiment verksamhet.
Det bör ankomma på lärarhögskolans ledning att framlägga förslag, som
kan föranledas av experimentverksamhetens start och utbyggnad.» (S. 241).

Skall lärarhögskolan förmå planlägga en försöksverksamhet med vetenskapliga
anspråk och nyttiggöra dess resultat, ställer detta bestämda krav
på lärarhögskolans lärarkår. »Samtliga lärare bör ha teoretisk insikt i pedagogisk
metodologi och erfarenhet av olika undervisningsmetoder inom sitt
område. Vissa av de vid lärarhögskolan verksamma lärarna måste dessutom
vara utbildade för vetenskaplig forskning på pedagogikens och psykologins
områden», betonar kommissionen.

I yttrandena skiftar meningarna om försöksverksamhetens plats i
lärarutbildningen. Enligt seminarielärarföreningen står en dylik kontakt
helt i överensstämmelse med seminariernas intentioner. Detta utesluter
dock icke, att ett och annat seminariekollegium anmäler allvarliga
betänkligheter. Kollegiet vid seminariet för kvinnliga elever i Linköping be -

141

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 809.

farar, att de blivande lärarna genom lärarhögskolans befattning med försöksverksamheten
skall påtvingas en viss bestämd pedagogisk syn och att
allvarliga hinder skall uppstå för den fria objektiva inställningen till skiftande
pedagogiska idéer och metoder. Kollegiet vid seminariet i Hälsingborg
fruktar åter, att lärarkandidaterna skall bli någon sorts under ett jättearbete
dignande statistikslavar. Dessa båda kollegier föreslår, att bearbetningen
skall ske genom statens psykologisk-pedagogiska institut, som bör
upprustas för ändamålet. Kollegiet vid jolkskoleseminariet i Lund anser
skolöverstyrelsens försöksavdelning vara den rätta platsen för bearbetningen.
Statens psykologisk-pedagogiska institut finner det åter för sin del rimligt,
att lärarhögskolorna vid sidan av det psykologisk-pedagogiska institutet
och andra institutioner engageras i det pedagogiska och psykologiska
forskningsarbete, som kräves för den vetenskapliga bearbetningen av resultaten
från försöksverksamhetens olika grenar.

Förslaget om inrättande av en särskild experimentskola har väckt livlig
diskussion, varvid mycket skiftande ståndpunkter är företrädda. Rektor
vid småskoleseminariet i Strängnäs värjer sig med all makt för en så teoretisk
produkt:

»Det pedagogiska och metodiska ''laboratoriet’ måste vara en verklig skola
i dess naturliga sociala miljö. Där skola experimenten göras och icke i en
artificiellt tillfälligt konstruerad skola, där utomstående göra sina sporadiska
iakttagelser. En experimentskola av den typ, som kommissionen skisserat,
torde icke kunna ge en bild av en naturlig skola i dess sociala sammanhang.
Hur man utan tvång skall kunna få elever till en anstalt, där
dessa gå under ständig observation av utomstående och där de för experiment
omväxlande klyvas i grupper efter intelligens, social miljö m. m., ...
blir säkert ett svårlöst praktiskt problem. Och hur går det med skolans
egentliga uppgift att uppfostra och meddela kunskaper och färdigheter?»

Kollegiet vid högre allmänna läroverket i Eskilstuna tror inte på möjligheten
att i en experimentskola avgöra mellan olika metoder. Förhållandet
mellan lärare och elev rymmer så mycket av oberäknelig känslo- och viljemässig
natur, att man uppenbarligen inte kan tillskriva metoden som sådan
förmågan att kausera en bestämd effekt.

»Bättre vore, om experimentverksamheten inriktades på att söka finna
nya metoder, som innebär en tillämpning på pedagogisk-psykologiska forskningsresultat
och som tillfredsställer dels mentalhygieniska synpunkter, dels
kraven på saklighet, logik och väsentlighet, samt icke minst intresseväckande
moment i fråga om bildningsämnena och undervisningsmaterielen. En
sådan metodologisk försöksverksamhet kan ske 11 tan konstlade sammansättningar
av elevgrupper. Den kan med fördel försiggå med det heterogena
elevmaterial, som varje skolklass har, varvid skolans stora behov av individualiserande
metodik kan tillgodoses.»

Kollegiet vid jolkskoleseminariet i Kalmar hälsar åter förslaget med den
största t illfredsställelse:

142

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

»I den mån en dylik experimentskola får bli ett hemvist för objektiv och
förutsättningslös forskning under kvalificerad vetenskaplig ledning, torde
detta förslag kunna betecknas som betänkandets värdefullaste bidrag till
den svenska pedagogikens framtida utveckling. Detaljer i förslaget kunna
givetvis göras till föremål för diskussion. Medlemmar av kollegiet med erfarenhet
av pedagogisk experimentverksamhet ställer sig tvekande t. ex.
beträffande möjligheten, ’att sammanställa klasser så, att de i fråga om elevernas
intelligens och sociala miljö helt överensstämmer med varandra’
(s. 206), men framhåller samtidigt, att, där överensstämmelsemetoden icke
kan tillämpas, utrymme likväl finnes för variationsmetoden.»

Kollegiet förordar skyndsam närmare utredning om en dylik skolas organisation.

Svenska seminarielcirarföreningen finner förslaget om experimentskola
»i princip utmärkt». Jämväl Läroverkslärarnas riksförbund ansluter sig till
tanken att skapa en experimentskola, men då kommissionens förslag är för
löst skisserat, förordar förbundet ytterligare utredning. Slutligen finner
skolöverstyrelsen det angeläget, att en experimentskola kommer till stånd,
men anser sig icke kunna taga definitiv ståndpunkt till förslaget, förrän närmare
utredning framlagts.

b. Departementschefen.

En lärarutbildningsanstalt fyller näppeligen helt sin uppgift, om den inte
står i god kontakt med tidens pedagogiska strömningar. Detta innebär icke
alls, att ledning och lärare skall avstå från sin självständighet eller pruta av
på objektiviteten för att hjälpa fram någon moderiktning, men de måste
kunna framställa de bärande tankegångarna med en viss inlevelse och intressera
de studerande för att utan förutfattade meningar söka det bästa i
olika riktningar. Har utvecklingen på någon punkt lett så långt, att en pedagogisk
tanke eller en organisationsform skall prövas under ordnade försök,
är lärarutbildningsanstaltemas deltagande av särskild vikt. Om de isolerar
sig från försöksverksamheten, riskerar man, att de lärare, som de utexaminerar,
känner sig som främlingar i den skolvärld, som är i vardande.

Med hänsyn till dessa förhållanden är det mycket naturligt, att skolkommissionen
velat knyta ett fast band mellan lärarhögskolan och försöksverksamheten.
Det är i grunden samma strävande, som kommit skolöverstyrelsens
försöksavdelning att lansera de regionala samarbetskommittéer, i
vilkas verksamhet seminarierna tar en viktig del.

Möjligen har försöksverksamheten rörande enhetsskolans organisation
passerat den avgörande punkten, innan lärarhögskolan på allvar kommit
med i arbetet. Den mest tidsödande och tålamodsprövande delen av försöksverksamheten
gäller emellertid icke organisationen utan det inre arbetet
i dess olika förgreningar. Varje nytt skoldistrikt, som övergår från nu -

143

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

varande skolorganisation till den nya, behöver anvisningar och lärarna i
distriktet rådgivning av det slag, som de regionala samarbetsorganen och
deras konsulenter nu tillhandahåller. Det kan visa sig förmånligt, att lärarhögskolan,
liksom nu seminarierna, på ett eller annat sätt inkopplas i detta
arbete.

Om den försöksverksamhet, som i en avlägsnare framtid efterträder den
nuvarande, vet man inte mycket mer, än att den för sin framgång kräver
ett stort antal lärares personliga intresse och medverkan och att resultaten
i regel icke kan utvinnas utan ordnade försök och arbetskrävande bearbetningar.
Intet synes vara att erinra mot att lärarhögskolan tager del i arbetet
med bearbetning och värdering av erfarenheterna från denna försöksverksamhet,
så långt det kan ske utan att högskolans direkta arbete med
lärarutbildningen åsidosättes. En inriktning i fria former av forskningen
vid lärarhögskolan på försöksverksamhetens problemställningar skulle sannolikt
också förbättra lärarhögskolans kontakt med de aktuella samhällsproblem,
som berör den unga generationen.

Skolkommissionen går emellertid längre, då den föreslår, att lärarhögskolan
skall aktivt medverka genom en särskild experimentskola. Huruvida
denna skola skall vara statlig eller i sin kommunala form ställas till lärarhögskolans
förfogande, lämnar kommissionen oavgjort.

För egen del är jag icke beredd att nu ta ställning till frågan om en särskild,
till lärarhögskolan knuten experimentskola. Detta synes nämligen
kunna ske först sedan nätet av med lärarhögskolan samverkande skolor av
olika slag har upporganiserats och möjligheterna för dess utvidgning med
en experimentskola kan överskådas. Skulle på lärarhögskolans initiativ eller
eljest experimentskolan framdeles komma att aktualiseras, bör alltså detta
betraktas som en ny fråga, vilken bör i vanlig ordning utredas och prövar.

9. Lärarhögskolans ledning, personal och övningsskola.

a. Lärarhögskolans styrelse och kollegier.

De blivande lärarhögskolorna är i vissa hänseenden jämförliga med de
högskolor, som hör under universitetskanslern, men har också därifrån
väsentligt skilda rent praktiska uppgifter. I andra hänseenden är de jämförliga
med de lärarutbildningsanstalter, som hör under skolöverstyrelsen,
men de ha därutöver vissa uppgifter av vetenskaplig art. Skolkommissionen
föreslår en särskild överstyrelse för högskolorna. Den kan antingen —
åtminstone tills vidare — bilda en sektion av skolöverstyrelsen, arbetande
enligt särskild instruktion, eller också alltifrån början göras helt fristående.
Inom kommissionen har meningarna varit delade om vilket alternativ som

144

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

bör föredragas. Förslaget om en närmare anslutning till skolöverstyrelsen,
som utformats av lärarhögskoledelegationens ordförande undervisningsrådet
Källquist, har inom skolkommissionen biträtts av ordföranden During
samt ledamöterna Nilsson och Näsström. Förslaget om en fristående överstyrelse,
som utformats av lärarhögskoledelegationens sekreterare rektor
Arvidson, har åter inom kommissionen förordats av ledamöterna de Laval,
von Friesen, Färm, Olsson, Sjöström-Bengtsson, Wahlund, Wallentheim och
Wigforss.

Enligt det första alternativet skulle den sektion av skolöverstyrelsen, som
skall fungera såsom överstyrelse för den första lärarhögskolan, bestå av
följande ledamöter:

skolöverstyrelsens chef,

chefen för skolöverstyrelsens undervisningsavdelning,

ytterligare en ledamot av skolöverstyrelsen, samt

fyra av Kungl. Maj:t utsedda ledamöter, av vilka en skall representera
universiteten och en den psykologisk-pedagogiska forskningen.

Lärarhögskolans rektor skall äga deltaga i överläggningarna men ej i besluten
med rätt att få avvikande mening antecknad till protokollet. Detsamma
skulle gälla ledamot av skolöverstyrelsen. I skolkommissionens
redogörelse för detta alternativ meddelas följande detaljer rörande arbetssättet: »Till

överläggningarna må även kunna kallas andra befattningshavare
inom skolöverstyrelsen eller vid lärarhögskolorna. Föredragande blir det
undervisningsråd, som är ledamot av sektionen, eller annan ledamot av
skolöverstyrelsen eller den förste byråsekreterare, som inom skolöverstyrelsen
är särskilt avdelad för lärarhögskoleärenden, eller annan särskilt tillkallad
föredragande. Varje föredragande bör äga rätt att få från beslutet
avvikande mening antecknad till protokollet. Alla viktigare ärenden behandlas
av sektionen in pleno. Varje beslut i ärende, som behandlas på
detta sätt, skall fattas kollegialt. Rutinärenden må antingen föredragas
för generaldirektören, varvid han är beslutande (generaldirektörsärende),
eller handläggas endast av det undervisningsråd, som är ledamot av sektionen
(rotelärende). Ärenden, vilka berör såväl lärarhögskolorna som
skolväsendet i övrigt, bör behandlas gemensamt av lärarhögskolesektionen
och andra delar av skolöverstyrelsen. Om vid framställning till Kungl.
Maj:t eller vid avgivande av yttranden i sådana ärenden lärarhögskolesektionen
och skolöverstyrelsen i övrigt skulle stanna för olika meningar, skall
lärarhögskolesektionens mening i vad som angår lärarhögskolornas verksamhet
gälla såsom skolöverstyrelsens mening och annan mening redovisas
reservationsvis.» (S. 213.)

Såsom parallell nämnes i betänkandet medicinalstyrelsens disciplinnämnd,
vars beslut skall gälla såsom medicinalstyrelsens. Vinsten med anordningen
skulle bland annat vara, att beslut rörande lärarhögskolan och
skolväsendet i övrigt lättare kan samordnas, när de ingriper i varandra,

Kungl. Maj:ts proposition nr 209. 145

och samtidigt utfärdas i skolöverstyrelsens namn. Sådana ärenden väntas
bli vanliga.

»Under lärarhögskolornas administration skall stå övningsskolor omfattande
alla skolstadier. Självfallet skall dessa övningsskolor lika väl som
alla andra statliga och statsunderstödda skolor av motsvarande typer vara
underställda skolöverstyrelsen. Med lärarhögskolorna skall vidare samverka
ett betydande antal olika skolor, tillhörande det allmänna skolväsendet
och med en lärarkår, som delvis skall utses med tanke på viktiga uppgifter
i lärarhögskolornas tjänst. Därjämte får skolöverstyrelsen eller dess
underinstanser svara för att aspiranttjänstgöring beredes lärarhögskolornas
studerande, och beträffande ämneslärarkandidaterna synes förhållandet bli,
att de av skolöverstyrelsen hänvisas till lärarhögskolorna och under hela
utbildningstiden där står under skolöverstyrelsens inseende såsom vid det
allmänna undervisningsväsendet inskrivna aspiranter.» (S. 210—211.)

Icke minst anses ett organiskt samband med skolöverstyrelsen kunna bli
av betydelse vid avgörandet av spörsmål, som angår såväl lärarhögskolorna
som de äldre lärarutbildningsanstalterna; dit hör exempelvis avvägningsfrågor
rörande elevintagningens omfattning vid lärarhögskolor och
seminarier.

Vid besättande av högskolans lärartjänster skulle vidare skolöverstyrelsens
samlade erfarenheter, företrädda av olika undervisningsråd och konsulenter,
kunna bättre utnyttjas, varvid — såsom nu sker — olika föredragande
rycker in alltefter tjänsternas art.

Samordningen skulle slutligen medföra den fördelen, att skolöverstyrelsens
administrativa apparat och hela dess mångskiftande expertis, inklusive
den juridiska och lönetekniska sakkunskap, som finnes att tillgå inom
skolöverstyrelsen, också komme att stå till lärarhögskolans förfogande.

Enligt det andra alternativet — en fristående överstyrelse — skulle överstyrelsen
bestå av fem av Kungl. Maj:t utsedda ledamöter, nämligen

en representant för skolöverstyrelsen, tillsatt efter förslag av detta ämbetsverk,

en representant för universiteten, tillsatt efter förslag av universitetskanslern,

en representant för den psykologisk-pedagogiska forskningen, utsedd
efter förslag av statens psykologisk-pedagogiska institut,
en representant för lärarhögskolorna samt
en representant för det allmänna.

»I överläggningar med rätt att få från beslutet avvikande mening antecknad
till protokollet men ej i beslut skall även lärarhögskolornas rektorer
äga deltaga. Även särskilt tillkallade experter må efter överstyrelsens beslut
kunna deltaga i överläggningarna. Överstyrelsens kansli bör i en framtid
stå under ledning av en byråchef. Så länge endast en lärarhögskola
finns, bör dennas och överstyrelsens kansli kunna utgöra en enhet under

10 — Bihav g till riksdagens ''protokoll 195 b. 1 saml. Nr 209.

146

Kungl. Maj:ts proposition nr £09.

ledning av lärarhögskolans sekreterare med förste byråsekreterares ställning.
Viktigare ärenden skall avgöras av styrelsen in pleno efter föredragning
av byråchefen eller annan föredragande enligt ordförandens bestämmande.
Föredraganden bör därvid äga rätt att få från beslutet avvikande
mening antecknad till protokollet. Rutinärenden däremot får behandlas
antingen som chefsärenden, varvid styrelsens ordförande är bestämmande,
eller — i en framtid — som byråchefsärenden.» (S. 217—218.)

Talesmännen för detta förslag fruktar, att lärarhögskolornas utveckling
bleve för starkt beroende av skolöverstyrelsesynpunkterna, om tre ledamöter
av skolöverstyrelsen inginge i lärarhögskolans överstyrelse. Sannolikt
komme alltid någon av de övriga ledamöterna att ansluta sig till en
mening, som enhälligt förfäktas av de tre överstyrelseledamöterna.

»Vad detta kommer att betyda är lätt att inse. De inom skolöverstyrelsen
härskande meningarna och intentionerna kommer att bli bestämmande
för lärarhögskolornas utveckling. Detta gäller såväl om den organisatoriska
uppläggningen av lärarhögskolornas arbete och studiesättet vid dessa högskolor
som om de pedagogiska idéerna och strömningarna. Av väsentlig betydelse
för utvecklingen av den svenska pedagogiken — teoretiskt och i
praktiken — är att lärarutbildningsanstalterna har tillräcklig frihet att
söka sig fram på nya vägar. Deras organisatoriska och ideologiska frihet är
därför ett värde, som på alla sätt måste värnas. Ett centralt ämbetsverk
kan inte på samma sätt som en utbildnings- och forskningsanstalt tänkas
aktivt deltaga i strävandena till pedagogisk förnyelse. Sådana strävanden
måste uppbäras av skolans egna fältarbetare, i detta fall lärarhögskolornas
egen personal. Dennas frihet har naturliga gränser. Det är varken behövligt
eller ändamålsenligt att ytterligare binda denna frihet genom att underordna
högskolorna under ett ämbetsverk.» (S. 215.)

Av största vikt är att lärarhögskolan vid lärartillsättningarna intar en
fri och självständig ställning. Garantier måste skapas för att lärarhögskolans
egna önskningar blir tillgodosedda, vilket icke kan ske, om dess överstyrelse
inlemmas i ett centralt ämbetsverk.

Anslagsäskandena för lärarhögskolan bör helt vara högskolans egen angelägenhet.
»Lärarhögskolornas och seminariernas avvägningsfrågor beträffande
lärarutbildningens kapacitet berör inte lärarhögskoleorganisationen»,
förklarar majoriteten. »Seminarierna är ställda på avskrivning liksom de
praktiska lärarkurserna vid läroverken. Under övergångstiden bör lärarhögskolornas
kapacitet fullt utnyttjas. Det blir skolöverstyrelsens uppgift
att ta ställning till vilken kapacitet seminarier och praktiska lärarkurser
år för år bör ha, så länge dessa institutioner kvarlever. Någon inverkan på
lärarhögskolornas anslagsäskanden har dessa frågor inte.»

Det bör inte vara omöjligt att jämväl i övrigt åstadkomma en ändamålsenlig
fördelning av arbetet mellan skolöverstyrelsen och lärarhögskolan.

»På skolöverstyrelsen kommer att vila ansvaret för hänvisning av ämnesläraraspiranter
till utbildning vid lärarhögskola. Till de eventuella önskemål
på detta område, som en lärarhögskola kan ha, kan skolöverstyrelsen

147

Kungl. Maj:ts proposition nr %09.

ta vederbörlig hänsyn utan att proceduren därigenom behöver bli tillkrånglad.
Endast skolöverstyrelsen överblickar skolväsendets behov av ämneslärarutbildning
och kan bedöma avvägningen mellan olika ämneskombinationer.
Lärarhögskolorna har att rätta sig härefter. På samma sätt kommer
skolöverstyrelsen att ha hand om utplaceringen av lärarhögskolans studerande
för aspiranttjänstgöring. De hänsyn till aspiranternas egna önskemål,
som därvid bör tagas, behöver heller inte föranleda någon tillkrånglad procedur.
Också då det gäller förordnande för lärarhögskolans egna lärare,
främst metodiklektorerna, att tjänstgöra vid skolor tillhörande det allmänna
skolväsendet, bör skolöverstyrelsen utan särskilda svårigheter kunna
fatta beslut, sedan vederbörandes önskemål bringats till dess kännedom.
Lärarhögskolan återigen bör ha ansvaret för övningsskolornas administration
och personal. Överinseendet bör ligga hos lärarhögskolornas överstyrelse
och inspektionsskyldigheten hos vederbörande lärarhögskolas rektor.»

(S. 216.)

Vissa andra uppgifter, som berör lärarhögskolorna, bör ankomma på
universitetskanslern — därom är skolkommissionen enig. Jag har redan
nämnt, att skolkommissionen föreslår inrättande av en professur i skolforskning
vid lärarhögskolan. Det skulle tillkomma kanslern att föreslå
innehavare av denna tjänst och att i förekommande fall förordna vikarie
på tjänsten. I den mån särskilda åtgärder från universitetens sida blir
erforderliga i samband med primär- eller vidareutbildningen vid lärarhögskolan,
måste de falla under universitetskanslerns prövning eller av honom
underställas Kungl. Maj:t.

Som organ för lärarhögskolans självstyrelse bör vidare finnas en lokalstyrelse
och avdelningskollegier.

Den lokala styrelsen (även kallad lärarrådet), som övervägande torde
få att behandla pedagogiska frågor, skall bestå av
rektor, tillika ordförande,
professorn i skolforskning,
en lektor i psykologi och pedagogik,
en lektor i högstadiets metodik,

två lärare i övningsskolan, den ene representerande ämneslärarstadiet,
den andre klasslärarstadiet, ävensom

en representant för det kommunala skolväsendet.

Vid behandlingen av administrativa och ekonomiska frågor skulle därjämte
lärarhögskolans sekreterare och vid behandling av frågor rörande
lärarhögskolans bibliotek dess bibliotekarie inträda som ledamöter av styrelsen.
Dessutom bör styrelsen på särskilda skäl kunna med sig adjungera
lärare vid högskolan, som icke tillhör styrelsen.

Lärarrepresentanter i styrelsen jämte personliga suppleanter skulle väljas
av respektive lärargrupper, representanten för det kommunala skolväsendet
med suppleant av folkskolestyrelsen (i Stockholm av folkskoledireklionen).

148

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Om den lokala styrelsens uppgifter och avvägningen mellan rektors och
styrelsens funktionsområden meddelar kommissionen följande:

»Alla viktigare ärenden, som skall underställas överstyrelsen, skall vara
behandlade av lärarrådet. Detta gäller bland annat anslagsäskanden, organisatoriska
omläggningar inom lärarhögskolan, mera genomgripande omdispositioner
av lärarkrafterna, fastställande av undervisningsplaner, disciplinfrågor,
tjänsteförslag samt yttranden från lärarhögskolan, såvida inte

vid remissförfarandet endast rektors yttrande begäres.---

Givetvis bör dock inte lärarrådets arbete betungas med allehanda detaljfrågor.
Även en del ärenden, som skall avgöras av överstyrelsen men där
behandlas rutinmässigt, bör kunna av rektor överlämnas dit utan att ha
passerat lärarrådet. Vidare bör förslag till sådana tjänstgöringsbetyg, som
skall utfärdas av överstyrelsen, avgivas av rektor ensam. För schemaläggning
bör också rektor ensam bära ansvaret. Rektor må dock till lärarrådet
kunna hänskjuta på hans prövning ankommande ärenden.» (S. 220.)

Den närmare gränsdragningen mellan rektors och lärarrådets befogenheter
kan dock icke i förväg preciseras. Av vikt är, att rektors befogenheter
blir så stora, att han kan sätta sin prägel på lärarhögskolans verksamhet.

Avdelningskollegierna utgöres av lärarna inom lärarhögskolans
olika verksamhetsområden, alltså

ett avdelningskollegium för psykologi och pedagogik,

» » » högstadiets metodik,

» » » mellan- och lågstadiernas metodik (inkl.

övningsämnena) samt
» » » övningsskolan.

I avdelningskollegiet för psykologi och pedagogik skall professorn i skolforskning
vara ordförande. I de båda metodikkollegierna väljes ordföranden
för viss tid av lärarna i vederbörande kollegier.

Där rektor så finner påkallat, skall han kunna kalla lärarhögskolans
samtliga lärare till allmänt kollegium eller samla lärare vid lärarhögskolan,
lärare i de kommunala handledarklasserna och vid de samverkande läroverken
samt övriga handledare till lärarkonferenser med en alltefter
överläggningsämnena skiftande sammansättning.

De lärarkollegier, som har givit till känna någon mening om lärarhögskolans
administrativa ställning, föredrar vanligen det förslag, som knyter
den fastare till skolöverstyrelsen; seminarieyttrandena är i detta hänseende
enstämmiga men vanligen helt korta. Kollegiet vid högre allmänna läroverket
på Södermalm förordar alternativ I, emedan det synes »garantera
ett mera objektivt urval av lärare till lärarhögskolorna. Enligt alternativ II
skulle lärarhögskolans rektor och lärarråd få ett inflytande på tjänstetillsättningen,
som kan ge urvalet av lärare en alltför ensidig inriktning».
Folkskolinspektören i Stockholms läns södra inspektionsområde håller före,
att åtminstone den första lärarhögskolan, som skall komplettera den nuva -

149

Kungl. Maj:ts proposition nr H09.

rande seminarieorganisationen och intimt samarbeta med skolöverstyrelsen
vid dess utformning av enhetsskolan och andra aktuella skolreformer, bör
sortera under skolöverstyrelsen. »Frågan om lärarhögskolornas självständiga
ställning synes böra upptagas till mera avgörande prövning först sedan
förutsättningen för en sådan självständighet faktiskt föreligger i en verklig
särställning inom lärarutbildningen.» Slutligen förordar jämväl universitetskanslern
alternativ I; enligt kanslerns mening bör de ledamöter, som skall
företräda universiteten och den psykologiska forskningen, utses av Kungl.
Maj:t på kanslerns förslag.

Bland de röster, som rekommenderar en fristående överstyrelse, märkes
Läroverkslärarnas riksförbund. Som främsta motiv anför riksförbundet, att
lärarhögskolan såsom forskningscentral ej bör vara underordnad ett centralt
ämbetsverk. Det kommer dessutom enligt riksförbundets uppfattning
att krävas så mycket arbete av organisatorisk art, särskilt de första åren,
att ledamöterna av lärarhögskolans överstyrelse knappast samtidigt kan
vara aktiva medlemmar av skolöverstyrelsen. Jämväl statens psykologiskpedagogiska
institut stöder alternativ II.

Skolöverstyrelsen kan icke ansluta sig till någotdera av de framlagda
förslagen. Enligt dess mening bör varje lärarhögskola utrustas med en stark
lokal styrelse, medan skolöverstyrelsen, åtminstone att börja med, bör fungera
som överstyrelse.

»Enligt överstyrelsens uppfattning bör lokalstyrelsen icke endast behandla
pedagogiska frågor utan även anförtros viktiga administrativa uppgifter.
I styrelsen bör ingå utom rektor också representanter för ortens
universitet, i Stockholm alltså Stockholms högskola, och representanter för
den kommunala styrelsen, i främsta rummet det kommunala skolväsendet.
I vad mån i styrelsen bör ingå även representanter för befattningshavarna
vid lärarhögskolan bör särskilt övervägas. Om lokalstyrelsen anförtros såväl
pedagogiska som administrativa uppgifter, torde åtskilliga ärenden, som
eljest skulle behandlas av lärarhögskolornas överstyrelse, kunna decentraliseras
till lokalstyrelsen.»

Om skolöverstyrelsen fungerar som överstyrelse för lärarhögskolan utan
att någon särskild lärarhögskolesektion utdifferentieras, kan ärendena allt
efter sin art framläggas för överstyrelsen in pleno eller avgöras såsom generaldirektörsärenden,
avdelningsärenden eller på annat sätt, allt enligt gällande
instruktion och arbetsordning.

»Givetvis har överstyrelsen ingenting att erinra mot att beträffande de
frågor, som speciellt röra lärarhögskolorna, överstyrelsen förstärkes med
ett antal ledamöter, som icke tillhöra skolöverstyrelsen. Denna åtgärd synes
dock vara mindre angelägen, om de enskilda lärarhögskolornas lokalstyrelser
få den starka ställning, som överstyrelsen i det föregående föreslagit»,
tillägger överstyrelsen.

I fråga om de ärenden, som skulle hänskjutas till universitetskanslern,
ansluter sig överstyrelsen till skolkommissionens förslag.

150

Kungl. Maj:ts ''proposition nr £09.

b. Rektor, kansli m. m.

Den omedelbara ledningen av lärarhögskolans verksamhet skall enligt
skolkommissionen utövas av högskolans rektor, vilken bör äga professors
tjänsteställning.

Rektor måste bära huvudansvaret för att arbetsmaskineriet vid den stora
institutionen fungerar tillfredsställande. Vissa större områden av högskolans
verksamhet skulle dock enligt skolkommissionen under honom företrädas
av särskilda personer. Sålunda skulle den teoretiska undervisningen i
pedagogik samt forsknings- och försöksverksamheten företrädas av professorn
i skolforskning och övningsskolan av två särskilda rektorer. För andra
verksamhetsområden — i synnerhet den praktiska utbildningen — har kommissionen
icke föreslagit någon särskild ledare. Högskolans rektor måste
i detta läge vara dels den sammanhållande och samordnande kraften i högskolans
arbete över huvud, dels — och alldeles särskilt — ledaren för den
praktiska lärarutbildningen.

»Givetvis kan rektor inte som nuvarande lärarkursföreståndare eller ens
som nuvarande seminarierektorer följa de enskilda lärarkandidaternas
prestationer», medger kommissionen. »Han bör dock i stort kunna överblicka
verksamheten. Bland annat måste den ofrånkomliga betygssättningen
av undervisningsserierna bli en ömtålig uppgift för lärarhögskolan. I
huvudsak kommer den att bli beroende av huvudhandledare och andra
handledare.

Det kan då lätt uppstå risk för att vissa handledare blir mer krävande
än andra eller omvänt blir väl frikostiga med betygen eller att det utbildas
olika betygsskalor i olika ämnen. Rektor är den ende med erfarenhet från
hela lärarutbildningen och väl också på grund av sin ställning den ende,
som kan åstadkomma en utjämning i denna för den enskilde lärarkandidaten
ytterst viktiga sak. Framför allt blir det emellertid hans uppgift att
lägga upp den praktiska utbildningen så, att den i olika avseenden blir så
stimulerande och givande som möjligt.» (S. 63.)

Oundvikligen kommer dessutom krävande administrativa åligganden att
påvila högskolans rektor. Särskilt under uppbyggnadstiden torde det organisatoriska
arbetet bli mycket betungande. Högskolan måste vara utrustad
med ett väl kvalificerat kansli. Rektor själv bör givetvis icke belastas med
redogörare- eller kamrerareuppgifter, betonar kommissionen.

Vid utredningen har övervägts, huruvida icke rektors göromål kan väntas
bli så krävande, att underledare måste tillsättas även på den praktiska utbildningens
område, exempelvis avdelningschefer för de olika lärarkategoriernas
utbildning. Kommissionen har slutligen avstått från att framlägga
förslag i denna riktning men förutsätter, att i varje fall ingen undervisningsskyldighet
skall vara förenad med rektorstjänsten.

Tjänsten skulle liksom rektorstjänster i allmänhet vara en förordnandetjänst.

151

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Svenska seminarielärarföreningen ifrågasätter, huruvida det över huvud
taget går att uppbringa en person, som i sig förenar den administrativa,
pedagogiska och vetenskapliga kapacitet, den arbetsförmåga och de ledaregenskaper,
som fordras för att kunna leda, ordna och sammanhålla arbetet
i en anstalt av så heterogen karaktär och så väldiga dimensioner.

Läroverkslärarnas riksförbund ger uttryck åt liknande farhågor. För egen
del understryker förbundet vikten av att rektor står obunden gentemot
skilda pedagogiska riktningar.

»Vad som av lärarhögskolans högsta ledning måste krävas är vidsyn nog
att låta skilda uppfattningar komma till uttryck. För de blivande lärarna
måste ensidighet i synsättet vara en stor fara, och ensidighet rimmar illa
med de vetenskapliga aspirationer, som kommit till uttryck i betänkandet.
Det synes Läroverkslärarnas riksförbund vara av största vikt, att all tendens
till ensidighet i pedagogisk inriktning och lärarurval undvikes, när en
så betydelsefull institution som den första svenska lärarhögskolan skall
byggas upp.»

