Kungl. Maj.ts proposition nr 205 (Proposition 1940:205)

Kungl. Maj.ts proposition nr 205.

Nr 205.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till vissa
ändringar i gällande tulltaxa m. m.; given Stockholms
slott den 15 mars 1940.

Kungl. Majit vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

GUSTAF.

Ernst Wigforss.

Bihang till riksdagens protokoll 1940. 1 sami. Nr 205.

Kungl. Maj:ts proposition nr 20ö.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans
Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
15 mars 1940.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Gunther, statsråden

Pehrsson-Bramstorp, Westman, Wigforss, Möller, Sköld, Quensel,

Eriksson, Bergquist, Bagge, Andersson, Domö.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Wigforss, anmäler efter gemensam
beredning med ministern för utrikes ärendena samt cheferna för
jordbruks-, handels- och folkhushållningsdepartementen fråga om vissa ändringar
i gällande tulltaxa m. m. samt anför därvid följande:

1 skrivelse den 4 december 1937 hemställde generaltullstyrelsen, att Kungl.
Maj:t måtte lämna sakkunniga i uppdrag att verkställa utredning och avgiva
förslag i fråga om revision av gällande tulltaxeförordning jämte därvid
fogad tulltaxa samt till dessa anslutna tullförfattningar. Styrelsen framhöll
därvid, bland annat, att som följd av den fortgående utvecklingen i tekniskt
avseende och de ändringar, som på grund härav inträtt på olika områden
av industri och handel, krav ständigt uppkomme på jämkningar i
tulltaxans bestämmelser. Såsom förhållandena nu utvecklat sig, förelåge
ett starkt behov av ett stort antal ändringar i taxan, och de önskemål i
detta avseende, som gjorde sig gällande, omfattade icke blott enskilda nummer
utan även hela rubrikgrupper och till dessa fogade allmänna bestämmelser.
Till belysande härav anfördes vissa exempel på tulltaxebestämmelser,
som befunnits vara föråldrade eller i annat avseende olämpliga. Generaltullstyrelsen
fann skäl tala för att vid en revision av tulltaxan jämväl
frågan om en närmare anpassning av taxan efter ett föreliggande förslag
till internationell tullnomenklatur samt spörsmålet om den statistiska varuförteckningens
inarbetande i taxan bleve upptagna till behandling. Vidare
borde systemet med tilläggstullar underkastas granskning i syfte, bland annat,
att utröna möjligheten av dessa tullars sammanförande med grundtullarna.

över generaltullstyrelsens framställning avgav kommerskollegium ett den
16 maj 1938 dagtecknat utlåtande, till vilket voro fogade yttranden från vissa
organisationer inom näringslivet. I utlåtandet förklarade kollegium, att
en översyn, särskilt ur tulltekniska synpunkter, av vissa delar av tulltaxan
enligt kollega mening vore påkallad för att bringa dess bestämmelser i bätt -

Kungl. Maj:ts proposition nr 205-

re överensstämmelse med de ändrade förhållanden, som uppstått genom växlingar
i fråga om råmaterial, fabrikationsmetoder, moderiktningar o. s. v.
Därvid borde även möjligheterna till anpassning av tulltaxan efter förslaget
till internationell tullnomenklatur undersökas, varjämte systemet med tillläggstullar
lämpligen kunde underkastas en granskning närmast ur formella
synpunkter.

Genom Kungl. Majrts beslut den 17 juni 1938 bemyndigades chefen för
finansdepartementet, bland annat, att tillkalla två sakkunniga för att inom
departementet biträda med en överarbetning av tulltaxeförordningen och
den därvid fogade tulltaxan m. m. enligt av departementschefen uppdragna
riktlinjer. I det yttrande till statsrådsprotokollet, som föregick detta beslut,
framhöll jag i huvudsak följande:

Revisionen borde i första hand inriktas på ernåendet av en mera tillfredsställande
tulltaxering för varugrupper och tullpositioner, där moderniseringsbehovet
gjort sig starkare gällande. Arbetet kunde lämpligen taga sin utgångspunkt
i de framställningar och förslag i tullfrågor, som förelåge från
myndigheter och enskilda, men syntes i övrigt böra utföras enligt de direktiv,
som fortsättningsvis kunde givas av chefen för finansdepartementet. I
enlighet härmed och till undvikande av onödig tidsutdräkt borde utredningsresultaten
framläggas, i den mån de förelåge. Revisionsarbetet borde vidare
bedrivas så, att i handelspolitiskt avseende ofördelaktiga återverkningar
undvekes och att störningar inom näringslivet förebyggdes. I övrigt borde
revisionsarbetet omfatta en granskning närmast ur formella synpunkter av
de tullpositioner, där tilläggstullar förekomme och icke vore tidsbegränsade,
för utrönande av möjligheterna att sammanföra grundtull och tilläggstull.
I enstaka fall kunde därvid även en prövning av tullbeskattningens storlek
visa sig önskvärd till undanröjande av uppkomna ojämnheter. Uppmärksamhet
skulle även ägnas möjligheterna av den närmare anpassning av taxan
efter föreliggande förslag till internationell tullnomenklatur, som ur svensk
synpunkt syntes lämplig. Slutligen borde möjligheten av att inarbeta den
statistiska varuförteckningen i tulltaxan undersökas.

Med stöd av förenämnda bemyndigande tillkallade jag byråchefen i generaltullstyrelsen
C. E. L. Sandquist och förste byråingenjören i kommerskollegium
K. A. Wickman att såsom sakkunniga inom finansdepartementet biträda
med ifrågavarande överarbetning av tulltaxeförordningen och den därvid
fogade tulltaxan m. m. I anslutning till de för revisionsarbetet meddelade
direktiven, enligt vilka utredningsresultaten skulle framläggas i den
mån de förelåge, hava de sakkunniga, vilka antagit benämningen 1938 års
tulltaxerevision, hittills till mig överlämnat tre särskilda betänkanden, innefattande
förslag till ändringar i tulltaxeförordningen och tulltaxan jämte vissa
andra författningar.

På grundval av de sakkunnigas utredning bar Kungl. Maj:t i propositioner
den 28 april 1939, nr 280, och den 16 februari 1940, nr 81, för riksdagen fram -

Kungl. Maj.ts proposition nr 205.

lagt förslag till vissa ändringar i tulltaxeförordningen och tulltaxan. Jag anhåller
nu att få anmäla vissa förslag till ändringar i tulltaxan, vilka innefattas
i de sakkunnigas den 17 december 1938 avgivna »Betänkande I med förslag
till vissa ändringar i gällande tulltaxeförordning och därvid fogade tulltaxa
m. m.». I samband därmed torde även få behandlas vissa i annan ordning
inkomna framställningar om ändringar i tulltaxan.

Över nämnda betänkande hava kommerskollegium och generaltullstyrelsen
den 22 februari 1939 efter remiss gemensamt avgivit utlåtande, till vilket
fogats yttranden dels av rikets handelskammare och andra näringsorganisationer,
vilkas intressen beröras av de föreslagna ändringarna, dels av
de större tullanstaltema. Beträffande vissa i det följande behandlade delar
av betänkandet hava infordrade utlåtanden därjämte avgivits av lantbruksstyrelsen
den 16 januari 1939 och av telegrafstyrelsen den 27 januari 1939.

När föreliggande förslag nu upptagas till prövning trots de djupgående
förändringar i importens förutsättningar, som krigshändelserna medfört,
har detta sin förklaring däri, att det härvidlag är fråga om avhjälpande
av uppenbara inadvertenser eller oformligheter i de nuvarande tulltaxebestämmelsema
samt om vidtagande av sådana ändringar, som av tulltekniska
eller andra skäl framstå såsom under alla förhållanden välmotiverade.

Flera av de uppgifter rörande de särskilda varuslagens importvärden, storleken
av införseln, omfattningen av den inhemska produktionen m. m., som
i det följande anföras såsom stöd för de olika förslagen, hänföra sig helt
naturligt till de förhållanden, som voro rådande före krigsutbrottet, och
en del av dessa uppgifter torde därför hava i viss mån förlorat sin giltighet.
Där annat icke uttryckligen angives, torde emellertid de av kriget föranledda
förskjutningarna vad beträffar de varuslag, varom här är fråga, icke vara
av den art, att de kunna sägas i mera betydande grad inverka på bedömandet
av ändringsförslagen.

Vid redogörelsen för de sakkunnigas betänkande torde framställningen
lämpligen kunna begränsas till sådana delar, som ur saklig synpunkt kunna
anses vara av större betydelse eller beträffande vilka olika uppfattningar
gjort sig gällande under remissbehandlingen, I fråga örn övriga av de sakkunniga
förordade ändringar, vilka företrädesvis avse allenast formella jämkningar
eller förtydliganden av gällande bestämmelser, torde jag få hänvisa
till betänkandet.

Tomater och tomatpuré. I fråga om tomater och tomatpuré hava de
sakkunniga till en början föreslagit vissa av rent tulltekniska skäl påkallade
ändringar i den nuvarande tullbeskattningen. Dessa ändringar avse huvudsakligen,
att den saltade tomatpurén, som nu faller under tulltaxenr 58 (statistiskt
nr 118) och drager en tull av 25 kronor för 100 kilogram, till underlättande
av tulltaxeringen belägges med samma tull som den icke saltade,
till nr 57 (statistiskt nr 115) hänförliga varan, för vilken tullen för närvarande
utgör 15 kronor för 100 kilogram, vartill kommer en tilläggstull av

Kungl. Majlis proposition nr 205.

35 kronor för 100 kilogram under viss del av året. För ändamålet hava de
båda varorna i förslaget upptagits under en gemensam ny rubrik, vilken
jämväl innefattar tomater.

De sakkunniga hava därjämte föreslagit, att den tullfrihet, som nu jämlikt
anmärkningarna under tulltaxenr 57—58 och 117 (statistiska nr 115,
118 och 279) medgives för tomatpuré, avsedd uteslutande för inläggning av
fiskkonserver, utvidgas till att omfatta även dylik purö för inläggning av
skaldjurskonserver eller till uppfödning av pälsdjur.

Såsom motiv för den föreslagna tullfriheten för tomatpuré, avsedd för
uppfödning av pälsdjur, hava de sakkunniga anfört följande:

Tomatpuré betingar för närvarande vid införsel till riket ett pris av omkring
50 öre per kilogram. Vid beredningen koncentreras varan emellertid
ofta i sådan grad, att till 1 kilogram purö åtgå 5 å 6 kilogram färska tomater.
Örn man härjämte tager i betraktande kostnaderna för själva tillverkningen
samt för emballage, frakt m. m., torde priset å råvaran i produktionsorten
knappast kunna överstiga 5 å 6 öre per kilogram. Det må nämnas, att den
huvudsakliga importen av tomatpuré äger rum från Ungern.

Tomatodlingen har numera även i vårt land nått en ganska betydande
omfattning, och man har förut ansett, att det icke borde möta svårigheter
att få till stånd kontraktsodlingar i Skåne och vissa andra delar av landet
till mycket låga priser. Emellertid ligger priset å de svenska tomaterna för
närvarande betydligt över den nivå, vid vilken en tillverkning av tomatpuré
inom landet anses kunna bliva ekonomiskt lönande. Detta förhållande torde
i viss mån sammanhänga därmed, att tomatodlingen, såvitt kunnat utrönas,
fortfarande till övervägande del äger rum i växthus och endast i mindre
omfattning på kalljord. Det är även att märka, att tomatpurén, om den
skall förvaras under någon tid, måste förpackas i hermetiskt slutna kärl,
enär vissa av varans värdefulla beståndsdelar genom luftens inverkan lätt
förstöras.

Under de senare åren har tomatpuré börjat användas i allt större utsträckning
vid uppfödning av pälsdjur, särskilt nerz- eller minkdjur. I anledning
härav har ett svenskt företag på området, aktiebolaget Mink, i underdånig
skrivelse hemställt, att den tullfrihet, som medgivits för tomatpuré
till inläggning av fiskkonserver, måtte utsträckas till att gälla även
från Nordamerika införd purö till uppfödning av nämnda pälsdjur. Såsom
stöd för denna hemställan har framhållits, bland annat, att den svenska
minkaveln utvecklat sig till en stor och bärkraftig industri, vilken vore av betydelse
för landets handelsbalans.

Vid den verkställda utredningen i ämnet har inhämtats, att förekomsten
av vitaminrika produkter, särskilt tomater men även vissa grönsaker och
nypon, i de dagliga foderstater, upptagande ett femtontal olika ämnen, som
komma till användning vid utfodring av djuren, visat sig vara av stort värde
för uppnående av ett ur avelssynpunkt önskvärt resultat. En brist på tomater
i nämnda foderstater har befunnits medföra, att djuren bliva mera mottagliga
för vissa sjukdomar, vilket i sin tur leder till att avkastningen minskar
och dödligheten ökar. En inblandning av tomatpuré lär vidare göra vissa
foderblandningar mera begärliga, varigenom utfodringen underlättas. Detta
gäller särskilt i fråga om sådana foderblandningar, i vilka kolhydrater ingå i
avsevärd mängd.

Uppfödning av mink- och andra pälsdjur bedrives inom landet oftast som
binäring (ill jordbruket, och där förhållandena tillåta en dylik kombination

Kungl. May.ts proposition nr 20-5.

har denna i de flesta fall visat sig lönande och lämnat vederbörande jordbrukare
ett icke föraktligt ekonomiskt tillskott. Utvecklingen på området
har även medfört en avsevärd ökning av pälsdjursbeståndet, samtidigt som
exporten av djurskinnen blivit av allt större betydelse. Avsättningsmöjligheterna
inom landet äro självfallet jämförelsevis begränsade.

Med hänsyn till vad ovan anförts hava vi funnit lämpligt föreslå, att tomatpuré,
som införes till riket uteslutande för att användas till uppfödning av
pälsdjur, skall likställas med purö till inläggning av fiskkonserver och vara
fri från tull och tilläggstull. Vi förutsätta emellertid härvid, att om förhållandena
beträffande den inhemska odlingen av tomater skulle komma att
utvecklas i sådan riktning, att en tillverkning av tomatpuré inom landet
kunde komma till stånd, frågan örn varans tullbeskattning göres till föremål
för förnyad prövning.

En utvidgning av tullfriheten i nyss angiven omfattning synes böra fastställas
i tulltaxan på det sätt, att de till rubrikerna för tomater och tomatpuré
samt såser fogade anmärkningarna kompletteras genom infogande av
orden »eller till uppfödning av pälsdjur». Anmärkningen till rubriken för
såser har i detta sammanhang medtagits huvudsakligen av tulltekniska skäl.
Örn bestämmelserna i fråga erhölle olika avfattning, skulle tullmyndigheterna
även efter författningsändringen bliva nödgade att underkasta den för pälsdjuren
avsedda purén en närmare undersökning.

Kommerskollegium och generaltullstyrelsen hava beträffande förslaget örn
ändrad tullbeskattning av saltad tomatpuré uttalat, att detsamma synes väl
ägnat att undanröja de nuvarande svårigheterna vid tulltaxeringen av tomatpuré
och att åstadkomma en mera tillfredsställande tullbeskattning av denna
vara. De sakkunnigas förslag, att den tullfrihet, som nu medgives för
tomatpuré, avsedd uteslutande för inläggning av fiskkonserver, utvidgas till
att omfatta även dylik purö för inläggning av skaldjurskonserver eller till
uppfödning av pälsdjur, har icke heller föranlett någon erinran från ämbetsverkens
sida.

Lantbruksstyrelsen har funnit vissa skäl tala för att tomatpuré, som införes
till riket uteslutande i syfte att användas till uppfödning av pälsdjur,
likställes med puré, avsedd för inläggning av fisk- och skaldjurskonserver,
och att varan i fråga sålunda beredes frihet från tull och tilläggstull. Emellertid
har styrelsen funnit sig icke böra tillstyrka förslaget i denna del. Till
närmare utveckling av sina synpunkter på föreliggande fråga har styrelsen
anfört följande:

När lantbruksstyrelsen i yttrande den 1 december 1932 angående tullfrihet
för tomatpuré, som vöre avsedd uteslutande för fiskkonserver, tillstyrkte
tullfrihet härför, avsågs tomatpuré av inom Ungern och Italien odlade tomatsorter,
som med hänsyn till färg eller smak vore erforderlig för tillverkning
av sardiner.

I underdånigt utlåtande den 8 november 1937 angående tullfrihet för samma
vara, avsedd för minkuppfödning, framhöll lantbruksstyrelsen — efter
underhand erhållen upplysning från Sveriges rävuppfödares riksförbund —
att för minkens (det pälsdjur, som här närmast åsyftas) uppfödning tomater
eller produkter därav icke vore obetingat nödvändiga, utan att det närmast
vöre en prisfråga, huruvida detta foder lämpligen borde användas eller
ej. En år 1937 verkställd pälsdjursräkning utvisade, att antalet minkdjur

Kungl. Majtts proposition nr 20ö.

inom riket i runt tal utgjorde 41,000 stycken. Enligt då erhållen uppgift
skulle minkuppfödare, som förfogade över mer än 90 procent av detta djurantal,
nått åsyftat resultat med användning av vegetabilier av inhemsk produktion.

Nu är emellertid minkdjuret även köttkonsument och deltager sålunda i
den betydande förbrukningen av slakteriavfall och sekunda kött, som spelar
en stor roll såsom regulator av köttmarknadens priser. Det sammanlagda
produktionsvärdet av inhemska pälsdjur är mycket högt, och kan för säsongen
1938/1939 enligt uppgift uppskattas till cirka 13 miljoner kronor, varav
skinn för cirka 12 miljoner kronor exporteras. Tullfrihet på tomatpuré för
pälsdjursuppfödning skulle därför väl kunna motiveras, helst som detta fodermedel
lärer erfordras blott under vintermånaderna för smaksättning av
andra fodermedel och såsom skvddsnäringsmedel. Importen därav är jämförelsevis
obetydlig.

Mot pälsdjursuppfödarintresset står emellertid i visst avseende tomatodlarintresset.
Tomatodling bedrives numera i mycket stor utsträckning i vårt
land under glas, men också med jämförelsevis god framgång på fritt land
både i södra Sverige och i särskilt skyddade lägen även längre norrut. Frilandstomater
kunna odlas till priser, som torde vara fullt konkurrensdugliga
med importerad konserverad tomatpuré, och vid tillfällig överskottsproduktion
av växthustomater torde även dylika kunna fördelaktigt inköpas till
pälsdjursfoder. Även örn industriell tillverkning av tomatpuré av svenskodlade
tomater för närvarande icke förekommer i nämnvärd utsträckning,
torde det dock få anses vara ett djuruppfödarintresse att såvitt möjligt och
sett på längre sikt basera pälsdjursproduktionen på inhemsk foderframställning
och att göra de ansträngningar, som härför kunna erfordras. För ifrågavarande
ändamål rör det sig icke om tomater eller produkter därav utav
visst utseende utan örn andra egenskaper, som lika väl torde kunna tillgodoses
inom landet som genom import.

Då lantbruksstyrelsen förutsätter, att import av hållbar tomatpuré till
pälsdjursfoder verkställes endast under tiden 1 december— 30 april, då tillläggstull
av 35 öre per kilogram icke utgår utan endast grundtull av 15 öre,
är det enligt lantbruksstyrelsens mening knappast troligt, att denna utgift
skulle i någon nämnvärd grad inverka på minkuppfödningens räntabilitet.

Enligt vad som uppgivits äro nämligen svenska minkskinn bland de bästa i
Europa och därför efterfrågade på utlandsmarknaden. Om å andra sidan
tullfrihet medgives, skulle den i och för sig billiga utländska tomatpurén
kunna tänkas föranleda minkuppfödare att använda detta foder även under
den tid av året, då inhemskt lämpligt foder förefinnes till skäligt pris i tillräcklig
mängd.

Uppfödningen av pälsbärande djur har i synnerhet under de senare åren Departementsutvecklat
sig till en för vårt lantbruk viktig binäring, som förtjänar att stöd- chefen.
jas så långt detta kan ske utan att andra berättigade intressen härigenom
äventyras. En för ändamålet nära till hands liggande åtgärd är att underlätta
anskaffningen av sådana foderämnen, som visat sig särskilt lämpliga
för pälsdjursuppfödning. Av den nu verkställda utredningen framgår att,
vad beträffar vissa mera ömtåliga och dyrbara pälsdjur, användningen av
den vitaminrika tomatpurén såsom utfodringsmedel visat sig medföra gynnsamma
resultat ur avelssynpunkt. Vid sådant förhållande bör tagas under
övervägande, huruvida icke den nuvarande tullen å för dylik användning
avsedd tomatpuré skulle kunna borttagas. Enligt vad lantbruksstyrelsen

Kungl. Maj:ts proposition nr 205.

framhållit skulle ett införande av tullfrihet för tomatpuré, avsedd för pälsdjursuppfödning,
kunna väl motiveras ur den synpunkten, att de pälsdjur,
om vilka här är fråga, även äro köttkonsumenter och sålunda deltaga i den
stora förbrukning av slakteriavfall och sekunda kött, som spelar en stor roll
såsom regulator av köttmarknadens priser. Mot förslaget om tullfrihet för
dylik tomatpuré torde då endast återstå den invändningen, att tullfriheten
skulle kunna bliva till förfång för den svenska tomatodlingen. Emellertid
utvisar den av de sakkunniga verkställda utredningen, att för pälsdjursuppfödning
avsedd tomatpuré på grund av klimatiska och andra förhållanden i
normala fall icke kan här i landet framställas vare sig i erforderliga kvantiteter
eller till något så när konkurrenskraftiga priser. Av lantbruksstyrelsen
har även bekräftats, att industriell tillverkning av tomatpuré av svenskodlade
tomater för närvarande icke förekommer i nämnvärd utsträckning.
Med hänsyn till det anförda anser jag mig böra tillstyrka förslaget om tullfrihet
för tomatpuré, som är avsedd uteslutande för uppfödning av pälsdjur.

Mot övriga förslag till ändringar i gällande tullbestämmelser rörande tomater
och tomatpuré har jag icke något att erinra.

Konstgjort vax. För närvarande tulltaxeras konstgjort vax i regel enligt
tulltaxenr 223 (statistiskt nr 540), med tull av 15 procent av värdet. Under
detta nummer falla exempelvis sådana konstgjorda vaxer som ullvax och
de produkter, som i handeln benämnas I. G.-vaxer. Varorna i fråga användas
i stort sett för samma ändamål som naturligt vax av vegetabiliskt ursprung,
d. v. s. såsom material för framställning av vissa kemisk-tekniska
produkter. Enär den nuvarande tullen uppgivits utgöra ett hinder för den
svenska industrien på området att kunna utnyttja materialet i önskvärd utsträckning,
och då det vidare meddelats, att någon tillverkning av detsamma
icke förekomme inom landet och ej heller, såvitt nu kunde bedömas,
torde komma att upptagas, hava de sakkunniga föreslagit, att konstgjort
vax upptages i överrubriken till nr 115—116 (statistiska nr 277—278), varigenom
detsamma i de flesta fall skulle komma att åtnjuta tullfrihet.

Kommerskollegium och generaltullstyrelsen hava beträffande nämnda förslag
framhållit följande:

I inkomna yttranden hava i stort sett erinringar mot detta förslag framställts
endast av Sveriges kemiska industrikontor, som anser, att naftalinklorid
icke bör inbegripas i tulltaxenr 116 utan fortfarande hänföras till nr 223.
Anledningen är, att ett svenskt industriföretag förklarat sig hava för avsikt
att upptaga en försökstillverkning i större skala av nämnda vara, vilken för
närvarande ej tillverkas inom landet. Då emellertid naftalinklorid torde hava
rätt vidsträckt användning, bland annat vid tillverkning av elektriska kondensatorer,
anse ämbetsverken sig böra biträda tulltaxerevisionens förslag.
Skulle det framdeles visa sig, att en inhemsk tillverkning i mera avsevärd
omfattning kunde komma till stånd för den händelse ett måttligt tullskydd
bereddes, synes emellertid frågan böra upptagas till förnyad prövning.

Under ärendets beredning inom finansdepartementet har från aktiebolaget
Åtvidabergs industrier inkommit en den 30 september 1939 dagtecknad

Kungl. Maj:ts proposition nr 205.

skritt, däri på anförda skäl hemställts, att de sakkunnigas förslag måtte
snarast möjligt genomföras.

Under förhandenvarande omständigheter synes det icke föreligga någon Departementsanledning
att bibehålla den nuvarande tullen å konstgjort vax. Jag tillstyr- chefen.
ker därför förslaget om tullens borttagande.

Ljudisoleringsmassa. Tulltaxenr 167 (statistiskt nr 404) upptager isoleringsmassa
mot värme eller köld. helt eller delvis av mineraliska ämnen,
med tull av 2 kronor för 100 kilogram.

I en den 8 november 1939 dagtecknad skrift har Thor G. Norlin i Stockholm
gjort framställning i syfte att visst ljudabsorberande putsmaterial, benämnt
»Kalite», vilket enligt nuvarande bestämmelser droge tull och tillläggstull
med tillhopa 25 kronor för 100 kilogram, måtte i tullbeskattningsavseende
jämställas med isoleringsmassa mot värme eller köld.

