Kungl. Maj.ts proposition nr 207 (Proposition 1945:207)

Kungl. Maj.ts proposition nr 207.

Nr 207.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändring i 5 kap. strafflagen, m. m.; given Stockholms
slott den 2 mars 19A5.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Majit härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till

1) lag om ändring i 5 kap. strafflagen;

2) lag om ändrad lydelse av 33 § strafflagen för krigsmakten; samt

3) lag om ändring i lagen den 18 juni 1937 (nr 461) om förvaring och
internering i säkerhetsanstalt.

GUSTAF.

Thorwald Bergquist.

Bihang till riksdagens protokoll 1945. 1 sami. Nr 207.

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

Förslag

till

Lag

om ändring i 5 kap. strafflagen.

Härigenom förordnas, att 5 kap. 5 och 6 §§ strafflagen1 skola erhålla ändrad
lydelse på sätt i det följande angives samt att i samma kapitel skall införas
en ny paragraf, betecknad 6 a §, av nedan intagen lydelse.

5 KAP.

5 §.

Gärning, som begås av sinnessjuk eller den som till sin sinnesbeskaffenhet
är att jämställa med sinnessjuk, vare strafflös. Samma lag vare i fråga örn
gärning, som begås av sinnesslö.

Har någon utan eget vållande tillfälligt råkat i sådant tillstånd, att han är
från sina sinnens bruk, må straff ej heller ådömas för gärning, som han i det
tillståndet begår.

6 §.

Begås brottslig gärning av någon, som till sin sinnesbeskaffenhet avviker
från det normala, ehuru han ej är strafflös enligt 5 §; pröve domstolen, efter
omständigheterna, örn och i vad mån straffet må nedsättas under vad i allmänhet
å gärningen följa bort.

Samma lag vare i fråga om brottslig gärning, som begås av någon, vilkens
själsverksamhet utan hans eget vållande tillfälligt rubbats, ehuru han ej är
strafflös enligt 5 §.

6 a §.

I vissa fall, då någon, som begått brott, till sin sinnesbeskaffenhet avviker
från det normala, må i stället för straff användas förvaring i säkerhetsanstalt.
Därom stadgas i särskild lag.

1 Senaste lydelse, se betr. 5 § SFS 1890 nr 33 s. 1 samt betr. 6 § SFS 1921:288 och 1937: 464.

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1946, dock att 6 a § träder i kraft
den dag Konungen förordnar.

Genom denna lag upphäves lagen den 18 juni 1937 (nr 464) om ändring
i vissa delar av strafflagen, i vad därigenom förordnats, att 5 kap. 6 §
strafflagen skall från och med den dag Konungen förordnar erhålla viss
ändrad lydelse.

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 33 § strafflagen för krigsmakten.

Härigenom förordnas, att 33 § strafflagen för krigsmakten1 skall erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives.

33 §.

Är någon — — — sig skyldig.

Ej skall dödsstraff ådömas för brott, som någon begår innan han fyllt
aderton år, ej heller för brott, som begås av någon, som till sin sinnesbeskaffenhet
avviker från det normala, ehuru han ej är strafflös enligt 5 kap. 5 §
allmänna strafflagen, eller som någon begår i annat tillstånd av tillfälligt rubbad
själsverksamhet än där avses.

I övrigt---strafflagen förmäles.

I fråga---eller annan.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1946.

Senaste lydelse, se SFS 1942: 379.

Kunut. Maj:ts proposition nr 207.

Förslag

till

Lag

om ändring i lagen den 18 juni 1937 (nr 461) örn förvaring och internering
i säkerhetsanstalt.

Härigenom förordnas, att 1—4 och 9 §§ lagen den 18 juni 1937 om förvaring
och internering i säkerhetsanstalt,1 vilken lag träder i kraft den dag
Konungen förordnar, skola erhålla ändrad lydelse pa sätt nedan angives.

1 §•

Prövas någon vid brotts begående hava varit och fortfarande vara av sinnesbeskaffenhet
som avviker från det normala, ehuru han icke är strafflös
enligt 5 kap. 5 § strafflagen, må domstolen i stället för straff ådöma förvaring
i säkerhetsanstalt, därest

1. den brottslige på grund av sin sinnesbeskaffenhet måste antagas vara
oemottaglig eller föga mottaglig för straff; och

2. han med hänsyn till den ådagalagda brottsligheten samt pa grund av
i målet förebragt utredning angående hans sinnesbeskaffenhet och föregående
vandel är att anse såsom vådlig för annans säkerhet till person eller egendom;
samt

3. å brottet eller, där flera brott förövats, å något av dem enligt lag kan
följa straffarbete eller, i fråga om sedlighetsbrott, straffarbete eller fängelse.

2 §.

övertygas någon,---—i domen.

Förklaras anstånd, som meddelats genom villkorlig dom, förverkat av annan
anledning än brott som i 1 § 3. sägs, må domstolen, därest den villkorliga
domen avsett sådant brott samt den dömde prövas vara av sinnesbeskaffenhet
som avviker från det normala och kan antagas även vid brottets begående
hava varit av sådan sinnesbeskaffenhet, under de förutsättningar
som i 1 § 1. och 2. angivas, döma honom till förvaring att träda i stället för
straff för det brott som föranlett den villkorliga domen och, där han samtidigt
finnes förfallen till ytterligare straff, jämväl därför.

3 §.

Finnes någon, som undergår straffarbete eller för sedlighetsbrott ådömt
fängelse eller för brott som avses i 1 § 3. undergår ungdomsfängelse eller

1 Senaste lydelse av 2 §, se SFS 1939:323 och 1943: 730.

Kungl. Maj.ts proposition m 207.

tvångsuppfostran, vara av sinnesbeskaffenhet som avviker från det normala,
och måste det på grund härav och med hänsyn till omständigheterna i övrigt
antagas att han efter frigivningen skall bliva vådlig för annans säkerhet till
person eller egendom, må domstol i den ordning i 6 § andra och tredje styckena
sågs döma till förvaring i säkerhetsanstalt att träda i stället för vad av
straffet eller tvångsuppfostran återstår.

4 §•

Begår någon---eller egendom.

Kan den tilltalade för brottet dömas till förvaring, skall vad i denna lag
örn internering stadgas icke äga tillämpning. Lag samma vare, där någon
förskyller straffarbete på livstid, och skall i sådant fall ådömd internering
vara förfallen.

9 §•

Utskrivning från---eller slutlig.

Ej må någon utskrivas så länge han är att anse såsom vådlig för annans
säkerhet till person eller egendom. Har minsta tiden för förvaring bestämts
till ett år, skall den förvarade dock utskrivas på prov senast när fyra år förflutit
från förvaringens början, såframt ej särskilda skäl däremot äro. Sedan
minsta tiden gått till ända, må ock den som befinnes vara i varaktigt
behov av vård å sinnessjukhus oavsett sin vådlighet slutligt utskrivas för att
intagas å sådant sjukhus.

Om utskrivning beslutar nämnden.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1946.

Kungl. Maj.ts proposition nr 207.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 22 december 1944.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden
Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Bergquist,
Domö, Gjöres, Ewerlöf, Rubbestad, Ohlin, Erlander, Danielson, Andrén.

Efter gemensam beredning med chefen för socialdepartementet anmäler
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Bergquist, fråga örn revision av
strafflagens tillräknelighetsbestämmelser m. m. samt anför därvid följande.

Den 27 december 1938 uppdrog min företrädare i ämbetet åt strafflagberedningen
att upptaga frågorna om den rättsliga behandlingen av förbrytare,
vilka begått brott under inflytande av rubbad själsverksamhet, samt om
revision av strafflagens tillräknelighetsbestämmelser ävensom att i samband
därmed behandla frågan om de reformer i organisatoriskt hänseende som
kunde finnas lämpliga med avseende å sinnesundersökningar av för brott
tilltalade samt vård av sinnessjuka brottslingar. Beredningen har den 31 december
1942 avlämnat betänkande angående strafflagens tillräknelighetsbestämmelser,
sinnesundersökning m. m. (SOU 1942:59). Över betänkandet
ha yttranden avgivits av ett flertal myndigheter och sammanslutningar. Sedan
ärendet därefter varit föremål för övervägande inom justitiedepartementet,
anhåller jag nu att få upptaga detsamma till behandling såvitt angår frågan
om en revision av strafflagens tillräknelighetsbestämmelser och vissa
därmed sammanhängande frågor.

I. Strafflagens tillräknelighetsbestämmelser.

Gällande rätt.

Gällande bestämmelser rörande psykisk abnormitets inverkan på det straffrättsliga
ansvaret för begångna brottsliga gärningar återfinnas i 5 kap. 5 och
6 §§ strafflagen. I det förra av dessa båda lagrum stadgas, att gärning, som
begås av den som är avvita eller vilken förståndets bruk genom sjukdom
eller ålderdomssvaghet är berövat, skall vara strafflös. Andra stycket av
paragrafen innehåller, att örn någon, utan egen skuld, rakat i sadan sinnesförvirring
att han ej till sig visste, gärning som han i det medvetslösa tillstånd

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

förövar likaledes skall vara strafflös. Till dessa bestämmelser om s. k. otillräknelighet
ansluta sig bestämmelserna i 5 kap. 6 § örn s. k. förminskad tillräknelighet.
Sistnämnda lagrum föreskriver, att om någon som begått brottslig gärning
prövas därvid hava av kropps- eller sinnessjukdom, ålderdomssvaghet
eller annan, utan egen skuld, iråkad förvirring saknat förståndets fulla bruk,
ehuru han ej kan för strafflös anses etter 5 §, straffet må efter omständigheterna
nedsättas under vad i allmänhet å gärningen följa bort.

De nu återgivna stadgandena kvarstå praktiskt taget oförändrade sedan
tillkomsten av vår gällande st rall lag år 1804. Under den Lid stadgandena
varit gällande har deras tillämpning undergått upprepade förändringar, varvid
utvecklingen gått i riktning mot en allt större utvidgning av området för
den straffrättsliga otillräkneligheten. Nuvarande tillämpning av bestämmelserna
har fördenskull föga gemensamt med den ursprungliga tolkningen.

Rörande utvecklingen av praxis i fråga om tillräknelighetsbestämmelserna
har strafflagberedningen uttalat, att denna väsentligen kommit att bestämmas
av den medicinska sakkunskapen, då domstolarna endast i ringa omfattning
begagnat sin rätt att, med frångående av läkarutlåtandet, självständigt fatta
ståndpunkt till frågorna örn strafflöshet och straffminskning. Beredningen har
tillika hävdat, att till följd av det rättspsykiatriska undersökningsväsendets
organisation praxis huvudsakligen kommit att bliva beroende av de åskådningar
som vid olika tider varit representerade inom medicinalstyrelsen. I
fråga om huvuddragen av utvecklingen har beredningen anfört följande.

Bestämmelserna om straffrihet i 1864 års lag koinmo till en början alt
reserveras för sinnessjuka och sinnesslöa med starkt framträdande sjukliga
symtom. Som »sinnesförvirring» räknades därvid icke blott akuta omtöckningar
utan även häftiga utbrott hos en del kroniskt sinnessjuka. Angående
tillämpningen av SL 5:6, som innebar en nyhet i lagen, synes ovisshet ha
rått vid lagens tillkomst. Till en början synes man lia använt lagrummet
som en utväg att i svårbedömda fall gå en medelväg. En del psykiska sjukdomstillstånd,
som under den föregående tiden hållit på att arbeta sig fram
till fullt rättsligt erkännande som straffrihetsgrund, blevo nu tillsvidare hänförda
till 6 g. Sålunda tillämpades denna paragraf till en början ganska allmänt
på melankolici. För övrigt förde man hit även andra fall av verklig
sinnessjukdom, som icke yttrat sig i mera häftiga symtom och där en viss
formell reda kunde konstateras, samt psykopater med starkt framträdande
abnormitet och vidare djupt imbecilla personer, närmande sig gränsen till
idioti, samt slutligen dövstumma med nedsatt intelligens, beträffande vilka
man dock ej fordrade, att imbecilliteten skulle vara lika höggradig. De s. k.
partiellt sinnessjuka (företrädesvis sinnessjuka av paranoid typ med fixerade
tankevillor men bibehållen formell reda) blevo straffria, om brottet stod i
uppenbart orsakssammanhang med de sjukliga föreställningarna, men eljest
Singö de partiella sinnessjukdomarna in under 6 §. Detta är i huvudsak de
principer, som den dåvarande medicinska centralmyndigheten, sundhetskollegium,
tillämpade under det första decenniet, som 1864 års lag gällde. Gränserna
för straffrihet och straffminskning drogos ganska snävt, varjämte sundhetskollegium
ställde synnerligen stränga fordringar på bevisningen för
psykisk abnormitet.

De sålunda tillämpade principerna synas under 1870-talet hava undergått
en förändring. Bedömandet blev mindre formalistiskt, och man tog större

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

hänsyn till den psykiska sjukdomsbilden i dess helhet än till de isolerade
symtomen. Till straffrihetsbestämmelserna överfördes flertalet av de psykiska
sjukdomstillstånd, som från början gått in under 6 §, nämligen melankolier
och andra verkliga sinnessjukdomar, där patienten är formellt tämligen klar
och ordnad. Vidare synas höggradigt imbecilla ha förts över till kretsen av
sträf fria. I stället blev det nu praxis att tillämpa SL 5:6 på en kategori, som
förut endast i undantagsfall åtnjutit straffnedsättning, nämligen personer
med framträdande psykopatiska karaktärsdrag. Denna utveckling skedde så
småningom, men mot slutet av 1800-talet synes den principen i stort sett ha
slagit igenom, att verkligt sinnessjuka alltid borde vara straffria. SL 5: 6
kom att utom på psykopater tillämpas på lindrigare former av intellektuell
undermålighet.

De rättspsykiatriska avgörandena under 1900-talet ha framför allt präglats
av en benägenhet att i allt större omfattning hänföra även psykopater
under SL 5:5. Utgångspunkten härför synes lia varit rent praktiska överväganden,
nämligen olägenheten av att låta utpräglat kriminella och samhällsfarliga
brottslingar komma i åtnjutande av straffminskning enligt SL
5: 6. Från psykiatriskt håll framhölls, att sådana psykiskt abnorma — psykopater
och lindrigt imbecilla — som enligt denna praxis hänfördes under
SL 5:6, till stor del utgjordes av särskilt samhällsfarliga och ofta straffoemottagliga
brottslingar, som vörö i behov av varaktigt omhändertagande,
och man hävdade med skärpa, att läkarna här borde, med bortseende från
paragrafens ordalydelse, låta sina utlåtanden dirigeras endast av hänsyn till
de praktiska konsekvenserna, och att, då någon särskild förvaringsanstalt
för förminskat tillräkneliga tillsvidare ej funnes, läkarna borde undvika
tillämpning av SL 5:6 och i stället förklara samhällsfarliga psykiskt abnorma
antingen otillräkneliga enligt SL 5: 5 eller fullt tillräkneliga.

De sålunda framförda synpunkterna synas lia utövat ett väsentligt inflytande
på rättspsykiatrisk praxis under 1900-talet, framför allt genom sitt
hävdande av att rent individualpreventiva hänsyn Forde vara avgörande vid
bestämmande av tillämpligt lagrum. Läkarnas benägenhet att undvika tilllämpning
av SL 5: 6 avtecknar sig i de siffror, som ange den procentuella
fördelningen på otillräknelighet, förminskad tillräknelighet och full tillräknelighet
i medicinalstyrelsens utlåtanden. Medan under tiden 1865—1894
25 % av fallen bedömdes enligt SL 5:6, utgjorde motsvarande tal under tiden
1903—1922 11,7 °/o och sjönk sedan ytterligare. Då denna praxis motiverats
med att strafflagen icke gav möjlighet till att mera varaktigt omhändertaga
samhällsfarliga brottslingar, som bedömts enligt SL 5:6, utan
tvärtom genom straffminskningen verkade i motsatt riktning, så hade man anledning
vänta, att en förändring skulle ske, då sedermera med det svenska
straffsystemet införlivades möjligheten till omhändertagande av brottslingar
på obestämd tid och 1927 års lag örn förvaring av förminskat tillräkneliga
förbrytare tillkom. Denna tog just sikte på samhällsfarligheten hos de psykopater
och intellektuellt undermåliga, vilkas sinnesbeskaffenhet ansågs
hänförlig under SL 5:6. Vid tiden för lagens tillkomst uttalades också den
förmodan, att så snart staten ställde till förfogande skyddsåtgärder mot
psykiskt abnorma brottslingar, skulle praxis med ett slag komma att ändras
och SL 5: 6 komma att tillämpas i ett mycket stort antal fall, sannolikt
vida mer än hälften av alla undersökningsfält.

Det visade sig också, att förvaringslagen omedelbart medförde en förskjutning;
från SL 5: 5 lill 5: 6. Under det att under liden 1923—1927 det
relativa antalet fall, som bedömts enligt SL 5: 6, uppgick till 7,5 °/o, utgjorde
det under tiden 1928—1930 18,0 %>, vilket — då totalantalet undersökningar
samtidigt var i stigande — motsvarade en ökning av det absoluta antalet

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

fall enligt SL 5: 6 från 11 till 43 i medeltal om året. Så stor som man förmodat
blev dock icke denna förskjutning, och fortfarande hänfördes en
del psykopater under SL 5:5, vilket dock under tiden närmast efter förvaringslagens
tillkomst skedde i jämförelsevis ringa omfattning.

Vid mitten av 1930-talet blev en förändring i medicinalstyrelsens praxis
åter märkbar. Psykopater kommo att i större utsträckning än tidigare hänföras
under SL 5:5, och då därjämte även SL 5: 6 tillämpades i ett tämligen
stort antal undersökningsfall, blev antalet av dem, som bedömdes som
fullt tillräkneliga, förhållandevis ringa.

Medicinalstyrelsens nuvarande praxis har av strafflagberedningen sammanfattats
sålunda, att till 5 kap. 5 § strafflagen hänföras sinnessjuka och höggradigt
intellektuellt undermåliga (idioter och klart imbecilla) samt som svårare
ansedda psykopater, under det att till 5 kap. 6 § hänföras lindrigt intellektuellt
undermåliga (vissa imbecilla och debila) samt många psykopater.

Strafflagberedningen.

Beredningens kritik av nu rådande ordning.

Beredningen har framhållit att, särskilt under det senaste årtiondet, strafffriförklaringarna
vid upprepade tillfällen tagits upp till kritisk diskussion
såväl inom fackkretsar som bland lekmän. Det ständigt ökade antalet strafffriförklaringar
har, uttalar beredningen, tilldragit sig uppmärksamhet och
invändningar ha rests mot tendensen att utsträcka 5 kap. 5 § strafflagen
att omfatta psykiska tillstånd, vilka tidigare ej lett till straffriförklaring.

Rörande innebörden av den framförda kritiken har beredningen anfört
följande.

Ur allmänpreventiv synpunkt har framhållits, att man genom att utsträcka
området för straffriheten riskerade att till otillräkneliga hänföra personer, som
icke befunnit sig i ett verkligt psykiskt undantagstillstånd, och att en dylik
rättstillämpning måste äventyra straffets allmänpreventiva uppgift. Det har
också gjorts gällande, att tillräknelighetsbestämmelserna under senare tid tilllämpats
på ett sätt, som stöde i strid med allmänhetens rättsuppfattning. Härvid
har man hänvisat till, att straffriförklaring ej sällan förekommit för personer,
vilka för lekmannen framstått som psykiskt normala, samt att ojämnheten
i bedömningen och växlingarna i rättspsykiatrisk praxis gåve allmänheten
intryck av att de rättspsykiatriska avgörandena präglades av en viss godtycklighet,
varför reaktionen mot straffriförklaringarna vore naturlig, då allmänheten
vore mycket känslig för att icke inom rättsvården yppades någon
olikhet inför lagen. Dessa och liknande synpunkter hava föranlett antingen
krav på inskränkning av området för straffriheten eller förslag, som gått ut
på att bringa reglerna för behandling av straffriförklarade i närmare överensstämmelse
med vad som gäller för de förminskat tillräkneliga och för andra
brottslingar. Man har vidare på sina håll ansett det ur allmänpreventiv synpunkt
ha stor betydelse, vilka åtgärder som vidtoges med den straffriförklarade
efter straffriförklaringen, och har hävdat, att intagning å sinnessjukhus
innebure en reaktion från statens sida, som trädde i stället för straffet, varför
den som på grund av sin sinnesbeskaffenhet ej kunde dömas till straff i stället
borde av domstol dömas till intagning på sinnessjukhus eller annan skydds -

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

åtgärd. Det har även ifrågasatts, att för straffriförklarad, som begått grövre
brott, skulle gälla viss minimitid för vård å sinnessjukhus, så att han ej kunde
utskrivas förrän minnet av det brott som begåtts hunnit förblekna och allmänhetens
reaktion mot brottet försvagats.

De invändningar, som ur individualpreventiva synpunkter riktats mot strattfriförklaring
av för brott tilltalade, hava företrädesvis gällt grövre brott och
hava givit uttryck för den föreställningen, att genom straffriförklaringen
bortfölle den garanti mot nya brott från brottslingens sida, som ett längre frihetsstraff
innebure. Man har fäst uppmärksamheten pa enskilda fall, där
sträf feif örklarade jämförelsevis snart blivit utskrivna från sinnessjukhus och
sedan recidiverat eller under vistelsen på sinnessjukhus kommit i tillfälle att
begå brott, och man har i anslutning härtill hävdat, att samhällsskyddet icke
bleve tillräckligt tillgodosett genom straffriförklarades vård på sinnessjukhus.
Under tidigare skeden kunde man även hänvisa till att det icke heller alltid
förekom, att sådana straffriförklarade, som voro i^ behov av omhändertagande,
blevo intagna på sinnessjukhus. Genom 1929 års sinnessjuklag skapades
emellertid garantier för att varje straffriförklarad, som vid den rättspsykiatriska
undersökningen befunnits vara i behov av vård på sinnessjukhus,
också blev omhändertagen i någon form.

Beredningen har uttalat, att det numera vore sällsynt att individualpreventiva
hänsyn gåve anledning till invändningar mot straffriförklaringar.
Efter sinnessjuklagens tillkomst hade i stället uppmärksamheten alltmera
fästs på det förhållandet, att den frihetsförlust i form av vistelse på sinnessjukhus,
eventuellt med efterföljande övervakning, vilken i flertalet fall bleve
följden av straffriförklaring, vore av så ingripande betydelse för den enskilde,
att det kunde ifrågasättas, örn man icke här bomme i strid med berättigade
hänsyn till individens frihet. Beredningen anför härom bl. a., att även för
personer, som begått lindrigare brott och kunnat påräkna ett kort frihetsstraff
eller villkorlig dom, om de behandlats som tillräkneliga, vistelsen på
sinnessjukhus ej sällan sträckt sig över flera år. För den straffriförklarade
själv och hans anhöriga hade detta ofta framstått som en oförklarlig disproportion,
särskilt när det gällt psykopater och andra icke sinnessjuka
psykiskt abnorma, beträffande vilka rent medicinska indikationer för vård
på sinnessjukhus ej synts föreligga.

Härefter har beredningen anfört följande.

De här berörda invändningarna mot straffriförklaringar ur synpunkten av
deras ingripande betydelse för individen hava fått särskild tyngd på grund
av de mindre tillfredsställande förhållanden som rått i fråga örn omhändertagande
av straffriförklarade. På grund av den stora platsbristen hava sinnessjukhusen
haft svårigheter att taga emot det för varje år ökade antalet strafffriförklarade,
och dessa hava därför i stor utsträckning måst förvaras å fångvårdens
sinnessjukavdelningar i väntan på plats på sinnessjukhus. Då fångvårdens
sinnessjukvård icke varit beräknad härför, hava straffriförklarade
måst sammanföras till provisoriska avdelningar, som icke motsvarat de fordringar,
vilka eljest ställas på vårdavdelningar för sinnessjuka och andra psykiskt
abnorma, och sorn icke haft tillräckliga möjligheter att giva de där intagna
den medicinska behandling och det tillfälle till sysselsättning, som erfordrats.
Icke heller hava avdelningarna medgivit den differentiering av
klientelet med hänsyn till psykiskt tillstånd, ålder och asocialitet, som varit

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

önskvärd. Då vistelsen på dylika provisoriska avdelningar ofta kommit att
sträcka sig över flera år och det t. o. m. kunnat förekomma, afl det dröjt
närmare ett tiotal år, innan en straffriförklarad blivit intagen på allmänt sinnessjukhus,
hava dessa förhållanden väckt stort uppseende och även offentligen
påtalats.

Beredningen har i detta sammanhang framhållit, att en del åtgärder visserligen
vidtagits för att snabbare bereda straffriförklarad vård på sinnessjukhus,
men att fortfarande ett icke ringa antal straffriförklarade måste
vårdas å fångvårdens sinnessjukavdelningar under avsevärd tid.

Beredningens allmänna synpunkter på en reform.

För egen del har beredningen såsom en allmän utgångspunkt för sitt förslag
till nya tillräknelighetsbestämmelser anfört, att det syntes uppenbart
att man vid en reglering av den straffrättsliga tillräkneligheten icke hade att
utgå från en principiell motsättning mellan allmänprevention och individualprevention
samt att en praktiskt tillfredsställande lösning endast kunde nås
genom ett samtidigt beaktande av såväl allmänpreventiva som individualpreventiva
synpunkter. Uppgiften måste enligt beredningens mening bliva att
inom ramen för det allmänpreventivt försvarliga tillgodose de individualpreventiva
kraven. Beredningen har därom anfört följande.

Allmänpreventivt gör sig främst den synpunkten gällande, att reglerna om
den undantagsställning, som tillkommer psykiskt abnorma, böra fixeras och
erhålla en sådan utformning, att osäkerhet icke behöver råda om deras innebörd.
För att straffrättsskipningen skall kunna tjäna sina allmänpreventiva
syften är det ett oavvisligt krav, att den föreställningen icke får vinna insteg
hos allmänheten, att de för brottsliga handlingar stadgade straffpåföljderna
kunna åsidosättas genom undantagsbestämmelser av diffus och obestämd karaktär.
Där lagtexten och rättstillämpningen kunna vara ägnade att åt avgörandena
i straffrihetsfrågor giva ett sken av tillfällighet och godtycklighet,
måste detta medföra en försvagning av strafflagens allmänna auktoritet, som
icke kan undgå att medföra risker med hänsyn till allmänpreventionen. Det
torde icke kunna förnekas, att nuvarande formulering av SL 5: 5 och den
praxis, som i anslutning härtill utvecklat sig, ur dessa synpunkter lida av
väsentliga brister. Lagrummets ålderdomliga uttryckssätt och dess bristande
överensstämmelse med nutida psykologiskt betraktelsesätt och psykiatrisk
erfarenhet har gjort, att det icke blivit bestämmande för rättstillämpningen,
knappast ens givit någon ledning för denna. Praxis har i huvudsak utvecklat
sig oberoende av lagen, men denna praxis har icke fått fast karaktär utan
upprepade gånger undergått förändringar, varvid dessa förändringar dock
icke motsvarats av någon enhetlig uppfattning bland de domare och läkare,
som närmast hava att taga befattning med straffrihetsfrågorna. En naturlig
följd har blivit, att allmänheten icke kunnat erhålla någon uppfattning om
efter vilka principer straffriförklaringar ske. Allmänhetens inställning har
präglats av en känsla av rådvillhet och bristande tilltro till rättsskipningen på
detta område. För att undanröja denna misstro, vars allmänpreventiva vådor
äro uppenbara, är det av vikt, att bestämmelserna örn straffrihet på grund av
psykisk abnormitet erhålla en sådan avfattning, att därav tydligt framgår
vilka abnormtillstånd som avses, och att området för straffriheten regleras på
sadant sätt, att lagen kan bilda utgångspunkt för en fast praxis.

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

Det är vidare ur allmänpreventiv synpunkt av betydelse, att området för
straffriheten så avgränsas, att det icke kominer i uppenbar strid med eljest
i samhället rådande föreställningar om vad ett psykiskt abnormtillstånd innebär.
Örn straffriheten utsträckes till sådana personer, vilka eljest i samhället
icke intaga någon undantagsställning och vilkas psykiska särdrag icke äro av
den art, att de anses kunna motivera vårdåtgärder eller inskränkningar i den
civilrättsliga handlingsfriheten eller rätten att innehava allmän tjänst och utöva
därmed förenade befogenheter, torde det vara svårt att hos allmänheten
skapa och upprätthålla den övertygelse om straffrättsskipningens följdriktighet,
som är en förutsättning för dess allmänpreventiva verkan. Å andra sidan
måste en alltför långt gående inskränkning av området för straffriheten medföra
ogynnsamma verkningar med hänsyn till allmänpreventionen. Örn nämligen
straffåtgärder tillgripas mot sådana personer, vilkas allmänna psykiska
inkapacitet är uppenbar och oundvikligen ställer dem utanför det vanliga
samhälleliga livet, kan detta rimligen icke hava någon avhållande verkan å
övriga samhällsmedlemmar utan torde tvärtom åt straffrättsskipningen giva
ett sken av meningslöshet och orättvisa. Man torde alltså vid reglering av dessa
frågor icke kunna bortse från det samband, som består mellan den straffrättsliga
särställningen och den ställning en person överhuvud taget intager i
samlevnaden med andra människor. Den reaktion mot de senare årens allt
talrikare straffriförklaringar, som varit så tydligt märkbar, torde väsentligen
hava sin grund i en känsla av att straffriheten kommit att utsträckas till
ett område, där gränsen mellan normalitet och abnormitet är flytande, och
har kommit att omfatta även personer, vilka eljest i samhällslivet icke intaga
någon undantagsställning. Särskilt har detta varit iögonenfallande, när straff
friförklaring på grund av konstitutionella psykopatiska karaktärsdefekter tilllämpats
beträffande personer, som innehaft allmän tjänst.

Vad angår de individualpreventiva hänsyn, som göra sig gällande beträffande
psykiskt abnorma brottslingar, bär beredningen uttalat, att de äro av
väsentligt annan karaktär än vid normalbrottsligheten samt har därvid framhållit
följande.

Psykisk abnormitet måste alltid innebära en ökad svårighet att anpassa
sig i samlevnaden med andra människor och att finna sig tillrätta i
samhället och därmed i stor utsträckning benägenhet för kriminella handlingar.
Den psykiska abnormiteten i dess olika former utgör därför en kriminalitetsfaktor
av den största betydelse, och erfarenheten har visat, att särskilt
vid grövre brott och vid den kroniska brottsligheten frekvensen av psykiskt
abnorma är mycket stor. Då brotten som regel hava sin grund i abnormiteten,
och miljöförhållandena — även örn deras betydelse icke får underskattas —
här spela jämförelsevis mindre roll än vid normalbrottsligheten, måste de
individualpreventiva åtgärderna framför allt taga sikte på brottslingens psykiska
egenart och söka undanröja risken för nya brott genom en behandling,
sorn går ut på att upphäva abnormtillståndet eller, där detta ej låter sig göra,
mildra och motverka symtomen. De för normala brottslingar avsedda straffformerna
äro därför här ofta föga effektiva. Där brottet exempelvis uppstått
ur sjukliga förföljelsekänslor och vanföreställningar eller har sin grund i en
av hjärnförändringar betingad allmän psykisk avtrubbning, kan ett vanligt
frihetsstraff endast verka preventivt genom att för en tid avstänga från möjligheten
att begå brott men kan icke hava den uppfostrande och avhållande
verkan för framtiden, som avses. Vid vissa former av psykisk abnormitet,
framförallt sinnessjukdom, torde frihetsstraff i stället hava motsatt verkan, i
det fängelseregimen och siirskilt cellvistelsen ogynnsamt påverka de sjukliga

Kungl. Maj.ts proposition nr 207.

symtomen samt en rationell medicinsk behandling fördröjes och därmed möjligheterna
till tillfrisknande minskas, vilket i sin tur medför ökad risk för
fortsatt brottslighet. Den psykiska abnormitetens mångskiftande former påkalla
en efter fallens egenart individualiserad behandling, och då det här
gäller svårbedömda företeelsei'', som äro av omfattande betydelse såsom orsak
till brottslighet, är det ur samhällets synpunkt av största vikt, att medicinskpsykiatrisk
sakkunskap och erfarenhet tagas i anspråk och tillfullo utnyttjas.
Betydelsen härav måste starkt understrykas. Det kan i detta sammanhang
erinras om, att de psykiskt abnorma kriminella till icke ringa del utgöras av
sinnessjuka, vilka före insjuknandet icke visat några kriminella böjelser, och
beträffande dessa har ofta en i tid insatt medicinsk behandling kunnat åstadkomma
fullt tillfrisknande och därmed eliminerande av risken för nya brott.

Beredningen har härefter uttalat, att även andra hänsyn än de här berörda
allmänpreventiva och individualpreventiva gjorde sig gällande i fråga
örn psykiskt abnormas straffrättsliga behandling. Sålunda vore det av vikt,
att bestämmelserna härom finge en sådan utformning, att de icke komme
i motsättning till de samhälleliga intressen, som kommit till uttryck i den
offentliga sinnessjukvården och sinnesslövården, och att de icke försvårade
verksamheten inom dessa grenar av socialvården. Ur den synpunkten vore
att uppmärksamma, att för sinnessjuka, som begått brott, icke borde gälla
sådana särregler, att de därigenom undantoges från den vård och den kurativa
behandling, som den samhälleliga sinnessjukvården hade till uppgift
att bereda samtliga sinnessjuka, som vore i behov därav. Å andra sidan
måste även beaktas, att ett utnyttjande av den allmänna sinnessjukvården
för omhändertagande av kriminella kunde — särskilt när det gällde sådana,
vilkas kriminalitet hade sin grund i konstitutionella abnormiteter — medföra
en belastning, som kunde vara till men för sinnessjukvårdens terapeutiskt
medicinska huvuduppgifter.

Beredningens förslag till nya tillräkneliglietsbestäminelser.

På grundval av de synpunkter som nu återgivits har beredningen föreslagit,
att de nuvarande bestämmelserna i 5 kap. 5 § strafflagen skulle utbytas
mot ett stadgande av innehåll, att ej någon må fällas till ansvar för gärning
som han begått under inflytande av sinnessjukdom eller sinnesslöhet.

I jämförelse med de senare årens praxis innebär förslaget, enligt vad beredningen
framhåller, en inskränkning såtillvida, alt de psykopater — ävensom
vissa lindrigt intellektuellt undermåliga — vilka under de senare åren
i stor utsträckning blivit straffriförklarade, falla utanför det straffria området.
I sin motivering för förslaget har beredningen särskilt uppehållit sig
vid frågan örn psykopaternas behandling, men därjämte till diskussion upptagit
även frågan örn innebörden av begreppen sinnessjukdom och sinnesslöhet
samt frågan huruvida straffriheten borde göras beroende av förefintligheten
av ett kausalsamband mellan den psykiska abnormiteten och brottet.

Psykopaternas behandling''.

Beredningen har utförligt redogjort för sin uppfattning om innebörden av
begreppet psykopat i, liksom av begreppen sinnessjukdom och sin -

Kungl. Mcij.ts proposition nr 207.

nesslöhet. Härvid Ilar beredningen utgått från alt man vid den numera allmänt
brukliga indelningen av de psykiska abnormtillstånden i tre huvudformer,
sinnessjukdom, sinnesslöhet och psykopati, bygger på dels skillnaden
mellan sjukliga förändringar och konstitutionella egenskaper, varigenom
sinnessjukdom å ena sidan ställes i motsättning till intellektuell undermålighet
och psykopati å den andra, dels ock skillnaden mellan intellektuella brister
samt brister på känslo- och viljelivets område, varigenom intellektuell undermålighet
avgränsas gentemot psykopati. Psykopati innebure sålunda bestående
brister på känslo- och viljelivets område, vilka framför allt framträdde
i oförmåga eller svårighet att anpassa sig i samlevnaden med andra
människor och vilka bade sin grund i ärftliga anlag eller i sjukdomar och
skador, som inträffat så tidigt i barndomen att de blivit bestämmande för
karaktärsutvecklingen. Beredningen har beträffande psykopatien vidare anfört: I

jämförelse med begreppen sinnessjukdom och sinnesslöhet är psykopati
ett mera obestämt och tänjbart begrepp. När det gäller de egenskaper, vilka
ingå som bestående komponenter i en människas psykiska konstitution, måste
det nämligen erbjuda särskilda vanskligheter att fastslå vad som bör räknas
som abnormt och normalt och att särskilja sådana egenskaper, som få anses
innebära psykopatiska karaktärsdefekter, från de psykiska särdrag, som utgöra
varianter inom den psykiska normalitetens område. Den osäkerhet, som
synes råda angående psykopatibegreppets omfattning, framträder i de skiljaktiga
uppfattningar, som även bland fackmän göra sig gällande, särskilt vid
bedömande av kriminella handlingar och annan asocialitet som psykiska
missanpassningsfenomen. Medan å ena sidan den åsikten har sina förespråkare,
att en kriminalitet, som ej endast är av tillfällig natur, i regel får anses
tyda på en psykopatisk karaktärsläggning, varna å andra sidan många psykiatrici
för att identifiera kriminalitet och psykopati och för att räkna varje
karakterologisk egendomlighet som ett psykopatiskt drag, så att endast de
mest banala genomsnittsmänniskorna skulle undgå att bliva betraktade som
psykopater.

Inom de psykopatiska tillståndens stora grupp finnas ett flertal sinsemellan
olikartade typer och skiftande symtombilder. Om psykopatibegreppet i sig
självt är i viss mån obestämt och gränsbestämningen osäker, så gäller det i än
högre grad örn de olika typerna av psykopati, att gränserna här äro oklara
och övergångarna flytande. Någon allmänt vedertagen indelning i huvudtyper
kan icke anses föreligga, och olika vetenskapliga författare följa vid sin typbeskrivning
olika linjer. Bland de i den psykiatriska litteraturen beskrivna
psykopattyperna kunna nämnas den hållningslösa, viljeslappt ombytliga, den
mytomana fantasilögnaren, den känslokalla, ofta hänsynslöst amoraliska psykopaten,
den affektlahila typen, den schizoida enstöringen samt den hyperthyma,
fladdrande idérika och ytligt verksamma psykopattypen. Benägenheten
för kriminalitet är ingalunda något för psykopater överhuvud taget utmärkande
drag utan förekommer i mycket olika utsträckning vid olika former
av psykopati. Medan den konstitutionella läggningen i vissa fall, t. ex. hos den
hållningslösa och den känslokalla typen, i betydande grad predestinerar för
kriminella handlingar, brukar vid andra former av psykopati disharmonien
i den psykiska läggningen och den bristande anpassningsförmågan mera .sällan
taga sig uttryck i asocialt beteende.

Vidare har beredningen framhållit, att vid psykopati det ofta vöre väsentligt
svårare än vid andra psykiska abnormtillstånd att ställa rätt diagnos.

Kungl. Maj:ls proposition nr 207.

Vid psykopati gåve de isolerade psykiska symtomen relativt ringa ledning
för bedömandet och i stället måste det väsentliga bliva en mera ingående
kännedom örn personens livsföring i dess helhet, varigenom möjlighet erhölles
att urskilja miljöinflytandena å ena sidan och de bestående reaklionstendenserna
å andra sidan.

Beredningen har hävdat, att psykopaterna i samhället intaga
en väsentligt annan ställning än de sinnessjuka och sinnesslöa,
samt har därvid framhållit, alt för de båda senare kategorierna
den allmänna sinnessjukvården och sinnesslövården hade till uppgift alt ingripa,
oberoende av örn de psykiska sjukdoms- och defektlillstånden tagit
sig uttryck i kriminalitet och annan samhällsbesvärlighet eller icke, medan
däremot någon motsvarande organisation icke funnes för psykopaterna. Härutöver
har beredningen i fråga örn psykopaternas ställning i samhällslivet
anfört följande.

Beträffande psykopaterna, vilka vanligen äro klara och rediga, intellektuellt
fullmåliga och arbetsföra personer, saknas praktiskt taget möjligheter att
ingripa profylaktiskt på ett tidigt stadium, så länge deras bristande anpassningsförmåga
icke manifesterat sig i kriminalitet eller annan asocialitet. Även
mycket påtagliga utslag av psykopatisk missanpassning, som för närstående
och andra länge kunnat vara anledning till bekymmer, torde sällan giva anledning
till några samhälleliga åtgärder, förrän vederbörande formellt kommit
i konflikt med samhällsordningen. De psykopater, som omhändertagits på
sinnessjukhus, hava som regel blivit intagna där på grund av någon form
av ådagalagd asocialitet, och det är endast relativt få psykopater, som av
annan anledning intagas på sinnessjukhus. När så ibland dock sker, är det
vanligen fråga örn intagning på egen ansökan, t. ex. för att undvika behandling
som alkoholist, eller intagning med hänsyn till speciella risker, t. ex.
självmordsrisk.

Även i andra avseenden än de här berörda intaga psykopaterna en annan
ställning i samhället än de sinnessjuka och sinnesslöa. För de båda senare kategorierna
gäller t. ex. äktenskapsförbud, vilket icke är fallet med psykopaterna.
Överhuvud taget hava sinnessjuka och sinnesslöa en undantagsställning
i förhållande till andra människor i samhället, och deras sociala rörelsefrihet
och möjligheter att bestämma över sig själva och att med rättslig verkan
vidtaga dispositioner äro i olika avseenden starkt begränsade, medan däremot
psykopaterna vanligen åtnjuta samma förmåner och friheter som andra vuxna
medborgare. Sålunda hava de inskränkningar i den rättsliga handlingsförmågan,
som psykisk abnormitet kan medföra enligt förmynderskapslagen,
testamentslagen och lagen om verkan av avtal, som slutits under inflytande
av rubbad själsverksamhet, framför allt avseende å sinnessjuka och sinnesslöa.
Visserligen torde det, med hänsyn till den till sin innebörd mera obestämda
termen »annan rubbning av själsverksamheten», icke anses uteslutet att
tillämpa dessa civilrättsliga bestämmelser även på psykopater, men i praktiken
torde — frånsett de å anstalt intagna — sällan psykopatiska tillstånd utgöra
grund för omyndigförklaring eller testamentens och andra rättshandlingars
ogiltighet.

Ölikheten i psykopaters samhälleliga ställning vid jämförelse med sinnessjuka
och sinnesslöa torde särskilt framträda i fråga om allmänna tjänster.
I sådan verksamhet kunna ju sinnesslöa på grund av sina intellektuella defekter
överhuvud taget icke komma i fråga, och beträffande sinnessjuka
giva ju bestämmelserna om sjukledighet och örn skyldighet att underkasta

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

sig läkarundersökning möjlighet att hindra, att ämbets- och tjänstemän, som
insjuknat i sinnessjukdom, fortsätta att utöva sina befattningar. Mera
komplicerade bliva förhållandena, när det gäller psykopater, vilkas defekter
ofta icke äro av den art, att de hindra vederbörande från att skaffa sig utbildning
och anställning i allmän tjänst, men senare i den praktiska verksamheten
giva anledning till konflikter och svårigheter, som bliva för tjänsten
synnerligen menliga. I dylika fall är det för närvarande ofta svårt att få vederbörande
avstängd från tjänstgöring, så länge hans psykopati icke tagit sig
några kriminella uttryck. Fall av denna art bereda ofta överordnade myndigheter
stora svårigheter. Icke så sällan har det inträffat, att ämbets- och
tjänstemän,som begått brott i tjänsten — emellanåt förskingringar eller andra
brott, som pågått under längre tid — blivit sinnesundersökta och att det
då konstaterats, att det hos dem förelegat konstitutionella psykopatiska defekter,
som även tidigare gjort sig mycket tydligt gällande. När i sådana fall
åtalet lett till straffriförklaring enligt SL 5:5, har allmänheten ofta reagerat
häremot och haft svårt att förlika sig med den tanken, att bestående karaktärsdefekter,
som förelegat hos en person under hela hans verksamhet som
vuxen och icke hindrat honom från att utöva allmän befattning, skulle utgöra
sådan psykisk abnormitet, som bör befria honom från ansvar för de
åtgärder han vidtagit i denna befattning. De invändningar, som ur allmänpreventiva
synpunkter riktats mot straffriförklaringarna och som återspeglas
i den allmänna opinionens inställning, torde framför allt ha hänfört sig till
dylika fall av psykopati.

Till motivering av förslaget att utesluta psykopaterna från möjligheten att
bliva straffriförklarade har beredningen anfört att det måste, icke minst ur
allmänpreventiv synpunkt, anses mindre lämpligt, att personer, vilka eljest
i samhällslivet intoge i huvudsak samma ställning som vanliga medborgare,
tillerkändes en undantagsställning i straffrättsligt hänseende och, för den
händelse de åtalades för brott, behandlades lika med sinnessjuka, ehuru deras
konstitutionella abnormitet eljest icke ansåges motivera vårdåtgärder eller
annat ingripande från samhällets sida. Man kunde icke bortse från att
den misstro mot straffriförklaringar, som kommit till uttryck, bottnade i en
känsla av att området för straffriheten tenderade att utsträckas på ett sätt,
som svårligen läte sig förena med straffrättsskipningens allmänna syften.
Rättstillämpningen kunde vidare icke undgå att få en prägel av osäkerhet
och godtycklighet, när — som fallet varit under senare år — en stor del
psykopater straffriförklarades, samtidigt med att andra psykopater underkastades
vanliga straffåtgärder och åter andra bleve föremål för särskilt
stränga straffrättsliga reaktioner (förvaring).

Beträffande den straffrättsliga behandlingen av psykopaterna
har beredningen vidare anfört följande.

Bland läkare synas meningarna vara delade angående den lämpligaste
straffrättsliga behandlingen av psykopater. Det har visserligen icke påyrkats,
att alla psykopater, som begått brott, skulle straffriförklaras, men
många psykiatrer hävda mycket bestämt, att »höggradiga», d. v. s. som
svårare ansedda, psykopater böra jämte sinnessjuka och djupare intellektuellt
undermåliga hänföras under SL 5: 5. Härvid har man anfört, afl psykopater
äro själsligt defekta människor, som principiellt icke skilja sig från
intellektuellt undermåliga, och att det skulle vara fullt konsekvent att hän fiiluing

till riksdagens protokoll 7.945. 7 sami. Nr 207. 2

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

föra alla svårare psykopatier till SL 5: 5 liksom de svårare formerna av
intellektuell undermålighet, eftersom det i båda fallen rörde sig örn abnormtillstånd,
som ej vore tillgängliga för vanliga samhälleliga reaktionsåtgärder.
Det har vidare gjorts gällande, att återfallsrisken i brott för de psykopater,
som straffriförklarats och överlämnats till sinnessjukvården, skulle vara påfallande
ringa och att alltså den brottsprofylaktiska och samhällsskyddande
effekten av sinnessjukvård av sådana psykopater, som hänvisats därtill,
skulle vara god. På läkarhåll har man starkt understrukit behovet av att
kriminella psykopater liksom andra psykiskt abnorma komma under behandling
av personer med psykiatrisk sakkunskap och erfarenhet, och många
synas vara av den meningen, att detta endast kan ske genom vård på sinnessjukhus,
eventuellt på särskild psykopatavdelning inom sinnessjukvården.
Sålunda framhålles ofta, att det bland psykopaterna finnes en del med benägenhet
för reaktiva psykoser och andra svåra patologiska reaktioner och
med ett så labilt psyke, att de bäst behandlades nied de medel, som funnes
till förfogande på ett sinnessjukhus.

Å andra sidan hava en del läkare reagerat mot de senare årens utveckling
att låta psykopater i allt större utsträckning bliva föremål för straffriförklaring
och överföras till sinnessjukvården. Flera psykiatrer hava uttalat
sig för en differentiering på verkställighetsstadiet i stället för den uppdelning
av psykopaterna, som sker i samband med domen, då en del straffriförklaras,
en del hänvisas till förvaringsanstalt och för en del fixeras någon annan
straffrättslig behandling. För en differentiering på ett senare stadium talar
bland annat det förhållandet, att bedömningen av psykopater i praktiken
erbjuder så stora vanskligheter, att de slutsatser, som vid den rättspsykiatriska
undersökningen dragas angående prognosen och den lämpligaste behandlingen,
ofta senare visa sig oriktiga, i det en del psykopater utveckla sig i annan
riktning efter domen och på grund av domen. Vidare har mot den nuvarande
ordningen kunnat framhållas, att det är något opsykologiskt och opedagogiskt
att i förväg stämpla en psykopat som konstitutionellt abnorm, när dock den
uppfostran, som sedan kommer honom till del, går ut på att mobilisera hans
självkänsla och ambition och leda honom i rätt riktning, så att han sedan
skall kunna inpassa sig i det vanliga samhällslivet. Det föreligger här alltid
en risk för, att ömtåliga och överkänsliga individer känna sig märkta och
nedtryckta av denna stämpel, under det att de viljeslappa tacksamt acceptera
föreställningen, att de äro abnorma och aldrig kunna bliva annorlunda. Man
har på läkarhåll även hänvisat till att psykopatier äro tillstånd av en annan
art än sinnessjukdom och sinnesslöhet samt terapeutiskt och socialt intaga en
helt annan ställning än de andra tillstånd, som ifrågakomma till straffriförklaring.
Åsikten, att intagning på sinnessjukhus skulle vara lämplig behandlingsform
för kriminella psykopater, har ingalunda varit enhälligt omfattad
bland psykiatrer. Tvärtom hava en del sinnessjukläkare starkt satt i fråga
det terapeutiska och brottsprofylaktiska värdet av vård på sinnessjukhus
för dylika psykopater och framhållit, att den terapeutiska vård, som är
avpassad för de sinnessjuka, kan uträtta föga beträffande psykopaterna, vilka
i stället äro i behov av en karaktärsuppfostrande vård med speciell disciplin
och med mycket rikare möjligheter till verksamhet och arhetsutbildning,
än vad sinnessjukhusen kunna bjuda. Det har i detta sammanhang påpekats,
att sinnessjukhusens platsantal icke räckt till för omhändertagande av alla
de straffriförklarade, som under senare år förklarats vara i behov av vård
å sinnessjukhus, varför en hel del i stället fått tillsvidare vårdas å provisoriska
och ur vårdsynpunkt olämpliga sinnessjukavdelningar inom fångvården.
Det har vidare framhållits, att de allmänna sinnessjukhusen sakna de
differentieringsmöjligheter, som äro erforderliga för uppgiften att vårda de

Kungl. Maj.ts proposition nr 207.

från psykiatrisk synpunkt olika slagen av straffriförklarade, och att det särskilt
vore olämpligt att tillsammans vårda sådana straffriförklarade, vilkas
brott förorsakats av sinnessjukdom, och straffriförklarade psykopater, vilkas
brottslighet är av mera habituel! karaktär. Fall hava påvisats, där vård på
sinnessjukhus knappast visat sig hava gynnsam inverkan på psykopater, i
det bristen på lämpligt arbete och yrkesutbildning under sjukhusåren kommit
att ställa dem hjälplösa och ovana inför de uppgifter, som de möta, när
de sedan komma ut för att reda sig på egen hand, och därmed mindre motståndskraftiga
mot kriminella impulser. Beträffande kriminella psykopater
har man i stället rekommenderat behandling i form av straffrättsliga reaktionsåtgärder
av olika slag, valda med hänsyn till individens särart men
med differentieringen förlagd till verkställighetsstadiet och med möjlighet
att anpassa behandlingen efter de erfarenheter, som göras under strafftiden.
För psykopater med benägenhet för nervösa eller psykotiska tillstånd
eller eljest särskilt svårskötta fall har man hänvisat till den utbyggnad
av den psykiatriska vården inom fångvården, vilken även ur andra
synpunkter ansetts önskvärd och erforderlig, samt framhållit, att fångvårdens
psykiatriska avdelningar böra ha möjlighet att giva erforderlig specialvård
åt psykopater likaväl som åt sinnessjuka och sinnesoroliga rannsaknings-
och straffångar.

