Kungl. Maj.ts proposition nr 1'i3 år 1959 (Proposition 1959:143)

Kungl. Maj.ts proposition nr 1''i3 år 1959

Nr 143

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändring i rättegångsbalken m. mgiven Stockholms
slott den 8 april 1959.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll
vill Kungl. Maj:t härmed jämlikt 87 § regeringsformen föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till

1) lag om ändring i rättegångsbalken; samt

2) lag angående ändrad lydelse av 8 § lagen den 22 juni 1928 (nr 254) om
arbetsdomstol.

GUSTAF ADOLF

Ingvar Lindell

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås vissa smärre ändringar i rättegångsbalken. Sålunda
föreslås att den i lagen stadgade längsta väglängden för rätt till hämtning
till förhör utsträckes från femton till trettio kilometer. Vidare öppnas
möjlighet för åklagare att i sådana fall, då fel eller misstag förelupit vid utfärdande
av strafföreläggande, föra talan om föreläggandets undanröjande.
Slutligen skall enligt förslaget den nuvarande befogenheten för Kungl.
Maj :t att meddela tillstånd till utbyte av domareed mot försäkran på heder
och samvete överflyttas på domstolen eller rättens ordförande. En jämkning
av edens lydelse föreslås i samband därmed. 1

1 Bihang till riksdagens protokoll VJ5V. 1 samt. Nr 14.1

Kungl. Maj. ts proposition nr 1\3 år 1959

Förslag

till

Lag

om ändring i rättegångsbalken

Härigenom förordnas, att 4 kap. It §,23 kap. 7 § och 59 kap. 5 § rättegångsbalken1
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

4 KAP.

Domare skall, innan han må tjänstgöra,
avlägga denna ed:

»Jag N. N. lovar och försäkrar inför
Gud den allsmäktige och vid hans
heliga ord, att jag vill och skall efter
mitt hästa förstånd och samvete i alla
domar rätt göra, ej mindre den fattige
än den rike, och döma efter Guds och
Sveriges lag och laga stadgar; aldrig
lag vränga eller orätt främja för släktskap,
svågerskap, vänskap, avund, illvilja
eller räddhåga, ej heller för mutor
och gåvor eller annan orsak, under
vad sken det vara må; ej den saker
göra, som saklös är, eller den saklös,
som saker är. Jag skall varken
förr, än domen avsäges, eller sedan
uppenbara dem, som till rätta gå, eller
andra de rådslag rätten inom
stängda dörrar håller. Detta allt vill
och skall jag som en ärlig och uppriktig
domare troget hålla.»

Med Konungens tillstånd må den,
som på grund av sin åskådning i religiöst
hänseende hyser betänklighet
mot att avlägga ed, i stället avgiva 1

§•

Domare skall, innan han må tjänstgöra,
avlägga denna ed:

»Jag N. N. lovar och försäkrar inför
Gud den allsmäktige och vid hans
heliga ord, att jag vill och skall efter
mitt bästa förstånd och samvete i alla
domar rätt göra, ej mindre den fattige
än den rike, och döma efter Sveriges
lag och laga stadgar; aldrig lag
vränga eller orätt främja för släktskap,
svågerskap, vänskap, avund, illvilja
eller räddhåga, ej heller för mutor
och gåvor eller annan orsak, under
vad sken det vara må; ej den saker
göra, som saklös är, eller den saklös,
som saker är. Jag skall varken
förr, än domen avsäges, eller sedan
uppenbara dem, som till rätta gå, eller
andra de rådslag rätten inom
stängda dörrar håller. Detta allt vill
och skall jag som en ärlig och uppriktig
domare troget hålla.»

Ed skall avläggas inför domstol eller
inför rättens ordförande. Med
domstolens eller ordförandens tillstånd
må den, som på grund av sin

1 Senaste lydelse, se beträffande 59 kap. 5 § SFS 1954: 432.

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1959

(Nuvarande lydelse)

försäkran på heder och samvete av
samma innehåll i övrigt, som sägs i
första stycket.

Ed eller försäkran skall avläggas
inför domstol eller inför rättens ordförande.

(Föreslagen Igdelse)

åskådning i religiöst hänseende hyser
betänklighet mot att avlägga ed, i
stället avgiva försäkran på heder och
samvete av samma innehåll i övrigt,
som sägs i första stycket.

23 KAP.

Underlåter den som kallats till förhör
utan giltig orsak att hörsamma
kallelsen och överstiger ej våglängden
mellan den plats, som utsatts för
förhöret, och den, där han har sin bostad
eller vid kallelsens mottagande
uppehöll sig, femton kilometer, må
han hämtas till förhöret.

Utan föregående kallelse må den
som uppehåller sig inom en våglängd
av femton kilometer från den plats,
där förhör skall hållas, hämtas till
förhöret, om undersökningen avser
brott, varå frihetsstraff kan följa, och
det skäligen kan befaras, att han ej
skulle hörsamma kallelse eller i anledning
av kallelse skulle genom undanröjande
av bevis eller på annat
sätt försvåra utredningen.

Är den-------för föi

§•

Underlåter den som kallats till förhör
utan giltig orsak att hörsamma
kallelsen och överstiger ej våglängden
mellan den plats, som utsatts för förhöret,
och den, där han har sin bostad
eller vid kallelsens mottagande
uppehöll sig, trettio kilometer, må
han hämtas till förhöret.

Utan föregående kallelse må den
som uppehåller sig inom en våglängd
av trettio kilometer från den plats,
där förhör skall hållas, hämtas till
förhöret, om undersökningen avser
brott, varå frihetsstraff kan följa, och
det skäligen kan befaras, att han ej
skulle hörsamma kallelse eller i anledning
av kallelse skulle genom undanröjande
av bevis eller på annat
sätt försvåra utredningen.

59 KAP.
5

Strafföreläggande, som godkänts av
den misstänkte, skall på besvär av
den som föreläggandet avser undanröj
as:

1. om godkännandet icke kan anses
som eu giltig viljeförklaring;

2. om vid ärendets behandling förekommit
sådant fel, att föreläggandet
bör anses ogiltigt; eller

Strafföreläggande, som godkänts
av den misstänkte, skall efter besvär
undanröjas:

1. om godkännandet icke kan anses
som en giltig viljeförklaring;

2. om vid ärendets behandling förekommit
sådant fel, att föreläggandet
bör anses ogiltigt; eller

Kungl. Maj.ts proposition nr H3 år 1959

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

3. om föreläggandet eljest ej överensstämmer
med lag.

Har strafföreläggande undanröjts,
må ej därefter för samma gärning
dömas till eller föreläggas svårare
straff.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1959.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 8 § lagen den 22 juni 1928 (nr 254)

om arbetsdomstol

Härigenom förordnas, att 8 § lagen den 22 juni 1928 om arbetsdomstol1
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Innan någon tager säte i arbetsdomstolen,
skall han hava avlagt domared
eller, med Konungens tillstånd,
sådan försäkran på heder och
samvete, varom i 4 kap. 11 § andra
stycket rättegångsbalken sägs.

§•

Innan någon tager säte i arbetsdomstolen,
skall han hava avlagt
domared eller försäkran enligt vad i
4 kap. 11 § rättegångsbalken sägs.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1959.

Senaste lydelse, se SFS 1947: 637.

Kungl. Maj.ts proposition nr 1 i3 år 1959

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 27 februari 1959.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Nilsson, Sträng,

Andersson, Lindell, Lindström, Lange, Lindholm, Kling, Skoglund,

Edenman, Netzén, Johansson, af Geijerstam.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Lindell, anmäler efter gemensam
beredning med statsrådets övriga ledamöter fråga angånde vissa ändringar
i rättegångsbalken samt anför därvid följande.

I skrivelse den 16 april 1958, nr 191, anhöll riksdagen, under åberopande
av vad som anförts i första lagutskottets av riksdagen godkända utlåtande
nr 24, om förslag till utsträckning av den i 23 kap. 7 § rättegångsbalken
angivna våglängden för hämtning till förhör. I anledning av skrivelsen upprättades
på hösten 1958 inom justitiedepartementet en promemoria med förslag
till ändring av det nyssnämnda stadgandet, över promemorian har
efter remiss yttranden avgivits av Göta hovrätt, hovrätten över Skåne och
Blekinge, hovrätten för Övre Norrland, riksåklagarämbetet, statsåklagarna
i Stockholm, Göteborg och Malmö, Sveriges advokatsamfund, föreningen
Sveriges häradshövdingar, föreningen Sveriges stadsdomare, föreningen
Sveriges landsfogdar, föreningen Sveriges landsfiskaler samt föreningen
Sveriges stadsfiskaler. Statsåklagaren i Stockholm har vid sitt yttrande fogat
yttranden från vissa av cheferna för stadens åklagarkammare.

Jag anhåller nu att få upptaga detta ärende till behandling. I samband
därmed avser jag att även behandla ytterligare ett par spörsmål rörande
rättegångslagstiftningen. Den ena frågan — aktualiserad av riksåklagaren
i en framställning den 9 oktober 1958 — gäller ändring av stadgandet i 59
kap. 5 § rättegångsbalken om undanröjande av strafföreläggande, som godkänts
av den misstänkte, den andra ordningen för meddelande av tillstånd
till domareeds utbytande mot högtidlig försäkran nu. m.

A. Våglängden för hämtning till förhör

Gällande rätt

Enligt 23 kap. 7 § rättegångsbalken må den som under förundersökning
i brottmål kallats till förhör men utan giltig orsak underlåter att hörsamma
kallelsen, hämtas till förhöret, om våglängden mellan den plats, som utsatts

Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1959

för förhöret, och den, där han har sin bostad eller vid kallelsens mottagande
uppehöll sig, ej överstiger femton kilometer. Utan föregående kallelse må
hämtning ske av den, som uppehåller sig inom en våglängd av femton kilometer
från förhörsplatsen, om undersökningen avser brott, varå frihetsstraff
kan följa, och det skäligen kan befaras, afl han ej skulle hörsamma kallelse
eller i anledning av kallelse skulle genom undanröjande av bevis eller på
annat sätt försvåra utredningen.

Bestämmelserna ansluter sig till de allmänna regler om förundersökningens
bedrivande, vilka upptagits i 23 kap. rättegångsbalken. I 4 § nämnda
kapitel föreskrives bl. a. att undersökningen bör så bedrivas, att ej någon
onödigt får vidkännas kostnad eller olägenhet. Enligt 6 § må under förundersökningen
förhör hållas med envar, som antages kunna lämna upplysning
av betydelse för utredningen.