Över framställningen hava kommerskollegium och generaltullstyrelsen,
efter remiss, den 27 december 1939 avgivit gemensamt utlåtande, däri anförts
bland annat följande:

Den i framställningen avsedda varan synes vara identisk med en vara,
benämnd »Certain Teed Kalite», som vid år 1937 å tullverkets huvudlaboratorium
företagen undersökning visat sig utgöra ett gråvitt, kornigt pulver,
innehållande bränd gips, dextrin, asbest och andra mineraliska, i syror olösliga
ämnen. Den sålunda undersökta varan har, enär dextrin et utgjorde den
beståndsdel, som är underkastad högsta tullsatsen, med tillämpning av föreskrift
i 2 § tulltaxeförordningen ansetts böra tulltaxeras enligt tulltaxenr 281
(statistiskt nr 620) med en tuli av 20 kronor för 100 kilogram jämte tilläggstull
enligt kungl, förordningen den 18 juni 1937 (nr 497) av 5 kronor för
100 kilogram.

Vid tiden för upptagandet i tulltaxan av vissa slag av isoleringsmassa under
en särskild rubrik med en tull av 2 öre per kilogram torde i praktiken
endast för värme- eller köldisolering avsedd dylik massa hava lörekommit
till import eller varit föremål för tillverkning inom landet. Senare tiders tekniska
framsteg ha medfört, att jämväl olika slag av isoleringsmaterial mot
ljud i alltmera ökad omfattning pläga komma till användning vid inredning
av byggnader. En komplettering av tulltaxenr 167 på sätt, som avses i framställningen,
skulle sålunda närmast kunna anses som en direkt följd av den
tekniska utvecklingen inom byggnadsmaterialbranschen.

Enligt vad ämbetsverken erfarit betingade den i framställningen avsedda
ljudisoleringsmassan före krigsutbrottet ett pris vid införseln av ungefär 50
öre per kilogram. Den å varan belöpande tullen, sammanlagt 25 kronor för
100 kilogram, motsvarade alltså vid nämnda tid omkring 50 °/o av varans
värde. Numera har varans införselpris enligt uppgift stigit till 60 å 70 öre
per kilogram och tull utgår följaktligen med 36 å 42 %> av varans värde, en
tullbeskattning, som i betraktande av varans sammansättning och användning
torde få anses oproportionerligt hög.

Därest tulltaxan ändras på så sätt, att även isoleringsmassa mot ljud upptages
under nr 167, kommer tullen för den i framställningen omförmälda
varan att utgå med endast omkring 3 % av varans värde. Visserligen tillverkas
inom landet, enligt vad ämbetsverken erfarit, vissa slag av isoleringsmassa
(s. k. puts), som förutom att besitta andra isolerande egenskaper järn -

Kungl. Maj.ts proposition nr 205-

väl utgöra ljudisolerande material, och tullskyddet för denna tillverkning
skulle efter en sådan ändring i tulltaxan bliva ringa. Emellertid torde denna
tillverkning allenast omfatta en mindre del av vederbörande industriföretags
sammanlagda produktion, och ämbetsverken finna med hänsyn härtill hinder
icke föreligga för en ur andra synpunkter önskvärd, av den tekniska utvecklingen
inom byggnadsindustrien betingad tullsänkning för isoleringsmassa
av här avsett slag.

I anslutning till vad sålunda anförts hava ämbetsverken föreslagit, att tulltaxenr
167 utvidgas till att omfatta jämväl isoleringsmassa mot ljud, helt
eller delvis av mineraliska ämnen.

DeVchefenntS’ För egen ^el har ia§ icke något att erinra mot ämbetsverkens förslag.

Dinatriumfosfat. Tulltaxenr 182 (statistiskt nr 464) upptager, bland annat,
natriumfosfat, med tull av 1 krona 50 öre för 100 kilogram. Härigenom
kommer jämväl dinatriumfosfat att bliva hänförligt till sagda nummer.
Emellertid föreskrives i en till rubriken fogad anmärkning, att tull icke skall
utgå för dinatriumfosfat, som är avsett uteslutande för framställning av kreatursfoder.
Anmärkningen infördes i tulltaxan från och med den 1 januari
1930 och tillkom närmast som följd av en framställning från Skånes handelskammare.
I denna framställning hänvisades till att inhemska fabrikanter
av foderämnen funnit det obilligt, att för dylik tillverkning erforderligt
dinatriumfosfat tullbeskattades, medan den färdiga fodervaran vöre tullfri.
Det är tydligen med tanke härpå, som medgivandet angående tullfrihet erhållit
sin nuvarande avfattning.

De sakkunniga hava nu föreslagit, att berörda anmärkning beträffande
tullfrihet för dinatriumfosfat, som är avsett uteslutande för framställning av
kreatursfoder, utvidgas till att omfatta jämväl sådant dinatriumfosfat, som
skall direkt användas såsom fodermedel. Till stöd för detta förslag hava de
sakkunniga anfört i huvudsak följande:

Det torde numera förekomma i rätt stor utsträckning, att lantbrukarna
själva inblanda dinatriumfosfat i annat foder eller använda det direkt till
utfodring av kreatur. Med hänsyn till det sätt, på vilket varan sålunda nyttjas
inom lantbruket, kan viss tvekan råda, huruvida berörda anmärkning angående
tullfrihet för dinatriumfosfat, som är avsett uteslutande för framställning
av kreatursfoder, skall anses tillämplig i fråga om samma vara,
som införes till riket för att användas direkt såsom fodermedel. Man har
emellertid icke velat tolka nämnda bestämmelse så, att den skulle innebära
hinder för att i tullbeskattningsavseende jämställa dylikt dinatriumfosfat
med det för industriell framställning av mineral- eller kreatursfoder avsedda.
Då sakliga skäl i varje fall synts tala för ett sådant jämställande, har
även för direkt användning såsom fodermedel avsett dinatriumfosfat hittills
plägat utlämnas tullfritt. Denna praxis synes böra fastställas, vilket lämpligen
torde kunna ske på det sätt, att efter orden »för framställning av kreatursfoder»
i anmärkningen till tulltaxenr 182 infogas »eller för användning
såsom fodermedel».

I detta sammanhang hava de sakkunniga till behandling upptagit frågan,
huruvida icke vissa lättnader skulle kunna införas i de nuvarande bestäm -

Kungl. Maj:ts proposition nr 20-5.

melserna angående sättet för styrkande av sådan blivande användning av en
vara, som kan medföra tullfrihet eller tullnedsättning för densamma. Vad
därvid särskilt beträffar dinatriumfosfat hava de sakkunniga anfört följande: För

att komma i åtnjutande av den i anmärkningen till nr 182 stadgade
tullfriheten för visst dinatriumfosfat skall enligt bestämmelser i 20 § kungörelsen
den 29 november 1929 (nr 373) med tillämpningsföreskrifter till tulltaxeförordningen
varuhavaren till tullverket avlämna av honom själv eller,
om han ej är förbrukare av varan, av förbrukaren på tro och heder avgiven
försäkran, att varan skall användas uteslutande för det ändamål, som i anmärkningen
sägs. Försäkran skall vara till riktigheten på tro och heder bestyrkt
av två ojäviga personer, som kunna förutsättas vara väl underrättade
örn det förhållande, som bestyrkes.

I de fall, då dinatriumfosfat införes till riket för att användas uteslutande
vid industriell framställning av fodermedel, möter det icke svårigheter för
importören att förete dylikt s. k. förbrukareintyg, enär vederbörande industriidkare
är att anse såsom förbrukare och följaktligen skall avgiva intyget i
fråga. Vissa hinder framträda emellertid, när fosfatet importeras för att i
oförändrat skick försäljas till lantbrukare, som skola inblanda varan i annat
foder eller använda den direkt för utfodring. Importen verkställes då i
regel av en grosshandlare eller en sammanslutning av lantbrukare, som direkt
eller genom en eller flera mellanhänder vidareförsäljer eller distribuerar
varan i poster örn ända ned till 5 kilograms vikt. I sådana fall har det visat
sig praktiskt taget omöjligt för importören att från varje enskild slutlig
köpare införskaffa erforderligt förbrukareintyg. Detta har haft till följd,
att åtskilliga till riket införda partier dinatriumfosfat, som av allt att döma
varit avsedda att användas såsom fodermedel, kommit att beläggas med tull.
Med anledning härav har tullbehandlingsinspektionen i Stockholm ifrågasatt,
huruvida användningen icke skulle kunna anses bliva tillfyllest styrkt genom
att importören vid införseln avlämnade försäkran på tro och heder, att varan
infördes för förbrukning såsom kreatursfoder och att han av sina köpare
i varje enskilt fall skulle infordra förbindelse på tro och heder, dels att
varan av dem icke komme att förbrukas eller försäljas till annat ändamål än
såsom kreatursfoder, dels ock att de i sin tur komme att avkräva sina kunder
enahanda förbindelser. Vid förfrågan hos importörer av dinatriumfosfat
hade inspektionen inhämtat, att ett sådant förfaringssätt vore genomförbart
och på ett nöjaktigt sätt skulle kunna tillgodose importörernas intressen.

De sakkunniga framhålla därefter, att det även beträffande andra varuslag
än dinatriumfosfat i vissa fall kan uppstå svårigheter för importörer,
som icke själva äro förbrukare av varorna, att införskaffa intyg enligt gällande
föreskrifter. Vid olika tillfällen hava ock framställningar gjorts om
befrielse från företeende av dylika intyg. I delta sammanhang hänvisa de
sakkunniga lill ett av generaltullstyrelsen den 16 maj 1934 avgivet underdånigt
utlåtande över en sådan framställning, i vilket styrelsen anförde
bland annat följande:

Nu gällande tulltaxa innehåller i form av anmärkningar till tulltaxenumren
vissa bestämmelser, enligt vilka åtskilliga varor få införas utan tull eller
mot reducerad tull, då varorna äro avsedda uteslutande för i anmärkningarna
närmare angivet ändamål. För att uppnå det syfte, som är för -

Kungl. Maj:ts proposition nr 205.

bundet med dessa bestämmelser, och samtidigt förebygga missbruk har föreskrivits,
att berörda tullättnader må åtnjutas endast under förutsättning, att
varans avsedda användning för ifrågavarande ändamål styrkes för tullmyndigheterna
genom intyg av förbrukaren. Enligt styrelsens mening är
det ur olika synpunkter önskvärt, att denna föreskrift bibehålies, och det
torde även få anses lämpligt, att samma bestämmelse i berörda avseende
gäller för samtliga varor. Styrelsen finner sig därför icke kunna tillstyrka
bifall till föreliggande framställning, i vad den avser befrielse från skyldigheten
att styrka varornas användning genom föreskriven försäkran av förbrukaren.

Jämväl de sakkunniga anse, att bestämmelsen örn företeende av förbrukareintyg
bör bibehållas. Det erinras örn att sådant intyg icke ovillkorligen
behöver företes redan vid införseltillfället. Om tullen deponeras eller säkerhet
för densamma nedsättes, kan en varuhavare utan dröjsmål få från
tullverket avhämta ett till honom inkommet varuparti, och en avsevärd tidsfrist
står honom därefter till buds, innan förbrukareintyg måste uppvisas i
och för tullfrågans slutliga reglering. Varuhavaren kan bereda sig viss tids
uppskov med intygens avlämnande jämväl på det sätt, att han inbetalar
tullbeloppet och sedan, då intygen hunnit anskaffas, med stöd av dessa
anhåller örn restitution av den erlagda tullen. Slutligen föreligger den möjligheten,
att varan upplägges i frihamn eller å tullager och uttages därifrån
först sedan den sålts till förbrukare och intyg från dem sålunda stå att erhålla.

Enär alltså flera olika möjligheter i berörda avseende erbjuda sig för varuhavaren,
anse de sakkunniga, att det icke föreligger någon anledning att i
normala fall frångå kravet på företeende av förbrukareintyg. Enligt vad
de sakkunniga framhålla, kan dock upprätthållandet av nämnda krav i särskilda
fall hava till följd, att i tulltaxan medgivna lättnader icke erhålla avsedd
tillämpning. En uppmjukning av gällande tillämpningsföreskrifter till
tulltaxeförordningen, vilka äro utfärdade av Kungl. Maj:t, anse de sakkunniga
därför påkallad. I sådant syfte föreslå de sakkunniga, att till 20 och
21 §§ av nämnda föreskrifter fogas ett stadgande därom, att generaltullstyrelsen,
då verkligt hinder synes möta för varuhavaren att avlämna sådan
av förbrukaren avgiven försäkran, varom i nämnda paragrafer sägs, efter
framställning må kunna medgiva, att varans användning styrkes på annat
sätt, som av styrelsen prövas tillförlitligt.

Samtidigt härmed hava de sakkunniga föreslagit, att ur 21 § av tillämpningsföreskrifterna
uteslutas orden »vid tulltaxeringen». Såsom skäl härför
har anförts följande:

I anslutning till lydelsen av 21 § av tillämpningsföreskrifterna hava tullmyndigheterna
tidigare uppställt den fordran, att förbrukareintyg skulle avlämnas
vid tuiltaxeringstillfället. Emellertid upprätthålles denna fordran
icke längre i praktiken. Man stöder sig härvid på ett av Kungl. Majit i regeringsrätten
den 28 april 1933 meddelat utslag på anförda besvär över tulltaxeringen
av ett parti silke, vilket utslag ansetts böra tolkas så, att intyg
icke nödvändigtvis behöver avgivas vid själva tuiltaxeringstillfället. På
grund härav synas de i 21 § förekommande orden »vid tulltaxeringen» kun -

Kungl. Maj.ts proposition nr 205.

na uteslutas. Genom vidtagandet av en sådan ändring skulle nämnda författningsrum
i nu ifrågavarande del komma att erhålla samma lydelse som
20 §.

Kommerskollegium och generaltullstyrelsen hava icke något att erinra
mot förslaget, att den till tulltaxenr 182 fogade anmärkningen angående tullfrihet
för dinatriumfosfat, avsett uteslutande för framställning av kreatursfoder,
utvidgas till att omfatta jämväl dylik vara, som är avsedd till direkt
användning såsom fodermedel. Icke heller övriga av de sakkunniga i detta
sammanhang framlagda förslag till vissa författningsändringar hava föranlett
erinran från ämbetsverkens sida.

Lantbruksstyrelsen har likaledes förklarat sig icke hava något att erinra
mot den föreslagna ändringen beträffande tulltaxeringen av dinatriumfosfat.

Jag ansluter mig till de sakkunnigas förslag rörande tullfrihet för dinat- Departementsriumfosfat,
avsett att användas såsom fodermedel, vilket förslag väsentligen chefentorde
innebära ett fastställande av redan tillämpad tulltaxeringspraxis.

De förslag till uppmjukning av bestämmelserna rörande styrkande av varas
blivande användning, som i detta sammanhang framlagts av de sakkunniga
och som av kommerskollegium och generaltullstyrelsen lämnats utan
erinran, torde senare få anmälas för Kungl. Majit. Jag vill emellertid redan
nu nämna, att jag för egen del icke har något att invända mot genomförande
av dessa förslag. Jag förutsätter dock, att kravet på företeende av s. k. förbrukareintyg
icke eftergives i andra fall än då verkligt hinder visat sig möta
för avlämnande av dylikt intyg och att, om dylik eftergift göres, i stället föreskrivas
sådana andra villkor för åtnjutande av tullättnaderna, som erbjuda
nöjaktig garanti mot missbruk av dessa.

Koboltacetat. För närvarande tulltaxeras koboltacetat enligt tulltaxenr
223 (statistiskt nr 540), som upptager kemiska preparat, ej särskilt nämnda,
med tull av 15 procent av värdet. Från företag inom den kemisk-tekniska
industrien har gjorts framställning om borttagande av tullen å koboltacetat.
Såsom motivering för en sådan ändring har anförts, att nämnda
metallförening nyttjades såsom torkmedel (sickativ) inom färg- och fernissfabrikationen
och att det för denna fabrikation vore av betydelse, att varan
i fråga icke onödigtvis fördyrades. Vidare har framhållits, att övriga koboltsalter
vore fria från tull och att anledning saknades att behandla acetatet
strängare i berörda avseende än de andra föreningarna.

Denna fråga har upptagits till behandling av de sakkunniga, som beträffande
den nuvarande tullbeskattningen av koboltacetat anföra följande:

Koboltacetatet kan med stor fördel nyttjas som sickativ vid framställning
av vissa slag av fernissor och lacker, och det har därför, särskilt utomlands,
under de senare åren kommit till allt större användning för nämnda ändamål.
Varan betingar emellertid nu vid införsel till riket oförtullad ett pris
av omkring 7 kronor 50 öre per kilogram. En tull av 15 procent av värdet
motsvarar sålunda omkring 1 krona 10 öre per kilogram. Det är uppenbart,
att en så betydande tullbelastning måste kännas betungande för

Kungl. Maj:ts proposition nr 205.

Departementschefen.

den inhemska ferniss- och lacktillverkningen och vara ägnad att försätta
denna industrigren i en ogynnsam situation i konkurrenshänseende. I detta
sammanhang må erinras därom, att tullen för olika slag av färdiga icke
sprithaltiga fernissor och lacker utgör 10, 20 eller högst 30 öre per kilogram.
Någon tillverkning av koboltacetat lär för närvarande icke förekomma inom
landet.

Med hänsyn till de sålunda anförda omständigheterna hava de sakkunniga
ansett, att en ändring av tullbestämmelserna beträffande koboltacetat i
begärd riktning är påkallad. Då emellertid varan har användning endast
som torkmedel, bör den enligt de sakkunnigas mening i tullhänseende likställas
med de övriga vanligen förekommande sickativen och upptagas i nr
252 (statistiskt nr 581), vid vilket nummer tullen utgår med 10 kronor för
100 kilogram. Förslag till sådan ändring av tulltaxan har framlagts av de
sakkunniga, som i samband därmed föreslagit, att rubriken i fråga underkastas
vissa ändringar i formellt och tekniskt avseende.

Kommerskollegium och generaltullstyrelsen hava beträffande denna fråga
anfört följande:

De sakkunniga hava föreslagit, att koboltacetat, som för närvarande drager
en tull av 15 procent av värdet, upptages i tulltaxenr 252 och sålunda belägges
med tull av 10 kronor för 100 kilogram. Detta förslag, som skulle
innebära en betydande nedsättning av den nu utgående tullen, har tillkommit
i syfte att bereda den inhemska ferniss- och lackindustrien önskvärd lättnad
i tullbeskattningen av ett för fabrikationen viktigt hjälpmedel, vilket icke
är föremål för tillverkning inom landet. Förslaget har därför hälsats med
tillfredsställelse av industriens representanter. Man har emellertid framhållit,
att varan i fråga i tekniskt avseende icke kan jämställas med de till nr
252 nu hänförliga koboltföreningarna. Då visst fog finnes för.denna uppfattning,
torde vara lämpligare att koboltacetat upptages i nr 199, som nu
omfattar de närbesläktade produkterna kromacetat och järnacetat, med tull
av 5 kronor för 100 kilogram. Tulltaxenr 199 borde i så fall erhålla följande
lydelse:

Tull

för 100 kg
kronor

199 Kromacetat (ättiksyrad kromoxid), järnacetat (ättiksyrad

järnoxid) och koboltacetat (ättiksyrad koboltoxidul). . N 5: —

I övrigt föreslå de sakkunniga en viss, huvudsakligen av tekniska skäl påkallad
ändring av tulltaxenr 252. Emot de sakkunnigas förslag i detta avseende
hava ämbetsverken intet att erinra.

Enligt vad som uppgivits förekommer icke någon inhemsk tillverkning av
koboltacetat. Med hänsyn härtill och då nämnda acetat är ett för framställningen
av fernissor och lacker viktigt hjälpmedel, skulle kunna ifrågasättas,
huruvida icke tullfrihet borde införas för detsamma. Emellertid har upplysts,
att varan i tekniskt avseende är nära besläktad med de i tulltaxenr 199
med en tull av 5 kronor för 100 kilogram upptagna produkterna kromacetat
och järnacetat. Vid sådant förhållande anser jag mig kunna biträda kommerskollegii
och generaltullstyrelsens förslag, enligt vilket koboltacetat skul -

Kungl. Maj:ts proposition nr 20ö.

le i tullbeskattningshänseende jämställas med nyssberörda produkter. Vid
ett genomförande av detta förslag skulle en betydande tullsänkning inträda
för varan i fråga.

Mot förslaget till ändring i formellt och tekniskt avseende av tulltaxenr 252
har jag icke något att erinra.

Vissa lösningsmedel m. m. I sin framställning angående revision av tulltaxeförordningen
och tulltaxan m. m. anförde generaltullstyrelsen i fråga
om tulltaxeringen av lösningsmedel för lacker bland annat följande:

Under år 1926 blevo vissa lösningsmedel för lacker, nämligen adronolacetat,
butylacetat och metylacetat, upptagna i tulltaxan under särskilt nummer,
med tull av 30 kronor för 100 kilogram. Sedermera har rubriken i fråga
allt mera utvidgats, och den omfattar för närvarande (tulltaxenr 215; statistiskt
nr 531) dels för lacker avsedda lösningsmedel, bestående av estrar
med tillsats av andra organiska vätskor, såsom bensin, bensol, aceton, metanol
eller dylikt, dels ock ett antal särskilt uppräknade preparat, med eller
utan tillsats, som nyss nämnts.

o Tekniken har emellertid utvecklats mycket hastigt på ifrågavarande område,
och denna utveckling har medfört, att en stor mängd nya lösningsmedel
kommit till användning, vilka icke kunna inrymmas under berörda tulltaxerubrik.
I många fall bliva de nya preparaten hänförliga till tulltaxans
rubrik för välluktande estrar, vilka, därest de införas i kärl vägande brutto
1 kilogram eller däröver, nu äro belagda med tull och tilläggstull av tillhopa
400 kronor för 100 kilogram. Det är uppenbart, att lösningsmedel icke kunna
bära en så hög tull, i synnerhet som de färdiga lackerna i regel draga en
tull av endast 40 kronor för 100 kilogram.

Den höga tullen av 400 kronor per 100 kilogram utgår för etylacetat, som
är ett av de viktigaste lösningsmedlen. Varan kan visserligen införas med
mblandning av exempelvis toluol, och importören kommer då i åtnjutande
av den förut nämnda lägre tullen, 30 kronor för 100 kilogram, men en dylik
inblandning lär dock ur teknisk synpunkt icke alltid vara lämplig.

De nuvarande tullbestämmelserna synas utgöra ett allvarligt hinder för den
svenska lackindustriens naturliga utveckling och bereda även tullmyndigheterna
svårigheter vid tillämpningen. På grund härav torde en omredigering
av tulltaxan på ifrågavarande område med hänsyn till nu rådande förhålla^
den vara erforderlig.

Frågan om tulltaxeringen av lacklösningsmedel har av de sakkunniga upptagits
till behandling, varvid framkommit två olika förslag, betecknade alternativ
I och II. Det förra alternativet avser icke endast tullarna å lacklösningsmedel
utan ingår även på tullbeskattningen av ett stort antal andra kemiska
produkter, medan det senare alternativet uteslutande behandlar tullarna
å lacklösningsmedel. Den närmare innebörden av de båda förslagen
framgår av nedan återgivna, av kommerskollegium och generaltullstyrelsen
gemensamt avgivna utlåtande i ämnet.

De viktigaste inom lack- och fernissindustrien använda lösningsmedlen äro
för närvarande upptagna i ni 215 och draga salunda en tull av 30 kronor för
100 kilogram. Nämnda rubrik har vid skilda tillfällen utökats med nya artiklar.
Till följd av teknikens snabba utveckling på detta område förekomma
emellertid alltjämt en stor mängd lösningsmedel, vilka icke kunna in -

Kungl. Maj:ts proposition nr 20-5.

rymmas under rubriken i fråga. Dessa bliva, enär de i regel utgöras av välluktande
estrar, till största delen hänförliga till nr 257—258 och komma sålunda
att beläggas med en tull och tilläggstull av tillhopa 400 respektive 500
kronor för 100 kilogram. Dylika höga tullsatser äro givetvis icke avpassade
för varor med användning som lösningsmedel. En viss möjlighet finnes emellertid
att genom inblandning av en mindre mängd andra organiska vätskor
såsom bensin, bensol, toluol eller dylikt komma i åtnjutande av den i nr 215
stadgade lägre tullen. En dylik inblandning lär dock i tekniskt avseende
icke alltid vara lämplig och innebär ofta olägenheter för importörerna. Av
representanter för den inhemska lack- och fernissindustrien hava därför
framställts önskemål örn att åtgärder måtte vidtagas för vinnande av ändring
i gällande tullbestämmelser. I sin framställning angående revision av
tulltaxeförordningen och tulltaxan m. m. har även generaltullstyrelsen framhållit
behovet av en omredigering av tulltaxan på ifrågavarande område.

Vid de sakkunnigas behandling av denna fråga hava framkommit tvenne
olika förslag (Alternativ I och II).