Angående den behandling som bör komma psykopaterna till del har beredningen
för egen del anfört följande.

Medicinskt skilja sig de psykopatiska abnormtillstånden — liksom även den
intellektuella undermåligheten — från sinnessjukdomarna framför allt med
avseende å de terapeutiska möjligheterna. Vid sinnessjukdom äro ju de abnorma
symtomen utslag av en sjuklig förändring, icke av den ursprungliga
psykiska karaktären, och den terapeutiska verksamheten går ut på att genom
behandlingsmetoder av olika art motverka den process, som lett till den psykiska
förändringen, samt söka helt eller delvis få bort sjukdomssymtomen och
återföra patienten till normal psykisk verksamhet i enlighet med hans ursprungliga
förutsättningar. Då de sinnessjuka utgöra sinnessjukhusens egentliga
klientel, måste verksamheten vid sinnessjukhusen få sin prägel av denna
uppgift. Även örn palliativa metoder och uppfostrande behandling givetvis
spela en betydande roll vid vården av sinnessjuka, torde dock radikalterapien
(medelst rent medicinska eller psykoterapeutiska metoder) här vara den väsentliga.
Särskilt de senaste årtiondenas erfarenheter och de nya behandlingsmetoder
som visat sig kunna till social prestationsförmåga eller till full hälsa
återställa ett antal tidigare som obotliga ansedda sinnessjuka, hava framhävt
sinnessjukdomarnas karaktär av sjukliga förändringar, där sjukdomsprocessen
är påverkbar genom lämplig behandling och ett återställande av de rubbade
psykiska mekanismerna är möjligt. Då det vid psykopati, liksom vid intellektuell
undermålighet, är fråga örn bestående, ofta medfödda defekter,
måste behandlingen här få annan karaktär. Vid intellektuell undermålighet
kan man ju icke inrikta sig på att genom medicinsk vård söka återställa ursprungliga
psykiska funktioner, utan uppgiften måste i stället bliva att taga
vara på de — låt vara mycket begränsade — resurser som finnas och genom
en härför speciellt lämpad uppfostran odla förefintliga utvecklingsmöjligheter,
och det är på denna viig den samhälleliga sinnesslövården genom sinnesslöskolor
och arbetshem för sinnesslöa ofta åstadkommer så goda resultat. Liknande
blir förhållandet vid psykopati. Behandlingen kan här icke gå ut på att
eliminera de konstitutionella psykiska defekter, som utgöra de djupare liggande
orsakerna lill de psykologiska reaktionerna, utan måste taga sikte på

Kungl. Majlis proposition nr 207.

de yttre symtomen och inrikta sig på miljöförhållandena för att söka skapa de
med hänsyn till vederbörandes speciella psykiska konstitution gynnsammast
möjliga yttre förhållandena samt i övrigt genom en uppfostrande påverkan
skapa mera varaktiga motiv för undvikande av sådana handlingar, som giva
upphov till konfliktsituationer. På grund av de psykopatiska abnormtillståndens
karaktär bär psykopatvården alltså icke till sin hjälp några sådana metoder
för radikalbehandling, som sinnessjukvården förfogar över, utan blir
väsentligen en uppfostrande vård, där en huvudsak måste bliva att genom
lämplig verksamhet och yrkesutbildning giva psykopaterna möjlighet att med
insikt örn förpliktelserna för en god levnadsföring utveckla sina positiva egenskaper.
Psykopatvården blir samtidigt i hög grad en fråga om sanering av
miljön och örn psykiskt defektas inpassande i det normala samhälleliga livet.

Vad här framhållits angående de konstitutionella psykopatiska tillstånden
har naturligtvis icke giltighet beträffande de neurotiska och psykotiska tillstånd,
som ofta kunna uppstå på basis av en psykopatisk karaktärsläggning.
Hos många psykopater finnes en benägenhet för depressiva förstämningstillstånd,
cellpsykoser, hysteriska omtöckningar och andra reaktiva tillstånd av
sinnessjukdoms karaktär, men det är då fråga örn akuta sjukliga förändringar
av längre eller kortare varaktighet, som i och för sig icke falla under begreppet
psykopati, och den vård, som här kommer i fråga, anknyter liksom vid
övriga psykoser till sinnessjukvårdens terapeutiska möjligheter. Dessa akuta
tillstånd äro ur behandlingssynpunkt ofta gynnsamma, men behandlingens
effekt sträcker sig endast till de akuta sjukdomssymtomen och icke till de
ursprungliga psykopatiska defekterna.

Beredningen har förklarat sig anse, att den individualiserande behandling,
som borde komma sådana kriminella psykopater till del vilka hittills brukat
straffriförklaras, kunde åstadkommas inom straffverkställighetens ram. De
skäl som ursprungligen kunnat anföras för straffriförklaring och vård på
sinnessjukhus av psykopater ägde enligt beredningens åsikt icke giltighet numera,
sedan med det svenska straffsystemet införlivats olika former av frihetsberövande
på mer eller mindre obestämd lid och med efterföljande övervakning
samt det genom dessa behandlingsformer och de åtgärder som den
nya lagen örn villkorlig dom erbjöde bereus ökade möjligheter till en individualiserande
behandling av psykopatiska förbrytare. Särskilt syntes erfarenheterna
från ungdomsfängelse böra tillmätas betydelse för frågan örn
psykopatiska förbrytares behandling. Vid denna strafform skedde en differentiering
på verkställighetsstadiet, vilket medfört att ungdomsfängelse, som
ursprungligen ej avsetts för psykopater, numera i stor utsträckning tagits i
anspråk för vård av unga förbrytare av psykopatisk läggning utan att detta
fört med sig några olägenheter. Värdet av en för psykopater och psykiskt
normala brottslingar gemensam strafform hade härigenom blivit belyst.

Gentemot invändningen, att vissa psykopater skulle vara för svårskötta för
att vårdas på fångvårdsanstalt, har beredningen anfört, att denna invändning
syntes hänföra sig till ett fåtal psykopater med benägenhet för episodiska
förvirringar och andra akuta psykotiska tillstånd, huvudsakligen av
reaktiv karaktär. Härutinnan har beredningen ytterligare anfört följande.

I den mån brottet har samband med ett dylikt akut tillstånd, kommer
även enligt beredningens förslag straffriförklaring att ske, enär fallet blir att

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

rubricera som sinnessjukdom. Örn brottet åter har sin grund i den konstitutionella
psykopatiska abnormiteten, synes benägenheten för reaktiva tillstånd
— vilken ofta aktualiseras just i samband med rannsakningen —
knappast vara tillräckligt skäl för en sådan åtgärd som straffriförklaring.
Cellpsykoser och andra psykotiska eller neurotiska reaktioner förekomma
ju även hos andra fångar än rannsakningsfångar och föranleda då vid behov
överflyttning till någon fångvårdens sinnessjukavdelning för vård där,
och liknande vård torde kunna beredas även de psykopater det här är fråga
om. Det torde icke kunna anföras några skäl för en principiellt olika behandling
av dessa båda kategorier, som båda äro i behov av psykiatrisk vård
på grund av sjukdomstillstånd, som icke varit upphov till brotten. Då de
reaktiva tillstånd, som uppträda under rannsakningstiden, ej sällan hava en
utpräglat opportun karaktär, kan det knappast vara tillrådligt att låta dem
bilda utgångspunkt för en straffriförklaring. Däremot är det av vikt, att alla
på fångvårdsanstalter intagna hava tillgång till psykiatrisk vård och att, där
tecken till sinnesoro visar sig, överflyttning skyndsamt sker till sinnessjukavdelning.
Det synes beredningen därför angeläget, att fångvårdens sinnessjukavdelningar
utrustas med tillräckliga resurser för denna uppgift.

Beredningen har vidare erinrat, att enligt det förslag till omorganisation
av det rättspsykiatriska undersökningsväsendet beredningen framlagt i sitt
betänkande vissa av fångvårdens sinnessjukavdelningar skulle ombildas till
rättspsykiatriska anstalter, vid vilka psykiatriskt specialiserade läkare komme
att finnas. Dessa läkares sakkunskap borde givetvis tagas i anspråk även
för vården av sinnesoroliga fångar. Därjämte borde möjlighet beredas att till
allmänt sinnessjukhus överföra fånge, som befunnits lida av sinnessjukdom
och vara i behov av specialbehandling, utan att man — såsom för närvarande
vore fallet — först måste avvakta strafftidens utgång eller anlita nådevägen.

I fråga om principerna för ett omhändertagande av kriminella
psykopater inom straffverkställighetens ram
har beredningen anfört bl. a.:

Behandlingen av dessa abnormbrottslingar bör i regel gå ut på att genom
psykologisk påverkan, en efter deras egenskaper anpassad utbildning och
regelbundet arbete söka sätta dem i stånd att klara sig i samhällslivet samt
framför allt att under betryggande tillsyn placera dem i sådan miljö, att de
i minsta möjliga mån utsättas för sådana yttre inflytanden som äro ägnade
att utlösa kriminalitet. Vad särskilt angår anstaltsbehandlingen är vidare att
märka, att dessa brottslingar ej sällan äro cellintoleranta och därför icke
lämpligen böra behandlas i enrum samt alt deras psykiska tillstånd i vissa
fall erfordrar behandling av sjukvårdande natur. Frågan örn sättet för deras
omhändertagande kompliceras ytterligare genom det förhållandet, att de ej
sällan tillhöra de mera samhällsfarliga bland brottslingarna; de begå ofta
svåra brott och återfallsrisken är betydande. Deras samhällsfarlighet kan
vara så utpräglad att samhället, enär fostrande åtgärder förefalla utsiktslösa,
av hänsyn till sin säkerhet måste tillgripa mycket långvariga frihetsberövanden.

När de psykiskt abnormas brottslighet är av lindrig beskaffenhet, synas de
bästa behandlingsresultaten vara alt vinna genom övervakning och rationell
miljöplacering samt andra former av kriminalvård i frihet. Örn brottsligheten
däremot är av sådan ari, att frihetsberövande åtgärder nödvändiggöras av all -

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

mänpreventiva eller andra skäl, är det med hänsyn till det anförda tydligt, att
det i många fall får anses olämpligt att gentemot dessa brottslingar tillämpa
kortvariga tidsbestämda frihetsstraff.

Vad angår själva straffverkställigheten kan mot tillämpandet av kortvariga
tidsbestämda frihetsstraff gentemot abnormbrottslingar anföras att det för
närvarande föreligger mycket små möjligheter att anpassa formen för verkställighet
av ett sådant straff efter den dömdes psykiska särart. Sålunda kan
t. ex. en psykopat, som dömts till några månaders straffarbete, i regel icke
placeras i friluftsarbete eller erhålla öppen eller halvöppen anstaltsvård. För
fångar med korta strafftider möter det stora svårigheter att åvägabringa ändring
i dessa hänseenden genom reformer på straffverkställighetens område.
I första hand torde det därför böra övervägas att så långt möjligt undvika
kortvariga tidsbestämda frihetsstraff i fråga örn abnormbrottslingar.

Det sagda har icke samma giltighet beträffande mera långvariga tidsbestämda
frihetsstraff. Redan genom sin längre varaktighet erbjuda dessa straff
större möjligheter att giva psykiskt abnorma brottslingar lämplig utbildning
och fostran. Efter en reform av straffverkställighetsreglerna torde jämväl i
övrigt abnormbrottslingarnas behov av särbehandling bättre kunna tillgodoses
inom ramen för dessa straff. Slutligen kan en rationell eftervård åvägabringas
genom införandet av en utvidgad villkorlig frigivning. När den brottsliges
psykiska abnormitet är särskilt utpräglad och återfallsrisken till följd
därav betydande, torde det emellertid, örn brottsligheten är av grövre beskaffenhet,
i samhällsskyddets intresse ej böra ifrågakomma att tillämpa tidsbestämda
straff, även om de äro av längre varaktighet.

Sammanfattningsvis torde kunna sägas, att man beträffande den psykiskt
abnorme brottslingen, när anstaltsbehandling är indicerad, alltid bör överväga,
huruvida det i samhällets intresse finnes skäl att göra honom till föremål
för annan behandling än tidsbestämt frihetsstraff. Resultatet av detta
övervägande måste av naturliga skäl bliva olika i skilda fall, beroende på den
psykiska abnormitetens art, brottslighetens svårhetsgrad, den strafftid som
ifrågakommer, den brottsliges ålder, hans tidigare asocialitet m. m. Ej minst
torde man böra taga hänsyn till att ådömandet av en tidsobeslämd reaktionsform
ofta just till följd av tidsobestämdheten kan innebära ett ökat lidande
för individen och därför av hänsyn till denne endast bör tillgripas när övervägande
samhällsskyddssynpunkter eller starka individualpreventiva skäl föranleda
därtill.

Med utgångspunkt från dessa allmänna överväganden har beredningen till
behandling upptagit frågan i vad mån det straffrättsliga reaktionssystemct erbjöde
tillräckliga möjligheter för ändamålsenlig behandling av sådana psykiskt
abnorma brottslingar, vilka enligt beredningens förslag icke borde bliva
sträffriförklarade. För beredningens uttalanden i detta hänseende skall jag
redogöra senare.

Begreppen sinnessjukdom oell sinnesslöket.

Beredningen har ansett det vara av vikt att förutsättningarna för straffriliet
icke angåves med uttryck, som genom obestämdhet och tänjbarhet kunde
medgiva varierande och subjektiva tolkningar. Genom användandet av
termerna sinnessjukdom och sinnesslöhet, vilka redan vunnit burskap i
svensk rätt, ansåge sig beredningen ha tillgodosett behovet av en så bestämd
fixering som möjligt av området för straffriheten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

Beträffande avgränsningen och den närmare innebörden av begreppet
sinnessjukdom bar beredningen uttalat, att till sinnessjukdom hörde ej
endast vad som i dagligt tal kallades för sinnessjukdom utan även psykiska
personlighetsförändringar i samband med åldrandet eller efter hjärnskador,
vissa neurotiska spänningstillslånd, tillfälliga omtöckningar och andra tillstånd,
vilka innebure en sjuklig förändring av själslivet. 1 sin betydelse av en
sjuklig förändring av själslivet av djupgående natur skilde sig sinnessjukdom
från de konstitutionella abnormtillstånden och samtidigt uteslötes varjehanda
obetydliga rubbningar av den psykiska jämvikten, t. ex. stämningsrubbningar
vid lindriga infektioner och liknande alldagliga företeelser.
Gruppen sinnessjukdom omfattade ett flertal till förlopp och symtombild
olikartade sjukdomsformer. De största grupperna utgjordes av schizofren
sinnessjukdom och manisk-depressiv sinnessjukdom, av vilka den förra
gruppen inneslöte mer än 60 procent av sinnessjukhusens klientel. Till den
kroniska förrycktheten (paranoia), som tidigare tillmätts större självständig
betydelse, hänfördes numera endast en mindre grupp. Som psykogen sinnessjukdom
räknades sjukdomstillstånd, vilka väsentligen kunde föras tillbaka
på psykiska chocker och påfrestningar som sjukdomsframkallande faktorer.
I övrigt upptoge den officiella statistiken under särskilda rubriker
sinnessjukdomar, vilkas orsaker såtillvida vore kända att de visat sig stå i
samband med epilepsi, åldersförändringar, arterioskleros, hjärnskador, syfilis
och andra infektioner samt olika former av förgiftning. I praktiken kunde
det ofta vara förenat med svårigheter att ställa rätt diagnos och fall, vilka till
en början uppfattats som sinnesslöhet eller psykopati, kunde därför vid
närmare observation visa sig vara kroniska tillstånd av sinnessjukdom. Likaså
kunde närmare forskningar giva vid handen, att ett psykisk! abnormtillstånd
borde hänföras till en annan huvudgrupp än man ursprungligen med
hänsyn till symtombilden haft anledning antaga. I litteraturen funné man
emellanåt, att en psykisk personlighetsförändring efter epidemisk hjärninflammation,
vilken ej sällan företedde yttre likheter med symtombilden
vid konstitutionell psykopati, hänfördes till psykopatierna, ehuru den enligt
den av beredningen angivna begreppsbestämningen vore att räkna som sinnessjukdom.
De neurotiska tillstånden, som inneslöte alla övergångar mellan
lätta nervösa besvär av alldaglig art och grava, olla starkt invalidiserande
neuroser, behandlades i medicinsk litteratur vanligen som en särskild
{/rupp vid sidan av sinnessjukdomarna. De neuroser som krävde vård på sinnessjukhus
brukade utgöras av mera grava fall och dessa syntes böra falla
under begreppet sinnessjukdom. Vad åter anginge lätta nervösa rubbningar
syntes beteckningen sinnessjukdom icke överensstämma med detta ords
innebörd av en sjuklig förändring av mera djupgående och väsentlig natur.

Beredningen har vidare hävdat att ett psykiskt sjukdomstillstånds längre
eller kortare varaktighet icke vore avgörande för begreppet sinnessjukdom.
Dit finge också räknas tillstånd av övergående natur, som i dagligt tal ej brukade
benämnas sinnessjukdom, t. ex. transitoriska epileptiska tillstånd, feber -

Kungl. Maj.ts proposition nr 207.

omtöckningar och andra akuta förvirringar. I enlighet härmed funne beredningen
det icke vara nödigt att bibehålla någon särskild bestämmelse örn
straffrihet för brott, begångna under tillfällig psykisk rubbning. Tillstånd av
stark affekt, vilka i äldre rättspsykiatrisk litteratur tillmätts en självständig
betydelse, bedömdes numera väsentligen efter deras underlag med hänsyn
till huruvida affekterna bottnade i sinnessjukdom, psykopatiska karaktärsegendomligheter
eller huvudsakligen normalpsykologiska konflikter. Frågan
om straff borde därför bedömas med hänsyn till huruvida affekten bottnade
i en psykisk abnormitet av sådant slag, att straffrihet borde inträda.

I fråga om rusets straffrättsliga betydelse har beredningen anfört att de
normala verkningarna av alkoholberusning —- vilka till sina yttringar och
i fråga örn omtöckningens grad företedde mycket stora individuella variationer
icke kunde anses innefatta någon sådan psykisk rubbning, som
ginge in under begreppet sinnessjukdom. Annorlunda förhölle det sig med
det s. k. patologiska ruset, som till sin natur vore ett med epilepsien besläktat
psykiskt sjukdomstillstånd, vid vilket de plötsliga och häftiga verkningarna
av även relativt små alkoholdoser sammanhängde med speciella svagheter
i organismen. Den föreslagna lydelsen av 5 kap. 5 § strafflagen syntes således
giva tillräcklig vägledning för bedömande av tillräknelighetsfrågan vid
rus. Vad anginge den speciella fragan om straffbarhet vid rus, när detta
varit så höggradigt att det kunde ifrågasättas huruvida uppsåt eller vållande
förelegat hos gärningsmannen, reglerades denna av den princip, som kommit
till uttryck i 3 § förordningen den 16 november 1841 emot fylleri och dryckenskap,
i vilket lagrum stadgades att, om någon beginge brott i fylleri, hans
tillstånd ej lände honom till ursäkt. Detta stadgande vore alltjämt gällande.

Beträffande innebörden av begreppet sinnesslöhet har beredningen
anfört följande.

Begreppet sinnesslöhet är såtillvida mindre fast avgränsat, alt det principiellt
föreligger kontinuerlig övergång mellan sinnesslöhet och de lättare formerna
av intellektuell undermålighet. Termen anknyter till den offentliga sinnesslovarden
och får anses innebära en allmän intellektuell utvecklingshämn»SJm-är
så d-iuPgaende att d<:n oundvikligen medför en särställning i för„
dai?de andra människor. Härmed torde dess praktiska tillämpningsom råde

i huvudsak vara angivet. Det torde icke föreligga något behov av att i
lagtexten genom förstärkande uttryck understryka intelligensdefektens svårhetsgrad.
Sjalva begreppet sinnesslöhet förutsätter nämligen, att den intellekts.
11?. undermåligheten är höggradig och innebär ett »tillstånd av höggradig
själslig utveckhngshämning», vilket uttryck använts i ett tidigare lagutkast,
närmast med den danska strafflagen som förebild. Enär tillgängliga intelligensmätningsmetoder
— varav endast de mera omfattande synas äga den tillförlitlighet,
att de böra komma till användning vid rättspsykiatriska undersökningar
— icke kunna giva någon fullständig orientering angående den intellektuella
utrustningen utan måste kompletteras med en allmän bedömning
av den intellektuella prestationsförmågan, synes innebörden av sinnesslöhet
icke böra fixeras till någon bestämd intelligensålder. Vid avgörande av frågan,
om sinnesslöhet skall anses föreligga, torde den i intellektuella defekter
grundade sociala inkapaciteten böra tillmätas väsentlig betydelse.

Kungl. Majlis proposition nr 207 ■

Kausalsamtmml mellan den psykiska abnormiteten oell brottet.

Enligt beredningens förslag till ny lydelse av 5 kap. 5 § strafflagen fordras
för straffrihet att gärningen begåtts »under inflytande av» sinnessjukdom eller
sinnesslöhet. Rörande delta krav på atl kausalsamband skall föreligga mellan
den psykiska abnormiteten och den brottsliga gärningen har beredningen
anfört att med den omfattning begreppet sinnessjukdom numera hade och
den betydelse som även lindrigare psykiska sjukdomstillstånd kunde ha som
orsak till brott det mången gång måste leda till otillfredsställande resultat,
om någon åtskillnad icke finge göras mellan brottsliga tendenser som hade
sin grund i sjukdomstillståndet och sådana som vore oberoende därav. Beredningen
har härvid tillika framhållit, att det vid kriminella handlingar, företagna
av sinnessjuka eller sinnesslöa, vanligen förelåge kausalsamband
mellan den psykiska abnormiteten och brottet, men att situationen dock
stundom kunde vara sådan att kausalsamband måste uteslutas och den brottsliga
handlingen helt föras tillbaka på reaktionstendenser som icke hade
samband med abnormiteten — exempelvis vid psykiska sjukdomstillstånd
med avgränsade sjukdomssymtom, såsom vissa paranoiska tillstånd, eller
vid tillstånd inom gränsområdet mellan abnormitet och normalitet, där det
psykiska svaghetstillståndet endast berörde vissa delar av den psykiska personligheten.
I fråga örn kravet på kausalsamband har beredningen vidare anfört
följande.

Någon större praktisk betydelse torde denna ändring icke få. Endast där
ett kausalsamband kan med visshet uteslutas, bör tillämpning av SL 5:5
ej ifrågakomma, och de fall torde vara relativt få, där så är förhållandet.
Som redan framhållits föreligger nämligen som regel ett kausalsamband vid
alla mera grava former av sinnessjukdom och sinnesslöhet. Beredningen vill
i detta sammanhang särskilt understryka, att när i en sinnessjuks brott kommit
till uttryck brottsliga böjelser, som även före sjukdomen icke varit honom
främmande, denna omständighet icke får anses innebära ett ovillkorligt bevis
för att brottet är oberoende av sjukdomen. De kriminella tendenser, som vid
psykisk hälsa framträtt hos en person, bruka nämligen under inflytande av
en psykisk sjukdom ofta starkt accentueras, samtidigt som sjukdomen medför
ett utplånande eller en försvagning av de hämmande föreställningar, som
normalt göra sig i viss mån gällande. Kravet på kausalsamband torde få sin
väsentliga betydelse vid sådana gränsfall, beträffande vilka det är tveksamt
örn de skola räknas lill sinnessjukdom eller ej. Domstolen får här möjlighet
att under åberopande av att kausalsamband ej föreligger avvisa försök att
giva SL 5:5 en alltför vid tolkning, t. ex. örn det skulle bliva fråga om att
utsträcka paragrafens tillämpningsområde till sådana nervösa reaktioner och
andra psykiska symtom, som närmast falla inom området för det normala
själslivet. Föreskriften örn kausalsamband blir ett medel för domstolen att
förbehålla sig det slutliga avgörandet i tillräknelighetsfrågor, och den fyller
härutinnan i stort sett samma funktion sorn i olika utländska lagar och i
lagförslag såväl inom som utom landet avsetls med användandet av s. k.
psykologiska kriterier i tillräkneliglietsbestämmelserna.

I förevarande sammanhang har beredningen vidare anfört, att bestämmelsen
örn kausalsamband medförde att, liksom enligt gällande rätt, straffrihet

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

icke kunde ifrågakomma på grund av sinnessjukdom som drabbat den
brottslige efter brottets begående.

Upphävande av 5 kap. 6 § strafflagen.

Beredningen har förklarat sig icke finna något behov föreligga att bibehålla
någon motsvarighet till stadgandet i 5 kap. 6 § strafflagen om möjlighet
att nedsätta straffet för den som vid brottets begående lidit av själslig abnormitet.
Till stöd härför har beredningen i fråga örn varaktiga psykiska abnormtillstånd
anfört följande.

Såvitt angår sådana varaktiga psykiska abnormtillstånd, som icke böra
medföra straffrihet, måste den i SL 5:6 uttryckta regeln anses oändamålsenlig.
De brottslingar varom här är fråga lida av medfödda defekter på det
intellektuella området eller av konstitutionellt betingade rubbningar i fråga
om känslo- och viljelivet. Faran för ett upprepande av det motivläge som
föranlett den brottsliga gärningen är fördenskull betydande. Härtill kommer
att dessa psykiskt abnorma just på grund av sin abnormitet regelmässigt
måste förutsättas vara mindre mottagliga för den med straffet avsedda
verkan. Anledning saknas därför att nedsätta frihetsstraffets längd under det
mått, som gärningen eljest förskyllt.

Vad angår sådana mera tillfälliga abnormtillstånd, som omfattas av det
nuvarande stadgandet i 5 kap. 6 § strafflagen, har beredningen anfört följande.

Vid rättstillämpningen torde det endast undantagsvis ifrågakomma att SL
5: 6 tillämpas på annat än varaktiga psykiska abnormtillstånd. Företrädesvis
hänföras dit en del psykopater samt lättare intellektuellt undermåliga. Sådana
övergående rubbningar av den psykiska jämvikten, som väsentligen
hava sin grund i yttre förhållanden, torde i allmänhet anses falla inom området
för det normala själslivet och därför icke föranleda tillämpning av
SL 5: 6. Vad angår sådana affekt- och förvirringstillstånd, som i äldre doktrin
och lagstiftning ansetts böra inbegripas under SL 5: 6, torde bedömandet numera
väsentligen ske med hänsynstagande till huruvida affekten eller förvirringen
betingats av något psykiskt abnormtillstånd eller icke. Efter omständigheterna
kan på grund härav gärningen bliva bedömd efter SL 5:5
eller 5:6, men där någon bakomliggande psykisk abnormitet ej konstaterats
torde i allmänhet den vid gärningen föreliggande, från brottslingens vanliga
tillstånd avvikande sinnesförfattningen icke tillerkännas rättslig betydelse.

Beredningen finner den praxis, som sålunda utvecklat sig, vara ändamålsenlig
och höra läggas till grund för bedömandet av hithörande spörsmål. Vad
särskilt angår de affekt- och förvirringstillstånd, som icke hava sin grund i
något sådant psykiskt abnormtillstånd, som medför straffrihet, torde de i allmänhet
mycket rymliga straffskalorna i strafflagen lämna utrymme för utmätande
av ett tillräckligt lindrigt straff även i sådana fall som här avses.
För förmögenhetsbrottens del har domaren efter ikraftträdandet av 1942
års lagstiftning mycket vida gränser att röra sig inom. Även i övrigt lämna
straffskalorna numera domaren stora möjligheter att taga hänsyn till olika
situationer och beakta omständigheter av mildrande art. Ofta kompletteras
straffskalorna med ett lägre straffminimum vid förmildrande omständigheter.
Vid det fortsatta reformarbetet på strafflagens speciella del torde också
en ytterligare vidgning vara att förvänta. Den nya lagstiftningen om villkorlig
dom ger vidare domstolen ökade möjligheter att taga hänsyn till
subjektiva strafflindringsgrunder. Även eljest torde de fall där förhanden -

Kungl. Maj.ts proposition nr 207.

varon av tillfällig rubbning av den psykiska jämvikten vid brottets begående
föranleder ett behov att kunna sätta straffet under straffskalans minimum
bliva så pass sällsynta att de böra kunna lösas nådevägen. Särskilt
gäller detta de fall, där straffet obligatoriskt utgöres av livstids straffarbete
eller straffskalan eljest är mycket snäv.

Beredningen har på nu anförda grunder funnit något behov icke föreligga
alt bibehålla ett allmänt stadgande om möjlighet att nedsätta straffet under
straffskalans minimum för den som vid brottets begående lidit av själslig abnormitet.
Samtidigt har beredningen dock vitsordat att frågan möjligen kunde
komma i ett förändrat läge, därest vid det fortsatta reformarbetet jämväl
andra straffnedsättningsgrunder ansåges böra beaktas och en allmän
strafflindringsparagraf funnes av behovet.

För ett särskilt fall har beredningen funnit straffnedsättning alltjämt böra
medgivas på grund därav att gärningsmannen vid brottets begående lidit av
rubbad själsverksamhet. I 33 § strafflagen för krigsmakten stadgas förbud
att ådöma den dödsstraff som vid brottets begående varit av sinnesbeskaffenhet
som i 5 kap. 6 § strafflagen sägs, och beredningen har funnit övervägande
skäl tala för att bibehålla ett dylikt förbud. Anledning att utvidga
möjligheterna att ådöma dödsstraff synles beredningen icke föreligga. En
jämkad avfattning av 33 § strafflagen för krigsmakten har emellertid nödvändiggjorts
av att beredningen föreslagit upphävande av 5 kap. 6 § strafflagen.
Beredningen har fördenskull framlagt förslag till ändrad lydelse av
lagrummet, därvid jämväl vissa jämkningar i stadgandets innehåll i övrigt
föreslagits.

Behovet av reformer på det straffrättsliga reaktionssystemets område.

Beredningen har utgått ifrån att — förutom 1939 års lag örn villkorlig dom
— även 1937 års lag örn förvaring och internering i säkerhetsanstalt skulle
träda i kraft senast samtidigt med de av beredningen föreslagna nya tillräknelighetsbestämmelserna.
Rörande behovet av reformer i övrigt på det straffrättsliga
reaktionssystemets område såsom en konsekvens av den av beredningen
föreslagna lydelsen av 5 kap. 5 § strafflagen har beredningen anfört
följande.

Beträffande brottslingar i åldern mellan 15 och 18 år kan den nuvarande
rättstillämpningen visserligen icke anses tillfredsställande, men anledning
saknas att införa någon ny behandlingsform för abnormbrottslingarna, då
dessas behandling väl kan tillgodoses dels genom tillämpning av den nya
lagen örn villkorlig dom, när denna träder i kraft, dels genom omhändertagande
för skyddsuppfostran, bl. a. i samband med åtalseftergift, örn sådan
införes, dels ock genom dom å tvångsuppfostran. Det är dock angeläget att
en ändamålsenlig differentiering av tvångsuppfostringsklientelet med hänsyn
till abnormfallen kommer till stånd, vilket lämpligen synes böra ske genom
anlitande av vissa skyddshem för verkställighet av tvångsuppfostran, samt
att eftervården för abnormklientelet förstärkes.

I fråga örn brottslingar i åldern mellan 18 och 21 år kommer den nya lagen
örn villkorlig dom att få stor betydelse för behandlingen av lindriga abnormfall.
De svåraste fallen kunna enligt 1937 års förvaringslag omhänder -

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

(agas å säkerhetsanstalt, antingen genom direkt dom å förvaring eller genom
överföring från annan strafform, när det kan antagas att vederbörande efter
frigivningen skall vara vådlig för annans säkerhet till person eller egendom.
I övrigt torde ingen ny behandlingsform erfordras, då ungdomsfängelse, sådant
det i praktiken utformats, i huvudsak fyller de anspråk som böra ställas
på en straffrättslig reaktionsform mot abnormbrottslingar. En förbättring av
behandlingen av till ungdomsfängelse dömda abnormbrottslingar synes dock
önskvärd. En verkställd undersökning av återfallsfrekvensen för bl. a. ungdomsfängelseklientelet
(se Fångvårdsstyrelsens berättelse för år 1941 s. 53—
57) har visat betydligt högre återfallsprocent för abnormfallen, särskilt psykopaterna,
än för det övriga klientelet.

Som i undersökningen framhålles saknas emellertid tillräckliga resurser för
att kunna göra den i fråga om psykopater och intellektuellt undermåliga särskilt
viktiga eftervården verkligt effektiv.

Vad angåi’ anstaltsbehandlingen är det vidare av vikt, att de befattningshavare
som tjänstgöra å psykopatanstalterna erhålla en utbildning som gör dem
förtrogna med de inom sinnessjukväsendet tillämpade vårdformerna. Härtill
torde hänsyn komma att tagas vid den utredning angående fångvårdstjänstemännens
utbildning som enligt Kungl. Maj:ts beslut den 6 november 1942
skall verkställas av fångvårdsstyrelsen.

Beträffande vuxna abnormbrottslingar kommer tillämpningen av den kvalificerade
villkorliga domen enligt 1939 års lag att erbjuda tillfredsställande
möjligheter för omhändertagande av sådana brottslingar som med hänsyn till
brottets beskaffenhet och övriga omständigheter ifrågakomma till villkorlig
dom. För närvarande har domstolen, om villkorlig dom enligt gällande lag
ej lämpligen bör ifrågakomma, inga andra möjligheter än att antingen ådöma
tidsbestämda frihetsstraff eller tillämpa 1927 års lag om förvaring av förminskat
tillräkneliga förbrytare. På grund av de i denna lag uppställda snäva
förutsättningarna kan förvaring ifrågakomma endast för ett mycket begränsat
antal abnormbrottslingar. Särskilt markant har varit, att förvaring huvudsakligen
kommit att tillämpas mot egendomsförbrytare, medan de farliga
våldsbrottslingarna, som sällan uppfylla de stränga kraven på recidiv eller
lång strafftid, i betydande utsträckning lämnats utanför. I något mindre
mån har detta även varit fallet med sedlighetsförbrytarna. Läget blir annorlunda
efter ikraftträdandet av 1937 års lag örn förvaring och internering
i säkerhetsanstalt.

Även med en tämligen extensiv tolkning av det i 1937 års lag uppställda
vådlighetskravet är det tydligt att förvaring icke kan komma att tillämpas
mot sådana abnormbrottslingar som angripa förmögenhetsvärden av mycket
ringa valör, låt vara att deras brottslighet även visar starkt kroniska tendenser.
Det är sålunda tydligt att en icke obetydlig restgrupp av abnorma brottslingar
kommer att bliva utesluten från tillämpning av 1937 års förvaringslag.
Såsom recidivister kunna de merendels ej heller omhändertagas enligt 1939
ars lag örn villkorlig dom. Även en del av de psykiskt abnorma förstagångsbrottslingar
som med hänsyn lill brottet kunna ifrågakomma till villkorlig
dom torde ofta icke kunna göras till föremål härför, eftersom anstaltsbehandling,
då sådan är indicerad efter villkorlig dom, kräver den dömdes medverkan.

Beträffande sådana, i allmänhet mindre samhällsfarliga abnormbrottslingar
som här avses — recidivister och ostraffade —- skulle även efter ikraftträdande
av 1937 års förvarings- och interneringslag och 1939 års lag örn villkorlig
dom för domstolen icke återstå annat än alt döma dem till kortvariga tidsbestämda
frihetsstraff. Ovan har framhållits att detta i många fall får anses
olämpligt. Det förtjänar därför att övervägas, huruvida inrättandet av

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

en ny behandlingsform vid sidan av de tidsbestämda straffen skulle vara motiverat
med hänsyn till behovet att på rationellt sätt omhändertaga dessa abnormbrottslingar.

Vid sitt övervägande av frågan om behov föreligger att inrätla en särskild
behandlingsform för psykiskt abnorma brottslingar som icke äro att betrakta
som vådliga har beredningen stannat vid alt detta spörsmål bör lösas
i samband med frågan om särbehandling av arbetsskygga brottslingar och
alkoholistbrottslingar. Beredningen har även verkställt förberedande utredning
angående införandet av en inom vissa gränser tidsobestämd strafform,
förslagsvis benämnd arbetsfängelse, som när behov därav föreligger skulle
tillämpas i stället för tidsbestämda straff och vars klientel väsentligen skulle
hämtas från de nämnda tre brottslingskategorierna.

Den ifrågasatta strafformen arbetsfängelse skulle för abnormbrottslingarnas
del innebära att de fall där tidsbestämda frihetsstraff för närvarande
måste tillgripas i stället skulle i viss utsträckning bliva föremål för den
nya behandlingsformen. Det synes emellertid sannolikt att arbetsfängelse
dessutom skulle draga till sig en del relativt lindriga fall där förvaring
enligt 1937 års lag kan ifrågakomma. Med hänsyn därtill synes det böra
upptagas till övervägande huruvida icke förvaringens tillämplighetsområde
bör begränsas till de svårare fallen och om man då lämpligen kan sammanföra
förvaring och internering till en gemensam behandlingsform, lagtekniskt
konstruerad som straff och förslagsvis benämnd säkerhetsfäng else. På
detta sätt skulle man erhålla en serie obestämda straff, gemensamma för
skilda brottslingstyper, vid vilka differentiering äger rum på verkställighetsstadiet:
ungdomsfängelse och arbetsfängelse för skilda åldersklasser samt
säkerhetsfängelse för de utpräglat samhällsfarliga av båda åldersgrupperna.

På grund av den genomgripande betydelse för hela straffsystemet som
den kriminalpolitiska nybildningen arbetsfängelse skulle erhålla anser beredningen
att spörsmålet bör närmare övervägas och att förslag i ämnet bör
framläggas först i samband med den utredning om det straffrättsliga reaktionssystemet
i dess helhet som uppdragits åt beredningen men som tillsvidare
skall anstå enligt departementschefens beslut den 23 december 1939.

Beredningen anser icke att frågan örn inrättandet av en ny behandlingsform
för vissa abnormbrottslingar nödvändigt måste aktualiseras av det nu
framlagda förslaget till ändrade tillräknelighetsbestämmelser. Den avlastning
från sinnessjukvården av psykopater och intellektuellt undermåliga
som blir en följd av den föreslagna nya lydelsen av 5 kap. 5 § strafflagen
synes nämligen till övervägande del komma att avse brottslingar som antingen
kunna erhålla lämplig behandling i samband med s. k. kvalificerad villkorlig
dom enligt 1939 års lag eller utan större olägenhet kunna ådömas tidsbestämt
frihetsstraff eller ock fylla rekvisiten för förvaring enligt 1937 års
lag. För de mellanfall, där viss vådlighet visserligen får anses föreligga men
de begångna brotten detta oaktat icke framstå sorn särskilt grova, synes emellertid
förvaringen i sin helt tidsobestämda form innebära en onödig hårdhet.
För vissa undantagsfall åter, där den psykiskt abnorme brottslingens samhällsfarlighet
är synnerligen utpräglad, torde maximum för den i 1937 års
lag medgivna minsta tiden (12 år) böra höjas. I

I anslutning till det sålunda anförda har beredningen framlagt förslag till
vissa ändringar i reglerna örn utskrivning och minsta tid i 1937 års lorvaringslag.
För dessa förslag skall redogörelse lämnas i ett senare sammanhang.

Beredningen har ytterligare betonat att behovet av psykiatrisk expertis
måste i full utsträckning tillgodoses vid säkerhetsanstalterna och alt möjlig -

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

heter borde finnas för rationell vård genom överförande vid behov till sinnessjukavdelning
eller sinnessjukhus. Därjämte har beredningen funnit det vara
av synnerlig vikt, att en ändamålsenlig differentiering av abnormklientelet
komme till stånd och att detta önskemål beaktades vid det fortsatta utbyggandet
av anstaltsväsendet för förvarade. Av särskild betydelse har beredningen
jämväl funnit det vara att fångvårdspersonalens utbildning bleve
rationellt ordnad samt att därvid personalen å säkerhetsanstaltema bibragtes
kännedom om de inom sinnessjukvården praktiserade vårdformerna, t. ex.
genom personalutbyte. Som ett oeftergivligt krav har beredningen betecknat
att möjligheter för en effektiv eftervård av förvaringsklientelet skapades, när
detta genom ikraftträdandet av 1937 års lag och efter genomförande av beredningens
förslag till nya tillräknelighetsbestämmelser bleve väsentligt utvidgat.
Tillräckliga anslag borde ställas till fångvårdsstyrelsens förfogande
för att möjliggöra organiserandet av en eftervård som direkt toge sikte på
abnormklientelets särskilda behov.

Yttranden.

Yttranden över strafflagberedningens betänkande ha efter remiss avgivits
av justitiekanslersämbetet, rikets hovrätter, rådhusrätterna i Stockholm, Göteborg,
Malmö och Norrköping, statskontoret, fångvårdsstyrelsen, socialstyrelsen,
medicinalstyrelsen, sinnessjuknämnden, interneringsnämnden, ungdomsfängelsenämnden,
Överståthållarämbetet, länsstyrelserna i Stockholms
och Malmöhus samt Göteborgs och Bohus län, medicinska fakulteterna vid
universiteten i Uppsala och Lund samt karolinska institutets lärarkollegium.
De sålunda hörda myndigheterna ha i vissa fall bifogat yttranden av underordnade
myndigheter. Sålunda har bl. a. fångvårdsstyrelsen vid sitt utlåtande
fogat yttranden av sjukvårdsläkarna vid fångvårdens sinnessjukavdelningar.
Medicinalstyrelsen har överlämnat infordrade yttranden från direktionerna
för samtliga statens sinnessjukhus, vilka i allmänhet hänvisat till
yttrande av vederbörande sjukhuschef, ävensom yttranden av sjukhusdirektionerna
i Stockholm, Göteborg och Malmö. Sjukhusdirektionen i Göteborg
har vid sitt yttrande fogat yttrande av styresmannen för Lillhagens sjukhus.

Tillfälle har vidare bereus vissa sammanslutningar att avgiva yttrande
över betänkandet. I anledning härav ha yttranden inkommit från följande
sammanslutningar eller deras styrelser, nämligen föreningen Sveriges häradshövdingar,
föreningen Sveriges stadsdomare, föreningen Sveriges landsfogdar,
föreningen Sveriges landsfiskaler, föreningen Sveriges stadsfiskaler, Sveriges
advokatsamfund, svenska psykiatriska föreningen, svenska läkaresällskapet
och Sveriges läkarförbund. Svenska läkaresällskapet, vars yttrande
grundas på ett av sällskapets sektion för psykiatri och neurologi avgivet förslag,
har bifogat särskilt yttrande av sällskapets sektion för social medicin
jämte ett däri åberopat utlåtande av docenten Gösta Rylander. Sveriges läkar -

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

förbund har hänfört sig till ett av professorn Olof Kinberg till förbundet avgivet
yttrande, vilket publicerats i Svenska Läkartidningen för år 1943.

Allmän översikt av yttrandenas innehåll.

Beredningens uttalanden och förslag i fråga om tillräknelighetsbestämmelsernas
utformning ha utan utförligare motivering i allo tillstyrkts eller lämnats
utan erinran av Göta hovrätt, majoriteten inom Göteborgs rådhusrätt,
rådhusrätten i Malmö, rådhusrätten i Norrköping, polismästaren och kriminalpolisintendenten
i Stockholm, landsfogden i Malmöhus län, poliskammaren
i Göteborg, föreningen Sveriges landsfiskaler och föreningen Sveriges
stadsf iskaler.

Tillstyrkande yttranden föreligga jämväl från hovrätten över Skåne och
Blekinge, Stockholms rådhusrätt, fångvårdsstyrelsen, ungdomsfängelsenämnden,
Överståthållarämbetet, t. f. förste stadsfiskalen i Stockholm, länsstyrelserna
i Stockholms och Malmöhus samt Göteborgs och Bohus län, landsfogden
i sistnämnda län, föreningen Sveriges häradshövdingar och föreningen
Sveriges landsfogdar. I flertalet av dessa yttranden ha dock beträffande detaljspörsmål
vissa erinringar gjorts mot beredningens förslag.

En välvillig inställning till beredningens principiella utgångspunkt att inskränka
det straffria området kommer till uttryck även i andra yttranden,
i vilka dock uttalas tvivel huruvida beredningens förslag att helt utesluta
psykopaterna från det straffria området utgör en tillfredsställande lösning
av de föreliggande problemen. Yttranden av denna innebörd föreligga från
justitiekanslersämbetet, Svea hovrätt, med instämmande av krigshovråtten,
hovrätten för övre Norrland, minoriteten inom Göteborgs rådhusrätt, interneringsnämnden,
landsfogden i Stockholms län, karolinska institutets lärarkollegium,
föreningen Sveriges stadsdomare, Sveriges advokatsamfund och
svenska läkaresällskapets sektion för social medicin ävensom docenten Rylander
i det av nämnda sektion åberopade utlåtandet av honom.

Kritik av beredningens principiella ståndpunkstaganden har framförts
framför allt av medicinalstyrelsen. Därjämte ha beredningens uttalanden och
förslag kritiserats av sinnessjuknämnden, socialstyrelsen, medicinska fakultet
ema vid universiteten i Uppsala och Lund, svenska psykiatriska föreningen
och svenska läkaresällskapet samt professor Kinberg i det av Sveriges läkarförbund
åberopade utlåtandet av honom. I dessa yttranden hävdas med
större eller mindre skärpa, att jämväl psykopater böra kunna straffriförklaras
samt att erforderlig vård kan beredas dem endast inom sinnessjukvårdens
ram.

Att psykopater, åtminstone i viss omfattning, böra kunna straffriförklaras,
anse jämväl många av de enskilda läkare, vilka avgivit yttrande i ärendet. I
flera yttranden från läkarhåll förordas emellertid att sinnessjukvården helt
befrias från psykopatvården. Rörande den närmare utformningen av de nya
tillräknelighetsbestämmelserna lia dock i många av de sist omnämnda yttrandena
gjorts vissa erinringar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

Psykopaternas behandling.

Åtskilliga yttranden innehålla uttalanden, som innebära ett instämmande
i beredningens kritik av gällande rätt och dess
tillämpning. Svea hovrätt har sålunda anfört:

Strafflagens tillräknelighetsbestämmelser härröra från en tid, då uppfattningen
av hithörande företeelser även i sakkunniga kretsar var en helt annan
än för närvarande. Reglerna äro avfattade i ordalag, som äro främmande
för modern psykiatrisk uppfattning, och i detta läge ha läkarna i stor
utsträckning ansett sig kunna och böra vid bedömningen av hithörande frågor
mer eller mindre fullständigt bortse från lagens innehåll och låta de individuella
vårdsynpunkterna träda helt i förgrunden. Då domstolarna i känslan
av bristande egen sakkunskap i flertalet fall ansett sig ej böra frångå
de utlåtanden som avgivits från sakkunnigt håll, har följden blivit, att tilllämpningsområdet
för 5 kap. 5 och 6 §§ strafflagen och särskilt för förstnämnda
lagrum utvidgats vida utöver vad som vid bestämmelsens tillkomst
varit avsett. 1 lekmannakretsar har man ofta haft svårt att förlika sig med
denna utveckling, som ansetts ägnad att undergräva straffbudens allmänpreventiva
verkan och leda till resultat, som framstode såsom godtyckliga och
kränkande för kravet på likhet inför lagen. Denna uppfattning har väl till
stor del berott på bristande insikt i psykiatriska frågor och bristande förståelse
för att den anstaltsvård, som de straffriförklarade i regel bli underkastade,
av dem ofta uppfattas såsom ett lidande, lika stort eller kanske
större än straffet. Men det lärer ej kunna med fog förnekas, att genom utvecklingens
gång de allmänpreventiva synpunkterna alltför mycket skjutits
åt sidan, och det är uppenbarligen betänkligt, att på ett så viktigt område
den allmänna opinionen i stor utsträckning ställer sig oförstående till rättstillämpningen,
som söker sig nya vägar oberoende av alltjämt gällande lagbud.

Att behov föreligger av en reform i fråga om tillräknelighetsbestämmelserna
och det rättsområde i övrigt, som betänkandet avser, har understrukits av
justitiekanslersämbetet, som därjämte anfört att nya föreskrifter i ämnet
borde vara av beskaffenhet att undanröja den misstro som tillämpningen av
tillräknelighetsbestämmelserna i särskilda fall framkallat hos allmänheten.
Jämväl interneringsnämnden har framhållit, att de gällande tillräknelighetsreglernas
oklara avfattning möjliggjort tendenser att alltmer utvidga otillräknelighetens
område samt att det syntes i hög grad önskvärt att genom lagändring
hejda denna utveckling. Länsstyrelsen i Stockholms län har i likhet
med landsfogden i länet uttalat, att den kritik som riktats mot de nuvarande
tillräknelighetsbestämmelserna och tillämpningen av dem icke torde kunna
jävas, samt att den föreslagna omredigeringen av 5 kap. 5 § strafflagen
förefölle ägnad att leda till en fastare och med den allmänna rättsuppfattningen
mera förenlig lagtillämpning än den hittillsvarande. Uttalanden av
enahanda innebörd ha gjorts i flera andra yttranden. Karolinska institutets
lärarkollegium har, bland andra, anfört, att kollegiet funne starka skäl tala
för det berättigade i beredningens åtgärder att söka åstadkomma ett beskärande
av möjligheterna att hänföra åtalade psykopater till den grupp
abnorma som ej ställdes till ansvar utan omhändertoges av samhället för
vård. Ett instämmande i denna synpunkt innebure dock icke, att kollegiet i

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

alla avseenden delade beredningens åsikter om gränsen mellan ansvarsfrihet
och straffbarhet eller kunde godtaga den formulering som 5 kap. 5 § strafflagen
skulle erhålla enligt förslaget. I det yttrande, som på begäran av
svenska läkaresällskapets sektion för social medicin avgivits av docenten
Rylander, har anförts följande.

