Kungl. Maj.ts proposition nr 20 b (Proposition 1949:204)

Kungl. Maj.ts proposition nr 20 b.

Nr 204.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående nya grunder
för avlöningen av präster m. m.; given Stockholms
slott den 1 april 19b9.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över ecklesiastikärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att bifalla det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande statsrådet
hemställt.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF

N. Quensel.

Sammanfattning.

I propositionen föreslås att principbeslut fattas om tillämpning av det
civila lönesystemet för avlöning av präster.

Reformen berör huvudsakligen församlingsprästerna, nämligen kyrkoherdar,
komministrar, kyrkoadjunktcr och pastoratsadjunkter till antalet
respektive 1 350, 880, 346 och 365.

För dessa piäster föreslås följande lönegradsplaceringar: kyrkoherdar
Ca 27, 29, 31 och 33, komministrar Ca 25, 26, 27 och 28, kyrkoadjunktcr

Ce 24 samt pastoratsadjunkter reglerad befordringsgång Cf 18_Ce 20_

Ce 22—Ce 24.

Avlöningsreformen beräknas medföra en kostnadsökning av omkring
7,7 milj. kronor årligen. Härtill komma omkring 1,8 milj. kronor för år
för en pensionsreglering i anslutning till avlöningsreformen.

Avlöningsreformen avses icke skola träda i kraft förrän vid tidpunkt,
som framdeles bestämmes.

1 — Bihang till riksdagens protokoll 19b9. 1 samt. Nr 20b.

Kungi. Maj.ts proposition nr 204.

Utdrag av protokollet över ecklesiastikärenden, hållet inför
Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet
å Stockholms slott den 1 april 1949.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Wigforss, Sköld, Quensel, Danielson, Vougt, Zetterberg, Nilsson,
Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne, Kock, Andersson.

Statsrådet Quensel anmäler efter gemensam beredning med statsrådets
övriga ledamöter fråga om nya grunder för avlöningen av präster m. in.
samt anför därvid följande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 204.

I. Inledning.

1. Prästerliga befattningar och anställningar inom den
statskyrkliga organisationen.

De högsta chefstjänsterna inom den lokala prästerliga organisationen
äro biskopsbefattningarna i rikets tretton stift.

I övrigt äro här i första hand att märka församlingsprästerna, till vilken
huvudgrupp av prästerliga befattningshavare gemenligen räknas de i territoriella
pastorat — med undantag av Karlsborgs pastorat — tjänstgörande
prästmännen. Huvudtjänsterna äro kgrkoherdebefattningarna. Innehavaren
av kyrkoherdebefattningen i domkyrkoförsamling är — utom i
Visby — i denna sin egenskap tillika domprost. I ett betydande antal av
de territoriella pastoraten finnas härjämte inrättade en eller flera stadigvarande
biträdestjänster, komministersbefattning och (eller) kyrkoadjunktsbefattning.
I pastoraten tjänstgöra vidare — i egenskap av vikarier och
tillfälliga ämbetsbiträden — såsom pastorat sadjunkter anställda präster.
—- Stiften äro av gammalt indelade i kontrakt eller prosterier. I varje kontrakt
finnes en kontraktsprost. Han har såsom sådan icke någon befattning
eller anställning i formell mening utan är — vanligen — kyrkoherde
med av biskopen meddelat personligt uppdrag att fullgöra kontraktsprosts
åligganden.

Inom stiften finnas vidare anställda vissa präster med speciella tjänsteuppgifter,
här och i det följande med en sammanfattande beteckning kallade
stiftspräster, nämligen stiftsadjunkter och kontraktsadjunkter. Ivontraktsadjunkter
förekomma endast i Luleå stift.

Utöver de förut omnämnda prästerliga befattningarna i de territoriella
pastoraten finnas följande med dessa i viss mån likställda men särreglerade
tjänster, nämligen

a) pastorsbefattningen i hovförsamlingen;

b) amiralitetspastors- och amiralitetspredikantsbefattningarna i Skeppsholms
församling och i Karlskrona amiralitetsförsamling;

c) garnisonspastorsbefattningarna i Karlsborgs pastorat och i Boden;

d) vissa domkyrkosysslomannabefattningar; samt

e) pastorsbefattningarna i de svenska utlandsförsamlingarna.

Ytterligare ett antal prästerliga anställningar finnes på det civila förvaltningsområdet,
såsom dövstumspräster, fångvårds präster, sjukhuspräster,
vartill komma vissa präster inom försvarsväsendet (militär- och marinpastorer).

De befattningar, som innehavas av församlings- och stiftsprästerna, äro

Kungl. Maj:ts proposition nr 204.

samtliga s. k. heltidstjänster med undantag av ett fåtal med domkyrkosysslomannatjänst
förenade kyrkoadjunkturer. Detsamma gäller de ovan
under a)—e) förtecknade befattningarna med undantag dels för pastorsbefattningen
i hovförsamlingen, dels för flertalet domkyrkosysslomannabefattningar,
vilka i detta liksom andra hänseenden ha en speciellt ålderdomlig
karaktär. Även dövstumsprästernas befattningar liksom några av
predikantsysslorna inom fångvården äro heltidstjänster. De anställningar,
som innehavas av övriga i detta sammanhang nämnda, på de civila och
militära förvaltningsområdena verkande prästerna, äro bisysslor, med undantag
för anställningen såsom sjukhuspräst vid Lunds lasarett, vilken är
organiserad såsom heltidstjänst.

Tre kyrkliga organ böra i detta sammanhang omnämnas, nämligen
Svenska kyrkans missionsstyrelse, Svenska kyrkans sjömansvårdsstyrelse
och Svenska kyrkans diakonistyrelse.

Missionsstyrelse n, för vilken ärkebiskopen är ordförande, bedriver
verksamhet på fem fält, nämligen på Zulufältet, Rhodesiafältet och
Tanganyikafältet i Afrika samt på Indiafältet och Kinafältet i Asien. På
dessa fält verka en biskop, ett par prostar, ett flertal präster och åtskilliga
andra inissionsarbetare med olika kvalifikationer. I missionsstyrelsens
tjänst verkar i hemlandet ett flertal sekreterare. Medel till verksamheten
erhållas på frivillig väg.

Svenska kyrkans sjömansvårdsstyrelse, som har skapats
genom en utbrytning från missionsstyrelsen, utövar svenska kyrkans
verksamhet bland sjömän och andra landsmän i utlandet — däri dock ej
inbegripet vården av de svenska församlingarna i utlandet. Ärkebiskopen
är även ordförande i denna styrelse. I dess tjänst verka i hemlandet ett
par sekreterare. Verksamheten finansieras väsentligen genom frivilliga
medel. Dock erhåller sjömansvårdsstyrelsen från kyrkofonden bidrag till
avlönandet av åtta sjömanspräster och en präst i Misiones i Argentina.

Svenska kyrkans diakonistyrelse är en central för frivillig
verksamhet inom kyrkan. Den har till uppgift att verka för en rikare utveckling
av församlingslivet och den kristliga kärleksverksamheten inom
kyrkan. Ärkebiskopen är självskriven ordförande för styrelsen, i vars
tjänst flera sekreterare äro anställda. Verksamheten finansieras genom
frivilliga gåvor och ett årligt anslag ur kyrkofonden. Under styrelsen sorterar
även Svenska kyrkans lekmannaskola i Sigtuna.

I anslutning till kyrkan arbeta även fem diakonianstalter, nämligen
Ersta diakonissanstalt i Stockholm, Samariterhemmet i Uppsala,
Vårsta diakonissanstalt i Härnösand, Göteborgs diakonissanstalt och diakonanstalten
å Stora Sköndal vid Stockholm. I dessa anstalters tjänst äro
flera präster anställda. Medel till verksamheten erhållas på frivillig väg.
Diakoniarbete utföres även av Stockholms stadsmission.

Kungl. Maj:ts proposition nr 20i.

2. Allmän översikt över författningsregleringen rörande församlingsprästernas
avlöningsförhållanden m. m.

Alltsedan medeltiden och in i senare tid har prästerskapet avlönats, förutom
genom upplåtelse av boställen, med tionde och vissa andra avgifter
(jura stolae). Tionden utgjorde i allmänhet en tredjedel av spannmålstionden
inom församlingen, d. v. s. en trettiondel av jordbrukets bruttoavkastning
i spannmål (tertialtionde). Därjämte uppbar prästen s. k. kvicktionde,
utgörande vart tionde levande fött kreatur.

De sålunda utgående löneförmånerna växlade betydligt alltefter församlingarnas
bördighet och efter skördeutfallet. På åtskilliga ställen voro lönerna
alltför ringa, medan de på andra stego till betydlig storlek. Detta
förhållande framträdde under den hastiga ekonomiska utvecklingen på
1800-talet i allt starkare dager och framkallade åtskilliga reformförslag,
vilka slutligen resulterade i förordningen den 11 juli 1862 angående allmänt
ordnande av prästerskapets inkomster. Enligt denna författning
skulle för prästerskapet i alla territoriella pastorat efter förslag av särskilda
länsnämnder av Kungl. Maj:t fastställas löneregleringar med 50-årig giltighet. Sådana löneregleringar blevo också efterhand fastställda.

Genom löneregleringarna fastställdes emellertid icke bestämda lönebelopp.
Man sökte blott avpassa prästerskapets boställsförmåner och församlingsmedlemmarnas
avgiftsskyldighet på sådant sätt, att inkomsterna
för de särskilda prästerliga tjänstinnehavarna skulle erhålla lämplig storlek.
Någon tillfredsställande reglering av lönerna erhöll man icke på detta
sätt. Löneförmånerna voro mångenstädes ytterligt små, och på andra ställen
medförde den fortsatta ekonomiska utvecklingen att lönerna stego långt
över de avsedda beloppen. En nyreglering vid 50-årsperiodernas slut blev
därför nödvändig, och grunden för eu sådan lades också genom 1910 års
prästlöneregleringslag.

Prästlöneregleringslagen av år 1910, vilken i sina väsentliga stycken
alltjämt är gällande, tillkom såsom en integrerande del i det större komplex
av författningar på det kyrkligt-ekonomiska området, som utfärdades
samma år. Bland övriga här åsyftade författningar märkas i första hand
lag om indragning till statsverket och avskrivning av prästerskapets tionde
samt om ersättning därför, lag om emeritilöner för präster, lag om kyrkofond
samt ecklesiastik boställsordning. Sistnämnda två lagar ha, i och
med viss omläggning av däri reglerade speciella rättsförhållanden, ersatts
av lagen om kyrkofond den 30 augusti 1932 och ecklesiastik boställsordning
av samma datum.

Eu betydande tidrymd ligger emellan de angivna lagstiftningsetapperna
åren 1862 och 1910. Var för sig voro de också resultatet av lika stora
som långvariga mödor.

Kungl. Maj.ts proposition nr 204.

Löneregleringarna på grundval av 1862 års prästlöneförordning fastställdes
pastoratsvis och individuellt för varje tjänst. Dessa löneregleringar
utlöpte successivt under åren 1914—1934. De nya löneregleringarna på
grundval av 1910 års prästlönelag fastställas ävenledes pastoratsvis och
individuellt för varje tjänst, för en period av i regel tjugo år i sänder.
År 1934 voro alla rikets kyrkoherde- och komministerstjänster första
gången »nyreglerade». Sistnämnda år tog löneregleringsarbetet vid för den
andra tjugoårsperioden.

Årsserierna omfatta följande antal pastorat (siffrorna måhända ej fullt
exakta):

1934 .......	. . . 12	1941 ____	...... 156	1948 ..........	2
1935 .......	. . . 34	1942 ____	...... 113	1949 ..........	2
1936 .......	. .. no	1943 ____	...... 59	1950 ..........	1
1937 .......	. . . 179	1944 ____	...... 24	1951 ..........	2
1938 .......	... 202	1945 ____	...... 16	1952 ..........	3
1939 .......	... 204	1946 ____	...... 9	1953 ..........	7
1940 .......	... 222	1947 . . . .	...... 5	1954 ..........	2
De genom	1910 års	prästlönelag	fastställda	avlöningsförmånerna	för

kvrkoherdar och komministrar avse den s. k. reglerade lönen och representera
numera endast bottenavlöningen för dessa befattningshavare. Vid de
fortgående löneregleringarna bestämmas endast de löneposter, som tillhöra
den reglerade lönen. Under tidsskedet 1918—1948 ha emellertid kyrkoherdarna
och komministrarna i »nyreglerade pastorat» uppburit en serie
tillägg till denna lön:

under åren 1917—1920 under beteckning krigstidsunderstöd, krigstidstillägg,
krigstidshjälp och dyrtidstillägg;

under åren 1920—1929 under beteckning tillfällig löneförbättring, dyrtidstillägg
och lönetillägg i anledning av nådårsrättens upphörande (s. k.
nådår stillägg); samt

under åren 1930—1948 under beteckningen provisorisk tilläggslön, dyrtidstillägg,
nådårstillägg, kristillägg, tillfälligt lönetillägg och provisoriskt
lönetillägg; allt löneposter, vilka — med undantag av det tillfälliga lönetillägget
— alltjämt utgå.

Vid vissa befattningar i Härnösands och Luleå stift utgår härjämte (alltsedan
år 1925) s. k. ödebygdstillägg.

De för närvarande gällande bestämmelserna om församlingsprästernas
avlöning finnas, på grundval av 1910 års prästlöneregleringslag samt ett
betydande antal senare tillkomna specialförfattningar, sammanförda i
reglementet den 15 februari 1935 för prästerskapets avlöning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 204. 7

3. Prästlönekommitténs tillsättande.

Prästlöneregleringslagen av år 1910 bygger på ett avlöningssystem, som
redan vid tiden för dess tillkomst starkt avvek från den samtida avlöningsregleringen
inom de civila och militära förvaltningsområdena. Sedan
avlöningsväsendet på sistnämnda områden liksom även inom det statsunderstödda
skolväsendet under de senaste årtiondena varit föremål för
en fortgående, på många punkter ingripande modernisering, har klyftan
mellan avlöningssystemen för å ena sidan de prästerliga befattningshavarna
och å andra sidan civil- och militärstaterna och befattningshavarna
inom skolväsendet ytterligare vidgats.

De erfarenheter, som redan vid prästlöneregleringslagens första tillämpning
(företrädesvis under åren 1914—1925) vunnos rörande det prästerliga
avlöningssystemets ändamålsenlighet, voro mycket ogynnsamma. Arbetet
med löneregleringarnas genomförande visade sig omständligt, tidsödande
och kostsamt.

Den 20 juli 1927 tillkallades särskilda sakkunniga att verkställa utredning
och avgiva förslag rörande en allmän revision av 1910 års kyrkligtekonomiska
lagstiftning i, bland annat, förevarande ämne. I sitt den 31
december 1929 avlämnade betänkande (SOU 1929:39) framförde ifrågavarande
sakkunniga en stark kritik av det prästerliga avlöningssystemet.
Sitt allmänna omdöme om systemet sammanfattade de sakkunniga sålunda:

Den kardinala anmärkningen mot löneberäkningen drabbade den tidsoch
kostnadsödande finvägning av löneposter av olika slag, som systemet
betingade och som i själva verket gjort beredningen av dessa ärenden
mera till uträkningar av invecklade ackordstariffer än till reglering av
tjänstemannalöner i vanlig mening. — Stadgandet i 4 § i prästlöneregleringslagen
angående en särskild lönefyllnad hade givit anledning till ett
lönekineseri, som efter svenska förhållanden saknade motstycke. — Det
kunde med fog påstås, att det gällande prästerliga löneväsendet i dess
teori och praxis, helst om man däri inbegrepe även ordningen för finansieringen
av lönemedlen, svällt ut till ett lärosystem av ansenliga mått,
vars fulla behärskande blivit förbehållet ett fåtal experter.

I det förslag till en revision av det prästerliga avlöningsväsendet, som
framlades av omförmälda sakkunniga, förordades en allmän omläggning
därav till huvudsaklig överensstämmelse med de principer, som vunnit
tillämpning inom den civila statsförvaltningen. Sakkunnigförslaget rönte
hos de myndigheter och övriga vederbörande, som hade att yttra sig däröver,
en rätt allmän anslutning men ledde likväl icke till något Kungl. Maj :ts
förslag i ämnet. Frågan om ändrade grunder för prästerskapets avlönande
uppdrogs i stället den 23 januari och 18 juni 1931, i samband med vissa
andra hithörande frågor, till förnyad utredning av särskilda utredningsmän
och sakkunniga. Ej heller dessas förslag i förevarande fråga, som

Kungl. Maj. ts proposition nr 204.

framlades i betänkande!! den 30 juni 1931 (SOU 1931:24) och den 15 oktober
1931 (SOU 1931:25), föranledde något Kungl. Maj :ts ståndpunktstagande.

Missförhållandena på det prästerliga avlöningsområdet ha under den
efterföljande långa tidsrymden ytterligare skärpts.

Den tjänstepensionsreglering, som finnes för prästerna genomförd, grundar
sig på den samtidigt med prästlöneregleringslagen utfärdade lagen om
emeritilöner för präster. Även denna reglering bygger på principer, som
avsevärt avvika från dem, vilka vunnit tillämpning för flertalet övriga
grupper av befattningshavare i allmän tjänst. Familjepensioneringen för
prästerna har däremot år 1941 underkastats en viss modernisering.

De icke-ordinarie prästerna intaga — organisatoriskt sett — en rätt
olikartad, i vissa hänseenden mindre tryggad ställning i förhållande till
motsvarande kategori befattningshavare inom exempelvis den civila statsförvaltningen.
Ytterligare kan nämnas, att semesterförhållandena för prästerna
äro synnerligen otillfredsställande.

Inför Kungl. Maj :t i statsrådet den 1 mars 1946 anmälde jag det trängande
behovet av ny lagstiftning rörande avlöning och pensionering för
präster, i första hand församlingsprästerna. Jag framhöll därvid, att en
reform på detta område icke kunde begränsas till den rent lönetekniska
sidan samt anförde härom, bland annat:

Kungl. Maj :t har genom beslut den 29 juni 1945 tillsatt en under finansdepartementet
lydande kommitté med uppdrag att verkställa revision av
gällande avlöningsbestämmelser för befattningshavare vid den civila och
militära statsförvaltningen och vid det statsunderstödda kommunala skolväsendet.
Enligt direktiven för denna kommitté skall densamma främst
ha att taga ställning till själva löneavvägningen (reallönestandarden) för
befattningshavarna och därmed förbundna speciellare lönespörsmål (dyrortsgraderingen
in. in.) men även ha att överväga vissa mera rent lönetekniska
problem, såsom övergången till ett nettolönesystem med de särskilda
pensionsavdragen frånräknade redan i löneplanen. Genom beslut
den 26 oktober 1945 har Kungl. Maj:t uppdragit åt förenämnda lönekommitté
att jämväl avgiva förslag rörande sådana ändringar i gällande tjänsteoch
familjepensionsförfattningar, som påkallas i samband med avlöningsrevisionen.

Det torde med hänsyn till direktiven för den sålunda igångsatta allmännare
löne- och pensionsutredningen ligga i sakens natur, att en utredning
i närvarande läge rörande prästerskapets löne- och pensionsförhållanden
likaså måste taga sikte på den reala löne- och pensionsutmätningen och
härutinnan söka ernå en rättvis lösning. Tydligt är ock, att den definitiva
utformningen av ett förslag till revision av de prästerliga avlönings- och
pensionsbestämmelserna icke kan ske utan tillbörligt beaktande av 1945
års lönekommittés blivande arbetsresultat rörande även andra sådana
principiella och praktiska spörsmål, som med hänsyn till ämnets natur
äro för de båda utredningsuppdragen gemensamma.

Kungl. Maj.ts proposition nr 204.

Jämlikt Kungl. Maj :ts bemyndigande samma dag den 1 mars 1946 tillkallade
jag såsom sakkunniga landshövdingen Erik Axel Westling, kyrkoherden
i Hölö pastorat Åke Bror Harald Berger, professorn vid universitetet
i Uppsala Dick Adolf Viktor Helander, ledamoten av riksdagens andra
kammare, numera överrevisorn i statens arbetsmarknadsstyrelse Johannes
Wiktor Mårtensson, ledamoten av riksdagens andra kammare, förutvarande
statsrådet, lantbrukaren Axel Ludvig Rubbestad och kammarrådet Tom
Hugo Wohlin, varjämte uppdrogs åt Westling att såsom ordförande leda
utredningsarbetet. Den sålunda bildade beredningen antog benämningen
1946 års prästlönekommitté.

I en till mig ställd skrivelse den 9 oktober 1948 har prästlönekommittén
anmält, att den slutfört en första etapp av sitt arbete. Med skrivelsen har
kommittén överlämnat betänkande (Del I) med utredning och förslag beträffande
nya grunder för avlöning av präster m. in. (S.O.U. 1948:44).

Över betänkandet har kyrkomötet med skrivelse den 7 december 1948
(nr 18) avgivit utlåtande.

Yttranden över betänkandet ha i övrigt avgivits av kammarkollegiet,
statskontoret, riksräkenskapsverket, statens lönenämnd, socialstyrelsen,
medicinalstyrelsen, försvarets civilförvaltning, domkapitlen och hovkonsistoriet,
stiftsnämnderna samt svenska stadsförbundet och svenska landskommunernas
förbund.

I ärendet ha inkommit skrifter från allmänna svenska prästföreningen,
Sveriges yngre prästers förbund, Sveriges akademikers centralorganisation
samt från ett 90-tal i huvudstadens församlingar anställda präster,
med flera.

Innan jag övergår till att redogöra för prästlönekommitténs förslag och
för de huvudsakliga erinringar, som framkommit under remissen av kommitténs
betänkande, får jag härefter (under Avd. II) lämna en mera speciell
ehuru starkt beskuren redogörelse för den gällande utomordentligt
detaljrika regleringen av prästernas avlönings- och pensionsförhållanden
samt sättet för finansieringen av prästlönekostnaderna, in. in. Redogörelsen
omfattar — förutom församlingsprästerna — de ytterligare kategorier
präster, som kunna räknas såsom tillhörande den egentliga stommen i den
statskyrkliga organisationen, nämligen såväl stifts- och kontraktsadjunkterna
och innehavaren av den hittills särreglerade kyrkoherdebefattningen
i Karlsborgs pastorat som även biskoparna, utlandskyrkoherdarna, de i
Skeppsholms församling och i Karlskrona amiralitetsförsamling anställda
prästerna samt garnisonspastorn i Boden.

Jag får vidare förutskicka, att det ställningstagande från Kungl. Maj:ts
sida, som jag för närvarande nödgas påkalla, i det hela berör endast
själva principerna för eu reform på det prästerliga löne- och pensionsområ -

Kungl. Maj.ts proposition nr 204.

det. Jag kommer fördenskull att vid mitt återgivande av remissinstansernas
ofta vidlyftiga yttranden och därvid framförda många skiftande erinringar
och uppslag begränsa mig till punkter av principiell och eljest mera betydelsefull
innebörd.

Kungl. Maj.ts proposition nr 20i.

II. Nuvarande förhållanden.

1. De prästerliga församlingstjänsterna.

Prästlönekommittén har i sitt betänkande (s. 18—23) meddelat en serie
statistiska sammanställningar, belysande den kyrkligt territoriella indelningen
i riket, pastoratens särskilda struktur, i pastoraten inrättade fasta
prästerliga tjänster (kyrkoherde-, komministers- och kyrkoadjunktsbefattningar),
antalet inom stiften tjänstgörande extra ordinarie präster (pastoratsadjunkter),
m. in. Till dessa statistiska sammanställningar må här
hänvisas.

2. Församlingsprästernas avlöning.

De för närvarande gällande bestämmelserna om församlingsprästernas
avlöning äro i huvudsak följande.

A. Ordinarie församlingspräster (domprostar, andra
kyrkoherdar samt komministrar).

Ordinarie präst åtnjuter:

1) kontant årslön eller s. k. reglerad lön jämte, i särskilda fall, ett speciellt
ålderstillägg, 2) hyresfri bostad eller hyresersättning, 3) provisorisk
tilläggslön, 4) resanslag, 5) bidrag till tjänstebostads uppvärmning, 6)
ödebygdstillägg i vissa fall, 7) lönetillägg i anledning av nådårsrättens
upphörande, 8)semesterkostnadsbidrag, 9) dyrtidstillägg, 10) kristillägg,
It) provisoriskt lönetillägg.

Kontant årslön eller reglerad lön, m. m.

Kyrkoherdes och komministers lön i penningar skall jämlikt 1 § prästlöneregleringslagen
så beräknas, att honom därigenom beredes en efter
tjänstegrad och ämbetsåligganden ävensom levnadskostnaderna i orten
eller andra särskilda förhållanden lämpad anständig bärgning, utan att
särskild ersättning för honom på grund av tjänsten åliggande förrättningar
må äga rum.

Den reglerade lönen delas i grundbelopp och fyllnadsbelopp.

Grundbeloppet utgör för kyrkoherde 4 000 kronor och för komminister
2 500 kronor.

Fyllnadsbelopp beräknas efter pastoratets folkmängd och areal i land
samt med hänsyn till särskilda förhållanden i pastoratet.

Fyllnadsbeloppet för folkmängd utgör för kyrkoherde 30 kronor för varje
fullt 100-tal personer över 1 000 till och med 3 000 och med 40 kronor för
varje överskjutande fullt 100-tal personer, dock att härvid folkmängd i
församling, där komminister på eget ansvar under pastors tillsyn sköter
kyrkobokföringen icke medräknas, samt för komminister efter folkmängd

Kangl. Maj.ts proposition nr 204.

i den eller de församlingar, för vilka han är anställd, med 15 kronor för
varje fullt 100-tal personer över 1 000.

Fjllnadsbeloppet för areal i land utgör för såväl kyrkoherde som komminister
50 kronor för varje fullt 100-tal kvadratkilometer till och med
1 000 och 100 kronor för varje överskjutande fullt 500-tal kvadratkilometer
dock ej för mer än tillhopa 10 000 kvadratkilometer, samt med iakttagande
for komminister att, där flera komministrar finnas, beloppet beräknas för
dem alla tillsammans till lika fördelning mellan dem.

Fyllnadsbeloppet för särskilda förhållanden i pastoratet — såsom synnerligen
höga levnadskostnader i orten eller prästerskapet åliggande skyldighet
att duplicera eller med tjänstens skötande förenad synnerlig besvärlighet
eller för prästerskapet eljest ökade utgifter — utgår, där Kungl.
Maj:t så prövar skäligt, med högst 1 000 kronor för kyrkoherdetjänst och
högst 750 kronor för komministerstjänst. För Stockholm gäller dock icke
denna begränsning. Vidare skall iakttagas, att ersättning för duplicering
därvid ej må upptagas till mer än 600 kronor för duplikation varje predikodag
och 300 kronor för duplikation varannan predikodag.

Sammanlagda reglerade lönen må i regel icke för kyrkoherde eller komminister
sättas lägre än vad, på sätt ovan nämnts, i ettvart fall grundbeloppet
skall uppgå till. För domprost i Uppsala, Lund, Göteborg och Stockholm
utgör reglerade lönen 10 000 kronor samt för annan domprost lägst
8 000 kronor. Lönen för kyrkoherde och komminister må emellertid under
vissa omständigheter fastställas till lägre belopp än 4 000 kronor respektive
2500 kronor, nämligen om särskild lönereglering fastställts för den
tid tjänsteinnehavaren kvarstår i tjänst (8 §), om innehavare av viss prästerlig
tjänst genom donation av enskild tillförsäkrats viss förmån utöver
lönen (7 §), om Kungl. Maj :t på framställning av församling medgivit
bibehållande eller inrättande av tjänst, som icke befunnits nödig för själavåidens
behöriga handhavande (9 §) samt om på grund av särskilda omständigheter
lönebeloppet skulle befinnas allt för högt i förhållande till
det med tjänsten förenade arbetet (4 §). Vid sänkning av lönen enligt 4,
8 eller 9 § må densamma, efter vad prövas skäligt, minskas med högst 500
kronor för kyrkoherde och högst 250 kronor för komminister.

Enligt 7 § skall vad genom donation av enskild tillförsäkrats innehavare
av viss prästerlig tjänst i syfte att bereda denne särskild förmån utöver
lonen oavkortat komma tjänstinnehavaren till godo; dock må vid lönens
bestämmande, i den mån skäligt prövas, hänsyn tagas till befintligheten
av sådan donation.

Högsta lönebeloppet utgör för domprost 10 000 kronor, för kyrkoherde
8 000 kronor och för komminister 5 000 kronor.

I vissa fall utgår ålderstillägg å lönen. Präst, som under minst tio år
innehaft och med gott vitsord bestritt ordinarie befattning inom sin grad,
äger nämligen att, där lönen — utom i fall, som i 8 och 9 §§ avses — blivi!
fastställd till lägre belopp än 4 500 kronor för kyrkoherde och 3 000 kronor
för komminister, utfå ålderstillägg, så avpassat, att lönen jämte ålderstilllägget
uppgår till nämnda belopp, dock med iakttagande, att ålderstillägget
icke i något fall må överstiga 500 kronor.

Enligt 10 § skall, därest församling för sin del beslutar höja lön, som
Kungl. Maj :t fastställt för viss tjänst, sådant beslut för att bliva bindande
underställas Kungl. Maj :ts prövning och fastställelse.

Kungl. Maj.ts proposition nr 20A.

Provisorisk tilläggslön.

Jämlikt lagen den 13 december 1929, nr 382, om provisorisk tilläggslön
åt kyrkoherdar och komministrar i nyreglerade pastorat m. m. utgår sådan
tilläggslön till kyrkoherdar och komministrar med 2 100 kronor för år.

Hesanslag.

Jämlikt lagen den 21 november 1925, nr 449, om resanslag åt vissa präster
i nyreglerade pastorat må, i den mån så prövas erforderligt, till kyrkoherdar
och komministrar, som avses i prästlöneregleringslagen utgå fast
resanslag med belopp av högst 500 kronor för år.

I regel bestämmer Kungl. Maj :t det fasta resanslaget för vederbörande
prästman i samband med fastställande av lönereglering för pastoratets
prästerskap. Resanslagets storlek göres beroende i första hand av pastoratets
ytvidd och i övrigt av förekomsten av duplikation, särskild pastorsexpedition
å annan plats än den vanliga, avlägset belägna predikoställen
med flera omständigheter, som härvidlag kunna vara av betydelse.

För den händelse det fasta resanslaget skulle visa sig vara otillräckligt
för prästens resor, har denne jämlikt 3 och 4 §§ nämnda lag om resanslag
möjlighet att erhålla ett tillfälligt resanslag, vilket utgår direkt ur kyrkofonden.
Härför må av kyrkofondens medel tagas i anspråk högst 200 000
kronor årligen.

I 3 kap. A prästlönereglementet upptagas närmare bestämmelser om villkoren
för erhållande av tillfälligt resanslag. Beträffande innehållet av
dessa bestämmelser hänvisas till framställningen i prästlönekommitténs
bet. s. 55 o. f.

ödeby gdstillägg.

Enligt lagen den 21 november 1925, nr 455, angående särskilda lönetilllägg
(ödebygdstillägg) vid vissa prästerliga befattningar inom Härnösands
och Luleå stift kunna utgå ödebygdstillägg till kyrkoherdar och komministrar,
vilkas bostad och huvudsakliga verksamhetsområde äro förlagda
till sådana trakter inom Härnösands och Luleå stift, där vistelsen och verksamheten
på grund av hårt klimat, outvecklade kommunikationer och allmän
kulturell isolering måste antagas utöva en särskild påfrestning å
prästen. Kungl. Maj :t beslutar om ödebygdstillägg efter framställning av
domkapitlet. Tilläggen må fastställas till högst 1 400 kronor årligen under
löneregleringsperioden.

»Nådårstillägg».

Enligt lagen den 17 december 1926, nr 526, om vissa lönetillägg åt präster
i anledning av nådårsrättens upphörande in. in. utgår sådant tillägg
med 1,5 procent av den för kyrkoherde och komminister jämlikt prästlöneregleringslagen
fastställda kontanta lönen, ålderstillägg inberäknat, oavsett
huruvida sådant blivit intjänat.

Semest erkos t nadsbidrag.

Som bekant sakna prästerna alltjämt semesterrätt i egentlig mening,
d. v. s. en rätt till viss tids »kostnadsfri ledighet» årligen från tjänstegöromålen.
Dessa befattningshavares semesterförhållanden äro över huvud

Kungl. Maj.ts proposition nr 204.

taget icke reglerade i vidare mån än att präst för vissa fall kan komma i
åtnjutande av s. k. seinesterkostnadsbidrag. De första bestämmelserna om
sådant bidrag tillkommo år 1937 och upptogos i 11 § prästlöneregleringslagen.
I enlighet med dessa bestämmelser må sådant bidrag utgå till kyrkoherdar
och komministrar för beredande åt dem, i den mån så prövas erforderligt,
av semester under högst trettio dagar av året. Det är emellertid
enligt förevarande bestämmelser icke alla kyrkoherdar och komministrar,
som kunna komma i fråga till erhållande av dylikt bidrag. Eventuellt bidragsberättigade
äro sålunda endast dels innehavaren av kyrkoherdetjänsten
i pastorat, där annan präst icke finnes till kyrkoherdens biträde anställd
eller där jämte kyrkoherden endast finnes biträdande präst, som enligt
vad särskilt är stadgat på eget ansvar sköter kyrkobokföringen för del
av pastoratet, dels innehavare av komministerstjänst i annexförsamling
med egen kyrkobokföring eller i del av församling, utgörande eget kyrkobokföringsdistrikt,
där ej denne tjänstinnehavare åtnjuter biträde av
adjunkt. — Bidraget utgår jämligt berörda lagrum med belopp, beräknat
efter 75 kronor för hel semesterledighet under trettio dagar.

I avvakten å en allsidig lösning av prästernas semesterfråga ha — med
provisorisk giltighet för åren 1947—1949 — utfärdats vissa bestämmelser,
innefattande såväl en höjning av semesterkostnadsbidragets belopp som
även en utsträckning av själva bidragssystemet såsom sådant att gälla för
församlingsprästerna i gemen. De för åren 1948 och 1949 gällande bestämmelserna
i ämnet finnas upptagna i kungörelserna resp. den 10 juli 1947
nr 499 och den 26 juni 1948 nr 541. Vad angår kalenderåret 1949 må semesterkostnadsbidrag
ur kyrkofonden utgå till i prästlönereglementet avsedd
präst, som för samma år av domkapitlet erhåller semesterledighet eller
motsvarande befrielse från prästerligt förordnande.

Semesterkostnadsbidrag må tilldelas ordinarie präst och vakansvikarie
för sådan under högst trettio dagar. Bidraget är för ordinarie präster och
vakansvikarier avvägt med hänsyn till huruvida de ha att under ledigheten
— för vikarie eller eljest — vidkännas avdrag å sina löneförmåner. Bidraget
utgår för dessa präster med fem, eventuellt två kronor femtio öre
för dag.

Präst, som uppbär semesterkostnadsbidrag enligt här återgivna bestämmelser,
äger icke att tillika påfordra dylikt bidrag enligt It § 5 mom. prästlöneregleringslagen,
vilket lagrum alltjämt är i kraft.

Dyrtidstillägg.

I lagen den 23 november 1934, nr 544, om dyrtidstillägg åt präster stadgas,
att där i enlighet med av Kungl. Maj :t och riksdagen beslutade grunder
dyrtidstillägg eller annan därmed jämförlig förmån utgår till befattningshavare
i statens tjänst, må enligt grunder, som i samma ordning beslutas,
och jämlikt de närmare bestämmelser, som av Kungl. Maj :t utfärdas,
utgå dyrtidstillägg till präster, som åtnjuta lön eller arvode enligt
prästlöneregleringslagen. I kungörelse den 17 januari 1936, nr 7, angående
dyrtidstillägg åt präster (i vissa delar ändrad genom kungörelserna den
22 juni 1939 nr 543 och den 31 augusti 1945 nr 626) har därefter föreskrivits,
att dyrtidstillägg skall, såvitt nu är i fråga, tillkomma innehavarna
av kyrkoherde- eller komministerstjänst. Tillägget utgår, beräknat
för månad, i form av procentuellt tillägg, i förekommande fall ökat med

Kungl. Maj.ts proposition nr 204.

ett fast tillägg (barntillägg). Barntillägget, som för närvarande utgör 9
kronor per månad, beräknas, liksom dvrtidstillägget i övrigt, enligt de
allmänna grunder, som äro eller varda bestämda för beräknande av dyrtidstillägg
eller motsvarande förmån åt sådana befattningshavare i statens
tjänst, vilka åtnjuta reglerad avlöning men ej äro underkastade det
civila avlöningsreglementet, dock att det för dessa befattningshavare gällande
procenttalet därvid i varje särskilt fall minskas med 3. Rörande
dylika befattningshavare äro föreskrifter meddelade i kungörelsen den 15
juni 1923 nr 265 med däri vidtagna ändringar in. fl. författningar. Såsom
underlag för dyrtidstilläggets beräknande tages det avlöningstagaren för
månaden tillkommande lönebeloppet, däri vid kyrkoherde- och komministerstjänster
inräknas reglerad lön, provisorisk tilläggslön, ålder stillägg och
ödebygdstillägg. För närvarande utgår dvrtidstillägget med 23 procent å
berörda avlöningsförmåner.

Kristillägg.

Enligt kungörelsen den 13 juni 1941 nr 411 och vissa efterföljande författningar,
den senaste den 30 juni 1948 nr 555, avseende tiden 1 juli 1948
—31 december 1948, erhålla präster, som åtnjuta dyrtidstillägg enligt ovannämnda
kungörelse den 17 januari 1936 nr 7, visst kristillägg. Kristilläggsunderlaget
utgöres av summan av det i månadsavlöningen ingående belopp,
varå dyrtidstillägg utgår, och det procentuella dyrtidstillägg, som å avlöningen
erhålles, då det för beräkning av sådant tillägg fastställda talet för
den efter ingången av augusti månad 1914 inträdda levnadskostnadsölcningen
utgör 56 (= 7 procent). Kristillägget utgör för närvarande 24,4 procent
av kristilläggsunderlaget.

Provisoriskt lönetillägg.

För budgetåret 1948/49 ha bl. a. nu ifrågavarande präster erhållit sådant
lönetillägg enligt kungörelsen den 30 juni 1948 nr 542. Tillägget utgår för
kyrkoherdar och komministrar, som ej äro tillförsäkrade särskild löneförmån
jämlikt 7 eller 10 § prästlöneregleringslagen, med visst belopp för
månad, beroende på grundavlöningens storlek. Med grundavlöning avses
den reglerade lönen samt i förekommande fall ålderstillägg. För kyrkoherde
med en årlig grundavlöning av 3 500—3 900 kronor utgår tillägget
månatligen med 155 kronor, 3 901—4 200 kronor med 130 kronor, 4 201—

5 000 kronor med 110 kronor, 5 001—5 900 kronor med 85 kronor, 5 901 —

6 300 kronor med 65 kronor och 6 301— 8 000 kronor med 60 kronor. För
komminister med en årlig grundavlöning av högst 2 600 kronor utgår tilllägget
månatligen med 155 kronor, 2 601—2 900 kronor med 135 kronor,

2 901—3 500 kronor med 105 kronor, 3 501—3 900 kronor med 80 kronor,

3 901 kronor och däröver med 60 kronor. För präst, som innehar särskild
löneförmån enligt 7 eller 10 § prästlöneregleringslagen utgör det månatliga
tillägget 60 kronor eller, där domkapitlet på av tjänstinnehavaren därom
gjord särskild framställning finner skäligt så medgiva, visst högre belopp.

Slutligen må bär nämnas, att kyrkoherde och komminister vid ledighet
för viss militärtjänstgöring jämlikt 11 §6 mom. prästlöneregleringslagen
äger åtnjuta löneersättning enligt Kungl. Maj :ts närmare bestämmande.

Härefteråt meddelas en tablå, belysande de ordinarie församlingsprästernas
nuvarande löneläge (nettoavlöning).

Kungl. Maj.ts proposition nr 20i.

Antalet ordinarie prästerliga befattningar i rikets territoriella pastorat med
undantag av Karlsborgs, fördelade efter storleken av vid tjänsten utgående grundavlöning
(reglerad lön) med angivande tillika av i ett vart löneläge dels närmast
före den 1/7 1947, dels från och med den 1/7 1948 utgående nettoavlöning, d. v. s.
grundavlöning + provisorisk tilläggslön resp. tilläggsarvode + nådårstillägg -f
procentuellt dyrtids- och kristillägg + fast uppvärmningsbidrag + provisoriskt
lönetillägg — familjepensionsavdrag, men utan inräknande av värde av förmån
av hyresfri tjänstebostad liksom ej heller av i vissa fall utgående särskilda avlöningstillägg
och kostnadsersättningar (ålderstillägg, ödebygdstillägg, resanslag
in. in.).

Befattningar	(anställning)	Grundavlöning	Nettoavlöning, kronor
för	antal	kronor	Före 1/7 1947	Nuvarande
Domprost	2	8 000	14 039	14 854
	3	9 000—9 500	15 045—15 552	15 860—16 367
	7 Summa 12	10 000	16 060	16 875
Kyrkoherde	19	3 500—4 000	8 539—9 218	10 242—10 830
	144	4 001—4 500	9 219—9 907	10 667—11 160
	397	4 501—5 000	9 908—10 598	11 161—11 896
	338	5 001—5 500	10 599—11 285	11 597—12 328
	154	5 501—6 000	11 286—11 972	12 329—12 909
	74	6 001—6 500	11 973—12 578	12 821—13 393
	45	6 501—7 000	12 559—13 045	13 374—13 860
	34	7 001—7 500	13 046—13 531	13 861—14 346
	145 Summa 1 350	7 501—8 000	13 532—14 039	14 347—14 854
Komminister	11	2 250—2 500	6 777—7 122	8 368—8 735
	137	2 501—3 000	7 123—7 807	8 635—9 074
	248	3 001—3 500	7 808—8 499	8 866—9 602
	162	3 501—4 000	8 501—9 178	9 304—9 890
	82	4 001—4 500	9 179—9 868	9 787—10 521
	240 Summa 880	4 501—5 000	9 869—10 558	10 522—11 256

B. Icke-ordinarie församlingspräster (kg r koadjunkter
och pastoratsadjunkter).

Kyrkoadjunkt och pastoratsadjunkt åtnjuta: 1) adjunktsarvode, 2) ålderstillägg,
3) provisoriskt tilläggsarvode, 4) bostads- och vivreersättning,
5) ödebygdstillägg i vissa fall, 6) lönetillägg i anledning av nådårsrättens
upphörande eller arvodesförhöjning för familjepensionering, 7) semesterkostnadsbidrag,
8) dyrtidstillägg, 9) kristillägg, 10) kostnadsfri skjuts i
tjänsteärenden eller, till vissa kyrkoadjunkter, resanslag, 11) provisoriskt
lönetillägg.

Kungl. Maj.ts proposition nr 204.

A d junktsarvode.

Enligt 12 § prästlöneregleringslagen skall varje tjänstgörande adjunkt
åtnjuta årligt adjunktsarvode, ej understigande 1 000 kronor, enligt de
närmare föreskrifter, Kungl. Maj:t därom meddelar. Tjänstgör extra ordinarie
präst vid två ordinarie befattningar, skall adjunktsarvodet enligt
samma paragraf ökas med hälften av det såsom adjunktsarvode i allmänhet
utgående belopp. I prästlönereglementet stadgas i 2 kap. 3 § beträffande
kyrkoadjunkt, att arvodet skall utgå med belopp, som blivit bestämt
vid lönereglering enligt prästlöneregleringslagen. I allmänhet utgå kyrkoadjunktsarvodena
med belopp mellan 1 800—2 500 kronor för år. Kyrkoadjunkts
arvode jämte ålderstillägg benämnas i reglementet reglerat
adjunktsarvode. Pastoratsadjunkt åtnjuter jämlikt 2 kap. 4 § i reglementet
arvode med 1200 kronor. Pastoratsadjunkts arvode jämte ålderstillägg och
ifrågakommande arvodesförhöjning för familjepensioneringen benämnas
allmänt adjunktsarvode.

Ålderstillägg.

Kyrko- och pastoratsadjunkter åtnjuta tre ålderstillägg, vart och ett å
300 kronor för år, det första efter tre, det andra efter sex och det tredje
efter nio års väl vitsordad tjänstgöring (2 kap. 3 och 4 §§ i prästlönereglementet
enligt deras lydelse jämlikt kungörelsen den 31 juli 1945 nr 595).

Provisoriskt tilläggsarvode.

Sådant arvode utgör för kyrkoadjunkt 900 kronor för år och för pastoratsadjunkt
1 000 kronor för år (2 kap. 3 och 4 §§ prästlönereglementet,
sistnämnda paragraf enligt dess lydelse jämlikt kungörelsen den 31 juli
1945 nr 595).

Bostads- och vivreersättning.

Enligt 12 § prästlöneregleringslagen skall varje tjänstgörande adjunkt
såsom löneförmån åtnjuta hostad och vivre. Yrkas av adjunkten eller av
den, som har att tillhandahålla bostad och vivre, att i stället för dessa förmåner
må lämnas gottgörelse i penningar, skall sådan gottgörelse till
adjunkten utgivas i enlighet med de av Kungl. Maj:t därom meddelade
föreskrifter. Till kyrkoadjunkt utgår förmånen alltid i penningar. Bostadsoch
vivreersättningen bestämmes av domkapitlet med hänsyn till levnadskostnaderna
i orten. Ersättningen, som icke må bestämmas till lägre än
600 kronor för år för bostad och vivre tillhopa (2 kap. 20 § prästlönereglementet),
utgår för närvarande till kyrkoadjunkt med belopp från 2 840
till 4 080 kronor och till pastoratsadjunkt i allmänhet med belopp å 1 800—
4 000 kronor.

ödebygds tillägg.

För kyrkoadjunkt utgår ödebygdstillägg under samma förutsättningar
som ovan angivits för ordinarie präster. Beträffande pastoratsadjunkt gäller
enligt 2 kap. 23 § 2 mom. prästlönereglementet, att vid av Kungl. Maj :t
bestämd ödehygdstjänst må utgå ett särskilt ödebygdstillägg till pastoratsadjunkt,
som biträder vid tjänsten eller uppehåller densamma. Pastorats 2—Bihang

till riksdagens protokoll 1949. 1 samt. Nr 204.

Kungl. Maj:ts proposition nr 204.

adjunkten för sådant fall tillkommande ödebygdstillägg skall utgå med
belopp, motsvarande tre fjärdedelar av ödebygdstillägget för innehavaren
av tjänsten.

»Nådårstillägg» eller arvodesförhöjning för familjepensionering.

Till kyrkoadjunkt utgår på samma sätt som för ordinarie församlingspräster
i anledning av nådårsrättens upphörande ett lönetillägg å 1,5 procent
av det fastställda arvodet, ålderstillägg inberäknat, oavsett huruvida
sådant blivit intjänat. Pastoratsadjunkt åtnjuter, därest han är underkastad
familjepensionsreglementet för prästerskapet, jämlikt 2 kap. 4 § prästlönereglementet
arvodesförhöjning med 60 kronor för år.

Semesterkostnadsbidrag.

De ovan nämnda, för åren 1947—1949 utfärdade bestämmelserna angående
semesterkostnadsbidrag äro jämväl tillämpliga å de icke-ordinarie
församlingsprästerna. Vad angår kalenderåret 1949, må sålunda semesterkostnadsbidrag
utgå till kyrkoadjunkt och pastoratsadjunkt, som av domkapitlet
erhåller semesterledighet respektive befrielse från prästerligt förordnande.
Semesterkostnadsbidrag må tilldelas kyrkoadjunkt och pastoratsadjunkt
under högst tjugu dagar. Bidraget är för kyrkoadjunkter —
liksom för ordinarie präster — avvägt med hänsyn till huruvida de ha
att under ledigheten vidkännas avdrag å sina löneförmåner. Bidraget utgår
med fem, eventuellt två kronor 50 öre för dag. Beträffande pastoratsadjunkt
utgår bidraget med belopp, motsvarande honom eljest tillkommande
å ifrågavarande tid belöpande allmänt adjunktsarvode och provisoriskt
tilläggsarvode jämte därå belöpande dyrtids- och kristillägg samt provisoriskt
lönetillägg, och därutöver med fem kronor för dag.

Dgrtidstillägg.

I likhet med kyrkoherdar och komministrar åtnjuta kyrko- och pastoratsadjunkter
dyrtidstillägg å vissa löneförmåner. Som underlag för tillläggets
beräknande tages det månatliga lönebeloppet, nämligen för kyrkoadjunkt
reglerat adjunktsarvode, provisoriskt tilläggsarvode och ödebygdstillägg
samt för pastoratsadjunkt allmänt adjunktsarvode (frånräknat däri
ingående förhöjning för familjepensionering), provisoriskt tilläggsarvode,
ödebygdstillägg och vikariearvode jämte arvodesförhöjning under tjänstgöring
vid två befattningar.

Kristillägg.

Kristillägg utgår till kyrko- och pastoratsadjunkter enligt samma grunder
som till kyrkoherdar och komministrar.

Kostnadsfri skjuts m. m.

Till kyrkoadjunkt liksom till ordinarie präst utgår fast resanslag med
belopp av högst 500 kronor för år.

Kyrkoadjunktens resanslag brukar bestämmas till ungefär samma belopp
som en komministers eller något lägre.

Såsom förutsättning för att tilldela kyrkoadjunkt fast resanslag plägar
uppställas, att denne är bosatt å annan ort än den ordinarie präst, vilken
han biträder, eller, om kyrkoadjunkten är bosatt å samma ort, att dom -

Kungl. Maj:ts proposition nr 204.

kapitlet fastställt vederbörlig tjänstefördelning mellan prästerna. Detta har
skett för att förhindra, att den ordinarie prästen genom att i väsentlig utsträckning
uppdraga åt adjunkten att företaga tjänsteresor gör en icke
avsedd besparing å sitt eget resanslag.

Därest kyrkoadjunkten icke erhåller eget fast resanslag, ankommer det
såsom regel å den ordinarie prästen att svara för dennes resekostnader.

För pastoratsadjunkt har likaledes såsom regel den präst, till vilkens
biträde adjunkten är anställd, att svara för resekostnaden.

Därest det fasta resanslaget skulle visa sig otillräckligt, har kyrkoadjunkt
liksom ordinarie präst möjlighet att erhålla tillfälligt resanslag ur
kyrkofonden.

I reglementet för prästerskapets avlöning upptagas vissa bestämmelser
om ersättning till pastorats- och kyrkoadjunkt för av sådan prästerlig befattningshavare
företagen resa till tjänstgöringsort. Samma reglemente
upptager även en del föreskrifter om kostnadsbidrag för ämbetsbiträdens
och vikariers resor mellan olika pastorat.

Provisoriskt lönetillägg.

Enligt ovannämnda kungörelse den 30 juni 1948 nr 542, vilken jämväl
upptager bestämmelser om provisoriskt lönetillägg till kyrko- och pastoratsadjunkter,
är tilläggets storlek beroende av grundavlöningens storlek.
Med grundavlöning förstås för kyrkoadjunkt det i löneregleringsresolutionen
fastställda årsarvodet tillika med av domkapitlet för tjänsten senast
bestämd ersättning för år för bostad och vivre samt för pastoratsadjunkt
årsarvodet å 1 200 kronor tillika med av domkapitlet för anställningsharvaren
senast bestämd gottgörelse för år i penningar för förmånen av bostad
och vivre eller, där sådan av domkapitlet bestämd gottgörelse ej utgår,
beräknat årsvärde av samma förmån. Allt efter antalet ålderstillägg som
adjunkten intjänat, 0, 1 eller 2—3, utgår tillägget månatligen för kyrkoadjunkt:
med en grundavlöning understigande 4 600 kronor med respektive
75, 105 och 125 kronor, om grundavlöningen uppgår till eller överstiger
4 600 kronor och understiger 5 400 kronor med respektive 50, 80
och 100 kronor och om grundavlöningen uppgår till eller överstiger 5 400
kronor med respektive 50, 65 och 85 kronor samt för pastoratsadjunkt: om
grundavlöningen understiger 3 700 kronor med respektive 110, 150 och
165 kronor, om grundavlöningen uppgår till eller överstiger 3 700 kronor
och understiger 4 200 kronor med respektive 95, 140 och 160 kronor och
om grundavlöningen uppgår till eller överstiger 4 200 kronor med respektive
90, 130 och 150 kronor.

Slutligen må här nämnas att kyrkoadjunkt äger vid ledighet för viss
militär tjänstgöring uppbära arvodesersättning i likhet med vad som gäller
för ordinarie präst, samt att pastoratsadjunkt för fall av ledighet på
grund av sjukdom och under ledighet för här avsedd militär tjänstgöring
kan tillerkännas särskilt arvode. Vid dylika ledigheter för pastoratsadjunkt
utgår denne eljest tillkommande provisoriskt lönetillägg med 90 kronor,
om han vid tjänstgöring ej ägt uppbära något ålderstillägg, samt med 120
kronor, om han ägt uppbära ett, och 130 kronor, om han ägt uppbära mer
än ett ålderstillägg, allt per månad.

Härefteråt meddelas en tablå, belysande de icke-ordinarie prästernas
nuvarande löneläge.

Kungl. Maj:ts proposition nr 204.

Antalet icke-ordinarie prästerliga befattningar i rikets territoriella pastorat
fördelade efter storleken av vid tjänsten utgående grundavlöning (adjunktsarvode
+ bostads- och vivreersättning), med angivande tillika av i ett vart löneläge dels
närmast före den 1/7 1947, dels från och med den 1/7 1948 utgående nettoavlöning,
d. v. s. grundavlöning + provisorisk tilläggslön resp. tilläggsarvode + nådårstillägg
(vid anställning såsom pastoratsadjunkt: arvodesförhöjning för familjepensionering)
+ procentuellt dyrtids- och kristillägg + provisoriskt lönetillägg
— familjepensionsavdrag, men utan inräknande av i vissa fall utgående särskilda
avlöningstillägg och kostnadsersättningar (ålderstillägg, ödebygdstillägg, resanslag
m. m.).

Befattningar (anställning)	Grundavlöning	Nettoavlöning, kronor
för	antal	kronor	Före 1/7 1947	Nuvarande
Kyrkoadjunkt	34	4 600—5 000	6 888—7 371	7 286—7 787
	137	5 001—5 500	7 372—7 871	7 788—8 287
	87	5 501—6 000	7 872—8 454	8 288—8 915
	88 Summa 346	6 001—6 500	8 455—9 079	8 889—9 540
	För 4 kyrkoadjunktsbefattningar, vilkas nuvarande inne-
	havare tillika	äro domkyrkosysslomän, är avlöningen be-
	räknad med utgående från att tjänsteförening ej förelåge
	och någon reducering av bostads- och vivreersättningens belopp fördenskull ej skett. (ungefärliga uppgifter)
Pastoratsadjunkt	20	2 700—3 000	4 934—5 234	6 007—6 307
	150	3 001—3 500	5 235—5 734	6 308—6 807
	165	3 501—4 000	5 735—6 234	6 808—7 127
	20	4 001—4 500	6 235—6 734	7 128—7 567
	10	4 501—5 000	6 735—7 234	7 568—8 067
	Summa 365	(därav 175 vikarierande och 190 ämbetsbitr.)

C. Kontraktsprostarna.

Jämlikt 17 § prästlöneregleringslagen åtnjuter kontraktsprost — utöver
avlöning vid den befattning han innehar — arvode, fördelat i grundbelopp
å 150 kronor samt fyllnadsbelopp med 15 kronor för varje pastorat, som
kontraktet omfattar, samt med 5 kronor för varje fullt 100-tal kvadratkilometer
av kontraktets areal i land till och med 1 000 och därutöver med
10 kronor för varje överskjutande fullt 500-tal kvadratkilometer; dock att
fyllnadsbeloppet för areal icke utgår för mer än tillhopa 30 000 kvadratkilometer.

Till kontraktsprost utgår härjämte dels, jämlikt lagen den 13 december
1929, nr 382, provisoriskt tilläggsarvode med ett belopp, motsvarande 80
procent av det av Kungl. Maj :t enligt 17 § prästlöneregleringslagen fastställda
arvodet, dock högst 250 kronor för år, dels dyrtidstillägg och kris -

Kungl. Maj:ts proposition nr 20b.

tillägg å såväl prostarvodet som provisoriska tilläggsarvodet, dels ock resekostnads-
och traktamentsersättning ävensom, i vissa fall, ersättning för
kostnad för vikaries avlönande.

3. Stiftsprästerna.

Stifts- och kontraktsadjunkternas arbetsuppgifter finnas närmare angivna
i Kungl. Maj :ts cirkulär den 13 juni 1947 till statskontoret in. fl.
angående vissa bestämmelser rörande dessa präster. Enligt cirkuläret skola
adjunkterna ha till uppgift att biträda församlingarnas prästerskap. Stiftsadjunkt
biträder vid ungdomsvården, vid sjömansvården i stiftets hamnar
samt vid ledningen av kyrkligt bildningsarbete och andra likartade grenar
av frivilligt kyrkligt arbete inom stiftet eller inom viss för honom såsom
tjänstgöringsområde anvisad del därav. Kontraktsadjunkt tjänstgör vid
församlingsarbetet i allmänhet inom visst kontrakt eller annan för honom
såsom tjänstgöringsområde anvisad del av stiftet.

Enligt Kungl. Maj :ts beslut den 13 juni 1947 må från och med den 1 juli
1947 tills vidare, längst dock intill utgången av juni 1950, i riket anställas

4 kontraktsadjunkter, alla i Luleå stift, samt 40 stiftsadjunkter, nämligen

5 i Luleå stift, 4 i ett vart av Uppsala och Lunds stift, 3 i ett vart av Linköpings,
Skara, Strängnäs, Västerås, Växjö, Göteborgs, Karlstads och Härnösands
stift, 2 i Stockholms stift och 1 i Visby stift.

Enligt 2 kap. 5 § prästlönereglementet sådant detta författningsrum lyder
jämlikt kungörelsen den 13 juni 1947 nr 309 åtnjuta stifts- och kontraktsadjunkterna 1)

arvode med 5 580 kronor för år jämte tre ålderstillägg, vart och ett
å 300 kronor för år — det första efter tre, det andra efter sex och det tredje
efter nio års väl vitsordad tjänstgöring,

2) ödebygdstillägg enligt Kungl. Maj:ts särskilda bestämmande samt

3) ersättning för tjänsteresor i enlighet med vad Kungl. Maj :t i varje
särskilt fall bestämmer, antingen i form av visst belopp för år eller i form
av resekostnadsersättning, eventuellt även traktamentsersättning, jämlikt
allmänna reseregleinentets bestämmelser. Enligt Kungl. Maj :ts ovannämnda
beslut åtnjuta stifts- och kontraktsadjunkterna i Luleå och Visby stift
sådan ersättning enligt allmänna resereglementet med den sammanlagda
kostnadsersättningen för stiftet maximerad till visst belopp, samt i övriga
stift ersättning med visst för varje befattningshavare fixerat belopp, varierande
mellan 900 och 2 400 kronor. Stifts- och kontraktsadjunkterna i
Luleå stift åtnjuta även traktamentsersättning.

Stifts- och kontraktsadjunkter äga vidare uppbära dyrtidstillägg, utgående
med procentuellt tillägg å arvode med ålderstillägg samt ödebygdstilllägg
och i förekommande fall ökat med barntillägg, allt enligt de grunder,
som äro eller varda bestämda för beräknande av dyrtidstillägg åt befattningshavare
i statens tjänst, vilka åtnjuta s. k. reglerad avlöning men ej
äro underkastade det civila avlöningsreglemcntet. Därutöver åtnjuta stiftsoch
kontraktsadjunkter kristillägg.

En av ifrågavarande adjunkter, nämligen kontraktsadjunkten i Lappmarkens
andra kontrakt, innehar tjänstebostad och skall för denna förmån
vidkännas avdrag å sin lön med 930 kronor om året.

Kungi. Maj:ts proposition nr 204.

Slutligen åtnjuta stifts- och kontraktsadjunkterna enligt kungörelsen den
30 juni 1948, nr 542, provisoriskt lönetillägg för tiden den 1 juli 1948—den
30 juni 1949 med 60 kronor i månaden, om de uppbära högst ett ålderstilllägg,
och med 75 kronor i månaden, om de uppbära mer än ett ålderstillägg.

4. Garnisons- och amiralitetsprästerna samt utlandspastorerna.

För garnisonspastorn i Karlsborgs församling, prästerskapet i Skeppsholms
församling i Stockholm och Karlskrona amiralitetsförsamling samt
garnisonspastorn i Boden gälla särskilda avlöningsbestämmelser, meddelade
av Kungl. Maj :t dels i administrativ ordning, dels i särskilda fall med
riksdagens godkännande.

Karlsborgs församling är en blandad territoriell och icke-territoriell församling,
i det att dit höra dels den å Karlsborgs fästning förlagda militära
och civilmilitära personalen jämte de därstädes eljest bosatta personer,
vilka enligt gällande bestämmelser skola tillhöra militär kyrkoförsamling,
dels ock den övriga inom Karlsborgs socken bosatta befolkningen. För garnisonspastorn
i församlingen gäller för närvarande lönereglering enligt
Kungl. Maj :ts resolution den 17 mars 1933, avseende tiden från och med
den 1 maj 1933 tills vidare under 20 år. Jämlikt denna resolulion skall
garnisonspastorn, vilken även benämnes kyrkoherde, äga — jämte bostadsboställe
eller naturainkvartering — åtnjuta avlöning av statsmedel (anslaget
numera överfört å kyrkofonden) med 3 000 kronor, varav 2 000 kronor
lön och 1 000 kronor arvode, ävensom, så länge avlöning av statsmedel ej
understigande nämnda belopp utgår till honom och så länge nuvarande
grunder för prästerskapets avlöning gälla, uppbära följande lönebidrag:
grundlön, vars storlek beräknas med hänsyn till i församlingen kyrkobokförd
folkmängd sålunda, att för varje kyrkobokförd person beräknas en
krona, dock ej lägre än 2 000 kronor och ej högre än 5 000 kronor; provisorisk
tilläggslön 2 100 kronor; arvode till vikarie under tjänstledighet för
enskilda angelägenheter under högst sex veckor med belopp, motsvarande
vad i förekommande fall enligt gällande författningar utgår ur kyrkofonden
i arvode åt vikarie för kyrkoherde i territoriellt pastorat; dgrtidstillägg å
grundlönen, provisoriska tilläggslönen och vikariearvodet enligt de grunder,
som äro eller bliva gällande för dyrtidstillägg åt kyrkoherdar i nyreglerade
pastorat; fast resanslag 300 kronor samt bidrag till skrivhjälp
300 kronor.

För prästerskapet i Skeppsholms församling och Karlskrona amiralitetsförsamling,
vilka utgöra icke-territoriella församlingar, har Kungl. Maj :t
fastställt löneregleringar, för prästerskapet i den förra församlingen den
14 februari 1941 att gälla för tiden 1/1 1941—31/12 1960 och för prästerskapet
i den senare den 27 oktober 1939 att gälla för tiden 1/1 1940—31/12
1959. I Skeppsholms församling äga prästerna, förutom dem
från kyrkofonden tillkommande arvoden samt amiralitetspastorn av kronan
tillhandahållen tjänstebostad, åtnjuta amiralitetspastorn kontant årslön
5 000 kronor ävensom lönetillägg med belopp, motsvarande vad kyrkoherde
i territoriellt pastorat enligt därom gällande bestämmelser äger att
åtnjuta dels i provisorisk tilläggslön, dels i lönetillägg i anledning av nådårsrättens
upphörande, dels ock i dyrtidstillägg eller därmed jämförlig
förmån, samt amiralitetspredikanten (vilken även innehar annan präster -

Kungl. Maj.ts proposition nr 20 i.

lig tjänst) årligt arvode 600 kronor. I Karlskrona amiralitet sförsamling
äga prästerna, förutom dem från kyrkofonden tillkommande
arvoden, åtnjuta amiralitetspnstorn kontant årslön 6 000 kronor
och hyresersättning 3 000 kronor, amiialitetspredikanten och extra amiralitetspredikanten
vardera kontant årslön 3 800 kronor och hyresersättning
2 200 kronor, ävensom alla tre befattningshavarna lönetillägg med
belopp, motsvarande för amiralitetspastorn vad kyrkoherde och för de båda
amiralitetspredikanterna vad komminister i territoriellt pastorat äger att
åtnjuta dels i provisorisk tilläggslön, dels i lönetillägg i anledning av nådårsrättens
upphörande och dels i dvrtidstillägg eller därmed jämförlig förmån.
För prästerskapet i båda nu förevarande församlingar gäller vidare,
att därest för dem å marinens ecklesiastikstat vid tidpunkten för löneregleringens
fastställande utgående årligt arvode ändras, skola ovan angivna
löneförmåner utgå endast, intill dess Kungl. Maj :t i anledning av sådant
förhållande annorlunda förordnar. Till dessa präster utgår även kristillägg
jämlikt kungörelsen den 30 juni 1948 nr 555.

För garnisonspastorn i Boden har Kungl. Maj :t, i enlighet med beslut av
1943 års riksdag, den 8 oktober 1943 fastställt ett årligt arvode av 7 600
kronor, varå utgår dyrtids- och kristillägg såsom för församlingspräst.

Samtliga innehavare av nu angivna militära prästbefattningar utom
amiralitetspredikanten i Skeppsholms församling åtnjuta jämväl, enligt
kungörelsen den 30 juni 1948 nr 542, provisoriskt lönetillägg för tiden
1/7 1948—30/6 1949 med 60 kronor i månaden.

Utlandspastorerna. För närvarande finnas sju svenska församlingar i
utlandet, för vilka Kungl. Maj :t fastställt kyrkoordning, nämligen Gustafsförsamlingen
i Köpenhamn, Victoriaförsamlingen i Berlin, Sofiaförsamlingen
i Paris, Olaus Petri-församlingen i Helsingfors, Margaretaförsamlingen
i Oslo, Ulrika-Eleonoraförsamlingen i London och svenska församlingen
i Buenos Aires.

Kostnaderna för utlandspastorernas kontanta avlöning utgå numera beträffande
pastorn i London delvis och beträffande övriga utlandspastorer
helt av kyrkofonden. Utlandspastorernas avlöningsanslag upptogs tidigare
å statsbudgeten men har genom beslut vid 1941 års riksdag (Kungl. Maj :ts
prop. nr 238 och riksdagens skrivelse nr 313) överförts å kyrkofonden.
För tiden 1/7 1948—30/6 1949 ha bestämmelser om avlöning av pastorer
vid svenska församlingar i utlandet meddelats i kungl. brev den 26 juni
1948 (Kungl. Maj :ts prop. nr 156/48 och riksdagens skrivelse nr 244). Dessa
bestämmelser äro av följande innehåll.

Avlöningen för angivna tid till en var av pastorerna i Köpenhamn, Berlin,
Paris, Helsingfors, Oslo och Buenos Aires utgöres av dels grundavlöning
med provisorisk förhöjning å tillhopa för år 8 100 kronor, dels procentuellt
dyrtidstillägg och kristillägg därå enligt de grunder för åtnjutande av sådana
tillägg, som för motsvarande tid må gälla för kyrkoherde i territoriell
hemlandsförsamling, dels provisoriskt lönetillägg med 60 kronor för månad,
dels ock tillfälligt utlandstillägg med 2 600 kronor för pastorn i Berlin,
2 000 kronor för pastorerna i Paris och Buenos Aires samt 1 600 kronor
för pastorerna i Köpenhamn, Helsingfors och Oslo ävensom därutöver
för den, som på grund av försörjningsplikt underhåller barn under 19 års
ålder, ett tilläggsbelopp för år å 750 kronor för ett och 500 kronor för varje

Kungi. Maj.ts proposition nr 20i.

ytterligare barn under 10 års ålder samt 2 000 kronor för varje barn, som
fyllt 10 år. För pastor i London utgöres avlöningen från kyrkofonden —
under förutsättning att han under budgetåret bibehålies vid de löneförmåner
från församlingen, som tillkommit honom under närmast föregående
budgetår — av provisoriskt lönetillägg å 60 kronor för månad och tillfälligt
utlandstillägg å 2 000 kronor för år jämte eventuella tilläggsbelopp för
barn enligt ovanstående.

Utlandspastor, som kommer i åtnjutande av härförut nämnd grundavlöning,
må icke mottaga särskild ersättning för honom på grund av tjänsten
åliggande förrättningar, vare sig sådan förrättning avser i utlandsförsamlingen
inskrivna medlemmar eller andra till därvarande svenska koloni
hörande personer eller resande eller eljest på orten tillfälligt vistande landsmän.
Uppbär utlandspastor järnte honom tillkommande prästerlig avlöning
särskilt arvode eller annan fast ersättning för tjänsteuppdrag vid sidan av
pastorstjänsten, skall för tid, varunder dylik ersättning till honom utgår,
grundbeloppet av hans utlandstillägg minskas med ett mot ifrågavarande
ersättning svarande belopp.

5. Biskoparna.

Enligt förordningen den 27 november 1936, nr 578, med ändrade bestämmelser
för biskoparnas avlönande jämte nya grunder för dispositionen
av därtill avsedda medel (biskopsavlöningsförordningen) äger biskop åtnjuta
kontant lön jämte förmån av liyresfri tjänstebostad samt vissa bidrag
och kostnadsersättningar.

Biskops kontanta lön består av dels grundlön, utgörande för ärkebiskopen
29 000 kronor, för biskopen i Lund 24 500 kronor samt för övriga biskopar
utom biskopen i Visby 21 000 kronor, dels ock dyrtidstillägg och kristillägg
därå enligt de grunder, som äro bestämda för befattningshavare i statens
tjänst, som åtnjuta reglerad avlöning. Biskopen i Visby, som i egenskap av
kyrkoherde i Visby församlings pastorat uppbär avlöning, utgående i därför
stadgad ordning, skall äga vid biskopstjänsten åtnjuta lönefyllnad så
bestämd, att hans kontanta lön för året uppbringas till ett belopp av
21 000 kronor jämte dyrtidstillägg och kristillägg därå enligt de bestämmelser,
som angivits för övriga biskopar. Vid bestämmande av nämnda lönefyllnad
skola tagas i beräkning samtliga för kyrkoherdebefattningen i prebendepastoratet
fastställda kontanta allmänna löneförmåner, därå utgående
tillägg inberäknade, men må därvid avdrag ske — intill ett belopp av 170
kronor för månad — för vad biskopen visar sig ha för månaden avstått såsom
ersättning till vikarie å eller ämbetsbiträde vid berörda befattning. —
Jämlikt kungörelsen den 30 juni 1948, nr 542, utgår biskops provisoriska
lönetillägg för tiden 1/7 1948—30/6 1949 med 60 kronor för månad.

