Kungl. Maj.ts proposition nr 1U5 år 1966 (Proposition 1966:145 - höst)

Kungl. Maj.ts proposition nr 1U5 år 1966

Nr 145

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändring i sjölagen m. m.; given Stockholms slott den
it- november 1966.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vin Kungl. Maj :t härmed föreslå riksdagen att antaga härvid fogade förslag
till

1) lag om ändring i sjölagen;

2) lag om ändring i lagen den 4 juni 1937 (nr 306) om behörighet för
häradsrätt att upptaga sjörättsmål;

3) lag om ändrad lydelse av 1 § lagen den 9 maj 1958 (nr 205) om förverkande
av alkoholhaltiga drycker m. m.;

4) lag om ändrad lydelse av 79 § sjömanslagen den 30 juni 1952 (nr
530);

5) lag angående ändring i lagen den 28 maj 1937 (nr 249) om inskränkningar
i rätten att utbekomma allmänna handlingar.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

BERTIL

Herman Kling

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås ändringar i sjölagen vilka främst berör reglerna
om fartygs befälhavare, haveri och sammanstötning samt ansvarsbestämmelserna
och rättegångsreglerna. Den föreslagna revisionen är till
stora delar av väsentligen redaktionell natur. Viktiga sakliga ändringar föreslås
i fråga om fartygs dagböcker och sjöförklaringsinstitutet. Förslaget,
som berör även vissa andra lagar, har tillkommit efter nordiskt samarbete
mellan särskilda sjölagskommittéer i Sverige, Danmark, Finland och Norge
samt ytterligare samråd mellan företrädare för berörda departement i dessa
länder.

1 Bihang till riksdagens protokoll 19GG. 7 saml. Nr 145

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

De föreslagna ändringarna i befälhavarekapitlet är främst redaktionella.
Huvuddelen av bestämmelserna flyttas från nuvarande 3 kap. till ett nytt
4 kap., medan återstående bestämmelser flyttas till andra kapitel. Vissa
detaljerade bestämmelser om befälhavarens plikter av nautisk art ersätts
med en allmän föreskrift för befälhavaren att sörja för att fartyget
framförs och handhas på sätt som är förenligt med gott sjömanskap. Nuvarande
regel om jämkning av skadestånd som befälhavare är skyldig utge
blir tillämplig även på lots.

Sjölagens materiella regler i 7 kap. om gemensamt haveri ersätts med
de internationellt vedertagna regler som är kända under benämningen
York-Antwerpen-reglerna 1950.

I sammanstötningskapitlet — 8 kap. — föreslås endast redaktionella
ändringar.

I ett nytt 12 kap. sammanförs från de nuvarande befälhavare- och rättegångskapitlen
helt reviderade bestämmelser om dagböcker, sjöförklaring
och besiktning, Dagboksplikten anknyts till handels- och fiskefartyg av
viss dräktighet och i fråga om dagboksföringen behålls endast de grundläggande
reglerna i sjölagen. Rätten att ta del av dagboks innehåll utvidgas
till att omfatta även dagbok på danskt, finskt och norskt fartyg i
svensk hamn. Å andra sidan begränsas samma rätt i viss mån när det
gäller sammanstötning med annat fartyg, till vars dagbok det inte ges
motsvarande tillgång. De båda utredningsinstituten sjöförklaring och sjöförhör
slås samman till ett gemensamt institut, benämnt sjöförklaring.
I vissa uppräknade fall skall sjöförklaring vara obligatorisk. Inom landet
skall sjöförklaring liksom nu äga rum inför domstol. Antalet sjöförklaringsdomstolar
inskränks till endast sju. I Danmark, Finland och Norge
skall sjöförklaring för svenska fartyg äga rum inför där behörig domstol.
I övrigt skall sjöförklaring utomlands hållas inför särskilt bemyndigade
konsuler. Gäller sjöförklaring sammanstötning med annat fartyg kan den
hållas inom stängda dörrar, om motsvarande utredning beträffande det
andra fartyget inte sker samtidigt eller över huvud inte kommer till stånd.
I det senare fallet kan den också helt underlåtas. För vissa svåra sjöolyckor
skall särskild undersökningskommission kunna tillsättas.

Ansvarsbestämmelserna flyttas från 12 till 13 kap. Bland nyheterna
märks att nuvarande bestämmelse om ansvar för befälhavare som vållar
sjöolycka utvidgas till att omfatta ansvar för var och en som på fartyg fullgör
uppgift av väsentlig betydelse för säkerheten till sjöss och därvid
brister i gott sjömanskap till förekommande av sjöolycka. Denna bestämmelse
kompletteras med en särskild bestämmelse om straff för onykterhet
till sjöss. Båda bestämmelserna avses bli tillämpliga på all sjöfart. I
övrigt underkastas ansvarsreglerna viss förenkling och modernisering.

Rättegångsbestämmelserna flyttas till ett nytt 14 kap. Samtidigt har reglerna
om dispaschprocessen blivit föremål för en översyn, som främst in -

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

nebär att rättegångsbalkens bestämmelser om den allmänna besvärsprocessen
i stor utsträckning blir omedelbart tillämpliga.

Till ett nytt 15 kap. flyttas två bestämmelser, som nu ingår i befälhavarekapitlet.

De föreslagna reglerna om sjöförklaring föranleder vissa följdändringar
i bl. a. sekretesslagen.

De nya bestämmelserna skall enligt förslaget träda i kraft den dag Kungl.
Maj :t förordnar. Det är avsett att de skall träda i kraft samtidigt med motsvarande
ändringar i Danmark, Finland och Norge. Det fortsatta arbetet
med tillämpningsföreskrifter m. m. är inriktat på att ikraftträdandet skall
ske den 1 april 1967.

Kungl. Maj:ts proposition nr H5 år 1966

1) Förslag
till
Lag

om ändring i sjölagen

Härigenom förordnas, dels att 5 a, 6, 23, 24, 58—61, 69, 101, 211—221,
223, 276, 283, 284, 296, 310, 313—317, 319, 320, 323, 326 samt 328—332 §§
sjölagen skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives, dels att till
sjölagen skola fogas följande nya paragrafer, betecknade 62—68, 70 222,
297—309, 311, 312, 318, 324, 325, 327, 33Ö-343, 345 och 346 §§, dels att 58—
70 §§ skola utgöra fjärde kapitlet, 336—343 §§ fjortonde kapitlet samt
345 och 346 §§ femtonde kapitlet, dels att i sjölagen skola upptagas nedan
angivna rubriker, dels att rubriken tredje kapitlet skall utgå, dels att 26—
43, 48, 49, 52—54, 187—210, 223 a, 286—288, 290—295 och 321 §§ skola
upphöra att gälla.1

(Nuvarande lydelse)

Fartyg skall, när det nyttjas till
sjöfart, vara sjovärdigt, försett med
erforderliga anordningar till förebyggande
av ohälsa och olycksfall,
behörigen lastat eller barlastat samt
bemannat på betryggande sätt.

Om vad i förenämnda avseenden
skall iakttagas för att trygga säkerheten
på fartyg gälla särskilda bestämmelser.

(Föreslagen lydelse)

a §.

Fartyg skall, när det nyttjas till
sjöfart, vara sj ovärdigt, försett med
erforderliga anordningar till förebyggande
av ohälsa och olycksfall,
bemannat på betryggande sätt, tillräckligt
provianterat och utrustat
samt så lastat eller barlastat att säkerheten
för fartyg, liv eller gods ej
äventyras.

Om säkerheten på fartyg gälla
särskilda bestämmelser.

6 §•

Fartyg, som lidit skada, skall an- Fartyg, som lidit skada, skall anses
icke vara iståndsättligt, ej alle- ses icke vara iståndsättligt, ej ennast
när iståndsättning är omöjlig dast när iståndsättning är omöjlig
eller, där iståndsättningen måste äga eller, om iståndsättningen måste äga

1 Senaste lydelse

av 5 a, 26, 27 och 286 §§ se SFS 1965: 720; av 6, 317 och 320 §§ se 1914:347; av 28,
31, 48, 49, 52, 54, 59, 60, 101, 190, 209, 218 och 276 §§ se 1936: 276; av 32 § se 1917: 235;
av 34 § se 1962:572; av 34 a och b §§ se 1914:348; av 35 § se 1932:321; av 36 § se
1952:531; av 37, 61, 69, 296 och 310 §§ se 1922:271; av 41 och 332 §§ se 1964:658-av 188, 220 och 283 §§ se 1928: 161; av 216 § se 1964: 85; av 223 och 223 a §§ se 1912: 326-av 284, 287, 288 och 290—295 §§ se 1964: 728; av 314, 316, 319 och 328—330 §§ se 1946: 847’
Jfr betr. 6, 40, 296, 315, 320 och 321 §§ även 1955: 389.

Upphört att gälla ha

25 och 62—68 §§, rubriken fjärde kapitlet, 70, 289 och 298—309 §§ enligt 1922:271-222 § enligt 1928:161; 311 och 312 §§ enligt 1964:728; 318 § enligt 1914:347; 322 §
enligt 1906:19 s. 4; 324 och 325 §§ enligt 1946:847 samt 327 § enligt 1901:38 s. 30.

Kungl. Maj.ts proposition nr H5 år 1966

(Nuvarande lydelse)

rum å annan ort, fartyget icke kan
föras dit, utan jämväl i det fall, att
fartyget icke är värt att iståndsättas.
Uppstår fråga, huruvida fartyg efter
timad skada bär anses vara iståndsättligt
eller icke, skall yttrande därom
avgivas av besiktningsmän, utsedda
på sätt il § bestämmer. När
besiktning sker inom riket, åligge
det besiktningsmännen att avfordra
fartygets befälhavare den nationalitetshandling
eller det i i § omförmälda
hemortsbevis, varmed fartyget
må vara försett, samt att, därest fartyget
förklaras icke vara iståndsättligt,
ofördröjligen till sjöfartsstyrelsen
insända avskrift av det avgivna
yttrandet jämte den handling av nu
nämnt slag, som de mottagit, ävensom
handling, utvisande, att de äro
behörigen utsedda.

Vid rederis upplösning skall fartygets
försäljning ske å offentlig
auktion. Kunna ej redarne enas om
orten, där auktionen skall äga rum,
eller om villkoren för försäljningen,
skall tvisten avgöras av skiljemän.

331 §.

De skiljemän, till vilkas prövning
tvist enligt denna lag skall i vissa
fall hänskjutas, skola vara tre och
utses i den ordning, lagen angående
skiljemän den 28 oktober 1887 bestämmer.
1

Vad de flesta skiljemännen säga
skall, änskönt någondera parten vill
söka domaren, gå i verkställighet,
där ej domaren eller överexekutor
annorlunda förordnar.

TREDJE KAPITLET
Om fartygs befälhavare
24 §.

Redare, som har större del i fartyget
än hälften, äge rätt att över -

(Föreslagen lydelse)

rum på annan ort, fartyget icke kan
föras dit, utan även i det fall att fartyget
ej är värt att iståndsättas.

Bestämmelser om besiktning för
utrönande av fartygs iståndsättlighet
meddelas i 12 kap.

§•

Vid upplösning av rederi skall fartygets
försäljning ske på offentlig
auktion. Kunna redarna ej enas om
orten där auktionen skall äga rum
eller om villkoren för försäljningen,
avgöres tvisten av tre skiljemän enligt
bestämmelserna i lagen om skiljemän.

24 §.

Redare, som har större del i far
tyget än hälften, äger övertaga far

Numera gäller lagen den 14 juni 1929 (nr 145) om skiljemän.

Kungl. Maj:ts proposition nr H5 år 1966

(Nuvarande lydelse)

taga fartygets förande, om han därtill
är behörig; kan ej överenskommelse
träffas om lönevillkoren, skola
dessa bestämmas av skiljemän.

61 §.

Är befälhavare själv delägare i
fartyget till mer än hälften, äge
domstol på medredares käromål
skilja honom från befattningen, om
giltiga skäl därtill äro.

26 §.

Befälhavaren skall, innan resa anträdes,
tillse att fartyget är i behörigt
skick i samtliga de hänseenden
som avses i 5 a §.

Under resan skall befälhavaren
vaka över att fartyget hålles i behörigt
skick.

Angående fel eller brist i fartygets
behöriga skick, som ej genast
kan avhjälpas, skall befälhavaren
ofördröj ligen underrätta redaren eller
den som i redarens ställe har befattning
med fartyget.

32 §.

Befälhavaren åligge att tillse: att
vaktmanskap finnes å däck; att, när
fartyget icke ligger förtöjt i hamn eller
eljest å säker ankarplats, sjövakt
hålles; att behörig utkik hålles;
att icke såsom utkiksman eller såsom
rorsman nyttjas annan än den,
som enligt läkares intyg, ej över fyra
år gammalt, äger normalt färgsinne
samt tillräcklig syn- och hörselförmåga;
att behörigt vaktbefäl ständigt
för kommandot ombord; att nödiga
ortsbestämningar och deviationsbestämningar
företagas; samt
att lödning verkställes, då sådan av

(Föreslagen lydelse)

tygets förande, om han är behörig
därtill. Kan överenskommelse ej
träffas om lönevillkoren, fastställas
dessa av tre skiljemän enligt bestämmelserna
i lagen om skiljemän.

Om den som har större del i fartyget
än hälften är befälhavare, skall
rätten på annan delägares talan skilja
honom från befattningen, om giltiga
skäl föreligga.

FJÄRDE KAPITLET
Om fartygs befälhavare

58 §.

Befälhavaren skall, innan resa anträdes,
tillse att fartyget är sjövärdigt,
försett med erforderliga anordningar
till förebyggande av ohälsa
och olycksfall, bemannat på betryggande
sätt, tillräckligt provianterat
och utrustat samt så lastat eller barlastat
att säkerheten för fartyg, liv
eller gods ej äventyras.

Under resan skall befälhavaren
vaka över att fartyget hålles i behörigt
skick efter vad som nu sagts.

Kan fel eller brist i fartygets behöriga
skick ej avhjälpas genast,
skall befälhavaren ofördröj ligen underrätta
redaren eller den som i redarens
ställe har befattning med fartyget.

59 §.

Befälhavaren skall sörja för att
fartyget framföres och handhaves på
sätt som är förenligt med gott sjömanskap.

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

förhållandena påkallas, särskilt i
tjocka.

Närmare föreskrifter rörande läkarintyg,
varom ovan sägs, meddelas
av Konungen.

33 §.

Befälhavaren åligge att göra sig
underrättad om de, skeppsfarten
rörande, påbud och föreskrifter, som
äro gällande å de orter, vilka han
under resan skall anlöpa. I händelse
av krig eller blockad bär han söka
upplysning om vad han till fartygets
och lastens säkerhet har att
iakttaga.

27 §.

Befälhavaren skall hava ombord
å fartyget alla nödiga skeppshandlingar
ävensom ett exemplar av denna
lag.

Han skall göra sig underrättad om
de påbud och föreskrifter rörande
sjöfarten, som gälla för de farvatten
fartyget skall befara och på de orter
det skall anlöpa.

60 §.

Befälhavaren är ansvarig för att
föreskrivna dagböcker föras på fartyget.
Bestämmelser om dagböcker
meddelas i 12 kap.

Befälhavaren är också skyldig att
på fartyget medföra andra skeppshandlingar
och ett exemplar av denna
lag enligt föreskrifter som meddelas
av Konungen eller, efter
Konungens bemyndigande, sjöfartsstyrelsen.

31 §. 61 §.

Befälhavaren skall tillse, att lastning och lossning försiggå samt resan
utföres med tillbörlig skyndsamhet.

Innan befälhavaren inlåter sig på bärgning av fartyg eller gods, skall
han noga överväga, om detta är förenligt med hans skyldigheter emot dem
vilkas rätt och bästa han har att bevaka.

43 §.

Råkar fartyg i sjönöd, vare befälhavaren
pliktig att göra allt vad i
hans makt står för dess bevarande
och må icke övergiva det, så länge
hopp om dess räddning finnes. Är
räddning omöjlig och faran så hotande,
att han nödgas övergiva fartyget,
åligge honom att i synnerhet
sörja för dagbokens och skeppshandlingarnas
bevarande ävensom att
draga försorg om bärgning av fartyg
och gods och att därtill söka anskaffa
nödigt biträde.

62 §.

Råkar fartyget i sjönöd, är befälhavaren
skyldig att göra allt som
står i hans makt för att rädda de
ombordvarande samt bevara fartyg
och last. Han skall, i den mån det
är möjligt, sörja för att dagböcker
och andra skeppshandlingar föras i
säkerhet samt föranstalta om bärgning
av fartyg och gods. Så länge
rimlig utsikt finnes att fartyget kan
räddas, får befälhavaren ej övergiva
det utan att hans liv är i allvarlig
fara.

Kungl. Maj.ts proposition nr U5 år 1966
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Ager bärgning rum, har befälhavaren
att leda bärgningsarbetet, där
icke sådant genom ortens lag är honom
förbjudet eller genom avtal om
bärgningen förhindras, över allt,
som bärgas, så ock över antalet av
manskap, som vid bärgningen och
vid godsets forsling till upplagsställe
medverkar, samt det därvid utförda
arbete före befälhavaren, själv eller
genom styrmannen, noggranna anteckningar;
vare ock skyldig att
granska och genom sin påskrift till
riktigheten bestyrka alla för bärgningen
avgivna kostnadsräkningar.

Befälhavaren låte, så snart ske
kan, anordna besiktning, i den ordning
il § bestämmer, av fartyget
och av det bärgade godset och sörje
för att detta sättes under lämpliq
vård.

3i a §.

Befälhavare, som anträffar någon
i sjönöd, vare pliktig att, såvitt det
kan ske utan allvarlig fara för eget
fartyg samt besättningen och passagerarna
därå, lämna all hjälp, som
är möjlig och behövlig för den nödställdes
räddning.

Om befälhavares plikt att lämna
hjälp, då hans fartyg sammanstött
med annat fartyg, stadgas i 223 §.

Anträffar befälhavaren någon i
sjönöd, är han skyldig att lämna
all hjälp som är möjlig och behövlig
för att rädda den nödställde, såvitt
det kan ske utan allvarlig fara för
det egna fartyget eller de ombordvarande.
Får befälhavaren i annat
fall kännedom om att någon är i sjönöd
eller får han kunskap om fara
som hotar sjötrafiken, är han under
förutsättning som nyss angivits skyldig
att vidtaga åtgärder för att rädda
den nödställde eller avvärja faran
i enlighet med föreskrifter som
Konungen meddelat för sådana fall.

Bestämmelser om skyldighet för
befälhavaren att lämna hjälp, när
fartyget stött samman med annat
fartyg, meddelas i 223 §.

3i b §.

Har befälhavare i annat fall, än i
3i a § omförmäles, fått kännedom
om att någon år i sjönöd eller har
befälhavare erhållit kunskap om någon
sjötrafiken hotande fara, vare

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

(Nuvarande lydelse)

han skyldig att i enlighet med de
föreskrifter, som av Konungen meddelats,
vidtaga åtgärder för den nödställdes
räddning eller farans avvärjande,
såvitt det kan ske utan
allvarlig fara för eget fartyg samt
besättningen och passagerarna därå.

29 §.

Befälhavaren må icke lämna fartyget
utan att giva styrmannen eller,
om denne icke är tillstädes, annan
av besättningen nödig underrättelse
och föreskrift. När fartyget
icke ligger förtöjt i hamn eller eljest
å säker ankarplats, må befälhavaren
icke, utan att sådant är
nödvändigt, lämna fartyget, även om
lots är ombord; är fara för hand,
må han icke vara borta från fartyget.

30 §.

Nödgas befälhavaren av sjukdom
eller annan tvingande anledning att
under resa lämna tjänsten, bör redaren
därom ofördröj ligen underrättas.
Kan icke redarens föreskrift
utan olägenhet avvaktas, åligge befälhavaren
att, å utrikes ort såvida
ske kan efter rådplägning med
svensk konsul, uppdraga åt styrmannen
eller annan skicklig och pålitlig
man att tills vidare föra fartyget.
övergiver befälhavaren fartyget
eller kan han icke, när han måste
lämna befälet, vidtaga anordning för
resans fortsättande, äge å utrikes
ort konsul förordna befälhavare.

48 §.

Befälhavare vare i denna sin egenskap
behörig att å redarens vägnar
företaga rättshandlingar, som avse
fartygets bevarande eller resans utförande,
träffa avtal att på resan

lf Bihang till riksdagens protokoll 1900. 1

(Föreslagen lydelse)

63 §.

Är befälhavaren frånvarande eller
har han förfall, träffar den främste
av de tillstädesvarande styrmännen
de avgöranden som ej tåla uppskov.

Lämnar befälhavaren fartyget,
skall han underrätta den främste
av de tillstädesvarande styrmännen
eller, om någon styrman ej är tillstädes,
annan av besättningen och
giva de föreskrifter som behövas.
När fartyget icke ligger förtöjt i
hamn eller på säker ankarplats, får
befälhavaren ej lämna fartyget utan
att det är nödvändigt. Är fara för
handen, får han icke vara borta
från fartyget.

Avlider befälhavaren eller blir han
på grund av sjukdom eller annan
tvingande anledning ur stånd att
föra fartyget eller övergiver han
tjänsten, träder den främste av styrmännen
i hans ställe tills ny befälhavare
blivit utsedd. Redaren skall
i dessa fall ofördröj ligen underrättas.

64 §.

Befälhavaren är i denna sin egenskap
behörig att på redarens vägnar
företaga rättshandlingar, som avse
fartygets bevarande eller resans utförande,
träffa avtal att på resan

samt. Nr 145

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966

(Nuvarande lydelse)

medtaga gods så ock passagerare,
där fartyget år avsett för sådan befordran,
ävensom kära i mål angående
fartyget.

Om befälhavarens behörighet att
å redarens vägnar antaga och avskeda
fartygets besättning stadgas i
sjömanslagen.

W §.

Uppstår behov av penningar för
ändamål som i 48 § sägs, äge befälhavaren
anskaffa medel genom lån
eller genom att sälja av redarens
gods eller, i nödfall, av lasten.

Har befälhavaren utan laga anledning
upptagit lån eller verkställt
försäljning, eller har han upptagit
större lån eller sålt mer, än behovet
krävde, vare det utan verkan
till förringande av långivares eller
köpares rätt, där lånet upptagits
eller försäljningen skett under sådana
omständigheter, att långivaren
eller köparen må antagas hava varit
i god tro.

52 § första stycket.

Befälhavaren skall under resans
fortgång giva redaren underrättelse
om de åtgärder av vikt, som befälhavaren
funnit erforderliga för fartygets
eller de ombordvarandes säkerhet,
om resans förlopp och därunder
företagna rättshandlingar
samt angående allt, varom kännedom
eljest kan vara till nytta för
redaren. Innan åtgärder av vikt vidtagas,
bör han, där omständigheterna
det medgiva, inhämta föreskrift
av redaren själv eller det ombud,
denne anvisat. Erfordras penningar
för fartygets behov och kan icke redarens
föreskrift avvaktas, åligge
befälhavaren att till medlens anskaffande
anlita den utväg, som för redaren
är förenad med minsta uppoffring.

(Föreslagen lydelse)

medtaga gods och, på fartyg som är
avsett därför, passagerare samt väcka
talan i mål angående fartyget
och utföra denna talan. Bestämmelser
om befälhavarens behörighet att
antaga och avskeda fartygets besättning
meddelas i sjömanslagen.

Medel för ändamål som avses i
första stycket äger befälhavaren vid
behov skaffa genom lån eller genom
att pantsätta eller sälja av redarens
gods eller, i nödfall, av lasten. Var
rättshandlingen ej behövlig, är den
ändock bindande om tredje man var
i god tro.

Befälhavaren skall underrätta redaren
om åtgärd av vikt som han
funnit behövlig för fartygets eller
de ombordvarandes säkerhet, om
resans förlopp och därunder företagna
rättshandlingar samt angående
allt annat varom kännedom kan
vara till nytta för redaren. Innan
åtgärd av vikt vidtages, bör befälhavaren
inhämta föreskrift av redaren
eller det ombud denne anvisat.
Behövas medel för fartyget och kan
redarens föreskrift ej avvaktas, skall
befälhavaren anlita den utväg att
skaffa medlen som är förenad med
minsta uppoffring för redaren.

53 §. 65 §.

Befälhavaren skall under resan hava noggrann vård om lasten samt i
övrigt iakttaga lastägarens rätt och bästa.

Kungl. Maj:ts proposition nr H5 år 1966

(Nuvarande lydelse)

54 §.

Befälhavaren vare i denna sin
egenskap behörig att å lastägarens
vägnar företaga rättshandlingar och
kära i mål angående lasten i enlighet
med vad beträffande bortfraktar
e stadgas.

58 §.

Befälhavaren svare icke för de förbindelser,
han i denna sin egenskap
å redares eller lastägares vägnar
ingått.

59 §.

Skada, som befälhavaren genom
fel eller försummelse i tjänsten tillskyndar
redare, lastägare eller annan,
vars rätt och bästa han har att
bevaka, vare han pliktig att ersätta.

Har åtgärd vidtagits enligt beslut,
som fattats i skeppsråd, vare befälhavaren
ej på den grund fri från ansvarighet.

Skadestånd som befälhavaren är
pliktig att utgiva må, med hänsyn
till beskaffenheten av fel eller försummelse
som ligger honom till last,
skadans storlek eller omständigheterna
i övrigt, nedsättas efter ty
skäligt prövas.

60 §.

När fartyget efter slutad resa ankommit
till hemorten, så ock eljest
när redaren det äskar, skall befälhavaren
avgiva redovisning. Vill redaren
klandra redovisning, göre det
genom stämning inom sex månader
efter det han mottog densamma;
försittes den tid, have redaren sin
rätt till klander förlorat, utan så är
att befälhavaren förfarit svikligen.

I redovisning skall befälhavaren

(Föreslagen lydelse)

Befälhavaren är i denna sin egenskap
behörig att i enlighet med vad
som gäller för bortfraktaren företaga
rättshandlingar på lastägarens
vägnar samt väcka talan i mål angående
lasten och utföra denna talan.

66 §.

Befälhavaren svarar icke för de
förbindelser som han i denna sin
egenskap ingått på redarens eller
lastägarens vägnar.

67 §.

Befälhavaren skall ersätta skada,
som han genom fel eller försummelse
i tjänsten tillskyndar redaren,
lastägaren eller annan vars rätt och
bästa han har att bevaka.

Skadestånd som befälhavaren enligt
första stycket eller i övrigt har
att utgiva kan nedsättas efter vad
som är skäligt med hänsyn till beskaffenheten
av fel eller försummelse
som ligger honom till last,
skadans storlek eller omständigheterna
i övrigt.

Har lots ådragit sig skadeståndsskyldighet
i fartygets tjänst, kan
skadeståndet nedsättas efter de i
andra stycket angivna grunderna.

68 §.

När redaren begär det, skall befälhavaren
avgiva redovisning. Vill
redaren klandra redovisning, skall
han väcka talan därom inom sex
månader efter det redovisningen
mottogs. Försittes denna tid, har
han förlorat sin talan, om befälhavaren
ej förfarit svikligen.

I redovisning skall befälhavaren

Kungi. Maj. ts proposition nr U5 år 1966

(Nuvarande lydelse)

föra redaren till godo all särskild
gottgörelse, som han erhållit av betraktare,
lastägare, leverantörer eller
andra, med vilka han i sin egenskap
av befälhavare haft att skaffa, där
han icke fått redarens uttryckliga
medgivande att den behålla.

28 §.

Utan redarens samtycke må befälhavaren
ej medtaga handelsvaror
för egen eller annans räkning; sker
det, skall befälhavaren erlägga frakt
och ersätta uppkommen skada.

52 § andra och tredje styckena.

Varder fartyget å utländsk ort
taget i mät eller för gäld belagt med
kvarstad, och finnes av skeppshandlingarna,
att fartyget är för gäld intecknat,
åligge befälhavaren att ofördröj
ligen om utmätningen eller kvarstaden
underrätta inteckningshavaren,
där denne är för honom känd.

Huruledes bevis om inteckningsåtgärd
må biläggas skeppshandlingarna,
därom förordnar Konungen.

*0 §.

Inträffar, medan fartyg till sjöfart
nyttjas, någon händelse, som
vållar skada å fartyg eller last eller
som skäligen kan antagas hava sådan
skada till följd, eller har genom
olyckshändelse någon av besättningen
eller någon ombordvarande
person ljutit döden eller lidit
svårare kroppsskada, eller har till
följd av sammanstötning med annat
fartyg eller annat föremål eljest
timat skada eller olycka, som
nyss är sagd, eller har någon av besättningen
begått självmord, eller
har ombord yppats ett flertal fall
av smittosam sjukdom eller något
fall av skörbjugg, beri-beri eller förgiftning,
åligger det befälhavaren dels
att inom riket till sjöfartsstyrelsen
eller utom riket till närmast varande
svenske konsul ofördröjligen av -

(Föreslagen lydelse)

föra redaren till godo all särskild
gottgörelse, som han erhållit av befraktare,
lastägare, leverantörer eller
andra, med vilka han i sin egenskap
av befälhavare haft att skaffa.

Utan redarens samtycke får befälhavaren
ej medtaga handelsvaror
för egen eller annans räkning. Sker
det, skall befälhavaren erlägga frakt
och ersätta uppkommen skada.

69 §.

Om fartyg, som enligt vad skeppshandlingarna
utvisa är intecknat för
fordran, på utländsk ort tages i mät
eller belägges med kvarstad för fordran,
skall befälhavaren ofördröjligen
underrätta kända inteckningshavare
om utmätningen eller kvarstaden.

Bevis om inteckningsåtgärd bär
fogas vid skeppshandlingarna. Närmare
bestämmelser härom meddelas
av Konungen.

70 §.

Befälhavare på handelsfartyg eller
fiskefartyg skall ofördröjligen avgiva
skriftlig rapport till sjöfartsstyrelsen 1.

när någon i samband med fartygets
drift har eller kan antagas
hava avlidit eller erhållit svår
kroppsskada;

2. när någon ombordanställd i annat
fall har eller kan antagas hava
avlidit eller erhållit svår kroppsskada; 3.

när någon i annat fall än som
avses under 1 och 2 har eller kan antagas
hava drunknat från fartyget
eller avlidit ombord och begravts i
sjön;

i. när allvarlig förgiftning har eller
kan antagas hava inträffat ombord; 5.

när fartyget stött samman med

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

(Nuvarande lydelse)

giva skriftlig rapport om händelsen,
dels ock att, så snart ske kan, angående
händelsen avgiva sjöförklaring.

1 rapporten, som upprättas enligt
ett av sjöfartsstyrelsen fastställt formulär,
vartill blankett av sjömanshus
och av svensk konsul tillhandahålles,
skall lämnas en utförlig
framställning av den timade händelsen
och av vad som kan tjäna till
ledning för bedömandet av orsakerna
därtill. Rapporten skall innehålla
fullständig avskrift av vad som må
vara i fartygets dagbok angående
händelsen antecknat.

Inom riket avgives sjöförklaring
inför rådstuvurätt i stapelstad; och
skall befälhavaren hos rättens ordförande
anmäla sig till förklarings
avgivande. Sådan anmälan skall göras
skriftligen med uppgift å hela
besättningen och de personer, vilka
antagas kunna lämna upplysning i
saken, ävensom, såvitt ske kan, å
de personer, vilka saken kan angå,
eller deras ombud, samt vara åtföljd
av avskrift av den ovannämnda
rapporten.

Ä utrikes ort avgives sjöförklaringen
inför den myndighet, som
därstädes är behörig att upptaga sådan,
eller ock, efter anmälan i den
ordning, som ovan sagts, inför
svensk konsul; åliggande det i varje
fall befälhavaren att för svenske
konsuln å orten, eller, om där icke
finnes sådan tjänsteman, för den

(Föreslagen lydelse)

annat fartyg eller stött på grund;

6. när fartyget övergivits i sjön;

7. när i samband med fartygets
drift skada av någon betydenhet har
eller kan antagas hava uppkommit
på fartyget eller lasten eller på egendom
utanför fartyget; eller

8. när förskjutning av någon betydenhet
inträffat i lasten.

Befälhavare på fartyg skall vidare
avgiva rapport till sjöfartsstyrelsen,
när i anledning av händelse
som inträffat eller kan antagas hava
inträffat i samband med fartygets
drift styrelsen påfordrar det
eller siöförklarinq skall avgivas enligt
302 §.

Rapporten, som upprättas enligt
formulär som fastställes av sjöfartsstyrelsen,
skall innehålla utförlig
redogörelse för händelsen och de
omständigheter som kunna tjäna till
ledning för bedömandet av dess orsaker.
Den skall upptaga fullständig
avskrift av vad som antecknats
om händelsen i fartygets dagböcker
och kladdar till dem.

Bestämmelser om sjöförklaring
och befälhavares åligganden därvid
meddelas i 12 kap.

Kungl. Maj.ts proposition nr H5 år 1966

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

svenske konsul, som under resan
först anträffas, uppvisa dagboken
och å densamma taga konsulns intyg
om uppvisandet.

101 §.

Från godsets------— och bästa.

SJUNDE KAPITLET
Om haveri

187 §.

Såsom gemensamt haveri räknas
all skada, som till räddning ur en
fartyg och last gemensamt hotande
fara med avsikt tillfogas fartyg eller
last, ävensom all annan uppoffring,
som göres för sådant ändamål, så
ock skada och kostnad, som vållas
eller uppkommer till följd av dylik
åtgärd. Gemensamt haveri skall gäldas
av fartyg, frakt och last i förhållande
till varderas värde, beräknat
på sätt här nedan i 207—211 §§
sägs.

213 §.

Utredning och fördelning av gemensamt
haveri skall äga rum å den
ort, dår fartyg och last skiljas åt
eller där dispasch för den ort vanligen
upprättas, efter där gällande
lag.

Dispasch upprättas här i landet
av därtill för ordnad tjänsteman (dispaschör).

Har gods förkommit, minskats
eller skadats, skall bortfraktaren
snarast underrätta lastägaren eller,
om denne ej är känd, avlastaren.

SJUNDE KAPITLET
Om haveri
211 §.

Om innebörden av gemensamt haveri
och fördelningen därav på fartyg,
frakt och last gälla York-Antwerpen-reglerna
1950 i den mån annat
ej är avtalat.

Konungen tillkännagiver reglernas
lydelse i engelsk text och svensk
översättning.

212 §.

Utredning och fördelning av gemensamt
haveri verkställes, om annat
ej avtalats, genom dispasch (generaldis
pasch) på den ort som redaren
bestämmer eller, om han ej bestämmer
orten, på den ort där dispasch
vanligen uppgöres för redarens
hemort.

Dispasch uppgöres här i landet av
dispaschör. Dispaschör förordnas av
Konungen. Han skall vara lagfaren.

Rättegångsbalkens bestämmelser
om jäv mot domare gälla i fråga om
dispaschör.

213 §.

Bestämmelser om besiktning för
utredning och värdering av skada
eller kostnad, som drabbat fartyg eller
gods, meddelas i 12 kap.

Kungl. Maj:ts proposition nr H5 år 1966

(Nuvarande lydelse)

214 § första och andra styckena.

Befälhavaren åligge att utan dröjsmål
föranstalta om upprättande av
dispasch. Vill någon, som eljest äger
del i haveriet, påkalla sådan utredning,
vare han därtill berättigad.

Envar, som haveriet rörer, vare
skyldig att till dispaschören avlämna
alla handlingar, vilka denne för utredningen
och fördelningen anser
nödiga, och att i övrigt tillhandagå
honom med upplysningar.

216 §.

Skall haveribidrag gäldas av last
eller annat gods, häftar ägaren med
godset men svarar ej personligen.

217 §.

Fartyg, som häftar för haveribidrag,
må ej lämna den ort, där fartyg
och last skiljas åt, ej heller
gods, som för sådant bidrag häftar,
av ägaren tagas i besittning förrän
bidraget blivit guldet, eller, där bidraget
ännu icke är till beloppet
bestämt, säkerhet därför blivit
ställd.

218 §.

All skada och kostnad, som uppkommer
genom olyckshändelse under
sjöresa och vilken ej är att hänföra
till gemensamt haveri eller jämlikt
136 § skall fördelas efter enahanda
grund, falle, såsom enskilt
haveri, å det föremål, som träffats
av skadan eller föranlett kostnaden.

Hava kostnader, som skola hänföras
till enskilt haveri, blivit gjorda
gemensamt för fartyg och last eller
viss del av lasten eller ock för delar
av lasten, vilka tillhöra särskilda
ägare; då skola dessa kostnader efter
billighet fördelas å de föremål,
till vilkas nytta de blivit gjorda, enligt
de för gemensamt haveri givna
regler. Kostnad för bärgning av last

(Föreslagen lydelse)

214 §.

Begäran om dispasch skall göras
utan dröjsmål av redaren eller den
som i redarens ställe har befattning
med fartyget eller av annan som har
del i haveriet.

Envar som haveriet rör skall ofördröjligen
till dispaschören lämna
alla handlingar, vilka denne anser
behövliga för utredningen och fördelningen,
samt i övrigt tillhandagå
honom med upplysningar.

215 §.

Skall haveribidrag betalas av last
eller annat gods, häftar ägaren med
godset men svarar ej personligen.

Bestämmelser om redarens rätt
att innehålla gods, som häftar för
haveribidrag, meddelas i 113 §. Utlämnas
godset utan att ägaren åtager
sig personlig ansvarighet för haveribidraget
och, om så påfordras,
ställer säkerhet därför, svarar redaren
för haveribidraget i förhållande
till envar annan som har del i haveriet.

216 §.

Har skada eller kostnad drabbat
fartyg eller last till följd av olyckshändelse
och skall den varken hänföras
till gemensamt haveri eller enligt
136 § fördelas efter samma grunder,
faller den såsom enskilt haveri
på den egendom som träffats av skadan
eller föranlett kostnaden.

Hava kostnader, som skola hänföras
till enskilt haveri, gjorts gemensamt
för fartyg och last eller
viss del av lasten eller också för delar
av lasten tillhörande skilda ägare,
skola kostnaderna fördelas på
den egendom för vars nytta de blivit
gjorda enligt de för gemensamt haveri
gällande grunderna. Kostnad för
bärgning av last fördelas på dennas

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

(Nuvarande lydelse)

fördelas d dennas värde och den
frakt, som för godset utgår.

Där någon, som har del i sådant
haveri, det äskar, skall utredning
och fördelning av haveriet verkställas
av vederbörande dispaschör.

214 § tredje stycket.

Dispaschören åligge att, när dispasch
begäres, så fort ske kan, genom
kungörelse, som eu gång införes
i allmänna tidningarna samt i
tidning inom orten, anmana dem,
vilka i haveriet hava del, att inom
viss förelagd kort tid skriftligen anföra
vad de till bevakande av sin
rätt akta nödigt ävensom ingiva de
handlingar, vilka de vilja åberopa;
finnas ingivna handlingar ofullständiga,
bär dispaschören, så fort ske
kan, infordra nödig upplysning av
vederbörande. Sedan den i kungörelsen
förelagda tid gått till ända
eller, där ej å sagda tid fullständiga
handlingar inkommit, efter det sådant
skett, åligge dispaschören att
inom två månader, å dag, som genom
anslag å stadens rådstuva samt
kungörelse i allmänna tidningarna
och i tidning inom orten tillkännagives,
hava dispaschen upprättad och
tvefalt utskriven med därå tecknad
underrättelse, inom vilken tid den
missnöjde bör till sin talans bevarande
göra målet anhångigt vid domstol;
utgive ock det ena exemplaret
till den, som dispaschen begärt, och
hålle det andra övriga delägare i haveriet
till handa.

215 §.

Kommer föremål, som i dispasch
upptagits såsom förlorat i gemensamt
haveri, senare till rätta, eller
varder skada, som upptagits till fördelning,
senare ersatt av den, vilken
ersättningsskyldighet ålegat, skall

(Föreslagen lydelse)

värde och den frakt som utgår för
godset.

Utredning och fördelning av haveri
som avses i andra stycket verkställes
genom dispasch på begäran
av någon som har del i haveriet.
Därvid gälla i tillämpliga delar bestämmelserna
i detta kapitel om generaldispasch.

217 §.

När dispasch begäres, skall dispaschören,
så snart det kan ske, på
ändamålsenligt sätt och i den omfattning
han anser behövlig anmana
dem som hava del i haveriet att
skriftligen framställa sina yrkanden
samt anföra de skäl och ingiva de
handlingar som de vilja åberopa.
Kungörelse om anmaningen skall införas
i allmänna tidningarna, om
det ej är uppenbart att okänd haveridelägare
icke finnes. Är handling
ofullständig, skall dispaschören snarast
infordra upplysning av den som
ingivit handlingen.

Sedan fullständiga handlingar inkommit,
skall dispaschören uppgöra
dispaschen så snart det kan ske. /
dispaschen skall angivas vad den har
att iakttaga som vill föra talan mot
den. Av dispaschen skall ett exemplar
utgivas till den som begärt
densamma. Andra delägare i haveriet
som äro i behov av dispaschen,
skola tillställas exemplar därav. Övriga
delägare skola i den omfattning
som finnes påkallad genast på ändamålsenligt
sätt underrättas om dispaschens
utgivande.

218 §.

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

(Nuvarande lydelse)

dispaschen genom tilläggsberäkning
därefter rättas. Ej må likväl dispaschens
upprättande fördröjas allenast
av anledning att utsikt må finnas
att återfå uppoffrat föremål eller
erhålla ersättning för skada.

(Föreslagen lydelse)

ej fördröjas endast av den anledningen
att utsikt kan finnas att erhålla
ersättning för skada eller kostnad.

219 §.

Uppstår tvist angående ersättningsskyldighet
som kan åligga försäkringsgivare
på grund av avtal om
sjöförsäkring, skall saken hänskjutas
till utredning och avgörande genom
dispasch (partikulärdispasch).
Om annat ej avtalats, verkställes utredningen
på den ort där försäkringen
slutits eller där sådan dispasch
vanligen uppgöres för den orten.
Bestämmelserna i detta kapitel
om generaldispasch gälla i tillämpliga
delar.

ÅTTONDE KAPITLET
Om skada genom fartygs sammanstötning

219 §.

Vad å fartyg bör iakttagas till
undvikande av sammanstötning, därom
gälle vad av Konungen förordnas.

220

Stöta fartyg samman med varandra,
så att därav uppstår skada å
det ena fartyget eller ombordvarande
gods eller personer, och är sammanstötningen
orsakad genom vållande
å endera sidan, ersätte den
skyldige all skada och förlust, som
därav kommer.

Är sammanstötningen orsakad genom
vållande å båda sidor, skola
de skyldiga deltaga i skadans ersättande
efter förhållandet mellan de å
ömse sidor begångna felens beskaffenhet.
Giva omständigheterna icke
stöd för någon viss fördelning, ersätte
vardera parten hälften av skadan.

§■

Stöta fartyg samman så att skada
uppstår på det ena fartyget eller
ombordvarande gods eller personer
och är sammanstötningen orsakad
genom vållande på endera sidan,
skall den sidan ersätta skada och
förlust som uppkommer därav.

Har sammanstötningen orsakats
genom vållande på båda sidor, skola
dessa taga del i skadans ersättande
efter förhållandet mellan de på ömse
sidor begångna felens beskaffenhet.
Giva omständigheterna icke stöd för
någon viss fördelning, skall vardera
sidan ersätta hälften av skadan.

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

För skada, som vid sammanstötningen
skett å person, vare de skyldiga
ansvariga en för båda och båda
för en, med rätt för den, som utgivit
mera än vad enligt bestämmelserna
här ovan å honom belöper, att uttaga
det överskjutande hos andra
parten under åtnjutande av den sjöpanträtt,
som tillkommer ersättningen;
i fråga om annan skada svare
de skyldiga endast var för sin del
av ersättningen.

Vid bedömande av fråga om vållande
till sammanstötning skall rätten
taga i särskilt betraktande, huruvida
tiden medgav överläggning
eller icke.

221

Finnes sammanstötning hava timat
av våda, eller kan det ej utredas,
att den orsakats av vållande å
endera sidan, dragé vardera sidan
sin skada.

223 a §.

Lika med sammanstötning, varom
i denna lag sägs, skall anses där i
följd av fartygs manövrering eller
eljest skada av ett fartyg förorsakas
å annat fartyg eller därå varande
personer eller gods, utan att sammanstötning
emellan fartygen äger
rum.

223

Stöta fartyg samman med varandra,
åligger en var av befälhavarna att,
såvitt det kan ske utan allvarlig fara
för eget fartyg samt besättningen
och passagerarna därå, ej mindre
lämna det andra fartyget, dess besättning
och passagerare all hjälp,
som är möjlig och behövlig för räddning
ur den genom sammanstötningen
uppkomna faran, än även för dettas
befälhavare uppgiva namnet d
sitt eget fartyg, dess hemort samt
den ort eller hamn, varifrån det
kommer, och den, dit det skall gå.

Vardera sidan svarar endast för
sin del av ersättningen. För skada
på person svara dock båda sidor solidariskt,
med rätt för den sida som
utgivit mera än vad som belöper på
den att uttaga det överskjutande hos
den andra sidan under åtnjutande
av den sjöpanträtt som tillkommer
ersättningen.

Vid bedömande av fråga om vållande
till sammanstötning skall särskilt
beaktas om tiden medgav överläggning
eller icke.

§•

Har sammanstötning inträffat av
våda eller kan det ej utredas, att
den orsakats av vållande på endera
sidan, svarar vardera sidan för sin
skada.

222 §.

Bestämmelserna i denna lag om
sammanstötning mellan fartyg äga
tillämpning även när till följd av
fartygs manövrering eller på annat
sätt skada av ett fartyg orsakas på
annat fartyg eller personer eller gods
därpå, utan att fartygen stöta samman.

§•

Har fartyg stött samman med annat
fartyg, åligger det befälhavaren
att lämna det andra fartyget och de
ombordvarande där all behövlig och
möjlig hjälp för räddning ur den
genom sammanstötningen uppkomna
faran, såvitt det kan ske utan
allvarlig fara för det egna fartyget
och de ombordvarande. Han skall
därjämte för det andra fartygets befälhavare
uppgiva namnet på det
egna fartyget och dess hemort samt
den ort eller hamn, varifrån det
kommer och den dit det skall gå.

Kungl. Maj.ts proposition nr H5 år 1966
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

276 §.

Sjöpanträtt i inlastat gods tillkommer
nedanstående fordringar:

1. bärgarlön samt fordran å bidrag
till gäldande av gemensamt haveri
eller av annan kostnad, som
skall fördelas efter enahanda grund
(136, 218 §§);

2. fordran på —-------

3. fordran d frakt, ersättning för
fraktförlust och annan skada i följd
av att gods uttages i lastningshamnen
eller under resan samt ersättning
för överliggetid eller ytterligare
uppehåll vid lastning eller lossning
och för uppehåll under resan.

Här upptagna

Sjöpanträtt upphöre, om talan
icke i laga ordning anhängiggöres:

1. för fordran å bärgarlön — inom
ett år från det bärgningsföretaget
slutförts;

2. för fordran d ersättning för
sammanstötning, för andra olyckshändelser
och för skada d person
— inom ett år från den dag, skadan
timade;

3. för fordran d ersättning på
grund av att last eller resgods bortkommit
eller skadats eller att i konossement
lämnats oriktiga eller
ofullständiga uppgifter — inom ett
år från den dag, då avlämnande ägt
eller bort äga rum;

4. för fordran för lämnade förnödenheter,
som i 267 § 5 avses —
inom sex månader från det fordringen
tillkom;

5. för övriga i nyssnämnda lagrum
samt 276 § 2 avsedda fordringar
— inom ett år från det fordringen
tillkom;

6. för alla övriga fordringar —
inom ett år efter det fordringen förföll
till betalning.

/ 267 § 2 avsedda fordringar å
hyra eller annan gottgörelse på
grund av tjänsteavtal skola icke an -

Sjöpanträtt i inlastat gods tillkommer 1.

bärgarlön samt fordran på bidrag
till gemensamt haveri eller annan
kostnad, som skall fördelas efter
samma grund (136 och 216 §§);

--- lastägares räkning; och

3. fordran på frakt, ersättning för
fraktförlust och annan skada i följd
av att gods uttages i lastningshamnen
eller under resan samt ersättning
för överliggetid eller ytterligare
uppehåll vid lastning eller lossning
och för uppehåll under resan,
den äldre.

Sjöpanträtt upphör, om talan ej
väckes i laga ordning i fråga om

1. fordran på bärgarlön, inom ett
år från det bärgningsföretaget slutförts; 2.

fordran på ersättning för sammanstötning
eller annan olyckshändelse
eller för skada på person, inom
ett år från den dag skadan inträffade; 3.

fordran på ersättning på grund
av att last eller resgods förkommit
eller skadats eller att i konossement
lämnats oriktiga eller ofullständiga
uppgifter, inom ett år från den dag
avlämnande ägt eller bort äga rum;

4. fordran för lämnade förnödenheter,
som avses i 267 § 5, inom sex
månader från det fordringen tillkom; 5.

övriga i nyssnämnda lagrum
samt 276 § 2 avsedda fordringar,
inom ett år från det fordringen tillkom; 6.

alla övriga fordringar, inom ett
år efter det fordringen förföll till betalning.

Vid tillämpning av första stycket
6 anses i 267 § 2 avsedda fordringar
på lön eller annan gottgörelse på

283 §.

Kungl. Maj. ts proposition nr 145 år 1966

(Nuvarande lydelse)

ses enligt stadgandet under 6 förfallna
till betalning, på den grund,
att borgenären äger fordra förskott
eller avbetalning.

Har fordran, varom ovan sägs,
kommit under dispaschörs behandling,
vare så ansett, som om den
blivit genom talan bevakad.

(Föreslagen lydelse)

grund av tjänsteavtal icke förfallna
till betalning på den grund att borgenären
äger fordra förskott eller avbetalning.

Har fordran som avses i första
stycket kommit under dispaschörs
behandling, anses talan om fordringen
väckt.

284 8.

Nedanstående fordringar skola
upphöra, vare sig ansvarigheten för
dem är begränsad eller obegränsad,
om talan icke i laga ordning anhängiggöres: 1.

för fordran å bärgarlön — inom
två år från det bärgningsföretaget
slutförts samt, såvitt avser fordran
å andel i bärgarlön enligt 229 § 1
mom. andra stycket, inom ett år
från det vederbörande av redaren
erhållit underrättelse om bärgarlönens
och andelens storlek;

2. för fordran å ersättning för sammanstötning
och händelser, som omförmälas
i 223 a § — inom två år
från den dag, skadan timade, samt,
vad angår fordran å utbekommande
av belopp som någon jämlikt bestämmelsen
i 220 § tredje stycket
erlagt utöver vad å honom belöpt enligt
fördelning varom där sägs, inom
ett år efter det beloppet av honom
själv utgivits;

3. för fordran å ersättning på
grund av att last eller resgods bortkommit
eller skadats eller att i konossement
lämnats oriktiga eller
ofullständiga uppgifter — inom ett
år från den dag, då avlämnande ägt
eller bort äga rum;

4. för fordran å bidrag till gäldande
av gemensamt haveri eller av
kostnad, som skall fördelas efter
enahanda grund — inom ett år från
dispaschens dag.

Svarar i andra fall än ovan omförmälas
gäldenären för ersättning
eller för annan fordran med begränsning
av redareansvaret eller al -

Nedanstående fordringar upphöra,
vare sig ansvarigheten för dem är
begränsad eller obegränsad, om talan
ej väckes i laga ordning i fråga om

1. fordran på bärgarlön, inom två
år från det bärgningsföretaget slutförts; 2.

fordran på andel i bärgarlön
enligt 229 § 1 mom. andra stycket,
inom ett år från det vederbörande
av redaren erhållit underrättelse om
bärgarlönens och andelens storlek;

3. fordran på ersättning för sammanstötning,
inom två år från den
dag skadan inträffade;

4. fordran på utbekommande av
belopp som någon enligt 220 § tredje
stycket erlagt utöver vad som rätteligen
belöper på honom, inom ett
år efter det beloppet utgivits av honom; -

5. fordran på ersättning på grund
av att last eller resgods förkommit
eller skadats eller att i konossement
lämnats oriktiga eller ofullständiga
uppgifter, inom ett år från den dag
avlämnande ägt eller bort äga rum;

6. fordran på bidrag till gemensamt
haveri eller annan kostnad,
som skall fördelas enligt samma
grund (136 och 216 §§), inom ett år
från dispaschens dag.

Svarar gäldenären i andra fall än
som avses i första stycket för ersättning
eller för annan fordran med begränsning
av redareansvaret eller

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966

(Nuvarande lydelse)

lenast med det inlastade godset, upphöre
fordringen, om talan icke i laga
ordning anhängiggöres, för fordran
d ersättning inom två år från den
dag, skadan timade, och för annan
fordran inom ett år efter det fordringen
förföll till betalning. Där borgenär
för fordringen äger tillika hålla
sig till redare, lastägare eller annan,
utan att begränsning av ansvarigheten
äger rum, vare sådan rätt
honom öppen inom tid, som i allmän
lag stadgas.

Har fordran, varom ovan sägs,
kommit under dispaschörs behandling,
vare så ansett, som om den blivit
genom talan bevakad.

35 §.

Ä alla segelfartyg, vilka äga en
dräktighet av femtio ton eller därutöver,
så ock å alla ångfartyg skall,
när de avgå till andra orter utom riket,
än de vid Östersjön belägna
samt orter i Danmark och Norge på
denna sidan om Skagens fyr och
Lindesnäs, föras skeppsdagbok; å
ångfartyg skall dessutom såsom bihang
till skeppsdagboken, föras särskild
maskindagbok. Konungen äger
förordna, att skeppsdagbok skall i
den omfattning som prövas erforderlig,
föras jämväl i andra fall.

Dagboken, vilken upprättas efter
ett av Konungen fastställt formulär,
tillhandahålles av sjömanshuset i
avgångsorten.

(Föreslagen lydelse)

endast med inlastat gods, upphör
fordringen, om talan ej väckes i
laga ordning, i fråga om fordran på
ersättning inom två år från den dag
skadan inträffade och i fråga om annan
fordran inom ett år efter det
att fordringen förföll till betalning.
Äger borgenären för fordringen hålla
sig även till redare, lastägare eller
annan, utan att begränsning av ansvarigheten
äger rum, gäller sådan
rätt under samma tid som för fordran
i allmänhet.

Har fordran som avses i första eller
andra stycket kommit under dispaschörs
behandling, anses talan om
fordringen väckt.

TOLFTE KAPITLET

Om dagböcker, sjöförklaring och
besiktning

Dagböcker

296 §.

På handelsfartyg med en bruttodräktighet
av minst tjugo registerton
skola, när fartyget är i drift, föras
skeppsdagbok och, om fartyget är
maskindrivet eller försett med hjälpmaskin,
maskindagbok. Detsamma
gäller i fråga om fiskefartyg med en
bruttodräktighet av minst åttio registerton.

Konungen eller, efter Konungens
bemyndigande, sjöfartsstyrelsen äger
medgiva undantag från skyldigheten
att föra dagbok.

Särskilda bestämmelser gälla om
annan dagbok på vissa fartyg.

297 §.

Dagbok upprättas enligt formulär,
som fastställes av sjöfartsstyrelsen.
Med beaktande av fartygs art och
användning kunna olika formulär
fastställas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966

(Nuvarande lydelse)

36 §.

Skeppsdagboken föres av befälhavaren
eller, under hans tillsyn, av
styrmannen. Maskindagboken föres,
under befälhavarens tillsyn, antingen
av maskinchefen eller, under
dennes tillsyn, av maskinisten. Anteckningarna
i dagboken skola göras
efter tidsföljden, i hamn för varje
dygn och till sjöss för varje vakt;
vad under en vakt förekommer må
tills vidare upptecknas å en kladd,
men det antecknade skall före dygnets
utgång införas i dagboken.

Dagboken skall föras med ordning
och tydlighet; vad däri blivit infört
må icke utplånas, överstrykas eller
på annat sätt göras oläsligt, utan
bör i händelse oriktig anteckning
skett, rättelse införas å vederbörligt
ställe i dagboken.

37 §.

I skeppsdagboken böra noggranna
uppgifter införas om allt, som under
resan förefaller och varom kännedom
kan vara till nytta för redare,
lastägare, försäkringsgivare eller annan,
vars rätt kan vara beroende av
resans utgång. Däri bör sålunda antecknas: 1)

när besättningen inträder i
tjänst och därifrån avgår samt bemanningen
vid avgång från hamn;
när proviant och vatten tagas ombord
samt vattenförrådets storlek
vid avgång från hamn; när lastning
eller lossning börjar och slutar, eller
arbetet avbrytes, samt huru mycket
för varje dag inlastas eller lossas;
när barlast intages, dennas beskaffenhet
och ungefärliga vikt samt huru
den är anbragt, ävensom de anordningar,
som vidtagits för att
hindra dess förskjutning; om och i
vilken utsträckning främmande arbetsbiträde
användes; fartygets

(Föreslagen lydelse)

Anteckningar i dagbok skola göras
i tidsföljd, i hamn för varje dygn
och till sjöss för varje vakt. Vad
som förekommer under en vakt får
tillsvidare antecknas i en kladd. Sådan
anteckning skall införas i dagbok
så snart det kan ske.

Dagbok och kladd till dagbok
skola föras med ordning och tydlighet.
Anteckning däri får ej utplånas,
överstrykas eller på annat
sätt göras oläslig. I händelse av
misskrivning skall rättelse göras
genom särskild anteckning.

298 §.

Fartygs dagböcker föras under befälhavarens
tillsyn.

Föres skeppsdagboken ej av befälhavaren,
skall den föras av den
främste av styrmännen. I skeppsdagboken
skola noggranna uppgifter införas
om vad som inträffar under
resa i den mån kännedom därom
kan vara till nytta för redare, lastägare,
försäkringsgivare eller annan
vars rätt kan vara beroende av resans
utgång.

Kungl. Maj:ts proposition nr 165 år 1966

(Nuvarande lydelse)

djupgående för och akter samt fribord,
då det lämnar hamn, så ock
i allmänhet det skick, vari fartyg
och dess redskap befinnas; lastens
ungefärliga rymd eller vikt och förläggning
samt dess beskaffenhet
och tillstånd, ävensom, när däckslast
intages, dennas mängd samt
höjd och fördelning å däcken; huruvida
fartyget vid avgång från
hamn eller under resan har slagsida,
vilket i sådant fall skall i grader,
styrbord eller babord, tillika med anledningen,
antecknas minst en gång
dagligen; kompassernas justering
och därvid befunna deviation samt
utförda deviationsbestämningar; när
fartyget avgår från och ankommer
till eller förflyttas inom hamn, med
angivande av huruvida och i vilken
utsträckning främmande hjälp därvid
användes; vind och väderlek,
barometerstånd, strömsättning, kurser,
fart, segelföring och tillryggalagd
våglängd; lyktföring med angivna
tider; lödningar, pejlingar och
observationer samt de för varje dygn
gjorda ortsbestämningar, allt med
noggrant angivande av tid; den ortstid,
efter vilken tiden ombord under
dygnet räknas; när och var lots tages
ombord och lämnar fartyget;
när och på vilken plats å fartyget utkiksman
är tillsatt; huru ofta pumpning
äger rum, huru länge varje
gång därmed fortsättes och vilken
arbetsstyrka därvid användes samt
vilken vattenhöjd iakttages vid pumparna
ävensom i pikar, lastrum och
tankar; när kölrent göres; reparationer
och underhållsarbeten, utförligt
angivna; besiktningar; när övning
företages med bärgningsredskapen
och vari sådan övning består;

2) när skeppsråd hålles, de därvid
yttrade meningar och de beslut, befälhavaren
fattar; börande de, vilka
med befälhavaren deltagit i skeppsrådet,
med sin underskrift bestyrka
anteckningens riktighet;

3) när någon av besättningen eller

(Föreslagen lydelse)

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

någon för arbete eller såsom passagerare
ombordvarande insjuknar,
skadas eller dör, omständigheterna
därvid samt de åtgärder, som vidtagas
för beredande av vård åt den sjuke
eller skadade eller för begravning
av den avlidne och utredning av hans
kvarlåtenskap; när och av vilken anledning
någon vägras tillstånd att gå
i land, såvida han begär, att anteckning
därom skall göras; när befälhavaren
anlitar polismyndighet för
någons inställande i tjänsten samt
anledningen därtill; när någon rymmer
så ock befälhavarens åtgärd med
avseende å den rymdes kvarlämnade
tillhörigheter och innestående hyra;
när och av vilken anledning befälhavaren
låter taga i förvar, föra i land
eller kasta över bord varor eller annat,
som någon ombord olovligen
medtagit; när och av vilken anledning
befälhavaren finner nödvändigt
föreskriva nedsättning eller omväxling
i kosten; när från besättningens
sida framställning göres om förrättande
av syn för utrönande av
fartygets sjövärdighet, de anförda
skälen till framställningen samt befälhavarens
åtgärd med anledning av
densamma; eller när någon begår
brott eller gör sig skyldig till fel eller
försummelse i tjänsten, samt vad
vid förhör, som med anledning härav
hålles, förekommer;

4-) när ofall träffar fartyg eller
last, under angivande tillika av anledningen
till olyckan, därmed sammanhängande
omständigheter samt Maskindagboken föres av maskinden
åtgärd, som vidtages. chefen eller, efter dennes bestäm I

maskindagboken skall uppgivas mande, av den främste av det övriförrådet
vid fartygets avgång från ga maskinbefälet. I maskindagboken
hamn av kol och övriga för maski- skall uppgivas förrådet vid fartygets
nens drift nödiga ämnen, förbruk- avgång från hamn av de för maskiningen
för varje dygn av samtliga neriets drift erforderliga förnödendessa
ämnen samt eljest allt, som rör heterna, förbrukningen därav för
maskinens gång och skötsel. Anteck- varje dygn samt allt annat av vikt
ningar skola där särskilt göras om som rör maskineriets gång och skötmaskinens
slagantal per minut, om sel. Vid angivande av tid skall följas
länsrörs och ventilers beskaffenhet, samma ortstid som i skeppsdagboom
tankars fyllning och länsning, ken.

hungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

om pumpning med maskinpumpar
av fartyget, dess pikar, lastrum, tankar
och övriga rum, om maskinmanöver
och tiden härför; när ofall
träffar maskineri eller annan ledning
än styrledning, omständigheterna
därvid samt den åtgärd, som med
anledning därav vidtages; när kölrent
göres inom maskin- och pannrum;
besiktningar å maskineri jämte
beskrivning av underhålls- och reparationsarbeten.

Vid angivande av tid i maskindagboken
skall följas samma ortstid,
som användes i skeppsdagboken.

38 §.

Varder dagbok under resa fullskriven
eller av annan anledning icke
användbar, åligge befälhavaren att,
om fartyget befinner sig i svensk
hamn, anmäla sig hos ombudsmannen
vid därvarande eller närmaste
sjömanshus till erhållande av ny
dagbok; är fartyget å utrikes ort,
skall befälhavaren i överensstämmelse
med det fastställda formuläret
upprätta ny dagbok och vid fartygets
ankomst till hamn, där svensk
konsul finnes, för denne förete dagboken,
vilken skall av konsuln genomdragas
och förses med ämbetssigill
jämte intyg om sidornas antal.
När ny dagbok sålunda utfärdas
eller för konsul uppvisas, skall befälhavaren
tillika förete den förra dagboken;
och meddele vederbörande
sjömanshusombudsman eller konsul,
omedelbart efter den däri sist införda
uppgift, intyg därom att dagboken
blivit uppvisad och att ny sådan
blivit för fartyget utfärdad. Kan
befälhavaren icke förete den förra
dagboken, skall anledningen uppgivas
och anteckning därom ske i den
nya dagboken.

39 §.

Ej må någon, vars rätt är därav
beroende, förvägras att om dagboks

299 §.

Ytterligare föreskrifter om förande
av dagbok meddelas av sjöfartsstyrelsen.

300 §.

Dagbok förd på svenskt fartyg eller
på danskt, finskt eller norskt far -

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

(Nuvarande lydelse)

innehåll undfå nödig kännedom och
att därav taga skriftligt utdrag. Dagbok
skall av redaren förvaras minst
två år efter dess avslutning och, i
händelse med anledning av däri antecknad
resa tvist inom nämnda tid
anhängiggforts, till dess den tvist
blivit genom lagakraftägande dom
avgjord.

317 §.

Har sjöolycka av större omfattning
eller av svårare art inträffat, såsom
när fartyg förolyckats eller av besättningen
övergivits i sjön, eller förlust
av människoliv eller avsevärd skada
uppstått därigenom, att fartyget
råkat på grund eller stött tillsammans
med annat fartyg eller annat
föremål, eller när fartyget sprungit
läck i sjön, så att bärgningshjälp
måst anlitas eller det sökt nödhamn,
eller explosion eller eldsvåda av någon
betydenhet ägt rum ombord, eller
lasten eller barlasten förskjutit
sig, eller av last större mängd, som,
då fråga är om däckslast, beräknas
till minst tjugu procent av densamma,
spolats eller kastats över bord;
eller har olyckshändelse träffat någon
av besättningen eller någon för
arbete eller såsom passagerare om -

(Föreslagen lydelse)

tyg, som befinner sig i svensk hamn,
skall hållas tillgänglig för var och en
som vill taga del av dess innehåll i
den mån hans rätt är beroende därav.
I fråga om anteckning som äger
samband med sammanstötning med
annat fartyg, till vars dagbok motsvarande
tillgång icke finnes, gäller
detta dock icke förrän sjöförklaring
eller undersökning enligt 314 § hålles
offentligt eller talan väckts på
grund av sammanstötningen.

Dagbok skall förvaras av redaren
minst tre år efter dess avslutning.
Väckes inom nämnda tid talan i anledning
av händelse varom anteckning
gjorts i dagboken, skall boken
förvaras till dess målet avgjorts genom
lagakraftvunnen dom.

Bestämmelserna i första och andra
styckena gälla även i fråga om kladd
till dagbok samt på teknisk väg
gjord uppteckning rörande fartygs
navigering och gången av dess maskineri.

S jöförklaring
301 §.

Sjöförklaring skall äga rum för
svenskt handelsfartyg eller fiskefartyg 1.

när någon, medan fartyget var
på väg, i samband med fartygets drift
har eller kan antagas hava avlidit
eller erhållit svår kroppsskada;

2. när i annat fall i samband med
fartygets drift någon ombordanställd
eller annan som medföljer fartyget
har eller kan antagas hava avlidit eller
erhållit svår kroppsskada;

3. när någon som avlidit ombord
begravts i sjön;

4. när allvarlig förgiftning har eller
kan antagas hava inträffat ombord; 5.

när fartyget stött samman med
annat fartyg eller stött på grund;

6. när fartyget försvunnit eller
övergivits i sjön;

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

(Nuvarande lydelse)

bordvarande person, så att döden eller
svårare kroppsskada därav följt,
eller har någon av besättningen begått
självmord, eller har ombord yppats
ett flertal fall av smittosam
sjukdom eller något fall av skörbjugg,
beri-beri eller förgiftning, åligge
det rätten att i sammanhang med
sjöförklaringens upptagande verkställa
sjöförhör, varvid rätten skall
söka åstadkomma fullständig utredning
angående orsakerna till olyckan.
Särskilt bör därvid undersökas,
huruvida olyckan härlett sig av:

1) fel hos fartyget, dess utrustning
eller bemanning;

2) orsaker, härrörande från lastningen,
såsom att fartyget varit överlastat,
eller att lasten varit av farlig
beskaffenhet, eller att den varit felaktigt
fördelad eller stuvad eller icke
behörigen försedd, eller att barlasten
varit otillräcklig, otjänlig eller
icke behörigen försedd;

3) förseelse eller försummelse av
befälhavaren eller redaren eller någon
av besättningen å fartyget eller
annan, som med fartyget haft befattning,
eller av befälhavaren eller någon
av besättningen å annat fartyg;

4) förseelse av lots eller vägvisare,
bristfällighet i sjökort eller å fyrar,
sjömärken eller andra inrättningar
till sjöfartens säkerhet eller förseelse
eller försummelse av den, åt vilken
dylika inrättningars skötsel och
vård är anförtrodd.

Kan ej genom förhör inför rätten
vinnas fullständig utredning i saken,
må rätten förordna om syn å fartyget
och vad därtill hörer i den utsträckning,
som prövas erforderlig,
så ock föranstalta om utredning genom
polismyndighet. Rätten äge
jämväl med föreläggande av vite förordna.
att handlingar och föremål,
vilka kunna tjäna till upplysning vid
sjöförhöret, skola företes. 1 övrigt
skidl vad i 316 § är stadgat äga tilllämpning
även beträffande sjöförhör.

(Föreslagen lydelse)

7. när i samband med fartygets
drift skada av någon betydenhet har
eller kan antagas hava uppkommit
antingen på fartyget eller, medan
fartyget var på väg, på egendom
utanför fartyget; eller

8. när brand, explosion eller förskjutning
av någon betydenhet inträffat
i lasten.

Bestämmelser om undantag härifrån
i vissa fall meddelas i 308 §
andra stycket samt i 312 och 314 §§.

302 §.

Sjöförklaring skall vidare äga rum
för svenskt fartyg, när i anledning
av händelse som har eller kan antagas
hava inträffat i samband med
fartygets drift sjöfartsstyrelsen förordnar
därom eller befälhavaren eller
redaren finner det påkallat. Detsamma
gäller när lastägare eller lastförsäkringsgivare
i annat fall än som
avses i 308 § andra stycket eller i
314 § begär det för att vinna upplysning
om orsaken till skada av någon
betydenhet på godset, vilken har
eller kan antagas hava uppkommit i
samband med fartygets drift.

Förordnar sjöfartsstyrelsen, att
sjöförklaring skall äga rum, skall
underrättelse därom tillställas befälhavaren
eller redaren. Hos endera
av dem skall lastägares eller lastförsäkringsgivares
begäran om sjöförklaring
göras.

303 §.

Genom sjöförklaring skola händelsen
och dess orsaker såvitt möjligt
klarläggas. Samtliga förhållanden,
som kunna antagas hava medverkat
till händelsen eller vara av betydelse
frän sjöf artssäkerhetens synpunkt,
skola utredas.

Utredning sker genom förhör med
fartygets befälhavare samt de medlemmar
av besättningen och andra
personer som antagas kunna lämna
upplysning i saken. Handlingar eller

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

(Nuvarande lydelse)

320 §.

Har fartyg förolyckats, utan att
någon, som kunnat göra anmälan om
olyckan, blivit räddad, eller har eljest
sjöförhör med anledning av sådan
olyckshändelse, som i 317 § omförmäles,
uteblivit, äge sjöfartsstyrelsen
förordna om sjöförhörs anställande
å ort, där sådant lämpligen
kan företagas. I fråga om sådant
förhör lände i tillämpliga delar till
efterrättelse vad i 315, 316, 317 och
319 §§ stadgas.

(Föreslagen lydelse)

föremål, vilka antagas kunna tjäna
till upplysning, skola granskas. I
den mån det kan antagas främja utredningen
skall syn hållas på fartyget
eller den plats där händelsen inträffat.

304- §.

Om hinder ej möter, skall sjöförklaring
äga rum i den hamn där händelsen
inträffat eller, om händelsen
inträffat till sjöss, i den första hamn
till vilken fartyget eller befälhavaren
därefter anländer. Med sjöförklaring
får anstå tills fartyget anlöper annan
hamn, om avsevärd besparing i kostnader
för fartyget eller annan väsentlig
fördel kan vinnas därigenom
utan att syftet med sjöförklaringen
åsidosättes. Om sådant anstånd och
anledningen därtill skall befälhavaren
eller redaren genast skriftligen
underrätta sjöfartsstyrelsen.

Medan fartyget befinner sig i
hamn som angivits i första stycket
kan sjöförklaringen hållas även i annan
ort, om särskilda skäl föranleda
det.

Sjöförklaring med anledning av
att fartyg försvunnit eller befälhavaren
och envar som kunnat träda i
hans ställe omkommit äger rum i
den ort sjöfartsstyrelsen bestämmer.

305 §.

Sjöklaring inom riket hålles
av den allmänna underrätten för
Luleå, Sundsvall, Stockholm, Kalmar,
Malmö, Göteborg eller Karl -

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966

(Nuvarande lydelse)

314 § 1 och 3 mom.

1 mom. När sjöförklaring av rätten
upptages eller sjöförhör, varom
i 317 och 320 §§ sägs, verkställes,
skola, utom en lagfaren domare såsom
ordförande, två i sjöväsendet
kunniga och erfarna män hava säte
och stämma i rätten.

De särskilda ledamöterna, av vilka
åtminstone den ene bör hava utövat
tjänst såsom befälhavare å handelsfartyg,
skola före utgången av varje
år, med tjänstgöringsskyldighet för
det följande, utses av rådstuvurätten.
Å särskilda ledamöter skall därförinnan
förslag, upptagande minst
fem personer, upprättas av handelsoch
sjöfartsnämnden i staden, eller,
där sådan nämnd ej finnes, av stadsfullmäktige;
dock vare rätten ej bunden
av förslaget. För att i de sålunda
utseddas ställe, vid inträffat förfall,
tjänstgöra skola två suppleanter utses;
uppstår hinder jämväl för dem,
äge ordföranden för varje särskilt
fall tillkalla andra.

Finner rätten, att i särskilt fall,
med avseende på de däruti förekommande
omständigheter, biträde av
person med särskild fackkunskap är
erforderligt, äge rätten tillkalla sådan
att såsom ytterligare ledamot inträda
i rätten.

Ersättning till särskild ledamot
gäldas av statsverket enligt bestämmelser,
som meddelas av Konungen.

3 mom. Särskild ledamot, som avses
i 1 eller 2 mom., skall vara svensk
medborgare och hava fyllt tjugufem
år; ej må den vara ledamot, som är
omyndig eller i konkurstillstånd.

Har tid, för vilken sådan ledamot

(Föreslagen lydelse)

stad. Behörig är den domstol som
är närmast den hamn eller ort där
sjöförklaring skall äga rum enligt
304 §.

Om annat ej följer av denna lag,
gäller beträffande sjöförklaring inför
domstol lagen om handläggning
av domstolsärenden.

Vid sammanträde för sjöförklaring
skall rätten bestå av en lagfaren
domare såsom ordförande samt
två personer som äro kunniga och
erfarna i sjöväsendet. Åtminstone en
av de senare bär hava grundlig erfarenhet
från tjänst som fartygs- eller
maskinbefäl på handelsfartyg och
nyligen hava utövat sådan tjänst.
Rätten utser för varje sjöförklaring
de särskilda ledamöterna från en förteckning,
som sjöfartsstyrelsen årligen
upprättar för varje fartygsinspektionsdistrikt.
Förteckningen
skall upptaga minst tjugo personer.
Om biträde av person med särskild
sakkunskap i visst fall är ändamålsenligt,
äger rätten tillkalla sådan
person att inträda såsom ytterligare
ledamot i rätten, även om han ej är
upptagen i förteckningen. Särskild
ledamot skall vara svensk medborgare
och hava fyllt tjugofem år. Den
som är omyndig eller i konkurstillstånd
får ej vara ledamot. Särskild
ledamot äger uppbära ersättning av
allmänna medel enligt bestämmelser
som meddelas av Konungen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

(Nuvarande lydelse)

utsetts, gått till ända, vare han dock
skyldig att tjänstgöra vid fortsatt behandling
av mål, i vars handläggning
han förut deltagit.

319 § första stycket.

Det i 317 § föreskrivna sjöförhör
skall utom riket anställas av vederbörande
konsul, därest sjöförklaring
inför honom avgives, i sammanhang
med dess upptagande, och eljest så
snart han genom den i 40 § omförmälda
rapport, dagboken, eller annorledes
erhållit kännedom om olyckan.
Till sjöförhöret inkalle konsuln
befälhavaren, med åläggande för honom
att medhava dagboken ävensom
de personer, vilka antagas kunna
giva upplysning angående olyckan.
Där det lämpligen kan ske, böra
vid förhöret biträda två av konsuln
tillkallade, i sjöväsendet kunniga,
helst svenska män, mot vilka ej
förekommer jäv, som gäller mot domare.

(Föreslagen lydelse)

I Danmark, Finland och Norge
hålles sjöförklaring för svenskt fartyg
av domstol som år behörig enligt
landets lag.

1 övrigt hålles sjöförklaring utom
riket av svensk konsul, som enligt
bemyndigande av ministern för utrikes
ärendena äger utföra sådan
förrättning. Om det lämpligen kan
ske, skola vid sjöförklaringen biträda
två av konsuln tillkallade, i
sjöväsendet kunniga personer, helst
svenska, danska, finska eller norska
medborgare, mot vilka ej förekommer
jäv som gäller mot domare. Är
i visst fall biträde av person med
särskild sakkunskap ändamålsenligt,
äger konsuln tillkalla även sådan
person. I ort, där behörig svensk
konsul ej finnes, hålles sjöförklaring
av behörig dansk, finsk eller
norsk konsul.

I fråga om sjöförklaring inför konsul
gälla i tillämpliga delar bestämmelserna
om sjöförklaring vid domstol.
Konsul äger dock ej upptaga
ed eller försäkran eller meddela vitesföreläggande.

306 §.

När sjöförklaring skall äga rum,
skall fartygets befälhavare snarast
möjligt göra anmälan därom hos den
domstol som skall hålla sjöförklaringen.
Göres ej anmälan av befälhavaren,
svarar redaren för att anmälan
göres. Detsamma gäller när
redaren mottagit underrättelse eller
begäran enligt 302 § andra stycket.

Anmälningen skall vara skriftlig
med uppgift på hela besättningen
och på de personer, bland besättningen
eller i övrigt, vilka antagas kunna
lämna upplysning i saken samt,
såvitt det kan ske, på sakägarna och
deras ombud. Den skall vara åtföljd
av ett exemplar av rapport enliqt
70 §.

Kungl. Maj:ts proposition nr tio år 1966

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Göres anmälningen efter förordnande
eller begäran enligt 302 §,
skall den även innehålla uppgift därom.

315 §.

När anmälan till sjöförklarings
avgivande skett på sätt i iO § är stadgat,
sammanträde rätten, så snart
ske kan, till sjöförklaringens upptagande.
Till sammanträdet inkalie
ordföranden befälhavaren, med förständigande
att medhava alla de personer,
som antagas kunna lämna
upplysning i saken, ävensom att förete
dagboken i huvudskrift, där den
finnes i behåll. Ordföranden äge
jämväl till sammanträdet särskilt
inkalla vissa personer av besättningen
ävensom andra, som antagas kunna
lämna upplysning i saken, samt
underrätte, senast dagen förut, genom
kungörelse i en i orten utkommande
tidning och, där så ske kan,
genom särskilt meddelande de personer,
vilka saken kan angå, eller
deras ombud om tiden för sammanträdet
ävensom var och när den
om händelsen ingivna anmälan med
därtill hörande handlingar finnes
tillgänglig. Är saken av beskaffenhet
att påkalla sjöförhör, underrätte
ordföranden ofördröjligen vederbörande
åklagare samt, där så erfordras
medelst telegram, sjöfartsstyrelsen
om tiden för sammanträdet.

De särskilda ledamöterna skola
om inkommen anmälan till sjöförklarings
avgivande underrättas så
snart ske kan, och åligge det dem
att taga del av anmälan bilagda
handlingarna samt att för rättens
ordförande före sammanträdet
skriftligen angiva de förhållanden,
om vilka från sjöteknisk synpunkt
med avseende å olyckans art upplysningar
påkallas.

307 §.

När anmälan gjorts skall rätten
utsätta sammanträde för sjöförklaring
att äga rum så snart det kan
ske. Om det är ändamålsenligt, skall
sammanträdet hållas ombord på fartyget.

Till sammanträdet kallar rätten
på lämpligt sätt fartygets befälhavare
och de övriga personer som skola
höras. Medlemmar av besättningen
kan kallas genom befälhavaren.

Befälhavaren skall föreläggas att
till sammanträdet medföra fartygets
dagböcker och kladdar till dem, såvitt
de finnas i behåll. Befälhavaren
eller annan kan föreläggas att vid
sammanträdet förete andra handlingar
eller föremål, som antagas
kunna tjäna till upplysning i saken.
Föreläggande kan meddelas vid
vite.

I den mån det kan ske skola sakägarna
genom särskilda meddelanden
underrättas om tid och plats för
sammanträdet samt var och när anmälningen
om sjöförklaring med
därtill hörande handlingar finnes
tillgänglig. Sjöfartsstyrelsen skall
alltid underrättas om tid och plats
för sammanträdet. Gäller sjöförklaringen
händelse, som angår säkerheten
på fartyg, skall även fariygsinspektören
underrättas.

De särskilda ledamöterna skola taga
del av anmälningshandlingarna.
Om tiden medgiver det, skola de
för ordföranden före sammanträdet
skriftligen angiva de förhållanden
om vilka de finna upplysning vara
påkallad från nautisk, teknisk eller
annan synpunkt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

308 §.

Gäller sjöförklaring sammanstötning
med annat fartyg, kan rätten
låta anstå med sjöförklaringen, om
denna därigenom kan äga rum
samtidigt med sjöförklaring eller
motsvarande utredning för det
andra fartyget. Sådant anstånd
får ej beviljas för längre tid än som
är oundgängligen nödvändigt. Vinnes
icke samtidighet, skall den sjöförklaring
som äger rum först helt
eller delvis hållas inom stängda dörrar,
om befälhavaren eller redaren
begär det och synnerliga skäl ej tala
däremot. Vid sjöförklaring inom
stängda dörrar får annan enskild
sakägare än redaren ej närvara utan
redarens samtycke.

Har sammanstötning skett med
utländskt fartyg, för vilket varken
sjöförklaring eller motsvarande utredning
äger rum, får sjöförklaring
underlåtas, om sjöfartsstyrelsen ej
bestämmer annat. Hålles sjöförklaring,
äga bestämmelserna i första
stycket om handläggning inom
stängda dörrar motsvarande tillämpning.

Särskilda bestämmelser om inskränkning
i rätten att utbekomma
allmänna handlingar rörande sammanstötning
mellan fartyg meddelas
i lagen den 28 maj 1937 (nr 249)
om inskränkningar i rätten att utbekomma
allmänna handlingar.

309 §.

Vid sjöförklarings början skola
fartygets dagböcker och kladdar till
dem jämföras med varandra och
med det vid anmälningen fogade
exemplaret av rapporten enligt 70 §.
Av dem som skola höras äger endast
den som tagit befattning med
dagboksföringen närvara vid genomgången,
om ej särskilda skäl föranleda
annat.

Annat skriftligt utredningsmate -

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

(Nuvarande lydelse)

316 §.

Vid sjöförklarings upptagande
skola först befälhavaren och därefter
de till upplysning i saken inkallade
eller eljest för sådant ändamål
närvarande personer var för sig avgiva
en såvitt möjligt sammanhängande
berättelse angående händelsen;
där någons berättelse är ofullständig,
otydlig eller obestämd, bör rätten
genom lämpliga frågor söka erhålla
säker upplysning om vad han
verkligen erfarit angående händelsen.
De särskilda ledamöterna böra
under sammanträdet lämna nödiga
upplysningar för sakens bedömande
ur sjöteknisk synpunkt och må till
personer, som höras, framställa frågor
angående sådant, som kan bidraga
till utredning i ärendet. Sedan
samtliga berättelser avgivits, böra,
där ej laga hinder finnes möta eller
rätten eljest med avseende å sakens
omständigheter finner edgång ej
böra äga rum, de till upplysning i
saken inkallade eller eljest för sådant
ändamål närvarande personer
sina berättelser, sedan de blivit ur
protokollet upplästa, med vittnesed
bekräfta.

Till sammanträdet särskilt inkallade
personer, som icke tillhöra besättningen,
njute ersättning av allmänna
medel efter ty om ersättning
till vittne är stadgat.

Beträffande förhör som i första
stycket sägs, gälle i övrigt vad i rättegångsbalken
är stadgat om vittne.

(Föreslagen lydelse)

rial framlägges och syn företages när
det är lämpligt.

310 §.

Befälhavaren och övriga personer
som kallats skola höras var för sig.
Ingen av dem äger närvara vid förhör
med annan utan att särskilda
skäl föranleda det.

Förhör hålles av rätten. Med rättens
tillstånd kan förhör hållas av
företrädare för sjöfartsstyrelsen eller
av sakägare. Var och en som
hörts skall bekräfta sin berättelse
med ed eller försäkran, om ej laga
hinder möter eller rätten i övrigt
med hänsyn till omständigheterna
finner, att ed eller försäkran ej bör
avläggas. Rätten skall före förhöret
erinra den som skall höras om hans
skyldighet att avlägga ed eller försäkran
och om vikten därav.

Ed som avses i andra stycket har
denna lydelse: »Jag N. N. bekräftar
och försäkrar inför Gud den allsmäktige
och vid hans heliga ord att
jag har sagt hela sanningen och intet
förtigit, tillagt eller förändrat.-»
Försäkran har denna lydelse: »Jag
N. N. bekräftar och försäkrar på heder
och samvete att jag har sagt
hela sanningen och intet förtigit, tilllagt
eller förändrat.»

Annan än befälhavaren eller medlem
av besättningen äger för sin inställelse
till förhör vid rätten erhålla
ersättning av allmänna medel i
enlighet med bestämmelserna om ersättning
till vittne. Ersättningen
skall stanna på statsverket. I fråga
om ersättning för inställelse till förhör
inför konsul meddelas bestämmelser
av Konungen.

321 §.

Sedan sjöförhör avslutats, skall
rätten eller konsuln, som det förrättat,
ofördröjligen insända protokoll
över sjöförhöret till sjöfartsstyrelscn.
Har fartyget förolyckats, eller
2 Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Nr 145

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

kan eljest dagboken från fartyget
undvaras, skall denna jämte protokollet
insändas men eljest en fullständig
avskrift av dagboken i de
delar, som angå sjöförhöret. Är å
utländsk ort sjöförhör verkställt av
vederbörlig myndighet, åligge konsuln
att till sjöfartsstyrelsen insända
avskrift av det vid sjöförhöret
förda protokoll.

Finnes förhör i något avseende
ofullständigt, äge sjöfartsstyrelsen
förordna om nytt förhörs anställande
å ort, där sådant lämpligen kan
äga rum.

319 § andra stycket.

Har i här omförmälda fall förhör
angående den inträffade olyckan hållits
av därtill behörig utländsk myndighet,
vare sjöförhör inför konsul
ej av nöden, såvida genom det hållna
förhöret åstadkommits sådan utredning,
som i 317 § avses.

311 §.

Är utredning som vunnits genom
sjöförklaring ofullständig i något avseende,
kan sjöfartsstyrelsen förordna,
att den skall fullständigas vid
ny sjöförklaring och därvid bestämma
i vilken ort den nya sjöförklaringen
skall äga rum. För sådant
fall äga bestämmelserna i 302 § andra
stycket och 306 § motsvarande
tillämpning.

312 §.

Om tillfredsställande utredning
angående händelse som avses i 301 §
är eller kan väntas bliva tillgänglig
i annan ordning, kan sjöfartsstyrelsen
medgiva, att sjöförklaring enligt
nämnda lagrum underlåtes eller
att den uppskjutes i avbidan på sådan
utredning.

313 §.

För fartyg hemmahörande i Danmark,
Finland eller Norge skall rätten
hålla sjöförklaring när befälhavaren
eller redaren eller behörig
myndighet i fartygets hemland finner
det påkallat. För annat utländskt
fartyg hålles i sådant fall sjöförklaring,
om skäl äro därtill.

Om utredning av händelse som inträffat
i samband med utländskt fartygs
drift är påkallad från sjöfartssäkerhetens
synpunkt och fartyget
befinner sig i svensk hamn, kan sjöfartsstyrelsen
förordna, att sjöförklaring
skall äga rum.

Finner myndighet som angives i
första stycket sjöförklaring påkallad
eller förordnar sjöfartsstyrelsen
att sjöförklaring skall äga rum, skall

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

underrättelse därom tillställas befälhavaren
eller redaren. Sjöförklaring
hålles på anmälan enligt 306 §
av endera av dem.

314 §.

Har händelse som avses i 301 §
medfört stora förluster i liv eller
egendom eller kan utredningen av
annan anledning väntas bliva synnerligen
omfattande eller av invecklad
beskaffenhet, äger Konungen
förordna, att händelsen och dess orsaker
skola utredas av en särskild
undersökningskommission, bestående
av personer med juridisk, nautisk
och teknisk sakkunskap. Har undersökningskommission
förordnats, behöver
sjöförklaring ej äga rum.

I den mån det kan ske skall kommissionen
underrätta sakägarna
samt bereda dem tillfälle att närvara
vid utredningen och på annat sätt
bevaka sin rätt i överensstämmelse
med vad som gäller vid sjöförklaring.

Kommissionen kan hos underrätt,
som enligt 305 § är behörig att hålla
sjöförklaring, göra framställning
om att vittne eller sakkunnig
höres eller att föreläggande meddelas
någon att som bevis tillhandahålla
skriftlig handling eller föremål.
Rätten skall anställa förhör eller
meddela föreläggande, om laga hinder
ej möter. Om sådan åtgärd gälla
i tillämpliga delar bestämmelserna
om sjöförklaring och om bevisupptagning
i rättegång utom huvudförhandling.

315 §.

Närmare föreskrifter om tillämpningen
av bestämmelserna i detta kapitel
om sjöförklaring och om utredning
av särskild undersökningskommission
meddelas av Konungen
eller, efter Konungens bemyndigande,
av sjöfartsstyrelsen.

Kungi. Maj.ts proposition nr U5 år 1966

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

332 §.

De besiktningsmän, som enligt
denna lag böra av rådhusrätt förordnas,
skola vara tre. I de städer, där
handels- och sjöf artsnämnd finnes,
åligge rådhusrätten att för varje år
från nämnden infordra uppgift å
personer, som till sådant uppdrags
fullgörande anses skickliga.

Erfordras eljest besiktning, äge
part därom anmoda den eller dem,
för vilka han har förtroende; åliggande
det rådhusrätten i de städer,
där handels- och sjöfartsnämnd finnes,
att efter förslag av nämnden,
för varje år utse lämpligt antal personer,
vilka hava att med dylik besiktnings
verkställande gå parter till
handa, ävensom kungöra förteckning
å de sålunda utsedde.

Besiktning
316 §.

För varje fartygsinspektionsdistrikt
skall finnas förteckning över
personer, som äro skickade att utföra
uppdrag att besiktiga fartyg eller
last. Förteckningen upprättas årligen
av sjöf artsstyrelsen och hålles
tillgänglig hos de underrätter som
sjöf artsstyr elsen föreskriver.

317 §.

Uppstår fråga om fartyg efter inträffad
skada bär anses vara iståndsättligt
eller icke, skall yttrande därom
avgivas av minst tre besiktningsmän.

Besiktningsmännen förordnas på
ansökan av fartygets ägare, redare
eller befälhavare. Inom riket förordnar
rätten i den ort där besiktningen
skall äga rum till besiktningsmän
personer som äro upptagna på förteckning
enligt 316 §. Utom riket förordnas
besiktningsmän av myndighet,
som är behörig enligt lag eller
sed i besiktningsorten, eller också
av svensk konsul eller, där sådan ej
finnes, dansk, finsk eller norsk konsul.

Kungl. Maj:ts proposition nr lb5 ar 1966

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

il §■

Har fartyget genom inträffad
olyckshändelse under resa lidit skada,
som föranleder betydligare reparation
eller längre uppehåll, åligge
befälhavaren att anordna besiktning
av fartyget. Besiktningsmännen skola
ej mindre uppskatta den genom
olyckshändelsen uppkomna skada
och värdet av fartyget i skadat
skick, än även avgiva yttrande angående
de åtgärder, som för skadans
botande böra vidtagas, samt beräkna
därför nödig kostnad. Verkställes
reparation, bär, sedan denna avslutats,
genom ny besiktning utrönas,
huruvida fartyget är i det skick, att
den tilltänkta resan kan företagas.

Har lasten under resa lidit betydligare
skada genom sjöolycka, hårt
väder eller dylikt, eller förekommer
anledning att lasten är i sådant tillstånd,
att särskild åtgärd för dess
bevarande erfordras, eller är på
grund av skada å fartyget lossning
nödvändig, skall befälhavaren anordna
besiktning av lasten. Finnes lasten
vara skadad, skola besiktningsmännen
utlåta sig angående den orsak,
som kan antagas hava vållat
skadan, samt föreslå de åtgärder,
som böra vidtagas.

Besiktningsmän förordnas, om
fartyget finnes i stad med rådhusrätt,
av den rådhusrätten och eljest
av närmaste rådhusrätt. Utom
riket skall befälhavaren begära förordnande
för besiktningsmän hos
den myndighet, som enligt lag eller
sed å den ort där besiktningen skall
äga rum, är behörig, eller ock hos
svensk konsul; finnes fartyget å ort,
där enligt gällande sed besiktningsmän
icke av offentlig myndighet förordnas,
inhämtc befälhavaren yttrande
av sakkunnige män.

rigen förordnade. När besiktning
äger rum utom riket skall konsul,
såvitt det kan ske, i tillämpliga delar
iaktttaga vad som nu sagts.

318 §.

Har skada drabbat fartyg eller
gods i gemensamt haveri, äger envar
som haveriet rör låta en eller flera
besiktningsmän utreda och värdera
skadan. Detsamma gäller i fråga
om skada i enskilt haveri, när
utredning om skadan fordras för bestämmande
av bidragsvärde för fartyg
eller gods.

Besiktningsmän utses av den som
haveriet rör eller förordnas på hans
ansökan av myndighet som angives
i 317 §.

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

(Nuvarande lydelse) (Föreslaqen ludelse)

42 §. 319 §''

Förekommer anledning att gods
under resa tagit skada, bär befälhavaren,
förrän godset till lastemottagaren
utlämnas, låta genom tillkallade
besiktningsmän, som i 332 §
andra stycket sägs, besiktiga godset;
kan fråga uppstå därom att skadan
må hava vållats genom felaktighet
vid stuvning, garnering eller skalkning
av luckorna eller genom annat
dylikt fel, bör befälhavaren tillkalla
besiktningsmän att närvara redan
vid luckornas öppnande och godsets
undersökning.

TOLFTE KAPITLET
Ansvarsbestämmelser

292 § 2 mom.

Åsidosätter befälhavare de skyldigheter,
som enligt 26 § åligga honom,
och är ej sådant fall för handen,
som avses i 1 mom., dömes till
dagsböter. Hava flera medverkat till
sådan gärning, skall gälla vad som
är stadgat i 23 kap. brottsbalken.

Till straff, som sägs i första stycket,
dömes redare eller annan, som
i redares ställe haft befattning med
fartyget, om han med vetskap om
att fel eller brist förelegat i hänseende
som avses i 5a § underlåtit att,
såvitt det stått i hans makt, föranstalta
om felets eller bristens avhjälpande.

Vill fartygs ägare eller redare eller
någon, som i redarens ställe har
befattning med fartyget, eller befälhavaren
anordna annan besiktning
av fartyg eller gods än som avses i
317 eller 318 § och utser han ej själv
besiktningsmän, skall myndighet
som angives i 317 § på hans ansökan
för ordna en eller flera besiktningsmän.
Detsamma gäller, om
lastägare eller lastförsäkringsgivare
vill låta besiktiga lasten i annat fall
än som avses i 318 §.

320 §.

Besiktningsman får icke vägras
tillträde till fartyget och lasten för
att utföra besiktningen utom när sådant
tillträde skulle föranleda oskälig
kostnad för fartyget eller annan
väsentlig olägenhet.

TRETTONDE KAPITLET
Ansvarsbestämmelser

323 §.

Försummar befälhavare att enligt
58 § första och andra styckena tillse
att fartyget är i behörigt skick, dömes
till böter eller fängelse i högst
sex månader.

Till samma straff dömes redare,
om han försummar att avhjälpa fel
eller brist i fartygets behöriga skick
varom han ägt eller bort äga vetskap.

Underlåter redare att, såvitt det
är honom möjligt, hindra fartyget
att gå till sjöss, när förestående resa
på grund av fel eller brist i fartygets
behöriga skick kan bliva förenad
med allvarlig fara för de ombord va -

Kanal. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

(Nuvarande lydelse)

292 § (utom 2 mom.).

1 mom. Har befälhavare, utan att
nödtvång därtill föranlett, gått till
sjöss med fartyg, som haft sådana
brister till skrov, maskin eller utrustning
eller som varit så illa bemannat
eller så hårt eller olämpligt
lastat eller så olämpligt barlastat,
att han bort inse, att resan var förbunden
med uppenbar livsfara för
de ombordvarande, dömes till dagsböter
eller fängelse i högst två år.
Hava flera medverkat till sådan gärning,
skall gälla vad som är stadgat
i 23 kap. brottsbalken.

Till straff, som sägs i första stycket,
dömes redare eller annan, som
i redares ställe haft befattning med
fartyget, om han med vetskap om
sådana brister eller fel som där
nämnts underlåtit att, såvitt det stått
i hans makt, hindra fartyget att gå
till sjöss.

3 mom. Har befälhavare uraktlåtit
att iakttaga något av vad som
åligger honom enligt 32 §, dömes
till dagsböter.

4 mom. Till straff enligt denna
paragraf må ej dömas, om för gärningen
är stadgat svårare straff i
brottsbalken.

293 §.

År befälhavare genom vårdslöshet
eller försummelse i tjänsten, på annat
sätt än som avses i 292 § 1 mom.,
vållande till sjöolycka, dömes till
dagsböter eller fängelse i högst ett
år, om ej för gärningen är stadgat
svårare straff i brottsbalken.

(Föreslagen lydelse)

rande, dömes till böter eller fängelse
i högst två år.

324 §.

Brister den som på fartyg fullgör
uppgift av väsentlig betydelse för säkerheten
till sjöss i gott sjömanskap
till förekommande av sjöolycka, dömes
till böter eller fängelse i högst
sex månader.

Är brottet grovt, dömes till fängelse
i högst två år.

325 §.

Är den som på fartyg fullgör uppgift
av väsentlig betydelse för säkerheten
till sjöss så påverkad av alkoholhaltiga
drycker eller annat berusningsmedel,
att det maste antagas,
att han icke på betryggande sätt
kan utföra vad som därvid åligger

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

honom, dömes till böter eller fängelse
i högst ett år.

291 §.

Avviker befälhavare ur tjänsten
och övergiver det honom anförtrodda
fartyget, dömes till fängelse i
högst två år eller, om brottet är
ringa, till dagsböter.

Lämnar befälhavare fartyget när
det är i fara, utan att iakttaga vad
som stadgas i 43 § eller vad som eljest
åligger honom såsom god sjöman,
dömes till dagsböter eller fängelse
i högst ett år.

294 §.

Har sammanstötning eller händelse,
som sägs i 223 a §, timat och uraktlåter
befälhavaren något av vad
som enligt 223 § åligger honom att
iakttaga i sådant fall, dömes till
dagsböter eller fängelse i högst två
år.

Uraktlåter befälhavare något av
vad som åligger honom enligt 34 a §
första stycket eller 34 b §, dömes till
dagsböter eller fängelse i högst sex
månader.

286 §.

Har befälhavare icke ombord å
fartyget ett exemplar av denna lag,
dömes till böter, högst femhundra
kronor.

288 § andra stycket.

Försummar befälhavare att, efter
vad som stadgas i 40 §, avgiva rapport
eller anmäla sig för sjöförklaring,
dömes till dagsböter.

326 §.

Avviker befälhavare ur tjänsten
och övergiver fartyget, dömes till
böter eller fängelse i högst ett år.

Försummar befälhavare vad som
åligger honom enligt 62 § första
stycket eller i övrigt såsom god sjöman
när fartyget är i fara, dömes
till böter eller fängelse i högst två
år.

327 §.

Försummar befälhavare vad som
åligger honom enligt 62 § andra
stycket när annan är i sjönöd eller
när fara hotar sjötrafiken eller enligt
223 § när fartyget stött samman
med annat fartyg, dömes till böter
eller fängelse i högst två år.

328 §.

Befälhavare dömes till böter,

1. om han försummar att enligt
58 § tredje stycket underrätta redaren
om fel eller brist i fartygets behöriga
skick,

2. om han försummar att enligt
60 § andra stycket på fartyget medföra
skeppshandlingar eller ett exemplar
av denna lag,

3. om han försummar att avgiva
rapport enligt 70 § eller uppsåtligen
eller av oaktsamhet lämnar oriktig
eller vilseledande uppgift i sådan
rapport,

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

288 § första stycket.

För vägran att i fall, som avses i
6 §, till besiktningsmän överlämna
fartygs nationalitetshandling eller
hemortsbevis dömes befälhavaren
till dagsböter.

295 §.

Vägrar befälhavare utan lagligt
hinder att i sådant fall, som avses i
34 §, å sitt fartyg medtaga befälhavare
eller sjöman, hans aska eller
efterlämnade effekter, dömes till
dagsböter.

287 §.

Försummar någon vad honom
åligger med avseende å dagboks förande
eller uppvisande, dömes till
böter, högst femhundra kronor.

296 §.

Befälhavare, som så förbrutit sig,
som i 287, 290, 291, 292, 293 eller
294 § sägs, må, där omständigheterna
äro synnerligen försvårande,
för viss tid eller för alltid dömas
förlustig sådan rättighet att föra far2f
Bihang till riksdagens protokoll 1966.

4. om han vägrar att i fall som
avses i 317 § överlämna fartygets
nationalitetshandling till besiktningsmännen,
eller

5. om han utan laga hinder vägrar
att i sådant fall som avses i 346 §
på fartyget medtaga befälhavare eller
sjöman, hans aska eller efterlämnade
effekter.

Till samma straff dömes befälhavare
eller redare, om han försummar
att enligt 306 § göra anmälan
om sjöförklaring eller om han uppsåtligen
eller av oaktsamhet föranleder
att sjöförklaring uppskjutes,
utan att förutsättningar äro för handen
enligt 304 §.

329 §.

Försummar någon sin skyldighet
enligt denna lag i fråga om förande
av dagbok eller kladd till dagbok
eller lämnar han uppsåtligen eller
av oaktsamhet oriktig eller vilseledande
uppgift i dagboken eller kladden,
dömes till böter.

Till samma straff dömes

1. befälhavare eller redare, om han
obehörigen vägrar någon att taga
del av dagbok, kladd till dagbok eller
på teknisk väg gjord uppteckning
rörande fartygets navigering
och gången av dess maskineri, samt

2. redare, om han försummar sin
skyldighet att förvara sådan handling.

330 §.

Har någon gjort sig skyldig till
gärning som avses i 323, 324, 325,
326 eller 327 § och därigenom visat
sig olämplig för tjänst på fartyg,
för vilkens utövande särskilda
villkor gälla, skall domstolen för saml.

Nr 145

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

(Nuvarande lydelse)

lyg, för vars utövande särskilda villkor
äro stadgade.

Om sådan påföljd skall domstolen
ofördröj ligen underrätta sjöfartsstyrelsen.

310 §.

Vad i detta kapitel stadgas angående
brott av befälhavare, gälle ock
om brott av den, som är satt i befälhavarens
ställe.

TRETTONDE KAPITLET

Om laga domstol och rättegång i
sjörättsmål

313 §.

Rådstuvurätt vare första domstol i
mål, som skall bedömas efter denna
lag.

Att sådant mål i visst fall må upptagas
av häradsrätt är särskilt stadgat.

323 §.

Om rådhusrätts behörighet att
upptaga tvistemål enligt denna lag
gäller i tillämpliga delar vad som är
stadgat angående laga domstol i
tvistemål i allmänhet. Talan må ock
väckas vid rådhusrätten i den ort
där fartyget finnes eller, såvitt angår
fordran för vilken hos myndighet
säkerhet ställts till befrielse från
kvarstad eller annan handräckning,
hos rådhusrättten i den ort där säkerheten
ställts. Talan må väckas

(Föreslagen lydelse)

klara honom för viss tid eller för
alltid förlustig behörighet att utöva
sådan tjänst.

Meddelas förklaring enligt första
stycket, skall domstolen ofördröj ligen
underrätta sjöfartsstyrelsen. I
fråga om radiotelegrafist skall även
telestyrelsen underrättas.

331 §.

Vid tillämpning av bestämmelserna
i detta kapitel jämställes med befälhavare
den som trätt i befälhavarens
ställe och med redare den som
i redarens ställe haft befattning med
fartyget.

332 §.

Hava flera medverkat till gärning
som avses i 323, 324, 325, 326 eller
327 §, gäller 23 kap. brottsbalken.

Straff ådömes ej enligt denna lag,
om gärningen är belagd med strängare
straff i brottsbalken.

FJORTONDE KAPITLET

Om laga domstol och rättegång i
sjörättsmål

336 §.

Rådhusrätt är första domstol i
mål, som skall bedömas efter denna
lag. Om häradsrätts behörighet i
vissa fall att upptaga sådant mål gälla
särskilda bestämmelser.

337 §.

Bestämmelserna om laga domstol i
tvistemål i allmänhet äga motsvarande
tillämpning i fråga om rådhusrätts
behörighet att upptaga tvistemål
enligt denna lag. Talan får
även väckas vid rådhusrätten i den
ort där fartyget finnes. När säkerhet
för fordran ställts hos myndighet
till befrielse från kvarstad eller annan
handräckning, får talan väckas
vid rådhusrätten i den ort där säkerheten
ställts. Talan angående

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

(Nuvarande lydelse)

hos sistnämnda rådhusrätt angående
fordran som säkerheten avsett,
oaktat säkerheten frigivits. Finnes
ej rådhusrätt i ort, där svaranden
må sökas enligt vad sålunda är föreskrivet,
äger käranden instämma
tvisten till den rådhusrätt, som är
närmast den orten.

Äro flera redare i ett fartyg, skall
hemvist.

328 §.

Om rådstuvurätts behörighet att
upptaga brottmål enligt denna lag
gälle i tillämpliga delar vad angående
laga domstol i brottmål i allmänhet
är stadgat. Finnes ej rådstuvurätt
å ort, vid vars domstol den tilltalade
enligt vad sålunda är föreskrivet
har att svara, må åtal väckas vid
den rådstuvurätt, som är närmast
den orten.

326 §.

Den, som icke åtnöjes med dispasch,
skall göra sin klandertalan
anhängig vid rådstuvurätten i den
stad, där dispaschen är utgiven.

329 § 1 mom. fjärde stycket.

Har icke dispasch blivit överklagad
i den ordning, nu är sagt, lände
den till efterrättelse.

314- § 2 mom.

2 mom. När vid rådstuvurätt till
handläggning förekommer mål angående
klander av dispasch, skola,
utom det antal av rättens lagfarna
ledamöter, som i rättegångsbalken
är i allmänhet föreskrivet för rådstuvurätts
domförhet vid huvudförhandling,
tre i handel och sjöfart
kunniga och erfarna män hava säte
och stämma i rätten. Stadsfullmäktige
i stad, vars rådstuvurätt enligt
326 § äger upptaga dylikt mål, skola
före utgången av varje år utse dessa
särskilda ledamöter att utöva befattningen
under det följande året.

(Föreslagen lydelse)

fordran som säkerheten avsett får
väckas vid sistnämnda rådhusrätt,
även om säkerheten frigivits. Finnes
ej rådhusrätt i ort, där svaranden
kunnat sökas enligt vad som nu
sagts, får talan väckas vid den rådhusrätt
som är närmast den orten.

fartygets hemort anses som rederiets

338 §.

Bestämmelserna om laga domstol
i brottmål i allmänhet äga motsvarande
tillämpning i fråga om rådhusrätts
behörighet att upptaga
brottmål enligt denna lag. Finnes ej
rådhusrätt i ort, vid vars domstol
den misstänkte haft att svara enligt
vad som nu sagts, får åtal väckas vid
den rådhusrätt som är närmast den
orten.

339 §.

Talan mot dispasch föres genom
klander hos rådhusrätten i den ort
där dispaschen är utgiven.

Dispasch, som ej behörigen klandrats,
länder till efterrättelse.

340 §.

Rådhusrätt är i dispaschmål domför
med tre eller högst fyra lagfarna
domare, jämte tre särskilda ledamöter,
utsedda enligt 341 §. Rådhusrätten
är dock domför med en lagfaren
domare vid prövning om klander
skall avvisas och vid sådan handläggning
som avser måls beredande eller
som enligt 341 och 343 §§ ankommer
på rådhusrätten.

341 §.

För stad, vars rådhusrätt äger upptaga
dispaschmål, upprättar sjöfartsstyrclsen
årligen en förteckning, vari

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966

(Nuvarande lydelse)

För att i deras ställe, vid inträffat
förfall, tjänstgöra skola tillika tre
suppleanter utses; uppstår hinder
jämväl för dem, äge rättens ordförande
efter samråd med de lagfarna
ledamöterna för varje särskilt fall
tillkalla andra.

De särskilda ledamöterna njute
ersättning av allmänna medel enligt
bestämmelser, som meddelas av
Konungen. Om skyldighet för part
att återgälda sådan ersättning äge
vad i 18 kap. 13 § rättegångsbalken
är stadgat motsvarande tillämpning.

329 § (utom 1 mom. fjärde stycket).

1 mom. Den som vill klandra dispasch
skall inom trettio dagar från
den dag, då dispaschen utgavs, till
rådstiwurätten inkomma med skriftlig
inlaga i två exemplar. I inlagan
skola fullständigt upptagas alla klagandens
påståenden jämte skälen
därtill. Vid inlagan skola oek fogas
den klandrade utredningen samt de
handlingar klaganden åberopar.

Finnes uppenbart, att talan icke
kan upptagas till prövning, skall den
omedelbart avvisas; beslut härom
må meddelas av rättens ordförande.

Avvisas ej klandertalan, äge klagandens
vederpart utbekomma ena
exemplaret av klagandens inlaga.
Vill vederparten bemöta klandret,
äge han inom två veckor efter klandertidens
utgång till rådstuvurätten
inkomma med skriftlig förklaring i
två exemplar. Vid förklaringen skola
fogas de handlingar förklaranden
åberopar, där de ej redan äro ingivna.
Ej må å någondera sidan mer än
eu skrift ingivas.

2 mom. Vill part bliva muntligen
hörd, göre därom anmälan inom fy -

(Föreslagen lydelse)

upptagas minst tolv personer, som
äro kunniga i handel och sjöfart och
som äro skickade att tjänstgöra som
särskilda ledamöter i dispaschmål.
Bland dem som upptagits i denna
förteckning utser rätten för varje
mål tre för tjänstgöring som särskilda
ledamöter. Om på grund av förfall
eller annat hinder föreskrivet antal
ledamöter ej kan utses från förteckningen,
utser rätten annan lämplig
person att vara särskild ledamot.

Särskild ledamot skall vara svensk
medborgare och hava fyllt tjugofem
år. Den som är omyndig eller i konkurstillstånd
får ej vara ledamot.
Särskild ledamot äger uppbära ersättning
av allmänna medel enligt
bestämmelser som meddelas av
Konungen.

342 §.

Vill någon klandra dispasch, skall
han inom fyra veckor från dispaschens
dag till rådhusrätten inkomma
med klanderinlaga. Med de avvikelser
som följa av tredje stycket i
denna paragraf äga i övrigt bestämmelserna
i 52 kap. 2, 3, 5, 6 och
8—12 §§ rättegångsbalken motsvarande
tillämpning i mål om klander
av dispasch. Bestämmelse som avser
hovrätt gäller därvid i stället rådhusrätten.

Upptages klander av dispasch,
äger motpart utan avgift få ut en
avskrift av klanderinlagan. Vill han
bemöta klandret, skall han senast fyra
veckor efter fullföljdstidens utgång
till rådhusrätten inkomma
med skriftlig förklaring. Om denna
rätt att få del av klandret och att
avgiva förklaring bär rådhusrätten
sända meddelande till varje känd
sakägare.

Rätten äger hålla förhör eller förhandling
även för annat ändamål

Kungl. Maj. ts proposition nr 145 år 1966

(Nuvarande lydelse)

ra veckor efter klandertidens utgång.
Göres sådan anmälan, bestämme rättens
ordförande genast dag för förhöret,
som ofördröjligen skall inför
rätten hållas. Har ej inom nyss stadgade
tid anmälan skett och prövar
ej heller rätten nödigt höra parterna,
skall ofördröjligen genom anslag å
en för allmänheten tillgänglig plats
i rättens kansli tillkännagivas viss
dag, då rättens utslag kommer att
meddelas. Underrättelse om tiden
för utslagets meddelande skall ock
avsändas till klaganden samt till annan
part, som inkommit med förklaring
eller eljest blivit hörd i målet.

3 mom. I rättens utslag eller beslut
skall fullständig underrättelse
meddelas om vad part för fullföljande
av talan mot utslaget eller beslutet
har att iakttaga.

330 §.

Talan mot rådstuvurätts utslag eller
beslut i mål, som i 326 § omförmäles,
föres genom besvär till högsta
domstolen. Vill någon anföra besvär,
skall han inom fyra veckor från
den dag, då utslaget eller beslutet
meddelades, till rådstuvurätten inkomma
med besvärsinlaga i två exemplar
och därvid foga de till saken
hörande handlingar klaganden kan
anse nödigt förete. Om klagandens
skyldighet att nedsätta fullföljdsavgift
samt belopp till säkerhet för
kostnadsersättning åt motparten
skola bestämmelserna i 54 kap. 17
och 18 §§ rättegångsbalken äga motsvarande
tillämpning; vad klaganden
enligt 56 kap. 2 § samma balk
har att iakttaga skall fullgöras hos
rättens ordförande och skall vad i
övrigt där sägs om hovrätt avse rättens
ordförande.

Finnes besvärstalan ej vara fullföljd
på föreskrivet sätt eller inom
rätt tid, skall den av rådstuvurätten
avvisas; beslut härom må med -

(Föreslagen lydelse)

än som avses i 52 kap. 10 § rättegångsbalken.
Rättens avgörande av
saken sker genom utslag.

343 §.

Talan mot rådhusrätts utslag eller
beslut i dispaschmål föres genom besvär
till högsta domstolen. Vill någon
anföra besvär, skall han inom
fyra veckor från den dag, då utslaget
eller beslutet meddelades, till rådhusrätten
inkomma med besvärsinlaga.
Beträffande klagandens skyldighet
att nedsätta fullföljdsavgift
och belopp till säkerhet för kostnadsersättning
åt motpart samt i
fråga om rättegången i övrigt äga
bestämmelserna i 54 kap. 16—19 §§
och 56 kap. rättegångsbalken motsvarande
tillämpning. Bestämmelse
som avser hovrätt gäller därvid i
stället rådhusrätten.

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966

(Nuvarande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

delas av rättens ordförande. Om talan
mot sådant beslut gälle vad i
första stycket sagts.

Avvisas ej besvärstalan, äge klagandens
vederpart utbekomma ena
exemplaret av besvär sinlagan; han
äge därefter att inom fyra veckor
från besvärstidens utgång till rådstuvurätten
inkomma med förklaring
jämte de handlingar han vill
åberopa.

Sedan förklaring inkommit eller
tiden för förklarings avgivande gått
till ända utan att sådan avgivits,
skall rådstuvurätten utan dröjsmål
till högsta domstolen insända de
växlade skrifterna jämte därvid fogade
handlingar samt akten i målet.

Angående förfarandet i högsta
domstolen gälle i övrigt i tillämpliga
delar vad i 56 kap. rättegångsbalken
är stadgat om besvär.

Efter det fartyg utklarerats och i Sedan fartyg utklarerats och i övövrigt
är segelfärdigt, må ej befäl- rigt är färdigt att avgå, får omhavaren
eller någon annan å farty- bordanställd icke för gäld hindras
get anställd för gäld hindras att av- att avresa och ej heller något av
resa, ej heller något av vad han för vad han fört ombord för tjänsten
tjänstens behov fört ombord tagas tagas i mät eller beläggas med kvari
mät eller beläggas med kvarstad. stad.