Beredningens strävan att genom 5 §:s formulering söka avgränsa området
för straffriförklaring synes delvis berättigad, både med hänsyn till allmänpreventiva
skäl och på grund av den växlande praxis, som under senare år
förekommit, då det gällt avgöranden i fråga om straff eller straffrihet för
kriminella psykopater. Undersökningsläkarnas personliga inställning till denna
fråga har varit ganska olika och medfört olika slutsatser i utlåtanden.
Domstolarna ha haft svårt att följa några enhetliga riktlinjer på grund av
de gällande tillräknelighetsbestämmelsernas ålderdomliga formulering.

Den straffrättsliga behandlingen av de kriminella psykopaterna har orsakat
mycken tvekan även ur vårdsynpunkt. Lämpligheten att omhändertaga
dem å sinnessjukhus har varit föremål för synnerligen delade meningar
både inom psykiatriska och rättspsykiatriska kretsar. En mindre del av de
kriminella psykopaterna böra visserligen på grund av sin höggradiga abnormitet
omhändertagas å sinnessjukhus men den större delen (t. ex. de viljeslappa,
emotionellt labila och andra hållningslösa, känslokalla och amoraliska)
kunna icke i vanlig mening sägas vara i behov av vård å sinnessjukhus.
Det är deras kriminalitet, som skulle utgöra den omedelbara intagningsorsaken,
ehuru med bakgrund av en konstitutionell abnormitet. Inom straffverkställighetens
ram föreligger dessutom möjligheter till ett ganska differentierat
behandlingssätt av detta abnormklientel. Sedan de kompletteringar av straffverkställigheten
genomförts, vilka beredningen varmt förordar, kunna yngre
kriminella psykopater erhålla kvalificerad villkorlig dom med dess förbättrade
kontroll, tvångsuppfostran eller ungdomsfängelse, medan de vuxna
likaså kan dömas villkorligt eller till tidsbegränsat straff eller till förvaring
å säkerhetsanstalt.

Som instämmanden i den kritik beredningen anfört mot tillämpningen av
gällande bestämmelser örn tillräknelighet torde lå betraktas jämväl sådana
yttranden av enskilda läkare, i vilka förordats att psykopaterna skiljas
från sinnessjukvården. Sjukhuschefen vid Ryhovs sjukhus har
exempelvis anfört, att det måste anses i högsta grad upprörande, att vården
av de psykiskt sjuka skulle kombineras med omhändertagande för förvaring
av allehanda kriminella element, samt att det syntes vara ett oavvisligt krav
att sinnessjukhusen, såsom beredningen föreslagit, befriades från psykopaterna
och att de asociala imbecilla omhändertoges på specialanstalter. Likartade
uttalanden föreligga från åtskilliga andra sjukhuschefer. Sjukhuschefen
vid S:t Lars sjukhus har anfört följande.

Den som i egenskap av sjukhuschef en lång följd av år tjänstgjort vid eli
större sinnessjukhus, där ett flertal för brott tilltalade, otillrälcneligförklarade
och för vård intagna psykopater av bada könen varit intagna, Ilai
fått en alltför riklig erfarenhet av bur olämpligt och för sinnessjukvården
skadligt det är att blanda in kriminella psykopater i sjukhusets övriga klientel.
Detta förhållande är för övrigt påtalat sedan länge och från flera håll.

När jag ansluter mig till beredningens förslag, gör jag detta i första hand
med tanke på de sinnessjuka och deras vård och behandling på sinnessjukhusen.
Det är en bjudande nödvändighet för sinnessjukvården, att den blir

Bihang till riksdagens protokoll lofö. 1 sami. Nr 207. t*

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

befriad från det kriminella psykopatiska inslaget. Men jag ansluter mig till
beredningens förslag även med tanke på psykopaterna.--— Sinnessjuk husen

äro vård- och kuranstalter för sinnessjuka, alltså för sjuka människor,
men 1m inga eller obetydliga resurser att i korrigerande och uppfostrande
syfte påverka de konstitutionellt betingade psykopatiska undantagstillstånden.
Beredningens förslag att omhändertaga psykopaterna i annan ordning
än på sinnessjukhusen är sålunda, enligt min mening, i hög grad ägnat att
främja både sinnessjukvården och psykopatvården. Självfallet skall psykopaten,
därest han drabbas av sjukdom, i vanlig ordning beredas den vård,
sjukdomen kräver.

Att psykopater som begått brott icke böra straffriförklaras och omhändertagas
för sinnessjukvård har hävdats jämväl av fångvårdsstyrelsen, som
framhållit såsom sin uppfattning, att psykopaterna kunde erhålla lämpligare
behandling inom fångvårdens ram än å sinnessjukhus.
Styrelsen har anfört följande.

Vad angår psykopaterna och de lindrigt intellektuellt undermåliga vill
styrelsen ansluta sig till de allmänna synpunkter, som beredningen anfört
till stöd för att de icke böra åtnjuta straffrihet. Det synes uppenbart, att
dessa kategorier, vilkas själsliga abnormitet icke i och för sig föranleder
vårdåtgärder av sinnessjukvårds natur, icke heller i samband med lagföring
för brott böra överföras till sinnessjukvården, så mycket mindre som den
behandling, de böra erhålla, icke är likartad med den, som tillämpas beträffande
sinnessjukhusens övriga klientel. Styrelsen vill i detta sammanhang
understryka den av beredningen anförda synpunkten, att det är opsykologiskt
och opedagogiskt att i förväg stämpla en psykopat som konstitutionellt abnorm,
när den blivande behandlingen skall gå ut på att väcka hans ansvarskänsla
och sätta honom i stånd att finna sig tillrätta i samhällslivet.

Vad psykopaterna och de lindrigt intellektuellt undermåliga behöva är icke
sjukvård utan pedagogisk fostran, yrkesutbildning och eftervård. De allmänna
sinnessjukhusen, i huvudsak avsedda för ett helt annat klientel, äga icke tillräckliga
förutsättningar att kunna omhändertaga dessa intagna på ett sådant
sätt, att de under anstaltsvistelsen kunna effektivt beredas för ett socialt
liv i frihet. Detta beror bl. a. på sinnessjukhusens bristande differentieringsmöjligheter,
som leda till att straffriförklarade psykopater ofta nog måste
sammanföras med straffriförklarade, som äro sinnessjuka. Olämpligheten av
ett dylikt sammanförande har vid flerfaldiga tillfällen påtalats även från läkarhåll.
I de fall, där psykopater eller oligofrena placeras i särskilda anstalter,
möter den olägenheten, att å dessa med hänsyn till vårdkapaciteten mycket
stora anstalter ett sammanförande sker av inbördes mycket olika patienter,
unga och gamla, djupt förkomna och tillfällighetsbrottslingar. Även med en
uppdelning av klientelet på olika avdelningar kan det icke undgås, att en gemensamhet
skapas, som även med sorgfällig övervakning medför moraliska
och sociala vådor. Även arbetsförhållandena inom sinnessjukvården äro av
naturliga skäl icke tillrättalagda för ett klientel, som i första hand måste erhålla
yrkesutbildning och tränas att arbeta efter mönster, som så nära som
möjligt ansluter sig till det fria arbetslivets förhållanden.

Hur värdefull och oumbärlig den medicinska expertisen än är i fråga örn
behandling av människor, som förete avvikelser från det normala, kunna
medicinska åtgärder åtminstone icke på medicinens nuvarande stadium avlägsna
konstitutionella eller anlagsbetingade brister i personligheten. Sinnessjukvården
nödgas därför inför dessa fall i huvudsak lita till psykologisk och

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

pedagogisk behandling. Sådan behandling kan nied större framgång praktiseras
på anstalter, som icke lia sjukvård som sin väsentligaste uppgift. Erfarenheten
från verksamheten på förvarings- och ungdomsanstalter bestyrker
detta. Psykopater och intellektuellt undermåliga, som vid sinnesundersökning
hänförts under 5 kap. 5 § strafflagen men sedermera efter interneringsnämndens
hörande ådömts förvaring, visa sig i regel lämpade för den behandling,
förvaringen erbjuder. De anspråk, som å förvaringsanstalten ställas på
deli intagnes arbetsförmåga och ihärdighet i arbetet — det må vara i jordbruk,
vilket t. ex. vid anstalten å Hall har en betydande omfattning, eiler i
verkstadsdrift — stärka hans självkänsla, och genom att han undgått strafffriförklaringen
har han också undgått att berövas tilltron till sig själv och
kanslan av eget ansvar. På liknande sätt förhåller det sig nied de psykopater
och intellektuellt undermåliga, som dömas till ungdomsfängelse. Med den
differentiering, som råder på detta vårdområde, kunna abnormfallen omhändertagas
på särskilda för dem avsedda anstalter, där behandlingen inriktas
på att genom fostran till arbete och pedagogisk ledning återföra dem till
ett socialt liv. Enligt styrelsens mening torde det icke råda någon tvekan örn
att en psykopat eller intellektuellt undermålig erhåller en för honom tjänligare
behandling, därest han intages å en ungdomsanstalt för 25—50 intagna
av samma ålder och samma typ än om han intages på ett sinnessjukhus, som
är avsett för ett vida större och mycket heterogent klientel.

Styrelsen kan i detta sammanhang icke heller underlåta att framhålla, att
behandlingen av de straffriförklarade givit anledning till en ofta återkommande
och tidvis mycket skarp kritik. Ända sedan den nya sinnessjuklagens
tillkomst har man räknat med att sinnessjukhusen skulle övertaga de Hesta
av de straffriförklarade, som vårdas på fångvårdens sinnessjukavdelningar.
Utvecklingen har emellertid kommit att gå i helt annan riktning. Trots det
fortsatta utbyggandet av sinnessjukhusen ha dessa icke tillnärmelsevis kunnat
mottaga de straffria i den omfattning, som beräknats. Platsbristen å de
statliga sinnessjukhusen beror bl. a. på ökningen av antalet straffriförklarade.
Med den utvidgning av straffrihelen, som genom praxis kommit till stånd under
senare år, ha allt flera för brott tilltalade personer kommit att hänföras
under 5 kap. 5 § strafflagen. Utvecklingen har gått i den riktningen, att allt
flera psykopater och lindrigt intellektuellt undermåliga förklarats straffria.
Denna tendens har emellertid icke motsvara is av en ökad villighet från sjukhusläkarnas
sida att taga emot ett större antal straffriförklarade. Tvärtom har
styrelsen i mångå fall konstaterat obenägenhet från sjukhusens sida att bereda
plats för sådana straffriförklarade, som icke äro i egentlig mening sinnessjuka.
I betraktande av sinnessjukhusens ovan berörda bristande resurser är
en sådan hållning från sjukhusens synpunkt sett förklarlig. Följden har blivit,
att de straffriförklarade kommit att stanna kvar längre än beräknat på fångvårdens
sinnessjukavdelningar, och någon lättnad härutinnan lärer icke heller
vara att förvänta i framtiden. Även sedan det nyuppförda Sidsjöns sjukhus
nu öppnats, synes antalet personer, som avvakta plats å sinnessjukhus, uppgå
till omkring 3 300. Detta antal torde emellertid komma att stegras, bl. a. till
följd av den pågående förskjutningen mellan åldersklasserna. Det verkliga
underskottet av vårdplatser har nyligen av medicinalstyrelsen beräknats till
5 000. Ytterligare omkring 2 750 vårdplatser beräknas kunna anskaffas genom
provisoriska paviljonger och genom utbyggande av redan befintliga sinnessjukhus,
men ännu år 1949 skulle enligt en av medicinalstyrelsen framlagd
beräkning kvarstå ett underskott av 2 200 platser.

Örn det skall lyckas att inom rimlig tid komma lill rätta med behandlingen
av abnormfallen, är enligt fångvårdsstyrelsens mening den av beredningen
föreslagna begränsningen av straffriheten den enda möjliga utvägen. I den

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

mån psykiatrisk vård erfordras vid behandlingen av psykopater och lindrigt
intellektuellt undermåliga kan den åvägabringas inom fångvården. En förstärkning
av den psykiatriska expertisen kommer även det abnormklientel till
godo, som redan nu omhändertages å fångvårdens anstalter.

Beredningen förutsätter, att de nya lagarna om villkorlig dom samt om förvaring
och internering i säkcrhetsanstalt få träda i kraft senast samtidigt med
beredningens förslag till ändrade tillräknelighetsbestämmelser. De psykopater
och intellektuellt undermåliga, som enligt hittills tillämpad praxis plägat
straffriförklaras, skola enligt beredningen erhålla s. k. kvalificerad villkorlig
dom eller dömas till förvaring i säkerhetsanstalt eller till tidsbestämt straff.
För de yngre åldersgrupperna skola skyddsuppfostran, tvångsuppfostran och
ungdomsfängelse ifrågakomma. Enligt styrelsens mening torde det ifrågavarande
klientelets vårdbehov kunna tillgodoses inom ramen för ovannämnda
behandlingsformer, dock under förutsättning att vissa reformer genomföras.
Såsom beredningen framhållit är det av vikt, att psykiatrisk vård i mån av
behov kan beredas alla å fångvårdsanstalt intagna. I detta hänseende innebär
den föreslagna utbyggnaden av fångvårdens sinnessjukavdelningar väsentliga
förbättringar. Även den föreslagna befogenheten att för specialbehandling
överföra å fångvårdsanstalt intagen till allmänt sinnessjukhus är av betydelse
i delta sammanhang. Tillräckliga anslag böra ställas lill fångvårdsstyrelsens
förfogande för en ytterligare utbyggnad av yrkesutbildningen vid ungdomsoch
säkerhetsanslalterna och till förstärkning av eftervården åt det klientel,
som utskrives eller frigives från fångvårdens anstalter. Beträffande anstaltsorganisationen
för förvarade ansluter sig styrelsen till det av beredningen
framlagda önskemålet örn en utbyggnad, som möjliggör ökad differentiering
av de intagna.

Styrelsen har slutligen framhållit, att genomförandet av det förslag om ändringar
i 1916 års verkställighetslag, som framlagts vid 1943 års riksdag, komme
att medföra möjligheter att behandla psykopater och intellektuellt undermåliga,
som dömts till tidsbestämda straff, under mera öppna former, samt
att genomförandet av förslaget om obligatorisk villkorlig frigivning komme
att innebära en välbehövlig förbättring av eftervården åt samma kategorier.
Åvägabringandet av en förbättrad utbildning av fångvårdspersonalen finge
också betydelse icke minst för en rationell behandling av abnormklientelet.

Rörande möjligheterna att bereda psykopater erforderlig vård inom fångvårdens
ram har vidare internering snämnden — som dock ifrågasatt, huruvida
icke vissa allvarligare fall av psykopati alltjämt borde kunna föranleda
straffriförklaring — anfört följande.

I fråga om den straffrättsliga behandlingen av sådana själsligt abnorma,
som icke böra straffriförklaras, kan nämnden i huvudsak ansluta sig till vad
strafflagberedningen anfört. En konsekvens av den inskränkning av otillräknelighetens
område, som förslaget innebär, blir att vissa grupper abnorma,
som hittills brukat straffriförklaras, skulle överföras till förvaringsinstitutets
tillämpningsområde. Detta är enligt nämndens mening riktigt och lämpligt.
Förvaringsinstitutet, för vars tillämpning nämnden i första hand är ansvarig,
synes väl ägnat att mottaga detta klientel. Härvid förutsättes emellertid, såsom
i betänkandet framhållits, att de förvarade verkligen erhålla rationell
behandling av ändamålsenligt utbildad personal samt framför allt en eftervård,
minst lika god som den de från sinnessjukhusen utskrivna straffriförklarade
nu kunna få. Såväl för dessa ändamål som för tillgodoseende av anstaltsbehovet
krävas ökade anslag.

Kungl. Majlis proposition nr 207.

Vad särskilt angår vården av själsligt abnorma unga brottslingar har ungdoms
fängelsenämnden, som anslutit sig lill de av beredningen anförda allmänna
synpunkterna på bestämmandet av området för straffriheten, uttalat att
ungdomsfängelse i och för sig vore väl lämpat som behandlingsform för icke
alltför svåra abnormfall, framför allt genom sin relativa tidsobestämdhet och
den ändamålsenliga differentieringen samt tack vare möjligheterna till yrkesutbildning,
i vilket hänseende ungdomsanstalterna torde fördelaktigt skilja
sig från vissa sinnessjukhus. Av vikt vore emellertid att tillräckliga medel ställdes
till förfogande för en verkligt effektiv eftervård. Nämnden har också velat
understryka vikten av att befattningshavarna vid de för psykopater avsedda
ungdomsanstalterna erhölle en utbildning, som gjorde dem förtrogna med
inom sinnessjukväsendet tillämpade vårdformer.

I det yttrande, som avgivits av sjukhuschefen vid S:t Jörgens sjukhus, har
beredningens förslag angående psykopaternas behandling i huvudsak tillstyrkts
med den motiveringen alt, även om vården av psykopaterna rätteligen
hörde sinnessjukvården till, de medicinska synpunkterna i förevarande hänseende
syntes böra vika för andra samhälleliga intressen, som talade för att
psykopaterna underkastades straffbehandling. I yttrandet har anförts bl. a.
följande.

Uppenbart är att läkekonstens målsmän icke kunna frångå den uppfattningen,
att uppgiften att vårda psykopaterna i huvudsak åvilar dem. I läkekonstens
uppgifter i samhället ingår ju att bereda kroniskt sjuka och invalider,
såväl missbildningar som sekundärinvalider, lindring i deras lidanden.
I denna sin uppgift samarbetar läkekonsten med en mängd olika sociala vårdorgan.
o o

Det är följaktligen helt naturligt, att läkekonsten vill förbehålla at sig vardén
även av psykiska missbildningar, vare sig dessa — såsom beträffande
de intellektuellt underutvecklade — huvudsakligen avse förståndslivet, eller —
såsom beträffande psykopaterna — huvudsakligen känslo- och viljelivet. Att
i dessa fall samarbetet med andra sociala vårdorgan måste vara synnerligen
intimt är uppenbart, men i sitt arbete måste läkekonsten vara i möjligaste
mån fri och intaga en central ställning, och dess principer måste vara de
grundläggande. Detta betyder naturligtvis på intet sätt, att andra viktiga samhälleliga
synpunkter — av exempelvis allmänpreventiv art eller bottnande i
skäliga krav på enkelhet och schablonisering — icke beaktas. Kräva dessa
obetingat, att individerna beredas obehag eller skadas, så måste läkarna även
finna sig häri. Läkekonstens målsmän måste emellertid fordra skälig bevisning,
alt samhälleliga krav verkligen nödvändiggöra att, ifråga om omhändertagandet
av abnorma brottslingar, läkekonsten underordnas icke-medicinska
principer för omhändertagandet.

Med hänsyn härtill måste problemet örn kriminella psykopaters omhändertagande
granskas och därvid måste givetvis de socialt-empiriska och de
biologiskt-empiriska synpunkterna skänkas det största beaktande.

Det måste då först fastslås, att ur individualpreventiv synpunkt är att föredraga
sådant omhändertagande, som icke hämmas av individualprevenlionen
ovidkommande bestämmelser. Ett strafförfarande måste därför a priori generellt
sett vara underlägset den medicinska linjen för omhändertagandet, vid
vilken individens objektiva förbättring ju är huvudsyfte och vid vilken åtgärder
i detta syfte kunna utan hänsyn till fastlåsta regler genomföras. Detta synes
icke lia framhållits av beredningen. Tvärtom är beredningen angelägen

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

att söka påvisa brister i den bevisning, som från sinnessjukvårdens sida förebragts
för att styrka, att sinnessjukvården, trots att den ej utrustats med skäliga
resurser, lyckats särdeles väl med uppgiften att omhändertaga straffriförklarade
psykopater.

Vid granskning av de praktiska lösningar, som kunna tänkas örn—i motsats
till beredningens förslag — den medicinska linjen gives företräde, framställer
sig dels 1) möjligheten av specialanstalter för psykopater inom sinnessjukvårdens
ram, dels 2) möjligheten av fristående psykopatanstalter inom
rikets sjukvårdsorganisation.

Det förstnämnda alternativet, som innebär en utbyggnad av den inom sinnessjukvården
befintliga organisationen för vård av psykopater, måste icke
blott ur ekonomisk utan ur en rad andra synpunkter givas företräde. Samorganisation
med den egentliga sinnessjukvården medför en betydande förenkling
beträffande de omhändertagnas vård, enär den egentliga sinnessjukvårdens
resurser slå till förfogande bl. a. vid de psykiska undantagstillstånd,
sorn hos psykopater ofta uppträda. Därjämte skulle dessa anstalter väl lämpa
sig för vård av uppenbarligen potentiellt samhällsfarliga psykopater, där
ännu intet inträffat, som kan föranleda åtal och där alltså sträf friförklaring
ej kan ifrågakomma. Vidare skulle en tillfredsställande lösning av läkarvården
kunna vinnas och därjämte kunde dessa psykopatanstalter även tjänstgöra
som rättspsykiatriska undersökningsstationer.

I detta sammanhang må anföras det missvisande i att beredningen som skäl
mot sinnessjukvård åt straffriförklarade psykopater framhåller, "att flera sinnessjukläkare
påpekat, att sinnessjukhusens regim icke passar för psykopater11^
Påpekandet betyder ju ingenting annat lin alt sinnessjukvården ej i
tillräcklig mån utrustats med behövliga särskilda resurser för vård av detta
feivel. Precis samma sak gäller fångvården, och kunde alltså anföras som
skäl för fångvårdens olämplighet att omhändertaga psykopaterna.

Vad beträffar de allmänpreventiva synpunkterna, så synes straffbehandlingen
vara att föredraga, men endast under den förutsättningen, att tiden
för omhändertagandet i det särskilda fallet icke maximeras eller att maximitiden
sättes synnerligen hög. I annat fall torde den allmänpreventiva verkan
av den nuvarande betydligt humaniserade straffbehandlingen bli avsevärt underlägsen
den allmänpreventiva verkan, som kan förväntas av tidsobestämd
internering å psykopatanstalt inom sinnessjukvården. Vad vidare beträffar de
allmänpreventiva synpunkterna, så synes det motiverat att undersöka, örn ej
antalet psykopater bland samtliga kriminella är så litet, att deras undantagande
från straffbehandlingen redan på grund härav måste spela en liten roll
för strafflagens allmänpreventiva verkan. Då man av betänkandet ser, att av
de som blivit undersökta — alltså redan presumtivt sinnesabnorma — ej
mindre än 16,7 % blivit normalförklarade och 28,7 % halvabnormförkiarade
medan straffrihet ifrågakommit i 53,2 %, så torde med hänsyn jämväl lill
att normalförklaring ingalunda är inskränkt till dem, som förövat blott ringare
brott, den slutsatsen vara berättigad, att antalet normala brottslingar är
så överlägset antalet abnorma, att strafflagens allmänpreventiva verkan härigenom
tillgodoses — även örn nian till äventyrs hyser den uppfattningen,
att straff verkar bättre allmänpreventivt än sinnessjukvård.---

Av de viktigare synpunkterna av mera principiell natur, som måste anläggas
beträffande frågan om medicinsk linje eller straffbehandlingslinje för
psykopaternas vidkommande, återstår att beröra vedergällningssynpunkterna.
Det torde väl icke kunna förnekas, att det är dylika synpunkter, som äro avgörande
för det allmänna rättsmedvetandet i kriminella frågor eller den uppfattning
örn rättvisa, som är tillfinnandes hos den allmänna opinionen. Att
den sistnämnda är beträffande de särskilda fallen felaktigt eller i varje fall

Kungl. Maj.ts proposition nr 207.

ofullständigt orienterad är uppenbart. Andra synpunkter och bevekelsegrunder
än objektivt klarläggande ligga bakom de krafter, som utforma den allmänna
opinionen.

Det faller utanför undertecknads erfarenhetsområde att taxera betydelsen
av detta motiv för att underkasta å känslo- och viljelivets område abnorma
och på grund härav kriminella människor straffbehandling, låt vara en avsevärt
förbättrad och humaniserad sådan. Med hänsyn till den allmänna
kulturella standarden i landet borde det dock finnas skäl betvivla,
att detta motiv är tillräckligt starkt för att undanhålla ifrågavarande själsligen
missbildade och lytta människor den vård, till vilken de ur humanitär
synpunkt böra ha rådighet. Frågan örn detta motivs betydelse är emellertid
enligt mitt förmenande den centrala i hela den föreliggande problemställningen.
Med hänsyn till vad som anföres i betänkandet, har undertecknad
kommit till den uppfattningen att nu ifrågavarande motiv är av så av
görande betydelse, att straffbehandling av psykopater icke kan undgås, och
att sålunda de biologiskt-empiriska synpunkterna måste träda tillbaka.

I fortsättningen av yttrandet uttalas, att om man bestämmer sig för straffbehandling
av kriminella psykopater nödiga vårdformer måste skapas inom
fångvårdens ram. Härom anföres bl. a.:

Den väg, vilken beredningen tänkt sig för att praktiskt lösa de uppkommande
svårigheterna att få de olika brottslingarna att fylla de olika formella kraven
på kvalifikation för lämpligt omhändertagande, nämligen skapandet av
en ny strafform, arbetsfängelse, har ställts på framtiden såsom för genomgripande.
Men även örn den genomfördes, torde den visa sig otillräcklig. Det
finnes exempelvis en rad sexuellt abnorma, som icke ha något som helst
gemensamt i behandlingsavseende med arbetsskygga alkoholister och andra
psykiskt abnorma. Jag tänker här särskilt på recidiverande exhibitionister
och sedlighetssårande uppträdande fetischister.

Att reda sig med villkorliga domen, frihetsstraffen och förvarings- och interneringslagen
av år 1937 går ännu mindre. Visserligen kommer det »till
övervägande del», för att citera beredningens formulering, att vara fråga örn
fall, där så låter sig göra, men det är väl ändå icke godtagbart att ett antal
abnorma människor skola bli föremål för oriktig behandling.

Med hänsyn till den humanisering och utveckling överhuvudtaget, som
fångvården på senare år undergått ej minst vad beträffar den psykiatriska
sidan av vården och särskilt med hänsyn till av beredningen föreslagna betydande
förbättringar av denna, innefattande bland annat ökad psykiatrisk
kompetens hos fängelseläkarna, synes dock ej i och för sig omöjligt, att inom
fångvårdens ram bereda de psykiskt abnorma en i huvudsak tillfredsställande
vård, trots de för sådan hinderliga bestämmelser, som med hänsyn
till strafförfarandet måste förefinnas.

Å andra sidan har vad beredningen föreslagit i fråga om psykopaternas
behandling i åtskilliga yttranden från medicinskt håll föranlett bestämda gensagor.
Därvid har hävdats, att det vore felaktigt att undantaga psykopaterna
från möjligheten alt bliva straffriförklarade saint alt den rätta behandlingen
av psykopaterna vore att omhändertaga dem inom sinnessjukvården.

Innan redogörelse lämnas för dessa yttranden torde särskilt böra nämnas,
att medicinalstyrelsen i anledning av den kritik beredningen riktat mot nuvarande
praxis i fråga örn det rättspsykiatriska bedömandet anfört
följande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

Att praxis beträffande tiilräknelighetsbestämmelserna i stor utsträckning
kommit att bestämmas av den medicinska sakkunskapen är helt naturligt,
och att den blivit beroende av »de åskådningar, som vid olika tider varit
representerade inom medicinalstyrelsen» torde vara ett uttryck för att medicinalstyrelsen
följt med i den psykiatriska vetenskapens utveckling. Allteftersom
nya erfarenheter ha gjorts på det vetenskapliga området eller nya
åsikter framförts har medicinalstyrelsen kritiskt granskat dessa och i sitt ställningstagande
i rättspsykiatriska frågor sökt följa den uppfattning, som vid
olika tider kunnat anses som representativ.

Strafflagberedningen har framhållit, att antalet straffriförklaringar ständigt
ökat, vilket har tilldragit sig uppmärksamhet, och invändningar ha
rests mot tendensen alt utsträcka SL 5:5 till att omfatta psykiska tillstånd,
vilka tidigare ej lett till straffriförklaring. Medicinalstyrelsen vill i detta sammanhang
påpeka att beredningens ofta återkommande uttryck örn »det
ständigt ökade antalet straffriförklaringar» är något vilseledande. De absoluta
talen för dem, som bedömts enligt SL 5: 5, förete visserligen en kontinuerlig
ökning, men antalet undersökningsfält har ju också ökat högst
väsentligt hela tiden och den procentuella siffran på antalet 5: 5-or är i
stället förvånansvärt konstant, omkring 53—54 %>. Det kan sålunda icke
utan vidare påstås, att en utvidgning av området för straffrihet har ägt rum.

Beträffande spörsmålet om psykopaternas behandling har utifrån allmänna
kriminalpolitiska synpunkter socialstyrelsen anfört, att
mycken misstro mot straffrihetsinsti tutet sannolikt skulle undanröjas, därest
domstolarna, i stället för att blott förklara psykiskt abnorma tilltalade för
strafflösa, direkt förordnade örn deras intagande på sinnessjukhus eller örn
annan lämplig skyddsåtgärd. Det skulle därmed bli klargjort, att en kriminalpatient,
örn han också icke dömdes till straff, dock icke undginge att bli
socialt ansvarig för brott mot samhällets lagar. I styrelsens yttrande har
vidare anförts följande.

Psykopater äro, liksom de sinnessjuka och sinnesslöa, abnorma och ofta
missanpassade individer. Både deras anhöriga och personer, sysselsatta inom
samhällets socialvård, veta nogsamt besked härom. Psykopatier finnas av
skilda slag, och till en del rör man sig här på ännu icke utforskade områden,
men det är i varje fall fråga om mer eller mindre utpräglade sjukdoms- eller
abnormtillstånd, och vårdproblemet är därför väsentligen ett problem av medicinsk
art. Detta sakförhållande har icke som sig bör beaktats i betänkandet.
Psykopatiska fångars särskilt ogynnsamma reaktioner gentemot vård på
fångvårdsanstalter bagatelliseras med en hänvisning till alt även normala
brottslingar kunna fara illa av de behandlingsmetoder, som tillhöra straffverkställighetens
område. Det är dock givet, att dessa metoder bli särskilt
olämpliga beträffande de psykiskt abnorma. I samband med diskussionen av
frågan om formerna för en straffrättslig särbehandling av vissa psykiskt
abnorma brottslingar komma problemets komplikationer i viss mån till synes
i betänkandet, och det erkännes här, att ifrågavarande brottslingars psykiska
art erfordrar »differentierande» åtgärder och i vissa fall »behandling av sjukvårdande
natur». Det göres emellertid gällande, att abnormbrottslingarnas
behov av en särbehandling bättre än nu bör kunna tillgodoses inom straffverkställighetens
ram, efter det att vissa reformer där ha genomförts, varvid
tillämpning av långvariga frihetsstraff för deras vidkommande anbcfalles.
Här möter en uppfattning örn straffsystemets möjligheter, vilken ter
sig som ett återfall i ett inhumant och redan föråldrat åskådningssätt. De

Kungl. Maj.ts proposition nr 207.

fångvårdsanstalten som komma att tillhöra även ett reformerat straffsystem,
kunna icke rimligtvis vara lämpade för de psykiskt abnorma. Fångvård kan
icke ersätta sjukvård. Fångvård åsyftar i sig själv strafflidande, icke
sjukvård; och där utbildar sig gärna en viss disciplinanda och av straffanstalten
präglad mentalitet, som icke hör samman med vård av själssjuka individer.

Det synes vara uppenbart, att psykopatiska kriminella som regel måste
behandlas som sjuka människor. Styrelsen anser sig för sin del höra hävda,
att vårdbehovet för denna grupp bäst tillgodoses inom sinnessjukvårdens
ram. De mera svårskötta fallen böra överföras på särskilda avdelningar inom
sinnessjukhusen, tills en mera rationell lösning av hela problemet om lämplig
vård åt personer, som förete psykiska rubbningar och på grund härav äro
farliga för andras personliga säkerhet eller störande för allmän ordning och
säkerhet, kan komma till stånd.

Icke heller det nuvarande förvaringsinstitutet synes kunna motsvara kravel
på en lämplig form för en särbehandling av vissa psykiskt abnorma brottslingar,
såsom det i betänkandet 1''örutsättes. Enligt styrelsens mening har
strafflagberedningen här icke beaktat, att det ursprungliga syftemålet med
förvaringsinstitutet i verkligheten måste anses ha blivit i väsentlig man förfelat
i och med det att man i själva verket här har fått en straffanstalt i
stället för en vårdform, särskilt avpassad för de psykiskt abnorma. Den
nya lagen av år 1937 om förvaring och internering i säkerhetsanstalt har
icke skapat nödiga förutsättningar för en ändring av detta system, trots att
den där avsedda behandlingen lagiekniskt är konstruerad som skyddsåtgärd
och icke som straff. Den upptager nämligen icke behöriga föreskrifter om
anstaltens ställande under medicinsk ledning och förseende med i sinnessjukvård
skolad vårdpersonal. Beredningen har visserligen förutsatt, att
»vården av sinnesoroliga fångar» vid behov skulle kunna tillgodogöra sig den
medicinska sakkunskapen vid de rättspsykiatriska undersökningsanstalter,
som enligt förslaget skulle anknytas till fångvårdens sinnessjukavdelningar.
Dessa fylla dock enligt beredningens egen framställning icke nutida krav på
anstalter för sinnessjukvård. Några konkreta förslag att göra sinnessjukavdelningarna
inom fångvården till fullmåliga sinnessjuk vårdsanstalter har beredningen
icke framlagt. Det synes också vara mycket osannolikt, att man
inom straffverkställighetens ram överhuvud skulle kunna erhålla fullgoda
dylika anstalter och därmed ernå en tillfredsställande behandling av psykiskt
abnorma brottslingar.

I betänkandet åberopas i detta sammanhang erfarenheten från ungdomsfängelserna.
Den omständigheten, att även psykopatiska förbrytare där ha
kommit att vårdas, har uppenbarligen spelat en mycket väsentlig roll för
strafflagberedningens ståndpunktstagande till frågan örn abnormbrottslingars
behandling överhuvud. Erfarenheterna från dessa fängelser torde emellertid
ha tolkats alltför gynnsamt i nämnda hänseende. Det erkännes dock även i
betänkandet, att behandlingen av till ungdomsfängelse dömda abnormbrottslingar
icke har varit utan brister trots en viss »differentiering» av klientelet,
och det uttalas i detta sammanhang, alt fångvårdstjänstemännen äro i behov
av en utbildning, sorn gör dem mera förtrogna med de inom sinnessjukväsendet
tillämpade vårdformerna.

Enahanda tankegångar som kommit till synes i socialstyrelsens yttrande
ha utvecklats av professor Kinberg, som anfört:

Det är ett inte bara av läkare som sysslar med behandling av psykiskt sjuka
och abnorma människor utan också av en stor mängd personer som i olika

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

sammanhang utövar annan människovårdande verksamhet nogsamt känt faktorn
att de s. k. psykopaterna i eminent grad intar en undantagsställning i samHållet,
ätt de mycket ofta är socialt missanpassade och därför gång på gång
pakallar ingripanden av olika människovårdande institutioner. Deras konstitutionella
abnormitet anses också i så hög grad motivera vårdåtgärder att
»inställningar gång på gång gjorts av olika myndigheter till statsmakten örn
särskilda åtgärder för vård av dessa s. k. psykopater. Inom alkoholistvården,
saväl den öppna vården som anstaltsvården, äro de ett crux som vållar hart
när oövervinnliga svårigheter. Hela bottenskiktet i samhället — asociala parasiter,
»lösdrivare», prostituerade m. fl. — vimlar av »psykopater» för vilka
lämpliga vårdåtgärder ännu saknas och som fördenskull på mångfaldiga sätt
vallar sina närmaste och andra människor bekymmer, lidanden och faror. Det
är också en tidsfraga när samhället måste vidta särskilda vårdåtgärder för
denna stora skara av samhällsstörande, ofta manifest och kroniskt kriminella
och nästan alltid potentiellt kriminella element. Av det beklagliga faktum att
sådana åtgärder ännu inte vidtagits drar nu beredningen den säregna slutsatsen
att dessa »psykopater» i straffrättsligt hänseende inte heller bör »tillerkännas
en undantagsställning», att straffrättsliga säråtgärder för »psykopater»
skulle vara endast en förmån för dessa, medan strafflagberedningen helt synes
förbise det för lagstiftaren dock ännu viktigare faktum att det vore en
förman för samhället att finna lämpliga vårdformer för detta i hög gad särartade
klientel, både när dess missanpassning yttrar sig i ett samhällsstörande
och skadligt beteende som inte rubriceras som brott och när de begått brottsliga
gärningar.---

De senaste decennierna av den kriminalpolitiska utvecklingen här i landet
har haft en mycket tydlig tendens att ersätta straffen med skyddsåtgärder,
med ett enda av vissa omständigheter betingat undantag (det s. k. ungdomsfängelset
som dock, trots sin tekniska straffkaraktär, uttryckligen sagts vilja
arbeta med de sociala metoder som tillhör skyddsåtgärderna). Visserligen har
det praktiska förverkligandet inte hållit jämna steg med den ideala tendensen.
När förvaringsanstalten för vissa abnorma brottslingar skulle ta konkret
form yrkades av åtskilliga inom nutida kriminalpolitik orienterade läkare
att den skulle ställas under medicinsk ledning. Detta skedde emellertid
inte, utan anstalten har ända sedan den kom i bruk år 1928 stått under ledning
av vanliga fångvårdstjänstemän med tillhjälp av personal utbildad som
vanliga fångkonstaplar. Följden härav är att anstalten hela tiden varit och
alltjämt är en maskerad straffanstalt. När beredningen nu vill göra den även
foimellt till en straffanstalt är detta kanske uttryck för en lovvärd önskan
att låta sken och verklighet så långt möjligt sammanfalla, men på samma
gång ett avsteg från de principer som legat till grund för den kriminalpolitiska
utvecklingen här i landet under de senaste årtiondena.

Beredningens förslag till formulering av de s. k. tillräknelighetsbestämmelserna
och därmed sammanhängande radikala omläggning av viktiga principer
för den kriminalpolitiska behandlingen av brottslingar är uppenbart reaktionära
och stridande mot de tendenser till en humanisering och rationalisering
av kriminalpolitiken som under senare decennier på ett mycket markerat
sätt gjort sig gällande här i landet.

Jämväl i andra yttranden har till särskilt bemötande upptagits beredningens
påstående att psykopaterna i samhällslivet icke
intaga någon särställning. Medicinalstyrelsen har i detta hänseende
anslutit sig till vad sjukhuschefen vid Ulleråkers sjukhus, professor B. Jacobowsky,
anfört i ett till styrelsen avgivet yttrande. Detta yttrandes innehåll är

Kungl. Maj.ts proposition nr 207.

i väsentliga delar lika lydande med det yttrande, som avgivits av medicinska
fakulteten vid universitetet i Uppsala. Sistnämnda yttrande innehåller i nu
ifrågavarande hänseende följande.

Psykopatien förlänar i sina svårare former i regel sin bärare en samhällelig
särställning. På de statliga sinnessjukhusen vårdades enligt beredningens utredning
den 31 december 1941 281 manliga och 201 kvinnliga icke kriminella
psykopater, vartill komma alla de som vårdats på de tre slöra städernas kommunala
sinnessjukhus, där antalet icke straffriförklarade psykopater är ännu
större. På alkoholistanstalterna liksom bland lösdrivarna utgöra psykopaterna
en betydande del. Bland dem som efter självmordsförsök intagas på lasarett
utgöra psykopaterna likaledes flertalet, vartill komma de många fall, där
anhöriga till asociala eller besvärliga psykopater söka råd hos läkare. Att de
gravare, icke kriminella psykopaterna icke äro omhändertagna i större utsträckning
torde bero på den omständigheten, att den offentliga psykopatvården
icke blivit i tillräcklig grad utbyggd. Vårdplatserna vid kriminalasylen i
Växjö och psykopatavdelningen vid Sidsjöns sjukhus äro otillräckliga, de
kunna ej ens mottaga alla straffriförklarade manliga psykopater, och för
kvinnliga psykopater finnas överhuvud taget inga speciella vårdmöjligheter.

Även örn man ser problemet från den psykologiska sidan lämnar beredningens
argumentering rum för bestämda invändningar. Beredningen skriver: »I
sin betydelse av en sjuklig förändring av själslivet av djupgående natur skiljer
sig sinnessjukdom från de konstitutionella abnormlillstånden». Denna
distinktion kan fakulteten icke tillerkänna generell giltighet. En sinnessjukdom
kan vara av mycket lindrig ari och endast medföra lindriga och för ickefackmannen
svårt iakttagbara själsliga förändringar, medan ett konstitutionellt
abnormtillstånd kan vara utomordentligt djupgripande och svårartat och
medföra de mest vittgående följder för vederbörandes sociala anpassning.

I enlighet med vad ovan anförts kan fakulteten icke ansluta sig till beredningens
förslag att generellt undantaga psykopatierna från de tillstånd, som
medföra straffrihet, men kan så långt följa beredningens ståndpunkt att den
anser att straffrihet bör begränsas till de svåraste formerna av psykopati, vilka
oavsett det åtalade brottet medfört en oförmåga till normal social anpassning.
Därest man väljer en sådan väg, torde även de betänkligheter av allmänpreventiv
art, som psykopaternas generella exculpering skulle medföra falla
bort, och såväl allmänpreventionens som individualpreventionens intressen
skulle kunna tillgodoses därigenom att vissa straffriförklarade psykopater bereddes
vård å specialavdelningar inom sinnessjukvården, där vården finge en
mindre sjukvårdsbetonad karaktär och mera inriktades på en reedukativ regimbehandling
än på de för vård av vanliga sinnessjuka avsedda avdelningarna
(ävensom möjligen genom införande av en minimivårdtid).

I beredningens argumentering intaga de nuvarande otillfredsställande vårdmöjligheterna
för psykopaterna inom sinnessjukvården en framträdande plats.
Denna vårdtekniska fråga torde vara av underordnad betydelse, då den utan
svårighet skulle kunna lösas, och den bör uppenbarligen icke få inverka vid
det principiella avgörandet rörande psykopaternas slraffrättsliga behandling.
Det är otvivelaktigt riktigt att den statliga sinnessjukvården har stora svårigheter
med det ständigt ökande antalet straffriförklarade psykopater, vilka icke
passa på de för sinnessjuka avsedda avdelningar, där de måste vårdas, vilket
medför svårigheter för dem och för de där vårdade sinnessjuka, ökningen av
de straffriförklarade psykopaterna på de statliga sinnessjukhusen har gått
med en oroväckande hastighet och synes särskilt lia vållat do statliga sjukhus
stora svårigheter, som äro belägna i närheten av de stora städerna, vilkas
kommunala sinnessjukhus på grund av ett mellan staten och städerna upp -

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

rättat avtal äro befriade från skyldigheten att vårda straffriförklarade. Sammanförandet
av kriminella psykopater och icke kriminella sinnessjuka på gemensamma
vårdavdelningar är enligt fakultetens mening från humanitär och
medicinsk synpunkt utomordentligt olämpligt. Om de befintliga psykopatavdelningarna
vid statens sinnessjukhus kompletterades med ytterligare ett
antal och området för psykopaternas straffrihet inskränktes i enlighet med
ovanstående, skulle psykopaternas vårdfråga kunna lösas helt inom den nuvarande
sinnessjukvårdens ram, och i viss utsträckning troligen utan några
nybyggnader. Detta anser fakulteten vara den lämpligaste lösningen.

Det torde i detta sammanhang böra framhållas, att psykopatvården är det
mest försummade psykiatriska vårdområdet. Många psykopater, hos vilka
alkoholism eller lösdriveri endast är ett symtom på deras allmänna psykiska
abnormitet, vårdas nu på alkoholist- eller tvångsarbetsanstalten där de efter
utskrivningen ständigt recidivera, emedan deras psykiska abnormitet gör en
social anpassning omöjlig. För detta klientel liksom för andra kategorier av
vårdbehövande psykopater finnas inga adekvata vårdmöjligheter, och en utbyggnad
av den statliga sinnessjukvårdens möjligheter att i erforderlig utsträckning
omhändertaga psykopater skulle därför även tillgodose ett allmänt
socialmedicinskt behov. Tilläggas hör att en rationell utbyggnad av sinnessjukvårdens
möjligheter att omhändertaga vårdbehövande psykopater, således
ej blott straffriförklarade, kan förväntas ha en betydelse även ur allmän
brottsprofylaktisk synpunkt.

Svenska psykiatriska föreningen och svenska läkaresällskapet, vilkas yttranden
i allt väsentligt äro lika lydande, lia anfört följande.

Beträffande psykopaternas vård på sinnessjukhus må erinras, att utvecklingen
går i den riktningen att mer svårskötta psykopater av viss typ överföras
till specialavdelningar, där huvudvikten lägges på en mediko-pedagogisk behandling
med yrkesutbildning eller arbetsterapi. Emellertid äro platserna på
sådana specialavdelningar ännu otillräckliga, varför många psykopater få gå
på vanliga sinnessjukavdelningar. Detta har medfört besvärligheter och irritation
samt givit upphov till önskemålet att sinnessjukhusen skulle befrias från
psykopaterna. Dessa vårdtekniska problem kunna emellertid lösas på administrativ
väg och böra därför icke anföras som motiv för ifrågavarande lagändring.
Det är icke heller förenligt med läkarekallets värdighet att skjuta
ifrån sig ett vårdklientel, som otvivelaktigt tillhör läkarens arbetsområde men
som av praktiskt-tekniska skäl vållar svårigheter.

Beredningen synes lia utgått från den uppfattningen, alt alla kriminella psykopater,
som äro i behov av anstaltsvård, skola uppfostras, korrigeras’eller
yrkesuthildas och att detta lämpligen bör ske å fångvårdens anstalter. Då
emellertid psykopaterna håde i diagnostiskt och terapeutiskt hänseende äro ett
av psykiatriens mest brännande problem är det uppenbart att även behandlingen
av dessa psykopater är en medicinsk- psykiatrisk angelägenhet, som
bäst kan tillgodoses inom sinnessjukvårdens ram.

Åtskilliga enskilda läkare, som avgivit yttrande i ärendet, ha utvecklat liknande
synpunkter som i de senast refererade yttrandena. Sålunda har exempelvis
t. f. sjukhuschefen vid Vipeholms sjukhus — som visserligen erkänt
det olämpliga och rent av skadliga i att blanda in kriminella psykopater i sinnessjukhusens
övriga klientel — starkt ifrågasatt huruvida det vore lämpligt
att överföra psykopaterna till fångvården och dess organ. I yttrandet har anförts: -

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

Just emedan psykopaterna utgöra det psykiatriskt och kriminologiskt mest
problematiska kapitlet böra de göras till föremål för särskild uppmärksamhet
från läkarnas sida. I stället för att utlämna psykopaterna åt straffverkställighet
och fångvårdsanstalter av olika slag bör den medicinska sakkunskapen
på av läkare ledda sjukvårdsinrättningar göra dem till föremål för
medicinsk undersökning och vård. Psykopatvården är icke en fångvårdens
angelägenhet utan bör som annan abnormvård handhavas av den medicinska
centralmyndigheten. I praktiken torde detta kunna ske antingen genom fortsatt
inrättande av särskilda psykopatavdelningar vid sinnessjukhusen eller
hellre genom byggandet av kriminalhospital enligt det mönster professor Kinberg
föreslagit.

Sjukhuschefen vid Sidsjöns sjukhus har särskilt framhållit, att ett genomförande
av beredningens förslag skulle medföra en dualism i vården av
psykopater, samt har därvid anfört följande.

Ett mycket stort antal psykopater intages för vård å sinnessjukhus, utan
att de gjort sig skyldiga till någon brottslig handling. Det finnes för många
av dessa individer f. n. ingen annan, lämpligare vårdform. Åtskilliga av dem
äro varken kriminella eller asociala men skulle kunna betecknas som familjebesvärliga,
i andra fall åter faller bördan av de psykiska abnormsymtomen
uteslutande eller huvudsakligen på vederbörande själv och ödelägger
hans livs- och arbetsglädje. Orsaken till att behovet av vård på sinnessjukhus
blir akut i dylika fall kan växla. Ofta är det fråga örn en konfliktsituation
i hemmet, bristande anpassning i en ny miljö, insufficiens inför
nya arbetsuppgifter, psykoneurotiska pålagringssymtom och omtöckningsförstämningstillstånd.

Så länge plikten att omhändertaga vuxna anstaltsvårdbehövande psykopater
i stor utsträckning åvilar sinnessjukhusen .skulle ett genomförande av
strafflagberedningens förslag leda till en dualism i fråga om samhällets sociala
och straffrättsliga behandling av psykopaterna. En person, som intagits
för vård på sinnessjukhus och vistats där längre eller kortare tid, skulle sålunda
därest han åtalas för något tidigare begånget brott, kunna ådömas
straff, trots atl han vid brottstillfället befann sig i samma psykiska tillstånd,
som motiverat hans intagande för vård på sinnessjukhus. Även av rent
praktiskt psykiatriska skäl synes en möjlighet böra hållas öppen till straffriförklaring
av svåra psykopater. Dessa ha benägenhet för psykoneurotiska
och exogena reaktioner, som ofta nödvändiggöra deras vård på sjukhus.

