Kungl. Maj.ts proposition nr 208 år 1955 (Proposition 1955:208 - höst)

Kungl. Maj.ts proposition nr 208 år 1955

Nr 208

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående statstjänstemånnens
sjukvårdsförmåner m. m.; given Stockholms
slott den 14 oktober 1955.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över civilärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

BERTIL

Sigurd Lindholm

Propositionens huvudsakliga innehåll

Med anledning av att verksläkare efter utgången av år 1955 i vissa fall
icke kommer att stå till förfogande föreslås i propositionen, som grundar
sig på en med statstjänstemännens huvudorganisationer träffad överenskommelse,
att Kungl. Maj :t erhåller riksdagens bemyndigande att utfärda
sådana föreskrifter, att tjänstemän i dylika fall skall komma i åtnjutande
av de i statens allmänna avlöningsreglemente angivna sjukvårdsförmånerna,
därest de anlitar läkare, som vederbörande myndighet anvisat. Vidare förordas,
att de anställningshavare, som för närvarande enligt de statliga avlöningsreglementena
har att stå viss självrisk i fråga om sjukvårdskostnader,
skall likställas med statstjänstemän i allmänhet. Förslag framlägges
också om en samordning av myndigheternas sjukkontroll med sjukkassornas.
1

1 Bihang till riksdagens protokoll 1955. 1 samt. Nr 208

Kungl. Maj:ts proposition nr 208 år 1955

Utdrag av protokollet över civilärenden, hållet inför Hans Kungl.

Höghet Regenten, Hertigen av Halland i statsrådet å
Stockholms slott den 14 oktober 1955.

Närvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Zetterberg, Torsten Nilsson, Sträng,
Ericsson, Andersson, Hedlund, Persson, Hjalmar Nilson, Lindell,
Nordenstam, Lange, Lindholm.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen
för civildepartementet, statsrådet Lindholm, fråga om siatstjänstemännens
sjukvårdsförmåner m. m. samt anför därvid följande.

I. Inledning

Vid de förhandlingar, som under år 1954 fördes med statstjänstemännens
huvudorganisationer angående statstjänstemännens sjukvårdsförmåner efter
sjukförsäkringslagens ikraftträdande, uppkom fråga om verksläkarinstitutionens
avskaffande. Sålunda yrkades från Sveriges akademikers centralorganisations
sida, att verksläkarinstitutionen skulle avskaffas redan från
och med sjukförsäkringsref ormens genomförande. Statstjänarkartellen,
Statstjänstemännens riksförbund och Tjänstemännens centralorganisation
yrkade, att en utredning omedelbart skulle verkställas rörande förutsättningarna
för verksläkarinstitutionens avskaffande. Organisationerna förbehöll
sig därvid rätt till förhandlingar rörande resultatet av en sådan utredning.
Dåvarande chefen för civildepartementet uttalade i anledning av dessa yrkanden,
att han, även om han icke var främmande för tanken, att verksläkarinstitutionen
avskaffades, ej kunde taga ställning till frågan med hänsyn
till att det utan närmare utredning icke var möjligt att överblicka konsekvenserna
därav, särskilt i organisatoriskt avseende. I detta läge förklarade
sig Sveriges akademikers centralorganisation, till vilken Sveriges läkarförbund
är anslutet, vilja medverka till att verksläkarinstitutionen bibehölls
under år 1955. Organisationen förutsatte därvid, att den ifrågasatta utredningen
rörande verksläkarinstitutionens avskaffande kunde slutföras i så
god tid, att möjlighet skulle finnas att upptaga förevarande spörsmål till
bedömning under år 1955.

Med stöd av Kungl. Maj :ts bemyndigande den 8 oktober 1954 tillkallades
en särskild utredningsman (1954 års verksläkarutredning1) för att utreda

1 Numera överdirektören J. E. O. Montell.

Kungl. Maj:ts proposition nr 208 år 1955

frågan om verksläkarinstitutionens avskaffande m. m. Utredningen har med
skrivelse den 21 februari 1955 avlämnat sitt betänkande. Över betänkandet
i vad detsamma avser organisatoriska eller eljest administrativa frågor har
efter remiss yttranden avgivits av försvarets civilförvaltning, försvarets sjukvårdsstyrelse,
försvarets fabriksstyrelse, riksförsäkringsanstalten, generalpoststyrelsen,
telestyrelsen, järnvägsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, statskontoret,
skolöverstyrelsen, domänstyrelsen, medicinalstyrelsen, länsstyrelserna
i Göteborgs och Bohus, Västmanlands och Norrbottens län, Svenska sjukkasseförbundet
samt Sveriges läkarförbund. Anledningen till den nyss nämnda
begränsningen av remissen till att gälla organisatoriska eller eljest administrativa
frågor var den, att förhandlingar i ämnet avsågs skola upptagas
med statstjänstemännens huvudorganisationer.

Under sommaren och hösten 1955 har förhandlingar ägt rum dels beträffande
frågan om förutsättningarna för bibehållande av verksläkarinstitutioncn
med Sveriges läkarförbund och dels beträffande frågan om tjänstemännens
sjukvårdsförmåner i den situation, som uppkommer, om verksläkare
icke längre står till förfogande, med Statstjänarkartellen, Statstjänstemännens
riksförbund, Sveriges akademikers centralorganisation och Tjänstemännens
centralorganisation. Innan jag ingår på resultatet av dessa förhandlingar
och de förslag, som i samband därmed framlagts beträffande
såväl verksläkarinstitutionen som sjukvårdsförmånerna till statstjänstemän
in. fl., torde jag få närmare redogöra för gällande bestämmelser för verksläkarinstitutionen,
verksläkarutredningens betänkande och remissyttrandena
däröver. I fråga om tjänstemännens sjukvårdsförmåner enligt avlöningsförfattningarna
och de genom den allmänna sjukförsäkringen införda sjukvårdsförmånerna
torde jag få hänvisa till de redogörelser härför, som lämnats
i prop. 1954: 217. II.

II. Verks- och tjänsteläkarinstitutionen

Verksläkarinstitutionen vid den civila statsförvaltningen erhöll sin nuvarande
utformning i samband med ikraftträdandet av 1939 års civila avlöningsreglemente.
Tillskapandet av denna institution ansågs därvid vara
en förutsättning dels för att de väsentligt utvidgade sjukvårdsförmåner,
som nämnda reglemente tillförsäkrade statstjänstemännen, icke skulle
kunna missbrukas och dels för att nödig kontroll över tjänstemännens sjukledigheter
skulle kunna vinnas.

Enligt den av Kungl. Maj:t utfärdade instruktionen för verksläkare vid
den civila statsförvaltningen är verksläkarens huvuduppgift att ombesörja
läkarvård vid sjukdom. Han skall därjämte utfärda intyg för anställning,
fortsatt tjänstbarhet samt sjuk- eller invalidpensionering eller eljest intyg,
som är erforderliga i tjänsten. Vidare har han att pröva behovet av specialistvård
och sjukhusvård m. m. och att i samband härmed utfärda erforderliga
remisser. Han skall också tillse, att sjukvårdsförmånerna icke miss -

Kungl. Maj:ts proposition nr 208 år 1955

brukas. Slutligen åligger det verksläkaren att avge utlåtanden i ärenden,
som står i samband med hans förenämnda åligganden. Sistnämnda uppgift
innebär medicinsk rådgivning i viss utsträckning.

Verksläkare vid myndighet, tillhörande den civila statsförvaltningen, utses
av medicinalstyrelsen utom i fråga om de affärsdrivande verken, vilka
som regel äger att själva utse verksläkare. För uppdrag som verksläkare anlitas
dels provinsialläkare och extra provinsialläkare, vilka är pliktiga att
vara verksläkare för statens befattningshavare, dels särskilt förordnade
verksläkare. Systemet med särskilt förordnade verksläkare tillämpas företrädesvis
i de större städerna.

För personal vid statlig anstalt eller statligt sjukhus, där läkare finns anställd
för vård av intagna patienter, kan anstaltens eller sjukhusets styrelse
förordna sådan läkare att vara verksläkare. Vad särskilt sinnessjukhusen
beträffar, har man dock under senare år i allt större utsträckning anlitat
utanför sjukhusen verksamma läkare för verksläkaruppdrag. För personalsjukvården
vid karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet finns
tjänst inrättad för en läkare, som är avsedd uteslutande för denna vård.
1 avseende på arbetsuppgifterna är denne läkare att betrakta som verksläkare.

Även vid försvarets förband och institutioner finns verksläkare eller tjänsteläkare
med motsvarande uppgifter som verksläkare. Åliggandena för
verks- och tjänsteläkarna vid försvaret är reglerade genom särskilt beslut
den 30 juni 1953.

För lärarpersonalen vid de högre kommunala skolorna, de statsunderstödda
privatläroverken, fackskolan för huslig ekonomi i Uppsala, seminariet
för huslig utbildning i Umeå samt särskolorna och epileptikerskolorna,
på vilken personal sjukvårdsbestämmelserna i Saar är tillämpliga, finns
icke några särskilda verksläkare förordnade. Denna personal har i stället att
vid behov av sjukvård vända sig till tjänsteläkare. Härmed förstås läkare,
anställd av staten eller av kommunen i öppen sjukvård, skolläkare eller läkare
å poliklinik vid allmänt sjukhus, vilken ombesörjer läkarvård å tjänstemannens
stationeringsort, eller, om tillgång till dylik vård ej finns där,
sådan läkare å närmaste ort.

Liksom lärarpersonal vid högre kommunala in. fl. skolor har även personal,
som är underkastad avlöningsreglementet för folkskolan, avlöningsreglementet
för kyrkomusiker, prästlönereglementet eller avlöningsreglementet
för statsunderstödda folkhögskolor och lantbruksundervisningsanstalter,
samt personal, på vilken kungörelsen med bestämmelser om sjukvårdsförmåner
för vissa polismän är tillämplig, att vid behov av sjukvård vända
sig till tjänsteläkare. Avlöningsreglementet för övningslärare innehåller
föreskrift om att övningslärare skall erhålla sjukvård eller sjukvårdsersättning
enligt de grunder, som gäller vid den skola, där han är anställd. Detta
innebär bl. a., att exempelvis övningslärare vid allmänt läroverk är hänvisad
till verksläkare, medan övningslärare vid statsunderstött privatläroverk vid
behov av sjukvård har att vända sig till tjänsteläkare av nyss angivet slag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 208 år 1955

Som allmän regel gäller, att varje statstjänsteman hänvisas till viss verkseller
tjänsteläkare. Undantag härifrån göres dock understundom. Således
förekommer i enstaka fall, att man för viss personal ej förordnar någon speciell
verksläkare. Detta är fallet t. ex. beträffande viss personal vid televerkets
kabelkontor, vars arbetsplats ofta flyttas från en ort till en annan. I
dylika fall har personalen medgivits rätt att anlita den statligt eller kommunalt
anställde läkare den önskar.

Ersättningen till verksläkarna utgår dels i form av ett prestationsarvode
och dels i form av ett särskilt verksläkararvode. Förstnämnda ersättning
utgår enligt provinsialläkartaxan, medan verksläkararvodet utgår för varje
hänvisad befattningshavare till provinsialläkare och extra provinsialläkare
med 4 kronor och till annan verksläkare med 12 kronor för år räknat. Sistnämnda
kategori äger dessutom åtnjuta årlig semester under 30 dagar med
rätt att under semestern erhålla semesterarvode å, för 30 dagar räknat,
3 kronor för varje till honom hänvisad befattningshavare. Detta semesterarvode
är maximerat till 3 000 kronor.

De i det föregående nämnda anstalts- och sjukhusläkarna, som förordnats
som verksläkare, åtnjuter utöver sin lön ingen fast ersättning och erhåller
prestationsersättning endast för läkarvård i tjänstemannens bostad. Samma
är förhållandet med tjänsteläkarna vid garnisonssjukhusen. Övriga militära
tjänsteläkare erhåller utöver sin lön i vederbörande befattning ersättning
enligt provinsialläkartaxan för läkarvård, som meddelas militär eller civilmilitär
beställningshavare i dennes bostad eller läkarens privata mottagningslokal.
För fullgörandet av tjänsteläkarbestyren i vad avser civil personal
utgår ersättning enligt huvudsakligen samma grunder, som gäller för
verksläkare. Även de läkare slutligen, som av försvarets sjukvårdsstyrelse
förordnats som verksläkare, åtnjuter ersättning enligt huvudsakligen samma
grunder som verksläkare vid den civila statsförvaltningen. III.

III. 1954 års verksläkaiutrednings förslag och remissyttrandena däröver

Allmänna synpunkter

Verksläkarutredningen

Verksläkarutredningen framhåller inledningsvis, att dess utredningsuppdrag
enligt meddelade direktiv avsett att undersöka i vilka former sjukvårdsförmåner
kan tillerkännas slatstjänstemännen och de med dem i detta hänseende
jämförliga befattningshavarna, därest verksläkarinstitutionen avskaffas.
Med hänsyn härtill och till vad som förekommit vid de inledningsvis
berörda förhandlingarna med statstjänstemännens huvudorganisationer har
utredningen bedrivit sitt arbete med utgångspunkt från att några verksläkare
icke står till förfogande efter utgången av år 1955.

Kungl. Maj.ts proposition nr 208 år 1955

Remissyttrandena

Ehuru verksläkarutredningen såsom av det anförda framgår enligt sina
direktiv icke haft att till övervägande upptaga frågan om verksläkarinstitutionen
lämpligen bör bibehållas eller icke, har detta spörsmål ingående behandlats
i flertalet remissyttranden. Så gott som samtliga remissmyndigheter
har därvid uttryckt önskemål om att verksläkarorganisationen bibehålies.

Generalpoststyrelsen uttalar, att de särskilda sjukvårdsförmånerna enligt
Saar, för den händelse de alltjämt bör utgå, bör anknytas till verksläkarinstitutionen.
Med hänsyn härtill och med särskilt beaktande av kontrollsynpunkten
anser styrelsen, att en allsidig bedömning av det föreliggande
spörsmålet bör leda till att verksläkarna bibehålies.

Telestyrelsen finner det i hög grad angeläget, att verksläkarinstitutionen
såsom sådan bibehålies och anför som motiv för sitt ståndpunktstagande
bl. a. följande.

Verksläkarinstitutionen är, åtminstone för ett verk som televerket, en förutsättning
för att en tillfredsställande kontroll skall kunna erhållas över
tjänstemännens sjukledigheter, och endast om myndigheterna ha tillgång
till verksläkare, som i sin verksamhet få en betydande kännedom om arbetsförhållandena
på olika tjänsteställen hos myndigheten samt om de enskilda
anställningshavarnas hälsotillstånd och personliga förhållanden, blir myndigheternas
behov av kontakt med medicinsk sakkunskap i frågor rörande
t. ex. placering, sjuk- eller invalidpensionering, förtidspensionering m. m.
tillgodosett på nöjaktigt sätt. Systemet med »konsultationsläkare» är icke till
fyllest för att fylla nu berörda behov. En viktig sak är också, att den tidsutdräkt,
som uppstår vid personalens hänvändelser till läkare, förvisso blir
väsentligt mindre, i den män som verksläkare stå till personalens förfogande,
än om personalen skulle behöva söka annan läkare. Detta betyder bl. a.
— såsom även verksläkarutredningen synes inse — att onödiga förluster
av arbetstid för läkarvård i många fall kunna undvikas, om personalen har
möjlighet anlita verksläkare.

Även vattenfallsstyrelsen och domänstyrelsen gör dylika för verksläkarinstitutionen
positiva uttalanden.

Järnvägsstyrelsen uttalar sitt beklagande av att verksläkarinstitutionen,
som av styrelsen bedömes som synnerligen värdefull, skulle stå inför sin
avveckling. Statskontoret ger uttryck åt samma uppfattning.

Försvarets civilförvaltning och riksförsäkringsanstalten, som båda är positivt
inställda till verksläkarinstitutionen, rekommenderar eu avvaktande
hållning. Det förstnämnda verket anser således det vara naturligast att ställa
sig avvaktande, tills närmare erfarenhet vunnits av samordningen mellan
den allmänna sjukförsäkringens förmåner och statstjänstemännens särskilda
sjukvårdsförmåner, helst som sjukvårdsutredningen i sitt den 26 februari
1954 avgivna betänkande angående sjukvårdsförmåner för statsanställda
in. fl. efter genomförandet av sjukförsäkringsreformen efter ingående
överväganden förordat, att verksläkare alltjämt skall finnas med skyldighet
att meddela sjukvård åt de anställda. Riksförsäkringsanstalten åter

Kangl. Maj:ts proposition nr 208 år 1955

ifrågasätter, om ej verksläkarinstitutionen av praktiska skäl kan bibehållas
vid de större ämbetsverken tills vidare, till dess någon tids erfarenhet vunnits
rörande verkningarna av institutionens avskaffande i övrigt.

Medicinalstyrelsen anser, att en verksläkarinstitution ej helt kan undvaras,
men att institutionens nuvarande omfattning bör begränsas på så sätt,
att verksläkarnas sjukvårdsskyldighet mot befattningshavarna upphäves.
Styrelsen förordar i stället införandet av en s. k. förtroendeläkarinstitution.

Sveriges läkarförbund yttrar följande.

Den nuvarande verksläkarinstitutionen har haft två principiellt olikartade
slag av uppgifter, nämligen dels sjukvårdande, dels kontrollerande samt
—• i alltför ringa grad —■ rådgivande och hälsovårdande. Den kritik som
från olika håll riktats mot institutionen torde i huvudsak ha grundats dels
på att det förra slaget av uppgifter varit olyckligt utformade därigenom att
de statsanställda för att komma i åtnjutande av vissa förmåner varit tvångsmässigt
hänvisade till en viss läkare, dels på att det senare slaget av uppgifter
ej effektivt tillgodosetts. Mot bakgrund härav har läkarförbundet hävdat,
att verksläkarnas sjukvårdande uppgifter i nuvarande utformning bör
försvinna och att verksläkarna i stället bör erhålla karaktär av förtroendeläkare
efter mönster av industri- och företagsläkarinstitutionen. Införandet
av den allmänna sjukförsäkringen gör det speciellt naturligt och lämpligt
att nu genomföra en sådan förändring.

Sjukvårdsförmåner till statstjänstemän i allmänhet
Verkslåkarutredningen

Verksläkarutredningen har funnit, att verksläkarinstitutionen varit och
allt fortfarande är en grundläggande förutsättning för statstjänstemännens
särskilda sjukvårdsförmåner. Härvid åberopar utredningen bl. a. följande
uttalande av 1936 års lönekommitté, vars förslag lades till grund för 1939
års avlöningsreglementen.

Kommittén har ansett sig icke kunna biträda ett i vissa yttranden över
1930 års reglementsförslag framställt yrkande om rätt för tjänsteman att
efter fritt val anlita den läkare, till vilken han hyser största förtroendet.
En oundgänglig förutsättning för att sjukvårdsförmånen icke skall kunna
missbrukas och för vinnande av nödig kontroll över tjänstemännens sjukledigheter
synes kommittén vara, att läkarvården ombesörj es av läkare, vilka
särskilt anställts för ändamålet eller med vilka avtal därom träffats och
som på grund därav äro i sin verksamhet skyldiga att följa för verksläkare
utfärdade instruktionsbestämmelser. Emellertid synes hinder icke böra möta
att å större orter, där mer än en verksläkare anställts, medgiva tjänstemännen
viss valfrihet mellan de olika verksläkarna. (SOU 1937: 48, sid. 207).

Med utgångspunkt från det sålunda existerande nära sambandet mellan
verksläkarinstitutionen och statstjänstemännens sjukvårdsförmåner har utredningen
ansett det följdriktigt, alt dessa förmåner bortfaller samtidigt
med att verksläkarinstitutionen avvecklas. Enligt utredningens mening bör
emellertid statstjänstemännen icke berövas det värde, som deras sjukvårdsförmåner
representerar, och föreslår därför, att ekonomisk gottgörelse bör
lämnas för desamma.

