Kungl. Maj.ts proposition nr 203

Proposition 1951:203

Kungl. Maj.ts proposition nr 203.

Nr 203.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till förordning
om ändring i uppbördsförordningen den 31
december 19i5 (nr 896), m. m.; given Stockholms
slott den 30 mars 1951.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
antaga härvid fogade förslag till

1) förordning om ändring i uppbördsförordningen den 31 december 1945
(nr 896);

2) lag om ändrad lydelse av 50 § 2 mom. kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370) samt anvisningarna till 50 § samma lag;

3) förordning angående ändrad lydelse av 9 § 2 och 3 mom. förordningen
den 26 juli 1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt; samt

4) lag angående ändring i lagen den 15 juni 1935 (nr 337) om kommunalstyrelse
i Stockholm.

GUSTAF ADOLF.

Per Edvin Sköld.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

För vinnande av ett bättre uppbördsresultat i fråga om den preliminära
skatten föreslås i propositionen, att ränta efter 6 procent skall uttagas å
kvarstående skatt, om denna uppgår till minst en femtedel av den slutliga
skatten eller överstiger 10.000 kronor. Räntan skall dock endast utgå
å den del av den kvarstående skatten, avrundad till närmast lägre hundratal
kronor, som överstiger 1.000 kronor. Om den erlagda preliminära skatten
överstiger den slutliga skatten, skall den skattskyldige under motsvarande
förutsättningar gottgöras ränta efter 3 procent å det överskjutande
beloppet.

Vidare föreslås, att vid taxering extra avdrag för väsentligt nedsatt skatteförmåga
— som för närvarande endast kan komma i fråga vid långvarig

1 — Bihang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 203.

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

sjukdom, olyckshändelse, ålderdom och andra liknande situationer — skall
kunna medgivas även av den anledningen, att på grund av nedsatt arbetsförmåga,
långvarig oförvållad arbetslöshet, stor försörjningsbörda eller annan
därmed jämförlig omständighet inkomsten, minskad med därå belöpande
skatt, understiger existensminimum. Maximigränsen för extra avdraget
föreslås höjd från 2.000 kronor till 3.000 kronor. Nedsättning av löneavdrag
för skatt föreslås i princip få ske endast i den mån extra avdrag kan
beviljas vid taxeringen.

Normalbelopp för existensminimum inom olika orter föreslås skola fastställas
av centrala uppbördsnämnden.

Propositionen innehåller därjämte förslag till ändringar i uppbördsförordningen,
påkallade av ändringarna i det kommunala ortsavdragssystemet.

Slutligen föreslås, i anledning av framställning av Stockholms stadsfullmäktige,
vissa ändringar i lagen om kommunalstyrelse i Stockholm i syfte
att möjliggöra sådan omläggning av budgetbehandlingen i staden, att särskilt
beslut rörande utdebiteringsgrund för preliminär skatt icke skall behöva
fattas av stadsfullmäktige under oktober månad utan att skattesatsen
skall kunna fastställas av stadsfullmäktige i början av december i samband
med fastställandet av staten för nästföljande år.

Kungl. Mcij:ts proposition nr 203.

Förslag

till

förordning om ändring i uppbördsförordningen den 31
december 1945 (nr 896).

Härigenom förordnas., att i % 1 och 2 mom., 5 §, 15 §, 29 §, 48 § 2 mom.,
49 §, 51 §, 53 § 1 mom., 54 § 2 mom., 89 § 4 mom., 90 §, 107 § och anvisningarna
till 53 § uppbördsförordningen den 31 december 19451 skola erhålla
ändrad lydelse på isätt nedan angives, att till 34 § nämnda förordning
skall fogas ett nytt moment, betecknat 3 mom., av den lydelse i det följande
angives, samt att till 48 och 107 §§ skola fogas anvisningar av nedan

angivna lydelse.

Nuvarande lydelse:

4 §.

1 mom. Preliminär A-skatt —
— — sådana tabeller.

Skattetabellerna skola — — —
förutsättningar nämligen

att inkomsten samt civilstånd
och barnantal äro oförändrade under
inkomståret,

att den — — — angivna utskylderna.

Tabellerna skola, utom i fråga om
pensionsavgifter, icke upptaga preliminär
skatt för belopp, som motsvarar
en till statlig eller kommunal inkomstskatt
taxerad inkomst, understigande
sexhundra kronor, eller en
beskattningsbar inkomst, understigande
tio kronor. Inkomstbelopp
och skattebelopp skola angivas i
helt antal kronor.

1 Senaste lydelse av 4 § 1 och 2 mom., 49 §
och anvisningarna till 53 § se 1947: 585.

Föreslagen lydelse:

4 §.

1 in o m. Preliminär A-skatt -—
— — sådana tabeller.

Skattetabellerna skola — — —
förutsättningar nämligen

att inkomsten samt ortsavdraget
äro oförändrade under inkomståret,

att den -— —- •— angivna utskylderna.

Tabellerna skola icke upptaga
preliminär skatt för belopp, som
motsvarar en till statlig eller kommunal
inkomstskatt taxerad inkomst,
understigande ettusentvåhundra
kronor, eller en beskattningsbar
inkomst, understigande
tjugu kronor. Inkomstbelopp och
skattebelopp skola angivas i helt antal
kronor.

■h 90 § se 1950:316 samt av 15 §, 53 § 1 mom.

Kungl. Maj.ts proposition nr 203.

Nuvarande lijdelse:

2 m o m. I skattetabellerna skola
i särskilda kolumner upptagas skattebelopp
för följande grupper av
skattskyldiga, nämligen

1) gift, med makan sammanlevande
manlig inkomsttagare, utan
barn;

2) gift, med makan sammanlevande
manlig inkomsttagare, med
ett barn;

3)—9) gift, med makan sammanlevande
manlig inkomsttagare, med
två, tre etc. till och med åtta barn,
därvid i tabellen för inkomsttagare
med åtta barn upptagen preliminär
skatt skall avse även inkomsttagare,
som här avses, med flera än åtta
barn;

10) inkomsttagare, som är ogift,
utan barn;

11) inkomsttagare, som är ogift,
med ett barn;

12) —18) inkomsttagare, som är
ogift, med två, tre etc. till och med
åtta barn, därvid i tabellen för inkomsttagare
med åtta barn upptagen
preliminär skatt skall avse även
inkomsttagare, som här avses, med
flera än åtta barn.

Gift, med maken sammanlevande
kvinna med egen inkomst skall, därest
jämväl maken har inkomst,
hänföras till under 10) upptagen
grupp av skattskyldiga.

Gift, med---manlig in komsttagare.

Skattskyldig, som har husföreståndarinna
hos sig anställd, skall,
om han år ogift och har barn, lik -

Föreslagen lydelse:

2 m o m. I skattetabellerna skola
i särskilda kolumner upptagas skattebelopp
för följande grupper av
skattskyldiga, nämligen

1) gift, med makan sammanlevande
manlig inkomsttagare;

2) ogift inkomsttagare, som har
hemmavarande eller av honom helt
eller delvis underhållet barn, för
vilket rätt till allmänt barnbidrag
föreligger (ogift inkomsttagare med
barn);

3) annan ogift inkomsttagare än
under 2) sägs (ogift inkomsttagare
utan barn).

Gift, med maken sammanlevande
kvinna med egen inkomst skall, därest
jämväl maken har inkomst,
hänföras till under 3) upptagen
grupp av skattskyldiga.

Gift, med---manlig in komsttagare.

Ogift skattskyldig, som har husföreståndarinna
hos sig anställd,
skall, om han har hemmavarande

Kungl. Maj.ts proposition nr 203.

Nuvarande lydelse:
ställas med gift manlig inkomsttagare.

Med ogift---eller hemskild.

Skattskyldig, som vid taxering till
kommunal inkomstskatt är berättigad
till ett halvt eller två halva familjeavdrag
för barn, likställes med
skattskyldig, som vid nämnda taxering
äger åtnjuta ett helt dylikt avdrag,
skattskyldig, som vid sådan
taxering är berättigad till tre halva
eller fyra halva avdrag, likställes
med skattskyldig, som vid ifrågavarande
taxering äger åtnjuta två hela
familjeavdrag för barn, o. s. v. 5

5 §.

Vid beräkning---högre ut debitering.

Förhållandena den 1 november
året näst före inkomståret äro, där
icke i nästföljande stycke annorledes
stadgas, avgörande för till vilken
i 4 § 2 mom. omförmäld grupp
av skattskyldiga vederbörande skall
hänföras. Härvid skall iakttagas, att
i nämnda författningsrum med barn
avses allenast skattskyldigs hemmavarande
eller av honom helt eller
delvis underhållna barn, vilka vid
nyssnämnda tidpunkt icke fyllt sjutton
år och ej heller kunna antagas
komma att under inkomståret uppbära
inkomst, uppgående till minst
sexhundra kronor.

Föreslagen lydelse:
barn för vilket rätt till allmänt barnbidrag
föreligger, Likställas med gift
manlig inkomsttagare.

Under 2) omnämnd inkomsttagare,
som icke har vårdnaden om barnet
men som sammanlever med den,
under vars vårdnad barnet står,
skall hänföras till under 3) angiven
grupp av skattskyldiga.

Med ogift---eller hemskild.

5 §.

Vid beräkning---högre ut debitering.

Kungl. Maj.ts proposition nr 203.

Nuvarande lydelse:

Skall under inkomståret preliminär
A-skatt enligt tabell börja utgå
för skattskyldig, för vilken skatt
icke tidigare sålunda beräknats,
skall i fråga om skattskyldigs civilstånd
det förhållande, som kan antagas
komma att råda under större
delen av inkomståret, samt beträffande
skattskyldigs barnantal förhållandet
vid den tidpunkt, då debetsedel
jämlikt 42 § sista stycket
översändes till skattskyldig, vara
avgörande för till vilken i 4 § 2
mom. avsedd grupp av skattskyldiga
vederbörande skall hänföras. Hänsyn
skall dock icke tagas till sådan
ändring av barnantalet, som inträtt
efter den 1 november under inkomståret.

15 §.

Vid beräkning av preliminär Bskatt
skola beskattningsbar inkomst
och beskattningsbar förmögenhet
fastställas i enlighet med bestämmelserna
i förordningen om statlig
inkomstskatt, kommunalskattelagen
samt förordningen om statlig förmögenhetsskatt.
Dock skall iakttagas,
att vid bestämmande av beskattningsbar
inkomst ortsavdrag
beräknas med hänsyn dels till
den ortsgrupp, vartill den kommun
eller kommundel hör där den skattskyldige
mantalsskrives för inkomståret,
dels o c k, där icke i andra

Föreslagen lydelse:

Skall under inkomståret preliminär
A-skatt enligt tabell börja utgå
för skattskyldig, för vilken skatt
icke tidigare sålunda beräknats,
skall i fråga om skattskyldigs civilstånd
det förhållande, som kan antagas
komma att råda under större
delen av inkomståret, samt, vad angår
frågan om den skattskyldige
har hemmavarande eller av honom
helt eller delvis underhållet barn för
vilket rätt till allmänt barnbidrag
föreligger, förhållandet vid den tidpunkt,
då debetsedel jämlikt 42 §
sista stycket översändes till skattskyldig,
vara avgörande för till vilken
i 4 § 2 mom. avsedd grupp av
skattskyldiga vederbörande skall
hänföras. Härvid skall iakttagas, att
i sistnämnda författningsrum med
barn icke avses barn, som före den
1 november året näst före inkomståret
fyllt femton år eller som fötts
efter den 1 november under inkomståret.

15 §.

Vid beräkning av preliminär Bskatt
skola beskattningsbar inkomst
och beskattningsbar förmögenhet
fastställas i enlighet med bestämmelserna
i förordningen om statlig
inkomstskatt, kommunalskattelagen
samt förordningen om statlig förmögenhetsskatt.
Dock skall iakttagas,
att vid bestämmande av beskattningsbar
inkomst ortsavdrag
beräknas med hänsyn dels till den
ortsgrupp, vartill den kommun eller
kommundel hör där den skattskyldige
mantalsskrives för inkomståret,
d e 1 s o c k, där icke i andra stycket

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

Nuvarande lydelse:
stycket annorlunda stadgas, till den
skattskyldiges civilstånd och, såvitt
angår taxering till kommunal inkomstskatt,
barnantal den 1 november
året näst före inkomståret. Hänsyn
skall dock härvid tagas allenast
till den skattskyldiges hemmavarande
eller av honom helt eller delvis
underhållna barn, vilka vid nyssnämnda
tidpunkt icke fyllt sjutton
år och ej heller kunna antagas komma
att under inkomståret uppbära
inkomst, uppgående till minst sexhundra
kronor.

Vid preliminär taxering, som sker
under inkomståret, skall hänsyn tagas
i fråga om skattskyldigs civilstånd
till det förhållande, som kan
antagas komma att råda under större
delen av inkomståret, samt beträffande
skattskyldigs barnantal, såvitt
angår taxering till kommunal
inkomstskatt, till förhållandet vid
den tidpunkt, då taxeringen verkställes.
Hänsyn skall dock icke tagas
till sådan ändring av barnantalet,
som inträtt efter den 1 november
under inkomståret.

Har skattskyldig vid den årliga
taxeringen året näst före inkomståret
medgivits särskilt avdrag, enär
hans skatteförmåga funnits vara väsentligen
nedsatt till följd av långvarig
sjukdom, olyckshändelse, ålderdom,
underhåll av andra närstående
än barn, för vilka rätt till
allmänt barnbidrag föreligger eller,
såvitt angår taxering till kommunal
inkomstskatt, familjeavdrag är med -

Föreslagen lydelse:
annorlunda stadgas, till den skattskyldiges
civilstånd den 1 november
året näst före inkomståret samt, vad
angår frågan om den skattskyldige
har hemmavarande eller av honom
helt eller delvis underhållet barn
för vilket rätt till allmänt barnbidrag
föreligger, till förhållandena
vid nyssnämnda tidpunkt. Härvid
skall iakttagas att med barn icke avses
barn, som före nyssnämnda tidpunkt
fyllt femton år.

Vid preliminär taxering, som sker
under inkomståret, skall hänsyn tagas
i fråga om skattskyldigs civilstånd
till det förhållande, som kan
antagas komma att råda under större
delen av inkomståret, samt, vad angår
frågan om den skattskyldige har
hemmavarande eller av honom helt
eller delvis underhållet barn för vilket
rätt till allmänt barnbidrag föreligger,
till förhållandet vid den tidpunkt,
då taxeringen verkställes.
Härvid skall iakttagas, att med barn
icke avses barn, som före den 1 november
året näst före inkomståret
fyllt femton år eller som fötts efter
den 1 november under inkomståret.

Har skattskyldig vid den årliga
taxeringen året näst före inkomståret
medgivits särskilt avdrag, enär
hans skatteförmåga funnits hava
varit väsentligen nedsatt av anledning
varom i 50 § 2 mom. kommunalskattelagen
förmäles, och kan det
hållas för visst att samma förhållande
kommer alt vara rådande även
under inkomståret, bör vid bestämmande
av beskattningsbar inkomst

Kungl. Maj.ts proposition nr 203.

Nuvarande lydelse:
givet, eller annan därmed jämförlig
omständighet, och kan samma förhållande
antagas vara rådande även
under inkomståret, skall vid bestämmande
av beskattningsbar inkomst
hänsyn tagas jämväl till dylikt avdrag.

29 §.

I fråga om preliminär A-skatt
skall endast angivas, vilken skattetabell
och vilken kolumn i vederbörlig
avdelning av tabellen som med
hänsyn till skattskyldigs civilstånd
och barnantal skall tillämpas.

34 §.

Föreslagen lydelse:
hänsyn tagas jämväl till dylikt avdrag.

29 §.

I fråga om preliminär A-skatt
skall endast angivas, vilken skattetabell
och vilken kolumn i vederbörlig
avdelning av tabellen som jämlikt
i § 2 mom. och 5 § skola tilllämpas.

34 §.

3 mom. överstiger i 1 mom.
omförmäld slutlig skatt den skattskyldige
gottskriven preliminär skatt
med minst en femtedel av den slutliga
skatten eller med minst tiotusen
kronor, skall den skattskyldige till
statsverket erlägga ränta med sex
procent, fyr en beräknad tid av ett
år, å den del av det överskjutande
beloppet, som överstiger ettusen
kronor; dock att det belopp, varå
ränta sålunda skall beräknas, skall
avrundas till närmast lägre hundratal
kronor. Har skattskyldig påförts
utskiftningsskatt, ersättningsskatt
eller olycksfallsförsäkringsavgift,
skall sådan skatt icke inräknas i den
slutliga skatten vid bedömande av
om och med vilket belopp ränta skall
utgå.

Vad i denna förordning stadgas
angående kvarstående skatt skall,
där icke annat angives, äga motsvarande
tillämpning beträffande i föregående
stycke omförmäld ränta.

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

Nuvarande lydelse:

48 §.

2 mom. Om det belopp, som
skulle återstå sedan löneavdrag
gjorts, understiger vad den skattskyldige
kan anses behöva till underhåll
för sig själv och för make och
oförsörjda barn eller adoptivbarn,
som icke av honom åtnjuta underhållsbidrag,
äger den lokala skattemyndigheten
efter ansökan av den
skattskyldige förordna, att löneavdrag
icke skall ske eller skall verkställas
med mindre belopp än som
skulle ske enligt bestämmelserna här
ovan. Har den skattskyldige även
annan inkomst, skall vid prövning
av frågan om löneavdragets storlek
hänsyn tagas jämväl till denna inkomst.

49 §.

Är utbetald lön icke av den storlek,
att därå kan verkställas löneavdrag
motsvarande för lönen utgående
preliminär skatt jämte den
kvarstående skatt, som belöper å utbetalningstillfället,
skall genom löneavdraget
innehållet belopp anses i
första hand avse kvarstående skatt.

Föreslagen lydelse:

48 §.

2 mom. Om det belopp, som
skulle återstå sedan löneavdrag
gjorts, jämte den inkomst den skattskyldige
i övrigt kan åtnjuta understiger
vad den skattskyldige kan anses
behöva till underhåll för sig
själv och för make och oförsörjda
barn (existensminimu m),
äger den lokala skattemyndigheten
efter ansökan av den skattskyldige
förordna, att löneavdrag icke skall
ske eller skall verkställas med mindre
belopp än som skulle ske enligt
bestämmelserna här ovan. Nedsättning
av löneavdrag för preliminär
skatt må dock icke beviljas skattskyldig
annat än vid nedsatt arbetsförmåga,
långvarig oförvållad arbetslöshet,
stor försörjningsbörda eller i
annat därmed jämförligt läge.

Det belopp, som motsvarar den
skattskyldiges existensminimum,
skall beräknas med ledning dels
av bestämmelserna i 50 § 2 mom.
kommunalskattelagen och anvisningarna
till nämnda paragraf om avdrag
för väsentligen nedsatt skatteförmåga
vid existensminimum dels
o c k av de normalbelopp för existensminimum,
som fastställas jämlikt
nämnda lagrum.

(Se vidare anvisningarna.)

49 §.

Kungl. Maj.ts proposition nr 203.

Nuvarande lydelse:

Kan vid —---i stad.

Har genom —--mycket inne hållits.

51 §.

Efter utgången---återställa

debetsedeln.

Då arbetstagare — — — sker
kostnadsfritt.

Vid inbetalning skall vidare iakttagas,
att kvarstående skatt skall
gäldas i första hand.

53 §.

1 m o m. Jämkning av —--

under inkomståret

1) därest sådan ändring skett i
skattskyldigs civilstånd eller barnantal,
vartill hänsyn skall tagas vid
taxering under året näst efter inkomståret;
2 3

2) därest skattskyldig eller ■— -—
— skatt; eller

3) därest skattskyldig visar eller
myndigheten eljest erhåller kännedom
om att den skattskyldiges skatteförmåga
blivit väsentligen nedsatt
till följd av långvarig sjukdom,
olyckshändelse, ålderdom, underhåll
av andra närstående än barn, för
vilka rätt till allmänt barnbidrag
föreligger eller, såvitt angår taxering
till kommunal inkomstskatt, familjeavdrag
är medgivet, eller annan
därmed jämförlig omständighet.

Föreslagen lydelse:

Kan vid--— i stad.

Har genom---mycket inne hållits.

51 §.

Efter utgången---återställa

debetsedeln.

l)å arbetstagare — — — sner
kostnadsfritt.

Vid inbetalning skall vidare iakttagas,
att preliminär skatt skall gäldas
i första hand.

53 §.

1 mom. Jämkning av--- —

under inkomståret

1) därest skattskyldig har att utgöra
preliminär A-skatt och enligt
underrättelse från länsbyrå för folkbokföringen
sådan ändring skett i
den skattskyldiges civilstånd, vartill
hänsyn skall tagas vid taxering under
året näst efter inkomståret;

2) därest skattskyldig visar, att
ändring skett i förhållande, vartill
hänsyn skall tagas vid bestämmande
av ortsavdrag för honom vid den
taxering, som skall verkställas under
året näst efter inkomståret;

3) därest skattskyldig eller--

—■ skatt; eller

U) därest skattskyldig visar eller
myndigheten eljest erhåller kännedom
om att den skattskyldiges skatleförmåga
blivit väsentligen nedsatt
av anledning, varom i 50 § 2 mom.
kommunalskattelagen förmäles,
dock att jämkning av skäl, som angivas
i tredje stycket nämnda moment,
icke skall ske om den skattskyldige
har att utgöra preliminär
A-skatt.

Kungl. Maj.ts proposition nr 203.

Nuvarande lydelse:

Jämkningen skall---slut liga

skatt.

Där icke särskilda omständigheter
till annat föranleda, skall i fall varom
under 2) eller 3) sägs jämkning
av preliminär skatt icke äga rum,
såvida icke ändringen i den preliminära
skatten skulle uppgå till minst
en femtedel av det förut beräknade
skattebeloppet, dock minst tjugufem
kronor.

Erhåller lokal — — — må erfordras.

Innan jämkning — -—- — är obehövligt.

54 §.

2 mom. Beslut om — — —
ändrade skatten.

Sker jämkning i preliminär skatt,
vilken beräknas enligt skattetabell,
av anledning som i 53 § 1 mom.
under 1) sägs, skall i beslutet angivas,
vilken kolumn i tabellen som
med hänsyn till det ändrade civilståndet
eller barnantalet skall tilllämpas
vid skattens beräkning. Vidtages
jämkning i nämnda preliminära
skatt av annan anledning än
nyss sagts, skall i beslutet därom angivas
att den inkomst, varå skatten
beräknas, skall nedsättas med visst
belopp eller med viss del av inkomsten
eller ock att skatt skall utgå
med visst belopp vid varje avlöningstillfälle
eller med viss procent av
inkomsten.

Vid jämkning---skall ut göras.

89 §.

4 in o in. Häftar den, som enligt
1 eller 2 mom. är berättigad åter -

Föreslagen lydelse:

Jämkningen skall---slutliga

skatt.

Där icke särskilda omständigheter
till annat föranleda, skall i fall varom
under 3) sägs jämkning av preliminär
skatt icke äga rum, såvida
icke ändringen i den preliminära
skatten skulle uppgå till minst en
femtedel av det förut beräknade
skattebeloppet, dock minst tjugufem
kronor.

Erhåller lokal — — — må erfordras.

Innan jämkning — —- — är obehövligt.

54 §.

2 mom. Beslut om — — —
ändrade skatten.

Sker jämkning i preliminär skatt,
vilken beräknas enligt skattetabell,
av anledning som i 53 § 1 mom. under
1) eller 2) sägs, skall i beslutet
angivas, vilken kolumn i tabellen
som med hänsyn till det ändrade
ortsavdraget skall tillämpas vid skattens
beräkning. Vidtages jämkning
i nämnda preliminära skatt av annan
anledning än nyss sagts, skall i
beslutet därom angivas att den inkomst,
varå skatten beräknas, skall
nedsättas med visst belopp eller
med viss del av inkomsten eller ock
att skatt skall utgå med visst belopp
vid varje avlöningstillfälle eller med
viss procent av inkomsten.

Vid jämkning ----skall ut göras.

89 §.

4 in o in. Häftar den, som enligt
l eller 2 mom. är berättigad åter -

Kungl. Maj.ts proposition nr 203.

Nuvarande lydelse:
bekomma erlagt skattebelopp, för
restförd skatt, äger han utfå allenast
vad som överstiger det oguldna
beloppet jämte därå belöpande restavgift.
Återstoden skall gottskrivas
honom till gäldande av den oguldna
skatten jämte restavgift och i förekommande
fall tillställas annan
länsstyrelse med motsvarande tilllämpning
av bestämmelserna i 3
mom.

90 §.

Envar, som jämlikt 89 § 2 mom.
första stycket eller efter besvär över
taxering eller debitering vinner nedsättning
i eller befrielse från honom
påförd slutlig, kvarstående eller tillkommande
skatt, äger vid återbekommande
av för mycket erlagt belopp
tillika erhålla ränta å det belopp,
som utbetalas, efter fem procent
för år.

Föreslagen lydelse:
bekomma erlagt skattebelopp eller
som är berättigad till ränta enligt
90 § 1 mom., för restförd skatt, äger
han utfå allenast vad som överstiger
det oguldna beloppet jämte därå belöpande
restavgift. Återstoden skall
gottskrivas honom till gäldande av
den oguldna skatten jämte restavgift
och i förekommande fall tillställas
annan länsstyrelse med motsvarande
tillämpning av bestämmelserna
i 3 mom.

90 §.

1 mom. överstiger erlagd preliminär
skatt motsvarande slutliga
skatt, oberäknat fastighetsskatt,
skogsvårdsavgifter och annuiteter,
varom i 1 § sägs, med minst en femtedel
av den slutliga skatten eller
med minst tiotusen kronor, äger den
skattskyldige erhålla ränta med tre
procent, för en beräknad tid av ett
år, å den del av det överskjutande
beloppet, som överstiger ettusen
kronor; dock att det belopp, varå
ränta sålunda skall beräknas, skall
avrundas till närmast lägre hundratal
kronor.

2 m o m. Envar, som jämlikt 89
§ 2 mom. första stycket eller efter
besvär över taxering eller debitering
vinner nedsättning i eller befrielse
från honom påförd slutlig, kvarstående
eller tillkommande skatt, äger
vid återbekommande av för mycket
erlagt belopp tillika erhålla ränta å
det belopp, som utbetalas, efter fem
procent för år. Sådan ränta skall
dock icke utgå vid återbetalning av
räntebelopp, som erlagts enligt stadgandet
i 3b § 3 mom.

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

Nuvarande lydelse:

Vid beräkning---beloppet

återbetalas.

107 §.

Den, som---av beslutet.

Föreslagen lydelse:

Vid beräkning---beloppet

återbetalas.

107 §.

1 mom. Den, som---av

beslutet.

2 m o m. Har skattskyldig enligt
3b § 3 mom. påförts ränta å kvarstående
skatt och beror den kvarstående
skatten av förhållande, varöver
den skattskyldige icke skäligen
kunnat råda, äger länsstyrelsen i det
län, där räntan påförts, efter ansökan
befria den skattskyldige från
att helt eller delvis gälda sådan
ränta.

Ansökan, som i första stycket
sägs, skall hava inkommit till länsstyrelsen
före utgången av året näst
efter taxeringsåret.

(Se vidare anvisningarna.)

Anvisningar

till 48 §.

Då befrielse från eller nedsättning
av löneavdrag för preliminär
A-s k a 11 medgives på grund
av existensminimum, har den lokala
skattemyndigheten att dels
med ledning av bestämmelserna i 50
§ 2 mom. kommunalskattelagen och
anvisningarna till nämnda paragraf
ävensom de normalbelopp för existensminimum,
som fastställts jämlikt
nämnda lagrum, angiva den
skattskyldiges existensminimum,
dels ock förordna efter vilka
grunder löneavdrag skall verkställas.
Beräknas den skattskyldiges
inkomster understiga existensminimum
kan förordnande meddelas antingen
att löneavdrag över huvud
taget icke skall verkställas eller att

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

Nuvarande lydelse: Föreslagen lydelse:

löneavdrag icke skall verkställas, såvida
icke inkomsten hos huvudarbetsgivaren
överstiger visst angivet
belopp. Kan det antagas, att inkomsterna
överstiga existensminimum,
bör förordnas, att vid varje
avlöningstUlfålle visst angivet belopp
alltid skall förbehållas den skattskyldige,
så att för löneavdrag får tagas
i anspråk allenast vad av lönen
överskjuter det förbehållna beloppet.
Det belopp, som sålunda skall förbehållas
den skattskyldige, bör som
regel motsvara fastställt existensminimum
minskat med de inkomster,
den skattskyldige kan åtnjuta från
annan än huvudarbetsgivaren. Det
förbehållna beloppet kan dock ökas
med belopp motsvarande dels sådana
utgifter, som äro nödvändiga
för förvärvande av den löneinkomst,
varom fråga är, och som äro avdragsgilla
vid taxering, t. ex. avgifter,
som den skattskyldige har att
erlägga för sådan pensionsförsäkring
eller sjuk- eller olycksfallsförsäkring,
som tagits i samband med
tjänst, eller avgifter, som den skattskyldige
i samband med tjänsten har
att erlägga för egen eller efterlevandes
pensionering annorledes än genom
försäkring, eller kostnader för
resor till och från arbetet, dels
o c k tillfälliga utgifter av ofrånkomlig
natur, som den skattskyldige må
hava att vidkännas och som icke kunna
beaktas vid fastställande av existensminimibeloppet.
I förekommande
fall äger den lokala skattemyndigheten
vidare — för att förhindra
att den skattskyldige vid stigande inkomst
skall nödgas avstå hela in -

Iiungl. Maj:ts proposition nr 203.

Nuvarande lydelse: Föreslagen lydelse:

komstökningen till skatt — förordna
att om den skattskyldiges inkomst
hos huvudarbetsgivaren stiger utöver
det förbehållna beloppet löneavdrag
må, intill den gräns där skatten
kan uttagas till fullo, verkställas
högst med belopp motsvarande viss
angiven kvotdel av inkomstökningen.

Har den skattskyldige att utgöra
preliminär B-s katt, bör vid
existensminimum skatten nedsättas
genom jämkning enligt 53 §. Skall
efter jämkning återstående skatt erläggas
genom löneavdrag, har den
lokala skattemyndigheten att enligt
ovan angivna regler bestämma det
belopp, som vid varje avlönings tillfälle
skall förbehållas den skattskyldige,
ävensom förordna om den ytterligare
nedsättning av löneavdraget,
som kan ifrågakomma.

Löneavdrag för kvarstående
skatt må såsom framgår av U9 §
icke verkställas förrän löneavdrag för
preliminär skatt till fullo verkställts.
Vid nedsättning av löneavdraget för
kvarstående skatt på grund av existensminimum
bör den lokala skattemyndigheten
därför taga hänsyn till
dels den skattskyldiges existensminimum
och dels den preliminära skatt
den skattskyldige har att erlägga. Då
särskilda skäl göra det påkallat, äger
den lokala skattemyndigheten dels
i erforderlig mån höja det belopp,
som enligt vad nyss sagts skall förbehållas
den skattskyldige, dels
ock förordna, alt vid inkomstökning
utöver det förbehållna beloppet
löneavdrag må verkställas högst
med belopp motsvarande viss angiven
kvotdel av inkomstökningen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

Nuvarande lydelse:
till 53 §.

Sker ändring i skattskyldigs civilstånd
under förra delen av inkomståret
eller ändras senast den 1 november
under inkomståret antalet barn
därigenom, att barn födes eller att
barn, för vilket skattskyldig vid beräkningen
av preliminärskatt erhållit
familjeavdrag, avlider, har lokal
skattemyndighet att utan särskild
anmälan från den skattskyldige vidtaga
den jämkning i nämnda skatt,
som av ändringen må betingas.

Lokal skattemyndighet — — —
skatt uttages.

Den bevisning, som skattskyldig
måste prestera för att erhålla jämkning,
är olika i det fall, som avses
i 1 mom. under 2), och i de fall, som
omförmälas i samma mom. under
3). I det förstnämnda fallet behöver
vederbörande endast göra sannolikt,
att ifrågavarande förhållande kommer
att vara för handen; mera kan
han tydligen i detta fall icke heller
åstadkomma. I det sistnämnda fallet
har han däremot att styrka, att de
berörda omständigheterna verkligen
föreligga.

Vid beslut---— den skattskyl dige.

Föreslagen lydelse:
till 53 §.

Har skattskyldig, som skall erlägga
preliminär A-skatt, enligt underrättelse
från länsbyrå för folkbokföringen
ändrat civilstånd under
förra delen av inkomståret, skall
lokal skattemyndighet utan särskild
anmälan från den skattskyldige vidtaga
den jämkning i nämnda skatt,
som av ändringen må betingas.

Lokal skattemyndighet ---—

skatt uttages.

Den bevisning, som skattskyldig
måste prestera för att erhålla jämkning,
är olika i det fall, som avses
i 1 mom. under 3), och i de fall,.som
omförmälas i samma mom. under
2) och U). I det förstnämnda fallet
behöver vederbörande endast göra
sannolikt, att ifrågavarande förhållande
kommer att vara för handen;
mera kan han tydligen i detta fall
icke heller åstadkomma. I övriga fall
har han däremot att styrka, att de
berörda omständigheterna verkligen
föreligga.

Vid beslut---— den skattskyl dige.

till 107 §.

Som exempel på förhållande, varöver
den skattskyldige icke skäligen
kunnat råda, må nämnas att arbetsgivaren
felaktigt uträknat den skattskyldiges
preliminära skatt eller att
skattskyldig, som påförts ränta å
kvarstående skatt i en kommun, i
annan kommun erlagt för hög preliminär
skatt. Vidare må nämnas det

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

Nuvarande lydelse: Föreslagen lydelse:

fall, att den kvarstående skatten beror
på att beskattningsnämnd frångått
den skattskyldiges deklaration;
befrielse från räntebetalning må
dock i dylikt fall icke medgivas,
därest omständigheterna äro sådana
att den skattskyldige bort förstå att
beskattningsnämnderna skulle komma
att frångå deklarationen.

Centrala uppbördsnämnden äger
lämna anvisningar i frågor rörande
räntebefrielse.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1952; dock att bestämmelserna
angående ränta icke skola äga tillämpning beträffande skatt enligt
1951 års taxering. 2

2 — Dihang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 203.

Kungl. Maj.is proposition nr 203.

Förslag

till

lag om ändrad lydelse av 50 § 2 mom. kommunalskattelagen den
28 september 1928 (nr 370) samt anvisningarna
till 50 § samma lag.

Härigenom förordnas, att 50 § 2 mom. kommunalskattelagen den 28 september
1928 och anvisningarna till 50 § samma lag1 skola erhålla ändrad

Föreslagen lydelse:
50 §.

lydelse på sätt nedan angives.

Nuvarande lydelse:

50 §.

2 m o in. För fysisk — — —
kommunalt ortsavdrag.

Finnes skattskyldigs skatteförmåga
vara väsentligen nedsatt till
följd av långvarig sjukdom, olyckshändelse,
ålderdom, underhåll av andra
närstående än barn, för vilka den
skattskyldige äger tillgodonjuta allmänt
barnbidrag, eller annan därmed
jämförlig omständighet, må
efter vederbörande beskattningsnämnds
beprövande den skattskyldiges
taxerade inkomst minskas, förutom
med kommunalt ortsavdrag,
med ytterligare ett belopp av högst
2.000 kronor. Skattskyldig, vars inkomst
helt eller till huvudsaklig del
utgöres av folkpension eller av bidrag,
som avses i lagen om bidrag
till änkor och änklingar med barn,
skall — därest särskilda omständigheter
icke till annat föranleda — anses
hava sådan nedsatt skatteförmåga
varom ovan förmäles.

2 in o in. För fysisk — — —
kommunalt ortsavdrag.

Finnen skattskyldigs skatteförmåga
under beskattningsåret hava
varit väsentligen nedsatt till följd
av långvarig sjukdom, olyckshändelse,
ålderdom, underhåll av andra
närstående än barn, för vilka
den skattskyldige ägt tillgodonjuta
allmänt barnbidrag, eller annan
därmed jämförlig omständighet,
må efter vederbörande beskattningsnämnds
beprövande den skattskyldiges
taxerade inkomst minskas,
förutom med kommunalt ortsavdrag,
med ytterligare ett efter omständigheterna
avpassat belopp,
dock högst 3.000 kronor.

Om skattskyldigs inkomst, efter
avdrag av därå belöpande skatt, på
grund av nedsatt arbetsförmåga,
långvarig oförvållad arbetslöshet,
stor försörjningsbörda eller annan
därmed jämförlig omständighet un -

1 Senaste lydelse av 50 § 2 mom. se 1950:252 och av anvisningarna till 50 § se 1948:308,

Kungl. Maj.ts proposition nr 203.

Nuvarande lydelse:

Föreslagen lydelse:

Vad härefter — — —
ningsbar inkomst.

derstigit vad han kan anses hava
behövt till underhåll för sig själv
och för make och oförsörjda barn
(existensminimum) må den
skattskyldige jämväl, efter vederbö-rande beskattningsnämnds beprö-vande, erhålla avdrag för väsentligen
nedsatt skatteförmåga med belopp
som ovan sägs.

Skattskyldig, vars inkomst helt el-ler till huvudsaklig del utgjorts av
folkpension eller av bidrag, som av-ses i lagen om bidrag till änkor och
änklingar med barn, skall — därest
särskilda omständigheter icke till
annat föranleda — anses hava haft
sådan nedsatt skatteförmåga, varom
i andra stycket förmäles.
beskatt- Vad härefter — — — beskatt-

ningsbar inkomst.

till 50 §.

Anvisningar

till 50 §.

1. Den skattskyldiges skatteför-måga bedömes med hänsyn, å ena
sidan, till hans inkomst och förmö-genhet samt, å andra sidan, till vad
han kan anses hava behövt till nö-digt underhåll för sig själv och för
make och oförsörjda barn (exi-stens mi ni in u m). Såvida icke
särskilda förhållanden till annat för-anleda, skall existensminimum be-dömas med hänsyn till förhållande-na under hela beskattningsåret.
Särskilda förhållanden varom nyss
sagts få anses föreligga t. ex. i det
fall att en skattskyldig under året
börjat i förvärvsarbete eller upphört
med sådant arbete, i följd varav in-komsten utslagen på hela året un-derstigit existensminimibeloppet; i

Kungl. Maj.ts proposition nr 203.

Nuvarande lydelse: Föreslagen lydelse:

sådana fall bör existensminimum
bedömas med hänsyn till den tid inkomsten
åtnjutits.

Den myndighet Konungen därtill
förordnar fastställer normalbelopp
för existensminimum för olika delar
av riket, avsedda att tjäna till
ledning vid bestämmande av existensminimum
i det särskilda fallet.

Normalbeloppen för existensminimum
äro i första hand avsedda för
skattskyldiga, vilkas inkomst huvudsakligen
härflutit av förvärvskällan
tjänst.

Vid bestämning av avdrag för
nedsatt skatteförmåga vid existensminimum
skall såsom inkomst av
tjänst upptagas den skattskyldiges
bruttointäkter — inklusive de biinkomster
den skattskyldige må hava
åtnjutit — i förekommande fall minskade
med sådana nödiga utgifter för
inkomstens förvärvande, för vilka
den skattskyldige vid taxering äger
åtnjuta avdrag, t. ex. avgifter, som
den skattskyldige erlagt för sådan
pensionsförsäkring eller sjuk- eller
olycksfallsförsäkring, som tagits i
samband med tjänst, eller avgifter,
som den skattskyldige i samband
med tjänsten erlagt för egen eller
efterlevandes pensionering annorledes
än genom försäkring, eller kostnader
för resor till och från arbetet.
Utgöres inkomsten av livränta, varom
i 32 § 2 mom. förmäles, skall
livräntan inräknas i inkomsten med
oreducerat belopp. Barnbidrag medräknas
icke i inkomsten.

Fråga om avdrag i andra fall för
nedsatt skatteförmåga vid existensminimum
får bedömas med särskilt

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

Nuvarande lydelse: Föreslagen lydelse:

beaktande av att en riktig uppskattning
verkställes av inkomstförhållandena,
speciellt med hänsyn till
den omfattning, vari naturaförmåner
må hava åtnjutits, och dessa
förmåners värde.

Har den skattskyldige haft lägre
levnadskostnader än normalt skall
den skattskyldiges existensminimum
anses hava i motsvarande mån understigit
normalbeloppet, t. ex. om
en ogift skattskyldig haft gemensamt
hushåll med anhöriga eller
andra eller om en skattskyldig åtnjutit
särskild förmån i form av billig
bostad eller billiga livsförnödenheter
eller andra liknande förmåner.
I regel torde anledning överhuvud
icke föreligga att bevilja avdrag
för nedsatt skatteförmåga vid existensminimum
åt s. k. hemmasöner
eller hemmadöttrar. Icke heller må
avdrag medgivas, om den skattskyldige
ägt tillgångar; dock att härvid
bortses från sedvanliga husgeråd,
möbler och kläder, arbetsredskap,
mindre bostadsfastighet av enklaste
beskaffenhet osv. Å andra sidan må
existensminimum beräknas hava
överstigit normalbeloppet, om den
skattskyldige haft utgifter för underhåll
av make och barn, med vilka
han icke levt tillsammans under beskattningsåret.
Vidare kan anledning
finnas att frångå normalbeloppet,
om bostadskostnaden varit högre
än normalt. Existensminimum för
den skattskyldige må jämväl i annat
fall bestämmas högre än normalbeloppet,
om särskilda skäl därtill föranleda.

Ilar den skattskyldige under be -

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

Nuvarande lydelse: Föreslagen lydelse:

skattningsåret enligt beslut av den
lokala skattemyndigheten åtnjutit
befrielse från eller nedsättning av
den preliminära skatten på grund av
nedsatt skatteförmåga vid existensminimum,
bör vid prövning av frågan
om avdrag vid taxeringen för
nedsatt skatteförmåga avvikelse icke
ske från det av förstnämnda myndighet
fastställda existensminimibeloppet,
såvida icke nya omständigheter
framkommit; såsom exempel
å dylika omständigheter må
nämnas att den skattskyldige äger
tillgångar, varom den lokala skattemyndigheten
saknat kännedom,
eller att den skattskyldiges ekonomiska
ställning påtagligt förbättrats
efter den lokala skattemyndighetens
beslut.

Har den skattskyldige icke haft
högre inkomst än det för honom beräknade
existensminimibeloppet och
har detta befunnits bero av förhållande,
varom i 50 § 2 mom. tredje
stycket förmäles, bör avdrag för
nedsatt skatteförmåga medgivas med
så stort belopp, dock högst 3.000
kronor, att den skattskyldige icke
påföres beskattningsbar inkomst.

Är inkomsten högre än nyss sagts
men icke så stor, att inkomsten
minskad med skatten därå uppgår
till existensminimum, bör avdrag
för nedsatt skatteförmåga beviljas
med så stort belopp, dock högst
3.000 kronor, att större skatt icke
kommer att uttagas än att inkomsten,
minskad med skatten, uppgår
till beloppet av existensminimum.

Nedsatt arbetsförmåga skall anses
föreligga jämväl i det fall att den

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

Nuvarande lydelse:

Därest skattskyldig varit för sin
försörjning helt beroende av vad
han i form av folkpension eller i 50
§ omförmält änke- eller änklingsbidrag
uppburit, bör den taxerade
inkomsten regelmässigt minskas
med ett belopp motsvarande vad han
sålunda uppburit, dock högst 2.000
kronor. Om den skattskyldige mot
låg avgift vistats å sjukhus eller annan
anstalt eller om hans levnadskostnader
rönt inverkan av annan
därmed jämförlig omständighet, bör
det belopp, varmed den taxerade inkomsten
enligt vad nyss sagts må
minskas, jämkas med hänsyn härtill.

Om skattskyldig — — — nedsatt
skatteförmåga.

Därest folkpensionen — — —
därtill föranleda.

Föreslagen lydelse:
skattskyldige på grund av arbetsskygghet
eller missanpassning eller
eljest av psykiska skäl har svårt att
förvärva normal arbetsinkomst.

2. Därest skattskyldig varit för sin
försörjning helt beroende av vad
han i form av folkpension eller i 50
§ omförmält änke- eller änklingsbidrag
uppburit, bör den taxerade
inkomsten regelmässigt miniskas
med ett belopp motsvarande vad han
sålunda uppburit, dock högst 3.000
kronor. Om den skattskyldige mot
låg avgift vistats å sjukhus eller annan
anstalt eller om hans levnadskostnader
rönt inverkan av annan
därmed jämförlig omständighet, bör
det belopp, varmed den taxerade inkomsten
enligt vad nyss sagts må
minskas, jämkas med hänsyn härtill.

Om skattskyldig — — — nedsatt
skatteförmåga.

Därest folkpensionen — — -—
därtill föranleda.

3. Finnes skattskyldig, som åtnjutit
folkpension eller i 50 § omförmält
änke- eller änkling sbidrag,
böra erhålla avdrag enligt punkt 1,
må han icke erhålla avdrag enligt
punkt 2 annat än om han därigenom
skulle erhålla ett högre avdrag
än enligt punkt 1. I dylikt fall må
avdrag enligt sistnämnda punkt icke
ifrågakomma.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1952; dock att äldre bestämmelser
fortfarande skola gälla i fråga om 1952 års taxering samt i fråga om
eftertaxering för år 1952 eller tidigare år.

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

Förslag

till

förordning angående ändrad lydelse av 9 § 2 och 3 mom. förordningen
den 26 juli 1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt.

Härigenom förordnas att 9 § 2 och 3 mom. förordningen den 26 juli 1947
om statlig inkomstskatt skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Nuvarande lydelse:

9 §.

2 m o m. För skattskyldig — —
— statligt ortsavdrag.

Finnes skattskyldigs skatteförmåga
vara väsentligen nedsatt till
följd av långvarig sjukdom, olyckshändelse,
ålderdom, underhåll av
andra närstående än barn, för vilka
den skattskyldige äger tillgodonjuta
allmänt barnbidrag, eller annan därmed
jämförlig omständighet, må
efter vederbörande beskattningsnämnds
beprövande den skattskyldiges
taxerade inkomst minskas, förutom
med statligt ortsavdrag, med
ytterligare ett belopp av högst 2.000
kronor. Vad härefter återstår avjämnas
nedåt till jämnt tiotal kronor
och utgör för skattskyldig, som
nu nämnts, beskattningsbar inkomst.

Föreslagen lydelse:

9 §.

2 m o m. För skattskyldig--

— statligt ortsavdrag.

Finnes skattskyldigs skatteförmåga
hava varit väsentligen nedsatt
av anledning, varom i 50 § 2 mom.
andra eller tredje stycket kommunalskattelagen
förmäles, må efter
vederbörande beskattningsnämnds
beprövande den skattskyldiges taxerade
inkomst minskas, förutom
med statligt ortsavdrag, med ytterligare
ett efter omständigheterna
avpassat belopp, dock högst 3.000
kronor.

Vad härefter återstår avjämnas
nedåt till jämnt tiotal kronor och
utgör för skattskyldig, som nu
nämnts, beskattningsbar inkomst.

3 m o m. För ensamstående skattskyldig,
som varit här i riket bosatt
under hela eller någon de! av
beskattningsåret, skall såsom beskattningsbar
inkomst upptagas den
taxerade inkomsten minskad i förekommande
fall med statligt ortsav -

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

Nuvarande lydelse:

drag och, i fall som i 2 mom. andra
stycket här ovan sägs, efter beskattningsnämnds
beprövande med ytterligare
ett belopp av högst 2.000
kronor.

Föreslagen lydelse:
drag och, i fall som i 2 mom. andra
stycket här ovan sägs, efter beskattningsnämnds
beprövande med ytterligare
ett efter omständigheterna avpassat
belopp, dock högst 3.000 kronor.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1952; dock att äldre bestämmelser
fortfarande skola gälla i fråga om 1952 års taxering samt i
fråga om eftertaxering för år 1952 eller tidigare år.

Kungl. Maj.ts proposition nr 203.

Förslag

till

lag angående ändring i lagen den 15 juni 1935 (nr 337) om
kommunalstyrelse i Stockholm.

Härigenom förordnas, att 17, 56, 57 och 59 §§ lagen den 15 juni 1935
om kommunalstyrelse i Stockholm1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt
nedan angives.

Nuvarande lydelse:

17 §.

Ordinarie sammanträden skola av
stadsfullmäktige hållas i oktober
månad å första helgfria dag efter
tjänstgöringsårets början samt i
övriga månader med undantag av
juli och augusti å dag, som fullmäktige
äga bestämma.

Vid sammanträde i oktober månad
fastställes grunden för utdebitering
av den allmänna kommunalskatt,
som ingår i preliminär skatt
för inkomst under nästfoljande år.
Vid sammanträde i december månad
fastställes stadens utgifts- och
inkomststat samt anställas val till
de befattningar inom kommunen,
vilka vid årets slut bliva lediga,
ävensom av revisorer och, där så
finnes erforderligt, revisorssuppleanter;
därvid må, om skäl därtill
äro, annan utdebiteringsgrund fastställas
än som vid sammanträde i
oktober månad beslutats.

Föreslagen lydelse :

17 §.

Vid ordinarie sammanträdet i december
månad fastställes stadens
utgifts- och inkomststat samt anställas
val till de befattningar inom
kommunen, vilka vid årets slut bliva
lediga, ävensom av revisorer och,
där så finnes erforderligt, revisorssuppleanter;
stadsfullmäktige dock
obetaget att bestämma, att nämnda
val skola äga rum vid extra sammanträde
under månaden.

Senaste lydelse av 17, 56 och 59 §§ se 1946:489 samt av 57 § se 1947:515.

Kungl. Maj.ts proposition nr 203.

Nuvarande lydelse:

Extra .sammanträde---det

nödigt.

56 §.

Med det---års taxering.

Har annan utdebitering sg rund
slutligen fastställts än som beslutats
vid sammanträde i oktober månad
skall den allmänna kommunalskatt,
som ingår i den preliminära skatten
för inkomst under nästföljande år,
utgöras efter den tidigare bestämda
grunden, varemot den allmänna
kommunalskatt, som ingår i den
slutliga skatt som påföres på grund
av det därnäst följande årets taxering,
skall utgöras efter den utdebitering
som bestämts i samband med
utgifts- och inkomststatens fastställande.

57 §.

Det åligger stadskollegiet att, sedan
det vid sammanträde i oktober
månad fattade beslutet om utdebitering
till staden delgivits kollegiet,
ofördröjligen underrätta den lokala
skattemyndigheten angående beslutet.

Det åligger vidare stadskollegiet
att, sedan utgifts- och inkomststaten
för staden fastställts, ofördröjligen
underrätta dels överståthållarämbetet
och den lokala skattemyndigheten
om det belopp för skattekrona
och skatteöre, som slutligen
bestämts till utdebitering för nästkommande
år, dels ock överståthållarämbetet
om det sammanlagda
belopp som för nämnda år beslutats
till utdebitering på grundval av det
löpande årets taxering till kommunal
inkomstskatt.

Föreslagen lydelse:

Extra sammanträde —---det

nödigt.

56 §.

Med det---års taxering.

57 S.

Det åligger stadskollegiet att, sedan
utgifts- och inkomststaten för
staden fastställts, ofördröjligen underrätta
dels överståthållarämbetet
och den lokala skattemyndigheten
om det belopp för skattekrona och
skatteöre, som bestämts till utdebitering
för nästkommande år, dels
ock överståthållarämbetet om det
sammanlagda belopp som för nämnda
år beslutats till utdebitering på
grundval av det löpande årets taxering
till kommunal inkomstskatt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

Nuvarande lydelse:

59 §.

Staden äger av statsverket uppbära
den allmänna kommunalskatt,
som debiteras enligt bestämmelserna
i kommunalskattelagen. Har annan
utdebiteringsgrund slutligen
fastställts än som beslutats vid sammanträde
i oktober månad, skall till
grund för utbetalningen läggas den
utdebitering, som bestämts i samband
med utgifts- och inkomststatens
fastställande.

Staden äger ---stycke utan ordnas.

Belopp, som---15 novem ber.

Föreslagen lydelse:

59 §.

Staden äger av statsverket uppbära
den allmänna kommunalskatt,
som debiteras enligt bestämmelserna
i kommunalskattelagen.

Staden äger — --stycke utan ordnas.

Belopp, som —---15 novem ber.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1951.

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
30 mars 1951.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Quensel, Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg,
Andersson, Lingman, Hammarskjöld, Nygren.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sköld, anmäler efter gemensam
beredning med chefen för inrikesdepartementet fråga om vissa ändringar
i uppbördsförordningen, m. m. samt anför därvid följande.

I. Ränta å kvarstående skatt och å för mycket erlagd
preliminär skatt.

A. Inledning.

Med skrivelse den 2 februari 1950 avlämnade 19A9 års uppbördssakkunniga
ett första betänkande med förslag till vissa ändringar i uppbördsförfarandet
(SOU 1950:7). Betänkandet innehöll bl. a. förslag om uttagande
av särskild ränta i vissa fall å kvarstående skatt.

Efter det frågan varit föremål för remissbehandling och fortsatt beredning
inom finansdepartementet beslöt Kungl. Maj :t på min hemställan att
avlåta proposition till 1950 års riksdag med förslag till förordning om ändring
i uppbördsförordningen (prop. nr 244). Förslaget innebar bl. a. införande
av bestämmelser om uttagande av särskild ränta i vissa fall å
kvarstående skatt ävensom utgivande av ränta å för mycket erlagd preliminär
skatt.

Propositionen blev icke i denna del bifallen av riksdagen. I skrivelse
den 20 maj 1950 (nr 270) anhöll riksdagen hos Kungl. Maj :t, att Kungl.
Maj :t ville verkställa ytterligare utredning av frågan om ränta å kvarstående
skatt och å för mycket erlagd preliminär skatt.

Denna utredning har uppdragits åt uppbördssakkunniga, som med skrivelse
den 22 januari 1951 avlämnat en promemoria med förslag angående
särskild ränta i vissa fall å kvarstående skatt och å för mycket erlagd preliminär
skatt.

Kungl. 31aj:ts proposition nr 203.

Över promemorian ha efter remiss yttranden avgivits av kammarrätten,
statskontoret, riksräkenskapsverket, överståthållarämbetet (med överlämnande
av yttranden från t. f. uppbördsdirektören och direktionen för uppbördsverken
i Stockholm), länsstyrelserna i Stockholms, Södermanlands,
Jönköpings, Kalmar, Blekinge, Älvsborgs, Skaraborgs, Örebro, Kopparbergs,
Västernorrlands och Västerbottens län (med överlämnande av yttranden,
länsstyrelsen i Skaraborgs län från styrelsen för föreningen Skaraborgs
läns häradsskrivare och övriga länsstyrelser från ett antal lokala skattemyndigheter
i resp. län), Sveriges häradsskrivarförening, Föreningen Sveriges
kronokamrerare, Landsorganisationen i Sverige, Tjänstemännens centralorganisation,
Sveriges industriförbund, Sveriges lantbruksförbund, Sveriges
köpmannaförbund, Sveriges grossistförbund samt Sveriges hantverksoch
småindustriorganisation.

B. Gällande bestämmelser.

Har skattskyldig inkomst utöver lön från den huvudsakliga arbetsanställningen
eller har han enbart annan inkomst än sådan lön, beror det
för närvarande på hans egen medverkan om överensstämmelse mellan preliminär
och slutlig skatt skall kunna ernås. Denna medverkan kan ske därigenom
att den skattskyldige avlämnar preliminär självdeklaration eller
ansökan om jämkning, om han har att erlägga preliminär B- eller C-skatt.
Vidare kan den skattskyldiges medverkan ske genom begäran om förhöjt
iöneavdrag, därest han har att erlägga preliminär A-skatt, ävensom genom
inbetalning av ytterligare preliminär skatt inom viss tid efter utgången av
uppbördsterminen i januari månad året efter inkomståret.

Preliminär B-skatt skall principiellt beräknas så att den så nära som
möjligt motsvarar beloppet av de skatter, som kunna antagas bliva påförda
den skattskyldige efter verkställd taxering. B-skatten skall i första hand
beräknas med ledning av den till statlig och kommunal inkomstskatt taxerade
inkomst och den beskattningsbara förmögenhet, varom beskattningsnämnd
fattat beslut senast den 10 oktober året näst före inkomståret. Om
sådan taxering saknas eller det med sannolikhet kan antagas, att den vid
den årliga taxeringen året näst efter inkomståret taxerade inkomsten kommer
att avvika från motsvarande inkomst vid den årliga taxeringen året
näst före inkomståret med minst en femtedel av sistnämnda inkomst —
dock minst 600 kronor — skall dock skatten beräknas enligt preliminär
taxering. Därest särskilda omständigheter därtill föranleda, må B-skatten
beräknas enligt sådan taxering även i andra fall än nyss sagts.

Den preliminära taxeringen skall som regel åsättas med ledning av preliminär
självdeklaration. Skattskyldig, som har att utgöra preliminär Bskatt,
är under förut angivna förutsättningar skyldig att utan anmaning
avgiva sådan deklaration. Denna skall avlämnas senast den 1 december un -

Kungl. Maj.ts proposition nr 203.

der året näst före inkomståret eller, om den skattskyldige då icke äger
kännedom om att han kommer att uppbära inkomst, varför skattskyldighet
föreligger, senast 14 dagar efter det han vunnit sådan kännedom.

För beräkningen av den preliminära C-skatten gälla liknande bestämmelser.

Om den preliminära skatten kan antagas komma att avvika från den påräkneliga
slutliga skatten, kan den skattskyldige under löpande inkomstår
få den preliminära skatten jämkad. Jämkningen, som verkställes av den
lokala skattemyndigheten, avser att bringa den preliminära skatten i så
nära överensstämmelse med den slutliga skatten som möjligt. Beror den
påräkneliga avvikelsen mellan preliminär och slutlig skatt på bl. a. ändrad
inkomst, skall — där icke särskilda omständigheter till annat föranleda
jämkning icke äga rum, såvida icke ändringen av den preliminära skatten
skulle uppgå till minst en femtedel av det förut beräknade skattebeloppet,
dock minst 25 kronor. Någon skyldighet för den skattskyldige att begara
jämkning föreligger icke.

Innebär jämkningsbeslutet, att preliminär skatt icke vidare skall utgå under
inkomståret, och har den skattskyldige inbetalt preliminär skatt med
belopp, som beräknas överskjuta motsvarande slutliga skatt med minst en
femtedel, dock minst 25 kronor, skall det överskjutande beloppet efter beslut
av den lokala skattemyndigheten återbetalas utan avvaktan på debitering
av den slutliga skatten. Under särskilda omständigheter må återbetalning
ske även i andra fall. Beslut om återbetalning må fattas jämväl under
året näst efter inkomståret, därest ansökan därom inkommer före utgången
av april månad.

Enligt kungörelsen den 4 februari 1949 (nr 30) ha de skattskyldiga möjlighet
att inbetala ytterligare preliminär skatt för ett inkomstår under tiden
efter uppbördsterminen i januari månad påföljande år, dock senast före
utgången av februari månad sistnämnda år.

C. Tidigare förslag i ämnet.

De sakkunniga. För att förmå skattskyldiga, som icke erlägga preliminär
skatt genom löneavdrag, att medverka till ett bättre uppbördsresultat beträffande
den preliminära skatten än för närvarande föreslogo uppbördssakkunniga
i sitt första betänkande med förslag till vissa ändringar i uppbördsförfarandet
(SOU 1950:7, s. 72 o. ff.), att om den skattskyldiges
kvarstående skatt utgjorde minst en femtedel av hans slutliga skatt, ranta
med 6 procent — beräknad för en tid av ett år — skulle till statsverket
utgå å den kvarstående skatten, i den mån denna överstege 300 kronor.
Det belopp, varå ränta sålunda skulle beräknas, skulle avrundas till närmast
lägre hundratal kronor. Skulle sedermera den kvarstående skatten
nedgå på grund av beslut antingen av beskattningsmyndighct om sänkt

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

taxering eller av lokal skattemyndighet eller länsstyrelse rörande sänkt
debitering, skulle utan särskild ansökan omräkning av räntan verkställas
med ledning av nämnda beslut. Om på grund av beslut om höjd taxering
eller debitering tillkommande skatt skulle påföras, skulle däremot ränta
icke utgå eller, om ränta redan påförts vid debitering av kvarstående skatt,
icke höjas. Länsstyrelsen skulle i undantagsfall efter ansökan av den skattskyldige
kunna helt eller delvis befria honom från att erlägga den påförda
räntan. Sådan befrielse skulle kunna komma i fråga, då anledningen till
att kvarstående skatt påförts vore att söka i förhållanden, som den skattskyldige
ej kunnat råda över, t. ex. att arbetsgivaren felaktigt uträknat
den skattskyldiges preliminära skatt. För att ernå ensartad praxis i berörda
avseende borde länsstyrelserna i tveksamma fall inhämta yttrande
från centrala uppbördsnämnden.