En närmare utredning vore önskvärd av frågan, om icke i större utsträckning
än som nu sker vissa straffriförklarade, företrädesvis grava psykopater,
borde vårdas på särskilda sjukhus eller sjukavdelningar. F. n. finnas vid
S:t Sigfrids sjukhus och Sidsjöns sjukhus specialavdelningar för mera svårskötta
kriminella psykopater, men man kan tänka sig ett fortsättande på
den inslagna vägen i och med inrättande av ett särskilt sjukhus även för
andra straffriförklarade, vilkas psykiska egenskaper indicerade sådan vård.
Till dessa sjukhus kunde även hänvisas andra samliällsbesvärliga psykopater
än straffriförklarade. Bland nu ifrågavarande kategorier finnas mångå,
som mindre viii lämpa sig för vård gemensamt med andra sjuka, på vilka
de kunna utöva ett ogynnsamt inflytande. På ett eventuellt specialsjukhus
kunde också behovet av pedagogisk fostran och ordnad yrkesutbildning av de
intagna bättre tillgodoses.

Att ett genomförande av beredningens förslag skulle leda till en dualism
i fråga om behandlingen av psykopaterna har framhållits jämväl av sinnessjuknämnden,
sorn anfört följande.

Kungl. Majlis proposition nr 207.

De brister, den hittillsvarande vården av psykopater onekligen är behäftad
med, bero enligt nämndens förmenande ej på fel i det rådande vårdsystemet,
utan på att detta system ej givits möjlighet att erhålla tillnärmelsevis behövligt
antal vårdplatser. Trots dessa förhållanden talar nämndens erfarenhet
för att bättre resultat uppnåtts vid behandling av psykopater inom sinnessjukvården
än genom någon annan reaktionsform från samhällets sida. Beiedningens
förslag till inrättande av särskilda psykopatanstalter inom fångvården
skulle medföra en dubbelorganisation, vilken ofrånkomligt måste
ställa sig kostsammare och ingalunda bättre än ett anordnande av motsvarande
antal platser inom ramen av den redan befintliga sinnessjukvårdsorganisationen.
Däremot skulle en utveckling av fångvården genom anpassning
av strarformen, tillkomst av nya strafftyper sami ökad användning av
tidsobestämda straff och efterföljande övervakning innebära ett stort framsteg.
En viss del av det klientel, som av blandad social och psykiatrisk
anledning hittills omhändertagits inom sinnessjukvården på grund av oemotia§J*§het
för relativt kortvariga, tidsbestämda straff, skulle härigenom kunna
avlastas från sinnessjukhusen. Vid ikraftträdandet av den nya lagen om förvaring
och internering i säkerhetsanstalt torde ökade möjligheter til! användande
av sådana anpassade strafformer komma att föreligga.

Sinnessjuknämnden anser sig alltså ej kunna biträda beredningens förslag
till inrättande av särskilda psykopatanstalter inom fångvården, men vill
starkt betona önskvärdheten av, dels att tillräckligt antal platser beredes
inom sinnessjukvården och att differentieringsmöjligheterna inom densamma
okas, dels att den nya lagen om förvaring och internering snarast möjligt
sättes i kraft, och att nya strafftyper införas inom fångvården.

I andia 5 Blandell har särskilt framhållits, att en de! mera svårartade
psykopater vore lika »sjuka» som åtminstone lindrigare psykosfall, och
att det fördenskull säkerligen vore olyckligt att generellt upphäva psykopati
såsom grund för straffriförklaring.

Karolinska institutets lärarkollegium har i detta hänseende anfört följande.

Beredningen har enbart angivit sinnessjukdom och sinnesslöhet som orsak
till straffrihet och principiellt velat hänföra psykopaterna till straffverkställigheten^
även örn inom dennas ram vissa former av särbehandling kan komma
i fråga. Emellertid förete manga psykopater så djupgående psykiska
anomahei, att deras tillstånd ur medicinsk och social synpunkt måste betecknas
som allvarligare än det hos många lindrigt sinnessjuka eller defektläkta.
Som exempel härpå kan anföras vissa mytomana, affektexplosiva och
hysteriska psykopater. Många gånger är det för övrigt omöjligt att under
observationstiden ställa differentialdiagnosen mellan t. ex. en grav schizoid
psykopati och en smygande schizofreni eller mellan en atypisk schizofreni
och en hysteri. Om misstanke på sinnessjukdom kan berättiga att den tilltalade
hänföres under 5 §, så må med skäl befaras att dylika misstankar i
oberättigat stor utsträckning komma att åberopas i sådana fall, som rättspsykiatem
icke anser böra omhändertagas inom fångvården. Visserligen
medgei beredningens, motivering till den föreslagna formuleringen till 5 S
en ganska vid tolkning av begreppet sinnessjukdom i förhållande till begreppet
psykopati, om detta sistnämnda tillstånd är förenat med allvarliga
beteenderubbningar. Som en vattendelare i stort mellan det kriminella abnormklientel,
soln skall överlämnas till sjukvården och det, som skall överlämnas
till fångvården, använder beredningen upprepade gånger den defi -

Kungl. Maj.ts proposition nr 207.

nitionen att tillämpningsområdet för 5 § skall inskränkas till sådana psykiskt
abnorma individer, vilka, oberoende av om de begått brott, intaga en
särställning i samhället. Nu är det så, att många psykopater med ideligen
isättande reaktiva symtom ofta ha vårdats å sinnessjukhus, neurosavdelningar
eller stått under nervläkarvård i andra former, innan de blivit kriminella.
Andra ha underhållits av anhöriga eller varit rotlösa existenser, som
samhället biträtt genom sina sociala hjälporgan. Dylika psykopater borde
enligt beredningens eget resonemang hänföras till 5 §. Ytterligare anför beredningen
att psykopater med akula reaktiva psykiska sjukdomstillstånd,
under vilka brottet ägt rum, böra sträffriförklaras. Trots dessa medgivanden,
vilka helt stå i samklang med de medicinska resonemangen, kan man
dock icke bortse från faran av att formulera 5 § på ett sådant sätt som skett.
Risk finnes, att domstolarna såsom en reaktion emot de kritiserade tendenserna
att hänföra alltför många psykopater till 5 §, överhuvud taget kommer
att vägra att straffriförklara dylika individer, hur allvarliga reaktiva
symtom de än uppvisa och hur nödvändig sjukvård än ter sig ur medicinsk
synpunkt.

Lärarkollegiet finner därför, att mycket starka skäl tala för ett tillägg till
5 § av liknande art som förekommer i den danska strafflagen. Motsvarande
danska paragraf stadgar straffrihet för handlingar, som företagits av personer,
vilka äro otillräkneliga på grund av sinnessjukdom eller tillstånd som
bör jämställas därmed. Förslagsvis skulle den av beredningen föreslagna
formuleringen av 5 § kunna fullständigas genom tillägget »eller sådan psykisk
sjukdom, som nied hänsyn till dess inflytande på handlandet är att
jämstalla med sinnessjukdom». Det förefaller även möjligt, att detta tillägg
skulle kunna underlätta domstolarnas kontroll av, att psykopater i olämplig
utsträckning straffriförklaras. Örn läkaren i sitt utlåtande angiver, att den
tilltalade befunnit sig i ett med sinnessjukdom jämförligt tillstånd, så har
domstolen anledning att med särskild noggrannhet granska hans utredning
och slutsatser. Om tillägget icke finnes att åberopa, så måste den möjligheten
tagas med i beräkningen, att psykopater i viss utsträckning komma att
segla under falsk flagg, vilket givetvis måste bereda domstolsledamöterna,
vilka sakna medicinsk utbildning, stora svårigheter att genomskåda.

T. f. sjukvårdsläkaren vid fångvårdens sinnessjukavdelning å Långholmen
har anfört:

Så som 5 § ter sig i strafflagberedningens förslag är den föredömligt klar
och lättfattlig —- sinnessjukdom och sinnesslöhet äro ju begrepp, vilka äro
åtminstone relativt lätta att avgränsa enligt allmänt vedertagen uppfattning.
Utanför dessa^ gränser falla emellertid en del psykiska abnormtillstånd, som
åtminstone från läkarehåll anses motivera en straffriförklaring. Av dessa äro
de svåra psykopatiema de viktigaste och även de mest omstridda. Strafflagberedningen
har av många skäl ansett det vara olämpligt att dessa individer
straffriförklaras och Inar föreslagit, alt de i stället skola — där de icke dömas
i vanlig ordning — inlagas på ungdomsfängelse, förvaringsanstalt etc. Mot
detta kan en del erinringar göras. Det måste då förutskickas, att det här endast
är flaga örn en procentuellt ganska liten del av undersökningspatienterna
och endast sådana psykopater, som äro höggradigt abnorma och förete
särskilt svåra uppförandeanomalier, som icke äro straffemoltagliga och mycket
ofta dessutom äro straffintoleranta. Av personer, som baft alt göra med
dem, ha de uppfattats såsom svårt abnorma individer, ja ibland t. o. m. såsom
sinnessjuka. Ali straffa dessa individer är både inhumant och ur medicinsk
synpunkt felaktigt. Det har framhållits, att de icke passa på sinnes -

Kungl. Maj.ts proposition nr 207.

sjukhus, där de ofta äro svåra alt disciplinera och inverka ofördelaktigt på
de övriga, icke kriminella patienterna. Sinnessjukhusen ha inte heller möjligheter
till lämplig arbetsterapi och ännu mindre till yrkesutbildning. Detta
är alldeles riktigt. Men det synes mig i så fall vara så mycket mera angeläget,
att nian fortsätter på den linje man slagit in på i och med att en ny avdelning
för dylika straffriförklarade inrättades på det nyöppnade sinnessjukhuset
i Sundsvall. Trots allt bjuder nämligen denna vårdform på flera fördelar
jämfört med vården inom fångvårdens anstalter, även om dessa utbyggas
och differentieras ytterligare. På ett ungdomsfängelse eller vanligt
fängelse måste dessa svårt abnorma individer vara ytterligt svåra att handskas
med och utöva ett demoraliserande inflytande, som icke blir mindre än
nu är fallet på sinnessjukhusen. Den icke medicinskt skolade personalen på
fångvårdsanstalten^ har ofta ej den inställning som fordras gentemot abnormklientelet.
Strafflagberedningen har visserligen hänvisat till en nu pågående
utredning angående fångvårdstjänstemännens utbildning, som kan
väntas resultera i att särskild utbildning i sinnessjukvård anordnas för befattningshavare
vid psykopatanstalterna, men då man icke tror sig kunna få
heltidsanställda läkare med tillräcklig specialkompetens till dessa anstalter,
måste vården dock bliva mindre tillfredsställande ur medicinsk synpunkt. En
del av dessa psykiskt abnorma kunna också förväntas bli intagna på vanliga
fängelser, där den medicinska vården måste bli ännu mera otillfredsställande.
Vad som här sagts gäller även beträffande en del konstitutionellt
homosexuella eller på annat sätt sexuellt abnorma individer.

Även i yttranden från icke-medicinskt håll har ifrågasatts, huruvida beredningens
förslag att helt undantaga psykopaterna från det straffria området
vore lämpligt. Sålunda har Svea hovrätt anfört:

Ur allmänpreventiv synpunkt vöre det utan tvivel tillfredsställande, om
den av beredningen föreslagna enkla och för lekmannen lättbegripliga regleringen
kunde genomföras. Hovrätten, som vid ärendets prövning saknat tillfälle
till rådplägning med representanter för psykiatrien, har emellerlid stannat
i tvekan, huruvida den anvisade vägen är i oförändrat skick framkomlig.

Hovrätten vill sålunda ifrågasätta, huruvida beträffande själslyten gränsen
mellan tillräknelighet och otillräknelighet verkligen kan dragas på föreslaget
sätt, så att allenast till förståndsutvecklingen hänförliga lyten kunna
medföra straffrihet, medan alla lyten, som beröra vilje- och känslolivet, anses
falla på andra sidan gränsen. Det förhåller sig visserligen så, att lyten av
förstnämnda slag lättare falla i ögonen och att det på den grund även för
lekmannen framstår såsom helt naturligt, att den sinnesslöe förklaras strafffri.
Men ju mera insikten i psykiatriska frågor vinner spridning, dess naturligare
ter det sig även utanför de sakkunnigas krets, att verkligt allvarliga
fall av psykopati vid det straffrättsliga bedömandet likställas med sinnessjukdom
och sinnesslöhet. Ett uttryck härför är att från allmänhetens sida
numera vård på sinnessjukhus ej sällan påkallas i fall av denna art. Av
strafflagberedningens betänkande framgår även, att ett betydande antal psykopater
under diagnosen sinnessjukdom intages till sådan vård, ehuru deras
själsliga defekt ej tagit sig uttryck i brott. Såvitt hovrätten av tillgängliga
uppgifter kan bedöma, är bland vårt lands psykiatrici den meningen förhärskande,
att åtminstone verkligt svåra fall av psykopati äro att hänföra till
sinnessjukdom i den bemärkelse, vari detta begrepp tages i sinnessjuklagen.
Enligt strafflagberedningens mening skulle emellertid det av beredningen
åberopade statistiska materialet tyda på att psykopaters intagning på sinnessjukhus
vanligen icke betingas av rent medicinska vårdsynpunkter utan väsentligen
sker av sociala skäl.

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

Vilka synpunkter varit avgörande, då psykopater intagits till vård på sinnessjukhus,
kan ej av hovrätten bedömas. Om det förhåller sig så att även
med svår psykopati behäftade brottslingar kunna erhålla tillfredsställande
vård på förvaringsanstalt eller eljest vid undergående av straff i sådana former
som strafflagberedningen tänkt sig, lärer den omständigheten att vissa
psykopater, som ej begått brott, alltjämt vårdas på sinnessjukhus ej få anses
i och för sig utgöra något avgörande argument emot beredningens förslag.
Ä andra sidan möter det ur allmänpreventiv synpunkt knappast något hinder
att likställa verkligt svåra fall av psykopati med sinnessjukdom, och
möjligen kunna praktiska fördelar vinnas vid bestraffningssystemets utformning,
örn detta klientel hänföres till sinnessjukhusen.

Justitiekansler sämb etet har anmält liknande betänkligheter. Även landsfogden
i Stockholms län har ansett, att man finge räkna med att kategorin
psykopater måste innefatta även sådana fall av allvarliga psykiska rubbningar
att straffrihet under vissa omständigheter borde kunna ifrågakomma.
Möjligen kunde också andra fall av psykiska rubbningar tänkas förekomma,
vilka icke kunde hänföras lill sinnessjukdom eller sinnesslöhet i teknisk
mening men som ändock indicerade en sådan grad av otillräknelighet
att straffrihet borde kunna medgivas.

Internering snämnden har uttalat, att det vore vanskligt att säga, huruvida
det lyckats beredningen att angiva gränsen mellan den själsliga abnormitet
som skulle medföra straffrihet och annan själslig abnormitet på ett så klart
och nöjaktigt sätt att den avsedda gränsdragningen kunde väntas verkligen
bliva följd i tillämpningen. Nämnden har i anslutning därtill yttrat:

Beträffande de lättare psykopatierna torde visserligen numera råda ganska
stor enighet örn att de icke, såsom i hittillsvarande tillämpning alltemellanåt
skett, höra föranleda straffrihet. För en sådan psykopat krävas nämligen, i
motsats till vad som gäller örn sinnessjuka och sinnesslöa, i regel inga åtgärder
från samhällets sida annat än på grund av det begångna brottet. Beträffande
svårare psykopatier åter har från visst psykiatriskt håll hävdats, att
de icke läte sig skilja från sinnessjukdom. Från delta håll har framhållits,
att en sådan psykopat, liksom en sinnessjuk eller sinnesslö, vore ur stånd till
normal anpassning i samhället och därför i behov av samhällelig vård oavsett
örn han begått brott eller ej.

Tydligen kan det möta avsevärda svårigheter att skilja mellan sinnessjukdom
och sinnesslöhet, å ena, samt psykopati, å andra sidan. Nämnden finner
det därför sannolikt, att nyssnämnda mening, enligt vilken grav psykopati
måste likställas med sinnessjukdom, kommer att göra sig gällande i tillämpningen.
Sker det, har man icke någon annan norm för gränsdragningen mellan
otillräknelighet och annan själslig abnormitet än det sociala vårdbehovet.
Frågan örn bestämmande av sinnesbeskaffenheten blir då oupplösligt förenad
med frågan om fastställande av den lämpliga behandlingsformen.

Möjligheten att inom fångvårdens ram bereda psykopater önskvärd vård
luli'' i vissa yttranden upptagits till närmare diskussion. Sjukvård släkaren vid
fångvårdens sinnessjukavdelning å Håga har i detta hänseende anfört följande.

Läkarnas befogenheter på sinnessjukavdelningarna inom fångvården äro
kringskurna av så många förordningar och föreskrifter, all deras roll i grunden
blott är bifigurers; befogenheterna inom andra fångvårdens anstalter äro

Bihang till riksdagens protokoll 1945. 1 sami. AV 207. 4

Kunni. Maj.ts proposition nr 207.

praktiskt taget inga. Beredningen har ingenting att invända mot, att ledningen
av de olika anstalterna med deras alltigenom abnorma klientel alltjämt
helt handhaves av fångvårdsmän. Det fordras emellertid först och
främst en för den ömtåliga vårduppgiften intresserad personal, som har kännedom
örn människor i allmänhet och psykiskt abnorma i synnerhet, vidare
har ett lugnt, behärskat och smidigt, ehuru bestämt sätt, dessutom nödiga
kunskaper i psykologi och sinnessjukvård, men då inte ens sinnessjukavdelningama
förfoga över sådan personal är det ingenting att förvåna sig över,
att abnormanstalterna sakna dylik. Ännu finnes en del, åtminstone av den
äldre personalen, som beter sig och handlar som om den vore en kombination
av polis och militär.

Bortsett från beredningens inkonsekventa och som det vill synas felaktiga
argumentering för att de s. k. psykopaterna icke skola kunna straffriförklaras,
kommer i praktiken säkert flertalet av de kriminella psykopaterna att
förr eller senare bli omhändertagna på sinnessjukavdelningama inom fångvården,
av det enkla skälet, att de icke kunna skötas av fångvårdsfolk. Beredningen
har också insett detta, när den föreslagit uppförande av en från
säkerhetsanstalten fristående sinnessjukavdelning vid Hall (Håga), men vore
det då inte rationellare, att dessa psykopater redan från början omhändertoges
på särskilda av läkare självständigt ledda, fristående anstalter, förslagsvis
benämnda psykopatavdelningar. Det kan icke bestridas, att en del psykopater
höra hemma i den egentliga sinnessjukvården, och dessa böra alltså
kunna hänvisas dit. Men flertalet hör hemma på specialavdelningar och dessa
skola självfallet stå under läkares ledning. Likaväl som de sinnessjuka och
sinnesslöa bli föremål för straffrättslig särbehandling böra grava psykopater
också kunna bli det.

Sjukvård släkaren vid sinnessjukavdelningen i Jönköping har för sin del
förklarat, att det vore ett absurt påstående att fångvården skulle lia möjligheter
att ge erforderlig vård åt bl. a. psykopater, så länge fångvårdens sinnessjukavdelningar
vore så oändamålsenligt byggda och så länge arbetsmöjligheterna
vore så minimala som nu. Styresmannen för Lillhagcns sjukhus
i Göteborg har anmärkt, att örn man skulle organisera fångvårdens sinnessjukavdelningar
rationellt och verkligen gå in för att där vårda psykopater
av alla former, så skulle detta i personalhänseende och även i andra hänseenden
kräva en utrustning, som närmade sig sinnessjukhusens. Det syntes
därför mycket sannolikt, att örn betänkandets planer verkställdes skulle man
så småningom få en sinnessjukvård för psykopater inom fångvården vid sidan
örn statens andra anstalter för sinnessjuka. Om den personal, som man
i betänkandet räknat med, d. v. s. läkare och vaktkonstaplar, vore den enda
tillgängliga, så skulle säkerligen konsekvensen i praktiken bli den, att ett
stort antal av de svårskötta psykopaterna icke skulle kunna skötas på fångvårdens
anstalter, och resultatet bleve antingen vanvård eller också att dessa
svårskötta psykopater med orostillstånd och förvirringar av reaktiv art finge
sändas över till de statliga sinnessjukhusen.

Begreppet sinnessjukdom.

Såsom i det föregående antytts har i åtskilliga yttranden uttalats den åsikten
att beredningen genom sitt förslag till ändrad lydelse av 5 kap. 5 § strafflagen
åstadkommit en fast och säker gränsdragning i fråga om det straffria

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

området. Även vissa enskilda läkare ha uttalat, att de funnit den föreslagna
lydelsen lämplig. Sjukhuschefen vid Västra Marks sjukhus har exempelvis
anfört, att sinnessjukdom och sinnesslöhet vore begreppsmässigt klarare och
från normalitet mycket lättare avgränsbara begrepp än psykopati. Därest
området för straffriheten skulle utökas utöver sinnessjukdom och sinnesslöhet,
t. ex. genom tillägg av uttrycket »annan psykisk abnormitet», skulle detta
område bli lika diffust som för närvarande. Den distinkta begränsningen av
straffrihetsområdet syntes vara en väsentlig vinst.

Beredningens uttalanden rörande innebörden av begreppet sinnessjukdom
ha däremot i andra yttranden gjorts till föremål för skarp kritik. Svea hovrätt
och sinnessjuknämnden ha påpekat, att begreppet sinnessjukdom
inom andra lagstif tningsområden har en annan innebörd
än vad beredningen angivit. Svea hovrätt har anfört följande.

Ordet sinnessjukdom förekommer i svensk lagstiftning i flera skilda sammanhang
och i något växlande betydelse. Sålunda torde enighet mellan jurister
och läkare råda därom, att begreppet ej får uppfattas på samma sätt då
fråga är om hinder mot äktenskap eller ogiltighet av en ingången rättshandling
som då det gäller behovet av vård på sinnessjukhus eller otillräknelighet
för begånget brott. På sistnämnda båda områden, sinnessjuklagens och strafflagens,
bör dock begreppet användas i samma bemärkelse. Härav följer, att
örn beredningens linje skall genomföras, jämkning måste ske av sinnessjuklagens
hithörande bestämmelser (se särskilt 7, 8 och 17 §§) eller av beredningens
förslag till ny lydelse av 5 kap. 5 § strafflagen eller ock på båda hållen.
Nämnda förslag avser gärning, som någon begått under inflytande av sinnessjukdom
eller sinnesslöhet, men såsom sinnessjukdom har vid intagning på
sinnessjukhus även i viss utsträckning räknats psykopali. Om, såsom här
alternativt ifrågasatts, svåra fall av psykopati, men endast sådana, skola likställas
med sinnessjukdom, är det av vikt, att denna ståndpunkt kommer till
klart uttryck i lagtexten.

Enahanda synpunkter lia närmare utvecklats av sinnessjuknämnden, som
anfört följande.

Beredningens förslag ger begreppen sinnessjuk och sinnessjukdom en snävare
innebörd än dessa ord hittills haft. Orden förekomma framförallt i sinnessjuklagen
men lia där icke givits någon definition. Det enda stadgande, som
kan giva någon ledning i fråga om sinnessjuklagens begreppsbestämningar i
ifrågavarande hänseende är 7 §, där det heter, att vad i denna lag stadgas örn
sinnessjukdom och sinnessjuka skall i tillämpliga delar gälla beträffande sinnesslöhet
och sinnesslöa. Då i lagen intet nämnes om psykopati och psykopater.
skulle slutsatsen närmast bliva, alt sinnessjuklagens stadganden endast
anginge sinnessjuka och sinnesslöa, men att psykopater icke folie under lagen.

Av 8 § i sinnessjuklagen framgår, att endast sinnessjuka må intagas på sinnessjukhus,
och i 17 § stadgas bland annat att där sinnessjuk, som för vård
intagits, blivit till hälsan återställd, han ofördröjligen skall utskrivas från
sinnessjukhuset. Innebörden av dessa bestämmelser är, att ingen, som icke
är sinnessjuk, skall mot sin vilja få intagas eller kvarhållas på sinnessjukhus.
På grund av 7 § skall med sinnessjuk likställas sinnesslö. Men om psykopat
nämnes intet, och härav skulle alltså följa att psykopater icke finge vårdas på
sinnessjukhus.

Som framgår av beredningens utredning, vårdades den 31 december 1941

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

på statens sinnessjukhus 1 006 psykopater — inräknas häri det antal som vårdades
på sinnessjukhus tillhörande städer, som övertagit hela sin sinnessjukvård,
var anlalet 1284. Av dessa voro en del straffriförklarade och andra intagna
på egen, anhörigas eller myndigheters begäran. Dessa 1 284 patienter skulle
alltså vårdas på sinnessjukhus i strid med gällande bestämmelser, om begreppet
sinnessjukdom hade den innebörd, beredningen hävdar. Så kan dock ej
vara fallet. Konung och riksdag ha tvärt om beslutat inrättande av psykopatavdelningar
vid vissa sinnessjukhus, och Högsta domstolen har vid behandling
av ärenden rörande straffriförklaring ej reagerat mot, att psykopater
straffriförklarats och ansetts vara i behov av vård på sinnessjukhus. Den tolkning
av begreppet sinnessjukdom, psykiatri^ tillämpat, då de hänfört vissa
former av psykopati till sinnessjukdom och icke sällan i konkurrensen om de
otillräckliga platserna vid sinnessjukhusen ansett psykopaternas vårdbehov
vara mer trängande än vissa i ordets snävare bemärkelse sinnessjuka patienters,
har alltså ansetts riktig.

Enligt sladgad praxis omfattar sålunda begreppet sinnessjukdom i sinnessjuklagen
även vissa slag av psykopati. Strafflagen 5 kap. 5 § och sinnessjuklagen
torde gripa så in i varandra, att det icke är möjligt att låta begreppet
»sinnessjukdom» hava en betydelse i förstnämnda lagrum och en annan i sinnessjuklagen.
Beredningen vill emellertid nu, att begreppet sinnessjukdom i
strafflagen 5 kap. 5 § icke skall få omfatta jämväl psykopati utan allenast
sinnessjukdom i inskränkt bemärkelse. Då beredningen icke diskuterar, vilken
inverkan denna betydelse av begreppet »sinnessjukdom» skulle få på samma
begrepp i sinnessjuklagen, förefaller det nästan, som örn beredningen icke
observerat, att den brukat begreppet i strafflagen 5 kap. 5 § i en annan betydelse
än i sinnessjuklagen. Därest sinnessjukdom i strafflagen får den betydelse,
beredningen föreslagit, förefaller det vara naturligast, att sinnessjukdom
även får samma betydelse i sinnessjuklagen. Härav skulle följden bliva, att
även de icke straffriförklarade psykopaterna skulle betraktas såsom icke
sinnessjuka och sålunda avföras från sinnessjukhusen. Detta skulle även bäst
överensstämma med beredningens hela resonemang. Psykopaterna äro ju
enligt beredningen icke sinnessjuka och icke i behov av vård å sinnessjukhus.
Då beredningen emellertid icke nämner något örn att de icke straffriförklarade
psykopaterna skola avföras från sinnessjukhusen och omhändertagas på annat
sätt — de torde ostridigt vara i behov av någon form av vård — måste
man antaga att beredningen avsett att de icke straffriförklarade psykopaterna
skulle få vara kvar å sinnessjukhusen. Detta synes nämnden inkonsekvent.
Dessutom vill nämnden anmärka, afl de icke straffriförklarade psykopaterna,
vilka äro flera än de straffriförklarade, till stor del utgöras av enahanda klientel
som de straffriförklarade. Örn en psykopat kommer att bliva straffriförklarad
eller ej beror ofta på en tillfällighet. Nämnden anser att de straffriförklarade
och de icke straffriförklarade psykopaternas problem hänger så nära
ihop att det måste avgöras i ett sammanhang. Beredningen har bortsett från
de icke straffriförklarade. Nämnden hemställer om ny utredning, där psykopaternas
problem i dess helhet upptages till behandling.

I andra yttranden, däri kritik likaledes framförts mot beredningens uttalanden
rörande innebörden av begreppen sinnessjukdom och psvkopati, har
särskilt påtalats att beredningens gränsdragning mellan de båda
begreppen leder till egendomliga k o n s ek v e n s e r. Medicinalstyrelsen
har för sin del anfört följande.

Beträffande beredningens framställning av den psykiska abnormitetens huvudformer
måste medicinalstyrelsen framhålla, att detta kapitel i betänkandet

Kungl. Majlis proposition nr 207.

från vetenskaplig synpunkt är mycket otillfredsställande. Så definieras sinnessjukdom
som »en sjuklig förändring av själslivet av djupgående natur»
och häri »skiljer sig sinnessjukdom från de konstitutionella abnormtillstånden».
Beredningen understryker vidare, att »till sinnessjukdom hör ej endast
vad som i dagligt tal kallas sinnessjukdom utan även psykiska personlighetsförändringar
i samband med åldrandet eller efter hjärnskador, vissa neurotiska
spänningstillstånd, tillfälliga omtöckningar och andra tillstånd, vilka
innebära en sjuklig förändring av själslivet».

Denna definition av sinnessjukdom saknar allt stöd i psykiatrisk vetenskap
och synes i hög grad bära improvisationens prägel. Vad först beträffar kriteriet
»djupgående förändringar av själslivet» kan man fråga sig vad som exempelvis
skall betraktas som mest djupgående, en lindrig depressiv förstämning
vid den manisk-depressiva sinnessjukdomen eller tillståndet hos en hysteroid,
känslokall och amoralisk psykopat. Vid definitionen av psykopati anföres,
att hit räknas förutom konstitutionella brister på känslo- och viljelivets område
sådana tillstånd, som ha sin grund i »sjukdomar och skador, som inträffat
så tidigt i barndomen, att de blivit bestämmande för karaktärsutvecklingen».
Om sålunda en person »tidigt i barndomen» haft exempelvis en encephalit,
sorn »blivit bestämmande för karaktärsutvecklingen»^ skall han betraktas
som en psykopat, men enligt den givna definitionen på sinnessjukdom
räknas elit »psykiska personlighetsförändringar» efter hjärnskador och »andra
tillstånd, vilka innebära en sjuklig förändring av själslivet». _I betänkandet
anges till och med en psykisk personlighetsförändring efter epidemisk hjärninflammation
(= encephalit) såsom hänlörlig till sinnessjukdom. Som synes
för alltså beredningens definitioner lill den egendomliga konsekvensen, att en
psykisk förändring efter encephalit i tidiga barndomen skulle räknas till psykopatierna
men en encephalit i senare år (gräns ej angiven), med liknande
förändringar skulle räknas till sinnessjukdom. Della senare begrepp har för
övrigt i betänkandet givits en så vid och obestämd innebörd, att dit kan räknas
praktiskt taget vilka rubbningar som helst.

Psykopaterna utgöras av en synnerligen heterogen grupp abnorma, vilka
i diagnostiskt avseende ofta erbjuda stora vanskligheter. I stort sett och med
en viss schematisering kan påstås, att de omfatta dels en rad konstitutionella,
ärftligt betingade abnormtillstånd, dels en stor grupp under livet förvärvade
organiska defekttillstånd, där mestadels förändringar till följd av hjärnskador
eller hjärnsjukdomar ligga till grund för rubbningen. Vissa psykiatri^
räkna dit även en grupp svårt neurotiserade människor, där tillståndet kan
sägas vara en produkt av konstitutionella brister och svåra miljöförhållanden.
I det enskilda fallet är det ofia omöjligt att med full säkerhet avgöra
vilken ätiologi, som föreligger. Man ställer diagnosen på den kliniska bilden
och med hjälp av psykologiska och sociala kriterier. En encephalografisk
undersökning kan eventuellt påvisa förändringar, som måste uppfattas som
uttryck för en hjärnskada. Den påvisade psykopatologiska symtombilden
Län då vara uttryck för denna skada, men behöver icke nödvändigt vara det.
Avgörandet huruvida psykopati eller sinnessjukdom (enligt beredningens definitioner)
föreligger i det enskilda fallet blir då beroende på den skäligen
slumpartade omständigheten, örn encephalografiska hjärnförändringar kunna
påvisas eller icke, örn dessa med - vetenskaplig grad av visshet äro att
anse som orsak till den påvisade psykiska rubbningen och på tidpunkten för
dessa eventuella förändringars uppkomst. Beredningen hänför ju »tidigt
i barndomen» uppkomna hjärnskador, som »verkat bestämmande på karaktärsutvecklingen»
till psykopati och senare uppkomna hjärnskador med psykiska
förändringar till sinnessjukdom.

Medicinalstyrelsen vill sålunda framhålla, att rubbningarnas ätiologi ofta

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

är synnerligen vansklig att fastställa, och att diagnosen ofta måste ställas på
symtombilden som sådan och på anamnesen. Det bör också observeras, att
ett rent konstitutionellt lidande ofta är lika svårt som eller svårare än ett
lidande lill följd av vissa hjärnläsioner, och individens särställning i samhället
betingas ingalunda av den olika ätiologi, som ligger bakom rubbningarna.

I själva verket har beredningen med sina definitioner själv frångått den
uppställda normen att om möjligt icke angiva förutsättningarna för straffrihet
med uttryck, som genom obestämdhet och tänjbarhet medgiva varierande och
subjektiva tolkningar. Bortsett från den ohållbara förutsättningen att rubbningarnas
ätiologi skall bli avgörande om den tilltalade skall straffriförklaras
eller ej, vilket blir konsekvensen av beredningens definitioner, synes det
även högst inkonsekvent att låta vissa konstitutionella brister såsom sinnesslöhet
medföra straffrihet, under det andra konstitutionella brister såsom vissa
psykopatier ej skulle kunna medföra straffrihet.

Sammanfattningsvis har medicinalstyrelsen beträffande beredningens förslag
till nya tillräknelighetsbestämmelser anfört följande.

Mot beredningens förslag om nya tillräknelighetsbestämmelser synas många
tungt vägande skäl kunna anföras. I motsats till strafflagberedningen anser
medicinalstyrelsen att straffriheten icke bör fastlåsas vid några fixa termer.
Från medicinsk synpunkt synes befogat att som straffrihetsgrund räkna sinnessjukdomar
i kliniskt-vetenskaplig mening och vissa därmed jämställda
tillstånd, svårare psykisk utvecklingshämning, hjärnsjukdomar, hjärnskador
och svårare konstitutionella abnormiteter, som ge personligheten en markant
särställning och som på ett avgörande sätt inverka på handlandet. Under
hänvisning till vad som sålunda anförts får medicinalstyrelsen hemställa att
frågan örn tillräkneligheten blir föremål för en grundlig överarbetning med
beaktande av de av styrelsen anförda synpunkterna, innan lagförslag i frågan
framlägges.

Svenska psykiatriska föreningen och svenska läkaresällskapet ha likalades
kritiserat beredningens uttalanden i nu förevarande hänseenden samt därvid
anfört följande.

De termer beredningen använder sig av för att exemplifiera olika tillstånd
av sinnessjukdom rymma mycken obestämdhet och stor tänjbarhet och äro i
hög grad ägnade att framkalla subjektiva tolkningar, vilket allt beredningen
med rätta säger vara väsentliga brister, som böra bortelimineras.---

Såväl sinnesslöa som psykopater äro genom anlag eller tidigare hjärnskador
utvecklingshämmade och defekta människor, även örn defekten i den
ena gruppen ligger på det intellektuella, inom den andra på det emotionelltkonativa
planet. När beredningen nu föreslår att de förra böra straffriförklaras,
men de senare straffas, så är detta en helt godtycklig uppdelning, vilken
torde sammanliäga med den ålderdomliga, av nutida psykologi vederlagda
uppfattningen att känslo- och viljelivet skulle ha mindre inflytande på människans
beteende än förståndslivet.

Det framliålles i betänkandet, att psykiska abnormtillstånd med viss gemensam
symtombild vid närmare och noggrannare undersökningar kunna
visa sig tillhöra »en annan av de tre huvudgrupperna än man ursprungligen
med hänsyn till symtombilden hade anledning antaga».

Detta är ett synnerligen viktigt påpekande, alldenstund det är en nästan
alldaglig företeelse för en modernt utbildad psykiater, att han vid efterforskningar
rörande psykopaters levnadsöden finner en enceplialit, ett skalltrauma

Kunell. Maj:ts proposition nr 207.

eller någon annan hjärnskada såsom orsak till den psykiska förändring hos
individen, vilken gjort att han betraktats som psykopat. Då man finner en
sådan orsak, säger beredningen, skulle individen icke längre vara att räkna
till psykopaterna utan hans psykiska tillstånd torde »enligt här ovan angivna
begreppsbestämning vara att räkna som sinnessjukdom».

Att genom lagbestämmelser undantaga psykopaterna från straffrihet under
sådana förhållanden, då diagnosen psykopati ej är fastare grundad, kan icke
vara riktigt, ty, som ovan sagts, måste diagnosen psykopati ändras, örn vid
noggrannare undersökning vissa omständigheter kunna påvisas som motivera
en annan diagnos, vilken dessutom enligt beredningen bör föranleda straffrihet.
Psykopatiproblemet är ett av psykiatriens mest aktuella problem och
djuplodande arbeten hava de sista åren sett dagen både i vårt land och utomlands,
varför man torde kunna räkna med som en möjlighet att problemet
åtminstone praktiskt taget skulle kunna föras avsevärt närmare sin lösning.
För närvarande är situationen den, att allt flera av dem som hittills gått under
diagnosen psykopati tendera att vid närmare undersökning falla under
en annan klinisk rubrik. Kan det då vara förnuftigt att, när så mycket rör
sig och när brickorna byta plats, med lagskrivning fixera en uppfattning, som
redan nu är minst sagt tvivelaktig och som i längden icke kan angivas genom
lagstiftning utan endast genom vetenskapligt forskningsarbete. En lagändring
som icke har någon annan grund att bygga på än de växlande diagnosernas
flygsand kan icke vara vare sig motiverad eller tillrådlig.

I det av Sveriges läkarförbund åberopade yttrandet av professor Kinberg
har denne förklarat, alt beredningens uttalanden rörande de medicinska
frågorna icke kunde betraktas såsom uttryck för vetenskapens nuvarande
åskådningar. I yttrandet har härom anförts:

Den av beredningen angivna vägledande principen för avfattningen av 5
kap. 5 § strafflagen att motverka »varierande och subjektiva tolkningar»
frångår beredningen när den i betänkandet skall ange vad som skall menas
nied sinnessjukdom. Den i definitionen angivna differentia specifica, varigenom
sinnessjukdom skall skiljas från varjehanda neurotiska tillstånd, defekter
efter tidigare hjärnsjukdomar, narkomana tillstånd, s. k. psykopatier
etc. är inadekvat och oanvändbar. En moralisk avtrubbning efter en hjärnkontusion,
vilken otvivelaktigt är en psykisk rubbning efter hjärnskada, kan
sålunda omöjligt sägas vara mera djupgående än en »moral insanity» bos en
»psykopat», förändringarna vid en hypoman psykos kan inte sägas vara
mera djupgående än funktionsrubbningarna vid en svår hysteri o. s. v.

Vidare bär i yttrandet beträffande möjligheten att bota psykopati anförts
följande.

Genom att överdriva den radikala, d. v. s. kausala terapins möjligheter i
fråga om sinnessjukdomarna och bestrida dess existens i fråga örn »psykopaterna»
bar beredningen åstadkommit en konstlad motsättning som saknar
erfarenhetsgrund. Den radikala terapins användning i fråga örn sinnessjukdomarna
är ännu dess värre ytterst begränsad. Om man vill^ beteckna
den nya cbockbebandlingen (elektrocbock, insulinchock o. s. v.) såsom »radikal»
så använder man termen på ett missledande sätt. Ty denna terapi
är visserligen högst ingripande, vilket kanske populärt och litet slarvigt kan
översättas med radikal, men vad som sker vid denna terapi är ännu okänt
och det måste också tills vidare starkt ifrågasättas örn den är radikal i meningen
kausal. Ä andra sidan är »psykopati» icke en sjukdomsenhet med känd
c tiologi och nosologi. Det är i stället en provisorisk nominaldiagnos för ett

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

antal psykiska rubbningar vilkas natur och ursprung är okända. Det finns
för närvarande tre hypoteser angående »psykopatins» natur. Enligt den
första skulle den vara en arvsbetingad utvecklingsrubbning, analog med
den äkta oligofrenin, men med den skillnaden att den drabbar icke hjärnsubstratet
för de kognitiva funktionerna utan i stället den emotionellt-konativa
sfären. Enligt en andra hypotes är åtminstone vissa »psykopatier» ingenting
annat än tidiga neurostillstånd som fixerats, alltså tillstånd framkallade
genom miljöinverkningar på särskilt disponerade individer. Enligt den
tredje hypotesen utgöres vissa »psykopatier» av defekter, eventuellt kombinerade
med utvecklingsrubbningar, efter encephaliter och andra hjärnskador.
Några objektiva stöd, genom hjärnpatologiska fynd, för den första hypotesen
finns såvitt jag känner inte. Däremot är det otvivelaktigt att vissa former av
»psykopati» beror på en neurotisk utveckling, liksom också att vissa former
sammanhänger med hjärnskador av olika slag.

När beredningen helt frankt påstår att någon radikal behandling av psykopati
inte står till förfogande är detta en sanning med modifikation. Fall av
»psykopati», vilka i själva verket äro fixerade neurotiska tillstånd, äro kända,
där en rationell, kausal, terapi »löst» neurosen och sålunda hävt psykopatin.
Nyare undersökningar över lätta encephaliter i anslutning till banala virusoch
andra infektionssjukdomar synes också ge vid handen att dylika tillstånd,
om de inte inträffat under harna- och uppväxtåren och givit upphov till en
bestående utvecklingsrubbning, kan vara botbara eller åtminstone förbättringsbara
genom medicinsk terapi (huruvida denna är radikal eller inte torde
i detta sammanhang vara utan betydelse). I varje fall måste beredningens
slutsats att psykopaterna på grund av bristen på radikal medicinsk terapi
bör överlämnas åt straffverkställighetsbehandling bestämt avvisas såsom felaktig.

Att gränsdragningen mellan sinnessjukdom och psykopati icke kan ske på
det sätt beredningen tänkt sig hävdas jämväl i åtskilliga andra yttranden.
Sinnessjuknämnden bär härutinnan anfört följande.

Därest psykopati icke skulle motivera straffriförklaring, torde gränsdragningen
mellan psykopati och sinnessjukdom, såsom den bestämts av beredningen,
i många fall leda till icke önskvärda konsekvenser. Den psykopati,
som har sin grund i ärftliga anlag eller i under den tidigaste barndomen
ådragna skador på hjärnan, som ej medföra kliniskt påvisbara, organiska förändringar,
betecknas även av beredningen som psykopati. De sjukdomstillstånd,
som förete exakt samma psykiska rubbningar som föregående, men
där en skallskada eller hjärnsjukdom kan påvisas, äro däremot enligt beredningen
att beteckna såsom sinnessjukdom. Det synes nämnden snarare föreligga
större skäl till straffriförklaring i det förra fallet, där den psykiska
rubbningen måste anses vara mer djupgående och fixerad, än i det senare.
Det torde i detta sammanhang böra erinras örn den utveckling på detta område,
som psykiatrien de senaste decennierna genomgått, och som medfört,
att ett stort antal patienter, förut betecknade som psykopater, med förfinade
diagnostiska metoder visat sig vara akuta eller kroniska encephaliter (hjärninflammationer).

Ur rättssynpunkt kan det ej anses tillfredsställande med en gränsdragning
som den föreslagna, där den undersökande läkarens tillgång till eller
avsaknad av modernaste diagnostiska utrustning blir utslagsgivande för, örn
en person med psykiatriskt fastställbara djupgående rubbningar inom känsloöm
viljelivets område skall straffas eller straffriförkkaras. Sinnessjuknämnden
kan därför icke godtaga den föreslagna gränsdragningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

Bland de enskilda läkare som yttrat sig i förevarande fråga har sjukhuschefen
vid Sidsjöns sjukhus anfört följande.

Beträffande genesen av den psykiska abnormitet, som går under samlingsbegreppet
psykopati, antages ju denna vara av konstitutionell, oftast medfödd
och vanligen ärftlig natur. Under detta begrepp lia emellertid kommit
att hänföras en mängd till sin art mycket oklara tillståndsbilder, av vilka
många förete tecken på att vara organiskt betingade. Svårigheten att i dessa
subtila ting ställa säkra diagnoser och frånvaron, med nuvarande tekniska
hjälpmedel, av mera påtagliga neurologiska symtom lia emellertid lagt binder
i vägen för en rationellare och mera differentierad sjukdomssystematik
på detta område. Därmed är emellertid ingalunda sagt, att icke en kommande
mera förfinad diagnostik bland de s. k. psykopatierna kommer att
utmönstra psykopatologiska tillstånd, som bevisligen ha sin orsak i laesionella
hjärnförändringar, liksom redan nu en hel del psykopatier börjat igenkännas
som encepbaliter.

Med skäl kunde man tala örn en varierande bedömning av brottslingen i
rättspsykiatriskt avseende, örn uppfattningen av hans ansvarighet för sina
gärningar gjordes avhängig av den medicinska vetenskapens skiftande ståndpunktstagande
till frågan om den laesionella genesen av vissa psykopatologiska
fenomen. Helt oberoende av detta måste man också säga sig, att många
fall av »rena» psykopatier uppvisa större deformering av den psykiska totalpersonligheten
än en hel del organiskt betingade rubbningar, som annars uppvisa
vissa beröringspunkter (t. ex. encephaliter).

I yttrandet har på grundval av det anförda föreslagits följande lydelse av
5 kap. 5 § strafflagen:

Ej må någon fällas till ansvar för brottslig gärning, om han vid brottets
begående varit sinnessjuk eller sinnesslö eller befunnit sig i annat psykiskt
abnormtillstånd, som med hänsyn till inflytandet på den rättsliga handlingsförmågan
är alt jämställa med sinnessjukdom eller sinnesslöhet.

Vidare har i yttrandet beträffande den föreslagna lydelsen anförts följande.

De farhågor för en alltför vid tillämpning av otillräkneligparagrafen,
som på grund av vad strafflagberedningen anfört kunde hysas, torde, örn ej
undanröjas, så dock förlora en del av sin tyngd, örn det på olika sätt klargöres,
att paragrafen i fråga med avseende på dess senare del bör ges en restriktiv
tolkning. En sådan utveckling kommer eventuellt också att gynnas av den
föreslagna omläggningen av formerna för sinnesundersökning av brottslingar.

Sjukhuschefen vid Ulleråkers sjukhus, professor B. Jacobowsky, vars yttrande,
såsom tidigare nämnts, är i huvudsak lika lydande med det av medicinska
fakulteten vid universitetet i Uppsala avgivna, har i förevarande hänseende
anfört följande.

Beredningen har ansett sig böra innefatta »psykiska personlighetsförändringar
efter hjärnskador» och andra tillstånd, vilka innebära en sjuklig förändring
av själslivet, bland straffrihetsgrunderna. Då man på senare tid
med hjälp av encephalografiska undersökningsmetoder vid psykopatiska tillstånd
kunnat påvisa hjärnförändringar, vilka uppfattats såsom orsaker till
psykopatiska karaktärsanomalier, torde uppenbarligen vissa fall av psykopatisk
personlighetsanomali alltjämt med stöd av de föreslagna bestämmelserna
kunna betraktas såsom straffrihetsgrund. Redan denna omständighet

Kungl. Majlis proposition nr 207.

gör, att beredningens förslag att undantaga psykopatien från straffrihetsgrunderna
förefaller diskutabelt. Man torde ock böra göra klart för sig, att
det i de anförda fallen uppenbarligen icke blir psykopatiens sociala yttringar,
rubbningens »svårighetsgrad», brottsaffinitet, brottslingens mottaglighet för
och tolerans för straff m. m. som i det enskilda fallet skulle avgöra örn strafffrihet
kan komma i fråga, ulan den skäligen slumpartade omständigheten,
huruvida encephalografiska hjärnförändringar kunna påvisas eller icke.

Det bör här även erinras om att man inom vissa psykiatriska skolor, i
Sverige inom den s. k. Lundaskolan, i stigande utsträckning anser sig kunna
föra tillbaka s. k. neurotiska och asteniska tillstånd på lätta encephaliter.
alltså lätta infektiöst orsakade hjärnskador. I samband därmed bär begreppet
»organisk», »läsionell» rubbning undergått en icke förutsedd utvidgning
inom den psykiatriska diagnostiken. Den straffrättsliga konsekvensen av
dessa iakttagelser låter sig givetvis ännu icke överskådas, men, såvitt jag kan
se, skulle dylika fall, när de kunna visas vara av organisk natur, även örn
de psykiska symtomen äro av allra lättaste slag, såsom varande »personlighetsförändringar
efter hjärnskador», innefattas i de tillstånd som utgöra
straffrihetsgrunder i enlighet med de av beredningen deklarerade principerna.

I detta sammanhang må anmärkas, att medicinska fakulteten nid universitetet
i Lund, vars yttrande grundar sig på ett av professorn H. Sjöbring till
fakulteten avgivet förslag, anfört följande.

Erfarenheten visar, att den svårighet att anpassa sig som leder till asocialitet
och kriminalitet i största utsträckning har sin orsak i sjuklig förändring
av hjärnan. En själsligt frisk person kan otvivelaktigt under särskilda pressande
yttre förhållanden göra sig skyldig till brottslig handling. Men liksom
även lindriga former av själslig svaghet och sjukdom, s. k. neuroser och psykopatier,
i enlighet med mina undersökningar övervägande visa sig beroende
på hjärnskada av ena eller andra arten, så måste man räkna med, att icke
blott hos de svårt sjuka brottslingar, för vilka sinnessjukvård står som den
givna behandlingen, utan också hos en större del av s. k. psykopater och
personer, som behandlas med straff som fullt tillräkneliga, en sådan sjuklig
förändring med verklig hjärnskada är att uppfatta som väsentlig orsak till
kriminaliteten.

T. f. sjukhuschefen vid Vipeholms sjukhus har i nu förevarande hänseende
anfört följande.

Genom att i begreppet sinnessjukdom godtyckligt inrymma sjukdomstillstånd,
som icke bruka föras dit, och utesluta andra, som borde höra dit, har
beredningen själv kränkt den i betänkandet uppställda normen att örn möjligt
icke angiva förutsättningarna för straffrihet »med uttryck, som genom
obestämdhet och tänjbarhet medgiva varierande och subjektiva tolkningar».
Denna ideala fordran har icke heller kunnat upprätthållas, när beredningen
försökt att dra upp gränslinjen mellan sinnessjukdom och psykopati. Det
finns i betänkandet åtskilliga exempel på artificiella och godtyckliga gränsdragningar.
Till psykopati —- ett begrepp som lyckligtvis icke användes i
förslaget till lagtext — räknas bl. a. »bestående brister på vilje- och känslolivets
område, som framför allt framträda i oförmåga eller svårighet att anpassa
sig i samlevnaden med andra människor och som hava sin grund i
ärftliga anlag eller i sjukdomar och skador, som inträffat så tidigt i barndomen,
att de blivit bestämmande för karaktärsutvecklingen».