Kungl. Maj:ts proposition nr 208 år 1955

Trots att utredningen sålunda funnit, att en avveckling av verksläkarinstitutionen
bör få till följd att statstjänstemännens särskilda sjukvårdsförmåner
helt avlöses, har utredningen ändock undersökt, om något alternativ
till fullständig avlösning är möjligt, d. v. s. om det är möjligt att låta samtliga
nuvarande enligt Saar utgående förmåner eller vissa av dem hestå mer
eller mindre omgestaltade, därest verksläkarinstitutionen avvecklas.

Vid denna undersökning har utredningen först behandlat ett av de uppslag
till lösning av detta spörsmål, vilka diskuterats vid 1954 års förhandlingar
mellan representanter för civildepartementet och statstjänstemännens huvudorganisationer,
och vilka utredningen enligt direktiven anbefallts att
upptaga till övervägande. Ifrågavarande förslag har följande innehåll.

Alla tjänstemän skall i sjukvårdshänseende stå viss självrisk i likhet med
vad som för närvarande gäller i fråga om bl. a. vissa kommunala lärare.
Självriskbeloppet skall därvid utgöra exempelvis 25 kronor för år. Samtliga
tjänstemän skall utöver lönen erhålla ett belopp av denna storleksordning
mfn siälva svara för alla sjukvårdskostnader, som utöver ersättningen

från sjukkassan uppgår till detta belopp för år. Överskjutande kostnader
skall ersättas enligt i huvudsak nuvarande bestämmelser under förutsättning
att, liksom nu gäller för de kommunala lärarna, tjänsteläkare anlitats.

Utredningen har funnit, att detta förslag måste avföras såsom i praktiken
icke realiserbart. Som orsak härtill anföres dels, att kommunala tjänsteläkare
— bortsett från dem vid poliklinikerna -— icke annat än undantagsvis
torde vara skyldiga att behandla statstjänstemän mot viss taxa, och dels,
att sagda tjänsteläkares antal i de största städerna, särskilt i Stockholm med
dess anhopning av statstjänstemän, icke på långt när kommer att förslå för
ändamålet.

Beträffande varje särskild i Saar angiven sjukvårdsförmån har utredningen
vidare prövat möjligheterna att bibehålla densamma mer eller mindre
oförändrad. För denna prövning har utredningen uppställt följande allmänna
riktlinjer.

Sjukvårdsförmån som för sin administrering kräver mera kontinuerlig
tillgång till medicinsk expertis kan icke bibehållas, då det icke bör ifrågakomma
att för sådant ändamål medicinsk sakkunskap tillföres verken samtidigt
med att verksläkarinstitutionen avvecklas. Förutsättningen för att
förmån skall få bestå bör dock vara, att den kan givas sådan utformning
eller förbindas med sådan kontroll att obehörigt utnyttjande av förmånen
förhindras och onödiga kostnader i övrigt undvikes. Sagda särskilda utformning
eller kontroll måste vara administrativt och organisatoriskt enkel och
allt enklare i den mån det genomsnittliga ekonomiska värdet av förmånen
minskar. Slutligen bör nu utgående sjukvårdsförmån som i allt väsentligt
motsvaras av förmån enligt allmänna sjukförsäkringen bortfalla.

Vid sin tillämpning av dessa riktlinjer på de i Saar angivna särskilda
sjukvårdsförmånerna kommer utredningen till följande resultat.

När det gäller frågan, huruvida förmånen av kostnadsfri läkarvård skall
kunna bibehållas, därest verksläkarinstitutionen avvecklas, har verksläkarutredningen
upptagit till behandling ett annat vid 1954 års förhandlingar
mellan representanter för civildepartementet och statstjänstemännens hu -

Kungi. Maj:ts proposition nr 208 år 1955

vudorganisationer diskuterat uppslag. Detta uppslag innebär, att tjänstemannen
skall, utöver den ersättning han uppbär från sjukkassan, erhålla
en sådan ersättning av statsmedel, att det sammanlagda beloppet får uppgå
till högst 100 procent av det i sjukkassetaxan för motsvarande fall upptagna
beloppet. I kostnaderna för läkarvården skall inräknas läkarens resekostnader
och kostnader för vissa läkarintyg. Ifrågavarande rätt till ersättning
skall icke vara knuten till bestämd läkare, utan vara förenad med fritt
läkarval. Även kostnaden för den tandvård, som omfattas av den allmänna
sjukförsäkringen, skall ersättas pa samma sätt. Beträffande delta förslag
anför utredningen.

En påtaglig fördel med den föreslagna anordningen är, att den är mycket
enkel att administrera. Huruvida och i vad mån kostnaden är ersättningsgill
enligt sjukkassetaxan måste nämligen alltid prövas av sjukkassan och
en ytterligare utbetalning av 25 procent av det sålunda såsom ersättningsberättigat
prövade beloppet bör kunna uppdragas åt sjukkassan med resth
tutionsrätt i förhållande till myndigheten. Förslaget har emellertid också
avsevärda olägenheter. Den mest framträdande är att kontroll i fråga om
förmånens utnyttjande saknas nära nog fullständigt — den för sjukkassemedlemmar
i allmänhet enligt 14 § tjärde stycket SFL gällande har betydelse
först vid uppenbart missbruk — och att denna avsaknad av kontroll
icke motväges av någon kostnad för befattningshavaren själv, när han begagnar
sig av förmånen. Detta är klart otillfredsställande och torde komma
att föranleda, att helt omotiverade kostnader åsamkas statsverket och
sjukförsäkringen. Förmånen kommer att få en omfattande och rutinmässig
verkan och torde med hänsyn till frekvensen av dess användning och
risken för missbruk åsamka staten och sjukkassorna betydande kostnader.
Utredningen får därför avstyrka detta uppslag.

I fråga om specialist- och tandläkarvård framhåller utredningen, att vid
svårare sjukdomsfall, där vederbörande intagits på sjukhus, dylik vård ingår
som ett led i sjukhusvården, för vilken kostnaden i princip ersättes helt
av sjukförsäkringen. Utredningen papekar vidare, att i de större städerna
specialist- och tandläkarvård meddelas vid sjukhusens polikliniker. Behov
av att anlita privatpraktiserande specialist eller tandläkare för sådan konsultation
eller behandling, som nu är ersättningsgill, anses av utredningen
därför icke alltför ofta uppkomma för den enskilde tjänstemannen. Med
hänsyn till att sådan vård, då den blir behövlig, dock kan medföra förhållandevis
stora utgifter, har utredningen ägnat frågan om dessa förmåner
ingående behandling och framför i betänkandet två uppslag i fråga om
denna förmånsgrupp. Beträffande dessa anför utredningen följande.

Närmast tillhands torde ligga att överväga, huruvida förmånerna kan bibehållas
i huvudsakligen den utformning de för närvarande har. Detta innebär,
att ersättning skulle utgå med 3/4 av de verkliga kostnaderna och att
en auktoritativ prövning av behovet av specialistvård resp. det medicinska
orsakssammanhanget i fråga om tandläkarvård verkställes. Sådan prövning
förutsätter, att verken för ändamålet disponerar över medicinsk sakkunskap.
Då detta enligt de tidigare angivna riktlinjerna för undersökningen
icke kan komma i fråga, måste detta alternativ avvisas.

Ett annat alternativ i fråga om denna förmånsgrupp, som diskuterats av

Kungl. Maj:ts proposition nr 208 år 1955

utredningen, innebär följande. Verket skall, därest läkare, som undersökt
tjänstemannen funnit specialistvård erforderlig eller tjänstemannen eljest
anfört tillräckliga skäl för anlitande av specialist, kunna för efterföljande
specialistvård medgiva särskild ersättning härför. Ersättningen skulle då
bestämmas på sådant sätt, att den tillsammans med ersättningen från
sjukkassan utgjorde högst 100 procent av sjukkassetaxans belopp för motsvarande
fall. Från verkets sida skulle alltså prövas, huruvida i det individuella
fallet förutsättningen för överförmånen var uppfylld. Denna prövning
torde vara möjlig utan tillgång till särskild medicinsk expertis. Det kan
dock ifrågasättas, om värdet av förmånen i det särskilda fallet motiverar
det bestyr dess administrering skulle föranleda för verket och sjukkassan,
vilken sistnämnda torde böra utbetala även den överskjutande ersättningen
och bokföra densamma för att senare »klumpdebitera» verket ersättningar
av detta slag. Utredningen finner fördelar och nackdelar med denna anordning
förhålla sig på sådant sätt, att anordningen icke bör genomföras.

Beträffande förmånen att kostnadsfritt erhålla läkemedel framhåller
verksläkarutredningen, att tillgång till en naturlig kontroll av denna förmån
saknas, när verksläkarinstitutionen avvecklas. Att knyta förmånen
till attest av särskild, för ändamålet anlitad läkare beträffande varje recept
skulle innebära ett avsteg från tidigare angivna riktlinjer och skulle för
övrigt med hänsyn till frekvensen av förmånen och det ringa värdet ur kontrollsynpunkt
av sådan attest vara orimligt. Utredningen har icke kunnat
finna andra kontrollåtgärder, som med erforderlig effektivitet förenar kravet
på administrativ enkelhet. Utredningen anser därför, att förutsättningar
för förmånen av fria läkemedel icke föreligger när verksläkarinstitutionen
avvecklas, och föreslår, att förmånen indrages.

Verksläkarutredningen har funnit, att de enligt avlöningsförfattningarna
utgående förmånerna av sjukgymnastik, bad, massage m. m. är i stort sett
likvärdiga med de förmåner av motsvarande slag, som tillkommer statstjänstemännen
från sjukförsäkringen, och föreslår därför, att bestämmelserna
i denna del utgår ur Saar.

De i Saar meddelade bestämmelserna om sjukhusvård, vilka i korthet
innebär, att vård i halvenskilt eller enskilt rum i vissa fall kan beredas
tjänstemannen kostnadsfritt, anses av utredningen böra utgå ur Saar. Som
motiv härför anföres följande.

Vården på allmän sal är medicinskt likvärdig med vården i halvenskilt
rum och den avskildhet och ro, som på allmän sal vårdade patienter kan
behöva, kan i regel beredas dem i särskilda isoleringsrum. Ur denna synpunkt
torde alltså ifrågavarande särbestämmelser icke vara erforderliga.
Det mest typiska exemplet på att myndigheten finner särskilda skäl föreligga
för vård i halvenskilt rum torde vara, att myndigheten på grund av
den på sjukhuset intagne tjänstemannens särskilda kvalifikationer har behov
av att i tjänsteärenden ha mera kontinuerlig kontakt med tjänstemannen
och sjukdomen icke i och för sig lägger hinder i vägen härför. Att tjänstemannen
under sådana förhållanden, vilka torde vara sällan förekommande,
beredes vård i halvenskilt eller enskilt rum, torde knappast kunna betecknas
som en sjukvårdsförmån för tjänstemannen utan snarare som en
praktisk anordning för myndighetens verksamhet i detta läge. Situationen
bör alltså icke regleras i Saar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 208 år 1955

Även efter den här relaterade prövningen beträffande varje sjukvårdsförmån
för sig av möjligheterna att bibehålla densamma mer eller mindre oförändrad,
när verksläkarinstitutionen avvecklas, har verksläkarutredningen,
såsom av det anförda framgår, funnit, att i och med en dylik avveckling
samtliga statstjänstemännen nu tillkommande sjukvårdsförmåner utöver
dem, som utgår från den allmänna sjukförsäkringen, bör slopas. Utredningen
föreslår, att förmånerna avlöses mot ekonomisk gottgörelse.

Remissyttrandena

Beträffande utredningens förslag, att i och med verksläkarinstitutionens
avveckling samtliga statstjänstemännen nu tillkommande sjukvårdsförmåner
skall avlösas, är meningarna i remissyttrandena ganska delade.

Generalpoststyrelsen anser det vara klart, att verksläkarinstitutionens vara
eller icke vara är av avgörande betydelse för fortvaron av statstjänstemännens
sjukvårdsförmåner, och telestyrelsen anser att, om den berörda institutionen
tages bort, förmånerna ifråga också måste avvecklas.

Statskontoret delar utredningens uppfattning, att de särskilda sjukvårdsförmånerna
bör avvecklas, därest förutsättningar för ett bibehållande av
verksläkarinstitutionen icke skulle befinnas föreligga. Vattenfallsstyrelsen
ger uttryck åt samma uppfattning.

Försvarets civilförvaltning uttalar att, innan så genomgripande förändringar
i tjänstemännens sjukvårdsförmåner vidtages som de i betänkandet
föreslagna, bör prövas ett system, där liksom hittills tjänstemännen kan bibehållas
vid de särskilda sjukvårdsförmåner, vartill de är berättigade.

Medicinalstyrelsen kan icke ansluta sig till utredningens uppfattning och
anser det således icke föreligga ett sådant påtagligt samband mellan den
nuvarande verksläkarinstitutionen och de till de statsanställda nu utgående
sjukvårdsförmånerna att denna institution utgör en nödvändig förutsättning
för dessa förmåners bibehållande. Enligt styrelsens mening bör en förtroendeläkarinstitution
inrättas och ersättning intill 100 procent av sjukkassetaxans
belopp medges de anställda under förutsättning att vården meddelas
av förtroendeläkare. Ifråga om specialistvård och tandläkarvård bör nuvarande
ersättningsnormer bibehållas men remiss av förtroendeläkare fordras.
Utredningens uppfattning att nuvarande bestämmelser om vård å halvenskilt
rum icke är nödvändiga kan styrelsen icke dela. Ur så väl ekonomiska
som socialmedicinska och rent medicinska synpunkter förordar styrelsen,
att statstjänstemännen beträffande läkemedel icke skall erhålla några särskilda
förmåner utöver vad som följer av den allmänna läkemedelsrabatteringen.

Försvarets sjukvårdsstyrelse anser att uppslaget om utfyllnad till 100 procent
av sjukkassctaxans belopp är välfunnet och värt att ytterligare utredas.
Även länsstyrelsen i Norrbottens län förordar detta uppslag.

Sveriges läkarförbund säger sig icke ha något att erinra mot att stalstjänstemännens
sjukvårdsförmåner avlöses mot en lämpligt avpassad kompensation
samt anför härom följande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 208 år 1955

Beträffande vissa av förmånerna är detta tvärtom direkt lämpligt. Detta
sista gäller t. ex. läkemedlen. Utredningsmannen har ansett, att även i övrigt
möjligheter för speciella sjukvårdsförmåner åt statstjänstemännen ej föreligga.
Hans bevisföring i detta avseende är emellertid icke hållbar. En grundläggande
förutsättning för bevisföringen är att det ej bör ifrågakomma, att
verken tillföres medicinsk sakkunskap för administrering av sjukvårdsförmåner.
Det skulle i och för sig kunna ifrågasättas, huruvida och av vilka
skäl detta måste vara ett axiom. Avgörande är emellertid, att verken för
andra ändamål behöver kontinuerlig tillgång till medicinsk sakkunskap. Det
är då väl genomförbart, att dessa läkare deltager vid administrering av eventuellt
kvarstående sjukvårdsförmåner.

Även andra sätt att bibehålla vissa sjukvårdsförmåner eller avlösa dessa
på annat sätt än genom en generell ekonomisk kompensation föreligger
emellertid. Sålunda vill läkarförbundet erinra om ett vid föregående års förhandlingar
i ärendet framlagt förslag till kumulation av fria sjukdagar enligt
vissa regler. Detta förslag har bl. a. den fördelen, att det skulle gynna de
svårt och långvarigt sjuka, vilka onekligen genom tillämpning uteslutande
av sjukförsäkringslagens förmåner skulle komma i ett sämre läge. Inte minst
av detta skäl förtjänar förslaget om kumulation av fria sjukdagar, mot vilket
inga socialmedicinska eller administrativa invändningar synes kunna
resas, att noggrant övervägas. Även ur arbetsgivarsynpunkt torde detta förslag
te sig tilltalande, då det motverkar ett överdrivet och svårkontrollerbart
uttagande av korta sjukledigheter.

En ytterligare möjlighet är att alla tjänstemän erhåller en ekonomisk
kompensation av t. ex. 25 kronor per år. I den män detta belopp ej förslår
för kostnader för läkarvård skulle — oavsett vilken läkare tjänstemannen
anlitat — en ersättning utgå, vilken tillika med ersättningen från sjukkassan
skulle uppgå till verkliga beloppet av läkararvodena under ett kalenderår,
dock med den begränsningen att för varje läkarbesök högst 100 % av återbäringstaxans
belopp skulle utbetalas. Eftersom endast i ett mindretal fall
läkarvårdskostnaden per år torde överstiga 25 kronor, bör detta system vara
administrativt enkelt att genomföra. Kontrollen torde vid genomfört företagsläkarsystem
inom statsförvaltningen ej behöva bereda nämnvärda svårigheter.

Därest från personalhåll önskemål skulle framställas om högre återbäring
än enligt sjukförsäkringen för specialistvård, skulle även detta kunna genomföras
efter attest av företagsläkaren.

Mot förslaget, att statstjänstemännens särskilda sjukvårdsförmåner skall
avlösas mot ett för alla lika kontantbelopp, har gjorts vissa erinringar. Sålunda
uttalar generalpoststijrelsen, att mot ett sådant avlösningsförfarande
synes i och för sig erinran kunna göras med hänsyn särskilt till det ur sjukvårdskostnadssynpunkt
försämrade läge de tjänstemän, som drabbas av
sjukdom, i stor utsträckning därigenom måste komma i. Särskilt obillig
kommer verkan av utredningens förslag att bli för långvarigt sjuka tjänstemän
i fråga om tid, då de utförsäkrats och av denna anledning icke längre
är berättigade till ersättning för sjukhusvård.

Riksförsäkringsanstalten redovisar samma uppfattning och tillägger i fråga
om avlösningsbeloppets storlek, att kompensationen, om den skall bli av
reellt värde, bör bli av sådan storleksordning, alt den kan täcka premiekostnaderna
för en kollektivförsäkring, som ger statstjänstemännen samma
särskilda sjukvårdsförmåner, som nu föreslås skola upphöra.

Knngl. Maj:ts proposition nr 208 år 1955

Tanken, att kompensationen för de slopade sjukvårdsförmånerna skall
beräknas enligt försäkringstekniska grunder och på sådant sätt, att kompensationsbeloppen
täcker premierna för en mot de borttagna förmånerna
svarande försäkring, framföres även av domänstyrelsen och skolöverstyrelsen.

Sjukvårdsförmåner till vissa tjänstemän
V erksläkarutredningen

Sj ukvårdsbestämmelserna i vederbörande avlöningsreglementen äger icke
tillämpning på justitieråd, regeringsråd, överståthållare, landshövding och
biskop. Verksläkarutredningens förslag om avlösning av statstjänstemännens
särskilda sjukvårdsförmåner berör således icke nämnda befattningshavare.
Utredningen framhåller därför, att den förutsatta gottgörelsen i anledning
av avlösningen icke skall tillkomma dessa.

I fråga om rätt till sjukvård under tjänstgöring med stationering utomlands
gäller enligt Saar vad därom särskilt stadgas. Dylika särskilda föreskrifter
har av Kungl. Maj :t utfärdats den 8 december 1950, gällande befattningshavare
vid beskickningar och konsulat samt den 9 november 1951, gällande
försvarsattachéer. I sitt den 19 juni 1954 avgivna betänkande förordade
den s. k. utlandslönekommittén, att nämnda föreskrifter skall med
mindre jämkningar bestå, och att vissa sjukvårdsförmåner för utomlands
stationerade tjänstemäns familjemedlemmar skall generellt införas. Kommittén
framhöll emellertid, att de föreslagna reglerna kunde komma att behöva
modifieras i samband med att sjukförsäkringslagen trädde i kraft.