Då för rörelseidkarna resultatet av rörelsen ofta icke förelåge förrän
efter februari månads utgång föreslogo de sakkunniga, att inbetalning av
ytterligare preliminär skatt efter uppbördsårets utgång skulle få äga rum
intill utgången av nästkommande april månad. I samband därmed ifrågasatte
de sakkunniga, om det icke vore lämpligt att låta utarbeta en enkel
tabell efter vilken den skattskyldige skulle kunna beräkna den ungefärliga
skatt, som komme att utgå för den i självdeklarationen uppgivna taxerade
inkomsten. Tabellen borde i så fall fogas till varje debetsedel å preliminär
skatt för att vara den skattskyldige till ledning vid eventuell inbetalning
av ytterligare preliminär skatt. De skattskyldiga borde även kunna vända
sig till lokal skattemyndighet för att erhålla uppgift om den slutliga skatt,
som komme att utgå på en uppgiven taxerad inkomst.

Enligt de sakkunnigas förslag skulle räntan, åtminstone tills vidare, debiteras
och uppbäras i samband med den kvarstående skatten. Vad som i
uppbördsförordningen stadgades angående kvarstående skatt skulle äga
motsvarande tillämpning beträffande ifrågavarande ränta. Vid restitution
av sådan ränta skulle dock icke å denna utgå ränta enligt 90 § uppbördsförordningen.
De sakkunniga ansågo den föreslagna räntan böra vara avdragsgill
vid taxering.

Frågan om räntegottgörelse å belopp, varmed erlagd preliminär skatt
överskjuter den slutliga skatten, förklarade de sakkunniga sig ämna upptaga
till behandling senare under utredningsarbetet.

Remissyttrandena. Vid remissbehandlingen av nyss nämnda förslag om
ränta å kvarstående skatt tillstyrktes förslaget eller lämnades
i huvudsak utan erinran av ett stort antal myndigheter och sammanslutningar.

I några yttranden tillstyrktes förslaget endast under vissa förutsättningar.

Sveriges köpmannaförbund, Sveriges hantverks- och småindustriorganisation,
Sveriges grossistförbund samt Handelns arbetsgivareorganisation

Kungl. Maj:ls proposition nr 203.

tillstyrkte förslaget under förutsättning, att preliminär skatt finge inbetalas
före utgången av april månad samt att räntegottgörelse erhölles för
överskjutande skatt för ett lägsta belopp av 400 kronor.

Svenska bankföreningen, Sveriges industriförbund och Svenska försäkringsbolags
riksförbund framhöllo, att det icke blott ur det allmännas utan
även ur företagsekonomisk synpunkt vore en angelägenhet av största vikt
att företagen icke häftade för eftersläpande skatter, belöpande på tidigare
intjänade vinster. De kvarstående skatterna borde i största utsträckning
nedbringas; räntepåföring vore ett av de medel, som borde komma till användning
för att vinna detta syfte. De sakkunnigas förslag i den form det
av dem framlagts kunde dock ej biträdas. Sammanslutningarna anförde
vidare:

Genom ett förfarande, anordnat i huvudsaklig överensstämmelse med
vad nedan angives, torde de kvarstående skatterna i icke ringa utsträckning
kunna nedbringas: Åt taxeringsnämndens ordförande eller en ledamot av
nämnden eller en hos nämnden anställd tjänsteman, i de fall då sådan
finnes, uppdrages att, sedan självdeklarationerna inkommit till nämnden,
omedelbart underkasta dessa granskning för att konstatera, vilka skattskyldiga,
som ha att erlägga kvarstående skatt till mera betydande belopp,
överstigande Vs av den slutliga skatten. Granskningen baseras allenast på
de i deklarationen uppgivna slutsummorna för inkomst och däri lämnad
uppgift om erlagd preliminär skatt. Med ledning av en sådan tabell, som
av de sakkunniga förutsättes skola upprättas, torde denna granskning
kunna verkställas av tämligen okvalificerad personal. I förekommande fall
ifylles en för ändamålet upprättad blankett, som lämpligen synes böra
undertecknas av taxeringsnämndsordföranden, vari den skattskyldige erhåller
meddelande om ungefärlig slutlig och kvarstående skatt enligt de
i deklarationen lämnade uppgifterna samt anmodas att av den kvarstående
skatten erlägga visst angivet belopp, utgörande den ungefärliga kvarstående
skatten minskad med förslagsvis 300 kronor, senast å viss dag, icke infallande
tidigare än en månad efter den, då han erhållit meddelandet, vid
äventyr att ränta efter 6 procent eljest kommer att debiteras å ogulden
kvarstående skatt under viss tidsperiod.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län uttalade, att förslaget med afl
säkerhet skulle föranleda mycken irritation och dessutom extra arbete.
Ränta borde därför icke ifrågakomma annat än i sådana fall, där ansvaret
för att den preliminära skatten krediterats med för lågt belopp till övervägande
del åvilade den skattskyldige själv. Detta kunde knappast sägas
vara fallet med personer påförda A-skatt, beträffande vilka differenserna
som regel berodde på någon teknisk brist i systemet. Skattskyldig som
påförts B-skatt borde däremot i regel senast i april månad året efter inkomståret
veta hur stor hans inkomst varit och då kunna leverera in återstående
belopp. Underläte han detta, borde man kunna presumera, att avsikten
varit att få skattekredit. Länsstyrelsen tillstyrkte i enlighet härmed,
att ränta å skatt påfördes, dock endast där den skattskyldige haft att erlägga
preliminär B-skatt. 3

3 — Bihang till riksdagens protokoll 1031. 1 samt. Nr 203.

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

Förslaget i denna del avstyrktes av kammarrätten, överståthållarämbetet,
länsstyrelserna i Västmanlands och Västerbottens län, Föreningen Sveriges
kronokamrerare, Föreningen Sveriges stadsfogdar, Sveriges redareförening,
Sveriges lantbruksförbund, Riksförbundet landsbygdens folk samt
Sveriges centrala restaurangaktiebolag.

Kammarrätten uttalade, att den preliminära skatten vore en förskottsskatt
å den inkomst, som intjänats under ett inkomstår. Den skattskyldiges
skatteskuld till det allmänna bleve definitiv först i och med att skatteanspråket
från det allmänna fastställdes genom taxering och skatten i vanlig
ordning debiterades därå. Då den kvarstående skattens belopp framkomme
först vid den preliminära skattens avstämning mot den slutliga
sikatten förefölle det icke tilltalande, att ränta skulle beräknas och uttagas
hos vederbörande för tid, innan den kvarstående skatten blivit till beloppet
fastslagen.

Överståthållarämbetet framhöll, att en förutsättning för straffränta
borde vara att en klar försummelse förelåge. Detta kunde ofta icke anses
vara fallet ehuru betydande kvarstående skatt uppstått. Härtill komme
att då enligt uppbördssystemet den preliminära skatten allenast utgjorde
en förskottsinbetalning det förefölle oegentligt att med straff belägga en
utebliven dylik betalning. Vidare skulle införandet av bestämmelser om
straffränta komma att medföra ett avsevärt meraibete såväl för de lokala
skattemyndigheterna som också för länsstyrelserna, vilka skulle få att taga
ställning till de förvisso mycket svårbedömliga besvärsmål, som sannolikt
i icke ringa utsträckning bleve en följd av räntepåföring.

Sveriges lantbruksförbund samt Riksförbundet landsbygdens folk framhöllo,
att det vore särskilt svårt för jordbrukarna att i förväg bestämma
sina inkomster. Ehuru det vore naturligt, att den kvarstående skatten sammanlagt
vore större än den restituerade, kunde likväl helt visst icke bortses
från att en synnerligen stor räntefri kredit lämnades staten från en
stor del jordbrukare. Detta berodde framförallt därpå, att inkomst av förvärvskällan
jordbruksfastighet redovisades enligt den s. k. kontantprincipen
i motsats till annan näringsverksamhet, som redovisades enligt bokföringsmässiga
grunder. Skatteunderlaget från jordbruket bleve härigenom
synnerligen varierande, då någon möjlighet till utjämning olika beskattningsår
emellan icke förelåge. Dessutom berodde resultaten i jordbruk och
skogsbruk av omständigheter, varöver den skattskyldige icke själv rådde,
t. ex. skörderesultatets beroende av väder och vind. 1948 års skörd var
genomsnittligt bättre än 1946 års. Vid en redovisning av jordbruket per
kalenderår kunde jordbrukaren för övrigt icke konstatera vinstresultatet
med någon större säkerhet förrän efter beskattningsårets utgång och tidigast
i samband med deklarationens upprättande.

Det borde också påpekas, att jordbruk, som redovisade ett beskattningsår
överensstämmande med kalenderåret eller i nära anslutning till detta, be -

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

talade förskottsskatt under i regel de första fyra uppbördsterminerna, då
ju jordbrukets inkomster i så stor omfattning inflöte under de sista månaderna
av kalenderåret. För skogsbrukets del gällde måhända icke denna
förskjutning av inkomsten till slutet av beskattningsåret, men ojämnheterna
mellan olika beskattningsår vore här ännu större än för jordbruket
som sådant. Förbunden motsatte sig, i varje fall såvitt anginge jordbrukarna,
att någon ränta på kvarstående skatt skulle utgå.

Förslaget att utsträcka tidsfristen för inbetalning av
preliminär skatt intill utgången av april månad året efter inkomståret
tillstyrktes i huvudsak eller lämnades utan erinran i det övervägande
antalet yttranden.

De föreslagna grunderna för uttagande av ränta tillstyrktes
eller lämnades utan erinran i flertalet yttranden. I några yttranden framhölls
dock, att den föreslagna räntesatsen vore för hög. Några länsstyrelser
och Föreningen Sveriges kronokamrerare uttalade sålunda, att räntan icke
borde sättas högre än 5 procent, medan en länsstyrelse och Kooperativa
förbundet yttrade, att 4 procents ränta borde vara fullt tillräcklig. Riksräkenskapsverket
uttalade, att räntan icke borde betraktas som en straffliknande
påföljd utan mera jämställas med en vanlig låneränta. Den föreslagna
räntesatsen vore avgjort för hög. En räntesats på 3 eller 4 procent
borde däremot kunna komma i fråga.

Sveriges lantbruksförbund samt Riksförbundet landsbygdens folk framhöllo,
att om ränta prövades lämplig den för jordbrukets del borde reduceras
till en lägre procentsats än de sakkunniga föreslagit, enär jordbruket
i regel icke utnyttjade skattekrediten i samma utsträckning som andra
förvärvskällor.

I några yttranden framhölls, att gränsen för räntepliktens
inträde borde fastställas på annat sätt än de sakkunniga föreslagit.
Flera myndigheter uttalade sålunda, att det ej kunde vara skäligt att stipulera
ränteplikt vid en så pass låg gräns som 400 kronor. Riksräkenskapsverket
ansåg det icke motiverat med en räntefri felmarginal på en femtedel
av den slutliga skattens belopp. Den av praktiska skäl önskvärda begränsningen
av antalet räntefall kunde i stället uppnås genom att över
huvud icke påföra ränta vid skattebelopp under förslagsvis 1 000 kronor.

1950 års proposition. Då jag för Kungl. Maj :t anmälde uppbördssakkunnigas
nyssnämnda förslag anförde jag, bl. a., att jag i likhet med de
sakkunniga ansåge, att ett verksamt medel att stimulera de skattskyldiga
till att medverka till uppnåendet av riktigt skatteuttag vore att ålägga den,
som utnyttjade en skattekredit genom att erlägga eu betydande del av skatten
i form av kvarstående skatt, att erlägga ränta å den kvarstående skat -

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

ten. I konsekvens härmed borde då den, som inbetalt för stor preliminär
skatt och således beviljat det allmänna en skattekredit, gottgöras ränta å
den för mycket erlagda preliminärskatten. Jag anförde vidare:

I många fall kunna de skattskyldiga icke förrän inkomståret gått till
ända och självdeklaration upprättats rörande inkomsten för detta år fastställa
storleken av inkomsten och den därå belöpande skatten. Vidare torde
flertalet skattskyldiga icke utan särskilda anvisningar kunna uträkna den
skatt, som skall utgå på grundval av den i självdeklarationen upptagna
inkomsten. Det är därför nödvändigt att — såsom de sakkunniga ifrågasatt
— relativt enkla tabeller upprättas, som angiva dels den statliga inkomstskatt
och, för olika kommunala utdebiteringar, den kommunala inkomstskatt
samt den folkpensionsavgift, som belöper på skilda taxerade
inkomster, dels den förmögenhetsskatt, som belöper på beskattningsbar
förmögenhet av olika storlek.

Därest sådana tabeller tryckas och tillhandahållas de skattskyldiga samtidigt
med debetsedeln å preliminär skatt och om ränta påföres allenast i
den begränsade omfattning de sakkunniga föreslagit, torde något officiellt
besked från myndighet om skattens storlek — såsom i yttrandena från
Svenska bankföreningen m. fl. påyrkats — icke vara erforderligt. I varje
fall torde det i nämnda yttranden framförda förslaget att lägga uppgiften
att meddela dylika besked på taxeringsnämnderna icke vara praktiskt genomförbart
med hänsyn till dessa nämnders nuvarande organisation och
arbetsbörda. Däremot bör skattskyldig i förekommande fall kunna vända
sig till lokal skattemyndighet för att få besked om skattens storlek.

De skattskyldiga böra därjämte under viss tid efter deklarationstidens
utgång ha tillfälle att erlägga den ytterligare preliminära skatt, som kan
vara erforderlig för att täcka den slutliga skatt, vilken utgår å den deklarerade
inkomsten och förmögenheten. Med hänsyn till att beloppet av preliminär
skatt skall vara infört i debiteringslängderna före den 30 juni året
efter inkomståret, bör inbetalning av ytterligare preliminär skatt icke få
ske senare än den 15 april året efter inkomståret. Därjämte böra de skattskyldiga
genom anvisningar å de särskilda tabellerna samt genom radio
och press göras uppmärksamma på att inbetalningen i alla de fall, där så
kan ske, bör verkställas snarast efter deklarationstidens utgång. — Bestämmelser
angående utsträckning av betalningstiden till den 15 april torde,
därest riksdagen godkänner förslaget om räntebetalningen, sedermera få
meddelas i administrativ ordning.

Ränta å kvarstående skatt bör icke utgå för tid före den 15 april året
efter inkomståret. Då den kvarstående skatten skall erläggas under uppbördsterminerna
i mars och maj månader året efter taxeringsåret, kommer
räntan, liksom enligt de sakkunnigas förslag, att avse ungefär ett års tid.
Räntesatsen har av de sakkunniga föreslagits till 6 procent. Med hänsyn
bl. a. till att räntan bör vara avdragsgill vid taxering anser jag mig icke
ha anledning frångå de sakkunnigas förslag i denna del. Räntan bör i sin
helhet tillfalla statsverket.

Vad angår gränserna för räntepliktens inträde har jag intet att erinra
mot de sakkunnigas förslag.

Med anledning av ett påpekande av riksförsäkringsanstalten framhöll
jag vidare att skatt som icke uttoges preliminärt, såsom olycksfallsförsäk -

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

ringsavgift, utskiftningsskatt och ersättningsskatt, icke borde medräknas
vid bedömande av om och med vilket belopp ränta skulle utgå. Ej heller
borde härvid medräknas preliminär skatt, som inbetalts efter den 15 april
året efter inkomståret.

För att icke erhålla för invecklade och i praktiken svårtillämpliga och
arbet&krävande regler i fråga om räntepåföringen föreslog jag -— liksom
de sakkunniga — att ränta skulle utgå endast å kvarstående skatt; å tillkommande
skatt borde ränta alltså icke utgå.

Vidare yttrade jag:

Höjes den i självdeklarationen upptagna inkomsten genom beslut av
taxeringsnämnden eller av prövningsnämnden senast den 10 oktober under
taxeringsåret och medför detta att kvarstående skatt skall erläggas, torde
av praktiska skäl ränta böra utgå, oavsett om den skattskyldige haft viss
anledning att antaga att deklarationen varit riktig. Nedsättes sedermera den
kvarstående skatten på grund av beslut om sänkt taxering eller debitering,
bör, såsom de sakkunniga föreslagit, även räntan utan särskild ansökan
nedsättas.

I enlighet med de sakkunnigas förslag bör länsstyrelsen efter ansökan
äga befria skattskyldig från att helt eller delvis erlägga ränta i sådana fall,
då den kvarstående skatten beror av förhållanden, varöver den skattskyldige
icke kunnat råda, t. ex. då arbetsgivaren felaktigt uträknat den skattskyldiges
preliminärskatt. Såsom ytterligare exempel å dylika förhållanden
kan anföras det fall, att skattskyldig, som påförts ränta å kvarstående skatt
i en kommun, i annan kommun erlagt för hög preliminärskatt. Centrala
uppbördsnämnden bör genom anvisningar verka för en enhetlig tillämpning
av ifrågavarande regler.

Såsom de sakkunniga föreslagit böra bestämmelserna i uppbördsförordningen
angående kvarstående skatt äga motsvarande tillämpning beträffande
ränta å sådan skatt. Vid restitution av ränta, varom här är fråga,
bör dock icke å denna beräknas ränta enligt 90 § uppbördsförordningen. I

I fråga om räntegottgörelse å för mycket erlagd preliminär skatt uttalade
jag, att motsvarande regler borde gälla. Ränta borde dock icke utgå
med högre belopp än som ungefärligen motsvarade spax''bankernas inlåningsränta.
Med hänsyn härtill och till att räntan borde beräknas för en
tid av nio eller tio månader (från och med maj månad året efter inkomståret
till början av påföljande år), ansåg jag, att räntan lämpligen borde
utgå med 2 procent.

Jag anförde vidare:

Rätteligen skulle — i överensstämmelse med vad som föreslagits skola
gälla beträffande beräkning av ränta å kvarstående skatt — sådan skatt,
som icke uttages preliminärt, icke medräknas vid bedömandet av om och
med vilket belopp ränta vid återbetalningen skall utgå. Då en dylik regel
emellertid skulle föranleda ett betydande merarbetc och det i regel torde
vara fråga om mindre belopp, torde det vara försvarligt att i nu berörda
fall den slutliga skatten icke reduceras med belopp, motsvarande skatt av
sådant slag, som icke skall erläggas preliminärt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

Om ytterligare preliminärskatt inbetalas efter den 15 april året efter
inkomståret, bör ränta icke utgå å sådant belopp. Den för mycket erlagda
preliminärskatten bör därför vid ränteberäkningen reduceras med för sent
inbetalda belopp.

Ränta bör gottgöras skattskyldig endast å preliminär skatt, som vid avräkningen
av sådan skatt mot slutlig skatt överskjuter sistnämnda skatt.
Ränta bör alltså icke utgå å preliminär skatt, som efter jämkning återbetalas
till den skattskyldige.

Har ränta utgått å för mycket erlagd preliminär skatt men höjes sedermera
taxeringen eller debiteringen, bör detta icke medföra skyldighet för
den skattskyldige att återbetala räntan. Sänkes taxeringen eller debiteringen,
bör detta å andra sidan icke föranleda, att högre ränta utgår än
den, som bestämts i samband med avräkningen av preliminär skatt mot
slutlig skatt.

Ränta å för mycket erlagd preliminär skatt bör givetvis utgöra skattepliktig
inkomst.

Slutligen framhöll jag, att debitering och återbetalning komme att medföra
visst merarbete för de lokala skattemyndigheterna, respektive länsstyrelserna.
Med hänsyn till den gräns, som föreslagits skola gälla beträffande
inträdet av skyldigheten att gälda ränta, respektive av rätten att
uppbära ränta, syntes emellertid icke behöva befaras att merarbetet skulle
bli alltför betydande. Sveriges häradsskrivarförening hade ifrågasatt huruvida
icke räntan å kvarstående skatt, för att underlätta debiteringsarbetet,
borde uppbäras i särskild ordning. Då emellertid en särskild uppbörd av
räntan å kvarstående skatt syntes medföra större merarbete och kostnader
än som skulle uppstå om räntan uppbars i samband med den kvarstående
skatten, fann jag mig icke böra förorda att räntan skulle uppbäras
separat.

Ärendets behandling vid 1950 års riksdag. I flera motioner1 till 1950 års
riksdag yrkades samma räntesats för såväl kvarstående skatt som för mycket
erlagd preliminär skatt, därvid några motionärer ansågo räntesatsen
böra fastställas till 2 V2 å högst 3 procent och andra motionärer föreslogo
en räntesats å 4 procent. I ett par andra motioner förordades nedsättning
av räntesatsen i fråga om kvarstående skatt från 6 till 4 procent.

Bevillningsutskottet (Betänkande nr 55) fann icke anledning till erinran
mot departementschefens förslag, att den, som med eller utan avsikt
utnyttjade en skattekredit genom att erlägga för låg preliminär skatt,
skulle erlägga ränta å den kvarstående skatten och att i konsekvens härmed
den, som medgåve det allmänna en skattekredit genom att erlägga för
hög preliminär skatt, skulle erhålla ränta å den för mycket erlagda skatten.
Däremot hade utskottet icke funnit utformningen av de föreslagna
räntebestämmelserna tillfredsställande. Utskottet var därför icke berett att
taga slutlig ställning till frågan om ränta å kvarstående skatt och å för 1

1 Se bevillningsutskottets bet. nr 55/1950 s. 15 o. ff.

Kungl. Maj.ts proposition nr 203.

mycket erlagd preliminär skatt och fann fördenskull lämpligt, att uppbördssakkunniga
under sin fortsatta utredning ytterligare övervägde nämnda
fråga. Utskottet föreslog därför skrivelse till Kungl. Maj:t med hemställan
om ytterligare utredning av den berörda frågan.

Riksdagen beslöt i enlighet med utskottets förslag.

D. Uppbördssakkunnigas senare förslag.

De sakkunniga. De sakkunniga konstatera, att 1950 års riksdags beslut
innebure ett godkännande i princip av att ränta under vissa förutsättningar
borde utgå å kvarstående skatt och å överskjutande preliminär skatt, samt
att den fråga, som det väl närmast vore avsett att de sakkunniga skulle
överväga ytterligare, avsåge räntesatserna.

De sakkunniga anföra, att de i sitt föregående betänkande framhöllo,
att storleken av räntan å kvarstående skatt på grund av de för
många skattskyldiga föreliggande svårigheterna att under inkomståret beräkna
den inkomst, varå slutlig skatt skulle utgå, borde bestämmas med
utgångspunkt från att räntan skulle utgöra påföljd för utnyttjad skattekredit
under ungefär ett år, d. v. s. från mars—april året efter inkomståret
till tidpunkten för inbetalandet av den kvarstående skatten eller månaderna
mars och maj året efter taxeringsåret. I anslutning härtill antöra
de sakkunniga vidare:

Detta resonemang fördes från den utgångspunkten, att räntan endast
borde drabba dem som underlåtit att begagna sig av den samtidigt öppnade
möjligheten att reglera mellanhavandet med staten genom inbetalning
av ytterligare preliminär skatt senast under april månad året efter
inkomståret. Alla skulle sålunda vara berättigade till en räntefri skattekredit
intill nämnda tidpunkt och endast vid ytterligare sådan kredit borde
ränta uttagas.

De sakkunniga ha icke funnit anledning frångå sin ståndpunkt i detta
avseende. Även om de skattskyldiga, vilka här komma i fråga, i realiteten
åtnjutit en faktisk skattekredit under avsevärt längre tid, bör man på ovan
angivna skäl bortse från tiden före april månad under året efter inkomståret.
Räntan bör sålunda fastställas med utgångspunkt från en räntetermin
om ca ett år.

De sakkunniga vilja i detta sammanhang erinra om hurusom från håll,
varifrån förslaget om ränta å kvarstående skatt mottagits med kritik, gjorts
gällande, att den skattskyldige icke gärna borde göras pliktig att erlägga
ränta å belopp, vars storlek icke kunde beräknas förrän efter inkomstårets
slut. Det må med anledning härav understrykas, att förslaget — såsom
nyss framhållits — i själva verket innebär att ränteberäkningen börjar
först då inkomstens storlek kan beräknas, d. v. s. efter deklarationens avgivande.
Vidare har från samma håll gent emot förslaget invänts, att det
vore obilligt ifrågasätta att den skattskyldige själv — genom anlitande
av förenämnda tabeller eller genom förfrågan hos den lokala skattemyndigheten
— skulle undersöka huruvida han under inkomståret erlagt till -

Kungl. Maj.ts proposition nr 203.

räckligt hög preliminär skatt. De sakkunniga kunna icke godtaga denna
invändning. Det måste anses innefatta en normal åtgärd av omtanke, om
man, då inkomstens storlek blir känd, snarast söker kontrollera huruvida
skatten vid de tidigare inbetalningarna beräknats något så när riktigt eller
huruvida för mycket eller för litet erlagts. Man måste också komma ihåg,
att ränta överhuvud taget icke avses skola utgå, om den kvarstående skatten
icke uppgår till en femtedel av den slutliga skatten. Av organisatoriska
skäl är det ogörligt att låta lokal skattemyndighet eller taxeringsnämnd
efter en förberedande granskning av deklarationsmaterialet utfärda förhandsbesked
om den slutliga skattens storlek beträffande alla fall där ränta
å kvarstående skatt kan komma i fråga.

Emot en räntesats av 6 procent har gjorts gällande, att denna skulle
vara för hög. Emellertid måste därvid beaktas att räntesatsen bör vara så
hög, att räntan överstiger den räntevinst, som den skattskyldige skulle
kunnat tillgodogöra sig å det för litet erlagda skattebeloppet. Som ytterligare
skäl för att räntesatsen icke bör vara för låg må åberopas, att en
del av ränteutgiften återvinnes genom lägre skatt ett senare år, eftersom
ju räntan avses skola vara avdragsgill vid taxering. I detta sammanhang
må nämnas, att enligt de sakkunnigas förslag här nedan ränta skall beräknas
allenast å det belopp, varmed den kvarstående skatten överstiger
500 kronor. Vid mindre skattebelopp blir därför den faktiska räntesatsen
avsevärt lägre än 6 procent. Om sålunda den kvarstående skatten uppgår
till resp. 1 000 kronor, 2 000 kronor eller 3 000 kronor, uttages ett räntebelopp
om resp. 30 kronor, 90 kronor och 150 kronor, motsvarande en
ränta om allenast 3 procent, resp. 4,5 och 5 procent.

Även om i och för sig en något lägre räntesats än 6 procent tidigare möjligen
kunde ha motiverats, torde numera på grund av den allmänna räntestegringen
någon sänkning icke böra ifrågakomma. De sakkunniga ha därför
funnit sig böra vidhålla sitt tidigare förslag, att räntan å kvarstående
skatt bör utgå med 6 procent, beräknad för en tid av ett år.

Enligt det tidigare förslaget skulle ränta utgå å kvarstående skatt, som
överstiger 300 kronor och därjämte uppgår till minst en femtedel av den
slutliga skatten. Enligt de sakkunnigas mening torde det emellertid med
hänsyn till det ändrade konjunkturläget numera vara motiverat, att räntegränsen
sättes till 500 kronor i stället för 300 kronor. Villkoret om att
den kvarstående skatten skall uppgå till minst en femtedel av den slutliga
skatten för att ränta skall komma i fråga, torde böra bibehållas.

I övrigt ha de i propositionen nr 244/1950 föreslagna bestämmelserna
om ränta å kvarstående skatt oförändrade upptagits i föreliggande promemoria.

Enligt de sakkunnigas tidigare förslag skulle ränta å kvarstående skatt
debiteras och uppbäras i samband med den kvarstående skatten. De sakkunniga
framhöllo dock, att om det framdeles skulle visa sig att antalet
räntepåföringar bleve ringa, man borde närmare överväga om räntan skulle
uppbäras i särskild ordning. Rörande denna fråga anföra de sakkunniga
nu:

Genom de sakkunnigas nu framlagda förslag, att ränta skall utgå först
då den kvarstående skatten uppgår till minst 500 kronor, kommer antalet
räntepåföringar att nedgå. Inom de sakkunniga ha representanter för de

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

lokala skattemyndigheterna med anledning därav ifrågasatt, att separat
debitering och uppbörd av ränta å kvarstående skatt nu borde föreslås.
Arbetet härmed — särskilt med hänsyn till att i varje enskilt fall skall beaktas
att, bl. a., eventuell olycksfallsförsäkringsavgift icke skall inräknas
i den slutliga skatten vid bedömande av om och med vilket belopp ränta
skall utgå —- kan nämligen befaras förrycka arbetet med debitering av den
slutliga skatten (frånsett fastighetsskatten) samt utfärdandet av debetsedlarna
därå. Utan att vilja undervärdera de påpekade svårigheterna anse
de sakkunniga sig likväl icke ha tillräckliga skäl att frångå den ståndpunkt
beträffande sättet för arbetets utförande, som de sakkunniga förut
intagit. Särskilt må framhållas, att en separat debitering och uppbörd
skulle för därav berörda myndigheter medföra ökat arbete och ökade kostnader
av avsevärt större omfattning än vid en gemensam debitering och
uppbörd. Vidare skulle det säkerligen skapa olägenheter och irritation hos
de skattskyldiga, om dessa skulle få att röra sig med ytterligare ett slags
debetsedel.

Rörande ränta å överskjutande preliminär skatt anföra
de sakkunniga:

Med hänsyn till den allmänna räntestegringen synes det motiverat, att
räntan utgår med högre belopp än vad tidigare föreslagits. I och för sig
skulle det därvid vara tillräckligt — med bibehållen relation till sparbankernas
inlåningsränta och med en beräknad faktisk räntetid av ca 3/4 år
— med en räntesats om 2 1/s procent. Av praktiska skäl synes man dock
böra undvika brutna procenttal. De sakkunniga föreslå, att räntesatsen
fastställes till 3 procent.

Vid restitution av skatt, då skattskyldig efter, bl. a., besvär över taxering
eller debitering vinner nedsättning i eller befrielse från honom påförd
slutlig eller tillkommande skatt, äger den skattskyldige erhålla ränta å det
restituerade beloppet efter 5 procent för år. Det skulle kunna ifrågasättas
att samma räntesats borde gälla även vid återbetalning av överskjutande
preliminär skatt. Emellertid bör härvid märkas, att vid restitution av slutlig
eller tillkommande skatt räntan avses i viss mån skola innefatta, förutom
ersättning för ränteförlust, jämväl ersättning för de kostnader och
olägenheter i övrigt, som tillskyndats den skattskyldige genom den felaktiga
taxeringen eller debiteringen. Någon anledning synes däremot icke
föreligga att bereda den skattskyldige sådan ersättning i fråga om överskjutande
preliminär skatt, i fråga om vilken rättelse utan större omgång
kan erhållas genom jämkning. Vidare bör framhållas, att frivillig inbetalning
kan ske av preliminär skatt och att en hög ränta å återbetald sådan
skatt skulle kunna locka skattskyldig till inbetalning av omotiverat
höga preliminärskattebelopp för att komma i åtnjutande av en bättre ränteavkastning
än som eljest står till buds.

I överensstämmelse med vad ovan föreslagits beträffande räntan å den
kvarstående skatten bör ränta å överskjutande preliminär skatt utgå allenast
om den erlagda preliminära skatten med minst en femtedel överstiger
motsvarande slutliga skatt, och endast i den mån det överskjutande beloppet
överstiger 500 kronor. På samma sätt som i fråga om ränta å kvarstående
skatt innebär detta, att den faktiska räntesatsen blir lägre än 3
procent, om det belopp, som skall återbetalas, är relativt lågt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

Vad i övrigt i propositionen föreslagits angående ränta å överskjutande
preliminär skatt synes böra tillämpas, om de sakkunnigas förevarande förslag
genomföres. Ränteberäkningen synes böra ankomma, i stad med egen
uppbördsförvaltning på kronokamreraren och i riket i övrigt på länsstyrelsen.

De sakkunniga föreslå, att bestämmelserna om ränta å kvarstående skatt
och å för mycket erlagd preliminär skatt första gången skola tillämpas vid
1953 års taxering. De borde därför träda i kraft den 1 januari 1952, dock
att de icke skulle gälla, såvitt anginge taxering för år 1952 eller tidigare
år.

Såsom bilaga till den avgivna promemorian ha de sakkunniga fogat förslag
till vissa ändringar av 34, 90 och 107 §§ uppbördsförordningen. Förslaget
överensstämmer i huvudsak med lydelsen av nämnda paragrafer i
det förslag till ändringar i uppbördsförordningen, som fogats vid den proposition,
om vars avlåtande till riksdagen jag senare kommer att hemställa.

En av de sakkunniga, direktören P. Prydz, har i ärendet avgivit särskilt
yttrande, vari han hävdar, att det borde åligga de lokala skattemyndigheterna
att underrätta de skattskyldiga om det ytterligare skattebelopp som
skall erläggas för att räntepåföring icke skall behöva ske. Vidare ifrågasätter
Prydz om icke problemet kunde förenklas genom att bl. a. begränsa
räntepåföringen till allenast skattskyldiga med preliminär B-skatt. Prydz
anför bl. a.: I

I det föreliggande förslaget om särskild ränta i vissa fall å kvarstående
skatt och å överskjutande preliminär skatt har majoriteten ansett, att det
bör åligga de skattskyldiga själva att med hjälp av relativt enkla tabeller
och på grundval av upprättad självdeklaration bedöma, huruvida den till
beskattningsåret hänförliga slutliga skatten kommer att överstiga den preliminärt
inbetalda.--—

Jag anser mig av rent principiella skäl böra uttala betänkligheter gentemot
detta förslag, ty enligt min uppfattning kan det mycket starkt ifrågasättas,
om det skall ankomma på de skattskyldiga själva att företaga beräkningar
angående storleken av den ytterligare preliminära skatt, som
skall i vissa fall inbetalas. Ett flertal omständigheter tala emot ett sådant
förfaringssätt, och det kan i detta sammanhang anföras följande.

När källskattesystemet på sin tid infördes, motiverades detta bl. a. med
att det nya uppbördsförfarandet skulle vara till stor fördel för de skattskyldiga.
Otvivelaktigt är så fallet, men de fördelar, som det nya uppbördsförfarandet
nu erbjuder, skulle i viss utsträckning förringas, om det
nya systemet vore förenat med ett indirekt tvång för de skattskyldiga att
vid deklarationstillfället själva beräkna sin slutliga skatt. Mycken förargelse
och många felaktigheter torde med visshet bli följden av en sådan
bestämmelse.

Tabeller för beräkning av den ungefärliga slutliga skatten skulle enligt
betänkandet översändas till de skattskyldiga tillsammans med den preli -

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

minära debetsedeln. Detta innebär, att de skattskyldiga varje år skulle
förutom debetsedel och vanlig skattetabell även erhålla särskild tabell för
beräkning av slutlig skatt. Denna tendens till ansvällning av blanketternas
antal synes icke särdeles tilltalande.

Det är i vårt land en allmänt utbredd kutym att erläggande av betalning
föregås av en räkning eller en påminnelse till den betalningsskyldige. Detta
är exempelvis förhållandet vid hyresbetalning, betalning av försäkringspremier,
radiolicenser, bankräntor, debiterade skatter, lösen av växlar etc.
Att beträffande källskatten avvika från en så vedertagen princip som denna
kan synas betänkligt.--- —

På grund av det anförda anser jag mycket tveksamt, huruvida det bör
åläggas de skattskyldiga att själva beräkna sin skatt. Jag är fullt uppmärksam
på, att det för skattemyndigheterna icke torde vara möjligt att
med nuvarande organisation genomgå inlämnade deklarationer i så god tid,
att en preliminär uppgift angående kvarstående skatt skulle kunna lämnas
redan före den 15 april året efter beskattningsåret. Detta till trots kan
emellertid ifrågasättas, huruvida icke borde övervägas någon annan, enklare
metod än den föreslagna för att avstyra de allvarligaste överdrifterna
i vad avser utnyttjandet av räntefri skattekredit.

Motivet för de sakkunnigas förslag angående särskild ränta i vissa fall
å kvarstående skatt har varit att i möjligaste mån undanröja den orättvisa,
som man ansett ligga däri, att framför allt jordbrukare och rörelseidkare,
som påföras Beskatt, i mycket hög grad kunnat utnyttja kvarskatten
såsom en räntefri kredit från statens sida, under det att den preliminära
skatten för löntagarnas vidkommande tvångsvis uttages med hela
sitt belopp. Det är med andra ord kravet på rättvisa, som varit den bärande
tanken bakom de sakkunnigas förslag, ett krav, vars berättigande säkerligen
ingen vill bestrida. Å andra sidan äro de sakkunniga uppmärksamma
på, att den rättvisa man söker uppnå, icke kan av praktiska skäl i full utsträckning
förverkligas. Majoriteten föreslår nämligen, att ränta skall debiteras
å kvarstående skatt endast i de fall, då den kvarstående skatten
uppgår till minst 500 kr. och därjämte uppgår till minst en femtedel av den
slutliga skatten. Man har sålunda här skönsmässigt dragit upp vissa gränser,
inom vilka det ansetts nödvändigt att frångå rättviseprincipen. Den
av majoriteten sålunda föreslagna gränsdragningen innebär å andra sidan
ett tydligt medgivande, att det endast är överdrifterna, som man anser sig
kunna stävja. Under sådana omständigheter kan det med skäl ifrågasättas,
om icke problemet skulle kunna i hög grad förenklas genom att ytterligare
något vidga de gränser, inom vilka den föreslagna räntedebiteringen
skulle utebliva, och även begränsa frågan om räntedebitering till att endast
gälla skattskyldiga med B-skatt. Härigenom skulle antalet fall, då
räntedebitering kan bliva aktuell, ytterligare reduceras och möjligheter beredas
skattemyndigheterna själva att troligen utan merkostnader lämna
meddelanden i förekommande fall till de skattskyldiga om den ytterligare
preliminära skatt, som måste inbetalas för att räntedebitering skall kunna
undvikas.

En tänkbar utväg vore möjligtvis att förse självdeklarationen med en
avskiljbar talong, varå upprepades de i deklarationen framräknade beloppen
för inkomst att taxeras till statlig respektive kommunal inkomstskatt,
summa behållen förmögenhet och summa under året betald preliminär
skatt. Genom taxeringsmyndigheternas försorg skulle denna talong utan

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

större tidsutdräkt kunna avskiljas och vidarebefordras till de lokala skattemyndigheterna,
som med ledning av de lämnade uppgifterna kunde sortera
ut det relativt ringa antal fall, där räntepåföljd synes komma i fråga,
och därom meddela berörda skattskyldiga med angivande av det ytterligare
belopp, som torde inbetalas. De lokala skattemyndigheterna skulle
genom ett sådant tillvägagångssätt undgå det otal förfrågningar, som med
visshet kommer att till dem inflyta, om majoritetens förslag antages. Jag
vill därför hålla för sannolikt, att den här antydda metoden kan väntas
bliva fördelaktigare för de skattskyldiga utan att medföra en större arbetsbörda
för de lokala skattemyndigheterna.

Remissyttrandena över uppbördssakkunnigas senare förslag. De sakkunnigas
förslag har i huvudsak tillstyrkts eller lämnats utan erinran
i flertalet av de avgivna yttrandena. En dylik ståndpunkt har
intagits av kammarrätten, statskontoret, riksräkenskapsverket, länsstyrelserna
i Stockholms, Södermanlands, Jönköpings, Kalmar, Blekinge, Älvsborgs,
Skaraborgs, Örebro, Kopparbergs och Västernorrlands län, Landsorganisationen,
Tjänstemännens centralorganisation, Sveriges köpmannaförbund
och Sveriges hantverks- och småindustriorganisation samt därjämte
ett stort antal lokala skattemyndigheter.

Kammarrätten framhåller, att det vid bedömande av i vilken utsträckning
de skattskyldiga hittills, avsiktligt eller oavsiktligt, begagnat sig av den
till buds stående möjligheten till räntefri skattekredit, visserligen hade
varit önskvärt, att hittills gjorda erfarenheter kunnat belysas med statistiskt
material. Den brist, som i detta avseende alltjämt vidlådde förslaget,
försvårade onekligen ett bedömande av i vilken mån en författningsändring
kunde vara påkallad. Under erinran om att riksdagen i princip godkänt,
att ränta under vissa förutsättningar borde utgå å kvarstående skatt och
å överskjutande preliminär skatt, och då de föreslagna räntesatserna liksom
den föreslagna gränsen för ränteplikt och räntegottgörelse syntes godtagbara,
ansåge sig kammarrätten dock kunna lämna förslaget utan erinran.

Landsorganisationen, vilken som nyss nämnts tillstyrkt förslaget, ifrågasätter
därutöver, om icke de föreslagna åtgärderna borde genomföras med
snabbare verkan än de sakkunniga föreslagit. Fortfarande skulle incitament
saknas att söka göra preliminärskatteinbetalningarna så stora redan under
inkomstårets lopp, att någon kvarstående skatt icke uppstode. Denna B-skattebetalarnas
möjlighet att erhålla ett räntefritt skatteuppskov utgjorde en
orättvisa gentemot löntagarna med A-skatt, vilka inte på samma sätt själva
kunde bestämma tidpunkten för sina skatteinbetalningar. Men speciellt under
rådande ekonomiska förhållanden, då statsmakterna funnit det nödvändigt
att genom olika skattepolitiska och andra åtgärder minska likviditeten inom
näringslivet och dämpa inflationstendenserna, syntes det vara motiverat
att med verkan redan under löpande inkomstår göra det angeläget för
företag och enskilda att verkställa preliminärskattebetalningarna så tidigt
som möjligt. Exempelvis genom den senaste tidens exportprisutveckling

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

måste åtskilliga företag komma att få sina vinster starkt ökade (medan
andra vinster pressades ned). Företagen behövde emellertid i egenskap av
B-skattebetalare i allmänhet betala preliminärskatt endast på grundval av
1950 års taxering, dvs. 1949 års inkomst. För den vinstökning som därefter
inträffat kunde de fortfarande erhålla räntefri skattekredit intill april 1952,
även om de sakkunnigas förslag skulle genomföras med omedelbar giltighet.
I diskussionen om det föreliggande förslaget hade anförts, att det skulle
vara oriktigt att debitera någon ränta på en skatteeftersläpning, som uppstode
innan den skattskyldige genom upprättande av deklaration fått möjlighet
att exakt beräkna sitt skattebelopp. Detta argument syntes inte hållbart.
Det vore visserligen sant att en viss nackdel skulle kunna inträda
för den, som inför risken av räntedebitering eventuellt föranletts att göra
större preliminärskattebetalningar än nödigt, beroende på att han under
inkomståret överskattat sin årsinkomst. Detta vore dock ingen värre olägenhet
än att den accepterats för de icke ovanliga fall, där en löntagare
nödgades betala preliminärskatt efter en hög skattesats under en del av
året, trots att inkomstbortfall under annan del av året gjorde hans slutliga
skatt betydligt mindre. Det kunde icke vara orimligt att även för deras
del, som betalade B-skatt, acceptera smärre olägenheter i enskilda fall för
att allmänt åstadkomma en riktigare preliminärskattebetalning.

Efter att ha belyst den nuvarande bristen på jämlikhet i iskattebetalningen
med vissa uppgifter om storleken av den kvarstående skatten på
grund av 1950 års taxering anför Landsorganisationen vidare:

Landsorganisationen vill därför framhålla önskvärdheten av en ordning,
som bättre än den nuvarande ger anledning för även andra än löntagare
med A-skatt att redan under inkomståret betala preliminärskatt av en
storlek som ungefärligen motsvarar den slutliga skatten. I år har genom
källskattetabellernas omräkning preliminärskattebetalningen vid A-skatt
höjts med belopp som i allmänhet motsvarar en tiondel. Ofta kommer detta
att medföra, att preliminärskatten ännu mer än som ibland redan varit fallet
kommer att överstiga den slutliga skatten. Det synes utgöra en enkel akt
av rättvisa och billighet att åtgärder av motsvarande slag verkställes även
för övriga skattebetalares del, trots att man härvid — liksom vid A-skattebetalning
enligt de skärpta källskattetabellerna — i vissa fall kan åsamka
vederbörande någon olägenhet genom likviditetsmimskning och ränteförlust.
Fn sådan åtgärd vore att låta beräkningen av 6 procents ränta på ev.
kvarskatt på 1951 års inkomst gälla tiden från mitten av 1951 till beloppets
inbetalning. En annan väg vore att liksom för löntagarna generellt och
utan individuell prövning höja preliminärskattebeloppen, i så fall lämpligen
med ett visst procenttal, som med hänsyn till ovan anförda erfarenheter
snarast borde vara högre än som motsvarar källskattetabellernas omräkning.
Detta vore desto rimligare som man redan vet att avsevärda inkomstökningar
sedan 1949 ägt rum åtminstone för jordbrukare, skogsägare
och företagare inom exportindustrien. I den mån en dylik åtgärd
skulle hota att ge ett obilligt resultat för skattskyldig med stillastående
eller sänkt inkomst sedan 1949, har han ju alltid möjligheten att erhålla
jämkning genom preliminärdeklaration.

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

Landsorganisationen har med detta velat understryka angelägenheten av
att den köpkraftsindragning och likviditetsåtstramning, som f. n. genomföres,
utformas på ett sätt som i största möjliga grad säkrar jämlikhet
och rättvisa samhällsgrupperna emellan. I den mån vissa grupper undgår
att bära sin andel, måste andra bära så mycket mer. Om skatteuppbörden
från B-skattebetalarna fortfarande får vara flera hundra miljoner kronor
för låg, måste motsvarande belopp tydligen tas in genom ett så mycket
större statligt skatteuttag på andra punkter. Den omständigheten att den
slutliga skatten senare ändå kommer att utdebiteras till fullo är i detta
sammanhang och i den för dagen föreliggande situationen av underordnad
betydelse, eftersom det samhällsekonomiska balansproblemet måste lösas
utifrån de för dagen föreliggande förutsättningarna och med medel som
kan fungera effektivt på kort sikt.

Landsorganisationen får således förorda, att åtgärder i ovan framhållet
syfte, i mån av tekniskt administrativa möjligheter därtill, vidtages så
snabbt, att de kan bli effektiva redan under 1951.

Direktionen för uppbördsverken i Stockholm åberopar som eget yttrande
ett av direktionens kanslichef avgivet tjänsteutlåtande vari förslaget, med
hänsyn till såväl kraven på allmänheten som merbelastningen och kostnaden
för uppbördsverket, icke tillstyrkes i dess förevarande skick. Om
räntegränsen höjdes till 1 000 kronor, syntes emellertid förslaget kunna
godtagas ur uppbördsforvaltningens synpunkter.

Sveriges lantbruksförbund framför vissa allmänna betänkligheter mot
förslaget, dock utan att avstyrka detsamma.

Förslaget av styrkes — i likhet med vad som skedde beträffande de
sakkunnigas tidigare förslag — av överståthållarämbetet, länsstyrelsen i
Västerbottens län, t. f. uppbördsdirektören i Stockholm och Föreningen
Sveriges kronokamrerare. Förslaget avstyrkes vidare av Sveriges häradsskrivarförening
och av några lokala skattemyndigheter.

överståthållarämbetet åberopar vad ämbetet anfört över de sakkunnigas
tidigare förslag samt anför:

Vad de sakkunniga i förevarande förslag anfört ger ämbetet icke anledning
till annat ståndpunktstagande. Trots den vidgade gränsen för räntefrihet
finner ämbetet starkare invändningar kunna resas mot förevarande
förslag än mot det tidigare. I fjolårets förslag framlades nämligen samtidigt
med ränteförslaget förslag om löneavdrag å inkomst av korttidsanställningar,
bisysslor och tillfälligt arbete. Ett genomförande av detta förslag
— även om det skett i den något begränsade omfattning ämbetet tillstyrkte
— skulle ha inneburit en sådan effektivisering av källskattesystemet
att löntagarna praktiskt taget icke berörts av den då ifrågasatta straffräntan.
Förhållandet härvidlag blir emellertid ett annat om — såsom nu
ifrågasättes - bestämmelser om straffränta skulle införas utan avvaktan
på de förslag till ett med den sammanlagda löneinkomsten mera överensstämmande
källskatteuttag som uppbördssakkunniga komma att framlägga.
överståthållarämbetet, som i första hand avstyrker förslaget i dess
helhet, vill i andra hand föreslå, att med införandet av ränteföreskrifter
får anstå, till dess på uppbördssakkunnigas kommande utredning om ef -

Kungl. Maj:ts proposition nr 203. 47

fektivisering av källskattesystemet grundade förslag kunna föreläggas riksdagen.

Länsstyrelsen i Västerbottens län åberopar vad länsstyrelsen i sitt tidigare
yttrande anfört ävensom innehållet i Prydz’ reservation samt anför:

Grunden för utredningen är strävan att förmå de skattskyldiga att inbetala
preliminär skatt, som bättre överensstämmer med den slutliga skatten.
Därvid måste det först och främst vara av vikt att komma till rätta
med de värsta skatteskolkarna, d. v. s. de som mer eller mindre medvetet
utnyttja skattekrediten genom att inbetala för låg preliminär skatt. Detta
blir huvudsakligen vissa rörelseidkare. Äkta makar, exempelvis, vilka båda
ha löneinkomst, råka på grund av skattetabellernas ofullkomlighet praktiskt
taget alltid ut för betydande kvarstående skatter. Att påföra dessa
ränta kan icke vara rättvist. Flertalet av svenska folket, även i de så kallade
bildade eller skrivvana kretsarna, har icke lärt sig det nuvarande
skattesystemet och kommer icke heller att lära sig detsamma så fullständigt
att det självt kan beräkna sina skatter. Även i många andra fall måste
fördenskull räntepåföring enligt de föreslagna bestämmelserna te sig väl
hårt för att icke säga obilligt. Samtliga skatteskolkare böra emellertid vara
medvetna om att vissa påföljder kunna förekomma och för de värsta skolkarna
böra också dessa påföljder inträda.

Länsstyrelsen ifrågasätter därför, om icke problemet skulle kunna i hög
grad förenklas bl. a. genom att man ytterligare något vidgade de gränser,
inom vilka den föreslagna räntedebiteringen skulle utebliva. Länsstyrelsen
föreslår, att -— i stället för räntepåföring enligt de sakkunnigas förslag —
de lokala skattemyndigheterna skulle erhålla befogenhet att kontrollera de
preliminära och slutliga skatterna samt vid alltför stor differens förelägga
de skattskyldiga att inom viss kortare tid inbetala felande belopp vid påföljd
av räntepåföring. Kontrollen skulle kunna påbörjas redan i juli eller
augusti månad och vara avslutad i september eller senast oktober månad.
Med detta system skulle många av de problem försvinna, som måste lösas
i samband med de sakkunnigas förslag. Då föreläggandena med ränta såsom
tvångsmedel kunde väntas förekomma mot endast ett mindre antal
skattskyldiga med kvarstående skatt, funnes icke heller längre anledning
att medgiva ränta å överskjutande preliminär skatt.

Sveriges häradsskrivarförening framhåller, att det nuvarande skattesystemet
ännu icke trängt in i det allmänna medvetandet. Särskilt i fråga om
möjligheterna att reglera den förskottsvis inbetalda skatten vore okunnigheten
påfallande stor och detta gällde icke minst skattskyldiga med preliminär
B-skatt. En upplysnings- och propagandaverksamhet skulle härvidlag
säkerligen i hög grad bidraga till att nedbringa de kvarstående skatterna.
I än högre grad kommc de sakkunnigas i annat sammanhang framlagda
förslag till effektivisering av källskattesystemet att vara betydelsefulla
i detta avseende. Man borde därför kunna räkna med, att de kvarstående
skatterna om några år skulle nedgå väsentligt. Under sådana för -

Kungl. Maj.ts proposition nr 203.

hållanden syntes det föreningen riktigast att hela räntefrågan finge anstå
tills större erfarenhet vunnits om effekten av ovannämnda åtgärder. Att
bygga ut det redan förut synnerligen invecklade skattesystemet med ytterligare
detaljer, som skulle komma att medföra avsevärt merarbete för
myndigheterna och skapa ytterligare irritation hos en redan förut i detta
avseende överkänslig allmänhet, kunde föreningen för sin del icke finna
rationellt. I sitt första betänkande med förslag till vissa ändringar i uppbördsförfarandet
hade de sakkunniga förklarat motivet för uttagande av
ränta å kvarstående skatt vara »att förmå skattskyldiga, som icke erlägga
preliminär skatt genom löneavdrag, att medverka till ett bättre uppbördsresultat».
Detta vore alltså det primära och väsentliga skälet för ifrågavarande
ränta. Härtill anslöte sig ett rättvisekrav, att de som hade möjlighet
att utnyttja en skattekredit icke borde vara bättre ställda än övriga
skattskyldiga. Såsom de sakkunnigas förslag numera utformats, hade detta
rättvisekrav emellertid endast teoretiskt intresse, då flertalet »kvarskattebetalare»
icke komme att påföras någon ränta.

Föreningen berör därefter frågan om ränta å för mycket erlagd preliminär
skatt samt anför härom:

Förslaget om ränta å kvarstående skatt har dragit med sig krav även
på ränta å för mycket inbetald preliminär skatt. Man har ansett rättvist,
att om den, som utnyttjar skattekredit får betala ränta, skall även den,
som lämnar sådan kredit, gottgöras ränta. Resonemanget kan förefalla logiskt
och riktigt men är icke desto mindre enligt föreningens uppfattning
felaktigt.

»Kvarskatteräntan» har enligt de sakkunnigas motivering icke karaktär
av ränta utan skall utgöra en »påföljdsavgift» på grund av försummelse
från vissa skattskyldigas sida. Den får på grund härav ungefär samma karaktär
som indrivningsavgiften vid försummad skattebetalning och borde
lämpligen haft annan benämning än »ränta». Konsekvensen av det ovan
åberopade resonemanget har blivit, att eftersom den, som försummar sin
skattebetalning måste erlägga indrivningsavgift, bör den, som betalar sin
skatt i rätt tid, erhålla en gottgörelse i någon form. Detta kan ju knappast
vara riktigt. Icke heller kan föreningen finna räntan motiverad ur rättvisesynpunkt,
då flertalet av dem, som erlagt för mycket preliminärskatt,
skulle komma att undantagas från den ifrågasatta gottgörelsen. Härtill
kommer ytterligare det skälet, att enligt nu gällande bestämmelser varje
skattskyldig äger möjlighet — såväl under inkomståret som fram till den
1 april året därefter —- att jämknings vägen återbekomma, vad han kan
hava erlagt för mycket i preliminärskatt. Det är alltså den skattskyldige,
som avgör om staten skall erhålla skattekredit eller ej. Föreningen kan
sålunda icke finna bärande motiv för införandet av ränta i föreslagen form
å för mycket inbetald preliminärskatt.

Fn annan metod för lösning av frågan än den av de sakkunniga
föreslagna förordas av Sveriges industriförbund. Förbundet framhåller
— liksom i sitt yttrande över uppbördssakkunnigas tidigare förslag

Kungl. Maj.ts proposition nr 203.

— att det icke blott ur det allmännas utan även ur företagsekonomisk synpunkt
vore en angelägenhet av största vikt, att företagen icke häftade för
eftersläpande skatter, belöpande på tidigare intjänade vinster, och att därför
de kvarstående skatterna borde i största möjliga utsträckning nedbringas.
Förbundet framhåller vidare, att frågan gällde — förutom lämpligheten
och skäligheten av förslaget, att de skattskyldiga själva skulle
uträkna sin skatt ■— huruvida statsmakterna utan avseende å därmed förenad
ytterligare belastning å den statliga förvaltningsapparaten ansåge sig
böra i den utsträckning de sakkunniga föreslagit tillgodose rättviseprincipen
även i vad anginge tidpunkten för skattens erläggande eller åtnöjas
med att rätta påtagliga missförhållanden i detta hänseende. I förbundets
tidigare yttrande hade givits uttryck åt den uppfattningen, att en rättelse
av dylika missförhållanden vore tillfyllest. Förbundet hade nämligen ansett
och ansåge alltjämt, att varje icke oundgängligen nödvändig ytterligare
belastning å den statliga förvaltningsapparaten borde undvikas. Av motiveringen
till det föreliggande förslaget framginge, att det av praktiska skäl
icke vore möjligt att tillämpa en konsekvent rättviseprincip. Det allmänna
nödgades avstå från ränta å skattebelopp, understigande 500 kronor.
Kravet på ränta vid restitution av för mycket erlagd preliminär skatt
hade aktualiserats genom de sakkunnigas förslag om skyldighet att erlägga
ränta på kvarstående skatt och syntes icke med tillnärmelsevis samma
styrka kunna göras gällande, om en annan anordning än räntepåföring
träffades för rättelse av de påtalade missförhållandena beträffande skatteinbetalningen.
En dylik anordning måste dock utformas så, att myndigheternas
arbetsbelastning, trots att uträknandet av skatten ombesörjdes
av dessa och icke av de skattskyldiga själva, icke bleve större utan om
möjligt mindre än enligt de sakkunnigas förslag. I sådant avseende borde
bemärkas, att de talrika förfrågningar från de skattskyldiga hos de lokala
skattemyndigheterna angående eventuell skyldighet att erlägga ytterligare
preliminär skatt för undvikande av räntepåföring, som vid tillämpning av
de sakkunnigas förslag måste befaras, skulle medföra en betydande ökning
i arbetsbelastningen för dessa. Det kunde befaras, att denna arbetsbelastning
understundom skulle bli så betungande, att de skattskyldiga
icke bleve i tillfälle erhålla de upplysningar, de med fog kunde anses
berättigade till. Förslaget föranledde således betydande merarbete och
kostnader för det allmänna, utan att rättviseprincipen likväl bleve nöjaktigt
tillgodosedd. Det borde emellertid enligt förbundets mening vara
möjligt att komma tillrätta med förefintliga missbruk genom mera summariska
och mindre arbetskrävande åtgärder än dem, som föreslagits av de
sakkunniga. Förbundet anför härom vidare:

De sakkunniga anföra, att det av organisatoriska skäl är ogörligt att låta
lokal skattemyndighet eller taxeringsnämnd efter cn förberedande granskning
av dcklarationsmaterialet utfärda förhandsbesked om den slutliga 4

4 — Bihang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 203.

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

skattens storlek beträffande alla de fall, där ränta på kvarstående skatt
enligt deras förslag kan komma i fråga. Vi ifrågasätta icke riktigheten av
detta uttalande men vilja dock framhålla, att förhållandena torde vara
avsevärt växlande å olika orter och inom olika taxeringsdistrikt. Att inom
taxeringsnämnden — såsom nedan närmare utvecklas eventuellt av särskilt
förordnad granskningsman —- verkställa allenast en sådan förberedande
granskning, som skulle erfordras för tillämpning av mindre stela
lagbundna regler än de av de sakkunniga föreslagna, borde dock vara möjligt
utan att övriga å nämnden ankommande uppgifter eftersättas. En avsevärd
förbättring av skatteinbetalningen skulle vinnas, om i granskningsmannens
instruktion föreskreves, att denna hade att å särskild längd —
med angivande av i deklarationen uppgiven inkomst, förmögenhet och erlagd
preliminär skatt — införa skattskyldighet i allenast sådana fall, då den
slutliga skatten med betydande belopp, icke understigande exempelvis 500
eller 1 000 kronor, överstiger den preliminära. Någon ovillkorlig skyldighet
för granskningsmannen att kräva inbetalning så snart den resterande
skatten uppgår till det angivna minimibeloppet förutsättes således icke.
Om den kvarstående skatten procentuellt utgör allenast en ringa del av
den slutliga, bör tvärtom något krav på ytterligare inbetalning av preliminär
skatt icke verkställas och krav bör över huvud taget ske med urskiljning,
så att allenast påtagliga missförhållanden rättas. Det ligger i sakens
natur, att fullgörandet av en i sådant syfte utfärdad schematisk bestämmelse
icke skulle bliva så betungande för granskningsmannen som de av
de sakkunniga föreslagna preciserade reglerna.

Vi äro väl medvetna om, att den i viss mån diskretionära prövning, som
således av oss ifrågasättes, icke överensstämmer med inom statsförvaltningen
vedertagna principer. Man synes i allmänhet — och med rätta —
eftersträva att i största möjliga utsträckning reglera förvaltningsmyndigheternas
handlande genom strikta lagbundna regler, vilka icke tillåta förrättningsmannen
att efter eget omdöme lämpa efter lägligheten. Detta är
utmärkande även för de ifrågavarande av de sakkunniga föreslagna bestämmelserna
rörande grunderna för ränteberäkningen. Om emellertid tilllämpningen
av sådana i och för sig önskvärda beräkningsgrunder skulle
bliva allt för betungande för myndigheterna, men syftet med de ifrågavarande
bestämmelserna, såsom förhållandet är i detta fall, utan åsidosättande
av skäliga krav på rättssäkerhet från de skattskyldigas sida kan vinnas
genom regler, vilkas tillämpning kräver mindre arbete, bör en sådan
möjlighet att underlätta och förbilliga det statliga förvaltningsarbetet enligt
vår mening utnyttjas, även om granskningen icke å alla orter skulle
ske fullständigt enhetligt. Vi vilja understryka, att den enda grunden för
en reform å ifrågavarande område bör vara att möjliggöra rättelse av påtagliga
missförhållanden beträffande tidpunkten för skattens erläggande,
samt att effekten, såvitt angår dessa missförhållanden, i huvudsak skulle
bli densamma genom den av oss ifrågasatta anordningen.