Det med alternativ I betecknade förslaget avser emellertid icke endast lacklösningsmedlen
utan innefattar dessutom en genomgripande förändring i tullbeskattningen
av åtskilliga varor av annat slag. Denna del av de i alternativ
I framlagda förslagen saknar .sålunda motsvarighet under alternativ II
och kommer därför att här nedan först upptagas till särskild behandling.

I alternativ I föreslås sålunda, att flertalet enklare alkoholer, aldehyder
och ketoner jämte vissa andra varor sammanföras i en gemensam rubrikgrupp,
nr 211—213, med för olika varuslag differentierade vikttullar. Vissa
av dessa varor draga för närvarande vikttull enligt olika nummer i tulltaxan,
medan de flesta falla under samlingsrubriken för kemiska preparat, nr 223,
och sålunda beläggas med tull av 15 procent av värdet. Vidare föreslås, att
ett antal till nr 223 nu hänförliga produkter, bland andra vissa klorkolväten,
upptagas i nr 205 med tull av 10 kronor för 100 kilogram.

I fråga om de varor, som nu draga vikttull, innebär förslaget med vissa
undantag ingen förändring i tullbeskattningen. Beträffande de preparat,
som för närvarande äro belagda med 15 procent värdetull, skulle däremot
de föreslagna tullsatserna i många fall innebära en väsentlig höjning av den
nu utgående tullen. Detta gäller bland annat de i nr 205 nytillkomna klorkolvätena
ävensom butylalkohol, hexametylentetramin och kloramin. Åtskilliga
anmärkningar hava riktats mot tullförhöjningarna i fråga, vilka otvivelaktigt
äro ägnade att ingiva starka betänkligheter med hänsyn till de därav
drabbade varornas betydelse ur hygieniska och andra synpunkter. Vad
sålunda beträffar kloraminet har detta numera vunnit en allt större användning
såsom desinfektionsmedel, bland annat inom jordbruket, och i fråga
örn t. ex. koltetrakloriden, som i motsats till bensin icke är eldfarlig, användes
denna vara numera i stor utsträckning såsom tvättnings- och rengöringsmedel.
En ökad användning av dessa varor måste anses såsom synnerligen
önskvärd, och från olika myndigheters sida hava också vidtagits åtgärder
till befrämjande av en sådan. Enligt beräkningar, som verkställts på grundval
av till tullverket avlämnade fakturor å sändningar, som under den senare
tiden inkommit till riket, skulle emellertid de föreslagna tullsatserna
för dessa produkter innebära en höjning av tullen från nuvarande 15 procent
till omkring 20.5 procent respektive 22 procent av värdet, vilket skulle
kunna medföra en icke önskvärd fördyring av varorna i fråga. För åtskilliga
artiklar, som beröras av den föreslagna omläggningen, skulle tullen sålunda
komma att avsevärt höjas. I andra fall åter, t. ex. med avseende å
formalin i fast form, innebär förslaget tullsänkningar. Även mot dessa hava
riktats vissa invändningar.

Kungl. Majlis proposition nr 205.

Av det ovan anförda framgår, att de under alternativ I i nu nämnda avseenden
framlagda förslagen skulle innebära en omfattande förskjutning i
tullskyddet för ett flertal varor av stor betydelse för olika näringsgrenar.
Enligt de för revisionsarbetet lämnade direktiven skall emellertid arbetet väsentligen
inriktas på en teknisk rationalisering av tulltaxan. Det är vid sådant
förhållande tydligt, alt i fråga örn gällande skyddstullar inga andra
förändringar böra vidtagas än sådana, som påkallas av rent tulltekniska skäl
eller av uppenbara oformligheter i tullbeskattningen. Den av ämbetsverken
verkställda granskningen av föreliggande betänkande har även givit vid handen,
att det icke på något annat område än det nu förevarande framkommit
förslag från de sakkunnigas sida, som direkt åsyfta en ändring i gällande
tullskydd. Detta förefaller helt naturligt även ur den synpunkten, att
det icke kan anses riktigt att vid en revision av denna art upptaga till behandling
frågan örn tullskyddet för en viss industri, medan tullskyddsfrågorna
för andra industrier, som kanske kunna åberopa väl så goda skäl för
en ändring av skyddet, lämnas helt åsido. Därest det ändock av speciella
skäl skulle anses lämpligt att i detta sammanhang upptaga en tullskyddsfråga
till behandling, måste i varje fall krävas, att därav föranledda förslag
till ändringar i tullskyddet äro grundade på utredningar, som möjliggöra ett
bedömande av ej mindre behovet av ändringarna i fråga än även de konsekvenser,
som desamma kunna medföra med hänsyn till såväl andra industrigrenars
som jordbrukets intressen.

På grund av ovan anförda omständigheter och då det icke förebragts någon
sådan närmare utredning angående behovet och konsekvenserna av de
föreslagna ändringarna i tullbcskattningen, varom nyss nämnts, anse ämbetsverken
sig icke kunna biträda det under alternativ I framlagda förslaget i
denna del.

Vad därefter beträffar de inom lack- och fernissindustrien använda lösningsmedlen
hava de sakkunniga, såsom ovan anförts, framlagt tvenne principiellt
skiljaktiga förslag till ändrade bestämmelser.

Alternativ I innebär sådan utvidgning och generalisering av nr 215, att
däri skulle inrymmas flertalet av de estrar och etrar, som för närvarande
hava användning såsom lösningsmedel inom ferniss- och lackindustrien, och
dessutom sådana preparat, som kunna väntas i framtiden bliva tagna i anspråk
för dylikt ändamål.

Enligt alternativ II skulle den åsyftade lättnaden i tullbeskattningen ernås
på det sätt, att till tulltaxenr 257—258 fogades en anmärkning, med föreskrift
att till dessa nummer hänförliga varor, som äro avsedda uteslutande
för användning såsom lösnings- eller uppmjukningsmedel inom lack- och
fernissindustrien, .skulle draga en tull av endast 30 kronor för 100 kilogram,
d. v. s. samma tullsats, som gäller för de i nr 215 upptagna lösningsmedlen.
Såsom villkor för åtnjutande av den lägre tullsatsen skulle gälla, att till tullverket
avlämnades en av varans förbrukare på tro och heder avgiven försäkran,
att varan vore avsedd uteslutande för ändamål, varom i anmärkningen
förmärs.

I stort set! synas håda förslagen vara viii ägnade alt tillgodose kravet på
en lämpligare tullbeskattning av varorna i fråga. Alternativ II erbjuder
emellertid onekligen den enklaste lösningen av problemet och har i jämförelse
med alternativ 1 vissa fördelar. Dessa hänföra sig främst till behandlingen
av sådana estrar, vilka hava användning såväl inom lack- och fernissindustrien
som för parfymerings- eller aromatiseringsändamål. Enligt
alternativ I skulle nämligen åtskilliga osirar med dylik s. k. blandad användning
upptagas i nr 215 och sålunda komma i åtnjutande av den lägre
tullen, även om de vore avsedda för t. ex. parfymindustrien. Å andra sidan

Bihang lill riksdagens protokoll 19i0. 1 sami. Nr 205. 2

Kungl. Maj:ts proposition nr 205.

skulle enligt samma alternativ dylika estrar, som icke upptagits i nämnda
nummer, komma att draga den i nr 257—258 stadgade högre tullen, även
om de vöre avsedda att användas inom lackfabrikationen. Härav framgår,
att alternativ II ur lackindustriens synpunkt borde vara att föredraga, och
att det i viss mån skulle bevara tullskyddet för den inhemska tillverkningen
av bland annat etyl- och amylacetat, vilka varor finna användning på båda
de områden, varom här är fråga. Alternativ II har också anseus vara att
föredraga i det praktiska tulltaxeringsarbetet. Emellertid har man från den
kemiska industriens sida bestämt motsatt sig införande av det med förslaget
förknippade intygsförfarandet, under förmenande att detta skulle kunna
missbrukas. Ehuru ett sådant förfaringssätt för närvarande tillämpas ifråga
om ett stort antal andra artiklar, synes detsamma nied hänsyn särskilt
till nämnda inställning från industriellt håll ej lämpligen böra ifrågakomma
för här avsedda varor.

Då frågan örn en lämpligare tullbeskattning av lacklösningsmedlen är av
stor betydelse, bör emellertid övervägas, huruvida icke det åsyftade resultatet
kail ernås enligt de riktlinjer, som angivits i alternativ I. Med avseende
å estrar med s. k. blandad användning kunna, såsom förut nämnts,
vissa principiella invändningar göras mot detta förslag. Från industrihåll
hava emellertid inga^ erinringar framförts i detta hänseende, varför förslaget
måste antagas på nöjaktigt sätt tillgodose lack- och fernissindustriens
önskemål, samtidigt som inga berättigade intressen i annat avseende skadas.
Man har dock motsatt sig förslaget att i nr 215 upptaga trifenyl- och
trikresylfosfat. För dessa varor, vilka för närvarande draga en tull av 15
procent av värdet, skulle den föreslagna tullsatsen innebära en avsevärd höjning
av tullen. Någon anledning till ändring av den nuvarande tullsatsen
torde emellertid icke föreligga, varför de nämnda produkterna böra utgå ur
nr 215. I detta nummer bör dock liksom för närvarande upptagas bensylalkohol,
vilken vara enligt förslaget hänförts till annat nummer. Därjämte
torde oktylalkohol, som nu faller under nr 257—258, på grund av ökad användning
såsom lösningsmedel böra överflyttas hit. Slutligen bör rubrikens
ordalydelse ändras på sådant sätt, att i uttrycket »ävensom andra estrar med
tillsats av minst 10 °/o toluol, xylol eller dylikt» ordet »andra» uteslutes,
varigenom en i formellt avseende mera tillfredsställande formulering erhålles.

Med de ändringar, som ovan angivits, skulle rubriken erhålla följande
lydelse:

Tull

för 100 kg
kronor

215 Bensylalkohol, bensylbensoat och oktylalkohol; acetater,
formiater, propionater och stearater av oktylalkohol och
lägre enväldiga alifatiska alkoholer samt av furfurylalkoliol,
cyklohexanol och metylcyklohexanol; etrar och
estrar av glykoler och glycerin samt estrar av glykol-,
mjölk-, oxal-, adipin-, ftal-, citron- och vinsyra, ej särskilt
nämnda; ävensom estrar med tillsats av minst
10 % toluol, xylol eller dylikt ...................... N 30:_

Vid gemensamt sammanträde med kommerskollegium och generaltullstyrelsen
hava kommerskollegii representanter anfört skiljaktig mening beträffande
vissa lösningsmedel m. m., i vilket avseende de ansett, att ämbetsverkens
utlåtande bort hava den lydelse, som framgår av ett till utlåtandet bilagt
protokoll. Enligt detta protokoll anförde kommerskollegii representanter
i huvudsak följande:

Kungl. Maj:ts proposition nr 205.

Alternativ II avser att beträffande lacklösningsmedlen genomföra en lättnad
i tullbeskattningen genom att till tulltaxenr 257—258 foga en anmärkning
enligt vilken till dessa nummer hänförliga varor, som äro avsedda uteslutande
för användning såsom lösnings- eller uppmjukningsmedel inom
lack- och fernissindustrien, skulle draga en tull av endast 30 kronor för 100
kilogram, d. v. s. samma tullsats, som gäller för de i nr 215 upptagna lösningsmedlen.
Såsom villkor för åtnjutande av den lägre tullsatsen skulle
gälla, att till tullverket avlämnades en av varans förbrukare på tro och heder
avgiven försäkran, att varan vore avsedd uteslutande för ändamål, varom
i anmärkningen förmäles.

Det^har från den kemiska industriens sida och från samtliga organisationer
på handelns område, som härom yttrat sig, givits förord åt alternativ I,
och i åtskilliga fall har rests bestämt motstånd mot att på ifrågavarande område
införa intygsförfarandet. Ehuru detta för närvarande tillämpas i
fråga örn ett ej obetydligt antal andra artiklar, anse ämbetsverken att intygsförfarandet
helst bör undvikas och dess användning inskränkas till sådana
varor och varugrupper, i fråga om vilka annan utväg svårligen kan
ifrågakomma. Med hänsyn dessutom till nämnda inställning från industriellt
håll synes intygsförfarandet ej lämpligen böra införas för här avsedda
varor. Aven vissa lokala tullmyndigheter anse att alternativ 1 är att föredraga
framför alternativ II.

^Vad vidare angår alternativ I må följande allmänna synpunkter framhållas.

I fråga örn lösningsmedel avser detta alternativ icke endast sådana, som
finna användning inom lack- och fernissindustrien utan även lösningsmedel,
soln förbrukas inom andra industrier. Härigenom har enligt ämbetsverkens
åsikt frågan om tullbeläggning av lösningsmedel tillsvidare vunnit beaktande
i tillräcklig omfattning utan att någon större ändring av tulltaxans uppställning
därvid behövt vidtagas.

Till tulltaxenr 223 hänföras nu ett avsevärt antal lösningsmedel av olika
slag. Under samma position falla dessutom också en mängd olika
kemiska preparat av annat slag utan egentligt inbördes sammanhang och
di aga en värdefull av 15 procent. Det har, såsom av tulltaxerevisionens betänkande
och kemiska industrikontorets yttrande framgår, länge varit ett
önskemål att ur detta nummer måtte utbrytas viktigare produkter och dessa
upptagas i de sammanhang på andra ställen i tulltaxan, dit de systematiskt
egentligen böra föras. Alternativ I synes, såsom också kemiska industrikontoret
framhåller, med iakttagande av de tulltaxerevisionen meddelade direktiven,
hava uppgjorts under hänsynstagande till föreliggande förslag till
internationell tullnomenklatur. Samtidigt har i detta alternativ genomförts
en övergång från värde- till vikttull för de varugrupper, som sålunda utbrutits
flan nr 223. Da den svenska tulltaxan principiellt är uppbyggd på
vikttullar, synes en dylik åtgärd ur systematisk synpunkt vara alt förorda så
mycket hellre som därigenom också andra önskemål kunna tillgodoses. I
sistnämnda avseende synes särskilt böra beaktas vad Stockholms handelskammare
funnit anledning framhålla. Enligt handelskammarens uppfattning
lia de nuvarande värdetullarna en synnerligen begränsad skyddsverkan
Da nya tdlverkningar upptagits inom landet hade nämligen från utlandets
sida ofta igångsatts en kraftig dumping för att förhindra uppkomsten av en
konkurrenskraftig svensk industri. Aktioner med samma syfte vore även
helt säkert att emotse, därest dc planer realiseras, vilka för närvarande föreligga
på alt upptaga ytterligare för landet viktiga kemiska tillverkningar.
Handelskammaren anser sig därför kunna tillstyrka, att en sådan omläggning
sker av tullbeskattningen, att hithörande varor beläggas med vikttullar
varigenom ett välbehövligt skydd skulle erhållas mot pristryckande konkurrens
från utlandet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 205-

Det är givet, att vid övergång från värde- till vikttullar nästan oöverstigliga
svårigheter möta att i ett fall som detta, då det rör sig om ett stort antal
produkter, avpassa de nya tullsatserna så att ej både höjningar och sänkningar
inträda. Vidare är det, såsom påpekas av Sveriges kemiska industrikontor,
icke möjligt att för en vara exakt angiva det normalpris, som hör ligga
till grund för omräkningen. Enbart dagspriset bör därvid icke vara avgörande.
Olika kvaliteter med sinsemellan helt olika prislägen kunna även
förekomma.

Vid granskning av de i alt. I föreslagna tullsatserna lia ämbetsverken funnit,
att dessa i stort sett synas vara avvägda på ett tillfredsställande sätt, men
att vissa justeringar dock få anses vara önskvärda.

Sålunda få ämbetsverken beträffande nr 211 föreslå, att dit hänförda varor
måtte göras tullfria med hänsyn till att de äro av stor betydelse för den inhemska
lack- och fernissindustrien och ej i någon nämnvärd omfattning tillverkas
inom landet. Beträffande särskilt butylalkohol må erinras, att med
denna produkt som utgångsmaterial tillverkas inom landet butylacetat m. m.
till en kvantitet av omkring 575 ton, under det att importen av dessa estrar
uppgår till cirka 370 ton. Det må i förbigående påpekas, att denna tillverkning
knappast skulle hava kunnat upprätthållas, örn icke nämnda estrar
m. fl. redan åtnjöte en vikttull av 30 kronor, motsvarande cirka 30 procent
av värdet, så att sålunda olägenheten av värdetull ej gjort sig kännbar. Vidare
må erinras, att de likaledes till nr 211 hänförda cyklohexanon och metylcyklohexanon
stå de hydreringsprodukter av fenol och kresol nära, vilka
nu falla under tulltaxenr 173 och därvid äro tullfria.

Beträffande den föreslagna omfattningen av nr 215 ha framförts önskemål,
att tullsatsen å trifenyl- och trikresylfosfat icke måtte sättas högre än
till 20 kronor för 100 kilogram.

Ämbetsverken anse icke, att den i alt. I föreslagna tullsatsen av 30 kronor i
jämförelse med den nu gällande tullbeläggningen i genomsnitt är av sådan
storlek, att enbart av denna anledning en reduktion skulle vara berättigad.
Med hänsyn till att dessa produkter finna användning i stor utsträckning för
framställning av cellulosalacker, finna dock ämbetsverken, att de framställda
önskemålen böra vinna beaktande. Detta kan enklast ske genom att nämnda
varuslag överföras från nr 215 till överrubriken för nr 211—213, som redan
förut omfattar ett flertal lösningsmedel för liknande ändamål. I detta sammanhang
vilja ämbetsverken även föreslå, att den närstående och i prisläge
jämförliga produkten tributylfosfat, som funnit motsvarande användning,
måtte utbrytas ur nr 223 och ävenledes upptagas i nämnda överrubrik. Härigenom
komma ifrågavarande produkter att falla under nr 213 och draga en
tull av 20 kronor för 100 kilogram. För samtliga dessa tre varuslag skulle
härigenom inträda en sänkning av tullbeskattningen.

Beträffande i alternativ I till nr 205 hänförda koltetraklorid och trikloretylen
samt till nr 212:2 hänförda metaldehyd, hexametylentetramin och
kloramin få ämbetsverken anföra följande. De för dessa varuslag föreslagna
tullsatserna av 10 respektive 50 kronor innebära vid nuvarande särskilt låga
prisläge någon ökning av den nu med 15 procent på värdet utgående tullen.

Handelskamrarna i Stockholm och Örebro samt Sveriges grossistförbund
hava framfört önskemål beträffande de nämnda varuslagen koltetraklorid
och trikloretylen, gående ut på sänkning av den föreslagna tullsatsen, under
det att från övriga organisationer inom näringslivet inga sådana önskemål
framförts. Ämbetsverken beakta till fullo, att det bör ligga i det allmännas
intresse att priset inom landet å dessa varuslag hålles på låg nivå. Ä andra
sidan är det emellertid av vikt, att en tillverkning av ej allt för liten omfattning
förefinnes inom landet med hänsyn till de konsekvenser, som en avstängning
av tillförseln från utlandet eljest skulle medföra. Ämbetsverken

Kungl. Maj.ts proposition nr 205.

anse därför, att dessa varuslag böra beredas ett rimligt tullskydd därhän, att
den inhemska tillverkningens fortbestånd icke äventyras.

Konsumtionen av trikloretylen uppskattas för år 1937 till omkring 700 å
800 ton. Härav tillverkades inom landet omkring 500 ton. Under 1938
sjönk tillverkningen med omkring 100 ton på grund av pristryckande konkurrens
från utlandet. När tillverkningen år 1936 kom i gång var importpriset
70 å 75 öre per kilogram men sänktes sedermera successivt till 46 å 50
öre under år 1938.

Med värdetull av 15 procent var således tullskyddet år 1936 över 10 kronor
per 100 kilogram eller ungefär samma tull per viktenhet som i alternativ I
föreslagits, men år 1938 endast 7 kronor eller något däröver.

Beträffande de synpunkter, som framförts mot den föreslagna tullen å
trikloretylen, må anföras följande. Denna produkt bar visserligen åtskilliga
fördelar gentemot bensin men har också åtskilliga nackdelar, särskilt vad beträffar
den konsumtion, som tillgodoses genom detaljhandeln och till vilken
handelskamrarnas och grossistförbundets uttalanden närmast hänföra sig.
Såsom enligt gällande bestämmelser skall vara angivet å förvaringskärlen är
trikloretylen giftig och alstrar vid avdunstning bedövande ånga. På grund
av denna omständighet och även på grund av billigare pris per volymenhet
torde för ifrågavarande ändamål ett mineraloljederivat, benämnt dilutin, som
ej heller är eldfarligt, vara lika användbart och har också redan fått vidsträckt
användning.

Koltetraklorid finner avsevärt mindre användning än trikloretylen och detta
gäller särskilt förbrukningen i hemmen. Totala konsumtionen torde kunna
uppskattas till cirka 100 ton per år. Tillverkningen har, liksom fallet är
med trikloretylen, en viss betydelse för de inhemska industrier, som tillverka
klor och för vilka en tillfredsställande avsättning av klor är av största vikt,
för att självkostnaden för de samtidigt med klor utvunna alkaliprodukterna
icke skall ställa sig för hög.

År 1936 var importpriset å koltetraklorid cirka 60 öre per kilogram och
har nu sjunkit till omkring 40 öre. Dessa pris motsvara vid en värdetull av
15 procent en tullbelastning av resp. 9 och 6 kronor för 100 kilogram mot
föreslagna 10 kronor. Det kan förtjäna anföras, att trots att koltetrakloridens
partipris är lägre än trikloretylenens säljes dock den sistnämnda något
billigare i detaljhandeln, överhuvud taget synas de variationer i värdetullen,
som de senaste årens prissänkningar å dessa varor medfört, icke hava
haft större effekt i fråga om minuthandelsprisen.

Beträffande i alternativ I till nr 212: 2 hänförda hexametylentetramin må
anföras, att tillverkning därav inom landet kan bliva av betydelse, därför att
utgångsmaterialet för denna produkt, nämligen formalin, är föremål för rätt
stor tillverkning inom landet. Importvärdet å hexametylentetramin har tidigare
varit cirka 3 kronor för kilogram, vilket motsvarar en tull, beräknad
sorn 15 procents värdetull, av 45 kronor för 100 kilogram mot nu föreslagna
50 kronor. På senare tid bär priset något nedgått.

Beträffande den i förslaget till samma nr hänförda produkten metaldehyd
(metatabletter) har till ämbetsverken den 17 innevarande månad för avgivande
av gemensamt utlåtande remitterats en framställning örn tullfrihet. Då
ämbetsverken ej äro beredda att i detta sammanhang taga slutgiltig ställning
lill denna fråga, vilja ämbetsverken föreslå, alt metaldehyd tills vidare ej
måtte upptagas under nr 212: 2.

I fråga örn kloramin får Kollegium erinra om att spörsmålet örn ökat tullskydd
upptagits lill behandling i annat sammanhang. Kollegium kommer
att inom närmaste liden avgiva anbefallt utlåtande i detta iirende.

Sveriges kemiska industrikontor har föreslagit, alt kloroform, som nu tulltaxeras
under nr 223 med en värdctull av 15 procent, i de fall, då den icke

Kungl. Maj:ts proposition nr 205.

kan hänföras till apoteksvara och därigenom bliva tullfri, skall upptagas
tillsammans med övriga i nr 205 nämnda enklare klorkolväten med en tull
av 10 kronor för 100 kilogram. Förslaget skulle enligt kemikontorets beräkning
vid nuvarande prisläge innebära en sänkning av tullbelastningen från
omkring 25 kronor till 10 kronor för 100 kilogram. Ämbetsverken ha icke
funnit anledning till erinran mot detta förslag.

I fråga örn anmärkningen till nr 223 har i alternativ I föreslagits, att nu
gällande undantag för hexametylentetramin skulle utgå, då denna vara ej
längre skulle bliva hänförlig till nämnda nummer. Med hänsyn till tulltaxeringen
av blandningar, innehållande hexametylentetramin, anse ämbetsverken
i likhet med Sveriges kemiska industrikontor, att anmärkningen bör
kvarstå i dess nuvarande lydelse.

Som av det anförda framgår skulle visserligen alternativ I med de av
ämbetsverken föreslagna ändringarna i en del fall medföra mindre tullhöjningar.
Dessa böra emellertid betraktas i sammanhang med de i många fall
ganska betydande tullsänkningar i fråga om andra varuslag, som samtidigt
skulle inträda.

Med de ändringar, som ovan angivits, skulle tulltaxan enligt i alternativ I
framlagt förslag på ifrågavarande område förslagsvis erhålla följande ändrade
lydelse:

205

211

212: 1
212: 2

213

215

Tull

för 100 kg
kronor

Nitrobensol (mirbanolja) samt mono- och dinitrotoluol;
ävensom koltetraklorid, tetrakloretan, tri- och perklore tylen

samt kloroform ............................ E 10:_

Metyl-, propyl-, butyl-, amyl-, hexyl-, heptyl-, oktyl-,
bensyl- och diacetonalkohol; formaldehyd (formalin),
acet-, par- och krotonaldehyd, aceton, metyletylketon,
dietylketon och acetonolja; furfurol och dess hydreringsprodukter;
cyklohexanon och metylcyklohexanon
samt hexametylentetramin och kloramin; ävensom tributyl-,
trifenyl- och trikresylfosfat:

cyklohexanon och metylcyklohexanon samt butyl -

alkohol .................................... N fritt

formalin i vattenlösning ........................ N 15:_•

formalin i fast form samt hexametylentetramin och

kloramin ................................... E 50:_

andra slag .................................... N 20:_

Anm. För aceton, som är avsedd uteslutande såsom lösningsmedel
vid tillverkning av cellofanliknande folier, skall tull
icke utgå.