Jag förmodar alt beredningen till psykopati av detta slag vill hänföra

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

sådana defekttillstånd, som drabba bl. a. spädbarn efter skallskador och encephaliter.
Men hur skall ett sådant tillstånd rättspsykiatriskt bedömas, örn
det drabbar en 6-åring, en 12-åring, en 15-åring eller en vuxen person? Från
vilken ålder åstadkomma hjärnskador icke längre psykopatiska tillstånd? I
betänkandet framhålles uttryckligen att personlighetsförändringar efter infektioner
och hjärnskador skola medföra straffrihet. Då de nämnda skadorna
kunna ge upphov till markanta karaktärsförändringar — t. ex. genom uppträdandet
av retlighet, slapphet, hållningslöshet, som bl. a. kan ta sig uttryck
i alkoholmissbruk eller kriminalitet — vid vilken ålder som helst, framstår
beredningens förslag till boskillnad mellan sinnessjukdom och psykopati och
därmed också gränsdragningen mellan området för straffrihet och straffbarhet
som rent konstlat och godtyckligt. Den praktiska tillämpningen av den
föreslagna s. k. otillräknelighetsparagrafen i strafflagen skulle leda till helt
andra kriminalpolitiska konsekvenser än beredningen avsett, för så vitt icke
rättspsykiatrisk praxis, såsom nu redan är fallet, utvecklas oberoende av
innehållet i lagparagraferna. Men vid sådant förhållande saknas anledning att
utbyta en obsolet lag mot en annan dylik.

Styresmannen för Lillhagens sjukhus i Göteborg har likaledes framhållit,
att de psykiska abnormtillstånd som uppkomme efter skallskador ofta till
symtombilden överensstämde med ursprungliga psykopatiska abnormtillstånd.
Likartade uttalanden ha gjorts av andra läkare. Även från icke-medicinskt
håll har ifrågasatts, huruvida den av beredningen tänkta gränsdragningen
mellan sinnessjukdom och psykopati ginge att upprätthålla i den
praktiska tillämpningen. Uttalanden av denna innebörd ha gjorts av styrelsen
för föreningen Sveriges stadsclomare samt av vissa ledamöter av Göteborgs
rådhusrätt.

Beredningens uttalanden rörande innebörden av begreppet sinnessjukdom
ha föranlett även andra erinringar än sådana som ha avseende å gränsdragningen
mellan sinnessjukdom och psykopati. Styrelsen för Sveriges advokatsamfund
har förklarat sig visserligen tillstyrka beredningens förslag, att
området för straffriheten skulle begränsas till sinnessjuka och sinnesslöa,
men samtidigt framhållit, att man genom denna begränsning näppeligen kunde
anses lia angivit förutsättningarna för straffrihet på ett så exakt sätt att
varierande och subjektiva tolkningar kunde anses uteslutna. De fall, där det
allmänna rättsmedvetandet starkt reagerat mot straffriförklaring, hade enligt
styrelsens uppfattning mindre varit sådana, där intellektuellt undermåliga
eller psykopater hänförts under 5 kap. 5 § strafflagen, utan snarare sådana
där den psykiatriska sakkunskapen förklarat vederbörande sinnessjuk. Styrelsen
räknade med alt även med den begränsning av stral frihetens område
som beredningen föreslagit en viss bristande enhetlighet i bedömningen
bomme att göra sig gällande.

I andra yttranden har anförts att det av beredningen föreslagna sinnessjuk -domsbegreppet snarare vore för vidsträckt än för snävt. Socialstyrelsen har
sålunda yttrat, att beredningen till begreppet sinnessjukdom hänfört en hel
del psykiska tillstånd, som varken »i dagligt tal» eller enligt aktuell vetenskaplig
åskådning torde hänföras dit. Den av beredningen åsyftade klara
avgränsningen gentemot de psykopatiska fallen vore salunda mera skenbar

Kungl. Maj ts proposition nr 207.

än reell. Hovrätten för Övre Norrland har anfört, att beredningen med ullrycket
sinnessjukdom syntes lia avsett ett psykiatriskt fackbegrepp, som icke
överensstämde med i samhället rådande föreställningar örn vad som menades
med sinnessjukdom. Det kunde tänkas att både domstolar och allmänhet
bomme att ställa sig oförstående inför ett utlåtande, vilket såsom sinnessjuk
betecknade en person, som lede av åldersdomssvaghet eller som vid
brottstillfället på grund av speciella yttre omständigheter befunnit sig i ett
tillfälligt omtöckningstillstånd som han sedermera övervunnit. Hovrätten
ifrågasatte fördenskull om det icke vore bättre att vid lagrummets avfattande
utgå från det allmänna språkbruket. Sjukhuschefen vid S:t Jörgens
sjukhus har givit uttryck åt enahanda uppfattning. Vidare har sjukhuschefen
vid Ulleråkers sjukhus, vars yttrande såsom förut nämnts är i huvudsak lika
lydande med det av medicinska fakulteten vid universitetet i Uppsala avgivna
yttrandet, i nu förevarande hänseende anfört följande.

Beredningen har ersatt den föråldrade och för nutidens läkare knappast
ens helt begripliga formuleringen i den paragraf, som upptager straffrihetsgrunderna,
med en tidsenlig, allmänt vedertagen psykiatrisk terminologi, och
denna förändring kan förvisso sägas vara i hög grad av behovet påkallad. I
formellt avseende har obestridligen det anförda syftet nätts. Men erfarenheten
visar att en rad själsliga abnorm tillstånd, vilka icke innefattas vare sig i
begreppet sinnessjukdom eller sinnesslöhet, med fog kunna åberopas såsom
straffrihetsgrunder, och alltjämt också betraktas såsom sådana. Beredningen,
som icke ifrågasatt riktigheten av denna uppfattning, har därför framhållit,
»att till sinnessjukdom hör ej endast vad som i dagligt tal brukar kallas
för sinnessjukdom utan även psykiska personlighetsförändringar i samband
med åldrandet eller efter hjärnskador, vissa neurotiska spänningstillstånd,
tillfälliga omtöckningar oell andra tillstånd, vilka innebära en sjuklig förändring
av själslivet». De uppräknade, med sinnessjukdom jämställda
tillstånd, vilka även framdeles skola gälla såsom straffrihetsgrunder, sammanfalla
i allt väsentligt med de tillstånd, som enligt min uppfattning böra
utgöra laglig grund för exeulpering av brottslingar. Men det torde å andra
sidan vara uppenbart att beredningen, genom att giva begreppet sinnessjukdom
denna mycket vida och i sin avgränsning ytterligt obestämda
innebörd, knappas! kan sägas lia lyckats i sina strävanden att giva bestämmelserna
rörande de psykiatriska sträffrihetsgruliderna »en sådan utformning,
att osäkerhet icke behöver råda örn deras innebörd». Enligt min
mening öppnar den obestämda och tänjbara innebörd, beredningen givit begreppet
sinnessjukdom, så stora möjligheter till osäkerhet, subjektivitet och
godtycklighet vid tillämpningen av ifrågavarande lagrum, att det förefaller
mig riktigare att formulera paragrafen så, att de med sinnessjukdom jämställda
tillstånden uttryckligen inbegripas i dem som skola utgöra straffrihetsgrund
och mera distinkt preciseras. Från den nu anförda synpunkten kan
jag icke heller betrakta det såsom någon vinst, att beredningen slopat paragrafens
andra del, som, i den mån de föråldrade termerna äro möjliga att
tolka, ansetts åsyfta mera övergående, kortvariga psykiska sjukdomstillstånd.

Sinnessjuknämnden har anfört följande.

Beredningens uppfattning leder till en uppdelning av de psykiska sjukdomstillstånden.
som i vissa fall strider mot den allmänt gängse. Som exempel
kan nämnas att beredningen hävdar, att neurotiska tillstånd äro att anse
såsom sinnessjukdom i ordets av beredningen föreslagna snävare bemärkel -

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

se, och att neuroserna »missvisande» hänföras till psykopatierna i en del fall.
Denna »missvisande» uppfattning av neuroserna torde dock företrädas av
ett stort antal psykiatrici och även av den allmänna lekmannauppfattning,
som beredningen genomgående fäster stort avseende vid. Kleptomana och
pyromana handlingar, som bottna i nervösa spänningstillstånd, betecknas av
beredningen som sinnessjukdom, medan åtskilliga psykiatrici anse dem höra
lill psykopatiemas grupp.

Överhuvud anser nämnden det farligt att genom lagbestämmelser söka alltför
hårt låsa fast rättspsykiatrien vid en åskådning, som vid en viss tidpunkt
företrädes av psykiatrici. Så mycket farligare finner nämnden det vara att
fastlåsa rättspsykiatrien vid de av beredningen framförda åskådningarna,
vilka visserligen för närvarande hava förespråkare bland psykiatrici men vilkas
förespråkare dock utgöra allenast ett ringa fåtal av psykiatrici. Psykatrien
befinner sig i stark utveckling, under vilken olika åskådningssätt bryta
sig mot varandra, meningsskiljaktigheter, som kunna väntas bli till gagn för
vetenskapens utveckling på lång sikt. Nämnden kan ur denna synpunkt ej
finna den av beredningen föreslagna formuleringen av 5 kap. 5 § strafflagen
tillfredsställande.

Sjukhuschefen vid S:t Lars sjukhus och t. f. sjukhuschefen vid Vipeholms
sjukhus ha jämväl påtalat, att beredningen utsträckt begreppet sinnessjukdom
att omfatta psykiska undantagstillstånd som varken i dagligt tal eller
i vetenskapligt psykiatriskt språkbruk hänfördes dit. Den senare har därvid
tillagt följande.

En brottsalstrande neuros av »djuptgående art» skall enligt beredningens
betänkande kunna medföra straffrihet. Men detta är orealiserbart med tilllämpning
av den föreslagna formuleringen. Neuroserna lia mig veterligen
aldrig vare sig i dagligt tal, i juridiskt språkbruk eller i vetenskapligt sammanhang
räknats som sinnessjukdom. Detsamma gäller skallskadorna,
många defekt- eller sjukdomstillstånd efter meningit, encephalit, polio-myelit
etc., vilka dock i flertalet fall medföra straffrihet. I detta sammanhang må
framhållas den faktiska felaktigheten i de sakkunnigas påstående att neuroserna
lia en jämförelsevis ringa betydelse som orsak till kriminalitet. Man
finner tvärtom, som bl. a. påpekats av Kinberg och av Gerle i en nyligen
ventilerad gradualavhandling om mordbrännare, mycket ofta neurotiska tillstånd
bakom brott.

Sistnämnda förhållande har påpekats jämväl av sjukhuschefen vid Frösö
sjukhus, som i sitt yttrande anfört följande.

I beredningens motivering framhålles, att som sinnessjukdom skall räknas
exempelvis vissa neurotiska spänningstillstånd, tillfälliga omtöckningar och
andra tillstånd, vilka innebära en sjuklig förändring av själslivet. Med en sådan
tolkning blir den avsedda, strikta begränsningen av straffrihetsområdet
helt illusorisk. Det är särskilt anmärkningsvärt, att de neurotiska spänningstbistånden
endast omnämnts i förbigående, då denna art av själsrubbningar
spela en mycket stor roll, när det gäller brottsliga handlingar. Det gäller här
en kategori människor, som varken kunna betecknas som psykopater eller
sinnessjuka i vanlig mening utan som lida av vissa brister i den psykiska
konstitutionen, vilka falla under beteckningen neuroser. Med den utomordentligt
slöra utbredning, som neuroserna numera ha, blir detta en faktor,
som man mycket ofta får ta med i räkningen vid bedömandet av tillräknelighelen.
Då neuroser finnas av alla möjliga grader, från enkla neurastenier

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

till grava psykoneuroser, även bland personer, som av omgivningen anses
friska, blir det svårt att i det enskilda fallet träffa ett avgörande, som kan
tillfredsställa såväl läkarens som juristens och allmänhetens synpunkter. Det
torde väl knappast kunna sättas ifråga, att neuroser i och för sig får tas
som tillräcklig grund för straffriförklaring, men i samband med andra omständigheter
måste de ofta tagas med i räkningen vid bedömandet. För att
kunna tala om ett neurotiskt spänningstillstånd fordras det, att det föreligger
en aktuell psykisk konflikt, det vill säga, att vederbörande befinner sig i en
konfliktsituation, ur vilken han icke på normalt sätt förmår finna utlösning
genom handling. Dylika konfliktsituationer förekomma mycket ofta som
psykologisk bakgrund för lagöverträdelser, och det blir då ingenting ovanligt,
att brottslingen handlat under inflytande av ett sjukligt neurotiskt spänningstillstånd,
som till väsentlig del haft sin normalpsykologiska orsak i den
aktuella konfliktsituationen. Örn man i begreppet sinnessjukdom måste innefatta
sådant som neurotiska spänningstillstånd, lämnas således fältet öppet
för en helt godtycklig tolkning, med gränsen flytande mot olika psykiska
undantagstillstånd, som ha karaktären av normalpsykiska reaktioner. På
grund därav är det fara värt, att den föreslagna, enkla och strikta formuleringen
av 5 § leder till ökad oklarhet i den praktiska tillämpningen. Enligt
min uppfattning är det principiellt felaktigt att i en lagtext använda begreppet
sinnessjukdom i en annan betydelse än ordet har i det allmänna
språkbruket. Det vöre därför lyckligt, örn lagtexten kunde kompletteras, så
att den i motiveringen förutsatta tolkningen i princip angives.

Rörande beredningens uttalande att vissa nervösa spänningstillstånd borde
inbegripas under begreppet sinnessjukdom har vidare professor Kinberg yttrat,
att förmodligen inte bara domare och nämndemän utan även flertalet
psykiatrer vore villrådiga om vilka »nervösa spänningstillstånd» som skulle
betraktas såsom sinnessjukdom, liksom det vore oklart vad »tvångspsykoser»
egentligen skulle betyda.

Såsom ovan återgivits har sjukhuschefen vid Ulleråkers sjukhus liksom
medicinska fakulteten vid universitetet i Uppsala funnit sig icke kunna tillstyrka,
att det nuvarande stadgandet örn straffrihet vid övergående psykisk
abnormitet helt får utgå. M edicinal stp reisen har för sin del uttalat samma
åsikt. Stockholms rådhusrätt har likaledes avstyrkt förslaget i denna del samt
anfört:

Det må ifrågasättas, örn icke beredningen åt begreppet sinnessjukdom givit
en alltför vid innebörd genom att — i strid mot vanligt språkbruk — dit
räkna vissa i andra stycket av nu gällande SL 5: 5 avsedda tillstånd av höggradig
aflekt eller eljest av övergående natur, såsom feberomtöckningar och
andra akuta förvirringar. Beredningen synes knappast hava anfört bärande
skäl för sin ståndpunkt härutinnan. Rådhusrätten har för ej länge sedan med
tillämpning av andra stycket av SL 5: 5 straffriförklarat en tilltalad, som, omtöcknad
av ett slag i huvudet, begått brottslig gärning men kort därefter återvunnit
normal sinnesförfattning. Att beteckna dennes tillstånd vid gärningens
begående såsom sinnessjukdom förefaller åtminstone den icke medicinskt skolade
vara oegentligt. Rådhusrätten vill förorda, att den föreslagna lydelsen
av SL 5: 5 erhåller ett tillägg av innebörd att straff ej skall följa å gärning,
begången av den som utan egen skuld tillfälligtvis befann sig i sådant sinnestillstånd,
att han fullständigt saknade insikt örn sin handlings betydelse
eller förmåga att handla efter sin vilja (se strafflagskommissionens år 1923

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

avgivna betänkande). Därest ett dylikt tillägg liksom hittills finge sin plats
i ett andra stycke, som i förekommande fall citerades i uppgiften till stralfregistret,
kunde därmed vinnas den fördel att, då en enligt samma stycke
straffriförklarad åter ställdes under tilltal, en ibland obehövlig sinnesundersökning
undvekes.

Även hovrätten över Skåne och Blekinge Ilar, under erinran att i rättstilllämpningen
andra stycket i 5 kap. 5 § strafflagen tolkats sålunda, att strafffrihet
medgivits även i fall där den iråkade sinnesförvirringen icke haft sin
grund i någon psykisk abnormitet hos gärningsmannen, funnit det böra övervägas
att genom uttryckligt stadgande såsom straffrihetsgrund bibehålla sinnesförvirring
som icke bottnar i psykisk abnormitet. Justitiekanslersåmbetet
har i detta hänseende anfört:

Det torde förekomma fall, där även en icke sinnessjuk person i en synnerligen
kritisk situation, som synes påkalla ett handlande, i sådan grad förlorar
förmågan att bedöma innebörden av och det olagliga i dylik handling,
att ådömande av ansvar skulle kunna te sig stötande. Även örn sådana fall
skulle vara ytterst sällsynta, kan en hänvisning till användande av nådinstitutet
likväl i det särskilda fallet framstå som otillfredsställande. Detta torde
exempelvis bliva händelsen, örn gärningen är att hänföra till sådant lagrum,
att häktning är obligatorisk.

Slutligen må anmärkas, att socialstyrelsen ansett det som en oegentlighet
att beredningen icke upptagit frågan om det normala alkoholrusets straffrättsliga
betydelse till reglering.

Begreppet simiesslöliet.

Rörande sinnesslöhet såsom grund för straffrihet har professor Kinberg
anmärkt, att i vissa författningar rörande äktenskapsrättsliga förhållanden
sinnesslöhetens övre gräns angivits ligga strax under den normale 15-åringens
psykiska utvecklingsnivå, och att användandet av termen sinnesslöhet i förevarande
sammanhang därför vore olyckligt. Sjukhuschefen vid Källshagens
sjukhus har i anledning av vad beredningen anfört om sinnesslöhet såsom
straffrihetsgrund gjort följande uttalande.

Det måste vara olämpligt, att gränsdragningen mot dehiliteten skall ha ett
så avgörande inflytande på den kriminalpolitiska behandlingen av de imbecilla:
det är alldeles samma slags människor, som i ena fallet skola sorteras
in under sinnesslöbeteckningen och straffriförklaras och i andra fallet hamna
under fångvården såsom debila psykopater. Läkaren skall i sitt utlåtande
utsäga, att vederbörande är sinnesslö, och domaren skall lia svart på vitt på,
att han också är det, d. v. s. alt hans intelligensålder ligger vid eller under 12
år, ty ligger den högre, måste vederbörande räknas som debil och kan därmed
icke bringas att gillia som sinnesslö; dock är det precis samma slags
psykiskt efterblivna människor, som av nyckfulla anledningar stundom nå
både 13 års intelligensålder och däröver; så t. ex. har jag som läkare vid
jordbrukshem för psykiskt efterblivna kunnat iakttaga, att en stor procent
av skyddshemselevcrna når en intelligensålder av mer än 12 år, möjligen beroende
på den drill, träning och särskilt effektiva undervisning dessa individer
ofta bli föremål för vid sinnesslöanstalter och skyddshem. Klientelet
vid Källshagens sjukhus’ imbecillavdelning skulle enligt de föreslagna anord -

Kungl. Mcij:ts proposition nr 207.

liingarna klyvas upp efter denna konstlade indelning sinnesslö och debil, och
kategorien debila skulle icke längre komma i fråga för vård där, fastän de
hittills med fördel vårdats här; klientelet har hittills straffriförklarats på
grund av »bristande psykisk utveckling» oavsett örn det gällt imbecilla eller
debila.

Kausalsamband mellan abnormiteten och gärningen.

Det av beredningen uppställda kravet att kausalsamband skall föreligga
mellan den psykiska abnormiteten och den brottsliga gärningen för att strafffriförklaring
skall kunna ske bär i en del yttranden gjorts till föremål för
särskilda uttalanden. Karolinska institutets lärarkollegium har i detta hänseende
anfört följande.

Vid första påseendet kan detta krav väcka betänkligheter med tanke på
de stora svårigheter, som ofta äro förenade med att leda dylikt samband i
bevis. En dylik fordran har hittills uppställts blott i civilrättsliga frågor. Varje
rättspsykiater, som sysslat med civilrättsliga utredningar, vet väl, vilka besvärligheter
det kan erbjuda att leda ett dylikt kausalsamband i bevis på ett
sådant sätt, att domstolarna anse sig kunna acceptera slutledningen.

Emellertid framgår av beredningens motivering, att det i lagen antydda
kausalsambandet endast undantagsvis torde behöva beröras. Beredningen anser
nämligen att i regel dylikt samband föreligger vid mera grava former av
sinnessjukdom och sinnesslöbet, varför det nytillkomna kravet på kausalsamband
skulle sakna större praktisk betydelse. Endast i sådana fall, beträffande
vilka det synes tveksamt, örn sinnessjukdom föreligger eller ej, skulle läkaren
behöva gå in på bevisföringen. Det må erinras om att i rättspsykiatrisk
praxis redan förfarits på dylikt sätt, i det att läkaren vid mer tveksamma
abnormtillstånd gärna understrukit sambandet mellan individens särdrag och
den åtalade gärningen.

Under förutsättning att kausalsambandet icke behöver klarläggas i vidare
utsträckning än beredningen framhållit i sin motivering, synes icke skäl föreligga
till invändningar.

Sjukhuschefen vid S:t Jörgens sjukhus har intagit en liknande ståndpunkt,
då han förklarat att från praktisk synpunkt intet vore att erinra mot vad beredningen
i förevarande avseende anfört. Däremot har medicinska fakulteten
vid universitetet i Uppsala liksom sjukhuschefen vid ''Ulleråkers sjukhus ställt
sig avvisande samt därvid anfört följande.

Ehuru i många fall kausalsammanhang kan påvisas, förekomma givetvis
fall, då så icke är möjligt. Då de sinnessjukas straffrihet till väsentlig del
är motiverad av de rent medicinska skälen, att den sinnessjuke brottslingen
bör erhålla den sjukvård hans tillstånd kräver, att han icke bör utsättas för
ett frihetsstraff, som på grund av hans sjukdom i allmänhet icke kan beräknas
medföra den med straffet avsedda verkan, och att han på grund av sin
sjukdom ofta är straffintolerant, lärer man knappast kunna göra gällande
att medicinska skäl giva anledning att uppställa krav på kausalsamband; ur
medicinsk synpunkt har man tvärtom anledning kräva att den sinnessjuke
brottslingen under alla förhållanden frias från straff och beredes den sjukvård,
hans tillstånd fordrar, oavsett örn kausalsamband mellan den själsliga
rubbningen och det begångna brottet kan påvisas eller ej. Beredningen har
ansett att »med den omfattning begreppet sinnessjukdom numera har och
den betydelse, som även lindrigare psykiska sjukdomstillstånd kunna hava
såsom orsak till brott, måste det mången gång leda till otillfredsställande

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

resultat, om någon åtskillnad icke finge göras mellan de brottsliga tendenser
vilka hava sin grund i sjukdomstillståndet och de, vilka sirö därav oberoende.
Denna synpunkt kan äga giltighet när det gäller vissa gränsfall, vilka ej kunna
rubriceras såsom sinnessjukdom i teknisk mening, nervösa spänningstillstånd
o. s. v. Men när det däremot gäller de lättare begynnelsestadierna av
de vanligaste psykiska sjukdomarna, såsom schizofreni, dementia senilis, dementia
arteriosclerotica, eller alkoholdemens, vilka diagnosticeras, t. ex. hos
gamla återfallstjuvar eller andra notoriska kriminella, är en straffriförklaring
alltid indicerad, även om något kausalsammanhang mellan den habituella
brottsligheten och den incipienta sjukdomen icke kan ledas i bevis. Flertalet
brott vid sinnessjukdom torde begås i sjukdomens begynnelsestadier, innan
sjukdomen nått en sådan grad, att sjukhusvård blivit erforderlig, alltså i ett
själsligt tillstånd, där sjukdomen icke hunnit sätta så genomgripande förändringar
i själslivet, att kausalsammanhang alltid kan påvisas. Enligt fakultelens
mening föreligger sålunda från olika medicinska synpunkter bestämd
anledning att avvisa förslaget örn kausalsammanhang såsom förutsättning för
slraffrihet.

Vidare har sjukhuschefen vid S:t Lars sjukhus i förevarande avseende
framställt invändningar mot vad beredningen föreslagit och därvid anfört:

.lag är ense med beredningen, att förhållandena vid det civilrättsliga och
det straffrättsliga förfarandet icke äro alldeles likartade och att bevisfrågan
ligger olika till i de olika fallen. Men jag kan icke dela beredningens skäl till
<lenna olikhet. Jag anser, att en kriminell handling är av samma allmänna
vikt och betydelse som en rättshanding och att man bör iakttaga samma varsamhet
vid utredningen i båda fallen. Jag anser också, att man är skyldig
hänsyn till civilrättsligt handlande personer i lika hög grad som till brottslingar.
Det är, enligt min mening, icke hänsynen till brottslingen, som gör,
att bevisfrågan här kommer i ett annat läge, utan det är handlingsobjektet,
den utförda handlingen, som får olika bevisbetydelse i de olika fallen. Den
civilrättsliga handlingen är i och för sig en normalhandling, som har rättslig
giltighet, till dess det är visat, att den tillkommit under inflytande av rubbning
i själsverksamheten. När den laga tillkomsten av en civilrättslig handling
skall visas, så är handlingen i och för sig det förnämsta vittnet. Om handlingen
icke talar för något främmande inflytande utan står i överenstämmelse
med vad som är vanligt och brukligt i sådant avseende, anses den vara
tillkommen i laga ordning, och den handlande personens psykiska ohälsa
anses icke ha haft inflytande på handlingens tillkomst. Annat är förhållandet
med brottshandlingar. Den brottsliga handlingen är alltid en »onormal»
företeelse; den talar alltid till gärningsmannens nackdel. Enbart av den nakna
gärningen kan man därför sällan eller aldrig draga några slutsatser örn gärningsmannens
psykiska tillstånd. När kausalsambandet mellan brott och sjukdom
därför skall visas, blir det väsentligen gärningsmannen, som får vittna
genom att låta sig undersökas. Men örn det då av undersökningen framgår,
att gärningsmannen är sinnessjuk eller sinnesslö, hur skall man i sådant fall
kunna utesluta, alt han begått gärningen under inflytande av sitt psykiska
undantagstillstånd? Jag tror inte, att detta är möjligt, och därför tror jag ej
heller, att utredningen av kausalsambandet mellan psykisk abnormitet oell
brott kan få någon betydelse. Tidssambandet torde som hittills bli det väsentliga.

Härtill kan läggas, att örn man med beredningen utgår ifrån att en sinnessjuk
kan begå en brottslig gärning utan att därvid handla under inflytande
av sjukdomen, måste gärningsmannen trots sjukdomen motse straffpåföljd.

Hiliana till riktulnr/ens protokoll 1045. 1 sami. Nr 207. h

Kungl. Maj.ts proposition nr 207.

Liknande synpunkter ha anförts av sjukhuschefen vid Sundby sjukhus.
som yttrat följande.

Ett tydligt kausalsammanhang kan ofta ej påvisas utan vanligare torde
vara, att det psykopatologiska tillståndet icke gör sig gällande som direkt
pådrivande faktor utan medverkar till brottet genom att utplåna eller försvaga
hämningarna mot brott, alltså ett passivt förhållande och icke ett aktivt
kausalt. Att lägga samma synpunkter vid det straffrättsliga bedömandet
sorn vid det civilrättsliga, där det i den allmänna samfärdselns intresse är
nödvändigt att rättshandlingar icke utan tvingande skäl förklaras ogiltiga,
kan icke vara riktigt. Då det i många fall är omöjligt för fackmannen, psykiatern,
att avgöra om direkt kausalsamband föreligger och en del undersökningsläkare
kanske betrakta sjukdomens passiva förhållande till brottet
som ett kausalt sådant kommer avgörandet att karakteriseras av en synnerligen
hoppande princip. Att domstolens förmåga att avgöra frågan präglas
av en ännu större osäkerhet är klart och säkerligen torde icke någon dömande
instans med gott samvete vilja ta en bestämd ställning till frågan. I praktiken
torde därför rättstillämpningen komma att lida av stor osäkerhet och
vacklande om 5 § får den formulering som av strafflagberedningen föreslagits.
Enligt mitt förmenande torde det vara fullt tillräckligt örn den rättspsykiatriska
undersökningen påvisar tidssamband mellan brott och sjukdom.
De allmänpreventiva och individualpreventiva synpunkterna komma på detta
sätt att väl tillgodoses.

Direktionen för Sundby sjukhus har med anledning av dessa sjukhuschefens
uttalanden yttrat att, då beredningen i uttrycket »inflytande» innefattat
såväl aktivt som passivt kausalsamband, risk icke förelåge för att ett
befintligt samband mellan den brottsliga gärningen och sinnessjukdomen eller
sinnesslöheten icke beaktades.

Sjukhuschefen vid Sids jöns sjukhus har för sin del anfört:

Hur mycket än de psykiatriska undersökningsmetoderna kunna förfinas
och de psykologiska orsakskedjorna blottläggas, kvarstå dock alltför många
irrationella faktorer, för att den örn sin egen konsts begränsning medvetne
psykiatern skulle våga att i den givna situationen göra ett bestämt uttalande
örn felande samband mellan brott och psykisk abnormitet. Bärande skäl av
rättsfilosofisk eller praktiskt juridisk natur ha icke förebragts för en ändring
av nuvarande rättstillämpning i fråga om kausalsamband mellan brott och
exculperande psykisk rubbning. Såsom av strafflagberedningen framhållits
kommer troligen ett dylikt samband i de flesta fall att presumeras och den i
lagen fastslagna fordran på ett sådant torde därför i praxis få ringa betydelse,
men av ovan anförda skäl bör kravet på kausalsammanhang släppas och
lagtexten i enlighet härmed erhålla en annan formulering.

Med förklaring att det måste anses principiellt oriktigt att en psykiskt sjuk
eller defekt människa straffades har medicinalstyrelsen förklarat sig icke
kunna ansluta sig till förslaget örn uppställande av ett kausalitetskriterium
för straffrihet. Sjukhuschefen vid Västra Marks sjukhus har i detta hänseende
anfört:

Beredningen avser med uttrycket »under inflytande av» ej att det psykiska
abnormtillståndet skall ha varit ensamt avgörande för den brottsliga handlingen
utan att det i någon mån medverkat till denna. Att utesluta varje
sådan direkt eller indirekt medverkan torde så gott som alltid vara omöjligt.
Själslivet är dock ett sammanhängande helt och varje handling baserar

Kungl. Maj-.ts proposition nr 207.

sig på denna helhet. Att brott begångna i tillstånd av sinnessjukdom eller
sinnesslöhet under inga förhållanden skola föranleda straffansvar, torde
överensstämma med allmän rättsuppfattning. Beredningens huvudsakliga
motiv för införandet av kravet på kausalsamband synes vara, att domstolen
härigenom finge en möjlighet att under åberopande av, att kausalsamband
ej föreligger, avvisa försök att giva SL 5: 5 en alltför vid tolkning,
t. ex. örn det skulle bli fråga örn att utsträcka paragrafens tillämpningsområde
till sådana nervösa reaktioner och andra psykiska symtom som
närmast falla inom området för det normala själslivet. Föreskriften om kausalsamband
bleve ett medel för domstolen att förbehålla sig det slutliga avgörandet
i tillräkneiighetsfrågor. Det synes mig, att detta vore en bakväg, som
ej borde beträdas. Finner domstolen, att det till fullo ådagalagts, att sinnessjukdom
eller sinnesslöhet förelåg vid brottets begående, bör den ej kunna
underlåta att straffriförklara. Finner domstolen, att detta icke ådagalagts
bar den möjlighet att fälla till ansvar under framhållande av att sådant
sinnestillstånd, som avses i SL 5: 5 bos brottslingen icke påvisats. Lagrummet
i fråga synes mig böra givas en sådan lydelse, att området för straffriheten
begränsas till sinnessjukdom eller sinnesslöhet men att dessa abnormtillstånd
i och för sig bliva exculperande oberoende av kausalsamband.

Frågan om upphävande av 5 kap. 6 § strafflagen.

Upphävande av 5 kap. 6 § strafflagen tillstyrkes i flertalet av de yttranden,
däri spörsmålet berörts. Sålunda har medicinska fakulteten vid universitetet
i Uppsala liksom sjukhuschefen vid Ulleråkers sjukhus angående
detta förslag yttrat, alt de skäl beredningen anfört beträffande psykopaterna
vore övertygande och att de fall, där strafflindring av andra skäl än lindrig
oligofreni och lättare psykopati kunde tänkas komma i fråga, vore i stort
sett sällsynta, varför knappast några bärande skäl kunde anses tala mot upphävande
av ifrågavarande stadgande.

Föreningen Sveriges häradshövdingar har gillat förslaget i denna del under
förklaring, att det syntes vara av särskild betydelse såväl att den påtalade
inadvertensen med straffnedsättning även för dem, vilkas sinnesbeskaffenhet
gjorde dem lill farliga brottslingar, bleve undanröjd som att möjlighet bereddes
till ådömande av förvaring i stället för straff i de många fall, då de brottsliga
vore oemottagliga eller föga mottagliga för straff. Jämväl interneringsnämnden
har, på de skäl beredningen anfört, tillstyrkt förslaget att upphäva
5 kap. 6 § strafflagen. Karolinska institutets lärarkollegium har erinrat, att
lagrummets egentliga berättigande under de senaste årtiondena legat däri att
dess tillämpande utgjort en förutsättning för ådömande av förvaring, samt
uttalat, att från rättspsykiatrisk synpunkt förslaget i denna del vore ett
stort framsteg. Samma mening har uttalats av t. f. sjukvdrdsläkaren vid fångvårdens
sinnessjukavdelning d Långholmen.

Utan närmare motivering tillstyrkes förslaget om upphävande av 5 kap. G §
strafflagen vidare av sjukhuscheferna vid Birgittas och S:t Lars sjukhus
ävensom av sjukvdrdsläkaren vid fångvårdens sinnessjukavdelning å Håga.
Stockholms rådhusrätt har i della hänseende anfört följande.

Enligt beredningens förslag skall SL 5: 6 upphöra att gälla. De skäl, som
beredningen åberopat härför, synas rådhusrätten godtagbara. Alt psykopater
med utpräglat kriminell läggning bliva föremål för strafflindring måste för

Kungl. Maj.ts proposition nr 207.

det allmänna rättsmedvetandet framstå såsom otillfredsställande. Emellertid
kan utan tvivel mången gång anledning föreligga till en förhållandevis mild
bedömning av ej blott vissa psykopater utan också och framför allt intellektuellt
undermåliga, vilka icke straffriförklaras såsom sinnesslöa, samt personer,
som begått brottsliga gärningar i affekt- och förvirringstillstånd utan
att straffriförklaras. De abnormtillstånd det här gäller torde dock så gott
som alltid kunna tillbörligen beaktas vid utmätandet av straff inom de ordinära
straffskalorna. Visserligen kan någon gång beträffande ifrågavarande
brottslingar ett straff under straffminimum, särskilt då detta är högt, anses
påkallat; och det kunde övervägas att för dessa fall bereda möjlighet till
straffnedsältning. En bestämmelse härom skulle emellertid strida mot den
grundtanke, som uppbär beredningens förslag i denna del, och rådhusrätten
bar därför funnit sig icke böra framställa något yrkande i förevarande hänseende.
Fallen i fråga torde kunna lösas nådevägen.

Länsstyrelsen i Stockholms län bar likaledes förklarat, att någon erinran
mot förslaget i denna del ej kunde göras, då, såsom beredningen ytlrat, andra
möjligheter lill strafflindring stöde till buds, när sådan funnes motiverad
med hänsyn till brottslingens psykiska tillstånd vid brottets begående. Även
länsstyrelsen i Malmöhus län har förordat ett upphävande av straffnedsättningsbestämmelsen.

I andra yttranden har förslaget om upphävande av 5 kap. 6 § strafflagen
tillstyrkts allenast med tvekan eller under framhållande av alt allmänna
sträffnedsättningsregler måhända vore påkallade. Sjukhuschefen vid Sidsjöns
sjukhus har sålunda anfört:

I fråga om den nuvarande 6 § i strafflagens 5 kapitel instämmer undertecknad
i allt väsentligt i vad som av strafflagberedningen anförts som skäl
för dess uteslutande ur strafflagen och straffnedsättningens ersättande med
en mera differentierad behandling av brottslingen på straffverkställighetsstadiet.
Emellertid torde förtjäna framhållas, att tillämpningen av ifrågavarande
paragraf tidigare ofta möjliggjort användande av villkorlig dom, där sådan
varit indicerad men eljest ej kunnat komma i fråga. Med ikraftträdandet
av den nya lagen om villkorlig dom torde dock denna synpunkt förlora sin
betydelse. Det Jförutsättes också att de förslag till reformer på straffverkställighetens
område, som strafflagberedningen i sitt betänkande avhandlat,
icke stannar på papperet utan att verkligen en mera individualiserande behandling
särskilt av de psykopatiska förbrytare, som ådömts straff, kommer
lill stånd med hänsynstagande såväl till deras psykiska egenheter som till
deras större eller mindre farlighet och allmänpreventionens krav.

Medicinalstyrelsen har förklarat sig kunna biträda vad beredningen i denna
del föreslagit, örn garanti skapades för att vid straffmätningen hänsyn
bomme att tagas till de psykiska rubbningar, som hittills ansetts böra medföra
sträf frösättning. Sjukhuschefen vid S:t Jörgens sjukhus har likaledes
ansett intet vara att erinra mot att 5 kap. 6 § strafflagen upphävdes, för den
händelse institutet i de speciella undantagsfall, då det skulle varit tillämpligt,
kunde ersättas genom att möjligheten att taga hänsyn till förmildrande
omständigheter vidgades.

Svenska psykiatriska föreningen och svenska läkaresällskapet ha förklarat
sig hysa tveksamhet örn lämpligheten att helt upphäva strafflindringsbestämmelsen
samt ha anfört följande.

Kungl. Maj.ts proposition nr 207.

Visserligen böra farliga brottslingar, vilka betraktas som »förminskat tillräkneliga»,
icke erhålla strafflindring. Mot det oförnuftiga i att låta abnorma
och just därför farliga och svårpåverkbara brottslingar erhålla en kortvarigare
behandling lia läkare, inte minst här i landet, energiskt reagerat sedan
åtskilliga årtionden. Men ej sällan förekomma andra fall, där både humanitära
och rationella skäl tala för att domaren skall kunna efter fritt beprövande
nedsätta straffet. Andra skäl tala för att bibehålla denna paragraf,
ehuru i omarbetad form. Då det emellertid är olämpligt att sammankoppla
strafflindring med abnorm sinnesbeskaffenhet, synes särskilda strafflindringsregler
böra utarbetas utan sammanhang med paragrafen om de s. k.
förminskat tillräkneliga.

Även i andra yttranden ha erinringar framställts mot beredningens förslag
att helt upphäva 5 kap. 6 § strafflagen.

Landsfogden i Stockholms län har i förevarande avseende anfört:

Det torde visserligen icke råda några delade meningar örn att SL 5: 6 såsom
den i praktiken kommit att tillämpas lett till ur kriminalpolitislc synpunkt
mycket otillfredsställande resultat, men å andra sidan lär det väl icke
kunna bestridas, att den ändock har en viss funktion att fylla såsom straffmildringsgrund
vid vissa fall av psykiska abnormtillstånd. Att så är fallet
bestrides icke heller av beredningen, som emellertid vill lösa härmed sammanhängande
frågor på annat sätt. Det synes dock tvivelaktigt, om det skall
kunna anses vara tillfredsställande sörjt härför genom vad beredningen framhåller
angående de möjligheter, som straffskalorna lämna för beaktande
av subjektiva faktorer av förmildrande art, tillämpning av villkorlig dom
samt frågans lösande nådevägen. Ett upphävande av 5: 6 synes i stället böra
förknippas med ett realiserande av beredningens tanke att införa en allmän
sträf flindringsparagraf.

Hovrätten för Övre Norrland har anfört följande.

Då SL 5: 6 infördes i 1864 års strafflag, torde lagrummet ha motsvarat ett
praktiskt behov. Även om gränserna för lagrummets tillämpningsområde under
tidens lopp förskjutits, talar åtskilligt för att detta praktiska behov alltjämt
består. Vid de utredningar om ändring av strafflagens tillräknelighetsbestämmelser
som tidigare förekommit har man i allmänhet räknat med att
en straffnedsättningsregel erfordras för fall av tillfälliga rubbningar i den
psykiska jämvikten. Då man således tidigare ansett behov av en straffnedsättningsregel
föreligga, är det i och för sig ägnat att förvåna att en sådan
regel nu befunnits onödig. Det hade varit värdefullt om beredningen noggrannare
än som skett hade redogjort för den praxis som beredningen åberopar.
Sakliga skäl för en sådan praxis synas icke föreligga. Det är svårt att
förstå varför en övergående rubbning av den psykiska jämvikten icke skulle
kunna föranleda straffnedsällning av det skäl att psykiatern med tillämpning
av en för belt andra ändamål uppställd terminologi finner den falla
inom området för det normala själslivet. Avgörande synes i stället böra vara
huruvida den tillfälliga rubbningen är av tillräcklig betydenhet för att vinna
beaktande oell om allmänna skälighets- och rättvisesynpunkter tala för en
nedsättning av straffet.

Beredningens ståndpunkt synes innebära, alt frågan örn slraffnedsättning
saknar betydelse vid tillfälliga rubbningar av den psykiska jämvikten. Likväl
framhåller beredningen alt i allmänhet mycket rymliga straffskalor i
strafflagen lämna utrymme för utmätande av ett tillräckligt lindrigt straff
även i sådana fall sorn här avses. Vad beredningen bär anfört synes icke
vara fullt konsekvent. I det sistnämnda yttrandet ligger dock eli medgivande

Kungl. Majlis proposition nr 207.

att straffnedsättning i vissa fall är befogad. Självfallet kan möjlighet till sådan
straffnedsättning beaktas vid varje särskild straffskala i strafflagens
speciella del. Detta skulle emellertid förutsätta en genomarbetning av samtliga
straffskalor samt ändringar och tillägg på åtskilliga ställen. Det synes
enklare att införa en straffnedsättningsregel i strafflagens allmänna del för
här avsedda fall. Det är visserligen riktigt att domaren för förmögenhetsbrottens
del numera har mycket vida gränser alt röra sig inom. Det bör dock
beaktas att straffrättskommittén i det förslag som ligger till grund för den
nya lagstiftningen örn förmögenhetsbrotten icke velat taga i betraktande här
avsedda spörsmål. Tvärtom anför kommittén i sitt betänkande (SOU 1940: 20
s. 31), att endast betydelsen av omständigheter vid brottet ansetts lämpligen
kunna regleras i de särskilda straffbuden; omständigheter i brottslingens person
böra däremot enligt kommitténs mening upptagas till behandling i strafflagens
allmänna del.

Mot vad strafflagberedningen i förevarande del anfört torde även kunna
framhållas, att det för en domstol stundom kan vara befogat och lämpligt att
i utslaget åberopa en straffnedsättningsregel även i sådana fall då det utmätta
straffet icke understiger straffskalans minimum men väl är betydligt
lägre än vad som vanligen plägar följa å brott av det föreliggande brottets
svårhetsgrad.

Beredningen hänvisar slutligen till att de lall, där förhandenvaron av tillfällig
rubbning av den psykiska jämvikten vid brottets begående föranleder
behov att kunna sätta straffet under straffskalans minimum, böra kunna lösas
nådevägen. Beredningen finner detta särskilt gälla, där straffet obligatoriskt
utgöres av livstids straffarbete eller straffskalan eljest är mycket snäv.

Även m de sist nämnda fallen, såsom beredningen framhåller, äro sällsynta,
så äro de i stället särskilt uppseendeväckande. Det kan icke vara riktigt
och lämpligt att binda domstolarna till att i sådana fall ådöma ett uppenbart
oskäligt straff. Örn man kan förutsäga att nådeinstitutet måste tillgripas
för att den riktiga lösningen av en viss grupp av fall skall nås, torde detta i
allmänhet visa att behov föreligger att lösa dessa fall lagstiftningsvägen. Vad
beredningen i denna del själv anfört synes därför starkt tala för behovet av
en straffnedsättningsregel.

Kritiken mot tillämpningen av gällande tillräknelighetsregler har stundom
gått ut på att reglernas handhavare visat tendens att till de slraffria hänföra
även personer som icke befunnit sig i ett verkligt psykiskt undantagstillstånd
och alt detta äventyrade straffets allmänpreventiva verkan. Kritiken torde ofta
lia tagit sikte på fall av tillfällig rubbning av den psykiska jämvikten, för
vilka vård å sinnessjukhus varit obehövlig. En tendens att i dylika fall utsträcka
området för straffriheten kan tänkas uppkomma även i framtiden.
Förekomsten av en straffnedsättningsregel kan motverka en sådan tendens.

En straffnedsättningsregel synes böra vara så avfattad, att den blir tilllämplig
endast vid sådana tillfälliga tillstånd som utpräglat avvika från det
normala. Ett sinnestillstånd som i regel är det normala vid vissa särskilda
brott, exempelvis barnamord, bör icke falla under straffnedsättningsregeln, i
den mån det kan anses beaktat i den för brottet uppställda straffskalan. Däremot
torde sinnestillstånd, betingade av ovanliga omständigheter, kunna tänkas
föreligga även vid sådant brott och då böra hänföras under straffnedsättningsregeln
— såvitt de ej medföra sträf frihet.

På grund av det anförda finner hovrätten beredningens förslag att helt
upphäva 5 kap. 6 § strafflagen icke kunna tillstyrkas. Hovrätten hemställer
att frågan örn lämpligheten av en allmän straffnedsättningsregel för de fall,
då den brottslige vid brottets begående lidit av sådan tillfällig rubbning av
den psykiska jämvikten som icke medför straffrihet, samt, eventuellt, ut -

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

formningen av en sådan regel måtte göras till föremål för ytterligare utredning.

Likartade synpunkter ha framförts i flera andra yttranden. Sålunda har
fångvårdsstyrelsen anfört följande.

Beredningen har föreslagit upphävande av 5 kap. 6 § strafflagen. Härav
följer den obestridliga fördelen, att den nuvarande möjligheten till straffnedsättning
på grund av varaktig själslig abnormitet försvinner. Vidare blir
livstids straffarbete, i motsats till vad som nu är fallet, tillämpligt även beträffande
brottslingar, som lida av psykisk abnormitet som ej är att hänföra
till sinnessjukdom eller sinnesslöhet. Häremot har styrelsen icke något att
erinra. Upphävandet av nämnda lagrum medför emellertid även, att möjlighet
ej längre kommer att föreligga till nedsättning av straffet under straffskalans
minimum vid övergående själsliga abnormtillstånd. Beredningen har
avvisat tanken att uppställa en särskild straffnedsättningsregel för dessa fall
under hänvisning till att straffskalorna merendels äro så vida, att domaren
har stora möjligheter att beakta omständigheter av mildrande art, samt att
nådevägen undantagsvis kan anlitas. Då 5 kap. 6 § strafflagen torde hava en
icke oviktig uppgift alt fylla i fråga örn sträffnedsättning på grund av tillfällig
rubbning av den psykiska jämvikten vid brottets begående, anser styrelsen,
att det bör övervägas, huruvida icke i samband med lagrummets upphävande
bör införas en allmän regel om möjlighet till straffpedsättning i
sådana fall. Lagstiftningen synes icke böra utgå från att nådevägen skall tagas
i anspråk.

Justitiekanslersämbetet har anfört:

Vad angår frågan om upphävande av 5 kap. 6 § strafflagen är väl riktigt
att stadgandet är olämpligt, när det leder till sådant resultat, att en farlig
brottsling måste släppas efter att hava undergått ett på grund av förminskad
lillräknelighet ådömt jämförelsevis kort straff. Å andra sidan är kanske ej
lämpligt att borttaga möjligheten att till nedsatt straff döma en person, vilken
utan kriminell läggning hegått brottslig handling i sådant psykiskt abnormt
tillstånd, som ej är likställt med sinnessjukdom. Huruvida berörda utväg är
överflödig på grund av att straffsatsernas omfattning medger tillräckligt milt
bedömande, synes osäkert. Ämbetet har härvid i åtanke ett nyligen inträffat
fall, där en åtalad av underrätt för brott, som förskyllde straffarbete i lägst
fi år, dömdes till 7 år 0 månaders straffarbete men i överinstanserna med stöd
av 5 kap. 6 § strafflagen fick straffet nedsatt till straffarbete i 10 månader.
Ej heller i sådana fali synes det tilltalande att lita till nådevägen för att erhålla
ett materiellt tillfredsställande resultat.

Styrelsen för Sveriges advokatsamfund har gjort följande uttalande.

Beredningens motiv för ett upphävande av bestämmelsen i 5 kap. 6 §
strafflagen om straffnedsättning på grund av psykisk abnormitet finner styrelsen
icke helt övertygande. Det vill synas, som örn beredningen särskilt
observerat det oriktiga i att tillämpa bestämmelsen beträffande vissa psykopater,
som av en eller annan anledning icke göras till föremål för annan reaktion
än ett till tiden bestämt frihetsstraff. Vid vissa former av lindrigare intellektuell
undermålighet, där någon annan form av vård än frihetsstraff dock icke
finnes böra ifrågakomma, kan det enligt styrelsens mening vara av ett visst
värde, alt domstolen kan på grund av den psykiska abnormiteten nedsätta
straffet. Särskilt humanitära skäl torde därvid kunna åberopas. Styrelsen
ifrågasätter därför, huruvida icke 5 kap. 0 § strafflagen borde bibehållas,
ehuru i sådan omarbetad form att bestämmelsen icke kan komma alt till -

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

lämpas i sådana fall, där konsekvenserna ur allmänpreventiv eller individualpreventiv
synpunkt skulle te sig stötande.

Även direktionen för Säters sjukhus har förordat ett bibehållande i någon
form av möjlighet till straffnedsättning vid psykisk abnormitet samt därvid
yttrat:

Det synes kunna befaras, alt ett upphävande av straffminskningsgrunden
i 5 kap. 6 § strafflagen stundom kommer att medföra en hårdare behandling
av de mindre tillräkneliga förbrytarna än som nu är fallet och som är påkallat.