Då även enligt vår mening varje ökning av de taxeringsnämndsordförandena
åliggande arbetsuppgifterna är ägnad att föranleda betänkligheter,
torde någon ovillkorlig skyldighet att verkställa den ifrågavarande
granskningen icke böra åläggas dem. Taxeringsnämndsordförande, som
icke anser sig medhinna granskningen och utfärdandet av föreläggandena,
bör efter ansökan hos länsstyrelsen kunna befrias från denna skyldighet,
i samband varmed länsstyrelsen förordnar särskild granskningsman för

Kungl. Maj.ts proposition nr 203.

distriktet. Sådant förordnande bör jämväl kunna meddelas utan framställning.
Till granskningsman bör kunna förordnas såväl kronoombudet eller
annan ledamot av nämnden soin annan därtill lämpad person, exempelvis
tjänsteman hos länsstyrelse eller lokal skattemyndighet.

Sedan de ovan angivna längderna blivit färdigställda, böra de överlämnas
till den lokala skattemyndigheten, som beräknar det belopp, varmed
preliminär skatt ytterligare bör inbetalas. Frågan, huruvida räntepåföring
är en lämplig påföljd för underlåten betalning av sålunda debiterat belopp,
synes, med hänsyn till att det föreliggande förslaget jämväl avser
räntegottgörelse å för mycket inbetald preliminär skatt, av skäl vi ovan
anfört, böra bedömas från andra utgångspunkter, än då vi avgåvo vårt tidigare
yttrande. I det läge frågan numera kommit tala enligt vår mening
övervägande skäl för, att räntepåföring icke verkställes och att i enlighet
härmed räntegottgörelse å för mycket erlagd preliminär skatt ej heller
ifrågakommer. I stället bör den skattskyldige av den lokala skattemyndigheten
tillställas tilläggsdebetsedel å preliminär skatt, förfallande till betalning
efter viss icke för knappt tillmätt tid från det debetsedeln tillställts
honom, vid äventyr att det preliminära skattebeloppet liksom annan på
förfallodagen icke erlagd debiterad preliminär skatt restföres och göres till
föremål för indrivning. — -— -—

Beträffande det merarbete, som enligt den av oss ifrågasatta anordningen
skulle åläggas de lokala skattemyndigheterna med uträkningen och debiteringen
av ytterligare preliminär skatt, synes det kunna tagas för visst,
att detta icke kommer att bli så betungande som besvarandet av de talrika
förfrågningar från de skattskyldiga, vilka måste bli en följd av de
sakkunnigas förslag.

Förbundet anför ytterligare, alt om taxeringsorganisationen mot förmodan
skulle vara så till bristningsgränsen belastad, att det icke vore möjligt att
uppbringa personal ens för den av förbundet föreslagna summariska granskningen,
syntes det i Prydz’ yttrande framförda förslaget att förse självdeklarationen
med en avskiljbar talong, varå upprepades de i deklarationen
framräknade beloppen för inkomst, behållen förmögenhet och under
året betald preliminär skatt, böra tagas under allvarligt övervägande. Genom
taxeringsmyndigheternas försorg skulle denna talong utan större tidsutdräkt
kunna avskiljas och vidarebefordras till de lokala skattemyndigheterna,
som med ledning av de lämnade uppgifterna skulle sortera ut det
relativt ringa antal fall, då utfärdande av tilläggsdebetsedel å preliminär
skatt kunde komma i fråga. Detta förslag vore emellertid behäftat med den
olägenheten, att samtliga deklarationspliktiga bleve skyldiga att skriva ut
ytterligare uppgifter, innefattande jämväl upplysningar för den skattskyldiges
identifiering, vilka allenast för en ytterst ringa del av de uppgiftspliktiga
skulle få någon betydelse. Härtill komme kostnaderna för talongerna.

Förbundet hemställer sålunda, alt de sakkunnigas förslag icke måtte föranleda
annan åtgärd än alt skattskyldiga, vilka enligt avlämnad självdeklaration
hade att erlägga slutlig skatt, som med betydande belopp, icke un -

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

derstigande exempelvis 500 eller 1 000 kronor, överstege den erlagda preliminära
skatten, skulle kunna efter inom taxeringsnämnden verkställd
summarisk granskning av deklarationsmaterialet tillställas tilläggsdebetsedel
å preliminär skatt. Förbundet framhåller, att hinder icke syntes
möta att tillämpa den sålunda ifrågasatta anordningen redan i samband
med 1952 års taxering.

Sveriges grossistförbund åberopar som eget yttrande i ärendet vad industriförbundet
anfört.

Det av hr Prydz föreslagna tillvägagångssättet har berörts i några yttranden.
Kronokamreraren i Eskilstuna tillstyrker förslaget, medan ett tiotal
häradsskrivare förklara detsamma ogenomförbart i praktiken. Föreningen
Skaraborgs läns häradsskrivare anför:

Den ifrågasatta räntepåföringen för kvarstående skatt torde komma att
drabba ett relativt ringa antal skattskyldiga. För dessa skattskyldiga, vilka
som regel torde vara att söka bland yrkeskategorierna större rörelseidkare
och lantbrukare, torde det ej behöva möta större svårighet att med tillhjälp
av en enkel tabell göra en approximativ skatteberäkning. Denna uppfattning
bekräftas jämväl av erfarenheter från det nuvarande uppbördsutfallet.
För flertalet skattskyldiga, som påförts kvarstående skatt med
högre belopp, torde nämligen nämnda skattepåföring ej komma överraskande
utan betraktas såsom en skuld, med vilken den skattskyldige själv
räknat och är införstådd. Ej heller torde vad reservanten anfört i fråga
om preciserat krav eller påminnelse från statsverkets sida gentemot skattskyldiga,
som förväntas komma att påföras kvarstående skatt, kunna tillmätas
större betydelse i denna fråga, då en av källskattesystemets viktigaste
grundförutsättningar — för uppnående av ett tillfredsställande uppbördsresultat
såväl från statsverkets som de skattskyldigas synpunkt —-just är medverkan från de skattskyldigas sida. Det torde ej heller råda
någon tvekan om, att en av huvudanledningarna till det för närvarande
mindre goda uppbördsutfallet har sin grund i dylik bristande medverkan.
I fråga om det framförda förslaget till visst skriftväxlingsförfarande mellan
taxeringsmyndigheter, lokala skattemyndigheter och de skattskyldiga
kan styrelsen vidare endast konstatera, att förslaget med nuvarande taxerings-
och uppbördsorganisation ej är genomförbart. Slutligen torde det ej
vara motiverat att inskränka räntepåföringen till enbart B-skattebetalare,
då avsevärda restskattebelopp jämväl påföras A-skattebetalare för sidoinkomster
m. m.

Sveriges köpmannaförbund framhåller, att den föreslagna anordningen
med en avskiljbar talong till deklarationsblanketten icke syntes utgöra en
framkomlig väg. Icke heller borde räntepåföring för kvarstående skatt ske
endast ifråga om skattskyldiga med preliminär B-skatt, enär vissa skattskyldiga
med A-skatt kunde skaffa sig avsevärda skattekrediter, exempelvis
vid utbetalning av ackordsöverskott.

Länsstyrelsen i Södermanlands län finner däremot tanken, att endast
skattskyldiga med preliminär B-skatt skulle påföras ränta, värd beaktande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

Enligt de sakkunnigas förslag avises ränta icke skola utgå å tillkommande
skatt. Enligt riksräkenskapsverkets mening bör emellertid ränta
uttagas jämväl å sådan skatt, om förutsättningar härför i övrigt föreligga.
T. f. uppbördsdirektören i Stockholm erinrar om att utskylder, debiterade
på grund av taxering senast den 10 oktober, voro att anse såsom slutlig
skatt medan samma utskylder debiterade på grund av taxering efter den
10 oktober betecknades såsom tillkommande skatt. För ränteberäkningen
vore det därför av ytterligt stor betydelse, om prövningsnämnden fattade
beslut före eller efter den 10 oktober. Bestämmelsen vore såtillvida olycklig,
att den kunde giva anledning till spekulationer från de skattskyldigas
sida i syfte att ernå befrielse från räntepåföring.

Annan tidsfrist för inbetalning av ytterligare preliminär
skatt än den föreslagna förordas av häradsskrivaren i Örebro
fögderi. Enligt dennes mening vore det rimligt att skattskyldiga, som i
taxeringsnämnden fått sin taxering höjd, lämnades tillfälle att i form av
preliminär skatt få inbetala den förhöjning av skatten, som bleve en följd
av taxeringsnämndens beslut. Han yttrar härom:

Meddelandena om taxeringsnämndens avvikelser torde emellertid i regel
ej nå de skattskyldiga tidigare än under juni månad. Tillfälle att använda
den möjlighet, som torde komma att beredas de skattskyldiga att reglera
skattemellanhavandet före den 15 april, står sålunda icke längre till buds.
Det har framhållits att svårighet torde föreligga att framskjuta tidpunkten
för fyllnadsinbetalning till senare datum med hänsyn till att beloppet av
preliminär skatt skall vara infört i debiteringslängderna före den 30 juni
efter inkomståret, då dessa längder författningsenligt skola avlämnas till
de lokala skattemyndigheterna. En möjlighet synes dock enligt mitt förmenande
vara att uppskjuta dagen för avlämnandet av debiteringslängderna
till de lokala skattemyndigheterna till exempelvis den 1 augusti, vilket
torde kunna ske utan olägenhet. De skattskyldiga, som fått vidkännas
förhöjda taxeringar kunna då beredas möjlighet att verkställa fyllnadsinbetalning
å den preliminära skatten ända fram till förslagsvis den 10 juli.

Rörande den föreslagna gränsen för räntepliktens inträde
ha delade meningar uttalats. De sakkunnigas förslag tillstyrkes eller lämnas
utan erinran av kammarrätten, statskontoret, länsstyrelserna i Södermanlands,
Jönköpings, Kalmar och Blekinge län samt av åtskilliga lokala
skattemyndigheter, medan i andra yttranden göres gällande att gränsen
borde sättas i relation allenast till storleken av den kvarstående skatten
eller att andra gränser borde fastställas än vad de sakkunniga föreslagit.

Riksräkenskapsverket vidhåller sålunda, vad ämbetsverket i sitt yttrande
över de sakkunnigas tidigare förslag anfört därom, att det icke vore tillräckligt
motiverat att medge en räntefri felmarginal på 1/5 av den slutliga
skattens belopp. En från praktisk synpunkt önskvärd begränsning av antalet
räntefall kunde i stället uppnås genom att höja den absoluta ränte -

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

gränsen till 1.000 kronor. Samma yrkande frainföres även av länsstyrelsen
i Älvsborgs län och häradsskrivaren i Nora fögderi.

Länsstyrelsen i Örebro län. kronokamreraren i Örebro och häradsskrivaren
i Örebro fögderi föreslå, att räntegränsen sättes till 500 kronor utan
särskilda förbehåll i övrigt beträffande förhållandet mellan den slutliga
och den kvarstående skatten. Den sistnämnde anför härom:

Villkoret om att den kvarstående skatten skall uppgå till minst en femtedel
av den slutliga skatten för att ränta skall komma i fråga, ger dock
även för framtiden stora möjligheter till obehörig skattekredit med belopp,
som öka i förhållande till den slutliga skattens storlek. Härigenom förtages
bestämmelsen en stor del av den verkan, som man åsyftar att uppnå genom
införandet av den s. k. straffräntan. För att belysa mitt påstående får
jag nämna att slutlig skatt å 100.000, 200.000 och 300.000 kronor — belopp
av denna storleksordning torde vara vanliga — ge möjlighet till skattekredit
upp till respektive 20.000, 40.000 och 60.000 kronor. Det framstår
ur rättvisesynpunkt för mig som otillfredsställande att belopp av denna
storlek skola undgå räntebeläggning, när ett rigoröst förfaringssätt tilllämpas
ifråga om skattskyldiga, som uppnå i förhållande härtill låga kvarskattebelopp.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län anför:

Det är naturligtvis tänkbart, att skattskyldiga, som beräkna att kvarstående
skatt kommer att påföras dem med mera än en femtedel av den
slutliga skatten, för att undgå straffränta inbetala ytterligare så mycket
preliminärskatt att den kvarstående skatten något understiger en femtedel
av den slutliga. Fall kunna alltså förekomma, då skattskyldiga med höga
skatter genom att under respittiden inbetala ytterligare preliminärskatt
med jämförelsevis ringa belopp kunna undgå straffavgift och ändå förskaffa
sig räntefri skattekredit med betydande belopp. Det kan till och med
bli vanligt, att de som ha anledning att räkna med att straffavgift kommer
att påföras dem, verkställa tilläggsinbetalning med endast det belopp
som erfordras för att den kvarstående skatten skall något understiga en
femtedel av den slutliga. Möjligheten till eftersläpning med ej fullt en femtedel
skulle således kunna komma att betraktas som fullt legaliserad.
Straffavgiften torde därför beträffande många av de skattebetalare man
främst vill påverka med denna endast få den effekten att den kvarstående
skatten nedbringas till något under en femtedel av den slutliga.

Ej heller torde för rätten till räntegottgörelse kravet på att den överskjutande
preliminärskatten skall uppgå till minst en femtedel av den
slutliga skatten kunna anses helt tillfredsställande. En skattskyldig, vars
överskjutande skatt beräknas komma att uppgå till icke fullt en femtedel
av den slutliga skatten, kan i regel icke utan vidare påräkna restitution enligt
53 § 2 mom. uppbördsförordningen. Ej heller skulle han enligt förslaget
kunna få ränta på den överskjutande preliminärskatten. Men om han
under respittiden betalar in ytterligare preliminärskatt — kanske erfordras
endast ett obetydligt belopp i utfyllnad för att den överskjutande skatten
skall uppgå till en femtedel av den slutliga — blir han berättigad till
ränta. Den preliminära skatten bör ju i möjligaste mån beräknas så, att
den överensstämmer med den slutliga skatten. Detta får väl anses syfta

Kungl. Maj.ts proposition nr 203.

icke endast till undvikande av kvarstående skatt utan även till undvikande
av alltför stor överskjutande preliminärskatt. Om det alltså redan är klart,
att en skattskyldig kommer att få överskjutande preliminärskatt, förefaller
det föga rimligt, att han på grund av räntebestämmelsernas utformning
skall föranledas betala ännu mera preliminärskatt. Rätten till restitution
jämlikt 53 § 2 mom. uppbördsförordningen är för sådana fall beroende av
att särskilda omständigheter anses föreligga och kan för den skattskyldige
te sig oviss, varför han i avvaktan på beslut härom — den lokala skattemyndigheten
kanske till och med finner det nödvändigt att samråda med
vederbörande taxeringsnämnd före beslut angående begärd restitution —•
inbetalar ytterligare så mycket preliminärskatt, att han kan anse sig åtminstone
ha utsikt till räntegottgörelse.

Med hänsyn till sådana konsekvenser synes det önskvärt att möjligheterna
till annan avgränsning av skyldigheten att erlägga särskild avgift
eller ränta respektive rätten att erhålla räntegottgörelse såvitt angår den
kvarstående eller överskjutande skattens relation till den slutliga skatten
tages under övervägande.

Överståthållarämbetet tillstyrker den föreslagna gränsen om 1/5 av den
slutliga skatten men förordar en höjning av den fasta räntegränsen till
1.000 kronor. Samma förslag framföres av bl. a. direktionen för uppbördsverken
i Stockholm och t. f. uppbördsdirektören i samma stad. Den senare
anför härom:

Det vore önskvärt att därigenom även minska den lokala skattemyndighetens
bestyr med detta arbete. Omfattningen av antalet räntepåföringar
är vansklig att beräkna, enär antalet poster kvarstående skatt av olika anledningar
bör nedgå. I en större svensk stad har det med ledning av nu
förefintliga debiteringar beräknats, att 3,82 % av totala antalet skattskyldiga
skulle ha påförts ränta å kvarstående skatt, om de nu föreslagna bestämmelserna
varit gällande. Beräknas procenten till 3, kan antalet sådana
räntepåföringar i Stockholm uppgå till omkring 15.000 st. Härtill skall
läggas det antal, som uppkommer genom att för mycket preliminärskatt
inbetalats. Av de 15.000 torde en jämförelsevis stor procent, kanske 10 %,
anse sig ha anledning att hemställa hos överståthållarämbetet om befrielse
från ränta. I övrigt kommer ränteberäkningen att ingripa och verka
tyngande på arbetet i allehanda sammanhang. Det vore därför lämpligt
att genom höjning av förutnämnda belopp till 1.000 kronor låta räntepåföring
ske endast vid de mera markanta fallen. Därmed skulle också ett
irriterande osäkerhetsmoment försvinna för huvuddelen av de skattskyldiga.

Länsstyrelsen i Stockholms län förordar en räntegräns om 1/4 av den
slutliga skatten och minst 1.000 kr. Sistnämnda förslag framföres också
av häradsskrivaren i Kalmar södra fögderi, som samtidigt tillstyrker en
höjning av den relativa gränsen till 1/3 av den slutliga skatten.

Häradsskrivaren i Gripsholms fögderi förordar sänkning av den fasta
räntegränsen till 400 kr. Länsstyrelsen i Västernorrlands län samt häradsskrivarna
i Sundsvalls och Ljunga fögderier förorda bibehållande av det
tidigare förslaget om eu räntegräns av 300 kr.

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

Den av de sakkunniga föreslagna räntesatsen å kvarstående
skatt om 6 procent tillstyrkes i flertalet yttranden. Annan mening
framföres av allenast riksräkenskapsverket, länsstyrelsen i Kopparbergs
län och häradsskrivaren i Högsby fögderi, av vilka den sistnämnde finner
en procentsats om 5 procent tillräcklig, medan nämnda länsstyrelse förordar
samma procentsats som i fråga om restavgift eller 4 procent. Riksräkenskapsverket
uttalar, att en räntesats om 6 procent alltjämt förefölle
för hög. Att denna ränta -— i likhet med annan ränta vilken som helst —
vore avdragsgill vid taxering och att den faktiska räntesatsen för en del
skattskyldiga kunde på grund av räntegränsen bli avsevärt lägre än 6
procent, syntes sakna nämnvärd relevans för den principiella bedömningen.

Häradsskrivaren i Kramfors fögderi yttrar, att räntesatsen, som borde
hållas i överkant vid jämförelse med bankernas utlåningsränta, ej borde
angivas i uppbördsförordningen utan fastställas särskilt för varje år med
hänsyn till rådande rån te- och konjunkturläge.

Den föreslagna räntesatsen om 3 procent vid återbetalning
av för mycket erlagd preliminärskatt har icke föranlett
någon erinran i yttrandena.

Vad hr Prydz i sitt särskilda yttrande anfört angående möjlighet
för skattskyldig att under viss angiven förutsättning
av länsstyrelse kunna befrias från skyldighet att erlägga
ränta å kvarstående skatt beröres i några yttranden.
Ett tillmötesgående i någon form av Prydz’ önskemål finner sålunda överståthållarämbetet
värt att överväga. Prydz’ yrkande biträdes av Sveriges
köpmannaförbund och Sveriges hantverks- och småindustriorganisation.

Köpmannaförbundet anför:

För detaljhandelns del förekommer det exempelvis ej sällan, att vederbörande
taxeringsmyndigheter utan närmare utredning frångå deklarationer
med motivering att bruttovinsten eller nettointäkten ansetts vara
för låg. Ofta skulle en fullt tillfredsställande förklaring ha kunnat lämnas
av den skattskyldige, om förfrågan gjorts. Det vore då orimligt, om den
skattskyldige icke endast skulle påföras för hög skatt utan därjämte ränta
för den kvarstående skatt, som grundar sig på ett felaktigt beslut! Det
är därför enligt förbundets mening angeläget, att den föreslagna bestämmelsen
i 107 § 2 mom. icke tolkas restriktivt utan enligt regeln »i tveksamma
fall till den skattskyldiges förmån». Detta borde komma till uttryck
i anvisningar eller på annat lämpligt sätt.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län anser däremot, att ränta av praktiska
skäl borde utgå, då den i självdeklarationen upptagna inkomsten
höjdes genom beslut av beskattningsnämnd. Länsstyrelsen anför vidare:

Kungl. Maj ds proposition nr 203.

Länsstyrelserna skulle eljest nödgas ingå på ett bedömande av riktigheten
av utav taxeringsnämnd fattat beslut om vederbörande skattskyldigs
inkomst. Beslut om eventuell ändring i den skattskyldiges taxering måste
ändock sedermera i vanlig ordning fattas av prövningsnämnd. Någon
garanti för överensstämmelse mellan länsstyrelsens och av länsprövningsnämnd
senare fattat beslut torde ej kunna skapas. Om dylika beslut av
länsstyrelsen om ändring i beslutad taxering icke böra fattas, förefaller det
länsstyrelsen som om någon ny, särskild författningsbestämmelse, varigenom
länsstyrelsen skulle äga meddela befrielse från påföring av kvarstående
skatt, icke vore av behovet påkallad. Om man bortser från taxeringsfallen,
synes skattskyldig redan med gällande föreskrifter kunna göra
framställning om och erhålla befrielse från ränta i sådana fall, då den
kvarstående skatten beror av förhållanden, varöver den skattskyldige icke
kunnat råda. Enligt länsstyrelsens mening torde sålunda i 106 § uppbördsförordningen
få anses inrymda (särskilt efter tillkomsten av den nya
lydelsen genom SFS nr 316/1950) jämväl samtliga s. k. krediteringsändringar.
Såväl det i propositionen omförmälda fallet, då arbetsgivare felaktigt
uträknat den skattskyldiges preliminärskatt som det fall, att skattskyldig,
som påförts ränta å kvarstående skatt i en kommun, i annan kommun
erlagt för hög preliminärskatt, torde få anses hänförliga till fall av
krediteringsändring. Skulle en särskild, ny bestämmelse rörande möjlighet
för länsstyrelsen att meddela befrielse från ränta å kvarstående skatt tillskapas,
torde ansökningar kunna befaras inkomma i mycket stort antal,
av vilka måhända flertalet icke hade utsikter att vinna bifall av anledning,
att grunden för befrielse av de skattskyldiga i stor utsträckning missförståtts.
Sjukdom (vare sig under inkomståret eller uppbördsåret för den
kvarstående skatten) kunde icke utgöra anledning till befrielse från erläggande
av ränta å kvarstående skatt, låt vara att på grund därav anstånd
kunde meddelas av lokal skattemyndighet eller, efter restföring, av utmätningsman.
Det synes icke vara ur vägen, att tydliga anvisningar lämnas å
debetsedel, under vilka betingelser ändring efter ansökan kan ske av beloppet
av påförd ränta.

Enligt riksräkenskapsverkets mening borde länsstyrelserna icke utrustas
med befogenhet att medge räntebefrielse i särskilda fall. Det förefölle icke
osannolikt, att institutet skulle åsamka länsstyrelserna åtskilligt arbete
även om en restriktiv praxis vore åsyftad.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län framhåller, att även om det vore avsett
att centrala uppbördsnämnden skulle genom anvisningar verka för en enhetlig
tillämpning av bestämmelserna angående länsstyrelses rätt att medge
befrielse från ränta, enhetligheten komme att främjas, om redan i författningstexten
anvisningar meddelades till hjälp härvid.

Enligt det framlagda förslaget skall vid restitution av ränta å kvarstående
skatt icke beräknas ränta enligt 90 § uppbördsförordningen
å det restitucrade räntebeloppet.

Länsstyrelsen i Västcrnorrlands län framhåller, att då räntan å den
kvarstående skatten, vad beträffar det belopp som skulle återbetalas, vore

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

en direkt följd av den för höga taxeringen, denna ränta rätteligen vid återbetalningen
borde likställas med skatt. Restitutionsränta efter 5 procent
borde därför beräknas jämväl å nämnda räntebelopp. Även länsstyrelsen i
Blekinge län samt kronokamreraren i Borås och Föreningen Sveriges kronokamrerare
finna det påkallat med restitutionsränta i förevarande fall.

Föreningen Sveriges kronokamrerare och kronokamreraren i Borås ha
framhållit, att man vid ränteberäkningen måste beakta de speciella bestämmelser,
som reglera begränsningen av skattskyldigs skattebörda i vissa fall.
Den senare anför härom:

Enligt K.F. den 26 juli 1947 med provisoriska bestämmelser om begränsning
av skatt i vissa fall (S.F.S. nr 584) äger skattskyldig under vissa
förutsättningar åtnjuta avkortning eller/och restitution av statlig inkomstskatt
(»80 %-spärren»). I det underlag varå ifrågavarande 80 procent skola
räknas, synes även ränta å kvarstående skatt böra ingå. Detta framstår
såsom så mycket mera befogat, som den preliminära B-skatten enligt K. F.
den 22 april 1949 med provisoriska bestämmelser om begränsning i vissa
fall av preliminär skatt (S.F.S. nr 175) får nedsättas med det belopp,
varmed avkortning eller restitution av motsvarande slutliga skatt kan beräknas
bliva medgiven. Om sistnämnda förordning tillämpats, kan räntepåföring
sålunda komma till stånd, oaktat den skattskyldige genom formligt
beslut befriats från erläggande av viss del av den preliminära skatten.

Beträffande frågan om debitering och uppbörd av ränta å
kvarstående skatt förordar t. f. uppbördsdirektören i Stockholm
separat debitering och uppbörd, trots de sakkunnigas i och för sig vägande
argumentering för ett annat tillvägagångssätt. Gemensam debitering med
den slutliga skatten skulle på grund av personal- och lokalsvårigheter allvarligt
äventyra möjligheten att expediera debetsedlarna å slutlig skatt i
rätt tid. Samma mening uttalas av häradsskrivarna i Högsby och Kalmar
södra fögderier, vilka förorda att räntepåföringen skulle ske först efter den
1 augusti året efter taxeringsåret, då länsprövningsnämnderna avslutat
sitt arbete, ävensom av häradsskrivarna i Kinna samt Umeå norra och
södra fögderier.

Debitering och uppbörd gemensamt med den kvarstående skatten i enlighet
med de sakkunnigas förslag förordas däremot i alla de yttranden i
övrigt, där frågan berörts. De sakkunnigas förslag tillstyrkes sålunda av
sju länsstyrelser, ett tjugutal lokala skattemyndigheter, Föreningen Sveriges
kronokamrerare, Sveriges köpmannaförbund samt Sveriges hantverks-
och småindustriorganisation.

Rörande frågan, vilken myndighet som skall handhava arbetet med
uträkning av ränta å för mycket erlagd preliminär
skatt, framhåller länsstyrelsen i Västernorrlands län, att arbetet därmed

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

bör ankomma på de lokala skattemyndigheterna. Länsstyrelsen i Kopparbergs
län uttalar, att arbetet bör utföras, i städer med egen uppbördsförvaltning
av kronokainreraren och i övrigt av länsstyrelsen.

Direktionen för uppbördsverken i Stockholm framhåller, att i städer med
egen uppbördsförvaltning städerna borde tillgodoföras ränteinkomsten i
sådan utsträckning, att de ökade kostnaderna täcktes.

Riksräkenskapsverket har i sitt yttrande även berört en speciell fråga
rörande ränta å för mycket erlagd preliminär skatt. Ämbetsverket anför
sålunda:

Enligt nuvarande 90 § ( = 90 § 2 mom. i utkastet) utgår — när förutsättningar
i övrigt föreligga — ränta på »det belopp, som utbetalas». I
fråga om överskottsskatt (90 § 1 mom. i utkastet) föreslås ränta skola utgå
på »det överskjutande beloppet», synbarligen vare sig detta belopp »utbetalas»
eller icke. I det senare fallet men icke i det förra skulle m. a. o. ränta
utgå på belopp, som tas i anspråk för kvittning. Skillnaden är näppeligen
sakligt motiverad. Enligt riksräkenskapsverkets mening bör den princip
härvidlag, som nu föreslagits beträffande överskottsskatt, tillämpas genomgående.
Att en restförd skattebetalare skall drabbas hårdare än annars
för sin betalningsförsummelse, när han råkar ha en motfordran hos statsverket,
är icke tilltalande.

E. Departementschefen.

Enighet torde i stort sett råda om att åtgärder böra vidtagas för att stimulera
de skattskyldiga till att lämna sin medverkan till uppnåendet av
ett gott uppbördsresultat i fråga om den preliminära skatten. Så långt
gående åtgärder, att kvarstående skatt helt undvikes, synas dock icke erforderliga
och skulle för övrigt, därest de genomfördes, bliva alltför arbetsoch
kostnadskrävande. Vad man bör eftersträva är att förhindra missbruk
av den förmån som framförallt skattskyldiga med preliminär B-skatt åtnjuta
genom att de i praktiken själva kunna, inom vissa gränser, bestämma
den preliminära skatten.

I propositionen nr 244/1950 förordade jag, att särskilda åtgärder skulle
vidtagas, om den kvarstående skatten översteg 1/5 av den slutliga skatten,
dock minst 300 kronor. Sistnämnda gräns har av uppbördssakkunniga nu
föreslagits höjd till 500 kronor.

Vad gäller de åtgärder, som böra vidtagas för att åstadkomma en förbättring
av rådande förhållanden, hava två metoder varit uppe till diskussion,
dels de sakkunnigas förslag om påföring av särskild ränta å den kvarstående
skatten och dels industriförbundets förslag om en tilläggsdebitering
av preliminär skatt efter en summarisk genomgång av deklarationsmate -

Kungl. Maj:is proposition nr 203.

rialet. Reservanten Prydz’ förslag samt det tillvägagångssätt länsstyrelsen
i Västerbottens län förordat få betraktas som variationer av industriförbundets
förslag.

Mot metoden med räntepåföring har riktats den principiella invändningen,
att det icke borde ankomma på de skattskyldiga själva att beräkna
storleken av den preliminära skatt de skola erlägga. Vidare har anmärkts
att skatteberäkning genom de skattskyldiga själva förutsatte upprättande
och utsändande till de skattskyldiga av särskilda skatteberäkningstabeller,
vilket i och för sig icke vore tilltalande. Slutligen har framhållits, att
nämnda system skulle för de lokala skattemyndigheterna medföra en avsevärt
ökad arbetsbörda särskilt på grund av att allmänheten säkerligen i
mycket stor utsträckning skulle komma att begära besked om storleken
av på viss inkomst belöpande skatt.

Beträffande den principiella invändningen att det icke bör ankomma på
de skattskyldiga själva att beräkna sin skatt må framhållas, att det här
icke gäller att exakt fastställa den definitiva skatteskulden utan allenast
att göra en approximativ uppskattning av den på inkomsten belöpande
skatten. Invändningen förlorar dessutom väsentligt i betydelse om man,
på sätt jag i det följande kommer att föreslå, inskränker kretsen av de
skattskyldiga som hava att erlägga kvarskatteränta. En dylik inskränkning
kan också föranleda en annan bedömning av frågan om utsändande
till de skattskyldiga av särskilda skatteberäkningstabeller. Sistnämnda
spörsmål beröres närmare i det följande.

Det är tyvärr ofrånkomligt, att vilka åtgärder som än vidtagas i syfte
att reglera förhållandet på förevarande område, dessa åtgärder måste medföra
en ytterligare utökning av de lokala skattemyndigheternas arbetsuppgifter.
Även här gäller emellertid att, om man inskränker kretsen av de
skattskyldiga som hava att erlägga kvarskatteränta, invändningen förlorar
i betydelse. Merarbetet för de lokala skattemyndigheterna hålles inom rimliga
gränser och antalet förfrågningar från allmänheten om skattens storlek
kommer att bliva avsevärt lägre än vad eljest varit att befara. Framhållas
bör tillika, att dylika förfrågningar till huvudsaklig del skulle komma
att göras under tiden från slutet av februari till början av april eller
under en tid, då de lokala skattemyndigheterna icke äro så arbetstyngda
som under andra delar av året.

Det av industriförbundet föreslagna tillvägagångssättet förutsätter att
myndigheterna skola oreserverat godtaga de uppgifter den skattskyldige
kan komma att lämna i sin deklaration angående erlagd eller debiterad
preliminär skatt. Detta synes emellertid icke kunna komma i fråga. För
närvarande skall i deklarationen uppgift lämnas om beloppet av den preliminära
skatt, som genom löneavdrag erlagts för året näst före taxeringsåret.
Erfarenheterna från taxeringsarbetet torde giva vid handen, att uppgifter
härom lämnas mycket ojämnt och att uppgifterna mången gång äro

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

felaktiga. Därest uppgifts skyldigheten skulle utsträckas att omfatta all
erlagd, resp. debiterad preliminär skatt, skulle bristfälligheterna i uppgiftslämnandet
säkerligen bliva än mer markanta. Tilläggsdebitering av
ytterligare källskatt skulle därför icke gärna kunna ske utan kontroll av
den tidigare erlagda, resp. debiterade skatten. Den enda möjliga utväg, som
därvidlag skulle kunna diskuteras, skulle vara att taxeringsnämnden i en
särskild längd upptoge alla skattskyldiga, vilka kunde antagas bliva påförda
slutlig skatt överstigande visst angivet belopp, med angivande av i
deklarationen lämnade uppgifter angående till statlig och kommunal inkomstskatt
taxerade inkomster och till statlig förmögenhetsskatt taxerad
förmögenhet. Längden finge därefter kompletteras av länsstyrelsen (i stad
med egen uppbördsförvaltning kronokamreraren) med uppgift om erlagd,
resp. debiterad preliminär skatt, varefter det finge ankomma på den lokala
skattemyndigheten att fastställa om tilläggsdebitering skulle ske och
att utfärda debetsedel å den ytterligare preliminära skatt, som vederbörande
hade att erlägga. Med tanke på den redan för närvarande hårda belastningen
på taxerings- och uppbördsmyndigheterna lärer ett dylikt tillvägagångssätt
icke böra komma i fråga. Vidare måste beaktas att, med hänsyn
till att juridiska personer och andra i stor utsträckning åtnjuta anstånd
med avgivande av självdeklaration, upprättandet av den ifrågasatta
längden säkerligen icke skulle kunna slutföras förrän tidigast under maj
månad, varför man måste räkna med att uppbörden av tilläggsskatten icke
skulle kunna ske förrän under juli eller augusti månad. Tidsvinsten bleve
sålunda relativt begränsad.

Även om vissa skäl kunna tala för ett system av den art industriförbundet
föreslagit, kan jag sålunda icke förorda detsamma.

Jag tillstyrker i stället de sakkunnigas förslag, enligt vilket ränta i vissa
fall skall utgå å kvarskatt. I syfte att begränsa kretsen av skattskyldiga,
som hava att erlägga kvarskatteränta, förordar jag emellertid en höjning
av den absoluta gränsen för räntepåföringen från 500 till 1.000 kronor.
Genom en dylik höjning skulle de stora löntagar- och jordbrukargrupperna
komma att i huvudsak undantagas från ränteplikt. Vidare skulle man genom
en dylik höjning praktiskt taget helt undgå att äkta makar drabbades
av kvarskatteränta till följd av sambeskattningen. Ränteplikten skulle komma
att i huvudsak begränsas till sådana fall, där gällande regler möjliggöra
ett obehörigt utnyttjande av skattekredit i större omfattning.

Ä andra sidan vill jag i ett annat hänseende föreslå en skärpning av de
av de sakkunniga föreslagna reglerna. De sakkunnigas förslag innebär att
kvarskatteränta skall utgå endast om kvarskatten överstiger 1/5 av den
slutliga skatten. I princip har jag ingen erinran mot en dylik regel. Emellertid
anser jag erforderligt att den kompletteras mod en spärregel i syfte
att förhindra de mycket stora skattebetalarna att begagna sig av skattekredit
intill nyssnämnda kvotdel av skatten. De sakkunnigas förslag skulle

Kungl. Maj.ts proposition nr 203.

ju nämligen innebära att ett bolag med en slutlig skatt å 500.000 kronor
skulle opåtalt kunna utnyttja en skattekredit å 100.000 kronor. Jag förordar
därför att femtedelsregeln kompletteras i så måtto att ränteplikt
alltid skall föreligga om kvarskatten överstiger 10.000 kronor.

Begränsas ränteplikten på sätt jag nu förordat, synes frågan om utsändande
av särskilda skatteberäkningstabeller till de skattskyldiga komma i
ett annat läge. Det lärer sålunda, därest den absoluta gränsen för räntepåföring
höjes till 1.000 kronor, knappast vara erforderligt att enbart med
hänsyn till kvarskatteräntan utsända tabeller till alla skattskyldiga. Å andra
sidan vill jag framhålla att, därest särskilda skattetabeller skulle komma
att utdelas till envar skattskyldig för att möjliggöra kontroll av påföringen
av slutlig skatt, dessa tabeller givetvis skulle få användning även då den
skattskyldige vid inkomstårets slut eller i samband med upprättande av
självdeklarationen ville bedöma, huruvida kvarskatteränta kunde komma
att påföras honom.

Såsom jag framhöll redan då frågan om kvarskatteränta förra gången
var föremål för prövning, måste en förutsättning för ett dylikt system vara
att åt de skattskyldiga beredes skälig tid under året efter inkomståret att
verkställa inbetalning av ytterligare preliminär skatt. I enlighet med vad
jag tidigare förordat böra därför skattskyldiga, vilka önska inbetala ytterligare
preliminär skatt efter utgången av uppbördsterminen i januari månad
året efter inkomståret — då eljest enligt grunderna för uppbördsförordningen
preliminär skatt senast skall hava erlagts för att kunna avräknas
mot den slutliga skatten -— äga rätt att senast den 15 april året efter inkomståret
verkställa inbetalning av ytterligare preliminär skatt för föregående
år. Senare inbetalningstid kan jag däremot icke tillstyrka. Erforderliga
bestämmelser i ämnet torde sedermera få meddelas i administrativ
ordning.

De inträffade förskjutningarna i det ekonomiska läget komma att för
innevarande år medföra ökade taxerade inkomster för flertalet skattskyldiga.
Detta innebär, att skattskyldiga med preliminär B-skatt, vilka påförts sådan
skatt med ledning av föregående års taxering — d. v. s. för vilka inkomsten
beräknats med ledning av 1949 års inkomster — överlag måste räkna med
en relativt stor kvarstående skatt. Eftersom det stora flertalet skattskyldiga
icke uppnår så hög inkomst, att de skattskyldiga med den av mig förordade
begränsningen om 1.000 kronor behöva befara att bliva föremål
för räntepåföring, kommer räntan icke att utgöra någon sporre för dem att
söka undvika kvarstående skatt. Ett medel att komma till rätta med förevarande
problem skulle vara att omedelbart och generellt höja den preliminära
B-skatten med lämplig procentsats. Härför förutsättes emellertid
ett jämkningsförfarande avseende alla skattskyldiga med B-skatt. Ett dylikt
förfaringssätt skulle dock åsamka de skattskyldiga och uppbördsmyn -

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

digheterna besvär och arbete i så avsevärd omfattning att anordningen
icke lärer kunna komma i fråga.

Rörande inkomstnivån nästa år finnes icke anledning att i detta sammanhang
göra några uttalanden. Sannolikt torde dock vara, att nivån kommer
att ligga avsevärt högre än under år 1950. Risken för ett alltför lågt
uttag av preliminär B-skatt även under år 1952 är därför betydande.

I 14 § uppbördsförordningen finnes stadgat, att om så finnes påkallat
med hänsyn till det konjunkturläge, som kan antagas komma att råda under
inkomståret, äger Kungl. Maj :t förordna att preliminär B-skatt, som
beräknas med ledning av årlig taxering, skall för riket i dess helhet eller
viss del därav eller för vissa kategorier skattskyldiga utgå å allenast viss
procentuell del av den beskattningsbara inkomst, som skall ligga till grund
för uträkningen av den preliminära skatten. I uppbördsförordningen finnes
däremot intet stadgande om en generell höjning av B-skatten vid stigande
konjunkturer. 1944 års uppbördsberedning ifrågasatte här (SOU
1945:27 s. 224), om icke vid allmänt stigande inkomster den uträknade
beskattningsbara inkomsten borde procentuellt höjas, innan den lades till
grund för skatteuträkningen. Uppbördsberedningen fann emellertid detta
icke tillrådligt, enär en dylik generell förhöjning av den eljest utgående
skatten kunde befaras i ett stort antal fall föranleda jämkning i skatten
eller restitution av viss del därav.

Huruvida uppbördsförordningen på denna punkt bör ändras så, att
Kungl. Maj:t erhåller fullmakt att fatta beslut om generell höjning av
B-skatten, torde ankomma på uppbördssakkunniga att närmare överväga
i samband med den pågående översynen av uppbördsförordningens bestämmelser.

Vad härefter angår räntesatsen för kvarskatteräntan, vilken av de sakkunniga
föreslagits till 6 procent, hava några erinringar i denna del i allmänhet
icke förekommit i de avgivna remissvaren. Räntesatsen synes
väl avvägd och förordas av mig. Såsom jag tidigare framhållit bör räntan
vara avdragsgill vid taxering. Densamma bör i sin helhet tillfalla statsverket.
Det av direktionen för uppbördsvcrken i Stockholm framförda önskemålet
om att i stad med egen uppbördsförvaltning räntan till viss de''
skall tillfalla staden kan jag sålunda icke tillstyrka.

Såsom jag anförde då frågan förra gången var föremål för prövning bör
preliminär skatt, som inbetalts senare än den 15 april året efter inkomståret,
icke medräknas vid bedömande av om och med vilket belopp ränta
skall utgå. Icke heller bör härvid medräknas olycksfallsförsäkringsavgift,
utskiftningsskatt eller ersättningsskatt. Däremot bör för år 1952 medräknas
den numera av riksdagen antagna investeringsskatten. Uppbördsförordningens
bestämmelser angående statlig inkomstskatt skola enligt 21 § för -

Kungl. Maj.ts proposition nr 203.

ordningen angående investeringsskatt äga motsvarande tillämpning beträffande
sådan skatt.

Ränta bör utgå endast å kvarstående skatt. I ett par yttranden har hävdats,
att ränta borde uttagas även å tillkommande skatt. Skäl härtill synas
emellertid icke föreligga i all synnerhet som jag i det följande kommer
att förorda att befrielse från påförd ränta skall i viss utsträckning kunna
medgivas i sådana fall, där den kvarstående skatten är föranledd av att
beskattningsnämnd frångått den skattskyldiges deklaration.

Som jag anförde, då frågan förra gången behandlades, böra bestämmelserna
i uppbördsförordningen angående kvarstående skatt äga motsvarande
tillämpning beträffande ränta å sådan skatt. Detta innebär bl. a., att om
på grund av sänkt taxering eller debitering grunderna för räntepåföringen
ändras, omdebitering samt avkortning eller restitution, helt eller delvis,
bör verkställas icke allenast av den kvarstående skatten utan jämväl av
räntan därå.

Enligt de sakkunnigas förslag, som på denna punkt överensstämmer med
vad de sakkunniga tidigare föreslagit och med propositionen föregående år,
skall, vid restitution av ränta å kvarstående skatt, ränta enligt 90 § uppbördsförordningen
icke beräknas å det restituerade räntebeloppet. I några
remissyttranden hava yrkanden framförts om att restitutionsränta skall
utgå jämväl i dylika fall. Jag anser mig icke böra biträda dessa yrkanden.
Ränta bör sålunda icke utgå på restituerat räntebelopp. I

I ett par yttranden har framhållits, att man vid ränteberäkningen måste
beakta de särskilda förhållanden, som föranledas av förordningarna den 26
juli 1947 (nr 584) med provisoriska bestämmelser om begränsning av skatt
i vissa fall och den 22 april 1949 (nr 175) med provisoriska bestämmelser
om begränsning i vissa fall av preliminär skatt; genom dessa förordningar
har skattebördan begränsats i enlighet med den s. k. 80-procentsregeln.
Särskilda föreskrifter torde dock icke här vara erforderliga. Vid utfärdandet
av debetsedel å slutlig skatt måste den lokala skattemyndigheten beräkna
ränta å den kvarstående skatten, därest förhållandena i övrigt därtill
föranleda. Vid bedömningen enligt 2 § förstnämnda förordning, huruvida
och med vilket belopp avkortning eller restitution skall ske, bör uppenbarligen
räntan å den kvarstående skatten icke tilläggas de i nämnda
författningsrum angivna utskylderna. Frågan huruvida den debiterade
kvarskatteräntan bör avkortas, resp. restitueras blir beroende av den ändrade
debitering av kvarstående skatt, som måste bliva en följd av den
minskade slutliga skatten. Bestämmelserna om avkortning och restitution
av kvarstående skatt i 81 och 89 §§ uppbördsförordningen synas i överensstämmelse
med vad jag nyss anfört vara direkt tillämpliga.

Kungl. Maj.ts proposition nr 203.

På sätt föreslogs i propositionea nr 244 till förra årets riksdag bör länsstyrelsen
äga befria skattskyldig från att helt eller delvis erlägga ränta
å kvarstående skatt i sådana fall då kvarskatten beror på förhållanden,
varöver den skattskyldige icke skäligen kunnat råda. Såsom av nämnda
proposition framgår ansåg jag mig däremot föregående år icke böra framlägga
förslag om att befrielse skulle kunna medgivas, där anledningen till att
ränta påförts vore att söka i det förhållandet, att den i självdeklarationen
upptagna inkomsten höjts genom beslut av taxeringsnämnd eller av prövningsnämnd
senast den 10 oktober under taxeringsrådet, med påföljd att den
slutliga skatten blivit högre än den skattskyldige räknat med vid upprättandet
av deklarationen. I detta avseende har i den till de sakkunnigas förslag
fogade reservationen hävdats, att ränta icke bör komma i fråga under förutsättning,
att det får anses uppenbart, att den skattskyldige ej haft
anledning att förvänta höjning av den deklarerade inkomsten. Min tvekan
föregående år på denna punkt var närmast föranledd av att man kunde
befara, att vissa skattskyldiga för att undkomma ytterligare preliminärskattebetalning
utan att för den skull behöva riskera räntepåföring skulle
frestas att avlämna felaktiga deklarationer. Emellertid torde måhända
risken härför icke vara alltför betydande. Jag vill därför icke motsätta mig
det i reservationen framförda yrkandet. Av praktiska skäl måste emellertid
räntebeloppet upptagas å slutskattesedeln jämväl i dessa fall. Den lokala
skattemyndigheten saknar nämligen vid debiteringsarbetet varje kännedom
om att kvarskatten föranletts av att beskattningsnämnderna frångått den
skattskyldiges deklaration. Det måste därför ankomma på länsstyrelsen att
efter ansökan meddela beslut om befrielse, helt eller delvis, från räntepåföringen.

Det synes sålunda lämpligt att till 107 § uppbördsförordningen foga en
anvisningspunkt av innebörd, att med förhållande, varöver den skattskyldige
icke skäligen kunnat råda, avses — förutom de fall som berördes i den
förra propositionen — bl. a. jämväl det fall att beskattningsnämnd frångått
den skattskyldiges deklaration. Befrielse från räntebetalning bör dock i
dylikt fall icke medgivas, därest omständigheterna äro sådana att den skattskyldige
bort förstå att beskattningsnämnderna skulle komma att frångå
deklarationen; såsom exempel på fall där det sistnämnda får anses vara
fallet må nämnas, att den skattskyldige i sin deklaration — utan att därför
göra sig skyldig till falskdeklaration — yrkar uppenbart orimliga avdrag
eller avdrag, som stå i direkt strid med gällande lag eller som enligt vad
allmänt är känt icke medgivas i praxis. Däremot torde som regel anledning
till räntebcfrielse föreligga i de fall, där en skönsmässig höjning skett av
den deklarerade inkomsten. Det bör framhållas att en räntebcfrielse i sådant
tall uppenbarligen icke innebär något ståndpunktstagande i beskattningsfrågan,
varmed länsstyrelsen såsom sådan icke har att taga befattning.

Med räntebcfrielse, varom nu är tal, bör självfallet icke sammanblandas

Hihaag till riksdagens protokoll 1051. 1 sand. Nr 203.

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

fall, där den kvarstående skatten nedgår på grund av ändrad debitering
eller taxering med avkortning eller restitution, helt eller delvis, av räntan
som följd.

Ränta å för mycket er,lagd preliminär skatt bör utgå under motsvarande
förutsättningar som ränta å kvarstående skatt, d. v. s. under förutsättning
att den för mycket erlagda preliminära skatten överstiger den slutliga
skatten antingen med minst Vs, dock minst 1.000 kronor, eller med minst
10.000 kronor. De sakkunnigas förslag att räntan bör utgå med 3 procent,
för en beräknad tid av ett år, vill jag tillstyrka. Räntan bör beräknas å den
del av det överskjutande beloppet, som överstiger 1.000 kronor.

Såsom riksräkenskapsverket framhåller innebär de sakkunnigas förslag,
att ränta beräknas å det överskjutande beloppet, vare sig detta utbetalas
eller tages i anspråk för kvittning mot restförd skatt enligt 89 § 4 mom.
uppbördsförordningen. I förtydligande syfte torde i nämnda författningsrum
böra anigivas att vid kvittning även må utnyttjas nämnda ränta. Huruvida
anledning finnes att på sätt riksräkenskapsverket ifrågasätter ändra
gällande regler för beräkning av ränta vid restitution av skatt torde få
närmare övervägas av uppbörd,ssakkunniga.

I övrigt torde jag få åberopa vad jag i propositionen föregående år anförde
om att vid beräkning av ränta å för mycket erlagd preliminär skatt
endast bör beaktas skattebelopp, som inbetalts senast den 15 april, att
för ränteberäkningen den slutliga skatten icke skall reduceras med belopp
motsvarande skatt av sådant slag, som icke skall erläggas preliminärt, att
ränta ej skall beräknas å efter jämkning återbetald preliminär skatt, att
efter avräkningen meddelat beslut om höjd eller sänkt taxering eller debitering
ej bör föranleda ny ränteberäkning samt att räntan givetvis bör
utgöra skattepliktig inkomst för mottagaren.

Även om antalet räntefall med den av mig föreslagna höjningen av
räntesatsen kommer att bliva avsevärt lägre än man tidigare haft anledning
att räkna med och skälen för en separat debitering och uppbörd av räntan
därför kunna betecknas som något starkare än förr, kan jag likväl icke
förorda en dylik anordning. Den minst arbets- och kostnadskrävande metoden
måste vara att debitera och uppbära räntan i samband med den
kvarstående skatten. Jag förordar alltså att förfarandet ordnas i enlighet
med det sist angivna alternativet.

Arbetet med beräkning av ränta å överskjutande preliminär skatt bör
av naturliga skäl ankomma på den myndighet, som har att fastställa det
skattebelopp, som skall återbetalas. Arbetet bör sålunda ankomma i stad
med egen uppbördsförvaltning på kronokamreraren och i övrigt på länsstyrelsen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 203.

Enligt de sakkunnigas förslag skola räntebestämmelserna träda i kraft
den 1 januari 1952, dock att bestämmelserna icke avses skola gälla, såvitt
angår taxering för år 1952 eller tidigare år.

lag torde emellertid här få erinra om att taxering till investeringsskatt
skall verkställas under år 1952. Jag får vidare framhålla att syftet med
nämnda skatt skulle delvis förfelas, därest investeringsskatten icke till
huvudsaklig del komme att erläggas under nästkommande budgetår. I propositionen
angående investeringsskatten har jag också till stöd för antagandet,
att investeringsskatten skulle till största delen inflyta under
budgetåret 1951/52, åberopat det blivande förslaget om kvarskatteränta. I
enlighet härmed föreslår jag nu, att räntebestämmelserna skola bliva tilllämpliga
redan vid 1952 års taxering. Jag torde härvid erinra om att de
skattskyldiga enligt förslaget hava tillfälle att inbetala felande skatt under
tiden fram till den 15 april 1952, varför ett tidigare ikraftsättande av räntebestämmelserna
icke behöver medföra några nackdelar för de skattskyldiga.

II. Skattebefrielse, helt eller delvis, i anledning av att
inkomsten icke uppgår till s. k. existensminimum.

A. Inledning.

Med skrivelse den 13 januari 1951 ha 1969 års uppbördssakkunniga
avlämnat en promemoria med förslag angående befrielse, helt eller delvis,
från skatt på grund av nedsatt skatteförmåga vid s. k. existensminimum.

Vid promemorian ha fogats förslag till ändrad lydelse av dels 50 § 2
inom. kommunalskattelagen och anvisningarna till 50 § samma lag, dels
9 § 2 och 3 mom. förordningen om statlig inkomstskatt, dels 19 § lagen
om folkpensionering, dels ock 15 §, 48 § 2 mom., 49 §, 51 §, 53 § 1 mom.
och 54 § 2 mom. uppbördsförordningen. De sakkunnigas författningsförslag
torde såsom Bihang A få fogas till statsrådsprotokollet i förevarande
ärende.

över promemorian ha efter remiss yttranden avgivits av kammarrätten,
statskontoret, riksräkenskapsverket, socialstyrelsen, pensionsstyrelsen, 1950
års folkpensionsrevision, överståthållarämbetet (med överlämnande av yttranden
från t. f. uppbördsdirektören och exekutionsdirektören i Stockholm),
länsstyrelserna i Uppsala, Östergötlands, Kronobergs, Gotlands, Kristianstads,
Malmöhus, Hallands, Göteborgs och Bohus, Värmlands, Västmanlands,
Gävleborgs, Jämtlands och Norrbottens län (med överlämnande av
yttranden från ett stort antal lokala skattemyndigheter och utmätningsmän
i länen), Svenska stadsförbundet, Svenska landskommunernas förbund,
Sveriges häradsskrivarförening, Föreningen Sveriges kronokainrerare,
Föreningen Sveriges landsfiskaler, Föreningen Sveriges stadsfogdar, Sven -

Kungl. Maj.ts proposition nr 203.

ska exekutionsmännens riksförbund, Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund,
Svenska arbetsgivareföreningen, Landsorganisationen i Sverige
samt Tjänstemännens centralorganisation.

B. Gällande bestämmelser m. m.

Enligt 50 § 2 mom. kommunalskattelagen samt 9 § 2 och 3 mom. förordningen
om statlig inkomstskatt må extra avdrag med högst 2.000 kronor
efter vederbörande beskattningsnämnds beprövande beviljas skattskyldig,
vars skatteförmåga finnes vara väsentligen nedsatt till följd av långvarig
sjukdom, olyckshändelse, ålderdom, underhåll av andra närstående
än barn, för vilka den skattskyldige äger tillgodonjuta allmänt barnbidrag,
eller annan därmed jämförlig omständighet.

I 50 § 2 mom. kommunalskattelagen föreskrives därjämte, att skattskyldig
vars inkomst helt eller till huvudsaklig del utgöres av folkpension
eller av bidrag, som avses i lagen om bidrag till änkor och änklingar med
barn, skall — därest särskilda omständigheter icke till annat föranleda
— anses hava sådan nedsatt skatteförmåga, varom nyss sagts. I anvisningarna
till 50 § kommunalskattelagen stadgas, att om skattskyldig varit
för sin försörjning helt beroende av vad han i form av folkpension eller
änke- eller änklingsbidrag uppburit, den taxerade inkomsten regelmässigt
bör minskas med ett belopp motsvarande vad han sålunda uppburit, dock
högst 2.000 kronor. Om den skattskyldige mot låg avgift vistats å sjukhus
eller annan anstalt eller om hans levnadskostnader rönt inverkan av
annan därmed jämförlig omständighet, bör det belopp, varmed den taxerade
inkomsten enligt vad nyss sagts må minskas, jämkas med hänsyn
härtill. Om skattskyldig åtnjutit jämväl annan inkomst än folkpension eller
änke- eller änklingsbidrag, men pensionen eller bidraget likväl utgjort
den huvudsakliga delen av hans inkomst, bör den skattskyldige regelmässigt
medgivas ett med hänsyn till omständigheterna jämkat avdrag för
nedsatt skatteförmåga. Därest folkpensionen eller änke- eller änklingsbidraget
icke uppgått till minst hälften av den sammanlagda inkomsten, bör
avdrag, som ovan sägs, medgivas allenast då särskilda skäl därtill föranleda.

Enligt 48 § 2 mom. uppbördsförordningen äger den lokala skattemyndigheten
efter ansökan av skattskyldig medgiva befrielse från eller nedsättning
av löneavdrag för preliminär och kvarstående skatt. Sådan befrielse
eller nedsättning må beviljas om det belopp, som skulle återstå sedan löneavdrag
gjorts, skulle komma att understiga vad den skattskyldige kan
anses behöva till underhåll för sig själv och för make och oförsörjda barn
eller adoptivbarn, som icke av honom åtnjuta underhållsbidrag. Har den
skattskyldige även annan inkomst, skall vid prövning av frågan om löneavdragets
storlek hänsyn tagas jämväl till denna inkomst.

Kungl. Maj.ts proposition nr 203.

Befrielse från löneavdrag för skatt medför icke, att den skattskyldige
blir definitivt befriad från att erlägga skatten. Är det fråga om preliminär
A-skatt, som sålunda icke kommer att uttagas genom löneavdrag, återkommer
beloppet i fråga såsom kvarstående skatt. Gäller det åter B-skatt
eller kvarstående skatt blir det oguldna beloppet restfört och föremål för
indrivning.

Nämnda bestämmelser i uppbördsförordningen ha sin motsvarighet i
lagen den 14 juni 1917 om införsel i avlöning, pension eller livränta. Enligt
7 § nämnda lag skall utmätningsman vid beviljande av införsel i lön
föreskriva att vid varje avlöningstillfälle visst angivet belopp, motsvarande
vad gäldenären kan anses behöva till underhåll för sig själv och för make
och oförsörjda barn eller adoptivbarn, som icke av honom åtnjuta underhållsbidrag,
skall förbehållas gäldenären samt att förty innehållande må
ske endast i den mån avlöningen överskjuter nämnda belopp. Vad av berörda
överskott sålunda skall innehållas må, med hänsyn till gäldenären
åliggande hyresbetalning eller andra särskilda omständigheter, kunna bestämmas
till olika belopp för särskilda avlöningstillfällen inom viss tidsperiod.

Det belopp, som gäldenären (den skattskyldige) behöver för sitt och familjens
uppehälle, betecknas allmänt som gäldenärens (den skattskyldiges)
existensminimum. Uppbördssakkunniga ha härom yttrat:

Enligt nämnda bestämmelser i uppbördsförordningen och införsellagen
skall beslut om »existensminimum» grunda sig på en prövning i varje särskilt
fall av vad den skattskyldige behöver för sitt eget och sin familjs livsuppehälle,
såsom för hyra inklusive värme samt för mat och för kläder
m. m. På sina håll förekomma ärenden av ifrågavarande slag i mycket
stort antal. Myndigheterna ha därför, för att underlätta den individuella
prövningen, upprättat vissa normer, efter vilka »existensminimum» bestämmes.
Uppgifter om dessa normer inhämtades i augusti 1949 av ortsavdragskommittén
från länsstyrelserna. Uppgifterna finnas sammanställda
i kommitténs betänkande med förslag till ändrade kommunala ortsavdrag
in. m. (SOU 1950:5 s. 196—199). De uppgivna normalbeloppen variera avsevärt
för olika län och kommuner, för ensamstående från 1.560 till 3.360
kronor för år, för makar utan barn från 2.080 till 4.680 kronor för år, för
makar med ett barn från 2.340 till 5.220 kronor för år, för makar med två
barn från 2.600 till 5.640 kronor för år samt för makar med tre barn från
2.860 till 6.060 kronor för år, därvid de lägsta beloppen avse kommuner i
Kalmar län, tillhörande ortsgrupp I, och de högsta Stockholms stad.

Från normalbeloppen kunna förekomma betydande avvikelser såväl uppåt
som nedåt. Såsom anledning att i det särskilda fallet höja normalbeloppet
ha angivits t. ex. kostnader till följd av sjukdom eller ålderdom, särskilt
dyr bostad eller särskilda kostnader för yrkesutövning. Å andra sidan
förutsättes, att existensminimum beräknas lägre än enligt normalfallet
t. ex. för ogift person, som bor i föräldrahemmet, eller då gift persons
make har egen inkomst. För skattskyldig, som åtnjuter fritt vivre eller fri
kost, har i regel bestämts särskilt belopp, vilket är lägre än det som gäller

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

för övriga skattskyldiga. I något fall har i stället angivits, att den kontanta
inkomsten skall ökas med visst uppgivet värde för kost och logi.

I län med enhetliga normer för hela länet äro dessa vanligen resultatet
av gemensamma överläggningar mellan de lokala skattemyndigheterna och
utmätningsmännen. I några fall ha länsstyrelserna efter undersökning av
levnadskostnaderna på olika orter upprättat tablåer, vilka sedan tillställts
vederbörande myndigheter för att tjäna till vägledning vid handläggningen
av ärenden rörande existensminimum. I ett flertal län har det icke ansetts
erforderligt att överenskomma om särskilda normer att gälla för länet i
dess helhet. I sådana län torde i regel de lokala myndigheterna i städer och
större landsbygdsdistrikt ha fastställt vissa normalbelopp att tillämpas
inom respektive distrikt.