Bensylbensoat, acetater, formiater, propionater och stearater
av oktylalkohol och lägre envärdiga alifatiska alkoholer
samt av furfurylalkohol, cyklohexanol och metylcyklohexanol;
etrar och estrar av glykoler och glycerin,
samt estrar av glykol-, mjölk-, oxal-, adipin-, ftal-,
citron- och vinsyra, ej särskilt nämnda; ävensom andra
estrar med tillsats av minst 10 % toluol, xylol eller
dylikt .......................................... N 30: —

Den i reservationen omnämnda framställningen rörande tullfrihet för
metaldehyd har gjorts av Meta bränsle aktiebolag. I gemensamt utlåtande
den 24 februari 1940 hava kommerskollegium och generaltullstgrelsen
hemställt, att framställningen icke måtte föranleda någon åtgärd.

Kungl. Maj.ts proposition nr 205.

Såsom kommerskollegium erinrat Ilar frågan örn tullen å kloramin upptagits
till behandling jiimväl i annat sammanhang. Härvid åsyftas en från
aktiebolaget Bofors Nobelkrut till handelsdepartementet inkommen framställning
om höjning av tullen å nämnda varuslag genom utbyte av den nuvarande
värdetullen om 15 procent mot en vikttull av 60 kronor för 100
kilogram. Över berörda framställning har kommerskollegium den 1 mars
1939 avgivit infordrat utlåtande. Därav framgår bland annat, att enligt av
kollegium inhämtade upplysningar kloramin av ungefär samma kvalitet
som den, vilken tillverkas av sökandebolaget, vid sistnämnda tidpunkt av
utländska firmor såldes till ett pris av 2.25—2.30 kronor för kilogram fritt
förtullat Stockholm, vilket pris understege det beräknade självkostnadspriset
för den inhemska tillverkningen. Den betydelse, som borde tillmätas
kloramin såväl i fredstid såsom desinfektionsmedel som ock i händelse av
krig såsom avgasnings- och saneringsmedel mot senapsgas, gjorde att en inhemsk
tillverkning i ej alltför ringa omfattning finge anses vara av största
vikt. Under sådana förhållanden finge det anses skäligt, att industrien genom
en lämpligt avpassad tullbeskattning skyddades gentemot en ofta övermäktig
utländsk priskonkurrens, samtidigt som dock en fördyring av varan i
möjligaste mån borde försöka undvikas. Under hänvisning till att den
gällande värdetullen tidigare motsvarat en belastning av i runt tal 50 kronor
för 100 kilogram och då syftet med den föreslagna ändringen knappast
skulle kunna ernås med en lägre tullsats, ansåge kollegium sig böra förorda
en vikttull av angivna storlek.

I den av generaltullstyrelsen gjorda framställningen om en tulltaxerevision Departementshar
styrelsen såsom exempel på varuslag, beträffande vilka en ändring av chefengällande
tullbestämmelser vore av behovet påkallad, anfört lösningsmedel
för lacker och fernissor. Förslag till vissa ändringar av tullarna å nämnda
varor har ock framlagts av de sakkunniga, som emellertid kommit till olika
uppfattningar beträffande det lämpligaste sättet för frågans lösning. Jämväl
ämbetsverken hava uttalat skiljaktiga meningar härom. Det förslag,
som framlagts i det av kommerskollegium och generaltullstyrelsen gemensamt
avgivna utlåtandet, avviker sålunda i viktiga avseenden från det förslag,
som reservationsvis framförts av kommerskollegii representanter. Jag anser
mig kunna begränsa mitt uttalande till dessa båda förslag, som vart för
sig åtföljas av fullständig motivering.

Vad först beträffar det i ämbetsverkens gemensamma utlåtande framlagda
förslaget avser detsamma uteslutande tullarna å lacklösningsmedel. Vid ett
genomförande av detta förslag skulle praktiskt taget alla sådana lösningsmedel,
som på grund av gällande tulltaxebestämmelser måste beläggas med
de höga tullarna av 400 eller 500 kronor för 100 kilogram, kunna införas mot
den för lacklösningsmedel i allmänhet fastställda tullen av 30 kronor för
100 kilogram. Delta har i förslaget åstadkommits på det sätt, att den lulllaxerubrik,
som omfattar dessa lägre tullbeskattade lösningsmedel — nr 215
— underkastats viss omformulering och komplettering.

Kungl. Maj.ts proposition nr 205.

Vidkommande därefter det av kommerskollegii representanter avgivna
förslaget har detta i vissa fall gått ännu längre i fråga om nedsättning av tullarna
på lacklösningsmedel. Emellertid innefattar nämnda förslag icke endast
lacklösningsmedel utan avser även åtskilliga andra varuslag, för vilka
det nuvarande tullskyddet skulle i större eller mindre mån jämkas.

Av de båda förslagen har jag funnit mig böra biträda det förstnämnda,
vilket uteslutande åsyftar att undanröja de av generaltullstyrelsen påtalade
oformligheterna i tullbeskattningen av lösningsmedel och som enligt mitt
förmenande på ett fullt tillfredsställande sätt även tillgodoser detta syfte. Beträffande
anledningen till att jag icke kunnat ansluta mig till det senare,
mera omfattande förslaget vill jag framhålla följande.

Sistberörda förslag innebär bland annat, att ett flertal varor, som nu falla
under samlingsrubriken för kemiska preparat, nr 223, och draga tull av 15
procent av värdet, skulle utbrytas ur sagda tulltaxenr och i stället beläggas
med vikttullar av olika storlek. Syftet härmed har angivits vara, förutom
åstadkommandet av en ur systematisk synpunkt mera tillfredsställande indelning
av hithörande varuslag, jämväl önskemålet att ernå ett bättre avpassat
tullskydd. I fråga om vissa varor har åsyftats en sänkning och beträffande
andra en höjning av den nu utgående tullen. Emellertid torde,
till följd av de efter krigsutbrottet inträffade prisförskjutningarna, denna
fråga numera hava kommit i ett delvis annat läge. Bland de varuslag, för
vilka ett ökat tullskydd ansetts motiverat, har särskilt framhållits kloramin,
som enligt förslaget skulle beläggas med tull av 50 kronor för 100 kilogram.
Enligt vad jag inhämtat har emellertid efter förslagets framläggande priset
å kloramin stigit i sådan grad, att den nuvarande värdetullen örn 15 procent
kan beräknas motsvara lägst 50 och högst 72 kronor för 100 kilogram. Beräkningen
grundar sig på leveransanbud, som under sista tiden avgivits av
olika importörer av tysk och amerikansk vara. För den inhemska tillverkningen
skulle sålunda förslagets genomförande åtminstone för närvarande
ställa sig direkt ofördelaktigt. Även beträffande vissa andra varuslag än
kloramin finns det anledning antaga, att förslaget, i stället för att leda till
förbättring av tullskyddet, i nuvarande läge skulle medföra en motsatt verkan.
Dessa omständigheter liksom svårigheten överhuvud taget att under
rådande förhållanden kunna överblicka konsekvenserna av förslaget hava
gjort, att jag icke ansett mig kunna förorda en så genomgripande förändring
av tullskyddet, som avses med detta förslag.

Gelatin och gelatinlim. För gelatin i folier med en medelvikt av högst 8
gram för 100 cm2 utgår enligt tulltaxenr 282 (statistiskt nr 621) tull med
170 kronor för 100 kilogram. Gelatin i folier med högre medelvikt ävensom
gelatin i form av pulver eller korn hänföras däremot till tulltaxenr 278 (statistiskt
nr 614) och draga en tull av 20 kronor för 100 kilogram. I förra fallet
beräknas tullvikten efter den verkliga nettovikten med tillägg av visst
emballage, i senare fallet efter den legala nettovikten, varmed avses den vikt,
som erhålles genom att från hruttovikten draga den i taratariffen fastställda

Kungl. Maj.ts proposition nr 205.

taran. I förstnämnda fallet torde tullen, beräknad efter varans verkliga
nettovikt, komma att uppgå till ungefärligen 190 kronor för 100 kilogram.
Hänsyn tages icke till varans kvalitet, såsom större eller mindre grad av
renhet, utan tulltaxeringen blir beroende av den form, vari varan inkommer.
För gelatin i tunna folier utgår sålunda tull med 9—10 gånger högre
belopp än för gelatin av samma kvalitet i tjocka folier eller i pulver.

I en den 10 november 1939 dagtecknad skrift har aktiebolaget Svenska
Naxos hemställt örn ändrade bestämmelser rörande tulltaxeringen av gelatinlim
eller gelatin i folier och i sådant avseende anfört bland annat följande:

För tillverkning av slippapper och slipduk användes vid bolagets fabrik
ett speciellt läderlim, benämnt gelatinlim. Detta lim, som förekomme i kakor
eller blad, hade tidigare alltid tullbelagts enligt nr 278 i tulltaxan med
en tullsats av 20 kronor för 100 kilogram. Genom limindustriens utveckling
vore det numera möjligt att erhålla limmet i tunnare kakor — med en vikt
av 6—10 gram för 100 cm2 -— än vad tidigare varit fallet. Detta medförde
avsevärda tekniska fördelar, i det att limmet kunde uppblötas på kortare
tid och bleve betydligt jämnare. Då limkakorna komme ned i en medelvikt
av högst 8 gram för 100 cm2, bleve limmet emellertid enligt tulltaxenr 282
belagt med den orimligt höga tullen av 170 kronor för 100 kilogram. Denna
tullsats vore uppenbarligen endast avsedd att drabba de tunna gelatinfolier,
vilka användes vid tillredning av vissa matvaror, och alls icke gelatinlim för
industriens behov. Detta framginge också med full tydlighet av den motivering,
som 1906 års tullkommitté lämnat för nuvarande tulltaxenr 282. Enligt
uttryckligt uttalande av kommittén vore nämligen den högre tullsatsen
avsedd att drabba endast sådant gelatinfabrikat, som inkomme i form av
papperstunna blad, d. v. s. den gelatin som hade sin huvudsakliga användning
inom hushållen, varemot s. k. gelatinlim, som infördes i något tjockare
folier och som hade avsevärd industriell användning, borde tullbehandlas
som lim, andra slag. Den av kommittén föreslagna och ännu gällande viktgränsen
av 8 gram för 100 cm2 hade sålunda medfört ett icke avsett resultat.
Vid en viktundersökning, som bolaget företagit beträffande i öppna
marknaden inköpt gelatin för hushållsändamål, hade det visat sig, att denna
produkt i allmänhet hade en vikt av 1.4—1.5 gram för 100 cm2. Därav framginge,
att den i tulltaxan fastställda viktgränsen utan att skada den inhemska
gelatinfabrikationens berättigade intressen syntes kunna avsevärt sänkas,
förslagsvis till 4 gram för 100 cm2. Det av bolaget införda gelatinlimmet
vore varken lukt- eller smakfritt och kunde sålunda icke användas för tillredning
av födoämnen. Därest nämnda förslag icke skulle visa sig genomförbart,
kunde frågan för bolagets vidkommande även lösas på det sättet,
att till tulltaxenr 282 fogades en anmärkning av innehåll, att gelatinlim, avsett
uteslutande för slipmedelsindustriens behov, skulle hänföras till tulltaxenr
278.

över framställningen hava kommerskollegium och generaltullstyrelsen den
27 februari 1940 avgivit infordrat utlåtande, varvid fogats ett från Sveriges
kemiska industrikontor inhämtat yttrande.

Sveriges kemiska industri kontor anför, att den av 1906 års tullkommitté
förordade viktgränsen av 8 gram för 100 cm2 ursprungligen torde lia varit
utan betydelse ur teknisk synpunkt, enär tekniskt lim tidigare aldrig förekommit
i annat än tjocka kakor. Då detta förhållande nu ändrats, borde
viktgränsen sänkas, och lunne industrikontoret (leii av bolaget föreslagna

Kungl. Maj:ts proposition nr 205.

viktgränsen av 4 gram för 100 cm2 lämplig. Ändringen komme icke att
träffa den inhemska tillverkningen av hushållsgelatin, vilket varuslag hade
en betydligt lägre vikt per ytenhet. De för tekniska ändamål avsedda limfolierna
vore varken lukt- eller smakfria och kunde icke förväxlas med gelatinfolier
för hushållsändamål.

Jämväl ämbetsverken anse, att framställningen bör tillmötesgås, men äro
av olika mening beträffande sättet för ändringens genomförande.

Kommerskollegium anför för sin del följande:

Gelatin i tunna folier tillverkas inom landet vid endast ett fabriksföretag.
Produktionen uppgår till cirka 40 å 45,000 kilogram per år, medan motsvarande
import uppgår till ungefärligen halva nämnda kvantitet. Folierna hava
i allmänhet en längd och bredd örn 22 å 23 respektive 7 å 8 cm och förekomma
vid import vanligen i förpackningar örn 500 gram netto. Vikten å
folierna varierar allt efter kvaliteten och uppgår för de vanligaste fyra kvaliteterna
till cirka 0.S; 1.1; 1.3 och 1.5 g för 100 cm2. Importpriset å från
Danmark — vilket land producerar mer än dubbla den svenska tillverkningskvantiteten
— importerad vara har för kommerskollegium uppgivits vara
respektive 4: —, 3: —, 2: 50 och 2: 10 kronor för kilogram. Beräknat å varans
nettovikt uppgår sålunda tullen för gelatin i tunna folier, statistiskt nr
621, till nära 50 å 90 procent av varans importvärde. För gelatin i tjocka
folier eller gelatin i pulver, statistiskt nr 614, torde motsvarande tullskydd
kunna beräknas till ungefärligen 10 å 15 procent.

Trots de fördelar, som en användning av gelatin i tunna folier medför för
industrien, har denna mer och mer tvingats att övergå till gelatin i pulver
eller till gelatin i tjocka folier. Sålunda förekommer inom konditoribranschen
samt inom bland annat choklad- och konfityr- och den egentliga livsmedelsindustrien
en förhållandevis stor import av gelatin av medelgod kvalitet
i tjocka folier eller kakor med en medelvikt av cirka 10 å 15 g för
100 cm2.

Gelatin i tunna folier finner fortfarande sin största användning inom hushållen.
Enligt vad som för kommerskollegium uppgivits skulle folier vägande
nämnvärt mer än nu vanligen förekommande — även om priset komme
att ställa sig något gynnsammare — dock knappast komma att erhålla någon
större användning inom hushållen.

På grund av de fördelar, som användningen av gelatin i folier vägande
något mindre än 8 g för 100 cm2 otvivelaktigt skulle komma att medföra för
olika industrier, finner kollegium skäligt, att tulltaxan i berörda del jämväl
ändras i enlighet därmed. En sådan ändring synes kollegium även vara
böjlig att genomföra, utan att den inhemska gelatintillverkningen för hushållsändamål
därigenom skulle komma att behöva nämnvärt beröras.

Med hänsyn till den förhållandevis höga tull, som för närvarande utgår
för tunna gelatinfolier, skulle en generell nedsättning av denna tull enligt
ltollegii åsikt verksamt kunna bidraga till att kostnaden för gelatinförbrukningen
även inom slipmedelsindustrien skulle komma att icke oväsentligt
minska. På grund av nuvarande onormala förhållanden på handelns område
anser sig kollegium dock icke böra förorda en sådan åtgärd. Vid ett
ställningstagande till de av sökanden alternativt framförda förslagen finner
kollegium i likhet med kemikontoret en nedsättning av viktgränsen för gelatinfolier
från 8 till 4 g för 100 cm2 vara en åtgärd, som skulle medföra" fördelar
icke blott för slipmedelsindustrien utan även för andra industrier,
som för sina tillverkningar äro i behov av folier vägande något mindre än
8 g per ytenhet. Kollegium syftar härvid även på den fotografiska industrien,

Kungl. Maj:ts proposition nr 205.

där i vissa fall flugor av gelatinfolier finna användning. Dylika flagor, som
för närvarande draga den högre tullen, skulle efter en sänkning av viktgränsen
komma att tulltaxeras som gelatinlim och därigenom jämväl komma
i åtnjutande av den lägre tullen.

Beträffande förslaget att i tulltaxan intaga en anmärkning med bestämmelse
att gelatinlim, som vore avsett uteslutande för slipmedelsindustriens
behov, skulle hänföras till annat nummer med lägre tull, hyser kollegium
principiellt den uppfattningen, alt intagandet i tulltaxan av anmärkningar med
bestämmelser örn undantag från i regel utgående tullsatser i görligaste mån
bör undvikas. Kontroll å riktigheten av lämnade uppgifter, som skola ligga
till grund för undantagstullen, torde nämligen vanligen ej kunna utövas. Kollegium
anser därför, att dylik åtgärd bör inskränkas till att gälla sådana varor
och varugrupper, i fråga örn vilka annan utväg svårligen kan ifrågakomma.

I överensstämmelse med vad sålunda anförts föreslår kommerskollegium, i
likhet med Sveriges kemiska industrikontor, att viktgränsen för till tulltaxenr
282 hänförliga folier av gelatin sänkes från 8 till 4 gram för 100 cm2.

Generaltullstyrelsen yttrar:

Styrelsen har ej kunnat undgå att hysa vissa betänkligheter mot en generell
nedsättning av tullen å gelatinfolier med en medelvikt för 100 cnr överstigande
4 g men icke överstigande 8 g, enär en dylik nedsättning torde innebära
risk för att det tullskydd, som avsetts för hushållsgelatin — varmed torde
få likställas smak- och luktlös gelatin för livsmedeisberedning — kan
komma att i viss mån eluderas. Det har därför för styrelsen framstått såsom
mera ändamålsenligt, att den i föreliggande framställning påyrkade tullnedsättningen
åvägabringas genom ett förfarande, som ansluter sig till bolagets
alternativt framlagda förslag av innebörd, att till tulltaxenr 282 fogas en
anmärkning, innefattande visst undantag från den regelmässiga tullbeskattningen
av till detta nummer hänförliga varor. Härvid förutsättes, att 21 §
kungörelsen den 29 november 1929 (nr 373) med tillämpningsföreskrifter till
tulltaxeförordningen kompletteras med bestämmelse örn avlämnande av
förbrukningsintyg för nu omliandlade vara såsom villkor för åtnjutande av
den lägre tull, som enligt anmärkningen skulle utgå i vissa fall.

Styrelsen är visserligen, i likhet med kommerskollegium, principiellt av
den uppfattningen, att man såvitt möjligt bör undvika intagandet i tulltaxan
av anmärkningar med bestämmelser, enligt vilka viss tullnedsättning medgives
på grund av den införda varans tillämnade användning. För ernående
av en rättvis tullbeskattning har ett dylikt förfaringssätt likväl i ganska
många fall visat sig vara ofrånkomligt. Förfarandet lior emellertid enligt
styrelsens uppfattning inskränkas till sådana fall, där det kan förutsättas, att
större svårigheter icke uppkomma för tullverket vid utövandet av kontrollen
därå, alt den medgivna lättnaden i tullbeskattningen icke missbrukas.

Till ett flertal nummer i gällande tulltaxa finnas också fogade anmärkningar
med bestämmelser om nedsättning under vissa förutsättningar av i
regel utgående tull. Då fråga härvid är örn varor, som införas för förbrukning
inom mera avgränsade verksamhetsområden, hava dylika bestämmelser
icke föranlett nämnvärda svårigheter vid tillämpningen, och missbruk
hava, så vilt styrelsen har sig bekant, icke kunnat påvisas. Styrelsen vill
även erinra därom, alt tullrestilulionsförfarandet i slör utsträckning är grundat
på avlämnandet av intyg av skilda slag.

I det nu aktuella fallet, som har avseende å endast ett mindre antal industrier,
föreligger enligt styrelsens uppfattning fullt tillfredsställande garanti
för att en eventuell tullnedsättning, reglerad genom lill vederbörligt tulltaxe -

28 Kuriffl. Maj:ts proposition nr 205.

nummer fogad anmärkning, icke kommer andra varuslag till del än sådana,
för vilka den avsetts.

Sådant för slipmedelsindustriens behov avsett gelatin, som avses i den föreliggande
framställningen, torde ofta importeras i form av sönderbrutna bitar
av folier utav mycket ringa dimensioner. Fastställandet av denna varas
vikt per 100 cm2 innebär ur tullteknisk synpunkt betydande svårigheter. Styrelsen
finner denna omständighet utgöra ytterligare ett skäl för att den ifrågasatta
tullnedsättningen åvägabringas på sätt styrelsen ovan förordat.

I förevarande sammanhang har det synts styrelsen lämpligt, att till omprövning
jämväl upptages frågan om tullen å vissa av sönderbrutna gelatinfolier
bestående flagor, avsedda att användas vid tillverkning av emulsion för
lotografisk film, fotografiska plåtar och fotografiskt papper. Dylika flagor,
vilka bestå av tämligen orent, för livsmedelsberedning otjänligt gelatin och
vilka befunnits hava en medelvikt av 3—7 g för 100 cm2, hava vid tulltaxering
hänförts till tulltaxenr 282 med en tull av 170 kronor för 100 kilogram.
Med hänsyn till sin beskaffenhet och tillämnade användning synes enligt styrelsens
mening denna vara böra i tullbeskattningshänseende likställas med i
föreliggande framställning avsett varuslag. Av skäl, som ovan anförts angående
den lämpligaste formen för nedsättning av tullen å sistnämnda varuslag,
synes jämväl i fråga örn här omförmälda gelatinflagor eventuell tullnedsättning
böra åvägabringas genom föreskrift i till tulltaxenr 282 fogad anmärkning.

I anslutning härtill förordar generaltullstyrelsen, att till tulltaxenr 282 fogas
en anmärkning av innehåll att gelatinfolier, avsedda uteslutande för användning
inom slipmedelsindustrien eller vid framställning av emulsion för
ljuskänsliga fotografiska hinnor, icke skola inbegripas under sagda nummer
utan hänföras till tulltaxenr 278.

Efter det ämbetsverkens utlåtande avgivits har filosofie doktorn Carl Setterberg,
såsom ägare av Stockholms gelatinfabrik, till finansdepartementet inkommit
med en skrift, däri anförts, att det av kommerskollegium framlagda
förslaget skulle förorsaka den svenska gelatinindustrien så stor skada, att
dess fortfarande bestånd skulle bliva hotat, varemot general tullstyrelsens förslag
syntes kunna tillfredsställa alla parters önskemål.

Departements chefen.

Såsom framgår av den lämnade redogörelsen, har den vid tulltaxenr 282
stadgade tullsatsen för tunnare gelatinfolier aldrig varit avsedd att träffa sådant
gelatinlim för industriell användning, varom i framställningen är fråga.
Med hänsyn härtill och då de nuvarande tullbestämmelserna uppenbarligen
utgöra hinder för ett utnyttjande av de stora fördelar i tekniskt avseende,
som användningen av tunnare limkakor medför, torde bestämmelserna nu
böra ändras.

Då det icke synes uteslutet, att en allmän nedsättning av tullen för gelatinfolier,
vägande över 4 men högst 8 gram för 100 cm2, kan komma att medföra
olägenheter för den inhemska gelatinindustriens intressen, anser jag försiktigheten
bjuda, att ändringen genomföres i enlighet med det av generaltullstyrelsen
förordade alternativet. Härigenom undvikas även de svårigheter,
som enligt vad styrelsen framhållit i vissa fall äro förbundna med fastställandet
av varans vikt per ytenhet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 205.

Frågan om erforderlig ändring av de i administrativ ordning utfärdade lilllämpningsföreskrifterna
till tulltaxeförordningen torde senare få anmälas för
Kungl. Maj:t.

Syntetisk kautschuk. I tulltaxan göres nu viss skillnad mellan naturlig
och konstgjord kautschuk. Den oarbetade naturliga produkten faller under
nr 323 (statistiskt nr 692) och är fri från tull, under det att konstgjord
mjuk kautschuk är upptagen i nr 324 (statistiskt nr 694), med tull
av 15 kronor för 100 kilogram. Enligt ordalydelsen i överrubriken till de
följande numren inom taxans avdelning VIII (tulltaxenr 325—336: 3, statistiska
nr 695—711) skola emellertid arbeten av konstgjord mjuk kautschuk
tulltaxeras på samma sätt som motsvarande arbeten av naturlig kautschuk.

Uttrycket »konstgjord mjuk kautschuk» infördes i tulltaxan år 1911, och
man avsåg med nämnda uttryck då närmast oljekautschuk eller s. k. faktis.