Beredningen synes i första hand lia tänkt sig, att man, i de fall där med
tillämpning av 5 kap. 6 § ett lägre straff nu ådömts, skulle använda villkorlig
dom enligt 1939 års lag därom, vilken förutsättes skola sättas i kraft. I andra
hand skulle tillgripas tvångsuppfostran, ungdomsfängelse eller förvaring i
säkerhetsanstalt.

Stundom kan det dock vara lämpligt att, med hänsyn till den tilltalades
sinnesbeskaffenhet och omständigheterna i övrigt, ett brott bestraffas med
böter, även då straffminimum är fängelse. Vidare kunna förekomma fall, där
man vill döma en mindre tillräknelig villkorligt men straffminimum är så
högt eller brottet är av sådan art (t. ex. rattfylleri), att villkorlig dom ej
torde kunna ådömas myndig person. I sådana fall har stadgandet i 5 kap.
6 § givit möjlighet att lämpa straffet efter omständigheterna.

Vidare synes det bliva svårt för sinnessjukläkaren att alltid med visshet
avgöra om en person är helt sinnessjuk eller icke.

Ett bibehållande av 5 kap. 6 § i en eller annan form synes därför böra
övervägas. Att märka är, att ett motsvarande stadgande finnes upptaget i den
modernaste utländska strafflagen, den schweiziska.

Slutligen har sjukhuschefen vid Frösö sjukhus i förevarande avseende
anfört följande.

Gent emot slopandet av SL 5:6 har jag vissa betänkligheter. I motiveringen
har förutsatts, att denna paragraf uteslutande skulle ha sin tillämpning
på psykopaterna, men i verkligheten torde det huvudsakligen vara neurotiska
tillstånd, som kunna komma i fråga som grund för straffnedsättning.
Jag har åtminstone haft flera dylika fall för undersökning, där nedsatt straff
visat sig vara den mest rationella samhällsreaktionen. Som jag förut velat
framhålla, ha vi i det neurotiska spänningstillståndet en form av psykisk rubbning,
där man finner alla möjliga övergångar från klart sjukliga tillstånd till
rent normalpsykologiska reaktioner. Personer av för övrigt icke asocial eller
kriminell läggning kunna under trycket av extraordinära yttre förhållanden
komma in i dylika spänningstillstånd, som lamslå deras normala omdömesförmåga
så, att de begår mer eller mindre meningslösa lagöverträdelser.
Några särskilda vårdåtgärder äro i dessa fall vanligen obehövliga, om den
yttre situationen klaras upp, och de enda möjligheter, man då får att välja
på efter ett slopande av 6 § blir fullt straff eller ingen påföljd alls. Enligt
min erfarenhet kan nedsatt straff i dylika fall vara enda riktiga lösningen.
Det har t. ex. förekommit att den brottslige genom utmätande av fullt straff
skulle ha mist sin tjänst och fått sina framtida utkomstmöjligheter förstörda,
medan han genom nedsatt straff räddats åt en samhällsnyttig tillvaro, utan
att det berättigade kravet på samhällsreaktion behövt eftersättas.

Vad särskilt angår beredningens förslag till ändrad lydelse av 33 § strafflagen
för krigsmakten har krig shovrätten — som i övrigt instämt med Svea
hovrätt — förklarat sig ej lia något att erinra mot förslaget i denna del.

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

Departementschefen.

Bestämmelserna i 5 kap. 5 och 6 §§ strafflagen örn straffrihet och straffminskning
på grund av psykisk abnormitet äro i allt väsentligt oförändrade
alltsedan strafflagens tillkomst. De lämna med sin ålderdomliga avfattning
numera föga ledning för rättstillämpningen, som efter hand blivit en helt
annan än vad med bestämmelserna ursprungligen var avsett. Den psykiatriska
vetenskapens framsteg och den moderna kriminologiens klarläggande av
sambandet mellan psykisk abnormitet och brottslighet lia åstadkommit en
avsevärd utvidgning av området för tillräknelighetsbestämmelsernas tillämpning.
Utvecklingen har emellertid, då den saknat stöd av lagbestämmelser,
varit i viss mån famlande och har enligt många.s åsikt i vissa hänseenden fört
för långt. Att strafflagen på en så central punkt saknar anknytning till nutida
betraktelsesätt är otvivelaktigt en väsentlig brist. Det torde icke heller råda
mera än en mening örn att en revision av lillräknelighetsbestämmelserna är
av nöden. En sådan revision kräver ståndpunktstagande till problem som
äro lika betydelsefulla som omstridda. Såsom framgår av innehållet i strafflagberedningens
betänkande och de däröver avgivna yttrandena råda stora
meningsskiljaktigheter i fråga örn de riktlinjer som böra följas. Denna bristande
enhetlighet i uppfattningen bör dock ej få föranleda att revisionen undanskjutes.
Det är uppenbarligen av stor vikt att lagstiftaren söker fastställa
de huvudsynpunkter som böra vara bestämmande vid bedömande av frågan
om straffriförklaring.

Psykisk abnormitet, som framträder i mera utpräglad form, har sedan
länge varit erkänd som straffrihetsgrund. Tidigare torde straffriheten vid
otillräknelighet, liksom straffnedsättningen vid förminskad tillräknelighet, lia
uppfattats såsom en naturlig konsekvens av vedergällningstanken, som förutsatte
skuld för straff. Sedan vedergällningstanken trätt i bakgrunden,
lärer numera i det allmänna betraktelsesättet straffrihet för den som betraktas
såsom otillräknelig väsentligen ha sin förankring i mera rent humanitära
skäl. Det har framstått såsom stötande att straffa den som är sinnessjuk eller
eljest psykiskt abnorm och måhända utsätta honom tor risken att hans lidande
därigenom förvärras.

De humanitära synpunkterna kräva självfallet det största beaktande. Frågan
örn straffrihet på grund av psykisk abnormitet och straffets utbytande
mot medicinsk behandling måste emellertid, liksom eljest då det gäller kriminalitetens
bekämpande, bedömas med hänsynstagande jämväl till de indi
vidualpreventiva och allmänpreventiva syften som strafflagstiftningen och
straffrättsskipningen avse att tillgodose.

Från individualpreventiv synpunkt är obestridligt, att örn brottet framsprungit
ur psykisk abnormitet, ett straff icke kan förväntas avhålla den
brottslige från att ånyo begå brott, med mindre det är så anordnat att genom
lämplig vård och behandling den brottslige återställes till sin psykiska hälsa.

Kungl. Maj.ts proposition nr 207.

Men detta resultat vinnes i allmänhet lika bra eller bättre på andra vägar
än genom straffverkställighet. Under förutsättning att den psykiskt abnorme
omhändertages av samhället för den vård som erfordras är det onödigt att
tillgripa straff för att vinna det syfte som dess individualpreventiva funktion
skall tjäna. Och om straffet ej anordnas så att det är likvärdigt med den
vård som på annat sätt kan beredas, är det direkt olämpligt från individualpreventiv
synpunkt. Hinder möter således i regel icke från individualpreventiv
synpunkt att straffriförklara personer som begått brott och vilka betinna
sig i ett psykiskt abnormtillstånd.

Vad angår det allmänprevenliva syfte, som strafflagstiftningen avser att
fullfölja, torde den omständigheten, att en psykiskt abnorm person eventuellt
anser sig kunna räkna med att han, örn han begår brott, skall bliva
straffriförklarad, icke vara av någon större betydelse. Det är icke heller
antagligt, att straffriförklaring av den som befinner sig i ett psykiskt undantagstillstånd
— ett tillstånd som väsentligt avviker från det normala — i och
för sig i nämnvärd mån avtrubbar straffhotels verkan på andra människor.
Inom ett gränsområde, där abnormiteten icke är mera utpräglad, kan det
emellertid från allmänpreventiv synpunkt väcka betänkligheter att medgiva
straffriförklaring. Det har i detta hänseende åberopats, att hos allmänheten
en viss reaktion framträtt mot den uppfattning i tillräknelighetsfrågor som
kommit till uttryck i rättspsykiatriska utlåtanden angående tilltalade personers
sinnesbeskaffenhet samt att den misstro beträffande det rättspsykiatriska
bedömandet, som sålunda kommit till synes, omfattats även av representanter
för rättsväsendet eller i allt fall hos dem väckt oro och framkallat yrkanden
om en mera restriktiv tillämpning av straffriförklaring. Reaktionen torde i allmänhet
icke ha byggt på rationella överväganden angående den lämpligaste
behandlingen av olika slag av brottslingar utan i huvudsak ha förestavats av
vedergällningssynpunkter. Till en del har den måhända bottnat i en farhåga
för att farliga personer icke oskadliggöras på det effektiva sätt som gemene
mans krav på rättssäkerhet i samhället ansetts påkalla. I sistnämnda hänseende
torde det dock numera även för allmänheten stå klart att i den mån
abnorma personer som gjort sig skyldiga till brott bliva efter straffriförklaring
omhändertagna för vård å sinnessjukhus samhället på ett effektivt sätt
ingriper mot den brottslige, låt vara att detta sker i annan form än genom
straff. Allvarligare från allmänpreventiv synpunkt är att det under de senaste
åren förekommit, att den brottslige väl förklarats strafflös men ansetts
icke vara i behov av vård å sinnessjukhus. Mestadels synes det därvid
ha rört sig örn intellektuellt efterblivna ävensom lindrigare psykopater,
vilka begått mindre svåra brott och beträffande vilka läkarvetenskapen ansett
att för deras tillrättaförande icke erfordrades annan åtgärd än att den
straffriförklarade ställdes under tillsyn av den vid sinnessjukhusen anordnade
hjälpverksamheten.

Även örn man vid ett ståndpunktstagande till tillräknelighetsproblemet
icke kan bortse från den stora allmänhetens inställning får man enligt min
mening dock icke fästa alltför stor vikt vid denna. Det ligger i sakens natur,

Kunni. Maj:ts proposition nr 207.

att den vetenskapliga bedömningen måste befinna sig på en mera avancerad
ståndpunkt, och detsamma gäller, örn än i mindre grad, den mera upplysta
lekmannauppfattningen. Att bedömandet i tillräknelighetsfrågor i hög grad
måste påverkas av de synpunkter som vedertagen medicinsk uppfattning
representerar är enligt min mening klart. Jag kan fördenskull icke i och föi
sig anse det förhållandet vara avgörande, att allmänheten — som merendels
äger endast bristfällig kännedom om de bakomliggande, för frågan örn
straffriförklaring relevanta omständigheterna — stundom kan ha svårt att
förlika sig med de resultat vartill det rättspsykiatriska bedömandet leder.

Därmed är emellertid icke sagt, att enbart den omständigheten att en person,
som begått brott, i själsligt hänseende avviker från det normala och är
i visst behov av psykiatrisk tillsyn bör föranleda att han sträffriförklaras.
Även enligt min mening har straffriförklaring ägt rum i alltför vid omfattning.
Det synes mig nämligen uppenbart, att den särbehandling av vissa
brottslingar, som deras straffriförklarande innebär, icke bör tillgripas utan
att verkligt vägande skäl föreligga. När sådana skäl ej kunna påvisas, bör
det ordinära förfarandet tillämpas. Om varken humanitära synpunkter eller
praktiska överväganden rörande den brottsliges rationella behandling kräva
att straffriförklaring sker, bör sådan ej heller äga rum.

Vad angår de humanitära synpunkterna torde dessa, med den differentierande
behandling som tillämpas inom modem fångvård, näppeligen kräva
att den som avviker från det normala straffriförklaras annat än när det är
fråga örn en mera utpräglad abnormitet. Fran praktisk synpunkt mäste det
rent organisatoriskt anses föga rationellt att inom fångvården skapa en
fullt utvecklad, med sinnessjukvården sidoordnad organisation för vård av
sådana psykiskt abnorma som begått brott. Även av detta skäl torde därför
mera utpräglat abnorma böra omhändertagas av sinnessjukvården. Men
då i viss utsträckning psykiatrisk vård och tillsyn lämpligen kan åvägabringas
inom fångvården, bör det icke vara uteslutet alt hänföra brottslingar,
som till sin sinnesbeskaffenhet förete vissa avvikelser från det normala, till
fångvården, som i så fall bör anpassas därefter. I den män fångvården differentieras
kan nian alltså tänka sig att till fångvård hänföia även personer
som eljest närmast bort omhändertagas av sinnessjukvården. En sådan
differentiering av fångvården har redan i avsevärd utsträckning genomförts,
därvid efter hand alltmer ökade resurser ställts till fångvårdens förfogande.
Genom införandet av till tiden helt eller relativt obestämda frihetsberövande
åtgärder har möjlighet redan skapats för att inom fångvårdens ram omhändertaga
även personer som i psykiskt hänseende avvika från det normala.
Jag tänker härvid på ungdomsfängelse, som genom differentiering
av anstalter och behandling visat sig väl lämpat även för psykiskt ej fullmåliga
unga brottslingar, ävensom på den närmast för äldre abnormhrottslingar
avsedda skyddsåtgärden förvaring. Härjämte bör nämnas att
det straffrättsliga reaktionssystemet i den villkorliga domen erbjuder en möjlighet
till kriminalvård i frihet, sorn utgör en motsvarighet lill den tillsyn av
sinnessjukvårdens hjälpverksamhet .sorn i det föregående omtalats.

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

Det torde som jag förut antytt icke kunna helt bestridas, att läkarvetenskapen
vid det rättspsykiatriska bedömandet visat en viss benägenhet att tillstyrka
straffriförklaring och därmed hänvisning till sinnessjukvård av personer
som väl förete avvikelser från det normala men i och för sig lämpligen
kunnat omhändertagas inom straffsystemets ram. Denna benägenhet
torde i väsentlig mån kunna förklaras med att fångvården varit och i viss
utsträckning alltjämt är oförmögen att giva den sakkunniga differentierade
behandling som varit önskvärd. I och med att en sådan differentierad behandling
erbjudes har man anledning räkna med att rättspsykiatrien självmant
skall bliva mera böjd för att medverka till att sådana fall, där det medicinska
vårdbehovet ej är så framträdande, omhändertagas inom fångvården.

Såsom nyss antytts kan det icke anses ändamålsenligt att inom fångvården
uppbygga en med sinnessjukvården sidoordnad vård av mera utpräglat psykiskt
abnorma. I detta hänseende synes en bestämd gräns böra dragas, där
det medicinska vårdbehovet är så framträdande, att sinnessjukvård framstår
såsom det mest rationella. Är det medicinska vårdbehovet dominerande,
torde icke böra ifrågakomma att låta den psykiskt abnorme omhändertagas
av långvården, utan straffriförklaring bör ske. En gränsdragning efter dessa
linjer torde tillgodose såväl individualpreventiva som allmänpreventiva hänsyn.

I beredningens förslag lia såsom straffrihetsgrunder upptagits sinnessjukdom
och sinnesslöhet. Beredningen har härigenom velat reservera straffrilieten
för de former av psykisk abnormitet som sedan länge varit erkända
som straffrihetsgrunder och om vilka några meningsskiljaktigheter praktiskt
taget icke råda. I formellt hänseende har beredningen genom användandet
av nämnda termer velat tillgodose önskemålet om en så bestämd
fixering som möjligt av området för straffriheten.

Beredningen, som i sin motivering utförligt redogjort för den innebörd begreppet
sinnessjukdom enligt dess mening borde äga, har uttalat, att såsom
sinnessjukdom borde räknas icke blott vad som i dagligt tal brukade kallas
för sinnessjukdom utan även åtskilliga andra tillstånd, däribland psykiska
personlighetsförändringar efter hjärnskador, vilka innebure en sjuklig
förändring av själslivet av djupgående natur. Under sinnessjukdom skall
enligt beredningens uppfattning däremot ej hänföras någon form av psykopati.

Rörande innebörden av begreppet psykopati har beredningen uttalat,
att en psykopat kännetecknades av bestående brister på känslo- och viljelivets
område, vilka framför allt framträdde i oförmåga eller svårighet att
anpassa sig i sammanlevnaden med andra människor samt hade sin grund
i ärftliga anlag eller i sjukdomar och skador som inträffat så tidigt i barndomen
att de blivit bestämmande för karaktärsutvecklingen. Beredningen
har emellertid vitsordat, att psykopati vore ett obestämt och tänjbart begrepp
samt att gränserna mellan olika former av psykopati vore oklara och
övergångarna flytande. Beredningen har vidare anmärkt, att ett psykiskt

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

abnormtillstånd vid närmare forskningar kunde visa sig rätteligen böra
hänföras till en annan huvudgrupp än man ursprungligen med hänsyn till
symtombilden haft anledning antaga. I litteraturen funne man emellanåt,
att en psykisk personlighetsförändring efter epidemisk hjärninflammation,
som ej sällan företedde yttre likheter med symtombilden vid konstitutionell
psykopati, hänfördes till psykopatierna, ehuru den enligt beredningens mening
vore att räkna som sinnessjukdom.

I åtskilliga yttranden ha dessa beredningens uttalanden utsatts för stark
kritik. Medicinalstyrelsen har framhållit, att beredningens ståndpunkt ledde
till den egendomliga konsekvensen att en psykisk förändring efter en i den
tidiga barndomen inträffad hjärnskada skulle räknas som psykopati, medan
en motsvarande rubbning som inträtt såsom följd av en i senare år inträffad
hjärnskada skulle räknas som sinnessjukdom. Då grunden till rubbningarna
ofta vore synnerligen vansklig att fastställa, måste enligt styrelsens
mening diagnosen ofta ställas på symtombilden såsom sådan. Begreppet psykopati
omfattade såväl en rad konstitutionella ärftligt betingade abnormtillstånd
som en stor grupp under livet förvärvade organiska defekttillstånd,
där mestadels förändringar till följd av hjärnsjukdomar läge till grund för
rubbningen. Vissa psykiatrer betecknade som psykopater även en grupp svårt
neurotiserade människor, vilkas tillstånd kunde sägas vara en produkt av
konstitutionella brister och svåra miljöförhållanden. Samma uppfattning
som medicinalstyrelsen sålunda uttalat har kommit till uttryck i åtskilliga
andra yttranden. I flera av dessa har jämväl påpekats, att med förbättrade
undersökningsmetoder allt flera fall av karaktärsrubbningar, vilka uppfattats
som psykopati, visat sig lia sin grund i hjärnskador av en eller annan
art. För egen del vill jag redan i detta sammanhang uttala, alt det icke
synes mig tillfredsställande att, som beredningen, göra principiell skillnad
mellan sådana fall, i vilka en hjärnskada kunnat påvisas, och andra till det
yttre likartade fall, i vilka detta icke låtit sig göra.

Beredningen har till stöd för sitt förslag att undantaga psykopaterna från
området för straffrihet anfört, att psykopater — i den av beredningen använda
betydelsen — i samhället intoge en väsentligt annan ställning än de sinnessjuka
och sinnesslöa. I fråga örn de båda senare kategorierna hade den allmänna
sinnessjukvården och sinnesslövården till uppgift att ingripa oberoende
av örn de psykiska sjukdoms- och defekttillstånden tagit sig uttryck i brott
eller icke, under det att någon motsvarande organisation icke funnes för psykopaterna.
Beredningen har också understrukit, att sinnessjukhusens regim
måste anpassas efter deras egentliga vårdklientel och icke kunde inrättas efter
de särskilda problem som psykopatvården erbjöde. Vidare har beredningen
framhållit, att medan sinnessjuka och sinnesslöa intoge en undantagsställning
i förhållande till andra människor, psykopaterna — vilka vanligen vore
klara och rediga, intellektuellt fullmåliga och arbetsföra personer — i allmänhet
åtnjöte samma förmåner och friheter som andra medborgare.

Mot förslaget att utesluta dem beredningen betecknat som psykopater från
möjligheten alt bliva sträf friförklarade har i åtskilliga yl Iranden anföris, att

Kungl. Maj.ts proposition m 207.

en del psykopater företedde så allvarliga rubbningar att de från medicinsk
synpunkt vore fullt jämförliga med och stundom svårare fall än många av
de egentligt sinnessjuka samt att de även från social synpunkt intoge en utpräglad
undantagsställning. Det har sålunda framhållits, att många psykopater
med ofta återkommande reaktiva symtom vårdats å sinnessjukhus eller
neurosavdelningar eller stått under nervläkarvård i andra former innan de
blivit kriminella. I ett flertal yttranden har vidare understrukits, att psykopater
ofta bleve intagna på sinnessjukhus utan att ha begått brott och att
det syntes inkonsekvent att de psykopater, som gjort sig skyldiga lill brott
men i själva verket borde behandlas på samma sätt, enligt förslaget skidle
dömas till straff.

Jämväl i flera yttranden från icke-medicinskt håll har uttalats, att svårare
törmer av psykopati i straffrättsligt hänseende borde jämställas med sinnessjukdom.
Svea hovrätt har härutinnan erinrat, att ju mera insikten i psykiatriska
frågor vunne insteg, desto naturligare tedde sig även utanför de sakkunnigas
krets, att verkligt allvarliga fall av psykopati vid det straffrättsliga
bedömandet likställdes med sinnessjukdom och sinnesslöhet, samt att ett uttryck
härför vore att från allmänhetens sida numera vård på sinnessjukhus
ej sällan påkallades i fall av denna art.

Från mera formell synpunkt har i detta sammanhang mot beredningens
förslag invänts att begreppet sinnessjukdom vid tillämpning av sinnessjuklagen
ansetts innefatta även grövre former av psykopati. Sinnessjuknämnden
har, liksom Svea hovrätt, påpekat, att enligt sinnessjuklagens bestämmelser
ingen som icke är sinnessjuk eller sinnesslö skall mot sin vilja få intagas eller
kvarhållas å sinnessjukhus, men att statsmakterna i olika hänseenden godtagit
det förhållandet att psykopater i icke ringa utsträckning blivit föremål
tor sadan intagning. Om beredningens definition av begreppet sinnessjukdom
godkändes, borde antingen de psykopater som nu vårdas å sinnessjukhus
omedelbart utskrivas därifrån eller en ändring vidtagas i sinnessjuklagen.

I vissa yttranden har framhållits, att bland alkoholister, lösdrivare och andra
asociala element ett betydande antal vöre psykopater, vilkas psykiska abnormitet
omöjliggjorde en social anpassning. Rörande den lämpligaste behandlingen
av dessa psykopater har gjorts gällande, att då psykopaterna utgjorde
ett av psykiatriens mest brännande problem i såväl diagnostiskt som
terapeutiskt hänseende, deras behandling borde såsom ett medicinskt problem
överlåtas åt sinnessjukvården. I samband härmed har vitsordats, att tillfredsställande
vårdmöjligheter för detta klientel icke funnes, enär det saknades
tillräckligt antal platser på specialavdelningar, vid vilka huvudvikten kunde
läggas på en pedagogisk behandling med yrkesutbildning och arbetsterapi,
samt att psykopaternas vardande pa vanliga sinnessjukavdelningar visat sig
olämpligt. Denna brist borde emellertid avhjälpas.

Sistnämnda brist aberopas i flera yttranden, i vilka beredningens förslag
biträtts, såsom ett viktigt skäl till stöd för detta. Sålunda har bland andra
fångvåi dsstyrelsen betonat, att psykopaterna vore i behov av pedagogisk Ostian,
yrkesutbildning och eftervård samt alt sådan behandling med större

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

framgång än på sinnessjukhusen kunde praktiseras på anstalter som icke
hade sjukvård som sin väsentligaste uppgift.

Vad sålunda å ömse sidor förekommit synes mig visa, att det är nödvändigt
att möjlighet alltjämt finnes att i viss utsträckning straffriförklara psykopater
— till vilka jag i detta sammanhang med hänsyn till vad medicinalstyrelsen
anfört finner böra räknas jämväl sådana i senare år hjärnskadade
personer vilka förete samma psykiska symtom som personer med medfödda
eller från den tidiga barndomen härrörande psykopatiska karaktärsdrag
-— och således hänvisa dem att omhändertagas av sinnessjukvården. Jag
syftar härvid på sådana personer, vilkas psykiska defekter påtagligen äro
av den art att sinnessjukvård tarvas oavsett örn de begått brott eller ej. Det
synes här främst gälla psykopater med benägenhet för episodiska förvirringar
och andra akuta psykiska sjukdomstillstånd.

Beredningen har i fråga om dessa psykopater anfört, att även enligt beredningens
förslag straffriförklaring komme att äga rum, såframt brottet ägde
samband med ett dylikt akut tillstånd. Detta akuta tillstånd vore nämligen
att betrakta som sinnessjukdom. I övrigt utgjorde däremot enligt beredningens
mening benägenheten för reaktiva tillstånd, vilken ofta aktualiserades i samband
med rannsakningen, knappast tillräckligt skäl för straffriförklaring.
Härvid har beredningen åberopat, att cellpsykoser och andra psykotiska eller
neurotiska reaktioner förekomme även hos andra fångar samt att skäl för
en principiellt olika behandling i fråga om psykopaterna ej syntes föreligga.
Denna jämförelse synes emellertid knappast vara fullt hållbar. Otvivelaktigt
tala helt andra skäl för straffriförklaring i det förra fallet; sålunda är tydligen
behovet av sinnessjukvård av en större styrka och varaktighet än i
det senare fallet. Det torde sålunda föreligga en betydande skillnad mellan
en person, som så att säga ständigt balanserar på gränsen till sinnessjukdom
och måhända emellanåt också överskrider gränsen, och en person, som
under påfrestningarna av en rannsakning och dom med efterföljande straffverkställighet
drabbas av en övergående rubbning av själsverksamheten, låt
vara att gränsen med hänsyn till alla mellanformer icke i verkligheten är lätt
att draga. Såsom Svea hovrätt uttalat, möter från kriminalpolitisk synpunkt
icke något hinder att likställa verkligt svåra fall av psykopati med sinnessjukdom.

Vad angår psykopater, vilka icke förete psykiska defekter av den art som
nyss nämnts, framgår oförtydbart av yttrandena, att flertalet av dem väsentligt
skiljer sig från sinnessjukhusens övriga klientel. Det har allmänt vitsordats,
att psykopaterna inverka störande på vårdarbetet beträffande de
egentligt sinnessjuka och att en rationell behandling av psykopaterna bör
följa andra linjer, därvid pedagogisk fostran — kombinerad med yrkesutbildning
och tillräckliga sysselsättningsmöjligheter samt effektiv eftervård —
bör ställas i främsta rummet. Möjligheter till sådan behandling kan sinnessjukvården
för närvarande erbjuda endast i mycket begränsad omfattning.
Det i flera yttranden framhållna önskemålet örn ett utbyggande av den
offentliga psykopat vården syftar också lill ali för detta ändamål nya special -

Kungl. Mcij:ts proposition nr 207.

avdelningar skulle uppföras efter mönster av vissa redan befintliga främst
för straffriförklarade psykopater avsedda avdelningar vid några statliga sinnessjukhus.

Av en utredning, som strafflagberedningen i sitt betänkande framlagt angående
de psykopater som vid 1941 års utgång voro för vård intagna å statens
sinnessjukhus, framgår, att flertalet av dessa psykopater intagits till
följd av straffriförklaring. Även flertalet övriga psykopater som vårdades å
statens sinnessjukhus synes lia omhändertagits icke på grund av något behov
av sjukvård i egentlig mening utan på grund av asocialitet, såsom lösdriveri,
alkoholism, familjetyranni och dylikt. Bland 728 manliga psykopater
voro enligt nämnda utredning 447 personer, eller ca 61 procent, straffriförklarade,
medan 79 personer intagits i anledning av brott som icke föranlett
åtal, 36 personer på grund av annan asocialitet (t. ex. lösdriveri), 41 personer
på grund av missbruk av alkohol och narkotika samt återstående 125 personer
på grund av neurotiskt tillstånd, självmordsrisk eller av annan anledning.
För de kvinnliga psykopaternas del ställde sig siffrorna väsentligt annorlunda,
i det att av 278 intagna endast 77 personer, eller ca 28 procent, intagits
på grund av straffriförklaring, och 48 personer intagits i anledning av brott,
som icke föranlett åtal, annan asocialitet eller alkohol- och narkotikamissbruk.
Även örn proportionen mellan de olika grupperna något förskjutes,
därest hänsyn tages även till psykopater som vid nämnda tidpunkt vårdades
å icke statliga sinnessjukhus, giver utredningen vid handen, att anledningen
till psykopaters omhändertagande för sinnessjuk vård i stor utsträckning varit
kriminalitet eller annan asocialitet och att rent medicinska vårdsynpunkter
endast i förhållandevis mindre utsträckning varit avgörande.

Med hänsyn till det anförda synes sannolikheten tala för att flertalet av
de psykopater som nu bruka straffriförklaras skulle kunna lämpligen omhändertagas
inom fångvårdens ram. Den omständigheten, att hinder givetvis
icke i och för sig föreligger alt med ett tillräckligt antal specialavdelningar
giva psykopaterna en rationell behandling inom sinnessjukvårdens
ram, utgör enligt min mening icke anledning att låta den nuvarande praxis
i fråga om straffriförklaring av psykopater fortbestå. Såsom jag förut framhållit
bör den särbehandling av vissa brottslingar som straffriförklaring innebär
icke användas utan att verkligt vägande skäl föreligga. Man kan också
i likhet med slrafflagberedningen med hänsyn till allmänhetens reaktion
framhålla såsom mindre lämpligt, att personer, vilka i samhällslivet i huvudsak
intaga samma ställning som övriga medborgare, behandlas som sinnessjuka
för den händelse de åtalas för brott, ehuru deras psykiska defekter —
även örn de varit kända — eljest icke skulle ansetts motivera vårdåtgärder
från samhällets sida. Några vägande humanitära skäl för straffriförklaring
av nu ifrågavarande personer synas icke föreligga.

Det har i några yttranden uttalats, att om sådana psykopater, som hittills
brukat straffriförklaras, hädanefter skulle omhändertagas av fångvården,
detta skulle i anstaltshänseende leda till en dualism som skulle ställa sig
kostsammare än en utbyggnad av sinnessjukvårdens resurser för omhändertagande
av psykopater. Denna anmärkning saknar icke fog. Därest emeller -

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

tid, som jag förutsatt, psykopater med ett utpräglat vårdbehov alltjämt komma
att straffriförklaras, torde icke för de övriga psykopaternas del erfordras
några sådana åtgärder inom fångvården, att erinringar kunna framställas
från organisatorisk synpunkt. Självfallet bör tillgång finnas till psykiatrisk
sakkunskap. Fångvården har redan för närvarande att taga hand om åtskilliga
psykopater, vilkas tillstånd ej ansetts motivera en straffriförklaring, och
det är ett önskemål för fångvården i allmänhet att medicinska synpunkter
vinna ökat inflytande. I ett av de yttranden som här avses har också uttalats,
att en utveckling av fångvården skulle möjliggöra att en del av det klientel
som hittills av blandad social och psykiatrisk anledning omhändertagits inom
sinnessjukvården skulle kunna överföras till fångvården.

Av det anförda framgår, att enligt min mening frågan, huruvida och i vad
mån psykopater skola straffriförklaras, bör avgöras med hänsyn till styrkan
av det medicinska vårdbehov som i varje särskilt fall kan anses föreligga.
Är det medicinska vårdbehovet dominerande, bör straffriförklaring äga rum.
Om åter det medicinska vårdbehovet icke är mera framträdande än att det
lämpligen kan tillgodoses inom fångvårdens ram, bör hinder icke möta att
döma till straff eller sådan skyddsåtgärd som kan träda i stället för straff.

Såsom förut nämnts är flertalet psykopater i främsta rummet i behov av
psykologisk påverkan och pedagogisk handledning. Jämsides med ett betydelsefullt
reformarbete i fråga örn straffverkställigheten överhuvud har genom
särskilda åtgärder ökad möjlighet beretts att giva av fångvården omhändertagna
personer uppfostran och utbildning. I fråga om ungdomliga
lagöverträdare finnas sålunda instituten tvångsuppfostran och ungdomsfängelse
att tillgå. Beträffande ungdomsfängelse har också en betydelsefull differentiering
av verkställigheten kommit till stånd. Den nya lagstiftningen
om villkorlig dom kan användas i sådana fall, då ett frihetsberövande
icke är påkallat, och även lagstiftningen om eftergift av åtal mot vissa
underåriga är av viss betydelse i detta sammanhang. För äldre personer finnes
möjligheten att döma till förvaring enligt 1927 års lag örn förvaring av
förminskat tillräkneliga förbrytare. Denna lag ger visserligen endast relativt
begränsad möjlighet att döma till förvaring, enär bland annat förutsättes
alt vederbörande dömes till straffarbete i minst två år eller, sedan han till
fullo undergått honom för tidigare brott ådömt straffarbete, ånyo begått
brott och därför dömes till straffarbete eller, där båda brotten äro sedlighetsbrott,
till straflarbete eller fängelse. 1937 års lag om förvaring och internering
i säkerhetsanstalt, vilken ännu ej trätt i kraft, innebär emellertid en
avsevärd utökning av möjligheten att döma till förvaring. Enligt denna lag
fordras i fråga örn brottets beskaffenhet allenast, att enligt lag kan följa
straflarbete eller, i fråga örn sedlighetsbrott, straffarbete eller fängelse å
brottet. I övrigt skall — bortsett från att den skyldige enligt lagens nuvarande
lydelse skall finnas vara av sådan sinnesbeskaffenhet som avses i 5
kap. 6 § strafflagen — för ådömande av förvaring fordras, att han på grund
av sin sinnesbeskaffenhet måste antagas vara oemottaglig eller föga mottaglig
för straff och alt han med hänsyn till den ådalagda brottsligheten samt

Bihang till riksdagens protokoll 19i5. 1 sami. Nr 207.

Kungl. Maj.ts proposition, nr 207.

på grund av i målet förebragt utredning angående hans sinnesbeskaffenhet
och föregående vandel är att anse såsom vådlig för annans säkerhet till person
eller egendom.

Det är min avsikt, att 1937 års lag örn förvaring och internering i säkerhetsanstalt
skall sättas i kraft då de nya tillräknelighetsbestämmelserna träda
i tillämpning. Därest så sker, torde möjlighet finnas att inom ramen för det
straffrättsliga reaktionssystemet bereda sådana psykopater, vilkas tillstånd
ej motiverar straffriförklaring enligt de nya riktlinjer jag antytt, en fullt
tillfredsställande vård och behandling. Fångvårdsstyrelsen har upplyst, att
psykopater, vilka efter att tidigare lia straffriförklarats blivit dömda till förvaring,
i regel visat sig lämpade för den behandling förvaringen erbjuder.
Jämväl interneringsnämnden har ansett det riktigt och lämpligt, att vissa
grupper abnorma som hittills straffriförklarats överfördes till förvaringsinstitutets
tillämpningsområde. I en del yttranden från medicinskt håll har
man ej heller ställt sig främmande för denna tanke. Att 1937 års lag sättes
i kraft synes emellertid vara en nödvändig förutsättning för att en lagstiftning,
som bryter nuvarande praxis på tillräknelighetsområdet, skall kunna
genomföras. Dessförinnan torde i anslutning till strafflagberedningens förslag
vissa jämkningar i 1937 års lag böra vidtagas. Jag återkommer till denna
fråga i det följande. I vad mån i övrigt böra vidtagas särskilda åtgärder inom
det straffrättsliga reaktionssystemet för att ytterligare säkerställa den lämpligaste
behandlingen av psykopater synes mig delvis böra bliva beroende på erfarenheten.
Frågan lärer komma att uppmärksammas av strafflagberedningen
vid dess fortsatta arbete.

Jag övergår nu till frågan om straffriförklaring av andra psykiskt abnorma
än psykopater, i första rummet de egentligt sinnessjuka.

Såsom förut nämnts har beredningen försökt att närmare klargöra begreppet
sinnessjukdom. Enligt beredningens åsikt förutsatte sinnessjukdom
en sjuklig förändring av själslivet av djupgående natur, varemot allehanda
obetydliga rubbningar av den psykiska jämvikten, exempelvis stämningsrubbningar
vid lindriga infektioner och liknande alldagliga företeelser, icke
vore att anse som sinnessjukdom. Vidare har beredningen förklarat, att till
sinnessjukdom finge hänföras ej endast vad som i dagligt tal kallades för
sinnessjukdom utan även psykiska personlighetsförändringar i samband med
åldrandet eller efter hjärnskador, vissa neurotiska spänningstiilstånd, tillfälliga
omtöckningar och andra tillstånd, vilka innebure en sjuklig förändring
av själslivet av djupgående natur.

I åtskilliga yttranden har beredningens begreppsbestämning blivit föremål
för stark kritik. Medicinalstyrelsen har för sin del anfört, att beredningens
definition av begreppet sinnessjukdom saknade stöd i den psykiatriska vetenskapen
och i hög grad bure improvisationens prägel, och likartade uttalanden
lia gjorts i andra yttranden. I fråga om innebörden hos den framförda
kritiken har jag förut nämnt, att vissa följdtillstånd efter hjärnskador, vilka
av beredningen ansetts falla under begreppet sinnessjukdom, av många psy -

Kungl. Maj.ts proposition nr 207.

kiatrer anses utgöra former av psykopati samt att sinnessjukdom vid tillämpning
av sinnessjuklagen ansetts innefatta jämväl psykopati. Härutöver har i
yttrandena anmärkts, att beredningen i sin definition medtagit tillstånd, vilka
varken enligt vanligt språkbruk eller den psykiatriska vetenskapens åsikt
räknades såsom sinnessjukdom.

Enligt min mening är det ej lämpligt att i tillräknelighetsbestämmelserna
röra sig med ett sinnessjukdomsbegrepp som alltför mycket avviker från vanligt
språkbruk. Beredningens förslag synes särskilt i fråga om tillfälliga
omtöckningar vara otillfredsställande från denna synpunkt. Dessa tillstånd
torde böra upptagas för särskild reglering i enlighet med vad jag i det följande
vill närmare angiva. Vad angår övriga tillstånd som här åsyftas —
själsliga förändringar som sammanhänga med åldrandet, vissa neurotiska
spänningstillstånd och liknande företeelser — vill jag till en början framhålla,
att någon erinran ej torde vara att framställa mot att de skola kunna
medföra straffriförklaring om de äro av tillräckligt genomgripande natur.
För vanligt språkbruk torde det icke heller vara främmande att i dylika fall
tala om sinnessjukdom, därest det gäller tillstånd av någon varaktighet. Ett
särskilt omnämnande av sådana tillstånd vid sidan av sinnessjukdom synes
mig fördenskull ej erforderligt för att straffriförklaring skall kunna följa då
sådan är motiverad. Om tillfälliga omtöckningar bliva föremål för särskild
reglering, torde övriga här avsedda fall komma in under denna straffrihetsgrund.

Beträffande de tillfälliga psykiska rubbningarna har beredningen
såsom exempel å sådana som kunde betecknas såsom sinnessjukdom
anfört transitoriska epileptiska tillstånd, feberomtöckningar och andra akuta
förvirringar. Beträffande tillstånd av höggradig affekt och liknande rubbningar
har beredningen uttalat, att för frågan om straffriliet i dessa fall borde
vara avgörande huruvida affekten bottnade i en psykisk abnormitet av
sådant slag att straffriliet borde följa eller om den hade sitt ursprung i normalpsykologiska
faktorer. Straffrihet borde enligt beredningens mening medgivas
endast i det förra fallet men icke i det senare.

Beredningens terminologi avviker som jag nyss nämnt på denna punkt
alltför mycket från allmänna språkbruket. Det synes sålunda, såsom Stockholms
rådhusrätt anfört, oegentligt att som sinnessjukdom beteckna t. ex.
tillståndet bos en person som tillfälligt omtöcknats av ett slag i huvudet och
på grund därav bör straffriförklaras för vad han i detta tillstånd företagit
sig. Enligt min mening erfordras fördenskull en särskild bestämmelse örn
straffrihet för sådana övergående rubbningar av själsverksamhelen, som här
avses. De tillstånd som åsyftas torde lämpligen kunna betecknas som tillfällig
sinnesförvirring. För att straffrihet av sådan grund skall äga rum
förutsätter jag, att den övergående rubbningen av själsverksamheten inneburit
ett höggradigt omtöckningstillstånd. Jag är ense med beredningen, att
höggradig affekt och liknande tillstånd icke böra i och för sig föranleda
straffrihet. De torde icke heller enligt allmänna språkbruket benämnas sinnesförvirring.

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

Därest tillfällig sinnesförvirring upptages såsom straffrihetsgrund bör övervägas,
huruvida i lagtexten bör särskilt angivas, att sådan omtöckning som
har sin grund i självförvållat rus icke medför straffriförklaring. Såsom
beredningen funnit måste detta praktiskt utomordentligt viktiga undantag
gälla. Jag kan dock icke finna erforderligt att uppställa någon bestämmelse
härom. Självförvållat rus torde icke enligt allmänna språkbruket innefattas
under uttrycket sinnesförvirring. Den av beredningen berörda frågan
om straffbarheten för brottslig gärning, som begåtts under så höggradigt rus
att det kan ifrågasättas huruvida det uppsåt eller det vållande som förutsättes
för straffbarhet förelegat hos den handlande, anser jag liksom beredningen
ej heller tarva reglering i detta sammanhang. Detta spörsmål torde
i likhet med andra frågor rörande uppsåt och vållande böra överlåtas åt
rättspraxis att lösa.

Jämte sinnessjukdom har beredningen enligt vad jag förut nämnt såsom
grund för straffrihet angivit sinnesslöhet. Med detta uttryck har beredningen
förklarat sig avse en intellektuell utvecklingshämning som är så
djupgående att den oundvikligen medför en särställning i förhållande till
andra människor. Beredningen har sålunda med sinnesslöhet åsyftat mera
höggradig intellektuell undermålighet, men har med hänsyn till de hittills
använda intelligensmätningsmetodernas begränsade tillförlitlighet icke ansett
sig kunna fixera begreppets innebörd vid någon bestämd intelligensålder.
Beredningen har likväl uttalat, att gränsen för sinnesslöhet givetvis måste
förläggas högst betydligt lägre än vid en utvecklingsnivå omedelbart under
den vid 15 år vanliga. Vid avgörande av frågan, om sinnesslöhet skulle anses
föreligga, borde den i intellektuella defekter grundade sociala inkapaciteten
tillmätas väsentlig betydelse.

Vad beredningen sålunda anfört har så gott som utan undantag godtagits
i yttrandena. Jag är ense med beredningen om alt intellektuell utvecklingshämning,
som skall kunna medföra straffrihet, bör vara av sådan art
att den grundar en verklig undantagsställning. En definition av begreppet sinnesslöhet
har givits i lagen den 30 juni 1944 (nr 477) om undervisning och
vard av bildbara sinnesslöa. Enligt 1 § i denna lag förstås med sinnerslö i lagen
den som på grund av bristande förståndsutveckling icke kan tillgodogöra
sig folkskolans vanliga undervisning eller hjälpundervisning. I det betänkande
som låg till grund för lagen uttalades bl. a. att barn med en s. k. intelligenskvot
under 65 alltid borde hänvisas till sinnesslöskola, förutsatt att intelligensundersökningen
utförts riktigt. Den uppfattning av begreppet sinnesslöhet
som kommit till uttryck i nämnda lagrum och motivuttalande bör enligt
min mening vara vägledande även i nu förevarande sammanhang. Jag
avser härmed att genomföra en inskränkning i den tillämpning av straffriförklaring
på grund av intellektuell utvecklingshämning som på senare tid
förekommit.

Härefter vill jag behandla frågan, om kausalsamband mellan den
psykiska abnormiteten och den brottsliga gärningen skall krävas för att

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

straffrihet skall äga rum. Enligt beredningens förslag förutsättes, såsom jag
förut nämnt, att gärningen skett under inflytande av den psykiska abnormiteten
(sinnessjukdom eller sinnesslöhet). Med den omfattning begreppet sinnessjukdom
numera hade och den betydelse som även lindrigare psykiska
sjukdomstillstånd kunde ha såsom orsak till brott kunde det enligt beredningens
mening mången gång leda till otillfredsställande resultat, örn någon
åtskillnad icke gjordes mellan de brottsliga tendenser vilka hade sin grund
i sjukdomstillståndet och de vilka vore därav oberoende. Beredningen har
särskilt framhållit, att kravet på kausalsamband finge sin väsentliga betydelse
som ett medel för domstolen att förbehålla sig det slutliga avgörandet
i tillräknelighetsfrågor. Samtidigt har emellertid beredningen uttalat, att kravet
på kausalsamband endast i relativt få fall komme att få praktisk betydelse,
enär sådant samband vanligen måste presumeras. Såsom exempel på
fall, där kravet på kausalsamband kunde erhålla betydelse, har beredningen
nämnt psykiska sjukdomstillstånd med avgränsade sjukdomssymtom, såsom
vissa paranoiska tillstånd, ävensom tillstånd inom gränsområdet mellan abnormitet
och normalitet, där det psykiska svaghetstillståndet endast berörde
vissa delar av den psykiska personligheten.

Under hänvisning till vad beredningen själv anfört om innebörden av kravet
på kausalsamband har i en del yttranden förklarats, att någon erinran
ej vore att göra mot beredningens förslag i denna del. I andra yttranden
har däremot framhållits, att svårigheterna att leda frånvaron av kausalsamband
i bevis borde leda till att någon föreskrift därom icke upptoges. Det
har därvid påpekats, att det psykopatologiska tillståndet ofta icke gjorde sig
gällande som direkt pådrivande faktor utan medverkade till brottet genom
att utplåna eller försvaga hämningarna mot brott, samt gjorts gällande,
att det för psykiatern vore omöjligt att, om gärningsmannen vore sinnessjuk
eller sinnesslö, utesluta att han begått gärningen under inflytande av
sitt psykiska undantagstillstånd. Likaså har i vissa yttranden — bl. a. av
medicinalstyrelsen — framhävts, att det vore principiellt oriktigt att straffa
en psykiskt sjuk eller defekt människa.

För egen del kan jag icke finna, att införandet av krav på kausalsamband
skulle innebära någon vinst. Snarare är enligt min mening att befara, att
det kan leda till en ojämn tillämpning. Man synes även kunna anföra humanitära
skäl mot att tillgripa straff i sådana fall, då kausalsamband icke kan
påvisas. Beträffande de av beredningen anförda exemplen vill jag framhålla,
att i den mån dylika tillstånd äro att räkna såsom sinnessjukdom, behovet
av medicinsk vård torde framträda med sådan styrka att det motiverar strafffriförklaring,
även örn man i något fall till äventyrs skulle vaga påstå att
kausalsamband mellan det sjukliga tillståndet och den brottsliga gärningen
icke är för handen.

Såsom en spärr mot obefogade straffriförklaringar torde den föreslagna
bestämmelsen vara ulan nämnvärd betydelse. En bestämmelse i syfte att
bereda domstolen slöd för alt i vissa fall avvika från en alltför extrem medicinsk
uppfattning kan visserligen från domstolarnas synpunkt te sig önsk -

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

värd. Såsom jag förut framhållit är det emellertid att förvänta att den psykiatriska
sakkunskapen — såsom också bestyrkts i yttrandena — i och med
den ökade differentieringen av fångvården kommer att visa större förståelse
för de synpunkter som kunna anföras mot straffriförldaring i alltför vidsträckt
omfattning. För övrigt erkännes även från läkarnas sida, att avgörandet
i tillräknelighetsfrågor ligger i domstolens hand och att läkarnas utlåtanden
endast äro rådgivande. En annan sak är, att domstolen givetvis
kan lia svårt alt avvika från vad som föreslagits från psykiatriskt håll. En
bestämmelse som direkt åsyftar att giva domstolen stöd för att efter eget
skön göra avsteg fran de särskilt sakkunnigas uppfattning synes mig dock
vara av tvivelaktigt värde. Härtill kommer, att beredningen förutsätter, att
domstolen skulle i särskild grad taga ansvaret för avgörandet i ett avseende
som bereder den utbildade psykiatern och fackmannen speciella svårigheter.

Av allmänna processuella regler följer, att domstolen — liksom eljest när
den anlitar särskild sakkunskap för att erhålla vägledning i uppkommande
spörsmål — äger pröva huruvida psykiatern framlagt skäl för sin åsikt. Såsom
strafflagberedningen framhållit, förutsättes för att sinnessjukdom eller
sinnesslöhet skall anses föreligga väsentliga och djupgående avvikelser från
det normala; det skall salunda av den verkställda beskrivningen framgå, att
den tilltalade företer dylika avvikelser. Särskilt i fråga om dem som förklarats
vara sinnesslöa har domstolen också viss möjlighet att genom egna iakttagelser
bilda sig en uppfattning om graden av intellektuell utvecklingshämning,
ehuru dylika iakttagelser såsom kontroll å ett sakkunnigutlåtande få värderas
med försiktighet. Vad angår psykopaterna har domstolen städse att konstatera
dels huruvida de av psykiatern beskrivna avvikelserna från det normala
äro väsentliga dels ock huruvida på grundval av den psykiatriska undersökningen
behovet av medicinsk vård framstår som så dominerande, att strafffriförklaring
bör äga runi.

I formellt hänseende vill jag påpeka, att psykiatern enligt min åsikt icke
bör i sitt utlåtande göra något uttalande huruvida det sinnestillstånd som
förelegat hos den undersökta personen vid gärningens begående är av beskaffenhet
att hänföras under 5 kap. 5 § strafflagen. Utlåtandet bör endast
innehålla en medicinsk beskrivning och bestämning av vederbörandes psyke;
i fråga om psykopater erfordras därjämte till domstolens ledning ett omdöme,
huruvida enligt psykiaterns uppfattning rent medicinsk vård är behövlig.

I detta sammanhang torde även böra nämnas, alt jag vill förorda att medicinalstyrelsens
centrala granskning av de psykiatriska utlåtandena bibehålles
och att på så sätt en viss garanti vinnes för att de enskilda psykiatrerna
icke göra några större avsteg från härskande åskådning. Dessutom skall naturligtvis
domstolen lia möjlighet att i tveksamma fall särskilt inhämta medicinalstyrelsens
yttrande. Att den centrala medicinska instansen skulle söka
giva straffrihetsgrunderna en vidare innebörd än som överensstämmer med
de synpunkter som legat till grund för en ny lagstiftning i ämnet synes icke

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

behöva befaras. Det är självfallet, att denna myndighet har sin del i ansvaret
för att tillämpningen följer de närmare bestämningar som statsmakterna
givit i motiven. Jag vill här framhålla, att de synpunkter jag i det
föregående anlagt på frågan icke torde utgöra hinder för att den medicinska
vetenskapen i tillräknelighetsfrågor tillgodoför tillämpningen nya forskningsresultat
inom rättspsykiatrin.