C. Tidigare utredningar m. m.

Bestämmelserna om existensminimum i 48 § 2 mom. upphördsförordningen
tillkommo på förslag av dåvarande chefen för finansdepartementet
i propositionen nr 370/1945. 1944 års uppbördsberedning hade i sitt betänkande
(SOU 1945:27) med förslag till omläggning av uppbördsförfarandet
icke upptagit något sådant stadgande. Frågan om behovet av dylika
bestämmelser hade emellertid berörts i vissa av de över beredningens
förslag avgivna yttrandena.1

Till det vid nyssnämnda proposition nr 370/19Mi fogade statsrådsprotokollet
anförde departementschefen rörande detta spörsmål följande (s.
212) :

Löneavdrag bör ske med dels det belopp, vartill preliminär skatt uppgår
enligt skattetabell eller efter angiven procentsats eller enligt verkställd debitering,
dels ock det belopp, som kvarstående skatt enligt debitering utgör.
Vid löneavdragets verkställande tages härvid hänsyn endast till de
skattefria avdrag, som medgivas enligt skattelagarna och vilka äro lägre
än de belopp, vilka enligt införsellagen förbehållas skattskyldig till underhåll
för honom själv, hans make och oförsörjda barn eller adoptivbarn.
På grund härav kunna särskilt mindre inkomsttagare drabbas hårt, därest
löneavdrag, på sätt uppbördsberedningen föreslagit, alltid skall verkställas
utan hänsynstagande till vad i införsellagen stadgas rörande existensminimum.
Då jag icke är beredd att nu förorda höjning av de vid taxering
medgivna ortsavdragen för att undanröja den berörda olägenheten, bör
denna i stället avhjälpas på annat sätt. Detta torde kunna ske sålunda, att
lokal skattemyndighet berättigas att — efter ansökan av skattskyldig, som
till följd av löneavdrags verkställande skulle komma att sakna vad han
kan anses behöva till underhåll för sig själv, make och oförsörjda barn
eller adoptivbarn, som icke av honom åtnjuta underhållsbidrag — medgiva
att löneavdrag icke skall verkställas eller göras med lägre belopp än
som enligt eljest gällande regler skulle utgå till gäldande av preliminär eller
kvarstående skatt. Har den skattskyldige även annan inkomst än den, som
avses med löneavdraget, bör vid prövning av frågan om löneavdragets storlek
hänsyn tagas jämväl till den förra inkomsten. i

i Prop. nr 370/1945 s. 205, 206.

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

Frågan om förhållandet mellan ortsavdragen och existensminimum vid
löneavdrag och införsel berördes av dåvarande chefen för finansdepartementet1
i tre den 22 mars 1949 lämnade svar å framställda interpellationer.
Därvid anfördes i det ena svaret, till vilket de båda övriga i stort sett hänvisade,
bland annat följande:

I interpellationen har framhållits, att de myndigheter, som ha att besluta
om jämkning av löneavdrag eller om införsel, understundom tillämpa
normer, vilka innebära att icke ens de statliga ortsavdragen godtagas som
uttryck för ett skäligt existensminimum. Enligt min mening kan det emellertid
icke för närvarande komma i fråga att i anledning härav höja de
statliga ortsavdragen, vilka som jag redan framhållit fastställdes så sent
som år 1947. Däremot har det länge stått klart för mig, att man i samband
med en översyn av källskatten måste taga upp frågan om höjning av de
kommunala ortsavdragen. I enlighet härmed har jag, med stöd av Kungl.
Maj:ts bemyndigande, numera tillkallat särskilda sakkunniga dels för
översyn av gällande uppbördssystem och dels för utredning av frågan om
de kommunala ortsavdragen. Av direktiven för sistnämnda sakkunniga
framgår, att jag anser en väsentlig höjning av de kommunala ortsavdragen
önskvärd. I direktiven har jag vidare uttalat, att jag för min del förutsätter
att — därest den tilltänkta höjningen av ortsavdragen kommer till
stånd — befrielse från löneavdrag icke vidare skall medgivas efter schablonmässiga
grunder utan endast i de fall, då särskild anledning därtill
finnes föreligga. Jag förutsätter med andra ord att — sedan de kommunala
ortsavdragen höjts så mycket som över huvud är möjligt i dagens läge
— de lokala skattemyndigheterna icke vidare skola få meddela sådana
generella beslut om nedsättning av löneavdrag, varom interpellanten talar.

I det förut omnämnda betänkandet med förslag till ändrade kommunala
ortsavdrag m. m. (SOU 1950:5) behandlade ortsavdragskommittén förhållandet
mellan ortsavdragen och existensminimum enligt uppbördsförordningen
(s. 60—66 i betänkandet). Därvid hänvisade kommittén till förutnämnda
redogörelse för de normer, som vid bestämmandet av existensminimum
tillämpades av de k*kala skattemyndigheterna och utmätningsmännen,
samt anförde vidare:

Av redogörelsen framgår, att de tillämpade normalbeloppen, som väntat
var, mycket avsevärt överstiga de kommunala ortsavdragen. I själva verket
överstiga beloppen för existensminimum i regel även de statliga ortsavdragen:
ett förhållande, som särskilt kommer till synes i de högre ortsgrupperna
och är mest framträdande beträffande ensamstående, överhuvud
taget synes vid avvägningen av existensminimum mellan ensamstående
och makar de förra ha tillerkänts belopp, som motsvarar cirka J/4 av beloppet
för makar, medan det statliga ortsavdraget för ensamstående endast
motsvarar 2/3 av ortsavdraget för gift. I fråga om familjer med barn måste
ihågkommas, att någon differentiering med hänsyn till barnantalet icke
längre förekommer vid statsbeskattningen. Då vid bestämmandet av existensminimum
genomgående beräknas visst belopp för varje barn följer

Andra kammarens protokoll nr 11 s. 12.

Kungl. Maj.ts proposition nr 203.

härav, att för barnfamiljernas del betydande olikheter uppkomma mellan
det vid taxering medgivna skattefria avdraget och det belopp, som förbehålles
den skattskyldige vid löneavdrag och införsel.

Efter att ha framhållit, att höjningen år 1947 av ortsavdragen vid statsbeskattningen
skedde under hänvisning till bl. a. önskvärdheten av att nå
bättre överensstämmelse med de normer, som tillämpades vid bestämmandet
av indrivningsfritt existensminimum, men att det på sina håll alltjämt
förelåge betydande skillnader mellan de statliga ortsavdragen och existensminimum,
fortsatte kommittén:

Att ett visst motsatsförhållande i nu ifrågavarande hänseende icke kan
undvikas torde ligga i sakens natur. Ortsavdragen måste med nödvändighet
fastställas efter vissa genomsnittsnormer och någon möjlighet att vid
beloppens avvägning ta hänsyn till mera individuella omständigheter förefinnes
icke. Man kan ju bara tänka på två skattskyldiga med samma deklarerade
inkomst, av vilka den ene har enbart kontant lön medan den
andre därjämte åtnjuter naturainkomster, vilka enligt vad erfarenheten visar
icke bli utsatta för taxering till fulla värdet. Otvivelaktigt torde den
förre ha behov av större skattefritt avdrag än den senare. Det är dock icke
möjligt att på den grund fastställa olika ortsavdrag.

Anledning till att frågan om förhållandet mellan ortsavdragen och existensminimum
nu fått ökad aktualitet är dels den minskning av de redan
förut små kommunala ortsavdragen, som blivit en följd av försämrat penningvärde,
men dels och framför allt de förhållanden, som uppkommit genom
uppbördssystemets omläggning. Genom att skatten preliminärt uppbäres
redan under inkomståret och sålunda före taxeringens åsättande, har
det blivit nödvändigt att i uppbördsförordningen införa bestämmelser motsvarande
dem som sedan gammalt funnits i lagen om införsel, och vilka
åsyfta att skapa garantier för att gäldenären (den skattskyldige) får behålla
så stor del av sin avlöning vid varje avlöningstillfälle, att han icke
kommer att sakna nödiga medel till sitt och sin familjs uppehälle. Genom
att den av de lokala skattemyndigheterna medgivna befrielsen från löneavdrag
icke medför en definitiv befrielse från skyldigheten att erlägga
skatten, utan den skattskyldige påföljande år påföres taxering i vanlig
ordning, uppkomma de av departementschefen i direktiven påtalade missförhållandena
med eftersläpning av skatt, debitering av kvarstående skatt
och förnyat beslut om nedsättning av eller befrielse från löneavdrag, restföring
och ett i allmänhet resultatlöst indrivningsförfarande.

En annan omständighet som i detta sammanhang måste uppmärksammas
är, att kommunerna i samband med källskattesystemets införande erhöllo
rätt att av statsverket uppbära hela den debiterade kommunalskatten.
Staten åtog sig med andra ord att svara för de kommunala restantierna.
Genom att de kommunala ortsavdragen ligga så avsevärt under de belopp,
som vid löneavdrag och införsel anses utgöra existensminimum, komma
kommunerna i själva verket att utnyttja ett större skatteunderlag än
som rätteligen borde ifrågakomma.

Såsom i den allmänna motiveringen angivits har kommittén icke funnit
det möjligt att i nuvarande läge föreslå kommunala ortsavdrag av samma
storlek som de statliga. De av kommittén förordade avdragen uppgå sålunda
i stort sett endast till 2/3 av de statliga. Även en sådan höjning inne -

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

bär emellertid en ökning med cirka 100 % av nu gällande bankade ortsavdrag.
Att en så betydande höjning skulle komma att avsevärt minska de
ovan påtalade olägenheterna av de nuvarande låga kommunala ortsavdragen
är uppenbart.

Såväl i kommitténs direktiv som i det ovan anmärkta interpellationssvaret
har departementschefen uttalat, att han -—• därest den tilltänkta höjningen
av de kommunala ortsavdragen komme till stånd — för sin del
förutsatte att befrielse från löneavdrag icke vidare skulle medgivas efter
schablonmässiga grunder utan endiast i de fall, där särskild anledning därtill
funnes föreligga.

Även enligt kommitténs mening är det angeläget, att den lokala skattemyndigheten
vid behandlingen av ärenden rörande befrielse från eller nedsättning
av löneavdrag verkställer en i möjligaste mån individuell prövning
av frågan, huruvida förutsättningar för tillämpning av 48 § 2 mom. uppbördsförordningen
föreligga.

Genomföres kommitténs förslag kommer detta att medföra att ett stort

antal mindre inkomsttagare icke vidare komma att påföras skatt. — ---

Ett sådant bortfall av de minsta inkomsttagarna skulle givetvis i avsevärd
grad minska antalet fall, där jämkning av löneavdrag bleve erforderligt.

I några av yttrandena över ortsavdragskommitténs betänkande framhölls
särskilt, att frågan om lika normer för existensminimum vid taxering
och vid införsel för skatt icke förts närmare sin lösning genom kommitténs
förslag.

Svenska landskommunernas förbund konstaterade sålunda, att kommitténs
förslag icke innebure någon lösning av problemet om ett rationellt
förhållande mellan ortsavdragen och existensminimum. Det måste framstå
som helt orimligt att siffran för existensminimum i t. ex. Stockholms
stad skulle ligga vida högre än motsvarande belopp i andra kommuner inom
samma ortsgrupp. Med nuvarande uppbördssystem kunde detta sägas innebära
att Stockholm tillskansade sig ett mycket stort statsbidrag, som kommuner
i sämre ekonomiskt läge vore utestängda ifrån. I syfte att ernå en
rättvis beskattning hade hela vår skattelagstiftning gjorts synnerligen detaljrik.
Mot bakgrunden därav måste det framstå som inkonsekvent att
överlåta åt de lokala skattemyndigheterna och utmätningsmannen att på
det godtyckliga sätt som hittills skett sätta bestämmelserna ur spel.

Länsstyrelsen i Norrbottens län, som i princip tillstyrkte kommittéförslaget,
framhöll att ett rationellt sätt att rätta till nämnda missförhållande
vore att bestämma ortsavdrag och existensminimum till samma belopp. Då
emellertid existensminimum borde bestämmas efter prövning i varje särskilt
fall och storleken av existensminimum växlade avsevärt med hänsyn
bl. a. till vederbörandes utgifter för bostad och kost, vore denna väg icke
framkomlig. Man torde dock kanske i någon mån kunna lösa problemet
genom sådan ändring av bestämmelserna i 50 § kommunalskattelagen och
!) § förordningen om statlig inkomstskatt, att särskilt avdrag på grund av

Kungl. Maj.ts proposition nr 203.

nedsatt skatteförmåga även finge utgå i de fall, då skattskyldigs inkomst
icke överstege ett noga och restriktivt prövat existensminimum.

I propositionen nr 2A1/1950 med förslag till omläggning av det kommunala
ortsavdragssystemet i anslutning till ortsavdragskommitténs betänkande
anförde jag i förevarande fråga följande:1

I åtskilliga yttranden har anmärkts, att kommitténs förslag icke råder
bot på de olägenheter, som äro förknippade med den bristande överensstämmelsen
mellan ortsavdragen och existensminimum vid källskattebetalningen.
Anmärkningen är i och för sig riktig, men den av kommittén
företagna utredningen har å andra sidan visat, att dessa olägenheter överhuvud
icke kunna undanröjas enbart genom att höja ortsavdragen. Den
linje man enligt min mening bör följa för att undanröja dessa olägenheter,
är att samordna bestämmelserna i uppbördsförordningen angående befrielse
från löneavdrag med bestämmelserna i skatteförfattningarna om extra
avdrag på grund av väsentligt nedsatt skatteförmåga. Denna linje skulle
innebära, å ena sidan, att förutsättningarna för beviljande av extra avdrag
vid taxeringen uppmjukades och, å andra sidan, att de lokala skattemyndigheternas
rätt att bevilja befrielse från löneavdrag för preliminärskatt
inskränktes till att avse sådana fall, där extra avdrag vid taxeringen kunde
beviljas. För att förebygga att en kommun av staten uppbär skatt, som till
följd av den lokala skattemyndighetens beslut om befrielse från löneavdrag
aldrig uttages av den skattskyldige, kan det därvid måhända visa sig erforderligt
att låta själva det förhållandet att befrielse från löneavdrag medgivits
utgöra grund för beviljande av extra avdrag vid taxeringen; därest
bestämmelserna utformas på angivet sätt, torde man jämväl böra överväga
att medgiva kommunen rätt att överklaga den lokala skattemyndighetens
beslut om befrielse från löneavdrag för den skattskyldige.

Såsom framgår av det anförda omfattar problemet om en samordning
av ortsavdragen och existensminimum vid källbeskattningen åtskilliga svårbemästrade
frågor. Jag är icke heller beredd att nu framlägga något förslag
i ämnet. Jag utgår emellertid från att dessa frågor skola lösas, innan ortsavdragsreformen
träder i tilllämpning.

I sitt betänkande nr 57/1950 i anledning av propositionen nr 241/1950
har bevillningsutskottet (sid. 36) beträffande frågan om existensminimum
enligt uppbördsförordningen starkt understrukit behovet av en översyn av
nu ifrågavarande bestämmelser. De nuvarande förhållandena kunde enligt
utskottets mening icke tillåtas fortbestå. Utskottet ville sålunda för sin
del tillstyrka att den i propositionen antydda linjen för frågans lösning
närmare utreddes.

D. Allmänna synpunkter; sammanfattning av de sakkunnigas förslag.

De sakkunniga. Uppbördssakkunniga framhålla, att gällande bestämmelser
om existensminimum vid löneavdrag icke kunde anses tillfredsställande. Ett
beslut om nedsättning av eller befrielse från avdrag för preliminär A-skatt

1 Prop. nr 241/1950 s. 39, 40.

Kungl. Maj.ls proposition nr 203.

med hänsyn till existensminimum utgjorde som regel det törsta ledet i ett
ganska betungande och kostsamt administrativt förfarande, som tedde sig
meningslöst och skapade onödig irritation. Då preliminär skatt efter ett sådant
beslut ej uttoges för skattepliktig inkomst, bleve följden, att den skattskyldige
påfördes kvarstående skatt. Hade inkomstförhållandena ej förbättrats
för den skattskyldige, måste han sedan på nytt ansöka om nedsättning
av eller befrielse från löneavdrag, nämligen för den kvarstående skatten. Sedan
restfördes denna skatt och därefter bleve den skattskyldige utsatt för indrivningsförsök.
Dessa försök blevo i regel resultatlösa. På grund av att staten
svarade för de kommunala restantierna, komme det kommunala skatteunderlaget
att bliva större än vad det med hänsyn till de skattskyldigas betalningsförmåga
borde vara. Det vore tydligt, att systemet icke blott innebure
mycken och till synes onödig omgång för de skattskyldiga utan även i många
avseenden bleve statsverket dyrt. Olägenheterna hade sin huvudsakliga
grund däri att ortsavdragen icke voro tillräckligt höga för att motsvara vad
som allmänt kunde betecknas som existensminimum. På grund härav kunde
en person komma att påföras skatt även om hans ekonomiska ställning vore
sådan, att han saknade förmåga att, helt eller delvis, gälda skatten. Ortsavdragen,
vilkas storlek vid kommunalbeskattningen nyligen prövats av statsmakterna,
kunde emellertid ej sättas så högt att olägenheterna därigenom
undanröjdes. Icke heller kunde föreliggande problem lösas genom att —
såsom i olika sammanhang ifrågasatts — låta varje kommun svara för de
kommunala restantierna. Härigenom skulle visserligen statsverkets kostnader
nedgå något men nackdelarna för de skattskyldiga skulle alltjämt
kvarstå.

De sakkunniga uttala, att så låga inkomster, att skatteförmågan varit
nedsatt eller helt saknats, som regel voro förefintliga bland sådana skattskyldiga,
vilka drabbats av långvarig arbetslöshet eller som haft bristande
arbetsförmåga på grund av sjukdom, olyckshändelse eller ålderdom. Andra
orsaker kunde hava varit arbetsskygghet eller missanpassning i samhället,
varigenom inkomsten blivit avsevärt lägre än för andra arbetstagare inom
samma yrkeskategori. Särskilt stor försörjningsbörda kunde vidare hava
medfört, att skatteförmågan varit nedsatt, oaktat den skattskyldige haft
full sysselsättning och normal inkomst.

De sakkunniga anföra vidare:

Såvitt gäller preliminär skatt torde frågan i huvudsak få lösas efter den
linje, som departementschefen uppdragit i det till propositionen nr 241/1950
fogade statsrådsprotokollet. Denna linje innebär, att uppbördsförordningens
bestämmelser om minskat uttag av preliminär skatt i existensminimifallen
skola samordnas med skatteförfattningarnas bestämmelser
om extra avdrag på grund av väsentligt nedsatt skatteförmåga. Detta
förutsätter i första hand eu utvidgning av rätten att åtnjuta extra avdrag
vid taxering för nedsatt skatteförmåga. Dylikt avdrag måste kunna beviljas
även i fall, där inkomsten eller skillnaden mellan inkomsten och

Kungl. Maj.ts proposition nr 203.

skatten därå understiger existensminimum, utan att fördenskull såsom
orsak härtill kan åberopas något av de skäl, som för närvarande måste
vara för handen för att extra avdrag vid taxering skall kunna ifrågakomma.
Härjämte är det nödvändigt att rätten att medgiva minskning av
preliminärskatteuttaget begränsas och användes endast då extra avdrag
vid taxering — givetvis med hänsynstagande till de nyss angivna liberalare
reglerna — kan antagas komma att beviljas.

Eftersom avdrag för nedsatt skatteförmåga avser beskattningsår, får
minskning av den preliminära skatten icke såsom för närvarande beviljas
med hänsynstagande allenast till den skattskyldiges ekonomiska läge vid
tidpunkten för beslutets fattande. Det blir i stället nödvändigt att bedömandet
— med vissa undantag som senare komma att beröras — sker
med beaktande av den skattskyldiges inkomster och andra för hans ekonomi
betydelsefulla förhållanden under hela beskattningsåret. Varje ärende
måste prövas individuellt och vid prövningen bör den lokala skattemyndigheten
eftersträva ett avvägande, som resulterar i att den preliminära skatten
kommer att så nära som möjligt överensstämma med den slutliga skatt,
som kan antagas komma att påföras den skattskyldige. Förfarandet blir
att hänföra till jämkning.

De sakkunniga framhålla i samband härmed, att det förhållandet, att
förutsättningarna för erhållande av extra avdrag för nedsatt skatteförmåga
såväl på grund av existensminimum som av annan orsak avsåge beskattningsåret,
borde komma till uttryck i författningstexten. I 50 § 2 mom.
kommunalskattelagen och 9 § 2 mom. förordningen om statlig inkomstskatt,
där för närvarande angåves, att extra avdrag kunde medgivas, om
skatteförmågan befunnes vara väsentligen nedsatt, borde därför ordet vara
ersättas med hava varit.

Genom de sakkunnigas förslag om extra avdrag vid taxering på grund
av existensminimum uppkommer en särskild skattetröskel vid
existensminimibeloppet. De sakkunniga anföra härom:

Det av de sakkunniga framlagda förslaget om extra avdrag för nedsatt
skatteförmåga är utformat så, att all inkomst över existensminimum tages
i anspråk för skatt intill den gräns där skatten kan uttagas till fullo. Om
en skattskyldig med en inkomst av exempelvis 3.200 kronor och ett existensminimum
av samma belopp, intjänar ytterligare 300 kronor och därigenom
uppnår en inkomst av 3.500 kronor, varå skatten uppgår till 300 kronor,
får han följaktligen avstå hela den ytterligare förtjänsten i skatt. Denna
mindre tilltalande följdverkan, som uppkommer också vid tillämpningen
av nuvarande bestämmelser om existensminimum, inbjuder till kritik,
främst ur nationalekonomisk synpunkt. Dessa svårigheter skulle tänkas
delvis kunna avhjälpas genom varierande ortsavdrag eller extra avdrag.
Frågan om de kommunala ortsavdragen har emellertid, som ovan i flera
sammanhang påpekats, nyligen varit föremål för prövning av statsmakterna
och vunnit en lösning grundad på väsentligen andra bedömanden.
Vidare skulle det praktiskt vara mycket svårt att bestämma ett dylikt
varierande avdrag. Vid sådant förhållande har det icke synts de sakkunniga
möjligt att uppmjuka bestämmelserna om existensminimum så att
det anmärkta förhållandet undanröjes.

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

För att icke olika regler skola tillämpas i skilda landsdelar skola enligt
de sakkunnigas förslag normalbelopp för existensminimum jämte anvisningar
för tillämpningen fastställas för hela riket av en central, av Kungl.
Maj:t utsedd myndighet. Med ledning av dessa normalbelopp hava sedan
taxeringsnämnderna att i det enskilda fallet pröva storleken av existensminimum.
Det vore dock avsett, att normalbeloppen icke skulle få överskridas
annat än då särskilda omständigheter därtill föranleda.

De sakkunniga erinra om att högsta avdraget vid taxering för nedsatt
skatteförmåga för närvarande uppgår till 2.000 kronor vid såväl den statliga
som den kommunala taxeringen. De sakkunniga förorda en höjning
av maximigränsen till 3.000 kronor.

De sakkunniga föreslå, att de regler, som sålunda skulle gälla vid taxering,
också skulle tillämpas av de lokala skattemyndigheterna, då dessa hade att
pröva frågan om befrielse från eller nedsättning av källskatteavdrag. I
samma utsträckning som taxeringsmyndigheterna borde de lokala skattemyndigheterna
vara bundna av de av den centrala myndigheten fastställda
existensminimibeloppen.

Fn utvidgning på sätt de sakkunniga föreslagit av möjligheterna att vid
taxering erhålla extra avdrag för nedsatt skatteförmåga komme att medföra
att det kommunala skatteunderlaget i viss mån minskades. De sakkunniga
framhålla emellertid, att detta förhållande icke komme att innebära
någon skillnad vid jämförelse med tiden före det nya uppbördssystemet,
då kommunerna hade att själva vidkännas skatteförlusterna vid
bristande betalningsförmåga hos de skattskyldiga.

De av den centrala myndigheten fastställda normalbeloppen skola enligt
de sakkunnigas förslag tjäna till ledning även då fråga om befrielse från
avdrag för kvarstående skatt eller nedsättning av sådant avdrag prövas.
Detsamma skulle gälla vid införsel för skatt. Generell avvikelse från normalbeloppen
finge ej förekomma. Endast om efter prövning i det enskilda
faHet anledning till avvikelse förelåge, borde lokal skattemyndighet eller
utmätningsman äga frångå normalbeloppet.

Jag återkommer senare till de olika punkterna i de sakkunnigas förslag.
Dessförinnan torde jag få lämna en redogörelse för vad remissinstanserna
anfört angående förslagets allmänna innebörd samt angiva efter vilka
riktlinjer jag anser föreliggande spörsmål böra lösas.

Remissyttrandena. I det övervägande antalet av de yttranden, vari huvudprincipen
i de sakkunnigas förslag berörts -—- d. v. s. att extra avdrag
vid taxering skall kunna medgivas på grund av att den skattskyldiges
inkomst understiger hans existensminimum
—- har framhållits att föreliggande problem i stället bort lösas genom en
höjning av de kommunala ortsavdragen. I flertalet yttranden har dock
de sakkunnigas förslag det oaktat tillstyrkts eller godtagits,

Kungl. Maj.ts proposition nr 203.

även om åtskilliga av remissmyndigheterna uttalat betänkligheter dels
med hänsyn till befarad nedgång av skatteunderlaget, särskilt för kommunerna.
och dels på grund av den ökade arbetsbörda, som ett genomförande
av förslaget antages komma att medföra för lokala skattemyndigheter och
taxeringsnämnder. I åtskilliga yttranden har vidare gjorts gällande, att
såväl själva huvudregeln som olika detaljer i de sakkunnigas förslag vore
stridande mot principen om likformighet och rättvisa i beskattningen.

Statskontoret har förklarat sig icke i och för sig ha något att erinra mot
de sakkunnigas förslag. Statskontoret kunde emellertid icke dela de sakkunnigas
uppfattning, att åtgärder icke borde vidtagas i syfte att få till
stånd en ändring i uppbördsförordningen beträffande kommunernas ansvar
för restantierna. Ämbetsverket måste nämligen finna det principiellt
oriktigt, att de lokala uppbördsmyndigheterna skulle äga besluta om skatteeftergift,
som icke på något sätt påverkade kommunernas ekonomi utan i
sin helhet drabbade statsverket.

Pensionsstyrelsen har lämnat förslaget utan erinran.

Kammarrätten framhåller, att det hade varit värdefullt, om uppbördssakkunniga
kunnat förebringa utredning dels om hur stor del, procentuellt
sett, av den kvarstående skatten enligt 1949 års taxering, som belöpt
å inkomsttagare i de lägre inkomstskikten (existensminimifallen), dels ock
om det ungefärliga antalet av sådana inkomsttagare, av vilka skatt faktiskt
icke kunnat uttagas på grund av den lokala skattemyndighetens beslut om
befrielse från löneavdrag. I avsaknad av sådan undersökning vore det
svårt att kunna bilda sig någon bestämd uppfattning, huruvida de föreslagna
bestämmelserna kunde få någon större praktisk betydelse. Förslagets
genomförande syntes föranleda ett ökat arbete för såväl de lokala
skattemyndigheterna som taxeringsnämnderna. Tillämpningen av de nya
bestämmelserna om extra avdrag vid taxering kunde sålunda befaras komma
att bereda taxeringsnämnderna vissa svårigheter och detta just beträffande
de deklarationer, som hittills torde varit lättast att komma till rätta
med och som alltså åsamkat nämnderna det, relativt sett, minsta arbetet.
Å andra sidan vunnes bl. a. den fördelen, att de skatteindrivande organens
arbetsbörda komme att minskas. Kammarrätten anför vidare:

Medan de nuvarande bestämmelserna i nämnda avseende innebära, att
skatteförmågan skall vara väsentligen nedsatt under den som är normalt
förenad med en viss inkomstnivå — vilket betyder, att skattelättnad i
princip icke är bunden till särskilda inkomstskikt utan kan medgivas
ganska långt upp i dessa — skall enligt förslaget skattelättnad kunna medgivas,
så snart den skattskyldiges inkomst, efter avdrag av därå utgående
skatt, understiger för honom beräknat existensminimum. Skattelättnaden
har sålunda icke knutits till förhandenvaron av vissa omständigheter såsom
långvarig sjukdom eller dylikt utan till den skattskyldiges inkomstläge.
Den omständigheten, att skattskyldigs inkomst icke täckes av existensminimum
anses med andra ord indicera en sådan nedsatt skatte -

Kungl. Maj.ts proposition nr 203.

förmåga, att skattelättnad eller i förekommande fall frihet från skatt bör
ifrågakomma. Genom den ifrågasatta utvidgningen av extra avdraget avses
tydligen att beträffande existensminimifallen åstadkomma samma beskattningseffekt,
som skulle ernås, därest ortsavdragen vid taxering vore så
avpassade, att de motsvarade ett verkligt existensminimum, vilket av flera
skäl åtminstone hittills icke ansetts vara genomförbart. Den föreslagna
uppmjukningen av bestämmelserna om avdrag för nedsatt skatteförmåga
innebär i realiteten, att man inför ett allmänt avdrag, som i varje särskilt
fall men intill en viss maximigräns — föreslagen till 3.000 kronor — kan
så avpassas, att detsamma jämte ortsavdraget motsvarar ett för envar
skattskyldig beräknat existensminimum. Ur principiell synpunkt kan en
sådan lösning knappast försvaras, då densamma innebär, att man beträffande
vissa skattskyldiga laborerar med ett allmänt avdrag, vilket i själva
verket avses skola fylla ut ett redan från början otillräckligt ortsavdrag.
Kammarrätten känner sig på grund härav tveksam om lämpligheten av att
ett sådant avdrag som det föreslagna införlivas med beskattningsreglerna.
Förslagets genomförande kommer emellertid att medföra, att den skattelättnad
eller i förekommande fall frihet från skatt, som kan medges, kommer
allenast sådana skattskyldiga till godo, som leva vid gränsen av existensminimum
och på grund därav äga ringa förmåga att bära även en
blygsam skatt. På grund härav anser sig kammarrätten, trots principiella
betänkligheter, icke böra avstyrka förslaget.

Socialstyrelsen finner det framlagda förslaget åsyfta en reform av rådande
system. Förslaget måste därför hälsas med tillfredsställelse. Den av
de sakkunniga anvisade vägen till det uppställda problemets lösning tedde
sig i stort sett riktig. Vissa reservationer och erinringar syntes likväl vara
befogade. Styrelsen yttrar härom:

Vid taxeringen skulle i vissa fall avvikelser från normalbeloppen kunna
påkallas, och i promemorian specificeras ett antal olika slag av sådana
fall. Det kan förväntas att de arbetsuppgifter, som på detta sätt skulle tillkomma
taxeringsmyndigheterna, komma att bli mycket omfattande. Visserligen
förefaller det som om de sakkunniga tänkt sig att individuell prövning
och beslut om extra avdrag för nedsatt skatteförmåga skulle ske
huvudsakligen i de fall, då skattemyndighet underrättat taxeringsnämnd
om att jämkning av den preliminära skatten på grund av existensminimum
ägt rum. Att märka är emellertid att detta begränsande villkor icke intagits
i den föreslagna författningstexten och enligt styrelsens mening icke heller
bör upptagas däri.

Det förhåller sig nämligen som bekant så att folk i regel blott i verklig
nöd, då medel icke finns för skattebetalningen, vänder sig till den lokala
skattemyndigheten. Många mindre bemedlade betala skatterna under stora
svårigheter, och styrelsen anser det riktigt att möjlighet i dylika fall finns
att — oberoende av om jämkning ägt rum — meddela taxeringsnämnden
dessa svårigheter för prövning om extra avdrag. De sakkunniga torde
också ha haft en känsla för att en sådan möjlighet bör stå öppen för envar
i små ekonomiska omständigheter, eftersom någon begränsning av taxeringsmyndighetens
prövningsskyldighet som sagt icke intagits i lagtexten.

Under dessa förhållanden har man enligt styrelsens mening att förvänta
att individuell prövning i verkligheten skulle komma i fråga i ett inyckcl

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

stort antal fall. Mängder av ansökningar om extra avdrag för existensminimum
med hänsyn till särskilda omständigheter måste antagas komma
att tillställas taxeringsmyndigheterna och vålla dessa besvär. Det är fara
värt, att dessa myndigheter för att kunna bemästra de pålagda arbetsuppgifterna
slutligen komme att se sig nödgade att mera allmänt räkna
med normalbeloppen för existensminimum och därmed avstå från den
åsyftade individuella prövningen. En dylik mera schablonmässig bestämning
av existensminima vid taxeringen skulle sannolikt också i de flesta
kommuner komma att leda till ett större bortfall av skatteintäkter för det
allmänna än som eljest behövt komma ifråga. En utveckling i den här angivna
riktningen skulle sålunda kunna få en ogynnsam effekt även ur
fiskalisk synpunkt.

Även enligt socialstyrelsens mening bör den i promemorian anvisade metoden
försökas, men man bör vara beredd på svårigheter av ovan antytt
slag. Det är med hänsyn härtill desto mera angeläget, att till buds stående
social sakkunskap anlitas i detta sammanhang i erforderlig mån. Synnerligen
viktigt är, att taxeringsmyndigheterna samråda med socialvårdsmyndigheterna
på respektive orter. Man bör beakta den understödsstandard,
som där tillämpas, ty endast från en sådan utgångspunkt torde överhuvud
en rättvis och rimlig avvägning av existensminimum kunna äga rum i samband
med taxeringen.

överståthållarämbetet förklarar sig kunna helt instämma i de sakkunnigas
kritiska uttalanden, att utformningen av gällande skattelagstiftning,
såvitt anginge existensminimum, icke vore tillfredsställande samt att det
förelåg ett trängande behov av åtgärder för att undanröja de olägenheter,
som voro förbundna med den bristande överensstämmelsen mellan ortsavdragen
vid taxeringen och existensminimum vid preliminärbeskattningen.
De sakkunnigas förslag att samordna reglerna om extra avdrag vid taxeringen
med reglerna om existensminimum vid preliminärbeskattningen
syntes utgöra den enda framkomliga vägen för en lösning av hithörande
frågor. Visserligen komme förslaget att för taxeringsnämnderna medföra
nya i viss mån komplicerade arbetsuppgifter, men å andra sidan syntes
arbetet för indrivningsmyndigheterna komma att i motsvarande mån minskas.
Ämbetet hade därför i princip intet att erinra mot förslaget.

Länsstyrelsen i Östergötlands län framhåller, att förslaget kunde tänkas
medföra, att ett icke obetydligt antal inkomsttagare i lägre inkomstskikt,
vilka för närvarande i vederbörlig ordning erlade skatt, komme att bli
befriade från skattskyldighet. Ett sådant förhållande vore otillfredsställande,
då i princip varje medborgare borde erlägga skatt efter förmåga. Det
framstode därför såsom angeläget, att de berörda anvisningar, som kunde
komma att utfärdas, utformades på sådant sätt, att en dylik utveckling undvekes.
Förslagets antagande komme av allt att döma att resultera i att
skattesystemet bleve än mera komplicerat och betungande för de lokala
skattemyndigheterna och taxeringsnämnderna. Förslaget ingåve även, som
ovan framhållits, vissa betänkligheter ur allmän synpunkt. Då detsamma

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

emellertid vore ägnat att undanröja för närvarande rådande högst betydande
olägenheter för de skattskyldiga, ansåge länsstyrelsen övervägande skäl
tala för dess antagande.

Länsstyrelsen i Värmlands lön anför:

Ett samordnande av existensminimum med skatteförfattningarna borde
rätteligen ske genom en härför erforderlig höjning av ortsavdragen. En
sådan lösning låter sig emellertid på grund av stats- och kommunfinansiella
skäl icke genomföra. Det av de sakkunniga nu framlagda förslaget
torde närmast vara att anse som ett sätt att indirekt lösa berörda fråga
för sådana fall, där de fastställda ortsavdragen leda till obillighet, i vad
avser den skattskyldiges förmåga att gälda honom påförda utskylder. Även
om förslaget alltså egentligen får anses innebära en förhöjning av ortsavdraget
för vissa inkomsttagare, vill länsstyrelsen icke motsätta sig dess
genomförande, enär det i olika avseenden har påtagliga fördelar.

Svenska stadsförbundets styrelse anför:

I princip anser sig styrelsen, trots det skattebortfall som kommunerna
därigenom få vidkännas, kunna lämna de sakkunnigas förslag utan erinran,
ehuru styrelsen i detta sammanhang icke kan underlåta att påminna om att
departementschefen vid uppbördsreformens genomförande just med hänvisning
till statens ansvar för de kommunala restantierna ansåg, att de
större magistratsstäderna skulle få vidkännas de ökade kostnader som
det nya systemet medförde. Den närmare utformningen av förslaget synes
också i stort sett kunna godtagas. På en punkt finner styrelsen dock anledning
att göra ett påpekande. Den lokala skattemyndighetens beslut om avdrag
för existensminimum torde som regel förutsätta att ansökan därom
göres av den skattskyldige. Möjligheten till ansökan om befrielse från eller
nedsättning av löneavdrag är emellertid ofta okänd för den skattskyldige
som sålunda, ehuru kanske med viss svårighet, betalar den honom påförda
skatten. Vidare kan det finnas löntagare som icke vilja begagna nämnda
möjlighet. Risk finnes också för att löntagare med svårkontrollerbara biinkomster
av rädsla för en närmare undersökning underlåta att begära
löneavdrag. Det synes kunna medföra egendomliga konsekvenser om restitution
av den sålunda erlagda preliminärskatten skulle ifrågasättas, därest
beskattningsnämnd vid taxering finner anledning att tillämpa reglerna om
avdrag för existensminimum. Enligt styrelsens mening bör sådan restitution
icke förekomma.

Styrelsen för Svenska landskommunernas förbund yttrar:

En förutsättning för att de av uppbördssakkunniga föreslagna bestämmelserna
skola fungera tillfredsställande är att de lokala skattemyndigheterna
innan jämkning av preliminärskatt beslutas, verkligen företa den
ingående individuella prövning av de skattskyldigas ekonomiska förhållanden
som förutsatts av de sakkunniga. Enligt styrelsens mening torde föreligga
viss risk, att de lokala skattemyndigheterna i det långa loppet komma
att behandla jämkningsärendena efter mer eller mindre schablonmässiga
grunder, och detta i sin tur kan leda till att de centralt fastställda existensminimibeloppen
för normalfallen i realiteten komma att verka såsom förhöjda
ortsavdrag. Kommunernas skatteunderlagsförluster skulle vid sådant

Ilih

Kungl. Maj.ls proposition nr 203.

förhållande kunna bli avsevärt större än vad som kan vara motiverat med
hänsyn till skattebetalarnas faktiska skattekraft. Då uppbördssakkunnigas
förslag enligt styrelsens mening ändock är att föredraga framför nuvarande
system, vill styrelsen emellertid trots vissa betänkligheter tillstyrka att
förslaget lägges till grund för lagstiftning.

Sveriges häradsskrivarförening framhåller, att då de sakkunnigas förslag
torde innebära den för närvarande enda framkomliga vägen för att
råda bot på de konstaterade olägenheterna vid tillämpningen av reglerna för
existensminimum på skatteväsendets område, föreningen i stort sett intet
hade att erinra mot detsamma. Förslagets genomförande komme emellertid
att för häradsskrivarnas del medföra en sådan utökning av deras arbetsuppgifter
— såväl kvalitativt som kvantitativt — att den förstärkning av
den kvalificerade personalen, varom framställning gjorts i olika sammanhang,
framstode såsom ofrånkomlig. Från föreningens sida måste därför
förutsättas, att en sådan förstärkning komme till stånd.

Föreningen Sveriges landsfiskaler anför:

Den föreslagna skattebefrielsen för vissa skattskyldiga vid ett existensminimum,
som ligger avsevärt högre än ortsavdragen, rubbar enligt föreningens
mening på ett betänkligt sätt principen att taxeringen bör vara
likformig och rättvis. Eftersom ortsavdragen fortfarande skola anses såsom
existensminimum ifråga om de högre inkomsttagarna och någon höjning
av dessa avdrag icke avses skola ske, måste ju förslaget i praktiken anses
innebära tillämpning av två olika ortsavdrag, ett för de högre inkomsttagarna
och ett för de lägre.

Eftersom skattebefrielsen vidare förutsätter ansökan av den skattskyldige
måste man vidare beakta det för alla utmätningsmän kända faktum,
att det alltid finnas vissa skattskyldiga, som på grund av bristande förmåga
eller vilja att sköta sin ekonomi ständigt äro missnöjda över att nödgas
erlägga sina skatter och utnyttja alla möjligheter att komma ifrån skattebetalningen,
under det att andra mera ansvarskännande och ekonomiskt
lagda skattskyldiga med motsvarande inkomster kunna och också lojalt
betala skatterna. Med hänsyn härtill finns anledning räkna med att den
förstnämnda kategorien kommer att kunna skaffa sig extra förmåner på
de lojalas bekostnad, varigenom rättviseprincipen ytterligare rubbas.

Tillämpningen av de föreslagna bestämmelserna torde vidare komma
att ytterligare försvåra det redan nu mycket invecklade uppbörds- och
taxeringsförfarandet. För såväl de lokala skattemyndigheterna som taxeringsmyndigheterna
måste det nämligen antagas komma att möta betydande
svårigheter att rättvist bedöma den nedsatta skatteförmågan, i synnerhet
som bedömandet huvudsakligen måste grundas på den skattskyldiges
egna uppgifter, vilka i vissa hänseenden svårligen kunna kontrolleras.

Principiella erinringar av mycket allvarlig natur kunna sålunda anföras
mot de sakkunnigas förslag. Syftemålet med detsamma bör enligt föreningens
mening i stället söka ernås genom en höjning av ortsavdragen för
alla skattskyldiga så att avdragen komma att motsvara ett skäligt existensminimum.
Med hänsyn till angelägenheten av att de utav de sakkunniga
påvisade bristerna i det nuvarande systemet snarast avhjälpas, anser sig

Kungl. Maj.ts proposition nr 203.

föreningen emellertid, ehuru med tvekan, kunna tillstyrka att förslaget
genomföres såsom ett provisorium i avbidan på att en höjning av ortsavdragen
kan ske.

Svenska exekutionsmännens riksförbund har intet att erinra mot de sakkunnigas
förslag under förutsättning, att samarbetet mellan lokala skattemyndigheterna
och taxeringsnämnderna effektiviserades så att personer
med så låga inkomster, att de saknade möjlighet att erlägga skatt, icke
påfördes taxering för sådan inkomst, samt att klara direktiv för taxeringsnämnderna
och speciellt kronoombuden utfärdades för undvikande av
»skönstaxering» beträffande personer, som helt saknade inkomst.

Svenska arbetsgivareföreningen framhåller, att ett genomförande av de
sakkunnigas förslag skulle innebära att ett betydelsefullt avsteg gjordes
från principen, att skatt skulle erläggas för inkomst över ortsavdragens belopp,
då ej ömmande omständigheter motiverade skattelindring. Sådan
komme enligt de sakkunnigas förslag att beviljas, även om den låga inkomsten
berodde på uppenbar arbetsovilja. De ur psykologisk synpunkt
mindre önskvärda konsekvenserna av skattebefrielse eller skattelindring i
dylika fall borde kunna undgås, om i stället 50 § kommunalskattelagen
samt 9 § förordningen om statlig inkomstskatt underkastades en sådan
ändring, att skattebefrielse icke medgåves generellt vid låg inkomst utan
endast i fall, då skatteförmågan vore nedsatt till följd av förslagsvis bristande
arbetsförmåga, tyngande försörjningsbörda eller stark skuldsättning.
Med denna inskränkning tillstyrktes de sakkunnigas förslag. Föreningen
ville emellertid ifrågasätta, huruvida icke de åtgärder, som de sakkunniga
föreslagit, borde få anstå till dess 1949 års skatteutredning framlagt förslag
till omläggning av den direkta statsbeskattningen. Det syntes nämligen
föreningen uppenbart, att de materiella beskattningsregler, som de sakkunniga
förordat, i vissa hänseenden kunde röna påverkan av eventuella
förslag från nämnda kommitté. Enligt förljudande hade man anledning
vänta förslag från kommittén under detta år, och det bleve i så fall möjligt
att redan vid 1952 års riksdag i ett sammanhang upptaga alla hithörande
spörsmål.

Landsorganisationen i Sverige anser de sakkunnigas förslag erbjuda en
rimlig temporär lösning av de mycket svåra och invecklade skattefrågor,
som sammanhängde med existensminimum. Grundorsaken till nuvarande
förhållande vore att ortsavdragen, även de statliga, vore för små i förhållande
till existensminimum. Landsorganisationen utginge ifrån att 1949
års skatteutredning hade uppmärksamheten riktad på detta förhållande
och komme att föreslå nya ortsavdragsgrunder, trots att riksdagen så sent
som år 1950 fastställt nya förhöjda kommunala ortsavdrag.

Tjänstemännens centralorganisation finner de sakkunnigas förslag till
lösning innebära eu avgjord förbättring i jämförelse med nuvarande för -

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

hållanden. Förslaget kunde dock icke tillstyrkas annat än som en mycket
provisorisk lösning av frågan.

Förutom av de i det föregående angivna remissinstanserna t ill s ty rk
e s förslaget vidare av länsstyrelserna i Uppsala, Hallands och Gävleborgs
län, t. f. uppbördsdirektören och exekutionsdirektören i Stockholm,
nio kronokamrerare, fyrtio häradsskrivare, sju stadsfogdar, fyrtiofyra
landsfiskaler samt Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund.

Vissa remissinstanser uttala betänkligheter mot de sakkunnigas
förslag.

Riksräkenskapsverket anför sålunda:

Redan penningvärdeförsämringen under tiden efter 1947 och 1950 års
beslut om ortsavdragens höjd skulle göra en justering uppåt av avdragen
befogad. I jämnhöjd med existensminima skulle de dock icke därigenom
komma. En höjning av ortsavdragen upp till existensminimas nivå anses
måhända för närvarande ligga utanför ramen för den praktiska diskussionen.
Den väg som de sakkunniga ha anvisat, att vidga rätten till extra
avdrag enligt skatteförfattningarna, lär emellertid vara framkomlig också
den, även om den erbjuder vissa icke alldeles lättövervunna svårigheter.

I samband med att riksräkenskapsverket berör vissa frågor om fastställande
av existensminimibeloppen i de enskilda fallen -— dessa frågor torde
jag senare få upptaga till behandling — uttalar ämbetsverket, att de
anvisningar, som kunde komma att utfärdas, borde utformas med den
riktpunkten, att avvikelserna från normalbeloppen för existensminima
skulle begränsas till undantagsfall. Att inslaget av individuell prövning i
förfarandet inskränktes, vore tydligtvis eftersträvansvärt från de engagerade
myndigheternas synpunkt. Av större vikt än dessa tekniska argument
vore emellertid, att principerna om jämlikhet och rättvisa i beskattningen
finge anses ge utslag i samma riktning.

Riksräkenskapsverket anför vidare bl. a.:

Ett annat spörsmål, som gör sig påmint i detta sammanhang, är i vilken
utsträckning det ex officio skall prövas, och då särskilt vid taxeringen, om
rätt till extra avdrag föreligger. Det är väl till en början klart, att det, vare
sig den skattskyldige ansöker därom eller icke, normalt skall medges extra
avdrag vid taxeringen så snart den lokala skattemyndigheten korrekt har
anteciperat sådant avdrag vid preliminärskatteberäkningen. Men avdrag
bör uppenbarligen medges också när den skattskyldige ansöker därom i
deklarationen utan att dessförinnan ha åtnjutit motsvarande jämkning. I
detta fall är avdraget visserligen merendels icke nödvändigt för att kvarskatt
skall förebyggas. Men denna uppbördstekniska synpunkt bör knappast
få dominera bedömningen. Det fallet återstår, att en skattskyldig,
fortfarande med inkomst under normalt existensminimum, varken ansöker
om extra avdrag i deklarationen eller har fått jämkning av preliminärskatten
under inkomståret. Skälen för taxeringsnämnden att ex officio ta

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

upp till prövning frågan om extra avdrag tala väl här med något mindre
styrka. Enligt riksräkenskapsverkets mening böra emellertid de grundläggande
principerna om likformighet och rättvisa i beskattningen fälla utslaget
också i detta fall.

I anslutning till det senast förda resonemanget må det framhållas, att de
sakkunnigas terminologi i fråga om det föreslagna avdraget i någon mån
bidrar till att fördunkla förslagets innebörd. Det avdrag, som här ifrågasättes,
är nämligen av väsentligt annan typ än det extra avdrag, som nu
medges vid långvarig sjukdom etc. I det senare fallet är skatteförmågan i
egentlig mening »nedsatt»: den skattskyldige har haft utgifter på grund av
sjukdom o. s. v., vilka medföra, att hans skatteförmåga är lägre än vad
som är normalt för en viss inkomstnivå. I det förra fallet, det som nu är
aktuellt, är det däremot icke fråga om att vissa skattskyldiga med hansyn
till extraordinära utgifter ha en mindre skatteförmåga än andra skattskyldiga
i samma inkomstläge utan i stället om att i princip alla skattskyldiga
i ett visst inkomstläge med hänsyn till sina ordinära utgifter anses ha liten
eller ingen skatteförmåga. I det aktuella fallet är det följaktligen missvisande
att tala om »nedsatt» skatteförmåga. Om de två typerna av avdrag
även redaktionellt hölles isär, skulle det bl. a. bli klarare, att förutsättningarna
för ex-officio-prövning icke äro desamma i de båda fallen.----

Promemorian innehåller endast föga om normalbeloppens lämpliga nivå.
De sakkunniga uttala visserligen i ett sammanhang — som tidigare nämnts

..... att beloppen böra bestämmas restriktivt, och i ett annat, att en höjning

av maximigränsen för extra avdrag icke får tas till intäkt för att vid oförändrade
levnadskostnader höja nu tillämpade existensminimibelopp. Detta
sista uttalande synes emellertid näppeligen kunna tolkas så, att normalbeloppen
borde bygga på de överhuvud lägsta av de belopp, som f. n. tillämpas.
En dylik tolkning skulle innebära, att exempelvis existensminimibeloppen
för Stockholms stad skulle kunna pressas ner till obetydligt mer än hälften
av de nuvarande. Det förutsättes här som självklart, att relationerna mellan
normalbeloppen för olika ortsgrupper i det väsentliga måste vara desamma
som mellan motsvarande ortsavdrag. Under sådana förhållanden har man
måhända snarare anledning att räkna med att normalbeloppen komma att
gruppera sig någonstans kring genomsnittet av de nuvarande beloppen. Vad
som här senast anförts visar i vilket fall som helst, att det vid fastställandet
av normalbeloppen kommer att bli ett avsevärt spelrum för det bestämmande
organets fria bedömande.

På vilken nivå normalbeloppen böra placeras är givetvis till en del en
fråga om vilka finansiella konsekvenser av reformen som det allmänna är
berett att ta. Det måste betecknas som en brist i promemorian, att den helt
saknar kalkyler, som kunde ge en föreställning om dessa konsekvenser vid
olika normalbeloppsnivåer. Möjligen ha de sakkunniga ansett, att inkomstminskningen
för det allmänna kommer att bli så obetydlig, att kalkyler av
den anledningen skulle vara överflödiga. Enligt riksräkenskapsverkets mening
skulle ett dylikt antagande icke vara alldeles hållbart. Som ovan framhållits
är det sannolikt, att en standardisering av existensminima måste
komma att innebära, att dessas nivå höjs icke oväsentligt för stora delar av
landet. Därtill kommer, att den normalisering av rätten till ett skattefritt
existensminimum, som tar sig uttryck i att denna rätt skall beaktas också
vid taxeringen, måste antas komma att väsentligt öka antalet aktuella existensminimifall.
Riksräkenskapsverket är väl medvetet om att kalkyler på

Kungl. Maj.ts proposition nr 203.

detta område icke skulle kunna göra anspråk på särskilt stor exakthet, i
varje fall om man ville undvika att göra dem alltför omständliga. Icke

desto mindre skulle de i hög grad underlätta bedömningen.---

Genom den av de sakkunniga föreslagna standardiseringen av existensminima,
vilken kommer att föranleda en icke oväsentlig höjning av dessas
nivå för stora delar av landet, och på grund av den av de sakkunniga föreslagna
normaliseringen av rätten till ett skattefritt existensminimum, varigenom
antalet aktuella existensminimifall måste komma att högst väsentligt
ökas, skulle, såsom det förut anförda utvisar, stora kategorier av skattskyldiga
i verkligheten erhålla en höjning av ortsavdraget upp till existensminimas
nivå. Genom de jämkningar i de sakkunnigas förslag, som riksräkenskapsverket
förordat i syfte att tillgodose kraven på likformighet och
rättvisa i beskattningen, kommer denna innebörd av de ifrågasatta ändringarna
av bestämmelserna rörande extra avdrag att ytterligare understrykas.
Det kunde därför finnas anledning att såsom riksräkenskapsverket inledningsvis
ifrågasatt närmare överväga, i vad mån de erforderliga åtgärderna
för lösningen av de problem, som uppkommit genom att ortsavdragen vid
taxeringen äro lägre än de vid löneavdrag och införsel tillämpade existensminima,
även tekniskt och formellt böra genomföras främst genom höjning
av ortsavdragen. Detta skulle självfallet också innebära, att åtgärderna
genomfördes i samband med den allmänna översynen av skattesystemet och
skatteskalorna och sålunda komme att inpassas i det större sammanhang,
där de höra hemma, samt baseras på en närmare utredning om de ifrågakommande
åtgärdernas finansiella konsekvenser. Genom en lösning av
ifrågavarande spörsmål i nu angiven ordning skulle det även bli lättare att
komma till rätta med det av riksräkenskapsverket berörda tröskelproblemet.
Fördelarna med det av riksräkenskapsverket nu ifrågasatta tillvägagångssättet
äro enligt riksräkenskapsverkets mening så stora, att man synes böra
allvarligt överväga, huruvida man icke ytterligare någon tid får finna sig
i de olägenheter i form av onödig omgång för såväl myndigheter som skattskyldiga,
som äro förenade med det nuvarande systemet.

Inom riksräkenskapsverket har byråchefen Ehnbom anmält avvikande
mening och anfört:

Riksräkenskapsverket framhåller att det ligger närmast till hands att
höja ortsavdragen, när det gäller att komma till rätta med de problem, som
uppkomma på grund av avvikelserna mellan ortsavdragen och s. k. existensminimum.
Det teoretiskt riktiga häri kan väl ej bestridas. Men en sådan
lösning innebär i första hand att de kommunala ortsavdragen höjas till
samma nivå som de statliga, i andra hand att ytterligare höjning av ett
sålunda enhetligt ortsavdrag överväges. Då den ur flera synpunkter väsentliga
avvägningen av de kommunala ortsavdragens storlek helt nyligen
prövats och då de finansiella konsekvenserna i övrigt äro svåröverskådliga,
anser jag inte att resonemanget kan läggas till grund för kritik mot de
sakkunnigas förslag.

Från förut nämnda utgångspunkt och med hänsyn till principen om
jämlikhet och rättvisa i taxeringen har verket emellertid funnit de sakkunnigas
förslag om extra avdrag på grund av existensminimum alltför
snävt till sin innebörd. Bestämmelserna borde i stället utformas så, att det
extra avdraget bleve ett normalt avdrag utom i »undantagsfall» för alla

Kurigl. Maj.ts proposition nr 203.

skattskyldiga med inkomst under existensminimum, vilket taxeringsmyndigheterna
hade att ex officio beakta. Ett förslag av sådan innebörd anser
jag mig inte kunna biträda. Man kan efterlysa en beräkning av det skattebortfall,
som sakkunnigförslaget kan medföra, men det torde med visst fog
kunna göras gällande, att detta vid en restriktiv tillämpning till väsentlig
del endast är ett bortfall av skattefordringar, som från början bort bedömas
som avskrivningsmässiga. Om avdraget skulle utformas som ett normalavdrag,
kan det däremot bli tal om ett skattebortfall, vilket icke kan lämnas
ur räkningen.

Alternativt ifrågasätter ämbetsverket, om icke såväl myndigheter som
skattskyldiga ytterligare någon tid finge finna sig i de olägenheter, som äro
förenade med det nuvarande systemet, intill dess möjligheten att eliminera
dessa genom höjning av ortsavdragen undersökts. Med hänsyn till vad ovan
anförts och då snara åtgärder synas önskvärda för att undanröja nyssnämnda
olägenheter anser jag att riksräkenskapsverket bort i huvudsak förorda
de sakkunnigas förslag, dock att den föreslagna författningstexten bör
förtydligas i syfte att garantera en restriktiv tillämpning.

Även länsstyrelserna i Gotlands, Kristianstads och Jämtlands län ha anfört
betänkligheter emot de sakkunnigas förslag. Länsstyrelsen i Kristianstads
län anför sålunda:

De lokala skattemyndigheterna i detta län ha under år 1950 medgivit befrielse
från löneavdrag med hänsyn till existensminimum i tillhopa 441
fall. Då antalet skattskyldiga, som år 1950 åsatts inkomsttaxering i länet,
utgjorde 142.019 stycken, ha ifrågakomna fall av befrielse från löneavdrag
utgjort allenast omkring 0,3 procent av samtliga skattskyldiga.

Det ringa antalet fall, då löneavdrag med hänsyn till existensminimum
medgivits, skulle för detta läns vidkommande närmast giva anledning till
antagande, att icke alltför genomgripande åtgärder skulle erfordras för att
komma till rätta med den bristande överensstämmelse, som kan förefinnas
mellan de lokala skattemyndigheternas beslut om befrielse från löneavdrag
och beskattningsnämndernas beslut om avdrag för nedsatt skatteförmåga.
Emellertid synes på andra håll betydande skiljaktigheter i förevarande avseende
råda. Jämväl i detta län torde i vissa fall dylik bristande överensstämmelse
föreligga. Länsstyrelsen, som finner en sammanjämkning av bestämmelserna
vid taxering och uppbörd synnerligen önskvärd, anser därvid
det principiellt riktiga vara, att ett förslag till frågans lösning i första hand
anknytes till taxeringsväsendet. Ehuru det framlagda förslaget skulle innebära
en lösning efter liknande linjer, måste länsstyrelsen likväl anmäla sin
tvekan i fråga om förslagets utformning.

Enligt uppbördssakkunnigas förslag skola alla skattskyldiga med inkomster
intill viss, för olika fall bestämd gräns vid taxeringen medgivas extra
avdrag för nedsatt skatteförmåga med hänsyn till existensminimum, som
allt efter de skattskyldigas levnadskostnader och underhållsskyldighet m. m.
bestämmes lägre eller högre än vissa centralt fastställda normalbclopp.
Detta innebär i realiteten, att ett förhöjt ortsavdrag kommer att tillerkännas
denna kategori skattskyldiga. Länsstyrelsen vill ifrågasätta, huruvida
genom föreslagna bestämmelser eu rätt avvägning av avdragen kommer att
ske särskilt i fråga om inkomster, som ligga i närheten av existensminimum.
Uppbördssakkunniga redovisa icke någon utredning, i vilken omfattning
avdrag för nedsatt skatteförmåga enligt de föreslagna reglerna kan antagas

Kungl. Maj.ts proposition nr 203.

komma att tillämpas, och ej heller angående avdragens inverkan på skatteunderlaget
till stat och kommun. Svårigheter föreligga givetvis att av tillgängligt
taxeringsmaterial bilda sig en säker uppfattning i dessa avseenden,
då någon uppgift icke föreligger om de belopp, vartill existensminimum kan
komma att fastställas. Inom länsstyrelsen hava emellertid vissa undersökningar
verkställts för att de ekonomiska verkningarna av de sakkunnigas
förslag skola kunna bedömas. Undersökningarna omfatta visserligen för
litet material för att här kunna redovisas med siffror. Den slutsatsen torde
man emellertid kunna draga, att antalet jämkningsfall kommer att mångdubblas
och att bortfallet av antalet skattekronor inom kommunerna kan
förväntas bliva stort.

Länsstyrelsen framhåller vidare, att resultatet av de nu föreslagna bestämmelserna
komme att bli beroende av de lokala skattemyndigheternas
och taxeringsnämndernas förmåga att kunna riktigt handlägga ifrågakoinna
ärenden. Lokal skattemyndighet träffade oftast sitt avgörande angående
jämkning i början av året och kunde då svårligen överblicka den
skattskyldiges årsinkomst eller huruvida den skattskyldiges hustru eller
annan familjemedlem kunde komma att förvärva inkomst under exempelvis
årets senare månader. Taxeringsnämnderna skulle sedan ha att behandla
de skattskyldigas taxeringar ur synpunkten av att även taxeringarna borde
ansluta sig till existensminimum. Då andra och säkrare bedömningsgrunder
torde stå till taxeringsnämndernas förfogande, vore det sannolikt, att dessa
i många fall komme till annat resultat än den lokala skattemyndigheten.
Härigenom kunde uppkomma lättförklarlig irritation. Vidare komme förslagets
genomförande att medföra en ökning av taxeringsnämndernas redan
förut stora arbetsbörda.