Verksläkarutredningen anför om ifrågavarande tjänstemäns sjukvårdsförmåner.

Verksläkarutredningens förslag, för vilka verksläkarinstitutionens avskaffande
och den allmänna sjukförsäkringens förmåner är av grundläggande
betydelse, torde icke i och för sig påverka nu ifrågavarande befattningshavares
ställning, enär för dessa verksläkare saknas redan tidigare och sjukförsäkringslagen
icke är tillämplig på dem. Deras sjukvårdsförmåner torde
därför böra utformas med utgångspunkt från föreskrifterna i nämnda båda
beslut den 8 december 1950 och den 9 november 1951 och med hänsynstagande
till utlandslönekommitténs förslag. Eventuellt bör även de föreskrifter
om ersättning för sjukvård utom riket, som torde komma att meddelas
beträffande medlemmar i svensk allmän sjukkassa, beaktas i detta sammanhang.

Föreskrifterna rörande ersättning för sjukvårdskostnader till beställningshavare
med lönegradsbeteckningen Mha, vilka föreskrifter finnes meddelade
i brev den 30 december 1954, anses av utredningen böra bestå, även för det
fall att verksläkarinstitutionen avvecklas. Detsamma gäller också föreskriften,
att ifrågavarande befattningshavare under vissa förutsättningar äger
åtnjuta fri sjukvård även viss tid efter anställningens upphörande. Utredningen
motiverar sitt ställningstagande med de särpräglade anställnings -

Kungl. Maj:ts proposition nr 208 år 1955

och avlöningsvillkoren för denna personalkategori. När det däremot gäller
motsvarande rätt till fri sjukvård efter anställningens upphörande för beställningshavare
i lönegraden Mg 10, Me 10 eller Me 11 samt fältflygare i
lönegraden Me 14 eller Me 16, anför utredningen, att dess förslag om avlösning
av nuvarande särskilda sjukvårdsförmåner bör medföra, att ifrågavarande
rätt för dessa beställningshavare upphör.

Beträffande sjukvård under sjötjänstgöring vid försvaret anser utredningen,
att ingen ändring bör göras i nu utgående förmåner, bestående i rätt
till vård på fartygs sjukavdelning eller på sjulcvårdsfartyg, vård av från
land tillkallad läkare samt viss specialistvård utomlands.

Verksläkarutredningen påpekar, att, under förutsättning att verksläkarinstitutionen
slopas och statstjänstemännens sjukvårdsförmåner i samband
härmed indrages, verksläkarkungörelsen måste upphöra att gälla. Likaså
måste förenämnda beslut den 30 juni 1953 angående verks- och tjänsteläkare
vid försvaret upphävas. Enligt utredningen rubbar detta dock icke
skyldigheten för militärläkare vid truppförband och garnisonssjukhus att
utan ersättning utöver lönen meddela läkarvård och utfärda läkarintyg åt
militär och civilmilitär beställningshavare, som hänvisats till honom. Beträffande
frågan, om sålunda meddelad läkarvård och utfärdade läkarintyg
skall vara kostnadsfria för beställningshavaren, anför utredningen följande.

Etter avlösning av statstjänstemännens särskilda sjukvårdsförmåner bör
givetvis principen vara att ingen tjänstemannagrupp får behålla någon sådan
förmån. Särskilda skäl måste föreligga för att denna princip skall i något
sammanhang få genombrytas. Inom vissa grenar av krigsmakten innenär
den dagliga verksamheten sådana risker till person och egendom att
kontinuerlig läkarkontroll är nödvändig. Att denna utövas av vederbörande
militärläkare, vilken ur utbildnings- och erfarenhetssynpunkt är särskilt ägnad
härför, och att läkarkontrollen tillhandahålles utan kostnad för den enr-
synes självklart. Även i övrigt synes den militära personalens arbetstorhallanden
både under verksamheten på förläggningsorten och i synnerhet
under övningar o. d. utanför denna vara sådana, att särskilda skäl kan
fOTel1^ för att Personalen bibehålies vid sin rätt att kostnadsfritt
erhalla läkarvård jämte läkarintyg. Denna rätt bör emellertid begränsas att
avse sadan vård som meddelas på militärläkarens mottagning vid truppförbandet
eller garnisonssjukhuset.

Den på karolinska sjukhusets stat upptagna tjänsten som personalläkare
vid detta sjukhus och serafimerlasarettet föreslås av utredningen skola indragas.
Orsaken härtill är, att denne läkare, som är avsedd endast för personalsjukvården
vid de båda sjukhusen, är att betrakta som ett särskilt sia''-''
av verksläkare.

Vad slutligen angår lärare, präster in. fl. befattningshavare, vilka är underkastade
av staten fastställda avlöningsbestämmelser och f. n. står viss
självrisk för sjukvårdskostnader, anser utredningen, att dessa tjänstemän
i förevarande avseende bör principiellt likställas med statstjänstemännen.
Deras särskilda sjukvårdsförmåner anses alltså böra avlösas mot ekonomisk
gottgörelse.

Kungl. Maj:ts proposition nr 208 år 1955

Remissyttrandena

Utredningens förslag, att den militära personalen skall bibehållas vid sin
rätt att kostnadsfritt erhålla läkarvård och läkarintyg, kan icke biträdas av
statskontoret, som anför, att för en konsekvent genomförd avveckling av de
nu enligt Saar utgående förmånerna särskilt talar det förhållandet, att
den ekonomiska kompensationen till tjänstemännen icke gärna synes kunna
avvägas annat än efter generella grunder. Detta skulle innebära, att vissa
personalgrupper skulle komma i gynnsammare läge, därest de även i fortsättningen
kom i åtnjutande av speciella sjukvårdsförmåner.

Även försvarets sjukvårdsstyrelse lägger rättvisesynpunkter på problemet
och anser vidare, att förslaget med hänsyn till den stora rörligheten bland
den militära personalen kommer att medföra betydande svårigheter i administrativt
hänseende. Styrelsen avser härmed, att för en och samma beställningshavare
sjukvårdsförmånerna kan bli olika vid olika tidpunkter,
beroende på vilket förband eller vilken institution vederbörande beställningshavare
för tillfället tillhör.

Efter att ha framhållit, att av försvarets tjänstemän endast en ringa del
är hänvisade till verksläkare, påpekar försvarets civilförvaltning, att en uppdelning
av förmånerna på olika personalkategorier ej är möjlig.

Sveriges läkarförbund avvisar bestämt tanken på kostnadsfri läkarvård
och kostnadsfria läkarintyg åt militär personal. Utredningen har nämligen
enligt förbundets mening ej förebragt några skäl för att ifrågavarande personal
skulle ges en särställning.

I övrigt må nämnas, att försvarets civilförvaltning anser, att beställningshavare
i lönegraderna Mg 10, Me 10 och Me 11 samt fältflygare i lönegraderna
Me 14 och Me 16 bör bibehållas vid sin rätt till sjukvård under ett år
efter anställningens upphörande, medan statskontoret delar utredningens
uppfattning, att denna förmån bör slopas och dessutom föreslår, att motsvarande
rätt för befattningshavare med lönegradsbeteckningen Mha skali
avvecklas.

Undersöknings- och behandlingsavdelningar i anslutning
till större arbetsplatser

Verksläkar utredningen

Beträffande de vid vissa statliga arbetsplatser inrättade läkarmottagningarna
anför utredningen, att den närmast till hands liggande konsekvensen
av verksläkarinstitutionens avveckling synes vara, att ifrågavarande läkarmottagningar
försvinner. En sådan utveckling skulle dock enligt utredningens
mening medföra vissa olägenheter både för staten-arbetsgivaren och
för de anställda. För verken innebär nämligen systemet med egna läkarmottagningar
i omedelbar anslutning till arbetsplatsen fördelar ur den synpunkten,
att förlusten av arbetstid för läkarvård o. d. begränsas. För de

Kungl. Maj:ts proposition nr 208 år 1955

anställda innebär ifrågavarande anordning fördelar i form av lättare tillgång
till undersöknings- och behandlingsmöjligheter och i form av kortare
väntetider. Utredningen förordar därför, att befintliga mottagningar får
bestå och nya inrättas, där så är möjligt och där tillräckliga motiv härför
finnes. En grundläggande princip för denna anordning anser dock utredningen
vara, att de berörda tjänstemännen icke härigenom får erhålla någon
nämnvärd ekonomisk förmån utöver vad som tillkommer andra statliga
befattningshavare. Beträffande sättet för anordnande av en dylik undersöknings-
och beliandlingsavdelning uttalar utredningen följande.

Genom avtal upplåter verket till lämplig läkare lokal för läkarmottagning
inom eller i omedelbar anslutning till arbetsplatsen. Lokalen bör vara
försedd med utrustning för ändamålet och där så påfordras bör verket ställa
erforderlig sjuksköterskepersonal till förfogande. För dessa prestationer från
verkets sida bör läkaren erlägga skälig ersättning. Vidare bör läkaren förbinda
sig att begränsa den på läkarmottagningen bedrivna verksamheten till verkets
anställda och att för lämnad vård icke betinga sig högre ersättning av
patienten än enligt exempelvis sjukkassetaxan. Beträffande annan på mottagningen
meddelad behandling än läkarvård, såsom sjukgymnastik, kortvågs-
eller värmebehandling, skall sådan behandling icke omfattas av verkets
avtal med läkaren utan meddelas av den hos verket för ändamålet anställda
personalen för verkets räkning. Patientavgiften för sistnämnda behandling
skall principiellt motsvara verkets självkostnader. Prestationer av
ringa ekonomiskt värde såsom flertalet injektioner, enkla omläggningar
o. d. bör dock för undvikande av ett kostnadskrävande uppbördsförfarande
iillhandahållas utan avgift.

Slutligen framhåller utredningen, att medicinsk vård, lämnad på här
ifrågavarande mottagningar, ej är att betrakta som en löneförmån och därför
ej skall regleras genom bestämmelser i Saar.

Itemissyttrandena

Utredningens förslag, att de vid vissa arbetsplatser befintliga undersöknings-
och behandlingsavdelningarna skall bibehållas, även om verksläkarinstitutionen
avvecklas, samt att nya sådana inrättas, har i allmänhet fått
ett gynnsamt mottagande hos remissmyndigheterna.

Järnvägsstyrelsen framhåller, att man inom statens järnvägar har en ingående
erfarenhet av dylik verksamhet. Styrelsen yttrar, att förslaget ligger
belt i linje med styrelsens egna strävanden härvidlag, som går ut på en ökning
av antalet dylika avdelningar; att förutsättningarna för ett gott utbyte
av denna verksamhet försämras vid avveckling av järnvägsläkarinstitutionen
ligger i öppen dag, anser styrelsen.

Även försvarets sjukvårdsstyrelse, försvarets fabriksstyrelse, vattenfallsstyrelsen,
medicinalstyrelsen och Sveriges läkarförbund uttalar sig till förmån
för dylika avdelningar.

Statskontoret säger sig kunna tillstyrka, att nu befintliga undersökningsocli
behandlingsavdelningar får behållas, endast under den förutsättningen
att befattningshavare vid verk med dylika avdelningar i sjukvårdshänseende
icke får komma i ett förmånligare läge än andra befattningshavare.

Kungl. Maj:ts proposition nr 208 år 1955

De statliga verkens behov av medicinsk sakkunskap
Verksläkarutredningen

Efter att ha framhållit, att avskaffandet av verksläkarinstitutionen icke
får föranleda, att läkare med uppgift att administrera sjukvårdsförmåner
för statstjänstemännen engageras av myndigheterna, konstaterar utredningen,
att verken även i fortsättningen kommer att i viss utsträckning ha
behov av medicinsk sakkunskap. Utredningen anför härom följande.

Nuvarande krav på läkarintyg för anställning m. m. kvarstår oförändrat
vid avveckling av verksläkarinstitutionen. Anställning, som är eller avses
bli pensionsberättigande, bör sålunda normalt kunna vinnas endast av den
som företett läkarintyg om sitt hälsotillstånd. Om i visst fall befattningshavares
tjänstbarhet ifrågasättes på grund av hans hälsotillstånd, måste
läkarintyg i detta avseende införskaffas. Vidare förutsätter uppenbarligen
prövning av fråga om tjänstemans sjukpensionering tillgång till upplysning
i form av läkarintyg om vederbörandes hälsotillstånd.

Även ur andra synpunkter kan enligt utredningens mening verken ha
behov av tillgång till medicinsk expertis. Utredningen framhåller sålunda
följande.

Personalledaren kan ibland anse sig behöva rådfråga den medicinska expertisen,
hur han bör förfara beträffande en befattningshavare, vilkens sjukledigheter
företer en från det mera normala avvikande bild. Vid sådan kontakt
mellan läkare och personalledare kan emellanåt befinnas lämpligt, att
befattningshavaren inställer sig hos läkaren för undersökning. Även i annat
sammanhang kan personalledaren undantagsvis finna läkarundersökning av
viss befattningshavare erforderlig. Någon gång kan det inträffa, att personalledaren
med hänsyn till sin kännedom om viss tjänsteman skulle vilja
få innehållet i ett för tjänstemannen av läkare utfärdat sjukledighetsintyg
bedömt från vissa närmare preciserade utgångspunkter. I dessa och liknande
situationer, där personalledaren finner medicinsk konsultation behövlig,
är det angeläget att sådan kan erhållas utan omgång.

Härutöver framhåller utredningen, att de statliga verken — särskilt de
affärsdrivande — kan behöva konsultera läkare i frågor rörande omplacering,
arbetsprövning och omskolning.

Beträffande frågan, hur de statliga verkens behov av medicinsk sakkunskap
skall täckas, framhåller utredningen, att statens verk och myndigheter
givetvis bör utnyttja de möjligheter i detta avseende, som utan särskilda
anordningar erbjuder sig. Sjukkassorna anses sålunda i vissa fall kunna
rådfrågas beträffande kontroll av sjukledigheter. Vidare bör den statliga
yrkesinspektionen och arbetsvårdsorganisationen i viss utsträckning kunna
lämna bistånd med råd i frågor rörande yrkeshygien resp. arbetsvärd.

I vilka former de statliga verken i övrigt bör beredas tillgång till erforderlig
medicinsk sakkunskap har utredningen upptagit till behandling särskilt
för den allmänna civilförvaltningen, för försvaret och för de affärsdrivande
verken. Beträffande den allmänna civilförvaltningen anför utredningen
följande.

2 Bihang till riksdagens protokoll VJ55. 1 samt. Nr 208

Kungl. Maj:ts proposition nr 208 år 1955

För den allmänna civilförvaltningen är behovet begränsat till dels utfärdande
av läkarintyg för anställning, fortsatt tjänstbarhet och sjukpensionering,
dels viss medicinsk konsultation in. in. vid personalledningens kontroll
av sjukledigheter, dels ock i ringa utsträckning sådan konsultation av
annan anledning. Det synes uppenbart att dessa arbetsuppgifter icke har
den omfattning, att verksläkare behöver för ändamålet vara anställd för
varje särskilt verk inom den allmänna civilförvaltningen. Å andra sidan bör
personalledarna vid behov ha lätt tillgång till medicinsk sakkunskap. Liksom
hittills torde vidare läkarintyg för stalsanställning som är eller avses
bli pensionsberättigande böra normalt utfärdas endast av läkare, som erhållit
särskilt uppdrag härtill. Att detta bör vara fallet även beträffande
läkarintyg i fråga om för tjänstemannen så betydelsefulla förhållanden som
fortsatt tjänstbarhet och sjukpensionering synes självklart. Vissa organisatoriska
åtgärder torde sålunda böra vidtagas i syfte att tillgodose behovet
av medicinsk sakkunskap för den allmänna civilförvaltningens verk. Då
dessa verk sinsemellan är likartade till sin struktur, bör sagda åtgärder
kunna i hög grad standardiseras.

Utredningen finner att behovet av medicinsk expertis inom den allmänna
civilförvaltningen väsentligen är betingat såsom led i personaladministrationen.
Utredningen anser, att det därför skulle vara värdefullt, om de läkare,
som ställde sin sakkunskap till verkens förfogande, förvärvat viss
administrativ erfarenhet i tidigare verksamhet. Sådan erfarenhet besittes
av statligt och kommunalt anställda tjänsteläkare i öppen vård. Utredningen
anser därför, att dylika läkare bör anlitas för ifrågavarande verksamhet,
och föreslår i sådant syfte, att den i allmänna läkarinstruktionen angivna
skyldigheten för provinsialläkare och extra provinsialläkare att vara verksläkare
utbytes mot skyldighet att i egenskap av konsultationsläkare utfärda
vissa intyg för anställning, fortsatt tjänstbarhet och sjukpensionering och
på begäran ställa sin medicinska sakkunskap till statsmyndigheternas förfogande
inom de distrikt, där de är stationerade. Behovet av konsultationsläkare
på landsbygden och å mindre och medelstora orter torde normalt
kunna tillgodoses på detta sätt. Utredningen har funnit problemet något
annorlunda för de större städerna och anför härom.

I de större städerna däremot antingen saknas läkare av nämnt slag, exempelvis
i Stockholm, eller är tillgången på sådana läkare emellanåt otillräcklig
för ifrågavarande ändamål. För sådana fall måste andra åtgärder
vidtagas. Med hänsyn till å ena sidan att behovets omfattning icke inom den
allmänna civilförvaltningen påkallar anställning av konsultationsläkare vid
de särskilda verken och å andra sidan att personalledarna bör kunna utan
omgång konsultera medicinsk expertis föreslår utredningen, att medicinalstyrelsen
vidtalar ur olika synpunkter lämpliga läkare, främst läkare med
administrativ erfarenhet, att ställa sig till förfogande såsom konsultationsläkare.
Antalet sådana läkare på varje ort blir givetvis beroende av det behov
som där föreligger. Myndigheterna bör fritt få välja mellan de av medicinalstyrelsen
vidtalade läkarna. Den enskilda myndigheten torde emellertid
i allmänhet komma att finna det fördelaktigt att vid konsultering i
allmänmedicinska frågor alltid vända sig till samma läkare.

De av utredningen lämnade förslagen för tillgodoseende av verkens behov
av tillgång till medicinsk sakkunskap, för vilka här redogjorts, avser all -

Kungl. Maj.ts proposition nr 208 är 1955

mänmedicinsk expertis. Utredningen framhåller dock, att det emellanåt
kan vara nödvändigt att konsultera specialist och föreslår därför, att medicinalstyrelsen
träffar avtal även med vissa dylika läkare att ställa sig till
de statliga myndigheternas förfogande.

Ersättning till konsultationsläkare — även specialister — inom den allmänna
civilförvaltningen anses böra utgå som prestationsersättning.

För de statsanstalter, som har läkare anställda för att bereda sjukvård
åt de på anstalten intagna, t. ex. sinnessjukhus och större fångvårdsanstalter,
anser utredningen inga utomstående konsultationsläkare erforderliga.
Anstaltsläkare anses av utredningen vara i sin tjänst skyldiga att ställa sig
till förfogande för ifrågavarande konsultation m. m.

Beträffande behovet av konsultationsläkare vid försvaret anför utredningen.

Inom krigsmakten torde behov av särskilda konsultationsläkare i allmänhet
icke föreligga, enär de militära tjänsteläkarna självfallet i sin
tjänst står till förfogande för ifrågavarande uppgifter vid de förband och
institutioner, vid vilka de är anställda eller vilka eljest för sin sjukvård
är hänvisade till dem. För de militära förband och institutioner, som saknar
anknytning till militär tjänsteläkare, exempelvis vissa centrala förvaltningsmyndigheter,
torde behovet av konsultationsläkare få tillgodoses på enahanda
sätt som i det föregående förordats beträffande verk inom den allmänna
civilförvaltningen. Avtal med vederbörande läkare bör dock i detta
sammanhang slutas av försvarets sjukvårdsstyrelse.