I enlighet med det anförda vill jag föreslå, att 5 kap. 5 § strafflagen får
— såsom första stycke - upptaga stadgande, att gärning, som begås av den
som är sinnessjuk eller sinnesslö eller eljest till sin sinnesbeskaffenhet avviker
så från det normala att han bör omhändertagas for särskild vard, skall
vara strafflös. I ett andra stycke bör föreskrivas, att straff ej heller ma adonis
för gärning, som någon begår i tillfällig sinnesförvirring.

Beträffande innebörden av föreskriften i första stycket vill jag erinra, att
enligt 2 kap. 15 § strafflagen såsom straff räknas jamval avsättning eller
mistning av befattning på viss tid som kan ådömas dem som innehava ämbete,
tjänst eller annan allmän befattning. Avsättning elier suspension ma
följaktligen ej ådömas den som enligt det föreslagna stadgandet ar strafflös
Förslaget intager härutinnan samma ståndpunkt som gallande lag. Däremot
kunna i avlöningsreglementen o. d. finnas bestämmelser som bereda möjlig
att avstänga vederbörande från tjänsten eller förtidspensionera honom pa

"rund av hans sinnesbeskaffenhet. . 0 , „ , . „

Såsom an"ives i 2 kap. 20 § strafflagen straffas brott i några fall med vissa
i strafflagen särskilt angivna påföljder. Även beträffande dessa påföljder torde
gälla ande icke kunna ådömas den som är strafflös pa grund av sin sinnesbeskaffenhet.
Emellertid vill jag nämna, alt straffrattskommitten upp *
till övervägande att föreslå en ändring på denna punkt. Inom specialstra
rätten är det beroende på innebörden i varje särskilt fall av givna bestämmelser
om förverkande eller dylikt, huruvida de för sin tillämpning förutsätta att

någon dömes till ansvar för sin gärning.

I redaktionellt hänseende vill jag nämna, att uttrycket »annan rubbning,
^^verksamheten», som i flera lagar använts vid sidan av sinnessjukdom och
sinnesslöhet i samband med reglering av psykisk abnormitets inverkan pa den
civilrättsliga handlingsförmågan, synts mig icke bora amandas såsom beter .
nin" å psykopati. Rent språkligt leder nämnda uttryck tanken närmast pa
.sådana fall, då vederbörande tillfälligt varit i ett sinnestillstånd som avviker
från det för honom normala, medan det utmärkande för psykopaterna ar att
deras abnormitet är bestående. Härjämte är emellertid att märka, alt enligt
uttalanden i förarbetena till 1924 års lag örn förmynderskap nied »annan
rubbning av själsverksamheten» åsyftats bland annat lägre glader av lammad
själsutveckling, vilka icke kunde betecknas som sinnesslöhet. Nämnda
uttryck skulle sålunda, om det komme till användning i nu förevarande
sammanhang, bliva missvisande. Jag vill slutligen erinra örn ali såsom förut
nämnts i andra stycket av den föreslagna paragrafen upptagits lill behandling
tillfälliga rubbningar av själsverksamheten, vilka betecknats som tillfällig

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

sinnesförvirring. Det har även med hänsyn härtill icke ansetts lämpligt att i
första stycket använda uttrycket »annan rubbning av själs verksamheten».

Av vad förut anförts framgår, att begreppet sinnessjuk i förslaget användes
i en trängre betydelse än i sinnessjuklagen. Att fördenskull i detta sammanhang
ändra terminologien i sinnessjuklagen synes mig icke påkallat. En
sådan ändring tarvar överväganden från flera synpunkter som icke blivit utredda
i ärendet.

I samband med att strafflagberedningen framlagt förslag örn nya tillräknelighetsbestämmelser
har beredningen tillika föreslagit upphävande
av 5 kap. 6 § strafflagen, som innehåller stadgande om straffnedsattnmg
för den som vid brottets begående lidit av själslig abnormitet. Till
stod härför bär beredningen framhållit att stadgandet vore oändamålsenligt,
enar de brottslingar varom här vore fråga lede av medfödda defekter och
aran för ett upprepande av det motivläge som föranlett den brottsliga gärningen
fördenskull vore betydande. Härtill komme att dessa psykiskt abnorma
vöre mindre mottagliga för den med straffet avsedda verkan. Beträffande
särskilt affekt- och förvirringstillstånd som i äldre doktrin och lagstiftning
ansetts böra inbegripas under 5 kap. 6 § strafflagen skedde bedömandet
numera väsentligen med hänsynstagande till huruvida affekten eller
förvirringen betingats av något psykiskt abnormtillstånd eller ej. Beredningen
har ansett, att straffskalorna, utan någon allmän strafflindringsgrund, lämnade
rum för ett tillräckligt hänsynstagande även till dylika omständigheter De
fall då behov av att underskrida straffminimum kunde uppkomma vore så
sällsynta att de syntes kunna lösas nådevägen. Beredningen framhåller emellertid,
att frågan kunde komma i ett annat läge, därest vid det fortsatta arbetet
jamval andra strafflindringsgrunder ansåges böra beaktas och en allmän
strafflindringsparagraf funnes behövlig.

I åtskilliga yttranden lia, såsom jag förut angivit, invändningar framställts
emot beredningens förslag att upphäva 5 kap. 6 § strafflagen. Därvid har
papekats, alt även örn det vore irrationellt och mindre tillfredsställande att
brottslingar, som på grund av sin psykiska abnormitet vore farligare och
svårare att påverka än andra, erliölle lägre straff, det likväl vore önskvärt
att bibehålla möjligheten till strafflindring för andra kategorier av själsligt
abnorma. I vissa yttranden har man härvid förordat, att dylika bestämmelser
infördes i en allmän strafflindringsparagraf, medan i andra yttranden uttalats
att 5 kap. G § strafflagen borde bibehållas i omarbetat skick.

Enligt mm mening hör frågan om strafflindring i vissa fall på grund av
psykisk abnormitet nära samman med frågan om ett allmänt stadgande om
strafflindring på grund av särskilda omständigheter. Denna fråga skall enligt
direktiven för strafflagberedningen upptagas vid den fortsatta utredning som
ankommer på beredningen. I avbidan på resultatet av denna utredning synes
det mig icke böra ifrågakomma att nu upphäva nyssnämnda lagrum. Därav
skulle kunna föranledas, att under en mellanperiod skulle komma att saknas
en strafflindringsbestämmelse, som sedermera återinfördes i en eller annan
form. Detta kan med hänsyn till önskvärdheten av konsekvens i lagstiftningen

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

icke vara lämpligt. Även om behovet av en allmän bestämmelse om strafflindring
i vissa fall på grund av psykisk abnormitet icke är särskilt framträdande,
torde en sådan bestämmelse likväl vara av värde för att utmärka, att avsikten
är att en dylik omständighet bör beaktas. Särskilt i fråga om debila torde det
också kunna förekomma fall, då det skulle vara stötande att icke kunna
underskrida det ordinära straffminimum. Det är mindre lämpligt att i sådana
fall tvinga domstolen att utdöma ett högre straff än den på goda grunder anser
skäligt och att alltså hänvisa vederbörande att söka rättelse nådevägen. Jag
förordar därför, att paragrafen bibehålies i modifierad form.

Vad angår utformningen av en ny bestämmelse i nu berörda hänseende är
av vikt, att denna icke uppfattas som ett åläggande att nedsätta straffet, när
viss psykisk abnormitet, som ej bör föranleda straffrihet, föreligger. Del bör
icke förekomma, att farliga brottslingar erhålla strafflindring på grund av
sina psykiska egenheter. Denna begränsning torde framträda med tillräcklig
tydlighet, om i lagrummet angives att domstolen efter omständigheterna skal]
pröva, om och i vad mån straffet må nedsättas under vad i allmänhet å gärningen
följa bort. Stadgandet torde böra äga tillämpning i fråga om gärning,
som begås av någon, som till sin sinnesbeskaffenhet avviker från det normala,
såframt gärningen icke är strafflös enligt 5 §, samt i fråga om gärning som
någon begår i annat tillstånd av tillfälligt rubbad själsverksamhet än i sistnämnda
paragraf avses. Med tillstånd som sist sagts åsyftar jag en mindre
betydande rubbning av själs verksamheten än sådant höggradigt omtöckningstillstånd
som avses med uttrycket sinnesförvirring.

Liksom enligt gällande rätt bör självförvållat rus icke anses såsom sådan
rubbning av själsverksamheten, som bör föranleda straffnedsättning. Särskild
föreskrift härom torde icke vara erforderlig. I

I samband med genomförandet av 1937 års lagstiftning om förvaring och
internering stadgades genom lag den 18 juni 1937, som träder i kraft den
dag Konungen förordnar, att 5 kap. 6 § strafflagen skulle erhålla ett tillägg,
innebärande en erinran att i vissa fall kunde, enligt vad därom funnes särskilt
stadgat, i stället för straff användas förvaring i säkerhetsanstalt. En
dylik erinran bör givetvis kvarstå i strafflagen, men synes ej lämpligen böra
upptagas i samma lagrum, som medger straffnedsättning på grund av psykisk
abnormitet. Att, på sätt strafflagberedningen föreslagit, i 2 kap. 2 § strafflagen
sammanföra de för närvarande i skilda lagrum upptagna hänvisningarna
till de lagar, som reglera förutsättningarna för ådömande av särskilda
straffrättsliga reaktionsformer, synes mig i detta sammanhang icke påkallat.
Jag föreslår fördenskull att såsom en ny paragraf, betecknad 6 a §,
i 5 kap. strafflagen upplages föreskrift att i vissa fall, då någon, som begått
brott, till sin sinnesbeskaffenhet avviker från det normala, må i stället
för straff användas förvaring i säkerhetsanstalt, varom stadgas i särskild
lag. Den föreslagna lydelsen anknyter till ett förslag örn vissa ändringar i
1937 års förvarings- och interneringslag, för vilket jag skall redogöra i det
följande.

Kungl. Majlis proposition nr 207.

Såsom förut nämnts har beredningen i sitt betänkande även upptagit förslag
till lag om ändrad lydelse av 3 3 § strafflagen för
krigsmakten, som bl. a. innehåller förbud att ådöma den dödsstraff,
som vid gärningens begående saknat förståndets fulla bruk på sätt i 5 kap.
6 § allmänna strafflagen sägs. Beredningen har ansett att ett dylikt förbud
alltjämt borde bestå beträffande den som begått brott under inflytande av
själslig abnormitet utan att på grund därav vara fri från straff. Till denna
ståndpunkt kan jag — frånsett alt något krav på kausalsamband icke synes
böra uppställas —• ansluta mig. I samband med den omformulering av stadgandet
beredningen vidtagit med hänsyn till beredningens förslag örn upphävande
av 5 kap. 6 § allmänna strafflagen har beredningen ansett, att även
en annan jämkning borde vidtagas. Enligt paragrafens nuvarande lydelse
gäller, att den som vid gärningens begående saknat förståndets fulla bruk liksom
den som därvid icke fyllt aderton år skall i stället för dödsstraff ådömas
straffarbete från och med sex till och med tio år. Enligt beredningens förslag
skall denna föreskrift utgå. Till stöd för denna ändring har beredningen
anfört, att anledning icke syntes föreligga att för den som begått brott
under inflytande av själslig abnormitet utan att på grund därav vara fri från
straff nedsätta livstids straffarbete till tidsbestämt sådant straff, och beträffande
den som vid brottets begående ej fyin aderton år har beredningen erinrat,
att den gällande lydelsen av 33 § strafflagen för krigsmakten i förevarande
avseende härrörde från en tidigare lydelse av 5 kap. 2 § allmänna
strafflagen. Före år 1921 stadgades nämligen i sistnämnda lagrum, att beträffande
den som vid brottets begående icke fyllt aderton år dödsstraff eller
livstids straffarbete skulle nedsättas till straffarbete från och med sex till
och med tio år. I samband med dödsstraffets avskaffande år 1921 inskränktes
denna regel till att avse allenast livstids straffarbete. År 1935 erhöll 5 kap.
2 § strafflagen ändrad lydelse, enligt vilken något minimum icke finnes stadgat
för det straff som i fråga örn den som är under 18 år skall träda i stället
för livstids straffarbete. Detta lagrum skall lända lill efterrättelse även vid
tillämpning av strafflagen för krigsmakten. Till följd härav gäller för närvarande
vid tillämpning av denna lag beträffande underårig, att där fråga
är örn att nedsätta dödsstraff till straffarbete på viss tid, tiden för straffarbetet
ej får understiga sex år, medan något motsvarande minimum icke finnes
föreskrivet när fråga är om att nedsätta livstids straffarbete till straffarbete
på viss tid. I likhet med beredningen finner jag en dylik olikhet icke
vara påkallad, särskilt i betraktande därav att livstids straffarbete i strafflagen
för krigsmakten städse är alternativt till dödsstraff. 33 § strafflagen
för krigsmakten torde följaktligen i nu ifrågavarande del böra innehålla endast,
att dödsstraff ej må ådömas för brott, som någon begår innan han fyllt
aderton år, ej heller för brott, som begås av någon, som till sin sinnesbeskaffenhet
avviker från det normala, ehuru han icke är strafflös enligt 5 kap.
5 § allmänna strafflagen, eller som någon begår i annat tillstånd av tillfälligt
rubbad själsverksamhet än i sistnämnda paragraf avses.

Kungl. Maj.ts proposition nr 207.

De nya tillräknelighetsbestämmelserna böra, såsom jag förut anfört, träda
i tillämpning samtidigt med att 1937 års lag om förvaring och internering i
säkerhetsanstalt sättes i kraft. Då detta synes kunna ske den 1 januari 1946,
vill jag föreslå att tillräknelighetsbestämmelserna träda i kraft nämnda dag.
Beträffande den nya 6 a § torde av formella skäl böra angivas, att den i likhet
med 1937 års lag skall träda i kraft den dag Konungen förordnar.

II. Ändringar i 1937 års föryaringslagstiftning.

Inledning.

I det föregående har jag uttalat, att 1937 års lag om förvaring och internering
i säkerhetsanstalt hör träda i kraft samtidigt med de nya tillräknelighetsbestämmelserna.
Dessa påkalla vissa jämkningar i nämnda lag av formell
natur. Därjämte har emellertid strafflagberedningen i sitt betänkande med
förslag, till nya tillräknelighetsbestämmelser föreslagit att i lagen borde vidtagas
vissa ändringar av materiell innebörd.

Gällande rätt.

Såsom förutsättning för att förvaring skall få ådömas i stället för straff
uppställes i 1 § av 1937 års lag, att den tilltalade prövas vid brottets begående
hava varit och fortfarande vara av sinnesbeskaffenhet varom i 5 kap. 6 §
strafflagen sägs. Därjämte kräves, att den brottslige på grund av sin sinnesbeskaffenhet
måste antagas vara oemottaglig eller föga mottaglig för straff;
att han med hänsyn till den ådagalagda brottsligheten samt på grund av i målet
förebragt utredning angående hans sinnesbeskaffenhet och föregående vandel
är att anse såsom vådlig för annans säkerhet till person eller egendom;
samt att å brottet eller, där flera brott förövats, å något av dem kan följa
straffarbete eller, i fråga om sedlighetsbrott, straffarbete eller fängelse. Enligt
2 § i lagen kan förvaring, därest villkorlig dom förklaras förverkad, under
nyss angivna förutsättningar förklaras skola träda i stället för straff för det
brott som föranlett den villkorliga domen och, där han samtidigt finnes förfallen
lill ytterligare straff, jämväl därför. Därjämte kan enligt 3 § förvaring
i vissa fall ådömas den som undergår honom ådömt straffarbete, fängelse,
ungdomsfängelse eller tvångsuppfostran och som prövas vara av sinnesbeskaffenhet,
varom i b kap. 6 § strafflagen sägs, såframt det på grund härav
och med hänsyn till omständigheterna i övrigt måste antagas att han efter
frigivningcn skall bliva vådlig för annans säkerhet lill person eller egendom.
Förvaringen träder därvid i stället för vad av straffet eller tvångsuppfostran
återstår.

När domstol ådömer förvaring enligt 1 eller 2 §, skall domstolen med hän -

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

syn till brottets beskaffenhet och omständigheterna i övrigt bestämma viss
minsta tid, före vars utgång den dömde icke må utskrivas. Denna minsta
tid må bestämmas lägst till ett och högst till tolv år. Ådömes någon förvaring,
som skall träda i stället för återstoden av straff eller tvångsuppfostran
som han undergår, är minsta tiden för förvaring ett år eller den längre tid
som motsvarar den återstående strafftiden. Örn utskrivning — som är antingen
villkorlig (utskrivning på prov) eller slutlig — beslutar interneringsnämnden.
Utskrivning må ej ske så länge den förvarade är att anse såsom
vådlig för annans säkerhet till person eller egendom, med undantag för det
fall att den förvarade skall såsom varaktigt sinnessjuk intagas å sinnessjukhus.

Förutsättning för att internering skall kunna ådömas är enligt 4 § i lagen
att någon, efter det han dömts till straffarbete eller förvaring, för återfall i
brott ånyo dömts till sådan påföljd genom dom som är lagakraf t vunnen; att
han undergått straffarbete eller förvaring i sammanlagt minst fyra år samt
därefter inom viss tid begått nytt brott, varå kan följa straffarbete; samt att
han på grund av utredning angående hans sinnesbeskaffenhet och övriga i
målet upplysta förhållanden måste antagas icke komma att låta sig rätta genom
straff samt är att anse såsom vådlig för annans säkerhet till person eller
egendom. Vad om internering är stadgat skall enligt 4 § andra stycket icke
äga tillämpning, örn den brottslige prövas vid gärningens begående hava varit
av sinnesbeskaffenhet som i 5 kap. 6 § strafflagen sägs. Minsta tiden för
internering skall av domstolen fastställas till lägst fem och högst femton år.
Rörande utskrivning från internering gälla samma regler som beträffande
förvaring.

Psykisk abnormitet såsom grond för förvaring.

Strafflagberedningen.

Strafflagberedningen har, under erinran att beredningen föreslagit upphävande
av 5 kap. 6 § strafflagen, framhållit att på grund härav det såsom förutsättning
för ådömande av förvaring uppställda kravet, att den tilltalade
skall vid brottets begående hava varit och fortfarande vara av sinnesbeskaffenhet
som i nämnda lagrum sägs, måste ersättas med annan beskrivning
av den brottsliges sinnesbeskaffenhet. I sådant hänseende har beredningen
föreslagit, att i 1 och 2 §§ av 1937 års lag skulle såsom allmän förutsättning
för ådömande av förvaring upptagas att någon prövades vid brotts begående
hava lidit av varaktig själslig eller sexuell abnormitet, som ej vore att hänföra
till sinnessjukdom eller sinnesslöhet, samt att i 3 § skulle stadgas att under
där angivna förutsättningar förvaring kunde ådömas den som funnes lida
av sådan abnormitet.

Till motivering av detta förslag har beredningen anfört, att i anslutning till
vad som otvivelaktigt vore innebörden av 1937 års lag det borde vara en
allmän förutsättning för ådömande av förvaring, att den brottslige lede av en
mera permanent psykisk abnormitet. Då delade meningar syntes råda hu -

Kungl. Maj.ts proposition nr 207.

ruvida sexuell abnormitet i och för sig vore att anse såsom en själslig abnormitet,
ansåge beredningen vidare, att såsom förutsättning för förvaring borde
vid sidan av själslig abnormitet upptagas sexuell abnormitet.

I sistnämnda hänseende har beredningen erinrat, att i det till grund för
1937 års förvaringslag liggande sakkunnigbetänkandet (SOU 1937:3) föreslogs
att lika med sinnesbeskaffenhet, varom i 5 kap. 6 § strafflagen sägs,
skulle anses sexuell abnormitet som icke kunde hänföras under nämnda
lagrum eller 5 § i samma kapitel. De sakkunniga hade förklarat sig därvid
utgå från det förhållandet att i rättspsykiatrisk praxis sedan lång tid den
regeln tillämpats, att yttringar av abnorm sexualdrift som förefunnes ensamma,
utan alt andra konstitutionella eller förvärvade rubbningar i själsverksamheten
kunnat konstateras, icke ansetts böra motivera användning
av 5 kap. 5 eller 6 § strafflagen, såvida icke den abnorma könsdriften till
sin art vore i så hög grad avvikande från en normal människas själsliga
beskaffenhet, att den måste anses förutsätta djupa rubbningar i känslolivet
och höggradig moralisk okänslighet, på grund varav hela personligheten
finge anses såsom abnorm. Vidare hade de sakkunniga anfört, att vissa fall
av sexuell abnormitet, särskilt homosexualitet och benägenhet att söka biologiskt
omogna sexualobjekt (pädophili) kunde förekomma under sådana
omständigheter, att man måste tillskriva vissa yttre förhållanden avgörande
inflytande på den abnorma sexualdriftens uppkomst. Medicinalstyrelsen
hade däremot i sitt över sakkunnigförslaget avgivna yttrande anfört bl. a.
att vid den centrala betydelse som sexualiteten hade i själslivet det vore
tvivelaktigt huruvida en isolerad abnormitet av densamma kunde förekomma;
en verklig sexuell abnormitet hade alltid en betydande inverkan på
totalpersonligheten. Styrelsen hade vidare anfört, att om en sexuell abnormitet
antingen i sig själv vore av sådan art och grad att vederbörande vöre
oemottaglig eller föga mottaglig för straff samt vådlig för annans säkerhet
till person, eller den förekomme i sådan konstellation med andra psykiska
rubbningar att så bleve fallet, förutsättning för tillämpning av 5 kap. 5 eller
6 § strafflagen alltid torde föreligga; något behov av att för sexuellt
abnorma ha en undantagsbestämmelse sådan som den föreslagna förelåge
därför icke enligt styrelsens åsikt. Slutligen har beredningen i nu förevarande
hänseende anmärkt, att -—- i anslutning till vad medicinalstyrelsen sålunda
anfört — departementschefen vid framläggandet av proposition i ämnet
förklarat sig finna någon särskild bestämmelse icke vara erforderlig för att
ingripande med förvaring skulle kunna äga rum mot sexuellt abnorma i de
fall, där sådan skyddsåtgärd vore påkallad. Departementschefen hade vidare
ansett det icke uteslutet, att den ifrågasatta bestämmelsen skulle kunna bliva
föremål för växlande tolkning och komma att tillämpas i fall för vilka den
icke vore avsedd.

Vad sålunda förekommit har beredningen ansett utvisa, alt sexuellt abnorma
individer ofta vore psykopater men alt sexuella abnormiteter kunde
förefinnas även hos personer, som i övrigt icke företedde några psykiska karaktärsanomalier.
I båda fallen kunde emellertid förvaring vara motive -

Kungl. Majlis proposition nr 207.

rad. När den abnorma driften, vare sig den vore medfödd eller berodde på
miljöinflytanden, vore så genomgripande att sannolikheten för återfall vore
mycket stor, borde i samhällsskyddets intresse förvaring tillgripas i stället
för tidsbestämt straff. Enligt medicinalstyrelsens mening skulle sådana fall
i regel vara att hänföra under 5 kap. 5 eller 6 § strafflagen och sålunda
även kunna rymmas under termen »varaktig själslig abnormitet». Då delade
meningar syntes råda därom, ansåge sig emellertid beredningen, för att
icke förvaring skulle bliva utesluten i något fall, där den vore påkallad i
samhällsskyddets intresse, böra föreslå att såsom förutsättning för förvaring
jämte själslig abnormitet upptoges sexuell abnormitet.

Beredningen har vidare anfört, att då beredningen såsom förutsättning för
straffrihet enligt 5 kap. 5 § strafflagen uppställt krav på kausalsamband
mellan den psykiska abnormiteten och brottet, det kunde förefalla mest
följdriktigt alt uppställa motsvarande förutsättning för ådömande av förvaring.
1 såväl 1 som 2 § 1937 års lag krävdes att abnormiteten förelegat
vid tiden för brottets begående, och den tilltalades vådlighet skulle bedömas
bl. a. med hänsyn till den ådagalagda brottsligheten. Det syntes därför
ligga närmast till hands att antaga, att lagstiftaren förutsatt kausalitet mellan
abnormiteten och brottet för att förvaring skulle få ådömas enligt dessa
paragrafer. Ä andra sidan vore det otvivelaktigt att sådan kausalitet icke
erfordrades för ådömande av förvaring enligt 3 §. Spörsmålet huruvida kausalitet
mellan den psykiska abnormiteten och brottet skulle uppställas såsom
förutsättning för ådömande av förvaring hade uppenbarligen mycket
ringa praktisk betydelse, då sådant samband i allmänhet måste presumeras
föreligga. En anledning att icke nu, med frångående av gällande lydelse,
införa en uttrycklig bestämmelse i ifrågavarande hänseende vore, att domstolarna
skulle kunna tänkas bliva obenägna att döma till förvaring så snart
det förelåge någon tvekan örn att brottet förövats under inflytande av den
själsliga defekten. Vad särskilt anginge det i 3 § förvaringslagen avsedda
fallet måste den varaktiga psykiska abnormitet, som enligt beredningens
förslag skulle utgöra förutsättning för förvaring, regelmässigt antagas lia förelegat
även vid tiden för brottets begående. I och för sig kunde det fördenskull
vara anledning att göra förekomsten av abnormitet redan vid brottets
begående till en förutsättning för ådömande av förvaring enligt 3 §. Med
hänsyn till det förut anförda och då en föreskrift av antytt slag skulle kunna
föranleda bevissvårigheter hade beredningen dock icke funnit skäl att
föreslå någon sådan.

I anslutning till förslaget att upphäva 5 kap. 6 § strafflagen har beiedningen
vidare i fråga om det i 4 § andra stycket i 1937 års förvaringslag
upptagna stadgandet att internering ej må ådömas den, som vid gärningens
begående varit av sinnesbeskaffenhet varom i 5 kap. 6 § strafflagen sägs,
föreslagit, att denna föreskrift skulle ersättas med ett stadgande därom att
den som för brottet kan dömas till förvaring icke må dömas till internering.

Kungl. Maj.ts proposition nr 207.

Yttrandena. .

I de över strafflagberedningens betänkande avgivna yttrandena har beredningens
förslag till ändringar i 1937 års lagstiftning om förvaring och internering
endast undantagsvis blivit föremål för omnämnande. Stockholms rådhusrätt
och styrelsen för Sveriges advokatsamfund lia uttryckligen förklarat
sig icke lia något att erinra mot vad beredningen i denna del föreslagit.

Rörande beredningens förslag att vid sidan av själslig abnormitet omnämna
sexuell abnormitet såsom en förutsättning för förvaring har karolinska institutets
lärarkollegium yttrat, att det särskilda omnämnandet av sexuell abnormitet
från medicinsk synpunkt tedde sig skäligen onödigt, eftersom någon
dylik kroppslig rubbning icke kunde tänkas föreligga utan därmed sammanhängande
psykiska komplement. I verkligheten företedde också de flesta
sexuellt abnorma individer psykiska egendomligheter i så uttalad grad, att de
kunde hänföras till psykopaterna. Ansåges det på grund av delade åsikter örn
delta förhållande nödvändigt att särskilt omnämna den sexuella abnormiteten,
ville lärarkollegiet emellertid ej motsätta sig detta. Sjukhuschefen vid
S:t Jörgens sjukhus har ansett det oegentligt att sidoställa sexuell och själslig
abnormitet, då sexuell abnormitet biologiskt sett vore ett underbegrepp
under själslig abnormitet. Interneringsnämnden har förklarat, att då sexualiteten
måste anses vara jämväl av själslig art, det särskilda omnämnandet av
sexuell abnormitet vore vilseledande och accentuerade den brist som läge
däri att intet samband förutsattes mellan abnormiteten och vådligheten. Jämväl
hovrätten för Övre Norrland har, under erinran att vid tillkomsten av
1937 års förvaringslag behovet av en bestämmelse rörande sexuell abnormitet
underkänts, förklarat sig hysa tvekan örn behövligheten att nu införa en
dylik bestämmelse. Hovrätten har därjämte påpekat, att spörsmålet erhölle
ökad betydelse därigenom att beredningen icke uppställt krav på kausalitet
mellan den psykiska abnormiteten och brottsligheten för att förvaring skulle
få ådömas.

Rörande frågan om kausalsamband borde krävas har Svea hovrätt framhållit,
att konsekvensen syntes fordra att krav på kausalsamband uppställdes
såsom förutsättning för ådömande av förvaring likaväl som för straffriförklaring
samt att de skäl beredningen anfört till stöd för en motsatt mening
ej syntes övertygande. Samma åsikt har uttalats av en minoritet inom Göteborgs
rådhusrätt.

Departementschefen.

Beredningens förslag att upphäva 5 kap. G § strafflagen har jag, såsom
förut anförts, icke ansett mig kunna tillstyrka. Då den av mig föreslagna avfattningen
av nämnda lagrum är så vidsträckt alt lagrummet skulle kunna
åberopas även i fråga om personer, beträffande vilka förvaring kan anses
motiverad, har väl den närmaste anledningen till beredningens förslag att i
1937 års förvaringslag upptaga en särskild beskrivning av de psykiska tillstånd,
som skola kunna föranleda ådömande av förvaring, därmed bortfallit.
Åtskilliga skäl lala emellertid för att en dylik ändring det oaktat genom -

Kungl. Majlis proposition nr 207.

fores. Straffnedsättningsregeln i 5 kap. 6 § strafflagen är avsedd att tillämpas
i sådana fall, då med hänsyn till den brottsliges psykiska tillstånd och
övriga omständigheter ett mildare bedömande än eljest är påkallat; förvaringslagen
avser däremot personer, vilkas sinnesbeskaffenhet gör det nödvändigt
att tillgripa en åtgärd som från vissa synpunkter är mera allvarlig
än ett ordinärt straff. Att på detta sätt en tillämpning av 5 kap. 6 § strafflagen
i olika situationer kan med visst fog sägas leda till rakt motsatta resultat
synes vara en oegentlighet som bör undanröjas. Förvaringslagen synes
därför icke böra hänvisa till 5 kap. 6 § strafflagen.

Strafflagberedningen har föreslagit, att förvaring skulle kunna ådömas den
som vid brotts begående lidit av varaktig själslig eller sexuell abnormitet som
ej är att hänföra till sinnessjukdom eller sinnesslöhet. Emot detta förslag har
i vissa yttranden invänts dels att det vore oegentligt att nämna sexuell abnormitet
vid sidan av själslig abnormitet, dels ock att det borde uttryckligen
fordras att ett kausalsamband förelåge mellan abnormiteten och brottet för
att förvaring skulle kunna tillgripas.

Vad angår frågan, om sexuell abnormitet bör särskilt nämnas i lagen, har
beredningen erinrat, att delade meningar kunde råda huruvida sådan abnormitet
kunde föreligga utan att själslivet i dess helhet så påverkats därav, att
hela personligheten vore att anse såsom abnorm. Dylika meningsskiljaktigheter
kommo till synes redan under förarbetena till 1937 års förvaringslagstiftning.
Min företrädare i ämbetet anslöt sig vid framläggande av proposition
i ämnet till den av medicinalstyrelsen då uttalade åsikten att en särskild
bestämmelse icke vore erforderlig för att ingripande med förvaring skulle
kunna äga rum mot sexuellt abnorma i de fall då sådan skyddsåtgärd vore
påkallad, därvid han tillika framhöll, att det icke vöre uteslutet att den ifrågasatta
bestämmelsen skulle bliva föremål för växlande tolkning och komma
att tillämpas i fall för vilka den icke vore avsedd. Med hänsyn till dessa
uttalanden, till vilka jag ansluter mig, synes mig den sexuella abnormiteten
icke böra särskilt upptagas såsom grund för ådömande av förvaring.

Beträffande frågan, huruvida ett kausalsamband bör fordras mellan abnormiteten
och brottet för att förvaring skall få anses motiverad, vill jag
till en början erinra, att jag icke funnit anledning föreligga att i 5 kap. 5 §
strafflagen upptaga någon dylik bestämmelse. Frågan om den brottsliges vådlighet
skall vid ådömande av förvaring enligt 1 eller 2 § bedömas med hänsyn
till den ådagalagda brottsligheten samt i målet föreliggande utredning rörande
hans sinnesbeskaffenhet och föregående vandel. På grund härav lärer förvaring
icke förekomma med mindre brottet i fråga är att anse såsom ett utslag
av hans på sinnesbeskaffenheten grundade vådlighet. Någon uttrycklig
föreskrift att brottet skall ha förövats under inflytande av den psykiska abnormiteten
synes mig emellertid ej böra upptagas. Kausalsambandet beaktas
nämligen enligt min mening tillräckligt genom föreskriften att vådligheten
skall bedömas med hänsyn till såväl den ådagalagda brottsligheten som den
brottsliges sinnesbeskaffenhet. Ej heller beträffande förutsättningarna för
ådömande av förvaring enligt 3 § förvaringslagen synes föreligga tillräcklig

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

anledning att införa ett krav på kausalsamband mellan den psykiska abnormiteten
och brottet. Angående förutsättningarna för tillämpning av 3 § vill
jag såsom min åsikt framhålla, att vid bedömande av frågan huruvida förvaring
skall ådömas enligt nämnda paragraf hänsyn bör tågås jämväl till beskaffenheten
av brottet. Att den abnormitet, som skall utgöra förutsättning
för förvaring, upptäckts först efter det den brottslige dömts till straff bör
nämligen enligt min mening ej föranleda, att frågan örn hans dömande till
förvaring bedömes efter andra grunder än örn abnormiteten redan tidigare
konstaterats föreligga.

I formellt hänseende synes mig mot beredningens förslag kunna invändas,
att ordet abnormitet torde böra undvikas. Beredningen har själv i annat
sammanhang betonat, att i fråga örn psykopater och lindrigt intellektuellt
undermåliga det är oklokt att i förväg stämpla dem såsom abnorma, då behandlingen
av dem bör gå ut på att väcka deras ansvarskänsla och sätta dem
i stånd att finna sig tillrätta i samhällslivet. I stället synes i 1 § såsom förutsättning
för ådömande av förvaring böra upptagas, att den brottslige prövas
vid brottets begående hava varit och fortfarande vara av sinnesbeskaffenhet
som avviker från det normala, ehuru han icke är strafflös enligt 5 kap. 5 §
strafflagen. 2 och 3 §§ torde böra erhålla en häremot svarande avfattning.
Att den föreliggande abnormiteten skall vara av bestående natur, torde icke
behöva ytterligare angivas. Förutsättningen, att vederbörande ej är straffri
enligt 5 kap. 5 § strafflagen, synes ej behöva upprepas i 2 och 3 §§, enär
dessa paragrafer utgå från att den brottslige redan blivit fälld till ansvar för
brottet.

Vad härefter angår det i 4 § 1937 års förvaringslag stadgade förbudet att
till internering döma den som vid gärningens begående varit av sinnesbeskaffenhet
varom i 5 kap. 6 § strafflagen sägs, har beredningen i stället
föreslagit en bestämmelse att internering icke skall få ådömas den som för
brottet kan dömas till förvaring. Vad beredningen sålunda föreslagit finner
jag mig böra biträda.

Ändringar beträffande minsta tiden för förvaring.
StrafFlagberednlngen.

Enligt 1937 års förvaringslag må, såsom förut nämnts, utskrivning från förvaring
icke ske så länge den förvarade är att anse såsom vådlig för annans
säkerhet till person eller egendom. I detta hänseende har strafflagberedningen
föreslagit att, där minsta liden för förvaring bestämts till ett år, den förvarade
skall utskrivas på prov senast inom fyra år från förvaringens början,
såframt ej särskilda skäl däremot äro. Till motivering av detta förslag har
beredningen inledningsvis anfört följande.

Den brottsliges vådlighet skall enligt såväl 1927 som 1937 års förvaringsIagstiftning
avgöras med hänsyn till hans brottslighet samt på grund av i
målet förebragt utredning angående hans sinnesbeskaffenhet och föregående

Bihang till riksdagens protokoll 1945. 1 sfi ml. Nr 207.

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

vandel. Om man vid tolkningen av begreppet vådlighet i 1937 års lag lägger
synnerlig vikt på att de hotade samhällsintressena skola vara betydande,
kommer man till det resultatet, att förvaring icke kan ådömas annat än vid
mycket grova brott, vilket med hänsyn därtill, att minsta tiden för anstaltsvistelsen
kan sättas så lågt som till ett år, icke kan vara riktigt. Ä andra sidan
får den omständigheten att förvaringen är helt tidsobegränsad uppåt anses
tyda på att åtgärden, om skälig hänsyn skall tagas till individernas intresse,
ej bör ifrågakomma vid lindrig brottslighet. Man måste av enahanda skäl
antaga att domstolarna i många fall komma att tveka att tillgripa förvaring,
om den förhandenvarande och tidigare brottsligheten endast är av medelsvår
beskaffenhet, låt vara att den brottsliges psykiska egenskaper föranleda att
han bör göras till föremål för särbehandling. Angelägenheten av att den nya
förvaringslagstit tningen kommer till användning i den utsträckning som avsågs
vid lagstiftningens tillkomst blir än mera framträdande, därest beredningens
förslag örn straffrihetens begränsning till sinnessjuka och sinnesslöa
genomtöres. Det blir då av största betydelse, att de abnormbrottslingar, som
ej längre skola omhändertagas inom sinnessjukvården och som icke lämpa
sig för tidsbestämda straff, kunna dömas till en mera ändamålsenlig behandlingsform
på relativt obestämd tid. Beredningen har därför ansett det böra
övervägas, huruvida man genom att i lindrigare fall i viss mån begränsa förvaringens
helt tidsobestämda karaktär bättre skulle kunna anpassa behandlingsformen
efter fallens svårhetsgrad.

Beredningen har därefter erinrat att i ett år 1923 framlagt förslag till förvaringslag
minimitiden för förvaringens varaktighet bestämts lill tre år, oavsett
brottets svårhetsgrad, medan i 1927 års förvaringslag minimitiden bestämts
till två år eller den längre tid, som motsvarade strafftiden, och i 1937
års förvaringslag stadgats alt minimitidens längd skulle bestämmas av domstolen.
Minimitidens längd hade således utvecklats från att vara gemensam
för samtliga fall och därefter vara bestämd av strafftidens längd till att
bliva en av domstolen för varje särskilt fall fixerad minsta tid. Däremot vöre
förvaringens tidslängd icke begränsad uppåt utan det vore helt överlåtet åt
utskrivningsmyndigheten — interneringsnämnden — att avgöra örn den
brottsliges vådlighet fortfarande nödvändiggjorde hans kvarhållande å anstalt.
Härefter har beredningen anfört följande.

Emellertid ligger i begreppet vådlighet något annat än ett blott konstaterande
att en betydande risk för återfall i brott föreligger. Vådligheten innebär
därutöver att återfallsrisken avser brott av större betydenhet, att
samhällsintressen av en viss valör äro hotade. De båda synpunkterna återverka
emellertid på varandra, så att en större återfallsrisk kan i någon mån
uppvagas av att återfall icke innebär fara för mera betydande intressen. I
ett sadant fal] kan man våga experimentet att placera den dömde utanför
anstalt under övervakning och i en miljö som icke är brottsstimulerande, så
mycket mera som de konstitutionella abnormbrottslingamas tillrättaförande
i väsentlig mån är ett eftervårdsproblem. Kan man däremot antaga att ett nytt
brott kommer att lia betydande svårhetsgrad, bör man i samhällsskyddets
intresse icke sätta den brottslige på fri fot utan att vara övertygad örn att han
ej skall återfalla. Inom ramen för vådligheten finnas olika grader från de
lägre t. ex hos en vanemässig inbrottstjuv, till de högre, t. ex. hos svåra
sedlighetsförbrytare, mordbrännare etc. Utskrivningsprinciperna böra kunna
i viss man differentieras för de olika grupperna. Samhällsskyddets intresse

Kungl. Maj.ts proposition nr 207.

kan tillåta att t. ex. en undermålig inbrottstjuv efter relativt lång anstaltsvistelse
erhåller en möjlighet att försöka anpassa sig i samhället, även örn
prognosen ej är god, medan det däremot utesluter att samma experiment
göres med en abnorm sedlighetsförbrytare, såvida icke av särskild anledning,
t. ex. kastrering, återfall ej är att räkna med eller återfallsrisken eljest på
grund av erfarenheterna under behandlingstiden får anses ringa. För att avgöra
örn vådligliet eller viss grad av vådlighet föreligger måste man, utom
till den dömdes sinnesbeskaffenhet, taga hänsyn till beskaffenheten av hans
brottslighet. Detta hänsynstagande kan i viss mån äga runi redan vid domens
meddelande, då ju fullständig utredning föreligger örn den tilltalades
förhandenvarande och tidigare brott. Det bör därför anses lämpligt att låta
domstolen i viss utsträckning bestämma en tidpunkt, utöver vilken av hänsyn
till individens rättssäkerhet frihetsförlusten ej bör fortfara, även örn viss
återfallsrisk skulle anses föreligga. Detta kan enklast ske i den formen, att
man inför en regel av innebörd, att den dömde, när ej särskilda skäl däremot
äro, skall utskrivas på prov viss tid efter utgången av den av domstolen
bestämda minsta tiden. En sådan bestämmelse bör dock begränsas till de
relativt lindriga fall där brottet endast indicerar lägre grad av vådlighet, samtidigt
som hänsyn till allmänpreventionen endast föranleder en relativt begränsad
anstaltstid. Genom att för de lindrigare fallen införa en sådan regel
vinner man att domstolen i de fall, där, ehuru ett visst mått av vådlighet
föreligger, hänsyn till rättssäkerheten tala mot tillgripandet av en helt obestämd
reaktionsform, erhåller garantier för att anstaltstiden utom i rena
undantagsfall kommer att hållas under en viss gräns.

I praktiken kommer en sådan bestämmelse att innebära, att utskrivningsmyndigheten
vid en viss tidpunkt av den intagnes anstaltsvistelse måste besvara
frågan, icke örn den intagne överhuvud taget är vådlig, utan örn hans
vådlighet nu visat sig vara större än man vid förvaringens ådömande med
hänsyn till den ådagalagda brottsligheten hade anledning antaga och är av
den art att hans kvarhållande är påkallat. Det blir med andra ord en prövning
angående behov av fortsatt förvaring, jämförlig med den som enligt 3 §
kan företagas beträffande person som undergår straff eller tvångsuppfostran.
Det torde vara lämpligast att begränsa den nya utskrivningsbestämmelsen till
sådana fall där domstolen anser den kortaste i lagen medgivna minsta tiden,
d. v. s. ett år, böra ifrågakomma. Den tidpunkt då utskrivning på prov skall
ske, örn ej synnerliga skäl däremot äro, synes böra bestämmas till tre år efter
minsta tidens utgång. En sådan regel synes vara ägnad att medföra ökad
säkerhet för att förvaringen blir tillämpad i önskvärd utsträckning. Att det
däremot icke avses att utsträcka dess användning till brottslingar, som överhuvud
taget icke äro vådliga — smärre vanetjuvar och dylika — torde vara
uppenbart. I fråga örn dessa skulle förvaring, även efter införandet av den
föreslagna utskrivningsbestämmelsen, innebära en obillig hårdhet. I

I fråga om minsta tiden vid förvaring bär beredningen vidare föreslagit
den ändring att minsta tiden, som enligt lagen högst kan bestämmas till
tolv år, skulle, i likhet nied vad som gäller vid internering, kunna sättas
högst till femton år. Härom bar beredningen anfört, att bland psykiskt abnorma
förbrytare, som icke vore sinnessjuka eller sinnesslöa, funnes vissa
utpräglat grova brottslingar, som begått mycket svåra brott och vore i synnerlig
grad vådliga för annans personliga säkerhet. Livstids straffarbete vore
i en del sådana fall icke någon lämplig form för deras omhändertagande
med hänsyn lill behovet av en individualiserad behandling oell faran för

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

skadligt inflytande på medfångar m. m. Förvaring erbjöde däremot tillfredsställande
möjligheter såväl för tillgodoseende av den dömdes vårdbehov som
för hans eventuella isolering från medin tagna. Emellertid kunde det ifrågasättas,
huruvida reglerna om minsta tid vore lämpade för dessa grova brottslingar.
Av allmänpreventiva skäl kunde det vara betänkligt och ägnat att
verka stötande om i domen nämndes en med hänsyn till de exceptionellt
grova brotten så kort minimitid som tolv år. Beredningen föresloge därför
att minsta tiden såväl vid förvaring som vid internering skulle kunna bestämmas
högst till femton år. Denna tidrymd svarade ungefärligen mot den
tid efter vars förlopp en livstidsfånge, som kunde antagas förhålla sig väl i
framtiden, ifrågakomme till benådning.

Yttrandena.

Beredningens förslag om införande av en viss maxime ring av tiden
för förvaring har hovrätten för övre Norrland funnit lämpligt. Hovrätten
har tillagt, att det kunde ifrågasättas att gå något längre än beredningen
gjort och låta regeln örn obligatorisk utskrivning på prov gälla även för fall
då minsta tiden satts längre än ett år. Tre års förvaring utöver minsta tiden
borde dock alltid vara möjlig. Svea hovrätt har förklarat sig ej lia något
att erinra mot den tanke som läge till grund för förslaget, men Ilar anmärkt,
att försiktigheten torde bjuda att tillämpningsområdet för förvaring
med bestämd längsta tid ytterligare något begränsades. Det borde sålunda
stå domstolen öppet att bestämma minsta tiden till ett år utan att detta
skulle utan vidare medföra en begränsning av maximitiden till fyra år. De
synpunkter, som i ena eller andra hänseendet vore utslagsgivande, vore nämligen
ej identiska.

Interneringsnämnden har ställt sig mera tveksam samt anfört:

Strafflagberedningen synes åsyfta en uppdelning av förvaringsinstitutet på
två, förvaring med och förvaring utan bestämd längsta tid. Att ett nytt
institut sålunda så att säga insmyges i en lag, som tillkommit utan tanke
därpå, kan innebära risk för att tillämpningen icke blir sådan man vid institutets
tillkomst önskat. Hedan mot 1937 års förvaringslag kan invändas, att
den uppställer ett och samma vådlighetsrekvisit för hela klientelet, trots att
detta omfattar avsevärt olika kategorier, samt alt den ger domstolarna föga
ledning för bestämmande av minsta förvaringstiden. Vådorna därav ökas
genom att enligt strafflagberedningens förslag domstolens bestämmande av
minsta strafftiden skulle bliva avgörande för örn förvaring med eller förvaring
utan bestämd längsta tid skulle träda i tillämpning. Skulle domstolarna,
på grund av sin kända benägenhet för mildhet i straffmätningen, i flertalet
fall bestämma minsta förvaringstiden till ett år, bleve det icke möjligt
för nämnden att på verkställighetsstadiet åstadkomma nödig differentiering.
För en riktig tillämpning förutsättes därför, att domstolarna omsorgsfullt
differentiera minsta förvaringstiden, vilken enligt nämndens mening bör bestämmas
väsentligt olika i olika fall med hänsyn till icke blott den föreliggande
brottslighetens beskaffenhet utan även den brottsliges vådlighet. Att
nödiga garantier härför skapas, helst genom omarbetning av 1937 års lag,
anser nämnden vara en förutsättning för att den i och för sig lämpliga nya
behandlingsformen, förvaring med bestämd längsta tid, skall slå väl ut i
tillämpningen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 207.

101

Mot beredningens förslag att minsta tiden för förvaring skulle kunna
utsträckas till femton år har internering snämnden ej haft något
att erinra, medan hovrätten för övre Norrland uttalat tvekan om lämpligheten
härav under åberopande av svårigheterna att så lång tid i förväg förutse
möjligheterna att utskriva den brottslige samt under framhållande av
att det ej syntes olämpligt att på denna punkt bibehålla en viss skillnad mellan
instituten förvaring och internering.

Departementschefen.

Såsom allmän förutsättning för utskrivning från förvaring stadgas i 1937
års lag — frånsett ett särskilt undantagsfall — att den intagne icke längre
är att anse såsom vådlig för annans säkerhet till person eller egendom.
Motsvarande föreskrift återfinnes i 1927 års förvaringslag, som alltjämt är i
kraft. Innebörden av begreppet vådlighet torde emellertid under den tid
som förflutit sedan tillkomsten av sistnämnda lag ha undergått en viss förskjutning.
Av lagens förarbeten framgår, att man vid institutets utformning
väsentligen haft i tankarna våldsbrottslingar av särskilt farlig typ ävensom
sedlighetsförbrytare och mordbrännare. Under lagens tillämpning har
emellertid förvaring kommit till användning huvudsakligen beträffande andra
brottskategorier än de nu nämnda. En inom justitiedepartementet verkställd
undersökning har givit vid handen, att under åren 1940—1943 icke
mindre än 131 av de 152 fall, i vilka domstol förordnat örn förvaring, avsett
egendomsbrott, huvudsakligen tjuvnad (93 fall) och bedrägeri (25 fall). Bland
dem, som i anledning av egendomsbrott intagits till förvaring, ha säkerligen
funnits sådana som i fråga om vådlighet äro att jämställa med våldsförbrytarna,
men flertalet synes ha utgjorts av vanetjuvar och liknande brottslingar,
vilka, ehuru oefterrättliga eller åtminstone mycket opålitliga, icke kunna anses
särskilt allmänfarliga. Karakteristiskt för utvecklingen är jämväl, att det
numera är mycket vanligt att den förvarade utskrives på prov vid minsta
tidens utgång eller inom relativt kort tid därefter.

En stor del av förvaringsklientelet synes alltså förete en mindre utpräglad
vådlighet. I sakens natur ligger, att detta förhållande medfört att de vid tillkomsten
av 1927 års lag dominerande säkerhetssynpunkterna i viss mån fått
vika för andra synpunkter. Den utvidgning av vådlighetsbegreppets omfattning
som i praxis skett — och som måhända sammanhänger med den utskrivningspraxis
som numera råder —- torde dock icke kunna sägas vara
oegentlig från kriminalpolitisk synpunkt. 1937 års lagstiftning åsyftar icke
heller någon ändring i detta hänseende. Med hänsyn till rättssäkerheten
måste likväl fasthållas, att kravet på vådlighet icke får uttunnas alltför
mycket. Jag vill erinra, att kritiska röster höjts mot den för förvaringsinstitutet
utmärkande tidsobestämdheten överhuvud. Obestridligen kan det
också i sådana fall där vådligheten icke är särskilt utpräglad synas mindre
tilltalande, att en brottsling, som haft att räkna nied endast kortvarig frihetsförlust
örn han ej ådömts förvaring, genom ådömande av förvaring formellt
ställes inför möjligheten afl vara berövad sin frihet lika länge som den vars

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

vådlighet tagit sig verkligt svårartade uttryck. Vägande skäl tala för att i ett
dylikt fall maximera tidslängden för förvaringen. Såsom hovrätten för Övre
Norrland anmärkt kan det ifrågasättas, huruvida icke föreskrift om obligatorisk
utskrivning på prov efter viss tid borde meddelas även för fall då minsta
tiden satts längre än ett år. Jag vill emellertid erinra örn att strafflagberedningen
enligt meddelade direktiv har att överväga, huruvida icke en uppdelning
av förvaringsinstitutet bör ske med hänsyn till graden av vådlighet.
Med hänsyn härtill anser jag mig icke för närvarande böra upptaga frågan
om en maximering av förvaringstidens längd i vidare mån än beredningen
föreslagit.