Länsstyrelsen i Västmanlands län yttrar bl. a.:

Ett existensminimum av generell natur i enlighet med de sakkunnigas
förslag innebär enligt länsstyrelsens förmenande, att en stor mängd skattskyldiga
av formella grunder komma att erhålla lindring i skattebördan,
ehuru ett erläggande av utskylderna till fulla beloppet icke för dem behöver
innebära någon anmärkningsvärd sänkning av levnadsstandarden. Det
torde vara otvivelaktigt, att de föreslagna ändringarna i 50 § kommunalskattelagen
och i 9 § förordningen om statlig inkomstskatt komma att medföra
en övervältring av skattebördan på de kategorier skattskyldiga, som
icke komma i åtnjutande av den nu ifrågasatta förmånen. Det framlagda
förslaget synes ej heller taga hänsyn till att många skattskyldiga, som åtnjutit
förmånen av existensminimum, ett kommande år kunna erhålla
högre inkomst med ökade möjligheter att betala sin kvarstående skatt.
Även om det nu tillämpade systemet med individuellt fastställda existensminima
uppenbarligen kan uppvisa brister, torde det dock medföra, att
samtliga skattskyldiga, som verkligen hava förmåga därtill, också få erlägga
dem påförda utskylder.

Taxeringsintendenten i Gotlands län uttalar, att de av de sakkunniga
påtalade förhållandena borde föranleda, att ortsavdragen höjdes väsentligt
och att skatteskalorna omarbetades, samt anför ytterligare:

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

Om det likväl skulle anses ofrånkomligt, att bibehålla nuvarande höga
skatteläge och låga ortsavdrag, måste möjligheter skapas att medgiva extra
avdrag i ökad utsträckning. Det är emellertid icke utan allvarliga olägenheter
möjligt, att pålägga taxeringsnämnderna skyldigheten, att ex officio
pröva förutsättningarna för att medgiva extra avdrag i alla de fall, då de
skattskyldigas inkomster understiga fastställt existensminimum eller i de
fall, då inkomsten visserligen överstiger detta minimum men överstigande
belopp är lägre än den skatt, som skulle utgå, om extra avdrag icke medgåves.
Sistnämnda fall synas f. ö. vara alltför svårbemästrade i tekniskt
hänseende för att kunna hänskjutas till taxeringsnämnderna.---Här till

kommer, att taxeringsnämnderna redan äro så belastade med arbetsuppgifter
icke minst av teknisk natur, att det icke rimligen går att betunga
dem ytterligare.---Under sådana omständigheter synes enda

utvägen vara, att anknyta möjligheten att erhålla extra avdrag vid fall av
inkomst motsvarande existensminimum eller belopp överstigande denna
summa med lägre belopp än å beskattningsbar inkomst utgående skattebelopp
till förut träffade beslut av lokal skattemyndighet. Taxeringsnämnd
bör sålunda icke åläggas skyldighet pröva rätt till extra avdrag i dessa fall
annat än då lokal skattemyndighet träffat beslut i ärendet. Taxeringsnämnderna
böra sålunda innan arbetet för året tager sin början erhålla listor
med uppgifter på de skattskyldiga i distriktet, som enligt beslut av lokal
skattemyndighet erhållit extra avdrag, och de belopp denna funnit skäl
medgiva. Härigenom kan taxeringsnämndernas arbete begränsas till att
pröva huruvida lokal skattemyndighets beslut är sakligt grundade i enskilda
fallen, varvid nämndernas personkännedom måhända understundom kan
vara av värde. I detta sammanhang torde böra framhållas, att om vederbörande
skattskyldig kunnat betala preliminärskatt i form av löneavdrag eller
debiterad B-skatt skäl i regel icke torde förefinnas att medgiva extra avdrag
med tv åtföljande restitution av erlagd skatt.

De sakkunnigas förslag av styrkes av länsstyrelserna i Kronobergs.
Malmöhus. Göteborgs och Bohus samt Norrbottens län ävensom av sex kronokainrerare,
sex häraclsskrivare, sex stadsfogdar och eu landsfiskal.

Länsstyrelsen i Malmöhus län anför bl. a.:

Förslaget bygger på det faktum, att ortsavdragen icke äro tillräckliga, ej
heller efter den senast beslutade höjningen av de kommunala ortsavdragen.
Om förslaget genomföres, blir resultatet därav för de flesta lägre inkomsttagare
detsamma, som om ortsavdragen höjts för dem. Undantagna skulle
endast bli det lilla fåtal av dessa, som disponerade icke alltför obetydliga
tillgångar. Det synes länsstyrelsen egendomligt att, medan en ytterligare
förhöjning av ortsavdragen för närvarande icke anses möjlig, på detta sätt
en för stora grupper inkomsttagare tämligen generell höjning av ortsavdragen
föreslås.

Länsstyrelsen vill erinra om, att man vid genomförandet av 1945 års
uppbördsreform pekade på den ökning av skatteintäkter, som skulle bli en
följd av att även mindre och tillfälliga inkomster beskattades. Uppbördsreformen
har otvivelaktigt medfört en betydande skärpning i skattebetalningen
för många av dem, som äro att finna bland de lägsta inkomsttagarna.
Om man avsåg att så skulle bli fallet, bör man nu ej bortse från det
faktum, att ett genomförande av förslaget medför ett skattebortfall, som

90 Kungl. Mnj.ts proposition nr 203.

är betydande jämfört med de vinster, som uppbördsreformen ansågs komma
att medföra.

Förslaget medför en minskning av skatteunderlaget som icke bör bagatelliseras.
För kommunerna måste detta medföra vissa bekymmer. Att
kommunerna, såsom de sakkunniga synas förutsätta, skulle ha anledning
jämföra ett vid förslagets genomförande uppkommet lägre skatteunderlag
med förhållandena före 1945 i stället för nuvarande läge, synes länsstyrelsen
omotiverat.

Kommunerna skola ej erhålla någon ersättning för det bortfallande skatteunderlaget,
varför utdebiteringen får antagas bli höjd. Höjningen kommer
att drabba även många mindre inkomsttagare, som befinna sig något
över existensminimum.

De lokala skattemyndigheterna och särskilt taxeringsnämnderna få säkerligen
en kännbar ökning av arbetsbördan. Vad särskilt beträffar taxeringsnämnderna
kan läget bli bekymmersamt, då de fastställda tiderna äro
i minsta laget redan med nuvarande arbetsbörda. En ökning av arbetsbördan
leder därför lätt till att arbetets kvalitet sjunker. De lokala skattemyndigheterna
skulle enligt förslaget icke få anledning behandla framställningar
om existensminimum utom efter ansökan av skattskyldiga. Dessa
myndigheter ha möjlighet till en viss saklig prövning. Taxeringsnämnderna
däremot skulle ex officio fatta beslut om skattebefrielse, oavsett om vederbörande
gjort ansökan om existensminimum hos lokal skattemyndighet
tidigare, så snart årsinkomsten icke överstiger visst belopp. Taxeringsnämndernas
beslut om skattebefrielse kommer därför att omfatta en betydligt
större krets av skattskyldiga än de lokala skattemyndigheternas.
Erfarenheten talar för, att taxeringsnämndernas prövning av fallen blir
mycket summarisk. Genom taxeringsnämndernas beslut kan preliminärt
inbetald skatt komma att återbetalas, även om avdrag för sådan skatt skett
under inkomståret vid tillfällen, då vederbörandes inkomster överstego
existensminimum. En annan följd av taxeringsnämndernas beslut måste
vidare bliva, att många befrias från skatt, som själva icke haft annan avsikt
än att erlägga skatterna.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län yttrar:

Utan tvivel skulle det vara värdefullt om källskatten och den slutliga
skatten för existensminimifallen kunde åtminstone i stort sett bringas att
sammanfalla. Man skulle härigenom undgå att kvarskatter mera allmänt
bleve påförda, vilka icke kunde indrivas. Statsverkets ansvar gent emot
kommunerna för skatterestantier skulle då minskas eller bortfalla i de
många fall, då restantiepåföringen ytterst hade sin grund i att taxeringar
påförts, ehuru någon skattekraft icke förelegat. Från dessa synpunkter
torde några invändningar icke kunna riktas mot förslaget. När länsstyrelsen
trots detta måste framställa erinringar i ämnet, sker det bl. a. av
den anledningen, att den av de sakkunniga föreslagna ex officioprövningen
hos taxeringsnämnderna skulle i icke oväsentlig grad komma att inkräkta
på det kommunala skatteunderlaget. Enligt senast tillgängliga uppgifter
från Göteborgs stads uppbördsverk uppgick antalet existensminimifall i
Göteborgs stad för helt år till omkring 4.000. Av Göteborgs stads omkring
200.000 skattskyldiga fysiska personer kunna omkring 40.000 beräknas
hava en inkomst understigande 3.000 kronor. Det vill alltså synas som om
ex officioprövningen i taxeringsnämnderna skulle medföra att antalet fall

Kungl. Maj.ts proposition nr 203.

av existensminimum skulle komma att ungefär 10-dubblas vid jämförelse
med det klientel, som de lokala skattemyndigheterna hittills haft att behandla.
Beräkningarna äro naturligen osäkra, men de belysa dock att ex
officiometoden måste få påtagliga ekonomiska följdverkningar för'' den
kommunala ekonomin, vilka verkningar enligt länsstyrelsens mening måste
närmare utredas, innan en omläggning av beskattningsförfarandet kan förordas.
Att lösa frågan på så sätt att taxeringsnämndens ex officioprövning
skulle inskränkas till de fall, då frihet från löneavdrag för existensminimum
faktiskt blivit begärd hos den lokala skattemyndigheten, skulle bereda
orättvisa åt olika skattskyldiga, även om denna lösning skulle vålla
det allmänna den minsta rubbningen i skatteunderlaget. Länsstyrelsen anser
sålunda uteslutet, att taxeringsnämndernas tillämpning av reglerna om
existensminimum skulle göras beroende av den tillfälligheten, att den skattskyldige
haft förstånd eller vilja att lägga fram sin sak hos den lokala
skattemyndigheten.

Länsstyrelsen måste även rikta erinran mot den tekniska metod, som de
sakkunniga föreslagit och som innebär, att existensminimiavdraget skulle
användas såsom ett instrument för att beträffande vissa skattskyldiga höja
ortsavdraget. Anses det riktigt, att ortsavdraget höjes på grund av levnadskostnadernas
storlek, bör detta enligt länsstyrelsens mening ske i vanlig
ordning men icke på en omväg. —---

Länsstyrelsen finner det naturligt, att man vid avvägningen och utkrävandet
av skattebördorna måste särskilt tillgodose sådana skattskyldiga,
vilka måste försörja sig på ett minimum av inkomster. Men det är icke
möjligt att reglera denna fråga utan att samtidigt beakta, hur beskattningen
verkar för det inkomstskikt, som ligger närmast över levnadskostnadsminimum.
Sker icke så, har man gjort ett allvarligt avsteg från grunderna
om jämnhet och rättvisa vid beskattningen.

De nu beskrivna svårigheterna äro enligt länsstyrelsens mening av den
beskaffenhet, att de kräva en ytterligare utredning.

Härtill kommer att genomförandet av de sakkunnigas förslag måste möta
vissa administrativa hinder. Det torde icke bliva möjligt för taxeringsnämnderna
att utan tillgång till för uppgiften tränad arbetshjälp räkna ut den
särskilda skattelindring, som existensminimireglernas tillämpning skulle
påkalla. Denna arbetshjälp torde endast kunna ställas till förfogande från
personal hos den lokala skattemyndigheten eller länsstyrelsen, vilka emellertid
båda redan äro hårt belastade med andra viktiga arbetsuppgifter.
För övrigt skulle räkneoperationernas utförande kräva, att man tillskapade
ytterligare ett tabellverk utöver de många inom beskattningsväsendet redan
existerande.

Länsstyrelsen i Norrbottens län framhåller:

Ett genomförande av de sakkunnigas förslag om existensminimum såsom
avdragsgrund för extra avdrag på grund av nedsatt skatteförmåga
kommer att få stora verkningar, såväl för de skattskyldiga som för kommunerna
och för arbetet i taxeringsnämnderna och troligen också i prövningsnämnderna
och hos de lokala skattemyndigheterna.

Skattskyldiga, mest då jordbrukare, affärsbiträden och andra mindre inkomsttagare,
vilka erlagt sina skatter, ehuru de levat på inkomster, som vid
prövning av lokal skattemyndighet säkert ansetts icke överstiga existensminimum,
komma att automatiskt befrias från skatt. Vad detta och bort -

Kungl. Maj.ts proposition nr 203.

fallet av statsersatta restantier kommer att innebära för kommunernas i
detta län skatteunderlag kan icke utan närmare undersökningar säkert
bedömas men länsstyrelsen håller för sannolikt att skatteunderlagen komma
att sjunka katastrofalt. Länsstyrelsen har för Råneå övre taxeringsdistrikt
med ledning av uppbördskorten å slutlig skatt enligt 1950 års taxering
konstaterat att av 1.678 skattskyldiga, vilka påförts till kommunal
inkomstskatt taxerad inkomst, 861 haft en taxerad inkomst understigande
3.500 kronor. På dessa 861 skattskyldiga belöpande kommunal- och landstingsskatt
uppgår till 159.579 kronor.

Några säkra slutsatser av de framkomna uppgifterna kan givetvis icke
dragas utan att deklarationsmaterialet för taxeringsdistriktet närmare granskas
men siffrorna säga dock en hel del.

För taxeringsnämnderna kommer merarbetet med avdrag för nedsatt
skatteförmåga på grund av existensminimum att bliva betungande.----

Under förevarande omständigheter anser länsstyrelsen att taxeringsnämnderna
icke kunna bemästra den situation som uppkommer, därest
förslaget om avdrag på grund av existensminimum genomföres.

I följd härav och med hänsyn till bland annat de befarade ekonomiska
konsekvenserna för kommunerna ser sig länsstyrelsen nödsakad avstyrka
genomförandet av de sakkunnigas förslag.

Föreningen Sveriges kronokamrerare avstyrker försl aget i dess
nuvarande form under framhållande, att detsamma kräver ytterligare
utredning. Föreningen anför bl. a.:

De lokala skattemyndigheterna äro givetvis i hög grad intresserade av
att få en praktisk lösning av de frågor, som promemorian sysslar med.
En borteliminering av arbetet med debitering av skatt, som sedermera
icke kan uttagas, måste vara ytterst önskvärd. Den naturliga anordningen
för ernående av ett sådant resultat hade naturligtvis varit, om taxeringens
ortsavdrag kunnat överensstämma med verkliga existensminima. Då så
icke för närvarande kan ske, torde någon annan möjlighet icke stå till
buds än den som föreslagits, nämligen att utöver det vanliga ortsavdraget
medgiva särskilt avdrag för nedsatt skatteförmåga. Förfarandet inrymmer
dock en rad synnerligen svårbemästrade frågor.

Den noggranna prövningen av varje ärende måste för de arbetstyngda
lokala skattemyndigheterna medföra en icke oväsentlig ökning av de kvalificerade
arbetsuppgifterna. Besluten måste utarbetas ytterst noggrant för
att preliminärskatten skall överensstämma med påräknelig slutlig skatt.
Merarbetet bör ses i samband med andra framlagda förslag, vilka medföra
merarbete för de lokala skattemyndigheterna, såsom t. ex. om ränta å
kvarstående och för mycket inbetald skatt, ny dissenterlagstiftning, obligatorisk
sjukförsäkring, allmän pensionsförsäkring. Enär de sakkunniga
förvänta, att taxeringsnämnderna i regel skola följa jämkningsbeslutet.
finns det all anledning antaga att besvärsmålens antal skall stiga. De skattskyldiga
komma säkerligen snart underfund med vilken betydelse jämkningsbesluten
hava vid den årliga taxeringen och bliva därför mera intresserade
av rättelse av dessa beslut än vad fallet måhända är för närvarande.
Äro svårigheterna stora för dessa myndigheter med dess yrkeskunniga och
rutinerade personal, måste det råda en viss tveksamhet huruvida taxeringsnämnderna
skola vara mäktiga att utföra detta precisionsarbete på ett
sådant sätt, att det med de föreslagna bestämmelserna åsyftade resultatet

Kungl. Maj.ls proposition nr 203.

uppnås. Ägna taxeringsnämnderna alltför mycken tid åt dessa små inkomsttagare
kan det också befaras, att alltför liten tid blir disponibel för granskning
av deklarationerna för de större inkomsttagarna.

I det i och för sig goda syftet att få en lösning av praktiska problem
ha de sakkunniga icke åtskilt skattebetalningsförmåga och skatteförmåga.
Följden härav blir att det vid preliminärskattearbetet städse måste beaktas
taxeringsregler, icke alltid förenliga med de uppbördsregler som böra gälla
vid uttagande av skatt. Läget vid ett särskilt tillfälle av arbetsgivares löneavdrag
för skatt, där inkomsten efter verkställda skatteavdrag icke medgiver
en nödtorftig försörjning, kan vara ett annat än vid följande års
taxering, då inkomstårets samlade inkomst skall upptagas till beskattning.
För uppbördsförfarandet skulle alltså taxeringsreglerna vara bestämmande
även i situationer, där dessa regler uppenbarligen icke taga tillräcklig hänsyn
till en skattskyldigs försörjningssvårigheter vid speciella tillfällen
under inkomståret. Det hade därför varit önskvärt med en närmare utredning
om huruvida och i vad mån skattebetalningsförmåga och skatteförmåga
kunna samordnas.

För kommunerna innebär förslaget en reducering av skatteunderlaget
och för statsverket en vinst därigenom att den slipper kompensera kommunerna
för icke oväsentliga skattebelopp, som enligt nu gällande regler
debiteras men aldrig erläggas. Uppbördsverksstäderna, som ha betydande
kostnader för uppbördsförfarandet, komma sannolikt att finna denna inkomstförskjutning
från kommunerna till statsverket mindre tilltalande
och ägnad att rubba kostnadskalkylerna för det nya uppbördssystemet.
Dessa ekonomiska konsekvenser för kommunerna borde ha utretts närmare
genom stickprovsundersökningar, så att verkningarna av förslaget, om det
genomföres, icke medför kännbara överraskningar.

De sakkunnigas förslag till sådan ändring av lagtexten, att extra avdrag
skulle medgivas, om skatteförmågan befunnes hava varit väsentligen nedsatt
mot för närvarande vara nedsatt, har föranlett länsstyrelsen i Värmlands
län att framhålla, att den föreslagna formuleringen uteslöte den tidigare
möjligheten för beskattningsnämnd att vid taxeringen medgiva skattelindring
för sådan nedsättning av skatteförmågan, som inträffat under
taxeringsåret. Enär denna möjlighet borde bibehållas, syntes det länsstyrelsen
önskvärt att förslaget omarbetades i denna del.

Det särskilda problem, som uppkommer genom den ovan omnämnda
skattetröskeln, har berörts i flera yttranden.

Riksräkenskapsverket uttalar sålunda, att de praktiska svårigheterna att
lösa problemet icke borde vara oöverkomliga, samt anför härom:

Utan att närmare utveckla tankegången ha de sakkunniga antytt en lösning
med hjälp av varierande extra avdrag. Uppslaget innebär förmodligen,
att de extra avdragen, när inkomsten stiger från existensminimum, skulle
sjunka i långsammare takt än som eljest förutsatts. Om den skattskyldige
i de sakkunnigas exempel med en inkomst av 3.500 kronor och ett existensminimum
av 3.200 kronor skulle maximalt behöva använda icke hela
skillnaden 300 kronor för skattebetalning utan t. ex. bara halva, skulle man
med ledning av de planerade hjälptabellerna — av det slag som visas i bi -

Kungl. Maj.ts proposition nr 203.

laga A till promemorian -— enkelt kunna fastställa, hur stort avdrag som
behövde medges. Det förefaller riksräkenskapsverket, som om en lösning
enligt detta uppslag knappast skulle omöjliggöras av några praktiska komplikationer.
Riksräkenskapsverket förordar därför, att uppslaget ytterligare
prövas.

Länsstyrelsen i Hallands län finner det angeläget med en undersökning,
om icke en sådan anordning kunde praktiskt genomföras, att den skattskyldige
vid löneavdrag eller införsel, sedan visst belopp förbehållits honom
såsom existensminimum, alltid finge behålla viss del, förslagsvis hälften,
av den inkomst, som överstege hans existensminimum. För undvikande
av kvarstående skatt borde i så fall motsvarande förmån tillgodoräknas
vid taxeringen. Detta syntes utan större svårighet kunna ske med tillämpning
av den såsom bil. A vid promemorian fogade tabellen, sedan skillnadsbeloppet
mellan årsinkomsten och existensminimum halverats. Vid
bedömande av denna fråga måste hänsyn tagas till värdet av den ökade
arbetsinsats, som en sådan metod i många fall finge antagas medföra.

Häradsskrivaren i Norrvikens fögderi uttalar, att det icke borde vara
omöjligt att konstruera en tabell, enligt vilken en person, som beviljats
befrielse från skatt på grund av att hans inkomst understege existensminimum,
alltid skulle få behålla åtminstone någon del av inkomstökningen
för den händelse hans inkomst genom övertidsarbete eller av annan orsak
kom me att överstiga gränsen för ifrågavarande minimum. En sådan särskild
tabell kunde ju lämpligen bifogas den lokala skattemyndighetens beslut.

Frågan har vidare berörts av länsstyrelserna i Malmöhus, Göteborgs och
Bohus, Gävleborgs och Norrbottens län samt av några lokala skattemyndigheter
och utmätningsmän ävensom av Svenska arbetsgivareföreningen
och Tjänstemännens centralorganisation utan att i dessa yttranden dock
något förslag till läsning framlagts. Arbetsgivareföreningen framhåller den
hämmande effekt på arbetsviljan, som bestämmelsen komme att medföra,
samt beklagar, att de sakkunniga på grund av praktiska svårigheter ansett
sig förhindrade att lösa detta problem. Med hänsyn till såväl de psykologiska
verkningarna på individen som det allmänna intresset av största
möjliga arbetsinsats ville föreningen framhålla önskvärdheten och nödvändigheten
av att det påtalade missförhållandet bleve tillrättalagt genom
någon form av avtrappning.

Departementschefen. De sakkunnigas förslag innebär en lösning av förevarande
problem i huvudsaklig överensstämmelse med den linje jag angav
i det vid propositionen nr 241 till förra årets riksdag fogade statsrådsprotokollet.
Jag kan därför ansluta mig till grundtanken i förslaget.

Gentemot den i åtskilliga remissyttranden framförda invändningen att
problemet i stället bort lösas genom en höjning av ortsavdragen, vill jag

Kungl. Maj.ts proposition nr 203.

endast erinra att frågan om ortsavdragens storlek nyligen prövats av statsmakterna
— därvid jämväl frågan om förhållandet mellan existensminimum
och ortsavdrag var uppe till diskussion —- och att ekonomiska förutsättningar
för en omprövning av de kommunala ortsavdragen icke föreligga.

En annan principiell invändning, som framkommit vid remissförfarandet,
är att förslaget skulle strida mot principen om likformighet och rättvisa
i beskattningen. Jag kan emellertid icke finna, att det skulle strida mot
nämnda princip att vidga användningsområdet för medgivande av extra
avdrag vid taxeringen i syfte att därigenom bereda beskattningsmyndigheterna
ökad möjlighet att beakta den i det enskilda fallet nedsatta skatteförmågan.
Enligt mitt förmenande skulle man tvärtom kunna beteckna nu
gällande regler såsom stående i strid mot rättviseprincipen. Trots att den
skattskyldige av någon anledning saknar skatteförmåga eller allenast har
förmåga att delvis gälda den på inkomsten belöpande skatten, påföres
nämligen skatt, vars uttagande sedan får bliva beroende av om den skattskyldiges
ekonomiska läge efter något eller några år förbättras.

Vissa länsstyrelser hava uttalat betänkligheter mot förslaget på grund
av befarad nedgång av det kommunala skatteunderlaget. Myndigheterna
synas därvid hava utgått ifrån att i huvudsak endast skattskyldiga med
inkomst över normalbelopp för existensminimum framdeles skulle komma
att åsättas beskattningsbar inkomst. Ett dylikt resonemang lärer emellertid
icke överensstämma med grundtanken i de sakkunnigas förslag, däri förutsättes
en individuell prövning av skatteförmågan i varje enskilt fall.
Generell höjning av ortsavdraget vid låg taxerad inkomst torde sålunda icke
vara avsedd. Det kommunala skatteunderlaget kan därför icke nedgå i
någon större utsträckning, i all synnerhet icke om man — såsom de sakkunniga
ansett rimligt — utgår från förhållandena före det nya uppbördssystemet,
då kommunerna hade att själva svara för de skattebelopp, som
icke kunde indrivas. Framhållas bör ock, att såväl stadsförbundet som
landskommunernas förbund accepterat förslaget.

I en del remissyttranden har gjorts gällande, att hela frågan borde anstå
i avbidan på ytterligare utredning. Svenska arbetsgivareföreningen har
ifrågasatt, om icke de förslag borde avvaktas som 1949 års skatteulredning
kunde komma att framlägga angående omläggning av den direkta istatsbeskattningen.
Jag kan icke biträda denna mening. De olägenheter, som
äro förenade med det nuvarande systemet, synas vara så betydande, att de
i görligaste män böra undanröjas snarast möjligt. Skatteutredningens blivande
förslag torde för övrigt icke kunna i väsentligare mån inverka på
frågans ändamålsenliga lösning.

En allvarlig nackdel med de sakkunnigas förslag är emellertid att det
föreslagna förfaringssättet kommer att åsamka taxeringsnämnder och
lokala skattemyndigheter ett icke ringa merarbete. Siirskilt såvitt gäller

Kungl. Maj.ts proposition nr 203.

taxeringsnämnderna är detta bekymmersamt på grund av att därigenom
tiden för den egentliga deklarationskontrollen beskäres. Det finnes dock
anledning att räkna med — under förutsättning av en från början restriktiv
tillämpning av bestämmelserna — att förhållandena efter det första
årets begynnelsesvårigheter snabbt skola stabilisera sig, såvitt angår taxeringsnämnderna.
Vad åter angår den inverkan, som arbetsökningen kan
få på häradsskrivarnas behov av personal, torde denna fråga få prövas av
uppbördssakkunniga.

Med hänsyn till det nu anförda vill jag förorda, att möjligheterna att
erhålla extra avdrag vid taxering på grund av väsentligt nedsatt skatteförmåga
utvidgas att omfatta jämväl sådana fall, där den skattskyldiges inkomst
är så låg och hans ekonomiska ställning i övrigt så svag, att han
skulle sakna möjlighet att försörja sig och sin familj, därest han tillika
skulle gälda de på inkomsten belöpande skatterna. Jag vill tillägga, att
man vid bedömningen av det enskilda fallet uppenbarligen måste — såsom
de sakkunniga också framhållit — beakta förhållandena under en längre
tidsperiod. Det är den skattskyldiges allmänna ekonomiska ställning under
beskattningsåret som måste vara avgörande.

De sakkunnigas förslag innebär efter ordalagen, att den bristande skatteförmågan
skulle bedömas med utgångspunkt allenast från den skattskyldiges
ekonomiska ställning. Emellertid är det tydligt — och de
sakkunniga torde även så hava avsett -— att rätten till extra avdrag utöver
ortsavdraget icke bör konstitueras enbart av själva inkomstläget utan framförallt
av de faktorer, som förorsakat det dåliga inkomstläget. Rådande
förhållanden på arbetsmarknaden äro ingalunda sådana, att lönerna i
normalfallen äro otillräckliga för att täcka såväl levnadskostnaderna som
å inkomsten belöpande skatter. Där en arbetstagare uppvisar särskilt låga
inkomstsiffror, torde orsaken härtill merendels vara att söka i nedsatt
arbetsförmåga, vilken i sin tur kan bottna antingen i fysiska eller psykiska
defekter eller egenheter hos arbetstagaren. I sistnämnda avseende ha de sakkunniga
nämnt arbetsskygghet och missanpassning i samhället. Jag har
intet att invända mot att extra avdrag beviljas i dylika fall. Samtidigt måste
man emellertid beakta att härmed icke får likställas det förhållandet, att en
arbetstagare med normal arbetsförmåga medvetet begränsar sin arbetsprestation
så, att inkomsten av arbetet täcker allenast vad han tarvar för sina
levnadskostnader, exklusive skatteutgifterna. Någon anledning att medgiva
en sådan arbetstagare extra avdrag för nedsatt skatteförmåga förefinnes
icke, även om hans inkomst icke överstiger normalbeloppet för existensminimum.
Det är angeläget, att detta beaktas redan vid preliminärbeskattningen
och att fastställande av existensminimum sker endast beträffande
sådana skattskyldiga, i fråga om vilka nedsatt arbetsförmåga eller annan
särskild omständighet verkligen är för handen. Framställning från arbetstagare
om extra avdrag för nedsatt skatteförmåga vid existensminimum bör

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

alltså avslås, om det finnes anledning misstänka att framställningen endast
föranletts av önskan att få det inkomstläge fixerat, över vilket viss del av
inkomsten måste avstås till skatt.

Med nedsatt arbetsförmåga kan vara att likställa långvarig oförvållad
arbetslöshet. Situationen är emellertid här en annan än vid vanliga existensminimifall
i så måtto, att frågan om extra avdrag ofta icke får aktualitet
under inkomståret utan först vid taxeringen, då man har en mera samlad
överblick över vederbörandes ekonomiska förhållanden under inkomståret.
Därest det därvid befinncs, att den på hela inkomsten belöpande skatten
täckes av den källskatt, som den skattskyldige faktiskt erlagt under inkomståret,
torde — även om inkomsten under året i och för sig skulle
understiga existensminimum — frågan om extra avdrag böra bedömas
mycket restriktivt.

Såsom de sakkunniga framhålla kan den skattskyldiges förmåga att gälda
på inkomsten belöpande skatter vara begränsad, oaktat den skattskyldige
haft full sysselsättning och normal inkomst; detta gäller bl. a. i de fall då
försörjningsbördan varit särskilt stor. I dylika fall är sålunda behovet av
extra avdrag närmast föranlett, icke av inkomstläget såsom sådant utan
av den stora försörjningsbördan. En annan sak är att man i detta fall vid
bedömandet av existensminimum icke får bortse från de sociala förmåner
av olika slag som åtnjutas av barnrikefamiljer.

Svenska arbetsgivareföreningen har, med beaktande av nu berörda förhållanden,
yrkat att de skäl, som ansåges böra medföra skattelindring,
måtte angivas i själva lagtexten. Jag finner mig böra biträda denna mening
och förordar därför, alt avdragsbestämmelserna i skatteförfattningarna utformas
så, att skattskyldig, vilkens inkomst efter avdrag för därå belöpande
skatt understigit vad han kan anses hava behövt till underhåll för sig och
sin familj, ma medgivas extra avdrag för nedsatt skatteförmåga, därest den
nedsatta skatteförmågan finnes hava varit beroende av — utöver de orsaker
som för närvarande finnas angivna i skatteförfattningarna (långvarig sjukdom,
olyckshändelse, ålderdom etc.) — nedsatt arbetsförmåga, långvarig
oförvållad arbetslöshet, stor försörjningsbörda eller annan därmed jämförlig
omständighet.

Genom en dylik utformning av författningstexten torde klarare framgå,
att extra avdrag icke är avsett att medgivas schablonmässigt i alla de fall,
da vederbörandes taxerade inkomst understigit existensminimum. För att
extra avdrag skall kunna medgivas, måste i det enskilda fallet den nedsatta
skatteförmågan ävensom orsaken därtill fastställas.

Jag vill i anslutning till det nu sagda framhålla, att författningstexten
bör — på sätt de sakkunniga framhållit — utformas så alt därav framgår
att förutsättningarna för extra avdrag vid taxering skola hänföra sig till
förhållandena under beskattningsåret, icke till förhållandena vid taxeringstillfällct.

7 — I Si hann till riksdagens protokoll 1051. 1 sand. Nr 203.

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

I remissyttrandena äro meningarna delade beträffande frågan om taxeringsnämnderna
skola beakta existensminimifallen ex officio eller ej. På
denna punkt vill jag framhålla, att i samma utsträckning som taxeringsnämnderna
eljest hava att pröva varje beskattningsfall utan avseende på
om yrkande i ena eller andra riktningen framställts av den skattskyldige,
bör frågan om extra avdrag på grund av nedsatt skatteförmåga vid existensminimum
bedömas oberoende av eventuell framställning härom. Samtidigt
vill jag emellertid understryka, att det förhållandet att framställning
om extra avdrag icke göres i deklarationen i regel måste av taxeringsnämnden
betraktas som ett indicium på att något mera trängande behov av
sådant avdrag icke föreligger. Och självfallet måste det finnas än större
anledning för taxeringsnämnden att utgå ifrån, att något verkligt avdragsbehov
icke föreligger, om den skattskyldige under inkomståret icke begärt
och åtnjutit någon nedsättning av källskatten. Har den skattskyldige under
inkomståret kunnat försörja sig och sin familj på sina med skatten minskade
inkomster, finnes det all anledning att utgå ifrån att nedsatt skatteförmåga
icke varit för handen och att därför icke heller behov av extra
avdrag föreligger, även om yrkande därom skulle göras i självdeklarationen.

Ä andra sidan bör framhållas, att frågan om extra avdrag vid existensminimum
kan komma upp till prövning även om självdeklaration icke
avlämnats. Underlåtenhet att avlämna självdeklaration kan bero på, att
vederbörande på grund av existensminimum icke haft att erlägga någon
källskatt och i följd därav trott sig vara definitivt fri från skatt. I anslutning
till vad Svenska exekutionsmännens riksförbund anfört om s. k.
skönstaxering bör understrykas, att om taxering undantagsvis måste verkställas
utan ledning av självdeklaration, inkomsten icke får uppskattas
schablonmässigt. Noggrann individuell prövning måste ske även här. Inkomna
löneuppgifter böra beaktas och uppgift bör införskaffas om erlagd
källskatt, varjämte här liksom eljest lokalkännedomen inom taxeringsnämnden
bör utnyttjas.

Ett speciellt problem, som kanske närmast har samband med formerna
för de lokala skattemyndigheternas jämkningsbeslut men som likväl synes
böra tagas upp i förevarande principdiskussion, gäller den skattetröskel,
som enligt de sakkunnigas förslag skulle uppkomma vid inkomster något
över existensminimigränsen. De sakkunniga hava föreslagit, att jämkningsbesluten
i fråga om preliminär A-skatt skola utformas så att vid löneavdrag
för skatt så stor del av lönen, som motsvarar existensminimum, skall förbehållas
den skattskyldige. Detta innebär att för skatt kan innehållas hela
lönen utöver det förbehållna beloppet, intill den gräns där skatten kan
uttagas till fullo. Vid inkomstökning intill nämnda gräns skulle den skattskyldige
sålunda få avstå hela löneökningen till skatt. De sakkunniga
hava själva framhållit, att denna mindre tilltalande följdverkan inbjuder till

Kungl. Maj:is proposition nr 203.

kritik. I åtskilliga remissyttranden hava också allvarliga erinringar framställts
mot förslaget i denna del.

För egen del finner jag det med hänsyn till förhållandena på arbetsmarknaden
nödvändigt, att reglerna på denna punkt utformas så att en
arbetstagare i det läge, varom här är fråga, icke föranledes att avhålla sig
från ökad arbetsinsats; detta skulle utan tvivel bliva fallet om han icke
skulle få för egen del behålla någon del av den mot den ökade arbetsinsatsen
svarande löneökningen. En lämplig lösning synes vara, att existensminimibeslutet
där så finnes påkallat kompletteras med en föreskrift, att
om inkomsten ökar och därvid uppgår till ett belopp, som ligger mellan
existensminimum och den övre gräns, där skatten kan uttagas till fullo,
avdrag för skatt får verkställas med endast viss del, förslagsvis hälften, av
den del av lönen som överstiger existensminimum. Denna metod bör dock
tillämpas med försiktighet. Därest t. ex. inkomsten växlar men genomsnittligt
kan beräknas vara så hög, att skatten vid en jämn inkomst skulle
kunna uttagas till fullo, bör nedsatt löneavdrag på grund av existensminimum
över huvud taget icke komma i fråga och alltså ej heller dylikt
förbehåll.

Ett beslut av innebörd, att arbetstagaren förbehålles viss del av inkomsten
utöver existensminimum, innebär att arbetstagaren i fråga om källskatten
kommer i åtnjutande av ett extra avdrag, som är högre än vad som
i och för sig är betingat av hänsynen till existensminimum. En motsvarande
förhöjning av det extra avdraget vid taxering synes däremot principiellt
icke kunna medgivas. I viss mån olika regler vid löneavdrag för
skatt och vid taxering bliva därför ofrånkomliga med avseende å dessa
fall. Emellertid torde nackdelarna härav åtminstone i en del fall kunna
mildras genom att det extra avdraget vid taxeringen avrundas uppåt, något
som ofta torde finnas påkallat redan av praktiska skäl.

På grund härav och för att jämväl i övrigt möjliggöra en något friare
bedömning av existensminimireglerna vid löneavdrag för skatt än vad som
eljest ifrågakommer vid bestämmande av preliminär skatt eller vid taxering
synes det lämpligt att låta nämnda regler, såvitt gäller löneavdrag
för preliminär eller kvarstående skatt, liksom hittills utgöra ett särskilt
institut i uppbördssystemet. Bestämmelserna härom finnas för närvarande
intagna i 48 § 2 mom. uppbördsförordningen. Författningsrummet torde i
huvudsak kunna bibehållas vid nuvarande lydelse, med tillägg dock att nedsättning
av löneavdraget för preliminär skatt förutsätter nedsatt arbetsförmåga
cfc. hos den skattskyldige samt att existensminimum skall bedömas
med ledning av de regler, som i sådant hänseende skola tillämpas vid taxering.
I särskild anvisningspunkt till paragrafen kan därutöver angivas, att
arbetstagaren, där sa finnes påkallat, må kunna utöver belopp, motsvarande
existensminimum, förbehållas lämplig del av det belopp, varmed inkomsten
eventuellt må komma att öka efter meddelandet av beslutet om existens -

100

Kungl. Maj.ts proposition nr 203.

minimum. Jämkningsreglerna i 53 § uppbördsförordningen böra, såvitt
gäller extra avdrag vid existensminimum, icke gälla preliminär A-skatt utan
endast preliminär B-skait.

Det sagda innebär alltså, att beträffande spörsmålet om vad den skattskyldige
vid existensminimum skall få behålla av lönen man i fråga om
löneavdrag för skatt skulle medgiva en något friare bedömning av reglerna
än som kunde förekomma vid taxering. Detta gäller även i fråga om preliminär
B-skatt med löneavdrag. Beträffande preliminär B-skatt utan löneavdrag
torde däremot anledning icke föreligga att vid jämkning av skatten
på grund av existensminimum frångå de regler, som skola tillämpas vid
taxering. Icke heller bör vid jämkning av preliminär B-skatt med löneavdrag
nämnda regler frångås. Om sedan efter jämkningen B-skatt kvarstår
att erlägga, får den lokala skattemyndigheten i enlighet med avdragsbestämmelserna
i 48 § 2 mom. besluta, efter vilka grunder löneavdrag för
skatten skall verkställas.

Ändringarna böra träda i kraft den 1 januari 1952.

E. Särskilda frågor med avseende å taxering.

1. Centralt fastställda normalbelopp för existensminimum.

De sakkunniga. Uppbördssakkunniga framhålla, att utformningen av
bestämmelserna om vidgad rätt till extra avdrag för nedsatt skatteförmåga
vid taxering måste ske så, att en likformig och rättvis beskattning kunde
ernås. Härför torde krävas, att vissa normalbelopp jämte anvisningar fastställdes
för bedömande av frågan, när på grund av den .skattskyldiges ekonomiska
läge nedsatt skatteförmåga kunde anses vara för handen. De existensminimibelopp,
som för närvarande tillämpades av lokala skattemyndigheter
och utmätningsmän, varierade till storleken avsevärt även på orter
inom samma dyrortsgrupp. En förutsättning för en utvidgning av möjligheterna
att erhålla extra avdrag vid taxering syntes emellertid vara, att
existensminimibeloppen för normalfallen — d. v. s. där den skattskyldige
hade att av sin inkomst bestrida normala levnadskostnader utan bidrag
från andra och utan tillgång till förmögenhet —■ till förekommande av
inadvertenser fastställdes av en central, av Kungl. Maj :t utsedd myndighet,
som ägde möjlighet att — med iakttagande av nödig restriktivitet —
åstadkomma likformighet och rättvisa på detta område. Centrala uppbördsnämnden
syntes därvid närmast böra komma i fråga. Normalbeloppen
borde fastställas för olika orter, väsentligen med ledning av °rtsgruPperingen,
och med olika belopp för de variationer beträffande försörjningsbördan,
som kunde ifrågakomma.

Remissyttrandena. Förslaget om att normalbelopp för existensminimum
skola fastställas centralt för hela r i -

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

101

ket, har biträtts i övervägande antalet av de yttranden, vari denna fråga
särskilt berörts, och detta även i yttranden, däri de sakkunnigas förslag
i övrigt avstyrkts. Förslaget har sålunda tillstyrkts eller lämnats utan erinran
av kammarrätten, riksräkenskapsverket, socialstyrelsen, överståthållarämbetet,
länsstyrelserna i Uppsala, Kronobergs, Kristianstads, Malmöhus,
Hallands, Göteborgs och Bohus, Värmlands, Västmanlands, Jämtlands
och Norrbottens län, t. f. uppbördsdirektören i Stockholm, flertalet
kr o nokamrer are och häradsskrivare, några stadsfogdar och — med några
få undantag — samtliga hörda landsfiskaler ävensom av Sveriges häradsskrivarförening
och Svenska arbetsgivareföreningen.

Landsfiskalen i Bergsjö distrikt förordar, att den centrala myndigheten
skulle utfärda normer för existensminimum, vilka normer därefter finge
omarbetas fögderivis efter överläggning mellan den lokala skattemyndigheten
och utmätningsmännen.

Landsfiskalen i Arvidsjaurs distrikt uttalar, att normalbeloppen böra
fastställas av länsstyrelserna.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län förklarar sig vara tveksam om möjlighet
föreligger, att konstruera sådana normaltal för existensminimum, som kunna
ges generell giltighet.

Kronokamreraren i Linköping förklarar, att det syntes mindre lyckligt
att uppdraga åt ett centralt organ att fastställa existensminimibelopp.
Det belopp, som utgjorde existensminimum för en skattskyldig, berodde
på så många faktorer, att inkomstbeloppet såsom sådant vore av mindre
betydelse. Det vore helt andra omständigheter, som vore utslagsgivande.

Landsorganisationen i Sverige ifrågasätter, om en central myndighet vore
det lämpligaste organet. Den statliga dyrortsgrupperingen komme helt säkert
att bli vägledande vid fastställandet av existensminimum för olika
orter. Om så icke skulle bil fallet, måste det centrala organet verkställa
egna djupgående och tidsödande utredningar för att fastställa normalreglerna
för olika orter. Då nuvarande ortsavdragsbelopp måste anses temporära
i avvaktan på resultaten av sittande skatteutredningars arbete,
måste det anses vara mera tillfredsställande, om den lokala skattemyndigheten
liksom hittills finge avgöra beloppens storlek. Eventuellt kunde det
uppdragas åt länsstyrelserna att utöva viss tillsyn av skattemyndigheternas
åtgärder. En annan lösning vore att låta kommunerna svara för den del av
restantierna, som komme att ligga ovanför av statsmakterna fastställda
skäliga normalbelopp för existensminimum.

Förslaget avstyrkes av några stadsfogdar och landsfiskaler.

Förste och andre stadsfogden i Hälsingborg framhålla därvid, att ett
centralt organ helt saknade lokalkännedom och personlig kontakt med de
skattskyldiga, förutsättningar, som måste finnas för uppnående av ett något
så när riktigt resultat vid bedömande av skatteförmågan hos de skatt -

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

skyldiga. De lokala myndigheterna måste ovillkorligen bliva bundna i sina
beslut av de av det centrala organet meddelade normerna. Den olikformighet
i bedömningen, som påtalats, vore helt enkelt en nödvändig och ofrånkomlig
följd av de oändligt många variationerna i rådande förhållanden
och en ändring av dessa kunde självfallet icke åvägabringas genom förslagets
upphöjande till lag. Det vore att befara, att ändringarna, i stället
för att förenkla uppbördsförordningens bestämmelser, komme att komplicera
desamma.

Föreningen Sveriges stadsfogdar avstyrker, att centralt fastställda existensminimibelopp
skulle gälla vid införselarbetet, samt framhåller, att
därest så likväl skulle bli fallet, det enligt föreningens mening vore angeläget,
att den myndighet, på vilken det skulle ankomma att fastställa normalbeloppen,
förstärktes med en representant för stadsfogdekåren vid
handläggningen av dessa frågor.

De sakkunnigas förslag om centrala uppbördsnämnden
såsom centralt organ för fastställande av normalbelopp
för existensminimum har tillstyrkts eller lämnats utan erinran
i flertalet yttranden.

Riksräkenskapsverket ifrågasätter dock, om Kungl. Maj :t och riksdagen
borde avhända sig en befogenhet av denna natur. Särskilt som följd av att
de fastställda beloppen skulle vara normerande också vid taxeringen komme
de att de facto göra tjänst som ortsavdrag för stora kategorier av skattskyldiga.
Att fastställa dessa normalbelopp måste därför materiellt närmast
uppfattas som en akt av skattelagstiftning. Det kunde måhända här
invändas, att normalbeloppen borde kunna utan onödig omgång anpassas
efter variationer i levnadskostnaderna, och att det från den synpunkten
skulle vara olämpligt, att de låstes genom beslut av statsmakterna. Riksräkenskapsverket
föreställde sig emellertid, att man, om en sådan låsning
ansåges hinderlig, skulle kunna indexreglera normalbeloppen på ungefär
samma sätt som t. ex. folkpensionerna eller, hittills, statstjänstemännens
löner.

Avvikande mening har vidare anförts av kronokamreraren i Gävle och
häradsskrivaren i Gävle fögderi samt Svenska arbetsgivareföreningen, vilka
i stället förorda att normalbeloppen skola fastställas av den blivande riksskattenämnden.
Arbetsgivareföreningen anför härom:

Föreningen ifrågasätter starkt det lämpliga i att åt centrala uppbördsnämnden
uppdraga att bestämma normerna för existensminimibeloppen i
de olika dyrorterna. Centrala uppbördsnämndens funktion är för närvarande
att lämna vägledning åt lokala skattemyndigheter och arbetsgivare
vid handhavande av uppbörden samt att meddela bindande förklaringar
avseende uppbördsförordningen. Nämndens verksamhet berör sålunda uteslutande
tillämpningen av uppbördsförordningen. Det synes ej vara lämp -

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

103

ligt att åt detta organ anförtro uppgiften att fatta avgörande rörande skattelagarnas
materiella bestämmelser. På uppbördsnämnden bör enligt föreningens
uppfattning liksom hittills ankomma att se till att de lokala skattemyndigheterna
iakttaga de anvisningar, som utfärdas av sådana institutioner,
som handhava de materiella skattereglerna. Föreningen förordar
därför, att den blivande riksskattenämnden, som kommer att få till uppgift
att meddela anvisningar vid taxering och således även beträffande tilllämpningen
av samtliga författningsrum i kommunalskattelagen och förordningen
om statlig inkomstskatt, tilldelas de uppgifter, som de sakkunniga
här förordat. Det synes icke finnas någon rimlig anledning att undantaga
just de ifrågavarande författningsrummen i nämnda lagar från
riksskattenämndens kompetensområde. Grundtanken med inrättandet av
en riksskattenämnd är ju. att materiella beskattningsfrågor skola få en
likartad behandling över hela riket och att nämnden skall ges en härlör
anpassad särskild kompetens. Centrala uppbördsnämndens sammansättning
baseras huvudsakligen på helt andra hänsyn.

I flera yttranden har frågan om normalbeloppens utformning
behandlats.

Socialstyrelsen, som utgår ifrån att social expertis på olika områden
kommer att anlitas vid fastställande av normalbeloppen, framhåller, att
man vid fastställandet borde räkna med ett något högre existensminimum
än det som brukade förutsättas vid understöd från socialvården. Existensminimum
borde nämligen rimligtvis vara högre, när det vore fråga om en
förvärvsarbetande person än när det gällde en, som finge understöd Irån
det allmänna, eventuellt kompletterat med tillfälliga arbetsinkomster.
Även utmätningsmännens normer borde beaktas.

Socialstyrelsen anför vidare:

I detta sammanhang må anmärkas, att det icke förefaller möjligt att
låta normalbeloppen för olika orter bestämmas med ledning av dyrortsgrupperingen.
Det bör uppmärksammas, att dyrortsgrupperingen söker bedöma
levnadskostnadernas höjd vid en lika standard bland annat och särskilt
i fråga om bostädernas kvalitet. Vid en bedömning av beloppen för
existensminimum måste man däremot räkna med att en anpassning måste
ske till de förhållanden som råda på orten, särskilt vad gäller bostadsförhållandena.
Enligt dyrortsgrupperingen ligga levnadskostnaderna i den
lägsta dyrortsgruppcn omkring 16 procent under kostnaderna i den högsta
gruppen. Av de i betänkandet angivna siffrorna framgår, att de belopp för
existensminimum vid införsel, som nu tillämpas på olika orter, variera
mycket mera; de lägsta beloppen utgöra i själva verket föga mer än hälften
av de högsta. Motsvarande är förhållandet i fråga om fattigvårdsnivån. Av
vad som anföris torde framgå, att det kommer att vålla stora bekymmer
att på ett rimligt sätt fastställa normalbeloppen på olika orter. Det är som
förut nämnts ofrånkomligt att vid fastställandet av normalbeloppen taga
hänsyn till fattigvårdsnivån samt tillämpade existensminima vid införsel
och utmätning. Därav följer emellertid alt någon anpassning till dyrortsskillnaderna,
vilka legat till grund för utformningen av de skattefria avdragen,
icke kan äga rum.

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

Landsfiskalen i Tierps distrikt yttrar:

Bestämmande av normalbelopp för s. k. existensminimum torde böra regleras
på ett sätt, som icke avviker från relationen mellan ortsavdragen
inom de olika ortsgrupperna. Även om existensminimum i och för sig tankes
vara olika motiverat för särskilda orter tillhörande en och samma ortsgrupp
på grund av växlingar i levnadsförhållandena, måste det anses förkastligt
att sanktionera ett system, som med nödvändighet leder till en
varken jämlik eller rättvis beskattning. De sakkunnigas utredning synes
på ett tydligt sätt ha klargjort, huru betänkliga konsekvenserna kunna
bliva av alltför lokalt betonade normer för bedömande av vad som skall
betraktas som existensminimum. Ortsavdragens storlek bör därför utgöra
grunden för existensminimibeloppens bestämmande.

Kronokamreraren i Linköping anför:

Utgöres inkomsten för en skattskyldig av jordbruks- eller annan fastighet
eller av rörelse eller kapital ligger säkerligen beloppet för existensminimum
vid en lägre summa än för inkomst av arbete och gäller nog samma
beträffande inkomst av pension eller livränta, vilka inkomstslag närmast
kan jämföras med inkomst av kapital.

Dessa omständigheter synas mig böra beaktas i så måtto att därest normalbelopp
för existensminimum avses att fastställas, dessa normalbelopp
endast fastställas ifråga om inkomst av arbete.

Länsstyrelsen i Värmlands län betonar nödvändigheten av att normerna
göras restriktiva. Det fastställda normalbeloppet finge icke bli det inkomststreck,
vid vilket den skattskyldige utan ekonomisk olägenhet kunde finna
lämpligt upphöra med ytterligare inkomstbringande arbete. Enär utgifterna
för inom samma ortsgrupp bosatta skattskyldiga kunde vara högst
varierande, särskilt beträffande hyran, vore det vidare för underlättande
av normernas tillämpning önskvärt, att centrala uppbördsnämnden jämväl
angåve däri ingående beräknade större utgiftsposter.

Länsstyrelsen i Norrbottens län anför:

Skall lokala skattemyndigheterna, taxeringsnämnderna och utmätningsmännen
med ledning av nämnda normalbelopp kunna fastställa i det enskilda
fallet rätt existensminimum är det nödvändigt att särskilda belopp
angivas för de olika huvudposterna i normalbeloppet för existensminimum.
Då särskilt, förhöjt normalbelopp avses skola bestämmas för skattskyldig
som har oförsörjda barn, är det av vikt att veta med vilken eller vilka
åldrar centrala uppbördsnämnden räknar. Stor skillnad i utgift föreligger
nämligen för försörjningen av ett barn som är till exempel 1 år och ett
barn, som är 15 år.

Sveriges häradsskrivarförening framhåller ävenledes, att det vid fastställandet
av normalbeloppen för existensminimum vore nödvändigt med
specifikation av de i nämnda belopp ingående delposterna för att möjliggöra
den av de sakkunniga förutsatta individuella prövningen av gjorda

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

105

framställningar. Det syntes vidare erforderligt, att normalbeloppen omprövades
varje år och att vid deras konstruktion hänsyn toges till socialvårdtagarnas
standard.

Departementschefen. Jag biträder de sakkunnigas förslag, att normalbelopp
för existensminimum skola fastställas ceptralt för hela riket. Detta
synes ofrånkomligt med hänsyn särskilt till att bestämmelserna om extra
avdrag vid existensminimum avses skola tillämpas icke blott av de lokala
skattemyndigheterna utan även av taxeringsnämnderna. Enhetliga normer
äro erforderliga, om taxeringen skall bliva likformig och rättvis över hela
riket.

Jag biträder ävenledes förslaget, att normalbeloppen skola fastställas
av centrala uppbördsnämnden. Bestämmelser härom torde få utfärdas i
administrativ ordning. Visserligen finnas skäl som tala för att uppgiften
borde ankomma på den riksskattenämnd, om vars inrättande förslag
tidigare genom proposition nr 64 förelagts årets riksdag. De arbetsuppgifter,
som avses skola ankomma på riksskattenämnden, äro emellertid så
omfattande, att förevarande arbetsuppgift åtminstone tillsvidare icke bör
tillföras densamma. Jag torde emellertid få erinra om att i nyssnämnda
proposition berörts frågan om att i sinom tid låta riksskattenämnden helt
övertaga centrala uppbördsnämndens arbetsuppgifter. Nämnda fråga torde
sålunda komma att framdeles upptagas till prövning, därvid särskild anledning
finnes att överväga om icke i vart fall den uppgift, varom här är
fråga, bör överföras till riksskattenämnden.

Uppenbart är att centrala uppbördsnämnden vid fullgörande av förevarande
arbetsuppgift bör söka samråd med social expertis, närmast socialstyrelsen,
ävensom med representanter för de myndigheter, som för närvarande
hava att tillämpa regler om existensminimum, nämligen de lokala
skattemyndigheterna och utmätningsmännen. Anledning torde icke föreligga
att i detta sammanhang gå närmare in på hur normalbeioppen böra
fastställas eller i vad mån normalbeloppen kunna komma att skilja sig från
de normer, som för närvarande tillämpas på olika håll. Jag understryker
vad de sakkunniga anfört om att normalbeloppen böra fastställas med iakttagande
av nödig restriktivitet. Sannolikt torde det befinnas lämpligt, att
som grundval för arbetet uppgifter införskaffas genom länsstyrelserna rörande
den praxis, som för närvarande tillämpas på olika orter. Särskilda
normalbelopp böra fastställas för olika delar av respektive län eller, då så
erfordras, för varje kommun och i förekommande fall för särskilda orter
inom en kommun med beaktande av de särskilda förhållanden, som kunna
råda, t. ex. i fråga om hyresnivån. Variationer jämfört med dyrortsgrupperingen
torde därvid icke kunna undvikas. Vidare böra olika normalbelopp
fastställas för olika typer av familjebildningar. I sistnämnda avseende torde
det vara naturligt, att särskilda normalbelopp fastställas för dels ensamstå -

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

ende person och dels äkta makar, varjämte tilläggsbelopp angivas för hemmavarande
barn, eventuellt för barn i olika åldrar. Vid fastställandet av
dessa tilläggsbelopp — d. v. s. vid bedömningen av barnkostnaderna — böra
beaktas de sociala förmåner, som utgå för barnen, t. ex. barnbidrag och fria
skolmåltider. Dessa bidrag böra däremot icke inräknas i den inkomst, som
skall jämföras med existensminimum. Såsom i några yttranden framhållits
torde det vidare vara lämpligt att normalbeloppen i viss utsträckning
specificeras med angivande av däri ingående större utgiftsposter, t. ex. för
kost och hyra. Viss ledning torde centrala uppbördsnämnden därvid få av
den praxis, som redan utbildats på förevarande område.

Normalbeloppen för existensminimum böra i första hand gälla i fråga om
skattskyldiga, vilkas inkomst huvudsakligen härflyter av förvärvskällan
tjänst, d. v. s. där inkomsten utgöres av lön eller pension.

Fastställda normalbelopp måste omprövas vid mera betydande ändringar
i pris- och löneläget. Sannolikt torde nämndens beslut i ämnet böra gälla
för högst ett år i sänder.

2. Fastställande av existensminimum i det enskilda fallet.

De sakkunniga. De sakkunniga framhålla, att eftersom avdrag för nedsatt
skatteförmåga avsåge beskattningsår, finge även dylikt avdrag vid
existensminimum bestämmas med beaktande av den skattskyldiges inkomster
och andra för hans ekonomi betydelsefulla förhållanden under hela
beskattningsåret.

De sakkunniga framhålla vidare, att extra avdrag för nedsatt skatteförmåga
icke utan vidare borde medgivas av den anledningen att den skattskyldiges
inkomster under ett år varit så låga att normalbeloppen för existensminimum
skulle ha underskridits, om full skatt uttagits å inkomsten.
Om sålunda den skattskyldige hade förmögenhet — här bortsåges då från
så obetydliga tillgångar att det av sociala skäl måste anses obilligt att förbruka
desamma för gäldande av skatt — funnes som regel ej anledning
medgiva extra avdrag. Ej heller borde så ske, om den skattskyldige haft
lägre levnadskostnader än normalt, t. ex. om han bott i sitt föräldrahem
och där åtnjutit fritt vivre eller om anhöriga eller andra haft gemensamt
hushåll, vilket som regel nedbringade utgifterna för bostad och kost, eller
om den skattskyldige åtnjutit särskild förmån i form av billig bostad eller
andra liknande förmåner. Om en skattskyldig frivilligt slutat inkomstbringande
arbete för att i stället ägna sig åt studier, och de sammanlagda
inkomsterna under året i följd därav understigit det belopp, som motsvarade
existensminimum för ett år, borde detta förhållande i och för sig icke
föranleda till extra avdrag vid taxeringen. I sådant fall finge i stället behovet
av extra avdrag bedömas med beaktande av förhållandena under den
tid inkomst åtnjutits. Detsamma gällde t. ex. om en studerande tagit an -

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

107

ställning under ferierna, eller om en arbetstagare åtnjutit inkomst under
endast en del av ett beskattningsår, därför att han först under detta år
börjat förvärvsarbete.

De sakkunniga upptaga till särskild behandling frågan i vad mån vissa
speciella utgifter böra få inverka på fastställandet av existensminimum i
det enskilda fallet. De sakkunniga anföra härom:

Det belopp, som erfordrats för att täcka levnadskostnaderna för den
skattskyldige och hans familj, kan komma att ligga över normalbeloppet
för existensminimum om den skattskyldige haft att vidkännas utgifter för
underhållsbidrag. Ett speciellt problem uppkommer i så fall, nämligen
huruvida i existensminimum böra få inräknas utgifter, som den skattskyldige
haft för underhållsbidrag till make och/eller barn, och om extra
avdrag för nedsatt skatteförmåga vid taxeringen skall kunna medgivas,
därest inkomsten ej varit tillfyllest att täcka både den skattskyldiges med
underhållsbidraget förhöjda existensminimum och den på inkomsten belöpande
skatten.

Förslår ej den skattskyldiges inkomst efter löneavdrag för preliminär
skatt till att täcka såväl underhållsbidraget som den skattskyldiges och
hans familjs “levnadskostnader, blir följden den, att underhållsbidraget ej
kan utbetalas. Som regel kan då i stället införsel begäras i den skattskyldiges
lön för uttagande av bidraget. Då införseln har prioritet framför
löneavdraget, blir resultatet beträffande löneavdraget detsamma som om
den skattskyldiges existensminimum förhöjts med underhållsbidraget. Det
ter sig därför naturligt, att existensminimum bör omfatta även underhållsbidrag,
vare sig detta uttages genom införsel eller erlägges frivilligt.