Vad slutligen angår de affärsdrivande verken, anser utredningen, att
dessa verk bör bemyndigas att vidtaga de organisatoriska åtgärder, som
varje verk finner mest ägnade att rationellt och till rimliga kostnader tillgodose
verkets behov av medicinsk expertis. Dock bör en generell precisering
ske av omfattningen för denna behovstäckning. I enlighet med vad i
det föregående anförts bör konsultationsläkarna hos de affärsdrivande verken
väsentligen ha till uppgift att verkställa undersökning och utfärda härpå
grundade läkarintyg i samband med anställning och när fråga uppkommit
om befattningshavares fortsatta tjänstbarhet eller sjukpensionering
samt att vid behov biträda personalledningen vid dennas sjukledighetskontroll
och vid den inom vissa affärsverk ingalunda obetydliga arbetsvårdande
verksamheten. Härutöver anser utredningen behov av medicinsk konsultation
för annat ändamål kunna förekomma, som regel dock i begränsad omfattning.

Remissyttrandena

Samtliga remissmyndigheter instämmer i utredningens uttalande, att
verken även i fortsättningen har behov av medicinsk sakkunskap, som genom
särskilda åtgärder ställes till verkens förfogande. När det gäller på
vilket sätt detta skall ske, är dock meningarna något delade.

Skolöverstyrelsen uttalar sin anslutning till utredningens förslag om anlitande
av s. k. konsultationsläkare. Länsstyrelsen i Göteborgs och Boluis

Kungl. Maj:ts proposition nr 208 år 1955

län anför, att utredningens förslag på denna punkt icke föranleder någon
erinran från länsstyrelsens sida, och länsstyrelsen i Västmanlands län vill
för sin del kraftigt understryka nödvändigheten av att tillgång finnes till
en konsultationsläkare.

Statskontoret gör följande uttalande.

Till den del förevarande förslag avse, att särskilda läkare skulle finnas
tillgängliga för utfärdande av läkarintyg för anställnings vinnande, för
prövning av tjänstbarheten eller för sjukpensioneringsfrågans bedömande,
har statskontoret icke funnit anledning till erinran. Läkarens ersättning för
dylika intyg torde dock böra utgå efter en av medicinalstyrelsen fastställd
taxa. Beträffande verkens behov av medicinsk sakkunskap i övrigt må uppmärksammas,
att utredningen ansett, att verken givetvis borde utnyttja de
möjligheter, som stode till buds utan att särskilda anordningar vidtoges.
Härutinnan har framhållits, att vederbörande sjukkassa i viss utsträckning
borde kunna anlitas för rådgivning i samband med kontroll av sjukledigheten.
Bistånd borde jämväl kunna lämnas av den statliga yrkesinspektionen
och arbetsvårdsorganisationen. Statskontoret håller före, att man i vart fall
tills vidare bör pröva de utvägar, som av utredningen sålunda angivits, innan
åtgärder vidtagas för att bereda myndigheterna tillgång till särskild
medicinsk sakkunskap. Även provinsialläkare och extra provinsialläkare
böra kunna anlitas endast för utfärdande av nyssnämnda intyg. Vad nu
anförts bör jämväl äga giltighet å de affärsdrivande verken.

Medicinalstyrelsen och Sveriges läkarförbund kan för sin del icke biträda
förslaget om anlitande av s. k. konsultationsläkare utan förordar i stället,
såsom tidigare angivits, införandet av en förtroendeläkarinstitution.

Förebyggande hälsovård

Verksläkarut redningen

Utredningen har särskilt diskuterat möjligheterna att vid en avveckling
av verksläkarinstitutionen ersätta nu utgående sjukvårdsförmåner med
viss förebyggande hälsovård, i första hand i form av periodiska medicinska
undersökningar. Utredningen erinrar härvid om det allt större intresse,
som från såväl statens som enskildas sida under senare år ägnats frågan om
en utvidgning av den förebyggande hälsovården. En grundläggande förutsättning
för att sådana undersökningar skall kunna införas som en löneförmån
för statstjänstemännen anser utredningen vara, att förmånen kan preciseras.
Utredningen har emellertid funnit, att detta icke är möjligt för närvarande,
och har därför avstått från att föreslå, att vissa terapeutiska sjukvårdsförmåner
skall utbytas mot förmåner avseende förebyggande hälsovård.

Remissyttrandena

Utredningens synpunkter på frågan om förebyggande hälsovård för statstjänstemännen
har givit anledning till en del uttalanden.

Försvarets sjukvårdsstyrelse ifrågasätter, om icke värdet av nuvarande

Kungl. Maj.ts proposition nr 208 år 1955

kontinuerliga läkarvård är avsevärt större än värdet av de av utredningen
skisserade förebyggande hälsovårdsåtgärderna, vilka kan förväntas komma
till utförande endast med avsevärda tidsintervaller och vilkas reella
värde därigenom blir starkt begränsat.

Medicinalstyrelsen gör sig till tolk för en något avvikande mening, i det
den anför, att vägande skäl kan anföras för att åtminstone i viss utsträckning
utbyta nuvarande sjukvårdsförmåner mot hälsovårdande åtgärder.
Framför allt genom sådana åtgärder torde enligt styrelsens mening ett ur
medicinsk och ekonomisk synpunkt gynnsamt medel erhållas för att befordra
statstjänstemännens hälsotillstånd och minska kostnaderna för sjuklöner
och sjukpensioner. Statens ställning som mönsterarbetsgivare bör i
detta sammanhang även beaktas.

Enligt generalpoststyrelsens uppfattning är det angeläget, att åtgärder
vidtages för att åstadkomma en lämplig lösning av frågan om förebyggande
hälsovård. Särskilt om verksläkarinstitutionen avvecklas, torde den påfallande
skillnad, som inom detta område förefinnes mellan statsförvaltningen
och ett flertal enskilda företag med större antal anställda, komma att te
sig såsom än mera anmärkningsvärd än tidigare, anser styrelsen.

Vattenfallsstyrelsen, som säger sig vara i princip positivt inställd till förebyggande
hälsovård, anser att frågan härom bör ytterligare utredas, medan
skolöverstyrelsen förordar, att förebyggande hälsovård tillförsäkras
tjänstemännen, så snart de materiella och personella resurserna härför står
till buds.

Sveriges läkarförbund vänder sig mot att utredningen vill betrakta förebyggande
hälsovård såsom en löneförmån och uttalar, att det i första hand
ligger i arbetsgivarnas intresse att en sådan läkarverksamhet kommer till
stånd.

Kontroll av sjukledigheter

V er ksläkar utredning en

De betydande sjuklönekostnader, som statsverket årligen har att bestrida
—- för kalenderåret 1952 uppskattade till 90 å 100 miljoner kronor — gör
det enligt verksläkarutredningen nödvändigt, att kontrollen av sjukledigheterna
ägnas stor uppmärksamhet. Härför talar också, anser utredningen,
att arbetet inom många statliga verksamhetsgrenar är av sådan art, att det
vid ett inträffat sjukdomsfall ej är möjligt att låta anstå med arbetets fullgörande.
Särskild vikarie måste alltså beordras, eventuellt från ett annat
tjänsteställe. Förutom att detta vållar administrativt bestyr, kan det även
medföra en dyrbar reservhållning av personal samt höga traktamentskostnader.

De möjligheter att kontrollera de anställdas sjukledighetsbehov, som de
statliga myndigheterna har, är personalledningens kontroll, avkrävande av
verk släkarintyg, kontrollåtgärder från verksläkarnas sida, avkrävande av

Kungi. Maj:ts proposition nr 208 år 1955

s. k. sjukförklaring för kort sjukledighet, beordring till läkarundersökning
och sjukbesök. Utredningen anser sig kunna göra det påståendet, att inom
de statliga verken utövad kontroll av förevarande slag till allra största delen
bestått i att redan vid mycket korta ledigheter avkräva läkarintyg, utfärdade
eller attesterade av verksläkare. Beträffande värdet av denna kontrollmöjlighet
anför utredningen följande.

Givetvis innebär skyldigheten att förete läkarintyg vid sjukledighet viss
garanti mot missbruk av sjuklöneförmånerna. Det vill emellertid synas utredningen,
som om verken i allmänhet något överskattar läkarintygens
effekt som kontrollmedel. Ofta nödgas nämligen verksläkaren godta av
tjänstemannen per telefon gjord anmälan om sjukdom och på grund härav
utfärda intyg om behov av kortare tids sjukledighet. Om å andra sidan
läkarundersökning förekommer i sådant fall, kan häremot invändas, att
vid nuvarande knapphet på läkare dessas arbetstid bör utnyttjas för angelägnare
ändamål än undersökningar, som utgör underlag för läkarintyg vid
kortare sjukledighet och som eljest sannolikt icke påkallats. Även kostnadssynpunkten
bör beaktas i sammanhanget. Utredningen finner tvivelaktigt,
om värdet av läkarintyget såsom medel att kontrollera behovet av kortare
sjukledighet motiverar kostnader och andra olägenheter för intygets anskaffning.

Även för sjukkassornas kontroll av utnyttjandet av försäkringens förmåner
lämnar utredningen en redogörelse, varvid följande kontrollåtgärder
anges, nämligen avkrävande av läkarintyg, avkrävande av medlemsintyg,
kontroll med ledning av inom sjukkassan tillgängliga uppgifter, sjukbesök,
andra externa kontrollåtgärder och förtroendeläkarens kontroll. Utredningen
redovisar även följande direktiv, som riksförsäkringsanstalten utfärdat för
användningen av nämnda kontrollmöjligheter.

Läkarintyg bör i vanliga fall påfordras först efter viss tids sjukskrivning.
Såsom allmän norm bör härvid gälla, att läkarintyg kräves först omkring
8:e sjukdagen. Speciella förhållanden kan i vissa fall föranleda, att läkarintyg
begäres först senare. Senast efter 12:e sjukdagen bör likväl läkarintyg
krävas.

För den tid, som förflyter fr. o. m. att karenstiden med 3:e sjukdagen
utgår t. o. in. den dag då läkarintyg påfordras, skall sjukkassemedlemmen
själv avgiva ett s. k. medlemsintyg om sjukdom, vari lämnas de för sjukhjälpsrättens
bedömande nödvändiga upplysningarna.

Ifråga om alla anmälda sjukdomsfall skall granskning ske på sjukkassans
expedition för att utröna, om sjukhjälpsrätten kan anses styrkt genom tillgängliga
uppgifter eller om särskilda utrednings- och kontrollåtgärder erfordras.
Vid denna s. k. interna kontroll, som innefattar förhandsgranskning
av nyanmälda och fortlöpande granskning av pågående sjukdomsfall, beaktas
särskilt sådana förhållanden som sjukdomens art, sjukskrivningstidens
längd, tidigare sjuklighet, förvärvsförhållanden in. in.

Den interna kontrollen kompletteras med sjukbesök i den mån sådant vid
den föregående granskningen befunnits erforderligt. Även annan utåtriktad
aktivitet i kontrollsyfte kan utövas från sjukkassans expedition, såsom
telefonsamtal eller skriftväxling med den sjuke eller hans vårdare eller kontakt
med behandlande läkare eller arbetsgivare.

Hos centralsjukkassorna är anställt ett begränsat antal förtroendeläkare.
Dessas arbete skall komma även lokalsjukkassorna tillgodo. Sådana fall,

Kungl. Maj. ts proposition nr 208 år 1955

som för sin bedömning kräver medicinsk sakkunskap eller som eljest påkallar
medverkan av förtroendeläkare, skall underställas denne.

När det gäller frågan, huruvida för statstjänstemännen särskilda kontrollåtgärder
erfordras utöver dem, som vidtages av sjukkassorna, erinrar utredningen
om att den av sjukkassorna verkställda kontrollen givetvis i första
hand är betingad av kassornas egna intressen och utformats från den förutsättningen,
att en karenstid av tre dagar gäller för vilken tid ingen sjukpenning
utbetalas. Därest den anställde för samma dagar ej heller erhåller någon
lön från arbetsgivaren, torde en ganska effektiv spärr mot missbruk få
anses föreligga. Om däremot den anställde erhåller avlöning även under
karenstiden, finnes, om från arbetsgivarens sida särskilda kontrollåtgärder
icke vidtages, betydande risker för missbruk. Den omständigheten, att till
det stora flertalet statstjänstemän utgår i princip full lön för 10—25 sjukdagar
per år — i förekommande fall även under sjukförsäkringens karenstid
— och att sjukkassorna endast i enstaka fall kan komma att verkställa
kontroll av kortare ledigheter, medför enligt utredningens mening risk för
obehörigt utnyttjande av sjuklöneförmånerna. Utredningen framhåller, att
som en konsekvens härav uppstår behov av vissa kontrollåtgärder, som måhända
ej varit erforderliga efter den allmänna sjukförsäkringens genomförande
vid annan utformning av nyssnämnda förmåner.

Utredningen har alltså funnit, att sjukkassornas system för kontroll av
sjukledigheter måste kompletteras med särskilda kontrollåtgärder för statstjänstemännen.
Ansvaret för denna kompletterande kontroll bör enligt utredningens
mening helt åvila personalledningen. Verkens kontroll bör emellertid
baseras på och samordnas med sjukkassornas kontrollverksamhet.
Varje slag av dubbelkontroll bör sålunda undvikas.

Vad angår kontroll genom avkrävande av läkarintyg, efter det att verksläkarinstitutionen
avvecklats, anför utredningen, att anskaffning av läkarintyg
kommer att vara förenad med betydligt större omgång och kostnader
än tidigare. Med hänsyn härtill och till utredningens i det föregående redovisade
uppfattning om läkarintygets värde för kontroll av kortare sjukledigheter
föreslår utredningen, att verkens kompletterande kontroll endast i undantagsfall
skall ske genom att avkräva vederbörande läkarintyg.

Med utgångspunkt härifrån och från att sjukkassans kontroll regelmässigt
helt saknas beträffande sjukledighet, som innefattas i karenstiden, och även
är obetydlig i fråga om något längre bortovaro på grund av sjukdom, har
utredningen utarbetat vissa allmänna riktlinjer för myndigheternas egen
kontrollerande verksamhet.

Vissa myndigheter kräver för närvarande, att tjänsteman, i de fall då
sjukledighet erhålles utan företeende av läkarintyg, skall avge skriftlig
försäkran, att bortovaron orsakats av viss angiven sjukdom, s. k. sjukförklaring.
Utredningen har ansett sjukförklaringarna värdefulla ur kontrollsynpunkt
och fördelaktiga ur kostnadssynpunkt och föreslår därför, att de
införes vid samtliga statliga myndigheter för sjukledigheter om 1—3 dagar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 208 år 1955

Härigenom erhålles ett komplement till sjukkassornas kontrollinstrument

av samma karaktär, d. v. s. medlemsintygen för sjukledigheter om 4_7

dagar och läkarintygen för längre ledigheter. Utredningens förslag innebär
dock, att i särskilda fall skall kunna föreskrivas att läkarintyg skall avlämnas
jämväl för ledighet om högst 3 dagar.

De i samband med sjukförsäkringsreformen tillkomna obligatoriska sjukkorten
utgör enligt utredningens uppfattning ett gott hjälpmedel vid kontroll
av sjukledigheter. Utredningen anser, att vederbörande personalledare
genom att studera dessa kort kan följa varje anställds sjukledighetsförhållanden
och, i de fall anledning till ingripande anses föreligga, vidtaga
särskilda åtgärder. Vid ett dylikt studium kan personalledaren nämligen
få fram för bedömningen så betydelsefulla uppgifter som det antal sjukledigheter,
som resp. tjänstemän åtnjutit under en viss tidsperiod, dessa
ledigheters längd samt deras infallande i förhållande till vanliga ledighetsdagai
eller semesterdagar. Dessa uppgifter jämte den allmänna kännedom
om de enskilda tjänstemännen, som vederbörande personalledare besitter,
utgör enligt utredningens uppfattning goda utgångspunkter för vidtagande
av särskilda åtgärder.

Utredningen anför, att dylika särskilda åtgärder kan bestå i att vederbörande
kallas till personalledaren eller personalkonsulenten, där sådan
linnes, för ett samtal, varunder han beredes tillfälle att närmare redogöra
för sin situation. Härom anför utredningen.

Av ett dylikt samtal kan i vissa fall framgå, att sjukledigheterna sammanhanger
med svårigheter för den anställde att anpassa sig efter förhållandena
på arbetsplatsen, dåliga bostadsförhållanden eller personliga svårigheter
av annat slag. I sådana fall bör givetvis personalledaren söka vidtaga
särskilda åtgärder för att hjälpa den anställde till rätta. Visserligen
rån nog med visst fog göras gällande, att de statliga verken som regel har
begränsade möjligheter till dylika insatser för närvarande, men utredningen
har trots detta den uppfattningen, att vissa åtgärder av personalvårdande
karaktär kan vidtagas redan nu. Ehuru frågan om effektivisering av den
personalvårdande verksamheten vid de statliga verken faller utanför denna
utrednings uppdrag, vill utredningen ändock ifrågasätta, om icke detta
spörsmål bor närmare övervägas i annat sammanhang. Utredningen är
nämligen av den meningen, att man genom en positiv och förebyggande
kontroll kan uppnå betydande resultat i sjukdomsbegränsande hänseende.

I ett annat fall kan av personalledarens samtal med vederbörande tjänsteman
framgå, att en läkarundersökning är erforderlig. Om så skulle vara
iorhallandet, torde personalledaren komma att föreslå tjänstemannen att
undergå sådan undersökning.

Utredningen framhåller vidare, att personalledarens kontroll också kan
resultera i ett sjukbesök. Enligt vad utredningen uppger förekommer sjukbesökarverksamhet
i de statliga verkens regi i obetydlig utsträckning för
närvarande. Då man emellertid vid de verk, där dylik verksamhet förekommer,
bär goda erfarenheter av densamma, ifrågasätter utredningen om man
icke i större utsträckning bör anlita detta medel för sjukkontroll. Särskilt
om sjukbesöken handhades av sjuksköterskor, skulle de anställda vid besö -

Kungl. Maj:ts proposition nr 208 år 1955

ken även beredas en viss service i sjukvårdshänseende. Sjukbesökarverksamhet
genom anlitande av sjuksköterskor kan dock förutsättas endast i de
fall, då verket har sådan personal anställd huvudsakligen för andra arbetsuppgifter.

Utredningen framhåller slutligen beträffande personalledarens verksamhet
i förevarande hänseende, att det tillkommer vederbörande myndighet
att bevilja tjänstledighet — även sådan för sjukdom — och att därför varje
sjukledighet i princip skall prövas. Det förhållandet, att en tjänsteman företer
ett läkarintyg om erforderlig sjukledighet under en viss tidsperiod innebär
således icke, att myndigheten oundgängligen har att bevilja sjukledighet
för den i intyget angivna tiden. Förhållanden, som för den läkare, som
utfärdat intyget, ej varit kända, kan kanske föranleda en omprövning. Utredningen
förutsätter, att i dylika fall erforderligt samråd äger rum mellan
verksmyndigheten och berörd sjukkassa.

Utredningen förordar vidare införandet av en hela statsförvaltningen omfattande
sjukstatistik som ett instrument för sjukkontrollen samt anger som
ett allmänt krav på en dylik statistik att den måste klargöra variationen i
sjukledigheten inom de olika personalgrupperna. Tabellmaterialet bör sålunda
främst ange spridningen i sjukledigheterna och det synes särdeles
värdefullt att härvid ge akt såväl på antalet sjukdagar som på antalet sjukperioder.
Vidare anför utredningen, att det även bör undersökas, hur sjukledigheten
infaller i förhållande till helgdagar, semesterdagar och andra
tjänstefria dagar.