Tjänstebostad beredes biskop enligt Kungl. Maj :ts bestämmande å för
ändamålet anvisad publik fastighet. Där särskilda förhållanden därtill föranleda,
må dock Kungl. Maj :t i stället tilldela biskopen antingen åt honom
förhyrd tjänstebostad eller hyresersättning. I förmånen av tjänstebostad
ingår även dispositionsrätt till planterat område. Vad sålunda stadgats om
tjänstebostad och hyresersättning skall dock icke gälla för biskopen i
Visby, så länge han i egenskap av kyrkoherde i Visby äger åtnjuta förmånen
av prästgård enligt ecklesiastik boställsordning. Åt biskop upplåten

Kungl. Maj.ts proposition nr 201.

tjänstebostad ävensom den av biskopen i Visby disponerade prästgården
må genom det allmännas försorg förses med möblering för högst fyra till
representation avsedda rum.

Sådan för biskoparnas avlöning anslagen fastighet eller del därav, som
anvisats för tjänstebostad åt biskop, utgör biskopsgård (1 § i förordningen
den 27 november 1936, nr 579, ang. förvaltningen av de för biskoparnas avlönande
anslagna fastigheter). I cirkulär den 30 april 1937 ha givits närmare
bestämmelser angående biskopsgårds förvaltning. Förvaltningen åligger
stiftsnämnden.

För uppvärmning av åt biskop upplåten tjänstebostad samt för bränsle,
som i sådan bostad eljest användes för hushållsändamål, äger biskop, i den
ordning och omfattning Kungl. Maj :t bestämmer, erhålla bidrag intill tre
fjärdedelar av kostnaderna.

Biskop äger erhålla resekostnads- och traktamentsersättning enligt gällande
resereglemente för i tjänsten föreslagna resor.

Enligt brev till statskontoret den 26 juni 1948 har Kungl. Maj :t föreskrivit,
att för tiden 1 juli 1948—30 juni 1949 skall till biskop ur kyrkofonden
utgå ett särskilt provisoriskt representationsbidrag med 2 000 kronor för
året.

6. Prästgårdarna, m. m.

Prästlöneregleringslagen av den 9 december 1910 stadgar i första paragrafen,
att varje i vederbörande pastorat tjänstgörande ordinarie präst -—
kyrkoherde eller komminister — skall i avlöning äga åtnjuta, förutom enligt
lagen bestämd lön i penningar, förmånen av hyresfri bostad. Sådan bostad
skall regelmässigt beredas befattningshavaren genom upplåtelse till honom
av prästgård, så anordnad, som i 1932 års ecklesiastika boställsordning
stadgas. Därest Kungl. Maj :t för visst fall finner, att på grund av
särskilda omständigheter hinder möter mot dylik upplåtelse, skall det
emellertid åligga pastoratet att, försåvitt ej annan bostad varmed befattningshavaren
åtnöjes av pastoratet beredes denne, i stället gälda hyresersättning
till honom med belopp, som Kungl. Maj:t bestämmer med hänsyn
till de i orten rådande förhållandena.

Tjänstebostad annorstädes än i prästgård förekommer i de territoriella
pastoraten, enligt vad ungefärligen kunnat beräknas, i cirka ett 40-tal fall
för kyrkoherde och i omkring 75 fall för komminister. Dylik tjänstebostad
är av pastoratet merendels upplåten i församlingshus eller byggnad av likartad
karaktär, vilken för så fall ofta inrymmer lägenheter för flera på
samma ort stationerade präster ävensom särskild pastorsexpedition. Huvudsakligast
förekommer dylik tjänstebostad i Stockholm och en del andra
större samhällen.

I Skeppsholnis militära församling i Stockholm samt i Karlsborgs delvis
militära församling äro tjänstebostäder (»prästgård») av kronan upplåtna
för därvarande kyrkoherdar i försvaret tillhöriga fastigheter.

För utlandspastorerna plägar i den av Kungl. Maj :t för vederbörande utlandsförsamling
fastställda kyrkoordningen föreskrivas, att församlingen
i fråga skall vara pliktig att tillhandahålla sin pastor tjänstebostad med
uppvärmning in. in., men några bestämmelser om bostadens storlek och beskaffenhet
ha därvid inte meddelats.

Kungl. Maj:ts proposition nr 204.

I enstaka fält finnes särskild tjänstebostad upplåten jämväl för kyrkoadjunkt.
Främst förekommer detta i församlingshus i stads- och liknande
samhällen men även i förutvarande kyrkoherde- eller komministersprästgårdar
å landsbygden, då sådan prästgård förlorat denna sin karaktär efter
det vederbörande ordinarie befattning indragits.

Hyresersättning utgår för närvarande till 33 kyrkoherdar och 90 komministrar
bland församlingsprästerskapet. Sådan ersättning har även bestämts
för de tre i Karlskrona amiralitetsförsamling fast anställda prästerna.
Av hyresersättningarna till komministrarna i de territoriella pastoraten
äro fyra tillsvidare ej slutligt bestämda. Till de övriga församlingsprästerna
utgå ersättningarna med belopp, växlande för kyrkoherdarna från
700 kronor för år i eu landsförsamling i Linköpings stift till 4 500 kronor
för år i Göteborgs-församlingarna samt för komministrarna mellan 700
kronor för år i en skånsk landsförsamling samt 3 200 kronor för år i Göteborgs-församlingarna.

Angående prästgårds anordnande finnas de närmare föreskrifterna i
andra kapitlet av ecklesiastika boställordningen. I enlighet med vad där
stadgas skall prästgård, allt efter Kungl. Maj:ts bestämmande, förläggas
antingen på något till pastoratet hörande ecklesiastikt boställe eller ock
på annat område, som pastoratet för så fall har att tillhandahålla.

Prästgård skall omfatta område av lämplig storlek, innefattande jämväl
såvitt möjligt — mark till trädgård för tjänstinnehavarens husbehov.

Rörande prästgårds bebyggelse och övriga anordnande, vare sig det gäller
nyanläggning eller ändringar å äldre prästgård, beslutar vederbörande ecklesiastika
boställsnämnd. Härvid liksom vid arbetenas utförande skall särskilt
beaktas vad god byggnadskultur kräver. Där planerade byggnads- eller
andra anläggningsarbeten å prästgård kunna anses från kulturhistorisk
eller estetisk synpunkt vara av betydelse för prästgårdens yttre eller inre
byggnadskaraktär, skall boställsnämndens beslut i frågan underställas
stiftsnämndens prövning och fastställelse.

Prästgårds bebyggande och, i huvudsak, dess iordningställande i övrigt
ankommer på pastoratet, som även svarar i det hela för prästgårdens
underhåll.

Å prästgård skola finnas boningshus, visthus, hushållskällare, tvättstuga,
vedbod och hemlighus samt, där sådant prövas erforderligt, garage och
brunn. Dessa s. k. laga hus må dock även, i den mån det befinnes lämpligt,
sammanbyggas. Efter Kungl. Maj :ts medgivande må jämväl i särskilda
fall prästgårdar i sin helhet sammanbyggas för två eller flera tjänstinnehavare.

För boningshus på kyrkoherdeprästgård må enligt boställsordningen bestämmas,
utöver kök och övriga nödiga utrymmen, minst fem och högst
åtta boningsrum, av vilka ett tillika skall vara expeditionsrum. För boningshus
på komministersprästgård må på samma sätt föreskrivas minst
fyra och högst sex boningsrum. Erfordras för kyrlcoarkivaliers förvaring
brandfritt valv eller annan brandsäker och fuktfri arkivlokal i prästgård,
skall vid ny- eller ombyggnad av densamma dylik lokal där anordnas.

Anordnas i prästgård särskild lokal för pastorsexpedition och ingår denna
ej i tjänstinnehavarens bostad, är pastoratet ålagt att bekosta möblering,
uppvärmning och städning av sådan lokal jämte därtill hörande utrymmen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 204.

För egen del är tjänstinnehavaren ålagd att väl vårda åt honom på prästgården
upplåtna byggnader jämte trädgård. Har han egna hus på prästgården,
är han skyldig att vid prästgårdens avträdande avstå dessa till
pastoratet eller sin efterträdare i tjänsten mot lösen eller, därest inlösen
ej kommer till stånd, bortföra desamma och iordningställa området.

Prästgård skall av tjänstinnehavare avträdas samtidigt med att denne
frånträder övriga avlöningsförmåner vid tjänsten. Skola avlöningsförmånerna
frånträdas på grund av tjänstinnehavarens dödsfall, d. v. s. normaliter
med utgången av den månad varunder dödsfallet inträffat, äga dock
hans dödsbodelägare kvarsitta å prästgården till den fardag för tillträde
och avträde av förhyrd lägenhet, som infaller näst efter tre månader efter
dödsfallet. Dödsbodelägarna äro för så fall skyldiga att under tiden ansvara
för prästgårdens behöriga skötsel och vård samt även upplåta nödigt
utrymme i prästgården åt den, som i egenskap av vikarie uppehåller tjänsten
eller såsom ny innehavare tillträtt denna.

De här ur 1932 års ecklesiastika boställsordning återgivna bestämmelserna
angående huru tjänstebostad för kyrkoherde och komminister skall
anordnas i prästgård överensstämma i stort sett med motsvarande bestämmelser
i den tidigare boställsordningen av den 9 december 1910. Dessa bestämmelser,
vilka i sak nu alltså varit gällande under närmare fyrtio år,
ha likväl helt naturligt icke, i vidare mån än då prästgård nybyggts eller
blivit underkastad någon större ombyggnad eller nyinredning, kunnat påverka
det nuvarande prästgårdsbeståndets karaktär av enligt boställsordningen
godtagbara tjänstebostäder.

Prästgårdarnas förhandenvarande beskaffenhet, såväl med avseende å
därvarande tjänstebostads storlek som beträffande dennas utrustning och
allmänna standard, belyses ingående av en undersökning, som 1946 års
prästlönekommitté låtit verkställa på grundval av de till 1945 års allmänna
bostadsräkning för prästgårdarna avlämnade bostadsuppgifterna. För närmare
uppgifter i berörda hänseenden hänvisas till denna undersökning (se:
prästlönekommitténs betänkande s. 43 ff jämte de därvid fogade tabellerna
5—13, s. 189 ff). Vissa speciella data ur undersökningen, vilka för en avlöningsreglering
för prästerskapet torde få förutsättas vara av särskild
betydelse, skola dock här återgivas.

De nuvarande prästgårdarna äro till stor del av förhållandevis hög
ålder. Av de för närvarande bestående 1 289 kyrkoherde- och 715 komminister
sprästgårdarna ha 1 192 av det förra och 665 av det senare slaget
ingått i den av prästlönekommittén utförda bostadsundersökningen. Härvid
ha ej mindre än sammanlagt 741 kyrkoherde- och 280 komministersprästgårdar
eller cirka 62 respektive 42 procent befunnits uppförda före
det senaste sekelskiftet. Blott 74 kyrkoherde- och 58 komministersprästgårdar
eller cirka 6 respektive 9 procent av hela antalet äro nybyggda sedan
1935. Av samtliga prästgårdarna äro dock numera över halva antalet
i större eller mindre omfattning ombyggda eller nyinredda, främst givetvis
bland de äldre årsgrupperna. Detta tar sig också uttryck i det för
våra prästgårdar i gemen karakteristiska förhållandet, att de, å ena sidan
i enlighet med äldre tiders bostadskrav, äro mycket stora i förhållande
till motsvariga men modernare enfamiljshus i allmänhet men också, å
andra sidan i fråga om bostadsstandarden i övrigt och då närmast med

Kungl. Maj.ts proposition nr 204.

avseende å bostadens utrustning med vatten och avlopp, centraluppvärmningsanordning,
enskilt badrum, vattenklosett och elektrisk belysning, äro
av förvånansvärt hög klass.

Storleken av bostadsbvggningen å en kyrkoherdeprästgård utgör i flertalet
fall omkring 200 kvadratmeter och å en komministersprästgård omkring
150 kvadratmeter. Härvid är dock att märka, att detta mått allenast
angiver själva byggningens yttre ytstorlek, medan prästgårdsbyggningarna
ofta omfatta två våningsplan eller åtminstone ett och ett halvt. En av
prästlönekommittén samtidigt företagen speciell stickprovsundersökning
för Uppsala stiftsnämndsområde rörande de prästerliga tjänstebostädernas
verkliga bostadsyta, d. v. s. den sammanlagda inre eller nettovåningsytan
för en dylik tjänstebostad efter frånräknande av expeditionslokaler
och dylikt, utvisar ett effektivt bostadsutrymme av i flertalet fall omkring
250 kvadratmeter och däröver å kyrkoherdeprästgårdarna samt 200 kvadratmeter
å komministersprästgårdarna. Vad åter själva rumsantalet beträffar
— varvid dock ej kunnat skiljas på rum av normal storlek om
minst 9 kvadratmeter och eventuellt förekommande mindre rum om 6—9
kvadratmeter — framgår av prästlönekommitténs huvudundersökning,
att det större antalet av prästgårdarna omfattar, förutom kök och frånsett
egentliga hallar och avskilda expeditionslokaler, för kyrkoherde 7—9
samt för komminister 5—8 boningsrum. Av kyrkoherdeprästgårdarna finnas
25 med mindre än 6 rum och 79 med över 10 rum samt av komministersprästgårdarna
21 med mindre än 5 rum och 30 med över 8 rum.

Vad slutligen angår prästgårdarnas kvalitet med avseende å utrustningen
med nutida gängse bekvämligheter så märkes i fråga om de undersökta
kyrkoherdeprästgårdarna, att i 6 av dessa saknas vatten och avlopp, i
119 centraluppvärmning, i 111 enskilt badrum, i 110 vattenklosett och i
2 elektrisk belysning. Motsvarande förhållanden föreligga å komministersprästgårdarna
i 3, respektive 96, 118, 96 och 2 fall. Av dessa brister i
bostadslägenheternas utrustning förekomma emellertid i åtskilliga fall
flera sådana på en gång, upp till fyra samtidigt. Inalles finnas sålunda
blott 185 respektive 143 dylika bristlägenheter bland alla de undersökta
kyrkoherde- och komministersprästgårdarna, motsvarande 15,5 respektive
21,5 procent av detta prästgårdsbestånd. Beträffande andra brister i de
prästerliga tjänstebostädernas standard, såsom i fråga om förekomsten
av mer eller mindre för bostadsändamål mindervärdiga rum (kallrum samt
rum med låg takhöjd eller liggande lågt över omgivande markyta), har
visserligen icke erhållits något exakt resultat av den verkställda undersökningen,
men något mera väsentligt antal sådana bristfälligheter synes
dock icke här föreligga. Förekomsten av dylika brister i de särskilda fallen
lärer för övrigt få anses vara av relativt ringa betydelse för en värdesättning
av de förhållandevis stora bostadslägenheter, varom här gemenligen
blir fråga. Kan man härvid alltså i det hela bortse från brister av
här sistnämnd art och fästes i övrigt särskilt avseende vid de förhållanden,
som bilda utgångspunkt för hyresbedömningen för den allmänna
hyres- och dyrortsgruppsindelningen, nämligen förekomsten eller avsaknaden
av vatten och avlopp samt centraluppvärmningsanordning och enskilt
badrum, finner man att prästgårdarna genomsnittligt äro av högsta
kvalitet. Bostadsundersökningen ger nämligen vid handen, att ej mindre
än 1 034 kyrkoherdeprästgårdar eller 86,7 procent och 534 komministers -

Kungl. Maj:ts proposition nr 204.

prästgårdar eller 80,3 procent för närvarande äro försedda med samtliga
här angivna bekvämligheter.

Församlingsprästerna äga för närvarande enligt de gällande regleringsbestämmelserna
icke rätt till några särskilda naturaförmåner såsom tillbehör
till den åt dem å prästgårdarna upplåtna hyresfria tjänstebostaden.
Tidigare åtnjöt emellertid flertalet kyrkoherdar och komministrar, åtminstone
på landsbygden, förmånen av fritt bränsle på rot för husbehov från
pastoratet tillhörande löneboställes skog. Denna naturaförmån har med
1932 års boställsreform avvecklats. I stället hava de ordinarie prästerna
över lag, på sätt redan omnämnts, tillerkänts ett kontant vederlag i form
av bidrag till tjänstebostadens uppvärmning (med 200 kronor för år för
kyrkoherde och 160 kronor för komminister). Härtill har för de senaste
åren kommit en särskild gottgörelse för bränslekostnad för vissa rum i
onormalt stora prästgårdar (högst 50 kronor per sådant rum och år).

7. Pensionering.

T jänstepensionering.

1910 års lag om emeritilöner för präster (sv. förf.-saml. nr 141) är i
sina huvudgrunder alltjämt gällande. Enligt den nuvarande lydelsen av
lagen må emeritilöner, under vissa betingelser, från kyrkofonden utgå till
ordinarie och extra ordinarie präster, vilka tjänstgöra i annan territoriell
församling än Karlsborgs församling, ävensom till stifts- och kontraktsadjunkter
samt till pastor vid sådan svensk församling i utlandet, för vilken
kyrkoordning blivit av Kungl. Maj :t fastställd. Av de nu uppräknade
prästerna hava församlingsprästerna varit underkastade lagen från dess
tillkomst, stifts- och kontraktsadjunkterna från den 1 januari 1942 samt
utlandspastorerna från den 1 juli 1947.

Emeritilönen består av grundbelopp och ett år 1930 tillkommet provisoriskt
tilläggsbelopp. För ordinarie befattningshavare motsvarar grundbeloppet
för år i allmänhet 80 procent av den reglerade lönen, dock lägst

3 200 kronor för kyrkoherde och 2 400 kronor för komminister och högst

4 500 kronor. För kyrkoadjunkt utgår grundbeloppet 2 000 kronor och för
annan extra ordinarie präst 1 500 kronor. För utlandspastor är grundbeloppet
4 500 kronor. Det provisoriska tilläggsbeloppet utgör för samtliga
1 000 kronor.

Ordinarie präst är pliktig att, mot åtnjutande av emeritilön, avgå från
tjänsten när han fyllt 70 år eller när han fyllt 65 år samt under mer än
tre av de senast förflutna fem åren varit i följd av obotlig sjukdom eller
ålderdomssvaghet urståndsatt att själv fullgöra sina tjänståligganden och
av sådan anledning åtnjutit tjänstledighet, eller när han —- utan att uppfylla
nyssnämnda villkor — efter att under fem på varandra följande år
på grund av sjukdom, vanförhet eller lyte varit ur stånd att tjänstgöra,
finnes vara för framtiden till tjänstgöring oförmögen.

Avgångsskyldigheten är beträffande annan präst än utlandspastor övergångsvis
på olika sätt inskränkt. Befattningshavare, utnämnd senast den
8 december 1910, är sålunda över huvud taget icke mot sitt bestridande
skyldig att, mot åtnjutande av emeritilön, avgå från sin befattning. Befattningshavare,
som utnämnts efter nyssnämnda dag men före den 1 maj

Kungl. Maj:ts proposition nr 204.

1930, är icke skyldig att mot emeritilön avgå, förrän han fyllt 75 år eller
på sätt nyss sagts vid 65 års ålder befunnits urståndsatt att tjänstgöra.
Utlandspastor är icke mot sitt bestridande skyldig att avgå, därest han
utnämnts före den 1 juli 1947.

Extra ordinarie präst må erhålla emeritilön, när han uppnått 60 års
ålder, eller när han — utan att hava uppnått sagda ålder — intjänat minst
tio prästerliga tjänstår och under minst två år i följd på grund av sjukdom,
vanförhet eller lyte varit ur stånd att tjänstgöra samt finnes vara
för framtiden till tjänstgöring oförmögen.

Utgående emeritilön är alltid oavkortad, utom när avgången ägt rum på
grund av för framtiden bestående oförmåga till tjänstgöring. 1 sistnämnda
fall avkortas pensionen i samma mån som antalet prästerliga tjänstår
ej uppgår till trettiofem, dock att pensionen icke må understiga sjuttiofem
procent av hel emeritilön.

Sedan den 1 juli 1947 sker en nyreglering av utgående emeritilöner.
Sålunda har för tiden den 1 juli 1947—30 juni 1948 emeritilön utbytts
mot s. k. nyreglerad emeritilön jämlikt bestämmelserna i kungörelsen den
25 augusti 1947 nr 664. Beloppen för nyreglerad hel emeritilön hava härvid
utgjorts av de tjänstepensionsunderlag, som enligt allmänna tjänstepensionsreglementet
från och med den 1 juli 1947 gälla för statliga lönegrader.
Sålunda har kyrkoherde hänförts till högst lönegrad Ca 27 och
lägst lönegrad Ca 24, komminister till högst lönegrad Ca 22 och lägst lönegrad
Ca 20, kyrkoadjunkt till lönegrad Ce 20 samt pastorats-, stifts- och
kontraktsadjunkt till lönegrad Ce 19. Domprost och utlandspastor hava
likställts med kyrkoherde. Å nyreglerad emeritilön har beräknats rörligt
tillägg efter 12 procent i enlighet med vad som gällt för f. d. statlig befattningshavare
med pension enligt 1947 års allmänna bestämmelser. Enligt
kungörelse den 26 juni 1948 nr 540 skall utbyte, som nyss sagts, äga
rum även för tid mellan den 30 juni 1948 och den 1 juli 1949, varvid dock,
enligt i samma kungörelse utfärdad bestämmelse, rörligt tillägg skall utgå
efter det antal procent, som för samma tid gäller för förhöjning av månadslön
enligt statens löneplansförordning.

Beträffande biskoparnas tjänstepensionsförhållanden finnas gällande
föreskrifter meddelade i biskopsavlöningsförordningen den 27 november
1936 nr 578, enligt vilken biskop är skyldig att mot åtnjutande av emeritilön
ur kyrkofonden avgå från tjänsten när han fyllt 70 år, eller när han
— utan att hava uppnått nämnda ålder — under tre på varandra följande
år varit på grund av sjukdom, vanförhet eller lyte ur stånd att utöva sin
tjänst och av sådan anledning finnes vara för framtiden därtill oförmögen.
Biskop, som utnämnts till sin tjänst före den 1 mars 1935, är dock
icke skyldig avgå förrän han fyllt 75 år.

Kungl. Maj :t utser innehavare av emeritilön och bestämmer den tidpunkt,
då emeritilönen skall tillträdas. I regel har emeritilönen börjat
utgå med ingången av månaden näst efter den då avgångsskyldigheten inträtt.
Emeritilön till biskop utgår med ett belopp av 9 000 kronor för årr
vartill komma tillägg enligt samma bestämmelser som för prästerna i
övrigt.

Sedan den 1 juli 1947 utbytes biskops emeritilön mot nyreglerad emeritilön
enligt samma bestämmelser som för motsvarande tid gälla beträffande
utbyte av emeritilön för övriga präster. Biskop hänföres därvid till lönegrad
Co 19.

Kungl. Maj:ts proposition nr 204.

Med ovan nämnt förbehåll beträffande den, som är utnämnd före den
1 mars 1935, äro även biskoparna förpliktade att underkasta sig framdeles
ändrade pensioneringsbestämmelser.

Enligt gällande löneregleringsresolutioner tillkommer slutligen emeritilön
— ehuru den gäldas helt av vederbörande församling — även prästerskapet
i Karlskrona amiralitetsförsamling och pastorn i Skeppsholms församling
i Stockholm. Dessa präster ha dock icke blivit delaktiga i den nyreglering
av emeritilönerna, som kommit de egentliga församlingsprästerna
m. fl. till del.

Familjepensionering.

För de prästerliga befattningshavarna var familjepensioneringen tidigare
ordnad genom en halvprivat pensionskassa, prästerskapets änke- och
pupillkassa. Det för denna kassa senast gällande reglementet var utfärdat
av Kungl. Maj :t genom kungörelse den 17 december 1926 nr 529. En redogörelse
för kassans verksamhet ävensom för vissa äldre former för understöd
åt efterlevande till avlidna präster finnes intagen som särskild bilaga
(nr I) till Kungl. Maj :ts proposition nr 219/1941 angående ordnande av
familjepensionsväsendet för präster m. in.

Sedan staten övertagit prästänkekassan från den 1 januari 1942, är
familjepensioneringen för prästerna — biskoparna inbegripna — numera
ordnad genom ett den 28 november 1941 (sv. förf.sand. nr 904) utfärdat
särskilt reglemente, familjepensionsreglementet för prästerskapet. Detta
reglemente tillförsäkrar prästerna mot viss avgiftsplikt rätt till familjepension,
däri innefattad — enligt på det statliga pensionsområdet senare
införd terminologi — rätt till familjelivränta för präst, som avgår utan att
erhålla emeritilön och som räknar minst fem tjänstår. Reglementet omfattar
—- förutom de präster, vilka jämlikt den nuvarande lydelsen av
1910 års emeritilönelag kunna tilldelas emeritilön från kyrkofonden —
även biskoparna samt ordinarie och extra ordinarie präster i garnisonsoch
amiralitetsförsamlingarna och garnisonspastorn i Boden.

Bestämmelserna i familjepensionsreglementet för prästerskapet ansluta
i stort sett till bestämmelserna i det för statstjänstemännen intill den 1
juli 1942 gällande 1936 års allmänna familjepensionsreglemente. I likhet
med vad som gäller för emeritilönerna sker för närvarande en nyreglering
även av utgående familjepensioner. Även dessa pensioner nyregleras sålunda
tills vidare, intill den 1 juli 1949, enligt bestämmelserna i de tidigare
nämnda kungörelserna den 25 augusti 1947 nr 664 och den 26 juni i948
nr 540. Ifrågavarande reglering innehär en förbättring och uppräkning
av familjepensionerna i anslutning till de i 1947 års allmänna familjepensionsreglemente
angivna pensionsunderlagen för de lönegrader, vilka
antagits såsom bestämmande för motsvarande nyreglerad emeritilön. Å
nyreglerad familjepension utgår rörligt tillägg enligt samma grunder, som
gälla för beräkning av rörligt tillägg å nyreglerad emeritilön.

8. Rekryteringsförhållanden.

I 19 kap. 1—6 §§ av 1686 års i denna del ännu gällande kyrkolag stadgas
angående förutsättningarna och villkoren för prästs ordination (prästvigning)
och därmed ock för inträdet i predikoämbetet (prästämbetet). I

Kungl. Maj.ts proposition nr 204.

22 kap. kyrkolagen återfinnas de närmare bestämmelserna om själva
prästvigningen. Enligt de förstnämnda kyrkolagsstadgandena må ingen
»träda till predikoämbetet, som icke är lagligen och ordentligen kallad
och begärd och av sin biskop skicklig befunnen, godkänd och vigd» (1 §).
Vidare stadgas (6 §), att ingen får ordineras till präst, därest han inte
förut innehar anställning vid undervisningsväsendet, »varigenom han sig
redligen nära och föda kan», eller »någon annan viss lägenhet (prästerlig)
är ledig, till vilken han kan befordras». Till beaktande av dessa villkors
efterlevnad varder härefter biskopen »allvarligen förbjudet att viga flera
präster, än som nödtorfteligen behövas och med lägenheter kunna förses».

Utöver dessa kyrkolagens stadganden synas några allmänna bestämmelser
icke vara meddelade rörande prästaspirants kallande eller villkoren
för hans ordination och slutliga inträde i prästämbetet. I ett kungl. brev
av den 19 december 1748 har Kungl. Maj :t emellertid, under erinran till
biskoparna och konsistorierna om kyrkolagens stadgande, att flera präster
inte må utses än som nödvändigtvis behövas och kunna tilldelas tjänsteförordnande,
samt att adjunkt åt kyrkoherde eller komminister icke i
onödan må förordnas, meddelat vissa med de förut återgivna kyrkolagsstadgandena
sakligt överensstämmande anvisningar angående hjälpprästs
anställande. I brevet utsäges sålunda, att, därest i visst fall adjunkt är
av behovet påkallad, må den, som sådan önskar, väl anhålla att »till
sin hjälp få någon viss uti stiftet ledig varande präst» men däremot icke
»till den ändan begära nya prästers förordnande, så länge dugliga och
redan ordinerade präster ... äro att tillgå».

Prästlönekommittén har närmare undersökt i vad mån dessa ålderdomliga
bestämmelser i kyrkolagen rörande prästernas första antagande alltjämt
äro tillämpbara och även i praktiken tillämpade. För ett fullständigt
bedömande av de prästerliga rekryteringsförhållandena har det därjämte
visat sig önskvärt att vinna en överblick av tillgången på prästaspiranter
nu och under någon tid närmast härföre ävensom kännedom om de linjer
efter vilka gallring bland aspiranterna eventuellt under åren må ha skett.
I detta syfte har kommittén den 8 december 1947 i skrivelse till envar av
rikets biskopar begärt upplysningar i följande hänseenden:

A. Antalet prästaspiranter, som under ett vart av de senaste tio åren
(1938—1947) genom prästvigning antagits för tjänstgöring inom respektive
stift.

B. De överväganden från stiftsledningens sida, som varit bestämmande
för omfattningen av nämnda prästrekrytering.

C. Om och i så fall i vilken omfattning under något år av nämnda tidsperiod
prästaspiranter med stadgad kompetens anmält sig till prästvigning
för respektive stift i större antal än som då kunnat där erhålla anställning
och sålunda kunnat prästvigas.

D. Stiftsledningens uppfattning om utsikterna under de närmast följande
åren för den fortsatta rekryteringen i erforderlig utsträckning av
präster till respektive stift.

Av de besked, som kommittén på dessa sina förfrågningar erhållit från
biskoparna, har den inhämtat följande, vilket här nedan är återgivet i särskilda
avdelningar (A—D) i anslutning till en var av de här ovan angivna
frågorna.

Kungl. Maj.ts proposition nr 204. 33

Avdelning A. Svaren på denna fråga ha sammanställts i följande tablå.

Stift	1938	1939	1940	1941	1942	1943	1944	1945	1946	1947	S:a
Uppsala ..	it	10	6	12	14	5	4	0	10	5	77
Linköping	8	7	4	10	5	10	7	10	3	5	69
Skara ....	16	2	15	6	0	8	6	5	8	2	68
Strängnäs .	0	13	6	4	9	2	8	2	5	6	55
Västerås ..	7	3	5	9	8	8	5	3	1	7	56
Växjö ....	9	10	14	11	12	5	3	9	9	6	88
Lund ....	10	9	10	2	8	1	4	8	4	19	75
Göteborg .	14	7	10	7	0	19	8	5	5	13	88
Karlstad ..	6	12	6	6	8	2	7	3	14	2	66
Härnösand	8	5	11	7	5	5	2	2	0	c	51
Luleå ....	6	5	5	7	2	7	7	6	6	5	56
Visby ....	3	2	2	3	2	0	3	2	1	0	18
Stockholm	—	—	—	—	—	7	10	3	10	5	35

Till denna tablå har kommittén fogat följande kompletterande anmärkningar.

I tablån ha endast upptagits de prästaspiranter, som efter prästvigningen
fullgjort praktisk församlingstjänst samt kvarstannat i dylik tjänst. I
tablån ha för Uppsala och Luleå stift ej heller medräknats ett mindretal
präster (8 resp. 1) som omedelbart efter prästvigningen övergått till annat
stift för tjänstgöring där eller vid bildandet av Stockholms stift överförts
till detta. Härutöver ha inom åtta stift (Uppsala, Skara, Västerås, Växjö,
Lunds, Härnösands, Luleå och Stockholms stift) prästvigts ett smärre antal
aspiranter, vilka omedelbart eller efter viss kortare församlingstjänstgöring
ägnat sig åt annan verksamhet. En del av dessa ha fortsatt sina
studier eller övergått till lärarbanan, medan andra åter avgått exempelvis
till missionen, svenska kyrkans diakonistyrelse, evangeliska fosterlandsstiftelsen
eller de kristna samfundens nykterhetsrörelse.

Avdelning B. Inom nio stift har prästrekryteringens omfattning i stort
sett kunnat bestämmas enbart efter det föreliggande behovet. De övriga
fyra stiften (Västerås, Växjö, Lunds och Luleå stift) ha på grund av där
ordinerade prästers ålder, hälsotillstånd och dödlighet samt övergången
till annan verksamhet nödgats giva sin rekrytering en mera elastisk karaktär.
Härvid har man dock städse fasthållit grundprincipen att i första
hand enbart tillgodose det oundgängligen nödvändiga behovet. Erfarenheten
synes emellertid hava visat, att en viss marginal varit behövlig för
att nödtorftigt tillgodose hastigt uppkommande nya behov av präster inom
dessa stift. Vad beträffar Västerås, Växjö och Lunds stift har alltså under
den senaste tioårsperioden en viss avgång till annan verksamhet i förening
med för Västerås del ett ökat antal sjukdomsfall, för Växjös del ett ökat
antal dödsfall och för Lunds del ett antal präster av hög ålder föranlett
och berättigat en viss nyrekrytering utöver det oundgängligen nödvändiga
behovet. Vid rekrytering inom Luleå stift har man bland annat nödgats
taga hänsyn till att den kyrkliga organisationen inom detta stift varit och
alltjämt är stadd i tillväxt.

Avdelning C. Genomgående har man i alla stiften i första hand sökt
bereda stiftets »egna söner» plats. Detta tyckes helt och fullt ha lyckats

3 — Bihang till riksdagens protokoll 1949. 1 samt. Nr 204.

Kungl. Maj:ts proposition nr 20b.

för ärkestiftet, Västerås, Karlstads, Härnösands, Luleå, Visby och Stockholms
stift. Även i Linköpings, Skara och Växjö stift ha — med undantag
för några enstaka fall — de »egna» kunnat placeras. Strängnäs stift har
intill det senaste året i allmänhet ej kunnat mottaga mer än hälften av
dem som önskat inträda i stiftet. Under det sista året har däremot där
ingen avvisats. Under periodens första år till och med 1944 har ett icke
ringa antal prästaspiranter avvisats i Lunds stift, vilket i första hand berott
på den starka tillströmningen av präster till detta stift under slutet
av 1920-talet. Även Göteborgs stift har fått mottaga anmälningar utöver
sitt behov. Under det sista året ha dock där alla anmälda kunnat placeras.
Vad beträffar sökande utifrån ha — förutom i Strängnäs, Lunds och Göteborgs
stift, vilka stift ju ej kunnat bereda plats åt »egna» sökande —
åtskilliga avvisats i Skara, Västerås, Karlstads och Visby stift, under det
att i ärkestiftet, Linköpings, Växjö, Härnösands och Luleå stift endast i
undantagsfall avvisats någon utifrån sökande. I Stockholms stift ha kunnat
placeras alla utifrån sökande.

Avdelning D. Samtliga biskopar -— förutom biskoparna i Strängnäs och
Stockholm — tyckas vara ense om att en snart inträdande allmän prästbrist
såväl inom deras egna stift som för hela svenska kyrkans vidkommande
är att förvänta under de närmast följande åren. Även om orsakerna
härtill synes enighet råda. Den sedan femton år tillbaka allt kraftigare
nedgången av antalet studerande vid universitetens teologiska fakulteter
i förening med den nuvarande skolorganisationens alltjämt stegrade behov
av lärarkrafter utgjorde ett allvarligt hot mot kyrkans nyrekrytering, i
synnerhet som lärarbanan med sina för närvarande betydligt gynnsammare
avlönings- och befordringsförhållanden numera utövade och även i
fortsättningen komme att utöva större dragningskraft på de nyutexaminerade
teologerna. En del av biskoparna uttala också den meningen att
en förbättring av de prästerliga lönevillkoren skulle kunna komma att
skapa gynnsammare förutsättningar för prästrekryteringen. I detta sammanhang
torde kunna inskjutas, att Luleå stift — varest knapphet på
präster redan råder — alltid varit beroende av ett visst tillskott av prästaspiranter
söderifrån. Vid inträdande allmän prästbrist inom riket kan
nämnda stift givetvis icke längre påräkna dylikt tillskott, vilket kommer
att ytterligare förvärra situationen inom detta stift. Biskopen i Stockholm
synes icke räkna med någon som helst brist inom stiftet, och biskopen i
Strängnäs förmenar, att visserligen någon, men kortvarig, brist på prästaspiranter
kan komma att uppstå. De flesta övriga biskoparna — i synnerhet
ärkebiskopen samt biskoparna i Linköping, Skara och Lund -—
beteckna emellertid det nuvarande läget som ytterst allvarligt och bekymmersamt.

9. Finansieringen av kostnaderna för prästerskapets avlöning
och pensionering.

De huvudsakliga reglerna angående finansieringen av prästlönekostnaderna
äro följande.

Jämlikt 19 § prästlöneregleringslagen skall till bestridande av de för
kyrkoherde och komminister fastställda lönerna, däri inräknat bidrag för
uppvärmning av tjänstebostad enligt 11 § 4 mom. samma lag, ävensom ersättning
och arvode åt kyrkoadjunkt användas i första hand avkastningen

Kungi. Maj.ts proposition nr 20''i.

av pastoratets prästlönetillgångar och i andra hand församlingsavgifter.
Enligt 3 § 1 inom. lagen om provisorisk tilläggslön skola provisorisk tilläggslön
åt kyrkoherdar och komministrar samt provisoriskt tilläggsarvode
åt kyrkoadjunkt jämväl gäldas av pastoratet. Samma är förhållandet med
det fasta resanslaget (2 § lagen om resanslag åt vissa präster i vissa nyreglerade
pastorat) samt med ödebygdstillägg och nådårstillägg.

Med prästlönetillgångar avses löneboställen och därtill knutna fonder
samt landgillen och dylikt, som är avsett för prästerskapets avlöning. Skulle
prästlönetillgångarna i ett pastorat lämna så stor avkastning, att därå uppkommer
överskott sedan prästlönekostnaderna under året samt visst virkesbehov
enligt 55 § ecklesiastik boställsordning blivit täckta, skall pastoratet
till kyrkofonden inleverera hälften av sådant överskott (4 § lagen om
kyrkofond).

Räcka icke avkastningen av prästlönetillgångarna — avkastningen av
boställena därvid beräknad enligt fastställd »normalavkastning» -— (och
pastoratets andel i avkastningen från stiftets prästlönejordsfond och prästlönefondshemman)
till täckande av prästlönekostnaderna, har pastoratet
att utdebitera församlingsavgifter till ett belopp, motsvarande högst en uttaxering
för skattekrona inom pastoratet av det öretal, Kungl. Maj :t för
året bestämmer (7 § kyrkofondslagen). Nämnda öretal skall bestämmas till
dubbla beloppet av vad för skattekrona uttages i kyrkoavgift (8 § kyrkofondslagen),
dock att samma öretal ej må överstiga tjugu.

Åtgår till gäldande av prästlönekostnaderna högre belopp än som täckes
av dels uppskattade avkastningen av prästlönetillgångarna och dels ovannämnda
utdebitering av församlingsavgifter, äger pastoratet för vad ytterligare
erfordras erhålla tillskott ur kyrkofonden (7 § kyrkofondslagen).

Kyrkofonden, som förvaltas av statskontoret, upplades den 1 januari
1914 enligt föreskrift i lagen den 9 december 1910 om kyrkofond. Denna
lag har ersatts av ovannämnda lag den 30 augusti 1932 om kyrkofond i
samband med omläggningen av den ecklesiastika boställsförvaltningen.
Till kyrkofonden överfördes 1914 de avlöningstillgångar, som förut legat
fonderade i prästerskapets löneregleringsfond och de ecklesiastika boställenas
skogsfond. Sedermera ha även vissa andra fonderade medel överlämnats
till kyrkofonden.

Kyrkofondens inkomster utgöras enligt 3 § i lagen av dels ersättning
från statsverket för varje år för prästerskapets till statsverket indragna
tionde in. in., för vissa tidigare av prästerskapet i territoriella pastorat åtnjutna
statsanslag och för statsanslag, som förut åtnjutits av biskopar och
pastor primarius eller utgått till biskopslöneregleringsfonden, dels inkomsten
av allmänna kyrkohemman, ldockarhemman och biskopshemman, dels
såsom ovan nämnts, överskott å avkastningen av pastoratens prästlönetillgångar,
dels ersättning av pastorat för kostnader för tillfälligt biträde
till upprättande av hushållningsplan för löneboställes skog, dels familjepensionsavdrag
och familjepensionsavgifter enligt familjcpensionsreglementet
för prästerskapet jämte övriga, därtill anslutna bestämmelser angående
familjepension för efterlevande till präster, så ock bidrag jämlikt
3 § lagen om vissa lönetillägg åt präster i nyrcglerade pastorat i anledning
av nådårsrättens upphörande in. in., tlcls allmän kyrkoavgift, dels ränta
och annan vinst å kyrkofondens tillgångar och dels ränta och annan vinst
å en del andra av statskontoret förvaltade kapitaltillgångar (vissa till
kyrkofonden överlämnade fonder för biskoparnas avlönande).

Kungl. Maj:ts proposition nr 204.

I 6 § av kyrkofondslagen angivas kyrkofondens utgifter. Utav kyrkofondsmedel
gäldas följande här aktuella prästerliga avlöningskostnader,
nämligen

ålderstillägg till kyrkoherdar och komministrar,
kontraktsprostarnas arvoden,
tillfälliga resanslag,

löneersättning åt kyrkoherde och komminister vid militär tjänstgöring,
kontraktsprosts resekostnads- och traktamentsersättning i anledning av
särskilda förrättningar ävensom kostnad för vikaries avlönande på grund
av sådan förrättning,
semesterkostnadsbidrag,
dyrtidstillägg,
kristillägg,

provisoriskt lönetillägg,
särskild bränslegottgörelse,

arvode åt pastoratsadjunkt (dock ej den förhöjning därav, som inträder,
då adjunkten tjänstgör vid två ordinarie befattningar),
ålderstillägg till pastoratsadjunkt,
provisoriskt tilläggsarvode åt pastoratsadjunkt,

arvode åt extra ordinarie präst vid sjukdom och militärtjänstgöring,
ersättning för adjunkts resa till tjänstgöringsorten,
pastoratsadjunkts arvodesförhöjning för familjepensionering,
emeritilöner för präster enligt emeritilönelagen,

familjepension enligt familjepensionsreglementet för präster samt tillägg
å sådan pension,

bidrag till kostnad för resa till pastorat, där präst förordnas att, jämte
fullgörande av honom i annat pastorat åliggande tjänstgöring, biträda vid
eller uppehålla prästerlig befattning,

stifts- och kontraktsadjunkternas avlöning (anslaget härtill, som tidigare
var maximerat till 400 000 kronor, bestämmes enligt lagändring den 13
juni 1947 nr 272 av Kungl. Maj:t jämlikt av riksdagen godkända grunder),
avlöning till garnisonspastorn i Boden,

avlöningen till garnisonspastorn (kyrkoherden) i Karlsborgs pastorat
och till prästerna i Skeppshohns och Karlskrona amiralitetsförsamling,
med undantag av de avlöningsposter, som skola gäldas av nämnda pastorat
och församlingar (se ovan och K. br. till statskontoret den 30 juni 1946
angående anslag ur kyrkofonden för avlönande av i fredsorganisationen
vid försvarsväsendet anställda präster),

avlöningen till biskoparna med undantag av den del av avlöningen till
biskopen i Visby, som skall gäldas av Visby församling (se ovan), samt
avlöningen till utlandspastorerna, med undantag av viss del av avlöningen
till pastor i London.

Ur kyrkofonden gäldas slutligen de såsom skatteutjämningsbidrag utgående
»tillskotten till pastorats prästlönekostnader».

Avlöningen till pastoratsadjunkt gäldas i regel till viss del av den präst,
för vilken adjunkten är förordnad såsom vikarie eller hos vilken han såsom
ämbetsbiträde tjänstgör.

Regleringen av kyrkofondens och pastoratens ekonomiska mellanhavanden
sker genom ett årligt avräkningsförfarande, varom gälla särskilda författningsbestämmelser
(reglementet för ecklesiastik medelsförvaltning).

Kungl. Maj.ts proposition nr 20h.

III. Prästlönekommitténs förslag.

A. Tjänsteorganisation och avlöning.

1. Avlöningssystemet.

Pråstlönekommittén anför följande.

Det av 1927 års prästlöneregleringssakkunniga1 år 1929 framlagda förslaget
(i det följande benämnt 1929 års förslag) innebar, att församlingsprästernas
löner borde regleras i huvudsaklig överensstämmelse med de
principer, som dåmera sedan rätt länge vunnit tillämpning inom den civila
statsförvaltningen. Med förslaget avsågs, i första hand, att ernå en avveckling
av det på 1910 års prästlönelagstiftning grundade lönesystemet, som
enligt rätt samstämmiga vittnesbörd befunnits behäftat med betydande praktiska
olägenheter. Ett av förslagets väsentliga positiva syftemål var att omsider
lägga en sådan ny grundval för avlöningsbestämmelserna, som möjliggjorde
en såväl av lönetekniska skäl som framför allt ur rättvisesynpunkt
nödvändig jämförbarhet mellan, å ena sidan, prästernas och, å den
andra, övriga samhällstjänares avlöningsförmåner. Förslaget kom att stanna
på papperet. År 1931 framlade för ändamålet tillkallade nya sakkunniga
ett förnyat förslag i ämnet. Det byggde på ett bibehållande i huvudsak
av 1910 års prästerliga lönesystem. Detta senare förslag drabbades av
samma öde. 1946 års prästlönekommitté har icke ansett sig böra här belasta
utrymmet med eu närmare redogörelse för sistnämnda förslag. Kommittén
finner sig nämligen kunna räkna med såsom givet, att detta förslag
— icke minst med hänsyn till de allmänt antagna grundsatser, som under
1930-talet och fram till närvarande tidpunkt varit vägledande för det fortgående
löneregleringsarbetet beträffande andra grupper befattningshavare
i allmän tjänst — numera icke kan ha annat än historiskt intresse. Det har
för kommittén stått tydligt, att den nu eftersträvade äntliga lösningen av
prästerskapets lönefråga måste sökas efter den av 1927 års sakkunniga
härför anvisade huvudlinjen.

Då kommittén sålunda förordar, att det statliga lönesystemet nu lägges
till grund även för regleringen av prästernas löner, vill kommittén tillfoga
en kortfattad erinran. Någon skulle måhända finna skäl för anmärkningen,
att fördelen av en sådan omläggning kunde te sig tvivelaktig, då ej heller
det statliga lönesystemet — i allt fall numera — kunde sägas besitta någon
förebildlig enkelhet. Man skulle dock härvid förbise, alt inveckling — eller,
populärare uttryckt, tillkrångling — är eu relativitet. Det ännu gällande
prästerliga avlöningssystemet intager i detta hänseende en plats för sig,
helt utom tävlan. Den för förvaltningen uppkomna tyngden i de prästerliga
avlöningsfrågornas behandling har emellertid icke enbart varit föranledd
av det prästerliga lönesystemets här karakteriserade beskaffenhet i
och för sig. En speciellt belastande faktor har i själva verket varit de båda

1 Dåvarande häradshövdingen i Norra Hälsinglands domsaga f. d. revisionssekreteraren
Nils Wihlborg, ordförande, samt kammarrådet Tom Wohlin, kyrkoherden
och teologie doktorn Karl Axel Ihrmark och dåvarande förste kanslisekreteraren,
adjungerade ledamoten i kammarrätten Erik Baehrendtz.

Kungl. Maj.ts proposition nr 204.

lönesystemens rent tekniska oförenlighet, ett förhållande som försvårat,
ja rent av omöjliggjort det fortgående bedömandet av prästernas löneställning
i förhållande till övriga samhällstjänares. Ett av lönesystemen måste
redan av denna anledning lämna rum för det andra. Att det härvid måste
bli det prästerliga systemet, som får vika, synes självfallet.

Vid kommitténs ställningstagande till frågan om avlöningssystemet har
herr Rubbestad anfört:

Då jag i detta betänkande biträtt förslaget om att inplacera prästerna i
en dyrortsgrupperad löneskala har detta icke berott på en ändrad inställning
från min sida till dyrortsgrupperingen såsom sådan utan endast därpå
att hela uppläggningen av detta lönespörsmål har varit att vid löneregleringen
för prästerna erhålla en så nära anslutning som möjligt till det
lönesystem, som gäller för statstjänstemän i allmänhet. Borttagandet av
dyrortsgrupperingen får därför tagas i ett vidare sammanhang, då det gäller
ställningstagandet till hela det statliga lönesystemet.

Yttranden.

Kyrkomötet har förklarat sig ej ha något att erinra emot att det statliga
lönesystemet tages till förebild för en kyrklig avlöningsreform. Denna
analogiska tillämpning får emellertid — enligt vad kyrkomötet anför —
icke medföra ett fördunklande av kyrkans egenart eller ett bortskymmande
av dess rätt till sin förmögenhet eller eljest av dess ekonomiska självständighet.
Icke heller får den fördölja, att skilda till avlöningsreglementet
hörande frågor kräva ett särskilt bedömande. Prästen är en kyrkans och
församlingens tjänare, vars ämbetsutövning icke i allo kan regleras efter
mönstret av statstjänstemännens avlöningssystem.

Remissmyndigheterna ha samstämmigt biträtt kommitténs ställningstagande
på förevarande huvudpunkt.

Statens lönenåmnd har framhållit, att i och med att samma lönesystem
tillämpas å präster och statstjänstemän eventuella särbestämmelser för
prästerna kunna få konsekvenser i fråga om jämförliga statliga tjänstemannagrupper.
Sådana särbestämmelser borde därför så vitt möjligt undvikas.

Föredraganden.

Jag tillstyrker, att den länge fördröjda prästerliga avlöningsreformen
baseras på det statliga lönesystemet. Vad lönenämnden framhållit bör givetvis
beaktas av prästlönekommittén vid utformningen av dess slutliga
förslag. 2

2. Särskilda förutsättningar för en reform i närvarande läge av
avlöningssystemet för prästerna, m. m.

Prästlönekommittén yttrar:

Såsom i kommitténs direktiv redan är omnämnt har frågan om en allmän
revision av 1910 års prästlönelagstiftning tidigare varit under be -

Kungl. Maj:ts proposition nr 20b.

handling, nämligen under åren 1927—1932. Frågan om själva lönesystemet
och löneavvägningen blev därvid, i likhet med vad som tidigare under
det fortgående reformarbetet inom detta avsnitt av den kyrkliga ekonomien
varit övligt, sammankopplad med problem om sättet för finansieringen av
avlöningskostnaderna och förvaltningen av prästlönejorden. Hela frågekomplexet
blev härigenom till ytterlighet svårhanterligt och vidlyftigt. Under
starka meningsbrytningar nåddes 1932 en lösning av de två sistnämnda
spörsmålen. Prästlönefrågan i egentlig mening blev däremot skjuten på
framtiden.

Kommittén har vid studiet av det mycket omfattande äldre utredningsmaterialet
stannat i den bestämda övertygelsen att, om man över huvud
eftersträvar en lösning inom rimlig tid av den omedelbart trängande frågan
om en omläggning av själva lönesystemet, såväl problemet om förvaltningen
av prästlönej orden som även — åtminstone i det huvudsakliga —
frågekomplexet om ordningen för finansieringen av prästlönekostnaderna
måste i närvarande läge avskiljas från löne- och pensionsfrågornas behandling.
Kommittén är också av den meningen, att en reform i åsyftad
riktning av själva avlöningssystemet såsom sådant väl låter sig genomföra
utan rubbning av de allmänna grunder, varpå rältsregleringen beträffande
boställsväsendet och finansieringen för närvarande är fotad.

Kommittén har varit i något tvivelsmål, huruvida kommitténs utredningsuppdrag
avser andra grupper prästerliga befattningshavare än sådana, som
omfattas av gällande prästlöneregleringslag eller sålunda församlingsprästerna
(domprostar, kyrkoherdarna i de territoriella pastoraten utom Karlsborgs
pastorat samt komministrar, kyrkoadj unkter och pastoratsadj unkter).
Kommittén har emellertid trott sig böra i utredningen inbegripa icke
blott stifts- och kontraktsadj unkter na och den hittills särreglerade kyrkoherdebefattningen
i Karlsborgs pastorat utan även biskoparna, utlandskyrkoherdarna,
de i Skeppsholms församling och i Karlskrona amiralitetsförsamlingar
anställda prästerna samt garnisonspastorn i Boden.

En reform av det prästerliga avlöningssystemet aktualiserar mer eller
mindre direkt ett stort antal frågor av speciellt tjänsteorganisatorisk natur.
Hithörande speciella frågor ha i allmänhet det gemensamt, att stor meningsskiljaktighet
av gammalt råder om bästa sättet för deras uppordnande.
Kommittén har trott sig förfara riktigast genom att i förevarande utredning
till behandling upptaga endast sådana av här åsyftade spörsmål, som
ha ett tvingande samband med huvudfrågan. Ett särskilt spörsmål, nämligen
stiftsbandsfrågan, skall dock här i korthet beröras.

I en vid kommitténs betänkande fogad bilaga (Bil. 2)1 lämnas en översiktlig
redogörelse för den uttänjda behandling, för vilken stiftsbandsfrågan
hittills varit föremål. Frågan om stiftsbandets avskaffande och
spörsmålet om en omläggning av det prästerliga avlöningssystemet kunna
ju sägas så till vida ha ett slags samband som icke blott avlöningsregleringen
utan även stift sbandet har sin givna betydelse för de vid varje tidpunkt
rådande befordringsförhållandena. Men något inbördes sammanhang
av tvingande natur föreligger här icke. Eu skeende allmän reformering
av avlöningssystemet föregriper sålunda icke ett efterföljande ställningstagande
till frågan om stiftsbandets avskaffande, och omvänt kan ej
heller, såvitt kommittén kan finna, eu eventuell sådan reform påverka de

1 Här utelämnad.

Kurtgl. Maj.ts proposition nr 20k.

grunder för en allmän avlöningsreglering, som eljest må befinnas lämpliga
att genomföra. Kommittén vill erinra om, att ett upphävande av stiftsbandet
förutsätter lagstiftning enligt regeringsformen § 87 mom. 2. I sådan
lagstiftning äger som bekant kyrkomötet deltaga med samma befogenhet
som riksdagen. Kommittén håller det väl för möjligt, måhända troligt, att
kyrkomötet — om tillfälle bereddes detsamma att från allsidiga utgångspunkter
taga stiftsbandsfrågan under förnyad omprövning — nu skulle
finna stiftsbandet ha utspelat sin kyrkohistoriska roll. Men hur än med
detta kommitténs antagande må förhålla sig, har kommittén ansett sig icke
böra tillråda, att de båda spörsmålen — avlöningsfrågan och stiftsbandsfrågan
— nu i behandlingsordningen kopplas samman. Kommittén anser
sig endast böra framhålla det önskvärda i att, efter det avlöningsfrågan
förts i hamn, anstalter vidtagas för att utan vidare tidsutdräkt bringa även
stiftsbandsfrågan under ny prövning. Kommittén vill emellertid här erinra,
att prästvalssakkunniga i sitt den 31 december 1932 avgivna betänkande
såsom ett verksamt medel mot de med stiftsbandsinstitutet förbundna olägenheterna
rekommenderade ett vidgat utnyttjande av den Kungl. Maj :t
tillkommande rätten att i enskilda fall medgiva övergång från ett stift till
ett annat. Även kommittén finner ett dylikt utvidgat dispensförfarande
kunna om ej avhjälpa så dock mildra de olägenheter, varom här är fråga.
Enligt kommitténs förmenande vore det lyckligt, om Kungl. Maj :t i fortsättningen
och intill dess stiftsbandsfrågan kunnat få sin slutliga lösning,
tillvaratoge den möjlighet till här föreliggande olägenheters minskande,
som sålunda och i övrigt står Kungl. Maj :t till buds.

Yttranden.

Prästlönekommitténs här gjorda uttalanden ha i allmänhet icke mötts
av några erinringar från remissinstansernas sida. Emellertid har statskontoret
upptagit frågan om ett samband mellan avlöningsreformen, å ena
sidan, samt den kyrkligt-kommunala indelningen och den prästerliga organisationen
i pastoraten, å den andra. Ämbetsverket har därvid funnit det
oundgängligt, att, innan frågan om en lönereglering för prästerskapet slutligen
prövas, en revision av den ecklesiastika indelningen upptages till övervägande
i syfte främst och närmast att uppnå kongruens mellan de nya
borgerliga kommunerna och pastoraten.

Statskontoret har härom anfört huvudsakligen följande.

Alltjämt finnes ett stort antal pastorat och församlingar med så ringa
folkmängd, att de enligt vedertagna bedömningsgrunder icke torde giva
tjänsteinnehavaren full sysselsättning även med den fria verksamhet, som
denne har att utöva. Beträffande särskilt innehavare av dessa tjänster,
skulle prästlönekommitténs förslag till lönereform komma att medföra
icke rimliga löneförbättringar. Då sådana tjänster redan enligt nuvarande
lönesystem som regel kräva tillskott från kyrkofonden, kommer sålunda
efter en lönereforms genomförande den inträdda kostnadsökningen att i
dessa fall helt åvila sagda fond. Detta förhållande kommer i sin tur att medföra,
att många pastorat, där de prästerliga krafterna kanske icke på långt
när räcka till, via den till kyrkofonden ingående allmänna kyrkoavgiften bli

Kungl. Maj.ts proposition nr 204. 41

nödsakade att bidraga till upprätthållande av dessa mer eller mindre obehövliga
tjänster.

Enligt nu gällande prästlöneregleringslag fastställer Konungen för varje
pastorat genom s. k. löneregleringsresolutioner, förutom avlöningen för de
inom pastoratet tjänstgörande prästerna, även viss fördelning av de prästerliga
uppgifterna, I dessa resolutioner, vilka äga tillämpning under tjugu
år, skall även enligt samma lag efter nödig utredning beslut meddelas angående
ändring av den kyrkliga indelningen och organisationen såsom å
ena sidan delning av pastorat eller inrättande av ny prästerlig tjänst samt
å andra sidan sammanslagning av pastorat eller indragning annorledes av
befintlig tjänst.

Efter genomförandet av kommitténs löneförslag, varigenom löneregleringsresolutionerna
komma att helt bortfalla, försvinner sålunda även den
periodvis återkommande granskningen och regleringen av den kyrkliga
organisationen. Det torde under sådana förhållanden vara nödvändigt att
efter det nya lönesystemets genomförande skapa garantier för en fortlöpande
kontroll av den kyrkliga organisationen. En dylik kontroll torde lämpligen
kunna anordnas på sådant sätt, att Kungl. Maj :t stiftsvis, med förslagsvis
fem års mellanrum, genom särskilda beslut fastställer antalet befattningshavare
för varje pastorat ävensom deras tjänsteställning. I dessa
beslut böra även angivas det antal pastoratsadjunktsbefattningar, som prövas
erforderligt inom stiftet.

Även kammarkollegiet har uttalat sig i frågan om den fortgående kontrollen
från Kungl. Maj :ts sida över den ecklesiastika indelningen och den
församlingsprästerliga organisationen och därvid särskilt berört de »små»
pastoratens problem. Nämnda ämbetsverk har dock icke satt i fråga, att
med ett definitivt ställningstagande till lönereformen skulle anstå till den
obestämda tid, då en mer eller mindre ingripande allmän revision av den
ecklesiastika indelningen i riket kunde tänkas bli genomförd.

Föredraganden.

Jag biträder kommitténs förslag om avgränsningen av de kategorier präster,
vilkas avlönings- och pensionsförhållanden i förevarande sammanhang
böra bli föremål för reglering.

Reformarbetet inom området för den kyrkliga ekonomien har sedan gammalt
gått fram i ytterligt tungt före. Jag har därför stark anledning understryka
kommitténs uppfattning, att om ett resultat omsider skall kunna
nås i frågan om en omläggning av prästlönesystemets tekniska struktur,
allehanda under- och sidoliggande problem, som icke ha ett tvingande samband
med nämnda fråga, nu måste skjutas åt sidan. De kunna alla, så
snart lönefrågan avgjorts, när som helst upptagas till debatt. Några av
dessa problem äro av den beskaffenhet, att de komma alt påfordra ett
efterföljande ställningstagande med kort varsel.

Vad särskilt angår frågekomplexet om ordningen för finansieringen av
prästlönekostnaderna delar jag helt kommitténs mening, att den tilläinnade

Kungl. Maj:ts proposition nr 204.

oinläggningen av själva avlöningssystemet låter sig väl genomföra utan
rubbning av de allmänna grunder, varpå rättsregleringen beträffande finansieringen
för närvarande är fotad. Vissa särskilda frågor uppkomma
emellertid här, till vilka kommittén från sina utgångspunkter icke haft
anledning att taga ställning. Då dessa särskilda frågor tarva ett uppmärksammande
redan i förevarande läge, återkommer jag till dem i min efterföljande
framställning.

Vad slutligen angår löneregleringsfrågans samband med pastoratsindelningen
i riket och den prästerliga organisationen i de särskilda pastoraten
får jag erinra om följande.

Alltsedan år 1914, då den ännu gällande prästlöneregleringslagen trädde
i tillämpning för ett visst antal pastorat, och successivt fram till närvarande
tid har ett utomordentligt omfattande arbete nedlagts på de kyrkligtregionala
indelningsfrågorna och på den församlingsprästerliga organisationen.
Utredningen i dessa frågor har i regel företagits i samband med uppgörande
av förslagen till löneregleringar för de särskilda pastoraten, men
i ett par fall ha utredningar skett för större regionala avsnitt i ett sammanhang
(åren 1918—19 för Visby stift och åren 1919—22 för skånedelen av
Lunds stift).

För pastoratens del ha indelningsändringarna bestått i sammanslagningar
och delningar. Ändringarna i den prästerliga organisationen ha avsett indragning
eller nyinrättning av prästerliga biträdesbefattningar. Det hittills
uppnådda resultatet av detta alltjämt fortgående indelnings- och organisationsarbete
må här belysas med några siffror. År 1913 var pastoratens antal
i riket 1 412, år 1948 1 350. Under den mellanliggande perioden har alltså
antalet pastoratssammanslagningar överstigit antalet pastoratsdelningar
med 62. Antalet kyrkoherdetjänster i riket har sålunda nedbringats med
samma siffra. Antalet komministraturer var år 1914 944, år 1948 880. Indragningarna
av komministraturer ha sålunda under perioden överstigit antalet
nyinrättade befattningar av detta slag med 64. Antalet icke-ordinarie
biträdesbefattningar av viss fastare karaktär utgjorde år 1914 125. Dessa
befattningar ha alla indragits men i viss utsträckning ersatts med (ickeordinarie)
kyrkoadjunktstjänst. Ett sammanlagt icke så obetydligt antal
kyrkoadjunktstjänster har visserligen härjämte inrättats i andra, folkrikare
pastorat. Då kyrkoadjunktsbefattningarnas antal år 1948 uppgick till 346,
har sålunda ökningen av de »fasta» icke-ordinarie befattningarna från år
1914 varit 221. Siffran motsvarar dock genomsnittligt för riket i dess helhet
icke mer än cirka en sjättedels tjänst per pastorat. Vill man från besparingssynpunkt
ytterligare belysa de här redovisade sifferuppgifterna
rörande resultatet av det hittills bedrivna rationaliseringsarbetet, behöver
endast erinras om, att rikets folkmängd under ifrågavarande period stigit
med i runt tal 1,3 miljoner samt att — vad angår allenast ett avsnitt av

Kungl. Maj:ts proposition nr 2(H.

församlingsprästernas tjänsteåligganden — prästernas befattning med
folkbokföringen numera är väsentligt utökat.

Man har emellertid vid en återblick på det hittills bedrivna indelningsoch
organisationsarbetet att uppmärksamma, att detta arbete på ett besvärande
sätt hämmats av en särskild faktor av rättsligt slag. Det förhåller
sig nämligen så, att prästerna — i motsats till vad som numera gäller för
så gott som alla andra större grupper av befattningshavare i allmän tjänst
— icke äro underkastade förflyttningsskyldighet vid fall av organisationsändringar.
Följden härav har blivit, att de allra flesta av de successivt
meddelade besluten om pastoratssammanslagningar och tjänsteindragningar
i övrigt kommit att tillsvidare stanna på papperet. Beslutens tilllämpning
har måst göras beroende av vederbörande befattningshavares avgång
från tjänsten — genom dödsfall, tillträde av annan befattning eller
pensionering. Nyregleringarna ha härigenom kommit att fördröjas, i regel
under en lång följd av år, ofta i decennier och i enstaka fall för en mansålder.

Statskontoret utgår ifrån, att omedelbart i och med avlöningsreformen
»löneregleringsresolutionerna» skulle komma att i sin helhet upphävas.
Givetvis bör så ej ske, och enligt vad jag inhämtat har ej heller prästlönekommittén
för avsikt att föreslå en sådan åtgärd. Vad som genom avlöningsreformen
måste sättas ur kraft är avlöningsbestämmelserna i resolutionerna,
men de däri innefattade bestännnandena, som beröra indelning,
prästerlig organisation och vissa särskilda tjänsteuppgifter för vederbörande
befattningshavare, böra självfallet behålla sin giltighet, intill dess Kungl.
Maj :t sättes i tillfälle att för varje särskilt pastorat taga dessa bestämmanden
under förnyad omprövning. Automatiskt kommer detta att ske vid tidpunkten
för löneregleringsresolutionernas successiva utlöpande, men intet
hinder kommer efter lönereformens genomförande att möta mot att företaga
en sådan individuell nyprövning pastoratsvis dessförinnan, om så befinnes
nödvändigt.

De kyrkligt-kommunala indelningsfrågorna komma emellertid att med
det snaraste aktualiseras i ett större samband, såsom en omedelbar följd
av den pågående ingripande omregleringen av de borgerliga primärkommunerna.
Det gäller här att undanröja de »geografiska oregelbundenheter»,
som uppkomma för de fall då gränserna för de nya borgerliga kommunerna
skära pastoratsgräns. Vad däremot angår den av statskontoret
framkastade tanken på en allmän omstöpning av pastoraten i riket till
kongruens med de nybildade »storkommunerna» så torde väl eu sådan vittutseende
fråga knappast vara mogen för ett omedelbart ställningstagande.
Det blir i allt fall nu nödvändigt att taga i tu med de kyrkliga indelningsoch
organisationsfrågorna — liksom tidigare skedde för Visby stift och
för de skånska länen inom Lunds stift — icke isolerat för ett särskilt

Kungl. Maj:ts proposition nr 20b.

pastorat i sänder utan i ett sammanhang för alla pastoraten inom ett
stift eller inom en länsdel av ett stift. Möjligen kommer här att anmäla sig
ett avvägningsproblem av större räckvidd. Jag syftar här på den rätt stora
ojämnhet, som obestridligen för närvarande råder, när det gäller fördelningen
av de tillgängliga prästerliga arbetskrafterna mellan rikets olika
delar. I förgrunden kommer härvid den missgynnade ställning, som de
stora landsbygdsområdena i övre Norrland utan gensägelse intaga.

En oeftergivlig förutsättning för att det program för de kyrkliga indelnings-
och organisationsfrågornas behandling, som jag här skisserat, skall
kunna inom rimlig tid leda till några praktiska resultat är uppenbarligen,
att möjlighet skapas att förflytta ordinarie församlingspräst till annan
prästerlig befattning. Ett första villkor härför är givetvis, att den sittande
befattningshavaren icke skall kunna — genom vägran att låta sig förflytta
-—■ resa hinder mot tillämpningen av ett meddelat beslut om indelnings-
eller organisationsändring. Prästlönekommittén har också i sitt förslag
till grunder för lönereformen förordat, att ett allmänt stadgande om
skyldighet för präst att låta sig förflytta av organisatoriska skäl upptages
i blivande avlöningsförfattning för hithörande befattningshavare, men
kommittén har framhållit, att det praktiska utnyttjandet av stadgandet
för genomförande av ecklesiastika indelnings- och organisationsändringar
måste bli beroende av en skeende uppmjukning av gällande bestämmelser
om prästval. Jag kommer i det följande att närmare redogöra för kommitténs
förslag på denna punkt och för de erinringar från remissinstansernas
sida, som däremot framställts. Jag vill emellertid redan i detta sammanhang
förutskicka, att jag ansett mig böra biträda kommitténs här berörda
förslag samt att jag även funnit oundgängligt, att den uppmjukning
av prästvalsbestämmelserna, som här kan visa sig erforderlig, med det
snaraste kommer till stånd. Av det anförda torde följa, att om man vill
försäkra sig om möjligheten att få den nu sittande generationen präster
underkastad förflyttningsskyldighet av organisatoriska skäl, så kan detta
endast ske i och med lönereformen — nämligen genom ett i avlöningsvillkoren
inryckt förbehåll av ifrågavarande innebörd.

På grund av vad jag sålunda anfört finner jag intet hinder möta mot att
statsmakterna taga omedelbar ställning till huvudpunkterna i prästlönekommitténs
nu framlagda förslag. 3

3. Löneavvägningen för ordinarie församlingspräster (kyrkoherdar

och komministrar).

Prästlönekommittén.

Kommittén framför inledningsvis några allmänna synpunkter på problemet
och erinrar härvid till en början om 1929 års förslag, som beträf -

Kungi. Maj.ts proposition nr 204.

fande löneavvägningen för kyrkoherdar (utom domprostar) och komministrar
upptog huvudsakligen följande grunder:

1. Löner till kyrkoherdar och komministrar bestämmas i penningar. Vid
regleringen av lönerna hänföras tjänsterna till särskilda klasser (tjånsteklasser),
fyra för kyrkoherdebefattningarna och tre för komministersbeställningarna.
Inom varje tjänstegrad betecknas den i lönehänseende lägst
ställda tjänsteklassen såsom tjänsteklass 1.

Vid inordningen av de särskilda tjänsterna i resp. tjänsteklasser skall
avseende fästas vid pastoratens folkmängd, svårigheten vid deras skötsel
och andra därmed jämförbara omständigheter.

2. Lönebeloppen för de till viss tjänsteklass hänförda befattningarna
grundas å den löneplan, som finnes gällande för befattningshavare vid statsdepartement
och vissa andra verk, tillhörande den civila statsförvaltningen.

Kyrkoherdar i lägsta tjänsteklass placeras i 26 lönegraden, komministrar
i lägsta tjänsteklass i 22 lönegraden. Den förhöjning i lön, som skall utgå
i en var av de högre tjänsteklasserna inom resp. tjänstegrad, bestämmes
till summan av två ålderstillägg. Följaktligen kommer av kyrkoherdeklasserna
den andra att placeras i 28 lönegraden, den tredje i 30 lönegraden
och den fjärde i en lönegrad, som — efter företagen påbyggnad av avd. B
i förenämnda löneplan efter de för densamma gällande grunder -—- kommer
att motsvara en 32 lönegrad. Av komministersklasserna kommer den
andra att hänföx-as till 24 och den tredje till 26 lönegraden.

Kommittén erinrar om, att den i förslaget åsyftade löneplanen för civilstatstjänstemännen
var den, som var upptagen i avlöningsreglementet den
22 juni 1921, nr 451, med efterföljande ändringar, främst genom kungörelsen
den 6 juni 1925, nr 270, samt framhåller beträffande förslaget i fråga
vidare följande.

I utredningsuppdraget för 1927 års sakkunniga ingick icke utarbetande
av några författningsförslag. De nämnda sakkunnigas behandling av lönefrågan
fick härigenom mera karaktären av en skiss än en utförd och färdig
konstruktionsritning. Att beakta är vidare, alt under den långa tid,
som förflutit sedan de sakkunniga framlade sitt betänkande, utvecklingen
på löneområdet stegvis fortskridit såväl för civilstatstjänstemännens del
som för församlingsprästerna. För förstnämnda tjänstemän markeras som
bekant huvudetapperna i denna utveckling av 1939 års civila avlöningsreglemente
samt av statens löneplansförordning den 30 juni 1947, nr 376,
och det samma dag utfärdade allmänna avlöningsreglementet, vilken senare
författning numera ersatts av statens allmänna avlöningsreglemente den
30 juni 1948, nr 436. Vad åter angår församlingsprästerna har, såsom kommittén
i det föregående framhållit, under denna mellanliggande tid företagits
en serie tilläggsregleringar — allt på det prästerliga avlöningssystemets
gamla, starkt fallfärdiga grund. Det torde med hänsyn till vad här
berörts stå klart, att 1927 års sakkunnigas ovan återgivna förslag, såvitt det
avser prästlönernas anknytning till löneskalan för civilstatstjänstemännen,
nu påfordrar bedömanden från i viss mån förändrade utgångspunkter.

Härom förutskickar prästlönekommittén — under hänvisning till en av
kommittén uppgjord lönesammanställning (intagen å s. 16) — några
allmänna erinringar och anför:

Kungl. Maj:ts proposition nr 20b.

Med uppgifterna i den berörda lönesammanställningen torde vara klarlagt,
att 1910 års prästlönelagstiftning, vad särskilt berör avlöningsförhållandena
vid kyrkoherde- och komministerstjänsterna, lett fram till i flera
hänseenden oförnuftiga resultat. Omdömet träffar icke blott den inbördes
avlöningsrelationen mellan dessa tjänstegrader såsom sådana utan även —
och detta framför allt — relationen mellan högsta och lägsta kyrkoherderespektive
komministerslön. Vad dessa sistberörda spännvidder angår finner
man, att —• innan de för tiden den 1 juli 1947—30 juni 1949 beviljade
provisoriska lönetilläggen härutinnan kommit att verka något utjämnande
— skillnaden mellan högsta och lägsta kyrkoherde-, respektive komministerslön
kan beräknas ha uppgått till belopp, som för komministerstjänsterna
motsvarade drygt 7 löneklasser och för kyrkoherdetjänsterna något
mera än 9 löneklasser, allt å den för civilstatstjänstemännen enligt 1939 års
avlöningsreglemente gällande löneplanen. Till frågan om avlöningsrelationen
mellan kyrkoherde- och komministertjänstegraderna såsom sådana
återkommer kommittén i det följande. Vad återigen beträffar de alltjämt
bestående helt onormala spännvidderna mellan högsta och lägsta avlöning
inom respektive tjänstegrader torde få anses utan vidare uppenbart att —
hur än prästlönernas anknytning till den för civilstatst jänstemännen gällande
löneskalan i övrigt företages —- en väsentlig beskärning av dessa
spännvidder är starkt påkallad.

Kyrkoherdarna.

Kommittén berör i fråga om löneavvägningen för kyrkoherdarna till en
början en fråga, som den tillägger åtminstone principiellt intresse: kan beskärningen
av de för närvarande förefintliga lönespännvidderna tänkas böra
ske ända därhän, att lönen för alla kyrkoherdar, respektive alla komministrar
sättes lika? Förespråkare för en dylik ytterligt gående löneutjämning
saknades icke. Argumenteringen, sådan den vanligen framföres för
likalöneprincipens berättigande i fråga om kyrkoherdarna, sammanfattar
kommittén sålunda.

Utbildning och behörighetskraven i övrigt äro för alla kyrkoherdetjänster
lika. En var kyrkoherdetjänst i riket är —-i samband med fortgående omprövningar
av pastoratsindelningens ändamålsenlighet •— så organiserad,
att befattningen förutsatts ge sin innehavare full sysselsättning. Icke mindre,
men ej heller mer. I pastorat, där de prästerliga göromålen måst antagas
överskrida det skäliga arbetsmåttet för en kyrkoherde, anställas hjälppräster
— komministrar eller kyrkoadjunkter — till behövligt antal. Den
samfällda arbetsbördan i pastoratet delas härvid upp på två eller flera befattningshavare
med i allt väsentligt samma kompetens. En kyrkoherdes
tjänsteuppgifter äro — från en betydelsefull synpunkt sett — av tvåfaldigt
slag. I första hand ingå i hans tjänstearbete konkreta åligganden, som
grunda sig på uttryckliga stadganden i lag och annan författning, på Kungl.
Maj :ts bestäminanden i samband med tjänstens organisation eller på speciella
föreskrifter från stiftsstyrelsens sida. Hit höra kyrkoherdens medverkan
vid de fastställda allmänna gudstjänsterna, konfirmationsundervisningen
och de till genomsnittligt antal beräkneliga prästerliga förrättning -

Kungl. Maj:ts proposition nr 20 b.

arna: dop, vigslar och jordfästningar. Vidare äro hit att hänföra ordförandeskapet
i kyrkoråd, s. k. sockenbud å sådana orter, där denna sedvänja ännu
är bevarad, samt en på inånga platser dessvärre tidsödande befattning
med folkbokföringen. De uppräknade göromålen kunna betecknas såsom
kyrkoherdetjänstens fasta och »obligatoriska» del. Men det är förutsatt, att
denna kyrkoherdetjänstens tidsinrutade del icke skall vara mera skrymmande
än att den lämnar tjänstens innehavare tillbörligt utrymme även
för hans fria initiativ. Det blir i denna helt personligt präglade verksamhet,
som hans intresse och fallenhet för prästkallet företrädesvis kunna göra
sig gällande och komma till sin rätt. Det synes knappast behöva befaras,
att det »lilla» landspastoratet härvid skulle erbjuda ett otillräckligt arbetsfält.
I själva verket kan man säga, att en ensamt sittande kyrkoherde i ett
dylikt pastorat — vid eu jämförelse med kyrkoherden i den »stora» stadsförsamlingen,
i vilken en eller flera hjälppräster finnas anställda — såtillvida
har den »svårare» uppgiften som han saknar en ämbetsbroder på
platsen, med vilken han kan rådgöra i brydsamma fall och med vilken han
efter lägligheten kan samsas om utförande av tjänsteförrättningar, när
bestyren tränga på. Den »fria verksamheten» i den stora stadsförsamlingen
får och måste nog få en extensiv prägel. För lantprästen kan vad som brister
i omfång ersättas med intensitet och kvalitet. Skulle det oaktat i särskilda
fall det »lilla» landspastoratet anses erbjuda för få tillfällen till
prästerliga insatser, så torde det rätta korrektivet häremot icke vara en
lägre löneställning för kyrkoherden i ett dylikt pastorat. Riktigare torde
vara att sammanslå pastoratet med ett närliggande till en större enhet. -—
Det framhålles understundom, att kyrkoherdarnas i friare former utförda
församlingsarbete är svårkontrollerbart. Det synes vara en av biskopsämbetets
främsta uppgifter att fortgående tillse, att det icke eftersättes.

Kommittén anför härefter för egen del:

För den nuvarande lönedifferentieringen vid kyrkoherdetjänsterna har
en utslagsgivande betydelse tillerkänts pastoratens befolkningstal. Det har
i kritiken mot en lönedifferentiering på denna grund särskilt framhållits,
att densamma kommit att gynna de folkrikare stadspastoraten på landsbygdspastoratens
bekostnad. I regel sökte sig nämligen, av lätt insedda
skäl, de starkare kvalificerade prästmännen till de kyrkoherdebeställningar,
som erbjöde den bättre utkomsten.

Giltigheten i och för sig av de sålunda andragna motiven för ett likställande
av alla kyrkoherdar i lönehänseende kan måhända icke bestridas.
Kommittén är dock av den meningen, att en viss lönedifferentiering här —
från i någon mån andra utgångspunkter — har sitt även principiellt sett
fulla berättigande. Till denna frågas ytterligare belysning får kommittén
erinra om följande. Det förhåller sig visserligen så, att en kyrkoherde i
sin fria prästerliga verksamhet icke ens inom det till folkmängden medelstora
eller mindre pastoratet har möjlighet att skapa en närmare personlig
kontakt med mer än eu del av de inom tjänstgöringsområdet bosatta personerna.
Inom de folkrikaste stadspastoraten kan här av lätt insedda skäl
endast bli fråga om eu bråkdel av folkmängdstalet. Uppenbart är dock, alt
de konkreta möjligheterna för en kyrkoherde till insatser på delta viktiga
avsnitt av hans tjänstearbete måste bli på ett avgörande sätt beroende på
hans personliga initiativkraft och arbetsresurser, hans intellektuella rör -

Kungl. Maj:ts proposition nr 20b.

lighet och hans förmåga att förstå och möta skiftande strömningar i det
inom stora församlingar vanligen starkt differentierade samhällslivet. Det
kan vid sådant förhållande knappast vara annat än följdriktigt, att man
söker till kyrkoherdebefattningarna i de folkrikare och folkrikaste pastoraten
i första hand förvärva prästmän med ett dokumenterat högre mått av
dessa speciella kvalifikationer. En lönepolitik, som tar sikte på en något
högre avlöning vid dessa senare kyrkoherdetjänster, torde fördenskull vara
icke blott försvarlig utan välbetänkt.

Kommittén får emellertid framhålla att — vilken ställning man än intager
till lönedifferentieringens principiella sida — ett accepterande av
denna linje likväl i nuvarande utgångsläge för den tillämnade avlöningsreformen
ter sig som nära nog tvingande. Man måste nämligen konstatera,
att en omedelbar och oförmedlad övergång till en enhetslön för alla kyrkoherdar
skulle medföra så stora förskjutningar (uppåt och nedåt) för ett
mycket betydande antal av rikets inemot 1 400 kyrkoherdetjänster, att man
rätt naturligt ryggar tillbaka för beträdande av denna väg. Må vara att här
endast skulle bli fråga om »övergångsförhållanden». Det gäller dock övergångsförhållanden,
som måhända i ett stort antal fall skulle bli bestående
under en mansålder.

Det bör ej heller förbises, att med en inom måttliga gränser bibehållen
lönedifferentiering för kyrkoherdarna även en positiv praktisk fördel står
att vinna. Kommittén vill sålunda fästa uppmärksamheten på följande.
Kyrkoherdetjänst är, såsom tidigare framhållits, att anse såsom sluttjänst
i detta ords sedvanliga bemärkelse. På grund av den ur befordringssynpunkt
i stort sett förmånliga relationen mellan antalet kyrkoherdetjänster,
a ena, och antalet biträdestjänster (komministraturer och kyrkoadjunktsbefattningar),
å den andra sidan, blir denna sluttjänst — åtminstone i
princip — uppnåelig för de flesta av dem, vilka efter inträde på den prästerliga
banan visat sig äga allmänt tillfredsställande förutsättningar för
kyrkoherdetjänstens handhavande, låt vara att denna princip i praktiken
stundom genomskäres av gällande prästvalslags verkningar. Vidtagas, såsom
kommittén förutsatt, åtgärder för att genom dispenser från stiftsbandsreglerna
undanröja eller åtminstone mildra nu rådande ojämnheter i avseende
å befordringsförhållandena mellan de särskilda stiften inbördes, kan
man räkna med att befordran till kyrkoherdetjänst i flertalet fall skall
kunna vinnas vid jämförelsevis unga år, även om förhållandena kunna bliva
något växlande och i vissa stift mindre förmånliga. Sättes nu avlöningen vid
ett visst antal av kyrkoherdetjänsterna i något högre lönelägen, komme för
en till dylik tjänst i ett lägre löneläge befordrad prästman alltjämt att kvarstå
utsikten att förr eller senare — efter tävlan om en till högre »tjänsteklass»
hänförlig kyrkoherdebefattning —- kunna ernå en ytterligare förbättring
i sin utkomst. Utan tvivel är en sådan utsikt ägnad att i sin mån
motverka den benägenhet till avslappning i tjänstearbetet med stigande
ålder, som hos människor i allmänhet lätt nog inställer sig. Och en dylik
utsikt kan antagas i många fall tjäna som en icke overksam stimulans för
en befattningshavare att genom fullföljda studier eller på annat särskilt
sätt söka ytterligare stärka sina redan förvärvade kvalifikationer för verksamheten
som präst.

Kommittén anser på grund av vad sålunda anförts, att en differentiering
av avlöningen vid kyrkoherdetjänsterna nu bör, dock inom samman -

Kungl. Maj:ts proposition nr 204.

pressade marginaler, bibehållas. Mot den av 1927 års sakkunniga för en
indelning av kyrkoherdetjänsterna efter avlöningens storlek föreslagna
beteckningen tjänsteklasser har kommittén intet att erinra.

Prästlönekommittén är härmed framme vid frågan om lönegradsplaceringen
av kyrkoherdebefattningarna och förordar, att de hänföras till
lönegraderna Ca 33, Ca 31 och Ca 29. Kommittén yttrar:

Den nuvarande löneställningen för kyrkoherdarna har icke framgått genom
någon jämförelse med löneavvägningen för någon i det hela såsom
likställd ansedd grupp befattningshavare inom annat publikt förvaltningsområde.
Uppenbart är, att en sådan jämförelse nu — då församlingsprästerna
avses att omsider inordnas under den löneplan, som allmänt är gällande
för statens befattningshavare — icke kan underlåtas. För jämförelsen
komma här, rätt naturligt, i första hand i betraktande lärare vid de
statliga och vid de högre kommunala undervisningsanstalterna. Församlingsprästernas
tjänstearbete utföres visserligen i mångt och mycket i
andra former än vad som är fallet beträffande dessa lärare. Men uppgiften
att vara undervisare har prästen med läraren gemensamt. De kyrkoherdarna
åvilande tjänståliggandena av administrativ natur ha för en speciell
grupp lärare, nämligen rektorerna, en påtaglig motsvarighet.

Kommittén har vid sitt övervägande av alla de särskilda omständigheter,
som här måste påverka bedömandet, stannat i den uppfattningen, att lön
vid kyrkoherdebefattning i högsta tjänsteklass skäligen bör i det hela sammanfalla
med den löneställning, som för närvarande tillkommer innehavare
av rektor stjänst vid kommunal mellanskola i högsta lönegrupp. Sådan
rektor åtnjuter begynnelselön enligt löneklass 33 i löneplan 1 av statens
löneplansförordning.

Enligt 1929 års förslag avvägdes lönedifferentieringen vid kyrkoherdetjänsterna
på det sättet, att avlöningen vid kyrkoherdetjänst tillhörande
den lägsta tjänsteklassen sattes sex lönegrader lägre än avlöningen enligt
samma förslag för en kyrkoherdetjänst i den högsta tjänsteklassen. Kommittén
har emellertid funnit vägande skäl att vid den tillämnade omläggningen
av avlöningssystemet reducera avståndet mellan högsta och lägsta
kyrkoherdelön till ett penningbelopp som svarar mot, förslagsvis, fyra lönegradsskillnader
enligt den nu gällande löneplanen nr 1. Det bör härvid
uppmärksammas, att redan genom de för tiden från och med den 1 juli
1947 beviljade provisoriska lönetilläggen marginalen mellan högsta och
lägsta kyrkoherdelön blivit, så att säga på förhand, icke så oväsentligt
sammanträngd. Godtages den nu angivna utgångspunkten, torde lämpligen
böra insättas en tredje tjänsteklass i mellanläget eller sålunda på en avlöningsnivå,
som ligger två lönegradsskillnader under den högsta och likaledes
två lönegradsskillnader över den lägsta.

Vid en avlöningsreglering enligt de av kommittén här föreslagna grunderna
skulle lönen vid en kyrkoherdebefattning i lägsta tjänsteklass komma
alt endast föga understiga avlöningen vid exempelvis lektorstjänst. Det
skulle möjligen kunna göras gällande, alt eu sådan löneavvägning vid den
prästerliga befattningen vore väl hög, särskilt i betraktande av de för närvarande
högt ställda kraven på lärdomsmeriter vid lektorstjänst och den
därmed förbundna längre och kostsammare utbildningen. Kommittén kan
dock icke finna eu sådan invändning befogad. De speciella kvalifikations 4

— liihang till riksdagens protokoll 1949. 1 sand. Nr 204.

Kungl. Maj:ts proposition nr 20h.

kraven för lektorstjänst motsvaras för kyrkoherdetjänstens del av icke
mindre betydelsefulla krav av annat slag. De senare hänföra sig i viss mån
till den större bundenheten vid tjänstgöringen året runt men i övrigt till
den mera framträdande mångsidigheten i arbetsuppgifterna, det pressande
i det offentliga framträdandet och, framför allt, det större måttet av självständighet
i tjänsteverksamheten.

Den nyss förordade löneavvägningen vid kyrkoherdetjänsterna -— vilken
tillika skulle sammanfalla med lönesättningen för rektor vid kommunal
mellanskola i lägsta, mellersta och högsta lönegrupperna — skulle motsvara
lön enligt de statliga lönegraderna Ca 29, 31 och 33.

Kommittén har övervägt, huruvida den avsedda lönesättningen borde
genomföras genom en direkt inplacering av tjänsterna i nämnda tre lönegrader
eller genom placering av alla tjänsterna i den lägsta av dem med
lönedifferentiering genom särskilda arvoden eller »avlöningsförstärkningar»,
till beloppen motsvarande lönegradsskillnaderna. Den från praktisk
synpunkt betydelsefullaste olikheten i de båda metoderna framträder som
bekant däri, att sådana arvoden eller avlöningsförstärkningar regelmässigt
icke bli pensionsgrundande. Kommittén har icke kunnat finna bärande
skäl föreligga för att ej hela den vid befattningarna såsom i och för sig
skälig ansedda avlöningen skulle få läggas till grund för utmätningen av
befattningshavarens pensionsförmåner. Då ej heller i övrigt synes föreligga
något skäl för att differentieringen av avlöningen skulle givas formen av
förhöjning av årslönen med visst arvode eller avlöningsförstärkning, anser
sig kommittén böra tillstyrka, att differentieringen genomföres medelst
tjänsternas inplacering i särskilda lönegrader.

Kommittén föreslår på grund av det anförda, att kyrkoherdarna (bortsett
från domprostarna) hänföras till tre tjänsteklasser med placering,
kyrkoherdar i lägsta tjänsteklass (tjänsteklass 1) i lönegrad Ca 29, kyrkoherdar
i den mellanliggande tjänsteklassen (tjänsteklass 2) i lönegrad
Ca 31 och kyrkoherdar i den högsta tjänsteklassen (tjänsteklass 3) i lönegrad
Ca 33.

Vid en reglering av avlöningen vid kyrkoherdebefattningarna på ovan
angivet sätt påkallas givetvis en allmän norm till ledning för det konkreta
bestämmandet av tjänsteklassen för varje dylik befattning. I 1929 års förslag
förordades i sådant syfte en föreskrift av innehåll, att vid sådan klassificering
avseende skulle fästas »vid pastoratens folkmängd, svårigheterna
vid deras skötsel och andra därmed jämförbara omständigheter». Om
man — såsom kommittén anser även språkligt sett riktigt — i uttrycket
»svårigheterna vid pastoratens skötsel» — inlägger den meningen, att väsentligen
»svårigheter» av kvalitativ natur här skola komma i betraktande,
har kommittén intet att erinra mot den sålunda föreslagna formeln. Frågan
om inplaceringen av kyrkoherdebefattningarna i de för dem avsedda
tre nya tjänsteklasserna är dock, såsom lätt inses, icke uppordnad med
blotta angivandet av en dylik formel. Här möter i själva verket ett praktiskt
problem av betydande svårighetsgrad, för vilket måste sökas den
möjligast enkla lösningen. Kommittén finner det lämpligast att upptaga
denna fråga till särskild behandling.

Beträffande kommitténs förslag till lösning av sistnämnda problem, för
vilket jag senare kommer att närmare redogöra, vill jag redan i detta sam -

Kungl. Maj.ts proposition nr 204.

manhang nämna, att förslaget huvudsakligen går ut på att i lägsta tjänsteklassen
(lönegrad Ca 29) inplaceras kyrkoherdar, för vilka den nuvarande
s. k. »reglerade lönen» är fastställd till lägst 3 500 kronor och högst 5 000
kronor, i andra tjänsteklassen (lönegrad Ca 31) innehavare av kyrkoherdetjänster
med reglerad lön över 5 000 kronor upp till 6 500 kronor och i
högsta tjänsteklassen (lönegrad Ca 33) kyrkoherdetjänster med reglerad
lön överstigande 6 500 kronor.

Yttranden.

Kyrkomötet har funnit de analogier från civilstaten, som prästlönekominittén
använt vid den grundläggande lönesättningen — huvudsakligen
hämtade från läroverkslärarkåren -— i allmänhet väl ägnade att utgöra
grund för ett rättvist bedömande av denna fråga. (Omdömet hänför sig
även till kommitténs förslag till löneavvägning för komministrarna, beträffande
vilka kommittén företagit en motsvarande jämförelse). I anslutning
härtill har kyrkomötet — med godtagande tillika av den av kommittén
föreslagna huvudregeln för kyrkoherdebefattningarnas inplacering i
tjänsteklasser — lämnat kommitténs förslag till lönegradsbestämning, vilket
på ett tillfredsställande sätt förbättrade landsbygdskyrkoherdarnas
löneställning, utan erinran.

Kammarkollegiet har anfört:

Kollegiet finner det naturligt, att kyrkoherdarna i betraktande av olikheten
i de krav, tjänstgöringen i skilda pastorat ställer på innehavarna
av kyrkoherdeposterna, hänföras till särskilda, i förhållande till arbetets
svårighet och arbetsbördans storlek avpassade tjänsteklasser. Beträffande
den av kommittén föreslagna tjänsteklassindelningen torde intet vara att
erinra mot gränsdragningen uppåt vid lönegrad Ca 33. Däremot anser kollegiet
vägande skäl föreligga för inrättande av ytterligare en tjänsteklass,
lägre än den av kommittén föreslagna lägsta tjänsteklassen Ca 29, och
får kollegiet till stöd härför anföra följande.

Den nuvarande pastoratsindelningen och pastoratsorganisationen möjliggöra
ej alltid att prästerna erhålla tillräckligt stora tjänstgöringsområden
och sådana torde ej heller kunna restlöst åstadkommas framdeles.
Den norm, som man under den hittillsvarande tillämpningen av 1910 års
prästlönelag sökt följa beträffande lantpastoraten, nämligen att på varje
präst i ett dylikt pastorat borde belöpa åtminstone ca 2 000 församlingsbor,
har ej sällan måst frångås och ett lägre befolkningstal godtagas. Ofta
har detta motiverats av särskilda på tjänstgöringen inverkande omständigheter,
såsom stor areal, flera församlingar med åtföljande duplikationsskyldighet
o. d. Man har då varit nödsakad att gå ned till ett lägre befolkningstal
för prästen. Men nästan lika ofta ha dylika särskilda omständigheter
ej kunnat åberopas. Andra förhållanden, såsom pastoratets isolerade
läge, kommunikationsförhållandena, önskvärdheten att i allt fall ha en
präst stationerad på platsen o. d., ha då ansetts utgöra hinder för en
rationalisering av pastoratsindelningen och pastoratsorganisationen och
man har i så fall bibehållit pastorat, som knappast kunna sägas ge fullt

Kungl. Maj.ts proposition nr 204.

utrymme åt en prästerlig arbetsinsats. I allmänhet har man ej velat gå
för hårt fram mot pastoraten och emot deras önskan framtvinga pastoratsregleringar,
som ur tjänstgörings- och lönesynpunkt eljest varit önskvärda.
I ett särskilt fall — det som avses i 9 § prästlönelagen — har lagen själv
medvetet avstått från kravet på den fulla sysselsättningen. Såväl i de fall,
som avses i 9 §, som även eljest när det gäller mindre arbetskrävande
pastorat, medger lagen viss nedsättning av kyrkoherdens lön.

En omläggning av det prästerliga lönesystemet efter mönster av det statliga
torde i viss mån motivera en ändring i bedömandet av nu berörda förhållanden.
Till en början torde det vara tydligt, att någon motsvarighet
till 9 § prästlönelagen icke bör upptagas i det nya lönesystemet. Men vidare
synes man böra mera än vad hittills varit fallet söka få hort de alltför
små pastoraten. Varken ur det allmännas synpunkt eller i det kyrkliga
livets intresse kan det vara till gagn, att kyrkoherdar sitta med tjänstgöringsområden,
som ej göra full rättvisa åt deras arbetsförmåga. Men
även om målsättningen för pastoratsindelningens ordnande inriktas efter
de linjer kollegiet sålunda förordar, kommer det nog att finnas kvar en
grupp av mindre pastorat, som av olika skäl ej låta infoga sig i en rationell
pastoratsindelning och varest kyrkoherdens arbetsuppgifter knappast torde
bli så maktpåliggande, att de motivera tjänstens placering i den av kommittén
föreslagna lägsta tjänsteklassen Ca 29. Ytterligare en tjänsteklass
för kyrkoherdarna, förslagsvis i lönegrad Ca 28, torde därför böra inrättas.

Statskontoret yttrar:

Enligt ämbetsverkets mening bör med beaktande främst av utbildningen
det stora flertalet kyrkoherdar erhålla en löneställning, som visserligen
något överstiger en läroverksadjunkts men å andra sidan icke kommer i
paritet med en lektors. Då lektor inplacerats i lönegrad Ca 30 synes den
normala löneställningen för kyrkoherde böra bestämmas till högst lönegrad
Ca 29. Till denna grupp torde böra hänföras icke blott en stor del
av de kyrkoherdetjänster, som enligt kommitténs förslag skola inplaceras
i lönegrad Ca 29, utan även huvuddelen av de befattningshavare, för vilka
kommittén funnit lönegraden Ca 31 lämplig. Beträffande ett mindre antal
av de kyrkoherdetjänster, som kommittén inplacerat i Ca 29 gäller, att
med hänsyn till såväl utbildning som arbetsuppgifter en sådan placering
är att anse såsom alltför hög. De befattningshavare ämbetsverket åsyftar
utgöras av de kyrkoherdar, som jämlikt 6 § lönelagen antingen erhållit
eller kunna komma att erhålla särskilt ålderstillägg ur kyrkofonden,
d. v. s. kyrkoherdar, vilkas reglerade lön fastställts till lägre belopp än
4 500 kronor. Det torde här som regel vara fråga om prästmän med placering
i synnerligen små pastorat, där arbetsuppgifterna lära vara av förhållandevis
ringa omfattning och där en ändrad indelning och organisation
i första hand måste framstå såsom nödvändig. För dessa kyrkoherdar
bör enligt ämbetsverkets mening samma löneställning som den, vilken
föreslagits för de högst avlönade komministrarna, kunna anses fullt tillfredsställande.
För den återstående gruppen kyrkoherdar, vilka till sin
huvudsakliga del — möjligen med undantag för Norrland — torde utgöras
av prästmän med placering i de medelstora eller största städerna, finner
statskontoret i likhet med kommittén en högre löneställning kunna godtagas.
Kommittén har föreslagit lönegraden Ca 33 för denna grupp. Äm -

Kungl. Maj.ts proposition nr 201.

betsverket kan för sin del icke finna tillrådligt och icke heller av föreliggande
förhållande motiverat att för dessa gå över lönegraden Ca 32.
Efter de av ämbetsverket här förordade grunderna skulle sålunda kyrkoherdarna
på sätt kommittén förordat uppdelas på tre tjänsteklasser, men
med lönegradsplacering den lägsta i lönegrad Ca 26, mellanklassen i lönegrad
Ca 29 och den högsta i lönegrad Ca 32.

Det må även framhållas, att en omräkning av de nu utgående kyrkoherdelönerna
till bruttolöner utvisar, att kommitténs förslag torde medföra löneförbättringar
svarande mot tre till fem löneklasser enligt den nu gällande
löneplan nr 1, därest högsta löneldassen tages till utgångspunkt vid jämförelsen.
Av en sådan omräkning framgår vidare, att över två tredjedelar
av alla kyrkoherdar för närvarande åtnjuta lön motsvarande den, som
utgår i någon av de lönegrad Ca 28 omfattande löneklasserna.

En ledamot i statskontoret, statskommissarien Björn, har uttalat den
meningen, att med hänsyn till den bedömning av löneställningen för kyrkoherde,
som skedde år 1941 i samband med statsmakternas" beslut om en
statligt ordnad familjepensionering för prästerna, kyrkoherde i högsta tjänsteklass
borde placeras i lönegrad Ca 33 och att med denna utgångspunkt
löneställningen för de båda lägre tjänsteklasserna borde bestämmas till
lönegraderna respektive Ca 30 och Ca 27.

Riksräkenskapsverket har förklarat sig intet ha att erinra mot att, såsom
kommittén förordat, kyrkoherdarna i de territoriella pastoraten allt
efter göromålens omfattning och svårighetsgrad inplaceras i tre tjänsteklasser,
motsvarande lönegraderna Ca 29, Ca 31 och Ca 33.

Statens lönenämnd. Vad kommittén anfört såsom skäl för en uppdelning
av kyrkoherdarna i olika tjänsteklasser har lönenämnden funnit övertygande.
Lönenämnden delar även kommitténs uppfattning, att den härav
följande differentieringen av löneställningen bör åstadkommas genom
kyrkoherdetjänsternas fördelning på olika lönegrader och icke genom fastställande
av avlöningsförstärkning för kyrkoherdarna i de två högre tjänsteklasserna.

Lönenämnden har gjort vissa erinringar mot den av kommittén föreslagna
huvudregeln för kyrkoherdetjänsternas inplacering i tjänsteklass
och förordat att detta spörsmål ytterligare överväges. Jag återkommer i
det följande till berörda spörsmål. Tillika har lönenämnden framfört vissa
principiella synpunkter på frågan om löneavvägningen för såväl kyrkoherdar
som komministrar och yttrar: I

I fråga om lönegradsplaceringen av kyrkoherde- och komministerstjänster
vill lönenämnden framhålla, att församlings- och pastoratsindelningen
företer stora ojämnheter, vilka medföra speciella svårigheter vid löneavvägningen.
Enligt lönenämndens mening har detta förhållande icke tillräckligt
beaktats i kommitténs förslag. Lönenämnden syftar härvid närmast
på att kommittén hävdat, alt komministerstjänsternas karaktär av »hiträdestjänster»
bör föranleda, att de genomgående placeras i lägre lönegrad

Kungl. Mcij:ts proposition nr 204.

än de lägst placerade kyrkoherdetjänsterna. Det synes lönenämnden knappast
riktigt, att en kyrkoherde i ett litet pastorat om 1 000 å 2 000 invånare
skall ha högre löneställning än exempelvis en komminister med särskilt
tjänstgöringsområde med dubbelt eller flera gånger så stort invånarantal.
I anslutning härtill må erinras, att det icke är något ovanligt inom
statsförvaltningen, att en och samma lönegrad användes för såväl chefstjänster
som tjänster av biträdande karaktär. Såsom exempel härpå kan
nämnas, att byrådirektör i Ca 31 kan vara såväl verkschef direkt underställd
chef för kansliavdelning som närmaste man till byråchef.

Mot kommitténs förslag till lönegradsplacering för kyrkoherde- och komministerstjänster
kan vidare ur löneteknisk synpunkt den erinran göras,
att icke mindre än fyra närliggande lönegrader utnyttjas för de ordinarie
prästerna. Under det fortsatta utredningsarbetet torde därför böra undersökas,
om icke en dylik anordning kan undvikas. Så synes åtminstone kunna
bli fallet, om lägsta kyrkoherdegraden och högsta komministersgraden
få sammanfalla.

Sitt ställningstagande till frågan om löneavvägningen för de ordinarie
församlingsprästerna sammanfattar lönenämnden sålunda:

Vad angår kyrkoherde- och komministerstjänsternas inplacering i lönegrad
finner lönenämnden svårigheter möta att på grundval av föreliggande
utredning taga ställning till densamma. Enligt lönenämndens mening vore
det önskvärt, att därmed kunde anstå, till dess ytterligare utredningar angående
grunderna för befattningarnas fördelning å tjänsteklasser m. in.
kommit till stånd. I nuvarande läge måste lönenämnden för sin del inskränka
sig till att framhålla, att de föreslagna lönegradsplaceringarna för
kyrkoherdar och komministrar liksom för domprostar synas förhållandevis
förmånliga. Lönenämnden vill därför särskilt understryka, att därest
kommitténs förslag skulle vinna statsmakternas godkännande en kommande
revision av löneställningen för byråchefs- och rådstjänster icke bör föranleda
någon förändring i kyrkoherdarnas och domprostarnas lönegradsplacering.

En minoritet inom lönenämnden (ledamöterna Broström och Magnusson)
ha i förevarande liksom i övriga av kommittén behandlade frågor biträtt
det yttrande över betänkandet, som avgivits av kyrkomötet.

Jag finner det lämpligast att, innan jag övergår till spörsmålet om löneavvägningen
för komministrarna, något närmare beröra frågan om metoden
för

Inplacering av kgrkoherdebefattning i
tjänsteklass.

Prästlönekommittén.

Kommittén framhåller till en början, att man här från praktisk synpunkt
har att särskilja tillvägagångssättet dels vid den första inplaceringen av
(alla) kyrkoherdetjänsterna i samband med övergången till det nya lönesystemet,
dels i de efterföljande, tillfälligt uppkommande situationer (i

Kungl. Maj.ts proposition nr 204.

första hand vid framdeles skeende ändringar i församlings- och pastoratsindelningen),
då ett motsvarande bestämmande för särskilt fall blir erforderligt.

Kommittén anför härom vidare:

Den nuvarande starka differentieringen i avlöningen vid olika kyrkoherdetjänster
har uppkommit dels genom de särskilda s. k. folkmängdsoch
arealtilläggen, siffermässigt uträknade enligt vissa legalt bestämda
grunder, dels genom en finvägning i särskilt uppskattade penningbelopp
av ett stort antal för tjänsten såsom »försvårande» ansedda faktorer av
annat slag. Man har härvid underlåtit att hålla i sär sådana faktorer, som
hänföra sig till tjänsteuppgifternas kvalitativa sida (svårighetsgrad i egentlig
mening) och sådana, som blott avse bestyrens antal och sålunda i stort
sett påverka endast vad man gemenligen betecknar såsom arbets-mä/ipde/i.
Lönedifferentieringen från dessa utgångspunkter har resulterat i en spännvidd
i den »reglerade lönen» vid de olika kyrkoherdetjänsterna, som sträcker
sig från lägst 3 500 kronor till högst 8 000 kronor.

Ett lika omfattande som mödosamt arbete har under de senast förflutna
trettiotal åren såväl hos kammarkollegiet som vid den departementala beredningen
av de prästerliga löneregleringsärendena nedlagts på försöket
att verkställa en fingradering i lönehänseende av pastoraten inbördes. Även
om härvid den åsyftade millimeter-rättvisan icke uppnåtts, kan dock sägas
att man med dessa fingraderingar vunnit en i stort sett acceptabel indelning.
Det bör emellertid enligt kommitténs mening ej ifrågasättas att nu
upprepa ett motsvarande försök till finavvägning. Enkelhet måste här
framför allt eftersträvas.

Givetvis skulle man i den föreliggande situationen teoretiskt kunna tänka
sig att konstruera fram en helt ny konkret klassificeringsregel, baserad
endast på rent objektivt (statistiskt) fastställbara faktorer, exempelvis enbart
befolkningstalet eller — alternativt — befolkningstalet i någon relation
till pastoratets ytvidd. Och man kunde här, utan att släppa kravet på
den objektiva grundvalen, i en dylik formel insätta en bestämd koefficient
även för andra »lönestegrande» faktorer än befolkningstalet och ytvidden.
En högre lönegradsinplacering skulle sålunda, exempelvis, kunna tänkas
skäligen böra tillkomma en viss grupp kyrkoherdar, nämligen kyrkoherdarna
i en-prästspastoraten. Tanken på en dylik relativ uppvärdering i
lönehänseende av dessa kyrkoherdebefattningar skulle i själva verket icke
vara gripen helt ur luften. Det kan sålunda förtjäna att erinras om, att vid
den senast i Finland genomförda regleringen av församlingsprästernas avlöning
»ensittarkyrkoherdarna» fått ett visst relativt företräde i löneställning
framför kyrkoherdar i pastorat, i vilka en eller flera hjälppräster finnas
anställda.

Kommittén har ingående övervägt åtskilliga inplaceringsmetoder av här
angivet slag men funnit sig med hänsyn till de praktiska komplikationer,
varmed de alla visat sig vara förbundna, nödsakad att låta projekten falla.
Kommittén förordar en lösning av det föreliggande problemet på det sättet,
att man såsom en i och för sig antaglig grund för den första klassificeringen
av kyrkoherdetjänsterna lägger det belopp, vartill den »reglerade lönen»
enligt den senast fastställda individuella löneregleringen för varje särskild
kyrkoherdetjänst bestiger sig. Förfaringssättet skulle, närmare bestämt,

Kungl. Maj:ts proposition nr 204.

bli följande. Den totala spännvidden för den »reglerade lönen» vid kyrkoherdetjänsterna
utgör nu 4 500 kronor, eller sålunda ett belopp jämnt delbart
med 3. De kyrkoherdetjänster, vid vilka den reglerade lönen ligger
mellan 3 500 kronor och 5 000 kronor, hänföras till den lägsta nya tjänsteklassen,
kyrkoherdetjänsterna med reglerad lön över 5 000 kronor men
högst 6 500 kronor hänföras till mellersta nya tjänsteklassen och slutligen
kyrkoherdetjänster med reglerad lön därutöver till den nya högsta
tjänsteklassen. Den sakliga innebörden av den här föreslagna klassificeringsmetoden
bleve följaktligen den, att samma särskilda faktorer, som enligt
den hittills gällande lönesättningen kommit att påverka lönedifferentieringen
vid kyrkoherdetjänsterna, visserligen komme att öva inflytande
även för den nya klassificeringen. Men på grund av den mycket väsentligt
minskade spännvidden i den föreslagna nya löneskalan för kyrkoherdetjänsterna
bleve dessa faktorers siffermässiga betydelse starkt reducerad.

Kommittén vill emellertid förorda, att man vid tillämpningen av det föreslagna
klassificeringsförfarandet gör ett par särskilda korrektioner, dock av
helt begränsad räckvidd.

Då de specifika »löneregleringarna» för prästerskapet i varje särskilt
pastorat för närvarande äro tidsbegränsade (i regel för tjugo år), har följden
härav blivit den, att sådana omräkningar av den »reglerade lönen», som
påkallas av inträdda förändringar i de statistiska förhållandena, m. in. inom
de respektive pastoraten, i regel endast företagas periodvis, allt efter som
giltigheten av dessa löneregleringar upphör. Det skulle med hänsyn härtill
bli en ren tillfällighet, huruvida vid tidpunkten för den nya klassificeringens
företagande en sådan omräkning nyligen ägt rum eller om den kanske
— i stället — skulle vara omedelbart förestående. Kommittén finner vissa
skäl tala för, att vid den här avsedda allmänna klassificeringen av kyrkoherdetjänsterna
sådan »justering» verkställes av den enligt då gällande
lönereglering fastställda reglerade lönen, som må betingas av en dåmera
inträdd stegring i pastoratets folkmängdstal. En dylik räkneoperation läte
sig lätt utföra.

Vid vissa av de kyrkoherdebefattningar, vid vilka innehavaren tillagts
donationsförmån »över lönen», har den »reglerade lönen» med hänsyn därtill
reducerats. De här ifrågakommande befattningarna torde böra inplaceras
efter det belopp, vartill den reglerade lönen skulle ha fastställts, om
dylik förmån icke förekommit.

Sedan efter en allmän klassificering av de nuvarande kyrkoherdetjänsterna
på sätt här förordats skapats en ny fast grundval för dessa tjänsters
värdering i lönehänseende, bör givetvis fråga om en upp- eller nedflyttning
i tjänsteklass för en dylik tjänst icke kunna därefter väckas annat än på
synnerligen vägande skäl. Inplaceringen av en nyinrättad kyrkoherdetjänst
i den för densamma bäst avpassade tjänsteklassen skulle ej behöva vålla
någon större svårighet. Jämförelseleden bleve här lätt funna.

Vid en inplacering i tjänsteklass av kyrkoherdebefattningarna enligt
den av kommittén föreslagna metoden skulle, bortsett från de smärre
korrektioner, som enligt vad i det föregående förutsatts därvid borde ske,
komma att av de nuvarande hänföras

till tjänsteklass t ............ 560 kyrkoherdebefattningar;

» » 2 ............ 566 » ; samt

» » 3 ............ 224 »

Kungl. Maj:ts proposition nr 201.

Yttranden.

Kyrkomötet har mot kommitténs förslag på denna punkt icke haft något
att erinra.

Kammarkollegiet har funnit den av kommittén föreslagna metoden för
kyrkoherdarnas första inplacering i tjänsteklass, nämligen att den nuvarande
reglerade lönen skulle läggas till grund efter ett visst schema, ha fördelen
att i hög grad underlätta arbetet med inplaceringen. Metoden hade
enligt kollegiets mening också sin förtjänst på den materiella sidan, i det
att de huvudprinciper för lönesättningen, som 1910 års lag uppställt och vilkas
riktighet kunnat vitsordas, därigenom ehuru i minskad grad genom
inskränkningen av löneskalans spännvidd skulle komma att påverka löneavvägningen
olika tjänster emellan.

Kollegiet har emellertid framhållit, att ett närmare ståndpunktstagande
till den föreslagna metoden krävde en analys av de i de reglerade lönerna
ingående fyllnadsbeloppen. Kollegiet anför härom huvudsakligen:

Fyllnadsbelopp för folkmängd får kyrkoherde enligt 3 § prästlönelagen
ej räkna för församling, där komminister på eget ansvar under kyrkoherdens
tillsyn sköter kyrkobokföringen. Genom senare ändringar i kyrkobokföringsförordningen
ha dels tillkommit kyrkobokföringsdistrikt, som i viss
utsträckning trätt i stället för bildandet av nya annexförsamlingar, och dels
möjlighet öppnats att förordna kyrkoadjunkt att på eget ansvar under
kyrkoherdens tillsyn sköta kyrkobokföringen för församling eller kyrkobokföringsdistrikt.
Eftersom prästlönelagen ej följt med i utvecklingen på
denna punkt, har vid lönefyllnadsberäkningen för kyrkoherdarna hänsyn
ej kunnat tagas till de nya kombinationerna av tjänstgöringsoinråde med
särskild kyrkobokförare, vilket orsakat viss ojämnhet i lönesättningen.

Fyllnadsbelopp med hänsyn till pastoratets areal i land avses inbegripa
viss kompensation för resekostnader. Såvitt angår tillfälliga resanslag har
detta kommit till uttryck i Kungl. Maj :ts praxis på så sätt, att % av det
belopp utöver 300 kronor, varmed fyllnadsbeloppet för areal ingår i den
reglerade lönen, avdragits vid anslagstilldelningen.

På liknande sätt förfares beträffande en i lönefyllnadsbeloppet med hänsyn
till särskilda förhållanden i pastoratet stundom inräknad ersättning
för prästgårdens belägenhet på större avstånd från kyrkan. Här brukar
halva ersättningsbeloppet avdragas vid tilldelning av tillfälligt resanslag.

Vad i övrigt beträffar fyllnadsbeloppet för särskilda förhållanden, under
vilket man finner en rik provkarta av olika slags ersättningar, bör framför
allt uppmärksammas, att denna lönepost enligt stadgad praxis brukar
inbegripa ett belopp av 300 kronor såsom ersättning för höga levnadskostnader
vid tjänster å orterna E—I enligt den tidigare dyrortsgrupperingen
och orterna 3—5 enligt nu gällande dyrortsgruppering. I enstaka fall ingår
i fyllnadsbeloppet särskild ersättning för pastoratets avlägsenhet från t. ex.
järnvägs- och ångbåtsstation, en motsvarighet till vad som bland annat
torde inrymmas under det s. k. avståndstillägget i den senast verkställda
dyrortsgraderingen. Viss ersättning brukar beräknas för hållande av särskild
pastorsexpedition eller särskild konfirmation, där sådana anordningar
befunnits erforderliga. Såsom förutsättning anges då endast, att

Kungl. Maj:ts proposition nr 20k.

församlingen tillhandahåller lokal för ändamålet, men om anordningen
sedermera under löneregleringsperioden skulle visa sig obehövlig och därför
inhiberas, utgår ersättning likväl alltjämt utan motsvarande prestation
från tjänstinnehavarens sida. Slutligen är att märka den ersättning å 300
kronor »med hänsyn till levnadsförhållandena i orten», som brukar beräknas
i fyllnadsbeloppet för kyrkoherdar och komministrar i de skånska
lantpastoraten. Kollegiet har länge varit i tvivelsmål, huruvida något reellt
berättigande längre finns för en sådan särbehandling av pastoraten i denna
landsända.

Det ovan anförda torde göra det tveksamt, huruvida de nuvarande reglerade
lönerna utan vidare böra läggas till grund för en indelning av kyrkoherdarna
i tjänsteklasser. Visserligen måste man vid ett frångående av
den nuvarande rika differentieringen av lönerna under alla förhållanden
räkna med ett betydande mått av schablon. Men å andra sidan torde ej
kunna bortses från att en inplacering efter de reglerade lönerna utan en
viss rensning och justering av i dem ingående fyllnadsbelopp skulle kunna
leda till en icke rättvis löneavvägning mellan kyrkoherdar, som befinna sig
i gränszonerna vid tjänsteklassindelningen (omkring och ett stycke över
reglerade löner å respektive 5 000 och 6 500 kronor).

Såsom ett tänkbart alternativ till metoden att bygga tjänsteklassdifferentieringen
för kyrkoherdarna på den nu utgående »reglerade lönen»,
dock med en viss »utrensning» av däri ingående småposter har kammarkollegiet
upptagit kommitténs framkastade tanke på en alldeles ny klassificeringsregel,
baserad på rent statistiskt fastställbara faktorer. Kollegiet
har även uppgjort en skiss till en formel av dylik innebörd.

Statskontoret har funnit vissa påtagliga svagheter vidlåda det av kommittén
förordade systemet. Ämbetsverket ifrågasätter, om icke kyrkoherdetjänsterna
borde differentieras efter objektiva statistiska normer. Såvitt
ämbetsverket kunde bedöma, borde oöverstigliga svårigheter icke möta för
tillämpningen av ett poängsystem för differentieringen, i vilket pastoratens
folkmängd i första hand bleve normgivande. Något sådant system hade
statskontoret emellertid under den korta tid, som stått till buds, icke kunnat
utarbeta.

Statskontoret har vidare anfört:

Till ledning för beräknande av det antal tjänster, som enligt ämbetsverkets
mening böra hänföras till de olika tjänsteklasserna, har statskontoret
därför måst lägga den av kommittén uppgjorda sammanställningen
över nu utgående grundlöner. Kyrkoherdar med en grundlön understigande
4 500 kronor finnas till ett antal av tillhopa 163. Dessa böra hänföras till
den lägsta tjänsteklassen, d. v. s. erhålla lön efter lönegrad Ca 26. De
kyrkoherdetjänster åter, vid vilka den reglerade lönen ligger mellan 4 500
och 6 000 kronor, och vilka uppgå till ett antal av ej mindre än tillhopa
889, torde böra hänföras till mellanklassen. Vad åter angår de prästmän,
vilkas grundlön uppgår till 6 501 kronor men icke till 7 000 kronor, kan
givetvis större tvekan råda. Det synes emellertid sannolikt, att även dessa
med statskontorets utgångspunkter måste komma att hänföras till mellan -

Kungl. Maj.ts proposition nr 20k.

klassen. Hela antalet kyrkoherdar i lönegrad Ca 29 skulle enligt denna
approximativa beräkning härigenom uppgå till sammanlagt 1 008. Vidkommande
slutligen de kyrkoherdar, vilkas reglerade lön överstiger 7 001 kronor,
torde som regel högsta tjänsteklassen komma ifråga. Den grupp kyrkoherdar,
som skulle åtnjuta lön efter lönegrad Ca 32, skulle alltså omfatta
prästmän till ett antal av tillhopa 179.

Statskontoret vill slutligen i detta sammanhang framhålla, att därest
kommitténs förslag skulle läggas till grund vid en uppdelning av kyrkoherdetjänsterna,
sådana jämkningar böra verkställas av den enligt 1910
års lag reglerade lönen, som betingas icke blott -— såsom de sakkunniga
föreslagit — av ändringar i pastoratens folkmängdstal och den med hänsyn
till donation i vissa fall reducerade lönen, utan även av sådana faktorer
som tillägg för höga levnadskostnader, bränsle in. in., vilka icke efter
löneförslagets genomförande böra tagas i beräkning.

Riksräkenskapsverket har ansett den av kommittén föreslagna metoden
för kyrkoherdarnas inplacering i lönegrad medföra ett i stort sett godtagbart
resultat.

Statens lönenämnds majoritet har mot metoden i fråga framställt anmärkningar
av i det hela samma innebörd som kammarkollegiet närmare
utvecklat samt förordat en förnyad omprövning av frågan.

Jag övergår härefter till att närmare redogöra för frågan om löneavvägningen
för

Komministrarna.

Pråstlönekommittén anför inledningsvis:

Komministrarnas — enligt äldre språkbruk kapellanernas — tjänsteställning
finnes i kyrkolagen klart angiven. Jämlikt kap. 24 paragraf 25 i
nämnda lag äro komministrarna kyrkoherdens medhjälpare och såsom
sådana ställda under kyrkoherdens förmanskap. Komministerstjänstens karaktär
av biträdesbefattning rubbas icke i princip därav, att en reglering
i viss omfattning av arbetsfördelningen mellan pastor och komministern
eller komministrarna i ett pastorat plägar ske genom särskilda bestämmanden
av Kungl. Maj :t och stiftsstyrelsen.

Under giltigheten av de på 1862 års förordning grundade löneregleringarna
var komministrarnas löneställning starkt nedpressad i förhållande
till kyrkoherdarnas (»måttligt skola kaplanerna hava»). Detta gällde såsom
regel även för komministerstjänsterna i de folkrikaste stadsförsamlingarna.
Till belysning härav kan exempelvis nämnas, att enligt Kungl.
Maj:ts löneresolution den 18 december 1874 för prästerskapet i S:ta Klara
församling i Stockholm — vid den tiden med dess inemot 20 000 församlingsbor
en av stadens folkrikaste — en var av de två i nämnda församling
anställda komministrarna åtnjöt avlöning i lösen för spannmål och i kontanta
penningar, som motsvarade endast cirka 40 procent av de för kyrkoherden
i församlingen bestämda avlöningsförmånerna av berörda slag.

De i 1910 års prästlönelagstiftning upptagna nya grunderna för beräkningen
av församlingsprästernas avlöning medförde en avsevärd och av

Kungl. Maj:ts proposition nr 204.

förhållandena starkt påkallad förhöjning av medellöneläget för komministrarna
i jämförelse med den genomsnittliga lönenivån för kyrkoherdarna.
Konstruktionen av de i det nya avlöningssystemet infogade »fyllnadsbeloppen»
utöver »grundlönen» — företrädesvis det fyllnadsbelopp,
som är satt i relation till pastoratets (församlingens) folkmängd — resulterade,
såsom tidigare framhållits, i en utomordentligt långt driven differentiering
av lönebeloppen icke blott inom kyrkoherde- utan även inom
komministersgraden. Metoden ledde emellertid, vad angår komministerstjänsterna,
även till den, som det vill synas, icke tillbörligen uppmärksammade
konsekvensen, att löneskalan för komministrarna kom att skjuta ett
gott stycke upp i jämbredd med löneskalan för kyrkoherdarna. Innebörden
härav har sålunda blivit den, att för ett betydande antal komministraturer
fastställts en högre avlöning än den, som blivit gällande för en avsevärd
grupp av de i lönehänseende lägre ställda kyrkoherdebefattningarna.
Förhållandet finnes siffermässigt belyst i en i betänkandet intagen tablå.
Av denna framgår, att — innan viss utjämning ägde rum genom det provisoriska
lönetillägget — nettoavlöningen vid närmare 300 komministraturer
översteg avlöningen vid det 20-tal kyrkoherdebefattningar, vid vilka
den reglerade lönen utgår med normalt förekommande lägsta belopp. Tillhopa
omkring 175 komministraturer med reglerad lön motsvarande maximibeloppet
för sådan tjänst lågo i förevarande hänseende över eller i jämbredd
med 560 av rikets 1 350 kyrkoherdetjänster.

Såsom i det föregående framhållits skapar relationen mellan, å ena sidan,
antalet komministraturer och, å den andra, antalet kyrkoherdebefattningar
i riket, rent siffermässigt sett, relativt förmånliga utsikter för en komminister
att nå befordran till den naturliga sluttjänsten — kyrkoherdebefattningen.
Men bilden blir här en annan, om man ger termen »befordran»
dess rätta och reella innebörd. Med befordran kan givetvis icke förstås
blotta övergången från en »lägre» tjänst till en »högre» sådan. Man måste
härförutom ställa kravet, att den »högre» tjänsten hereder den befordringssökande
en bättre avlöning än den han redan innehar. Lämnar man denna
begreppsbestämning ur sikte, förlorar varje eftersträvad befordringsgång —
det må gälla det kyrkliga verksamhetsfältet eller annat publikt tjänsteområde
— sitt viktigaste fotfäste på verklighetens mark. Av tidigare i olika
sammanhang uppgjorda sammanställningar till belysning av de prästerliga
befordringsförliållandena kan exempelvis utläsas, att under vissa tidsavsnitt
ett växlande antal komministrar med relativt många prästerliga
tjänstår ännu icke nått befordran till kyrkoherdebefattning. Det kunde
ligga nära till hands att på grundval av sådana siffror för antalet äldre
obefordrade komministrar söka draga vissa allmänna slutsatser rörande
befordringsförliållandena för dessa befattningshavare. Slutsatser av detta
slag ge emellertid i det hela en missvisande bild. Man förbiser nämligen
härvid, att den högt avlönade komministern och framför allt då den med
s. k. maximilön såsom regel saknar intresse av att tävla om andra kyrkoherdetjänster
än sådana, som äro bättre avlönade än den prästerliga biträdesbefattning
han själv redan innehar. Att en sådan komminister, intill
dess en dylik kyrkoherdetjänst kommer inom hans räckhåll, hellre kvarstår
såsom »obefordrad», är icke annat än naturligt. — Den nu berörda
förryckningen i avlöningsrelationen mellan komministers- och kyrkoherdegraderna
utgör också till stor del förklaringen till den egenartade före -

Kungl. Maj.ts proposition nr 20

teelsen, att befordringsgången här i viss utsträckning sökt sig vägen baklänges.
Enligt av kommittén inhämtade uppgifter bär sålunda — vad exempelvis
angår komministerstjänsterna i huvudstaden, vilka alla äro reglerade
till maximilön — vid de under åren 1938—1947 inträffade 25 ledigheterna
vid dylik tjänst av de sammanlagt 174 sökande, som därvid anmält sig,
31 varit ordinarie innehavare av kyrkoherdetjänst.

Prästlönekommittén erinrar i detta sammanhang om, att det förhållande,
som här av kommittén i korthet berörts, syntes — i allt fall intill senaste
tid — ha haft sin motsvarighet i Norge. Frågan upptogs sålunda av de
särskilda, av norska kirke- og undervisningsdeparteinentet tillkallade sakkunniga,
vilka i februari 1942 avlämnade ett betänkande om det norska
prästerskapets avlöningsförhållanden. De sakkunniga anföra, bland annat:

När löneklasserna för kyrkoherdar skola bestämmas, må uppmärksammas,
att den gällande ordningen med högt avlönade komministrar bör avvecklas.
Särskilt i de större städerna med maximilöner för komministrar
(kr. 7 000:—) har erfarenheten visat, att komministrarna förbli sittande
i sina befattningar alltför lång tid. Såväl från administrativ som kyrklig
synpunkt har detta inneburit en föga tillfredsställande ordning. -— Det naturliga
är att erfarna, dugliga präster övertaga arbetet såsom kyrkoherdar
i församlingarna och att det underordnade prästerliga arbetet i församlingarna
blir utfört av yngre folk.

Prästlönekommittén fortsätter för egen del:

Vad de norska sakkunniga här yttrat har, såvitt kommittén kunnat finna,
sin allmänna giltighet även beträffande det prästerliga tjänstearbetet i vårt
land. Kommittén anser sig till frågans ytterligare belysning blott behöva
erinra om den centrala ställning i församlingsarbetet, som ungdomsvården
numera och med rätta kommit att intaga, särskilt i större samhällen med
sammanträngd befolkning. För att här nå de önskade resultaten kräves
utan tvivel i första hand, att den omedelbara ledningen av denna gren av
den kyrkliga verksamheten lägges i händerna på prästmän, som ännu icke
nått en mera framskriden ålder.

Till försvar för den nuvarande ordningen med likställighet i lönehänseende
mellan de högst avlönade komministerstjänsterna och de lägst ställda
kyrkoherdebefattningarna har gjorts gällande, att arbetet i de pastorat, där
dessa koinministraturer äro placerade, på grund av pastoratens storlek och
struktur ofta måste ställa sådana krav på befattningshavarnas arbetsförmåga
och personliga duglighet, att befattningarna trots det mindre ansvaret
vore jämförliga med kyrkoherdetjänster i pastorat med mindre krävande
tjänstgöringsförhållanden. Kommittén vill icke bestrida, att synpunkter av
denna art kunna äga ett visst mått av berättigande och att de kräva ett
beaktande vid lönesättningen. Kommittén kan dock icke finna, att dessa
synpunkter böra leda till en avvägning, som innebär likställighet i lönehänseende
mellan en befattningshavare i biträdande ställning och innehavare
av eu befattning i chefsställning med de otillfredsställande verkningar
i befordringshänseende och eljest, som följa av en dylik anordning.

1946 års prästlönekommillé finner sig på grund av del anförda böra förorda,
att löneavvägningen vid komministersbefattningarna företages från

Kangl. Maj:ts proposition nr 204.

den utgångspunkten, att avlöningen vid komministerstjänst i varje fält
bör understiga avlöningen vid de till lägsta tjänsteklass hänförda kyrkoherdetjänsterna.

Prästlönekommittén ingår härefter — från sin sist angivna utgångspunkt
-—- på frågan om den lämpliga och rättvisast möjliga grundvalen för inplaceringen
av komministrarna i den för civilstatstjänstemännen nu gällande
löneskalan samt finner den löneställning, som läroverksadjunkterna
för närvarande intaga, ligga rätt nära för en jämförelse. Kommittén anför
härom:

Den förberedande studie- och utbildningstiden torde få anses — för normala
fall — vara för läroverksadjunkten och för prästen i det hela sammanfallande.
Den tidrymd från första anställningen, inom vilken läraren
och prästen kunna påräkna befordran till adjunktstjänsten, respektive
komministraturen, är beroende på ett flertal faktorer, som visserligen
kunna för de båda befattningshavargrupperna tid efter annan ställa sig
olika. Att på dylika osäkra faktorer grunda ett företräde i löneställning
för endera av dem, lär dock knappast böra ifrågasättas. Det har anmärkts,
att förevarande grupp av läroverkslärare hade och även i rätt vidsträckt
omfattning begagnade sig av tillfällen till utnyttjande av sin yrkeskunskap
för förvärvsarbete under tid, som tjänsten lämnade fri, en möjlighet som
prästen praktiskt taget helt saknade. Man har i detta förhållande velat se
ett skäl för en högre löneplacering för komministrarna. Den olikställdhet,
som här i viss mån torde föreligga, kan väl enligt kommitténs mening icke
helt frånkännas betydelse. Det bör dock, å andra sidan, uppmärksammas,
att adjunktsbefattningen för sin innehavare — med få undantag — är en
sluttjänst, medan komministern oftast kan räkna på befordran till mera
inkomstbringande befattning. Kommittén har också stannat i den meningen,
att den löneställning, som tillkommer läroverksadjunkterna, kan
anses vara — i det hela — rätt väl avpassad för komministrarna i gemen.

Kommittén uppställer slutligen frågan, huruvida avlöningen vid alla
komministraturer nu bör sättas lika eller huruvida någon differentiering
alltjämt bör ske och gör till en början en mera allmän erinran:

Det har enligt kommitténs mening, när det gällt huvudbefattningarna
— kyrkoherdetjänsterna — synts påkallat att vid utgestaltningen av en
moderniserad avlöningsplan för dessa befattningar icke helt frånse det faktiska
utgångsläge för avlöningsreformen, som det gällande avlöningssystemet
under en rätt lång utveckling här tillskapat. Vad återigen angår komministerstjänsterna
lär, redan i betraktande av deras utpräglade karaktär
av övergångstjänster, ett motsvarande hänsynstagande till det förhållandet,
att avlöningen för närvarande är starkt differentierad, icke vara nödvändigt
eller tillrådligt. Det måste här gälla att, utan bundenhet av de hittillsvarande
förhållandena, lägga den nya grundval, som med sikte på framtiden
kan befinnas vara lämpligast. En sådan reglering berör icke de nu
sittande befattningshavarnas rätt. Denna rätt bör givetvis på övligt sätt
tryggas genom bestämmelser av övergångsnatur.

Kungl. Maj:ts proposition nr 204.

I sakfrågan anför kommittén:

Att de hittills tillämpade reglerna för differentieringen av avlöningen
för komministrarna — vilkas tjänsteuppgifter i så hög grad äro beroende
dels av antalet biträdesbefattningar inom ett pastorat, dels av den mer
eller mindre tillfälliga arbetsfördelningen mellan de i pastoratet anställda
prästerna — icke äro rationella, har för kommittén stått rätt klart. Vissa
skäl kunna för övrigt anföras till stöd för tanken på en enhetslön för alla
komministrar. Kommittén bar emellertid vid sitt övervägande av frågan
om bibehållande eller ej av en lönedifferentiering vid komministerstjänsterna
stannat i den uppfattningen, att en sådan i viss utsträckning är
sakligt befogad.

Beträffande sättet för genomförande av en dylik differentiering har inom
kommittén diskuterats, huruvida ej en anordning kunde genomföras, som
för komministerstjänsterna i allt fall i viss mån anknöte till den bestående
differentieringen. Inom kommittén ha framkommit vissa sympatier för
denna tanke med hänsyn till önskvärdheten av att undvika allt för stora
omkastningar i nuvarande förhållanden. Efter närmare undersökning beträffande
verkningarna av en sådan differentieringsmetod har likväl kommittén
ansett sig icke kunna beträda denna väg. En lönesättning, som för
komministrarna skulle för framtiden mer eller mindre konservera den enligt
hittillsvarande differentieringsgrunder framkomna avlöningsskalan,
skulle leda till irrationella resultat. Kommittén har funnit, att den önskvärda
differentieringen i stället bör ske på det sättet, att en något högre
löneställning beredes innehavare av vissa komministerstjänster av speciell
karaktär.

De i gällande prästlöneregleringslag upptagna reglerna för komministerslönernas
beräknande ha för en omfattande grupp komministrar — nämligen
dem, som enligt Kungl. Maj :ts bestämmande äro anställda för handhavande
av pastoralvården i viss eller vissa församlingar (annexförsamling)
— medfört den konsekvensen, att avlöningen för en sådan komminister
kan bliva lägre än avlöningen för annan i pastoratet anställd komminister,
vilken allenast tillagts skyldigheten att i allmänhet biträda kyrkoherden
i dennes arbete inom pastoratet. Den förre komministern får sålunda
merendels för beräkningen av det s. k. folkmängdstillägget allenast räkna
sig till godo befolkningstalet för det särskilda område, för vilket han är
anställd, medan den senare för samma tilläggs bestämmande regelmässigt
tillgodoföres pastoratets hela befolkningstal i övrigt. Mot den här berörda
löneregleringsbestämmelsen har sedan länge riktats en stark och, enligt
kommitténs mening, berättigad kritik. Att märka är, att sådana församlingar
och andra tjänstgöringsområden, om vilka här är fråga, icke sällan
äro avsides belägna, stundom med långa och besvärliga kommunikationsleder
till den plats inom pastoratet, där kyrkoherden är stationerad. En
given följd härav blir den, att en för sådan del av ett pastorat anställd
komminister får inom det honom anvisade tjänstgöringsområdet övertaga
en hel del funktioner, som eljest normalt ankomma på kyrkoherdetjänstens
innehavare. Komministern blir här i regel pastor, om ej till namnet
så dock till gagnet. Kommittén finner det i princip riktigt, att det högre
mått av självständighet och därmed förbundet ansvar, som i allmänhet
utmärker dessa komministerstjänster, kompenseras icke såsom nu merendels
sker med cn lägre utan tvärtom med eu något högre löneställning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 20 i.

Det förhåller sig emellertid så, att många av här berörda särskilda tjänstgöringsområden
kunna ha en jämförelsevis oansenlig folkmängd, även om
de omfatta mer än en församling. Det kan med hänsyn härtill vara motiverat,
att den grupp av komministraturer, åt vilken, enligt vad kommittén
här velat förorda i princip, borde beredas en något högre löneställning,
avgränsas på det sätt, alt den högre löneställningen icke tillägges tjänsten
i fråga, med mindre det särskilda tjänslgöringsområdets sammanlagda befolkningstal
uppgår till viss, såsom minimum härför angiven siffra. Kommittén
har för en sådan avgränsning undersökt olika alternativ och stannat
vid att föreslå, att den minsta befolkningssiffra, som här skulle bli bestämmande,
fixeras till 1 000. Härvid bör, enligt kommitténs förmenande, med
särskilt tjänstgöringsområde förstås varje sådan del av ett pastorat, för
vilken jämlikt Kungl. Maj :ts bestämmande komminister är anställd för
handhavande av pastoralvården därstädes — vare sig tjänstgöringsområdet
utgöres av en hel annexförsamling eller av två eller flera sådana församlingar
eller av särskilt avskilt kyrkobokföringsdistrikt eller av annan del
av pastoratet, som i detta syfte av Kungl. Maj :t bestämts.

Men även beträffande en annan kategori komministerstjänster synes —
på sätt i det föregående antytts — klokheten bjuda, att man genom viss
högre löneställning än den, som skulle tillkomma komministrarna i genien,
söker till tjänsterna förvärva yngre prästmän med särskilt goda kvalifikationer.
Kommittén syftar här på komministerstjänsterna i de företrädesvis
i de större och största städerna förekommande församlingarna (pastoraten)
med särdeles höga befolkningstal. Det måste visserligen enligt kommitténs
mening noga fasthållas, att den stegrade omfattningen i sådana
församlingar av de legalt föreskrivna prästerliga bestyren bör mötas med
den utökning av biträdesbefattningarnas antal, som för varje fall visar sig
behövlig. Obestridligt är emellertid, att förhållandena i dessa ofta onormalt
»stora» församlingar ställa icke blott kyrkoherdarna utan även komministrarna
inför både mera skiftande och mera komplicerade arbetsuppgifter
än dem som gemenligen föreligga i de »mindre» församlingarna. Att finna
det befolkningstal, som skulle på ett fullt »rättvist» sätt avgränsa den kategori
komministraturer, vilken här borde komma i fråga för den högre löneställningen,
är av lätt insedda skäl ogörligt. Man får här åtnöjas med en
reglering, som syftar till det rätta. Kommittén har härvid i första hand
stannat för ett befolkningstal för pastoratet av 10 000, varvid dock i befolkningstalet
ej bör inräknas folkmängden i tjänstgöringsområde, för vilket
är särskilt anställd en biträdande präst (komminister eller kyrkoadjunkt).
Emellertid har kommittén ansett riktigt att vid lönedifferentieringen även
taga hänsyn till relationen mellan det faktiska befolkningstalet och antalet
i pastoratet stadigvarande anställda biträdande präster, som ej ha sin verksamhet
inom ett särskilt tjänstgöringsområde. Det kan måhända vara av
intresse att erinra om, att enligt 3 g i gällande prästlöneregleringslag en
motsvarande fördelningsprincip lagts till grund för beräkningen av arealtillägget
för komminister, när i pastoratet finnas anställda mer än en sådan
befattningshavare. Kommittén har beträffande här föreliggande avvägningsfråga
undersökt ett flertal alternativ. Resultatet av undersökningen
har blivit, att ifrågakommande relationstal ansetts lämpligen kunna sättas
vid 6 000. Här avsedd högre löneställning torde även böra tillkomma komminister
för särskilt tjänstgöringsområde, därest dettas folkmängd — even -

Kungl. Maj:ts proposition nr 204.

tuellt fördelad på komministern och till hans biträde för området anställd
kyrkoadjunkt — överstiger 6 000 invånare.

Sitt förslag rörande lönesättningen för komministrarna sammanfattar
prästlönekommittén sålunda:

Kommittén föreslår, att även komministrarna hänföras till tre olika
tjänsteklasser. Löneskillnaden mellan tjänsteklasserna torde böra begränsas
till en lönegrad. Kommittén förordar sålunda en placering för komminister
i lägsta tjänsteklass (tjänsteklass 1) i lönegrad Ca 26, för komminister
i mellersta tjänsteklassen (tjänsteklass 2) i lönegrad Ca 27 och
för komminister i högsta tjänsteklass (tjänsteklass 3) i lönegrad Ca 28.

För de särskilda komministerstjänsternas uppdelning på de sålunda bestämda
tjänsteklasserna och därmed inplacering i vederbörlig lönegrad
har kommittén, i enlighet med de föreslagna inplaceringsgrunderna, uppställt
följande schema:

a) till tjänsteklass 1 hänföras komministrarna i gemen, d. v. s. de befattningshavare
som icke jämlikt punkt b eller c skola tillhöra högre
tjänsteklass;

b) till tjänsteklass 2 hänföres komminister, anställd för särskilt tjänstgöringsområde
(bestämt på sätt ovan sagts) vars totala folkmängd överstiger
1 000 invånare och högst uppgår till 6 000 per präst, som finnes för
området stadigvarande anställd;

c) till tjänsteklass 3 hänföres

dels komminister, anställd för särskilt tjänstgöringsområde med större
folkmängd än under punkt b sägs,

dels komminister, anställd för ett pastorat såsom sådant, därest pastoratets
folkmängd — efter frånräknande av folkmängden i tjänstgöringsområde
för vilket finnes stadigvarande anställd särskild biträdande präst —

antingen totalt överstiger 10 000 invånare, och för pastoratet — utöver
präst för särskilt tjänstgöringsområde — icke finnas stadigvarande anställda
flera biträdande präster,

eller i annat fall överstiger 6 000 invånare per sådan biträdande präst.

Kommittén anmärker här tillika, att förändringar i de folkmängds- och
relationstal, som av kommittén föreslagits, böra medföra ny lönegradsplacering
endast i den mån efter förändringen nybesättning av vederbörande
tjänst äger rum.

Enligt av kommittén företagna beräkningar skulle vid lönedifferentiering
för komministrarna enligt de av kommittén här föreslagna grunderna
komma att av de nuvarande befattningarna hänföras

till tjänsteklass 1 .............. 457 komministerstjänster;

» » 2.............. 263 » ; samt

» » 3..............160 »

5 — Bihang till riksdagens protokoll 1949. 1 sand. Nr 204.

Kungl. Maj:ts proposition nr 204.

Yttranden.

Kyrkomötet har huvudsakligen anfört:

Vad angår kommitténs förslag till inplacering av komministerstjänsterna
i löneskalan, kan kyrkomötet icke finna, att övertygande skäl anförts för
en så genomgripande avvikelse från hittills gällande praxis. Fastmer har
kyrkomötet icke kunnat undgå att aktge på att ett genomförande av kommitténs
förslag i detta avseende måste leda till mindre önskvärda konsekvenser
såväl med hänsyn till tjänsternas art som till de därmed samhöriga
organisatoriska frågorna. Därigenom att placering i lönegrad 27
endast skulle komma i fråga för en förhållandevis begränsad grupp tjänsteinnehavare,
nämligen innehavare av komministratur med eget tjänstgöringsområde
och visst befolkningstal, har ett stort antal tjänster, vilka
icke uppfylla de särskilda kvalifikationer, som krävas för placering i högsta
lönegraden, kommit att kvarstå i lägsta, ehuru de enligt nu gällande grunder
för löneplacering varit tjänster med maximilön. Sålunda skulle komministerstjänsterna
i ett icke ringa antal större stadsförsamlingar, bl. a.
inom 5 av stiftsstäderna, vara placerade i lägsta tjänsteklassen. Överhuvud
synes det icke riktigt, att placering i lönegrad 28 med nödvändighet griper
över i den organisatoriska frågan om antalet tjänster i visst pastorat. Synnerligen
ogynnsam ter sig denna gruppering för norrlandsförhållandena
och över huvud i till arealen större landsförsamlingar, enär kommittén vid
sin gradering av komministerstjänsterna i löneavseende helt bortsett från
två för kyrkoherdetjänsternas placering konstitutiva faktorer, nämligen
arealen och tjänstgöringens svårighetsgrad.

Kyrkomötet skulle ha funnit det följdriktigast, om man till grund för
komministerstjänsternas gradering kunnat genomgående lägga samma principer
som de för kyrkoherdetjänsterna tillämpade. Kyrkomötet finner nämligen
de grunder riktiga, som 1910 års lag om reglering av prästerskapets
avlöning fastställer: hänsyn till folkmängd och areal samt duplikation och
annan besvärlighet vid tjänstgöringen. Emellertid skulle eu likformig spridning
av komministerstjänsterna på de tre av kommittén föreslagna lönegraderna
26, 27 och 28 i relation till komministrarnas reglerade lön medföra
en avsevärt större belastning av de högre bland dessa lönegrader,
medan kommittén har avsett den 26 lönegraden för komministrar i gemen.

Då kommittén härvid utgått från en jämförelse med läroverksadjunkterna,
synes det kyrkomötet i likhet med kommittén likvisst knappast
lämpligt att låta sig helt bindas av en sådan likställighetshänsyn, detta
med tanke på prästkallets särskilda ställning och de anspråk, som från församlingarnas
sida ställas på prästerskapet och prästhemmen. Ävenså är
härvid att beakta, att det av kommittén understrukna förhållandet, att
komministratur regelmässigt är genomgångstjänst, särskilt för Luleå och
Stockholms stifts vidkommande endast i ofullkomlig grad föreligger, enär
antalet kyrkoherdetjänster där icke förslår.

I den mån en koncentration av komministerstjänsterna till 26 lönegraden
befinnes ofrånkomlig, finner kyrkomötet dock, att en tillämpning så långt
som möjligt av samma inplaceringsmetod som för kyrkoherde skulle ställa
sig i det hela mera rättvisande än det av kommittén föreslagna tillvägagångssättet.
Går man nu ända därhän att till den 26 lönegraden hänföras
komministerstjänster med en reglerad lön av 2 250—3 600 kronor, till den

Kungl. Maj.ts proposition nr 201.

27 med en lön av 3 601—4 600 kronor och till den 28 övriga, så skulle resultatet
bliva att i första tjänsteklassen komme 440, i andra tjänsteklassen
208 och i tredje tjänsteklassen 232 tjänster. Alltså skulle, liksom kommittén
föreslår, den 26 lönegraden komma att omfatta ungefär lika många
tjänster som den 27 och 28 tillsammans. Genom denna inplacering skulle
framför allt Luleå stift bli långt bättre tillgodosett, något som måste anses
vara av yttersta vikt, enär komministerstjänsterna där äro knutna till vidsträckta
arbetsområden samt tjänstgörings- och levnadsförhållanden även
i övrigt äro sådana, att en effektiv kompensation kräves, såframt icke rekryteringsmöjligheterna
i dessa stora delar av landet skola på ett ödesdigert
sätt försämras.

Vidare är att märka, att vid de omplaceringar i tjänsteklass, som detta
förslag innebär, ungefär halva antalet uppflyttningar komma på Härnösands
och Luleå stift.

Hur de olika inplaceringsmetoderna skulle verka för norrlandsstiftens
vidkommande, framgår av nedanstående jämförande översikt av antalet
komministerstjänster i de olika tjänsteklasserna.

Kommitténs förslag. Kyrkomötets förslag.

Ca 26. Ca 27. Ca 28. Ca 26. Ca 27. Ca 28.

Härnösands stift.............. 37 25 5 19 37 It

Luleå stift .................. 44 29 5 5 30 43

Vid detta förslag till lönegradsinplacering har kyrkomötet icke tagit särskild
hänsyn till komministerstjänster med eget tjänstgöringsområde.
Kyrkomötet finner det emellertid knappast heller sakligt sett nödvändigt
att tillerkänna dessa tjänster förmånen av en hel lönegrad. Det torde rent
av finnas pastorat, där arbetsförhållandena vid en komministerstjänst utan
sådan mera självständig förvaltning kunna ställa större krav på tjänsteinnehavaren.

Då nu det särskilda merarbete och större ansvar, varom i detta fall är
fråga, näppeligen kan anses höra till komministerstjänstens egentliga natur
utan mera griper över på kyrkoherdetjänstens, finner kyrkomötet det
naturligare att för komminister med särskilt tjänstgöringsområde i stället
föreslå ett fast arvode av exempelvis 300 kronor, en anordning, som icke
heller skulle rubba lönegradsplaceringen.

Kammarkollegiet har i fråga om löneavvägningen för komministrarna
och deras inplacering i tjänsteklass anfört:

Det torde icke kunna bestridas, att komministrar med egen pastoralvård
och kyrkobokföring inom särskilda, mera betydande tjänstgöringsområden
liksom även komministrar inom folkrika stadsförsamlingar beträffande
arbetsuppgifternas kvalitet och arbetsbördan i mycket kunna anses åtminstone
jämförbara med kyrkoherdarna i de mindre pastoraten. Det synes
också ha varit andra skäl, som det oaktat föranlett kommittén intaga den
ståndpunkten, att högsta komministerslön hör sältas lägre än lägsta kyrkoherdelön.
Denna princip, cirkulationsprincipen, har accepterats av kyrkomötet,
som dock funnit kommitténs förslag ge utrymme även för den på
sina håll såsom rättvisare hävdade motsatta principen, anslutningsprincipen,
så till vida, att komminister efter nio års tjänst i sin tjänstegrad
skulle komma att åtnjuta lön efter lägst löncklass 29.

Kungl. Maj.ts proposition nr 201.

Om vad kollegiet föreslagit rörande inrättande av ytterligare eu tjänsteklass
för kyrkoherdar, i lönegrad Ca 28 eller lika med den av kommittén
föreslagna högsta lönegraden för komminister, vinner beaktande, skulle
anslutningsprincipen, för vilken synes finnas tog, något förstärkas, utan
att därvid de fördelar synas komma att äventyras, som man velat uppnå
med cirkulationsprincipen.

Mot den av kommittén föreslagna indelningen av komministrarna i tre
tjänsteklasser med respektive lönegraderna Ca 26, Ca 27 och Ca 28 har
kollegiet i och för sig intet att erinra. Det bör dock framhållas, att samma
problem som ovan berörts beträffande kyrkoherdarna, nämligen det alltför
ringa arbetsfältet, även är för handen beträffande en del av de nuvarande
komministerstjänsterna. Kollegiet vill emellertid fördenskull ej föreslå inrättande
av en lägre tjänsteklass för komministrarna. Man synes här böra
söka komma till rätta med problemet genom lämpliga indelnings- eller organisationsändringar
— i det sistnämnda avseendet finns ju även möjligheten
att ersätta komministerstjänsten med en kyrkoadjunktur.

I valet mellan de motsatta ståndpunkter kommittén och kyrkomötet intagit
ifråga om metoden för komministrarnas första inplacering i tjänsteklass
har kollegiet ansett vägande skäl tala för att i huvudsak samma inplaceringsmetod
bör komma till användning för komministrarna som för
kyrkoherdarna. Väljer man för kyrkoherdarnas del en inplacering efter de
nuvarande reglerade lönerna, torde dessa böra läggas till grund även i vad
avser komministrarna. Vad kollegiet ovan anfört ifråga om denna metod
bör då beaktas även vid dess tillämpning på komministrarna. Mot den av
kommittén förordade objektivt-statistiska inplaceringsmetoden för de sistnämnda
synas, utöver vad kyrkomötet anfört, vissa ytterligare erinringar
kunna göras. Folkmängdslatituden beträffande de komministrar med eget
tjänstgöringsområde, vilka skulle sättas i lönegrad Ca 27, torde sålunda
vara alltför vid. Den nedre gränsen, 1 001 personer, torde måhända kunna
godtagas men den övre gränsen, 6 000 personer, måste anses för hög och
bör nedsättas ganska avsevärt. Reglerna beträffande de biträdande komministrarna
i folkrikare församlingar synas leda till att komministrar i
skilda större stadsförsamlingar skulle komma i olika lönegrader, än Ca 26
än Ca 28, utan att någon egentlig åtskillnad mellan dem vore motiverad.

I den här behandlade frågan har inom kollegiet en ledamot, kammarrådet
Skoglund, anmält skiljaktig mening och anfört:

Även om komministrar med egen pastoralvård och kyrkobokföring inom
särskilda mera betydande tjänstgöringsområden kunna beträffande arbetsuppgifternas
kvalitet i viss mån anses jämförbara med kyrkoherdarna i
åtminstone de mindre pastoraten, torde dock, såsom kommittén funnit,
tjänsternas karaktär av över gångstjänster och för befordrande av önskvärd
cirkulation mellan de olika grupperna komministerslönerna i princip böra
sättas lägre än kyrkoherdelönerna. Samma behov att indela tjänsterna i
olika tjänsteklasser torde icke föreligga för komministrarna som för kyrkoherdarna.
Kyrkoherdarna äro så att säga chefer för församlingsvården inom
pastoraten och ha ansvaret för densamma i dess helhet, och att deras
löneställning därför graderas i förhållande till pastoratens storlek är naturligt.
Annorlunda förhåller sig med avseende å komministrarna. Dessa
äro liksom kyrkoadjunkterna kyrkoherden underordnade biträden, vilkas

Kungl. Maj.ts proposition nr 204.

antal regleras efter arbetsbördan i pastoratet. Arbetsuppgifternas kvalitet
och arbetsbördan för komminister i ett större pastorat med flera biträdande
präster behöver därför i regel icke vara högre eller större än i ett mindre
pastorat med mindre antal sådana präster. Detta skulle närmast leda till
att samtliga komministerstjänster, liksom å sin sida kyrkoadjunktstjänsterna,
placerades i en och samma lönegrad. Då emellertid de ovan berörda
komministrarna med självständig pastoralvård i stort sett fullgöra en
kyrkoherdes åligganden, synes skäl föreligga för att dessa beredas en något
högre löneställning. Vad kommittén anfört om behovet av eu högre lönegradsplacering
för komministrar i de större städerna kan ock i viss mån
vara befogat. Detsamma torde emellertid gälla komministrarna i de till
arealen större pastoraten om exempelvis minst 500 kvadratkilometer med
spridd befolkning, där tjänstgöringen ofta ställer stora krav på prästens
såväl fysiska som psykiska vitalitet. En högre Iönegradsplacering för sistnämnda
präster skulle utan att bryta kommitténs system avhjälpa de av
kyrkomötet påtalade olägenheterna med avseende å norrlandskomministrarnas
Iönegradsplacering.

Mot den av kommittén föreslagna lägsta tjänsteklassen för komministrarna
motsvarande lönegrad Ca 26 synes icke vara något att erinra. Den
högre Iönegradsplacering, som kan vara befogad för ovan angivna komministrar
med mera kvalificerad tjänstgöring, torde emellertid icke böra
sträcka sig utöver den närmast högre lönegraden Ca 27, och jag anser
förty, att indelningen av komministerstjänsterna bör inskränka sig till
dessa två lönegrader. Då kollegiet föreslagit inrättande av en lägsta lönegrad
för kyrkoherdarna i Ca 28, skulle den av mig föreslagna begränsningen
av lönegraderna för komministrarna icke bryta kommitténs princip,
att icke någon lönegrad bör vara gemensam för de bägge grupperna.

Vad angår det av kommittén föreslagna minimum av folkmängd —
1 000 personer — beträffande komministrar med eget tjänstgöringsområde,
vilka skulle sättas i lönegrad Ca 27, synes detta folkmängdstal, som blott
utgör hälften av det folkmängdstal, som enligt tillämpade grunder vid den
prästerliga organisationens ordnande anses bereda prästen tillräcklig sysselsättning,
böra höjas till åtminstone 1 500.

Statskontoret har i denna fråga anfört:

Kommittén har som lämplig och rättvis grundval vid inplacering av
komministrarna i den för civilstatstjänstemännen gällande löneskalan angivit,
att den löneställning, som tillkommer läroverksadjunkterna, i det
hela rätt väl kunde anses avpassad även för komministrarna. Med utgångspunkt
härifrån har kommittén förordat, att komministrar i lägsta tjänsteklass
skola inplaceras i samma lönegrad som nämnda adjunkter eller lönegrad
Ca 26. För komministrar i mycket stora pastorat eller med placering
i särskilt tjänstgöringsområde — annexförsamling eller särskilt kyrkobokföringsdistrikt
— med större folkmängd föreslår kommittén eu något högre
löneställning. Nämnda kategorier ha föreslagits skola indelas i två klasser,
en mellanklass i lönegrad Ca 27 och en högsta klass i lönegrad Ca 28. Mot
den av kommittén sålunda föreslagna löneställningen måste ämbetsverket
rikta bestämda och tungt vägande erinringar.

Vad först lönedifferentieringen angår, håller ämbetsverket visserligen i
likhet med de sakkunniga eu viss åtskillnad mellan tjänsterna för befogad.

Kungl. Maj.ts proposition nr 204.

Däremot kan ämbetsverket icke finna det motiverat att uppdela tjänsterna
på tre olika klasser. För att i enlighet med de sakkunnigas förslag särskilja
de komministerstjänster, vilka av olika skäl — särskilt tjänstgöringsområde
eller församlingens storlek — böra placeras högre än övriga komministersbefattningar
bör det vara tillfyllest med två tjänsteklasser. Mot förslaget
att löneskillnaden mellan klasserna skulle utgöra endast en lönegrad kunna
så vägande invändningar riktas ur löneteknisk synpunkt, att ämbetsverket
finner uteslutet förorda förslaget härom. Löneskillnaden mellan olika tjänsteklasser
bör således utgöra minst två lönegrader.

Vad själva löneställningen angår, håller statskontoret före, att läroverkslärarna
ur många synpunkter erbjuda lämpliga jämförelsepunkter, då det
gäller att inplacera komministrarna i det statliga lönesystemet. Denna omständighet
får emellertid icke utan vidare tagas till intäkt för att hänföra
komminister i lägsta tjänsteklassen till den för ordinarie adjunkt bestämda
lönegraden, så mycket mindre som dels motsvarighet till läroverkslärarnas
provår saknas, dels befordringsutsikterna å den prästerliga banan äro väsentligen
gynnsammare. Det bör ihågkommas, att befordringsgången å lärarbanan
icke överensstämmer med förhållandena inom statsförvaltningen
i övrigt, där den första ordinarie tjänsten regelmässigt är placerad i samma
lönegrad som den högsta lönegraden inom den reglerade befordringsgången.
Det föreligger enligt statskontorets mening goda skäl, att beträffande
prästerna tillämpa sistnämnda principer i stället för att anknyta
till lärarna. Ett tungt vägande skäl ligger däri, att härigenom de komministerstjänster,
beträffande vilka icke särskilda omständigheter föreligga,
icke skulle sättas i bättre löneställning än den grupp av präster, på vilka
det statliga avlöningssystemet redan tillämpas, nämligen dövstumprästerna.
Då dessa''präster förutom sin teologiska utbildning måste ha inhämtat kunskaper
i åtbördsspråket, kan det enligt statskontorets mening icke ifrågakomma
att bereda de lägst avlönade komministrarna en högre löneställning
än dövstumprästerna.

Kommitténs förslag, som principiellt likställer de lägst avlönade komministrarna
med läroverksadjunkterna, medför att något över hälften av
rikets komministrar skulle erhålla samma lönegradsplacering som läroverksadjunkterna,
under det att återstående hälft erhåller en högre löneställning,
ett resultat, som ämbetsverket icke under några omständigheter
finner godtagbart. Uppmärksammas bör för övrigt, att någon mera utpräglad
skillnad i arbetsuppgifter mellan komminister inom denna grupp och
pastoratsadjunkter icke lärer vara för handen.

För att bedöma vilka löneförhöjningar komministrarna komma att erhålla
efter förslagets genomförande, har ämbetsverket låtit omräkna nuvarande
komministerslöner till bruttolöner. Bostadsvärdet har därvid upptagits
till samma belopp som kommittén föreslagit för bostadsavdragen.
Ett dylikt övervägande har visat, att kommitténs löneförslag i regel torde
medföra löneförbättringar med belopp, svarande mot fyra till sex löneklasser
enligt den nu gällande löneplanen nr 1 — omkring 2 700—4 000
kronor för år — därest högsta löneklassen i respektive lönegrader tages
till utgångspunkt vid jämförelsen samt en till tre löneklasser — omkring

700_2 000 kronor för år — därest jämförelsen göres med begynnelselönerna

i respektive lönegrader. Vidare framgår, att den avlöning, som för närvarande
utgår till de högst avlönade komministrarna, närmast ansluter sig

Kungl. Maj.ts proposition nr 204.

till läroverksadjunkternas begynnelselöner samt att övriga komministrar
i stort sett torde ha en löneställning motsvarande lägsta löneklassen i lönegraden
Ca 24.

Med utgångspunkt från vad sålunda anförts får ämbetsverket föreslå,
att komministerstjänsterna uppdelas i två klasser med den lägsta klassen
placerad i lönegrad Ca 24 och den högsta i lönegrad Ca 26.

Mot det system, som de sakkunniga förordat vid inplaceringen av de
särskilda tjänsterna på de sålunda angivna tjänsteklasserna, har statskontoret
icke i och för sig någon erinran att göra. Då ämbetsverket emellertid
förordat en begränsning av antalet tjänsteldasser, måste på grund härav
vissa jämkningar vidtagas i de av de sakkunniga föreslagna inplaceringsgrunderna.
Av de av kommittén till tjänsteklass 2 (mellanklassen) hänförda
komministrarna böra de, vilka äro anställda för särskilt kyrkobokföringsområde,
vars totala folkmängd överstiger 2 500 invånare hänföras
till högsta tjänsteklassen och övriga till den lägsta.

Riksräkenskapsverket har icke funnit tillräckliga skäl vara förebragta
för kommitténs förslag till gradering av komministersbefattningarna. Ur
löneteknisk synpunkt vore även en konstruktion av löneskalan med omedelbart
på varandra följande lönegrader 26, 27, 28 och 29 (lägsta lönegraden
för kyrkoherde) icke önskvärd med .hänsyn till verkningarna av de
vid övergång från lägre till högre lönegrad gällande sneddningsreglerna.
Riksräkenskapsverket ifrågasätter, huruvida icke en enhetlig lönegradsplacering
i Ca 27 bör tillämpas för alla komministrar. Möjligen kunde tänkas
en uppdelning på två lönegrader, därvid den högsta skulle sammanfalla
med lägsta lönegraden för kyrkoherde.

För statens lönenämnds ställningstagande till förevarande fråga är tidigare
redogjort.

Av domkapitlen har flertalet i huvudsak biträtt kyrkomötets yttrande.
Av domkapitlet i Härnösand har ifrågasatts, att komministrarna borde
klassificeras i lönegraderna Ca 27, 28 och 29. Allmänna svenska prästföreningen,
Sveriges gngre prästers förbund och Sveriges akademiska centralorganisation
ha hemställt, att komministrarna klassificerades i lönegraderna
Ca 27, 28 och 29. I skriften från de i Stockholm anställda prästerna
har föreslagits, att berörda klassificering skulle ske i lönegraderna Ca 26,
28 och 30.

Föredraganden.

Den genomgripande omläggningen av det prästerliga lönesystemet, som
blivit en nödvändighet, framtvingar i första hand bedömandet, vid vilka
nivåer i den statliga löneskalan den högsta, respektive den lägsta lönen
för ordinarie församlingspräst (frånsett domprost) skäligen bör ligga. I
och för prästlönernas anknytning till berörda löneskala på dessa ytterpunkter
har prästlönekommittén anställt vissa jämförelser med den löne -

Kungl. Maj:ts proposition nr 20i.

ställning, som lärarna för närvarande intaga. I sitt enhälligt omfattade
förslag har kommittén stannat i den meningen, att högsta avlöning för
kyrkoherde icke bör i något fall överstiga den löneställning, som för närvarande
tillkommer innehavare av rektor stjänst vid kommunal mellanskola
i den högsta tjänsteklassen (Ca 33), medan å andra sidan löneläget
för en komminister ej bör understiga den nuvarande löneställningen för
läroverksadjunkt (Ca 26).

Jag har funnit mig böra biträda kommitténs förslag på denna huvudpunkt,
dock med viss modifikation. Vad till en början angår den angivna
lönegraden Ca 33 får jag framhålla, att denna lönegrad icke innebär en
högre värdering i lönehänseende av kyrkoherdetjänst än som motsvaras
av den löneställning, som kyrkoherdarna i de högsta lönelägena redan nu
intaga. Och uppmärksammas bör, att dessa lönelägen icke uppkommit
genom någon okontrollerad löneutveckling (såsom exempelvis vid befattningar,
förbundna med sportler) utan efter fortgående prövning av statsmakterna
i fråga om varje i avlöningen ingående post. I själva verket
kommer den högsta avlöningens begränsning till lönegrad Ca 33 att — i
ett mindretal fall — medföra en^viss topphuggning av de nuvarande högsta
lönelägena. Vad beträffar den föi-etagna jämförelsen mellan komministrarna
och läroverksadjunkterna får jag betona, att jämförande värdesättningar
av detta slag svårligen kunna göras motsägelsefria. Skiljaktigheter
kunna här åberopas, till förmån än för det ena, än för det andra jämförelseledet.
För komministrarnas del skulle sålunda, utom annat, kunna
hänvisas till, att dessa — i likhet med övriga församlingspräster — såtillvida
ha en större bundenhet vid tjänsten, som de icke blott icke åtnjuta
någon motsvarighet till lärarnas ferier utan ej ens — såsom jag i det följande
får tillfälle att närmare beröra — kunna få sig garanterad en ovillkorlig
semesterrätt. Gentemot komministrarnas jämställande med läroverksadjunkterna
har, å andra sidan, invänts att befordringsutsikterna på
den prästerliga banan vore väsentligen gynnsammare. Betydelsen av denna
erinran kan icke förnekas. Jag har för egen del stannat i den uppfattningen,
att lägsta avlöning för komministerstjänst bör lämpligen kunna
sättas något lägre än gällande lönegrad för läroverksadjunkt eller, närmare
bestämt, till lönegrad Ca 25.

Vad överhuvud angår de verkställda jämförelserna mellan prästerna och
lärarna har jag slutligen anledning understryka, att dessa jämförelsers
accepterande i närvarande läge givetvis icke får tillskapa ett sådant mekaniserat
samband mellan de båda befattningshavargrupperna, att framdeles
skeende ändringar i löneavvägningen för den ena gruppen skulle så att
säga automatiskt föranleda ändringar jämväl för den andra.

Kungl. Maj.ts proposition nr 20i.

Jag delar kommitténs uppfattning om nödvändigheten av en differentiering
av avlöningen vid kyrkoherdebefattningarna. Likaledes anser jag
mig böra i princip godtaga kommitténs förslag att en differentiering —
inom vissa snävare gränser — företages jämväl beträffande komministerslönerna.

Kommittén har från angivna utgångspunkter föreslagit en indelning av
kyrkoherdetjänsterna i tre tjänsteklasser i respektive lönegrad Ca 33, 31
och 29. Kammarkollegiet har — med godtagande av detta förslag i övrigt
— på anförda skäl förordat inrättande av en — fjärde — lägsta tjänsteklass.
Även enligt min mening finnes anledning att på detta sätt utöka
tjänsteklassernas antal. Lönegraden för denna lägsta tjänsteklass torde
böra bestämmas till Ca 27. De lönegrader, till vilka kyrkoherdebefattningarna
enligt min mening böra hänföras, äro alltså Ca 27, 29, 31 och 33.

Den ekonomiska innebörden av en klassindelning av kyrkoherdebefattningarna
blir givetvis i hög grad beroende av klassificeringsgrunden och,
i sista hand, av det antal tjänster, som befinnas böra inplaceras i envar
av de särskilda tjänsteklasserna.

Enligt kommitténs förslag skulle såsom huvudsaklig klassificeringsgrund
tagas den för närvarande vid kyrkoherdebefattningarna utgående
s. k. reglerade lönen. Bestämmandet av denna kan betecknas såsom en
poängberäkning, där »poängtalen» uttryckas i kronor. Jag biträder kommitténs
uppfattning, att denna klassificeringsgrund från flera synpunkter
har ett företräde framför andra möjliga metoder. De svagheter som vidlåda
densamma kunna tydligen, såsom kammarkollegiet påvisar, genom
vissa ytterligare korrektioner utöver dem kommittén redan för sin del förordat,
i behövlig mån avlägsnas. Denna fråga torde emellertid böra av
prästlönekommittén under dess fortsatta arbete ytterligare övervägas.

Enligt kommitténs förslag skulle tjänsteklasserna sinsemellan avgränsas
genom en jämn tredelning av spännvidden (3 500—8 000) av den »reglerade
lönen». Enligt denna metod skulle i de av kommittén föreslagna
tjänsteklasserna komma att inplaceras: i den lägsta 560, i den mellersta
566 samt i den högsta 224 kyrkoherdebefattningar. Utökas — på sätt jag
för egen del föreslagit — tjänsteklassernas antal till fyra, måste en annan
avvägning ske.

Grupperas de belopp, till vilka den »reglerade lönen» för närvarande är
bestämd, i grupper med 500-kronorsintervaller, fördela sig antalet kyrkoherdebefattningar
på dessa grupper på sätt som framgår av följande sammanställning: -

Kungl. Maj:ts proposition nr 204.

Reglerad lön, kronor	Antal kyrkoherde-tjänster
3 500—4 000 .......	........... 19
4 001—4 500 .......	........... 144
4 501—5 000 .......	........... 397
5 001—5 500 .......	........... 338
5 501-	-6 000 .......	........... 154
6 001—6 500 .......	........... 74
6 501—7 000 .......	........... 45
7 001-	-7 500 .......	........... 34
7 501—8 000 .......	........... 145

Summa 1 350

Av sammanställningen framgår, att huvudmassan av tjänster finnes inom
de 735 pastorat, där den »reglerade lönen» uppgår till 4 501—5 500 kronor.
Dessa pastorat, vilka utgöra en tydligt urskiljbar och väl avgränsad
grupp, kunna karakteriseras såsom »medelstora». Kyrkoherdetjänsterna i
dessa böra således hänföras till en av de två mellanlönegraderna och —
med hänsyn till lönebeloppens läge på skalan — till den lägre av dessa,
d. v. s. Ca 29. Befattningar med en »reglerad lön» av 3 500—4 500, till
antalet 163, bli då hänförliga till den lägsta tjänsteklassen, d. v. s. Ca 27.
I fråga om de» större» och »största» pastoraten, d. v. s. de, där den »reglerade
lönen» uppgår till 5 501—8 000 kronor, synes differentieringen av
kyrkoherdetjänsterna på de två högsta tjänsteklasserna böra ske på så
sätt, att till den lägre av dessa (Ca 31) hänföras kyrkoherdebefattningarna
med en »reglerad lön» av 5 501—7 000 kronor och till den högre (Ca 33)
de med en »reglerad lön» av 7 001—8 000 kronor.

Vid en sådan löneavvägning för kyrkoherdarna och med beaktande av
den av mig härefter förordade lönesättningen för komministrarna måste
förutsättas att fall kunna inträffa, då kyrkoherde skulle komma att tillhöra
samma eller lägre lönegrad än honom biträdande komminister. Med
hänsyn härtill finner jag det nödvändigt föreslå en jämkningsregel, att
i sådant fall kyrkoherden skall hänföras till lönegrad Ca 29. Utan en dylik
justering skulle, enligt verkställd undersökning, sannolikt fem å sex kyrkoherdar
bliva inplacerade i samma lönegrad som i pastoratet anställd komminister.
Däremot torde i praktiken icke i något fall uppkomma, då kyrkoherde
skulle inplaceras i lägre lönegrad än komminister i samma pastorat.

Enligt en efter dessa grunder företagen klassindelning skulle de fyra
tjänsteklasserna för kyrkoherdarna komma att omfatta:

Kungl. Maj.ts proposition nr 204.

tjänsteklass 1 ............ 157 kyrkoherdetjänster,

» 2 741 »

» 3 273 » och

» 4 179 »

Jag vill i detta sammanhang än en gång framhålla, att avsikten icke är
att lägga de nuvarande beloppen av den »reglerade lönen» till omedelbar
grund för differentieringen på tjänsteklasser; såsom jag förut nämnt avses
nämligen, att det poängberäkningssystem som den »reglerade lönen» bildar,
skall ytterligare övervägas av prästlönekommittén i syfte att i behövlig
mån avlägsna de svagheter, som vidlåda detsamma. Den nyss angivna fördelningen
på tjänsteklasser är sålunda icke att anse såsom definitiv utan
kan komma att undergå vissa förskjutningar.

Jag övergår härefter till att närmare behandla löneavvägningen för komministrarna.

På sätt jag nyss framhållit, har jag funnit att lägsta komministerslönegraden
lämpligen bör vara Ca 25. Beträffande differentieringen av komministerslönerna
eller, närmare bestämt, antalet tjänsteklasser för dessa
befattningshavare har jag också kommit till en från kommitténs förslag
något avvikande uppfattning. Enligt min mening äro arbetsförhållandena
vid de olika komministerstjänsterna i många hänseenden — vad angår
tjänsteinnehavarens självständighet och ansvar, tjänsteuppgifternas art och
omfattning samt de yttre tjänstgöringsbetingelserna —- så skiftande, att
skäl föreligga för en differentiering av dessa tjänster, liksom kyrkoherdebefattningarna,
på fyra tjänsteklasser. Vid valet av lönegrader för de olika
tjänsteklasserna synes mig, förutom Ca 25, icke lämpligen kunna ifrågakomma
andra än de av kommittén förordade. Jag föreslår därför, att komministerstjänsterna
hänföras till lönegraderna Ca 25, Ca 26, Ca 27 och Ca 28.

Huvudgrunderna för den av kommittén förordade uppdelningen av komminstraturerna
på tjänsteklasser anser jag mig, dock med viss komplettering,
kunna biträda. Det synes mig nämligen otillfredsställande, om
tjänsteklassificeringen helt bortser från den särskilda arbetstyngd, som
föranledes av tjänstgöringsbetingelserna i de mycket vidsträckta pastoraten,
särskilt inom de norrländska stiften. Jag finner mig med hänsyn härtill
böra förorda, att för visst tjänstgöringsområde anställd komminister,
vilken —- såsom kommittén även framhållit — i sitt område som regel
blir pastor, om ej till namnet så dock till gagnet, genom själva löneavvägningen
speciellt kompenseras, därest tjänstgöringsområdet till sin ytvidd
är särskilt omfattande.

Från dessa utgångspunkter föreslår jag följande regler för komministerstjänsternas
fördelning på lönegrader:

Kungl. Maj:ts proposition nr 204.

a) komminister, anställd för särskilt tjänstgöringsområde, så bestämt
som kommittén föreslagit, placeras,

1. om invånarantalet per präst, som finnes för området stadigvarande

anställd, uppgår till

över 6 000 ................ i Ca 28,

2 001—6 000 ................ i Ca 27,

801—2 000 ................ i Ca 26,

högst 800 ................ i Ca 25,

där ej högre lönegradsplacering följer av mom. 2;
2. om områdets areal uppgår till

över 1 000 km2 ............ i Ca 28,

501—1 000 km2 ............ i Ca 27,

där ej högre lönegradsplacering följer av mom. 1.

b) komminister anställd för ett pastorat skall, där i pastoratet — utöver
präst för särskilt tjänstgöringsområde — icke finnes stadigvarande anställd
annan biträdande präst och pastoratets folkmängd, efter frånräknande
av folkmängden i tjänstgöringsområde för vilket finnes stadigvarande
anställd särskild biträdande präst, uppgår till

över 15 000, placeras i Ca 28,

10 001—15 000, » » Ca 27,

5 001—10 000, » » Ca 26 och

mindre än 5 001, » » Ca 25.

c) annan komminister än i a) och b) avses skall, där i pastoratet —
utöver präst för särskilt tjänstgöringsområde — finnas stadigvarande anställda
flera biträdande präster och pastoratets invånarantal per sådan
biträdande präst — efter frånräknande av folkmängden i särskilt tjänstgöringsområde
— uppgår till

över 8 000, placeras i Ca 28,

6 001—8 000, » » Ca 27,

3 001—6 000, s> » Ca 26 och

mindre än 3 000, » » Ca 25.

Kungl. Maj:ts proposition nr 20i.

Vid en efter angivna grunder verkställd differentiering skulle de fyra
tjänsteklasserna för komministrarna komma att omfatta:

tjänsteklass 1	(Ca 25) . .. ,	..... 249	komministraturer,
» 2	(Ca 26) ...	..... 361	»
» 3	(Ca 27) ....	..... 163	»
» 4	(Ca 28) ...	..... 107	»

Av mitt härför ut framlagda förslag följer, att ett visst antal komministraturer
skulle komma i paritet med eller med en lönegrad överskjuta löneläget
för de till den lägsta tjänsteklassen hänförda kyrkoherdebefattningarna.
Denna avvikelse från kommitténs förslag kan dock enligt min mening
icke sägas innebära en sådan förändring av löneavvägningen för hithörande
präster, att den av kommittén eftersträvade naturliga befordringsgången
från komministers- till kyrkoherdetjänst därigenom äventyras.

4. Biskopar, domprostar, ordinarie garnisons- och amiralitetspräster

samt utlandspastorer.

A. Biskopar.

Avlöningen åt biskoparna utgår alltjämt i huvudsak enligt av statsmakterna
år 1936 härför antagna grunder. I sitt i anledning av Kungl. Maj :ts
proposition i ämnet avgivna, av riksdagen godkända utlåtande (nr 46)
anförde första lagutskottet, bland annat:

»Vad angår de i penningar fixerade avlöningsbelopp, som efter löneomläggningen
skulle tillkomma biskoparna, har avvägningen härav i huvudsak
anknutits till den gällande lönesättningen vid landshövdingtjänsterna.
Förslaget står härvid på samma grund, som — ehuru den efterföljande utvecklingen
kommit att kullkasta alla siffermässiga beräkningar — var bestämmande
för biskoparnas ännu gällande lönereglering från början av
1860-talet. Utskottet får rörande förslaget i denna del — utan att inlåta
sig på några jämförelser mellan biskoparnas och landshövdingarnas särskilda
uppgifter — göra det uttalandet, att utskottet funnit de föreslagna
lönebeloppen lämpliga. Detta utskottets bedömande hänför sig jämväl till
den föreslagna löneplaceringen för innehavaren av ärkebiskopsstolen.»

Prästlönekommittén anför:

Den förnyade avvägning av biskoparnas avlöningsförmåner, som nu erfordras,
torde böra anknytas till den för närvarande gällande lönesättningen
för landshövdingarna. Dessa äro alla placerade i lönegrad Co 20. Lands -

Kungl. Maj:ts proposition nr 20b.

hövding äger vidare uppbära representationsbidrag, landshövding i Malmöhus
län eller Göteborgs och Bohus län med 9 000 kronor för år och landshövding
i annat län med 6 000 kronor för år.

Den högre löneställning i förhållande till övriga biskopar, som vid 1936
års lönereglering gavs åt ärkebiskopen och biskopen i Lund, lär väsentligen
ha varit betingad av de större, för ärkebiskopen vida större omkostnader
av representationskaraktär, som ansetts förenade med dessa stiftschefers
ämbeten.

Kommittén föreslår, att biskoparna placeras, ärkebiskopen i lönegrad
Co 21 samt övriga biskopar i lönegrad Co 20. Tillika föreslår kommittén,
att samtliga biskopar — såsom för innevarande budgetår provisoriskt medgivits
— tillerkännas representationsbidrag samt att detta bidrag bestämmes,
för ärkebiskopen till 12 000 kronor, för biskopen i Lund till 5 000
kronor och för övriga biskopar till 3 000 kronor för år.

Enligt för landshövdingarna numera gällande bestämmelser äger landshövding
rätt till fri uppvärmning och belysning i åt honom upplåten
tjänstebostad. Samma rätt torde böra tillkomma biskoparna och få åtnjutas
jämväl av biskopen i Visby i avseende å den åt honom i hans egenskap
av kyrkoherde i Visby församlings pastorat upplåtna prästgården.

Ärkebiskopen bör givetvis bibehållas vid sin nuvarande rätt till bidrag
för avlönande av biträde, som erfordras för handläggningen av ärenden,
sammanhängande med de ärkebiskopen i denna hans egenskap åvilande
särskilda ämbetsförpliktelserna.

Yttranden.

Den av kommittén föreslagna löneavvägningen för biskoparna har lämnats
utan erinran av kyrkomötet, statens lönenämnd, kammarkollegiet och
riksräkenskapsverket. Statskontoret har däremot icke funnit skäl föreligga,
att i lönehänseende bereda ärkebiskopen en undantagsställning, varför
ämbetsverket för honom föreslår samma lönegradsplacering som för
övriga biskopar.

Vad angår biskoparnas avlöningsförmåner i övrigt, så har kyrkomötet
för sin del ansett anledning saknas att härutinnan frångå den av kommittén
principiellt anlagda jämförelsen med landshövdingarna i lönehänseende.
Biskoparna böra därför enligt kyrkomötets mening helt jämställas
med landshövdingarna i fråga om representationsbidrag, bidrag till
möblering in. in. Kommitténs förslag på denna punkt har icke föranlett
några kammarkollegiets och riksräkenskapsverkets uttalanden. Däremot
hava statens lönenämnd och statskontoret funnit de föreslagna representationsbidragen
böra reduceras. Lönenämnden förordar för sin del, att representationsbidraget
åt ärkebiskopen fastställes till 9 000 kronor för år
och statskontoret anser, att sistnämnda bidrag bör bestämmas till 6 000
kronor och att representationsbidragen till övriga biskopar böra bibehållas
vid nu utgående provisoriska belopp, 2 000 kronor för år.

Kungl. Maj.ts proposition nr 20k. 79

B. Domprostar.

Pråstlönekommittén anför:

Enligt kommitténs mening saknas giltiga skäl för ett bibehållande av
den hittillsvarande olikställigheten i lönehänseende vid de särskilda domprostbefattningarna
i riket. I sin egenskap av icke blott kyrkoherde vid
stiftskyrkan utan därjämte vice preses i domkapitlet samt stiftschefens
ställföreträdare i inånga av dennes episkopala funktioner kan innehavare
av domprostbefattning uppenbarligen göra anspråk på en väsentligt högre
löneställning än den som tillägges även de i lönehänseende högst placerade
kyrkoherdarna. Kommittén föreslår, att domprostbefattning placeras i
lönegrad Ca 37.

Yttranden.

Kyrkomötet, kammarkollegiet och riksräkenskapsverket hava godtagit
den föreslagna lönesättningen av domprosttjänsterna. Från statens lönenämnds
sida har uttalats, att den förordade lönegradsplaceringen synes
förhållandevis förmånlig. Statskontoret har ansett det befogat, att domprost
tillerkännes en något bättre löneställning än kyrkoherde i högsta
tjänsteklassen. Enligt ämbetsverkets mening bör dock den förmånligare
löneställningen lämpligast anordnas genom dels inplacering i högsta kyrkoherdelönegraden
— enligt statskontorets förslag Ca 32 — dels ock ett särskilt
befattningsarvode å 2 000 kronor för år.

C. Ordinarie garnisons- och amiralitetspräster.

Pråstlönekommittén föreslår, att ifrågavarande befattningshavare, med
hänsyn jämväl tagen till tjänsternas organisatoriska särställning, inplaceras garnisonspastorn

i Karlsborgs församling samt en var av amiralitetspastorerna
i Skeppsholms församling och i Karlskrona amiralitetsförsamling
i lönegrad Ca 33 och

amiralitetspredikanten i Karlskrona amiralitetsförsamling i lönegrad
Ca 28.

Yttranden.

Kommitténs förslag angående dessa befattningshavares inplacering i
lönegrad har av kyrkomötet och riksräkenskapsverket lämnats utan erinran.
Kammarkollegiet har framhållit, att enligt ämbetsverkets mening
någon organisatorisk särställning icke synes föreligga, som kan motivera
den av kommittén i vissa fall föreslagna högre lönegradsplaceringen än
som skulle följa av de beträffande församlingsprästerna i gemen tillämpliga
bedömningsgrunderna. Från statens lönenämnds sida har gjorts gällande,
att de i kommittébetänkandet lämnade uppgifterna icke giva till -

Kungl. Maj.ts proposition nr 20b.

räcklig ledning för bedömande av frågan om löneställningen för dessa
präster. Statskontoret har uttalat betänkligheter mot att en lönereglering
genomföres för amiralitetsprästerna, innan frågan om de marina församlingarnas
bibehållande slutligt avgjorts. Icke heller garnisonspastorstjänsten
i Karlsborgs församling synes ämbetsverket böra löneregleras, innan
slutlig ståndpunkt tagits till huruvida församlingen skall bibehållas i sin
nuvarande form. I varje fall bör enligt statskontorets förmenande den
ordinarie anställningsformen icke ifrågakomma för ifrågavarande befattningshavare,
förrän berörda församlingars organisation slutligt fastställts.
I fråga om de ordinarie garnisons- och amiralitetsprästernas löneställning
föreslår statskontoret, att de med tillämpning av samma differentieringsgrund,
som föreslagits för kyrkoherdarna, inplaceras i mellersta tjänsteklassen,
d. v. s. enligt ämbetsverkets yrkande i Ce 29.

D. Utlandspastorer.

Prästlönekommittén yttrar:

Utlandspastorernas verksamhet är av allmänt erkänd betydelse för
Sveriges namn och anseende i de länder, där de äro stationerade. Kommittén
anser, att hithörande sju kyrkoherdebefattningar icke böra i lönehänseende
ställas tillbaka för någon grupp av motsvarande befattningar i
hemlandet. Kommittén föreslår fördenskull, att utlandspastorerna placeras
i lönegrad Ca 33. I övrigt lärer avlöningsregleringen för dessa befattningshavare
böra anslutas såsom hittills till för utrikespersonalen gällande särskilda
bestämmelser.

Yttranden.

Den föreslagna inplaceringen av utlandspastorerna i Ca 33 har godtagits
av kyrkomötet, statens lönenåmnd, kammarkollegiet och riksråkenskapsverket,
medan statskontoret förordar, att den nuvarande anknytningen
av utlandspastorernas löner till lönesättningen för kyrkoherdarna
i de medelstora städerna alltjämt bibehålies. Ämbetsverket föreslår därför,
att utlandspastorerna likställas med kyrkoherde i andra tjänsteklassen
och inplaceras i Ca 29.

Föredraganden.

Vad till en början angår biskoparna, domprostarna och utlandspastorerna
finner jag mig kunna biträda prästlönekommitténs förslag med den
ändringen, att jag i likhet med lönenämnden funnit ärkebiskopens representationsbidrag
böra bestämmas till 9 000 kronor.

Beträffande åter de ordinarie garnisons- och amiralitetsprästerna finner
jag mig icke beredd att på grund av den föreliggande utredningen taga
slutlig ställning till lönegradsplaceringen för ifrågavarande tjänster.

Kungl. Maj:ts proposition nr 204.

5. Icke-ordinarie präster.

Pråstlönekommittén.

De extra ordinarie prästerna intaga för närvarande i organisatoriskt
avseende en särpräglad ställning, i vissa hänseenden mindre tryggad än
den som tillkommer motsvarande befattningshavare inom den civila statsförvaltningen.
Med hänsyn härtill har kommittén funnit det påkallat att
företaga en omprövning av de extra ordinarie prästernas tjänsteorganisatoriska
ställning.

Ehuru benämningen »extra ordinarie präst» är i de prästerliga löne- och
pensionsförfattningarna mångenstädes förekommande, finnes där icke
någon definition av detta begrepp. Begreppets innehåll har emellertid klart
fixerats i praxis. Såsom extra ordinarie präst betecknas en var inom svenska
kyrkan, till ordinarie prästtjänst icke befordrad prästvigd, oavsett
huruvida han innehar någon avlönad eller pensionsberättigande prästerlig
befattning eller icke. Det prästerliga extra ordinariebegreppet har sålunda
ett helt annat innehåll än den likabenämnda anställningsformen inom den
civila statsförvaltningen.

De för aktiv tjänstgöring inom den svenska kyrkan anställda extra
ordinarie prästerna fördela sig på följande kategorier: kyrlco-, stifts-, kontrakts-
och pastoratsadj unlt terna, extra amiralitetspredikanten i Karlskrona
amiralitetsförsamling och garnisonspastorn i Boden.

Kommittén behandlar till en början

Pastoratsadj unkterna

och anför:

Pastoratsadjunkternas allmänna funktion och därmed huvudkriterierna
på hans tjänsteorganisatoriska ställning framgå av innehållet i inledningsparagrafen
till 1935 års reglemente för prästerskapets avlöning. Enligt
nämnda författningsrum förstås med pastoratsadjunkt extra ordinarie
präst, vilken tjänstgör såsom ämbetsbiträde åt ordinarie präst i territoriellt
pastorat eller såsom vikarie för sådan präst eller för kyrkoadjunkt
och vilken icke är innehavare av kyrkoadjunktur och ej heller uppehåller
kyrkoherde-, komministers- eller kyrkoadjunktstjänst såsom s. k. vakansvikarie.
Pastoratsadjunkten är sålunda i princip avsedd bl. a. såsom ett
under tillfälligt behov förordnat ämbetsbiträde åt ordinarie församlingspräst.
Behovet kan föranledas därav att församlingsprästen till följd av
sjukdom eller tilltagande ålder och därigenom nedsatt arbetsförmåga är
ur stånd att i normal omfattning fullgöra sina tjänståligganden. I praktiken
har förordnande av ämbetsbiträde av dylik anledning blivit förhållandevis
vanligt bl. a. på grund av den höga pensionsåldern för ordinarie
församlingspräster. Det förekommer emellertid också, att en pastoratsadjunkt
behöver förordnas såsom ämbetsbiträde åt en ordinarie församlingspräst
med obruten arbetsförmåga, då denne på grund av en extraordinär
arbetsanhopning behöver biträde av en prästerlig arbetskraft. Det är dock
förutsatt, att ett mera markerat stadigvarande biträdesbehov skall — om
icke indelningsändring ifrågakommer — mötas med inrättandet av eu
komministers- eller kyrkoadjunktstjänst.

fi—•Bihang till riksdagens protokoll 11)49. 1 sand. Nr 204.

Kungl. Mcij:ts proposition nr 204.

I praxis synes pastoratsadjunktsinstitutionen ha fält en något vidsträcktare
tillämpning än som här angivits. Enligt vad kommittén har sig bekant
nyttjas numera emellanåt det förfaringssättet av stiftsledningarna,
att extra ordinarie präster placeras som permanenta personliga adjunkter
hos ordinarie församlingspräster, vilkas prestationsförmåga icke är reducerad
till följd av sjukdom eller hög ålder, även då fråga icke är om någon
arbetsanhopning av säsongmässig eller eljest tillfällig karaktär. Bostad
och vivre eller ersättning härför, som enligt 14 § prästlöneregleringslagen
skall av den assisterade församlingsprästen tillhandahållas pastoratsadjunkten,
brukar oftast i sådana fall bestridas av pastoratet, utan avräkningsrätt
mot kyrkofonden, men icke sällan lära därvid enskilda företag
lämna ekonomiskt bidrag. Enligt vad kommittén försport hava missiveringar
av sist avsedd art icke alltid varit uteslutande betingade av ett uppkommet
behov av prästerlig arbetskraft utan stundom delvis åsyftat att
avlasta den ordinarie tjänstinnehavaren från rutinmässiga expeditionsgöromål,
vilka i och för sig kunnat utföras av erfaren kontorsbiträdespersonal.
En anledning — har det framhållits — till att dylik personal
icke anställts i stället för en pastoratsadjunkt, vars huvudsakliga lön bestrides
från kyrkofonden, kan vara att pastoratets kostnader för bostad
och vivre åt honom snarare under- än överstiger avlöningsbeloppet för ett
kvalificerat kontorsbiträde.

Pastoratsadjunkten har såsom sådan icke någon för viss tid eller tills
vidare inrättad befattning inom den kyrkliga organisationen. Därest fortsatt
förordnande icke kan beredas honom såsom äinbetsbiträde eller vikarie,
upphör därmed — givetvis såvitt han icke förordnas eller utnämnes
å annan prästerlig befattning — hans anställning som pastoratsadjunkt,
och han nödgas tillfälligt såsom extra ordinarie präst utan lön stå till
stiftsledningens förfogande med skyldighet att när som helst mottaga nytt
prästerligt förordnande. Hans ställning inom organisationen är sålunda
osäker och löslig. Visserligen stadgar 19 kap. 6 § kyrkolagen förbud för
biskoparna att viga flera präster än som nödtorfteligen behövas och med
lägenheter kunna förses. Men som stora svårigheter givetvis föreligga för
biskoparna att för en viss tidsperiod med hänsyn till beräknade emeriteringar
och tjänstledigheter in. m. förutse det exakta behovet av icke-ordinarie
prästerlig arbetskraft inom stiften, kunna missivlösa intervaller tänkas
uppkomma åtminstone för de yngsta prästmännen i stiften. I praktiken
förekommer detta emellertid endast undantagsvis.

Lönesystem, anställningsformer m. m. Därest — såsom kommittén föreslår
— de ordinarie församlingsprästerna inordnas under civilstatens avlöningssystem,
komma därmed delvis förutsättningarna för den hittills
tillämpade kostnadsfördelningen för pastoratsadjunkternas avlönande att
undanryckas. Jämväl i övrigt blir det för dessa befattningshavare nu gällande
lönesystemet i stort sett obrukbart. Ett genomförande på det prästerliga
verksamhetsområdet av de i civilstatens avlöningsreglemente innefattade
principerna nödvändiggör därför i och för sig en revision av de
nuvarande lönebestämmelserna för pastoratsadjunkterna. Vid en sådan revision
lärer någon annan lösning svårligen kunna ifrågakomma än att det
statliga civila avlöningssystemet med därtill hörande anställningsformer
bringas i tillämpning på dessa befattningshavare. Det är uppenbart, att
en reglering enligt dessa principer för befattningshavarna själva skulle i

Kungl. Maj.ts proposition nr 204.

jämförelse med hittillsvarande system medföra eu väsentlig förbättring i
fråga om anställningsvillkor, löneförhållanden, sociala förmåner och pensionsrätt.
Kommittén är också av den uppfattningen, att en övergång beträffande
här avsedd personal till de statliga anställnings- och löneformerna
skulle även ur allmän synpunkt vara ägnad att medföra fördelar.

För den civila statsförvaltningens icke-ordinarie tjänstemannapersonal
tillämpas två huvudanställningsformer, nämligen anställning som extra
ordinarie tjänsteman och som aspirant. Där särskilda förhållanden förekan
dessutom anlitas anställning som extra tjänsteman eller med
avlöning i form av arvode eller annan mindre fast anställningsform.

Frågan om tillämpningen av de olika anställningsformerna inom statsförvaltningen
upptogs av 1945 års lönekoinmitté till ingående behandling
(SOU 1947:23). Lönekommitténs principuttalanden i ämnet hava sedermera
såsom anvisningar rörande anställningsförhållandena inom statsförvaltningen
intagits i kungörelsen den 30 juni 1948, nr 564, med tilläggsbestämmelser
till statens allmänna avlöningsreglemente. Dessa principuttalanden
måste enligt prästlönekommitténs mening självfallet äga omedelbar
relevans jämväl vid en reglering av de icke-ordinarie prästernas
anställningsförhållanden.

I fråga om tillämpningen av aspirantanställning och extra anställning
har i propositionen nr 225/1948 (s. 39) under strukits, att det är aspirantanställningen
som skall vara huvudanställningsformen och att extra anställning
avsetts allenast som en subsidiär anställningsform. Även om
aspirantanställningen — framhålles det vidare i samma proposition —
icke i och för sig är att betrakta som ett led i en reglerad befordringsgång
i den meningen, att den som aspirant antagne skulle vara tillförsäkrad
att i händelse av lämplighet erhålla extra ordinarie anställning, är dock
syftet med att tillägga någon benämningen aspirant att angiva att vederbörande
under viss icke alltför lång tid skall fullgöra provtjänstgöring
och, om han fyller måttet, kunna ifrågakomma till erhållande av en mera
fast anställning.

Prästlönekommittén har ingående övervägt frågan om anställningsformen
för pastoratsadjunkterna. Utan att i detta sammanhang taga ställning
till spörsmålet om införande av en reglerad befordringsgång för dessa
befattningshavare — vartill kommittén längre fram återkommer — har
kommittén funnit avgörande skäl tala för tillämpning beträffande dem av
aspirant- och extra ordinarie anställningsformerna. Det kan visserligen
göras gällande, att aspirantbenämningen ej väl harmonierar med den obegränsade
behörighet i avseende å prästerliga förrättningar, som genom
prästvigningen förlänats befattningshavaren. Denna invändning synes
dock sakna reell betydelse. Det kan med hänsyn till befattningshavarens
egna intressen knappast komma i fråga att på grund av synpunkter av
denna art välja anställningsformen extra tjänsteman, som enligt de generella
anvisningarna utgör eu subsidiär anställningsform, reserverad i första
hand för befattningshavare med bristande kompetens eller mera kortvarig
anställning eller dylikt och som för övrigt i terminologiskt avseende
ej heller går helt fri från invändningar av liknande innebörd.

Om, enligt vad kommittén sålunda förordar, vissa anställningsformer
bestämmas, vilka garantera befattningshavarna eu viss fasthet i anställ -

Kungl. Maj ds proposition nr 204.

ningen med därmed sammanhörande löne- och pensionsrätt, följer därav,
att en begränsning i rätten att anställa personal måste åvägabringas.

I detta avseende må framhållas, att det nuvarande sättet för bestridande
av avlöningskostnaderna åt ämbetsbiträdande pastoratsadjunkt — enligt
vilket den assisterade församlingsprästen har att tillhandahålla biträdet
bostad och vivre eller ersättning härför — i och för sig verkar som en
effektiv spärr mot anställande av ett större antal extra ordinarie präster
i stiften än som verkligen kan försörjas med biträdes- eller vikarieförordnanden.
En ordinarie församlingspräst torde nämligen i allmänhet icke
vara böjd för att mottaga och därmed deltaga i avlöningskostnaderna åt
ett ämbetsbiträde, varav han icke har påtagligt behov. Vidare lära biskoparna,
bl. a. med hänsyn till stadgandet i 19 kapitlet 6 § kyrkolagen, icke
vara benägna att till aktiv församlingspräst prästviga flera än som i stiftet
kunna förses med någorlunda kontinuerliga missiv.

Denna i själva lönesystemet liggande spärr försvinner emellertid vid
genomförandet av kommitténs förslag och måste sålunda ersättas med en
annan anordning. Erforderlig begränsning i möjligheterna att anställa
personal har inom den civila statsförvaltningen — med undantag för de
affärsdrivande verken — åvägabragts antingen genom fixering av det antal
icke-ordinarie befattningar, som högst må förekomma vid vederbörande
verk, eller ock genom maximering av det anslagsbelopp, som må av
vederbörande myndighet användas för ändamålet. Enligt kommitténs mening
är på förevarande område den förstnämnda metoden att föredraga.
Kommittén förordar sålunda, att för varje stift årsvis eller för annan
lämplig period bestämmes det högsta antal befattningar såsom pastoratsadjunkt,
som inom stiftet må vara anställda.

Angående tillvägagångssättet för fastställande av sagda antal förordar
kommittén, att domkapitlen — i analogi med exempelvis länsstyrelserna
och andra civilstatens verk och myndigheter — åläggas att till Kungl.
Maj:t ingiva detaljerade och motiverade äskanden i förevarande hänseende.
Det bör därefter ankomma på Kungl. Maj :t, som av ålder äger befogenhet
att besluta om inrättande av för församlingsvården erforderliga
ordinarie och icke-ordinarie prästerliga befattningar, att efter verkställd
prövning av de inkomna framställningarna fastställa antalet pastoratsadjunktstjänster
i varje stift för ifrågavarande tidsperiod eller tills vidare.

Vid beräkningen av behövligt antal pastoratsadjunkter måste hänsyn
tagas icke blott till ett mera kontinuerligt behov av präster i icke-ordinarie
ställning för biträde åt ordinarie präst och såsom rekryteringspersonal
för de ordinarie församlingsprästerna utan jämväl till behovet av vikarier
under vakanser samt under semestrar och andra ledigheter för ordinarie
och icke-ordinarie präster. Då härvid även måste beaktas emellanåt inträffande
oförutsedda eller onormala ökningar i personalbehovet och då
särskilt ordnandet av semesterfrågan för prästerskapet på ett någorlunda
tillfredsställande sätt förutsätter en icke alltför snävt tilltagen kader av
rörlig icke-ordinarie personal, måste självfallet vid fixerandet av maximisiffrorna
för stiften tillses, att sådana marginaler åvägabringas, att stiftsledningarnas
rörelsefrihet ej alltför mycket inskränkas. Å andra sidan
måste självfallet återhållsamhet iakttagas, när det gäller utökning av antalet
i stiften tjänstgörande pastoratsadjunkter utöver en siffra, som —
givetvis med alla nödiga säkerhetsmarginaler — kan visa sig på längre

Kungl. Maj.ts proposition nr 204.

sikt tillräcklig för de »fasta» prästerliga tjänsternas återbesättande vid
innehavarnas successiva avgång.

Det må framhållas, att en stiftsvis fixerad tilldelning av pastoratsadjuktstjänster
på sätt här förordats är en kyrkoorganisatorisk fråga,
som icke får sammanblandas med den rent episkopala befogenheten att
prästviga. I denna befogenhet åsyftar kommitténs förslag icke någon
ändring.

I fråga om pastoratsadjunkternas utnyttjande inom kyrkoorganisationen
föreslår kommittén i huvudsak icke någon ändring.

Vid resa till och från förordnande bör pastoratsadjunkten erhålla resekostnads-
och traktamentsersättning. Under tjänstgöring utanför stationeringspastoratet
synes lämpligt avvägt tjänstgöringstraktamente böra utgå.

Kommittén vill i detta sammanhang påpeka, att ett smidigt utnyttjande
av rikets pastoratsadjunktskår kunde ernås genom att efter överenskommelse
mellan respektive stiftsledningar pastoratsadjunkt förordnades att
för en begränsad tid tjänstgöra i annat stift än där han antagits, då tillfälligt
personalunderskott förelåge i detta stift men icke i hans hemortsstift.

Löneavvägning och befordringsgång m. m.

Enligt kommitténs mening kan man vid lönesättningen för pastoratsadjunkterna
icke bortse från nu gällande eller på statsmakternas prövning
beroende lönesättning vid nyanställning och under de närmaste åren
därefter för sådana i statlig tjänst eller i statsunderstödd kommunal
verksamhet anställda befattningshavare, som undergått akademisk utbildning
i stort sett jämförlig med pastoratsadjunkternas.

Kommittén berör till en början något frågan om införande av en s. k.
reglerad befordringsgång för pastoratsadjunkterna och anför:

En reglerad befordringsgång kan sägas innebära en efter måttet av den
före den aktuella anställningen förvärvade teoretiska och praktiska utbildningen
samt alltefter tjänstgöringstid i den ifrågavarande anställningen
differentierad, med vissa tidsintervaller automatiskt stigande lönesättning
inom en begränsad lönegradsspännvidd.

I vissa avseenden föreligga naturliga jämförelsepunkter mellan de prästerliga
befattningshavarna och personal vid statliga läroanstalter. Kommittén
vill i anslutning härtill erinra, att skolöverstyrelsen i ett till 1944
års personalutredning avgivet yttrande över väckt förslag om införande
av reglerad befordringsgång för vissa icke-ordinarie läroverkslärare in. fl.
för sin del ansåg sig böra på anförda skäl avvisa ett sådant förslag (se
SOU 1947:58 s. 72). Såsom huvudskäl för denna ståndpunkt åberopade
skolöverstyrelsen, att någon egentlig skillnad icke existerade mellan olika
icke-ordinarie lärare under deras första tjänstår i avseende å arbetets karaktär
och med detsamma förenat ansvar. På grund härav syntes anledning
saknas att införa en befordringsgång, som i främsta rummet skulle
vara eu ren tidsfunktion. Personalutredningen framhöll i anledning härav,
alt även om vissa invändningar syntes kunna göras mot det av skolöverstyrelsen
förda resonemanget, utredningen likväl funne sig kunna
bedöma frågan om de icke-ordinarie läroverkslärarnas befordringsgång

Kungl. Maj:ts proposition nr 20''t.

ur delvis speciella synpunkter. Sålunda syntes det motiv, soin legat bakom
konstruktionen med uppflyttning i lönegrader med vissa mellanrum efter
ett på förhand fixerat schema — nämligen att en tjänsteman från att
under förmans tillsyn sysselsättas med enkla göroinål i början av sin
tjänstgöring förutsatts kunna så småningom anförtros alltmera kvalificerade
och självständiga arbetsuppgifter — icke äga samma tillämpning i
fråga om lärare som beträffande tjänstemän inom statsförvaltningen.
Personalutredningen fann emellertid övervägande skäl tala för att för
ifrågavarande läroverkslärare skulle fastställas en reglerad befordringsgång,
vilken dock på grund av vissa speciella förhållanden borde begränsas
till en normalisering av väntetiden till första extra ordinarie tjänst.

Synpunkter liknande dem, vilka av skolöverstyrelsen framförts och av
personalutredningen icke ansetts sakna relevans i diskussionen om införande
av en reglerad befordringsgång i egentlig mening för läroverkslärarna,
synas kunna anläggas mot att anpassa pastoratsadjunkternas
lönesättning efter en sådan befordringsgång. Sålunda torde böra erinras
om det i förevarande sammanhang betydelsefulla förhållandet, att genom
prästvigningen den extra ordinarie prästen redan under sitt första missiv
erhåller samma kompetens att utföra kyrkliga förrättningar som den
pastor han kan hava förordnats att biträda. Till följd härav kan en nymissiverad
präst icke utan vidare jämföras med en rekryt i amanuensgruppen.
En amanuensaspirant inom statsförvaltningen har merendels en
relativt begränsad befogenhet att självständigt utföra en förvaltningsakt.
Hans första tjänstgöring har i regel övervägande karaktären av en utbildnings-
och prövotid. Prästen har däremot genom den efter genomgångna
praktiska prov avlagda prästexamen och genom undergången prästvigning
i avseende å prästerliga förrättningar formellt vunnit full behörighet
till självständig ämbetsutövning med avseende å legala förrättningar.
Frånsett denna skillnad gäller emellertid i övrigt beträffande pastoratsadjunkten
likaväl som i fråga om den icke-ordinarie förvaltningstjänstemannen,
att han vanligen först med ökande antal tjänstår och därmed vunnen
större erfarenhet inom sitt verksamhetsområde får mera på egen
hand, ehuru givetvis under förmans tillsyn, sköta sitt kall. Denna skillnad
i erfarenhet i början av prästbanan och under de närmaste åren därefter
samt den därav betingade begränsningen i hans självständiga ämbetsutövning
kan beräknas särskilt inverka på pastoratsadjunktens kapacitet,
då det gäller prästens s. k. fria verksamhet. I och för sig vägande
synpunkter förefinnas sålunda för en på allmängiltiga skäl grundad schematisk
differentiering av pastoratsadjunkternas löneställning alltefter
tjänstgöringstidens längd, utformad i en reglerad befordringsgång, vilken
i fråga om lönestegring verkar snabbare än reglerna om löneklassuppflyttning.

En annan synpunkt har i detta sammanhang sitt berättigande. Beträffande
en nymissiverad präst torde, oavsett prästvigningens behörighetsverkningar
med avseende å legala förrättningar, i ungefär samma grad
som i fråga om en ung rekryt inom administrationen gälla, att hans praktiska
förutsättningar för tjänsten och hans personliga lämplighet icke äro
tillräckligt prövade. Ur det kyrkliga arbetets synpunkt kan det därför
icke vara annat än lämpligt, att den nyanställde pastoratsadjunkten under
en första tjänstgöringstid — aspiranttiden — underkastas prövning

Kungl. Maj.ts proposition nr 20i.

med avseende å lämplighet för prästkallet och att han först efter tillfredsställande
utfall av en sådan prövning erhåller en fastare anställning samt
därefter successivt tillerkännes en automatiskt inträdande förbättrad löneställning.

Då det gäller utformningen av den reglerade befordringsgång för pastoratsadjunkterna,
som kommittén sålunda finner påkallad, kunna olika
alternativ till lönegradsserier övervägas. Innan kommittén framlägger sitt
förslag till dylik befordringsgång, får kommittén anföra följande.

Genom kungörelsen den 30 juni 1947, nr 436, angående reglerad befordringsgång
för viss icke-ordinarie personal i statens tjänst har införts
bl. a. en automatiskt verkande lönesättning för amanuens personalen vid
den civila och militära statsförvaltningens verk och myndigheter. Med
amanuenser ha i kungörelsen likställts vissa andra tjänstemän vid olika
förvaltningsgrenar. För ifrågavarande befattningshavare tillämpas enligt
kungörelsen tvenne olika befordringsgångar. Den förmånligare av dessa
skall gälla, därest befattningshavaren antingen avlagt filosofie licentiatexamen
inom ämnesområde, som är av särskild betydelse för hans arbete
vid verket, eller avlagt juris kandidatexamen jämte annan akademisk eller
motsvarande examen och den ifrågavarande kombinationen prövas särskilt
önskvärd med hänsyn till verkets speciella behov eller ock avlagt
juris kandidatexamen och därjämte fullgjort minst 2% års tingstjänstgöring
eller därmed i behörighetshänseende likvärdig tjänstgöring. I andra
fall skall användas den i lägre löneläge startande och för uppnående av
identiska lönegrader relativt långsammare befordringsgången. De åsyftade
befordringsschemata ha följande utseende:

1) Cf 19 under ett år, Ce 22 under två år och Ce 23 under två år, varefter
befordran till lönegrad Ce 24 sker.

2) Cf 17 under ett och ett halvt år, Ce 20 under två år, Ce 22 under
två år och Ce 23 under två år, varefter befordran till lönegrad Ce 24 sker.

Vid bedömande av de tingsmeriterade juristernas löneförmåner i amanuenskarriären
bör hänsyn tagas till löneställningen under tingstjänstgöringen.
Till rättsbildat biträde i domsaga utgår avlöning i form av
arvode motsvarande, under ett halvt år som tingsnotarieaspirant beloppet
i löneklass 8, under ett år som tingsnotarie beloppet i löneklass 12
och under ett år som tingsnotarie beloppet i löneklass 17 enligt löneplan
I i dyrortsgrupp 5. Den reala lönesättningen för tingsmeriterad jurist, som
efter 2% års domsagotjänstgöring övergår till anställning som amanuens
i förvaltningen, blir därför, i dyrortsgrupp 5, följande:

Löneklass 8 under ett halvt år, löneklass 12 under ett år, löneklass 17
under ett år, Cf 19 under ett år, Ce 22 under två år och Ce 23 under två år,
varefter befordran till Ce 24 sker.

Såsom av det föregående framgår har 1944 års personalutredning i sitt
betänkande SOU 1947:58 haft under prövning frågan om lönesättningen
för de icke-ordinarie läroverkslärarna och därmed jämförliga lärare i det
statsunderstödda kommunala skolväsendet. Personalutredningens överväganden
i denna fråga utmynnade i följande förslag till reglerad befordringsgång
för de icke-ordinarie läroverkslärarna och med dem jämställda
kommunala lärare:

Cg 21 under två läsår och Ce 23 under elt läsår efter provår, varefter
befordran till lönegrad Ce 24 sker.

Kungi. Maj:ts proposition nr 204.

Personalutredningens förevarande förslag liar hittills icke föranlett någon
Kungl. Maj :ts proposition till riksdagen men bär givit anledning till
åtgärder för normalisering av väntetiden till extra ordinarie anställning
för läroverkslärare m. fl.

Mot den för amanuenspersonalen gällande befordringsgången har i en
väsentlig punkt riktats kritik bl. a. av riksdagens år 1947 församlade revisorer,
vilka anfört, att det syntes mindre lämpligt att inom befordringsgången
närliggande lönegrader utnyttjades, vilket medförde, att sneddningsregeln
måste tillämpas. I anledning av statsrevisorernas uttalande har
chefen för finansdepartementet i propositionen 225/1948 bl. a. framhållit,
att utnyttjande av närliggande lönegrader syntes böra undvikas vid fastställande
av reglerad befordringsgång för nya personalkategorier.

Efter att hava övervägt de olika synpunkter, vilka böra tillmätas betydelse
vid löneavvägningen för pastoratsadjunkterna — därvid kommittén
bl. a. sökt finna en avvägning, som undanröjer invändningarna om olämpliga
sneddningsverkningar utan att åsidosätta personalens intresse av en
tillfredsställande lönesättning —- har prästlönekommittén stannat vid att
framlägga följande förslag till befordringsgång för nämnda prästerliga
befattningshavare:

Cf 18 under ett och ett halvt år, Ce 20 under två år och Ce 22 under
två år, varefter befordran till lönegrad Ce 24 sker.

För jämförelse mellan den av kommittén förordade befordringsgången
för pastoratsadjunkterna och fastställd eller föreslagen befordringsgång
för olika jämförliga personalgrupper inom den civila statsförvaltningen
har kommittén låtit utföra vissa beräkningar. Dessa beräkningar visa, att
den av kommittén föreslagna befordringsgången under en tioårsperiod
från anställningens början för pastoratsadjunkterna giver en årlig medellön
nära sammanfallande med medellönen under samma tidsperiod för
icke tingsmeriterad amanuens och för icke-ordinarie läroverkslärare samt
något överstigande medellönen under en dylik tidsperiod för den, som går
befordringsvägen tingsnotarieaspirant—tingsnotarie—tingsmeriterad amanuens.

Ett särskilt spörsmål vid införande av en reglerad befordringsgång för
pastoratsadjunkterna är om och i vad mån exempelvis teologie licentiatexamen
eller teologie doktorsgrad bör medföra en förmånligare lönesättning
på pastoratsadjunktsstadiet. Erinras må, att personalutredningen
icke föreslagit något gynnsammare befordringsschema för icke-ordinarie
läroverkslärare med högre examen än magistergraden. Enligt 10 § punkt 3
lagen om tillsättning av prästerliga tjänster räknas i avseende å befordringsmeriter
filosofie doktorsgrad lika med tre prästerliga tjänsteår. Vissa
domkapitel bruka approximativt beräkna teologie licentiatexamen till fem
och teologie doktorsgrad till tio tjänsteår vid uppgörande av förslag för
tillsättning av kyrkoherde- eller komministerstjänst. Vägande skäl synas
därför föreligga att redan på pastoratsadjunktsstadiet införa en något
gynnsammare befordringsgång för teologie licentiater eller doktorer. Kommittén
finner sig böra föreslå en förkortning av väntetiden till ett år för
teologie licentiater i lönegrad Ce 22 och för teologie doktorer i envar av
lönegraderna Ce 20 och 22.

Prästlönekommittén övergår härefter till att behandla

Kungl. Maj.ts proposition nr 20b. 89

Ivyrkoadj un k te ma

och anför:

Kyrkoadjunkterna äro i den nuvarande kyrkoorganisationen att anse
såsom i stort sett permanenta icke-ordinarie befattningar. Härutinnan har
prästlönekommittén icke funnit anledning förorda någon ändring.

I fråga om lönesättningen av kyrkoadjunktstjänsterna vid en övergång
till det civila avlöningssystemet vill kommittén till en början framhålla,
att kommittén icke blivit övertygad om behovet av en differentiering av
dessa tjänster på olika lönegrader. Kommittén föreslår därför en enhetlig
lönegradsplacering av samtliga kyrkoadjunktsbefattningar. Beträffande
valet av lönegrad härvidlag är att märka, att de i det föregående föreslagna
lönegradsplaceringarna för de ordinarie församlingsprästerna, å ena, och
pastoratsadjunkterna, å andra sidan, icke giva utrymme för många alternativ,
då det gäller inplacering av kyrkoadjunktstjänsterna på löneskalan.
Efter övervägande har inom kommittén enighet vunnits om att förorda,
att kyrkoadjunktstjänsterna — främst med hänsyn till gällande lönesättning
för vissa i stort sett jämförliga tjänster inom den egentliga statsförvaltningen
och det statliga och statsunderstödda kommunala skolväsendet
— inplaceras i lönegrad Ce 24, vilken också är identisk med slutlönestadiet
i den reglerade befordringsgången för pastoratsadjunkterna.

Vad angår

Stifts- och kontraktsadjunkterna

förordar kommittén att de, i likhet med kyrkoadjunkterna, inplaceras i
lönegrad Ce 24 och beträffande de

Icke-ordinarie garnisons- och amiralitet s prästerna föreslår

kommittén, att garnisonspastorn i Boden och extra amiralitetspredikanten
i Karlskrona amiralitetsförsamling med hänsyn tagen till
tjänsternas organisatoriska särställning båda skola placeras i lönegrad
Ce 26.

Yttranden. ,

Anställningsformerna.

Mot prästlönekommitténs förslag, att kyrko-, stifts- och kontraktsadjunkterna,
garnisonspastorn i Boden samt den icke-ordinarie amiralitetspredikanten
i Karlskrona amiralitetsförsamling skola vid den förordade
övergången till civilstatens lönesystem erhålla — enligt detta system begreppsbestämda
— extra ordinarie tjänster, har av remissinstanserna icke
framställts någon erinran. Kommitténs förslag om beredande av extra ordinarie
anställning för pastoratsadjunkterna efter viss tids tjänstgöring
har icke heller framkallat någon invändning i remissyttrandena. Den av
kommittén förordade provtjänstgöringen under halvtannat år före antagningen
till extra ordinarie pastoratsadjunkt har däremot väckt gensagor

Kungl. Maj:ts proposition nr 20i.

från kyrkomötet, flertalet domkapitel och de prästerliga personalorganisationerna.
Efter framhållande att kommittén enligt kyrkomötets mening i
detta avseende förletts till en mindre välgrundad parallelldragning med förhållandena
på det civila förvaltningsområdet har kyrkomötet anfört följande.

Genom prästvigningen har kyrkan tagit slutlig ställning till frågan om
den vigdes lämplighet för kyrkans tjänst, och kyrkolagen innehåller också
föreskrifter om de synpunkter, som vid prövningen skola anläggas. Efter
prästvigningen står kyrkan ansvar för prästens skäliga försörjning, ett förhållande,
som också föranlett förbud mot vigande av flera präster än som
nödtorfteligen behövas och med lägenheter kunna förses. Någon möjlighet
att anordna en provtjänstgöring, efter vars slut den anställde skulle kunna
avvisas från prästkallet, föreligger sålunda icke. Endast genom beslut i
härför stadgad ordning kan präst berövas det ämbete, han genom vigning
erhållit.

Kyrkomötet anser emellertid icke förslaget om tillämpning av aspirantanställning
såsom första anställningsform i pastoratsadjunktskarriären i
och för sig giva anledning till erinran.

Domkapitlen i Västerås, Karlstad, Härnösand och Visby ävensom Sveriges
yngre prästers förbund förmena, att principiella hinder föreligga för
införande av aspirantanställningsformen i den prästerliga tjänsteorganisationen.
De förorda därför en anställningsform, som icke stämplar tjänstgöringens
beskaffenhet såsom provtjänstgöring. I stället för antagning till
aspirant föreslå stiftsstyrelserna i Karlstad och Visby ävensom förbundet
extra ordinarie anställning redan vid första antagningen, medan de båda
övriga domkapitlen anse, att viss tids extra anställning bör föregå befordran
till extra ordinarie pastoratsadjunkt. Domkapitlet i Karlstad har
till utveckling av sin ståndpunkt bland annat andragit, att jämförelsen av
en pastoratsadjunkt med en aspirant i civilförvaltningen icke torde vara
riktig, då den prästvigde icke kan entledigas annat än genom dom. Prästen
tillhör genom prästvigningen stiftet och kan icke av samma anledning
som aspirant entledigas, ty i så fall saknade prästvigningen reell rättslig
innebörd och vore endast en kultisk invigningsakt till viss liturgisk behörighet.
I praxis utgör enligt nyssnämnda domkapitels mening pastoratsadjunktsstadiet
numera sällan någon prövotid. Pastoratsadjunkten underkastas
för närvarande formaliter icke någon prövning och stiftsledningen
torde vid brist i hans lämplighet icke kunna vidtaga andra åtgärder än att
vägra förslagsrum och missivera till icke självständig syssla. Sveriges
yngre prästers förbund understryker, att den prövning av prästkallet, som
är önskvärd, bör ske före prästvigningen.

Statens lönenämnd, kammarkollegiet, statskontoret och riksräkenskapsverket
lämna kommitténs förslag i fråga om aspirantanställning för pastoratsadjunkt
utan erinran.

Kungl. Maj.ts proposition nr 204. 91

Per sonal ramen för pastoratsadjunkterna.

Vad angår kommitténs förslag angående begränsning av antalet pastoratsadjunktsbefattningar
i stiften ifrågasätta kyrkomötet, domkapitlen i
samtliga — utom Lunds och Stockholms — stift samt de prästerliga personalorganisationerna
överhuvud behovet av en sådan anordning. Därest
en begränsning av stiftens rekryteringspersonal likväl skulle befinnas erforderlig,
anse kyrkomötet samt de nyss avsedda stiftsstyrelserna och organisationerna
sig dock icke kunna godtaga den av kommittén härutinnan
förordade metoden utan föreslå i stället en fixering av stiftens pastoratsadjunktskår
till högst en viss relation till antalet övriga tjänster i stiften,
förslagsvis 25 procent. Kyrkomötets särskilda utskott har, i sitt betänkande
nr 1, med avseende å kommitténs förslag i denna del gjort följande — av
kyrkomötet sedermera biträdda — uttalande.

Utskottet måste allvarligt erinra om de för kyrkan säregna förhållandena,
vilka innebära att, medan man inom den civila statsförvaltningen vid uppkommande
behov relativt lätt kan finna ersättningspersonal, man inom
kyrkan är hänvisad till prästvigda krafter. Redan av detta skäl måste åtgärder
för prästvigning vidtagas i god tid och biskoparna knyta kontakt
med de teologie studerandena och med dessa överenskomma om blivande
ordination.

Då bestämmelserna i 19 kap. 6 § kyrkolagen alltjämt avses komma att
gälla, synes det angeläget att icke ytterligare sådan spärr införes, som genom
starkare centralisering skulle kunna försvåra ett normalt uppehållande
av kyrkans kontinuerliga arbete. Av de båda utvägar, som kommittén
diskuterar, maximering av anslagsbeloppet eller fixering av antalet ickeordinarie
befattningar finner utskottet den förstnämnda såsom allt för
summarisk icke böra ifrågakomma.

Beträffande den sistnämnda vägen, som också kommittén för sin del
rekommenderar, finner utskottet mindre lyckligt, att för varje stift årsvis
eller för annan lämplig period medgivande skulle inhämtas hos Kungl.
Maj :t angående det antal befattningar såsom pastoratsadjunkt, som inom
stiftet må finnas. Det torde icke vara för domkapitlen möjligt att tillräckligt
långt i förväg ingå till Kungl. Maj :t med »detaljerade och motiverade
äskanden i förevarande hänseende».

Kommittén erinrar själv om att vid sådana äskanden även måste medräknas
»emellanåt inträffande oförutsedda eller onormala ökningar i personalbehovet»
samt nödiga reserver för semesterfrågans lösning. Utskottet
har för sin del funnit det framkomligare att eu viss kvot bestämmes, vilken
fixerar relationen mellan antalet pastoratsadjunkter och fasta tjänster. Utöver
denna procentsiffra skulle sålunda antalet pastoratsadjunkter icke få
stiga utan att i varje särskilt fall medgivande lämnats av Kungl. Maj:t.

Vid en översyn av nuvarande relation mellan antalet pastoratsadjunkter
och fasta tjänster har utskottet räknat kyrko-, stifts- och kontraktsadjunklerna
till de fasta tjänsterna samt bortsett från alla e.o. präster, som icke
tjänstgöra som pastoratsadjunkter inom stiftet. Utskottet förutsätter atl
så bör ske vid tillämpande av eventuell kvotbestämning.

Kangl. Maj:ts proposition nr 204.

Utskottet har funnit att för närvarande inom fem stift pastoratsadjunkturer
utgöra mellan 16 och 17 % av antalet fasta tjänster. Medeltalet för
samtliga stift håller sig vid 13,7 %. Härvid måste hänsyn tagas till det förhållandet,
att för närvarande en viss prästbrist gör sig gällande i flera stift.

Skulle av skäl, som kommittén anfört, marginalen hållas relativt vid,
måste med hänsyn till oförutsedda ökningar i personalbehovet procentsiffran
ökas till 20 %.

Denna siffra måste emellertid ytterligare höjas så snart man medräknar
det behov av personalökning, som ett bättre ordnande av semestrarna kommer
att medföra. De sakkunniga ha räknat med att drygt 300 pastoratsadjunkter
skulle åtgå som semestervikarier, om uteslutande prästvigda
skulle anställas enkom för detta ändamål. Detta skulle utgöra cirka 8 %.
Emellertid torde det vara uteslutet att lösa semesterfrågan utan tjänstedubblering
eller anlitande jämväl av icke prästvigd personal. Med sådan
till hjälp torde antalet för semestrar behövlig prästvigd kraft kunna begränsas
till approximativt 5 %. Därigenom kommer man till ett relationstal
av sammanlagt 25 %.

Utskottet får fördenskull för sin del förorda, att föreskrifter givas att
högsta antalet pastoratsadjunkter må utgöra 25 % av antalet fasta prästerliga
tjänster i stiftet samt att utöver detta antal pastoratsadjunkter icke
må anställas, utan att särskilt medgivande inhämtas av Kungl. Maj :t.

Allmänna svenska prästföreningen framhåller gentemot kommitténs förslag
angående bestämmande av en personalram för stiftens rekryteringspersonal
följande.

Då för prästerlig tjänst ej kan ifrågakomina annan än prästvigd man,
måste i fråga om prästrekryteringen uppställas såsom ett ofrånkomligt
krav, att rättighet för biskop att prästviga ej inskränkes på sådant sätt att
församlingsvården äventyras. Enligt föreningens mening fyller icke kommitténs
förslag detta krav. Det åsyftar visserligen ej formellt någon inskränkning
i biskopsrätt att prästviga, men då antalet pastoratsadjunkter
skall fastställas av Kungl. Maj :t, kommer i verkligheten en sådan inskränkning
att äga rum. Därför måste bestämt påyrkas rätt för stiftsledning att
utan Kungl. Maj :ts hörande antaga pastoratsadjunkter till sådant antal att
det uppgår till viss procent av de ordinarie prästtjänsterna i stiftet. Med
hänsyn jämväl till behovet av semestervikarier torde detta procenttal knappast
kunna sättas lägre än till 25.

Kommitténs förslag angående begränsning av antalet pastoratsadjunktstjänster
hava lämnats utan erinran av statens lönenämnd, statskontoret
och riksräkenskapsverket. Kammarkollegiet biträder det av kommittén i
detta hänseende rekommenderade förfarandet och anser sig särskilt böra
understryka angelägenheten av att det behövliga antalet pastoratsadjunkter
inom stiften underkastas en regelbundet återkommande prövning, därvid
givetvis antalet bör tilltagas med nödig marginal för oförutsedda ökningar
i personalbehovet. En viss utjämning i detta avseende skulle också
enligt kollegiets mening kunna ernås genom den av kommittén förordade

Kungl. Maj.ts proposition nr 204.

anordningen med överförande av pastoratsadjunkt för tillfällig tjänstgöring
inom annat stift än det egna.

Löneavvägningen för pastorats adjunkter na.

Statens lönenämnd liksom även kammarkollegiet har ansett sig kunna
godtaga kommitténs förslag till löneavvägning och befordringsgång för
pastoratsadjunkterna. Samma förslag har icke föranlett någon erinran från
riksräkenskapsverkets sida. Statskontoret har anslutit sig till kommitténs
förslag angående införande av reglerad befordringsgång, men har i fråga
om väntetiden i de av kommittén förordade, av ämbetsverket godtagna lönegraderna
anmält en mot förslaget något avvikande uppfattning:

För vinnande av närmare anslutning till den för amanuenspersonalen
vid den civila och militära statsförvaltningens verk och myndigheter gällande
ordningen synes emellertid tjänstetiden i såväl lönegraderna Ce 20
som Ce 22 böra utsträckas från två till tre år. Härigenom skulle slutlönegraden
i befordringsgången för pastoratsadjunkterna icke uppnås tidigare
än för jämställda amanuenser inom förvaltningen. Anledning att för prästerna
fastställa en gynnsammare ordning saknas enligt statskontorets mening.
Med utgångspunkt härifrån och med hänsyn tagen till de tidsschema
statskontoret ovan förordat, får ämbetsverket vidare föreslå följande befordringsgång
för teologie licentiater och teologie doktorer:

Cf 18, 1 år; Ce 20, 2 år; Ce 22, 2 år; Ce 24.

Kyrkomötet, domkapitlen i samtliga stift utom Västerås, Karlstads,
Härnösands och Visby samt allmänna svenska prästföreningen hava icke
något att erinra mot lönesättningen för pastoratsadjunkterna. Föreningen
har dock i annat sammanhang uttalat sitt gillande av det utav kommittéledamöterna
Berger och Helander — i deras vid kommitténs betänkande
fogade gemensamma reservation —- framlagda förslaget angående löneklassplacering
för extra ordinarie präst, som förbigåtts vid befordran till
ordinarie tjänster. Domkapitlen i Västerås, Karlstad och Härnösand anse,
att det vid lönesättningen för pastoratsadjunkt saknas anledning att frångå
den av kommittén i övrigt vid löneavvägningen anlagda jämförelsen mellan
församlingspräster och läroverks!ärare samt föreslå, att befordringsgången
anpassas till de icke-ordinarie läroverkslärarnas med lönegradsspännvidden
21—24. Enligt domkapitlets i Visby mening bör befordringsgången göras
förmånligare på det sättet, att lönegraden Cf 18 i kommitténs förslag borttages.
Med hänsyn till de ofrånkomliga bristfälligheterna i den prästerliga
befordringsordningen ifrågasätter sistnämnda domkapitel, huruvida det icke
kan anses skäligt, att pastoratsadjunkt, som trots visst antal försök ej
lyckats nå befordran, efter exempelvis 15 prästerliga tjänstår och 45 levnadsår
uppflyttas i 25 :e samt efter ytterligare 5 år i 26 :e lönegraden, varigenom
han skulle bliva jämställd med åtminstone komminister i lägsta

Kungl. Maj:ts proposition nr 204.

lönegraden. Sveriges yngre prästers förbund uttalar, att lönegradsserien för
pastoratsadjunkterna i viss anslutning till de icke-ordinarie läroverkslärarnas
befordringsgång synes böra utformas sålunda: Ce 21 under ett och ett
halvt år, Ce 22 under två år, Ce 23 under två år, varefter befordran sker till
Ce 24, därvid en förkortning av väntetiden till ett år bör kunna ske för
teologie licentiater i Ce 23 samt för teologie doktorer i en var av Ce 22 och 23.

Löneavvägningen för k yr k oadjunkter in. m.

Statens lönenämnd och statskontoret hava godtagit den av kommittén
förordade lönegradsplaceringen för kyrkoadjunkterna, mot vilken riksräkenskapsverket
förklarat sig icke hava något att erinra. Från kammarkollegiets
sida ifrågasattes, huruvida det överensstämmer med eljest tilllämpade
principer i fråga om reglerad befordringsgång, att för kyrkoadjunkterna,
vilka med avseende på arbetsuppgifter i stort sett få anses
jämförbara med pastoratsadjunkterna, inrättas extra ordinarie befattningar
i samma löneställning som slutlönegraden i den för de senare avsedda reglerade
befordringsgången. Om så ej är fallet, torde enligt ämbetsverket
även kyrkoadjunkterna böra följa den reglerade befordringsgången.

Under framhållande av att kyrkomötet övervägt frågan om en differentiering
av kyrkoadjunktstjänsterna på olika lönegrader, ansluter sig kyrkomötet
till kommitténs uppfattning, att något påtagligt behov av en sådan
anordning icke föreligger. På grund härav och då kyrkomötet finner den
för kyrkoadjunkterna föreslagna lönegradsplaceringen skälig, förordar
kyrkomötet kommitténs förslag i denna del. Domkapitlen i samtliga —
utom Karlstads och Härnösands — stift förklara sig icke hava något att
erinra mot kyrkoadjunkternas inplacering i lönegrad Ce 24, domkapitlet i
Visby under uttalande, att den föreslagna lönesättningen synes förmånlig
för den naturliga befordringsgången genom komministerstjänst till kyrkoherdebeställning.
Då det måste anses önskvärt, att kyrkoadjunkterna, som
— åtminstone vad beträffar Linköpings stift •—- i huvudsak äro stationerade
i stadsförsamlingarna och vilkas tjänstgöring i allmänhet bör inriktas
på ungdomsverksamhet, icke allt för länge kvarstanna i sina tjänster, synes
enligt domkapitlet i samma stift löneställningen för dessa adjunkter ur den
anförda synpunkten icke böra göras förmånligare än enligt kommittéförslaget.
Allmänna svenska prästföreningen förklarar sig icke vilja motsätta
sig kommittéförslaget på denna punkt men anser sig likväl böra framhålla,
att en inplacering i lönegrad Ce 25 synts mera motiverad dels med hänsyn
till tjänstens karaktär och med densamma förenade arbetsuppgifter dels
ock i anseende till att lönegrad Ce 24 även är slutlönegraden i den reglerade
befordringsgången för pastoratsadjunkterna. Enligt föreningens mening
förefinnes dock en väsentlig skillnad mellan pastoratsadjunkts- och kyrko -

Kungl. Maj.ts proposition nr 204.

adjunkstjänster såväl ur tjänsteorganisatorisk synpunkt som med avseende
på arbetsuppgifterna.

En från kommitténs förslag avvikande lönesättning för kyrkoadjunkterna
påyrkas av domkapitlen i Karlstad och Härnösand samt Sveriges
gngre prästers förbund. Då enligt det förra domkapitlets mening samma
anledning föreligger för en differentiering av kyrkoadjunkterna på olika
lönegrader som beträffande komministerstjänsterna, föreslår domkapitlet
en fördelning av nämnda adjunktsbefattningar på lönegraderna Ce 24,
Ce 25 och Ce 26, varigenom lägsta komministers- och högsta kyrkoadjunktslönegraderna
skulle bliva identiska. Domkapitlet i Härnösand och nyssnämnda
personalorganisation, vilka båda förordat komministraturernas
differentiering på lönegraderna Ca 27, Ca 28 och Ca 29, finna vägande skäl
tala för en fördelning av kyrkoadjunktstjänsterna på lönegraderna Ce 25,
Ce 26 och Ce 27. Förbundet anför till stöd för sin uppfattning följande.

De skäl, som anförts för en differentiering av komministerstjänsterna,
gälla i alldeles samma mån kyrkoadjunkturerna. I åtskilliga flerförsamlingspastorat
finnes i stället för komministern en kyrkoadjunkt, som i den
ena eller i två av församlingarna övertagit de funktioner, som eljest ankomma
på kyrkoherde. När i samma pastorat finnas både komminister och
kyrkoadjunkt föreligger i regel ingen som helst skillnad mellan dessa i
fråga om arbetsuppgifter. Beträffande lönegradsplaceringen vill förbundet,
som håller före att kyrkoadjunkt under inga förhållanden kan placeras i
lägre lönegrad än Ce 25, föreslå, att dessa tjänster inplaceras i Ce 25, 26
och 27, och att differentieringen sker i analogi med vederbörande kyrkoherdetjänsts
inplacering. I

I anslutning till frågan om löneavvägningen för kyrkoadjunkterna hava
domkapitlet i Visby och allmänna svenska prästföreningen framhållit, att
vad som från deras sida anförts i fråga om löneförbättring för extra ordinarie
präst, som förbigåtts vid befordran till ordinarie tjänster, jämväl har
sin giltighet i fråga om kyrkoadjunkter.

Enligt flertalet remissinstanser aktualiserar frågan om lönesättningen
för kyrkoadjunkterna det tjänsteorganisatoriska spörsmålet om principerna
för inrättande av kyrkoadjunktstjänster. Kyrkomötets särskilda utskott
har i detta spörsmål anlagt följande av kyrkomötet godtagna synpunkter.

Enligt 14 § 3 mom. lagen om reglering av prästerskapets avlöning skall
kyrkoadjunktstjänst inrättas i pastorat, där bibehållande eller inrättande
av komministerstjänst icke erfordras men arbetet dock kräver, att ordinarie
tjänsteinnehavare erhåller stadigvarande biträde av adjunkt. I anslutning
härtill vill utskottet understryka vikten av att kyrkoadjunkturer icke få
träda i stället för komministerstjänster, utan att, där behov av sistnämnda
slags befattning tydligt och varaktigt förefinnes, sådan tjänst också verkligen
tas i anspråk. Alt, såsom nu förekommer, jämte kyrkoherde och eu
eller två komministrar ända till tre kyrkoadjunkter anställas i en och
samma församling kan svårligen utgöra eu från kyrklig synpunkt ända -

Kungl. Maj.ts proposition nr 204.

målsenlig ordning. En dylik anhopning av kyrkoadjunktstjänster överensstämmer
uppenbarligen icke heller med nyssnämnda lagrum.

Domkapitlet i Linköping understryker den förefintliga tendensen att inrätta
kyrkoadjunktstjänster i sådana fall, där komministrar synts böra anställas,
samt betonar, att med en fortsatt dylik utveckling försvinna förutsättningarna
för den föreslagna relativt låga löneställningen för kyrkoadjunkterna.

I sitt yttrande över här ifrågavarande del av kommittébetänkandet kommer
jämväl domkapitlet i Lund in på den lämpliga avvägningen av antalet
kyrkoadjunktstjänster samt framför i samband härmed synpunkter, som
även äga betydelse i ett vidare sammanhang.

Bland stiftets kyrkoadjunkter finnas för närvarande 20, vilka var och
en har kyrkobokföringsskyldigheten för en eller två församlingar. De äro
bosatta i annan församling än kyrkoherden och intaga exakt samma tjänsteställning
som en komminister. De äro såsom kyrkoadjunkter icke lagligen
berättigade till prästgård, vilket har medfört betydande svårigheter
för dem att — dessa präster äro samliga placerade på landsbygden — anskaffa
bostäder. Härtill kommer, att de i egenskap av kyrkobokföringsskyldiga
äro ansvariga för församlingsböckerna och annat, som ingår i
kyrkoarkivet. Arkivstadgans föreskrifter om arkivrum kunna svårligen
tillämpas i förhyrd bostad. Pastoraten eller församlingarna ha i anledning
härav och jämväl ur synpunkten att hava kyr koadjunkterna bosatta inom
resp. församling sett sig nödsakade att i stor utsträckning anvisa bostäder
åt dessa präster antingen i prästgårdar, som på grund av pastoratsregleringar
blivit utan prästerlig innehavare, eller i inköpta eller nyuppförda
fastigheter. Dylika fastigheter bebos av icke mindre än 16 kyrkoadjunkter.
Domkapitlet finner nu alla skäl tala för att dessa kyrkoadjunktstjänster
förvandlas till komministerstjänster. Tjänsteställningen är ju fullt enahanda
med en komministers. Enligt de sakkunnigas förslag skulle ett betydande
antal av dessa kyrkoadjunkter hänföras till tjänsteklass 2 för komministrar,
därest deras tjänster skulle omvandlas till komministerstjänster. Domkapitlet
kommer sålunda att i sinom tid göra framställning om inrättande
av komministerstjänster i stället för kyrkoadjunktstjänster i dessa liksom
i ett flertal andra fall. I detta sammanhang vill domkapitlet framhålla, att
även om den nu gällande prästlöneregleringslagen skulle äga bestånd, domkapitlet
i allt fall i samband med utlöpningen av löneregleringar haft för
avsikt att i erforderligt fall göra framställning om kyrkoadjunkters ersättande
med komministrar. För övrigt torde inrättandet av kyrkoadjunktstjänster
ha fått en omfattning, som nu gällande lagstiftning icke avsett.
I ett flertal fall hade inrättande av komministerstjänster varit av behovet
mera påkallat och av lagstiftningen förutsatt.

Skulle av vissa skäl, som domkapitlet visserligen knappast kan anse bärande,
ändock e. o. präst böra anförtros kyrkobokföringsskyldighet, synes
sådan präst böra erhålla ställning som e. o. komminister och hänföras till
den tjänsteklass bland komministrar antalet invånare inom tjänstgöringsområdet
berättigar honom till. Självfallet skulle e. o. komminister vara berättigad
till prästgård. Den av domkapitlet ifrågasatta nya prästerliga tjänst

Kungl. Maj:ts proposition nr 204.

eller e. o. komministerstjänst skulle kanske jämväl i andra fall tänkas
komma till användning.

Löneavvägningen för icke-ordinarie
stiftspräster.

Den för stifts- och kontraktsadjunkterna föreslagna placeringen i lönegrad
Ce 24 har av statens lönenämnd, riksräkenskapsverket, statskontoret
och kammarkollegiet lämnats utan erinran, av kollegiet dock under ifrågasättande,
huruvida icke för här ifrågavarande präster ■—- liksom i fråga
om kyrkoadjunkterna — borde tillämpas den för pastoratsadjunkterna avsedda
befordringsgången. Kgrkomötet och sex domkapitel hava med hänsyn
till finansiella konsekvenser icke ansett sig kunna förorda någon ändring
av den föreslagna löneställningen, ehuru det från vissa synpunkter
varit önskvärt, att stiftsadjunktstjänsterna, för vilka stundom komministrar
tagas i anspråk, kunnat placeras i en högre lönegrad. Med hänsyn till
att de rätt fåtaliga stiftsadjunktsbefattningarna äro specialtjänster av utomordentlig
betydelse för det kyrkliga arbetet i stiftet med stora krav på
tjänsteinnehavarens initiativkraft och förmåga att självständigt planera
arbetsuppgifterna förorda domkapitlen i Strängnäs, Västerås och Växjö
samt allmänna svenska prästföreningen inplacering av dessa befattningar
i lönegrad Ce 25. Under framhållande av i huvudsak samma synpunkter
förorda domkapitlen i Härnösand och Stockholm en höjning av löneställningen
till lönegrad Ce 26 samt domkapitlet i Karlstad och Sveriges gngre
prästers förbund uppflyttning ytterligare en lönegrad.

Lönea v vägningen för de icke-ordinarie
garnisons- och amiralitetsprästerna.

Enligt statens lönenämnds förmenande föreligga i kommittébetänkandet
icke tillräckliga uppgifter för bedömande av frågan om löneställningen för
garnisonspastorn i Boden och den icke-ordinarie amiralitetspredikanten i
Karlskrona. Riksräkenskapsverket och försvarets civilförvaltning hava
emellertid ansett sig kunna lämna kommitténs förslag i denna del utan
erinran. Med hänsyn till de båda tjänsternas beskaffenhet har statskontoret
icke funnit sig kunna förorda högre lönegradsplacering än Ce 24.

I fråga om garnisonspastorn i Boden, som är ensam präst vid en av de
allra största garnisonerna i landet, anser kgrkomötet, liksom även domkapitlet
i Luleå, att hans ställning, ansvar och arbetsbörda motivera minst
samma löneställning som tillkommer komminister i högsta tjänsteklass.
Enligt kyrkomötets mening bör den icke-ordinarie amiralitetspredikanten
i Karlskrona, som ifråga om tjänsteställning är närmast jämförbar med
kyrkoadjunkt, placeras i lönegrad Ce 24. Ifrågavarande garnisonspastor och
7 — Bihang till riksdagens protokoll 1949. 1 sand. Nr 201.

Kungl. Maj:ts proposition nr 204.

amiralitetspredikant föreslås av allmänna svenska prästföreningen och
Sveriges yngre prästers förbund placerade i respektive lönegrad Ce 28
och Ce 26.

Föredraganden.

Av betydelse vid utformningen av anställningsförhållandena för de prästerliga
adjunktskategorierna vid en övergång till civilstatens lönesystem är
självfallet bedömandet av de nuvarande extra ordinarie prästernas anställningsrättsliga
ställning. Kyrkomötet jämte åtskilliga domkapitel ha gentemot
de föreslagna anställningsformerna framhållit, att kyrkan genom ordinationen
tagit slutlig ställning till frågan om den prästvigdes lämplighet
för dess tjänst och att härefter kyrkan står ansvar för prästens skäliga
försörjning. Då möjligheten att entlediga annorledes än efter fel eller försummelse
i tjänsten utgör huvudkriteriet på de icke-ordinarie anställningsformerna
i civilstatens lönesystem, skulle den av kyrkomötet hävdade uppfattningen
betinga en grundväsentlig förändring av dessa anställningsformers
innehåll vid lönesystemets tillämpning för prästerna. Ehuru kyrkomötet
godtagit nämnda anställningsformer oreviderade, anser jag mig likväl
ha anledning att här något närmare beröra ifrågavarande spörsmål.

Till grund för kyrkomötets mening, att ordinationen konstituerar en rätt
till anställning i kyrkans tjänst, lärer åberopas bestämmelserna i 19 kap.
6 § i 1686 års kyrkolag, vartill nådiga cirkulärbreven den 19 december 1748
och den 21 augusti 1786 innehålla kompletterande tillämpningsföreskrifter.
Det i nämnda lagrum stadgade förbudet för biskop att — vid påföljd av
ansvar för ämbetsbrott — viga flera präster än som nödtorfteligen behövas
och med lägenheter kunna förses får dock enligt min uppfattning icke
tagas till intäkt för ett påstående av så vittutseende innebörd som det som
här framförts. Denna lagbestämmelse kan icke äga annat än det begränsade
syftet att stadga eu med straffansvar sanktionerad regel för rekryteringen
av stiftets prästerskap, avsedd att i möjligaste mån förhindra
uppkomsten av en delvis sysslolös prästkår.

Av vad jag här anfört torde till en början följa, att ehuruväl en till aktiv
församlingstjänst vigd prästman vid en väl planlagd stiftsrekrytering i allmänhet
måste kunna påräkna kontinuerliga missiv, det ingalunda får anses
som mot den gällande rättsregleringen stridande, om han till följd av
personalförhållandena i stiftsprästerskapet, som icke kunnat förutses vid
hans ordination, under någon tid ställes utan förordnande. Sistnämnda
situation får givetvis ses i samband med det förhållandet, att § 36 regeringsformen
skyddar ordinarie präst mot att — i annat fall än efter vederbörlig
läkarundersökning, som avses i §16 b prästlöneregleringslagen —
påtvingas ett ämbetsbiträde eller en vikarie, till vars avlöning han skall
bidraga.

Kungl. Maj.ts proposition nr 201.

Om den extra ordinarie prästen under sina förordnanden i stiftet genom
sitt personliga uppträdande i och utom tjänsten eller genom själva beskaffenheten
av sin tjänstéutövning visar sig vara olämplig såsom präst

— dock utan att därför kunna jämlikt 13 § domkapitelslagen skiljas från
prästämbetet -—- anser jag, i motsats till kyrkomötet, hinder i kyrkolag
eller annan författning icke föreligga för stiftsledningen att underlåta att
meddela honom missiv. Befogenheten för domkapitel att vägra en olämplig

— från prästämbetet dock icke skild — präst missivering framgår för övrigt
otvetydigt av tidigare av Kungl. Maj:t meddelade avgöranden i besvärsmål
rörande dylik fråga.

Enligt min mening föreligger sålunda icke något hinder i kyrkolag eller
eljest att i den statskyrkliga tjänsteorganisationen tillämpa de i civilstatens
lönesystem utformade anställningsformerna aspirant- och extra ordinarie
anställning i all huvudsak oförändrade. I likhet med kommittén anser jag,
att vid den förordade löneregleringen åt de prästerliga adjunkterna bör beredas
extra ordinarie anställning. Huruvida efter övergången till det föreslagna
lönesystemet antagningen till extra ordinarie pastoratsadjunkt skall
föregås av viss tids aspirantanställning, är enligt min mening en lämplighetsfråga,
som får avgöras från i huvudsak två synpunkter. Den ena av
dessa är, om det med hänsyn till löneavvägningen för i stort sett jämförliga
befattningshavargrupper kan anses motiverat, att pastoratsadjunkten redan
från första tjänstgöringsdagen tillerkännes med extra ordinarie anställning
förenade sociala löneförmåner och pensionsrätt med mera. För min del
kan jag icke finna annat än att en omedelbar extra ordinarieantagning
skulle innebära ett påtagligt gynnande av pastoratsadjunkterna framför
övriga i allmän tjänst anställda befattningshavare med lika omfattande
akademisk utbildning. Den andra synpunkten är om det för införande av
aspirantanställning för icke-ordinarie präster möter principiella hinder i
så måtto, att pastoratsadjunktens första tjänstgöringstid icke har karaktären
av en prövnings- och utbildningstid. Det är självklart, att den noggranna
och sorgfälliga individuella prövning av de olika prästkandidaternas
lämplighet för prästämbetet — bland annat genom förfrågningar hos
lärarna vid de teologiska fakulteterna — som biskopen anlägger vid rekryteringen
av stiftets prästerskap, i allmänhet är en garanti för den prästvigdes
lämplighet för kallet. Erfarenheten har dock visat, att i vissa fall
ordinerats teologer, vilka icke varit för prästämbetet lämpliga, något som
även understrukils i den år 1942 framlagda prästutbildningsutredningen
(SOU 1942:33). I samma utredning har därjämte framhållits, att en nyordinerad
präst i stort sett är oprövad i de praktiska församlingsvårdsuppgifterna.
Den första tjänstgöringen såsom församlingspräst är därför i
mycket eu utbildningstid, övervägande skäl tala därför enligt min mening
för ett anlitande av aspirantanställning under pastoratsadjunkternas första

100

Kungl. Maj:ts proposition nr 204.

tjänstgöringstid — lämpligen under halvtannat år såsom kommittén föreslagit.
I praktiken torde detta för övrigt allenast innebära, att pastoratsadjunkten
under angivna tid icke kommer i''åtnjutande av de förmåner
extra ordinarie anställning medför.

Vad därefter angår den av kommittén förordade begränsningen av antalet
pastoratsadjunktstjänster i stiften, så har av kammarkollegiet särskilt
understrukits angelägenheten av en regelbundet återkommande prövning
av pastoratsadjunktskårens storlek. För egen del finner jag, att kommittén
på ett övertygande sätt motiverat behovet av en fixerad personalram
för stiftens obefordrade präster i aktiv församlingstjänst. Jag instämmer
därför i kommitténs förslag, att det skall ankomma på Kungl. Maj :t —
som jämväl inrättar ordinarie och övriga icke-ordinarie församlingstjänster
— att bestämma antalet pastoratsadjunkturer i stiften. Till frågan om
det praktiska anordnandet av den föreslagna personalramen är jag icke
för närvarande beredd att taga ställning. Jag finner mig dock i detta sammanhang
böra anmärka, att den av kyrkomötet förordade procentmetoden
icke möjliggör någon smidig anpassning alltefter det stiftsvis mycket varierande
behovet av pastoratsadjunkter under olika tidsperioder. Ett utnyttjande
i varje stift av kyrkomötets relationstal — 25 procent •— skulle innebära
en utökning av det nuvarande antalet pastoratsadjunkter med omkring
80 procent och medföra en kostnadsökning — utöver kommitténs
kostnadsplan — med cirka 2 400 000 kronor, utgifter för reseersättningar
och tjänstgöringstraktamenten icke inräknade. Redan med hänsyn till de
ekonomiska konsekvenser, som kyrkomötesförslaget kan medföra, är det
föreslagna procenttalet givetvis icke godtagbart.

De skäl, som av statskontoret, vissa domkapitel och Sveriges yngre prästers
förbund framförts för ändring i olika riktningar av kommitténs förslag
till befordringsgång för pastoratsadjunkterna, kan jag icke finna bärande.
Att liksom i fråga om de ordinarie församlingsprästerna anpassa
lönesättningen för pastoratsadjunkterna efter läroverkslärarlönen i viss
tjänstegrad finner jag uteslutet, då för de icke-ordinarie prästerna saknas
motsvarighet till det för läroverkslärarna betungande provåret med ersättning
i form av terminsarvoden å 1 000 kronor. Enligt min mening tillgodoser
kommitténs förslag till befordringsgång på ett tillfredsställande sätt
anspråken på en skälig löneavvägning och samtidigt även i detta sammanhang
relevanta lönetekniska synpunkter. Jag tillstyrker därför den av de
sakkunniga föreslagna befordringsgången.

Till frågan, huruvida icke-ordinarie präst, som till följd av prästvalssystemets
ur befattningshavarsynpunkt ojämna verkningar icke vunnit befordran
trots påtaglig överlägsenhet i tjänstår, bör beredas speciell kompensation
i form av högre löneklass- eller lönegradsplacering än som följer av
normalbestämmelserna, är jag icke beredd att för närvarande taga ställning.

101

Kungl. Maj:ts proposition nr 204.

I likhet med kyrkomötet och det stora flertalet övriga remissinstanser
biträder jag kommitténs uppfattning, att tillräcklig anledning icke föreligger
för en differentiering av kyrkoadjunktstjänsterna på olika lönegrader.
Under sådant förhållande finner jag vägande skäl saknas för att frångå
den av kommittén förordade — av bland annat kyrkomötet, statens
lönenämnd, statskontoret och riksräkenskapsverket godtagna -— inplaceringen
av kyrkoadjunkterna i lönegrad Ce 24.

I ett flertal yttranden — särskilt de som avgivits av kyrkomötet samt
domkapitlen i Linköping och Lund — har framförts kritik mot nuvarande
praxis i fråga om inrättande av kyrkoadjunktstjänster. De framställda erinringarna
synas mig vara av sådan beskaffenhet, att de påkalla en omprövning
av praxis för kyrkoadjunkturens fortsatta utnyttjande i tjänsteorganisationen.

Med hänsyn till de kvalificerade arbetsuppgifter som anförtrotts stiftsoch
kontraktsadjunkterna kan det enligt min mening ifrågasättas, huruvida
icke en något högre löneställning bör tillerkännas dessa präster än
den av kommittén föreslagna, Ce 24. Men då mera vägande synpunkter av
tjänsteorganisatorisk och löneteknisk natur tala i motsatt riktning, anser
jag mig icke kunna förorda ett frångående av kommitténs förslag i
denna del.

Beträffande åter de icke-ordinarie garnisons- och amiralitetsprästerna
finner jag mig icke beredd att på grund av den föreliggande utredningen
taga slutlig ställning till lönegradsplaceringen för ifrågavarande tjänster. 6

6. Tjänstebostäderna.

T jänsteb o stadens inordnande i lönesystemet.
Prästlönekommittén.

Att såsom hittills tjänstebostad i allmänhet bör tillhandahållas de ordinarie
församlingsprästerna av pastoratet, därom synes någon tveksamhet
ej kunna råda. Å ena sidan är det uppenbart, att i de många landsbygdsförsamlingarna,
där någon hyresmarknad ofta ej existerar, bostad alltjämt
måste tillhandahållas genom pastoratets försorg. Å andra sidan är prästernas
verksamhet av den art, att den oftast kräver en bostad med relativt
stora utrymmen, som i många fall icke kunna beredas befattningshavaren
utan det allmännas mellankomst. Det nuvarande prästgårdsbeståndet är
dessutom så betydande och i fråga om bostädernas storlek och beskaffenhet
i övrigt så särpräglat, att det skulle möta stora svårigheter att utnyttja
beståndet för annat ändamål än hittills.

Beträffande upplåtelse av tjänstebostad åt befattningshavare med avlöning
enligt statens allmänna avlöningsreglemente finnas vissa allmänna
regler i reglementet (38 §), varjämte specialbestämmelser förutsättas kunna
av Kungl. Maj :t eller vederbörande myndighet meddelas rörande sådan

102

Kungl. Maj.ts proposition nr 204.

tjänstebostads anordnande samt angående dess vård och underhåll. Reglementet
innefattar stadganden om befattningshavares förpliktelse att mottaga
och bebo åt honom anvisad tjänstebostad, om hans skyldighet att gälda
ersättning för bostaden och i förekommande fall jämväl ersättning för
bränsle och belysning. Härutöver stadgas i reglementet om tjänstebostads
avträdande samt om befattningshavares och dennes dödsbodelägares skyldighet
att vid behov mot skälig gottgörelse upplåta utrymme i tjänstebostaden
för vikarie och efterträdare.

I folkskolans avlöningsreglemente (26 §) återfinnas i stort sett motsvarande
bestämmelser beträffande tjänstebostad åt ifrågavarande lärare. Härutöver
finnes beträffande lärarbostäderna en särskild boställsordning med
utförliga bestämmelser rörande sådan bostads anordnande, storlek, inredning
in. in. ävensom angående den ersättning (hyresavdrag), som för bostaden
skall utgå, om ersättningens bestämmande och om uppskattning för
sådant ändamål av tjänstebostadens hyresvärde.

För församlingsprästerna synas enligt kommitténs mening några reglerande
bestämmelser i förevarande hänseenden icke vara erforderliga utöver
dem, som för övriga här omnämnda befattningshavargrupper befunnits påkallade.
I det hela torde de blivande bestämmelserna för prästerna närmast
böra ansluta sig till de i statens allmänna avlöningsreglemente meddelade.
Det finnes fördenskull ingen anledning att vidtaga större saklig ändring
i den ecklesiastika boställsordningens stadganden i 17 och 18 §§. Dock
torde bestämmelserna om prästs vårdnadsskyldighet med avseende å tjänstebostaden
böra utvidgas att avse jämväl tjänstebostad i annan pastoratsbyggnad.
Skyldighet att mot ersättning upplåta utrymme i bostaden bör
vidare gälla icke blott befattningshavarens dödsbodelägare utan även denne
själv, och den bör även innefatta skyldighet att bereda personligt bostadsutrymme
åt pastoratsadjunkt, som anställes som ämbetsbiträde åt tjänstinnehavaren.

Bestämmelserna om befattningshavares skyldighet att mottaga och bebo
åt honom anvisad tjänstebostad böra för församlingsprästernas vidkommande
givetvis avse jämväl bostad i annan pastoratsbyggnad än prästgård.
Sådan annan tjänstebostad, om vars anordnande ju icke — såsom i fråga
om prästgårdarna — förekomma några bestämmelser i ecklesiastik boställsordning,
bör likväl förutsättas skola godkännas av stiftsnämnden för
att skyldighet skall inträda för prästen att mottaga och bebo densamma.

I fråga om de prästerliga tjänstebostädernas anordnande, deras inredning
och övriga beskaffenhet äro med hänsyn till omregleringen av prästernas
avlöningsförhållanden icke några särskilda nya bestämmelser påkallade.
Boställsordningens föreskrifter härutinnan torde med avseende å
prästgårdarna vara tillfyllest. Måhända kunna de i särskilda hänseenden
vara i behov av viss översyn, men denna fråga har icke något samband
med löneregleringen. Enligt kommitténs mening äro några bestämmelser
för närvarande ej i avlöningshänseende behövliga rörande vad prästs
tjänstebostad skall omfatta, vilka rum som skola däri ingå och vad eljest
därmed skall vara förbundet.

Kommittén erinrar vidare om, att folkskolans avlöningsreglemente ålägger
vederbörande befattningshavare ovillkorlig skyldighet att vidkännas ersättning
för av honom mottagen tjänstebostad samt att statens allmänna

Kungl. Maj:ta proposition nr 204.

103

avlöningsreglemente innehåller likartad föreskrift men även förutsätter, att
tjänstebostaden understundom förekommer såsom särskild förmån utöver
den kontanta avlöningen. Kommittén ingår härefter på frågan, huruvida
för församlingsprästernas vidkommande avlöningen såsom hittills bör utgå
i form av nettolön, d. v. s. utan inräknande i denna av tjänstebostadsförinånens
värde, eller om regleringen även i detta hänseende principiellt
bör anslutas till de nya statliga avlöningsreglementena och avlöningen alltså
utgå såsom bruttolön. För sitt ställningstagande till denna fråga har
kommittén föranstaltat om en särskild utredning. Vid denna utredning har
kommittén biträtts av ledaren för 1945 års allmänna hyresräkning, t. f.
byråchefen i socialstyrelsen Gunnar Hävermark. I en av denne upprättad
»p. m. angående tjänstebostadens inordnande i ett avlöningssystem för
prästerskapet» (bilagd prästlönekommitténs betänkande) lämnas en allsidig
redogörelse för innebörden och konsekvenserna av en tjänstebostadsreglering
i enlighet med, å ena sidan, ett avlöningssystem med nettolön,
d. v. s. utan inräknande i avlöningen av tjänstebostadsförinånens värde,
samt å andra sidan, ett bruttolönesystem. Kommittén yttrar härom för
egen del:

Efter ingående övervägande av olika med de båda huvudmetoderna förbundna
nackdelar och fördelar har kommittén ansett sig böra förorda ett
bruttolönesystem för församlingsprästerskapet med ersättningsskyldighet
för upplåten tjänstebostad, vare sig denna anvisas i insynad prästgård eller
i annan av pastoratet tillhandahållen bostadslägenhet. Kommittén har härvid
fäst särskild vikt vid de oegentligheter som, på sätt Hävermark i sin
promemoria framhållit, måste uppstå vid ett system med nettolön och
hyresfri bostad, därest detta, såsom här vore avsett, kombinerades med
den enligt statens löneplansförordning gällande, för bruttolön avvägda dyrortsgrupperingen
jämte ett därtill anknutet, på likartad grund indexreglerat
lönetillägg. De praktiskt administrativa olägenheterna av en särskild indexberäkning
för prästerna för att utjämna de i sådant fall uppkommande
skiljaktigheterna i reallönevärde mellan den prästerliga nettolönen och
jämförliga befattningshavares bruttolön har kommittén funnit väga väsentligt
tyngre än de förvaltningstekniska besvärligheter, som icke helt kunna
undgås vid en övergång från ett netto- till ett bruttolönesystem.

Yttranden.

Efter framhållande att kommittén icke föreslagit någon ändring i nu
gällande bestämmelser om pastorats skyldighet att tillhandahålla kyrkoherde
och komminister prästgård eller om dennas beskaffenhet har kyrkomötet
uttalat, att pastorat borde, om prästgård ej funnes, åläggas att tillhandahålla
sådan tjänstebostad, som i huvudsak motsvarade de författningsenliga
kraven på prästgård. Skyldigheten för adjunktstagare att bereda personligt
bostadsutrymme åt pastoratsadjunkt, bör enligt kyrkomötets mening
icke göras ovillkorlig, med hänsyn till att fall kunna förekomma, då
ett utnyttjande av denna förpliktelse ej kan anses lämpligt.

104

Kungl. Maj.ts proposition nr 204.

Domkapitlet i Växjö och Sveriges yngre prästers förbund anse, alt skyldighet
bör stadgas för pastorat att tillhandahålla tjänstebostad åt kyrkoadjunkt,
om förhållandena på hyresmarknaden i stationeringsorten det påkalla.
Socialstyrelsen ifrågasätter, huruvida man vid löneregleringen kan
förbigå de icke-ordinarie prästernas tjänstebostadsfråga. I samma spörsmål
gör domkapitlet i Lund följande uttalande.

Bland stiftets kyrkoadjunkter finnas för närvarande tjugu, vilka var och
en har kyrkobokföringsskyldigheten för en eller två församlingar. De äro
bosatta i annan församling än kyrkoherden och intaga exakt samma tjänsteställning
som en komminister. De äro såsom kyrkoadjunkter icke lagligen
berättigade till prästgård, vilket har medfört betydande svårigheter för dem
att — dessa präster äro samtliga placerade på landsbygden — anskaffa bostäder.
Härtill kommer, att de i egenskap av kyrkobokföringsskyldiga äro
ansvariga för församlingsböckerna och annat, som ingår i kyrkoarkivet.
Arkivstadgans föreskrifter om arkivrum kunna svårligen tillämpas i förhyrd
bostad. Pastoraten eller församlingarna ha i anledning härav och
jämväl från synpunkten att hava kyrkoadjunkterna bosatta inom respektive
församling sett sig nödsakade att i stor utsträckning anvisa bostäder
åt dessa präster antingen i prästgårdar, som på grund av pastoratsregleringar
blivit utan prästerlig innehavare, eller i inköpta eller nyuppförda
fastigheter. Dylika fastigheter bebos av icke mindre än sexton kyrkoadjunkter.

Kammarkollegiet har beträffande skyldigheten att tillhandahålla prästgård
yttrat följande.

Kyrkomötet har i fråga om de prästerliga tjänstebostäderna gjort ett uttalande
av principiell innebörd. Kyrkomötet har nämligen ansett, att det
enligt kommitténs förslag i övrigt vore följdriktigt, att pastorat i de fall,
då insynad prästgård icke funnes, ålades att tillhandahålla bostad av sådan
beskaffenhet, att den i huvudsak motsvarade de krav, som ställdes på prästgård.
Kollegiet anser, att befogenhet alltjämt bör förbehållas Kungl. Maj:t
att dispensera från åliggandet att tillhandahålla prästgård, där hinder härför
finnes möta på grund av särskilda omständigheter. Vissa skäl kunna
till och med anföras till förmån för vidgade dispensmöjligheter i detta hänseende.
Sålunda torde komministrar utan eget tjänstgöringsområde i städer
och andra tätorter mången gång knappast kunna sägas intaga någon
särställning i förhållande till andra befattningshavare i allmän tjänst i
fråga om anspråk på särskild tjänstebostad. Tjänstinnehavarens nytta av
tjänstebostaden står här stundom ej i rimlig proportion till pastoratets
stora onus för tillhandahållandet av sådan. Ej sällan finner man därför
i ärenden om inrättande av prästerliga biträdestjänster, att pastoraten föredraga
en kyrkoadjunkt framför en komminister för att komma ifrån tjänstebostadsbesväret.

Skyldighet att bygga prästgård bör enligt statskontoret — i analogi med
skoldistrikts åliggande att uppföra lärarbostad — endast åvila pastorat,
därest å orten saknas hyresmarknad med bostäder av sådan storlek och

Kungl. Maj.ts proposition nr 20i. 105

beskaffenhet, som i huvudsak motsvara ecklesiastika boställsordningens
krav på prästgård.

I sitt yttrande i tjänstebostadsfrågan föreslår domkapitlet i Karlstad —
som anser att i församlingsprästernas tjänstebostäder icke böra inräknas
expeditions-, vänt- och förrättningsrum — införande av ett uttryckligt stadgande,
att det skall åligga pastorat att tillhandahålla församlingspräst
pastorsexpedition med nödiga biutrymmen och arkiv samt att ombesörja
lokalernas möblering, uppvärmning, belysning och städning. Landskommunernas
förbund förklarar sig vilja understryka behovet av en uttrycklig
bestämmelse, huruvida pastorsexpedition ingår i bostaden.

I ett till allmänna svenska prästföreningens yttrande fogat särskilt uttalande
föreslås, att pastoratet ålägges skyldighet att deltaga i kostnaden
för underhåll av prästgårdsområdet, där denna är särskilt betungande.
Sveriges yngre prästers förbund har instämt i sistnämnda uttalande ävensom
i vad domkapitlet i Karlstad anfört i fråga om pastorsexpedition.

Kommitténs förslag att vid tjänstebostädernas inordnande i lönesystemet
tillämpa bruttolöneprincipen för församlingsprästerskapets vidkommande
med ersättningsskyldighet för upplåten tjänstebostad har under remissbehandlingen
vunnit allmän anslutning. En ledamot i kyrkomötets särskilda
utskott, herr Sundberg, har dock i en till utskottsbetänkande! fogad
reservation gjort följande uttalande.

Enligt gällande prästlönelag utgöres prästerskapets (kyrkoherdes och
komministers) avlöning dels av dispositionsrätt till prästgård, dels av ett
kontant belopp. Enligt kommitténs förslag skall avlöningen utgöras av ett
kontant belopp, varifrån avdrages ett konstruerat värde av »bostadsförmånen».
Här föreligger en skillnad av såväl teoretisk som praktisk innebörd.

Prästerskapets disposition av de i det alldeles övervägande antalet fall å
kyrkans jord belägna prästgårdarna betecknar den enda kvarlevande personliga
anknytningen mellan kyrkans jord och kyrkans tjänare, bekräftad
av prästerskapets privilegier §§ 3 och 4. Denna anknytning utgör en ideell
faktor som håller medvetandet om kyrkans rätt till egendomen levande och
därför icke bör uppgivas. Enligt förslaget skall prästerskapet för nyttjandet
av denna egendom vidkännas en ersättning, och detta icke till kyrkan utan
till pastoratet. Härigenom kan, efter vad också erfarenheten giver vid handen,
det verkliga rättsläget komma att så småningom fördunklas och kyrkans
rätt till prästgårdarna att framstå såsom en fråga av allenast historiskt
intresse.

Men den nya principen får även praktiska konsekvenser. Sålunda kommer,
i följd av bostadsavdragets verkningar, en kyrkans befattningshavare
i Stockholm att få en ej obetydligt lägre kontant lön än motsvarande befattningshavare
i en landsförsamling, och delta ehuru kostnaderna för livsföringen
notoriskt äro väsentligt högre i Stockholm än å landsbygden. Ett
sådant förhållande synes uppenbart orimligt.

Både teoretiska och praktiska skäl tala sålunda för ett bibehållande av
den nuvarande principen, att varje tjänstgörande kyrkoherde och komminister
skall, såsom gällande prästlönelag i 1 § stadgar, erhålla »fri bostad

106

Kungl. Maj.ts proposition nr 201.

och ersättning för skjuts i tjänsteärenden» samt »lön i penningar så beräknad,
att honom därigenom beredes en efter tjänstegrad och ämbetsåligganden
ävensom levnadskostnaderna i orten eller andra särskilda förhållanden
lämpad anständig bärgning».

Några avlöningstekniska hinder möta icke för ett bibehållande av nuvarande
system. Detta framgår därav, att biskoparnas avlöning, som i sin
tur har landshövdingarnas till förebild, utformats just såsom ett s. k. nettoavlöningssystem,
där bostadens värde ej fråndrages lönen.

Bostadsavdraget.

Prästlönekommittén.

Kommittén föreslår, att den ersättning, som prästen skall ha att gälda
för tjänstebostadens begagnande i regel bör erläggas genom avdrag månadsvis
i efterskott å befattningshavarens lön, bostadsavdrag. Härom anför
kommittén vidare:

I sin promemoria i ämnet har byråchefen Hävermark redogjort för ett
antal skilda metoder, enligt vilka dylikt bostadsavdrag kunde tänkas bliva
bestämt. Redogörelsen bygger på en systematisk uppdelning av de olika
metoderna alltefter varje metods större eller mindre rättvisa i verkningarna
samt mindre eller större enkelhet i tillämpningen. Utöver de beskrivna
typmetoderna är givetvis ett flertal andra förfaringssätt tänkbara, på vilka
kommittén dock här icke finner anledning ingå.

Enligt den av Hävermark framlagda analysen av bostadsersättningens
inverkan på avlöningens reallönevärde bör bostadsavdraget så bestämmas,
att det i princip ger full täckning för det värde bostaden kan antagas äga
för befattningshavarna, icke individuellt utan genomsnittligt för vederbörande
befattningshavargrupp i dess helhet. Detta genomsnittliga hgresvärde
behöver ej vara lika med bostadens hyresmarknadsvärde utan bör avvägas
med hänsyn exempelvis till förekommande bostadstvång samt till förevarande
tjänstebostäders speciella karaktär av prästgård. Detta avdragets
överensstämmelse med det genomsnittliga hyresvärdet är givetvis främst
påkallad vid avdragets första bestämmande men önskvärd även i fortsättningen.
Bostadsavdraget bör fördenskull göras såtillvida rörligt, att detsamma
framdeles i mån av behov kan justeras i anslutning till hyresvärdets
växlingar. Endast därigenom kan likställighet upprätthållas mellan
tjänstebostadsinnehavarna och de i övrigt jämställda befattningshavare,
som icke hava tjänstebostad.

Såsom en allmän karakteristik av resultatet av en metod för tjänstebostadens
inordnande i ett avlöningssystem har Hävermark inledningsvis i
promemorian framhållit, att detta resultat kan anses mera rättvist, ju
mindre reallönen •— inklusive tjänstebostadens värde — därigenom kommer
att växla mellan enskilda i övrigt likställda befattningshavare. Men ju
större rättvisa i resultatet en metod leder till, desto mera komplicerad måste
den bliva. Eftersträvas därför främst enkelhet i systemet, måste förfarandet
schematiseras och kravet på rättvisa i motsvarande mån eftersättas.
Denna karakteristik gäller i lika grad de olika metoderna för bostadsersättningens
bestämmande inom ett bruttolönesystem och ger i sina kortfattade

107

Kungl. Maj.ts proposition nr 20b.

teser en klar bild av målsättningen för valet av förfaringssätt härvid. Därest
bostadsavdraget, för vinnande av enkelhet i förfarandet, anses böra bestämmas
genom en mer eller mindre summarisk hyressättning, synes emellertid
denna — såsom av Hävermark framhålles — böra göras enbart beroende av
sådana omständigheter, som kunna omedelbart och definitivt bestämmas
och ej kräva särskild bedömning (t. ex. lönegrad och bostadsort). Ett dylikt
förfarande torde nämligen, särskilt då ett bruttolönesystem med ersättning
för tjänstebostad skall avlösa ett nettolönesystem med hyresfri
tjänstebostad, lättare accepteras av flertalet befattningshavare. En hyressättning
på grundval av en schematisk klassificering av tjänstebostäderna
efter dessas standard (storlek och inredningens beskaffenhet), varvid de
särskilda faktorerna bleve beroende av ett i viss mån subjektivt bedömande,
komme däremot att just på grund av det schematiska förfarandet starkt
framhäva själva klassificeringens ofullkomlighet och fördenskull få en
mindre stabil karaktär. Invändningar mot systemet och dess resultat i enskilda
fall skulle därvid lätt leda till krav på en noggrannare och därmed
också mera invecklad bestämning av tjänstebostädernas standard.

Från här angivna utgångspunkter bör följaktligen den metod för bostadsavdragets
bestämmande vara att föredraga, som med stor enkelhet i förfarandet
men därjämte med viss fullständighet i själva avvägningen tillgodoser
skäliga anspråk på rättvisa. Efter noggrant övervägande av de
olika i promemorian beskrivna metodernas större eller mindre anpassning
till här angivna krav har prästlönekommittén funnit sig böra förorda en
reglering med tillämpning av härefteråt angivna metod.

De för tjänstebostaden utgående avdragen för församlingsprästerna bestämmas
så, att olika avdragsbelopp bliva gällande, å ena sidan för tjänstebostad
vid kyrkoherdetjänst och för tjänstebostad vid komministerstjänst
samt, å andra sidan, inom vardera av dessa tjänstegrader för bostäderna
i varje särskild hyresgrupp enligt den hyresgruppsindelning, som gäller
enligt boställsordningen för folkskolans lärare. Bostadsavdragen för prästernas
tjänstebostäder skulle alltså komma att innefattas i två skilda serier
av avdragsbelopp — den ena för kyrkoherde samt den andra för komminister
— vardera serien om fem avdragsbelopp, stigande per hyresgrupp.
Till grund för dessa bostadsavdragsbelopps bestämmande hava tagits i
Hävermarks promemoria angivna hyrestal för skilda lägenhetskategorier
(storleks- och kvalitetsklasser) inom varje hyresgrupp (kommitténs betänkande
s. 244, tab. 7). Dessa hyrestal, vilka uträknats med ledning av
hos socialstyrelsen tillgängliga uppgifter å medelhyrorna för de olika lägenhetskategorierna
inom skilda orter, utgöra icke de omedelbara hyresmedeltalen
för orterna inom de särskilda hyresgrupperna, utan siffrorna äro
efter granskning av uppgifternas representativa värde justerade och avjämnade
samt motsvara i stort sett mitten i intervallen för respektive
hyresgrupp.

Kommittén föreslår, att bostadsavdragen för de ordinarie församlingsprästerna
bestämmas till följande årliga belopp i kronor:

Hyresgrupp 1. 2. 3. 4. 5.

Kyrkoherdebostad .......... 1332 1 752 2 172 2 592 3 012

Komministersbostad ........ 1 080 1 428 1 770 2 124 2 472

108

Kungl. Maj.ts proposition nr 204.

Vid avdragsbeloppens uträknande har kommittén utgått från de i Hävermarks
promemoria (tab. 7) angivna hyrestalen för en bostadslägenhet
inom en var av de tre skilda kvalitetsklasserna om inalles sex rum och kök
för kyrkoherdebostad samt fem rum och kök för komministersbostad, exklusive
expeditionsrum. De sålunda antagna hyrestalen ha av kommittén
sammanvägts till ett belopp per tjänstegrad och hyresgrupp med hänsyn
till de två tjänstebostadskategoriernas kvalitet, d. v. s. bostädernas utrustning
med centraluppvärmningsanordning, enskilt badrum samt vatten och
avlopp, på sätt detta kunnat antagas med stöd av bland annat utfallet av
den av kommittén företagna särskilda bostadsundersökningen beträffande
prästgårdarna. Dessa sammanvägda hyrestal ha emellertid, med hänsyn till
de prästerliga tjänstebostädernas — främst i prästgårdarna — speciella
karaktär, av kommittén ansetts böra jämkas ytterligare något nedåt, cirka
12 procent, för att kunna godtagas såsom skäliga bostadsavdragsbelopp.
Det nyss i korthet angivna förfarandet vid bostadsavdragens uträknande
har närmare beskrivits av kommittén, som härom anfört:

Vid bearbetningen av de nämnda hyrestalen har, med visst stöd av de
vid kommitténs bostadsundersökning erhållna uppgifterna rörande kyrkoherde-
och komministersbostädernas storlek (antal boningsrum), för kyrkoherdebostad
antagits en genomsnittlig storlek av 6 boningsrum och kök
samt för komministersbostad 5 boningsrum och kök. Detta i förhållande
till den ecklesiastika boställsordningens maximistorlekar för tjänstebostad
i prästgård (för kyrkoherde 8 samt för komminister 6 rum och kök) relativt
låga rumsantal har i första hand motiverats av att boställsordningens
maximisiffror avse att innefatta ett expeditionsrum för kyrkoherde liksom
även för komminister, som på eget ansvar har att ombesörja kyrkobokföringen
i församling för vilken han är anställd. Ett motsvarande lägre
antal rum för tjänstebostäderna (för kyrkoherde minst 5, högst 7, varav
ett expeditionsrum, samt för komminister 4 å 5) förordades på sin tid av
sammansatta andra lag- och jordbruksutskottet (uti. nr 8) vid 1932 års
riksdag. Utskottet underströk härvid de olägenheter, som — ej minst för
tjänstinnehavaren — vore förbundna med de olämpligt stora prästgårdarna.
Utskottets förslag godkändes jämväl av andra kammaren men avslogs av
första kammaren, varefter riksdagen antog nu gällande bestämmelse. Civila
byggnadsutredningen har i sin förberörda p. in. den 30 augusti 1941 upptagit
samma förslag om reducering av det föreskrivna rumsantalet i prästgårdarna
till 7 (inkl. expeditionsrum) resp. 5 boningsrum. Av prästlönekommitténs
bostadsundersökning har visserligen framgått, att det förhållandevis
största antalet nuvarande kyrkoherdeprästgårdar (24,8 resp. 28
procent) innefattar 7 å 8 rum och kök samt det största antalet komministersprästgårdar
(36 resp. 26 procent) 6 ä 7 rum och kök, i förekommande
fall utöver expeditionsrum. Härvid är dock att beakta, att vid denna statistiska
undersökning på grund av uppgiftsmaterialets ofullständighet ej
kunnat tagas någon hänsyn till eventuellt förekommande, i det uppgivna
rumsantalet ingående boningsrum under 9 kvm eller eljest mindervärdiga
rum. Härtill kommer, att i rumsantalet ofta ingå andra expeditionsrum än
den egentliga pastorsexpeditionen, såsom samtalsrum, väntrum, förrätt -

109

Kungl. Maj.ts proposition nr 20 i.

ningsrum och konfirmandrum, samt att, där så icke är fallet, ökade utrymmen
för dylika ändamål framdeles i stor utsträckning torde bliva behövliga.
Rum i prästgården behöver även i vissa fall tagas i anspråk för
pastoratsadj unkt.

För att undvika en med hänsyn bland annat till här anförda omständigheter
eventuellt uppkommande oskälig kostnadsbelastning för tjänstebostadsinnehavarna
har kommittén ansett befogat att på angivet sätt begränsa
rumsantalet för bostadsavdragens bestämmande. Kommittén har härvid
även haft i tankarna den utveckling, som på den allmänna hyresmarknaden
sedan länge fortgått i riktning mot övergivande av det äldre bostadsskickets
ofta överdimensionerade utrymmen och som i mån av skeende om- och nybyggnader
bör sätta spår även i fråga om prästbostäderna. Å andra sidan
anser sig kommittén med den här föreslagna avvägningen hava tagit skälig
hänsyn till de särskilda utrymmeskrav, som på grund av dessa bostäders
karaktär av prästgårdar, i vilka försainlingsborna av ålder mottagits och
även för framtiden böra kunna mottagas i jämförelsevis stor utsträckning.

Till stöd för den generella 12-procentsjämkningen av de sammanvägda
hyrestalen har kommittén framhållit följande synpunkter:

Med hänsyn till prästgårdarnas »öppna» karaktär har kommittén ansett
det befogat, att den för de prästerliga tjänstebostäderna i form av bostadsavdrag
utgående ersättningen bestämmes så, att densamma kommer att
något understiga ett för samma bostäder eljest beräkneligt genomsnittligt
bostadsvärde. För det stora flertalet av prästerna, främst på landsbygden
och härvid särskilt för kyrkoherdarna och för komministrar i egna församlingar,
lärer en dylik nedsättning av bostadsavdraget kunna sägas delvis
uppvägas av de besvär och kostnader av representationskaraktär, som
för dessa präster alltjämt ofta uppkomma i följd av sedvanan att församlingsborna
skola mottagas och bliva föremål för gästfrihet i prästgården.
En del präster, t. ex. i större städer eller där flera tjänstgöra i samma
pastorat och äro bosatta helt nära varandra, torde visserligen icke i samma
utsträckning som övriga belastas av dylika förpliktelser. Ehuru för
sådan präst nedsättningen av bostadsavdraget i regel skulle innebära eu
viss höjning av reallönen, synes det i enhetlighetens och enkelhetens intresse
icke lämpligt eller möjligt att härutinnan göra någon åtskillnad.
Hänsyn hör även fästas vid det förhållandet, att genom sammanvägningen
av hyrestalen för skilda kvalitetskategorier och genom antagandet av en
enda storleksklass för vardera av de två tjänstegraderna i enstaka fall något
för höga bostadsavdrag kunna komma att gälla för mindre eller sämre
utrustade tjänstebostäder.

Beträffande den närmare innebörden av de utav kommittén sålunda föreslagna
bostadsavdragen, vilka, på sätt framgår av den till grund för kommitténs
övervägande i denna fråga liggande expertutredningen, icke förutsatts
skola inkludera ersättning jämväl för tjänstebostadens uppvärmning,
har kommittén vidare anfört följande.

I den tjänstehostadsersättning, som församlingsprästerna genom de här
förordade avdragen skulle få vidkännas, hör givetvis även anses vara in -

Kungl. Maj:ts proposition nr 204.

begripen gottgörelse för till tjänstebostad i förekommande fall hörande
park- och trädgårdsområde.

Med en reglering av tjänstebostadsfrågan för församlingsprästerna, på
sätt här föreslagits, följer helt naturligt, att tjänstinnehavaren ej vidare
skall ha att vidkännas någon som helst sådan kostnad för bostaden, som
eljest sedvanligt åvilar hyresvärden. Dylik kostnad (speciellt fastighetsskatt
samt vatten- och liknande avgift och gatuavgift, där sådan utgår)
skall följaktligen efter avlöningsreformens genomförande alltid gäldas av
pastoratet, och detta även för fall att kostnaden — såsom enligt gällande
skattebestämmelser, fastighetsskatten för prästgård -— debiteras tjänstebostadsinnehavaren.

Yttranden.

Mot kommitténs förslag angående schematiska hostadsavdrag har framställts
erinran allenast av domkapitlet i Härnösand, som ansett att församlingsprästernas
tjänstebostäder borde klassificeras liksom folkskollärarnas.
Även en minoritet i statskontoret (generaldirektören Björck, statskommissarien
Johnsson och t. f. statskommissarien Kull) har funnit en klassificering
påkallad och framhållit:

Även om relativt stor procent av bostäderna kunna beräknas tillhöra
högsta kvalitetsldassen, kan det icke anses tillfredsställande, att befattningshavare,
vilka måste bebo tjänstebostad i lägre kvalitetsklass än den
högsta, ändock skola vidkännas hyresavdrag såsom om bostaden varit av
högsta kvalitet. För övrigt saknas anledning att göra ett avsteg från de
principer i förevarande avseende, vilka godtagits i fråga om folkskolans
lärare (SFS 1946:883, 20 §). Beslut om klassificering av tjänstebostad bör
fattas av respektive stiftsnämnd.

I särskilda till allmänna svenska prästföreningens yttrande fogade uttalanden
har vidare ifrågasatts dels om ej en rättvis avvägning av tjänstebostadsavdraget
kunde nås genom att till givet värde för hyresgrupp I
för kyrkoherde- och respektive komministersbostad lades den i dyrortsgrupperingen
ingående hyresfaktorn, dels att de beräknade bostadsavdragen
betraktades såsom normalavdrag i vederbörande hyresgrupp, vilka avdrag
borde efter förhandlingar med pastorat och tjänstinnehavare kunna
av boställsnämnden reduceras med hänsyn till bostadens standard och belägenhet
samt hyresvärdet i orten och andra förhållanden.

Socialstyrelsen finner det av kommittén föreslagna förfarandet väl avfägt
och anför vidare.

Genom att bostadsavdraget endast göres beroende av sådana omständigheter
(lönegrad och bostadsort), som kunna omedelbart och definitivt bestämmas
och ej kräva särskild bedömning, blir systemet enkelt att tillämpa.
Möjligheterna att tillgodose skäliga anspråk på rättvisa synas samtidigt
vara rätt väl tillvaratagna.

Hyressättningen skulle visserligen bli ganska schematisk genom att differentiering
icke sker efter bostädernas växlande storlek och kvalitet. Av

Kungl. Maj.ts proposition nr 204.

111

kommitténs bostadsundersökning framgår dock att prästgårdarnas utrustningsstandard
numera är i det närmaste enhetlig. Deras storlek växlar
däremot i hög grad, men för befattningshavaren synes dock värdet av bostaden
icke vara, vid lika standard, direkt avhängigt av bostadens storlek,
såsom fallet är på den öppna hyresmarknaden. Det är även värt att beakta,
att denna schematisering av hyressättningen med tiden torde få icke
större utan snarare mindre betydelse, om prästgårdsbeståndet allt mer förenhetligas.
Det kan dock ifrågasättas, om icke en viss reduktion av bostadsavdraget
borde ske efter en enkel norm i de relativt fåtaliga fall, där bostaden
beträffande utrustning och storlek är väsentligt underlägsen den
typ, för vilken bostadsavdraget är beräknat.

Styrelsen förutsätter att bostadsavdragen bli rörliga såtillvida, att de vid
behov justeras i anslutning till hyresvärdets växlingar för att därigenom
upprätthålla likställighet mellan tjänstebostadsinnehavare och andra jämställda
befattningshavare utan tjänstebostad.

En sådan justering blir i varje fall aktuell vid varje dyrortsgruppering
och hyresgruppering. Dessa grupperingar förutsätta ny liyresräkning, vilken
även ger underlag för en omräkning av bostadsscheinat. En justering
kan bli motiverad såväl av en förändrad spännvidd mellan hyresgrupperna
som av en förskjutning beträffande den allmänna hyresnivån. Därest
en mera betydande förändring av hyresnivån på den öppna marknaden
inträffar under en dyrortsgrupperings giltighetstid och denna medför en
viss ökning eller minskning av lönetilläggen, skulle även anledning föreligga
att överväga en generell ändring av bostadsavdragen.

Styrelsen konstaterar, att avdragsbeloppen, en serie för kyrkoherdebostäder
och en för komministersbostäder, bygga på hyrestal uträknade med
ledning av hyresuppgifter från den senaste allmänna hyresräkningen, men
saknar anledning att närmare pröva de avvikelser, som företagits av hänsyn
till prästgårdsbostädernas speciella karaktär in. in.

Anmärkningsvärt nog äro avdragsbelopp angivna endast för kyrkoherdeoch
komministersbostäder men icke för bostäder upplåtna till icke-ordinarie
präster. Frågan om sistnämnda grupp av bostäder synes överhuvud
icke vara behandlad i föreliggande betänkande. Även om denna grupp är
ringa, torde den icke kunna helt förbigås i detta sammanhang. Avdragsbeloppen
för komministersbostäderna torde bli oskäligt höga för dessa befattningshavare,
vilka skulle placeras på en lägre lönenivå och vilka, att döma
av en mindre stickprovsundersökning (kommittébetänkandet s. 49, tab. 14),
i genomsnitt torde ha icke oväsentligt mindre bostäder. En komplettering
av hyresschemat med särskilda, något lägre belopp för bostäder upplåtna
till icke-ordinarie präster synes erforderligt; systemet skulle icke kompliceras
därigenom.

Bostadsavdragens avvägning och vad därmed äger samband har föranlett
kammarkollegiet till följande uttalande.

Beträffande tjänstebostadens storlek har kommittén antagit såsom genomsnitt
för kyrkoherde 6 boningsrum och kök samt för komminister 5
boningsrum och kök. Kommittén anser sig med denna avvägning ha tagit
skälig hänsyn till de särskilda utrymmeskrav, som kunde ställas på grund
av dessa bostäders karaktär av prästgårdar med därav följande representativa
förpliktelser. Å andra sidan har kommittén ej ansett sig böra gå in

112

Kungl. Maj:ts proposition nr 20b.

på något bedömande, huruvida blott angivna bostadsutrymme skulle anses
högst utgöra prästens tjänstebostad.

Den av kommittén verkställda statistiska utredningen rörande det nuvarande
beståndet av prästerliga tjänstebostäder visar, att endast ett förhållandevis
ringa procenttal av dessa bostäder innehåller så låga ruinstal,
som de kommittén lagt till grund, eller lägre. Vissa av de skäl som anförts
till stöd för de valda låga rumstalen förefalla ej särskilt starka — exempelvis
synes uppgiftsmaterialets eventuella ofullständighet ha bort ge anledning
till komplettering. Godtager man emellertid kommitténs förslag på
denna punkt, ställes man inför frågan, huruvida ett system med hostadsavdrag,
byggt på angivna rumstal, lämpligen låter förena sig med gällande
bestämmelser i ecklesiastik boställsordning om storleken av kyrkoherderespektive
komministersprästgård. Kollegiet anser det vara uppenbart, att
boställsordningens hithörande bestämmelser måste anpassas efter de synpunkter,
som vid bostadsavdragens bestämmande anläggas på de prästerliga
tjänstebostädernas storlek. Även om en dylik revision av boställsordningen
måhända icke med nödvändighet behöver sammankopplas med
prästlönereformen, synes den böra komma till stånd snarast efter dess genomförande
till förhindrande av tillkomsten av nya tjänstebostäder, som
betinga bränslekostnadsgottgörelse för övertaliga rum. I samband med en
dylik översyn torde även andra prästerliga tjänstebostäder än prästgårdar
böra underkastas liknande bestämmelser om bostadens storlek och beskaffenhet
med mera som dessa. Debatten i kyrkomötet om de prästerliga
boställsvåningarna i Stockholm illustrerar behovet av ett reglerande ingripande
på detta område.

Vad angår tjänstebostäder kvalitet visar kommitténs statistik, att den
övervägande delen av bostadsbeståndet — av kyrkoherdebostäderna cirka
87 procent och av komministersbostäderna cirka 82 procent — tillhör kvalitetsklass
1 eller den högsta kvalitetsklassen. Återstoden fördelar sig på tre
lägre kvalitetsklasser. De hyrestal inom olika hyresgrupper och kvalitetsklasser,
som framkommit på grundval av de av kommittén antagna rumstalen,
ha av kommittén särskilt för kyrkoherdar och särskilt för komministrar,
»sammanvägts» med stöd av uppgifterna om tjänstebostädernas
kvalitet, varvid man för varje tjänstegrupp och hyresgrupp synes ha beräknat
ett efter tjänstebostädernas fördelning på kvalitetsklasser genomsnittligt
hyrestal. Huruvida en dylik sammanvägningsmetod är förenlig
med gängse lönetekniska principer vid sådana beräkningar är kollegiet ej i
tillfälle att bedöma. Mot tillvägagångssättet synes emellertid kunna invändas,
dels att bostadsavdraget låses fast vid en proportion mellan kvalitetsklasserna,
vilken undan för undan kommer att förskjutas, allt eftersom de
sämre tjänstebostäderna ersättas av sådana i högsta kvalitetsklass eller
nya högklassiga tjänstebostäder eljest tillkomma, och att bostadsavdraget
därför med tiden och i växande grad blir för lågt, dels ock att metoden
missgynnar de präster, som sitta med tjänstebostäder i de tre lägre kvalitetsklasserna
och vilkas bostadsavdrag pressas upp av den stora frekvensen
tjänstebostäder i den högsta kvalitetsklassen. Enligt kollegiets mening vore
det riktigare att, med avstående från all »sammanvägning», såsom normalfall
utgå från hyrestalen i högsta kvalitetsklassen samt att medge nedsättning
av bostadsavdragen för präster med bostad i någon av de lägre kvalitetsklasserna.

113

Kungl. Maj:ts proposition nr 20k.

De genom »sammanvägningen» framkomna hyrestalen ha lagts till grund
för de av kommittén föreslagna bostadsavdragen först efter det — bortsett
från vissa smärre tekniska jämkningar — en reduktion med 12 procent
skett med hänsyn till de prästerliga tjänstebostädernas »öppna» karaktär
med därav föranlett behov av utrymme för representation. Kollegiet har
intet att erinra mot angivna motiv för en dylik reducering. Givetvis ställas
mycket varierande anspråk på olika tjänstebostäder i förevarande avseende,
men en differentiering torde vara svår att genomföra och det föreslagna
enhetliga reduktionstalet, vars avvägning är en ren skälighetsfråga,
synes därför kunna godtagas.

Då det torde böra räknas med att det även vid ett genomfört bruttolönesystem
kommer att finnas ordinarie församlingspräster, som ej inneha
tjänstebostad, aktualiseras för deras vidkommande frågan huruvida de
endast skola åtnjuta avlöning efter sin lönegrad eller därutöver också böra
tillerkännas viss hyresersättning. De synpunkter kommittén anlagt vid bostadsavdragens
beräknande torde motivera viss hyresersättning till sådana
präster.

Statskontoret kan icke anse det rimligt, att de efter kommitténs beräkningsgrunder
erhållna sammanvägda hyrestalen, på sätt föreslagits, nedsättas
med 12 procent. Till stöd för sin uppfattning framhåller ämbetsverket,
att redan en viss jämkning torde ha skett vid bestämmandet av hyresvärdet
för kyrkoherde- och komministersbostäderna samt att de av kommittén
angivna hyrestalen därtill lära med hänsyn till sammanvägningen
delvis ligga under den allmänna marknadens hyresvärden.

Mot bostadsavdragens storlek kan enligt statens lönenämnd göras den
erinran, att avdraget blir förhållandevis stort för befattningshavare i bristfälliga
bostäder. Lönenämnden anser sig ändock icke böra yrka på ett
system med hyressättning efter tjänstebostädernas individuella standard,
eftersom de föreslagna bostadsavdragen genomgående äro låga. Denna låga
värdering av tjänstebostäderna synes lönenämnden å andra sidan icke
böra föranleda någon invändning med hänsyn till de av kommittén anförda
synpunkterna angående prästernas representation.

Kyrkomötet har i frågan om bostadsavdragens belopp framhållit följande
synpunkter.

Det prästerliga arbetets egenart nödvändiggör som regel ett väsentligt
större bostadsutrymme än det som erfordras för t. ex. lärare. Prästgården
intar, såsom kommittén med rätta framhållit, av ålder en särställning
bland de svenska hemmen. Det händer att sockenbor i expeditionella eller
mera personliga ärenden infinna sig vid snart sagt alla tider på dagen. I
prästgården samlas arbetskretsar och föreningar av skilda slag. Med hänsyn
härtill äro i regel åtminstone vissa rum tilltagna vida större än vad
prästens enskilda behov kunna motivera med ty åtföljande konsekvenser i
fråga om kostnader för möblering, städning och uppvärmning. Dessa omständigheter
göra, att den jämkning nedåt med 12 %, som kommittén företagit
vid uppskattningen av prästernas bostadsförmån, måste framstå såsom
varande väl knapp.

K — Bihang till riksdagens protokoll lI sand. Nr 2()''i.

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 204.

Det må tillika påpekas, att enligt den vid betänkandet fogade promemorian
de hyrestal, som ligga till grund för bostadsavdragens bestämmande,
avse årshyran exklusive kostnaderna för bränsle till uppvärmning av
bostaden och till varmvatten, men att däri ingår eldningsarbetet, när fråga
är om flerfamiljshus.

För bostad, som pastoratet — jämlikt av kyrkomötet förordat åläggande
— skall tillhandahålla i de fall, då insynad prästgård ej finnes skall
tjänstinnehavaren hava att vidkännas stadgat bostadsavdrag.

Det av kommittén tillämpade procenttalet för generell jämkning av hyrestalen
föreslås av domkapitlet i Växjö och allmänna svenska prästföreningen
höjt till 20 procent samt av domkapitlet i Karlstad och Sveriges
yngre prästers förbund till 25 procent. Till stöd för sitt förslag anför
förbundet.

Prästgårdarna användas i mycket stor utsträckning för församlingsändamål.
Sålunda har det från flera håll meddelats, att under ett år i en
och samma prästgård förrättats mer än 100 vigslar, 50 ä 60 dop och cirka
40 äktenskapsmedlingar. Landets bestånd av prästgårdar är dessutom i ej
ringa utsträckning av äldre byggnadstyp med stora rum, som draga stor
kostnad för uppvärmning och städning. De av de sakkunniga konstruerade
bostadsavdragen för de högre hyresgrupperna överstiga det samlade dyrortstillägget
för dyrortsgrupp med motsvarande beteckning. Därtill kommer,
att skatten blir högre för det nominellt högre lönebeloppet i den högre
dyrortsgruppen. — I de fall, då bostad icke är fullgod, borde stiftsnämnden
äga behörighet att föreskriva jämkning av bostadsavdraget.

Bränslekostnadsgottgörelse.

Prästlönekommittén.

I samband med regleringen av tjänstebostäderna har kommittén framlagt
förslag om särskild bränslekostnadsgottgörelse åt innehavare av speciellt
stora tjänstebostäder. Kommittén anför härom:

Församlingsprästerna äga för närvarande enligt de gällande regleringsbestämmelserna
icke rätt "till några särskilda naturaförmåner såsom tillbehör
till den åt dem upplåtna hyresfria tjänstebostaden. Tidigare åtnjöt
emellertid flertalet kyrkoherdar och komministrar, åtminstone på landsbygden,
förmånen av fritt bränsle på rot för husbehov från pastoratet tillhörande
löneboställes skog. Denna naturaförmån har med 1932 års boställsreform
avvecklats. I stället hava de ordinarie prästerna över lag, på sätt
framgår av redogörelsen i 2 kap., tillerkänts ett kontant vederlag i form av
bidrag till tjänstebostadens uppvärmning (med 200 kronor för år för kyrkoherde
och 160 kronor för komminister). Härtill har för de senaste åren
kommit en särskild gottgörelse för bränslekostnad för vissa rum i onormalt
stora prästgårdar (högst 50 kronor per sådant rum och år).

Vid övergång till ny lönereglering för församlingsprästerna lärer, därest
tjänstebostadsfrågan för dem" ordnas enligt kommitténs förslag, ej heller

115

Kungl. Maj.ts proposition nr 201.

föreligga skäl att bereda dessa präster någon förnyad naturaförmån, t. ex.
i fonn av kostnadsfri uppvärmning (eller belysning) av tjänstebostaden.
Med avseende å uppvärmningen synes härvid i stället generellt böra följas
den reglering, som i sådant hänseende gäller enligt statens allmänna avlöningsreglemente.
I enlighet härmed bör det ankomma på tjänstebostadsinnehavaren
att själv ombesörja och bekosta tjänstebostadens uppvärmning.
Om det i visst fall på grund av särskilda omständigheter ifrågakommer,
att pastoratet ombesörjer centraluppvärmning av tjänstebostaden eller tillhandahåller
bränsle för densamma, bör befattningshavaren fördenskull
vara pliktig att erlägga särskild ersättning därför, vilken ersättning bör
utgå till pastoratet efter dess självkostnadspris.

Emellertid är även för framtiden att beakta, att ett antal prästgårdar —
såväl för komminister som för kyrkoherde — äro onormalt stora, i enstaka
fall upp till 15 å 17 rum och kök på sätt framgår av den av kommittén
verkställda bostadsundersökningen. När kommittén nu på anförda skäl
funnit sig böra förorda, att tjänstebostadsersättningen bestämmes att utgå
enhetligt för en beräknad bostad om sex rum och kök för kyrkoherde
samt fem rum och kök för komminister, har kommittén jämväl funnit
skäl föreligga att vederbörande befattningshavare ej skall vara pliktig
att själv bekosta uppvärmningen av större bostad. Kommittén har härvid
icke ansett sig böra gå in på något bedömande, huruvida blott angivna
bostadsutrymme skall anses högst utgöra prästens tjänstebostad.
Även om det från vissa synpunkter kunde vara önskvärt med en precisering
härutinnan, är det dock troligt, att en reducering av tjänstebostadens
omfattning, med fastställande av huru många bostadsrum och vilka utrymmen
därutöver som skola ingå i denna bostad, icke kan ske utan åtskilliga
kostsamma, emellanåt genomgripande omändringar av de nuvarande prästgårdarna.
En sådan åtgärd finner kommittén icke påkallad i samband med
löneregleringen. När fördenskull kommittén nu förutsätter, att vederbörande
befattningshavare väl tillsvidare skall äga disponera hela den bostad,
som upplåtes till honom, men likväl ej skall åläggas att gälda hyresersättning
för eller vidkännas kostnad för uppvärmningen av större bostad än
förut angivits, följer härav, att befattningshavaren, då han själv ombesörjer
och anskaffar bränsle till uppvärmningen av bostaden i dess helhet, bör
bliva berättigad till gottgörelse för den större kostnad, som därigenom
åsamkas honom. En sådan reglering bleve också i viss överensstämmelse
med den anordning, som för de senaste eldningssäsongerna medgivits.
Kommittén vill föreslå, att vederbörande tjänstebostadsinnehavare berättigas
till bränslekostnadsgottgörelse av pastoratet med visst årligt belopp,
skäligen 90 kronor, per överskjutande bostadsrum utöver det antal, för
vilket bostadsavdrag uttages.

Här föreslagen särskild bränslegottgörelse till tjänstebostadsinnehavare
bör denne äga uppbära direkt av pastoratet omedelbart efter utgången av
varje eldningssäsong. Ersättning, som tjänstebostadsinnehavare skall hava
att utgiva för av pastoratet ombesörjd uppvärmning av tjänstebostad eller
för av pastoratet härför tillhandahållet bränsle, synes likaledes böra av
befattningshavaren gäldas direkt till pastoratet. Dylik ersättning bör lämpligen
närmare bestämmas genom uppgörelse mellan pastoratet och befattningshavaren
eller, i brist på åsämjande, fastställas av stiftsnämnden.

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 204.

Yttranden.

Kyrkomötet anmärker, att i de fall, då tjänstebostaden ingår som en del
i en av pastoratet uppvärmd fastighet och tjänstinnehavaren således ej
själv har möjlighet att begränsa kostnaden för uppvärmningen, kunna bostadsavdraget
och bränslekostnaderna tillsammans uppgå till ett i förhållande
till prästens avlöning oskäligt belopp. På grund härav föreslår kyrkomötet,
att kommitténs förslag kompletteras med en spärr-regel, som i dylika
fall begränsar prästens utgifter för hyra och värme till en rimlig del
av lönen, förslagsvis 20 procent.

Vad kyrkomötet sålunda förordat har jämväl av de lokala kyrkliga remissmyndigheterna
i allmänhet tillstyrkts. Domkapitlet i Stockholm har i
denna fråga ytterligare anfört följande.

Gentemot kommitténs förslag beträffande uppvärmningskostnadernas
fördelning finge domkapitlet anföra, att både den gällande regleringen med
värmekostnadsbidrag och den nu föreslagna ordningen verkade synnerligen
ojämnt och orättvist. En kyrkoherde med prästgård på tio medelstora rum
skulle få gottgörelse för fyra rum med 360 kronor, under det att en kyrkoherde
med lika stor eller större prästgård men med åtta rum endast finge
180 kronor. Erfarenheten hade vidare ådagalagt, att stor ovisshet rådde om
vad som menades med bostadsrum. Skulle en stor hall med värmeelement
räknas som rum? Enligt praxis icke, men den skulle i alla fall uppvärmas
och krävde mycket bränsle. På grund av anförda synpunkter ville domkapitlet
föreslå, att, om bestämmelse om bränslegottgörelse genomfördes,
det klart utsädes, att med bostadsrum menades rum med viss storlek och
försett med anordning för uppvärmning, och att gottgörelsen därvid beräknades
efter det antal kubikmeter, varmed en tjänstebostad översköte en
bostad av normal storlek.

Domkapitlet anslöte sig i övrigt till det av kyrkomötet framförda förslaget
om en särskild spärr-regel, men ville för sin del föreslå, att denna regel
skulle tillämpas icke blott då tjänstebostaden inginge som del i en av
pastoratet uppvärmd fastighet utan för det fall, att tjänstinnehavaren bebodde
prästgård.

Domkapitlet ville slutligen som ett alternativ framföra den tanken, att
en skälig bränslekostnadsgottgörelse bereddes tjänstinnehavaren genom
en enkel och lätt tillämpad regel, att tjänstinnehavare och pastorat betalade
var sin hälft av uppvärmningskostnaden. En sådan uppdelning komme att
bygga på historisk grund och hade därjämte den fördelen, att både tjänstinnehavare
och pastorat bleve positivt intresserade för en rationell lösning
av uppvärmningsfrågan.

Kammarkollegiet ifrågasätter, huruvida icke den ersättning, som tjänstinnehavare
i vissa fall skulle ha att utge för av pastoratet ombesörjd uppvärmning
av tjänstebostad m. m., alltid bör fastställas av stiftsnämnden.

Socialstyrelsen yttrar:

En gottgörelse i någon form synes erforderlig i de fall, där kostnaderna
för bostadens uppvärmning bli mera betydande. Liksom bostadsavdraget
bör även bränslekostnadsgottgörelsen kunna avvägas schematiskt för att

117

Kungl. Maj:ts proposition nr 20i.

nå enkelhet i tillämpningen. Därvid kommer en differentiering efter bostadens
storlek i första hand. I jämförelse därmed vore en anpassning efter
lokala olikheter beträffande bränslekostnaderna för viss bostad av mindre
vikt. Det bör tilläggas, att en sådan anpassning icke skulle vinnas genom
en differentiering av beloppen efter dyrorts- eller hyresgrupp. Utan att närmare
ingå på en prövning av olika metoder och av den erforderliga kompensationsgraden
förutsätter styrelsen, att beloppet skall kunna justeras
vid större ändringar i bränslepriserna.

Det undandrager sig styrelsens bedömande, om det med en bränslekostnadsgottgörelse
i den form kommittén föreslagit skulle kvarstå fall av
exceptionellt höga bränslekostnader och om fördenskull kompletterande
bestämmelser vore erforderliga. Det bör i detta sammanhang endast påpekas,
att den av kyrkomötet 1948 föreslagna maximeringen av bostadsoch
bränslekostnaderna till 20 procent av bruttolönen torde leda till oegentliga
resultat i vissa fall.

I ett särskilt vid allmänna svenska prästföreningens yttrande fogat uttalande
framhålles slutligen, att bränslekostnadsgottgörelsen borde såsom
hittills utgå ur kyrkofonden och ej av pastoratet, som utöver högre kostnad
för underhållet av den större prästgården för så fall komme att ytterligare
betungas genom denna extra kostnad.

Föredraganden.

Någon tvekan synes icke kunna råda därom, att åt såväl kyrkoherde som
komminister även framgent bör beredas tjänstebostad åtminstone i samma
utsträckning som det hittills befunnits nödigt att för sådana befattningshavare
anordna tjänstebostad i prästgård. Ej heller lär anledning
finnas att frångå hittills gällande ordning, att de ordinarie församlingsprästernas
tjänstebostäder regelmässigt skola tillhandahållas av pastoraten.
Vidare har under remissbehandlingen allmänt godtagits kommitténs
förslag, att det nya avlöningssystemet skall utformas såsom ett bruttolönesystem,
såtillvida att församlingspräst skall för nyttjande av tjänstebostad
till pastoratet ha att erlägga ersättning i form av avdrag å lönen,
bostadsavdrag.

Jag biträder vad kommittén i ifrågavarande hänseenden föreslagit.

Att såsom kyrkomötet ifrågasatt stadga någon generell skyldighet för
pastorat att, om insynad prästgård ej finnes, tillhandahålla ordinarie präst
annan likvärdig tjänstebostad anser jag — på skäl som kammarkollegiet
och statskontoret anfört — icke påkallat. Enligt min mening bör pastorat
icke åläggas att tillhandahålla ordinarie församlingspräst tjänstebostad i
andra fall än då insynad prästgård finnes eller å orten saknas hyresmarknad
med bostäder av sådan beskaffenhet, vilka i huvudsak motsvara fordringarna
på prästgård. Däremot synes det mig erforderligt alt — såsom
vissa remissinstanser framhållit — utvidga pastoratets skyldighet att anskaffa
tjänstebostad till att jämväl gälla i pastoratet tjänstgörande icke -

118

Kungl. Maj:ts proposition nr 204.

ordinarie präst — främst kyrkoadjunkt — om uppenbara svårigheter föreligga
för befattningshavaren att själv förhyra bostad.

Mot kommitténs förslag angående bostadsavdragens schematisering,
sammanvägning och generella jämkning ha i vissa remissyttranden
framställts erinringar. För egen del kan jag icke finna några bärande
synpunkter anförda för att frångå den av kommittén tillämpade schematiseringen
och sammanvägningen av bostadsavdragen, då förfaringssättet
på ett tillfredsställande sätt tillgodoser både kraven på enkelhet
i tillämpningen och anspråken på en rättvis avvägning. Den föreslagna
12-procentiga jämkningen av de sammanvägda hyrestalen finner jag
skälig. Någon ytterligare generell jämkning, såsom bl. a. kyrkomötet
ifrågasatt, synes mig icke befogad. Jag kan icke heller godtaga statskontorets
ståndpunkt att själva metoden för hyrestalens sammanvägning
innebär en reducering av hyresvärdena som i tillräcklig mån kompenserar
de faktorer, vilka kommittén åberopat för den vidtagna generella jämkningen.
Däremot anser jag mig böra biträda socialstyrelsens förslag, att
möjlighet bör föreligga att i speciella fall nedsätta bostadsavdragens belopp,
om tjänstebostadens ytinnehåll och standard väsentligt avviker från
den normala.

Att såsom kammarkollegiet ifrågasatt tillerkänna präst, som icke beredes
tjänstebostad, en begränsad hyresersättning synes mig ur flera synpunkter
icke påkallat.

Såsom i kommittébetänkandet föreslagits och i socialstyrelsens yttrande
under strukits anser jag, att bostadsavdragen över lag böra göras rörliga
för att vid behov kunna höjas eller sänkas i samma mån som den allmänna
hyresnivån förändras. En allmän omprövning av bostadsavdragen
synes med hänsyn till den tillämpade metoden för hyrestalens sammanvägning
även böra komma till stånd vid en mera väsentlig förskjutning i
tjänstebostadsbeståndets genomsnittliga standard.

Därest pastorat i enlighet med vad jag nyss förordat skall tillhandahålla
kyrkoadjunkt eller där fast stationerad pastoratsadjunkt tjänstebostad,
uppkommer frågan om bestämmande av den ersättning, som befattningshavaren
i form av bostadsavdrag skall erlägga till pastoratet för bostadens
begagnande. De av kommittén för ordinarie församlingspräster föreslagna
bostadsavdragen, vilka få anses för höga för de icke-ordinarie prästerna,
måste i anledning härav kompletteras med något lägre avdragsbelopp för
de här ifrågavarande adjunktskategorierna. Jag har därför låtit företaga
särskilda beräkningar för bestämmande av för de icke-ordinarie prästernas
tjänstebostäder lämpliga bostadsavdrag. Beräkningarna ha utförts i
nära överensstämmelse med det av kommittén redovisade förfarandet och
med utgående i tillämplig omfattning från de hyrestal, som för kommittén
legat till grund vid bostadsavdragens bestämmande för de ordinarie för -

Kungl. Maj.ts proposition nr 20''r.

119

samlingsprästerna. Med hänsyn till kyrko- och pastoratsadjunkternas lägre
löneställning och mindre självständiga tjänsteverksamhet har till grund
för bostadsavdragens beräknande antagits en genomsnittlig bostadsstorlek
av tre rum och kök för kyrkoadjunkt samt två rum och kök för pastoratsadjunkt.
Som de mera sporadiskt ifrågakommande adjunktsbostäderna
icke kunna tänkas få karaktär av insynad prästgård, torde det få förutsättas,
att dessa bostäder — liksom de kyrkoherde- och komministersbostäder
som undantagsvis upplåtas i annan pastoratets byggnad än prästgård
— måste godkännas av vederbörande stiftsnämnd, innan de kunna
betraktas såsom tjänstebostäder i reglementsenlig mening. På grund härav
ha också dessa adjunktsbostäder vid bostadsavdragens bestämmande förutsatts
i gemen tillhöra högsta kvalitetsklass. Någon särskild sammanvägning
av de mera allmänna hyrestalen har alltså i förevarande fall icke
blivit erforderlig. Ej heller ha samma skäl ansetts föreligga för en sådan
generell jämkning av hyrestalen, som tillämpats vid fastställande av bostadsavdragen
för kyrkoherde- och komministersbostäderna. Dock har en
viss mindre jämkning även härvidlag, särskilt för kyrkoadjunkterna, funnits
befogad. Från sålunda angivna utgångspunkter skulle enligt de verkställda
beräkningarna bostadsavdragen för år i de särskilda hyresgrupperna
bliva för

Hyresgrupp 1 2 3 4 5

kyrkoadjunkts bostad........... 840 1 104 1 368 1 632 1 896

pastoratsadjunkts bostad........ 672 876 1 080 1 284 1 488

Dessa avdragsbelopp, vilka enligt min mening kunna anses på ett tillfredsställande
sätt avvägda, anser jag mig böra förorda. De för kyrkoadjunkts
bostad föreslagna beloppen synas kunna tillämpas även för åt
stifts- eller kontraktsadjunkt upplåten tjänstebostad.

Vad angår frågan om bränslekostnadsgottgörelse åt innehavare av överdimensionerade
prästerliga tjänstebostäder anser jag i likhet med kommittén,
att sådan gottgörelse bör utgå. Jag är dock icke nu beredd att taga
slutlig ställning till den beräkningsgrund, som för gottgörelsens avvägning
lämpligen bör tillämpas. Huruvida bostadsavdragets och uppvärmningskostnadens
sammanlagda belopp lämpligen bör begränsas till viss andel av lönen
är en fråga, som synes mig böra av kommittén övervägas.

Vad vidare beträffar frågan om en omarbetning av 10 § i ecklesiastik
boställsordning, vilket lagrum innehåller bestämmelser om prästgårds storlek,
så anser jag —• liksom kammarkollegiet — en sådan revision av boställslagstiftningen
vara angelägen.

Jag får slutligen framhålla att med den förordade tjänstebostadsregleringen
helt naturligt bör följa, att bostadsinnehavarna ej vidare skola ha
att själva bestrida fastighetsskatt eller andra avgifter för de till tjänste -

120

Kungi. Maj:ts proposition nr 20b.

bostad upplåtna fastigheterna eller överhuvudtaget vidkännas sådan kostnad
för bostaden, som regelmässigt eljest åvilar en hyresvärd.

7. Semester.

Frågan om semester för församlingsprästerna är gammal och har alltjämt
förblivit olöst.

Jag anser frågan vara av den betydelse, att jag redan i detta samband
bör lämna en närmare redogörelse för densamma. Prästlönekommittén anför
härom i huvudsak följande.

Enligt statens allmänna avlöningsreglemente och avlöningsreglementet
för folkskolan äga i reglementena avsedda befattningshavare — såväl ordinarie
tjänstemän som extra ordinarie tjänstemän, aspiranter och extra
tjänstemän — rätt till semester eller däremot svarande förmån i form av
ferier. Semesterrätten är i princip ovillkorlig, och de praktiska inskränkningar,
som här förekomma, gälla huvudsakligen endast begränsning i semesterrätten
för den, som under viss tid ej uppehållit sin tjänst. Semesterregleringen
för ifrågavarande befattningshavare är fotad på den principiella
uppfattningen, att semestern icke blott är en förmån för den därtill berättigade
utan att semesterrättens utnyttjande för dess syfte — en periodvis
återkommande avkoppling från yrkesarbetet för vila eller rekreation i annan
form — utgör ett intresse även för det allmänna såsom arbetsgivare.

Församlingsprästernas tjänstearbete utföres i mångt och mycket i andra
former än som är fallet inom andra förvaltningsgrenar och verksamhetsområden.
Vad som här skiljer är dock enligt kommitténs mening icke av
den betydelse, att semestern skulle för prästerna i gemen vara mindre behövlig
än för människor i allmänhet. Kommittén anser följaktligen, att då
församlingsprästerna nu avses att inordnas under en allmän avlöningsreglering,
likartad den som gäller för befattningshavarna inom civilstaten, en
likställighet mellan prästerna och dessa senare bör eftersträvas även beträffande
semesterregleringen.

Skola emellertid även församlingsprästerna -— såsom kommittén sålunda
anser sig böra obetingat förorda — beredas förmån av semester i huvudsaklig
överensstämmelse med vad som gäller för nämnda befattningshavare,
måste en sådan reglering i vissa rent tjänsteorganisatoriska hänseenden
få praktiska konsekvenser, som påkalla särskilt beaktande. Kommittén
får härom anföra följande.

Vad som hittills komplicerat semesterregleringen för prästerna har
väsentligen varit två omständigheter. Dels har enligt det för dessa befattningshavare
gällande specifika avlöningssystemet den ordinarie prästen i
regel att vid tjänstledighet själv bidraga till avlöningen åt en ersättare å
sin befattning. Dels har tillgången till extra ordinarie präster inom stiften
icke på långt när förslagit för att domkapitlen, även om semesterperioderna
spredes ut över hela året, skulle kunna under ledigheter för semester förse
de »fasta» prästerliga befattningarna med särskilda vikarier. Ett sådant
högst betydande underskott på för särskilda semestervikariat tillgängliga
prästerliga arbetskrafter har icke blott förelegat vid tider av mer eller
mindre utpräglad s. k. prästbrist utan är regelrätt bestående även under

121

Kungl. Maj:ts proposition nr 204.

tider, då nyrekryteringen av unga präster för tjänstgöring inom stiften
kunnat ske i en eljest såsom normal ansedd omfattning.

Under avd. I i betänkandet har lönekommittén lämnat en redogörelse
för de bestämmelser rörande s. k. semesterkostnadsbidrag, som för närvarande
äro gällande, ävensom för den sedan gammalt följda praxis, som med
ett mindre lyckligt val av ord brukar kallas »tjänstebyte».1 Kommittén begagnar
sig tillsvidare av det åtminstone något adekvatare ordet tjänstedubblering.
Båda de nämnda anordningarna — semesterkostnadsbidragen
och tjänstedubbleringen — ha syftat till att tillskapa de nödtorftiga praktiska
förutsättningarna för att tilldela prästerna en årligen återkommande
ledighet av semesterkaraktär. I avsevärd utsträckning har detta begränsade
syfte också uppnåtts. Vad angår systemet med semesterkostnadsbidrag,
kommer detta att automatiskt upphöra vid en lönereglering. Den frågan
inställer sig emellertid här, huruvida det kan antagas, att man för den
prästerliga semesterns praktiska reglering kan undvara en fortsatt tilllämpning
i väsentlig utsträckning av tjänstedubbleringssystemet eller —
rättare sagt — av den organisatoriska tanke, som ligger därunder. Det står
för kommittén klart, att frågan — åtminstone för tid, som nu kan överblickas
— måste besvaras nekande. Till sakens närmare belysning får kommittén
erinra om följande.

Beräkningar, som kommittén låtit företaga, ha givit vid handen, att om
alla kyrkoherdar, komministrar och kyrkoadjunkter bereddes semesterledighet
under i genomsnitt 35 dagar årligen och om härvid förutsattes, att
under varje sådan ledighet särskild vikarie å befattningen förordnades, så
skulle för säkerställande av tillgången på särskilda semestervikarier krävas
en utökning av de för närvarande i stiften aktivt tjänstgörande e. o.
prästernas (pastoratsadjunkternas) antal med icke mindre än drygt 300.
Beträffande denna siffra är ändå att beakta, att beräkningen företagits
från utgångspunkten, att semesterperioderna spredes jämnt över hela året.

Det torde få anses uppenbart, att en konsekvens av en reformerad semesterreglering
för prästerna av den innebörd, som här belysts, icke kan
tagas. En breddning av rekryteringsbasen för de fasta prästerliga befattningarna
av den angivna storleksordningen skulle väl för övrigt — redan
med hänsym till det faktiska rekryteringsläget nu och för överblickbar tid
framåt — ligga utanför de praktiska möjligheternas gräns.

De församlingsprästerliga befattningarna äro vad man med en vedertagen
beteckning brukar kalla heltidstjänster. På denna grundval är också avlöningen
vid dessa befattningar utmätt. Kyrkoherdebefattningarna äro emellertid
härjämte, såsom på flera ställen i betänkandet understrukits, såtillvida
av ett särpräglat slag, som de äro s. k. initiativtjänster. I kyrkoherdarnas
åligganden ingå sålunda icke blott i allmänna författningar och bestäm 1

Då »tjänstebyte» för scmesterändamål anordnas, pläga domkapitlen för de
tjänstebytande prästerna — i tur och ordning — utfärda förordnande att under
tjänstledigheten för den ene järnte egen tjänst upprätthålla den andres befattning.
Och detta skrivsätt användes icke blott för det fall, att de tjänstebytande prästerna
båda äro kyrkoherdar eller båda innehavare av bitriidesbefattning (komministratur
eller kyrkoadjunktstjänst) utan även när tjänstebytet sker mellan kyrkoherden,
å ena sidan, samt komminister eller kyrkoadjunkt i samma pastorat, å den andra.
Förordnande för i tjänst varande kyrkoherde — vilken ju bär det primära ansvaret
för pastoralvården i dess helhet — alt under semesterledighet för i lians
eget pastorat anställd komminister eller kyrkoadjunkt upprätthålla dennes tjänst
kan svårligen anses annat än som eu oformlighet.

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 20i.

manden av instruktionell art konkret fixerade tjänstegöromål utan därutöver,
efter måttet av befattningshavarens arbetsförmåga och inom gränsen
för en rimlig total arbetsmängd, i fria former bedriven prästerlig verksamhet
i församlingens tjänst. Från denna utgångspunkt regleras också fortgående
såväl pastoratsindelningen som den prästerliga organisationen inom
de särskilda pastoraten. I pastorat, där en eller flera biträdande präster
finnas anställda, fördelar kyrkoherden mellan sig själv och sina biträden
de uppgifter av skiftande slag, som tillhöra det fria församlingsarbetet. Något
försök att statistiskt utröna, hur mycket av församlingsprästernas totala
arbetsbörda, som genomsnittligt faller på det fria församlingsarbetet,
har kommittén veterligen icke företagits. Uppenbart är också, att en dylik
undersökning skulle vara förbunden med stora vanskligheter. Det kan dock
möjligen vara av intresse att nämna, hurusom de norska prästlönesakkunniga,
vilkas utredning i annat sammanhang citerats, ansett sig för Norges
del kunna göra det bedömandet, att det fria församlingsarbetet därstädes
numera såsom regel kräver mer av prästernas arbetstid än de allmänna
gudstjänsterna, expeditionsarbetet och övriga prästerna åvilande »legalt»
föreskrivna tjänsteuppgifter tillsammantagna.

Vad som fortgående möjliggör tjänstedubbleringssystemets användning
vid semester för församlingspräster är givetvis det förhållandet, att dessa
befattningshavare under ett par till sommartiden förlagda semesterperioder
kunna påtaga sig en viss ökning i arbetsbördan för sådana legalt föreskrivna
göromål, som icke tåla uppskov, men å andra sidan för möjliggörande
härav skjuta åt sidan en del andra till tjänsten hörande uppgifter.
Det ligger i sakens natur, att det frivilliga församlingsarbetet härvid i första
hand får tillfälligtvis ställas tillbaka. Det gäller dock för domkapitlen att
här för varje fall tillse, att icke enbart de »nödvändiga» göromålen inom
de båda tjänstgöringsdistrikten till sammantagna ha den omfattningen, att
de skulle ställa prästen inför en oskäligt utökad arbetsbelastning.

Vad angår de pastorat, i vilka en eller flera biträdande präster finnas
anställda, lär från här förut angivna utgångspunkter hinder i allmänhet
icke möta mot att prästerna där turvis komma i åtnjutande av semester på
det sätt och i den ordningen, att under ledigheten för kyrkoherden den biträdande
prästen eller, där flera biträdande präster finnas, en av dem förordnas
såsom vikarie å kyrkoherdebefattningen, medan särskild vikarie å
biträdesbefattningen icke utses. Ersättningen under vikariatstjänstgöringen
bör regleras enligt avlöningsreglementets vanliga normer för vikariatsförordnanden.
Särskilda överväganden kunna dock bli påkallade vid semesterregleringen
för komminister, som är anställd för viss — ofta avsides
belägen annexförsamling eller för särskilt kyrkobokföringsdistrikt och som
därvid har att förestå för församlingen eller distriktet anordnad särskild
pastorsexpedition.

Det ligger i sakens natur, att vikariatsförhållandena vid en allmän semesterreglering
för församlingsprästerna måste möta de större svårigheterna
företrädesvis när det gäller kyrkoherdarna i en-prästspastoraten. Den
allmänna grundsats, som här måste följas, blir givetvis den, att under semesterledighet
för sådan kyrkoherde särskild vikarie bör förordnas i all
den utsträckning, som den förhandenvarande tillgången inom stiftet på
präster, disponibla för semestervikariat, det möjliggör. Tydligt är emellertid,
att en sträng hushållning med dessa för »fullt vikariat» tillgängliga

123

Kungl. Maj.ts proposition nr 20-''r.

prästerliga arbetskrafter här är av nöden samt att det följaktligen måste
förutsättas, att semesterperioderna för de präster, som det här skulle gälla,
i möjligaste mån spridas över hela året. Där »fullt vikariat» på dylikt sätt
icke kan åvägabringas, bli domkapitlen hänvisade till att söka ordna vikariatet
genom tjänstedubblering, d. v. s. genom förordnande för präst i
närbeläget pastorat att under semesterledigheten, jämte uppehållande av
egen tjänst, förestå pastoralvården i den semesterlediga kyrkoherdens pastorat.

Man lär som hittills ha att räkna med, att även annan präst än församlingspräst
kan i givna fall komma att stå till förfogande såsom särskild
semestervikarie. Präster, som här komma i fråga, torde vara att hänföra
till någon av följande kategorier:

1) lärare med prästerlig behörighet vid allmänna läroanstalter, vilka befinnas
villiga att under egna ferier åtaga sig vikariat av ifrågavarande slag;

2) emeriterade (pensionerade) präster; samt

3) präster i icke-publik tjänst eller utan särskild anställning, vilka för
ändamålet ställa sig till förfogande.

En närmare reglering av den avlöning, som präster av här angivna kategorier
skola ha att åtnjuta vid semestervikariat, blir erforderlig.

Kommittén har vidare anledning att i detta sammanhang beröra de s. k.
predikobiträdena.

Med stöd av härom i kap. 19 Kyrkolagen förekommande bestämmelser ha
sedan gammalt inom kyrkan biskoparna lämnat tillstånd till icke prästvigda
teologer att predika i kyrkorna. Tillståndet har även utsträckts till
att omfatta andra personer än teologie studerande, såsom diakoner, predikanter
o. a. Sådant tillstånd har plägat benämnas venia concionandi.

Vid de »tjänstebyten» för semesterändamål, som anordnas mellan vederbörande
kyrkoherdar i två varandra närbelägna pastorat, i vilka annan
präst än kyrkoherden icke finnes anställd, torde i allmänhet vara förutsatt,
att den semesterledige kyrkoherden anskaffat dylikt predikobiträde för utförande
av de under ledighetstiden infallande högmässorna i det egna pastoratet.
Särskilt lär så pläga ske, när de ifrågavarande pastoraten — ettdera
eller båda — omfatta mer än en församling med var sin kyrka, för vilket
fall vederbörande kyrkoherde redan i den egna befattningen har sig
ålagd viss duplikationsskyldighet.

Kommittén anser, att dessa såsom predik obiträden anlitade personer —
och då givetvis i första hand de teologie studerande, som under sommarens
mellanterminer pläga vistas i sina hemorter — borde kunna mera rationellt
utnyttjas. Nära till hands synes här ligga, att åt en sådan person
gåves ett vidgat uppdrag såsom prästerlig assistent i en-prästspastorat med
fortgående tjänstgöring i pastoratet under tid, när kyrkoherden därstädes
åtnjöte semester och befattningen därunder upprätthölles av grannpräst
med tjänstedubblering. Såsom icke prästvigd skulle ett sådant tjänstebiträde
visserligen ej kunna fullgöra tjänsteuppgifter, som förutsätta prästerlig
behörighet. Men åt honom kunde med fördel uppdragas — förutom
hållande av de i pastoratet under semestertiden påbjudna allmänna gudstjänsterna
— även annat församlingsarbete, som icke kräver dylik behörighet.
Tydligt är, att tillgången till ett sådant tjänstebiträde skulle verksamt
underlätta tjänstgöringen för den prästerlige vikarien under »dubbclförordnandet».
För de teologie studerandena skulle givetvis assistentförord -

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 204.

nanden av detta slag få ett särskilt värde som ett led i den praktiska utbildningen
för deras blivande kall.

Kommittén förordar ett allmänt bemyndigande för domkapitlen att för
bär avsedda fall, då så befinnes behövligt, anställa tillfällig assistent, som
nu sagts. Det bör ankomma på domkapitlen att beträffande assistenternas
tjänstgöring meddela de närmare föreskrifter, som prövas erforderliga. Ersättningen
åt den prästerlige assistenten synes kommittén skäligen kunna
bestämmas till ett belopp av förslagsvis 400 kronor för månad räknat.

Kommittén vill emellertid erinra om, att även en annan utväg än anlitande
av prästerlig assistent kan till lättande i förekommande fall av arbetsbördan
för en tjänstedubblerande församlingspräst stå domkapitlen
öppen. Genom lag den 18 mars 1910, nr 29, innefattande ändring i 2 kap.
3, 4 och 8 §§ kyrkolagen äger sålunda vederbörande domkapitel, där sådant
av omständigheterna föranledes, förordna, att för två eller flera församlingar
må förrättas gemensam högmässa i en av dem. Med anordningen avsågs
att bereda domkapitlet möjlighet att i förekommande fall bereda lindring
i arbetsbördan för en präst, som har att samma dag förrätta högmässa
i två eller flera kyrkor. Lagbestämmelsen synes, att döma av dess förarbeten,
närmast ha tagit sikte på duplikationsskyldighet, som åvilar en präst
i församlingar tillhörande det egna pastoratet. Tydligt är dock, att bestämmelsen
i fråga har en motsvarande giltighet, där fråga är om dubblerad
eller flerfaldigad predikoskyldighet, som tillfälligtvis uppkommer för präst
i kyrkor tillhörande skilda, varandra närbelägna pastorat. Denna tolkning
av bestämmelsen är också den i praxis vedertagna. -— Vid förordnanden
av ifrågavarande slag — allmänt kallat sammanlysning av gudstjänster —
kan domkapitlet, om förordnandet avser flera söndagar i följd, tillika föreskriva,
att högmässan skall förrättas skiftesvis i de båda kyrkorna. Förläggas
semesterperioderna, såsom här antagits, till hög- och eftersommaren,
komme sammanlysningen att inträffa under en årstid, då kyrkfolket i regel
— om avstånden icke äro mera betydande — bör kunna utan större olägenhet
färdas de längre kyrkovägarna. Även om en sådan anordning givetvis
i och för sig ej är önskvärd, kan den dock i vissa fall erbjuda en utväg
ur svårigheterna.

För möjliggörande av den ovan skisserade ordningen för regleringen av
vikariatsförhållandena vid semester för församlingsprästerna förordar kommittén
en allmän föreskrift av innehåll, att sådan präst skall vara förpliktad
att, efter domkapitlets beprövande, utföra nödvändiga tjänstehandlingar
för annan, semesterledig församlingspräst. Att full gottgörelse bör
utgå för av vikariat av detta slag uppkommande resekostnad är självfallet,
och kommittén framlägger härom i annat sammanhang närmare förslag.
Huruvida särskild avlöning skäligen bör tillerkännas präst för ett partiellt
vikariat under här föreliggande speciella betingelser kan måhända, särskilt
för de fall att den tjänstedubblerande prästen därvid erhåller biträde av
assistent, synas tveksamt. Kommittén finner sig emellertid kunna förorda,
att präst vid dylikt partiellt vikariat skall äga uppbära ett särskilt tjänster
dubblering sarvode. I fråga om avvägningen av detta arvode anser sig kommittén
böra föreslå, att detta bestämmes till ett för alla lönegrader enhetligt
belopp av fem kronor för dag.

Då kommittén på grund av vad i det föregående anförts finner sig böra
förorda, att åt prästerna i avseende å semesterrätten beredes en allmän lik -

125

Kungl. Maj.ts proposition nr 20''i.

ställighet med befattningshavarna inom civilstaten, är dock att beakta, att
de särpräglade arbetsförhållandena på det prästerliga tjänsteområdet påkalla
vissa avvikelser i detaljutformningen av de härutinnan erforderliga
bestämmelserna. Kommittén vill i första hand fästa uppmärksamheten på
följande. Enligt statens allmänna avlöningsreglemente gäller bland annat
en huvudregel av innebörd, att tjänsteman, som på grund av tjänstgöringsförhållandena
icke kunnat utfå honom tillkommande semester under det
kalenderår, vartill semestern hänför sig, har att finna sig i att outnyttjad
semester må kunna uppskjutas, dock längst intill den 1 juni nästpåfoljande
år. Utan tvivel skulle det i förekommande fall vara ägnat att för vederbörande
domkapitel underlätta semesterregleringen inom stiftet för visst år,
om myndigheten icke bleve bunden av denna fem-månadersbegränsning.
Domkapitlen synas lämpligen böra få i sin hand att föreskriva en kumulering
av semesterrätten, så att prästen, där så påkallas, må — med inhiberande
av semestern under ett år — kunna under det närmast påföljande
året uttaga semester för två år i en följd. Kommittén tillstyrker en anordning
i detta syfte.

Bestämmelsen om semesterförmånen hade i de före allmänna semesterlagens
tillkomst gällande avlöningsreglementena för civilstatstjänstemännen
en mindre kategorisk avfattning än motsvarande stadganden i 1948 års
nu gällande avlöningsreglemente för statens befattningshavare. Försiktigheten
synes här bjuda att, intill dess viss erfarenhet vunnits om det blivande,
praktiska utfallet av en allmän semesterreglering för prästerna, icke
ge bestämmelsen om semesterförmånen för dessa karaktären av en ovillkorlig
»rätt», vars utkrävande för visst fall skulle kunna för den kyrkliga förvaltningen
medföra ett allvarligt men. Kommittén förordar sålunda, att
föreskrifterna om semesterrätten utformas i överensstämmelse med de för
statsförvaltningen före 1939 års avlöningsreglemente gällande stadgandena.
Man torde emellertid ha en grundad anledning till den förhoppningen, att
den olikhet i »rättsställning», som härmed i avseende å semesterregleringen
skulle kunna sägas bli alltjämt bestående mellan civilstatstjänstemännen
och prästerna — en olikhet som har sin grund väsentligen i den omständigheten,
att till vikarie för prästerlig befattningshavare endast kan förordnas
person, vilken besitter den formella behörighet som prästvigningen
ger — skall visa sig i det hela ha en ringa praktisk betydelse.

Yttranden.

K yrkomöte t.

I sitt av kyrkomötet godkända betänkande, nr 1, har särskilda utskottet
härom anfört:

Utskottet beklagar, att det icke synes görligt att bereda prästerskapet fullt
samma förmån i semesterhänseende som befattningshavare inom civilstaten.
Den semester, som avses komma prästerskapet till del, blir i många
fall möjlig blott genom att viss del av arbetet uppskjutes till tiden efter
ledighetens slut och genom tjänstedubblering prästerna emellan.

Med hänsyn till de faktiska förhållandena och församlingsvårdens intresse
anser emellertid utskottet i likhet med kommittén nödvändigt, att
semesterledigheten ej göres till en ovillkorlig rätt för prästerskapet. Se -

126

Kungl. Maj:ts proposition nr 204.

mester bör därför kunna påfordras, endast i den mån församlingsvården
det medgiver. Men om semesterrätten ej göres ovillkorlig, synes det utskottet
ej heller nödvändigt att ålägga församlingspräst skyldighet att
mottaga förordnande att tjänstgöra i annat pastorat. Man torde dock kunna
utgå ifrån att församlingsprästerna utan föreskriven skyldighet skola såsom
hittills i största möjliga utsträckning visa sig villiga att mottaga sådana
förordnanden, där så är behövligt. Utskottet finner det även med den prästerliga
tjänstgöringens art mindre väl förenligt att tillgripa tvångsförordnande.

Mot det föreslagna tjänstedubbleringsarvodet och storleken av detsamma
har utskottet ej något att erinra.

Prästlönekommitténs förslag i fråga om anställande av assistenter anser
utskottet vara värdefullt och vill tillstyrka detsamma. Det synes emellertid
böra ligga i domkapitlets hand att träffa avgörande om assistentens stationeringsort.
Lokala förhållanden kunna säkerligen många gånger göra
det nödvändigt, att assistenten är stationerad annorstädes än i den tjänstledige
prästens pastorat.

I likhet med kommittén anser utskottet, att utvägen att sammanlysa
gudstjänster bör anlitas allenast i nödfall. Man kan emellertid förutsätta,
att domkapitlen i sådant avseende iakttaga en restriktiv hållning. I pastorat
med flera församlingar och allenast en präst bör i alla händelser det
normala vara att särskild vikarie förordnas.

Kammarkollegiet och riksräkenskapsverket ha lämnat kommitténs förslag
på denna punkt utan erinran. Statskontoret har funnit de åtgärder av
olika slag, som kommittén förordat i syfte att åstadkomma en reglering av
prästernas semesterförhållanden, vara i regel välgrundade. Även statens
lönenämnd har funnit sig kunna i huvudsak biträda kommitténs förslag
i denna fråga.

Allmänna svenska prästföreningens centralstyrelse motsätter sig bestämt,
att tjänstedubblering skall kunna åläggas ordinarie präst mot hans
bestridande eller göras till villkor för rätt till semester. Tillika föreslår
centralstyrelsen, att tjänstedubbleringsarvodet höjes till tio kronor per
dag. Sveriges yngre prästers förbunds centralstyrelse anser kommitténs
förslag till reglering av semesterförhållandena innebära en undantagslagstiftning,
som förbundet finner förvånande. Tillika yrkas, att tjänstedubbleringsarvodet
höjes till tio kronor.

Föredraganden.

Jag biträder kommitténs förslag till huvudgrunder för en reglering av
prästernas semester. Vad särskilt angår det av kyrkomötet uttalade önskemålet,
att tjänstedubblering icke skulle åläggas prästen annat än efter frivilligt
åtagande, så har jag icke funnit det vara försvarligt, att domkapitlen
skulle sakna möjlighet att här — i förekommande fall — utkräva
en tjänsteplikt.

127

Kungl. Maj:ts proposition nr 20\.

8. Ordinarie prästs förflyttningsskyldighet.

Pråstlönekommittén.

Kommittén lämnar till en början en översikt av gällande bestämmelser
angående förflyttningsskyldigheten för statstjänstemännen och de kommunalanställda
lärarna samt anför härom.

I 13 § statens allmänna avlöningsregleinente innefattas nu gällande bestämmelser
angående förflyttningsskyldighet för bl. a. huvuddelen av de
ordinarie statstjänstemännen och de vid högre kommunala skolor anställda
ordinarie lärarna. För ordinarie lärare vid folkskola finnas vissa motsvarande
bestämmelser i avlöningsreglementet för folkskolan.

Innehavare av ordinarie statstjänst, vilken tillsatts medelst fullmakt
eller konstitutorial, är pliktig att låta förflytta sig till annan stationeringsort
eller annan ordinarie tjänst vid det verk han tillhör liksom ock, där
Kungl. Maj:t så prövar lämpligt, till ordinarie tjänst vid annat verk, å
vilken reglementet är tillämpligt. Med hänsyn till den oberoende ställning
domarkåren ansetts böra intaga, gäller dock för domare endast en begränsad
förflyttningsskyldighet. Sålunda är innehavare av ordinarie domartjänst
allenast pliktig att, om Kungl. Maj:t finner organisatoriska skäl sådant
påkalla, låta förflytta sig till annan ordinarie domartjänst inom den
lönegrad han tillhör.

För ordinarie lärare vid högre kommunal skola gäller skyldighet att låta
förflytta sig till annan ordinarie tjänst vid statliga och högre kommunala
läroanstalter m. fl. eller till lärartjänst vid folkskoleväsendet, allt då sådant
erfordras vid i vederbörlig ordning beslutad omorganisation av den skolform
läraren tillhör eller för indragning av övertalig lärartjänst eller då
eljest synnerliga skäl därtill äro.

Ordinarie lärare vid folkskola är pliktig att låta förflytta sig till annan
ordinarie lärartjänst inom folkskoleväsendet, då sådant erfordras för indragning
av övertalig lärartjänst eller då eljest synnerliga skäl därtill äro.

Efter att ha redogjort för förflyttningsinstitutets historiska utveckling
och erinrat om att frågan om förflyttning av statstjänstemän i visst fall
skall avgöras enligt tjänstepensionsförfattning efter diskretionär prövning
behandlar kommittén frågan om prästernas nuvarande anställningsrättsliga
ställning och anför:

Då det gällt att taga ställning till frågan om prästerlig befattningshavares
förflyttningsskyldighet har kommittén till en början utgått från att ordinarie
präst i anställningsrättsligt hänseende måste vara att jämställa med
statstjänsteman. De garantier i fråga om anställningens fasthet, som 36 §
regeringsformen giver åt ordinarie statstjänsteman, torde sålunda vara tillförsäkrade
även ordinarie prästerlig befattningshavare.

Det skydd mot avsättning och förflyttning, som innefattas i 36 § regeringsformen,
har för prästerskapets vidkommande hittills icke genom lagstiftning
eller sedvanerättslig utveckling modifierats i samma utsträckning
som skett för civilstatens befattningshavare genom avlönings- och pensionsreglementen.
Här må dock erinras om bestämmelserna i 23 § prästlöncregleringslagen,
som lyder: »Erfordras å ena sidan för åstadkommande av

128

Kungl. Maj:ts proposition nr 204.

tillfredsställande församlingsvård delning av pastorat eller inrättande av
ny prästerlig tjänst och å andra sidan för beredande av full sysselsättning
för tjänstinnehavare sammanslagning av pastorat eller indragning annorledes
av befintlig tjänst, meddelar Konungen, efter vederbörande myndigheters
hörande och sedan yttranden från pastoratet och dess prästerskap
och, i händelse någon prästerlig befattning i pastoratet är ledig, från kontraktsprosten
infordrats, beslut därom i sammanhang med fastställande av
lönereglering för pastoratet.» Frågan om detta lagrums innebörd och tilllämpning
har berörts av kammarrådet Erik Schalling i en promemoria, som
åberopas i kammarrådet Tom Wohlins Betänkande och förslag angående
reglering av församlingsindelningen i Stockholm etc. (SOU 1940: 1). Efter
att hava belyst spörsmålet rättshistoriskt och redogjort för lagrummets tilllämpning
i praxis, har Schalling ansett sig kunna uppdraga följande riktlinjer:
1) Ordinarie prästman kan icke under åberopande av sin fullmakt
utan vidare förhindra, att det pastorat eller den församling, vari han är
anställd, genom indelningsändring undergår vare sig förminskning eller
utökning. 2) I fall, där ordinarie prästman icke genom förbehåll i fullmakt
eller eljest på grund av vid hans utnämning gällande lag är tillförbunden
att underkasta sig den ändring i lönevillkor, som skulle följa av
förminskning, som avses under punkt 1, är han vid sådan indelningsändring
berättigad att bibehållas vid lön, ej understigande den han åtnjuter vid
ändringen eller enligt lönereglering är skyldig acceptera. 3) Ordinarie prästman,
som icke genom förbehåll i fullmakt eller eljest på grund av vid
hans utnämning gällande lag är tillförbunden att underkasta sig den ändring
i tjänstgöring, vilken skulle följa av utökning som avses under punkt 1,
kan icke mot sitt bestridande underkastas sådan indelningsändring, därest
denna medfört en avsevärd ökning i hans arbetsbörda. 4) Ordinarie kyrkoherde
bör, oavsett huru det därutinnan förhåller sig med hans legala förpliktelse,
icke mot sitt bestridande åläggas förflyttning till ett pastorat,vari
icke ingår någon del, som tillhört hans gamla pastorat. 5) Pastorat eller
församling kan icke med stöd av sin prästvalsrätt förhindra, att en prästman,
som icke valts av pastoratet eller församlingen, i samband med ändrad
pastoratsindelning indelas till tjänstgöring i pastoratet eller församlingen.
Enligt Schalling bör sålunda 23 § prästlöneregleringslagen lämna
rum för en av organisatoriska skäl betingad, ehuru förhållandevis begränsad
förflyttning av ordinarie församlingspräster.

Vidare må framhållas, att de ordinarie församlingsprästernas skydd enligt
36 § regeringsformen mot avsättlighet och förflyttning på en principiellt
icke oväsentlig punkt modifierats genom stadgandet i 4 § 1 mom. b)
och c) lagen den 9 december 1910 (nr 141) om emeritilöner för präster.
Enligt detta lagrum är ordinarie församlingspräst pliktig att mot åtnjutande
av emeritilön avgå från tjänsten dels vid uppnådd viss ålder och dels
under vissa förutsättningar i övrigt. I samband med detta stadgande må
erinras om innehållet i 24 kap. 29 § kyrkolagen.

Kommittén ingår härefter på frågan om införande för de ordinarie prästernas
vidkommande av en förflyttningsplikt av samma omfattning, som
för närvarande civilstatstjänstemännen och folkskollärarna enligt gällande
avlöningsreglementen äro underkastade. Kommittén erinrar härvid till
en början om att frågan angående förflyttning av ordinarie präster icke kan

129

Kungi. Maj:ts proposition nr 20i.

regleras allenast genom bestämmelser om en generell skyldighet härtill
från befattningshavarnas sida i ett avlöningsreglemente. För att kunna i full
utsträckning tillämpas — framhåller kommittén — förutsätter nämligen
ett sådant stadgande eu häremot svarande ändring i gällande prästvalslagstiftning,
varigenom pastorat förpliktas att — utöver för närvarande
förekommande fall — såsom ordinarie präst mottaga eu av pastoratsmenigheten
icke själv därtill vald prästman. Kommittén anför därefter.

Allmänna avlöningsreglementet upptager, såsom förut omnämnts, dels
för domare en mera begränsad förflyttningsskyldighet, avseende allenast
fall, då förflyttningen betingas av organisatoriska skäl, och dels för tjänstemän
i övrigt en mera vidsträckt skyldighet att låta sig förflyttas. Enligt
kommitténs mening kan någon tvekan icke råda därom, att en förflyttningsskyldighet
även för prästerliga befattningshavare bör gälla i fall, där
förflyttningsbehovet förestavas av organisatoriska skäl. Den nuvarande begränsade
möjligheten att vid indelningsändring förflytta en ordinarie präst
synes kommittén vara otidsenlig och i vissa fall ägnad att förhindra en
rationell anpassning av den prästerliga organisationen efter samhällsutvecklingens
krav. En av organisatoriska skäl betingad förflyttningsskyldighet,
motsvarande den för domare enligt allmänna avlöningsreglementet
gällande, bör sålunda i samband med löneregleringen stadgas för prästerna.
I den mån gällande prästvalslagstiftning kan anses lägga hinder i vägen för
tillämpningen av ett sådant stadgande jämväl genom förflyttning till pastorat
eller församling, som icke alls beröres av organisationsändringen, lärer
ändring i prästvalsbestämmelserna böra genomföras. Det faller utanför
kommitténs uppdrag att ingå på utformningen av en sådan ändring.

Frågan, huruvida därjämte en förflyttningsskyldighet av den mera vidsträckta
omfattning, som gäller för statstjänstemän i allmänhet, bör åvägabringas
för prästerna, kan vara föremål för större tvekan. Om spörsmålet
betraktas enbart ur den enskilde befattningshavarens synvinkel, torde visserligen
skäl icke vara för handen att stanna vid en annan bedömning än
den, som anlagts för statstjänstemän i allmänhet. Det är dock tydligt, att
man vid denna frågas behandling måste taga hänsyn även till andra synpunkter,
som beröra i viss mån ömtåliga förhållanden. Det är å ena sidan
ett kyrkans och samhällets intresse av vikt, att prästen som förkunnare
kan intaga en fri ställning, oberoende av den politiska maktbalansens skiftningar.
Å andra sidan ligger det i öppen dag, att möjligheten till avlägsnande
av en präst från lians befattning i fall, där förutsättningarna för
gagneliga resultat av hans ämbetsutövning visat sig brista, kan representera
ett behov, som ur kyrkans och samhällets synpunkt framstår såsom
lika betydelsefullt. Det inträffar t. ex. stundom, att i eu församling på
grund av olika omständigheter utveckla sig motsättningar mellan prästen
och församlingsmedlemmarna eller vissa av dem och alt försök att bilägga
en sådan konflikt bli resultatlösa. Motsättningarna, vilka måhända bottna
i obetydliga tvisteämnen, kunna i stället med åren antaga större dimensioner
och till sist medföra, alt situationen i församlingen blir ohållbar. Många
gånger skulle det lämpligaste sättet all eliminera konflikten vara alt förflytta
prästen till annan församling. I åtskilliga av de här avsedda fallen
skulle prästen, om han på ett tidigt stadium kunnat förflyttas till tjänst

!) -Bihang till riksdagens protokoll 1 samt. Nr 2()i.

130

Kungl. Maj.ts proposition nr 20''i.

i annan församling, varit i stånd att i den nya miljön utan störande motsättningar
utöva en gagnande verksamhet. Tyvärr blir nu utvecklingen i
stället stundom den, att prästen efter många års stridigheter blir psykiskt
nedbruten och måhända för framtiden oduglig för sitt kall samtidigt som
det kyrkliga arbetet i församlingen och till äventyrs också förtroendet för
kyrkans insatser över huvud taget lider svårt avbräck.

Det må erinras, att erfarenheter av liknande art som de här antydda
medverkat till införande för de kommunalt anställda lärarna av en förtlyttningsskyldighet
av den omfattning, som i det föregående angivits och som
funnits böra genomföras trots den inskränkning, soin därav måst följa i
skoldistriktens rätt att själva utse sina lärare. Enligt kommitténs mening
kunna olägenheterna med ett tvång att i befattningen bibehålla en präst,
vars förutsättningar för resultatrikt arbete upphört, knappast bedömas
annorlunda än skadeverkningarna i motsvarande fall på skolväsendets
område.

Det kan invändas, att en förflyttning av en präst, som visat sig icke ha
möjligheter till en tillfredsställande utövning av sitt kall, icke alltid kan
giva åsyftat gynnsamt resultat. I de fall, där orsaken till svårigheterna ligger
i befattningshavarens olämplighet eller oförmåga till samarbete eller
eljest i förhållanden, som hänföra sig helt eller väsentligen till hans personliga
egenskaper, medför en förflyttning blott att svårigheterna överföras
från en församling till en annan. Denna invändning synes vara berättigad
men utgör icke något skäl för det allmänna att avhända sig möjligheten
att genom ett förflyttningsinstitut råda bot på olägenheterna i de fall, där
ett ombyte av tjänstgöringsområde skulle vara tillfyllest och ur såväl församlingens
som befattningshavarens synpunkt skulle framstå såsom den
rätta åtgärden. Invändningen pekar emellertid på, att behov till äventyrs
kan föreligga jämväl av en anordning, som möjliggör en avkoppling helt
och hållet av en olämplig befattningshavare från tjänsten även i fall, där
pensionering icke kan äga rum. En sådan anordning har på vissa förvaltningsområden
genomförts, t. ex. genom inrättande av en disponibilitetsstat
inom utrikesförvaltningen samt av avgångsstater för militära beställningshavare
och för personal inom polisväsendet. Enligt kommitténs mening är
frågan om en motsvarande anordning på det prästerliga tjänsteområdet
förtjänt av övervägande.

Vid sin prövning av här förevarande problem har kommittén funnit övervägande
skäl tala för att bestämmelser meddelas om en förflyttningsskyldighet
för ordinarie präster av samma räckvidd som den, vilken för närvarande
gäller för civilstatstjänstemän i allmänhet och för folkskollärare.
Avgörandet i fråga om förflyttning i de särskilda fallen torde böra läggas i
Kungl. Maj :ts hand. Härigenom ernås enligt kommitténs mening tillbörliga
garantier för en enhetlig och objektiv prövning. Det må i detta sammanhang
anmärkas, att erfarenheterna från tillämpningen av förflyttningsbestämmelserna
för statstjänstemän och kommunalt anställda lärare icke
giva stöd för farhågor om missbruk av den befogenhet som dessa bestämmelser
giva; tvärtom torde det omdömet vara berättigat, att denna befogenhet
hittills utövats med stor varsamhet.

I vilken omfattning en förflyttningsskyldighet av här föreslagen innebörd
i praktiken skall kunna göras gällande gentemot ordinarie prästerliga
befattningshavare blir — såsom av det föregående framgår — beroende på

131

Kungl. Maj.ts proposition nr 20).

i vad män och på vad sätt ändringar i prästvalslagen, avseende inskränkning
i församlingarnas prästvalsrätt, anses böra genomföras. En slutlig
prövning av förflyttningsskyldighetens omfattning kan sålunda ske först
i samband med en översyn av prästvalslagstiftningen. En sådan översyn
faller icke inom kommitténs utredningsuppdrag. Att kommittén emellertid
ansett sig icke kunna förorda, att ett ställningstagande till frågan om den
författningsmässiga utformningen av avlöningsreglementets regler om förflyttningsskyldighet
uppskjutes i avvaktan på en revision av prästvalsbestämmelserna,
har sin grund i att efter genomförandet av en lönereglering
skärpta förflyttningsföreskrifter icke kunna tvångsvis genomföras gentemot
befattningshavare, som utnämnts före de skärpta reglernas fastställande.
Om frågan nu lämnades öppen, skulle sålunda möjlighet icke föreligga att
genomföra önskvärda förändringar annat än i den mån efter bestämmelsernas
utfärdande nybesättning av befattningarna äger rum.

Kommittén gör härefter en sammanfattning och föreslår på anförda skäl
att skyldighet nu införes för ordinarie präst att efter Kungl. Maj :ts bestämmande
låta förflytta sig till annan ordinarie prästerlig befattning, då
organisatoriska skäl sådant påkalla eller då eljest synnerliga skäl därtill
äro, att frågan om en revision av prästvalslagstiftningen för möjliggörande
av förflyttningsinstitutets tillämpning i lämplig omfattning upptages till
särskild prövning samt att spörsmålet om inrättande av en avgångsstat för
präster jämväl tages under övervägande.

I anslutning till framläggandet av sitt förslag i denna del gör kommittén
slutligen följande uttalande.

Det må i detta sammanhang erinras om att såväl 1942 som 1946 års riksdagar
med hänsyn till den bristande överensstämmelsen mellan å ena sidan
ordalagen i 35 och 36 §§ regeringsformen och å andra sidan avlöningsreglementenas
m. fl. författningars bestämmelser om tjänstemännens förflyttningsskyldighet
hemställt om utredning genom Kungl. Maj :ts försorg
av frågan om en revision av 36 § ävensom 35 § regeringsformen för en omprövning
av tjänstemännens rättsliga ställning. Kommittén förutsätter, att
en sådan utredning jämväl kommer att omfatta det prästerliga förvaltningsområdet.
I

I den här behandlade frågan ha två ledamöter inom kommittén, herrar
Berger och Helander, anmält avvikande mening. Berger har förklarat sig
icke kunna biträda betänkandets förslag att ordinarie präst skall vara underkastad
förflyttningsskyldighet på samma sätt som stadgades i statens
allmänna avlöningsreglemente in. in. Enligt reservantens mening konnne
en förflyttningsskyldighet grundad på en sådan tänjbar bestämmelse som
»då särskilda skäl därtill äro» att göra prästens mycket ömtåliga ställning
ännu svårare och ömtåligare, och predikoämbetets frihet, som vore en för
kyrkan väsentlig sak, kunde här komma i fara. Helander har biträtt kommitténs
förslag att bestämmelse införes angående prästs förflyttningsskyldighet
och överförande till övergångsstat, men reservanten har ansett, att

132

Kungl. Maj:ts proposition nr 20b.

ärenden rörande dessa angelägenheter borde avgöras av en nämnd, bestående
av ärkebiskopen och fyra andra biskopar, vilka sistnämnda utsåges
av Kungl. Maj :t.

Yttranden.

Kyrkomötet och domkapitlen i samtliga stift — utom Lunds — ävensom
de prästerliga personalorganisationerna avstyrka kommitténs förslag
om skyldighet för ordinarie präst att låta sig förflyttas till annan ordinarie
prästerlig befattning av andra än organisatoriska skäl. Särskilda utskottet
har närmare motiverat kyrkomötets ståndpunktstagande i följande yttrande.

Utskottet anser, att vissa skäl tala för en utvidgning av förflyttningsmöjligheten
i fråga om kyrkans ämbetsmän, när en förflyttning föranledes av
organisatoriska förändringar. Givetvis få dock icke sådana förändringar utnyttjas
för att undergräva prästens fria ställning såsom en av tillfälliga
opinionsvindar oberoende ordets förkunnare. Men även andra förhållanden
kräva beaktande. Prästen kan till sin församling hava vunnit en stark
personlig anknytning, vilken han på grund av ålder, läggning eller andra
omständigheter ej kan väntas ernå på ett nytt verksamhetsfält. En församling
bör å andra sidan ej påtvingas en själasörjare, som en stark opinion
icke önskar erhålla eller rent av motsätter sig. Många ömtåliga överväganden
komma här att krävas. Såsom regel torde man kunna utgå från att
frågan kommer att lösas efter förhandlingar. Det synes icke minst nödvändigt
att beakta, att prästvalslagens bestämmelser i minsta möjliga mån
böra ändras. Utskottet vill fördenskull endast i så måtto giva sin anslutning
till förslaget om förflyttning av ordinarie präst av organisatoriska
skäl, att sådan förflyttning må kunna ske, då domkapitlet finner synnerliga
skäl därtill vara. Den bör vidare kunna förekomma endast i samband
med att kyrkoherdetjänst jämlikt 41 § 5 mom. prästvalslagen skall tillsättas
av Kungl. Maj :t. Den förändring av prästvalslagens bestämmelser,
som i så fall behöver företagas, kan icke betraktas som ett principiellt ingrepp
i församlingarnas rättigheter utan endast som en komplettering av
bestämmelserna rörande tredjegångstillsättning med föreskrift därom, att
tillsättning i dessa säkerligen sällsynta undantagsfall skall ske utan församlingsval.

Kommitténs förslag att utvidga förflyttningsmöjligheten till att omfatta
även sådana fall, »då eljest synnerliga skäl därtill äro», måste däremot möta
allvarliga betänkligheter. Utskottet fäster sig därvid mindre vid den formella
frågan, huruvida en sådan obestämd förflyttningsskyldighet låter sig
förena med oavsättlighetsprincipen. Det för utskottet bestämmande har i
stället varit församlingarnas intresse. Utskottet behj ärtar väl kommitténs
synpunkt, att en präst bör kunna avlägsnas från en befattning, »om förutsättningarna
för gagneliga resultat av hans ämbetsutövning visat sig brista»
och sålunda en förflyttning är av pastoralvårdshänsyn önskvärd. Men även
om skälen till en förflyttning skulle vara både grundade och starka, skulle
man blott i sällsynta fall kunna vinna en utväg ur svårigheterna på angivet
sätt. Faran vore överhängande, att man blott överflyttade besvärligheterna
till en annan församling, där man hade än mindre förståelse för prästens

Kungl. Maj:ts proposition nr 204.

133

egenart än i hans förutvarande, vilken i regel själv valt honom. Från den
nya församlingens sida skulle den tvångsförflyttade sannolikt komma att
mötas med en misstro, som skulle utgöra ett dåligt utgångsläge för en
fruktbringande kyrklig verksamhet.

Vad angår den av kommittén ifrågasatta avgångsstaten för präster samt
handläggningen av frågor angående förflyttning och överförande å sådan
stat har kyrkomötet anfört följande.

Kommittén har framhållit, att på det kyrkliga området borde övervägas
eu anordning, motsvarande disponibilitetsstaten inom utrikesförvaltningen
och avgångsstaterna för militära beställningshavare och för personal inom
polisväsendet. Kyrkomötet skulle hälsa med tillfredsställelse, därest denna
tanke kunde i lämplig form realiseras. Det måste dock framhållas, att här är
fråga om en ultima ratio, en sista utväg att vinna en lösning av eljest olösbara
konflikter. Emellertid måste även vid dylika förflyttningar oavsättlighetsprincipen
respekteras, så att den förflyttades ekonomiska ställning
icke genom förflyttningen rubbas.

Handläggningen av frågor om förflyttning av prästerlig befattningshavare
eller hans försättande ur tjänstgöring och överförande å specialstat måste
uppenbarligen i första hand ankomma på kyrkans egna myndigheter. Närmast
blir det biskopens sak att undersöka, vilka åtgärder som kunna vara
ändamålsenliga och möjliga. Ärendets vikt och hänsynen till de intressen
stiftsstyrelsen har att bevaka nödvändiggöra givetvis, att den fortsatta handläggningen
av ärendet sker i domkapitlet. Med hänsyn till de ekonomiska
konsekvenser, som särskilt ett överförande å specialstat med även en av
organisatoriska skäl föranledd förflyttning kan medföra, lärer emellertid
domkapitlets beslut böra underställas Kungl. Maj :t för fastställelse. Nödiga
rättssäkerhetsgarantier lära här som eljest få sökas i en rättslig prövning
i härför stadgad ordning.

Domkapitlet i Härnösand och de prästerliga personalorganisationerna
motsätta sig jämväl en utökning av den nuvarande förflyttningsskyldigheten
på grund av organisatoriska skäl, varvid från Sveriges yngre prästers
förbunds sida framhålles följande.

Förflyttning av präst av organisatoriska skäl bör icke förekomma utöver
hittillsvarande praxis. Förbundet måste också bestämt avstyrka ett av 1948
års kyrkomöte framlagt förslag att taga de s. k. tredjegångstillsättningarna
i anspråk för förflyttning av ordinarie präst. Detta tillsättningsförfarande
har till syfte att i någon mån reglera orättvisorna i det prästerliga befordringssystemet,
främst genom att giva möjlighet åt icke ordinarie präster
att nå befordran till ordinarie tjänst, och bör icke utnyttjas för ett ändamål,
som alls icke var avsett, när bestämmelsen kom till.

Domkapitlet i Lund anför i anslutning till kommitténs förslag i denna
del följande.

De sakkunniga ha klart observerat skillnaden mellan prästernas och
statstjänstemännens ställning i detta avseende. Församlingens rätt att välja
sina ordinarie präster är något för den svenska kyrkan utmärkande. Vis -

134

Kungl. Maj.ts proposition nr 204.

serligen kan — vid s. k. tredjegångstillsättning och vid några andra sällan
förekommande fall — kyrkoherde utnämnas av Kungl. Maj :t utan att församlingens
val därvid är avgörande. Även i dessa fall spelar emellertid valet
en betydelsefull roll. Vid genomförandet av den s. k. tredjegångstillsättningen
förordade första lagutskottet förslaget härom »under uttalande av
den bestämda förväntan, att i de fall, då utnämningsrätten tillkommer
Konungen, församlingens val likväl kommer att tillmätas ett väsentligt inflytande
på tjänstens tillsättning, där det visar en under avsevärt deltagande
tydligt uttalad mening och valresultatet icke skulle leda till uppenbar
orättvisa». Riksdagen godkände detta utskottets uttalande. Församlingens
rätt att tillsätta sina ordinarie präster är sålunda väl skyddad. Uppenbart
är, att denna rätt ej kan eller bör göras illusorisk genom skapandet av en
förflyttningsskyldighet för prästerna.

Domkapitlet föreställer sig att, därest en obegränsad förflyttningsskyldighet
skulle genomföras, denna skyldighet snarast av åtskilliga präster
skulle betraktas som en rättighet. Framställningar om förflyttningar till
lediga tjänster skulle förvisso i betydande utsträckning komma att göras
under frambärande av mer eller mindre tungt vägande skäl härför. Domkapitlet
anser det nödvändigt, att restriktiva moment här införas. I detta
sammanhang är domkapitlet icke i tillfälle att framlägga ett definitivt förslag
eller taga slutlig ställning till denna fråga. I samband med ett eventuellt
förslag till ändringar i prästvalslagen kommer för övrigt säkerligen
domkapitlet att beredas tillfälle närmare utlåta sig om detta spörsmål. Redan
nu vill emellertid domkapitlet diskussionsvis framföra följande förslag.
Verkligt behov av förflyttning bör av biskopen vid visitation i den
församling, där förflyttningsskyldig präst är anställd, konstateras. Är sådant
behov för handen, bör biskopen söka träffa överenskommelse med
annan och lämplig församling att mottaga ifrågavarande präst. Föreligger
sådan överenskommelse bör domkapitlet med eget utlåtande överlämna
ärendet till Kungl. Maj :t för prövning och avgörande. Kan överenskommelse
ej träffas, eller äro förhållandena sådana, att förflyttning knappast
kan ifrågakomma, bör tagas under övervägande fråga om överförande
av prästen på avgångsstat. Något liknande förfarande bör komma i tilllämpning
vid förflyttning, påkallad av organisatoriska skäl.

I princip vill domkapitlet sålunda tillstyrka att i ett blivande avlöningsregleinente
för prästerna intages föreskrift om prästs förflyttningsskyldighet
och skyldighet för präst att finna sig i att bliva överförd å avgångsstat. I
samband med avgivande av utlåtande över utarbetade förslag till de ifrågasatta
ändringarna av prästvalslagen och om avgångsstat vill domkapitlet
närmare precisera sin ställning till de därmed sammanhängande spörsmålen
om förflyttning av präst till annan befattning och om överförande
av präst å avgångsstat.

I likhet med kyrkomötet och domkapitlet i Lund ansluta sig övriga domkapitel
till kommitténs uttalande angående en disponibilitets- eller avgångsstat
för präster.

Av de centrala verken har riksräkenskapsverket biträtt kommittéförslaget
i förevarande del, över vilket kammarkollegiet avgivit följande utlåtande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 20i.

135

Beträffande ordinarie prästs förflyttningsskyldighet torde det ur det allmännas
synpunkt få anses som ett berättigat intresse, att de nuvarande begränsade
möjligheterna att förflytta ordinarie präst, när det påkallas av
organisatoriska skäl, väsentligt utvidgas. Ehuru frågan härom ytterst avhänger
av ändring i prästvalslagstiftningen, bör principen om förflyttningsskyldighet
av organisatoriska skäl oberoende därav inskrivas i en ny prästerlig
löneförfattning. Av kyrkomötet på denna punkt gjorda förbehåll —
vilka bland annat synas syfta till att i domkapitlets hand lägga den reella
bestämmanderätten i sådana indelnings- och organisationsfrågor, vilka
förutsätta förflyttning av ordinarie präst — torde vara sådana, att de ej
kunna godtagas.

Kollegiet ställer sig mera tveksamt till kommitténs förslag, att förflyttningsskyldighet
för ordinarie präst skulle stadgas även för det fall, att
Kungl. Maj :t eljest finner synnerliga skäl påkalla detta. De ömtåliga konfliktsituationer
kommittén vid detta förslag haft för ögonen torde endast
i sällsynta undantagsfall kunna bringas ur världen genom en förflyttning
av vederbörande tjänstinnehavare. För hithörande fall torde lösningen snarare
böra sökas i det av kommittén jämväl framförda uppslaget om en
särskild avgångsstat för sådana präster, vilkas fortsatta ämbetsutövning
skulle innebära allvarligt men för det kyrkliga livet.

Kommittéförslaget har i vad angår förflyttningsskyldigheten och därmed
sammanhängande spörsmål icke föranlett några uttalanden från statskontorets
och statens lönenämnds sida.

Föredraganden.

Spörsmålet om ordinarie prästs förflyttning till annan prästerlig fullmaktstjänst
och vad därmed äger samband har av kommittén allsidigt
undersökts. Såsom kommittén framhållit har frågan, förutom en anställningsrättslig
sida, även en sida som omedelbart berör lagstiftningen om
prästval.

Frågans sålunda sammansatta natur medför, att en i avlöningsförfattningen
införd förflyttningsskyldighet icke kan få någon praktisk betydelse,
med mindre en motsvarande jämkning sker i gällande bestämmelser om
tillsättning av ordinarie församlingstjänster. En uppmjukning i antydd
riktning av dessa bestämmelser är åter en fråga, som självfallet icke nu
kan upptagas till omedelbart avgörande. Kommitténs redogörelse på denna
punkt och vad jag tidigare påvisat om nödvändigheten att underlätta
ecklesiastika indelnings- och organisationsändringar har emellertid övertygat
mig om, att en uppmjukning av prästvalsbestämmelserna i detta begränsade
syfte är nödvändig och att denna fråga bör få sin lösning, så
snart en utredning av frågan hunnit verkställas. Då — såsom kommittén
understryker — ett uppskjutande av förflyttningsskyldighetens införande
tills dess ett avgörande träffats i sistberörda fråga skulle kunna under en
betydande tidrymd förhindra ett utnyttjande av uppmjukade tillsättningsbestämmelser,
anser jag det i varje fall nödvändigt, att vid löneregleringen

136

Kungl. Maj.ts proposition nr 204.

införes en förflyttningsskyldighet för ordinarie församlingspräst, om förflyttningen
förestavas av organisatoriska skäl. Men de av kommittén anförda
skälen för beredande av möjlighet att förflytta ordinarie präst av
andra skäl än organisatoriska måste enligt min mening också anses så
vägande, att även detta spörsmål bör upptagas till närmare prövning vid
den angivna översynen av prästvalslagstiftningen. Vid sådant förhållande
anser jag det jämväl välbetänkt att — i syfte att göra en av översynen föranledd
lagändring tillämplig utan längre tidsutdräkt — vid löneregleringen
införes skyldighet för präst att låta sig förflytta, då synnerliga skäl därtill
äro.

I likhet med kommittén och kyrkomötet anser jag, att även frågan om
inrättande av en avgångsstat för präster är förtjänt av att närmare utredas
i annat sammanhang. Jag finner på grund härav riktigt, att vid löneregleringen
stadgas skyldighet för ordinarie präst att låta sig överföra på avgångsstat
i enlighet med de bestämmelser, som framdeles kunna bli antagna
av Kungl. Maj :t och riksdagen.

9. »Kommunala tillägg» och förmån av donation »över lönen».
Prästlönekommiltén.

Kommunala tillägg.

I 10 § i 1910 års ännu gällande prästlönelag upptages ett stadgande, som
ger ett pastorat möjlighet att — under vissa speciella förutsättningar —
bevilja präst ett tillägg till hans författningsenligt utgående, av Kungl.
Maj :t i särskild lönereglering för tjänsten närmare bestämda avlöning.
Grunden för stadgandet har varit det förhållandet, att dylik individuell
lönereglering för tjänsten fastställes för viss bestämd tid i sänder, i regel
tjugo år, samt att under loppet av en så lång tidsperiod förändringar —
såsom folkmängdsökning o. d. — kunna inträffa, som motivera en förhöjning
av nämnda avlöning. Dylikt beslut av pastorat om lönetillägg skall
dock alltid, för att vinna bindande kraft, underställas Kungl. Maj :t för
prövning och fastställelse. Kungl. Maj :ts godkännande av lönetillägget gäller
endast för den löpande löneregleringsperioden. Såvitt kommittén kunnat
utröna utgå sådana av Kungl. Maj :t godkända lönetillägg för närvarande
(juni 1948) endast vid ett mycket begränsat antal befattningar, nämligen
vid fyra kyrkoherde-, fem komministers- och fyra kyrkoadjunktsbefattningar.
Tilläggen äro satta till varierande belopp —- lägst 200, högst
1 000 kronor för år.

Det speciella motiv, som förelegat för upptagande i prästlönelagstiftningen
av ifrågavarande lönetilläggsinstitut, kommer med övergången till
det statliga lönesystemet att helt förlora sin giltighet. Med lönereformen
falla nämligen de fixerade »löneregleringsperioderna» bort. Lönegradsinplaceringen
av en prästerlig befattning blir gällande allenast tills vidare.
Inträffa förändringar, som påverka arbetsförhållandena vid viss befattning,
vilken icke redan har den för sådan befattning gällande högsta lönegradsplaceringen,
skall givetvis frågan om en förhöjd löneställning för befatt -

137

Kungl. Maj:ts proposition nr 204.

ningen kunna utan vidare, där tillräckliga skäl därtill föreligga, upptagas
till prövning och avgörande av Kungl. Maj:t. Kommittén finner det redan
av här angivna skäl uppenbart, att på pastoratsbeslut grundade lönetillägg
till präst efter lönereformens genomförande icke vidare böra förekomma.

Man har emellertid att uppmärksamma, att kommunala lönetillägg av
viss annan karaktär hittills icke så sällan förekommit vid prästerlig befattning
och, så vitt kommittén har anledning antaga, alltjämt på sina håll
utgå. Grunden för dessa lönetillägg har i själva verket icke varit annan
än den, att vederbörande pastorat funnit den författningsenligt bestämda
avlöningen onöjaktig och för låg. De kommunala tilläggen av detta slag
ha i det hela haft till syfte att — i konkurrensen pastoraten emellan om
de dugligaste prästerliga arbetskrafterna — göra befattningen i det egna
pastoratet mera begärlig. Lönetillägg av ifrågavarande natur äro redan
enligt gällande prästlönelag rättsstridiga, och då fall, där dylika lönetillägg
utgått till präst, kommit till Kungl. Maj :ts kännedom, har anstalt vidtagits
för deras avveckling.

Kommittén vill till den förevarande frågans ytterligare belysning erinra
om, att statsmakterna vid den år 1937 genomförda avlöningsregleringen
för folkskolans lärarpersonal tagit allmän ställning till de dittills i viss
omfattning åt sådana lärare utgående kommunala lönetilläggen och därvid,
av såväl principiella som praktiska skäl, funnit dylika lönetillägg oförenliga
med de grunder, varpå nämnda avlöningsreglering var fotad. I anslutning
härtill blev ett förbud för skoldistrikten att bevilja lärare sådana lönetilllägg
genomfört i den formen, att såsom villkor för statsbidraget till dessa
lärares avlöning uppställdes kravet, att läraren icke utöver den av Kungl.
Maj :t och riksdagen bestämda avlöningen av skoldistriktet tillerkändes ersättning
för utförande av arbetsuppgifter, som ålåge honom i tjänsten.

De skäl, som föranlett detta ståndpunktstagande från statsmakternas
sida till frågan om kommunala lönetillägg för lärare, äro självfallet i lika
mån giltiga när det gäller det prästerliga löncväsendet. Enligt kommitténs
mening bör sålunda i samband med löneregleringen förbud stadgas mot
beviljande av dylika lönetillägg.

Förmån av donation »över 1 ö n e n».

Kommittén nödgas härefter beröra den i gällande avlöningssystem för
prästerna förekommande speciella avlöningsförmån, som vanligen benämnes
förmån av donation »över lönen». Stadgandet härom finnes upptaget i
7 § prästlöneregleringslagen. Stadgandet i fråga har följande lydelse.

Vad genom donation av enskild tillförsäkrats innehavare av viss prästerlig
tjänst i syfte att bereda denne särskild förmån utöver lönen skall oavkortat
komma samme tjänstinnehavare till godo; dock må vid lönens bestämmande, i
den män skäligt prövas, hänsyn tagas till befintligheten av sådan donation.

Den speciella avlöningsförmån det här gäller kan väl med hänsyn till
de hithörande fallens hittills förhållandevis ringa antal knappast sägas
vara för prästerskapet i gemen av någon större betydelse i lönehänseende.
Den för prästerna tillämnade lönereformen nödvändiggör nu likväl ett
ställningstagande lill förevarande säregna avlöningsinstitut. Även oberoende
härav föreligga enligt kommitténs mening skäl till en omprövning av

138

Kungl. Maj:ts proposition nr 204.

avlöningsinstitutets berättigande. Själva den rättsliga grundvalen för den
ifrågavarande lagbestämmelsen har visat sig vara ytterligt bristfällig. Följden
härav har blivit en serie av processer, vilka stundom varit av den art,
att de för rättsordningen blivit en belastning.

Under en lång historisk utveckling ha prästerna »på lön» innehaft boställen
(jordbruksfastigheter med ofta tillhörande betydande skogsmarker).
Boställena ha i allmänhet anvisats av den kyrkliga menigheten
(»sockenmännen», socknen, församlingen, pastoratet) eller av kronan. Men
alltsedan äldsta tider ha i Sverige, liksom annorstädes, bland prästernas
löneinkomster ingått även gåvor av enskilda, s. k. fromma gåvor (dispositioner
»ad pios usus»). Sådana fromma gåvor utgjordes icke blott av
nyttigheter, som fingo av den tillfällige prästen fritt disponeras och förbrukas.
Ofta bestodo gåvorna av värdefullare förmögenhetsobjekt (företrädesvis
jord- och skogsegendomar), till vilka denne endast erhöll bruknings-
och avkomsträtten för sin tjänstetid, med skyldighet för honom att
hålla egendomen vid makt för sina efterträdare. Kapitaltillgångar av detta
slag blevo sålunda — i likhet med boställsanslagen från den kyrkliga menigheten
och från kronan — »avlöningstillgångar» vid den prästerliga befattningen
såsom sådan. Jorddonationer av enskilda personer till prästerna
torde — där de härröra från den katolska tiden — icke sällan ha naturen
av s. k. själagåvor, d. v. s. gåvor, som förbundos med förbehållet, att prästen
— befattningshavare efter befattningshavare — skulle på varje årsdag
av givarens död läsa en själamässa till dennes räddning ur skärselden.

I vilken omfattning ingå då i de prästerliga avlöningstillgångarna i våra
cirka 2 600 församlingar av enskilda donerade förmögenhetsobjekt? Och i
vilken utsträckning kunna dessa avlöningstillgångar antagas härröra från
anslag av den kyrkliga menigheten eller av kronan?

Vid seklets början trodde man sig böra söka ett svar på dessa frågor.
Ett sakligt intresse förelåg också vid den tiden att söka vinna upplysning
om hithörande rättsförhållanden, i den mån uppgifter härom kunde framletas
ur våra arkiv. Enligt förordningen den 11 juli 1862 angående allmänt
ordnande av prästerskapets inkomster samt på denna förordning grundade
författningar av senare datum gällde nämligen vissa särskilda regler om
dispositionen av prästboställe och av avkastningen av därtill hörande skog
för de fall att bostället upplåtits av kronan och där det anskaffats av menighet
eller donerats av enskild. År 1902 beviljade riksdagen ett första anslag
för igångsättande av den s. k. ecklesiastika boställsutredningen. Utredningsarbetet
pågick i cirka ijugo år, och då 1922 års riksdag vägrade
fortsatt anslag för ändamålet och forskningsarbetet i anledning därav avbröts,
voro prästboställena i blott cirka 370 församlingar närmare undersökta
(församlingarna inom de norrländska länen samt Kopparbergs och
Värmlands län). Beträffande inemot hälften av de undersökta boställsfastigheterna
hade någon uppgift om ursprunget över huvud icke kunnat
påträffas. Men av utredningen bestyrktes bland annat, vad som redan från
början kunnat antagas, nämligen att — även i ifrågavarande delar av riket
med relativt sen bebyggelse — boställsegendomar, som med större eller
mindre säkerhet kunde antagas vara av enskilda personer donerade, vore
icke sällan förekommande.

I själva verket hade, då den ecklesiastika boställsutredningen nedlades,
huvudändamålet med densamma fallit undan. Ny lagstiftning om präster -

139

Kungl. Maj.ts proposition nr 204.

nas löneförhållanden hade år 1910 tillkommit, varigenom all prästlönejord,
varom här är fråga — den månde ursprungligen ha blivit av kronan upplåten,
vara av menighet anskaffad eller vara av enskild man såsom from
gåva donerad — i princip likställdes. Prästernas avlöning övertogs i och
med den ifrågavarande lönereformen av samhället såsom sådant, och kostnaden
härför fördelades på rikets alla medborgare. Pastoraten insattes
såsom de direkta lönegivarna för församlingsprästerna, och avkastningen
av de »lokala» prästerliga avlöningstillgångarna anvisades pastoraten till
lindring i den på kommunal grund anordnade beskattningen för prästlöneändamål.
Men från principen om de av enskild donerade avlöningstillgångarnas
likställande med prästlönetillgång av annat ursprung gjordes ett —-såsom det sedermera visat sig — olyckligt avsteg. Man föreställde sig, att
praktisk möjlighet förefanns att bland de historiskt tillkomna donationerna
av enskild person urskilja sådana, som avsåge att bereda prästen en särskild
förmån »utöver lönen», och sådana som icke hade dylikt syfte. Den
generella omöjligheten av ett särskiljande utav den ena prästlönedonationen
från den andra på här angiven grund blev av 1927 års prästlönesakkunniga
påvisad.

Av de utav präster eller deras rättsinnehavare mot kronan anhängiggjorda
processerna om tillämpning av 7 § prästlöneregleringslagen ha icke
mindre än inemot ett tjugutal fullföljts i högsta instans.1 För de slumpartade
utfallen av dessa rättegångar kunna domstolarna icke tadlas. Ansvaret
härför faller på en med otillräcklig insikt i hithörande invecklade
rättsförhållanden tillkommen lagstiftning.

Enligt kommitténs uppfattning kan det icke anses riktigt att, sedan en
allmän lönereglering genomförts efter en såsom skälig ansedd avvägning,
denna lönesättning därefter får på vissa punkter genombrytas genom enskilda
förordnanden. Såsom i det föregående framhållits äro »kommunala
tillägg» till den av statsmakterna i alla detaljer reglerade avlöningen till
folkskolans lärarpersonal icke tillåtna, och kommittén har föreslagit, att
denna grundsats skall gälla även beträffande avlöningen till församlingsprästerskapet.
Men har det befunnits riktigt och nödvändigt att stadga förbud
för våra borgerliga och kyrkliga kommuner — vilka dock, i första
hand, intaga ställningen såsom arbets- och lönegivare åt sina lärare och
präster — att med godtyckligt tillskurna lönetillägg genombryta den av
statsmakterna företagna löneavvägningen vid hithörande publika befattningar,
så böra ju så mycket mindre enskilda personer — de må nu vara
sedan länge döda eller ännu befinna sig i livet — kunna ställa rimligt anspråk
på att få på dylikt sätt korrigerande ingripa i lönesättningen vid
en sådan befattning och dymedelst påtvinga samhället sin vilja. Allra minst
kan det anses förenligt med kyrkans intresse och med ett tillbörligt vårdande
av de prästerliga befattningshavarnas anseende att upprätthålla ett
system, som uppammar processer om materiella fördelar åt kyrkans tjänare,
grundade på förfoganden vilka träffats under längesedan avvecklade
förutsättningar. För kommittén står det därför klart, att bestämmelsen
under paragrafen 7 i ännu gällande prästlönelag nu bör utmönstras ur
lagstiftningen rörande prästernas löneförhållanden.

1 So, hl. a. N. J. A. 1921: 480, 1922: 570, 1923: 391, 1925: 229, 1925: 589, 1929: 353,
1929:358, 1932:263, 1934:57, 1936:265, 1938:157, 1941:80, 1944:458, 1945:67.

140

Kungl. j\Iaj:ts proposition nr 20''r.

Man ställes härvid inför frågan: hur hör då lämpligen förfaras med de
ifrågavarande prästlönedonationerna »över lönen», åt vilka genom berörda
lagbestämmelse hittills givits en rättslig särställning?

Finansregleringen i 1910 års prästlönelagstiftning kan sägas såtillvida
ha erhållit en »konfiskatorisk» karaktär som därigenom för vissa fall till
kyrkofonden centraliserats viss avkastning även av sådana lokala prästlönetillgångar,
vilka härröra av donationer av enskilda. Kommittén är av
den meningen, att när det gäller en omdisposition av prästlönedonationerna
»över lönen» en motsvarande väg varken behöver eller lämpligen bör beträdas.
Vår samfundsordning besitter nämligen ett rättsmedel, som är speciellt
väl lämpat för en lösning av den här uppkomna situationen och härvid
är från flera synpunkter att föredraga. Kommittén syftar härvid på
den Kungl. Maj :t tillkommande s. k. permutationsrätten, varigenom stiftelseändamål,
för vilka förändrade tidsförhållanden ryckt undan grunden,
kunna efter behovet jämkas. Vid begagnandet av sitt här berörda prerogativ
följer som bekant Kungl. Maj :t fortgående den principen, att det otjänligt
vordna stiftelseändamålet permuteras (förändras) till ett annat, till
syftet näraliggande, som följaktligen också — låt vara först i andra hand

— kan antagas ha legat donator om hjärtat.

Kommittén föreslår, att en avveckling av de för närvarande bestående
prästlönedonationerna »utöver lönen» företages i den rättsliga ordning, som
här angivits. Det synes i enlighet härmed böra ankomma på Kungl. Maj :t
att efter närmare granskning av donationsurkunden i varje särskilt fall
och efter hörande av vederbörande pastorat meddela beslut om den omdisposition
av donationstillgångens avkastning, som må befinnas lämplig.
Enligt vad kommittén föreställer sig lär det väl vid dylik av Kungl Maj:t
företagen prövning i regel komina att ligga närmast till hands, att sådan
avkastning tillägges pastoratet till lättnad i den pastoratet åvilande skattskyldigheten
för där anställda prästers avlöning, för byggnad och underhåll
av prästgård och tillhandahållande av annan tjänstebostad åt präst
samt för den allmänna kyrkoavgiften. En sådan disposition skulle innebära,
att tillgångar av detta slag omsider återbördades till pastoratet och

— då avkastningen givetvis icke bör ingå i avräkningen med kyrkofonden

— för varje fall komme pastoratsborna och endast dessa till godo. Men
fall kunna tilläventyrs förekomma, då — med hänsyn till donationsurkundens
innehåll eller annan särskild omständighet — anledning föreligger att
med avkomsten av donationen tillgodose något mera speciellt kyrkligt ändamål,
som någon i pastoratet ingående församling har att vårda.

I de här behandlade frågorna ha två ledamöter inom kommittén, herrar
Berger och Helander, anmält avvikande mening. Reservanterna ha sålunda
ansett, att i den nya lagstiftningen borde upptagas en bestämmelse i det
syfte 10 § prästlöneregleringslagen innehåller angående befogenhet för
pastorat att besluta om höjning av prästs avlöning. I fråga om förmån av
donation utöver lön ha reservanterna anfört:

Grunden för att vederbörande präst kommit i åtnjutande av donalionsavkastningen
är ju dock donationsurkundens bestämmelse att avkastningen
skall tillkomma honom utöver lönen. I åtskilliga fall är även uttryckligen
sagt, att donationen icke får minska den lön, som framdeles kan

141

Kungl. Maj:ts proposition nr 2ÖL

komma att bestämmas. Exempel finnas även på att Kungl. Maj :t fastställt
sådant villkor vid donationens tillkomst.

Förslaget att präst skall berövas avkastningen av donation utöver lön
innebär en undantagslagstiftning gentemot prästerskapet. Vid vissa andra
statligt reglerade tjänster där donationer finnas får tjänsteinnehavaren åtnjuta
inkomsten därav utöver lönen såsom t. ex. läroverkslärarna, några
befattningshavare inom landsstaten m. fl. Men frånsett att förslaget innebär
en undantagslagstiftning gentemot prästerskapet måste bestämt hävdas,
att detsamma står i motsats till gällande rättsprinciper. Den åberopade
permutationsrätten har bär ingen tillämpning. Till vanlig rättsuppfattning
har hitintills plägat höra att där en donator givit uttryck för sin vilja,
denna vilja respekteras. Till jämförelse må nämnas att den år 1946 antagna
danska prästlönelagen uttryckligen stadgar att avkastning av donation utöver
lön tillfaller vederbörande präst. I Danmark ha de lagstiftande myndigheterna
alltså varken velat eller ansett sig kunna genomföra en rättskränkning
av det slag som här föreslås. F. ö. kan påpekas att borttagandet
av prästerskapets rätt till donationsavkastning i Skåne, Halland, Blekinge
och Bohuslän står i strid med Roskildefredens bestämmelser i fråga om
donation tillkommen före 1658.

Yttranden.

Kyrkomötet avstyrker kommitténs förslag beträffande såväl kommunala
tillägg som prästlönedonationerna »över lönen». I sitt av kyrkomötet godkända
utlåtande nr 1 anför särskilda utskottet härom:

Då utan tvivel understundom särskilda omständigheter kunna göra det
önskvärt, att ett pastorat även i fortsättningen skall äga rätt bevilja en
tjänstinnehavare visst lönetillägg, anser utskottet i likhet med reservanterna
att sådan frihet icke bör vara församling förmenad. Tillräckliga garantier
mot missbruk synas vara förhanden, icke blott genom det hittillsvarande
stadgandet om kvalificerad majoritet utan även och framför allt
genom skyldigheten att underställa Kungl. Maj :t dylikt beslut. Däremot
synes den nuvarande i lagen om församlingsstyrelse, 5 §, ingående bestämmelsen
om beslutens fattande å kyrkostämma böra såsom opraktiskt upphävas
och beslutanderätten utövas i vanlig ordning. —

Respekt för donators vilja torde krävas av en utbredd folkuppfattning
och är även en förutsättning för att donationsvilligheten skall kunna hållas
levande. Det kan som regel näppeligen antagas överensstämma med
dylika donationers syfte att exempelvis minska uttaxeringsbehovet, något
som för övrigt skulle kunna åstadkomma en icke avsedd ojämnhet i pastoratens
avlöningskostnader. Kommitténs förslag skulle enligt utskottets mening
innebära missbruk av den s. k. permutationsrätten, vars förutsättning
är, att donationsändamålet försvunnit eller blivit lagstridigt eller
eljest omöjligt.

Kammarkollegiet har i fråga om kommunala tillägg biträtt kommitténs
förslag. Beträffande prästlönedonationerna »över lönen» anför ämbetsverket
:

Något allmänt förbud för statstjänsteman alt tillgodonjuta avkastningen
av eu donation utöver lönen synes för närvarande ej finnas kollegiet

142

Kungl. Maj.ts proposition nr 204.

förutsätter därvid, att ett dylikt förbud ej kan intolkas i 18 g 1 mom.
andra stycket i statens allmänna avlöningsreglemente (1948:436).

Beträffande en särskild tjänstemannagrupp, läroverkslärarna, bland vilka
förekomma ett antal befattningshavare, som i likhet med åtskilliga präster
äro i åtnjutande av särskilda, till en del av enskilda donerade löneförmåner,
meddelas i avlöningsreglementets 19 § under B. Särskilda bestämmelser,
Läroverk med flera läroanstalter, följande stadgande:

1. Innehavare av sådan rektors- eller lärartjänst vid allmänt läroverk, med vilken
rätt till särskilda förmåner är förenad, skall vidkännas avdrag å lönen med
belopp motsvarande de särskilda förmånernas värde enligt uppskattning i behörig
ordning. Vad genom donation av enskild tillförsäkrats innehavare av sådan
tjänst, i syfte att bereda denne särskild förmån utöver honom eljest tillkommande
avlöningsförmåner, skall likväl icke föranleda sådant avdrag.

Den rätt, som medgivits nu nämnda befattningshavare att i vissa fall
uppbära avkastningen av enskild donation utan avdrag å lönen, är ej ovillkorlig.
Enligt 51 g 1 mom. i avlöningsreglementet är befattningshavaren
nämligen pliktig att underkasta sig minskning i, upphörande av eller eljest
ändrade bestämmelser rörande ifrågavarande förmåner. Genom ett dylikt
stadgande torde permutationsmöjligheten ifråga om enskilda donationer
vara bevarad gentemot lärare, som lyda under reglementet.

Beträffande prästerna enligt 7 § prästlönelagen tillkommande förmåner
»över lönen», de så kallade 7 g-donationerna, har kommittén ansett det
givet, att bestämmelsen under nämnda paragraf bör utmönstras ur en ny
lagstiftning rörande prästernas löneförhållanden. Kommittén har föreslagit,
att en omdisponering av 7 g-donationerna i stället skulle äga rum med
begagnande av Kungl. Maj:ts permutationsrätt, varvid det synts kommittén
ligga närmast till hands, att sådan donationstillgångs avkastning tilllades
vederbörande pastorat till lättnad i pastoratets utgifter för prästlöneväsendet.

Kollegiet, som haft att föra kronans talan i de många rättegångarna om
7 §-donationer, har rik erfarenhet av de föga tillfredsställande verkningar
utformningen av lagstiftningen på detta område framkallat. Det torde dock
kunna ifrågasättas, om icke den rätt att tillgodonjuta en donation utöver
lönen, som avses i det omstridda lagrummet, kunnat göras gällande oberoende
av detta — kravet på syftets uttrycklighet hade emellertid då sannolikt
starkare accentuerats. Lagrummets materiella betydelse torde i så
fall övervägande ligga i befogenheten för Kungl. Maj :t att taga hänsyn till
donationen vid lönens bestämmande. Utifrån dessa förutsättningar torde
den rätt, vare sig domfäst eller icke, som innehavare av en donation »över
lönen» förvärvat, knappast kunna betagas honom enbart genom att bestämmelsen
i 7 § prästlönelagen utmönstras ur ett nytt prästlönesystem.
Härför torde erfordras en lagstiftning, som stadgar förbud för tjänstinnehavaren
att tillgodonjuta donation utöver lönen eller på annat sätt gör detta
omöjligt för honom. Åtskilliga synpunkter kunna anföras till förmån fölen
dylik inskränkande lagstiftning. Ur kyrkligt organisatorisk synpunkt
skulle bland annat kunna framhållas det olämpliga i att en framstående
prästerlig kraft genom förhandenvaron av en lönedonation kanske dragés
till ett litet pastorat, där hans kapacitet icke skulle komma kyrkan till
gagn på samma sätt som i ett mera krävande pastorat. En inskränkande

143

Kungl. Maj:ts proposition nr 204.

lagstiftning i antydd riktning synes emellertid beröra problem, gemensamma
för befattningshavare över huvud i allmän tjänst, och kollegiet
anser därför, att frågan för prästernas del ej bör lösas annat än i samband
med en allmän reglering av statstjänstemännens rättsställning på förevarande
område.

Mot kommitténs förslag om en permutation av 7 §-donationerna synes
kunna invändas, dels att därigenom donationen kommer att undandragas
det prästerliga avlöningsväsendet oavsett att donationsavkastningen alltjämt
skulle behövas för avlöningsändamål, något som knappast torde stå
i överensstämmelse med tillämpade principer för permutation, dels ock
att förslaget i viss mån innebär ett eftergivande av den möjlighet att utnyttja
donationen i avlöningssyfte, som lagen medger Kungl. Maj :t i och
med att hänsyn må tagas till befintligheten av sådan donation vid lönens
bestämmande. Anledning synes ej föreligga att avstå från denna möjlighet,
som innebär att en skälig del av donationsavkastningen i vissa fall
tillgodokoinmer det allmänna, som ytterst bär ansvaret för prästlöneväsendet.

Kollegiet håller sålunda före, att en motsvarighet till 7 § prästlönelagen
bör inflyta i en ny prästerlig löneförfattning. Härvidlag torde även böra
inbegripas sådana donationer av hithörande slag, vilka framträda under
formen: ersättning för särskilt bestyr, likaså donerade prästänkesäten
under tid, då avkastningen därav tillfaller präst utöver lönen.

Kännedom om avkastningen av de prästerliga lönedonationerna, såväl
redan befintliga som eventuellt nytillkommande, får man om ej i annat
sammanhang så i löneregleringsärendena. Den av kollegiet förordade återkommande
översynen bland annat av prästernas tjänsteklassplacering
torde möjliggöra nödig kontroll av ifrågavarande donationer.

Två ledamöter av kammarkollegiet, kammarråden Skoglund och Schalling,
ha på denna punkt anmält avvikande mening. Reservanterna anföra:

En legal permutation av de flesta boställsstiftelser till förmån för
särskilda prästtjänster har till förmån för det territoriella prästerskapets
avlöningssystem i dess helhet redan skett genom 1910 års prästlönelag,
varvid dock viss reservation gjorts i 7 §.

Med den tillämpning 7 § — delvis i strid mot uttalandena i förarbetena
till densamma — i praxis erhållit, har institutet fått en vidsträcktare omfattning
än vad som torde hava varit åsyftat. Även om, såsom majoriteten
ifrågasatt, förevarande lagrum icke varit grundläggande för den däri stadgade
förmånen, torde dock sådan rätt icke utan stöd av detta lagrum med
framgång kunnat göras gällande i annat fall än då uttrycklig föreskrift
om syftet med donationen funnits i donationsbreven. Endast i undantagsfall
och i regel endast beträffande yngre donationer (efter den 11 juli
1862) förekomma i donationsbreven föreskrift om det i nämnda lagrum
angivna syftet. Beträffande äldre donationer torde i donationsbrevens bestämmelser
i allmänhet icke kunna utläsas någon avsikt av donator, all
donationen skall tillkomma präst utöver den lön, som tid efter annan må
komma att bestämmas för honom. Vad särskilt angår de medeltida donationerna
till själamässor torde dessa haft till huvudsakligt syfte att genom
prestanda från prästernas sida — läsande av mässor — förhjälpa donators
själ genom skärselden. Sedan prästens motprestation och sålunda

144

Kungl. Maj:ts proposition nr 20i.

förutsättningen för donationen bortfallit, synes knappast skäligt och rättvist
att bibehålla donationen såsom särskild förmån för prästen.

På grund av tilläggsföreskriften i ovannämnda paragraf, att hänsyn till
donationen skall tas vid lönens bestämmande, har den respekt för donators
vilja man genom lagrummets huvudstadgande velat ge uttryck åt, de
facto icke kommit att upprätthållas, i det donationen delvis använts för
att utfylla lönen till belopp, vartill lönen skulle ha bestämts, om någon donation
icke förelegat. Bättre synes då vara att helt slopa ifrågavarande förmån.

På grund av ifrågavarande löneinstituts allt annat än rationella utformning
och tillämpning samt då den förbättring av prästernas löner, som
må ha åsyftats med donationerna, nu åstadkommes genom det allmännas
försorg, torde löneinstiiutet icke böra ingå i det nya lönesystemet för prästerna.
Därvid torde man dock böra göra undantag för sådana efter den
11 juli 1862 tillkomna fåtaliga donationer, för vilka i donationsbreven uttryckligen
föreskrivits, att de skola tillkomma prästen såsom tillägg till
den vid varje tid utgående reglerade lönen. Avkastningen av dylik donation
synes böra oavkortad komma prästen till godo utan något avdrag
å lönen.

Kommitténs förslag om att ifrågavarande prästlönedonationer »utöver
lönen» skulle disponeras för andra kyrkliga ändamål inom pastoratet kunna
vi däremot icke biträda. Donationerna hava skett i syfte att öka prästerskapets
avlöningstillgångar och då detta ändamål fortfarande kan tillgodoses
genom donationerna, saknas anledning att genom något slags
permutation förändra ändamålet och därigenom i avseende å dispositionen
skilja den från övriga till prästlöneändamål gjorda donationer. Skall någon
saklig skillnad anses föreligga mellan de olika grupperna av donationer,
borde större skäl föreligga för att de donationer, som icke skett i syfte
att bereda prästen förmån utöver lönen utan avsett att bereda pastoratet
lindring i dess utgifter för prästlöneändamål, »permuteras» till andra kyrkliga
ändamål och dymedelst —■ för att använda kommitténs uttryck —
komma pastoratsborna och endast dessa till godo. Såsom ovan antytts
föreligger emellertid icke permutationsanledning beträffande någondera
gruppen.

Statskontoret har ansett, att i samband med löneregleringen ovillkorligen
bör stadgas förbud för pastorat att tillerkänna prästman särskild till1
äggsförmån av vad slag det vara må. Likaledes håller statskontoret för
uppenbart, att nu i vissa fall utgående förmåner av donationsmedel icke
skola få fortsättningsvis utgå vid sidan av lönen. Enligt ämbetsverkets mening
bör i dessa fall den fastställda lönen reduceras med donationens belopp,
eller om donationen, såsom någon gång torde inträffa, överstiger den
fastställda lönen, överskottet ingå till kyrkofonden eller pastoratet.

Statens lönenämnd har lämnat kommitténs förslag beträffande såväl de
kommunala tilläggen som prästlönedonationerna utan erinran. Två ledamöter
inom nämnden, herrar Magnusson och Broström, ha biträtt kyrkomötets
yttrande i dessa frågor. Riksräkenskapsverket bär ej framfört någon
erinran mot kommitténs förslag på denna punkt.

145

Kungl. Mnj:ts proposition nr 204.

Flertalet av domkapitlen har biträtt kyrkomötets yttrande. Domkapitlet
i Karlstad har biträtt kommitténs förslag. Domkapitlet i Lund har härom
anfört, bland annat:

Domkapitlet hävdar den meningen, att nu utgående donationer över lönen
fortfarande böra vara anknutna till resp. prästerliga tjänst, att processer
om donationer härflytande från äldre tider ej hädanefter skola
kunna medföra någon förmån för vederbörande prästerliga tjänstinnehavare,
och att avkastningens halva belopp årligen skall tillgodokomma
tjänstinnehavare, som skall placeras i den lönegrad, till vilken han enligt
det nya prästerliga avlöningssystemet rätteligen hör, medan återstoden av
donationsavkastningen skall disponeras på sätt de sakkunniga föreslagit.
Donationer i framtiden böra oavkortade komma tjänsteinnehavarna till del.

Föredraganden.

Jag får erinra om, att enligt redan gällande bestämmelse (6 § prästlönereglementet)
präst är förbjuden att mottaga särskild ersättning för honom
på grund av tjänsten åliggande förrättningar. Givet är, att detta förbud
bör även i fortsättningen upprätthållas.

Jag finner det icke vara med grunderna vare sig för det angivna förbudet
eller för den nu tillämnade löneregleringen förenligt, att präst —
utöver den fastställda, med hänsyn till göromålens art och omfattning
avvägda avlöningen — skall äga i och för tjänsten uppbära särskilt avlöningstillägg
i någon form. Jag tillstyrker fördenskull, vad i första hand
beträffar de kommunala tilläggen, bestämmelser innefattande förbud såväl
för pastoraten att besluta om dylika tillägg som för präst att mottaga
avlöningstillägg av detta slag.

Vad angår prästlönedonationerna »över lönen» får jag framhålla följande.

Givet är, att mottagaren av en testamentarisk disposition för prästlöneändamål
icke är den tillfällige innehavaren av den prästerliga befattningen
utan det allmänna såsom icke blott den legala representanten utan också
själva huvudmannen för befattningen. Befattningshavarens eventuella rätt
att i tjänsten uppbära donationsavkastningen är sålunda grundad icke på
donationen såsom sådan utan på de anställnings- och avlöningsvillkor, som
gälla för befattningen och som befattningshavaren frivilligt underkastar
sig. Det är sålunda klart, att ett bland anställningsvillkoren inryckt förbud
för befattningshavare alt uppbära avkastningen av en eventuellt vid tjänsten
knuten donationstillgång icke kränker någon dennes enskilda rätt.

Det har emellertid gjorts gällande, att stadgandet av ett förbud, som
här berörts, skulle innebära en otillbörlig kränkning av donators yttersta
vilja och därmed, i sista band, lägga ett band på den allmänt erkända
testamentsfriheten. Vore detta påstående grundat, skulle ju steget till ett
sådant ingrepp i testamentsfriheten redan vara i realiteten taget i och

10 — Di han f/ till riksdagens protokoll 1949. 1 samt. Nr 204.

146

Kungl. Maj:ts proposition nr 20b.

med den i 7 § prästlöneregleringslagen inskrivna regeln, att donationsförmånens
ekonomiska värde må — intill lönens hela belopp — avräknas från
denna. Jag skall emellertid icke närmare uppehålla mig vid denna föga
lyckliga regel. Dess ohållbarhet har vid flerfaldiga tillfällen i den tidigare
diskussionen kring prästlönedonationerna — senast i det av mig återgivna
yttrandet av reservanterna inom kammarkollegiet — blivit klart påvisad.
Angelägnare synes mig vara att understryka, att prästlönedonationerna
alla — med ett undantag1 — tillkommit, innan samhället kan sägas ha
övertagit det fulla ansvaret för prästernas skäliga avlönande. De förutsättningar,
varpå donationerna varit grundade, ha härmed undanryckts.
Och klart är att testamentsfriheten icke kan givas den innebörd, att enskild
person skulle kunna påtvinga det allmänna-donationsmottagaren en
användning av donationstillgången, som visar sig från samhällets sida
medföra påtagliga olägenheter. Jag torde icke behöva erinra om, att donationsvilligheten
icke saknar det vidaste spelrum och de tacksamma uppgifterna,
när det gäller donationsändamål i kyrkans ideella verksamhet.
Jag vill slutligen i detta sammanhang nämna, att under de senast förflutna
30 åren synas ha förekommit endast två fall av donation för förbättring
av avlöningen åt församlingspräst. Nyligen har en framställning gjorts om
mottagande från det allmännas sida av en enskild donation för förbättring
av avlöningsförmånerna vid ett av rikets biskopsämbeten. Donationen har,
genom Kungl. Maj :ts i ärendet fattade beslut, avböjts.

Jag biträder således kommitténs förslag även på denna punkt.

Vad åter angår den framtida dispositionen av prästlönedonationerna
»över lönen», åt vilka genom 7 § prästlöneregleringslagen hittills givits en
rättslig särställning, så föreligga olika förslag till lösningen av denna fråga.
Av kommittén har förordats, att avkastningen av dessa tillgångar helt förbehålles
vederbörande pastorat eller, eventuellt, en i pastoratet ingående
församling för tillgodoseende av något mera speciellt kyrkligt intresse, som
församlingen har att vårda. Enligt det av en minoritet inom kammarkollegiet
framförda förslaget skulle — med undantag för några enstaka, från
praktisk synpunkt mindre betydelsefulla fall — beträffande den framtida
dispositionen av dessa prästlönedonationer komma att gälla samma regler
som för andra lokala prästlönetillgångar. Den av kommittén anvisade
lösningslinjen har synts mig mera tilltalande. Jag har emellertid icke funnit
anledning att nu taga definitiv ställning till denna fråga. Med en slutlig
prövning av densamma torde lämpligen böra anstå, tills dess kommittén
avlämnat sina förslag till den för avlöningsreformen erforderliga författningsregleringen.

‘Åls pastorat; kyrkoherdetjänsten — donationsbrev 17/6 1938 — donationens
årsvärde 2 500 kronor.

147

Kungl. Maj.ts proposition nr 20i.

10. Särskilda frågor.

Utöver de grunder för avlöningsregleringen, för vilka härförut redogjorts,
har prästlönekommittén behandlat och framlagt förslag rörande
sjukavlöning jämte särskilda sjukvårdsförmåner i likhet med civilstatstjänstemännen,

bidrag till anskaffande och underhåll av tjänstedräkt,
kallortstillägg enligt för civilstatstjänstemännen gällande grunder, varvid
nu utgående s. k. ödebygdstillägg förutsättas skola bortfalla,
språktillägg för präst i finsk- eller lapsktalande församlingar,
resekostnadsersättning för resor i tjänsten enligt generella regler jämte
traktamentsersättning i vissa fall,

tjänstgöringstraktamente enligt särskilda grunder samt
provisorisk reglering av arvoden åt kontraktsprostar.

Föredraganden.

Till kommitténs förslag i här angivna mera speciella frågor är jag icke
beredd att nu taga ställning.

B. Pensionering.

Allmänna grunder.

Prästlönekommittén.

Den statligt ordnade tjänste- och familjepensioneringen är, framhåller
kommittén till en början, numera likformigt reglerad inom nära nog alla
de områden, den statliga pensioneringsverksamheten omspänner. Förutom
statstjänstemännen äro även, bl. a., lärarna vid de högre kommunala skolorna
och folkskolans lärare underkastade de statliga pensionsreglerna.
Med hänsyn till att det framlagda förslaget till lönebestämmelser för prästerna
nära ansluter sig till det statliga lönesystemet, anser kommittén en
motsvarande anpassning i pensionshänseende vara naturlig.

En tillämpning av principerna för den statliga pensioneringen leder till
en pensionsålder av 65 år för samtliga präster, vilken pensionsålder i
jämförelse med emeritilönelagens och biskopsavlöningsförordningens bestämmelser
innebära en sänkning med fem år för ordinarie präst och en
höjning av lika många år för extra ordinarie präst. Med hänsyn till prästernas
möjligheter — genomsnittligt sett — att tillfredsställande verka
inom sitt kall anser kommittén pensionsåldern 65 år vara i stort sett väl
avvägd. Kommittén anför i anslutning härtill:

Givet är, att härutinnan olika förutsättningar föreligga för skilda grupper
av präster. Kravet på fysisk rörlighet hos utlandspastorerna liksom hos
prästerna inom vissa av landsbygdens församlingar gör att möjligheterna

148

Iiungl. Maj:ts proposition nr 204.

till effektiv tjänstutövning vid en mera framskriden ålder böra bedömas
med särskild försiktighet, då det gäller dessa präster. I fråga om andra
grupper åter, där för pensionsålderns avvägning icke lika stor vikt behöver
tillmätas de rent materiella förutsättningarna, skulle måhända en något
högre pensionsålder än 65 år kunna försvaras. Att av nu anförda skäl
införa en differentiering av pensionsåldern har kommittén emellertid icke
velat ifrågasätta. Vid valet av pensionsålder har kommittén vidare funnit
det önskvärt, att icke genom fastställande av annan pensionsålder än 65
år bryta den likställighet, som genom den av kommittén i övrigt föreslagna
löne- och pensionsregleringen skulle bliva rådande mellan prästerna å
ena sidan samt civilstatstjänstemännen och med dem i löne- och pensionshänseende
jämställda befattningshavare å den andra sidan. I detta sammanhang
bör också framhållas, att ett fastställande av högre pensionsålder
än 65 år måhända skulle göra det nödvändigt att konstruera en särskild
skala för tjänstepensionsunderlagen — detta enär de för civilstatstjänstemännen
gällande underlagen till följd av tjänstepensioneringens
samordnande med folkpensioneringen numera äro avvägda med hänsyn
till de enligt allmänna tjänstepensionsreglementet förekommande pensionsåldrarna.
Från nu angivna synpunkt har kommittén funnit sig böra
föreslå en enhetlig pensionsålder av 65 år. Härvid har emellertid förutsatts
att, efter ett inordnande av prästerna under det statliga löne- och pensionssystemet,
en omprövning av de statliga pensionsåldrarna jämväl kommer
att avse prästernas pensionsålder.

Kommittén föreslår vidare, att pensionsåldern skall inträda vid utgången
av den tolvmånadersperiod räknad från och med den 1 oktober till och
med den 30 september, under vilken befattningshavaren uppnått 65 levnadsår.
Enligt kommitténs mening erhålles härigenom en med hänsyn till
konfirmationsundervisningen lämplig tidpunkt för avgången, som dessutom
sammanfaller med den sedvanliga flyttningstiden.

Vad angår skyldigheten att avgå och anstånd med avgång ur tjänst,
erinrar kommittén om, att för statens tjänstemän gälla olika bestämmelser
för domare och övriga tjänstemän. För den senare gruppen är sålunda
stadgat, bl. a., att avgångsskyldighet inträder vid pensionsålderns uppnående
men att efter administrativ prövning tillstånd att kvarstå i tjänst kan
erhållas för en tid av sammanlagt längst tre år, om befattningshavaren är
fullt tjänstduglig. För domarna gäller i nu förevarande hänseende, att de
utan diskretionär prövning äga kvarstå efter pensionsåldern, 65 år, under
en tid av längst två år. Såsom motiv till denna domarnas särställning har
anförts vikten av att ha en i förhållande till administrativ myndighet fritt
ställd domarkår. Enligt kommitténs mening finnes icke anledning ifrågasätta
andra bestämmelser beträffande avgångsskyldighet och kvarstående
i tjänst efter uppnådd pensionsålder för prästerna än som gälla för statstjänstemännen
i allmänhet eller att skyldighet att avgå skall inträda vid
uppnådd pensionsålder med rätt likväl för befattningshavaren att efter
särskild prövning äga kvarstå under tre år efter pensionsåldern.

149

Kungl. Maj. ts proposition nr 20i.

Kommittén föreslår, att det för rätt till hel pension skall krävas 30
tjänstår eller samma antal tjänstår som i allmänhet erfordras för att hel
pension skall utgå till statsanställda in. fl.

Beträffande tjänstårsberäkningen slutligen föreslår kommittén en anknytning
i sak till vad i sådant hänseende gäller för statens tjänstemän.
Dessutom bör enligt kommitténs mening präst, som åtnjuter ledighet för
att uppehålla annan med tjänstepensionsrätt förenad befattning eller befattning,
som avses i lagen den 28 juni 1935, nr 445, om emeritilöner för
vissa prästmän i ledande ställning i missionens eller diakoniens tjänst, icke
för sådan ledighet vidkännas avdrag vid tjänstårsberäkningen.

Yttranden.

Kommitténs förslag att tjänste- och familjepensioneringen för prästerna
skall ordnas i anslutning till de för statstjänstemännen m. fl. gällande
pensionsbestämmelserna har i huvudsak tillstyrkts eller lämnats utan erinran
i remissyttrandena. I fråga om pensionsåldern och reglerna för anstånd
med avgång ur tjänst efter uppnådd pensionsålder ha dock olika meningar
framkommit.

Kyrkomötet har uttalat, att avgångsreglerna för domarna — pensionsålder
65 år och kvarstående därefter längst två år efter befattningshavarens
fria val — böra vinna tillämpning på det ordinarie prästerskapet.
Dessutom böra domkapitlen erhålla rätt att, där särskilda skäl därtill äro,
medgiva ordinarie präst att kvarstå i tjänst intill 68 års ålder. Kyrkomötet
har vidare funnit det önskvärt, att ytterligare anstånd med avgång må
kunna av Kungl. Maj:t beviljas intill en uppnådd levnadsålder av 70 år.
Till stöd för vad kyrkomötet sålunda förordat har framhållits, bl. a., att
den prästerliga tjänstgöringen i allmänhet vore av sådan art, att en något
högre pensionsålder än 65 år skulle kunna försvaras.

Till kyrkomötets uppfattning i fråga om avgångsreglerna ha ett flertal
domkapitel ävensom Allmänna svenska prästföreningen anslutit sig. Meningarna
inom övriga domkapitel i denna fråga ha varit delade.

Kammarkollegiet har funnit vad kyrkomötet anfört till stöd för sin
ståndpunkt i förevarande fråga vara värt beaktande vid frågans fortsatta
behandling.

Statskontoret har tillstyrkt 65 års pensionsålder.

Riksräkenskapsverket har förordat feinårig anståndstid, enär erfarenheten
enligt ämbetsverkets uppfattning visade att prästerna oftare än andra
tjänstemän besitta full tjänstduglighet vid mera framskriden ålder.

Sveriges yngre prästers förbund har tillstyrkt kommitténs förslag beträffande
pensioneringen, men har förordat avgång den 31 mars i stället
för den 30 september.

150

Kungl. Maj.ts proposition nr 204.

Föredraganden.

I likhet med kommittén finner jag det naturligt, att den prästerliga pensioneringen
reformeras i anslutning till den för statstjänstemannen m. fl.
gällande allmänna pensionsregleringen. Därvid uppstår emellertid frågan,
huruvida pensionsåldern för prästerna skall bestämmas till 65 år i överensstämmelse
med vad som gäller för statsanställda i allmänhet i högre
grader eller mellangrader eller om pensionsåldern bör sättas vid en annan
åldersgräns. Det kan å ena sidan göras gällande, att även till betydligt
högre levnadsålder än 65 år komna präster visat sig kunna med obrutna
krafter utöva sin verksamhet till gagn för kyrkan och det allmänna. Å
andra sidan kan emellertid icke bortses från att möjligheterna till effektiv
tjänstutövning vid mera framskriden ålder för prästerna, liksom för
mänsklig arbetskraft över huvud, växla individuellt. Ej heller kan bestridas
att vissa prästerliga befattningar — företrädesvis befattningarna i ödebygdsförsamlingarna
— ställa sådana krav på den fysiska uthålligheten
hos innehavarna att högre pensionsålder än 65 år icke bör ifrågasättas.

Kommitténs förslag i förevarande hänseende innebär, att pensionsåldern
skall bestämmas till 65 år. På grund av att en ettårig avgångstermin förordats,
kommer dock pensionsåldern genomsnittligt att inträda vid en
uppnådd levnadsålder av 65% år. Förslaget innebär vidare möjligheter till
kvarstående i tjänst längst tre år efter pensionsålderns inträde. Remissmyndigheterna
ha i allmänhet tillstyrkt 65 års pensionsålder, men flera
yttranden utmynna i förslag till vidgad möjlighet i fråga om anstånd med
avgång efter uppnådd pensionsålder i förhållande till vad i sådant avseende
gäller för statsanställda. För egen del finner jag mig icke böra frångå
kommitténs förslag beträffande pensionsåldern. Jag anser emellertid bärande
skäl föreligga för utsträckning av anståndstiden för prästs avgång
till högst fem år. Vad särskilt angår kyrkomötets uppfattning att präst
bör ha möjlighet att själv välja tidpunkt för avgången mellan 65 och 67
års ålder, kunna vissa synpunkter tala för avgångsregler, vilka lämna utrymme
för kvarstående i tjänst efter uppnådd pensionsålder under en begränsad
tid utan myndighets diskretionära prövning, men övervägande
skäl synas mig dock tala för en anslutning i denna del till de statliga
huvudreglerna.

Under förutsättning att en löne- och pensionsreglering i huvudsaklig
överensstämmelse med vad prästlönekommittén förordat kommer till
stånd, bör givetvis i anslutning till pågående översyn av de statliga pensionsåldersbestämmelserna
frågan om den prästerliga pensionsåldern tagas
under omprövning.

Kungl. Maj:ts proposition nr 20fi.
Vissa övergångsfrågor.

151

Prästlönekommittén.

En reform av den prästerliga pensioneringen i enlighet med vad ovan
förordats påkallar lösandet av vissa särskilda övergångsfrågor. Sålunda erfordras
övergångsanordningar bl. a. i anledning av de nya pensionsåldersbestämmelserna
liksom även till följd av att tjänstetiden införes såsom
normerande faktor för bestämmandet av tjänstepension.

Vad kommittén anför beträffande pensionsålderssänkningen kan sammanfattningsvis
angivas sålunda.

Med hänsyn till resultatet av vissa av kommittén gjorda beräkningar
rörande antalet ordinarie präster i åldersklasserna 60 år och däröver ävensom
till det förhållandet att för de närmaste åren en viss knapphet på
präster kan förutses anser kommittén, att den nya pensionsåldern ej kan
tillämpas omedelbart efter ikraftträdandet. På sätt kommittén i betänkandet
närmare utvecklar (sid. 155—157) föreslås, att pensionsålderssänkningen
skall genomföras successivt under de sju åren närmast efter reformens
genomförande. De regler för kvarstående i tjänst efter uppnådd pensionsålder,
som förordats skola bliva gällande enligt huvudbestämmelserna,
föreslår kommittén skola få tillämpning även under den ifrågavarande
övergångstiden med den begränsningen likväl, att kvarstående ej får komma
i fråga längre än till 70 års ålder.

Med avseende å tjänstår sberäkningen för tid före regleringens ikraftträdande
finner kommittén det självfallet, att den tid som enligt gällande
familjepensionsreglemente för prästerskapet räknas som tjänstår bör tillgodoräknas
även enligt det blivande familjepensionsreglementet. Enär någon
överflyttbar rätt till tjänstår icke finnes enligt emeritilönelagen ställer
sig, framhåller kommittén, problemet annorlunda i tjänstepensionshänseende.
Kommittén berör därvid till en början det förhållandet att pensionsavgifter
icke utgå enligt emeritilönelagen. Någon reduktion vid beräkningen
av antalet tjänstår bör denna avgiftsfria pensionering likväl icke
medföra, framhåller kommittén. Till stöd härför anföres följande.

Till skillnad från den prästerliga familjepensionsregleringen, som är
grundad på avgiftsplikt för befattningshavarna, är pensioneringen enligt
emeritilönelagen ordnad utan bidragsskyldighet från befattningshavarnas
sida. Att särskilda tjänstepensionsavgifter ej utgå för prästerna har emellertid
för församlingsprästernas del beaktats vid lönesättningen. I förarbetena
till den ursprungliga prästlöneregleringslagen framhålles sålunda, att
grunderna för denna lagstiftning bygga på förutsättningen, att prästerna
ej skola påföras några avgifter för sin egenpensionering. Vad angår de
kategorier av präster, som senare inordnats under 1910 års emeritilönelag
eller enligt särskilda löneregleringsresolutioner blivit delaktiga av förmånen
av emeritilön, har löneavvägningen skett med utgångspunkt från församlingsprästernas
löneställning. Beträffande biskoparna åter gäller, att av -

152

Kangl. Maj:ts proposition nr 20i.

giftsfriheten beaktats vid avvägningen av pensionsbeloppen. På grund av
vad nu anförts lärer svårligen kunna ifrågasättas att i förekommande fall
minska enligt blivande pensionsbestämmelser utgående tjänstepensioner
därför att före reformens ikraftträdande icke några pensionsavgifter erlagts.
Kommittén förutsätter således i det följande, att tiden för tillgodoräkning
av tjänstår för prästernas egenpensionering icke skall reduceras
med hänsyn till nu berörda förhållande.

Beträffande frågan angående vilken tid, som bör göras pensionsgrundande
för egenpension, anför kommittén i huvudsak följande.

Kommittén förordar, att tjänstår sberäkningen beträffande egenpension
övergångsvis knytes till innehavet av tjänst, som avses i emeritilönelagen.
Tjänstår sberäkningen bör därutöver grundas på tid för innehav av sådan
tjänst, som avses i förutnämnda 1935 års lag om emeritilöner för vissa
prästmän inom missionen och diakonien ävensom på tjänstetid såsom ordinarie
eller extra ordinarie präst i garnisons- eller amiralitetsförsamlingarna.

Vad angår anställningstid, som grundlägger rätt till familjepension enligt
reglementet för statens pensionsanstalt utan att berättiga till emeritilön
eller tjänstepension — detta gäller sekreterare hos diakonistyrelsen m. fl.
befattningshavare inom olika, mer eller mindre fristående institutioner inom
den svenska kyrkan — finner sig kommittén icke böra genom generella
bestämmelser medgiva tillgodoräkning av sådan tid i tjänstepensionshänseende,
så länge frågan om statens medverkan i en ordnad tjänstepensionering
för ifrågavarande befattningshavarkategori ej är slutgiltigt prövad.
Kommittén förutsätter därvid såsom självfallet, att Kungl. Maj :t — i likhet
med vad förhållandet är inom den statligt ordnade pensioneringen i
allmänhet — efter prövning i varje särskilt fall skall kunna tillgodoräkna
befattningshavaren tjänstår för tid, varunder sådant arbete eller uppdrag
fullgjorts, som skäligen bör kunna räknas som tjänstår.

Beträffande avdrag vid tjänstårsberäkningen för åtnjuten ledighet eller
för tid, varunder präst fått avstå från sina kontanta löneförmåner, böra
tillämpas de särskilda regler, som enligt 1941 års familjepensionsreglemente
äro stadgade med avseende å tid, för vilken befattningshavare varit underkastad
reglementet.

Kommittén erinrar om, att emeritilönelagen formellt icke stadgar någon
ovillkorlig pensionsrätt men att prästerna numera dock undantagslöst tilldelas
pension när förutsättningarna därför äro uppfyllda. Då storleken av
denna pension i regel är oberoende av antalet tjänstår vid pensionsålderns
uppnående beräknar envar präst, som innehar i emeritilönelagen avsedd
tjänst, att vid avgångsåldern, om han då är i livet, erhålla oavkortad emeritilön.
På grund av detta förhållande intaga prästerna en särställning
gentemot statsanställda såtillvida, att de senares pensioner avvägas med
hänsyn till tjänstetidens längd. Kommittén föreslår därför en tjänstårsgaranti
att övergångsvis gälla i vissa fall. Härom anföres följande.

Införandet av ett på tjänstårsberäkning grundat pensionssystem ställer
givetvis framför allt de präster i en försämrad ställning, vilka vid regle -

153

Kungl. Maj.ts proposition nr 204.

ringens ikraftträdande uppnått en mera framskriden ålder och, antingen
på grund av sent inträde på prästbanan eller till följd av långvariga avbrott
i tjänstgöringen, till pensionsåldern endast kunna intjäna en mindre del
av det för hel pension erforderliga antalet tjänstår. Vad å andra sidan
angår de präster, vilka vid övergången ej uppnått 35 års ålder och således
vid pensionsålderns inträde kunna beräknas innehava minst 30 tjänstår,
kan övergången icke sägas medföra någon försämring beträffande pensionsutsikterna.
Prästerna mellan dessa båda grupper beröras av systemets
verkningar i nu ifrågavarande avseende mer eller mindre allteftersom vid
övergången högre eller lägre levnadsålder uppnåtts.

Att införa ett regulativ av något slag mot den försämring av pensionsutsikterna,
som i vissa fall uppkommer som följd av att tjänstetiden införes
såsom normerande faktor vid pensionsbestämningen, är enligt kommitténs
uppfattning nödvändigt. Kommittén anser, att detta bör ske från den principiella
utgångspunkten, att var och en av de präster, som övergå från
emeritilönelagens bestämmelser till det nya tjänstepensionsreglementet,
skall hava möjligheter att, räknat från tidpunkten för övergången, till pensionsåldern
intjäna hel pension enligt det nya reglementet. Tekniskt bör
detta lösas så, att präst, som nyss sagts, erhåller rätt att såsom tjänstår
för bestämmande av ålderspension enligt det nya reglementet räkna så lång
tid tillbaka, att denna tid utökad med de tjänstår, som han har möjlighet
att ytterligare intjäna till pensionsåldern, uppgår till 30 år.

Här må det tillägget göras att, därest de enligt vanliga regler för tjänstårsberäkning
tillgodoräkningsbara tjänståren, som belöpa på tid före det
nya reglementets ikraftträdande, till antalet överstiga de retroaktivt garanterade
tjänståren, det större antalet självfallet skall läggas till grund för
t j änstår sberäkningen.

Den sålunda garanterade rätten till tjänstår enligt den nya regleringen
bör avse förutom ålderspension även sjukpension, under det att i fråga om
de pensionsformer, till vilka icke någon motsvarighet finnes i emeritilönelagen,
nämligen förtidspension och tjänstelivränta, tjänstårsberäkningen
bör grundas allenast på den verkliga tjänstetiden.

Vad här föreslagits beträffande tjänstårsgaranti förutsätter kommittén
skola komma i tillämpning jämväl med avseende å biskop, som övergår till
de blivande bestämmelserna.

Enligt 1941 års familjepensionsreglemcnte för prästerskapet övergångsvis
stadgade rättigheter för vissa f. d. delägare i prästänkekassan föreslår
kommittén skola överföras till det nya familjepensionsreglementet i likhet
med vad som skett vid reformering av familjepensionsförhållandena för
statsanställda med tidigare delaktighet i halvstatlig familjepensionskassa.
Dessa rättigheter innebära, att hel familjepension utgår oberoende av tjänstårens
antal, att familjepensionen på grund av kassadelakligheten i särskilda
fall kan grundas på högre underlag än eljest skulle blivit gällande, att
åldersgränsen för äktenskaps ingående skall vara 65 år samt att för arvsberättigat
barn rätten till familjepension upphör först vid 21 års ålder.

Kommittén framhåller slutligen, alt den finner det självfallet att de
präster, som år 1911 ej övergingo till familjepensionsreglementet för präs -

154

Kungl. Maj:ts proposition nr 204.

terskapet utan valde att stå kvar på äldre bestämmelser, nu skola beredas
samma möjligheter att övergå på det blivande reglementet som de präster,
vilka för närvarande äro underkastade nämnda familjepensionsreglemente.

Yttranden.

Mot kommitténs förslag till övergångsbestämmelser ha remissmyndigheterna
i allmänhet icke riktat några erinringar. Statskontoret har dock
beträffande den av kommittén förordade tjänstår sgarantin invänt, att densamma
vore för gynnsam. Enligt statskontorets mening borde beräkning
av pension vid bristande antal tjänstår äga rum enligt vanliga avkortningsregler,
men pensionen borde lägst vara lika med nyreglerad emeritilön
enligt kungörelsen nr 664 år 1947. Kammarkollegiet har framställt en liknande
erinran.

Föredraganden.

Kommitténs förslag i fråga om övergångsanordningar för pensioneringen
kan jag biträda. Vad särskilt gäller frågan om tjänstår sgaranti kan jag
ej finna statskontorets och kammarkollegiets invändning däremot bärande.
Vad kommittén i berörda hänseende föreslagit anser jag vara att föredraga
framför den av nämnda myndigheter förordade regeln, enligt vilken befattningshavarna,
utan hänsyn till nuvarande ålder, skulle tillförsäkras en
av tjänstårens antal oberoende minimipension.

Kostnadsberäkningar.

Prästlönekommittén :

Då flertalet av de prästerliga befattningshavarna — nämligen de lägst
avlönade kyrkoherdarna och komministrarna samt de icke-ordinarie prästerna
i gemen — för närvarande äro i fråga om kontanta löneförmåner
eftersatta jämförliga grupper av statstjänstemän samt prästerna överhuvud
sakna sociala löneförmåner, är det självklart, att kommitténs förslag, som
syftar till en utjämning av denna löneklyfta, kommer att medföra en betydande
ökning av de nuvarande prästlönekostnaderna.

Kommittén har låtit verkställa ingående undersökningar för att söka
framvinna den beräkningsbara kostnadsökningen för genomförande av
kommitténs löneregleringsförslag. De sålunda företagna kostnadsberäkningarna
ha kombinerats med uträkningar i syfte att utröna, i vad mån
ifrågavarande kostnader — vid ett bibehållande i huvudsak av nu gällande
finansieringsgrunder — komma att finansieras med dels avkastning av
prästlönetillgångar, dels församlingsavgifter, dels ock den allmänna kyrkoavgiften
m. m. Till utfallet av dessa senare uträkningar återkommer kommittén
i ett efterföljande avsnitt av betänkandet.

155

Kungl. Maj.ts proposition nr 204.

För att lägga en säker grundval för kostnadsberäkningarna har — med
undantag för pastoratsadjunktsgruppen — envar befattningshavare, som
omfattas av löneregleringen, vid kostnadsberäkningarnas utförande inplacerats
i den lönegrad vederbörande enligt kommitténs förslag kommer att
erhålla. Därjämte ha samtliga befattningshavare, frånsett pastoratsadjunkterna,
fördelats på olika dyrortsgrupper efter de faktiska förhållandena.

Pastoratsadjunkterna undantagna fördela sig de befattningshavare, vilka
enligt kommitténs förslag skola erhålla dyrortsgraderad lön, på lönegrader
och dyrortsgrupper enligt följande sammanställning.

Befattningshavare	Lönegrad		D y r o	rtsgrupp		Summa
1	2	3	4	5
Domprostar ................	37	_	—.	8	2	2	12
Utlandspastor...............	33	—	—	—	—	7	7
Garnisons-, amiralitetspastor	33	—	—	2	—	1	3
Annan kyrkoherde ..........	33	3	43	83	48	47	224
» » ..........	31	89	299	95	63	20	566
» » ..........	29	no	372	52	26	0	560
Komminister ...............	28	i	2	78	28	51	160
» ...............	27	31	113	57	38	24	263
» ...............	26	62	223	87	52	33	457
Amiralitetspredikant ........	28	—	—	1	—	—	1
E. amiralitetspredikant......	26	—	—	1	—	—	1
Garnisonspastor i Boden ....	26	—	—	—	—	1	1
Kyrkoadjunkt ..............	24	27	86	119	60	54	346
Stifts- och kontraktsadjunkt	24	—	3	25	7	9	44
Summa antal	—	323	1 141	608	324	249	2 645

Vid uppskattningen av lönekostnaderna för pastoratsadjunkterna har
kommittén måst utgå från antaganden beträffande såväl lönegrads- som
dyrortsplacering. Kommittén har ansett sig i fråga om pastoratsadjunkternas
löneställning i befordringsgången böra räkna med en genomsnittlig
lönegradsplacering i lönegrad 22 — innebärande mellan 3 % och 5 % års
tjänstetid. Vidkommande dyrortsgrupp har kommittén utgått ifrån att pastoratsadjunkterna
fördela sig på de olika dyrortsgrupperna i samma proportion
som övriga församlingspräster. Utifrån sistnämnda antagande skulle
de 365 pastoratsadjunkterna fördela sig med 45 i dyrortsgrupp 1, 160 i dyrortsgrupp
2, 82 i dyrortsgrupp 3, 45 i dyrortsgrupp 4 och 33 i dyrortsgrupp
5.

Resultatet av de utav kommittén verkställda kostnadsberäkningarna,
vilka — för bedömning av kostnadsökningens omfattning — avsett de årliga
prästlönekostnaderna såväl enligt gällande bestämmelser som enligt
kommitténs förslag, har kommittén sammanställt i nedanstående kostnadstablå.

156

Kungl. Maj.ts proposition nr 204.

Dyrtidskompensationen i tablån har beräknats, vid uppskattningen av
lönekostnaderna enligt gällande bestämmelser med inräknande av samtliga
nu utgående dyrtidsförmåner, inklusive provisoriskt lönetillägg enligt kungörelsen
1948: 542, och vid uppskattningen av kostnaderna enligt kommitténs
förslag med ett rörligt tillägg av 12 procent.

Förmån av tjänstebostad har vid uppskattningen av de nuvarande lönekostnaderna
beräknats till belopp, motsvarande de av kommittén föreslagna
bostadsavdragen i respektive hyresgrupp. De nu förekommande prästerliga
familjepensionsavdragen ha frånräknats vid beräkningen av kostnaderna
enligt gällande bestämmelser.

Då pastoratsadjunkterna under tjänstgöring utanför stationeringsorten
för närvarande icke åtnjuta tjänstgöringstraktamente men nämnda befattningshavare
enligt kommitténs förslag skola äga uppbära sådant traktamente
enligt särskilda grunder, kommer den föreslagna löneregleringen för
pastoratsadjunkternas vidkommande att medföra en kostnadsökning som
betydligt överstiger den i tablån angivna, 400 000 kronor.

Kostnadstablå, utvisande de årliga prästlönekostnaderna såväl enligt gällande bestämmelser
som enligt kommitténs förslag samt den härvid uppkomna kostnadsökningen.

Befattningshavare	Kostnader en-ligt nuvarande bestämmelser	Kostnader en-ligt kommit-téns förslag	Kostnads- ökning
I. Stiftsprästerna
A.	Biskoparna 1. Årslöner, dyrtidskompensation
	och representationsbidrag ...	363 000:—	400 000:—	37 000:—
	2. Reseersättningar ............	35 000:—	35 000:—	—
B.	Stifts- och h^ntraktsadjunkterna 1. Årslöner, ålderstillägg, dyr-
	tidskompensation och öde-bygds- resp. kallortstillägg ..	450 000:—	540000:—	90 000:—
	2. Tjänstedräktsbidrag och sjuk-
	vårdskostnader ..............	—	4 400:—	4 400:—
	3. Reseersättningar ............	107 000:—	107000:—	—
	Summa kronor	955 000:—	1 086 400:—	131 400:—
II. Församlingsprästerna
A.	Årslöner, ålderstillägg och dyr-tidskompensation 1. Domprostar och andra kyrko-
	herdar ......................	19 000 000:—	20 850 000:—	1 850 000:—
	2. Komministrar ...............	10 000 000:—	11 300 000:—	1 300 000:—
	3. Kyrkoadjunkter .............	3 400 000:—	3 870 000:—	470 000:—
	4. Pastoratsadjunkter ..........	3 000 000:—	3 400 000:—	400 000:—
B. Prostarvoden ..................	154 000:—	243 000:—	89 000:—

Kungl. Maj.ts proposition nr 201.

157

Befattningshavare	Kostnader en-ligt nuvarande bestämmelser	Kostnader en-ligt kommit-téns förslag	Kostnads- ökning
C. Vikariatersättningar och tjänste-
dubbleringsarvoden ............	—	800 000:—	800 000:—
D. Ödebygds- resp. kallortstillägg ..	71 000:—	72 000:—	1 000:—
E. Språktillägg ...................	—	6 000:—	6 000:—
F. Tjänstedräktsbidrag............	—	270 000:—	270 000:—
G. Sjukvårdskostnader ............	-	75 000:—	75 000:—
H. Bränslekostnadsgottgörelse.....	160 000:—	—	—
I. Reseersättningar, tjänstgörings-
traktamenten, flyttningskostnads-
ersättning och omplaceringstrak-
tamenten ......................	1 119 000:—	2 700 000:—	1 581 000:—
Summa kronor	36 904 000:—	43 586 000:—	6 682 000:—
III. Garnisons- och amiralitetsp rasterna
1. Årslöner, ålderstillägg, dyr-
tidskompensation och kallorts-
tillägg ......................	88 000:—	92 300:—	4 300:—
2. Tjänstedräktsbidrag och sjuk-
vårdskostnader..............	—	600:—	600:—
Summa kronor	88 000:—	92 900:—	4 900:—
IV. Utlandspastorerna
1. Löner, ålderstillägg och dyr-
tidskompensation............	75 200:—	120 000:—	44 800:—
2. Utlandstillägg ...............	33 000:—	33 000:—	—
3. Tjänstedräktsbidrag och sjuk-
vårdskostnader..............	—	700:—	700:—
Summa kronor	108 200:—	153 700:—	45 500:—
V. Samtliga ovannämnda befattnings-
havaregrupper
Summa kronor	38 055 200:—	44 919 000:—	6 863 800:—

Kommittén, som jämte sitt förslag till lönereglering tillika avgiver förslag
till tjänste- och familjepensionsreglering för de prästerliga befattningshavarna,
har jämväl sökt uppskatta de blivande pensionsutgifterna enligt
kommitténs förslag. De årliga pensionskostnaderna efter förslaget måste
under en lång följd av år bli synnerligen växlande särskilt med hänsyn till
den föreslagna genomgripande omläggningen av det prästerliga tjänstepensionsväsendet.
Kommittén har trott sig kunna approximativt uppskatta de
blivande årliga kostnaderna enligt kommitténs förslag beträffande pensionsreglering
till i genomsnitt för åren 1950—54 i avrundat tal 7 300 000

158

Kungl. Maj.ts proposition nr 204.

kronor för år. I jämförelse med nuvarande pensionskostnader för prästerna,
c:a 5 500 000 kronor, skulle kommitténs förslag sålunda kunna antagas för
närvarande medföra en kostnadsökning av 1 800 000 kronor för år.

Yttranden:

Mot de av kommittén verkställda kostnadsberäkningarna har under remissbehandlingen
framställts erinran allenast av statskontoret, soin anfört
följande.

Statskontoret anser sig icke kunna göra något uttalande beträffande riktigheten
av kommitténs beräkningar av pensionskostnaderna, då dessa ära
mycket svårbedömbara. Däremot finner ämbetsverket, att vissa erinringar
kunna göras mot kommitténs bedömning av prästlönekostnaderna. Sålunda
synes kommittén icke ha räknat med ersättning till assistenter, till utanför
statskyrkoorganisationen tjänstgörande personer med prästerlig behörighet
under semestervikariat för församlingspräst samt av s. k. personliga lönefyllnader.
Ämbetsverket uppskattar kostnaderna för dessa ändamål till
minst 200 000 kronor. Enligt vad statskontoret inhämtat har kommittén
vidare endast räknat med i medeltal en löneklassuppflyttning för varje
församlingspräst. Ämbetsverket håller för sin del före, att det torde vara
ofrånkomligt att räkna med i medeltal två löneklassuppflyttningar. Utgår
man ifrån, att antalet präster är 2 500 och varje löneklassuppflyttning medför
en löneförbättring av 600 kronor per år skulle sålunda prästlönekostnaderna
ökas med 1 500 000 kronor. Hela ökningen av utgifterna skulle
på detta sätt uppgå till 10 363 800 kronor.

Ett genomförande av kommittéförslaget kommer emellertid även att påverka
fondens inkomster. Sålunda försvinna helt de avgifter, prästerskapet
hittills erlagt för sin familjepensionering, i den sammanställning, som uppgjorts
av kammarkollegiet och statskontoret för beräkning av allmänna
kyrkoavgiften år 1949, uppskattad till 740 000 kronor. Vidare komma de
från pastoraten inlevererade överskottsmedlen att nedgå. Ämbetsverket beräknar
denna minskning till ett belopp av omkring 110 000 kronor, motsvarande
skillnaden mellan det uppskattade värdet av denna post i den
förut nämnda sammanfattningen och det belopp, som finnes angivet i kommitténs
utredning. Inkomsterna komma sålunda att reduceras med tillhopa
850 000 kronor. Den totala kostnadsökningen efter lönereformens genomförande
belöper sig alltså till det mycket avsevärda beloppet av omkring
11 200 000 kronor per år. Med de jämkningar av kommittéförslaget, som
av statskontoret i det föregående föreslagits, skulle kostnaderna uppskattningsvis
begränsas med omkring 3 500 000 kronor.

Föredraganden.

De av mig förordade ändringarna av kommitténs förslag i fråga om kyrkoherdarnas
och komministrarnas fördelning på olika tjänsteklasser medföra
enligt verkställd utredning en minskning med omkring 950 000 kronor av
den av kommittén beräknade kostnadsökningen.

Från statskontorets sida ha gjorts vissa invändningar mot kommitténs
kostnadsberäkningar. I likhet med ämbetsverket anser jag försiktigheten

159

Kungl. Maj:ts proposition nr 204.

bjuda, att man vid beräkningarnas utförande utgår från en genomsnittlig
löneklassplacering i tredje löneklassen. På grund härav bör kostnadsökningen
för löneregleringens genomförande i och för sig uppräknas med
1 670 000 kronor. I samband härmed må påpekas, att kommittén, som vid
kostnadsberäkningarna räknat med en generell inplacering i andra löneklassen,
i anledning härav ansett sig icke böra taga hänsyn till vid tjänstledigheter
uppkommande inbesparingar. Av kommittén har jag vidare inhämtat,
att kostnaderna för assistenter, som statskontoret funnit utelämnade,
inräknats i de å kommitténs kostnadstablå upptagna utgifterna för
vikariatsersättningar och tjänstduhbleringsarvoden. Kostnaderna för personliga
lönefyllnader, vilka torde komma att uppgå till relativt obetydliga
belopp, ha av kommittén icke ansetts vara av beskaffenhet att böra medtagas
i kostnadstablån, då de hänföra sig till de speciella utgifterna för
övergångsregleringen.

I anledning av vad statskontoret i övrigt anfört beträffande kostnadsberäkningarna
må framhållas, att de i kommitténs kostnadstablå upptagna
nuvarande lönekostnaderna avse — vilket i kommittébetänkandet angivits

— årslönerna efter avdrag för familjepensionsavgifter. Vid uträkningen av
löneregleringens totalkostnader skall under sådant förhållande icke göras
det av ämbetsverket påyrkade tillägget för den av familjepensionsavgifternas
bortfall föranledda inkomstminskningen. Vidkommande den av statskontoret
påpekade minskningen av överskottsmedlens belopp, så berör detta
förhållande icke kostnadsberäkningarna såsom sådana utan frågan om finansieringen
av prästlönekostnaderna.

Den sammanlagda kostnadsökningen för den av mig förordade löne- och
pensionsregleringen skulle — efter vidtagande av förut angivna justeringar

— kunna beräknas till 9 383 800 kronor, varav 7 583 800 kronor på själva
löneregleringen.

Att konkretisera den på löneregleringen belöpande kostnadsökningens utfall
i löneförbättringar för de olika befattningshavarna är av flera skäl
utomordentligt svårt. Sålunda må påpekas, att de nuvarande kyrkoherdeoch
komministerslönerna äro till ytterlighet differentierade. Exempelvis
torde för närvarande åtminstone 1 200 av de 1 350 kyrkoherdarna ha sinsemellan
olika kontantlöner, varierande mellan 10 242—14 854 kronor. Denna
fingraderade lönespännvidd kommer genom löneregleringen att sammanpressas
i de fyra föreslagna kyrkoherdelönegraderna. Genom löneregleringen
åstadkommes åter på grund av dyrorts- och byresgrupperingen en differentiering
av lönerna efter en helt annan metod än den, som i det gällande
avlöningssystemet tillämpas för lönebeloppens inbördes finvägning. På
grund av de nyss återgivna förhållandena resulterar den föreslagna löneregleringen
i en skiftande mångfald av löneöknings- och löneminskningsbelopp
för de olika befattningshavarna.

160

Kungl. Maj.ts proposition nr 204.

En närmare undersökning av löneregleringens verkningar i förbättrade
— och i sällsynta fall försämrade — löner giver vid handen, att de genomsnittliga
löneökningarna kunna i grova drag karakteriseras såsom föranledda
av det statliga lönesystemets löneklassuppflyttningar och dyrortsgrupperade
lönebelopp.

Beräkningar, som jag låtit utföra, utvisa, att för de ordinarie och ickeordinarie
församlingsprästernas vidkommande de årliga medellöneökningarna
i första, andra, tredje och fjärde löneklasserna utgöra för kyrkoherde
respektive 330, 900, 1 450 och 2 020 kronor, för komminister respektive
440, 1 120, 1 800 och 2 480 kronor samt för kyrkoadjunkt respektive 700,
1 360, 2 010 och 2 670 kronor. För pastoratsadjunkterna innebär löneregleringen
vid en inplacering i Ce 22 — således efter 3 % års tjänstgöring — en
genomsnittlig löneökning å 1 100 kronor. Om de nuvarande lönerna, som
icke äro dyrortsgrupperade i egentlig mening, antagas avse dyrortsgrupp 1,
skulle av de angivna medelökningarna för kyrkoherde omkring 600 kronor
kunna sägas utgöra löneförbättringar på grund av övergång till ett lönesystem
med efter dyrort graderade lönebelopp. Motsvarande »dyrortstillägg»
uppgå för komminister, kyrkoadjunkt och pastoratsadjunkt till ungefärligen
respektive 810, 950 och 670 kronor.

D. Finansieringen av kostnaderna för avlöning
och pensionering.

Prästlönekommittén.

Kommittén sammanfattar till en början det nuvarande finansieringssystemets
innebörd och föreslår därefter vissa av lönereformen betingade ändringar
i gällande finansieringsbestämmelser. I dessa avseenden har kommittén
anfört följande.

1. Församlingsprästerna. Avlöningen till kyrkoherdar, komministrar och
kyrkoadjunkter i de territoriella pastoraten, med undantag av Karlsborgs
pastorat, bestrides till viss del av pastoraten och till viss del av kyrkofonden.
Det enskilda pastoratets andel i avlöningskostnaden för dess prästerskap
gäldas, i första hand, med den enligt särskilda regler uppskattade
avkastningen av i pastoratet förefintliga avlöningstillgångar; i andra hand
utgår den av uttaxerade medel (församlingsavgifter). Denna pastoratets
skyldighet att medelst församlingsavgifter bidraga till avlöningskostnaderna
är dock begränsad till ett belopp, som högst svarar mot en uttaxering av
20 öre för skattekrona. Resterande belopp tillskjutes av kyrkofonden (tillskott).

Till följd av denna reglering har man att bland pastoraten till en början
särskilja två huvudkategorier, nämligen

a) tillskottspastorat eller pastorat, i vilka den uppskattade avkastningen
av avlöningstillgångar jämte församlingsavgifter efter högst 20 öre per
skattekrona icke förslår till täckande av pastoratets prästlönekostnad, samt

b) självförsörjande pastorat eller pastorat, i vilka — till följd av stor -

Kungl. Maj:ts proposition nr 204.

161

leken av avlöningstillgångarnas uppskattade avkastning eller av skatteunderlaget
eller till följd av båda dessa faktorer — dylik täckning föreligger.

Man plägar här särskilja även ett tredje slag av pastorat, nämligen s. k.
överskottspastorat eller pastorat, i vilka den verkliga avkastningen av prästlönetillgångarna
överskjuter pastoratets prästlönekostnad. Enligt särskilt
stadgande i lagen om kyrkofond har pastoratet att till nämnda fond avstå
hälften av sådant överskott. Då det här gäller den verkliga avkastningen
av prästlönetillgångarna men vid avräkningen för fastställande, huruvida
ett pastorat är berättigat till tillskott eller icke, hänsyn skall tagas till den
uppskattade avkastningen, kan enligt den gällande regleringen ett pastorat
samtidigt komma att tillhöra gruppen tillskottspastorat och gruppen överskottspastorat.

År 1948 voro av rikets 1 362 territoriella pastorat (Karlsborgs pastorat
ej medräknat) 721 st. tillskottspastorat, 518 st. självförsörjande pastorat,
89 st. överskottspastorat och 34 st. kombinerade tillskotts- och överskottspastorat.

Kyrkofondens bidrag till ifrågavarande prästers avlöning utgår dels på
det sättet, att fonden omedelbart gäldar en del av de i avlöningen ingående
posterna, dels i form av de nämnda tillskotten till pastoraten, vilka i enlighet
med regleringens grunder få karaktären av kommunala skatteutjämningsbidrag.

Avlöningen till pastoratsadjunkterna bestrides för närvarande, såsom redan
tidigare omnämnts, till huvudsaklig del direkt av kyrkofonden och i
övrigt i regel av innehavaren av den befattning, vid vilken adjunkten förordnats
såsom vikarie eller personligt ämbetsbiträde.

Med avlöningsposternas läggande omedelbart på kyrkofonden ernås den
»fullständiga» utjämningen av avlöningsbesväret inom riket såsom en enhet.
Med avlöningsposternas läggande i första hand på pastoraten vinner
man den särskilda effekten, att — samtidigt som man med maximeringen
av den kommunala skattekvoten verksamt lättar avlöningsbesväret för den
stora massan mindre bärkraftiga pastorat — den större skattekraften hos
de mera bärkraftiga pastoraten icke lämnas outnyttjad. Detta kan sägas
vara systemets princip. Hur emellertid den konkreta avvägningen här göres

— såväl beträffande maximeringsgränsen för skattekvoten som i fråga om
urvalet av de särskilda avlönings- och omkostnadsposter, vilka anses böra
i första hand läggas antingen på pastoratet eller på kyrkofonden — är, och
måste enligt sin natur bli, en ren lämplighetsfråga.

Kommittén har icke funnit anledning att — såvitt berör prästlöneområdet

— ifrågasätta någon rubbning av den gällande, till 20 öre per skattekrona
fixerade maximeringsgränsen för församlingsavgifterna. Avlöningsreformen
nödvändiggör återigen — redan med hänsyn därtill, att reformen i
första hand innebär ett inarbetande i grundlönebeloppen av såväl nu utgående
dyrtids- och kristillägg som de provisoriska lönetilläggen — ett
nytt bestämmande av vad som skall vara att hänföra till pastoratets prästlönekostnad.

Den i annat sammanhang lämnade redogörelsen för de nuvarande finansieringsbestämmelserna
torde ge vid handen, att den gällande regleringen
på denna punkt lider av en påfallande brist på följdriktighet. Allvarligare
är emellertid, att de hithörande bestämmelserna i flera hänseenden lett
till eu alldeles speciell inveckling. Kommittén anser det angeläget att tillit—-Bihang
till riksdagens protokoll 1949. 1 samt. Nr 204.

162

Kungl. Maj.ts proposition nr 204.

varataga det tillfälle avlöningsreformen erbjuder att även på finansieringsområdet
— låt vara endast på en enstaka punkt — söka ernå en välbehövlig
förenkling.

Kommittén har för sin del funnit att — liksom avkastningen av pastoratens
prästerliga avlöningstillgångar ingår i den årliga avräkningen med
kyrkofonden icke med avkastningens verkliga belopp utan med ett uppskattat
»normalvärde» — även pastoratets prästlönekostnad lämpligen bör
kunna på motsvarande sätt normaliseras. Kommittén föreslår, att »pastorats
prästlönekostnad» alltid skall utgöra ett belopp, motsvarande grundlön
och rörligt tillägg, inklusive eventuellt förekommande kallortstillägg, åt i
pastoratet anställd ordinarie präst och kyrkoadjunkt i lägsta löneklass,
utan bostadsavdrag för ordinarie präst. All övrig avlöningskostnad för församlingsprästerna
bör bestridas omedelbart av kyrkofonden.

Den nyss med avseende å pastoratens prästlönekostnader föreslagna anordningens
innebörd är, närmare angivet, följande.

Befattningshavarens faktiska löneklassplacering kommer ej att inverka
på pastoratets kostnad. Icke heller påverkas denna kostnad av vakanser
eller tjänstledigheter. I samband med att till grund för avräkningen med
kyrkofonden lagts bruttolönen utan avdrag för upplåten tjänstebostad, är
avsett att det bostadsavdrag, som befattningshavaren får vidkännas, skall
tillgodoföras pastoratet. Denna anordning synes motiverad med hänsyn till
den ekonomiska börda, som åvilar pastoratet i avseende å byggande och
underhåll av prästgård eller i och med tillhandahållandet av annan tjänstebostad
åt präst samt genom eventuell utbetalning av bränslekostnadsgottgörelse.
Pastoratets rätt att vid avräkningen tillgodoräkna sig avdragsbeloppet
får anses såsom en viss ersättning för pastoratets berörda ekonomiska
uppoffringar.

Enligt kommitténs förslag skulle av kyrkofonden omedelbart bestridas
all avlöningskostnad för församlingsprästerna utöver vad enligt samma förslag
skulle stanna på pastoraten. Hit hör sålunda all avlöningskostnad för
pastoratsadjunkterna. Vidare skulle kyrkofonden direkt bestrida kostnaderna
för vikariatslön och vikariatsersättning, tjänstedubbleringsarvode,
tjänstgöringstraktamente, reseersättning, ersättning för flyttningskostnad,
omplaceringstraktamente, sjukvårdskostnad, språktillägg och bidrag till
tjänstedräkt. Likaledes skulle fonden belastas med kostnaden för arvode
till assistent åt semestervikarie. Av kyrkofonden skall slutligen, såsom hittills,
gäldas dels arvoden in. in. åt kontraktsprostarna, dels ock all kostnad
för hithörande prästers tjänste- och familjepensionering. Slutligen skall av
kyrkofonden gäldas de tillskott, som erfordras för att den prästlönekostnad,
som skall stanna på pastoratet, skall hållas inom den förut angivna
maximigränsen av 20 öre per skattekrona.

2. Biskoparna. Kommittén föreslår, att all kostnad för kontanta avlöningsförmåner
åt biskoparna, liksom kostnaden för dessa befattningshavares
tjänste- och familjepensionering, såsom hittills, bestrides ur kyrkofonden.

3. Stiftspräster. För stifts- och kontraktsadjunkterna skulle även fortsättningsvis
samtliga avlönings- och pensioneringskostnaderna komma att
åvila kyrkofonden.

4. Garnisons- och amiralitetspräster. Avlönings- och pensioneringskostnaderna
för de tre garnisons- och amiralitetsförsamlingarnas präster äro

163

Kungl. Maj.ts proposition nr 204.

enligt kommitténs förslag avsedda att gäldas helt i samma ordning som
för prästerskapet i de territoriella pastoraten i gemen. För garnisonspastorn
i Hoden skall avlöningen såsom hittills ävensom ifrågakommande pensioneringskostnad
i sin helhet bestridas från fonden.

5. Utlands pastorer. Beträffande pastorerna i de för närvarande sju svenska
utlandsförsamlingarna kommer kommitténs förslag att i avseende å
kostnadsansvaret allenast innebära den ändringen emot vad nu gäller, att
hela avlöningskostnaden jämväl för svenske pastorn i London skall ankomma
på kyrkofonden. Härvid förutsättes dock, att det skall åligga församlingen
i London att lör framtiden, så länge densamma äger åtnjuta sitt
hittillsvarande anslag från hemlandet i skeppsavgifter, medels dessa bidraga
till avlöningskostnaden för sin pastor med principiellt samma belopp,
som församlingen nu har att vidkännas för dennes kontanta avlönande.
Detta belopp, vilket torde kunna fixeras till 660 £ för år och som församlingen
bör förpliktas att årligen gälda till kyrkofonden, bör härför lämpligen
avräknas vid utbetalningarna från kyrkofonden av den pastorn därifrån
tillkommande avlöningen.

Kommittén övergår härefter till att undersöka, i vad mån ett genomförande
av kommitténs förslag påverkar kyrkofondens inkomster och utgifter
och därmed allmänna kyrkoavgiftens belopp samt anför.

Under senaste tiden har allmänna kyrkoavgiften varit fastställd till och
utgått med följande öretal per skattekrona, nämligen för år 1943 15, för
år 1944 12 och för ett vart av åren 1945, 1946, 1947 och 1948 10. För år
1949 är avgiften fastställd till oförändrat öretal eller sålunda till 10. Redan
med hänsyn till den nu ifrågakomna avlöningsreformens omfattning torde
det vara uppenbart, att kyrkoavgiften efter reformens genomförande icke
kan hållas vid nuvarande nivå.

Den motsedda förskjutningen i fondens huvudsakliga utgiftsposter står
här — i grova drag — klar: å ena sidan uppkommer en betydande stegring
i tillskotten till pastoraten (skatteutjämningsbidragen), men å andra sidan
inträder — till följd av bortfallet av de fonden för närvarande belastande,
mycket avsevärda kostnaderna för dyrtids- och kristillägg samt provisoriska
lönetillägg — en viss minskning i totalsumman för fondens övriga,
å fonden direkt lagda utgifter för prästernas avlöning.

Kommittén har emellertid funnit det vara av intresse att genom specifika
beräkningar här söka nå fram till eu siffermässig prognos. I)et av kommittén
begagnade tillvägagångssättet vid nämnda beräkningars verkställande
har i sina huvuddrag varit följande.

För ett vart av rikets 1 363 territoriella pastorat, Karlsborgs pastorat inräknat,
och en var av amiralitetsförsamlingarna i Karlskrona och Stockholm
ha uträknats lönekostnaderna enligt kommitténs förslag, beräknade
efter lön i lägsta löneklass jämte kallortstillägg enligt vederbörande dyrortsgrupp
resp. kallortsklass samt med ett rörligt tillägg av 12 procent.
Från de av stiftsnämnderna till statskontoret avlämnade avräkningslängderna
för år 1948 har särskilt för varje territoriellt pastorat (utom Karlsborgs)
inhämtats i förekommande fall fastställd uppskattning av löneboställes
årliga normalavkastning samt enligt 7 § lagen om kyrkofond bestämd
avkastning av prästlönefond och pastoratets andel av avkastningen
av stiftets prästlöne jordsfond och prästlönefondsheinman. Dessa uppgifter

164

Kungl. Maj:ts proposition nr 204.

liar kommittén låtit komplettera i vissa hänseenden, exempelvis då någon
uppskattad normalavkastning icke varit fastställd. Ur avräkningslängderna
har därjämte framtagits det belopp av församlingsavgifter, som motsvarar
en uttaxering av 20 öre per skattekrona. Härefter ha pastoraten eventuellt
tillkommande tillskott från kyrkofonden beräknats. Med tillhjälp av uppgifter
i de till statskontoret av stiftsnämnderna insända överskottsförteckningarna
för år 1948 och nämnda avräkningslängder ha vidare fastställts
de överskottsmedel, som pastoraten — om kommitténs förslag trätt i kraft
den 1 januari 1948 — skulle haft att för samma år inbetala till kyrkofonden.
För Karlsborgs pastorat och amiralitetsförsamlingarna, vilka kommittén
föreslår skola i fråga om finansiering av prästlönekostnaderna likställas
med de territoriella pastoraten i övrigt, ha företagits häremot svarande
beräkningar. Enligt dessa metoder har kommittén sålunda kunnat
beräkna såväl de tillskott åt pastoraten — uppgående till sammanlagt
12 578 577 kronor — vilka skulle belastat kyrkofonden om den av kommittén
föreslagna löneregleringen genomförts den 1 januari 1948, som även
de överskottsmedel från pastoraten — uppgående till sammanlagt 560 064
kronor — vilka under nämnda förutsättning skulle tillkommit fonden. Härefter
ha samtliga avlönings- och pensionskostnader, som enligt kommitténs
förslag under samma förutsättning skolat direkt bestridas av kyrkofonden
för år 1948, så noggrant som möjligt uppskattats. Övriga, av kommitténs
förslag icke berörda, kyrkofonden tillkommande inkomster och belastande
utgifter hava upptagits till samma belopp, till vilka de av kammarkollegiet
och statskontoret för år 1949 beräknats. Det belopp, som bort för år 1948
uttagas i allmän kyrkoavgift för det fall att kommitténs förslag tillämpats
under sistnämnda år, skulle enligt beräkningarna utgöra 24 314 070 kronor.
Detta belopp skall fördelas på antalet skattekronor inom hela riket.
Om man bortser från gemensamma taxeringsdistriktet, från de utländska
församlingarna i riket (skatteunderlaget i Göteborgs tyska församling uppskattat
till 19 756 skattekronor) och från hovförsamlingen, uppgår nämnda
antal skattekronor till 144 738 504, motsvarande en utdebitering av allmän
kyrkoavgift av i helt öretal 17 öre per skattekrona.

Kommittén har härefter beräknat den uttaxering av allmän kyrkoavgift,
som skulle erfordras för den händelse kommitténs förslag till lönereglering
in. in. komme att tillämpas under år 1949. Härvid har kommittén begagnat
i princip samma metod, som kammarkollegiet och statskontoret använt för
beräkning av den allmänna kyrkoavgiftens belopp för nästföljande år i
sina årliga förslag härom till Kungl. Maj :t. Av kommittén verkställda uträkningar
utvisa, att av skattekronorna i riket, med undantag för det gemensamma
taxeringsdistriktet, hovförsamlingen och de tre utländska församlingarna
i Stockholm och Göteborg, enligt 1948 års taxering — totalt
155 305 672 skattekronor — 105 059 432 belöpa på pastorat, vilka icke för
år 1948 — om kommitténs förslag tillämpats under detta år — skulle åtnjutit
tillskott från kyrkofonden. Skatteunderlaget i tillskottspastoraten
skulle alltså utgöra 50 246 240 skattekronor.

Enligt kommitténs beräkningar skulle — om kommitténs förslag tillämpats
under år 1948 — prästlönekostnaderna i de pastorat, som under
nämnda år skulle åtnjutit tillskott ur kyrkofonden, uppgått till 24 971 689
kronor och avkastningen av samma pastorats avlöningstillgångar till
3 497 948 kronor.

Kungl. Maj.ts proposition nr 20b.

165

Kommittén anser sig kunna antaga, att vid en tillämpning av dess förslag
såväl innevarande som nästföljande år i stort sett samma pastorat,
som enligt kommitténs beräkningar skulle för år 1948 uppburit tillskott,
skulle bliva berättigade till tillskott även för år 1949. Ej heller lärer enligt
kommitténs mening avkastningen av prästlönetillgångarna i dessa pastorat
under år 1949 undergå större ändringar, vilka kunna antagas nämnvärt
inverka på förevarande beräkningar. Kommittén utgår härvid vidare från
att det i 7 § kyrkofondslagen avsedda öretalet för församlingsavgifterna
alltjämt skall utgöra maximum eller 20 öre per skattekrona.

Församlingsavgifterna i tillskottspastoraten vid en tillämpning under år
1949 av kommitténs förslag kunna således beräknas till (50 246 240 X 20
öre =) 10 049 248 kronor. 1 enlighet med nu anförda uppgifter kunna tillskotten
för år 1949 beräknas uppgå till (24 971 689 — 3 497 948 -—
— 10 049 248 =) 11 424 493 kronor.

Om pastoraten tillkommande tillskott från kyrkofonden upptagas till
sistnämnda summa samt fondens inkomster — frånsett allmän kyrkoavgift
—■ och andra utgifter än tillskott beräknas till samma belopp som
vid kommitténs beräkningar för år 1948, skulle enligt kommitténs uträkningar
det belopp, som skulle uttagas genom allmän kyrkoavgift för år
1949, komma att utgöra 23 150 086 kronor. Detta belopp repartiserat på
antalet skattekronor i hela riket — minskat med antalet skattekronor i
det gemensamma taxeringsdistriktet samt hovförsamlingen och de utländska
församlingarna (skatteunderlaget i Göteborgs tyska församling beräknat
till 19 756 skattekronor) — eller 155 305 672 skattekronor skulle
medföra en utdebitering av allmän kyrkoavgift med 14,91 öre eller i helt
öretal 15 öre per skattekrona.

Det av kommittén framlagda förslaget till lönereglering in. in. för prästerna
skulle sålunda enligt de verkställda specifika beräkningarna icke behöva
föranleda en högre utdebitering av allmän kyrkoavgift för år 1949,
om kommitténs förslag tillämpades under nämnda år, än det i 5 § kyrkofondslagen
angivna grundbeloppet, 15 öre per skattekrona.

Vid sådant förhållande och med hänsyn till den tendens beträffande
skatteunderlagets utveckling, som framträtt under senare år, finnes enligt
kommitténs mening icke anledning att ingå på frågan om ändring i gällande
bestämmelser rörande kyrkoavgiftens grundbelopp.

Slutligen omnämner kommittén, att, om dess förslag tillämpats under år
1948, nämnda år av rikets pastorat — inberäknat garnisons- och amiralitetsförsamlingarna
tillhopa 1 365 — enligt företagen undersökning 1 079 skulle
vara tillskottspastorat, 227 självförsörjande pastorat, 30 överskottspastorat
och 29 kombinerade tillskotts- och överskottspastorat.

Yttranden.

Av mig nu återgivna delar av kommitténs förslag i finansieringsfrågan
ha av kyrkomötet lämnats utan erinran.

Kammarkollegiet förklarar sig vara ense med kommittén, att den föreslagna
prästlönereformen låter sig förena med ett bibehållande av själva
grundvalarna för del nuvarande finansieringssystemet, och anför vidare:

Kommittén förordar, alt »pastoratets prästlönekostnad» i avräkningslängden
alltid skall utgöra elt belopp, motsvarande grundlön och rörligt

166

Kungl. Maj:ts proposition nr 204.

tillägg, inklusive eventuellt förekommande kallortstillägg, åt i pastoratet
anställd ordinarie präst och kyrkoadjunkt i lägsta löneklass, utan bostadsavdrag
för ordinarie präst. Med det sistnämnda vore enligt kommittén
avsett, att det bostadsavdrag, som ordinarie präst får vidkännas, skall tillgodoföras
pastoratet, vilken anordning syntes motiverad med hänsyn till
den ekonomiska börda, som åvilade pastoratet i avseende å byggande och
underhåll av prästgård eller i och med tillhandahållandet av annan tjänstebostad
åt präst samt genom eventuell utbetalning av bränslekostnadsgottgörelse.
På denna punkt innebär kommitténs förslag ett avsteg från gällande
principer för finansieringen av prästlöneväsendet, enligt vilka tjänstebostadsbesväret
åvilar pastoratet helt vid sidan av det system för bestridande
i övrigt av prästavlöningen, som bygger på skatteutjämning över
kyrkofonden. Kollegiet finner det tveksamt, huruvida denna skatteutjämning
över kyrkofonden bör utsträckas till detta nya område.

Kollegiet anser det vidare vara mycket tvivelaktigt, huruvida de ökade
kostnader, som prästlönereformen enligt kommitténs förslag skulle medföra,
kunna rymmas inom kyrkoavgiftens nuvarande maximum 15 öre per
skattekrona. Kommitténs beräkningar gå här så nätt och jämnt ihop, att
man måste förutsätta en hållbarhet i de ekonomiska kalkylerna, som knappast
torde ligga inom det möjligas gränser. Om icke vid det fortsatta bearbetandet
av kommittéförslaget utgiftsökningarna kunna nedbringas så,
att en betryggande marginal erhålles, torde det knappast kunna undgås
att i förevarande sammanhang ställning även måste tagas till frågan om
en höjning av maximum för den allmänna kyrkoavgiften.

I likhet med kammarkollegiet ställer sig statskontoret tveksamt till kommitténs
förslag att utvidga skatteutjämningen med avseende å prästlönekostnaderna
till att jämväl avse tjänstebostadsbesväret. För att utröna
kommittéförslagets inverkan å kyrkofondens inkomster och utgifter har
statskontoret gjort en sammanställning av dessa under den antagna förutsättningen,
att en lönereglering enligt kommittéförslaget tillämpats under
år 1949. Ämbetsverket har anfört följande om tillvägagångssättet vid och
resultatet av denna undersökning.

Ämbetsverket har följt kommitténs kostnadstablå vad gäller de löneposter,
som ändrats i anledning av reformen, samt vad gäller övriga poster
den av kammarkollegiet och statskontoret utarbetade sammanfattningen
för beräkning av allmänna kyrkoavgiften för år 1949. På grundval
av dessa beräkningar har statskontoret funnit, att fondens utgifter skulle
ha ökats från 24 377 000 kronor enligt nu gällande bestämmelser till
32 916 000 kronor eller med 8 539 000 kronor samt att fondens inkomster,
allmänna kyrkoavgiften icke medräknad, skulle hava nedgått från 9 298 000
kronor till 8 481 000 kronor eller såsom tidigare angivits i runt tal med
850 000 kronor. Det belopp, som skulle hava uttagits i allmän kyrkoavgift
för 1949, utgör sålunda 24 435 000 kronor (= 32 916 000 — 8 481 000),
vilket belopp med 9 356 962 kronor överskrider det belopp, som statskontoret
och kammarkollegiet för år 1949 funnit nödigt täcka med allmän
kyrkoavgift eller 15 079 038 kronor. Det belopp å 24 435 000 kronor, som
alltså skulle behövt uttagas i sådan avgift, repartiserad på hela antalet
skattekronor i riket (= 155 305 672) skulle medföra en utdebitering av

167

Kungl. Maj:ts proposition nr 20b.

kyrkoavgift med 15,73 öre eller i helt öretal 16 öre per skattekrona, vilket
med 6 öre överskrider den för år 1949 fastställda kyrkoavgiften.

Statskontoret utvecklar härefter närmare sina synpunkter på finansieringsfrågan.

Därest kommitténs förslag oförändrat skulle läggas till grund för en
kommande lagstiftning, skulle den föreslagna lönereformen sålunda medföra
en total ökning av kostnaderna för prästernas avlöning och pensionering
med i runt tal 11 200 000 kronor, vilket belopp finge täckas av
skattemedel genom att dels allmänna kyrkoavgiften höjes från 10 öre till
16 öre, vilket torde inbringa omkring 9 300 000 kronor, och dels församlingsavgifterna
antingen höjas till 20 öre i pastorat, där detta maximum
ännu ej uppnåtts, eller till det öretal under 20 öre, som kan bliva erforderligt
för att täcka den uppkomna utgiftsökningen i pastoratet, vilka
höjningar tillhopa torde komma att inbringa omkring 2 000 000 kronor.

De gjorda beräkningarna utvisa slutligen, att lönereformen skulle göra
en revision av finansieringsbestämmelserna i kyrkofondslagen ofrånkomlig.
Denna lags 5 § föreskriver nämligen, att allmänna kyrkoavgiften icke får
överstiga 15 öre per skattekrona. Statskontorets beräkningsgrunder föranleda
emellertid en utdebitering, som överskrider detta öretal. Även med
ett godtagande av kommitténs kalkyler torde en sådan omprövning för
övrigt bliva nödvändig. Redan en förhållandevis obetydlig rubbning av
kommitténs beräknade 14,91 öre skulle nämligen framtvinga en höjning
av allmänna kyrkoavgiften utöver fastställt maximum, vartill kommer att
den av statsmakterna i princip godtagna kyrkomusikerreformen beräknats
medföra en ökning av kyrkoavgiften med 2 öre.

Under åberopande av vad från ämbetsverkets sida nu anförts påyrkar
statskontoret, att finansieringsfrågan upptages till allsidig prövning i sammanhang
med den föreslagna löneregleringen, och yttrar vidare.

Utan ytterligare — relativt sett — mycket avsevärd ökning av skattebelastningen
kan, såsom statskontoret påvisat, icke ens den av ämbetsverket
förordade mera måttliga löneförhöjningen vid nuvarande skatteunderlag
genomföras, därest man vill undvika ett utnyttjande av kyrkofondens
kapitaltillgångar. Frågan inställer sig här, vilket alternativ som
är att föredraga: ett successivt konsumerande av kyrkofonden eller en
ökad skattebelastning av medborgarna. Statsmakterna lära icke kunna underlåta
att i detta sammanhang bestämma vilkendera vägen, som till minst
olägenhet bör anlitas. Väljes det förstnämnda alternativet, skulle efter
tillgångarnas konsumerande endast återstå att finansiera statskyrkan över
budgeten. Särskild .statlig kyrkoskatt lärer vid en sådan ordning icke
lämpligen böra utgå. Riksdagens inflytande över utgifterna för ändamålet
skulle såmedelst uppenbarligen komma att stärkas. Vid ett val av det
senare alternativet lära regulativ böra skapas för all framdeles den allmänna
kyrkoavgiften årligen skall fastställas av riksdagen.

Enligt riksräkenskapsverkets mening bör frågan om avlöningskostnadernas
finansiering och fördelning mellan kyrkofonden och pastoraten
göras till föremål för ytterligare övervägande.

1C8

Kungl. Maj:ts proposition nr 20A.

Domkapitlen och stiftsnämnderna i Härnösand, Luleå och Visby anse,
att frågan om en höjning av allmänna kyrkoavgiftens maximibelopp bör
upptagas till prövning i samband med löneregleringens genomförande.

Stiftsnämnden i Härnösand ifrågasätter därjämte, huruvida icke pastoratets
prästlönekostnad med fördel kunde — med uteslutande av rörliga
tillägget — bestämmas till grundlönen för alt härigenom erhålla en stabil
avräkningspost.

Svenska stadsförbundets styrelse förklarar sig för närvarande icke vara
beredd att uttala sig om skäligheten av den föreslagna normaliseringen av
pastoratets prästlönekostnad och understryker, att man vid bedömningen,
huruvida lönereformens genomförande påkallar en höjning av allmänna
kyrkoavgiftens maximibelopp, även bör räkna med en minskning av skatteunderlaget.
Styrelsen motiverar närmare sin uppfattning i följande uttalande.

Kommittén har föreslagit — såsom den själv uttrycker sig — en normalisering
av »pastorats prästlönekostnad» i syfte att samtidigt ernå en
förenkling på finansieringsområdet. Även styrelsen finner det i och för sig
välbehövligt med förenkling på detta område. Det synes emellertid icke
möjligt att av betänkandets uppgifter och beräkningar draga några slutsatser
om den ekonomiska innebörden för pastoraten av kommitténs förslag
i denna del, jämfört med nuvarande fördelning av kostnaderna på
pastorat och kyrkofond. För flertalet pastorat torde denna fråga visserligen
sakna praktisk betydelse, därför att de redan förut befinna sig i
sådant läge att enligt finansieringsreglerna i övrigt hela kostnadsökningen
i allt fall måste komma att stanna på kyrkofonden. Men beträffande de
pastorat, som kunna få vidkännas ökade kostnader för prästlönerna, synes
det vara ett befogat önskemål att kommittén hade sökt på något sätt klargöra,
i vilken omfattning den totala kostnadsökningen komme att med
den föreslagna omfördelningen drabba pastoratet, resp. kyrkofonden. Då
betänkandet ej synes ge något besked härom, är styrelsen icke beredd att
uttala sig om skäligheten av den föreslagna normaliseringen av pastorats
prästlönekostnad.

Under alla förhållanden måste det förutsättas, att av den totala kostnadsökningen
den vida övervägande delen komme att få bestridas av
kyrkofonden, och enligt kommitténs beräkning på det för innevarande
år tillgängliga skatteunderlaget skulle härför krävas förhöjning av den
allmänna kyrkoavgiften med i runt tal 5 öre per skattekrona, d. v. s. med
ej mindre än 50 procent av utdebiteringen de senaste åren av denna avgift.
Då kostnadsökningen skulle enligt denna beräkning ha nödvändiggjort
uttagning av högsta medgivna belopp för avgiften och då enligt motsvarande
beräkning för år 1948 detta belopp icke ens skulle ha varit tillräckligt
för täckning av kostnadsökningen, synes det väl optimistiskt av
kommittén att icke anse de framlagda förslagen påkalla någon förhöjning
av det bestämda maximibeloppet för avgiften. Att härvidlag för framtiden
bygga på »den tendens beträffande skatteunderlagets utveckling, som framträtt
under senare år» kan knappast anses försvarligt. Enligt styrelsens
mening bör man vid bedömandet av frågan om ändring i förevarande

169

Kungl. Maj.ts proposition nr 204.

sammanhang av gällande bestämmelser om allmänna kyrkoavgiftens grundbelopp
räkna med en icke oväsentlig marginal för nedåtgående konjunkturer
och minskning av skatteunderlaget.

Föredraganden.

Den av kommittén föreslagna bestämningen av pastoratets prästlönekostnad,
som enligt min mening är väl avvägd och ägnad att förenkla
avräkningsförfarandet mellan pastoratet och kyrkofonden, anser jag mig
böra oförändrad förorda. Mot vad domkapitlet i Härnösand på denna punkt
anfört får jag erinra om att prästlönekommittén, enligt vad jag inhämtat,
givetvis avsett, att i prästlönekostnaden ingående rörligt tillägg skall i
och för avräkning med kyrkofonden fixeras till en viss, för hela avräkningsåret
gällande procentsats. Denna kunde förslagsvis sättas till det
procenttal för det rörliga tillägget, som tillämpats för tredje kvartalet
under det nästföregående året.

Såsom jag framhållit i min redogörelse för kostnadsberäkningarna kan
den sammanlagda utgiftsökningen för löne- och pensionsregleringen beräknas
till 9 383 800 kronor. Den av mig förordade justeringen av kyrkoherdarnas
och komministrarnas fördelning på tjänsteklasser samt antagandet
vid kostnadsberäkningarnas utförande av en genomsnittlig löneklassplacering
i tredje löneklassen lär medföra en ökning av det belopp,
som —- under förutsättning att löneregleringen tillämpats under år 1949
— skolat täckas med allmän kyrkoavgift, till ca 24 100 000 kronor. Detta
belopp skulle föranleda ett fastställande av allmänna kyrkoavgiften för
samma år till 15,52 öre eller — i helt öretal — 16 öre.

Jag anser mig böra påpeka, att statskontoret vid sin beräkning av allmänna
kyrkoavgiftens öretal till 15,73 utgått från en medelplacering i
tredje löneklassen men underlåtit att uppräkna vissa av löneregleringen
påverkade utgiftsposter.

I anledning av vad stadsförbundet anfört om kostnadsökningens fördelning
på pastoraten och kyrkofonden har jag låtit verkställa vissa undersökningar.
Av dessa framgår, att kostnadsökningen skulle fördela sig med
8 572 873 kronor på kyrkofonden och 810 927 kronor på pastoraten. Av
sistnämnda belopp koinme 610 927 kronor att täckas genom ett större utnyttjande
av församlingsavgiftens maximum och 200 000 kronor genom
ett utnyttjande i större utsträckning av prästerliga avlöningstillgångar.
Statskontorets i detta hänseende gjorda uträkningar äro icke rättvisande,
vilket bland annat sammanhänger med vad jag framhållit med avseende
å ämbetsverkets kostnadsberäkningar.

Allmänna kyrkoavgiften är genom stadgandet i 5 § lagen om kyrkofond
för närvarande maximerad till 15 öre per skattekrona. Jag vill erinra
om, att denna maximigräns vid lagens tillkomst år 1932 sattes i det hela

170

Kungl. Maj:ts proposition nr 204.

godtyckligt och närmast med inriktning på, att skattesatsen — såsom
man antog — skulle lämna tillbörlig marginal under överskådbar tid för
blivande ökade belastningar på fonden. Av riksdagen lämnades därvid allenast
den anvisningen att, om fondens utgifter överskrede vad som kunde
täckas med allmän kyrkoavgift av 15 öre, överskjutande delen finge gäldas
med tillgripande av fondens kapital. Antagligt är dock, att riksdagen
med detta sitt uttalande närmast haft i tankarna överskridanden av mera
tillfällig natur. En dylik situation förelåg år 1943, för vilket år allmänna
kyrkoavgiften var fastställd till dess maximum eller 15 öre.

Ett alternativ till ianspråktagandet av kyrkofondens kapital är givetvis,
i första hand, att bestämma en högre gräns för allmänna kyrkoavgiftens
grundbelopp, en högre gräns som i närvarande läge ger utrymme för den
ökade kostnadsbelastningen. Även en tredje väg kan här beträdas. Själva
syftet med maximeringsbestämmelsen har varit att möjliggöra en riksdagens
särskilda och fortgående kontroll över utvecklingen på det kyrkligt-ekonomiska
området. Stadgandet torde emellertid — av flera orsaker
— knappast ha fått någon betydelse i detta hänseende. Frågan har närmare
behandlats av 1942 års kyrkomusikerutredning i dess betänkande
(SOU 1946:50). Utredningen har därvid för egen del förordat, att maximeringsbestämmelsen
i 5 § kyrkofondslagen borttages samt att det med
stadgandet avsedda syftet tillgodoses på annat, effektivare sätt. Utredningen
har också framfört förslag i detta hänseende.

Prästlönekommittén har — från sina utgångspunkter — icke inlåtit sig
på ifrågavarande spörsmål. Då valet bland de lösningsalternativ, som här
erbjuda sig, saknar betydelse för lönereformens bedömande i närvarande
läge, har jag icke funnit mig ha anledning att nu taga ställning till denna
fråga. Densamma bör dock givetvis uppmärksammas av kommittén under
dess fortsatta utredningsarbete.

E. Allmänna grunder för övergångsregleringen.

Prästlönekommittén har framhållit, att ingen av de nuvarande ordinarie
prästerliga befattningarna torde vara genom förbehåll i fullmakt eller eljest
underkastad skyldighet att vidkännas minskning i sina för närvarande
utgående löneförmåner i vidare mån än som följer dels av de individuella
»löneregleringarnas» tidsbegränsning, dels av dyrtidstilläggens
och kristilläggens samt — speciellt — de provisoriska lönetilläggens särskilda
karaktär.

Det måste för det allmänna vara av ett utomordentligt intresse anför
kommittén vidare, att ingen eller i allt fall möjligast ringa antal av de
nuvarande befattningshavarna blir kvarstående å de äldre avlöningsbestännnelserna.
Under tidsperioden 1914—1934 hade den kyrkliga admi -

Kungl. Maj:ts proposition nr 20b.

171

nistrationen haft att samtidigt tillämpa två olika system såväl för prästernas
avlöning som för finansieringen av prästlönekostnaderna. Erfarenheterna
av den inveckling och de besvär, som härav vållats, talade med
styrka för önskvärdheten av att vid den blivande löneregleringen undvika
en motsvarande anordning.

I detta sammanhang har kommittén ansett sig endast böra angiva de
huvudlinjer, vilka enligt kommitténs mening borde vara normerande vid
övergången till de nya avlöningsbestämmelserna. Kommittén anför härom
följande.

Med beaktande av att vid utformningen av övergångsanordningarna böra
å ena sidan tillgodoses befattningshavarnas anspråk på en härutinnan skälig
avvägning och å andra sidan undvikas för löneadministrationen allt
för invecklade och tidsödande omräkningar, föreslår kommittén, att övergångsregleringen
företages enligt, i huvudsak, nedan angivna allmänna
grunder.

Vid övergången tages för inplacering i löneklass och uppflyttning i
högre löneklass i innehavande tjänst viss hänsyn till befattningshavarens
tjänstetid i samma och tidigare innehavd prästerlig tjänst.

Härvid bör domprost äga tillgodoräkna tidigare tjänstetid i innehavande
tjänstegrad.

Beträffande annan kyrkoherde eller komminister bör vid löneklassplaceringen
hänsyn tagas till tjänstetid i innehavande tjänst och till tidigare
innehavd prästerlig tjänst i samma eller högre tjänstegrad på det sätt
att, sedan lönegradsplaceringen i angiven tidigare tjänst i samma eller
högre lönegrad fixerats med tillämpning av de av kommittén föreslagna
normerna för fördelning av kyrkoherde- och komminister stjänsterna på
lönegrader, befattningshavarens löneklassplacering i sådan tidigare tjänst
och i innehavande tjänst bestämmes efter regler, som motsvara föreskrifterna
i 21 och 22 §§ statens allmänna avlöningsreglemente.

Pastoratsadjunkt inplaceras vid övergången i lönegrad och löneklass
som om de av kommittén föreslagna bestämmelserna beträffande reglerad
befordringsgång och bestämmelser motsvarande de i 21 § statens allmänna
avlöningsreglemente innefattade varit gällande under hela hans tjänstetid
såsom pastoratsadjunkt eller vakansvikarie.

Kyrkoadjunkt och stiftsadjunkt inplaceras i löneklass efter samma
grunder, som nyss angivits för kyrkoherde och komminister, dock att adjunkten
i fråga icke skall erhålla lägre löneklassplacering än om hans
tjänstetid såsom kyrko- eller stiftsadjunkt ansetts såsom tjänstetid i pastoratsadjunktsbefattning
och de ovan för pastoratsadjunkt omförmälda
reglerna tillämpats.

Samtliga här ifrågavarande befattningshavare böra vid övergång till det
nya avlöningssystemet dessutom bevaras vid dem nu i samband med gällande
dyrtidstilläggsreglering tillkommande rätt till barntillägg, i ett vart
fall i den utsträckning som dylika tillägg tillförsäkrades civilstatstjänstemännen
vid genomförandet av 19,‘It) års civila avlöningsreform.

Befattningshavare bör för övergången till de nya avlöningsbestämmelserna
erhålla garanti mot löneminskning. För fastställande, huruvida löneminskning
uppkommer, bör vid den härför erforderliga jämförelsen

172

Kungl. Maj:ts proposition nr 204.

a) värdet av den i nuvarande avlöning ingående förmånen av hyresfri
bostad sättas lika med det för tjänstebostaden enligt de nya avlöningsbestämmelserna
fastställda bostadsavdraget,

b) där befattningshavaren uppbär hyresersättning, sådan ersättning inräknas
med det av Kungl. Maj :t därför fastställda beloppet, samt

c) värdet av i avlöningen eventuellt ingående förmån av donation »över
lönen» beräknas till medeltalet av de belopp, till vilka den behållna avkastningen
av donationskapitalet uppgått för de senast förflutna fem åren.

Det kan beräknas, att vid tillämpning av ovan angivna regler för övergången
behov av att med personlig lönefyllnad kompensera vid övergången
sittande befattningshavare skulle uppkomma i ett mycket begränsat antal
fall.

Befattningshavare, som — oaktat den sålunda honom garanterade lönefyllnaden
— skulle befinnas icke villig att underkasta sig det avlöningsreglemente,
som varder för prästerna utfärdat, bör enligt kommitténs mening
icke äga bibehålla det för närvarande utgående provisoriska lönetilllägget,
vilket ju i det hela haft karaktären av ett förskott å den blivande
löneregleringen. Ej heller bör han bibehållas vid nu utgående provisorisk
pensionsförbättring, vilken har samma karaktär. Beträffande sådan befattningshavare
torde vidare böra stadgas, att den för hans tjänst fastställda,
å de äldre bestämmelserna grundade löneregleringen skall gälla
oförändrad, så länge han kvarstår i befattningen; dock att, där förmån
»över lönen» tillfallit honom genom domstolsavgörande efter det löneregleringen
blivit av Kungl. Maj :t fastställd, Kungl. Maj :t skall äga föreskriva
om sådan jämkning i avlöningen, som avses i 7 § prästlöneregleringslagen.

Beträffande vissa frågor av övergångsnatur, som sammanhöra med pensioneringen,
har kommittén yttrat sig i annat sammanhang. Kommittén
anser sig här allenast böra tillägga, att befattningshavares övergång å den
nya avlöningsregleringen givetvis bör automatiskt medföra övergång å de
nya pensionsbestänunelserna. Någon övergång enbart till de nya pensionsgrunderna
kan självfallet icke förekomma. Vederbörande befattningshavare
måste sålunda antingen helt kvarstå å äldre löne- och pensionsbestämmelser
eller övergå till de nya bestämmelserna i både löne- och pensionshänseende.

Yttranden.

Vad kommittén föreslagit i fråga om rätt för befattningshavare att tillgodoräkna
sig tjänstetid före övergången i samma eller tidigare innehavd
prästerlig tjänst för inplacering och uppflyttning i löneklass i innehavande
tjänst lämnas utan erinran av kyrkomötet, domkapitlen, statskontoret och
riksräkenskapsverket ävensom de prästerliga personalorganisationerna.

Kammarkollegiet ifrågasätter, om icke metoden för inplacering i löneklass
av kyrkoherdar och komministrar skulle kunna förenklas i samband
med själva övergången till det nya lönesystemet. Om det läte sig göra med
hänsyn till lönetekniska principer, syntes föregående tjänstgöring i respektive
tjänstegrad böra få tillgodoräknas såsom tjänstgöring i den lönegrad,
som tilldelas vederbörande vid första inplaceringen i tjänsteklass. Där -

Kungl. Maj.ts proposition nr 20\.

173

igenom skulle man slippa besväret med att retroaktivt beräkna lönegradsplaceringen
i föregående tjänstgöring.

Kommitténs förslag på förevarande punkt finner statens lönenämnd i
huvudsak godtagbart. Lönenämnden förutsätter, att kommittén skall ägna
denna fråga ytterligare uppmärksamhet i fortsättningen. Det bör därvid
enligt lönenämnden särskilt tillses, att de föreskrifter, som kunna komma
att utfärdas, icke skapa ojämnheter i befattningshavarnas inbördes lönetur.

Kommitténs förslag angående garanti mot löneminskning för nu sittande
tjänsteinnehavare har under remissbehandlingen allenast föranlett
erinringar från kyrkomötet och domkapitlen i Göteborg och Stockholm.
Sålunda gör det av kyrkomötet tillsatta särskilda utskottet följande uttalande
i anslutning till kommitténs förslag, att av Kungl. Maj :t fastställd
hyresersättning skall inräknas med det i varje särskilt fall fastställda beloppet
vid fixerandet av den nuvarande reallönen för bestämmande av
eventuell lönefyllnad.

I vissa fall inträder en ojämnhet vid bedömningen av reallönen därigenom
att på ort, där sådan hyresersättning utgår till somliga befattningshavare,
andra erhållit som bostad insynad prästgård. Dess värde skall
enligt kommittén sättas lika med bostadsavdraget enligt de nya bestämmelserna.
Sålunda skulle exempelvis i Göteborg för flertalet kyrkoherdar
den så beräknade nuvarande reallönen uppgå till kontantlön -{- 4 500 kronor,
där hyresersättning utgår, men allenast till kontantlön + 2 172 kronor,
där prästgård är upplåten. Då emellertid samtliga kyrkoherdar i Göteborg
för närvarande äro tillförsäkrade samma reallön, måste det vid avvägningen
av frågan om löneminskning anses skäligt, att för dem alla
beräkningen utgår från ett och samma belopp, nämligen den kontanta
hyresersättningen, vars storlek Kungl. Maj :t fixerat. Denna princip bör
rimligtvis tillämpas för präster å samtliga de orter, där av Kungl. Maj :t
fastställd hyresersättning utgår.

I Stockholm åtnjuter allenast en kyrkoherde på detta sätt fixerad hyresersättning.
Detta belopp å 3 200 kronor är fastställt redan 1931 för kyrkoherden
i Enskede församling, som då ännu icke hade karaktär av storstadsförsamling,
och kan fördenskull icke tagas till utgångspunkt för ett
skäligt bedömande av förevarande ersättning. I andra fall åter utgå på
olika sätt markerade lokala förmåner, såsom bidrag till uppvärmningen
av bostaden genom en förmånligt beräknad ersättning till församlingen.
Då denna förmån ingår i den faktiska reallönen, synes denna i vart fall
böra fixeras till sitt verkliga värde utöver det för hyresgrupp 5 för bostadsavdrag
beräknade beloppet. Då emellertid en sådan uträkning medför
stora praktiska olägenheter och då därjämte även för Stockholms vidkommande
samma betingelse är för handen, att alla innehavare av samma
lönegrad skola tillförsäkras samma reallön, synes det utskottet skäligare,
att samtliga dessa förmåner på så sätt inräknas i reallönens värde, alt det
belopp för hyresersättning, som är fastställt för Göteborg, lägges till grund
för beräkningen av reallönen även för Stockholm, oaktat att Stockholm
tillhör en högre hyresgrupp. Utskottet vill därvid understryka, att detta

174

Kungl. Maj.ts proposition nr 20b.

förfaringssätt enbart kommer att gälla för nuvarande tjänsteinnehavare
och endast vid beräkning av den lönefyllnad, som skall utgå för att förhindra
faktisk löneminskning vid övergång till systemet med fixerad
bruttolön.

För att förhindra, att de nya, av kyrkomötet påyrkade bestämmelserna
skulle medföra en maskerad löneökning av typen kommunalt lönetillägg
med det belopp, som församlingarna skulle vara skyldiga att betala i hyresskillnad
vid förhyrande av prästernas bostäder, föreslå domkapitlen
i Stockholm och Göteborg, att — under förutsättning att de blivande bestämmelserna
få en sådan utformning, att 20 %-spärren och församlingarnas
av kyrkomötet föreslagna skyldighet att hålla bostad fastställes -—
i övergångsbestämmelserna sådant tillägg göres, att ingen befattningshavare
må för personlig lönefyllnad få beräkna högre hyresbelopp än det församling
kan bliva skyldig utgiva i hyresersättning.

Mot kommitténs förslag angående bortfallande av nu utgående provisoriskt
lönetillägg och provisorisk pensionsförbättring för dem, som —
trots garanti mot löneminskning —- icke övergå till de nya avlöningsbestämmelserna,
ha rests invändningar av kyrkomötet och domkapitlet i
Luleå. Flertalet övriga domkapitel hava icke yttrat sig över sist avsedda
del av förslaget, som lämnas utan erinran av statens lönenämnd, kammarkollegiet,
statskontoret och riksräkenskapsverket.

Föredraganden.

De av kommittén framlagda allmänna reglerna angående ordinarie och
icke-ordinarie befattningshavares inplacering och uppflyttning i löneklass
— och för pastoratsadjunkt jämväl i lönegrad — vid övergången till det
föreslagna lönesystemet motsvara enligt min mening på ett tillfredsställande
sätt såväl från befattningshavarhåll berättigade anspråk på en i
detta avseende skälig avvägning som löneadministrationens krav på relativ
enkelhet i tillämpningsförfarandet. Jag föreslår fördenskull att övergångsregleringen
i denna del företages i huvudsaklig överensstämmelse
med kommittéförslaget. Vid detaljutformningen av ifrågavarande övergångsbestämmelser
bör givetvis ägnas särskild uppmärksamhet åt undvikande
av anordningar, som kunna föranleda ojämnheter i befattningshavarnas
inbördes lönetur.

Jag anser mig även i huvudsak kunna förorda kommitténs förslag angående
garanti mot löneminskning vid övergången och beräkning av eventuell
lönefyllnad. De av kyrkomötet och vissa domkapitel i sistnämnda
hänseende anmärkta specialfallen synas böra av kommittén närmare omprövas
vid fullföljandet av dess utredningsuppdrag.

Vad kommittén i övrigt föreslagit i fråga om allmänna grunder för över -

175

Kungl. Maj.ts proposition nr 204.

gångsregleringen, finner jag mig jämväl kunna biträda. Beträffande kommitténs
förslag angående bortfall av provisoriskt lönetillägg för präst,
som icke underkastar sig löneregleringen, får jag erinra om att civilstatstjänsteman,
som vägrat övergå å det den 30 juni 1947 utfärdade nya avlöningsreglementet,
icke äger uppbära sådant tillägg.

IV. Hemställan.

Under åberopande av vad jag sålunda anfört hemställer jag, att Kungl.

Maj :t måtte föreslå riksdagen

att godkänna av mig i det föregående förordade grunder
för prästernas avlönande och pensionering, avsedda att
träda i tillämpning å tidpunkt, som framdeles bestämmes.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av
den lydelse, bilaga vid detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Lars Ekströmer.