Understiger inkomsten det med underhållsbidraget förhöjda existensminimibeloppet
eller är inkomsten eljest så låg, att fullt löneavdrag ej kan
ske å den del av inkomsten, som överskjuter nämnda belopp, kommer den
skattskyldige att påföras kvarstående skatt, därest vid den årliga taxeringen
avdrag icke medgives för underhållsbidraget.

I sistnämnda avseende bör därvid anmärkas, att i fråga om underhållsbidrag
till barn, vilket i de flesta fall utgår till barnets undervisning eller
uppfostran, allmänt avdrag för periodiskt understöd som regel ej kan medgivas
vid taxering. Underhållsbidraget påverkar ej heller storleken av den
skattskyldiges ortsavdrag annat än för ogift skattskyldig i så måtto, att det
statliga ortsavdraget ej reduceras. Extra avdrag för nedsatt skatteförmåga
medgives endast i undantagsfall, då fråga är om för den skattskyldige särskilt
betungande utgifter. Skulle dessa regler bibehållas oförändrade, skulle
emellertid, såsom tidigare framhållits, följden i förevarande existensminimifall
bli att den skattskyldige skulle påföras kvarstående skatt. Den nu
ifrågasatta omläggningen av bestämmelserna om existensminimum avser
emellertid att undvika uppkomsten av sådan skatt. Det synes därför angeläget
att extra avdrag för nedsatt skatteförmåga även i dessa fall medgives
vid taxeringen med erforderligt belopp.

Till skillnad från underhållsbidrag till barn medför underhållsbidrag
till make som regel att den skattskyldige erhåller avdrag vid taxering, antingen
i form av allmänt avdrag för periodiskt understöd eller såsom högre
ortsavdrag. Nämnda underhållsbidrag medför alltså att den skattskyldige
får erlägga lägre skatt än eljest. Skulle emellertid inkomsten, minskad

108

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

med denna lägre skatt, icke räcka till att täcka såväl underhållsbidraget
som vad den skattskyldige behöver för sitt och den övriga familjens uppehälle,
bör vad nyss sagts om underhållsbidrag till barn äga motsvarande
tillämpning. Den skattskyldiges existensminimum bör således omfatta även
underhållsbidrag till make, varjämte extra avdrag för nedsatt skatteförmåga
i förekommande fall bör medgivas vid taxeringen med erforderligt belopp,
så att kvarstående skatt icke behöver uppkomma.

Då det gäller att i det enskilda fallet bedöma, vad den skattskyldige
behöver för sitt och sin familjs livsuppehälle, uppkommer ofta frågan i
vad mån hänsyn kan tagas till utgifter för amortering av skulder. Ofta
avse dylika amorteringar på avbetalning köpta möbler till hemmet. Ett
annat fall, där tvekan kan råda, gäller huruvida hänsyn bör tagas till det
förhållandet, att en skattskyldigs kostnader för bostad äro anmärkningsvärt
höga i förhållande till inkomsten, vilket under rådande svåra förhållanden
på bostadsmarknaden icke lärer vara alltför ovanligt. Som regel
torde skuldamortering i viss utsträckning inräknas bland levnadskostnaderna
(särskilt gäller detta vid nyssnämnda fall av avbetalningsköp av
möbler). Myndigheterna torde även ofta fastställa »existensminimum» med
beaktande av sådana särskilt höga bostadskostnader, som nyss berörts.
Emellertid torde myndigheterna i dessa fall ha att väga de sociala hänsynen
mot den förmånsrätt, som skatteskulderna äga. Enligt uppbördssakkunnigas
mening torde näppeligen vid taxering extra avdrag för nedsatt skatteförmåga
kunna medgivas, då sådana förhållanden som de nu nämnda eller
därmed likartade varit för handen. Samma regler böra i detta avseende
gälla i fråga om den preliminära skatten. De sakkunniga äro medvetna om
att de lokala skattemyndigheterna i undantagsfall av humanitära och
sociala skäl kunna komma i en svår ställning, om de icke få taga hänsyn
till dylika omständigheter. De sakkunniga ha därför diskuterat, om icke
jämkningsgrunderna kunde göras något vidare än i fråga om förutsättningarna
för extra avdrag för nedsatt skatteförmåga. Emellertid skulle
detta medföra att kvarstående skatt skulle komma att påföras ifrågavarande
skattskyldiga, ett förhållande som just skulle förhindras genom de nya
avdragsreglerna. Det må även påpekas, att om avdragsreglerna i vissa fall
göras liberalare vid löneavdragen än vid taxeringen, man i realiteten komme
att röra sig med två slag av avdrag i fråga om den preliminära skatten,
ett avdrag som står i överensstämmelse med beskattningsreglerna, och ett
avdrag, som icke kan täckas av sistnämnda regler. Ett sådant resultat vore
uppenbarligen icke tillfredsställande. De sakkunniga finna sig därför — om
än med viss tvekan — icke böra framlägga något förslag i angiven riktning.

Utgifter för gäldränta äro avdragsgilla vid taxering, varför den skatt,
som den skattskyldige har att erlägga, bör beräknas å den skattskyldiges
inkomst, minskad med gäldräntan. Att härutöver — såsom i fråga om utgivna
underhållsbidrag — låta gäldräntan få prioritet före skatten genom
att inräkna densamma i den skattskyldiges existensminimum synes icke
böra komma i fråga.

Icke heller bör i den skattskyldiges existensminimum inräknas sådana
nödiga utgifter för inkomstens förvärvande, för vilka den skattskyldige
vid taxering äger åtnjuta avdrag i förvärvskällan tjänst, såsom t. ex. avgifter,
som den skattskyldige på grund av sin tjänst erlagt för egen eller
efterlevande familjs pensionering, samt kostnader för resor till och från

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

109

arbetet. Däremot böra dylika kostnader frånräknas bruttoinkomsten, då
taxeringsnämnden för bedömande av den skattskyldiges skatteförmåga har
att fastställa den inkomst, som skall jämföras med existensminimum.

Sammanfattningsvis anföra de sakkunniga, att om sådana omständigheter
föreligga att den skattskyldiges inkomst med beaktande av de särskilda
förhållanden, som kunna ha varit rådande i det enskilda fallet,
understigit vad han kan anses ha behövt för sitt och sin familjs livsuppehälle,
finge den skattskyldige anses ha helt saknat skatteförmåga och
extra avdrag borde av beskattningsnämnd medgivas, så att beskattningsbar
inkomst ej uppstode. Hade inkomsten varit högre, kunde för skatt avvaras
högst skillnaden mellan inkomsten och existensminimum och det extra
avdraget finge avpassas därefter.

Såväl normalbeloppen för existensminimum som existensminimibeloppen
i det individuella fallet borde bestämmas restriktivt. Sattes beloppen
i överkant kunde befaras, att åtskilliga skattskyldiga utan tvingande skäl
nöjde sig med den levnadsstandard, det skattefria beloppet medgåve, och
att de därför icke arbetade mera än att arbetsinkomsten uppginge till detta
belopp.

Remissyttrandena. De sakkunnigas förslag, att frågan om extra
avdrag vid existensminimum skall med vissa undantag
bedömas med hänsyn till inkomstförhållandena under
hela året har, såvitt gäller taxeringen, icke mött erinran i de avgivna
yttrandena. Däremot ha i några yttranden framhållits svårigheterna för
de lokala skattemyndigheterna att tillförlitligen kunna bedöma hela årets
inkomstförhållanden, då fråga uppkommer om jämkning av den preliminära
skatten, ävensom angelägenheten av att såväl sagda myndigheter
som utmätningsmännen äga möjlighet att vid beslut om nedsättning av
eller befrielse från löneavdrag för kvarstående skatt, resp. beslut om införsel
taga hänsyn till den skattskyldiges ekonomiska ställning vid betalningstillfället.
— Till dessa frågor torde jag emellertid senare få återkomma,
därvid jag även torde få närmare redogöra för remissyttrandenas
innehåll på dessa punkter.

Gentemot vad de sakkunniga yttrat om vissa undantag frånnyssnämnda
huvudregel anför riksräkenskapsverket.

De sakkunniga anföra, att om en skattskyldig under löpande inkomstår
frivilligt slutar inkomstbringande arbete för att i stället ägna sig åt studier,
eller om en studerande tar anställning under ferierna, så bör vid prövningen
av frågan om existensminimum vederbörandes inkomst icke slås
ut på hela året. Men i dylika fall är det icke sällan så, att den skaltskyldige
avser att med inkomsterna under en del av året helt eller delvis
finansiera sina levnadskostnader också under den återstående delen. Från
den utgångspunkten förefaller det icke tillräckligt motiverat att avvika från
huvudregeln om året som beskattningsperiod.

Kungl. Maj.ts proposition nr 203.

I flera yttranden ha önskemål framförts om att de anvisningar,
som avses skola utfärdas angående tillämpningen av existensminimibestämmelserna,
bli mera uttömmande än vad som
framgår av de sakkunnigas promemoria.

I sådan riktning uttala sig riksräkenskapsverket samt länsstyrelserna i
Hallands och Värmlands län.

Länsstyrelsen i Norrbottens län framhåller, att det av de sakkunnigas
promemoria icke tydligt framginge, vad som avsåges med inkomst att
jämföra med existensminimum. Beträffande förvärvskällorna jordbruksfastighet
och rörelse syntes ett fastställande av sådan »inkomst» bli förenad
med åtskilliga överväganden i olika avseenden och medföra stor
osäkerhet och ojämnhet i tillämpningen. Länsstyrelsen ifrågasatte vidare,
om icke de allmänna barnbidragen borde inräknas i föräldrarnas inkomster.
Vore så icke avsett, borde detta klart utsägas i anvisningarna till 50 §
kommunalskattelagen.

Vad de sakkunniga anfört om inverkan på existensminimum
av förekomst av förmögenhet har behandlats i åtskilliga yttranden.

Riksräkenskapsverket finner det knappast försvarligt, att en skattskyldig
med inkomst under existensminimum men med någon förmögenhet

• »icke alltför obetydlig» —- skulle tvingas att ta av denna förmögenhet
för att kunna betala sin skatt, när andra med samma eller kanske större
inkomst bleve skattefria. En dylik differentiering vore i själva verket liktydig
med en extra förmögenhetsbeskattning, som säkerligen i sin mån
skulle motverka ett önskvärt sparande.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län framhåller, att frågan om behandlingen
av sådana skattskyldiga, vilka ha inkomster understigande
existensminimum men som likväl ha viss förmögenhet, lämnats öppen
åt praxis att lösa utan att man närmare angivit efter vilka grunder prövningen
skulle ske. Meningen syntes vara att vissa smärre förmögenhetsinnehavare
med små inkomster skulle komma i åtnjutande av de fördelar,
som existensminimiregeln innebure, medan personer i samma inkomstläge
men med viss större förmögenhet icke skulle komma i åtnjutande av
sådan fördel. Detta skulle emellertid innebära, att ett särskilt slag av
förmögenhetsbeskattning lades på de senare och detta ehuru den ifrågavarande
förmögenheten kanske icke ens uppginge till det belopp av 30.000
kronor, som utgjorde skattepliktsspärr enligt förordningen om statlig förmögenhetsskatt.

Kronokamreraren i Göteborg påpekar, att de sakkunnigas förslag medförde
för innehavare av mindre förmögenhet i form av fastighet, rörelse
eller sparmedel, att själva innehavet av förmögenhet grundläde påföring
av skatt. Förmögenheter av samma storlek medförde däremot ingen skatt,
om vederbörandes inkomst överstege existensminimum. En dylik »för -

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

111

mögenhetsskatt» för enbart lägre inkomsttagare syntes kränkande för rättskänslan.
På liknande sätt uttala sig kronokamrerarna i Hälsingborg och
Karlstad samt Föreningen Sveriges kronokamrerare.

Stadsfogden i Lund finner icke de sakkunnigas förslag tillfredsställande.

I promemorian hade icke klart utsagts, att smärre förmögenheter icke
skulle påverka existensminimum. Stadsfogden vore därför av den uppfattningen
att sparsamheten, som dock vore ett livsvillkor för vårt folk, icke
komme att tillräckligt tillgodoses. Utredningen borde ha föreslagit att
smärre förmögenheter på 10—30.000 kronor icke skulle påverka existensminimum.

Länsstyrelsen i Värmlands län uttalar önskemål om närmare anvisningar
om vad som avsåges med »tillgångar, som icke äro alltför obetydliga».
Det vore av vikt med enhetliga normer på detta område. Härvid borde uppmärksammas
att åtskilliga i deklarationerna redovisade förmögenhetsobjekt,
såsom fastigheter och inventarier, ofta voro upptagna till betydligt
lägre belopp än saluvärdena.

Även landsfiskalen i Gävle distrikt framhåller angelägenheten av att
»obetydliga tillgångar» närmare preciseras samt anför:

Enligt 65 § utsökningslagen är från utmätning undantagna »dels nödiga
gång- och sängkläder för gäldenären, hans make och oförsörjda barn eller
adoptivbarn, dels ock nödiga arbetsredskap eller andra nödiga lösören till
ett värde av högst ettusen kronor, eller, där gäldenären icke är familjeförsörjare
och ej heller har eget hushåll, högst fyrahundra kronor etc.»

I skatteförfattningarna finnas ej några exakta bestämmelser om förmögenhetsgränsen
för beviljande av skattefria avdrag men otvivelaktigt
avses betydligt högre belopp än de, som undantagas från utmätning. Det
är uppenbart att orättvisor härigenom kunna uppstå. En person, som på
grund av okunnighet om gällande bestämmelser ej begär existensminimum
och ej heller förhöjt ortsavdrag, nödgas sålunda gälda påförda utskylder
till förhindrande av utmätning, även om han lever under existensminimum
och sparmedlen äro jämförelsevis ringa. Enligt mitt förmenande bör därför
antingen utsökningslagens bestämmelser i nu angivna hänseende revideras
eller exempelvis länsstyrelserna medgivas rätt att avkorta skatt i sådana
fall, där det är uppenbart obilligt att utkräva dylik.

Önskemål om närmare och detaljerade anvisningar på denna punkt ha
vidare framförts av bl. a. länsstyrelsen i Gävleborgs län och t. f. uppbördsdirektören
i Stockholm.

De sakkunnigas förslag, att laga levnadskostnader skola beaktas
vid fastställande av existensminimum, har berörts i några yttranden.

Riksräkenskapsverket påpekar, att de sakkunniga i sitt förslag till anvisningar
till 50 § kommunalskattelagen tala om »anmärkningsvärt» låga
levnadskostnader, och anmärker i anledning härav, att kravet på restriktivitct
följaktligen icke syntes kunna innebära, att normalbeloppen för

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

existensminima borde frångås, så snart en skattskyldigs levnadskostnader
överhuvud voro lägre än normalt. »Anmärkningsvärt» låga bleve väl levnadskostnaderna
nämligen först när avvikelsen från genomsnittet vore
rätt avsevärd. Ä andra sidan kunde det här frågas, om enbart det förhållandet,
att enligt exemplifieringen den skattskyldige haft gemensamt
hushåll med anhöriga eller andra, gjorde hans levnadskostnader »anmärkningsvärt»
låga. Riksräkenskapsverket fortsätter:

Ett annat exempel i detta sammanhang är, att den skattskyldige bott
i sitt föräldrahem och där åtnjutit fritt vivre. Är det tillåtet att ur detta
exempel e contrario dra slutsatsen, att om den skattskyldige har betalat för
sig i föräldrahemmet, så skall hans existensminimum bestämmas till normalbeloppet,
även om betalningen icke svarar mot vad man kan kalla vivrets
marknadspris? Denna slutsats är närliggande — men den kommer tydligen
i strid med det tidigare refererade exemplet; »vivre i föräldrahemmet» kan
ju sägas vara ett specialfall av »gemensamt hushåll med anhöriga eller
andra».

Kronokamrerarna i Hälsingborg och Göteborg, landsfiskalen i Enköpings
distrikt samt Föreningen Sveriges kronokamrerare uttala, att det icke vore
förenligt med grunderna för en likformig och rättvis taxering att förmån
av låga levnadskostnader skulle medföra beskattning i de lägsta inkomstskikten
men icke för skattskyldiga med högre inkomster. Kronokamreraren
i Karlstad anför samma synpunkt samt yttrar vidare:

Emot vad nu sagts kan anmärkas, att dessa orättvisor redan finnas med
det system, som för närvarande tillämpas. Principiellt föreligger det dock
en stor skillnad i att som nu påföra en skatt och sedermera konstatera, att
den icke kan gäldas och att som föreslås underlåta att över huvud taget
påföra skatt och därmed även underlåta att fastställa den skattskyldiges
skuld till det allmänna. Skatteskulden kvarstår dessutom intill preskriptionstiden
och kan, därest ändring i inkomst- eller förmögenhetsförhållandena
inträda, uttagas. Med det föreslagna systemet kan väl också tänkas
att skattskyldiga, i synnerhet i yngre årsklasser med stigande inkomstkurva
kunna komma att befrias från skatter, som de vid en senare tidpunkt
mycket väl skulle kunna betala.

Hur existensminimum skall beräknas, då inkomst delvis uppbär
e s i natura, har berörts av länsstyrelsen i Värmlands län, som
framhåller, att särskild uppmärksamhet borde vid fastställande av existensminimum
ägnas sådana löntagare, som i tjänsten åtnjöte fritt vivre,
vilken förmån vid taxering i allmänhet värdesattes alldeles för lågt.

Riksräkenskapsverket yttrar, att det möjligen vore avsett — ehuru till
synes icke klart utsagt —- att existensminima borde bestämmas lägre för
skattskyldiga, som uppburo en del av sin inkomst in natura. På det sättet
skulle en för dessa skattskyldiga måhända obehörigt gynnsam taxeringspraxis
indirekt korrigeras. Men det vore då att märka, att denna korrigering
skulle drabba enbart skattskyldiga med inkomster i närheten av de

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

113

normala existensminima; för skattskyldiga högre upp på inkomstskalan
skulle läget icke förändras. Det rationella borde väl här i stället vara» att
värdena på naturaförmåner vid taxeringarna överlag höjdes i den mån
de ansågos för låga. Samma erinran framföres av kronokamreraren i Göteborg.
Häradsskrivaren i Norrvikens fögderi framhåller, att enligt de sakkunnigas
mening skattskyldiga med naturainkomster icke hade behov av så
stort skattefritt avdrag som personer med allenast kontant lön. Då naturaförmåner
alltid skulle värderas efter ortens pris kunde häradsskrivaren
icke finna att de sakkunnigas åsikt i detta avseende vore hållbar. Om
icke naturaförmåner taxerades till fulla värdet, vore det taxeringen som
vore felaktig. Storleken av ett skattefritt avdrag borde icke göras beroende
av om naturaförmåner inginge i taxeringen eller icke.

De sakkunnigas förslag, att utgivna underhållsbidrag skola inräknas
i existensminimum, har tillstyrkts eller lämnats utan erinran
av hl. a. kammarrätten och t. f. uppbördsdirektören i Stockholm.

Landsfiskalen i Oskarströms distrikt uttalar, att enligt hans mening en
konsekvent tillämpning av de sakkunnigas förslag fordrade, att vid fastställande
av existensminimum hänsyn toges även till de utgifter, vilka vissa
skattskyldiga hade för undervisning och uppfostran av barn, för vilka med
hänsyn till deras ålder barnbidrag icke utginge och ortsavdrag vid taxering
icke åtnjötes. Många skattskyldiga hade nämligen väsentliga utgifter av
omförmält slag, vilka, låt vara frivilligt erlagda, inverkade på vederbörandes
existensminimum. Dessa skattskyldiga borde rimligen icke intaga en
sämre ställning i beskattningsavseende än ogifta skattskyldiga med underhållsplikt
till barn utom äktenskap eller skattskyldiga, som hade underhållsbidrag
att erlägga för make och barn, med vilka de icke levt tillsammans
under beskattningsåret.

Kronokamreraren i Göteborg anför:

Beslut om jämkning med hänsyn till existensminimum bör enligt förslaget
i regel utformas så att den skattskyldige förbehålles ett visst belopp,
som icke får minskas genom avdrag för skatt. Under sådant förhållande
medför det praktiska svårigheter att, såsom de sakkunniga föreslå, alltid
i existensminimumbeloppet inberäkna underhållsbidrag. I besluten skulle
i så fall behöva lämnas ganska ingående anvisningar till arbetsgivarna angående
tillämpningen av desamma. Lämpligare torde vara att låta existensminimum
omfatta underhållsbidrag endast i de fall att införsel icke sker
för bidraget.

Länsstyrelsen i Värmlands län ifrågasätter, om icke en dylik utvidgning
av avdragsrätten finge anses utgöra ett kringgående av föreskriften i 20 §
kommunalskattelagen och innefatta clt alltför påtagligt avsteg från principen
om likformig och rättvis taxering.

8 — Bihatig till riksdagens protokoll 1951. 1 sand. Nr 203.

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

Länsstyrelsen i Norrbottens län anser förslaget icke tillfredsställande i
vad avsåge ogifta skattskyldiga, vilka ju på grund av underhållsskyldigheten
i olikhet med ogifta utan barn erhölle oreducerade ortsavdrag vid den
statliga taxeringen.

Enligt de sakkunnigas förslag bör vid fastställande av existensminimum
hänsyn icke tagas till anmärkningsvärt höga bostadskostnader.
Häremot invänder länsstyrelsen i Uppsala län, att länsstyrelsen
under nuvarande exceptionella förhållanden icke kunde anse en dylik uppfattning
hållbar. Denna uppfattning strede för övrigt mot vad de sakkunniga
uttalat rörande förmånen av billig hyra som en anledning till
sänkning av existensminimibeloppet. Med de förhållanden på hyresmarknaden,
som för närvarande rådde, vore det en alltför vanlig företeelse, att
en person nödgades förhyra den bostad, som erbjöds, även om bostadens
storlek och beskaffenhet samt därmed ock hyrespriset höjde sig över det
normala. Vid sådant förhållande borde även höga hyrespriser i regel inräknas
i existensminimum.

Länsstyrelsen i Norrbottens län anför:

Enligt de sakkunnigas åsikt bör man vid bestämmande av existensminimum
icke taga hänsyn til! höga bostadskostnader. Häremot måste länsstystyrelsen
inlägga sin bestämda gensaga. Skall skattskyldigs existensminimum
såsom framgår av föreslagna avfattningen av anvisningarna till 50 § K. L.
vara >rvad han behövt till nödigt underhåll för sig själv och för make och
oförsörjda barn» måste bostadsutgiften medräknas helt även om den är hög.
I de inkomstlägen där existensminimum skall beräknas för taxeringen kan
man i regel vara säker på att den skattskyldige på grund av knapphet på
bostäder nödgats betala den höga hyran för att överhuvud få någon bostad,
så är förhållandet bland annat i Luleå, där den snabba ökningen av invånareantalet
och bristen på bostäder gör att nyinflyttade nu måste i de
nybyggda husen i stadens utkanter betala en hyra om 36 kronor för kvadratmeter.

Vilket belopp de sakkunniga tänkt sig som hyrespost i normalbeloppet
för existensminimum framgår icke av betänkandet.

T. f. uppbördsdirektören i Stockholm, kronokamreraren i Halmstad, stadsfogden
i Östersund och landsfiskalen i Västerås distrikt samt Föreningen
Sveriges kronokamrerare uttala ävenledes, att hög bostadshyra måste beaktas
vid fastställande av existensminimum.

Kronokamreraren i Karlstad yttrar, att även om hänsyn icke kunde
tagas til! hög bostadskostnad vid fastställande av extra avdrag vid taxering,
borde likväl så få ske vid jämkning av den preliminära skatten. Det kunde
icke vara rimligt och komme att för de lokala skattemyndigheterna medföra
stora obehag och svårigheter att under rådande förhållanden på
bostadsmarknaden utmäta samma existensminimum för personer, vilka för

Kungl. Maj.ts proposition nr 203.

115

i övrigt likvärdiga bostäder betalade vitt skilda hyresbelopp. Hänsyn måste
också tagas till fall, där någon av omständigheterna tvingades hyra en
större och dyrare bostad än hans ekonomi motiverade.

Kronokamreraren i Göteborg anför:

Ehuru med tvekan anse sig de sakkunniga icke böra framlägga förslag
om att lokala skattemyndigheterna vid fastställande av existensminimum
skola ha rätt att taga hänsyn till att den skattskyldige har särskilt stora
kostnader för bostad. De sakkunniga avvisa sålunda tanken på att jämkningsgrunderna
för existensminimum skulle kunna göras något liberalare
än reglerna för extra avdrag vid taxeringen. Skulle dessa icke överensstämma
medförde det att vederbörande skattskyldig påfördes kvarstående
skatt, vilket de sakkunnigas förslag går ut på att förhindra. Beträffande
personer med oregelbundna inkomster blir dock så förhållandet, då de sakkunniga
icke kunna uppdraga riktlinjer, som förhindra detta. Under sådana
förhållanden kan starkt ifrågasättas om de lokala skattemyndigheterna
icke skola äga rätt att taga hänsyn till en sådan faktor som särskilt
stor bostadshyra. Det kan t. o. m. ifrågasättas om det är praktiskt
genomförbart att icke så göra. Under nuvarande svåra förhållanden på
bostadsmarknaden skulle det i vissa fall medföra att den skattskyldige
icke förbehölls ett verkligt existensminimum. Det groteska förhållandet
skulle kunna uppstå, att en medborgare måste söka fattigvårdshjälp, därför
att inkomsten efter avdrag för skatt icke förslog till livsuppehället. Om
lokala skattemyndigheterna hade möjlighet att anpassa existensminimibeloppen
efter hyrans storlek, skulle den skattskyldige, vars inkomster
nedgått, få en frist att anpassa bostadshyran efter den lägre inkomsten.
Om förslaget genomföres bör till de lokala myndigheternas stöd uttryckligen
angivas i lagtexten, att de icke äger att beakta skattskyldiges kostnad
för bostadshyran.

Häradsskrivaren i Bodens fögderi anser likaså, att hänsyn måste tagas
till hög bostadshyra i fråga om källskatten. Att därvid den skattskyldige
kunde komma att påföras en kvarstående skatt, vore en beklaglig men
nödvändig konsekvens.

Landsfiskalen i Västerås distrikt framhåller, att särskilt hög bostadshyra
måste kunna beaktas i varje fall av utmätningsmannen vid handläggning
av införselärenden.

Häradsskrivaren i Kalix fögderi framhåller, att höga hyreskostnader icke
utan vidare borde få inräknas i existensminimum. Häradsskrivaren anför
härom:

Läget på hyresmarknaden medför visserligen begränsade möjligheter
att avpassa bostadskostnaderna efter inkomstläget. Den skattskyldige kan
sålunda bliva nödskad att förhyra endera större bostad eller bostad av
högre standard än inkomsterna egentligen skulle medgiva, vilket givetvis
i viss mån talar för att kostnaden i sin helhet bör få inräknas i levnadskostnaderna.
Konsekvenserna därav torde dock bliva mindre önskvärda i
det att efter vad jag kan förstå vid samma inkomstläge skattskyldig med
högre bostadsstandard och hyra skulle komina i gynnsammare läge än skatt -

116

Kungl. Majrts proposition nr 203.

skyldig med sämre och billigare bostad. Främjandet av högre bostadsstandard
är ju i och för sig behjärtansvärt, men synes detta dock böra ske i
annan ordning. Är bostaden onödigt stor torde i de flesta fall merhyran
kunna bestridas med hyresintäkter.

Med anledning av de sakkunnigas uttalande, att skuldamortering
icke bör inräknas i existensminimum, framhålla exekutionsdirektören i
Stockholm och landsfiskalen i Malmbergets distrikt, att det visserligen
understundom kunde vara behjärtansvärt att inräkna dylika utgifter i den
skattskyldiges beneficium men att detta för närvarande helt saknade stöd
i lag.

Häradsskrivaren i Kalix fögderi anför:

Skuldamortering synes mig såsom varande kapitalbildning i princip varken
böra medföra extra avdrag vid taxeringen eller inräknas i levnadskostnaderna
vid jämkning. Med hänsyn till konsekvenserna synes sådant
förfaringssätt särskilt vid amortering av avbetalningsköp förkastligt. Det
skulle nämligen enligt mitt förmenande innebära dels en mindre önskvärd
uppmuntran till avbetalningsköp (= att leva på framtiden) med därmed
förenade lockelser till onödiga inköp eller med hänsyn till inkomsterna allt
för hög standard, dels ock en orättvisa mot dem, som verkställa inköp
av motsvarande inventarier eller förnödenheter med besparingar för vilka
skatt erlagts. Visserligen kunna ömmande fall förekomma, där vederbörande
för bostadslån eller annorledes äro bundna av betungande amorteringsplaner
men finner jag likväl ur principiell synpunkt att avdrag icke bör
medgivas. Skäl synes jämväl saknas att laborera med liberalare jämkningsgrunder
än vanligt, vilket i de flesta fall skulle resultera i kvarskatter,
som finge avskrivas med hänsyn till existensminimum.

Länsstyrelsen i Uppsala län samt häradsskrivarna i Jämtlands norra
och Bodens fögderier anse däremot, att i varje fall skuldamortering å genom
avbetalning köpta möbler borde få inräknas i existensminimum. Enligt
nämnda länsstyrelses mening borde detta få ske såväl i fråga om källskatten
som vid taxeringen.

Häradsskrivaren i Jämtlands norra fögderi anför:

Möbler torde emellertid betraktas som så nödvändiga för en familjs
existens, att den i skattelagarna oinvigde skulle få svårt att förstå de
formella skäl, som tala för motsatsen. Detsamma gäller exempelvis omsättning
av växlar, som i praktiken nog ofta få gå före till och med inköp
av livsmedel. De sakkunnigas betänkligheter på denna punkt synas grunda
sig på det förhållandet att »man i realiteten komme att röra sig med två
slag av avdrag i fråga om den preliminära skatten, ett avdrag som står
i överensstämmelse med beskattningsreglerna och ett avdrag, som icke kan
täckas av sistnämnda regler.» Då beslut om existensminimum även i fortsättningen
bör tjänstgöra såsom en säkerhetsventil, som tillförsäkrar den
skattskyldige medel till sin och sin familjs uppehälle, även i de fall då
skatteeftergift kan stå i strid med skattelagarnas regler, synes det icke vara

Kungl. Mcij:ts proposition nr 203.

117

möjligt att tvinga skattenedsättning för existensminimum att helt sammanfalla
med extra avdrag för nedsatt skatteförmåga, ehuruväl sådan
följdsamhet givetvis på alla sätt bör eftersträvas.

Enligt de sakkunnigas förslag skola icke heller utgivna gäldräntor
inräknas i existensminimum. Skatten skulle däremot beräknas å den skattskyldiges
inkomst minskad med gäldräntan. De sakkunnigas uttalande
på denna punkt har berörts allenast i ett par yttranden. Förslaget tillstyrkes
sålunda av häradsskrivaren i Kalix fögderi, medan häradsskrivaren
i Jämtlands norra fögderi med samma argumentering som i fråga om
skuldamorteringar hävdar, att gäldräntorna borde få inräknas i existensminimum
vid källskatten.

Frågan i vad mån utgifter för inkomstens förvärvande
i förvärvskällan tjänst (pensionsavgifter, kostnader för resor till
och från arbetet m. m.) skola få inräknas i existensminimum har berörts
i några yttranden, överståthållarämbetet förklarar, att intet syntes vara
att erinra mot de sakkunnigas förslag ur taxeringssynpunkt, samt anför
vidare:

Uppenbarligen medför emellertid en sådan anordning ett avsevärt merarbete
vid preliminärbeskattningen såväl för de lokala skattemyndigheterna
som för de arbetsgivare, vilka ha att iakttaga besluten. Någon beräkning
av nettolön på förut angivet sätt torde som regel hittills icke ha förekommit
i existensminimifallen. Det synes osannolikt, att vid preliminärskatteförfarandet
över huvud taget kan anställas en noggrann prövning av en
persons framtida ekonomiska förhållanden. Ämbetet finner det därför önskvärt
att söka finna någon förenkling i nu berörda förfarande.

De lokala skattemyndigheternas arbete skulle uppenbarligen vinna på att
beräkningen av de extra avdrag, som kunna påräknas vid kommande taxering,
icke behövde ske alltför omständligt. En minutiös avvägning av de
extra avdragens storlek bör endast ske vid taxeringen, då det är möjligt
att konstatera, huru förhållandena under inkomståret verkligen utvecklat
sig. Vid preliminärskattens uttagande synes det ofrånkomligt att söka
åstadkomma en mera schematisk rättvisa, om det någorlunda smidiga betalningssystem,
som preliminärskattesystemet utgör, skall kunna vidmakthållas.
överståthållarämbetet är icke berett att nu framlägga något utarbetat
förslag till lösning av hithörande spörsmål men vill ifrågasätta, om det
icke vore möjligt att upprätta särskilda tabeller, i vilka beräknats extra
avdrag med vissa intervaller. Med ledning av dessa tabeller skulle arbetsgivarna
efter beslut av lokal skattemyndighet kunna direkt avläsa, om och
i vad mån löneavdrag skulle verkställas. En sådan anordning skulle för
arbetsgivarna medföra en avsevärd förenkling i deras befattning med källskatten.

T. f. uppbördsdirektören i Stockholm uttalar likaså, att vad de sakkunniga
anfört naturligtvis i princip vore riktigt. Följden härav bleve emellertid,
att ett jämkningsbeslut komme att innefatta dels en nedsättning av

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

den inkomst, varå skatten skulle beräknas, och dels belopp för existensminimum.
Beslutet bleve svårförståeligt för den anställde och hans arbetsgivare.
Denna omständighet borde beaktas vid utarbetandet av blankett
för ändamålet, så att missförstånd i görligaste mån förebyggdes och allt
för mycket förfrågningar hos de lokala skattemyndigheterna undvekes.

Landsfiskalen i Gävle distrikt framhåller, att utgifter av hithörande slag
av utmätningsmannen inräknades i existensminimum. Det vore lämpligt,
att så skedde även i den lokala skattemyndighetens beslut. Ett dylikt förfaringssätt
borde ej medföra några större olägenheter, men begreppet
»existensminimum» skulle härigenom bliva klarare för de arbetsgivare och
de skattebetalare, som berördes av bestämmelserna. För allmänheten voro
skattelagarna redan nu svåra att förstå och tillämpa och det vore följaktligen
nödvändigt att alla tilläggsbestämmelser gjordes så enkla och lättfattliga
som möjligt.

Exekutionsdirektören i Stockholm förklarar de sakkunnigas resonemang
ohållbart. Här vore nämligen fråga om två helt skilda saker och två icke
kommensurabla begrepp. I ena fallet gällde det att pröva vederbörandes
betalningsförmåga, då avdraget verkställdes, vare sig fråga vore om löneavdrag
eller införsel. I andra fallet gällde det att fastställa vederbörandes
taxeringspliktiga inkomst. Att den skattskyldige sluppe eller sluppit betala
skatt på ett belopp motsvarande resorna, gjorde det väl icke lättare för
honom att betala resekostnaderna vid den tidpunkten, då skatten skulle
betalas. Skuldens beskaffenhet eller hur den uppkommit eller beräknats
hade väl ändock icke något omedelbart samband med betalningsmöjligheterna.
Det vore svårt att inse att dessa kostnader icke skulle få hänföras
till den skattskyldiges nödvändiga utgifter för sitt uppehälle sådana dessa
tedde sig, då betalning skulle ske. Finge han icke för egen räkning behålla
de pengar, som erfordrades för resa till och från arbetet, vore fara värt
att det heller inte bleve något arbete.

Yttrande av enahanda innehåll har också avgivits av landsfiskalen i
Malmbergets distrikt.

Häradsskrivaren i Kalix fögderi, som tillstyrker vad de sakkunniga anfört
angående resekostnader m. m., uttalar att å andra sidan i existensminimum
borde inräknas den skattskyldiges utgifter för fackföreningsavgifter
o. dyl., även om sådana avgifter icke voro avdragsgilla vid taxering.

Departementschefen. Frågan om extra avdrag för nedsatt skatteförmåga
vid existensminimum bör, såsom de sakkunniga framhållit, av beskattningsnämnderna
i regel bedömas med beaktande av den skattskyldiges ekonomiska
ställning under hela beskattningsåret. Har inkomsten varit oregelbunden
men dock sammanlagt så stor, att den bort vara tillräcklig att täcka såväl
den skattskyldiges levnadskostnader som den på inkomsten belöpande
skatten, kan skatteförmågan icke anses hava varit nedsatt och extra avdrag

Kungl. Maj:Is proposition nr 203.

119

bör i sådant fall i princip icke beviljas. Om i ett dylikt fall den skattskyldige
enligt den lokala skattemyndighetens beslut tidvis under året åtnjutit nedsättning
i löneavdraget för preliminär skatt, kan det emellertid i vissa fall
vara befogat att likväl medgiva extra avdrag vid taxeringen i syfte att undvika
divergens mellan preliminär och slutlig skatt.

Å andra sidan kan anledning till extra avdrag icke utan vidare anses föreligga
allenast därför att den sammanlagda årsinkomsten understigit existensminimum
för året. Om t. ex. den skattskyldige under första delen av året
haft god inkomst och utan svårighet kunnat erlägga ■— och även erlagt •—
den på inkomsten belöpande skatten men därefter under återstoden av året
fått avsevärt sämre inkomster och då befriats från att erlägga någon skatt,
synes det knappast påkallat med så högt extra avdrag, att den redan erlagda
skatten blir restituerad. Icke heller bör extra avdrag beviljas i de av de sakkunniga
omnämnda fallen, där en skattskyldig efter halva året slutat arbeta
för att i stället ägna andra hälften av året åt studier eller under året börjat i
förvärvsarbete, i följd varav inkomsten utslagen på hela året understigit
existensminimibeloppet.

Jag vill understryka vikten av att redan de lokala skattemyndigheterna
tillämpa existensminimireglerna på ett riktigt sätt, så att man i möjligaste
mån undviker den divergens mellan preliminär och slutlig skatt, som uppkommer
om beskattningsnämnderna icke anse sig kunna bevilja extra avdrag
ehuru den skattskyldige under beskattningsåret av den lokala skattemyndigheten
beviljats nedsättning i löneavdraget. Visserligen föreligga vissa
svårigheter för de lokala skattemyndigheterna att grunda sina avgöranden
på de genomsnittliga förhållandena under året. De förhållanden, som äro
avgörande för fastställandet av det belopp som skall anses motsvara existensminimum,
äro dock mera konstanta än inkomsten som sådan. Ändringar
i den senare inverka icke på själva existensminimibeloppet. Svårigheterna
synas därför vara relativt begränsade.

De av centrala uppbördsnämnden fastställda normalbeloppen avses endast
skola tjäna till ledning vid fastställande av existensminimum i det enskilda
fallet. De sakkunniga ha angivit åtskilliga fall, där anledning till avvikelse
finnes. Jag kan i huvudsak ansluta mig till de av de sakkunniga anförda
synpunkterna.

Gentemot vad de sakkunniga anföra om att extra avdrag icke bör medgivas,
där den skattskyldige har förmögenhet, har i några remissyttranden
anmärkts, att de skattskyldiga i de lägsta inkomstklasserna härigenom
skulle bliva föremål för en extra förmögenhetsbeskattning. Jag kan icke
finna att det föreligger anledning att betrakta saken ur en dylik synpunkt.
Vad det här gäller att bedöma är endast, om skatteförmågan varit så nedsatt
att anledning till extra avdrag föreligger. Detta kan icke anses vara förhållandet,
där den skattskyldige har förmögenhet. I så fall finnas ju tillgångar,
varmed skatteskulden kan gäldas. Frågan bör bedömas efter i

120

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

huvudsak de grunder, som för närvarande tillämpas vid utmätning och
införsel. Jag instämmer dock med de sakkunniga i att man vid fastställande
av existensminimum bör bortse från smärre tillgångar, där det måste anses
obilligt att begära att den skattskyldige skall avyttra desamma för gäldande
av skatt, t. ex. sedvanliga husgeråd, möbler och kläder, arbetsredskap, mindre
bostadsfastighet av enklaste beskaffenhet osv. Kontanta medel eller banktillgodohavanden
ävensom belåningsbara egnahems- och villafastigheter
böra dock regelmässigt beaktas. Taxeringsnämnderna böra tillse att fullständiga
uppgifter lämnas i deklarationerna om förmögenhetsställningen.

Uppenbart är att särskild restriktivitet bör iakttagas vid fastställande av
existensminimum, om den skattskyldige haft lägre levnadskostnader än
normalt. Särskilt bör framhållas, att som regel extra avdrag icke bör
komma i fråga beträffande s. k. hemmasöner och hemmadöttrar vare sig på
landet eller i stad. Med anledning av ett uttalande rörande förevarande
spörsmål av riksräkenskapsverket vill jag uttala, att för avvikelse från normalbeloppen
icke bör, såsom de sakkunniga angivit i den föreslagna lagtexten,
krävas att levnadskostnaderna varit »anmärkningsvärt» låga. Kan
det konstateras, att levnadskostnaderna över huvud taget varit lägre än normalt,
bör detta inverka på bedömandet av existensminimum. Jag kan icke
finna, att man genom en restriktiv tillämpning av reglerna för existensminimum
i fall av låga levnadskostnader kolliderar med principen om likformighet
och rättvisa i beskattningen. Liksom jag tidigare framhållit beträffande
förmögenheterna gäller det här allenast att konstatera om skatteförmågan
varit nedsatt eller ej.

Jag har ingen erinran mot vad de sakkunniga anfört om att utgivna underhållsbidrag
böra inräknas i existensminimum. Jag finner vidare att skuldamorteringar
och gäldräntor i regel icke böra få inverka på existensminimibeloppet.

Däremot kan jag icke helt instämma med de sakkunniga, att normalbeloppet
icke bör få överskridas, om bostadshyran är högre än normalt.
Även om försiktighet bör iakttagas vid bedömandet — sålunda måste erhållna
bostadsrabatter uppmärksammas, varjämte det ofta kan ifrågasättas
om icke möjlighet funnits att erhålla billigare bostad — är det
dock ofrånkomligt att acceptera rådande förhållanden på bostadsmarknaden.
Om därför den lokala skattemyndigheten funnit, att i fråga om den
preliminära skatten existensminimum måst fastställas högre än normalt
med beaktande av särskilt höga bostadskostnader, bör detta som regel godkännas
vid taxering, såvida icke nya omständigheter framkommit. Av lokala
skattemyndighetens beslut bör framgå, hur existensminimum beräknats.

Fackföreningsavgifter böra såsom i ett yttrande framhålles inräknas i
existensminimum, ehuru dylika avgifter icke äro avdragsgilla vid taxering.
Det torde få ankomma på centrala uppbördsnämnden att överväga om i
normalbeloppen bör ingå särskild post, avseende att täcka utgifter för detta

K ungt. Maj.ts proposition nr 203.

121

och liknande ändamål. Om så icke anses böra ske, får hänsyn tagas till avgiften
vid handläggningen av de särskilda existensminimifallen.

Mot vad de sakkunniga anfört om att vissa kostnader för intäkternas förvärvande,
t. ex. utgifter för resor till och från arbetet, icke böra få inverka
på existensminimum såsom sådant men väl skola beaktas vid beräknandet
av den inkomst, som skall jämföras med existensminimibeloppet, finnes i
och för sig intet att erinra, såvitt gäller taxering. Jag återkommer senare
till hur de lokala skattemyndigheternas beslut böra avfattas för att underlätta
arbetsgivarnas tillämpning av besluten vid löneavdrag för skatt.

Fråga om extra avdrag för nedsatt skatteförmåga vid existensminimum
torde i de flesta fall avse skattskyldiga, vilkas inkomst huvudsakligen härflyter
ur förvärvskällan tjänst. Den inkomst, som i dessa fall bör jämföras
med existensminimibeloppet, utgöres av den skattskyldiges bruttointäkt av
tjänst (lön, pension, livränta etc.) — inklusive de biinkomster den skattskyldige
må hava åtnjutit — minskad med nyssnämnda kostnader för intäktens
förvärvande. Utgöres inkomsten av livränta, varom i 32 § 2 mom.
kommunalskattelagen förmäles, bör livräntan uppenbarligen inräknas i inkomsten
med oreducerat belopp. Barnbidrag bör icke medräknas. Såsom
tidigare framhållits böra dylika bidrag beaktas vid fastställande av normalbeloppen
för existensminimum.

Uppkommer fråga om extra avdrag för andra skattskyldiga än sådana
med inkomst av tjänst torde viss ledning kunna hämtas av de fastställda
normalbeloppen, då det gäller att bedöma det allmänna läget för existensminimum.
Av särskild vikt är det dock att för dessa skattskyldiga verkställa
eu riktig uppskattning av inkomstförhållandena. Utgå intäkterna till
stor del i natura, torde anledning att medgiva extra avdrag på grund av
existensminimum mera sällan föreligga.

Såsom i flera yttranden framhållits böra närmare anvisningar utfärdas
angående tillämpningen av reglerna rörande existensminimum. Föreskrifter
härom torde få meddelas i administrativ ordning.

3. Höjning av maximigränsen för det extra avdraget vid taxering.

De sakkunniga. De sakkunniga framhålla, att existensminimibeloppen vid
löneavdragen måste hålla sig inom ramen för de avdrag, som kunna medgivas
vid taxering i form av ortsavdrag och extra avdrag, samt anföra
vidare:

Eftersom maximibeloppet för extra avdrag vid taxering för närvarande är

2.000 kronor och de kommunala ortsavdragen äro lägre än de statliga,
skulle med oförändrat maximibelopp för det extra avdraget den högsta skattefria
inkomsten bli lika med summan av det kommunala ortsavdraget och

2.000 kronor. Efter de nya kommunala ortsavdragen kommer nämnda inkomst
i de lägsta och högsta ortsgrupperna att utgöra för gift skattskyldig
3.680, resp 4.000 kronor (motsvarar för månad 306, resp. 333 kronor och

122

Kungl. Maj:is proposition nr 203.

för vecka 70, resp. 77 kronor) samt för ensamstående 3.180, resp. 3.400
kronor (motsvarar för månad 265, resp. 283 kronor och för vecka 61, resp.
65 kronor). Har den skattskyldige minderåriga barn, som stå under hans
vårdnad, ökas den högsta skattefria inkomsten med det från det allmänna
uppburna barnbidraget eller med 290 kronor per år för varje barn. Av en
jämförelse med de normalbelopp, som de lokala skattemyndigheterna och
indrivningsmyndigheterna enligt de av ortsavdragskommittén inhämtade
uppgifterna tillämpa vid bestämmande av existensminimum, framgår att
dessa belopp i fråga om ogifta och gifta utan barn genomgående understiga
eller uppgå till högst summan av det kommunala ortsavdraget och

2.000 kronor, dock med undantag för Stockholms stad där existensminimum
för makar utan barn beräknats till 4.680 kronor. För makar med barn
ökas för varje barn de existensminimibelopp, som för närvarande tillämpas.
I Stockholm har sålunda existensminimum för makar med 1, 2 resp. 3 barn
beräknats utgöra, oberäknat de skattefria barnbidragen, 5.220, 5.640 resp.
6.060 kronor. Ju högre barnantalet är, desto mer överskrides således summan
av det kommunala ortsavdraget och 2.000 kronor. Bortsett från Stockholms
stad samt Stockholms, Södermanlands och Jämtlands län ävensom
därutöver några orter inom ett par andra län är dock skillnaden mellan
existensminimibeloppen och nämnda summa även i fråga om familjer med
3 barn tämligen obetydlig.

De sakkunniga konstatera, att den skattelindring, som ett extra avdrag
å högst 2.000 kronor skulle medföra, sålunda i det stora flertalet fall syntes
vara tillräcklig med hittillsvarande levnadskostnader. Mycket talade också
för att skattelindring därutöver icke skulle vara påkallad. Ä andra sidan
kunde dock göras gällande, att behov av en vidare ram kunde föreligga i
undantagsfall. Särskilt syntes detta vara fallet beträffande skattskyldiga
med mycket betungande försörjningsbörda, vilka bodde i tätorter med höga
levnadskostnader. Vidare kunde ännu ett skäl andragas för att avdragsgränsen
i skattelagarna sattes högre än vad som med hänsyn till rådande levnadskostnader
kunde vara erforderligt för att täcka normalfallen. Stege levnadskostnaderna
kännbart, syntes det nämligen vara till fördel om ramen för de
extra avdragen icke tillmätts alltför snäv utan medgåve täckning för högre
avdrag (normalavdrag) än de, som kunde antagas komma att fastställas vid
rådande konjunkturläge. Funnes ej denna vidare gräns, syntes det bli nödvändigt
att vid försämrat penningvärde skyndsamt ändra skattelagarnas
bestämmelser i detta hänseende.

Efter att ha diskuterat en högre gräns för existensminimibeloppen knuten
till en gräns, som utgjorde summan av det statliga ortsavdraget och 2.000
kronor, och därvid funnit, att detta skulle medföra varierande högsta extra
avdrag vid den kommunala taxeringen, vilket skulle bli tämligen besvärligt
att tillämpa i praktiken, yttra de sakkunniga:

Det måste vara att föredraga, att den nuvarande maximigränsen om 2.000
kronor vid såväl den kommunala som den statliga taxeringen höjes med
lämpligt belopp. Storleken av denna höjning kan givetvis diskuteras. Av
skäl, som tidigare anförts, bör höjningen dock icke göras alltför obetydlig.

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

123

Enligt de sakkunnigas mening skulle en höjning från 2.000 kronor till 3.000
kronor vara lämplig. Genom eu så pass kraftig höjning skulle ett vidare utrymme
lämnas för den centrala myndigheten vid fastställande av de normalbelopp,
som få anses utgöra existensminimum. Uppenbart är emellertid
att ett beslut om en så betydande höjning icke får anses innebära en fingervisning
om att avdragsbeloppen omedelbart böra höjas så att maximigränsen
uppnås. De sakkunniga vilja tvärtom framhålla, att en dylik höjning
icke får tagas till intäkt för att vid i huvudsak oförändrade levnadskostnader
höja de existensminimibelopp, som för närvarande tillämpas. Missbruk
på denna punkt torde ej heller behöva befaras, eftersom de fastställda
normalbeloppen —• i enlighet med vad de sakkunniga anföra i det följande
—• avses icke skola få överskridas annat än i enskilda fall, där särskilda omständigheter
därtill föranleda.

Uppbördssakkunniga få alltså förorda en höjning av maximigränsen för
det extra avdraget till 3.000 kronor vid såväl den kommunala som den statliga
taxeringen. En sålunda förhöjd maximigräns bör icke förbehållas allenast
fall, där den nedsatta skatteförmågan är föranledd av »existensminimum»,
utan bör även kunna utnyttjas vid nedsatt skatteförmåga av anledning,
som finnes omförmäld i 50 § kommunalskattelagen i dess nu gällande
lydelse (långvarig sjukdom, olyckshändelse, ålderdom etc.). Även i dessa
fall bör dock restriktivitet iakttagas.

Remissyttrandena. Den föreslagna höjningen av det extra avdraget vid
taxering från 2.000 kronor till 3.000 kronor finner överståthållarämbetet väl
avvägd. Förslaget tillstyrkes vidare eller lämnas utan erinran av kammarrätten,
pensionsstyrelsen, länsstyrelserna i Uppsala, Östergötlands, Värmlands,
Gävleborgs och Jämtlands län, ett stort antal lokala skattemyndigheter
samt av alla stadsfogdar och landsfiskaler, som yttrat sig i denna
fråga, ävensom av Svenska arbetsgivareföreningen och Svenska exekutionsmännens
riksförbund.

Länsstyrelsen i Norrbottens län anför:

Av skäl de sakkunniga anfört bör en förhöjning av det extra avdraget på
grund av nedsatt skatteförmåga ske från 2.000 kronor till 3.000 kronor. Beloppet
är emellertid för lågt då det gäller skattskyldig med till exempel 10
barn, vilket icke är något ovanligt här i länet. Om en sådan skattskyldig
kommer upp i en inkomst av 7.000 kronor borde åtminstone detta belopp för
honom vara existensminimum vid taxeringen men de av de sakkunniga föreslagna
bestämmelserna medföra att han erhåller en för hans förhållanden
mycket hög skatt, särskilt som den genomsnittliga skattesatsen till kommun
och landsting håller sig omkring 15 kronor per skattekrona. För att
hindra verkningarna av de sakkunnigas förslag borde möjligheter förefinnas
att i alldeles särskilda fall höja avdraget för nedsatt skatteförmåga utöver
3.000 kronor. Sådant av taxeringsnämnd eller lokal skattemyndighet
fattat beslut borde underställas länsstyrelsen eller prövningsnämnden.

Landsfiskalen i Lövsta distrikt föreslår en höjning av maximigränsen till

4.000 kronor.

Socialstyrelsen ifrågasätter, om det alls kunde anses nödvändigt att fast -

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

ställa viss maximigräns. En med hänsyn till pris- och löneutvecklingen föränderlig
maximigräns vore mera ändamålsenlig. Enligt socialstyrelsens mening
borde man i stället för att i lag ha en maximigräns om extra avdrag
vid taxering föreskriva, att avdrag finge göras med högst det belopp, som
Kungl. Maj:t efter riksdagens hörande bestämde.

Statskontoret finner den föreslagna höjningen kunna inge vissa betänkligheter.
Det borde nämligen ihågkommas, att det nuvarande maximibeloppet,
2.000 kronor, fastställts så sent som åren 1947 och 1948 för den statliga
resp. kommunala beskattningens del, därvid en avsevärd uppräkning av
tidigare gällande avdragsbelopp genomfördes. Därtill komme, att även enligt
de sakkunnigas egna beräkningar den skattelindring, som ett extra avdrag
å högst 2.000 kronor komme att medföra, i flertalet fall skulle bliva tillfyllest.
Då emellertid, såsom i promemorian framhållits, i undantagsfall
behov av en vidare ram finge anses föreligga, ville ämbetsverket icke motsätta
sig den föreslagna höjningen.

Länsstyrelsen i Kristianstads län föreslår sådan utformning av bestämmelserna,
att avdrag för nedsatt skatteförmåga finge medgivas med högst

2.000 kronor eller, när särskilda omständigheter och förhållanden därtill
föranledde, med högst 3.000 kronor. Härigenom kunde man undvika, att
ändringen i avdragsbestämmelserna skulle kunna inge föreställningen, att en
höjning överlag av de extra avdragen vore avsedd. Samma önskemål framföres
av landsfiskalen i Svegs distrikt.

Kronokamreraren i Gävle och häradsskrivaren i Gävle fögderi framhålla,
att den skattelindring, som ett extra avdrag å högst 2.000 kronor skulle
medföra, syntes vara tillräcklig för närvarande. Avdraget syntes förslå även
vid viss ökning av hittillsvarande levnadskostnader. Med beaktande härav
syntes det avdrag, som enbart på grund av existensminimum kunde komma
att medgivas skattskyldig, kunna begränsas till 2.000 kronor, dock att vid
därjämte föreliggande fall av sjukdom eller andra i nu gällande bestämmelser
omnämnda omständigheter avdraget skulle kunna bestämmas till högst

3.000 kronor. En i enlighet med denna synpunkt utformad bestämmelse av
mera restriktiv karaktär syntes innebära större säkerhet för att taxeringsnämnderna
mera ingående prövade förekommande fail. Man torde ha anledning
befara, att ett till 3.000 kronor fixerat högsta avdragsbelopp ofta
komme att medföra ett mer eller mindre schablonmässigt medgivande av
högsta avdraget även i de fall, där en mera ingående saklig prövning icke
skulle motivera skattebefrielse.

Kronokamreraren i Norrköping uttalar, att enligt hans förmenande behov
icke för närvarande förelåge av en höjning av den nuvarande maximigränsen.
De sakkunnigas förslag avstyrlces jämväl av kronokamreraren i
Kristianstad och av tre häradsskrivare.

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

125

Departementschefen. Jag tillstyrker den av de sakkunniga föreslagna höjningen
till 3.000 kronor av maximigränsen för extra avdrag. Det skulle
kunna ifrågasättas att, på sätt länsstyrelsen i Kristianstads län föreslagit,
i lagtexten angiva att avdrag över den nuvarande gränsen finge medgivas
allenast när särskilda omständigheter därtill föranledde. Därest så skedde,
torde dock till »särskilda omständigheter» icke böra hänföras t. ex. fall
med stor försörjningsbörda på en ort med dyra levnadskostnader, eftersom
redan normalbeloppet för existensminimum i ett dylikt fall torde
komma att fastställas över gränsen för summan av det kommunala ortsavdraget
och det nuvarande högsta extra avdraget 2.000 kronor. Jag finner
mig därför icke böra föreslå en dylik formulering. Jag förutsätter likväl, att
beskattningsnämnderna liksom de lokala skattemyndigheterna komma att
iakttaga försiktighet vid medgivande av större avdrag än 2.000 kronor.
Det är sålunda icke meningen att höjningen av avdragets maximibelopp
skall medföra en motsvarande generell höjning av de tillämpade avdragsbeloppen.

4. Extra avdrag på grund av nedsatt skatteförmåga för folkpensionärer.

De sakkunniga. De sakkunniga anföra:

De föreslagna bestämmelserna om extra avdrag vid existensminimum
ha samma syfte som och torde i övervägande antalet fall täcka nuvarande
särskilda bestämmelser i kommunalskattelagen om extra avdrag för folkpensionärer.
Sistnämnda bestämmelser äro mycket besvärliga att tillämpa
och det hade därför varit önskvärt om desamma kunnat upphävas i detta
sammanhang. Intill dess att normalbeloppen för existensminimum blivit
fastställda torde det emellertid vara ovisst, huruvida icke särbestämmelserna
för folkpensionärerna i vissa fall vid särskilt stora folkpensionsförmåner
eller då folkpensionär åtnjuter sidoinkomst kunna vara förmånligare
för den skattskyldige än vad som nu föreslagits. På grund härav
torde i avbidan på resultatet av den utredning, som pågår angående de
inkomstprövade folkpensionsförmånerna, nuvarande bestämmelser i kommunalskattelagen
om extra avdrag för folkpensionär böra kvarstå. De sakkunniga
föreslå sålunda icke någon ändring i detta avseende. Detta innebär,
att folkpensionär, som icke kan beviljas extra avdrag för existensminimum
eller endast ett mindre sådant avdrag, ändock vid taxeringen
till kommunal inkomstskatt kan erhålla extra avdrag eller högre sådant
avdrag på grund av särbestämmelserna för folkpensionärer.

Remissyttrandena. 1050 års folkpensionsrevision förutsätter, att normalbeloppen
för existensminimum ej komme att sättas lägre än de folkpensionsförmåner,
som normalt utginge till medellös folkpensionär. Därest
så skedde, komme den föreslagna höjda maximigränsen att bereda möjlighet
till skattefrihet för folkpensionärer med folkpensionsförmåner av nuvarande
storlek. Innan normalbeloppen ännu fastställts, syntes emellertid
på sätt de sakkunniga föreslagit, de nuvarande särskilda bestämmelserna

126

Kungl. Majrts proposition nr 203.

om extra avdrag för folkpensionär böra kvarstå. Härigenom kunde vederbörande
folkpensionär erhålla erforderligt avdrag för de folkpensionsförmåner,
som ej täcktes av existensminimiavdraget. Revisionen anför
vidare:

Det kan sålunda konstateras, att folkpensionärerna med de av de sakkunniga
föreslagna skatteavdragsreglerna alltid när skäl därtill föreligga
kunna vinna befrielse från skatt å de förmåner, som utgå från folkpensioneringen.
Det är emellertid att befara att åldriga och sjuka folkpensionärer
ej alltid förmå att tillvarataga de möjligheter till befrielse helt
eller delvis från skatt, som genom dessa regler stå dem till buds. Man
synes hellre böra eftersträva ett system, som bereder folkpensionärerna
automatisk skattebefrielse för folkpensionsförmånerna. Detta är även påkallat
därav, att de nuvarande bestämmelserna om extra skatteavdrag för
folkpensionärer visat sig medföra stora praktiska svårigheter vid tillämpningen,
varför allt starkare krav rests på deras slopande. Vidare tillkommer,
att en dylik reform skulle befria de lokala skattemyndigheterna och
taxeringsnämnderna från flertalet av folkpensionärernas ansökningar om
skatteavdrag, varigenom dessa myndigheter skulle beredas ökade möjligheter
att medhinna den mera ingående detaljprövning av skatteavdragsärendena,
som med de sakkunnigas förslag blir nödvändig i framtiden.