Närmare bestämmelser om förundersökning är meddelade i förundersökningskungörelsen
den 19 december 1947. Beträffande förhör stadgas i 5 §
nämnda kungörelse att förhör skall, såvida icke därigenom förundersökningens
behöriga gång motverkas eller polisens eller åklagarens arbete avsevärt
försvåras, hållas å tid och plats, som antages medföra minsta olägenhet
för den som skall höras. Förhör skall också i övrigt anordnas så,
att onödig tidsspillan för den hörde undvilces. Vidare föreskrives att den
som skall höras bör, där så kan ske och det ej finnes olämpligt med hänsyn
till utredningen, i god tid kallas till förhöret. Enligt 6 § skall fråga om hämtning
till förhör i allmänhet avgöras av undersökningsledaren. Rörande
hämtning till förhör av den som skall höras som vittne eller eljest utan att
vara misstänkt för brott stadgas vidare, att sådan hämtning bör äga rum
allenast när skäl av särskild vikt föreligger för sådan åtgärd, såsom att förhöret
icke eller endast med avsevärd svårighet kan hållas på den plats, där
den som skall höras befinner sig, eller att vittne behöver inställas på viss
plats för konfrontation eller på brottsplats för prövning av vittnets iakttagelseförmåga
eller till rekonstruktionsförsök eller ock att med hänsyn till
hrottets beskaffenhet och omständigheterna i övrigt särskild skyndsamhet
är av nöden.

Den med vilken förhör hålles under förundersökning äger under förutsättningar,
som närmare angives i kungörelsen den 26 september 1947 om
ersättning av allmänna medel till personer som höras under förundersökning
i brottmål, erhålla gottgörelse av allmänna medel för nödiga kostnader
till resa och uppehälle samt för tidsspillan.

Ur förarbetena

Frågan om hämtning till förhör berördes redan i ett inom justitiedepartementet
år 1919 utarbetat utkast till lag angående polisundersökning i brottmål
samt häktning in. in. I utkastet upptogs bl. a. en bestämmelse (1 kap.
5 §) att undersökningsledare, som hade att leda polisundersökning angående
begånget brott, ägde till förhör inför sig eller underlydande polisman

Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1959

inkalla envar, som antoges kunna lämna upplysningar av betydelse för undersökningen;
dock fick förhöret ej hållas å plats, som vore belägen längre
än femton kilometer från det ställe, där den kallade uppehöll sig vid kallelsens
delgivning. Om den, som sålunda fick kallas till förhör, vore misstänkt
för brottet eller hans hörande eljest vore av synnerlig vikt för undersökningen,
ägde undersökningsledaren, om det kunde befaras, att vederbörande
ej skulle hörsamma kallelsen, förordna, att han skulle inställas.

Vid remiss till lagrådet av förslag till lag i ämnet yttrade departementschefen
— under hänvisning till att i några remissyttranden över utkastet
anmärkts, att vid bestämmandet av inställelseskyldigheten det längsta medgivna
avståndet från platsen för kallelsens delgivning till platsen för förhöret
satts för kort — att han ej ansåge det lämpligt att pålägga en vidsträcktare
inställelseplikt. För de större distrikten, särskilt i Norrland, torde enligt
hans mening undersökningsledaren, när den som skulle höras vistades på
längre avstånd inom distriktet och undersökningsledaren ej själv kunde företaga
resan, få för förhöret anlita till dennes biträde anställd kriminalpolis.

I lagrådet ansåg två ledamöter, att det i förslaget angivna avståndet var
för snävt och förordade en utsträckning till trettio kilometer. Det borde enligt
deras mening inte möta några betänkligheter att stadga detta maximiavstånd
för hela riket. I landets tätare befolkade delar torde detta avstånd
i regel inte behöva utnyttjas, och även när så erfordrades syntes tillgängliga
goda kommunikationer oftast göra stadgandet föga betungande. Lagrådets
övriga två ledamöter fann begränsningen till femton kilometer i hög
grad betänklig i vad gällde inställande av den för brottet eller delaktighet
däri misstänkte. Garanti för att inställelse av misstänkt inte ägde rum på
allt för långa avstånd kunde vinnas på ett lämpligare sätt genom att låta den
misstänkte föras till den undersökningsledare, som vore närmast tillgänglig
från den ort, där den misstänkte antoges uppehålla sig vid anträffandet.

Förslaget blev ej av Kungl. Maj:t förelagt riksdagen. 1

1 sitt den 15 december 1926 avgivna betänkande angående rättegångsväsendets
ombildning (SOU 1926:32) föreslog processkommissionen bl. a.
att statsåklagare skulle utrustas med rätt att hämta den som utan giltigt
skäl underlät att hörsamma kallelse till förhör och som befann sig i den
stad eller eljest på visst mindre avstånd från den ort, där förhöret liölles.
Därest det kunde befaras att den, emot vilken undersökning var riktad, i
anledning av kallelsen skulle avvika eller undanröja bevisning, ägde statsåk
lagaren förordna, att han skulle hämtas utan föregående kallelse.

I processlagberedningens den 29 november 1938 (SOU 1938: 43, 44) avgivna
förslag till rättegångsbalk upptogs i 23 kap. 7 § ett stadgande av samma
lydelse som återfinns i gällande lag. I motiven till nämnda stadgande
anfördes bl. a.:

Skall förhör med någon hållas å annan plats än den, där han uppehåller
sig, bör han i regel kallas till förhöret. Någon skyldighet att infinna sig till
sådant förhör bör dock ej föreligga, om våglängden mellan den plats, som

Kungl. Maj. ts proposition nr 1t3 år 19ö9

utsatts för förhöret, och den, där han har sin bostad eller vid kallelsens mottagande
uppehöll sig, överstiger ett visst avstånd, i förslaget bestämt till femton
kilometer. Överstiger våglängden icke den sålunda angivna, bör, om den
som kallats utan giltig orsak underlåter att hörsamma kallelsen, förhörsledaren
äga att hämta honom till förhöret.

För säkerställande av utredningen kan stundom vara av vikt, att hämtningsmöjlighet
föreligger även utan föregående kallelse. Särskilt då det gäller
den för brottet misstänkte, kan ofta befaras, att han icke skulle komma
att hörsamma kallelse att inställa sig. Genom kallelse blir han varskodd om
att misstankar äro riktade mot honom och kan därigenom föranledas afl
söka undanröja bevisning eller på annat sätt försvåra utredningen. I nu antydda
fall kan visserligen den misstänkte enligt bestämmelserna i 24 kaj),
anhållas, men om tillräckliga skäl härtill ej föreligga, bör han kunna hämtas
till förhör. Även i fråga om annan än den misstänkte kan en kallelse vara
olämplig, t. ex. om han kan tänkas komma att varna den misstänkte eller
vara denne behjälplig med att undanröja bevisning. I 7 § andra stycket har
därför medgivits rätt att utan föregående kallelse hämta den som skall höras,
om det kan befaras, att han ej skulle hörsamma kallelse eller i anledning
av kallelse skulle genom undanröjande av bevis eller på annat sätt försvåra
utredningen. Stadgandet har ansetts böra avse allenast fall, då undersökningen
avser brott, varå frihetsstraff kan följa, och gäller endast, om
den som skall höras befinner sig inom en våglängd av femton kilometer
från den plats, där förhöret skall äga rum. Den prövning, som bör föregå
ett beslut om hämtning i nu avsedda fall, är av den beskaffenhet, att den
bör verkställas av undersökningsledaren och icke anförtros åt polisman.

Ändringsförslag

I en vid 1958 års A-riksdag väckt motion (II: 351) hemställdes, »att riksdagen
måtte i skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om ändring av den i 23
kap. 7 § rättegångsbalken angivna gränsen för hämtning från femton kilometer
till tjugu kilometer».

Såsom motivering för yrkandet åberoj>ades i motionen, att det för Stockholms
del uppkommit vissa praktiska olägenheter av att det i lagrummet
angivna avståndet bestämts till femton kilometer; t. ex. Hässelby strand och
Segeltorj) låg j)å större avstånd från kriminalpolisens station, där förhören
regelmässigt hölls. Enligt vad i motionen framhölls torde en höjning av det
maximala avståndet för hämtning medföra praktiska fördelar även för vissa
andra polisdistrikt. Med hänsyn härtill och enär det i fråga om den enskildes
intresse kunde vara tämligen likgiltigt, om gränsen bestämdes till tjugu
kilometer i stället för femton, borde en ändring i enlighet med yrkandet vidtagas.

Över motionen inhämtades yttrande av 1951 års rättegångskommitté.
Kommittén avstyrkte motionen samt yttrade:

Reglerna om maximiavstånd för hämtning till förhör är uttryck för den
allmänna principen att förundersökning i brottmål skall så bedrivas, att ej
någon onödigt får vidkännas kostnad eller olägenhet. Huru maximiavståndet
än bestämmes, är det ujjjjenbart att gränsfall uppkomma, då det kan te
sig omotiverat att hämtning ej må ske. I varje fall saknas anledning antaga

Kungl. Maj:ts proposition nr l''i3 år 1939

att en utsträckning av avståndet med fem kilometer innebär så stora praktiska
fördelar, att skäl finnes för den i motionen föreslagna lagändringen.

En minoritet inom kommittén förordade en utsträckning av avståndet för
hämtning till trettio kilometer och åberopade därvid att erfarenheten visat,
att det nu gällande maximiavståndet är för snävt tilltaget. Enligt samma
ledamöter skulle förundersökningen kunna effektiviseras om avståndet utsträcktes
till trettio kilometer; med hänsyn till gällande regler om ersättning
av allmänna medel till personer som höres under förundersökning förklarade
de sig icke hysa några betänkligheter mot en sådan utsträckning av
avståndet.

I utlåtande (nr 24) i anledning av motionen anförde första lagutskottet,
att enligt utskottets uppfattning skäl förelåg att nu genomföra en ändring
av förevarande regler, innebärande en utvidgning av ifrågavarande avstånd.
Detta måste uppenbarligen ske med beaktande av vad som vore ändamålsenligt
med hänsyn till de skiftande förhållandena inom olika delar av riket.
Härför erfordrades enligt utskottets mening eu mera ingående undersökning
än vad som dittills förekommit.