Utredningen framhåller, att mot utredningens synpunkter på och förslag
till kontroll av statstjänstemännens sjukledigheter kan anföras, att vissa
privata företag, som ger sina anställda sjuklöneföremåner fullt i paritet
med statstjänstemännens sjuklöneförmåner, ej vidtager särskilda kontrollåtgärder
utan nöjer sig med sjukkassornas kontrollverksamhet. Enligt utredningens
uppfattning kan emellertid någon jämförelse i detta hänseende
ej göras mellan statlig och enskild verksamhet. Utredningen anför härom,
att de privata företagens avsevärt lösare anställningsformer och friare lönesättning
ger de privata arbetsgivarna åtminstone i vissa fall större möjligheter
att reagera mot vad som framstår såsom ett otillbörligt utnyttjande av
möjligheterna till sjukledighet med bibehållen lön.

Remissyttrandena

Mot utredningens uppfattning, att sjukkassornas system för kontroll av
sjukledigheter måsle beträffande statstjänstemännen kompletteras med särskilda
kontrollåtgärder, har icke riktats några invändningar i remissyttrandena.
Ej heller har utredningens uttalande, att den kompletterande kontrollen
bör baseras på och samordnas med sjukkassornas kontrollverksamhet
kritiserats. Beträffande utformningen av myndigheternas kontrollåtgärder
är emellertid meningarna delade.

Kungl. Maj.ts proposition nr 208 år 1955

Statskontoret säger sig icke ha något att invända i och för sig mot de förslag,
som utredningen framlagt i detta hänseende. Ämbetsverket anser det
dock uppenbart, att en dylik kontroll kommer att medföra ökat arbete för
verken, även om den anpassas efter föreliggande omständigheter. Enligt
ämbetsverkets mening torde behovet av speciella kontrollåtgärder med säkerhet
komma att avsevärt minska, därest den nuvarande förmånen av oavkortad
lön under visst antal dagar för år bortföll, och löneavdrag regelmässigt
verkställdes fr. o. m. den första sjuldedighetsdagen. Vid den förestående
prövningen om ekonomisk kompensation till tjänstemännen för
slopade överförmåner synes därför spörsmålet om de avdragsfria sjukdagarna
förtjäna att närmare övervägas. Domänstyrelsen anför liknande synpunkter
i fråga om de avdragsfria sjukdagarna.

Mot utredningens uttalande, att ansvaret för myndigheternas kompletterande
kontroll av personalens sjukledigheter helt skall åvila personalledningsorganen
intar (jeneralpoststyrelsen och telestyrelsen en avvisande hållning.
Förstnämnda ämbetsverk anför i detta hänseende bl. a. följande.

Utredningens förslag, att ansvaret för verkens kompletterande kontroll
av personalens sjukledigheter helt skall åvila personalledningsorganen måste
väcka allvarliga betänkligheter. Särskilt på tjänsteställen med stor personal
och med tjänstgöring av sådant slag, att iakttagande av tjänstgöringslistans
tider är något för driftens behöriga gång oundgängligt, kan den lätthet
till tjänstebefrielse, som de föreslagna sjukförklaringarna medföra, leda
till mycket svårbemästrade förhållanden på vederbörande tjänsteställe. Det
synes vidare kunna ifrågasättas, huruvida det är riktigt att, i den utsträckning
utredningen tydligen avser, lägga prövningen av det berättigade i en
sjukledighet på personal, som helt saknar utbildning för dylika till det medicinska
området hörande uppgifter. Att en sådan skyldighet kommer att
leda till konflikter och irritation samt försvåra befälspersonalens redan nu
svårbemästrade uppgifter synes ofrånkomligt. Det må även framhållas, att
en mera kontinuerlig övervakning i syfte att motverka missbruk av sjukledigheter
åtminstone vid de större tjänsteställena icke lär kunna ske utan
personalökning.

Utredningens uttalanden om värdet av läkarintyg och dess förslag att
läkarintyg endast undantagsvis skall avkrävas vederbörande har i flera fall
mött gensagor.

Försvarets sjukvårdsstyrelse håller före att avkrävande av läkarintyg är
den utan tvekan effektivaste och ur såväl medicinsk som psykologisk synpunkt
lämpligaste kontrollåtgärden, trots att den medför avsevärda kostnader.

Försvarets civilförvaltning, generalpoststyrelsen och telestyrelsen anser,
att kontrollen genom läkarintyg icke kan tillfredsställande ersättas med de
av utredningen föreslagna åtgärderna. Dessa myndigheter anför vidare, afl
kontroll genom sjukförklaringar icke kan bli tillräckligt effektiv och anser
sig därför icke kunna biträda utredningens förslag i detta hänseende.

Sveriges läkarförbund förklarar sig icke kunna acceptera, att personalledningen
efter gottfinnande skall kunna underkänna värdet av ett läkarintyg.
Fn förtroendeläkare kan däremot enligt förbundets uppfattning på

Kungl. Maj:ts proposition nr 20S år 1955

ett smidigt sätt, bl. a. genom kontakt med den intygsskrivande läkaren, eliminera
verkningarna av ett intyg, byggt på felaktiga uppgifter från en patient.

Medicinalstyrelsen anser, att behovet av sjukledighet bäst styrkes med
läkarintyg, men vill med hänsyn till de med sådana intyg förenade kostnaderna
icke motsätta sig införandet av de av utredningen föreslagna sjukförklaringarna
vid kortare ledighet under förutsättning att möjlighet finnes
att i särskilda fall fordra läkarintyg även vid sådan ledighet.

Vattenfallsstyrelsen uttalar, att läkarintyget såsom medel att kontrollera
kortare sjukledigheter enligt styrelsens uppfattning i princip har större
värde än en av tjänstemannen avgiven sjukförklaring. Av praktiska och
andra skäl tillämpas emellertid vid statens vattenfallsverk ett system med
sjukförklaringar för sjukledigheter om 1—3 dagar. Styrelsen förklarar sig
därför ha anledning tillstyrka utredningens förslag i detta hänseende.

Skolöverstyrelsen hävdar att läkarintyg bör krävas endast då myndigheten
med ledning av sjukkort och sjukstatistik finner detta erforderligt
samt tillstyrker att systemet med sjukförklaringar införes.

Utredningens förslag om införande av en hela statsförvaltningen omfattande
sjukstatistik har över lag tillstyrkts eller lämnats utan erinran.

IV. I ärendet förda förhandlingar

Såsom inledningsvis nämnts har i ärendet upptagits förhandlingar dels
med Sveriges läkarförbund beträffande frågan om förutsättningarna för
bibehållande av verksläkarinstitutionen och dels med Statstjänarkartellen,
Statstjänstemännens riksförbund, Sveriges akademikers centralorganisation
och Tjänstemännens centralorganisation beträffande frågan om tjänstemännens
sjukvårdsförmåner i den situation, som uppkommer, om verksläkare
icke längre står till förfogande. Förhandlingarna med Sveriges läkarförbund
har icke lett till något resultat. Däremot har förhandlingarna med
tjänstemännens huvudorganisationer resulterat i att dessa organisationer
den 12 oktober 1955 godkänt ett från civildepartementets sida, under förbehåll
för Kungl. Maj :ts och riksdagens godkännande, framlagt förslag. Detta
förslag är av följande lydelse.

Förslag

rörande sjukvårdsförmåner till statstjänstemän m. fl. 1

1. I den mån lämplig verksläkare icke står till buds, skall myndighet, hos
vilken verksläkare enligt bestämmelserna i Saar skall finnas, äga anvisa
annan allmänpraktiserande läkare, i första hand tjänsteläkare — anvisningsläkare
— som tjänstemännen skall kunna hänvända sig till som
om denne varit verksläkare.

Kungl. Maj.ts proposition nr 208 år 1955

2. Författningsbestämmelserna omredigeras i förtydligande syfte, i samband
varmed i huvudsak följande sakliga ändringar göres:

a) Läkarintyg, som erfordras för utfående av ersättning enligt lagen
om allmän sjukförsäkring eller lagen om moderskapshjälp, likställes
i ersättningshänseende med läkarintyg, som skall åberopas i tjänsten.

b) Attest å intyg och kvitton kräves endast i den omfattning Kungl. Maj :t
eller, efter Kungl. Maj :ts bemyndigande, vederbörande myndighet det
påfordrar.

c) I den mån så prövas skäligt utgår ersättning för tjänstemans resa
eller forslande till och från läkare, dispensär eller sjukvårdsinrättning.

d) Bestämmelserna om vaccination och om hel- eller halvenskilt rum
borttages och ersättes med administrativa föreskrifter avseende statsförvaltningen
i anslutning till verksläkarutredningens förslag.

3. För den, som nu står viss självrisk, införes i princip samma regler som
för Övriga befattningshavare, varvid dock de nuvarande bestämmelserna
om tjänsteläkare i huvudsak bibehålies.

Departementschefen

Då förslag framlades till 1954 års riksdag om statstjänstemännens sjuklöne-
och sjukvårdsförmåner efter den allmänna sjukförsäkringens ikraftträdande
m. m. (prop. 1954: 217), var utgångspunkten att åstadkomma ett
system, som medgav att de dåvarande sjuklöne- och sjukvårdsförmånernas
reella värde i princip kunde bibehållas oförändrat. Vad särskilt sjukvårdsförmånerna
beträffar övervägdes vid ärendets beredning inom civildepartementet,
om icke dessa förmåner skulle kunna avlösas mot ekonomisk gottgörelse.
Väsentliga administrativa fördelar skulle ha vunnits härigenom.
Avsevärda svårigheter mötte emellertid att generellt fastställa vad som skall
anses utgöra skälig kompensation för en förmån av ifrågavarande slag, särskilt
som behovet av denna förmån uppvisar mycket starka variationer olika
grupper emellan. Tanken på en avlösning av alla sjukvårdsförmåner kunde
därför icke fullföljas. Också statstjänstemännens huvudorganisationer ställde
sig vid förra årets förhandlingar slutligen avvisande till denna tanke.

Liksom i fråga om sjuklöneförmånerna ansågs därför en samordning
böra åstadkommas mellan avlöningsreglementenas sjukvårdsförmåner och
den allmänna sjukförsäkringens motsvarande förmåner. Den samordning,
som kom till stånd, bygger i huvudsak på ett förslag, som framlagts av den
år 1952 tillkallade sjukvårdsutredningen. Fn av huvudgrunderna i utredningens
förslag var att verksläkarinstitutionen skulle bibehållas och ha
ungefär samma funktioner som dittills. Under de förhandlingar i samordningsfrågan,
som ägde rum under år 1954, uppkom emellertid fråga om
verksläkarinstitutionens avskaffande. Sålunda yrkade Sveriges akademikers
centralorganisation, att verksläkarinstitutionen skulle avskaffas redan från

Kungl. Maj:ts proposition nr 208 år 1955

och med sjukförsäkringsreformens genomförande. Statstjänarkartellen,
Statstjänstemännens riksförbund och Tjänstemännens centralorganisation
krävde å sin sida, att en utredning skulle verkställas rörande förutsättningarna
för verksläkarinstitutionens avskaffande. Dessa organisationer förbehöll
sig därvid rätt till förhandlingar rörande resultatet av en sådan utredning.
I anslutning till dessa yrkanden diskuterades vid förhandlingarna —
förutom sjukvårdsutredningens förslag till samordning — vissa alternativa
uppslag för utformningen av tjänstemännens sjukvårdsförmåner för den
händelse verksläkarinstitutionen avskaffades. Dåvarande chefen för civildepartementet
ansåg sig emellertid icke kunna omedelbart taga ställning
till dessa uppslag med hänsyn till att det utan närmare utredning icke
var möjligt att överblicka konsekvenserna därav, särskilt i organisatoriskt
hänseende. I detta läge förklarade sig Sveriges akademikers centralorganisation,
till vilken läkarna är anslutna, vilja medverka till att verksläkarinstitutionen
skulle bibehållas under år 1955. Organisationen förutsatte därvid,
att den ifrågasatta utredningen rörande verksläkarinstitutionens avskaffande
kunde slutföras i så god tid att möjlighet skulle finnas att upptaga
förevarande spörsmål till bedömning under år 1955.

På grundval av vad sålunda förekommit upptogs i det i nyssnämnda proposition
redovisade departementsförslaget, att tjänstemännen i avvaktan på
en närmare utredning rörande verksläkarinstitutionens avskaffande skulle
erhålla sjukvårdsförmåner i huvudsaklig överensstämmelse med sjukvårdsutredningens
förslag till samordning. Detta innebar, att dåvarande förmåner
skulle tills vidare i allt väsentligt bibehållas med de modifikationer, som
följer av att tjänstemännen för vissa sjukvårdskostnader erhåller ersättning
från sjukkassa enligt sjukförsäkringslagen.

De anställningshavare, som då stod självrisk av 100 kronor för år i fråga
om sjukvårdskostnader, skulle enligt sjukvårdsutredningens förslag inordnas
under de för statstjänstemän i allmänhet gällande bestämmelserna. Med
hänsyn till de invändningar, i huvudsak avseende administrativa olägenheter,
som vid remissbehandlingen framfördes mot att dessa befattningshavare
skulle underkastas verksläkarsystemet, och med beaktande av det
ovissa läge, vari verksläkarfrågan då befann sig, ansågs emellertid dessa
personalgruppers självrisksystem böra bibehållas tills vidare. Självriskbeloppet
nedsattes dock till 25 kronor för år utöver vad som sjukkassa kunde
komma att erlägga till vederbörande. Det förutsattes uttryckligen i den
till grund för propositionen liggande överenskommelsen, att detta skulle
gälla endast i avvaktan på en närmare utredning rörande verksläkarinstitutionens
avskaffande och införandet av enhetliga sjukvårdsbestämmelser.

Verksläkarinstitutionen och tjänstemännens sjukvårdsförmåner m. m.

Den utredning, som enligt det sagda ansågs böra föregå de fortsatta diskussionerna
om verksläkarinstitutionen och de därtill knutna sjukvårdsförmånerna,
har i överensstämmelse med lämnade direktiv naturligen begränsats
till att avse de frågor, som ett fullständigt avskaffande av verks -

Kungl. Maj.ts proposition nr 208 år 1955

läkarinstilutionen aktualiserar. I utredningens arbetsprogram ingick sålunda
ej att behandla de fördelar verksläkarinstitutionens bevarande kunde
innefatta. Den nämnda begränsningen av utredningsuppdraget innebar givetvis
icke att ståndpunkt tagits till frågan om värdet av verksläkarorganisationen
eller till denna organisations fortsatta bestånd.

Verksläkarutredningen har under sitt arbete kommit till det resultatet,
att det föreligger ett så intimt samband mellan verksläkarinstitulionen och
statstjänstemännens sjukvårdsförmåner, att en avveckling av verksläkarorganisationen
måste medföra att samtliga i nuvarande former utgående
sjukvårdsförmåner samtidigt slopas. Utredningen har härvid utgått från
att det icke bör förekomma att medicinsk expertis för administrering av
sjukvårdsförmåner tillföres verken samtidigt med att verksläkarinstitutionen
avskaffas.

Vid de överläggningar, som i anslutning till verksläkarutredningens förslag
under sommaren upptogs med statstjänstemännens huvudorganisationer,
förklarade sig Sveriges akademikers centralorganisation vidhålla sitt
krav på verksläkarorganisationens avveckling med utgången av år 1955.
Därvid angavs, att Sveriges läkarförbund, som är anslutet till organisationen,
icke var berett att efter utgången av nämnda år medverka i en verksläkarinstitution
av nuvarande omfattning. Som motivering härför anfördes
de principer, på vilka den allmänna sjukförsäkringen baserats, och den kritik,
som framförts mot den nuvarande verksläkarinstitulionen. Mot bakgrunden
av denna motivering, som närmare utvecklats i läkarförbundets
tidigare återgivna yttrande över verksläkarutredningens betänkande, har
organisationen yrkat, att verksläkarinstitulionen avskaffas och att för tillgodoseende
av de statliga myndigheternas behov av kontinuerlig tillgång av
medicinsk sakkunskap tillskapas en förtroendeläkarinstitution. De till denna
institution anknutna läkarnas arbetsuppgifter skulle icke innefatta sjukvård
åt de anställda i andra fall än då dessa valde att söka dessa läkare i
deras egenskap av privatpraktiserande läkare. Enligt organisationens mening
borde i samband med avskaffandet av verksläkarinstitulionen sjukvårdsförmånerna
till tjänstemännen utformas i anslutning till ett av de av
verksläkarutredningen diskuterade alternativen i förening med viss kumulation
årsvis av fria sjukdagar.

De övriga tre huvudorganisationerna förklarade sig icke vara intresserade
av en avveckling av verksläkarinstitulionen annat än under förutsättning
att tjänstemännens nuvarande sjukvårdsförmåner kunde bevaras oförändrade.
Varken en avlösning av dessa förmåner mot kontant gottgörelse eller
en utformning av förmånerna i enlighet med det av Sveriges akademikers
centralorganisation framförda förslaget kunde accepteras av dessa organisationer,
enär båda dessa alternativ enligt organisationernas mening skulle
innebära en reell försämring av förmånerna. Med hänsyn härtill och då
verksläkarinstitutionens värde ur verkssynpunkt starkt understrukits i
flertalet yttranden över verksläkarutredningens betänkande ansåg min företrädare
i ämbetet, som svarade för den tidigare delen av de här redovi -

Kungi. Maj:ts proposition nr 20S år 1955

sade överläggningarna, sig icke ha anledning att vid diskussionen med personalorganisationerna
påfordra, att institutionen skulle avskaffas.

På grund av vad sålunda förekommit upptogs förnyade överläggningar
med Sveriges akademikers centralorganisation och speciellt Sveriges läkarförbund,
varvid från departementets sida framhölls, att dess primära intresse
icke var tillskapandet av en särskild organisation för tillgodoseende av behovet
av medicinsk rådgivning åt verken utan åstadkommandet av möjligheter
för tjänstemännen att få bibehålla sina nuvarande sjukvårdsförmåner
oförändrade. Dessa överläggningar ledde till att läkarförbundet accepterade
att, om förtroendeläkare anställdes vid de statliga verken med huvuduppgift
att vara verkens medicinska rådgivare, dessa förtroendeläkare skulle
stå till förfogande för meddelande av sjukvård till de tjänstemän, som vid
behov av läkarvård önskade hänvända sig till dem. Läkarförbundet krävde
emellertid, att dessa förtroendeläkare skulle förordnas för en tid av sex
år, att de för sina åligganden såsom medicinska rådgivare skulle erhålla
ett fast arvode för varje vid verket anställd tjänsteman och att de för meddelande
av sjukvård åt tjänsteman skulle äga att av denna uppbära skäligt
arvode. Att behålla någon bestämmelse om grunderna för dessa läkares arvodessättning
ansåg läkarförbundet icke »lämpligt». Läkarförbundets ståndpunkt
innebar alltså, att statsverket skulle vara för längre tid bundet vid
vissa läkare, som skulle få utvidgade arbetsuppgifter i förhållande till de
nuvarande verksläkarnas, medan förstnämnda läkare vid meddelande av
den sjukvård, som tjänstemännen enligt avlöningsreglementena äger åtnjuta
utan kostnad, icke skulle vara bundna av någon taxa. De orimliga
konsekvenser en dylik anordning skulle kunna medföra är uppenbara, och
den kunde givetvis icke accepteras från departementets sida. Läkarförbundet
förklarade sig visserligen berett att lämna sin medverkan till att
ifrågavarande läkare vid meddelande av sjukvård till tjänstemännen skulle
låta sjukkassetaxan vara vägledande, men detta torde i förevarande sammanhang
sakna betydelse, då några garantier från förbundets sida icke kan
lämnas för att en dylik rekommendation efterföljes. Vid överläggningar
med läkarförbundet krävdes därför från civildepartementets sida, att förtroende-
eller verksläkarna skulle vara taxebundna. Det förslag i detta hänseende,
som framlades av departementet, innebar att sjukkassetaxan
skulle tillämpas av dessa läkare. Detta skulle ha medfört, att prestationsersättningen
för en verksläkare, som icke är provinsialläkare eller extra
provinsialläkare, skulle ha ökat med ungefär 100 procent i Stockholms-området
och med omkring 50 procent i landet i övrigt. Sveriges läkarförbund
avböjde emellertid en lösning i enlighet med dessa riktlinjer.