Jag anser mig alltså böra föreslå, att i lagen införes en bestämmelse att,
där minsta tiden för förvaring bestämts till ett år, utskrivning på prov skall
ske senast inom fyra år från förvaringens början. Stadgande härom torde
böra upptagas i 9 §. Tillräcklig anledning att, såsom interneringsnämnden
ifrågasatt, i lagen framhäva, att domstolen vid bestämmande av minsta tid
skall taga hänsyn ej blott till brottets beskaffenhet och brottslingens därigenom
ådagalagda farlighet utan även till bans samhällsvådlighet i övrigt
synes mig icke föreligga. I enlighet med vad beredningen föreslagit bör i stället
möjlighet finnas att hålla vederböi''ande förvarad längre än fyra år, då
särskilda skål föreligga. Denna undantagsbestämmelse avser sådana fall, då
den brottsliges allmänna samhällsvådlighet är betydligt allvarligare än den
som kommit till uttryck i det brott för vilket han dömts.

I samband med nu berörda ändring i 9 § torde böra vidtagas en redaktionell
jämkning av nuvarande andra punkten i andra stycket av paragrafen.
Enligt denna punkt må den, som befinnes lida av varaktig sinnessjukdom,
sedan minsta tiden gått till ända, slutligt utskrivas för att intagas å sinnessjukhus
oavsett sin vådlighet. Med hänsyn till att även svåra psykopater kunna
böra omhändertagas å sinnessjukhus synes i stället böra stadgas, att den
som är i varaktigt behov av vård å sinnessjukhus kan efter minsta tidens utgång
slutligt utskrivas för att intagas å sådant sjukhus.

Beredningen har tillika föreslagit, att maximum för minsta tiden för förvaring
skulle höjas till femton år. Detta förslag är jag icke beredd att biträda.
Frågan om en utsträckning av minsta tiden för förvaring synes mig sålunda
böra anstå i avbidan på resultatet av förenämnda utredning angående en uppdelning
av förvaringsinstitutet. Vid denna utredning torde böra närmare undersökas,
huruvida förvaring bör kunna träda i stället för livstids straffarbete
eller om — i likhet med vad som enligt 4 § i 1937 års lag gäller för internering
— undantag bör göras för det fall att den brottslige förskyller
straffarbete på livstid.

De av mig föreslagna ändringarna i 1937 års lag örn förvaring och internering
i säkerhetsanstalt synas böra träda i kraft samtidigt med de nya tillräknelighetsbestämmelserna
den 1 januari 1946, eller samma dag som jag avsett
att 1937 års lag skall träda i tillämpning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

103

I enlighet nied vad i det föregående anförts ha inom justitiedepartementet
upprättats förslag till

1) lag om ändring i 5 kap. strafflagen;

2) lag om ändrad lydelse av 33 § strafflagen för krigsmakten; samt

3) lag örn ändring i lagen den 18 juni 1937 (nr 461) örn förvaring och internering
i säkerhetsanstalt.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över ifrågavarande lagförslag,
av den lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87
regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Majit Konungen.

Ur protokollet:

Sven Leffler.

1 De under 2) och 3) upptagna lagförslagen, vilka liro lika lydande med de vid propositionen
fogade lagförslagen i samma ämnen, hava här uteslutits.

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

Förslag

till

Lag

om ändring i 5 kap. strafflagen.

5 KAP.

5 §•

Gärning, som begås av den som är sinnessjuk eller sinnesslö eller eljest till
sin sinnesbeskaffenhet avviker så från det normala, att han bör omhändertagas
för särskild vård, vare strafflös.

Straff må ej heller ådömas för gärning, som någon begår i tillfällig sinnesförvirring.

6 §•

Är gärning, som begås av någon, som till sin sinnesbeskaffenhet avviker
från det normala, ej strafflös enligt 5 §; pröve domstolen, efter omständigheterna,
om och i vad mån straffet må nedsättas under vad i allmänhet ä
gärningen följa bort.

Samma lag vare i fråga om gärning, som någon begår i annat tillstånd av
tillfälligt rubbad själsverksamhet än i 5 § avses.

6 a §.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1946, dock att 6 a § träder i kraft
den dag Konungen förordnar.

Genom denna lag upphäves lagen den 18 juni 1937 (nr 464) örn ändring
i vissa delar av strafflagen, i vad därigenom förordnats, att 5 kap. 6 §
strafflagen skall från och med den dag Konungen förordnar erhålla viss
ändrad lydelse.

* Senaste lydelse, se betr. 5 § SFS 1890 nr 33 s. 1 samt betr. 6 § SFS 1921:288 och 1937:464.

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

105

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 2 mars
1945.

Närvarande:

regeringsrådet Kellberg,
justitieråden Guldberg,

Ekberg,

Santesson.

Enligt lagrådet den 10 januari 1945 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet
den 22 december 1944, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
över upprättade förslag till

1) lag om ändring i 5 kap. strafflagen;

2) lag örn ändrad lydelse av 33 § strafflagen för krigsmakten; samt

3) lag örn ändring i lagen den 18 juni 1937 (nr 461) örn förvaring och internering
i såkerhetsanstalt.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av byråchefen för lagärenden i justitiedepartementet L. G. Ohlsson.

Förslagen föranledde följande yttrande av lagrådet.

Förslaget till lag om ändring i 5 kap. strafflagen.

Under förarbetet till det framlagda ändringsförslaget har så gott som fullständig
enighet rått örn att strafflagens tillräknelighetsbestämmelser äro i
behov av revision. Detta behov betingas väsentligen av att rättstillämpningen,
vilken sedan lång tid tillbaka utvisar bristande överensstämmelse såväl med
ordalydelsen i gällande regler som med deras ursprungliga anda och mening,
icke blott blivit osäker och vacklande utan även utvecklat sig i mindre lycklig
riktning. Särskilt har, såsom föredragande departementschefen framhållit,
straffriförklaring kommit att äga rum i alltför vid omfattning. När det gällt
att uppdraga riktlinjer för en ny lagstiftning i ämnet, lia däremot meningarna
starkt brutit sig. Att så är fallet är icke ägnat att förvåna. Ifrågavarande
lagregler omspänna stora och olikartade områden. Vid tillämpningen uppkomma
spörsmål, som icke endast avse straff i vanlig mening och därtill anknuten
fångvård utan även beröra socialvård i vidsträckt bemärkelse, icke
minst sjukvård i vissa former. Å alla dessa områden har under senare tid försiggått
en livlig utveckling. Av en ny lag i ämnet kan under sådana omstän -

106

Kungl. Maj.ts proposition nr 207.

digheter knappast fordras, att den tillhandahåller en lösning, som kan väntas
bestå under längre tid. Lagen får anses fylla rimliga anspråk, om den motsvarar
nuvarande utvecklingsskede och lämnar anvisningar för den närmaste
framtiden. Denna synpunkt bör hållas i minne, då ställning skall tagas till
vissa detaljfrågor. Ä andra sidan vore det uppenbarligen icke lyckligt, örn
uppgiftens vanskligheter och yppade meningsskiljaktigheter föranledde därtill,
att revisionen stannade vid att lagfästa det nuvarande rättstillståndet.
Därest en förbättring av den ordning, som för närvarande gäller i praxis,
icke ernås, torde en revision lämpligen böra anstå till dess att strafflagens allmänna
del upptages till översyn i ett sammanhang. Under tiden kan reformarbetet
inom andra straffrättsområden antagas lia fortskridit så långt, att ett
säkrare underlag vunnits för en lösning även av frågan örn tillräknelighetsbestämmelsernas
ändamålsenliga utformning. Särskilt må framhållas, att denna
fråga står i nära samband med det fortgående arbetet på straffsystemets
ytterligare utbyggnad. Med hänsyn härtill är det icke osannolikt, att tillräkneliglietsproblemet
kan komma att i en nära framtid angripas från nya utgångspunkter.

5 §■

Ehuru innebörden av begreppen sinnessjukdom och sinnesslöhet icke är
oomtvistlig, kan ingen tvekan råda om att en ny lag måste upptaga håde
sinnessjukdom och sinnesslöhet såsom straffrihetsgrunder. Beträffande de
själsliga avvikelser, vilka pläga sammanföras under beteckningen psykopati,
ha vägande skäl anförts för att brottsliga gärningar, förövade av psykopater,
i allmänhet icke böra undantagas från reaktion inom straffsystemets
ram. Å andra sidan måste det anses ådagalagt, att en del psykopater förete
rubbningar av den art att de i straffrättsligt hänseende böra inordnas under
förevarande paragraf. Att i lag fastställa, under vilka betingelser psykopati
skall vara straffrihetsgrundande, möter stora svårigheter. Det tox*de i själva
verket vara omöjligt att ens genom vetenskaplig beskrivning draga en klar
skiljelinje mellan de fall, som här avses, och övriga fall av psykopati. Att så är
förhållandet sammanhänger med att till psykopati hänföres psykisk abnormitet
av mycket skiftande och ofta svårbestämd natur. Departementschefen
har sökt lösa problemet med utgångspunkt från de praktiska överväganden,
som äro bestämmande för valet av den bästa behandlingsformen. Enligt
departementschefens mening bör frågan, huruvida och i vilken mån psykopater
skola straffriförklaras, avgöras med hänsyn till styrkan av det medicinska
vårdbehovet i varje särskilt fall; är det medicinska vårdbehovet dominerande,
bör straffriförklaring äga rum, medan åter, om detta vårdbehov
icke är mera framträdande än att det lämpligen kan tillgodoses inom fångvårdens
ram, hinder ej bör möta att döma till straff eller sådan skyddsåtgärd,
som kan träda i stället för straff. På dessa grunder har i första
stycket av förevarande paragraf upptagits stadgande örn strafallet för
den, vars sinnesbeskaffenhet avviker så från det normala, att han bör omhändertagas
för särskild vård.

Kungl. Mcij:ts proposition nr 207.

107

Även med vederbörlig hänsyn till att en oangriplig uppdelning av psykopatfallen
icke låter sig genomföra synes det föreslagna stadgandet icke innebära
en tillfredsställande lösning av det föreliggande problemet. Till en
början ina erinras, att — även örn straffrättsliga synpunkter lämnas åsido
och syftet närmast är att utfinna den för varje särskilt fall lämpligaste behandlingen
— det är svårt att uppställa tillräckligt fasta normer. Detta sammanhänger
med att rent medicinsk terapi enligt hittills vunnen erfarenhet
oftast visat sig utsiktslös samt att den individuella behandlingen — där sådan
överhuvud kan vara av någon betydelse — i stället måste inriktas på
att genom fostran, yrkesutbildning och liknande åtgärder åstadkomma en social
anpassning. Väl är vårdbehovet i vissa fall av den art, att behandlingen
bör bli jämförlig med den, som ägnas de sinnessjuka, men också örn nämnda
fall gäller, att vårdens anordnande väsentligen är ett organisatoriskt spörsmål.
Lösningen härav ingår såsom led i ett större sammanhang, och dessa
organisationsfrågor ha ännu icke blivit fullständigt utredda.

Mot det föreslagna stadgandet kunna anmärkningar framställas jämväl
ur andra synpunkter. De gällande tillräknelighetsbestämmelserna avse att
reglera den psykiska abnormitetens inverkan på det straffrättsliga ansvaret
för gärningar, vilka objektivt te sig såsom brott. I enlighet härmed skall prövas,
om gärningsmannens sinnesbeskaffenhet är sådan, att han kan anses
tillräknelig för sin handling eller icke. Befinnes han tillräknelig, utmätes
straff, i annat fall följer straffriförklaring. I samband med sinnessjukvårdens
utveckling och straffsystemets fortgående differentiering har emellertid, i
strid mot lagens mening, huvudvikten stundom kommit att läggas å spörsmålet
örn den reaktion å brottet, som i det enskilda fallet är den lämpligaste
framför allt med hänsyn till brottslingens person. Härvid har själva tillräknelighetsfrågan
fått träda tillbaka. Vid sinnesundersökningar är det ej ovanligt,
att man till en början endast söker vinna klarhet örn den behandlingsform,
som bör förekomma, samt först i andra hand klassificerar fallet enligt
lagens tillräknelighetsregler, varvid det lagrum väljes, som svarar mot den
önskade behandlingsformen. I förslaget synes detta betraktelsesätt ha vunnit
ett visst godkännande, såvitt angår psykopater. Att från vårdbehovet sluta
till den tilltalades ansvarighet är dock mindre egentligt; avgörandet i tillräknelighetsfrågan
blir då i själva verket beroende av omständigheter, som i
stället borde vara följden av ett förut träffat avgörande. Vidare må framhållas,
att förslaget, frånsett vad däri förekommit rörande straffrihet för vissa
psykopater, icke kan anses innefatta någon principiell avvikelse från gällande
lag, vilken såsom förut antytts utgår ifrån att domaren har att med hänsyn
lill sinnesbeskaffenheten hos den tilltalade bedöma dennes tillräknelighet.
Enligt den utformning förslaget erhållit skulle nämligen sinnessjukdom
och sinnesslöhet alltjämt utan vidare medföra straffrihet, medan i fråga örn
psykopater vårdbehovet skvdle tillmätas avgörande betydelse. Att på så närliggande
fall som dessa använda olika principer iir tydligen icke lämpligt.
Nu torde visserligen kunna invändas, att det särskilda vårdbehovet —
trots principiella betänkligheter — må tjäna såsom praktiskt käimetec -

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

ken på det psykopatklientel, varom här är fråga. Det är emellertid tvivelaktigt,
huruvida den i stadgandet använda bestämningen träffar endast
de psykopater, som till sin sinnesbeskaffenhet på sådant sätt avvika
från det normala, att straffrihet är motiverad. Vård skall nämligen —
såsom i departementschefens yttrande framhållits — kunna beredas även
psykopater, som icke böra fritagas från ansvar för sina handlingar och
följaktligen skola dömas till straff. Den föreslagna avfattningen kan därför
tänkas medföra en oriktig tolkning av lagens vårdbegrepp och därmed
risk för att psykopater komma att straffriförklaras i en icke avsedd
utsträckning. Vad nu sagts rubbas icke av att till uttrycket vård knutits
bestämningen »särskild»; härav kan icke otvetydigt utläsas, att det icke
är fråga om vård inom straffsystemets ram. Visserligen skulle denna brist
i uttryckssättet måhända kunna avhjälpas, örn det tydligare angåves, att
vårdbehovets medicinska karaktär har avgörande betydelse, men ett sådant
förtydligande undanröjer varken de erinringar, sorn redan gjorts mot det remitterade
förslaget, eller andra anmärkningar, som kunna framställas mot
detsamma. Genom att frågan örn ansvaret ställes i direkt beroende av vårdbehovet
föreligger under alla förhållanden fara, att avgörandet kommer att
ske endast med hänsyn till vad som av medicinska skäl är bäst för den tilltalade
och utan tillbörligt beaktande av kriminalpolitiska synpunkter; straffrättsliga
och därmed även allmänpreventiva hänsyn skjutas alltför mycket
åt sidan. Det föreslagna stadgandet är olämpligt även av annan grund. Liksom
enligt gällande rätt skall prövning av tillräknelighetsfrågan alltjämt tillkomma
domstolen. Att ingå i bedömande av vårdbehovet, som är en övervägande
medicinsk angelägenhet, kan emellertid bli en uppgift, som överstiger
domstolens förmåga, och avgörandet kan därför komma att i verkligheten
ligga hos undersökningsläkaren eller medicinalstyrelsen. Genom en sådan ordning
åstadkommes icke den fastare och mera enhetliga reglering, som efterlyses
på detta område. Det kan befaras, att förslaget — i stället för att hindra
straffriförklaring i alltför vid omfattning — konnne att medföra, att psykopater
i minst lika stor utsträckning som för närvarande förklaras strafflösa.

Av det anförda framgår, att tillräkneligheten icke bör bestämmas efter det
föreliggande vårdbehovet. En dylik lösning är principiellt icke tillfredsställande
och är även förenad med praktiska olägenheter. Enligt lagrådets mening
bör en sådan reglering eftersträvas, att tillräkneligheten bedömes omedelbart
efter den tilltalades sinnesbeskaffenhet. Ur principiell synpunkt är
denna ordning att föredraga, och den är ej förbunden med de olägenheter av
praktisk art, som enligt vad förut anförts skulle följa med det remitterade
förslaget.

Vid utformningen av en regel i enlighet med lagrådets nu angivna ståndpunkt
gäller det att så objektivt som möjligt karakterisera de sinnestillstånd,
som i fråga om psykopater böra medföra otillräknelighet. Såsom en naturlig
anknytning erbjuder sig en jämförelse med de sinnestillstånd, som i andra
fall oomtvistligt skola utgöra grund för straffrihet. Emellertid förhåller det
sig så, att graden av de brister, som den psykopatiskt belastade företer på

Kungl. Maj.ts proposition nr 207.

109

känslo- och viljelivets område, skäligen icke bör utan vidare vara bestämmande
vid en dylik jämförelse. Exempelvis böra de psykopater, vilka äro utpräglat
känslokalla och amoraliska och således till graden kunna anses utvisa
stor avvikelse från det normala, icke enbart på denna grund straffriförklaras.
Att de i regel äro normalt utrustade i intellektuellt avseende måste inverka
på bedömandet av tillräkneligheten för begångna gärningar och avlägsnar
i väsentlig mån betänkligheterna mot reaktion inom det straffrättsliga systemet.
Jämförelsen bör således icke avse de sinnesslöa; dessa utgöra med hänsyn
till sin intellektuella undermålighet en kategori för sig i tillräknelighetshänseende.
För att jämförelsen skall bli riktig måste hänsyn tagas till den
allmänna symptombilden, så att under förevarande stadgande inrymmes endast
den, som till sin sinnesbeskaffenhet är att jämställa med en sinnessjuk.
Det bör understrykas, att en dylik ordning — såsom ordalagen utmärka —
innefattar krav på full likvärdighet med sinnessjukdom; härmed avses, liksom
i förslaget i övrigt, allenast sjuklig förändring i själslivet av mera djupgående
natur. En obetydlig avvikelse från det psykiska normaltillståndet kan
således ej anses tillräcklig, utan avgörande bör vara, huruvida gärningsmannen
saknar föi''måga att tillnärmelsevis normalt fylla en plats i arbets- och
samhällslivet.

På grund av det anförda vill lagrådet förorda, alt åt paragrafens första
stycke gives det innehållet, att gärning, som begås av sinnessjuk eller den
som till sin sinnesbeskaffenhet är att jämställa med sinnessjuk, skall vara
strafflös och att samma lag skall vara i fråga om gärning, som begås av sinnesslö.
Lagrådet inser väl, att icke heller ett sådant stadgande utesluter
vissa svårigheter i tillämpningen, men dessa äro enligt lagrådets förmenande
avsevärt mindre än de, som skulle följa av det remitterade förslaget. Av särskild
vikt är, att lagrådets förslag lämnar domstolarna bättre stöd i deras
strävan att hålla straffriförklaringarna inom tillbörliga gränser.

Vad angår paragrafens andra stycke finner lagrådet lika med departementschefen
riktigt, att de tillstånd av tillfällig omtöckning, som böra medföra
strafflöshet, upptagas till särskild reglering. Att såsom strafflagberedningen
föreslagit inbegripa dessa tillstånd under beteckningen sinnessjukdom
låter sig svårligen göra. En sådan terminologi avviker alltför mycket från
det allmänna språkbruket. Det kan emellertid ifrågasättas, huruvida det i
remitterade förslaget använda uttrycket »tillfällig sinnesförvirring» utgör en
riktig beteckning för det sinnestillstånd, varom här är fråga. För att en
övergående rubbning av själsverksamheten skall medföra straffrihet bör, såsom
departementschefen anfört, krävas att rubbningen inneburit ett höggradigt
omtöckningstillstånd. Gärningsmannen bör sålunda lia fullständigt
saknat herravälde över sin vilja eller förmåga ali inse handlingens betydelse.
Tydligt är även, att höggradig affekt eller liknande tillstånd icke bör
i och för sig leda till straffrihet. Beteckningen tillfällig sinnesförvirring synes
emellertid kunna föranleda den oriktiga uppfattningen, att även ett lättare
omtöckningstillstånd eller en stark affekt medför strafflöshet. Det må anmärkas,
alt i gällande lag upptagits inskränkande bestämningar, som äro äg -

Ilo

Kungl. Majlis proposition nr 207.

nade att undanröja en sådan missuppfattning. Ifrågavarande straffrihetsgrund
torde hittills ha åberopats ytterst sällan, och behovet att beakta några
undantagsfall bör icke föranleda, att möjlighet nu öppnas till straffrihet i en
icke önskad utsträckning. Stadgandets innebörd torde komma till ett riktigare
och tydligare uttryck, därest såsom villkor för straffrihet alltjämt angles,
att sinnesförvirringen är av den art, att gärningsmannen ej vet till sig.

Enighet torde råda örn att sådan omtöckning, som har sin grund i självförvållat
rus, icke skall medföra straffrihet. Departementschefen har emellertid
icke funnit erforderligt att upptaga någon bestämmelse härom och
såsom skäl för denna ståndpunkt anfört, att sådant rus icke enligt allmänna
språkbruket innefattas under uttrycket sinnesförvirring. Med hänsyn till den
mycket stora praktiska betydelsen av detta undantag synes det dock betänkligt
att här lita endast till det gängse språkbruket. Detta torde näppeligen
äga tillräcklig fasthet. Även om omtöckning framkallad av alkohol icke betecknas
såsom sinnesförvirring, torde osäkerhet kunna råda beträffande sådana
tillstånd, som ha sin grund i användning av narkotiska medel. Av betydelse
är även att andra stycket i förevarande paragraf i dess nuvarande
lydelse föreskriver, att sinnesförvirring, som där avses, ej medför strafflöshet,
med mindre gärningsmannen råkat i detta tillstånd utan egen skuld.
Frånvaron av en sådan bestämmelse kan icke minst med hänsyn till lagens
nuvarande avfattning föranleda missförstånd. I varje fall kommer det nya
stadgandet att förlora i tydlighet. På grund härav hemställes, att nämnda
begränsning av strafflösheten upptages i förslaget. Med användning av nyare
terminologi skulle denna begränsning kunna uttryckas så, att strafflöshet
inträder allenast örn gärningsmannen utan eget vållande råkat i sinnestillstånd,
varom här är fråga. Å andra sidan saknas icke skäl för att bibehålla
uttrycket »utan egen skuld». Detta uttryck, som innefattar frånvaro av såväl
uppsåt som vållande i inskränkt mening, återfinnes nämligen på andra
ställen i strafflagen.

6 §.

Gällande lagstadgande i ämnet har karaktär av en allmän regel att straff
må nedsättas för den som — utan att kunna anses straffri enligt 5 § —
lidit av viss själslig abnormitet vid gärningens begående. Beredningen har i
sitt förslag icke upptagit någon motsvarighet till detta stadgande. Beträffande
en avsevärd del av de brottslingar, som till sin sinnesbeskaffenhet avvika
från det normala utan att avvikelserna medföra strafflöshet, saknas, såsom
beredningen påpekat, anledning att nedsätta straffet under det mått, som
gärningen eljest förskyllt. Till denna grupp äro i främsta rummet att räkna
de brottslingar, för vilka förvaring i säkerhetsanstalt utgör det riktiga reaktionsmedlet.
Vad angår andra brottslingar, som handlat i bestående eller tillfälliga
abnormtillstånd, lämna enligt beredningens mening strafflagens normala,
ofta mycket vida straffskalor utrymme för utmätande av det lindrigare
straff, som kan vara påkallat av hänsyn till sinnesförfattningen; väl
kunde någon gång föreligga ett behov att sätta straffet under straffskalans

Kungl. Maj.ts proposition nr 207.

lil

minimum, men dessa fall bleve så sällsynta, att nådeinstitutet kunde anlitas
till vinnande av en för rättskänslan tillfredsställande straffbestämning. Beredningen
har därför icke ansett sig böra föreslå bibehållande av gällande
lag ens i den formen, att möjlighet bereddes att för den, som vid brottets
begående lidit av själslig abnormitet, nedsätta straffet under stadgat minimum.
Emellertid har beredningen vitsordat, att frågan möjligen kunde komma
i förändrat läge, därest vid det fortsatta reformarbetet jämväl andra
straffnedsättningsgrunder ansåges böra beaktas och en allmän strafflindringsparagraf
funnes behövlig.

I avgivna yttranden över beredningens förslag har framhållits, att — även
om det vore irrationellt och mindre tillfredsställande, att brottslingar, som på
grund av sin psykiska abnormitet vore farligare och svårare att påverka än
andra, erhölle lägre straff — möjligheten till strafflindring för andra kategorier
av själsligt abnorma likväl borde bibehållas.

Under hänvisning till att spörsmålet om strafflindring i vissa fall av psykisk
abnormitet hörde nära samman nied den under utredning varande frågan
örn ett allmänt stadgande angående strafflindring under särskilda förhållanden
har departementschefen förklarat, att föreskrifter i ämnet icke kunna
undvaras. Departementschefen har därvid särskilt erinrat, att det vore mindre
lämpligt att i sådana fall, då underskridande av straffminimum vore av omständigheterna
påkallat, tvinga domstolen att utdöma högre straff än som kan
anses skäligt och lämna åt den dömde att i nådeväg söka rättelse. Därest
gärning, förövad av någon som till sin sinnesbeskaffenhet avviker från det
normala, ej är strafflös, skall enligt det remitterade förslaget domstolen efter
omständigheterna pröva, örn och i vilken mån straffet må nedsättas under
vad i allmänhet bort följa å gärningen, och vad nu sagts skall gälla också i
fråga om gärning, som någon begår i annat tillstånd av tillfälligt rubbad själsverksamhet
än i 5 § avses.

Det föreslagna stadgandet innefattar i förhållande till gällande lag en jämkning
så till vida, att domstolen enligt uttrycklig föreskrift skall från fall till
fall pröva, huruvida straffnedsättning bör äga rum i anledning av psykisk
abnormitet, som icke föranleder straffrihet. Den sakliga betydelsen av denna
ändring får dock icke överskattas. Gällande lagstadgande torde i allmänhet
icke ha uppfattats såsom ett åläggande att under där meddelade förutsättningar
nedsätta straffet (jämför SOU 1937: 3 s. 37). I varje fall är intet föreskrivet
örn måttet av straffnedsättningen, vilken alltså kan bli hur liten som
helst. I motiveringen till det föreslagna stadgandet har framhållits, att detta
borde äga begränsad räckvidd, och enligt departementschefens uttalande hade
med tillräcklig tydlighet angivits, att stadgandet icke skulle kunna åberopas
beträffande farliga brottslingar, vilka oaktat psykiska egenheter icke borde erhålla
strafflindring. Riktigheten av detta uttalande kan emellertid ifrågasättas,
särskilt i betraktande av att förutsättningarna för stadgandets tilllämpning
vidgats i förhållande till gällande lag. Enligt paragrafen i dess nuvarande
lydelse kan sträf^nedsättning ifrågakomma för den, som finnes lia
saknat förståndets fulla bruk till följd av kropps- eller sinnessjukdom, ålder -

112

Kungl. Maj.ts proposition nr 207.

domssvaghet eller annan, utan egen skuld, iråkad förvirring, under det att någon
motsvarande begränsning icke återfinnes i förslaget. Detta har avseende
å var och en, som vid gärningens begående — utan att kunna anses strafflös
enligt 5 § — avvikit från normal sinnesbeskaffenhet eller befunnit sig i tillstånd
av tillfälligt rubbad själsverksamhet. Denna avfattning kan föranleda
den tolkningen, att varje än så obetydlig avvikelse från det normala skall kunna
tjäna såsom straffnedsättningsgrund, och en sådan tolkning är ägnad att,
utan motsvarande nytta, öka antalet sinnesundersökningar i brottmål av skilda
slag. Oavsett vad nu anmärkts vill lagrådet för sin del understryka, att en allmän
regel om straffnedsättning vid förminskad tillräknelighet överhuvud
är föga rationell. Den begränsade räckvidd, som stadgandet rimligen bör
erhålla, blir lätt förbisedd. Eftersom stadgandet formellt gäller för alla, som
lida av själslig abnormitet, lärer icke kunna undgås, att lagen blir åberopad
i mycket stor utsträckning och även beträffande sådana tilltalade, vilkas
själsliga avvikelser icke böra utgöra anledning till strafflindring. Det ligger
i öppen dag, att därmed följer fara för att stadgandet jämväl kommer i
tillämpning i en omfattning, som icke svarar mot lagens mening. Vad nu
sagts bekräftas för övrigt av rättspraxis från senare tid. Den karaktär av allmän
regel, som utmärker nu gällande lagstadgande trots förut berörda inskränkningar,
har nämligen bidragit till en alltför vittgående tolkning. Det
må även framhållas, att i anslutning till sådan rättstillämpning kan följa en
benägenhet att i allmänhet utmäta alltför låga straff.

Att utforma lagregeln så, alt den direkt utesluter för brott tilltalade, vilka
oaktat psykisk abnormitet icke böra åtnjuta den avsedda strafflindringen,
lärer stöta på oöverkomliga svårigheter i laglekniskt hänseende. Därmed är
den av departementschefen föreslagna lösningen dock icke försvarad. De olägenheter,
som skulle följa av bifall till det remitterade förslaget, äro så betydande,
att andra utvägar måste sökas i syfte att uppnå en bättre ordning.
Av vad förut anförts har framgått, att de abnormtillstånd, som böra inverka
på straffmätningen, i allmänhet kunna vederbörligen beaktas inom de normala
straffskalorna. Behovet av en lagregel i ämnet framträder därför
knappast i andra fall än då det lägsta straff, som kan ådömas, ter sig för
strängt i förhållande till den tilltalades brottslighet. Med hänsyn härtill bör
övervägas, om icke regeln kan inskränkas att avse de undantagsfall, som
sist berörts. Eftersom sådana undantagsfall icke äro för handen, med mindre
omständigheterna äro synnerligen mildrande, skulle regeln gå ut på möjlighet
att under nu angiven betingelse nedsätta straffet under det lägsta
straff, som för den brottsliga gärningen är stadgat. Därmed undanröjes den
olägenhet, som onekligen skulle uppkomma, därest beredningens ståndpunkt
godkändes. Å andra sidan försvagas de betänkligheter, som äro förbundna
med det remitterade förslaget. Bestämmelsens karaktär av undantagsstadgande
lärer praktiskt verka i den riktningen, att förminskad tillräknelighet
i< ke blir åberopad och beaktad i vidare mån än som är avsett och påkallat.
Lagrådet förbiser icke, att även en regel av antytt innehåll lämnar rum för
vissa invändningar. Det kan sålunda anmärkas, att den, såvitt angår straff -

113

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

mätning inom de normala strafflatituderna, förutsätter en oskriven regel örn
straffnedsättning nied hänsyn till förefintlig själslig abnormitet. Denna anmärkning
kan dock bemötas med att vägande skäl tala mot en lagregel av
sådant innehåll och att ett undantagsstadgande av förut angiven innebörd
tjänar till stöd för straffnedsättning även inom straff skalorna. Att i 2 och
9 §§ av förevarande kapitel finnas regler, som avse straffnedsättning jämväl
inom straffskalorna, kan icke anses utgöra tillräckligt skäl för att bibehålla
samma ordning, såvitt angår straffnedsättning vid förminskad tillräknelighet.
Vid tillämpningen av nämnda lagrum föreligger icke någon risk för
oriktig eller alltför vidsträckt tolkning. Beträffande straffnedsättning i anledning
av själslig abnormitet måste det föreslagna undantagsstadgandet anses
tillfyllest, och det försvarar sin plats i lagen till dess att frågan om
en allmän strafflindringsparagraf blir aktuell och problemet örn själslig
abnormitet såsom straffnedsättningsgrund ånyo kommer under behandling.
Åt en dylik strafflindringsparagraf gives måhända sådant innehåll, att den
icke blir utsatt för de erinringar, som kunna riktas mot förevarande paragraf
såväl i dess nuvarande form som i den föreslagna lydelsen. De betänkligheter,
som äro förknippade med ett allmänt stadgande i öveiensstämmelse
med det remitterade förslaget, synas i själva verket så stora, att lagrådet i
valet mellan genomförandet av detta förslag och upphävande av gällande
lagstadgande på sätt beredningen förordat är benäget att lämna företräde åt
beredningens ståndpunkt. Stadgandets upphävande skulle vara det verksammaste
medlet att hejda en olycklig rättsutveckling. I samband härmed må
hänvisas till vad inledningsvis anförts angående de föreslagna ändringarna
i förevarande kapitel av strafflagen. Icke minst a det område, som beröres
av nu behandlade paragraf, vore det önskvärt, om rättstillämpningen kunde
ledas efter fastare principer än hittills varit fallet.

Vad angår den närmare utformningen av en regel i ämnet, är det, såsom
redan antytts, jämväl erforderligt att — i anslutning till vad för närvarande
är stadgat — begränsa förutsättningarna för paragrafens tillämpning. Den i
första stycket angivna straffnedsättningen bör sålunda lämpligen avse allenast
den, som i följd av sjukdom eller ålderdomssvaghet eller av annan särskild
orsak till sin sinnesbeskaffenhet avviker från det normala, ehuru han
ej är strafflös enligt 5 §. På motsvarande sätt bör andra stycket inskränkas
att gälla endast i fråga om brottslig gärning, som begås av någon, vilkens
själsverksamhet, utan hans eget vallande, av särskild orsak tillfälligt rubbats
utan att slraffrihet föreligger enligt vad i 5 § är föreskrivet. Att märka är, att
enbart subjektiv affektlabilitet, såvitt den faller inom det normala själslivets
gränser, icke är ägnad att verka förmildrande; det gäller fastmera att utmäta
straffet så, att den tilltalade bibringas motiv att avstå från brottsliga
handlingar. Beträffande formuleringen må erinras, att om i 5 § andra stycket
såsom villkor för straffrihet upptages frånvaro av skuld till det iråkade
sinnestillståndet, motsvarande uttryckssätt bör användas i andra stycket av
förevarande paragraf.

Bihang till riksdagens protokoll 19i5. t sami. Nr 207.

Kungl. Maj.ts proposition nr 207.

Slutligen vill lagrådet i detta sammanhang framhålla, att om, såsom lagrådet
alternativt förordat, gällande bestämmelser i ämnet upphävas, detta
icke inverkar på ställningstagandet till de remitterade lagförslagen i övrigt.

Förslaget till lag om ändrad lydelse av 33 § strafflagen för krigsmakten.

Avfattningen av det remitterade förslaget ansluter sig såvitt angår gärning,
förövad av den som är förminskat tillräkneiig, till lydelsen av förslaget till
ändring i 5 kap. 6 § allmänna strafflagen. Det kan övervägas huruvida, då
lagrådet förordar ändrad lydelse av sistnämnda paragraf, anledning uppkommer
att föreslå ändring även i förevarande paragraf. Sådan ändring synes
emellertid icke påkallad. Då fråga är om nedsättning av dödsstraff, torde
det icke vara erforderligt att uppställa samma begränsningar, som böra gälla
för tillämpning av den förordade undantagsbestämmelsen i 5 kap. 6 § allmänna
strafflagen.

Förslaget till lag örn ändring i lagen den 18 juni 1937 (nr 461) örn förvaring
och internering i säkerhetsanstalt.

Förslaget lämnas utan erinran.

Ur protokollet:
Bertil Crona.

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

115

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 2 mars 1945.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Bergquist,

Domö, Ewerlöf, Rubbestad, Ohlin, Erlander, Danielson, Andrén.

Efter gemensam beredning med chefen för socialdepartementet anmäler
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Bergquist, lagrådets denna dag
avgivna utlåtande över de till lagrådet den 22 december 1944 remitterade
förslagen till

1) lag örn ändring i 5 kap. strafflagen;

2) lag örn ändrad lydelse av 33 § strafflagen för krigsmakten; samt

3) lag örn ändring i lagen den 18 juni 1937 (nr 461) örn förvaring och internering
i säkerhetsanstalt.

Efter redogörelse för lagrådets utlåtande anför föredraganden följande.

Såsom jag framhållit i samband med att lagförslagen remitterades till lagrådet
är det enligt min mening av stor vikt, att lagstiftaren söker fastställa
de huvudsynpunkter som böra vara bestämmande vid bedömande av frågan
om straffriförklaring. Det synes mig sålunda icke lämpligt, att — såsom lagrådet
antytt — undanskjuta frågan i avbidan på resultatet av det fortgående
arbetet på straffsystemet i övrigt.

Lagrådet har i fråga örn förslaget till lag örn ändring i 5 kap.
strafflagen ansett, att bestämmelserna borde erhålla en annan avfattning
än i det remitterade förslaget. Innan jag ingår på bedömning av lagrådets
ändringsförslag i denna del vill jag understryka, att lagrådets ståndpunkt
i sakligt hänseende i allt väsentligt synes överensstämma med det
remitterade förslaget. Lagrådet har sålunda i likhet med mig ansett, att förutom
sinnessjuka och sinnesslöa även psykopater borde i viss begränsad utsträckning
kunna bliva föremål för straffriförklaring, liksom att uttrycklig
bestämmelse erfordras angående straffrihet för gärning som någon begår i
höggradigt omtöckningstillstånd av tillfällig natur. Lagrådet bar även funnit
övervägande skäl tala för att bibehålla en bestämmelse som möjliggör straffnedsättning
i vissa fall, när någon som begår brottslig gärning till sin sinnesbeskaffenhet
avviker från det normala eller någon begår brottslig gärning i

116 Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

tillfälligt tillstånd av rubbad själsverksamhet, ehuru straffrihet icke kan
komma i fråga.

Beträffande 5 § första stycket har lagrådet ansett tvivelaktigt,
huruvida den i det remitterade förslaget föreslagna bestämningen, vilka psykopater
som — jämte sinnessjuka och sinnesslöa — borde straffriförklaras,
träffade endast de psykopater som till sin sinnesbeskaffenhet på sådant sätt
avveke från det normala att straffrihet vore motiverad, och har anmärkt, att
av uttrycket »särskild vård» icke kunde obetydligt utläsas att därmed icke
avsåges vård inom straffsystemets ram. Lagrådet har vidare invänt, att gällande
lag utginge från att domaren hade att med hänsyn till den tilltalades
sinnesbeskaffenhet bedöma, huruvida han kan anses tillräknelig för sitt handlande,
och att det vore mindre egentligt att från vårdbehovet sluta till den
tilltalades ansvarighet. Lagrådet har också gjort gällande, att departementsförslaget
i detta hänseende allenast beträffande psykopater avveke från gällande
lags åskådningssätt och att det vore olämpligt att på närliggande fall
använda olika principer.

Jag vill tills vidare lämna därhän i vad mån det remitterade förslaget är
otydligt; såsom lagrådet också funnit kan någon helt tillfredsställande formulering
svårligen vinnas. Beträffande åter de principiella synpunkterna utgår
otvivelaktigt gällande lag från en syn på tillräkneligheten som icke överensstämmer
med det sätt på vilket frågan örn straffriförklaring av psykopater
lösts i det remitterade förslaget. Den gällande lagens ålderdomliga stadganden
bygga emellertid på vedergällningstanken, vilken — såsom jag framhållit
vid remissen till lagrådet — numera trätt i bakgrunden. Jag har för
min del ansett, att straffrihetsgrunderna borde bestämmas med ledning av
humanitära synpunkter och rationella överväganden av alhnänpreventiv och
individualpreventiv natur. Detta gäller såväl sinnessjuka och sinnesslöa som
psykopater.

Liksom inom flertalet områden på lagstiftningens fält måste vid en gränsdragning,
i detta fall mellan straffbarhet och straffrihet, uppkomma tveksamma
gränsfall. Beträffande sinnessjuka och sinnesslöa råder i fråga örn
själva principen icke någon sådan tvekan, förutsatt att åt begreppen icke gives
en alltför vidsträckt innebörd; både sinnessjuka och sinnesslöa skola ostridigt
skiljas från kriminalvården och hänföras till sjuk- eller annan särskild
vård. Vad åter angår psykopater har jag —• liksom lagrådet — ansett, att
en begränsad grupp bör hänföras till sjukvård medan de övriga böra underkastas
kriminalvård. Det har då synts mig vara ett logiskt tillvägagångssätt,
att gränsen, liksom eljest inom rättslivet, dragés efter det väsentliga
och att alltså sådana psykopater, beträffande vilka det medicinska vårdbehovet
är dominerande, hänvisas till medicinsk vård. Av det nu sagda torde
framgå, att de av mig förordade och tidigare ingående utvecklade straffrihetsgrunderna
vila på ett fullt genomfört och enhetligt betraktelsesätt. Begreppen
tillräknelig eller ansvarig ha där icke något självständigt utrymme på annat
sätt än att de kunna användas såsom en beteckning på den som icke
faller under någon av straffrihetsgrunderna i förevarande paragraf. För till -

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

117

lämpning av straffrihetsgrunderna sakna de självständig betydelse; detta är
i själva verket fallet även med lagrådets förslag.

Lagrådet har emellertid även, som jag nämnt, erinrat, att det av mig använda
uttrycket »särskild vård» icke vore tillräckligt tydligt saint att under
alla förhållanden fara förelåge, att avgörandet komme att ske endast med
hänsyn till vad som av medicinska skäl vore bäst för den tilltalade och utan
tillbörligt beaktande av kriminalpolitiska synpunkter, därvid bl. a. allmänpreventiva
hänsyn kunde komma att skjutas alltför mycket åt sidan. Att ingå
i bedömande av vårdbehovet, som vore en övervägande medicinsk angelägenhet,
kunde enligt lagrådets mening bli en uppgift som överstege domstolens
förmåga och avgörandet kunde därför komma att i verkligheten ligga hos
undersökningsläkaren eller medicinalstyrelsen. Lagrådet har för sin del föreslagit,
att straffrihet vid psykopati skulle inträda örn den brottslige »till sin
sinnesbeskaffenhet är att jämställa med sinnessjuk».

Vid en jämförelse mellan den av lagrådet förordade lydelsen och det remitterade
förslaget på denna punkt talar till det senares förmån, att det i två
hänseenden ger ledning åt såväl undersökningsläkaren som domstolen; för
straffrihet förutsätter det dels att vederbörande till sin sinnesbeskaffenhet
avviker från det normala, dels ock att han bör omhändertagas för särskild
vård. Dessa vägledande synpunkter ha också ingående belysts i motiven. Den
av lagrådet förordade lydelsen ger icke någon antydan, i vilka hänseenden vederbörande
skall vara att jämställa med en sinnessjuk; lagrådet har härutinnan
i sitt utlåtande uttalat, att det avgörande borde vara, huruvida gärningsmannen
saknade förmåga att tillnärmelsevis normalt fylla en plats i arbetsoch
samhällslivet.

Ehuru i motiven till det remitterade förslaget huvudvikten lagts vid den
utpräglat psykiskt abnormes vårdbehov under det att lagrådet uteslutande
betonat hans bristande funktionsduglighet i samhällslivet — en synpunkt som
icke heller jag underlåtit att framhålla — torde gränsdragningen i sak icke
förete några nämnvärda skiljaktigheter. Den som på grund av sin sinnesbeskaffenhet
är i utpräglat behov av medicinsk vård lärer nämligen icke kunna
tillnärmelsevis normalt fylla en plats i arbets- och samhällslivet; likaså
torde den, som i fråga örn känslo- och viljelivet företer så grava avvikelser
från det normala som lagrådet åsyftar, i regel vara i behov av medicinsk
vård. På grund härav har jag icke någon väsentlig erinran att göra mot innebörden
av lagrådets förslag i förevarande avseende.

Vid valet mellan den lydelse som upptagits i det remitterade förslaget och
den som förordats av lagrådet synes mig icke heller avgörande vikt böra fästas
vid att den av lagrådet förordade lydelsen icke ger någon positiv ledning
för bedömandet; det medicinska vårdbehovet kan nämligen, även örn det icke
uttryckligen nämnes, icke förbises. Å andra sidan framhäva de av lagrådet
använda ordalagen, att en restriktiv tillämpning av ifrågavarande straffrihetsgrund
är avsedd, och kunna från denna synpunkt vara att föredraga, så länge
en viss farhåga kvarstår att från läkarnas sida alltför ensidigt medicinska syn -

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 207.

punkter skola hävdas. Jag vill därför ej motsätta mig att på nu ifrågavarande
punkt vidtaga den ändring i det remitterade förslaget som lagrådet förordat.

Enligt 5 § andra stycket i det remitterade förslaget skulle strafffrihet
äga rum jämväl där någon begår gärning i tillfällig sinnesförvirring.
Med sinnesförvirring skall enligt vad jag uttalat avses höggradigt omtöckningstillstånd.
Lagrådet har ansett, att åsyftat tillstånd borde betecknas såsom
sådan sinnesförvirring att vederbörande ej »vet till sig». Sistnämnda uttryck
torde vara helt oförenligt med medicinskt språkbruk, vilket givetvis är
en allvarlig brist, och dessutom torde det språkligt närmast leda tanken på
ett vredesutbrott eller annat affekttillstånd, något som icke är avsett. Jag har
i stället sökt förtydliga bestämmelsen i den riktning lagrådet åsyftat genom
att i lagtexten införa krav på att vederbörande var »från sina sinnens bruk».

Lagrådet har även ansett skäl tala för att i andra stycket bibehålla uttrycklig
bestämmelse att straffrihet enligt lagrummet kunde komma i fråga allenast
om vederbörande utan eget vållande råkat i det sinnestillstånd, varom
fråga är. Jag har, bl. a. med hänsyn till den ändrade beskrivning av sinnestillståndet
som jag nyss antytt, ansett mig böra efterkomma detta önskemål.

Beträffande förslaget till ändrad lydelse av 5 kap. 6 § har lagrådet
uttalat såsom sin åsikt, att en allmän regel om straffnedsättning vid förminskad
tillräknelighet överhuvud vore föga rationell, enär fara förelåge för
att stadgandet bleve tillämpat i en alltför vidsträckt och icke avsedd omfattning.
I fråga om den av mig förordade inskränkningen, att domstolen skulle
från fall till fall pröva, huruvida straffnedsättning borde äga runi, har lagrådet
anfört, att den sakliga betydelsen därav icke finge överskattas, enär
gällande lagstadgande i ämnet i allmänhet icke hade uppfattats såsom något
åläggande att nedsätta straffet. Den föreslagna lydelsen vore förenad med
risk, att stadgandet komme i tillämpning i en omfattning, som icke vore avsedd,
och de betänkligheter som vore förknippade med stadgandet syntes lagrådet
så stora, att lagrådet i valet mellan genomförandet av detta förslag
och upphävande av gällande lagstadgande på sätt strafflagberedningen förordat
vore benäget att lämna företräde åt beredningens ståndpunkt.

De av lagrådet anförda betänkligheterna i detta hänseende synas mig överdrivna.
Enligt min mening innefattar det föreslagna stadgandet en tydlig
anmaning till domstolarna att tillämpa straffnedsättningsregeln i allenast
begränsad omfattning. Jag vill framhålla, att den tilltalade givetvis till sin
sinnesbeskaffenhet måste förete en väsentlig avvikelse från det normala för
att straffnedsättning överhuvud skall komma i fråga. Beträffande farliga
brottslingar bör såsom jag tidigare framhållit någon straffnedsättning icke
äga rum. Det må erinras, att abnorma brottslingar, som äro vådliga för annans
säkerhet till person eller egendom, böra omhändertagas för förvaring
och att tillämpning av nu ifrågavarande .stadgande å dem redan av denna
grund i regel icke kommer i fråga.

Lagrådet har för sin del ansett, att — i viss anslutning till vad för närvarande
är stadgat — straffnedsättningsmöjligheten borde begränsas att
avse den som i följd av sjukdom eller ålderdomssvaghet eller av annan sär -

Kungl. Majlis proposition nr 207.

119

skild orsak till sin sinnesbeskaffenhet avviker från det normala, ehuru han
ej är strafflös enligt 5 §. Den sålunda föreslagna lydelsen synes dock icke
lämplig, då det är självklart att varje avvikelse från det normala måste ha
sin orsak; uttrycket »särskild» orsak torde i detta sammanhang icke kunna
innebära någon begränsning. Såsom framgår av lagrådets uttalande har icke
heller i praxis upprätthållits någon sådan begränsning som varit avsedd med
den nuvarande lydelsen av 6 §.

Lagrådet har vidare förordat, att stadgandet skulle begränsas till att giva
domstolen en befogenhet att vid synnerligen mildrande omständigheter underskrida
straffminimum. Såsom lagrådet samtidigt uttalat förutsätter emellertid
ett sådant stadgande en oskriven regel örn straffnedsättning på grund av
psykisk abnormitet inom de normala straffskalorna. Detta synes i lagtekniskt
hänseende otillfredsställande. Att den av lagrådet föreslagna lydelsen skulle
i högre grad än det remitterade förslaget verka i den riktningen, att straffnedsättning
inom de normala straffskalorna icke komme att ske i vidare mån
än som är avsett och påkallat, synes mig icke heller antagligt. Jag kan således
icke finna anledning att i fråga örn nedsättningsregelns utformning i nu
nämnda hänseende avvika från övriga straffnedsättningsregler i 5 kap. strafflagen.

I fråga om andra stycket i paragrafen kan jag av skäl som nyss anförts icke
godtaga lagrådets förslag om upptagande i lagtexten av föreskrift, att den
rubbning av själsverksamheten varom är fråga skall vara föranledd av särskild
orsak. Däremot torde, liksom i 5 § andra stycket, böra upptagas föreskrift
att rubbningen skall ha uppkommit utan den brottsliges eget vållande.

Föredraganden hemställer, att ifrågavarande lagförslag, sedan förslaget
till lag om ändring i 5 kap. strafflagen ändrats i enlighet med det anförda,
måtte jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen
till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Majit Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Sven Leffler.