Revisionen har därför funnit, att man i stället bör överväga att undantaga
de inkomstprövade folkpensionsförmånerna från beskattning, något
som utredningen även förordat i ett den 12 januari 1951 avgivet utlåtande
över förslag av 1950 års skattelagssakkunniga. Därvid bör framhållas, att
någon generell skattebefrielse för icke inkomstprövade folkpensionsförmåner
ej bör ifrågakomma, enär dessa förmåner även utgå till personer,
för vilka något behov av skattelindring ej föreligger, samt förmånerna f. n.
helt täckas av ortsavdragen. Det är emellertid att märka, att vad nu sagts
rörande ortsavdragen icke kommer att gälla generellt, därest indextilllägget
på folkpensionerna höjes utöver nu utgående belopp. Höjes indextillägget
ett steg, kommer detta tillägg ej att helt täckas av det kommunala
ortsavdraget i visst fall, nämligen för två pensionsberättigade makar i
bostadskostnadsgrupp I. Höjes indextillägget ytterligare ett steg inträffar
motsvarande förhållande även i bostadskostnadsgrupp II. Revisionen vill
därför starkt framhålla, att den såsom en förutsättning för den föreslagna
reformen utgår ifrån att reglerna om extra avdrag för nedsatt skatteförmåga
tillämpas så, att skattebefrielse kan erhållas för sådana överskjutande
indextillägg i samtliga fall, där dylik befrielse är påkallad. Här må
erinras om att ålderspensionärer i bostadskostnadsgrupp I i regel endast
åtnjuta icke inkomstprövade folkpensionsförmåner.---

Revisionen finner sig därför böra vidhålla sitt i yttrandet över de skattelagssakkunnigas
förslag framställda yrkande, att frågan om skattebefrielse
för de inkomstprövade folkpensionsförmånerna omedelbart bör övervägas.
Vid detta övervägande bör givetvis beaktas, att bidragen till änkor och
änklingar med barn böra i skatteavseende behandlas lika med inkomstprövade
folkpensionsförmåner.

Pensionssiyrelsen erinrar om att styrelsen i yttrande över en av 1950
års skattelagssakkunniga utarbetad promemoria under vissa förutsättningar
funnit övervägande skäl tala för att inkomstprövade pensionsför -

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

127

måner gjordes skattefria. Därest så bleve fallet borde övervägas om icke
även den till invaliderna utgående grundpensionen liksom blindtillägget
också borde vara skattefria. Även häradsskrivaren i Jämtlands norra
fögderi förordar skattebefrielse för de inkomstprövade folkpensionsförmånerna.

Riksräkenskapsverket anför, att bestämmelser, som avsåge att tillförsäkra
alla skattskyldiga ett skäligt existensminimum, automatiskt borde
göra särbestämmelser med samma syfte för vissa grupper onödiga. Det
finge vidare erinras om att många folkpensionärer utöver existensminimiavdraget
också i fortsättningen komme att bli berättigade till särskilt extra
avdrag på grund av ålderdom och/eller sjukdom. Riksräkenskapsverket
ansåge fördenskull, att det icke funnes tillräckliga skäl att bibehålla de
ifrågavarande svårtillämpade särbestämmelserna. Enahanda yrkande har
vidare framförts av bl. a. länsstyrelsen i Uppsala län.

Departementschefen. Såsom de sakkunniga framhållit torde de nuvarande
bestämmelserna i kommunalskattelagen om extra avdrag för folkpensionärer
tillsvidare böra kvarstå.

Jag torde i detta sammanhang få erinra om mina uttalanden till det
statsrådsprotokoll, som finnes fogat vid den förut denna dag avlåtna propositionen
med förslag till ändrad deklarations- och skattepliktsgräns m. in.
Jag uttalade därvid bl. a. att den ändring av ifrågavarande bestämmelser,
som kunde anses önskvärd med hänsyn till omläggningen av det kommunala
ortsavdragssystemet, utan olägenhet kunde anstå ytterligare ett år.

5. Taxeringsnämndens handläggning av hithörande frågor.

De sakkunniga. Då fråga uppkommer hos taxeringsnämnden om beviljande
av extra avdrag på grund av nedsatt skatteförmåga vid existensminimum,
torde som regel den lokala skattemyndigheten under inkomståret
haft att pröva framställning om jämkning av den preliminära skatten av
samma anledning. De sakkunniga framhålla härom, att den lokala skattemyndigheten
alltid borde underrätta vederbörande taxeringsnämnd om alla
beslut angående jämkning av den preliminära skatten på grund av existensminimum.
Därvid borde den lokala skattemyndigheten bl. a. angiva det
belopp, som förbehållits den skattskyldige. Befunnes vid taxeringen, att
den skattskyldiges inkomster under beskattningsåret uppgått till högst det
förbehållna skattefria beloppet, borde extra avdrag medgivas med så stort
belopp, att någon statlig eller kommunal inkomstskatt icke påfördes. Hade
den skattskyldiges inkomster överstigit det förbehållna skattefria beloppet,
borde i förekommande fall beviljas så stort extra avdrag att inkomsten,
minskad med skatten, icke understege det förbehållna beloppet. Någon
skyldighet för taxeringsnämnderna att följa beslut av lokal skattemyndig -

128

Kungl. Maj:ls proposition nr 203.

het förelåge icke enligt nuvarande bestämmelser om jämkning på grund
av nedsatt skatteförmåga. Ej heller borde, om avdragsrätten utsträcktes,
någon sådan skyldighet föreskrivas. Man syntes dock ha anledning förvänta,
att taxeringsnämndens beslut i flertalet fall komme att överensstämma
med jämkningsbeslutet, då ju samma bestämmelser skulle tilllämpas.
Fall kunde emellertid inträffa, då förutsättningarna för erhållande
av skattelindring ändrats efter det den lokala skattemyndigheten prövat
ärendet, t. ex. genom att den skattskyldige fått ökade inkomster. I sådana
fall kunde skiljaktiga beslut icke undvikas.

De sakkunniga framhålla vidare, att det kunde tänkas möta svårigheter
för taxeringsnämnderna att i sådana fall, där hel skattebefrielse icke kunde
beviljas, avpassa de extra avdragen så att den slutliga skatten överensstämde
med vad som med hänsyn till den skattskyldiges skatteförmåga
befunnes skäligt, d. v. s. att den icke bleve större än skillnaden mellan å
ena sidan den skattskyldiges inkomst och å andra sidan existensminimum.
De sakkunniga förutsatte, att för ändamålet anvisningar och tabeller komme
att utarbetas genom finansdepartementets försorg.

De sakkunniga ha såsom bilaga till den avlämnade promemorian fogat
ett av de sakkunniga utarbetat förslag till dylik hjälptabell. Förslaget torde
som Bihang B få fogas till statsrådsprotokollet för denna dag.

Remissyttrandena. Kammarrätten framhåller, att den lokala skattemyndighetens
underrättelse till taxeringsnämnden måste för att kunna bliva av
något värde för taxeringsnämnden innehålla icke blott uppgift om det belopp,
som för viss tidsperiod skulle förbehållas arbetstagaren, utan även
en redogörelse för de särskilda omständigheter, som föranlett avvikelse
från normalbeloppet. Eljest bleve taxeringsnämnden nödsakad att genom
skriftväxling med den skattskyldige eller infordrande av kompletterande
upplysningar från den lokala skattemyndigheten införskaffa erforderligt
material. Men även om till taxeringsnämndens förfogande skulle stå samma
material, som legat till grund för den lokala skattemyndighetens prövning
av existensminimum, vore därmed icke sagt, att taxeringsnämnden
med den självständiga prövningsrätt, vilken alltjämt måste förbehållas beskattningsnämnd,
som regel komme till samma resultat som den lokala
skattemyndigheten. Den skattskyl diges inkomstförhållanden under beskattningsåret
vore, då taxering verkställdes med ledning av självdeklaration,
kända för taxeringsnämnden, vilket i allmänhet icke vore fallet vid den
tidpunkt, då den lokala skattemyndigheten haft att taga ställning till fråga
om minskning av uttag av preliminär skatt. Av denna anledning vore det
uppenbart, att taxeringsnämnden måste äga bättre möjligheter än den lokala
skattemyndigheten att bedöma vederbörandes skatteförmåga och att
därefter avpassa den taxering för inkomst, varå den slutliga skatten sedermera
skulle bestämmas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 203.

129

Länsstyrelsen i Värmlands län uttalar, att särskild föreskrift borde intagas
i uppbördsförordningen om skyldighet för lokal skattemyndighet att
underrätta taxeringsnämnden om beslut angående existensminimum.

Länsstyrelsen i Östergötlands län anser, att dylik underrättelseplikt borde
omfatta alla beslut av lokal skattemyndighet om jämkning av preliminär
skatt på grund av nedsatt skatteförmåga.

Häradsskrivaren i Ljusdals fögderi framhåller vikten av att de skäl, som
ligga till grund för taxeringsnämndens beslut, noggrant antecknades i inkomstlängden.

Häradsskrivaren i Inlands fögderi uttalar, att taxeringsnämnden borde
lämna särskild motivering i sådana fall, där man icke följde den lokala
skattemyndighetens beslut.

Häradsskrivaren i Allbo fögderi anser, att taxeringsnämnden borde tillställas
icke allenast besked om den lokala skattemyndighetens beslut utan
även de prövade handlingarna i de olika ärendena. Å andra sidan syntes
erforderligt, att taxeringsnämnden underrättade lokala skattemyndigheten
om avvikande beslut och om skälen för desamma. Ktt sådant förfarande
syntes vara ägnat att befrämja likformighet i bestämmelsernas tillämpning
och i möjligaste mån samstämmighet mellan lokala skattemyndighetens
och taxeringsnämndens beslut.

Sveriges häradsskrivarförening anför:

De sakkunniga synas förutsätta, att de lokala skattemyndigheternas beslut
om beviljande av »extra avdrag» som regel skola godtagas av taxeringsmyndigheterna.
Då emellertid dessa beslut i allmänhet komma att
fastställas i början av inkomståret, kunna i många fall så väsentliga förändringar
inträffa i den skattskyldiges inkomstförhållanden, att besluten
komma att sakna laglig grund. Det är därför enligt föreningens mening
angeläget, att varje beslut i nu berört avseende sakligt prövas i taxeringsnämnderna
före godkännandet och att direktiv utfärdas, att så skall ske.

Socialstyrelsen betonar, att det föreliggande förslaget komme att ställa
taxeringsmyndigheterna inför svårbemästrade arbetsuppgifter och att dess
tillämpning därför tillsvidare måste te sig oviss. Det vore önskvärt, att
resultatet noga uppmärksammades med tanke på att en prövning av frågan
om vårt skattesystems uppläggning efter andra linjer kunde visa sig
erforderlig i händelse av ogynnsamma erfarenheter av förslagets realiserande.

Departementschefen. Såsom jag tidigare framhållit komma de vidgade
möjligheterna till extra avdrag vid taxering att medföra ökat arbete för
taxeringsnämnderna. Det ligger därför vikt uppå att nämndernas arbete
underlättas så mycket som möjligt. I första hand bör det åligga de lokala
skattemyndigheterna att lämna taxeringsnämnderna så fullständiga uppgifter
angående av dem meddelade existensminiinibcslut, att nämnderna

9 — Bilxang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 203.

130

Kungl. Maj.ts proposition nr 203.

med ledning därav kunna tillförlitligt bedöma omfattningen av den nedsatta
skatteförmågan.

Själva grundtanken i de sakkunnigas förslag är att man i möjligaste mån
skall undvika den divergens mellan preliminär och slutlig skatt, isom uppkommer
om extra avdrag vid taxeringen icke beviljas skattskvldig som åtnjutit
nedsatt löneavdrag. Visserligen kan man icke i sådant syfte gå så
långt att beskattningsnämndernas fria prövningsrätt borttages. Å andra
sidan är det angeläget att beskattningsnämnderna icke i oträngt mål avvika
från den ståndpunkt, som vederbörande lokala skattemyndighet intagit.
Jag avser därvid bl. a. att en beskattningsnämnd icke i ett fall, där skälen
för och emot ett extra avdrag i enlighet med den lokala skattemyndighetens
beslut väga ungefär lika, bör frångå den lokala skattemyndighetens beslut.
Dylikt frångående bör, för att icke grundtanken i förslaget skall förfuskas,
ske allenast då direkta skäl påkalla det. Det synes önskvärt att en erinran
härom intages i skatteförfattningarna.

Såsom de sakkunniga framhållit böra anvisningar och tabeller utarbetas
till ledning för taxeringsnämndernas handläggning av hithörande ärenden.
Erforderliga bestämmelser på detta område torde få utfärdas i administrativ
ordning.

Med anledning av vad socialstyrelsen anfört bör framhållas, att en omprövning
av det nu föreslagna systemet sannolikt kan befinnas påkallad
efter någon tid, då erfarenhet vunnits av systemets verkningar.

F. Fråga om befrielse från utgivande av pensionsavgift i vissa fall.

Enligt 19 § lagen den 29 juni 1946 om folkpensionering skall envar
svensk medborgare, som fyllt aderton men icke sextiosex år, erlägga pensionsavgift
med belopp motsvarande en procent av hans enligt förordningen
om statlig inkomstskatt taxerade inkomst eller, om den avgiftspliktige
är gift, en halv procent av makarnas sammanlagda taxerade inkomst.
För varje avgiftspliktig är dock lägsta avgift sex kronor.

I en den 18 november 1950 avgiven promemoria ha 1950 års skattelagssakkunniga
bl. a. förordat, att pensionsavgift alltjämt skall utgå med en
procent av den enligt förordningen om statlig inkomstskatt taxerade inkomsten,
men att personer, som icke uppnå 1.200 kronors beräknad taxerad
inkomst, skola befrias från avgiftsskyldighet. Därest den avgiftspliktige
är gift och mantalsskriven såsom tillhörande samma hushåll som sin
make, avses pensionsavgift alltjämt skola utgå med en halv procent av
makarnas sammanlagda taxerade inkomster; befrielse från avgiftsskyldighet
har förordats i de fall, då makarnas sammanlagda beräknade taxerade
inkomster understiga 1.200 kronor.

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

131

De sakkunniga. Utgående ifrån att skattelagssakkunnigas förslag blir
genomfört förorda uppbördssakkunniga, att befrielse från pensionsavgift
skall kunna medgivas i vissa existensminimifall, samt anföra härom:

Enligt lagen om allmän folkpensionering beräknas folkpensionsavgifterna
med ledning av den till statlig inkomstskatt taxerade inkomsten. Oavsett
storleken av det avdrag, som vid taxeringen medgives för nedsatt skatteförmåga,
och oavsett om den skattskyldiges inkomster understigit existensminimum
och det därmed är klarlagt, att den skattskyldige saknat skatteförmåga,
påföres den skattskyldige pensionsavgift, om allenast inkomsten
varit så hög, att till statlig inkomstskatt taxerad inkomst skall åsättas.
Någon preliminär skatt har som regel ej erlagts i dessa fall. Påförandet av
pensionsavgift resulterar därför i kvarstående skatt, vilket i sin tur igångsätter
hela den procedur med befrielse från löneavdrag, restföring, indrivningsförsök
och avskrivning, som det är avsett att de sakkunnigas förslag
skall bringa till upphörande.

Det synes de sakkunniga oförenligt med principen om att skatt icke skall
uttagas, då den skattskyldige saknar skatteförmåga eller i varje fall förmåga
att erlägga hela den på inkomsten belöpande skatten, att i sådana
fall likväl pensionsavgift, som numera i realiteten är att likställa med
skatt, skall påföras. Enligt de sakkunnigas mening borde pensionsavgifterna
icke beräknas med ledning av den till statlig inkomstskatt taxerade
inkomsten utan efter den beskattningsbara inkomsten. Härigenom skulle
bättre överensstämmelse uppnås mellan avgifternas storlek och skatteförinågan.
Emellertid torde genomförandet av ett dylikt förslag medföra så
avsevärd nedgång i det sammanlagda beloppet av debiterade pensionsavgifter,
att de sakkunniga icke anse sig böra framlägga något förslag i detta
avseende. De sakkunniga finna sig däremot oförhindrade att föreslå, att
befrielse från pensionsavgiften bör kunna medgivas under samma förutsättningar,
som skola gälla för beviljande vid taxering av extra avdrag på
grund av existensminimum, och under villkor att sådant extra avdrag
också medgivits vid taxeringen. Av praktiska skäl synes möjligheten att
erhålla sådan befrielse från pensionsavgiften böra begränsas till sådana
fall, där hel skattebefrielse medgivits vid taxeringen. Skall däremot enligt
beskattningsmyndigheternas beslut viss skatt erläggas, synes mindre anledning
föreligga att nedsätta pensionsavgiftens belopp. Det skulle därjämte
säkerligen bli svårt att rättvist bedöma med vilket belopp nedsättning
borde ske.

De sakkunniga föreslå vidare, att även för avgiftspliktig, som icke för
egen del åsatts taxering men vars make taxerats och därvid tillerkänts
extra avdrag av nu given anledning, samma möjlighet till befrielse från
avgiften skall föreligga.

De sakkunniga anföra, att det lämpligen borde ankomma på den lokala
skattemyndigheten att utan särskild ansökan besluta om befrielse från pensionsavgiften
i samband med debiteringen av den slutliga skatten. Besvär
över den lokala skattemyndighetens beslut borde likställas med vanliga
d ebi t e r i n gsbes v ä r.

132

Kungl. Maj.ts proposition nr 203.

Remissyttrandena. De sakkunnigas förslag har tillstyrkts eller lämnats
utan erinran i flertalet av de yttranden, vari denna fråga berörts. Förslaget
tillstyrkes sålunda av kammarrätten, överståthållarämbetet, länsstyrelserna
i Kristianstads, Värmlands ,Gävleborgs och Jämtlands län samt flera lokala
skattemyndigheter.

Häradsskrivaren i Kalix fögderi tillstyrker förslaget som ett provisorium
men hävdar, att den rationellaste lösningen hade varit att helt slopa pensionsavgiftsdebiteringen.
Han anför härom:

Avgifterna hava numera helt förlorat karaktären av försäkringsavgifter,
enär de icke längre påverka pensionens storlek. Då finansieringen av folkpensioneringen
redan nu till huvudsaklig del sker över allmänna statsbudgeten,
bör väl icke oöverstigliga svårigheter möta, att jämväl finansiera
den mindre del av kostnaderna, som folkpensionsavgifterna representera,
på samma sätt. Med hänsyn till avgifternas ringa andel av totalkostnaderna
torde det psykologiska värdet kunna diskuteras och i varje fall genom
meddelande å debetsedeln i en eller annan form att kostnaderna för
folkpensionen ingår i statsskatten, tillgodoses på bättre sätt. Visserligen
skulle måhända ett mindre antal folkpensionärer, som påföras statsskatt,
få bidraga till folkpensioneringen, men med ett relativt obetydligt belopp.
I de flesta fall skulle med hänsyn till folkpensionärernas låga inkomster
kostnaderna dock icke drabba dem. Metoden skulle säkerligen medföra
icke ringa kostnadsbesparingar för statsverket, då härigenom besvärlig debitering,
debetsedelsskrivning, restföring samt redovisning av ett stort antal
poster skulle undvikas.

Även länsstyrelsen i Gotlands län, flera lokala skattemyndigheter och
Sveriges häradsskrivarförening förorda under åberopande av i huvudsak
samma skäl avskaffande av det nuvarande systemet med pensionsavgifter.

Häradsskrivarna i Göteborgs och Inlands fögderier förorda, att pensionsavgifterna
beräknas med ledning av den till statlig inkomstskatt beskattningsbara
inkomsten. Bättre överensstämmelse skulle härigenom uppnås
mellan avgifternas storlek och vederbörandes skatteförmåga.

Statskontoret erinrar om att enligt gällande lag om folkpensionering avgift
skall erläggas även om vederbörande icke har någon taxerad inkomst.
Med hänsyn till de uttalanden rörande avgiftsplikten statsmakterna gjorde
vid lagens tillkomst år 1946 samt för att icke förlaga folkpensioneringen
dess karaktär av allmän pensionsförsäkring, hade statskontoret i yttrande
den 4 januari 1951 avstyrkt skattelagssakkunnigas förslag. På de skäl,
som närmare utvecklats i nämnda yttrande, funne ämbetsverket sig icke
heller kunna tillstyrka nu föreliggande förslag om avgiftsbefrielse.

Förslaget avstyrkes vidare av pensionsstyrelsen, kronokamreraren i Gävle
och häradsskrivaren i Jämtlands östra fögderi. Pensionsstyrelsen förklarar
sig — under åberopande av att styrelsen i yttrande över skattelagssakkunnigas
förslag avstyrkt detta — icke kunna godtaga uppbördssakkunnigas
utgångspunkt att nämnda förslag skulle bli genomfört. Enligt pensions -

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

133

styrelsens mening borde pensionsavgifter alltjämt påföras enligt hittillsvarande
grunder men styrelsen vore liksom uppbördssakkunniga på det
klara med att man icke borde verkställa indrivning enbart av kanske relativt
obetydliga pensionsavgifter i de fall de icke frivilligt inbetalades.
Det vore därför önskvärt, att förutsättningar skapades att underlåta indrivning
av påförd pensionsavgift i de fall hel skattebefrielse medgivits vid
taxeringen eller taxerat belopp icke åsatts vederbörande. Enligt styrelsens
mening syntes vad uppbördssakkunniga anfört i denna sak tydligt visa
det olämpliga i att socialförsäkringsavgifter debiterades tillsammans med
de allmänna skatterna. Folkpensionsavgifterna syntes visserligen i viss
mån vara att anse såsom en skatt men meningen med avgifterna vore dock
att varje medborgare oberoende av inkomst skulle under sin arbetsföra ålder
genom sådana avgifter bidraga till sin egen pensionering.

Kronokamreraren i Gävle anför:

Mina egna erfarenheter från handläggandet av ärenden jämlikt 48 § uppbördsförordningen
ha visat, att det ojämförligt största antalet ansökningar
om fastställande av existensminimum ha inkommit från äldre personer, som
icke längre ha förvärvsarbete utan uppbära pension av ett eller annat slag
jämte folkpension. Man torde kunna förutsätta, att även vid tillämpning
vid taxering av de föreslagna extra avdragen på grund av existensminimum
i stort sett samma kategori blir aktuell, d. v. s. personer som genom sin ålder
icke påföras pensionsavgift. Sainma gäller ett icke oväsentligt antal skattskyldiga,
vilka till följd av varaktig arbetsoförmåga tillerkänts folkpension.
Tillskapandet av en bestämmelse om befrielse från erläggande av pensionsavgift
får således i dessa fall ingen reell betydelse.

Övriga skattskyldiga, som av taxeringsnämnd med hänsyn till existensminimum
skulle befriats från skatt kan alltså bedömas bli relativt få till
antalet. Enligt mitt förmenande föreligger vissa — huvudsakligen psykologiska
— skäl att icke i dessa fall utsträcka befrielsen till att omfatta även
pensionsavgiften. Sedan sambandet mellan erlagda avgifter och rätt till
samt storleken av utbetald folkpension slopats, ha dessa avgifter helt karaktär
av skatt, en skatt, som dock i det allmänna medvetandet torde inta en
viss särställning därigenom, att skattebetalarna här tycka sig se ett klart
sammanhang mellan en privat utgift och en social förmån. Det förefaller
mig vara mindre välbetänkt att helt negligera den »goodwill», som pensionsavgiften
åtnjuter, vartill kommer den psykologiskt riktiga synpunkten att
varje medborgare genom en, om än obetydlig, ekonomisk förpliktelse bör
lämna sitt bidrag till det allmänna.

Ytterligare ett skäl talar för att icke i senast berörda fall befrielse från
erläggande av pensionsavgift bör medgivas. Enär taxeringsnämnds beslut
att befria avgiftspliktig person från skatt på grund av existensminimum
kommer att grunda sig på de förutsättningar, som förelegat under inkomståret,
torde beslutet relativt ofta dikteras av mera tillfälliga orsaker -— sjukdom,
arbetslöshet etc. —, vilka förutsättningar icke längre föreligga, då
pensionsavgiften slutligt påföres under taxeringsåret.

Av här anförda skäl bör således enligt mitt förmenande befrielse från
skatt enligt de sakkunnigas förslag icke innefatta påförd pensionsavgift.

134

Kungl. Maj.ts proposition nr 203.

Möjligen skulle en kompromiss lösning kunna tänkas genom att skattebefriad
avgiftspliktig person påföres pensionsavgift med lägsta beloppet, sex
kronor.

Riksräkenskapsverket påpekar, att avgiftsbefrielse syntes böra medgivas
även när anledningen till att beskattningsbar inkomst icke påfördes vore
den, att ortsavdraget eller summan av ortsavdraget och extra avdrag enligt
50 § 2 mom. andra stycket kommunalskattelagen överstege den taxerade
inkomsten.

Departementschefen. Onekligen kan det ur vissa synpunkter förefalla
otillfredsställande, om en skattskyldig, som på grund av nedsatt skatteförmåga
erhållit hel skattebefrielse, likväl påföres pensionsavgift och sålunda
av denna anledning får kvarskatt. Det oaktat torde de sakkunnigas förslag
icke för närvarande böra upptagas till prövning. Frågan torde böra prövas
i ett större sammanhang.

G. Nedsättning av eller befrielse från preliminär skatt vid existensminimum.

De sakkunniga. Uppbördssakkunniga beröra först frågan, hur de föreslagna
jämkniingsbestämmelserna skola tillämpas beträffande preliminär
A-s katt, samt anföra härom:

De regler, som föreslagits skola gälla vid taxering, böra också tillämpas
av de lokala skattemyndigheterna, då dessa ha att pröva frågan om befrielse
från eller nedsättning av löneavdrag för preliminär A-skatt. I samma utsträckning
som taxeringsmyndigheterna böra de lokala skattemyndigheterna
vara bundna av de av den centrala myndigheten fastställda existensminimibeloppen.
Avdrag få icke medgivas .schablonmässigt. En noggrann individuell
prövning av varje jämkningsansökan måste ske, därvid — som
tidigare framhållits — hänsyn skall tagas till inkomstförhållandena icke
allenast vid jämkningstillfället utan under hela beskattningsåret. Undantagsvis
kunna dock — såsom också förut antytts — .särskilda förhållanden
till annat föranleda, t. ex. då en skattskyldig inträder i förvärvsarbete
under inkomståret och därvid åtnjuter inkomst under endast en del av
samma år. Särskilt bör understrykas, att de nya reglerna nödvändiggöra en
mera ingående detaljprövning av varje ärende än som hittills kommit
ifråga, eftersom den lokala skattemyndighetens beslut enligt de sakkunnigas
förslag merendels kommer att medföra en definitiv skattebefrielse.

Anknytes existensminimum till beskattningsåret uppstå vissa svårigheter
för skattskyldiga med oregelbundna inkomster. Detta gäller särskilt,
då vid jämkningstillfället inkomsten under året visserligen beräknas komma
att överstiga existensminimum men med ett belopp, som är mindre än
den på inkomsten belöpande skatten. Den skattskyldige äger då förmåga
att erlägga allenast en del av skatten. I dylika fall kunna olika förfaringssätt
övervägas. Det skulle sålunda kunna diskuteras att man räknade ut
den skatt, som den skattskyldige bör äga förmåga att betala, i procent av
den beräknade inkomsten, varefter löneavdrag verkställdes vid alla av -

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

135

löningstillfällen efter nämnda procent. Metoden synes dock soin regel icke
lämplig; den skulte medföra att löneavdrag komme att göras å lönebelopp,
som äro så låga att de i sin helhet böra få användas av den skattskyldige
för levnadskostnaderna. En annan metod är alt den skattskyldige för
varje avlöningstillfälle förbehålles ett belopp, motsvarande existensminimum.
Härigenom uttages ingen skatt vid lägre inkomster medan å andra
sidan full skatt enligt skattetabell uttages, då inkomsten förslår därtill.
Ett ofrånkomligt osäkerhetsmoment är därvid, att den under inkomståret
sammanlagt erlagda preliminära skatten kan befinnas understiga den skatt,
som den skattskyldige med hänsyn till sina inkomster bort kunna erlägga.

I sådant fall blir följden den att den skattskyldige likväl påföres kvarstående
skatt, som han kanske senare får svårt att betala. Samma problem
uppkommer, om skattskyldig efter att ha fått källskatten nedsatt på grund
av existensminimum, därefter kommer i åtnjutande av högre inkomster,
så att något extra avdrag icke medgives vid därpå följande taxering. Trots
angivna nackdelar synes den sistnämnda metoden vara den lämpligaste och
förordas därför.

Om skattskyldig med oregelbundna inkomster icke beräknas under beskattningsåret
uppnå så stor sammanlagd inkomst, att denna överskrider
existensminimum, bör han helt befrias från att erlägga preliminär skatt.
Skatt kommer då icke att uttagas även om inkomsten vid visst avlöningstillfälle
är så stor, att löneavdrag i och för sig vore möjligt.

I detta sammanhang må framhållas att skattskyldig, vars sammanlagda
inkomster under året beräknas överstiga existensminimum, icke rimligen
bör enbart på grund av säsongarbete e. d. medgivas skattelindring under
period, då inkomsten är låg. Man synes ha anledning utgå ifrån, att sådana
skattskyldiga under högsäsongen avsätta medel för sitt uppehälle
under de tider av året, då inkomsterna äro låga eller då inkomst icke uppbäres.
Däremot förefinnes för dessa skattskyldiga möjlighet att erhålla
sådan jämkning av skatten, att proportionellt sett högre löneavdrag verkställas
under perioder med goda arbetstillfällen med i motsvarande mån
lägre löneavdrag under övriga tider av året.

Den lokala skattemyndighetens jämkningsbeslut kan få antingen den
formen, att den lön, varå preliminär skatt skall beräknas, skall nedsättas
med visst belopp, eller ock det innehållet, att viss del av lönen alltid skall
förbehållas den skattskyldige.

För närvarande torde sådana beslut om jämkning, varigenom avdrag
medgives på grund av nedsatt skatteförmåga, som regel ske enligt den
förstnämnda metoden. Det kunde ligga nära till hands, att denna metod
tillämpas även om de ifrågasatta ändringarna komma till stånd. Därigenom
vinnes, att förfarandet blir likartat för såväl preliminär A-skatt som
för preliminär B-skatt (varom mera nedan).

Att nedsätta den preliminära skatten genom jämkningsbeslut i nu angiven
form kan emellertid, om den skattskyldige erhåller större inkomster
än de som beräknats vid jämkningstillfället, föranleda otillfredsställande
resultat. En gift skattskyldig i ortsgrupp III har t. ex. då ärendet prövas
eu veckolön på 75 kronor. Den lokala skattemyndigheten beräknar den
skattskyldiges existensminimum till samma belopp och beviljar jämkning
med erforderligt belopp för att något löneavdrag icke skall verkställas, i
föreliggande fall förslagsvis så att skatten dragés å veckoinkomsten, minskad
med 60 kronor. Efter en tid erhåller den skattskyldige eu ny anställ -

136

Kungl. Maj.ts proposition nr 203.

ning och får nu 100 kronors veckolön. Han företer jämkningsbeslutet hos
den nya arbetsgivaren och löneavdrag verkställes endast med den skatt,
som belöper på den med 60 kronor minskade lönen, d. v. s. med skatten
å en veckolön av 40 kronor, trots det att den skattskyldige icke längre har
det behov av skattelindring som förelåg vid tiden för jämkningsbeslutet.
Härigenom kommer den skattskyldige att i sinom tid drabbas av kvarstående
skatt.

Knytes däremot skattelindringen till den vid jämkningstillfället utgående
lönen, så att den skattskyldige har att begära omprövning vid varje löneökning,
kan det i förra stycket påpekade, otillfredsställande resultatet
undgås. Härigenom kan emellertid ökat besvär för de skattskyldiga och en
betydande ökning av antalet jämkningsärenden hos de lokala skattemyndigheterna
befaras uppkomma. Därest jämkningsbeslutet i stället innefattade
föreskrift om att skattelindringen skulle upphöra, om lönen skulle
komma att överstiga visst belopp, skulle olägenheterna även kunna undvikas.
Beloppet skulle bestämmas så, att skillnaden mellan detta belopp
och därå utgående skatt enligt skattetabellen utgjorde summan av på avlöningsperioden
belöpande ortsavdrag och beviljat extra avdrag. För att
mildra övergången hade det varit önskvärt, om skattelindringen kunnat
successivt minskas vid stigande inkomster efter en i jämkningsbeslutet angiven
skala. Detta får större betydelse ju längre avlöningsperioden är. En
sådan anordning torde dock icke vara praktiskt genomförbar.

Det andra alternativet för att ändra uttaget av den preliminära A-skatten
överensstämmer i det stora hela med nuvarande förfarande vid befrielse
från eller nedsättning av löneavdrag på grund av existensminimum.
Efter att ha prövat huru mycket den skattskyldige oundgängligen behöver
för att bestrida sina och sin familjs levnadskostnader beslutar den lokala
skattemyndigheten, att den skattskyldige alltid skall förbehållas visst belopp,
som icke får minskas genom avdrag för skatt. Allt eftersom den skattskyldiges
inkomst överstiger detta belopp minskas reduceringen av löneavdragets
storlek för att helt upphöra, då inkomsten minskad med skatten
därå uppgår till det förbehållna beloppet.

De sakkunniga framhålla, att en jämförelse mellan de båda alternativen
för jämkning av den preliminära A-skatten visar, att den metod som innebär
att den skattskyldige förbehålles viss del av lönen måste ställa sig enklare
vid den praktiska tillämpningen. De sakkunniga anse sig därför böra
lämna företräde åt denna metod.

Kan den skattskyldige visa att han har nödiga utgifter för inkomstens
förvärvande, t. ex. utgifter för tjänste- och familjepension eller kostnader
för resor till och från arbetet —- vilka utgifter enligt vad tidigare framhållits
icke skola inräknas i existensminimum — bör den lokala skattemyndighetens
jämkningsbeslut innebära dels att preliminärskatten skall
beräknas å inkomsten, minskad med dessa utgifter, dels ock att den lön,
som — för konstaterande om löneavdrag kan verkställas — skall jämföras
med existensminimibeloppet, skall utgöra den sålunda nedräknade nettolönen.

Kungl. Maj:is proposition nr 203.

137

Beträffande preliminär B-s katt anföra de sakkunniga:

Genom möjligheten att medgiva extra avdrag vid taxering kan man undvika
att skattskyldig med preliminär A-skatt vid fall av »existensminimum»
påföres kvarstående skatt. Har den skattskyldige att utgöra preliminär
B-skatt, uppkommer icke vid »existensminimum» fråga om kvarstående
skatt. Erlägges icke B-skatten, blir denna restförd omedelbart men
avräknas likväl mot den slutliga skatten. För att undvika kvarstående
skatt är därför i fråga om preliminär B-skatt en utvidgad användning av
det extra avdraget för nedsatt skatteförmåga icke erforderlig. Emellertid
finnas bland skattskyldiga, vilka skola utgöra preliminär B-skatt, ett icke
ringa antal personer, vilka väl uppbära så hög inkomst, att de -— om de
icke komme i åtnjutande av extra avdrag för nedsatt skatteförmåga —
skulle påföras skatt, men för vilka inkomsten samtidigt är så låg, att densamma
icke förslår till att täcka både levnadskostnader och skatt. Hos
sådana skattskyldiga kan skatten som regel ej heller uttagas genom utmätning.
Ett jämlikt och rättvist skatteförfarande förutsätter, att åtskillnad
i förevarande avseende ej göres mellan skattskyldiga med löneavdrag
för preliminär A-skatt och skattskyldiga med preliminär B-skatt. Även för
de senare böra sålunda möjligheterna utvidgas att såväl vid taxeringen som
i fråga om den preliminära skatten komma i åtnjutande av extra avdrag
för nedsatt skatteförmåga.

Jämkning av preliminär B-skatt kan endast ske genom omräkning av
skatten, varvid den skattskyldige medgives det extra avdrag för nedsatt
skatteförmåga, han kan beräknas erhålla vid den kommande årliga taxeringen.
Jämkningen bör grundas på preliminär deklaration. Vid hel skattebefrielse
bör även befrielse medgivas från den i den preliminära skatten
ingående pensionsavgiften.

De sakkunniga anföra ytterligare att om den skattskyldiges inkomstförhållanden
m. m. äro kända av den lokala skattemyndigheten, borde beslut
om jämkning kunna fattas redan i samband med debetsedelns utfärdande.
I regel finge dock för sådant beslut förutsättas, att den skattskyldige ingåve
ansökan härom till myndigheten.

Enligt 53 § 1 mom. uppbördsförordningen skall, där icke särskilda omständigheter
till annat föranleda, jämkning av bl. a. den anledning, att
den skattskyldiges skatteförmåga blivit nedsatt till följd av långvarig sjukdom
etc., icke äga rum såvida icke ändringen i den preliminära skatten
skulle uppgå till minst en femtedel av det förut beräknade skattebeloppet,
dock minst 25 kronor. Denna begränsning synes enligt de sakkunnigas mening
icke kunna bibehållas vid fall av nedsatt skatteförmåga på grund av
existensminimum. Då någon skillnad i detta avseende icke borde föreligga
vid olika fall av nedsatt skatteförmåga, föreslå de sakkunniga, att förenämnda
bestämmelse upphäves.

De sakkunniga anföra vidare, att i propositionen nr 241/1050 antyddes
att kommunerna möjligen borde få rätt alt överklaga den lokala skattemyndighetens
beslut i hithörande ärenden. Då emellertid definitivt avgörande
icke föreligger förrän taxeringsnämnden fattat sitt beslut, syntes

138

Kungl. Maj.ts proposition nr 203.

det icke vara nödvändigt medgiva kommunerna klagorätt beträffande den
lokala skattemyndighetens beslut. Den nuvarande möjligheten för kommunerna
att anföra besvär över taxeringsnämnds beslut finge anses utgöra
en tillräcklig garanti för att tillgodose kommunernas intressen.

Remissyttrandena. I några yttranden diskuteras, om icke j ämkningsbeslut
vid existensminimum böra meddelas av annan
myndighet än lokal skattemyndighet.

Sålunda ifrågasätter pensionsstyrelsen, huruvida det icke skulle vara
lämpligare, att taxeringsmyndigheterna finge besluta angående dylika
jämkningar. Detta skulle visserligen nödvändiggöra, att taxeringsmyndigheterna
fungerade under hela året, men möjlighet kunde måhända finnas
att låta ordföranden efter direktiv avgöra rutinärenden av dylikt slag.

T. f. uppbördsdirektören i Stockholm yttrar, att man på grund av den
föreslagna mycket noggranna prövningen av existensminimifallen kanske
med fog kunde påstå, att åtskilligt av beskattningsnämndernas och indrivningsmyndigheternas
bestyr därmed överflyttades till de lokala skattemyndigheterna.
Beskattningsnämnderna komme väl som regel i detta nya läge
att godtaga av lokala skattemyndigheterna fastställda belopp, och indrivningsmyndigheten
sluppe besväret att pröva åtskilliga skattskyldigas betalningsförmåga
på den grund, att dessa icke debiterades skatter och sålunda
icke kunde förekomma i restlängd. Det kunde dock ifrågasättas, om
det vore lämpligt med enbart tjänstemannabedömning av dessa ärenden.
Bedömningen hos de lokala skattemyndigheterna måste ju i regel bli utslagsgivande
för beräkningen av den slutliga skatten -— vore så ej fallet
nåddes icke med de föreslagna bestämmelserna åsyftat resultat. Då denna
bedömning vore av sådan karaktär, att den särskilt väl lämpade sig för
nämndarbete och för övrigt kanske vore av natur att rätteligen böra utföras
av en nämnd, borde denna fråga ägnas uppmärksamhet. Möjligt vore
kanske att koppla in de vanliga taxeringsnämnderna på denna verksamhet.
Ledamöterna i dessa nämnder finge i så fall — med utgångspunkt från att
huvudparten av jämkningsansökningar komme att behandlas omkring årsskiftena
— väljas per den 1 december. Tjänstemän hos de lokala skattemyndigheterna
kunde föredraga dessa ärenden i nämnderna. En stor praktisk
svårighet vore emellertid, att nämndarbete måste ytterligare fördröja
expeditionen av de brådskande besluten. Det skulle kanske också möta
hinder från nämndledamöternas sida, om arbetsperioden måste utsträckas
ytterligare c:a två månader.

Stadsfogden i Luleå hävdar, att med hänsyn till att indrivningsmyndigheterna
i regel ägde betydligt större person- och ortskännedom än de lokala
skattemyndigheterna, det vore lämpligast, att alla ärenden angående
jämkning på grund av existensminimum överfördes till förstnämnda myn -

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

139

digheter. Därmed skulle man också vinna att intet fall av konkurrens mellan
källskatteavdrag och införsel vidare skulle behöva förekomma.

Frågan vilken lokal skattemyndighet som skall meddela
jämknings beslut© t, har berörts av häradsskrivaren i Bodens fögderi,
vilken — med instämmande av länsstyrelsen i Norrbottens län —
framhåller att beslut om befrielse från eller nedsättning av löneavdrag med
hänsyn till existensminimum borde meddelas av den lokala skattemyndighet,
inom vars verksamhetsområde den skattskyldige komme att vara bosatt
under den tidrymd, då aktuella löneavdrag skulle verkställas. Bestämmelserna
i 2 § tiilämpningskungörelsen till uppbördsförordningen samt centrala
uppbördsnämndens förklaring den 4 februari 1949 tolkades för närvarande
i allmänhet så, att nämnda beslut skulle utfärdas av den lokala
skattemyndighet, inom vilkens tjänstgöringsområde den skattskyldiges
hemortskommun för inkomståret vore belägen. Det borde anmärkas, att
författningen stadgade att ansökan om befrielse, som här berörts, skulle
ingivas eller insändas till förenämnda myndighet. Den tolkning, som nu
praktiskt tillämpades, innebure att en skattskyldig, som efter den 1 november
året före inkomståret flyttade exempelvis från ortsgrupp I till ortsgrupp
V, skulle erhålla beslut om existensminimum av den lokala skattemyndigheten
inom förstnämnda ortsgrupp, oaktat denna myndighet saknade
all kännedom om levnadskostnaderna i den ort, där den skattskyldige
vore bosatt under tiden för de aktuella löneavdragen.

Svårigheterna att vid jämkning beakta inko mst förhålland
ena under hela året ha berörts i några yttranden.

Sålunda uttalar kammarrätten, att ett bedömande av inkomstförhållandena
som regel icke syntes möta några större svårigheter, då fråga vore om
sådana arbetstagare, som hade en över hela året något så när jämnt fördelad
inkomst. Osäkerhetsmomentet måste däremot bli större i fråga om
arbetstagare med oregelbundna inkomster och beträffande sådana arbetstagare,
som — efter att ha fått sin skatt nedsatt — erhölle högre inkomster,
så att något extra avdrag vid taxering icke kunde medgivas.

Kammarrätten anför vidare:

Enligt de sakkunnigas uttalande bör för fall av oregelbundna inkomster
befrielse från löneavdrag medgivas helt, därest det kan antagas, att arbetstagarens
inkomst under ett visst år icke kommer att överskrida existensminimum.
Fråga är emellertid huruvida den lokala skattemyndigheten har
möjlighet att bilda sig någon uppfattning om storleken av en arbetstagares
inkomst i sådana fall. Svårigheterna måste givetvis bli större, om denna
förhandsberäkning måste göras i början av ett år eller under det första
halvåret. Om myndigheten i ett sådant fall alltför pessimistiskt bedömer
en arbetstagares inkomstförhållanden för tiden efter beslutet, måste följden
bil, att han erhåller kvarstående skatt. För fall av oregelbundna in -

140

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

komster, där osäkerhetsmomenten måste vara många och oftast icke kunna
överblickas ens av arbetstagaren själv, lärer det sålunda alltjämt, även vid
en aktiv medverkan från dennes sida, bli svårt för att inte säga ogörligt
för den lokala skattemyndigheten att så avpassa skatteuttagen, att kvarstående
skatt icke uppkommer. Möjligheterna att genom en individuell
prövning reducera olägenheten av kvarstående skatt torde därför icke få
överskattas. En sådan prövning torde därjämte föranleda ett visst merarbete
för de lokala skattemyndigheterna.

Häradsskrivaren i Mölndals fögderi framhåller, att den lokala skattemyndigheten
i sådana fall, där jämkningsansökan inkomme i början på
året, saknade nästan varje möjlighet att bedöma ärendet annat än efter de
uppgifter, som lämnats i ansökningen. Dessa voro oftast ofullständiga och
mycket knapphändiga för att inte säga rent felaktiga. Sålunda uppgåvos
exempelvis i regel icke tillfälliga inkomster, om sökanden bodde i hemmet
etc. För att uppnå överensstämmelse mellan preliminär och slutlig skatt
i här ifrågavarande fall borde medverkan från den skattskyldiges sida erfordras.
I beslutet skulle sålunda stadgas skyldighet för sökanden att i
händelse av ändrade inkomst- eller andra för frågan betydelsefulla förhållanden
göra anmälan härom till den lokala skattemyndigheten för på denna
ankommande åtgärder. Den lokala skattemyndigheten skulle sålunda äga
möjlighet upptaga ärendet till omprövning.

Vad de sakkunniga anför angående existensminimum som
jämknings grund även vid preliminär B-skatt har särskilt
berörts allenast av häradsskrivarna i Bodens och Kalix fögderier, vilka
båda tillstyrka de sakkunnigas förslag. Den senare framhåller dock, att
man icke finge förbise, att B-skatten vilade på mycket osäkra eller föråldrade
uppgifter angående skatteunderlaget. Visserligen hade de sakkunniga
förklarat att preliminär deklaration borde avgivas. Dylika deklarationer
voro dock erfarenhetsmässigt svårkontrollerbara.

De sakkunnigas förslag om upphävande av bestämmelsen
om enviss minimigräns för rätt att få jämkning vid
nedsatt skatteförmåga har icke mött erinran i något yttrande.
Detsamma gäller vad de sakkunniga anfört angående behovet av besvärs
rätt för kommun i jämkningsärenden.

I några yttranden behandlas vissa särskilda frågor angående den lokala
skattemyndighetens handläggning av ärenden
angående jämkning av den preliminära skatten på
grund av existensminimum.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län och landsfiskalen i Sandvikens distrikt
yttra, att det borde åligga den lokala skattemyndigheten att underrätta
förutom taxeringsnämnden även utmätningsmannen i orten om meddelade
existensminimibeslut.

Kungl. Maj.ts proposition nr 203.

141

Socialstyrelsen framhåller, att samverkan mellan taxeringsmyndigheten
och de lokala skattemyndigheterna hade förutsatts skola ske vid tillämpningen
av de föreslagna bestämmelserna om existensminimum. Sådant
samråd med utmätningsmännen, som vore brukligt från de lokala skattemyndigheternas
sida, borde givetvis även ske i detta utvidgade sammanhang,
så att vid förslagets genomförande en rimlig inbördes överensstämmelse
kunde ernås i fråga om tillämpningen av skattelagarnas, uppbördsförordningens
och imförselförordningens bestämmelser om existensminimum.

Håradsskrivaren i Allbo fögderi ifrågasätter, huruvida icke såsom för
närvarande beslut om existensminimum kunde få meddelas enligt 48 § uppbördsförordningen
och icke i form av jämkning. Beslutet kunde i så fall
meddelas i samma form som i fråga om kvarstående skatt. Detta skulle
innebära en påtaglig förenkling i lokala skattemyndighetens arbete och
några praktiska olägenheter av betydenhet för de skattskyldiga eller för
taxeringsnämnderna syntes knappast behöva uppkomma. Huvudsaken vore
att taxeringsnämnderna erhölle de nya befogenheter, som förslaget innebure.

Här ads skriv ar en i Sunnerbo fögderi framhåller, att det redan för närvarande
vore förenat med svårigheter att iakttaga stadgandet i 15 § sista stycket
uppbördsförordningen om skyldighet för lokal skattemyndighet att vid
utfärdande av debetsedel å preliminär skatt ex officio beakta vid senaste
taxering medgivna extra avdrag för nedsatt skatteförmåga. Som regel beviljades
dylika avdrag utan närmare prövning eller också läte de lokala
skattemyndigheterna avdragsfrågan vila i avbidan på ansökan från de
skattskyldiga. Ett genomförande av de sakkunnigas förslag måste medföra
en avsevärd ökning av antalet fall med extra avdrag. Häradsskrivaren
ställde sig frågande inför möjligheten för den lokala skattemyndigheten
att under den mest arbetstyngda tiden av året tillämpa ifrågavarande bestämmelse
och därvid verkställa en individuell, noggrann och restriktiv
prövning.

Häradsskrivaren i Mölndals fögderi tillbakavisar helt de sakkunnigas
förslag om att nämnda stadgande i 15 § uppbördsförordningen skulle bibehållas
och utvidgas att omfatta även existensminimifallen. Detta skulle
förutsätta ett invecklat registreringsarbete hos den lokala skattemyndigheten
samt kräva utökning av personalen.

Sveriges häradsskrivarförening framhåller, att det säkerligen icke bleve
möjligt att — såsom förutsättes enligt 54 § 3 mom. uppbördsförordningen
— meddela jämkningsbcslut inom tio dagar, därest de sakkunnigas förslag
bleve genomfört. En uppmjukning av bestämmelsen syntes nödvändig.
Föreningen ifrågasätter vidare, huruvida icke en straffskärpning finge
anses påkallad vid fall av oriktiga uppgifter i jämkningsansökan. De lo -

142

Kungl. Maj.ts proposition nr 203.

kala skattemyndigheterna syntes i stor utsträckning bli nödgade att lita till
den skattskyldiges egna uppgifter och dessa uppgifter måste därför vara i
möjligaste mån tillförlitliga. Ansökningshandlingen finge på grund härav
ungefär samma karaktär som inkomstdeklarationen och straffbestämmelserna
syntes därför böra motsvara dem, som gällde för felaktig deklaration.

T. f. uppbördsdirektören i Stockholm och häradsskrivaren i Uddevalla
fögderi framhålla, att jämkningsbesluten borde bindas vid viss namngiven
arbetsgivare. Härigenom tvingades vederbörande att vid ombyte av arbetsanställning
begära omprövning av existensminimibeslutet. Möjligheterna
till missbruk kunde på så sätt minskas.

Departementschefen. Anledning synes icke föreligga att låta annan myndighet
än den lokala skattemyndigheten besluta om lindring av källskatt
vid existensminimum. Den lokala skattemyndigheten bör dock, då anledning
därtill föreligger, samråda med taxeringsnämndens ordförande och
med vederbörande utmätningsman, innan beslut meddelas. Jag erinrar om
att den förre enligt 78 § taxeringsförordningen är skyldig att på begäran
av bl. a. lokal skattemyndighet lämna de upplysningar, som vid handläggning
av ärenden enligt uppbördsförordningen må erfordras och som av
ordföranden kunna lämnas. Som tidigare framhållits bör taxeringsnämnden
erhålla besked om lokala skattemyndighetens beslut. Även utmätningsmannen
bör få del av samma beslut.

Beslut om skattelindring bör såsom för närvarande fattas av den lokala
skattemyndighet, inom vilkens tjänstgöringsområde den skattskyldiges
hemortskommun för inkomståret är belägen. Samma myndighet bör i förekommande
fall besluta om nedsättning av eller befrielse från löneavdrag
för kvarstående skatt, som skall erläggas samma år. Är den skattskyldige
bosatt eller vistas han inom annan lokal skattemyndighets tjänstgöringsområde,
bör yttrande inhämtas från nämnda myndighet.

Såsom de sakkunniga framhållit böra de lokala skattemyndigheterna i
samma utsträckning som taxeringsnämnderna vara bundna av de centralt
fastställda normalbeloppen för existensminimum. Eftersom det av den lokala
skattemyndigheten fastställda existensminimibeloppet som regel kommer
att ligga till grund för beräkningen av det extra avdrag, som beviljas
vid taxeringen, är det av särskild vikt att varje ärende underkastas noggrann
individuell prövning och att, såsom jag tidigare framhållit, existensminimum
fastställes i enlighet med de regler, som skola tillämpas vid taxering.
Som regel torde få förutsättas, att den skattskyldige inkommer med
ansökan om skattelindring.

De sakkunniga hava föreslagit, att nuvarande bestämmelse i 15 § sista
stycket uppbördsförordningen om skyldighet för lokal skattemyndighet att
vid utfärdande av debetsedel å preliminär B-skatt för nytt inkomstår taga
hänsyn till vid senaste taxering medgivet extra avdrag för nedsatt skatteför -

Kungl. Maj.ts proposition nr 203.

143

måga skall utsträckas att omfatta jämväl existensminimifallen. Emellertid
stadgas i samma författningsrum tillika, att hänsyn till dylikt extra avdrag
skall tagas endast under förutsättning, att samma förhållande kan antagas
vara rådande även under det nya inkomståret. Frånsett sådana fall, som äro
för myndigheten kända, torde den lokala skattemyndigheten regelmässigt
icke hava anledning låta skattskyldig automatiskt få behålla den tidigare
nedsättningen i skatteavdraget, som ju hänför sig till förhållandena två
år tidigare. Med hänsyn till den grundläggande betydelse, som enligt vad
nyss framhållits den lokala skattemyndighetens beslut kommer att få för
den slutliga taxeringen, måste kontroll ske att förutsättningarna för avdrag
fortfarande föreligga. Det synes lämpligt, att stadgandet omformuleras
så, att hänsyn till tidigare medgivet extra avdrag bör tagas, därest det
sned hänsyn till omständigheterna kan hållas för visst att samma förhållande
kommer att vara rådande under inkomståret.

Såsom i åtskilliga remissyttranden framhållits, äro möjligheterna begränsade
för den lokala skattemyndigheten att vid inkomstårets början
bedöma, hur förhållandena komma att gestalta sig under det kommande
året. Det stora flertalet existensminimifall torde emellertid avse skattskyldiga
med preliminär A-skatt. Om för dessa ett beslut om existensminimum
meddelas i den form, som förordas i det följande, kommer eu ändring i lönen
att omedelbart påverka löneavdragets storlek. Därutöver kan det jämväl i
åtskilliga fall vara lämpligt att, på sätt i några yttranden framhållits, binda
cxistensminiinibeslutet vid viss namngiven arbetsgivare och på så sätt framtvinga
omprövning av beslutet vid ändrade inkomstförhållanden. Däremot
torde den skattskyldige icke böra åläggas att vid förbättrade inkomstförhållanden
ingiva anmälan härom till den lokala skattemyndigheten.

De sakkunniga ha ingående diskuterat, hur den lokala skattemyndighetens
beslut bör avfattas. Då jag förordar att systemet med nedsättning
av eller befrielse från löneavdrag för skatt skall bibehållas såsom ett särskilt
institut, löses frågan automatiskt. Såvitt gäller preliminär A-skatt
bör den lokala skattemyndighetens beslut innefatta ett angivande av dels
det existensminimum, som bör ligga till grund för taxeringsnämndens efterföljande
avdragsbeslut, dels ock det belopp, som vid varje avlöningstihfälle
skall förbehållas den skattskyldige. Härigenom får den lokala skattemyndigheten
möjlighet att, då så anses erforderligt, vid bestämmandet av
löneavdraget taga hänsyn till förhållanden, som icke kunna beaktas vid
taxeringen t. ex. att den skattskyldige under viss tid kommer alt hava vissa
ofrånkomliga utgifter till förhållandevis stort belopp. Vidare löses härigenom
på ett praktiskt sätt frågan, huru hänsyn vid löneavdraget skall kunna
tagas till avdragsgilla omkostnader, t. ex. för resor till och från arbetet,
utan att dessa behöva inräknas i existensminimibeloppet. Såsom tidigare
framhållits, bör existensminimibeslutet i förekommande fall kompletteras
med anvisning hur löneavdraget skall beräknas, då lönen överstiger det

144

Kungl. Maj.is proposition nr 203.

förbehållna beloppet. I fråga om preliminär B-skatt med löneavdrag bör i
stort sett samma förfaringssätt kunna tillämpas, dock att fastställandet av
cxistensminimibeloppet får ersättas av ett jämkningsbeslut om nedsättning
av skattebeloppet.

Sveriges häradsskrivarförening har påyrkat ändring av den tid, inom
vilken den lokala skattemyndighetens beslut skall meddelas. Frågan torde
lämpligen böra övervägas av uppbördssakkunniga. Detsamma gäller samma
förenings önskemål om strängare straffbestämmelser än för närvarande,
om skattskyldig lämnar felaktiga uppgifter i ansökan om skattelindring.

Vad de sakkunniga i övrigt anfört om jämkning av preliminär B-skatt
samt om avskaffande av nu gällande minimigräns i fråga om skyldighet
att meddela beslut i förevarande ärenden föranleder icke erinran från min
sida.

Såsom de sakkunniga framhållit, torde med den nu föreslagna lösningen
av förevarande spörsmål kommunerna icke hava något behov av besvärsrätt
i fråga om den lokala skattemyndighetens beslut i hithörande ärenden.

H. Kvarstående skatt.

De sakkunniga. De sakkunniga framhålla, att den kvarstående skatten
för arbetstagarnas del så småningom komme att minska till såväl antal
poster som belopp genom den höjning av skatteuttaget enligt skattetabell,
som tillämpas fr. o. m. år 1951, samt anföra vidare:

Även om det sålunda kan antagas, att löneavdrag för kvarstående skatt
framdeles icke torde förekomma i samma omfattning som nu, måste likväl
tillses, att de skattskyldiga icke genom sådant avdrag komma att sakna
medel för sitt uppehälle.

Till skillnad mot vad som gäller i fråga om den preliminära skatten
måste man beträffande existensminimum vid den kvarstående skatten, som
skall utgöras under en begränsad del av inkomståret, taga särskild hänsyn
till den skattskyldiges ekonomiska läge under den tid, då den kvarstående
skatten skall erläggas.

Har skattebetalningsförmågan på grund av arbetslöshet eller sjukdom
eller eljest oförvållat blivit nedsatt, må den skattskyldige beviljas anstånd
med erläggande av den kvarstående skatten. Det skulle kunna tänkas, att
möjligheterna atl bevilja anstånd utsträcktes även till sådana fall, då den
skattskyldiges inkomster icke förslå att täcka både existensminimum och
skatterna. Därmed skulle emellertid icke vinnas något utom i de fall, då
den skattskyldiges inkomst- och förmögenhetsförhållanden kunde väntas
bli avsevärt förbättrade inom en nära framtid. Nuvarande bestämmelser om
befrielse från eller nedsättning av löneavdrag för kvarstående skatt böra
därför behållas. Därvid förutsättes, att prövning alltid verkställes av storleken
av existensminimum i det enskilda fallet och att sålunda någon schablonmässig
behandling av ärendena ej får förekomma. Såsom de sakkunniga
tidigare föreslagit böra vissa belopp fastställas av någon central myndighet,
vilka belopp få anses motsvara existensminimum i normalfallen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

145

Dessa belopp böra även tjäna till ledning vid prövningen av om skattskvldig
bör befrias från avdrag för kvarstående skatt eller om sådant avdrag
bör nedsättas.

Enligt de sakkunnigas mening borde existensminimibeloppen även vid
kvarstående skatt kunna omfatta av den skattskyldige utgivna underhållsbidrag
för make och barn. Ändring borde därför ske i 48 § 2 mom. uppbördsförordningen,
enligt vilket stadgande existensminimum vid löneavdrag
för skatt icke skall röna inverkan av utgivna underhållsbidrag. I
praktiken tages dock redan för närvarande hänsyn härtill, vilket ju också
stode i överensstämmelse med att underhållsbidrag borde äga prioritet före
skatt.

Remissyttrandena. Vad de sakkunniga anfört i fråga om befrielse från
eller nedsättning av löneavdrag för den kvarstående skatten har i huvudsak
lämnats utan erinran. I några yttranden ifrågasättes, huruvida icke
avdragsskyldigheten kunde upphävas, varjämte i dessa och andra yttranden
en uppmjukning av anståndsreglerna förordas.

Länsstyrelsen i Uppsala län anför sålunda, att den kvarstående skatten
ju till skillnad från den preliminära utgjorde en ren skatteskuld till kronan,
för vars indrivande ytterst gällde bestämmelserna i utsökningslagen
och införsellagen. Länsstyrelsen förmenade, att sedan de nya mera effektiva
skattetabellerna för löneavdrag utarbetats och kommit i användning
liksom bestämmelser — såsom vore att antaga — komme att meddelas
om den preliminära skattens prioritet framför den kvarstående skatten
samt sist men icke minst de sakkunnigas förslag om extra avdrag vid taxering
jämväl blivit genomfört, innebärande, att inkomsttagare med inkomst
under existensminimum ej påfördes någon skatt, den kvarstående skatten
komme att i sådan utsträckning minskas, bl. a. just för sådana skattskyldiga,
bland vilka de tröga skattebetalarna framför allt vore att finna, att
statens fiskaliska intresse ej längre borde kräva, att löneavdragsskyldigheten
bibehölles för den kvarstående skatten. Då löneavdraget för nämnda
skatt erfarenhetsmässigt visat sig medföra svåra olägenheter genom den
sammanblandning och förväxling med preliminär skatt, som så ofta skedde,
tvekade länsstyrelsen ej att såsom sin mening uttala, att tidpunkten nu
syntes vara inne att i samband med genomförande av här föreliggande
skatleförslag upphäva avdragsskyldigheten för den kvarstående skatten.
Därest så skedde, syntes bestämmelserna om anstånd med skattens erläggande
lämpligen kunna utvidgas att omfatta jämväl det i betänkandet berörda
fallet, att en skattskyldig styrkte eller gjorde sannolikt, alt hans inkomst-
och förmögenhetsförhållanden inom en snar framtid komme att
förbättras, vilket anståndsmedgivande, om det lämnades med omtanke och
försiktighet, kunde förväntas ge goda resultat. Skulle avdragsskyldigheten
emellertid alltjämt bibehållas, syntes ett sålunda vidgat anståndsförfaran -

10 — Ililiang till riksdagens protokoll 1051. 1 samt. Nr 203.