Med naturlig kautschuk likställes nu i tullhänseende viss syntetisk kautschuk,
nämligen sådan som vid undersökning av tullmyndigheterna
befinnes stå naturkautschuken nära i kemiskt avseende. Till förut
nämnda tulltaxenr 323 hänföras sålunda Metyl- och Isoprenkautschuk liksom
även s. k. Bunakautschuk, vilka varor framställas i Tyskland. De
konstgjorda produkter, som förekomma i marknaden under benämningarna
Neoprene, Dupren och Sowpren, tulltaxeras däremot enligt nr 324. Sistnämnda
varor äro föremål för tillverkning huvudsakligen i Amerikas förenta
stater och i Ryssland. Till nr 324 har även hänförts Perbunan, men
enligt beslut av generaltullstyrelsen likställes denna vara numera med naturkautschuken.
Såsom konstgjord mjuk kautschuk tulltaxeras vidare en
del andra närstående produkter, exempelvis Thiokol.

Vissa av de på syntetisk väg framställda kautschukprodukterna skilja sig
något från varandra med avseende å den kemiska konstitutionen. Utgångsmaterialet
kan emellertid vara detsamma. I viss mån torde olikheterna
vara av betydelse så till vida, att de göra produkterna särskilt lämpade för
användning inom speciella områden. De ämnen, om vilka nu är fråga,
kunna emellertid i stort sett nyttjas för samma ändamål som naturlig kautschuk.
Med anledning härav hava de sakkunniga funnit lämpligt, att de
olika syntetiska produkterna sammanföras i en rubrik och i tullhänseende
helt likställas med naturlig kautschuk. I överensstämmelse härmed har
föreslagits, att syntetisk kautschuk, såsom skett i den internationella tullnomenldaturen,
särskilt omnämnes i tulltaxan och upptages i samma rubrik
som oarbetad naturlig kautschuk. Genom vidtagandet av en sådan
ändring skulle artiklarna Neoprene, Dupren och Sowpren samt Thiokol med
flera bliva likställda med Bunakautschuken, vilken, såsom förut nämnts, nu
är fri från tull.

Under förutsättning att syntetisk kautschuk i enlighet med nämnda förslag
särskilt upptages i tulltaxan, bör uttrycket »konstgjord mjuk kautschuk»
i nr 324 och i överrubriken till nr 325—336:3 enligt de sakkunnigas
mening icke lämpligen bibehållas. På grund härav har föreslagits, att i stäl -

Kungl. Mnj-ts proposition nr 205.

Departements chefen.

let för nämnda uttryck införas orden »faktis och andra dylika ersättningsmedel
för kautschuk».

Kommerskollegium och generaltullstyrelsen hava icke framfört någon erinran
mot de sålunda föreslagna tulltaxeändringarna. Emellertid framhålla
ämbetsverken, att tvenne företag inom gummiindustrien hava ansett att faktis,
såsom utgörande en råvara, i likhet med syntetisk kautschuk borde hänföras
till nr 323 och sålunda vara tullfri. Ämbetsverken finna denna synpunkt
beaktansvärd men anse sig icke utan närmare utredning kunna förorda
ett borttagande av tullen å denna vara.

De föreslagna ändringarna innebära väsentligen en av den tekniska utvecklingen
betingad modernisering av tulltaxan, mot vilken jag icke har något
att erinra. Den av ämbetsverken berörda frågan om tullbeskattningen av
s. k. faktis synes icke kunna upptagas till behandling i detta sammanhang.

Kautschuk, upplöst m. m. Kautschuk, upplöst eller i degform, är upptagen
i tulltaxenr 324 (statistiskt nr 694). Tullen utgår med 15 kronor för
100 kilogram och skall beräknas efter nettovikten med tillägg av visst emballage.
De sakkunniga hava föreslagit, att kautschuk av dylikt slag, vilken
inkommer i kärl eller förpackning vägande brutto mindre än 500 gram, skall
åsätlas en tull av 50 kronor för 100 kilogram. Till stöd för detta förslag
hava de sakkunniga anfört i huvudsak följande:

Upplöst kautschuk, som i handeln vanligen benämnes gummilösning eller
solution, införes i såväl större som mindre förpackningar. I senare fallet
utgöres emballaget i regel av lackerade blytuber. Dessa äro i och för sig hänförliga
till tulltaxenr 927 (statistiskt nr 1640:1) och draga en tull av 85 kronor
för 100 kilogram. Tullsatsen för själva blytuberna är sålunda i det närmaste
sex gånger så stor som tullsatsen för de fyllda tuberna. I fråga om
mindre tuber med gummilösning plägar vikten av emballaget uppgå till ungefär
hälften av vikten å hela varan. Av det anförda framgår att tullen å de
fyllda tuberna lämnar kompensation endast för en mindre del av tullen å
emballaget och att den inhemska tillverkningen av gummilösning i mindre
tuber icke åtnjuter något som helst tullskydd. Gällande bestämmelser på området
äro sålunda uppenbarligen mycket ogynnsamma för nämnda tillverkning,
vilket förhållande självfallet ofördelaktigt återverkar på den framställning
av tuber, som förekommer inom landet. Den oformlighet, som här berörts,
synes vara av den art, att en rättelse måste anses påkallad.

Olika åtgärder kunna härvid komma i fråga. Viss minskning i tullbelastningen
för ifrågavarande tillverkning skulle kunna vinnas genom sänkning
ay tullen a tuberna, men en sådan åtgärd skulle medföra ökade olägenheter
för den inhemska emballageindustrien. Om man tager i övervägande de olika
möjligheter att vinna rättelse i berörda missförhållande, som föreligga, synes
en uppdelning av tulltaxenr 324 i tvenne rubriker vara att förorda. Den ena
rubriken, nr 324:1, torde i sådant fall böra omfatta förpackningar, vägande
brutto 500 gram eller däröver, med nu gällande tull, och den andra rubriken,
nr 324: 2, mindre förpackningar med högre tull. Båda rubrikerna böra emellertid
omfatta såväl upplöst kautschuk som kautschuk i degform, enär vissa
svårigheter i tulltekniskt avseende eljest skulle kunna uppstå vid tillämpningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 205.

De sakkunniga övergå därefter till att lämna en redogörelse för de tullbeskattningsnormer,
som tidigare tillämpats för varan i fråga eller ännu
gälla beträffande vissa likartade varor. Nämnda redogörelse synes avsedd
att påvisa, att den oformlighet i tullbeskattningen, som består däri, att tullen
å de fyllda tuberna utgör endast en mindre del av tullen å de tomma tuberna,
får anses hava i viss mån berott på ett förbiseende.

I detta sammanhang hava de sakkunniga föreslagit, att i askar och påsar
inkommande material av kautschuk eller andra ämnen för reparation av
ringar och slangar till automobiler, motorcyklar och velocipeder, vilket material
för närvarande allt efter beskaffenheten tulltaxeras efter ett flertal olika
nummer i tulltaxan, måtte i syfte att ernå en förenklad och mera likformig
tulltaxering upptagas tillsammans med upplöst kautschuk i småförpackningar
under nr 324: 2. Detta förslag är avgivet under förutsättning att tullen vid
denna rubrik fastställes till 50 kronor för 100 kilogram. Enligt vad de sakkunniga
framhålla skulle i dylikt fall införandet av nämnda enhetliga tullsats
för varorna i fråga i stort sett icke innebära någon ändring i den nuvarande
tullbeskattningen.

Kommerskollegium och generaltullstyrelsen hava icke haft något att erinra
mot de sålunda avgivna förslagen.

Såsom framgår av den lämnade redogörelsen, kan med nuvarande be- Departementsstämmelser
upplöst kautschuk i mindre förpackningar införas mot en tull, chefensom
väsentligt understiger den för enbart förpackningarna fastställda tullsatsen.
Denna oformlighet i tullbeskattningen bör uppenbarligen undanröjas,
och jag har icke något att erinra mot att detta, på sätt de sakkunniga föreslagit,
sker genom höjning av tullen å kautschuk i småförpackningar från 15
till 50 kronor för 100 kilogram. Samtidigt med att denna ändring genomföres
torde även böra vidtagas de ändringar med avseende å tullarna för reparationsmaterial
av kautschuk och andra ämnen, som av de sakkunniga
förordats.

Spolpipor av papper, impregnerade med bakelit. Spolpipor, som användas
för uppspolning av garn, utgöra en betydande förbrukningsartikel inom
textilindustrien. I gällande tulltaxa äro spolpipor av trä upptagna under nr
346 (statistiskt nr 771), med tull av 20 kronor för 100 kilogram. Spolpipor av
papp eller papper finnas särskilt nämnda i nr 379 (statistiskt nr 865), med
tull av 8 kronor för 100 kilogram, vartill från och med den 12 maj 1938 kommer
en tilläggstull med samma belopp. För vissa ändamål begagnas emellertid
rörformiga spolpipor av papp eller papper, som impregnerats eller på annat
sätt behandlats med bakelit, varefter piporna ofta på utsidan överdragits
med fernissa. Dessa tulltaxerades tidigare efter vad för spolpipor av papp
eller papper var bestämt men hava sedan år 1935, då i taxan upptogs en särskild
rubrikgrupp för bakelit och vissa arbeten därav, hänförts till nr 1110: 2
(statistiskt nr 2037:2), vilket omfattar plattor och rör av sistnämnda material,
med tull av 50 kronor för 100 kilogram.

Kungl. Maj:ts proposition nr 205-

Departements chefen.

I en till Kungl. Majit ingiven framställning, som överlämnats till de sakkunniga
för att tagas i övervägande vid utredningsuppdragets fullgörande,
har Svenska bomullsfabrikantföreningen hemställt, att bakelitimpregnerade
spolpipor måtte, såsom tidigare varit fallet, tulltaxeras som spolpipor av
papper. Såsom stöd för denna hemställan anföres, bland annat, att varorna
i fråga huvudsakligen bestå av papper och endast till mindre del av bakelit.

Med avseende å denna framställning anföra de sakkunniga i huvudsak
följande:

Inhämtade uppgifter utvisa, att den för bakelitimpregnerade spolpipor nu
gällande tullen, 50 kronor för 100 kilogram, motsvarar ungefär 25 procent
av importvärdet. Att upprätthålla så hög tull för dessa pipor, som utgöra en
nödvändig förbrukningsartikel för textilindustrien, synes knappast befogat,
i synnerhet som varan i fråga enligt uppgift icke är föremål för tillverkning
inom landet. I anledning härav hava vi föreslagit, att spolpipor, impregnerade
med bakelit, likställas med vanliga spolpipor av papper och beläggas
med tull och tilläggstull av tillhopa 16 kronor för 100 kilogram. För detta
ändamål erfordras ett tillägg i nr 379 angående impregnering med bakelit,
och detta tillägg torde lämpligen böra avse även den i samma nummer upptagna,
spolpipor närstående artikeln bobiner. I och för genomförandet av
ovannämnda förslag kräves ändring jämväl i förordningen den 6 maj 1938
(nr 157) med ytterligare tillägg till gällande tulltaxa.

Kommerskollegium och generaltullstyrelsen hava lämnat de sålunda avgivna
förslagen utan erinran.

Den av 1938 års riksdag införda tilläggstullen å spolpipor av papp eller
papper var avsedd att bereda ökat skydd mot utländsk konkurrens för den
tillverkning av nämnda varor, som sedan ett tiotal år tillbaka bedrivits inom
landet. Den stegrade tullbelastning, som den svenska textilindustrien genom
berörda tullförhöjning fått vidkännas för en viktig förbrukningsartikel, skulle
i viss mån komma att uppvägas av den föreslagna sänkningen av tullen å
bakelitimpregnerade spolpipor. Då detta senare slag av spolpipor icke är
föremål för inhemsk tillverkning och enligt uppgift icke heller i mera avsevärd
mån utgör en konkurrentartikel till de vanliga spolpiporna av papp
eller papper, finner jag mig böra tillstyrka den föreslagna tullsänkningen.

Långfibrigt konstsilke och varor därav. Under de senare åren hava vid
olika tillfällen framförts önskemål om en allmän nedsättning av gällande
finanstullar å konstsilke och därav framställda varor. Såsom skäl för en
sådan tullnedsättning har huvudsakligen åberopats, att konstsilkeprodukterna
icke längre äro att betrakta såsom lyxvaror utan måste anses vara
nödvändighetsartiklar i lika mån som exempelvis ylle- och bomullsvaror.
Med utgångspunkt från en av Sveriges grossistförbund i ämnet gjord framställning
till Kungl. Majit, vilken framställning överlämnats till de sakkunniga
för att tagas under övervägande vid fullgörande av deras uppdrag, hava
de sakkunniga upptagit denna fråga till närmare undersökning och beträffande
densamma anfört bland annat följande:

Alltsedan det egentliga, långfibriga konstsilket började tillverkas fabriksmässigt,
hava därav framställda artiklar i tullbeskattningsavseende järn -

Kungl. Maj:ts proposition nr 205.

ställts med varor av naturligt silke. Undantag har dock gjorts för helsidenvävnader
och helsidenband av konstsinne, vilka helagts med lägre tull än
motsvarande artiklar av naturligt silke. De tullsatser, som nu gälla för konstsilkegarn
i fabriksuppläggningar och för några av de mest betydande artiklarna
av konstsilke, angivas i följande sammanställning, i vilken även
till jämförelse upptagits de tullsatser, som tillämpades före år 1921, efter
vilken tidpunkt flera ändringar vidtagits, vilka i stort sett utgjort ett led i
den höjning av vissna finanstullar, som genomförts.

Tulltaxe- nr	Statistiskt nr	V aruslag •*	Nu gällande tull (jämte tilläggstull) för 100 kg kronor	Förut gäl-lande tull för 100 kg kronor
ur 399	921—922	Konstsilkegarn i fabriksupplägg-ningar .......................	500: —	200: —
477	1013	Vävnader av konstsilke: helsiden .....................	1,500: — 1,000: — 1,500: — 1,000: — 3,000: —	600: —
ur 480	ur 1017	halvsiden....................	300: —
542	1080	Band av konstsilke: helsiden .....................	600: —
ur 544	ur 1082	halvsiden....................	300: —
ur 552	ur 1093 —1094	Strumpstolsarbeten o. dyl. av konst-silke ........................	900: —

Tullen för konstsilkegarn blev år 1932 höjd på det sätt, att garnet i fråga
åsattes en särskild tilläggstull av 300 kronor för 100 kilogram. Samtidigt
med att denna tilläggstull infördes, belädes inom landet tillverkat silke med
en till samma belopp uppgående accis. Den sammanlagda tullen och tillläggstullen
å det slag av konstsilkegarn, som är föremål för den största importen,
nämligen garn i fabriksuppläggningar, motsvarar nu omkring 100
procent av införselvärdet å varan. Efter frånräknande av tilläggstullen,
d. v. s. den del av den sammanlagda tullen, som motsvarar accisen, uppgår
tullen till omkring 40 procent av nämnda värde. Vad beträffar vävnader och
strump stolsarbeten, bestående av eller innehållande konstsilke, torde de nominella
tullarna genomsnittligt taget motsvara ungefär 60 procent respektive
45 procent av införselvärdet. Den höga tullen å materialet medför emellertid,
att de effektiva tullarna å varor av konstsilkegarn, särskilt de som innehålla
större mängder sådant garn, bliva icke oväsentligt lägre. För helsidenvävnad
motsvarar sålunda den effektiva tullen omkring 40 procent av
införselvärdet.

Ovan berörda tullförhöjningar hava uteslutande haft till syfte att bereda
statsverket ökade inkomster. Att konstsilkevaror sålunda utnyttjas såsom
skatteobjekt är icke någon för vårt land säregen företeelse, utan detta förekommer
i flera andra länder, och de tullsatser, som tillämpas utomlands,
äro även i åtskilliga fall icke obetydligt högre än de svenska tullsatserna.
Uppenbart är emellertid, att den i vårt land nu gällande tullen i fråga om
en del artiklar drabbar allt för tungt samt att, såsom Sveriges grossistförbund
framhållit, produktionen av och handeln med konstsilkevaror härigenom
i vissa fall kan erhålla en icke önskvärd inriktning.

I samband med behandlingen av förslag rörande tullen å konstsilkevaror
har riksdagen uttalat, alt en ny industrigren icke kunde påräkna, alt de

Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 sami. Nr 205.

Kungl. Maj:ts proposition nr 205.

Departements chefen.

höga tullsatserna skulle äga giltighet under längre tid än som påkallades av
det skäl, som varit för riksdagen ensamt bestämmande. Genom detta uttalande
har riksdagen tydligen velat framhålla, att vidtagna tullförhöjningar
icke vore avsedda att bereda industrien ett ökat skydd. Den betydande utveckling,
som den svenska industrien på området sedan en följd av år undergått
och som medfört, att industrien i fråga numera tillgodoser ungefär
90 procent av landets behov av vävnader och andra artiklar av konstsilke,
hade dock säkerligen icke kunnat komma till stånd utan stöd av det marknadsskydd,
som tullarna lämnat. Av representanter för industrien har
emellertid framhållits, att fabrikanterna sinsemellan bedreve en hård konkurrens
och att de vid prissättningen måste räkna med att, om tullarna utnyttjades
i allt för stor utsträckning, varorna skulle bliva osäljbara i konkurrensen
med motsvarande artiklar av andra spånadsämnen, såsom ull,
kortfibrigt konstsilke och bomull.

Såsom förut angivits tillgodoses landets behov av konstsilkevaror numera
till ungefär 90 procent genom den inhemska tillverkningen. Endast omkring
en tiondedel av förbrukningskvantiteten införes sålunda från utlandet,
och importen kan därför sägas vara förhållandevis liten. Emellertid är den
i och för sig av icke obetydlig omfattning. För år 1937 kan den totala införseln
av varor, bestående av eller innehållande konstsilke, beräknas hava
uppgått till i runt tal 600 ton med ett värde av omkring 20 miljoner kronor.
Införseln av konstsilkegarn uppgick samma år till över 2,000 ton med ett
värde av nära 10 miljoner kronor. Härtill kommer framställning av dylikt
garn inom landet till en kvantitet av cirka 700 ton med ett saluvärde av
omkring 6 miljoner kronor. Den sammanlagda uppbörden av tull- och accismedel
för de varuslag, som här avses, kan uppskattas till 22 å 25 miljoner
kronor. I denna summa ingår accismedel med omkring 2 miljoner kronor.
Av tullmedlen falla i runt tal 10 miljoner kronor, vilken summa innefattar
6 miljoner kronor i tilläggstull, på konstsilkegarnet samt 10 å 13 miljoner
kronor på olika varor därav. I detta sammanhang må framhållas, att
importen av konstsilke och därav framställda varor såsom helhet betraktad
under de senaste åren i trots av de höga tullarna visat tendens till ökning.

Av Sveriges grossistförbund har framhållits, att artiklar av konstsilke icke
längre kunde betraktas såsom lyxvaror. I själva verket hava ock konstsilkevarorna
numera i stor utsträckning fått samma karaktär av nödvändighetsartiklar
som exempelvis ylle- och bomullsvarorna. Ur denna synpunkt är
förbundets framställning örn en allmän nedsättning av finanstullarna å
konstsilkevaror väl värd beaktande. Med hänsyn till de statsfinansiella konsekvenser,
som en sådan tullnedsättning sannolikt skulle medföra, torde det
dock få anses lämpligt, att den av förbundet väckta frågan upptages till avgörande
först i samband med en allmän omprövning av rådande finanstullsystem.
Vi hava därför inskränkt oss till att framlägga vissa förslag till
partiella ändringar i tullbeskattningen av konstsilkevaror, vilka förslag huvudsakligen
hava till syfte att undanröja några mera framträdande hårdheter
och oformligheter i densamma.

Den utomordentligt starka utveckling, som produktionen av konstsilke sedan
en följd av år undergått, har resulterat i en successiv prissänkning å
därav framställda varor, vilken i sin ordning medfört, att konstsilkeartiklar
numera vinna efterfrågan och avsättning inom praktiskt taget alla samhällslager.
Det kan därför ur konsumentsynpunkt förefalla angeläget, att
en sänkning vidtages i de finanstullar, som alltifrån år 1922 åvila dessa va -

!''Kungl. Maj-.ts proposition nr 205.

ror. I själva verket torde dock nämnda tullar icke spela den roll ur berörda
synpunkt, som man med hänsyn till storleken av tullarna och dexr betydande
uppbörd som härflyter ur desamma kunde hava anledning förmoda.
Det må nämligen hållas i minne, att den inhemska tillverkningen av
konstsilke och varor därav för närvarande tillgodoser nio tiondelar av landets
hela förbrukning av konstsilkeartiklar och att den svenska industrien
på området, enligt vad erfarenheten visat, numera icke äger möjlighet att i
mera avsevärd mån utnyttja dessa tullar i skyddssyfte. Detta senare torde
bero dels på den inbördes konkurrensen mellan de olika industriföretagen
på området, dels på den omständigheten att priserna å konstsilkevaror numera
måste, för att varorna skola bliva säljbara, anpassas efter värdet å
med desamma konkurrerande ylle- och bomullsvaror. Det må i förbigående
nämnas, att den svenska produktionen av konstsilkevaror väsentligen synes
vara inriktad på tillverkning av standardartiklar, vilka finna användning
även inom de bredare folklagren. Vad däremot beträffar de
importerade varorna drabba tullarna självfallet med sin fulla kraft. Emellertid
utgöra importvarorna endast en tiondel av hela förbrukningskvantiteten,
vartill kommer att dessa varor till skillnad från de inom landet tillverkade
till mycket stor del alltjämt måste anses hava viss karaktär av lyxvaror.
De utgöras sålunda i avsevärd omfattning av modebetonade eller på
annat sätt särpräglade varor, för vilka tullbelastningen ofta är av jämförelsevis
underordnad betydelse. Att tullarna icke lägga några större hinder i
vägen för importen framgår för övrigt därav, att införselkvantiteterna alltsedan
finanstullarnas införande varit stadda i så gott som oavbruten stegring.
Vad beträffar exempelvis artikeln konsthelsiden uppgick importen under
de i konjunkturavseende tämligen likställda åren 1929 och 1938 till
omkring 51,000 respektive 185,000 kilogram, utvisande att importen under
ifrågavarande tioårsperiod i det närmaste fyrdubblats.

Det kan icke bestridas, att de nuvarande tullarna å konstsilkevaror i vissa
fall drabba jämförelsevis tungt och att handeln med dylika varor härigenom
i viss mån fått en inriktning, som ur allmänt kommersiella synpunkter måste
anses mindre önskvärd. Emellertid kan någon allmän nedsättning av dessa
ur statsfinansiell synpunkt viktiga tullar i nuvarande läge uppenbarligen icke
komma i fråga. Hinder bör dock icke möta mot sådana partiella ändringar
av konstsilketullarna, som äro ägnade att avhjälpa mera framträdande hårdheter
och oformligheter i desamma. I det följande redogöres för vissa ändringar,
som i sådant syfte föreslagits av de sakkunniga.

Sniljgarn av silke. För tillverkning av plyschartade mattor och andra
vävnader samt för stickning och virkning av klädespersedlar o. dyl. användes
i viss utsträckning s. k. sniljgarn. Enligt uppgift tillverkas denna vara
på det sätt, att för ändamålet särskilt framställda vävnader nedklippas i
smala remsor. Den kan sålunda icke ur teknisk synpunkt eller med avseende
å tulltaxeringen betraktas såsom garn, vilket framställes genom spaning
av spånadsfibrer. Enligt gällande bestämmelser skall emellertid snilj -

Kungl. Maj:ts proposition nr 205.

garn av ull, bomull, lin eller andra vegetabiliska spånadsämnen, utan inblandning
av silke, hänföras till de nummer i tulltaxan, som avse vissa slag
av egentligt garn. Sniljgarn finnes sålunda särskilt upptaget i tulltaxenr
410 (statistiskt nr 941), nr 428 (statistiskt nr 959) och nr 444 (statistiskt nr
975) jämte till dessa rubriker hänförligt garn i egentlig mening, med tull av
respektive 50, 40 och 100 kronor för 100 kilogram. I motsats härtill är
sniljgarn, som helt eller delvis består av silke, icke nämnt i taxan. Varan
kan därför icke hänföras till någon av rubrikerna för garn utan måste tulltaxeras
enligt nr 546 (statistiskt nr 1087), som upptager snören och andra
snörmakararbeten, ej hänförliga till annat nummer, innehållande silke, med
tull av 3,000 kronor för 100 kilogram. Sistnämnda rubrik var tidigare tilllämplig
jämväl för sniljgarn med inblandning av kortlibrigt konstsilke. Som
följd av en under år 1938 vidtagen ändring av anmärkning 2 till tulltaxans
avdelning XI skall dock sådan vara numera likställas med sniljgarn av ull
och följaktligen tulltaxeras enligt förut nämnda nr 410, med tull av 50 kronor
för 100 kilogram.

Representanter för den svenska textilindustrien hava nu hemställt, att tullen
måtte sänkas jämväl för övriga slag av sniljgarn, innehållande silke. Såsom
skäl härför har framhållits, att den nuvarande tullen, 3,000 kronor för
100 kilogram, ofta väsentligt överstege varans värde och därför i regel utgjorde
ett oöverstigligt hinder för införsel av sådant sniljgarn. Härigenom försvårades
eller omöjliggjordes upptagandet av en inhemsk tillverkning av
varor, innehållande dylikt garn.

Beträffande denna fråga hava de sakkunniga anfört bland annat följande:

Det är uppenbart, att den vid nr 546 utgående tullen, som är avsedd att
utgöra en finanstull, i fråga om de jämförelsevis lågvärdiga sniljgarnerna av
långfibrigt konstsilke är av sådan storleksordning, att den kommit att direkt
motverka sitt syfte. En sänkning av densamma kan därför anses lämplig
jämväl ur statsfinansiell synpunkt. På grund härav och i övrigt av skäl,
som framförts av industriens representanter, torde även de slag av sniljgarn,
om vilka här är fråga, böra i tullbeskattningsavseende jämställas med egentligt
garn.

För uppnående av detta syfte hava de sakkunniga föreslagit, att sniljgarn
särskilt upptages under tulltaxenr 398 (statistiska nr 918—919) och att ändring
i överensstämmelse härmed vidtages i förordningen den 31 januari 1932
(nr 15) med tillägg till gällande tulltaxa. Genom dessa ändringar komme tullen
att sänkas från 3,000 kronor till 550 kronor för 100 kilogram. De sakkunniga
framhålla, att tullsänkningen i fråga bör gälla allenast halvfabrikatet
sniljgarn och sålunda icke vare sig sniljer eller för garneringsändamål avsedda
artiklar av sniljgarn, vilka alltjämt skulle tulltaxeras efter vad för snören
och andra snörmakararbeten blivit bestämt.

Kommerskollegium och generaltullstyrelsen hava med avseende å nämnda
förslag uttalat sig som följer:

De nuvarande tullbestämmelserna för sniljgarn av silke omöjliggöra praktiskt
taget all import av dylikt garn, och allmän enighet synes råda angående

Kungl. Maj:ts proposition nr 205.

önskvärdheten av en reducering av tullen. Emellertid hava med hänsyn till
dén inhemska tillverkningen av sådant garn vissa betänkligheter anförts
mot en så betydande tullsänkning som den föreslagna. Det har framhållits,
dels att garnet i fråga har högre värde än vanligt garn av silke, dels att den
inhemska sniljgarnstillverkningen, som använder från utlandet importerat
silke, för detta måste erlägga tull med 500 kronor för 100 kilogram eller i det
närmaste samma tull, som nu föreslagits för den färdiga varan. Härtill må
emellertid anmärkas, att sniljgarnet till stor del består av bomullsgarn med
i förhållande till det färdiga sniljgarnet mycket låg tullbeskattning, varför
ur denna synpunkt den föreslagna tullsatsen synes vara lämplig. Ämbetsverken
anse sig därför böra tillstyrka de sakkunnigas förslag i detta avseende.

Förslaget föranleder icke någon erinran från min sida. Departements•

chefen.

Vävnader och band, innehållande silke. För vävnader av ull medgives
för närvarande enligt tulltaxenr 479 en inblandning av högst 5 procent silke,
utan att desamma bliva underkastade den för halvsidenvävnader stadgade
högre tullen. De sakkunniga föreslå nu, att en dylik toleransgräns införes
även för vävnader av bomull, lin och andra vegetabiliska spånadsämnen
samt för band och flätade, bandliknande snören. Detta skulle ske, dels genom
uteslutande ur nr 479 av orden »vävnader av ull», varigenom detta nummer
skulle komma att omfatta även vävnader av andra spånadsämnen, dels
genom införande av ett nytt nummer, 544:1, under bandgruppen. De sakkunniga
förutsätta, att den till tulltaxenr 479 fogade anmärkningen, enligt
vilken tullen under vissa förutsättningar icke må utgå med högre belopp än
25 procent av värdet, efter ändringen kommer att omfatta även de i detta
nummer nytillkomna vävnaderna, huvudsakligen bomulls- och linnevävnader,
samt föreslå tillika införande av en motsvarande anmärkning under det
föreslagna nya tulltaxenumret för band och flätade, bandliknande snören (nr
544:1).

Kommerskollegium och generaltullstyrelsen hava tillstyrkt förslagen.

Med tillämpning av gällande bestämmelser skola vävnader av bomull, lin Departementsoch
andra vegetabiliska ämnen ävensom band och flätade, bandliknande chefen.
snören tulltaxeras såsom halvsidenvävnader respektive halvsidenband med
tull av 1,000 kronor för 100 kilogram jämväl i det fall, att de innehålla allenast
en obetydlig mängd silke. De sakkunniga hava föreslagit den ändringen
härutinnan, att nämnda artiklar må, i likhet med vad fallet redan är beträffande
yllevävnader, kunna innehålla högst 5 procent silke utan att drabbas
av berörda tull. I stället skulle för varorna tillämpas den för motsvarande
slag av yllevävnader fastställda tullsatsen av 250 kronor för 100 kilogram.

Denna tullnedsättning, som undanröjer en ofta påtalad olägenhet av de nuvarande
tullbestämmelserna, finner jag mig böra tillstyrka. Jag har icke
heller något att erinra mot att den för nämnda yllevävnader införda maxime -

Kungl. Maj:ts proposition nr 205-

ringen av tullen till 25 procent av värdet tillämpas även med avseende å de
artiklar, varom nu är fråga.

Strumpor av ull och bomull. Enligt nu gällande bestämmelser draga
strumpor av ull (tulltaxenr 553, statistiskt nr 1095) en tull av 200 kronor
för 100 kilogram, under det att strumpor av bomull och andra liknande spånadsämnen
(tulltaxenr 554, statistiskt nr 1096) äro belagda med tull av 190
kronor för 100 kilogram. Före ikraftträdandet av 1911 års tulltaxa voro
strumpor av nämnda material belagda med en gemensam tull av 1 krona
75 öre för kilogram. 1906 års tulltaxekommitté, som framställde förslag
om höjning av denna fidi till 2 kronor för kilogram, ifrågasatte för sin del
icke någon differentiering av tullen med hänsyn till beskaffenheten av materialet
i varorna, men uppdelning genomfördes på grund av från tysk sida
uttalade önskemål om lägre tull å bomullsstrumpor.

I förut nämnda skrivelse från Sveriges grossistförbund har hemställts, att
strumpor av ull och av bomull måtte upptagas i samma tulltaxerubrik och
åsättas en tull av antingen 190 kronor eller 200 kronor för 100 kilogram.
Såsom stöd för denna framställning anföres, att den tämligen obetydliga
tullskillnaden på ett onödigt sätt komplicerar tullbehandlingen, utan att för
skillnaden några avgörande motiv torde föreligga.

I anledning av nämnda framställning hava de sakkunniga föreslagit, att
den för ullstrumpor gällande tullsatsen, 200 kronor för 100 kilogram, skall
tillämpas även för strumpor av bomull och andra liknande spånadsämnen.
Till stöd härför anföres huvudsakligen följande:

Den nuvarande skillnaden i tullen för å ena sidan ullstrumpor och å andra
sidan bomullsstrumpor har sedan länge visat sig hindersam för en snabb
och säker tulltaxering av ifrågavarande artiklar. Det är nämligen ofta förenat
med svårigheter att utan en ingående undersökning avgöra, huruvida
ur tullteknisk synpunkt strumpor av det ena eller av det andra slaget föreligga.
Detta sammanhänger bland annat med det förhållandet, att strumpor,
vilka synas bestå helt och hållet av bomull, icke sällan vid närmare
undersökning befinnas innehålla mindre mängder ull eller kortfibrigt konstsilke,
i vilket fall varorna skola tulltaxeras såsom ullstrumpor. Den för
sistnämnda slag av strumpor gällande tullen skall tillämpas jämväl i det
fall, att ullen eller konstsilket endast ingår i häl- eller tåförstärkning. Det
är under sådana förhållanden uppenbart, att tulltaxeringen av strumpor kan
bliva osäker och tidsödande. Enligt vad som uppgivits inträffar det även,
att importörer av strumpor erbjuda sig att utan avvaktan på resultatet av
den tulltekniska undersökningen av varorna erlägga den för ullstrumpor
stadgade högre tullen för att undgå tidsutdräkt. På grund av nu anförda
omständigheter och då tullskillnaden uppgår till endast 10 öre för kilogram,
synes den ändringen böra vidtagas, att bomullsstrumpor åsättas samma tull
som ullstrumpor, d. v. s. 200 kronor för 100 kilogram. Den tullförhöjning,
som i sådant fall bomme att inträda för bomullsstrumpor, skulle genomsnittligt
taget understiga 1 öre per par.

De sakkunniga framhålla även, att tullen å yllestrumpor beröres av Sveriges
handelsavtal med Storbritannien och Norra Irland den 15 maj 1933
samt att de strumpor närstående varuslagen stickade vantar av ull och av

Kungl. Maj:ts proposition nr 205.

bomull (tulltaxenr 555, statistiska nr 1097—1098) äro belagda med samma
tull, 200 kronor för 100 kilogram.

Kommerskollegium och generaltullstyrelsen hava förklarat sig icke hava
något att erinra mot förslaget.

Genom den föreslagna ändringen skulle tulltaxeringsarbetet tydligen un -Departementsderlättas
till fördel för såväl tullverket som allmänheten. På grund härav chefenoch
då den av ändringen föranledda tullförhöjningen torde kunna anses vara
utan nämnvärd betydelse ur konsumentsynpunkt, har jag icke något att
erinra mot förslagets genomförande.

Herrhattar med foder, innehållande silke. Ogarnerade herrhattar av filt,
icke innehållande silke, falla under tulltaxenr 630 (statistiskt nr 1194) och
draga en tull av 50 öre per stycke. De garnerade herrhattarna av nämnda
material äro hänförliga till nr 631—632 (statistiska nr 1198:1 och 1201) och
belagda med högre tull. Äro hattarna försedda med garnering av varor, innehållande
silke, utgör tullen 1 krona, eljest 75 öre per stycke. De tullsatser,
vilka sålunda för närvarande tillämpas, hava varit gällande sedan
år 1923. Såsom garnerade tulltaxeras icke blott hattar, å vilka anbragts
ett band omkring kullen, utan även sådana hattar, som endast försetts med
foder, kantband eller svettrem.

Av ett företag, som bedriver tillverkning av herrhattar, har gjorts framställning
om att tullen för dylika hattar med foder av siden måtte höjas
med 50 öre per stycke. I framställningen, som blivit tillstyrkt av Svenska
beklädnadsarbetareförbundet, framhålles, att på dylikt sätt fodrade hattar
betingade samma tull som den ofodrade varan. En svensk fabrikant, som
önskade tillverka hattar med foder av nämnda material, hade emellertid att
betala tull för fodret enligt gällande bestämmelser för sömnadsarbeten av
siden. Tullkostnaden kunde uppgå för foder av natursilke till 64.4 öre och
för foder av konstsilke till 48.3 öre per stycke. Det vore rättvist, att även
fodret i de hattar, som tillverkades utomlands, belädes med tull, och för den
svenska hattfabrikationen skulle en sådan åtgärd kunna bliva av stor betydelse.

Med avseende å denna framställning hava de sakkunniga anfört bland annat
följande:

Herrhattar av filt med garnering av varor, innehållande silke, draga en
tull av 1 krona per stycke. Tullen för dessa hattar överstiger sålunda tullen
för de ogarnerade hattarna med 50 öre per stycke. Denna tullskillnad
är emellertid icke avsedd att kompensera enbart de ökade kostnader, som
anbringandet av kull- eller kantband å hattarna kunna medföra. Vid tiden
för avvägningen av tullen å ifrågavarande huvudbonader voro nämligen henoch
damhattar underkastade samma bestämmelser i tullbeskattningsavseende,
och tullsatsen 1 krona per stycke för de med siden garnerade hattarna
har därför grundats på beräkningar, avseende icke blott herrhattar med
garnering av olika slag utan även garnerade och monterade damhattar.

Emellertid torde förhållandena hava ändrat sig så till vida, att herrhattarna

Kungl. Maj:ts proposition nr 205.

numera äro försedda med foder i långt större utsträckning än vad tidigare
var fallet. Tullen för sydda foder av siden har vidare under de senare åren
blivit väsentligt höjd, och för de härigenom ökade kostnaderna har den
inhemska tillverkningen av herrhattar icke erhållit kompensation i form av
höjd tull.

I 1911 års tulltaxa voro hattfoder av hel- eller halvsiden upptagna i en
särskild rubrik, nr 574, med tull av 15 kronor per kilogram. Denna rubrik
uteslöts emellertid ur taxan vid den senaste revisionen, och hattfodren blevo
härigenom underkastade de bestämmelser, som gälla för sömnadsarbeten i
allmänhet. Enligt uppgift användes som material tiil dessa foder vanligen
konsthelsiden, vilken vara faller under tulltaxenr 477 (statistiskt nr 1013)
och drager en tull av 1,500 kronor för 100 kilogram. I tulltaxan ej särskilt
nämnda sömnadsarbeten därav, icke försedda med broderier eller spetsar,
hänföras till nr 603 (statistiskt nr 1165) och beläggas med samma tull som
materialet med tillägg av 30 procent. Härtill kommer emellertid enligt förordning
den 12 juni 1936 (nr 293) med ytterligare tillägg till gällande tulltaxa
ett tillägg av 100 procent av tullen å spånadsvaran. Tullen och tillläggstullen
för sydda hattfoder av konsthelsiden utgöra sålunda tillhopa 34
kronor 50 öre per kilogram.

Det bär uppgivits, att fodren icke tillverkas av hattfabrikanterna själva
utan förfärdigas i större skala vid särskilda fabriker, som äro utrustade med
för ändamålet speciellt konstruerade maskiner. De sydda fodren kunna
antagas väga i genomsnitt 12 gram per stycke. Intill år 1930 drogo fodren
sålunda en tull av 18 öre per stycke. Numera uppgår tullen till 41 öre, vilket
innebär en ökning med 23 öre. Även kostnaderna för det vid hattillverkningen
nyttjade silke! hava något ökats som följd därav, att varan belagts
med tilläggstull, uppgående till 300 kronor för 100 kilogram.

Med hänsyn till den ökning i tullbelastningen för materialen, som sålunda
inträtt, hava vi funnit skäl föreslå, att en tilläggstull av 25 öre per stycke
införes för sådana till tulltaxenr 631 hänförliga herrhattar av filt, som
försetts med foder, innehållande silke.

Enligt de preliminära uppgifter över införseln år 1937, som föreligga, uppgick
medelvärdet för med siden garnerade herrhattar av filt nämnda år till
5 kronor 95 öre per stycke. Den nuvarande tullen, 1 krona per stycke,
motsvarar 16.8 procent av detta värde, och en till 1 krona 25 öre per stycke
förhöjd tull skulle motsvara 21.0 procent av samma värde. Någon uppgift
på värdet av ogarnerade herrhattar framgår icke ur handelsstatistiken. De
ogarnerade filthattar av olika slag — sålunda jämväl damhattar — som
förekommo till import år 1937, hade emellertid enligt de förut nämnda preliminära
statistiska uppgifterna ett genomsnittligt värde av 2 kronor 55 öre
per stycke, varför tullen för dessa hattar, 50 öre per stycke, uppgick till 19.6
procent av värdet.

Införandet av tilläggstull å de sidenfodrade herrhattarna skulle självfallet
komma att medföra en höjning av priset på dessa. Såsom av det
föregående framgår har tilläggstullen emellertid begränsats till ett belopp,
som endast motsvarar den ökning i tullkostnaderna för materialen,
som inträtt. I detta sammanhang må nämnas att Sveriges beklädnads- och
manufakturhandlareförenings arbetsutskott vid sammanträde den 20 oktober
1938 dryftat den uppkomna frågan örn höjning av tullen, och enligt vad
utskottet i skrivelse till revisionen förklarat, beslöt man därvid »att förorda
en sådan tullförhöjning på fodrade herrhattar, som kunde vara motiverad av
tullkostnaden på råvaran för hattfodret, dock med högst 25 öre per hatt».

Kommerskollegium och generaltullstyrelsen hava anfört följande:

Enligt de sakkunnigas förslag skola herrhattar med foder, innehållande silke,
utöver nu utgående tull beläggas med en tilläggstull av 25 öre per stycke.

Kungl. Majlis proposition nr 205.

Rörande lämpligheten av en sådan tullförhöjning äro meningarna^ delade.

Å ena sidan framhålles det såsom mindre önskvärt att genom en sådan åtgärd
fördyra en nödvändighetsartikel, för vilken tullen procentuellt sett
redan nu är tämligen hög, medan man å andra sidan understryker det berättigade
i att kompensation lämnas för den tullhöjning, som vidtagits å
hattfoder av silke. Inom ledande näringsorganisationer synes man emellertid
i allmänhet icke vilja motsätta sig de sakkunnigas förslag, och då det
torde få anses skäligt, att de inhemska hattfabrikanterna på detta sätt erhålla
nöjaktig kompensation för berörda höjning av tullen å sidenfoder,
hava ämbetsverken för sin del intet att erinra mot det framlagda förslaget.

Den föreslagna höjningen av tullen å herrhattar med sidenfoder har ute- Departementsslutande
till syfte att bereda de svenska hattfabrikanterna erforderlig kom- ciefen''
pensation för vidtagen tullförhöjning å hattfoder av sidenvävnad. Vid sådant
förhållande finner jag ingen anledning motsätta mig förslaget.

Svetsade armeringsmattor. Vanligt varmvalsat järn till armering av betongarbeten
tulltaxeras, örn det håller mer än 10 mm i största dimension
av tvärsektion, enligt tulltaxenr 755 (statistiskt nr 1380), och örn det har
mindre tjocklek, enligt nr 762 (statistiskt nr 1388). I båda fallen utgår
tullen med 2 kronor 50 öre för 100 kilogram. Stänger, som genom i valsningen
utförda, regelbundet återkommande fördjupningar eller upphöjningar,
genom uppklippning i kanterna, böjning av ändarna eller på annat sätt
erhållit en för säkrare fäste i betongmassan lämplig form, tulltaxeras enligt
nr 749 (statistiskt nr 1370), som upptager bearbetade stänger, synbarligen
avsedda till betongarbeten, med tull av 3 kronor 50 öre för 100 kilogram.

Till sistnämnda nummer hänföres även ett armeringsmaterial, som förekommer
i handeln under benämningen Isteg-Stahl och består av två omkring
varandra vridna stänger eller trådar.

Armeringsjärn, som ingjutas i betongarbeten, sammanbindas stundom medelst
tråd till ett nätverk. Emellertid framställas numera i utlandet fabriksmässigt
nät eller mattor för armering av betongarbeten, varvid järnet hopfogas
i korsningarna genom elektrisk svetsning. Dylika mattor, s. k.
Baustahlgewebe, tillverkas av järn med en diameter av lägst 2.5 och högst
12 mm. Mattorna hava utseende av ett rätvinkligt nät, och trådavståndet
kan växla mellan 50 och 300 mm. Enligt uppgift levereras detta armeringsmaterial
för närvarande på den svenska marknaden i rullar med en bredd av
2 å 3 m eller, om det ingående järnet är för grovt att böjas, i plana mattor
med en största bredd av 2.65 m.

Generaltullstyrelsen har den 22 juni 1938 i anledning av framställd förfrågan
fattat det beslutet, att armeringsmattor av nyss angiven beskaffenhet
vid införsel till riket skola tulltaxeras enligt de grunder, som gälla för i tulltaxan
ej särskilt nämnda bearbetade varor av smidbart järn Detta innebär,
att mattorna allt efter vikten per stycke bliva hänförliga till tulltaxenr 891,

892 eller 893 (statistiska nr 1563, 1564 och 1566: 3) och belagda med en tull
av 6 respektive 10 och 12 kronor för 100 kilogram. Innan generaltullstyrelsen
fattade nämnda beslut, inhämtade styrelsen yttrande från fullmäktige i Jern -

Kungl. Maj:ts proposition nr 205.

kontoret, som därvid förklarade sig anse, att omskrivna armeringsjärnsnät
eller mattor borde tulltaxeras såsom smidbart gjutgods och andra varor av
smidbart järn, ej särskilt nämnda. I sitt yttrande anförde fullmäktige bland
annat följande:

Lydelsen av statistiskt nr 1370 torde innebära, att till denna position visserligen
skola hänföras stänger, vilka bearbetats för betongarbeten. Härmed
har emellertid uppenbarligen endast avsetts sådan bearbetning, att varans
karaktär av stång icke förändrats. Med hänsyn till den föreliggande varans
karaktär av nät, matta eller duk, torde det sålunda knappast vara tulltekniskt
riktigt eller möjligt att, även örn varan uteslutande är avsedd för armering
av betong, tulltaxera densamma enligt här omskrivna position.

I statistiskt nr 1441, »Fackverk och andra dylika järnkonstruktioner etc.»,
äro upptagna sådana konstruktioner, vilka tillverkats av järn i olika former
(vinkeljärn, plåt, balkar, stänger) genom nitning eller svetsning eller liknande
arbetsoperationer. Av denna rubriks omfattning och ordalydelse framgår,
att man uppenbarligen avsett fribärande konstruktioner. För övrigt har
avsikten knappast varit, att i denna position skulle ingå arbeten av järntråd,
åtminstone ej av så klena dimensioner, som här ifrågakomma. Denna
rubrik torde sålunda ej heller vara tillämplig.

Arbeten av kallvalsad eller dragen tråd återfinnas under statistiska nr
1395—1404; de grövsta, med en tråddiameter av 1.5 mm eller däröver, falla
under positionerna 1395 och 1396. Till dessa positioner hänföras emellertid
icke varor, i vilka den ingående trådens diameter överstiger 10 mm, och endast
vissa angivna arbeten av tråd, nämligen linor, stängseltråd, stängselduk
och annan järntrådsduk, möbelresårer samt torkgaller. För övrigt torde kunna
ifrågasättas, huruvida enligt gängse uppfattning med slängselduk kunna
likställas sådana tillverkningar, vilka, såsom här omskrivna varor, hava fasta
förbindningar mellan de olika trådarna eller parterna. Därest man skulle
rubricera armeringsjärnsnät såsom järntrådsduk, kan i varje fall ej nät med
grövre tråddiameter än 10 mm falla under position 1396, utan dylikt torde
få hänföras till annan rubrik.

Enär här ovan omnämnda rubriker 1370, 1441 och 1396 sålunda ej torde
vara tillämpliga å omskrivna varuslag, återstår endast att hänföra detsamma
till statistiskt nr 1563, »Smidbart gjutgods och andra varor av smidbart järn,
ej särskilt nämnda». Visserligen torde den senare positionen knappast hava
varit avsedd för varor, som levereras per meter eller kvadratmeter, och medför
en sådan rubricering vissa olägenheter, enär tullsatsen är beroende av
varans styckevikt, men har densamma likväl i några liknande fall vunnit tilllämpning.

Ett bolag, som i vårt land representerar en utländsk tillverkare av svetsade
armeringsmattor, har i en till Kungl. Majit ingiven skrift hemställt, att förslag
måtte framläggas för riksdagen örn vidtagande av sådan ändring i
tulltaxan, att dylika mattor bleve hänförliga till förut nämnda tulltaxen r
749 och sålunda belagda med en tull av 3 kronor 50 öre för 100 kilogram.
Såsom stöd härför har bolaget framhållit i huvudsak följande:

Den lägsta tull, som nu kan ifrågakomma för mattorna, utgör 6 kronor för
100 kilogram. Då varan stundom måste levereras i absolut plana stycken,
vilkas vikt understiger 100 kilogram, kommer tullen emellertid icke sällan
att uppgå till 10 kronor eller ända till 12 kronor för 100 kilogram. Tullkostnaderna
per kvadratmeter kunna växla mellan lägst 9 öre och högst 2 kro -

Kungl. Maj:ts proposition nr 205.

nor 83 öre. De tullavgifter, som sålunda drabba järnet, utgöra en icke oväsentlig
del av anskaffningskostnaderna för detsamma i Sverige.

Handelsstatistiken lämnar ingen ledning för bedömandet av importens
storlek. Under år 1937 har bolaget emellertid importerat eller förmedlat import
av armeringsjärn av nu ifrågavarande slag till en myckenhet av 49,941
kilogram.

Någon inhemsk tillverkning av dylikt armeringsjärn finnes icke för närvarande
och, så vitt nu kan bedömas, kommer någon sådan tillverkning ej
heller att igångsättas. Det finnes sålunda icke något direkt svenskt tillverkarintresse,
som skulle kunna motivera den höga tull, som utgår.

Den nu tillämpade tulltaxeringen — såsom ej särskilt nämnda järnvaror
— varvid tullen beräknas olika allt efter varans styckevikt, är vidare synnerligen
olämplig för ifrågavarande armeringsjärn, som levereras i längdmeter
eller kvadratmeter. För exempelvis ett bostadsbygge erfordras armeringsjärn
av olika dimensioner, och vissa partier komma att draga en tull av 6 kronor,
andra åter en tull av ända upp till 12 kronor för 100 kilogram. Detta förhållande
talar i första hand för att en enhetlig tull fastställes. Härigenom skulle
en icke oväsentlig lättnad åvägabringas för importen.