I ett par yttranden föreslås, att till underlättande av rektors arbete
ytterligare avdelningsföreståndare skall anställas eller att han skall erhålla
ett kvalificerat biträde vid den pedagogiska ledningen, planeringen och
samordningen av de olika verksamhetsgrenarna vid lärarhögskolan. Rektor
vid Nya elementarskolan hänvisar till möjligheten att bättre utnyttja den
pedagogiska sakkunskap, som kan finnas hos de samverkande läroverkens
rektorer. Oftast rekommenderas dock ett radikalare botemedel — att skära
ned hela lärarhögskolan till rimligare proportioner.

För en lärarhögskola i Stockholm föreslår skolkommissionen ett kansli
med följande befattningshavare:

1 sekreterare,

1 amanuens,

1 kansliskrivare (kassör),

1 kanslibiträde och

2 kontorsbiträden.

Om befattningshavarnas arbetsuppgifter anför kommissionen följande:

»På lärarhögskolans sekreterare ankommer ledningen av kansliets verksamhet.
Det mest kvalificerade arbetet får uppdelas mellan honom och
amanuensen. Sekreteraren bör därvid bland annat biträda rektor med olika
slags utredningsarbeten. Amanuensen åter torde främst böra ta hand om
schemaläggning och detaljorganisation av undervisningsarbete och kursverksamhet.
Kansliskrivaren avses vara redogörare och bestrida övriga
göromål av kameral natur. Till kanslibiträdets uppgifter torde bland annat
få höra att vara lärarhögskolans registrator. Ett av de båda kontorsbiträdena
får antagas ha sin huvudsakliga tjänstgöring förlagd till den psykologisk-pedagogiska
institutionen.» (S. 222.)

152

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Härtill kommer erforderlig vaktmästarpersonal. Bland annat med hänsyn
till institutionsvården torde tre vaktmästartjänster komma att bli
behövliga.

Vid beräkningen av personalbehovet i kansliet har kommissionen förutsatt,
att lönerna skall utbetalas genom direktionen över Stockholms stads
undervisningsverk, som för ändamålet torde komma att behöva viss personalförstärkning.

Den viktigaste institutionen vid lärarhögskolan blir den psykologisk-pedagogiska,
som enligt kommissionen bör förestås av professorn i
skolforskning. Till denna institution bör höra en assistent i psykologi och
en i pedagogik. En särskild institution bör inrättas för tekniska hjälpmedel.
Föreståndarskapet för denna institution torde kunna uppehållas av någon
lärare vid lärarhögskolan såsom bisyssla mot särskilt arvode. I övrigt bör
institutionerna så långt möjligt samordnas med övningsskolans.

Kommissionen framhåller energiskt lärarhögskolans behov av ett välförsett
bibliotek. Arbetet vid högskolan behöver handbokslitteratur,
vetenskapliga specialarbeten i psykologi, pedagogik och de olika skolämnenas
metodik, viss facklitteratur inom skolämnena, läroböcker och handledningar.
Även den mer betydande barnlitteraturen bör finnas representerad
i lärarhögskolans eget bibliotek och inte endast i lärjungebiblioteken.

För att biblioteket skall kunna effektivt utnyttjas, måste det hållas Öppet
under hela arbetsdagen, vilket kräver relativt stor bibliotekspersonal. Skolkommissionen
föreslår

1 bibliotekarie,

1 biblioteksassistent, och

1 biblioteksbiträde.

Till bibliotekariens åligganden bör höra bland annat att meddela den
i klasslärarutbildningen föreskrivna undervisningen i bibliotekskunskap.

Slutligen berör kommissionen det redan förefintliga pedagogiska
bibliotekets ställning. En direkt anknytning av detta bibliotek till
lärarhögskolan anses icke tillrådlig, om den senare i överensstämmelse med
kommissionens förslag lägges till en förort som Vällingby. Däremot bör
biblioteken hålla kontakt med varandra, så att onödiga dubbelanskaffningar
undviks, lån bör smidigt kunna ske mellan biblioteken och deras
kataloger göras bekvämt tillgängliga.

Hithörande frågor har föga uppmärksammats under remissgången. Läroverkslärarnas
riksförbund föreslår, att pedagogiska biblioteket förlägges till
lärarhögskolan. Statens psykologisk-pedagogiska institut, som är huvudman
för detta bibliotek, påpekar att bibliotekets karaktär av centralbibliotek
komme att ytterligare accentueras genom tillkomsten av en krets av
lärarhögskolor. »En upprustning av Pedagogiska biblioteket är därför
ofrånkomlig», hävdar institutet. »Det är knappast rimligt, att den första
lärarhögskolans bibliotek skulle i personalavseende vara bättre ställt än
centralbiblioteket.»

153

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

På min anmodan har undervisningsrådet Eskil Källquist i egenskap av
särskilt tillkallad sakkunnig omräknat lärarhögskolans personalstat enligt
direktiv, som överensstämmer med vad jag i det föregående anfört. Han har
ansett sig kunna — om och med tvekan — tillstyrka, att den föreslagna
amanuensbefattningen i kansliet utgår ur personalstaten samt att biblioteksassistenttjänsten
slopas. I fråga om arbetet i kansli och bibliotek har
Källquist anfört i huvudsak följande:

Sekreteraren får ett mycket kvalificerat arbete med höga krav på organisationsförmåga.
Dit hör organisationen av lärarkandidaternas undervisningsövningar,
schemaläggningen för den teoretiska undervisningen, som
i regel måste förnyas var fjortonde dag, förberedande åtgärder för lärarkandidaternas
praktikanttjänstgöring, organisationsarbetet för sommar- och
vinterkurser och för vidareutbildningen m. m. samt, icke minst under uppbyggnadsperioden,
utredningsarbete av skiftande art. Det är alldeles uteslutet,
att en enda person skall kunna fullgöra alla dessa uppgifter utan
ganska kvalificerad hjälp. Det kan därför ifrågasättas, om amanuensbefattningen
kan undvaras. I någon utsträckning torde dock kansliskrivaren,
vars arbete reduceras till följd av lärarhögskolans minskade omfattning,
kunna biträda t. ex. i fråga om de praktiska detaljerna vid anordnandet av
olika slags kurser och hospitering. Givetvis tas också kanslibiträdet i anspråk
för rutinmässigt arbete, i den mån hennes arbetstid i övrigt inedger
detta. Skall i avvaktan på närmare erfarenheter amanuenstjänst inte inrättas,
förutsätter detta möjlighet att under särskilt brådskande tidsperioder
anlita kvalificerad extra arbetskraft.

Full sysselsättning ges åt två kontorsbiträden. Utskrivning och stencilering
av arbetsmaterial vid undervisningen kommer att ta mycken tid i anspx-åk.
Enbart den pedagogiska institutionen skulle behöva en dylik arbetskraft.

För lärarhögskolans bibliotek erfordras alltifrån början två arbetskrafter.
Det planerade arbetssättet vid lärarhögskolan kommer att i hög grad
bygga på gruppstudier av litteratur. Biblioteket blir därvid lärarkandidaternas
arbetsplats. Det måste under sådana förhållanden hållas öppet hela
dagarna och även på kvällen. Fn utförlig realkatalog måste upprättas, avpassad
just för lärarhögskolans behov. Specialuppställningar måste anordnas
i takt med utbildningsarbetet. Under den första tiden torde vidare inköpen
och det därmed sammanhängande katalogiseringsarbetet komma att
bli särskilt omfattande. Slutligen må påpekas, att undervisningen i bibliotekskunskap
(orienteringen om barnlitteratur inberäknad) torde böra ingå
i bibliotekariens åligganden. Minst 120 timmar per år får beräknas för
detta ändamål.

c. Ledningen av den t e o r e t i s k-p e d a g o g i s k a utbildningen.

Utbildningen vid lärarhögskolan måste stå i god kontakt med den psykologiska
och pedagogiska forskningen; denna kontakt kan enligt skolkommissioncns
övertygelse icke uppnås, utan att forskning bedrives vid själva
lärarhögskolan. Skall lärarhögskolan bli i stånd att göra en självständig
insats i försöksverksamheten, måste samma krav uppställas. Slutsatsen blir

154

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

ännu en gång densamma, om man går ut från den vidareutbildning i fördjupningssyfte,
som lärarhögskolan skall handleda.

I någon mån kan kontakten vinnas genom att universitetsmän övertar
undervisning vid lärarhögskolan. Högskolan behöver dock även en person,
som kan taga huvudansvaret för dess pedagogikutbildning och leda det
forskningsarbete, som i olika former bedrives vid högskolan. Det vore orimligt
att begära, att en universitetsprofessor skulle medhinna detta vid sidan
av egen forskning, handledning av universitetens egna studerande och föreståndarskapet
för en vetenskaplig institution.

Skolkommissionen föreslår, att en professur inrättas med inriktning på
pedagogiska tillämpningsfrågor. För denna del av pedagogikens vidsträckta
domäner föreslår kommissionen benämningen skolforskning.

»En lärarhögskola erbjuder särskilt stora förmåner, när det är fråga om
egentlig skolforskning. Framför allt kan forskningen bedrivas i en levande
skolmiljö. Lärarhögskolan har salunda till sitt förfogande övningsskola och
experimentskola och står i livligt samarbete med skolväsendet i övrigt på
orten och i dennas omgivning. Genom de blivande lärarnas aspiranttjänstgöring
har lärarhögskolan också direkt beröring med skolor och skoldistrikt
landet över. E)et samarbete med en mångfald lärare ute på arbetsfältet,
som skolforskningen förutsätter, kan lättast organiseras vid en läroanstalt,
so™ kan bygga på förbindelser med forna elever och dessutom oavlåtligen
måste ta del av den fortskridande skolreformen på alla dess fronter. Över
huvud taget fordrar lärarhögskolans hela verksamhet ständig uppmärksamhet
på skolans problem, dessa må vara av teoretisk eller praktisk art
och ha aktuell innebörd eller betydelse på lång sikt. I övrigt torde skolforskningen
knappast på annat håll än vid en lärarhögskola kunna få den
större räckvidd, som skolväsendets utveckling påkallar.» (S. 29.)

Kommissionen finner det önskvärt, att lärarhögskolans professor i skclforskning
tillhör den filosofiska fakulteten vid universitetet i samma stad.
Därigenom skulle frågan om vetenskapliga examina efter grundläggande
studier vid lärarhögskolan komma i ett gynnsammare läge. Kommissionen
erinrar om att rektorn för socialpolitiska institutet i Stockholm på samma
gång är professor vid Stockholms högskola och att föreståndaren för statens
rasbiologiska institut tillhör medicinska fakulteten i Uppsala.

På innehavaren av professuren i skolforskning bör ställas samma krav
i fråga om vetenskaplig meritering som på en universitetsprofessor. Tillsättningen
bör ske efter sakkunnigprocedur. De filosofiska fakulteterna
vid universiteten och högskolorna i Stockholm och Göteborg skulle föreslå
sakkunniga till överstyrelsen för lärarhögskolorna, vars förslag i sin tur
skulle ingivas till universitetskanslern, som utser de sakkunniga. Sedan
sakkunniga och överstyrelsen yttrat sig, föreslår kanslern hos Kungl.
Maj:t innehavare av professuren, varefter Kungl. Maj:t utnämner.

Professorn skall enligt kommissionens avsikt vara den teoretisk-pedagogiska
utbildningens ledare närmast under rektor. På honom skall det

155

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

ankomma att planlägga undervisningen i psykologi och pedagogik såväl
vid den egentliga yrkesutbildningen som vid de många kurserna för lärares
vidareutbildning; han har, säger kommissionen, att bära det yttersta
ansvaret för lärarhögskolans undervisning i psykologi och pedagogik.

»Inte minst har han att tillse, att undervisningen står i kontakt med
den pedagogiska forskningen och speciellt med den vetenskapliga bearbetningen
av material från försöksverksamhet inom det allmänna skolväsendet
och från den experimentverksamhet som står under lärarhögskolans
egen ledning. Professuren får därför i viss grad karaktären av forskningsprofessur.
Med hänsyn härtill måste undervisningsskyldigheten bli starkt
begränsad. Främst får den reserveras för den mer vetenskapliga handledningen.
Dessutom torde vara lämpligt, att professorn varje läsår eller
varje termin i ett antal föreläsningar för samtliga studerande vid lärarhögskolan
lämnar fortlöpande översikter över aktuella problemställningar
inom den pedagogiska forsknings- och försöksverksamheten. Han bör dessutom
vara pedagogisk ledare av verksamheten vid experimentskolan och
därtill knuten experimentverksamhet i det allmänna skolväsendet. Från tentamina
för lärarexamen bör han vara helt befriad.» (S. 47—48.)

Med hänsyn till dessa omfattande arbetsuppgifter bör professuren tillsättas
i så god tid, att innehavaren får minst ett halvt år på sig för utarbetande
av kurserna i pedagogik och psykologi.

Professuren i skolforskning skulle enligt skolkommissionens intentioner
vara i viss mån specialiserad. Lärarhögskolan har dock behov av kvalificerad
undervisning även på angränsande områden. Kommissionen erinrar
om att professorerna i pedagogik vid universiteten i Uppsala och Lund
är skyldiga att i viss utsträckning hålla föreläsningar och leda övningar
vid de praktiska lärarkurserna mot att de erhåller motsvarande lättnad i
undervisningsskyldigheten vid universitetet. När den nu obligatoriska kursen
i pedagogik för ämbetsexamen slopas och ersättes med motsvarande
utbildning vid lärarhögskolan, bör ytterligare en del av undervisningen
kunna överflyttas. Exempel på dylik samverkan kan hämtas från andra
områden: sålunda bestrides en del av undervisningen vid tandläkarhögskolan
i Malmö av lärare vid den medicinska fakulteten i Lund. Med
tanke på lärarhögskolans behov finner kommissionen det angeläget, att
den påbörjade uppdelningen av professurerna i pedagogik vinner efterföljd
vid samtliga filosofiska fakulteter.

I yttrandena är den vetenskapligt orienterade sidan av lärarhögskolans
verksamhet föremål för de mest skiftande värderingar. Kollegiet
vid Hvitjeldtska högre allmänna läroverket i Göteborg väntar sig inte
alltför mycket av skolforskningen vid lärarhögskolan:

»Enligt kollegiets mening är det . . . att allvarligt befara, att denna
forskning får allt för liten känning med det verkliga skollivet och dess
praktiska krav. Den främste ledaren av denna forskning, professorn i
''skolforskning'', skall — som sig bör — tillsättas enligt rent vetenskapliga

136

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

meriter, varför intet garanterar, att han har någon mera ingående kännedom
om skolarbete; han skall ej ha någon undervisning, i varje fall ej
i en skolklass, men han skall leda experimenten och försöksverksamheten
inom skolan. Man kan fråga, huru mycket denne kommer att förstå sig
på skolor och skolbarn och vilket värde den av honom inspirerade forskningen
kan få för den praktiska lärargärningen.»

Så pessimistiskt tycks nu inte skolmannen i allmänhet se på skolprofessorns
kompetens för sina uppgifter. Kollegiet vid samrealskolan och
kommunala gymnasiet i Solna anser dock, att det behövs minst två professorer,
för att olika aspekter på det psykologiska fältet skall bli representerade.

»Principiellt torde beträffande den föreslagna organisationen kunna sägas,
att en högskola med endast en professor knappast torde komma i åtnjutande
av den stimulans, som brytningen mellan olika meningsriktningar
sedan gammalt tillfört universitets- och högskolearbetet och som
för västerländsk uppfattning av vetenskaplighet måste avses innebära
ett centralt värde. Organisatoriskt torde detta innebära en allvarlig brist,
och för att åtminstone i någon mån råda bot härför tillåter sig kollegiet
att föreslå, att ytterligare minst en professur tillföres lärarhögskolans organisation,
varvid i första hand en lärostol i ämnet läkepedagogik borde
komma i fråga.»

I några yttranden framställes längre gående yrkanden. Läroverkslärarnas
riksförbund uppehåller sig sålunda tämligen utförligt vid frågan om
det vetenskapliga arbetets organisation och föreslår betydande utvidgningar.

»En bärande punkt i skolkommissionens betänkande om den första
lärarhögskolan är förslaget om det vetenskapliga arbete, som föreslås
skola bedrivas där», skriver riksförbundet. »Förutsättningen för att ett
sådant arbete skall bli givande är att det inte blir för snävt upplagt. Att
endast en person, förutom skötandet av andra uppgifter, skulle ensam
ansvara för all vetenskaplig forskning inom pedagogikens och skolarbetets
olika områden eller bara för den senare av dessa uppgifter, är enligt riksförbundets
uppfattning uteslutet.» Förbundet vill hålla före, att ett tiotal
professurer bör upprättas; kommissionens uppfattning om möjligheten
av ett hälftenbruk mellan lärarhögskolan och universiteten av de senares
psykologi- och pedagogikprofessurer kan förbundet icke dela.

Förbundet finner sitt förslag rätt blygsamt, om man exempelvis tänker
på tekniska högskolans 57 professurer. Lärarhögskolan är enligt riksförbundets
uppfattning en fackhögskola, i princip av samma slag som nämnda
högskola. »Lika otänkbart som det vore att bedriva undervisningen
vid andra fackhögskolor utan den förnämsta lärarkategorin, lika otänkbart
måste detta vara vid lärarhögskolan. Det vore i själva verket ett
återtagande av det mesta, som sagts om vår skolreform, om man för utbildning
av lärarna, som skall bära upp den nya skolan, anlitade högskolelärare
med lägre kvalifikationer än vad som skulle vara tänkbart vid
jämförbara utbildningsanstalter inom andra områden av samhällslivet.»

157

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Skolöverstyrelsen föreslår två professurer. Beteckningen skolforskning
är enligt överstyrelsens uppfattning icke helt tillfredsställande. Bättre
vore beteckningen »praktisk pedagogik med utvecklingspsykologi».

»Professurens huvudsakliga ämnesområde synes böra vara de pedagogiska
åtgärdernas anpassning efter elevernas utvecklings- och mognadsstadium.
Som exempel på viktiga tillämpningsområden kan för lågstadiet angivas
skolmognad, för mellanstadiet språkmognad och för högstadiet yrkesvalsmognad.
»

Den andra professuren bör också omfatta »praktisk pedagogik», men
överstyrelsen är icke beredd att ytterligare precisera benämningen.

»Medan den förut föreslagna professuren vid lärarhögskolan bör ha
tyngdpunkten lagd på undervisning, bör beträffande den andra professuren
tyngdpunkten vara lagd på forskning. Det huvudsakliga ämnesområdet
för denna forskningsprofessur bör vara de pedagogiska åtgärdernas
effekt i klassen. Som exempel på angelägna forskningsuppgifter för denna
professur kan anföras följande. Allmänt: Elevernas ordförståelse i relation
till läroböckernas ordförråd; inlärandets snabbhet och fasthet vid
olika studieteknik; elevernas arbetsprestationer och intresse i relation till
egenskaper och attityder hos läraren; handstilens utveckling vid olika metodik
och intensitet i välskrivningsundervisningen. Beträffande lågstadiet:
Läskunnighetens utveckling vid olika begynnelseåldrar och olika
metodik. Beträffande högstadiet: Studieresultat i olika begåvningsgrupper
vid olika differentieringssystem.»

Självfallet bör den pedagogiska forskningen vid lärarhögskolan ha nära
kontakt med den pedagogiska och psykologiska forskningen vid universiteten
och med arbetet vid statens psykologisk-pedagogiska institut, framhåller
skolöverstyrelsen. Huruvida den andra professuren bäst förlägges till
institutet eller till lärarhögskolan vill överstyrelsen tills vidare lämna
öppet.

I de akademiska kollegiernas yttranden möter man andra resonemang.
De går vanligen icke in på skolprofessorns ledarfunktion i utbildningen
utan ser mera på professuren som del av forskningsorganisationen i vårt
land. Lärarrådet vid Göteborgs högskola avstyrker alla planer på ett till
lärarhögskolan knutet forskningsinstitut.

»Det tillkommer universiteten att handha utbildningen på det rent vetenskapliga
planet och att svara för forskningen — även inom ämnena pedagogik
och psykologi. Universiteten böra därför tillföras ett större antal
ordinarie lärarkrafter i dessa ämnen. Det är likaledes universiteten, som
skola ansvara för att de blivande ämneslärarna äga erforderliga kunskaper
i de ämnen, vari de skola undervisa. Den relativa likformighet i bedömning,
som härigenom nås, äventyras, om examinationsrätt i universitetens
läroämnen anförtros åt mindre kvalificerade krafter vid andra olikartade
inrättningar.»

Professorn i psykologi och pedagogik John Ehngren har avgivit ett särskilt
yttrande. Han motsätter sig icke i princip tanken på en praktiskt in -

158

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

riktad pedagogisk målforskning vid en framtida pedagogisk fackhögskola
av lärarhögskoletyp men önskar samtidigt understryka, att den i betänkandet
föreslagna organisationen och anordningen av dylik forskning
kännetecknas av påtagliga brister. Många av de undersökningsuppgifter,
som kommissionen nämner, ligger inom det område, som nu representeras
av professurerna i pedagogik och de odifferentierade professurerna i psykologi
och pedagogik. I stort sett bleve den av skolkommissionen föreslagna
professuren av samma typ som professurerna i pedagogik och pedagogisk
psykologi vid universitet och högskolor men mer eller mindre
isolerad från den pedagogiska grundforskningen och de större vetenskapliga
sammanhang, som ett universitet i sin helhet utgör. Prof. Elmgren
åberopar sina personliga erfarenheter av ett stort forskningsarbetes organisation.

»Då jag torde ha större förtrogenhet med de problem det här gäller
än någon annan i landet med tanke på det synnerligen omfattande forskningsarbete
jag hade tillfälle att genomföra för 1946 års skolkommission,
anser jag det vara min skyldighet att starkt understryka nödvändigheten
av en helt annan vetenskaplig organisation än den föreslagna. Enligt
min uppfattning kräver lösandet av problemet om ett nära samarbete mellan
vetenskaplig psykologisk-pedagogisk forskning och praktisk pedagogik
ett särskilt forskningsinstitut under ledning av en högt kvalificerad
kraft med resurser av betydligt större storleksordning än de föreslagna.
Erfarenheterna från 1946 års skolkommissions forskningsarbete gå vo sålunda
vid handen, att för lösandet av de uppgifter det här är fråga om
minst ett tiotal assistenter med vetenskaplig utbildning äro nödvändiga.
Statens psykologisk-pedagogiska institut har ett antal år i sina petita upptagit
en forskningsprofessur med särskild uppgift att bearbeta vetenskapliga
problem av antydd art samt att fortsätta 1946 års skolkommissions
forskningsarbete å detta område. Skolväsendet skulle säkerligen vara betydligt
bättre betjänt med en sådan professur än den nu föreslagna skolforskningsprofessuren
vid lärarhögskolan.»

Enligt prof. Elmgrens mening kan det över huvud taget icke vara riktigt
»att nu inrätta en professur av föreslagen typ vid lärarhögskolan och
att försumma universiteten och högskolorna som hittills skett».

Humanistiska sektionen vid universitetet i Lund hänvisar åter till ett
särskilt yttrande av professorn i psykologi och pedagogik Herman Siegvald,
vari denne föreslår, att den vetenskapliga skolforskningen förlägges
till universiteten, dock under viss samverkan med lärarhögskolan. Professor
Siegvald tänker sig den erforderliga upprustningen av universiteten på
följande sätt.

»För att . .. samverkan mellan lärarhögskola och universitetet skall kunna
bli verkligt fruktbärande, synes det vara lämpligt och nödvändigt att
i detta sammanhang differentiera universitetsprofessurerna i psykologi och
pedagogik samt låta samtliga innehavarna av dessa differentierade professurer
jämte övriga lärare i psykologiska och pedagogiska ämnen vid

159

Kungl. Maj ds proposition nr 209.

universiteten svara för sin art av forskning jämväl på skolans fält med
utnyttjande av materialet från den pedagogiska försöksverksamheten och
lärarhögskolans egen experimentskola. Ur vetenskapliga synpunkter liksom
ock med hänsyn till effektiviteten torde det kunna anses lämpligt att
vid universiteten snarast möjligt inrätta särskilda professurer i pedagogikens
teori och historia, i barn- och ungdomspsykologi, i pedagogisk
psykologi samt i allmän och experimentell psykologi jämte särskilda lärarbefattningar
i läkepedagogik, i klinisk psykologi samt i arbetspsykologi
och arbetspedagogik. Var och en av dessa lärarkrafter skulle med fördel
kunna i viss utsträckning såsom verkliga specialister utnyttjas även
som lärare vid lärarhögskolan.»

Universitetskanslern anser icke, att lärarhögskolor, organiserade enligt
skolkommissionens förslag, har förutsättningar att utvecklas till allmänt
pedagogiska forskningscentra. I varje fall erfordras ännu en professur.

Innehavaren av professuren i skolforskning skulle få en så omfattande
tjänstgöring i form av undervisning och administration, att föga tid skulle
återstå för honom att bedriva vetenskaplig forskning. »I den mån man
verkligen vill ordna så, att såväl dylik forskning som vetenskaplig undervisning
skall bedrivas vid lärarhögskola, är denna enda professur långt
ifrån tillräcklig. I någon mån skulle ju förhållandena i detta avseende förbättras,
om man---fordrade docentkompetens för vissa av lektorer na

i metodik. Det synes mig emellertid självklart, att vid sidan av nämnda
professur i pedagogik i varje fall en professur i psykologi måste finnas
vid lärarhögskola, och detta även om utbildning av skolpsykologer
icke förlägges till lärarhögskolorna.»

Även skolkommissionens förslag att viss undervisning vid lärarhögskolan
skulle bestridas av universitetens ordinarie lärarkrafter har framkallat
gensagor i de akademiska utlåtandena. Filosofiska fakulteten i Uppsala,
som är utrustad med två professurer inom ämnesgruppen psykologi
och pedagogik, motsätter sig bestämt en samverkan i denna form, vare sig
den obligatoriska pedagogikkursen i ämbetsexamen bibehålies eller icke.

»Även efter dess bortfall skulle .. . den anordningen att professorerna
i psykologi samt pedagogik och pedagogisk psykologi delvis skulle tjänstgöra
vid lärarhögskolan på platsen, innebära en reell nedrustning av undervisning
och forskning i ämnena vid universitet och högskolor. F. n. uppgår
antalet betygstuderande i psykologi och i pedagogik vid Uppsala universitet
sammanlagt till mellan 200 och 300 per läsår, och någon mera
betydande minskning härutinnan torde icke vara att förvänta efter lärarhögskolornas
tillkomst. Dessa ämnen komma med största sannolikhet även
i framtiden att vid universiteten locka många adepter, och det bör inte
minst för lärarhögskolornas egen del så vara. — — —

Fn helt annan fråga är, ifall universitetsprofessorerna som frivilligt åtagande
anse sig kunna meddela undervisning vid lärarhögskola utöver sin
ordinarie undervisning vid universitetet. Inte ens härpå kan man emellertid
göra sig några större förhoppningar, därest universitetens undervisning
icke skall bli lidande, och det kan och bör endast ordnas från fall till
fall.»

160

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 209.

Universitetskanslern hänvisar i denna del av ärendet till de akademiska
myndigheternas yttranden; man kan icke, säger kanslern, räkna med att
här ifrågavarande professorer skall kunna till lärarhögskola förlägga så
stor del av sin tjänstgöring, att dylik undervisning skall kunna spela
någon roll av verklig betydelse.

I flera av de akademiska yttrandena göres vidare erinringar mot det av
skolkommissionen föreslagna ämnesområdet för professuren. Stockholms
högskolans lärarråd yttrar sålunda:

»Den föreslagna professuren i skolforskning synes, i den mån ämnesområdets
omfattning framgår av betänkandet, närmast motsvara de nuvarande
odelade professurerna i psykologi och pedagogik. En långvarig erfarenhet
visar emellertid olämpligheten av att sammankoppla dessa var
för sig stora områden i en enda professur. Vid nyinrättande av professurer
inom dessa ämnesområden bör enligt lärarrådets bestämda uppfattning
behovet av specialisering tillgodoses. Denna princip är ur såväl forskningens
som undervisningens synpunkt vida mer ekonomisk än en dubblering
av redan existerande, alltför omfattande professurer.

Därest en professur inom ämnesområdet psykologi och pedagogik skall
inrättas vid lärarhögskolan, finner lärarrådet det under dessa omständigheter
lämpligare att professuren koncentreras till något av de f. n. i landet
minst företrädda områdena, förslagsvis didaktik, särskilt metodik. En sådan
definition av professuren synes oekså särskilt väl motsvara lärarhögskolans
speciella behov.

Om en sådan professur kommer till stånd, vill lärarrådet livligt tillstyrka,
att innehavaren även anknyts till och ingår i den humanistiska
fakulteten i Stockholm. Därigenom torde bl. a. möjligheter skapas till
det samband mellan mål- och grundforskning på skilda håll, som är oundgängligt.
Lärarrådet förutsätter, att en viss del av professorns undervisningsskyldighet
anpassas för akademiska examina och att han ålägges
viss examinationsskyldighet vid Stockholms högskola.»

Samma mening i fråga om professurens ämnesomfattning framställes av
Svenska psykologsamfundet, statens psykologisk-pedagogiska institut samt
filosofiska fakulteten och större akademiska konsistoriet i Uppsala.

Jämväl universitetskanslern förordar detta förslag; genom ämnesbeteckningen
didaktik, särskilt metodik, skulle tydligare än genom kommissionens
förslag markeras, att det är fråga om en specialprofessur.

Till det utlåtande, som avgivits av filosofiska fakulteten i Uppsala, har
fogats en av docenten Jan Agrell utarbetad promemoria angående tillsättningsförfarandet.
Fakulteten föreslår, att högskolans styrelse såväl vid utseende
av sakkunniga som vid befordringsärendets fortsatta handläggning
sidoordnas med vederbörande fakultet (sektion) och att ärendet för övrigt
handlägges i vanlig statutmässig ordning. Detta förslag biträdes av större
akademiska konsistoriet.

Universitetskanslern har i princip intet att erinra mot förslaget, att inne -

161

Kungl. Maj ds proposition nr 209.

havaren av den föreslagna professuren skall knytas till vederbörande universitet
eller motsvarande läroanstalt men erinrar om att i fråga om tillsättningsförfarandet
vissa komplikationer måste inställa sig.

»Det är förklarligt, att skolkommissionen funnit vederbörande professors
dubbelställning — med anknytning i viss mån till både universitet (motsvarande)
och lärarhögskola — motivera avvikelser från de bestämmelser, som
gälla för det vanliga akademiska befordringsväsendet. Det må dock framhållas,
att det icke står i överensstämmelse med gällande grundprinciper, att
kanslern för rikets universitet utser sakkunniga vid tillsättande av professur
eller liknande befattning. Emellertid föreligger sedan någon tid ett förslag
till omorganisation av sagda befordringsväsende, ett förslag, över vilket
vederbörande akademiska myndigheter uttalat sig och vilket för närvarande
är föremål för visst bedömande. Det är min förhoppning att under den
närmaste tiden kunna avgiva yttrande och förslag i ärendet. I avvaktan
härpå är jag nu icke beredd att närmare yttra mig om kommissionens förslag
i fråga om proceduren vid tillsättningen av ifrågavarande professur vid
lärarhögskola. Jag vill emellertid här påpeka att en särskild komplikation
inställer sig vid en eventuell lärarhögskola i Stockholm. Enligt nu gällande
bestämmelser är det Stockholms högskolas styrelse, som utnämner professorer
vid högskolan och på Kungl. Maj:t ankommer endast att stadfästa
utnämningen eller vägra göra detta. Det synes mig ligga i sakens natur att
sagda styrelse icke kan få på nämnda sätt utöva inflytande vid tillsättningen
vid lärarhögskola av en professur av ovan berört slag.»

Organisationen av lärarhögskolans forskningsarbete kan icke behandlas
som en isolerad fråga. Såsom bland annat framhållits i professor Elmgrens
i det föregående citerade yttrande måste den bedömas mot bakgrunden av
det forskningsarbete, som bedrives annorstädes i vårt land. Universitetskanslern
erinrar om att staten redan har skapat ett forskningscentrum i statens
psykologisk-pedagogiska institut, vilket såtillvida organiserats på samma
sätt som de föreslagna lärarhögskolorna, att det knutits till en stor läroanstalt
med undervisning på alla skolans åldersstadier.