Det uppkomna läget innebär, att vissa verksläkaruppdrag kommer att
upphöra med utgången av år 1955 utan att kunna förnyas. Emellertid är
icke alla befattningshavare, som är underkastade de statliga avlöningsreglementena,
för åtnjutande av de i reglementena angivna sjukvårdsförmånerna
beroende av att verksläkare finnes. Sålunda bar med undantag av
vissa övningslärare alla de befattningshavare, som är underkastade andra

Kungl. Maj.ts proposition nr 208 år 1955

avlöningsreglementen än Saar, att för erhållande av kostnadsfri läkarvård
in. in. hänvända sig till tjänsteläkare. Detsamma gäller vissa tjänstemän,
varå Saar är tillämpligt, nämligen vissa tjänstemän vid försvaret samt
befattningshavare vid de högre kommunala skolorna, privatläroverken,
fackskolan för huslig ekonomi i Uppsala, seminariet för huslig utbildning i
Umeå, särskolorna och epileptikerskolorna. Vidare är åtskilliga av de Övriga
tjänstemän, som är underkastade Saar, för åtnjutande av sina sjukvårdsförmåner
hänvisade till läkare, som är skyldiga att vara verksläkare.
Provinsialläkare och extra provinsialläkare är nämligen enligt allmänna
läkarinstruktionen skyldiga att efter förordnande av vederbörande myndighet
vara verksläkare vid den civila statsförvaltningen, försvaret och riksdagens
verk, och förbandsläkare vid försvaret åligger att ombesörja läkarvård
för jämväl civil personal vid förbanden. Även vissa anstaltsläkare m. fl.
har motsvarande skyldighet.

De nu angivna befattningshavarnas sjukvårdsförmåner påverkas således
icke av den omständigheten att uppgörelse icke kunnat träffas med läkarförbundet.
Under sådana förhållanden har enligt min mening vad i saken
förekommit icke givit anledning till att statsmakterna skulle gentemot yrkanden
från de huvudorganisationer, som företräder större delen av de
statsanställda, genomdriva att verksläkarinstitutionen som sådan avskaffas
och att sjukvårdsförmånerna i samband därmed avlöses på ett eller annat
sätt. Ansträngningar har därför gjorts att söka finna en ur ekonomiska
och administrativa synpunkter försvarbar utväg att jämväl i det uppkomna
läget tillhandahålla de nuvarande sjukvårdsförmånerna för de befattningshavare,
för vilka verksläkare enligt Saar skall finnas men för vilka
verksläkare icke kommer att stå till förfogande d. v. s. i huvudsak i de
större städerna stationerade tjänstemän vid den civila statsförvaltningen
och andra tjänstemän vid försvaret än de vid förbanden anställda. Att lämna
ersättning intill fulla kostnaden vid besök hos läkare, som de anställda
själva valde, skulle sannolikt medföra alltför höga läkarvårdskostnader.
Och ersättning enligt någon taxa skulle kunna ge dessa tjänstemän en
försämrad förman i jämförelse med tjänstemän hos myndigheter med
verksläkare. Däremot synes det vara möjligt att erbjuda ifrågavarande
tjänstemän samma förmåner, som tillkommer tjänstemän med verksläkare,
i de fall då de anlitar läkare på vilken myndigheten lämnat anvisning.

I enlighet härmed har det i det föregående återgivna departementsförslaget,
vilket godtagits av statstjänstemännens huvudorganisationer, utformats.
Detta förslag innebär i förevarande hänseende, att myndighet, hos vilken
verksläkare enligt bestämmelserna i Saar skall finnas, skall äga att, i den
mån lämplig verksläkare icke längre står till buds, anvisa annan allmänpraktiserande
läkare, i första hand tjänsteläkare, som tjänstemännen skall
kunna hänvända sig till för att komma i åtnjutande av de i reglementet
angivna sjukvårdsförmånerna. Sådan läkare, i förslaget kallad anvisningsläkare,
torde i allmänhet icke vara taxebunden. Å andra sidan är myndigheten
icke bunden vid att behålla en läkare som anvisningsläkare, om den -

Kungl. Maj:ts proposition nr 208 år 1955

nes debitering visar sig vara oskälig. Inom civildepartementet gjorda utredningar
synes ge vid handen, att ersättningsbestämmelserna kan utformas
så att myndigheternas kontroll av debiteringens skälighet icke behöver
vålla större administrativa olägenheter.

Då verksläkare alltjämt kommer att finnas i viss utsträckning och jag
är beredd att på grundval av förut angivna förutsättningar på nytt upptaga
diskussioner om anställningsvillkor för verksläkare, därest vederbörande
personalorganisation det önskar, synes de nuvarande bestämmelserna om
verksläkare i Saar böra tills vidare bibehållas. De erforderliga föreskrifterna
om anvisningsläkare bör således meddelas vid sidan av Saar. Riksdagens
bemyndigande för Kungl. Maj :t att meddela sådana föreskrifter synes
böra inhämtas. Dessa bestämmelser torde böra innehålla i huvudsak följande.

Om myndighet, som har att förordna verksläkare för annan myndighets
verksamhetsområde, finner att lämplig verksläkare efter utgången av år
1955 icke kan förordnas antingen därför att läkare, som är skyldig att vara
verksläkare, icke finnes tillgänglig eller av annan anledning, har den att
ofördröj ligen underrätta den andra myndigheten därom. Sistnämnda myndighet
skall då anvisa annan allmänpraktiserande läkare, i första hand en
tjänsteläkare, som myndighetens tjänstemän skall kunna vända sig till för
erhållande av sjukvård. 1 de fall då myndighet själv äger förordna verksläkare
för sitt verksamhetsområde, bör myndigheten välja anvisningsläkare
så snart den konstaterat, att lämplig verksläkare icke står till förfogande å
viss ort. Det står givetvis vederbörande myndighet fritt att med den eller de
läkare, som avses skola anlitas som anvisningsläkare, träffa avtal om mottagningstider
e. d. Jag förutsätter, att myndigheterna vid val av anvisningsläkare
beaktar såväl det allmännas intresse av att tjänstetid icke i onödig
utsträckning tages i anspråk för läkarbesök som tjänstemännens berättigade
önskan att ha bekväm tillgång till anvisningsläkare. Myndighet bör därför
kunna välja mer än en anvisningsläkare; i exempelvis Stockholm kan
det för många myndigheter vara praktiskt att välja anvisningsläkare i de
olika stadsdelarna. Vid val av anvisningsläkare bör myndighet, där så anses
lämpligt, samråda med medicinalstyrelsen resp. försvarets sjukvårdsstyrelse
och sjukkassa.

Vid överläggningarna med tjänstemännens huvudorganisationer har framkommit,
att stort avseende fästes vid den ordning i vilken ersättningen för
sjukvårdsförmånerna skall utgå till läkare för meddelad vård, till apotek
för medicin etc. I fråga om verksläkarvård tillämpas nu den ordningen att
verksläkarens prestationsersättning av läkaren uttages från myndigheten,
som i sin tur debiterar vederbörande sjukkassa på den belöpande belopp.
I fråga om läkemedel förfares vanligen så att tjänstemannen på apoteket
samtidigt med receptet lämnar ett s. k. ersättningsbevis, vari av tjänstemannen
ifyllda uppgifter av apoteket kompletteras med uppgift om läkemedelskostnad,
som ej ersättes genom den allmänna läkcmedelsrabatteIiihanij
till riksdagens protokoll 1955. 1 samt. Nr 208

Kungl. Maj.ts proposition nr 208 år 1955

ringen. Ersättningsbeviset behålles av apoteket och fogas vid räkning från
apoteket till myndigheten. För nu nämnda förmåner erfordras sålunda
icke att tjänstemannen erlägger betalning, som sedan skall återkrävas hos
myndigheten. I fråga om specialistvård och massage in. m. för statstjänstemän
erfordras däremot i allmänhet, att tjänstemannen betalar behandlingskostnaden;
han kan sedan först från sjukkassan och därefter från myndigheten
med utnyttjande av särskild blankett uttaga vederbörlig ersättning.

Statstjänsteman, som har att i stället för verksläkare anlita anvisningsläkare,
måste naturligen själv ersätta denne. Då tjänstemannen emellertid
skall erhålla täckning för hela behandlingskostnaden, torde det vara mest
lämpligt att vederbörande myndighet utbetalar hela ersättningen till tjänstemannen
och i sin tur debiterar sjukkassan dess andel av kostnaden. Denna
debitering kan göras månads- eller kvartalsvis och i anslutning därtill
bör myndigheten — i förekommande fall i samråd med sjukkassan — kontrollera,
om anvisningsläkarens debitering varit skälig.

Samma förfaringssätt synes lämpligen i fortsättningen böra komma till
användning även i fråga om annan läkarvård, för vilken statstjänsteman
är berättigad att helt eller delvis erhålla ersättning. Huruvida det förhållandet,
att verksläkare efter utgången av år 1955 i vissa fall icke kommer
att stå till förfogande, måste få till konsekvens att den tidigare nämnda
anordningen i fråga om betalning av läkemedelskostnader jämkas, är för
närvarande föremål för undersökning. Denna anordning innebär emellertid
påtagliga fördelar även för myndigheterna och om möjlighet därtill finnes
bör den i huvudsak bibehållas.

Som av det föregående framgår har tjänsteman, som haft tillgång till
verksläkare, icke behövt vidkännas några utlägg för erhållande av den läkarvård,
som verksläkaren kunnat meddela. Att sådan tjänsteman i fortsättningen
kan ha att anlita anvisningsläkare, kan i detta hänseende medföra
vissa olägenheter för tjänstemannen. Med hänsyn härtill synes det
skäligt att vederbörande myndighet erhåller möjlighet att i fall av behov
lämna tjänstemannen lämpligt förskott.

De ökade kostnader, som anlitandet av anvisningsläkare kan medföra, torde
endast uppskattningsvis kunna anges. Kostnadsökningen torde dock icke
komma att överstiga en miljon kronor för år. I

I detta sammanhang torde jag också till behandling få upptaga den av
verksläkarutredningen berörda frågan om undersöknings- och behandlingsavdelningar
i anslutning till större arbetsplatser. Vid vissa större verk
förekommer, att mottagningslokal med eller utan utrustning och sköterskepersonal
tillhandahålles verksläkaren för dennes arbete med personalen
i verket. Verksläkarutredningen har funnit, att denna anordning för såväl
verket som dess personal innebär fördelar; för verket bl. a. i form av minskad
förlust av arbetstid för läkarvård o. d. samt för personalen bl. a. i form
av lättare tillgång till undersöknings- och behandlingsmöjligheter. Utred -

Kungl. Maj.ts proposition nr 208 år 1955

ningen har därför förordat att, även om verksläkare icke längre står till
buds, befintliga läkarmottagningar av detta slag får bestå och nya sådana
tillskapas, där så befinnes ändamålsenligt. Utredningen har i sitt betänkande
närmare redogjort för hur en dylik läkarmottagning lämpligen bör
anordnas.

Jag anser i likhet med verksläkarutredningen, att verken även i fortsättningen
bör, då så är ändamålsenligt, kunna ställa särskilda lokaler till
förfogande för läkarvård och träffa avtal därom med lämplig läkare. Dessa
avtal synes mig i huvudsak böra utformas enligt de av utredningen uppdragna
riktlinjerna.

Därest frågan om möjligheterna alt bereda läkarvård även för tjänstemän,
som icke kommer att ha tillgång till verksläkare, löses på sätt jag i det
föregående förordat, skulle de nuvarande sjukvårdsbestämmelserna i Saar
kunna i huvudsak kvarstå oförändrade. En omredigering i förtydligande
syfte har emellertid ansetts påkallad. I samband därmed har även vissa
sakliga ändringar upptagits till övervägande. Det av statstjänstemännens
huvudorganisationer godkända departementsförslaget har utformats i enlighet
härmed.

I anslutning till vad härom anförts av verksläkarutredningen förordar
jag, att gällande föreskrifter om ersättning för sjukhusvård skall utgå ur
sjukvårdsbestämmelserna. Därest i något fall myndighet finner det erforderligt,
att tjänsteman vårdas i halvenskilt eller enskilt rum för att bereda
möjlighet till konferenser i tjänsteärenden eller eljest handläggning av sådana
ärenden under sjukhusvistelsen, har vårdformen ej karaktären av en
avlöningsförmån för tjänstemannen utan är en anordning, som vidtagits i
verkets intresse. Ej heller nuvarande föreskrift om gäldandet av kostnad
för av verket anordnad vaccination mot epidemisk sjukdom har karaktären
av cn avlöningsbestämmelse i egentlig mening. Därest riksdagen icke
har något att erinra häremot, synes föreskrifter om bestridande av kostnader
för avsedd sjukhusvård och vaccination få utfärdas i annan ordning.
Jag förutsätter härvid, att bestämmelsernas gillighetsområde avgränsas
till att omfatta den egentliga statsförvaltningen. Inom övriga av reglementet
omfattade verksamhetsområden bör det ankomma på vederbörande
huvudman att taga ställning till frågan om bestridande av dylika kostnader.

För närvarande ersättes av statsmedel kostnaderna för eller utlämnas
kostnadsfritt läkarintyg, som skall åberopas i tjänsten. Erinringar har
emellertid gjorts mot att kostnader för intyg, som begärts av sjukkassa
för utfående av ersättning enligt sjukförsäkringslagen eller lagen om moderskapshjälp,
delvis stannar på tjänstemännen. Då angivna ersättningar
ingår i de totala förmåner, som är tillförsäkrade tjänstemännen, har jag
funnit mig böra föreslå, att möjlighet tillskapas att av statsmedel ersätta
ifrågavarande skillnadsbelopp.

Sjukvårdsbestämmelserna innehåller från och med den 1 januari 1955
inga föreskrifter om ersättning för tjänstemans resa till och från läkare

Kungl. Maj:ts proposition nr 208 år 1955

eller sjukvårdsinrättning. Dylik ersättning åtnjutes endast i den utsträckning
som följer av sjukförsäkringslagens bestämmelser.

Det har från personalorganisationernas sida anförts, att ersättning för
resa till och från läkare härigenom kommit att bortfalla i vissa fall, där
tjänstemannen enligt de före den 1 januari 1955 gällande bestämmelserna
hade rätt till full ersättning, och att i andra fall den av sjukkassan utgivna
ersättningen väsentligt understiger vad som skulle ha utgått om sagda bestämmelser
alltjämt varit gällande. Det har särskilt framhållits, att ersättning
för resor till och från verksläkaren icke alls eller i mycket begränsad
omfattning utgår i fall, där verksläkaren har sin mottagning å annan
ort än den där tjänstemannen är bosatt, om på sistnämnda ort eller
i dess närhet annan läkare finnes att tillgå. Likaså ersättes kostnader för
resor till och från specialist, till vilken tjänsteman hänvisats av verksläkaren,
i många fall icke av sjukkassan. Vidare har önskemål framförts om
möjlighet till ersättning för resor till och från dispensär.

Vad sålunda anförts ger otvivelaktigt vid handen, att den från och med
den 1 januari 1955 gällande ordningen kommit att i förevarande hänseende
innebära en försämring för tjänstemännen. Jag torde i detta sammanhang
emellertid få erinra om att slopandet av tidigare gällande reseersättningsförmåner
motiverades bl. a. med att utbetalning i förekommande fall från
statsverkets sida av tillägg till ersättning från sjukkassa oftast skulle avse
småbelopp och medföra ett oproportionerligt stort administrativt merarbete.
Såsom förutsättning för ett återinförande av avlöningsbestämmelser av
denna natur måste därför enligt min mening gälla, att man kan göra detta
utan att därav föranledes en alltför invecklad samordning mellan sjukkasseförmåner
och ersättningar av statsmedel. Av myndighet primärt utgiven
ersättning för sådan kostnad bör därför helt bestridas av statsmedel.

Jag vill i anslutning till vad sålunda anförts föreslå återinförande av på
nyss angivet sätt utformade bestämmelser om rätt till ersättning av statsmedel
för resor till och från läkare. Jämväl för resor till och från dispensär
torde ersättning böra kunna utgå.

Likaså synes rätt till ersättning för resor till och från sjukvårdsinrättning
i samband med in- eller utskrivning böra återinföras. Med hänsyn
bl. a. till att kostnad för dessa resor i vissa fall upptages å sjukhusräkning
finner jag mig i detta fall böra föreslå att en samordning genomföres. De
administrativa olägenheter, som medföres härav, kan med hänsyn till det
jämförelsevis ringa antalet dylika resor icke anses bli otillbörligt betungande.

För samtliga här omhandlade resor bör gälla att ersättning härför endast
må utgå i den mån vederbörande myndighet så prövar skäligt. Härvid
bör givetvis beaktas, att småbelopp icke ersättes och att tjänstemannen i
övrigt icke erhåller lägre ersättning än som motsvarar den, vartill han är
berättigad enligt sjukförsäkringslagen.

I fråga om den närmare utformningen av de bestämmelser, som jag här
föreslagit skola införas i avlöningsreglementet, ävensom beträffande den

Kungl. Maj:ts proposition nr 208 år 1955

verkställda omredigeringen av sjukvårdsbestärnmelserna torde jag få hänvisa
till den i det följande lämnade specialmotiveringen.

Självrisksystemet

Såsom jag förut nämnt innebar den överenskommelse, som förra året
träffades med statstjänstemännens huvudorganisationer, att de personalgrupper,
som då hade att stå viss självrisk i fråga om sjukvårdskostnader,
skulle bibehållas vid detta system i avvaktan på en närmare utredning rörande
verksläkarinstitutionens avskaffande och införandet av enhetliga
sjukvårdsförmåner. Självriskbeloppet nedsattes dock från 100 kronor till
25 kronor för år utöver vad sjukkassa kunde komma att erlägga till vederbörande.
De anställningshavare det här gäller är främst sådana som är underkastade
andra avlöningsreglementen än Saar, sålunda i huvudsak befattningshavare
underkastade avlöningsreglementet för folkskolan, avlöningsreglementet
för kyrkomusiker, prästlönereglementet, avlöningsreglementet
för statsunderstödda folkhögskolor och lantbruksundervisningsanstalter
samt polislönereglementet. Anställningshavare, underkastad övningslärarreglementet,
erhåller sjukvårdsförmåner enligt samma grunder som övriga
lärare vid den skola, där han är anställd. Självrisksystemet tillämpas vidare
å vissa befattningshavare, underkastade Saar, nämligen befattningshavare
vid de högre kommunala skolorna, privatläroverken, fackskolan för huslig
ekonomi i Uppsala, seminariet för huslig utbildning i Umeå, särskolorna och
epileptikerskolorna.

Med hänsyn till innehållet i nyssnämnda överenskommelse har det i förevarande
sammanhang ansetts naturligt, att självrisksystemet för de nu angivna
personalgrupperna slopas och att dessa anställningshavare i princip
likställes med statstjänstemännen i fråga om sjukvårdsförmåner. Däremot
torde det icke låta sig göra alt inordna ifrågavarande grupper under verksläkarsystemet,
utan dessa befattningshavare bör i fortsättningen, om de
önskar komma i åtnjutande av de i avlöningsreglementena angivna sjukvårdsförmånerna,
ha att liksom hittills hänvända sig till tjänsteläkare. De
här ifrågavarande avlöningsbestämmelserna bör givetvis ges i huvudsak
samma innehåll som motsvarande bestämmelser i Saar. Det av statstjänstemännens
huvudorganisationer godkända departementsförslaget har utformats
i enlighet härmed. Den härav föranledda kostnadsökningen kan uppskattas
till ungefär en halv miljon kronor för år.