146

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

de likväl komma att minska frekvensen av ansökningar om lindring i eller
befrielse från löneavdrag samt sålunda i viss mån lätta de lokala skattemyndigheternas
redan förut stora arbetsbörda.

T. f. uppbördsdirektören i Stockholm framhåller likaså, att det hade
varit önskvärt om den kvarstående skatten efter genomförandet av de sakkunnigas
förslag icke blivit föremål för löneavdrag. Därmed skulle både
arbetsgivare och myndigheter hava besparats en avsevärd arbetsbörda. Enligt
förslaget komme 48 § uppbördsförordningen att gälla existensminimum
för kvarstående skatt och 53 § existensminimum för preliminär skatt.
Förutsättningarna för sådant minimum voro alltså något olika enligt de
båda lagrummen. Eftersom beslutet som regel borde avse både kvarstående
skatt, om sådan funnes, och preliminär skatt, uppkomme här en
praktisk svårighet. I praktiken borde väl som regel beslutade belopp överensstämma,
även om lagrummens olika innebörd beaktades, men den i
varje fall teoretiska skillnaden vore icke tilltalande vid den praktiska tilllämpningen.
Det vore kanske lyckligare, om anståndsreglerna ändrades
därhän att de kunde tillämpas i vissa fall vid svårigheter att erlägga kvarstående
skatt. Därmed ernåddes samma resultat som vid ett beslut om
existensminimum för sådan skatt, nämligen att betalningstiden framflyttades
till en tidpunkt, då beloppet vore restfört och indrivningsmyndigheten
hade att bedöma vederbörandes betalningsförmåga.

Även Föreningen Sveriges kronokamrerare ifrågasätter, om det icke vore
lämpligt att låta anståndsreglerna få vidgad användning vid kvarstående
skatt. Arbetsgivaren befriades vid ett anståndsbeslut från bestyret med löneavdrag
för sådan skatt och den skattskyldige finge heller icke sin skatteskuld
ökad med restavgift, om skatten inbetalades före anståndstidens
utgång. Beslut om existensminimum befriade icke i och för sig från restavgift.
Genom ett anståndsbeslut nåddes samma resultat som vid ett beslut
om existensminimum för sådan skatt, nämligen att betalningen uppskötes
till en tidpunkt, när skatten hade restförts och indrivningsmyndigheten
eventuellt hade att pröva vederbörandes betalningsförmåga.

Häradsskrivaren i Mölndals fögderi framhåller, att även skattskyldiga,
som icke normalt hade inkomster under existensminimum, ändock kunde
råka i sådan belägenhet att inkomsten efter verkställda löneavdrag icke
försloge till den skattskyldiges och hans familjs försörjning. Detta vore
merendels förhållandet under de tider, då kvarstående skatt skulle erläggas
samtidigt med den preliminära skatten. För undvikande av den hårda
belastningen av den skattskyldiges ekonomi borde gällande bestämmelser
för beviljande av anstånd med erläggande av kvarstående skatt uppmjukas
och skattskyldig beredas möjlighet att av andra än nu gällande skäl erhålla
rätt till längre betalningstid med nämnda skatt. Det borde förutsättas
att de lokala skattemyndigheterna dock iakttoge den största restriktivitet
vid medgivande av sådant anstånd.

Kungl. Maj.ts proposition nr 203.

147

Kronokamrerarcn i Göteborg framhåller, att det vore fördelaktigt om,
som för närvarande skedde i praktiken, beslut om att visst belopp skulle
förbehållas den skattskyldige finge gälla såväl preliminär som kvarstående
skatt. Olika beslut skulle försvåra arbetsgivarens verkställande av löneavdrag.

Departementschefen. Jag finner icke anledning att i detta sammanhang
taga upp frågan om ändrade regler rörande arbetsgivarnas skyldighet att
verkställa löneavdrag för kvarstående skatt. Frågan om ökade möjligheter
att erhålla anstånd med erläggande av skatt torde komma att övervägas av
uppbördssakkunniga.

Enligt vad jag tidigare förordat böra bestämmelserna i 48 § 2 mom.
uppbördsförordningen om befrielse från eller nedsättning av löneavdrag
jämväl i fortsättningen tillämpas icke allenast för kvarstående skatt utan
åven beträffande preliminär skatt. Den lokala skattemyndighetens existensminimibeslut
kan därför i förekommande fall fortfarande omfatta båda
skatteslagen. Såsom de sakkunniga framhållit, bör den lokala skattemyndigheten
äga möjlighet att vid löneavdrag för kvarskatt taga större
hänsyn till det vid löneavdragets verkställande aktuella inkomstläget än i
fråga om den preliminära skatten. Något villkor om nedsatt arbetsförmåga
etc. för nedsättning av löneavdraget torde sålunda icke kunna uppställas
beträffande den kvarstående skatten.

Därest beslut om existensminimum omfattar båda skatteslagen, torde
detsamma böra avfattas så att den skattskyldige förbehålles, vid löneavdrag
för preliminär skatt visst lönebelopp samt vid löneavdrag för kvarskatt
visst högre belopp. Liksom i fråga om den preliminära skatten bör
den lokala skattemyndigheten även beträffande kvarskatten äga möjlighet
att vid stigande inkomster låta den skattskyldige få behålla en del av inkomstökningen.

Jag vill i detta sammanhang understryka, att antalet existensminimibeslut
rörande kvarskatt kan väntas nedgå avsevärt, därest existensminimibeslut
rörande preliminär skatt i huvudsak icke meddelas i andra fall eller
i annan omfattning än som överensstämmer med skattelagarnas bestämmelser
om extra avdrag för nedsatt skatteförmåga.

I. Införsel.

De sakkunniga. De sakkunniga framhålla, att vad de anfört angående
löneavdrag för kvarstående skatt i tillämpliga delar borde gälla även införsel
för skatt. Storleken av det belopp, som skulle förbehållas arbetstagarna
såsom införsel fritt, borde sålunda beräknas med ledning av samma
normalregler, som förutsatts skola fastställas av central myndighet. Lika
litet som i fråga om den preliminära eller kvarstående skatten borde ut -

148

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

mätningsmännen vid införsel för skatt äga besluta om generell avvikelse
från normalbeloppen. Endast där i det enskilda fallet anledning till avvikelse
förelåge, borde sådan komma ifråga. De sakkunniga anföra vidare:

Enligt 7 § införsellagen skall i fråga om införsel för underhållsbidrag
i »existensminimum» icke inräknas utgivna underhållsbidrag till andra.
Motsvarande bestämmelse gäller enligt 21 § samma lag i fråga om införsel
för skatt. Liksom beträffande löneavdrag för skatt torde dock vid införsel
för skatt i praxis redan för närvarande vid fastställande av existensminimum
hänsyn tagas till utgivna underhållsbidrag, vilket ju också överensstämmer
med att dylika bidrag böra äga företräde till betalning före
skatt. Rätteligen borde redan i detta sammanhang införsellagen ändras på
denna punkt för att vinna överensstämmelse med motsvarande stadgande
i uppbördsförordningen om löneavdrag för kvarstående skatt. Emellertid
torde därmed kunna anstå i avbidan på den allmänna översyn av utsökningslagstiftningen,
som enligt vad de sakkunniga inhämtat torde vara
att förvänta.

Remissyttrandena. De sakkunnigas förslag, att de centralt fastställda normalbeloppen
för existensminimum skulle beaktas även vid införsel för
skatt har icke mött kritik annat än i de yttranden, som avgivits av vissa
utmätningsmän, huvudsakligen stadsfogdar, och av Föreningen Sveriges
stadsfogdar.

Förste och andre stadsfogden i Norrköping hävda med största bestämdhet,
att frågan om existensminimum beträffande indrivningen icke nu borde
göras till föremål för lagstiftning. Existensminimum hade ett annat innehåll
vid införsel än vid uppbörd, och ett existensminimum, bestämt på av
uppbördssakkunniga föreslaget sätt, skulle bli ett för sitt ändamål otympligt
och föga användbart instrument i indrivningsmyndigheternas arbete.
Indrivningsmyndigheterna hade för övrigt den praktiska erfarenheten på
området och besutte den lokalkännedom, som måste finnas för att en utformning
av reglerna skulle bli sådan, att indrivningsarbetet med minsta
möjliga friktion gåve det bästa möjliga ekonomiska resultatet. Om ett
centralt organ utarbetade de normer, som skulle följas av indrivningsmyndigheterna,
kunde man icke undgå att draga den konsekvensen, att det
centrala organet bleve medansvarigt i de ekonomiska resultaten hos indrivningsmyndigheterna.
Staten vore nu ansvarig för de kommunala restantierna,
vilket vore en i hög grad otillfredsställande lösning av frågan. Frågan
om ansvaret för de kommunala restantierna borde omprövas, innan frågan
om existensminimum avgjordes. I detta sammanhang borde även erinras
om den förestående omarbetningen av utsökningslagen med tillhörande författningar,
bland dem införsellagen. Andra frågor rörande indrivningen
än frågan om existensminimum hade ännu ej slutdiskuterats av uppbördssakkunniga.
Att under sådana förhållanden bryta ut berörda fråga och nu
göra densamma till föremål för lagstiftning vore uteslutet. Frågan borde
ytterligare övervägas av uppbördssakkunniga i samband med dryftandet

Kungl. Maj.ts proposition nr 203. 149

av andra indrivningsfrågor och därefter redovisas i uppbördssakkunnigas
slutbetänkande.

Förste och andre stadsfogden i Hälsingborg, vilka soin tidigare nämnts
över huvud taget avstyrkt förslaget om centralt fastställda existensminimibelopp,
yttra bl. a. att av central myndighet meddelade normer för existensminimum
under inga omständigheter borde vara bindande för indrivningsmyndigheterna,
eftersom existensminimum hade en helt annan betydelse vid
indrivning (införsel) än vid uppbörd. Erfarenheten hade också visat, att
dessa sistnämnda myndigheter besutto den ingående person- och lokalkännedom,
som erfordrades för att indrivningsarbetet med minsta möjliga
friktion skulle giva bästa tänkbara ekonomiska resultat. Ett centralt organ
borde ej genom rätten att schablonmässigt bestämma existensminimum bli
medansvarigt för indrivningsresultaten. Beaktas borde även vid lösningen
av denna fråga, att enskildas — i detta fall underhållsberättigades -— intressen
icke finge trädas för nära.

Föreningen Sveriges stadsfogdar avstyrker de sakkunnigas förslag på
förevarande punkt. Föreningen framhåller, att en enligt förslaget konstruerad
norm för existensminimum måste alltid bli ett otillförlitligt och värdelöst
instrument i indrivningsarbetet, samt fortsätter:

Därest emellertid även i fortsättningen den regeln skall gälla, att gäldenären
vid införsel skall förbehållas ett så stort avdragsfritt belopp, som
han kan anses behöva till underhåll för sig själv och för make och oförsörjda
barn, måste frågan härom prövas individuellt och vid betalningstillfället.
Denna prövning bör ovillkorligen ske i anknytning till de faktiska
levnadskostnaderna på orten och med beaktande av gäldenärens personliga
förhållanden. Vidare bör prövningen lämpligast ske av det organ, som har
den personliga kontakten med gäldenären och som har de bästa möjligheterna
att erhålla kännedom om vederbörandes ekonomiska förhållanden.
Att härvid finna ett organ, som har större förutsättningar än utmätningsmannen
att bedöma dessa frågor, torde vara svårt. I vart fall torde ett
centralt organ, av den typ som uppbördssakkunniga föreslagit, icke vara
bättre rustat för denna uppgift än utmätningsmannen.

Visserligen är sant att utmätningsmannen vid fastställandet av existensminimum
i regel använder sig av schabloner eller mallar. Det bör emellertid
fästas i minnet, att dessa mallar endast äro att betrakta som ett hjälpmedel,
tillskapat i syfte att åvägabringa en rättvis och likformig tillämpning
av bestämmelserna i ämnet. Det förtjänar även påpekas, att dessa
mallar i de flesta fall utarbetats i samråd med överexekutorerna och de
socialvårdande myndigheterna i orten. Mallarna följas väl tämligen noga
i alla normalfall och där inga särskilda omständigheter föreligga eller
åberopats. Men då skäl till avvikelse förefinnas, bestämmes det avdragsfria
beloppet också med hänsyn härtill. Även om man i vissa fall, i syfte som
ovan sagts, använder sig av mallar, har man därför icke frångått principen
om en individuell prövning i det enskilda fallet av vederbörandes betalningsförmåga.

Att överlåta å ett centralt organ att fastställa vissa belopp, vilka få anses
motsvara existensminimum i normalfallen, måste däremot innebära ett

150

Kungl. Muj:ts proposition nr 203.

avsteg från denna princip. Ty med stor visshet kan förutsättas, att vederbörande
myndigheter endast ogärna komma att frångå dessa på förhand
fixerade belopp. Och torde först då verkligt underlag finnas för talet om
»skattebefrielse på schablonmässiga grunder».

Förslaget att klavhinda den exekutiva myndighetens i lag bestämda beslutanderätt
genom dylika normer, innebär obestridligen ett underkännande
jämväl av de myndigheters kompetens, som ha att övervaka och tillse att
utmätningsmännen rätt tillämpa lagen och fullgöra vad dem åligger. Ty
även om utmätningsmannen primärt fastställer existensminimum blir hans
beslut ofta prövat av högre instanser i besvärsväg. De utslag, som därvid
meddelas, måste i fortsättningen bliva vägledande för honom.

Föreningen avvisar bestämt tanken på att låsa fast existensminimum,
sådant detta skulle bedömas vid införsel, vid skatteförfattningarnas avdragsregler.
Begreppsmässigt vore det här fråga om två helt skilda saker,
som av fiskaliska och sociala skäl borde bedömas olika. Av fiskaliska skäl
vore det befogat att beskattningsminimum sattes tämligen lågt, d. v. s.
att skatteförmågan bedömdes efter restriktiva normer. Erfarenheten visade
nämligen att även mycket lågt taxerade skattebetalare ofta betalade sina
skatter och uppenbarligen kunde göra detta utan större svårighet. Annorlunda
tedde sig bilden, då det vore fråga om det existensminimum utmätningsmannen
hade att bedöma vid införsel. Enligt gällande lag och rättsuppfattning
skulle utmätningsmannen då se till, att gäldenären genom den
exekutiva åtgärden icke komme att sakna nödiga medel för sitt och familjens
uppehälle. Han måste med andra ord förbehålla gäldenären så
mycket, att denne kunde föra en något så när dräglig tillvaro. Att
detta belopp borde ligga något över vad som kunde anses erforderligt såsom
socialvårds- eller arbetslöshetsunderstöd vore uppenbart. Det vore säkerligen
i det långa loppet en dålig samhällsekonomi, att i försörjningshänseende
likställa de medborgare, som gjorde full arbetsinsats i produktionslivet,
med socialvårdstagare, bland vilka man hade att finna även arbetsskygga
och s. k. missanpassade i samhället. Den bedömning utmätningsmannen
hade att göra måste därför bygga på en något liberalare grund, än vad
som kunde anses nödvändigt och lämpligt ifråga om beskattningsavdragen.
Om utmätningsmannen skulle tvingas att vid fastställandet av existensminimum
vid införsel följa de normer, som uppbördssakkunniga föreslagit,
skulle detta innebära att exekutionen återfördes till ett i vårt land för
länge sedan passerat stadium. Följden skulle nämligen bli att å vissa håll
— bl. a. i Stockholm — en avsevärd sänkning av existensminimibeloppen
skulle komma att ske och därigenom skulle den skattskyldige berövas möjligheterna
till en dräglig existens. Det vore att märka, att redan nu på de
flesta orter existensminimum syntes ligga betydligt under de verkliga levnadskostnaderna.

Föreningen framhåller därutöver, att det icke borde förutsättas att stadsfogdarna
utan vidare och utan att en ändring av införsellagen skedde,

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

151

skulle komma att tillämpa de för den lokala skattemyndigheten föreslagna
normerna vid befrielse från löneavdrag, enär dessa uppenbarligen icke
stode helt i överensstämmelse med införsellagens anda och mening.

Sistnämnda åsikt framföres även av, bl. a., exekutionsdirektören i Stockholm
och stadsfogden i Landskrona.

Länsstyrelsen i Uppsala län, kronokamreraren i Göteborg och Föreningen
Sveriges kronokamrerare framhålla, att det syntes erforderligt med ett
direkt stadgande, att utmätningsmännen skulle vara skyldiga att ställa
sig till efterrättelse centralt fastställda normer för existensminimum.

Kronokamreraren i Hälsingborg anför:

Huruvida en skatt kan uttagas av en person eller ej beror f. n. i många
fall ytterst på utmätningsmännens bedömande av hans skattebetalningsförmåga.
Så kommer det att bliva även i fortsättningen. De sakkunniga
hava tänkt sig, att utmätningsmännen vid skatteindrivningen skola följa
de nya riktlinjer, som föreslås för uttagande av preliminär skatt och för
taxering, men de sakkunniga anse sig icke böra föreslå någon ändring i
införsellagen. Det kan visserligen förmodas, att utmätningsmännen personligen
icke skulle hava något emot att tillämpa de nya reglerna, men
de skulle dock alltjämt vara bundna av lagbestämmelser, som icke medgiva
någon särbehandling av införselärenden, som avse skatt, i förhållande till
andra införselfall. Enligt min mening böra särbestämmelser meddelas för
införsel för skatt (de kunna lämpligen införas i uppbördsförordningen).
Likaså torde det vara påkallat att införa särbestämmelser rörande utmätning
för skatt såvitt fråga är om tillämpningen av 65 § utsökningslagen. Den där
föreslagna gränsen för vad som i tillgångar (närmare bestämt kontanta
medel) är utmätningsfritt, synes mig nämligen för existensminimifallen
alltför snäv.

Länsstyrelsen i Uppsala län förklarar sig icke kunna biträda de sakkunnigas
förslag, att med behövlig ändring av 21 § införsellagen, avseende
skyldigheten att inräkna utgivna underhållsbidrag i det gäldenären förbehållna
beloppet, skulle få anstå i avbidan på en allmän översyn av utsökningslagen.
En dylik ändring borde såsom lika välbehövlig här som i fråga
om beräkningen av existensminimum enligt skatteförfattningarna ske samtidigt
med att de sakkunnigas förslag i övrigt genomfördes.

Pensionsstyrelsen framhåller behovet av en bestämmelse, som förhindrade
att införsel kunde verkställas i folkpension. Folkpensionerna torde nämligen
vara avvägda så att de, i de fall andra inkomster icke förefunnos,
skulle förslå att täcka vederbörandes egen minimiförsörjning utan hänsynstagande
till skatter och underhållsskyldighet. Den omständigheten
att i vissa fall ganska betydande s. k. retroaktivbelopp utbetalades syntes
i förevarande avseende icke böra tillmätas betydelse, enär dessa belopp
ofta voro på förband förbrukade av den pensionsberättigade antingen på
så sätt att lian av fattigvården erhållit förskott på pensionen eller genom
att han i annan ordning skuldsatt sig i avbidan på pensionens erhållande.

152

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

Funnos vid sidan av folkpensionen andra inkomster, borde införsel kunna
göras i dessa. Folkpension borde sålunda vara fredad för all slags införsel.

Departementschefen. Bestämmelser om införsel i lön meddelas i införsellagen.
Är den betalningsskyldige missnöjd med utmätningsmannens beslut
angående införsel, äger han besvära sig hos överexekutor och därefter i
hovrätt.

Införsellagen är av allmän civillags natur. Det är uppenbart att utmätningsmännen
vid sin tillämpning av denna lags bestämmelser icke kunna
vara rättsligen bundna av de normer för existensminimum, som fastställas
enligt skatte- och uppbördsförfattningarna och som avse tillämpningen av
nämnda författningar. Ett dylikt resultat kan vinnas endast genom ändring
av införsellagen. Frågan om ändring av denna lag torde emellertid
icke böra upptagas i förevarande sammanhang. Jag vill härvid endast
erinra om att införsellagen ju icke blott avser införsel för skatt utan även
införsel för familjerättsliga underhållsbidrag.

Emellertid torde det ligga i sakens natur, att om genom ett centralt organ
normalbelopp för existensminimum fastställas för olika orter, utmätningsmännen
icke kunna undgå att skänka beaktande jämväl åt de sålunda
fastställda normerna.

Frågan om sådan ändring av införsellagen, att folkpension uttryckligen
undantages från införsel, kan icke upptagas i detta sammanhang.

J. Konkurrens vid löneavdrag mellan preliminär och kvarstående skatt.

De sakkunniga. I syfte att ytterligare minska den kvarstående skatten
föreslogo de sakkunniga i sitt tidigare betänkande (SOU 1950: 7), att om
utbetald lön icke vore av den storlek, att därå kunde verkställas löneavdrag
motsvarande för lönen utgående preliminär skatt jämte den kvarstående
skatt, som belöpte på utbetalningstillfället, det genom löneavdraget innehållna
beloppet i första hand skulle avse preliminär skatt. För närvarande
har däremot den kvarstående skatten prioritet.

Detta förslag lämnades utan erinran i remissyttrandena men har hittills
icke föranlett författningsändring. De sakkunniga förorda, att förslaget
genomföres i samband med de nu ifrågasatta ändringarna i uppbördsförordningen.

Remissyttrandena. De sakkunnigas förslag tillstyrkes eller lämnas utan
erinran i flertalet yttranden. Förslaget avstyrkes däremot av häradsskrivaren
i Lunds fögderi, som förmenar att en skattskyldig, som genom vilseledande
uppgifter till den lokala skattemyndigheten ej påförts preliminärskatt,
skulle komma att premieras genom att den kvarstående skatten
icke kunde uttagas, samt av landsfiskalen i Oskarströms distrikt, som
framhåller, att den kvarstående skatten kunde hänföra sig till inkomst

Kungl. Maj.ts proposition nr 203.

153

av realisationsvinst eller annan tillfällig förvärvsverksamhet eller till inkomst
av kortvariga anställningar utan löneavdrag. Det vore icke rättvist
mot andra skattskyldiga, om dessa, vilka måhända först senare erhölle
sådan anställning, att den kvarstående skatten utan underskridande av
existensminimum kunde uttagas, komme ifrån denna skatt på grund av
preskription.

Departementschefen. Jag biträder de sakkunnigas förslag att avdrag för
preliminär skatt skall hava prioritet framför avdrag för kvarskatt. En dylik
anordning är ägnad att minska antalet fall, då kvarskatt förekommer. Enligt
min uppfattning är intresset härav så betydande att man bör bortse
från det förhållandevis ringa skattebortfall, som den nya regeln kan föranleda.

III. Vissa ändringar i uppbördsförordningen i anslutning till
omläggningen av det kommunala ortsavdragssystemet.

A. Inledning.

Genom lag den 2 juni 1950 (nr 252) om ändring i kommunalskattelagen
har det kommunala ortsavdragssystemet omlagts. De nya bestämmelserna
skola första gången tillämpas vid betalning av preliminär skatt
för år 1952.

Omläggningen nödvändiggör vissa ändringar i uppbördsförordningen. Förslag
till sådana ändringar hava av 1949 års uppbördssakkunniga framlagts
i en den 31 januari 1951 dagtecknad promemoria med därvid fogat
författningsförslag. Utöver de ändringar, som påkallas av det omlagda kommunala
ortsavdragssystemet, hava de sakkunniga föreslagit viss ändring
av gällande bestämmelser för jämkning av preliminär skatt. De föreslagna
ändringarna avse 4 § 1 och 2 inom., 5 §, 15 §, 53 § 1 mom. och 54 § 2 mom.
samt anvisningarna till 53 § uppbördsförordningen.

Över förslaget hava efter remiss yttranden avgivits av riksräkenskapsverket,
statistiska centralbyrån, överståthållarämbetet samt länsstyrelserna
i Södermanlands, Kalmar, Värmlands, Gävleborgs och Västerbottens län
(med överlämnande av yttranden från lokala skattemyndigheter i respektive
län) ävensom av Sveriges häradsskrivarförening och Föreningen Sveriges
kronokamrerare.

B. Uppbördsakkunnigas förslag.

De sakkunniga. Enligt de sakkunnigas förslag skola skattetabellerna innehålla
endast tre kolumner mot för närvarande aderton, nämligen en för
gift, med maken sammanlevande manlig inkomsttagare, en för ogift in -

154

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

komsttagare med barn och en för ogift inkomsttagare utan barn. De särskilda
tabellerna för ogift med barn anses icke vidare erforderliga.

Med gift manlig inkomsttagare skall likställas gift, med maken sammanlevande
kvinna, som har egen inkomst men vilkens make icke uppbär inkomst,
ävensom sådan ogift skattskyldig som har husföreståndarinna hos
sig anställd och därjämte har hemmavarande barn för vilket rätt till allmänt
barnbidrag föreligger.

Till kolumnen för ogift inkomsttagare med barn skall, med nyssnämnda
och i det följande angivna undantag, hänföras ogift skattskyldig som har
hemmavarande eller av honom helt eller delvis underhållet barn, för vilket
rätt till allmänt barnbidrag föreligger.

Kolumnen för ogift inkomsttagare utan barn skall användas dels för
annan ogift skattskyldig än tidigare nämnts, dels för ogift skattskyldig
som nyss nämnts, vilken sammanlever med den som har vårdnaden om
barnet, dels ock för gift med maken sammanlevande kvinna, vars make
jämväl har inkomst.

Med ogift skattskyldig skall likställas skattskyldig, som är änkling, änka,
frånskild eller hemskild.

De sakkunniga uttala, att förhållandena den 1 november året före inkomståret
alltjämt borde vara avgörande för vilken kolumn i skattetabellen,
som skulle tillämpas, utom i de fall, där under inkomståret ny debetsedel
utfärdades å preliminär A-skatt eller jämkning skedde. Om rätten till barnbidrag
upphörde under beskattningsåret borde detta beaktas vid fastställandet
av kolumnen. Jämlikt 65 § kommunalskattelagen bedömdes
frågan, om en person varit gift eller om en gift person levt tillsammans
med sin make, efter det förhållande som rått under större delen av beskattningsåret.
Frågan, huruvida skattskyldig hade barn eller icke, komme
framdeles att äga betydelse allenast för ogift skattskyldig eller därmed
likställd. Denna fråga bedömdes efter förhållandena den 1 november året
näst före taxeringsåret. Rätt till allmänt barnbidrag ansåges enligt anvisningarna
till 48 § kommunalskattelagen —- enligt senast ändrade lydelse —■
föreligga från och med den dag barnet fötts eller rätten eljest inträtt till
och med den dag barnet fyllt 16 år eller rätten eljest upphört. Om barnet
fyller 16 år före den 1 november under beskattningsåret, vore därför den
skattskyldige berättigad till ortsavdrag allenast som ogift utan barn. I anslutning
härtill borde — då det vid utfärdande av debetsedel å preliminär
skatt för nytt inkomstår gällde att avgöra vilken kolumn i skattetabellen,
som skulle tillämpas vid preliminärskatteuttagen — den skattskyldige betraktas
som ogift utan barn, om det barn för vilket rätt till barnbidrag
förelåge, före den 1 november året före inkomståret fyllt 15 år. Det sagda
gällde jämväl vid utfärdande under inkomståret av ny debetsedel å preliminär
A-skatt ävensom vid jämkning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

155

Vad nyss anförts angående preliminär A-skatt ägde motsvarande tillämpning
beträffande preliminär B-skatt.

Lokal skattemyndighet är för närvarande skyldig att utan ansökan från
den skattskyldige verkställa jämkning, om sådan ändring skett i dennes
civilstånd och barnantal, vartill hänsyn skall tagas vid taxering under året
näst efter inkomståret.

Jämkningsbestämmelserna måste ändras i vad desamma innehålla stadganden
om barnantal m. m. I samband därmed föreslå de sakkunniga viss
ändring av bestämmelserna i vad de avse jämkning utan ansökning. De
sakkunniga framhålla, att ändrat civilstånd och ändring i vad gällde förekomsten
av barn med rätt till allmänt barnbidrag inverkade på skattens
storlek. Denna inverkan vore emellertid i det senare fallet tämligen obetydlig;
den medförde en ändring av skatten med högst ca 5 procent vid ett
inkomstläge av 4.000 kr. för år och med högst ca 12 procent vid ett inkomstläge
av 15.000 kr. för år. Detta förhållande hade föranlett de sakkunniga att
överväga, huruvida ett jämkningsförfarande ex officio i detta fall alltjämt
vore påkallat. De sakkunniga hade därvid kommit till den uppfattningen
att det arbete, som uppkomme för myndigheterna genom jämkningsförfarandet
ex officio, icke på långt när motsvarade vad som genom sådana
jämkningsbeslut stode att vinna. Antalet under ett ar döda barn och
utom äktenskapet födda barn utgjorde enligt officiella uppgifter ca 15.000
i hela riket. Arbetet med fortlöpande granskning av de avtryckskort beträffande
samtliga födda och döda barn (ca 125.000), vilka komme från länsstyrelsernas
folkbokföringsavdelningar, och därefter följande undersökning
huruvida födelsen eller dödsfallet inverkade på ortsavdraget bleve betydande.
I praktiken kunde för övrigt undersökning endast ske beträffande barnets
moder. Den lokala skattemyndigheten saknade som regel kännedom om vem
fadern vore och än mindre om denne hade barnet i sin vårdnad eller bidroge
till dess underhåll, vilket vore en förutsättning för högre ortsavdrag. Det
syntes av angivna omständigheter rimligt att man i nämnda fall förutsatte
en ansökan av de skattskyldiga innan jämkning vidtoges.

Ändringar i civilståndet kunde däremot medföra avsevärda variationer i
skatten. Om en ogift skattskyldig i Stockholm med 6.000 kronor i årsinkomst
inginge äktenskap före den 1 juli ett år med en person utan inkomst, nedginge
skatten för samma år med närmare en tredjedel. Vid en årsinkomst
om 12.000 kronor utgjorde minskningen ca en fjärdedel. För skattskyldiga
med preliminär A-skatt framstode det såsom ganska angeläget att skatten
i dessa fall jämkades. Om jämkningen gjordes beroende av ansökan från
den skattskyldige, skulle man kunna minska de lokala skattemyndigheternas
arbetsuppgifter något, dock icke i sådan omfattning, att kostnadsstaten
kunde nedbringas. På grund härav och då samtidigt visst besvär vid eu sådan
anordning måste läggas på de skattskyldiga, ansåge de sakkunniga, att

156

Kungl. Maj.ts proposition nr 203.

jämkningsförfarandet ex officio borde bibehållas vid ändring i civilstånd om
den skattskyldige hade att utgöra preliminär A-skatt. Den preliminära Bskatten
vore mycket schematiskt beräknad och justering av skatten vid ändrat
civilstånd syntes icke vara påkallad på samma sätt som i fråga om
den preliminära A-skatten. Den lokala skattemyndigheten borde därför icke
vara skyldig att utan ansökan av den skattskyldige verkställa jämkning av
preliminär B-skatt på grund av ändrat civilstånd eller vid annan ändring i
ortsavdraget.

De sakkunniga föreslå sålunda, att jämkning av den preliminära skatten
utan ansökan av den skattskyldige skulle verkställas, om för skattskyldig
med preliminär A-skatt sådan ändring skett i den skattskyldiges civilstånd,
vartill hänsyn skulle tagas vid taxering under året näst efter inkomståret.
Hade annan ändring inträffat, som inverkade på ortsavdragets storlek, skulle
däremot skyldighet att jämka utan ansökan icke föreligga. Den lokala skattemyndigheten
borde dock icke vara förhindrad att, om så funnes lämpligt,
verkställa jämkning även i dessa fall.

För närvarande skulle, där icke särskilda omständigheter till annat föranledde,
jämkning efter ansökan icke äga rum, såvida icke ändringen i den
preliminära skatten komme att uppgå till minst en femtedel av det förut
beräknade skattebeloppet, dock minst tjugofem kronor. Denna spärr borde
icke gälla ansökan om jämkning på grund av ändring av ortsavdraget.

Remissyttrandena. Länsstyrelsen i Södermanlands län ifrågasätter huruvida
icke lokal skattemyndighet vid utfärdande av debetsedel avseende preliminär
A-skatt borde ta hänsyn endast till den skattskyldiges civilstånd
och först efter ansökan om jämkning pröva ogift skattskyldigs rätt att få
skatten beräknad enligt annan kolumn i skattetabellerna än kolumnen för
ogift inkomsttagare utan barn. Enligt länsstyrelsens bedömande skulle merarbetet
på grund av det ökade antalet jämkningsansökningar väl uppvägas
av det förenklade arbetet med debetsedlarnas utfärdande.

I vad förslaget avser ändrade bestämmelser för jämkning utan ansökan
uttalar statistiska centralbyrån, att viss arbetslättnad skulle vinnas för folkbokföringsavdelningarna,
om inträffade civilståndsändringar behövde anmälas
endast till den lokala skattemyndighet, inom vars tjänstgöringsområde
den skattskyldiges kyrkobokföringsort vore belägen. Detta förutsatte,
att jämkning ex officio på grund av inträffad civilståndsändring begränsades
till sådana skattskyldiga, som vid ändringens registrering i det tryckande
registret fortfarande voro kyrkobokförda inom tjänstgöringsområdet för
den lokala skattemyndighet, som hade att besluta om jämkningen, d. v. s.
den lokala skattemyndighet inom vars tjänstgöringsområde den skattskyldige
mantalsskrivits för inkomståret. Härigenom skulle jämkningen beträffande
skattskyldiga, som utflyttat och kyrkobokförts inom annan lokal
skattemyndighets tjänstgöringsområde, bli beroende av ansökan.

I övriga yttranden har de sakkunnigas förslag icke föranlett erinran.

Kungl. Maj.ts proposition nr 203.

C. Departementschefen.

157

För att erhålla största möjliga överensstämmelse mellan preliminär och
slutlig skatt måste skatteförfattningarnas bestämmelser om ortsavdrag erhålla
motsvarande tillämpning vid beräkningen av den preliminära skatt,
som skattskyldig skall erlägga. De sakkunnigas förslag om antal kolumner
i skattetabellerna och om vilka skattskyldiga, som skola hänföras till de
olika kolumnerna, bygger härpå och ansluter sig helt till nämnda bestämmelser.

Kan den kolumn i skattetabellerna, till vilken skattskyldig skall hänföras,
vid debetsedelns utfärdande fastställas med ledning av mantalslängden,
bör så ske. I sådant fall kan icke rimligen krävas, att den skattskyldige
skall ingiva särskild ansökan för att få rätt kolumn angiven. Vid utfärdande
av debetsedel bör sålunda förutom den skattskyldiges civilstånd beaktas
övriga omständigheter, som framgå av mantalslängden och som äro av betydelse
för fastställande av rätt kolumn, t. ex. om ensamstående kvinna har
hemmavarande minderårigt barn. Även om det av länsstyrelsen i Södermanlands
län framförda förslaget skulle förenkla arbetsrutinen hos de lokala
skattemyndigheterna, kan jag därför icke förorda detsamma.

I anledning av vad statistiska centralbyrån anfört, förordar jag, att jämkning
utan ansökan skall ske, därest beträffande skattskyldig, som har att
erlägga preliminär A-skatt, den lokala skattemyndigheten erhåller underrättelse
om sådan ändring i den skattskyldiges civilstånd, vartill hänsyn
skall tagas vid taxering under året näst efter inkomståret. Genom en sådan
ändring av de sakkunnigas förslag blir det möjligt att genomföra en viss
lättnad i länsbyråernas aviseringsskyldighet, utan att detta behöver medföra
några nämnvärda olägenheter ur uppbördssynpunkt. Ändringen berör
endast skattskyldiga, som efter flyttning från mantalsskrivningsorten
kyrkobokförts inom annan lokal skattemyndighets tjänstgöringsområde
och därefter ändrat civilstånd inom sådan tid, att det tidigare beräknade
ortsavdraget skall ändras, d. v. s. civilståndsändringen skall ha inträffat
efter den nya kyrkobokföringen men före den 1 juli under inkomståret.
Dessa fall torde vara tämligen fåtaliga.

I övrigt biträder jag de sakkunnigas förslag.

Utöver den ändring av 53 § uppbördsförordningen och anvisningarna till
samma paragraf, som påkallas av vad jag förordat angående jämkning utan
ansökan vid ändring i civilståndet, hava vissa redaktionella ändringar vidtagits
i den av de sakkunniga föreslagna författningstexten. Vidare har en
mindre ändring av 29 § uppbördsförordningen funnits böra vidtagas. Därjämte
har 4 § 1 mom. sista stycket föreslagits ändrad på sätt framgår av
författningstexten. Ändringen har samband med det förslag till ändrad
deklarations- och skattepliktsgräns m. m., varom proposition tidigare denna
dag avlåtits till riksdagen.

Ändringarna höra träda i kraft den 1 januari 1952.

158 Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

IV. Vissa ändringar i lagen om kommunalstyrelse i Stockholm.

Stockholms stadsfullmäktige hava den 17 april 1950 hemställt om viss
ändring av 17, 56, 57 och 59 §§ lagen den 15 juni 1935 (nr 337) om kommunalstyrelse
i Stockholm. Med framställningen åsyftas, att grunden för
utdebitering av den allmänna kommunalskatt, som skall ingå i preliminär
skatt för inkomst under nästföljande år, skall för Stockholms vidkommande
kunna fastställas i början av december månad i samband med fastställandet
av stadens utgifts- och inkomststat.

över framställningen hava yttranden avgivits av överståthållarämbetet,
som tillstyrkt bifall till densamma, och av 19i9 års uppbördssakkunniga,
vilka lämnat framställningen utan erinran.

Gällande bestämmelser. Enligt förenämnda lag skola ordinarie sammanträden
hållas av stadsfullmäktige i oktober månad å första helgfria dag
efter tjänstgöringsårets början samt i övriga månader -— med undantag av
juli och augusti — å dag som fullmäktige äga bestämma. Vid sammanträde
i oktober skall grunden fastställas för utdebitering av den allmänna kommunalskatt
som skall ingå i preliminär skatt för inkomst under nästföljande
år. Stadens utgifts- och inkomststat skall fastställas vid sammanträde
i december. Därvid må, om skäl därtill äro, annan utdebiteringsgrund fastställas
än som beslutats vid sammanträde i oktober. Har annan utdebiteringsgrund
slutligen fastställts än som beslutats vid sammanträde i oktober,
skall den allmänna kommunalskatt som ingår i den preliminära skatten
för inkomst under nästföljande år utgöras efter den tidigare bestämda
grunden. Däremot skall den allmänna kommunalskatt, som ingår i den slutliga
skatt som påföres på grund av det därnäst följande årets taxering, utgöras
efter den utdebitering som bestämts i samband med utgifts- och
inkomststatens fastställande. Sedan det vid sammanträde i oktober fattade
beslutet om utdebitering till staden delgivits stadskollegiet, åligger det kollegiet
att ofördröj ligen underrätta den lokala skattemyndigheten om beslutet.
Staden äger av statsverket uppbära den allmänna kommunalskatt,
som debiteras enligt bestämmelserna i kommunalskattelagen. Har annan
utdebiteringsgrund slutligen fastställts än som beslutats vid sammanträde
i oktober, skall till grund för utbetalningen läggas den utdebitering, som
bestämts i samband med utgifts- och inkomststatens fastställande.

Framställningen. Till grund för framställningen ligger en av finansborgarrådet
den 1 februari 1950 dagtecknad promemoria med förslag till viss
omläggning av den nuvarande budgetbehandlingen inom Stockholm. I promemorian
anföres bl. a. följande:

Enligt den ändrade lydelse, som § 17 i lagen om kommunalstyrelse i
Stockholm erhöll år 1946, skola stadsfullmäktige i oktober månad fatta
beslut angående utdebiteringsgrund för den allmänna kommunalskatt, som

Kungl. Maj.ts proposition nr 203.

159

ingår i preliminär skatt för nästföljande år. Utgifts- och inkomststaten
skall däremot liksom tidigare fastställas vid sammanträde i december månad,
varvid samtidigt utdebiteringen slutligt fastställdes. För den händelse den
slutliga skattesatsen avviker från den preliminära få härav betingade justeringar
av skattebeloppen ske vid den slutliga avräkning, som verkställes
av uppbördsmyndigheten med ledning av taxeringen. För att i möjligaste
mån minska differensen mellan preliminär och slutlig skatt, är det dock
önskvärt att samma utdebitering gäller ifråga om båda slagen av skatt. Så
har också hittills varit fallet i Stockholm. Bestämmelsen om fastställande
av den preliminära skatten redan i oktober tillkom i samband med källskattereformen
och avser att bereda skattemyndigheterna erforderlig tid
för uträkning, tryckning och distribution av källskattetabellerna.

Enligt nuvarande regler för den förberedande budgetbehandlingen skola
nämndernas lönestatförslag ingivas successivt under tiden 15 mars—1 maj
och omkostnadsstatförslagen senast den 15 juni. Sedan de av finansavdelningen
anlitade statgranskarna i detalj genomgått lönestatförslagen, delgivas
avdelningens granskningspromemorior tjänstenämnden, som slutför huvuddelen
av sin prövning före sommaren. Några av de största statförslagen behandlas
dock vanligen av tjänstenämnden först på hösten. Granskningen
av omkostnadsstatförslagen igångsättas så snart dessa inkommit till finansavdelningen.
Omedelbart efter sommaren påbörjas finansavdelningens överläggningar
med förvaltningschefer och fackborgarråd, varefter statförslagen
jämte däri föreslagna ändringar successivt föreläggas borgarrådsberedningen
och stadskollegiet. Stadskollegiets behandling av statförslagen har
hittills i huvudsak kunnat avslutas i mitten av oktober, och kollegiet har
sålunda i detalj genomgått de olika statförslagen innan ställning tagits till
frågan om utdebiteringens storlek. Däremot har det givetvis icke varit möjligt
att på de 10 å 15 dagar, som härefter återstå till dess fullmäktige ha
att fatta beslut rörande preliminärskatten, medhinna det omfattande arbetet
med utredigering och tryckning av borgarrådsberedningens och stadskollegiets
ändringsförslag. För stadsfullmäktige har därför vid detta tillfälle
endast redovisats ett kortare sammandrag rörande nämndernas äskanden,
summan av däri föreslagna ändringar, det av stadskollegiet beräknade
medelsbehovet för oförutsedda utgifter samt vissa större utgiftsposter av
speciell karaktär. Stadsfullmäktige ha sålunda nödgats taga ställning till
frågan om skattesatsens storlek utan att äga kännedom om statförslagens
detaljer.

Sedan i promemorian redogjorts för vissa diskuterade förslag för att förbättra
den nuvarande ordningen för budgetbehandlingen och dessa av olika
skäl avvisats, anföres vidare:

Då olägenheterna av den nuvarande ordningen för budgetbehandlingen
föranledas av att den preliminära skattesatsen måste fastställas redan i
oktober månad, ha undersökningar gjorts, huruvida det, med hänsyn till de
erfarenheter som numera vunnits av källskattesystemet, skulle vara möjligt
att få en sådan ändring av bestämmelserna att skattebeslutet finge anstå
till en senare tidpunkt, överläggningar rörande denna fråga ha av finansförvaltningen
förts med finansdepartementet och uppbördsverket samt, i
anledning av de tryckeritekniska svårigheter som föreligga, med vissa
tryckerier.

160

Kungl. Maj.ts proposition nr 203.

Härvid har visat sig att tryckning och distribution av källskattetabellerna
bör kunna medhinnas, om skattebeslutet fattas under första veckan i december
eller före den 9 december. Detta förutsätter emellertid, att uträkning
och sättning av skattetabellerna verkställts dessförinnan med ledning
av stadskollegiets förslag till skattesats. Med hänsyn till möjligheten
av att stadsfullmäktige fastställa en annan skattesats än stadskollegiet föreslagit,
måste man räkna med att låta sätta alternativa skattetabeller. Då
källskatteuttaget endast kan komma att avse jämna 50-öringar (enligt uppbördsförordningen
jämna kronor), torde det dock icke bliva erforderligt att
sätta mer än högst tre skattetabeller. Kostnaderna för uträkning och sättning
uppgå till cirka 3.500 kronor per tabell. Det förutsättes, att staten liksom
hittills bestrider kostnaden för en tabell, och stadens extra kostnader
för ett dylikt förfaringssätt skulle sålunda begränsas till högst 7.000 kronor.
Med tanke på den betydande fördel det skulle innebära att få uppskjuta
skattebeslutet på här angivet sätt, synes intet vara att erinra mot att staden
påtager sig denna merkostnad. För att skattetabellerna skola hinna utdelas
inom föreskriven tid (senast den 18 januari) torde vidare viss tillfällig
förstärkning av uppbördsverkets personal bliva nödvändig, varigenom tiden
för utdelningen kan nedbringas.

Om skattebeslutet får uppskjutas till första veckan av december, bör det
vara möjligt att på en gång förelägga stadsfullmäktige ett fullständigt förslag
till utgifts- och inkomststat. Något behov av ett särskilt beslut rörande
den preliminära skatten skulle sålunda ej längre erfordras, utan en övergång
kunna ske till de förhållanden som rådde före källskattereformen.

Departementschefen. Den av Stockholms stad gjorda framställningen synes
böra bifallas. Jag förordar därför, att 17, 56, 57 och 59 §§ lagen den
15 juni 1935 (nr 337) om kommunalstyrelse i Stockholm ändras på sätt i
framställningen föreslagits. Jag vill härvid erinra om att staden åtagit sig
att gälda de extra kostnader för skattetabeller, som kunna följa av det nya
förfaringssättet.

De ändrade bestämmelserna böra träda i kraft den 1 juli 1951.

V. Departementschefens hemställan.

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att Kungl. Maj:t
måtte genom proposition föreslå riksdagen antaga inom finansdepartementet
upprättade förslag till

1) förordning om ändring i uppbördsförordningen den 31 december 1945
(nr 896);

2) lag om ändrad lydelse av 50 § 2 mom. kommunalskattelagen den 28
september 1928 (nr 370) samt anvisningarna till 50 § samma lag;

3) förordning angående ändrad lydelse av 9 § 2 och 3 mom. förordningen
den 26 juli 1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt; samt

Kangl. Maj:ts proposition nr 203.

161

4) lag angående ändring i lagen den 15 juni 1935 (nr 337) om kommunalstyrelse
i Stockholm.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen,
att proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll
utvisar skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Lennart Eriksson.

11 — Bihang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 203.

162

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

Bihang A.

Utkast

till lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr 370).

Härigenom förordnas, att 50 § 2 mom. kommunalskattelagen den 28
september 1928 och anvisningarna till 50 § samma lag skola erhålla ändrad
lydelse på sätt nedan angives.

50 §.

2 mom. För fysisk — — ■—- kommunalt ortsavdrag.

Finnes skattskyldigs skatteförmåga under beskattningsåret hava varit
väsentligen nedsatt till följd av långvarig sjukdom, olyckshändelse, ålderdom,
underhåll av andra närstående än barn, för vilka den skattskyldige
ägt tillgodonjuta allmänt barnbidrag eller annan därmed jämförlig omständighet,
må efter vederbörande beskattningsnämnds beprövande den skattskyldiges
taxerade inkomst minskas, förutom med kommunalt ortsavdrag,
med ytterligare ett belopp av högst 3.000 kronor.

Skattskyldig, vars inkomst efter avdrag av därå utgående skatt understigit
vad han kan anses hava behövt till underhåll för sig själv och för
make och oförsörjda barn, skall — därest särskilda omständigheter icke
till annat föranleda — anses hava haft sådan nedsatt skatteförmåga, varom
ovan förmäles.

Skattskyldig, vars inkomst helt eller till huvudsaklig del utgjorts av
folkpension eller av bidrag, som avses i lagen om bidrag till änkor och änklingar
med barn, skall — därest särskilda omständigheter icke till annat
föranleda -— likaledes anses hava haft sådan nedsatt skatteförmåga, varom
ovan förmäles, även om inkomsten varit högre än i nästföregående stycke
sägs.

Vad härefter — ---beskattningsbar inkomst.

•*

Anvisningar
till 50 §.

1. Den skattskyldiges skatteförmåga beror av hans ekonomiska ställning
i förhållande till vad han behövt till nödigt underhåll för sig själv och för
make och oförsörjda barn (den skattskyldiges existensminimum). Såvida
icke särskilda förhållanden till annat föranleda, skall existensminimum
bedömas med hänsyn till förhållandena under hela beskattningsåret.

Till ledning för bestämmande av existensminimum fastställer den myndighet
Konungen därtill förordnar normalbelopp för existensminimum för
olika ortsgrupper eller orter och för olika civilstånd och barnantal.

Har den skattskyldige haft anmärkningsvärt låga levnadskostnader, t. ex.
om han bott i sitt föräldrahem och där åtnjutit fritt vivre eller om anhöriga
eller andra haft gemensamt hushåll eller om den skattskyldige åtnjutit
särskild förmån i form av billig bostad eller andra liknande förmåner, bör
i motsvarande mån existensminimum för den skattskyldige anses ha understigit
normalbeloppet. Vad nyss sagts skall äga motsvarande tillämpning,
om den skattskyldige äger tillgångar, som icke äro alltför obetydliga. Å
andra sidan kan existensminimum höjas över normalbeloppet, om den

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

163

skattskyldige haft utgifter för underhållsbidrag för make och barn, med
vilka han icke levt tillsammans under beskattningsåret. I övrigt må i det
enskilda fallet beloppet av existensminimum för den skattskyldige — där
icke särskilda skäl till annat föranleda — icke överstiga fastställt normalbelopp.

Har skattskyldig icke haft högre inkomst än det för honom beräknade
beloppet av existensminimum, får den skattskyldige anses helt hava saknat
skatteförmåga under beskattningsåret. Sådan skattskyldig bör medgivas
avdrag för nedsatt skatteförmåga med så stort belopp, dock högst 3.000
kronor, att den skattskyldige icke påföres beskattningsbar inkomst.

Är inkomsten högre än nyss sagts men icke så stor, att inkomsten minskad
med skatten därå, uppgår till beloppet av existensminimum, bör avdrag
för nedsatt skatteförmåga beviljas med så stort belopp, dock högst 3.000
kronor, att större skatt icke kommer att uttagas än att inkomsten, minskad
med skatten, uppgår till beloppet av existensminimum.

2. Därest skattskyldig varit för sin försörjning helt beroende av vad han
i form av folkpension eller i 50 § omförmält änke- eller änklingsbidrag uppburit,
bör den taxerade inkomsten regelmässigt minskas med ett belopp
motsvarande vad han sålunda uppburit, dock högst 3.000 kronor. Om den
skattskyldige mot låg avgift vistats å sjukhus eller annan anstalt eller om
hans levnadskostnader rönt inverkan av annan därmed jämförlig omständighet,
bör det belopp, varmed den taxerade inkomsten enligt vad nyss sagts
må minskas, jämkas med hänsyn härtill.

Om skattskyldig--— nedsatt skatteförmåga.

Därest folkpensionen -----därtill föranleda.

3. Finnes skattskyldig, som åtnjutit folkpension eller i 50 § omförmält
änke- eller änklingsbidrag, böra erhålla avdrag enligt punkt 1, skall han
icke erhålla avdrag enligt punkt 2 annat än om han därigenom skulle erhålla
ett högre avdrag än enligt punkt 1. I dylikt fall skall avdrag enligt sistnämnda
punkt icke ifrågakomma.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1952; dock att äldre bestämmelser
fortfarande skola gälla i fråga om 1952 års taxering samt i fråga om eftertaxering
för år 1952 eller tidigare år.

Utkast

till förordning angående ändrad lydelse av 9 § 2 och 3 mom. förordningen den
26 juli 1947 (nr 576) om statlig inkomstskatt.

Härigenom förordnas, att 9 § 2 och 3 mom. förordningen den 26 juli 1947
om statlig inkomstskatt skall erhålla följande ändrade lydelse.

9 §.

2 mom. För skattskyldig —--statligt ortsavdrag.

Finnes skattskyldigs skatteförmåga hava varit väsentligen nedsatt av
anledning, varom i 50 § 2 mom. andra eller tredje stycket kommunalskatte -

164

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

lagen förmäles, må efter vederbörande beskattningsnämnds beprövande den
skattskyldiges taxerade inkomst minskas, förutom med statligt ortsavdrag,
med ytterligare ett belopp av högst 3.000 kronor. Vad härefter återstår
avjämnas nedåt till jämt tiotal kronor och utgör för skattskyldig, som nu
nämnts, beskattningsbar inkomst.

3 mom. För ensamstående skattskyldig, som varit här i riket bosatt under
hela eller någon del av beskattningsåret, skall såsom beskattningsbar
inkomst upptagas den taxerade inkomsten minskad i förekommande fall
med statligt ortsavdrag och, i fall som i 2 mom. andra stycket här ovan
sägs, efter beskattningsnämnds beprövande med ytterligare ett belopp av
högst 3.000 kronor.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1952; dock att äldre
bestämmelser fortfarande skola gälla i fråga om 1952 års taxering samt i
fråga om eftertaxering för år 1952 eller tidigare år.

Utkast

till lag om ändring av 19 § lagen den 29 juni 1946 (nr 431) om folkpensionering.

Härigenom förordnas, att 19 § lagen den 29 juni 1946 om folkpensionering
skall erhålla följande ändrade lydelse.

19 §.

Såsom bidrag---tidpunkt avlidit.

Beloppet av----100 kronor.

Har avgiftspliktig vid taxering medgivits avdrag för väsentligt nedsatt
skatteförmåga av anledning, varom i 50 § 2 mom. tredje stycket kommunalskattelagen
förmäles, med så stort belopp, att beskattningsbar inkomst icke
återstår, skall pensionsavgift icke påföras.

Vad nu sagts skall gälla även beträffande avgift, som skulle hava påförts
den avgiftspliktiges make, därest denne är mantalsskriven såsom tillhörande
samma hushåll som maken och icke åsatts taxering till statlig inkomstskatt.

Pensionsavgift, som —--hela krontal.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1952; dock att äldre bestämmelser
fortfarande skola gälla i fråga om pensionsavgifter, som påföras för år
1952 eller tidigare år.

Utkast

till förordning om ändring i uppbördsförordningen den 31 december 1945 (nr 896).

Härigenom förordnas, att 15 §, 48 § 2 mom., 49 §, 51 §, 53 § 1 mom. och
54 § 2 mom. uppbördsförordningen den 31 december 1945 skola erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives.

165

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

15 §.

Vid beräkning---sexhundra kronor.

Vid preliminär---under inkomståret.

Har skattskyldig vid den årliga taxeringen året näst före inkomståret
medgivits särskilt avdrag, enär hans skatteförmåga funnits hava varit
väsentligen nedsatt av anledning varom i 50 § 2 mom. kommunalskattelagen
förmäles, och kan samma förhållande antagas vara rådande även under
inkomståret, skall vid bestämmande av beskattningsbar inkomst hänsyn
tagas jämväl till dylikt avdrag.

48 §.

2 mom. Om vad som skulle återstå sedan löneavdrag för kvarstående
skatt gjorts, understiger det belopp, som den skattskyldige kan anses
behöva till underhåll för sig själv och för make och oförsörjda barn (den
skattskyldiges existensminimum), äger den lokala skattemyndigheten efter
ansökan av den skattskyldige förordna, att löneavdrag för kvarstående skatt
må ske endast i den män lönen överskjuter nämnda belopp. Har den skattskyldige
även annan inkomst, skall vid prövning av frågan om vad som
skall förbehållas honom hänsyn tagas jämväl till denna inkomst.

Belopp, motsvarande existensminimum, skall bestämmas med ledning av
normalbelopp, varom i anvisningarna till 50 § kommunalskattelagen sägs.

49 §.

Är utbetald lön icke av den storlek, att därå kan verkställas löneavdrag
motsvarande för lönen utgående preliminär skatt jämte den kvarstående
skatt, som belöper å utbetalningstillfället, skall genom löneavdraget innehållet
belopp anses i första hand avse preliminär skatt.

Kan vid---i stad.

Har genom---mycket innehållits.

51 §.

Efter utgången---återställa debetsedeln.

Då arbetstagare---sker kostnadsfritt.

Vid inbetalning skall vidare iakttagas, att preliminär skatt skall gäldas
i första hand.

53 §.

i mom. Jämkning av---skatt; eller

3) därest skattskyldig visar eller myndigheten eljest erhåller kännedom
om att den skattskyldiges skatteförmåga blivit väsentligen nedsatt av anledning,
varom i 50 § 2 mom. kommunalskattelagen förmäles.

Jämkningen skall---slutliga skatt.

Där icke särskilda omständigheter till annat föranleda, skall i fall varom
under 2) sägs jämkning av preliminär skatt icke äga rum, såvida icke ändringen
i den preliminära skatten skulle uppgå till minst en femtedel av det
förut beräknade skattebeloppet, dock minst tjugufem kronor.

Erhåller lokal---må erfordras.

Innan jämkning---är obehövligt.

166

Kungl. Maj:ts proposition nr 203.

54 §.

2 mom. Beslut om---ändrade skatten.

Sker jämkning i preliminär skatt, vilken beräknas enligt skattetabell, av
anledning som i 53 § 1 mom. under 1) sägs, skall i beslutet angivas, vilken
kolumn i tabellen som med hänsyn till det ändrade civilståndet eller barnantalet
skall tillämpas vid skattens beräkning. Vidtages jämkning i nämnda
preliminära skatt av annan anledning än nyss sagts, skall i beslutet därom
angivas att den inkomst, varå skatten beräknas, skall nedsättas med visst
belopp eller med viss del av inkomsten eller att skatt skall utgå med visst
belopp vid varje avlöningstillfälle eller med viss procent av inkomsten eller
ock att skatt skall utgå endast i den mån inkomsten överskjuter belopp,
som skall förbehållas den skattskyldige (den skattskyldiges existensminimum).

Vid jämkning---skall utgöras.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1952.

Kungl. Maj:ts proposition nr 203,

167

Bihang B.

Utkast

till tabell, utvisande pensionsavgift, statlig och kommunal inkomstskatt, som
utgår å viss taxerad och beskattningsbar inkomst.

(Tabellen upprättad med tillämpning av fr. o. m. år 1952 gällande ortsavdrag)

Ortsgrupp V. Utdeb. 8 kr.

	Ogift person
	utan	med			G	f t m	a n
Sam-	barn	barn
man- lagd skatt				Enl. förordn. om statlig	Enl. kommunalskatte-
		Pen-	ink.-skatt		lagen
			sions- avg.	Skatt	Besk.bar	Tax.	Skatt	Besk.bar	Tax.
			inkomst	inkomst
1	2 — 8	9 — 15	16	17	18	19	20	21	22
119	—	_	30	1	10	3010	88	1 100	3100
191	—	—	33	38	380	3 380	120	1500	3 500
245	_	—	36	65	650	3 650	144	1800	3 800
263	—	—	37	74	740	3 740	152	1900	3 900
282	—	—	38	84	840	3 840	160	2 000	4 000
300	—	—	39	93	930	3 930	168	2100	4100
318	—	—	40	102	1020	4 020	176	2 200	4 200
337	—	—	41	112	1 no	4110	184	2 300	4 300
356	—	—	42	122	1200	4 200	192	2 400	4 400
376	—	—	43	133	1300	4 300	200	2 500	4 500
394	—	—	43	143	1390	4 390	208	2 600	4 600
413	—	—	44	153	1480	4 480	216	2 700	4 700
432	—	—	45	163	1570	4 570	224	2 800	4 800
471	—	—	47	184	1760	4 760	240	3 000	5 000
509	—	—	49	204	1940	4 940	256	3 200	5 200
—	—	—	—	—	—	—	—	—	—

Ex. på hur tabellen kan användas för att fastställa storleken av extra avdrag för nedsatt
skatteförmåga på grund av existensminimum, då årsinkomsten överstiger detta:

Den skattskyldiges ärsink. 4.600 kr. Existensmin. 4.300 kr. Disponibelt för skatt 300 kr.
Enl. verkställd tax. besk.-bar ink., till si 1.300 kr., till ki 2.500 kr.

För skatt disponibelt belopp motsvarar en besk.-bar ink., » » 930 » , » » 2.100 »

Extra avdrag f. nedsatt skatteförmfiga bör medgivas, till si med 370 kr., till ki med 400 kr.