»Det synes mig självklart», säger kanslern, »att staten icke kan ha råd
att i Stockholm organisera två centra för pedagogisk-psykologisk forskning.
Det kan sålunda icke anses tillräckligt att — som kommissionen föreslagit
(s. 237) — ordna samarbete mellan sagda institut och en blivande lärarhögskola
i Stockholm. På denna punkt synes fastmer hela förslaget böra
omprövas utifrån synpunkten att skapa ett och icke tvenne pedagogiska
forskningscentra i huvudstaden.»

Jämväl statskontoret finner det anmärkningsvärt, att psykologisk-pedagogiska
institutet så föga beaktats i kommissionens betänkande. Vid den
fortsatta utredningen i ärendet bör övervägas, i vilka former samverkan
med institutet bör komma till stånd, i vilken utsträckning universitetslärare
kan anlitas för undervisning vid lärarhögskolan samt huruvida inrättandet
av exempelvis preceptorsbefattningar i psykologi och pedagogik kan vara
motiverat.

11 — ltihang till riksdagens protokoll 1 samt. Nr SO!).

162

Kungl. Maj.ts proposition nr 209.

d. Lärarna i psykologi, pedagogik och metodik.

Då ämnena psykologi, pedagogik och metodik är huvudämnen i lärarutbildningen,
måste undervisningen ombesörjas av särskilt väl kvalificerade
lärare. Skolkommissionen föreslår ett tämligen stort antal lektorst jänster i
dessa ämnen. För en lärarhögskola av den storlek kommissionen planerat
skulle erfordras

9 lektorstjänster i psykologi och pedagogik

18 » » högstadiets metodik

13 » » mellan- och lågstadiernas metodik samt

9 » » övningsämnenas metodik.

Vissa begränsade undervisningsuppgifter inom ämnesgruppen skulle ombesörjas
av andra lärare.

Lektorerna i psykologi och pedagogik skulle bestrida den
egentliga kursundervisningen. Deras undervisning bör ha vetenskaplig grundval.
De måste därför vara väl förtrogna med de vetenskapliga problemställningarna
och själva bedriva forskning. »I regel bör de förutsättas ha docentkompetens,
men skolkommissionen är dock tveksam, om formellt krav därpå
bör uppställas. Vid tillsättningen bör betydande hänsyn jämväl tagas
till deras förmåga att meddela undervisning.»

Vid ledigförklarandet av lektoraten bör tillses, att olika ämnesgrenar inom
ämnesområdet blir representerade; bland annat bör en av lektorerna vara
väl förtrogen med den psykologisk-pedagogiska statistikens metoder.

Skolkommissionen anser, att undervisningsskyldigheten för lektorerna i
psykologi och pedagogik icke utan risker för undervisningens kvalitet kan
överskrida 10 veckotimmar genomsnittligt.

»Vid bestämmandet av undervisningsskyldigheten för lektorerna i psykologi
och pedagogik måste hänsyn tagas såväl till att de måste få tid att
följa med och deltaga i den vetenskapliga utvecklingen inom sina ämnen
som till att de skall meddela en högt kvalificerad undervisning. Beträffande
denna undervisning kan visserligen anföras, att den till en del kommer att
ges ett flertal grupper parallellt, vilket minskar preparationsarbetet. Å andra
sidan får hållas i minne, att antalet undervisningstimmar är mycket begränsat
i förhallande till kurserna och att i allmänhet förutsättes självständig
arbetsinsats från de studerandes sida. Speciellt kommer seminarieövningarna
i pedagogik mot slutet av utbildningstiden att bestå i bearbetning
av specialuppgifter, vilket av lektorn kräver både ett avsevärt organisationsarbete
i förväg och ett tidskrävande kontrollarbete. Ej heller kan förbises,
att de studerande nått mogen ålder och kommer att ställa höga krav
på undervisningens kvalitet. Slutligen kommer lektorernas tentamensskyldighet
på grund av det stora antalet studerande och uppdelningen av studierna
på olika perioder och kursavsnitt att bli synnerligen betungande. I
motsats till förhållandena vid seminarierna får man nämligen räkna med
att kunskapskontrollen huvudsakligen förlägges utanför den egentliga undervisningstiden.
» (S. 48).

163

Kungl. Maj ds ''proposition nr 209.

Av praktiska skäl föreslår kommissionen emellertid, att undervisningsskyldigheten
icke bestämmes i veckotimmar utan i undervisningstimmar.
Kommissionen föreslår 360—400 undervisningstimmar per läsår.

Icke heller undervisningen i metodik kan enligt kommissionens mening
ordnas tillfredsställande utan att särskilda lärare står till förfogande, då
metodiklärarna i allmänhet måste vara specialister på ett ämne eller en ämnesgrupp
och på samma gång ha omfattande erfarenheter av arbetsförhållandena
inom den skolform, för vilken lärarkandidaterna utbildas. Endast
undervisningen i allmän metodik är i stort sett oberoende av denna specialisering
och kan med fördel bestridas av lektor i pedagogik.

Lektorerna i högstadiets metodik är huvudsakligen avsedda för ämneslärarutbildningen
och för ämnesfördjupningen i klasslärarutbildningen men
kan även tagas i anspråk för undervisning i mellanstadiets metodik. På
ämneslärarstadiet skall de icke blott sörja för metodikundervisningen i
sina ämnen utan också i hög grad bära ansvaret för den praktiska utbildningen.
Bland annat har de att taga personlig omvårdnad om de lärarkandidater,
som hänvisas till dem; de skall sätta sig in i lärarkandidaternas
problem som lärare, ge dem tillbörlig hjälp och vägledning, ta uppmärksam
del av deras undervisning, samt slutligen i egenskap av huvudhandledare
medverka vid vitsordandet av undervisningsserierna. Själva
bör de ha någon undervisning i övningsskolan eller därmed jämförlig skola,
så att de får tillfälle att omsätta sina metoder i praktiken. Det behöver då
inte närmare motiveras, att dessa lektorer på en gång måste vara goda
undervisare och äga framstående vetenskapliga kvalifikationer inom det
egna ämnet, fortsätter kommissionen. De bör slutligen ha god beläsenhet
i sitt ämnes metodiska litteratur, vara väl förtrogna med metodikens problemställningar
och noggrant följa den allmänna diskussionen om ämnesmetodiken.
I det hela bör de jämställas med lektorerna i psykologi och
pedagogik och liksom dessa ha tillräcklig tid att tillgodogöra sig den vetenskapliga
forskningens viktigare resultat inom sina ämnen.

Som undervisningsskyldighet föreslår kommissionen 425—475 eller i medeltal
450 timmar per läsår.

»Med en undervisningstimme jämställes därvid åhörande av en lärarkandidats
lektion jämte föregående och efterföljande instruktioner. Däremot har
annat personligt omhändertagande, ehuru ingående i lektorns skyldigheter,
ansetts få falla utanför det angivna timtalet. Så bör också vara fallet med
tid, som åtgår för eventuella tentamina, olika slags konferenser, betygsättning
och dylikt. Beträffande övriga åligganden, som skall tillhöra eller kan
komma att tillhöra tjänsten, må förslagsvis följande gälla. Niir lektor i högstadiets
metodik deltager i utbildningen av klasslärare, vare sig det är fråga
om mer direkt fördjupning av ämneskunskaper eller metodisk vägledning,
skall varje sådan undervisningstimme anses likvärdig med hans övriga undervisningstimmar.
Vid undervisning i övningsskola eller annan till lärarhögskolan
anknuten skola bör däremot en och en halv lektion å gymnasiestadiet
och två lektioner å realskolestadiet eller mellanskolestadict anses
motsvara en timmes undervisning inom undervisningsskyldigheten.---

164

Kungl. Maj ds ''proposition nr 209.

Inom de angivna gränserna för undervisningsskyldigheten skall hänsyn tagas
till arbetet med rättning eller granskning av skrivningar. Om arbetet
med den personliga omvårdnaden blir särskilt tyngande på grund av ett
mycket stort antal lärarkandidater — något som tidvis kan tänkas förekomma
i vissa ämnen — eller om splittringen av lärarkandidaternas övningsundervisning
på olika skolor medför avsevärda tidsförluster på grund
av kommunikationsbesvär, bör en nedsättning av undervisningsskyldigheten
till mindre än 425 timmar vara möjlig.» (S. 51.)

Kommissionen finner det svårare att utan helt nya grepp ordna metodikundervisningen
för klasslärare. Lektorerna i högstadiets metodik har i regel
ingen eller alltför begränsad praktik som klasslärare och kan därför ifrågakomma
endast för speciella uppgifter på klasslärarstadiet. Inte heller övningsskollärarna
vid lärarhögskolan kan tagas i anspråk; de bör i egenskap
av klasslärare hålla samman undervisningen i sina klasser och har dessutom
viktiga uppgifter i samband med undervisningsövningarna. Kommissionen
ser under sådana omständigheter den enda rationella lösningen i att inrätta
en ny typ av lärartjänster: lektorstjänster i mellan- och lågstadiernas
metodik.

Dessa lektorer bör ha klasslärarutbildning och på egen erfarenhet grundad
ingående kännedom om undervisningen på klasslärarstadiet samt dessutom
»djupgående insikter inom visst kunskapsområde, dokumenterade genom
akademisk examen eller åtminstone akademiska tentamina». Dock bör
möjlighet föreligga att även på annat sätt skaffa sig erforderlig meritering.

»Även lektorerna i mellan- och lågstadiernas metodik bör sålunda vara
specialister på ett visst ämne eller en viss ämnesgrupp eller också på ett visst
arbetssätt, allt inom den av klasslärarundervisningen givna ramen. En av
lektorerna bör exempelvis vara specialist på den begynnande läs- och skrivundervisningen,
en annan på den fortsatta modersmålsundervisningen. Av
lektorerna i orienteringsämnenas metodik bör någon ha särskilt inriktat sig
på samordningen av undervisningen i de olika ämnena (samlad undervisning).
Självfallet bör matematikundervisningens metodik ha särskild företrädare.
En lektor torde också böra ha specialiserat sig på kristendomskunskap.
» (S. 52.)

För lektorerna i mellan- och lågstadiernas metodik torde den personliga
handledningen av lärarkandidaterna bli en maktpåliggande uppgift, så mycket
mer som indelning i klasser med särskilda klassföreståndare inte skulle
förekomma vid lärarhögskolan. Även under praktikterminen bör en lärarkandidat
kunna vända sig till sin metodiklektor för att få hjälp i tveksamma
situationer. Liksom högstadiets metodiklektorer måste vidare mellanoch
lågstadiets följa den pedagogiska diskussionen, speciellt litteraturen om
metodiska spörsmål, och medhinna egen bearbetning av metodiska problemställningar.
Själva undervisningen i metodik måste anses krävande, låt vara
att förberedelsearbetet underlättas av att man arbetar med parallellgrupper.
I vissa fall torde dessa lektorer även komma att anlitas för metodikundervisning
på ämneslärarstadiet. Lektorns sammanlagda tjänstgöring bör under
sådana omständigheter inte överstiga 500 timmar per läsår.

165

Kungl. Maj:ts proposition nr "209.

»Med undervisningstimme bör då jämställas åhörande av en lärarkandidats
undervisning med tillhörande diskussion. För varje lärarkandidat torde
böra beräknas, att metodiklektorn är närvarande under i genomsnitt åtta
lektioner, t. ex. tre under första året och fem under sista året. Då varje
lektor får ett betydande antal lärarkandidater hänvisade till sig, måste också
i tjänstgöringen, om den skall sättas så högt som till 500 undervisningstimmar
per år, inberäknas ett antal timmar, som skall anses motsvara de
ytterligare kontakterna med lärarkandidaterna. Om detta antal timmar bestämmes
till tre per lärarkandidat — fördelade på båda åren °— bör detta
emellertid innebära, att i verkligheten ungefär dubbelt så många timmar
användes därpå. (Att ett sådant beräkningssätt med evalverade timmar i
stället för faktiskt timtal väljes, kan motiveras med att det vid tjänstefördelningen
måste vara mest praktiskt att räkna med enheter, som direkt
motsvarar undervisningstimme.) Till de 500 undervisningstimmarna kommer
den tid, som åtgår för eventuella tentamina, olika slags konferenser,
betygsättning och dylikt.» (S. 53.)

Det får självfallet icke riskeras, att lektorerna i mellan- och lågstadiets
metodik med tiden förlorar sin kontakt med undervisningen i klassen. På
vilket sätt de bör få tillgång till undervisningspraktik sammanhänger emellertid
med anställningsvillkoren, som längre fram skall avhandlas.

Den tredje föreslagna gruppen av metodiklektorer utgöres av lektorerna
i övningsämnenas metodik. Dessa lektorer skall ge lärarkandidaterna utbildning
i vederbörande övningsämne och dess metodik samt på samma
gång vara huvudhandledare vid undervisningsövningarna i ämnet. Viss undervisning
i övningsskolan bör ingå i tjänstgöringsskyldigheten. Angående
undervisningsskyldighetens omfattning i det hela för skolkommissionen följande
resonemang:

»Lärarna i teckning, musik och gymnastik vid seminarierna har numera
i regel en undervisningsskyldighet av 27 timmar i veckan och lärarna i manlig
slöjd och kvinnlig slöjd 30 timmar i veckan. Vid lärarhögskolan blir
tjänstgöringen något mer krävande, bland annat därför att utbildningen till
följd av minskat antal timmar blir mera koncentrerad och till stor dej kommer
att upptagas av metodikundervisning. Skolkommissionen föreslår därför,
att undervisningsskyldigheten för lektorerna i övningsämnenas metodik
bestämmes till omkring 750 timmar per år. Däri bör tid för handledning av
lärarkandidaterna kunna inräknas. Tillräckligt fog för att differentiera undervisningsskyldigheten
alltefter olika övningsämnen torde inte kunna förebringas
vid lärarhögskolan med dess uppläggning av undervisningen.»
(S. 58.)

För de lektorer, som medverkar vid sommarkurserna i idrott och slöjd,
måste tjänstgöringen läggas något annorlunda än för övriga lektorer. Kommissionen
anser dock icke, att detta behöver medföra någon minskning av
de sammanlagda ferierna.

Kommissionen föreslår, att lektorerna i psykologi och pedagogik erhåller
ordinarie tjiinst med fullmakt men lektorerna i metodik endast förordnanden
på viss tid, i regel sex år.

166

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 209.

Skälen för den föreslagna konstruktionen av metodiktjänstema framgår
bäst, om man tänker på de lektorer i mellan- och lågstadiernas metodik, som
företräder ämnen, vilka skall samverka till en helhet. Timmarna i ett sådant
ämne kan inte utbrytas och reserveras för en lärare i metodik, utan
att möjligheterna till samlad undervisning spolieras och på samma gång
praktiken blir ensidig. Enligt kommissionens mening måste lektorst jänstgöringen
för dessa lärare med vissa mellanrum avbrytas för praktik som
klasslärare.

Det vore nu tänkbart, att en sådan lektor vid förordnandeperiodens utgång
finge lämna lektorsbefattningen och återgå till skoltjänstgöring för att
eventuellt senare komma i fråga till nytt förordnande vid uppkommen vakans,
men detta skulle tydligen försvåra rekryteringen av tjänsterna, I stället
föreslår kommissionen, att med varje förnyat förordnande — sålunda
inte med det första förordnandet — skulle förenas skyldighet att under ett
läsår av förordnandetiden tjänstgöra som lärare vid lärarhögskolans övningsskola
eller experimentskola. Detta praktikår bör komma förhållandevis
tidigt under förordnandeperioden. Skulle inte tjänstgöring finnas att tillgå
vid de nämnda skolorna, bör undervisningen få förläggas till kommunal
skola i anslutning till lärarhögskolan.

»Givetvis medför ett på detta sätt uppbyggt förordnandesystem vissa
komplikationer. Bland annat gäller det att finna lämplig person att uppehålla
metodikundervisningen och handledarskapet det år, då lektorn har
skoltjänstgöring. Det bör dock ihågkommas, att det även i andra fall kan
bli nödvändigt att anlita vikarie för metodiklektor. Det kan då rent av vara
en fördel att t. ex. inom övningsskolans lärarkår ha tillgång till personer,
som på antytt sätt redan fått erfarenhet av metodikundervisning. För övningsskolan
och experimentskolan kan det därjämte vara av värde, att en
metodiklektor under någon tid får sin verksamhet förlagd dit. Avgörande
för skolkommissionen är emellertid, att egen skoltjänstgöring för en metodiklärare
är av så vitalt intresse för undervisningen, att kravet därpå inte
kan få åsidosättas utom i enstaka undantagsfall, då speciella förhållanden
kan motivera ett annat förfaringssätt.» (S. 54—55.)

För andra metodiklektorer är det lättare att ordna undervisningspraktik.
En lektor i högstadiets eller i övningsämnenas metodik kan kontinuerligt ha
någon skolklass i sitt ämne. Detsamma gäller även exempelvis den lektor,
som har hand om klasslärarutbildningen i matematikmetodik; matematiken
ligger något vid sidan av det övriga arbetslivet i en skolklass och kan utan
större olägenhet överlämnas åt särskild lärare, i detta fall lektorn i metodik.
I dessa fall skulle fullmaktstjänster i och för sig kunna förekomma,
men skolkommissionen finner det naturligt, att samtliga lektorer i metodik
erhåller sexårsförordnanden.

I viss utsträckning kan undervisning i lärarhögskolans karaktärsämnen
anförtros åt andra lärare än lektorer. Inom psykologiundervisningen kan
sålunda elementära laborationer och inom pedagogikundervisningen en del

167

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

elementära eller rutinmässiga arbetsuppgifter ombesörjas av assistenter
i psykologi och pedagogik. Med hänsyn tagen även till behovet av arbetshjälp
åt professorn i skolforskning föreslår kommissionen, att åtminstone
två assistenter anställs, en i psykologi och en i pedagogik. Som assistenter
torde ifrågakomma exempelvis lärare, som bedriver fortsatta studier i
berörda ämnen.

För vissa sidor av pedagogikundervisningen torde lämpligen experter
anlitas.

»Ett sådant avsnitt som behandlingen av svårhanterliga barn torde kräva
medverkan av bampsykiater och andra speciallärare. I samband med studiebesök
i t. ex. skolor tillhörande barn- och ungdomsvården bör orienteringar
kunna lämnas av vid dessa skolor anställda eller i övrigt med verksamheten
förtrogna personer. Kännedomen om skolförfattningar kan lämpligen
förmedlas av folkskolinspektörer, rektorer och andra, som har fortlöpande
kontakt med sådana frågor. Folkbildningsarbetet skulle med fördel
kunna belysas av personer med särskild erfarenhet därav. Målsmännens
synpunkter på förhållandet mellan skola och hem bör få utvecklas även av
representanter för målsmännen osv. Givetvis bör större^ delen av kursen i
skolhygien meddelas av läkare. Skolkommissionen utgår från att tillfälle
till dylik komplettering av de fast anställda lärarkrafterna skall stå öppet.»
(S. 49.)

Även vissa delar av metodikundervisningen kan anförtros åt särskilda
lärare. Uppläggningen av undervisningen i flerklassiga läraravdelningar kan
sålunda motivera medverkan av någon utomstående kraft med ingående
erfarenhet av med kursväxlingen sammanhängande frågor. Användningen
av tekniska hjälpmedel kan också göra det önskvärt, att experter inkallas.

I ett och annat av de yttranden, som avgivits från skolmannahåll,
föreslås, att docentkompetens skall fordras för lektorstjänst i psykolog
i och pedagogik. Motiveringen kan något skifta. Folkskolinspektören
i Värmlands läns mellersta inspektionsområde anser skärpningen nödvändig,
för att lärarhögskolorna skall förmå »hävda det anseende de skola
äga jämväl som vetenskapliga institutioner». Kollegiet vid samrealskolan
och kommunala gymnasiet i Alingsås ser i docentkompetensen ett grundläggande
krav, om »lärarhögskolans standard som vetenskaplig institution
med en i universitetsformer bedriven undervisning» skall kunna upprätthållas.

Skolöverstyrelsen ansluter sig i stort sett till skolkommissionens förslag
beträffande lektorstjänsterna i psykologi och pedagogik men förordar, att
vid sidan av lektorstjänsterna åtminstone ett par docenturer inrättas
vid lärarhögskolan. Docenterna skulle framför allt få ägna sig åt forskningsarbetet,
men de skulle också meddela undervisning, vilket kunde påverka
det erforderliga antalet lektorstjänster.

I de akademiska yttrandena dryftas frågan livligare. Docentkompetensen
skulle öka möjligheterna till kontakt med universiteten, framhåller professor
Herman Siegvald i sitt särskilda yttrande.

168

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

»Huvudparten av den undervisning, som hör till den egentliga yrkesutbildningen
för blivande lärare, bör givetvis meddelas av lärarhögskolans
egna lärare. För att denna undervisning skall komma att ligga på ett högt
plan även i vetenskapligt avseende, måste man fordra höga kvalifikationer
hos lärarhögskolans lärare, vilket också framhålles i betänkandet. Sålunda
synes lärarna i regel böra äga docentkompetens i sina ämnen och i största
möjliga utsträckning vara verksamma även som forskare, så att deras forskningsarbete
ständigt kan verka befruktande på undervisningen. Därför
torde det kunna anses vara högeligen önskvärt, att nära samarbete mellan
lärarhögskola och universitet kommer till stånd jämväl på det sättet, att
så många som möjligt av lärarhögskolans lärare samtidigt äro docenter i
pedagogiska och psykologiska ämnen vid universitetet. Detta skulle vara
av icke ringa värde även för universitetsundervisningen i dessa ämnen,
vilken därigenom kunde bli mera praktiskt orienterad, än vad som f. n. är
möjligt.»

Universitetskanslern hävdar med största bestämdhet docentkompetensens
oeftergivlighet. Krav på doktorsdisputation är icke till fyllest. En dålig
doktorsavhandling ökar icke en licentiats förtrogenhet med vetenskapliga
problemställningar eller hans förmåga att bedriva vetenskaplig forskning.
Lägre fordringar än docentkompetens skulle äventyra de nya lärarutbildningsanstalternas
karaktär av högskolor.

Skall lektorstjänster i psykologi och pedagogik upprättas i så stor utsträckning,
som skolkommissionen föreslagit, kan det emellertid bli vanskligt
nog att få dem besatta även med de kompetensfordringar skolkommissionen
velat göra gällande. Rektor vid Nya elementarskolan undrar, om
inte redan denna svårighet är tillräckligt stor för att motivera ett beslut
om nedskärning av lärarhögskolans format, och kollegiet vid samrealskolan
i Blackeberg ifrågasätter av samma anledning, huruvida icke lärarhögskolan
bör utbyggas i etapper.

Några remissinstanser fruktar, att en undervisning i enbart teori skall
leda till ensidigheter, och ser sig om efter något medel att stärka pedagogiklektorernas
kontakt med det praktiska skollivet. Svenska seminarielärarföreningen
anser, att de bör ha åtminstone någon skoltjänstgöring, och rektor
vid folkskoleseniinariet för manliga elever i Linköping föreslår, att de
åtminstone en timme i veckan skall få tjänstgöra som medbedömare vid
lärarkandidaternas övningslektioner. Överstyrelsen för yrkesutbildning
tycks vara inne på samma tanke:

»Den föreslagna arbetsfördelningen torde medföra vissa risker, att den
egentliga kursundervisningen i psykologi och pedagogik även i framtiden
endast ofullständigt anknyter till lärarkandidaternas pedagogiska skolning
i övrigt. Enligt överstyrelsens uppfattning böra därför även nämnda lektorer
i någon form engageras i den praktiska utbildningen, varigenom möjligheterna
ökas att göra de teoretiska studierna mera fruktbärande för lärarkandidaternas
framtida verksamhet.»

Skolkommissionens förslag i fråga om lektorernas undervisningsskyldighet
har i det hela lämnats utan erinringar i kollegiernas yttranden. Rektor

169

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 809.

vid folkskoleseminariet i Hälsingborg, där man i flera år arbetat efter de
grundlinjer kommissionen nu förordar, understryker särskilt, att kommissionens
beräkning av lektorernas tjänstgöringsskyldighet enligt hans erfarenhet
är riktig. Hans bestämda intryck är, att de rekommenderade arbetsmetoderna
ej skulle kunna tillämpas någon längre tid i de former som tilllämpats
vid seminariet, emedan detta för flera lärare visat sig innebära en
orimlig arbetsbelastning. Kollegiet vid folkskoleseminariet för kvinnliga elever
i Linköping föreslår till och med en ytterligare nedsättning för att ge
lektorerna mera tid till vetenskaplig forskning: en undervisningsskyldighet
av 6 till 10 veckotimmar, beroende av antalet tentander, anses av detta kollegium
lämplig.

Statskontoret betecknar åter kommissionens förslag i fråga om undervisningsskyldigheten
som »helt verklighetsfrämmande». Lärarnas undervisningsskyldighet
bör i regel vara densamma som nu vid folkskoleseminarierna.

»Skulle det befinnas påkallat att vid sidan av sagda lärartjänster inrätta
en eller annan befattning av den typ, som återfinnes inom universiteten,
exempelvis en eller flera preceptorer i psykologi och pedagogik, lära dessa
befattningar i fråga om löneställning, tjänstgöringsskyldighet, tillsättningsförfarande
m. m. helt böra jämställas med motsvarande tjänster vid universiteten.
»

Metodiklektorernas uppgifter skiljer sig i kommissionens förslag
principiellt från pedagogiklektorernas: de förra skall ge sina lärarkandidater
praktisk lärarutbildning, de senare utbildningens teoretiska bakgrund.

Några yttranden från akademisk miljö förfäktar meningen, att åtminstone
lektorerna i högstadiets metodik bör ha samma vetenskapliga kompetens
som lektorerna i psykologi och pedagogik. Sveriges förenade studentkårer
finner sålunda docentkompetens oeftergivlig. Universitetskanslern finner
likaledes denna kompetens vara den lägsta, som kan ifrågakomma, om
dessa lektorer skall anses ha »framstående vetenskapliga kvalifikationer»,
och på samma gång den lägsta, som ger garantier för att undervisningen
skall bli högskolemässig.

Rektor vid högre allmänna läroverket för gossar på Norrmalm varnar
åter just för den skärpning av kvalifikationskraven, som universitetskanslern
påyrkar:

»Framstående undervisningsskicklighet, grundliga insikter i ämnesmetodiken
och levande intresse för dess utveckling måste vara avgörande kvalifikationer
hos innehavarna av dessa viktiga befattningar. Men att därutöver
kräva vetenskapliga meriter, som enligt skolkommissionens beskrivning
måste likställas med docentkompetens, måste leda till mycket olyckliga
konsekvenser. Sedan numera disputationsprov avskaffats lör lektorskompetens,
kommer antalet filosofie doktorer inom lektorskåren att minskas
och doktorer »med framstående vetenskapliga kvalifikationer» blir följaktligen
ännu färre. Urvalet bland dem, som enligt skolkommissionens kom -

170

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 209.

petensfordringar skulle kunna aspirera på lektorat vid lärarhögskolan, skulle
med andra ord bli ytterst begränsat. Urvalet blir ytterligare inskränkt därigenom,
att långt ifrån alla kompetenta är villiga att åtaga sig de ifrågavarande
befattningarna, som att döma av skolkommissionens karakteristik
kommer att bli vida mera krävande än andra lektorstjänster.

För att befordra en god lärarrekrytering vid lärarhögskolan är det enligt
mfning nödvändigt att formulera kompetensvillkoren generöst. Jag
ifrågasätter, om formella krav över huvud bör uppställas. Jag vill för min
del ifråga om dessa lektorst jänster rekommendera kallelseförfarandet. De
tillsättande myndigheterna bör utan svårighet ha en så god överblick över
lämpliga kandidater till dessa tjänster, att de utan den vanliga tillsättningsproceduren
kan utvälja den lämpligaste personen, utan att annans rätt
därigenom trädes för när.»

Särskilt skulle metodikundervisningen för realskolan och enhetsskolans
högstadium kunna bli illa tillgodosedd, om kravet på vetenskapliga meriter
sättes för högt, understryker kollegiet vid samma läroverk. Den metodiska
situationen är olika i realskolan och på gymnasiet. Docentkompetenta lektorer
torde i regel av naturliga skäl ha mycket ringa erfarenhet av undervisningen
i realskolan. Den som är specialist på gymnasiets metodik, behöver
inte nödvändigtvis vara väl hemmastadd i realskolestadiets metodik och
omvänt.

Kollegiet vid folkskoleseminariet för manliga elever i Linköping ifrågasätter,
huruvida icke åtskilligt vore att vinna genom att låta lektorerna i
mellan- och lagstadiernas metodik övertaga en del av undervisningen på
realskolestadiet. Läroverkslärarnas riksförbund föreslår åter, att ett inslag
av adjunkter bevaras.

»En fördel med den nuvarande ämneslärarutbildningen är att i dess metodikundervisning
även engageras specialister på realskoleundervisning som
handledare, föreläsare och övningsledare. Vanligen finnes specialisterna på
realskolestadiets metodik helt naturligt bland adjunkterna och riksförbundet
föreslår, att denna grupp av lärare skall tagas i bruk även av lärarhögskolan.
Det synes förbundet lämpligt att i sådana ämnen, där två eller flera
lektorer erfordras, åtminstone en vore specialist på realskoleundervisning
och att behörighetskravet för denne skulle vara minst adjunktskompetens.»

I några yttranden av kollegier och lärarsammanslutningar anses undervisningsskyldigheten
för lektorerna i högstadiets metodik vara för kraftigt
tilltagen. Typiskt är följande uttalande av Läroverkslärarnas riksförbund:

»Metodddektorn föreslås av skolkommissionen få en tjänstgöring på 450
timmar per år, d. v. s. ungefär 13 timmar i veckan, innefattande undervisning
och åhörande av serier. Ett antal av dessa timmar utgöres av undervisning
i övningsskola, där lektionerna ej räknas som hela timmar. Åhörande
av lektion inkluderar föregående och efterföljande handledning, i många
fall reellt således tre timmar. Tentamina m. m. inräknas ej i den föreslagna
undervisningsskyldigheten. Lektorn är vidare skyldig att ha personlig omvårdnad
om sina läraraspiranter. Han skall följa forskningens resultat inom
sin vetenskap och dessutom inom ämnesmetodiken, en krävande dubbeluppgift.
Metodiklektoms tjänstgöring torde bli ryckig med avsevärd spill -

171

Kungl. May.ts proposition nr 209.

tid mellan lektioner, konferenser och övningar. En del av tjänstgöringen
torde komma att förläggas till s. k. obekväm tid. Att inom ramen för detta
arbetsprogram kunna meddela fullvärdig högskolemässig undervisning i metodik
till elever, som redan har akademisk examen, förefaller ofattbart, om
inte en reducering av tjänstgöringsskyldigheten göres. Läroverksliirarnas
riksförbund yrkar på en inte obetydlig sådan reducering.»

Rektor vid samrealskolan i Klippan påpekar, att den av kommissionen
föreslagna devalveringen av tjänstgöring på realskolestadiet skulle kunna
leda till att en lektor i högstadiets metodik vid undervisning i en klass på
realskolestadiet finge fler undervisningstimmar än en lektor i mellan- och
lågstadiernas metodik. Även kollegiet vid jolkskoleseminariet för manliga
elever i Stockholm begär omprövning på denna punkt: undervisning på ett
stadium, där läraren icke har undervisningsvana, fordrar extraordinära förberedelser.

Skolkommissionens förslag, att metodiktjänsterna skall konstrueras som
förordnandetjänster, biträdes av Läroverkslärarnas riksförbund medan Svenska
seminarielärarföreningen förordar fullmaktstjänster. Kollegiernas inställning
skiftar; de flesta uttalar sig icke i frågan. Kollegiet vid folkskoleseminariet
för kvinnliga elever i Stockholm finner den föreslagna anställningsformen
i princip riktig men anser det vara ytterst tveksamt, huru\ida
tillräckligt antal kvalificerade lärare skulle komma att stå till förfogande
för sådana tjänster. Motsvarande kollegium i Linköping stegrar betänkligheterna
till »en kraftig invändning» på ett par sidor. Särskilt om lärarhögskolan
förlägges till Stockholm med dess stora bostadssvårigheter, komme
rekryteringen att lida avbräck.

»Konsekvensen blir, att tjänsterna i stor utsträckning kommer att uppehållas
med vikarier eller tillsättas med yngre krafter — till skada för lärarutbildningen.
Ett förnyande av förordnandet förutsättes. Man måste dock
inse, att här ligger ett verkligt osäkerhetsmoment. Det gäller vid lärarhögskolan
en elevkår av vuxna människor. Om en metodiklektor gör sig känd
för höga fordringar, är det ganska lätt för elevkåren att skapa en sådan
situation, att den enda lösningen blir, att förordnandet ej förnyas.»

Rektor vid högre allmänna läroverket i Kristianstad har emellertid en
rakt motsatt mening om lektoratens dragningskraft: »De nya tjänsterna
komma förmodligen att betraktas som karriärposter inom undervisningsväsendet
och locka högt kvalificerade sökande.»

Skolöverstyrelsen erinrar om att kommissionen själv starkt har framhållit,
att metodiklärarnas egen skoltjänstgöring är av vitalt intresse för metodikundervisningen.
Överstyrelsen delar helt denna uppfattning men anser,
att som konsekvens härav metodiklärarbefattningarna bör fa annan konstruktion.

»Överstyrelsen vill för sin del förorda, att metodikundervisningen huvudsakligen
anförtros åt ordinarie lärare, vilka tjänstgöra vid lärarhögskolans
övningsskolor och samverkande läroverk. Beträffande högstadiets metodik

172

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

böra sålunda ifrågakomma såväl lektors- som adjunktstjänster. Härigenom
vinnas två bestämda fördelar i jämförelse med skolkommissionens förslag.
Dels kunna de speciella uppgifter, som äro förenade med metodikundervisningen
på realskolestadiet, tillgodoses, dels kan metodikundervisning möjliggöras
i samtliga ämnen redan från lärarhögskolans start, även om antalet
ämnesläraraspiranter till att börja med blir mindre än enligt skolkommissionens
förslag.»

Undervisningsskyldighetens omfattning bör enligt överstyrelsens mening
bli föremål för förhandlingar med vederbörande lärarorganisationer.

Koncentrationen av metodikundervisningen för klasslärarstadiet till ett
antal lektorer i mellan- och lågstadiernas metodik har väckt betänkligheter
hos några av remissinstanserna. Det är mycket svårt att förutse, hur anordningen
med särskilda metodiklärare kommer att utfalla, påpekar rektor vid
småskoleseminariet i Landskrona. »Det nuvarande systemet, där övningsskollärarens
teoretiska undervisning i metodik ständigt har stöd av de vunna
erfarenheterna från undervisningsarbetet i den egna klassen har stora
förtjänster.» Folkskolinspektören i Stockholms läns södra inspektionsområde
är av samma mening:

»Då lärarskickligheten i så stor utsträckning beror just på förmågan att
praktiskt handskas med lärjungarna och planmässigt bygga upp kunskaper
och färdigheter, vill man gärna hoppas, att nuvarande övningsskollärarinstitution
med utvalda, väl kvalificerade handledare skall få större utrymme
i lärarutbildningen än som förslaget innebär. Faran med teoretiskt högt
kvalificerade metodiker är ju, att de inte alltid samtidigt är goda lärare
för de stadier, som utbildningen gäller.»

Skolkommissionen har utgått från att lektorerna i mellan- och lågstadiernas
metodik skall vara skickliga och kunniga pedagoger: de skall å ena sidan
ha klasslärarutbildning och på egen erfarenhet grundad ingående kännedom
om undervisningen på klasslärarstadiet och å andra sidan djupgående insikter
inom visst kunskapsområde, dokumenterade genom akademisk examen
eller åtminstone akademiska tentamina. Såsom i det föregående nämnts,
räknar dock kommissionen med att den erforderliga meriteringen skall kunna
förvärvas även på annat sätt.

Ett par remissinstanser finner, att dessa mycket allmänt hållna behörighetsvillkor
likväl är för starkt bindande. Kollegiet vid jolkskoleseminariet
i Gävle erinrar om att metodikundervisningen vid seminarierna bedrives dels
av övningsskollärare med stor erfarenhet av mellan- och lågstadierna dels
av ämneslärare med viss sådan erfarenhet och lektors- resp. adjunktskompetens
i sina ämnen. Den nuvarande standarden bör i båda avseendena
vidmakthållas.

»I fråga om ämneskunskaperna har kommissionen avstått från de formella
kompetenskrav, som nu gälla för seminariernas kombinerade ämnesoch
metodiklärartjänster. Kollegiet anser det icke önskvärt, att man genom
en fixering av de formella kraven på en lägre nivå än den nuvarande (»åt -

173

Kungl. Maj ds ''proposition nr 209.

minstone akademiska tentamina») uttryckligen stadfäster en sänkning av
standarden. Likaså anser kollegiet, att det formella kravet på klasslärarutbildning
bör falla. Tyngdpunkten bör i stället i båda avseendena läggas på
de sakliga meriterna. Över huvud böra i fråga om tjänster av helt ny typ
formella kompetenskrav icke alltför snävt fixeras. Det finns klasslärare, som
utan att ha avlagt examina förvärvat verkligt djupgående ämneskunskaper,
och å andra sidan finnes det ämneslärare med anknytning till och intresse
för folkskolan, som ha tillfört undervisningen i folkskolan åtskilligt av värde
i form av metodikhandledningar, tidskriftsartiklar med metodiskt innehåll
och läroböcker och som medverkat vid framställande av filmer och annan
undervisningsmateriel. Ingendera kategorin bör a priori utestängas från
dessa tjänster.»

Vanligare är likväl, att behörighetskraven anses för vagt formulerade och
för låga.

Universitetskanslern ansluter sig till kommissionens åsikt att lektorerna
i mellan- och lågstadiernas metodik bör ha klasslärarutbildning och anser
liksom kommissionen, att de därutöver bör ha djupgående insikter inom
visst kunskapsområde. Däremot kan han icke dela dess uppfattning om
huru dessa insikter skola dokumenteras.

»Det är i högsta grad anmärkningsvärt, att då skolkommissionen ritar
upp grundlinjerna till de blivande lärarhögskolorna, den föreslår, att de
lärare, som i dessa högskolor skola omhänderha utbildningen av klasslärare
på mellanstadiet, skola ha väsentligt lägre kompetens än lärarna i de nuvarande
jolkskoleseminarierna. Enligt kommissionens förslag skola sagda
lärare icke ens ha adjunktskompetens. Över huvud synes kommissionen icke
anse några fasta kompetensvillkor behövliga (s. 52, 56). Då den anför, att
möjlighet bör föreligga för aspiranter till ifrågavarande lektorat att även
på annat sätt än genom akademiska studier skaffa sig erforderlig meritering.
vill jag framhålla, att det i undantagsfall givetvis kan förekomma, att meritering
förvärvas på andra sätt än de normala, men dylika fall böra lösas
genom dispens från fasta kompetenskrav, vilka äro nödvändiga, om ej rena
godtycket skall komma att råda. Därest de nya lärarutbildningsanstalterna
skola mer än till namnet bliva högskolor, kunna ifrågavarande kompetenskrav
i varje fall icke sättas lägre än i de nuvarande folkskoleseminarierna.»

Sveriges före?iade studentkårer föreslår, att samma krav skall tillämpas
som för närvarande vid tillsättning av lektorstjänsterna vid folkskoleseminarierna.
Kollegiet vid katedralskolan i Lund vill åter som minimikrav uppställa
klasslärarexamen jämte fullständig fil. ämbetsexamen.

Kollegiet vid jolkskoleseminariet i Kalmar har svårt att tro, att kommissionen
menar allvar med sitt krav på »djupgående insikter inom ett visst
kunskapsområde», när den sänker kraven pa teoretiska fackkunskaper för
den lärarkategori, som vid en lärarhögskola skall handha huvuddelen av
de blivande klasslärarnas fackutbildning, till eller under vad som krävdes
av seminarieadjunkterna före 1918. »Kollegiet kan icke finna nagon anledning
att antaga, att klasslärarexamen och högre vetenskaplig utbildning
skulle utesluta varandra, och vill i detta sammanhang erinra om att 3 av

174 Kungl. Maj:ts proposition nr *209.

landets 5 professorer i psykologi och pedagogik ha avlagt folkskollärarexamen.
»

Det sist citerade kollegiet håller för sannolikt, att denna behörighetsfråga
längre fram skall kunna lösas med utgångspunkt från skolkommissionens
förslag till en licentiatexamen med metodik som huvudstudium.

I några yttranden betonas vikten av att lektorerna inte tappar den personliga
kontakten med undervisningen i klassen. Kollegierna i Kalmar och
Latidskrona vill sålunda förkorta lektorernas tjänstgöringsperioder som metodiklärare.
Kollegiet vid folkskoleseminariet för manliga elever i Linköping
skulle helst se, att metodiklektorerna kunde ha oavbruten lärarpraktik,
men medger, att detta icke alltid kan gå för sig.

»Beträffande nämnda metodiklektorer har i betänkandet föreslagits, att
endast de i engelska och matematik skall ha ständig tjänstgöring i övningsskolan.
Kollegiet finner det nödvändigt, att sådan tjänstgöring beredes samtliga
lektorer, vilket ej torde medföra några speciella svårigheter för övningsskolans
del, eftersom övningsskollärarnas reducerade tjänstgöring, vilken
hälsas med tillfredsställelse, ändå nödvändiggör ett arrangemang med timlärare.
Beträffande metodiklektorema i svenska och samlad undervisning
måste dock härför särskilda åtgärder vidtagas. För de förra är det nödvändigt,
att de undervisar i hela ämnet, helst också i närliggande, t. ex. historia
och geografi. Möjligen skulle man kunna tänka sig en sådan anordning, att
hela undervisningen i en övningsskoleklass bestreds var tredje eller fjärde
termin av en lektor i modersmålet eller samlad undervisning. Vederbörandes
lektorsundervisning kunde t. ex. bestridas av övningsskolläraren i fråga.
Tänkbart skulle det kanske vara, att modersmålslektorn bestred modersmålsundervisningen
i en övningsskolklass, vars lärare i stället fullgjorde några
av lektorns uppgifter. Självklart är, att metodiklektorerna vid sin undervisning
i övningsskolan befrias från undervisningsserier. Erfarenheten har
visat, att det är synnerligen svårt — eller nära nog omöjligt — att bedriva
metodikundervisning utan ständig kontakt med undervisargärningen. Då
ej ständig kontakt går att ordna, får de undervisningsfria intervallerna ej
sträcka sig över för lång tid.»

Liksom i fråga om högstadiets lektorer dryftas anställningsformen i en
del yttranden. Sveriges småskollärarinneförbund ansluter sig till skolkommissionens
förslag, medan några seminariekollegier förordar ordinarie tjänster
av vanlig typ. Därvid framhålles, att även tjänst som ordinarie metodiklärare
kan förenas med skyldighet för innehavaren att periodvis tjänstgöra
som klasslärare.

För lektorerna i mellan- och lågstadiets metodik tillkommer ett nytt diskussionsämne:
titeln. Statens lönenämnd konstaterar, att kommissionen valt
tjänstebenämningen lektor, ehuru kompetenskraven inte överensstämmer
med hittills för lektorer förutsatta kompetenskrav, och universitetskanslern
finner det olämpligt, att på detta sätt ge vederbörande lärare ett sken av
en kompetens, som han icke besitter. Kollegiet vid folkskoleseminariet i
Karlstad ifrågasätter, huruvida icke lärare i speciell metodik utan allmän
kompetens för lektorat kunde kallas metodiklärare. Läroverkslärarnas riks -

Kungl. Maj:ts proposition nr 209. 175

förbund finner det slutligen bäst att införa särskild benämning — exempelvis
skolråd — för lärarhögskolans metodiklärare.

Kritiken mot sko Ikommissionens förslag i fråga om lektorstjänsterna i
metodik kan enligt skolöverstyrelsens mening icke helt avvisas. En metodikundervisning
utan ständig växelverkan med metodiklärarens egen undervisning
i klass löper fara att bli alldeles för teoretisk; särskilt måste man
räkna med denna risk vid den konstruktion skolkommissionen har föreslagit
för lektoraten i mellan- och lågstadiernas metodik. Enligt överstyrelsens
mening bör det framför allt vara lärarna på övningsskolornas klasslärarstadium,
som får svara för metodikundervisningen. »Det kan dock komma att
visa sig lämpligt, att ett par lärare anställas, som mera odelat få ägna sig
åt metodikundervisning och som därför icke som klassföreståndare kunna
ta hand om någon klassavdelning inom övningsskolan. Metodikundervisning
bör också i viss utsträckning kunna meddelas av de lektorer, som erfordras
för den egentliga ämnesundervisningen i vissa ämnen, där aspiranternas
studentkunskaper icke äro tillräckliga.»

Lektorstjänsterna i övningsämnenas metodik avhandlas i allmänhet
icke särskilt för sig. Den stora betydelsen av att speciella lärare får
ta hand om den metodiska utbildningen även i ämnet fysisk fostran framhäves
dock av Svenska gymnastikläraresällskapet. Å andra sidan ifrågasätter
kollegiet vid folkskoleseminariet i Karlstad, huruvida icke inrättandet av
dylika lektorstjänster innebär en överorganisering:

»Lektorerna i högstadiets resp. låg- och mellanstadiets metodik kommer
enligt förslaget att få speciella uppgifter även som mera personliga handledare
för läraraspiranter. Hade så ej varit fallet, kunde det vara tveksamt,
om metodiklektorat i samtliga förekommande ämnen — åtminstone på mellanstadiet
— skulle vara behövliga. Sådana speciella uppgifter kan ej gärna
åvila lektorerna i övningsämnena. De skall visserligen vara huvudhandledare
vid undervisningsövningar, som berör övningsämnen, men varje
övningslärare kan rimligtvis endast vara handledare för sitt ämne.»

Om dylika tjänster likväl inrättas, bör kompetenskraven enligt kollegiets
mening klart preciseras och akademiskt betyg i pedagogik uppställas som
behörighetsvillkor.

I flera yttranden påyrkas sänkning av undervisningsskyldigheten, i regel
till det för lektorerna i mellan- och lågstadiernas metodik föreslagna timantalet.
Svenska gymnastikläraresällskapet betonar särskilt, att metodiken i
fysisk fostran är helt olika Jäsämnenas och de andra övningsämnenas och
därför ställer stora krav på lärarna.

»Förberedelse och uppläggning av undervisningen, kontrollen av kunskaper
och den direkta handledningen av olika lärarkandidater är lika viktig
beträffande den fysiska fostran som för övriga ämnesgrupper. Skall metodiklektorerna
i fysisk fostran fylla sin uppgift tillfredsställande, fordras en
radikal nedskärning av deras tjänstgöringsskyldighet. Det har .. . icke fram -

176

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

förts några motiv varför metodiklärare i övningsämne skulle belastas med
fler undervisningstimmar än ämneslärarna, och man frågar sig, om några
motiv över huvud varit för handen. Som jämförelse kan nämnas, att vid den
finska lärarhögskolan är tjänstgöringsskyldigheten densamma för de olika
lärarkategorierna, 16—18 timmar per vecka.»

Musiklärarnas riksförbund förfäktar samma mening:

»Arbetet med att följa den pedagogiska utvecklingen, speciellt litteraturen
om metodiska spörsmål, och bearbetningen av metodiska erfarenheter
kräver inte mindre tid av en metodiklektor i ett övningsämne än av övriga
metodiklektorer på mellanstadiet. För musikens vidkommande har kravet
på metodisk pregnans stigit genom det starkt ökade musikintresset i landet
med åtföljande behov av samling och bearbetning av iakttagelser, i vilket
arbete lärarhögskolans metodiklektorer i musik bör ges möjlighet att spela
en ledande roll. Förbundet får sålunda kräva, att metodiklektorema i musik
såväl som i övriga övningsämnen får samma tjänstgöringsskyldighet som
metodiklektorerna i låg- och mellanstadiets övriga ämnen.»

Övning slärarna vid folkskoleseminariet i Umeå erinrar i samma syfte om
att just lektorerna i övningsämnenas metodik har stora uppgifter inom den
pedagogiska forskningen, eftersom det här i de flesta fall gäller mindre väl
utforskade områden. Härtill kommer ett omfattande institutionsarbete. Undervisningsskyldigheten
bör begränsas till omkring 500 timmar per läsår.

Flera seminariekollegier stöder denna mening: lektoraten i övningsämnenas
metodik bör så långt möjligt vara jämställda med lektoraten i mellanoch
lågstadiernas metodik.

Enligt skolöverstyrelsens mening bör emellertid metodikundervisningen
i övningsämnena bestridas av ordinarie lärare, och då dessa får samma uppgifter
som motsvarande lärare vid seminarierna, bör tjänstgöringsskyldigheten
avvägas med hänsyn härtill.

I fråga om samtliga i det föregående berörda lärartjänster bör, där särskilda
skäl föreligger, kallelseförfarande kunna ifrågakomma, anmärker
överstyrelsen till sist.

Sporadiskt föreslås i yttrandena upprättande av lektorstjänster med mera
speciella uppgifter. Kollegiet vid folkskoleseminariet för manliga elever i
Göteborg önskar sålunda inrättandet av lektorstjänster i materielkunskap,
och folkskoledirektionen i Stockholm ifrågasätter, huruvida icke en av skolkommissionen
föreslagen speciallärare i röst- och talvård bör erhålla lektors
ställning, »när man nu är så frikostig med denna titel».

Slutligen må nämnas, att Musiklärarnas riksförbund och Svenska facklärarförbundet
vill stärka undervisningen i röst- och talvård genom att till
lärarhögskolan knyta en läkare med specialutbildning på området.

Skolkommissionen har utfört detaljerade kalkyler rörande lär arbehovet i
de särskilda ämnena (s. 246—262). Då dessa beräkningar hänför sig till ett
tidigare skede i utredningen, har jag anmodat undervisningsrådet Källquist

177

Kungl. Maj.ts proposition nr 209.

att utan ändring av de föreslagna lärarkategorierna verkställa nya beräkningar
av lärarbehovet. Nedanstående tablå, som jämväl upptager vaktpersonal,
är ett utdrag ur den av honom framräknade personalstaten:

2 lektorer i psykologi och pedagogik,

13 » » högstadiets metodik,

4 » » mellanstadiets metodik,

6 » » övningsämnenas metodik,

2 assistenter i psykologi och pedagogik,

2 vaktmästare.

En högstadielektor har beräknats för vart och ett av ämnena kristendomskunskap,
modersmålet, historia, samhällskunskap, geografi, biologi
med hälsolära, matematik, fysik, kemi, engelska, tyska och franska samt en
för latin och grekiska. De 13 lektorerna skulle emellertid övertaga fyllnadstjänstgöring
vid samverkande läroverk, tillsammans motsvarande 51/2 hela
lärartjänster.

Av lektorstjänsterna i övningsämnenas metodik är två avsedda för gymnastik
med lek och idrott och en för vart och ett av ämnena teckning, musik,
manlig slöjd och kvinnlig slöjd. De 6 lektorerna skulle bestrida undervisning
i övningsskolan motsvarande sammanlagt l1/3 hela lärartjänster.

För vissa ämnen erfordras deltidstjänstgörande biträdande lärare. Timtalen
framgår av nästa tablå:

timmar

pedagogik speciella frågor ................................

skolhygien .............................................

engelska (infödd lärare för behörighetskurser)................

mellanstadiets metodik (speciella frågor) ....................

tal- och röstvård.........................................

konsthistoria ...........................................

välskrivning ............................................

gymnastik ..............................................

instrumentalmusik .......................................

manlig slöjd, sommarkurs .................................

kvinnlig » , » ..............................

småslöjd ..........................................minst

trädgårdsskötsel ................................... »

Härtill kommer i mån av behov en kurs i folkhögskolemetodik.

190

130

450

128

480

1440

300

Genom omarbetningen har personalbehovet kunnat väsentligt beskäras.
I stället för 9 lektorer i psykologi och pedagogik blir endast 2 erforderliga, i
stället för 18 lektorer i högstadiets metodik endast 13, i stället för 13 lektorer
i låg- och mellanstadiernas metodik endast 4 och i stället för 9 lektorer
i övningsämnenas metodik endast 6.

e. Övningsskolan och dess lärare.

Med seminarierna har av gammalt varit förenade övningsskolor, dit seminarieelevernas
undervisningsövningar varit förlagda. Under det senaste
årtiondet har även klasser i seminarieorternas folkskolor tagits i anspråk
12 — Dihang till riksdagens protokoll 1951). 1 samt. Nr SOS.

178

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

för detta ändamål. Man brukar numera skilja mellan den interna övningsskolan,
som är förenad med seminariet, och den externa, som tillhör
det kommunala skolväsendet. Några av de provisoriska seminarierna
har endast externa övningsskolor.

För undervisningen i »den interna övningsskolan» och handledningen av
seminarieeleverna är anställda ordinarie och extra ordinarie övningsskollärare.
I »den externa övningsskolan» kan lärarna antingen vara
anställda som extra ordinarie övningsskollärare eller uppbära ett särskilt
arvode av högst 1 000 kronor per läsår i egenskap av handledare för de
seminarieelever, som har undervisningsserier i deras klasser. Antalet ordinarie
och extra ordinarie övningsskollärare samt totalbeloppet för handledare
fastställes av Kungl. Maj:t i regleringsbrevet för året; skolöverstyrelsen
äger dock på framställning av vederbörande rektor medgiva, att övningsskollärartjänster
i folkskoleseminariernas externa övningsskolor icke tillsättes
och i stället ett belopp av 1 000 kronor för varje icke tillsatt tjänst disponeras
för handledararvoden under läsåret. Såväl övningsskollärare som
handledare har lägre undervisningsskyldighet än folkskollärare i allmänhet.

Skolkommissionen finner det förenat med stora praktiska fördelar för en
lärarutbildningsanstalt att ha sin egen övningsskola. Även med den bästa
samarbetsvilja hos lärarutbildningsanstalten och den kommunala skolledningen
kan det icke undgås, att den externa övningsskolans dubbla administration
försvårar ett fullt planmässigt arbete. Hänsynen till utbildningens
smidighet och effektivitet kräver enligt kommissionens mening, att
vid lärarhögskolan huvuddelen av den praktiska utbildningen förlägges till
en övningsskola under lärarhögskolans egen administration. Därjämte måste
dock även övningsklasser tillhörande det kommunala skolväsendet kunna
anlitas för klasslärarutbildningen och lämpligt belägna högre skolor tagas
i anspråk för ämneslärarutbildningen.

Lärarhögskolans övningsskola bör i stort sett organiseras på samma sätt
som de nuvarande seminariernas övningsskolor. Dock bör den, säger skolkommissionen,
alltifrån början inrättas såsom enhetsskola i anslutning till
kommissionens principförslag.

»Detta innebär bland annat, att endast klasserna 1—6 regelmässigt tages
i anspråk för klasslärarutbildningen. Givetvis får övningsskolan övervägande
organiseras såsom A-skola, men i likhet med vad som nu sker vid seminarierna
bör i viss utsträckning flerklassiga läraravdelningar förekomma.
Det kan också ifrågasättas, om inte även några specialklasser borde ingå i
övningsskolan. Av särskild betydelse måste det vara, att lärarkandidaterna
får tillfälle att hospitera i föredömligt skötta hjälpklasser. Skolkommissionen
föreslår fördenskull, att två hjälpskolavdelningar, representerande olika
åldersstadier, inrättas vid lärarhögskolan. Eftersom vid all klasslärarutbildning
särskild uppmärksamhet bör ägnas läs- och skrivsvårigheter, kunde
det synas naturligt att utrusta lärarhögskolan även med ett par s.k. läsklasser.
Skolkommissionen är dock inte beredd att föreslå några sådana
klasser men vill i stället starkt betona vikten av att en läsklinik anknytes
till lärarhögskolan.» (S. 123.)

179

Kungl. Maj ds proposition nr 209.

Med hänsyn till ämneslärarutbildningen bör övningsskolan även inrymma
högre klasser. Lärarhögskolan måste utbilda ämneslärare för den kommande
enhetsskolan och alltså ha tillgång till övningsklasser av annan art
än de nuvarande läroverksklasserna. Det är därför önskvärt, att de sex första
klasserna påbyggs med en realskola, omfattande klasserna 7 9, och

dessa i sin tur längre fram med ett gymnasium.

»I och för sig är det väl inte självfallet, att en sådan överbyggnad skall
administreras av lärarhögskolan. Det kan dock falla naturligt, att denna, blir
i tillfälle att fullfölja såväl undervisningsmetoder som psykologiska iakttagelser
alltifrån den första skolåldern till skolans högstadium. Genom att
lärarhögskolan fullt självständigt disponerar över lästider, undervisningsavdelningarnas
sammansättning och läramas arbetsfördelning kan också
klasserna på ett betydligt effektivare sätt än eljest utnyttjas för utbildningen.
» (S. 128.)

Enligt skolkommissionens uppfattning är det dock mest praktiskt, att
yrkesavdelningama inom enhetsskolan — sålunda främst klass 9 y eller åtminstone
den praktiska utbildningen inom denna klass — organiseras och
administreras av den kommunala skolstyrelsen.

Till övningsskolan kan slutligen räknas de förskoleklasser, som skulle inrättas
vid lärarhögskolan, speciellt för psykologiundervisningens behov.

I fråga om övningsskolans storlek har praktikbehovet under klasslärarutbildningens
sista år varit det för kommissionen avgörande. Under det
första året har övningarna en förberedande karaktär och betygsättning förekommer
icke. Under det sista året skall däremot systematiskt genomförda
undervisningsövningar läggas upp, vilket ställer stora krav på handledarna.
Därtill kommer ansvaret för betygsättningen. »Allt detta gör, att det sista
utbildningsårets undervisningsövningar bör förläggas till lärarhögskolans
egen övningsskola, Skolkommissionen föreslår fördenskull, att denna får
omfatta så många klassavdelningar, som det sista årets övningar erfordrar.
För det första året däremot bör övningsklasser inom det kommunala skolväsendet
kunna komma till användning.»

Med dessa utgångspunkter beräknar kommissionen, att övningsskolan
för en lärarhögskola av den storlek kommissionen har planerat, behöver
omfatta 48 övningsklasser på klasslärarstadiet. Lämpligen bör var och en av
klasserna 1—3 få 9 avdelningar och var och en av klasserna 4—(i få 7 avdelningar.
Proportionen mellan lärjungeantalet i småskoleklass och mellanskoleklass
bleve då 7:9, vilket förefaller rimligt. I klasserna 4—(i av Aformen
bör enligt kommissionens uppfattning 25 lärjungar kunna mottagas
— något fler än för närvarande i seminariernas övningsskolor. B 1-avdelningarna
bör göras något mindre.

Vid beräkningen av antalet övningsskoleklasser har kommissionen icke
tagit hänsyn till speciallinjen för småskollärare med studentexamen. Kommissionen
vågar nämligen inte taga för givet, att tillräckligt antal sökande
till denna linje anmäler sig varje är. Åtminstone tills vidare bör det kom -

180

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

munala skolväsendet kunna tagas i anspråk för ökningen av antalet övningsklasser
i samband med upprättandet av en dylik linje.

Övningsskolans realskolestadium bör tagas till, så att det kan ge fortsatt
undervisning åt de lärjungar, som genomgått de sex lägsta klasserna i övningsskolan,
kanske också åt en del lärjungar från samma stadsdel, som har
gått i kommunal enhetsskola. Kommissionen räknar med att klasserna 7—9
tillsammans skall omfatta minst ett tjugutal undervisningsavdelningar.
»Mycket större bör den inte göras, särskilt om den skall påbyggas med ett
gymnasium.»

Om ytterligare speciallinjer, t. ex. för utbildning av småskollärare till
mellanskollärare, anknyts till lärarhögskolan, blir sannolikt en utökning av
övningsskolan erforderlig, påpekar skolkommissionen slutligen. Denna fråga
behöver dock icke närmare penetreras, förrän det blir aktuellt att inrätta
någon sådan linje.

Närmast under lärarhögskolans rektor skulle enligt kommissionen ledningen
av övningsskolan utövas av två rektorer. Den ene skulle svara för
klasslärarstadiet och ha ungefär de uppgifter och befogenheter, som överlärare
vid folkskola har. Den andre skulle ha ansvaret för högstadiet, i stort
sett som rektor vid en högre skola. Båda skulle dessutom ha vissa åligganden
i samband med lärarutbildningen. Vissa för hela övningsskolan gemensamma
angelägenheter skulle fördelas mellan rektorerna mera efter angelägenheternas
art än efter skolstadium. Rektorstjänsterna vid övningsskolan
skulle liksom rektorstjänsten vid lärarhögskolan vara förordnandetjänst.

Liksom inom andra skolformer erfordras för övningsskolan lärare med
olika utbildning alltefter det stadium, på vilket de skall tjänstgöra. För
klasserna 1—6 erfordras övningsskollärartjänster, för realskolestadiet adjunktst
jänster och för gymnasialstadiet, om ett sådant kommer till stånd,
lektorstjänster. För alla tre stadierna erfordras dessutom lärare i övningsämnen.

Skolkommissionen beräknar, att för klasserna 1—6 av övningsskolan och
för den därtill anslutna förskolan erfordras

51 övningsskollärartjänster,

3 förskollär art jänster,

2 lärartjänster i teckning,

8 » » musik,

4 » » gymnastik med lek och idrott,

2 » » manlig slöjd och

4 » » kvinnlig slöjd.

Beträffande realskole- och gymnasialstadiet har lärarbehovet icke beräknats,
då det tyckts kommissionen osäkert, huruvida något högstadium kan
hinna organiseras, innan lärarhögskolan börjar sin verksamhet.

181

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Övningsskolans bibliotek bör liksom skolbiblioteken inom det kommunala
skolväsendet i Stockholm upprättas och drivas i samarbete med Stockholms
stadsbibliotek.

Lärartjänsterna i övningsskolan skulle i stort sett ha samma karaktär
som motsvarande tjänster vid jämförliga skolformer och liksom dessa vara
Ca-tjänster. Arbetsuppgifterna för övningsskolans lärare blir dock av naturliga
skäl mera omfattande än för lärare vid närmast jämförliga skolor. Skolkommissionen
föreslår därför en lägre undervisningsskyldighet.

Övningsskollärarnas undervisningsskyldighet vid seminariernas övningsskolor
är för närvarande 22—26 veckotimmar, men kommissionen föreslår
för lärarhögskolans övningsskola 20—22 timmar, tiden för instruktionsmetodik
ej inräknad. Förslaget motiveras på följande sätt:

»Erfarenheten har visat, att övningsskollärarnas tjänstgöring vid seminarierna
i regel är mycket betungande. Egna lektioner får förberedas omsorgsfullt,
handledningen av seminaristema kan bli hur tidskrävande som helst,
och de ständiga ombytena av lektionsgivare förrycker mer eller mindre
kursgenomgången i klasserna och kan även vålla åtskilligt extra arbete med
lärjungarna. Därtill kommer den tid, som övningsskollärarna måste avsätta
för att följa med utvecklingen inom sitt arbetsområde. Redan 22 veckotimmars
undervisningsskyldighet får därför anses mycket hög. Vid lärarhögskolan
kommer arbetsuppgifterna för övningsskollärarna ingalunda att
minskas. Bland annat tillkommer enligt skolkommissionens förslag skyldighet
att under vissa tider leda eller deltaga i övningar i s. k. instruktionsmetodik.
Skolkommissionen finner sålunda, att timtalet 22 för egentlig undervisning
i regel ej bör överskridas. En viss marginal av undervisningsskyldigheten
är i övrigt nödvändig för att de enskilda skolämnena med skiftande
timtal på lämpligt sätt skall kunna kombineras.» (S. 59—60.)

För ämneslärarna på realskolestadiet föreslår kommissionen 20—26 timmar
och för ämneslärarna på gymnasialstadiet 18—22 timmar, i förra fallet
fyra och i senare fallet två timmar lägre än för närvarande vid allmänt läroverk
utan praktisk lärarkurs. Då intet särskilt handledararvode skulle utgå,
bör inom de angivna gränserna hänsyn tagas till den omfattning, i vilken
lärarna beräknas bli tagna i anspråk för lärarutbildningen. Skulle det visa
sig, att de i större utsträckning än väntat blir upptagna av handledning, bör
frågan om deras undervisningsskyldighet ånyo omprövas.

För övningslärarna bör undervisningsskyldigheten vara densamma som
för motsvarande lärare vid de nuvarande seminarierna. Lärare i ämnen, där
lärarutbildning icke förekommer (hemkunskap och vissa andra praktiska
ämnen på realskolestadiet), bör ha samma ställning som vid skolor utan
lärarutbildning.

Under det första utbildningsåret för blivande klasslärare skulle undervisningsövningarna
helt förläggas till den externa övningsskolan, alltså
till klasser tillhörande det kommunala skolväsendet. Ett betydande antal
klasser skulle bli behövliga för en högskola av den föreslagna storleken:

182

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

ej mindre än 64 klasser under 8 veckor varje termin, om den årliga intagningen
av klasslärarkandidater bestämmes till 256. »Det kommer att uppstå
vissa svårigheter att i praktiken genomföra ett sådant system», förutser
skolkommissionen.

»Visserligen blir undervisningsövningarna under det första året övervägande
av förberedande karaktär. Lärarkandidaterna skall då främst få
grundligt lära känna, hur livet i en skolklass gestaltar sig under olika förhållanden.
Att börja med inriktas också deras uppmärksamhet mera på barnens
beteende än på undervisningssättet. Deras egna lektioner blir relativt

begränsade till antalet och ej alls betygsatta.---Å andra sidan måste

det betonas, att arbetet och ansvaret för lärarna i vederbörande klasser
ingalunda får underskattas. Arbetsorganisationen i klasserna bör vara föredömlig,
och lärarna måste också ha förmåga att sätta in hospitanterna i arbetet
och i sin mån göra dem aktiva därvidlag. Särskilt får ihågkommas, att
de har att göra med nybörjare på området. Detta kräver stor förtänksamhet,
gott omdöme samt ett inte ringa psykologiskt handlag. Skulle det första
årets hospiteringar och undervisningsövningar ge dåligt utbyte till följd av
brister hos de handledande lärarna, får detta mycket olyckliga konsekvenser
för hela utbildningen.» (S. 125—126.)

»Det är sålunda uppenbart, att lärarna för övningsklassema måste utväljas
med omsorg», sammanfattar kommissionen. »Samtidigt får beaktas, att
övningsklasser inte kan få spridas ut på alltför stort avstånd från lärarhögskolan.
» Härtill kommer, att anordningen ingriper i de kommunala skolmyndigheternas
verksamhet och sålunda förutsätter dessa myndigheters
samtycke och medverkan. Några farhågor för att systemet skall visa sig
ogenomförbart hyser dock skolkommissionen icke.

Lärarna i de kommunala övningsklassema bör liksom handledarna i de
nuvarande externa övningsskolorna erhålla gottgörelse för sitt merarbete
och ökade ansvar, i regel i form av ett särskilt arvode, i undantagsfall i form
av nedsättning i undervisningsskyldigheten (s. 127.) Däremot synes kommissionen
icke tänka sig någon motsvarighet till de nuvarande e. o. övningsskollärarna
»vid folkskola». Vid nyanställning av lärare bör de, som är villiga
och lämpliga att mottaga lärarkandidater, få visst företräde till tjänstgöring
vid skola i lärarhögskolans grannskap.

Ersättning bör utgå även till lärare, som utan att vara handledare för
lärarkandidater mottar sådana som auskultanter. Bland annat torde lärarna
i specialklasser av olika slag komma att på detta sätt deltaga i lärarkandidaternas
utbildning.

Ännu fler övningsklasser erfordras för ämneslärarutbildningen, om denna
får den avsedda omfattningen. De fem läroverken med lärarkurs i Stockholm
hade läsåret 1951/52 tillhopa 146 undervisningsavdelningar och kunde
utexaminera 80 lärarkandidater per år. Det är därav tydligt, att lärarhögskolans
övningsskola icke kan förslå för lärarkandidaternas praktiska övningar.
Man kan icke ens — såsom när det gällde klasslärarna — förlägga
den betygsatta undervisningen till övningsskolan. Skolkommissionen före -

183

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

slår tvärtom, att den första terminens övningar förlägges dit och motiverar
förslaget med att övningsskolan Ur organiserad som enhetsskola.

»Så många ämneslärarkandidater som möjligt bör . . . komma i kontakt
med enhetsskolans arbetssätt — bland annat med de konsekvenser för
ämnesundervisningen, som ett ogallrat elevmaterial får. Detta later sig
lättast göra under den första terminen, då undervisningsövnmgarna iar en
mindre omfattning och sålunda ett relativt litet antal klasser kan betjäna
förhållandevis många lärarkandidater. De ersättningsfrågor, som uppkommer
på grund av handledningen av lärarkandidaterna under den första tiden,
får också enklast sin lösning på den vägen.» (S. 129.)

Om övningsskolan omfattar 20 klasser pa realskolestadiet och 3 lärarkandidater
får hospitera samtidigt i en klass, skulle övningsskolan kunna
mottaga omkring 60 ämneslärarkandidater per termin. Envar av dessa bör
även kunna få en serie förlagd till denna del av övningsskolan. Återstående
övningsundervisning under den första terminen och en del av auskulteringarna
måste dock på grund av det begränsade utrymmet — och även av
andra skäl — förläggas till andra skolformer. Likaså all övningsundervisning
under sista utbildningsterminen.

Övningsskolan blir således även pa ämneslärarstadiet fullt utnyttjad, men
dessutom måste några högre allmänna läroverk knytas till lärarhögskolan
såsom samverkande läroverk.

»Givetvis bör av praktiska skäl dessa skolor vara så belägna, att kommunikationerna
till lärarhögskolan inte blir för besvärande. Att det måste
bli fråga om skolor med gymnasium ligger i sakens natur. I stort sett bor
dessa med lärarhögskolorna samverkande läroverk få samma uppgiiter som
pro vårsläroverken. Vid tillsättning av tjänster skulle, liksom nu vid provårsläroverken
och helst i ännu högre grad, hänsyn tagas till de sökandes
undervisningsskicklighet och lämplighet som handledare. Tjänsterna skulle
vidare vara förbundna med särskilda avlöningsförmåner och nagot nedsatt
undervisningsskyldighet.» (S. 130.)

För lärarhögskolans första tid föreslår kommissionen tva samverkande
läroverk. Ur ekonomisk synpunkt vore det dock fördelaktigt, om organisationen
ganska snart kunde utvidgas. Uppsättningen av lärarkrafter för
den teoretiska undervisningen vid lärarhögskolan påverkas nämligen relativt
obetydligt av en utökning med något tiotal nya ämneslärarkandidater.
Kostnadsökningen skulle således huvudsakligen bestå i arvodeskostnader
vid de samverkande läroverk, som skulle tillkomma. Eventuellt kan serier
på gymnasialstadiet mera sporadiskt förläggas även till andra högre skolor.

I det hela stöder remissinstanserna kommissionens förslag om en
till lärarhögskolan knuten särskild övningsskola; flera seminariekollegier uttalar
önskemålet, att även de i samband med en provisorisk seminariereform
måtte få se sin övningsskola utvidgad.

Folkskolinspektören i Kopparbergs läns västra inspektionsområde har
med särskilt intresse studerat övningsskolornas organisation och finner det

184

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 209.

glädjande, att skolkommissionen så tveklöst fastslår nödvändigheten av en
särskild övningsskola, direkt knuten till lärarhögskolan. »Övningsskolornas
stora betydelse för lärarkandidaters praktiska utbildning torde vara odiskutabel.
Att sedan övningsklasser tillhörande det kommunala skolväsendet
måste anlitas, om lärarhögskolan skulle få den storlek som förslaget anger,
torde vara oundvikligt.»

Kollegiet vid folkskoleseminariet i Karlstad kan icke reservationslöst biträda
det sist gjorda medgivandet. Skolkommissionens förslag innebär, att
det första årets undervisningsövningar och därmed hela den praktiska utbildningen
före praktikterminen skulle anförtros åt det kommunala skolväsendet.
»Kollegiet kan inte anse, att detta är tillfredsställande. Den första
handledningen är av synnerligen stor betydelse, och det kan ej vara riktigt
att lägga ansvaret för denna helt utanför lärarhögskolan.»

Rektor vid småskoleseminariet i Landskrona medger åter, att det nog blir
nödvändigt använda lärare vid det kommunala skolväsendet under det
första utbildningsåret för klasslärare och nöjer sig med att opponera mot
att delar av övningsskolan och klasser från det kommunala skolväsendet
skulle kunna sammanföras i samma byggnad. »Arbetsförhållandena för lärare
och barn inom de olika skoltyperna är alltför olika för att ett sådant
experiment skall utfalla tillfredsställande.»

Med dessa uttalanden för ögonen är det av särskilt intresse att taga del
av utlåtandena från seminarier, som själva icke förfogar över någon intern
övningsskola. Kollegiet vid folkskoleseminariet för kvinnliga elever i Linköping
gör ett tämligen utförligt uttalande i frågan. Det kan icke bestridas,
att den nuvarande anordningen med e. o. övningsskollärare »vid folkskola»
och arvoderade handledare kan medföra spänningar och irritation mellan
det kommunala skolväsendet och seminarierna, men det har gått förvånansvärt
väl i lås, konstaterar kollegiet.

»Detta är så mycket mera glädjande, som man vid de seminarier, där man
i någon större utsträckning arbetat med externa övningsskolor, nog skulle
vara beredd att förfäkta åsikten, att denna övningsskoleform är utmärkt.
Den har bland annat den stora fördelen, att den ger lärarkandidaterna möjlighet
att pröva sina krafter under sådana förhållanden som så nära som
möjligt anknyter till den skolverklighet, de förbereder sig för.»

Skolkommissionen har emellertid i sin konstruktion av den externa övningsskolan
föredragit just den form, som är mest tungrodd och mest inbjuder
till komplikationer, nämligen den med särskilt arvoderade handledare.
Kollegiet är av den bestämda meningen, att de klasslärare, som tjänstgör
såsom handledare i kommunens skolväsende, måste knytas till lärarhögskolan
som ordinarie eller e. o. övningsskollärare. »Kollegiet föreslår därför
att hela övningsskolan förlägges till det kommunala skolväsendet och att
som handledare under hela utbildningstiden får fungera dels metodiklektorerna,
dels vid högskolan fast knutna handledare.»

185

Kungl. Maj ds ''proposition nr 209.

Kollegiet vid folkskolesemhiariet i Jönköping nöjer sig med att understryka
vikten av att samtliga övningsklassers lärare, såväl övningsskollärare
som handledare, anställs under former, som så nära som möjligt knyter dem
till lärarhögskolan.

I detta sammanhang bör ytterligare antecknas, att statskontoret i sina
riktlinjer för en eventuell omarbetning av skolkommissionens förslag lagt
särskild vikt vid att på högskoleorten befintliga statliga och kommunala
läroanstalter i väsentlig utsträckning tages i anspråk för den praktiska lärarutbildningen.

Övningsskolans organisation är i hög grad beroende av lärarhögskolans
storlek och totala arbetsuppgifter. De remissinstanser, som föreslår en nedskärning
av programmet, går därför sällan in på enskildheterna i skolkommissionens
förslag. Stundom understrykes dock värdet av någon detalj,
exempelvis hjälpklasserna, Bl-avdelningama eller förskoleavdelningarna.
Att övningsskolan skall innehålla enhetsskoleklasser tycks vanligen anses
som självfallet, men somliga menar, att det i varje fall icke bör vara uteslutande
dylika klasser. Läroverkslärarnas riksjörbnnd nämner som en av
förslagets förtjänster, att ämneslärarkandidaterna får komma i kontakt med
arbetssättet i klasser med ogallrat elevmaterial men erinrar på samma gång
om att långt ifrån alla lärare, som utexamineras från lärarhögskolan, kommer
att undervisa i enhetsskolor åtminstone under en lång tid framåt.
»Detta förhållande måste lärarutbildningen ta hänsyn till, så att alla elever
under utbildningstiden erhåller kännedom om arbetet även i skolor av traditionell
art, låt vara med moderniserade arbetsformer.»

Skolkommissionen har ansett det möjligt att höja lärjungeantalet i klasserna
på övningsskolans mellanstadium till omkring 25. Frågan beröres sällan
i yttrandena. Kollegiet vid folkskoleseminariet i Kalmar anser höjningen
menlig för arbetet.

»Det stora ombytet av lärare och lärarkandidaternas ovana vid undervisning
gör det önskvärt, att elevantalet icke höjes över det, som f. n. förekommer.
I en stor klass hinna icke seminarieeleverna att noggrant och individuellt
studera klientelet, och barnen bli sämre omhändertagna. Särskilt
när grupparbete bedrives, visar sig ett stort elevantal svårbemästrat. Kollegiet
anser, att elevantalet bör få stanna vid 20. Skulle det vid något enstaka
tillfälle inträffa, att elevantalet komme att överstiga 20, måste den
möjligheten stå öppen att vid grupparbete och laborativt arbete halvera
klassen.»

Kollegiet vid samrealskolan och kommunala gymnasiet i Mariestad vill
åter höja lärjungemaximum.

»Elevantalet i övningsskolans klasser föreslås till 25. Även om detta för
skolan i gemen är ett framtidsmål, torde det vara ganska avlägset. Tills det
målet är nått, böra lärarna utbildas att undervisa i klasser av samma storlek,
som de sedan möta i sin tjänstgöring.»

186

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 209.

Flera kollegier gör gällande, att övningsskolans klasser kommer att bli för
starkt betungade med övningslektioner. Sålunda skriver kollegiet vid småskoleseminariet
i Växjö.

»I betänkandet föreslås, att två lektioner per dag skall bli undervisningsövningar
i varje övningsskoleklass. Det måste bli en fruktansvärd överbelastning
av övningsskolan, när det för barnen där kommer att bli minst
12 övningslektioner per vecka. Man kan fråga sig, hur många föräldrar som
verkligen kommer att finna sig i att deras barn skall undervisas av icke
kompetenta lärare under så många veckotimmar. Det ständiga ombytet av
läraraspiranter måste verka förryckande på lugnet i klassen och inverka
menligt bl. a. på ... personlighetsdaningen.»

Svenska seminarielärarföreningen påpekar, att belastningen av övningsklasserna
redan nu är för stor, och påyrkar en betydande ökning av övningsklassernas
antal.

Här må erinras om att skolkommissionen varit fullt medveten om att
önskemål av detta slag kan framställas men av praktiska och ekonomiska
skäl icke ansett sig kunna föreslå fler övningsklasser. Det blir under alla
omständigheter nödvändigt att söka en medelväg, som är försvarlig både ur
pedagogiska och ekonomiska synpunkter. Kommissionens förslag ansluter
sig till ett uttalande av 1932 års seminariesakkunniga, enligt vilket antalet
övningslektioner i en klass icke bör överstiga i medeltal två per dag. Denna
bedömning är enligt kommissionens uppfattning rimlig och riktig.

»Visserligen kommer enligt skolkommissionens planering det av de sakkunniga
angivna maximitalet att överskridas under de tider, då övningsundervisning
pågår. Å andra sidan torde splittringen bli något mindre störande
till följd av det system för övningarna, som kommissionen föreslagit, och
dessutom skulle mellan 3 och 4 veckor i början av varje termin samt drygt
3 veckor i slutet av vårterminen helt befrias från undervisningsövningar.»
(S. 123.)

Skolöverstyrelsen ansluter sig i princip till skolkommissionens förslag beträffande
lärarhögskolans övningsskolor. Bland annat anser överstyrelsen
det vara till fördel för lärarutbildningen, om såväl en övningsskola under
lärarhögskolans egen administration som klasser tillhörande det kommunala
skolväsendet ställs till förfogande. Överstyrelsen finner det emellertid icke
möjligt att ingå på en detaljgranskning av övningsskolornas storlek och
organisation, då lösningen av därmed sammanhängande problem blir helt
beroende av lärarhögskolans storlek och förläggning.

»De samverkande läroverken», som jämte lärarhögskolan skulle deltaga
i ämneslärarkandidaternas praktiska utbildning, diskuteras i yttrandena huvudsakligen
med hänsyn till valet av läroverk. Någon motvilja mot samarbete
med lärarhögskolan kan icke spåras i yttrandena. Skolkommissionen,
som tänkt sig lärarhögskolan förlagd till Vällingby i Stockholm, nämner i

187

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 809.

första rummet Nya elementarskolan, som är ett statligt högre allmänt läroverk,
samrealskolan i Blackeberg, som numera är kombinerad med ett kommunalt
gymnasium, och högre allmänna läroverket i Bromma.

Kollegierna vid de högre allmänna läroverken för gossar och för flickor på
Norrmalm anser, att dessa båda läroverk, som redan är lärarutbildningsanstalter,
bör ifrågakomma som samverkande läroverk före Nya elementar och
Blackeberg. Jämväl Läroverkslärarnas riksförbund betonar värdet av att läroverk
med tidigare erfarenhet av lärarutbildning upptages som samverkande
läroverk. Kollegiet vid samrealskolan i Blackeberg tillstyrker åter, att
detta läroverk får ställning som samverkande läroverk men anser det önskvärt,
att skolans gymnasium icke tages i anspråk för auskultation och serieundervisning,
förrän det är fullständigt utbyggt, vilket kan beräknas vara
fallet läsåret 1956/57. Rektor vid Nya elementarskolan uttalar slutligen
önskemålet, att nu anställda lärare, vilka skulle finna arbetet som handledare
svårt, bör ha rätt till tjänstebyte eller transport till läroverk, där
dylika krav icke ställs på dem.

I flera yttranden betecknas lärarnas undervisningsskyldighet som hög.
Enligt Läroverkslärarnas riksförbwid vore detta fallet vid de samverkande
läroverken, i all synnerhet för ordinarie lärare, som förordnas att handleda
vid övningsundervisningen i en klass, där eljest en icke-ordinarie lärare
tjänstgör. Undervisningsskyldighetens omfattning bör enligt riksförbundets
mening fastställas genom förhandlingar mellan förbundet och vederbörande
myndighet. Enligt seminarielärarföreningen bleve vidare arbetsbördan för
tung för de vid lärarhögskolans övningsskola anställda övningsskollärarna.
Sannolikt ingår avvägningen av undervisningsskyldigheten i de fackliga
frågor, som även enligt denna förenings uppfattning bör prövas förhandlingsvägen.

Slutligen må nämnas, att enligt Musiklärarnas riksförbund övningslärarnas
undervisningsskyldighet ej bör sättas högre än övningsskollärarnas.

En minskning av elevintagningen vid lärarhögskolan i den utsträckning
jag föreslagit måste tydligen avsevärt påverka övningsskolan. Undervisningsrådet
Källquist anför härom följande:

»Genom att småskollärarutbildning uteslutits från lärarhögskolan, minskas
starkt behovet av klasserna 1—2 i övningsskolan. Behovet därav torde
inte bli större än att det kan tillgodoses genom övningsklasser i det kommunala
skolväsendet. Däremot bör klass 3, även om denna klass i enhetsskolan
räknas till småskolestadiet, vara företrädd i den statliga övningsskolan i
samma utsträckning som klasser på mellanstadiet, detta bl. a. med hänsyn
till skolor av B-former.---

Nedskärningen av lärarhögskolans omfattning medför, att antalet statliga
klassavdelningar för mellanskollärarutbildningen kan minskas till 18. Därtill
bör alltjämt komma 2 hjälpklasser .. . och 1 läsklinik.»

Om en skola av denna storlek på sitt högstadium mottager elever även

188

Kungl. Maj:ts proposition nr W9.

från vissa kommunala enhetsskoleklasser 3—6, kan den bedömas ge underlag
för 5 parallellavdelningar av klasserna 7—9, vilket får betraktas som
minimum för lärarutbildningens behov. Påbyggnad med gymnasium torde
däremot tills vidare icke behöva beräknas. »En på detta sätt sammansatt
övningsskola för ämneslärarutbildning torde få anses fylla de mest oundgängliga
kraven, även om det varit förmånligt med något större möjligheter
till auskultationer och övningsundervisning inom den egna övningsskolan.
Vad som brister i detta hänseende får utfyllas genom att de samverkande
läroverken i större utsträckning tages i anspråk även för ämneslärarkandidaternas
första utbildningstermin.

Då den statliga övningsskolan enligt skolkommissionens planläggning
skulle kommit att få mycket stor omfattning, föreslogs två särskilda rektorer
för övningsskolan, en närmast för klasserna 1—6 och en närmast för
klasserna 7—9 och gymnasiet. Om övningsskolan enligt ovanstående reduceras
till att omfatta endast omkring 35 undervisningsavdelningar, blir inte
mer än en rektor erforderlig.»

En undersökning av lärarbehovet vid den statliga övningsskolan, sådan
den ovan skisserats, leder till följande personalstat:

1 rektor,

11 adjunkter i högre lönegrad,

5 » »lägre »

21 övningsskollärare, därav 2 för hjälpklasser och 1 för läsklinik,

2 lärare i teckning,

2 » » musik,

2 » » gymnastik,

2 » » manlig slöjd,

2 » » kvinnlig slöjd,

1 » » hemkunskap,

1 kanslibiträde,

2 vaktmästare.

Därtill kommer 3 å 4 icke-ordinarie ämneslärare, därav 1 lärare i praktisk
yrkesorientering och samhällskunskap.

. Anm. Undervisningen i yrkesteori och yrkespraktik i klass 9 y har antagits
ombesörjd av kommunen. Vidare har förutsatts, att lektorerna i mellanstadiets
metodik och i övningsämnenas metodik får sin skoltjänstgöring i
övningsskolan och att undervisningen i engelska i klasserna 5 och 6 bestrides
av ämneslärare.

Vid jämförelse med den på s. 180 lämnade sammanställningen av personalbehovet
enligt kommissionens förslag bör uppmärksammas, att detta icke
upptager för högstadiet erforderlig lärarkraft.

f. Departementschefen.

Om genom beslut av årets riksdag grunden lägges till en lärarhögskoleorganisation,
kommer under den tid, vi nu överblicka, lärare för enhetssko -

189

Kungl. Maj ds proposition nr 209.

lans mellanstadium att utbildas vid två skolformer, lärarhögskolan och
folkskoleseminarierna. Utbildningsformerna kan komma att skilja sig åt,
men målet är detsamma; de utbildade lärarna skall fylla samma uppgifter
i det framtida skolväsendet. På motsvarande sätt måste lärarhögskolan och
de nuvarande lärarkursanstalterna utbilda ämneslärare för samma skolformer
och samma undervisning. Frågan är nu, om det gemensamma arbetsmålet
för de olika formerna av lärarutbildningsanstalter bör taga sig uttryck
i en gemensam central ledning eller om olikheterna mellan utbildningsanstalter
av äldre och nyare typ fordrar, att separata överstyrelser inrättas.

Enligt kommissionsmajoritetens förslag skulle särskild överstyrelse för
lärarhögskolorna upprättas. Under övergångstiden skulle således skolöverstyrelsen
vara talesman för folkskoleseminarier och lärarkursanstalter och
den nya överstyrelsen för lärarhögskolorna. Småningom skulle yrkesutbildningen
för både ämnes- och klasslärare koncentreras till lärarhögskolor, så
att vid övergångsperiodens slut lärarutbildningen komme att ha sitt eget
ämbetsverk, helt skilt från skolöverstyrelsen.

Skolöverstyrelsen företräder den motsatta uppfattningen. Lärarhögskolorna
bör sortera under skolöverstyrelsen och deras ärenden som alla andra
handläggas enligt för denna gällande instruktion och arbetsordning.

Kommissionsminoriteten följer en mellanlinje. Överstyrelsen för lärarhögskolorna
skulle organiseras som en särskild sektion av skolöverstyrelsen.

Kommissionsmajoritetens förslag synes bottna i uppfattningen, att skolöverstyrelsen
med sina mångahanda administrativa uppgifter icke skulle
kunna lika aktivt som en mera specialiserad överstyrelse främja det pedagogiska
reformarbete, vi hoppas få till stånd genom lärarhögskolorna, eller
rent av vara sinnad att till förfång för detta arbete beskära lärarhögskolornas
organisatoriska och ideologiska frihet.

För egen del anser jag rent principiellt, att utbildningen av lärare med
samma uppgifter om möjligt bör stå under samma centrala ledning. En
klyvning av den centrala ledningen efter utbildningsanstalternas organisation
är i och för sig lika litet eftersträvansvärd som en uppdelning av skolväsendets
centrala ledning efter högre och lägre skolformer. I vissa lägen
kunde en splittring av den centrala ledningen dessutom ha ogynnsamma
psykologiska återverkningar. Det vore högst olyckligt, om en frontlinje
skulle utbildas mellan lärarhögskolan och de andra lärarutbildningsanstalterna
och lärarna skulle känna sig som målsmän för olika strävanden. Riskerna
för en sådan utveckling skulle ökas, om den centrala ledningen präglas
av en liknande dualism.

Huruvida en enhetlig central ledning för lärarutbildningen i sinom tid
bör organiseras inom ramen för skolöverstyrelsen eller såsom en fristående
styrelse är en fråga, som får övervägas efter omständigheterna, när tiden
är inne. En slutgiltig prövning av organisationsformerna bör företagas, när

190

Kungl. Maj:ts proposition nr 809.

nätet av lärarhögskolor blivit utbyggt och den centrala ledningen måste taga
sikte på uppgiften att vårda gemensamma angelägenheter för på olika orter
belägna högskolor, en var med sin rektor och sitt lärarråd.

Jag är fullt ense med kommissionens majoritet om vikten av att lärarhögskolans
självständighet i pedagogiskt hänseende tryggas. Så långt möjligt
bör lärarhögskolan vara självstyrande i pedagogiska angelägenheter.
Dess rektor bör beredas större inflytande jämväl på de ärenden, som går
vidare till överstyrelsen. Det bör tillses, att administrativa rutinregler och
tidigare praxis inom skoladministrationen under inga förhållanden får bli
till hinders för förnyelsearbetet.

Detta behöver emellertid icke nödvändigtvis leda fram till en organisatorisk
lösning i överensstämmelse med majoritetens förslag. Jag har kommit
till den uppfattningen att i vart fall under utbyggnadstiden skolöverstyrelsen
lämpligen bör kunna fungera som överinstans, därest styrelsen
vid avgörandet av till högskolan hörande frågor och ärenden får följande
sammansättning.

skolöverstyrelsens chef, tillika ordförande,

den ledamot av skolöverstyrelsen, som förordnas att taga särskild befattning
med ärenden rörande lärarhögskolan,

lärarhögskolans rektor,

en representant för den psykologisk-pedagogiska forskningen samt

en representant för det allmänna.

De båda sistnämnda skulle förordnas av Kungl. Maj:t, varvid lämpligen
universitetskanslern torde böra föreslå den ledamot, som skall företräda den
psykologisk-pedagogiska forskningen.

Lärarhögskolans rektor bör vidare kunna tagas i anspråk som föredragande
i ökad utsträckning. Att lägga all föredragning på honom är givetvis
uteslutet, enär det administrativa arbetet i så fall komme att taga för stor
del av hans arbetstid i anspråk. Huru föredragningarna i varje särskilt fall
skall ordnas, bör ankomma på ordförandens bestämmande, men direktiv bör
i lämpligt sammanhang givas, att föredragningen av viktigare organisatoriska
och pedagogiska frågor i den del de berör lärarhögskolan skall uppdragas
åt rektor, där så utan olägenhet kan ske.

Vid behandlingen av ärenden rörande lärarhögskolan (eller vissa grupper
av sådana) skulle sålunda de av mig nämnda personerna inträda såsom ledamöter
av skolöverstyrelsen, i den mån de ej redan förut tillhör densamma.
När jag i det föregående stundom talat om lärarhögskolans »styrelse»,
har jag avsett skolöverstyrelsen i denna speciella sammansättning. Det
få ankomma på Kungl. Maj:t att vidtaga de ändringar i skolöverstyrelsens
instruktion, som kan vara behövliga i anledning av vad jag nu förordat.

För kommissionsmajoritetens ställningstagande synes frågan om lärartillsättningarna
ha varit av stor betydelse. Lärarhögskolans rektor och lärarråd
kunde ha önskemål i fråga om personvalet, som befaras icke lika lätt vinna

191

Kungl. Maj:ts ''proposition nr %09.

gehör inom en sektion av skolöverstyrelsen som inom en fristående överstyrelse.
Jag vill i anledning härav kraftigt betona, att det självfallet icke är
meningen att den avvägning mellan befordringsgrunderna, som tillämpas
vid lärartillsättningarna vid allmänna läroverk och seminarier, skall oförändrad
överföras till lärartillsättningarna vid lärarhögskolan. Tjänstetidens
längd kan endast under för övrigt lika förhållanden få spela in, den personliga
lämpligheten för det arbete, som skall bedrivas vid lärarhögskolan,
måste tillmätas avgörande betydelse. Närmare bestämmelser därom torde i
sinom tid komma att inflyta i lärarhögskolans stadgar. Den allra första läraruppsättningen
bör enligt min mening kallas, varvid det torde bliva ett
gemensamt intresse för rektor, överstyrelsen och Kungl. Maj:t att tillse,
att lärarhögskolan erhåller den läraruppsättning, varav den är bäst betjänt.

Skolkommissionen föreslår därjämte en lokal styrelse för lärarhögskolan,
som i den föreslagna konstruktionen har karaktär av ett lärarråd och huvudsakligen
skall avgöra pedagogiska frågor. Skolöverstyrelsen önskar tillägga
den lokala styrelsen vissa ej närmare specificerade administrativa uppgifter
och vill på grund härav ge styrelsen en annan sammansättning. För egen
del anser jag en självstyrelse i pedagogiska frågor vara av väsentlig betydelse
för lärarhögskolan. En sådan funktion bör för högskolans del kunna fyllas
av dess lärarråd.

Löpande administrativa ärenden av intern natur torde kunna avgöras av
rektor i en utsträckning, som närmare preciseras i lärarhögskolans arbetsordning.
Från kamerala uppgifter bör han däremot vara fri. Det torde få
ankomma på Kungl. Maj:t att utfärda stadga för lärarhögskolan och instruktion
för dess överstyrelse, medan arbetsordningen, som torde komma
att beröra även mera kortvariga arrangemang, lämpligen bör fastställas av
överstyrelsen.

Liksom skolkommissionen anser jag, att rektor icke kan handhava den
omedelbara ledningen av lärarhögskolans hela mångförgrenade verksamhet.
Han bör kunna mera direkt åtaga sig den praktiska utbildningen, och
han skall givetvis vara den samordnande och sammanhållande kraften i
högskolans arbete, men han bör, såsom skolkommissionen föreslagit, ha
under sig särskilda ledare för den teoretisk-pedagogiska utbildningen och för
övningsskolan. Kompetensfördelningen mellan rektor och lärarrådet torde
endast delvis behöva regleras genom administrativa föreskrifter; ett visst
utrymme för praxis bör kunna tillstädjas. Mot kommissionens förslag om
avdelningskollegier och lärarkonferenser inom högskolan har jag intet att
erinra.

Med hänsyn till den av mig föreslagna beskärningen av lärarhögskolans
elevintagning torde personalen i högskolans kansli och bibliotek kunna något
reduceras. Jag föreslår, att för kansliet beräknas en sekreterare, en kansliskrivare
och ett kanslibiträde samt, bland annat med hänsyn till pedagogiska
institutionens behov av skrivhjälp, två kontorsbiträden. Biblioteket

192

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 209.

torde tills vidare kunna nöja sig med en deltidsanställd bibliotekare och ett
biblioteksbiträde. Inrättandet av särskild institution för tekniska hjälpmedel
bör kunna anstå tills vidare; därmed bortfaller också det föreslagna
särskilda institutionsföreståndararvodet.

Den föreslagna professuren vid lärarhögskolan är behövlig, oavsett huru
den psykologisk-pedagogiska forskningen i övrigt ordnas i vårt land. Innehavaren
av denna tjänst skall organisera och planlägga undervisningen i
psykologi och pedagogik vid lärarhögskolan och i dess kursverksamhet, han
skall själv föreläsa om vissa aktuella problem inom forskningen och den
allmänna försöksverksamheten, och han skall vara ledare för den försöksverksamhet,
som i den ena eller andra formen torde komma att bedrivas
vid lärarhögskolan. Universitetskanslern finner dessa åligganden så betungande,
att han ifrågasätter, huruvida professorn kan få tillräcklig tid för egen
vetenskaplig forskning. Huru maktpåliggande ledaruppgiftema i verkligheten
blir, beror visserligen i någon mån på omfattningen av de experimentmöjligheter
vid skolorna, som ställs till högskolans förfogande. I varje fall
kräver de dock sin man: arbetet torde icke kunna läggas över på andra befattningshavare
vid lärarhögskolan eller på lånade krafter och är till sin art
sådant, att tjänstinnehavaren skäligen bör tillerkännas professors tjänsteställning.

Frågan om den fortsatta utbyggnaden av forskningen inom den psykologisk-pedagogiska
ämnesgruppen är en mycket mer vittutseende fråga och
förutsätter ett utredningsarbete, som ännu icke är avslutat. Flera alternativ
kan komma under övervägande: förstärkning av forskningsresurserna
vid universiteten, vid statens psykologisk-pedagogiska institut, inom skolöverstyrelsens
försöksavdelning eller vid lärarhögskolan. Skolkommissionen
tänker sig möjligheten, att en framtida skolpsykologutbildning åtminstone
delvis skulle läggas till lärarhögskolan; denna måste då erhålla en specialutrustning
för ändamålet, vari bland annat en professur i psykologi skulle
ingå. Den enligt bemyndigande den 8 maj 1953 tillsatta utredningen rörande
psykologutbildningen har till uppgift att rationellt ordna denna utbildning
och skall därjämte utarbeta plan för psykologisk-pedagogiska institutets utbyggnad
med beaktande av psykotekniska institutets vid Stockholms högskola
ställning och verksamhet. En utbyggnad i större skala av den forskning
på skolans område, som i olika former företrädes av de filosofiska
fakulteterna, psykologisk-pedagogiska institutet, skolöverstyrelsens försöksavdelning
och lärarhögskolan, lärer icke kunna beslutas, förrän psykologutredningen
fullgjort sitt uppdrag. Intill dess bör den vetenskapliga personalen
vid lärarhögskolan inskränkas till vad som med hänsyn till högskolans
egna behov är strängt nödvändigt. Jag anser mig på grund härav utöver den
föreslagna professuren endast kunna tillstyrka de två assistenttjänsterna i
psykologi och pedagogik.

193

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 209.

I fråga om professurens ämnesinnehåll och i synnerhet dess benämning
har skilda meningar framträtt. Skolkommissionen tänker sig en professur
i skolforskning, skolöverstyrelsen en professur i praktisk pedagogik med utvecklingspsykologi,
universitetskanslern och åtskilliga akademiska remissinstanser
en professur i didaktik, särskilt metodik. En viss specialisering av
ämnesområdet torde vara önskvärd: den bör ge företräde åt forskning med
inriktning på skolans aktuella spörsmål, medan exempelvis forskningar i
pedagogikens historia måste träda tillbaka. Jag är emellertid icke beredd att
nu precisera ämnesområdet, bland annat emedan professurens avgränsning
kan komma att påverkas av en eventuell förstärkning av lärarkrafterna i
samband med psykologutbildningen. Det torde få ankomma på Kungl.
Maj :t att, sedan riksdagen beslutat om professurens upprättande, pröva
denna del av ärendet.

Skolkommissionen har föreslagit, att den blivande professorn i skolforskning
vid lärarhögskolan jämväl skulle tillhöra den filosofiska fakulteten i
högskolestaden. Möjligen skulle en sådan dubbelställning på längre sikt underlätta
lösningen av vissa frågor, som berör såväl lärarhögskolorna som
universiteten. Med den ställning, jag har intagit till de av kommissionen
föreslagna pedagogiska examina, finner jag det dock tills vidare tillräckligt,
att nödig samverkan kommer till stånd i fria former. Därigenom skulle man
också undgå de komplikationer i tillsättningsproceduren, som påpekats av
universitetskanslern. Under alla omständigheter bör emellertid ett sakkunnigförfarande
ligga till grund för tjänstetillsättningen.

Skolkommissionens plan att till lärarhögskolan knyta viss undervisning
av universitetsprofessorer har fått stöd av statskontoret, medan universitetskanslern
icke synes tro, att lärarhögskolan på detta sätt skall kunna tillföras
någon mera avsevärd förstärkning i lärarkraft. Det är mycket möjligt,
att kanslern har rätt, men frågan synes böra uppmärksammas, när den obligatoriska
kursen i psykologi samt pedagogikens teori och historia i en framtid
avskaffas.

De av skolkommissionen föreslagna lärarkategorierna vid lärarhögskolan
synes mig alla erforderliga, icke minst den nya lärargruppen i metodik.
Några av remissinstanserna håller visserligen före, att metodikundervisningen
i större utsträckning, än kommissionen tänkt sig, kunde bedrivas
i de gamla formerna och av de lärargrupper, som hittills haft dylik undervisning
om hand. För mig har det varit bestämmande, att man i framtiden
torde bli nödsakad att vid lärarutbildningen anlita även övningsklasser,
där undervisningen bestrides av lärare, som visserligen fullt tillfredsställande
sköter sina dagliga uppgifter i klassen men dock icke når upp
till den mycket höga standard, som en god metodikundervisning förutsätter.
Det som i sådana fall kan brista bör kunna utfyllas av högskolans metodiklärare.
Genom inrättandet av dessa tjänster skulle dessutom lärarhögsko 13

— Dihang till riksdagens protokoll 1964. 1 sand. Nr 209.

194

Kungl. Maj:ts proposition nr £09.

lan sättas i stånd att ge en utvidgad personlig handledning av lärarkandidaterna
av det slag, som förekommer vid vissa utländska lärarutbildningsanstalter.

Givetvis är det av största vikt, att den personliga kontakten med undervisningen
bibehålies av de lärare som skall införa andra i undervisandets
metod. Varje heltidsanställd metodiklärare vid lärarhögskolan bör själv praktiskt
utöva sin konst antingen genom att regelbundet fullgöra någon del av
sin undervisningsskyldighet såsom lärare i övningsskolan och därmed samverkande
läroverk eller genom att med vissa mellanrum uppehålla lärartjänst
i övningsskolan under en icke alltför kort tid.

Kontakten med skollivets praktiska sidor måste hållas vid makt även
av lärarna i psykologi och pedagogik. Det kan ske i olika former. Jag är
mest benägen att på denna punkt följa den seminarierektor, som vill engagera
pedagogiklektorerna som medbedömare vid lärarkandidaternas övningslektioner
under någon timme i veckan. Sådant medbedömarskap bör
enligt min mening i mindre utsträckning ingå i dessa lärares åligganden.

Skolkommissionen har angivit de kvalifikationer i olika hänseenden, som
lärarhögskolans lärare måste besitta. Kraven är inte små; särskilt när det
gäller en helt ny lärargrupp som metodiklärarna, är det svårt att författningsmässigt
fixera villkoren utan att alltför mycket inknappa tjänsternas
rekryteringsbas. Såsom jag redan nämnt, bör därför enligt min mening den
första läraruppsättningen vid lärarhögskolan kallas. Så långt möjligt bör
därvid skolkommissionens intentioner i sak följas. Vid lärartillsättningarna
måste jämväl tillses, att de olika undervisningsstadierna — icke minst
realskolestadiet — blir företrädda på ett ur helhetens synpunkt ändamålsenligt
sätt. Längre fram bör preciserade behörighetsvillkor införas i lärarhögskolans
stadga. Det är att vänta, att sedan sådana villkor uppställts och
bekantgjorts, ett tillräckligt antal yngre lärare med tiden skall förskaffa
sig de erforderliga kvalifikationerna och trygga återväxten, när de först utnämnda
avgår. Fastställandet av behörighetsvillkoren för de olika slagen av
tjänster bör ankomma på Kungl. Maj:t.

Skolkommissionen har föreslagit, att lärarna i psykologi och pedagogik
skall inneha fullmaktstjänster, lärarna i metodik däremot förordnandetjänster.
För egen del vill jag på detta stadium lämna frågan om lärarnas
anställningsförhållanden, lönesättning — till vilken jag senare återkommer
— och tjänstebenämning öppen. Dessa spörsmål torde senare ånyo få anmälas
för riksdagen.

Vid bestämmandet av lärarnas undervisningsskyldighet måste beaktas,
att vid lärarhögskolan ett relativt fritt arbetssätt skall tillämpas och särskilt
i samband med övningarna personligt utformade arbetsuppgifter skall
förekomma i så stor utsträckning, som omständigheterna medger. Jag anser
dock, att den enskilda handledning — tre timmar per lärarkandidat — som

195

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 209.

ingår i den för lärarna i mellanstadiets metodik föreslagna undervisningsskyldigheten,
liksom för lärarna i högstadiets metodik skäligen bör läggas
utanför den siffermässigt fixerade delen av undervisningen, och likaså, att
det medbedömarskap vid undervisningsövningarna, som i någon utsträckning
bör åläggas lärarna i psykologi och pedagogik, kan påläggas dem utan
minskning av antalet undervisningstimmar.

Vid de av särskild utredningsman utförda, av mig nyss refererade beräkningarna
rörande lärarhögskolans personalstat (s. 177) har kommissionens
beräkningsgrunder jämkats med hänsyn till vad jag nu och tidigare
anfört om de särskilda ämnenas ställning och lärarnas undervisningsskyldighet.
Omräkningen har givit vid handen, att till följd av högskolans reducerade
omslutning antalet lektorstjänster kan betydligt minskas och
specialläraren i röst- och talvård ersättas med en lärare med partiell tjänstgöring.
Om det gällt att nu upprätta stat för lärarhögskolan, skulle jag kunnat
tillstyrka, att heltidstjänster av olika slag upprättas och därutöver
medel anslås för anordnande av undervisning genom deltidstjänstgörande
lärare i huvudsak på det sätt utredningsmannen föreslagit. De lektorstjänster
med speciella uppgifter, som i några yttranden föreslagits, kan jag däremot
icke tillstyrka.

I vilken utsträckning undervisning för de skilda ändamålen skall anordnas
under lärarhögskolans organisationsperiod och däremot svarande lärartjänster
inrättas, blir beroende av förnyad prövning i samband med de
årliga anslagsäskandena för lärarhögskolan under uppbyggnadsperioden.

I likhet med skolkommissionen och skolöverstyrelsen finner jag det icke
möjligt att för lärarhögskolans behov upprätta en statlig övningsskola av
de dimensioner, som skulle fordras för att all erforderlig auskultation och
övningsundervisning skulle kunna förläggas dit. Jag tillstyrker, att en särskild
övningsskola inrättas, men förutsätter därvid, att det kommunala skolväsendet
och vissa lämpligt belägna högre skolor nyttjas som komplement.

Den statliga övningsskolan bör tillsammans med vissa klasser av det
kommunala skolväsendet bilda en fullständig enhetsskola för stadsdelens
ungdom. Då småskollärarutbildning åtminstone tills vidare icke skall upp
på lärarhögskolans program, bör skolan delvis utformas på annat sätt, än
skolkommissionen har tänkt sig. De ifrågasatta förskoleavdelningarna kan
sålunda helt utgå. I den mån avdelningar tillhörande småskolestadiets båda
lägsta klasser blir erforderliga för mellanskollärarutbildningen, torde komiriunala
klasser kunna begagnas. Övningsskolan behöver således endast hålla
enhetsskoleklasserna 3—9. Någon gymnasial överbyggnad under lärarhögskolans
administration synes mig icke erforderlig.

Liksom kommissionen anser jag det lämpligast, att den förberedande yrkesutbildningen
för lärjungarna på enhetsskolans högstadium organiseras

196

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 209.

och administreras av den kommunala skolstyrelsen. Däremot bör ett par
hjälpklasser ingå i övningsskolan och läsklinik där anordnas. En och annan
läraravdelning i övningsskolan bör sammansättas av lärjungar tillhörande
på varandra följande årsklasser, såsom redan nu ofta sker inom seminariernas
övningsskolor.

Jag kan icke tillstyrka, att det av kommissionen föreslagna maximiantalet
lärjungar i övningsskolans klasser sänkes eller att antalet övningsskoleklasser
beräknas efter generösare grunder än de av kommissionen föreslagna.

Den största lärargruppen på mellanstadiet bör liksom i folkskoleseminariernas
övningsskolor vara övningsskollärarna och den största på realskolestadiet
liksom vid pro vårsläroverken utgöras av adjunkter i de båda förekommande
lönegraderna. Dessutom erfordras för båda stadierna övningslärare.
Då övningsskolans storlek kunnat nedbringas så pass mycket, torde
endast en rektorstjänst bli behövlig för skolans ledning.

Lärarnas undervisningsskyldighet bör vara lägre än i skolformer, där lärarutbildning
icke försiggår. Jag är däremot icke beredd att tillstyrka, att
undervisningsskyldigheten för övningsskollärarna sänkes under den vid
folkskoleseminariernas övningsskolor tillämpade. Jämväl för ämneslärarna
bör den för övningsskollärarna föreskrivna undervisningsskyldigheten av
22—26 veckotimmar gälla, dock med nedsättning vid tjänstgöring i klass
9 på sätt skolkommissionen föreslagit för gymnasietjänstgöring. I fråga
om övningslärarnas undervisningsskyldighet ansluter jag mig till skolkommissionens
förslag.

Antalet under dessa förutsättningar påkallade lärartjänster samt i övrigt
behövlig heltidsanställd personal framgår av den tablå jag i det föregående
demonstrerat (s. 188). Jag räknar med att en personalstat av i stort sett denna
omfattning skall bli erforderlig, när övningsskolan är fullt utbyggd. Det
under organisationsperioden behövliga antalet tjänster kan icke nu anges
utan måste prövas i samband med de årliga anslagsäskandena för lärarhögskolan.

Behörighetsvillkoren för rektors- och lärartjänsterna vid övningsskolan
torde böra av Kungl. Maj:t bestämmas i anslutning till vad som gäller för
närmast motsvarande tjänster vid allmänna läroverk med praktisk lärarkurs
respektive folkskoleseminarier. Vid lärartillsättningarna bör liksom
vid de nuvarande lärarutbildningsanstalterna hänsyn tagas till de särskilda
krav, som en tjänst vid lärarutbildningsanstalt ställer på sin innehavare.
Kallelse bör kunna ifrågakomma.

Tack vare minskningen av antalet lärarkandidater behöver färre klasser
tagas i anspråk inom det kommunala skolväsendet och vid samverkande
läroverk. I fråga om dessa klassers användning och grunderna för beräkning
av antalet behövliga avdelningar ansluter jag mig till kommissionens förslag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

197

10. Lärarhögskolans förläggning.

a. Skolkorn missionens förslag.

I sitt utlåtande över skolkommissionens principbetänkande föreslog skolöverstyrelsen,
att den första fullständiga lärarhögskolan skulle förläggas till
Lund och börja sin verksamhet, så snart en detaljerad organisationsplan
blivit utarbetad av skolkommissionen, »om möjligt redan från och med läsåret
1950—1951». Denna högskola skulle basera sin verksamhet på det väl
utvecklade skolväsendet i Lund och Malmö.

Skolkommissionen förde genom sin lärarhögskoledelegation preliminära
underhandlingar med städerna Lund och Malmö och möttes därvid av stort
intresse för saken från de kommunala myndigheternas sida. Kommissionen
kunde också konstatera, att det i framtiden funnes goda förutsättningar för
upprättande av en med universitetet i Lund samverkande lärarhögskola på
grundval av skolväsendet i de båda städerna. Mera tveksamt kunde det
vara, om just den första lärarhögskolan borde förläggas till någon av dessa
städer.

»En fördel med att förlägga den första av lärarhögskolorna till Skåne
vore, att man kunde göra början med en något mindre lärarhögskola, som
lättare kunde tjäna som försöksanstalt. Som en tydlig nackdel framstod
återigen den omständigheten, att varken Lund eller Malmö ännu kunnat
genomföra åttaårig skolplikt. Lärarhögskolans övningsskola måste utom
gymnasium bestå av nioårig enhetsskola, och enhetsskolans struktur är sådan,
att man under en övergångstid till nöds kan bygga på åttaårig men
knappast på sjuårig skolplikt. Denna synpunkt talade för visst dröjsmål
med en lärarhögskolas förläggning till Skåne.» (S. 236—237.)

Såsom förläggningsort för den första lärarhögskolan erbjöde däremot
Stockholm betydande fördelar, emedan

1) åttaårig skolplikt är genomförd i Stockholm,

2) närheten till skolöverstyrelsen är av särskild betydelse under organisationsperioden,

3) kontakt med försöksverksamheten rörande enhetsskolan lättare kan
uppnås i Stockholm och

4) en lärarhögskola i Stockholm kan åtaga sig större uppgifter i fråga om
ämneslärarutbildningen.

För skolkommissionen har det tett sig självklart, att en lärarhögskola
förr eller senare måste förläggas till Stockholm med dess rikt utvecklade
skolväsen, dess många lärarutbildningsanstalter av olika slag och dess goda
biblioteksresurser. Utsikten att inom detta redan starkt utnyttjade bebyggelseområde
finna en god förläggning för lärarhögskolan löper emellertid
fara att försämras, om inrättandet av högskolan uppskjutes till en obestämd
framtid.

198

Kungl. Maj:ts ''proposition nr £09.

»De återstående områdena av Stockholms stadsområde utbyggs för närvarande
i snabb takt. Det har varit nödvändigt att i tid försäkra sig om att
lärarhögskolans behov blir tillgodosedda vid den återstående stadsplaneringen.
Det har därvid inte endast gällt tomt för själva lärarhögskolan utan
också lämpliga anordningar, som skall tjäna som övningsskolor vid lärarutbildningen,
samt bostäder för lärarhögskolans lärare och studerande. Dröjsmål
med en lärarhögskolas förläggning till Stockholm skulle äventyra en
lycklig lösning av härmed sammanhängande problem.» (S. 237).

Skolkommissionen föreslår på sålunda anförda grunder, att den första
lärarhögskolan förlägges till Stockholm.

Kommissionen inledde 1951 underhandlingar med Stockholms stad, vilka
ledde till preliminära överenskommelser om upplåtande av lämplig tomtmark
och överlåtande till staten av vissa ännu inte uppförda skolor, vilka
skulle tjäna som övningsskolor för lärarhögskolan.

Kommissionen tänkte sig därvid, att lärarhögskolan skulle förläggas till
den under utbyggnad varande stadsdelen Vällingby i stadens västligaste
del. Ehuru denna stadsdel ligger i stadens periferi, tager resan till tunnelbanans
slutstation vid Kungsgatan endast 24 minuter i anspråk. Vällingby
beräknas få en folkmängd av omkring 24 000 personer och omkring 360 barn
i varje årskull.

Kommissionen anser en dylik förläggning eftersträvansvärd med hänsyn
till lärarhögskolans rekrytering med lärare och elever. Båda dessa kårer bör
rekryteras sa fritt som möjligt från hela vårt land och inte endast från den
begränsade krets, som kan nå lärarhögskolan utan att ändra bostad. Inflyttning
till Stockholm försvåras för närvarande och antagligen för lång tid
framåt av bostadsbristen. Vill man garantera den första lärarhögskolan en
god uppsättning av lärare och elever, måste särskilda lärar- och elevbostäder
uppföras.

»Att uppföra dessa i Stockholms centrum är inte möjligt», framhåller
kommissionen. »Däremot är det möjligt att skapa sådana bostäder i stadsdelar
under uppförande, d. v. s. i periferien. Under sådana förhållanden kan
lärarhögskolan förläggas till någon av Stockholms nya förstäder utan att
lärarnas och elevernas väg till arbetet genomsnittligt behöver bli längre.
Snarare kan på detta sätt bostäder och arbetsplats komma att ligga i varandras
närhet för ett mycket stort antal av de berörda personerna, ett förhallande
som i Stockholm är sällsynt och som kommer att vara av mycket
stor betydelse för effektiviteten i lärarhögskolans utbildningsarbete.» (S.
238).

För lärarhögskolan reserverades en tomt i väster, nära tunnelbanestationen.
För organiserandet av övningsskolan väntades fyra skolor bli tillgängliga: 1)

Vällingby skola i öster med 40 klassrum, planerad som fullständig nioårig
enhetsskola, beräknades kunna tagas i bruk läsåret 1953/54.

2) Skattegårdens skola i norr med 32 klassrum, avsedd för enhetsskolans
sex första klasser, beräknades möjligen kunna tagas i bruk läsåret 1955/56.

199

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

3) Grimsta skola i sydväst med 35 klassrum, planerad som fullständig
nioårig enhetsslcola, beräknades kunna tagas i bruk läsaret 19o4/5o.

4) En skola i centrum med omkring 35 klassrum beräknades bil behövlig
i synnerhet för högstadiet, inklusive gymnasiet.

Vällingby skola ligger ca 1 km från lärarhögskolans tomt, de tre andra
betydligt närmare. Dessa tre skolor skulle enligt kommissionens förslag mgå
i lärarhögskolans övningsskola; de skulle uppföras i kommunal regi men
senare övertagas av staten.

Övningsskolan måste emellertid omfatta ännu en fjärde skolenhet. Earj
ungeantalet i en övningsskolas klasser måste nämligen hallas något lägre
än i de vanliga folkskolornas, och detta nödvändiggör en höjning av det för
stadsdelen beräknade antalet klassavdelningar. Då skoltomternas storlek
inte syntes möjliggöra en utvidgning av byggnadsprogrammet för de redan
projekterade skolorna, föreslog kommissionen, att de erforderliga extra
klassrummen skulle förläggas till en byggnad på lärarhögskolans egen tomt.
Denna skola bleve dock betydligt mindre än de tidigare planerade. Kommissionen
beräknade, att det endast skulle behövas ett extra klassrum per
årsklass.

I fråga om de sociala anordningarna vid övningsskolorna föreslog kommissionen
samarbete med Stockholms stads skolväsen. Även i övrigt bleve
samarbete med det kommunala skolväsendet i många avseenden erforderligt.
Det vore sålunda önskvärt, att detta i sin helhet stode öppet för lärarkandidaternas
auskultation. Inom Stockholms skolväsen pågår försöksverksamhet
av olika slag. Det vore av intresse för lärarhögskolan, att lärarkandidaterna
kunde få ta direkt del av denna försökverksamhet.

b. Remissyttrandena.

De skäl, som kommit kommissionen att frångå den ursprungliga planen
att börja med en mindre lärarhögskola för att pa sa sätt samla erfarenheter,
anses av åtskilliga remissinstanser icke vara bärande. Sålunda skriver kollegiet
vid folkskoleseminariet för manliga elever i Stockholm:

»Kollegiet är ingalunda okänsligt för de många fördelar, som en placering
av lärarhögskolan i en planerad skolstad i Vällingby skulle medföra. Vinsten
är uppenbar av en sådan helt ny, av allt äldre obunden och små egna
traditioner grundläggande institution. Trots att vällingbyprojektet öppnar
lockande perspektiv, har kollegiet emellertid ställt sig avvisande till förslaget
som en primär lösning av frågan om högskolans placering. Därvid
har dels de anförda ekonomiska hänsynen spelat in, dels uppfattningen att
ett så gigantiskt byggnads- och organisationsföretag måste bli långsiktigt
och tidskrävande och inte tål att hasarderas. Möjligheterna att vinna tid
och framför allt väsentliga erfarenheter genom en anspråkslösare utformning
av den första lärarhögskolan i anknytning till existerande lärarntbildningsanstalter
talar starkt för att vällingbyplanen på ett helt annat, säkrare
och lyckosammare sätt skulle kunna förverkligas som ett andra led vid tillkomsten
av de lärarhögskolor, som landet behöver.»

Betänkligheter mot valet av förläggningsort anföres exempelvis av statskontoret,
som påpekar, att vällingbyprojektet icke står i överensstämmelse
med önskemålet att begränsa inflyttningen till huvudstaden.

200

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

»Det kan starkt ifrågasättas det lämpliga i att bereda utrymme i byggnadsbudgeten
för ett dylikt företag i ett läge, som karaktäriseras av betydande
bostadsbrist och stark återhållsamhet beträffande investeringar för
allmänna ändamål, bland annat i fråga om skolbyggnader. Ett genomförande
av skolkommissionens förslag förutsätter uppenbarligen mycket betydande
investeringskostnader för statsverket, vilka med sannolikhet i endast
förhållandevis ringa utsträckning skulle kunna återvinnas genom frigörande
av seminariernas nuvarande byggnader.»

Folkskolestyrelsen i Malmö betecknar det som en odisputabel förmån
för denna stad att i stället få den första lärarhögskolan förlagd dit. Den
av skolkommissionen angivna förutsättningen, att skolplikten i högskoleorten
skall vara åttaårig, torde efter all sannolikhet vara realiserad i Malmö,
innan lärarhögskolan tages i bruk.

»Malmö kan i alla för en lärarhögskola viktiga avseenden mäta sig med
Vällingby-Stockholm», fortsätter skolstyrelsen. »Sålunda är inom det område,
Mellanheden, som vid förhandlingar med lärarhögskoledelegationen
diskuterats som plats för högskolan, byggnaderna för Slottsstadens samrealskola
under uppförande.

Inom de närmaste två åren kommer också en större folkskola att byggas
inom detta område. I dess närhet finnes Rönneholmsskolan med 25 läraravdelningar
samt Dammfriskolan och Ribersborgsskolan med 55 resp. 42
läraravdelningar. De båda senare har synnerligen moderna och ändamålsenliga
skolbyggnader med utrustning, som fyller högt ställda pedagogiska
krav. I närheten av Ribersborgsskolan planeras ytterligare en folkskoleanläggning.

Från Mellanheden är det ca 6 minuters spårvägsresa till Limhamnsdistriktets
folkskolor. I detta distrikt med sammanlagt 62 läraravdelningar
skulle med fördel enhetsskola kunna införas, utan att detta behövde ske
för hela staden. Försök med 9-årig enhetsskola pågår redan nu i Malmös
båda grannsamhällen Arlöv och Lomma.

Malmö har ett rikt differentierat skolväsen, som är under stark utveckling
särskilt beträffande de högre skolorna. Gymnasiernas antal är f. n. tre,
och inom kort måste ytterligare ett eller två gymnasier inrättas. Dessutom
finnes handelsgymnasium och tekniskt gymnasium. Tack vare det korta
avståndet mellan Malmö och Lund kan en lärarhögskola i Malmö använda
sig av de möjligheter, som skolväsendet i Lund har att bjuda på, bl. a. det
planerade försöksgymnasiet.

Vid folkskolorna i Malmö har man ett stort antal specialklasser av olika
slag, ett 30-tal hjälpklasser, ca 20 s. k. läsklasser, klasser för barn med
talfel samt observationsklasser. Årligen ordnas hospitering vid dessa specialklasser
för eleverna vid seminariet i Landskrona.

För något år sedan inrättades vid Malmö folkskolor en klinik för barn
med talrubbningar. Som chef för denna står en av landets få läkare med
foniatrisk specialitet. Vid denna klinik utbildas talfelsassistenter för tjänstgöring
i olika delar av landet. Sex dylika specialutbildade assistenter verkar
f. n. vid Malmö folkskolor. En klinik av detta slag torde vara av stor betydelse
för en lärarhögskola. Under många år har vid Malmö folkskolor funnits
en psykisk rådgivningsbyrå under ledning av en barnpsykiatriker. Vid
byrån är anställda två assistenter, vilka bl. a. i samarbete med lärare och
skolpsykolog utför testning för uttagning av elever till specialklasserna.

201

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Lärarmaterialet i Malmö är av hög kvalitet. Ett stort antal folkskollärare
har akademisk examen eller bedriver akademiska studier. Övningsskolorna
vid seminarierna har under de senaste åren erhållit ett flertal lärarkrafter
från Malmö.

Såsom betydelsefullt kan även nämnas, att det inom staden eller i dess
omedelbara närhet finnes skolor av Bl- och B2-typ.»

Folkskolestyrelsen i Lund framhåller åter det av de kommunala myndigheterna
i Lund och från universitetets sida visade intresset för förläggningen
av lärarhögskolan till denna stad.

»Förutsättningarna för förverkligandet av en lärarhögskola i Lund framstår
som synnerligen goda. Tillkomsten av en sådan lärarutbildningsanstalt
kunde ske genom en viss omorganisation av folkskoleseminariet och en förstärkning
av seminariets och universitetets resurser. Här må erinras om att
folkskoleseminariet i Lund redan har hand om viss utbildning av ämneslärare.
Till folkskoleseminariet skall enligt skolöverstyrelsens förslag knytas
ett försöksgymnasium. Vid övningsskolan är anordnad realskola, vilken kan
ombildas till enhetsskola. I stadens folkskolor meddelas undervisning i
engelska i samtliga avdelningar från och med klass 5 och höstterminen 1953
skall enligt gjord framställning ett högstadium vid folkskolorna inrättas,
omfattande klasserna 7—9, med teoretiska och praktiska realskollinjer
jämte särskilda yrkeslinjer. Organisationen av stadens folkskolor ansluter
sig således nära till enhetsskolan. I flera kommuner i lundabygden bedrives
försöksverksamhet med 9-årig enhetsskola eller planeras sådan verksamhet.
Samarbetet mellan såväl seminariet som stadens folkskolor och försöksdistrikten
är det bästa. De goda kommunikationerna i lundabygden må
även framhållas som en faktor av värde.»

Styrelsen framhåller vidare, att det kommunala skolväsendet i Lund redan
utnyttjas för lärarutbildningen vid folkskoleseminariet och att styrelsen
har de bästa erfarenheter av samarbetet. Då det gäller övningsskolan torde
ett flertal frågor behöva lösas i samarbete mellan lärarhögskolan och den
kommunala skolan. I Lund har folkskolestyrelsen efter överenskommelse
med folkskoleseminariets ledning helt övertagit skolxnåltidsverksamheten
vid övningsskolan, och ett utvidgande av detta samarbete på det skolsociala
området överväges. Det skulle vara föga rationellt att skapa en särskild
organisation under lärarhögskolans ledning för den skolsociala verksamheten,
då den kommunala styrelsen kan ställa en färdig organisation till förfogande.

Skolöverstyrelsen erinrar om att enligt beslut av Kungl. Maj:t den 9
mars 1951 med därtill fogat avtal med Malmöhus läns landsting det i Lund
befintliga folkskoleseminariets nuvarande tomt skall vara överlämnad till
landstinget senast vid utgången av år 1969. Fn lärarhögskola måste i sinom
tid även enligt överstyrelsens åsikt förläggas till Lund eller Malmö, men
upprättandet av denna högskola måste föregås av erforderlig utredning. I
fråga om den första lärarhögskolan har överstyrelsen funnit sig övertygad
av de motiv skolkommissionen anfört för eu förläggning till Stockholm.

202

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 209.

Jämväl Läroverkslärarnas nksförbund anser Stockholm vara den rätta
förläggningsorten för den första lärarhögskolan. Med hänsyn till att stadens
utbyggnad för närvarande i rask takt försiggår väster om Stockholm tillstyrker
riksförbundet även placeringen i Vällingby. Lärarhögskolans beroende
av Stockholms stad blir dock i detta fall mycket stort, eftersom praktiskt
taget all bebyggelse i Vällingby lär försiggå »i mer eller mindre kommunal
regi». Alla svävande frågor med Stockholms stad måste, betonar
riksförbundet till sist, på ett tidigt stadium tillfredsställande lösas.

Folkskoledirektionen i Stockholm bekräftar, att underhandlingar förts om
lärarhögskolans förläggning till Vällingby. Preliminär överenskommelse har
träffats om upplåtande av lämplig tomtmark och om ett framtida överlåtande
till staten av vissa skolor, som kunde tjäna som övningsskolor. Däremot
diskuterades icke de ekonomiska frågor, som komme att uppstå vid en
förläggning till Vällingby. Stockholms stads kammarkontor har emellertid
till direktionen framfört följande synpunkter på hithörande problem:

»Eftersom lärarutbildningen är en helt och hållet statlig angelägenhet,
bör de ekonomiska frågor, som kan uppkomma vid inrättande av en lärarutbildningsanstalt,
lösas så, att den kommun, dit anstalten förlägges, icke
belastas med några utgifter vare sig för mark, lokaler eller verksamhet.

Vad först den tomtmark beträffar, om vars upplåtande preliminär överenskommelse
träffats, kan den således icke ställas till statens förfogande
utan ersättning. Det lämpligaste torde vara, att all tomtmark, som erfordras
såväl för lärarhögskolans egen byggnad som för de skolbyggnader, som
skall inlösas av staten eller eljest uppföras för eller av staten att tjäna
lärarhögskolans behov, bibehålies i stadens ägo men upplåtes med tomträtt
mot vederbörlig avgäld.---

Approximativt beräknas Grimstaskolan kosta 8 miljoner kronor och Skattegårdens
skola 7 miljoner kronor, i båda fallen fullt utbyggda, anpassade
efter av kommissionen framförda önskemål beträffande utökade lokalutrymmen
och försedda med nödiga inventarier. Staden torde komma, att begära,
att båda de ifrågavarande skolorna inlöses till sitt fulla värde. I vad
mån kommunen skall hyra en del lokaler i endera eller båda skolorna torde
bli beroende av det antal övningsklasser lärarhögskolan kan komma att behöva
vid tiden för överlåtelsen och därefter. Hyressummans storlek finge
fastställas vid de fortsatta förhandlingarna och bestämmas med hänsyn till
de verkliga kostnaderna.

Beträffande den ovannämnda centrumskolan, som avses för enhetsskolans
högstadium och gymnasium och som övningsskola till lärarhögskolan, föreslår
kommissionen, att till denna skola förlägges naturvetenskapliga institutioner
gemensamma för gymnasiet och lärarhögskolan (sid. 269 b). Det
torde få betraktas som självklart, att gymnasiet från början blir statligt,
liksom att kostnaderna för uppförandet av byggnaderna jämte inredning,
med hänsyn till att centrumskolan skall vara övningsskola och därtill innehålla
institutionslokaler för lärarhögskolan, väsentligen bestrides av staten.»

Som alternativ till Vällingby nämnes i några yttranden en förläggning till
Fredhäll, varvid anknytning borde sökas till det därvarande folkskoleseminariet
för manliga elever.

203

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

För skolöverstyrelsen står valet just mellan Vällingby och Fredhäll. Den
största fördelen med en placering i Vällingby är enligt överstyrelsens mening
att tillräckliga utrymmen där torde kunna beredas för utbyggnad av
lärarhögskolan. Olägenheten med Vällingby är, att det blir en förläggning
i stadens periferi med, oaktat tunnelbanans tillkomst, avsevärda avstånd
till olika kulturella institutioner i Stockholm av vikt för lärarutbildningen.
Förlägges lärarhögskolan till Fredhäll, kan högskolan vidare överta därvarande
seminariums nyuppförda byggnad; överstyrelsen erinrar om att jämväl
gymnastikbyggnad där skall uppföras.

»Emellertid är den nuvarande seminarietomten för liten för de utvidgningsbehov,
som måste följa med upprättandet av den första lärarhögskolan»,
fortsätter överstyrelsen. »Seminariebyggnaden är uppförd på ett område,
som avskiljts från psykiatriska sjukhusets område. Därest detta sjukhus
nedlägges, kan en lärarhögskola få goda utrymmen för erforderliga utbyggnader.
Om psykiatriska sjukhuset icke kan förflyttas inom rimlig tid,
torde utvidgningsmöjligheter för lärarhögskolan kunna beredas på Mariebergsområdet,
som ligger i omedelbar närhet av Fredhälls-seminariet. Förlägges
lärarhögskolan till Vällingby, måste där, såsom skolkommissionen framhållit,
lärar- och elevbostäder uppföras. Det torde bli nödvändigt att uppföra
sådana byggnader även i Fredhäll, om lärarhögskolan förlägges dit.
Om detta seminariums lokaler toges i anspråk för lärarhögskolan, kunde
seminariets 4-åriga utbildningslinje överflyttas till folkskoleseminariet för
kvinnliga elever på Söder, som sålunda bleve samseminarium. Därest lärarhögskolan
förlädes till Vällingby, finge ettdera av de båda folkskoleseminarierna
i Stockholm ta hand om den 4-åriga utbildningen, och nedläggandet
av det andra torde mycket snart bli aktuellt.»

Överstyrelsen kan för sin del acceptera vilket som helst av de båda anförda
alternativen för lärarhögskolans placering i Stockholm, men förutsätter,
att innan eventuellt beslut fattas om lärarhögskolans förläggning till
Vällingby, det noggrant utredes, huruvida icke en förläggning av lärarhögskolan
till Fredhälls- (Mariebergs-) området i anslutning till därvarande
seminariums lokaler vore att föredraga ur olika synpunkter.

c. Fredhällsalternativet.

Förutsättningarna för lärarhögskolans förläggning till Fredhäll har på
mitt uppdrag närmare undersökts av undervisningsrådet Källquist. Denne
anför därom:

»Nuvarande folkskoleseminariet i Fredhäll är uppfört som hallbyggnad
med klassrumslänga. Där inrymmes bl. a. 8 klassrum, fullständiga institutioner
för såväl fysik som kemi, biologiskt laboratorium med materielrum,
geografirum, teckningssal, 2 salar för manlig slöjd, bibliotek med läsrum,
aula uppkommen genom avbalkning av hallen i översta våningen, kollegierum,
konferensrum, rektorsexpedition och sekreterarrum. Gymnastiksal saknas
men torde komma att uppföras under närmaste året. Därmed torde det
också ges möjlighet att av en rasthall, som nu användes för gymnastik, få

204

Kungl. May.ts proposition nr 209.

en för seminariet synnerligen välbehövlig musiksal. Bostad för en vaktmästare
finns i en särskild byggnad på skoltomten.

En lärarhögskola blir i vissa avseenden mera utrymmeskrävande och i
andra avseenden mindre utrymmeskrävande än ett seminarium. Undervisningen
i psykologi och pedagogik, sådan den i stora drag planerats av skolkommissionen,
fordrar en särskild institution. Vidare blir avsevärt utvidgade
biblioteksutrymmen nödvändiga till följd av omläggningen av studiesättet.
Biblioteket blir en viktig arbetsplats för lärarkandidaterna och måste
bl. a. inredas så, att det ger tillfälle till gruppstudier. Däremot minskas behovet
av egentliga undervisningslokaler. Av de 8 nuvarande klassrummen
i seminariet torde endast ungefär hälften — med förändrad inredning —
behöva disponeras för undervisningen. Dock bör därtill komma en särskild
föreläsningssal med plats för 130—150 personer. I fråga om naturvetenskapliga
speciallokaler kan en lärarhögskola nöja sig med väsentligt mindre än
vad som nu finns vid seminariet. I själva verket kommer dock de befintliga
naturvetenskapliga institutionerna, i den mån de inte utnyttjas för lärarhögskolans
egen undervisning, att behövas för övningsskolans högstadium. Av
de båda salarna för manlig slöjd blir den ena överflödig vid lärarhögskolan.
Å andra sidan måste en säl för kvinnlig slöjd tillkomma. Vad beträffar
administrationslokaler, blir en inte obetydlig ökning nödvändig. Vidare
måste sörjas för utrymmen för tentamina och konferenser mellan lärare och
studerande. Slutligen måste någon lokal ställas till studentkårens fria förfogande.

Förberedande undersökning av lärarhögskolans samlade lokalbehov ger
vid handen, att detta behov kan tillgodoses genom vissa ej särskilt genomgripande
omdispositioner av de nuvarande seminarielokalerna jämte en relativt
begränsad nybyggnad. Den senare skulle då omfatta psykologisk-pedagogisk
institution med föreläsningssal samt lokaler för studentkåren (alternativt
musiksal med biutrymmen).

Med utgångspunkt från ett preliminärt lokalprogram i överensstämmelse
med ovan återgivna synpunkter har byggnadsstyrelsen överslagsvis uppskattat
kostnaderna för nybyggnad och ombyggnad till ungefär 800 000
kronor.

Om lärarhögskolan förlägges till Fredhäll och där övertager folkskoleseminariets
lokaler, blir det naturligt, att den nuvarande folkskolan på angränsande
tomt ombildas till statlig övningsskola och att lärarhögskolans
behov av samverkande skolor av skilda slag tillgodoses genom skolor med
goda kommunikationer till Fredhäll.

I fråga om statens övertagande av folkskolan i Fredhäll, nedan kallad
Fredhällskolan, maste hänsyn tagas inte blott till antalet behövliga övningsklasser
utan också till barnantalet över huvud taget inom Fredhälls nuvarande
överlärardistrikt.

Med genomförande av enhet sskola inom distriktet följer, att lokalbehovet
ökas redan för klasserna 5—6, eftersom avgång från klass 4 till 5-årig realskola
får antagas i stort sett upphöra, och framför allt för klasserna ovanför
klass 6 på grund av utsträckt skolplikt. Undervisningen i naturvetenskapliga
ämnen på högstadiet kräver vidare speciallokaler i större utsträckning
än i en folkskola av hittillsvarande typ.

I och med att Fredhällskolan förändras till övningsskola, ökas lokalbehovet
åtminstone något av den anledningen, att en övningsskoleklass ej gärna
kan ha lika många elever som en annan välbesatt skolklass. Skolkommis -

205

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

sionen räknade dock med att elevantalet kunde göras något större än som
nu är praxis i de statliga övningsskoleklasserna. Om någon ny klassfördelning
ej göres efter klass 2 utan samma elevantal bibehålles i klasserna 3—6
som i småskoleklasserna, blir elevantalet relativt lämpligt även för en övningsskoleklass.

I Fredhällsdistriktet undervisas för närvarande 7 avdelningar av klass 1
och 8 avdelningar av klass 2. Viss minskning av barnantalet är dock att
motse redan inom de närmaste åren. Man torde därför inte behöva räkna
med mer än 6 parallellavdelningar i klasserna 1—6. Måhända blir inte ens
detta antal erforderligt varje år — vissa variationer år från år måste man
givetvis vara beredd på inom ett givet befolkningsdistrikt.

I klasserna 7—9 torde antalet parallellavdelningar kunna uppskattas till

5. Därvid är att märka, att för klass 9 y, som har yrkespraktik varannan
vecka, 2 avdelningar kan ha gemensamt klassrum.

På grundval av ovanstående antaganden skulle behovet av klassrum för
klasserna 1—9 inom Fredhällsdistriktet bli 50 klassrum, rum för specialklasser
(särskilt hjälpklasser) ej medräknade.

Enligt skolkommissionens förslag skulle övningsskolans högstadium påbyggas
med ett gymnasium. Något gymnasium i Stockholm inom området
mellan Kungsholmens läroverk och Brommaläroverket vid Stora Mossen
synes emellertid inte vara erforderligt för närvarande. Åtminstone tills
vidare får man därför avskriva tanken på gymnasium vid övningsskolan.
Följaktligen behöver inte lokaler för detta ändamål tas med i räkningen.

Den befintliga Fredhällskolan innehåller 43 klassrum jämte i det hela
goda specialutrymmen för skolans nuvarande behov. Behovet av nya speciallokaler
för högstadiets naturvetenskapliga undervisning kan beträffande
fysik och kemi tillgodoses genom det nuvarande seminariets speciallokaler,
som endast i mindre utsträckning behöver tas i anspråk för lärarhögskolans
egen undervisning. Däremot blir det nödvändigt att inreda nya institutioner
för biologi och geografi. Detta kan enklast ske genom att tre av de nuvarande
klassrummen göres om till två lärosalar och ett materielrum. (De
därigenom erhållna lärosalarna skulle även kunna användas för bildvisning.)
Antalet klassrum i de befintliga lokalerna minskas därigenom till 40.

Ovan antogs klassrumsbehovet för klasserna 1—9 bli 50, vartill bör läggas
2 klassrum för hjälpklasser. En brist på 12 klassrum skulle sålunda
komma att uppstå. Enligt vad som inhämtats från Stockholms stad, synes
möjlighet föreligga att på annan tomt inom Fredhäll uppföra en skolbyggnad
för åtminstone 10 klassavdelningar.

I tidigare sammanhang har anförts, att tillräckliga skäl att med den statliga
övningsskolan införliva undervisningsavdelningar tillhörande klasserna
1—2 ej torde förefinnas. I första hand torde därför dessa småskoleklasser
placeras i den ifrågasatta nybyggnaden på annan tomt i Fredhäll. Vidare
har antalet erforderliga statliga övningsavdelningar av klasserna 3—0 beräknats
till 18 (utom hjälpklasserna). Detta sista innebär, att (i av de beräknade
avdelningarna i klasserna 3—(i inom Fredhällsdistriktet skulle
förbli kommunala. Att ett antal kommunala undervisningsavdelningar inrymmes
i eu statlig skollokal torde inte möta större principiella invändningar
än att, såsom nu ofta sker, statliga undervisningsavdelningar mottages
i folkskolebyggnader.

Om Fredhällskolan som övningsskola till lärarhögskolan må ytterligare
anmärkas, att vissa förändringar där behöver göras för alt åstadkomma

206

Kungl. May.ts proposition nr 209.

uppehållslokaler för det stora antal lärarkandidater, som samlas där, och
utrymmen för samtal och konferenser mellan handledare och lärarkandidater.
De omdispositioner, som måste göras för detta ändamål, förefaller dock
att bli relativt lätta att utföra och synes ej heller behöva inkräkta på de
nuvarande klassrummen. Det går väl knappast att där tillfredsställa alla
de välmotiverade önskemål, som kan vara att framställa på en modern
lärarutbildningsanstalts övningsskola, men i det hela torde man likväl
kunna våga det påståendet, att Fredhällskolan på ett överraskande bra sätt,
för att vara en redan befintlig skola, kan fylla den ifrågasatta uppgiften.

Förutom statlig övningsskola kommer lärarhögskolan att behöva tillgångtill
klassavdelningar i andra skolor.

Beträffande klasslärarstadiet är det ej på organisatoriska grunder nödvändigt,
att sådana klassavdelningar tillhör vissa bestämda skolor. I praktiken
torde dock avdelningarna icke kunna spridas på alltför många skolor,
eftersom lärarna i mellanstadiets metodik samtidigt skall vara handledare
vid undervisningsövningarna och då inte bör förlora alltför mycken tid på
förflyttningar mellan olika skolor. De skolor, som då främst kommer i fråga,
torde bli de relativt närbelägna skolorna i Kristineberg, på Stora Essingen
och på Kungsholmen. Auskultationer bör emellertid kunna förläggas även
till klasser i andra skolor, där lämpliga lärare står till förfogande.

Såsom skolkommissionen närmare utvecklat i sitt betänkande, måste för
ämneslärarnas praktiska utbildning vissa för detta syfte bestämda s. k.
samverkande läroverk tas i anspråk. Dit skulle sålunda den sista utbildningsterminens
undervisningsövningar koncentreras. Under den första terminen
åter skulle övningarna huvudsakligen förläggas till lärarhögskolans
egen övningsskola. Därvid räknade emellertid skolkommissionen med att
övningsskolan skulle omfatta även gymnasium. Då något sådant gymnasium
nu icke torde komma till stånd, får de samverkande läroverken i viss
utsträckning utnyttjas också under den första utbildningstenninen. I någon
mån torde också försöksgymnasium i de södra förorterna kunna anlitas,
även om denna möjlighet starkt begränsas av de avsevärda restiderna dit.
Under lärarhögskolans första tid, då enhetsskolans högstadium vid övningsskolan
inte är fullt utbildat, måste även en del utbildning för realskolestadiet
under den första terminen överflyttas till andra skolor. Förutom de
samverkande läroverken torde då också Kungsholmens kommunala flickskola
vara att påräkna.

Av de högre allmänna läroverken i Stockholm ligger Kungsholmens läroverk
närmast Fredhäll och bör av denna anledning göras till samverkande
läroverk, om ej bestämda skäl talar däremot. Vissa svårigheter uppkommer
därvid till följd av att statens aftonskola är förlagd till detta läroverk, vilket
gör rektors arbetsbörda ganska tung. Det kan då vara tveksamt, om en
sådan ytterligare belastning är möjlig, som skulle följa med att läroverket
också blir samverkande läroverk. Merarbetet blir dock inte av samma storleksordning
som föreståndarskapet för praktisk lärarkurs. Den nuvarande
rektorn vid Kungsholmens läroverk har också förklarat, att han inte trots
svårigheterna anser sig böra avstyrka ett eventuellt förslag om läroverket
såsom samverkande läroverk, eftersom så starka skäl i övrigt tala därför.
Samtidigt har han framhållit, att aftonskolan i stort sett måste ställas utanför
lärarutbildningen.

Vid valet av ännu ett samverkande läroverk torde man böra utgå från att
den nuvarande omfattningen av de praktiska lärarkurserna inte får minskas.
Samtliga läroverk med praktisk lärarkurs måste därför tills vidare lämnas

207

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

utanför valet, även om de ur kommunikationssynpunkt skulle ligga relativt
väl till. Under sådana omständigheter synes uppmärksamheten närmast få
inriktas på Nya elementarskolan. Inte endast belägenheten vid tunnelbanan
(alldeles vid Åkeshovs hållplats) utan också andra omständigheter gör
detta läroverk lämpligt såsom samverkande läroverk. Sålunda bedrives där
redan nu pedagogisk försöksverksamhet i olika avseenden.

På grund av det ovan anförda föreslås, att högre allmänna läroverket på
Kungsholmen och Nya elementarskolan göres till samverkande läroverk.

Enligt skolkommissionens beräkningar skulle två stora samverkande läroverk
möjliggöra praktisk lärarutbildning av omkring 75 lärarkandidater per
år. Då förutsattes emellertid lärarhögskolans övningsskola få gymnasium,
och även övningsskolans realskolestadium antogs bli något större än som
ifrågasatts i Fredhäll. Antalet lärarkandidater bör därför, intill dess att
vidare erfarenheter vunnits, minskas till omkring 60 per år. Eftersom undervisningsserier
i regel inte bör förekomma under vårterminen i högsta ringen,
bör antalet lärarkandidater så fördelas, att omkring 35 börjar sin utbildning
under hösttermin och endast omkring 25 under vårtermin.»

d. Departementschefen.

Om det i dag gällt att bestämma förläggningsort för två lärarhögskolor,
skulle jag icke ha tvekat om att den ena bör ligga i Stockholm och den
andra i Lund eller Malmö. Vid det avgörande om den första lärarhögskolans
förläggning, som nu skall träffas, måste jag emellertid förorda Stockholm,
främst med tanke på det i denna stad särskilt välutvecklade systemet
av högre skolor, som kan möjliggöra en relativt betydande utbildning
av ämneslärare.

Skolkommissionen, som tänkte sig en lärarhögskola av större mått, föreslog,
att denna skulle förläggas till en av stadens under exploatering varande
förorter, nämligen Vällingby i västra delen av staden. Om högskolan får
mindre format, kan andra förläggningsmöjligheter övervägas. Jag har liksom
skolöverstyrelsen ansett det angeläget att undersöka möjligheten av
en förläggning till det mera centralt belägna Fredhäll, där folkskoleseminariet
för manliga elever disponerar en nyuppförd byggnad och såsom övningsskola
använder den intill belägna kommunala Fredhällsskolan. Det nuvarande
seminariet, vilket alltifrån början betecknats som provisoriskt, skulle
i så fall från lämplig tidpunkt avvecklas, lokalerna övertagas av lärarhögskolan
och den nuvarande Fredhällsskolan inlösas av statsverket för att
bilda lärarhögskolans övningsskola.

Av den redogörelse, jag i det föregående har lämnat, framgår, att de förefintliga
lokalerna icke helt fyller lärarhögskolans behov, ens om man medräknar
den gymnastikinstitution, för vilken medel beviljades av 1953 års
riksdag. För institutionen för pedagogik måste en särskild byggnad uppföras,
i vilken skall finnas en föreläsningssal och där även vissa elevutrymmen torde
böra inrymmas. Därjämte måste de nuvarande lokalerna omdisponeras.
Kostnaderna har av byggnadsstyrelsen preliminärt beräknats till 800 000
kronor. Om övningsskolan organiseras såsom enhetsskola, blir vidare Fred -

208

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 809.

hällsskolan otillräcklig för stadsdelens behov och måste kompletteras med
en mindre skolanläggning, där plats kan beredas för ett tiotal läraravdelningar
ur klasserna 1 och 2. Förläggningen av lärarhögskolan till Fredhäll är
möjlig, endast om de här nämnda lokalbehoven kan tillgodoses och dessutom
ett icke alltför knappt reservutrymme finnes att tillgå för kommande
utvidgningsbehov. Jag förutsätter givetvis också, att en överenskommelse
med Stockholms stad angående inlösen av den nuvarande Fredhällsskolan
kommer till stånd på för staten tillfredsställande villkor. Det är min avsikt
att snarast upptaga förhandlingar med staden angående grunderna för
överlåtelsen.

Seminariet i Fredhäll är uppfört på ett område, som avskilts från
psykiatriska sjukhusets område. Området är knappt men efter en mindre
reglering i förhållande till sjukhusets område tillräckligt för den behövliga
institutionsbyggnaden. Däremot finnes icke utrymme för en kompletterande
skolanläggning i omedelbar anslutning till Fredhällsskolan.
En av Stockholms stads fastighets- och kulturrotlar verkställd undersökning
har emellertid givit vid handen att, så vitt nu kan bedömas, tomt för
en småskola kan anvisas i kvarteren Granatkastaren och Bomben, omedelbart
norr om tillfarten till bron mellan Fredhäll och Lilla Essingen. Jag
hänvisar för närmare detaljer till vederbörande borgarråds skrivelse, vilken
torde böra såsom bilaga fogas till propositionen om den första lärarhögskolan.

För eventuella framtida utvidgningar av lärarhögskolan torde mark
kunna anskaffas endast inom det för närvarande av psykiatriska sjukhuset
disponerade området. Jag vill här erinra om att enligt den generalplan, som
låg till grund för 1950 års proposition angående modernisering och utbyggnad
av de statliga sinnessjukhusen (nr 113), ett nytt sinnessjukhus skall
uppföras i Stockholmstrakten och psykiatriska sjukhuset därefter nedläggas;
med hänsyn härtill ingick icke något renoveringsförslag för sistnämnda
sjukhus i generalplanen. Efter samråd med chefen för inrikesdepartementet
förutsätter jag, att psykiatriska sjukhusets nuvarande område, så snart
detta sjukhus nedlagts, skall kunna helt eller delvis reserveras för lärarhögskolan
eller denna närstående institutioner.

Särskilda åtgärder för anskaffande av bostäder för lärare och elever torde
att döma av de vid det nuvarande seminariet gjorda erfarenheterna icke
vara erforderliga.

Efter att ha vägt mot varandra samtliga de förhållanden av ekonomisk,
praktisk och psykologisk natur, som inverkar på förläggningsfrågans lösning,
anser jag mig böra förorda, att lärarhögskolan under de förutsättningar
om överlåtelsevillkor m. m., som jag nyss angivit, förlägges till Fredhäll med
anknytning till därvarande seminarielokaler.

Genom intagningen av mellanskollärarkandidater vid lärarhögskolan blir
de nuvarande studentlinjerna vid seminariet överflödiga. Huruvida den
fyraåriga linjen vid seminariet bör bibehållas och överflyttas till annat semi -

209

Kungl. May.ts proposition nr 209.

narium, på sätt skolöverstyrelsen föreslagit, torde böra utredas i samband
med den allmänna utredning om seminarieorganisationen, som jag under förutsättning
av vederbörligt bemyndigande ämnar starta längre fram i vår.

11. Löner och ersättningar.

a. Lärarhögskolan och dess övningsskola.

Skolkommissionens förslag i fråga om lönerna för lärarpersonalen vid
lärarhögskolan och dess övningsskola är framför allt grundade på jämförelser
med närmast motsvarande personalkategorier vid högre allmänna
läroverk och folkskoleseminarier med praktisk lärarkurs. Beträffande rektors
inplacering i lönesystemet framställes icke preciserat förslag. Vid
ett läroverk med praktisk lärarkurs tillhör rektor lönegraden Cb 14 men
har därutöver dels arvodesförstärkning, dels vissa särskilda tillägg, så att
till honom utgår ett totalbelopp av 33 858 kronor. Rektor vid lärarhögskolan
bör enligt kommissionens mening ha en något förmånligare löneställning
samt dessutom ett representationsanslag på 1 200 kronor. För
övningsskolan hade kommissionen tänkt sig två rektorer. Den rektor,
som förestår övningsskolans högstadium, borde vara placerad i samma
lönegrad som rektor vid ett allmänt läroverk av motsvarande slag och storleksordning
samt därjämte liksom övningsskolans adjunkter erhålla en
avlöningsförstärkning motsvarande två veckotimmars tjänstgöring som
timlärare.

Kommissionens förslag beträffande vissa andra personalgrupper sammanfattas
i tabellen på nästa sida. Vid bedömningen av förslaget bör beaktas,
att läsåret vid högskolan torde komma att omfatta omkring 40 veckor
(38 effektiva arbetsveckor).

De för kanslibiträde, kontorsbiträde och biblioteksbiträde angivna lönegraderna
är slutlöner efter reglerad eller oreglerad befordringsgång.

Icke-ordinarie lärare i läroämnen och icke-ordinarie övningsskollärare
vid övningsskolan bör avlönas som motsvarande lärare vid läroverk respektive
seminarium med praktisk lärarkurs.

Befattningarna som assistenter vid den psykologisk-pedagogogiska institutionen
torde främst komma att uppehållas av lärare, som bedriver fortsatta
studier i psykologi och pedagogik vid sidan av tjänstgöringen som
assistent. Kommissionen föreslår, att lärarhögskolan skall äga bestämma
löneställningen individuellt i samband med antagningen, lägst till lönegraden
Cf 18 och högst till lönegraden Ce 24.

Vid lärarhögskolan torde komma att tjänstgöra ett antal biträdande
lärare och tillfälligt anlitade lärare med mycket skiftande arbetsuppgifter.
Ibland — men långt ifrån alltid — kan timlärarkungörelsens taxor begagnas
vid deras avlönande. Enligt kommissionens mening bör det ankomma
14 — Dihang till riksdagens ''protokoll 195h. 1 samt. Nr SO'',9.

210

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Tjänst	Lönegrad	Avlöningsförstärkning
7. Lärarhögskolan:
Professor ......................................	Co 14
Lektor i psykologi, pedagogik eller psykologisk-peda-
gogisk statistik ..............................	Ca 37
Lektor i högstadiets metodik .....................	Cb 14
Lektor i mellanstadiets metodik ..................	Cb 7
Lektor i övningsämnenas metodik:
teckning, musik eller gymnastik med lek och idrott	Cb 4
manlig och kvinnlig slöid ......................	Cb 2
Sekreterare .....................................	Ca 29
Kansliskrivare ..................................	Ca 15
Kanslibiträde ..................................	Ca 11
Kontorsbiträde .................................	Ca 8
Biblioteksbiträde ................................	Ca 8
77. Övningsskolan:		1 Belopp motsv. timlärar-
Adjunkt ...................................	Ca 29
Övningsskollärare ...............................	Ca 25	j ersättning för 2 vecko-\| timmar (TA 30).
Lärare i teckning, musik eller gymnastik med lek
och idrott ..............................	Ca 25
Lärare i manlig eller kvinnlig slöjd ...............	Ca 23
Lärare i hemkunskap .......................	Ca 18
Kanslibiträde .........................	Ca 11
111. Gemensam personal:
Vaktmästare ..................................	Ca 9, Ca 11

på överstyrelsen att inom en given kostnadsram utarbeta ersättningsnormer
för ej förutsedda fall.

Skolläkare och skolsköterska bör enligt kommissionen arvoderas enligt
för seminarierna gällande grunder.

Som alltid i lönefrågor går meningarna i yttrandena betydligt
i sär.

Statskontoret betecknar förslagen som »helt verklighetsfrämmande och
fördenskull. .. alldeles icke ägnade att läggas till grund för förslag till
riksdagen.» Kollegiet vid småskole seminariet i Stockholm anser, att lönerna
vid ett experimentseminarium för ingen befattning bör vara högre än för
den motsvarande vid andra seminarier; rektor anser till och med, att ett
bifall till skolkommisssionens förslag i fråga om löner och undervisningsskyldighet
för lektorerna i högstadiets metodik skulle »innebära en från
statens sida ovärdig diskvalificering av seminarie- och läroverkslektorerna».
Kollegiet vid jolkskoleseminariet i Lund finner åter vissa jämkningar
uppåt väl försvarliga. »Är lönen densamma som för lärare vid andra

211

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

läroanstalter utgående eller endast obetydligt högre, försämras rekryteringsmöjligheterna.
Enligt kollegiets uppfattning har kommissionen i alltför
ringa grad tagit hänsyn till dessa omständigheter.»

I flera yttranden föreslås förbättringar i löneställningen för lektorerna
i övningsämnenas metodik och för övningsskolans övningslärare. Svenska
facklärarförbundet föreslår sålunda, att alla lektorer i mellanstadiets och
övningsämnenas metodik placeras i Cb 8 och att övningslärarna i övrigt
placeras två lönegrader högre än vid folkskoleseminariema.

Statens lönenämnd finner det i likhet med kommissionen uppenbart, att
man vid avvägningen av löneställningen för lärarhögskolans lärare har att
utgå från den lönesättning, som vid 1952 års riksdag fastställdes för lärare
vid folkskoleseminarier och provårsläroverk. Lönenämnden har emellertid
icke funnit de lämnade uppgifterna så fullständiga och motiveringarna så
uttömmande, att nämnden kunnat bilda sig en säker uppfattning om skäligheten
av den föreslagna löneställningen. Även från lönetekniska synpunkter
kan enligt nämndens mening anmärkningar riktas mot de olika
förslagen. Det borde sålunda mera ingående ha övervägts, huruvida tillräckliga
skäl finns att för lektorerna i metodik tillämpa Cb-löneplanen,
vilken hittills endast kommit till användning för rektorstjänster.

Läroverkslärarnas riksförbund och svenska seminarielärarföreningen håller
slutligen före, att hela det föreslagna löne- och arvodessystemet måste
bli föremål för omprövning förhandlingsvägen. Ett likartat, ehuru mera
begränsat yrkande framställes av de bada folkskollärarförbunden.

b. Arvoden till handledare utanför lärarhögskolan.

Lärare vid de samverkande läroverken skulle enligt skolkommissionen
uppbära en generell lärarutbildningsersättning, motsvarande timarvode för
två veckotimmar enligt beteckning TA i timtaxan. Samma lärarkategorier
skulle därvid ifrågakomma som vid de nuvarande högre allmänna läroverken
med praktisk lärarkurs.

Särskilda ersättningar skulle ifrågakomma:

vid ämneslärarutbildningen till lärare vid de samverkande läroverken
för handledning och vid tillfälligt anlitade läroverk för auskultation och
handledning,

vid klasslärarutbildningen till lärare i för utbildningen begagnade klasser
tillhörande det kommunala skolväsendet för auskultation och handledning
samt

vid båda slagen av utbildning till handledare under praktikterminen.

De av kommissionen föreslagna ersättningarna framgår av tabellen på
nästa sida. Det bör observeras, att de vid ämneslärarutbildningen angivna
beloppen per lärarkandidat i praktiken icke tillfaller samma lärare utan

212

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 209.

Ändamål	Belopp
I. Ämneslärarutbildningen:
Vid de samverkande läroverken:
för serier under sista terminen ....................	500 kronor per lärarkandidat
Vid tillfälligt anlitade läroverk:
för auskultering .................................	80
» handledning under första terminen ............	300 » » »
» serier under sista terminen ....................	ISO—250 kronor per serie
II. Klasslärarutbildningen:
I klasser tillhörande det kommunala skolväsendet:
för auskultering ..................................	120 kronor per lärarkandidat
» handledning under första året .................	300 » » »
» hospitering i skolor av lägre skolform ..........	40 » » » och vecka
III. Praktikterminen:
För handledning av ämneslärarkandidater ............	900 » (max.) per lärarkandidat
För handledning av klasslärarkandidater:
enligt systemet med 1 handledare för 2 kandidater ..	250 * per lärarkandidat
enligt systemet med korttidsvikariat ..............	300 » » »

på grund av ämneslärarsystemet kommer att fördelas mellan samtliga de
lärare, som har deltagit i arbetet; så är redan nu fallet i fråga om den per
lärarkandidat beräknade ersättning, som utgår till handledarna vid de
praktiska lärarkurserna. Normerna för fördelningen bör enligt kommissionens
mening i varje särskilt fall få utbildas genom praxis. Det för handledning
av ämneslärarkandidater under praktikterminen upptagna beloppet
av maximalt 900 kronor per lärarkandidat bör reduceras, om för viss
lärarkandidat endast handledning i mindre omfattning förekommer.

Även de för klasslärarutbildningen upptagna beloppen kommer i flertalet
fall att fördelas på två eller flera lärare. Endast ersättningarna för
hospitering i lägre skolformer och för handledning enligt systemet med 1
handledare för 2 praktikanter är av den karaktär, att beloppet normalt
kan beräknas tillfalla en enda lärare.

Den väsentliga skillnaden mellan de belopp, som under praktikterminen
skulle utgå för handledning av ämnes- respektive klasslärarkandidater —
i förra fallet 900 och i senare fallet 250 kronor — motiveras med att handledarna
för klasslärarkandidaterna åtnjuter en betydande nedsättning i
undervisningsskyldigheten.

Kommissionens förslag till särskilda ersättningar har föga uppmärksammats
i yttrandena. De båda jolkskollärarförbunden nämner dock uttryckligen
avvägningen av dessa ersättningar bland de frågor, som bör regleras
förhandlingsvägen.

213

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

c. Lärarkandidaternas förmåner.

Ämneslärarkandidaterna torde i regel antagas till aspiranter
i den reglerade befordringsgången före utbildningens början eller under dess
lopp och åtnjuter därefter lön under utbildningen på samma sätt som nu
under den praktiska lärarkursen.

Anordningen i fråga föreslogs ursprungligen av 1950 års lärarutredning
för deltagarna i de praktiska lärarkurserna men ansågs av utredningen tilllämplig
jämväl vid lärarhögskolorna. Utredningen betonade, att förslaget
gällde personer, som redan nedlagt flera år på sin utbildning för yrket och
i genomsnitt nått en levnadsålder av icke mindre än 27 år. »Ett arrangemang,
som vore för generöst, om det gällde unga studenter i tjuguårsåldern,
bör enligt de sakkunnigas mening väl kunna accepteras, när det gäller en
grupp, som redan underkastat sig en flerårig krävande utbildning med
betydande risker för personliga misslyckanden.»

För klasslärarkandidaterna föreslår skolkommissionen
lön under praktikterminen men däremot icke under vistelsen vid lärarhögskolan.
I normala fall skulle en klasslärarkandidat fullgöra två tredjedelar
av heltidstjänstgörande lärares undervisningsskyldighet. Det oaktat
bör han enligt kommissionens mening erhålla full lön enligt lägsta löneklassen
för icke-ordinarie lärare av ifrågavarande slag. Kommissionen motiverar
sitt förslag på följande sätt:

»Då aspiranten genom hospiteringstimmar, konferenser med handledaren,
barniakttagelser och annat i samband med den praktiska utbildningen
säkerligen kommer att få arbetsuppgifter fullt ut motsvarande hel tjänstgöring,
synes det kommissionen befogat, att aspiranten under skolterminen
erhåller aspirantlön enligt begynnelselöneklassen för icke-ordinarie folkskollärare
respektive småskollärare. Det framstår nämligen såsom angeläget,
att aspirantterminen inte blir en belastning för lärarhögskolan vid
rekryteringen av elever, så länge de nuvarande seminarierna bibehålies utan
obligatorisk aspiranttjänstgöring. Kommissionen vill därför föreslå, dels
att under aspirantterminen lön utgår enligt ovan angivna grunder, dels att
aspirantterminen må tillgodoräknas vid tjänstårsberäkning och löneklassuppflyttning.
» (S. 138.)

Kommissionen förutsätter vidare, att mellanskollärarkandidat icke skall
behöva vidkännas någon ekonomisk belastning för de obligatoriska sommarkurserna.
Ersättning för resor tur och retur mellan hemorten och kursorten
bör således utgå och därjämte ett traktamente om 12 kronor per
dygn. Även vid hospitering i skolor av lägre skolform bör resekostnadsersättning
utgå, såvida icke hospiteringen äger rum på hemorten i anslutning
till lärarhögskolans julferier; styrkta kostnader för logi bör i detta fall
ersättas med 5 kronor per dygn, dock icke om hospiteringen äger rum i
lärarkandidatens hemort eller i högskoleorten.

Bland de remissinstanser, som yttrat sig i fråga om lärarkandidaternas
förmåner, kan statskontoret icke godtaga, att mellanskollärar -

214

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

kandidat under praktikterminen skall ha två tredjedelar av vanlig undervisningsskyldighet
men det oaktat full lön. Bland lärarkollegierna höjes
åter en och annan röst för att klasslärarkandidaterna liksom ämneslärarkandidaterna
skall erhålla lön jämväl under vistelsen vid lärarhögskolan.
Skolkommissionens förslag står i dålig överensstämmelse med den likställighetens
ideologi, som enligt kommissionen skall sammansvetsa lärarhögskolans
elever, anser exempelvis rektor vid småskoleseminariet i Stockholm.
Och överlärarförbundet påpekar, att olikheten i förmåner vid lärarhögskolan
kunde leda till att de studenter, som har förutsättningar att på någorlunda
normal tid avlägga en akademisk examen, ensidigt väljer ämneslärarbanan.
»Kommissionens förslag på denna punkt måste få till följd ett
förhållandevis svagare begåvningsurval på klasslärarlinjen.»

d. Departementschefen.

De förslag, kommissionen har framställt i fråga om löner och arvoden,
får aktualitet först i den mån organisationsarbetet för lärarhögskolan skrider
fram. Ett par tjänster vid lärarhögskolan torde bli erforderliga under
budgetåret 1955/56, det stora flertalet först under det därpå följande budgetåret.
Arvodena börjar utgå något senare, en del under budgetåret
1956/57, andra — däribland de, som står i samband med klasslärarkandidatemas
praktikanttjänstgöring — först under budgetåret 1957/58. Det
torde under sådana förhållanden icke vara ändamålsenligt att nu fixera
vare sig den heltidstjänstgörande personalens löneställning eller arvodenas
storlek.

Vid de kostnadsberäkningar, som jag låtit utföra och i det följande skall
referera, har förutsatts, att vid lärarhögskolans övningsskola liksom vid de
allmänna läroverken med praktisk lärarkurs båda adjunktslönegraderna
skall förekomma samt att vid klasslärarutbildningen auskultationerna i det
kommunala skolväsendet skall kunna något begränsas. Vidare har beräkningarna
av kostnaderna för vaktmästarpersonalens löneförmåner justerats
med hänsyn till den lönesättning, som numera tillämpas för dylik personal
vid folkskoleseminarierna. Med hänsyn till att kostnadsberäkningar, som
utföres så pass långt före lärarhögskolans start, nödvändigtvis endast kan få
approximativ giltighet har däremot skolkommissionens förslag i övrigt ansetts
kunna läggas till grund. Givetvis får detta på intet sätt föregripa den
slutliga prövningen av ifrågavarande löner och arvoden.

I vad rör lärarkandidaterna anser jag att pekuniära förmåner bör utgå i vissa
fall. Frågan om den närmare regleringen härav torde dock böra prövas i ett
senare sammanhang. Jag tillstyrker, att klasslärarkandidaterna erhåller skäligt
bidrag under de obligatoriska sommarkurserna samt i mera begränsad
omfattning vid hospiteringen i skolor av lägre skolform, men kan däremot

215

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 209.

icke tillstyrka det av vissa remissinstanser framställda yrkandet, att lön
skall utgå till denna aspirantgrupp under terminerna vid själva lärarhögskolan.
Under praktikterminen bör klasslärarkandidaterna erhålla avlöning
med belopp, som längre fram fastställes; däremot kan jag icke tillstyrka,
att praktikanttjänstgöringen för tjänstårsberäkning och löneklassuppflyttning
värderas annorlunda än övrig lärartjänstgöring före avlagd examen.
I kostnadsberäkningarna har även i denna del skolkommissionens förslag
lagts till grund utan att däri får inläggas något ställningstagande i fråga om
beloppen.

12. Kostnadsberäkningar.

a. Bruttokostnaderna.

Skolkommissionen beräknar årskostnaderna för avlöningar och särskilda
ersättningar vid lärarhögskolan till 3 250 000 kronor och för ersättningar
i samband med lärarkandidaternas auskultation och handledning vid andra
skolor till 335 000 kronor. Hänsyn har vid dessa beräkningar icke tagits
till övningsskolans högstadium och ej heller till de särskilda föranstaltandena
för lärares vidareutbildning. Vissa omkostnader, huvudsakligen för
rese- och traktamentsersättningar samt litteraturanskaffning, uppskattas
till 137 200 kronor per år. Kostnaderna för bränsle, lyse, städning, rengöring

m. fl. expenser ingår ej i denna summa.

Kommissionen har icke gjort något försök att uppskatta engångskostnaderna
för uppförande av lokaler för lärarhögskolan och inlösen av de skolhus,
som skulle övertagas för övningsskolans räkning. Under remissgången
har emellertid av Stockholms stads kammarkontor upplysts, att de två
skolor, som i första hand skulle ifrågakomma till inlösen, kostnadsberäknats
till sammanlagt 15 miljoner kronor fullt utbyggda. Däremot nämner kommissionen,
att ett engångsanslag på 50 000 kronor kan väntas bli erforderligt
för litteraturanskaffning.

Kostnaderna för lärarkandidaternas praktikanttjänstgöring diskuteras i
betänkandet (s. 271—272), men någon kostnadssumma nämnes ej. Arvodena
för handledning under praktikanttjänstgöringen ingår dock i det av
kommissionen beräknade beloppet för handledarersättningar.

Kommissionens uttalanden avser det obeskurna vällingbyalternativet. Jag
har anmodat undervisningsrådet \Källquist att utföra beräkningar rörande
kostnaderna för det av mig förordade, avsevärt mindre fredhällsalternativet.

Källquist uppskattar kostnaderna för avlöningar och arvoden vid lärarhögskolan
och dess övningsskola (inklusive realskolestadiet) till följande
belopp:

216

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 209.

lärarhögskolan, heltidsanställd personal .................... 846 750

» deltidsanställd » 70 459

övningsskolan .......................................... 1 085 910

handledararvoden, mellanskollärarutbildningen .............. 68 160

» ämneslärarutbildningen.................. 219 000

Summa kronor 2 290 279

Liksom i skolkommissionens beräkningar ingår icke kostnaderna för den
vidareutbildning, som kan komma att förläggas till lärarhögskolan. Beträffande
beräkningarnas detaljer må hänvisas till handlingarna.

Omkostnadsstaten beräknas komma att uppgå till 218 000 kronor för
lärarhögskolan och dess övningsskola. I denna summa ingår utom rese- och
traktamentsersättningar överslagsvis uppskattade kostnader för sjukvård,
bränsle, lyse, vatten och övriga expenser.

Engångskostnaderna för lärarhögskolan utgöres främst av kostnaderna
för inlösen av Fredhällsskolan och för uppförande och iordningställande av
lokaler för själva högskolan. Överenskommelse med Stockholms stad om
villkoren för inlösen av förstnämnda skola har ännu icke träffats. Däremot
har, såsom jag redan nämnt i annat sammanhang, kostnaderna för utbyggnad
av de för högskolan avsedda lokalerna av byggnadsstyrelsen preliminärt
uppskattats till 800 000 kronor. Engångskostnaderna för upprustning av
lärarhögskolans bibliotek har av utredningsmannen uppskattats till 40 000
kronor. Härtill kommer komplettering av undervisningsmaterielen, bland
annat med hänsyn till organiserandet av enhetsskolans högstadium; för
detta ändamål har beräknats 20 000 kronor.

Slutligen må erinras om att såväl stat som kommun måste bära vissa
kostnader för den del av enhetsskolan i Fredhäll, som icke ingår i lärarhögskolans
övningsskola.

b. Nettokostnaderna.

Lektorerna vid lärarhögskolan bestrider undervisning vid samverkande
läroverk till en omfattning motsvarande 5 å 6 hela lärartjänster. Genom
inrättandet av lärarhögskolan göres sålunda en besparing på läroverksstaten,
som har beräknats till i runt tal 160 000 kronor.

Då lärarhögskolan årligen skulle mottaga 96 mellanskollärarkandidater,
kan examinationen vid folkskoleseminarierna minskas med motsvarande
antal och antalet klassavdelningar minskas med åtta. Hur stor besparingen
blir, beror av det sätt, varpå utbildningen vid seminarierna i framtiden
organiseras och fördelas på de särskilda skolenheterna. Seminarieanslagen
för budgetåret 1954/55 har tidigare i år av mig beräknats till omkring
18 240 000 kronor, bortsett från ett par mindre poster, som avser praktiska
lärarkurser för ämneslärare samt utbildning av kyrkomusiker och hjälpklasslärare.
Examinationen beräknas vårterminen 1955 uppgå till omkring
1 480 lärare och antalet klassavdelningar under läsåret 1954/55 till 149.

217

Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

Kostnaden per 96 utexaminerade lärare skulle alltså uppgå till omkring

1 180 000 kronor och kostnaden per 8 avdelningar till omkring 980 000
kronor. Den avsevärda differensen beror på att folkskoleseminarierna även
har fyraåriga linjer. I runt tal torde besparingen på seminariestaten vid
upprättandet av lärarhögskolan kunna anslås till någonting av storleksordningen
1 000 000 kronor. Jag vill dock mycket kraftigt framhålla den summariska
karaktären av denna uppskattning. En noggrannare bedömning
blir möjlig först i samband med den tillämnade organisationsundersökningen
rörande seminarierna senare i år.

I tablån över bruttokostnaderna är lärarlönerna vid övningsskolan den
största posten. Även denna post kompenseras emellertid till god del av besparingar
å andra anslag, i detta fall förslagsanslaget för bidrag till avlöning
åt lärare vid folkskolor och andra folkskoleanslag. Övningsskolans kollegium
kan uppskattas till 51 ä 52 heltidslärare utom rektor (s. 188). Då klasserna
i övningsskolan på mellanstadiet är något mindre än i enhetsskolan
och undervisningsskyldigheten för vissa lärare lägre, torde mot detta antal
svara omkring 43 lärare i enhetsskolan. Statsbidraget till dessa lärares
avlöning kan uppskattas till omkring 625 000 kronor. Förhållandena är
emellertid i verkligheten mera invecklade, då inrättandet av enhetsskola
skulle minska tillströmningen till de allmänna läroverken från Fredhäll och
de uppstående luckorna i sin tur fyllas av lärjungar, som annars vore hänvisade
till andra folkskolor än Fredhällsskolan.

Nettokostnaden för lärarhögskolans inrättande synes på grund av de
gjorda överslagsberäkningarna kunna grovt approximativt uppskattas till

2 290 000 + 218 000 — 160 000 — 1 000 000 — 625 000 = 723 000 kronor.
Längre fram torde vissa ytterligare besparingar bli möjliga i samband

med indragning av den för ämbetsexamen obligatoriska kursen i psykologi
samt pedagogikens teori och historia.

c. Praktikterminen.

Praktikanttjänstgöringen är en i viss mån fristående fråga, då den icke
är principiellt knuten till lärarhögskolan utan lika väl kan tänkas kombinerad
med utbildning av äldre typ.

Enligt skolkommissionens huvudalternativ skulle en handledare för klasslärarkandidater
ha hand om två klasser och två praktikanter. Tänker man
sig med skolkomissionen, att en klasslärarkandidat åtnjuter arvode motsvarande
17 löneklassen, och antager man vidare, att de två praktikanterna
ersätter en ordinarie folkskollärare i exempelvis 23 lönegraden, komme års 96 kostnaden

för 96 lärarkandidater på 3-ort att stiga till — (2X10 032 —

13 584) = 155 520 kronor. Då eu del klasslärarkandidater skulle fullgöra
praktikterminen genom vikariat och därvid helt ersätta en heltidstjänst -

218 Kungl. Maj:ts proposition nr 209.

görande lärare, kan den beräknade kostnaden nedsättas till 150 000 kronor
eller lägre.

För ämneslärarkandidater, som kommer direkt från universitetet, omfattar
utbildningen vid de nuvarande praktiska lärarkurserna två terminer
liksom vid lärarhögskolan, men lärarkandidaterna har för närvarande full
tjänstgöring under sin tredje termin, medan de vid lärarhögskolan skulle få
halvtjänstgöring under praktikterminen. Skillnaden för 60 ämneslärarar 60 kandidater,

beräknad efter 21 löneklassen på 4-ort, är — X j4X12 636 —

189 540 kronor eller i runt tal 190 000 kronor.

Kostnaderna för handledarersättningar under praktikterminen ingår i
den redan angivna arvodessumman för lärarhögskolans verksamhet.

De siffror jag nämnt i samband med praktikanttjänstgöringen har endast
till uppgift att orientera rörande de kostnader, det kan bli fråga om, och
innebär således icke något ställningstagande till hittills icke reglerade avlöningsspörsmål.

d. Departementschefen.

Kostnaderna för ämneslärarutbildningen vid lärarhögskolan kan icke,
ens till någon mindre del, kompenseras genom indragning av praktiska
lärarkurser. Med hänsyn till den motsedda tillströmningen av ämnesläraraspiranter
och det betydande antal tjänstgörande lärare, som ännu icke har
erhållit praktisk utbildning, måste en reell ökning av antalet utbildningsplatser
för ämneslärare åstadkommas, som icke kan göras mindre än lärarhögskolans
planerade utbildningskapacitet. Huvuddelen av de beräknade
nettokostnaderna på 723 000 kronor för lärarhögskolan utgöres av utbildningskostnaderna
för de 60 ämneslärarkandidater, som skulle erhålla sin
praktiska utbildning vid lärarhögskolan.

I mellanskollärarutbildningen inträder en kostnadsökning, som huvudsakligen
hänför sig till en standardhöjning inom den praktiska utbildningen,
till övningsskolans utrustning med hjälpklasser och läsklinik och till förläggandet
av kurser i slöjd och idrott till ferierna.

En från vissa synpunkter riktigare jämförelse mellan den nya och den
gamla utbildningen erhålles emellertid, om man i stället för att beräkna
anslagsökningarna jämför kostnaderna för utbildning av 60 ämneslärare och
96 mellanskollärare vid lärarhögskolan och vid de äldre utbildningsanstalterna.
Det tidigare angivna nettobeloppet måste då minskas med kostnaderna
för praktiska lärarkurser för 60 ämneslärarkandidater. Dessa kostnader
utgöres dels av de särskilda arvoden, som utgår till lärarna vid de
praktiska lärarkurserna, dels av en nedsättning i lärarnas undervisningsskyldighet
med en halv veckotimme och kan för 60 lärarkandidater anslås
till 345 000 kronor. Detta belopp torde mycket nära överensstämma med
ämneslärarutbildningens andel i lärarhögskolans driftkostnader. Kostna -

219

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 809.

derna för den standardhöjning, som åsyftas även inom ämneslärarutbildningen,
uppväges, så vitt man kan se, helt och hållet av den rationalisering,
som åstadkommes genom att ett större antal lärarkandidater kan sammanföras
till lärarhögskolan.

Skillnaden i utbildningskostnaderna för det beräknade antalet lärarkandidater
av båda slagen uppgår enligt de här gjorda summariska uppskattningarna
till omkring 723 000 — 345 000 = 378 000 kronor.

Beträffande vidareutbildningen föreligger inga kostnadsberäkningar. Jag
har i det föregående förutsatt, att vidareutbildningen först upptages i blygsammare
utsträckning och sedan successivt utvidgas, i mån som organisationsarbetet
fortskrider, varvid medelsanvisningama göres beroende av de
utredningar och förslag som skolöverstyrelsen successivt kan komma att
framlägga. Det synes mig vara ett rimligt antagande, att lärarhögskolan
med de resurser, den beräknats få, ett par år efter starten skall kunna ombesörja
vidareutbildning till en kostnad av exempelvis 180 000 kronor, varav
måhända hälften uppväges genom besparingar på andra anslag.

Kostnaderna för den förbättrade lärarutbildning, som i det föregående
skisserats, kan då beräknas överstiga de nuvarande kostnaderna med föl -

jande belopp

egentliga utbildningskostnader ......

kostnader för praktikanttjänstgöringen
kostnader för vidareutbildning.......

....... 378 000 kronor

....... 340 000 »

....... 90 000 »

Summa 808 000 kronor

Härtill kommer engångskostnader, dels för inlösen av byggnad för övningsskolan
enligt villkor, som kommer att fastställas efter förhandlingar
med Stockholms stad, dels för byggnadsarbeten till ett belopp av omkring
800 000 kronor, dels slutligen för bibliotek och materiel till ett belopp av
omkring 60 000 kronor.

13. Ärendets fortsatta handläggning.

De två år, som ännu återstår, innan lärarutbildning skall börja vid
lärarhögskolan, är väl behövliga för det återstående organisationsarbetet.

Därest beslut om den första lärarhögskolans upprättande fattas vid
riksdagens vårsession detta år, kan Stockholms stad nästa läsår pabörja
övergången till enhetsskoleorganisation i den blivande övningsskolan genom
att i klass 5 upptaga den förberedande pedagogiska försöksverksamhet, som
normalt föregår upprättandet av en försöksskola. Den lägsta klassen av
enhetsskolans högstadium — klass 7 — kommer då att stå till lärarhögskolans
disposition redan under första verksamhetsåret.

Under vårens lopp bör vidare sakkunniga tillkallas för det fortsatta
organisationsarbetet. Sedan nya kursplaner för gymnasiet den 26 februari

220

Kungl. May.ts proposition nr 209.

detta år fastställts av Kungl. Maj:t, kan definitivt förslag rörande inträdesfordringarna
på mellanskollärarlinjen nu utarbetas. På de sakkunniga faller
vidare att med iakttagande av vad jag i det föregående anfört utarbeta
tim- och kursplaner samt i övrigt erforderliga organisationsplaner för
arbetet inom lärarhögskolan. Skolkommissionen har tämligen utförligt avhandlat
betygsättningen vid lärarhögskolan, och kollegierna har livligt diskuterat
kommissionens uttalanden i denna fråga. Bedömningen av de många
yrkanden, som därvid framställts, torde böra ingå som led i den berörda
utredningen. De sakkunniga bör vidare förbereda de framställningar om
medelsanvisning för lärarhögskolan, som skall prövas av 1955 års riksdag,
i den mån detta arbete icke uppdrages åt statlig myndighet.

Vid 1955 års riksdag bör proposition om anslag till lärarhögskolan framläggas,
upptagande lärarhögskolans första avlönings- och omkostnadsstat.
Personalförteckningen bör i varje fall upptaga rektorstjänsten och professuren
samt någon kanslipersonal. Med hänsyn till det återstående organisationsarbetet
bör rektor tillsättas från och med den 1 juli 1955. Professorn,
vilken har att planlägga den teoretisk-pedagogiska delen av lärarhögskolans
arbete, bör om möjligt kunna tillträda sin tjänst senast den 1 januari
1956. Lärarhögskolans överstyrelse bör träda i funktion från och med budgetåret
1955/56 och medel för dess verksamhet beräknas under anslagen
för skolöverstyrelsen. Slutligen bör förslag rörande lärarhögskolans byggnader
och övningsskola efter avtal med Stockholms stad föreläggas 1955
års riksdag.

Under arbetsåret 1955/56 bör det förberedande organisationsarbetet avslutas
och stadga för lärarhögskolan utarbetas. Arbetet kan detta år övertagas
av överstyrelsen och rektor med tillkallade experter; bland annat torde
det i vissa fall bli nödvändigt att uppdraga åt experter att utarbeta för
lärarhögskolan lämplig kurslitteratur. På överstyrelsen ankommer att framlägga
förslag rörande lärarhögskolans verksamhet under det första utbildningsåret,
1956/57. Antalet tjänster under lärarhögskolans första år bör
avpassas efter verksamhetens omfattning för att sedan successivt ökas.

Skolkommissionen har hyst någon tvekan, huruvida alla ämnen alltifrån
början bör medtagas i lärarhögskolans ämneslärarutbildning. »Omläggningen
1951 av provåret till — på vissa villkor — entermins lärarkurs
förestavades främst av nödtvånget att i en tid av lärarbrist taga tillvara
tillgängliga lärarkrafter», påpekar kommissionen (s. 246). Det kunde tänkas,
att de naturvetenskapliga ämnena, där lärarbristen är störst, tills vidare
inte toges med vid lärarhögskolan med dess längre utbildning. Den besparing
i lärarkraft, som därigenom kan göras, blir dock relativt obetydlig.
Kommissionen är för den skull mest benägen att låta lärarhögskolan redan
från början omfatta såväl humanistiska som naturvetenskapliga ämnen.

Jag delar skolkonmiissionens mening i detta stycke. Skulle omständigheter
som de av kommissionen antydda i något avseende nödvändiggöra

221

Kungl. Maj:ts ''proposition nr 209.

en inskränkning av högskolans verksamhet, ankommer det på överstyrelsen
att vid sina anslagsberäkningar för budgetåret 1956/57 framställa därav
föranledda förslag. Jag vill dock kraftigt understryka angelägenheten av
att övergången till det nya utbildningssystemet för ämneslärare sker så
snabbt, som omständigheterna medgiva.

14. Hemställan.

Under åberopande av vad sålunda anförts hemställer jag, att Kungl.

Maj:t måtte föreslå riksdagen att

dels besluta, att i Stockholm skall upprättas en lärarhögskola
med i huvudsak de uppgifter och den organisation,
som jag i det föregående förordat;

dels besluta, att utbildningen vid denna första lärarhögskola
skall taga sin början höstterminen 1956;

dels besluta, att i den egentliga yrkesutbildningen för de
ämnes- och klasslärare, som utbildas vid lärarhögskolan,
skall ingå en praktiktermin, i huvudsak anordnad i enlighet
med vad jag i detta avseende anfört;

dels ock bemyndiga Kungl. Maj:t att i anslutning till vad
jag i det föregående anfört fatta de beslut och vidtaga de
åtgärder i övrigt, som är erforderliga för inrättande av en
lärarhögskola av angivet slag.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj:t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse, bilaga
vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Hans Bolinder.

222

Kungl. Maj:ts proposition nr 809.

Bilaga.

Till Statsrådet och Chefen för Ecklesiastikdepartementet.

En förläggning av den första lärarhögskolan till stadsdelen Fredhäll i anslutning
till det där befintliga folkskoleseminariet för manliga elever och med Fredhälls
folkskola såsom tillhörande statlig övningsskola, varom överläggningar ägt
rum mellan Eder och representanter för skolmyndigheterna i Stockholm, synes
förutsätta uppförande av en ny skola i denna stadsdel, avsedd för flertalet av
eleverna i klasserna 1 och 2. Sedan undersökningar verkställts beträffande stadens
möjligheter att ställa tomt till förfogande för en dylik skola, få vi i denna
fråga anföra följande.

En utredning inom folkskoledirektionens skolförvaltning angående behovet
av skollokaler i Fredhäll för en framtida nioårig skolorganisation har givit vid
handen, att till Fredhälls folkskola behövde förläggas 16 avdelningar av klasserna
1—3, 14 avdelningar av klasserna 4—6 och lika många avdelningar av
klasserna 7—9. Det antal avdelningar av klasserna 1—2, som efter lärarhögskolans
upprättande skulle behöva förläggas till en ny småskola, torde med
utgångspunkt från dessa siffror böra beräknas till omkring 10 och den för en
sådan skola erforderliga tomten till 6 000—7 000 m2.

Det stöter självfallet på stora svårigheter att i en praktiskt taget färdigbyggd
stadsdel, där de icke bebyggda områdena nästan enbart utgöras av gatu- och
parkmark, kunna anvisa tomt för ytterligare en skola, särskilt som denna skola,
eftersom den är avsedd för de mindre skolbarnen, med hänsyn till skolvägarnas
längd måste placeras centralt inom stadsdelen. Den verkställda undersökningen
har visat, att en enda möjlighet finnes för staden att på staden tillhörig mark
anvisa en tomt för ifrågavarande skola. I den redan fastställda stadsplanen
finnes, omedelbart norr om tillfarten till bron mellan Fredhäll och Lilla Essingen,
två mindre kvarter, Granatkastaren och Bomben, avsedda för bebyggelse men
ännu icke bebyggda. Dessa tomter stupa i söder brant ned mot vattnet, varför
de endast delvis äro möjliga att bebygga. Efter stadsplaneändring synes det
möjligt att på detta område, nämligen i dess norra, utefter Atterbomsvägen
belägna del, anordna en skoltomt om cirka 6 000 m2. Delvis skulle denna skoltomt
visserligen bli relativt kuperad men ändock erbjuda goda möjligheter till
en lösning av det föreliggande skolproblemet, varvid också förutsatts, att vissa
samlingslokalbehov i samband därmed skola tillgodoses.

De förberedande undersökningarna ha visat, utöver vad här sagts om möjligheterna
att uppföra en skola på ifrågavarande plats, att såvitt nu kan bedömas
hinder från stadens sida icke synes föreligga att där anvisa lämplig skoltomt
av här angivna storlek. Formella åtgärder för erforderlig stadsplaneänd -

Borgarråden för fastighets- och kulturrotlama i Stockholm ang. tomt för ny småskola i stadsdelen
Fredhäll.

Kungl. Maj:ts proposition nr 209. 223

ring ha med hänsyn till att frågan befinner sig på förberedande stadium ännu
icke vidtagits.

Med utgångspunkt från att frågan om lärarhögskolan och övningsskolan löses
på det sätt som tidigare muntligen skisserats, vilja vi i anslutning till vad
här anförts härmed förklara oss beredda att vid ärendets fortsatta handläggning
från Stockholms stads sida för vår del medverka till att frågan om tomt
för en småskola i Fredhäll löses på ovan angivet sätt.

Stockholm den 12 mars 1954.

Gösta Wennström Ragnar Tomson

Borgarråd för fastighetsroteln. Borgarråd för kulturroteln.

224

Kungl. Maj:t$ -proposition nr 209.

INNEHÅLLSFÖRTECKNING

Sid.

1. Inledning ...................................................... 2

2. Frågans behandling vid 1950 års riksdag .......................... 3

3. Lärarhögskolans arbetsuppgifter och elevkår.

a. Lärarhögskolans allmänna uppgifter............................ 9

b. Elevkårens sammansättning .................................. 10

c. Småskollärargruppen.......................................... 11

d. Mellanskollärargruppen ....................................... 15

e. Ämneslärargruppen ........................................... 17

f. Andra lärargrupper .......................................... 19

g. Gemensam undervisning för olika lärargrupper .................. 21

h. Lärarhögskolans storlek ....................................... 23

i. Avslagsyrkanden och alternativförslag.......................... 24

j. Den fortsatta utbildningen vid lärarhögskolan .................. 27

k. Departementschefen .......................................... 30

4. Lärarhögskolans förhållande till de praktiska lärarkurserna och seminarierna.

a. Lärarbehovet och lärarutbildningens organisation................ 35

b. Frågan om en provisorisk seminariereform ...................... 44

c. Departementschefen .......................................... 45

5. Arbetssätt och utbildningsgång.

a. Lärarhögskolans arbetsmetoder ................................ 50

b. Ämneslärarnas utbildning vid lärarhögskolan .................... 54

c. Utbildningen av lärare för enhetsskolans högstadium............ 66

d. Utbildningen av lärare i engelska för mellanstadiet.............. 71

e. Utbildningen på mellanskollärarlinjen .......................... 73

f. Den ifrågasatta småskollärarutbildningen för studenter.......... 94

g. Departementschefen .......................................... 98

6. Praktikterminen.

a. Ämnesläraraspiranternas praktiktermin......................... 108

b. Klassläraraspiranternas praktiktermin .......................... 110

c. Departementschefen .......................................... 118

7. Lärarnas vidareutbildning.

a. Utbildningens nuvarande organisation.......................... 121

b. Skolkommissionens förslag .................................... 124

c. Remissyttrandena ............................................ 129

d. Departementschefen .......................................... 134

Kungl. May.ts ''proposition nr 209. 225

Sid.

8. Lärarhögskolan och försöksverksamheten.

a. Förslag och yttranden ........................................ 136

b. Departementschefen .......................................... 142

9. Lärarhögskolans ledning, personal och övningsskola.

a. Lärarhögskolans styrelse och kollegier ........................ 143

b. Rektor, kansli m. m......................................... 150

c. Ledningen av den teoretisk-pedagogiska utbildningen .......... 153

d. Lärarna i psykologi, pedagogik och metodik.................... 162

e. Övningsskolan och dess lärare ................................ 177

f. Departementschefen .......................................... 188

10. Lärarhögskolans förläggning.

a. Skolkommissionens förslag .................................... 197

b. Remissyttrandena ............................................ 199

c. Fredhällsalternativet .......................................... 203

d. Departementschefen .......................................... 207

11. Löner och ersättningar.

a. Lärarhögskolan och dess övningsskola.......................... 209

b. Arvoden till handledare utanför lärarhögskolan..................211

c. Lärarkandidaternas förmåner .................................. 213

d. Departementschefen ..........................................214

12. Kostnadsberäkningar.

a. Bruttokostnader.............................................. 215

b. Nettokostnader............................................... 216

c. Praktikterminen .............................................. 217

d. Departementschefen .......................................... 218

13. Ärendets fortsatta handläggning.................................. 219

14. Hemställan ..................................................... 221

Bilaga. Skrivelse från borgarråden för fastighets- och kulturrotlarna i

Stockholm ang. tomt för ny småskola i stadsdelen Fredhäll........ 222

Innehållsförteckning ............................................. 224

15 — Bihang till riksdagen» protokoll 1951,. 1 tam!. Nr 209.