Varan i fråga Ilar visserligen högre värde än vanligt stångjärn och företer
en något högre förädling än de bearbetade stänger (exempelvis s. k. IstegStahl),
som för närvarande införas under nr 749, men detta förhållande synes
icke kunna motivera den stora skillnad mellan tullsatserna (3 kronor 50
öre respektive 6—12 kronor för 100 kilogram), som för närvarande är rådande.
Förevarande armeringsjärn användes för samma ändamål och har
tekniskt sett samma karaktär som nämnda stänger. Sedan år 1906, då tullsatsen
3 kronor 50 öre infördes för bearbetade stänger till betongarbeten,
har utvecklingen på ifrågavarande område gått framåt i hög grad, och numera
användas i stor utsträckning mera förädlade armeringsjärn för betongarbeten.
Ifrågavarande armeringsjärn har sålunda på grund av särskilda företräden
i tekniskt avseende funnit allt större användning inom byggnadsindustrien.

I samma framställning åberopas även följande uttalande i ämnet från sakkunnig
inom vattenfallsstyrelsen:

Hög sträckgräns och relativt tätt liggande förankringar hos armeringsjärn
hava visat sig vara de egenskaper, som fordras för att nedbringa spricktendensen.
Hos stora ytor, utsatta för sol, väta och frysning, är sprickrisken
särskilt framträdande.

Vid vattenfallsstyrelsens arbeten hava sådana ytor med fördel armerats med
Baustahlgewebe av olika dimension och maskvidd. Vidare har samma armering
kommit till användning i stor utsträckning såväl vid nybyggnad som vid
lagning av gamla betongkonstruktioner medelst cementsprutmetoden samt
vid täckning av gjutfogar. Användningen av Baustahlgewebe vid vattenfallsstyrelsens
arbeten är baserad på egna undersökningar, som visa, att synliga
sprickor uppkomma först vid en påkänning i järnet, som är betydligt
högre än vid användning av armeringsjärn St 44 (d. v. s. vanligt varmvalsat
järn).

Efter att hava övervägt de olika omständigheter, som vid denna frågas
bedömande ansetts böra tillmätas betydelse, hava de sakkunniga funnit sig
böra föreslå, att i tulltaxan införes ett särskilt nummer för till betongarbeten
avsedda svetsade mattor av järnstänger eller järntråd och att för dessa artiklar
fastställes en enhetlig tull av 6 kronor för 100 kilogram. Förslaget

Kunni. Mai:ts proposition nr 205.

innebär, att den lägsta tullsats, som nu kommer i tillämpning, skulle bliva
gällande för mattorna i fråga, oavsett materialets tjocklek och varans dimensioner.
Till stöd för förslaget hava dc sakkunniga i huvudsak anfört
följande:

Armeringsmattor av här ifrågavarande beskaffenhet skola för närvarande
tulltaxeras med tillämpning av de bestämmelser, som gälla för i tulltaxan
ej särskilt nämnda järnvaror. Det är emellertid tydligt, att dessa bestämmelser,
enligt vilka tullen skall beräknas med hänsyn tagen till varans vikt
per stycke, icke utgöra någon lämplig grund för fulltaxeringen av artiklar,
vilka föras i handeln såsom metervaror. Tullens storlek blir sålunda nu
i viss mån beroende på i vilka dimensioner mattorna införas. Anledning
torde därför få anses föreligga, att frågan, huru dessa mattor lämpligen böra
tulltaxeras, upptages till prövning.

De svetsade armeringsmattorna representera helt visst ett betydande framsteg
i tekniskt avseende. Med hänsyn härtill och då varan för närvarande
icke framställes inom landet, bör införseln av dylika mattor icke genom
mindre lämpliga tullbestämmelser eller en onödigt hög beskattning försvåras.
I detta sammanhang må även erinras örn de strävanden att nedbringa
byggnadskostnaderna, som göra sig gällande och som kommo till
uttryck i tvenne vid 1938 års riksdag väckta motioner om sänkning av tullen
å vissa inom byggnadsindustrien använda varor (nr I: 157 och II: 269).
Ifrågavarande mattor utgöra emellertid obestridligen en konkurrentartikel
till annat, inom landet tillverkat armeringsjärn, och man får vidare icke
bortse från möjligheten av att ett intresse att upptaga en inhemsk tillverkning
av varan framdeles kan komma att uppstå.

Det material, av vilket ifrågavarande mattor tillverkas, utgöres av kalldraget
järn med rund tvärsektion och en diameter växlande mellan 2.5 och
12 mm. Dylikt järn tulltaxeras, om det håller en diameter av högst 10
mm, enligt nr 767 (statistiskt nr 1394), med tull av 4 kronor 50 öre för
100 kilogram, och om det har större diameter, enligt nr 760 (statistiskt nr
1385), med tull av 4 kronor för 100 kilogram. Mattorna böra självfallet
draga en tull, som är högre än tullen å materialet. Till jämförelse må nämnas,
att duk av järntråd enligt föreskrift i anmärkning 3 till tulltaxenr
762—769 belägges med dubbla tullen å tråden, varav duken är förfärdigad.

Från nu angivna utgångspunkter hava de sakkunniga, såsom förut nämnts,
föreslagit, att mattorna i fråga beläggas med en tull av 6 kronor för 100
kilogram. Då mattorna enligt av de sakkunniga inhämtade uppgifter betinga
ett pris av 30 å 40 kronor för 100 kilogram, skulle nämnda tullsats
motsvara 15 å 20 procent av varuvärdet.

Kommerskollegium och generaltullstyrelsen hava i ämnet anfört följande: Svetsade

armeringsmattor av järn hava av de sakkunniga upptagits i en
ny rubrik i tulltaxan, nr 769: 1, med en tullsats av 6 kronor för 100 kilogram.
Dylika mattor draga för närvarande allt efter vikten per stycke en
tull av 6, 10 eller 12 kronor för 100 kilogram. De två sistnämnda tullsatserna
innebära en anmärkningsvärt hög tullbeskattning av denna artikel,
varjämte det givetvis är mindre tillfredsställande, att tullsatsen i viss mån
skall vara beroende av de dimensioner, i vilka mattorna införas. Varan
i fråga vinner numera en allt större användning inom byggnadsindustrien,

Kungl. Maj.ts proposition nr 205.

och önskemål hava därför framställts örn vidtagande av åtgärder i syfte att
åstadkomma en med hänsyn till värdet bättre lämpad tullbeskattning. De
sakkunniga hava också sökt tillgodose dessa önskemål, så långt det ansetts
rådligt med hänsyn till den svenska järnhanteringens intressen. I stort sett
hava ej heller några erinringar gjorts emot den föreslagna ändringen. Fullmäktige
i Jernkontoret anse för sin del den ifrågasatta tullsatsen väl avvägd.
Tvenne handelskammare hava dock avstyrkt förslaget under motivering,
att vid ett av våra större järnbruk vissa undersökningar verkställts
rörande möjligheten att upptaga tillverkning av dylika armeringsmattor.

Dessa planer befinna sig emellertid ännu på ett förberedande stadium.

Enligt de sakkunnigas beräkning skulle för övrigt en tull av 6 kronor för
100 kilogram motsvara 15 å 20 procent av varuvärdet. Då en enhetlig
tullsats är önskvärd å ifrågavarande artikel, anse ämbetsverken sig böra
tillstyrka de sakkunnigas förslag.

Enligt uppgift vinna ifrågavarande armeringsmattor på grund av vissa Departementstekniska
företräden framför det vanliga armeringsjärnet alltmera ökad an- chefenvändning
inom byggnadsindustrien. Det är då av vikt, att mattorna icke
beläggas med högre tull än som med hänsyn till den svenska järnhanteringens
intressen kan anses erforderligt. Då de sakkunnigas förslag synes
på ett fullt tillfredsställande sätt tillgodose dessa intressen, får jag i likhet
med ämbetsverken tillstyrka detsamma.

Elektriska maskiner och apparater samt elektrisk materiel, I sin framställning
om revision av tulltaxan har generaltullstyrelsen särskilt framhållit
nödvändigheten av en omarbetning av taxans avdelning XVI B, som
omfattar elektriska maskiner och apparater samt elektrisk materiel. Enligt
styrelsens mening framträder här behovet av en modernisering måhända
mera påtagligt än inom övriga delar av tulltaxan. På det elektrotekniska
området sakkunniga personer, som på anmodan av Kungl. Maj:t eller
generaltullstyrelsen avgivit yttranden med anledning av anförda besvär över
tulltaxeringen av elektriska artiklar, hava ock vid olika tillfällen uttalat,
att tulltaxans bestämmelser på ifrågavarande område vore i hög grad föråldrade
och i behov av en genomgripande revision.

Beträffande denna fråga hava de sakkunniga till en början anfört följande: Bristerna

i de nuvarande tulltaxebestämmelserna rörande elektriska artiklar
hava huvudsakligen gjort sig gällande beträffande viss materiel, som är
underkastad vikttull. Såsom en följd av den starka utvecklingen på området
har materielen i fråga undergått större eller mindre ändringar med avseende
på konstruktion och beskaffenhet i övrigt, varjämte ett stort antal nya artiklar
förts i marknaden. För dessa ändrade eller nytillkomna varor hava
vikttullarna i många fall visat sig olämpligt avvägda. Sålunda bliva de
grövre och billigare artiklarna ofta drabbade av en i förhållande till deras
värde allt för hög tull, medan beträffande vissa finare och dyrbarare artiklar
förhållandet stundom blir det motsatta. Denna ojämnhet i tullbeskattningen
är självfallet ägnad att verka förryckande på såväl importhandeln med som
den inhemska tillverkningen av dylika artiklar.

Kungl. Majis proposition nr 205.

Ifrågavarande bestämmelser förete brister även ur rent tullteknisk synpunkt.
Sålunda äro de olika rubrikernas tillämpningsområden i vissa fall
icke så tydligt avgränsade från varandra, som önskligt vore, och detta förhållande
är ägnat att försvåra tulltaxeringsarbetet och öka risken för olikformig
tulltaxering. Även i systematiskt avseende lämna bestämmelserna åtskilligt
övrigt att önska. Otillfredsställande är sålunda, bland annat, att vissa
mycket betydande elektriska artiklar icke äro särskilt nämnda i här ifrågavarande
avdelning eller eljest finnas upptagna i taxan under sina handelsbrukliga
benämningar.

Från nu angivna utgångspunkter hava de sakkunniga beträffande stora
delar av den elektriska gruppen föreslagit en genomgripande omarbetning av
nu gällande tulltaxebestämmelser. Till underlättande av tulltaxeringen och
för åstadkommande av en jämnare och rättvisare tullbeskattning på detta
område av taxan hava de sakkunniga funnit sig böra framlägga förslag örn en
tämligen vidsträckt övergång från vikt- till värdetull. Sålunda hava i förslaget
de nuvarande vikttullarna för kvicksilverlampor (nr 1014:1), pådrags-,
reglerings- och förkopplingsmotstånd m. m. (nr 1021) samt elektriska
kaminer, spisar, kokapparater, stryk- och pressjärn och andra liknande elektrotermiska
apparater (nr 1043) ersatts med en värdetull av 10 procent. Motsvarande
värdetull har även införts beträffande säkerhets- och överspänningsapparater
(nr 1022:2) samt strömställare och tryckkontakter (nr 1023:2),
varvid undantag dock gjorts för vissa enklare artiklar med en vikt av högst
0.6 kilogram, för vilka de nuvarande vikttullarna i huvudsak bibehållits. I
fråga om förstärkare och högtalare för andra ändamål än radiomottagning
har värdetullen av tulltekniska skäl föreslagits höjd från 10 till 20 procent,
d. v. s. samma tull som nu utgår för förstärkare och högtalare till radiomottagningsapparater.
Slutligen hava även i andra avseenden vidtagits omarbetningar
i syfte att åstadkomma en ur tullteknisk synpunkt enklare och
mera likfox-mig tulltaxering än vad för närvarande är fallet.

Beträffande anledningen till att för vissa elektriska artiklar föreslagits
övergång från vikt- till värdetull hava de sakkunniga anfört bland annat
följande: ? ^

Flertalet av de elektriska artiklar, varom här är fråga, hava ursprungligen
varit underkastade en tull av 10 procent av värdet. I samband med
ikraftträdandet av 1911 års tulltaxa ersattes emellertid nämnda värdetull med
specifika tullar. Detta torde delvis hava berott på att farhågor uttalats för
att felaktiga värden skulle uppgivas. Risken härför är dock väsentligt mindre
än förr, sedan numera efterkontroll av vid tulltaxeringen lämnade värdeuppgifter
utövas av en för ändamålet inrättad avdelning inom generaltullstyrelsens
tullbehandlingsbyrå, det s. k. tullvärdekontrollkontoret. Denna avdelning
tillkom år 1934, då vissa ändringar vidtogos i tulltaxeförordningen och tilllämpningsföreskrifterna
till nämnda förordning i syfte att bereda generaltullstyrelsen
ökade möjligheter att kontrollera riktigheten av lämnade värdeuppgifter.
Till tullvärdekontrollkontoret översändas för närvarande duplettexemplar
eller bestyrkta avskrifter av alla originalfakturor, som företes vid
tulltaxeringen av värdetull underkastade varor och som upptaga högre värden
än 100 kronor. Härigenom erhåller kontoret ett omfattande jämförelse -

Kungl. Maj:ts proposition nr 205.

material för bedömande av de olika varuslagens värde. Uppstår tvivel om
riktigheten av lämnad värdeuppgift, äger kontoret att genom för ändamålet
av generaltullstyrelsen förordnad tjänsteman taga del av handelsböcker, affärskorrespondens
och övriga handlingar, som kunna tjäna till ytterligare ledning
för bedömande av varuvärdet.

Genom de sålunda vidtagna anordningarna hava tullverkets möjligheter att effektivt
kontrollera avlämnade värdeuppgifter i väsentlig grad förbättrats. Med
hänsyn härtill och då nämnda kontrollmöjligheter i varje fall icke kunna anses
mindre goda beträffande här ifrågavarande artiklar än med avseende å
en mångfald andra varor, för vilka tullen utgår efter värdet, hava vi till åstadkommande
av en jämnare och rättvisare tullbeskattning samt till underlättande
av tulltaxeringsarbetet inom detta mycket specialbetonade och svårbehärskade
område av tulltaxan funnit oss höra föreslå, att vikttullarna i viss
omfattning utbytas mot en tull av 10 procent av värdet, d. v. s. samma tull
som tidigare var gällande.

Vad särskilt beträffar den föreslagna övergången från vikt- till värdetull
för kvicksilverlampor hava de sakkunniga anfört följande:

Jämte vanliga elektriska glödlampor (koltråds- och metalltrådslampor) användas
numera i allt större utsträckning s. k. gasurladdningslampor, vilka
skilja sig från de först nämnda därigenom, att ljuset icke frambringas av en
glödtråd utan av en ljusbåge, som uppstår, då elektrisk ström passerar genom
en i lamporna innesluten gas. Dessa trådlösa lampor nyttjas såväl för
belysnings- som för bestrålningsändamål.

Av de olika slag av gasurladdningslampor, som förekomma, äro endast
kvicksilverlamporna för närvarande särskilt nämnda i tulltaxan. De hänfördes
ursprungligen till rubriken för båglampor och belädes då med en tull av
50 kronor för 100 kilogram men upptogos vid den senaste revisionen i samlingsrubriken
för elektriska lampor (tulltaxenr 1015, statistiskt nr 1845), med
tull av 100 kronor för 100 kilogram. Med stöd av den för nämnda ändring
anförda motiveringen har emellertid tulltaxenr 1015 i fråga örn kvicksilverlampor
tidigare tillämpats så, att dit hänförts endast lampor för bestrålning
(s. k. kvartslampor), medan de för belysningsändamål avsedda i likhet med
natriumlampor och övriga slag av gasurladdningslampor tuiitaxerats enligt
nr 1044 (statistiskt nr 1889), som avser elektrotekniska special apparater, ej
särskilt nämnda, med tull av 10 procent av värdet. Sedan Kungl. Majit genom
utslag den 11 mars 1938 på anförda besvär över tulltaxeringen av en sändning
för belysningsändamål avsedda kvicksilverlampor förklarat, att sådana
lampor skola hänföras till nr 1015, tulltaxeras såväl bestrålnings- som belysningslamporna
enligt sistnämnda nummer.

Såsom av det anförda framgår beräknas tullen för gasurladdningslamporna
enligt olika grunder, nämligen för kvicksilverlamporna efter 100 kronor
för 100 kilogram och för de övriga efter 10 procent av värdet. Något skäl
att bibehålla denna olikformighet i tullbeskattningen torde emellertid icke
finnas. Från sakkunnigt håll har även vid olika tillfällen framhållits, att kvicksilver-,
natrium- och neonlampor samt andra dylika lampor borde hänföras
till en och samma tullrubrik. 1 överensstämmelse härmed hava vi föreslagit,
att under gruppen elektriska lampor och lyktor samt delar därav, ej särskilt
nämnda, i tulltaxan införes en ny rubrik, nr 1014: 1, upptagande kvicksilveroch
natriumlampor samt andra gasurladdningslampor, med tull av 10 procent
av värdet, och att samtidigt därmed kvicksilverlamporna uteslutas ur nr
1015. I samband med vidtagandet av en sådan ändring bör jämväl överrub -

Kungl. Maj:ts proposition nr 205.

riken »glödlampor» till nr 1012—1013 borttagas. Härjämte synes böra begagnas
tillfället att förtydliga nr 1015 på det sätt, att automobillyktor, som för
närvarande tulltaxeras enligt detta nummer, särskilt omnämnas i rubriken.
Dylika lyktor utgöra numera en så betydande artikel, att de böra vara särskilt
upptagna i taxan.

Vid ett genomförande av nämnda förslag skulle någon ändring icke inträda
i tullbeskattningen av andra gasurladdningslampor än kvicksilverlampor. För
dessa sistnämnda komme tullen visserligen att höjas, men den föreslagna tullen,
10 procent av värdet, är lägre än den för metall trådslampor gällande,
440 kronor för 100 kilogram, vilken motsvarar omkring 17 procent av värdet.
Båda slagen av lampor tillverkas för närvarande inom landet. Emellertid
skulle tullförhöjningen, i den mån den komme att drabba de för medicinskt
bruk avsedda bestrålningslamporna, kunna anses mindre önskvärd. Av inhämtade
vikt- och värdeuppgifter för ett antal sådana lamprör vill det dock
synas som om tullförhöjningen icke skulle behöva medföra någon mera avsevärd
stegring i priset å dessa varor. För bestrålningslampor av den vanligen
förekommande typen skulle sålunda tullhöjningen, såvitt av nämnda uppgifter
framgår, icke motivera större ökning av nu gällande detaljhandelspris
än som motsvarar 2.6—2.8 procent av detta pris. Vid dessa beräkningar har
förutsatts, att tillsammans med lamporna inkommande stativ och andra delar
därtill, som ej äro i tulltaxan särskilt nämnda, i enlighet med avfattningen
av överrubriken till tulltaxenr 1012—1015 skola tulltaxeras efter vad för lamporna
är bestämt. Slutligen må framhållas, att tullen för medicinska instrument
utgår med 10 procent av värdet.

I samband med att de sakkunniga sålunda föreslagit ett stort antal tulltaxeändringar
av saklig innebörd, hava de även framlagt förslag till vissa ändringar
av mera formell art. Dessa senare ändringar hava huvudsakligen till
syfte att ernå en ur systematisk synpunkt mera tillfredsställande uppställning
och specialisering av nu ifrågavarande delar av tulltaxan.

Kommerskollegium och generaltullstyrelsen hava beträffande här ifrågavarande
förslag till en början anfört följande:

I de till ämbetsverken inkomna yttrandena har man i allmänhet anslutit
sig till förslagen. Såväl från industrihåll (Allmänna svenska elektriska aktiebolaget)
som från åtskilliga tullmyndigheters sida hava dock uttalats allvarliga
betänkligheter med hänsyn till den utsträckta tillämpning av värdetull,
som förslaget innebär. I det avgivna betänkandet hava de sakkunniga emellertid
åberopat de kontrollmöjligheter, som redan förefinnas genom det år
1934 hos generaltullstyrelsen inrättade tullvärdekontrollkontoret. De sakkunniga
hava dessutom, enligt vad ämbetsverken erfarit, för avsikt att i sitt
slutbetänkande framlägga förslag till omarbetning av de nu i vissa avseenden
bristfälliga bestämmelserna i 4 § tulltaxeförordningen i syfte att därigenom
ernå ytterligare garantier mot oriktiga värdedeklarationer. I vissa fall, t. ex.
där fråga är örn fakturering mellan moderföretag i utlandet och dottei företag
i Sverige, lärer dock en verklig värdekontroll komma att möta stora
vanskligheter.

Då förslaget otvivelaktigt kommer att medföra avsevärda förenklingar ur
tullbehandlingssynpunkt, vilja ämbetsverken icke motsätta sig den föreslagna
omläggningen av tulltaxebestämmelserna på ifrågavarande område. Verkningarna
ur skyddssynpunkt av de nya bestämmelserna synas dock böra följas
med uppmärksamhet och erforderliga jämkningar vid behov genomtöias.

Kungl. Maj:ts proposition nr 205.

Ämbetsverken ingå därefter på en detaljgranskning av de olika förslagen.
Med avseende å resultatet av denna granskning anföra ämbetsverken följande: Enligt

den föreslagna formuleringen av överrubriken till tulltaxenr 1027:1
—1028 innefattar nämnda nummer isolatorer för elektriskt ändamål, oavsett
materialet. I ett följande nummer 1029 hava emellertid särskilt upptagits
för elektriskt ändamål avsedda isolatorer av glas. Ehuru formuleringen i
fråga icke torde vid den praktiska tillämpningen av tulltaxan föranleda missförstånd,
synes det dock av redaktionella skäl lämpligt, att glasisolatorerna
inflyttas under ovannämnda överrubrik. Då materialet glas på här ifrågavarande
område icke lär hava användning för annat ändamål än som isolatorer,
torde ändringen enklast kunna genomföras på det sätt, att i nr 1028
upptages nämnda material, varigenom samlingsrubriken skulle överflyttas
till nr 1029. Tulltaxan skulle härigenom på ifrågavarande område erhålla
förslagsvis följande ändrade lydelse:

, Tull

för 100 kg
kronor

Isolatorer, kopplings- och avgreningsdosor samt andra
liknande för isolering och koppling av elektriska ledningar
avsedda artiklar:

1027:1 av bakelit eller andra liknande konsthartser 100 kr.

av porslin eller annat lergods:

1027:2 vita ....................................... N

1027:3 andra ...................................... N

Anm. Beträffande skillnaden mellan vita och andra slag av
hithörande artiklar skall i tillämpliga delar gälla vad i
anm. till nr 693—696 är stadgat.

1028 av glas ...................................... N

1029 andra slag: tulltaxeras efter sin beskaffenhet.

I nr 1043 hava upptagits elektriska kaminer, spisar, kokapparater, strykoch
pressjärn samt andra liknande elektrotermiska apparater. En tullbeliandlingsinspektion
har framställt förslag om att även delar till de ifrågavarande
apparaterna måtte omnämnas i samma nummer. Från vissa importörer
har ävenledes ett liknande önskemål framförts i fråga om vissa till spisar
och värmeplattor hörande lösa aggregat, bestående av en platta av gjutjärn
samt däri anbragt motstånd.

Vidare har av Sveriges elektroindustriförening framhållits, hurusom en
övergång beträffande i nr 1043 upptagna elektriska stryk- och pressjärn från
vikttull av 18 kronor för 100 kilogram till värdetull av 10 procent i flera fall
skulle medföra en betydande tullnedsättning. Med anledning härav har föreningen
föreslagit, att den hittillsvarande vikttullen måtte bibehållas för
dessa artiklar.

Enär delar till elektriska apparater som regel äro nämnda i taxan tillsammans
med de kompletta apparaterna, synes det ämbetsverken riktigt, att så
även blir fallet med de i tulltaxenr 1043 upptagna elektrotermiska apparaterna.
Ämbetsverken få sålunda föreslå, att i nr 1043 göres ett tillägg beträffande
ej särskilt nämnda delar.

Enligt inhämtade uppgifter förekomma i handeln inga andra stryk- och

15: —

20: —
25: —

25: —

Bihang till riksdagens protokoll 1940. 1 sami. Nr 205.

Kungl. Maj.ts proposition nr 205.

Departements chefen.

pressjärn än sådana, som tillverkats av järn, och tullen för dylika artiklar
utgår sålunda för närvarande alltid efter 18 kronor för 100 kilogram. Av
naturliga skäl förete stryk- och pressjärn en relativt hög vikt i förhållande
till värdet. På grund härav kommer enligt erhållna upplysningar en tullsats
av 10 procent å värdet att för vissa elektriska strykjärn av vanlig, mindre
typ motsvara en vikttull av endast 10 å 12 kronor för 100 kilogram. Då de
inhemska tillverkarna av strykjärn således genom den föreslagna värdetullen
skulle få vidkännas en avsevärd sänkning av tullskyddet, få ämbetsverken
föreslå, att den hittillsvarande vikttullen 18 kronor för 100 kilogram bibehålies
oförändrad för elektriska stryk- och pressjärn. Delarna till nämnda
stryk- och pressjärn torde under sådana förhållanden i likhet med vad för
närvarande är fallet böra tulltaxeras efter sin beskaffenhet.

De föreslagna ändringarna av nr 1043 synas lämpligast kunna genomföras
genom en uppdelning av nämnda nummer på följande sätt:

Tull

för 100 kg
kronor

1043:1 Elektriska stryk- och pressjärn .................. N 18: —

1043:2 Elektriska kaminer, spisar, kokapparater samt andra
liknande elektrotermiska apparater, ej särskilt nämnda,
ävensom delar därtill, ej särskilt nämnda 100 kr. 10: —

Telegrafstyrelsen, som anmodats avgiva utlåtande över förslaget i vad detsamma
avser frågan örn tulltaxeringen av förstärkare och högtalare, har härom
anfört följande:

Mot taxerevisionens förslag att sammanföra alla högtalare och förstärkare
till en taxegrupp (nr 1044:3), oavsett om de skola användas i radiomottagningsapparater
eller icke, och åsätta denna grupp en enhetlig tullsats om totalt
20 °/o av värdet, hava vi intet att erinra. Vi förutsätta dock att till ifrågavarande
kategori av förstärkare icke räknas:

A. telefonöverdrag. Dessa böra såsom hittills taxeras under rubriken
»Elektrotekniska specialapparater och delar därtill, ej särskilt nämnda»,
(föreslaget tulltaxenummer 1044: 8) och sålunda draga en tull av ej högre än
10 %.

B. förstärkare, vilka ingå som tillbehör i telefontekniska måtanordningar.
Dylika mätanordningar hava ävenledes taxerats såsom »elektrotekniska specialapparater»,
vilket sålunda även bör vara fallet med förstärkare tillhörande
desamma.

För undanröjande av anledning till misstag vid taxeringen synes oss därför
lämpligt att en anmärkning härom införes under taxegrupp 1044:3.

Det må framhållas, att det i båda de anförda fallen gäller apparater, som
till sin funktion icke äro att hänföra till apparater för trådlös telegrafi, telefoni
och television, under vilken huvudrubrik förut behandlade förstärkare
hänföras.

I huvudsakligt syfte att uppnå en såsom nödig ansedd förenkling av tulltaxeringen
hava de sakkunniga föreslagit övergång från vikt- till värdetull för
vissa elektriska artiklar. För egen del har jag icke något att invända mot
den sålunda föreslagna omläggningen men vill i likhet med kommerskollegium
och generaltullstyrelsen framhålla vikten av att verkningarna av densamma
ur tullskyddssynpunkt följas med uppmärksamhet. I detta sam -

Kungl. Maj.ts proposition nr 205.

manhang bör erinras om det förslag till ändrade bestämmelser rörande beräkning
av varas tullvärde, som genom proposition nr 81 framlagts för årets
riksdag och som åsyftar att skapa bättre garantier mot oriktiga värdedeklarationer.

Vad de särskilda ändringsförslagen beträffar, tillstyrker jag, att dessa antagas
med de modifikationer, som av kommerskollegium och generaltullstyrelsen
ifrågasatts. Förslagen leda till såväl tullhöjningar som tullsänkningar.
Man har dock anledning antaga, att dessa ändringar — åtminstone under
mera normala förhållanden än de nu rådande — i stort sett komma att uppväga
varandra.

Enligt vad jag inhämtat möter det icke svårigheter att skilja sådana telefonöverdrag
och förstärkare till telefontekniska mätanordningar, som omnämnas
i telegrafstyrelsens utlåtande, från andra slag av förstärkare. Jag
finner mig böra förorda, att tullen för artiklarna bibehålies vid 10 procent
av värdet. Härav påkallas viss jämkning av nr 1044:3 och 1044:8.

Fotografikameror och lösa objektiv därtill. I fråga om fotografikameror
och delar därtill, ej särskilt nämnda, vägande högst 3 kilogram per stycke,
hava de sakkunniga föreslagit, att den nu tillämpade tullen (inklusive tillläggstull)
av 500 kronor för 100 kilogram måtte utbytas mot en värdetull av
10 procent. Under värdetullen skulle även inbegripas särskilt inkommande
objektiv till fotografikameror, för vilka tullen nu utgår efter 200 kronor för
100 kilogram. För tyngre kameror, vägande mer än 3 kilogram, har däremot
den nuvarande vikttullen 100 kronor för 100 kilogram bibehållits oförändrad.

övergången från vikt- till värdetull beträffande de lättare kamerorna har
av de sakkunniga motiverats huvudsakligen därmed, att dessa artiklar numera
förete så växlande värden, att man icke längre genom en vikttull kan ernå
en jämn och rättvis tullbeskattning.

Kommerskollegium och generaltullstyrelsen hava anfört följande:

De näringsorganisationer, som avgivit yttrande i ärendet, hava icke haft
några mera vägande invändningar mot det framlagda förslaget i denna del.
Från importörhåll har dock uttalats vissa farhågor med hänsyn till att den
illojala införseln av dyrbarare kameror kunde tänkas öka på grund av den
genom värdetullen inträdande prisförhöjningen inom landet å dessa kameror.
Andra näringsidkare hava emellertid ansett värdetullen innebära så betydande
fördelar, att den borde utsträckas att omfatta även de tyngre kamerorna,
vägande mer än 3 kilogram.

I avgivet yttrande har en tullbehandlingsinspektion likaledes förordat,
att de tyngre kamerorna måtte beläggas med 10 procent värdetull. Vad de
lättare kamerorna beträffar har nämnda inspektion föreslagit en höjning av
värdetullen till 15 procent. En dylik höjning vore enligt inspektionens åsikt
erforderlig, därest tullintäkterna för nämnda kameror skulle bibehållas vid
nuvarande nivå.

Kungl. Maj:ts proposition nr 205.

Ämbetsverken ansluta sig till de sakkunnigas uppfattning om lämpligheten
att i fråga om de lättare kamerorna övergå från vikt- till värdetull.
I enlighet med vad de sakkunniga föreslagit torde tullsatsen därvid böra
fastställas till 10 procent av värdet. Härigenom synes man i fråga om de
enklare kamerorna erhålla en väl avvägd tullsats, medan de mera komplicerade,
dyrbara kamerorna skulle komma att tullbeläggas efter samma
grunder, som nu gälla för närstående optiska apparater och instrument.
Vid sådant förhållande synes mindre vikt böra tilläggas den omständigheten,
att den föreslagna värdetullen i nuvarande läge skulle kunna tänkas medföra
någon minskning i statsinkomsterna. Med den tendens mot en allt
större användning av mindre och dyrbarare kameror, som på de senare åren
gjort sig gällande, torde denna minskning för övrigt endast bliva temporär.

Vad beträffar de tyngre kamerorna torde de skäl, som tidigare legat till
grund för den avsevärt lägre tullsatsen å dylika apparater — företrädesvis
önskvärdheten av en lägre tull å yrkeskameror — fortfarande äga giltighet,
varför någon ändring i tullbeskattningen av dessa kameror icke synes böra
vidtagas.

Departement#- I)en nuvarande vikttullen å amatörkameror och andra lättare fotografi chef

sfi

kameror drabbar mycket ojämnt. Enligt vad som meddelats uppgår sålunda
tullen för de enklare och billigare apparaterna ända till 50 procent
av värdet, medan den för mera dyrbara apparater ofta stannar vid 1 procent
av värdet. Det synes därför lämpligt, att vikttullen, såsom av de sakkunniga
föreslagits, ersättes med värdetull. Mot storleken av den föreslagna
tullen, 10 procent av värdet, har jag icke något att erinra.

Utöver vad som framgår av den nu lämnade redogörelsen hava de sakkunniga,
såsom redan antytts, föreslagit vissa huvudsakligen tekniska eller
formella jämkningar av olika bestämmelser i tulltaxan. Beträffande innebörden
av dessa ändringsförslag, vilka i yttrandena lämnats utan erinran och
icke heller föranleda någon invändning från min sida, torde det icke vara
erforderligt att här lämna särskild redogörelse, utan tillåter jag mig att
därutinnan hänvisa till de sakkunnigas betänkande.

Det torde böra ankomma på Kungl. Majit att bestämma dag för ikraftträdandet
av de nya bestämmelserna.

Under åberopande av vad i det föregående anförts och då proposition i
ärendet jämlikt § 54 riksdagsordningen torde kunna avlåtas utan hinder
av att den för propositioners avlämnande till riksdagen i allmänhet stadgade
tid gått till ända, hemställer jag, att Kungl. Majit måtte föreslå riksdagen
att

dels antaga följande förslag till ändringar i den vid tulltaxeförordningen
den 4 oktober 1929 (nr 316) fogade tulltaxan: -

Kungl. Maj:ts proposition nr 205.

521/*	Tomater.... T; samt tomatpuré, ej hänförlig till	Tull för 100 kg kronor
	annat nummer.... E........................	15: —
58	Anm. För tomatpuré, uteslutande avsedd att användas till inläggning av fisk- eller skaldjurskonserver eller till uppfödning av pälsdjur, skall tull icke utgå. Köksväxter, ej särskilt nämnda: saltade eller---med rötter.............N	25: —
59	Kapris —------------—
115	Vax, ej särskilt nämnt, även konstgjort:
117	Soja--------------
167	Anm. För tomatpuré, uteslutande avsedd att användas till inläggning av fisk- eller skaldjurskonserver eller till uppfödning av pälsdjur, skall tull icke utgå. Isoleringsmassa mot värme, köld eller ljud, helt
	eller delvis av mineraliska ämnen ............N	2: —
182	Fosforsyra------------
199	Anm. För dinatriumfosfat, som är avsett uteslutande för framställning av kreatursfoder eller för användning så-som fodermedel, skall tull icke utgå. Kromacetat (ättiksyrad kromoxid), järnacetat (ättik-
	syrad järnoxid) och koboltacetat (ättiksyrad ko-boltoxidul)..................................N	5: —
215	Bensylalkohol, bensylbensoat och oktylalkohol; ace-
	tater, formiater, propionater och stearater av oktylalkohol och lägre envärdiga alifatiska alko-holer samt av furfurylalkohol, cyklohexanol och metylcyklohexanol; etrar och estrar av glykoler och glycerin samt estrar av glykol-, mjölk-, oxal-, adipin-, ftal-, citron- och vinsyra, ej särskilt nämnda; ävensom estrar med tillsats av minst 10% toluol, xylol eller dylikt..................N	30: —
252	Linolja, blekt eller kokt, även oxiderad till fast
	form, samt andra oljefernissor, utan tillsats av andra ämnen än mineraliska torkmedel____ T; ävensom sickativ, bestående av metallföreningar av fett-, harts- eller naftensyror .... N .......	10: —
282	Gelatin---— — —-------
323	Anm. Gelatinfolier, som äro avsedda uteslutande för an-vändning inom slipmedelsindustrien eller vid framställ-ning av emulsion för ljuskänsliga fotografiska hinnor, inbegripas icke under detta nummer utan hänföras till nr 278. Kautschuk, även syntetisk, guttaperka och balata:
	upplösta eller i degform, i kärl eller förpack-ning vägande brutto:

Kungl. Maj:ts proposition nr 205.

324: 1 324: 2	500 g eller däröver .... E; ävensom faktis och andra dylika ersättningsmedel för kautschuk.... N....................... mindre än 500 g; ävensom askar och påsar, innehållande material för reparation av	Tull för 100 kg kronor 15: —
325 379	gummiringar...........................E Arbeten av kautschuk, även syntetisk, guttaperka och balata samt av faktis och andra dylika er-sättningsmedel för kautschuk: Bobiner och spolpipor, även impregnerade med bakelit; verktygsskaft, jacquardkort med eller utan hål, även sammanhäftade, rör av papp eller papper, ej hänförliga till annat nummer, samt	50: —
385	klistrad wellpapp eller wellpapper.............N Arbeten, ej särskilt nämnda, av papp, papper eller pappersmassa, rör och stänger av vulkanfiber härunder inbegripna: förgyllda, försilvrade, bronserade, fernissade eller lackerade, ej hänförliga till nästfoljan-	8: —
386	de nummer.............................E försedda med prägling, bokstavstryck, till detta hörande ornamenttryck härunder inbegri-pet, även förgyllt, försilvrat eller bronsera!, annat tryck, målning, plissering, pressning (ej formgivning) eller stansade mönster, även om sådan bearbetning anbragts endast å	150: —
396	montering...............................E Ospunna konstsilkefibrer och andra motsvarande på konstlad väg framställda spånadsfibrer i	75: —
398	mindre längder; ävensom avfall av konstsilke.. N Silke, ej särskilt nämnt, även i förening med annat spånadsämne: i smärre för detaljhandeln lämpade upplägg-	15: —
458	ningar; ävensom s. k. sniljgarn...........N Bokbindarklot samt appreterad väv till adresslap-	250: —
	par (s. k. labelklot)...........................E Anm. Hit häntöres---av polerduk. Vävnader, ej särskilt nämnda: innehållande silke: andra slag: av silke i förening med mer än 15 % annat spånadsämne:	40: —

Kungl. Maj:ts proposition nr 205-

479

innehållande trådar, helt eller delvis av
silke, för så vitt silket utgör högst 5 %

av vävnadens hela vikt.............E

Anm. För vävnader,---av värdet.

helt eller delvis av lill, utan inblandning av silke:

482

fälb-, plysch- och sammetsvävnader, oskurna
eller skurna..............................E

Band, ej hänförliga till annat nummer, härunder
inbegripna flätade, bandliknande snören med
raka kanter och utan annat mönster än sådant,
som åstadkommits genom färgat garn eller färgad
tråd:

innehållande silke:

andra:

544: 1

544: 2

av silke i förening med mer än 15 % annat
spånadsämne:

innehållande trådar, helt eller delvis
av silke, för så vitt silket utgör
högst 5 ^ av bandets hela vikt .... E

Anm. För band, inkommande i kolli, som
uteslutande innehåller band, hänförliga
till detta nummer, må tullen, räknad
efter hela innehållet i varje särskilt kolli,
icke i något fall utgå med högre belopp
än som motsvarar 25 % av värdet.

andra (halvsidenband)..............E

Anm. Vid bestämmandet — — — överspunnet
gam.

Strumpstolsarbeten och andra genom virkning,
stickning eller knytning tillverkade varor, metervara
härunder inbegripen, ej hänförliga till annat
nummer:
innehållande silke:

andra slag:

553—554 strumpor................................E

555 --------------

Broderier, även försedda med fållning eller kantning: -

Tull

för 100 kg
kronor

250: —

175: —

250: —

1 000: —

200: —

Kungl. Maj:ts proposition nr 205.

		Tull för 100 kg kronor
587	å spånadsvara, inne- L ... , 1 , o„ j .11 • belaggas med samma hällande Silke, ej 1 tilli sorn den spånads-j hänförhg till nr 479 (vara, å vilken bröde- : eller 544: 1, eller riet utförts, med till- å stampad filt____e[ läg° av ..b0% Anm. 1. Hit hänföras---nr 546—547. Anm. 2. Med glaspärlor, — — ulan förhöjning.
	Kläder och andra sömnadsarbeten, ej särskilt nämnda:
594	överrockar samt för män och gossar avsedda rockar, västar och byxor: av ylle-, linne- eller hampvävnad eller av vävnad, hänförlig till nr 479:
	andra slag:
602	av vävnad, hänförlig till nr 474—478, 480 eller 613, eller av band, hänförliga till nr 541—543 eller 544: 2:
605	av yllevävnad, av vävnad, hänförlig till nr 479, av band, hänförliga till nr 544: 1, eller av band av ull, hänförliga till nr 545:
769 »/.	Svetsade armeringsmattor av stänger eller tråd .. N Rör1:	6: —
	kalldragna, med en godstjocklek av:
785	mindre än 2 mm..........................N	8: —
786	Cylindrar för-----------
	Anmärkningar till Avd. XV A.
	1. Varor av järn eller stål, pläterade med andra oädla metaller eller metallegeringar, tulltaxeras som arbeten av den metall eller metallegering, varav över-draget består. Vad sålunda stadgats gäller dock icke med avseende å plåt. Varor, pläterade med guld eller silver, tulltaxeras såsom förgyllda eller försilvrade. Med kobolt, krom, kadmium eller aluminium över-dragna järn- eller stålvaror, andra än pläterade, tull-taxeras såsom förnicklade.

Kungl. Maj:ts proposition nr 205.

Tull

för 100 kg
kronor

896

Det förhållandet---blank yta.

2.--------------

3. Vid tulltaxeringen---såsom bearbetat.

Såsom bearbetning anses däremot icke anbringande
av muffar å rör, gängning---och stiggöten.

Koppar, bly, tenn, zink, aluminium och nickel
samt andra, ej särskilt nämnda metaller, oarbetade,
även legerade med oädla metaller eller med
metalloider; skrot och blyull; anoder..........

fria

1012
1013
1014:1

1014: 2

1015

1021

1022: 1

1022: 2
1023: 1

1023: 2
1023: 3

1024

Anmärkning till Avd. XV B.

Vid tulltaxeringen---mot oxidation.

Med kobolt, krom, kadmium eller aluminium överdragna
varor, andra än pläterade, tulltaxeras såsom
fömicklade.

Elektriska lampor och lyktor samt delar därav, ej
särskilt nämnda:

koltrådslampor............................N

metalltrådslampor..........................N

kvicksilver- och natriumlampor samt andra

gasurladdningslampor.............. 100 kr.

båglampor, även med tillhörande glober, samt

strålkastare..............................N

ficklampor, automobil-, velociped- och handlyktor
samt andra dylika elektriska lampor
och lyktor..............................E

Pådrags-, reglerings- och förkopplingsmotstånd;
pådrags- och motorskåp; kontroller och andra
elektriska manöverapparater; ävensom elektriska
apparat- och instrumenttavlor, monterade .. 100 kr.

Säkerhets- och övefspänningsapparater:

vägande högst 0.5 kg per stycke; ävensom för
säkerhetsapparater avsedda lösa proppar,

smältstycken och smältpatroner.............E

andra................................. 100 kr.

Strömställare och tryckkontakter:

handmanövrerade, vägande högst 0.5 kg per

stycke ....................................E

andra................................. 100 kr.

Glödlampshållare med eller utan strömställare .... E

Vägg-, golv- och andra liknande kontakter (uttag)
samt för sådana kontakter avsedda stickproppar:
av bakelit eller andra liknande konsthartser
............................... 100 kr.

150: —
440: —

10: —

50: —

100: —

10: —

50: —
10: —

55: —

10: —

55: —

15: —

Bihang till riksdagens protokoll 19U0. 1 sami. Nr 205.

Kungl. Maj:ts proposition nr 205.

1025

1026

1027:1

1027: 2
1027: 3

1028

1029

1030

1031

1043:1
1043: 2

1044:1

1044: 2
1044: 3

1044: 4

andra slag:

vägande högst 0.5 kg per stycke..........E

andra: tulltaxeras efter sin beskaffenhet.

Isolatorer, kopplings- och avgreningsdosor samt
andra liknande för isolering och koppling av
elektriska ledningar avsedda artiklar:

av bakelit eller andra liknande konsthart ser

............................... 100 kr.

av porslin eller annat lergods:

vita ....................................N

andra ..................................N

Anm. Beträffande skillnaden mellan vita och andra
slag av hithörande artiklar skall i tillämpliga
delar gälla vad i anm. till nr 693—696 är stadgat.

av glas ...................................N

andra slag: tulltaxeras efter sin beskaffenhet.

För elektrotekniskt ändamål avsedda arbeten, ej
särskilt nämnda:

av porslin eller annat lergods i förening med

annan oädel metall än järn..............E

andra: tulltaxeras såsom arbeten av det ämne,
varav de bestå.])

Elektriska stryk- och pressjärn.................N

Elektriska kaminer, spisar, kokapparater samt
andra liknande elektrotermiska apparater, ej
särskilt nämnda, ävensom delar därtill, ej särskilt
nämnda.......................... 100 kr.

Telegraf- och telefonapparater, telefonväxlar och
telefonväxelbord samt delar därtill, ej särskilt
nämnda ....................................N

Apparater för trådlös telegrafi, telefoni och television
samt delar och tillbehör därtill, ej särskilt
nämnda:

elektronrör.......................... 100 kr.

andra slag:

radiomottagningsapparater samt delar och
tillbehör därtill, ej särskilt nämnda; ävensom
särskilt inkommande högtalare och
förstärkare, ej hänförliga till nr 1044: 8,
samt delar och tillbehör därtill, ej särskilt
nämnda ......................... 100 kr.

andra............................. 100 kr.

Elektromedicinska och radiologiska apparater samt
delar och tillbehör därtill, ej särskilt nämnda:

Tull

för 100 kg
kronor

60: —

15: —

20: —
25: —

25: —

60: —

18: —

10: —

150: —

10: —

20: —
10: —

Kungl. Majda proposition nr 205.

Tull

för 100 kg
kronor

1044: 5

1044: 6
1044: 7

1044: 8

1069

1070

1071

röntgenrör, s. k. ventilrör för röntgenapparater
härunder inbegripna.....................

andra slag .......................... 100 kr.

Elektriska lokomotiv...................... 100 kr.

Anm. Den till Avd. XVI A fogade allmänna anmärkningen
skall gälla även med avseende å elektriska lokomotiv.
]

Elektrotekniska specialapparater och delar därtill,
ej särskilt nämnda, härunder inbegripna telefonöverdrag
och förstärkare till telefontekniska mätanordningar.
.......................... 100 kr.

Fotografikameror; ävensom delar därtill, ej särskilt
nämnda, vägande per stycke:
högst 3 kg.......................... 100 kr.

_mer än 3 kg..............................N

Kassetter, sökare, slutare och bländare till fotografikameror;
ävensom delar, ej särskilt nämnda,
till artiklar, hänförliga till detta nummer......N

fria
10: —

10: —

10: —
100: —

200: —

dels besluta, att vad i förordningen den 31 januari 1932
(nr 15) med tillägg till gällande tulltaxa finnes stadgat beträffande
tilläggstull å radiomottagningsapparater och delar
därtill, ej särskilt nämnda, andra än elektronrör (ur tulltaxenr
1044; ur statistiskt nr 1885), skall upphöra att gälla,
ävensom alt nämnda förordning skall i nedan angivna delar
erhålla ändrad lydelse på sätt av det följande framgår: -

Kungl. Maj.ts proposition nr 205.

Tulltaxe- nr	Statistiskt nr	Varuslag	Tilläggstull för 100 kg kronor
ur 52 /	ur 108: 1	Tomater .... T; samt tomatpuré, ej hän-förlig till annat nummer.... E, under tiden 1 maj—30 november...........	1 tO CO
		Anm. För tomatpuré, uteslutande avsedd att användas till inläggning av lisk- eller skal-djurskonserver eller till uppfödning av päls-djur, skall tilläggstull icke utgå.
		Köksväxter, ej särskilt nämnda: färska eller enbart kokade:
57 {	114—115 116	andra slag: blomkål.........................T andra ..........................T	10: — 25: —
ur 117	ur 279	Såser------------
		Anm. För tomatpuré, uteslutande avsedd att användas till inläggning av fisk- eller skal-djurskonserver eller till uppfödning av päls-djur, skall tilläggstull icke utgå.
398	918—919	Silke, ej särskilt nämnt, även i förening med annat spånadsämne: i smärre för detaljhandeln lämpade uppläggningar; ävensom s. k. snilj-garn............................N	300: —

dels besluta, att vad i förordningen den 14 februari 1933
(nr 39) med ytterligare tillägg till gällande tulltaxa finnes
stadgat beträffande tilläggstull å fotografikameror ävensom
delar därtill, ej särskilt nämnda, vägande per stycke högst 3
kilogram (tulltaxenr 1069; statistiskt nr 1954), skall upphöra
att gälla;

dels besluta, att förordningen den 6 maj 1938 (nr 157)
med ytterligare tillägg till gällande tulltaxa skall i nedan
angivna del erhålla följande ändrade lydelse:

Tulltaxe-

Statistiskt

Varuslag

Tilläggstull
för 100 kg
kronor

ur 379

865 j

Bobiner och spolpipor, även
rade med bakelit..........

impregne-..........N

8: —

dels såsom ytterligare tillägg till gällande tulltaxa besluta,
att för varor av nedannämnda slag, vilka införas från utlandet,
skall utöver enligt tulltaxan stadgad tull utgå tilläggstull
på sätt nedan sägs:

Kungl. Maj:ts proposition nr 205.

Tulltaxe-

Statistiskt

V aruslag

Tilläggstull

kronor

Hattar, ej av pälsverk, även halvfärdiga:

andra slag:

av annat ämne:

andra slag:

försedda med garnering eller mon-tering av varor, innehållande
silke:
av filt:

ur 631

ur 1198i 1

herrhattar, försedda med
foder, innehållande sil-ke ................. 1 st.

—: 25

dels ock förklara, att de nya bestämmelserna skola träda i
kraft å dag, som Kungl. Majit bestämmer.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Majit Konungen,
att proposition av den lydelse, bilaga vid detta protokoll
utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet!
R. Borgström.

Bihang till riksdagens protokoll 19i0. 1 sami. Nr 205.