Alt dessa anställningshavare jämställes med statstjänstemännen får anses
innefatta även rätt för dem att uppbära ersättning för kostnaderna för
läkarbehandling in. in. i nära anslutning till att vården meddelats. Det nuvarande
systemet med årsräkningar bör således icke bibehållas. Sjukvårdsutredningen
föreslog, att statliga myndigheter, i första rummet länsstyrelserna,
skulle, i den mån de liade att utbetala statsbidrag till dessa befattningshavares
löner, verkställa utbetalningarna direkt till tjänstemännen i
varje ersätlningsärendc. Eu sådan anordning synes emellertid vara allt för
arbetskrävande för myndigheterna. 1 stället torde utbetalningarna till tjänstemännen
av dem tillkommande ersättning utöver vad de erhållit från sjuk -

Kungl. Maj:ts proposition nr 208 år 1955

kassa få handhavas av vederbörande lokala huvudman (skolstyrelsen e. d.).
I samband med rekvisition av statsbidrag till den ifrågavarande verksamheten
eller eljest genom rekvisition en gång per år torde huvudmannen få
begära utbetalning av under ett helt år havda kostnader för sjukvårdsförmåner
i den mån kostnaderna icke täckes av vad vederbörande sjukkassa
haft att erlägga.

Specialmotivering

Statens allmänna avlöningsreglemente (Saar)

På grundval av vad i det föregående anförts har inom civildepartementet
upprättats förslag till kungörelse om ändring i statens allmänna avlöningsreglemente
den 30 juni 1948 (nr 436), vilket förslag torde få fogas såsom
bilaga till statsrådsprotokollet i detta ärende.

Erforderliga föreskrifter rörande bestämmelsernas tillämpning i fall, då
anvisningsläkare skall inträda i stället för verksläkare, torde jag under förutsättning
att riksdagen meddelar begärt bemyndigande senare få anmäla
för Kungl. Maj :t.

Såsom jag redan i det föregående uttalat, skulle de nuvarande sjukvårdsbestämmelserna
i Saar kunna i huvudsak bibehållas oförändrade med den
tilltänkta lösningen av frågan om beredande av läkarvård för tjänstemän,
som i fortsättningen icke kommer att ha tillgång till verksläkare. Av vad
jag tidigare anfört beträffande avvecklandet av självrisken för vissa grupper
av tjänstemän och om beredandet i samband härmed av likställighet för
dessa med andra tjänstemän i fråga om rätten till sjukvårdsförmåner följer
emellertid behov av vissa ändringar i reglementsbestämmelserna. Jag har
vidare redan i det föregående i korthet berört frågan om å ena sidan uteslutande
ur reglementet av vissa nu förefintliga bestämmelser om vaccination
mot epidemisk sjukdom och om sjukhusvård och å andra sidan införande
av bestämmelser om vidgad rätt till ersättning för läkarintyg och om rätt
till ersättning för vissa resekostnader.

Med angivna utgångspunkter i fråga om reglementsbestämmelsernas materiella
innehåll har vid utarbetandet av förslaget företagits en omredigering
i förtydligande och förenklande syfte. Härom förtjänar särskilt nämnas, att
begreppet specialistvård slopats, att det för vissa lärargrupper (ävensom för
tjänstemän underkastade något av de speciella avlöningsreglementena) gällande
tjänsteläkarbegreppet ändrats, att ersättningsnormerna för läkarvård
i olika fall sammanförts i en paragraf samt att bestämmelserna om ersättning
för kostnader för röntgen- och andra undersökningar för ställande av
diagnos eller för kontroll av sjukdomsförlopp meddelats i en särskild paragraf.

Beträffande det närmare innehållet i de föreslagna reglementsbestämmelserna
torde jag få lämna följande redogörelse.

41 §. Grundläggande bestämmelser om sjukvård. I första stycket av 1 mom.

Kungl. Maj:ts proposition nr 208 år 1955

meddelas till en början de allmänna förutsättningarna för åtnjutande av
ersättning för kostnader för sjukvård ävensom föreskrifter om avgränsningen
av de förmåner, till vilka tjänsteman tillhörande avdragsgrupp 1
skall vara berättigad. Vidare uttryckes här den grundläggande principen för
samordningen mellan förmåner enligt avlöningsbestämmelserna och förmåner,
som utgår från allmän sjukkassa. Av bestämmelserna framgår, att i vissa
fall ersättningen i dess helhet avses skola bestridas av statsmedel medan
i övrigt av statsmedel endast skall utgå skillnaden mellan å ena sidan ersättningen
upp till i de särskilda förmånsparagraferna angiven kvotdel av kostnaderna
och å andra sidan från sjukkassa utgående ersättning. Bestämmelsen
har undergått viss omformulering i avsikt att täcka in såväl fall, då
ersättning först utbetalas från verket, som fall, då från sjukkassa utgående
ersättning först uttages. Uppmärksammas bör redan här att 48 § om läkemedel
icke är medtagen i uppräkningen. Detta sammanhänger med utformningen
av gällande föreskrifter om läkemedelsrabattering, vilken innefattar
att prisnedsättningen administreras av apoteken. Enligt angivna paragraf
ersättes efter rabatteringen kvarstående kostnad under vissa förutsättningar
av statsmedel.

1 andra stycket av samma moment återfinnes en hänvisning till av Kungl.
Maj :t meddelade bestämmelser beträffande ersättning för kostnader för
sjukvård vid yrkesskada i tjänsten och vad därmed i förevarande hänseende
jämställes. Bestämmelser härom har meddelats genom kungörelse den 30
december 1954 (nr 834) om särskilda sjukvårdsförmåner vid yrkesskada i
tjänsten m. m. för vissa statsanställda m. fl.

2 och 3 mom. har upptagits med oförändrad lydelse, medan i 4 och 5 mom.
företagits vissa redaktionella ändringar i förhållande till gällande formulering.

Av de f. n. i paragrafen upptagna särskilda bestämmelserna för olika förvaltningsområden
har föreskrifterna beträffande Läroverk m. fl. läroanstalter
helt utgått, medan övriga bestämmelser intagits med i allmänhet oförändrad
lydelse.

Strykningen av särbestämmelserna för Läroverk in. fl. läroanstalter sammanhänger
med förslaget om slopande av självrisken beträffande sjukvårdskostnaderna
för vissa tjänstemän. I Saar beröres härav rektorer och lärare
vid de högre kommunala skolorna, privatläroverken, fackskolan för huslig
ekonomi i Uppsala, seminariet för huslig utbildning i Umeå, särskolorna
och epileptikerskolorna. Angivna tjänstemän kommer enligt förslaget att
bli underkastade de i paragrafen meddelade allmänna bestämmelserna.
Härav följer — utöver bortfallet av självrisken med tjugufem kronor per
redovisningsår — att ifrågavarande tjänstemän jämväl i övrigt likställes
med andra tjänstemannagrupper. Även lärare i avdragsgrupp 1 beredes möjlighet
till viss fri sjukvård. Vidare bortfaller det nuvarande systemet med
ingivande av årsräkning å sjukvårdskostnader.

Genomförandet av nyss angivna ändringar förutsätter en omläggning av
utbetalningssystemet beträffande sjukvårdsersättning till angiven personal.

Kungl. Maj. ts proposition nr 208 år 1955

Enligt gällande ordning har i allmänhet efter beslut av skolöverstyrelsen
ersättning för sjukvårdskostnader direkt utbetalats av statsmedel från anslag,
som stått till skolöverstyrelsens förfogande. I det följande torde vederbörande
tjänsteman, såsom jag förut antytt, böra ha möjlighet att i anslutning
till sjukvårdens åtnjutande erhålla honom tillkommande ersättning
från vederbörande huvudman, vilken i sin tur skall äga utfå täckning för
sina kostnader av statsmedel.

En omläggning av utbetalningssystemet av angiven innebörd medför behov
av ändring i gällande statsbidragskungörelser. Det torde få ankomma
på Kungl. Maj :t att förordna om utfärdande av erforderliga ändringsförfattningar
ävensom att meddela de föreskrifter och övergångsbestämmelser,
som kan visa sig behövliga för ett genomförande av förslaget från årsskiftet
1955/56, d. v. s. under loppet av löpande redovisningsår.

42 §. Verks- och tjänsteläkare in. m. 1 samband med överarbetningen avgällande
bestämmelser har ur förevarande paragraf utbrutits de föreskrifter,
som avhandlar ersättningsnormer. Dylika föreskrifter med avseende å läkarvård
har sammanförts i 43 §. Till nämnda paragraf har i samband härmed
överförts föreskrifterna om anlitande av- annan läkare än verksläkare i vissa
speciella fall.

Beträffande de särskilda föreskrifterna inom paragrafen må följande anföras.

1 mom. har utformats med beaktande av möjligheten att lämplig verksläkare
ej finnes att tillgå. Såsom av det föregående framgår, avses i dylikt
fall s. k. anvisningsläkare i princip skola inträda i verksläkarens ställe.

I 2 mom. meddelas föreskrifter angående attest å räkning för kostnad för
sjukvård. Enligt stadgandet förutsättes det skola ankomma på Kungl. Maj :t
eller, efter Kungl. Maj :ts bemyndigande, på vederbörande myndighet att bestämma
i vilken utsträckning attest skall påfordras före utbetalning i anledning
av räkning.

Beträffande de särskilda bestämmelserna inom paragrafen har ändring
skett endast i bestämmelserna för Läroverk in. fl. läroanstalter. Ändringen
berör tjänsteläkarbegreppet och har samband med utformningen av 43 § i
förslaget. Såsom framgår av 1 inom. i sistnämnda paragraf avses under vissa
förutsättningar full ersättning för läkarvård och läkarintyg skola utgå i den
mån vården meddelats å öppen mottagning vid allmänt sjukhus. I anslutning
härtill har ur den i förevarande sammanhang aktuella definitionen av
tjänsteläkarbegreppet strukits läkare å poliklinik vid allmänt sjukhus.

43 §. Läkarvård m. m. Paragrafen innehåller, såsom nyss anförts, de ersättningsnormer
som skall gälla vid anlitande av läkare i olika fall.

I 1 mom. regleras de fall, då full ersättning skall utgå för läkarvård och
läkarintyg. Främst gäller detta naturligen vid anlitande av verksläkare. Härmed
har liksom för närvarande likställts vissa speciella fall av anlitande av

Kungl. Maj:ts proposition nr 20S år 1955

annan läkare, nämligen när tjänsteman anlitar en läkare, då han uppehåller
sig å sådan ort, alt han icke lämpligen kan anlita verksläkaren, eller da vid
trängande behov av läkarvård sistnämnde läkare icke hinner anlitas (jouifall).
I momentets tredje stycke återfinnes nu gällande föreskrift om att
tjänsteman i nvss angivna specialfall i första hand skall anlita annan av
staten eller av kommun anställd läkare.

Såsom redan i motiveringen till föregående paragraf berörts, innefattar
förslaget att liksom för närvarande under vissa förutsättningar full ersättning
skall utgå jämväl i fall, då vården meddelats å öppen mottagning vid
allmänt sjukhus. Härför skall till skillnad mot vad som nu gäller i fråga
om häremot svarande bestämmelser om specialistvård, som meddelas på poliklinik
vid allmänt sjukhus, icke erfordras att remiss förelegat.

För att full ersättning för vård å öppen mottagning skall utgå, kräves att
kostnaderna för vården beräknats enligt den för sjukhuset fastställda poli
kliniktaxan eller motsvarande taxa. Angivna förutsättning överensstämmer
med den som för närvarande enligt 32 § tilläggsbestämmelserna till Saar
gäller med avseende å specialistvård, som meddelats a poliklinik ellei öppen
mottagning vid allmänt sjukhus. Åtnjutes vården å tid, då taxan icke gäller,
eller meddelas den av läkare, som icke är taxebunden, är bestämmelserna
i 1 mom. icke tillämpliga å vården, såvida icke jourfall föreligger. Ersättning
för vården kan i stället, i den mån remiss föreligger, utgå enligt 2 inom.,
d. v. s. med i allmänhet tre fjärdedelar av vårdkostnaden.

Till ledning för myndigheternas bedömning av frågan, huruvida kostnad
för vård i det särskilda fallet beräknats enligt fastställd taxa, a^es vissa
kompletterande föreskrifter och anvisningar skola meddelas.

2 mom. motsvarar tidigare bestämmelser om läkarvård genom specialist.
Även om termen specialistvård av olika skäl ansetts böra utgå ur sjukvårdsbestämmelserna,
torde få förutsättas, att de fall av läkarvård, som avhandlas
i detta moment, väsentligen kommer att motsvara de fall, som föll in
under den tidigare benämningen. I momentet avsedd hänvisning till annan
läkare torde sålunda komma att lämnas allenast i den utsträckning den behandlande
läkaren finner sig icke ha möjlighet att meddela patienten den
för sjukdomens behöriga behandling lämpade vården.

Enligt 3 mom. skall i förekommande fall läkares resekostnad för sjukbesök
inräknas i läkarvårdskostnaden. Bestämmelsen, som har viss motsvarighet
i nu gällande bestämmelser, utgör en kompletterande föreskrift till
de i 1 och 2 mom. meddelade stadgandena och innefattar exempelvis, att
tjänsteman tillhörande avdragsgrupp 1 icke skall behöva vidkännas kostnad
för verksläkares resekostnad vid sjukbesök i tjänstemannens bostad.

44 §. Röntgen- eller annan undersökning. I denna paragraf har med vissa
redaktionella ändringar införts de nuvarande bestämmelserna om ersättning
för röntgen- eller andra undersökningar i fråga om såväl diagnosundersökningar
som kon troll undersök ningar i anslutning till pågående eller avslutad
behandling. Understrykas bör, att paragrafen äger tillämpning allenast å

Kungl. Maj. ts proposition nr 208 år 1955

undersökningar, som verkställes i samband med läkarvård; undersökningar
avseende hälsokontroll faller sålunda icke in under bestämmelserna.

Enligt första stycket skall kostnad för här avsedd undersökning, därest
den utförts av verksläkaren eller av annan läkare, som tjänstemannen anlitat
med stöd av bestämmelserna i 43 §, inräknas i läkarvårdskostnaden.
Kostnaden ersättes följaktligen i samma utsträckning som kostnaden för
den åtnjutna läkarvården.

I andra stycket regleras ersättningsgrunderna med avseende å sådana här
avsedda undersökningar, som i föregående stycke angiven läkare ansett
erforderliga men som han själv icke lämpligen kunnat utföra.

45 §. Tandläkarvård. I paragrafen har upptagits bestämmelser av i sak
samma innehåll som de nu gällande. Med hänsyftning på de nu i 33 § tilläggsbestämmelserna
till reglementet meddelade kompletterande föreskrifterna
har emellertid i törslaget inskrivits, att kostnaderna för vården ersättes
till tre fjärdedelar i enlighet med av Kungl. Maj:t meddelade föreskrifter.

46 §. Sjukgymnastik, bad och massage m. m. Bestämmelsen överensstämmer
med nuvarande 46 § 1 mom. Saar, dock har i förtydligande syfte angivits,
att föreskriften har avseende jämväl å fall, där verksläkaren själv meddelat
den ifrågavarande behandlingen.

47 §. Resor och sjuktransporter. Såsom framgår av vad jag i det föregående
anfört innefattar förslaget i denna del ett återinförande av förmåner,
som för statstjänstemannens del funnits inskrivna i sjukvårdsbestämmelserna
intill utgången av år 1954.

Bestämmelserna omfattar resor och sjuktransporter till och från läkare,
dispensär eller sjukvårdsinrättning. Då resor till och från dispensär i regel
icke ersattes enligt de tidigare gällande bestämmelserna, innebär förslaget
en något vidgad ersättningsrätt. Såsom villkor för rätt till ersättning gäller,
att verksläkaren eller annan läkare, som tjänstemannen anlitat med stöd
av 43 §, förklarat resan eller förflyttningen nödvändig för att tjänstemannen
skall erhålla den erforderliga läkar- eller sjukhusvården eller för att
verkställa sådan röntgenundersökning m. m., som avses i 44 §.

I andra stycket har bestämmelser intagits om ersättning jämväl för följeslagares
resor. En motsvarighet till dessa bestämmelser återfinnes i sjukförsäkringslagen.
Före den 1 januari 1955 gällande bestämmelser innehöll icke
nagon direkt föreskrift att ersättning kunde utgå för följeslagares resor men
enligt praxis ersattes jämväl dessa resor, där så prövades skäligt. I förtydligande
syfte har nu en direkt föreskrift om ersättning för sådana resor intagits
i paragrafen.

Såsom anförts i det föregående förutsättes en skälighetsprövning äga rum,
innan ersättning för resekostnad utges. Vid denna prövning bör beaktas bl. a.
vad i 16 § andra stycket a)—c) sjukförsäkringslagen angives beträffande
sjukkassans ersättningsberäkningar. Härutöver bör gälla, att resekostnads -

Kungl. Maj:ts proposition nr 208 år 1955

ersättning i allmänhet icke skall medges för resor med spårvagn eller buss
i lokaltrafik. Till vägledning vid myndigheternas skälighetsbedömning avses
närmare föreskrifter och anvisningar skola meddelas.

Slutligen må framhållas att ersättning för resor till och från annan läkare
än verksläkare avses skola få utbetalas endast mot avlämnande av kvitto
å den läkarvård, som föranlett resan, eller, om tjänstemannen först uttagit
ersättning från sjukkassan, mot avlämnande av ersättningsbevis upptagande
av sjukkassan ersatt belopp.

Övriga avlöningsreglementen m. m.

Jämväl i avlöningsreglementet för folkskolan den 30 juni 1948 (nr 437),
avlöningsreglementet för kyrkomusiker den 9 juni 1950 (nr 385), piästlönereglementet
den 29 juni 1951 (nr 577) och avlöningsreglementet för statsunderstödda
folkhögskolor och lantbruksundervisningsanstalter m. m. den
27 augusti 1951 (nr 615) erfordras ändringar i anledning av vad förut anförts.
I fråga om polismän underkastade polislönereglementet den 14 maj
1954 (nr 226) meddelas f. n. bestämmelser om sjukvårdsförmåner i kungörelsen
den 3 december 1954 (nr 804). Jämväl i dessa sjukvårdsföreskrifter
erfordras ändringar, därvid det kan övervägas att intaga de ändrade föreskrifterna
i själva polislönereglementet. Bestämmelser rörande sjukvårdsförmåner
finnes meddelade jämväl i vissa andra författningar, såsom t. ex.
i kungörelsen den 22 juni 1951 (nr 586) angående statsbidrag till centrala
verkstadsskolor.

I fråga om samtliga i föregående stycke angivna författningar gäller, att
deras lydelse icke fastställts av riksdagen. Med hänsyn härtill och då de ändringar,
som påkallas i författningarna, i huvudsak överensstämmer med de
ändringar, som för tjänstemän med rätt att anlita tjänsteläkare föreslås i
Saar, framlägges icke nu några utarbetade författningsförslag. Särskilda
kommentarer torde heller icke i allmänhet erfordras utöver dem som lämnats
i specialmotiveringen till Saar. Jag inskränker mig därför till att närmare
utveckla vissa speciella frågor.

I det föregående har förordats, att i samband med slopandet av självrisken
beträffande sjukvårdskostnader för härav berörda tjänstemän dessa jämväl

1 övrigt skulle beredas samma ställning i sjukvårdshänseende som övriga
tjänstemän. Detta skulle bl. a. medföra, att de jämväl under den tid, då de
tillhör avdragsgrupp 1, skulle ha rätt till vissa sjukvårdsförmåner. Härvid
uppkommer ett speciellt spörsmål beträffande folkskolans lärare.