Utskottets utlåtande utmynnade i en hemställan att riksdagen måtte i
skrivelse till Kungl. Maj :t anhålla om förslag till utsträckning av den i 23
kap. 7 § rättegångsbalken angivna väglängden. Vad utskottet hemställt bifölls
av riksdagen (skr. nr 191).

Departementspromemorian

I promemorian framhålles bl. a. att då det gäller att utsträcka den i 23
kap. 7 § rättegångsbalken angivna väglängden det måste beaktas att reglerna
om maximiavstånd utgör uttryck för den allmänna principen att förundersökning
skall så bedrivas att ej någon onödigt får vidkännas kostnad
och olägenhet. Med hänsyn härtill har det i promemorian ansetts uteslutet
att helt slopa maximeringen. Det uttalas att försiktigheten snarast torde
bjuda alt man här går fram med stor varsamhet.

I promemorian anföres vidare:

Eu utvidgning kan tydligen tänkas utformad på olika sätt. Det har sålunda
framförts att reglerna om avståndsmaximering skulle differentieras
med hänsyn till de skiftande förhållandena inom skilda delar av riket. Eftersom
det i praktiken torde vara ytterligt svårt — för att icke säga omöjligt
— att på ett rättvisande sätt genomföra en sådan differentiering, och
frågan knappast får anses vara av sådan vikt, att den motiverar en alltför
vidlyftig reglering, torde tanken härpå böra avvisas. Ej heller torde en bättre
lösning kunna åvägabringas genom att avgränsningen sker annorledes än
genom angivande av viss vägsträcka.

Under hänvisning till vad sålunda anförts förordas i promemorian att frågan
lämpligen löses på så sätt atl det i lagen angivna maximiavståndet förlänges.
Det erinras i promemorian om att det i tidigare sammanhang föreslagits
att avståndet borde fixeras till trettio kilometer. En sådan utsträckning
torde enligt promemorian näppeligen möta några betänkligheter. På

Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1959

grund av bl. a. kommunikationsväsendets och trafikmedlens utveckling torde
en sådan ändring ej nämnvärt inkräkta på principen att ej någon onödigt
bör få vidkännas kostnad eller olägenhet av förundersökningen. Det
påpekas i promemorian att även vid ett maximiavstånd å trettio kilometer
gränsfall kan uppkomma, då det kan le sig omotiverat att hämtning ej må
ske. Klart är emellertid att genom den nya regeln åtskilliga av de nuvarande
olägenheterna elimineras utan att detta torde innebära någon nämnvärd
nackdel för dem som skall höras.

Remissyttrandena

Promemorians förslag har tillstyrkts eller lämnats utan erinran i det övervägande
antalet yttranden. Riksåklagarämbetet anför, att även om den föreslagna
30-kilometersgränsen icke innebär en för alla fall tillfredsställande
lösning den dock får anses utgöra en påtaglig förbättring i förhållande till
vad nu gäller. Föreningen Sveriges stadsfiskater yttrar, att de olägenheter,
som det gällande maximiavståndet torde innebära för Stockholms vidkommande,
genom det föreliggande ändringsförslaget undanröjes. Statsåklagaren
i Göteborg framhåller, att den föreslagna lagändringen innebär påtagliga
fördelar för polis- och åklagarverksamheten i Göteborg. I det yttrande,
som avgivits av föreningen Sveriges häradshövdingar, betecknas den föreslagna
avståndsgränsen som väl avvägd. Föreningen är motståndare till tanken
att en differentiering av avståndsmaximeringen sker under hänsynstagande
till de skiftande förhållandena inom olika delar av landet. — En
klart positiv inställning till förslaget ges till känna jämväl i de yttranden,
som avgivits av föreningen Sveriges landsfogdar och föreningen Sveriges
landsfiskaler.

Viss kritik mot förslaget har framförts av statsåklagaren i Stockholm.
Enligt dennes mening är den föreslagna utvidgningen icke tillräcklig för att
tillgodose effektiviteten i utredningsarbetet i vissa fall då utredningsverksamheten
i ett i Stockholm handlagt brottmål sträcker sig utom huvudstaden.
Särskilt gäller detta de brott, som avser landsskadlig verksamhet. I yttrandet
framhålles vidare att för landsbygdens vidkommande denna fråga
torde vara vida mera aktuell än i Stockholm. För att i dylika fall helt tillgodose
intresset av effektivitet i utredningsarbetet synes ej några andra utvägar
finnas än att antingen slopa alla gränser i nu förevarande hänseende
eller för ändamålet genomföra en gradering av brotten i grova och mindre
grova brott samt upphäva gränsen i fråga om de grova brotten och behålla
den beträffande de mindre grova. Att genomföra det förra alternativet torde
måhända — med hänsyn till de kännbara olägenheter, detsamma kan innebära
för den, som skall hämtas — åtminstone för närvarande icke kunna
ifrågakomma. Det senare alternativet synes däremot förtjänt av att redan
nu tagas under övervägande. Det ifrågasättes, om icke tillämpningen av den
vidsträcktare hämtningsrätten uteslutande borde läggas i händerna på vissa

Kungl. Maj. ts proposition nr / ''/.‘i år 1959

kvalificerade befattningshavare, för åklagarväsendets vidkommande på
statsåklagare!! eller annan åklagare, som av riksåklagarämbetet tilldelats
motsvarande behörighet i förevarande avseende. Tillika torde skyldighet
böra åläggas polismyndighet att i ifrågavarande fall på lämpligt sätt sörja
för återtransporten av den hämtade, såvida icke han anhålles. — I ett av de
yttranden, som fogats till statsåklagare^ i Stockholm yttrande, har framkastats
tanken att hämtning skulle få tillgripas inom städer och andra tätorter
utan maximering av väglängden.

Departementschefen

Såsom av den förut lämnade redogörelsen framgår har den i 23 kap. 7 §
rättegångsbalken stadgade begränsningen till femton kilometer av rätten
att hämta någon till förhör medfört vissa praktiska olägenheter inom
skilda delar av landet. Vad städerna beträffar synes olägenheter främst ha
uppkommit för Stockholms del. På landsbygden har — enligt vad av departementspromemorian
framgår — svårigheter gjort sig märkbara bl. a.
i Norrland.

Olika möjligheter är tänkbara, då det gäller att komma till rätta med
törevarande problem. Vilken metod som än väljes måste dock beaktas atl
eu regel i ämnet icke bör få inkräkta på den allmänna principen att förundersökningen
skall så bedrivas, att ej någon onödigt vidkännes kostnad
eller olägenhet. På grund härav torde det icke böra komma i fråga att helt
slopa maximigränsen för hämtning till förhör. Med hänsyn till städernas
numera stundom ganska vidsträckta områden lär det ej heller vara möjligt
att utan begränsning av avståndet generellt medgiva hämtning inom stads
område. Ehuru vissa skäl talar för en differentiering av hämtningsrätten
efter skiftande förhållanden synes en dylik lösning icke böra väljas. Det
tox-de nämligen i praktiken vara ytterst svårt — för att icke säga omöjligt
— att på ett rättvisande sätt genomföra en sådan differentiering, och frågan
kan ej heller sägas vara av sådan vikt, att den motiverar en mera vidlyftig
reglering.

Den närmast till hands liggande lösningen synes därför vara att det i lagen
angivna maximiavståndet förlänges. I promemorian har föreslagits all
väglängden utsträckes från femton till trettio kilometer eller alltså alt
maximiavståndet fördubblas, ett förslag som vunnit allmän anslutning vid
remissbehandlingen. En sådan utvidgning torde medföra en avsevärd förbättring
av möjligheterna att effektivt hedriva förundersökningen. Även om
förslaget måhända icke utgör en ur denna synpunkt för alla förekommande
fall tillfredsställande lösning, anser jag av hänsyn till den enskilde icke
lämpligt att gå utöver denna gräns.

Under hänvisning till vad sålunda anförts vill jag förorda, atl den i 23
kap. 7 § rättegångsbalken stadgade väglängden utsträckes från femton till
trettio kilometer.

Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1959

B. Undanröjande av godkänt strafföreläggande

I 59 kap. 5 § rättegångsbalken stadgas, atl strafföreläggande, som godkänts
av den misstänkte skall, »på besvär av den som föreläggandet avser»,
undanröjas i vissa särskilt angivna fall, nämligen om godkännandet icke
kan anses såsom en giltig viljeförklaring, om vid ärendets behandling förekommit
sådant fel att föreläggandet bör anses ogiltigt eller om föreläggandet
eljest ej överensstämmer med lag. Enligt 6 § samma kapitel skall den
som vill besvära sig över strafföreläggande inkomma med besvärsinlaga
till den hovrätt där, om åtal väckts, talan mot underrättens dom skolat
fullföljas. Besvär skall anföras inom en månad, sedan åtgärd för verkställighet
av föreläggandet företogs hos den misstänkte. Över hovrättens beslut
må talan icke föras.

I anslutning till dessa bestämmelser bar riksåklagarämbetet i skrivelse
den 9 oktober 1958 framhållit att situationer, där talan om undanröjande
av strafföreläggande befinnes påkallad på sådan grund, som avses i 59 kap.
5 § rättegångsbalken, visat sig uppkomma i betydande omfattning. Ofta
gäller det fall, där sådan åtalsprövning som föreskrives i 44 § 3 mom. barnavårdslagen
och 57 § lagen om nykterhetsvård icke ägt rum, därför att del
vid strafföreläggandets utfärdande icke förelegat upplysning om att den
misstänkte varit omhändertagen för skyddsuppfostran eller intagen å alkoholistanstalt,
samt omständigheterna varit sådana att beivran uppenbarligen
bort underlåtas. Vidare förekommer ej sällan, att den misstänkte, sedan han
lagförts för en förseelse vid domstol å gärningsorten, av misstag delges och
godkänner ett av åklagaren i det distrikt, där han har sitt hemvist, utfärdat
strafföreläggande avseende samma förseelse. En ytterligare ej ovanlig grupp
av felaktiga strafförelägganden är de, då på grund av oriktig uppgift av den
misstänkte eller missuppfattning vid upprättande av rapport föreläggandet
utfärdats för en ej straffmyndig person. Någon gång har det även förekommit,
att eu misstänkt förelagts dagsböter i stället för penningböter. Om i elt
dylikt fall straffpåföljden framstår som uppenbart för sträng, måste rättelse
ske. Det är enligt ämbetets mening angeläget, att elt rättsmedel står till
buds, varigenom oriktiga strafförelägganden utan alltför stor omgång kan
undanröjas.

I skrivelsen påpekas att i åtskilliga fall, då fel begåtts vid utfärdande av
strafföreläggande, vederbörande åklagare anfört besvär över strafföreläggandet
till förmån för den misstänkte med åberopande av förenämnda lagrum.
Det har emellertid visat sig, att frågan, huruvida åklagaren — med
hänsyn till avfattningen av 59 kap. 5 § rättegångsbalken — äger till förmån
för den misstänkte föra sådan talan, varom här är fråga, bedömts olika i
skilda avgöranden av hovrätt. Sålunda har i några fall talan upptagits och
prövats, medan i andra fall åklagare förklarats icke vara behörig att jämlikt
59 kap. 5 § rättegångsbalken föra talan om undanröjande av strafföreläggande.

Kungl. Maj. ts proposition nr t ''t.‘1 år 1959

Enligt ämbetets mening synes det, som om den tolkning av lagrummet
som innebär att åklagaren äger behörighet att föra sådan talan, varom här
är fråga, har avgörande skäl för sig. I detta hänseende är till en början att
beakta, att enligt 20 kap. 2 § tredje stycket rättegångsbalken åklagaren äger
i högre rätt fullfölja talan även till den misstänktes förmån. Denna bestämmelse
äger tillämpning jämväl i fråga om användande av särskilda rättsmedel.
Vad angår strafförelägganden saknas något allmänt rättsmedel. Det
särskilda rättsmedlet i 59 kap. 5 § rättegångsbalken har tillskapats i den
misstänktes intresse. Detta rättsmedel står således icke till buds för åklagaren.
Detta har medfört, att i fall då åklagaren finner något sådant fel
vidlåda ett strafföreläggande, som avser 59 kap. 5 § rättegångsbalken, och
felet länt den misstänkte till fördel — exempelvis att den misstänkte blivit
ålagd penningböter i stället för normerade böter — möjlighet saknas för
aklagaren att åvägabringa ändring i den genom strafföreläggande! ålagda
bötespåföljden. När det i lagrummets text anges, att strafföreläggande
»skall på besvär av den som föreläggandet avser undanröjas», synes enligt
ämbetets mening därmed avses endast att ge uttryck åt det förhållandet, att
åklagaren icke äger till men för den misstänkte begagna rättsmedlet i fråga.
Anledning saknas att uppfatta de ifrågavarande orden så, att de skulle
åsyfta något förbud för åklagaren att med stöd av den allmänna regeln i 20
kap. 2 § tredje stycket rättegångsbalken anlita rättsmedlet till förmån för
den misstänkte. Ämbetet kan ej heller finna, att något rättspolitiskt skäl
föreligger för att åklagaren skulle vara betagen möjligheten att till förmån
för den misstänkte yrka undanröjande av strafföreläggande. I de fall, där
hovrätt avvisat åklagarens talan, har detta skett utan annan motivering än
att sådan talan som avses i lagrummet får föras endast av den som straffföreläggandet
avser.

Vad angår frågan vilka utvägar som eljest står åklagaren till buds att i den
misstänktes intresse få felaktiga strafförelägganden undanröjda, erinrar
ämbetet om att möjlighet finns att anlita resningsvägen. I skrivelsen nämnes
att ämbetet i ett flertal fall sökt resning till förmån för den misstänkte
beträffande strafförelägganden i fall, där den för vilken strafföreläggande!
utfärdats icke begått gärningen eller då han ej uppnått straffmyndig ålder.
I det förra fallet — således där vederbörande ej begått gärningen — torde
emellertid rättsmedlet i 59 kap. 5 § rättegångsbalken över huvud ej kunna
användas. Någon av de i nämnda lagrum angivna grunderna för undanröjande
av strafföreläggande torde i dylikt fall ej kunna anses föreligga.
Alt använda resningsvägen innebär cn betydande omgång. Vederbörande
åklagare kan icke själv söka resning utan måste via statsåklagaren göra
framställning i saken till riksåklagarämbetet, som därefter bar att granska
handlingarna samt uppsätta och inge resningsansökan. Vidare blir det högsta
domstolen i stället för hovrätterna som kommer att belastas med prövningen
av dessa rutinärenden. Sistnämnda förhållande framstår naturligen
- - med hänsyn till vikten av att undvika onödig arbetsbelastning för den
högsta lagskipande instansen — såsom särskilt otillfredsställande.

Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 1959

Enligt vad ämbetet ifrågasätter kan en annan utväg vara, att åklagaren
uppsätter och undertecknar besvärsinlagan och därefter låter den misstänkte
å inlagan teckna påskrift, att han biträder åklagarens talan. Ett sådant tillvägagångssätt
är emellertid i praktiken icke alltid användbart och erbjuder
i varje fall ofta vanskligheter.

Enligt ämbetets mening framstår det såsom angeläget, att det fastslås, att
åklagarna äger behörighet att till förmån för misstänkt föra sådan besvärstalan
som avses i 59 kap. 5 § rättegångsbalken. Detta synes ämbetet icke
kunna ske annorledes än genom ett förtydligande av stadgandet.

Departementschefen

Såsom riksåklagarämbetet anfört är det uppenbarligen angeläget att tillfredsställande
möjligheter erbjudes till undanröjande av sådana felaktiga
strafförelägganden, varom i ämbetets skrivelse talas. De av ämbetet åberopade
fallen visar, att det föreligger ett praktiskt behov att åklagare här såsom
eljest i brottmål skall kunna fullfölja talan till förmån för den misstänkte.
Skäl synes visserligen kunna anföras för en tolkning av gällande
bestämmelser därhän att sådan möjlighet redan är förhanden. Det kan emellertid
icke bestridas, att den nuvarande avfattningen av stadgandet i 59 kap.
5 § rättegångsbalken är ägnad att framkalla osäkerhet beträffande stadgandets
rätta innebörd. Denna osäkerhet återspeglas i de skiljaktiga hovrättsavgörandena
i frågan. På grund av det i lagen stadgade fullföljdsförbudet
finns icke någon möjlighet att bringa frågan under högsta domstolens prövning
och därmed erhålla prejudicerande avgörande. Den rådande ovissheten
om lagens innebörd i förevarande avseende synes därför lämpligen böra
bringas ur världen genom en jämkning av lagtexten. Denna jämkning bör
ha till syfte att undanröja det hinder som med den nuvarande avfattningen
av stadgandet i 59 kap. 5 § rättegångsbalken må kunna anses möta mot tilllämpning
av regeln i 20 kap. 2 § tredje stycket också beträffande godkända
strafförelägganden. Nämnda syfte torde enklast kunna nås genom uteslutande
av orden »av den som föreläggandet avser» i 59 kap. 5 §. Har straffföreläggande
undanröjts, får självfallet icke därefter dömas till eller föreläggas
svårare straff för samma gärning. En regel härom torde böra upptagas
såsom ett andra stycke i förevarande paragraf.

Någon ändring i fråga om de i nyssnämnda lagrum stadgade grunder på
vilka undanröjande må ske synes mig icke påkallad. I det av riksåklagarämbetet
angivna fallet att den som föreläggandet avser icke begått gärningen
bör således i enlighet med gällande regler rättelse sökas resningsvägen.

C. Domareedens utbytande mot högtidlig försäkran m. m.

Från och med den 1 januari i år har antalet nämndemän i en hel del rådhusrätter
kraftigt ökats. Denna ökning är närmast föranledd av de nya regler
om rådhusrätts sammansättning i brottmål, vilka trädde i kraft i och med
årsskiftet. Nytillskottet av nämndemän har i sin tur medfört att antalet hos

Kungl. Maj. ts proposition nr 153 år 1959

Kungl. Maj:t gjorda ansökningar om domareeds utbytande mot högtidlig
försäkran undergått eu avsevärd stegring. Detta förhållande har aktualiserat
frågan om det även i fortsättningen bör ankomma på Kungl. Maj:t att
pröva ärenden av detta slag. I detta sammanhang skall även behandlas ett
spörsmål om utformningen av domareeden.

Gällande bestämmelser

I 4 kap. It § rättegångsbalken stadgas följande:

Domare skall, innan han må tjänstgöra, avlägga denna ed:

»Jag N. N. lovar och försäkrar inför Gud den allsmäktige och vid hans heliga
ord, att jag vill och skall efter mitt bästa förstånd och samvete i alla domar
rätt göra, ej mindre den fattige än den rike, och döma efter Guds och
Sveriges lag och laga stadgar; aldrig lag vränga eller orätt främja för släktskap,
svågerskap, vänskap, avund, illvilja eller räddhåga, ej heller för mutor
och gåvor eller annan orsak, under vad sken det vara må; ej den saker göra,
som saklös är, eller den saklös, som saker är. Jag skall varken förr, än domen
avsäges, eller sedan uppenbara dem, som till rätta gå, eller andra de
rådslag rätten inom stängda dörrar håller. Detta allt vill och skall jag som en
ärlig och uppriktig domare troget hålla.»

Med Konungens tillstånd må den, som på grund av sin åskådning i religiöst
hänseende hyser betänklighet mot att avlägga ed, i stället avgiva försäkran
på heder och samvete av samma innehåll i övrigt, som sägs i första
stycket.

Ed eller försäkran skall avläggas inför domstol eller inför rättens ordförande.

Beträffande domareedens utbytande mot försäkran
på heder och samvete må nämnas följande.

Enligt 16 § i 1873 års dissenterförordning — vilken upphävts genom tillkomsten
av religionsfrihetslagen — skulle det ankomma på Konungen att
meddela förordnande hur det skulle förfaras i fall då främmande trosbekännare
var av sådan lära som ej lillstadde edsavläggande.

I ett år 1927 avgivet betänkande (SOU 1927: 13) — vilket dock ej kom att
föranleda lagstiftning — framlade 1925 års religionsfrihetssakkunniga förslag
till lag om edgångs utbytande i vissa fall mot försäkran på heder och
samvete. I förslaget stadgades bl. a. att vägran alt avlägga ed skulle prövas
av den myndighet, inför vilken eden eller försäkran skulle avgivas.

Processlagberedningens förslag till lydelse av 4 kap. 11 § rättegångsbalken
överensstämmer helt med den sedermera antagna lagen. Vad angår domareedens
ersättande mot högtidlig försäkran uttalade beredningen att med
stöd av 16 § dissenterförordningcn domareeden syntes med Konungens tillstånd
kunna utbytas mot försäkran på heder och samvete. Tillstånd till utbyte
av domareed borde enligt förslaget alltid meddelas av Konungen.

I motion till 1958 års riksdag (II: 30) berördes frågan om edens utbytande
mot högtidlig försäkran. I motionen påfordrades hl. a., att regeringen borde
befrias från ärenden av detta slag.

I sitt över motionen avgivna utlåtande (nr 8/1948) uttalade första lagutskottet
bl. a. att bestämmelsen om Kungl. Maj:ts befogenhet att meddela

Kungl. Maj. ts proposition nr 143 år 1959

dispens från skyldigheten att avlägga domareed sannolikt tillkommit som
en garanti mot missbruk av den möjlighet till utbyte av ed som lagen öppnar.
Med den nu gällande regeln kunde nämligen förutsättas, att endast de
vilka hyste verkliga betänkligheter i religiöst hänseende mot edgången hos
Kungl. Maj:t gjorde framställning om edens utbytande mot försäkran.

Motionen föranledde ej någon riksdagens åtgärd.

Beträffande den historiska bakgrunden till domareedens nuv arande
formulering torde få hänvisas till den utförliga framställning
i ämnet, vilken lämnats i dissenterlagskommitténs den 21 maj 1949
avgivna betänkande med förslag till religionsfrihetslag m. m. (SOU 1949:
20 s. 362—369).

Vid åtskilliga tillfällen under förra århundradet har förslag framkommit
om bl. a. sådan ändring av domareeden att hänvisningen till Guds lag
skulle utgå därur, senast i proposition till 1885 års riksdag. Även efter nya
rättegångsbalkens ikraftträdande har domareeden varit föremål för ändringsförslag.
Sålunda hemställdes i den förut omnämnda motionen 11:30
vid 1948 års riksdag att sådan lagändring måtte vidtagas att den försäkran,
som avgives vid tillträdande av domareuppdrag, icke skulle få någon religiös
prägel. I sitt av riksdagen godkända utlåtande i anledning av motionen kom
första lagutskottet även in på innebörden av uttrycket Guds lag. I detta hänseende
anförde utskottet att däri icke torde böra inläggas annat än en förpliktelse
för den blivande domaren att vid sidan av lagens uttryckliga föreskrifter
i sin domargärning iakttaga även de allmänt humanitära moralbud,
som utformats under den kristna etikens inflytande. Ett löfte att lägga dessa
normer till grund för den dömande verksamheten syntes utskottet kunna
avgivas av envar oavsett religiös uppfattning. Utskottet tillfogade att frågan
huruvida någon jämkning av edens ordalydelse i denna del vore erforderlig
kunde väntas komma att beaktas av dissenterlagskommittén, som år
1943 tillkallats för att verkställa utredning rörande en ny dissenterlagstiftning.
I enlighet med utskottets hemställan föranledde motionen — som tidigare
nämnts — ej någon riksdagens åtgärd. Gentemot den av utskottet hävdade
tolkningen, att uttrycket Guds lag blott åsyftade vissa allmänt humanitära
moralbud, gjordes i en vid utskottets utlåtande fogad reservation gällande
att uttrycket hänsyftade på Mose lag.

I sitt förut omnämnda betänkande med förslag till religionsfrihetslag
in. m.1 föreslog dissenterlagskommittén, att hänvisningen i domareeden till
Guds lag skulle utgå. Som motivering härför anförde kommittén bl. a. att
den innebörd som uttrycket numera finge anses äga, ej framginge klart och
otvetydigt av ordalydelsen, som fasthellre kunde ge anledning till tvekan
och ovisshet om den rätta meningen. Redan denna omständighet syntes kommittén
böra utesluta uttryckets användande i edsformuläret. Därtill kom att
enligt vanligt språkbruk uttrycket närmast innefattade en förpliktelse för

1 Betänkandet är undertecknat av t. f. presidenten H. J. Nordenskjöld, kammarrättsrådet
Nils Bodin, riksdagsmannen Verner Hedlund, biskopen Gustaf Ljunggren, riksdagsmannen
Gust. Mosesson och professorn Gunnar Westin.

Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1959

domaren att —- vid sidan av och jämte Sveriges lag och laga stadgar -—• i sin
rättsskipning tillämpa en lag direkt härrörande från Gud. Så uppfattade
måste orden i fråga sakna mening och innehåll för den som förnekar Guds
existens och följaktligen också måste bestrida befintligheten av en lag grundad
på Guds bud. Edens avläggande måste tillika — och framför allt —- för
en person med dylik inställning innebära och av honom betraktas såsom ett
otillbörligt tvång på hans samvete. Lagstiftaren hade med rätta tagit hänsyn
till vikten av sådant tvångs undvikande genom att öppna möjlighet till utbyte
av edens begynnelseord, innefattande en försäkran »inför Gud den allsmäktige
och vid hans heliga ord», mot en försäkran på heder och samvete.
Det var enligt kommitténs mening lika påkallat att samma hänsyn visades
beträffande uttrycket Guds lag. Att domaren i sin gärning skulle beakta,
jämte vanliga förnuftsregler, allmänt vedertagna moraliska grundsatser,
i regel tillkomna under den kristna etikens inflytande, torde vara tillräckligt
angivet genom åläggandet att »efter bästa förstånd och samvete i
alla domar rätt göra». Slutligen framhöll kommittén, att domareedens innehåll
givetvis ej kunde variera alltefter den edsavläggandes uppfattning om
Guds tillvaro och en av honom stiftad lag. Domarens plikter måste nämligen
vara desamma, vilken uppfattning i religiösa ting han än hade.

Yttrande över betänkandet avgavs av över hundratalet myndigheter och
organisationer. Utom i åtta fall tillstyrktes ändringsförslaget beträffande
domareeden eller lämnades detsamma utan erinran. Bland de myndigheter,
som avstyrkte förslaget, må nämnas Svea hovrätt, som ansåg tillräckliga
skäl ej föreligga att ur eden borttaga orden Guds lag. I den proposition (nr
100) med förslag till religionsfrihetslag m. m., som på grundval av betänkandet
förelädes 1951 års riksdag, uttalade föredragande departementschefen,
statsrådet Zetterberg, att han ansåg, att avläggandet av eden icke
kunde innebära något samvetstvång för den som gjort sig underrättad om
innebörden. Under framhållande av att man vid antagandet av den nya
rättegångsbalken låtit eden behålla sitt traditionella innehåll efter en varsam
modernisering av uttryckssätten fann statsrådet Zetterberg det icke
påkallat alt åter ändra edens lydelse. Något förslag härom upptogs ej i propositionen.

Departementschefen

I slutet av förra året medgavs åtskilliga släder att utse ett betydligt ökat
antal nämndemän i sina rådhusrätter. Denna ökning av nämndemanskåren
utgör närmast en följd av de nya regler angående rådhusrätts sammansättning
i brottmål, vilka trädde i kraft den 1 januari i år. ökningen
av antalet nämndemän har medfört att på sista tiden ett stort antal ansökningar
inkommit till Kungl. Maj:l med begäran om domareedens utbytande
mot försäkran på heder och samvete.

Enligt min mening är ifrågavarande slag av ärenden ej av sådan beskaffenhet
att de påkallar Kungl. Maj:Ls prövning. Då det gäller vittne har mot 2

Bihang till riksdagens protokoll 1 samt. Nr 143

Kungl. Maj.ts proposition nr 1i3 år 1959

svarande befogenhet tillagts rätten, Så synes kunna ske även med ärenden
angående utbyte av domareed. Jag kan icke finna att en överflyttning av tillståndsärendena
på rätten skulle innebära risk för missbruk av utbytesmöjligheten.
En reform av nu angivet slag ligger för övrigt i linje med strävandena
att befria Kungl. Maj :t från handläggningen av ärenden av enklare beskaffenhet.
Jag förordar alltså den ändrade ordningen, att det skall ankomma på
rätten att ge tillstånd till edens utbytande mot försäkran på heder och samvete.

I detta sammanhang har jag ansett mig böra upptaga även frågan om utformningen
av domareeden och den försäkran på heder och samvete, som
kan få avgivas i stället för eden. Såsom av den föregående redogörelsen
framgår inrymmer domareeden utfästelse att döma efter Guds lag. Denna
hänvisning till Guds lag hade uteslutits redan i de av lagkommittén åren
1822 och 1826 framlagda förslagen till rättegångsbalk. Samma var förhållandet
med det edsformulär, som ingick i det av äldre lagberedningen år
1849 framlagda förslaget till rättegångsbalk. Så sent som 1949 föreslogs av
dissenterlagskommittén att orden skulle utgå ur edsformuläret.

Förbindelsen att döma efter Guds lag har numera ansetts endast innebära
ett åtagande från den blivande domarens sida att i sin dömande verksamhet
iakttaga allmänt humanitära moralbud. Som dissenterlagskommittén
påpekat kan det knappast göras gällande att den innebörd, som ullrycket
Guds lag sålunda anses äga, klart och otvetydigt framgår av själva ordalydelsen;
denna ger i stället anledning både till tvekan och ovisshet om den
rätta meningen. Redan denna omständighet utgjorde ett av skälen till att
kommittén föreslog att de ifrågavarande orden skulle uteslutas ur edsformuläret.
Också för mig framstår det som otillfredsställande att i edsformuläret
användes ett uttryck med en helt annan betydelse än vad ordalagen
ger vid handen. Särskilt betänkligt synes detta vara i sådana fall där vederbörande,
under hänvisning till sin uppfattning i religiösa frågor, fått tillstånd
att avgiva försäkran på heder och samvete i stället för ed. Hänvisningen
till Guds lag ingår nämligen även i sådan försäkran, vars lydelse är
likalydande med edens. Orden Guds lag synes därför böra utmönstras ur
formuläret. Det må framhållas, att ett borttagande av uttrycket icke kan
sägas ändra domareedens sakliga innehåll. De etiska kraven på domaren torde
med tillräcklig tydlighet framgå av åläggandet i domareeden att »efter
bästa förstånd och samvete i alla domar rätt göra».

I enlighet med det anförda har inom justitiedepartementet upprättats bifogade
förslag till lag om ändring i rättegångsbalken. Såsom dag för ikraftträdandet
föreslås den 1 juli 1959.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över lagförslaget måtte
för det i 87 § regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag
av protokollet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1959 19

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:
Ulla Larsson

Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1959

Bilaga

Förslag

tUl

Lag

om ändring i rättegångsbalken

Härigenom förordnas, att 4 kap. It §,23 kap. 7 § och 59 kap. 5 § rättegångsbalken1
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

4 KAP.

Domare skall, innan han må tjänstgöra,
avlägga denna ed:

»Jag N. N. lovar och försäkrar inför
Gud den allsmäktige och vid hans
heliga ord, att jag vill och skall efter
mitt bästa förstånd och samvete i alla
domar rätt göra, ej mindre den fattige
än den rike, och döma efter Guds och
Sveriges lag och laga stadgar; aldrig
lag vränga eller orätt främja för släktskap,
svågerskap, vänskap, avund, illvilja
eller räddhåga, ej heller för mutor
och gåvor eller annan orsak, under
vad sken det vara må; ej den saker
göra, som saklös är, eller den saklös,
som saker är. Jag skall varken förr,
än domen avsäges, eller sedan uppenbara
dem, som till rätta gå, eller andra
de rådslag rätten inom stängda dörrar
håller. Detta allt vill och skall jag som
en ärlig och uppriktig domare troget
hålla.»

Med Konungens tillstånd må den,
som på grund av sin åskådning i religiöst
hänseende hyser betänklighet

§•

Domare skall, innan han må tjänstgöra,
avlägga denna ed:

»Jag N. N. lovar och försäkrar inför
Gud den allsmäktige och vid hans heliga
ord, att jag vill och skall efter
mitt bästa förstånd och samvete i alla
domar rätt göra, ej mindre den fattige
än den rike, och döma efter
Sveriges lag och laga stadgar; aldrig
lag vränga eller orätt främja för släktskap,
svågerskap, vänskap, avund, illvilja
eller räddhåga, ej heller för mutor
och gåvor eller annan orsak, under
vad sken det vara må; ej den saker
göra, som saklös är, eller den saklös,
som saker är. Jag skall varken förr,
än domen avsäges, eller sedan uppenbara
dem, som till rätta gå, eller andra
de rådslag rätten inom stängda dörrar
håller. Detta allt vill och skall jag
som en ärlig och uppriktig domare
troget hålla.»

Med rättens tillstånd må den, som
på grund av sin åskådning i religiöst
hänseende hyser betänklighet mot att

1 Senaste lydelse, se beträffande 59 kap. 5 § SFS 1954:432.

Kungi. Maj.ts proposition nr 143 år 1959

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

mot att avlägga ed, i stället avgiva för- avlägga ed, i stället avgiva försäkran
säkran på heder och samvete av sam- på heder och samvete av samma innema
innehåll i övrigt, som sägs i första håll i övrigt, som sägs i första stycstycket.
ket.

Ed eller-------— rättens ordförande.

23 KAP.
7 §•

År den

Underlåter den som kallats till förhör
utan giltig orsak att hörsamma
kallelsen och överstiger ej våglängden
mellan den plats, som utsatts för förhöret,
och den, där han har sin bostad
eller vid kallelsens mottagande
uppehöll sig, trettio kilometer, må han
hämtas till förhöret.

för förhöret.

59 KAP.
5 §•

Strafföreläggande, som godkänts av
den misstänkte, skall på besvär av
den som föreläggandet avser undanröjas: 1.

om godkännandet icke kan anses
som en giltig viljeförklaring;

2. om vid ärendets behandling förekommit
sådant fel, att föreläggandet
bör anses ogiltigt; eller

Strafföreläggande, som godkänts av
den misstänkte, skall efter besvär undanröjas: 1.

om godkännandet icke kan anses
som en giltig viljeförklaring;

2. om vid ärendets behandling förekommit
sådant fel, att föreläggandet
bör anses ogiltigt; eller

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1959

(Nuvarande lydelse) (Föreslagen lydelse)

3. om föreläggandet eljest ej överensstämmer
med lag.

Har strafföreläggande undanröjts,
må ej därefter för samma gärning
dömas till eller föreläggas svårare
straff.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1959.

Kungl. Maj.ts proposition nr 143 år 1959

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 3 april
1959.

N ärvarande:

justitieråden Beckman,

E. SÖDERLUND,

Tammelin,
regeringsrådet Nevrell.

Enligt lagrådet den It mars 1959 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i
statsrådet den 27 februari 1959, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets
utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
över upprättat förslag till lag om ändring i rättegångsbalken.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av lagbyråchefen B. Hjern.

Ändringsförslagen, som nedan behandlas i den ordning de upptagits i
lagtexten, föranledde följande yttranden.

4 KAP.

11 §•

Justitierådet Söderlund och regeringsrådet Nevrell:

Vad först angår den i domareden upptagna hänvisningen till Guds lag
avböjdes dess uteslutande så sent som 1951. I proposition nr 100/1951 med
förslag till religionsfrihetslag framhölls (s. 133), att samtliga remissinstanser,
som yttrade sig om dissenterlagskommitténs förslag till ändring i
domareden, avstyrkte förslaget, nämligen Svea hovrätt, länsstyrelsen i
Stockholms län, domkapitlen i Västerås, Göteborg, Härnösand, Luleå och
Visby samt juridiska fakulteten i Uppsala. Svea hovrätt, som anslöt sig
till kommitténs tolkning av uttrycket »Guds lag», anförde, att tillräckliga
skäl ej förelåge att ur eden borttaga detta uttryck, som ägde traditionens
helgd och som i ej ringa mån bidroge till edens högtidlighet och värde.
Juridiska fakulteten i Uppsala fann det osannolikt, att uttrycket »Guds
lag» skulle på allvar kunna kränka samvetsfriden för någon, som gjort
sig underkunnig om ordens mening; någon annans uppfattning syntes icke
förtjäna avseende. Domkapitlet i Visby menade att borttagande av uttrycket
»Guds lag» icke kunde betraktas som ett religionsfrihetsintresse.

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1959

Dåvarande chefen för justitiedepartementet erinrade för egen del, att
med den gängse tolkningen av det i domareden ingående uttrycket »Guds
lag», enligt vilken detta uttryck syftade på ett allmänt rättsmedvetande, avläggandet
av denna ed icke kunde innebära något samvetstvång för den
som gjort sig underrättad om innebörden. I vissa äldre processlagförslag
hade försök gjorts att omformulera domareden på ett mera genomgripande
sätt. Vid antagandet av den nya rättegångsbalken år 1942 valdes i stället
den enligt departementschefens mening lämpligare utvägen att, såsom processlagberedningen
föreslagit, låta eden behålla sitt traditionella innehåll
efter en varsam modernisering av uttryckssätten. Det måste enligt departementschefen
anses alldeles opåkallat att åter ändra edens lydelse. Departementschefen
kunde icke tillstyrka kommitténs förslag därom.

Nu föreliggande remissprotokoll upptar icke några nya omständigheter,
som i och för sig kunde vara ägnade att leda till ett annat bedömande än
det som redovisades i 1951 års proposition. Någon ytterligare utredning
eller något remissförfarande har ej heller förekommit. Med hänsyn härtill
och i betraktande av de meningsmotsättningar, som framträtt, synes en
ändring icke böra genomföras, helst som man icke förvissat sig om, hur den
skulle uppfattas vid våra domstolar. Dessa äro de som närmast kunna ha
intresse av att vårda sig om traditioner på domstolsväsendets område, och
de torde även kunna uttala sig om det praktiska behovet av den ifrågasatta
ändringen. I remissförfarandet med anledning av dissenterlagskommitténs
förslag synas domstolarna ha varit företrädda endast genom två
av hovrätterna.

I enlighet med det anförda kunna vi icke tillstyrka det nu framlagda
förslaget om ändring av domareden.

Justitieråden Beckman och Tammelin:

Vid tidigare prövning av frågan om den i domareden upptagna hänvisningen
till Guds lag avböjdes dess borttagande mycket bestämt. Då hänvisningen,
vars innebörd varit omtvistad, på vissa håll synes ha väckt samvetsbetänkligheter
samt edsformuläret även efter borttagandet av orden »Guds
och» bibehåller sin av ålder kända vördnadsbjudande stil, vilja vi emellertid
icke framställa någon invändning mot förslaget i denna del.

Lagrådet:

Beträffande förslaget, att det ej vidare skall ankomma på Kungl. Maj :t att
ge tillstånd till edens utbyte mot försäkran på heder och samvete, må anföras
följande.

Före nya rättegångsbalkens ikraftträdande krävdes enligt 16 § i 1873 års
dissenterförordning eller å detta författningsrum grundad praxis tillstånd
av Kungl. Maj :t för att ed, som enligt lag erfordrades, skulle få utbytas mot
försäkran på heder och samvete. Det ligger i öppen dag att en sådan ordning
i många fall, särskilt då det gällde vittnen, icke skulle kunna förenas
med det nya rättegångsförfarandet; begäran att få avlägga försäkran i stäl -

Kungl. Maj:ts proposition nr 1''/3 år 7.959

let för ed kunde komma att framställas först vid huvudförhandlingen, och
det vore icke rimligt att denna skulle behöva inställas i avbidan på ett besked
i frågan från Kungl. Maj :t. Tydligen av sådan anledning överlämnades
i nya rättegångsbalken åt rätten att avgöra, om vittne i stället för ed skulle
få avgiva försäkran på heder och samvete (30: 12), och samma regler fingo
gälla i fråga om sakkunnig som höres muntligen (40: 9) samt tolk (5:7)
och av rätten utsedd stenograf (6: 9).

I de nu nämnda fallen är avläggande av ed eller försäkran en angelägenhet
som hänför sig till ett visst rättegångsmål eller, beträffande allmän tolk,
dock till en viss bestämd domstol. I motsats härtill är den som skall avlägga
domared icke ovillkorligen hänvisad att göra detta vid den domstol,
där han först kommer att tjänstgöra som domare. Lagen föreskriver endast,
att domared eller däremot svarande försäkran skall avläggas inför domstol
eller inför rättens ordförande. Att rättens ordförande särskilt nämnes torde
sammanhänga med, att de vanliga domförhetsreglerna i rättegångsbalken
äro avsedda för rättegångsmål, varför handläggningen av ett fristående administrativt
ärende såsom avläggande av domared, om särskild bestämmelse
ej givits, kunde ha ansetts städse kräva fullsutten rätt, något som kunde
vara både onödigt och olägligt. Hur därmed än förhåller sig lär endast undantagsvis
avläggandet av domared vara en brådskande angelägenhet. Förmodligen
av denna anledning och med hänsyn till domaredens särställning
i förhållande till andra eder har det tett sig naturligt att, när det gällde tillstånd
till domaredens utbyte mot försäkran på heder och samvete, anknyta
till den tidigare ordningen och låta avgörandet därom fortfarande ankomma
på Kungl. Maj:t (4: It).

I detta sammanhang är slutligen att nämna, att enligt 23 § lagen om införande
av nya rättegångsbalken vad i denna balk är stadgat om lydelsen
av ed och eds utbyte mot försäkran på heder och samvete skall äga motsvarande
tillämpning i andra fall, då enligt lag eller författning ed skall avläggas
inför domstol eller annan myndighet. I enlighet härmed komma i dessa
delar liknande regler som för vittne, sakkunnig, tolk och stenograf att gälla
beträffande exempelvis gäldenärsed i konkurs, utmätningsed, beedigande av
dödsbouppteckning och ed av stämningsman.

Genom den reglering som sålunda ägt rum i nya rättegångsbalken och 23 §
lagen om dess införande ersattes helt 16 § i 1873 års dissenterförordning och
därpå grundad rättstillämpning. Sistnämnda paragraf upphävdes därför
genom stadgande i 2 § lagen om införande av nya rättegångsbalken.

Av det anförda torde framgå att, om man bortser från domareden, regeln
numera är, att det lagts i rättens hand att avgöra, om ed skall få utbytas mot
försäkran på heder och samvete, samt att detta väsentligen betingats av det
nya rättegångsförfarandet, som kräver att frågor av detta slag skola kunna
avgöras utan att förhandling i målet därigenom uppehälles. Dylika krav sakna
i allmänhet motsvarighet för de fristående ärenden som angå avläggande
av domared eller däremot svarande försäkran. Man torde icke heller ha
haft anledning räkna med att det skulle innebära någon kännbar belastning

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1959

för Kungl. Maj :t eller någon besvärande omgång för sökanden, om tillstånd
att utbyta domared mot försäkran alltjämt förbehölles Kungl. Maj:i. Därest
det nu emellertid anses önskvärt, att Kungl. Maj :t befrias från dessa ärenden,
bör det icke möta någon betänklighet att frågan, såsom i andra fall,
får avgöras vid domstol. Avgörandet bör, om ed eller försäkran skall avläggas
inför fullsutten rätt, tillkomma denna. Är det åter rättens ordförande,
som skall upptaga eden eller försäkran, bör rimligen avgörandet om utbyte
av ed mot försäkran tillkomma honom. Till jämförelse må nämnas, att
i allmän underrätt fråga om utbyte av vittnesed mot försäkran kan komma
att avgöras av en lagfaren domare utan nämnd, när vittnet höres utom huvudförhandling
eller vid huvudförhandling i omedelbar anslutning till förberedelse.

För en ändring av nu angiven innebörd kan icke vara tillfyllest att, såsom
föreslagits i remissprotokollet, ordet »Konungens» i andra stycket utbytes
mot »rättens». Man måste beakta att i tredje stycket de myndigheter,
som ha att taga befattning med ifrågavarande ärenden, betecknats som
»domstol» och »rättens ordförande». Då det ej är rådligt att övergiva denna
terminologi men svårighet möter att införa den i remitterade förslagets
andra stycke, synes enklaste utvägen vara att överföra till andra stycket ett
stadgande om att ed skall avläggas inför domstol eller inför rättens ordförande
samt därefter i samma stycke — eller möjligen såsom ett tredje stycke
— föreskriva, att med domstolens eller ordförandens tillstånd den, som på
grund av sin åskådning i religiöst hänseende hyser betänklighet mot att avlägga
ed, må i stället avgiva försäkran på heder och samvete av samma
innehåll i övrigt, som sägs i första stycket.

I fråga om vissa andra fristående domstolsärenden av administrativ typ
meddelades — i anslutning till ett uttalande av det lagråd som granskade
förslaget till rättegångsbalk — i 22 § lagen om införande av nämnda balk
bestämmelser om fullföljd av talan mot underrätts beslut m. m. Föreskrifter
i detta ämne torde knappast behövas för de fall, varom nu är fråga, då
det väl kan tänkas att förhållandena utveckla sig så, att ett överklagande
aldrig blir aktuellt.

Om i enlighet med förslaget Kungl. Maj :t ej vidare skall taga befattning
med här avsedda ärenden, torde jämkning få ske i 8 § lagen den 22 juni
1928 om arbetsdomstol, vilket lagrum i samband med rättegångsreformen
anpassades till innehållet i 4 kap. 11 § andra stycket rättegångsbalken.

23 KAP.

7 §.

Lagrådet:

Den föreslagna ändringen innebär icke blott en utsträckt rätt till hämtning,
d. v. s. vidgad möjlighet för polisen att tvångsvis inställa — att i bil
eller annorledes hämta — personer till förhör under förundersökning. Såvitt
angår paragrafens första stycke gäller, att hämtning utgör en påföljd

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 dr 1959

för den som utan giltig orsak, t. ex. av tredska eller slarv, underlåter att
hörsamma kallelse till förhör. Påföljden anknyter alltså till en motsvarande
skyldighet att efterkomma kallelse till förhör, en skyldighet som väl oftast
fullgöres utan att tillämpning av påföljden behöver bli aktuell.

Från nu angivna synpunkt kan ändringen i första stycket främst sägas
innebära en utsträckt skyldighet att på kallelse inställa sig till förhör. Personer
som bo eller eljest uppehålla sig på ett avstånd, räknat efter våglängd,
av mellan 15 och 30 kilometer från den plats, där förhörsledaren önskar
hålla förhör, bli, om förslaget godtages, skyldiga att på kallelse inställa sig
där — och komma förmodligen i flertalet fall att själva taga sig dit — medan
det för närvarande är förhörsledaren som får vara beredd att söka upp
dem för förhör. Ehuru rätt till ersättning föreligger enligt kungörelsen den
26 september 1947, är det icke uteslutet, att en sådan ändring på vissa håll
kan medföra kännbar olägenhet för ortsbefolkningen i allmänhet eller för
enskilda personer.

Om denna förmodan har fog för sig — något som ej lär kunna säkert
avgöras utan närmare kännedom om orts- och kommunikationsförhållanden,
förhörsfrekvens m. m. -— innebär förslaget, att man rubbar den avvägning
mellan å ena sidan olägenheter för de enskilda och å andra sidan
olägenheter i fråga om förundersökningens bedrivande, som innefattas i de
nuvarande bestämmelserna. Att dessa bestämmelser måste medföra vissa
olägenheter för utredningen torde nämligen från början ha varit fullt klart.
Redan i anslutning till processlagberedningens förslag framställdes i olika
sammanhang från polis- och åklagarhåll önskemål om utsträckning av den
i 23 kap. 7 § angivna våglängden. Hänvisas må bl. a. till s. 155 i den tryckta
redogörelsen för de överläggningar rörande förslaget till rättegångsbalk,
som i juni 1939 höllos inför dåvarande chefen för justitiedepartementet.
Dessa önskemål torde ha varit kända, då förslaget till rättegångsbalk sedermera
behandlades i lagråd och riksdag. De föranledde emellertid icke något
avsteg från processlagberedningens förslag. Avgörande härutinnan måste
ha varit de olägenheter som en mera vidsträckt gränsdragning antogs kunna
medföra för de enskilda. Här må hänvisas till första särskilda utskottets utlåtande
nr 2/1942 s. 112 och andra kammarens protokoll nr 22/1942 s. 60.

Den senaste tidens storstadsbebyggelse med långt bort från centrum, belägna,
tätt befolkade ytterområden kan ha medfört att ur utredningssynpunkt
olägenheterna med de nuvarande bestämmelserna lokalt blivit avsevärt
större än tidigare, något som väl kan tänkas motivera en omprövning.
Jämväl förbättringar av kommunikationerna torde tala i samma riktning,
låt vara att trafikväsendets utveckling kan vara ojämnt fördelad. Från lagrådets
synpunkt finnes därför icke anledning att motsätta sig den föreslagna
ändringen. Det bör dock tillses att de nya bestämmelserna tillämpas
varsamt, så att det ej betraktas som en ovillkorlig regel att förhörsledaren,
oavsett de olägenheter som kunna föranledas för den enskilde, äger för förhör
kalla till sig personer som befinna sig inom den ifrågavarande utsträckta
gränsen. Härom torde riksåklagaren kunna giva erforderliga anvisningar
(3 § andra stycket instruktionen för riksåklagarämbetet).

28 Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1959

59 KAP.

5 §•

Lagrådet:

Innebörden av 20 kap. 2 § sista stycket rättegångsbalken får anses vara,
att åklagare — jämte det han förutsättes äga på vedertaget sätt i brottmål
fullfölja talan i högre rätt till men för den misstänkte — uttryckligen tillerkännes
befogenhet att fullfölja talan även till den misstänktes förmån,
därest så av omständigheterna skulle finnas påkallat.

I den gängse kommentaren till rättegångsbalken uttalas (s. 236 o. f), att
nämnda lagrum är tillämpligt »jämväl i fråga om användande av särskilda
rättsmedel (resning och besvär över domvilla)». Uppenbarligen gäller dock
det sagda endast under förutsättning, att ett särskilt rättsmedel överhuvud
ställts till åklagares förfogande. Detta är fallet beträffande mål som avgjorts
i rättegångsväg. Vad åter angår strafföreläggande omnämnes i rättegångsbalken
intet annat rättsmedel än besvär enligt 59 kap. 5 § »av den som
föreläggandet avser». Att detta rättsmedel skulle stå till förfogande även
för åklagare kan i enlighet med det ovan anförda icke antagas. Denna
ståndpunkt vinner stöd av uttalanden i processlagberedningens och processkommissionens
betänkanden (SOU 1938: 44 s. 586 o. f.; 1926: 32 s. 242,
244) samt i kommentaren till rättegångsbalken (s. 869).

Resningsbestämmelserna i brottmål äro ej på liknande sätt begränsade.
Där skiljes mellan resning till förmån för den tilltalade (58: 2) och resning
till men för den tilltalade (58: 3). Resning bör tydligen kunna sökas, i förra
fallet av såväl åklagare (riksåklagaren) som tilltalad, i det senare fallet av
åklagare. Utan vidare kan emellertid ej tagas för visst, att dessa bestämmelser
överhuvud äro avsedda för strafförelägganden. Resningskapitlets avfattning
tager i allmänhet klart sikte på rättegångsmål, och detta gäller icke
minst stadgandena om förfarandet, då resning beviljas (58: 7). Det finns
vidare anledning fråga, varför åklagare skulle genom resning äga söka rättelse
i strafföreläggande, när klagorätt ej tillerkänts åklagare enligt 59 kap.
5 §. Med visst fog skulle kunna sägas, att åklagare, när han utfärdar straffföreläggande,
utövar ett slags dömande verksamhet. Alldeles otänkbart vore
ej att på denna grund anse honom utesluten från att föra talan mot förelägganden
som han själv utfärdat.

Vad man än må anse i detta ämne, har i praxis antagits, att resning kan
ifrågakomma beträffande strafföreläggande, och det är framför allt på ansökan
av riksåklagaren som resning kommit till stånd. Till stöd för denna
praxis synes kunna anföras att, om än bestämmelserna i 58 kap. rättegångsbalken
enligt sin lydelse närmast äro tillämpliga på rättegångsmål, stadgandet
i § 19 regeringsformen dock förutsätter ett mera vidsträckt område för
resning och att man inom detta vidare område bör äga i större eller mindre
omfattning falla tillbaka på resningsbestämmelserna i rättegångsbalken. Det
må även anmärkas, att processkommissionen ansåg att resning skulle kunna
användas vid strafföreläggande (SOU 1926: 32 s. 236, 237, 242).

Kungl. Maj:ts proposition nr lb3 år 1959

Veterligen har resning i anledning av strafföreläggande sökts endast till
den bötfälldes förmån. Det förefaller också som om de i 58 kap. 3 § rättegångsbalken
angivna resningsgrunderna i här avsedda sammanhang skulle
ha ringa praktisk betydelse. Helt kan väl dock ej uteslutas, att de kunde erhålla
tillämpning, och möjligheten av att resning kan beviljas även till men
för den bötfällde bör därför ej avvisas (jfr SOU 1926: 32 s. 236—237).

När resning beviljas, brukar högsta domstolen undanröja strafföreläggandet.
Detta gäller även, då föreläggandet upptar gemensamt straff för flera
brott men resningsanledning föreligger endast beträffande ett av dessa brott.
(Se NJA 1951 s. 412, 1955 s. 557.) Förfarandet i detta avseende kan sägas
ansluta sig till vad som före lagändring 1954 gällde om underställning av
strafföreläggande. Undanröjandet medför att åklagaren, om han har anledning
därtill, kan väcka åtal mot den misstänkte eller utfärda nytt strafföreläggande.

För att härefter återvända till 59 kap. 5 § rättegångsbalken kan som tänkbar
förklaring till den där stadgade begränsningen — utöver vad redan antytts
— ytterligare anmärkas, att ett strafföreläggande blir gällande mot den
misstänkte först sedan han personligen godkänt det samt att klagotiden, som
omfattar en månad, räknas först från det åtgärd för verkställighet företogs
hos den misstänkte (48: 3, 4; 59: 6). Det kunde tyckas som om den bötfällde
härigenom hade goda möjligheter att själv tillvarataga sin klagorätt.
Emellertid får beaktas, att riskerna för fel och misstag äro betydligt större,
när strafföreläggande kommer till användning, än i rättegång. Vissa fel
kunna vara svåra att upptäcka för den misstänkte, såsom oriktig rättstilllämpning
eller underlåtenhet att beakta inträdd preskription. Särskilt som
blanketterna till strafföreläggande icke torde innehålla besked om den särskilda
klagorätten, kan det tänkas att den bötfällde helt förbiser denna
möjlighet. Under dessa omständigheter är det förklarligt och önskvärt, att
åklagaren, när han upptäcker att fel begåtts, söker ställa saken till rätta.

En lagändring för att främja sådana åtgärder synes emellertid vara förenad
med vanskligheter, om vilka remissprotokollet icke ger någon uppfattning
och som därför icke på den föreliggande utredningen torde kunna tillräckligt
överblickas.

Till en början må nämnas, att om resning beträffande strafföreläggande
enligt vad ovan antytts antages kunna ifrågakomma även till men för den
misstänkte, det får övervägas, om ej även klagorätt för åklagare bör medges
till men för den som strafföreläggandet avser. Första stycket i remitterade
förslaget antyder icke heller någon begränsning i detta hänseende, vilket
däremot är fallet med det tillagda sista stycket.

Då bifall till besvären alllid föranleder strafföreläggandets undanröjande
(59: 5), måste, såsom vid resning, åklagaren, om han har anledning därtill,
äga anställa åtal mot den misstänkte eller utfärda nytt rättat straffföreläggande.
Det kan frågas, hur man under sådana förhållanden kan avgöra,
om besvär anförts till förmån för eller till men för den som det överklagade
strafföreläggandet avser. Samma spörsmål torde emellertid före -

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1959

ligga vid resning, ehuru där i skilda paragrafer behandlas resning till förmån
för och resning till men för den misstänkte, varför en uppdelning kan
ske redan genom en hänvisning till det avsedda lagrummet. I brist på en
sådan uppdelning torde man beträffande klagan över strafföreläggande få
bedöma spörsmålet med ledning av besvärsinlagans innehåll; i många fall
förhåller det sig så, att den bötfällde aldrig borde ha straffats, och då är
det utan vidare klart att besvären äro till hans förmån.

Enligt det nya sista stycket i remissförslaget skulle, om strafföreläggande
undanröjts, ej därefter för samma gärning få dömas till eller föreläggas svårare
straff.

Stadgandet, som ansluter sig till 51 kap. 25 § rättegångsbalken, skulle
emellertid ej kunna bibehållas oförändrat, om klagan tänkes kunna föras
även till men för den som strafföreläggandet avser, något som lydelsen av
första stycket, enligt vad förut sagts, ej i och för sig utesluter. — Vore stadgandet
behövligt, borde det för övrigt redan från början ha upptagits i den
gällande lagtexten.

Framhållas må även det anmärkningsvärda i att införa ett stadgande i
detta ämne i kapitlet om domvillobesvär, när man ej har någon motsvarande
bestämmelse för det fall, att strafföreläggande undanröjes i samband med
att resning beviljas. Mot stadgandets avfattning kan i övrigt erinras, att
hänsyn ej tagits till det förhållandet, att strafföreläggande kan upptaga gemensamt
straff för flera gärningar och att undanröjandet måhända föranJedes
av att endast en av dessa gärningar befinnes icke skola läggas den
misstänkte till last.

På nu anförda skäl bör enligt lagrådets mening en ändring i förevarande
lagrum icke vidtagas utan frågan därom uppskjutas i avbidan på närmare
utredning. Måhända kunde därvid finnas tillräckligt, att åtgärder vidtoges
i syfte att på lämpligt sätt — genom åklagare eller annorledes — hjälpa
den med föreläggandet avsedde att själv genom besvär eller ansökan om
resning tillvarataga sitt intresse. De legislativa åtgärderna kunde då kanske
inskränkas till föreskrifter i instruktion eller annan adminstrativ författning
(jfr rättegångsbalken 12:3, 22, 24).

Ur protokollet:
Clas Amilon

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1959

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet inför
Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 8 april 1959.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Nilsson, Sträng, Andersson, Lindell, Lindström, Lindholm, Kling,

Skoglund, Edenman, Netzén, Johansson, af Geijerstam.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen
för justitiedepartementet, statsrådet Lindell, lagrådets den 3 april 1959
avgivna utlåtande över det till lagrådet den 27 februari 1959 remitterade
förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken.

Efter redogörelse för vad lagrådet yttrat anför föredraganden.

Den i det remitterade förslaget upptagna ändringen av 59 kap. 5 § rättegångsbalken
syftar till att öppna möjlighet för åklagaren att till förmån för
den som ett strafföreläggande avser föra talan om föreläggandets undanröjande.
Enligt min mening bör en lagändring med detta begränsade syfte kunna
genomföras utan sådan ytterligare utredning som lagrådet antyder. Anledning
att i nu förevarande sammanhang överväga om klagorätt för åklagare
bör medges även till men för den som strafföreläggandet avser synes
mig ej föreligga. Några särskilda komplikationer synes ej heller uppstå i det
av lagrådet berörda fallet, att strafföreläggande upptar gemensamt straff för
flera gärningar och undanröjandet föranledes av att endast en av dessa
gärningar befinnes icke skola läggas den misstänkte till last. Lagrådet antyder
även möjligheten att frågan skulle kunna lösas genom åtgärder i syfte
att på lämpligt sätt hjälpa den med föreläggandet avsedde att själv tillvarataga
sitt intresse. Jag anser det emellertid vara en riktigare ordning att åklagaren
får möjlighet att själv föranstalta om rättelse då han funnit att fel begåtts
vid utfärdande av strafföreläggande. Förslaget därom synes därför böra
genomföras.

Det synes ej vara anledning till erinran mot den av lagrådet förordade
jämkningen av 4 kap. 11 § rättegångsbalken, såvitt angår utbytande av domareeden
mot försäkran på heder och samvete. Såsom lagrådet förordat torde
även lydelsen av 8 § lagen om arbetsdomstol böra jämkas, ehuru detta
med hänsyn till innehållet i 23 § lagen om införande av nya rättegångsbalken
ej i och för sig är nödvändigt.

Föredraganden hemställer, att det enligt vad förut anförts jämkade förslaget
till lag om ändring i rättegångsbalken samt förslag till lag angående änd -

Kungl. Maj:ts proposition nr 143 år 1959

rad lydelse av 8 § lagen den 22 juni 1928 (nr 254) om arbetsdomstol måtte
jämlikt 87 § regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen till
antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen, att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga till
detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Ulla Larsson

Stockholm 1959. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

590339