Befälhavaren vare pliktig att till På svenskt fartyg skall, till det
sadant antal och med rätt till den antal och mot den ersättning som
gottgörelse, som av Konungen fast- Konungen fastställer, medtagas
ställes, till bestämmelseorten eller svenskt sjöfolk, vars hemsändande
annan hamn, som fartyget under re- det åligger konsul att besörja eller
san skall anlöpa, medtaga svenskt som äger rätt till fri hemresa ensjöfolk,
vars hemsändande det ålig- ligt 26 § sjömanslagen, till bestämger
konsulerna att besörja, eller som melseorten eller annan hamn, som
äger rätt till fri hemresa jämlikt 26 § fartyget skall anlöpa under resan,
sjömanslagen. Utan betalning vare Utan betalning skall medtagas urna
befälhavaren pliktig medtaga urna innehållande askan efter avliden
innehållande askan efter avliden svensk befälhavare eller sjöman
svensk befälhavare eller sjöman, så samt, såvitt det kan ske utan olägen -

69 §.

FEMTONDE KAPITLET
Särskilda bestämmelser

345 §.

34 §.

346 §.

Kungl. Maj.ts proposition nr 745 år 1966

(Nuvarande lydelse)

ock hans efterlämnade effekter, såvitt
de utan olägenhet kunna medtagas.

Konungen äger förordna, att förpliktelse
som i första stycket sägs
skall gälla jämväl i avseende ä befälhavare
eller sjöman från annat
land, hans aska eller efterlämnade
effekter.

(Föreslagen lydelse)

het, hans efterlämnade effekter. Fartygets
befälhavare är ansvarig för
att dessa skyldigheter iakttagas.

Konungen äger förordna, att bestämmelserna
i första stycket skola
gälla även i fråga om befälhavare
eller sjöman från annat land, hans
aska eller efterlämnade effekter.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

I den mån annat ej följer av vad som föreskrives nedan upphävas genom
denna lag

1) lagen den 8 april 1927 (nr 83) om dispaschörs befattning med försäkringstvister;
samt

2) lagen den 27 april 1906 (nr 19 s. 6) angående skyldighet för svensk
domstol att upptaga sjöförklaring och verkställa undersökning angående
sjöolycka, som drabbat främmande fartyg.

Förekommer i lag eller författning hänvisning till stadgande som ersatts
genom bestämmelse i denna lag, skall den bestämmelsen i stället tillämpas.

Gemensamt haveri, kostnad som enligt 136 § sjölagen skall fördelas efter
samma grunder som gemensamt haveri samt enskilt haveri utredas och fördelas
av dispaschör med tillämpning av äldre bestämmelser, om haveriet inträffat
eller kostnaden uppkommit före den nya lagens ikraftträdande. Annan
till dispaschör hänskjuten fråga utredes enligt äldre bestämmelser, om
frågan kommit under dispaschörens behandling innan den nya lagen trätt
i kraft.

I fråga om skyldighet att avgiva rapport till sjöfartsstyrelsen och att avlägga
sjöförklaring gälla äldre bestämmelser, om händelsen inträffat före
den nya lagens ikraftträdande. På sjöförklaring som upptagits och sjöförhör
som inletts före sagda tidpunkt äro likaledes äldre bestämmelser tilllämpliga.

På besiktning som inletts före den nya lagens ikraftträdande äro äldre
bestämmelser tillämpliga.

Dispaschmål, vari klandertalan anhängiggjorts före den nya lagens ikraftträdande,
behandlas enligt äldre lag.

Kungi. Maj.ts proposition nr U5 år 1966

2) Förslag
till
Lag

om ändring i lagen den 4 juni 1937 (nr 306) om behörighet
för häradsrätt att upptaga sjörättsmål

Härigenom förordnas, dels att 1 § lagen den 4 juni 1937 om behörighet
för häradsrätt att upptaga sjörättsmål skall erhålla ändrad lydelse på sätt
nedan angives, dels att 2 § andra stycket samma lag skall upphöra att gälla.1

(Nuvarande lydelse)

Har förordnats
Med sjörättsmål avses i denna lag
mål och ärenden som skola bedömas
efter sjölagen eller sjömanslagen
ävensom andra mål och ärenden beträffande
vilka, enligt vad särskilt
stadgats, de i någon av nämnda lagar
givna regler om domstols behörighet
eller ock bestämmelserna i
denna lag skola gälla; dock att lagen
icke äger tillämpning å mål angående
klander av dispasch.

(Föreslagen lydelse)

annan rådhusrätt.

Med sjörättsmål avses i denna lag
mål och ärenden som skola bedömas
efter sjölagen eller sjömanslagen
ävensom andra mål och ärenden
beträffande vilka, enligt vad särskilt
stadgats, de i någon av nämnda lagar
givna regler om domstols behörighet
eller ock bestämmelserna i
denna lag skola gälla; dock att lagen
icke äger tillämpning å mål angående
klander av dispasch eller å ärenden
angående sjöförklaring.

av häradsrätt.

i nämnden.

2 §.

Vad i____________________

Vid upptagande av sjöförklaring
eller sjöförhör gålle om rättens sammansättning
vad i 3U § 1 mom. sjölagen
är stadgat; nämnd skall ej deltaga.
Förslag å särskilda ledamöter,
som avses i andra stycket sistnämnda
lagrum, skall upprättas av handels-
och sjöfartsnämnd eller, där
sådan nämnd ej finnes, stadsfullmäktige
i stad vars förenande med
domsaga föranlett förordnande enligt
1 §■

Vid prövning --------

1 §•

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

Angående sjöförklaring som upptagits och sjöförhör som inletts före lagens
ikraftträdande gälla äldre bestämmelser.

1 Senaste lydelse av 1 § se 1964: 650 samt av 2 § 1958:18.

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966

3) Förslag
till
Lag

om ändrad lydelse av 1 § lagen den 9 maj 1958 (nr 205) om förverkande av

alkoholhaltiga drycker m. m.

Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 9 maj 1958 om förverkande av
alkoholhaltiga drycker in. in. skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives.1

(Nuvarande lydelse)

Alkoholhaltiga drycker
Samma lag vare, om sådana drycker
eller berusningsmedel påträffas
hos den som brutit mot 4 § lagen om
straff för vissa trafikbrott eller 13
kap. 6 § luftfartslagen eller hos någon
som medföljt vid tillfället, såframt
berusningsmedlen må antagas
hava varit avsedda även för den som
begått gärningen.

Medför någon — — -------

(Föreslagen lydelse)

är o däremot.

Samma lag vare, om sådana drycker
eller berusningsmedel påträffas
hos den som brutit mot 4 § lagen om
straff för vissa trafikbrott, 13 kap.
6 § luftfartslagen eller 325 § sjölagen
eller hos någon som medföljt vid tillfället,
såframt berusningsmedlen må
antagas hava varit avsedda även för
den som begått gärningen.
------stycket sägs.

1 §•

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

1 Senaste lydelse se 1960: 159.

Kungi. Maj:ts proposition nr 145 år 1966

4) Förslag
till
Lag

om ändrad lydelse av 79 § sjömanslagen den 30 juni 1952 (nr 530)

Härigenom förordnas, att 79 § sjömanslagen den 30 juni 1952 skall erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

Är någon å fartyget anställd genom
vårdslöshet eller försummelse
i tjänsten vållande till sjöolycka,
straffes med böter eller med fängelse
i högst ett år, där ej gärningen
efter allmän lag bär beläggas med
strängare straff.

Är den skyldige styrman eller maskinist,
må han, där omständigheterna
äro synnerligen försvårande,
tillika förklaras för viss tid eller
för alltid förlustig rättigheten att i
dylik beställning nyttjas, där för
sådan rättighets utövande särskilda
villkor äro stadgade. Om sådan påföljd
skall domstolen ofördröjligen
underrätta sjöf artsstyr elsen.

(Föreslagen lydelse)

Är någon å fartyget anställd genom
vårdslöshet eller försummelse
i tjänsten vållande till sjöolycka,
dömes till böter eller fängelse i högst
sex månader, om gärningen ej är
straffbar enligt sjölagen eller belagd
med strängare straff i brottsbalken.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

Kungi. Maj:ts proposition nr 145 år 1966

5) Förslag
till
Lag

angående ändring i lagen den 28 maj 1937 (nr 249) om inskränkningar i
rätten att utbekomma allmänna handlingar

Härigenom förordnas, dels att till lagen den 28 maj 1937 om inskränkningar
i rätten att utbekomma allmänna handlingar skola fogas två nya
paragrafer, betecknade 5 och 22 a §§, av nedan angiven lydelse, dels att
38 § samma lag skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.1

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

5 §.

Dagbok förd på fartyg som äges
eller nyttjas av staten eller av
kommun får, såvitt angår sammanstötning
med annat fartyg, ej utan
tillstånd av myndighet under vars
förvaltning fartyget hör utlämnas
förrän sjöförklaring hålles offentligt
eller talan väckts på grund av sammanstötningen,
eller fem år förflutit
från det sammanstötningen ägde
rum. Detsamma gäller på fartyget
upprättad handling, som enligt sjölagen
jämställes med dagbok i fråga
om rätten att taga del därav.

22 a §.

Handlingar i ärende angående sjöförklaring
med anledning av fartygs
sammanstötning med annat fartyg
få, om sjöförklaringen icke hålles offentligt,
ej utan redarens samtycke
utlämnas förrän motsvarande utredning
beträffande det andra fartyget
blivit tillgänglig för den som vill taga
del därav eller fem år förflutit
från det sammanstötningen ägde
rum. Detsamma gäller i fråga om
handlingar, som med anledning av
fartygs sammanstötning med annat
fartyg inkommit till sjöfartsstyrelsen
eller upprättats där.

Bestämmelserna i första stycket

1 Senaste lydelse se SFS 1947: 629.

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966
(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Där det---—------—----

Kan handling, som ej må utlämnas
till envar, antagas vara av betydelse
som bevis i rättegång eller för
förundersökning i brottmål, äger
domstol, där rättegången föres eller
fråga som hör till förundersökningen
må upptagas, förordna att handlingen
skall tillhandahållas domstolen
eller undersökningsledaren. Vad
nu sagts gälle dock ej handlingar,
som avses i 1—5 §§ samt 31 och 33 §§.
Är handlingens innehåll sådant
att den som utfärdat handlingen ej
enligt 36 kap. 5 § andra, tredje eller
fjärde stycket rättegångsbalken må
höras som vittne därom, må handlingen
ej företes i rättegången eller
vid förundersökningen. Ej heller må,
med mindre synnerlig anledning förekommer
därtill, handlingen företes
i rättegången eller vid förundersökningen,
om därigenom yrkeshemlighet
skulle uppenbaras.

aga motsvarande tillämpning när utredning
verkställes av särskild undersökningskommission
enligt 314 §
sjölagen eller, beträffande fartyg
som äges eller nyttjas av staten, av
myndighet under vars förvaltning
fartyget hör.

§•

handlingars utlämnande.

Kan handling, som ej må utlämnas
till envar, antagas vara av betydelse
som bevis i rättegång eller för
förundersökning i brottmål, äger
domstol, där rättegången föres eller
fråga som hör till förundersökningen
må upptagas, förordna att handlingen
skall tillhandahållas domstolen
eller undersökningsledaren. Vad
nu sagts gälle dock ej handlingar,
som avses i 1—4 §§ samt 31 och 33 §§.
Är handlingens innehåll sådant
att den som utfärdat handlingen ej
enligt 36 kap. 5 § andra, tredje eller
fjärde stycket rättegångsbalken må
höras som vittne därom, må handlingen
ej företes i rättegången eller
vid förundersökningen. Ej heller må,
med mindre synnerlig anledning förekommer
därtill, handlingen företes
i rättegången eller vid förundersökningen,
om därigenom yrkeshemlighet
skulle uppenbaras.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

Kungl. Maj.ts proposition nr liö år 1966

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet på Stockholms slott den
3 juni 1966.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden
Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Kling, Edenman, Johansson,
Hermansson, Holmqvist, Aspling, Palme, Sven-Eric Nilsson, Gustafsson.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga om ändringar i sjölagen
m. m. och anför.

INLEDNING

Den svenska sjörätten regleras främst av bestämmelserna i sjölagen, utfärdad
den 12 juni 1891 (nr 35 s. 1). Lagen innehåller i skilda kapitel bestämmelser
om fartyg (1 kap.) och redande i fartyg (2 kap.), om befälhavare
(3 kap.), befraktning (5 kap.), haveri (7 kap.) och skada genom fartygs
sammanstötning (8 kap.), om bärgning (9 kap.), om begränsning av redareansvaret
(10 kap.) samt om sjöpanträtt och preskription av fordran i vissa
fall (11 kap.). Dessutom finns ansvarsbestämmelser (12 kap.) och processuella
bestämmelser (13 kap.). Befälhavarekapitlet innehåller utom bestämmelser,
som reglerar befälhavarens ställning, bl. a. vissa regler om sjöförklaring
och besiktning. I dessa ämnen meddelas ytterligare bestämmelser i
13 kap. Lagen har efter sin tillkomst undergått flera, delvis betydelsefulla
ändringar. Av dess bestämmelser har 4 kap. om besättningen och 6 kap.
om bodmeri upphört att gälla. Förstnämnda kapitel har ersatts av sjömanslagen
den 30 juni 1952 (nr 530) och sjöarbetstidslagen den 30 juni 1959
(nr 404). Sjölagen har tillkommit efter samarbete mellan Sverige, Danmark
och Norge. Dess innehåll överensstämmer i stort med de danska och norska
sjölagarna, som utfärdades år 1892 respektive år 1893. Även den finska
sjölagen av år 1939 uppvisar stora likheter i sak men har en avvikande
disposition av åtskilliga bestämmelser.

Genom den år 1958 tillkallade sjölagskommittén1 pågår översyn av sjö 1

Justitierådet Erik Hagbergh, ordförande, redaktören Hjalmar Bååw, direktören Nils Grenander,
direktören Per Erik Hedborg (fr. o. m. den 1 dec. 1963). sjöfartsrådet Gustaf Lindencrona,
förbundsordföranden Johan S. Thore och assuransdirektören Carl Erik Åhmansson (t. o.
m. den 30 nov. 1963). Experter advokaten Lennart Hagberg och dispaschören Kaj Pineus.

Kungl. Maj. ts proposition nr 145 år 1966

lagen. Denna översyn sker i samarbete med motsvarande kommittéer i Danmark,
Finland och Norge. Kommittén, som enligt sina direktiv (riksdagsber.
1959:1 Ju 39) är oförhindrad att framlägga delförslag, har avlämnat tre
delbetänkanden med förslag till ändringar i sjölagen, nämligen ett år 1961
angående redareansvarets begränsning (SOU 1961:33), ett år 1963 angående
bärgarlönens fördelning och sjöförklaring m. m. (SOU 1963: 20) samt
ett år 1965 angående fartygs befälhavare, gemensamt haveri och dispasch,
ansvarsbestämmelserna m. m. (SOU 1965: 18). På grundval av det första
förslaget har ny lagstiftning genomförts från och med den 1 juli 1964 (prop.
1964: 35, LJU 8, riksdagsskrivelse 107, SFS 85). Det andra förslaget har delvis
lett till ny lagstiftning, nämligen i fråga om bärgningsregler och ansvarsbestämmelser,
som trätt i kraft den 1 januari 1965 (prop. 1964: 166, LXU
41, riksdagsskrivelse 332, SFS 728). Återstående i samma förslag berörda
bestämmelser, om sjöförklaring, har nu upptagits till beredning inom justitiedepartementet
i samband med kommitténs tredje betänkande. De av kommitténs
lagförslag som sålunda nu behandlats torde få fogas till statsrådsprotokollet
i detta ärende som bilagorna 2 och 3.

De av kommittén åren 1963 och 1965 avgivna betänkandena har remissbehandlats
var för sig. över båda betänkandena har remissyttranden avgivits
av Svea hovrätt, hovrätten för Västra Sverige, Stockholms rådhusrätt,
Göteborgs rådhusrätt, sjöfartsstyrelsen, generaltullstyrelsen — som bifogat
yttranden från kustdistriktscheferna —■ fiskeristyrelsen, domstolskommittén,
Föreningen Sveriges häradshövdingar, Föreningen Sveriges stadsdomare,
Sveriges advokatsamfund, Sveriges redareförening, Stockholms rederiförening,
Sveriges fartygsbefälsförening, Svenska maskinbefälsförbundet,
Svenska sjöfolksförbundet, Sveriges ångfartygs assurans förening, Sjöassuradörernas
förening samt Stockholms stads handels- och sjöfartsnämnd.

Över 1963 års betänkande har dessutom remissyttranden avgivits av hovrätten
för Övre Norrland, chefen för marinen, offentlighetskommittén, Rederiföreningen
för mindre fartyg, Svenska lotsförbundet och Sveriges fiskares
riksförbund. Vidare har utrikesdepartementets nämnd för konsulära
sjöfolks- och sjöfartsärenden överlämnat protokoll över sammanträde, vid
vilken nämnden diskuterat vissa delar av betänkandet.

Svea hovrätt har bifogat yttrande över 1963 års betänkande från häradshövdingen
i Gotlands domsaga.

Över 1965 års betänkande har ytterligare remissyttranden avgivits av
överbefälhavaren, telestyrelsen, rikspolisstyrelsen, 1964 års sjömanslagskommitté,
utredningen rörande specialstraffrätten, 1957 års trafiknykterhetskommitté,
dispaschören i Stockholm, Statstjänstemannaförbundet —
till vilket Svenska lotsförbundet anslutits — Försäkringsjuridiska föreningen,
Stockholms handelskammare, handelskammaren i Göteborg, Skånes
handelskammare, handelskammaren i Karlstad och Sjörättsföreningen
i Göteborg.

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966

Sjöfartsstyrelsen har överlämnat yttranden över 1965 års betänkande från
Svenska seglarförbundet, Svenska kanotseglarförbundet, Svenska kryssarklubben
och Sveriges motorbåts union. Fiskeristyrelsen har bifogat yttranden
över samma betänkande från fiskeriintendenterna. Rikspolisstyrelsen
har ingivit yttranden över samma betänkande från polischeferna i Stockholm,
Göteborg, Malmö, Norrköping, Gävle, Sundsvall och Luleå samt från
Föreningen Sveriges länspolischefer och Föreningen Sveriges polismästare.

I syfte att nå största möjliga nordiska enhetlighet har i sedvanlig ordning
överläggningar sedermera ägt rum mellan företrädare för berörda departement
i Sverige, Danmark, Finland och Norge i januari 1965 i Stockholm
och i september 1965 i Oslo. På grundval av kommitténs förslag och
de överläggningar som sålunda hållits har inom justitiedepartementet upprättats
förslag till lag om ändring i sjölagen, omfattande främst reglerna
om fartygs befälhavare, haveri, sjöförklaring och besiktning samt ansvarsbestämmelserna.
Stor överensstämmelse råder mellan detta förslag och
motsvarande förslag i Danmark, Finland och Norge. I dessa länder har
propositioner i ämnet avgivits under våren 1966.

De föreslagna ändringarna i sjölagen har föranlett förslag till ändringar
i vissa andra lagar, nämligen i lagen den 4 juni 1937 (nr 306) om behörighet
för häradsrätt att upptaga sjörättsmål, lagen den 9 maj 1958 (nr 205)
om förverkande av alkoholhaltiga drycker m. m. och lagen den 28 maj
1937 (nr 249) om inskränkningar i rätten att utbekomma allmänna handlingar.

Samtliga inom departementet upprättade lagförslag torde få fogas till
statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga l.1

SJÖLAGEN

I fråga om sjölagens disposition vill jag inledningsvis nämna följande
ändringar som gjorts i departementsförslaget. Vissa bestämmelser i befälhavarekapitlet
utgår helt eller flyttas till andra kapitel. I övrigt föreslås, att
bestämmelserna om fartygs befälhavare, nu i 3 kap., får bilda ett nytt 4
kap. i stället för det 4 kap. som upphävdes genom 1922 års sjömanslagstiftning.
De i befälhavarekapitlet upptagna reglerna om dagböcker, sjöförklaring
och besiktning bryts ut och förs samman med andra regler i dessa
ämnen till ett nytt 12 kap. Ansvarsbestämmelserna, som nu finns i 12 kap.,
får i stället bilda 13 kap. och de i nuvarande 13 kap. upptagna reglerna om
laga domstol och rättegång i sjörättsmål flyttas till ett nytt 14 kap. Slutligen
föreslås, att bestämmelserna om hemtransport av sjöfolk m. m. och om fri -

1 Av bilagan har här medtagits endast vissa bestämmelser i förslaget till lag om ändring i sjölagen.
I övrigt är bilagan frånsett redaktionella ändringar likalydande med de vid propositionen
fogade förslagen under 1)—3) och 5).

Kungl. Maj. ts proposition nr 145 år 1966

het för fartygspersonal att gå till sjöss med utklarerat och segelfärdigt fartyg
utan hinder av vissa exekutiva åtgärder flyttas från befälhavarekapitlet
till ett nytt sista kapitel, benämnt 15 kap. med rubriken »Särskilda bestämmelser».

Befälhavarekapitlet m.m.

Översikt av gällande rätt

Sjölagens 3 kap. om fartygs befälhavare innehåller bl. a. bestämmelser
om befälhavarens offentligrättsliga och privaträttsliga förpliktelser i förhållande
till det allmänna, redaren, lastägaren och tredje man. Dessa bestämmelser,
som är både sjötekniskt och kommersiellt betingade, utgår från
förutsättningen att befälhavaren bär det yttersta ansvaret och har högsta
myndighet ombord. Befälhavaren är ansvarig för fartygets behöriga skick
före och under resa. Han svarar för fartygets säkra framförande och handhavande
till sjöss samt för de ombordvarandes och lastens säkerhet. Enligt
antagna konventioner har han också vissa skyldigheter beträffande andra
sjöfarandes säkerhet till sjöss. Hans skyldighet att befinna sig ombord är
reglerad, och detsamma gäller i viss mån befälsutövningen i hans ställe.
Befälhavaren har att självständigt tillvarata bl. a. redarens och lastägarens
intressen och äger behörighet att företräda dem gentemot tredje man. För
de förbindelser han ingår på deras vägnar svarar han inte personligen men
han kan bli skadeståndsskyldig. Skadestånd som han är skyldig utge kan
jämkas efter skälighetsprövning. Befälhavaren är vidare redovisningsskyldig
gentemot redaren. Kapitlet innehåller också regler om hemtransport av
sjöfolk, om dagboksplikt för fartyg och om dagboksföringen, rätt att ta del
av dagbok och skyldighet att bevara denna, om skyldighet att upprätta rapport
och avge sjöförklaring med anledning av vissa olyckshändelser, om besiktning,
om redares rätt att föra fartyget och om entledigande av redaren
från befattningen som befälhavare samt om befälhavarens och övriga ombordanställdas
frihet att utan hinder av exekutiva åtgärder mot dem gå till
sjöss med utklarerat och i övrigt segelfärdigt fartyg och därvid medföra viss
egendom.

Allmän motivering

Sjölagskommittén

Kommittén erinrar om att befälhavarekapitlet i vissa delar ändrats i
samband med 1914 års sjösäkerhetslagstiftning, 1922 års sjömanslagstiftning
och 1936 års befraktningslagstiftning. Kommitténs direktiv berör inte
annat än befälhavarens skyldighet att upprätta rapport och avge sjöförklaring
med anledning av vissa händelser. I de norska direktiven framhålls
däremot att reglerna om fartygs befälhavare behöver omarbetas. Enligt

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

kommittén har vid de nordiska kommittéernas överläggningar inte ifrågasatts
att göra några mera väsentliga sakliga ändringar i befälhavarekapitlet.
Däremot har enighet uppnåtts om en betydande redaktionell bearbetning.
Sålunda föreslogs redan i 1963 års svenska betänkande, att
bestämmelserna om sjöförklaring i reviderat skick skulle föras över till 13
kap. Till detta kapitel för kommittén även bestämmelserna om dagböcker
och besiktning. I befälhavarekapitlet bibehålls endast en regel om att befälhavaren
ansvarar för att föreskrivna dagböcker förs ombord. I övrigt görs
hänvisning till 13 kap. Till sjölagens 2 kap. om redande i fartyg förs bestämmelserna
i 24 § om redares rätt att föra fartyget och i 61 § om entledigande
av honom från befattningen som befälhavare.

Vidare sammanför kommittén under en paragraf i befälhavarekapitlet
reviderade bestämmelser om befälhavarens skyldigheter när fartyget råkat
i sjönöd och redaktionellt bearbetade bestämmelser om hans förpliktelser
i överensstämmelse med gällande konventioner gentemot var och en som råkat
i sjönöd eller som annars hotas av fara till sjöss. I samma paragraf tas
också upp bestämmelser om befälhavarens motsvarande skyldigheter i förhållande
till fartyg som hans fartyg sammanstött med, bestämmelser som
nu finns i sammanstötningskapitlet.

Reglerna om befälsutövningen kompletteras med bestämmelser, som innehållsmässigt
svarar mot föreskrifter i sjömanslagen. Kommittén föreslår
emellertid ingen ändring i sjömanslagen. Enligt kommittén har behov av
ändring i gällande ordning inte försports. Kommittén säger sig också ha
varit angelägen att undvika förslag till ändringar i sjömanslagen med hänsyn
till den nyligen tillsatta sjömanslagskommitténs översyn av denna
lag. Kommittéförslaget tar inledningsvis i kapitlet upp en hänvisning av
innebörd att bestämmelser om befälhavarens tjänsteavtal och ställning ombord
meddelas i sjömanslagen.

De övriga nordiska kommittéförslagen upptar väsentligen samma redaktionella
ändringar som det svenska förslaget. Vissa skiljaktigheter förekommer
dock. Sålunda innehåller endast det norska förslaget här motsvarighet
till bestämmelserna om befälhavarens skyldigheter i sammanstötningsfall.
Å andra sidan saknar det norska kommittéförslaget bestämmelser i sjölagen
om befälhavarens tjänsteförhållanden. Dessa förs i stället till den
norska sjömanslagen. Det danska kommittéförslaget avviker något från de
övriga förslagen i fråga om reglerna om befälsutövningen och om ersättare
för befälhavaren.

Kommitténs förslag omfattar inte bestämmelserna i 26 § om befälhavarens
ansvar för fartygets behöriga skick. Denna paragraf har
liksom motsvarande bestämmelser i 5 a § nyligen ändrats i samband med
1965 års lagstiftning om säkerheten på fartyg, vilken trädde i kraft den 1
januari 1966. Kommittén bar för sammanhangets skull redovisat de båda

Kungl. Mcij:ts proposition nr 145 år 1966

paragraferna i betänkandet i den lydelse som de antogs skola få i samband

med säkerhetslagstiftningen.

De i samband med 1914 års sjösäkerhetslagstiftning tillkomna bestämmelserna
i sjölagen om befälhavarens skyldighet att tillse bl. a. att vaktmanskap
finns på däck, att sjövakt och behörig utkik hålls, att behörigt
vaktbefäl ständigt för kommandot ombord samt att erforderliga orts- och
deviationsbestämningar görs faller enligt kommittén inom ramen för vad
god sjömanssed bjuder att en fartygsbefälhavare iakttar. Kommittén
hänvisar dessutom till viss detaljreglering härav i den vid tiden för kommittéarbetet
förestående nya lagstiftningen om säkerheten på fartyg.
Kommittén finner det ändamålsenligt att sjölagens regler i ämnet ersätts
med ett allmänt stadgande, enligt vilket befälhavaren skall sörja för
att fartyget framförs och handhas på ett sätt som är förenligt med god
sjömanssed. På denna punkt ansluter kommittéförslaget till de övriga nordiska
kommittéförslagen. I de danska och norska texterna används dock
uttrycket gott sjömanskap. Med avvikelse från de övriga nordiska kommittéförslagen
kompletteras bestämmelsen i det svenska förslaget med uttrycklig
föreskrift, att befälhavaren skall tillse att navigatoriska hjälpmedel utnyttjas
i erforderlig omfattning och att lämpliga försiktighetsmått vidtas mot
faror, som kan hota i följd av is eller väderlek eller andra omständigheter.
En sådan föreskrift synes kommittén även kunna bidra till att stärka befälhavarens
ställning i förhållande till redaren. I viss utsträckning straffbelägger
kommittéförslaget överträdelse av åliggande enligt god sjömanssed.

Kommittéförslaget gör ingen ändring i befälhavarens ställning.
Befälhavaren skall således alltjämt principiellt ha det yttersta ansvaret
för all tjänst ombord och förbli självständig företrädare för redare
och lastägare.

Kommittén erinrar om, att jag i 1964 års proposition med förslag till nya
regler om redareansvarets begränsning (prop. nr 35), med anledning av viss
hemställan under remissbehandlingen, anförde, att starka skäl talade för att
lots jämställdes med befälhavare och besättningsmedlem i fråga om jämkning
av skadestånd som han kunde bli skyldig utge och att detta spörsmål
borde övervägas närmare av kommittén (jfr prop. s. 106). Kommittén anför
nu att sådan jämställdhet bör föreligga. Den påpekar i sammanhanget att
lots på bärgande fartyg numera i fråga om rätt till bärgarlön är jämställd
med besättningsmedlem. Nuvarande bestämmelse om jämkning av skadestånd
som befälhavare kan bli skyldig utge på grund av fel eller försummelse
i tjänsten utvidgas sålunda enligt kommittéförslaget till att gälla även
den som biträtt med lotsning av fartyget. Enligt kommittén avses med lotsning
i förevarande sammanhang inte bara lotsning i egentlig mening utan

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

varje form av biträde som en lots i denna sin egenskap lämnar vid fartygs
framförande, ankring eller förtöjning. Kommittén erinrar i sammanhanget
om de bestämmelser därom som finns i 17 och 24—26 §§ lotsförordningen
den 4 juni 1937 (nr 330). Begreppet skall alltså enligt kommittén tolkas i
vidsträckt bemärkelse, och det bör i och för sig vara utan betydelse om lotsningen
utförs av kronolots eller annan. Om biträdet lämnas av någon som
tillhör besättningen och som omfattas av motsvarande jämkningsregel i 50 §
sjömanslagen, blir emellertid enligt kommittén tillämpningen av den här
föreslagna bestämmelsen utesluten.

Kommittéförslaget tar lika litet som gällande bestämmelser ställning till
frågan vilka fartyg som omfattas av bestämmelserna.

Remissyttrandena

I allmänhet anser remissinstanserna, att befälhavarekapitlet vunnit i
klarhet och överskådlighet genom den redaktionella bearbetningen.
Från flera håll anförs dock att de nordiska texterna bör sammanjäinkas
ytterligare.

Hovrätten för Västra Sverige framhåller, att omredigeringen medför besvär
i det praktiska livet, i det att man får söka välkända bestämmelser under
helt nya paragrafnummer, trots att i sak nästan alla hittillsvarande lösningar
kvarstår. Vidare håller hovrätten för troligt att man vid en förestående
revision av befraktningskapitlet måste företa vissa sakliga justeringar
i befälhavarekapitlet och ifrågasätter, om det i avvaktan på detta är
något väsentligt vunnet genom en ny text som upptar hela det gamla materialet.
Enligt hovrätten bör man i avbidan på revision av befraktningskapitlet
inte göra annan ändring i befälhavarekapitlet än att regeln om
jämkning av befälhavares skadeståndsskyldighet utsträcks till att gälla även
lots. Liknande ståndpunkt intar Sveriges advokatsamfund.

Att sjölagens bestämmelser om befälhavarens åligganden när fartyget råkat
i sjönöd och om hans skyldighet att bispringa andra sjöfarande sammanförs
under en paragraf anser sjöfartsstyrelsen systematiskt lämpligt.

Sjömanslagskommittén ansluter sig i det väsentliga till den föreslagna
gränsdragningen mellan sjölagen och sjömanslagen men ifrågasätter behovet
av att i sjölagen göra en allmän hänvisning till sjömanslagens bestämmelser
om befälhavarens tjänsteavtal. Sjömanslagskommittén anser vidare hänvisningen
i fråga om hans ställning ombord vara i viss mån vilseledande. Angående
förslaget att komplettera befälhavarekapitlets regler om befälsutövningen
anför sjömanslagskommittén följande. Sjömanslagens regler rör befälhavarens
tjänsteavtal, befälsmyndighet och skyldigheter mot besättningen
under det att sjölagen innehåller bestämmelser angående befälhavarens
tjänsteplikter i övrigt, i huvudsak mot redare och lastägare. I flera avseenden
är det svårt att dra denna principiella gräns, om man vill undvika alltför

Kungl. Maj.ts proposition nr 1 45 år 1966

detaljerade regler. Ett flertal av befälhavarens tjänsteåligganden är sådana
att de berör både sjölagens och sjömanslagens områden. Detta avspeglar sig
främst i befälhavarens utövande av befälsmyndigheten ombord. Huvudregeln
härom finns i 44 § första stycket sjömanslagen, där det sägs att befälhavaren
äger högsta myndighet ombord. I de fall bestämmelserna rörande befälhavaren
får anses väsentliga för båda de områden som de ifrågavarande lagarna
främst tillgodoser torde för närvarande, till undvikande av alltför flitigt
bruk av hänvisningar mellan lagarna, inte kunna undvikas, att i sak likartade
bestämmelser kommer att finnas i såväl sjölagen som sjömanslagen.
Kommittéförslagets regler har motsvarighet i sjömanslagen (45 § andra
stycket och 44 § andra stycket). Sistnämnda regler bör ses i samband med
huvudregeln i 44 § första stycket sjömanslagen om befälhavarens befälsställning
och torde i första hand sikta till att reglera högsta arbetsledningen ombord.
Frågan vem som skall utöva befälhavarens befogenheter vid förfall för
denne och i liknande situationer berör emellertid även andra förhållanden än
dem som avser själva arbetsledningen. När det gäller det ekonomiska och juridiska
ansvaret i förhållande till redare, lastägare m. fl. finns behov av
regler som klargör ansvarsläget vid fall då befälhavaren av en eller annan
anledning inte kan fullgöra sina uppgifter. Det synes därför naturligt att
bestämmelser med detta syfte ges plats i sjölagen. Sjömanslagskommittén
biträder med hänsyn därtill förslaget. Detta tillstyrks även av sjöfartsstyrelsen.

Enligt Svenska maskinbefälsförbundet visar erfarenheten sedan tillkomsten
av gällande sjömanslag att någon ytterligare gränsdragning mellan de
båda lagarna inte är motiverad. Förbundet anser hänvisningen till sjömanslagen
överflödig. Förbundet anser i likhet med Svenska sjöfolksförbundet,
att det inte är motiverat att även i sjölagen ta in bestämmelser om främste
styrmans arbetsuppgifter och hans åligganden i befälhavarens bortovaro.
Sådana bestämmelser hör logiskt sett och av praktiska skäl hemma i sjömanslagen.
Förbundet biträder inte förslaget i den delen.

Bestämmelserna om befälhavarens ansvar för fartygets behöriga
skick har liksom motsvarande bestämmelser i 5 a § berörts av en del remissinstanser.
Sjöfartsstyrelsen och fiskeristyrelsen uttalar sig positivt men
från flera håll — Sjöassuradörernas förening, Försäkrings juridiska föreningen,
Stockholms handelskammare och Sjörättsföreningen i Göteborg —
framförs kritiska anmärkningar. Dessa föranleds av att man merendels tolkat
bestämmelserna så att de inte vidare beaktar lastens säkerhet. Även
rent redaktionella erinringar görs.

Att i sjölagen klart anges befälhavarens skyldighet att föra och handha
fartyget i överensstämmelse med god sjömanssed anser s jöfartsstyrelsen
vara av betydelse. Styrelsen understryker att förslaget härutinnan

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

kompletterar bestämmelserna om befälhavarens ansvar för fartygets behöriga
skick. Eftersom innebörden av uttrycket god sjömanssed enligt styrelsen
inte torde fullständigt sammanfalla med innebörden av uttrycket gott
sjömanskap, som används i de danska och norska förslagen, ifrågasätter
styrelsen om inte båda uttrycken eller en ny formulering, som täcker dem
bägge, bör införas.

Försäkrings juridiska föreningen ställer sig tveksam till lämpligheten av
att i en straffsanktionerad bestämmelse hänvisa till vad som är »god sed»
och menar, att sådana allmänna hänvisningar kan leda till osäkerhet i tilllämpningen.
Sjörättsföreningen i Göteborg förmodar, att uttrycket »god sjömanssed»
använts i analogi med termer som »god advokatsed» och »god
köpmannased». Dessa uttryck torde enligt föreningen innefatta övervägande
moraliska värderingar. Föreningen ifrågasätter, om inte gott sjömanskap
är en mer adekvat utgångspunkt.

När det gäller den generella bestämmelsens komplettering med detaljföreskrifter
uttalar Försäkrings juridiska föreningen förståelse för de motiv
som kan anföras för att till säkerhetslagstiftningen överföra sådana
föreskrifter. Sjöfartsstyrelsen menar, att förslaget upptar klarläggande föreskrifter
av stor betydelse, ägnade att stärka befälhavarens ställning vid
de många gånger svåra nautiska avgöranden han ställs inför i de angivna
situationerna. Styrelsen anser att kompletterande föreskrifter angående
innebörden av god sjömanssed erfordras, i synnerhet som föreskrift om
behörig utkik ej ingår i lagstiftningen om säkerheten på fartyg. Behovet av
särskild föreskrift om behörig utkik understryks även av Sjöassuradörernas
förening och Sjörättsf öreningen i Göteborg. Den förstnämnda föreningen
nämner också den nuvarande föreskriften om sjövakt och anser, i likhet
med Skånes handelskammare, att en detaljreglering som den gällande
bör bibehållas.

Flera remissinstanser uttalar sig mot detalj föreskrifter i sjölagen. Hovrätten
för Västra Sverige betonar, att detaljregleringen inte kan göras
fullständig och understryker det angelägna i att de nordiska texterna blir
likalydande. Liknande ståndpunkter företräder Svea hovrätt, Stockholms
rådhusrätt, Göteborgs rådhusrätt, Sveriges advokatsamfund och Sveriges
ångfartygs assurans förening. Stockholms rådhusrätt drar i tvivelsmål, att
de föreslagna detalj föreskrifterna kan stärka befälhavarens ställning i förhållande
till redaren. Svea hovrätt framhåller att redare, som förmår befälhavare
att eftersätta sjösäkerhetens krav, kan dra på sig ansvar för
medhjälp till brott mot 293 § i förslaget.

Att ingen ändring föreslås i fråga om befälhavarens ställning
hälsas med tillfredsställelse av Sveriges fartygsbefälsförening. Föreningen
finner det angeläget att betona vikten av att lagen alltjämt bygger på den
av ålder i alla sjöfartsländer gällande principen, att det är befälhavaren

Kungl. Maj. ts proposition nr 145 år 1966

som i alla avseenden ytterst svarar för säkerheten ombord och som har att
bevaka det allmännas, redarens, besättningens och tredje mans berättigade
intressen. De speciella förhållandena till sjöss nödvändiggör, att ansvaret
för all tjänst ombord — och därmed också beslutanderätten i alla viktiga,
fartyget berörande frågor — läggs på en man, befälhavaren.

Svenska sjöfolksförbundet och Svenska maskinbefälsförbundet kritiserar
däremot, att förslaget bevarar befälhavarens ansvar för dagbokstjänsten
även till den del den faller inom maskinchefens område. Sjöfolksförbundet
vänder sig mot »föråldrat enmansvälde och ansvarsbegrepp inom
skeppsbord» och hävdar, med hänvisning till den tekniska utvecklingen inom
sjöfarten, att det är varken rimligt eller tidsenligt att allt ansvar och all
bestämmanderätt åvilar en ombordanställd. Enligt sjöfolksförbundet bör
en demokratisk ordning eftersträvas i lagstiftningen.

Svea hovrätt fäster uppmärksamheten vid den sedan 1930-talets befraktningslagstiftning
rådande skillnaden mellan å ena sidan den norska åsikten,
att befälhavaren i förhållande till lastägaren är redarens man och
handlar på dennes ansvar, och å andra sidan de övriga nordiska ländernas
uppfattning, att befälhavaren är en även i förhållande till redaren självständig
syssloman och fullmäktig för lastägaren. Hovrätten anser den
norska ståndpunkten mer realistisk och ifrågasätter, om sjölagens nuvarande
ståndpunkt i detta avseende alltjämt är motiverad.

Förslaget att även lots skall omfattas av bestämmelsen om jämkning
av skadestånd godtas allmänt. Hovrätten för Västra Sverige pekar på
en allmän tendens i svensk skadeståndsrätt att mildra trafikpersonals ansvarsbörda
till ett skälighetsansvar (jfr SOU 1964:31 s. 58 ff och 99).
Samma ståndpunkt redovisar Sveriges advokatsamfund.

Förslaget tillstyrks även av Stockholms rådhusrätt, Göteborgs rådhusrått,
sjöfartsstyrelsen, Föreningen Sveriges stadsdomare och Statstjänstemannaförbundet
med vilket Svenska lotsförbundet uppges instämma. Sjöfartsstyrelsen
understryker, att lotsning sker under samma förhållanden
som fartygets framförande i övrigt.

Frågan för vilka fartyg bestämmelserna gäller uppmärksammas av
polischefen i Stockholm. Han anmärker i anslutning till vissa paragrafer,
att det i lagtexten bör klargöras i vad mån bestämmelserna är tillämpliga
utom handelssjöfarten.

Departementschefen

I likhet med kommittén anser jag det inte påkallat att nu företa några
väsentliga sakliga ändringar i befälhavarekapitlet, frånsett regleringen
av sjöförklaringsplikten. Däremot synes reglerna vara i behov av en ge -

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

nomgripande redaktionell bearbetning. Redan kommittéförslaget
innehåller en sådan bearbetning. Under de nordiska överläggningar
som därefter hållits mellan företrädare för berörda departement har enighet
vunnits om en ytterligare omarbetning av kapitlet. Därvid har en
långtgående överensstämmelse nåtts både i sakligt och formellt hänseende
mellan de svenska, danska och norska förslagen. Med dessa förslag
överensstämmer det finska förslaget nära i sak. För att bereda plats åt
nya bestämmelser om fartygs registrering i början av sjölagen har reglerna
om fartygs befälhavare förskjutits och tagits upp under paragrafnummer
som vid tidigare lagändringar blivit lediga genom att vissa bestämmelser
upphävts. Som jag redan nämnt förordas samtidigt, att bestämmelserna
får bilda ett nytt 4 kap. i stället för det 4 kap. som upphävdes
genom 1922 års sjömanslagstiftning. De nya bestämmelser om
fartygs registrering som f. n. övervägs av sjölagskommittén avses nämligen
bilda ett nytt 2 kap., efter vilket skall som 3 kap. följa bestämmelser
om partrederi, motsvarande i stort sett nuvarande 2 kap. Det nya befälhavarekapitlet
inleds enligt departementsförslaget liksom i de danska
och norska förslagen med 58 § och tar därefter i anspråk alla paragrafer
fram till befraktningskapitlet, som börjar med 71 §.

För denna redaktionella överensstämmelse mellan de svenska, danska
och norska förslagen krävs att vissa i kommittéförslaget upptagna bestämmelser
utgår ur kapitlet. Jag förordar sålunda, att den av kommittén föreslagna
hänvisningen i 25 § till sjömanslagen angående befälhavarens tjänsteavtal
och hans ställning ombord får utgå. Den av kommittén från sammanstötningskapitlet
till 31 § 2 mom. överförda bestämmelsen om befälhavarens
förpliktelser mot fartyg som det egna fartyget stött samman med
bör av samma skäl få stå kvar i förstnämnda kapitel. Vidare förordar jag,
att de av kommittén i 41 och 43 §§ upptagna bestämmelserna om hemtransport
av sjöfolk m. m. och om frihet för fartygspersonal att gå till sjöss med
utklarerat och segelfärdigt fartyg utan hinder av vissa exekutiva åtgärder
flyttas till ett nytt sista kapitel i sjölagen, benämnt 15 kap. med rubriken
»Särskilda bestämmelser».

Som jag nämnt tidigare har bestämmelserna i 5 a och 26 §§ sjölagen i
fråga om fartygs behöriga skick fått ny lydelse i samband med
1965 års säkerhetslagstiftning, vilken trädde i kraft den 1 januari 1966.
Enligt den nya lydelsen av 5 a § skall fartyg, när det nyttjas till sjöfart,
vara sjövärdigt, försett med erforderliga anordningar till förebyggande av
ohälsa och olycksfall, behörigen lastat eller barlastat samt bemannat på
betryggande sätt. Paragrafen innehåller vidare en hänvisning till särskilda
bestämmelser om säkerheten på fartyg. Enligt 26 § i dess nya lydelse
skall befälhavaren, innan resa anträds, se till att fartyget är i behörigt
skick i samtliga de hänseenden som avses i 5 a §. Under resan skall be -

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

fälhavaren vaka över att fartyget hålls i behörigt skick. Vidare åligger
honom viss underrättelseplikt mot redaren eller den som i redarens ställe
har befattning med fartyget angående fel eller brist i fartygets behöriga
skick, som inte kan avhjälpas genast. Den i propositionen till 1965 års
riksdag (nr 132) föreslagna lydelsen av paragraferna, som var lika med
den slutligen antagna, diskuterades under riksdagsbehandlingen med anledning
av ett par motioner i frågan (I: 769 och II: 903). I motionerna anmärktes,
att de bestämmelser i de båda paragraferna som särskilt tog
sikte på säkerheten för inlastat gods utmönstrats. I sin då gällande lydelse
innehöll nämligen 5 a § i tredje stycket bestämmelsen, att fartyg för resa
skulle vara så lastat eller barlastat att säkerheten för fartyg, liv eller gods
ej äventyrades. Motionärerna föreslog, att 5 a § skulle innehålla att fartyg,
när det nyttjas till sjöfart, skall vara sjovärdigt, försett med erforderliga
anordningar till förebyggande av ohälsa och olycksfall, lastat eller barlastat
på sådant sätt att säkerheten för fartyg, liv eller gods ej äventyras,
samt bemannat på betryggande sätt. Första lagutskottet anförde i sitt av
riksdagen godkända utlåtande (L4U 30), att det av propositionen inte
kunde utläsas att någon saklig ändring i reglerna om säkerheten för inlastat
gods avsetts men att lagtexten syntes ha fått en utformning som
kunde ge anledning till osäkerhet vid tolkningen. Frågan borde därför
övervägas närmare. Utskottet erinrade därvid om det förslag som kunde
väntas under år 1966 på grundval av sjölagskommitténs betänkande i ämnet
och anförde att riksdagen torde få ta ställning till paragrafens utformning
vid behandlingen av den sålunda väntade propositionen. Den i 1965
års proposition föreslagna lydelsen godtogs därför i väntan på det nya
förslaget.

Såväl säkerhetslagstiftningen som befraktningsreglerna i sjölagen och lagen
den 5 juni 1936 (nr 277) i anledning av Sveriges tillträde till 1924 års
internationella konvention rörande konossement ställer krav i fråga om fartyg8
sjövärdighet, liksom i fråga om bemanning, proviantering och utrustning
(den s. k. resevärdigheten med en inom frakträtten ofta brukad term).
Till skillnad från befraktningsreglerna inbegriper säkerhetslagstiftningen i
sjövärdighetsbegreppet viss utrustning. Det framgår av 2 kap. 1 § samt
7 kap. 1 och 2 §§ lagen om säkerheten på fartyg (jfr departementschefen
i prop. 1965: 132 s. 98—99). På motsvarande sätt förhåller det sig med
fartygs lastning (den s. k. lastvärdigheten). Lastens säkerhet beaktas visserligen
endast indirekt i lagen om säkerheten på fartyg. Men enligt den
lydelse 5 a § sjölagen fick år 1965 krävs att fartyg skall vara behörigen
lastat eller barlastat. Slutligen ställer säkerhetslagstiftningen särskilda krav
på att fartyg skall vara försett med erforderliga anordningar till förebyggande
av ohälsa och olycksfall.

Säkerhetslagstiftningen utgår från att befälhavaren har ansvar för fartygets
behöriga skick före och under resa. Detsamma får anses gälla be -

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 dr 1966

fraktningsreglerna i sjölagen, jfr 26 och 72 §§. Enligt min mening bör befälhavarens
förpliktelser med avseende på säkerheten för fartyg, liv och
gods komma till självständigt uttryck i befälhavarekapitlet. Det torde därvid
vara lämpligt att liksom tidigare ansluta till bl. a. motsvarande bestämmelse
i befraktningskapitlet, som i 72 § föreskriver att bortfraktaren
skall hålla fartyget sjovärdigt, tillräckligt bemannat, provianterat och
utrustat samt i övrigt i behörigt skick. För att undvika de av riksdagen
påtalade tolkningssvårigheterna torde i fråga om lastning böra anknytas
till den tidigare gällande lydelsen av tredje stycket i 5 a § sjölagen. Även
bemanningskravet torde böra utformas i anslutning till denna lydelse,
vilken upptagits i 1965 års lag om säkerheten på fartyg (se t. ex. 6 kap.
1 §). I enlighet härmed förordar jag, att första stycket i 5 a § får den
lydelsen att fartyg skall när det nyttjas till sjöfart vara sj ovärdigt, försett
med erforderliga anordningar till förebyggande av ohälsa och olycksfall,
bemannat på betryggande sätt, tillräckligt provianterat och utrustat samt
så lastat eller barlastat att säkerheten för fartyg, liv eller gods ej äventyras.
På motsvarande sätt bör 58 § första stycket utformas. Där föreskrivs
sålunda enligt departementsförslaget skyldighet för befälhavaren att innan
resa anträds tillse att fartyget är sj ovärdigt, försett med erforderliga
anordningar till förebyggande av ohälsa och olycksfall, bemannat på betryggande
sätt, tillräckligt provianterat och utrustat samt så lastat eller
barlastat att säkerheten för fartyg, liv eller gods ej äventyras.

Enligt kommittéförslaget ersätts vissa detaljerade bestämmelser i sjölagen
om befälhavarens plikter av nautisk art med en allmän regel om iakttagande
av god sjömanssed. Denna regel kompletteras med föreskrifter
om utnyttjande av navigatoriska hjälpmedel och om försiktighetsmått
som betingas av is och väderleksförhållanden. Även de övriga nordiska
kommittéförslagen upptar en allmän regel i detta hänseende. I de
danska och norska texterna används dock uttrycket gott sjömanskap i stället
för god sjömanssed.

Under remissbehandlingen har delade meningar yppats såväl i frågan
om en allmän bestämmelse bör meddelas i detta ämne som i frågan om en
sådan allmän bestämmelse bör kompletteras med detalj föreskrifter enligt
kommitténs förslag. Angående innebörden av det föreslagna uttrycket »god
sjömanssed» har på flera håll anförts tveksamhet. En del remissinstanser
föredrar uttrycket »gott sjömanskap», andra menar att båda uttrycken bör
användas eller att en ny formulering som täcker dem båda bör komma till
användning.

Jag biträder kommitténs förslag att sjölagens detalj regler i förevarande
hänseenden ersätts med en allmän bestämmelse om befälhavarens ansvar
för fartygets säkra framförande och handhavande. En sådan bestämmelse
har motsvarighet i de övriga nordiska texterna. Emellertid förordar jag, att

3 Bihang till riksdagens protokoll 1066. 1 samt. Nr 145

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

avfattningen sker med anknytning till vad som är förenligt med gott sjömanskap,
närmast i betydelsen korrekt uppträdande till sjöss eller riktigt
bedömande av sakläget och rätt handlande i olika situationer till sjöss
eller i hamn. På befälhavaren ställs sålunda anspråk att han skall iaktta
vad som med hänsyn till omständigheterna krävs av en god sjöman (jfr
291 § andra stycket sjölagen). Jag erinrar om att vissa detaljerade normer
och föreskrifter föreligger inom ramen för säkerhetslagstiftningen, i
1960 års internationella sjövägsregler och i författningar rörande sjötrafiken
som utfärdats av Kungl. Maj :t. För sjölagens vidkommande torde,
som kommittén framhållit, befälhavarens ifrågavarande skyldigheter vara
uttömmande reglerade med en sådan allmän regel som nu sagts. Jag vill
därför icke tillstyrka att denna, med avvikelse från de övriga nordiska texterna,
kompletteras med de av kommittén föreslagna föreskrifterna om utnyttjande
av navigatoriska hjälpmedel och om försiktighetsmått som betingas
av is och väderleksförhållanden.

I fråga om befälhavarens ställning vilar sjölagens regler på
förutsättningen att befälhavaren har det yttersta ansvaret och högsta myndighet
ombord. Han har också legal fullmakt att företräda redaren och lastägaren.
Fn remissinstans har med hänvisning till den tekniska utvecklingen
inom sjöfarten vänt sig mot vad som betecknas såsom föråldrat enmansvälde
och ansvarsbegrepp. Från ett par håll har också riktats kritik mot
att befälhavaren bevarats vid ansvar för den del av dagbokstjänsten som
faller inom maskinchefens område. Vidare har i ett remissyttrande ifrågasatts,
om det alltjämt är motiverat att betrakta befälhavaren som en självständig
företrädare för lastägaren även gentemot redaren och erinrats om
en motsatt uppfattning i den norska sjölagen.

Även om befälhavaren med hänsyn till den tekniska utvecklingen inom
sjöfarten i praktiken inte kan bära verkligt ansvar för enskildheter i all
tjänst ombord, torde det varken från praktiska eller från allmänt sjörättshga
utgångspunkter vara motiverat att frångå den inom lagstiftningen i alla
sjöfartsländer omfattade principen, att befälhavaren har det yttersta ansvaret
ombord. På samma uppfattning vilar de övriga nordiska förslagen.
Någon omprövning av befälhavarens ställning som företrädare för lastägaren
anser jag inte vara pakallad. Jag vill alltså inte förorda någon ändring
i vad som nu gäller angående befälhavarens ställning.

I detta sammanhang vill jag nämna, att befälhavarens ansvar för fartygets
säkra framförande och handhavande i princip inte rubbas av att han
anlitar biträde av lots. Framförs fartyg felaktigt under lotsning, bär befälhavaren
sitt ansvar för detta, låt vara att det skulle strida mot allmänna
rättsgrundsatser att utkräva ansvar ifall han varken kunnat eller bort inse
att fel begicks. Därutöver har självfallet lotsen ansvar för det sätt på vilket

Kungl. Maj. ts proposition nr 145 år 1966

han fullgör sitt uppdrag. Hans ansvar är främst knutet till fartygets navigering,
dvs. val av väg och kurs. Ansvaret för manövreringen har i lotsförordningen
lagts på befälhavaren. I rättstillämpningen har emellertid
framträtt en tendens att under vissa betingelser, såsom då lotsning äger
rum i trång eller annars svårframkomlig farled, lägga manöveransvar även
på lotsen. Detta torde vara befogat med hänsyn till den tekniska utvecklingen
inom sjöfarten och därav betingat praktiskt bruk till sjöss. Med
anledning av en framställning från lotshåll till Kungl. Maj :t om modernisering
av lotsförordningen i denna del anmäler chefen för kommunikationsdepartementet
senare denna dag förslag till ändring i lotsförordningen.
Sambandet mellan befälhavarens och lotsens uppgifter och ansvar
torde motivera, att som kommittén föreslagit lotsen får samma ställning
som befälhavare och besättning när det gäller möjligheten att jämka
skadestånd som han kan bli skyldig utge på grund av fel eller försummelse
i fartygets tjänst. De danska och norska förslagen utgår från att
en sådan jämkningsregel för lots tas upp i resp. lagar om lotsväsendet. En
motsvarande lagteknisk lösning är emellertid inte möjlig för vår del, eftersom
lotsväsendet här liksom i Finland är reglerat i författning som inte
har civillags karaktär.

Som kommittén framhållit, bör den föreslagna jämkningsregeln kunna
tillämpas i fråga om varje form av biträde som lots i denna sin egenskap
lämnar vid fartygs förande, ankring eller förtöjning. Regeln bör också gälla
lika för kronolots och annan lots. För besättningsmedlemmar gäller emeltid
50 § sjömanslagen.

Sjölagens bestämmelser är i allmänhet utformade med tanke främst på
handelssjöfarten. I princip är de emellertid tillämpliga på all sjöfart. Kommittéförslaget
gör ingen ändring häri. Frågan vilka fartyg som omfattas
av befälhavarekapitlets bestämmelser har emellertid äktualiserats
under remissbehandlingen genom att i anslutning till vissa paragrafer önskemål
framförts om att tillämplighetsområdet skall klargöras i lagtexten.
Som jag kommer att utveckla senare förordar jag, att de i befälhavarekapitlet
upptagna bestämmelserna om obligatorisk befälhavarerapport till sjöfartsstyrelsen
angående vissa händelser skall gälla endast handels- och
fiskefartyg. Bestämmelserna om fakultativ rapport skall däremot enligt förslaget
gälla alla fartyg. I övrigt torde som hittills böra överlämnas åt praxis
att avgöra i vilken mån kapitlets bestämmelser är tillämpliga utanför handelssjöfarten.
Därutanför torde utrymmet självfallet vara ringa för tillämpning
av kommersiellt betingade regler, medan förhållandet får anses vara
det motsatta i fråga om regleringen av befälhavares sjömansmässiga förpliktelser.

Kungl. Maj. ts proposition nr 145 år 1966

De särskilda bestämmelserna
(1 KAP.)

5 a §.

Enligt vad jag anfört i den allmänna motiveringen har paragrafen undergått
en redaktionell bearbetning. Bestämmelserna gäller inte bara handelsoch
fiskefartyg utan — i tillämpliga delar — alla fartyg, oberoende av storlek,
fart och ändamål.

Till 6 § återkommer jag senare i ett avsnitt om besiktning.

(2 KAP.)

23 §.

Denna paragraf, som innehåller bestämmelser om fartygs försäljning på
offentlig auktion vid upplösning av rederi, motsvarar med vissa redaktionella
jämkningar nuvarande 23 och 331 §§.

24 §.

Paragrafen innehåller bestämmelser om redares rätt att föra fartyget
och om hans entledigande från befattningen som befälhavare. Den motsvarar
nuvarande 24, 61 och 331 §§. Som ett led i den redaktionella bearbetningen
av befälhavarekapitlet förs paragrafen till sjölagens partrederiregler
i 2 kap.

4 KAP.

Om fartygs befälhavare
58 §.

Denna paragraf, som enligt departementsförslaget inleder befälhavarekapitlet,
svarar mot 26 § i såväl sjölagen som kommittéförslaget. Som jag
utvecklat i den allmänna motiveringen förordar jag, att befälhavarens förpliktelser
med avseende på fartygets behöriga skick här kommer till tydligt
uttryck. Paragrafen anknyter redaktionellt till bl. a. det frakträttsliga
sjövärdighetsbegreppet. De danska och norska förslagen innehåller samma
bestämmelser i 58 §.

I ett remissyttrande har anförts, att uttrycket »den som i redarens ställe
har befattning med fartyget» i paragrafens tredje stycke ger intryck av att

Kungl. Maj. ts proposition nr 145 år 1966

syfta endast på redarens ställföreträdare, inspektör, agent eller liknande
men inte på tidsbefraktare och helbefraktare. Härtill vill jag säga att uttrycket
»den som i redarens ställe har befattning med fartyget» skall ses i
samband med motsvarande uttryck i ansvarsbestämmelserna, vilket härrör
från sjölagens ursprungliga lydelse och 1914 års sjösäkerhetslagstiftning.
I departementsförslaget är den bestämmelse jag åsyftar upptagen i
331 §. Där anges den personkrets som i förevarande sammanhang straffrättsligt
likställs med redare. Jag anser det inte finnas skäl att på denna
punkt frångå gällande lydelse.

Vidare har en remissinstans anfört, att föreskriften i samma stycke
att underrättelse om fel eller brist i fartygets behöriga skick skall ges »ofördröj
ligen» i praktiken innebär ett onödigt krav på telegram eller telefonmeddelande.
Jag kan inte finna det påkallat att jämka kravet på snabb underrättelse
till redaren om fel eller brist i fartygets behöriga skick. Vilket
kommunikationsmedel som bör användas i det enskilda fallet får bli beroende
av omständigheterna.

59 §.

Paragrafen motsvarar 29 och 30 §§ i kommittéförslaget. I första stycket
kompletteras reglerna i 58 § om befälhavarens ansvar för fartygets behöriga
skick med den i det föregående berörda allmänna bestämmelsen, att befälhavaren
skall sörja för att fartyget framförs och handhas på sätt som är förenligt
med gott sjömanskap.

I andra stycket upptas i sak oförändrad bestämmelsen i 33 § sjölagen om
befälhavarens skyldighet att på förhand skaffa sig kännedom om föreskrifter
och påbud rörande sjöfarten i de farvatten fartyget skall befara och på
de orter det skall anlöpa. Nuvarande bestämmelse i 33 § om att befälhavaren
i händelse av krig eller blockad bör söka upplysning om vad han skall
iakttaga till fartygets och lastens säkerhet har liksom i kommittéförslaget
ntgått såsom obehövlig.

I de danska och norska förslagen har 59 § motsvarande lydelse.

60 §.

Denna paragraf motsvarar närmast 27 § sjölagen och 39 § i kommittéförslaget.
För att få närmare överensstämmelse med motsvarande paragraf
i det danska förslaget och med hänsyn till att det norska förslaget i 60 §
endast tar upp regler om befälhavarens ansvar för och tillsyn över att
föreskrivna dagböcker förs har de av kommittén föreslagna båda styckena
i paragrafen fått byta plats i departementsförslaget. Föreskrift om att befälhavaren
skall ha tillsyn över dagböckernas förande har i det svenska
förslaget tagits upp i 12 kap., vartill hänvisning görs i första stycket.

Enligt andra stycket är befälhavaren också skyldig att på fartyget medföra
andra skeppshandlingar och ett exemplar av sjölagen enligt föreskrif -

Kungl. Maj. ts proposition nr 145 år 1966

ter som meddelas av Kungl. Maj :t eller, efter Kungl. Maj :ts bemyndigande,
sjöfartsstyrelsen. Bestämmelsen svarar i huvudsak mot 27 § sjölagen. Som
exempel på skeppshandlingar kan nämnas registrerings-, säkerhets-, fribords-
och passagerarfartygscertifikat, mätbrev, sjömansrulla samt pass,
dagbok och andra handlingar som angår last, passagerare och försäkring.
Att exemplar även av vissa andra lagar och författningar än sjölagen skall
finnas ombord framgår av bl. a. 89 § sjömanslagen och 21 § sjöarbetstidslagen.
Det danska förslaget står tämligen nära det svenska. Liksom
det norska förslaget har det i första stycket en regel även om befälhavarens
tillsyn över dagboksföringen. Den norska motsvarigheten till andra
stycket ingår som ett led i en omfattande bestämmelse i 14 kap. i det norska
förslaget angående vad som regleras på administrativ väg.

61 §.

Paragrafen motsvarar 31 § sjölagen och 32 § i kommittéförslaget.

I ett remissyttrande har ifrågasatts, om det inte i andra stycket borde
uttryckligen anges att det är fråga om bärgning av annat fartyg än det
egna. Med anledning härav vill jag påpeka att befälhavarens skyldigheter
när det egna fartyget är i sjönöd regleras i nästfoljande paragraf. Något förtydligande
torde inte erfordras i förevarande paragraf.

Det danska förslaget överensstämmer med det svenska. Enligt det norska
kommittéförslaget utgick motsvarande bestämmelser. För att bevara den
redaktionella parallelliteten i befälhavarekapitlet upptar emellertid den
norska propositionen under förevarande paragraf en regel motsvarande
första stycket i det svenska förslaget.

62 §.

Under denna paragraf sammanförs bestämmelser om befälhavarens skyldigheter
dels när det egna fartyget råkat i sjönöd och dels när andra sjöfarande
råkat i sjönöd eller fara hotar sjötrafiken. Paragrafen motsvarar
43 samt 34 a och 34 b §§ sjölagen och 31 § i kommittéförslaget.

Om fartyget råkar i sjönöd är befälhavaren enligt 43 § sjölagen pliktig
att göra allt som står i hans makt för fartygets bevarande och får inte
överge det så länge det finns hopp om räddning. Är räddning omöjlig och
faran så hotande att han tvingas överge fartyget, skall han i synnerhet
sörja för att dagboken och skeppshandlingarna bevaras samt dra försorg
om bärgning av fartyg och gods och söka anskaffa nödigt biträde därtill.
Han är ålagd att leda bärgningsarbetet, om inte ortens lag eller bärgningsavtal
lägger hinder i vägen. Han skall, själv eller genom styrmannen, föra
noggranna anteckningar över allt som bärgas och det manskap som medverkar
i företaget samt attestera kostnadsräkningar.

Anträffar befälhavaren någon i sjönöd, är han enligt 34 a § sjölagen skyldig
att lämna all hjälp som är möjlig och behövlig för den nödställdes

Kungl. Maj. ts proposition nr H5 år 1966

räddning, såvitt det kan ske utan allvarlig fara för eget fartyg, dess besättning
och passagerare. Har befälhavaren i annat fall fått kännedom om
att någon är i sjönöd eller har han fått kunskap om någon sjötrafiken hotande
fara, åligger det honom enligt 34 b § sjölagen att i enlighet med
föreskrifter som meddelats av Kungl. Maj:t vidta åtgärder för den nödställdes
räddning eller farans avvärjande, såvitt det kan ske utan allvarlig
fara för eget fartyg, dess besättning och passagerare (jfr sjönödskungörelsen
den 30 juni 1952, nr 581).

I fråga om befälhavarens plikter när det egna fartyget råkat i sjönöd
vill jag förorda vissa ändringar i överensstämmelse med kommitténs förslag.
De ombordvarande och lasten torde sålunda böra nämnas uttryckligen
som föremål för befälhavarens räddningsplikt. Inträdet av befälhavarens
skyldighet att föra dagböckerna och andra skeppshandlingar i säkerhet
och föranstalta om bärgning av fartyg och gods bör som kommittén
anfört inte vara beroende av att läget är så allvarligt att fartyget måste
överges. Bestämmelserna att befälhavaren skall leda bärgningsarbetet och
förteckna bärgat gods m. m. torde kunna utgå som otidsenliga. Det är numera
i allmänhet bärgaren, inte haveristen, som leder bärgningsföretaget.
I ett remissyttrande har visserligen ifrågasatts, om inte dessa bestämmelser
borde bibehållas, men jag finner inte skäl att avvika från de övriga nordiska
förslagen, enligt vilka bestämmelserna utgår. Befälhavaren har i
detta hänseende att handla i överensstämmelse med gott sjömanskap (jfr
förslaget 59 §). Att bevara gällande rigorösa villkor för befälhavarens rätt
att lämna sitt nödställda fartyg skulle som kommittén uttalat kunna leda
till onödig förlust av människoliv och ge stöd åt en oriktig uppfattning
om en fartygsbefälhavares plikter. Bestämmelsen torde böra utformas så
att befälhavaren äger lämna fartyget även innan dess räddning blivit omöjlig,
om nämligen hans liv är i allvarlig fara. Det kan visserligen sägas att
det är svårt att i en konkret sjönödssituation ta ställning till om livsfaran
skall anses allvarlig eller inte. Men enligt min uppfattning bör det genom
uttrycket »allvarlig fara för livet» markeras, att inte varje livsfara som
kan antas föreligga i sjönödsläge motiverar att befälhavaren lämnar fartyget.
De danska och finska förslagen använder likaledes uttrycket allvarlig
fara. Det norska förslaget förutsätter »betydelig fare».

Gällande föreskrifter om befälhavarens plikter gentemot andra sjöfarande
har tillkommit i samband med Sveriges tillträde till 1914 års internationella
konvention om säkerheten för människoliv till sjöss. Numera gäller 1960
års konvention i ämnet (jfr prop. 1965: 133). Den allmänna och grundläggande
regeln i dessa avseenden utgörs av art. 11 i 1910 års internationella
bärgningskonvention (jfr NJA II 1913 s. 195 tf), till vilken regel säkerhetskonventionerna
hänvisar. Sjölagens bestämmelser i detta ämne
bör som hittills bygga omedelbart på denna grundläggande regel och på
säkerhetskonventionen. Jag förordar endast en redaktionell jämkning i nu -

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

varande bestämmelser. Som jag tidigare nämnt föreslår jag, att den av
kommittén från sammanstötningskapitlet till förevarande kapitel överförda
bestämmelsen om befälhavarens förpliktelser i sammanstötningsfall
får stå kvar i sammanstötningskapitlet. I förevarande paragraf görs i stället
en hänvisning dit. Även i övrigt ansluter den av mig förordade lydelsen
närmare än kommittéförslaget till den gällande lydelsen. Förslaget
innebär sålunda att befälhavaren har en allmän undsättningsplikt gentemot
var och en som han anträffar i sjönöd samt skyldighet att vidta åtgärder
enligt särskilda föreskrifter (sjönödskungörelsen), om han i annat
fall får kännedom om att någon råkat i sjönöd eller han får kunskap om
fara som hotar sjötrafiken. Nordisk redaktionell överensstämmelse har
inte uppnåtts här. Det danska förslaget förutsätter, att bestämmelser i
ämnet bibehålls i den nyligen reviderade 1951 års lov om forholdsregler
til skibsfartens betryggelse. Det finska förslaget står däremot nära det
svenska, medan det norska upptar en helt allmänt utformad regel om
befälhavarens skyldighet att bispringa »enhver som befinner seg i havsn0d
eller trues av fare til sj0s» och därutöver förutsätter vissa särskilda
föreskrifter. Sakliga skillnader är emellertid inte åsyftade.

Det förtjänar uppmärksammas, att varken bärgningskonventionens eller
säkerhetskonventionens regler föreskriver annat än räddningsplikt gentemot
person. Frånsett att en räddningsaktion för att bispringa nödställda
till sjöss naturligtvis mycket väl kan innefatta bärgningsmoment och
stundom kanske inte ens är möjlig dessförutan, är det här inte fråga om
bärgningsplikt. Sådan plikt kan däremot följa av nyssnämnda bestämmelser
om befälhavares skyldigheter i sammanstötningsfall som vilar på 1910
års internationella konvention om fartygs sammanstötning, se 223 § i förslaget.

63 §.

Paragrafen motsvarar 29 och 30 §§ sjölagen samt 27 och 28 §§ i kommittéförslaget.
Som praktiskt obehövliga med hänsyn till moderna kommunikationsförhållanden
har utmönstrats bestämmelserna om att befälhavaren
utrikes skall samrada med konsul innan han sätter annan i sitt
ställe, när redarens föreskrift inte kan avvaktas utan olägenhet och om
att konsul i vissa fall äger förordna ny befälhavare. Som framgår av den
allmänna motiveringen är bestämmelserna kompletterade med vissa regler
i överensstämmelse med vad som gäller enligt 44 § andra stycket och 45 §
andra stycket sjömanslagen.

64 §.

Denna paragraf motsvarar 33 § i kommittéförslaget. I paragrafen sammanförs
bestämmelser från 48 och 49 §§ samt 52 § första stycket sjölagen
om befälhavarens ställningsfullmakt för redaren.

Kungl. Maj.ts proposition nr H5 är 1966

Att dessa bestämmelser sammanförs i en paragraf har rönt ett positivt
mottagande under remissbehandlingen. Vad beträffar första stycket har sjömanslagskommittén
ifrågasatt behovet av hänvisningen till bestämmelserna
i sjömanslagen om befälhavarens behörighet att företräda redaren som arbetsgivare.
Jag finner dock ej anledning att nu frångå gällande lydelse.

I fråga om andra stycket har Svea hovrätt och hovrätten för Västra
Sverige anmärkt, att kommittéförslaget till skillnad från motsvarande
danska och norska förslag ej innehåller förtydligande om att befälhavaren
för att skaffa pengar för visst ändamål även äger pantsätta av redarens
gods eller av lasten. Ett sådant förtydligande har ansetts ha det värdet
att det kan förebygga felslut på grund av avvikelsen från de övriga texterna.
Det har även sammanställts med föreskriften, att befälhavaren vid
anskaffande av pengar för fartygets behov skall anlita den utväg som är
förenad med minsta uppoffring för redaren. Jag delar kommitténs uppfattning,
att befälhavarens behörighet att uppta lån eller sälja av redarens gods
eller av lasten får anses utan vidare innefatta behörighet att även pantsätta
sådan egendom. För att undvika varje missförstånd vill jag emellertid förorda
att lydelsen kompletteras i överensstämmelse med de danska och
norska förslagen.

I 49 § andra stycket sjölagen föreskrivs nu, att om befälhavaren utan laga
anledning upptagit lån eller verkställt försäljning eller upptagit större lån
eller sålt mer än behovet krävde, det skall vara utan verkan till förringande
av långivares eller köpares rätt, om lånet upptagits eller försäljningen skett
under sådana omständigheter att långivaren eller köparen kan antas ha varit
i god tro. Svea hovrätt har kritiserat denna regel såsom omständlig och ålderdomlig
och dess avfattning har av Stockholms rådhusrätt jämförts med
motsvarande bestämmelser i avtalslagen. Hovrätten har föreslagit, att regeln
omredigeras efter förebild av den finska sjölagens motsvarande bestämmelse.
Denna innehåller att om rättshandlingen inte var erforderlig,
den ändock är bindande för redaren, om tredje man var i god tro. I denna
regel föreslås ingen ändring. De danska och norska förslagen upptar motsvarande
enkla lydelse.

Med den avfattning bestämmelsen fått i den svenska sjölagen har avsetts
att lägga bevisbördan för behovet av den utgift som lånet eller försäljningen
avser på tredje man. Lydelsen härrör från sjölagens tillkomst.

En ställningsfullmakt liknande den som befälhavaren har i förhållande
till redaren enligt förevarande paragraf tillerkänner lagen både bortfraktaren
och befälhavaren i förhållande till lastägaren. Enligt 102 § sjölagen är
sålunda bortfraktaren behörig att på lastägarens vägnar företa rättshandlingar
som avser godsets bevarande eller fortskaffande. Uppstår behov av
pengar för sådant ändamål äger bortfraktaren skaffa medel genom lån eller
genom att sälja av godset. Har bortfraktaren tagit upp lån eller verkställt
försäljning utan laga anledning, är rättshandlingen ändå bindande för last 3f

Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Nr 145

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

ägaren, där tredje man var i god tro. Och enligt 54 § sjölagen, som motsvaras
av 65 § andra stycket i förslaget, är befälhavaren behörig att företa
rättshandlingar på lastägarens vägnar i enlighet med vad som föreskrivs beträffande
bortfraktaren. Den för båda fallen gemensamma godtrosregeln i
102 § har salunda en enklare lydelse än den nu ifrågavarande godtrosregeln
i 49 § sjölagen. Lydelsen av 102 § tillkom i samband med 1936 års
revision av sjölagens befraktningsregler. I detta sammanhang behandlades
även fråga om ny lydelse av 49 §. I det av 1933 års sjölagsstiftningskommitté
avgivna förslaget, som låg till grund för lagrevisionen och som togs
upp i det till lagrådet remitterade förslaget, hade den nu i 49 § intagna godtrosregeln
en enklare lydelse. Den innehöll att, om befälhavaren överskridit
sin behörighet eller handlat i strid med särskild föreskrift av redaren,
rättshandlingen ända var bindande för redaren, där tredje man var i
god tro. Efter kritik av lagrådet mot denna lydelse återgick departementschefen
i propositionen till den gällande regeln i 49 § med dess något vidlyftigare
formulering. Däremot behölls den enklare lydelsen av godtrosregeln
i 102 §. Förarbetena ger inte vid handen att någon saklig skillnad var
åsyftad i de båda lagrummen.

Lagrådets kritik mot 49 § gick, såvitt nu är i fråga, ut på att den föreslagna
lydelsen till skillnad från den gällande var oklar beträffande bevisbördan.
Lagrådet menade att den gängse uppfattningen, att god tro i allmänhet
skulle presumeras, lätt kunde leda till att den föreslagna regeln antogs
bygga på denna förutsättning. I den mån det lät sig göra borde man enligt
lagrådets mening i dessa frågor ge ledning i lagtexten beträffande
bevisbördan.

Den otydlighet som lagrådet pekade på sammanhängde även med att det
remitterade förslaget i 49 § andra stycket förde samman den tidigare bestämmelsen
där med en bestämmelse i 51 § sjölagen, som behandlade det
fallet att redaren inskränkt befälhavarens legala fullmakt genom särskild
föreskrift. En sådan inskränkning fick enligt 51 § inte åberopas mot tredje
man i annat fall än när denne inte varit i god tro. Denna bestämmelse förutsatte,
att bevisbördan låg på redaren och sålunda var omvänd mot bevisbördan
i 49 §. På detta fall är numera 11 § avtalslagen omedelbart tillämplig.

Det förefaller mig vara en brist att i 64 § i förslaget, som motsvarar 49 §
sjölagen, behålla en godtrosregel med annan utformning än godtrosregeln i
102 §, när ingen saklig skillnad är åsyftad. Det finns därför enligt min mening
skäl att ge regeln i förevarande paragraf samma enkla lydelse som dess
motsvarighet i 102 §. En sådan ändring medför också, att regeln kommer
i närmare överensstämmelse med motsvarande regel i de övriga nordiska
länderna. Mot en sådan ändring kan visserligen på liknande sätt som under
förarbetena till 1936 års revision anföras att den medför viss oklarhet beträffande
bevisfrågan. Denna oklarhet torde dock i nuvarande läge inte vara
lika framträdande som då. Mera betänklig förefaller mig den oklarhet vara

Kungl. Maj. ts proposition nr 145 år 1966

som nu föranleds av de båda lagrummens skilda lydelser. Om t. ex. befälhavaren
ingår en rättshandling med avseende på lasten, bör inte lydelserna
föranleda tvivelsmål, om verkningarna i förhållande till tredje man av att
rättshandlingen var onödig blir olika allteftersom befälhavaren anses ha
handlat på redarens vägnar enligt 64 § i förslaget (49 § sjölagen) eller på
lastägarens vägnar enligt 65 § i förslaget (54 § sjölagen). Av dessa skäl förordar
jag att godtrosregeln i förevarande paragraf får i huvudsak samma
enkla lydelse som i 102 §.

I ett remissyttrande har även ansetts önskvärt med ett förtydligande i
tredje stycket med anledning av att paragrafen ålägger befälhavaren både
att underrätta redaren om vidtagen åtgärd av vikt och att inhämta dennes
föreskrift innan sådan åtgärd vidtas. Något sådant förtydligande anser
jag dock inte behövligt. Bestämmelserna har undergått vissa jämkningar.

65 och 66 §§.

Dessa paragrafer motsvarar 34 och 35 §§ i kommittéförslaget. Här upptas
i överensstämmelse med de danska och norska förslagen bestämmelserna
i 53 och 54 §§ sjölagen om befälhavarens allmänna skyldigheter mot lastägaren
och ställningsfullmakt för denne samt bestämmelsen i 58 § sjölagen
om befälhavarens ansvarsfrihet för de förbindelser han i egenskap av befälhavare
ingår på redarens eller lastägarens vägnar.

67 §.

Paragrafen motsvarar 59 § sjölagen och 36 § i kommittéförslaget. I överensstämmelse
med de danska och norska förslagen innehaller den bestämmelser
om befälhavarens skyldighet att ersätta skada som han genom fel
eller försummelse i tjänsten vållat redare, lastägare eller annan vars rätt
och bästa han har att bevaka och om jämkning efter skälighetsprövning
av skadestånd. Som jag berört i den allmänna motiveringen utsträcks jämkningsregeln
till att omfatta även lots som ådragit sig skadeståndsskyldighet
i fartygets tjänst. En bestämmelse i 59 § sjölagen om att befälhavaren
ej är fri från ansvarighet på den grund att åtgärd vidtagits enligt beslut
i skeppsråd anser jag liksom kommittén böra utgå som obehövlig.

68 §.

Denna paragraf motsvarar 37 och 38 §§ i kommittéförslaget. I första
och andra styckena av paragrafen upptas bestämmelser om befälhavarens
redovisningsplikt mot redaren, vilka bestämmelser i huvudsak svarar
mot 60 § sjölagen. Med hänsyn till moderna sjöfartsförhållanden anser
jag liksom kommittén det inte vara ändamålsenligt att anknyta redovisningsplikten
till fartygets ankomst till hemorten efter avslutad resa. Redovisning
bör avges när redaren begär det. Jag biträder även kommitténs

Kiingl. Maj :ts proposition nr 145 år 1966

förslag att undantaget i andra stycket av 60 § sjölagen från skyldigheten
att redovisa särskild gottgörelse för det fall att redaren uttryckligen medgivit
att befälhavaren behåller sådan, skall utgå som obehövligt.

Bestämmelser om redovisningsplikt upptas även i 68 § i de danska och
norska förslagen. Det danska förslaget överensstämmer helt med det svenska,
medan det norska inte innehåller någon regel om klandertid.

Som tredje stycke i paragrafen upptas förbudet i 28 § sjölagen för befälhavaren
att medföra handelsvaror för egen eller annans räkning och föreskrift
om skyldighet för honom att erlägga frakt och skadestånd ifall
förbudet överträds. I ett remissyttrande har ifrågasatts om inte bestämmelsen
bör utgå som otidsenlig och inte rimmande med befälhavarekapitlet
i övrigt. Som emellertid bestämmelsen bibehålls i de övriga nordiska
förslagen, enligt det norska förslaget dock överförd till sjömanslagen, anser
jag infe att bestämmelsen för närvarande bör upphävas. Liksom enligt
de danska och finska förslagen torde den nu böra behållas i befälhavarekapitlet.

69 §.

Paragrafen motsvarar 42 § i kommittéförslaget. Den upptar utan ändring
i sak bestämmelsen i 52 § sjölagen om befälhavarens skyldighet att
underrätta kända inteckningshavare, när fartyget utomlands tagits i mät
eller belagts med kvarstad. Kommittén har anfört, att den torde få anledning
överväga bestämmelserna i samband med sitt arbete på en revision
av reglerna om fartygsregistrering och därvid aktualiserade spörsmål rörande
fartygsinteckning. Samtidigt bör övervägas om, med tanke särskilt
på problem rörande besättningens underhåll m. m. vid långvarig kvarstad
utomlands, befälhavaren bör åläggas skyldighet att också underrätta konsul.

70 §.

Paragrafen motsvarar 40 § i kommitténs förslag år 1963. Den reglerar
befälhavares skyldighet att avge rapport till sjöfartsstyrelsen om vissa
händelser.

Rapportskyldigheten har nära samband med skyldigheten att avge sjöförklaring.
Liksom vissa händelser enligt 301 § i förslaget föranleder obligatorisk
sjöförklaring medför vissa händelser obetingad skyldighet för
befälhavaren att avge rapport. Sådana händelser som föranleder obligatorisk
befälhavarerapport är i förevarande paragraf uppräknade i första
stycket under åtta särskilda punkter, vilka nära ansluter till motsvarande
uppräkning i 301 §. Till den närmare behandlingen av dessa fall vill
jag återkomma vid 301 §. Rapportskyldigheten är i nu nämnda fall knuten
till handelsfartyg och fiskefartyg. Den omfattar liksom obligatorisk
sjöförklaring endast svenska fartyg.

Kungl. Maj. ts proposition nr 145 år 1966

Även i andra fall än sådana som föranleder obetingad rapportskyldighet
kan det vara av betydelse att rapport avges. Dessa fall behandlas i andra
stycket av -förevarande paragraf och har sin motsvarighet närmast i 302 §
i förslaget, som reglerar fakultativ sjöförklaring. Sådan fakultativ befälhavarerapport
skall förekomma när i anledning av händelse som inträffat
eller kan antas ha inträffat i samband med fartygets drift sjöfartsstyrelsen
påfordrar det eller sjöförklaring skall avges enligt 302 § i förslaget.
Denna rapportskyldighet omfattar alla slags fartyg. Även utländska
fartyg kan komma i fråga för denna skyldighet. Om t. ex. sjöförklaring
för fartyget skall äga rum inför svensk myndighet, bör sjöf artsstyr elsen
kunna påfordra att befälhavarerapport avges. Sådan rapport utgör nämligen
i regel underlag för sjöförklaring.

Enligt 40 § sjölagen skall rapport upprättas enligt formulär som sjöfartsstyrelsen
fastställer och vartill blankett tillhandahålls genom sjömanshusen
och konsulerna. Rapporten skall innefatta utförlig framställning om
händelsen och om vad som kan tjäna till ledning för bedömandet av orsakerna
därtill. Den skall innehålla fullständig avskrift av vad som kan
vara antecknat i fartygets dagbok om händelsen.

Kommittéförslaget innefattar en modernisering av bestämmelserna. Det
innehåller även den väsentliga nyheten att rapporten skall avges under
edlig förpliktelse. Det senare har under remissbehandlingen mött invändningar
från både domarhåll och advokathåll. Även jag är av den uppfattningen
att befälhavaren inte bör åläggas att avge rapporten under sådant
ansvar. Han har ofta ett rent personligt intresse av utredningens utgång.
Vidare kan ett sådant krav på ett olyckligt sätt binda befälhavaren vid en
viss uppfattning om händelsen, innan närmare utredning skett genom sjöförklaring.
Förhållandena kan vara sådana att befälhavaren inte bör åläggas
att bekräfta den berättelse han avger vid sjöförklaringen med ed. Oriktiga
rapportuppgifter torde kunna beivras i erforderlig utsträckning med
tillämpning av brottsbalkens regler om osant intygande och straffbestämmelser
i 328 § i förslaget. Bestämmelserna om rapport saknar motsvarighet
i de danska och norska förslagen. Däremot upptar det finska förslaget
som en nyhet för finsk rätt bestämmelser om rapport, väsentligen överensstämmande
med det svenska förslaget. Det finska förslaget innehåller inte
heller någon bestämmelse om att rapport skall avges under edlig förpliktelse.

Paragrafen innehåller slutligen hänvisning till 12 kap. angående befälhavares
skyldigheter i samband med sjöförklaring.

Till 101 § återkommer jag senare i samband med sjöförklaringsreglerna.

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

Haverikapitlet m. in.

Översikt av gällande rätt

Av ålder skils inom sjöfarten mellan å ena sidan gemensamt haveri,
som drabbar intressegemenskapen fartyg, frakt och last, samt å andra
sidan enskilt haveri, som faller på ett eller två av dessa intressen men inte
på alla.

Som gemensamt haveri räknas enligt sjölagen all skada som avsiktligt
tillfogas fartyg eller last för räddning ur en fara som hotar fartyget och
lasten gemensamt samt all annan uppoffring som görs för sådant ändamål
liksom skada och kostnad som vållas eller uppkommer till följd av sådan
åtgärd. Skada som uppkommer genom olyckshändelse under sådan åtgärd
räknas dock inte till gemensamt haveri. Detsamma gäller skada eller
förlust som endast har medelbart eller tillfälligt samband med åtgärden.
Gemensamt haveri skall bäras av fartyg, frakt och last i förhållande till
dessa intressens värden enligt detaljerade regler i haverikapitlet. Detta
innehåller även bestämmelser bl. a. om undantag från ersättning i gemensamt
haveri för vissa skador och kostnader, om verkan av vållande till
den fara som föranlett haveriet och bedömningsfel rörande farans beskaffenhet,
om verkan av att syftet med uppoffringsåtgärd inte nåtts, att fartyg
eller last helt uppoffrats eller att endast fartyget eller endast lasten
helt eller delvis bärgats efter haveriet, om befälhavarens åligganden när
uppoffring skall göras, om besiktning, om dispaschering samt om ansvar
för haveribidrag och säkerställande därav.

Skada eller kostnad till följd av sådan olyckshändelse till sjöss som varken
räknas till gemensamt haveri eller enligt särskilda bestämmelser skall
behandlas som sadant är enskilt haveri. Det skall i regel bäras endast av
det drabbade intresset. Har kostnad i enskilt haveri gjorts gemensamt för
flera intressen, skall den dock fördelas efter billighet på de intressen till
vilkas nytta den blivit gjord. På sådant s. k. oegentligt gemensamt haveri
tillämpas fördelningsreglerna för gemensamt haveri.

Sjölagens haveriregler är dispositiva. I deras ställe tillämpas vanligen i
fråga om gemensamt haveri och fördelningen därav de internationellt vedertagna
regler som är kända under benämningen York-Antwerpen-reglerna
(YAR). Dessa antogs ursprungligen av International Law Association
år 1877, fick sin första mera uttömmande utformning år 1890 och gäller
nu enligt den senaste revisionen inom International Law Association år
1950 efter behandling inom Comité Maritime International. De är i sin senaste
lydelse på engelska språket och i svensk översättning fogade som
bilaga 2 till sjölagskommitténs betänkande år 1965. Jag vill anmärka, att
^ inte har samma karaktär som de sjörättskonventioner som utarbetats

Kungl. Maj.ts proposition nr H5 år 1966

på diplomatiska sjörättskonferenser utan utgör regler av privat natur, som
kommer till användning bara om parterna för varje särskilt fall avdalat om
deras tillämpning.

Utredning och fördelning av gemensamt haveri sker genom dispasch.
Haverikapitlet innehåller också regler om var dispasch skall upprättas och
om förfarandet vid dispasch. Även på andra håll i sjölagen finns vissa
bestämmelser som rör haveri och dispaschör. I särskild lag regleras dispaschörs
befattning med försäkringstvister.

Allmän motivering

Sjölagskommittén

Kommittén erinrar till en början om att det i direktiven framhålls hur
sjölagens haveriregler sällan kommer i tillämpning, eftersom praktiskt
taget alla konossement och certepartier innehåller en klausul om att gemensamt
haveri skall uppgöras enligt YAR, och att en omarbetning av lagstiftningen
därför kan ifrågasättas. Kommittén nämner vidare, att det inom
litteraturen framträtt förespråkare för uppfattningen att det gemensamma
haveriet utgör en kvarleva från äldre tider och att något praktiskt behov
av institutet knappast föreligger med hänsyn till sjöförsäkringen i dess moderna
gestalt. Enligt kommittén ligger det en viss sanning däri. Det gemensamma
haveriet kan sägas ha förlorat något av sin ursprungliga betydelse
och har i många stycken kommit att väsentligen bli en uppgörelse, ett slags
clearinginstitut, mellan de olika assuradörerna. Kommittén menar emellertid
att riktigheten av det gemensamma haveriets princip, nämligen att vissa
skador som avsiktligt tillfogas fartyg eller last för räddning ur en gemensamt
hotande fara skall fördelas på den föreliggande intressegemenskapen,
inte kan bestridas med fog. Principens tillämpning torde enligt kommittén
alltjämt fylla en viktig funktion.

Kommittén nämner vidare, att sjöförsäkringsverksamhetens egna företrädare
har övervägt frågan på det internationella planet inom International
Union of Marine Insurance och därvid slutligen stannat för den lösningen
att reglerna om gemensamt haveri bör överarbetas men inte avskaffas. Den
senaste revisionen av YAR har också ägt rum under medverkan av företrädare
för den internationella sjöförsäkringsrörelsen. Under dessa förhållanden
anser kommittén, att frågan om det gemensamma haveriets avskaffande
saknar aktualitet och att således regler o in gemensamt haveri
bör bibehållas.

Kommittén anknyter till den utveckling som skett i praxis och som innebär
att gemensamt haveri uppgörs enligt Y A R. Såväl inom den mindre
som den större sjöfarten hänvisar certepartier och konossement nära nog

80 Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966

undantagslöst till YAR. Resultatet har därför i vårt land liksom i Danmark
och Norge blivit, att de materiella bestämmelserna i sjölagens haverikapitel
ytterst sällan tillämpas. Kommittén anför statistiska uppgifter som
visar, att under åren 1949—1963 endast ett gemensamt haveri uppgjorts
här i landet enligt sjölagens regler, medan över 400 sådana uppgörelser
skett enligt YAR. Kommittén nämner vidare, att vid tillkomsten av den
nya finska sjölagstiftningen år 1939 de tidigare nationella reglerna ersattes
med YAR. De nordiska sjölagskommittéerna har enats om att YAR bör
ersätta även de danska, norska och svenska sjölagsreglerna i ämnet.

I fråga om den lagtekniska metod som bör användas för alt
införliva YAR med svensk rätt diskuterar kommittén olika lösningar. En
möjlighet är att i sjölagen ta in det materiella innehållet av YAR efter
språklig bearbetning till någorlunda överensstämmelse med svensk lagstil.
Mot en sådan lösning anför kommittén dock vissa betänkligheter. YAR
är nämligen knappast så språkligt genomarbetade som de internationella
konventioner sjörätten i stor utsträckning bygger på. En språklig bearbetning
skulle därför kunna leda till tolkningssvårigheter och man skulle kunna
hamna i ett läge där originaltexten strider mot den språkligt överarbetade
svenska lagversionen. Dessutom skulle den svenska lagstiftningen vid
en framtida revision av YAR komma att släpa efter. Kommittén anser sig
därför böra förorda, att det i sjölagen på något sätt görs hänvisning till
YAR. Kommittén nämner, att man i Finland vid tillkomsten av 1939 års
sjölag valde att ta upp YAR i en fristående administrativ författning, som
utfärdades med stöd av föreskrift i sjölagen. En sådan lösning väcker
dock enligt kommittén betänkligheter utöver dem som anförts mot införande
av YAR i sjölagen. Det skulle nämligen vara otillfredsställande med
en administrativ reglering av den civilrättsliga frågan om parternas inbördes
förhållande i gemensamt haveri. En sådan lösning medför inte heller
någon praktisk vinning, eftersom man både hos oss och i andra sjöfartsländer
under decennier vant sig vid att tillämpa YAR i deras originalutformning
utan att omarbeta dem till lag eller annan författning. Kommittén
föreslår därför, att haverikapitlet liksom nu får inledas med en definition
av det gemensamma haveriet i anslutning till YAR samt en hänvisning
till internationellt vedertagna grundsatser på området. Med internationellt
vedertagna grundsatser avser kommittén just YAR. I övrigt skall sjölagen
enligt kommitténs förslag inte innehålla några regler om det gemensamma
haveriets materiella innehåll.

Det danska kommittéförslaget innehåller en uttrycklig hänvisning till
1950 års YAR. De finska och norska kommittéförslagen innebär, att YAR
utfärdas i form av administrativa föreskrifter. I det finska förslaget hänvisas
till »vad därom är särskilt stadgat» och i det norska förslaget sägs,
att Kongen ger bestämmelser i ämnet, vilka skall såvitt möjligt vara i överensstämmelse
med internationell praxis och sedvana.

Kungl. Maj:ts proposition nr H5 år 1966

Som ny rubrik på haverikapitlet föreslår kommittén »Om gemensamt
haveri och dispasch». Kapitlet får enligt kommittéförslaget följande innehåll.
I den inledande paragrafen, som fått beteckningen 211 §, ges en
definition av det gemensamma haveriet och en hänvisning till internationellt
vedertagna grundsatser enligt vad jag nyss anfört. Vidare upptas regler
bl. a. om ort för dispascheringen och vem som skall upprätta dispaschen
(212 §), om vilken part som äger påkalla dispasch och parts skyldighet
att lämna dispaschören upplysningar (214 §), om ansvarighet för
haveribidragens betalning (215 §), om enskilt haveri och s. k. oegentligt
gemensamt haveri (216 §) samt om dispaschörens åligganden då dispasch
begärs (217 §) och om tilläggsberäkning (218 §). Någon motsvarighet till
de ingående materiella bestämmelserna i 188—212 §§ sjölagen har ej influtit
i förslaget. De ersätts av YAR. Därutöver införs bestämmelser om
dispaschörs befattning med sjöförsäkringstvister, genom s. k. partikulärdispasch.
Bestämmelser därom bröts ut ur sjölagen i samband med 1927
års försäkringslagstiftning och togs upp i en särskild lag i ämnet, nämligen
lagen den 8 april 1927 (nr 83) om dispaschörs befattning med försäkringstvister,
men har nu av kommittén återförts till sjölagen. Kommittéförslaget
nödvändiggör vissa jämkningar i 276 och 284 §§ sjölagen. Dessa
har i samband därmed liksom också 283 § jämkats redaktionellt.

Remissyttrandena

Kommitténs förslag att bibehålla regler om gemensamt
haveri har inte mött någon invändning. Göteborgs rådhusrätt, Föreningen
Sveriges stadsdomare, Sveriges advokatsamfund, Försäkrings juridiska
föreningen och Sjörättsföreningen i Göteborg ger uttryck åt sin anslutning
till förslaget.

Inte heller förslaget att ersätta de inhemska lagreglerna med YAR har
mött gensaga. Det godtas uttryckligen av Svea hovrätt, Stockholms rådhusrätt,
Göteborgs rådhusrätt, sjöfartsstyrelsen, Skånes handelskammare, Sjörättsföreningen
i Göteborg samt fiskeristgrelsen och fiskeriintendenten
i österhavets distrikt.

Däremot har anförts kritik mot den lagtekniska metod som
kommittén valt för att införliva YAR med svensk rätt.

Sjöfartsstyrelsen är dock positiv till förslaget i denna del. Styrelsen ansluter
sig till kommitténs mening, att YAR svårligen kan överarbetas till
svensk lagstil utan avvikelser som kan föranleda tveksamhet i sak, och anser
bl. a. därför att det inte finns anledning att söka införa motsvarighet
därtill i svensk lagstiftning. Även Skånes handelskammare tillstyrker förslaget,
om också lämpligheten av att införa YAR i vårt rättssystem genom
en i lagtexten intagen hänvisning till internationellt vedertagna grundsat -

Kungl. Maj. ts proposition nr 145 år 1966

ser kan ifrågasättas enligt handelskammaren. Dess tillstyrkan sker med
hänsyn till att YAR får anses allmänt accepterade och att tveksamhet därför
inte torde behöva uppstå om innebörden av hänvisningen. Handelskammaren
tar också i betraktande de betänkligheter kommittén anfört mot att
ta in dessa regler i svensk författning.

Svea hovrätt anför en konstitutionell synpunkt. Hovrätten ifrågasätter
sålunda om inte den föreslagna bestämmelsen med tanke på framtida ändringar
i YAR innefattar överlåtelse av konstitutionell befogenhet på de
internationella sammanslutningar som utarbetar YAR. Hovrätten påpekar,
att en sådan överlåtelse numera efter ändring av 81 § regeringsformen
(SFS 1965: 46) visserligen torde kunna ske i och för sig men att det kan
ske endast till folkrättsligt bildade internationella organisationer. Eftersom
YAR är tillkomna och utfärdade genom organisationer av privat karaktär
och den på norskt och finskt håll valda vägen ej innefattar betänkligheter
av denna art, ifrågasätter hovrätten om inte samma väg bör väljas i Sverige.

Sjörättsföreningen i Göteborg anser det tveksamt om den föreslagna hänvisningen
är lämplig och tillfyllest från alla synpunkter. Tveksamhet uttalas
även av Sjöassuradörernas förening. Utan att närmare gå in på de
principiella betänkligheter som kan anföras mot en så allmänt hållen
hänvisning erinrar sjörättsf öreningen om att de tolkningssvårigheter som
kan uppkomma vid tillämpningen av YAR i vissa länder föranlett sinsemellan
i viss mån divergerande »rules of practice». Risk synes därför
föreligga att en så allmänt hållen hänvisning i komplicerade fall kan ge
upphov till tvist om i vad mån hänvisningen även skall anses omfatta t. ex.
sådana tillämpningsregler till YAR. Vid en jämförelse mellan de nordiska
parallelltexterna på denna punkt finner sjörättsf öreningen att den danska
och den finska lösningen är att föredra. Sjörättsf öreningen förordar för sin
del att hänvisningen uttryckligen avser 1950 års YAR. Även om dessa regler
i en framtid skulle revideras, torde nämnvärda vådor inte behöva uppstå
av en sådan hänvisning, eftersom en revision kan förutsättas inte komma
att beröra grundvalen för det gemensamma haveriet. Föreningen tillfogar,
att lagens hänvisning endast mycket sällan torde få självständig tillämpning
med hänsyn till rådande fasta praxis att i certepartier och konossement
hänvisa direkt till gällande YAR.

Även Stockholms rådhusrätt ifrågasätter, om inte sjölagen i klarhetens
intresse bör hänvisa direkt till YAR. Uttrycket »vedertagna grundsatser»
kan enligt rådhusrätten möjligen uppfattas såsom grundsatser i mera inskränkt
och vedertagen bemärkelse. Detta skulle kunna leda till att de bestämmelser
i YAR som reglerar vissa detaljfrågor inte skulle bli bindande
vid gemensamt haveri, även om uttrycklig överenskommelse om undantag
för dessa detaljfrågors behandling enligt YAR inte föreligger.

Hovrätten för Västra Sverige anser också den föreslagna hänvisningen

Kungl. Maj:ts proposition nr lbö år 1966

vara oklar till innebörden. Rent språkligt omfattar den enligt hovrätten
också sådana principer som hos ledande sjöfartsnationer kan ha utbildat
sig i rättspraxis. Farhågorna för att originaltexten och en överarbetad svensk
lagversion skulle kunna komma att strida mot varandra anser hovrätten
vara föga övertygande och påpekar, att de flesta internationella konventioner
hos oss inarbetats i form av lagtext. Att reglera en civilrättslig fråga
som parternas inbördes förhållande i gemensamt haveri i administrativ
ordning, såsom enligt de finska och norska förslagen, skulle enligt hovrätten
såtillvida innebära ett framsteg som YAR för närvarande tillämpas
även utan hänvisning ens i transportavtalet. Hovrätten menar, att det
måste vara bättre att YAR kan återfinnas i det svenska författningsmaterialet
än att lagtexten endast innehåller en oklar hänvisning till detta internationella
avtalskomplex. Större nordisk enhetlighet skulle uppnås, om
Sverige anslöt sig till den på finsk och norsk sida föreslagna ordningen.
Även den danska metoden att i lagtexten åtminstone ta upp en uttrycklig
hänvisning till YAR är enligt hovrättens uppfattning att föredra framför
den metod som den svenska kommittén valt.

Sveriges advokatsamfund anser visserligen, att all sannolikhet talar för
att den föreslagna hänvisningen skulle fungera väl i praktiken och finner
den ha den fördelen att svensk rättstillämpning snabbt kan anpassas efter
eventuellt kommande förändringar i internationell praxis på området. Men
rent språkligt är hänvisningen enligt advokatsamfundet alltför diffus och
omfattande och står också i alltför bjärt kontrast mot den försiktighet som
annars präglar svensk lagstiftningsteknik. Advokatsamfundet förordar, att
det i sjölagen görs direkt hänvisning till YAR. Samma ståndpunkt intar
Försäkringsjuridiska föreningen. Denna erinrar om faran för att det stora
antalet nytillkomna sjöfartsnationer utvecklar regler i ämnet som i vissa
delar av världen kan få karaktär av internationell sedvänja.

Göteborgs rådhusrätt, som också anser att den föreslagna hänvisningen
är oklar och kan föranleda tolkningssvårigheter, förordar att YAR med
stöd av bestämmelse i sjölagen upptas i administrativ författning. Detta
skulle medföra större nordisk enhetlighet.

Föreningen Sveriges stadsdomare föreslår i första hand, att det i sjölagen
hänvisas direkt till YAR och i andra hand att frågan löses efter de
principer som de finska och norska kommittéerna valt.

Rikspolisstyrelsen uttalar, att det skulle vara mer i överensstämmelse
med svensk lagstiftningsteknik att klä de internationella reglerna i författningstext
eller åtminstone i lagtexten införa preciserad hänvisning till dessa
regler.

Dispaschören i Stockholm biträder i allt väsentligt de föreslagna bestämmelserna
i hav eri kapitlet och sjöfartsstyrelsen finner förslaget vara
väl avvägt.

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

Försäkrings juridiska föreningen påpekar, att kapitlets rubricering och utformning
kan föranleda slutsatsen, att bestämmelserna om de frågor som
kan hänskjutas till avgörande av dispaschör regleras uttömmande däri. Föreningen
ifrågasätter därför, om inte hänvisning bör ske till reglerna om
dispaschörs befattning med tvister angående avståndsfrakt resp. redares begränsningsbelopp
och fördelningen därav.

Sjörättsföreningen i Göteborg anser det vara ändamålsenligt att genom
en sådan hänvisning i detta kapitel sammanföra samtliga de typer av tvister
som skall handläggas av dispaschör.

Departementschefen

Sjölagens haverikapitel innehåller omfattande regler om gemensamt haveri.
Även besiktning, dispaschering, haveribidrag och enskilt haveri m. m.
regleras. Bestämmelserna är dispositiva. I fråga om gemensamt haveri och
fördelningen därav tillämpas emellertid i praktiken vanligen YAR i den
lydelse de har enligt 1950 års revision. Dessa regler företer vissa betydelsefulla
avvikelser från sjölagens haveriregler. Visserligen utgår YAR från en
uppfattning om det gemensamma haveriets begrepp som i praktiken väl
överensstämmer med sjölagens. Det grundar sig på vad som i läran om det
gemensamma haveriet betecknas såsom »common safety»-principen. Med
utgift som är ersättningsgill i gemensamt haveri jämställer emellertid YAR
generellt sådan »extra utgift» som trätt i stället för eljest ersättningsgill
utgift, i den mån denna därigenom inbesparats. YAR medger sålunda i förhållande
till sjölagen ett vidgat utrymme för tillämpning av den s. k. »common
benefit»-principen vid gemensamt haveri. YAR medger också i större
utsträckning än sjölagen ersättning för kostnader, som är förenade med
anlöpande av nödhamn, samt ränta på utlägg i gemensamt haveri. Medan
sjölagen anvisar en generellt verkande metod för bestämmande av fraktens
bidragsvärde bestäms detta värde enligt YAR genom avdrag från bruttofrakten
av vissa inbesparade kostnader för fraktens intjänande. Vidare
saknar YAR motsvarighet till en del av sjölagens regler, såsom i fråga
om verkan av att syftet med uppoffring inte uppnåtts, befälhavarens åligganden
när uppoffring skall göras, värdering av skada till verklig eller uppskattad
kostnad, avdrag för enskild lastskada, verkan av efterföljande ny
skada, bidragsvärde vid flera gemensamma haverier under resan m. m.

Haverikapitlet innehåller också regler om bl. a. enskilt haveri, besiktning
och dispaschering samt ansvar för haveribidrag och säkerställande
av sådant bidrag. Andra bestämmelser i sjölagen hänvisar till dispaschering
tvister om avståndsfrakt samt om redares begränsningsbelopp och
fördelning därav. Dispaschörs befattning med försäkringstvister regleras i
särskild lag.

Kungl. Maj. ts proposition nr 145 år 1966

Kommittén har funnit, att riktigheten av det gemensamma haveriets
princip torde vara obestridlig och att dess tillämpning alltjämt fyller en
viktig funktion trots moderna sjöförsäkringsförhållanden. Regler om
gemensamt haveri bibehålls därför enligt kommitténs förslag.
Uppfattningen att regler i ämnet bör bibehållas har också vunnit anslutning
under remissbehandlingen. Även jag biträder förslaget i denna del. Med
hänsyn till att utvecklingen i praktiken gått därhän att certepartier och
konossement regelmässigt hänvisar till YAR, ansluter jag mig liksom remissinstanserna
också till kommitténs förslag, att sjölagens regler om gemensamt
haveri upphävs och ersätts med YAR. Samma ståndpunkt har
intagits i de övriga nordiska länderna.

Under kommittéarbetet har dock något olika lösningar valts när det
gäller den lagtekniska metoden för att införliva YAR med den
interna lagstiftningen. Den svenska kommittén har valt att i sjölagen ta
in en definition av gemensamt haveri i anslutning till YAR och därefter
hänvisa till »internationellt vedertagna grundsatser», varmed åsyftas YAR.
Även det finska kommittéförslaget innehåller en sådan definition men
hänför sig i övrigt till »vad därom är särskilt stadgat», varmed avses YAR
upptagna i en administrativ författning. Det norska kommittéförslaget förutsätter
fullständig administrativ reglering i närmast möjliga överensstämmelse
med »internasjonal praksis og sedvane», dvs. YAR, medan motsvarande
danska förslag uttryckligen hänvisar till 1950 års YAR.

Den i det svenska kommittéförslaget gjorda hänvisningen till »internationellt
vedertagna grundsatser» har mött kritik under remissbehandlingen.
Även enligt min mening kan det befaras att en så allmänt hållen hänvisning
kan leda till vissa tolkningssvårigheter. Det torde sålunda inte
kunna bortses från de anmärkningar som under remissbehandlingen gjorts
om att YAR i vissa länder givit upphov till divergerande praxis och att
nytillkomna sjöfartsnationer kan komma att utveckla andra regler i ämnet,
som i vissa delar av världen kan få karaktär av internationell sedvänj
a.

Å andra sidan delar jag kommitténs uppfattning, att YAR inte lämpar
sig för en inarbetning i svensk lagtext. Enligt min mening bör väljas en
lösning som i likhet med det danska kommittéförslaget innefattar uttrycklig
hänvisning till YAR i 1950 års lydelse och samtidigt förutsätter
att reglerna tillkännages genom att på lämpligt sätt publiceras i Svensk
författningssamling i sin engelska text och i svensk översättning. Om en
sådan lösning har också enighet uppnåtts under de nordiska departementsöverläggningarna.
Den har fördelen alt vara entydig. Den träffas
inte heller av invändningen, att civilrättsliga regler utfärdas av Kungl.
Maj :t ensam, eftersom endast tillkännagivandet av reglernas lydelse skall
ankomma på Kungl. Maj :t. Vidare går den fri från den invändning av
konstitutionell natur som anförts under remissbehandlingen. Lagändring

Kungl. Maj.ts proposition nr 1A5 år 1966

kommer nämligen att bli nödvändig, om YAR framdeles på nytt revideras
och anses böra lända till efterrättelse hos oss i sin nya lydelse. I enlighet
med det anförda innehåller den inledande paragrafen i departementsförslaget,
211 §, att angående innebörden av gemensamt haveri och fördelningen
därav på fartyg, frakt och last gäller York-Antwerpen-reglerna
1950 i den mån annat ej är avtalat. Den av kommittén föreslagna definitionen
av gemensamt haveri har utelämnats med hänsyn till att YAR i sig
själva innehåller en förklaring om vad som menas med gemensamt haveri.

Utöver hänvisning till YAR innehåller haverikapitlet enligt
kommittéförslaget bestämmelser om dispaschering, haveribidrag, enskilt haveri
och s. k. oegentligt gemensamt haveri samt om dispaschörs befattning
med försäkringstvister, genom s. k. partikulärdispasch, som för närvarande
regleras i särskild lag. Kapitlets rubrik har i kommittéförslaget ändrats till
»Om gemensamt haveri och dispasch». Som en följd av kapitlets revision
har 276 och 284 §§ sjölagen angående sjöpanträtt och preskription jämkats.
Samtidigt har dessa lagrum liksom den därmed sammanhängande 283 § underkastats
redaktionell översyn.

Förslaget har i sak mottagits positivt under remissbehandlingen. Mot den
föreslagna rubriceringen har dock anmärkts, att den ger intryck av att kapitlet
uttömmande reglerar de frågor som kan hänskjutas till avgörande
av dispaschör. För att avhjälpa denna brist har i ett par remissyttranden
föreslagits, att hänvisning görs till bestämmelserna om dispaschörs befattning
med tvister om avståndsfrakt samt om redares begränsningsbelopp
och fördelning därav. Jag har stannat för att det föreslagna haverikapitlet,
fastän det visserligen till övervägande delen rör gemensamt haveri
och dispasch, liksom hittills bör rubriceras »Om haveri». Detta överensstämmer
med de danska och finska förslagen. I det norska förslaget däremot,
vilket saknar bestämmelser om enskilt haveri, ändras rubriken till
»Felleshavari». I övrigt biträder jag i allt väsentligt kommitténs förslag.
I fråga om paragrafnumreringen följer departementsförslaget helt kommitténs
förslag.

De särskilda bestämmelserna
7 KAP.

Om haveri
211 §.

Paragrafen innehåller den i det föregående berörda hänvisningen till YorkAntwerpen-reglerna
1950. Reglernas lydelse tillkännages genom Kungl.
Maj :ts försorg. En sådan publicering ger dock inte den svenska översättningen
vitsord framför originaltexten.

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966
212 §.

I denna paragraf upptas bestämmelser om hur och var gemensamt haveri
skall göras upp samt om dispaschör. YAR innehåller inga bestämmelser
härom.

Enligt 213 § sjölagen skall utredning och fördelning av gemensamt haveri
äga rum på den ort där fartyg och last skils åt eller där dispasch
vanligen upprättas för den orten. Uppgörelsen sker efter ortens lag. Kommittén
har övervägt, om den tillfälliga omständigheten var resan slutar
skall vara avgörande för dispascheringsorten och om inte i stället rederiets
hemort eller liknande plats bör föredras. Enligt kommittén är det svårt att
finna en för alla lägen tillfredsställande regel. Kommittén upplyser, att
inom linjefarten konossementen i allmänhet anvisar rederiets hemort som
dispascheringsort med tillägg »or any other place åt Owner’s option» eller
liknande. Någon motsvarighet härtill förekommer enligt kommittén dock
i regel inte i den resebefraktning som grundar sig på certeparti. Eftersom
rederiet är den part i haveriärendet som i allmänhet sitter inne med de
viktigaste upplysningarna och dessutom oftast utgivit de kostnader som
skall fördelas, har kommittén ansett huvudregeln böra vara att haveriuppgörelsen
skall äga rum i det land och på den ort redaren bestämmer. Denna
regel ansluter sig enligt kommittén till praxis. Kommittén framhåller, att
andra lösningar kan vara mer ändamålsenliga i vissa fall men har ansett
en normalregel vara av praktiskt värde. Parterna har full frihet att avvika
därifrån.

Kommittéförslaget innehåller inte som sjölagen någon bestämmelse om
att dispascheringsortens lag skall tillämpas. Det motiveras med att YAR
principiellt är avsedda att uttömmande reglera det gemensamma haveriet
för att såvitt möjligt åstadkomma internationell likformighet i tillämpningen.

I remissyttrandena från hovrätten för Västra Sverige, stadsdomarföreningen
och sjöassuradörernas förening har gjorts invändning mot den
föreslagna regeln om dispascheringsort. Med hänsyn till avtalsfriheten
sägs regeln få till enda funktion att utesluta befraktaren från bestämmanderätten
när annat inte har avtalats. De nämnda remissinstanserna förordar
att som dispascheringsort skall gälla redarens hemort, om ej annorlunda
bestämts i fraktavtalet. En sådan regel skulle enligt sjöassuradörernas
förening bl. a. möjliggöra koncentration av haveriuppgörelser rörande
samma fartyg och motverka haveriuppgörelser utomlands.

I likhet med kommittén anser jag att lagen bör innehålla en regel om
dispascheringsort. Den vanligen förekommande avtalsbestämmelsen i detta
hänseende är, att havcriuppgörelse skall ske i redarens hemort eller i annan
ort som redaren bestämmer. I och för sig finns goda skäl för att utforma
en regel helt i överensstämmelse härmed. Därigenom skulle t. ex.
förebyggas, att en lastintressent som vill få dispaschering till stånd blir
hänvisad till att utverka besked hos redaren om dispascheringsorten. Den

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966

av kommittén föreslagna lösningen har emellertid valts både i den danska
och i den finska propositionen. Den norska propositionens regel, som föreskriver
att haveriuppgörelsen företas i redarens hemland om ej annat avtalats,
torde inte vara lämplig för vår del. Med hänsyn härtill torde kommittéförslaget
inte böra frångås på denna punkt. Jag tillstyrker kommittéförslaget
med viss redaktionell jämkning.

Dispasch skall enligt kommittéförslaget, liksom enligt sjölagen och särskild
stadga angående dispaschörsväsendet, upprättas av lagfaren person
som Kungl. Maj :t förordnar. Enligt förslaget tas fullständiga regler härom
in i sjölagen. Förslaget innehåller vidare en bestämmelse om att domarjäv
gäller mot dispaschör. Till dessa regler, som inte föranlett erinran under
remissbehandlingen, ansluter jag mig.

213 §.

Som jag nämnt i det föregående överför förslaget samtliga besiktningsregler
till 12 kap. I enlighet härmed görs i denna paragraf hänvisning till
12 kap. i fråga om besiktning för utredning och värdering av skada eller
kostnad som drabbat fartyg eller gods.

214 §.

Paragrafen överensstämmer med kommittéförslaget och innehåller bestämmelser
angående begäran om dispasch och skyldighet för part att tillhandagå
dispaschören med erforderliga handlingar och upplysningar. Motsvarande
bestämmelser finns nu i 214 § sjölagen.

Enligt sistnämnda paragraf har befälhavaren skyldighet att föranstalta
om dispaschering. Förslaget lägger denna skyldighet i första hand på redaren.
Anknytning sker härvid till den utveckling som ägt rum och som
på redaren i allt väsentligt överfört den ekonomiska driftsledningen av
fartyget. Befälhavarens roll i det hänseendet har minskat i betydelse sedan
sjölagens tillkomst. Med redaren jämställs den som i redarens ställe har
befattning med fartyget. Denna formulering täcker även tidsbefraktare
(jfr i det föregående 58 § och i det följande 334 §). Rätt att föranstalta om
dispaschering tillkommer enligt förslaget liksom enligt sjölagen varje haveridelägare.
Dit hör t. ex. lastintressent vars last kastats över bord. Ett annat
exempel utgör en försäkringsgivare som garanterat eller betalt bärgarlön
eller i övrigt haft kostnader eller iklätt sig betalningsansvar för utgift,
som delvis kan återvinnas genom fördelning i gemensamt haveri.

I fråga om skyldighet att tillhandagå dispaschören med erforderliga
handlingar och upplysningar innefattar förslaget endast den ändringen i
förhållande till gällande ordning, att handlingar skall avlämnas ofördröjligen.
Därigenom understryks behovet av skyndsamhet i syfte att påskynda
slutuppgörelser i haveriärenden.

Stockholms rådhusrätt och Sjörättsföreningen i Göteborg har i sina re -

Kungl. Maj. ts proposition nr 145 år 1966

missyttranden anmärkt, att kommittéförslaget inte knutit någon sanktion
eller liknande till skyldigheten att tillhandagå med handlingar och upplysningar.
Det har sålunda ifrågasatts, om inte dispaschören borde äga
meddela föreläggande vid äventyr att underlåtenhet att efterkomma det
föranleder att ränta inte beräknas på partens utlägg eller att bidragsvärde
bestäms på grundval av föreliggande handlingar. Även vitessanktion har
ansetts böra övervägas, alternativt en regel att tredska skall inverka på
sakens bedömning eller att editionsföreläggande skall kunna utfärdas.

Förfarandet inför dispaschör präglas av viss formlöshet och smidighet,
som har givna praktiska företräden. Jag anser att det bör undvikas att
alltför mycket efterbilda rättegångsordningen vid domstol. Detta torde
gälla så mycket mer som det är vanligt med utländska parter i haveriärenden.
Mot dessa skulle regler av det slag som ifrågasatts i viss mån sakna
praktisk betydelse. Något önskemål om ändring i gällande ordning på
denna punkt har inte heller framförts från dispaschörshåll. Jag ansluter
mig till kommittéförslaget i denna del.

215 §.

Denna paragraf innehåller bestämmelser om haveribidrag, som skall
erläggas av last eller annat gods. Paragrafen överensstämmer väsentligen
med kommittéförslaget, som inte mött erinran under remissbehandlingen.
Den överensstämmer i sali med de övriga nordiska förslagen. Dock saknas
i de danska och norska förslagen uttrycklig bestämmelse om ersättningsskyldighet
för redaren.

Första stycket upptar den nuvarande bestämmelsen i 216 § sjölagen,
att när haveribidrag skall betalas av last eller annat gods ägaren inte svarar
för bidraget personligen utan endast med godset.

Enligt 217 § sjölagen får fartyg, som häftar för haveribidrag inte lämna
den ort där fartyget och lasten skils åt, förrän bidraget erlagts eller, om
dess belopp ännu inte bestämts, säkerhet ställts. Samma villkor gäller för
ägares besittningstagande av gods som häftar för haveribidrag. Bestämmelsen
gäller i 1891 års lydelse. Numera svarar redaren personligen och
utan begränsning för haveribidrag. Bestämmelsen kan därför undvaras såvitt
den gäller fartyget. Enligt 113 § sjölagen är bortfraktaren inte skyldig
lämna ut godset innan lastemottagarcn erlagt hl. a. haveribidrag och annan
fordran som godset kan häfta för. Gods får inte kvarhållas för ännu inte
fastställda haveribidrag, om lastemottagaren ställer säkerhet för dem. Mot
bakgrund av dessa bestämmelser har den praxis utvecklat sig att lasten i
bestämmelseorten utlämnas endast mot s. k. haveriförbindelse, dvs. förbindelse
att erlägga lastpartiet åvilande haveribidrag, vars belopp bestäms
genom dispasch. Förslaget bekräftar denna praxis genom hänvisning i förevarande
paragraf till 113 §.

Om redaren underlåter att ta ut haveriförbindelse och detta leder till alt

Kungl. Maj. ts proposition nr 145 år 1966

haveridelägare inte erhåller den gottgörelse som tillkommer honom, blir redaren
enligt andra punkten i andra stycket ersättningsskyldig för haveribidraget.

216 §.

Denna paragraf, som motsvarar 218 § sjölagen, innehåller bestämmelser
om enskilt haveri och fördelning i vissa fall av kostnader i enskilt haveri,
vilka gjorts gemensamt för flera intressen, s. k. oegentligt gemensamt
haveri. Den överensstämmer i sak med kommittéförslaget, som på denna
punkt inte föranlett något yttrande under remissbehandlingen. Till skillnad
från gällande rätt förutsätter bestämmelserna inte, att haveriet inträffat
under sjöresa. De ansluter därigenom närmare till praxis. De danska och
finska propositionerna upptar motsvarande bestämmelser. Det norska förslaget
däremot utmönstrar som jag tidigare nämnt sådana bestämmelser.
För svensk del har bestämmelserna visat sig fylla ett visst praktiskt behov.
Till förtydligande av kommittéförslaget har i slutet av paragrafen
tillagts, att dispascheringen skall ske enligt kapitlets bestämmelser om
generaldispasch.

217 §.

Paragrafen, som svarar mot 214 § tredje stycket och 215 § sjölagen, innehåller
regler om dispaschörens handläggning av haveriärende.

Handelns och sjöfartens utveckling har medfört en spridning från det
lokala till det nationella och internationella planet av det övervägande antalet
ärenden som handläggs av dispaschör. Det i sjölagen föreskrivna
kungörelseförfarandet har bl. a. som följd härav blivit alltmer ineffektivt
vid sidan av den dispaschörspraxis som utvecklats. Denna praxis innebär,
att dispaschören underrättar inhemska och utländska försäkringsföretag
och liknande organisationer samt, i den mån det är behövligt, direkt meddelar
sig med kända haveridelägare som inte låtit höra av sig. Kungörelseförfarandet
har enligt kommittén visat sig tämligen betydelselöst vid sidan
härav och kommittéförslaget upptar därför inga bestämmelser om kungörelse.
Jag delar visserligen uppfattningen att kungörelseförfarandet knappast
svarar mot ett praktiskt behov. I gemensamt haveri är lastintressenterna
— bl. a. som en följd av praxis att utlämna last mot haveriförbindelse
(jfr i det föregående vid 215 §) — som regel kända och i fråga om andra
haveridelägare torde vanligtvis identifikationssvårigheter inte föreligga.
Emellertid måste också beaktas, att dispasch som inte klandras vinner rättskraft
samt att klandertalan kan föras utan att alla haveridelägare i verkligheten
får kännedom om processen och tillfälle att delta däri. Ett kungörelseförfarande
är således motiverat för att en inledd dispaschering och
en eventuellt därpå följande dispaschprocess skall kunna presumeras vara
kända. En ordning som tillgodoser behovet av underlag för en sådan presumtion
bör enligt min mening bibehållas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966 91

I anslutning till kommittéförslaget och med beaktande av synpunkter
som framförts av dispaschören i Stockholm under remissbehandlingen föreslås
till en början, att dispaschören när dispasch begärs, skall så snart det
kan ske på ändamålsenligt sätt och i den omfattning han anser behövlig
anmana haveridelägarna att skriftligen framställa sina yrkanden samt anföra
de skäl och inge de handlingar som de vill åberopa. Härtill fogas i departementsförslaget
en bestämmelse av innebörd att den nämnda anmaningen
skall kungöras i allmänna tidningarna, om det ej är uppenbart att okända
haveridelägare inte finns. Publicering i ortstidning torde däremot inte behövas.
I överensstämmelse med gällande ordning föreskriver förslaget vidare,
att dispaschören snarast skall infordra upplysning, när ingivna handlingar
är ofullständiga. Lika litet som beträffande 214 § finner jag det vara
lämpligt att införa någon sanktionsbestämmelse.

För att åstadkomma tillbörlig skyndsamhet i handläggningen föreskriver
sjölagen, att dispasch skall var uppgjord inom två månader efter det
kungörelseförfarandet avslutats eller fullständiga handlingar därefter inkommit.
Det avsedda syftet torde som kommittén menat uppnås lika väl
genom den mera praktiska bestämmelsen att dispaschen skall uppgöras
så snart det kan ske.

Även dispaschörens skyldighet att expediera dispasch ges en moderniserad
utformning enligt förslaget. I överensstämmelse med kommittéförslaget
föreskrivs sålunda, att ett dispaschexemplar skall utges till dispaschsökanden,
att andra haveridelägare som är i behov av dispaschen också skall
tillställas exemplar därav samt att övriga delägare, i den omfattning som
anses påkallad, genast skall underrättas på ändamålsenligt sätt om dispaschens
utgivande. Det torde böra ankomma på dispaschören att bestämma
vad som skall anses som ändamålsenligt.

218 §.

Bestämmelserna i denna paragraf svarar, med viss förenkling, mot 215 §
sjölagen. De överensstämmer med kommittéförslaget, som inte mött erinran
under remissbehandlingen.

Enligt 215 § sjölagen skall tilläggsberäkning till dispasch upprättas dels
när förlorat föremål senare kommer tillrätta och dels när ersättning för
skada, som upptagits till fördelning i dispaschen, inflyter från annan. Det
förstnämnda läget inträder i praktiken så sällan att regeln torde kunna
förenklas till att avse endast det senare. Det torde vara skäl att bibehålla
sjölagens huvudregel att det gemensamma haveriet skall fördelas utan avseende
på att omständigheterna kan komma att föranleda tilläggsberäkning.
Utgången av t. ex. en kollisionstvist bär inte i och för sig tillåtas
fördröja dispaschering av kostnader i det gemensamma haveri som kollisionen
medfört. Praxis erbjuder emellertid exempel på att dispaschering
anstått till dess frågan om ansvaret för kollisionen avgjorts samt be -

Kungl. Maj. ts proposition nr 145 år 1966

loppen av de på ömse sidor framställda kraven och motkraven godkänts
och avräknats utan att verklig försening av slutavräkningen i det gemensamma
haveriet torde ha uppstått. Bestämmelsen bör därför bibehålla sin
deklaratoriska karaktär.

219 §.

Paragrafen upptar liksom kommittéförslaget bestämmelser om s. k. partikulärdispasch.
Bestämmelser härom utbröts ur sjölagen i samband med
1927 års försäkringslagstiftning och infördes i en särskild lag i ämnet.
Som jag nämnt i den allmänna motiveringen återförs de nu till sjölagen,
i följd varav den särskilda lagen bör upphävas. Bestämmelsen om dispaschörs
befattning med tvist angående återförsäkring av sjöförsäkring torde
som kommittén föreslagit böra utgå som överflödig. Återförsäkringsavtalen
innehåller undantagslöst skiljedomsklausul och efter tillkomsten av 1927
års lag har de svenska dispaschörerna aldrig haft att pröva sådan tvist.
Under remissbehandlingen har dispaschören i Stockholm väckt förslag om
att dispascheringsorten bör bestämmas av redaren. Gällande ordning erbjuder
dock enligt min uppfattning den naturligaste lösningen och torde
inte böra frångås. Förslaget innehåller i enlighet härmed att, om ej annat
avtalats, utredningen verkställs på den ort där försäkringen slutits eller där
partikulärdispasch vanligen uppgöres för den orten.

Vid förslagets avfattning har beaktats utformningen av motsvarande bestämmelser
i 129 och 259 §§ sjölagen samt 212 § i förslaget. Liksom i
sistnämnda paragraf uttrycket »generaldispasch» inskjutits inom parentes
har på motsvarande sätt efter förslag av Sjörättsföreningen i Göteborg här
angivits, att fråga är om partikulärdispasch. Även i övrigt har redaktionell
jämkning gjorts i kommittéförslaget.

(11 KAP.)

276, 283 och 284 §§.

Som jag berört i den allmänna motiveringen har förevarande paragrafer
angående sjöpanträtt och preskription av fordran i vissa fall underkastats
viss redaktionell ändring, som påkallas bl. a. av haverikapitlets revision.
Därvid har också beträffande 284 § beaktats den ståndpunkt jag i det följande
vill förorda beträffande giltigheten av nuvarande 223 a § i sammanstötningskapitlet,
enligt vilken med verklig sammanstötning jämställs vissa
s. k. oegentliga sammanstötningar.

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

Sammanstötningskapitlet

Översikt av gällande rätt

Under rubriken »Om skada genom fartygs sammanstötning» innehåller
8 kap. sjölagen vissa bestämmelser om sammanstötning fördelade på 219—
221 samt 223 och 223 a §§. Bestämmelserna har i stort sett den lydelse de
fick enligt 1912 års lagstiftning med anledning av Sveriges tillträde till 1910
års internationella konvention rörande fastställande av vissa gemensamma
bestämmelser i fråga om fartygs sammanstötning. I 219 § görs hänvisning
till föreskrifter utfärdade av Kungl. Maj :t om vad som skall iakttas till
undvikande av sammanstötning. Med sammanstötning likställs enligt 223 a §
vissa andra händelser, genom vilka ett fartyg vållar skada på annat fartyg.
Kapitlet reglerar med denna utgångspunkt tre sammanstötningsfall, nämligen
i 220 § dels det fallet att vållande föreligger på det ena fartygets sida
och dels det fallet att vållande föreligger på båda sidor samt i 221 § det fallet
att sammanstötningen skett av våda eller det inte kan utredas att
den orsakats av vållande på endera sidan. Har den ena sidan vållat sammanstötningen,
skall den vållande ersätta hela skadan. Är båda sidor vållande,
fördelas skadan efter förhållandet mellan de på ömse sidor begångna
felens beskaffenhet. I det tredje fallet, dvs. vid våda eller när orsaken är
oviss, bär vardera sidan sin skada.

För personskada gäller solidarisk skadeståndsskyldighet mellan de ansvariga.
Den som till skadelidande utgivit mer än vad som belöper på honom
har regressrätt mot den andra parten, förenad med sjöpanträtt. I
fråga om annan skada gäller delat skadeståndsansvar.

I fall av sammanstötning gäller enligt 223 § särskilda förpliktelser för de
kolliderande fartygens befälhavare. Vardera befälhavaren skall sålunda i
den mån det kan ske utan allvarlig fara för eget fartyg och dess ombordvarande
lämna det andra fartyget och de ombordvarande där all hjälp som är
möjlig och behövlig för räddning ur den fara som uppkommit genom sammanstötningen.
Därav kan, som förut nämnts, följa bärgningsplikt. Dessutom
skall vardera fartygets befälhavare för den andre uppge det egna fartygets
namn och hemort samt dess avgångsort och destinationsort.

Allmän motivering

Sjölagskommittén

Sjölagskommitténs förslag innefattar endast formella ändringar i kapitlet.
Den inledande 219 §, som endast innehåller hänvisning till andra föreskrifter,
utgår. Som framgått av det föregående upptas i stället en ny 219 § i
haverikapitlet. Bestämmelserna i 223 a § om händelser, som likställs med

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

sammanstötning, får bilda en ny 222 § i stället för den 222 § som upphävdes
år 1928. Bestämmelserna i 223 § om befälhavares speciella förpliktelser i
sammanstötningsfall överförs till befälhavarekapitlet och tas där in i den
paragraf som behandlar befälhavarens undsättningsplikt i förhållande till
andra sjöfarande (31 § i kommitténs förslag). Kommittén föreslår att det i
stället görs hänvisning i 223 § till denna paragraf i befälhavarekapitlet. I
övrigt har bestämmelserna i kapitlet underkastats en redaktionell översyn.
Enligt kommittéförslaget omfattar kapitlet sålunda 229—223 §§.

Remissyttrandena

Den av kommittén gjorda formella överarbetningen av kapitlet har inte
föranlett erinran under remissbehandlingen. Däremot berörs det materiella
innehållet i ett par remissyttranden. Hovrätten för Västra Sverige anmärker
sålunda, att den norska sjölagen i sin 220 § innehåller ett fjärde stycke om
friskrivningsklausuler vid personbefordran, till vilket motsvarighet saknas
i den svenska sjölagen. Det är enligt hovrätten påfallande att man inte har
begagnat den nu företagna revisionen till att undanröja den oklarhet som
onekligen föreligger på denna punkt. En orsak till att så inte skett antar
hovrätten vara, att saken hellre bör behandlas i samband med den kommande
revisionen av reglerna om gods- och personbefordran. Huruvida man
verkligen bör skjuta på saken eller ta upp frågan redan nu förtjänar dock
enligt hovrättens uppfattning att särskilt övervägas.

I sitt yttrande till generaltullstyrelsen påtalar chefen för Västra kustdistriktet
att 221 § om sammanstötning av våda inte stämmer väl med rättskänslan.
Om nämligen ett stort fartyg av våda kommer i drift och skadar ett
mindre, så att detta totalhavererar utan att det stora fartyget självt lider
skada, borde det mindre fartygets ägare inte bli utan ersättning, utan skadan
i stället regleras så att vardera parten svarar för hälften av totalkostnaden
på samma sätt som vid bilkollisioner när ingendera föraren kan sägas vara
vållande.

Departementschefen

Som kommittén föreslagit torde bestämmelserna i detta kapitel böra
undergå vissa redaktionella jämkningar. Av vad jag anfört i det föregående
framgår, att 219 § tas i anspråk som sista paragraf under haverikapitlet. I
samband med behandlingen av befälhavarekapitlet har jag för att nå så
fullständig nordisk enhetlighet som möjligt där förordat, att nuvarande
223 § med bestämmelser om befälhavares speciella undsättningsplikt och
andra åligganden i sammanstötningsfall får behålla sin plats i sammanstötningskapitlet.
Detta föranleder dock inte någon ändring i den av kommittén
föreslagna paragrafindelningen. Departementsförslaget omfattar följaktligen

Kungl. Maj. ts proposition nr 145 år 1966

liksom kommittéförslaget 220—223 §§. Vissa redaktionella jämkningar har
vidtagits utöver de av kommittén föreslagna.

Det sakliga innehållet i kapitlet har berörts i ett par remissyttranden. Med
anledning av vad hovrätten för Västra Sverige anfört i anslutning till den i
220 § föreskrivna regressrätten i fråga om ersättning som utgivits för personskada
vill jag erinra om att sammanstötningskonventionen överlämnar till
nationell lagstiftning att reglera innebörden och verkan av regler, grundade
på avtal eller lag, om begränsning av redares ansvarighet i förhållande till
ombordvarande personer. I propositionen med förslag till lagstiftning i
samband med Sveriges tillträde till konventionen (prop. 1912: 26) fanns en
bestämmelse om att avtal varigenom någon fritog sig från ansvarighet för
personskada i följd av sammanstötning skulle vara utan verkan. Bestämmelsen
antogs dock inte av riksdagen. I brist på uttrycklig reglering av frågan
har det i litteraturen (F. Schmidt, Föreläsningar i sjörätt, Lund 1944,
s. 147—149) ansetts ligga närmast till hands att tillskriva gällande rätt den
innebörden att regressrätten är självständig och således kan utövas oberoende
av friskrivnings- eller begränsningsklausul på den andra kollisionspartens
sida. Motsvarande ståndpunkt torde intas av dansk och tysk rätt.
Denna tolkningsfråga har emellertid förblivit olöst. Den norska sjölagen,
som i denna del torde överensstämma med engelsk rätt, inskränker kollisionsparts
regressrätt med hänsyn till den befrielse från eller begränsning
av ansvarigheten som den andra kollisionsparten åtnjuter. Den finska sjölagen
inskränker i stället på motsvarande sätt den skadelidandes rätt till
ersättning. Frågan bör inte lösas nu utan bör övervägas under kommitténs
fortsatta arbete. Det bör därvid undersökas om en enhetlig nordisk lösning
kan nås.

Den i ett annat remissyttrande berörda bestämmelsen i 221 §, att vardera
sidan skall bära sin skada när sammanstötning inträffat av våda eller när
det inte kan utredas att vållande ligger endera sidan till last, överensstämmer
med artikel 2 i sammanstötningskonventionen. Den kan därför inte ändras
utan att Sverige frånträder konventionen.

I övrigt vill jag nämna, att de från 223 a § till 222 § flyttade bestämmelserna
om vilka s. k. oegentliga sammanstötningar som skall likställas med
verklig sammanstötning, i enlighet med vad som särskilt uttalades under
förarbetena till 1912 års lagstiftning, träder i tillämpning i varje sammanhang
där sjölagen innehåller bestämmelser om verklig sammanstötning.
Detta blir av betydelse vid tillämpning av 70 §, 300 §, 301 § 5 och 308 § i
förslaget. Den uttryckliga erinran om sådan likställighet som infördes i
284 § i samband med 1928 års lagstiftning om redareansvar och sjöpanträtt,
har i konsekvens härmed utgått i förslaget såsom obehövlig och i viss mån
vilseledande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 1^5 år 1966

Dagböcker

Översikt av gällande rätt

Sjölagen innehåller i befälhavarekapitlet, 35—39 §§, bestämmelser om
fartygs dagböcker. Enligt 35 § skall skeppsdagbok och på maskindrivna fartyg
även maskindagbok föras på fartyg som avgår till annan utrikes ort än
sådan som är belägen vid Östersjön eller i Danmark och Norge hitom linjen
Skagens fyr—Lindesnäs. Dagboksplikten omfattar alltså i stort sett fartyg i
nordsjöfart och vidsträcktare fart. Segelfartyg med en dräktighet under 50
ton är undantagna från dagboksplikten. Kungl. Maj :t äger förordna, att
skeppsdagbok skall föras även i andra fall än som sägs i lagen. Den i sjölagen
föreskrivna dagboksplikten betingas av både privaträttsliga och offentligrättsliga
intressen.

Utanför sjölagen finns också vissa föreskrifter om dagbok. På tankfartyg
och större fartyg av annat slag skall sålunda oljedagbok föras enligt
bestämmelser i lagen den 6 april 1956 (nr 86) om åtgärder mot vattenförorening
från fartyg. Och enligt kungörelsen den 19 november 1965 (nr 908)
med tillämpningsföreskrifter till lagen den 19 november 1965 (nr 719) om
säkerheten på fartyg skall föras radiodagbok på sådana fartyg som skall ha
radiotelegraf- eller radiotelefonstation. Dit hör passagerarfartyg som nyttjas
i internationell resa och lastfartyg med en bruttodräktighet av minst 300
registerton.

Skeppsdagbok förs enligt 36 § sjölagen av befälhavaren eller, under hans
tillsyn, av styrman. Maskindagboken förs under befälhavarens tillsyn antingen
av maskinchefen eller, under dennes tillsyn, av maskinist. Anteckningar
i dagbok skall göras i tidsföljd, i hamn för varje dygn och till sjöss
för varje vakt. Vad som förekommer under en vakt får tillsvidare antecknas
i en kladd men skall före dygnets utgång föras in i dagboken. Dagböckerna
skall föras med ordning och tydlighet. Anteckning däri får inte utplånas,
strykas över eller på annat sätt göras oläslig. I stället skall, för den händelse
fel förelupit, rättelse införas på därför avsedd plats i dagboken.

I skeppsdagbok bör enligt 37 § införas uppgifter om allt under resa som
det kan vara till nytta för redare, lastägare, försäkringsgivare eller annan
vars rätt kan vara beroende av resans utgång att ha kännedom om. I maskindagboken
skall enligt samma paragraf införas uppgifter om förrådet
vid fartygets avgång av »kol och övriga för maskinens drift nödiga ämnen»
och i övrigt allt som rör maskinens gång och skötsel. Samma ortstid skall
följas i maskindagboken som i skeppsdagboken. Sjölagen innehåller i samma
paragraf åtskilliga närmare regler om dagboksföringen och i 38 § bestämmelser
om hur fullskriven dagbok skall bevaras och ny dagbok erhållas under
resa.

Kungl. Maj. ts proposition nr 145 år 1966

Enligt 39 § får ingen vars rätt är beroende därav förvägras att i erforderlig
utsträckning få kännedom om dagboks innehåll och ta skriftligt utdrag
därav. Det åligger redaren att förvara avslutad dagbok under minst två år
och, för den händelse tvist anhängiggjorts med anledning av resa som antecknats
i dagboken, till dess tvisten blivit avgjord genom lagakraftägande
dom.

Allmän motivering

Sjölagskommittén

I likhet med de danska och norska kommittéförslagen överför det svenska
kommittéförslaget dagboksreglerna till 13 kap. Där upptas reglerna i 298
300 §§. I befälhavarekapitlet kvarstår som tidigare nämnts endast en regel
att befälhavaren är ansvarig för att föreskrivna dagböcker förs samt en hänvisning
till 13 kap. Medan de danska och norska kommittéförslagen i sjölagen
bibehåller endast bestämmelser om rätten att ta del av dagbok och
om förvaringsplikten men i övrigt hänvisar till regler som utfärdas i administrativ
ordning, anser den svenska kommittén att sjölagen bör innehålla
de grundläggande bestämmelserna i ämnet.

Kommittén anför, att sjölagens dagboksregler som framhålls i förarbetena
är utformade med sikte på handels- och fiskeflottoima. Bruket av dagbok
förutsätter, att personal finns ombord som är både kompetent och tillgänglig
för uppgiften. Det ursprungliga förslaget till 1891 års sjölag upptog inte
någon tonnagegräns men undantog i stället fiskefartygen från dagboksplikt.
Undantaget avlägsnades i samband med att tonnagegränsen — som
gällde redan i 1864 års sjölag — återupptogs i lagförslaget av departementschefen.
Kommittén framhåller, att större delen av vår nuvarande fiskeflotta
torde segla utan dagböcker, eftersom fartygen ej används i dagbokspliktig
fart. Dagböcker torde i praktiken inte heller föras inom högsjöfisket. Med
hänsyn främst till det ändamål dagboken skall tjäna, nämligen att i bl. a.
såväl sakägarnas som sjöfartssäkerhetens intresse bereda underlag för kontroll
och utredning rörande fartygets navigering samt maskineriets gång
och skötsel, bör dagboksplikten enligt kommittén principiellt inte
vara inskränkt till vissa farter, så mycket mindre som fartyg under samma
resa kan användas i både dagbokspliktig och annan fart. I stället bör enligt
kommittén olika krav ställas på bruket av dagbok ombord på skilda slags
fartyg och i olika användningar av fartygen, allt i kombination med möjlighet
att i administrativ ordning medge undantag från dagboksplikten. Av
praktiska skäl bör emellertid enligt kommittén en tonnagegräns bibehållas.
Kommittéförslaget föreskriver sålunda dagböksplikt för handelsfartyg med
en bruttodräktighet av minst 20 registerton och fiskefartyg med eu brutto 4

Bihang till riksdagens protokoll i966. 1 samt. Nr U5

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966

dräktighet av minst 80 registerton. Det förutsätts vidare att fartyget är i
drift. Kungl. Maj :t eller, efter Kungl. Maj :ts bemyndigande, sjöfartsstyrelsen
skall äga medge undantag från dagboksplikten. Den föreslagna tonnagegränsen
för handelsfartyg sammanfaller med den gräns som enligt kommittén
bör gälla för registreringsplikt. För fiskefartygen har kommittén valt
tonnagegränsen så, att huvuddelen av den nuvarande fiskeflottan kommer
att falla utanför. För dess vidkommande skulle krav på dagboksföring med
hänsyn till bemanningen knappast vara rimligt eller ens möjligt att upprätthålla.
Ovanför 80-tonsgränsen kommer som regel att falla de moderna stålbyggda
fiskefartygen som företrädesvis används i högsjöfiske. Dessa fartyg
står tekniskt sett och i fråga om bemanning handelsfartygen betydligt närmare
än de andra. För deras del anser kommittén det rimligt att föreskriva
dagboksplikt. I vissa gränsfall, såsom när en del äldre trålfiskefartyg kommer
att omfattas av dagboksplikten, kan enligt kommittéförslaget undantag
beviljas. Anledning kan också föreligga att från dagboksplikt mer eller
mindre generellt undanta vissa fartyg som används i inre fart, exempelvis
hamnbogserare och vägfärjor. Kommittén anser en delvis generell tillämpning
av en dispensregel vara att föredra framför att i lagtexten ange undantag
som inte kan bli uttömmande.

Kommittén nämner vidare att beteckningarna handelsfartyg och fiskefartyg
inte används i gällande sjölag. Enligt sjöbefälskungörelsen den 3
juni 1960 (nr 487) förstås med handelsfartyg »fartyg, som nyttjas till handelssjöfart
eller resandes fortskaffande eller till annat ändamål, som med
handelssjöfarten äger gemenskap, såsom bogsering, isbrytning, bärgning eller
dykning» och med fiskefartyg »fartyg som nyttjas för fiske eller fångst
eller tillgodogörande av vad som fiskats eller fångats». Dessa definitioner
ger enligt kommittén åt uttrycken handelsfartyg och fiskefartyg en innebörd
som torde överensstämma med gängse språkbruk.

Kommittén framhåller, att förslaget godtar en redan tillämpad ordning
enligt vilken varken lustfartyg eller örlogsmän och andra icke-kommersiella
statsfartyg anses falla under dagboksplikten. Av samma skäl som
anförts i fråga om huvuddelen av fiskeflottan torde det enligt kommittén
vara ofrånkomligt att lustfartygen undantas. Och för de övriga kategorierna
finns särskilda regler med åtminstone i huvudsak samma syften
som sjölagens dagboksregler. Kommittén anför som exempel regler i 1953
års tjänstereglemente för marinen Del II, Sjötjänst.

Sjölagens grundläggande regler om dagboksföringen upptas i
kommittéförslaget utan större ändringar. Medan enligt gällande regler dagbok
upprättas efter formulär som Kungl. Maj :t fastställer, föreslår kommittén
att formulär skall fastställas av sjöfartsstyrelsen och att olika formulär
skall kunna fastställas med hänsyn till fartygs art och användning.
Liksom enligt sjölagen åvilar nämligen dagboksplikten enligt kommitté -

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

förslaget fartyg av vitt skilda slag och användningssätt. Kommittén framhåller
att numera också kursskrivare och liknande tekniska hjälpmedel
börjat tas i bruk för registrering av fartygs navigering och maskineriets
gång. Kommittéförslaget syftar till att möjliggöra en välmotiverad anpassning
till den starka variation som präglar sjöfarten.

Enligt kommittéförslaget skall skeppsdagbok, som inte förs av befälhavaren,
föras av främste styrman. Maskindagbok skall föras av maskinchefen
eller, efter dennes bestämmande, av den främste av det övriga maskinbefälet.
Kommittén har övervägt, om tillsynen över maskindagbokens förande
bör undantas från befälhavarens skyldigheter, eftersom denne i allmänhet
inte besitter större maskintekniska insikter. Tillsynsplikten skulle då i stället
läggas på maskinchefen. Kommittén har emellertid bibehållit gällande
ordning. Avgörande har varit, att befälhavaren är och måste vara i viss
mån ansvarig för all tjänst ombord och att det därför inte skulle vara
rimligt att frånta honom befogenheten att öva det inflytande även på maskindagbokens
förande som kan vara påkallat. En annan sak är, menar
kommittén, att befälhavaren som regel inte har anledning att inskrida
utan att uppenbar försummelse föreligger i fråga om maskindagbokens
förande.

En nyhet är att kommittéförslaget uppställer samma krav på d a g bokskladd
som på dagboken när det gäller dess förande och rättelser däri.
Sjölagens detalj föreskrifter om anteckningar i dagbok utgår enligt kommittéförslaget.
I stället skall närmare föreskrifter i ämnet meddelas av
sjöfartsstyrelsen.

I fråga om rätten att La del av dagbok innefattar kommittéförslaget
vissa betydelsefulla ändringar. Denna rätt utsträcks sålunda till
att gälla även beträffande danska, finska och norska fartyg som befinner
sig i svensk hamn. Motsvarande utvidgning görs i de övriga nordiska kommittéförslagen.
Det norska kommittéförslaget går än längre och utsträcker
samma rätt till att gälla i förhållande till varje annat främmande fartyg i
norsk hamn. Den svenska kommittén anser det kunna betvivlas att ett så
långtgående förslag är godtagbart från folkrättslig synpunkt. I anslutning
till den sekretess som enligt 1963 års kommittéförslag skall kunna gälla i
fråga om sjöförklaring med anledning av vissa fartygskollisioner och vartill
jag återkommer i det följande föreslår kommittén vidare, att rätten att ta
del av dagbok när det är fråga om fartygs sammanstötning med annat fartyg
skall gälla endast i rättegång, i vilken talan förs på grund av sammanstötningen.
Motsvarande förslag upptas i del finska utkastet. De danska och
norska förslagen gör i stället inskränkningen beroende av om tillgång ges
till det andra fartygets dagböcker. De möjliggör dessutom, alt tillgång till
dagbok beviljas i administrativ ordning.

100 Kungi. Maj. ts proposition nr 145 år 1966

I fråga om redares skyldighet att förvara avslutad dagbok
föreslår kommittén den ändringen att tiden för nämnda skyldighet utsträcks
från två till tre år.

Även när det gäller rätten att ta del av dagbok och redares skvldighet
att förvara dagbok föreslår kommittén att dagbo k skladd likställs
med dagboken. Detsamma gäller på teknisk väg gjord uppteckning
rörande fartygs navigering och rörande gången av dess maskineri,
dvs. registrering med kursskrivare och liknande tekniska hjälpmedel.

Remissyttrandena

Mot förslaget att i sjölagen behålla grundläggande bestämmelser
om dagböcker har inte gjorts någon invändning under remissbehandlingen.

Förslagets utformning av dagbo k splikten anser sjöfartsstyrelsen
vara utan tvekan redigare och från utredningssynpunkt bättre än den gällande.
Enligt styrelsen är det en brist i lagstiftningen att den omfattande
handelssjöfart som bedrivs på Östersjön med angränsande vatten ända bort
till Nordsjön inte är underkastad dagboksplikt. Styrelsen upplyser att dagbok
likväl förs i stor utsträckning ombord på såväl små som stora handelsfartyg.
Styrelsen finner inte skäl till invändning mot att gränsen dras
vid 20 bruttoregisterton, även om de mindre fartygen ovanför denna gräns
torde ha stora svårigheter att fullgöra skyldigheten med hänsyn till sin
ringa besättning. Styrelsen betonar i sammanhanget den av kommittén anvisade
möjligheten att använda skilda formulär med hänsyn till fartygs
art och användning. Detta möjliggör formulär som underlättar dagboksföringen
för ifrågavarande fartygskategori. Även tonnagegränsen för fiskefartyg
anser styrelsen från dessa synpunkter vara väl avvägd.

Även Sjöassuradörernas förening anser de föreslagna tonnagegränserna
vara väl avpassade. Föreningen erinrar om att automation i fartyg är under
mycket snabb utveckling och anser det realistiskt att räkna med att en betydande
del av handelsflottan inom en ej alltför avlägsen framtid kommer
att vara automatiserad i fråga om fartygens manövrering och maskineriernas
drift. Föreningen ifrågasätter om inte denna utveckling redan nu bör
beaktas genom regler av innebörd att, om automationen av maskineriets
manövrering och drift är så omfattande att vakthavande maskinist inte
ständigt behövs i maskinrummet, särskild apparatur för registrering av
maskineriets gång skall finnas installerad samt att omständigheter av vikt
beträffande maskineriet i sådana fall skall antecknas i dagbok av befälhavaren
eller dennes ställföreträdare. En liknande fråga uppmärksammar
sjöfartsstyrelsen. Styrelsen anför, att när det gäller förande av skepps- och
maskindagbok på fartyg som har maskinmanöver uppdragen till bryggan

101

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 är 1966

maskinmanövern ofta utförs av befälhavaren. Denne för då ofta endast
skeppsdagbok under motivering att det inte är möjligt för honom att även
föra maskindagbok. Detta har liiLtills framför allt gällt mindre fartyg i farter
för vilka inte krävts skeppsdagbok. Eftersom skeppdagboksplikt enligt
förslaget kominer att föreskrivas för en stor del av dessa fartyg torde problemet
få större aktualitet än för närvarande. Fråga är därför om det inte
av lagtexten bör framgå i vilken utsträckning maskindagbok bör föras på
dessa fartyg eller om dessa fartyg bör vara utrustade med automatisk registreringsapparat
för uppteckning av utförda maskinmanövrer.

Enligt fiskeristijrelsen är det lämpligare att dagboksplikt för fiskefartygen
inträder först vid en brnttodräktighet över 100 registerton. Styrelsen
hänvisar till att sjöbefälskungörelsens behörighetskrav anknyter till denna
gräns på det sättet att befälhavare på fiskefartyg ovanför detta tontal skall
vara fiskeskeppare av 1 :a klass. I yttrande till styrelsen anför fiskeriintendenten
i Österhavets distrikt, att förslaget inte torde behöva medföra
svårighet för fiskefartyg genom den högt satta tonnagegränsen och dispensmöjligheten.
Fiskeriintendenten i Västerhavets distrikt framhåller däremot,
att fiskarna inte är benägna att föra dagbok och därför vill vara helt befriade
från sådan plikt eller i allt fall önskar höjning av gränsen till 100 ton.

Svenska maskinbefälsförbnndet anser, att förslaget innefattar en tillfredsställande
skärpning av gällande bestämmelser men anser att det inte finns
anledning att tillåta dispens från dagboksplikt.

Både Sjöassuradörernas förening och Sjörättsföreningen i Göteborg berör
de s. k. kyljournaler som förs på vissa specialfartyg. Med hänsyn till den
stora betydelse som kylfartygen fått i svensk handelssjöfart ifrågasätts, om
inte dagboksplikten bör omfatta sådana journaler och om inte även övriga
dagboksregler bör tillämpas på dem.

Angående dagboks föringen fäster sig sjöfartsstyrelsen vid den
föreslagna regeln att vad som antecknas i kladd skall införas i dagbok så
snart det kan ske. Styrelsen erinrar om den gällande uttryckliga tidsfristen
av ett dygn och påpekar, att förslaget ger möjlighet till olika tolkning. Styrelsen
anser, att det skulle vara värdefullt att, om dygnsfristen anses alltför
betungande, denna tid dock anges som den tid inom vilken införing i skeppsdagboken
bör ske.

Sjöassuradörernas förening finner, att ökad säkerhet vinns beträffande
dagboksunderlaget genom att samma krav som för dagbok ställs på hur
kladd till dagbok skall föras.

Sveriges ångfartygs assurans förening framhåller att i den mån innehållet
i dagböckerna inte konstrueras i efterhand och i den mån händelser av
större vikt inträffar, dagbokskladd oftast torde föras i allt fall beträffande
det större tonnaget. Föreningen ifrågasätter om inte den ordningen borde
lagfästas att dagbokskladd skall föras genast eller snarast över händelser

102

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

av \ikt. Föreningen erinrar om att i synnerhet domstolar under anglosaxisk
rätt fäster stor vikt vid att kladd förts och väl bevarats och inte ändrats
eller försetts med tillägg, så att den ursprungliga lydelsen inte kan fastställas
av domstolen. Enligt föreningen bedöms själva dagboken ofta såsom
mindre viktig till innehållet än kladden.

Sveriges advokatsamfund betonar likaledes, att kraven på hur dagbokskladd
skall föras innefattar en fråga av utomordentligt stor praktisk betydelse.
Enligt advokatsamfundet behöver det inte råda någon tvekan om vikten
av att även dagbokskladd förs med ordning och tydlighet och att ändringar
inte görs i den. Ingen möda bör därför sparas för att göra sjöfolket
uppmärksamt på detta. Advokatsamfundet erinrar om att vid fartygskollisioner,
som ger upphov till rättsliga förfaranden, dagbokskladden är av synnerlig
betydelse som primärt bevismaterial, särskilt i angloamerikanska länder.
Det är långt ifrån ovanligt på svenska fartyg att ändringar görs i dagbokskladd,
något som förorsakat rederierna allvarliga olägenheter. Advokatsamfundet
anser att man måste räkna med att sjöfolket även framgent
kommer att betrakta dagbokskladden som ett underlag för dagboken eller
just som en kladd och att det kommer att ta betydande tid innan insikten
om att ändringar eller justeringar inte bör göras i kladden tränger igenom.
Om man i lagstiftningen inför ett direkt förbud mot ändringar eller justeringar
i kladden och ändringar trots detta görs slentrianmässigt på svenska
fartyg, kan de svenska redarnas ställning vid utrikes rättegångar förvärras
ytterligare. Ifall det nämligen kan hänvisas till ett sådant förbud i svensk
lag, får man enligt advokatsamfundet räkna med att dagbokskladden och
dagboken kan bli helt underkända som bevismedel. Advokatsamfundet har
stannat för uppfattningen att som förhållandena faktiskt är förslaget att
kladd till dagbok skall vara underkastad samma regler som dagboken i fråga
om dess förande och rättelser däri bör utgå.

Mot den föreslagna inskränkningen av rätten att ta del av dagfa
o k i sammanstötningsfall anför Stockholms rådhusrätt betänkligheter.
Regeln att envar, vars rätt är beroende därav, äger ta del av dagboks innehåll
är enligt rådhusrätten av mycket stor vikt och dess tillämplighet bör
därför inte begränsas utan starka skäl. Det påtagliga redarintresse som
kan åberopas för den föreslagna begränsningen måste vägas mot andra
berörda intressen. Rådhusrätten utgår från att begränsningen är avsedd att
gälla även i förhållande till tredje man, t. ex. passagerare som har skadeståndsanspråk
mot redaren. Enligt rådhusrätten är det ägnat att inge starka
betänkligheter att begränsa tredje mans rätt att ta del av innehållet i
skeppsdagbok. Visserligen skulle han äga rätt att få tillgång till dagboken i
rättegång. Men det kan knappast anses rimligt att en redares intresse av
att före en rättegång inte behöva redovisa sin bevisning i förhållande till
annan redare skall tillmätas större betydelse än tredje mans intresse av

103

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1906

att dels före en rättegång kunna bedöma hållbarheten av ett krav mot fartygets
redare och dels undgå de kostnader och besvär som är förenade med
en rättegång.

Rådhusrätten ifrågasätter om inte en lösning i enlighet med det norska
förslaget är att föredra. Därvid skulle rätten att få ta del av skeppsdagbok
kunna göras beroende av sjöfartsstyrelsens eller domstols prövning. Vad
vidare beträffar förhållandet redare emellan skulle — i fråga om rätten
att före rättegång få ta del av motparts skeppsdagbok — vid en lösning i
enlighet med det norska förslaget den omständigheten att den ene redaren
är beredd att lämna ut sin skeppsdagbok medföra att han skulle få ta del
av den andre redarens skeppsdagbok. Vissa fördelar är salunda förenade
med en lösning som den nu angivna. Rådhusrätten är dock tveksam om
lämpligheten av en sådan lösning, som i praktiken torde medföra vanskliga
bedömanden. Sålunda skulle den prövande myndigheten — för att tredjemansintresset
skulle kunna tillgodoses -— ha att avgöra om detta intresse
är värt större beaktande än redarens intresse av att med hänsyn till eventuell
framtida tvist med annan redare inte behöva utlämna sin skeppsdagbok.
Vad gäller rättegång torde med hänsyn till rättegångsbalkens föreskrifter
om editionsplikt rätten att få ta del av skeppsdagbok inte behöva regleras
särskilt.

Sjöassuradörernas förening framhåller, att förslaget innebär att part
som med anledning av fartygskollision vill ta del av dagbok nödgas att för
ändamålet inge stämningsansökan till domstol. Enligt rättegångsbalkens
regler kan parten av domstolen föreläggas att fullständiga stämningsansökningen.
Den föreslagna bestämmelsen kan då sätta parten ur stånd att
efterkomma föreläggandet, vilket i sin tur kan leda till att domstolen avvisar
stämningsansökningen. Även sjöf artsstyrelsen berör detta problem.
Styrelsen befarar, att bestämmelsen skall leda till att talan väcks på lösa
grunder för att bereda tillgång till dagboks innehall som antas vara av
betydelse för utredning av sammanstötningen.

Offentlighetskommittén, som i princip godtar kommitténs förslag i denna
del, fäster uppmärksamheten vid att dagbok, som förs ombord på statseller
kommunägt fartyg, är underkastad offentlighetsprincipen. Detta kan
leda till att efter sammanstötning med annat fartyg dettas ägare får insyn
i omständigheter som en privat redare hade kunnat hemlighålla.

Sveriges ångfartygs assurans förening framhåller, att tvist kan uppstå
även med anledning av sammanstötning med annat än fartyg, såsom svängeller
klaffbroar, slussportar, kaj kranar in. in. och förordar eu utvidgning
av samtliga förslagets speciella regler för sannnanstötningsfall till att omfatta
även sådana fall.

När det gäller redares skyldighet att förvara dagboken anser
Sveriges ångfartygs assurans förening med hänsyn till den allmänna tioåriga
fordringspreskriptionen, att det är ett rättssäkerlietsintresse att dagbok

104 Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

förvaras i minst tio år i stället för föreslagna tre år. Föreningen upplyser,
att den —- trots att det därigenom ställs krav på större utrymmen — rekommenderar
sina medlemmar en sådan förvaringstid, eftersom sjölagens
bestämmelser om kortare preskriptionstider inte alltid är tillämpliga.

Förslaget att även dagbo k skladd skall omfattas av bestämmelserna
om rätten att ta del av dagbok och om redares förvaringsplikt föranleder
positiva uttalanden av Sveriges advokatsamfund och Sjöassuradörernas
förening.

Att motsvarande ordning föreslås angående på teknisk väg gjord
uppteckning rörande fartygs navigering och gången av dess maskineri
synes sjöfartsstyrelsen vara av stor betydelse med hänsyn till den tekniska
utvecklingen av fartygsdriften och utgör enligt styrelsen en erinran
om att dessa uppteckningar har samma skydd och vikt som anteckningar i
dagbok.

Sveriges advokatsamfund delar uppfattningen, att sådana uppteckningar,
bl. a. kursskrivare, kan ha stort utredningsvärde men påpekar, att detta
även gäller vissa av mänsklig hand gjorda nedteckningar rörande ett fartygs
navigering och andra förhållanden, exempelvis diagram över radar -plottning samt sjökort på vilket fartygets kurser inritats. Det förefaller
advokatsamfundet omotiverat att lagstifta endast beträffande de på teknisk
väg gjorda uppteckningarna. Å andra sidan kommer man enligt advokatsamfundet
här in på ett svårbedömt problemkomplex som torde tarva
närmare utredning. Advokatsamfundet ifrågasätter därför om man för
närvarande bör välja en sådan reglering som den föreslagna. Även Sjöassuradörernas
förening berör detta spörsmål och ifrågasätter om inte stadgandet
bör utformas på sådant sätt att det material som föreligger — oavsett
om det tillkommit på teknisk väg eller inte — skall omfattas därav.

Departementschefen

Både från privaträttslig och från offentligrättslig synpunkt är det av betydelse
hur regleringen sker av dagboksplikten och dagboksföringen liksom
av rätten att ta del av dagbok och skyldigheten att förvara den. Jag delar
därför kommitténs uppfattning, att de grundläggande bestämmelserna
i ämnet bör finnas i själva sjölagen och regleringen i övrigt
ske genom särskilda bestämmelser, som utfärdas av sjöfartsstyrelsen. Jag
godtar i huvudsak de av kommittén föreslagna bestämmelserna i sjölagen.
Som jag tidigare nämnt föreslår jag, att de i stället för att överföras till
13 kap. får tillsammans med bestämmelserna om sjöförklaring och besiktning
bilda ett nytt 12 kap. närmast före ansvarsbestämmelserna. Dagboksreglerna
torde få inleda det nya 12 kap. och där tas upp i 296—300 §§.

105

Kungl. Ma j.ts proposition nr U5 år 1966

I likhet med kommittén anser jag att d a g b o k s p 1 i k t e n inte bör
knytas till fartyg i viss fart utan bör göras beroende av fartygets art och
dräktighet. Det kan därvid inte bortses från att fartyget bör ha sadan bemanning
att den medger dagbokstjänst ombord. Som kommittén anfört torde
det vara ändamålsenligt att plikten läggs på handels- och fiskefartyg av
viss dräktighet och kombineras med möjlighet till dispens. Åt begreppen
handelsfartyg och fiskefartyg torde därvid få ges samma innebörd som i den
av kommittén återgivna bestämningen i 1960 års sjöbefälskungörelse. De
av kommittén föreslagna tonnagegränserna, 20 bruttoregisterton för handelsfartyg
och 80 för fiskefartyg, har i allmänhet godtagits under remissbehandlingen
och förefaller mig vara väl avvägda. Inom detta tillämpningsområde
torde som kommittén också förordat kravet på bruket av dagbok
få varieras efter fartygets art och användning. Med möjlighet till dispens
från dagboksplikten och med variation av dagboksformulären torde det inte
vara påkallat att som förordats i ett remissyttrande sätta tonnagegränsen
för fiskefartyg i relation till de behörighetskrav som för närvarande gäller
för befälhavare på vissa fiskefartyg. Särskild tonnagegräns för segelfartyg
torde inte vara behövlig längre. Som kommittén föreslagit bör dagboksplikten
gälla endast när fartyget är i drift. Med denna bestämning förstås
detsamma som med uttrycket när fartyget »nyttjas till sjöfart» i 5 a §.
Anknytning till att fartyget är i drift görs också i sjöförklaringsreglerna.

Skyldigheten att föra dagbok bör som hittills i första hand avse skeppsoch
maskindagböcker. Därtill kommer oljedagbok och radiodagbök enligt
särskilda bestämmelser som jag nämnt i det föregående. I ett par remissyttranden
har ifrågasatts, om inte dagboksplikten och Övriga dagboksregler
borde omfatta även de s. k. kyljournaler som förs på vissa specialfartyg.
Dessa journaler har emellertid en sådan speciell karaktär och jämförelsevis
begränsat värde från utredningssynpunkt att några bestämmelser om dem
åtminstone inte f. n. torde böra meddelas i sjölagen. Föreskrifter om att
sådana journaler skall föras finns inte heller i de övriga nordiska länderna.
Inte heller anser jag att det nu, som ifrågasatts i ett par remissyttranden,
bör tas in föreskrifter i sjölagen om skyldighet att i vissa fall av långtgående
automatisering av maskineriets drift använda särskild registreringsapparatur.
Den tekniska utvecklingen och de problem som föranleds
därav torde kunna förutsättas bli tillräckligt beaktade genom möjligheterna
att med olika formulär variera kraven på bruket av dagbok.

Liksom flertalet remissinstanser är jag ense med kommittén om att några
väsentliga ändringar i gällande regler om själva dagboks föringen
inte är påkallade. I överensstämmelse med den ståndpunkt jag i det föregående
intagit i fråga om befälhavarens ställning ansluter jag mig till kommitténs
förslag att befälhavaren alltjämt skall ha tillsyn även över maskindagbokens
förande.

4f Bihang till riksdagens protokoll 1066. 1 samt. Sr llr>

106

Kungl. Maj. ts proposition nr 145 år 1966

Som jag redan nämnt biträder jag också förslaget, att kravet på dagbokstjänst
skall kunna varieras efter fartygets art och användning genom olika
dagboksformulär. Med hänsyn till den betydelse som tillmäts dagbokskladd
ansluter jag mig till kommitténs förslag att samma krav som på
dagboken ställs på kladd till dagbok, när det gäller dess förande och sättet
för rättelser däri. De svårigheter att föra ut en sådan ändring i praktiken
som berörts i ett remissyttrande och som sammanhänger med invanda föreställningar
om kladden såsom enbart ett dagboksunderlag torde inte böra
hindra en reform av denna innebörd.

Kommitténs förslag att ersätta nuvarande regel, att införing i dagboken
av kladdanteckningar skall ske före dygnets utgång, med eu föreskrift att
sådan införing skall göras så snart det kan ske förefaller mig vara en praktisk
jämkning i nuvarande ordning. Jag biträder förslaget även i denna del.
Det torde inte vara påkallat att som ifrågasatts i ett remissyttrande komplettera
regeln i anslutning till nuvarande ordning sålunda att dygnsfristen
anges som normgivande.

Den nuvarande regeln om rätt att ta del av dagbok utsträcks
enligt kommittéförslaget till att omfatta även dagbok på danskt, finskt eller
norskt fartyg som befinner sig i svensk hamn. Motsvarande utvidgning upptas
i de övriga nordiska kommittéförslagen. Av dessa går det norska ännu
längre och utsträcker regeln till att omfatta alla främmande fartyg i norsk
hamn. Under de nordiska departementsöverläggningarna har full enighet
inte kunnat vinnas på denna punkt. Jag vill för min del ansluta mig till den
svenska kommitténs ståndpunkt i denna del. På samma ståndpunkt vilar
också de danska och finska propositionerna. Som den svenska kommittén
framhållit torde det nämligen kunna ifrågasättas, om en mera långtgående
reglering såvitt den avser väsentligen privaträttsliga förhållanden kan godtas
från folkrättslig synpunkt. I den norska propositionen har regeln också
undergått en betydelsefull jämkning, i det att dess tillämpning på andra
fartyg än danska, finska och svenska fartyg gjorts beroende av att sjöfartsdirektoratet
inte bestämmer annat. Med detta tillägg avses enligt de norska
motiven att kunna undvika en sjöfartspolitiskt eller utrikespolitiskt olycklig
tillämpning. Den av mig biträdda regeln torde inte hindra att svensk
myndighet bereder sig tillgång till ett utomnordiskt fartygs dagböcker, när
fartyget är skyldigt att medverka till en utredning i det offentligas intresse.
Till jämförelse vill jag nämna, att de i 1956 års lag om åtgärder mot vattenförorening
från fartyg meddelade bestämmelserna om rätt för polismyndighet
m. fl. myndigheter att ta del av oljedagbok och på begäran få utdrag
därav är tillämpliga inte bara på konventionsländernas fartyg utan även
på andra länders fartyg.

Som kommer att framgå i det följande vid behandlingen av sjöförklaringsreglerna
ansluter jag mig i allt väsentligt till ett förslag av kommit -

107

Kungl. Maj. ts proposition nr 145 år 1966

ten, att sjöförklaring med anledning av fartygs sammanstötning med annat
fartyg under vissa förutsättningar skall kunna uppskjutas eller hållas inom
stängda dörrar eller rentav underlåtas. Därigenom avses att förebygga att
den ena kollisionsparten tvingas förebringa den utredning som står att få
på hans sida och därmed blottställa sig bevismässigt utan att motsvarande
skyldighet åvilar den andra parten. I konsekvens härmed delar jag kommitténs
uppfattning, att i sådana fall en inskränkning bör ske även i rätten
att ta del av fartygets dagbok. Kommittéförslaget innebär, att i fall av fartygs
sammanstötning med annat fartyg lastägare eller passagerare eller annan,
t. ex. det andra fartygets redare, äger ta del av dagbok endast i rättegång
där talan förs på grund av sammanstötningen. Förslaget har mött viss
kritik. Jag vill också ifrågasätta, om inskränkningen bör göras så långtgående.
Det torde nämligen förhålla sig så, att efter sammanstötning mellan
fartyg parterna på ömse sidor så gott som undantagslöst utväxlar dagboksutdrag
eller ger varandra tillgång till fartygens dagböcker på annat sätt.
Att under sådana förhållanden göra inskränkningen helt obetingad skulle
leda till att bl. a. lastägare kan avskäras från tillgång till dagbok i en utsträckning
som många gånger torde te sig omotiverad. Enligt min mening
bör regeln med hänsyn till det ändamål den skall tjäna utformas i närmare
anslutning till sjöförklaringsreglerna. Dessa innebär enligt mitt förslag, att
sjöförklaring kan hållas inom stängda dörrar, när fartyget stött samman
med annat fartyg och sjöförklaring eller motsvarande utredning beträffande
det andra fartyget inte företas samtidigt eller över huvud inte kommer
till stånd. Det senare kan vara fallet med utomnordiska fartyg. Dessa
bestämmelser bör som jag också återkommer till längre fram kompletteras
med bestämmelser om att handlingar i ärende angående sjöförklaring
skall kunna hållas hemliga.

Det sekretesskydd som sålunda bereds fartyget vid sjöförklaring bör få
sin motsvarighet när det gäller rätten att ta del av fartygets dagböcker i
annan ordning än vid sjöförklaringen. Ändamålet med nämnda skydd skulle
annars förfelas. När åter sjöförklaring ägt rum vid offentlig förhandling
föreligger inte längre skäl att vägra någon att ta del av fartygets dagbok, om
han enligt de allmänna villkoren äger göra detta. De utdrag av dagboken
och andra handlingar som ingivits till sjöförklaringsmyndigheten utgör
nämligen då offentlig handling som inte kan beläggas med sekretess. Detsamma
gäller i fall då rättegång inletts med anledning av sammanstötningen.
Att välja eu avvikande lösning beträffande dagbok eller utdrag därav
som befälhavaren eller redaren själv innehar skulle alltså enbart leda till
onödig omgång för den som vill vända sig direkt till någon av dessa. Med
sjöförklaring bör i detta sammanhang jämställas utredning genom sådan
särskild undersökningskommission som avses i 314 §. Något skyddsvärt
intresse av alt kunna hemlighålla dagboken föreligger inte heller, om det
andra fartygets dagbok hålls tillgänglig.

108 Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

I enlighet med vad jag nu anfört förordar jag en regel, enligt vilken rätten
att ta del av dagbok angående fartygs sammanstötning med annat fartyg
inskränks endast för det fall att inte motsvarande tillgång finns till det
andra fartygets dagbok och inte heller sjöförklaring eller undersökning
enligt 314 § i förslaget hålls offentligt eller talan väckts med anledning av
sammanstötningen. En sådan regel korresponderar mot de förut nämnda
bestämmelserna, som gör det möjligt att hålla sjöförklaring inom stängda
dörrar och belägga handlingarna i ärendet med sekretess. Den står i nära
överensstämmelse med den ordning som valts i de danska och norska propositionerna.
Enligt dessa gäller nämligen undantag från rätten att ta del
av dagbok för det fallet att sammanstötning skett med främmande fartyg
och motsvarande tillgång till dess böcker inte föreligger. Ett tillägg i dessa
förslag gör det dock möjligt för respektive handelsministern och sjöfartsdirektoratet
att medge tillgång till dagböckerna även i sådant fall. De
skiljaktigheter som uppkommer mellan den av mig förordade regeln och
den dansk-norska regeln och som sammanhänger med att den svenska
regeln så nära som möjligt bör ansluta till motsvarande sekretessbestämmelser,
torde få mycket ringa praktisk betydelse.

Dagböcker på stats- och kommunägda fartyg är som offentlighetskommittén
framhållit allmänna handlingar och därför till skillnad från dagböcker
på privatägda fartyg tillgängliga utan vidare för var och en. Vissa av
dessa fartyg, t. ex. en del statliga tågfärjor och kommunala isbrytare, kommer
att omfattas av de här föreslagna bestämmelserna om dagboksplikt,
eftersom de är handelsfartyg. Någon skillnad mellan dessa fartyg och privatägda
fartyg bör enligt min mening inte göras i förevarande hänseende.
Även i fråga om sådana fartyg i offentlig ägo på vilka förs dagböcker eller
liknande anteckningar enligt administrativa regler med åtminstone i huvudsak
samma syfte som sjölagens bestämmelser i ämnet torde likställighet
vara motiverad. Detta gäller bl. a. marinens fartyg, låt vara att de s. k.
loggböcker som förs ombord på dem kan åtnjuta sekretesskydd enligt bestämmelser
i försvarets sekretesskungörelse den 16 juni 1950 (nr 462). För
nu ifrågavarande fartyg bör införas bestämmelser som svarar mot de föreslagna
bestämmelserna i sjölagen om inskränkning i rätten att ta del av
dagbok i sammanstötningsfall. Sådana bestämmelser torde böra införas i
sekretesslagen och där tas in som en ny 5 § i stället för den 5 § som upphävdes
genom lagändring år 1949. De kommer därmed närmast före de i liknande
syfte meddelade bestämmelserna om myndighets handlingar, som
upprättats eller anskaffats till utredning i någon myndighetens rättstvist.

I anslutning till de nu behandlade reglerna om rätten att ta del av fartygs
dagbok angående sammanstötning mellan fartyg vill jag erinra om att
bär liksom i sjölagen i övrigt med verklig sammanstötning likställs sådan
s. k. oegentlig sammanstötning som avses i 222 § i förslaget. Däremot räknas
inte hit sådana sammanstötningar som att fartyget seglar på ett annat

109

Kungl. Maj:ts proposition nr 1^5 år 1966

föremål, t. ex. eu svängbro, slussport eller liknande. Detta överensstämmer
med de övriga nordiska förslagen. Jag finner ej anledning att som förordats
under remissbehandlingen utvidga bestämmelserna till att gälla även
vid dessa slag av oegentlig sammanstötning.

Jag biträder kommitténs förslag att i överensstämmelse med de övriga
nordiska förslagen utsträcka tiden för redarens skyldighet att förvara
avslutad dagbok från två till tre år. Att som ifrågasatts i ett remissyttrande
förlänga denna tid ytterligare torde bli alltför betungande för redaren
och därför inte böra ske.

Kommitténs förslag, att bestämmelserna om rätten att ta del av dagbok
och om redares skyldighet att förvara dagbok skall bli tillämpliga även i
fråga om dagbokskladd och på teknisk väg gjord uppteckning
rörande fartygs navigering och gången av dess maskineri, vill
jag tillstyrka. Däremot är jag för närvarande inte beredd att förorda, att
som föreslagits under remissbehandlingen låta bestämmelserna omfatta
även vad som registreras på annat sätt än på teknisk väg. Om denna ståndpunkt
har enighet vunnits under de nordiska departementsöverläggningarna.

De särskilda bestämmelserna
12 KAP.

Om dagböcker, sjöförklaring och besiktning

Som jag har anfört i den allmänna motiveringen förordar jag, att dagboksreglerna
får inleda ett nytt 12 kap. som omfattar bestämmelser om dagböcker,
sjöförklaring och besiktning. Dagboksreglerna har som jag också
redan nämnt tagits upp under fem olika paragrafer, betecknade 296—300 §§.
Därvid har 299 § i kommitténs förslag delats upp på tre paragrafer i anslutning
till den momentindelning paragrafen har i kommitténs förslag.

296 §.

Denna paragraf, som reglerar dagbokspliktens omfattning, motsvarar 35 §
första stycket sjölagen och 298 § i kommittéförslaget. Den överensstämmer
i sak väsentligen med sistnämnda paragraf. Som framgått av den allmänna
motiveringen är dagboksplikten knuten till fartyg av viss storleksordning
med rätt för Kungl. Maj :t eller sjöfartsstyrelsen att medge undantag. Däremot
saknas motsvarighet till nuvarande bestämmelse om att Kungl. Maj :t
äger utsträcka dagboksplikten till andra fall än som sägs i paragrafen. Eu
sådan bestämmelse torde inte behövas.

Som nyhet innehåller paragrafen i sista stycket cn hänvisning till särskilda
bestämmelser om annan dagbok på vissa fartyg. Därmed avses de i det

110 Kungl. Maj. ts proposition nr H5 år 1966

föregående nämnda bestämmelserna i 1956 års lag om åtgärder mot vattenförorening
från fartyg och 1965 års kungörelse med tillämpningsföreskrifter
till lagen om säkerheten på fartyg. Sådana dagböcker omfattas ej
av sjölagens bestämmelser.

De danska och norska förslagen innehåller som första stycke i 300 § en
hänvisning till särskilda bestämmelser som utfärdas av resp. handelsministern
och sjöfartsdirektoratet angående dagbokspliktens omfattning, dagboksföringen
och kontrollen däröver.

297 §.

Paragrafen motsvarar 299 § 1 mom. i kommittéförslaget och innehåller
bestämmelser om dagboksföringen. Dess innehåll svarar väsentligen mot
35 § andra stycket och 36 § sjölagen. En nyhet är att dagbokskladd är underkastad
samma krav som dagboken i fråga om dess förande och rättelser
däri. Som framgått av den allmänna motiveringen har den nuvarande regeln
om att anteckning i dagbokskladden skall överföras till dagboken före
dygnets utgång i överensstämmelse med kommitténs förslag utgått. Sådan
överföring skall i stället göras så snart det kan ske.

298 §.

Denna paragraf motsvarar 299 § 2 mom. i kommittéförslaget och innehåller
bestämmelser om tillsyn över dagboksföringen, om vilka som skall
föra dagböckerna och, helt kort, om vad som skall antecknas i dem. Motsvarande
bestämmelser finns f. n. i 36 § första stycket och 37 § sjölagen.

299 §.

Paragrafen motsvarar 299 § 3 mom. i kommittéförslaget och innehåller,
att ytterligare föreskrifter om förande av dagbok meddelas av sjöfartsstyrelsen.
Motsvarande föreskrift saknas f. n.

300 §.

Denna paragraf svarar mot 39 § i 1963 års kommittéförslag och 300 § i
1965 års kommittéförslag. Den innehåller liksom 30 § sjölagen bestämmelser
om rätt att ta del av dagbok och om Skyldighet för redaren att förvara
dagboken viss tid. Som framgått av den allmänna motiveringen är rätten
att ta del av dagboken inskränkt på visst sätt när det gäller sammanstötning
med annat fartyg. Å andra sidan omfattar paragrafen inte bara svenskt
fartyg, utan även danskt, finskt eller norskt fartyg i svensk hamn.

Den tid redaren är skyldig att förvara dagboken utsträcks från två till
tre år.

En nyhet är att paragrafens bestämmelser omfattar även dagbokskladd
och sådan uppteckning som har gjorts på teknisk väg.

Till bestämmelserna i denna paragraf finns motsvarigheter i de danska

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966

och norska förslagen. Som jag anfört i den allmänna motiveringen avviker
dock dessa något i fråga om inskränkningen i rätten att ta del av dagboken.
Vidare utsträcks det norska förslagets bestämmelser om sådan rätt till att
gälla även andra fartyg än nordiska, om inte sjöfartsdirektoratet bestämmer
annat. I övrigt överensstämmer förslagen med det svenska. Det finska
förslaget överensstämmer med det svenska kommittéförslaget.

Sjöförklaring in. m.

Översikt av gällande rätt

För utredning av vissa sjöolyckor innehåller sjölagen bestämmelser om
sjöförklaring och sjöförhör dels i befälhavarekapitlets 40 § och dels i rättegångskapitlets
314—317 §§ och 319—321 §§. Enligt 40 § åligger det fartygets
befälhavare att i vissa särskilt angivna fall, till vilka jag strax återkommer,
avge sjöförklaring inför utredningsmyndighet. När det är fråga om sjöolycka
av större omfattning eller svårare art skall utredningsmyndigheten
anställa sjöförhör enligt 317 §. Genom sjöförhör skall utredningsmyndigheten
söka åstadkomma fullständig utredning angående orsakerna till olyckan.
Myndigheten bör därvid bl. a. särskilt undersöka, om olyckan härlett
sig av fel hos fartyget, dess utrustning eller bemanning, av förseelse eller
försummelse av någon som haft befattning med fartyget eller av personal
på annat fartyg eller av bristfällighet i inrättningar till sjöfartens säkerhet
eller förseelse eller försummelse vid skötseln och vården av sådana inrättningar.

Enligt 40 § skall befälhavaren avge sjöförklaring så snart det kan ske, om
medan fartyg nyttjas till sjöfart någon händelse inträffar som vållar skada
på fartyg eller last eller som skäligen kan antas ha sådan skada till följd, om
genom olyckshändelse någon av besättningen eller någon ombordvarande person
ljutit döden eller lidit svårare kroppsskada, om genom sammanstötning
med annat fartyg eller annat föremål i övrigt inträffat skada eller olycka som
nu sagts eller om någon av besättningen begått självmord eller ombord
yppats flera fall av smittosam sjukdom eller något fall av skörbjugg, beriberi
eller förgiftning. I dessa fall skall befälhavaren dessutom ofördröjligen
till sjöfartsstyrelsen eller, utom riket, till närmaste svenske konsul avge
skriftlig rapport med utförlig framställning av händelsen och vad som kan
tjäna till ledning för bedömning av dess orsaker. Rapporten skall innehålla
fullständig avskrift av vad som kan finnas antecknat i fartygets dagbok angående
händelsen.

Utredningsmyndighet är enligt 40 § inom riket rådhusrätt i stapelstad och
utom riket antingen där behörig utländsk myndighet eller svensk konsul.
Inom landet är i vissa fall häradsrätt behörig enligt lagen den 4 juni 1937

112

Kungl. Maj. ts proposition nr 145 år 1966

(nr 306) om behörighet för häradsrätt att upptaga sjörättsmål. Befälhavaren
skall alltid för den svenske konsuln på orten eller, om sådan inte finns där,
för den svenske konsul som först anträffas under resan uppvisa dagboken
och få den försedd med bevis om uppvisandet.

Vid sjöförklaring och sjöförhör består domstolen enligt 314 § av en lagfaren
ordförande och två sjösakkunniga ledamöter. Av de senare bör åtminstone
den ene ha utövat tjänst som befälhavare på handelsfartyg. Om
det lämpligen kan ske bör konsul enligt 319 § vid sjöförhör biträdas av två
sjösakkunniga, helst svenska män, mot vilka inte förekommer domar jäv.

Angående förfarandet vid sjöförklaring meddelas bestämmelser i 315 och
316 §§. Sedan befälhavaren anmält sig hos utredningsmyndigheten för att
avge sjöförklaring, kallas enligt 315 § genom myndighetens försorg till förrättningen
de personer som antas kunna lämna upplysning i saken. Dessa
skall enligt 316 och 317 §§ höras vid förrättningen och kan därvid av
rätten åläggas att bekräfta sina uppgifter med vittnesed. Enligt 321 §
skall utredningsmyndigheten redovisa protokoll över sjöförhör till sjöfartsstyrelsen.

Om genom förhör av behörig utländsk myndighet åstadkommits sådan
utredning som avses med bestämmelserna om sjöförhör, behöver enligt 319 §
sjöförhör inför konsul ej äga rum.

Har fartyg förolyckats utan att någon som kunnat göra anmälan om
olyckan blivit räddad eller har i annat fall sjöförhör uteblivit, äger sjöfartsstyrelsen
enligt 320 § förordna om sjöförhör på ort där det lämpligen kan
ske. Styrelsen äger också enligt 321 § förordna om nytt sjöförhör på lämplig
ort, om verkställt sjöförhör visar sig vara ofullständigt i något avseende.

Sjöförklaring och sjöförhör angående olycka som drabbat främmande
fartyg kan äga rum inför svensk domstol enligt särskild lag den 27 april
1906 (nr 19 s. 6) angående skyldighet för svensk domstol att upptaga sjöförklaring
och verkställa undersökning angående sjöolycka, som drabbat
främmande fartyg.

Liksom andra domstolsärenden handläggs sjöförklaring och sjöförhör
offentligt.

Allmän motivering

S j ölagskommittén

Kommittén erinrar om att instituten sjöförklaring och sjöförhör i sjölagen
betingas av att de för sjöfarten särpräglade förhållandena medför behov av
att i tid säkra tillgången till utredning rörande skador och olyckor som inträffar
i samband med sjöfart. Av de båda instituten tillgodoser sjöförklaringen
i huvudsak enskilda intressen och kan i viss mån betecknas som en
civilrättslig bevisupptagning till framtida säkerhet. Sjöförhöret är påkallat
av ett offentligt intresse av att sjöolyckor och deras orsaker blir utredda

113

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966

och företer likheter med förundersökning i brottmål. Någon klar åtskillnad
mellan de båda instituten föreligger dock inte, i det att förutsättningarna
för befälhavares skyldighet att avge sjöförklaring delvis sammanfaller med
de betingelser under vilka det åligger utredningsmyndigheten att i sammanhang
med sjöförklaring verkställa sjöförhör.

Kommittén har övervägt, om instituten sjöförklaring och
sjöförhör bör bibehållas. Kommittén har därvid till en början
funnit sjöförhör vara av principiellt värde från sjöfartssäkerhetens synpunkt.
Sjöförhöret kan enligt kommittén inte heller med fördel ersättas av
förundersökning enligt vanliga straffprocessuella regler, eftersom syftet
med förhöret inte är att vinna underlag för beslut, om åtal skall väckas,
utan främst är att åstadkomma utredning i sjöfartssäkerhetens intresse.
Kommittén anser därför, att möjlighet till utredning motsvarande sjöförhör
bör bibehållas inom sjölagens ram.

Värdet av sjöförklaringsinstitutet finner kommittén kunna ifrågasättas
rent principiellt. Motsvarighet saknas i flertalet utomnordiska länder. Och
på de rättsområden som gränsar till sjörätten finns inte heller i de nordiska
länderna någon motsvarighet. I de fall då vid sidan av ett enskilt intresse
även ett allmänt sådant påkallar utredning kan, menar kommittén,
det enskilda intresset tillvaratas i samband med den undersökning av offentligrättslig
natur som kan bli aktuell i det särskilda fallet. När utredning
skall tjäna uteslutande enskilt intresse, såsom när enbart lastskada inträffat,
kan den skadelidandes rätt i allmänhet tillgodoses genom den möjlighet
till besiktning eller syn å gods och fartyg som sjölagen erbjuder. Kommittén
anför, att med hänsyn till gällande regler om bortfraktares ansvar
för transporterat gods sjöförklaring i sådana situationer ofta torde sakna
självständig betydelse. Trots att lastskada enligt 40 § sjölagen skall föranleda
sjöförklaring, underlåts ofta sjöförklaring när enbart sådan skada inträffat.
över huvud förekommer sjöförklaring i praktiken som regel inte,
utan att den inträffade skadan eller olyckan är av betydenhet att motsvara
de besvär och kostnader som är förenade med sjöförklaringen. Kommittén
anser av dessa skäl, att sjöförklaringsinstitutet i dess nuvarande obligatoriska
form inte bör bibehållas för de fall då uteslutande enskilt intresse
är i fråga. Eftersom det ändå inte kan förnekas, att utredning av det slag
som sjöförklaring bör innefatta kan vara erforderlig även vid lastskada,
anser kommittén att lastägare bör medges rätt att påkalla sådan utredning.
Vid sidan av ett obligatoriskt undersökningsförfarande bör därför enligt
kommittén finnas ett fakultativt sådant förfarande. Detta kompletteras
med en regel i befraktningskapitlet om skyldighet för bortfraktare att
underrätta lastägare när gods förkommit, minskats eller skadats.

Eftersom de båda utredningsförfaranden som sålunda behövs är påkallade
av intressen som delvis sammanfaller, bör de enligt kommittén
sammanföras till ett gemensamt utredningsinstit u t. I likhet

114

Knngl. Maj. ts proposition nr 145 år 1966

med de övriga nordiska kommittéerna har kommittén valt att benämna
detta institut sjöförklaring.

Samtliga bestämmelser om det nya institutet överförs enligt kommittéförslaget
till sjölagens rättegångskapitel, dvs. 13 kap., som nu innehåller
reglerna om förfarandet vid sjöförklaring och sjöförhör. Sjöförklaringsreglerna
omfattar enligt kommittéförslaget 301—315 §§. Föreskrifter om
befälhavarens rapportskyldighet bibehålls däremot som jag tidigare anfört
i befälhavarekapitlet.

Kommittén har vidare övervägt frågan vilken myndighet som
lämpligen bör uppfa sjöförklaring. Kommittén erinrar om att det redan i
samband med sjölagens tillkomst och därefter vid 1914 års sjösäkerhetslagstiftning
övervägdes att inrätta särskilda sjönämnder för ändamålet men
att denna tanke övergavs av bl. a. ekonomiska skäl. I stället har andra reformer
gjorts för att höja utredningarnas effektivitet. Enligt kommittén visar
erfarenheten, att trots vidtagna reformer handläggningen av sjöförklaringar
ofta inte sker med den effektivitet och sakkunskap som utredningssyftet
kräver. Behöriga att uppta sjöförklaring och sjöförhör inom landet är
rådhusrätterna i stapelstäder och ett flertal häradsrätter — vid tiden för
kommittéförslagets avgivande 15, numera 19 stycken. Kommittén menar,
att antalet utredningsmyndigheter sålunda är stort, och anför vidare, att
förrättningarna enligt tillgänglig statistik är mycket ojämnt fördelade på
de olika domstolarna. Undqr åren 1952—1961 upptogs sålunda ett stort antal
förrättningar årligen av några rådhusrätter, medan vissa domstolar hade
endast ett fåtal sådana förrättningar under hela perioden. En sådan ordning
medför enligt kommitténs mening att åtskilliga domstolar trots sakkunnigeinstitutet
inte förvärvar på långt när nödvändig erfarenhet av sjöutredningar.

Kommittén menar vidare att domstol i och för sig inte är särdeles väl
lämpad att handlägga sjöförklaring, främst därför att denna uppgift merendels
måste lösas med en aktivitet från utredningsmyndighetens sida som
under nuvarande rättegångsordning i stort sett är främmande för domstolarna.
Enligt den övervägande meningen inom kommittén borde sjöförklaring
helst anförtros åt särskilt inrättade utredningsorgan, sjöförklaringsnämnder,
vilkas sammansättning skulle garantera att erforderliga insikter
på det maritima området blir företrädda. Sådana nämnder borde enligt denna
mening inrättas till ett jämförelsevis ringa antal, lämpligen en för vart
och ett av rikets sju fartygsinspektionsdistrikt. Förrättningarna skulle inte
desto mindre regelmässigt hållas i hamn, där den händelse inträffat som
föranlett sjöförklaring, resp. i den hamn fartyget först anlöper efter sådan
händelse. Den kritik som under förarbetena till 1891 års sjölag riktades mot
förslaget om sjönämnder, nämligen att antalet platser där sjöförklaring
kunde upptas skulle bli för litet, anser kommittén med hänsyn till landets
numera välutvecklade kommunikationer inte längre kunna med fog åbe -

115

Kungl. Maj:ts proposition nr 115 år 1966

ropas mot en koncentration av utredningsinyndigheterna. Med sjöförklaringsnämnd
skulle också vinnas att sjöförklaring inte utan vidare blir offentlig,
något som bl. a. föranlett kritik mot nuvarande ordning. Denna innebär
nämligen att offentlig sjöförklaring skall hållas beträffande svenskt
fartyg även efter sammanstötning med utländskt fartyg, oavsett om motsvarande
förrättning sker beträffande detta fartyg. Det svenska fartyget
kan därigenom komma i ofördelaktigt läge i förhållande till det andra fartyget
när det gäller utredningsmaterialet. En ordning med sjöförklaringsnämnder
skulle å andra sidan belastas av svagheten att edgång inte kan ske
som inför domstol. Sådan skulle i stället få ordnas genom bevisupptagning
inför domstol, något som dock inte kan ske utan omgång.

Emellertid talar enligt kommittén vissa skäl för att sjöförklaring alltjämt
anförtros åt domstol. Till en början måste beaktas, att det ofrånkomliga
kravet på hög beredskap hos utredningsmyndigheten inte kan tillgodoses
utan tillgång till tekniska och personella resurser motsvarande dem som
domstol förfogar över. Eftersom sjöförklaringsnämnder knappast torde
kunna inrättas inom ramen för någon organisation med sådana resurser
anser kommittén att en reform av detta slag — oavsett att ordförandeskap
i sjöförklaringsnämnd inte skulle utgöra ett heltidsuppdrag — måste beräknas
komma att dra kostnader, som knappast skulle stå i rimlig proportion
till nämndernas begränsade verksamhet och deras sysselsättning. För
att vidmakthålla den effektivitet i utredningsverksamheten som åsyftas
med revisionen av sjöförklaringsinstitutet fordras enligt kommittén vidare
en fortlöpande utbildning inom verksamhetsområdet av den personalkategori
som utredningsmyndigheternas ordförande skall rekryteras ur. Kommittén
menar, att en sådan utbildning kan åstadkommas utan svårighet vid
domstol men endast genom särskilda, kostnadskrävande åtgärder hos särskilt
inrättade utredningsmyndigheter. Dessutom skulle sådana myndigheter
i egenskap av administrativa nyskapelser tvingas inleda sin verksamhet
utan tillgång till det förtroende hos berörda grupper som domstolarna
äger — trots kritiken för bristande effektivitet vid upptagande av sjöförklaringar.
Och rent allmänt anser kommittén det ligga i rättsvårdens intresse,
att domstolarna inte fråntas den möjlighet att vinna förtrogenhet
med sjöfartsförhållanden som upptagandet av sjöförklaringar medför. När
kommittén slutligen stannat för att inte förorda avskaffande av domstol
som utredningsmyndighet inom landet, har enighet därom kunnat uppnås
endast genom att vissa förändringar föreslås i den gällande ordningen bl. a.
i fråga om utredningens effektivitet. Särskilt framhålls förslag om sekretessbeläggning
av utredningen i vissa sammanstötningsfall och en begränsning
av antalet behöriga domstolar i förening med samma forumregler som
nyss nämnts för sjöförklaringsnämnd.

I fråga om sjöförklaring utom landet har kommittén i likhet med
de övriga nordiska sjölagskommittéerna funnit, att sjöförklaring även på ut -

116

Kungl. Maj. ts proposition nr 145 år 1960

rikes ort bör upptas i enlighet med nordiskt bruk. Konsulerna, vilkas lämplighet
att leda sådana utredningar visserligen generellt sett dragits i tvivelsmål,
kan enligt kommittén inte undvaras för ändamålet. Kommittén anser
dock att behörighet att uppta sjöförklaring bör anförtros endast lönad konsul,
eftersom honorärkonsul inte alltid kan förutsättas behärska svenska
språket eller vara tillräckligt insatt i svenska rättsförhållanden. Kommittén
föreslår, att sjöförklaring i Danmark, Finland och Norge skall upptas
av där behörig myndighet och på annan utrikes ort av därtill behörig svensk
konsul, om sådan finns, och i annat fall av dansk, finsk eller norsk konsul.
Detta överensstämmer med de övriga nordiska kommittéförslagen.

När det gäller en begränsning av antalet behöriga domstolar
kan enligt kommittén en sådan åtminstone tillsvidare lämpligen
åstadkommas genom att behörighet för häradsrätt enligt 1937 års lag upphävs.
Endast rådhusrätt skall således enligt kommitténs förslag äga handlägga
sjöförklaring. Eftersom annan rådhusrätt än sådan som är belägen i
hamnstad, för närvarande ett trettiotal, i praktiken inte kan komma i fråga
för ändamålet och vidare det totala antalet rådhusrätter i landet undergår
minskning till följd av landsrättsläggning av städer och kan förväntas bli
ytterligare inskränkt i samband med en förestående allmän omorganisation
av underrätterna, synes förslaget enligt kommittén medföra en godtagbar
begränsning av antalet sjöutredningsmyndigheter. Kommittén understryker
i detta sammanhang, att den åsyftade effektiviseringen av sjöutredningarna
skulle äventyras, om handläggningen av sjöförklaring inom domstol
anförtros annan ledamot än den som med hänsyn till ställning och erfarenhet
är skickad att leda utredning av detta speciella slag.

Utöver sjöförklaring anser kommittén, att det efter mönster av luftfartslagen
bör finnas möjlighet att tillsätta särskild undersökningskommission
för sådana händelser som krävt stora förluster i liv eller
egendom eller i andra fall kan väntas medföra synnerligen omfattande eller
invecklad utredning. I huvudsaklig överensstämmelse med de övriga nordiska
kommittéernas förslag innehåller kommittéförslaget bestämmelser om
särskild undersökningskommission för sådana fall. I kommissionen skall
erforderlig juridisk, nautisk och teknisk sakkunskap vara företrädd. De
föreslagna bestämmelserna innebär, att undersökningskommissionens utredning
träder i stället för sjöförklaring. Det möter inte hinder att tillsätta
undersökningskommission fastän sjöförklaring redan inletts eller slutförts.

Kommittén föreslår vidare, att sjöförklaring skall kunna hållas i förenklad
form i vissa fall. Det gäller sådana fall då utredningssyftet kan
tillgodoses utan att förhandling hålls. Kommittén anser det nämligen önskvärt,
att de besvär och kostnader som är förenade med sjöförklaring und -

117

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966

viks där det lämpligen kan ske. I sådant fall ombesörjs erforderlig utredning
av utredningsmyndighetens ordförande ensam. Förslaget innebär, att
utredningsmyndighetens ordförande skall pröva, om sjöförklaring skall ske
i förenklad form. Som exempel på händelser som ofta torde lämpa sig för
sådant förenklat utredningsförfarande anför kommittén okomplicerade
grundstötningar och kaj kollisioner samt vissa vanliga skadefall vid lastning
och lossning. Kommittén framhåller, att en sådan prövning ej är slutligt
bindande. Även när beslut fattats om sjöförklaring i förenklad form,
kan enligt kommittén ny bedömning göras på grund av senare inkomna
uppgifter och sammanträde utsättas. Kommittén fäster också uppmärksamheten
vid att sjöfartsstyrelsen enligt förslaget skall kunna påkalla förhandling
eller, om förenklad sjöförklaring redan avslutats, förordna om dess
fullständigande och därvid påkalla att sjöförklaringen upptas vid förhandling.
Enligt kommitténs mening bör möjligheten att hålla sjöförklaring i
förenklad form inte desto mindre utnyttjas med viss försiktighet.

Enligt gällande rätt finns möjlighet att underlåta sjöförhör inför konsul,
om motsvarande utredning åstadkommits genom behörig utländsk myndighets
försorg. Kommittén anser, att motsvarande möjlighet att göra u ndantag
från sjöförklaringsplikten bör erbjudas oavsett vilken
myndighet som i det särskilda fallet skall uppta sjöförklaringen. Den
bör principiellt också vara oberoende av hur den utredning tillkommit som
bör kunna ersätta sjöförklaringen. Det väsentliga anser kommittén vara,
om den tillgängliga utredningen är tillfredsställande med hänsyn till sjöförklaringens
syfte. Är så fallet, t. ex. beträffande undersökning som verkställts
av lokal polismyndighet angående olycksfall eller dödsfall, måste
med hänsyn till de besvär och kostnader som är förknippade med sjöförklaring
sådan vara opåkallad. Enligt kommittéförslaget ankommer det på sjöfartsstyrelsen
att förordna, att sjöförklaring ej skall äga rum.

Kommittén erinrar om de i direktiven berörda särskilda problemen som
uppkommer i vissa fall av fartygs sammanstötning med annat
fartyg. Sjöförklaring kan nämligen av praktiska skäl som regel
inte hållas gemensamt eller samtidigt för de inblandade fartygen. Eftersom
sjöförklaring är offentlig, kommer den sida för vars fartyg sjöförklaring
först hålls i ett sämre läge än den andra sidan genom att vad som blivit uppenbarat
vid den första sjöförklaringen kan komma att menligt påverka
tillförlitligheten av den senare förrättningen. För det fall att svenskt fartyg
sammanstött med fartyg under utomnordisk flagg bör enligt kommittén vidare
uppmärksammas, att enligt det främmande fartygets nationella lag utredning
ofta inte behöver verkställas eller inte sker offentligt. Den svenske
redaren kommer då i det ogynnsamma läget att han genom obligatorisk sjöförklaring
tvingas öppet redovisa sin bevisning utan motsvarande möjlighet
att få ta del av det bevismaterial över vilket den utländske redaren kan

118

Kungl. Maj. ts proposition nr 145 år 1966

förfoga. Kommittén erinrar om att förhållandet länge varit föremål för kritisk
uppmärksamhet och att framställningar om lagändring gjorts av Sjöassuradörernas
förening redan år 1937 och av redareföreningen åren 1950
och 1956. I den norska sjölagen infördes år 1938 en regel av innebörd, att i
händelse av sammanstötning med främmande fartyg eller när det finns anledning
anta att förhållandet kan bli föremål för talan vid utländsk domstol,
konsul äger med vederbörande departements godkännande tillåta att sjöförklaring
uppskjuts eller ej avhålls.

Enligt kommittén torde, som antytts i direktiven, dessa missförhållanden
inte kunna undanröjas genom lagstiftning utan att föreskrifter meddelas,
som delvis är ägnade att väcka vissa principiella betänkligheter. Den danska
kommittén har föreslagit en s. k. antidiskrimineringsregel av innebörd dels
att sjöförklaring i anledning av sammanstötning med annat fartyg såvitt
möjligt skall hållas samtidigt som sjöförklaring avges för det andra fartyget
och att för detta ändamål uppskov med förrättningen kan beviljas och
dels att sjöförklaringsplikt inte skall föreligga när fartyg sammanstött med
utländskt fartyg, för vilket enligt dess hemlands lag inte föreligger motsvarande
plikt, om inte handelsministeriet i särskilt fall påbjuder att sjöförklaring
skall avges. De finska och norska kommittéerna torde enligt vad kommittén
anför komma att föreslå dels bestämmelser av innebörd som väsentligen
motsvarar det danska förslaget och dels föreskrifter för att möjliggöra
sekretess beträffande sjöförklaring som hålls innan motsvarande utredning
verkställs beträffande det andra fartyget. Kommittén har övervägt att utforma
de erforderliga särbestämmelserna för sammanstötningsfall så, att
när sjöförklaring ej äger rum samtidigt för de i sammanstötningen inblandade
fartygen den först avhållna förrättningen liksom handlingarna i saken
skall i erforderlig utsträckning kunna beläggas med sekretess. Fastän en regel
även med en så begränsad utformning sannolikt skulle kunna tillgodose
i huvudsak samma behov som nyssnämnda längre gående alternativ, har
kommittén, med hänsyn till angelägenheten av att nordisk enhetlighet i
största möjliga utsträckning upprätthålls i fråga om en så viktig rättsregel
som denna, valt att lägga fram ett förslag som väsentligen överensstämmer
med de finska och norska kommittéernas utkast.

Enligt förslaget skall rättens ordförande eller konsuln i första hand låta
anstå med förrättningen, om därigenom sjöförklaring kommer till stånd
samtidigt med sjöförklaring eller motsvarande utredning beträffande det
andra fartyget. Det kan enligt kommittén knappast väntas, att ett sådant
syfte särdeles ofta skall kunna vinnas. Möjlighet till avsteg från huvudregeln
om förrättningens offentlighet kan därför enligt kommittén inte undvaras.
När uppskov med förrättningen skulle vara utan avsedd verkan, skall förrättningen
på begäran av befälhavaren eller redaren för det fartyg för vilket
sjöförklaring först avges helt eller delvis hållas inom stängda dörrar,

119

Kungl. Maj:ts proposition nr H5 år 1966

om inte synnerliga skäl talar emot detta. För att inte ändamålet med bestämmelsen
skall bli förfelat måste enligt kommittén beslut om handläggning
inom stängda dörrar dessutom innefatta förordnande att annan enskild sakägare
än fartygets redare och försäkringsgivare inte får övervara handläggningen.
Förslaget innehåller föreskrift därom. Kommittén framhåller, att
möjligheten att få ut eller i övrigt ta del av dagböcker och anmälnings- och
förrättningshandlingar m. m. av samma skäl måste inskränkas i motsvarande
mån. Därom föreslås bestämmelser i både sjölagen och sekretesslagen.
Om sammanstötning skett med utländskt fartyg, för vilket sådan utredning
som motsvarar sjöförklaring inte verkställs, föreslås att sjöförklaring inte
skall vara erforderlig för det svenska fartyget, om inte sjöfartsstyrelsen bestämmer
annat. Kommittén betonar, att den utredning som åsyftas är sådan,
som inte bara har väsentligen samma syfte och omfattning som sjöförklaring
(jfr förslaget 306 §) utan som dessutom är i motsvarande mån offentlig.
Avsikten är enligt kommittén, att sjöförklaring för det svenska fartyget
i sådant fall skall komma till stånd endast när med hänsyn till sjöfartssäkerheten
starka skäl talar för att så sker. Om sjöförklaring bör äga
rum, kan förrättningen enligt de tidigare nämnda bestämmelserna i förslaget
helt eller delvis hållas inom stängda dörrar.

Remissyttrandena

Kommitténs förslag att bibehålla ett särskilt institut för utredning
av sjöolyckor lämnas i allmänhet utan erinran. Spörsmålet
berörs emellertid på några håll.

Sveriges fiskares riksförbund ifrågasätter om inte sjöförklaring och sjöförhör
kan utgå. När hänsyn till sjösäkerheten eller i övrigt offentligrättsliga
intressen motiverar en officiell utredning kan sådan enligt förbundet
verkställas direkt genom sjöfartsverkets försorg. I den mån privaträttsliga
hänsyn motiverar ett säkerställande av bevisning kan detta ske genom bevisupptagning
inför domstol till framtida säkerhet. Förbundet vill emellertid
inte motsätta sig att sjöförhör och sjöförklaring kvarstår i huvudsak i
nuvarande form, eftersom bl. a. de svenska fiskefartygens försäkringsgivare
önskar det.

Även Stockholms rådhusrätt ifrågasätter, om sjöförklaring alls bör komma
till stånd i de fall då uteslutande enskilt intresse föreligger. Vederbörande
intressent kan i så fall tillgodoses genom hl. a. bevisupptagning till
framtida säkerhet.

Sveriges ångfartygs assurans förening framhåller, att föreningen haft åtskilliga
anledningar till missnöje med sjöförklaringar, som enligt föreningens
mening är en kvarleva från segelsjöfartens tid. Olägenheterna har i synnerhet
framkommit i fråga om domstolarnas bevisupptagning och offentlig -

120

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

heten vid sjöförklaringar i kollisionsärenden. Föreningen anför att institutet
saknar motsvarighet i ett flertal länder och ger uttryck för uppfattningen
att sjöförklaringarna bör avskaffas.

Förslaget att sammanslå sjöförhör och sjöförklaring till ett g e in e nsamt
institut, benämnt sjöförklaring och uppdelat i en obligatorisk
och en fakultativ form, finner Svea hovrätt vara en välmotiverad förenkling
av lagstiftningen. Förslaget gillas även av Sveriges fartygsbefälsförening
och Sjöassuradörernas förening. Svenska maskinbefälsförbundet och Sveriges
advokatsamfund uttalar likaså tillfredsställelse med sammanslagningen
av de båda instituten.

Sjöfartsstyrelsen anför, att någon klar gräns inte upprätthålls mellan sjöförklaring
och sjöförhör. Vid samma förhandling kan därför frågor av rent
civilrättslig och rent offentligrättslig karaktär komma att behandlas. Det
material som framkommit vid en förhandling, som ansetts vara en rent civil
sjöförklaring, har enligt styrelsen många gånger kommit att ligga till
grund för ett vidare straffprocessuellt agerande och sjöförhörsutredningar
har kommit till användning i civilmål. Mot detta förhållande anser styrelsen
emellertid att endast vissa formella invändningar kan göras. Från praktisk
synpunkt är det enligt styrelsen värdefullt att samma utredning kan användas
för flera ändamål. Att endast en förhandling behöver hållas är tidsbesparande
för både domstolar och fartyg. Även utomlands används det material
som införskaffats vid en enda sjöutredning både för offentligrättslig
och civilrättslig talan. Det gäller enligt styrelsen bl. a. de utredningar som
görs genom tyska Seeamt och amerikanska Coast Guard.

Hovrätten för Övre Norrland ställer sig kritisk såtillvida som den menar,
att svårigheterna att välja den myndighet som bör anförtros sjöförklaringar
till stor del bottnar i att sjöförklaringsinstitutet efter sammanslagningen
med sjöförhöret skall tjäna skilda ändamål.

Den föreslagna gränsen mellan obligatorisk och fakultativ sjöförklaring
finner Sveriges advokatsamfund vara bestämd på ett riktigt sätt.
Sjöassuradörernas förening anser däremot att fakultativ sjöförklaring vid
fall av enbart lastskada kan vara motiverad endast under förutsättning att
förslaget om sjöförklaring i förenklad form inte föranleder lagstiftning.
Föreningen framhåller att den danska kommitténs förslag bibehåller obligatorisk
sjöförklaring för lastskadefallen.

Förslaget att behålla domstol som utred ningsmyndighet för
sjöförklaringar inom landet godtas av åtskilliga remissinstanser, trots att
man i allmänhet delar kommitténs betänkligheter mot domstol som utredningsmyndighet
och anser skäl tala för alternativet sjöförklaringsnämnd.
De remissinstanser som hör hit är Svea hovrätt, hovrätten för Västra Sverige,
Stockholms rådhusrätt, sjöfartsstyrelsen, domstolskommitténs majori -

121

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966

tet, Föreningen Sveriges häradshövdingar, Sveriges fartygsbefälsförcning,
Svenska maskinbefälsförbundet, Sveriges fiskares riksförbund, Sjöassuradörernas
förening och Sveriges advokatsamfund.

En av domstolskommitténs ledamöter förordar i särskilt yttrande att, om
inte polismyndighet anses lämplig att verkställa den förundersökning en
sjöförklaring i själva verket är, upptagandet av sjöförklaringar anförtros åt
särskilda sjöförklaringsnämnder. Även Stockholms rådhusrätt och Föreningen
Sveriges häradshövdingar framför tanken att lägga utredningen på
polismyndigheten i stället.

Sveriges ångfartygs assurans förening är kritisk mot domstolarna såsom
sjöutredningsmyndigheter och föredrar alternativet sjöförklaringsnämnd.
Hovrätten för Övre Norrland förordar likaså alternativet sjöförklaringsnämnd.
Hovrätten framhåller som olyckligt och oriktigt att domstol, vilken
som regel skall undvika inkvisition och handlägga förekommande mål och
ärenden efter den ackusatoriska principen, i vissa fall påläggs den skyldighet
till inkvisitoriskt betonad aktivitet som ofta torde vara förutsättning
för att en sjöförklaring skall kunna föras till ett tillfredsställande slut med
hänsyn till det offentliga säkerhetsintresset. Skall domstol handlägga sjöförklaring,
måste den få arbeta efter de principer som annars gäller för dess
verksamhet. Hovrätten menar, att aktiviteten i sådant fall får utövas av en
representant för det allmänna, exempelvis företrädare för sjöfartsstyrelsen.
Hovrätten antar, att en nämnd kan arbeta snabbare och smidigare än domstol
och att kostnaderna skulle bli överkomliga. Egentligen torde det endast
röra sig om att i huvudsak samma personer som de vilka skulle ha ingått
i domstolen får arbeta under något smidigare former. De enskilda intressena
anser hovrätten kunna tillgodoses genom att nämnden efter en kort
inledande utredning överlämnar till domstol att verkställa den kanske omfattande
bevisupptagning som kan återstå. Alternativet med särskild sjöförklaringsnämnd
förutsätter enligt hovrätten en bestämmelse, enligt vilken
nämnden äger hänvända sig till domstol för förhör med vittne eller sakkunnig
eller för att utverka editionsföreläggande.

Sveriges advokatsamfund delar helt kommitténs uppfattning, att utom
landet endast lönad konsul bör vara behörig att uppta sjöförklaring.
Även sjöfartsstyrelsen, Sveriges fartygsbefälsförening och Svenska maskinbefälsförbundet
biträder förslaget i denna del.

Svea hovrätt framhåller emellertid, att det avgörande kriteriet i detta
sammanhang bör vara lämpligheten för uppgiften och inte om vederbörande
konsul är lönad eller cj. Vissa svenska honorärkonsuler torde enligt hovrätten
kunna godtas i detta sammanhang lika väl som vissa lönade konsuler.
Det synes därför hovrätten lämpligt, att det inom utrikesdepartementet förutsättningslöst
bestäms vilka konsuler som skall vara behöriga.

Inom utrikesdepartementets nämnd för konsulära sjöfolks- och sjöfartsärenden
har vid behandling av betänkandet framhållits följande. »Konsul»

122

Kungl. Maj.ts proposition nr låö år 1966

är ett begrepp vars innebörd inte är fullt klar men vars tolkning måhända
kan överlämnas till utrikesministern. Det förekommer att lönade tjänstemän
vid konsulat, som förestås av olönad konsul, utför sjöförklaringsförrättningar.
Vissa olönade konsuler kan anses vara fullt kompetenta för sådan
uppgift och bör därför även framdeles betros med uppgiften. En ordning
med personligt bemyndigande för behörig tjänsteman att uppta sjöförklaring
bör kanske övervägas.

I fråga om förslaget att sjöförklaring utrikes, där behörig svensk konsul
inte finns, skall kunna avges inför behörig dansk, finsk eller norsk konsul
framhåller Svea hovrätt, att det med hänsyn till folkrättens innehåll i fråga
om konsuls befogenheter inte med säkerhet kan påräknas att den stat där
konsuln är verksam tillåter honom att företa förrättningar även för annat
land än det vars konsul han är. Även inom utrikesdepartementets nämnd för
konsulära sjöfolks- och sjöfartsfrågor har framhållits att det konsulära nordiska
samarbetet kan erbjuda vanskligheter. Sålunda skulle enligt de föreslagna
bestämmelserna det läget kunna uppstå, att på ort, där den svenske
konsuln är olönad och därför inte behörig att uppta sjöförklaring, exempelvis
hans norske, likaledes olönade kollega till följd av norska regler är behörig
för sådan förrättning. Ytterligare komplicerad kunde situationen bli
om samma person är konsul för båda länderna. Han skulle då efter anmälan
om sjöförklaring från svensk fartygsbefälhavare vara tvungen att hålla
förrättningen, inte i sin egenskap av svensk konsul utan i egenskap av norsk
konsul.

Förslaget om en begränsning av antalet behöriga domstolar,
har tilldragit sig särskild uppmärksamhet. De remissinstanser
som yttrat sig i denna del biträder så gott som samstämmigt tanken på ett
begränsat antal sjöförklaringsdomstolar. Flera — Svea hovrätt, häradshövdingen
i Gotlands domsaga, hovrätten för Västra Sverige, Stockholms rådhusrätt,
sjöfartsstyrelsen, domstolskommittén, Sveriges fiskares riksförbund,
Sveriges ångfartygs assurans förening och Sveriges advokatsamfund
— uttalar sig emellertid för en mera långt gående begränsning än den förslaget
innebär. Svenska maskinbefälsförbundet och Sjöassuradörernas förening
antar dock att förslaget är ändamålsenligt i detta avseende.

Domstolskommittén ifrågasätter till en början lämpligheten av att anknyta
behörigheten till begreppet rådhusrätt. Domstolskommittén erinrar
om att dess utredningsuppdrag syftar till att åstadkomma en enhetlig underrättsorganisation,
i vilken underrätterna torde komma att få enhetlig benämning.
Domstolskommittén anser att det därför bör undvikas att i ny
lagstiftning, när det gäller att begränsa behörigheten i något hänseende till
vissa underrätter, grunda urvalet på skillnaden i fråga om organisation och
benämning mellan vissa städers domstolar och övriga underrätter. Viktigare
än denna invändning är emellertid enligt domstolskommittén att förslå -

123

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1960

get inte tillgodoser det från flera synpunkter motiverade önskemålet om en
väsentlig minskning av det nuvarande antalet domstolar med behörighet att
handlägga här avsedda förrättningar. Med hänvisning till de av sjölagskommittén
anförda skälen för att inrätta sjöförklaringsnämnder, en för varje
fartygsinspektionsdistrikt, anser domstolskommittén det överraskande att
förslaget inte sträcker sig längre i fråga om begränsningen av antalet behöriga
domstolar än till att behörigheten upphävs för vissa häradsrätter. Med
hänsyn till att i praktiken endast rådhusrätter i hamnstäder kommer i fråga,
kvarstår därmed omkring 25 sjöförklaringsdomstolar. Domstolskommittén
har inhämtat, att av de genomsnittligt knappt 200 sjöförklaringar som
årligen tas upp inom landet den ojämförligt största delen, omkring tre fjärdedelar,
faller på rådhusrätterna i Stockholm, Göteborg och Malmö. För övriga
sjöförklaringsdomstolar återstår knappt 50 förrättningar årligen, alltså
i medeltal två för varje domstol. Med en sådan ordning måste även i fortsättningen
åtskilliga sjöförklaringsdomstolar komma att sakna nödig erfarenhet
av sjöförklaringar. Antalet sjöförklaringsdomstolar torde enligt domstolskommittén
knappast böra vara större än det antal utredningsmyndigheter
som sjölagskommittén funnit lämpligt för det fall att särskilda sjöförklaringsnämnder
skulle inrättas, nämligen sju. Domstolskommittén uppmärksammar
vidare, att förslaget inte löser frågan om kompetensfördelningen
mellan sjöförklaringsdomstolarna. Med det föreslagna stora antalet
sådana domstolar blir det svårt att åstadkomma en ändamålsenlig indelning
i jurisdiktionsområden, eftersom varken den judiciella indelningen
eller annan indelning synes kunna tjäna som underlag. Kompetensfördelningsreglerna
bör med hänsyn till vikten av snabb handläggning vara
sådana att tvekan inte behöver uppstå om var sjöförklaring skall avges.
Dessa olägenheter anser domstolskommittén kunna undvikas vid en koncentration
till några få domstolar. Möjlighet öppnas då att knyta indelningen
till far tygsinspektionsdistrikten. Med en sjöförklaringsdomstol för
vart och ett av de sju fartygsinspektionsdistrikten nås enligt domstolskommittén
en lämplig avvägning av antalet sådana domstolar. Domstolskommittén
förordar, att sjölagens bestämmelser om forum för sjöförklaring
inom riket utformas med utgångspunkt från att det skall finnas en behörig
domstol i vart och ett av fartygsinspektionsdistrikten.

Sjöfartsstijrelsen och Sveriges fiskares riksförbund förordar också denna
lösning. Även Svea hovrätt anvisar den som en lämplig utväg att åstadkomma
en ytterligare inskränkning av antalet sjöförklaringsdomstolar. Stockholms
rådhusrätt menar likaså att den är värd att övervägas. Hovrätten för
Västra Sverige ifrågasätter, om inte de av kommittén utvecklade skälen för
eu minskning av antalet behöriga domstolar bär ännu längre. Om behörigheten
koncentreras förslagsvis till högst sju rådhusrätter i våra viktigaste
hamnstäder eller kanske rent av till de tre största städerna och därutöver
bara eu storhamn inom norrlandsområdet, skulle man i än högre grad kun -

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966

na garantera, att domstolarna får kontinuerlig kontakt med sjöförklaringar
och därmed också stor förtrogenhet med hithörande problem.

Sjöfartsstyrelsen upplyser, att det redan nu råder en klar tendens till
koncentration av sjöutredningar inom landet till de större sjöstäderna. En
sammanställning av protokoll över sjöförklaringar och sjöförhör som kommit
in till styrelsen under år 1961 visar, att av 162 insända protokoll 20
kommer från Stockholm, 58 från Göteborg, 72 från landet i övrigt söder om
Gävle och 12 från kustlandet norrut från och med Gävle. Av fallen »landet
i övrigt» synes en koncentration till Kalmar, Malmö och hamnar på västkusten
ha skett. En koncentration av möjligheten att avge sjöförklaring till
ett fåtal lämpligt belägna domstolar antas av styrelsen med hänsyn till dessa
siffror, som förhåller sig tämligen oförändrade år från år, inte bereda
dem som skall avlägga sjöförklaring några större praktiska svårigheter.

Sveriges ångfartygs assurans förening anser likaledes, att förslaget medför
en helt otillräcklig begränsning av antalet sjöförklaringsdomstolar och
förordar en väsentlig inskränkning av deras antal.

Föreningen Sveriges stadsdomare anför att, om ny domkretsindelning
genomförs i landet, bestämmelserna om behörig domstol bör anpassas därefter
och utformas så att sjöförklaringarna anförtros underrätterna i de
större hamnstäderna.

Föreningen Sveriges häradshövdingar har en avvikande uppfattning och
menar, att det i allt fall för närvarande inte finns något behov att begränsa
antalet sjöförklaringsdomstolar. Föreningen ifrågasätter om inte kravet på
speciell insikt och sakkunskap hos domstolen mera gör sig gällande vid avdömande
av mål som avser invecklade och svårbedömbara sjörättsliga regler
än vid upptagande av sjöförklaringar med den innebörd som förslaget
ger sjöförklaringsinstitutet. Föreningen anser det därför vara tveksamt om
den föreslagna ändringen i 1937 års lag om behörighet för häradsrätt att
uppta sjörättsmål bör genomföras för närvarande och utan samband med
omprövning av de generella forumbestämmelserna för sjömål. Föreningen
understryker vidare behovet av skyndsamhet när det gäller sjöförklaring
och anser med hänsyn därtill skäl tala mot en koncentration av sjöförklaringsdomstolarna
till några få stora städer. I allt fall bör enligt föreningens
uppfattning en begränsning av sjöförklaringsdomstolarna ske efter helt
andra grunder än de föreslagna. Att t. ex. sjöförklaringsdomstol inte vidare
skulle finnas på Gotland med hänsyn till att Visby lagts under landsrätt
synes föreningen inte godtagbart.

Häradshövdingen i Gotlands domsaga erinrar om Gotlands speciella belägenhet
och att kommunikationerna mellan ön och fastlandet under vinterhalvåret
tidvis kan vara helt avbrutna. Han anser, att det därför bör
övervägas om det inte också i fortsättningen bör finnas en sjöförklaringsdomstol
där. Å andra sidan har antalet sjöförklaringar i domsagan varit
förhållandevis begränsat (3 under 1962 och 2 under första halvåret 1963)

125

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1960

och en avvägning får alltså ske mellan behovet att ha en sjöförklaringsdomstol
på Gotland och önskvärdheten att domstolen skall ha möjlighet
att förvärva tillräcklig erfarenhet i nautiska frågor.

Förslaget att särskild undersökningskommission skall
kunna tillsättas i vissa fall har genomgående mottagits positivt. Det biträds
eller lämnas utan erinran av hovrätten för Övre Norrland, Sveriges advokatsamfund,
Sveriges fartygsbefälsförening, Svenska maskinbefälsförbundet
och Sjöassuradörernas förening. Den sistnämnda föreningen ifrågasätter
emellertid om inte det önskade syftet bättre skulle vinnas, om undersökningskommissionen
blev permanent och inte bara tillsattes för exceptionella
fall.

Sjöfartsstyrelsen biträder förslaget med viss reservation. Styrelsen utgår
från att endast de största sjöolyckorna skall bli föremål för kommissionens
verksamhet och antar, att sjöolyckor av den typ som inträffade under
senare delen av januari 1963 genom motorfartygen östanhavs, Vestanhavs
och Thuntank VII:s förlisningar inte skall utredas av kommission.
Styrelsen upplyser, att den med stöd av sin instruktion tillsatt en särskild
arbetsgrupp, i vilken även personer utanför styrelsen ingått, med
uppgift framför allt att bearbeta på ordinarie väg insamlat utredningsmaterial
och söka erhålla lärdomar av därvid vunna erfarenheter. Styrelsen
för utskickar, att den alltjämt skall vara verksam på detta sätt och tillstyrker
förslaget under denna förutsättning.

Hovrätten för Västra Sverige antar, att undersökningskommissionens
värde främst skulle ligga däri, att krav på alldeles speciell sakkunskap kan
tillgodoses.

Stockholms stads handels- och sjöfartsnämnd anser det onödigt att kommissionen
förordnas av Kungl. Maj :t och föreslår, att bestämmelsen ändras
så att Kungl. Maj :t kan bemyndiga sjöfartsstyrelsen att besluta i detta
hänseende.

Till förslaget om sjöförklaring i förenklad form i vissa fall ställer
sig remissinstanserna tveksamma.

Sjöassuradörernas förening avstyrker förslaget. Enligt föreningens uppfattning
kan den föreslagna ordningen föranleda risk för att värdefullt
utredningsmaterial går förlorat och ändamålet med sjöförklaringen äventyras.

Sjöfartsstyrelsen anser det vara mycket tveksamt om denna form av sjöförklaring
har större praktisk betydelse. Vid granskning av inkomna sjöförklaringsprotokoll
och sjöolycksrapporter har det enligt styrelsen visat
sig att högst skilda uppfattningar råder vid bedömningen av om fallen är
av betydelse eller inte. Styrelsen befarar att om den föreslagna möjligheten
införs, redaren eller befälhavaren i vissa fall skall finna anledning att baga -

126 Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966

tellisera en sjöolycka för att få till stånd ett förenklat utredningsförfarande
när i själva verket en sjöförklaring med förhandling bör äga rum. Det
kan också bli så, att paragrafen medför en viss ökning av de fall då sjöförklaring,
visserligen utan förhandling, kommer att ske. Styrelsen drar
nämligen av motiven den slutsatsen att sådana fall som nu knappast föranleder
någon sjöförklaring skulle komma att utredas. Även Göteborgs rådhusrätt,
Föreningen Sveriges stadsdomare och Sveriges advokatsamfund
drar i tvivelsmål att förslaget fyller ett praktiskt behov. Advokatsamfundet
uttrycker dessutom farhågor för missbruk trots den restriktivitet i tillämpningen
som kommitténs motivuttalanden bjuder. Föreningen Sveriges häradshövdingar
menar, att det i hithörande fall bör vara lämpligare att
sjöfartsstyrelsen själv ombesörjer den utredning som kan fordras till komplettering
av befälhavarens rapport enligt 40 § sjölagen.

Sveriges fartggsbefälsförening anför å andra sidan, att det i allt fall inte
från fartygsbefälets sida kan anföras några betänkligheter mot förslaget i
denna del.

Förslaget att sjöfartsstyrelsen, när tillfredsställande utredning i annan
ordning finns tillgänglig, kan förordna om undantag från sjöförklaringsplikten
har föranlett särskilt uttalande endast av Sjöassuradörernas
förening. Denna avstyrker förslaget. Värdet av bestämmelserna
om obligatorisk sjöförklaring kan enligt föreningen bli förringat om sjöfartsstyrelsen
får en så förbehållslös rätt att förordna om undantag.

De föreslagna särskilda reglerna för fall av fartygs sammanstötning
med annat fartyg har fått ett skiftande mottagande under
remissbehandlingen.

Offentlighetskommittén tillstyrker förslaget. Offentlighetskommittén konstaterar,
att ett betydande offentlighetsintresse generellt sett torde föreligga
i fråga om sjöolyckor av allvarligt slag och att förslaget om sekretess
därför inger vissa betänkligheter. Beträffande fartygs kollision med
annat svenskt fartyg förutsätter offentlighetskommittén dock, att sekretessen
genomgående blir kortvarig, eftersom det av förslagets grunder
följer att sjöförklaringen för det andra fartyget blir offentlig och sekretessen
kring den först upptagna sjöförklaringen därmed förfaller. Offentlighetskommittén
konstaterar, att med hänsyn till de gemensamt utarbetade
reglerna detsamma torde i huvudsak komma att gälla vid svenskt fartygs
sammanstötning med annat nordiskt fartyg. Vid kollision med annat utländskt
fartyg kan emellertid det svenska fartygets sjöförklaring bli hemlig
för längre tid och detta kan enligt offentlighetskommittén sägas vara
otillfredsställande. Offentlighetskommittén finner det dock ligga nära till
hands att jämföra med 3 § sekretesslagen, enligt vilken handlingar i vissa
andra ärenden med utländsk anknytning som regel omges med sekretess
i 50 år. Sekretess kring sjöförklaringar av här avsett slag får därför en -

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966

127

ligt offentlighetskommitténs mening ses som en eftergift, betingad av att
offentlighetsprincipen saknar motsvarighet i de flesta andra länder. Sveriges
fartygsbefälsförening anser likaså, att förslaget utgör en god lösning.

Sveriges ångfartygs assnrans förening anser att det bör kompletteras, så
att sjöförklaringen kan sekretessbeläggas på ömse håll. Föreningen framhåller
att den sida som först avger sjöförklaring får förmånsställningen att,
utan motsvarande rätt för motsidan, kunna närvara vid dess sjöförklaring
och delta i den utredningen. Föreningen väntar, att detta skall leda till en
strävan att avge sjöförklaring först och upplyser, att det f. n. råder en
motsatt strävan.

Sveriges advokatsamfund antar, att förslaget kan lösa åtskilliga av de
problem som ofta uppkommer i samband med kollisionsfall men påpekar,
att tveksamma situationer kan uppstå. Det gäller t. ex. hur sjöförklaringsmyndigheten
skall kunna konstatera om sjöförklaring eller motsvarande
utredning äger rum samtidigt för det andra fartyget. Advokatsamfundet
anser, att förslaget bör kunna accepteras men hemställer, att systemets
funktion i praktiken uppmärksammas under den närmaste tiden efter
ikraftträdandet.

Sjöfartsstyrelsen tillstyrker en ordning med sekretesskydd i vissa fall
men avstyrker den föreslagna bestämmelsen om undantag från sjöförklaringsplikten.
Styrelsen anför, att undantagsbestämmelsen tillgodoser civilrättsligt
betingade önskemål att utredning underlåts men lämnar öppet
hur det offentligrättsligt betingade kravet att utredning kommer till stånd
skall tillgodoses. Uppgifter för vissa civilrättsliga intressen kan erhållas på
olika sätt genom rederiets kontakt med det egna fartyget men det torde vara
svårare för offentlig myndighet och vissa försäkringsintressen att få erforderliga
informationer om händelsen utan tillgång till utredning genom
sjöförklaring. Det måste enligt styrelsen också i många fall te sig stötande
om befälhavare på ett fartyg efter en kollision med ett utländskt fartyg
undgår ingripande från offentlig myndighets sida för en allvarlig försummelse,
straffbar enligt 293 § sjölagen, endast därför att det utländska fartyget
enligt sitt lands lag inte behöver avge sjöförklaring, under det att ett
liknande kollisionsfall mellan svenska fartyg skulle leda till ansvarspåföljd.
Eftersom Sverige i likhet med ett stort antal andra länder förbundit sig att
upprätthålla vissa konvcntionsbestämmelser om säkerheten till sjöss, t. ex.
sjövägsreglerna, åligger det Sverige att enligt överenskommelse tillse, att
reglerna efterlevs. Det torde då inte stå i överensstämmelse med Sveriges åtaganden
att t. o. in. underlåta att i sedvanlig ordning utreda en på visst sätt
inträffad kollision endast därför att utredning av kollisionen inte behöver
göras av motparten. Den föreslagna bestämmelsen måste sålunda anses
innebära en tillbakagång i utvecklingen. Det förhåller sig enligt styrelsen
också så, att om sjöförklaring inte sker, hinder för utredning av fallet inte
föreligger genom 1. ex. polisutredning, när fartyget och dess personal blir

128

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

tillgänglig härför, även om utredningen genom att sjöförklaring inte skett,
blir betydligt försvårad. Vid ev. åtal mot befälhavaren för försummelse i
visst avseende vid kollision kommer polisutredningshandlingarna att bli
offentliga.

Styrelsen framhåller vidare, att vägran av befälhavaren att ställa dagboksutdrag
och andra skeppshandlingar till myndighets förfogande och att medverka
till utredning eller avge sjöförklaring i vissa lägen kan ställa denne i
en brydsam situation. Som exempel anförs motorfartyget Nabolands kollision
i Dardanellerna med turkiska ubåten Dumlupinar och norska tankfartyget
Harald Bro vigs kollision i Japan med japanska tankfartyget Munakata
Maru No 1. Styrelsen erinrar om att i dessa fall befälhavarna blev
gripna och häktade, delvis därför att de vägrade ställa de egna fartygens
dagböcker m. m. till förfogande för utredning. Vilket utredningssystem det
främmande landet än har i sådana fall, torde det inte vara möjligt att motsätta
sig alt avge sjöförklaring och medverka till utredningen av olyckan.
Styrelsen fäster vidare uppmärksamheten vid svårigheterna att fastställa vad
en sådan utredning som motsvarar sjöförklaring är och när sådan utredning
skall anses avslutad och att i visst fall konstatera att sådan utredning
inte förekommit. Om någon inskränkning i skyldigheten alt avge sjöförklaring
skall förekomma i sådana fall, bör enligt styrelsens mening regeln
utformas så att skyldigheten skall vara regel och befrielse kunna medges
som undantag.

Helt andra ståndpunkter intar Svea hovrätt och Stockholms rådhusrätt.
Hovrätten avstyrker förslaget om handläggning inom stängda dörrar och
om sekretess och förordar i stället en ordning med enbart undantag från
sjöförklaringsplikten. Hovrätten anför att det här är fråga om en svår
avvägning men anser dock att offentlighetsprincipen är alltför viktig i vår
processlagstiftning och vårt offentliga liv över huvud för att man skall låta
den genombrytas i ett fall som detta. Att genom sekretessbeläggning utesluta
ena parten från tillgång till processmaterial finner hovrätten inge allvarliga
betänkligheter. Berättigade krav på skydd mot processuellt underläge
i förhållande till utländsk motpart bör emellertid enligt hovrätten så
långt möjligt tillmötesgås. Eftersom nordisk enighet inte vunnits i denna
fråga finner hovrätten ingen bundenhet av sådana hänsyn föreligga. De
svenska redarnas och assuradörernas intressen synes hovrätten till allra
största del bli tillgodosedda genom en lösning som i huvudsak motsvarar det
danska kommittéförslaget. — Rådhusrätten uttalar likaså tveksamhet rörande
förslaget om sekretesskydd men anser regeln om undantag från sjöförklaringsplikt
kunna godtas. I sistnämnda hänseende menar rådhusrätten
bl. a. att det allmännas intresse av utredning torde kunna tillgodoses på annat
sätt. Giltigheten av det av kommittén anförda skälet för handläggning
inom stängda dörrar, att utredningen vid den första sjöförklaringen kan
komma att menligt påverka den senares tillförlitlighet anser rådhusrätten

129

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966

kunna sättas i fråga. Motsvarande förhållanden gäller för många andra
fall inom rättsskipningen, t. ex. vid långa huvudförhandlingar i underrätt
eller vid huvudförhandling i överrätt, utan att det för dessa fall ansetts
önskvärt med inskränkningar i offentlighetsprincipen. Rådhusrätten ställer
sig tveksam till lämpligheten av att hålla förhandling inom stängda dörrar
för att åstadkomma likställighet i bevisläge och drar i tvivelsmål att ett sådant
motiv för sekretesskydd har stöd i 2 kap. 1 § tryckfrihetsförordningen.
Å andra sidan vill rådhusrätten inte sätta i fråga, att det från svenska
redares ekonomiska synpunkter kan vara berättigat med en offentlighetsinskränkning
som den föreslagna.

Sjöassuradörernas förening hemställer, att förslaget omprövas. Föreningen
vitsordar, att förslaget grundas på ett berättigat svenskt redarintresse och
att behovet av skydd i tillfredsställande mån tillgodoses genom de föreslagna
reglerna. Det bör emellertid enligt föreningen vara möjligt att åstadkomma
nödigt sekretesskydd utan att andra berättigade svenska intressen,
representerade av exempelvis lastägare och lastassuradörer, helt avskärs
från tillgång till det material som kommer fram vid sjöförklaringen. Även
genom bestämmelsen om undantag från sjöförklaringsplikten i vissa fall
skulle enligt föreningens uppfattning beaktansvärda svenska intressen trädas
för när.

Departementschefen

Med hänsyn till de särpräglade förhållanden som råder inom sjöfarten
innehåller sjölagen liksom de övriga nordiska ländernas sjölagar bestämmelser
om ett särskilt utredningsförfarande för olyckor och haverier inom
sjöfarten, benämnt sjöförklaring. Vidare finns föreskrifter om ett annat
speciellt sjörättsinstitut, sjöförhör, för undersökning av olyckor av större
omfattning eller svårare art. Denna ordning med särskilda sjöutredningsinstitut
saknar motsvarighet i de flesta utomnordiska länder. Sjöförhör äger
som regel rum i anslutning till sjöförklaring. Båda utredningsinstituten
tjänar syftet att klarlägga inträffade händelser och orsakerna till dem och att
i tid säkra tillgången till utredning och bevisning. Sjöförklaringen tillgodoser
i huvudsak enskilda intressen och har i viss mån karaktär av bevisupptagning
till framtida säkerhet. Sjöförhöret är betingat av ett offentligt intresse
av att sjöolyckor och deras orsaker blir utredda. Fastän sjöförhöret företer
likheter med förundersökning i brottmål och även kan tjäna till utgångspunkt
för sådan undersökning, är syftet inte att vinna underlag för beslut
angående åtal utan att åstadkomma utredning i sjöfartssäkerhetens intresse.
De förutsättningar under vilka sjöförklaring och sjöförhör skall komma
till stånd sammanfaller delvis och någon klar åtskillnad mellan de båda instituten
upprätthålls inte.

5 Bihang till riksdagens protokoll 1!)66. 1 samt. Nr 115

130 Kungl. Maj:ts proposition nr 745 år 1966

Frågan om denna särskilda ordning för utredning av sjöolyckor
bör bibehållas har övervägts av de nordiska sjölagskommittéerna.
Med undantag för en ledamot av den norska kommittén har
enighet vunnits om att denna särskilda ordning bör bibehållas. Åtskilliga
ändringar har dock ansetts böra göras i de nuvarande bestämmelserna. Den
svenska kommittén har menat, att sjöförhöret är av principiellt värde frän
sjöfartssäkerhetssynpunkt och att det inte gärna kan ersättas med förundersökning
enligt vanliga straffprocessuella regler. Däremot har kommittén
ansett att värdet av sjöförklaringsinstitutet kan ifrågasättas. Enskilda
utredningsintressen kan nämligen tillgodoses på annat sätt och sådan
utredning som kan vinnas genom sjöförklaring saknar dessutom ofta
självständig betydelse med hänsyn till gällande regler om bortfraktares ansvar
för godset. Kommittén har i enlighet härmed stannat för att inte
bibehålla sjöförklaringsinstitutet i sin nuvarande obligatoriska form för de
fall då enbart ett enskilt utredningsintresse föreligger utan föreslår för
dessa fall endast en fakultativ utredningsform.

Kommittéförslaget har under remissbehandlingen i allmänhet lämnats
utan erinran. Från ett par håll har dock anförts kritik mot de båda sjöutredningsinstituten,
särskilt mot sjöförklaringen.

Liksom flertalet remissinstanser biträder jag förslaget att bibehålla en
särskild ordning för utredning av sjöolyckor och förordar i överensstämmelse
med förslaget att instituten sjöförhör och sjöförklaring slås samman
till ett gemensamt institut, benämnt sjöförklaring.
Vidare ansluter jag mig till förslaget att sjöförklaring görs fakultativ
för sådana fall då utredningen väsentligen skall tillgodose enskilda intressen.
Sådan sjöförklaring bör bl. a. kunna komma till stånd på begäran av
lastägare. Som kommittén föreslagit torde en sådan ändring böra föranleda
en regel om skyldighet för bortfraktaren att underrätta lastägaren, om
mottaget gods förkommit, minskats eller skadats. En sådan regel kan införas
i befraktningskapitlet.

Under de nordiska departementsöverläggningarna har inte ifrågasatts
annat än att sjöförklaringsinstitutet skall behållas i enlighet med kommittéernas
förslag. Det har också eftersträvats att ytterligare närma de
nordiska ländernas regleringar till varandra. Att såvitt möjligt ensartade
regler kan uppnås även i detaljer främjar den tanke som präglat det nordiska
samarbetet, nämligen att de nordiska länderna i fråga om sjöförklaring
skall bilda ett gemensamt område, inom vilket sjöförklaring hålls i
huvudsakligen samma former för nordiska fartyg. Samtidigt har i de danska,
norska och svenska förslagen gjorts en viss omflyttning av de särskilda
bestämmelserna i förhållande till kommittéförslagen, varigenom erhållits
så gott som fullständig överensstämmelse i paragraf följ den. Den finska propositionen
innefattar inte någon mera genomgripande redaktionell omarbetning.

131

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966

Vissa skiljaktigheter även i sak återstår dock mellan förslagen. Som
komplettering till bestämmelserna om obligatorisk sjöförklaring bibehåller
det svenska förslaget bestämmelser om rapportskyldighet för fartygets befälhavare
när händelser av de slag som föranleder sjöförklaring inträffat.
Dessa bestämmelser, som enligt vad jag förut berört är intagna i befälhavarekapitlet,
har fått sin efterbild i det finska förslaget men inte i de danska
och norska. Bestämmelserna om rapportplikt går något längre än bestämmelserna
om obligatorisk sjöförklaring. Med denna skillnad sammanhänger,
att sjöförklaringsplikten enligt de danska och norska förslagen
är något mera vidsträckt än enligt de finska och svenska, när det gäller
olyckshändelser som föranlett dödsfall eller svår kroppsskada. En annan
skiljaktighet är att den danska propositionen bibehåller obligatorisk sjöförklaring
även för lastskador.

Utrednings myndighet vid sjöförklaring är enligt den svenska
sjölagen rådhusrätt i stapelstad. Enligt särskild lag kan i samband med att
rådhusrätt upphör och staden i judiciellt avseende förenas med domsaga
förordnas, att häradsrätten i orten skall uppta sjörättsmål i rådhusrättens
ställe. Domstolen består vid sjöförklaring av en lagfaren och två sjösakkunniga
ledamöter. Utomlands avges sjöförklaring inför behörig utländsk
myndighet eller svensk konsul. Konsuln bör därvid biträdas av två sjösakkunniga
och ojäviga, helst svenska män, om det kan ske. Mot sjöförklaringsinstitutet
har anmärkts, att sjöförklaringar ofta inte handläggs med
den effektivitet och sakkunskap som utredningssyftet kräver. Antalet behöriga
domstolar anses för stort och enligt tillgängliga statistiska uppgifter
är sjöförklaringarna mycket ojämnt fördelade mellan dem. Detta medför
att åtskilliga domstolar inte förvärvar önskvärd erfarenhet av sjöutredningar.
Enligt kommitténs mening är inte heller domstol i och för sig särdeles
väl lämpad för utredningar av detta slag, eftersom utredningarna kräver
en aktivitet från domstolens sida som med nuvarande rättegångsordning är
ganska främmande för domstolarna. Den övervägande meningen inom
kommittén har varit att i stället särskilda sjöförklaringsnämnder borde inrättas
till ett jämförelsevis litet antal, lämpligen en för vart och ett av rikets
sju fartygsinspektionsdistrikt. Därigenom skulle utredningsmyndigheterna
få tillräcklig erfarenhet av sjöförklaringar och även andra fördelar
vinnas. Av kostnadsskäl men även med hänsyn till omständigheter av väsentligen
administrativ och psykologisk art har kommittén stannat för att
bibehålla domstol som utredningsmyndighet. Kommittén har samtidigt föreslagit
viss begränsning av antalet behöriga domstolar och förordat vissa
ändrade bestämmelser för att öka sjöförklaringens värde. Remissinstanserna
har i allmänhet biträtt förslaget att bibehålla domstol som sjöförklaringsmyndighet.
Några av dem har dock uttalat sig för sjöförklaringsnämnder.
Även tanken alt anförtro utredningarna åt polismyndighet har framförts.

132 Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

Åtskilliga skäl kan anföras för det av kommittén diskuterade alternativet
att anförtro sjöförklaringarna åt särskilt inrättade sjöförklaringsnämnder.
En sådan ordning har emellertid den svagheten att edgång inte kan ske
vid själva sjöförklaringen utan måste anordnas som särskild bevisupptagning
inför domstol. Vidare kräver denna ordning en organisatorisk nydaning
med särskilda kostnader som följd. De olägenheter som nu är förenade
med sjöförklaringsinstitutet synes mig kunna undanröjas till väsentlig
del inom ramen för gällande ordning med domstol som sjöförklaringsmyndighet.
Detta bör framför allt kunna ske genom en radikal begränsning av
antalet sjöförklaringsdomstolar. Jag vill därför ansluta mig till förslaget
att bibehålla domstol som utredningsmyndighet. Därigenom vinns också
överensstämmelse med den ordning som föreslås i de övriga nordiska länderna.

I fråga om sjöförklaring utomlands har kommittén anknutit till att
institutet inte bara är gemensamt för de nordiska länderna utan även
säreget för dessa länder. Sjöförklaring bör därför enligt kommitténs mening
upptas enligt nordiskt bruk även utomlands. Till denna tanke vill
jag ansluta mig. På denna punkt har också full enighet nåtts under de
nordiska överläggningarna i ämnet. I enlighet med vad som överenskommits
därvid förordar jag, att sjöförklaring för svenskt fartyg i Danmark,
Finland eller Norge avges inför behörig myndighet inom landet och enligt
landets lag. I övrigt får den konsulära representationen anlitas för uppgiften.
Kommitténs förslag att behörighet utanför de nordiska länderna
skall tillkomma endast lönade konsuler har däremot föranlett kritik under
remissbehandlingen. Jag är också ense med de remissinstanser som menar
att det avgörande för behörighetsfrågan inte bör vara konsulns karaktär
av lönad eller olönad befattningshavare utan hans lämplighet för uppgiften.
Jag förordar alltså en ordning, enligt vilken konsulerna tilldelas behörighet
att handlägga sjöförklaring uteslutande efter lämplighetshänsyn i det särskilda
fallet. Det bör ankomma på ministern för utrikes ärendena att bestämma
vilka konsuler som skall ha sådan behörighet.

På ort där behörig svensk konsul inte finns skall sjöförklaring enligt
kommitténs förslag kunna upptas av behörig dansk, finsk eller norsk konsul.
Motsvarande förslag upptas i de danska, finska och norska propositionerna.
Även en sådan ordning vill jag tillstyrka. Som framhållits i ett par
remissyttranden är dock vissa komplikationer förenade därmed. Det kan
sålunda inte säkert påräknas att den stat där ett lands konsul är verksam
tillåter denne att utföra förrättning för annat land än det som han
företräder. För ett smidigt konsulärt samarbete bör också behörighetsfrågorna
helst kunna lösas i samförstånd i de särskilda fallen. Det bör sålunda
såvitt möjligt undvikas att t. ex. den som är både svensk och norsk konsul
och som ej anses böra erhålla svensk behörighet att uppta sjöförklaring
blir behörig att hålla norsk sjöförklaring.

133

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966

Behörig domstol i sjöförklaringsärenden är f. n. rådhusrätt i stapelstad
och de häradsrätter som i samband med att stad med rådhusrätt i judiciellt
avseende förenats med domsaga förordnats att i rådhusrättens ställe uppta
sjörättsmål. Antalet behöriga domstolar är f. n. 30 rådhusrätter och 19
häradsrätter. Som förut nämnts har kommittén bland åtgärder för att effektivisera
sjöutredningarna föreslagit en begränsning av antalet
behöriga domstolar sålunda att häradsrätternas behörighet
skall upphöra. Endast rådhusrätt skall alltså vara sjöförklaringsdomstol
enligt detta förslag.

Tanken på en begränsning av antalet sjöförldaringsdomstolar har vunnit
gillande hos nära nog samtliga remissinstanser som yttrat sig i denna del.
Åtskilliga har förordat en mer långtgående begränsning än kommittéförslaget
innebär. De har därvid tagit fasta på kommitténs tanke att inrätta
särskilda sjöförklaringsnämnder till ett antal av sju, dvs. en för vart och
ett av rikets sju far tygsinspektionsdistrikt, och menat att samma begränsning
av antalet behöriga myndigheter bör ske i det fall att domstol behålls
som utredningsmyndighet. Förslag har också förts fram om en ännu
längre gående koncentration av sjöförklaringsdomstolarna. Mot en begränsning
av antalet sjöförklaringsdomstolar har endast Föreningen Sveriges
häradshövdingar uttalat sig. Denna har samtidigt framhållit att det
inte kan godtas att t. ex. Gotland skulle bli utan sjöförklaringsdomstol,
vilket skulle bli följden av kommitténs förslag.

Av tillgängliga statistiska uppgifter framgår, att antalet sjöförklaringar
och sjöförhör i allmänhet understiger 200 om året. Till allra största delen
förekommer de hos ett fåtal domstolar, främst rådhusrätterna i Stockholm,
Göteborg och Malmö. Detta innebär som framhållits under remissbehandlingen,
att åtskilliga sjöförklaringsdomstolar inte får tillfälle att förvärva
nämnvärd erfarenhet av sådana förrättningar. Med hänsyn till det förhållandevis
ringa antalet förrättningar synes en långt starkare begränsning
av antalet sjöförklaringsdomstolar än den kommittén föreslagit böra göras,
om förutsättningar skall kunna skapas för att sjöförklaringarna blir handlagda
av domare med önskvärd förtrogenhet med sjörättsliga och sjötekniska
frågor. I likhet med åtskilliga remissinstanser vill jag anknyta till
det av kommittén framförda alternativet med särskilda sjöförklaringsnämnder
till det antal som svarar mot fartygsinspektionsdistrikten i landet,
f. n. sju. Jag förordar således eu ordning som i princip innebär, att vi får
cn sjöförklaringsdomstol för vart och ett av fartygsinspektionsdistrikten.
Med en sådan begränsning av antalet sjöförklaringsdomstolar bör förutsättningar
finnas för att sjöförklaringsdomstolarna förvärvar nödvändig
sakkunskap och blir i stånd att bedriva sjöutredningsverksamheten med
önskvärd effektivitet. En sjöförklaringsdomstol för varje fartygsinspektionsdistrikt
torde också uppfylla kravet på lämplig geografisk fördelning
av utredningsmyndigheterna. Som jag kommer att beröra närmare i det

134 Kungl. Maj. ts proposition nr 145 år 1966

följande bör sjöförklaring som regel upptas i den hamn där händelsen i
fråga inträffat eller, om den inträffat till sjöss, i den hamn som fartyget
först anlöper. Detta förutsätter, att domstolen i många fall lämnar sin förläggningsort
för att uppsöka fartygets uppehållsort. Det är f. ö. ofta lämpligt
att sjöförklaringen äger rum ombord på fartyget. Med hänsyn till nutida
kommunikationsförhållanden bör en sådan ordning kunna genomföras
även med ett jämförelsevis ringa antal behöriga domstolar, utan att kravet
på skyndsamhet blir eftersatt.

Att fartygsinspektionsdistrikten sålunda erbjuder en lämplig utgångspunkt
för bestämmandet av antalet sjöförklaringsdomstolar innebär inte,
att också kompetensfördelningen mellan domstolarna behöver anknytas till
dessa distrikt. En sådan anknytning av domstolarnas verksamhetsområden
till en rent administrativ indelning är knappast ändamålsenlig redan med
tanke på de ändringar en sådan indelning kan behöva undergå. Därtill kommer
att en indelning i fast avgränsade jurisdiktionsområden för sjöförklaringsdomstolarna
i själva verket inte är nödvändig och knappast heller
önskvärd. En mera rationell ordning torde kunna skapas med förebild i
gällande bestämmelser om sjörättsforum i allmänhet. Huvudreglerna för
forum i tvistemål och brottmål enligt sjölagen anknyter till de allmänna
reglerna om laga domstol i tvistemål och brottmål. I tvistemål får talan
också väckas vid rådhusrätten i den ort där fartyget finns. Men om rådhusrätt
inte finns i den ort som följer enligt dessa regler, får tvisten instämmas
eller åtal väckas vid den rådhusrätt som är närmast den orten. Forumregeln
för sjöförklaring torde böra utformas i överensstämmelse med
dessa regler om subsidiärt forum i tvistemål och brottmål enligt sjölagen.
En sådan ordning torde vara den som bäst kan anpassas till det ringa antalet
behöriga sjöförklaringsdomstolar i förening med den förut nämnda
regeln i förslaget, att sjöförklaring skall hållas i den hamn där händelsen
i fråga inträffat eller dit fartyget först anländer. Jag förordar alltså den
regeln att, om sjöförklaringsdomstol inte finns i den ort där sjöförklaringen
skall äga rum, den sjöförklaringsdomstol skall vara behörig som är
närmast den orten. I likhet med kommittén vill jag betona vikten av att
handläggning av sjöförklaring anförtros domstolsledamöter som har den
ställning och erfarenhet att de är skickade att leda utredning av det speciella
slag som det här är fråga om.

Kommittén har efter förebild i luftfartslagen föreslagit, att sådana händelser
som medfört större förluster i liv eller egendom eller som i övrigt
kan väntas komma att kräva synnerligen omfattande eller invecklad utredning
skall kunna bli föremål för utredning genom en särskild undersökningskommission.
Detta innebär en nyhet för sjölagen.
Kommittén har menat, att sjöförklaringsinstitutet inte är väl lämpat för
sådana exceptionella händelser som det här är fråga om. Förslaget, som

135

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 är 1966

innebär att kommissionens utredning kan träda i stället föi sjöförklaring,
har mottagits positivt under remissbehandlingen.

Jag vill också ansluta mig till detta förslag. För utredning av vissa exceptionella
sjöolyckor torde en särskild undersökningskommission, vilken
kan rymma expertis av olika slag, otvivelaktigt vara bättre lämpad än
den vanliga sjöförklaringsmyndigheten. Särskilt gäller detta när utredningen
blir synnerligen omfattande eller komplicerad. En beaktansvärd
synpunkt är också att mycket omfattande utredningar kan medföra en orimlig
belastning för domstolar och konsuler. En undersökningskommission
har den fördelen att den kan ges den sammansättning och de arbetsvillkor
som lämpar sig just för det fall som det är fråga om. Dess undersökning
kan antingen ersätta sjöförklaring eller också komplettera sjöförklaring eller
annan utredning som redan inletts eller verkställts. Som kommittén
föreslagit bör kommissionen förordnas av Kungl. Maj :t. Även i de övriga
nordiska länderna föreslås regler om undersökningskommission.

Kommittén har föreslagit att sjöförklaring i vissa fall skall kunna ske
i förenklad form, dvs. utan att någon förhandling äger rum. Meningen
är att utredningsmyndighetens ordförande i dessa fall ensam skall
ombesörja erforderlig utredning. Förslaget har tillkommit mot bakgrunden
av den nuvarande tillämpningen av sjöförklaringsreglerna, vilken innebär
att sjöförklaring underlåts när de besvär och kostnader som är förenade
med en sådan utredning inte skulle stå i rimlig proportion till den inträffade
skadan eller olyckan.

Förslaget har i denna del under remissbehandlingen avstyrkts på ett
håll, och i flera fall har remissinstanserna dragit i tvivelsmål att det fyller
ett praktiskt behov. Det har också uttalats farhågor för missbruk. Även
enligt min mening kan lämpligheten av den föreslagna ordningen ifrågasättas.
Sjöförklaringsinstitutets tillämpningsområde är nämligen enligt förslaget
huvudsakligen begränsat till händelser och skador av någon betydenhet.
Vidare avser jag att föreslå en viss utvidgning av den av kommittén
föreslagna möjligheten att underlåta sjöförklaring angående händelse som
blir utredd på annat sätt. Härtill kommer att förslaget inte har någon
motsvarighet i de övriga nordiska länderna. Med hänsyn till intresset av så
lika bestämmelser som möjligt i de nordiska länderna talar detta starkt
emot att enbart i den svenska sjölagen ta upp en bestämmelse vars lämplighet
inte står helt utom tvivel. Jag anser mig därför inte böra biträda förslaget
i denna del.

Enligt gällande rätt är sjöförhör inför konsul inte nödvändigt, om likvärdig
utredning skett genom behörig utländsk myndighet. Sjölagskommittén
har föreslagit ett liknande undantag från sjöförklaringsplikten
av mera allmän räckvidd. Förslagei innebär, att sjö -

136 Kungl. Maj.ts proposition nr H5 år 1966

fartsstyrelsen äger förordna att sjöförklaring inte skall äga rum, om tillfredsställande
utredning av annat slag finns tillgänglig. Sådan utredning
kan t. ex. bestå i polisutredning angående inträffat olycksfall eller dödsfall.
Även i denna del har förslaget tillkommit mot bakgrunden av att i
praxis sjöförklaring som regel underlåts när de därmed förenade besvären
och kostnaderna inte skulle stå i rimlig proportion till den inträffade
skadans eller olyckans betydelse.

Den enda remissinstans som särskilt uttalat sig i denna del har avstyrkt
förslaget. Den har menat att värdet av obligatorisk sjöförklaring kunde bli
förringat om sjöfartsstyrelsen får en så förbehållslös rätt att förordna om
undantag.

Sjöförklaringen är självfallet inte något självändamål utan har som jag
förut framhållit till främsta uppgift att tjäna sjöfartssäkerhetens intresse.
Om utredning som svarar mot sjöförklaring kommer till stånd i annan
ordning förefaller det onödigt att åsamka både fartyg och myndigheter
de besvär och kostnader som en sjöförklaring innebär. Jag vill därför ansluta
mig till tanken att sjöförklaring skall kunna underlåtas i sådana
fall. Motsvarande förslag har också framlagts i de övriga nordiska länderna.
En bestämmelse av detta slag torde få praktisk betydelse med hänsyn till
att de nya reglerna om obligatorisk sjöförklaring inte lämnar utrymme
för hittillsvarande praxis att i vissa fall underlåta att hålla sjöförklaring.
Regeln bör avse inte bara det fallet att utredning redan kommit till stånd
utan också det fallet att utredning kan väntas. Att lämna avgörandet åt
sjöfartsstyrelsen ligger helt i linje med styrelsens uppgift att vaka över sjöfartssäkerheten.

Sjöförklaring och sjöförhör är enligt svensk liksom nordisk rätt i övrigt
offentliga förrättningar. När det är fråga om fartygs sammanstötning
med annat fartyg har alltså vardera parten möjlighet att genom
närvaro vid sjöförklaringen för det andra fartyget bevaka utredningen
för det fartyget. När sammanstötning ägt rum med ett utomnordiskt fartyg
är det emellertid inte säkert att någon offentlig utredning alls kommer
till stånd i fråga om det främmande fartyget därför att regler därom saknas
enligt dess nationella lag. Läget blir då det att den svenska parten blir
tvungen att vid sjöförklaring redovisa sin bevisning offentligt utan att han
får motsvarande insyn i motpartens.

Detta förhållande har kritiserats länge och i direktiven för översynen av
sjölagen har jag anfört, att det kan finnas anledning att begränsa offentligheten
i förhållande till stater som inte uppfyller samma offentlighetskrav
som vi. I den norska sjölagen infördes år 1938 en regel av innebörd att, om
sammanstötning skett med främmande fartyg eller sammanstötningen kan
bli föremål för talan vid utländsk domstol, konsul äger med vederbörande
departements godkännande tillåta att sjöförklaring uppskjuts eller under -

137

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966

låts. Kommittéförslaget går ut på att sjöförklaring i sammanstötningsfall
i första hand skall hållas samtidigt för båda fartygen. Utredningsmyndigheten
äger för detta ändamål uppskjuta förrättningen för det ena fartyget.
Men om syftet med uppskovet inte kan nås tillåter förslaget att avsteg
görs från offentlighetsprincipen. Kommittén menar, att en sådan lösning
inte kan undvaras, trots att principiella betänkligheter kan anföras däremot.
Förslaget innebär att den första förrättningen kan helt eller delvis
hållas inom stängda dörrar, om fartygets befälhavare eller redare begär
det. Ett villkor är att synnerliga skäl inte talar mot en sådan inskränkning
av offentligheten. Förslaget kompletteras med regler om inskränkning i
rätten att få ut eller på annat sätt ta del av handlingarna angående sjöförklaringen.
Kommittéförslaget går ytterligare ett steg när det gäller sammanstötning
med utländskt fartyg, för vilket motsvarande utredning inte
sker. I sådant fall skall nämligen sjöförklaring inte behöva äga rum för
det svenska fartyget, om inte sjöfartsstyrelsen bestämmer annat. Denna
möjlighet för sjöfartsstyrelsen att förordna om sjöförklaring skall enligt
kommitténs mening komma i fråga endast när starka skäl föreligger med
hänsyn till sjöfartssäkerheten. Möjligheten att hålla sjöförklaringen inom
stängda dörrar skall föreligga även i sådant fall.

Förslaget har hos de remissinstanser som yttrat sig särskilt i denna del
givit upphov till delade meningar.

Det är tydligt att man lagstiftningsvägen inte kan komma till rätta med
olägenheterna av gällande ordning utan att komma i viss konflikt med viktiga
principiella hänsyn. Problemet har diskuterats ingående under de
nordiska överläggningarna både mellan kommittéerna och, efter remissbehandlingen,
mellan företrädarna för departementen. Därvid har till en början
fullständig enighet vunnits om en ordning som medger undantag från
sjöförklaringsplikten i fall av sammanstötning med främmande fartyg, för
vilket inte föreligger skyldighet att medverka till motsvarande utredning.
En sådan ordning behöver enligt min mening inte möta avgörande betänkligheter.
Förslaget utgör inte hinder mot att undersökning enligt straffprocessuell
ordning sker, låt vara att förundersökningen får äga rum utan det
gynnsamma utgångsläge som den kan få när sjöförklaring verkställts. För
att inte hänsyn till sjöfartssäkerheten i något fall skall behöva åsidosättas
när kravet på sådan särskild utredning som sjöförklaring innebär gör sig
starkt gällande har undantaget inte gjorts absolut. Sjöfartsstyrelsen äger
nämligen bestämma att sjöförklaring skall äga rum även i hithörande
fall. Jag vill också nämna att jag till skillnad från kommittén föreslår, att
främmande fartyg under vissa förutsättningar, som kan tänkas föreligga
bl. a. i sammanstötningsfall, skall kunna åläggas att avge sjöförklaring
här i landet. Genom den föreslagna ordningen blir visserligen lastägaren
betagen möjlighet att påkalla sjöförklaring men som jag förut nämnt torde
5f Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Nr 145

138 Kungl. Maj. ts proposition nr Hö år 1966

sjöförklaring ofta sakna självständig betydelse för lastskadefallen med
hänsyn till reglerna om bortfraktarens ansvar för godset.

I de fall då sjöfartsstyrelsen bestämmer att sjöförklaring skall äga rum,
trots att motsvarande utredning inte verkställs beträffande det utländska
fartyget, förfelas ändamålet med den föreslagna skyddsregeln. Det eftersträvade
skyddet kan i dessa fall inte nås på annat sätt än genom att sjöförklaringen
omges med sekretess. Det svenska kommittéförslaget öppnar
också möjlighet att hålla sjöförklaring inom stängda dörrar. Denna möjlighet
utsträcks till att gälla även i sådana fall då sjöförklaring visserligen
skall ske beträffande båda fartygen men inte kommer till stånd samtidigt.
Den sjöförklaring som äger rum först skall då kunna hållas inom stängda
dörrar. Motsvarande förslag har upptagits av de finska och norska kommittéerna
men inte av den danska kommittén. Under de nordiska departementsöverläggningarna
har även från dansk sida uttalats viss sympati för
denna lösning. Frågan övervägs f. n. i det danska justitsministeriet i samband
med behandlingen av ett förslag från en särskild kommitté som gjort
en översyn av reglerna i retsplejeloven angående förfarandet i sjörättsmål.

Starka skäl kan anföras för möjligheten att hålla sjöförklaring inom
stängda dörrar. När det gäller sammanstötning med främmande fartyg är
det från sjöfartssäkerhetssynpunkt en klar fördel om sjöförklaring kommer
till stånd, även om den hålls inom stängda dörrar, i jämförelse med
att någon sjöförklaring inte äger rum alls. I detta fall gör sig inte heller de
principiella betänkligheterna så starkt gällande. Sekretessen får som offentlighetskommittén
framhållit i sitt remissyttrande ses som en eftergift, som
är betingad av att offentlighetsprincipen saknar motsvarighet i de flesta
andra länder. Vidare märks att de tankegångar som uppbär den föreslagna
ordningen ingalunda är nya för gällande svensk lagstiftning. Rättegångsbalken
erbjuder vissa om än mycket begränsade möjligheter att hålla förhandling
inom stängda dörrar. Och enligt de i tryckfrihetsförordningen
angivna grunderna för inskränkning i allmänna handlingars offentlighet
får sådan inskränkning ske bl. a. till skydd för statens, menigheters och
enskildas behöriga ekonomiska intresse, en princip som kommit till närmare
uttryck i sekretesslagen. Med hänsyn till vad jag nu har anfört synes
någon tvekan ej behöva råda om behovet och värdet av den föreslagna
möjligheten att hålla sjöförklaring inom stängda dörrar, när det är fråga
om sammanstötning med främmande fartyg, för vilket motsvarande utredning
inte företas.

En viss tvekan kan väl inställa sig beträffande förslaget om sekretess i
andra sammanstötningsfall. Där gäller frågan sekretesskydd för den sjöförklaring
som äger rum först intill dess sjöförklaring eller motsvarande
utredning verkställs beträffande det andra fartyget. I dessa fall torde behovet
av sekretesskydd generellt sett inte vara lika starkt som när det
brister helt i utredningshänseende på den andra sidan. Men även här föreligger
ett skyddsintresse av väsentligen samma slag. En viktig skillnad

139

Kungl. Maj:ts proposition nr j145 dr 1966

att beakta här är att sekretesskyddet i regel kan väntas bli kortvarigt. Sjöförklaring
skall ju hållas beträffande det andra fartyget så snart som möjligt.
Under de nordiska departementsöverläggningarna har förslaget även
på denna punkt vunnit anslutning från svensk, finsk och norsk sida, medan
slutlig ståndpunkt ännu ej tagits i Danmark. Jag anser mig böra biträda
kommitténs förslag även i denna del.

I ett remissyttrande har framförts den meningen att kommitténs förslag
bör kompletteras, så att även den senare sjöförklaringen kan sekretessbeläggas.
Jag har viss förståelse för denna synpunkt men anser dock inte tillräckliga
skäl föreligga för en sådan komplettering. Den part för vars fartyg
sjöförklaring avges sist behöver aldrig riskera att bli blottställd i bevishänseende
på samma sätt som motparten.

Jag ansluter mig således i allt väsentligt till kommitténs förslag beträffande
sammanstötningsfallen.

Liksom i kommittébetänkandet omfattar sjöförklaringsreglerna i departementsförslaget
301—315 §§. De är emellertid som jag tidigare nämnt flyttade
från 13 kap. till ett nytt 12 kap., som inleds med dagboksreglerna och
därefter upptar sjöförklaringsreglerna och sist besiktningsreglerna.

De särskilda bestämmelserna

101 §.

Denna paragraf i befraktningskapitlet innehåller en bestämmelse om
vårdnadsplikt för bortfraktaren i fråga om mottaget gods. I ett nytt andra
stycke föreslås bestämmelse om underrättelseplikt för honom när gods
förkommit, minskats eller skadats.

Med hänsyn till att den nuvarande sjöförklaringsplikten för fall av lastskada
föreslås bli ersatt av en ordning med fakultativ sjöförklaring uppstår
behov av en regel om att bortfraktaren skall underrätta lastägaren för
den händelse det till befordran mottagna godset förkommit, minskats eller
skadats. Enligt paragrafens nuvarande lydelse skall bortfraktaren från
godsets mottagande till dess avlämnande ha noggrann vård om godset och
i övrigt iaktta lastägarens rätt och bästa. Denna lydelse torde i sig innebära
skyldighet för bortfraktaren att hålla lastägaren underrättad om lastskada
och liknande, så att denne får tillfälle att bevaka sitt intresse avutredning
med anledning därav. För att undanröja all tvekan kan det
dock vara lämpligt att som kommittén föreslagit införa en uttrycklig föreskrift
härom. Enligt den av kommittén föreslagna bestämmelsen skall underrättelseplikten
inte gälla annat än när underrättelse är påkallad av lastägarens
intresse. Med hänsyn till att lastägarens rätt att låta verkställa
besiktning till skillnad från hans rätt att utverka fakultativ sjöförklaring

140

Kungl. Maj.ts proposition nr 14.7 dr 1966

inte är begränsad enligt förslaget, bör dock underrättelseplikten inte göras
beroende av en prövning av lastägarens intresse av underrättelse.

I ett remissyttrande har förordats, att bestämmelsen utformas i överensstämmelse
med det norska kommittéförslaget, som bl. a. föreskriver att
underrättelse till lastägaren skall ges »der dette ikke er förbundet med
sserlig ulempe.» Någon sådan begränsning torde dock inte böra göras. Däremot
torde i överensstämmelse med vad som förordats av ett par remissinstanser
böra föreskrivas, att underrättelsen skall ges till avlastaren, om
lastägaren inte är känd. Sådana situationer förekommer enligt advokatsamfundet
mycket ofta i praktiken. I enlighet härmed innehåller departementsförslaget,
att om gods förkommit, minskats eller skadats bortfraktaren
snarast skall underrätta lastägaren eller, om denne inte är känd,
avlastaren. För att förebygga varje möjlighet till missförstånd rörande
tilläggsbestämmelsens räckvidd har orden »under resa» i kommittéförslaget
utgått. Bestämmelsen ansluter sig sålunda helt till första stycket.

Den danska propositionen bibehåller obligatorisk sjöförklaring vid lastskada.
Därmed uppkommer inte något behov av en kompletterande regel
i den danska lagen. Sedan jämkning företagits även i den norska kommitténs
förslag, föreligger överensstämmande svenska, finska och norska förslag
i denna del.

Som jag redan nämnt i den allmänna motiveringen har de särskilda bestämmelserna
om sjöförklaring i departementsförslaget undergått en viss
omflyttning i förhållande till kommitténs förslag. Liksom i detta förslag inleds
sjöförklaringsavsnittet med bestämmelser i 301 och 302 §§ om när sjöförklaring
skall hållas. I 301 § behandlas de fall då sjöförklaring är obligatorisk
och i 302 § regleras den fakultativa formen. Därefter anges i 303 §
syftet med och innebörden av sjöförklaring. I 304 § följer bestämmelser
om var sjöförklaringen skall äga rum och därefter innehåller 305 § bestämmelser
om behörig sjöförklaringsmyndighet. Ordningen mellan dessa båda
paragrafer betingas av att frågan om behörig myndighet är beroende avplatsen
för sjöförklaringen. I 306 § föreskrivs skyldighet för befälhavaren
och, i vissa fall, redaren att göra anmälan till vederbörande sjöförklaringsmyndighet
så snart anledning till sjöförklaring föreligger. Följande paragraf
innehåller föreskrifter för rätten att utsätta sammanträde för sjöförklaring
och utfärda kallelser. I 308 § meddelas vissa särskilda bestämmelser
för fall av sammanstötning mellan fartyg. Förfarandet inför rätten regleras
i 309 och 310 §§. Därefter följer i 311 § bestämmelser om ny sjöförklaring
när tidigare utredning befinnes ofullständig och i 312 § bestämmelse om
undantag från sjöförklaringsplikten när annan tillfredsställande utredning
föreligger eller kan väntas. I 313 § följer bestämmelser om sjöförklaring för
främmande fartyg. Enligt 314 § äger Kungl. Maj :t förordna om utredning
genom särskild undersökningskommission vid vissa exceptionella olycks -

141

Kungl. Maj:ts proposition nr 745 år 1966

händelser. Sjöförklaringsavsnittet avslutas med 315 §, som innehåller att
Kungl. Maj:t eller efter Kungl. Maj :ts bemyndigande sjöfartsstyrelsen meddelar
närmare föreskrifter om tillämpningen av sjöförklaringsreglerna. De
föreslagna bestämmelserna hänför sig enligt sin lydelse som regel till det
fall att sjöförklaring äger rum inför domstol. Enligt 305 § sista stycket
gäller de i tillämpliga delar även i fråga om sjöförklaring inför konsul.

Bestämmelserna om sjöförklaring hänger nära samman med bestämmelserna
om skyldighet för fartygs befälhavare att avge rapport i anledning av
vissa händelser. Dessa senare bestämmelser har i departementsförslaget
upptagits i 70 §, som ingår i befälhavarekapitlet. Rapportplikten tjänar väsentligen
samma ändamål som den obligatoriska sjöförklaringen. De situationer
som föranleder rapport sammanfaller också i det närmaste med dem
som föranleder obligatorisk sjöförklaring. Det torde därför vara lämpligt
att behandla bestämmelserna om rapportskyldigheten i samband med 301 §.

301 §.

Denna paragraf innehåller i huvudsaklig överensstämmelse med 301 § i
kommittéförslaget en uppräkning av de fall då sjöförklaring skall vara obligatorisk.
Den motsvaras nu av bestämmelser i 40 och 317 §§ sjölagen.

Enligt vad jag anfört i den allmänna motiveringen biträder jag kommitténs
förslag att slå samman de nuvarande instituten sjöförklaring och sjöförhör
till ett gemensamt institut, benämnt sjöförklaring. Som jag också
anfört där skall sjöförklaring vara obligatorisk i vissa fall. Dessa behandlas
som nämnt i förevarande paragraf.

Sjölagen innehåller inte någon bestämmelse om vilka slags fartyg som
omfattas av skyldigheten att lämna rapport eller avge sjöförklaring. Kommittéförslaget
innehåller inte heller någon bestämning i denna del i vidare
mån än att sjöförklaringsplikten anges omfatta svenska fartyg. I praxis
tillämpas de nuvarande bestämmelserna endast undantagsvis på andra fartyg
än handels- och fiskefartyg. För icke-kommersiella statsfartyg ombesörjs
regelmässigt erforderlig utredning av myndighet under vars förvaltning
fartyget hör. I fråga om nöjesfarkoster kommer sjöförklaring eller sjöförhör
ibland till stånd efter offentligt eller enskilt initiativ. Frågan om de
föreslagna bestämmelsernas tillämplighet på olika fartygskategorier har
uppmärksammats under remissbehandlingen. I yttrandena från Stockholms
rådhusrätt, generaltullstyrelsen och chefen för marinen förordas
eller förutsätts sålunda, att bestämmelserna om obligatorisk sjöförklaring
skall gälla endast för handelssjöfarten. Svea hovrätt förordar likaså, att
mindre fartyg generellt undantas från sjöförklaringsplikt, dock under förutsättning
att varken svårare personskador uppstått eller det på grund av
sammanstötning eller grundstötning uppkommit skada av någon betydenhet.
En avvikande mening har kommit till uttryck i yttrandet från chefen

142 Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966

för Södra kustdistriktet, vilken anser att bestämmelserna om sjöförklaring
bör med vissa inskränkningar tillämpas även på småbåtar.

Sjölagen är avfattad med tanke främst på handelssjöfarten men är i princip
tillämplig på all sjöfart. Detta gäller också bestämmelserna om rapportoch
sjöförklaringsplikt. Jag är emellertid ense med dem som menar att
rapport- och sjöförklaringsplikten inte står så väl samman med småbåtstrafiken.
Jag vill därför förorda en begränsning av tillämpningsområdet för
bestämmelserna härom. En sådan begränsning synes lämpligen kunna ske
i anslutning till den praxis som utvecklat sig. Jag förordar sålunda att bestämmelserna
om obligatorisk rapport till sjöfartsstyrelsen och om obligatorisk
sjöförklaring begränsas till att avse svenska handels- och fiskefartyg.
Med handelsfartyg och fiskefartyg torde här liksom i fråga om dagbokspliktens
omfattning få avses detsamma som i 1960 års sjöbefälskungörelse. Någon
motsvarande begränsning görs inte i de övriga nordiska förslagen. Det
norska förslaget innehåller dock en viss motsvarighet i en regel, att Kongen
kan genom närmare föreskrifter begränsa sjöförklaringsplikten till vissa
slags fartyg eller fartyg under viss storlek.

När det gäller fakultativ sjöförklaring torde däremot bestämmelserna böra
vara tillämpliga på alla svenska fartyg. Det betyder att inte bara nöjesfarkosterna
utan även statsfartygen omfattas av regeln. På liknande sätt
bör bestämmelserna om fakultativ rapport vara tillämpliga på alla fartyg.
Här torde inte ens böra göras inskränkning till svenska fartyg. Som jag
återkommer till i det följande vill jag förorda, att sjöförklaring skall kunna
avges inför svensk myndighet även för främmande fartyg, både nordiska
och andra. Befälhavare på sådant fartyg bör då också kunna åläggas
att avge rapport, när det anses behövligt.

I enlighet med vad jag sålunda anfört inleds 301 § i departementsförslaget
med en bestämning av sjöförklaringspliktens omfattning till att gälla
svenska handelsfartyg och fiskefartyg. På samma sätt anges i ingressen till
70 §, att rapportplikten gäller för befälhavaren på handelsfartyg eller fiskefartyg.
Där har inte uttryckligen angetts att bestämmelsen avser svenska
fartyg men innebörden är denna. Det följer av den princip som i övrigt kännetecknar
den redaktionella utformningen av befälhavarekapitlet.

Sjölagen innehåller f. n. en ganska vidlyftig uppräkning av de fall då sjöförklaring
(40 §) och sjöförhör (317 §) skall äga rum. I nära anslutning
till kommitténs förslag förordar jag en förenkling i denna del och föreslår
att de fall då obligatorisk sjöförklaring skall äga rum tas upp i förevarande
paragraf under åtta särskilda punkter. Den viktigaste ändringen i sak
går ut på att sjöförklaringsplikten inskränks i fråga om olyckshändelser
i utländsk hamn som medfört skada på personer som inte medföljer fartyget,
såsom hamn- och stuveriarbetare, eller på egendom utanför fartyget.
En nyhet är vidare att förslaget bland de händelser som föranleder sjöförklaring
tar upp det fallet att någon som avlidit ombord begravts i sjön.

113

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 ur 1966

Punkterna 1 och 2. Som första händelse som skall föranleda sjöförklaring
upptar paragrafen under punkt 1 det fallet att någon, medan fartyget
var på väg, i samband med fartygets drift har eller kan antas ha avlidit
eller erhållit svår kroppsskada. Punkt 2 innehåller det fallet att annars
i samband med fartygets drift någon ombordanställd eller annan som medföljer
fartyget har eller kan antas ha avlidit eller erhållit svår kroppsskada.
Dessa båda bestämmelser motsvarar punkt 1 i kommitténs förslag.

Liksom enligt kommittéförslaget omfattar bestämmelserna de fall då någon
har eller kan antas ha avlidit eller erhållit svår kroppsskada. Vidare
överensstämmer de med kommittéförslaget såtillvida att händelsen skall
ha inträffat i samband med fartygets drift. Denna begränsning ersätter sjölagens
nuvarande uttryck »medan fartyg till sjöfart nyttjas», vilket föranlett
tvekan i fråga om fartyg som är upplagda eller undergår långvariga haveri-
eller klassningsarbeten vid varv och liknande. Med uttrycket »i samband
med fartygets drift» avses att fartyget nyttjas i verksamhet som är typisk
för handelssjöfarten och för vilken det normalt fordras att fartyget är
bemannat av befälhavare och besättning. Mellan denna verksamhet och den
inträffade händelsen bör som kommittén anfört föreligga orsakssammanhang.
Detta villkor innebär inte krav på vad man brukar benämna adekvat
kausalitet men sambandet bör vara mer än rent tidsmässigt. Kravet på samband
med fartygets drift innebär en viss begränsning i förhållande till gällande
rätt, som föreskriver skyldighet att avge sjöförklaring när någon av
besättningen eller annan ombordvarande genom olyckshändelse ljutit döden
eller lidit svårare kroppsskada. Den föreslagna bestämmelsen innefattar
emellertid även en utvidgning, i det att den dels omfattar även olyckshändelser
som drabbar andra än besättningen och övriga ombordvarande personer
och dels föreskriver sjöförklaringsplikt så snart det kan antas, att någon
avlidit eller fått svår kroppsskada. Utvidgningen har skett främst av
hänsyn till sjöfartssäkerheten.

Ett särskilt problem utgör sådana olyckshändelser som i samband med
fartygs drift drabbar personer i land, särskilt vid lastning och lossning. Det
har visat sig att sjöförklaringsplikten i dessa fall föranlett olägenheter utomlands
för den svenska sjöfarten. Kommittén har sålunda anfört, att förhållandena
särskilt i Amerikas förenta stater är sådana att det skulle medföra
ej oväsentliga nackdelar för vår sjöfart på detta land, om alla olyckshändelser
medan fartyg ligger i hamn skulle föranleda obligatorisk sjöförklaring.
Det kan nämligen förutsättas, att rekvisitet svår kroppsskada där skulle
få en annan och förmodligen långt vidare tolkning än i Sverige. Detta
skulle leda till att fartygsbefälhavaren i åtskilliga fall ställs inför valet att
antingen avlägga sjöförklaring beträffande olyckshändelse av jämförelsevis
obetydlig beskaffenhet eller också underlåta detta och därmed utsätta
redaren för risk att underlåtenheten betraktas som en besvärande omständighet
för fartyget i en eventuell rättegång inför amerikansk domstol. I de

144

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966

fall då sjöförklaring kommer till stånd skulle vidare det läget uppstå att
sakägaren får vara representerad vid förrättningen men inte kan av utredningsmyndigheten
tvingas till personlig inställelse för förhör. Inte heller
kan andra personer från land tvingas till inställelse för sådant ändamål.
Utredningen skulle därigenom kunna komma att brista i fullständighet på
ett sätt som är otillfredsställande för fartyget. För att förebygga sådana olägenheter
har kommittén förordat en lösning som innebär att i fråga om annan
än befälhavaren och medlem av besättningen sjöförklaring skall vara
obligatorisk endast under förutsättning att händelsen inträffat »till sjöss».
Med detta uttryck har kommittén inte menat att utesluta alla olyckshändelser
i hamn. Har t. ex. ett fartyg lagt ut från kaj för att löpa ut ur hamn får
det enligt kommittén anses vara till sjöss redan innan det lämnat hamnområdet.
Denna vidsträckta innebörd av uttrycket till sjöss har emellertid föranlett
viss kritik under remissbehandlingen. Även enligt min mening är uttrycket
mindre lämpligt för alla de situationer som kommittén avser. En remissinstans
har som alternativ nämnt »under resa», men inte heller detta
uttryck torde motsvara vad som avses. Fartyget kan nämligen ofta sägas
vara under resa även när det gör uppehåll i hamn. Däremot torde den åsyftade
begränsningen kunna uttryckas med orden under det fartyget var på
väg. Denna formulering anknyter till den internationellt vedertagna termen
»under way». Enligt de internationella sjövägsreglerna (1960 års sjövägsregler
Kap. A under Regel 1 C) anses fartyg vara på väg när det inte ligger
till ankars, är förtöjt vid land eller står på grund. Jag förordar detta uttryck.
Samma uttryck har valts i den finska propositionen. Däremot används
här andra uttryck i de danska och norska propositionerna. Det danska
förslaget hänför sig till händelser »uden for ophold i havn eller på red»
och det norska till »mens skipet ikke ligger oppankret eller fort0yd i havn
eller på red i utlandet».

Att märka är att i de fall som enligt vad jag nu anfört faller utanför sjöförklaringsplikten
sjöförklaring kan komma till stånd enligt 302 § på begäran
av sjöfartsstyrelsen, om denna t. ex. finner hänsyn till sjöfartssäkerheten
kräva att utredning sker i sjöförklaringens form.

Som kommittén föreslagit bör den obligatoriska sjöförklaringen omfatta
alla olyckshändelser som drabbar ombordanställda och andra som medföljer
fartyget. Om t. ex. en passagerare förolyckas i samband med fartygets
drift är alltså sjöförklaring obligatorisk även om han vid tillfället uppehöll
sig i land. Omvänt bör av de skäl jag förut anfört sjöförklaringsplikten inte
gälla när t. ex. en stuveriarbetare skadas under lastnings- eller lossningsarbete,
även om han vid tillfället uppehöll sig ombord. Skulle han medfölja
fartyget, vilket är brukligt på vissa håll, gäller dock sjöförklaringsplikten.

Redaktionellt har det fall då sjöförklaringsplikten gäller i andra situationer
än när fartyget är på väg i departementsförslaget skilts ut till en särskild
punkt, betecknad punkt 2. Enligt vad jag anfört i det föregående om -

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966 145

fattar den endast ombordanställda och andra som medföljer fartyget. Samma
redaktionella uppdelning har skett i de danska, finska och norska propositionerna.
Det finska förslaget överensstämmer helt med det svenska.
Det danska förslaget gör däremot i punkt 2 inte begränsning till händelser
som inträffat i samband med fartygets drift. I stället omfattar punkt 2 i det
danska förslaget endast befälhavaren och medlemmar av besättningen. Vidare
är den begränsad till händelser utanför dansk hamn och såvitt angår
dödsfall till sådana som inträffat ombord. Det norska förslaget avviker från
det svenska såtillvida att det liksom det danska förslaget i punkt 2 tar upp
även det fallet att befälhavaren eller någon av besättningen avlidit ombord,
oavsett om det skett i samband med fartygets drift.

Den utvidgning av sjöförklaringsplikten som sålunda skett i de danska
och norska förslagen har sin motsvarighet i de svenska och finska bestämmelserna
om skyldighet för befälhavaren att avge rapport till sjöfartsstyrelsen.
Denna rapportplikt ansluter nära till bestämmelserna om obligatorisk
sjöförklaring men är något mera vidsträckt. Bestämmelserna är i departementsförslaget
som jag förut nämnt intagna i 70 § i befälhavarekapitlet.
De fördelar sig där på åtta särskilda punkter motsvarande dem i förevarande
301 §. Punkterna 1 och 2 har som jag redan antytt ett något mera
vidsträckt tillämpningsområde. I punkt 1 saknas sålunda begränsningen
till fall då fartyget är på väg och i punkt 2 ställs inte krav på händelsens
samband med fartygets drift. Däremot avser punkt 2 endast ombordanställda
men inte andra som medföljer fartyget. När det gäller de ombordanställda
talar bl. a. sociala skäl för en sådan utsträckning av rapportplikten, så
att alla dödsfall och fall av svår kroppsskada inom denna personkrets kommer
till sjöfartsstyrelsens kännedom och därigenom enligt 302 § i förslaget
kan bli föremål för utredning i sjöförklaringens form, om sjöfartsstyrelsen
finner anledning därtill. Det finska förslaget avviker i fråga om rapportplikten
från det svenska förslaget såtillvida, att rapportplikten i fall som avses
i punkt 2 sammanfaller med sjöförklaringsplikten.

Punkt 3. Denna punkt avser det fallet att någon som avlidit ombord begravts
i sjön. Den överensstämmer med punkt 2 i kommitténs förslag och
utgör en nyhet för sjölagen. Den motiveras av att det i hithörande fall inte
kan förutsättas att vanlig utredning görs av läkare, som utfärdar dödsattest.
Samma bestämmelse finns i de övriga nordiska förslagen. Av dessa
tar de danska och norska förslagen under samma punkt upp ytterligare ett
fall, nämligen det att någon som följer med fartyget har eller kan antas ha
drunknat från fartyget. Detta fall är i de svenska och finska förslagen i
stället upptaget vid sidan av nyssnämnda fall som anledning till obligatorisk
befälhavarerapport. Sådana händelser, som inte alltid har samband
med fartygets drift, inträffar ofta medan fartyget ligger i hamn och utredning
kan då vanligen ske genom den lokala polismyndigheten. Det torde

146

Kungl. Maj.ts proposition nr Hd år 1966

vara både tillräckligt och ändamålsenligt att sjöförklaring för dessa fall kan

komma till stånd enligt 302 § på begäran av t. ex. sjöfartsstyrelsen.

Punkt 4. Enligt denna punkt, som i sak överensstämmer med punkt 3 i
kommittéförslaget, skall sjöförklaring hållas när allvarlig förgiftning har
eller kan antas ha inträffat ombord. Bestämmelsen ersätter gällande bestämmelser
om sjöförklaring när det ombord yppats ett flertal fall av smittosam
sjukdom eller något fall av skörbjugg, beri-beri eller förgiftning. I ett
remissyttrande har mot uttrycket allvarlig förgiftning anmärkts att det är
för vagt och kan omfatta även förgiftning genom förtäring av alkohol eller
narkotikum. Enligt min mening är uttrycket godtagbart. Genom kravet att
förgiftningen skall vara allvarlig utesluts bagatellfallen. Samma bestämmelse
finns i de övriga nordiska förslagen.

Enligt punkt 4 i 70 § föreligger rapportplikt i fall som här avses. Detsamma
gäller enligt det finska förslaget.

Punkt 5. Denna punkt motsvarar punkt 4 i kommittéförslaget och upptar
det fallet att fartyget stött samman med annat fartyg eller stött på grund.
Förslaget vilar i denna del på tanken, att fartygskollision och grundstötning
av hänsyn till sjöfartssäkerheten alltid bör föranleda sjöförklaring,
alltså oberoende av om skada uppstår.

I ett par remissyttranden har ifrågasatts om inte bestämmelsen bör omfatta
även sammanstötning med annat föremål till lands eller till sjöss. Sådan
sammanstötning bör dock enligt min mening inte föranleda sjöförklaringsplikt
annat än om skada av någon betydenhet uppkommit. För dessa
fall blir bestämmelsen i punkt 7 tillämplig. Däremot omfattar bestämmelsen
sådan s. k. oegentlig sammanstötning som avses i 222 § i förslaget.

I överensstämmelse med vad kommittén anfört bör inte till grundstötning
räknas sådana händelser som i vissa sammanhang utgör en normal och
ofarlig företeelse i samband med fartygs drift. Som exempel kan nämnas,
att ankrat eller förtöjt fartyg till följd av förändring i vattenståndet kommer
i beröring med botten eller vattenståndet gör det nödvändigt att dyeller
sandbankar i flod eller hamninlopp forceras. Sådan grundkänning som
då kan förutses komma att ske hör inte under bestämmelsen. Om grundkänningen
medför skada av någon betydenhet på fartyget, blir emellertid
bestämmelsen i punkt 7 tillämplig.

De danska, finska och norska förslagen överensstämmer även i denna
punkt helt med det svenska förslaget.

Rapportskyldighet föreskrivs för här ifrågavarande fall i de svenska och
finska förslagen.

Punkt 6. Denna punkt motsvarar punkt 5 i kommittéförslaget. Den avviker
från detta såtillvida som den upptar inte bara det fallet att fartyget över -

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

147

givits i sjön utan även det att fartyget försvunnit. Sistnämnda fall har sin
motsvarighet i sjölagens bestämmelse om sjöförhör när fartyget förolyckats.
Tillägget har förebild i det danska kommittéförslaget och har förordats
under remissbehandlingen av Föreningen Sveriges häradshövdingar. Sådana
händelser som innebär att fartyget försvunnit med man och allt, vare sig
det förlist eller är borta av annan anledning, faller visserligen in under en
eller flera av paragrafens övriga punkter. Men det kan ändå vara lämpligt
att särskilt omnämna fallet. Så har skett också i de danska och norska förslagen.

Motsvarande bestämmelse om befälhavarerapport upptar naturligen endast
det fallet att fartyget övergivits i sjön. Detsamma gäller det finska förslaget,
som i denna del har överensstämmande regler om rapportskyldighet
och sjöförklaringsplikt.

Punkt 7. I punkt 7 föreskrivs sjöförklaring när det i samband med fartygets
drift har eller kan antas ha uppkommit skada av någon betydenhet
antingen på fartyget eller, under det fartyget var på väg, på egendom utanför
fartyget. Bestämmelsen avviker något från motsvarande bestämmelse
i punkt 6 i kommittéförslaget. För sjöförklaring förutsätts att det är fråga
om skada av någon betydenhet, vare sig skadan träffat fartyget eller
egendom utanför fartyget. Genom denna förutsättning kan från obligatorisk
sjöförklaring uteslutas sådana fall då de besvär och kostnader som
är förenade med sjöförklaring skulle te sig oproportionerligt stora. Enligt
vad jag förut anfört begränsas sjöförklaringsplikten enligt punkt 1 vid dödsfall
och personskadefall till sådana händelser som inträffat medan fartyget
var på väg. Det skulle se egendomligt ut om sjöförklaringsplikten var
mera omfattande vid sakskada än vid personskada. Samma begränsning föreslås
därför här som i punkt 1, dvs. att när det gäller skada på egendom
utanför fartyget sjöförklaringsplikten skall inträda endast om skadan uppkommit
medan fartyget var på väg. Samma begränsning görs i de övriga
nordiska förslagen. Redaktionellt avviker dock det danska förslaget genom
att det hänför sig till fall då fartyget inte ligger i hamn eller på redd. De
övriga nordiska förslagen har även i övrigt samma innehåll som det svenska
så när som på ett viktigt undantag. Som jag nämnt tidigare skiljer sig nämligen
det danska förslaget från de övriga genom att det behåller obligatorisk
sjöförklaring även vid lastskada.

Motsvarande bestämmelse i 70 § om rapportskyldighet är något vidsträcktare.
Den omfattar även lastskador och gäller i fråga om skada på egendom
utanför fartyget utan den här föreslagna begränsningen till fall då fartyget
var på väg. Detsamma gäller det finska förslaget om rapportplikt.

Punkt 8. Under punkt 8 nämns det fallet att brand, explosion eller förskjutning
av någon betydenhet inträffat i lasten. Bestämmelsen är i sak den -

148

Kungl. Maj.ts proposition nr 1 45 år 1966

samma som i punkt 7 i kommittéförslaget. De händelser som avses här angår
inte bara lastens utan också fartygets och de ombordvarandes säkerhet.
Under remissbehandlingen har Sveriges advokatsamfund fäst uppmärksamheten
på de vanligen ekonomiskt betydande skador som uppkommer genom
sammanblandning av flytande laster och hemställt att även det fallet att
sammanblandning inträffat i lasten upptas i paragrafen. Dessa fall torde
dock böra behandlas som andra fall av lastskada. Rapportplikten i förening
med möjlighet att utverka fakultativ sjöförklaring bör sålunda vara tillfyllest.
Bestämmelsen härom i punkt 8 i 70 § nämner inte brand- och explosionsfallen,
eftersom dessa alltid kan förutsättas vara förenade med lastskada.

De finska och norska förslagen innehåller samma bestämmelse som punkt
8 i 301 §. Detta fall skall även enligt det finska förslaget föranleda befälhavarerapport.
Det danska förslaget inskränker sig däremot i denna del till
att nämna enbart förskjutning. Brand- och explosionsfallen hör nämligen i
stället under lastskadefallen i den danska punkt 7.

Som jag delvis berört i den allmänna motiveringen medger förslaget undantag
från sjöförklaringsplikten i vissa fall. Dessa behandlas i 308 § andra
stycket samt 312 och 314 §§ i förslaget. En erinran härom bör tas in i paragrafen,
så att man redan här får fullständigt besked om sjöförklaringspliktens
omfattning under olika förhållanden.

302 §.

Denna paragraf innehåller bestämmelser om fakultativ sjöförklaring och
överensstämmer nära med 302 § i kommittéförslaget.

Paragrafen saknar direkt motsvarighet i gällande rätt. Som jag berört i
den allmänna motiveringen bör, med hänsyn till att den nuvarande ordningen
med obligatorisk sjöförklaring i fall av lastskada upphävs, möjlighet
beredas lastägaren alt själv påfordra sjöförklaring. F. n. förekommer sjöförklaring
i lastskadefall som regel endast när skadan är av den betydenhet
att den anses motivera de besvär och kostnader som en utredning i denna
form för med sig. I anslutning härtill bör som kommittén föreslagit lastägarens
rätt att få till stånd sjöförklaring begränsas till fall då uppkommen
skada är av någon betydenhet. Med lastägaren likställs enligt uttalande av
kommittén i motiven den som genom infriat försäkringsåtagande eller på
annat sätt inträtt i lastägarens rätt. Sjöassuradörernas förening har i sitt
remissyttrande framhållit, att det ofta kan förflyta tämligen lång tid innan
en försäkringsgivare formellt övertagit lastägarens rätt, dvs. innan en skada
är slutgiltigt reglerad, och att lastförsäkringsgivare därför borde få självständig
rätt att påkalla sjöförklaring. Behovet av en så vidsträckt rätt för

149

Kungl. Maj.ts proposition nr H5 år 1966

lastförsäkringsgivare kan väl ifrågasättas, eftersom försäkringsförhållandet
som regel torde medföra skyldighet för lastägaren att tillvarata lastförsäkringsgivarens
utredningsintresse. Lastägaren är emellertid inte alltid känd.
Även om i sådant fall underrättelse enligt 101 § i förslaget skall gå till avlastaren
kan det därför vara ändamålsenligt att i förevarande hänseende
utan vidare likställa lastförsäkringsgivare med lastägare. Jag förordar att
kommitténs förslag kompletteras med en bestämmelse härom. Som jag framhållit
i den allmänna motiveringen äger lastintressent inte påkalla sjöförklaring
på grund av lastskada i sådant fall då fartyget sammanstött med
främmande fartyg och sjöförklaring inte skall äga rum till följd av de särskilda
reglerna i 308 § i förslaget. Detsamma bör gälla när särskild undersökningskommission
förordnats och sjöförklaring på den grund inte är erforderlig.

Även i andra fall än då lastskada uppkommit kan det finnas ett beaktansvärt
intresse av att utredning i sjöförklaringens form kommer till stånd.
Det gäller särskilt händelser som har samband med fartygets drift. I sjöfartssäkerhetens
intresse bör för sådana fall en allmän rätt tilläggas sjöfartsstyrelsen
att förordna om sjöförklaring. En sådan befogenhet för styrelsen
kan få betydelse även för sådana fall som avses i 301 § men som inte
föranlett sjöförklaring, t. ex. därför att händelsen synts falla utom ramen
för bestämmelserna där eller något annat misstag förelupit eller också vederbörlig
anmälan underlåtits. Med hänsyn till det ansvar för fartyg, liv och
gods som åvilar befälhavaren bör även han äga påkalla sjöförklaring. Detsamma
gäller redaren.

Till skillnad från den obligatoriska sjöförklaringen bör den fakultativa
sjöförklaringen omfatta alla svenska fartyg. Utom för lastskadefallen är paragrafen
främst tillkommen i sjöfartssäkerhetens intresse. Dess tillämpningsområde
bör därför inte begränsas till handels- och fiskefartyg.

I enlighet med vad jag sålunda anfört innehåller paragrafen, att sjöförklaring
skall avges för svenskt fartyg, när i anledning av händelse som inträffat
i samband med fartygets drift sjöfartsstyrelsen förordnar därom eller befälhavaren
eller redaren finner det påkallat och att detsamma gäller när
lastägare eller lastförsäkringsgivare i annat fall än som avses i 308 § andra
stycket eller 314 § begär det för att vinna upplysning om skada av någon
betydenhet på godset, vilken uppkommit eller kan antas ha uppkommit i
samband med fartygets drift.

När sjöförklaring skall äga rum åligger det enligt 306 § i förslaget i första
hand befälhavaren och i vissa fall redaren att hos utredningsmyndigheten
göra anmälan om sjöförklaring. När sjöförklaring påkallas av andra än
dem själva måste de därför underrättas. Bestämmelse härom föreslås i
andra stycket av paragrafen.

Bestämmelserna i 302 § är inte avsedda att komma till tillämpning för att

150

Kungl. Maj ds proposition nr H5 år 1966

utverka ny sjöförklaring när sådan en gång hållits enligt 301 eller 302 §.
För det fall att sjöförklaring visar sig ofullständig kan ny sjöförklaring
komma till stånd enligt 311 § i förslaget.

Av de övriga nordiska förslagen har det finska en bestämmelse som helt
överensstämmer med första stycket i förevarande paragraf. De danska och
norska förslagen avviker såtillvida att de saknar möjligheter för lastägare
eller lastförsäkringsgivare att påkalla sjöförklaring. Dessa avvikelser förklaras
av att det danska förslaget som jag förut nämnt behåller sjöförklaringen
i dess obligatoriska form vid lastskador och det norska förslaget ger
lastintressent rätt att påkalla utredning i form av s. k. sjprettsskjpnn.

303 §.

I denna paragraf anges syftet med och innebörden av sjöförklaring. Paragrafen
överensstämmer i allt väsentligt med 306 § i kommittéförslaget.

Under de nordiska departementsöverläggningarna har det ansetts lämpligt
att omedelbart efter 301 och 302 §§ söka i korthet klargöra vad sjöförklaring
är. Det har skett i förevarande paragraf, som dels anger syftet med sjöförklaringen
och dels helt kort ger upplysning om hur utredningen principiellt
skall bedrivas. Syftet är enligt första stycket att klarlägga händelsen
och dess orsaker genom utredning om samtliga förhållanden som kan antas
ha medverkat till händelsen eller vara av betydelse från sjöfartssäkerhetens
synpunkt. Enligt andra stycket omfattar utredningen i första hand förhör
med befälhavaren och de medlemmar av besättningen som antas kunna lämna
upplysning i saken. Även andra personer som antas kunna lämna sådan
»PPlysning skall höras. Vidare omfattar sjöförklaringen granskning av handlingar
eller föremål, som antas kunna tjäna till upplysning. Slutligen skall
syn hållas på fartyget och den plats där händelsen inträffat, i den mån det
kan antas främja utredningen. Förslaget bygger på samma princip som de
nuvarande tämligen utförliga föreskrifterna om sjöförhör. Liksom kommittén
vill jag understryka värdet av att syn kommer till ökad användning, en
synpunkt som under remissbehandlingen också framhållits av sjöfartsstyrelsen
och Sveriges advokatsamfund. Hovrätten för övre Norrland har ifrågasatt,
om inte nuvarande bestämmelse om rätt för domstol att föranstalta
om utredning genom polismyndighet bör behållas. Enligt min mening torde
befogenhet för domstolen att för utredningsändamål påkalla biträde av annan
myndighet, inte bara polismyndighet, med hänsyn till sjöförklaringens
syfte följa av allmänna regler. Vissa närmare bestämmelser kan möjligen
böra införas härom men torde få övervägas i annat sammanhang. Det norska
förslaget innehåller i 303 § bestämmelser som i allt väsentligt motsvarar förevarande
paragraf. Av de övriga saknar det danska förslaget motsvarighet
till andra stycket, medan det finska förslaget helt saknar motsvarighet till
paragrafen.

151

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966
304 §.

Denna paragraf innehåller bestämmelser om var sjöförklaring skall äga
rum. Den överensstämmer väsentligen med 304 § i kommittéförslaget.

Sjöförklaringsinstitutet är som jag tidigare framhållit motiverat av behovet
att i tid säkra tillgången till utredning om sjöolyckor. Enligt nuvarande
bestämmelse i 40 § sjölagen skall sjöförklaring avges så snart det kan ske.
Däremot saknas föreskrift om var den skall avges. Av naturliga skäl kommer
som kommittén anfört främst i fråga den hamn där händelsen inträffat
eller dit fartyget först anländer efter händelsen. I enlighet härmed
har kommittén som huvudregel föreslagit att, om hinder ej möter, sjöförklaring
skall hållas i den hamn där händelsen inträffat eller, om händelsen
ägt rum till sjöss, i den första hamn till vilken fartyget eller befälhavaren
därefter anländer. Bestämmelsen innebär att sjöförklaringen till
både tid och rum anknyts så nära som möjligt till den händelse som föranlett
sjöförklaringen. Jag ansluter mig till detta förslag. Bestämmelsen
tas upp som första punkt i paragrafens första stycke. Dess tillämpning är
inte beroende av att behörig utredningsmvndighet finns i hamnorten. Den
innebär i stället att behörig myndighet får bege sig dit, om denna ort är
en annan än kansliorten. En sådan ordning torde som jag förut berört
med hänsyn till nutida välutvecklade kommunikationer inte behöva medföra
alltför stora praktiska problem. Många gånger kan det f. ö. vara till
fördel att sjöförklaringen hålls på själva fartyget. Regeln rimmar också
väl med önskemålet att syn skall komma till ökad användning. Mot en
regel som sålunda förutsätter att domstolen i vissa fall måste sammanträda
på annan ort än kansliorten har hovrätten för Övre Norrland anmärkt,
att det enligt vår rättegångsordning i princip tillkommer domstolen
att bestämma, om sammanträde skall hållas på annan ort än den
vanliga sammanträdesorten. Jag anser emellertid att behovet av en reglering
för att göra sjöförklaringsinstitutet så effektivt som möjligt utgör
ett tillräckligt starkt skäl för att bryta igenom en sådan princip. Den nu
föreslagna regeln har motsvarighet i de övriga nordiska förslagen.

Som kommittén anfört måste avsteg från denna huvudregel kunna göras
i vissa fall. Kostnaderna för att uppehålla ett stort handelsfartyg blir
i allmänhet betydande. Mången gång kan det te sig alldeles orimligt att
hålla kvar ett fartyg i hamn för en händelse som i och för sig inte hindrar
fartygets fortsatta färd och vars utredning tål uppskov. Med sjöförklaringen
bör därför kunna anstå till annan hamn, om det därigenom
kan vinnas avsevärd besparing i kostnader för fartyget eller andra väsentliga
fördelar, utan att syftet med sjöförklaringen åsidosätts. Bestämmelse
därom upptas som andra punkt i förslå stycket av paragrafen. Under
»andra väsentliga fördelar» ryms bl. a. utredningstekniska fördelar.
Hänsyn bör också kunna tas till sakägare som har etl berättigat intresse

152 Kungl. Maj.ts proposition nr 1^5 år i96(i

av att utredningen sker i annan hamn, t. ex. för att han över huvud skall
kunna medverka eller för att hans medverkan skall underlättas. Någon
gång kan det väl också vara ett skäl för anstånd att fartyget befinner sig
utomlands men snart kommer att anlöpa svensk eller annan nordisk
hamn. En sådan tillämpning torde dock få ske med stor försiktighet. Jag
vill understryka, att det för anstånd förutsätts att syftet med sjöförklaringen
inte äventyras. Det torde i allmänhet vara lämpligt att anståndsi
egeln tillämpas i samrad med sjöfartsstyrelsen eller den utredningsmvndighet
som enligt huvudregeln har att hålla sjöförklaringen. Sjöfartsstyrelsen
och utredningsmyndigheten bör också kunna ta initiativ till uppskov
när det är påkallat av utredningstekniska skäl. Av praktiska skäl
måste regeln emellertid kunna tillämpas självständigt av fartygets befälhavare
eller redare. Denne bör dock genast underrätta sjöfartsstyrelsen
när anståndsmöjligheten utnyttjas och om anledningen till anståndet. En
bestämmelse bör införas härom. Därigenom torde också tillgodoses ett av
Stockholms rådhusrätt framfört önskemål att det av lagen bör framgå
att befälhavaren eller redaren disponerar över tillämpningen av anståndsregeln.
Samma regel om anstånd och underrättelseplikt upptas i de övriga
nordiska förslagen.

Under remissbehandlingen har Stockholms rådhusrätt anmärkt, att om
sjöförklaring skall hållas på annan ort än domstolens kansliort detta
torde medföra större olägenheter än kommittén tycks ha tänkt sig i form
av resor och andra särskilda anordningar som då krävs. Med den radikala
begränsning av antalet sjöförklaringsdomstolar som jag förordar
enligt vad jag anfört tidigare kan sådana olägenheter tänkas bli än större.
Det gäller t. ex. sådana fall när endast få personer skall höras och det
varken är anledning att företa syn ombord eller annars hålla sammanträdet
där eller när fartyget förlist och de räddade utan olägenhet kan
infinna sig i domstolens kansliort. För enkla fall av sjöförklaring blir olägenheterna
också mera framträdande enligt departementsförslaget än enligt
kommittéförslaget, eftersom jag ej ansett mig böra tillstyrka den av
kommittén föreslagna möjligheten att hålla sjöförklaring utan förhandling
i vissa fall. En reglering av platsen för sjöförklaring helt i överensstämmelse
med kommittéförslaget kan därför befaras bli alltför osmidig
och medföra för stora påfrestningar på de domstolar som skall vara behöriga
enligt förslaget. Jag vill därför förorda en mindre jämkning i den
riktningen att sjöförklaringen inte nödvändigtvis måste hållas just i den
hamn där fartyget befinner sig utan skall kunna hållas även i domstolens
kansliort. I enlighet härmed bör till de av kommittén föreslagna bestämmelserna
fogas ett tillägg av innehåll att sjöförklaringen kan hållas även
i annan ort om särskilda skäl föranleder det. Sjöförklaringen skall dock
hållas medan fartyget ännu befinner sig i den hamn som utgör sjöför -

153

Kungl. Maj:ts proposition nr H5 år 1966

klaringsort enligt de tidigare nämnda reglerna. Tilläggsregeln har upptagits
som andra stycke i paragrafen.

Vilken domstol som är behörig att uppta sjöförklaring i det särskilda
fallet regleras i nästföljande paragraf. När fartyget befinner sig i ort där
behörig domstol finns, uppkommer inga problem. Om däremot behörig
domstol inte finns i orten skall den av sjöförklaringsdomstolarna som är
närmast äga behörighet. För tillämpningen av denna regel torde vägledning
kunna ges i tillämpningsföreskrifter med stöd av 315 § i förslaget.

Det avsteg från kommittéförslaget som den förordade tilläggsregeln utgör
innebär i praktiken inte någon alltför stor avvikelse från de övriga
nordiska förslagen. Den finska propositionen föreskriver som huvudregel,
att sjöförklaring avges inför rådhusrätten på den ort där händelsen inträffat
eller dit fartyget eller befälhavaren först anländer, och upptar som
subsidiär regel att, om rådhusrätt inte finns på orten, sjöförklaring skall
avges inför rådhusrätten på närmast belägna ort. Denna reglering hinder
som synes inte sjöförklaringen nödvändigtvis till just den hamn där
fartyget befinner sig. De danska och norska propositionerna behåller däremot
en lydelse i huvudsaklig överensstämmelse med det svenska kommittéförslaget
utan tilläggsregel. Behovet av en tilläggsregel är emellertid
mindre i Danmark och Norge, eftersom samtliga underrätter där är behöriga
sjöförklaringsdomstolar.

I vissa fall kan hinder föreligga mot sjöförklaring när fartyget befinner
sig i hamn som anges i de nu föreslagna reglerna, t. ex. när händelsen
upptäcks först efter fartygets avgång. Av huvudregelns grunder följer
då att sjöförklaring skall hållas i nästa hamn som fartyget anlöper efter
det att hindret upphört. Motsvarande gäller när enligt 302 § sjöfartsstyrelsen
förordnar om sjöförklaring eller lastägare begär sådan utredning.

Att sjöförklaring skall avges så snart som möjligt följer även av den
föreslagna bestämmelsen i 306 §, enligt vilken anmälan om sjöförklaring
skall göras snarast möjligt.

Det svenska kommittéförslaget innehåller vidare en regel, att när i visst
fall särskilda skäl föreligger sjöfartsstyrelsen äger bestämma vilken domstol
eller konsul som skall uppta sjöförklaringen. Regeln är tänkt för t. ex.
det fallet att fartyget förlist med man och allt. De övriga nordiska förslagen
innehåller en särregel för det fallet att fartyget försvunnit eller hela
besättningen omkommit. Den innehåller att sjöförklaring i sådant fall skall
äga rum i fartygets hemort, om inte vederbörande sjöfartsmyndighet medger
att den hålls på annan plats. För att få så stor nordisk likhet som möjligt
föreslår jag att en liknande särregel, avsedd för de fall då de vanliga
reglerna ej blir tillämpliga, tas upp även i den svenska lagen. Enligt min
mening kan det dock inte presumeras att hemorten regelmässigt är den
lämpligaste utredningsorten. Att märka är bl. a. att fartygets hemort i
Sverige inte som i våra nordiska grannländer behöver vara belägen vid

154

Kungl. Maj:ts proposition nr H5 år 1966

kusten. Det torde i stället få ankomma på sjöfartsstyrelsen att efter lämplighetsprövning
i varje särskilt fall avgöra var sjöförklaringen skall verkställas.
Jag förordar att en sådan regel tas in i tredje stycket i stället för den
av kommittén föreslagna regeln. Det torde få förutsättas att sjöfartsstyrelsen
bestämmer orten i samråd med utrikesdepartementet, om sjöförklaringen
skall äga rum utrikes.

305 §.

Denna paragraf innehåller bestämmelser om utredningsmyndigheterna
och deras sammansättning. Paragrafen överensstämmer väsentligen med
303 § i kommittéförslaget.

Enligt vad jag anfört i den allmänna motiveringen föreslår jag, att behörigheten
att uppta sjöförklaring inom landet koncentreras till ett fåtal underrätter.
Antalet svarar mot nuvarande antal fartygsinspektionsdistrikt,
dvs. sju. De senare är Skellefteå, Sundsvalls, Stockholms, Kalmar, Malmö,
Göteborgs och Karlstads distrikt. Inom Skellefteå distrikt är av statistiken
att döma Luleå den mest betydande sjöfartsstaden, där också de flesta
sjöförklaringar avges. I övrigt gäller detta på det hela taget de städer efter
vilka distrikten fått sina namn. Jag föreslår därför att sjöförklaringsdomstolar
blir de allmänna underrätterna för dessa sju hamnstäder, f. n. rådhusrätterna
där. Bestämmelse härom upptas i första stycket. I samma
stycke anges att den domstol är behörig som är närmast den hamn eller
ort där sjöförklaringen skall hållas enligt 304 §.

På sjöförklaring är liksom på andra domstolsärenden lagen om handläggning
av domstolsärenden tillämplig. En erinran härom bör som kommittén
föreslagit göras i sjölagen. Av nämnda lags tillämplighet följer bl. a. att
rätten är domför med en lagfaren domare, om inte annan föreskrift meddelas.
I överensstämmelse med vad som f. n. gäller enligt sjölagen bör i rätten
vid sammanträde för sjöförklaring ingå två särskilda sjösakkunniga ledamöter.
Enligt nuvarande bestämmelser bör åtminstone en av dessa ha utövat
tjänst som befälhavare på handelsfartyg. Fordras biträde av person med särskild
sakkunskap, kan rätten vidare tillkalla sådan person som ytterligare
ledamot. De sjösakkunniga utses av rätten för ett år i sänder. Förslag till
sjösakkunniga avges av handels- och sjöfartsnämnd eller av stadsfullmäktige
i stad där sådan nämnd inte finns. Även suppleanter utses. Erfarenheten
har visat att de sjösakkunniga ofta saknar erforderlig förtrogenhet med muderna
sjöfartsförhållanden. Med hänsyn till den snabba tekniska utvecklingen
på området är det angeläget att sakkunnigeinstitutionen får en mera ändamålsenlig
reglering. Jag ansluter mig därför väsentligen till kommitténs
förslag om en viss skärpning av kvalifikationskraven. Åtminstone en av de
sjösakkunniga bör sålunda ha grundlig erfarenhet från tjänst som fartygseller
maskinbefäl på handelsfartyg och nyligen ha utövat sådan tjänst. De
sjösakkunniga bör för varje särskild sjöförklaring utses av rätten från eu

155

Kungl. Mcij.ts proposition nr 145 ur 1966

förteckning som upptar minst tjugo namn. Denna skall årligen upprättas av
sjöfartsstyrelsen för varje fartygsinspektionsdistrikt. Sjöfartsstyrelsen bör
därvid beakta behovet av att nautisk, maskinteknisk och annan sådan sakkunskap
blir väl företrädd. Dessutom bör såvitt möjligt tillses att de sakkunniga
fördelar sig på sådana orter att domstolen lätt kan infinna sig i den
hamn där fartyget befinner sig. Rätten bör välja ut de sjösakkunniga ledamöterna
med hänsyn till vad sjöförklaringen avser i det särskilda fallet. Som
framhållits i ett remissyttrande torde det ofta vara lämpligt att både fartygsoch
maskinbefälskategorierna är representerade i rätten, men någon särskild
föreskrift härom torde inte böra införas. Kravet på nyligen förvärvad erfarenhet
innebär, att den sjösakkunnige skall i såväl tekniskt som andra hänseenden
ha följt med den senaste utvecklingen på området. Erfarenheten bör
för att kunna betecknas som grundlig också vara mångårig. Sjöförklaringsdomstolen
bör tillkalla ytterligare sakkunnig ledamot när särskild sakkunskap
fordras i något hänseende. Någon skyldighet därtill bör dock inte
som förordats i ett remissyttrande föreskrivas i lagen. Särskild sakkunskap
kan nämligen tillföras utredningen även på annan väg. Rätten bör därför
inte vara bunden till någon viss ordning. Med hänsyn till att de sjösakkunniga
har ställning av ledamöter i rätten finner jag det obehövligt att som
förordats i ett remissyttrande införa bestämmelse om att särskild ledamot
skall ha avlagt domared och vara underkastad domarejäv.

Som jag anfört i den allmänna motiveringen ansluter jag mig till kommitténs
förslag, att sjöförklaring för svenska fartyg i Danmark, Finland och
Norge skall avges inför myndighet som är behörig enligt landets lag. I den
danska propositionen föreslås att behörig myndighet skall vara »retten».
Enligt det finska förslaget är som jag tidigare nämnt behörig myndighet
rådhusrätten på den ort där händelser inträffat eller dit fartyget eller befälhavaren
först anländer eller, om rådhusrätt inte finns på den orten, rådhusrätten
på närmaste ort. I Norge är underrätten i orten sjöförklaringsmyndighet.

f övrigt skall, som jag också nämnt tidigare, sjöförklaring utomlands avges
inför svensk konsul, som ministern för utrikes ärendena bemyndigar
att utföra sådana förrättningar. Finns inte svensk konsul i orten skall
sjöförklaring kunna avges inför behörig dansk, finsk eller norsk konsul.

Motsvarande bestämmelser om sjöförklaring i de nordiska länderna och
utomlands i övrigt upptas i de danska, finska och norska propositionerna.

Enligt sjölagen skall konsul vid sjöförklaring, om det lämpligen kan ske,
biträdas av två sjösakkunniga, helst svenska män mot vilka inte förekommer
jäv som gäller mot domare. I överensstämmelse med kommittéförslaget förordar
jag en motsvarande regel, som innebär att konsul som sakkunniga
helst skall anlita svenska, danska, finska eller norska medborgare. Att som
föreslagits i ett remissyttrande föreskriva, att konsul företrädesvis skall anlita
befälhavare som sakkunnig torde inte böra ske. Konsul bör liksom sjö -

156

Kungl. Maj.ts proposition nr liö år 1966

förkiaringsdomstol anlita sådan sakkunskap som är påkallad med hänsyn
till vad utredningen avser i det särskilda fallet. Med hänsyn till de utomlands
ytterst skiftande förhållandena torde inga speciella kvalifikationskrav
kunna uppställas, lika litet som det kan förutsättas att konsul alltid skall
kunna erhålla det önskvärda biträdet av sakkunniga.

I förevarande paragraf torde slutligen böra upptas en allmän bestämmelse,
enligt vilken vad som sägs om sjöförklaring vid domstol i tillämpliga delar
skall gälla i fråga om sjöförklaring inför konsul. Bestämmelsen bör vidare
innehålla att konsul inte äger uppta ed eller försäkran eller meddela
vitesföreläggande. Som erinrats under remissbehandlingen tillerkänns ett
av svensk myndighet förelagt vite i allmänhet inte giltighet utomlands.

Kommittén har i motiven uttalat, att domare som handlagt sjöförklaring
om möjligt inte bör delta i behandlingen av därmed sammanhängande mål
vid domstolen, även om reglerna om domarejäv kan lämna utrymme därför.
Under remissbehandlingen har anförts stridiga meningar på denna punkt.
Enligt min mening bör domare, som handlagt sjöförklaring, inte vara förhindrad
att delta i prövningen av därmed sammanhängande mål. Han torde
då i det närmaste vara i samma läge som när han handlagt bevisupptagning
utom huvudförhandling i målet eller fråga om användning av förprocessuellt
tvångsmedel. Naturligtvis kan jäv tänkas föreligga enligt 4 kap. 13 § 9
rättegångsbalken.

306 §.

Paragrafen motsvarar 305 § i kommittéförslaget och innehåller bestämmelser
om anmälningsskyldighet för befälhavaren eller redaren så snart sjöförklaring
skall äga rum.

Enligt 40 § sjölagen anhängiggörs sjöförklaringsärende genom att befälhavaren
hos rättens ordförande anmäler sig »till förklarings avgivande».
Anmälan skall göras skriftligen med uppgift på hela besättningen och på de
personer som antas kunna lämna upplysning i saken. I den mån det kan ske
skall anmälningen också innehålla uppgift på sakägare eller deras ombud.
Den skall vara åtföljd av ett exemplar av den rapport om händelsen som
befälhavaren skall avge till sjöfartsstyrelsen. Samma ordning gäller när sjöförklaring
skall avges inför konsul.

Förslaget innefattar i sak endast den ändringen att anmälningsskyldigheten
skall åvila inte bara befälhavaren utan även, i vissa fall, redaren. Kommittén
har lagt anmälningsskyldigheten på befälhavaren eller redaren utan
närmare ansvarsfördelning. Detta har mött erinran under remissbehandlingen
med hänsyn till att anmälningsskyldigheten är straffsanktionerad.
Jag förordar ett förtydligande i denna del. Som kommittén framhållit kan
det t. ex. vid förlisningsfall inträffa att ingen räddats som kan fullgöra befälhavarens
anmälningsskyldighet. Befälhavaren kan också försumma sin

157

Kungl. Maj:ts proposition nr 1^5 år 1966

skyldighet att göra anmälan. I dessa fall bör anmälningsskyldigheten åvila
redaren. Detsamma gäller när sjöfartsstyrelsen eller lastägare eller lastforsäkringsgivare
enligt 302 § i förslaget tillställt redaren underrättelse om att
sjöförklaring påkallas.

I enlighet härmed innehåller departementsförslaget som huvudregel att
det åligger fartygets befälhavare att när sjöförklaring skall äga rum snarast
möjligt göra anmälan därom hos den domstol som skall uppta sjöförklaringen.
Därefter följer bestämmelser om att redaren svarar för anmälan, om sådan
inte görs av befälhavaren eller om underrättelse enligt 302 § andra
stycket tillställts redaren.

Som tidigare anförts är lastägares rätt att utverka sjöförklaring enligt
förslaget betingad av att det är fråga om lastskada av någon betydenhet.
Däremot är anmälningsskyldigheten inte beroende av detta villkor. Prövningen
av frågan om detta villkor föreligger bör nämligen vara förbehållen
utredningsmyndigheten. Det följer av lagen om handläggning av domstolsärenden
att vägran att uppta sjöförklaring bör förekomma endast när
det är uppenbart att förutsättningarna brister. Om anmälningen avvisas,
har lastägaren enligt kommitténs mening klagorätt. Under remissbehandlingen
har invänts att endast den som gjort anmälan har partsställning. Enligt
min mening intar lastägare och lastförsäkringsgivare en sådan ställning
i saken att de måste anses äga klagorätt. Att anmälan om sjöförklaring
måste göras av befälhavaren eller redaren, även när initiativet till sjöförklaringen
inte kommer från någon av dem, är betingat av praktiska skäl.
Med hänsyn härtill torde det vara lämpligt, att anmälan om sjöförklaring
som görs på grund av lastägares eller lastförsäkringsgivares begäran innehåller
uppgift därom. Detsamma bör gälla när sjöf artsstyrelsen förordnat
om sjöförklaring. Jag förordar att en föreskrift härom tas in i paragrafen.

Som jag tidigare framhållit är det angeläget att sjöförklaring kommer
till stånd så snart som möjligt. I enlighet härmed föreskriver paragrafen att
anmälan skall göras snarast möjligt. Det finska förslaget har samma bestämmelse.
Det danska förslaget begränsar tiden för anmälan till andra
vardagen efter det händelsen inträffade, om det skedde under fartygets uppehåll
i hamn, och annars till andra vardagen efter ankomsten till redd eller
hamn. Det norska förslaget har en liknande begränsning. I fall då händelsen
inträffat under fartygets uppehåll i hamn skall dock anmälan ske redan
»innan utlppet av neste virkedag».

I enlighet med vad jag anfört i den allmänna motiveringen har den av
kommittén föreslagna bestämmelsen i 305 § sista stycket om sjöförklaiing i
förenklad form utgått.

307 §.

Paragrafen överensstämmer i allt väsentligt med 307 § i kommittéförslaget
och innehåller föreskrifter om utredningsmyndighetens förberedande
åtgärder för sjöförklaring.

158 Kungl. Maj:ts proposition nr Ho år 1966

Paragrafens första stycke innehåller bestämmelser om att sammanträde
skall utsättas. Liksom enligt gällande ordning skall enligt förslaget sjöförklaring
hållas så snart som möjligt. Rätten skall sålunda när anmälan
gjorts utsätta sammanträde för sjöförklaring att äga rum så snart det
kan ske. Att uppenbart ogrundad anmälan om sjöförklaring kan avvisas,
följer av lagen om handläggning av domstolsärenden, till vilken hänvisas
i 305 §. Liksom kommittén anser jag, att sammanträde ombord
på fartyget många gånger måste gagna utredningen. Sveriges advokatsamfund
har också i sitt remissyttrande uttryckt förhoppningen att sjöförklaring
ombord kommer att tillämpas i avsevärt större utsträckning än som
skett hittills. I förslaget upptas i enlighet härmed en särskild bestämmelse
om att sammanträdet skall hållas ombord på fartyget om det är ändamålsenligt.
En sådan regel är ny för sjölagen men denna ordning är sedan länge
förutsatt i fråga om konsulära sjöförklaringar. Med hänsyn till vikten
av att fartyget inte uppehälles mer än nödvändigt kan sjöförklaring behöva
avges även på lördag eller söndag eller annan arbetsfri dag. Föreskrifter
som möjliggör detta kan utfärdas av Kungl. Maj :t.

I de tre följande styckena meddelas vissa bestämmelser om kallelser och
underrättelser. Rätten skall salunda enligt förslaget till sammanträdet på
lämpligt sätt kalla fartygets befälhavare och de övriga personer som skall
höras. Vilka de senare är följer av 303 § andra stycket i förslaget, enligt
'' ilket förhör skall hallas med dem som antas kunna lämna upplysning
i saken. Till dessa hör givetvis i allmänhet också lots som tjänstgjort vid
tillfället. Att som Svenska lotsförbundet föreslagit införa en särskild bestämmelse
härom när sjöförklaringen avser sammanstötning eller grundstötning
anser jag dock inte behövligt. Medlemmar av besättningen kan kallas
genom befälhavaren. Av den tidigare berörda hänvisningen i 305 § till
lagen om handläggning av domstolsärenden följer, att t. ex. rättegångsbalkens
regler om vitesföreläggande och hämtning blir tillämpliga.

Enligt 303 § i förslaget skall vid sjöförklaring även handlingar eller föremål
som antas kunna tjäna till upplysning i saken granskas. Denna föreskrift
återspeglas i tredje stycket i förevarande paragraf. Enligt detta skall
befälhavaren föreläggas att till sammanträdet medföra fartygets dagböcker
och kladdar till dem, såvitt de finns i behåll. Befälhavaren eller annan
kan också föreläggas att vid sammanträdet förete andra handlingar eller
föremål som antas kunna tjäna till upplysning i saken. Sådant föreläggande
kan liksom föreläggande av det slag jag nämnde nyss meddelas
vid vite.

I likhet med nuvarande lydelse innehåller förslaget vidare, att sakägarna
skall i den mån det kan ske genom särskilda meddelanden underrättas om
tid och plats för sammanträdet samt var och när anmälningen om sjöförklaring
med därtill höiande handlingar finns tillgänglig. Däremot utgår i
överensstämmelse med kommitténs förslag gällande föreskrift om kungö -

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966 159

rande i ortstidning. Kungörelseförfarandet anses nämligen numera föråldrat
och föga ändamålsenligt. Under remissbehandlingen har hovrätten för
Övre Norrland anmärkt, att sakägarnas självklara rätt att yttra sig vid sjöförklaringen,
ta del av utredningsmaterialet och påkalla dess komplettering
synes äventyrad genom den osäkra föreskriften att underrättelse skall utgå
»där så ske kan». Att avvara en sådan reservation förefaller dock inte praktiskt
möjligt, eftersom sakägarna inte alltid är kända. Jag ansluter mig
därför till kommitténs tanke på denna punkt.

Den nuvarande föreskriften om att även vederbörande åklagare skall underrättas
när saken är av beskaffenhet att påkalla sjöförhör bör inte få
någon motsvarighet i den nu föreslagna ordningen för sjöförklaring. Däremot
bör som kommittén föreslagit sjöfartsstyrelsen alltid underrättas om
tid och plats för sammanträdet. Likaså bör enligt min mening fartygsinspektören
underrättas, när sjöförklaringen gäller händelse som angår säkerheten
på fartyg.

Med vissa redaktionella jämkningar upptas slutligen i ett femte stycke
från kommittéförslaget bestämmelse, att de särskilda ledamöterna skall ta
del av anmälningshandlingarna och, om tiden medger det, för ordföranden
före sammanträdet skriftligen ange de förhållanden om vilka de finner
upplysning vara påkallad från nautisk, teknisk eller annan synpunkt.
En liknande ordning gäller f. n. Någon motsvarighet till nuvarande föreskrift
om att de så snart det kan ske skall underrättas om inkommen anmälan
torde inte behövas.

Helt allmänt kan om paragrafen sägas, att nutida intensiva fartygsdrift i
handelsflottan och de betydande uppoffringar som i allmänhet är förenade
med ett uppehåll i driften påkallar, att sjöförklaring verkställs utan onödig
omgång. Förslaget medger att kallelser sker på det sätt som är ändamålsenligt
i varje särskilt fall. Hinder bör i och för sig inte möta mot att den
förutsatta skyldigheten att hålla anmälningshandlingarna tillgängliga för
sakägare och andra infrias genom att handlingarna tillhandahålls i omedelbar
anslutning till själva förrättningen. Det torde som regel vara nödvändigt
att ordföranden före sammanträdet får del av de sjösakkunnigas
uppfattning om vad utredningen bör ta sikte på. Men tidsnöd kan som antytts
i ett remissyttrande påkalla ett smidigare förfaringssätt. Krav på
skriftlig form för de sjösakkunnigas meddelande till ordföranden gäller därför
enligt förslaget endast om tiden medger det.

De finska och norska förslagen upptar bestämmelser som väsentligen
överensstämmer med förevarande paragraf. Det danska förslaget är mera
kortfattat i denna del, eftersom det förutsätter närmare reglering i retsplejeloven.

160

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

308 §.

I huvudsaklig överensstämmelse med 312 § i kommittéförslaget innehåller
denna paragraf särskilda bestämmelser om sjöförklaring med anledning
av fartygs sammanstötning.

Som framgått av den allmänna motiveringen tillstyrker jag i allt väsentligt
kommittéförslagets särskilda regler för sammanstötningsfall. De innebär,
att rätten i första hand skall söka få till stånd sjöförklaring samtidigt
beträffande båda fartygen. I detta syfte äger rätten låta anstå med sjöförklaring
för det ena fartyget. Vidare möjliggör paragrafen att om sjöförklaringarna
inte hålls samtidigt den första sjöförklaringen kan omges med
sekretess. När det gäller sammanstötning med utländskt fartyg, för vilket
varken sjöförklaring eller motsvarande utredning äger rum, kan sjöförklaring
helt underlåtas. Sjöfartsstyrelsen äger dock förordna, att sjöförklaring
skall äga rum även i sådant fall.

I ett remissyttrande har anförts, att bestämmelsen om anstånd med sjöförklaring
bör kompletteras med föreskrift om viss längsta tid för anståndet
med hänsyn till civil- och straffrättslig preskription. Någon sådan
bestämmelse anser jag dock inte behövlig. Däremot synes böra göras erinran
om att anstånd inte får medges för längre tid än som är oundgängligen nödvändigt.

Enligt kommittéförslaget äger redaren och fartygets försäkringsgivare
men inte t. ex. lastägare eller lastförsäkringsgivare närvara vid sjöförklaring
som äger rum inom stängda dörrar. En remissinstans har med anledning
därav framhållit, att redaren inte sällan företräder varuägare och att kaskoassuradör
kan representera även varuförsäkringsintressen. Hur sådana
intressekollisioner skall lösas har dock lämnats öppet. Det förefaller mig
till en början alldeles klart att redaren inte kan frånkännas rätt att närvara
vid sjöförklaring angående sitt eget fartyg, vare sig sjöförklaringen äger
rum inom stängda dörrar eller inte. Det kan inte hjälpas att varuägare som
redaren kan företräda får en förmånligare ställning än andra. Fartygets
försäkringsgivare torde däremot inte behöva sättas i bättre läge än övriga
enskilda sakägare. I den mån han inte företräder även andra intressen torde
han inte få svårigheter att utverka redarens samtycke till att vara närvarande
vid förrättningen i mån av behov. Med redarens samtycke bör även
annan få närvara. Jag föreslår en jämkning av kommittéförslaget i enlighet
härmed.

Med anledning av en anmärkning under remissbehandlingen förordar
jag det förtydligandet i andra stycket att där tas in en föreskrift om att bestämmelserna
om handläggning inom stängda dörrar är tillämpliga även
på sjöförklaring, som äger rum med anledning av sammanstötning med
främmande fartyg för vilket motsvarande utredning inte kommer till stånd.

Förevarande paragraf kompletteras i sjölagen med bestämmelser om in -

161

Kungl. Maj.ts proposition nr Ikö år 1966

skränkning i rätten att ta del av dagbok och i sekretesslagen med bestämmelser
om undantag från offentlighetsprincipen beträffande handlingar
rörande fartygs sammanstötning.

Som jag redan nämnt i den allmänna motiveringen överensstämmer de
finska och norska förslagen i sak med det svenska förslaget i denna del. I
det norska förslaget upptar 308 § för det fall att sjöförklaring ägt rum inom
stängda dörrar även bestämmelser om hemlighållande av handlingarna i
ärendet och av skeppsböckerna intill dess sjöförklaring hållits för det andra
fartyget. Det danska förslaget upptar motsvarigheter till paragrafens bestämmelser
om anstånd med sjöförklaring och om bortfall av sjöförklaringsplikten.
Frågan om möjligheten att halla sjöförklaring inom stängda
dörrar övervägs ytterligare i Danmark i samband med ett annat utredningsförslag
angående reglerna i retsplejeloven om förfarandet i sjörättsmal.

309 och 310 §§.

Dessa paragrafer, som motsvarar 308 och 309 §§ i kommittéförslaget,
innehåller bestämmelser om förfarandet inför rätten.

Till 309 § har sammanförts de bestämmelser i 308 och 309 §§ i kommittéförslaget
som avser det skriftliga utredningsmaterialet. Första punkten
innehåller i överensstämmelse med 308 § i kommittéförslaget regeln, att
vid sjöförklaringens början fartygets dagböcker och kladdar till dem skall
jämföras med varandra och med det vid anmälningen fogade exemplaret
av rapporten enligt 70 §. Till denna regel ansluter en föreskrift om vilka
som äger närvara vid genomgången. I 309 § i kommitténs förslag har upptagits
en föreskrift härom, som inte tillåter någon av dem som skall höras
vid sjöförklaringen att närvara vid genomgången utan alt särskilda skäl
föranleder det. Denna stränga bestämmelse har under remissbehandlingen
mött invändningar på domarhåll. Särskilt har man vänt sig mot att befälhavaren
inte får vara närvarande. Göteborgs rådhusrätt har i anslutning
därtill anfört att befälhavaren enligt nuvarande praxis tillåts närvara
under hela förrättningen. Hans närvaro anses vara till fördel för genomgången
av dagböckerna och även i övrigt sägs han kunna verksamt
bidra till utredningen bl. a. genom att medverka i ett kontradiktoriskt förfarande.
Med hänsyn till dessa anmärkningar föreslår jag, att föreskriften
får det innehållet att av dem som skall höras vid sjöförklaringen endast
de som tagit befattning med dagboksföringen äger närvara vid genomgången,
om inte särskilda skäl föranleder annat. Till dem som får närvara
torde befälhavaren alltid kunna räknas, eftersom han är den som har
ansvaret för och tillsynen över dagboksföringen ombord.

I 310 § i departementsförslaget upptas bestämmelser om förhör. Enligt
första stycket skall befälhavaren och övriga personer som kallats höras var
för sig. Ingen av dem äger närvara vid förhör med annan utan att särskilda

6 Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Nr US

162

Kungl. Maj. ts proposition nr i ''i5 år 1966

skäl föranleder det. Detta överensstämmer helt med kommitténs förslag.
Bestämmelsen lämnar utrymme för att låta t. ex. befälhavaren närvara under
förhör med annan, om detta kan antas främja utredningen. Att införa
en bestämmelse som ger befälhavaren en särställning i detta hänseende bör
dock inte ske. Någon sådan bestämmelse föreslås inte heller i de övriga nordiska
förslagen. Inte heller anser jag att någon särskild bestämmelse behövs
till hinder mot att den som hörts meddelar sig med annan som skall höras.
Det bör kunna förutsättas att utredningsmyndigheten i möjlig mån sörjer
för att god ordning iakttas i detta hänseende som i andra.

I andra stycket behandlas förhörsordningen. Huvudregeln är att förhör
hålls av rätten. Med rättens tillstånd kan förhör hållas av företrädare för
sjöfartsstyrelsen eller av sakägare. Denna ordning, som överensstämmer
helt med kommitténs förslag, anknyter till rättegångsbalkens reglering. Jag
delar uppfattningen att ett kontradiktoriskt förfarande bör tillämpas så långt
det är lämpligt. Ansvaret för att utredningen blir så fullständig som möjligt
vilar dock på rätten. Att som bl. a. sjöfartsstyrelsen förordat ge företrädare
för styrelsen eller sakägare en obetingad rätt att hålla förhör torde
inte vara behövligt.

Liksom kommittéförslaget behåller departementsförslaget nuvarande ordning,
att förhörsutsaga skall bekräftas med ed efter det att utsagan avgivits.
Mot en sådan ordning har Svea hovrätt under remissbehandlingen invänt,
att den utgör ett avsteg från vanliga regler om vittnesed som inte
kan anses fullt berättigat. Jag anser mig dock inte böra frångå kommitténs
förslag på denna punkt. Till skillnad från hovrätten lägger jag avgörande
vikt vid att det inte förrän efter förhöret kan närmare prövas om
ed bör avläggas eller inte. Av samma skäl bör eden helst inte avläggas
förrän samtliga berättelser avgivits och det således klarare framgår om
någon av dem som blivit hörda kan misstänkas för tjänstefel eller annat
brott som bör hindra edgång. En uttrycklig bestämmelse härom i likhet
med vad som nu gäller torde dock inte böra upptas. Den skulle kunna leda
till onödiga praktiska olägenheter i fall då den hörde måste lämna fartyget
för att på nytt inställa sig inför rätten och beediga sin utsaga. Det finska
förslaget upptar dock en sådan regel.

I överensstämmelse med vad chefen för marinen anfört i sitt remissyttrande
bör eden kunna bytas ut mot försäkran. Detta kan få praktisk betydelse
bl. a. i sådana fall då förhöret hålls med någon av annan trosbekännelse
än den kristna. Jag förordar en kompletterande föreskrift härom.

Genom den tidigare berörda hänvisningen i 305 § till lagen om handläggning
av domstolsärenden blir bl. a. rättegångsbalkens regler om vittnen
och vittnesförhör i princip tillämpliga. I åtskilliga hänseenden måste emellertid
ordningen med bekräftelseed utesluta eller försvåra tillämpningen
av dessa regler. Den i rättegångsbalken föreskrivna lydelsen av vittneseden
kan sålunda inte komma till användning oförändrad. Detsamma gäller san -

163

Kungl. Alaj.ts proposition nr 145 år 1966

ningsförsäkran. Några lillämpningssvårigheter har visserligen inte försports
men jag anser det likväl ha sitt värde att lydelsen av ed och försäkran
som här avses fastställs. Det bör ske i förevarande paragraf. Vidare kan
inte rättegångsbalkens bestämmelser om att vittne skall erinras om sin sanningsplikt
och om vikten av avlagd ed eller försäkran tillämpas utan vidare.
Jag förordar att det i stället införs en föreskrift i 310 § om att rätten före
förhöret skall erinra den som skall höras om hans skyldighet att efter förhöret
avlägga ed eller försäkran och vikten därav.

Nu gällande bestämmelse om edgång synes inte avse befälhavaren. Enligt
kommittéförslaget görs i denna del inte någon skillnad mellan befälhavaren
och andra. Mot denna ordning har från domarhåll gjorts invändningar
i flera remissyttranden. Den anses otillfredsställande med hänsyn
till den mellanställning befälhavaren oftast intar i saken. Kommitténs förslag
överensstämmer med det norska kommittéförslaget. Under de nordiska
departementsöverläggningarna har enighet vunnits om samma lösning i de
finska, norska och svenska förslagen. Jag anser också att denna lösning
är ändamålsenlig. Situationer kan förekomma då det inte finns anledning
att i utredningshänseende behandla befälhavaren på annat sätt än andra
som hörs. Men givetvis måste rätten noga pröva om ed bör avläggas.

I fråga om sjöförklaring inför konsul innehåller som förut framgått
305 § sista stycket, att konsul ej äger ta upp ed eller försäkran.

I sista stycket av 310 § upptas med en förtydligande jämkning den av
kommittén föreslagna bestämmelsen att annan än befälhavaren eller medlem
av besättningen äger för sin inställelse erhålla ersättning av allmänna
medel i enlighet med bestämmelserna om ersättning till vittne. Av allmänna
regler om ersättning till vittnen följer, att sådan ersättning skall
stanna på statsverket. En uttrycklig bestämmelse har tagits upp härom i
departementsförslaget. I fråga om sjöförklaring inför konsul torde Kungl.
Maj :t få utfärda särskilda bestämmelser om ersättning för inställelse.

Vissa i 310 § i kommittéförslaget intagna bestämmelser om skyldighet
för rätten och konsul att expediera sjöförklaringsprotokoll och andra utredningshandlingar
till sjöfartsstyrelsen torde böra få sin motsvarighet i
tillämpningsföreskrifter till lagen.

311 §.

Denna paragraf motsvarar 311 § första stycket i kommitténs förslag och
innehåller bestämmelser om ny sjöförklaring när tidigare sjöförklaring visar
sig ofullständig.

Enligt 321 § andra stycket sjölagen äger sjöfartsstyrelsen förordna om
nytt sjöförhör när tidigare förhör finnes vara ofullständigt i något avseende.
I överensstämmelse härmed föreslås i förevarande paragraf bestämmelse
att, om utredning som vunnits genom sjöförklaring är ofullständig i något

164

Kungl. Maj:ts proposition nr H5 år 1966

avseende, sjöfartsstyrelsen äger förordna att den skall fullständigas vid
ny sjöförklaring. Liknande bestämmelser upptas i övriga nordiska förslag.
De danska och norska förslagen uppställer som villkor för ny sjöförklaring
att »nye opplysninger» som kan antas vara av väsentlig betydelse kommit
fram. Den nya sjöförklaringen kan enligt dessa förslag påkallas, förutom
av vederbörande myndigheter, av samma personer som äger begära fakultativ
sjöförklaring, dvs. befälhavare och redare.

I nära överensstämmelse med vad som nu gäller om nytt sjöförhör skall
vidare enligt förevarande paragraf sjöfartsstyrelsen äga bestämma i vilken
ort den nya sjöförklaringen skall hållas. Motsvarande regel i kommittéförslaget,
enligt vilken sjöfartsstyrelsen äger bestämma vilken domstol eller
konsul som skall ombesörja den ytterligare utredningen, har under remissbehandlingen
föranlett invändningar från hovrätten för övre Norrland. Hovrätten
har menat att regeln innebär en helt otidsenlig syn på domstolen
och dessutom torde vara angripbar enligt konstitutionella grundsatser, såvitt
den avser domstol. Jag kan inte dela denna uppfattning. Förslaget anknyter
till gällande lag. Domstolen utövar här inte dömande funktion utan
fullgör en utredningsuppgift. Den föreslagna regeln medger att sjöförklaringen
kan förläggas till den ort som är lämpligast med hänsyn både till
ändamålet med den nya utredningen och till kostnader och olägenheter för
såväl myndigheter som fartyg och dess personal. Det skulle kunna förorsaka
fartyget stora kostnader om orten för den nya sjöförklaringen skulle
bestämmas efter huvudregeln, eftersom fartyget kan ha hunnit långt på väg
efter den första sjöförklaringen och det kan dröja länge innan fartyget åter
anlöper samma hamn. Skulle åter fartyget kunna väntas dit snart igen, kan
det likaså vara olägligt att enligt grunderna för huvudregeln hålla sjöförklaringen
i den hamn som fartyget först anlöper efter det att sjöfartsstyrelsen
förordnat om den nya sjöförklaringen. Regeln är i princip densamma
som den i 304 § andra stycket i förslaget, enligt vilken sjöfartsstyrelsen bestämmer
orten för sjöförklaring med anledning av att fartyg försvunnit eller
befälhavaren och hela besättningen omkommit. Av de övriga nordiska förslagen
saknar det danska förslaget forumregel för den nya sjöförklaringen.
Det finska förslaget hänvisar till huvudregeln, medan enligt det norska förslaget
den nya sjöförklaringen skall hållas på den ort »rekvirenten» bestämmer,
om inte sjpfartsdirektoratet förordnar annat.

312 §.

Paragrafen motsvarar 311 § andra stycket i kommitténs förslag och innehåller
bestämmelser om befrielse från eller anstånd med sjöförklaring när
annan utredning finns eller kan väntas.

F. n. innehåller 319 § andra stycket sjölagen beträffande sjöförhör utomlands
inför konsul bl. a., att sådant sjöförhör inte är erforderligt, om mot -

165

Kungl. Maj. ts proposition nr 145 år 1966

svarande utredning verkställts av behörig utländsk myndighet. I departementsförslaget
upptas nu en liknande bestämmelse med generell räckvidd
i väsentlig överensstämmelse med kommittéförslaget. Liksom detta innehåller
paragrafen, att sjöfartsstyrelsen äger medge befrielse från sjöförklaringsplikt
enligt 301 §, om tillfredsställande utredning är tillgänglig i annan
ordning. Samma regel upptas i de övriga nordiska förslagen. Under de nordiska
departementsöverläggningarna har enighet vunnits om att regeln bör
kompletteras med bestämmelse att vederbörande sjöfartsmyndighet, hos oss
sjöfartsstyrelsen, kan medge anstånd med sjöförklaringen, om annan tillfredsställande
utredning kan väntas bli tillgänglig.

313 §.

I denna paragraf meddelas bestämmelser om sjöförklaring för utländska
fartyg inför svensk myndighet.

Som jag anfört i den allmänna motiveringen har under det nordiska samarbetet
eftersträvats så enhetliga sjöförklaringsregler som möjligt i Danmark,
Finland, Norge och Sverige för att dessa länder skall kunna bilda
ett gemensamt område där sjöförklaring hålls i huvudsakligen samma former
för nordiska fartyg. Denna tanke förutsätter att danska, finska och
norska fartyg äger avge sjöförklaring här i landet utan särskilda inskränkningar.
Bestämmelse härom tas upp i förevarande paragraf i överensstämmelse
med kommitténs förslag. Enligt första stycket första punkten skall
sålunda rätten ta upp sjöförklaring i fråga om fartyg hemmahörande i
Danmark, Finland eller Norge, när det begärs av befälhavaren eller redaren
eller av behörig myndighet i fartygets hemland. Motsvarande regel
upptas i de finska och norska förslagen, medan det danska förslaget förutsätter
att denna fråga behandlas i retsplejeloven.

I ett remissyttrande har anmärkts, att kommittéförslaget i denna del
inte liksom i fråga om svenska fartyg innehåller föreskrift om rätt för lastägare
att påkalla sjöförklaring angående lastskada. Härtill vill jag anföra
att när det gäller skyldigheten att avge sjöförklaring eller rätten att påkalla
sådan förklaring flagglandets lag i första hand bör vara bestämmande.
Detta förutsätter också regeln i 305 § i förslaget om sjöförklaring för
svenskt fartyg i Danmark, Finland eller Norge. De danska och norska
förslagen innehåller som jag förut nämnt inte någon bestämmelse i 302 §
om rätt för lastägare att påkalla sjöförklaring. Med hänsyn härtill har inte
heller i förevarande paragraf upptagits någon föreskrift härom. Inte heller
det finska förslaget, som i likhet med det svenska medger rätt för lastägare
att påkalla fakultativ sjöförklaring, har någon föreskrift härom beträffande
främmande fartyg. Om en lastägare vill få sjöförklaring till stånd
för ett finskt eller svenskt fartyg i annat nordiskt land än fartygets hemland
är han alltså hänvisad till att hos befälhavaren eller redaren eller ve -

166 Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966

derbörande lands sjöfartsstyrelse begära att framställning görs om sjöförklaring.

När det gäller annat utländskt fartyg än danskt, finskt eller norskt fartyg
innehåller 313 § i överensstämmelse med kommittéförslaget, att sjöförklaring
tas upp av rätten på begäran enligt vad som gäller för nyssnämnda
fartyg, om det är skäl därtill. Sådant skäl kan som kommittén anfört vara
att det utländska fartyget befraktas av svenska intressenter eller att svenskt
lastintresse i övrigt är engagerat eller också att det är fråga om någon
händelse som är av betydelse från sjöfartssäkerhetssynpunkt eller som
inträffat på svenskt sjöterritorium. Kommittén har också nämnt det fallet
att ett fartyg i realiteten kan vara att betrakta som svenskt, fastän det
formellt är utländskt, och därför kan böra behandlas i likhet med ett
svenskt fartyg. Förslaget innebär en viss begränsning i förhållande till vad
som nu gäller enligt särskilda bestämmelser om sjöförklaring och sjöförhör
beträffande främmande fartyg. Sådana bestämmelser finns nu i en
särskild lag den 27 april 1906 (nr 19 s. 6) angående skyldighet för svensk
domstol att uppta sjöförklaring och verkställa undersökning angående sjöolycka,
som drabbat främmande fartyg. Där föreskrivs att, om befälhavare
på främmande fartyg anmäler sig vid svensk domstol, som är behörig att
uppta sjöförklaring, till avläggande av sådan förklaring, rätten är skyldig
att i den ordning sjölagen föreskriver uppta förklaringen. Kungl. Maj :t
äger vidare efter avtal med främmande stat och under förutsättning av
ömsesidighet förordna, att även sjöförhör skall verkställas av rätten beträffande
olycka som drabbat främmande fartyg. Sådant avtal har träffats
endast med Danmark och Norge.

Den tidigare nämnda anmärkningen, att lastägare inte äger påkalla sjöförklaring,
gäller även andra utländska fartyg än danska, finska och norska
fartyg. Jag anser att någon sådan föreskrift inte heller bör tas in beträffande
andra utländska fartyg.

De nu föreslagna bestämmelserna i första stycket av 313 § ersätter nyssnämnda
lag av år 1906, som bör upphävas.

Som jag tidigare berört är syftet med sjöförklaringen främst att tjäna
sjöfartssäkerheten. Detta ändamål kan självfallet bäst nås om sjöförklaringsreglerna
gäller för alla fartyg, oavsett nationalitet. Den norska kommittén
har föreslagit en regel av innehåll att, om norska intressen kan
antas vara berörda, sjöförklaring alltid skall hållas när det begärs av sjöfartsdirektoratet
eller skipsinspektören. En sådan regel saknas i de övriga
kommittéförslagen men har diskuterats under de nordiska departementsöverläggningarna.
Därvid har enighet nåtts om en liknande regel i de
finska och svenska förslagen. Dessa innehåller att, om utredning av händelse
som inträffat i samband med utländskt fartygs drift är påkallad från
sjöfartssäkerhetens synpunkt och fartyget befinner sig i svensk hamn, sjöfartsstyrelsen
äger förordna att sjöförklaring skall avges. Bestämmelsen

167

Kungl. Maj.ts proposition nr liö år 1966

är sålunda helt inriktad på sjöfartssäkerheten. Jag vill erinra om att den
nyligen antagna lagen om säkerheten på fartyg, om inte annat anges eller
följer av lagen, är tillämplig på alla fartyg, oavsett nationalitet, som nyttjas
till sjöfart i svenskt farvatten. Det norska förslagets motsvarande regel
går längre i riktning mot den norska kommitténs förslag. Det innehåller
att, om det inträffat en olyckshändelse i samband med fartygets drift
och norska intressen antas vara berörda, sjöfartsdirektoratet alltid kan
kräva att det hålls sjöförklaring när fartyget befinner sig i norsk hamn.

Skälen till en bestämmelse som den nu ifrågavarande är som jag redan
antytt att det kan vara av både principiell och praktisk betydelse att främmande
fartyg kan åläggas medverka till utredning i landet, när det är påkallat
från sjöfartssäkerhetens synpunkt. Sjöfartsstyrelsen bör då liksom
i fråga om svenska fartyg äga förordna om sjöförklaring angående händelse
som inträffat i samband med fartygets drift. Regelns tillämpningsområde
är inte begränsat till händelser inom svenskt sjöterritorium. Däremot
bör det som jag nämnt förutsättas, att fartyget befinner sig i svensk
hamn. Vid tillämpningen måste självfallet respekteras vad som följer av
överenskommelse med främmande makt och av mellanfolkliga hänsyn i
övrigt. Det torde vara lämpligt att sjöfartsstyrelsens praxis utvecklas i samråd
med utrikesdepartementet.

Sjöförklaring inför svensk myndighet beträffande främmande fartyg
handläggs enligt svenska regler. Därav följer att när sjöförklaring skall
hållas på begäran av annan än fartygets befälhavare eller redare någon av
dessa måste underrättas enligt 302 § andra stycket i förslaget för att kunna
göra anmälan om sjöförklaring enligt 306 § i förslaget. En erinran därom
bör tas in i förevarande paragraf till ledning för de utländska myndigheter
som vill utnyttja paragrafen.

314 §.

Denna paragraf innehåller bestämmelser om särskild undersökningskommission.
Den överensstämmer i huvudsak med 314 § i kommittéförslaget
med vissa tillägg.

Som framgått av den allmänna motiveringen tillstyrker jag kommitténs
förslag att särskild undersökningskommission skall kunna förordnas av
Kungl. Maj :t när händelse som avses i 301 § har medfört stora förluster i liv
eller egendom eller utredningen av annan anledning kan väntas bli synnerligen
omfattande eller av invecklad beskaffenhet. Kommissionen skall bestå
av personer med erforderlig juridisk, nautisk och teknisk sakkunskap. Har
sådan kommission förordnats, är sjöförklaring inte erforderlig. Motsvarande
bestämmelse upptas i de övriga nordiska förslagen. De danska och nox-ska
förslagen innehåller vissa tillägg om sammansättningen och förfarandet.
Enligt det norska förslaget t. ex. äger reglerna om sjöförklaring motsva -

168

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

rande tillämpning så långt de passar. Enligt min mening bör närmare bestämmelser
om kommissionen och dess utredningsarbete meddelas av Kungl.
Maj:t. Detta framgår också av nästföijande paragraf. Redan i förevarande
paragraf torde dock böra tas in vissa grundläggande regler. Eftersom kommissionens
undersökning kan träda i stället för sjöförklaring, finner jag
det angeläget att sakägarna, i den mån det kan ske, underrättas och bereds
tillfälle att närvara vid utredningen och på annat sätt bevaka sin
rätt, allt i överensstämmelse med vad som gäller vid sjöförklaring. En regel
av sådan innebörd har upptagits i förslaget. Kommissionens undersökning
avses vara offentlig i samma utsträckning som sjöförklaring. Vidare
bör kommissionen i likhet med särskild undersökningskommission
enligt luftfartslagen ha rätt att hos domstol utverka förhör med vittne eller
sakkunnig eller föreläggande att tillhandahålla skriftlig handling eller föremål
som bevis. Behörig domstol för sådant ärende bör vara sjöförklaringsdomstol
med frihet för kommissionen att vända sig till vilken som helst
av sjöförklaringsdomstolarna i landet. Förslaget innehåller bestämmelser
även härom.

315 §.

Paragrafen innehåller, att Kungl. Maj :t eller, efter Kungl. Maj :ts bemyndigande,
sjöfartsstyrelsen meddelar närmare föreskrifter om tillämpningen
av bestämmelserna om sjöförklaring och om utredning av särskild
undersökningskommission. Avsikten är att åtminstone sådana bestämmelser
som skall reglera utredningsmyndigheternas verksamhet utfärdas av
Kungl. Maj :t.

Besiktning

Översikt av gällande rätt

Sjölagen innehåller, främst i befälhavare- och haverikapitlen, bestämmelser
om besiktning. De behandlar haveribesiktningar, vilka så gott som
undantagslöst är obligatoriska, lastbesiktningar samt luck- och stuvningsbesiktningar.

Haveribesiktning avser fartyg eller last. Beträffande fartyg skall haveribesiktning
äga rum dels enligt 41 § när fartyget skadats, så att betydligare
reparation eller längre uppehåll föranleds därav, dels enligt 43 § när fartyget
i annat fall förolyckats eller bärgats ur sjönöd, dels enligt 196 och
204 §§ när gemensamt haveri inträffat och dels enligt 6 § när fråga uppstått
om fartyget efter inträffad skada bör anses iståndsättligt eller inte,
s. k. kondemnationsbesiktning. Beträffande last skall haveribesiktning äga
rum dels enligt 41 § när lasten under resa lidit betydligare skada genom

169

Kungl. Maj:ts proposition nr Ii5 år 1966

sjöolycka, hårt väder e. d. eller anledning förekommer, att lasten är i sådant
tillstånd att särskild åtgärd fordras för dess bevarande, eller det är
nödvändigt att lossa den på grund av att fartyget skadats och dels enligt
200—202 och 208 §§ när gemensamt haveri inträffat.

När anledning förekommer att gods tagit skada under resa, bör befälhavaren
föranstalta om lastbesiktning, innan godset utlämnas till behörig mottagare.
Denne äger enligt särskild bestämmelse i 111 § i befraktningskapitlet
besiktiga godset före mottagandet.

Kan det uppstå fråga om att lastskada vållats genom felaktig stuvning,
garnering eller skalkning av lastluckorna eller genom annat sådant fel, bör
befälhavaren enligt 42 § tillkalla besiktningsmän för luck- och stuvningsbesiktning
redan när luckorna öppnas och godset undersöks.

För obligatorisk besiktning förordnas tre besiktningsmän av domstol,
som är behörig att uppta sjörättsmål. För annan besiktning äger part anlita
den eller dem som han har förtroende för. Det åligger rådhusrätten i
stad, där handels- och sjöfartsnämnd finns, att årligen infordra uppgift från
nämnden på skickliga besiktningsmän. Efter förslag av nämnden utser rådhusrätten
årligen lämpligt antal besiktningsmän, som skall gå parter tillhanda.
Förteckning över dem kungörs av rätten. Parterna behöver emellertid
inte anlita besiktningsmän från denna förteckning. Utom Sverige begärs
förordnande av besiktningsmän hos myndighet som är behörig därtill enligt
lag eller sed på besiktningsorten eller hos svensk konsul. Finns fartyget på
ort där enligt gällande sed offentlig myndighet inte förordnar besiktningsmän,
anlitas genom befälhavarens försorg sakkunniga män att utföra
besiktningsuppdraget.

Allmän motivering

Sjölagskommittén

Kommittén anför, att dess omarbetning av befälhavare- och haverikapitlen
inte kunnat undgå att beröra besiktningsreglerna. Förslaget går
till en början ut på att reglerna i ämnet sammanförs i 13 kap. De omfattar
där 316—320 §§. Den betydelsefulla regeln om förutsättningarna för att
fartyg skall anses ej iståndsättligt bibehålls dock i 6 §. I denna paragraf
och i 213 § i haverikapitlet hänvisas till de samlade besiktningsreglerna
i 13 kap. Kommittén anser det lämpligt att i detta sammanhang göra en
fullständig översyn av besiktningsreglerna, vilka kvarstår i huvudsak oförändrade
sedan sjölagens tillkomst.

Avgörande för utformningen av besiktningsinstitutet är enligt kommittén
i vilken mån besiktning bör vara obligatorisk. Kommittén betonar, att
det väsentliga syftet med de nu obligatoriska haveribesiktningarna är att
antingen möjliggöra kontroll över befälhavaren och ge redaren och andra

6f Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Nr 145

170

Kungl. Maj. ts proposition nr 145 år 1966

intressenter ledning för deras bedömning av vad som bör göras med anledning
av inträffade haverier eller skapa underlag för uppgörelse av gemensamt
haveri eller också att, efter svårare haveri, utröna fartygets iståndsättlighet.
Bland dessa besiktningar intar enligt kommittén kondemnation
sbesiktningen en särställning. Är fartyget ej iståndsättligt,
medför redan besiktningsmännens utlåtande därom vissa rättsverkningar.
Sålunda upphör därigenom fraktavtal att gälla och detsamma blir i regel fallet
med de ombordanställdas anställningsavtal. Kondemnationsförklaringen
har vidare betydelse för värderingen av fartygsskada vid gemensamt
haveri och för giltigheten av sjöpanträtt. Den utgör också en förutsättning
för att avföra fartyg ur fartygsregister Kommittén erinrar om att kondemnationsförklaring
enligt förarbetena till 1891 års sjölag, trots de nämnda
rättsverkningarna, inte är avsedd att innefatta mer än en legal presumtion.
Frågan om fartygs iståndsättlighet kan liksom andra frågor prövas
i rättegång och en avgiven kondemnationsförklaring kan därvid motbevisas.
Enligt kommittén saknas anledning att i denna del göra någon väsentlig
ändring i gällande ordning. Kondemnationsbesiktning skall således förbli
obligatorisk enligt kommittéförslaget.

Enligt kommittén torde erfarenheten av haveribesiktningar efter gemensamt
haveri ge vid handen, att sådana besiktningar inte sällan är obehövliga.
Ofta kan tillförlitlig utredning föreligga ändå, såsom genom att sakkunnig
enskild värdering eller undersökning har ägt rum. Tillfredsställande
vägledning för värdering av skada kan enligt kommittén också sökas
t. ex. i skadans försäkringsmässiga reglering, något som särskilt torde gälla
i fråga om lastskador. Kommittén anser, att besiktning i och för
dispaschering bör vara obligatorisk endast när tillförlitlig utredning
ej åvägabringas på annat sätt. Liksom varje haveridelägare kan begära
dispasch skall han enligt kommittéförslaget kunna föranstalta om besiktning
för sådant ändamål.

Kommittén framhåller, att övriga i sjölagen upptagna haveribesiktningar
sällan torde äga rum i föreskriven ordning. Besiktning med anledning av
fartygsskada anordnas vanligen genom försäkringsgivarens, klassificeringsanstaltens
eller fartygsinspektionens försorg. För lastbesiktning anlitas
visserligen ofta s. k. magistratsbesiktningsmän i viktiga fall, men detta
torde i allmänhet ske utan att besiktningsmännen förordnas att utföra förrättningen.
Det är också vanligt att antalet besiktningsmän avviker från
det föreskrivna, vilket möjliggörs just genom att myndighets förordnande
för besiktningsmännen inte begärs. Den ordning som sålunda utvecklats i
praktiken är enligt kommitténs mening i allt väsentligt ändamålsenlig. Vid
sidan av nyssnämnda obligatoriska besiktningar föreslår kommittén därför
endast fakultativ besiktning. Berättigade att föranstalta därom

171

Kungl. Maj.ts proposition nr 115 år 1966

blir enligl konimittéförslaget fartygets ägare och redare eller någon, som
i redarens ställe har befattning med fartyget, samt befälhavaren och dessutom
lastägare, som vill låta besiktiga lasten. Om den sistnämnde inte
tillförsäkras sådan rätt, skulle han enligt kommittén i viss mån ställas i ett
ogynnsamt rättsligt utgångsläge för den händelse parterna inte kan enas
om besiktning. Kommittén framhåller, att en föreskrift därom lämpligen
bör korrespondera mot bestämmelsen i 111 § sjölagen, att behörig mottagare
äger besiktiga godset före mottagandet. Lastägaren behöver enligt förslaget
inte anföra skäl för besiktningen. Det är tillräckligt att han finner
anledning att låta besiktiga godset.

Det är enligt kommittén uppenbart, att lastägarens rätt att låta besiktiga
godset lätt skulle kunna göras illusorisk, om det stod fartyget fritt att
undandra sig besiktningen genom att vägra besiktningsman tillträde. I
själva verket torde det enligt kommittén ibland inträffa, att lastägaren
trots gällande bestämmelser om luck- och stuvningsbesiktning fråntas möjligheten
att verkställa besiktning i ett tidigt skede genom att han vägras tillträde
till lasten innan den lossats, något som kan leda till att besiktningsändamålet
helt förfelas. Kommittén anser det lämpligt, att bestämmelsen
om lastägarens besiktningsrätt kompletteras med föreskrift att besiktningsman
inte får vägras erforderligt tillträde till
fartyg och last, såvida det inte skulle uppstå oskälig kostnad för fartyget
eller annan väsentlig olägenhet därav. Kommittén betonar, att bestämmelsen
enligt dess förslag blir tillämplig även i fråga om andra besiktningar än
lastägarens. Den kan således bli av betydelse t. ex. vid besiktning för
dispaschering, när utredningsintresset omfattas främst av annan haveridelägare
än redaren.

Under förarbetena till 1891 års sjölag framhölls, enligt vad kommittén
anför, att när part anordnade besiktning uteslutande i eget intresse för att
framdeles göra ett anspråk gällande eller för att värja sig mot ett sådant
lagstiftaren inte hade skäl att bestämma i vilken ordning en sådan förrättning
borde äga rum. Om däremot besiktningen skulle företas för att
motivera åtgärder som kunde inverka på tredje mans rätt eller för att
utgöra grundval för uppgörelser med andra än dem som kunde närvara
vid förrättningen, ansågs det angeläget, att lagstiftaren sökte bereda garantier
för besiktningens tillförlitlighet. Parts härav betingade skyldighet att
begära myndighets förordnande av besiktningsmän för haveribesiktning
bör enligt kommittén ges motsvarighet i fråga om den föreslagna kondemnationshesiktningen.
Kommittén anser detta böra gälla även på sådan utrikes
ort där offentlig myndighet inte förordnar besiktningsmän och befälhavaren
nu själv äger anlita sakkunniga för ändamålet. Kondemnationsbesiktning
skall sålunda enligt kommittéförslaget verkställas av offentligt
förordnade besiktningsmän. En motsvarande ordning är

172

Kungl. Maj. ts proposition nr H5 år 1966

enligt kommittén i och för sig motiverad beträffande besiktning i och för
dispaschering. Men eftersom kommittén samtidigt föreslår, att sådan besiktning
skall vara obligatorisk endast när tillfredsställande utredning ej
åvägabringas på annat sätt, har kommittén ansett att det inte skulle fylla
någon rimlig funktion att föreskriva en sådan ordning. Kommittéförslaget
går därför ut på att besiktning för detta ändamål skall kunna företas även
av annan besiktningsman än sådan som förordnats av myndighet. Också
vid fakultativ besiktning medger kommittéförslaget valfrihet i detta hänseende.
Dock skall inte flera än tre besiktningsmän kunna förordnas av
myndighet för sådant besiktningsuppdrag. Enligt kommittéförslaget kan
offentligt förordnade besiktningsmän ej anlitas för fakultativ besiktning
utom landet.

I fråga om vilken myndighet som skall förordna besiktningsmän
anser kommittén, att inom landet sådana förordnanden även framdeles
bör meddelas av domstol. Kommittén menar dock att uppgiften inte äger
sådant samband med sjörättsliga förhållanden att den behöver förbehållas
domstol med behörighet att uppta sjörättsmål. Enligt kommittén är det
ändamålsenligt, att förordnande för besiktningsmän kan begäras vid varje
allmän underrätt. Kommittéförslaget innebär sålunda, att uppgiften anförtros
domstolen i besiktningsorten. Kommittén anser det vidare lämpligt
att utomlands utöver myndighet på besiktningsorten som kan vara behörig
för ändamålet endast konsul skall äga förordna besiktningsmän. Kommittéförslaget
innefattar därvidlag den nyheten att på ort, där svensk konsul inte
finns, förordnande av besiktningsmän skall kunna begäras hos dansk, finsk
eller norsk konsul.

För att tjäna som underlag för parts val av besiktningsmän och för myndighets
förordnande av sådana skall enligt kommittéförslaget för varje
fartygsinspektionsdistrikt av sjöfartsstyrelsen årligen upprättas förteckning
över lämpliga besiktningsmän. Det är kommitténs mening
att förteckningen skall kunna utnyttjas i alla hamnar och på alla
skeppningsplatser av betydelse. Enligt kommitténs förslag skall den hållas
tillgänglig hos rätten i de orter sjöfartsstyrelsen bestämmer, lämpligen varje
ort där det kan förväntas vara behövligt. Det torde enligt kommittén vara
ändamålsenligt att sjöfartsstyrelsen innan förteckningen över besiktningsmän
upprättas samråder med vederbörande handelskammare eller handelsoch
sjöfartsnämnd liksom med andra som kan antas lämna uppgift på
lämpliga personer. Såvitt angår kondemnationsbesiktning föreslår kommittén,
att förteckningen inte bara skall utgöra vägledning vid utseende av
besiktningsmän. Inom landet skall till besiktningsmän för sådan besiktning
alltid förordnas personer, som är upptagna på denna. Kommittén fram -

173

Kungl. Maj.ts proposition nr lk5 år 1966

håller, att tillämplig förteckning kommer att finnas för varje tänkbar besiktningsort
i riket och att den inskränkning i domstolens valfrihet som
förslaget medför är tillräckligt motiverad av de viktiga rättsverkningar
som tillkommer besiktningsmännens utlåtande. I övrigt skall enligt kommittéförslaget
till besiktningsmän kunna förordnas eller anlitas även andra
än sådana personer som är upptagna på sjöfartsstyrelsens förteckning.

Remissyttrandena

Dispaschören i Stockholm biträder i allt väsentligt kommitténs förslag.
Även sjöfartsstyrelsen anser besiktningsreglerna kunna utformas enligt
detta.

Sveriges ångfartygs assurans förening anser att formuleringen av 6 § innefattar
påstående om självklarhet och dessutom är tung.

Stockholms rådhusrätt ställer sig kritisk till de av kommittén anförda skälen
för att behålla obligatorisk kondemnationsbesiktning. Innebörden
av motivuttalandet, att kondemnationsförklaring trots dess rättsverkningar
inte är avsedd att innefatta mer än en legal presumtion, anser
rådhusrätten kunna något diskuteras med utgångspunkt från nutida processrättslig
uppfattning. I allt fall anser rådhusrätten klart, att besiktningsmännens
utlåtande är ett bevismedel, och frågan vilka krav som skall ställas
på motbevisningen i det enskilda fallet kan enligt rådhusrätten bli föremål
för diskussion. Att kondemnationsförklaring betecknas som legal presumtion
behöver enligt rådhusrätten inte innebära mer än att höga krav
måste ställas på styrkan av motbevisningen. Det förhållandet att till kondemnationsförklaringen
knyts vissa rättsverkningar anser rådhusrätten inte
utgöra tillräckliga skäl för att behålla obligatorisk besiktning genom besiktningsmän
som förordnats av myndighet. Rådhusrätten anför vidare. Om i
en rättegång besiktningsmännens utlåtande konstateras vara oriktigt, har
deras utlåtande inte haft annan verkan än en av redare eller befälhavare vidtagen
ogrundad kondemnationsförklaring med åtföljande rättsverkningar.
Skulle åter i rättegången konstateras att besiktningsmännens utlåtande varit
riktigt, innebär inte heller detta annat än vad en av redare eller befälhavare
gjord behörig kondemnationsförklaring skulle ha inneburit. Om den nu
föreslagna kondemnationsbesiktningen skulle vara av större värde måste
detta ligga däri att genom en särskilt sakkunnig besiktning part skulle kunna
bli övertygad om riktigheten i besiktningsutlåtandet och därför rätta sig
efter det. Ett ekonomiskt värde ligger otvivelaktigt i en sådan ordning men
sådant resultat kan förvisso nås även med besiktning genom personer som
ej utsetts av myndighet. Men framför allt torde i förhållande till personer
som drabbas av att ett fartyg förklaras vara icke iståndsättligt en skade -

174

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966

ståndsrättslig sanktion vid eventuell obefogad kondemnationsförklaring av
redare eller befälhavare vara tillfyllest för att motverka uppkomsten av sådana
förklaringar.

Beträffande förslaget att besiktning i och för dispascher
i n g skall ske endast om tillfredsställande utredning ej åvägabringas på
annat sätt ställer Stockholms rådhusrätt frågan, på vilket sätt det skall konstateras
om tillfredsställande utredning kommer till stånd utan besiktning.
Rådhusrätten antar, att det knappast kan ske på annat sätt än genom att
överenskommelse träffas mellan berörda parter eller att frågan avgörs av
dispaschör eller domstol och i båda fallen synes det rådhusrätten då vara
för sent att ordna med besiktning genom förordnade besiktningsmän.

Sjöassuradörernas förening fäster sig vid att besiktningsmännens åligganden
enligt 41 § sjölagen — att uppskatta skadan och värdet av fartyget
i skadat skick samt att avge yttrande angående åtgärder som bör vidtas för
skadans botande och beräkna nödig kostnad därför — inte bevarats i förslaget.
Föreningen anser att det inte förebragts tillräckliga skäl för att inskränka
besiktningsmännens nuvarande åligganden och befogenheter. Enligt
föreningen fungerar gällande bestämmelser fullt tillfredsställande i detta
avseende.

Förslaget att endast fakultativ besiktning skall förekomma
vid lastskada anser Sjöassuradörernas förening kunna ifrågasättas.
Även om viss garanti givits för att man inte skall kunna vägra besiktningsman
att företa undersökningar, förekommer fall då varken lastägare eller
lastassuradör äger kännedom om inträffad skada vid lossningen.

Även Sjörättsföreningen i Göteborg ställer sig tveksam till förslaget i denna
del. Speciellt betänkligt synes det sjörättsföreningen vara, att de föreslagna
besiktningsreglerna ej upptar motsvarighet till bestämmelserna om
obligatorisk lastbesiktning i 41 § andra stycket sjölagen. Sjörättsföreningen
förordar, att dessa bibehålls och i de nya reglerna placeras mellan 318 och
319 §§ i förslaget.

Stockholms rådhusrätt uppmärksammar, att assuradör inte nämns bland
dem som äger påkalla fakultativ besiktning och anför, att det inte torde finnas
skäl att assuradör skall vara förhindrad att företa besiktningar. Rådhusrätten
erinrar om att 111 § sjölagen endast talar om den som är behörig
att motta lasten.

Förslaget att besiktningsman inte får vägras erforderligt
tillträde till fartyg och last hälsar Sjöassuradörernas förening
med tillfredsställelse. Enligt föreningen har förhållandena hittills lämnat
mycket övrigt att önska i detta avseende. Föreningen sätter dock i fråga, om
en bestämmelse av detta slag kan bli effektiv utan straffsanktion. Likaväl

175

Kungl. Maj.ts proposition nr l i5 år 1966

som vägran att förete dagbok in. in. i vissa fall kan vara straffbar, bör enligt
föreningens uppfattning vägran att lämna besiktningsman tillträde till fartyg
vara sanktionerad på något sätt. Det är vidare enligt föreningen tveksamt,
om förslaget innebär att besiktningsman får besiktiga fartyget även om
han äger tillträde till detsamma i och för lastbesiktning. En besiktning även
av fartyget är enligt föreningens erfarenhet ofta nödvändig.

Svenska maskinbefälsförbundei uppmärksammar, att besiktningsmannens
rätt till tillträde är betingad av att det inte föranleder oskälig kostnad för
fartyget eller annan väsentlig olägenhet. Förbundet anser det olyckligt om
en sådan inskränkning i besiktningsrätten blir lagfäst.

Stockholms rådhusrätt ifrågasätter också riktigheten av motiven för att
kondemnationsbesiktning skall verkställas av offentligt förordnade
besiktningsmän.

I fråga om vilken myndighet som skall förordna besiktningsmän
har kommittéförslaget inte föranlett erinran.

Stockholms rederiförening säger sig inte ha någon erinran mot att det
åläggs sjöfartsstyrelsen att framdeles upprätta förteckning över
lämpliga besiktningsmän för varje fartygsinspektionsdistrikt.

I anslutning till motivuttalandet, att sjöf artsstyrelsen bör samråda med vederbörande
handelskammare eller handels- och sjöfartsnämnd, erinrar föreningen
om att handels- och sjöfartsnämnd enligt gällande bestämmelser
tillhandagår rådhusrätt med uppgift resp. förslag på besiktningsmän. Föreningen
förordar, att det i 316 § direkt skrivs in att samråd skall ske med
handelskammare samt handels- och sjöfartsnämnd i samband med att förteckning
upprättas. Motsvarande ståndpunkt intar handelskammaren i Göteborg.
Denna tillfogar, att större överskådlighet och lätthanterlighet skulle
vinnas om förteckningarna upprättas ortsvis, i varje fall för de större hamnarnas
del.

Stockholms stads handels- och sjöfartsnämnd, med vilken Stockholms
handelskammare instämmer på denna punkt, tillstyrker att uppgiften läggs
på sjöfartsstyrelsen. För Stockholms del hävdar emellertid nämnden bestämt,
att den inte bör uteslutas från rätt att lägga fram förslag om skickliga
och lämpliga besiktningsmän. Enligt nämndens uppfattning bör nämndens
hittillsvarande funktion i detta sammanhang bevaras genom bestämmelse
i lag eller författning.

Skånes handelskammare anför, att den föreslagna bestämmelsen om sjöfartsstyrelsens
befattning med förteckningen över besiktningsmän kan
synas överflödig i betraktande av den skyldighet som i denna del redan
gäller för vissa rådhusrätter. Handelskammaren tillstyrker emellertid kommitténs
förslag bl. a. därför att det synes ägnat att säkra tillgången på

176

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

lämpliga besiktningsmän. Särskilt för mer speciella varuslag, i fråga om
vilka tillgången på besiktningsmän är förhållandevis ringa, är det värdefullt
att utan alltför stor omgång kunna få kännedom om vilka personer
inom ett större distrikt som kan vara lämpade för besiktningsuppdrag.
Med hänsyn till att besiktningsmän som nominerats enligt sjölagens regler
i mycket stor utsträckning anlitas som sakkunniga för besiktning av gods
även i andra fall än som avses i sjölagen och då handelskamrarna därvid
ofta rådfragas om lämpliga besiktningsmän synes det handelskammaren
önskvärt att det i 316 § föreskrivs, att förteckning över besiktningsmän
skall hållas tillgänglig även hos auktoriserad handelskammare, varvid förutsätts
att handelskamrarna automatiskt blir upptagna på utsändningslistan
för sådana förteckningar.

Departementschefen

Den redaktionella omarbetning som jag förordat i befälhavarekapitlet
berör även de där upptagna bestämmelserna om besiktning. Som jag nämnt
tidigare föreslår jag att sjölagens samtliga besiktningsregler förs samman
till ett gemensamt avsnitt i ett nytt 12 kap. Jag anser liksom kommittén
att det i samband med en sådan redaktionell omflyttning bör ske en viss
överarbetning även i sak. Kommitténs förslag har i denna del i allmänhet
tillstyrkts eller lämnats utan erinran under remissbehandlingen. Även jag
ansluter mig i huvudsak till kommitténs förslag. Jag föreslår att besiktningsreglerna
får inflyta i 12 kap. med samma paragrafnumrering som i
kommittéförslaget, dvs. som 316—320 §§.

I denna del har nordisk överensstämmelse inte uppnåtts. På dansk och
finsk sida står man i allt väsentligt kvar vid den hittillsvarande ordningen
och enligt den norska propositionen ersätts besiktningsreglerna med bestämmelser
om ett speciellt utredningsinstitut, s. k. sjprettsskjpnn.

Bland besiktningarna enligt sjölagen intar som kommittén framhållit
kondemnationsbesiktningen en särställning. Genom sådan besiktning
utröns fartygs iståndsättlighet efter inträffad skada. Anses fartyget
därvid inte vara iståndsättligt, innebär redan besiktningsmännens utlåtande
därom, kondemnationsförklaringen, en legal presumtion som medför
vissa rättsverkningar. Bl. a. upphör fraktavtal att gälla och likaså upphör
i regel befälhavarens och besättningens anställningsavtal. Vidare påverkas
giltigheten av sjöpanträtt. Jag ansluter mig till kommitténs uppfattning att
kondemnationsbesiktning alltjämt bör vara obligatorisk. Huvudregeln om
när fartyg skall anses vara ej iståndsättligt bör som kommittén föreslagit
behållas i 6 §.

177

Kungl. Maj.ts proposition nr 745 år 1966

Med hänsyn till utvecklingen av besiktningspraxis delar jag kommitténs
uppfattning att besiktning i och för dispaschering inte
längre bör vara obligatorisk. Däremot är det tveksamt om det är lämpligt att
besiktningsrätt skall förutsätta inte bara att det är fråga om skada av
någon betydenhet utan även att tillförlitlig utredning ej åvägabringas på
annat sätt. Som framhållits under remissbehandlingen kan den av kommittén
föreslagna ordningen medföra vissa tillämpningssvårigheter. Enligt
min mening bör haveridelägare tillerkännas rätt att själv utan vidare anordna
besiktning för dispaschering. Med haveridelägare torde i detta sammanhang
böra likställas envar annan som haveriet rör. Besiktningsrätt
tillerkänns därigenom samma personkrets som enligt 214 § första stycket
i förslaget skall tillhandagå dispaschör med upplysningar och handlingar.
Härunder ryms t. ex. en lastförsäkringsgivare som varken genom inträde
i försäkringshavarens rätt eller genom att utfärda haveriförbindelse förvärvat
ställning som haveridelägare. En besiktning i och för dispaschering
bör omfatta inte bara som enligt kommittéförslaget värdering av inträffad
skada utan även utredning om skadans orsak, i den mån detta är
behövligt och möjligt.

Till kommitténs förslag om fakultativ besiktning i andra fall
har ett par remissinstanser ställt sig tveksamma. De anser behov alltjämt
föreligga av att fartyget självmant föranstaltar om lastbesiktning. Det förekommer
nämligen fall då varken lastägare eller lastassuradör vid lossningen
äger kännedom om att skada inträffat. Enligt min mening kan det med
hänsyn till reglerna om bortfraktarens ansvar för godset och befälhavarens
skyldighet att ha noggrann vård om lasten och i övrigt iaktta lastägarens
rätt och bästa förutsättas, att den besiktningspraxis som utbildats inom
sjöfartsnäringen, delvis oberoende av gällande lastbesiktningsregler, skall
kunna bevaras och utvecklas inom ramen för den av kommittén föreslagna
ordningen. Självfallet är det ofta ett berättigat befraktarintresse att besiktning
äger rum t. ex. när särskild åtgärd fordras för lastens bevarande eller
när lossning är nödvändig på grund av inträffad fartygsskada. I sådana
fall får emellertid av bestämmelserna i 101 § sjölagen och 65 § i förslaget
anses följa skyldighet för bortfraktare och befälhavare att bevaka detta
intresse genom att anordna besiktning. Jag finner därför inte anledning
frångå kommitténs förslag i denna del.

När det gäller rätten att påkalla fakultativ besiktning har i ett remissyttrande
anförts, att sådan rätt bör tillkomma även assuradör. Det intresse
fartygets försäkringsgivare kan ha i sådant hänseende bör enligt min mening
kunna tillgodoses inom ramen för hans rättsförhållande med redaren.
Lastförsäkringsgivarens ställning är en annan, låt vara att hans utredningsintresse
på motsvarande sätt kan i viss mån tillgodoses genom
lastägarens försorg. 1 överensstämmelse med den lösning jag förordat i
fråga om rätt att begära fakultativ sjöförklaring enligt 302 § i förslaget

178

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

föreslår jag, att lastförsäkringsgivare även i nu förevarande hänseende

likställs med lastägare.

Som kommittén framhållit skulle rätten att föranstalta om fakultativ
besiktning bli av tvivelaktigt värde om inte nödvändig medverkan från
fartygets sida kan erhållas. Jag förordar därför i överensstämmelse med
kommittéförslaget en bestämmelse, enligt vilken besiktningsman
inte får vägras tillträde till fartyg och last för att utföra besiktningen.
Det får i varje särskilt fall beaktas hur långtgående undersökning
besiktningsändamålet kräver. En lastbesiktning kan ofta behöva utsträckas
till att omfatta undersökning rörande fartygets tillstånd för att skadans orsak
skall kunna utrönas och en besiktning av fartygsskada kan ibland
behöva förenas med viss undersökning av lasten. För att förebygga missbruk
av besiktningsinstitutet torde det vara lämpligt att i överensstämmelse
med kommittéförslaget som villkor för besiktningsmans tillträde uppställa,
att det genom tillträdet inte vållas oskälig kostnad för fartyget eller annan
väsentlig olägenhet. Att som ifrågasatts i ett remissyttrande förena
skyldigheten att bereda besiktningsman tillträde med straffsanktion torde
inte vara behövligt.

I likhet med kommittén anser jag, att kondemnationsbesiktning bör utföras
av offentligt förordnade besiktningsmän och att
det i fråga om andra besiktningar bör föreligga valfrihet mellan sådana besiktningsmän
och andra. Jag finner däremot inte anledning att som kommittén
föreslagit begränsa antalet besiktningsmän som förordnas av myndighet
att utföra fakultativ besiktning till tre. Enligt min mening bör dessutom
offentligt förordnade besiktningsmän kunna anlitas även utom landet.
Jag förordar därför med avvikelse från kommittéförslaget, att någon skillnad
inte görs mellan obligatorisk och fakultativ besiktning härvidlag.

I frågan vilken myndighet som skall förordna besiktningsmän
delar jag kommitténs uppfattning, att även domstol som ej är behörig att uppta
sjörättsmål bör kunna meddela sådant förordnande. Jag biträder likaså
kommitténs förslag att utom landet behörig lokal myndighet eller svensk
konsul skall kunna anlitas för detta ändamål eller, där svensk konsul inte
finns, dansk, finsk eller norsk konsul. Liksom i fråga om sjöförklaring
utomlands torde inte några praktiska svårigheter behöva hindra ett sådant
samarbete med Danmark, Finland och Norge. Under de nordiska departementsöverläggningarna
har från dessa länders sida bekräftats att man
är beredd att medverka till ett sådant konsulärt bistånd.

Kommitténs förslag att sjöf artsstyr elsen årligen för varje fartygsinspektionsdistrikt
skall upprätta förteckning över lämpliga besiktningsmän
har mottagits positivt under remissbehandlingen. Även jag

179

Kungl. Maj.ts proposition nr H5 år 1966

biträder detta förslag. Som kommittén, föreslagit bör förteckningen hållas
tillgänglig hos de underrätter sjöfartsstyrelsen bestämmer. Det kan också
vara lämpligt att som förordats i ett remissyttrande förteckningen tillhandahålls
hos auktoriserade handelskamrar. Detta torde komma att ske utan
föreskrift i lagen.

Enligt vad kommittén anfört i sina motiv är det ändamålsenligt att sjöfartsstyrelsen
samråder med vederbörande handelskammare eller handelsoch
sjöfartsnämnd när förteckning över besiktningsmän skall upprättas.
Under remissbehandlingen har framkommit förslag om att en sådan ordning
skall föreskrivas i lagen. Vidare har önskemål uttalats om att handelsoch
sjöfartsnämnds hittillsvarande funktion att tillhandagå med förslag till
besiktningsmän bevaras genom lagbestämmelse. Enligt min mening torde det
utan särskilda föreskrifter härom kunna förutsättas, att sjöfartsstyrelsen
kommer att inhämta upplysningar såväl från handelskammare och handelsoch
sjöfartsnämnd som från andra håll, där önskvärda uppgifter kan stå att
få.

Jag vill också ansluta mig till den av kommittén föreslagna ordningen att
för kondemnationsbesiktning inom riket skall anlitas sådana besiktningsmän
som finns upptagna på sjöfartsstyrelsens förteckning men att för annat
besiktningsuppdrag kan anlitas även andra personer.

De särskilda bestämmelserna
(1 KAP.)

6 §•

Paragrafen överensstämmer så när som på vissa obetydliga redaktionella
jämkningar med 6 § i kommitténs förslag. Den innehåller regler om fartygs
kondemnation, dvs. om när fartyg som lidit skada skall anses inte vara
iståndsättligt. Så är enligt paragrafen fallet inte bara när iståndsättning är
omöjlig eller, om iståndsättningen måste äga rum på annan ort, fartyget
inte kan föras dit utan också när fartyget inte är värt att iståndsättas.
Samma regel upptas f. n. i 6 § sjölagen. Denna innehåller dessutom bestämmelser
om kondemnationsbesiktning. Som jag anfört i den allmänna
motiveringen förordar jag att samtliga bestämmelser om besiktning förs
samman i 12 kap. Besiktningsreglerna i nuvarande G § ersätts därför med
en hänvisning till besiktningsreglerna i 12 kap.

(12 KAP.)

316 §.

Denna paragraf överensstämmer med kommittéförslaget och innehåller
föreskrift om att det för varje fartygsinspektionsdistrikt skall finnas förteckning
över personer som är skickade att utföra uppdrag att besiktiga

180 Kungl. Maj. ts proposition nr 145 år 1966

fartyg eller last. Förteckningen upprättas årligen av sjöfartsstyrelsen och
hålls tillgänglig hos rätten i de orter styrelsen föreskriver.

317 §.

Denna paragraf innehåller i överensstämmelse med kommittéförslaget
bestämmelser om kondemnationsbesiktning. De har sin motsvarighet närmast
i 6 § sjölagen. Besiktningen skall liksom f. n. utföras av besiktningsmän
som på begäran förordnats av myndighet. Sådan myndighet är enligt
förslaget inom landet rätten i den ort där besiktningen skall äga rum. Begäran
kan enligt uttrycklig föreskrift i förslaget framställas av fartygets
ägare, redare eller befälhavare. Besiktningsmännen skall tas från den krets
som finns i förteckning enligt 316 §. Deras antal skall enligt förslaget vara
minst tre. Utomlands förordnas besiktningsmännen av myndighet som är
behörig enligt lag eller sed i besiktningsorten eller också av svensk konsul
eller där sådan inte finns av dansk, finsk eller norsk konsul.

Vid kondemnationsbesiktning inom landet gäller f. n. att besiktningsmännen
skall avfordra befälhavaren fartygets nationalitetshandling eller
det hemortsbevis enligt 4 § sjölagen som fartyget kan vara försett med.
Kommittén har upplyst att den grundläggande bestämmelsen i 4 § sjölagen,
enligt vilken fartygs ägare har att bestämma fartygets hemort och göra anmälan
därom till myndighet, inte tillämpas i praktiken. Visserligen kommer
bestämmelsen att behandlas av kommittén i ett senare sammanhang men
kommittén anser, att det redan står klart att besiktningsmännens skyldighet
i fråga om hemortsbevis kan upphävas som överflödig. Jag biträder detta
förslag.

I enlighet härmed åligger det besiktningsmännen enligt andra stycket att
vid besiktning inom landet avfordra befälhavaren fartygets nationalitetshandling.
Vidare meddelas vissa föreskrifter om skyldighet för besiktningsmännen
att insända besiktningshandlingarna till sjöfartsstyrelsen. Utom
riket skall dess uppgifter fullgöras av konsul.

318 §.

I denna paragraf meddelas bestämmelser om besiktning av skada i gemensamt
haveri för dispaschering. Som jag anfört i den allmänna motiveringen
skall sådan besiktning enligt departementsförslaget inte vara obligatorisk,
utan var och en som haveriet rör skall äga låta besiktningsmän utreda
och värdera inträffad skada för dispaschering. Besiktningsmännen
utses av den som vill anordna besiktningen eller förordnas på hans ansökan
av myndighet som anges i 317 §. Besiktningsmännens antal behöver
inte söm enligt 317 § vara minst tre. Inte heller är rätten bunden till förteckning
enligt 316 §. Paragrafen omfattar också besiktning av skada i
enskilt haveri, när utredning om skadan fordras för att bestämma bidragsvärde
för fartyg eller gods.

181

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966

319 §.

Denna paragraf innehåller i nära anslutning till kommittéförslaget bestämmelser
om andra besiktningar än sådana som regleras i 317 och 318 §§.
Den avser fakultativa besiktningar. Berättigad att anordna besiktning enligt
denna paragraf är i första hand fartygets ägare, redare eller den som i
redarens ställe har befattning med fartyget eller också befälhavaren. Även
lastägare eller lastförsäkringsgivare äger anordna besiktning av lasten. Besiktningsmän
är antingen sådana som på begäran förordnats av rätten eller
sådana som vederbörande själv utser. Inte heller här är rätten bunden av
förteckning enligt 316 §. Till skillnad från kommittéförslaget begränsar inte
paragrafen de av rätten förordnade besiktningsmännens antal till tre.

320 §.

I denna paragraf föreskrivs i väsentlig överensstämmelse med kommittéförslaget
att besiktningsman inte får vägras tillträde till fartyget och lasten
för att utföra besiktningen utom när sådant tillträde skulle föranleda oskälig
kostnad för fartyget eller annan väsentlig olägenhet.

Ansvarsbestämmelser
Översikt av gällande rätt

Sjölagens ansvarsbestämmelser är f.n. upptagna i 12 kap. År 1964
genomfördes vissa ändringar, som huvudsakligen innebar en anpassning
till brottsbalken. I övrigt är bestämmelserna väsentligen oförändrade
sedan sjölagens tillkomst år 1891. De avser ett flertal brott och förseelser,
som i regel anknyter till de skyldigheter sjölagen ålägger i första hand
befälhavaren men även redaren och andra. De omfattar 286—288 och
290—296 §§ samt 310 §. Till en början bestraffas i 286—288 §§ vissa försummelser
från befälhavarens sida i fråga om dagböcker och andra
handlingar samt rapportskyldigheten och anmälan till sjöförklaring. Beträffande
dagboksföringen gäller straffansvar även för annan. I 290 § bestraffas
befälhavarens oredlighet mot redare, lastägare, försäkringsgivare
och annan vars rätt och bästa det åligger honom att bevaka. Följande
paragraf behandlar de fall då befälhavaren avviker ur tjänsten och lämnar
fartyget eller han lämnar fartyget när det är i fara. I 292 § föreskrivs
ansvar för brister i fartygets behöriga skick under olika förhållanden. Här
kan även redare eller annan bli medansvarig. Enligt 293 § straffas befälhavaren
för vållande till sjöolycka och enligt 294 § straffas han för underlåtenhet
att vidta föreskrivna åtgärder efter sammanstötning och i andra
liknande nödsituationer. I 295 § föreskrivs straff för befälhavare som på
fartyget vägrar ta med befälhavare eller sjöman, hans aska eller efterläm -

182

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966

nade effekter. Därefter följer en allmän bestämmelse i 296 §, enligt vilken
befälhavaren kan dömas förlustig rättigheten att föra fartyg för viss tid
eller för alltid, när omständigheterna vid vissa brott är synnerligen försvårande.
I 310 § slutligen likställs med befälhavare den som är satt i
befälhavarens ställe. De straff sjölagen innehåller varierar mellan penningböter
högst etthundra kronor och fängelse i högst två år.

Allmän motivering

Sjölagskommittén

Kommittén har tagit upp förslag till ändringar i ansvarsbestämmelserna^
i både 1963 års och 1965 års betänkanden. Ändringsförslagen i förstnämnda
betänkande sammanhänger bl.a. med där föreslagna ändringar beträffande
sjöförklaring och avser dessutom en anpassning av ansvarsreglerna
till brottsbalken. 1 sistnämna hänseende har som jag redan berört ny
lagstiftning genomförts år 1964 och trätt i kraft den 1 januari 1965. De
föreslagna ändringarna i 1965 års betänkande sammanhänger främst med
den föreslagna revisionen av befälhavarekapitlet. Även vissa frågor av
allmänstraffrättslig natur berörs. Kommittén tillstyrker bl.a., att Sverige
ansluter sig till en i Bryssel år 1952 antagen internationell konvention angående
förenhetligande av vissa regler om straffrättslig domsrätt i fall
av sammanstötning eller andra händelser vid navigering. I fråga om de
särskilda brotten ansluter förslaget väsentligen till nuvarande bestämmelser.
Vissa förenklingar och nyheter föreslås dock. Bland de förra kan
särskilt nämnas, att bestämmelserna i 290 § sjölagen om straff för befälhavares
oredlighet mot redare, lastägare, försäkringsgivare eller annan,
vars rätt och bästa det åligger honom att bevaka, eller för grov försummelse
av deras rätt och bästa utgår. De viktigaste nyheterna i övrigt
avser ansvar för vållande till sjöolycka och onykterhet till sjöss. Kommittén
behåller ansvarsbestämmelserna i 12 kap. och tar där upp dem
i 286—297 §§.

När det gäller ansvar för vållande till sjöolycka innehåller sjölagen
en allmän regel i 293 §. Därutöver straffas befälhavare enligt 292 §
1 mom. om han utan att nödtvång föranlett därtill gått till sjöss med fartyg
som haft sådana brister till skrov, maskin eller utrustning eller i fråga om
bemanning, last eller barlast att han bort inse att resan var förbunden
med uppenbar livsfara för de ombordvarande. Enligt den allmänna regeln
293 § sjölagen dömes befälhavaren, om han genom vårdslöshet eller försummelse
i tjänsten på annat sätt än som avses i 292 § 1 mom. är vållande
till sjöolycka. Kommittén erinrar om att riksdagen i skrivelse den 29
april 1950 till Kungl. Maj :t anhållit om utredning rörande införande av

Kungl. Maj:ts proposition nr H5 år 1966 183

en straffbestämmelse för befälhavare som visat oförstånd eller försumlighet
i tjänsten eller gjort sig skyldig till vårdslös navigering. Det sistnämnda
avsåg främst fall av nautisk vårdslöshet, oavsett om sjöolycka inträffat
eller inte. Kommittén erinrar vidare om att bestämmelser i ämnet tillkommit
genom 1962 års sjötrafikförordning, enligt vilken bristande omsorg
och varsamhet vid förande, förankring eller förtöjning av fartyg
kan bestraffas med dagsböter, om oaktsamheten ej är ringa. Kommittén
ansluter sig till uppfattningen, att straff enligt sjölagen bör inträda även
för vårdslöshet eller försummelse som inte leder till sjöolycka. Sjölagens
bestämmelse bör dock enligt kommittén tillämpas inte bara i fråga om
förande, förankring och förtöjning av fartyg utan omfatta varje åtgärd
eller underlåtenhet som strider mot god sjömanssed och är ägnad att
leda till sjöolycka. Den skall sålunda vara mera vidsträckt än sjötrafikförordningens
motsvarande bestämmelse. Bestämmelsen bör också kunna
tillämpas på annan än befälhavare. För handelsflottans del gäller det t.ex.
tjänstgörande lots, maskinchef, styrman, maskinist, radiotelegrafist, rorgängare
och utkiksman. I överensstämmelse därmed innebär kommittéförslaget
att straff skall kunna ådömas var och en som på fartyg fullgör
tjänst av väsentlig betydelse för säkerheten till sjöss och därvid försummar
vad som enligt god sjömanssed åligger honom till förekommande
av sjöolycka. Enligt denna bestämmelse skall t.ex. kunna bestraffas befälhavare,
som i strid med 29 § i kommittéförslaget går till sjöss under
sådant väder eller sådana isförhållanden att säkerheten för fartyg och
ombordvarande äventyras. Befälhavaren skall i sådant fall inte vara fri
från ansvar därför att fartyget i och för sig är i bästa skick och han manövrerar
det väl. Under bestämmelsen hör också enligt kommittén det
fallet att fartyg går till sjöss under kommando av befäl, som visserligen
är behörigt men t. ex. på grund av trötthet inte är i tjänstedugligt skick.
Detsamma gäller när befälhavare går till sjöss med fartyg som till den
grad brister i behörigt skick att resan blir farlig för fartygets och de ombordvarandes
säkerhet.

I fråga om uttrycket »god sjömanssed» erinrar kommittén om att gällande
291 § straffbelägger att befälhavare lämnar sitt fartyg när det är i
fara utan att iaktta bl. a. vad som »åligger honom såsom god sjöman».
Kommittén menar, att det inte skall erbjuda några större svårigheter att
i det enskilda fallet slå fast om åliggande enligt god sjömanssed försummats.
Kommittén understryker, att inte varje fel som kan begås till
sjöss och som kan leda till sjöolycka behöver innefatta försummelse avvad
god sjömanssed kräver. I detta rekvisit ligger enligt kommittén ett
aktsamhetskrav som medger visst utrymme för ursäktliga felbedömningar.
Frågan om den närmare innebörden överlämnas av kommittén åt rättstillämpningen.
Kravet att försummelsen skall ha ägt rum under fullgörande
av »tjänst» av väsentlig betydelse för säkerheten till sjöss har

184

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966

enligt kommittén i likhet med det stora flertalet av sjölagens bestämmelser
formulerats med tanke främst på handelssjöfarten. Bestämmelsen är
emellertid avsedd att tillämpas på all slags sjöfart. Även den som för en
nöjesfarkost eller biträder vid dess förande får anses fullgöra tjänst på
fartyg och skall kunna bestraffas enligt bestämmelsen.

Den föreslagna bestämmelsen kommer enligt kommittén att på det hela
taget täcka inte bara förseelser som avses i 17 § sjötrafikförordningen utan
även brott som avses i 79 § första stycket sjömanslagen, dvs. vållande till
sjöolycka genom vårdslöshet eller försummelse i tjänsten. Kommittén
har dock ansett sig böra avstå från att lägga fram förslag rörande sistnämnda
bestämmelse med hänsyn till pågående översyn av sjömanslagen.
Denna bestämmelse torde enligt kommittén bli överflödig.

Kommittén har vidare övervägt om bestämmelse bör upptas om straff
för redare som påverkar fartygets framförande eller handhavande när
fartyget är till sjöss, så att säkerheten för de ombordvarande äventyras.
Kommittén menar dock att med dess ståndpunkt i fråga om de allmänna
medverkansreglernas tillämplighet sådana förfaranden kan beivras som
anstiftan eller medhjälp till brott mot bestämmelsen om försummelse
av god sjömanssed.

Kommittéförslaget upptar som nyhet en regel om ansvar för onykterhet
till sjöss. Frågan har övervägts tidigare. Med anledning av motion
till 1924 års riksdag övervägdes år 1925 ett på grund av motionen
utarbetat förslag till en allmän bestämmelse om bötesstraff för den som
var berusad under utövning av yrke eller tjänst, varav annans säkerhet
till liv eller hälsa berodde. Förslaget ledde dock inte till lagstiftning. Till
1928 års riksdag avlämnades proposition med förslag till en liknande straffbestämmelse
men frågan förföll, sedan riksdagens kamrar stannat i olika
beslut. Kommittén nämner vidare, att 1949 års trafiknykterhetsutredning
i sitt betänkande år 1953 (SOU 1953: 20) tog upp förslag till en bestämmelse
i trafikbrottslagen av innebörd att den som vid förande av maskindrivet
fartyg varit så påverkad av starka drycker eller annat berusningsmedel
att han företett tecken därpå eller haft en alkoholkoncentration i blodet
av 1,5 promille eller däröver skulle straffas såsom för rattfylleri. Förslaget
rönte ett tämligen ogynnsamt mottagande under remissbehandlingen.
Det kritiserades från både principiella och praktiska utgångspunkter. Bl. a.
invändes, att förhållandena till lands och till sjöss var alltför olika för att
samma behandling skulle vara motiverad. En promilleregel skulle inte
heller vara möjlig att tillämpa. Förslaget ledde inte till någon lagstiftning.
Kommittén erinrar vidare om att sjötrafikförordningens bestämmelse om
vårdslöshet i trafik till sjöss enligt förarbetena avsetts vara tillämplig i
mera uppenbara fall av onykterhet.

Enligt kommittén medger inte gällande rätt lagföring av den som varit

185

Kungl. Maj.ts proposition nr 115 år 1966

onykter till sjöss på annat sätt än med åberopande av sjötrafikförordningens
nämnda ansvarsbestämmelse eller sjölagens och sjömanslagens
bestämmelser om ansvar för den som vållar sjöolycka genom vårdslöshet
eller försummelse i tjänsten. Enighet har rått inom kommittén om att sådan
onykterhet till sjöss som är äventyrlig för säkerheten där måste kunna
beivras och att sjölagen bör innehålla särskild bestämmelse om ansvar
för sådana fall.

I fråga om den straffbara gärningen är det enligt kommittén till en
början tydligt, att en regel av innebörd att viss alkoholkoncentration i
gärningsmannens blod skall konstituera straffbarhet inte är generellt
genomförbar för sjöfartens vidkommande på grund av de särpräglade
förhållandena på sjön. Enligt kommittén skulle svårigheter vara förenade
redan med att välja lämplig promillegräns, eftersom starkt skiftande trafikförhållanden
samt skilda slag av fartyg och sysslor ombord rimligen
ställer olika starka krav i nykterhetshänseende. Från praktisk utgångspunkt
sätter kommittén i fråga, om ändamålsenlig blodprovstagning skulle
kunna äga rum annat än i undantagsfall. Och rent principiellt måste det
enligt kommittén beaktas, att handelsflottans och i viss mån även fiskeflottans
personal inte bara tjänstgör ombord utan också bor ombord och
tillbringar det mesta av sin fritid där. En promilleregel, som alltid måste
leda till en onyanserad straffrättsskipning, kan på grund av dessa förhållanden
inte godtas enligt kommittén. Kommittén knyter i stället straffbarheten
till onykterhet som manifesteras genom att den berusade inte kan
fullgöra sina åligganden på betryggande sätt, förutsatt att det är fråga om
åligganden som är av väsentlig betydelse från säkerhetssynpunkt.

Kommittén föreslår sålunda en bestämmelse av innebörd, att till straff
skall dömas var och en, som på fartyg fullgör tjänst av väsentlig betydelse
för säkerheten till sjöss och därvid är så påverkad av alkoholhaltiga
drycker eller andra stimulerande eller bedövande ämnen att han inte kan
fullgöra sina åligganden på betryggande sätt. Straffet föreslås bli dagsböter
eller fängelse i högst ett år. Bestämmelsen är avsedd att vara tilllämplig
på all sjöfart.

Kommittén har vidare med anledning av den tidigare nämnda riksdagsskrivelsen
år 1950 övervägt, om i sjölagen bör upptas en allmän bestämmelse
om straff för befälhavare, som visar oförstånd eller försu rolighet
i tjänsten. Kommittén har dock funnit att något påtagligt
behov av en sådan bestämmelse inte torde föreligga. Det måste dessutom
enligt kommittén beaktas, att de skyldigheter som åvilar en fartygsbefälhavare,
t. ex. på ett handelsfartyg, kan vara av så mångskiftande art och
måste lämna så stort utrymme åt hans personliga bedömningar att en
straffbestämmelse av sådant slag måste bli av tvivelaktigt värde från praktisk
synpunkt. Kommittén menar, att de föreslagna bestämmelserna om

186

Kungl. Maj.ts proposition nr Hö år 1966

ansvar för försummelse av vad god sjömanssed bjuder till förekommande
av sjöolycka och för onykterhet till sjöss bör vara tillräckliga i detta hänseende.

Kommittén berör också de speciella straffrättsliga problem som är förknippade
med det inom handelssjöfarten förekommande bruket av s. k.
rena konossement. Ett konossement sägs vara rent när det inte
innehåller någon bortfraktarens anmärkning mot det mottagna eller inlastade
godsets mängd, tillstånd eller förpackning. I motsatt fall har det
ett förhållandevis lågt omsättningsvärde och godkänns bl. a. i regel inte
vid remburs enligt Internationella Handelskammarens rembursvillkor.
Kommittén anför, att redaren kan bli ställd inför krav från avlastarens
sida att utfärda rent konossement, även om godset inte är anmärkningsfritt,
och att ett sådant krav kan vara svårt att motstå under hårda konkurrensförhållanden.
Det är vanligt att avlastaren i sådant fall genom
s. k. indemnitetsförklaring skriftligen förbinder sig att hålla redaren skadeslös
för vad han i egenskap av bortfraktare kan bli tvungen att utge
till mottagaren på grund av oriktig eller ofullständig konossementsuppgift
rörande godset. Sådant förfarande kan enligt kommittén innefatta
straffbar gärning, t. ex. osant intygande och anstiftan därav eller, i ytterlighetsfall,
bedrägeribrott. Kommittén menar emellertid, att frågan är av
den art att den bör lösas på det internationella planet. En lösning nås
lämpligast genom att en ordning tillskapas som inte inbjuder till kommersiella
metoder av ifrågavarande slag. I väntan på att en sådan ordning kan
uppnås internationellt, genom mellanstatlig överenskommelse eller på
annat sätt, bör fragan enligt kommittén överlämnas åt rättstillämpningen.

Som jag redan nämnt utgår enligt kommitténs förslag nuvarande bestämmelser
i 290 § sjölagen om straff för befälhavares oredlighet
mot redare, lastägare, försäkringsgivare eller annan, vars rätt och
bästa det enligt sjölagen åligger honom att bevaka, och för grov försummelse
av deras rätt och bästa. Kommittén ansluter sig till den
uppfattning jag uttalade i samband med 1964 års revision av ansvarsbestämmelserna,
att det vid sidan av brottsbalken knappast torde finnas utrymme
för tillämpning av bestämmelsen om ansvar för oredlighet. Kommittén
erinrar också om att bestämmelsen i samband med remissbehandlingen
av 1963 års betänkande kritiserades som ålderdomlig och otvdlig.
Den torde enligt kommittén kunna upphävas utan att det därmed
skapas någon beaktansvärd lucka i det straffrättsliga sanktionssystemet.
Bestämmelsen om ansvar för grov försummelse i förevarande hänseende
svarar enligt kommittén knappast mot något verkligt behov numera. Kommittén
menar, att de sanktioner som anställningsförhållandet möjliggör
kan förutsättas vara helt tillräckliga. Befälhavaren kan sålunda enligt 3 §

187

Kungl. Maj.ts proposition nr 115 år 1966

sjömanslagen när som helst skiljas från sin befattning. Han är därvid
inte berättigad till lön för längre tid än han förrättat tjänsten, ifall anledningen
är oduglighet, oredlighet, grovt fel eller grov försummelse i
tjänsten.

Kommittén tar också upp en del frågor av allmänstraffrättslig natur. Enligt
kommittén skulle det sålunda vara i och för sig tillfredsställande om
lagtexten besvarade frågan om kraven beträffande de subjektiva
rekvisiten. Så har skett i brottsbalken. Inom specialstraffrätten finns
däremot en mångfald författningar som inte löser detta problem utan
överlämnar frågan åt rättstillämpningen. Kommittén erinrar om att föredragande
departementschefen betonade detta i samband med brottsbalkens
tillkomst och att ur brottsbalksförslaget utgick en bestämmelse om
tillämpning inom specialstraffrätten av balkens reglering av denna fråga.
Det skedde efter anmärkning av lagrådet, som bl. a. påpekade att specialstraffrätten
var föremål för särskild utredning. Kommittén gör nu i
stället vid varje bestämmelse uttalande i motiven om det subjektiva rekvisitet.

Kommittén erinrar vidare i 1965 års betänkande om att den i 1963 års
betänkande föreslog en generell bestämmelse om att straff inte skulle ådömas
för gärning som skett av ringa o a k t s a in h e t. Remissbehandlingen
av detta förslag visade emellertid enligt kommittén, att en sådan
bestämmelse snarare skapar missförstånd och ovisshet rörande tolkningen
av de enskilda straff buden än främjar en ändamålsenlig tillämpning av
dem. Kommittén anser, att det åsyftade resultatet hellre vinns utan en uttrycklig
bestämmelse av detta slag och har därför inte tagit upp någon sådan
bestämmelse i 1965 års betänkande.

Kommittén tar vidare upp frågan om tillämpningen inom sjölagens ram
av de allmänna medverkansreglerna. Kommittén erinrar om
ett uttalande av 1958 års lagråd under förarbetena till brottsbalken, att
man torde ha kommit fram till den ståndpunkten att de allmänna medverkansreglerna
är generellt tillämpliga utanför strafflagens (resp. brottsbalkens)
område utom möjligen beträffande mera bagatellartade förseelser.
Vid 1964 års revision av vissa delar av sjölagen bibehölls sjölagens medverkansregler
i 292 § angående bristfälligt fartyg i väntan på den pågående
översynen av specialstraffrätten. Kommittén framhåller i 1965 års betänkande,
att dess förslag nu innefattar en avsevärd omarbetning av 292 §,
varvid några medverkansregler inte behållits. Kommittén utgår från att
rättstillämpningen skall omfatta den ståndpunkt som det nämnda lagrådsuttalandet
ger uttryck åt.

188

Kungl. Maj.ts proposition nr li5 år 1966

Remissyttrandena

Angående förslaget i allmänhet framhåller hovrätten för Västra Sverige
att 1965 års förslag innebär en påtaglig förenkling av gällande bestämmelser
i åtskilliga hänseenden och utgör ett framsteg jämfört med
gällande rätt, väl värt att läggas till grund för lagstiftning. Föreningen
Sveriges häradshövdingar liksom också Sveriges fartygsbefålsförening säger
sig inte ha funnit anledning till invändning mot förslaget.

Kommitténs förlag att ansvar för vållande till sjöolycka skall
kunna inträda redan vid förfarande som innebär fara för sådan händelse
har inte mött erinran under remissbehandlingen. Hovrätten för Västra Sverige
anser detta innefatta en klar förbättring och påpekar att bättre överensstämmelse
därigenom åstadkommes med exempelvis reglerna i trafikbrottslagen
och sjötrafikförordningen. Positiva uttalanden gör även sjöfartsstyrelsen,
fiskeristyrelsen och fiskeriintendenten i Österhavets distrikt,
rikspolisstyrelsen, polischeferna i Stockholm och Luleå, Föreningen Sveriges
polismästare, Föreningen Sveriges stadsdomare, Sveriges advokatsamfund,
Svenska seglarförbundet och Svenska kryssarklubben.

Hovrätten för Västra Sverige beklagar emellertid, att den oklarhet man
emellanåt möter i praxis beträffande innebörden av sjöolycka inte undanröjs
i vare sig lagförslaget eller motiven. Sveriges advokatsamfund anför,
att kommittén tycks tolka ordet »sjöolycka» i 293 § såsom synonymt med
»olycka till sjöss» men att denna uppfattning inte överensstämmer med
allmänt språkbruk. Uttrycket »sjöolycka» förbehålls sådana händelser av
allvarligare slag. Advokatsamfundet anser det angeläget att man i strafflagstiftning
avstår från att begagna sådana uttryck som tilläggs en annan
betydelse än den som följer av allmänt språkbruk.

Förslaget att knyta straffbarheten till försummelse av god sjömanssed
har väckt ringa uppmärksamhet. Sjöfartsstyrelsen finner rekvisitet täcka
de flesta situationer som torde avses med bestämmelsen. Emellertid kan
man enligt styrelsen i vissa fall inte tala om alt en handling ej är förenlig
med god sjömanssed utan snarare om att den strider mot sunt förnuft
eller t. ex. en nyligen meddelad föreskrift. Styrelsen menar, att när nöjesbåtar
brukas vårdslöst man inte alltid torde anse att de brukas på sätt
som strider mot god sjömanssed. Styrelsen tillfogar, att ordet »sjömansbruk»
i sjövägsreglerna (regel 29) tydligen används som ett uttryck av
viss begränsad betydelse.

Stockholms rådhusrätt finner rekvisitet god sjömanssed svårbestämbart.
Rådhusrätten anser kommitténs uttalande, att uttrycket god sjömanssed
medger visst utrymme för ursäktliga felbedömningar, vara oklart. Rådhusrätten
frågar sig om ursäktlig felbedömning över huvud kan avse

Kungl. Maj.ts proposition nr H5 år 1966 189

handlande av culpös art. Innebörden framgår enligt rådhusrätten inte
bättre av andra exempel som kommittén anfört.

I yttranden till generaltullstyrelsen ger cheferna för Norra, Södra och
Västra kustdistrikten var för sig uttryck åt uppfattningen att fall av ringa
oaktsamhet uttryckligen bör undantas från straffbarhet. Samma mening
har polischefen i Stockholm.

Sveriges advokatsamfund anser, att önskemålet om en generell bestämmelse
om straffrihet för fall av ringa oaktsamhet gäller med desto större
skäl om kravet att sjöolycka skall ha vållats nu slopas.

Stockholms rådhusrätt anser det erbjuda svårigheter att använda bedömningsgrunden
god sjömanssed på befattningshavare ombord som inte
fullgör sjömanssysslor, såsom exempelvis en radiotelegrafist, förutsatt att
uttrycket skall ges en innebörd som hänför sig till just sjömansarbete.
Motsvarande synpunkter kan enligt rådhusrätten anläggas i fråga om
fyrpersonal ombord på fyrskepp.

Hovrätten för Västra Sverige tillstyrker den föreslagna utvidgningen av
gärningsmannakretsen.

Sjömanslags kommittén är tveksam om förslaget gör 79 § sjömanslagen
överflödig. Det föreslagna rekvisitet »fullgör tjänst av väsentlig betydelse
för säkerheten till sjöss» medför, att bestämmelsen får en betydligt mera
begränsad tillämpning än motsvarande bestämmelse i sjömanslagen. I ett
avseende får emellertid den föreslagna bestämmelsen vidare tillämpning,
nämligen genom att den träffar även sådan förseelse som inte leder till
sjöolycka.

Att paragrafen skall tillämpas på all sjöfart och alltså även på nöjessjötarten
mottas i allmänhet positivt eller lämnas utan erinran. I några yttranden
görs dock invändningar. Föreningen Sveriges stadsdomare avvisar
sålunda tanken på att den föreslagna bestämmelsen nu görs tillämplig
på all nöjessjöfart. Frågan om det straffbara områdets avgränsning bör
enligt föreningen utredas närmare.

Från flera håll erinras, att lagtextens formulering inte klart anger den
vidsträckta tillämpning som avses. Sådana erinringar gör Svea hovrätt,
Stockholms rådhusrätt, Göteborgs rådhusrätt, rikspolisstyrelsen, polischefen
i Stockholm och Föreningen Sveriges stadsdomare. De båda rådhusrätterna
och stadsdomareföreningen anmärker vidare på uttrycket »fullgör
tjänst». Stockholms rådhusrätt anser, att förslaget däri inlägger en betydelse
som går utöver den i vanligt språkbruk. Göteborgs rådhusrätt förordar,
att ordet »tjänst» byts ut mot ett mer adekvat uttryck, förslagsvis
»uppgift».

Sjöfartsstyrelsen förordar en uttrycklig bestämmelse om ansvar för redare
som genom ingripanden när fartyget är under gång bidrar till att dess
sjövärdighet äventyras. Även om ansvar för redaren kan tänkas följa enligt
allmänna medverkansregler, är det enligt styrelsen ägnat att skapa

190 Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

konsekvens och tydlighet om sjölagen ger uttryck åt att medverkan från
redarens sida är straffbar. Styrelsen menar, att befälhavarens ställning
och auktoritet ombord skulle stärkas därav. Stockholms rådhusrätt ger uttryck
åt en liknande tankegång.

Förslaget att införa en särskild straffbestämmelse angående onykterhet
till sjöss möts i allmänhet med gillande. Trafiknykt er hetskommittén
erinrar om att förslaget tillkommit i samråd med den och att trafiknykterhetskommittén
för den skull ansett sig kunna underlåta att framlägga
eget förslag i ämnet, trots att detta omfattas av dess direktiv. Sjölagskommitténs
överväganden och förslag i denna del finner trafiknykterhetskommittén
vara välgrundade. Även hovrätten för Västra Sverige finner
förslaget välbetänkt. Sjöfartsstyrelsen yttrar, att det länge ansetts
vara en brist att någon bestämmelse om nykterhet vid tjänstgöring ombord
på fartyg inte funnits i sjölagen och att genom förslaget torde ha
skapats en bestämmelse som täcker vad som kan vara lämpligt att föreskriva
i detta hänseende. Positiva uttalanden gör också Svenska seglarförbundet,
Svenska kryssarklubben, chefen för Västra kustdistriktet, fiskeristyrelsen,
fiskeriintendenterna i Österhavets och Västerhavets distrikt,
rikspolisstyrelsen, polischeferna i Stockholm, Norrköping och Luleå, Föreningen
Sveriges länspolischefer, Föreningen Sveriges polismästare, Föreningen
Sveriges stadsdomare, Sjöassuradörernas förening och Skånes
handelskammare.

Sveriges advokatsamfund ifrågasätter behovet av särskild straffbestämmelse.
Advokatsamfundet anmärker, att onykterhet i tjänsten är straffbelagd
i 81 § sjömanslagen och att straffvärd onykterhet efter slopandet av
kausalitetsregeln i 293 § torde kunna bestraffas som försummelse av vad
som enligt god sjömanssed åligger vederbörande till förekommande av
sjöolycka. Generaltullstyrelsen intar samma ståndpunkt.

Att förslaget inte upptar någon promilleregel möts så gott som genomgående
med förståelse. Det synes sjöfartsstyrelsen riktigt från flera synpunkter
att utforma bestämmelsen på detta sätt. Styrelsen erinrar om att
blodprovsundersökning många gånger inte är möjlig för utredning av
straffbar onykterhet ombord och att den promillegräns som gäller för
landtrafiken inte är lämplig för förhållandena till sjöss. Å andra sidan anser
styrelsen, att utredning rörande sjöonykterhet för småbåtstrafikens
del torde kunna ske på liknande sätt som i fråga om biltrafiken. En hög
promillehalt skulle då i förening med eventuell annan bevisning enligt
styrelsen kunna utgöra indicium för att någon inte kunnat fullgöra sina
uppgifter på betryggande sätt.

Rikspolisstyrelsen förutser, att bestämmelsens »allmänna omfattning»
kommer att medföra betydande bevissvårigheter men anser att dessa betänkligheter
inte bör hindra att förslaget genomförs. Även polischeferna

191

Kungl. Maj.ts proposition nr H5 år 1966

i Stockholm och Göteborg liksom Föreningen Sveriges polismästare ställer
sig positiva. Polischefen i Göteborg understryker kraftigt vad kommittén
anfört om de särpräglade förhållandena på sjön, medan polismästareföreningen
på samma sätt som rikspolisstyrelsen erinrar om de bevissvårigheter
som kan förutses.

Utredningen rörande specialstraffrätten anser förslaget vara väl avvägt
men uttalar, att bevissvårigheter möjligen kan uppstå på grund av att förslaget
hänför sig till att gärningsmannen är så påverkad att han inte kan
fullgöra sina åligganden på betryggande sätt. Utredningen erinrar om att
i den likartade bestämmelsen om onykterhet i tjänsten i 21 kap. 14 § brottsbalken
bara krävs att gärningsmannens förmåga att fullgöra tjänsten måste
antas vara nedsatt.

I yttrande till generaltullstyrelssen ger chefen för Norra kustdistriktet
uttryck för uppfattningen, att en promillegräns som för rattfylleri, nämligen
1,5 promille, skulle kunna fastställas för förare av fritidsbåtar, men
eftersom förslaget är avsett att gälla för all sjöfart böjer sig kustdistriktschefen
för kommitténs motivering och tillstyrker den föreslagna lydelsen.

Chefen för Södra kustdistriktet föreslår däremot, att det i lagtexten fastställs
en promillegräns. Han anser, att den föreslagna bestämmelsen är
alltför vag för att kunna bli till nytta i strävandena att stävja alkoholmissbruk
ombord på fartyg. Det kan sålunda knappast bli lätt att förete
bevisning om att en alkoholpåverkad i ett gränsfall inte kan föra ett fartyg
»på betryggande sätt». Inte sällan är ombordvarande på fritidsbåtar mer
eller mindre pa\erkade av starka drycker. Med den lavinartade fart som
fritidsflottan ökar, med de snabba båtar som numera finns och den »raggarmentalitet»
som breder ut sig även till sjöss har riskerna för olyckor
ökat kraftigt. Om en bestämmelse om en högsta tillåten promillehalt i blodet
fastställdes, skulle detta inte bara avhålla många sjöfarande från att
före och under sjöturer konsumera alkohol utan också göra ingripanden
mot alkoholpåverkade möjliga på ett annat sätt än om paragrafen får det
föreslagna innehållet.

I fråga om gärningsmannakretsen har erinran gjorts endast av polischefen
i Sundsvall. Han förutser, att tolkningssvårigheter kommer att
uppstå när det gäller att avgöra om den berusade har sådana åligganden
som är av väsentlig betydelse från säkerhetssynpunkt. Detta är enligt polischefen
från övervakningssynpunkt en svaghet hos den föreslagna lagregeln.

Att bestämmelsen skall gälla för all sjöfart möter i allmänhet ingen invändning.

Sjöfartsstgrelscn uttalar sig positivt härom.

Göteborgs rådhusrätt förordar liksom vid vållande till sjöolycka, alt ordet
»tjänst» byts ut mot ett mer adekvat uttryck, förslagsvis »uppgift». EU
klarläggande i lagtexten rörande tillämpningsområdet anses behövligt ock -

192

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

så av Svea hovrätt, rikspolisstyrelsen, polischefen i Stockholm och Föreningen
Sveriges länspolischefer.

Föreningen Sveriges stadsdomare tillstyrker liksom i fråga om vallande
till sjöolycka förslaget, såvitt det gäller den yrkesmässiga sjöfarten, men
avstyrker det i övrigt i väntan på närmare utredning om det straffbara
områdets avgränsning.

Även kravet att vederbörande fullgör tjänst av väsentlig betydelse för
säkerheten till sjöss uppmärksammas. Sjöfartsstyrelsen anför bl. a., att
när det gäller fartygstrafik med så korta resor och så långa uppehåll i
hamn att tjänstgöringen ombord avbryts under vissa perioder bestämmelsen
inte kan anses innebära sådan inskränkning i den personliga friheten
att några invändningar kan göras mot bestämmelsen. Svårare blir problemet
när det gäller fartyg, som gör så långa resor att fartyget under långtid
utgör besättningens hem. Även om man är medveten om att kravet på
nykterhet vid tjänst ombord i dessa situationer kan uppfattas som betydande
inskränkningar i den personliga friheten, kan det inte godtas att
säkerheten till sjöss äventyras genom onykterhet hos dem som har att
sköta tjänst ombord av vikt för sjösäkerheten.

Stockholms rådhusrätt anmärker till en början på kommitténs uttalande,
att befälhavare på handelsfartyg till sjöss regelmässigt får anses vara i
tjänst dygnet om, vilket rådhusrätten anser vara väl kategoriskt. Frågan
bör enligt rådhusrätten avgöras från fall till fall. Rådhusrätten antar att
avsikten varit att formuleringen »fullgör tjänst av väsentlig betydelse för
säkerheten till sjöss» skall ha samma innebörd i 293 och 294 §§ i kommitténs
förslag. Rådhusrätten menar, att med hänsyn till att handelsflottans
personal både tjänstgör ombord och tillbringar det mesta av sin fritid
där, gränsdragningsproblem torde uppkomma i fråga om ordet »fullgör».
Problemen synes rådhusrätten göra sig gällande mera påtagligt i
fråga om nykterhet till sjöss och detta skulle i och för sig kunna tas till
intäkt för antagandet att ordet inte har exakt samma innebörd i 293 och
294 §§. En klarare gränsdragning skulle enligt rådhusrätten vara av stort
värde. Det får nämligen anses angeläget att den på vilken paragrafen kan
tillämpas har möjlighet att innan ansvarsfrågan aktualiseras bedöma när
och i vilka situationer han kan komma att ådra sig ansvar. I viss mån
likartade problem har, erinrar rådhusrätten, mött vid utarbetandet och
tillämpningen av bestämmelsen i 21 kap. 14 § brottsbalken om krigsmans
onykterhet i tjänsten.

Polischefen i Malmö understryker, att frågan om tjänstgöring eller inte
tjänstgöring saknar betydelse i de från säkerhetssynpunkt mest tillspetsade
situationerna, nämligen det egna fartygets nöd och, fastän kanske
mindre uttalat, vid konfrontation med annat fartygs nöd. I princip inverkar
enligt polischefen i dessa fall inte heller vederbörandes tjänsteställning på
skyldigheten att vara verksam i avvärjnings- och räddningssyfte. Det före -

193

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

faller polischefen därför svårt att göra gällande att förslaget inte kan
tolkas som ett generellt krav på nykterhet, gällande för varje man och
oberoende av om vederbörande är i tjänst eller ej. Enligt polischefens uppfattning
kan det problem som det berörda säkerhetsintresset erbjuder lagstiftningsmässigt
därför knappast anses slutligt avhandlat med vad som
anförts av kommittén i detta sammanhang.

Frågan på vilken sjöfart andra ansvarsbestämmelser än de angående
vållande till sjöolycka och onykterhet till sjöss är tillämpliga bör
besvaras enligt polischefen i Stockholm.

Att kommittén avstått från att föreslå en allmän bestämmelse om
straff för befälhavare som visar oförstånd eller försumlighet
i tjänsten har rönt ringa uppmärksamhet. Enligt Stockholms rådhusrätt
syns olika skäl föreligga för ett sådant ställningstagande. Rådhusrätten
ansluter sig till kommitténs ståndpunkt.

Kommitténs mening, att det f. n. inte bör införas några särskilda ansvarsbestämmelser
i fråga om förfarandet med rena konossement,
delas av Skånes handelskammare. Frågan bör enligt handelskammaren
rimligen behandlas på det internationella planet.

Sjöassuradörernas förening anför, att stora svårigheter har visat sig
möta mot att få till stånd en internationell ordning genom vilken missbruket
av rena konossement kan bringas att upphöra. Föreningen instämmer
i att det inte bör komma i fråga att i vårt land legalisera kommersiella
tillvägagångssätt som nu är straffbara. Som kommittén uttalat bör
enligt föreningen frågan för svenskt vidkommande överlämnas åt rättstillämpningen.
Även Försäkrings juridiska föreningen delar kommitténs
uppfattning i denna fråga.

Däremot beklagar utredningen rörande specialstraffrätten, att kommittén
inte ansett sig kunna behandla frågan om hur förfaranden som här
avses skall bedömas straffrättsligt. Utredningen erinrar om att problemet
diskuterades under förarbetena till brottsbalken utan att något definitivt
svar gavs och framhåller, att det från legalitetssynpunkt är olämpligt att
straffbarhetsfrågan inte kan besvaras entydigt i ett så praktiskt fall.

Kommitténs förslag att upphäva sjölagens bestämmelser om ansvar för
befälhavares oredlighet mot vissa intressenter i fartyg och last
och för grov försummelse av sådan intressents rätt och bästa tillstyrks
av sjöfartsslyrelsen. Förslaget i denna del anförs av hovrätten för
Västra Sverige som exempel på den påtagliga förenkling som de av kommittén
föreslagna ansvarsbestämmelserna innebär.

7 Bihang till riksdagens protokoll 19(10. i samt. Nr 145

194

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966

De av kommittén föreslagna ansvarsbestämmelserna ger upphov till
vissa frågor om konkurrens mellan dessa bestämmelser och andra
straffbud. Frågan berörs mera ingående av utredningen rörande specialstraffrätten,
som menar att vissa oklarheter i detta hänseende föreligger i kommitténs
förslag. Utredningen framhåller, att konkurrensförhållandet mellan
specialstraffrättsliga bestämmelser och bestämmelser i brottsbalken är
ett svårt problem inom specialstraffrätten, när en allmänstraffrättslig och
en specialstraffrättslig gärningsbeskrivning helt eller delvis täcker varandra.
Utredningen anför härom vidare. I 287 § andra stycket och 288 §
första stycket i kommitténs förslag, vilka bestämmelser straffbelägger
oriktig eller vilseledande uppgift i dagbok eller rapport, görs tillämpningen
av sjölagens straffbestämmelser beroende av att det för gärningen inte är
föreskrivet svårare straff i brottsbalken. Man kan i dessa fall tänka på
osann försäkran enligt 15 kap. 10 § brottsbalken eller osant intygande
enligt 15 kap. 11 § brottsbalken. I 289 § andra stycket i förslaget föreslås
däremot utan någon reservation av nyss nämnt slag en straffbestämmelse
för redare som åsidosätter sin skyldighet att förvara dagbok och vissa
andra handlingar. Ansvar torde enligt kommittén inträda redan då förseelsen
begås av oaktsamhet. År förseelsen uppsåtlig, torde den emellertid
lätteligen falla under brottsbeskrivningen i 14 kap. 4 § brottsbalken rörande
undertryckande av urkund, vilket brott straffas strängare än överträdelse
av den föreslagna bestämmelsen i sjölagen. Förhållandet mellan
dessa båda straffbud synes böra klargöras. Lämpligen bör detta ske genom
en reservation i 289 § andra stycket i förslaget av samma innehåll som i
287 och 288 §§. Fn annan utväg är att låta den föreslagna bestämmelsen
i 289 § andra stycket utgå och därigenom inskränka kriminaliseringen
till de uppsåtliga gärningar beträffande ifrågavarande handlingar som
faller under 14 kap. 4 § brottsbalken. Beträffande 291—293 §§ i förslaget
kan konkurrens med trolöshet mot huvudman enligt 10 kap. 5 § brottsbalken
samt brott mot person i 3 kap. brottsbalken och allmänfarliga brott i
13 kap. brottsbalken tänkas uppkomma. Det är inte i allo klart hur dessa
konkurrenssituationer skall lösas. Det förefaller som om straff för vållande
till annans död enligt 3 kap. 7 § brottsbalken och vållande till kroppsskada
enligt 3 kap. 8 § brottsbalken skall ådömas i konkurrens med de föreslagna
bestämmelserna i sjölagen, medan tillämpningen av sjölagens regler konsumerar
ansvar enligt 3 kap. 9 § brottsbalken för framkallande av fara för
annan. Mera osäkert är förhållandet mellan de föreslagna sjölagsbeslämmelserna
och regeln i 13 kap. 3 § brottsbalken om allmänfarlig ödeläggelse.
Möjligen konsumerar detta allvarliga uppsåtliga brott ansvar enligt sjölagen.
Vad slutligen gäller förhållandet mellan ifrågavarande föreslagna lagrum
i sjölagen och straffbudet i 13 kap. 6 § brottsbalken om allmänfarlig
vårdslöshet, är det troligt att brottskonkurrens bör föreligga. Helt säkert är
emellertid inte detta. Det skulle vara till fördel för rättstillämpningen om

195

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966

dessa konkurrensproblem blev föremål för uttryckligt ställningstagande i
samband med lagtextens slutliga utformning.

Sjöfartsstijrelsen påpekar, att straff för brister i fartygs sjövärdighet
kommer att kunna följa både enligt kommitténs förslag och enligt 10 kap.
8 § lagen om säkerheten på fartyg. Fastän lagrummet i säkerhetslagen
skall vara subsidiärt till sjölagen, om strängare straff kan följa enligt
denna, anser styrelsen det vara att föredra att straffbestämmelser för
sjövärdighetsbrister tas upp endast i sjölagen.

Såväl sjöfartsstyrelsen som statstjänstemannaförbundet, med vilket
Svenska lotsförbundet instämmer, berör frågor som sammanhänger med
att både sjölagen och bestämmelser i 20 kap. brottsbalken kan bli tilllämpliga
på lots. Förbundet anser förtydligande kommentarer erforderliga
i detta hänseende. Styrelsen antar att åtalsfrågan i ett sådant läge liksom
hittills skall prövas av allmän åklagare och inte i de former som enligt
sjöfartsverkets instruktion gäller för övriga ärenden om ansvar enligt
sjölagen. Styrelsen framhåller emellertid, att det skulle vara en fördel för
enhetligheten i bedömningen om ansvarsfrågan kunde avgöras i ett sammanhang
för befälhavare, lots och besättning.

I sitt yttrande till generaltullstyrelsen anser chefen för Norra kustdistriktet,
att det är otillfredsställande att bestämmelser rörande fritidsbåtar
skall finnas i både sjötrafikförordningen och sjölagen, vilken främst
tar sikte på handelssjöfarten. Chefen för Västra kustdistriktet förordar
däremot, att bestämmelsen om onykterhet till sjöss liksom bestämmelsen
om förummelse av god sjömanssed får motsvarigheter i sjötrafikförordningen
eller också återges i anvisningarna till förordningens 4 §. Svea hovrätt
föreslår, att från sjötrafikförordningen hänvisas till sjölagens ansvarsbestämmelser.

I frågan om de subjektiva rekvisiten uttalar utredningen
rörande specialstraffrätten, att den har uppmärksammat att dessa endast
undantagsvis uttryckligen angivits i de enskilda straffbestämmelserna. De
olika straffbudens formulering antyder i stället, om uppsåt fordras för
straffbarhet eller om oaktsamhet är tillräcklig. Vidare har i motiven för
varje särskilt fall angivits om det subjektiva rekvisitet gäller dolus eller enbart
culpa. Utredningen anser att någon kritik inte kan riktas mot detta
tillvägagångssätt. Rättspraxis får sålunda i varje särskilt fall klara anvisningar.
En förutsättning är dock att lagtexten själv klart pekar mot det subjektiva
rekvisit som motiven anger.

Svea hovrätt erinrar om brottsbalkens regel, att om ej annat sägs gärning
anses som brott endast då den begås uppsåtligen, och ifrågasätter, om inte
detta bort föranleda en annan ståndpunkt beträffande de subjektiva rekvisiten.
Enligt hovrättens mening bör nämligen vid översyn av specialstraffrättsliga
bestämmelser en anpassning ske till brottsbalkens metodik så, att

196

Kungl. Maj. ts proposition nr 145 år 1966

det i varje fall där så är avsett anges att straff skall följa även vid ovarsamhet.
Hovrätten för Västra Sverige och Göteborgs rådhusrätt anser behov
föreligga av ett klargörande i vissa enskilda straffbestämmelser, om ansvar
skall inträda redan vid oaktsamhet.

Beträffande den i 1963 års betänkande föreslagna generella regeln, att
straff inte skall ådömas för gärning som skett av ringa oaktsamhet,
kritiserar Sveriges advokatsamfund uppfattningen, att en sådan regel skulle
vara ägnad att skapa missförstånd och ovisshet rörande tolkningen av de
enskilda straffbuden. Det måste enligt advokatsamfundet vara ett klart
önskemål att det i själva lagtexten markeras att åtal inte bör förekomma i
samtliga sådana fall då ovarsamhet kan konstateras. Svea hovrätt framhåller,
att med den av hovrätten förordade metodiken i fråga om de subjektiva
rekvisiten den i 1963 års betänkande föreslagna bestämmelsen om strafffrihet
för fall av ringa oaktsamhet kan bibehållas utan risk för missförstånd.

Mot kommitténs ståndpunkt i fråga om tillämpningen av de allmänna
medverkansreglerna synes enligt utredningen rörande specialstraffrätten
i princip ingen erinran böra ske. Utredningen erinrar om att
flertalet brottsbeskrivningar i sjölagens ansvarsbestämmelser berör s. k.
specialsubjekt (»befälhavare», »redare» samt »den som å fartyg fullgör
tjänst av väsentlig betydelse för säkerheten till sjöss») och att tillämpning
av brottsbalkens medverkansregler medför att även den som ej är specialsubjekt
kan ådömas medverkansansvar. Enligt utredningen måste självfallet
viss försiktighet iakttas vid ådömande av ansvar för medhjälp till
specialsubjektets brott, så att inte underordnad personal i alltför stor utsträckning
görs ansvarig för medverkan till befälhavares och redares brott.
Sådan personal bör ofta gå straffri på grund av underordnad och okvalificerad
ställning. I sådana fall torde brottsbalkens 23 kap. 5 § eller 24 kap.
6 § (jfr 50, 60, 62 och 77 §§ sjömanslagen) ofta böra åberopas. Utredningen
antar, att den underordnade inte sällan bör gå fri från ansvar på grund av
brist i det subjektiva rekvisitet. Utredningen berör i detta sammanhang
även frågan om medverkansreglernas tillämplighet vid bagatellförseelser.
Det bör sålunda enligt utredningen uppmärksammas, att en av de föreslagna
straffbestämmelserna i sjölagen — 287 § — föreskriver ett så lågt straff
som böter högst 500 kronor. Endast i undantagsfall har rättspraxis tillämpat
de allmänna medverkansreglerna på förseelser, som inte belagts med
högre straff än böter omedelbart i penningar. Det förefaller heller inte vara
av behovet påkallat att medverkansreglerna tillämpas på en sådan ordningsförseelse.
Det kan nämnas, att det i 1960 års varusmugglingslag. 8 §
andra stycket, uttryckligen föreskrivs, att vad som stadgas i 23 kap. brottsbalken
om medverkan skall gälla om flera medverkat till gärning som är
belagd med svårare straff än böter högst 300 kronor. Om en uttrycklig

197

Kungl. Maj. ts proposition nr 145 år 1066

regel av detta innehåll bör ges i sjölagen eller om det är tillräckligt att i
motiven uttala att medverkansreglerna inte gäller överträdelse som avses i
287 § är tveksamt. I varje fall finns enligt utredningens mening ingen anledning
att just i sjölagen utsträcka medverkansreglernas tillämpning till
bagatellförseelser som bara kan medföra böter omedelbart i pengar. Detta
bör klargöras i lagtexten eller i motiven.

Hovrätten för Västra Sverige nämner utmönstringen av de speciella medverkansreglerna
i 292 § som exempel på den påtagliga förenkling av gällande
bestämmelser som kommittéförslaget innebär.

Stockholms rådhusrätt understryker som sin principiella ståndpunkt, att
lagstiftning inom straffrättens område bör ske så att analogisk tillämpning
av lagtexten undviks. Med hänsyn till vad som förekommit under förarbetena
till brottsbalken och till den olägenhet som skulle vara förenad med
att i förevarande sammanhang införa en annan princip motsätter sig rådhusrätten
emellertid inte att förslagets ståndpunkt godtas.

Frågan om övervakningen av bestämmelsernas efterlevnad har
tagits upp av chefen för Norra kustdistriktet. Han anför att det i sjölagen
inte finns någon bestämmelse om särskild myndighet, som har att övervaka
efterlevnaden av dess bestämmelser. F. n. övervakas efterlevnaden av sjötrafikförordningens
bestämmelser, således även 4 och 17 §§, av tullverkets
kustbevakning enligt K. K. den 11 december 1964 (nr 834). Vid ett eventuellt
genomförande av kommitténs förslag till 293 och 294 §§ i sjölagen, bör övervakningen
av dessa bestämmelser, i vart fall när det gäller fritidsbåtar, regleras
på liknande sätt.

Eftersom sjötrafikförordningen inte innehåller bestämmelse om skyldighet
för trafikant att stoppa för kontroll, om stopptecken ges av polis- eller
tulltjänsteman, anser generaltullstyrelsen, att denna brist bör avhjälpas genom
införande i förordningen av bestämmelser som svarar mot stadgandena
i 20 och 213 §§ tullstadgan.

Departementschefen

Som jag tidigare nämnt företogs år 1964 vissa ändringar i sjölagens
ansvarsbestämmelser med anledning av brottsbalkens ikraftträdande. Åtskilliga
frågor som uppmärksammades i detta sammanhang sköts emellertid
på framtiden dels i väntan på översyn av andra delar av sjölagen,
främst befälhavarekapitlet, och dels med hänsyn till den pågående allmänna
översynen av specialstraffrätten.

De förslag till ändringar i ansvarskapitlet som nu föreligger sammanhänger
främst med de föreslagna ändringarna rörande sjöförklaring och
dagboksföring samt med revisionen av befälhavarekapitlet i övrigt. När
det gäller de särskilda brotten innebär förslaget även vissa förenklingar.

198 Kungl. Maj. ts proposition nr 145 år 1966

Till dessa hör förslaget att upphäva bestämmelserna i 290 § sjölagen om
straff för befälhavares oredlighet mot redare, lastägare, försäkringsgivare
eller annan, vars rätt och bästa det enligt sjölagen åligger honom att bevaka,
och för grov försummelse av deras rätt och bästa. Bland nyheterna
i övrigt märks främst en utvidgad bestämmelse om ansvar för vållande
till sjöolycka och en bestämmelse om ansvar för onykterhet till sjöss. En
del av de särskilda straffbestämmelserna ger upphov till konkurrensfrågor.
Dessa gäller både förhållandet till brottsbalken och förhållandet
till annan lagstiftning, såsom lagen om säkerheten på fartyg och sjötrafikförordningen.
Förslaget berör också vissa andra frågor av allmänstraffrättslig
natur, såsom om subjektiva rekvisit och medverkan.

Även i fråga om ansvarsbestämmelserna föreligger viss överensstämmelse
mellan de danska, finska, norska och svenska lagstiftningarna. Formellt
avviker de norska bestämmelserna såtillvida att de sedan år 1902
är utbrutna ur sjölagen och införda i den allmänna strafflagen. De har nyligen
underkastats viss översyn, som lett till lagändring år 1963. Vissa
smärre ändringar föreslås nu i anslutning bl. a. till föreslagna ändringar
beträffande dagboksreglerna. De danska ansvarsbestämmelserna reviderades
senast genom ändringar i sjölagen år 1952 och berörs inte av den
nu ifrågavarande revisionen. I den finska sjölagens ansvarsbestämmelser
föreslås däremot ändringar som väsentligen motsvarar de svenska ändringsförslagen.
Bl. a. föreslås en ny bestämmelse om ansvar för onykterhet
till sjöss.

Som jag redan nämnt tillstyrker den svenska kommittén, att Sverige
ansluter sig till den i Bryssel år 1952 antagna konventionen om straffrättslig
domsrätt i fall av sammanstötning eller andra händelser vid navigering.
Sådan anslutning kräver viss lagändring rörande svensk domsrätt
i fråga om navigationsbrott utom landet av utlänning som är i tjänst
på främmande fartyg. Denna fråga bör avgöras i samråd med de övriga
nordiska länderna. Den har emellertid ännu inte behandlats i dessa. Frågan
bör därför inte heller på svensk sida föranleda något ställningstagande
nu.

En av de viktigaste bestämmelserna i ansvarskapitlet är den om straff
för vållande till sjöolycka. F. n. straffas endast sådan vårdslöshet
eller försummelse som lett till sjöolycka. Kommittén har föreslagit
den utvidgningen att straff skall kunna inträda även för vårdslöshet eller
försummelse som inte lett till sådan olycka. Bestämmelsen bör enligt kommittén
omfatta varje åtgärd eller underlåtenhet som strider mot god sjömanssed
och är ägnad att leda till sjöolycka. Den avses vara tillämplig inte
bara på befälhavaren utan på var och en som på fartyget fullgör tjänst
av väsentlig betydelse för säkerheten till sjöss. Inte varje fel som kan begås
till sjöss och som kan leda till sjöolycka behöver emellertid enligt

199

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966

kommittén innefatta försummelse av vad god sjömanssed kräver. Detta
rekvisit medger nämligen visst utrymme för ursäktlig felbedömning. Den
närmare bestämningen av innebörden av god sjömanssed bör enligt kommittén
överlämnas åt rättstillämpningen. Bestämmelsen skall gälla all
sjöfart. Även den som för en nöjesfarkost eller biträder vid förande av sådan
farkost får enligt kommittén anses fullgöra tjänst på fartyg i den mening
som det här är fråga om.

Kommitténs förslag att utvidga det straffbara området till att omfatta
även sådana fall av vårdslöshet eller försummelse som inte lett till sjöolycka
har vunnit allmän anslutning under remissbehandlingen. Även
enligt min mening innebär detta en klar förbättring av den nuvarande
ordningen. En ytterligare utvidgning av tillämpningsområdet ligger som
jag nämnt i att regeln skall omfatta inte bara befälhavaren ulan var och
en som fullgör tjänst av väsentlig betydelse för säkerheten till sjöss. Till
denna kategori kan enligt kommittén höra t. ex. tjänstgörande lots, maskinchef,
styrman, maskinist, radiotelegrafist, rorgängare och utkiksman.
Även detta förslag har allmänt godtagits under remissbehandlingen. Jag
kan också ansluta mig till en sådan utvidgning. Man kan även tänka sig
att gå längre. Till denna fråga vill jag emellertid återkomma efter att ha
berört regelns innehåll i övrigt något närmare. För att undvika missförstånd
rörande regelns innebörd förordar jag i anslutning till vad som
anförts i några remissyttranden, att ordet tjänst ersätts med uppgift.

Enligt kommitténs förslag består den straffbara gärningen i att vederbörande
vid fullgörande av sådan tjänst som jag nyss nämnt försummar
vad som enligt god sjömanssed åligger honom till förekommande av sjöolycka.
Regeln kan i denna del sägas anknyta till första punkten i 29 §
i kommitténs förslag, enligt vilken befälhavaren skall sörja för att fartyget
framföres och handhaves på sätt som är förenligt med god sjömanssed.
Ett liknande uttryck förekommer f. n. i 291 § sjölagen, enligt
vilken befälhavaren kan straffas om han lämnar fartyget, när det är i
fara, utan att iaktta bl. a. vad som åligger honom såsom god sjöman.
Förslaget att anknyta straffansvaret till försummelse av god sjömanssed
har godtagits av det stora flertalet remissinstanser. Enligt sjöfartsstyrelsen
täcker detta rekvisit de flesta situationer som torde avses men är inte
alltid användbart i fråga om nöjesbåtar. Stockholms rådhusrätt har däremot
funnit rekvisitet god sjömanssed svårbestämbart. Gränsen mot ringa
oaktsamhet anses oklar och vidare anses svårigheter uppkomma vid tilllämpningen
på befattningshavare ombord som inte fullgör sjömanssysslor,
såsom t. ex. radiotelegrafist, förutsatt att uttrycket skall ges en innebörd
som hänför sig just till sjömansarbete.

Enligt min mening är det naturligt att låta eu straffbestämmelse av den
centrala natur som det här är fråga om anknyta till sjölagens grundläggande
regel om tartygets tramförande och handhavande. Motsvarigheten

200 Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966

till 29 § i kommitténs förslag finns i 59 § i departementsförslaget. Där
föreskrivs, att befälhavaren skall sörja för att fartyget framförs och handhas
på sätt som är förenligt med gott sjömanskap. I enlighet härmed bör
ifrågavarande straffbestämmelse avse det fall att den som på fartyg fullgör
uppgift av väsentlig betydelse för säkerheten till sjöss brister i gott
sjömanskap till förekommande av sjöolycka. Med gott sjömanskap avses
här liksom i 59 § närmast korrekt uppträdande till sjöss eller riktigt bedömande
av sakläget och rätt handlande i olika situationer till sjöss eller
i hamn. Även mot en sådan regel kan väl invändas, att den inte uppfyller
alla krav på klarhet. Uttrycket gott sjömanskap är inte mera entydigt än
god sjömanssed. Det är emellertid knappast möjligt att finna ett uttryckssätt,
som ger en skarp gräns. Större klarhet torde t. ex. inte kunna vinnas
genom en formulering som ansluter till det i sjötrafikförordningens
ansvarsregel efter mönster av trafikbrottslagen använda uttrycket, att
någon brister i den omsorg och varsamhet som till förekommande av sjöolycka
åligger honom.

Uttrycket gott sjömanskap får liksom det av kommittén använda uttrycket
god sjömanssed anses lämna ett visst utrymme för felbedömningar.
Kravet på gott sjömanskap torde likväl uppfattas som ganska strängt. Särskilt
utanför den yrkesmässiga sjöfarten kan det synas leda till en strängare
bedömning än enligt sjötrafikförordningens ansvarsregel, som gör undantag
för fall av ringa oaktsamhet. Det skulle därför kunna övervägas att
införa en motsvarande undantagsregel här. Det praktiska värdet av en sådan
regel är dock tvivelaktigt med hänsyn till svårigheterna att i praktiken
göra en sådan fingradering inom aktsamhetsskalan som det skulle innebära.
Det torde knappast bli fråga om att anse straffbar oaktsamhet föreligga
i sådana fall då en bedömning enligt sjötrafikförordningen skulle
ha lett till ansvarsfrihet på grund av att oaktsamheten varit ringa. Ett uttryckligt
undantag för ringa oaktsamhet passar inte heller så väl med
hänsyn till bestämmelsens förhållande till vissa ansvarsbestämmelser i
brottsbalken, främst angående allmänfarlig vårdslöshet, vilka saknar sådant
undantag. Det är vidare att märka att förevarande ansvarsbestämmelse
har ett vidsträcktare tillämpningsområde än sjötrafikförordningens, som
är begränsat till rent navigatoriska förseelser, och att jag som jag strax
vill beröra närmare inte anser mig böra föreslå något uttryckligt undantag
för ringa oaktsamhet i andra ansvarsbestämmelser. Med hänsyn till vad
jag nu bär anfört anser jag att något sådant undantag inte heller bör göras
här.

I likhet med kommitténs ansvarsregel avses den här förordade regeln
vara tillämplig på all slags sjöfart. Det måste visserligen medges att uttrycket
gott sjömanskap, liksom f. ö. även god sjömanssed, tar sikte främst på
handelssjöfarten men passar mindre väl samman med den enklare nöjessjöfarten.
Det torde dock kunna förväntas att med den fortsatta utveck -

201

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

lingen av småbåtstrafiken och den upplysnings- och utbildningsverksamhet
som måste följa därav uttrycket gott sjömanskap skall tränga in i det allmänna
medvetandet också inom nöjessjöfarten. Även om kravet på gott
sjömanskap till en början kan te sig främmande för andra än sjömän, torde
det ha sitt värde inte minst från psykologisk synpunkt att lagen innehåller
en sådan bestämning av det aktsamhetskrav som skall utgöra riktmärke
för ett gott uppträdande på sjön.

Ordet sjöolycka används här i samma vidsträckta betydelse som t. ex.
i sjötrafikförordningen. Det avser alltså ej endast olyckor av större omfattning,
en betydelse som hävdats i ett remissyttrande.

Som jag nämnt kan man tänka sig att utsträcka regelns tillämpningsområde
till att omfatta även annan än den som på fartyget fullgör uppgift
av väsentlig betydelse för säkerheten till sjöss. I detta hänseende är att
beakta, att vållande till sjöolycka kan föranleda ansvar både enligt sjömanslagen
och enligt sjötrafikförordningen. Förstnämnda lag föreskriver
i 79 § ansvar för det fall att någon, som är anställd på fartyget, genom
vårdslöshet eller försummelse i tjänsten är vållande till sjöolycka. Han
straffas med dagsböter eller fängelse i högst ett år, om inte gärningen bör
beläggas med strängare straff enligt allmän lag. Sjötrafikförordningen föreskriver
i 4 §, att det vid förande av fartyg eller vid dess förankring eller
förtöjning skall iakttas den omsorg och varsamhet som till förekommande
av sjöolycka betingas av omständigheterna. Den som brister i sådan
omsorg och varsamhet dömes enligt 17 § till dagsböter, om ej oaktsamheten
är ringa. Även denna bestämmelse är subsidiär i förhållande till
allmän lag. Det är tydligt att en bestämmelse i sjölagen av det innehåll
jag nu föreslår täcker åtskilliga av de fall som ryms under dessa straffbestämmelser
i sjömanslagen och sjötrafikförordningen. Sålunda torde sjötrafikförordningens
krav på omsorg och varsamhet till förekommande av
sjöolycka täckas helt av kravet på gott sjömanskap. Det kan diskuteras att
utforma ansvarsregeln i sjölagen så, att den täcker samtliga fall som kan
föras in under nämnda bestämmelser, och sålunda göra dessa helt överflödiga.
En jämförelse mellan den föreslagna regeln i sjölagen och sjömanslagens
regel visar, att den förras tillämpningsområde är mera begränsat
när det gäller personkretsen, i det att den avser endast den som på fartyget
fullgör uppgift av väsentlig betydelse för säkerheten till sjöss. På
samma sätt förhåller sig den föreslagna regeln till sjötrafikförordningens
ansvarsregel. Inför frågan, om en sådan begränsning bör vidhållas, är att
märka att när det gäller de straffbara förfarandena sjötrafikförordningens
bestämmelse är begränsad till att avse rent navigatoriska förseelser. Med
den föreslagna ansvarsregeln i sjölagen åsyftas emellertid även annan
vårdslöshet. Förslaget omfattar sålunda varje ålgärd eller underlåtenhet
som strider mot gott sjömanskap och är ägnad att leda till sjöolycka. Genom
anknytningen till gott sjömanskap omfattas all sådan verksamhet

7f llihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Nr US

202 Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966

ombord som har omedelbar betydelse för fartygets säkra framförande och
handhavande. Inte bara navigeringen och manövreringen kommer i betraktande
utan också maskintjänsten och den från säkerhetssynpunkt ofta
så betydelsefulla radiotjänsten. Även på lasthanteringen blir bestämmelsen
tillämplig i den mån hanteringen påverkar säkerheten för fartyg och
ombordvarande, över huvud får beaktas, att särskilt den tekniska utvecklingen
i modern sjöfart i viss mån ger nytt och förändrat innehåll åt traditionella
begrepp. Under regeln faller som kommittén framhållit in sådana
fall som att befälhavaren går till sjöss med fartyg under sådant väder
eller sådana isförhållanden att säkerheten för fartyg och ombordvarande
äventyras eller med fartyg som till den grad brister i behörigt skick
att resan därför blir farlig för fartygets och de ombordvarandes säkerhet
eller också att fartyg går till sjöss under kommando av befäl som visserligen
är behörigt men på grund av trötthet inte är i fullt tjänstedugligt
skick. Ett vittgående tillämpningsområde förefaller mig välmotiverat. Men
om det straffbara området sålunda skall omfatta även andra förseelser
än rent navigatoriska torde regelns tillämpning böra begränsas i enlighet
med kommitténs förslag till sådana personer som fullgör uppgifter av
väsentlig betydelse för säkerheten till sjöss.

Vad jag nu har sagt betyder att ett visst utrymme blir kvar för både
sjömanslagens och sjötrafikförordningens ansvarsbestämmelser. Även om
skillnaden kan antas vara i det närmaste praktiskt betydelselös är jag inte
beredd att nu förorda någon ändring i de båda nämnda författningarna.
Detta motiveras i fråga om sjömanslagen även av att denna som jag tidigare
nämnt är föremål för en allmän översyn.

En betydelsefull nyhet för sjölagen utgör den av kommittén föreslagna
bestämmelsen om ansvar för onykterhet till sjöss. Kommitténs
förslag har tillkommit efter samråd med 1957 års trafiknykterhetskommitté
och inför straff för den som på fartyg fullgör tjänst av väsentlig betydelse
för säkerheten till sjöss och därvid är så påverkad av alkoholhaltiga drycker
eller andra stimulerande eller bedövande ämnen att han inte kan fullgöra
sina åligganden på betryggande sätt. Straffet är dagsböter eller fängelse
i högst ett år. Med hänsyn till de särpräglade förhållandena på sjön anknyts
inte straffbarheten till en viss alkoholkoncentration i gärningsmannens blod
utan till sådan onykterhet som manifesteras genom att den berusade inte
kan fullgöra sina åligganden på betryggande sätt. Därvid avses endast sådana
åligganden vilkas behöriga fullgörande är av väsentlig betydelse från säkerhetssynpunkt.
Kommitténs förslag har tillstyrkts eller lämnats utan
erinran av så gott som samtliga remissinstanser. I ett par remissyttranden
har dock behovet av en särskild straffbestämmelse satts i fråga med hänsyn
bl. a. till den utvidgade regeln om ansvar för försummelse av vad som enligt
god sjömanssed åligger vederbörande till förekommande av sjöolycka.

203

Knngl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

Liksom det stora flertalet remissinstanser ansluter jag mig till tanken
att sjölagen bör innehålla en särskild straffbestämmelse för onykterhet till
sjöss. En sådan bestämmelse torde i princip vara lika motiverad här som till
lands och i luften. Till skillnad från rattfylleribestämmelsen innehåller den
av kommittén föreslagna bestämmelsen inte någon promilleregel. Även i
denna del har förslaget vunnit så gott som allmän anslutning under remissbehandlingen.
Jag delar kommitténs mening att det finns starka skäl för
att avstå från en sådan regel. Som kommittén framhållit råder starkt skiftande
trafikförhållanden till sjöss. Vitt skilda slag av fartyg och sysslor
ombord ställer även olika höga krav i nykterhetshänseende. Det säger sig
också självt att en ändamålsenlig blodprovstagning ingalunda alltid kan äga
rum. Det kan inte heller bortses från att handelsflottans och i viss mån
även fiskeflottans personal inte bara tjänstgör ombord utan också bor och
tillbringar det mesta av fritiden där. Med hänsyn till dessa särpräglade
förhållanden på sjön skulle en promilleregel kunna leda till en alltför
onyanserad straffrättsskipning. Mot den av kommittén föreslagna regeln,
som hänför sig till sådan berusning att vederbörande inte kan fullgöra sina
åligganden på betryggande sätt, har dock i några remissyttranden invänts
att den ger anledning till bevissvårigheter. För att såvitt möjligt undvika
sådana och en alltför restriktiv tillämpning av bestämmelsen förordar jag
den jämkningen att straffbarhet skall föreligga när vederbörande är så påverkad
av alkoholhaltiga drycker eller annat berusningsmedel att det måste
antas att han inte på betryggande sätt kan utföra vad som åligger honom.
En sådan lydelse ansluter nära till 21 kap. 14 § brottsbalken, enligt vilken
krigsman straffas, om han under tjänsteutövningen är så påverkad av alkoholhaltiga
drycker eller annat berusningsmedel att hans förmåga att fullgöra
tjänsten måste antas vara nedsatt. Som anförts under remissbehandlingen
kan även med en sådan bestämmelse utredning om alkoholkoncentrationen
i gärningsmannens blod ingå som ett led i bevisningen om berusningsgraden.

Som kommittén anfört bör för straffbarhet fordras att berusningen föreligger
när gärningsmannen på fartyget fullgör tjänst av väsentlig betydelse
för säkerheten till sjöss. Jag kan i allt väsentligt ansluta mig till vad kommittén
anfört härom. Avsikten är således inte att uppställa ett generellt krav
på nykterhet hos var och en vars sysslor normalt omfattar tjänst som här avses
även under tid då han inte fullgör någon sådan tjänst. Å andra sidan kan
det i allt fall inom handelssjöfarten vara svårt att bestämma gränserna mellan
tjänstgöring och inte tjänstgöring. De kan ibland bli helt utsuddade. Detta
gäller särskilt till sjöss, där befälhavaren på ett handelsfartyg ofta torde
få anses vara i tjänst snart sagt dygnet om och ständigt måste vara beredd att
ulan omgång träda till det omedelbara kommandot för att fatta beslut som
kan ställa höga krav på omdömesgillhet. Under gynnsamma betingelser, såsom
i hamn eller vid gång i öppen sjö i gott väder, kan saken ställa sig annor -

204

Kungl. Mcij. ts proposition nr 145 år 1966

lunda. Vad jag nu sagt gäller också annat befäl ombord. Paragrafen kan
också för personal i manskapsställning medföra höga krav på nykterhet även
utom tjänstgöringstid.

Bestämmelsen bör i enlighet med kommitténs förslag vara tillämplig på
all sjöfart. I överensstämmelse med vad jag förordat beträffande den
förut behandlade regeln om ansvar för den som brister i gott sjömanskap
bör ordet tjänst ersättas med uppgift.

Liksom i fall av onykterhet i trafik till lands och i luften bör förverkande
kunna ifrågakomma av berusningsmedel som påträffas hos gärningsmannen
eller anträffas hos någon som följt med vid tillfället, förutsat1 att berusningsmedlen
kan antas ha varit avsedda även för gärningsmannen. För detta
ändamål bör tillägg göras i lagen den 9 maj 1958 (nr 205) om förverkande
av alkoholhaltiga drycker m. m.

Kommittén har vidare med anledning av den tidigare nämnda riksdagsskrivelsen
år 1950 övervägt behovet av en allmän bestämmelse om straff för
befälhavare som visat oförstånd eller försumlighet i tjänsten.
Kommittén har emellertid inte funnit något påtagligt behov av en
sådan bestämmelse. Enligt kommitténs mening bör nämligen de föreslagna
straffbestämmelserna angående försummelse av god sjömanssed till förekommande
av sjöolycka och onykterhet till sjöss vara tillräckliga i detta
hänseende. Denna uppfattning har inte mött erinran under remissbehandlingen.
Jag ansluter mig också till densamma.

Jag är ense med kommittén om att de straffrättsliga problem som är förenade
med bruket av rena konossement bör lösas i internationellt
sammanhang och inte föranleda någon särskild reglering för vårt land nu.

Kommitténs förslag att upphäva sjölagens bestämmelser om ansvar för
befälhavares oredlighet mot redare, lastägare, försäkringsgivare
eller annan, vars rätt och bästa det enligt sjölagen åligger honom att bevaka,
och för grov försummelse av deras rätt och bästa har tillstyrkts
eller lämnats utan erinran under remissbehandlingen. Redan i samband
med de år 1964 genomförda ändringarna i ansvarskapitlet uttalade
jag, att det knappast fanns något utrymme för tillämpningen av oredlighetsbestämmelsen
vid sidan av brottsbalken och att bestämmelsen därför sannolikt
skulle kunna upphävas helt. Bestämmelsen om ansvar för grov försummelse
svarar enligt kommitténs uppfattning knappast mot något verkligt
behov numera. Kommittén har antagit, att de sanktioner som anställningsförhållandet
möjliggör skall vara helt tillräckliga och har erinrat om
att befälhavaren enligt 3 § sjömanslagen när som helst kan skiljas från sin
befattning. Jag biträder kommitténs förslag att upphäva nu ifrågavarande
bestämmelser.

205

Kungl. Maj.ts proposition nr H5 år 1966

Som jag redan nämnt berör kommitténs förslag även vissa straffrättsliga
frågor av allmän natur, såsom frågor om subjektiva rekvisit och om
medverkan.

I fråga om de subjektiva rek visiten har kommittén valt metoden
att för varje enskild straffbestämmelse genom lagtexten antyda och
genom motivuttalande klarlägga de krav som uppställs i detta hänseende.
Denna metod har under remissbehandlingen tillstyrkts av utredningen
rörande specialstraffrätten. Svea hovrätt, hovrätten för Västra Sverige och
Göteborgs rådhusrätt har emellertid uttalat sig för att de subjektiva rekvisiten
genomgående anges i lagtexten. I departementsförslaget har i större
utsträckning än i kommittéförslaget valts formuleringar i lagtexten som
upplyser om vilket subjektivt rekvisit som åsyftas.

I 1963 års förslag tog kommittén upp en generell bestämmelse om
straffrihet för fall av ringa oakt samhet. Denna bestämmelse utsattes
för kritik under remissbehandlingen. Kommittén har med anledning
därav ansett att den kan föranleda missförstånd och ovisshet vid tolkningen
av de enskilda straffbestämmelserna och uteslutit bestämmelsen i
sitt förslag år 1965. Jag ansluter mig till denna ståndpunkt. Den torde
bäst överensstämma med att en liknande regel i det till lagrådet remitterade
förslaget till brottsbalk fick utgå efter erinran av 1958 års lagråd.
Vid remissen till lagrådet anförde dåvarande departementschefen, att uttrycket
ringa oaktsamhet i förslaget inte avsåg att vara någon absolut bestämning.
Detsamma gäller här. Det torde för varje särskilt fall få bedömas
med hänsyn till arten och vikten av det intresse som skyddas, om
oaktsamhet hör anses föreligga enligt en viss straffbestämmelse.

Sjölagen innehåller i 292 § för där avsedda brott vissa bestämmelser
om medverkan som motsvarar de allmänna medverkansreglern
a i brottsbalken. Dessa bestämmelser bibehölls i sak oförändrade vid 1964
års revision i väntan på den pågående översynen av specialstraffrätten. Kommittén
föreslår nu, att medverkansreglerna i 292 § utgår. Kommittén har
nämligen utgått från att rättstillämpningen skall omfatta den uppfattning
som 1958 års lagråd gav uttryck åt under förarbetena till brottsbalken,
nämligen att de allmänna medverkansreglerna är tillämpliga även inom
specialstraffrätten utom möjligen beträffande mera bagatellartade förseelser.
Kommitténs ståndpunkt har under remissbehandlingen godtagits i
princip, men det har ifrågasatts om inte medverkansansvaret ändå bör
regleras genom uttrycklig bestämmelse i sjölagen. Utredningen rörande
special straff rätten har vidare anfört bl. a., att de allmänna medverkansreglernas
tillämpning inte bör utsträckas till förseelser som kan föranleda
endast penningböter.

De allmänna medverkansreglerna torde som kommittén anfört äga vidsträckt
analogisk tillämpning inom specialstraffrätten. Det torde ändå va -

206

Kiingl. Maj.ts proposition nr 745 år 1966

ra ändamålsenligt att liksom i lagen om säkerheten på fartyg uttryckligen
fastställa reglernas tillämplighet inom lagens ram. Som utredningen rörande
specialstraffrätten framhållit finns inom förevarande specialstraffrättsliga
område ett beaktansvärt utrymme för tillämpning av bestämmelserna
i 23 kap. 5 § och 24 kap. 6 § brottsbalken om verkan av beroendeställning
och lydnadsförhållande.

De ansvarsbestämmelser förslaget innehåller ger upphov till vissa frågor
om konkurrens i förhållande till såväl brottsbalken som annan sjörättslig
lagstiftning.

När det gäller förhållandet till brottsbalken löses frågan i vissa av de
av kommittén föreslagna bestämmelserna men inte i alla. Med viss anknytning
till vad utredningen rörande specialstraffrätten anfört i sitt remissyttrande
förordar jag, att en generell regel införs i sjölagen av innehåll
att det inte skall dömas till straff enligt sjölagen, om gärningen är belagd
med strängare straff i brottsbalken.

I förhållande till annan sjörättslig lagstiftning bör sjölagen vara den
primära författningen. Det framgår redan av vad jag tidigare anfört, att
sjömanslagens och sjötrafikförordningens ansvarsregler beträffande vårdslöshet
och försummelse på sjön bör vara subsidiära i förhållande till den
nu föreslagna bestämmelsen i ämnet i sjölagen. Det förutsätts också i 17 §
sjötrafikförordningen, som gör reservation för det fallet att gärningen
är straffbar enligt allmän lag. Detsamma gäller lagen om säkerheten på
fartyg, som bland ansvarsbestämmelserna i 10 kap. innehåller en regel
i 10 § att det inte får dömas till straff enligt lagen om det föreskrivs
strängare straff för gärningen i brottsbalken eller sjölagen. För sjömanslagens
vidkommande kan förutsättas att frågan får sin lösning i samband
med den nu pågående översynen av lagen.

I det föregående har jag anfört, att de föreslagna bestämmelserna om
försummelse att iaktta gott sjömanskap till förekommande av sjöolycka
och om onykterhet till sjöss är tillämpliga på all sjöfart. Även övriga
ansvarsbestämmelser är liksom sjölagen i sin helhet i princip tillämpliga
på all sjöfart. Särskilt är utrymmet stort för sådan tillämpning av de ansvarsbestämmelser
som gäller säkerheten till sjöss.

Vissa frågor om övervakningen av bestämmelsernas efterlevnad
som berörts under remissbehandlingen torde få regleras i särskild ordning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

207

De särskilda bestämmelserna

Enligt vad jag tidigare anfört förordar jag, att ansvarsbestämmelserna
får bilda ett nytt 13 kap. i sjölagen. Av bestämmelserna om de särskilda
brotten anknyter åtskilliga till de uppgifter som åligger befälhavaren enligt
sjölagens övriga bestämmelser, främst i befälhavarekapitlet. Den
överarbetning som nu skett av befälhavarekapitlet föranleder ändring av
dessa ansvarsbestämmelser. Samtidigt torde en omflyttning av bestämmelserna
böra göras, så att ordningen inom kapitlet kommer i närmare
anslutning till ordningen mellan de övriga regler i sjölagen till vilka ansvarsbestämmelserna
anknyter. I enlighet härmed torde ansvarskapitlet
få inledas med bestämmelser om straffansvar för redare och befälhavare
när det gäller försummelser i fråga om fartygets behöriga skick. Därefter
bör följa straffbestämmelser som närmast hänför sig till fartygets framförande.
I fortsättningen torde böra upptas sådana straffbestämmelser
som ansluter sig till de uppgifter som enligt tidigare avsnitt lagts på redaren,
befälhavaren eller annan, främst i befälhavarekapitlet samt dagboks-
och sjöförklaringsreglerna. Slutligen torde få följa vissa allmänna
bestämmelser. Utöver de av kommittén föreslagna förenklingarna torde
en viss ytterligare förenkling böra eftersträvas genom en minskning av
antalet straffskalor. Detta möjliggör att vissa av bestämmelserna kan
,föras samman till en paragraf. I enlighet härmed kommer ansvarsbestämmelserna
att fördela sig på 323—332 §§.

323 §.

Denna paragraf motsvarar 292 § i såväl kommitténs förslag som i sjölagen.
Den innehåller bestämmelser om ansvar för befälhavare och redare
som gör sig skyldiga till vissa försummelser i fråga om fartygets behöriga
skick.

De grundläggande reglerna om fartygets behöriga skick meddelas som
tidigare framgått i 5 a och 58 §§ i departementsförslaget. Enligt förstnämnda
paragraf skall sålunda fartyg när det nyttjas till sjöfart vara
sjovärdigt, försett med erforderliga anordningar till förebyggande av ohälsa
och olycksfall, bemannat på betryggande sätt, tillräckligt provianterat
och utrustat samt sä lastat eller barlastat att säkerheten för fartyg, liv
eller gods ej äventyras. På motsvarande sätt föreskrivs i 58 § i förslaget,
att befälhavaren innan resa anträds skall se till att fartyget är sjövärdigt,
försett med erforderliga anordningar till förebyggande av ohälsa och
olycksfall, bemannat på betryggande sätt, tillräckligt provianterat och utrustat
samt så lastat eller barlastat att säkerheten för fartyg, liv eller gods ej
äventyras. Befälhavaren skall vidare under resan vaka över att fartyget
hålls i behörigt skick enligt vad nyss angivits. Han skall också ofördröj -

208 Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966

ligen underrätta redaren eller den som i redarens ställe har befattning
med fartyget angående fel eller brist i fartygets behöriga skick som inte
kan avhjälpas genast.

I väsentlig överensstämmelse med kommittéförslaget, som lämnats utan
erinran under remissbehandlingen, innebär departementsförslaget en tämligen
långtgående omarbetning av sjölagens nuvarande bestämmelser om
straffansvar för försummelser i fråga om fartygs behöriga skick. För
befälhavaren bibehålls endast en bestämmelse i första stycket om straff
för att han försummar sin skyldighet enligt sjölagen att tillse att fartyget
är i behörigt skick. Straffet är enligt förslaget böter eller fängelse i högst
sex månader. Både uppsåt och oaktsamhet omfattas av bestämmelsen.
Den nuvarande straffbestämmelsen i 292 § 1 mom. för det fall att befälhavaren
går till sjöss med fartyg som är så bristfälligt att resan är förbunden
med uppenbar livsfara för de ombordvarande utgår. Sådant förfarande
hänförs i stället i enlighet med vad jag anfört i den allmänna
motiveringen till den föreslagna bestämmelsen om straff för bristande i
gott sjömanskap till förekommande av sjöolycka.

Även befälhavarens skyldighet att underrätta redaren om fel eller brist
i fartygets behöriga skick är straffsanktionerad. Denna straffbestämmelse
har upptagits i 328 §.

I andra och tredje styckena tas upp bestämmelser om straffansvar för
redaren. Ansvaret för denne när det gäller fartygets behöriga skick är f. n.
sekundärt såtillvida att han bestraffas för medverkan till befälhavarens
åtgärd eller försummelse. Inom handelsflottan synes emellertid i allt fall
i fråga om större fartyg efter hand ha inträtt ett förändrat förhållande
mellan befälhavaren och redaren när det gäller ansvaret för fartygets behöriga
skick. I samband med en tilltagande koncentration på större, tekniskt
mer komplicerade och dyrbarare fartygsenheter torde nämligen
detta ansvar alltmer ha övergått från befälhavaren till redaren. De större
rederierna har ofta egna tekniska avdelningar med erforderlig expertis
och därför avgör befälhavaren mera sällan själv tekniskt komplicerade
frågor av större betydelse utan att först inhämta redarens direktiv. Kommittén
har därför ansett att redaren i stället för det medverkansansvar
som nu gäller bör åläggas ett helt självständigt straffansvar för att fartyget
hålls i behörigt skick. Kommittén har föreslagit att straff skall ådömas
en redare som försummar att avhjälpa fel eller brist i fartygets behöriga
skick varom han ägt eller bort äga vetskap. Detta innefattar en
utvidgning av ansvaret i förhållande till gällande rätt, i det att bestämmelsen
förutsätter skyldighet för redaren att vara verksam för att hålla
sig underkunnig om fartygets skick. Kommittén har i anslutning härtill
framhållit, att en ansvarsbestämmelse som i likhet med den gällande förutsätter
redarens vetskap om felet eller bristen möjliggör missbruk sålunda
att en redare genom vårdslöshet eller t. o. m. med avsikt håller

209

Kungl. Maj. ts proposition nr 145 år 1966

sig ovetande om fartygets skick. Den av kommittén föreslagna bestämmelsen
har tillstyrkts av sjöfartsstyrelsen och Svenska maskinbefälsförbundet
och i övrigt lämnats utan erinran frånsett yttrandet av Stockholms
rådhusrätt. Rådhusrätten har ansett det tveksamt om redaren bör straffas
för underlåtenhet att avhjälpa fel eller brist som han inte ägt vetskap
om. Ifall det närmast är redarens oursäktliga underlåtenhet att hålla sig
underrättad om fartygets skick som bör bestraffas, bör det enligt rådhusrätten
sägas ut direkt att han är skyldig att hålla sig underrättad om fartygets
skick. Enligt min mening är det med hänsyn till de moderna
sjöfartsförhållandena rimligt att som kommittén menat förutsätta, att redaren
är aktivt verksam för att se till att fartyget hålls i behörigt skick.
Någon föreskrift därom vid sidan av 5 a § torde inte vara behövlig. Jag
biträder kommitténs förslag i förevarande del. Straffet är detsamma som
för befälhavares försummelse i detta avseende.

Liksom i fråga om ansvaret för fartygets behöriga skick har kommittén
föreslagit självständigt straffansvar för redare, som underlåter att såvitt
det är möjligt för honom hindra fartyget att gå till sjöss när förestående
resa på grund av fel eller brist i fartygets behöriga skick kan bli förenad
med allvarlig fara för de ombordvarande. Även här innebär kommittéförslaget
inte bara den förändringen att det inte längre är fråga endast om
ett medverkansansvar utan en utvidgning av ansvaret, i det att det nuvarande
farerekvisitet »uppenbar livsfara för de ombordvarande» jämkats
till »allvarlig fara för de ombordvarande». Sjöfartsstyrelsen har i sitt
remissyttrande betecknat förslaget som välgrundat och i övrigt har det
lämnats utan erinran av remissinstanserna. Jag ansluter mig också till
förslaget i denna del. Bestämmelsen tas upp som ett tredje stycke i paragrafen.
Till skillnad från bestämmelsen i andra stycket förutsätter den,
att redaren ägt vetskap om felet eller bristen. Straffet är böter eller fängelse
i högst två år.

324 §.

Denna paragraf, som motsvarar 293 § i såväl kommittéförslaget som sjölagen,
innehåller regeln om ansvar för den som brister i gott sjömanskap
till förekommande av sjöolycka. Som framgått av vad jag anfört i den
allmänna motiveringen omfattar bestämmelsen dem som på fartyg fullgör
uppgifter av väsentlig betydelse för säkerheten till sjöss. Straffet föreslås
bli böter eller fängelse i högst sex månader eller, i grova fall, fängelse i
högst två år. Strafflatituden sammanfaller sålunda med vad som enligt
brottsbalken gäller för allmänfarlig vårdslöshet.

Under remissbehandlingen har berörts det fallet att redaren otillbörligt
påverkar fartygets framförande och handhavande till sjöss. Detta fall bör
enligt min mening bedömas enligt de allmänna medverkansreglerna.

210 Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966

325 §.

Paragrafen, som motsvarar 294 § i kommittéförslaget, innehåller bestämmelse
om ansvar för onykterhet till sjöss. Den utgör en nyhet för
sjölagen.

Även här är gärningsmannakretsen begränsad till dem som på fartyg
fullgör uppgifter av väsentlig betydelse för säkerheten till sjöss. För straffbarhet
krävs, att gärningsmannen var så påverkad som paragrafen avser
medan han fullgjorde den ifrågavarande uppgiften. Innebörden härav har
jag berört i den allmänna motiveringen. Som jag också anfört där är paragrafen
avsedd att tillämpas på all sjöfart. Straffet blir böter eller fängelse
i högst ett år.

I den norska straffeloven finns f. n. en regel, enligt vilken ansvar kan ådömas
dels viss fartygspersonal som »forsettlig» eller »uaktsomt» berusar sig
i tjänsten eller när denna förestår och dels personal i underordnad ställning
som »er beruset i tjenesten». Speciella regler gäller för personal på norska
passagerarfartyg. För sådan finns föreskrifter om »pliktmessig avhold fra
nytelse av alkohol m. m.». De är så utformade att redan viss alkoholkoncentration
i blodet eller alkoholmängd i kroppen kan föranleda straff. Den
praktiska tillämpningen av dessa bestämmelser torde dock vara koncentrerad
till kustsjöfarten. Den finska propositionen upptar som nyhet för den
finska sjölagen en regel av väsentligen samma lydelse som förevarande
paragraf. I Danmark saknas bestämmelse av detta slag. Inte heller det
danska förslaget innehåller någon sådan bestämmelse.

326 §.

Denna paragraf motsvarar 291 § första stycket i kommittéförslaget. I överensstämmelse
därmed och med nuvarande bestämmelse i 291 § första stycket
föreskriver den straff för det fall att befälhavaren avviker ur tjänsten
och överger fartyget. Enligt nuvarande lydelse är straffet fängelse i högst
två år eller, om brottet är ringa, dagsböter. I departementsförslaget har
företagits den jämkningen att straffet anges till böter eller fängelse i högst
ett år.

En bestämmelse liknande den i förevarande paragraf finns i 76 § sjömanslagen.
Den rättspolitiska grunden för en bestämmelse av detta slag
torde få övervägas närmare i samband med pågående revision av sjömanslagen.

327 §.

Denna paragraf motsvarar 291 § andra och tredje styckena i kommittéförslaget.
Den innehåller straffbestämmelser som anknyter till befälhavarens
åligganden enligt 62 och 223 §§ i förslaget. Dessa paragrafer innehåller
de föreskrifter som gäller när det egna fartyget råkat i sjönöd och vissa bestämmelser
om plikter gentemot andra sjöfarande. Förevarande paragraf

211

Kungl. Maj:ts proposition nr lb5 år 1966

omfattar sålunda straffbestämmelser som nu har sin motsvarighet dels i bestämmelserna
i 291 § sjölagen om straff för befälhavare som lämnar fartyget,
när det är i fara, utan att iaktta vad som åligger honom och dels i bestämmelserna
i 294 § sjölagen om straff när han efter sammanstötning med
annat fartyg åsidosätter sina skyldigheter mot det andra fartyget och när
han åsidosätter sin allmänna undsättningsplikt gentemot andra sjöfarande.

Första stycket upptar bestämmelse om straff för det fall att befälhavaren
lämnar fartyget, när det är i fara, och därvid försummar vad som åligger
honom enligt 62 § första stycket eller i övrigt såsom god sjöman. Straffet
är böter eller fängelse i högst två år.

Samma straff följer enligt andra stycket, om befälhavaren när någon råkat
i sjönöd eller när fara hotar sjötrafiken eller när sammanstötning
med annat fartyg inträffat försummar vad som åligger honom enligt 62 §
andra stycket eller 223 §.

328 §.

Paragrafen motsvarar 286, 288 och 290 §§ samt till viss del 292 § 1 mom.
i kommittéförslaget. I denna paragraf har sammanförts bestämmelser om
straffansvar i första hand för vissa förseelser av befälhavaren av beskaffenhet
att inte förskylla högre straff än böter. Det gäller försummelse att
enligt 58 § underrätta redaren om fel eller brist i fartygets behöriga skick,
försummelse att enligt 60 § på fartyget medföra skeppshandlingar och ett
exemplar av sjölagen, försummelse att avge rapport enligt 70 § eller uppsåtligt
eller oaktsamt lämnande av oriktig eller vilseledande uppgift i sådan
rapport, vägran att i fall som avses i 317 § i förslaget överlämna fartygets
nationalitetshandling till besiktningsmännen samt vägran att utan laga hinder
i sådant fall som avses i 346 § på fartyget medtaga befälhavare eller sjöman,
hans aska eller efterlämnade effekter.

När det gäller uppsåtligt eller oaktsamt lämnande av oriktig eller vilseledande
uppgift i rapport enligt 70 § innebär förslaget i huvudsak en utvidgning
av det straffbara området för osant intygande till att omfatta
även oaktsamhetsfall. Detta motiveras av befälhavarerapportens centrala
betydelse inte bara för utredning angående sjöolycka utan också för sjöfartsstyrelsens
allmänna övervakning av sjöfartssäkerheten.

Vidare upptar paragrafen bötesstraff för befälhavare eller redare, som
försummar att göra anmälan om sjöförklaring enligt 306 § eller som föranleder
att sjöförklaring uppskjuts utan att förutsättningar därför är för
handen enligt 304 §.

329 §.

Denna paragraf motsvarar 287 och 289 §§ i kommittéförslaget. Den avser
åsidosättande av skyldighet att föra och förvara dagbok och att hålla dagboken
tillgänglig för den som äger ta del av den. I första hand omfattar pa -

212 Kungl. Maj:ts proposition nr lb5 år 1966

ragrafen befälhavare och redare men avser även annan som tar del i dagboksföringen.

Första stycket föreskriver bötesstraff för den som försummar vad som
åligger honom i fråga om dagboks förande eller som uppsåtligen eller av
oaktsamhet lämnar oriktig eller vilseledande uppgift i dagboken. Straffskalan
har med avvikelse från kommittéförslaget gjorts enhetlig för dessa
förseelser. Förhållandet till brottsbalkens bestämmelser om ansvar för t. ex.
osant intygande regleras i 332 §. På samma sätt som i fråga om oriktig eller
vilseledande uppgift i befälhavarerapport enligt föregående paragraf och av
liknande skäl innebär första stycket bl. a. en utvidgning av det straffbara
området för osant intygande till oaktsamhetsfall.

Enligt andra stycket döms till böter, om befälhavare eller redare obehörigen
vägrar någon att ta del av dagbok, kladd till dagbok eller annan uppteckning
rörande fartygets navigering och gången av dess maskineri. Denna
bestämmelse anknyter till 300 § i förslaget. Vidare upptar andra stycket
bötesstraff för det fall att redaren försummar sin skyldighet att förvara
handling som jag nyss nämnt. Här kan fråga uppkomma om att i stället
döma till straff enligt 14 kap. 4 § brottsbalken för undertryckande av urkund.
Denna fråga regleras likaledes i 332 §.

330 §.

Denna paragraf motsvarar 295 § i kommittéförslaget och innehåller bestämmelser
om den särskilda påföljd av förlust av behörighet till tjänst på
fartyg som med anledning av vissa brottsliga gärningar kan ådömas befälhavaren
och viss annan fartygspersonal.

Bestämmelser härom meddelas nu i 296 § sjölagen och 79 § andra stycket
sjömanslagen. Enligt förstnämnda paragraf kan befälhavare i samband
med lagföring för vissa uppräknade sjölagsbrott för viss tid eller för alltid
dömas förlustig sådan rättighet att föra fartyg för vars utövande särskilda
villkor gäller, under förutsättning att omständigheterna är synnerligen
försvårande. I 79 § sjömanslagen finns en liknande bestämmelse för
det fall att maskinchef, styrman, maskinist eller radiotelegrafist genom
vårdslöshet eller försummelse i tjänsten vållat sjöolycka. Han kan då för
viss tid eller för alltid förklaras förlustig rättigheten att nyttjas i sådan befattning,
om särskilda villkor är föreskrivna för rättighetens utövande och
omständigheterna är synnerligen försvårande. Angående behörighet att utöva
befäl på handels- och fiskefartyg finns bestämmelser i 1960 års sjöbefälskungörelse.
För radiotelegrafister finns speciella regler.

Kommittén har föreslagit, att bestämmelser bibehålls, enligt vilka befälhavare
och sjömän i samband med lagföring för brott i sjöfartsförhållanden
kan förklaras förlustiga behörighet att utöva tjänst på fartyg.
I likhet med kommittén och de remissinstanser som yttrat sig på denna
punkt anser jag, att en sådan omprövning hellre bör grundas på en be -

213

Kungl. Maj. ts proposition nr 145 år 1966

dömning av gärningsmannens lämplighet för tjänsten än på frågan huruvida
omständigheterna är synnerligen försvårande. Har gärningsmannen
genom brottet ådagalagt olämplighet för sadan tjänst i vilken han begått
brottet, bör han också kunna förklaras förlustig behörighet därtill, även
om omständigheterna i och för sig ej är försvårande. Har han genom gärningen
ådagalagt olämplighet för annan tjänst på fartyg till vilken han
äger behörighet, bör han, såsom kommittén utvecklat, kunna fråndömas
även sådan behörighet. Olämplighet för viss tjänst pa fartyg kan
ådagaläggas även genom brott, som begås under fullgörande av tjänst eller
uppgift som i och för sig inte kräver behörighet som det här är fråga
om, t. ex. vid lotsning. Den rättighet att lotsa i viss lotsled som enligt
utfärdad styrsedel tillkommer kronolots innefattar inte behörighet i förevarande
mening. Lotsen äger dock regelmässigt även behörighet såsom
fartygsbefäl i handelsflottan.

De brott som bör föranleda omprövning av gärningsmannens behörighet
bör i överensstämmelse med kommitténs förslag vara de som består
i att befälhavare försummar sin skyldighet att se till att fartyget är i behörigt
skick eller avviker ur tjänsten och överger fartyget eller lämnar
det när det är i fara utan att iaktta sina åligganden som befälhavare och
god sjöman eller åsidosätter sin skyldighet mot andra sjöfarande som är
i nöd eller hotas av fara till sjöss. Vidare bör omprövning ske när den som
på fartyg fullgör tjänst av väsentlig betydelse för säkerheten till sjöss brister
i gott sjömanskap till förekommande av sjöolycka eller gör sig skyldig
till onykterhet till sjöss. Till skillnad från den av kommittén föreslagna regeln
utgår departementsförslaget från att samma princip skall gälla för
domstolens prövning både i fråga om den tjänst i vilken den brottsliga
gärningen begås och i fråga om annan tjänst.

Som kommittén föreslagit bör bestämmelserna i ämnet sammanföras
i en paragraf i sjölagen. Genomförs förslaget blir motsvarande bestämmelser
i sjömanslagen överflödiga och bör upphävas.

331 §.

Paragrafen motsvarar 296 § i kommittéförslaget. Den innehåller i överensstämmelse
med detta förslag, att vid tillämpning av ansvarskapitlet
den som trätt i befälhavarens ställe jämställs med befälhavare och den
som i redarens ställe haft befattning med fartyget med redare. Bestämmelsen
har nu sin motsvarighet i 310 § och 292 § 1 och 2 mom. sjölagen.
Med uttrycket »den som i redarens ställe haft befattning med fartyget»
avses som framgår av förarbetena till 1914 års sjösäkerhetslagstiftning
den som rättsligen äger disponera över fartyget, t. ex. tidsbefraktare.
Den närmare innebörden av denna regel får bestämmas med beaktande
hl. a. av doktrin och praxis rörande delegation av företagares straffansvar.

214

Kungl. Maj. ts proposition nr H5 år 1966
332 §.

Paragrafen saknar direkt motsvarighet i kommittéförslaget. I första
stycket föreskrivs i överensstämmelse med vad jag anfört i den allmänna
motiveringen, att 23 kap. brottsbalken gäller om flera medverkat
till gärning som avses i 323, 324, 325, 326 eller 327 §.

I andra stycket upptas den bestämmelse angående konkurrens med
brottsbalken som jag också berört i den allmänna motiveringen. Enligt denna
bestämmelse skall straff ej ådömas enligt sjölagen, om gärningen är
belagd med strängare straff i brottsbalken.

Rättegång i sjörättsmål
Översikt av gällande rätt

Sjölagen innehåller rättegångsbestämmelser dels för sjörättsmål i allmänhet
och dels för dispaschmål.

Första domstol i allmänna sjörättsmål är rådhusrätt. Enligt lagen den
4 juni 1937 (nr 306) om behörighet för häradsrätt att upptaga sjörättsmål
äger Kungl. Maj :t när stad läggs under landsrätt tillägga häradsrätten i
orten behörighet att uppta sjörättsmål i stället för den rådhusrätt som
upphör. Sålunda är för närvarande 19 häradsrätter behöriga sjörättsdomstolar.
Forumreglerna anknyter till rättegångsbalkens bestämmelser i ämnet.
Finns inte rådhusrätt i den ort där talan kan anhängiggöras enligt
dessa bestämmelser, föreligger rätt att i stället väckan talan vid den rådhusrätt
som är närmast den orten. För tvistemål gäller dessutom vissa
särskilda bestämmelser om fora. I övrigt gäller rättegångsbalken.

Dispaschmål anhängiggörs genom klander av dispasch — general- eller
partikulärdispasch eller dispasch angående tvist om avståndsfrakt eller
redares begränsningsbelopp. Dispasch utfärdas av endera av landets två
dispaschörer, den ene i Stockholm och den andre i Göteborg. Klandertalan
väcks vid rådhusrätten i dispascheringsorten. Förfarandet inför rådhusrätten
anknyter nära till rättegångsbalkens bestämmelser om besvärsprocess
i överrätt. Det är i regel skriftligt och part äger inge endast en inlaga.
Part kan begära att få bli hörd muntligen inför rätten och domstolen
kan också självmant föranstalta om sådant förhör med parterna. Klanderinlagan
delges inte motpart. Denne har i stället att själv vara verksam
för att få del därav och bemöta den genom förklaring. Dispasch som inte
klandrats länder till efterrättelse men utgör inte exekutionstitel. Vid
handläggning av dispaschmål skall i rådhusrätten, utöver de ledamöter
som normalt fordras för domförhet vid huvudförhandling i tvistemål,
tjänstgöra tre i handel och sjöfart kunniga och erfarna män. Dessa utses

215

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966

årligen av stadsfullmäktige i stad, vars rådhusrätt är behörig att uppta
dispaschmål. Mot rådhusrätts utslag eller beslut i dispaschmål förs talan
genom besvär till högsta domstolen. Inskränkning av fullföljdsrätten genom
krav på prövningstillstånd gäller inte. Även i högsta domstolen ansluter
sig förfarandet nära till den allmänna besvärsprocessen. Besvärsrnålets
beredande är dock förlagt till rådhusrätten och klagandens motpart
har att där själv bevaka sin rätt att få del av besvären och bemöta
dem.

Allmän motivering

Sjölagskommittén

De allmänna sjörätts målen behandlas i både 1963 och 1965
års betänkanden. Kommittén erinrar om att domstolskommittén (SOU 1963:
56) anfört att den framdeles, i samband med arbete på förslag till enhetliga
underdomstolar för land och stad, får överväga nya forumregler
i sjölagen. Med anknytning därtill anför sjölagskommittén att spörsmålet
om forum för såväl verkliga sjörättsmål som sjöförklaringar tydligen inte
kan få sin definitiva reglering förrän underrätternas framtida organisation
blivit klarlagd. I vart fall synes det kommittén inte kunna ifrågasättas
att i förevarande sammanhang föreslå ändringar av gällande forumregler
för sjörättsmålen.

Det kan enligt kommittén i och för sig sägas vara förenat med vissa
fördelar, att de egentliga sjörättsmålen koncentreras till ett mindre antal
domstolar i första instans. En sådan koncentration torde i praktiken äga
rum i betydande omfattning. Tvistemålen anhängiggörs regelmässigt vid ett
fåtal rådhusrätter. Av antalet sjörättsliga tvistemål under åren 1957—
1960, tillhopa 54, handlades 33 av rådhusrätterna i Stockholm, Göteborg
och Malmö, medan ett sådant mål behandlades av häradsrätt. I fråga om
brottmålen — inbegripet mål som bedöms efter sjömanslagen och vissa
sjörättsliga specialförfattningar — är bilden en annan. Kommittén antar
emellertid, att av dessa mål ett tämligen stort antal är av bagatellartad
karaktär, beträffande vilka det finns föga bärande skäl för speciella forumregler.
Ställningstagandet till frågan vilka domstolar som bör äga
behörighet alt uppta sjöförklaringar är enligt kommittén inte avgörande
för frågan om behörigheten att uppta sjörättsliga brottmål i allmänhet och
än mindre beträffande egentliga tvistemål. Enligt kommittén ligger det i
öppen dag, att genomförandet av en enhetlig domstolsorganisation i första
instans kan påkalla en omprövning av de sjörättsliga domstols- och forumreglerna.
Kommittén har inskränkt sig till att föreslå endast redaktionella
jämkningar i bestämmelserna om sjörättsmål i allmänhet.

216 Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966

Kommittén erinrar vidare om att enligt direktiven reglerna om d i spaschprocessen
är i behov av översyn. Kritiken har emellertid enligt
kommittén mindre gällt den principiella anordningen än vissa bristfälligheter
i reglernas närmare utformning. Sålunda har bl. a. påpekats, att
reglerna är ofullständiga och att därför procedurregler som inte är lagfästa
ofta måste tillämpas. Det har ansetts föreligga behov av att muntlig förberedelse
hålls i dispaschmål och att muntlig bevisning, utöver parts hörande,
upptas på samma sätt som i den allmänna processen, något som enligt
kommittén ofta sker i praktiken. Det har också anmärkts på att gällande
regler inte medger att part inger mer än en skrift under rättegången i
rådhusrätten. Enligt vad som har upplysts tillåter rådhusrätterna enligt
praxis ändå att fler partsinlagor växlas. I fråga om rådhusrätternas särskilda
ledamöter i dispaschmål har uttryckts önskemålet, att de skall utses
i en ordning som bättre än den nuvarande tillgodoser kravet på sakkunskap.

Kommittén finner inte skäl föreslå någon genomgripande ändring av dispaschprocessen
utan begränsar sig till en övervägande teknisk och redaktionell
översyn av bestämmelserna. Erforderliga förbättringar kan enligt
kommittén åstadkommas inom ramen för en sådan revision.

Enligt kommittéförslaget blir bestämmelserna i rättegångsbalken om besvärsprocessen
i princip omedelbart tillämpliga för dispaschprocessen med
vissa särskilt angivna avvikelser. Förfarandet skall sålunda alltjämt vara
skriftligt. Emellertid anser kommittén, att förhandling i dispaschmål bör
kunna äga rum inte bara för utredningsändamål, som i den allmänna besvärsprocessen
när part eller t. ex. vittne bör höras muntligen, utan även
för målets beredande vid rådhusrätten och vissa andra ändamål.

I fråga om ordningen för klandertalans anhängiggörande vid rådhusrätten
föreslår kommittén att klaganden inom fyra veckor från dispaschens
dag skall göra klanderanmälan och därefter fullfölja talan genom klanderinlaga
senast två månader efter nämnda dag. Någon omedelbar prövning av
klanderanmälans giltighet — liksom i fråga om vadeanmälan i tvistemål —
skall enligt förslaget inte äga rum. Däremot bör domstolen enligt kommittén
alltjämt ha att avvisa fullföljd klandertalan som uppenbart inte kan tas
upp till prövning. Rätten är då enligt förslaget domför med ordföranden
ensam. Kommittén framhåller att den föreslagna ordningen för väckande
av klandertalan är betingad av praktiska hänsyn. I dispaschmål är nämligen
parterna ofta hemmahörande på utrikes orter. Innan sådan part satt
sig in i den svenska dispaschen och hur den kan angripas i händelse av
missnöje samt hunnit instruera ett ombud i Sverige kan lång tid förflyta.

I praktiken torde det ofta gå till så att en svensk advokat får i uppdrag av
utländsk klient att överklaga en dispasch men först senare, sedan fullföljdstiden
gått ut, erhåller närmare instruktioner beträffande grunderna
för klandertalan och vad som bör yrkas. Enligt kommittén blir en under

217

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966

sådana förhållanden rättidigt ingiven klanderskrift ofta mycket ofullständig,
och det inträffar därför att rådhusrätten utsätter viss frist inom vilken
fullständig klanderskrift skall inges. Kommittén uttalar att dess förslag
på denna punkt innebär en anpassning till vad som sålunda förekommer.
Genom kravet på klanderanmälan beaktas dessutom behovet av att det i ett
förhållandevis tidigt skede blir klarlagt, huruvida dispaschen kommer att
vinna laga kraft. Kommitténs förslag åsyftar inte ändring i den nuvarande
ordningen, enligt vilken dispasch inte anses exigibel.

Det måste enligt kommittén också i fortsättningen ankomma på motpart
att själv bevaka sin rätt att bemöta klandertalan. En annan ordning anser
kommittén praktiskt omöjlig med hänsyn till att dispaschförfarandet ofta
berör många utländska intressenter som inte sällan är okända.

I fråga om besvärsprocessen i högsta domstolen innebär kommittéförslaget
däremot, att det inte skall gälla någon avvikelse från den allmänna
besvärsprocessens regler om rätt för motparten att få del av och bemöta
besvärstalan i högsta domstolen. Förslaget förlägger också dit beredandet
av besvärsmålet. I den mån det är behövligt att höra motpart i besvärsmålet
kommer denne alltså enligt kommittéförslaget att genom högsta
domstolens försorg få del av besvären med föreläggande att avge förklaring.
Kommittén uttalar, att det i detta rättegångsskede inte torde möta praktiska
hinder att tillämpa en sådan ordning.

Kommittén har behållit en särskild bestämmelse om att part skall nedsätta
fullföljdsavgift samt belopp till säkerhet för kostnadsersättning. Vidare
föreslås uttrycklig föreskrift att prövningstillstånd inte behövs.

Kommittén har tillmötesgått önskemålet att de särskilda ledamöterna i
dispaschmål vid rådhusrätten bör utses i sådan ordning att kravet på sakkunskap
bättre tillgodoses. Enligt kommitténs förslag skall detta ske i en
ordning som svarar mot vad som föreslås i fråga om de sjösakkunniga ledamöterna
vid sjöförklaring. De dispaschsakkunniga ledamöterna skall utses
för varje mål från en förteckning som upptar minst tolv personer.
Dessa skall vara kunniga i handel och sjöfart. En sådan förteckning skall
enligt förslaget upprättas årligen av sjöfartsstyrelsen efter samråd med
handelskammaren i orten. Skulle föreskrivet antal dispaschsakkunniga inte
kunna utses från förteckningen, på grund av förfall eller annat hinder, föreslås
att annan lämplig person skall kallas.

Remissyttrandena

Kommitténs uttalande, att frågan om forum i allmänna sjörättsm
å 1 inte kan få sin definitiva reglering förrän underrätternas framtida organisation
blivit klarlagd, har vunnit anslutning hos Föreningen Sveriges
häradshövdingar.

Att forumreglerna för allmänna sjörättsmål f. n. inte ändras i sak till -

218

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

styrks av domstolskommittén. Denna erinrar om sitt remissyttrande över
1963 års betänkande, i vilket domstolskommittén förordade att sjöförklaringarna
koncentrerades till några få domstolar, lämpligen en domstol för
ettvart av de sju farlygsinspektionsdistrikten. Det finns enligt domstolskommittén
utan tvivel skäl som talar för en liknande begränsning av antalet
underrätter med behörighet att uppta sjörättsmål i allmänhet. Tillgängliga
statistiska uppgifter visar, att dessa mål i likhet med vad som gäller i
fråga om sjöförklaringarna är mycket ojämnt fördelade mellan de olika
domstolarna. Det stora flertalet sjörättsliga tvistemål och brottmål handläggs
vid de tre största rådhusrätterna. Vid de flesta av de övriga underrätter
som upptar sjörättsmål synes antalet sådana mål vara alltför ringa
för att domarna skall kunna skaffa sig önskvärd förtrogenhet med sjörättsliga
och sjötekniska frågor. Emellertid torde som sjölagskommittén funnit
frågan om forum för sjörättsmålen inte kunna få sin definitiva reglering
förrän underrätternas framtida organisation blivit klarlagd. Behovet av nya
forumregler framstår inte heller som så angeläget att det kan anses nödvändigt
att genomföra en sådan reform redan i detta sammanhang.

Hovrätten för Västra Sverige anknyter likaså till sitt remissyttrande över
1963 års betänkande, i vilket hovrätten uttalade, att antalet sjöförklaringsdomstolar
bör begränsas till några få och att på det hela taget samma skäl
kan anföras för en motsvarande begränsning av antalet domstolar för sjörättsmål
i allmänhet. Hovrätten finner det därför vara angeläget att man
antingen i detta sammanhang eller i samband med revisionen av underrättsorganisationen
beaktar dessa synpunkter.

Sveriges fiskares riksförbund anför att de domstolar som bör tilläggas
exklusiv behörighet att ta upp sjöförklaring också tilläggs exklusiv behörighet
att ta upp sjömål. Av sjöförklaringar vinner domstolarnas ledamöter
åtskillig erfarenhet av förhållandena till sjöss, som kommer dem väl till
pass då de skall pröva sjömål. Betydande olägenheter har ofta uppkommit
exempelvis i fall då en befälhavare åtalats för vållande till sjöolycka och
målet handlagts av en domstol, som saknat varje erfarenhet av förhållandena
till sjöss.

Sjöfartsstyrelsen framhöll i sitt remissyttrande över 1963 års betänkande
önskvärdheten av en koncentration av sjöförklaringsfora. Liknande synpunkter
kan enligt styrelsen anläggas på frågan om sjörättsforum i allmänhet.
Styrelsen erinrar om den koncentration som redan äger rum av sjörättsmålen
och anser uppenbara praktiska fördelar vara förenade med en
koncentration till ett fåtal större rådhusrätter. Styrelsen påpekar emellertid
att något andra synpunkter kan komma i förgrunden när det gäller brottmålen
och antar att det skulle vara betungande för enskild tilltalad som bor
långt från behörig domstol att inställa sig för att svara i målet. Enligt styrelsen
kan uppenbart inte heller det praktiska förfarandet med domstolens
rörlighet, som förutsätts vid sjöförklaring, samt fartygs bundenhet »till de

219

Kungl. Maj.ts proposition nr i 45 år 1966

större stråken och sjörättsstäderna» åberopas i fråga om enskild tilltalad.
Om emellertid problemet med enskild tilltalads inställelse kan lösas, räknar
styrelsen med att en koncentration av brottmålen skall medföra fördelar
i förhållande till gällande ordning.

Försäkrings juridiska föreningen uppmärksammar sjölagskommitténs motivuttalande
om den koncentration av sjörättsmålen som redan kommit till
stånd i praktiken. Föreningen anför, att det i varje fall för tvistemålens
del är angeläget att parterna har viss frihet att avtala om lämpligt forum.
Å andra sidan är det enligt föreningen angeläget att erforderlig sakkunskap
finns företrädd vid de underrätter som upptar sjörättsmål. Föreningen menar,
att vägande argument kan anföras för att endast rådhusrätterna i ett
begränsat antal större hamnstäder, geografiskt fördelade efter den svenska
kusten, skall vara behöriga sjörättsdomstolar. Emellertid ifrågasätter föreningen,
om inte parterna i tvistemål är angelägna om att hänskjuta sjörättsmål
till de rådhusrätter som har särskilda avdelningar för sådana mål
eller där det i varje fall finns erforderlig sakkunskap för bedömning av sjörättsliga
frågor. Föreningen anser, att frågan bör ägnas särskild uppmärksamhet
i samband med förestående reglering av underrätternas organisation.

Göteborgs rådhusrätt finner det angeläget att den specialisering som kommit
till stånd i praxis beaktas när forumreglerna tas upp till slutlig behandling
och att antalet behöriga sjörättsdomstolar starkt begränsas. Motsvarande
ståndpunkt intar Stockholms stads handels- och sjöfartsnämnd.

I yttranden till generaltullstyrelsen framhåller chefen för Norra kustdistriktet
den olägenhet för förare av fritidsbåtar som uppkommer av förslagets
speciella forumregler för sjöbrottmål. Chefen för Västra kustdistriktet
betonar, att tillkomsten av sjötrafikförordningens ansvarsbestämmelser
liksom vissa av förslagets ansvarsbestämmelser, t. ex. 293 och 294 §§, synes
göra en snar ändring av gällande regler angelägen. Kustdistriktschefen
menar att bagatellmål bör kunna handläggas även av häradsrätt.

Kommitténs förslag rörande dispaschprocessen biträds i allt
väsentligt av dispaschören i Stockholm. Göteborgs rådhusrätt nttalar, att de
moderniseringsbehov som framträtt i praxis väl tillgodoses inom ramen för
förslaget.

Stockholms rådhusrätt uttrycker tillfredsställelse med alt dispaschprocessen
nu synes bli ordnad i enlighet med moderna processprinciper men
förmodar att handläggningen av dispaschmålen framdeles blir »till allt övervägande
delen muntlig».

Sveriges advokatsamfund anser, att denna process förr eller senare bör
i högre grad anpassas till den allmänna civilprocessen. Detta gäller både
rättegången vid rådhusrätten, instansordningen och rättegången i högsta
domstolen.

220

Kungl. Maj.ts proposition nr 745 år 1966

Göteborgs rådhusrätt anser, att den föreslagna förlängningen av klandertiden
till två månader från dispaschens dag är välmotiverad. Däremot sätts
i fråga, om det är lämpligt att införa en bestämmelse om klanderanmälan,
vilken saknar motsvarighet inom besvärsrätten. I allt fall bör enligt rådhusrätten
för sådan anmälan gälla samma regler som för vadeanmälan. Rådhusrätten
anser, att den föreslagna utformningen av institutet torde innebära
att sedan klanderinlaga inkommit klandertalan kan komma att avvisas,
emedan klanderanmälan befinns vara ogiltig. Rådhusrättens uppfattning
är att omedelbar prövning av klanderanmälans giltighet bör ske.

Domstolskommittén och Stockholms rådhusrätt finner inte anledning till
erinran annat än beträffande vissa detaljer i den redaktionella utformningen.

Departementschefen

Otvivelaktigt är det mycket som talar för att man bör koncentrera
handläggningen av allmänna sjörätts mål i första instans till ett
begränsat antal domstolar på samma sätt som i fråga om sjöförklaring.
Under remissbehandlingen har bl. a. domstolskommittén givit uttryck för
en sådan uppfattning. Som sjölagskommittén och även domstolskommittén
och flera andra remissinstanser förutsatt bör dock de sjörättsliga domstols-
och forumreglerna lämpligen behandlas i det större sammanhang
som förestående revision av underrättsorganisationen erbjuder. F. n. bör
därför endast göras viss redaktionell översyn. De ifrågavarande forumbestämmelserna
upptas i departementsförslaget i 336—338 §§.

Bestämmelserna om dispaschprocessen har visat sig vara bristfälliga
i vissa avseenden. Kommittén har kommit till den uppfattningen
att bristerna på ett tillfredsställande sätt kan avhjälpas genom en väsentligen
teknisk och redaktionell översyn. Remissbehandlingen får anses bekräfta
att det är tillräckligt med en sådan begränsad översyn. Jag anser
mig kunna inskränka mig till att i detta sammanhang beröra de viktigare
av de föreslagna ändringarna. I övrigt vill jag hänvisa till specialmotiveringen.

Kommittéförslaget innebär bl. a., att rättegångsbalkens bestämmelser
för besvärsprocessen i hovrätt i princip görs tillämpliga även på rådhusrätts
handläggning av dispaschmål. Genom att sålunda göra ett gällande
regelsystem tillämpligt på dispaschprocessen får man enligt min uppfattning
en mer ändamålsenlig och mer uttömmande reglering av denna speciella
rättegångsform än den nuvarande. Jag förordar därför denna lösning.

Enligt kommittéförslaget vidgas fristen för klander av dispasch från
nuvarande trettio dagar till två månader från dispaschens dag. Detta mo -

221

Kungl. Mcij. ts proposition nr ilo år 1966

tiveras främst av att det i dispaschmålen ofta uppträder utländska parter
som är i behov av rådrum och förberedelsetid. För att frågan, huruvida
dispasch kommer att vinna laga kraft, skall klarläggas i ett tidigt skede
föreslår kommittén samtidigt, att den som vill klandra dispasch skall anmäla
detta hos rådhusrätten inom fyra veckor från dispaschdagen. Under
remissbehandlingen har viss kritik riktats mot förslaget om klanderanmälan.
En sådan anordning saknar också motsvarighet i den allmänna
besvärsprocessen. Jag anser att den inte heller bör införas i dispaschprocessen.
Behovet av att i tid få klart om dispasch vinner laga kraft bör
tillgodoses genom att klanderfristen bestäms till en månad. Parts intresse
av att få tillräckligt rådrum för att bereda och utveckla sin talan kan
beaktas inom ramen för nuvarande regler för den allmänna besvärsprocessen.

Enligt gällande ordning ankommer det i dispaschmål på parten själv
att se till att han inom föreskriven tid får del av motparts talan. Detta
gäller såväl klandertalan i rådhusrätten som besvärstalan i högsta domstolen.
Kommittén föreslår beträffande besvärstalan att sådan talan och
dess beredande skall följa de allmänna bestämmelserna om besvär till
högsta domstolen. I den nuvarande ordningen för klandertalan föreslås
däremot ingen ändring. Jag vill dock förorda en tilläggsregel i denna del
av innebörd att rådhusrätten bör sända meddelande till varje känd sakägare
om den rätt att kostnadsfritt få ut avskrift av klanderinlagan och
att inkomma med skriftlig förklaring som tillkommer klagandens motpart.
Detta anknyter till viss praxis. Däremot bör som kommittén har föreslagit
vanliga kommuniceringsregler kunna tillämpas i högsta domstolen,
eftersom partsläget då hunnit klarläggas genom rättegången i rådhusrätten.

Enligt kommittéförslaget skall viss handläggning i dispaschmål vid
rådhusrätt ankomma på »rättens ordförande» ensam, något som har motsvarighet
i sjölagens nuvarande bestämmelser i ämnet. Detta har kritiserats
under remissbehandlingen. Därunder har bl. a. förordats, att domförhetsreglerna
i stället utformas efter mönster av rättegångsbalkens bestämmelser
om domförhet i underrätt. Som kommer att framgå av specialmotiveringen
har jag ansett mig böra tillmötesgå de synpunkter som har
framförts under remissbehandlingen.

Jag biträder kommitténs förslag, att rådhusrätts dispaschsakkunniga
ledamöter skall utses i en ordning som i huvudsak svarar mot vad som
föreslås i fråga om rättens sjösakkunniga ledamöter vid sjöförklaring.
Kommittéförslaget i denna del innebär vidare, att man slopar nuvarande
skyldighet för part att återgälda statsverket vad som av allmänna medel
utgår till de dispaschsakkunniga ledamöterna och att denna kostnad alltså
behandlas på samma sätt som annan domstolskostnad. Jag ansluter mig
även till denna ståndpunkt.

222

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966

De särskilda bestämmelserna
336, 337 och 338 §§.

Dessa paragrafer innehåller forumbestämmelser som i sak överensstämmer
med nuvarande bestämmelser i 313, 323 och 328 §§ sjölagen. Av förslagets
bestämmelser har 336 och 338 §§ motsvarigheter i kommittéförslagen,
nämligen 321 § i 1963 års förslag och 328 § i 1965 års förslag.

339 §.

Första stycket motsvarar närmast nuvarande 326 § och 326 § i kommittéförslaget.
I enlighet med kommittéförslaget har en redaktionell jämkning
skett. Förslaget innehåller, att talan mot dispasch förs genom klander
hos rådhusrätten i den ort där dispaschen är utgiven.

Som ett andra stycke i paragrafen har upptagits bestämmelse om att dispasch
som ej behörigen klandrats länder till efterrättelse. Motsvarande bestämmelse
finns nu i 329 § 1 mom. fjärde stycket sjölagen. Det har synts
lämpligt att redan i den paragraf som anger rättsmedlet mot dispasch ta
in föreskrift om rättsverkan av att dispasch ej klandrats i föreskriven ordning.
Som kommittén har framhållit betraktas dispasch enligt gällande rätt
inte som exekutionstitel. Någon ändring på denna punkt är inte avsedd.

340 och 341 §§.

Dessa paragrafer motsvarar 322 § i kommittéförslagen.

I 340 § har upptagits de domförhetsregler som skall gälla vid rådhusrätts
handläggning av dispaschmål, medan 341 § innehåller bestämmelser om hur
de särskilda ledamöterna utses och vad som i övrigt gäller beträffande dem.

Enligt 314 § 2 mom. sjölagen skall i rådhusrätt vid handläggning av
dispaschmål sitta, utom det antal ledamöter som i rättegångsbalken är
föreskrivet för domförhet vid huvudförhandling i allmänhet, tre i handel
och sjöfart kunniga och erfarna personer. Detta domförhetskrav gäller dock
inte i fråga om all handläggning i dispaschmål. Enligt 329 § skall rådhusrätten
omedelbart avvisa klandertalan som uppenbart inte kan tas upp till
prövning och beslut därom får meddelas av rättens ordförande. Denne äger
också i viss mån ensam ta befattning med målets beredning. För det fall
att talan förs mot rådhusrätts utslag eller beslut i dispaschmål föreskrivs
i 330 §, att rådhusrätten skall pröva huruvida besvärstalan fullföljts på föreskrivet
sätt och inom rätt tid samt att awisningsbeslut får meddelas av
rättens ordförande.

Den allmänna regeln om rådhusrätts sammansättning vid handläggning
av dispaschmål har upptagits utan saklig ändring i kommitténs förslag. Detta
innehåller vidare en bestämmelse som väsentligen svarar mot reglerna
om behörighet för rättens ordförande som ensamdomare.

223

Kungl. Maj. ts proposition nr H5 år 1966

Som framgår av den allmänna motiveringen har remissinstanserna varit
positivt inställda till kommittéförslaget i denna del. Från ett par håll har
emellertid framförts vissa anmärkningar i formellt hänseende. Domstolskommittén
har sålunda påtalat att förslaget begagnar uttrycket »rättens
ordförande» i de fall då en lagfaren domare ensam äger ombesörja viss
handläggning. Domstolskommittén menar, att det inte utan vidare är klart
vem som är att betrakta som rättens ordförande. Även om det i allmänhet
inte bör innebära något större problem att fastställa vem som är att anse
som rättens ordförande, måste det ändå enligt domstolskommittén vara en
nackdel att endast denne kan vidta de åtgärder som ligger inom området
för ensamdomares behörighet. Det kan från arbetsfördelningssynpunkt vara
önskvärt att ett måls beredande handhas av annan lagfaren domare än
den som skall tjänstgöra som ordförande i fullsutten rätt. För att undgå
sådana olägenheter har domförhetsreglerna i departementsförslaget utformats
efter mönster av rättegångsbalkens bestämmelser (1 kap. 4 och 11 §§)
om domförhet i underrätt. I övrigt kan då användas uttrycket »rätten» eller
»rådhusrätten», vare sig det är rätten i fullsutten sammansättning eller en
lagfaren domare som avses. I enlighet med vad domstolskommittén vidare
förordat används för de handels- och sjöfartskunniga personer som skall
ingå i domstolen beteckningen »särskilda ledamöter» redan första gången
dessa ledamöter omnämns i lagtexten.

Det förhållande att rätten är domför med en lagfaren domare vid prövning
om klander skall avvisas, utesluter inte att om sakens beskaffenhet
anses motivera detta rätten kan pröva avvisningsfrågor i den sammansättning
som anges i 340 § första punkten.

Rådhusrättens särskilda ledamöter utses enligt gällande ordning för ett
år i sänder av stadsfullmäktige i stad vars rådhusrätt är behörig för dispaschmål.
På samma sätt utses tre suppleanter för dem. Vid förfall även för
suppleant tillkallas genom domstolens försorg annan att tjänstgöra som
särskild ledamot. Dessutom ges bestämmelser om ersättning till särskild
ledamot, om krav på att han skall vara svensk medborgare och ha fyllt tjugufem
år och inte vara omyndig eller i konkurs samt om viss tjänstgöringsskyldighet
efter utgången av den tid för vilken ledamoten utsetts.

Kommittén har med sitt förslag tillmötesgått önskemålet att de särskilda
ledamöterna bör utses i en ordning som bättre än den gällande kan tillgodose
kravet på sakkunskap hos dem. Detta har skett genom en utformning
i anslutning till vad kommittén föreslagit beträffande de särskilda ledamöterna
vid sjöförklaring. Även i denna del har förslaget godtagits under
remissbehandlingen. Domstolskommittén har dock satt i fråga, om det
behövs uttrycklig föreskrift om att domare när han skall utse de särskilda
ledamöterna skall samråda med sina kolleger. Enligt min mening torde
det kunna förutsättas att den domare som skall utse de särskilda ledamöterna
samråder med sina kolleger i rätten även om uttrycklig före -

224

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966

skrift härom inte meddelas. I övrigt överensstämmer departementsförsla get

i allt väsentligt med kommittéförslaget.

342 §.

I denna paragraf har sammanförts de föreskrifter som, frånsett domförhetsfrågorna,
gäller rådhusrättens handläggning av dispaschmål. Den motsvarar
329 § i kommittéförslaget.

I första stycket har angivits den tid inom vilken klander får anföras.
Som jag förut angivit blir klandertiden en månad från dispaschens dag.
Med utttrycket dispaschens dag avses den dag då dispaschen utges. Någon
ändring i förhållande till gällande rätt beträffande utgångspunkten
för klandertidens beräkning är alltså inte avsedd.

Som jag anfört i den allmänna motiveringen görs enligt förslaget rättegångsbalkens
regler för besvärsprocessen omedelbart tillämpliga och kompletteras
med sådana föreskrifter om avvikelser som behövs. Lagtekniskt
torde detta lämpligen kunna lösas efter i princip samma linje som följs i
59 kap. 6 § rättegångsbalken i dess lydelse från den 1 juli 1966 (SFS 249,
jfr prop. nr 100 s. 144). I enlighet härmed har i andra stycket av förevarande
paragraf intagits föreskrift att med de avvikelser som följer av
paragrafens tredje stycke vissa angivna bestämmelser i 52 kap. rättegångsbalken
äger motsvarande tillämpning i mål om klander av dispasch. Ytterligare
har tillagts, att bestämmelse som avser hovrätt därvid gäller rådhusrätten.

I hänvisningen till 52 kap. har utelämnats vissa paragrafer som på grund
av avvikande reglering i sjölagen eller enligt sakens natur inte kan vinna
tillämpning i dispaschmål.

I andra stycket har i överensstämmelse med kommittéförslaget angivits
att klagandens motpart i dispaschmålet äger få ut en avgiftsfri avskrift
av klanderinlagan. Vidare föreskrivs, att motparten, om han vill bemöta
klandret, inom fyra veckor efter fullföljdstidens utgång skall komma in
med skriftlig förklaring till rådhusrätten. Denna ordning anknyter i huvudsak
till vad som nu gäller. En mera väsentlig skillnad är att förklaringstiden
utsträcks från två till fyra veckor. Den nu åtminstone formellt
gällande begränsningen att inte mer än en skrift får inges från vardera
sidan bortfaller. Här har upptagits den förut berörda bestämmelsen om
att rådhusrätten bör sända meddelande till varje känd sakägare om den
rätt att kostnadsfritt få ut avskrift av klanderinlagan och att inkomma
med skriftlig förklaring som tillkommer klagandens motpart.

I den förut nämnda hänvisningen till 52 kap. rättegångsbalken har bl. a.
kapitlets 10 § nämnts. Enligt denna bestämmelse får rätten förordna, att
part eller annan höres muntligen, men detta gäller bara om förhör anses behövligt
för utredningen. Kommittén har framhållit, att behov av förhandling
i dispaschmål kan föreligga för andra ändamål än för utredningen. Bl. a.

225

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966

nämns att förhandling kan behövas för målets beredande eller för behandling
av rättegångsfråga. För att tillgodose detta har i departementsförslaget
i tredje stycket av förevarande paragraf föreskrivits att rätten äger hålla
förhör eller förhandling även för annat ändamål än sådant som avses i 52
kap. 10 § rättegångsbalken.

Avgörandet i sak av dispaschmål sker f. n. genom utslag. Ingen ändring
i detta avseende är påkallad. Det har-synts lämpligt att ta in uttrycklig bestämmelse
härom avslutningsvis i denna paragraf. Härigenom undviks det
annars tänkbara missförståndet att på grund av 52 kap. 12 § rättegångsbalken
avgörandet av dispaschmål i sak skulle betecknas som slutligt beslut.

343 §.

Paragrafen motsvarar 330 § i kommittéförslaget och innehåller bestämmelser
om besvär till högsta domstolen.

I första stycket har föreskrivits att talan mot rådhusrätts utslag eller beslut
i dispaschmål förs genom besvär till högsta domstolen. Vidare anges att
den som vill anföra besvär har att inkomma med besvärsinlaga till rådhusrätten
inom fyra veckor från den dag då avgörandet meddelades. Dessa bestämmelser
svarar mot nuvarande 330 § första stycket första och — i huvudsak
— andra punkten sjölagen.

De övriga bestämmelserna i nuvarande 330 § har med samma lagtekniska
metod som i 342 § i departementsförslaget ersatts genom en hänvisning till
54 kap. 16—19 §§ och 56 kap. rättegångsbalken (jfr även 59 kap. 7 § rättegångsbalken
i dess lydelse från den 1 juli 1966). Hänvisningen innehåller
uttrycklig erinran om klagandens skyldighet att nedsätta fullfölj dsavgift
och belopp till säkerhet för motparts kostnadsersättning. Det har särskilt
angivits, att bestämmelse som avser hovrätt i stället gäller rådhusrätten. De
bestämmelser i 54 kap. som på detta sätt gjorts tillämpliga omfattar ej reglerna
om prövningstillstånd. Sådant tillstånd krävs alltså ej.

I 341 § har föreskrivits, att rådhusrätten är domför med en lagfaren domare
vid handläggning som enligt 343 § ankommer på rådhusrätten. De nuvarande
bestämmelserna i 330 § om att rådhusrättens ordförande har att ombesörja
vissa uppgifter — att motta fullföljdsavgift och belopp till säkerhet
för kostnadsersättning samt att pröva om besvärstalan har fullföljts på föreskrivet
sätt och inom rätt tid — behöver därför inte någon motsvarighet
i den nya bestämmelsen. Däremot bör vissa föreskrifter om förfarandet hos
rådhusrätt vid nedsättning av fullföljdsavgift m. m. meddelas dels i kungörelsen
den 19 december 1947 (nr 935) med närmare bestämmelser om fullföljdsavgift,
kostnadsersättning och fattigdomsintyg vid fullföljd av talan
till högsta domstolen och dels i arbetsordningarna för Stockholms rådhusrätt
och Göteborgs rådhusrätt.

Den föreslagna bestämmelsen innebär vidare i överensstämmelse med
kommittéförslaget, alt bcsvärsmålcts beredande skall följa samma regler

li Bihang till riksdagens protokoll 1066. 1 samt. Nr 14,1

226

Kungl. Maj:ts proposition nr U5 år 1966

som besvärsmål i allmänhet hos högsta domstolen. Rådhusrättens nuvarande
befattning med besvärsmålets beredande kommer alltså att upphöra. I
den mån motparts hörande behövs, skall kommunicering ske enligt 56 kap.
8 § rättegångsbalken. Motparten behöver således inte som f. n. själv bevaka
om besvär anförts eller vara aktiv för att få de! av besvärsinlagan.

Särskilda bestämmelser

För att få så stor redaktionell överensstämmelse som möjligt mellan
de danska, norska och svenska förslagen i befälhavarekapitlet krävs som
jag berört tidigare, att vissa bestämmelser bryts ut ur kapitlet. Till de
bestämmelser som bör utgå hör de som i kommittéförslaget tagits upp
i 41 och 43 §§. Av dem innehåller 41 § bestämmelser om hemtransport av
sjöfolk m. m. och 43 § bestämmelser om frihet för fartygspersonal att gå
till sjöss med utklarerat och segelfärdigt fartyg utan hinder av vissa exekutiva
åtgärder mot personalen. Bestämmelser motsvarande 41 § i det
svenska kommittéförslaget har i det danska förslaget kunnat behållas i
befälhavarekapitlet, där de tagits upp som 70 §, men i det norska förslaget
flyttats till ett avslutande 14 kap. som innehåller särskilda bestämmelser.
I Finland finns motsvarande bestämmelser i sjömanslagen. Motsvarigheter
till 43 § i det svenska kommittéförslaget finns i Finland i sjölagens
kapitel om rättegång m. m. samt i Danmark och Norge i processoch
exekutionslagstiftningen. Det förfaller lämpligt att båda de nu ifrågavarande
paragraferna i den svenska sjölagen får sin plats i ett nytt
avslutande kapitel med rubriken »Särskilda bestämmelser». De får där
beteckningen 345 och 346 §§.

345 §.

Denna paragraf motsvarar 43 § i kommittéförslaget och 69 § sjölagen.
Den innehåller att ombordanställd inte får för gäld hindras att avresa,
efter det att fartyget utklarerats och i övrigt är färdigt att avgå. Inte
heller får något av vad han för tjänsten fört ombord tas i mät eller
beläggas med kvarstad. Syftet med bestämmelsen är att förebygga att
någon befälhavarens eller annan ombordanställds borgenär genom att
dröja till sista stunden kan antingen tvinga sig till betalning av redaren
eller också hindra fartygets avgång.

Kommittén har övervägt, om bestämmelsen bör behållas. Med hänsyn
till att de övriga nordiska kommittéerna inte ifrågasatt att upphäva motsvarande
bestämmelser och med hänsyn till gällande svenska handräckningsregler
föreslår dock kommittén inte nagon ändring. Under remissbehandlingen
har Stockholms rådhusrätt ifrågasatt det berättigade i att
bestämmelsen behålls. Rådhusrätten har vidare ansett det oklart vilka

227

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

handräckningsregler som motiverar den. De olägenheter den vill möta behöver
enligt rådhusrätten varken för den anställde själv eller för arbetsgivaren
vara större och mer beaktansvärda i sjöfartsförhållanden än i vissa
tänkbara motsvarande fall inom andra verksamhetsområden.

Ombordanställd kan t. ex. genom reseförbud enligt utsökningslagen
hindras att gå till sjöss. På grund av gällande bestämmelser i sjöbefälskungörelsen
och lagen om säkerheten på fartyg angående befäls- och manskapsbemanning
kan detta innebära hinder för fartygets avgång. Ett uppehåll
i fartygs drift kan emellertid som jag anfört i anslutning till sjöförklaringsreglerna
medföra mycket stora kostnader. Ifrågavarande bestämmelse
får enligt min mening alltjämt anses vara motiverad. Jag biträder
därför kommitténs förslag att behålla densamma.

346 §.

Denna paragraf motsvarar 41 § i kommitténs förslag och 34 § sjölagen.
Sistnämnda paragraf fick sin nuvarande lydelse år 1962 och föreskriver
skyldighet för fartygs befälhavare att till bestämmelseorten eller annan
hamn som fartyget skall anlöpa under resan ta med svenskt sjöfolk, vars
hemsändande det åligger konsulerna att besörja eller som äger rätt till
fri hemresa enligt 26 § sjömanslagen. Det senare avser sjöman som avgår
från sin tjänst i utlandet. Skyldigheten skall fullgöras till det antal och
med rätt till den ersättning som Kungl. Maj :t bestämmer. Befälhavaren
är vidare enligt paragrafen skyldig att utan betalning ta med urna innehållande
askan efter avliden svensk befälhavare eller sjöman, likaså hans
efterlämnade effekter såvitt dessa kan tas med utan olägenhet. Kungl.
Maj :t äger förordna, att skyldighet enligt paragrafen skall gälla även i
förhållande till befälhavare eller sjöman från annat land, hans aska eller
efterlämnade effekter.

Under remissbehandlingen har Sveriges fartygsbefälsförening anfört att
även skyldigheten att hemföra sjöfolk bör vara betingad av att det kan
ske utan olägenhet. Svenska maskinbefälsförbundet och Svenska sjöfolksförbundet
har gjort anmärkning mot att förslaget i sin lydelse bevarar
en skillnad mellan befälhavare och sjöman och därmed en oklarhet om
befälhavaren är sjöman och om han är medlem av besättningen. Denna
skillnad anses dessutom vara uttryck för ett klasstänkande och en konservativ
syn som bör utmönstras ur sjölagstiftningen.

Dessa bestämmelser i sjölagen hör samman med annan lagstiftning, såsom
t. ex. sjömanslagen med dess systematiska indelning av sjöfolk i skilda
kategorier. Denna lag är som jag tidigare nämnt föremål för översyn av
1964 års sjömanslagskommitté. Jag vill därför inte nu förorda någon
ändring. Däremot kan det vara lämpligt att genom eu redaktionell jämkning
i paragrafens början ge uttryck åt att de föreskrivna skyldigheterna
åvilar fartyget. Befälhavaren ansvarar för alt dessa skyldigheter iakttas.

228

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

SEKRETESSLAGEN

Särskilda bestämmelser som medger att handlingar rörande sjöförklaring
beläggs med sekretess finns inte f. n. Fråga om sådana bestämmelser uppkommer
i anslutning till det tidigare behandlade förslaget, att sjöförklaring
i vissa fall skall kunna hållas inom stängda dörrar.

Allmän motivering

Sjölagskommittén

Kommittén erinrar om sitt förslag att sjöförklaring angående sammanstötning
mellan fartyg under vissa förutsättningar skall kunna tas upp vid
förhandling inom stängda dörrar. För att det åsyftade sekretesskyddet skall
bli helt tillgodosett måste enligt kommittén denna regel kompletteras med
föreskrifter om inskränkningar i rätten att ta del av befälhavares rapport
och flertalet förrättningshandlingar. Kommittén anser att föreskrifter i ämnet
bör meddelas i lagen den 28 maj 1937 (nr 249) om inskränkningar i
rätten att utbekomma allmänna handlingar (sekretesslagen). Kommittéförslaget
upptar till en början bestämmelse av innebörd att handlingar i
ärende inför domstol eller konsul angående sjöförklaring med anledning av
fartygs sammanstötning med annat fartyg inte får utlämnas utan redarens
samtycke tidigare än tio år efter sammanstötningen, såvida inte motsvarande
utredning beträffande det andra fartyget finns tillgänglig för den
som vill ta del därav. Förslaget innehåller vidare, att inte heller befälhavares
rapport eller andra handlingar som kommit in till sjöfartsstyrelsen
med anledning av fartygs sammanstötning med annat fartyg får utlämnas
tidigare än jag nyss nämnt utan redarens samtycke. Bestämmelserna föreslås
få motsvarande tillämpning när utredning verkställs av särskild undersökningskommission
enligt 314 § i kommitténs förslag till ändringar i
sjölagen. Tioårsgränsen har valts med hänsyn till den allmänna fordringspreskriptionen.
Med uttrycket motsvarande utredning avser kommittén sådan
utredning som innehållsmässigt svarar mot den handling vars utlämnande
det är fråga om. Eftersom sekretesskyddets ändamål och verkan förfaller,
om sjöförklaring upptas vid offentlig förhandling, skall sekretessen
såvitt avser handlingar hos domstol eller konsul inte bestå i sådant fall. Bestämmelserna
är i kommittéförslaget upptagna i en ny 35 § i sekretesslagen
i stället för den 35 § som upphörde att gälla i samband med införandet
av 1949 års tryckfrihetsförordning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

229

Remissyttrandena

Sveriges fartygsbefälsförening tillstyrker kommitténs förslag i denna del
liksom i fråga om den föreslagna möjligheten att hålla sjöförklaring inom
stängda dörrar.

Sjöfartsstyrelsen menar, att sekretesskyddet måste gälla även i fråga om
polisutredning, om syftet med bestämmelserna skall nås. Och chefen för
marinen förordar en utvidgning av tillämpningsområdet till sådan utredning
som företas av statlig myndighet, när svenskt krigsfartyg sammanstöter
med annat fartyg.

Offentlighetskommittén anmärker beträffande sjöförklaring inför domstol
att, om den hålls inom stängda dörrar, domstolen kan belägga inkomna
och upprättade handlingar i ärendet med sekretess enligt 36 § sekretesslagen.
Den av kommittén föreslagna nya 35 § i samma lag gör inte undantag
för sjöförklaring inför domstol. Två sekretessbestämmelser blir därför
tillämpliga och det är inte utan praktisk betydelse vilken av dem som följs.
Offentlighetskommittén förordar, att 36 § blir ensam tillämplig. Så blir
fallet utan vidare om det inte i 36 § femte stycket görs förbehåll för annat.
Den nya regeln bör sålunda enligt offentlighetskommittén omedelbart avse
sjöförklaring inför konsul och utredning hos undersökningskommission
liksom handlingar hos sjöfartsstyrelsen och endast indirekt, på grund av
domstols förordnande, bli tillämplig även på sjöförklaring inför domstol.
Offentlighetskommittén gör vidare en del anmärkningar av lagteknisk art
och förordar, att erforderliga sekretessbestämmelser infogas i sekretesslagen
som en ny 22 a § efter de delvis likartade bestämmelserna i 18—22 §§. Det
nya lagrummet bör enligt offentlighetskommittén innehålla, att handlingar
i ärende rörande sjöförklaring i anledning av fartygs sammanstötning med
annat fartyg inte får utan redarens samtycke utlämnas förrän sjöförklaring
hållits eller motsvarande utredning gjorts beträffande det andra fartyget
och, om fartyget är utländskt, blivit tillgänglig för den som vill ta del
därav eller också tio år förflutit från det sammanstötningen ägde rum. I
en andra punkt bör föreskrivas, att inte heller till sjöfartsstyrelsen inkomna
eller där upprättade handlingar i anledning av fartygs sammanstötning
med annat fartyg får utan sådant samtycke utlämnas tidigare än som nu
sagts.

Departementschefen

Som framgått vid min behandling av sjöförklaringsreglerna biträder jag
i allt väsentligt förslag av kommittén, att sjöförklaring med anledning av
fartygs sammanstötning med annat fartyg under vissa förutsättningar skall
kunna uppskjutas eller hållas inom stängda dörrar eller också underlåtas.
Vidare förordar jag i anslutning därtill viss inskränkning i rätten att

230

Kungl. Maj:ts proposition nr li5 år 1966

ta del av fartygs dagbok. Det huvudsakliga ändamålet med dessa regler är
att förebygga att den ena kollisionsparten före rättegång skall tvingas blottställa
sig bevismässigt i förhållande till den andra parten. För att inte detta
ändamål skall förfelas genom att tillgång ges till rättens och annan myndighets
handlingar i ärendet krävs regler om inskränkning även i dessa
handlingars offentlighet. De handlingar som det här kan bli fråga om är
i första hand sådana som inges till eller upprättas hos sjöförklaringsdoinstol
eller konsul som håller sjöförklaringen. Samma behov av sekretess uppkommer
i fråga om handlingar hos sjöfartsstyrelsen, såsom rapport till
styrelsen enligt 70 § i sjölagsförslaget, avskrift av dagbok och av kladd
till dagbok, utredningsmyndighets förrättningsprotokoll samt memorial eller
yttrande av den sjötekniske konsulenten hos sjöfartsstyrelsen. Även sådan
handling som upprättas av de sjösakkunniga enligt 307 § femte stycket
i sjölagsförslaget kan komma i fråga.

När det gäller sjöförklaring inför domstol är som offentlighetskommittén
framhållit 36 § sekretesslagen tillämplig. Därav följer, att om förhandling
hållits inom stängda dörrar protokoll över förhandlingen och handlingar
som företetts därvid inte får utlämnas utan domstolens tillstånd innan domstolen
skilt sig från ärendets handläggning. Domstolen äger också i väntan
på sådan förhandling besluta att handlingar som kommer in i ärendet inte
får utlämnas utan domstolens tillstånd. Detsamma kan ske beträffande
handlingar som kommer in sedan förhandlingen hållits. När domstolen skiljer
sig från ärendet, äger den vidare förordna, att handlingar som jag nu
nämnt inte får utan domstolens tillstånd utlämnas innan viss tid förflutit,
högst 70 år från dagen för förordnandet. Dessa bestämmelser i 36 § sekretesslagen
torde vara fullt tillräckliga för att tillgodose ändamålet med förhandling
inom stängda dörrar, när det gäller sjöförklaring inför domstol.

I fråga om sjöförklaring eller motsvarande utredning i annat fall krävs
däremot särskilda regler om handlingssekretess. Som kommittén föreslagit
och även offentlighetskommittén förordat bör dessa nya regler avse sjöförklaring
med anledning av fartygs sammanstötning med annat fartyg.
Tillämpningsområdet blir därmed detsamma som för de i 308 § föreslagna
bestämmelserna om när sjöförklaring kan hållas inom stängda dörrar.

Handlingssekretessen bör inte upprätthållas i vidare mån än som är nödvändigt
med hänsyn till ändamålet. Hålls sjöförklaring offentligt beträffande
fartyget bör sekretesskydd inte komma i fråga. Som kommittén menat finns
det inte heller anledning att upprätthålla sekretesskydd för en handling,
om motsvarande utredning är tillgänglig beträffande det andra fartyget.
Med motsvarande utredning avser jag liksom kommittén sådan utredning
som innehållsmässigt svarar mot den handling vars utlämnande begärs.
Denna förutsättning är tydligen för handen, om sjöförklaring eller liknande
utredning verkställs beträffande det andra fartyget och blir tillgänglig för
den som vill ta del därav. Hålls sjöförklaring beträffande detta fartyg en -

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 är 1966

231

ligt de föreslagna svenska reglerna blir handlingarna i ärendet omedelbart
tillgängliga, eftersom den sjöförklaring som äger rum sist i sammanstötningsfall
inte får hållas inom stängda dörrar. Detsamma gäller sjöförklaring
enligt de övriga nordiska förslagen. Är varken de svenska eller de övriga
nordiska bestämmelserna tillämpliga kan förhållandet bli ett annat. Det
är då inte säkert att någon sjöförklaring eller motsvarande utredning alls
kommer till stånd. Även om ingen offentlig sjöförklaring eller motsvarande
utredning verkställs beträffande det andra fartyget, tjänar det dock ingenting
till att hemlighålla handlingarna beträffande den första sjöförklaringen
hur länge som helst. Sjölagskommittén har föreslagit en begränsning till tio
år, ett förslag som vunnit stöd bl. a. hos offentlighetskommittén. Stockholms
rådhusrätt har dock ifrågasatt om en så lång tid kan behövas. Tiden
har av sjölagskommittén valts med hänsyn till den tioåriga fordringspreskriptionen.
Sjölagen innehåller emellertid i stor utsträckning, bl. a. när
det gäller anspråk på ersättning för sammanstötning, bestämmelser om
kortare preskriptionstider. Med hänsyn till dessa synes mig en tid av fem år
vara fullt tillräcklig.

Sedan sjölagskommittén avgav sitt förslag har 35 § sekretesslagen tagits
i anspråk för nya regler genom en lagändring år 1965. Den kan alltså inte
som kommittén tänkt sig komma i fråga för de nu ifrågavarande bestämmelserna.
Jag förordar att dessa i stället får som offentlighetskommittén
föreslagit bilda en ny 22 a § i sekretesslagen.

Enligt praxis företas sjöutredningar angående icke-kommersiella statsfartyg
i allmänhet ej enligt sjölagen utan genom vederbörande förvaltningsmyndighets
försorg. Denna praxis torde vara undantagslös i fråga om krigsmaktens
fartyg. De i det föregående föreslagna sjöförklaringsreglerna beaktar
detta förhållande genom att sjöförklaring inte skall vara obligatorisk
i fråga om andra fartyg än handels- och fiskefartyg. Samma sekretesskydd
bör gälla i fråga om dessa utredningar som vid sjöförklaring. Jag biträder
sålunda det förslag som chefen för marinen framfört i sitt remissyttrande
om att tillämpningsområdet för de nya sekretessbestämmelserna bör omfatta
också sådana utredningar som görs av den statliga myndigheten och
som ersätter sjöförklaring.

Som sjöfartsstyrelsen framhållit i sitt remissyttrande är det av vikt att
det sekretesskydd som avses med de nya bestämmelserna gäller även i fråga
om utredning genom polismyndighet. Någon särskild regel härom torde
dock inte fordras. Bestämmelserna i 10 § sekretesslagen torde vara tillfyllest.
Enligt dessa får nämligen handlingar rörande polismyndighets, tullmyndighets
eller åklagares verksamhet för att förekomma eller beivra
brott inte utlämnas, om det skäligen kan befaras att utlämnandet t. ex.
skulle motverka brotts upptäckande eller brottmåls utredning eller också
vara menligt för enskild person.

Skall handlingar som enligt de föreslagna bestämmelserna beläggs med

232

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966

sekretess företes i rättegång, finns viss möjlighet att med tillämpning av
lagen den 10 juli 1947 (nr 630) om inskränkning av offentligheten vid
domstol beträffande allmänna handlingar hålla rättegången inom stängda
dörrar i vad den angår dessa handlingar och därigenom bevara sekretessskyddet.

I enlighet med vad jag anfört vid behandlingen av dagboksreglerna bör
i sekretesslagen även införas bestämmelser som möjliggör att dagbok på
fartyg som ägs eller nyttjas av staten eller kommun inte behöver utlämnas
i vidare mån än som gäller i fråga om andra fartyg.

Slutligen vill jag även i detta sammanhang erinra om den tidigare berörda
bestämmelsen i 222 § i sjöförslaget, enligt vilken vissa s. k. oegentliga
sammanstötningar likställs med verklig sammanstötning. Denna regel
torde få beaktas vid tillämpning av de nu förordade sekretessbestämmelserna,
som ansluter till sammanstötning mellan fartyg.

De särskilda bestämmelserna
5 §

Som jag anfört i den allmänna motiveringen angående dagboksreglerna
bör som motsvarighet till de föreslagna bestämmelserna i 300 § om undantag
från rätten att ta del av fartygs dagbok införas särskilda bestämmelsei
i sekretesslagen om undantag från rätten att ta del av dagbok på fartyg
som ägs eller nyttjas av staten eller av kommun. Sådana bestämmelser bör
som jag också nämnt tidigare kunna tas in som en ny 5 § i stället för den
5 § som upphävdes i samband med tillkomsten av 1949 års tryckfrihetsförordning.
Liksom i 300 § i sjölagsförslaget avses sådana fall då fartyget
sammanstött med annat fartyg. För sådant fall föreslås i förevarande paragraf
bestämmelse, att dagbok på fartyg som ägs eller nyttjas av staten
eller av kommun inte får utlämnas utan tillstånd av den myndighet under
vars förvaltning fartyget hör, förrän offentlig sjöförklaring hålls eller
talan väckts på grund av sammanstötningen eller fem år förflutit sedan
händelsen inträffade. Detsamma bör liksom enligt sjölagsförslaget gälla i
fråga om dagbokskladd och uppteckning på teknisk väg rörande fartygs
navigering och gången av dess maskineri.

22 a §.

I denna paragraf upptas särskilda bestämmelser om sekretesskydd för
handlingar rörande sjöförklaring eller motsvarande utredning med anledning
av fartygs sammanstötning.

Paragrafen är indelad i två stycken, av vilka det första ansluter till sjöförklaring
och det andra till sådan utredning som verkställs av särskild
undersökningskommission enligt 314 § i sjölagsförslaget eller av statlig

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966 233

myndighet i fall då fartyg som ägs eller nyttjas av staten är inblandat i
sammanstötning.

Första stycket innehåller i överensstämmelse med vad jag anfört i den
allmänna motiveringen, att handlingar i ärende angående sjöförklaring
med anledning av fartygs sammanstötning med annat fartyg inte får utlämnas
utan redarens samtycke förrän motsvarande utredning beträffande
det andra fartyget blivit tillgänglig för den som vill ta del därav eller fem
år förflutit från det sammanstötningen ägde rum, om inte sjöförklaringen
hålls offentligt. Paragrafen omfattar enligt sin lydelse även sjöförklaring
inför domstol. Som jag nämnt i den allmänna motiveringen omfattas sådan
sjöförkaring även av 36 § sekretesslagen. Nu förevarande paragraf innehåller
vidare som andra punkt i första stycket, att vad som sägs i första
punkten gäller även i fråga om handlingar som med anledning av fartygs
sammanstötning med annat fartyg inkommit till sjöfartsstyrelsen eller
upprättats där. Hit hör t. ex. befälhavares rapport enligt 70 § i sjölagsförslaget
och vid rapporten fogade avskrifter av dagbok och dagbokskladd
liksom också memorial eller yttrande som upprättas av den sjötekniske
konsulenten hos sjöfartsstyrelsen.

I andra stycket av paragrafen föreskrivs i enlighet med vad jag tidigare
nämnt, att bestämmelserna i första stycket äger motsvarande tillämpning,
när utredning i fall som avses i första stycket, dvs. sammanstötningsfall,
verkställs av särskild undersökningskommission enligt 314 § i sjölagsförslaget
eller, beträffande fartyg som ägs eller nyttjas av staten, av den myndighet
under vars förvaltning fartyget hör.

38 §.

I denna paragraf bör göras en redaktionell ändring som går ut på att de
bestämmelser som nu föreslås i 5 § inte blir undantagna från paragrafens
tillämpning.

ÖVRIGA LAGFÖRSLAG

Gällande bestämmelser om rådhusrätts i stapelstad befattning med sjöförklaring
och sjöförhör samt om rådhusrättens sammansättning m. m. i
sådana ärenden ersätts som jag förut anfört av uttömmande regler i 305
m. fl. §§ i sjölagsförslaget. Enligt lagen den 4 juni 1937 (nr 306) om
behörighet för häradsrätt att upptaga sjörättsmål äger Kungl. Maj :t förordna
att häradsrätt i fråga om sådan behörighet skall träda i stället för
rådhusrätt som lagts under landsrätt. Som sjörättsmål räknas enligt denna
lag bl. a. sjöförklaring och sjöförhör. De föreslagna ändringarna i sjölagen
nödvändiggör sålunda vissa ändringar i nämnda lag. Deparlementsförslaget
undantar genom uttrycklig föreskrift i 1 § andra stycket sjöförklaring

8f Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Nr 145

234

Kungl. Maj.ts proposition nr 745 år 1966

från vad som skall räknas som sjörättsmål. Dessutom upphävs 2 § andra
stycket med bestämmelser om häradsrättens sammansättning vid upptagande
av sjöförklaring och sjöförhör och om de sjösakkunniga ledamöterna
i sådana ärenden.

Som jag har anfört i den allmänna motiveringen till bestämmelsen i
325 § i sjölagsförslaget om onykterhet till sjöss bör i lagen den 9 maj 1958
(nr 205) om förverkande av alkoholhaltiga drycker m. m. tillägg göras om
förverkande av berusningsmedel i fall som avses i nämnda paragraf. Tilllägget
ingår i 1 § i lagen.

IKRAFTTRÄDANDE M. M.

De föreslagna reglerna om sjöförklaring är i allt väsentligt överensstämmande
med motsvarande regler i de Övriga nordiska förslagen. Det är
förutsatt att dessa regler skall träda i kraft samtidigt i Sverige, Danmark,
Finland och Norge, om möjligt den 1 januari 1967. För att samtidighet
skall kunna uppnås även vid någon förskjutning av tidpunkten för ikraftträdandet
bör det överlämnas åt Kungl. Maj :t att förordna om de nya bestämmelsernas
ikraftträdande. Föreliggande förslag bör i sin helhet träda i
kraft samtidigt.

Som jag anfört i det föregående ersätter de föreslagna bestämmelserna
i sjölagsförslaget dels lagen den 8 april 1927 (nr 83) om dispaschörs befattning
med försäkringstvister, dels lagen den 27 april 1906 (nr 19 s. 6)
angående skyldighet för svensk domstol att upptaga sjöförklaring och verkställa
undersökning angående sjöolycka, som drabbat främmande fartyg,
och dels 79 § andra stycket sjömanslagen den 30 juni 1952 (nr 530). Nämnda
lagar och lagrum bör alltså upphävas.

I fråga om de nya bestämmelsernas ikraftträdande torde i övrigt böra
iakttas följande.

Den föreslagna bestämmelsen i 67 § sjölagen om jämkning av'' skadestånd
som lots är skyldig att utge torde enligt allmänna principer inte
böra tillämpas, när den skadegörande handlingen eller underlåtenheten
att handla inträffat före den nya lagens ikraftträdande. Någon särskild
bestämmelse i detta hänseende behövs alltså inte.

Beträffande utredning och fördelning av gemensamt haveri, kostnad som
enligt 136 § sjölagen skall fördelas efter samma grunder samt, i vissa fall,
enskilt haveri torde äldre lag böra tillämpas när haveriet inträffat eller
kostnaden uppkommit före den nya lagens ikraftträdande. I fråga om
dispaschörs befattning med försäkringstvister bör likaså äldre bestämmelser
tillämpas, om försäkringsavtalet träffats innan den nya lagen trätt i
kraft. Andra frågor som hänskjuts till dispaschör bör utredas av dispa -

235

Kungl. Maj.ts proposition nr 745 år 1966

schören enligt äldre bestämmelser, om dispascheringsförfarandet inletts
innan den nya lagen trätt i kraft.

Angående skyldighet att avge rapport till sjöfartsstyrelsen och att avge
sjöförklaring är det naturligt att äldre lag gäller i fråga om händelser
som inträffat före den nya lagens ikraftträdande. Har sjöförklaring upptagits
eller sjöförhör inletts dessförinnan bör ärendet också slutföras enligt
äldre bestämmelser.

Detsamma bör gälla i fråga om besiktning som inletts före nämnda tidpunkt.

Har dispaschmål anhängiggjorts genom klandertalan före den nya lagens
ikraftträdande, bör målet behandlas enligt äldre lag.

Förslaget innehåller övergångsbestämmelser i enlighet med vad jag nu
har anfört.

HEMSTÄLLAN

I enlighet med vad som anförts i det föregående föreligger inom justitiedepartementet
utarbetade förslag till

1) lag om ändring i sjölagen;

2) lag om ändring i lagen den 4 juni 1937 (nr 306) om behörighet för
häradsrätt att upptaga sjörättsmål;

3) lag om ändrad Igdelse av 1 § lagen den 9 maj 1958 (nr 205) om förverkande
av alkoholhaltiga drgcker m. m.;

4) lag om ändring i lagen den 28 maj 1937 (nr 2b9) om inskränkningar
i rätten att utbekomma allmänna handlingar.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över lagförslagen under
1)— 3) inhämtas för det i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet genom
utdrag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av
statsrådets övriga ledamöter hemställt bifaller Hans
Maj :t Konungen.

Ur protokollet:
Stig Granqvist

236

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

Bilaga l1

1) Förslag
till
Lag

om ändring i sjölagen

(Nuvarande lydelse)

213 §.

Utredning och fördelning av gemensamt
haveri skall äga rum å den
ort, där fartyg och last skiljas åt
eller där dispasch för den ort vanligen
upprättas, efter där gällande
lag.

Dispasch upprättas här i landet
av därtill förordnad tjänsteman (dispaschör).

(Föreslagen lydelse)

212 §.

Utredning och fördelning av gemensamt
haveri, verkställes, om annat
ej avtalats, genom dispasch (generaldis
pasch) på den ort som redaren
bestämmer.

Dispasch upprättas här i landet av
dispaschör. Dispaschör förordnas av
Konungen. Han skall vara lagfaren.

Rättegångsbalkens bestämmelser
om jäv mot domare gälla i fråga om
dispaschör.

313 §.

I fråga om fartyg hemmahörande
i Danmark, Finland eller Norge skall
rätten upptaga sjöförklaring när det
begäres av befälhavaren eller redaren
eller av behörig myndighet i fartygets
hemland. Beträffande annat
utländskt fartyg upptages sjöförklaring
på sådan begäran, om skäl äro
därtill.

Om utredning av händelse som inträffat
i samband med utländskt fartygs
drift är påkallad från sjöfartssäkerhetens
synpunkt och fartyget
befinner sig i svensk hamn, äger
sjöfartsstyrelsen förordna, att sjöförklaring
skall avgivas.

Skall sjöförklaring hållas på begäran
av annan än fartygets befälhavare
eller redare, äger bestämmelsen
i 302 § andra stycket motsvarande
tillämpning.

1 Av bilagan bär här medtagits endast vissa bestämmelser i förslaget till lag om ändring
i sjölagen. I övrigt är bilagan frånsett redaktionella ändringar likalydande med de vid propositionen
fogade förslaget under 1)—3) och 5).

237

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966

(Nuvarande lydelse)

291 §.

Avviker befälhavare ur tjänsten
och övergiver det honom anförtrodda
fartyget, dömes till fängelse i
högst två år eller, om brottet är
ringa, till dagsböter.

(Föreslagen lydelse)

326 §.

Avviker befälhavare ur tjänsten
och övergiver fartyget, dömes till
böter eller fängelse i högst ett år.

327 §.

Lämnar befälhavare fartyget när
det är i fara och därvid försummar
vad som åligger honom enligt 62 §
första stycket eller i övrigt såsom
god sjöman, dömes till böter eller
fängelse i högst två år.

287 §.

Försummar någon vad honom
åligger med avseende å dagboks förande
eller uppvisande, dömes till
böter, högst femhundra kronor.

329 §.

Försummar någon sin skyldighet
enligt denna lag i fråga om dagboks
förande eller lämnar han uppsåtligen
eller av oaktsamhet oriktig eller
vilseledande uppgift i dagboken,
dömes till böter.

Till samma straff dömes

2. redare, om han försummar sin
skyldighet att förvara sådan handling.

329 §.

1 mom. Den som vill klandra dispasch
skall inom trettio dagar från
den dag, då dispaschen utgavs, till
rådstuvurätten inkomma med skriftlig
inlaga i två exemplar. I inlagan
skola fullständigt upptagas alla klagandens
påståenden jämte skälen
därtill. Vid inlagan skola ock fogas
den klandrade utredningen samt de
handlingar klaganden åberopar.

Finnes uppenbart, att talan icke
kan upptagas till prövning, skall den
omedelbart avvisas; beslut härom
må meddelas av rättens ordförande.

Avvisas ej klandertalan, äge kla -

342 §.

Vill någon klandra dispasch, skall
han inom en månad från dispaschens
dag till rådhusrätten inkomma
med klanderinlaga. Med de avvikelser
som följa av tredje stycket i
denna paragraf äga i övrigt bestämmelserna
i 52 kap. 2, 3, 5, 6 och
8—12 §§ rättegångsbalken motsvarande
tillämpning i mål om klander
av dispasch. Bestämmelse som avser
hovrätt gäller därvid i stället rådhusrätten.

Upptages klander av dispasch,

238

Kungl. Maj. ts proposition nr 145 år 1966

(Nuvarande lydelse)

gandens vederpart utbekomma ena
exemplaret av klagandens inlaga.
Vill vederparten bemöta klandret,
äge han inom två veckor efter klandertidens
utgång till rådstuvurätten
inkomma med skriftlig förklaring i
två exemplar. Vid förklaringen skola
fogas de handlingar förklaranden
åberopar, där de ej redan äro ingivna.
Ej må å någondera sidan mer än
en skrift ingivas.

Har icke dispasch blivit överklagad
i den ordning, nu är sagt, lände
den till efterrättelse.

2 mom. Vill part bliva muntligen
hörd, göre därom anmälan inom fyra
veckor efter klandertidens utgång.
Göres sådan anmälan, bestämme rättens
ordförande genast dag för förhöret,
som ofördröjligen skall inför
rätten hållas. Har ej inom nyss stadgade
tid anmälan skett och prövar
ej heller rätten nödigt höra parterna,
skall ofördröjligen genom anslag ä
en för allmänheten tillgänglig plats
i rättens kansli tillkännagivas viss
dag, då rättens utslag kommer att
meddelas. Underrättelse om tiden
för utslagets meddelande skall ock
avsändas till klaganden samt till annan
part, som inkommit med förklaring
eller eljest blivit hörd i målet.

3 mom. I rättens utslag eller beslut
skall fullständig underrättelse
meddelas om vad part för fullföljande
av talan mot utslaget eller beslutet
har att iakttaga.

(Föreslagen lydelse)

äger motpart utan avgift få ut en
avskrift av klanderinlagan. Vill han
bemöta klandret, skall han inom fyra
veckor efter fullföljdstidens utgång
till rådhusrätten inkomma
med skriftlig förklaring. Om denna
rätt att få del av klandret och att
avgiva förklaring bör rådhusrätten
sända meddelande till varje känd
sakägare.

Rätten äger hålla förhör eller förhandling
även för annat ändamål
än som avses i 52 kap. 10 § rättegångsbalken.
Rättens avgörande av
saken sker genom utslag.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

I den män annat ej följer av vad som föreskrivits nedan upphävas genom
denna lag

1) lagen den 8 april 1927 (nr 83) om dispaschörs befattning med försäkringstvister; 2)

lagen den 27 april 1906 (nr 19 s. 6) angående skyldighet för svensk
domstol att upptaga sjöförklaring och verkställa undersökning angående
sjöolycka, som drabbat främmande fartyg; samt

3) 79 § andra stycket sjömanslagen den 30 juni 1952 (nr 530).

Förekommer i lag eller författning hänvisning till stadgande som ersatts

239

Kungl. Maj. ts proposition nr 1^5 år 1966

genom bestämmelse i denna lag, skall den bestämmelsen i stället tillämpas.

Gemensamt haveri, kostnad som enligt 136 § sjölagen skall fördelas efter
samma grunder som gemensamt haveri samt enskilt haveri utredas och fördelas
av dispaschör med tillämpning av äldre bestämmelser, om haveriet inträffat
eller kostnaden uppkommit före den nya lagens ikraftträdande. Tvist
rörande avtal om sjöförsäkring eller återförsäkring av sådan försäkring utredes
av dispaschör enligt äldre bestämmelser, om försäkringsavtalet träffats
innan den nya lagen trätt i kraft. Annan till dispaschör hänskjuten
fråga utredes enligt äldre bestämmelser, om frågan kommit under dispaschörens
behandling före sagda tidpunkt.

På besiktning som inletts före den nya lagens ikraftträdande aro aldre

bestämmelser tillämpliga.

Dispaschmål, vari klandertalan anhängiggjorts före den nya lagens ikraftträdande,
behandlas enligt äldre lag.

240

Kungl. Maj:ts proposition nr 745 år 1966

Bilaga 2

Sjölagskommitténs förslag år 1963
Förslag till lag om ändring i sjölagen den 12 juni 1891 (nr 35 s. 1)

Härigenom förordnas, att 39, 40, 101, 150, 228—232, 284, 287, 288, 290—
295, 298—315, 321 och 322 §§ sjölagen skola erhålla följande lydelse,1 att
316, 317, 319 och 320 §§ sjölagen skola upphöra att gälla, samt att i 13
kap. sjölagen skola införas rubriker av lydelse som angives i det följande.

39 §.

Den, vars rätt är därav beroende, äger att i erforderlig omfattning taga
del av innehållet i dagbok. Vad nu sagts skall dock, såvitt angår sammanstötning
med annat fartyg, gälla allenast i rättegång, i vilken talan föres på
grund av sammanstötningen.

Dagbok skall av redaren förvaras minst tre år efter dess avslutning och,
om med anledning av däri antecknad händelse talan väckts inom nämnda
tid, till dess målet avgjorts genom lagakraftägande dom.

Vad ovan stadgas angående dagbok skall i tillämpliga delar gälla i fråga
om kladd till dagbok.

40 §.

1 mom. Befälhavaren skall till sjöfartsstyrelsen ofördröjligen avgiva
skriftlig rapport, när

1. medlem av besättningen eller, i samband med fartygets drift, annan
person har eller må antagas hava avlidit eller erhållit svår kroppsskada;

2. någon ombord avlidit och begravts i sjön;

3. ombord yppats eller må antagas hava yppats allvarlig förgiftning;

4. fartyget sammanstött med annat fartyg eller varit utsatt för grundstötning; 5.

fartyget övergivits i sjön;

6. i samband med fartygets drift uppkommit eller må antagas hava uppkommit
skada av någon betydenhet å fartyget eller lasten eller å egendom
utanför fartyget; eller

7. i lasten inträffat förskjutning av någon betydenhet.

Befälhavaren skall vidare avgiva rapport, när i anledning av händelse,

som eljest inträffat eller må antagas hava inträffat i samband med fartygets
drift, sjöfartsstyrelsen så påfordrar eller sjöförklaring begärts efter
vad i 302 § sägs.

Rapporten, som upprättas enligt av sjöfartsstyrelsen fastställt formulär,
skall innehålla en under edlig förpliktelse avgiven utförlig redogörelse för
händelsen och för de omständigheter, som kunna tjäna till ledning för bedömandet
av dess orsaker. Den skall upptaga fullständig avskrift av vad
som angående händelsen må vara antecknat i fartygets dagböcker och kladdar
därtill.

1 150, 228—232, 284, 287, 288, 290—-295 och 298—300 §§ har behandlats tidigare och återges
därför inte i denna bilaga.

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966 241

2 mom. Angående sjöförklaring och befälhavarens åligganden därvid stadgas
i 13 kap.

101 §.

Från godsets---och bästa.

Har gods under resa förkommit, minskats eller skadats, skall bortfraktaren
därom snarast underrätta lastägaren, såframt det kan anses påkallat
av dennes intresse.

13 KAP.

Om sjöförklaring och om rättegång i sjörättsmål m. m.

Sjöförklaring

301 §.

Sjöförklaring skall för svenskt fartygs vidkommande äga rum, såframt

1. i samband med fartygets drift antingen befälhavaren eller medlem av
besättningen eller ock, till följd av händelse till sjöss, annan person har eller
må antagas hava avlidit eller erhållit svår kroppsskada;

2. någon ombord avlidit och begravts i sjön;

3. ombord yppats eller må antagas hava yppats allvarlig förgiftning;

4. fartyget sammanstött med annat fartyg eller varit utsatt för grundstötning; 5.

fartyget övergivits i sjön;

6. i samband med fartygets drift uppkommit eller må antagas hava uppkommit
skada av någon betydenhet å fartyget eller å egendom utanför fartyget;
eller

7. i lasten inträffat brand, explosion eller förskjutning av någon betydenhet.

302 §.

Sjöförklaring skall vidare ske, när i anledning av händelse, som inträffat
eller må antagas hava inträffat i samband med fartygets drift, sjöfartsstyrelsen
däx-om förordnar eller befälhavaren eller redaren så påkallar eller
det begäres av lastägare för vinnande av upplysning rörande orsaken till
uppkommen skada å godset, vilken är av någon betydenhet.

Förordnar sjöfartsstyrelsen eller begär lastägare att sjöförklaring skall
äga rum, skall underrättelse därom tillställas befälhavaren eller redaren,
som har att förfara enligt vad i 305 § stadgas.

303 §.

1 mom. Sjöförklaring upptages inom riket av rådhusrätt. Angående domstol
vid sjöförklaring gäller i allt, varom ej i denna lag är särskilt stadgat,
vad i fråga om allmän underrätt är föreskrivet, där det är tillämpligt. Vid
sjöförklaring skola, utom en lagfaren domare såsom ordförande, två i sjöväsendet
kunniga och erfarna personer hava säte och stämma i rätten. Åtminstone
en av dem bör hava grundlig och nyligen förvärvad erfarenhet
från tjänst såsom fartygs- eller maskinbefäl å handelsfartyg.

Rätten utser för varje sjöförklaring de särskilda ledamöterna från en
förteckning, som av sjöfartsstyrelsen årligen upprättas för varje fartygs -

242

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

inspektionsdistrikt. Förteckningen skall upptaga minst tjugu personer.
Finner rätten att i visst fall, med avseende å däruti förekommande omständigheter,
biträde av person med särskild sakkunskap är erforderligt, äger
rätten tillkalla dylik person, oaktat denne ej är upptagen å förteckningen,
att såsom ytterligare ledamot inträda i rätten.

Särskild ledamot skall vara svensk medborgare och hava fyllt tjugufem
år; ej må den vara ledamot, som är omyndig eller i konkurstillstånd. Har
tid, för vilken sådan ledamot utsetts, gått till ända, är han dock skyldig att
tjänstgöra vid fortsatt behandling av ärende, i vars handläggning han förut
deltagit. Ersättning till särskild ledamot gäldas av statsverket enligt bestämmelser
som meddelas av Konungen.

2 mom. I Danmark, Finland och Norge upptages sjöförklaring beträffande
svenskt fartyg av myndighet, som är behörig enligt landets lagstiftning.

I övrigt upptages sjöförklaring utom riket av därtill behörig svensk konsul;
där det lämpligen kan ske, böra vid sjöförklaringen biträda två av konsuln
tillkallade, i sjöväsendet kunniga personer, helst svenska, danska, finska
eller norska medborgare, mot vilka ej förekommer jäv som gäller mot
domare. Å ort, där behörig svensk konsul ej finnes, må sjöförklaring hållas
inför dansk, finsk eller norsk konsul, som enligt sitt hemlands lag är behörig
att utföra dylik förrättning.

304 §.

Om hinder ej möter, skall sjöförklaring hållas i den hamn där händelsen
inträffat eller, om händelsen ägt rum till sjöss, i den första hamn, till vilken
fartyget eller befälhavaren därefter anländer. Med sjöförklaring må dock
anstå till annan hamn, om därigenom, utan att syftet med sjöförklaringen
åsidosättes, kan vinnas avsevärd besparing i kostnader för fartyget eller
andra väsentliga fördelar.

Sjöfartsstyrelsen äger, om i visst fall särskilda skäl äro därtill, bestämma
vilken domstol eller konsul, som skall upptaga sjöförklaringen.

305 §.

Det åligger befälhavaren eller redaren att hos myndighet, som har att
upptaga sjöförklaringen, snarast möjligt göra anmälan därom.

Anmälningen skall vara skriftlig med uppgift å hela besättningen och å de
personer, bland besättningen eller eljest, vilka antagas kunna lämna upplysning
i saken, ävensom, såvitt ske kan, å sakägarna och deras ombud samt
vara åtföljd av ett exemplar av sådan rapport som avses i 40 §.

Gäller anmälningen fall, som avses i 301 § 4, 6 eller 7, eller har sjöförklaring
begärts av befälhavare eller lastägare enligt 302 §, och kan utredningssyftet
med hänsyn till händelsens beskaffenhet lämpligen tillgodoses utan
att sjöförklaringen upptages vid förhandling, må rättens ordförande eller
konsuln, såframt ej sjöfartsstyrelsen påkallar att upptagandet sker vid förhandling,
ensam vidtaga de åtgärder och ombesörja den utredning, som
med hänsyn till sjöfartssäkerheten eller eljest finnes erforderlig.

306 §.

Då sjöförklaring upptages vid förhandling, skall rätten eller konsuln höra
fartygets befälhavare och de medlemmar av besättningen, vilka antagas kunna
lämna upplysning om händelsen. Till upplysning i saken må även andra
personer höras.

Handlingar eller föremål, vilka kunna antagas tjäna till upplysning i sa -

243

Kungi. Maj.ts proposition nr lb5 år 1966

ken, böra granskas av rätten eller konsuln. Där så prövas erforderligt, må
föreläggande vid vite meddelas att vid förrättningen förete sådana handlingar
och föremål som nu sagts. Om det kan antagas, att utredningen
därigenom främjas, skall rätten eller konsuln hålla syn å fartyget eller den
plats där händelsen timat.

Händelsen och dess orsaker skola såvitt möjligt klarläggas vid sjöförklaringen.
Utredning bör företagas beträffande samtliga förhållanden, som må
hava medverkat till händelsen eller som eljest äro av betydelse från sjöfartssäkerhetens
synpunkt.

307 §.

1 mom. Det åligger rättens ordförande att, om ej fall som avses i 305 §
tredje stycket föreligger, så snart ske kan efter mottagen anmälan utsätta
sammanträde för upptagande av sjöförklaring. Sammanträde må utsättas
att äga rum ombord å fartyget.

Ordföranden skall på ändamålsenligt sätt till sammanträdet kalla dem,
som skola höras till upplysning i saken; personer, som tillhöra fartygets
besättning, må kallas genom att föreläggande meddelas befälhavaren att
medhava dem till sammanträdet. Befälhavaren skall föreläggas att till sammanträdet
medföra fartygets dagböcker och kladdar därtill i huvudskrift,
där de finnas i behåll, ävensom, efter ordförandens anvisningar, andra
handlingar och föremål, som kunna tjäna till upplysning vid sjöförklaringen.
Ordföranden skall vidare, där så ske kan, genom särskilt meddelande
underrätta sakägarna om tid och plats för sammanträdet ävensom
var och när den om händelsen ingivna anmälan med därtill hörande handlingar
finnes tillgänglig. Sjöfartsstyrelsen skall städse erhålla underrättelse
om tid och plats för sammanträdet.

Det åligger de särskilda ledamöterna att taga del av de handlingar, som
bifogats anmälningen, samt att för rättens ordförande före sammanträdet
skriftligen angiva de förhållanden, om vilka från sjöteknisk synpunkt med
avseende å olyckans art upplysningar påkallas.

2 mom. Vad i denna paragraf är stadgat skall i tillämpliga delar gälla
jämväl i fråga om sjöförklaring inför konsul.

308 §.

Vid förhandlingens början skola fartygets dagböcker och kladdar därtill
i avseende å innehållet jämföras med varandra och med det vid anmälningen
fogade exemplaret av den i 40 § avsedda rapporten.

309 §.

1 mom. Befälhavaren och övriga personer, som kallats till upplysning i
saken, skola höras var för sig. Ej må någon av dem närvara under förhör
med annan eller under den i 308 § omförmälda genomgången av handlingar,
med mindre särskilda skäl föranleda därtill.

Förhör hålles av rätten. Med rättens tillstånd må förhör hållas av företrädare
för sjöfartsstyrelsen eller av sakägare. Sedan samtliga berättelser
avgivits, böra de som hörts bekräfta sina berättelser med vittnesed, om ej
laga hinder däremot möter eller rätten eljest med avseende å sakens omständigheter
finner edgång icke böra äga rum.

Skriftligt undersökningsmaterial framlägges och syn företages å sådan
tidpunkt under förhandlingen, som prövas lämplig. Förhör må hållas i
omedelbart samband med syn.

244

Kungl. Maj. ts proposition nr 745 år 1966

2 mom. Person, som icke tillhör besättningen, vare för sin inställelse berättigad
till ersättning av allmänna medel efter vad om ersättning till vittne
är stadgat.

3 mom. Vad i denna paragraf är stadgat skall i tillämpliga delar gälla
jämväl i fråga om sjöförklaring inför konsul; dock äge konsul ej upptaga ed.

310 §.

Sedan sjöförklaring avslutats, skall rätten eller konsuln ofördröj ligen till
sjöfartsstyrelsen insända protokoll över förrättningen samt fullständiga avskrifter
av fartygets dagböcker och kladdar därtill i de delar, som framlagts
vid sjöförklaringen.

Har å utländsk ort vederbörlig myndighet eller annat utredningsorgan
verkställt undersökning angående händelse som avses i 301 och 302 §§, skall
konsul, där så ske kan, tillställa sjöfartsstyrelsen avskrift av utredningshandlingarna.

311 §.

Finnes sjöförklaring vara i något avseende ofullständig, äger sjöfartsstyrelsen
förordna, att den skall fullständigas. Styrelsen bestämmer vilken
domstol eller konsul, som skall ombesörja den ytterligare utredningen.

Om tillfredsställande utredning angående händelse som avses i 301 §
finnes tillgänglig, äger sjöfartsstyrelsen förordna, att sjöförklaring ej skall
äga rum.

312 §.

Gäller sjöförklaring sammanstötning med annat fartyg, äger rättens ordförande
låta med sjöförklaringen anstå, såframt därigenom sjöförklaring
kommer till stånd samtidigt med sjöförklaring eller motsvarande utredning
beträffande det andra fartyget. Kan detta syfte ej vinnas, skall rätten, om
så begäres av befälhavaren eller redaren för det fartyg beträffande vilket
sjöförklaring först hålles och ej synnerliga skäl tala däremot, förordna
att sjöförklaringen skall helt eller delvis äga rum inom stängda dörrar
och att därvid icke må närvara annan enskild sakägare än redaren och den,
som meddelat försäkring för fartyget. Vad sålunda stadgats skall äga tilllämpning
jämväl i fråga om sjöförklaring inför konsul.

Har sammanstötning skett med utländskt fartyg, för vilket icke verkställes
utredning motsvarande sjöförklaring, vare ej erforderligt att sjöförklaring
upptages, med mindre sjöfartsstyrelsen bestämmer annorlunda.

Rörande inskränkning i rätten att utbekomma allmänna handlingar i
ärende, som rör sjöförklaring i anledning av sammanstötning mellan fartyg,
är särskilt stadgat.

313 §.

I fråga om fartyg hemmahörande i Danmark, Finland eller Norge skall
rätten eller konsul upptaga sjöförklaring, såframt begäran därom göres av
befälhavaren eller fartygets redare eller av behörig myndighet i fartygets
hemland. Beräffande fartyg, som hör hemma i annat främmande land, skall
jämväl hållas sjöförklaring på begäran som nyss sagts, om skäl därtill äro.

314 §.

Har händelse som avses i 301 § medfört stora förluster i liv eller egendom
eller kan utredningen eljest väntas bliva synnerligen omfattande eller
av invecklad beskaffenhet, äger Konungen förordna, att den med sjöförkla -

245

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

ring avsedda utredningen skall verkställas av särskild undersökningskommission.
Kommissionen skall bestå av personer, som företräda erforderlig
juridisk, nautisk och teknisk sakkunskap.

315 §.

Närmare föreskrifter om tillämpningen av vad ovan i detta kapitel är
stadgat meddelas av Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, av
sj öfarts styrelsen.

Rättegång i sjöråttsmål m. m.

321 §.

Rådhusrätt vare första domstol i mål, som skall bedömas efter denna lag.
Att sådant mål i visst fall må upptagas av häradsrätt är särskilt stadgat.

322 §.

När vid rådhusrätt till handläggning förekommer mål angående klander
av dispasch skola, utom tre eller fyra lagfarna ledamöter, tre i handel och
sjöfart kunniga och erfarna personer hava säte och stämma i rätten. Stadsfullmäktige
i stad, vars rådhusrätt enligt 326 § äger upptaga dylikt mål, skola
före utgången av varje år utse dessa särskilda ledamöter att utöva befattningen
under det följande året. För att i deras ställe tjänstgöra vid inträffat
förfall, skola tillika tre suppleanter utses; uppstår hinder jämväl
för dem, äge rättens ordförande efter samråd med de lagfarna ledamöterna
för varje särskilt fall tillkalla andra.

Särskild ledamot skall vara svensk medborgare och hava fyllt tjugufem
år; ej må den vara ledamot, som är omyndig eller i konkurstillstånd. Har tid,
för vilken sådan ledamot utsetts, gått till ända, är han dock skyldig att
tjänstgöra vid fortsatt behandling av mål, i vars handläggning han förut
deltagit.

De särskilda ledamöterna njute ersättning av allmänna medel enligt bestämmelser
som meddelas av Konungen. Om skyldighet för part att återgälda
sådan ersättning äge vad i 18 kap. 13 § rättegångsbalken är stadgat motsvarande
tillämpning.

Genom denna lag upphäves lagen den 27 april 1906 (nr 19 s. 6) angående
skyldighet för svensk domstol att upptaga sjöförklaring och verkställa
undersökning angående sjöolycka, som drabbat främmande fartyg.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen bestämmer.

Förekommer i lag eller författning hänvisning till eller avses eljest däri
stadgande, som ersatts genom bestämmelse i denna lag, skall den bestämmelsen
i stället tillämpas.

246

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966

Förslag till lag om ändring i lagen den 4 juni 1937 (nr 306) om behörighet
för häradsrätt att upptaga sjörättsmål

Härigenom förordnas, att i lagen den 4 juni 1937 om behörighet för häradsrätt
att upptaga sjörättsmål dels 1 § Skall erhålla följande ändrade lydelse,
dels 2 § andra stycket skall upphöra att gälla.

1 §•

Har, med —--— annan rådhusrätt.

Med sjörättsmål avses i denna lag mål och ärenden som skola bedömas
efter sjölagen eller sjömanslagen ävensom andra mål och ärenden beträffande
vilka, enligt vad särskilt stadgats, de i någon av nämnda lagar givna
regler om domstols behörighet eller ock bestämmelserna i denna lag skola
gälla; dock att lagen icke äger tillämpning å mål angående klander av dispasch
eller å ärende angående upptagande av sjöförklaring.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen bestämmer.

Förslag till lag om ändring i lagen den 28 maj 1937 (nr 249) om inskränkningar
i rätten att utbekomma allmänna handlingar

Härigenom förordnas, att i lagen den 28 maj 1937 om inskränkningar i
rätten att utbekomma allmänna handlingar skall såsom 35 § införas följande.

35 §.

I ärende inför domstol eller konsul angående sjöförklaring i anledning
av fartygs sammanstötning med annat fartyg må vid anmälan för upptagande
av sjöförklaringen fogad avskrift av rapport enligt 40 § sjölagen ävensom
de övriga handlingar i ärendet, vilka röra händelsen, ej utan redarens
samtycke utlämnas tidigare än tio år efter det sammanstötningen timat,
med mindre motsvarande utredning beträffande det andra fartyget finnes
tillgänglig för den som vill taga del därav; dock att, där sjöförklaringen
upptages vid förhandling, vad nu sagts skall gälla endast såvitt förhandlingen
hållits inom stängda dörrar.

Till sjöfartsstyrelsen i anledning av fartygs sammanstötning med annat
fartyg inkommen rapport enligt 40 § sjölagen jämte därtill hörande avskrifter
av fartygets dagböcker och dagbokskladdar ävensom de handlingar,
som i sådant ärende upprättats inom styrelsen eller av domstol eller
konsul jämlikt 310 § första stycket sjölagen insänts till styrelsen, må ej
heller utan redarens samtycke utlämnas tidigare än ovan sagts.

Bestämmelserna i första och andra styckena skola i tillämpliga delar lända
till efterrättelse där utredning angående sammanstötning mellan fartyg
verkställes av undersökningskommission, som förordnats med stöd av 314 §
sjölagen.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen bestämmer.

Kungl. Maj:ts proposition nr lb5 år 1966

247

Bilaga 3

Sjölagskommitténs förslag år 1965

Förslag till lag om ändring i sjölagen den 12 juni 1891 (nr 35 s. 1)

Härigenom förordnas, dels att 5a, 6, 23—39, 41-—43, 211—223, 276, 283,
284, 286—300, 316—320, 322, 326 och 328—330 §§ sjölagen skola erhålla
lydelse såsom nedan angives1, dels att 48, 49, 52—54, 58—61, 69, 187—210,
310, 331 och 332 §§ samma lag skola upphöra att gälla, dels att i lagen skola
upptagas nedan angivna rubriker.

5 a §.

Fartyg skall, när det nyttjas till sjöfart, vara sjövärdigt, försett med erforderliga
anordningar till förebyggande av ohälsa och olycksfall, behörigen
lastat eller barlastat samt bemannat på betryggande sätt.

Om vad i nämnda avseenden skall iakttagas till tryggande av säkerheten
å fartyg är särskilt stadgat.

6 §•

Fartyg som lidit skada skall anses icke vara iståndsättligt, ej allenast när
iståndsättning är omöjlig eller, om iståndsättningen måste äga rum på annan
ort, fartyget icke kan föras dit, utan även i det fall att fartyget ej är
värt att iståndsättas.

Om besiktning för utrönande av fartygets iståndsättlighet stadgas i 317 §.

23 §.

Vid upplösning av partrederi skall fartygets försäljning ske å offentlig
auktion. Kunna ej redarna enas om orten där auktionen skall äga rum eller
om villkoren för försäljningen, skall tvisten avgöras av tre skiljemän enligt
bestämmelserna i lagen om skiljemän.

24 §.

Redare, som har större del i fartyget än hälften, äger rätt att övertaga
fartygets förande, om han är behörig därtill. Kan överenskommelse ej träffas
om lönevillkoren, skola dessa fastställas av tre skiljemän enligt bestämmelserna
i lagen om skiljemän.

Om den som är delägare i fartyget till mer än hälften tillika är befälhavare,
må rätten på annan delägares käromål skilja honom från befattningen,
om därtill äro giltiga skäl.

1 297 § behandlas ej nu och återges därför inte i denna bilaga.

248

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966

3 KAP.

Om fartygs befälhavare

25 §.

Angående befälhavarens tjänsteavtal och hans ställning ombord stadgas
i sjömanslagen.

26 §.

Befälhavaren skall, innan resa anträdes, tillse att fartyget är i behörigt
skick i samtliga de hänseenden som avses i 5 a §.

Under resan skall befälhavaren vaka över att fartyget hålles i behörigt
skick.

Angående fel eller brist i fartygets behöriga skick, som ej genast kan avhjälpas,
skall befälhavaren ofördröjligen underrätta redaren eller den som
i redarens ställe har befattning med fartyget.

27 §.

Är befälhavaren frånvarande eller har han förfall, träffar den främste av
de tillstädesvarande styrmännen de avgöranden som ej tåla uppskov.

Lämnar befälhavaren fartyget, skall han giva den främste av de tillstädesvarande
styrmännen eller, om någon styrman ej är tillstädes, annan av
besättningen erforderlig underrättelse och föreskrift.

När fartyget icke ligger förtöjt i hamn eller eljest å säker ankarplats,
må befälhavaren ej lämna fartyget utan att det är nödvändigt. Är fara för
handen, må han icke vara borta från fartyget.

28 §.

Avlider befälhavaren eller blir han på grund av sjukdom eller annan
tvingande anledning ur stånd att föra fartyget eller övergiver han tjänsten,
träder den främste av styrmännen i hans ställe tills ny befälhavare blivit
utsedd. Redaren skall i dessa fall ofördröjligen underrättas.

29 §.

Befälhavaren skall sörja för att fartyget framföres och handhaves på sätt
som är förenligt med god sjömanssed. Han skall tillse, att navigatoriska
hjälpmedel utnyttjas i erforderlig omfattning. När fara hotar i följd av is
eller annan av väderleksförhållanden beroende orsak eller på grund av särskilda
vid tillfället rådande omständigheter, skall befälhavaren vidtaga därav
betingade försiktighetsmått.

30 §.

Befälhavaren skall göra sig underrättad om de påbud och föreskrifter rörande
sjöfarten, som gälla för de farvatten fartyget skall befara och å de
orter det skall anlöpa.

31 §.

1 mom. Råkar fartyget i sjönöd, är befälhavaren pliktig att göra allt vad
som står i hans makt för att rädda de ombordvarande samt bevara fartyg och
last. Han skall, i den mån så är möjligt, sörja för att skeppshandlingarna
bringas i säkerhet samt föranstalta om bärgning av fartyg och gods.

249

Kungl. Maj:ts proposition nr Ikö år 1966

Så länge hopp finnes att fartyget kan räddas må befälhavaren icke övergiva
det, med mindre hans liv är i allvarlig fara.

2 mom. Befälhavare är skyldig att lämna den som råkat i sjönöd eller eljest
hotas av fara till sjöss all erforderlig och möjlig hjälp, såvitt det kan
ske utan allvarlig fara för det egna fartyget och de ombordvarande.

Har fartyg sammanstött med annat fartyg, åligger det envar av befälhavarna
att lämna det andra fartyget och dess ombordvarande hjälp, varom
nu sagts, för räddning ur den genom sammanstötningen uppkomna faran
ävensom att för dettas befälhavare uppgiva namnet på det egna fartyget
och dess hemort samt den ort eller hamn, från vilken det kommer och dit
det skall gå.

Konungen meddelar närmare föreskrifter om vad befälhavare skall iakttaga
i och för räddning av nödställda och avvärjande av faror som hota
sjötrafiken.

32 §.

Befälhavaren skall tillse, att lastning och lossning försiggå samt resan
utföres med tillbörlig skyndsamhet.

Innan befälhavaren inlåter sig på bärgning av fartyg eller gods, skall han
noga överväga, om detta är förenligt med hans skyldigheter emot dem vilkas
rätt och bästa han har att bevaka.

33 §.

Befälhavaren är i denna sin egenskap behörig att å redarens vägnar företaga
rättshandlingar, som avse fartygets bevarande eller resans utförande,
träffa avtal att på resan medtaga gods så ock passagerare, där fartyget är
avsett för sådan befordran, ävensom kära i mål angående fartyget. Om befälhavarens
behörighet att antaga och avskeda fartygets besättning stadgas
i sjömanslagen.

Uppstår behov av penningar för ändamål som avses i första stycket, äger
befälhavaren anskaffa medel genom lån eller genom att sälja av redarens
gods eller, i nödfall, av lasten. Har befälhavaren utan laga anledning upptagit
lån eller verkställt försäljning, eller har han upptagit större lån eller sålt mer
än behovet krävde, är det utan verkan till förringande av långivares eller
köpares rätt, om lånet upptagits eller försäljningen skett under sådana omständigheter,
att långivaren eller köparen må antagas hava varit i god tro.

Befälhavaren skall underrätta redaren om de åtgärder av vikt, som befälhavaren
funnit erforderliga för fartygets eller de ombordvarandes säkerhet,
om resans förlopp och därunder företagna rättshandlingar samt angående
allt varom kännedom eljest kan vara till nytta för redaren. Innan åtgärder
av vikt vidtagas, bör befälhavaren inhämta föreskrift av redaren själv
eller det ombud denne anvisat. Erfordras penningar för fartygets behov och
kan icke redarens föreskrift avvaktas, skall befälhavaren till medlens anskaffande
anlita den utväg som för redaren är förenad med minsta uppoffring.

34 §.

Befälhavaren skall under resan hava noggrann vård om lasten samt i övrigt
iakttaga lastägarens rätt och bästa.

Befälhavaren är i denna sin egenskap behörig att å lastägarens vägnar
företaga rättshandlingar och kära i mål angående lasten i enlighet med vad
som stadgas beträffande bortfraktaren.

250

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

35 §.

Befälhavaren svarar icke för de förbindelser han i denna egenskap ingått
å redares eller lastägares vägnar.

36 §.

Befälhavare är pliktig att ersätta skada, som han genom fel eller försummelse
i tjänsten tillskyndar redare, lastägare eller annan vars rätt och bästa
han har att bevaka. Skadeståndet må nedsättas efter vad med hänsyn till
felets eller försummelsens beskaffenhet, skadans storlek eller omständigheterna
i övrigt prövas skäligt.

Om någon, som biträtt med lotsning av fartyget, genom fel eller försummelse
vid uppdragets fullgörande ådragit sig skadeståndsskyldighet, må skadeståndet
nedsättas efter de i första stycket angivna grunderna.

37 §.

När redaren det begär, skall befälhavaren avgiva redovisning. Vill redaren
klandra redovisning, skall han väcka talan därom inom sex månader efter
det redovisningen mottogs. Försittes denna tid, har han förlorat sin talan,
om ej befälhavaren förfarit svikligen.

I redovisning skall befälhavaren föra redaren till godo all särskild gottgörelse,
som han erhållit av befraktare, lastägare, leverantörer eller andra,
med vilka han i sin egenskap av befälhavare haft att skaffa.

38 §.

Utan redarens samtycke må befälhavaren ej medtaga handelsvaror för
egen eller annans räkning. Sker det, skall befälhavaren erlägga frakt och
ersätta uppkommen skada.

39 §.

1 mom. I den utsträckning Konungen eller, efter Konungens bemyndigande,
sjöfartsstyrelsen förordnar skall befälhavaren å fartyget medföra skeppshandlingar
jämte ett exemplar av denna lag.

2 mom. Befälhavaren är ansvarig för att föreskrivna dagböcker föras å
fartyget. Om dagböcker stadgas i 13 kap.

41 §.

Befälhavaren är pliktig att till sådant antal och med rätt till den gottgörelse,
som Konungen fastställer, till bestämmelseorten eller annan hamn,
som fartyget skall anlöpa under resan, medtaga svenskt sjöfolk, vars hemsändande
det åligger konsulerna att besörja eller som äger rätt till fri hemresa
jämlikt 26 § sjömanslagen. Utan betalning är befälhavaren pliktig medtaga
urna innehållande askan efter avliden svensk befälhavare eller sjöman,
så ock hans efterlämnade effekter, såvitt de kunna medtagas utan olägenhet.

Konungen äger förordna, att förpliktelse som sägs i första stycket skall
gälla jämväl i avseende å befälhavare eller sjöman från annat land, hans
aska eller efterlämnade effekter.

42 §.

Om fartyget på utländsk ort tages i mät eller för gäld belägges med kvarstad
och det av skeppshandlingarna framgår, att fartyget är intecknat för
gäld, skall befälhavaren ofördröj ligen underrätta kända inteckningshavare
om utmätningen eller lcvarstaden.

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966 251

Huru vid skeppshandlingarna bör fogas bevis om inteckningsåtgärd,
därom är särskilt stadgat.

43 §.

Efter det fartyg utklarerats och i övrigt är färdigt att avgå, må befälhavaren
eller annan ombordanställd icke för gäld hindras att avresa, ej heller
något av vad han för tjänsten fört ombord tagas i mät eller beläggas med
kvarstad.

7 KAP.

Om gemensamt haveri och dispasch
211 §.

Extraordinär uppoffring eller kostnad som, i syfte att bevara värden vilka
gemensamt äro utsatta för fara på sjön, avsiktligt och skäligen göres till
gemensam räddning från sådan fara, hänföres till gemensamt haveri och
skall fördelas å fartyg, frakt och last.

Detsamma gäller utgift som enligt internationellt vedertagna grundsatser
jämställes med kostnad varom i första stycket sägs.

Beträffande den närmare innebörden av gemensamt haveri samt fördelningen
därav skall, i den mån ej annat är uttryckligen överenskommet, gälla
vad som följer av internationellt vedertagna grundsatser.

212 §.

Utredning och fördelning av gemensamt haveri (dispasch) skall, om ej
annorlunda avtalats, verkställas i det land och på den ort redaren bestämmer.

Dispasch upprättas inom riket av lagfaren person (dispaschör), som förordnas
av Konungen. Mot dispaschör gälla de jäv, som i rättegångsbalken
äro stadgade för domare.

213 §.

Om besiktning för värdering av skada eller kostnad, som drabbat fartyg
eller gods, stadgas i 318 §.

214 §.

Begäran om dispasch skall göras utan dröjsmål. Sådan begäran göres av
redaren eller den som i redarens ställe har befattning med fartyget eller ock
av annan som äger del i haveriet.

Envar som haveriet rör är skyldig att ofördröj ligen till dispaschören avlämna
alla handlingar, vilka denne anser erforderliga för utredningen och
fördelningen, samt att i övrigt tillhandagå dispaschören med upplysningar.

215 §.

Skall haveribidrag gäldas av last eller annat gods, häftar ägaren med godset
men svarar ej personligen.

Om redarens rätt att innehålla gods, som häftar för haveribidrag, stadgas
i 113 §. Utlämnas godset utan att ägaren åtager sig personlig ansvarighet
för haveribidraget och, om så påfordras, ställer säkerhet därför, svarar

252 Kuiigl. Maj. ts proposition nr 145 år 1966

redaren för haveribidraget i förhållande till envar annan som har del i haveriet.

216 §.

Har skada eller kostnad träffat fartyg eller last genom olyckshändelse
och skall den icke vare sig hänföras till gemensamt haveri eller enligt 136 §
fördelas efter samma grund, faller den såsom enskilt haveri å den egendom,
som träffats av skadan eller föranlett kostnaden.

Hava kostnader, som skola hänföras till enskilt haveri, gjorts gemensamt
för fartyg och last eller viss del av lasten eller ock för delar av lasten tillhörande
skilda ägare, skola kostnaderna fördelas å den egendom för vars
nytta de blivit gjorda enligt de för gemensamt haveri gällande grunderna.
Kostnad för bärgning av last fördelas å lastens värde och den frakt som utgår
för godset.

Utredning och fördelning av haveri som i andra stycket sägs verkställes
av dispaschör på begäran av någon som har del i haveriet.

217 §.

När dispasch begäres, skall dispaschören genast på ändamålsenligt sätt
anmana dem, vilka hava del i haveriet, att inom viss förelagd kort tid skriftligen
anföra vad de finna nödigt till bevakande av sin rätt ävensom ingiva
de handlingar som de vilja åberopa. Äro ingivna handlingar ofullständiga,
bör dispaschören snarast infordra upplysning av vederbörande.

Sedan fullständiga handlingar inkommit, skall dispaschören så snart det
kan ske upprätta dispaschen och hava den utskriven i erforderligt antal
exemplar. Däri skall angivas vad den har att iakttaga som vill föra talan
mot dispaschen.

Av dispaschen skall ett exemplar utgivas till den som begärt densamma;
andra sakägare, som äro i behov av dispaschen, skola tillställas exemplar
därav. Övriga delägare i haveriet skola i den omfattning som finnes påkallad
genast på ändamålsenligt sätt underrättas om dispaschens utgivande.

218 §.

Har skada eller kostnad, som upptagits till fördelning genom dispasch,
senare ersatts av den vilken ersättningsskyldighet ålegat, skall dispaschen
genom tilläggsberäkning rättas därefter. Dispaschens upprättande må ej fördröjas
endast av anledning att utsikt må finnas att erhålla ersättning för
skada eller kostnad.

219 §.

Uppstår tvist angående ersättningsskyldighet som på grund av avtal om
sjöförsäkring må åligga försäkringsgivaren, skall saken hänskjutas till utredning
och avgörande av dispaschör. Om ej annorlunda avtalats, verkställes
utredningen på den ort där försäkringen slutits eller där dispasch för
den ort vanligen uppgöres. Det åligger dispaschören att i tillämpliga delar
iakttaga vad ovan i detta kapitel stadgas om utredning av gemensamt haveri.

Kungl. Maj. ts proposition nr 145 år 1966

253

8 KAP.

Om skada genom fartygs sammanstötning
220 §.

Stöta fartyg samman med varandra, så att skada uppstår på det ena fartyget
eller ombordvarande gods eller personer, och är sammanstötningen
orsakad genom vållande å endera sidan, skall den skyldige ersätta uppkommen
skada och förlust.

Har sammanstötningen orsakats genom vållande å båda sidor, skola de
skyldiga deltaga i skadans ersättande efter förhållandet mellan de å ömse
sidor begångna felens beskaffenhet. Giva omständigheterna icke stöd för
någon viss fördelning skall vardera sidan ersätta hälften av skadan.

Envar av de vållande svarar allenast för sin del av ersättningen. För skada
å person skola dock de vållande svara en för båda och båda för en, med
rätt för den som utgivit mera än vad på honom belöper att uttaga det överskjutande
hos den andre under åtnjutande av den sjöpanträtt som tillkommer
ersättningen.

Vid bedömande av fråga om vållande till sammanstötning skall rätten
särskilt beakta, huruvida tiden medgav överläggning eller icke.

221 §.

Om sammanstötning finnes hava inträffat av våda eller det ej kan utredas
att den orsakats av vållande å endera sidan, skall vardera sidan svara
för sin skada.

222 §.

Lika med sammanstötning mellan fartyg anses att till följd av fartygs
manövrering eller eljest skada av ett fartyg orsakas på annat fartyg eller
personer eller gods därå, utan att fartygen sammanstöta.

223 §.

Om befälhavares plikt att lämna hjälp, då hans fartyg sammanstött med
annat fartyg, stadgas i 31 § 2 mom.

276 §.

Sjöpanträtt i inlastat gods tillkommer nedanstående fordringar:

1. bärgarlön samt fordran å bidrag till gällande av gemensamt haveri
eller av annan kostnad, som skall fördelas efter enahanda grund (136 och
216 §§);

2. fordran — — — lastägares räkning; och

3. fordran å---under resan.

Här upptagna---den äldre.

283 §.

Sjöpanträtt upphör, om talan icke i laga ordning väckes:

1. för fordran å bärgarlön, inom ett år från det bärgningsföretaget slutförts; -

254

Kungl. Maj. ts proposition nr H5 år 1966

2. för fordran å ersättning för sammanstötning eller annan olyckshändelse
samt för skada å person, inom ett år från den dag skadan inträffade;

3. för fordran å ersättning på grund av att last eller resgods förkommit
eller skadats eller att i konossement lämnats oriktiga eller ofullständiga
uPPgifter, inom ett år från den dag avlämnande ägt eller bort äga rum;

4. för fordran för lämnade förnödenheter, som avses i 267 § 5, inom sex
månader från det fordringen tillkom;

5. för övriga i nyssnämnda lagrum samt 276 § 2 avsedda fordringar, inom
ett år från det fordringen tillkom;

6. för alla övriga fordringar, inom ett år efter det fordringen förföll till
betalning.

I 267 § 2 avsedda fordringar å lön eller annan gottgörelse på grund av
tjänsteavtal skola icke anses enligt stadgandet under 6 förfalla till betalning
på den grund att borgenären äger fordra förskott eller betalning.

Har fordran varom ovan sägs kommit under dispaschörs behandling,
skall så anses som hade talan därom blivit väckt.

284 §.

Nedanstående fordringar skola upphöra, vare sig ansvarigheten för dem
är begränsad eller obegränsad, om talan icke i laga ordning väckes:

1. för fordran å bärgarlön, inom två år från det bärgningsföretaget slutförts; 2.

för fordran å andel i bärgarlön enligt 229 § 1 mom. andra stycket, inom
ett år från det vederbörande av redaren erhållit underrättelse om bärgarlönens
och andelens storlek;

3. för fordran å ersättning för sammanstötning eller händelse som avses
i 222 §, inom två år från den dag skadan inträffade;

4. för fordran å utbekommande av belopp, som någon jämlikt 220 § tredje
stycket erlagt utöver vad rätteligen belöper å honom, inom ett år efter det
beloppet av honom själv utgivits;

5. för fordran å ersättning på grund av att last eller resgods förkommit
eller skadats eller att i konossement lämnats oriktiga eller ofullständiga
uPPgifter, inom ett år från den dag avlämnande ägt eller bort äga rum;

6. för fordran å bidrag till gäldande av gemensamt haveri eller av annan
kostnad, som skall fördelas efter enahanda grund (136 och 216 §§), inom
ett år från dispaschens dag.

Svarar i andra fall än ovan sägs gäldenären för ersättning eller för annan
fordran med begränsning av redareansvaret eller allenast med inlastat
gods, upphör fordringen, om talan icke i laga ordning väckes, för fordran å
ersättning inom två år från den dag skadan inträffade och för annan fordran
inom ett år efter det fordringen förföll till betalning. Äger borgenär för
fordringen tillika hålla sig till redare, lastägare eller annan, utan att begränsning
av ansvarigheten äger rum, gäller sådan rätt under tid som för
fordran i allmänhet.

Har fordran varom ovan sägs kommit under dispaschörs behandling, skall
så anses som hade talan därom blivit väckt.

286 §.

Befälhavare, som åsidosätter skyldighet att å fartyget medföra skeppshandlingar
och ett exemplar av denna lag, dömes till dagsböter.

För vägran att i fall, som avses i 317 §, till besiktningsmän överlämna
fartygs nationalitetshandling dömes befälhavaren till dagsböter.

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

255

287 §.

Försummar någon vad honom åligger med avseende å dagboks förande,
dömes till böter, högst femhundra kronor.

Den som lämnar oriktig eller vilseledande uppgift i dagbok dömes till
dagsböter, om ej för gärningen är stadgat svårare straff i brottsbalken.

288 §.

Försummar befälhavare att avgiva rapport enligt 40 §, dömes till dagsböter.
Lämnar han i sådan rapport oriktig eller vilseledande uppgift, dömes
till dagsböter, om ej för gärningen är stadgat svårare straff i brottsbalken.

Till dagsböter dömes ock befälhavare eller redare, som försummar att
göra anmälan för upptagande av sjöförklaring enligt 305 § eller som föranleder
att sjöförklaring uppskjutes, utan att förutsättningar därför äro
för handen som sägs i 304 §.

289 §.

Om befälhavare eller redare vägrar någon som är därtill berättigad att
taga del av innehållet i fartygs dagbok eller kladd till dagbok eller på teknisk
väg gjord uppteckning rörande fartygets navigering och gången av
dess maskineri, dömes till dagsböter eller fängelse i högst sex månader.

Detsamma gäller, om redare åsidosätter sin skyldighet att förvara dagbok,
kladd till dagbok eller uppteckning som förut sagts.

290 §.

Vägrar befälhavare utan lagligt hinder att i sådant fall, som avses i 41 §,
å sitt fartyg medtaga befälhavare eller sjöman, hans aska eller efterlämnade
effekter, dömes till dagsböter.

291 §.

Avviker befälhavare ur tjänsten och övergiver det honom anförtrodda
fartyget, dömes till fängelse i högst två år eller, om brottet är ringa, till
dagsböter.

Lämnar befälhavare fartyget när det är i fara, utan att iakttaga vad som
stadgas i 31 § 1 mom. eller vad som eljest åligger honom enligt god sjömanssed,
dömes till dagsböter eller fängelse i högst ett år.

Uraktlåter befälhavare något av vad som åligger honom enligt 31 § 2
inom., dömes till dagsböter eller fängelse i högst två år.

292 §.

1 mom. Åsidosätter befälhavare vad som enligt 26 § åligger honom med
avseende å fartygets behöriga skick, dömes till dagsböter eller fängelse i
högst sex månader.

2 mom. Försummar redare att avhjälpa fel eller brist i fartygets behöriga
skick varom han ägt eller bort äga vetskap, dömes till dagsböter eller fängelse
i högst sex månader.

Underlåter redare att, såvitt det är honom möjligt, hindra fartyget att gå
till sjöss, när förestående resa på grund av fel eller brist i fartygets behöriga
skick kan bliva förenad med allvarlig fara för de ombordvarande, dömes
till dagsböter eller fängelse i högst två år.

293 §.

Den som å fartyg fullgör tjänst av väsentlig betydelse för säkerheten till
sjöss och därvid försummar vad som enligt god sjömanssed åligger honom

256 Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966

till förekommande av sjöolycka, dömes till dagsböter eller fängelse i högst
sex månader.

Är brottet grovt, dömes till fängelse i högst två år.

294 §.

Den som å fartyg fullgör tjänst av väsentlig betydelse för säkerheten till
sjöss och därvid är så påverkad av alkoholhaltiga drycker eller andra stimulerande
eller bedövande ämnen att han icke kan fullgöra sina åligganden
på betryggande sätt, dömes till dagsböter eller fängelse i högst ett år.

295 §.

Har någon förbrutit sig på sätt som avses i 291 §, 292 § 1 mom., 293 §
eller 294 § och har han därigenom ådagalagt olämplighet för den tjänst vari
gärningen begåtts, skall domstolen förklara honom för viss tid eller för alltid
för lustig behörighet att utöva sådan tjänst. Har han genom gärningen
ådagalagt olämplighet för annan tjänst å fartyg, må han dömas förlustig
behörighet därtill.

Om påföljd som här avses skall domstolen ofördröjligen underrätta sjöfartsstyrelsen
samt, i fråga om radiotelegrafist, jämväl telestyrelsen.

296 §.

Vid tillämpning av vad som stadgas i detta kapitel dömes den såsom befälhavare,
vilken trätt i befälhavarens ställe, och den såsom redare, vilken
i redarens ställe haft befattning med fartyget.

13 KAP.

Om dagböcker, sjöförklaring och besiktning så ock om rättegång

i sjörättsmål

Dagböcker

298 §.

Å handelsfartyg med en bruttodräktighet av minst tjugu registerton skola,
när fartyget är i drift, föras skeppsdagbok samt, om fartyget är maskindrivet
eller försett med hjälpmaskin, maskindagbok. Detsamma gäller i fråga
om fiskefartyg med en bruttodräktighet av minst åttio registerton.

Konungen eller, efter Konungens bemyndigande, sjöfartsstyrelsen må
medgiva undantag från skyldighet som nu sagts.

Angående förande av oljedagbok å vissa fartyg är särskilt stadgat.

299 §.

1 mom. Dagbok upprättas enligt formulär, som fastställes av sjöfartsstyrelsen;
med beaktande av fartygs art och användning må olika formulär
fastställas.

Anteckningar i dagbok skola göras i tidsföljd. Vad som förekommer under
en vakt må tillsvidare upptecknas på en kladd men skall så snart det
kan ske införas i dagbok.

257

Kungl. Maj.ts proposition nr H5 år 1966

Dagbok liksom kladd till dagbok skall föras med ordning och tydlighet.
Anteckning däri må icke utplånas, överstrykas eller på annat sätt göras
oläslig; i händelse av misskrivning skall särskild anteckning med rättelse
ske.

2 mom. Fartygs dagböcker föras under befälhavarens tillsyn.

Föres skeppsdagbok icke av befälhavaren, skall den föras av den främste
av styrmännen. I skeppsdagboken skola noggranna uppgifter införas om vad
som inträffar under resa och varom kännedom kan vara till nytta för redare,
lastägare, försäkringsgivare eller annan, vars rätt kan vara beroende
av resans utgång.

Maskindagbok föres av maskinchefen eller, efter dennes bestämmande,
av den främste av det övriga maskinbefälet. I maskindagboken skall uppgivas
förrådet vid fartygets avgång från hamn av de för maskinens drift
nödiga ämnena, förbrukningen därav för varje dygn samt eljest allt av
vikt som rör maskineriets gång och skötsel. Vid angivande av tid skall följas
samma tid, som användes i skeppsdagboken.

3 mom. Sjöfartsstyrelsen meddelar närmare föreskrifter om förande av
dagbok.

300 §.

Ej må någon förvägras att, såvitt hans rätt är beroende därav, taga del
av innehållet i dagbok, förd å svenskt fartyg eller å danskt, finskt eller
norskt fartyg vilket befinner sig i svensk hamn. Vad nu sagts skall dock,
då fråga är om sammanstötning med annat fartyg, gälla allenast i rättegång,
i vilken talan föres på grund av sammanstötningen.

Dagbok skall av redaren förvaras minst tre år efter dess avslutning samt,
om i anledning av däri antecknad händelse talan väckts inom nämnda tid,
till dess målet avgjorts genom lagakraftägande dom.

Vad i denna paragraf stadgas angående dagbok skall även gälla i fråga
om kladd till dagbok ävensom på teknisk väg gjord uppteckning rörande
fartygs navigering och gången av dess maskineri.

Besiktning

316 §.

För varje fartygsinspektionsdistrikt skall finnas förteckning över personer,
skickade att utföra uppdrag att besiktiga fartyg eller last. Förteckningen
upprättas årligen av sjöfartsstyrelsen och hålles tillgänglig hos rätten
på de orter styrelsen föreskriver.

317 §.

Uppstår fråga huruvida fartyg efter inträffad skada bör anses vara iståndsättligt
eller icke, skall yttrande därom avgivas av minst tre besiktningsmän.

Besiktningsmännen förordnas, på begäran av fartygets ägare, redare eller
befälhavare, inom riket av rätten i den ort, där besiktningen skall äga rum,
från förteckning varom stadgas i 316 § samt utom riket av myndighet, som
är behörig enligt lag eller sed å besiktningsorten, eller ock av svensk konsul
eller, där sådan ej finnes, dansk, finsk eller norsk konsul.

När besiktning äger rum inom riket åligger det besiktningsmännen att
avfordra fartygets befälhavare fartygets nationalitetshandling samt att, om
fartyget förklaras icke vara iståndsättligt, ofördröjligen till sjöfartsstyrel 9

Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 saml. Nr 115

258

Kungl. Maj. ts proposition nr 145 år 1966

sen insända avskrift av det avgivna yttrandet ävensom nationalitetshand lingen

och bevis att de äro behörigen förordnade.

318 §.

Skada som i gemensamt haveri drabbat fartyg eller gods skall, om skadan
kan antagas vara av någon betydenhet och tillförlitlig utredning angående
densamma icke annorledes åvägabringas, värderas av en eller flera
besiktningsmän. Vad nu sagts skall även gälla i fråga om skada i enskilt
haveri, såframt utredning om skadan erfordras för bestämmande av bidragsvärde
å fartyg eller gods.

Den som äger del i haveriet må hos myndighet som sägs i 317 § begära
förordnande för besiktningsmän eller eljest därtill utse den eller dem, för
vilka han har förtroende.

319 §.

Om fartygets ägare eller redare eller någon, som i redarens ställe har befattning
med fartyget, eller befälhavaren vill anordna annan besiktning än
förut nämnts, äger han hos rätten i den ort, där besiktningen skall äga rum,
begära förordnande för högst tre besiktningsmän eller eljest därtill utse den
eller dem, för vilka han har förtroende. Samma rätt tillkommer lastägare,
som vill låta besiktiga lasten.

320 §.

Besiktningsman må icke vägras erforderligt tillträde till fartyget och
lasten, med mindre till följd därav skulle uppstå oskälig kostnad för fartyget
eller annan väsentlig olägenhet.

Rättegång i sjörättsmål
322 §.

När vid rådhusrätt till handläggning förekommer dispaschmål skola, utom
tre eller fyra lagfarna ledamöter, tre i handel och sjöfart kunniga och
erfarna personer hava säte och stämma i rätten. Prövning varom stadgas i
329 § 1 mom. samt 330 § första stycket så ock måls beredande må dock
företagas av rättens ordförande.

Rättens ordförande utser, efter samråd med de lagfarna ledamöterna,
för varje mål de särskilda ledamöterna från en förteckning, som sjöfartsstyrelsen
efter samråd med handelskammaren i orten årligen upprättar
för stad, vars rådhusrätt äger upptaga dispaschmål. Förteckningen skall
upptaga minst tolv personer. Om på grund av förfall eller annat hinder föreskrivet
antal ledamöter ej kan utses från förteckningen, kallas annan lämplig
person att inträda såsom särskild ledamot i rätten.

Särskild ledamot skall vara svensk medborgare och hava fyllt tjugufem
år; ej må den vara ledamot som är omyndig eller i konkurstillstånd. Har
tid, för vilken sådan ledamot utsetts, gått till ända, är han dock skyldig att
tjänstgöra vid fortsatt behandling av mål, i vars handläggning han förut
deltagit. Ersättning till särskild ledamot gäldas av statsverket enligt bestämmelser
som meddelas av Konungen.

326 §.

Talan mot dispasch föres genom klander hos rådhusrätten i den ort där
dispaschen är utgiven.

259

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966
328 §.

Om rådhusrätts behörighet att upptaga brottmål enligt denna lag gäller
i tillämpliga delar vad som är stadgat angående laga domstol i brottmål i
allmänhet. Finnes ej rådhusrätt i ort, vid vars domstol den tilltalade har att
svara enligt vad sålunda är föreskrivet, må åtal väckas vid den rådhusrätt
som är närmast den orten.

329 §.

1 mom. Vill någon föra talan mot dispasch, skall han inom fyra veckor
från dispaschens dag hos rådhusrätten anmäla klander. Den som anmält
klander skall inom två månader från dispaschens dag hos rådhusrätten fullfölja
sin talan genom klanderinlaga. Finnes uppenbart att talan icke kan
upptagas till prövning, skall den omedelbart avvisas av rätten.

Dispasch, som ej behörigen klandrats, länder till efterrättelse.

2 mom. Beträffande klander av dispasch skall vad som är föreskrivet om
besvär över underrätts slutliga beslut äga motsvarande tillämpning, om ej
annorlunda stadgas i denna lag.

Upptages klander av dispasch, äger motparten utfå en avskrift av klanderinlagan.
Vill han bemöta klandret, skall han inom fyra veckor efter fullföljdstidens
utgång till rådhusrätten inkomma med skriftlig förklaring.

Prövas för utredningen eller målets beredande erforderligt att part eller
annan höres muntligen, förordnar rätten därom på lämpligt sätt. Förhandling
må ock äga rum för behandling av rättegångsfråga eller del av saken
som må avgöras särskilt.

330 §.

Talan mot rådhusrätts utslag eller beslut i dispaschmål föres genom
besvär till högsta domstolen. Vill någon anföra besvär, skall han inom fyra
veckor från den dag, då utslaget eller beslutet meddelades, till rådhusrätten
inkomma med besvärsinlaga. Finnes besvärstalan ej vara fullföljd på
föreskrivet sätt eller inom rätt tid, skall den avvisas av rätten.

Om klagandens skyldighet att nedsätta fullföljdsavgift samt belopp till
säkerhet för kostnadsersättning åt motpart skola bestämmelserna i 54 kap.
17 och 18 §§ rättegångsbalken äga motsvarande tillämpning; vad klaganden
har att iakttaga enligt 56 kap. 2 § samma balk skall fullgöras hos rättens
ordförande och skall vad i övrigt där sägs om hovrätt avse rättens ordförande.

Beträffande besvärstalan som här avses och förfarandet i högsta domstolen
skall i övrigt i tillämpliga delar gälla vad som är föreskrivet om besvär
över hovrätts slutliga beslut, dock erfordras icke prövningstillstånd.

Denna lag träder i kraft den
Genom denna lag upphävas

1) lagen den 8 april 1927 (nr 83) om dispaschörs befattning med försäkringstvister;
samt

2) 79 § andra stycket sjömanslagen den 30 juni 1952 (nr 530).
Förekommer i lag eller författning hänvisning till eller avses eljest däri

stadgande, som ersatts genom bestämmelse i denna lag, skall den bestämmelsen
i stället tillämpas.

260

Kungl. Maj:ts proposition nr Hö år 1966

Utdrag av protokoll, hållet i lagrådet den 31 oktober 1966.

Närvarande:

f. d. justitierådet
justitierådet
regeringsrådet
justitierådet

Lind,

Y. Söderlund,

Åbjörnsson,

Brunnberg.

Enligt lagrådet den 29 september 1966 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitieärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet
den 3 juni 1966, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle
för det i 87 § regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas över upprättade
förslag till 1) lag om ändring i sjölagen, 2) lag om ändring i lagen den
4 juni 1937 (nr 306) om behörighet för häradsrätt att upptaga sjörättsmål
och 3) lag om ändrad lydelse av 1 § lagen den 9 maj 1958 (nr 205) om förverkande
av alkoholhaltiga drycker m. m.

Förslagen, som finns bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av hovrättsassessorn Christer Rune.

Förslagen föranledde följande yttranden i lagrådet.

Förslaget till lag om ändring i sjölagen

64 §.

F. d. justitierådet Lind, regeringsrådet Åbjörnsson, justitierådet Brunnberg:

Den nu gällande sjölagen innehåller i 49, 54 och 102 §§ bestämmelser
om rätt för befälhavaren att vid vissa anledningar upptaga lån å redarens
eller lastägarens vägnar och att sälja av redarens gods eller av lasten samt
om motsvarande rätt för bortfraktaren i förhållande till lastägaren. Skulle
upptagande av lån eller försäljning ha skett utan anledning är godtroende
långivare eller köpare ändock skyddad. Stadgandena om detta skydd för
godtroende tredje man är avfattade olika i 49 §, som avser rättshandlingar
i redarens intresse, och i 102 §, som hänför sig till rättshandlingar för
lastägaren. I sistnämnda paragraf anges förutsättningen för godtrosförvärv''
endast så att tredje man skall ha varit i god tro. I 49 § däremot fordras
att lånet upptagits eller försäljningen skett under sådana omständigheter
att långivaren eller köparen må antas ha varit i god tro.

261

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

Det synes framgå att denna senare, mera utförliga avfattning, som tillkom
i 1891 års sjölag, då var avsedd att utgöra även en bevisbörderegel
innebärande att en viss bevisbörda lades på tredje man. Så uppfattades
den också i litteraturen och i rättspraxis.

Skillnaden i avfattning uppkom först genom 1936 års sjölagsändringar.
Intill dess gällde om godtrosförvärv den mera utförliga lydelsen såväl i
fråga om rättshandlingar i redarens intresse (49 §) som beträffande rättshandlingar
för lastägaren (54 §). För båda situationerna fanns alltså samma
uttryckligt angivna bevisbörderegel. Av förarbetena framgår inte varför
lydelsen nu gjordes olika, och det synes långt ifrån osannolikt att någon
skillnad i själva verket inte var åsyftad. Departementschefen hade,
i överensstämmelse med sjölagstiftningskommittén, föreslagit stadganden
om godtrosförvärv i det närmaste likalydande för rättshandlingar å redarens
och rättshandlingar å lastägarens vägnar. Dessa stadganden innehöll
inte någon bevisbörderegel, och till stöd härför åberopade kommittén bl. a.
den fria prövning av beviset som dåmera ägde rum (NJA II 1936 s. 289).
Lagrådet framställde erinringar vid behandling av det stadgande — 48 §
i förslaget, 49 § i den antagna lagtexten — som avsåg rättshandlingar å redarens
vägnar. Förutom mot begagnandet av uttrycket överskridande av
behörighet anmärkte lagrådet att man till skillnad mot tidigare sammanfört
fall, då laga anledning till lån eller försäljning saknats, och fall då en
av redaren lämnad inskränkande föreskrift blivit åsidosatt. Lagrådet, som
fann stadgandet i viss mån oklart, ansåg att man i den mån så lät sig göra
borde ge ledning i lagtexten beträffande bevisbördan och förordade en
differentiering. Beträffande de sistnämnda fallen — åsidosättande av inskränkande
föreskrift —- borde bevisbördan tydligen åvila redaren av samma
skäl som låg till grund för dåvarande 51 § sjölagen och 11 § första
stycket avtalslagen. I den män lagen i övrigt för särskilda fall tillmätte god
tro avgörande betydelse talade enligt lagrådets mening i allmänhet skäl
för en sådan bevisbörderegel som den i 49 §. Lagrådets erinringar föranledde
omarbetning av stadgandet. Förutom att uttrycket överskridande av
behörighet ändrades utelämnades, för fall av åsidosättande av inskränkande
föreskrift, varje regel om godtrosförvärv eftersom tillräcklig ledning
stod att vinna av 11 § första stycket avtalslagen. Och i övrigt skedde, vilket
i förevarande sammanhang är av särskilt intresse, en återgång till 49 §.
—• Beträffande stadgandet i 162 § om rättshandlingar å lastägarens vägnar
hänvisade lagrådet till de förut gjorda erinringarna och angav att de ägde
motsvarande tillämpning. Med förklaring att 102 § i anledning härav undergått
omarbetning i nära anslutning till vad tidigare föreslagits beträffande
48 och 49 §§, ändrade departementschefen uttrycket överskridande
av behörighet och uteslöt från godtrosregeln fallen av handlande i strid
med särskild föreskrift. Däremot infördes inte någon bevisbörderegel i
lagtexten.

262 Kungl. Maj:ts proposition nr H5 år 1966

Tydligt är alltså att lagrådet avsåg att bevisbörderegeln skulle gälla både
enligt 49 § och enligt 102 §, och det torde saknas anledning antaga att departementschefens
slutliga inställning varit en annan. Också framstår en
olikhet härutinnan mellan de båda lagrummen som sakligt omotiverad.
Att märka är härvidlag bland annat, att 49 § medger befälhavaren att i
nödfall sälja även av lasten. Det vore föga tillfredsställande om rättsläget
vid en befälhavarens försäljning av last skulle vara annorlunda enligt 49 §
än enligt 102 § jämförd med 54 §. De i dessa lagrum beskrivna situationerna
kan vara svåra att skilja och erbjuder inga principiella olikheter i
det avseende varom nu är fråga. Enligt vår mening finns därför fog för
påstående att enligt gällande rätt en bevisbörderegel sådan som den i 49 §
upptagna är tillämplig även för fall enligt 102 §.

Det remitterade förslaget utesluter till skillnad mot kommittéförslaget
bevisbörderegeln ur 64 § andra stycket, motsvarande nuvarande 49 §. Det
synes ovisst vad denna ändring skall innebära i förhållande till gällande
rätt. Förslaget synes utgå från att fall där bevisfrågan aktualiseras är så
sällsynta att de saknar större praktisk betydelse. En sådan uppfattning
kunde tänkas föranleda att bevisbörderegler över huvud inte anses erforderliga
och att domstolarna har att med ledning av bevisningen ta ställning
till om god tro varit för handen. Sannolikt är dock att fallens sällsynthet
ansetts motivera att den särskilda bevisbörderegeln ersätts med de
regler om bevisbördan som brukar tillämpas beträffande godtrosförvärv i
allmänhet. Angående dessa senare regler må i korthet framhållas följande.
I den mån lagrådets uttalande 1936 att god tro i allmänhet presumeras
äger giltighet, skulle genom ändringen den nuvarande bevisbördan för
tredje man flyttas över på redaren. Emellertid lär man inte kunna lämna
utan beaktande att inom rättstillämpningen förutsätts att tredje man
stundom kan ha en undersökningsplikt. Och föreligger en sådan plikt lär det
åligga tredje man att åtminstone göra antagligt att han företagit undersökning
(se SOU 1965: 14 s. 107, 145, 189). Det är inte uteslutet att i de
speciella situationer varom nu är fråga tredje man även efter den föreslagna
lagändringen skall anses ha en viss undersökningsplikt. Antas detta
skulle bevisbördefördelningen då alltjämt förbli ungefär den som nu gäller.

I remissprotokollet uttalas att mot den föreslagna ändringen kan på liknande
sätt som under förarbetena till 1936 års revision anföras att den
medför viss oklarhet om bevisfrågan men att denna oklarhet i nuvarande
läge inte torde vara lika framträdande som förut. Hur rättsläget skall
gestalta sig med avseende å bevisbördan har alltså ej angivits.

Såvitt vi kan finna, har tillräckliga skäl inte anförts för den föreslagna
ändringen. Även om den fria bevisprövningen nu tillämpas i större omfattning
än 1936 är läget dock i praktiken alltjämt väsentligen likartat. Det
kan inte bortses från att förebragt bevisning kan visa sig otillräcklig och
att bevisbörderegler därför kan ha eu uppgift att fylla. Det betänkande

263

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

med förslag till lag om godtrosförvärv av lösöre som framlades 1965
(SOU 1965: 14) upptar också bevisbörderegler. Att nu ta bort en bevisbörderegel
utan att klarhet åstadkommes om vad som träder i stället torde
knappast vara tillrådligt. Under utredningen synes inte ha gjorts gällande
att nuvarande fördelning av bevisbördan skulle vara sakligt olämplig. Uttalandet
1936 att i allmänhet skäl talar för en sådan bevisbörderegel som
den i 49 § givna kvarstår oemotsagt. Enligt vår mening bör således den
för 49 och 102 §§ nu gällande bevisbörderegeln inte falla bort. Vi förordar
att andra punkten i andra stycket av förslagets 64 § utgår och ersätts med
stadgande av samma innehåll som nuvarande 49 § andra stycket dock att
vad som där nämns om upptagande av större lån eller försäljning av mer
än behovet krävde synes kunna undvaras. I överensstämmelse med vad departementschefen
anfört om det olämpliga i att 64 § (nuvarande 49 §) och
102 § har skilda lydelser förordas att stadgandet i 102 § andra stycket
andra punkten erhåller motsvarande avfattning som här föreslagits för 64 §
andra stycket andra punkten.

Justitierådet Söderlund:

Den utformning detta stadgande givits i förslaget innefattar inte den
bevisbörderegel som finns i 49 § i dess nu gällande lydelse, enligt vilken
bevisbördan åvilar tredje man. Med den föreslagna lydelsen lär bevisbördan
för där angivna fall bli att bedöma på samma sätt som i allmänhet
anses gälla för godtrosförvärv enligt svensk rätt, vilket innebär att det i
princip ankommer på godsets ägare att styrka ond tro hos förvärvaren.
Skäl av materiellträttslig art har visserligen inte åberopats till stöd för att
ändra den i 49 § upptagna bevisbörderegeln. Emellertid kan antas att sedan
den fria bevisprövningens princip genomförts i svensk rätt frågan om bevisbördans
fördelning i hithörande fall numera är av ringa betydelse.
Som i remissprotokollet uttalas är det önskvärt att godtr o sreglerna i 64 §
och i 102 § har samma lydelse. Med den utformning som 64 § givits i förslaget
har även vunnits den fördelen att regeln kommer i närmare överensstämmelse
med motsvarande regler i de övriga nordiska länderna. Med
hänsyn till det anförda anser jag mig inte böra göra någon erinran mot förslaget
i denna del.

67 §.

Lagrådet:

Den gjorda omformuleringen i förhållande till kommitténs förslag kan
förutsättas avsedd att tydligare utmärka att jämkningsregeln skall omfatta
all ersättningsskyldighet som kan drabba befälhavaren i denna hans egenskap
(jfr NJA II 1936 s. 297).

264 Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

212 §.

Lagrådet:

Första stycket av förevarande paragraf innehåller en regel om dispascheringsort.
Bestämmelsen innebär att haveriuppgörelse skall äga rum på
den ort redaren bestämmer om annat inte avtalats. För det fall att redaren
av en eller annan anledning underlåter att bestämma orten och parterna
inte i konossementet eller eljest avtalat om dispascheringsorten lämnar
paragrafen ingen anvisning om var haveriuppgörelse skall ske. Enligt lagrådets
mening bör bestämmelsen utformas så att den täcker även detta
fall. Förslagsvis kan det ske genom ett tillägg att, därest redaren inte bestämmer
ort, dispasch skall äga rum på den ort där sådan vanligen upprättas
för redarens hemort.

216 §.

Lagrådet:

Denna paragraf behandlar frågor om enskilt haveri. Liksom den nuvarande
218 § innehåller lagrummet i andra stycket dels såsom en första
punkt en regel om fördelning vid vissa former av s. k. oegentligt gemensamt
haveri och dels som en andra punkt en särskild bestämmelse om
fördelning på last och frakt av kostnad för bärgning av last. I nuvarande
218 § torde sistnämnda bestämmelse vara att uppfatta blott som ett förtydligande
för visst fall av den i första punkten givna regeln. Den utgör
alltså inte ett självständigt stadgande innebärande att fördelning av bärgningskostnad
skall ske enligt angivna grund oavsett om fråga är om sådant
enskilt haveri som avses i första punkten. För en sådan tolkning talar såväl
de båda bestämmelsernas avfattning och placering i paragrafen som
ock ett uttalande under förarbetena till 1891 års sjölag (se sjölagskommitténs
betänkande 1887 s. 157).

Avsikten lär inte vara att bestämmelsen om fördelning av bärgningskostnad
skall ha annan innebörd enligt förslaget än den nu har. Ehuru
det kunde övervägas att åstadkomma det erforderliga förtydligandet om
fraktens deltagande i fördelningen genom omformulering av den föreslagna
första punkten av andra stycket — i vilket fall andra punkten blir obehövlig
— vill lagrådet ej motsätta sig att förslaget utformas på sätt som skett.

219 §.

Lagrådet:

Medan i den nu gällande lagen talas om att saken hänskjuts till utredande
av dispaschör begagnas i 219 § uttrycket »utredning och avgörande
genom dispasch». Uppenbarligen är inte härmed avsett att åstadkomma
någon ändring i vad som för närvarande gäller om verkställighet av partikulärdispasch
(jfr NJA 1923 s. 28).

Kungl. Maj:ts proposition nr 745 dr 1966 265

222 §.

Lagrådet:

Departementschefen har anfört att bestämmelserna i denna paragraf
blir av betydelse för vissa angivna paragrafer, som återfinns i andra kapitel.
I anslutning härtill kan framhållas att stadgandet i 267 § 4 redan
enligt sin lydelse avser inte endast sammanstötning utan även annan sjöolycka
och att liknande är fallet med 283 § 2.

301—315 §§.

Lagrådet:

Den i dessa paragrafer förekommande termen sjöförklaring har växlande
betydelse. Den används dels såsom avseende en förklaring eller utredning
som skall »avgivas» och som »upptages» av domstolen och dels
såsom beteckning för en processuell förrättning som »hålles» för detta
ändamål. Lagrådet vill förorda att termen reserveras för det processuella
förfarandet och att härav föranledda jämkningar vidtas i avfattningen av
301, 302, 304—306, 308, 311, 313 och 314 §§.

313 §.

Lagrådet:

Såsom anmärks i motiven skall, när sjöförklaring beträffande utländskt
fartyg begärts av annan än befälhavaren eller redaren, underrättelse ske
enligt 302 § andra stycket för att möjliggöra anmälan enligt 306 §. Stadgandet
härom i sista stycket av förevarande paragraf skulle vinna i tydlighet
om dels initiativtagaren till sjöförklaring uttryckligen angavs såsom
myndighet, som avses i första stycket, eller sjöfartsstyrelsen dels hänvisningen
till 302 § andra stycket ersattes med fullständiga föreskrifter om
underrättelse till befälhavaren eller redaren och om anmälningsskyldighet
enligt 306 §.

323—332 §§.

Lagrådet:

I 1963 års förslag fanns en bestämmelse om att straff ej skulle ådömas,
där gärningen skett av oaktsamhet som var ringa. Bestämmelsen utsattes
för kritik under remissbehandlingen och i sitt förslag år 1965 har kommittén
inte medtagit någon regel med detta innehåll. På denna punkt överensstämmer
departementsförslaget med kommitténs senare förslag. Departementschefen
uttalar att denna ståndpunkt bäst torde överensstämma
med att en liknande regel i det till lagrådet remitterade förslaget till brottsbalk
fick utgå efter erinran av 1958 års lagråd.

Inom specialstraffrätten finns åtskilliga exempel på att det i lagtexten
direkt anges att straff inte skall ådömas vid ringa oaktsamhet. I detta

9f Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Nr 145

266

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

sammanhang ligger det nära till hands att hänvisa till 1 § trafikbrottslagen
och 17 § sjötrafikförordningen. De gärningar som där avses företer stora
likheter med motsvarande förfaranden inom sjölagens område. Den frågan
kan givetvis ställas om redan innan den pågående allmänna översynen av
specialstraffrätten är slutförd en anpassning skall ske till brottsbalken på
denna punkt.

Frågan har nyligen prövats på ett närliggande område, nämligen vid
den modernisering av sjösäkerhetsbestämmelserna, som genomfördes förra
året. I det förslag till säkerhetslag (prop. nr 132 år 1965) som remitterades
till lagrådsgranskning upptogs ett särskilt stadgande att till straff fick
dömas endast för gärning som begåtts uppsåtligen eller av oaktsamhet,
som ej var ringa. Det dåvarande lagrådet erinrade om förarbetena till
brottsbalken och att i balken inte upptagits någon undantagsregel beträffande
den ringa oaktsamheten. Lagrådet ansåg, att det ej heller i fråga om
de aktuella ansvarsbestämmelserna i säkerhetslagen fanns anledning att
införa en regel som på angivet sätt avgränsade straffbarheten vid oaktsamhet.
I det förslag som förelädes riksdagen hade bestämmelsen borttagits.
Förslaget godkändes av riksdagen.

Med hänsyn till den ståndpunkt som sålunda nyligen intagits till den
här behandlade frågan anser sig lagrådet för sin del inte böra för sjölagens
del föreslå en annan ordning. Med anledning av ett uttalande av chefen
för kommunikationsdepartementet (se prop. nr 132/1965 s. 199) finner
lagrådet det dock angeläget understryka att avsaknaden av en uttrycklig
bestämmelse om straffrihet för fall av ringa oaktsamhet inte får tolkas så
att all oaktsamhet skall hänföras till det straffbara området. Vägledande
vid bedömande av denna fråga blir i stället de uttalanden som gjordes av
1958 års lagråd vid behandlingen av förslaget till brottsbalk (se NJA II
1962 s. 23 f).

324 §.

Lagrådet:

Under lagstiftningsärendets behandling har uppmärksammats att ansvarsbestämmelserna
i förslaget ger upphov till vissa frågor om konkurrens
i förhållande till annan sjörättslagstiftning. Enligt vad departementschefen
uttalat bör sjölagen vara den primära författningen. Lagrådet delar
denna uppfattning.

Departementschefen — som redogör för hur ansvarsregler i vissa andra
författningar blir subsidiära till sjölagen — har om förhållandet mellan
sjölagen och sjömanslagen förklarat sig förutsätta att frågan skall få sin
lösning i samband med den översyn av sjömanslagen som nu pågår.

Vad gäller förhållandet mellan dessa båda lagar kan framhållas följande.
I 324 § i förslaget stadgas straff om den som på fartyg fullgör uppgift
av väsentlig betydelse för säkerheten till sjöss brister i gott sjömanskap

267

Kungl. Maj.ts proposition nr lk5 år W66

till förekommande av sjöolycka. Straffet föreslås bli böter eller fängelse
i högst sex månader eller i grova fall fängelse i högst två år. Jämlikt 79 §
sjömanslagen kan den som är anställd på fartyg straffas med dagsböter
eller fängelse i högst ett år, om han genom vårdslöshet eller försummelse
i tjänsten är vållande till sjöolycka. I båda fallen gäller att lagbuden inte
är tillämpliga, om gärningen är belagd med strängare straff i brottsbalken.
Vid en jämförelse mellan bestämmelserna framgår att det föreslagna stadgandet
i 324 § sjölagen får en mera begränsad tillämpning än stadgandet
i sjömanslagen genom den i brottsbeskrivningen angivna särskilda kvalifikationen
hos den som begår brottet. Å andra sidan har det straffbara
området gjorts vidare i 324 § sjölagen genom att ansvar kan inträda redan
vid förfarande som innebär fara för sjöolycka. Det straffbara området
i de båda lagrummen är emellertid gemensamt vad gäller sjöolycka
som vållats av någon som fullgör uppgifter av väsentlig betydelse för
säkerheten till sjöss. För sådant fall är sålunda förutsättningarna för tilllämpning
av båda lagbuden uppfyllda, om gärningen inte är belagd med
strängare straff i brottsbalken. Allmänna principer för lagkonkurrens när
ett lagbud stadgar straff för fara för viss effekt och ett annat lagrum straff
då effekten inträtt, föranleder att endast det senare skall tillämpas och
åberopas i domen om effekten uppkommit. Sådant vållande av sjöolycka
som nyss nämnts synes i enlighet härmed böra bedömas jämlikt 79 § sjömanslagen
oavsett till vilken brottsgrad gärningen är att hänföra. I detta
sammanhang kan vidare framhållas att jämlikt 330 § i förslaget ådömande
av den särskilda påföljden av förlust av behörighet till tjänst på fartyg
gjorts beroende av att någon gjort sig skyldig till gärning som avses i 324 §
i förslaget. För att i förut angivna fall sådan påföljd skall kunna ådömas
måste -— med den ändring av 79 § sjömanslagen som förutsätts i förslaget
— i domen fastställas att gärningen innefattar brott jämväl enligt 324 § sjölagen.

Av en jämförelse mellan straffskalorna i de båda lagrummen framgår att
skalan i 79 § sjömanslagen för normalfallen är vidare än i 324 § i förslaget.
En sådan ordning framstår som mindre väl avvägd i betraktande av
att gärningen i det förra lagrummet förutsätts kunna begås av varje ombordanställd
medan personkretsen i 324 § begränsats till sådana som fullgör
uppgifter, som är av särskild betydelse för säkerheten till sjöss.

För att undvika svårigheter i rättstillämpningen bör vad nu anförts föranleda
att konkurrensförhållandet mellan bestämmelsen i 79 § sjömanslagen
och stadgandet i 324 § i förslaget regleras redan i nu förevarande
sammanhang. Därvid bör den angivna principen om att sjölagen skall
vara den primära författningen genomföras och straffsatsen i 79 § jämkas.
Med hänsyn till arten av den brottslighet varom i 79 § är fråga synes vid
bestämmande av strafflatituden knappast böra ifrågakomma att beträffande
försummelser, som inte är straffbara enligt sjölagen, utesluta den möjlig -

268

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966

het att använda frihetsstraff som finns enligt gällande lag. De ändringar
i 79 § sjömanslagen vilka sålunda framstår som påkallade synes kunna
ske utan att man därigenom föregriper de överväganden och förslag som
kan föranledas av den nu pågående översynen av sjömanslagen. Slutligen
kan erinras om att lagrummet i annat hänsende berörs av nu förevarande
lagstiftningsarbete. Förslag har nämligen i övergångsbestämmelserna framlagts
att stadgandet i andra stycket om förlust av behörighet till tjänst på
fartyg skall upphävas, enär det blir överflödigt genom det föreslagna stadgandet
i 330 § sjölagen.

På grund av det anförda hemställer lagrådet att i 79 § sjömanslagen
intas förbehåll om att bestämmelsen inte är tillämplig om gärningen är
straffbar enligt sjölagen och att strafflatitudens maximum ändras till fängelse
i högst sex månader. I samband därmed bör andra stycket upphävas
och en mindre omarbetning av formell natur ske i första stycket.

326 och 327 §§.

Lagrådet:

I det remitterade förslaget har i 326 § upptagits straffbestämmelser för
det fall att befälhavaren avxiker ur tjänsten och överger fartyget. I 327 §
har straffbestämmelser, vilka hänför sig till att befälhavaren åsidosätter
de skyldigheter som han har mot det egna fartyget när detta råkat i fara,
sammanförts med sådana som avser uraktlåtenhet av honom att fullgöra
sina plikter mot andra sjöfarande.

Ur systematisk synpunkt torde vara mest tillfredsställande att — i anslutning
till gällande bestämmelser och i överensstämmelse med det finska
förslaget —- dela upp straffbestämmelserna så att de som avser åtgöranden
med det egna fartyget sammanförs i 326 § och de som avser uppträdande
mot andra sjöfarande upptas i 327 §.

Vad som åligger befälhavaren om hans fartyg råkar i sjönöd har angivits
i 62 § första stycket. Dessa åligganden innefattar att befälhavaren är
skyldig att göra allt vad som står i hans makt för att rädda de ombordvarande
samt bevara fartyg och last. Han skall vidare i görligaste mån sörja
för att skeppshandlingarna förs i säkerhet och föranstalta om att fartyg
och gods bärgas. Slutligen ges föreskrift om att han inte får överge fartyget
utan att hans liv är i allvarlig fara.

Huruvida, såsom torde vara avsett, ett befälhavarens övergivande av fartyget
utan att hans liv är i allvarlig fara går in under nu ifrågavarande
straffbestämmelser kan efter orden vara tveksamt. En annan otydlighet
uppkommer därigenom att uttrycken »lämna fartyget» och »övergiva fartyget»
inte har samma innebörd i de lagbud som upptagits i förslaget. Enligt
63 § andra stycket får befälhavaren inte lämna fartyget när detta
inte ligger förtöjt i hamn eller på säker ankarplats utan att så är nödvändigt.
Om fara föreligger får befälhavaren inte »vara borta» från farty -

269

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

get. Även om fartyget är i sjönöd kan omständigheterna tänkas vara sådana
att befälhavaren, ehuru han ej har rätt att överge fartyget, dock får
lämna det, t. ex. för att leda bärgningsarbete. Med hänsyn härtill synes
uttrycket »lämna fartyget» inte böra upptas i 326 §.

I enlighet med det sagda vill lagrådet föreslå att såsom ett andra stycke
i 326 § införs straffbestämmelse för det fall att befälhavaren försummar vad
som åligger honom enligt 62 § första stycket eller i övrigt såsom god sjöman
när fartyget är i fara samt att det föreslagna stadgandet i 327 § begränsas
till de fall som avses i andra stycket.

Tilläggas må att ett åsidosättande av de skyldigheter som anges i 63 §
andra stycket enligt förslaget beläggs med straff endast om befälhavaren
därigenom försummat vad som åligger honom som god sjöman (324 §).

329 §.

Lagrådet:

Om på ett fartyg förs kladd till dagbok — vilket inte nödvändigtvis
behöver ske — skall enligt 297 § tredje stycket kladden föras med ordning
och tydlighet. Och det stadgas där vidare att anteckning ej får utplånas,
överstrykas eller på annat sätt göras oläslig och att i händelse av missskrivning
rättelse skall göras genom särskild anteckning.

Nu förevarande paragraf innehåller i första stycket bestämmelse om
straff för den händelse någon försummar sin skyldighet enligt sjölagen i
fråga om dagboks förande eller uppsåtligen eller av oaktsamhet lämnar
oriktig eller vilseledande uppgift i dagboken. Denna straffbestämmelse
kan, sådan den är avfattad, inte tillämpas beträffande dagbokskladd.

Under utredningsarbetet har i olika sammanhang framhållits dagbokskladdens
stora betydelse. Enligt lagrådets mening kan man svårligen undvara
straffansvar för att inskärpa och upprätthålla de krav som ställs på
förandet av dagbokskladd. Lagrådet föreslår därför att 329 § första stycket
kompletteras, exempelvis så att uttrycket »dagboks förande» ersätts
med »förande av dagbok eller kladd till dagbok» och att efter ordet »dagboken»
tilläggs »eller kladden».

330 §.

Lagrådet:

Såsom i remissprotokollet närmare anges, innehåller för närvarande 296 §
sjölagen och 79 § andra stycket sjömanslagen bestämmelser om meddelande
av förklaring att tilltalad skall vara förlustig behörighet att utöva viss
tjänst på fartyg. Enligt dessa bestämmelser har domstolen möjlighet att
ge sådan förklaring, förutsatt att omständigheterna vid brottet är synnerligen
försvårande. Motsvarande stadgande i förslagets 330 § föreskriver
förklaringens meddelande som en domstolens skyldighet. Emellertid anges
inte längre som förutsättning att omständigheterna är synnerligen för -

270

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966

svårande utan i stället att den tilltalade genom brottet visat sig olämplig
för viss tjänst. En prövning av lämpligheten måste ske efter förhållandena
i varje särskilt fall. Därvid synes hinder inte möta mot att anse olämplighet
föreligga beträffande en tjänst men inte i fråga om en annan. Det
torde därför saknas anledning befara att det föreslagna stadgandet skall
leda till en alltför stel och bunden rättstillämpning.

342 och 343 §§.

Lagrådet:

Enligt 342 § första stycket skall, med avvikelser som anges i tredje
stycket, vissa stadganden i 52 kap. rättegångsbalken äga motsvarande tilllämpning
i mål om klander av dispasch. Även i fråga om rättegången i
högsta domstolen i dispaschmål har hänvisning skett till stadganden i
rättegångsbalken; bestämmelsen härom är intagen i 343 § och innebär att
vissa paragrafer i 54 kap. samt hela 56 kap. skall äga motsvarande tillämpning.

Det kan anmärkas att dessa hänvisningar till vissa angivna stadganden
i rättegångsbalken givetvis ej innebär att andra föreskrifter i balken inte
skulle vara tillämpliga i dispaschmål. Enligt den princip som ligger till
grund för stadgandet i 4 § lagen om införande av nya rättegångsbalken
är balkens regler i allmänhet att tillämpa även i fråga om särskilda processformer
som förekommer vid de allmänna domstolarna, i den mån ej
annat är särskilt stadgat eller framgår av särskild lagstiftnings karaktär
och innebörd. De paragrafer i 52 och 54 kap. rättegångsbalken som inte
omnämnts kommer i enlighet härmed att sakna tillämplighet.

Tiden för anförande av klander mot dispasch har i 342 § första stycket
satts till en månad från dispaschens dag, under det att i paragrafens andra
stycke förklaringstiden bestämts till fyra veckor efter fullföljdstidens
utgång. Enligt lagrådets mening bör lämpligen båda tidsfristerna räknas i
veckor; särskilt skulle det innebära en förenkling att inte såsom enligt
förslaget fastställande av förklaringstidens utgång måste ske med tillämpning
av både månads- och veckoberäkning. Lagrådet hemställer därför alt
fullföljdstiden bestäms till fyra veckor från dispaschens dag.

Övergångsbestämmelserna m. m.

Lagrådet:

Om såsom lagrådet under 324 § hemställt 79 § sjömanslagen ges ändrad
lydelse, bör föreskriften under 3) i andra stycket av övergångsbestämmelserna
utgå.

I fjärde stycket stadgas i andra punkten att tvist rörande avtal om sjöförsäkring
eller återförsäkring av sådan försäkring utreds av dispaschör
enligt äldre bestämmelser om försäkringsavtalet träffats innan den nya
lagen trätt i kraft. Med äldre bestämmelser åsyftas här lagen om dispaschörs

271

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966

befattning med försäkringstvister. Enligt förslaget upphävs denna och ersätts
med 219 §. Det är endast fråga om processuella olikheter mot vad
för närvarande gäller. Enligt lagrådets mening bör därför den avgörande
tidpunkten för tillämpning av de äldre bestämmelserna vara den när tvisten
hänskjutits till dispaschör, alltså om så skett före eller efter ikraftträdandet.
I enlighet härmed synes andra och tredje punkterna kunna
sammanföras till ett gemensamt stadgande.

Avslutningsvis vill lagrådet påpeka att i åtskilliga stadganden i förslaget
ges föreskrift om att sjöfartsstyrelsen skall kunna meddela beslut i ämnen
som lagstiftningen avser. Lagrådet förutsätter att i annat sammanhang till
övervägande upptas frågan om i anledning härav ändringar bör göras i
regeringsrättslagen.

Övriga lagförslag

Lagrådet lämnade förslagen utan erinran.

Ur protokollet:
Ingrid Hellström

272

Kungl. Maj. ts proposition nr liö år 1966

Utdrag av protokollet över justitieärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland, i statsrådet
på Stockholms slott den i november 1966.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden

Sträng, Andersson, Lange, Kling, Johansson, Hermansson, Holmqvist,

Aspling, Sven-Eric Nilsson, Lundkvist, Gustafsson.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter lagrådets den 31 oktober
1966 avgivna utlåtande över de till lagrådet den 3 juni 1966 remitterade
förslagen till

1) lag om ändring i sjölagen;

2) lag om ändring i lagen den 4 juni 1937 (nr 306) om behörighet för
häradsrätt att upptaga sjörättsmål;

3) lag om ändrad lydelse av 1 § lagen den 9 maj 1958 (nr 205) om förverkande
av alkoholhaltiga drycker m. m.

Föredraganden redogör för lagrådets utlåtande och anför.

Den regel till skydd för godtroende tredje man som upptas i 64 § i det
till lagrådet remitterade förslaget till lag om ändring i sjölagen och som
avser vissa rättshandlingar av befälhavaren på redarens vägnar har fått
en enklare lydelse än den nu gällande regeln i ämnet i 49 § sjölagen. Den
föreslagna ändringen innebär förutom en förenkling av lydelsen, att nu
gällande bevisbörderegel, enligt vilken viss bevisbörda läggs på tredje man,
utesluts. Angående denna ändring har tre av lagrådets ledamöter bl. a.
anmärkt, att det ej angivits hur rättsläget skall gestalta sig i fråga om bevisbördan
och att det synes ovisst vad ändringen skall innebära i förhållande
till gällande rätt. Med anledning härav vill jag anföra, att avsikten
med den föreslagna lydelsen är att bevisfrågan skall bedömas på samma
sätt som i allmänhet gäller i fråga om inverkan av god tro på en rättshandlings
giltighet. Utgångspunkten är sålunda att god tro i allmänhet skall
anses föreligga om inte viss bevisning för motsatsen förebragts. En övergång
från den nuvarande bevisbörderegeln, som härrör från sjölagens tillkomst,
till denna allmänna grundsats torde dock med hänsyn till den nu gällande
fria bevisprövningens princip inte innebära någon större saklig ändring i
praktiken. Den föreslagna lydelsen torde nämligen i förening med den

273

Kungl. Maj.ts proposition nr t bo år 196C>

fria bevisprövningen medge en nyanserad tillämpning efter omständigheterna
i varje särskilt fall. Enligt min mening ger den utrymme för även
ganska stränga krav på tredje mans uppmärksamhet, när omständigheterna
föranleder det. Jag vill erinra om att det på ett närliggande område
för godtrosförvärv har inom ramen för de allmänna reglerna om god
tro i rättstillämpningen för vissa fall utkristalliserats ett aktsamhetskrav,
som skärpts till en verklig undersökningsplikt för tredje man. Om förhållandena
vid tillämpningen av den föreslagna regeln ger anledning till
ett skärpt aktsamhetskrav på tredje man, torde, som de förut nämnda
tre ledamöterna av lagrådet också antytt, regelns verkan väsentligen förbli
densamma som nu. Av avgörande betydelse för den föreslagna ändringen
är som jag anförde vid remissen till lagrådet, att godtrosreglerna
bör vara desamma i den nu ifrågavarande paragrafen och 102 § sjölagen
och överensstämma med motsvarande regler i de övriga nordiska sjölagarna.
Att nu ändra 102 §, som tillkommit efter nordiskt samarbete
inom befraktningsrätten och som såvitt nu är i fråga har samma lydelse
i de nordiska lagarna, kan jag inte tillstyrka. Efter förebild av denna
paragraf har samma ändring som i det till lagrådet remitterade förslaget
nu företagits i motsvarande norska bestämmelse. Samma lydelse finns redan
i de danska och finska lagarna. Jag finner således inte anledning att
på denna punkt frångå det remitterade förslaget.

För att undvika intrycket att termen sjöförklaring har växlande betydelse
i 301—315 §§ bör som lagrådet förordat vissa redaktionella jämkningar
i dessa paragrafer vidtas.

Även i övrigt vill jag biträda lagrådets ändringsförslag. Jag förordar således,
att vissa ändringar görs i 212, 313, 326, 327, 329 och 342 §§ liksom
i övergångsbestämmelserna till förslaget till lag om ändring i sjölagen och
att till de remitterade lagförslagen fogas särskilt förslag till lag om ändrad
lydelse av 79 § sjömanslagen den 30 juni 1952 (nr 530) i enlighet
med lagrådets hemställan. Härutöver torde vissa redaktionella jämkningar
böra göras i de remitterade förslagen.

De danska och norska förslagen till ändringar i sjölagen har redan
antagits i folketinget och stortinget. Lagar i ämnet har utfärdats i Danmark
den 8 juni 1966 (nr 227) och i Norge den 17 juni 1966 (nr 8). Riksdagsbehandlingen
av det finska lagförslaget har nyligen påbörjats. Parallella
nordiska lagtexter rörande sjölagen, upptagande de svenska och finska
förslagen samt de antagna danska och norska lagarna, torde få fogas vid
statsrådsprotokollet i detta ärende som bilaga 1. Det fortsatta arbetet i de
nordiska länderna med tillämpningsföreskrifter m. in. är numera inriktat
på att den nya lagstiftningen skall träda i kraft den 1 april 1967.

274

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966

Föredraganden hemställer, att Kungl. Maj :t genom proposition föreslår
riksdagen att antaga förslag till

1) lag om ändring i sjölagen;

2) lag om ändring i lagen den 4 juni 1937 (nr 306) om behörighet för
häradsrätt att upptaga sjörättsmål;

3) lag om ändrad lydelse av 1 § lagen den 9 maj 1958 (nr 205) om förverkande
av alkoholhaltiga drycker m. m.;

4) lag om ändrad lydelse av 79 § sjömanslagen den 30 juni 1952 (nr
530);

5) lag angående ändring i lagen den 28 maj 1937 (nr 249) om inskränkningar
i rätten att utbekomma allmänna handlingar.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt
förordnar Hans Kungl. Höghet Regenten att till riksdagen
skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Britta Gyllensten

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966

Bilaga 1

SJÖLAGSÄNDRINGAR
PARALLELLA NORDISKA LAGTEXTER1

* Här har uteslutits 220, 221, 223, 283 och 336—343 §§, vilka saknar motsvarighet 1 de övrig
nordiska texterna.

276

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966

(Svensk text)

5 a §.

Om säkerheten på fartyg gälla särskilda
bestämmelser.

6 §•

Fartyg, som lidit skada, skall anses
icke vara iståndsättligt, ej endast
när iståndsättning är omöjlig eller,
om iståndsättningen måste äga rum
på annan ort, fartyget icke kan föras
dit, utan även i det fall att fartyget
ej är värt att iståndsättas.

Bestämmelser om besiktning för
utrönande av fartygets iståndsättlighet
meddelas i 12 kap.

(Finlandssvensk text)

8 §.

Fartyg skall, när det nyttjas till
sjöfart, vara så byggt, utrustat, bemannat,
lastat eller barlastat och
försett med erforderliga förnödenheter,
att med hänsyn såväl till farvattnets
beskaffenhet som till den
fart, vari fartyget användes, liv och
egendom kunna anses vara betryggade.

Angående konstruktion, utrustning,
bemanning och besiktning av
fartyg samt annan tillsyn över dess
sjövärdighet stadgas genom förordning.

23 §.

24 §.

Redare, som har större del i fartyget
än hälften, äger övertaga fartygets
förande, om han är behörig därtill.
Kan överenskommelse ej träffas
om lönevillkoren, fastställas dessa
av tre skiljemän enligt bestämmelserna
i lagen om skiljemän.

Om den som har större del i fartyget
än hälften är befälhavare, skall
rätten på annan delägares talan skil -

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966

277

(Dansk text)

(Norsk text)

§ 6.

Som uistandsettelig anses et skip

1. når det ikke kan repareres der
det befinner seg, eller på et sted det
kan flyttes til,

2. når det ikke er istandsettelse
verd fordi verdien i skadd tilstand
med tillegg av påregnelige kostnader
ved flytting og reparasjon vil overstige
dets antatte verdi i reparert
st and.

§ 24.

En partreder, der ej er mere end
halvparten i skibet, er berettiget til
åt overtage dets fprelse. Er der uenighed
om Ipnningsvilkårene, kan sagen
forelaegges retten til afg0relse. Retten
kan på en partreders bogsering
alssette en skibsf0rer, der ejer mere
end en halvpart i skibet, såfremt der
findes skellig grund dertil.

278

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

(Svensk text) (Finlandssvensk text)

ja honom från befattningen, om giltiga
skäl föreligga.

58 §.

Under resan skall befälhavaren
vaka över att fartyget hålles i behörigt
skick efter vad som nu sagts.

Kan fel eller brist i fartygets behöriga
skick ej avhjälpas genast,
skall befälhavaren ofördröj ligen underrätta
redaren eller den som i redarens
ställe har befattning med fartyget.

59 §.

Befälhavaren skall sörja för att
fartyget framföres och handhaves
på sätt som är förenligt med gott
sjömanskap.

Han skall göra sig underrättad om
de påbud och föreskrifter rörande
sjöfarten, som gälla för de farvatten
fartyget skall befara och på de orter
det skall anlöpa.

43 §.

Befälhavaren skall, innan Tesa anträdes,
tillse, att fartyget med hänsyn
till resan och årstiden är sjövärdigt.
Han skall sålunda sörja för
att fartyget är behörigen utrustat,
bemannat och försett med erforderliga
förnödenheter, att det är i gott
skick för mottagande, befordran och
bevarande av lasten samt att dess
stabilitet är betryggande.

Under resan skall befälhavaren
vaka över att fartyget hålles i behörigt
skick.

Finnes i avseende på sjövärdigheten
fel eller brist, som ej genast kan
avhjälpas, skall befälhavaren ofördröjligen
underrätta redaren därom.
Vill ej redaren avhjälpa felet eller
bristen, vare befälhavaren berättigad
att omedelbart frånträda sin befattning.

49 §.

Befälhavaren skall sörja för att
fartyget framföres och handhaves
på sätt, som är förenligt med gott
sjömanskap.

Närmare föreskrifter om vad befälhavaren
i detta avseende har att
iakttaga meddelar handels- och industriministeriet.

50 §.i

Befälhavaren åligge att göra sig
underrättad om de sjöfarten rörande
påbud och föreskrifter, som äro gällande
å de orter, vilka fartyget under
resan skall anlöpa.

I händelse av krig eller blockad bör
befälhavaren söka upplysning om
vad han till fartygets och lastens säkerhet
har att iakttaga.

Där anlitande av lots är till fartygets
betryggande nödigt, skall befälhavaren
tillkalla sådan.

1 Gällande lydelse.

279

Kungl. Maj.ts proposition nr 745 år 1966
(Dansk text) (Norsk text)

§ 58.

Skibsfpreren skal, inden Tej sen
begynder, s0rge för, åt skibet er i
s0dygtig stand, herunder åt det er
tilstrsekkeligt bemandet, provianteret
og udrustet og i forsvarlig stand
til modtagelse, befordring og opbevaring
af ladningen. Han skal påse, åt
ladningen bliver beh0rigt stuvet, åt
skibet ikke bliver overlastet og åt
dets stabilitet er betryggende, ligesom
han skal påse, åt lugerne bliver
försvarligt lukket og skalket, medmindre
forholdene tillader andet.

Stk. 2. Under rejsen skal skibsfpreren
g0re, hvad der står i hans
magt for åt holde skibet i spdygtig
stand. Er skibet grundstpdt, eller er
der i 0vrigt sket noget, der kan antages
åt have medfprt skade, skal
skibsfpreren underspge, om skibet
stadig er spdygtigt.

§ 59.

Skibsfpreren skal sprge for, åt skibet
navigeres og behandles på en
måde, som er forenelig med godt spmandsskab.

Stk. 2. Skibsfpreren skal, så vidt
muligt på forhånd, gpre sig bekendt
med de påbud og förskrifter, der
gselder for skibsfarten i de farvande,
skibet besejler og på de steder, som
skibet anlpber.

§ 58. Skipets sjfidyktighet.

Skipsfpreren skal fpr reisen begynner,
sprge for åt skipet er i sjpdyktig
stand, herunder åt det er tilstrekkelig
utrustet, bemannet og proviantert
og i försvarlig stand til mottakelse,
befordring og beväring av
lasten. Han skal påse åt lasten blir
behprig stuet, åt skipet ikke blir
overlastet, åt dets stabilitet er betryggende,
og åt lukene blir försvarlig
lukket og skalket.

Under reisen skal skipsfpreren
gjpre det som står i hans makt för
å holde skipet i sjpdyktig stand.

§ 59. Navigering m. m.

Skipsfpreren skal sprge for åt navigeringen
og behandlingen av skipet
skjer i samsvar med godt sjpmannskap.

Han skal — så vidt mulig på forhånd
— gjpre seg kjent med de påbud
og forskrifter som gjelder för
skipsfarten i de farvann hvor skipet
skal seile, og på de steder som skipet
skal anlppe.

280

Kangl. J\Iaj:ts proposition nr 145 år 1966

(Svensk text)

60 §.

Befälhavaren är ansvarig för att
föreskrivna dagböcker föras på fartyget.
Bestämmelser om dagböcker
meddelas i 12 kap.

61 §.

Befälhavaren skall tillse, att lastning
och lossning försiggå samt resan
utföres med tillbörlig skyndsamhet.

Innan befälhavaren inlåter sig på
bärgning av fartyg eller gods, skall
han noga överväga, om detta är förenligt
med hans skyldigheter emot
dem vilkas rätt och bästa han har
att bevaka.

62 §.

Råkar fartyget i sjönöd, är befälhavaren
skyldig att göra allt som står
i hans makt för att rädda de ombordvarande
samt bevara fartyg och
last. Han skall, i den mån det är
möjligt, sörja för att dagböcker och
andra skeppshandlingar föras i säkerhet
samt föranstalta om bärgning
av fartyg och gods. Så länge
rimlig utsikt finnes att fartyget kan
räddas, får befälhavaren ej övergiva
det, utan att hans liv är i allvarlig
fara.

(Finlandssvensk text)

Jfr 53 § nedan vid svensk 298 §.

44 §.i

Befälhavaren skall tillse, att i 3 §
påbjudna samt eljest nödiga certifikat
och skeppshandlingar, så ock ett
exemplar av denna lag finnas ombord
å fartyget.

48 §.i

Befälhavaren skall tillse, att lastning
och lossning försiggå samt resan
utföres med tillbörlig skyndsamhet.

Innan befälhavaren inlåter sig på
bärgning av fartyg eller gods, skall
han noga överväga, om detta är förenligt
med hans skyldighet mot dem,
vilkas rätt och bästa han har att bevaka.

62 §.

Råkar fartyg i sjönöd, vare befälhavaren
pliktig att göra allt vad som
står i hans makt för att rädda de
ombordvarande samt bevara fartyg
och last. Han skall i den mån så är
möjligt sörja för att skeppshandlingarna
bringas i säkerhet samt föranstalta
om bärgning av fartyg och
gods.

Befälhavaren må icke, med mindre
hans liv är i allvarlig fara, övergiva
fartyget, så länge rimlig utsikt finnes
att rädda det.

1 Gällande lydelse.

281

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966

(Dansk text)

§ 60.

Det påhviler skibsfpreren åt drage
omsorg for, åt skibsbpger f0res i det
omfång, det er foreskrevet, jfr. § 300,
stk. 1. B0gerne f0res under hans tilsyn.

Stk. 2. Skibsf0reren skal om bord
have alle forn0dne skibspapirer samt
et eksemplar af denne lov og af de i
henhold dertil udstedte forskrifter.
Handelsministeren kan foreskrive,
hvilke andre love og forskrifter vedrprende
skibsfarten der skal findes
om bord.

§ 61.

Skibsfpreren skal s0rge for, åt lastning
og lösning foretages og rejsen
udfpres med tilbprlig hurtighed. F0r
skibsfpreren indlader sig på bjsergning
af skib eller gods, skal han n0je
overveje, om dette er foreneligt med
hans pligter over for dem, hvis tarv
han skal varetage.

§ 62.

Kommer skibet i havsnpd, skal
skibf0reren g0re alt, hvad der står
i hans magt, for åt redde de ombordvserende
og bevare skib og ladning.
Han skal s0rge for, åt skibsbpgerne
og skibspapirerne om npdvendigt
bliver bragt i sikkerhed. Han skal
endvidere så vidt muligt drage omsorg
for bjaergning af skib og ladning.
Medmindre der er alvorlig fare
för hans eget liv, må han ikke förläde
skibet, så laenge der er rimelig
udsigt til dets redning.

(Norsk text)

§ 60. Skipsb0kene.

Skipsfpreren er ansvarlig for åt påbudte
skipsbpker blir f0rt. B0kene
f0res under hans tilsyn.

§ 323. Sj0vegsregler m. m.

Kongen kan gi regler om:

1. hva som---skal brukes;

2. signaler for---må brukes;

3. hva som---i n0d;

4. hva som---krigsartede

forhold;

5. åt redere —--over havet;

6. hvilke skipspapirer som skal
finnes ombord;

7. åt et eksemplar av denne lov og
bestemmelser som er gitt i medhold
av loven, skal finnes om bord.

§ 61. Lasting, lossing m. m.

Skipsfpreren skal sprge for åt lasting
og lossing företas og reisen utfpres
med tilbprlig hurtighet.

§ 62. Havsn0d.

Kommer skipet i havsnpd, plikter
skipsfpreren å gjpre alt som står i
hans makt for å redde de ombordvserende
og bevare skip og last. Han
skal om npdvendig sprge for åt
skipsbpkene og skipspapirene blir
brakt i sikkerhet, og så vidt mulig
dra omsorg for berging av skip og
last.

Med mindre det er betydelig fare
for hans eget liv, må han ikke forlate
skipet så lenge det er rimelig utsikt
til berging.

282

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966

(Svensk text)

Bestämmelser om skyldighet för
befälhavaren att lämna hjälp, när
fartyget stött samman med annat
fartyg, meddelas i 223 §.

63 §.

Är befälhavaren frånvarande eller
har han förfall, träffar den främste
av de tillstädesvarande styrmännen
de avgöranden som ej tåla uppskov.

Lämnar befälhavaren fartyget,
skall han underrätta den främste av
de tillstädesvarande styrmännen eller,
om någon styrman ej är tillstädes,
annan av besättningen och giva
de föreskrifter som behövas. När fartyget
icke ligger förtöjt i hamn eller
på säker ankarplats, får befälhavaren
ej lämna fartyget utan att det är
nödvändigt. År fara för handen, får
han icke vara borta från fartyget.

(Finlandssvensk text)

51 §.

Befälhavare, som anträffar någon
i sjönöd, vare pliktig att, såvitt det
kan ske utan allvarlig fara för eget
fartyg eller besättningen eller övriga
personer ombord, lämna all den
hjälp, som är möjlig och behövlig
för den nödställdas räddning.1

Har befälhavare i annat fall fått
kännedom om att någon är i sjönöd
eller har han erhållit kunskap om
någon sjötrafiken hotande fara, vare
han skyldig att vidtaga åtgärder för
den nödställdas räddning eller farans
avvärjande, såvitt det kan ske
utan allvarlig fara för eget fartyg
eller besättningen eller övriga personer
ombord.

Om befälhavares plikt att lämna
hjälp, då hans fartyg sammanstött
med annat fartyg, stadgas i 201 §.x

46 §.

Är befälhavaren frånvarande eller
har han förfall, ankommer det på
den främste av de tillstädesvarande
styrmännen att träffa de avgöranden,
som ej tåla uppskov.

Lämnar befälhavaren fartyget,
skall han giva den främste av de tillstädesvarande
styrmännen eller, om
någon styrman ej är tillstädes, annan
av besättningen erforderlig underrättelse
och föreskrift.

När fartyget icke ligger förtöjt i
hamn eller eljest på säker ankarplats,
må befälhavaren ej lämna fartyget
utan att det är nödvändigt. Är
fara för handen, må han icke vara
borta från fartyget.

1 Detta mom. gällande lydelse.

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966

283

(Dansk text)

(Norsk text)

Jfr § 44, stk. 2 spmandsloven.

§ 63.

Forlader skibsf0reren skibet, skal
han give den 0verste tilstedevserende
styrmand eller, hvis ingen styrmand
er til stede, en anden af mandskabet
forn0den underretning og
ordre.

Stk. 2. Når skibet ikke er fort0jet
i havn eller til ankers på sikker ankerplads,
må skibsfpreren ikke vsere
borte fra skibet, medmindre det er
npdvendigt. Det samme gselder i situationer,
der frembyder fare.

I den utstrekning det kan skje
uten sserlig fare for skipet eller dets
ombordvserende, plikter skipsfpreren
å yte all mulig og npdvendig
hjelp til enhver som befinner seg i
havsnpd eller trues av fare til sj0s.

§ 323. Sj0vegsregler m. m.

Kongen kan gi regler om:

1. hva som —--skal brukes;

2. signaler for---må bru kes; 3.

hva som skal iakttas om bord
når man på skipet oppdager eller
mottar melding om noe som kan
medfpre fare for sjpfarende, eller
mottar anmodning om hjelp fra
skip i n0d;

4. hva som--— krigsartede

forhold;

5. åt redere---over havet;

6. hvilke skipspapirer — ---om

bord;

7. åt et---om bord.

§ 63. Skipsf0rerens pauser og forfall
m. m.

Er skipsfpreren fravserende eller
har han forfall, treffer den 0verste
tilstedevserende av styrmennene de
avgjprelser som ikke kan oppsettes.

Förlåter skipsfpreren skipet, plikter
han å gi den pverste tilstedevserende
styrmann eller, om ingen styrmann
er til stede, en annen av
mannskapet underretning og npdvendig
ordre for påkommende tilfelle.

Når skipet ikke er fortpyd i havn
eller til ankers på sikker ankerplass,
må skipsfpreren ikke uten npdvendighet
vsere fravaerende fra skipet.
Det samme gjelder under farefulle
forhold.

284

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

(Svensk text)

Avlider befälhavaren eller blir han
på grund av sjukdom eller annan
tvingande anledning ur stånd att föra
fartyget eller övergiver han tjänsten,
träder den främste av styrmännen i
hans ställe tills ny befälhavare blivit
utsedd. Redaren skall i dessa fall
ofördröjligen underrättas.

64 §.

Befälhavaren är i denna sin egenskap
behörig att på redarens vägnar
företaga rättshandlingar, som
avse fartygets bevarande eller resans
utförande, träffa avtal att på resan
medtaga gods och, på fartyg som är
avsett därför, passagerare samt väcka
talan i mål angående fartyget och utföra
denna talan. Bestämmelser om
befälhavarens behörighet att antaga
och avskeda fartygets besättning
meddelas i sjömanslagen.

(Finlandssvensk text)

47 §.

Avlider befälhavaren eller blir han
på grund av sjukdom eller annan
tvingande anledning ur stånd att
föra fartyget eller övergiver han
tjänsten, träde den främste av styrmännen
i hans ställe, tills ny befälhavare
blivit utsedd. Redaren skall
i dessa fall ofördröjligen underrättas.

63 §4

Befälhavaren vare i denna sin
egenskap behörig att å redarens vägnar
företaga rättshandlingar, som
avse fartygets bevarande eller resans
utförande, träffa avtal att på resa
medtaga gods, så ock passagerare,
där fartyget är avsett för sådan befordran,
ävensom kära i mål angående
fartyget. Uppstår behov av penningar
för sådant ändamål, äge befälhavaren
anskaffa medel genom
lån eller genom att sälja av redarens
gods eller, i nödfall, av lasten.

Var rättshandlingen ej erforderlig,
vare den ändock för redaren bindande,
där tredje man var i god tro.

Om befälhavarens behörighet att
å redarens vägnar antaga och avskeda
fartygets besättning stadgas i sjömanslagen.

1 Gällande lydelse.

liungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966

285

(Dansk text)

Stk. 3. D0r skibsf0reren, eller bliver
han på grund af sygdom eller anden
tvingende årsag ude af stand til
åt f0re skibet, eller forlader han
tj enesten, traeder den 0verste styrmand
i hans sted, indtil ny f0rer er
tiltrådt. Rederen skal i disse tilfselde
straks underrettes om det skete.

§ 64.

Skibsf0reren har fuldmagt til på
rederens vegne åt indgå aftaler angående
beväring af skibet eller udfprelse
af rejsen eller om på rejsen
åt medtage gods og, hvis skibet er
indrettet dertil, passagerer samt til
åt optrsede som sagspger i säger, der
angår skibet.

Stk 2. Udkrseves der penge til de
i stk. 1 nsevnte formål, og kan rederens
ordre ikke afventes, skal
skibsf0reren s0ge pengene tilvejebragt
på bedste måde. Skibsfpreren
kan efter omstsendighederne optage
lån eller pantsaette eller saelge af
rederens gods eller, i n0dsfald, af
ladningen. Har det vaeret unpdvendigt
åt foretage en sådan disposition,
er denne dog bindende for rederen,
hvis tredjemand var i god
tro.

(Norsk text)

D0r skipsf0reren, eller blir han
på grunn av sykdom eller annen
tvingende årsak ute av stand til å
f0re skipet, eller förlåter han tj enesten,
trer den 0verste av styrmennene
i hans sted inntil ny f0rer har tiltrådt.
Rederen skal i disse tilfelle
underrettes uten opphold. Har styrmannen
ikke de foreskrevne kvalifikasjoner
for å f0re skipet, skal
også Sj0fartsdirektoratet eller vedkommende
utenrikstjenestemann gis
underretning så hurtig som mulig.

Bestemmelsene i föregående ledd
gj0r ingen endring i reglene i lov
10. oktober 1958 om navigatprer.

§ 64. Skipsffirerens fullmakt.

Skipsf0reren har i denne sin egenskap
fullmakt til på rederens vegne
å inngå kontrakter som gjelder beväring
av skipet eller utfprelse av
reisen, og til å slutte avtaler om å
ta med gods på reisen, eller passasjerer
dersom skipet er beregnet på
det. Han kan også opptre som saksdker
i saker som gjelder skipet.

Fpreren av et fiske- eller fangstfart0y
kan ikke uten sserskilt fullmakt
slutte avtaler om fartpyets forsyning
med gjenstander som bare
vedkommer fisket eller fångsten, så
som garn, liner, agn, is, salt og tpnner.
Överstiger ikke fartpyets bruttodrektighet
300 registertonn, kan
skipsfpreren heller ikke uten sserskilt
fullmakt anskaffe brensel til
skipets maskineri for rederens regning
når skipet er innenfor rikets
grenser.

Trengs det penger til formål som
nevnt i fprste ledd, og rederens ordre
ikke kan avventes, skal skipsfpreren
spke dem tilveiebrakt på beste
måte. Han kan da etter forholdene

286

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966

(Svensk text) (Finlandssvensk text)

Befälhavaren skall underrätta redaren
om åtgärd av vikt som han
funnit behövlig för fartygets eller
de ombordvarandes säkerhet, om resans
förlopp och därunder företagna
rättshandlingar samt angående allt
annat varom kännedom kan vara till
nytta för redaren. Innan åtgärd av
vikt vidtages, bör befälhavaren inhämta
föreskrift av redaren eller det
ombud denne anvisat. Behövas medel
för fartyget och kan redarens föreskrift
ej avvaktas, skall befälhavaren
anlita den utväg att skaffa medlen
som är förenad med minsta uppoffring
för redaren.

65 §.

Befälhavaren skall under resan hava
noggrann vård om lasten samt i
övrigt iakttaga lastägarens rätt och
bästa.

64 §.

Befälhavaren skall under resans
fortgång giva redaren underrättelse
om de åtgärder av vikt, som befälhavaren
funnit erforderliga för fartygets
eller de ombordvarandes säkerhet,
om resans förlopp och därunder
företagna rättshandlingar
samt angående allt, varom kännedom
eljest kan vara till nytta för
redaren. Innan åtgärder av vikt vidtagas,
bör han, där omständigheterna
det medgiva, inhämta föreskrift
av redaren själv eller det ombud
denne anvisat. Erfordras penningar
för fartygets behov och kan icke redarens
föreskrift avvaktas, åligge befälhavaren
att till medlens anskaffande
anlita den utväg, som för redaren
är förenad med minsta uppoffring.
1

Varder fartyget på utländsk ort
taget i mät eller för gäld belagt med
kvarstad och framgår det av skeppshandlingarna,
att fartyget är för
gäld intecknat, åligge det befälhavaren
att ofördröj ligen om utmätningen
eller kvarstaden underrätta såväl
registermyndigheten som inteckningshavaren,
såframt denne är för
honom känd.

65 §.2

Befälhavaren skall under resan hava
noggrann vård om lasten samt i
övrigt iakttaga lastägarens rätt och
bästa.

1 Detta mom. gällande 1> delse.

2 Gällande lydelse.

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966

287

(Dansk text)

Stk. 3. Skibsf0reren skal til stadighed
holde rederen underrettet om
skibets bistånd, rejsens forl0b, indgåede
aftaler og enhver anden begivenhed,
som kan vaere af interesse
for rederen. I alle vigtige anliggender
skal han, for så vidt omstaendighederne
tillader det, indhente ordre
fra rederen selv eller den, til hvem
denne har henvist ham.

§ 65.

Skibsf0reren skal under rejsen
drage omsorg for ladningen og i det
hele varetage ladningsejerens tarv.
I dette 0jemed kan han uden saerlig
fuldmagt indgå aftaler og optraede
som sags0ger på ladningsej erens vegne
efter de regler, der gaelder for
bortfragteren, jfr. §§ 102—104.

(Norsk text)

oppta lån eller pantsette eller selge
av rederens gods eller endog — i
npdsfall — pantsette eller selge av
lasten. Er dette gjort uten n0dvendighet,
er avtalen likevel bindende
om tredjemann var i god tro.

§ 65. Omsorg for lasten m. m.

Skipsfpreren skal på rederens vegne
dra omsorg for lasten og i det hele
vareta lasteierens tarv. I dette
0yemed kan han uten saerskilt fullmakt
inngå avtaler og opptre som
sakspker etter reglene i §§ 102—104.

288

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

(Svensk text)

66 §.

Befälhavaren svarar icke för de
förbindelser som han i denna sin
egenskap ingått på redarens eller
lastägarens vägnar.

67 §.

Befälhavaren skall ersätta skada,
som han genom fel eller försummelse
i tjänsten tillskyndar redaren,
lastägaren eller annan vars rätt
och bästa han har att bevaka.

Har lots ådragit sig skadeståndsskyldighet
i fartygets tjänst, kan
skadeståndet nedsättas efter de i
andra stycket angivna grunderna.

68 §.

När redaren begär det, skall befälhavaren
avgiva redovisning. Vill
redaren klandra redovisning, skall
han väcka talan därom inom sex månader
efter det redovisningen mottogs.
Försittes denna tid, har han
förlorat sin talan, om befälhavaren
ej förfarit svikligen.

I redovisning skall befälhavaren
föra redaren till godo all särskild
gottgörelse, som han erhållit av be -

(Finlandssvensk text)

66 §.!

Befälhavaren vare i denna sin
egenskap behörig att å lastägarens
vägnar företaga rättshandlingar och
kära i mål angående lasten i enlighet
med vad beträffande bortfraktare
stadgas.

67 §.

Befälhavaren svare icke personligen
för de förbindelser han i denna
sin egenskap på redares eller lastägares
vägnar ingått.

Skada, som befälhavaren genom
fel eller försummelse i tjänsten tillskyndar
redare, lastägare eller annan,
vars rätt och bästa han har att
bevaka, vare han pliktig att ersätta.2

Skadestånd, som befälhavaren är
pliktig att utgiva, må, med hänsyn
till graden av ådagalagd skuld, skadans
storlek eller omständigheterna
i övrigt, nedsättas efter ty skäligt
prövas.2

Har någon, som biträtt med lotsning
av fartyget, genom fel eller försummelse
vid uppdragets fullgörande
ådragit sig skadeståndsskyldighet,
må skadeståndet nedsättas efter
de i 3 mom. angivna grunderna.

68 §.

När redaren det begär, skall befälhavaren
avgiva redovisning. Vill redaren
klandra redovisning, göre det
genom stämning inom sex månader
efter det han mottog densamma; försittes
denna tid, have redaren förlorat
sin rätt till klander, utan så är
att befälhavaren förfarit svikligen.

I redovisning skall befälhavaren
föra redaren till godo all särskild
gottgörelse, som han erhållit av be 1

Gällande lydelse.

2 Bestämmelsen har oförändrad lydelse.

289

Kungl. Maj.ts proposition nr li5 år 1966
(Dansk text) (Norsk text)

§ 66.

Skibsfpreren hsefter ikke personlig
for de forpligtelser, som han i
denne egenskab indgår på reders eller
ladningsejers vegne.

§ 67.

Skibsfpreren er pligtig åt erstatte
skade, som han ved fejl eller forspmmelse
i tjenesten forvolder reder,
ladningsejer eller andre. Erstatningen
kan dog nedssettes under hensyntagen
til den udviste skyld, skadens
stprrelse og omstsendighederne
i pvrigt.

§ 68.

Skibsfpreren har pligt til åt aflaegge
regnskab, så ofte rederen förlänger
det. Vil rederen g0re indsigelse
mod regnskabet, må dette ske inden
6 måneder efter regnskabets
modtagelse. Indsigelse kan dog rejses
efter fristens udl0b, såfremt
skibsf0reren har handiet svigagtigt.

Stk. 2. I regnskabet skal skibsfpreren
godskrive rederiet enhver sa;rskilt
godtg0relse, som han har mod -

§ 66. Förpliktelser inngått på rederens
eller lasteierens vegne.

Skipsf0reren hefter ikke personlig
for de förpliktelser som han i denne
sin egenskap inngår på rederens eller
lasteierens vegne.

§ 67. Erstatningsansvar.

Skipsfpreren plikter å erstatte skade
som han volder ved feil eller forspmmelse
i tjenesten. Erstatningen
kan dog nedsettes under hensyn til
den utviste skyld, skadens st0rrelse
og omstendighetene for 0vrig.

§ 68. Regnskaps plikt.
Skipsfpreren plikter å avlegge
regnskap så ofte rederen krever det.

I regnskapet skal skipsfpreren
godskrive rederiet enhver saerskilt
godtgjprelse som han har mottatt

10 Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Nr 145

290

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

(Svensk text)

fraktare, lastägare, leverantörer eller
andra, med vilka han i sin egenskap
av befälhavare haft att skaffa.

Utan redarens samtycke får befälhavaren
ej medtaga handelsvaror för
egen eller annans räkning. Sker det,
skall befälhavaren erlägga frakt och
ersätta uppkommen skada.

69 §.

Bevis om inteckningsåtgärd bör
fogas vid skeppshandlingarna. Närmare
bestämmelser härom meddelas
av Konungen.

70 §.

Befälhavare på handelsfartyg eller
fiskefartyg skall ofördröjligen avgiva
skriftlig rapport till sjöfartsstyrelsen -

1. när någon i samband med fartygets
drift har eller kan antagas
hava avlidit eller erhållit svår
kroppsskada;

2. när någon ombordanställd i annat
fall har eller kan antagas hava
avlidit eller erhållit svår kroppsskada; 3.

när någon i annat fall än som
avses under 1 och 2 har eller kan an -

(Finlandssvensk text)

fraktare, lastägare, leverantörer eller
andra, med vilka han i sin egenskap
av befälhavare haft att göra,
där han icke fått redarens uttryckliga
medgivande att den behålla.1 2 3 1

45 §.2

Utan redarens samtycke må befälhavaren
ej medtaga handelsvaror
för egen eller annans räkning; sker
det, skall befälhavaren erlägga frakt
och ersätta uppkommen skada.

Jfr 64 § 2 mom. ovan.

59 §.

I de fall, då sjöförklaring enligt
57 § skall avgivas, åligge det befälhavaren
att utan dröjsmål om händelsen
avgiva skriftlig rapport till
sjöfartsstyrelsen eller, om fartyget
befinner sig i utlandet, till närmaste
finske konsul.

Befälhavaren skall vidare avgiva
rapport:

1) när händelse, som avses i 57 §
1 mom. 1 punkten, inträffat i hamn
eller på redd;

2) när någon har eller må antagas
hava fallit över bord och drunknat;

3) när med anledning av händelse,
som har inträffat eller må anta -

1 Detta mom. gällande lydelse.
1 Gällande lydelse.

291

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

(Dansk text) (Norsk text)

taget af befragter, ladningsejer, le- av noen som han i egenskap av skipsverandpr
eller andre, med hvem han fprer har hatt med å gj0re.
i sin egenskab af skibsfprer har haft
åt g0re.

§ 69.

Uden rederens tilladelse må skibs- Jfr. § 54 sjpmannsloven.
f0reren ikke medtage varer til salg
for egen eller andres regning. G0r
han det, er han pligtig åt betale fragt
og erstatte forvoldt skade.

§ 70 är upptagen nedan vid svensk
332 §.

292

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966

(Svensk text)

tagas hava drunknat från fartyget
eller avlidit ombord och begravts i
sjön;

4. när allvarlig förgiftning har eller
kan antagas hava inträffat ombord; 5.

när fartyget stött samman med
annat fartyg eller stött på grund;

6. när fartyget övergivits i sjön;

7. när i samband med fartygets
drift skada av någon betydenhet har
eller kan antagas hava uppkommit
på fartyget eller lasten eller på egendom
utanför fartyget; eller

8. när förskjutning av någon betydenhet
inträffat i lasten.

Befälhavare på fartyg skall vidare
avgiva rapport till sjöfartsstyrelsen,
när i anledning av händelse som
inträffat eller kan antagas hava inträffat
i samband med fartygets drift
styrelsen påfordrar det eller sjöförklaring
skall avgivas enligt 302 §.

Rapporten, som upprättas enligt
formulär som fastställes av sjöfartsstyrelsen,
skall innehålla utförlig redogörelse
för händelsen och de omständigheter
som kunna tjäna till
ledning för bedömandet av dess orsaker.
Den skall upptaga fullständig
avskrift av vad som antecknats
om händelsen i fartygets dagböcker
och kladdar till dem.

Bestämmelser om sjöförklaring
och befälhavares åligganden därvid
meddelas i 12 kap.

(Finlandssvensk text)

gas hava inträffat i samband med
fartygets drift, sjöfartsstvrelsen så
påfordrar;

4) när sjöförklaring begärts enligt
57 § 2 mom.; samt

5) när i samband med fartygets
drift uppkommit eller må antagas
hava uppkommit skada av någon betydenhet
på fartyget eller lasten eller
på egendom utanför fartyget.

I rapporten, som skall avfattas genom
att ifylla blankett enligt av handels-
och industriministeriet fastställt
formulär, skall lämnas en utförlig
framställning av den timade
händelsen och av vad som kan tjäna
till ledning för bedömandet av orsakerna
därtill ävensom fullständig avskrift
av vad som må vara i skeppsdagboken
och maskindagboken angående
händelsen antecknat.

Rapport, som gäller sammanstötning
med annat fartyg, må ej delgivas
motparten, förrän sjöförklaring
i anledning av händelsen upptages
till handläggning av rätten eller
annan behörig myndighet.

Konsul, som mottagit i denna paragraf
avsedd rapport, skall, så snart
behovet av rapporten upphört, draga
försorg om att den utan dröjsmål
sändes till ministeriet för utrikesärendena
för vidare befordran till
sjöfartsstyrelsen.

293

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966

(Dansk text)

(Norsk text)

: 11 > f

-----— •. v,..! }

JfiH ■ ■ -*)•. Sfi? ris d;H

"■ '' r:I-Ä It "■ - ■- ■..•■■■■

/busjv. a«ni;:‘ .* * av.åiwh&u tim

:mb joki ,’Sv!S nvistteife br.jsA sfi ;c> ■jrcrm

!vy\

■ ,iii. i

ifJ9g VÄ sblltil
...It nsgflifliebivl
■ fijvB Jfifini;
''^n-naqiswin A
i f.byl sb Biifib

■ riöl isdn!SO''; b

■ c. Md) mv v!

-•it-! é(j viiifib tssjjniflistnö! do*:, mv
- bl A - . '' { , !?£; d''ji< ! /!}, '' I ■Af''

,''sifijvfi fri js ten

-''fin rvi- ■ i sv /is-finrifidlJii ii9i.oano>!

■; /•-* b '' . ■ S_ f : 7-,Si)/:

.. "! - : < !

. jäinnboibj

: i isnfiv :•

''•Jiiiiijvp,

j ds>o b/sfi! b.*I

• iJ '' ‘Ji f i:! *•

1 ■ ■

294

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

(Svensk text)

101 §.

Från godsets--— och bästa.

Har gods förkommit, minskats eller
skadats, skall bortfraktaren snarast
underrätta lastägaren eller, om
denne ej är känd, avlastaren.

211 §.

Om innebörden av gemensamt haveri
och fördelningen därav på fartyg,
frakt och last gälla York-Antwerpen-reglerna
1950 i den mån annat
ej är avtalat.

Konungen tillkännagiver reglernas
lydelse i engelsk text och svensk
översättning.

212 §.

Utredning och fördelning av gemensamt
haveri verkställes, om annat
ej avtalats, genom dispasch (generaldispasch)
på den ort som redaren
bestämmer eller, om han ej bestämmer
orten, på den ort där dispasch
vanligen uppgöres för redarens
hemort.

Dispasch uppgöres här i landet av
dispaschör. Dispaschör förordnas av
Konungen. Han skall vara lagfaren.

Rättegångsbalkens bestämmelser
om jäv mot domare gälla i fråga om
dispaschör.

213 §.

Bestämmelser om besiktning för
utredning och värdering av skada
eller kostnad, som drabbat fartyg eller
gods, meddelas i 12 kap.

(Finlandssvensk text)

101 §.

Har gods förkommit, minskats
eller skadats, skall bortfraktaren
därom snarast underrätta lastägaren
eller, om denne ej är känd, avlastaren.

189 §.

Skada, förlust och kostnad, härrörande
av gemensamt haveri, samt
fördelningen därav skola, såframt ej
annat avtalats, regleras enligt YorkAntwerpen-reglerna
av år 1950, sådana
de lyda i förordningen den 30
december 1955 angående gemensamt
haveri (614/55).

190 §.

Utredning och fördelning av gemensamt
haveri skall, såframt ej annat
avtalats, ske genom dispasch i
det land och på den ort redaren bestämmer.
Här i landet upprättas dispasch
av dispaschör.

Angående dispasch i ärende, som
grundar sig på avtal om sjöförsäkring,
stadgas i lagen den 16 januari
1953 om utredning av ersättningar
genom dispaschör i sjöförsälcringsärende
(10/53).

Om dispaschör gälle vad därom är
särskilt stadgat.

191 §.

Skada, som i gemensamt haveri
drabbat fartyg eller dess tillbehör,
skall, såframt ej annat avtalats, av
besiktnings- och värderingsmän, utsedda
på sätt i 243 § bestämmes, värderas
på den ort, där reparation
verkställes, om sådan sker under

295

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966

(Dansk text)

§ 113, stk. 1, 2. pkt., affattes således:
För bidrag til almindeligt havari
gselder reglerne i § 215.

§ 211.

For almindeligt havari (havari
grosse, groshavari, fselleshavari), der
bseres af skib, fragt og gods i fsellesskab,
gselder, hvis ikke andet er aftalt,
York-Antwerpen reglerne af
1950, herunder reglerne om, hvilke
skader, tab og omkostninger der skal
henregnes til almindeligt havari, og
hvorledes dette skal fordeles. Reglerne
bekendtgpres ved handelsministerens
foranstaltning i deres engelske
tekst og i dansk overssettelse.

§ 212.

Når ikke andet er aftalt, foretages
beregning og fordeling af tabet
ved almindeligt havari på det sted,
som rederen bestemmer.

Stk. 2. Havariberegning udfpres
her i riget af dertil beskikkede dispachprer.
Tvistigheder om en dispaches
rigtighed afgpres af domstolene.

§ 213.

Besigtigelse til vurdering af skade,
som har ramt skib eller gods ved
almindeligt havari, samt vurdering
af skib og ladning til fastssettelse af
bidragsvserdier, foretages af syns- og
skpnsmaend, der beskikkes efter reglerne
i § 312, stk. 3.

(Norsk text)

§ 101 nytt annet ledd skal lyde:

I tilfelle skade på eller tap av gods
skal eieren underrettes snarest mulig.
Er eieren ikke kjent, gis underretningen
til avlasteren.

§ 113 annet punktum skal lyde:

For felleshavaribidrag gj elder reglene
i § 215.

§ 211. York-Antwerpen-reglene.

Når ikke annet er avtalt, gj elder
York-Antwerpen-reglene 1950 for
hvilke skader, tap og kostnader som
skal henfpres til felleshavari, og for
havarifordelingen. Reglene kunngjpres
av Kongen i sin engelske tekst
og norsk oversettelse.

§ 212. Sted for oppgj0r av felleshavari.
Dispasj0r, dispasje.

Når ikke annet er avtalt, företas
felleshavarioppgjpret i rederens
hjemland.

I Norge skal dispasjprer, beskikket
av Kongen, treffe avgjprelse av om
vilkårene for felleshavari föreligger,
og i tilfelle utferdige felleshavariberegning.
Slik avgjprelse og beregning
kalles dispasje.

296

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

(Svensk text)

214 §.

Begäran om dispasch skall göras
utan dröjsmål av redaren eller den
som i redarens ställe har befattning
med fartyget eller av annan som
har del i haveriet.

215 §.

Skall haveribidrag betalas av last
eller annat gods, häftar ägaren med
godset men svarar ej personligen.

Bestämmelser om redarens rätt att
innehålla gods, som häftar för haveribidrag,
meddelas i 113 §. Utlämnas
godset utan att ägaren åtager sig
personlig ansvarighet för haveribidraget
och, om så påfordras, ställer
säkerhet därför, svarar redaren för
haveribidraget i förhållande till envar
annan som har del i haveriet.

216 §.

(Finlandssvensk text)

resan, men eljest på den ort, där resan
slutar. I fråga om skada på last
skall värdering äga rum senast på
den ort, där lasten lossas.

192 §.

Redaren eller den, som i redarens
ställe handhar fartygets drift, åligge
att utan dröjsmål hos dispaschören
framställa begäran om upprättande
av dispasch och att därvid uppgiva
namn och adress på kända sakägare.

Envar, som haveriet rör, vare
skyldig att utan dröjsmål till dispaschören
avlämna alla handlingar,
vilka denne för utredningen och fördelningen
anser nödiga, och att i övrigt
tillhandagå dispaschören med
erforderliga upplysningar.

193 g.

Skall haveribidrag gäldas av last
eller annat gods, häfte ägaren med
godset men svare ej personligen.

Angående rätt för redaren att innehålla
gods, som häftar för haveribidrag,
stadgas i 113 §. Utlämnas sådant
gods utan att dess ägare åtager
sig personlig ansvarighet för haveribidraget
och, om så påfordras,
ställer säkerhet därför, svare redaren
i förhållande till envar annan,
som har del i haveriet, för haveribidraget.

194 §.

Skada, förlust eller kostnad, som
genom olyckshändelse träffar fartyg
eller last och vilken ej är att hänföra
till gemensamt haveri eller enligt
136 § skall fördelas efter enahanda
grund, falle såsom enskilt ha -

297

Kungl. Maj:ts proposition nr ltö år 1966
(Dansk text) (Norsk text)

§ 214.

Bogsering om foretagelse af havariberegning
fremssettes af rederen
eller den, som på rederens vegne förestår
skibets drift. Har rederen ikke
fremsat begsering inden 2 uger, efter
åt han modtog anmodning herom
fra nogen, som har en retlig interesse
i havariet, kan den pågseldende
selv fremssette begsering om foretagelse
af havariberegning.

Stk. 2. Enhver, hvem havariet angår,
skal meddele alle oplysninger
og fremlsegge alle dokumenter, som
dispachpren anser for npdvendige.

§ 215.

For havaribidrag af ladning eller
andet gods hsefter ej er en med godset,
men ikke personlig, jfr. dog stk.
2.

Stk. 2. Rederen skal efter et almindeligt
havari nsegte åt udlevere
ladningen eller andet gods, hvis ejeren
ikke påtager sig personligt ansvar
för et eventuelt havaribidrag
og stiller betryggende sikkerhed derfor.

§ 216.

Al skade eller omkostning for skib
og gods, som hidrprer fra ulykkelig
hsendelse på en sprej se, og som ikke
henhprer under almindeligt havari
eller i medfpr af sserlig forskrift behandles
efter de derom givne regler,
10t Bihang till riksdagens protokoll 1966.

§ 213. Begjsering om dispasje.

Dispasje begjseres av rederen. Har
han ikke fremsatt begjsering innen
2 uker etter åt han mottok anmodning
om dette fra noen som har rettslig
interesse i felleshavariet, kan enhver
slik interessent selv fremsette
begjsering om dispasje.

§ 214. Opplysningsplikt m. m.

Enhver som har rettslig interesse
i et felleshavari, plikter uten unpdig
opphold å meddele alle opplysninger
og fremlegge alle dokumenter som
han sitter inne med, og som dispasjpren
finner npdvendige.

§ 215. Ansvar för havaribidrag.

For havaribidrag av last eller annet
gods hefter eieren med godset,
men ikke personlig.

Rederen skal etter et felleshavari
nelcte å utlevere lasten om ikke lasteieren
påtar seg personlig ansvar
för mulig felleshavaribidrag samt
stiller betryggende sikkerhet.

§ 216. S0ksmål.

Spksmål om en dispasjes riktighet
kan anlegges i den rettskrets der
dispasjpren har sitt faste forretningsstcd.

Ved stykkgodsbefordring kan saken
reises ved stevning til alle last 1

samt. Nr 115

298

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

(Svensk text)

veri på den egendom som träffats av
skadan eller föranlett kostnaden.

Hava kostnader, som skola hänföras
till enskilt haveri, gjorts gemensamt
för fartyg och last eller
viss del av lasten eller också för delar
av lasten tillhörande skilda ägare,
skola kostnaderna fördelas på
den egendom för vars nytta de blivit
gjorda enligt de för gemensamt
haveri gällande grunderna. Kostnad
för bärgning av last fördelas på dennas
värde och den frakt som utgår
för godset.

Utredning och fördelning av haveri
som avses i andra stycket verkställes
genom dispasch på begäran
av någon som har del i haveriet. Därvid
gälla i tillämpliga delar bestämmelserna
i detta kapitel om generaldispasch.

217 §.

När dispasch begäres, skall dispaschören,
så snart det kan ske, på
ändamålsenligt sätt och i den omfattning
han anser behövlig anmana
dem som hava del i haveriet att
skriftligen framställa sina yrkanden
samt anföra de skäl och ingiva de
handlingar som de vilja åberopa.
Kungörelse om anmaningen skall införas
i allmänna tidningarna, om det
ej är uppenbart att okänd haveridelägare
icke finnes. Är handling ofullständig,
skall dispaschören snarast
infordra upplysning av den som ingivit
handlingen.

(Finlandssvensk text)

veri på de föremål, som träffats av
skadan eller förlusten eller föranlett
kostnaden.

Hava kostnader, som skola hänföras
till enskilt haveri, blivit gjorda
gemensamt för fartyg och last eller
viss del av lasten eller ock för delar
av lasten, tillhörande skilda ägare,
då skola dessa kostnader fördelas på
de föremål, för vilkas skull de tillkommit,
enligt de för gemensamt haveri
gällande grunderna. Kostnad för
bärgning av last fördelas på lastens
värde och den frakt, som utgår för
godset.

Utredning och fördelning av haveri,
varom i 2 mom. sägs, skall ske
genom dispasch på begäran av någon,
som har del i haveriet.

195 §.

Dispaschören åligge att, när dispasch
begäres, oförtövat genom kungörelse
i officiella tidningen anmana
dem, vilka i haveriet hava del, att
inom viss förelagd kort tid skriftligen
hos dispaschören anföra vad de
till bevakande av sin rätt akta nödigt
ävensom ingiva de handlingar,
vilka de vilja åberopa. Befinnas ingivna
handlingar vara ofullständiga,
bör dispaschören, så fort ske kan,
infordra nödig upplysning av vederbörande.
Sedan den i kungörelsen
förelagda tiden gått till ända eller,
där ej inom sagda tid fullständiga

299

Kungl. Maj:ts proposition nr H5 år 1966

(Dansk text)

skal som sserligt (partikulaert) havari
baeres af den eller de genstande,
som skaden rammer eller omkostningen
vedkommer.

Stk. 2. Er omkostninger, der henfpres
under sserligt havari, anvendt
under ét for skib og ladning eller
for flere dele af ladningen, fordeles
de i rimeligt forhold på de genstande,
til hvis fordel de er anvendt. Omkostninger,
der er anvendt på åt
bjaerge ladningen, baeres forholdsvis
af denne og af den fragt, der udredes
af det bjaergede gods.

Stk. 3. Når det forlanges af nogen,
som er interesseret i sådant havari,
skal dets beregning og fordeling foretages
af dispachprer.

(Norsk text)

eiere under ett. Retten skal la stevningen
med innkalling kunngjpre i
Norsk Lysingsblad med et varsel av
minst to måneder. Retten kan også
företa kunngjpring i ett eller flere
andre blad. I innkallingen skal retten
gjpre oppmerksom på åt rettskraftig
dom i saken har bindende
virkning for alle deltagerne i felleshavariet
uten hensyn til om de har
meldt seg under saken.

Spksmål om innfordring av felleshavaribidrag
kan reises i den rettskrets
der dispasjpren har sitt faste
forretningssted. Er slikt spksmål eller
spksmål om en dispasjes riktighet
anlagt i en annen rettskrets, kan
enhver av partene, hvis spprsmålet
om dispasjens riktighet pnskes avgjort
med bindende virkning for alle
deltagerne i felleshavariet, forlange
saken overfprt til domstolen i den
rettskrets som er nevnt i fprste ledd.

Blir dispasjen underkjent ved
dom, plikter dispasjpren å omgjpre
den overensstemmende med dommen.

§ 217. Dispasj0rer.

Til dispasjpr kan bare beskikkes
den som har bestått dispasjpreksamen
og juridisk embetseksamen.

Uten samtykke av vedkommende
departement kan en dispasjpr ikke
inneha noen fast Ipnnet offentlig
stilling eller drive virksomhet som
advokat eller, for egen regning eller
som mellommann, drive virksomhet
innen skipsfarts- eller sjpforsikringsmeringen
eller vsere styremedlem
eller inneha fast stilling i slik
virksomhet. Reglene i domstolsloven
kap. 6 gjelder tilsvarende for dispasjprer.

300

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

(Svensk text)

Sedan fullständiga handlingar inkommit,
skall dispaschören uppgöra
dispaschen så snart det kan ske. I
dispaschen skall angivas vad den har
att iakttaga som vill föra talan mot
den. Av dispaschen skall ett exemplar
utgivas till den som begärt densamma.
Andra delägare i haveriet,
som äro i behov av dispaschen, skola
tillställas exemplar därav. Övriga delägare
skola i den omfattning som
finnes påkallad genast på ändamålsenligt
sätt underrättas om dispaschens
utgivande.

218 §.

Har skada eller kostnad, som upptagits
till fördelning genom dispasch,
senare ersatts av den som är ersättningsskyldig,
skall dispaschen genom
tilläggsberäkning rättas därefter.
Dispaschens upprättande får ej
fördröjas endast av den anledningen
att utsikt kan finnas att erhålla ersättning
för skada eller kostnad.

(Finlandssvensk text)

handlingar inkommit, efter det sådant
skett, åligge dispaschören att
ofördröj ligen och senast två månader
därefter å dag, som genom anslag
på rådstuvurättens anslagstavla
samt kungörelse i officiella tidningen
tillkännagivits, hava dispaschen
färdig och tvefalt utskriven,
med därå tecknad underrättelse,
inom vilken tid den, som åt fördelningen
icke nöjes, äger att till sin talans
bevarande göra denna vid domstol
anhängig, på sätt i 269 § stadgas.

Om förstnämnda kungörelse, så
ock sedan om anslagsdagen böra sakägare
eller deras ombud, såvitt deras
boningsort är känd, av dispaschören
underrättas.

Meddelande, varom i 2 mom. och
i 270 § 1 mom. sägs, får ske genom
brev.

196 §.

Återfås gods, vilket blivit såsom
förlorat i dispaschen till ersättande
upptaget, eller varder skada, förlust
eller kostnad, som upptagits till fördelning,
senare ersatt av den, vilken
ersättningsskyldighet ålegat, skall
dispaschen genom tilläggsberäkning
rättas därefter. Ej må likväl dispaschens
upprättande fördröjas allenast
av anledning att utsikt finnes
att återfå uppoffrat föremål eller erhålla
ersättning för skada, förlust eller
kostnad.

219 §.

301

Kungl. Maj.ts proposition nr 745 år 1966

(Dansk text) (Norsk text)

Dispasj0ren skal avlegge for sikring
om å ville dispasjere overensstemmende
med lov og rett, og i det
hele tatt samvittighetsfullt oppfylle
sine plikter som dispasjpr.

Kongen kan gi nsermere bestemmelser
om dispasjprenes virksomhet.

§ 218. Dispasj0reksamen.

Ved dispasjpreksamen skal kandidaten
godtgjpre å ha inngående
kjennskap til de norske regler om
felleshavari og sjpforsikring, og til
de pvrige deler av den norske sj0rett
som er av betydning för havarioppgj0r.
Han må videre godtgjpre å ha
kjennskap til hovedtrekkene av de
tilsvarende deler av den engelske
rett, samt tilfredsstillende kunnskaper
i det engelske språk. Han må endelig
avlegge en pr0ve på praktisk
ferdighet i havarioppgjör.

Nsermere bestemmelser om eksamen
og om eksamenkommisjonen
gis av Kongen.

302

Kungl. Maj:ts proposition nr 745 år 1966

(Svensk text) (Finlandssvensk text)

pasch vanligen uppgöres för den orten.
Bestämmelserna i detta kapitel
om generaldispasch gälla i tillämpliga
delar.

222 §.

276 §.

Sjöpanträtt i inlastat gods tillkommer 1.

bärgarlön samt fordran på bidrag
till gemensamt haveri eller annan
kostnad, som skall fördelas efter
samma grund (136 och 216 §§);

2. fordran på---lastägares

räkning; och

Här upptagna —--den äldre.

284 §.

Nedanstående fordringar upphöra,
vare sig ansvarigheten för dem är
begränsad eller obegränsad, om talan
ej väckes i laga ordning i fråga
om

1. fordran på bärgarlön, inom två
år från det bärgningsföretaget slutförts; 2.

fordran på andel i bärgarlön enligt
229 § 1 inom. andra stycket, inom
ett år från det vederbörande av
redaren erhållit underrättelse om
bärgarlönens och andelens storlek;

3. fordran på ersättning för sam -

303

Kungl. Maj.ts proposition nr li5 år 1966
(Dansk text) (Norsk text)

§ 222.

Det som i denne lov er bestemt om
sammenst0t mellom skip, gjelder
også når et skip ved sin manpvrering
eller på annen måte volder skade
på et annet skip eller ombordvserende
personer eller gods, uten åt
sammenstpt mellom skipene har
funnet sted.

§ 276 nr. 1 skal lyde:

1. bergelpnn og bidrag til fellesliavari
eller til kostnader som fordeles
etter § 136;

§ 284.

Foreldelsesfristen for fplgende
fordringer er:

1. for fordring på bergelpnn to år
fra den dag bergingsforetaket ble
avsluttet;

2. for fordring på andel av bergeI0nn
i henhold til § 229 annet ledd
ett år fra den dag underretning ble
sendt etter § 230;

3. for fordring på erstatning for

304

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

(Svensk text) (Finlandssvensk text)

manstötning, inom två år från den
dag skadan inträffade;

4. fordran på utbekommande avbelopp
som någon enligt 220 § tredje
stycket er lagt utöver vad som
rätteligen belöper på honom, inom
ett år efter det beloppet utgivits avhonom
;

6. fordran på bidrag till gemensamt
haveri eller annan kostnad, som
skall fördelas enligt samma grund
(136 och 216 §§), inom ett år från
dispaschens dag.

Svarar gäldenären i andra fall än
som avses i första stycket för ersättning
eller för annan fordran med begränsning
av redareansvaret eller endast
med inlastat gods, upphör fordringen,
om talan ej väckes i laga ordning,
i fråga om fordran på ersättning
inom två år från den dag skadan
inträffade och i fråga om annan
fordran inom ett år efter det att
fordringen förföll till betalning. Äger
borgenären för fordringen hålla sig
även till redare, lastägare eller annan,
utan att begränsning av ansvarigheten
äger rum, gäller sådan rätt
under samma tid som för fordran i
allmänhet.

Har fordran som avses i första eller
andra stycket kommit under dispaschörs
behandling, anses talan om
fordringen väckt.

305

Kungl. Maj.ts proposition nr H5 år 1966

(Dansk text) (Xorsk text)

skade ved sammenst0t to år fra den
dag skaden ble voldt, eller når regress
s0kes etter § 220 tredje ledd, ett
år fra betalingsdagen;

4. for fordring på erstatning for
tap av eller skade på last eller reisegods
eller for uriktige eller ufullstendige
opplysninger i et konnessement
ett år fra den dag godset ble
utlevert eller skulle utleveres;

5. for fordring på dekning av skader,
tap eller kostnader i felleshavari
ett år fra den dag skipet kom til
havn etter havariet, eller fra den dag
havariet fant sted om skipet er gått
tapt;

6. för fordring på bidrag til felleshavari
eller til kostnader som fordeles
etter § 136, ett år fra dispasjens
datum;

7. for fordring på den som er blitt
personlig ansvarlig etter §§ 273, 274,
279 eller § 280 eller etter loven om
tvangsfullbyrding § 185, den samme
frist som gjelder for sj0panteretten.

Skal felleshavari gj0res opp i Norge,
kan foreldelsesfristen för fordring
som nevnt i f0rste ledd nr. 5
avbrytes ved anmeldelse til den dispasjpr
som företar oppgj0ret. Er dispasje
ennå ikke begjsert, kan anmeldelse
skje til en av de norske dispasjprer.

For 0vrig gjelder de alminnelige
regler om foreldelse av fordringer.

306

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

(Svensk text)

296 §.

På handelsfartyg med en bruttodräktighet
av minst tjugo registerton
skola, när fartyget är i drift, föras
skeppsdagbok och, om fartyget
är maskindrivet eller försett med
hjälpmaskin, maskindagbok. Detsamma
gäller i fråga om fiskefartyg
med en bruttodräktighet av minst
åttio registerton.

Konungen eller, efter Konungens
bemyndigande, sjöfartsstyrelsen äger
medgiva undantag från skyldigheten
att föra dagbok.

Särskilda bestämmelser gälla om
annan dagbok på vissa fartyg.

297 §.

Dagbok upprättas enligt formulär,
som fastställes av sjöfartsstyrelsen.
Med beaktande av fartygs art och
användning kunna olika formulär
fastställas.

Anteckningar i dagbok skola göras
i tidsföljd, i hamn för varje dygn
och till sjöss för varje vakt. Vad som
förekommer under en vakt får tillsvidare
antecknas i en kladd. Sådan
anteckning skall införas i dagbok så
snart det kan ske.

Dagbok och kladd till dagbok skola
föras med ordning och tydlighet.
Anteckning däri får ej utplånas,
överstrykas eller på annat sätt göras
oläslig. I händelse av misskrivning
skall rättelse göras genom särskild
anteckning.

(Finlandssvensk text)

52 §.

Å varje fartyg, som användes till
sjöfart utom landet, skall, där ej
med stöd av 3 mom. i denna paragraf
annorlunda stadgats, föras
skeppsdagbok och, om fartyget är
maskindrivet, dessutom särskild maskindagbok.
1 2

Såväl skepps- som maskindagbok
skall vara inrättad efter fastställt
formulär, paginerad och försedd med
förseglad genomdragning.1

Om och i vilken omfattning dagbok
skall föras å sådant i utrikesfart
använt fartyg med en bruttodräktighet
om högst 500 ton, vars resa ej
utsträckes längre västerut än till linjen
Lindesnäs—Hanstholm eller till
Cuxhaven, samt å fartyg i inrikesfart
och å fiskefartyg stadgas genom
förordning.1

Om vissa andra dagböcker är särskilt
stadgat.

53 §.2

Skeppsdagboken föres av befälhavaren
eller, under hans tillsyn, av
styrmannen. Maskindagboken föres,
under befälhavarens tillsyn, av maskinchefen
eller, under dennes tillsyn,
av maskinmästaren. Anteckningarna
i dagboken skola göras efter
tidsföljd, i hamn för varje dygn
och till sjöss för varje vakt. Vad under
en vakt förekommer må tills vidare
upptecknas i en kladd, men anteckningarna
skola, såvitt möjligt,
före dygnets utgång införas i dagboken.

Dagboken skall föras med ordning
och tydlighet. Vad däri blivit infört,
må icke utplånas, överstrykas eller
på annat sätt göras oläsligt, utan bör,
i händelse oriktig anteckning skett,
rättelse införas å vederbörligt ställe
i dagboken.

1 Detta mom. gällande lydelse.

2 Gällande lydelse.

307

Kungl. Maj:ts proposition nr l''i5 år 1966

(Dansk text)

§ 300.

Handelsministeren fastsaetter regler
om, i hvilket omfång og i hvilke
farvande der i danske skibe skal f0-res skibsb0ger, herunder skibsdagb0ger,
maskindagb0ger og radiodagb0ger,
samt regler om b0gernes indretning
og autorisation, om b0gernes
f0relse og om kontrollen hermed.

(Norsk text)

§ 300.

Kongen gir regler om f0ring av
skipsb0ker (dagb0ker, man0vreb0ker

o. 1.) på norske skip, herunder om
på hvilke skip og i hvilke farvann
slike b0ker pliktes f0rt, og om kontroll
av bpkene.

308

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

(Svensk text)

298 §.

Fartygs dagböcker föras under befälhavarens
tillsyn.

Föres skeppsdagboken ej av befälhavaren,
skall den föras av den
främste av styrmännen. I skeppsdagboken
skola noggranna uppgifter införas
om vad som inträffar under
resa i den mån kännedom därom kan
vara till nytta för redare, lastägare,
försäkringsgivare eller annan, vars
rätt kan vara beroende av resans utgång.

Maskindagboken föres av maskinchefen
eller, efter dennes bestämmande,
av den främste av det övriga
maskinbefälet. I maskindagboken
skall uppgivas förrådet vid fartygets
avgång från hamn av de för maskineriets
drift erforderliga förnödenheterna,
förbrukningen därav för
varje dygn samt allt annat av vikt
som rör maskineriets gång och skötsel.
Vid angivande av tid skall följas
samma tid, som i skeppsdagboken.

299 §.

Ytterligare föreskrifter om förande
av dagbok meddelas av sjöfartsstyrelsen.

300 §.

Dagbok förd på svenskt fartyg eller
på danskt, finskt eller norskt fartyg,
som befinner sig i svensk hamn,
skall hållas tillgänglig för var och en
som vill taga del av dess innehåll i
den mån hans rätt är beroende därav.
I fråga om anteckning som äger
samband med sammanstötning med
annat fartyg, till vars dagbok motsvarande
tillgång icke finnes, gäller
detta dock icke förrän sjöförklaring
eller undersökning enligt 314 § hålles
offentligt eller talan väckts på
grund av sammanstötningen.

Dagbok skall förvaras av redaren
minst tre år efter dess avslutning.

(Finlandssvensk text)

54 §.

I skeppsdagboken skola noggranna
uppgifter införas om vad som
under resan inträffar och varom
kännedom kan vara till nytta för redare,
lastägare, försäkringsgivare eller
annan, vars rätt kan vara beroende
av resans utgång.

I maskindagboken skall uppgivas
förrådet vid fartygets avgång från
hamn av bränsle och övriga för maskineriets
drift nödiga ämnen, förbrukningen
därav för varje dygn
samt eljest allt av vikt, som rör maskineriets
gång och skötsel.

Vid angivande av tid i maskindagboken
skall följas samma tid
som användes i skeppsdagboken.
Skeppsuret i maskinrummet skall
minst en gång i dygnet jämföras med
skeppsuret på kommandobryggan.

Närmare bestämmelser om förande
av dagbok utfärdas av handelsoch
industriministeriet.

56 §.

Ej må någon förvägras att om
dagboks innehåll undfå sådan kännedom,
varav hans rätt är beroende.
Vad nu sagts skall dock, då fråga
är om sammanstötning med annat
fartyg, gälla allenast i rättegång, där
talan föres på grund av sammanstötningen.

Stadgandena i 1 mom. gälla även
i fråga om dagbok, förd på danskt,
norskt eller svenskt fartyg, när fartyget
befinner sig i finsk hamn.

Dagbok skall av redaren förvaras
minst tre år efter dess avslutning
och, när med anledning av däri antecknad
händelse rättegång inom

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

309

(Dansk text)

(Norsk text)

Stk. 2. Enhver, som påviser en retlig
interesse heri, kan få adgang til
åt g0re sig bekendt med skibsbpgernes
indhold og til mod betaling åt
få afskrift af dem, så vidt hans interesse
rsekker. Medmindre handelsministeren
i det enkelte tilfselde giver
påbud herom, gselder dette dog
ikke i tilfselde, hvor skibsbogstilfprslen
vedrprer sammenstpd med fremmed
skib, jfr. herved § 223 a, såfremt
der ikke er tilsvarende adgang
til åt blive bekendt med det fremmede
skibs bpger.

Stk. 3. Enhver dagbog skal, når
den er udskrevet, opbevares i mindst
3 år efter datoen for sidste indfprsel.
Hvis der for retten er rejst sag vedrprendc
skibets rejser i det tidsrum,

Enhver som påviser en rettslig interesse
i å bli kjent med innholdet
av bpkene og de kladdebpker som i
tilfelle er f0rt, kan kreve å få se dem
og ta avskrift. Med mindre Sjpfartsdirektoratet
påbyr det, gj elder dette
likevel ikke for tilfelle hvor skipet
har st0tt sammen med fremmed
skip, der som det ikke blir gitt tilsvarende
adgang til dette skips b0ker.

Enhver bok og kladdebok skal
oppbevares minst 3 år etter datoen
for siste innfprsel. Er det reisit s0ksmål
mot rederiet vedrprende skipets
drift i det tidsrom boken eller klad -

310

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

(Svensk text)

Väckes inom nämnda tid talan i anledning
av händelse varom anteckning
gjorts i dagboken, skall boken
förvaras till dess målet avgjorts genom
lagakraftvunnen dom.

Bestämmelserna i första och andra
styckena gälla även i fråga om
kladd till dagbök samt på teknisk
väg gjord uppteckning rörande fartygs
navigering och gången av dess
maskineri.

301 §.

Sjöförklaring skall äga rum lör
svenskt handelsfartyg eller fiskefartyg 1.

när någon, medan fartyget var
på väg, i samband med fartygets
drift har eller kan antagas hava avlidit
eller erhållit svår kroppsskada;

2. när i annat fall i samband med
fartygets drift någon ombordanställd
eller annan som medföljer
fartyget har eller kan antagas hava
avlidit eller erhållit svår kroppsskada; 3.

när någon som avlidit ombord
begravts i sjön;

4. när allvarlig förgiftning har eller
kan antagas hava inträffat ombord; 5.

när fartyget stött samman med

(Finlandssvensk text)

nämnda tid anhängiggjorts, till dess
saken blivit genom laga kraft vunnen
dom avgjord.

Vad i denna paragraf stadgas angående
dagbok skall även gälla i fråga
om kladd till dagbok ävensom på
teknisk väg gjord uppteckning rörande
fartygs navigering och gången
av dess maskineri.

57 §.

Befälhavaren på finskt fartyg skall
avgiva sjöförklaring:

1) när någon, under det fartyget
var på väg, i samband med fartygets
drift har eller må antagas hava avlidit
eller erhållit svår kroppsskada;

2) när eljest i samband med fartygets
drift någon ombordanställd eller
annan, som medföljer fartyget, har
eller må antagas hava avlidit eller erhållit
svår kroppsskada;

3) när någon avlidit ombord och
begravts i sjön;

4) när ombord yppats eller må antagas
hava yppats allvarlig förgiftning; 5)

när fartyget sammanstött med

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

311

(Dansk text)

dagbogen omfatter, skal den opbevares,
indtil sagen endelig er afgjort.

Stk. 4. For skibsbpger, som er f0rt
på et finsk, norsk eller svensk skib,
finder reglerne i stk. 2 tilsvarende
anvendelse, når skibet befinder sig
dansk havn.

Stk. 5. Bestemmelserne i stk. 2 og
4 finder tilsvarende anvendelse på
kladder til skibsbpger samt på optegnelser,
som gpres på mekanisk
måde vedrprende skibets navigering
eller andre forhold, som skal indfpres
i skibsbpgerne. Bestemmelserne
i stk. 3 finder ligeledes tilsvarende
anvendelse, medmindre handelsministeren
bestemmer andet.

§ 301.

Spforklaring skal afgives:

1) når der i förbindelse med skibets
drift uden för ophold i havn eller
på red er indtruffet eller må antages
åt vaere indtruffet tab af menneskeliv
eller voldt betvdelig skade
på person,

2) når skibsfpreren eller et medlem
af mandskabet uden for dansk
havn er afgået ved dpden om bord
eller har lidt betydelig skade på person,
3 4 5

3) når nogen, som befandt sig om
bord for åt fplge med skibet, er eller
må antages åt vaere druknet fra skibet
eller er afgået ved d0den om bord
og er blevet begravet i s0en,

4) når der er indtruffet eller må
antages åt vaere indtruffet alvorlig
förgiftning om bord,

5) når skibet er st0dt sammen med

(Norsk text)

deboken gjelder, skal boken i alle
h0ve oppbevares inntil saken er endelig
avgjort.

For skipsbpker som er fprt på
dansk, finsk eller svensk skip, får
reglene i annet ledd tilsvarende anvendelse
når skipet befinner seg i
norsk havn. Det samme gjelder
skipsbpker som er fprt på andre
fremmede skip, om ikke Sjpfartsdirektoratet
bestemmer annet.

Det som i annet og fjerde ledd er
bestemt om skipsbpker, gjelder også
opptegnelser som blir gjort på mekanisk
måte om bord vedrprende
skipets navigering eller andre forhold
som omhandles i skipsbpkene.
Det samme gjelder reglene i tredje
ledd om ikke Sjpfartsdirektoratet bestemmer
annet.

§ 301. Tvungen sjöförklaring.

Sjpforklaring skal for norske skips
vedkommende holdes:

1. Når noen har eller antas å ha
mistet livet eller kommet betydelig
til skade som fplge av en hending
i förbindelse med skipets drift, og
hendingen er inntruffet enten her i
riket eller mens skipet ikke ligger
oppankret eller fortpyd i havn eller
på red i utlandet.

2. Når ellers i förbindelse med skipets
drift noen som fplger med skipet,
har eller antas å ha mistet livet
eller kommet betydelig til skade, eller
når skipsfpreren eller noen av
mannskapet er dpd om bord.

3. Når noen som fplger med skipet,
er eller antas å vaere druknet fra skipet,
eller er dpd om bord og blitt begravet
i sjpen.

4. Når det er eller antas å vaere
inntruffet alvorlig förgiftning om
bord.

5. Når skipet har stptt sammen

312

Kungl. Maj.ts proposition nr li5 år 1966

(Svensk text)

annat fartyg eller stött på grund;

6. när fartyget försvunnit eller
övergivits i sjön;

7. när i samband med fartygets
drift skada av någon betydenhet har
eller kan antagas hava uppkommit
antingen på fartyget eller, medan fartyget
var på väg, på egendom utanför
fartyget; eller

8. när brand, explosion eller förskjutning
av någon betydenhet inträffat
i lasten.

Bestämmelser om undantag härifrån
i vissa fall meddelas i 308 §
andra stycket samt i 312 och 314 §§.

302 §.

Förordnar sjöfartsstyrelsen, att
sjöförklaring skall äga rum, skall underrättelse
därom tillställas befälhavaren
eller redaren. Hos endera av
dem skall lastägares eller lastförsäkringsgivares
begäran om sjöförklaring
göras.

303 §.

Genom sjöförklaring skola händelsen
och dess orsaker såvitt möjligt
klarläggas. Samtliga förhållanden,
som kunna antagas hava medverkat
till händelsen eller vara av betydelse

(Finlandssvensk text)

annat fartyg eller varit utsatt för
grundstötning;

6) när fartyget övergivits i sjön;

7) när i samband med fartygets
drift uppkommit eller må antagas
hava uppkommit skada av någon betydenhet
antingen på fartyget eller,
under det fartyget var på väg, på
egendom utanför fartyget; eller

8) när i lasten inträffat brand, explosion
eller förskjutning av någon
betydenhet.

Jfr 4 mom. nedan.

Sjöförklaring skall för finskt fartyg
ock avgivas, när i anledning av
händelse, som har inträffat eller må
antagas hava inträffat i samband
med fartygets drift, sjöfartsstyrelsen
därom förordnar eller befälhavaren
eller redaren så påkallar eller, då
fråga är om skada på gods och denna
är av någon betydenhet, på begäran
av lastägaren.

Förordnar sjöfartsstyrelsen eller
begär lastägare eller lastförsäkringsgivare
att sjöförklaring skall äga
rum, skall underrättelse därom tillställas
befälhavaren eller redaren,
som har att göra anmälan enligt 58 §
2 mom.

Om undantag från sjöförklaringsplikten
i vissa fall stadgas i 255 § 2
mom., 258 § 2 mom. och 259 §.

Jfr 254 § 1 mom. nedan.

313

Kungl. Maj.ts proposition nr 745 år 1966

(Dansk text)

andet skib, jfr. herved § 223 a, eller
har vaeret udsat för grundst0dning,

6) når skibet er forsvundet eller er
blevet forladt i s0en,

7) når der i förbindelse med skibets
drift er voldt eller må antages
åt vaere voldt skade af nogen betydning
på skib eller ladning eller, för
så vidt skibet ikke ligger i havn eller
på red, på ejendom uden for skibet,

8) når der er indtruffet en betydelig
forskydning af ladningen.

§ 302.

Er der i andre tilfaelde end de i
§301 naevnte i förbindelse med skibets
drift indtruffet skade på skib,
person eller ladning, eller må sådan
skade antages åt vaere indtruffet,
skal spforklaring afgives, såfremt
det begaeres af handelsministeren eller
af rederen eller skibsfpreren.

§ 303.

Spforklaring har til formål så vidt
muligt åt tilvejebringe fuldstsendige
oplysninger om de faktiske omstaendigheder
ved og årsagen til den indtrufne
haendelse, herunder oplysning -

(Norsk text)

med et annet skip eller har vaert utsatt
for grunnstpting.

6. Når skipet er försvunnet eller
er blitt forlatt i sjpen.

7. Når det i förbindelse med skipets
drift er eller antas å vaere inntruffet
en hending som har fprt til
skade av betydning på skipet eller
— for så vidt skipet er undervegs —
på eiendom utenfor skipet.

8. Når det er inntruffet brann eller
eksplosjon av betydning i lasten
eller betydelig forskvvning av lasten.

Jfr § 322 nedan.

§ 302. Sjöförklaring etter begjsering.

Når det er eller antas å vaere inntruffet
et uhell av noen betydning i
förbindelse med skipets drift, skal
sjpforklaring holdes dersom det begjaeres
av Sjpfartsdirektoratet eller
vedkommende skipsinspektpr eller
av skipets reder eller fprer, eller dersom
det bestemmes av vedkommende
konsulretts formann.

§ 303. Formål in. m.

Ved sjpforklaring skal det spkes så
vidt mulig fullstendige opplysninger
om de faktiske omstendigheter ved
og årsakene til vedkommende hending,
saerlig om forhold som er av

314

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

(Svensk text)

från sjöfartssäkerhetens synpunkt,
skola utredas.

Utredning sker genom förhör med
fartygets befälhavare samt de medlemmar
av besättningen och andra
personer som antagas kunna lämna
upplysning i saken. Handlingar eller
föremål, vilka antagas kunna tjäna
till upplysning, skola granskas. I den
mån det kan antagas främja utredningen
skall syn hållas på fartyget
eller den plats där händelsen inträffat.

304 §.

Om hinder ej möter, skall sjöförklaring
äga rum i den hamn där händelsen
inträffat eller, om händelsen
inträffat till sjöss, i den första hamn
till vilken fartyget eller befälhavaren
därefter anländer. Med sjöförklaring
får anstå tills fartyget anlöper annan
hamn, om avsevärd besparing i
kostnader för fartyget eller annan
väsentlig fördel kan vinnas därigenom
utan att syftet med sjöförklaringen
åsidosättes. Om sådant anstånd
och anledningen därtill skall
befälhavaren eller redaren genast
skriftligen underrätta sjöfartsstyrelsen.

Medan fartyget befinner sig i
hamn som angivits i första stycket
kan sjöförklaringen hållas även i annan
ort, om särskilda skäl föranleda
det.

(Finlandssvensk text)

58 §.

Sjöförklaring avgives inför rådstuvurätten
på den ort, där händelsen
inträffat eller dit fartyget eller befälhavaren
först anländer. Finnes på
dessa orter icke rådstuvurätt, skall
sjöförklaringen avgivas inför rådstuvurätten
på närmast belägna ort.
Med sjöförklaring må dock anstå,
tills fartyget anlöper annan hamn,
om därigenom kan vinnas avsevärd
besparing i kostnader för fartyget
eller andra väsentliga fördelar, utan
att syftet med sjöförklaringen åsidosättes.
Om sådant anstånd och anledningen
därtill skall befälhavaren
eller redaren ofördröj ligen skriftligen
underrätta sjöfartsstyrelsen.

315

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 dr 1966

(Dansk text)

«r om forhold som er af betydning
for bed0mmelsen af skibets spdygtighed
eller for sikkerheden til s0s.

§ 304.

Er den begivenhed, der giver anledning
til afgivelse af s0forklaring,
indtruffet eller opdaget under skibets
ophold i havn, skal spforklaring
afgives i denne havn. Er begivenheden
indtruffet på s0en, afgives spforklaring
i den fprste havn, skibet eller
bessetningen ankommer til efter haendelsen.
Afgivelse af spforklaring kan
dog udsaettes, indtil skibet eller bessetningen
ankommer til en anden
havn, hvis der herved kan opnås en
vsesentlig begrsensning af skibets
tidstab eller omkostninger eller andre
vaesentlige fordele, og begivenhedens
art eller omfång eller omstsendighederne
i pvrigt ikke taler herimod.
Skibets reder eller fprer skal
omgående underrette handelsministeriet
om sådan udssettelse af spforklaring
og om årsagen hertil.

(Norsk text;

betydning for bedpmmelsen av skipets
sjpdyktighet eller for vurderingen
av reglene om sjpdyktighet og sikkerhet
til sjps, og om forhold som
kan tenkes å begrunne straffansvar
eller annet ansvar for rederen, skipsfpreren,
mannskapet eller andre.
Skipsinspektpren har adgang til å
stille også andre spprsmål som han
finner npdvendig for å kontrollere
om reglene om sjpdyktighet og säkerhet
til sjps er overholdt.

Underspkelsene skjer gjenom avhpr
av skipsfpreren og de av mannskapet
som antas å kunne gi opplysninger
om hendingen. Også andre
vitner kan avhpres, dersom det finnes
hensiktsmessig åt deres förklaring
blir innhentet under sjpforklaringen.
Videre kan företas besiktelse
av skipet og det sted der hendingen
fant sted, og företas annen gransking
for så vidt det hensiktsmessig
kan skje i förbindelse med vitneavhpringen.

§ 304. Tid og sted for sjöförklaring.

Dersom hendingen er oppdaget under
skipets opphold i havn, skal sjpforklaringen
holdes i denne havn, og
ellers i den fprste havn skipet eller
besetningen kommer til etter hendingen.

I sserlige tilfelle kan sjpf örklar ing
utsettes til skipet kommer til en annen
havn, såframt det kan oppnås
vesentlig reduksjon av skipets tidstap
eller kostnader eller andre vesentlige
fordeler, hensett til hendingens art
og omfång og omstendighetene for
pvrig. I tilfelle hvor sjpforklaring
pliktes holdt etter § 301, skal skipets
reder eller fprer uten opphold varsle
Sjpfartsdirektoratet og vedkommende
skipsinspektpr dersom sjpforklaring
blir utsatt, og opplyse grunnene
for utsettelsen. Når sjpf örklar in gen
blir lioldt, skal rettcn gjpre merknad
i rettsboken om utsettelsen og grunnene
for den.

316

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

(Svensk text)

Sjöförklaring med anledning av att
fartyg försvunnit eller befälhavaren
och envar som kunnat träda i hans
ställe omkommit äger rum i den ort
sjöfartsstyrelsen bestämmer.

(Finlandssvensk text)

För sjöförklaringens avgivande
åligge det befälhavaren att snarast
möjligt, själv eller genom ombud, anmäla
sig hos rådstuvurätten eller
dess ordförande. Sådan anmälan
skall göras skriftligen och åtföljas av
avskrift av den i 59 § nämnda rapporten
ävensom uppgift på hela besättningen
och de personer, vilka antagas
kunna lämna upplysning i saken,
samt såvitt möjligt på alla dem,
vilka saken kan angå, eller deras
ombud.

I Danmark, Norge och Sverige avgives
sjöförklaring för finskt fartyg
inför domstol, som enligt landets lag
är därtill behörig. I övrigt avgives
sjöförklaring utom landet inför därtill
behörig finsk konsul. Där det
lämpligen kan ske, böra vid sjöförklaringen
biträda två av konsuln tillkallade,
i sjöväsendet kunniga personer,
helst finska, danska, norska eller
svenska medborgare, mot vilka ej
förekommer jäv, som gäller mot domare.
På ort, där behörig finsk konsul
ej finnes, må sjöförklaring avgivas
inför dansk, norsk eller svensk
konsul, som enligt sitt hemlands lag
äger upptaga sådan förklaring.

Har sjöförklaring avgivits på utrikesort,
eller har undersökning angående
orsaken till olyckan verkställts
av utländsk myndighet, skall
befälhavaren ombesörja, att av behörig
myndighet besannad avskrift
av det vid förrättningen tillkomna
protokollet insändes till sjöfartsstyrelsen.

Har fartyg försvunnit eller förolyckats
utan att någon blivit räddad,
skall undersökning med anledning
av händelsen äga rum i fartygets
hemort, såframt ej sjöfartsstyrelsen
bestämmer att undersökningen hålles
annorstädes.

Angående handläggning av sjöförklaring
stadgas ill kap.

317

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

(Dansk text)

Stk. 2. Er skibet forsvundet, eller
er hele besaetningen omkommet, afgives
s0forklaring på skibets hjemsted,
medmindre handelsministeren
bestemmer, åt spforklaring skal afgives
et andet sted.

(Norsk text)

Er skipet försvunnet eller er hele
besetningen omkommet, holdes sjpforklaringen
på skipets hjemsted,
om ikke Sjpfartsdirektoratet bestemmer
åt den holdes et annet sted.

318

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

(Svensk text)

305 §.

Sjöförklaring inom riket hålles
av den allmänna underrätten för Luleå,
Sundsvall, Stockholm, Kalmar,
Malmö, Göteborg eller Karlstad. Behörig
är den domstol som är närmast
den hamn eller ort där sjöförklaringen
skall äga rum enligt 304 §.

Om ej annat följer av denna lag,
gäller beträffande sjöförklaring inför
domstol lagen om handläggning av
domstolsärenden.

Vid sammanträde för sjöförklaring
skall rätten bestå av en lagfaren
domare såsom ordförande samt
två personer som äro kunniga och
erfarna i sjöväsendet. Åtminstone en
av de senare bör hava grundlig erfarenhet
från tjänst som fartygs- eller
maskinbefäl på handelsfartyg och
nyligen hava utövat sådan tjänst.
Rätten utser för varje sjöförklaring
de särskilda ledamöterna från en
förteckning, som sjöfartsstyrelsen
årligen upprättar för varje fartygsinspektionsdistrikt.
Förteckningen
skall upptaga minst tjugo personer.
Om biträde av person med särskild
sakkunskap i visst fall är ändamålsenligt,
äger rätten tillkalla sådan
person att inträda såsom ytterligare
ledamot i rätten, även om han ej är
upptagen i förteckningen. Särskild
ledamot skall vara svensk medborgare
och hava fyllt tjugofem år. Den
som är omyndig eller i konkurstillstånd
får ej vara ledamot. Särskild
ledamot äger uppbära ersättning av
allmänna medel enligt bestämmelser
som meddelas av Konungen.

(Finlandssvensk text)

251 §.

Rådstuvurätt är första domstol i
mål och ärenden, som skola bedömas
efter denna lag.

Vid handläggning av mål och ärenden,
som avses i 1 mom., skola två
i sjöväsendet kunniga och erfarna
ojäviga män vara tillstädes i rätten
för att såsom sakkunniga densamma
biträda. Sakkunnigas närvaro vare
dock ej erforderlig, där rätten i anseende
till sakens ringa betydelse eller
beskaffenhet så beslutar.

Dessa sakkunniga förordnas av
rätten före varje kalenderårs utgång
att utöva befattningen under nästföljande
kalenderår. För att i deras
ställe tjänstgöra, då jäv eller förfall
inträffar, böra två suppleanter av
rätten tillika utses. Uppstår hinder
jämväl för suppleant, tillkalle rätten
för varje särskilt fall annan sakkunnig.
Ej må någon utan laga skäl
vägra att mottaga eller fullgöra nu
nämnt uppdrag.

252 §.

Innan sakkunnig utövar sin befattning,
skall han avlägga tjänsteed.

Sakkunnig åligger att, då rätten
det äskar eller han själv finner det
nödigt för sakens behöriga utredande,
gå rätten till handa med nödiga
upplysningar i nautiska och sjötekniska
spörsmål. Sakkunnig är berättigad
att i sådant avseende genom
rättens ordförande eller, med dennes
begivande, själv till sakägare, vittne
eller till upplysning inkallad person
framställa frågor. Äskar rätten sakkunnigs
yttrande i viss fråga, bör sådant
av honom till protokollet avgivas.

319

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

(Dansk text)

(Norsk text)

§ 305.

S0forklaring afgives her i riget for
retten.---

§ 305. Kompetent myndighet.
Sj0forklaring her i riket holdes for
vedkommende herreds- eller byrett.
som settes med to sakkyndige retts-vitner.

320

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

(Svensk text)

I Danmark, Finland och Norge
hålles sjöförklaring för svenskt fartyg
av domstol som är behörig enligt
landets lag.

I övrigt hålles sjöförklaring
utom riket av svensk konsul, som enligt
bemyndigande av ministern för
utrikes ärendena äger utföra sådan
förrättning. Om det lämpligen kan
ske, skola vid sjöförklaringen biträda
två av konsuln tillkallade, i sjöväsendet
kunniga personer, helst
svenska, danska, finska eller norska
medborgare, mot vilka ej förekommer
jäv som gäller mot domare. Är i
visst fall biträde av person med särskild
sakkunskap ändamålsenligt,
äger konsuln tillkalla även sådan person.
I ort, där behörig svensk konsul
ej finnes, hålles sjöförklaring av
behörig dansk, finsk eller norsk konsul.

306 §.

När sjöförklaring skall äga rum,
skall fartygets befälhavare snarast
möjligt göra anmälan därom hos den

(Finlandssvensk text)

Sakkunnig njute för varje mål skäligt
arvode, som bestämmes av rätten
för varje särskilt sammanträde. I
tvistemål erlägges arvodet förskottsvis
av käranden, men stannar den
tappande parten till last. I andra mål
och för biträde vid behandling av sjöförklaring
utgår arvodet av statsmedel,
på sätt därom är genom förordning
stadgat.

Jfr 58 § 3 mom. ovan.

257 §.

Vad i 254—256 §§ stadgas om sjöförklaring
vid domstol gäller i tilllämpliga
delar sjöförklaring inför
konsul. Konsul äger dock icke upptaga
ed eller försäkran eller meddela
vitesföreläggande.

Utdrag ur det vid handläggning av
sjöförklaringen tillkomna protokollet
bör utan lösen tillställas sjöfartsstyrelsen.
Protokollsutdrag må icke
utfärdas åt redaren eller befälhavaren,
om sådant icke begärts.

Jfr 58 § 2 mom. ovan.

321

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966

(Dansk text)

(Norsk text)

— — — I Finland, Norge eller Sverige
afgives spforklaring for den
domstol, som if0lge vedkommende
lands lovgivning er kompetent til åt
modtage s0forklaring.

Stk. 2. I andre lande afgives spforklaring
for dansk udenrigsreprsesentation,
såfremt denne af udenrigsministeren
er bemyndiget til åt modtage
sådanne forklaringer. Findes ingen
sådan dansk udenrigsrepraesentation
i den pågseldende havn, kan spforklaring
afgives for dertil kompetent
finsk, norsk eller svensk udenrigsrepraesentation
i denne havn.

I Danmark, Finland og Sverige
holdes sjpforklaring for den domstol
som er kompetent etter vedkommende
lands lovgivning.

För 0vrig holdes sjpforklaring
utenfor riket for vedkommende norske
konsulrett, jfr. § 51 i lov 13.
august 1915 om domstolene. Er det
ikke kompetent norsk utenrikstjenestemann
i den havn der sjpforklaringen
skal holdes, kan sjpforklaring
i steden holdes for kompetent dansk,
finsk eller svensk utenriksrepresentasjon
i denne havn.

§ 306.

I de tilfselde, hvor der efter § 301
er pligt til åt afgive spforklaring,
påhviler det skibsfpreren snarest mu -

§ 306. Begjsering om sjöförklaring.
Frist m. m.

Begjsering om sjpforklaring fram
settes for retten på det sted der sjp
förklaring skal holdes.

11 Bihang till riksdagens protokoll 1966. 1 samt. Nr 145

322

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966

(Svensk text)

domstol som skall hålla sjöförklaringen.
Göres ej anmälan av befälhavaren,
svarar redaren för att anmälan
göres. Detsamma gäller när
redaren mottagit underrättelse eller
begäran enligt 302 § andra stycket.

Anmälningen skall vara skriftlig
med uppgift på hela besättningen
och på de personer, bland besättningen
eller i övrigt, vilka antagas kunna
lämna upplysning i saken samt, såvitt
det kan ske, på sakägarna och
deras ombud. Den skall vara åtföljd
av ett exemplar av rapport enligt
70 §.

Göres anmälningen efter förordnande
eller begäran enligt 302 §,
skall den även innehålla uppgift därom.

307 §.

När anmälan gjorts skall rätten
utsätta sammanträde för sjöförklaring
att äga rum så snart det kan
ske. Om det är ändamålsenligt, skall
sammanträdet hållas ombord på fartyget.

Till sammanträdet kallar rätten
på lämpligt sätt fartygets befälhavare
och de övriga personer som skola
höras. Medlemmar av besättningen
kan kallas genom befälhavaren.

Befälhavaren skall föreläggas att
till sammanträdet medföra fartygets
dagböcker och kladdar till dem, så -

(Finlandssvensk text)

Jfr 58 § 2 mom. ovan.

253 §.

När anmälan till sjöförklarings
avgivande skett på sätt i 58 § är stadgat,
utsätte rättens ordförande, såvitt
möjligt i enlighet med befälhavarens
önskan, tiden för sammanträdet till
upptagande av sjöförklaring inför
rätta och förelägge befälhavaren att
därvid förete fartygets dagböcker
och kladdar därtill i huvudskrift, där
sådana förts och de finnas i behåll,
ävensom andra handlingar eller föremål,
som kunna tjäna till upplysning
i saken, samt i avseende på hörande
för rätten anmäla de personer,

323

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

(Dansk text)

ligt åt indgive anmeldelse til den i
§ 305 nsevnte myndighed om afgivelse
af s0forklaring. Er skibet forsvundet,
eller må hele bessetningen antages
åt vsere omkommet, påhviler
pligten rederen.

Stk. 2. Er hsendelsen indtruffet eller
opdaget under skibets ophold i
havn, skal anmeldelse ske inden udlpbet
af den anden hverdag, efter åt
hsendelsen indtraf eller opdagedes.
Er begivenheden indtruffet på s0en,
regnes fristen fra skibets eller de
skibbrudnes ankomst til red eller
havn, jfr. herved § 304, stk. 1, 3.
punktum.

§ 307.

Ved anmeldelse om afgivelse af spforklaring
skal indleveres en ordret
udskrift eller tydelig fotokopi af,
hvad der er tilfprt skibsbpgerne om
det skete, eller, hvis sådanne iklce er
f0rt eller er gået tabt, en skriftlig
fremstilling af begivenheden. Endvidere
skal der fremlsegges en fortegnelse
over skibets mandskab og andre
personer, der antages åt kunne
give oplysning i sagen, samt om muligt
en angivelse af de i sagen interesserede
personer eller deres befuldmcegtigede.
Skibsbpgerne med dertil
liprende kladder skal fremlsegges under
spforklaringen.

(Norsk text)

I tilfelle hvor sjpforklaring pliktes
holdt etter § 301, skal skipets fprer
snarest mulig framsette begjsering.
Er hendingen oppdaget under skipets
opphold i havn, må begjaeringen vsere
framsatt senest innen utlppet av
neste virkedag, og ellers senest innen
utlppet av annen virkedag etter åt
skipet eller besetningen kom til havn,
jfr. dog regelen i § 304 annet ledd.
Er skipsfpreren forhindret fra å begjsere
sjpforklaring eller unnlater
han det, plikter rederen å framsette
begjsering.

Begjsering framsatt av reder en eller
skipsfpreren etter §§301 eller 302
skal vsere ledsaget av:

1. Ordrett utskrift (eller tydelig
fotokopi) av hva skipsbpkene inneholder
om det som er hendt, eller,
hvis skipsbpker ikke er fprt eller de
er gått tapt, en skriftlig redegjprelse
for hendingen.

2. Fullstendig liste over skipets
mannskap.

3. Oppgave over de av skipets
mannskap og andre som antas å kunne
gi opplysning om hendingen.

4. Så vidt mulig oppgave over de
i saken interesserte og deres lokale
representanter.

§ 307. Berammelse og varsling.

Rettsmpte til sjpforklaring skal
holdes snarest mulig etter åt begjseringen
er mottatt. Finner retten det
hensiktsmessig, b0r rettsmptet holdes
om bord på skipet. Retten varsler
skipsfpreren og så vidt mulig reder,
lasteiere, assurandprer og andre
interesserte samt vedkommende
skipsinspcktpr og politimester om
berammclsen. Sjpforldaringen kan
holdes selv om noen som er eller
skulle ha vaert varslet, ikke mpter.

Retten sprger for åt vilnene blir
innkalt på den måte den finner mest

324

Kungl. Maj. ts proposition nr 145 år 1966

(Svensk text)

vitt de finnas i behåll. Befälhavaren
eller annan kan föreläggas att vid
sammanträdet förete andra handlingar
eller föremål, som antagas
kunna tjäna till upplysning i saken.
Föreläggande kan meddelas vid vite.

I den mån det kan ske skola sakägarna
genom särskilda meddelanden
underrättas om tid och plats för
sammanträdet samt var och när anmälningen
om sjöförklaring med
därtill hörande handlingar finnes
tillgänglig. Sjöfartsstyrelsen skall alltid
underrättas om tid och plats för
sammanträdet. Gäller sjöförklaringen
händelse, som angår säkerheten
på fartyg, skall även fartygsinspektören
underrättas.

De särskilda ledamöterna skola taga
del av anmälningshandlingarna.
Om tiden medgiver det, skola de för
ordföranden före sammanträdet
skriftligen angiva de förhållanden
om vilka de finna upplysning vara
påkallad från nautisk, teknisk eller
annan synpunkt.

308 §.

Gäller sjöförklaring sammanstötning
med annat fartyg, kan rätten
låta anstå med sjöförklaringen, om
denna därigenom kan äga rum samtidigt
med sjöförklaring eller motsvarande
utredning för det andra
fartyget. Sådant anstånd får
ej beviljas för längre tid än som är
oundgängligen nödvändigt. Vinnes
icke samtidighet, skall den sjöförklaring
som äger rum först helt eller
delvis hållas inom stängda dörrar, om
befälhavaren eller redaren begär det
och synnerliga skäl ej tala däremot.
Vid sjöförklaring inom stängda dörrar
får annan enskild sakägare än
redaren ej närvara utan redarens
samtycke.

(Finlandssvensk text)

vilka antagas bäst kunna lämna upplysning
i saken. Om tiden för sammanträdet
skall ordföranden kungöra
på rättens anslagstavla eller, såvitt
det utan dröjsmål kan ske, genom
särskilt meddelande underrätta
de personer, vilka saken kan angå,
eller deras ombud på orten ävensom
vederbörande sjöfartsinspektör eller,
om denne icke kan anträffas, sjöfartsstyrelsen,
så ock allmänna åklagaren.

Föreläggande, som avses i 1 mom.,
må, där så prövas erforderligt, meddelas
vid vite.

De sakkunniga skola ofördröj ligen
underrättas om inkommen anmälan
till upptagande av sjöförklaring. Det
åligger dem att taga del av de handlingar,
som fogats vid anmälningen,
samt att, om tiden medgiver det, för
rättens ordförande före sammanträdet
angiva de förhållanden, om vilka
från sjöteknisk, maskinteknisk eller
annan synpunkt med avseende på
olyckans art upplysningar påkallas.

255 §.

Gäller sjöförklaring sammanstötning
med annat fartyg, äger rättens
ordförande låta med sjöförklaringen
anstå, såframt därigenom sjöförklaring
kommer till stånd samtidigt med
sjöförklaring eller motsvarande utredning
beträffande det andra fartyget.
Sådant anstånd må ej beviljas
för längre tid än som är oundgängligen
nödvändigt. Kan syftet med anståndet
ej vinnas, skall rätten, om så
begäres av befälhavaren eller redaren
för det fartyg, för vilket sjöförklaring
först avgives och ej synnerliga
skäl tala däremot, förordna att sjöförklaringen
skall helt eller delvis
äga rum inom stängda dörrar och
att därvid icke må närvara andra
än redaren och allmänna åklagaren

325

Kungl. Maj:ts proposition nr li5 år 1966

(Dansk text)

§ 308.

I tilfaelde af sammenstpd, jfr § 301,
nr. 5, skal s0forklaring så vidt muligt
afgives på samme tidspunkt för
begge skibe. Handelsministeren kan
med henblik herpå tilläde, åt s0forklaringen
udsaettes.

(Norsk text)

hensiktsmessig. Vitner som h0rer til
skipets mannskap, kan alltid innkalles
gjennom skipsfpreren.

§ 308. Sammenst0t.

1 sammenstptstilfelle skal sjpforklaringen
så vidt mulig holdes til
samme tid som sjpforklaring for det
annet skips vedkommende blir holdt.
Sjpfartsdirektoratet kan i dette 0yemed
tilstå utsettelse.

Dersom sjpforklaringene ikke blir
holdt samtidig, kan retten på begjaering
av rederen av det skip som f0rst
holder sjpforklaring, ved kjennelse
beslutte åt sjpforklaringen skal holdes
for lukkete dprer og uten adgang
for andre enn representanter
för det offentlige og skipets rederi.
Fpr retten avsier kjennelse, skal den
så vidt mulig ha gitt det annet skips
reder hpve til uttalelse. Blir sjpforklaringen
holdt for lukkete dprer,
skal forliandlingene holdes hemmelig

326

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

(Svensk text) (Finlandssvensk text)

samt vederbörande sjöfartsinspektör
och tullmyndighet.

Har sammanstötning skett med utländskt
fartyg, för vilket varken sjöförklaring
eller motsvarande utredning
äger rum, får sjöförklaring underlåtas,
om sjöf artsstyrelsen ej bestämmer
annat. Hålles sjöförklaring,
äga bestämmelserna i första
stycket om handläggning inom stängda
dörrar motsvarande tillämpning.

Särskilda bestämmelser om inskränkning
i rätten att utbekomma
allmänna handlingar rörande sammanstötning
mellan fartyg meddelas
i lagen den 28 maj 1937 (nr 249) om
inskränkningar i rätten att utbekomma
allmänna handlingar.

309 §.

Vid sjöförklarings början skola
fartygets dagböcker och kladdar till
dem jämföras med varandra och
med det vid anmälningen fogade exemplaret
av rapporten enligt 70 §.
Av dem som skola höras äger endast
den som tagit befattning med dagboksföringen
närvara vid genomgången,
om ej särskilda skäl föranleda
annat.

Annat skriftligt utredningsmaterial
framlägges och syn företages när
det är lämpligt.

Har sammanstötning skett med utländskt
fartyg, för vilket icke verkställes
utredning motsvarande sjöförklaring,
vare sjöförklaring ej erforderlig,
med mindre sjöf artsstyr elsen
annorlunda bestämmer.

254 §.

Vid handläggning av sjöförklaring
skall rätten söka åstadkomma fullständig
utredning angående händelsen
och dess orsaker. Vid förhandlingens
början skola fartygets dagböcker
och kladdar därtill i avseende
på innehållet i nödiga delar jämföras
med varandra och med det vid
anmälningen fogade exemplaret av
den i 59 § avsedda rapporten. Därefter
skola först befälhavaren och
sedan de till upplysning i saken inkallade
personerna, var för sig, avgiva
en såvitt möjligt sammanhängande
berättelse angående händelsen.
År någons berättelse ofullständig eller
obestämd, bör rätten genom lämpliga
frågor söka utröna, vad han i
verkligheten erfarit om händelsen.
Sedan samtliga berättelser avghits,
skall befälhavaren och närvarande
sakägare lämnas tillfälle att yttra sig
över dem. Därefter låte rätten, där ej
laga hinder möter, befälhavaren och

327

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966

(Dansk text)

Stk. 2. Pligten til åt afgive spforklaring
efter § 301 bortfalder i tilfselde
af sammenst0d med udenlandsk
skib, jfr. herved § 223 a, for
hvilket der ikke efter dets hjemlands
lovgivning består tilsvarende pligt,
medmindre handelsministeren i det
enkelte tilfaelde giver påbud om, åt
s0forklaring skal afgives. Handelsministeren
trseffer bestemmelse om,
hvilke fremmede ländes skibe denne
regel gselder, og hvilke underspgelser
der i stedet skal foretages.

(Norsk text)

inntil det annet skip har holdt sjpforklaring.
Inntil dette tidspunkt kan
bare de som fikk vaere til stede, gis
adgang til å gj0re seg kjent med
rettsboken, sakens dokumenter og
skipsbpkene.

Reglene i f0rste og annet ledd gj elder
også ved sammenstpt med fremmed
skip. I så fall likestilles med
sjpforklaring tilsvarende annen underspkelse
for det fremmede skips
vedkommende. Med mindre Sjpfartsdirektoratet
påbyr det eller rederen
samtykker, skal sjpforklaring ikke
holdes når skipet har stptt sammen
med fremmed skip som etter sin nasjonale
rett ikke har tilsvarende
plikt. Rederen skal i tilfelle straks
underrette direktoratet. Kongen kan
treffe bestemmelse om hvilke fremmede
lands skip dette gj elder, og utferdiger
forskrifter om hva som skal
gjpres i disse tilfelle.

§ 309. Framlegging av skipsb0ker.

Ved sjpforklaringen skal skipsbpkene
framlegges for retten. Det samme
gj elder de kladdebpker til skipsbpkene
som i tilfelle er fprt. Skipsbpkene
sammenholdes med kladdebpkene
og med den utskrift som er
innlevert.

328

Kungl. Maj.ts proposition nr li5 år 1966

(Svensk text)

310 §.

Befälhavaren och övriga personer
som kallats skola höras var för sig.
Ingen av dem äger närvara vid förhör
med annan utan att särskilda
skäl föranleda det.

Förhör hålles av rätten. Med rättens
tillstånd kan förhör hållas av
företrädare för sjöfartsstyrelsen eller
av sakägare. Var och eu som
hörts skall bekräfta sin berättelse
med ed eller försäkran, om ej laga
hinder möter eller rätten i övrigt med
hänsyn till omständigheterna finner,
att ed eller försäkran ej bör avläggas.
Rätten skall före förhöret erinra
den som skall höras om hans
skyldighet att avlägga ed eller försäkran
och om vikten därav.

Ed som avses i andra stycket har
denna lydelse: »Jag N. N. bekräftar
och försäkrar inför Gud den allsmäktige
och vid hans heliga ord att
jag har sagt hela sanningen och intet
förtigit, tillagt eller förändrat.»
Försäkran har denna lydelse: »Jag
N. N. bekräftar och försäkrar på heder
och samvete att jag har sagt
hela sanningen och intet förtigit, tilllagt
eller förändrat.»

311 §.

Är utredning som vunnits genom
sjöförklaring ofullständig i något avseende,
kan sjöfartsstyrelsen förord -

(Finlandssvensk text)

de till upplysning i saken inkallade
sina berättelser, efter det de blivit
ur protokollet upplästa, med ed eller
försäkran bekräfta.

Rätten äge till förhöret inkalla
jämväl andra av besättningen än dem
befälhavaren anmält ävensom andra
personer, vilka icke höra till besättningen,
så ock att vid behov förrätta
syn på fartyget eller olycksstället
samt rörande frågor, vilkas bedömande
förutsätter särskild sakkunskap,
infordra yttranden av sakkunniga.
De personer, vilka sålunda inkallats
eller anlitats, tillkomme ersättning
av statsmedel efter rättens
prövning.

Avgives sjöförklaring på annan än
i 58 § 1 mom. avsedd ort, skall rätten
i protokollet göra anteckning om
orsaken därtill.

258 §.

Finnes sjöförklaring vara ofullständig
i något avseende, äger sjöfartsstyrelsen
förordna, att den skall

329

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

(Dansk text)

(Norsk text)

§ 310. Vitneavhfir m. m.

Avhpringen av skipsf0reren og de
andre vitner finner sted etter reglene
i tvistemålslovens kap. 15 for så vidt
ikke annet er bestemt i det fplgende.
Ingen må h0re på en annens förklaring.
Så vidt mulig må ingen som har
gitt förklaring, få adgang til samkvem
med noen som skal gi förklaring.

Rettens formann företar avhpringen,
om han ikke finner å kunne
overlate den til skipsinspektpren eller
en annen representant for påtalemyndigheten
eller til rederen, lasteierne,
assurandprene eller andre interesserte.
I alle hpve gis disse adgang
til etter avhpringen av hver
enkelt å rette spprsmål til vedkommende.
Også de sakkyndige rettsvitner
kan overlates avhpringen og har
rett til å stille spprsmål.

Gransking finner sted etter reglene
i tvistemålslovens kap. 17.

§ 309.

§ 311. Ny sj0förklaring.

Fremkommer der efter spforklaringens
afgivelse nye oplysninger,
som må antages åt vaere af vaesentlig

Kommer det etter åt en sjpforklaring
er holdt, fram nye opplysninger
som antas å vaere av vesentlig be -

12 Bihang titt riksdagens protokoll 1966. 1

samt. Nr 145

330

Ilungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966

(Svensk text)

na, att den skall fullständigas vid ny
sjöförklaring och därvid bestämma i
vilken ort den nya sjöförklaringen
skall äga rum. För sådant fall äga
bestämmelserna i 302 § andra stycket
och 306 § motsvarande tillämpning.

312 §.

Om tillfredsställande utredning
angående händelse som avses i 301 §
är eller kan väntas bliva tillgänglig
i annan ordning, kan sjöfartsstyrelsen
medgiva, att sjöförklaring enligt
nämnda lagrum underlåtes eller att
den uppskjutes i avbidan på sådan
utredning.

313 §.

Om utredning av händelse som
inträffat i samband med utländskt
fartygs drift är påkallad från sjöfartssäkerhetens
synpunkt och fartyget
befinner sig i svensk hamn,
kan sjöfartsstyrelsen förordna, att
sjöförklaring skall äga rum.

Finner myndighet som angives i
första stycket sjöförklaring påkallad
eller förordnar sjöfartsstyrelsen att
sjöförklaring skall äga rum, skall
underrättelse därom tillställas befälhavaren
eller redaren. Sjöförklaring
hålles på anmälan enligt 306 § av
endera av dem.

314 §.

Har händelse som avses i 301 §
medfört stora förluster i liv eller
egendom eller kan utredningen av
annan anledning väntas bliva synnerligen
omfattande eller av inveck -

(Finlandssvensk text)

fullständigas. För sådant fall äga bestämmelserna
i 57 § 3 mom. och 58 §
motsvarande tillämpning.

Om tillfredsställande utredning
angående händelse, som avses i 57 §,
är eller kan väntas bliva tillgänglig,
äger sjöfartsstyrelsen medgiva, att
sjöförklaring underlåtes eller att den
uppskjutes i avbidan på sådan utredning.

256 §.

För fartyg, hemmahörande i Danmark,
Norge eller Sverige, upptages
sjöförklaring av behörig finsk domstol,
när befälhavaren eller redaren
eller behörig myndighet i fartygets
hemland finner det påkallat. För annat
utländskt fartyg hålles i sådant
fall sjöförklaring, om skäl därtill
äro.

Finner sjöfartsstyrelsen utredning
av händelse, som inträffat i samband
med utländskt fartygs drift, vara påkallad
från sjösäkerhetssynpunkt
och befinner sig fartyget i finsk
hamn, äger sjöfartsstyrelsen förordna,
att sjöförklaring skall äga rum.

Finner myndighet, som angivits i
1 mom., sjöförklaring påkallad eller
finner sjöfartsstyrelsen att sjöförklaring
skall äga rum, skall underrättelse
därom tillställas befälhavaren
eller redaren. Det ankommer på endera
av dem att göra anmälan enligt
57 § 3 mom.

259 §.

Har händelse, som avses i 57 §,
medfört stora förluster i liv eller
egendom eller kan utredning eljest
väntas bliva synnerligen omfattande
eller av invecklad beskaffenhet, äger

331

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

(Dansk text)

betydning, kan handelsministeren,
rederen eller skibsf0reren begsere ny
s0forklaring afgivet.

§ 310.

Handelsministeren kan meddele
fritagelse for pligten til åt afgive spforklaring
i henhold til § 301 eller tilläde,
åt s0forklaringen udssettes, såfremt
sagen er eller må antages åt
ville blive tilstrsekkeligt oplyst gennem
anden tilgaengelig underspgelse.

§ 311.

Er der hverken gennem spforklaringen
eller andre i sägens anledning
foretagne underspgelser tilvejebragt
fyldestgprende oplysning om ulykkens
årsag, og ulykkens karakter el -

(Norsk text)

tydning, kan ny sj0forklaring höides
på begjaering eller etter bestemmelse
av noen som nevnt i § 302.
Den nye sj0forklaring holdes på det
sted rekvirenten bestemmer, om ikke
Sjpfartsdirektoratet påbyr annet.

§ 312. Fritak för sjöförklaring.

Sjpfartsdirektoratet kan etter begjaering
fra skipets reder eller f0rer
samtykke i åt sj0forklaring som
pliktes holdt etter § 301, blir unnlatt
eller utsatt, dersom det finner åt saken
er eller må antas å ville bli tilstrekkelig
opplyst gjennom underspkelser
på annen måte.

§ 313. Sjöförklaring for fremmede
skip.

För så vidt angår skip som hprer
hjemme i Danmark, Finland eller Sverige,
skal retten holde sjpforklaring
etter reglene foran dersom det begjaeres
av skipsfpreren eller rederen
eller av vedkommende lands myndiglieter.
Også for andre fremmede
skips vedkommende kan retten holde
sjpforklaring etter begjaering som
nevnt.

Er det inntruffet et uhell i förbindelse
med skipets drift, og norske interesser
antas berprt, kan Sjpfartsdirektoratet
alltid kreve åt det holdes
sjpforklaring når skipet befinner seg
i norsk havn. Skipet kan i disse tilfelle
nektes utklarert av tollinyndighetene
inntil sjpforklaring er holdt.

§ 314. Undersökelseskommisjon.

Har en hending som nevnt i § 301
medfprt store tap av liv eller eiendom,
eller må underspkelscn ellers
antas å bli saerlig omfattende eller av
innviklet art, kan Kongen ncdsette en

332

Kungl. Maj.ts proposition nr H5 år 1966

(Svensk text)

lad beskaffenhet, äger Konungen
förordna, att händelsen och dess orsaker
skola utredas av en särskild
undersökningskommission, bestående
av personer med juridisk, nautisk
och teknisk sakkunskap. Har undersökningskommission
förordnats, behöver
sjöförklaring ej äga rum.

Kommissionen kan hos underrätt,
som enligt 305 § är behörig att
hålla sjöförklaring, göra framställning
om att vittne eller sakkunnig
höres eller att föreläggande meddelas
någon att som bevis tillhandahålla
skriftlig handling eller föremål.
Rätten skall anställa förhör eller
meddela föreläggande, om laga hinder
ej möter. Om sådan åtgärd gälla
i tillämpliga delar bestämmelserna
om sjöförklaring och om bevisupptagning
i rättegång utom huvudförhandling.

315 §.

Närmare föreskrifter om tillämpningen
av bestämmelserna i detta kapitel
om sjöförklaring och om utredning
av särskild undersöknings -

(Finlandssvensk text)

handels- och industriministeriet förordna
särskild undersökningskommission
för utredning av händelsen
och dess orsaker. Kommissionen skall
bestå av personer, som företräda erforderlig
juridisk, nautisk och teknisk
sakkunskap. Har sådan undersökningskommission
förordnats, vare
sjöförklaring ej erforderlig.

Handels- och industriministeriet
meddelar närmare föreskrifter om
huru kommissionens verksamhet
skall bedrivas.

242 §.i

Besiktning och värdering, som äro
i denna lag påbjudna eller redare,
befälhavare eller sakägare eljest
önskar åberopa som bevis i mål,

1 Gällande lydelse.

333

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 ar 1!)66

(Dansk text) (Norsk text)

ler hensynet til betryggelsen af sikkerheden
til s0s begrunder det, kan
handelsministeren i saerlige tilfaelde,
navnlig når yderligere underspgelser
må antages åt blive saerlig omfattende,
og unders0gelserne vil kraeve
samvirken af sagkyndige på flere
områder, nedsaette en saerlig unders0gelseskommission
til behandling
af sagen. Kommissionen skal bestå
af en dommer som formand og et af
handelsministeren i den enkelte sag
naermere fastsat antal personer, der
er i besiddelse af fornpden nautisk
og teknisk sagkundskab.

Stk. 2. Kommissionens behandling
af sagen sker efter de regler, der er
gaeldende for ekstraordinaere retter
i straffesager, jfr. retsplejelovens
g 21. Kommissionen afg0r, om dens
m0der skal vaere offentlige.

Stk. 3. Når underspgelsen er afsluttet,
fremkommer kommissionen
med en redegprelse om de fremkomne
oplysninger om årsagen til ulykken
samt eventuelt med förslag til
foranstaltninger, der vil vaere egnede
til åt forebvgge ulykke og ulykkesrisiko
af samme eller lignende art.

Kommissionens redegprelse og
eventuelle förslag kan af handelsministeren
stilles til rådighed för pressen.

saerskilt underspkelseskommisjon. I
så fall pliktes sjpforklaring ikke
holdt. Inntil kommisjon i tilfelle blir
nedsatt, skal de vanlige regler om
sjpforklaring fplges.

Kommisjonens medlemmer skal
representere tilstrekkelig juridisk,
nautisk og teknisk sakkyndighet.
Formannen skal fylle vilkårene for
å vaere hpyesterettsdommer. Kongen
gir naermere regler om kommisjonen.
For pvrig gjelder reglene om sjpforklaring
tilsvarende så langt de passer.

g 322.

Kongen kan gi naermere forskrifter
til utfylling og gjennomfpring av reglene
i dette kapittel. Herunder kan
fastsettes åt sjpforklaring etter g 301

334

Kangl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966

(Svensk text)

kommission meddelas av Konungen
eller, efter Konungens bemyndigande,
av sjöfartsstyrelsen.

316 §.

För varje fartygsinspektionsdistrikt
skall finnas förteckning över
personer, som äro skickade att utföra
uppdrag att besiktiga fartyg
eller last. Förteckningen upprättas
årligen av sjöfartsstyrelsen och hålles
tillgänglig hos de underrätter
som sjöfartsstyrelsen föreskriver.

317 §.

Uppstår fråga om fartyg efter inträffad
skada bör anses vara iståndsättligt
eller icke, skall yttrande därom
avgivas av minst tre besiktningsmän.

Besiktningsmännen förordnas på
ansökan av fartygets ägare, redare
eller befälhavare. Inom riket förordnar
rätten i den ort där besiktningen
skall äga rum till besiktningsmän
personer som äro upptagna på förteckning
enligt 316 §. Utom riket
förordnas besiktningsmän av myndighet,
som är behörig enligt lag eller
sed i besiktningsorten, eller också
av svensk konsul eller, där sådan ej
finnes, dansk, finsk eller norsk konsul.

(Finlandssvensk text)

vilka bedömas enligt denna lag, skola
förrättas av officiella besiktningsoch
värderingsmän, där ej parterna
annorlunda sämjas eller officiella
besiktnings- och värderingsmän icke
kunnat utan större olägenhet anlitas.

243 §.i

Till officiella besiktnings- och
värderingsmän förordnar magistraten
för sitt fartygsregisterområde
nödigt antal sakkunniga personer.
Magistraten äger ock, när anledning
därtill förekommer, återkalla meddelat
förordnande.

Besiktnings- och värderingsmän
skall, innan han tillträder sysslan,
inför magistraten avlägga efter sysslan
lämpad tjänsteed.

Förteckning över besiktnings- och
värderingsmännen bör finnas anslagen
samt av magistraten årligen
kungöras.

247 §.i

Uppstår vid besiktning å fartyg
fråga, huruvida fartyget må förklaras
icke vara iståndsättligt, anmäle
förrättningsmännen härom hos magistraten,
vilken då förordnar en av
sina medlemmar att tillsammans
med de förstnämnde pröva och avgöra
frågan. Lag samma vare, där
sakägare hos magistraten anmäler,
att dylik fråga bör av besiktningsmännen
prövas.

Pågår ej magistratens sammanträde,
göres nu nämnd anmälan hos
och meddelas förordnandet av dess
ordförande.

Förklaras fartyget icke vara
iståndsättligt, skall därom hos magistraten
anmälas vid nästa sammanträde
i avseende å anteckning i
magistratens protokoll och vidtagande
av den åtgärd förklaringen
föranleder.

1 Gällande lydelse.

335

Kungl. Maj:ts proposition nr 145 år 1966

(Dansk text) (Norsk text)

ikke pliktes holdt för visse slags skip
eller för skip under en viss styrelse,
samt hva som i slike tilfelle skal
gj0res.

336

Kungl. Maj ds proposition nr 745 år 1966

(Svensk text)

Vid besiktning inom riket skola
besiktningsmännen avfordra befälhavaren
fartygets nationalitetshandling.
Förklaras fartyget icke vara
iståndsättligt, skola de ofördröjligen
till sjöfartsstyrelsen insända nationalitetshandlingen,
avskrift av yttrandet
och bevis att de äro behörigen
förordnade. När besiktning äger
rum utom riket skall konsul, såvitt
det kan ske, i tillämpliga delar iakttaga
vad som nu sagts.

318 §.

(Finlandssvensk text)

250 §.!

Befinner sig fartyg i utlandet, när
besiktning eller värdering är av nöden,
iakttages där gällande ordning
för dylik förrättnings föranstaltande.

60 §.i

Har fartyget under resa lidit skada,
som föranleder betydligare
iståndsättning eller längre uppehåll,
åligge befälhavaren att anordna besiktning
och värdering av fartyget.
Besiktnings- och värderingsmännen
skola uppskatta den uppkomna skadan
och värdet av fartyget i skadat
skick, så ock avgiva yttrande angående
de åtgärder, som för skadans
avhjälpande böra vidtagas, samt beräkna
därför nödig kostnad. Iståndsättes
fartyget, bör, sedan arbetet avslutats,
genom ny besiktning utrönas,
huruvida fartyget är i det skick,
att den tilltänkta resan kan företagas.

Har lasten under resa lidit betydligare
skada, eller förekommer anledning
att befara, att lasten är i sådant
tillstånd, att särskild åtgärd för
dess bevarande erfordras, eller är på
grund av skada å fartyget lossning
nödvändig, skall befälhavaren anordna
besiktning av lasten. Finnes
lasten vara skadad, skola förrättningsmännen
utlåta sig angående
den orsak, som kan antagas hava
vållat skadan, samt föreslå de åtgärder,
som böra vidtagas.

1 Gällande lydelse.

337

Kungl. Maj:ts proposition nr lk5 år 1966

(Dansk text) (Norsk text)

312 §.

Har skibet pa rejsen lidt en skade,
som npdvendiggpr betydeligere reparation
eller lsengere ophold, skal
skibsfpreren lade afholde syn og
sk0n over, hvad der b0r foretages
for åt udbedre skaden, hvad dette
vil koste, samt over skibets vserdi i
beskadiget tilstand. Efter endt reparation
skal det ved ny besigtigelse
afgpres, om skibet er i en sådan tilstand,
åt det kan udfpre den förestående
rejse.

Stk. 2. Har ladningen under rejsen
lidt betydeligere skade, eller er der
grund til åt antage, åt den er i sådan
tilstand, åt lösning eller anden foranstaltning
til dens beväring er npdvendig,
eller må lösning ske for skibets
skyld, skal skibsfpreren lade
afholde syn og skpn. Viser det sig, åt
lasten er beskadiget, skal syns- og
skpnsmaendene udtale sig om de årsager,
som kan antages åt have foranlediget
skaden, og hvad der i denne
anledning b0r foretages.

Stk. 3. Syns- og skpnsnuendene beskikkes
efter den på hvert sted gaeldende
lov eller ssedvane. Hvor sådan
beskikkelse ikke bruges, skal skibsfpreren
fremskaffe erklaeringer fra
sagkyndige.

12f Dihang till riksdagens protokoll lt)66. 1 samt. Nr 145

338

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

(Svensk text)

Besiktningsmän utses av den som
haveriet rör eller förordnas på hans
ansökan av myndighet som angives
i 317 §.

319 §.

Vill fartygs ägare eller redare eller
någon, som i redarens ställe har
befattning med fartyget, eller befälhavaren
anordna annan besiktning
av fartyg eller gods än som avses i
317 eller 318 § och utser han ej själv
besiktningsmän, skall myndighet
som angives i 317 § på hans ansökan
förordna en eller flera besiktningsmän.
Detsamma gäller, om
lastägare eller lastförsäkringsgivare
vill låta besiktiga lasten i annat fall
än som avses i 318 §.

320 §.

(Finlandssvensk text)

61 §.!

Finner befälhavaren skäl föreligga
att säkerställa bevis därom, att
skada, som till äventyrs å lasten
uppstått, icke vållats genom felaktighet
vid skalkningen av luckorna,
stuvning, garnering eller bäddning
eller genom annat dylikt fel, bör han
föranstalta besiktning.

Yppas vid luckornas öppnande eller
sedermera under lossningen skada
eller anledning att befara skada
å gods, bör såvitt det är möjligt och,
där så ske kan, innan godset rubbas
från sitt läge i fartyget, skadans orsak
utrönas samt, i fall av behov,
även dess omfång.

Till sådan besiktning bör lastemottagaren
kallas, om så utan olägenhet
kan ske.

245 §.i

Förrättningsmännen skola — —
— en besiktningsman.

Äro flera---lika många.

Förrättningsmännen äga förfoga
över fartyg och last, såvitt det är
nödigt för förrättningens noggranna
utförande.

230 §.

Har befälhavare, utan att nödtvång
därtill föranlett, gått till sjöss
med fartyg, som haft sådana brister
till skrov, maskin eller utrustning
eller som varit så illa bemannat eller
så hårt eller olämpligt lastat eller
så olämpligt barlastat, att han
bort inse, att resan var förbunden
med uppenbar livsfara för dem, som
voro ombord, straffes med fängelse

1 Gällande lydelse.

339

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

(Dansk text) (Norsk text)

§ 313.

Såfremt der kan opstå spprgsmål
om, åt skade er foranlediget af
mangler ved stuvningen, garneringen,
lugernes forskalkning el. lign.
skal besigtigelsesmsend tilkaldes ved
lugernes åbning og lösningen. Er der
grund til åt befrygte, åt gods har
taget skade under rejsen, skal skibsfpreren
lade afholde besigtigelsesforretning,
fprend godset udleveres
til modtageren.

§ 316. Formål m. in.1

Sj0rettsskj0nn skal holdes når det
begjaeres av rederen eller en befrakter,
lasteier, assurand0r eller annen
interessert. Skj0nnsretten skal, i den
utstrekning det er begjsert,

1. avgi uttalelse om skipets og lastens
tilstand og om mulige skaders
art, omfång og årsaker,

2. företa verdsettelse av skip og
last,

3. avgi uttalelse om skipet kan
repareres der det befinner seg, eller
på et sted det kan flyttes til,

4. företa en vurdering av de påregnelige
kostnader ved flytting og
reparasjon av skipet, og av skipets
antatte verdi i reparert stand.

Skjpnnet kan påberopes som bevis
i rettergang, men er ikke bindende.

§ 304 straffeloven.2

Går f0rer av skip tilsjps med et
sjpudyktig skip eller gj0r han förberedelser
som tydelig viser åt dette
er hans hensikt, straffes han med
fengsel inntil 3 år.

På samme måte straffes reder eller
den som handier for reder, eller
maskinsjef eller den pverste av styrmennene
når han rettsstridig bevirker
eller medvirker til åt et sj0-

1 Det norska förslagets övriga regler om
sjoreUsskjonn utelämnas här.

2 Gällande lydelse.

340

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

(Svensk text)

323 §.

Försummar befälhavare att enligt
58 § första och andra styckena tillse
att fartyget är i behörigt skick,
dömes till böter eller fängelse i högst
sex månader.

Till samma straff dömes redare,
om han försummar att avhjälpa fel
eller brist i fartygets behöriga skick
varom han ägt eller bort äga vetskap.

Underlåter redare att, såvitt det är
honom möjligt, hindra fartyget att
gå till sjöss, när förestående resa
på grund av fel eller brist i fartygets
behöriga skick kan bliva förenad
med allvarlig fara för de ombordvarande,
dömes till böter eller
fängelse i högst två år.

(Finlandssvensk text)

i högst ett år eller minst tjugu dagsböter.
1

Lika med befälhavare straffes redare
eller annan, där han uppsåtligen
förlett befälhavare till sådan förbrytelse
eller med råd eller dåd
densamma främjat, så ock redare eller
annan, som i redares ställe haft
befattning med fartyget, där han
med vetskap om sådana brister eller
fel, som ovan omförmälas, underlåtit
att, såvitt det stått i hans makt,
hindra fartyget att gå till sjöss.1

Åsidosätter befälhavare de skyldigheter,
som enligt 43 § åligga honom,
och är ej sådant fall för handen,
som i 1 mom. förmäles, dömes till
böter eller fängelse i högst sex månader.

Till enahanda straff dömes redare
eller annan, där han uppsåtligen förlett
befälhavaren till sådan förseelse
eller med råd eller dåd främjat
densamma, så ock redare eller annan,
som i redarens ställe haft befattning
med fartyget, där han med
vetskap om, att fel eller brist förelegat
med avseende å fartygets sjövärdighet
och utrustning, underlåtit
att, såvitt det stått i hans makt,
föranstalta om felets eller bristens
avhjälpande.1

Har befälhavare uraktlåtit att
iakttaga vad enligt 49 § är honom
ålagt, straffes med minst tio dagsböter.
1

Har genom åtgärd eller försum1
Detta mom. gällande lydelse.

341

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

(Dansk text) (Norsk text)

udyktig skip går tilsjps eller åt det
gjpres förberedelser som tydelig viser
åt dette er hensikten. Som medvirkning
regnes også unnlatelse av
å hindre åt skipet går tilsjps.

§ 416 straffeloven.

Fprer av skip eller reder som
forser seg mot det som i eller i medhold
av norsk lov er bestemt til
sikring av skipets sjpdyktighet eller
til varetakelse av de ombordvaerendes
sikkerhet eller tarv, straffes
med b0ter eller med fengsel inntil
3 måneder.

På samme måte straffes den som
bevirker eller medvirker til en slik
förseelse.

342

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

(Svensk text)

324 §.

Brister den som på fartyg fullgör
uppgift av väsentlig betydelse för säkerheten
till sjöss i gott sjömanskap
till förekommande av sjöolycka,
dömes till böter eller fängelse i högst
sex månader.

Är brottet grovt, dömes till fängelse
i högst två år.

325 §.

Är den som på fartyg fullgör uppgift
av väsentlig betydelse för säkerheten
till sjöss så påverkad av alkoholhaltiga
drycker eller annat berusningsmedel,
att det måste antagas,
att han icke på betryggande sätt kan
utföra vad som därvid åligger honom,
dömes till böter eller fängelse
i högst ett år.

(Finlandssvensk text)

melse, som ovan sagts, skada vållats,
må i fall, varom i 1 och 2 mom.
förmäles, dömas till fängelse i högst
två år samt i de i 3 och 4 mom.
nämnda fall till fängelse i högst ett
år, där ej gärningen efter allmän
lag bör beläggas med strängare
straff.1

231 §.

Åsidosätter befälhavare annorledes
än i 230 § avses eller försummar
maskinchef, styrman, maskinmästare
eller annan, som på fartyget fullgör
tjänst av väsentlig betydelse för
säkerheten till sjöss, vad till förekommande
av sjöolycka åligger honom
såsom god sjöman, dömes till
böter eller fängelse högst ett år,
där ej gärningen efter allmän lag
bör beläggas med strängare straff.

236 §.

Har befälhavare vid förande av
fartyg varit så påverkad av alkohol
eller andra stimulerande eller bedövande
ämnen, att han icke kunnat
på betryggande sätt fullgöra vad
honom ålegat, dömes till böter eller
fängelse i högst ett år.

Detsamma gäller i fråga om maskinchef,
styrman, maskinmästare
eller annan, som på fartyg fullgör

1 Detta mom. gällande lydelse.

343

Kungl. Maj.ts proposition nr 745 år 1966

(Dansk text) (Norsk text)

§ 318.

Foranlediger skibsfpreren grundst0dning,
förlis eller anden s0ulykke
ved grov fejl eller fors0mmelse
i tjenesten, straffes han med b0de
eller hsefte.

Det samme gselder, dersom skibsf0reren
gentagne gange ved fejl eller
fors0mmelse foranlediger en sådan
begivenhed.

Under skserpende omstaendigheder
kan tillige ved dommen retten til
åt f0re skib frakendes ham enten
for en vis tid eller for beständig.

Frakendes nsevnte ret ham, skal
det bestemmes ved dommen, hvorvidt
han kan g0re tjeneste som
styrmand. Anklagemyndigheden indsender
hans s0nseringsbevis og udskrift
af dommen til handelministeriet.
Er det bestemt, åt han kan g0-re tjeneste som styrmand, meddeler
handelsministeren ham forn0-dent s0nseringsbevis.

Kongen kan tilbagegive frakendt
ret til åt f0re skib, når to år er
forl0bet fra domsafsigelsen.

§ 422 straffeloven1.

F0rer av skip, maskinist, styrmann,
stuert, telegrafist, skipselektriker
eller los som gj0r seg skyldig
i grov eller oftere utvist uaktsomhet
i tjenesten, straffes med b0ter
eller med fengsel inntil 3 måneder.

F0rer av skip, maskinist, styrmann,
stuert, telegrafist, skipselektriker
eller los som forsettlig eller
uaktsomt beruser seg under tjenesten
eller når denne förestår, straffes
med b0ter eller med fengsel inntil
1 år.

1 Gällande lydelse.

344

Kungl. Maj:ts proposition nr U5 år 1966

(Svensk text) (Finlandssvensk text)

326 §.

Avviker befälhavare ur tjänsten
och övergiver fartyget, dömes till böter
eller fängelse i högst ett år.

Försummar befälhavare vad som
åligger honom enligt 62 § första
stycket eller i övrigt såsom god sjöman
när fartyget är i fara, dömes
till böter eller fängelse i högst två år.

327 §.

tjänst av väsentlig betydelse för
säkerheten till sjöss och därvid försummar
sig som i 1 mom. sägs.

238 §.

Avviker befälhavare ur tjänsten
och övergiver det honom anförtrodda
fartyget, dömes till böter eller
fängelse i högst två år.

Lämnar befälhavare fartyget, när
det är i fara, utan att iakttaga vad
i 62 § stadgas eller vad eljest åligger
honom såsom god sjöman, dömes
till böter eller fängelse i högst
ett år.

235 §.

Har sammanstötning eller sådan
händelse, som i 202 § sägs, timat
och uraktlåter befälhavare något av
vad enligt 201 § åligger honom att
för ty fall iakttaga, straffes med
minst tio dagsböter eller med fängelse;
äro omständigheterna synnerligen
försvårande, må dömas till
tukthus ej över två år.

Befälhavare, som uraktlåter något
av vad honom enligt 51 § åligger,
dömes till böter eller fängelse i högst
sex månader.

345

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

(Dansk text) (Norsk text)

§ 319.

Fors0mmer skibsf0reren i tilfselde
af skibssammenst0d åt overholde sine
forpligtelser efter § 223 eller §
223 a, straffes han med b0de eller
hsefte.

§ 421 straffeloven.1

Den som forsettlig unnlater å tiltre
eller förlåter eller unnlater å
vende tilbake til tjeneste ombord
på skip, straffes med b0ter eller
fengsel inntil 3 måneder.

Når den skyldige burde forstå åt
betydelig formuestap ville bli voldt
eller åt det ville oppstå fare för
skipet, er straffen b0ter eller fengsel
inntil 6 måneder.

Offentlig påtale av förseelse som
nevnt i f0rste ledd finner bare sted
etter fornaermedes begjsering.

§ 313 straffeloven.1

Et skips f0rer som i havsn0d eller
annen fare oppgir skipet uten åt
dette er npdvendig eller förlåter det
til tross for åt hans nservser ennå er
påkrevd, straffes med fengsel inntil
1 år.

Andre som tjenestegj0r ombord,
straffes med b0ter eller med fengsel
inntil 6 måneder såfremt de uten
tillåtelse av skipets f0rer förlåter
skipet i havsnpd eller annen fare så
lenge f0reren er ombord.

§ 314 straffeloven.1

F0rer av skip eller vakthavende
styrmann som ved sammenst0t eller
manpvrering hvorved fare inntrer
for noens liv eller helse, unnlater
å yte den hjelp som trengs
og som han kan gi uten sserlig fare
for eget skip eller for personer som
er ombord der, straffes med fengsel
inntil 3 år, men inntil 6 år såfremt
förbrytelsen har hatt d0den eller betydelig
skade på legeme eller helse
til f0lge.

Er det ved sammenst0t eller manpvrering
av skip inntrådt fare for

1 Gällande lydelse.

346

Kungl. Maj:ts proposition nr H5 år 1966

(Svensk text) (Finlandssvensk text)

328 §.

Befälhavare dömes till böter,

1. om han försummar att enligt
58 § tredje stycket underrätta redaren
om fel eller brist i fartygets behöriga
skick,

2. om han försummar att enligt
60 § andra stycket på fartyget medföra
skeppshandlingar eller ett exemplar
av denna lag,

Jfr 230 § 3 mom. ovan.

Jfr 232 § 1 mom. nedan.

234 §.

Befälhavare, som försummar att
göra anmälan för avgivande av sjöförklaring
eller som föranleder att
sjöförklaring uppskjutes utan att
förutsättningar därför äro för handen
som i 58 § 1 mom. sägs, dömes
till böter.

347

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

(Dansk text)

§ 314.

S0rger sldbsf0reren ikke för åt
have et eksemplar af denne lov og
af de i henhold dertil udstedte forskrifter
ombord, straffes han med
b0de. Det samme gaelder, hvis skibsf0reren
ikke s0rger for åt have et
eksemplar af de i henhold til § 60,
stk. 2, 2. pkt., foreskrevne love og
forskrifter om bord.

(Norsk text)

skade på ting, og skipets f0rer eller
vakthavende styrmann unnlater å
gi den hjelp som trengs og kan gis
uten sserlig fare eller oppofrelse,
straffes han med b0ter eller fengsel
inntil 1 år, dersom forholdet ikke
rammes av f0rste ledd.

§ 415 straffeloven.1

Unnlater f0rer av skip eller vakthavende
styrmann i tilfelle av sammenst0t
å gi det annet fart0ys f0-rer eller annen vedkommende for
fart0yet opplysninger om skipets
navn, heimstad, bestemmelsessted
og stedet som det kommer fra, straffes
han med b0ter eller med fengsel
inntil 3 måneder. På samme måte
straffes han såfremt han uten
rimelig grunn unnlater å gi de nevnte
opplysninger når skipet ellers
ved sin manpvrering volder skade
på annet fart0y eller ombordvserende
personer eller gods.

§ 419 straffeloven.

Med b0ter straffes den som

1. ikke iakttar —■ — —- ombord,
eller

2. uberettiget anbringer -—--

registrert skip.

På samme måte straffes den som
overtrer det som i eller i medhold
av norsk lov er fastsatt om plikt
til å ha til stede om bord skipspapirer
samt avtrykk av lover, forskrifter
og tariffavtaler.

Gällande lydelse.

348

hungl. Maj.ts proposition nr 745 är 1966

(Svensk text) (Finlandssvensk text)

3. om han försummar att avgiva
rapport enligt 70 § eller uppsåtligen
eller av oaktsamhet lämnar oriktig
eller vilseledande uppgift i sådan
rapport,

4. om han vägrar att i fall som
avses i 317 § överlämna fartygets nationalitetshandling
till besiktningsmännen,
eller

5. om han utan laga hinder vägrar
att i sådant fall som avses i 346 § på
fartyget medtaga befälhavare eller
sjöman, hans aska eller efterlämnade
effekter.

329 §.

Försummar någon sin skyldighet
enligt denna lag i fråga om förande
av dagbok eller kladd till dagbok
eller lämnar han uppsåtligen eller av
oaktsamhet oriktig eller vilseledande
uppgift i dagboken eller kladden,
dömes till böter.

Försummar befälhavare att avgiva
rapport efter vad i 59 § stadgas,
dömes till böter. Lämnar han i sådan
rapport uppsåtligen oriktig eller
vilseledande uppgift dömes likaledes
till böter, där ej gärningen efter
allmän lag bör beläggas med strängare
straff.

Jfr 88 § sjömanslagen nedan vid
svensk 346 §.

Jfr 234 § 1 mom. ovan.

233 §.

Försummar befälhavare vad honom
med avseende å dagboks förande
eller uppvisande åligger, straffes
med högst trettio dagsböter.1

Har befälhavare sig eller annan
till nytta eller att därmed skada göra
fört oriktig dagbok eller ändrat,
förstört, undanstuckit eller oläsliggjort
dagboken, straffes med tukt1
Detta''mom. gällande lydelse.

349

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

(Dansk text) (Norsk text)

§ 316.

Vaegrer skibsf0reren sig ved i henhold
til § 70 åt tage S0farende, deres
aske eller efterladenskaber med
skibet, straffes han med b0de.

§ 317.

Undlader skibsf0reren eller rederen
åt indgive anmeldelse om afgivelse
af s0forklaring, jfr. § 306,
straffes han med b0de.

§ 315.

Fors0mmer sltibsf0reren, en styrmand,
maskinchefen, en maskinmester
eller radiotelegrafisten åt overholde
sine forpligtelser med hensyn
til skibs-, maskin- eller radiodagbogen,
straffes han med b0de eller
hsefte.

§ 417 straffeloven.1

F0rer av norsk skip straffes med
b0ter eller fengsel inntil 3 måneder
såfremt han

1. unnlater å--— medfären de,

eller

2. uten skjellig grunn unndrar
seg for å ta med ombord personer
for hvis transport norsk myndighet
har å dra omsorg, eller

3. ikke retter ----for ham.

§ 414 straffeloven.1

Hvis noen overtrer det som i
norsk lov eller med heimel i norsk
lov er bestemt om legeunderspking
og mpnstring av skipsmannskaper,
om hyrekontrakt og avregningsbok,
om anmeldelse, framm0te eller förevisning
av dokumenter for noen
myndighet i sjpfartsforhold eller om
plikt til å gi opplysning til slik myndighet,
eller om avholdelse av sj0-forklaring eller annet bevisopptak,
straffes han med b0ter eller fengsel
inntil 3 måneder.

§ 315 straffeloven.

Med fengsel i inntil 2 år straffes
den som gj0r eller tillåter gjort noen
usann anfprsel i skipsbok, mptebok
for skipsforhpr eller i opptegnelser
som etter lov eller med hjemmel
i lov skal eller kan f0res til bruk
for eller istedenfor disse b0ker, eller
som i slike b0ker eller opptegnelser
legger eller tillåter lagt skjul på

1 Gällande lydelse.

350

Kungl. Maj. ts proposition nr 145 år 1966

(Svensk text)

Till samma straff dömes

1. befälhavare eller redare, om
han obehörigen vägrar någon att taga
del av dagbok, kladd till dagbok
eller på teknisk väg gjord uppteckning
rörande fartygets navigering
och gången av dess maskineri, samt

2. redare, om han försummar sin
skyldighet att förvara sådan handling.

330 §.

Har någon gjort sig skyldig till
gärning som avses i 323, 324, 325,
326 eller 327 § och därigenom visat

(Finlandssvensk text)

hus ej över fyra år och förlust av
medborgerligt förtroende eller med
fängelse eller, där omständigheterna
äro synnerligen förmildrande, med
böter; gjorde han det utan sådan
avsikt, vare straffet högst femtio
dagsböter.1

Lämnar befälhavaren eljest oriktig
eller vilseledande uppgift i dagbok,
dömes till böter, där ej gärningen
efter allmän lag bör beläggas med
strängare straff.

Maskinchef, styrman, maskinmästare
eller radiotelegrafist, som förbrutit
sig som i 1, 2 eller 3 mom.
avses, dömes enligt vad där sägs.

232 §.

Har befälhavare uraktlåtit att iakttaga
vad enligt 44 § är honom
ålagt, straffes med högst tio dagsböter.

Vägrar befälhavare eller redare
någon, som är därtill berättigad, att
taga del av innehållet i fartygs dagbok
eller kladd till dagbok "eller på
teknisk väg gjord uppteckning rörande
fartygets navigering och gången
av dess maskineri, dömes till
böter eller fängelse i högst sex månader.

Lag samma vare, om redare åsidosätter
sin skyldighet att förvara
dagbok eller kladd till dagbok eller
uppteckning som i 2 mom. sägs.

239 §.

Befälhavare, som så förbrutit sig
som i 230, 231, 233, 236, 237 eller
238 § sägs, må för viss tid eller för

1 Detta inom. gällande lydelse.

351

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

(Dansk text) (Norsk text)

sannheten. Under sserdeles formildende
omstendigheter kan bpter anvendes.

Med b0ter eller med fengsel inntil
1 år straffes den som unnlater det
som i eller med hjemmel i norsk
lov er bestemt om slike b0kers
eller opptegnelsers f0ring, oppbevaring
eller innlevering, eller herunder
gj0r seg skyldig i grov forspmmelse
eller uorden.

Jfr. § 315 annet ledd straffeloven
ovan.

§ 320.

G0r skibsfpreren sig skyldig i sådan
grov eller oftere gentagen fejl
eller forspmmelse med hensyn til
forpligtelser efter denne lov, som
ikke omfattes af nogen af de föregående
bestemmelser, straffes han
med bpde eller hsefte.

Jfr § 318 ovan.

§ 29 straffeloven.1
Den som kjennes skyldig i en
straffbar handling, kan når almene
bensyn krever det, idpmmes:

1 Gällande lydelse.

352

Kungl. Maj.ts proposition nr 745 år 1966

(Svensk text)

sig olämplig för tjänst på fartyg, för
vilkens utövande särskilda villkor
gälla, skall domstolen förklara honom
för viss tid eller för alltid förlustig
behörighet att utöva sådan
tjänst.

Meddelas förklaring enligt första
stycket, skall domstolen ofördröjligen
underrätta sjöfartsstyrelsen. I
fråga om radiotelegrafist skall även
telestyrelsen underrättas.

331 §.

Vid tillämpning av bestämmelserna
i detta kapitel jämställes med
befälhavare den som trätt i befälhavarens
ställe och med redare den
som i redarens ställe haft befattning
med fartyget.

332 §.

Hava flera medverkat till gärning
som avses i 323, 324, 325, 326 eller
327 §, gäller 23 kap. brottsbalken.

Straff ådömes ej enligt denna lag,
om gärningen är belagd med strängare
straff i brottsbalken.

345 §.

Sedan fartyg utklarerats och i övrigt
är färdigt att avgå, får ombordanställd
icke för gäld hindras att
avresa och ej heller något av vad
han fört ombord för tjänsten tagas i
mät eller beläggas med kvarstad.

(Finlandssvensk text)

alltid dömas förlustig sådan rättighet
att föra fartyg, för vars utövande
särskilda villkor äro stadgade. Har
han genom gärningen jämväl ådagalagt
olämplighet att utöva annan
tjänst på fartyg, må han dömas förlustig
även sådan behörighet.

I fråga om maskinchef, styrman,
maskinmästare eller radiotelegrafist,
som gjort sig förfallen till ansvar
enligt 231 §, 233 § 2 mom. och 236 §
2 mom. och genom gärningen ådagalagt
olämplighet för tjänsten, skall
vad i 1 mom. sägs äga motsvarande
tillämpning.

Om påföljd, som här avses, skall
domstolen ofördröjligen underrätta
sjöfartsstyrelsen samt i fråga om
radiotelegrafist jämväl post- och telegrafstyrelsen.

240 §4

Vad i detta kapitel stadgas angående
brott av befälhavare gälle ock
om brott av den, som är satt i befälhavarens
ställe.

278 §.

Fartyg, som är avgångsklart, må
ej utmätas, sättas under skingringsförbud
eller med kvarstad beläggas
för annan än sådan gäld, som är till
betalning förfallen och för vilken
sjöpanträtt eller intecknad panträtt
enligt lag åtnjutes. Lag samma vare
om redan inlastat gods, såvitt därigenom
orsakas dröjsmål och tredje
mans rätt sålunda förnärmas.

1 Gällande lydelse.

Kungl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

353

(Dansk text)

(Norsk text)

1. Tap av offentlig stilling som
den skyldige ved den straffbare
handling har vist seg uskikket eller
u ver dig til.

2. Tap för en bestemt tid av inntil
5 år eller for alltid av retten til å
inneha stilling eller utpve virksomhet
eller beskjeftigelse som den
skyldige ved den straffbare handling
har vist seg uskikket til eller
må fryktes å ville misbruke eller
som i saerlig grad krever almen tillit.
Den som er fradpmt retten til å
utpve en virksomhet, kan heller ikke
förestå slik virksomhet för en
annen. Han kan pålegges å gi fra
seg dokument eller annen gjenstand
som har tjent som bevis for en frad0mt
rett.

§ 321.

Hvad dette kapitel bestemmer vedrprende
skibsfpreren, gaelder også
den, der er trådt i skibsf0rerens
sted.

Jfr. § 514 6) loven om rettens ple je -

Jfr. § 246 annet ledd loven om
tvangsfullbyrdelse av 13. august
1915.

354

Kungl. Maj:ts proposition nr 1£5 år 1966

(Svensk text)

346 §.

På svenskt fartyg skall, till det
antal och mot den ersättning som
Konungen fastställer, medtagas
svenskt sjöfolk, vars hemsändande
det åligger konsul att besörja eller
som äger rätt till fri hemresa enligt
26 § sjömanslagen, till bestämmelseorten
eller annan hamn, som fartyget
skall anlöpa under resan. Utan
betalning skall medtagas urna innehållande
askan efter avliden svensk
befälhavare eller sjöman samt, såvitt
det kan ske utan olägenhet, hans
efterlämnade effekter. Fartygets befälhavare
är ansvarig för att dessa
skyldigheter iakttagas.

Konungen äger förordna, att bestämmelserna
i första stycket skola
gälla även i fråga om befälhavare
eller sjöman från annat land, hans
aska eller efterlämnade effekter

(Finlandssvensk text)

Ej heller må, sedan fartyg blivit
avgångsklart, befälhavaren eller någon
annan på fartyget anställd för
gäld hindras att avresa eller vad han
för tjänstens behov fört ombord tagas
i mät eller beläggas med kvarstad.

88 § sjömanslagen.1

Befälhavare är skyldig att under
hemresa mot skälig betalning medtaga
utrikes kvartblivna finska sjömän
ävensom sjömän som äga rätt
till hemresa jämlikt 26 §. Likaså
vare befälhavaren pliktig att utan
betalning medtaga urna, innehållande
askan efter avliden finsk befälhavare
eller sjöman, så ock sådan
av honom efterlämnad personlig
egendom, som utan olägenhet kan
medtagas.

Vägrar befälhavare utan lagligt
hinder att fullgöra vad i 1 mom.
sägs, straffes med böter.

1 Gällande lydelse.

355

Kungl. Maj:ts proposition nr 745 år 1966
(Dansk text) (Norsk text)

§ 70.

I det omfång og på de vilkår,
soin handelsministeren fastsaetter,
skal skibsf0reren medtage danske
spfarende, som har krav på fri
hjemrejse efter spmandslovens § 26,
eller for hvis hjemrejse en dansk
konsul eller myndighederne i Gr0nland
skal s0rge. Han skal uden betaling
medtage afd0de danske s0farendes
aske og efterladte ejendele,
for så vidt det kan ske uden ulempe.

Stk. 2. Under forudsaetning af gensidighed
kan handelsministeren udvide
disse bestemmelser til åt gaelde
også for fremmede S0farende, deres
aske og ejendele.”

§ 325. Plikt til å ta med sj0menn
som sendes hjem, m. m.

Sj0menn som det påhviler konsulen
å s0rge for blir sendt hjem, plikter
skipsfpreren å ta med til bestemmelsesstedet
eller en havn som
skipet anlpper under reisen, likevel
bare i slikt antall og på slike vilkår
som Kongen fastsetter. Uten godtgjprelse
plikter han, når det ikke
volder ulempe, å ta med askeurner
og etterlatte personlige eiendeler til
sjpmenn som ved sin d0d var norske
statsborgere eller hadde sitt hosted
i Norge.

Under forutsetning av gjensidighet
kan Kongen utvide disse bestemmelser
til også å gjelde utenlandske
sjpmenn (deres askeurner og eiendeler)
som ikke går inn under f0rste
ledd.

356

Kungl. Maj. ts proposition nr Hö år 1966

Innehållsförteckning

Propositionen .................................................. ]

Propositionens huvudsakliga innehåll ............................ 1

Lagförslag ..................................................... 4

Förslag till

lag om ändring i sjölagen .................................. 4

lag om ändring i lagen den 4 juni 1937 (nr 306) om behörighet för

häradsrätt att upptaga sjörättsmål .......................... 48

lag om ändrad lydelse av 1 § lagen den 9 maj 1958 (nr 205) om

förverkande av alkoholhaltiga drycker m. m................... 49

lag om ändrad lydelse av 79 § sjömanslagen den 30 juni 1952 (nr

...................................................... 50

lag angående ändring i lagen den 28 maj 1937 (nr 249) om inskränkningar
i rätten att utbekomma allmänna handlingar ____ 51

Utdrag av statsrådsprotokollet den 3 juni 1966 .................... 53

Inledning .................................................... 53

Sjölagen .................................................... 55

Befälhavarekapitlet ......................................... 56

Sjölagskommittén ........................................ 56

Remissyttrandena ........................................ 59

Departementschefen ...................................... 62

De särskilda bestämmelserna .............................. 68

Haverikapitlet .............................................. 78

Sjölagskommittén ........................................ 79

Remissyttrandena ........................................ 81

Departementschefen ...................................... 84

De särskilda bestämmelserna .............................. 86

Sammanstötningskapitlet .................................... 93

Dagböcker ................................................. 96

Sjölagskommittén ........................................ 97

Remissyttrandena ........................................ 100

Departementschefen ...................................... 104

De särskilda bestämmelserna .............................. 109

Sjöförklaring m. m......................................... m

Sjölagskommittén ........................................ 112

Remissyttrandena ........................................ 119

Departementschefen ...................................... 129

De särskilda bestämmelserna .............................. 139

Besiktning ................................................. 168

Sjölagskommittén ........................................ I69

Remissyttrandena ........................................ 173

Departementschefen ...................................... 176

De särskilda bestämmelserna .............................. 179

357

Kangl. Maj.ts proposition nr 145 år 1966

Ansvarsbestämmelser ....................................... 181

Sjölagskommittén ........................................ 182

Remissyttrandena ........................................ 188

Departementschefen ...................................... 197

De särskilda bestämmelserna .............................. 207

Rättegång i sjörättsmål..................................... 214

Sjölagskommittén ........................................ 215

Remissyttrandena ........................................ 217

Departementschefen ...................................... 220

De särskilda bestämmelserna .............................. 222

Särskilda bestämmelser..................................... 226

Sekretesslagen ............................................... 228

Övriga lagförslag..................................:.......... 233

Ikraftträdande m. in......................................... 234

Hemställan .................................................. 235

Bilaga 1. Till lagrådet remitterade lagförslag in. in............. 236

Bilaga 2. Sjölagskommitténs förslag 1963 ...................... 240

Bilaga 3. Sjölagskommitténs förslag 1965 ...................... 247

Utdrag av lagrådsprotokollet den 31 oktober 1966 .................. 260

Utdrag av statsrådsprotokollet den 4 november 1966 ................ 272

Bilaga 1. Parallella nordiska lagtexter .......................... 275

MARCUS BOKTR. STHLM 1966 660365