Enligt avlöningsreglementet för folkskolan i dess gällande lydelse åtnjuter
allenast ordinarie och extra ordinarie lärare rätt till sjukvårdsförmåner.
Till skillnad från övriga avlöningsreglementen är sålunda angivna rätt icke
knuten till att vederbörande tillhör någon av avdragsgrupperna 2 och 3. Erinras
må, att folkskolans lärare normalt erhåller extra ordinarie anställning
först efter ett och ett halvt års anställning, medan inplacering i avdragsgrupp

2 sker redan efter sex månaders anställning. Folkskolans lärare har sålunda
hittills i allmänhet varit utan rätt till sjukvårdsförmåner under ett år efter

Kungl. Maj.ts proposition nr 208 år 1955

det att de inplacerats i avdragsgrupp 2. Även om ett genomförande av förut
skisserade riktlinjer beträffande rätten till sjukvårdsförmåner skulle innefatta
en större förbättring för folkskolans lärare än för andra berörda grupper,
har jag icke funnit mig böra föreslå någon avvikelse från angivna riktlinjer
i fråga om denna grupp. Därest riksdagen icke har något att erinra
häremot, bör sålunda gränsdragningen beträffande rätten till sjukvårdsförmåner
för folkskolans lärare lå bli densamma som för övriga tjänstemannagrupper.

Jämväl inom de områden, för vilka avlöningsföreskrifterna meddelas
genom någon av förut angivna författningar, kommer slopandet av gällande
självrisk beträffande sjukvårdskostnader och övergången till ett utbetalningssystem,
som närmar sig det för statstjänstemännen tidigare tillämpade,
att medföra behov av ändringar i vissa andra författningar ävensom vissa
övergångsbestämmelser. I den utsträckning fråga är om ändringar i författningar,
vilka icke till sin lydelse är fastställda av riksdagen, torde det få ankomma
på Kungl. Maj:t att förordna om utfärdande av ändringsförfattningar.
Jämväl erforderliga övergångsbestämmelser torde få utfärdas av
Kungl. Maj:t.

Myndigheternas behov av medicinsk sakkunskap m. m.

Den omständigheten, att verksläkare i vissa fall icke kommer att stå till
förfogande, medför vissa konsekvenser i fråga om kontrollen av sjukledigheter.
Härtill återkommer jag i det följande. Även i ett annat hänseende
kommer denna omständighet att bli av betydelse. Verksläkare har för närvarande
att i viss utsträckning vara medicinsk rådgivare åt myndighet, hos
vilken han är förordnad, ehuru i väsentligt mindre utsträckning än Sveriges
läkarförbund föreslagit beträffande förtroendeläkare. Då inrättandet
av en förtroendeläkarinstitution med hänsyn till de föreliggande omständigheterna
för närvarande icke är aktuellt, bör verkens behov av medicinsk
rådgivning i de fall, då verksläkare ej står till buds, tillgodoses på annat
sätt. Det gäller här t. ex. fall av ifrågasatt sjukpensionering samt långvariga
eller ofta upprepade sjukskrivningar. Det av verksläkarutredningen för dylika
fall förordade systemet med s. k. konsultationsläkare synes mig härvidlag
kunna tills vidare komma till användning. Riksdagens medgivande
att genomföra denna anordning torde böra inhämtas. Vad beträffar den av
utredningen berörda frågan om införande av förebyggande hälsovård förvissa
tjänstemän torde densamma få upptagas till övervägande i annat sammanhang
liksom också spörsmålet om den personalvårdande verksamheten
i övrigt.

Kontroll av sjukledigheter

Det ovissa läge, vari verksläkarfrågan befunnit sig, har medfört att den
samordning av verkens sjukkontroll med sjukkassornas, som bort äga rum
den 1 januari 1955, fått anstå. Den hittillsvarande av myndigheterna bedrivna
sjukkontrollen har uppenbarligen i hög grad baserats på av verksläkaren

Kungl. Maj:ts proposition nr 208 år 1955

utfärdade sjukintyg; andra medel för sjukkontroll synes ha utnyttjats i
mycket ringa omfattning. Sjukkassorna för sin del arbetar i stor utsträckning
med andra medel för sin sjukkontroll och deras granskning av såväl
nyanmälda som pågående sjukdomsfall försiggår utan ett rutinmässigt avkrävande
av läkarintyg. Det är angeläget att nu få till stånd en samordning
av verkens och sjukkassornas sjukkontroll så att dessa kontrollsystem kompletterar
varandra. Härvid må erinras om att för sjukpenning från sjukkassa
i regel gäller en karenstid omfattande de tre första dagarna i varje
sjukdomsperiod. Den omständigheten, att löntagare i allmänhet under sjukdom
ej uppbär lön, avhåller från ett omotiverat utnyttjande av sjukförmåner.
Statstjänstemännens flertal uppbär emellertid lön, ofta oavkortad, under
sjukdom även för de dagar sjukpenning ej utbetalas av sjukkassan. Det
av sjukkassorna upplagda kontrollsystemet är avpassat efter förhållandena
för löntagare i allmänhet och förutsätter, att karenstid föreligger. Konsekvensen
här blir sålunda, att statstjänstemännens särskilda förmåner —
i främsta rummet de, som faller på sjukperiodernas första dagar — gör en
kompletterande kontroll av sjukledigheter na nödvändig. Verksläkarutredningen
har framfört vissa förslag beträffande utformningen av kontrollen
■över sjukledigheter. Enligt min mening är dessa förslag till samordnad sjukkontroll
lämpliga och bör i den nu föreliggande situationen i huvudsak genomföras.
Andra kontrollåtgärder än införskaffande av läkarintyg bör således
utnyttjas i större utsträckning än som nu är fallet. Händelser, som
inträffat efter det utredningens betänkande avlämnades, understryker det
välmotiverade i detta förslag.

Jag instämmer med verksläkarutredningen även i fråga om behovet av
en hela statsförvaltningen omfattande sjukstatistik. Avsaknaden av statistik
på detta område medför, att dimensioneringen och inriktningen av kontrollarbetet
blir ytterligt osäker. Ställning till detta spörsmål synes emellertid icke
böra tagas nu, utan först torde böra närmare undersökas hur en dylik
frånvarostatistik lämpligen bör utformas och vilka kostnader den kan medföra.

Hemställan

Under åberopande av vad jag i det föregående i skilda hänseenden anfört
hemställer jag, att Kungl. Maj :t måtte föreslå riksdagen att I. II.

I. bemyndiga Kungl. Maj:t att vidtaga ändringar i statens
allmänna avlöningsreglemente den 30 juni 1948 (nr 436) i
huvudsaklig överensstämmelse med det såsom bilaga vid
statsrådsprotokollet i ärendet fogade författningsförslaget,

II. bemyndiga Kungl. Maj :t att i huvudsaklig överensstämmelse
med vad i det föregående förordats vidtaga ändringar i

Kungl. Maj.ts proposition nr 208 år 1955

dels avlöningsreglementet för folkskolan den 30 juni 1948
(nr 437), avlöningsreglementet för kyrkomusiker den 9 juni

1950 (nr 385), prästlönereglementet den 29 juni 1951 (nr
577) samt avlöningsreglementet för statsunderstödda folkhögskolor
och lantbruksundervisningsanstalter den 27 augusti

1951 (nr 615) ävensom de övriga författningar, som innehåller
bestämmelser om sjukvårdsförmåner,

dels gällande statsbidragsbestämmelser,

III. bemyndiga Kungl. Maj :t att i huvudsaklig överensstämmelse
med vad i det föregående anförts meddela bestämmelser
om bestridande av kostnader för sjukhusvård
och vaccination i vissa fall och om anlitande av anvisningsläkare
och konsultationsläkare,

IV. bemyndiga Kungl. Maj :t att utfärda de övergångsbestämmelser,
som kan bli erforderliga i anledning av förenämnda
förslag.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet
Regenten, att proposition av den lydelse, bilaga till detta
protokoll utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:
Lars-Arvid Frithiof

Kungl. Maj:ts proposition nr 208 år 1955

Bilaga

Förslag

till

kungörelse om ändring i statens allmänna avlöningsreglemente
den 30 juni 1948 (nr 436)

Härigenom förordnas, att 7 kap. statens allmänna avlöningsreglemente
den 30 juni 19481 skall erhålla följande ändrade lydelse.

7 kap. Sjukvård
41 §.

Grundläggande bestämmelser om sjukvård
A. Allmänna bestämmelser

1 mom. Tjänsteman äger erhålla ersättning för kostnader för sjukvård
i den omfattning och under de villkor, som i detta kapitel stadgas eller av
Kungl. Maj:t för särskilt fall bestämmas; dock äger tjänsteman tillhörande
den i 27 § 3 mom. angivna gruppen 1 allenast åtnjuta ersättning enligt bestämmelserna
i 43 § 1 mom. första stycket. Av ersättning, beräknad enligt
43—46 §§ samt enligt 47 § i vad avser ersättning för resa eller sjuktransport
till och från sjukvårdsinrättning, bestrides av statsmedel endast det belopp,
varmed sagda ersättning i förekommande fall överstiger vad som av kostnaderna
för åtnjutna förmåner må utgå från allmän sjukkassa enligt lagen
om allmän sjukförsäkring.

1 fråga om ersättning för kostnader för sjukvård vid sjukdom eller skada,
som enligt lagen om yrkesskadeförsäkring eller annan författning medför
rätt till ersättning, vilken bestämmes av eller utbetalas från riksförsäkringsanstalten
eller annan försäkringsinrättning, varom förmäles i 1 § nämnda
lag, eller som, ulan att dylik rätt föreligger, omfattas av bestämmelserna i
28 § I punkt 6 b), gäller vad Kungl. Maj:t därom förordnar.

2 mom. Då tjänsteman av annan anledning än för offentligt uppdrag åtnjuter
tjänstledighet mer än 14 dagar i en följd med skyldighet att därunder
vidkännas C-avdrag å lönen, skall han för tiden efter nämnda 14 dagar
avstå från ersättning av statsmedel, varom i detta kapitel förmäles; vederbörande
myndighet likväl obetaget att medgiva, att rätt till sådan ersättning
må bibehållas för en tid av högst tre månader.

3 mom. I fall, som avses i 28 § III första och tredje styckena samt IV,
skall tjänsteman avstå från ersättning av statsmedel, varom i detta kapitel
förmäles.

/,. mom. I fråga om ersättning för kostnader för sjukhusvård för tid efter
det att rätt till ersättning för dylik vård upphört enligt lagen om allmän
sjukförsäkring gäller vad Kungl. Maj :t därom förordnar.

1 Senaste lydelse se 1951:760 och 1955:319.

Kungl. Maj.ts proposition nr 208 år 1955

5 mom. I fråga om rätt till ersättning för kostnader för sjukvård undei
tjänstgöring med stationering utomlands gäller vad Kungl. Maj:t därom förordnar.

B. Särskilda bestämmelser

Högsta domstolen. Regeringsrätten

Bestämmelserna i detta kapitel äga icke tillämpning å justitieråd eller regeringsråd.

Försvaret

1. Beställningshavare med lönegradsbeteckningen Mha äger rätt till sjukvård
enligt de närmare bestämmelser, som meddelas av Kungl. Maj:t.

2. Beställningshavare med lönegradsbeteckningen Mha, beställningshavare i lönegraden
Mg 10, Me 10 eller Me 11 samt fältflygare och flygnavigatör i lönegraden
Me 14 eller Me 16, som vid anställningens upphörande är i behov av sjukvård, äger
enligt de närmare bestämmelser, som meddelas av Kungl. Maj :t, bibehållas vid sin
rätt till ersättning för kostnader för sjukvård så länge sjukdomen varar, dock
högst under ett år efter anställningens upphörande.

3. Angående rätt till sjukvård under sjötjänstgöring och avmönstring från fartyg
gäller vad Kungl. Maj:t därom förordnar.

Universiteten och vissa högskolor

Vad i detta kapitel sägs om statsmedel skall i fråga om tjänsteman vid Stockholms
högskola i stället avse högskolans medel.

Hushållningssällskapen. Skogs vårds styrelserna

Vad i detta kapitel sägs om statsmedel skall i stället avse vederbörande hushållningssällskaps
eller skogsvårdsstyrelses medel.

Länsstyrelserna

Bestämmelserna i detta kapitel äga icke tillämpning å landshövding.

42 §.

Verks- och tjänsteläkare m. m.

A. Allmänna bestämmelser

1 mom. Läkarvård, för vilken enligt detta kapitel ersättning av statsmedel
utgår, skall, där ej annat följer av vad här nedan och i 43 § stadgas eller
av bestämmelser, som utfärdas av Kungl. Maj it, ombesörjas av särskilda
verksläkare. Instruktion för verksläkare utfärdas av Kungl. Maj :t.

2 mom. Räkning å kostnad för sjukvård skall i den omfattning som följer
av bestämmelser, som meddelas av Kungl. Maj :t eller, efter Kungl. Maj :ts
bemyndigande, av vederbörande myndighet, vara attesterad av verksläkaren,
innan utbetalning på grund av räkningen må äga rum.

B. Särskilda bestämmelser

Försvaret

Vid vissa försvarets förband och institutioner ombesörjes i detta kapitel avsedd
läkarvård av tjänsteläkare. Vad i detta kapitel stadgas om verksläkare skall i tilllämpliga
delar gälla i fråga om tjänsteläkare. Instruktion för tjänsteläkare utfärdas
av Kungl. Maj :t.

Kungl. Maj.ts proposition nr 208 år 1955

Läroverk m. fl. läroanstalter

Vid de högre kommunala skolorna, privatläroverken, fackskolan för huslig
ekonomi i Uppsala, seminariet för huslig utbildning i Umeå, särskolorna och
epileptikerskolorna skall vad i detta kapitel stadgas om verksläkare i stället avse
tjänsteläkare. Därmed förstås läkare, anställd av staten eller av kommunen i öppen
sjukvård eller skolläkare, vilken ombesörjer läkarvård å tjänstemannens stationeringsort
eller, om tillgång till dylik vård ej finnes därstädes, sådan läkare å
närmaste ort.

Karolinska sjukhuset. Serafimerlasarettet

Vad i detta kapitel stadgas om verksläkare skall i tillämpliga delar gälla i fråga
om personalläkare vid karolinska sjukhuset och serafimerlasarettet.

43 §.

Läkarvård m. m.

1 mom. Kostnader för erforderlig läkarvård ävensom för läkarintyg, som
skall åberopas i tjänsten eller som erfordras för utfående av ersättning enligt
lagen om allmän sjukförsäkring eller lagen om moderskapshjälp, ersättas
helt, därest vården meddelats eller intyget utfärdats av verksläkaren.

Ovan avsedda kostnader ersättas helt jämväl vid anlitande av annan läkare
än verksläkaren i fall,

a) då tjänsteman uppehåller sig å sådan ort, att han icke lämpligen kan
anlita verksläkaren, eller då vid trängande behov av läkarvård verksläkaren
icke hinner anlitas, eller

b) då vården meddelats å öppen mottagning vid allmänt sjukhus, under
förutsättning att kostnaderna för vården beräknats enligt den för sjukhuset
fastställda polikliniktaxan eller motsvarande taxa.

Tjänsteman skall i fall som avses under a) ovan i första hand anlita
annan av staten eller av kommun anställd läkare.

2 mom. Vid anlitande av läkare i andra fall än som i 1 mom. angivas
ersättas där avsedda kostnader vid tuberkulos helt och eljest till tre fjärdedelar,
under förutsättning att verksläkaren eller sådan annan läkare, som
tjänstemannen anlitat i fall, varom förmäles i 1 mom. a), hänvisat tjänstemannen
till läkaren i fråga.

3 mom. I kostnad för läkarvård skall i förekommande fall inräknas
läkarens resekostnad för sjukbesök.

44 §.

Röntgen- eller annan undersökning

Kostnad för röntgen- eller annan undersökning, som verkställts i samband
med läkarvård och som av läkaren prövats erforderlig för ställande avdiagnos
eller ur behandlings- eller kontrollsynpunkt, inräknas i läkarvårdskostnaden,
därest undersökningen utförts av verksläkaren eller av annan
läkare, vilken tjänstemannen anlitat i enlighet med bestämmelserna i 43 §.

Har förut avsedd undersökning icke lämpligen kunnat utföras av i första
stycket angiven läkare, ersättes kostnaden för undersökningen vid tuberkulos
eller om den utförts å öppen mottagning vid allmänt sjukhus helt
och eljest till tre fjärdedelar, allt under förutsättning att läkaren lämnat
anvisning på vem som skall utföra densamma.

4 ltihang till riksdagens protokoll 195!>. t samt. Nr 208

50 Kungl. Maj:ts proposition nr 208 år 1955

45 §.

Tandläkarvård

Därest verksläkaren prövat tandläkarvård vara av väsentlig betydelse för
botande av sådan till tandsjukdom icke hänförlig sjukdom, vilken står i
orsakssammanhang med tändernas tillstånd, samt hänvisat tjänstemannen
till tandläkare för erhållande av sådan vård, ersättas kostnaderna för vården
i enlighet med av Kungl. Maj :t meddelade föreskrifter till tre fjärdedelar.

46 §.

Sjukgymnastik, bad, massage m. m.

Kostnad för sjukgymnastik eller eljest behandling med bad, massage, elektricitet
eller hetluft eller annan därmed jämförlig behandling, som meddelats
eller ordinerats av verksläkaren såsom erforderlig vid viss angiven sjukdom,
ersättes till hälften.

47 §.

Resor och sjuktransporter

I den mån så prövas skäligt må i enlighet med av Kungl. Maj :t meddelade
föreskrifter av statsmedel bestridas kostnad för tjänstemans resa eller forslande
till och från läkare, dispensär eller sjukvårdsinrättning, under förutsättning
att verksläkaren eller annan läkare, vilken tjänstemannen anlitat
i enlighet med bestämmelserna i 43 §, förklarat resan eller förflyttningen
nödvändig för erhållande av läkar- eller sjukhusvård eller för verkställande
av undersökning, som avses i 44 §.

Om tjänstemannens tillstånd påkallar, att anhörig eller annan åtföljer
honom under resan eller sjuktransporten, må under ovan angivna förutsättningar
jämväl särskild kostnad för följeslagarens resor ersättas av statsmedel.

48 §.

Läkemedel

Utgift för läkemedel, som genom recept föreskrivits av verksläkaren eller
av annan läkare eller tandläkare, vilken tjänstemannen anlitat i enlighet
med bestämmelserna i 43 respektive 45 §, ersättes helt av statsmedel.

Denna kungörelse träder i kraft den 1 januari 1956.

Kungl. Maj:ts proposition nr 208 år 1955 51

Innehållsf ör teckning

I. Inledning....................................................... 2

II. Verks- och tjänsteläkarinstitutionen............................... 3

III. 1954 års verksläkarutrednings förslag och remissyttrandena däröver . . 5

Allmänna synpunkter......... 5

Sjukvårdsförmåner till statstjänstemän i allmänhet................. 7

Sjukvårdsförmåner till vissa tjänstemän........................... 13

Undersöknings- och behandlingsavdelningar i anslutning till större

arbetsplatser.................................................. 15

De statliga verkens behov av medicinsk sakkunskap................ 17

Förebyggande hälsovård.......................................... 20

Kontroll av sjukledigheter........................................ 21

IV. I ärendet förda förhandlingar..................................... 27

Departementschefen.................................................. 28

Verksläkarinstitutionen och tjänstemännens sjukvårdsförmåner m. m. . .. 29

Självrisksystemet.................................................. 37

Specialmotivering.................................................. 38

Myndigheternas behov av medicinsk sakkunskap m. m................ 44

Kontroll av sjukledigheter.......................................... 44

Hemställan.......................................................... 45

Förslag till kungörelse om ändring i statens allmänna avlöningsreglemente
den 30 juni 1948 (nr 436).......................................... 47

661526. Stockholm 1955. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag