Kungl. Maj.ts proposition nr 196 dr 1962 (Proposition 1962:196 - höst)

Kungl. Maj.ts proposition nr 196 dr 1962

Nr 196

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen angående statligt stöd till
förbättrad torrläggning av Kvismaredalen m. fl. områden
i Örebro län; given Stockholms slott den 2 november
1962.

Kungl. Maj:t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över jordbruksärenden för denna dag, föreslå riksdagen
att bifalla de förslag, om vilkas avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro.

BERTIL

Eric Holmqvist

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås, att statligt ekonomiskt stöd och annan medverkan
skall lämnas till att genomföra torrläggning och andra rationaliseringsåtgärder
beträffande 7 000 ha jordbruksjord, som ligger i Kvismaredalen,
Mosjöbotten och Västra Mosjön på Närkes slättbygd.

1 Bihang till riksdagens protokoll 1962. 1 sand. Nr 196

Kungl. Maj:ts proposition nr 196 år 1962

Utdrog av protokollet över jorclbruksörenden, hållet inför Höns
Kungl. Höghet Rcgenten, Hertigen av Halland, i statsrådet
å Stockholms slott den 2 november 1962.

Närvarande:

Statsministern ERLANDER, ministern för utrikes ärendena NILSSON, statsråden
Sträng, Andersson, Lindström, Lange, Lindholm, Kling,
Skoglund, Edenman, Johansson, af Geijerstam, Hermansson, Holmqvist,
Aspling.

Chefen för jordbruksdepartementet, statsrådet Holmqvist, anmäler efter
gemensam beredning med chefen för finansdepartementet fråga om statligt
stöd till förbättrad torrläggning av Iivismaredalen m. fl. områden i Örebro
län samt anför följande.

Genom beslut den 30 juni 1949 uppdrog Kungl. Maj:t åt lantbruksstyrelsen
att låta verkställa de utredningar, som kunde befinnas lämpliga, rörande
åtgärder för torrläggning av vattenskadade marker invid Hjälmaren och i
Kvismaredalen i Örebro län. I skrivelse den 30 november 1960 lämnade styrelsen
redovisning för dittills verkställda undersökningar och fogade därtill
bl.a. teknisk utredning av lantbruksingenjören i Örebro län. Över skrivelsen
avgav styrelsen för lantbrukshögskolan och statens lantbruksförsök yttrande.
Den 15 mars 1961 anmodades lantbruksstyrelsen att utföra vissa ytterligare
undersökningar i syfte att belysa ämnet.

I skrivelse den 23 januari 1962 inkom lantbruksstyrelsen med redogörelse
för nämnda ytterligare undersökningar samt med förslag rörande de ifrågasatta
torrläggningsåtgärderna. Till skrivelsen hade fogats ekonomisk utredning
upprättad inom lantbruksstyrelsen, utredning angående åtgärdernas betydelse
för samhällsutvecklingen upprättad genom länsstyrelsens i Örebro
län försorg samt yttranden av länsstyrelsen och lantbruksnämnden i Örebro
län ävensom av Hjälmarens och Kvismarens sjösänkningsbolag.

På uppdrag av Kungl. Maj:t den 27 april 1962 har lantbruksstgrelsen i
skrivelse den 13 september 1962 redovisat resultatet av vissa kompletterande
utredningar samt lämnat förslag till statens medverkan till finansieringen
av avdikningsåtgärder och övriga rationaliseringsåtgärder i Kvismaredalen,
Mosjöbotten och Västra Mosjön. Styrelsen har därvid dels i samråd med
sjöfartsstyrelsen, vattenfallsstyrelsen, kommerskollegium, statskontoret samt
länsstyrelserna i Södermanlands och Örebro län verkställt utredning rörande
återverkningarna i Hjälmaren och dess utlopp av torrläggningsåtgärder i
nyssnämnda områden, dels i samråd med lantmåteristyrelsen och länsstyrelsen
i Örebro län och i kontakt med berörda kommuner och markägare
verkställt utredning rörande omfattningen av erforderliga rationaliseringsåtgärder
i Kvismaredalen, Mosjöbotten och Västra Mosjön.

Kungl. Maj.ts proposition nr 196 år 1962

Vidare har i en av lantbruksstyrelsen med skrivelse den 28 september
1962 överlämnad skrift från naturskyddskonsulenten Erik Rosenberg, Örebro,
framförts vissa naturskyddssynpunkter på den ifrågasatta torrläggningen
av Kvismaredalen. Därjämte har Hjälmarens och Kvismarens sjösänkningsbolag
i en den 5 oktober 1962 dagtecknad promemoria framfört
synpunkter i ärendet.

Tidigare torrläggningsåtgärder i Kvismaredalen och angränsande områden.
Kvismaredalen, som genomflyts av Täljeån, ligger i Närkes slättbygd
invid Hjälmaren. Den närmare belägenheten framgår av karta, som
torde såsom bilaga få fogas till statsrådsprotokollet i ärendet. Trakten
bestod fram till mitten av 1800-talet huvudsakligen av kärr och mossar
med ett antal grunda sjöar. Under tiden 1850—1870 torrlädes enbart
inom Täljeåns nederbördsområde ca 6 000 ha. Häri ingick de båda
områdena Mosjöbotten och Västra Mosjön, vilka före torrläggningen
var sjöar. Efter att tidigare ha utgjorts av fågelrika sankängar och sjöar,
Västra och Östra Kvismaren, torrlädes även Kvismaredalen under 1880-talet i samband med att Hjälmaren sänktes ca 1,3 meter. Sänkningsföretaget
bekostades helt av markägarna, sammanslutna i ett bolag, Hjälmarens
och Kvismarens sjösänkningsbolag. I samband med sänkningen vidtogs
vissa åtgärder för sjöfarten i Hjälmaren och för reglering av avrinningen
från sjön samt kanalisering av Täljeån genom Kvismaredalen på en sträcka
av över två mil. Härigenom tillkom Kvismare kanal. Genom de olika åtgärderna
förbättrades torrläggningen för drygt 18 000 ha huvudsakligen odlingsbar
mark, varav ungefär 7 000 ha inom Kvismaredalen. Kostnaden uppgick
till ca 4 000 000 kr. För att underlätta finansieringen erhölls ett statligt lån
om 2 000 000 kr., som slutbetalades år 1940.

I samband med att bolaget erhöll tillstånd att genomföra sjösänkningsföretaget
ålades det bl. a. att underhålla farlederna i Hjälmaren, att underhålla
och bekosta skötseln av en regleringsdamm samt att ombesörja viss
utprickning i Hjälmaren. Bolaget skulle avsätta 100 000 kr. till en av statskontoret
förvaltad fond, vars avkastning skulle användas till de bolaget
ålagda underhållskostnaderna. Fondens behållning uppgår nu till ca 410 000
kr. och avkastningen till omkring 13 000 kr. per år. Genom beslut av 1952
års riksdag (prop. 192; SU 164; rskr. 311) övertog staten tills vidare fr. o. m.
den 1 juli 1952 bolagets skyldigheter i fråga om underhåll och utprickning
av Hjälmarens farleder samt skötseln av regleringsdammen. Kostnaderna
bestrids alltjämt i första hand av fondens avkastning och därutöver i mån
av behov av statsmedel.

Huvuddelen av de i samband med sjösänkningen torrlagda områdena
odlades upp under 1880-talet, nya byggnader uppfördes och traktens jordbruk
hävdade sig väl. Efter hand har emellertid den nyvunna jordbruksjorden
både i Kvismaredalen och i Mosjöområdet utsatts för allt mer besvä -

Kungl. Maj.ts proposition nr 196 år 1962

rande översvämningar. Detta beror på att de torrlagda markerna överst
bestod av ett mer eller mindre djupt lager kärrtorvjord, som genom brukningen
komprimerades och bortodlades, varigenom markytan sänkts med
en å två centimeter per år. Vidare har vattenföringen vid flöden ökat i
Täljeån till följd av dikningar uppströms. På grund härav har torrläggningen
måst förbättras en gång i Västra Mosjön och två gånger i Mosjöbotten.
I Kvismare kanal har däremot endast rensningar utförts.

Sedan 1945 har undersökningar pågått rörande möjligheterna att förbättra
torrläggningen i Kvismaredalen. De förberedande undersökningarna,
som utfördes av lantbruksingenjören i länet, visade, att snabba
åtgärder var nödvändiga om Kvismaredalen skulle kunna behållas för jordbruksproduktion.
Så småningom vidgades undersökningarna till att avse
även Mosjöbotten och Västra Mosjön, där förbättrad torrläggning ånyo blivit
aktuell. Under de första utredningsåren undersöktes bl. a. möjligheterna att
genom en ny sänkning av Hjälmaren komma till rätta med översvämningsproblemen.
Då detta visade sig vara en mindre lämplig väg, övergick man
till att pröva förutsättningarna för att göra invallningar. Bl. a. färdigställdes
1957 en provinvallning omfattande en areal av omkring 450 ha. Till kostnaderna
för de utredningar, som gjorts sedan 1949, har anvisats omkring
270 000 kr. av statsmedel.

Nuvarande förhållanden. Bygden omkring Täljeån och Kvismare kanal
utgör ett tättbebyggt område av såväl jordbruks- som industrikaraktär. Inom
jordbruket i bygden har under senare tid återhållsamhet med investeringar
i bl. a. byggnader kunnat förmärkas, sannolikt i avvaktan på beslut i frågan
om att förbättra torrläggningen. Viss planläggning och även investeringar
i tätorter i och intill de vattenskadade områdena är likaledes beroende av
frågans lösning.

Den utveckling mot allt sämre avdikningsförhållanden, som nämnts i det
föregående, har nu medfört att omkring 12 300 ha åker är vattenskadade.
Därav hänför sig 5 300 ha till invid Hjälmaren belägna marker, 5 200 ha
till Kvismaredalen, 1 000 ha till Mosjöbotten och 800 ha till Västra Mosjön.

Ytan på markerna utmed Hjälmaren har sänkts betydligt. Området lider
nu av såväl hög- som medelvattenskador. Större delen av de bättre jordarna
eller nära 1 000 ha har invallats. Andra delar av de vid sänkningen av Hjälmaren
torrlagda arealerna brukas inte längre som åker, beroende på att
torvjorden underlagrats av stenig morän, som inte lämpar sig för odling.

Ytsänkningen i Kvismaredalen uppgår hittills till genomsnittligt 70 centimeter.
Såväl hög- som medelvattenskador förekommer. Omkring en tredjedel
av området har ett torvjordslager som är mindre än 30 centimeter djupt.
Torvjorden är i genomsnitt 55 centimeter djup och är i regel lagrad på
gyttjig lera. Sammanlagt 680 ha har invallats. Syneförrättning för invallning
av ytterligare ett område har sökts, men vilar f. n.

Även i Mosjöbotten och Västra Mosjön har ytsänkningen varit kraftig. Numera
är dock det ytliga torvjordslagret i stort sett bortodlat och man har

Kungl. Maj:ts proposition nr 196 dr 1962

nått ner till den underliggande gyttjiga leran. Därmed upphör ytsänkningen.
Områdena besväras av översvämningar vid flöden. Syneförrättningar avseende
förbättrad torrläggning har sökts för de båda områdena.

När det gäller de nuvarande fastighets förhållandena i Kvismaredalen, Mosjöbotten
och Västra Mosjön framgår bl. a. följande av utredningarna.

Antalet brukningsenheter, till vilka hör mark inom områdena, utgör 636.
De har en totalareal av ca 24 000 ha, varav 16 000 ha utgör åker. Av åkerarealen
ligger 44 procent eller 7 000 ha inom de vattenskadade områdena.
Av brukningsenheterna har 65 procent 2—20 ha åker, 38 procent 20—50 ha
åker och 7 procent mer än 50 ha åker. Genomsnittligt har antalet ägoskiften
per brukningsenhet beräknats överstiga 3,5. Storleksfördelningen och ägosplittringen
varierar betydligt mellan olika delområden. Vissa områden domineras
således av storjordbruk, medan andra områden är uppdelade på små,
ofta illa arronderade brukningsenheter.

Bebyggelsen ligger på brukningsenheternas fastmarksdelar, vilket gör att
avståndet från brukningscentrum till de nu vattenskadade åkrarna ofta uppgår
till tre å fyra kilometer. Bebyggelsen ligger i rad längs en byväg eller
ibland utspridd inom hemmanet, över 90 procent av bostäderna är i tillfredsställande
skick. Ekonomibyggnaderna är inte av samma goda standard
som bostäderna, men har dock som regel underhållits väl. Av ladugårdarna
redovisas 33 procent som otillfredsställande. Vid 37 procent av
brukningsenheterna har mjölkproduktionen upphört. Inom området är jordbruksproduktionen
i stället i stor utsträckning inriktad på spannmål.

Av lantbruksstyrelsen redovisade utredningar oeh förslag. I de utredningar,
som verkställts i fråga om ytterligare torrläggningsåtgärder i Kvismaredalen,
Mosjöbotten och Västra Mosjön, redovisas vissa överväganden
rörande torrläggningsåtgärdernas betgdelse för bggden. Såsom utgångspunkt
för dessa överväganden diskuteras de alternativ, som kan föreligga för den
framtida markanvändningen inom de vattenskadade områdena. De alternativ,
som därvid är möjliga, anges vara å ena sidan bibehållet jordbruk genom
torrläggning och å andra sidan försumpning med övergång till impediment.
Till stöd för denna slutsats uttalas bl. a. följande.

Möjligheterna att undvara torrläggningsåtgärderna genom skogsplantering
av åkern eller genom förändrad driftsform har övervägts. Det har därvid
konstaterats att det med hänsyn till de återkommande, långvariga översvämningarna
inte torde vara möjligt att överföra annat än mindre områden till
skogsmark. Risk föreligger nämligen att plantorna kvävs. Vid bibehållet jordbruk
har driftsform inriktad på animalieproduktion och med åkern utnyttjad
för vallodling ansetts vara den lämpligaste, om torrläggning ej kommer
till stånd. Ytsänkningen elimineras dock inte helt genom övergång till sådan
driftsform. En sådan driftsomläggning skulle därför endast i någon mån fördröja
försumpningen, men inte göra det möjligt att på längre sikt bibehålla
jordbruket i området. Några andra godtagbara alternativ att utnyttja marken
vid utebliven torrläggning har inte framkommit.

Rörande de konsekvenser eu försumpning kan väntas medföra anförs följande
i länsstyrelsens i Örebro län utredning angående torrläggningsåtgärdernas
betydelse för samhällsutvecklingen i bygden.

Kungl. Maj.ts proposition nr 196 år 1962

Om den nu vattenskadade åkerarealen 1975 är helt obrukbar, beräknas
jordbruksbefolkningen i området då ha minskat med 900—1 000 personer
utöver den minskning, som vid bibehållen åkerareal väntas till följd av den
pågående strukturrationaliseringen. Inräknas även servicenäringarna beräknas
försumpningen förorsaka en folkminskning av 1 200—1 300 personer.
Åtskilliga sociala problem väntas uppkomma inom den befolkning, som
under allt större svårigheter dröjer sig kvar inom det av försumpningen berörda
området. Att uppge en bygd kan vidare inverka menligt på hela traktens
attraktivitet och därmed få ytterligare konsekvenser på befolkningsutvecklingen.

Av utredningarna framgår vidare, att försumpning av området beräknas
medföra förlust av eller inskränkt nytta av investeringar i bl. a. byggnader
och anläggningar till betydande värden. För de berörda tätorterna beräknas
en sammanlagd sådan förlust av omkring 11 400 000 kr. För glesbygden —
jordbruken ej inräknade — uppges motsvarande belopp till ca 3 600 000 kr.
Den bebyggelse vid jordbruken, som väntas bli överflödig, värderas till
10 000 000 kr. Skillnaden mellan markvärdet utan byggnader i torrlagt skick
och i försumpat skick beräknas slutligen till 14 000 000 kr. för hela det
vattenskadade området.

Ur jordbrukssynpunkt anses områdena vara bland de bästa inom Örebro
län. Åkrarna ger, när de inte besväras av översvämningar, mycket goda
skördar. Vidare är byggnaderna väl underhållna och av övervägande god
beskaffenhet. Även om fastighetsstrukturen merendels är otillfredsställande
i vissa delar av områdena, så är förutsättningarna ur bl. a. topografisk synpunkt
gynnsamma för att tillskapa ändamålsenliga brukningsenheter.

Länsstyrelsen i Örebro län anser, att det samhälleliga intresset av att torrläggningsåtgärder
genomförs i Kvismaredalen, Mosjöbotten och Västra Mosjön
är så betydande, att samhällets stöd är motiverat även ur andra synpunkter
än de jordbruksekonomiska. Såväl lantbruksstyrelsen som övriga
myndigheter, som har uttalat sig i ärendet, finner att det ur både jordbrukets
och det allmännas synpunkt är angeläget att torrläggning kommer till stånd.

Det förslag till torrläggningsåtgårder, som förordats i utredningarna, syftar
till fullständig torrläggning av Kvismaredalen, Mosjöbotten och Västra
Mosjön genom reglering av Täljeån över en sträcka av ca 40 kilometer. Det
anses vara lämpligt att genomföra torrläggningen i de tre områdena samtidigt,
eftersom en åtgärd i något av de övre områdena medför krav på kompenserande
åtgärder nedströms.

Torrläggningsåtgärderna i Kvismaredalen föreslås utförda dels genom
vidgning av Kvismare kanal, dels genom ett antal lokalinvallningar. Dessa
kan utföras oberoende av varandra. Genom pumpar kan sedan vattenståndet
inom varje område hållas vid lämplig nivå. Denna nivå kan varieras om det
behövs, t. ex. på grund av ytsänkning. De f. d. sjöarna Östra och Västra Kvismaren
skall lämnas i det närmaste orörda. Härigenom erhålls möjlighet att
tillgodose naturvårdsintresset. Inom en del av östra Kvismaren har för övrigt

Kungl. Maj:ts proposition nr 196 år 1962

1960 uppförts låga vallar, som kan hålla kvar en mindre vattenspegel för
fågellivet även sedan vårflödena sjunkit undan.

Inom Mosjöbotten föreslås torrläggningen ske genom en mindre vidgning
av Täljeån och genom ett antal lokalinvallningar. Med hänsyn till den
dimension Täljeån föreslagits få, är det nödvändigt att utföra samtliga invallningar
samtidigt.

För torrläggningen inom Västra Mosjön är det tillräckligt med viss vidgning
av Täljeån.

Utöver lokalinvallningarna har ytterligare fullföljdsåtgärder hänförliga till
inre rationalisering ansetts erforderliga för att fullt utbyte skall erhållas av
åtgärderna i Täljeån och Kvismare kanal. I första hand erfordras i begränsad
utsträckning täckdikning och i samband därmed igenläggning av öppna
diken. Även byggande av vissa ägovägar och i någon mån stenröjning krävs.
Däremot anses det f. n. inte vara behövligt att göra nämnvärda byggnadsinvesteringar.

Den totala kostnaden för torrläggningen och fullföljdsåtgärderna inom de
tre områdena beräknas till nedan angivna belopp.

Kostnad, milj. kr.

Anläggningskostnad

Kvismare kanal.................................. 3,50

Mosjöbotten och Västra Mosjön, huvudkanal........ 0,63

Mosjöbotten, invallningar ......................... 1,17

Kvismaredalen, invallningar ...................... 3,10

Täckdikning, ägovägar m.m..................... 4,70 13,10

Kapitaliserade driftskostnader m.m..........................U90

Summa 15,00

Invallningskostnaderna liksom kostnaderna för övriga fullföljdsåtgärder
anges variera starkt mellan olika delområden. Beträffande ett par delområden
i Kvismaredalen uttalas, att det med hänsyn till de höga kostnaderna
är ovisst om invallning kommer till stånd.

Båtnaden, beräknad enligt de regler vattenlagen föreskriver, anges något
överstiga den totala kostnaden. Det framhålls, att vid denna båtnadsberäkning
hänsyn ej tagits till de betydande vinster som uppkommer genom yttre
rationalisering eller till de i det föregående angivna indirekta verkningarna
av torrläggningen för bygden beträffande befolkningsutveckling, investeringar
i och utanför jordbruket in. m.

För att öka effekten av torrläggningsåtgärderna föreslår lantbruksstyrelsen
och lantmäteristyrelsen, att i anslutning härtill yttre rationalisering främjas
enligt de riktlinjer, som anges i vid utredningsarbetena upprättad översiktlig
plan. Behovet av sådan rationalisering anses vara framträdande inom
stora delar av det berörda området. Brukningsenheterna är i flertalet fall
små och arronderingen är på många håll bristfällig. Då jordarts- och terrängförhållandena
i allmänhet ger goda möjligheter att tillskapa stora, för maski -

Kungl. Maj.ts proposition nr 196 år 1962

nell drift lämpade fält, bör enligt ämbetsverken goda vinster kunna erhållas
genom yttre rationalisering. Rörande riktlinjerna för den yttre rationaliseringen
uttalas bl. a. följande.

För bedömningen av behovet av och förutsättningarna för yttre rationalisering
har de brukningsenheter, som har ägor inom eller i anslutning till
torrläggningsområdena, hänförts till ett antal behandlingsområden. De områden,
för vilka genomgripande fastighetsreglering ansetts erforderlig, omfattar
sammanlagt ca 12 000 ha, varav ca 8 000 ha åker. Härav bör i första
hand vissa delar omfattande ca 5 000 ha, varav 4 000 ha åker, komma i fråga
för åtgärder. För en areal av ca 9 000 ha, varav ca 5 000 ha åker, förordas
successiv rationalisering.

För att kunna genomföra den yttre rationaliseringen krävs intresse härför
från markägarnas sida samt tillgång till erforderlig kompletteringsmark,
s. k. rationaliseringsreserv. Den första förutsättningen uppges vara uppfylld.
I varje fall föreligger ett stort intresse för kompletteringsförvärv. För att öka
befintliga brukningsenheter med 5—20 ha åker till en storlek av 25 ha åker
beräknas behovet av rationaliseringsreserv till ca 2 000 ha åker. F. n. äger
lantbruksnämnden 150 ha. Inom flera områden är en snar förbättring av
fastighetsförhållandena så angelägen, att fastighetsregleringar kan behöva
komma till stånd, innan den beräknade rationaliseringsreserven hunnit anskaffas.
Det förutsätts, att i sådana fall regleringarna fullföljs genom successiva
åtgärder för att förstora brukningsenheterna.

Beträffande tidsplan och turordning för torrläggningens och rationaliseringsåtgärdernas
utförande uttalar lantbruksstyrelsen och lantmäteristyrelsen,
att det är angeläget att åtgärderna beträffande huvudkanalen med hänsyn
bl. a. till de betydande allmänna intressen de berör kommer till utförande
snabbt. Samtidigt med arbetena i huvudkanalen torde även invallningarna i
Mosjöbotten komma att utföras. Invallningarna i Kvismaredalen samt övriga
fullföljdsåtgärder avseende yttre och inre rationalisering väntas sedan ske
efter hand under en relativt lång tidsperiod.

Vidare anför ämbetsverken, att en samlad insats från samtliga rationaliseringsorgan
bör eftersträvas i samband med de olika åtgärdernas genomförande.
Strukturrationalisering, invallning och övriga markförbättringar
bör så vitt möjligt genomföras i ett sammanhang med ledning av de översiktliga
planerna. För att ett gott resultat skall erhållas bör rationaliseringsåtgärderna
kombineras med driftsrådgivning.

Frågan om finansieringen av de föreslagna åtgärderna har ingående behandlats
av lantbruksstyrelsen. Till kostnaderna för arbetena i huvudkanalen
föreslår styrelsen i likhet med lantbruksnämnden i Örebro län, att statsbidrag
beviljas med 50 procent vad gäller Kvismaredalen och med 40 procent
i fråga om Mosjöbotten och Västra Mosjön. Till utgifterna för huvudkanalen
har därvid hänförts även invallningskostnaderna i Mosjöbotten. Storleken
av statsbidragen motiveras bl. a. av det allmännas intresse att torrläggningen
kommer till stånd. Vid överläggningar med representanter för de berörda
kommunerna har det bedömts möjligt att från kommunerna erhålla bidrag

Kungl. Maj.ts proposition nr 196 år 1962

motsvarande halva statsbidraget till nämnda åtgärder. Några bindande utfästelser
härom har dock inte lämnats. Lantbruksstyrelsen föreslår, att utfästelserna
om statsbidrag skall gälla under villkor att berörda kommuner
gemensamt tillskjuter ett belopp, som uppgår till minst hälften av statsbidraget.

Med hänsyn bl. a. till att fullföljdsåtgärderna i vissa delområden sannolikt
inte kommer att utföras förrän om åtskilliga år, bör enligt lantbruksstyrelsens
mening nu endast anges de grunder enligt vilka statligt stöd bör utgå
till sådana åtgärder. Beslut om statligt stöd enligt dessa grunder bör fattas
av vederbörande rationaliseringsorgan från fall till fall, när anläggningarna
blir aktuella. Härvid bör de allmänna villkor om investeringarnas räntabilitet,
som anges i kungörelsen den 11 juni 1948, nr 342, angående statligt stöd
till jordbrukets yttre och inre rationalisering m. m. (rationaliseringskungörelsen),
givetvis iakttas. I fråga om grunder för stödet till fullföljdsåtgärderna
uttalar styrelsen bl. a. följande.

För att få igång önskvärd yttre rationalisering i anslutning till fullföljdsåtgärderna
i övrigt är det av särskild betydelse bl. a. att markägarnas medverkan
till fastighetsregleringsåtgärderna kan vinnas i största möjliga utsträckning.
Med hänsyn härtill bör markägarnas intresse för sådana åtgärder
stimuleras i enlighet med de principer, som återspeglas i bestämmelserna

1 14 § rationaliseringskungörelsen. I de fall lokalinvallningar och andra inre
rationaliseringsåtgärder berör områden, som är i behov av genomgripande
fastighetsrationalisering, bör sammankoppling ske mellan investeringarna
och erforderlig fastighetsreglering enligt 14 § tredje stycket rationaliseringskungörelsen.
Om statsbidrag med 50 procent skall kunna utgå till dylika
åtgärder, bör sålunda krävas att sannolika skäl talar för att fastighetsreglering
kan sättas igång och på lämpligt sätt genomföras. Formerna för sammankopplingen
bör emellertid inte nu fastlåsas. Det bör ankomma på lantbruksnämnden
och överlantmätaren att i varje särskilt fall bedöma om dessa
villkor är uppfyllda. Om överlantmätarens mening avviker mot lantbruksnämndens
i sådan fråga, gäller enligt anvisningar till rationaliseringskungörelsen,
att beslutet skall underställas lantbruksstyrelsens prövning. Lantbruksstyrelsen
samråder i sådana ärenden med lantmäteristyrelsen.

I sådana fall då omfattande fastighetsreglering inte krävs bör statsbidrag
utgå enligt bestämmelserna i 14 § andra stycket rationaliseringskungörelsen.
Detta innebär att, då åtgärd sker i anslutning till yttre rationalisering av
mera väsentlig omfattning, statsbidrag kan beviljas med 40 procent av kostnaderna
och i övriga fall med 25 procent. Del torde även kunna uppstå fall,
då det kan erfordras statsbidrag utöver vad som kan beviljas enligt bestämmelserna
i kungörelsens 14 §. Kungl. Maj:t har i sådana fall möjlighet att
jämlikt bestämmelserna i 15 § samma kungörelse bevilja förhöjt bidrag.
Även särbestämmelsen i 12 § tredje stycket torde kunna bli tillämplig i vissa
fall.

Till kostnaderna för åtgärderna i huvudkanalen och för invallningarna i
Mosjöbotten beräknar lantbruksstyrelsen medelsbehovet för statsbidrag till

2 470 000 kr. Utbetalning av detta belopp beräknas komma att ske med ca
500 000 kr. årligen under fem år från budgetåret 1965/66. Då det inte är

Kungl. Maj:ts proposition nr 196 år 1962

möjligt att bedöma i vilken takt fullföljdsåtgärdema i form av yttre och inre
rationalisering kommer att utföras, kan motsvarande beräkning av det årliga
medelsbehovet för dessa åtgärder inte göras. Det kan dock antas att åtgärderna
kommer att spridas ut över en relativt lång tidsperiod. Det årliga
behovet av bidragsmedel bör därför tillgodoses inom gängse bidragsramar
under anslaget för bidrag till jordbrukets rationalisering.

För finansiering av åtgärderna antas markägarna komma att efterfråga
även statlig kreditgaranti för lån. Styrelsen anser dock att behovet av kreditgaranti
bör tillgodoses inom de normala lånegarantiramarna.

Vid utredningsarbetet har även behandlats frågor rörande torrlåggningsåtgärdernas
inverkan på Hjälmaren. Sålunda har lantbruksstyrelsen i samråd
med sjöfartsstyrelsen. vattenfallsstyrelsen, kommerskollegium, statskontoret
samt länsstyrelserna i Södermanlands och Örebro län samt med anlitande
av särskild expertis verkställt utredning rörande i första hand återverkningarna
på vattenståndet och avrinningsförhållandena i Hjälmaren av åtgärder
för torrläggning av Kvismaredalen, Mosjöbotten och Västra Mosjön.
Därefter har kostnaderna för eventuellt erforderliga åtgärder i Hjälmaren
beräknats samt fördelningen av dessa kostnader mellan olika intressenter
övervägts. Av det resultat som framkommit vid detta arbete framgår att
inverkningarna på Hjälmaren blir ringa och att kostnaden för eventuella åtgärder
för att kompensera sådana inverkningar ej torde överstiga 240 000 kr.
Som motiv härför anförs i huvudsak följande.

Sänknings- och invallningsåtgärderna inverkar mycket litet — normala år
endast med en tillfällig höjning av 0,5 centimeter under några dagar vid vårflodens
början — på vattenståndet i Hjälmaren och dess utlopp. Därjämte
förekommer denna inverkan sällan. Beräkningar för ett par år med kraftiga
vårflöden — då övre dämningsgränsen för Hjälmaren överskreds under
80 resp. 60 dagar — visar, att om torrläggningsåtgärderna vid dessa tillfällen
varit genomförda, skulle dämningsgränsen ha passerats ett å två dygn tidigare
än som ändock skedde. Detta skulle ha inneburit att vattennivån under
några dagar tillfälligt höjts med fyra resp. sju centimeter. Högsta vattenståndet
skulle dock inte ha blivit högre och vattenytan skulle ha återgått till
normalt läge något tidigare. Det kan ifrågasättas om inte denna ringa inverkan
bör kunna tillåtas utan kompensationsåtgärder beträffande vattenstånden
och därmed förenade intressen.

Bedöms det vid rättslig prövning — med hänsyn till jordbruken kring
Hjälmaren — att åtgärder ändå skäligen bör vidtas för att kompensera den
obetydliga inverkan på Hjälmarens vattenstånd, som kan förekomma, visar
utredningen, att det är tillräckligt att en mindre rensning vidtas vid Biby
broläge i Hjälmarens utlopp. Kostnaderna för denna rensning beräknas
inte överstiga 240 000 kr. Kraftverksintresset påverkas knappast av bortfallet
av flödesmagasin i Kvismaredalen. Den eventuella åtgärden i Biby kan måhända
medföra någon kraftförlust. Det kapitaliserade värdet av denna förlust
kan emellertid knappast vara större än 20 000 kr. Ingreppen bedöms ej
medföra risk för skada av någon betydenhet för övriga intressen i Hjälmaren
eller dess ullopp. För den eventuella kostnaden för kompensationsåtgärd är
det blivande torrläggningsföretaget betalningsansvarigt.

Kungl. Maj.ts proposition nr 196 dr 1962

Lantbruksstyrelsen och samrådsmyndigheterna anser det rimligt att staten
tar på sig eventuella kostnader för kompensationsåtgärder. Staten bör sålunda
utfästa sig att ställa medel till förfogande för att bekosta de åtgärder
av nämnd art, som vattendomstol kan finna erforderliga. Detta förslag motiveras
med att ett tidsödande arbete med att fördela det relativt ringa beloppet
på ett stort antal betalningsansvariga därigenom undviks, samt med att
den skada som förebyggs genom eventuell åtgärd i Biby säkerligen är mindre
än den skada, som Kvismare-Mosjöområdet åsamkats genom uppströms företagna
utdikningar.

Den verkställda utredningen beträffande Hjälmaren visar härjämte att
behov föreligger av översyn av de bestämmelser som gäller för Hjälmarregleringen.
Denna fråga anses dock vara helt fristående från de i Kvismaredalen,
Mosjöbotten och Västra Mosjön aktuella åtgärderna för förbättrad
torrläggning. I sammanhanget uttalar lantbruksstyrelsen efter samråd med
statskontoret, att frågan om vem som skall svara för skötseln av regleringsdammen
vid Hjälmarens utlopp bör slutligt avgöras i samband med översynen
av regleringsbestämmelserna. Samtidigt bör även ställning tas till
frågan om vem som skall svara för utprickning och underhåll av Hjälmarens
farleder. Det bör likaledes anstå till detta sammanhang med att avveckla
den av statskontoret förvaltade fonden för underhåll av segeldjupet i Hjälmaren
m. m.

Departementschefen

Kvismaredalen, Mosjöbotten och Västra Mosjön ligger på Örebro läns
slättbygd och genomflyts av Täljeån, som utmynnar i Hjälmaren. Områdenas
närmare belägenhet framgår av kartan. Genom att vattenståndet
i Hjälmaren sänktes och Täljeåns nedre lopp kanaliserades torrlädes under
1880-talet betydande åkerarealer. Markytan har därefter sänkts genom
att torvjord bortodlats och samtidigt har avrinningen från övriga delar
av Täljeåns nederbördsområde ökat. Genom dessa förhållanden har torrläggningen
fortlöpande försämrats. Nu besväras bland annat cirka 7 000
ha åker, som ingår i omkring 630 brukningsenheter, ofta av vattenskador.

På uppdrag av Kungl. Maj:t — senast genom beslut den 27 april 1962
—- har lantbruksstyrelsen i samråd med berörda centrala myndigheter
och länsorgan utfört ett ingående utredningsarbete rörande förutsättningarna
i tekniskt och ekonomiskt hänseende för att förbättra torrläggningen
och i anslutning därtill genomföra rationaliseringsåtgärder
av olika slag beträffande jordbruket i Kvismaredalen och de båda andra
områdena. Vidare har klarlagts återverkningarna i socialt och ekonomiskt
hänseende för hela den berörda bygden av fortsatt försumpning. På
grundval av detta utredningsarbete, för vilket redovisning lämnats i det

12 Kungl. Maj.ts proposition nr 196 år 1962

föregående, har lantbruksstyrelsen med instämmande av samrådsmyndighetema
nu framlagt förslag i ämnet. Däri förordas i första hand vidgning
av Täljeån och dess kanaliserade del — Kvismare kanal — samt
såsom fullföljdsåtgärder invallningar och viss annan inre rationalisering.
I anslutning därtill framförs synpunkter på behovet att främja
den yttre rationaliseringen. Myndigheterna har vidare föreslagit, att
statligt stöd i förhållandevis stor omfattning skall utgå till kostnaderna
för torrläggningsåtgärderna och därmed direkt sammanhängande fullföljdsåtgärder.
Dessa kostnader har beräknats till omkring 15 000 000 kr.
Beträffande den närmare innebörden av förslagen torde få hänvisas till
redogörelsen i det föregående.

1959 års riksdag (prop. 148; JoU 30; rskr. 284) har uttalat, att vid
prövning av frågor om statligt stöd till åtgärder för inre rationalisering,
till vilka hänförs bland annat torrläggning, bör beaktas att åtgärderna ur
såväl företagsekonomisk som samhällsekonomisk synpunkt bör bidra till
en sund investeringsverksamhet inom jordbruket. Mot bakgrunden härav
samt rådande avsättningsläge för jordbruksprodukter bör enligt min
uppfattning stor försiktighet iakttas då fråga är om förhållandevis kostsamma
och mera omfattande torrläggningsåtgärder.

Det framgår av det utförda utredningsarbetet, att Kvismaredalen och
de båda andra nu aktuella områdena innefattar några av de bästa jordbruksjordama
inom Närkes slättbygd. Brukningsenheterna har till övervägande
de! byggnader av god beskaffenhet. Topografiska och andra förutsättningar
synes föreligga att genom yttre rationalisering i betydande
utsträckning öka storleken och förbättra arronderingen av brukningsenheterna.
Om torrläggningen förbättras torde rationell och lönsam jordbruksproduktion
framgent kunna bedrivas inom områdena. Redan ur
allmän jordbruksekonomisk synpunkt är det enligt min mening motiverat
att ytterligare investeringar sker inom jordbruksföretagen i trakten.
Härtill kommer dock att fortsatt försumpning av områdena, vilken
medför att de ej kommer att kunna utnyttjas för produktiva ändamål,
torde föranleda ekonomiska och sociala konsekvenser av stor räckvidd
inte endast för direkt berörda jordbrukare utan även för befolkningen
i övrigt inom bygden. Utebliven torrläggning har sålunda uppskattats
medföra värdeförluster för jordbruksföretag på omkring 24 000 000
kr. Enligt av länsstyrelsen i Örebro län gjord uppskattning uppkommer
härjämte förlust av eller inskränkt nytta av investeringar på 15 000 000 kr.
i anläggningar och byggnader utanför jordbruket. Folkmängden uppges
av länsstyrelsen komma att minska med omkring 1 300 personer utöver
vad som följer av den mera normala befolkningsrörelsen. Från skilda
håll har betonats att det råder stor osäkerhet hos befolkningen i bygden
beträffande framtidsutsikterna om försumpningen får fortsätta. Kravet

Kungl. Maj.ts proposition nr 196 dr 1962

på att förbättra torrläggningen i de aktuella områdena måste sålunda
bedömas jämväl ur samhällsekonomisk synpunkt.

Mot bakgrunden av det anförda anser jag, att det är ett betydande
allmänt intresse att torrläggningen i Kvismaredalen, Mosjöbotten och
Västra Mosjön förbättras så att jordbruksjorden ej längre besväras av
vattenskador. De av lantbruksstyrelsen beräknade kostnaderna härför,
i runt tal 15 000 000 kr., måste bedömas mer än väl komma att uppvägas
av de direkta och indirekta vinsterna. Givet är dock att utgifterna ej helt
kan bäras av de berörda jordbrukarna. Med hänsyn härtill och till i det
föregående angivna allmänna skäl förordar jag, att statligt ekonomiskt
stöd och annan medverkan lämnas till torrläggningsåtgärdernas genomförande.
I anslutning härtill vill jag erinra om att berörda kommuner
enligt vad lantbruksstyrelsen redovisat ställt i utsikt att de kommer att
lämna bidrag till kostnaderna i viss angiven utsträckning. Jag finner att
det med hänsyn till nyttan för bygden av torrläggningen är väl motiverat
att kommunerna lämnar bidrag.

Innan jag övergår till de regler, som bör gälla för statens medverkan,
vill jag något behandla målsättningen för torrläggningen och rationaliseringsåtgärderna
i övrigt. Den primära åtgärden för att fullständig torrläggning
skall kunna ernås är enligt lantbruksstyrelsens utredningar att
Täljeån och Kvismare kanal vidgas i enlighet med i ärendet redovisade
översiktliga planer. I så nära anslutning härtill som möjligt bör i den
utsträckning lantbruksstyrelsen angivit utföras fullföljdsåtgärder i form
av invallningar, täckdikning m. m. Det är också angeläget att yttre rationalisering
kommer till stånd i sammanhanget. Den av lantbruksstyrelsen
och lantmäteristyrelsen framlagda översiktliga planen för sådan rationalisering
synes mig vara väl ägnad att ligga till grund för det fortsatta
arbetet i denna del. Nämnda rationaliseringsåtgärder bör följas upp
genom driftsrationalisering.

Genomförandet av de nyss angivna åtgärderna torde, såsom lantbruksstyrelsen
framhåller, på grund av deras omfattning ta relativt lång tid
i anspråk. Stora arbetsinsatser kommer att krävas av lantbruksnämnden
och lantmäterimyndigheten samt i vissa delar även av hushållningssällskapet
och skogsvårdsstyrelsen. En viktig del av statens medverkan
består därför i att rationaliseringsorganen avdelar personal för ändamålet
och att det tillses att organens insatser nära samordnas. Enligt min
mening bör riktlinjerna för verksamheten lämpligen behandlas vid det
organiserade samråd under landshövdingens ledning, som jämlikt beslut
av 1959 års riksdag (prop. 148; JoU 30; rskr. 284) bör äga rum mellan
de förut nämnda organen inom länsrådets ram. Till överläggningarna
bör även representanter för berörda kommuner och andra intressenter
kunna kallas. Härigenom bör också naturvårdssynpunktema kunna framföras.
Vederbörande centrala myndigheter bör — i erforderlig utsträck -

Kungl. Maj:ts proposition nr 196 dr 1962

ning genom att de samlade personalresurserna omdisponeras — avdela
särskild personal för att i första hand ägna sig åt de olika arbetsuppgifterna
inom Kvismaredalen, Mosjöbotten och Västra Mosjön. Det synes
mig vara lämpligt att, såsom fallet varit i vissa delar av utredningsarbetet,
den personal inom rationaliseringsorganen som stadigvarande
blir sysselsatt med uppgifterna i fråga, sammanförs till en särskild arbetsgrupp.
Formella beslut i förrättningsfrågor och rörande det statliga ekonomiska
stödet m. m. bör dock i gängse ordning fattas av vederbörande
länsorgan. Kostnaderna för rationaliseringsorganens insatser torde kunna
täckas inom vederbörande myndigheters ordinarie avlönings- och omkostnadsanslag.
För att bestrida eventuella kostnader för särskilda undersökningar
genom utomstående expertis bör dock Kungl. Maj:t kunna
ställa medel till förfogande ur anslaget Bidrag till jordbrukets rationalisering,
in. m.

För vissa av de arbetsuppgifter, främst förrättningsåtgärder, som ankommer
på lantbruksnämnden och lantmäterimyndigheten, skall enligt
lantbruksnämndstaxan och lantmäteritaxan uttas ersättning av markägarna.
I förut nämnda beslut den 27 april 1962 har Kungl. Maj:t bemyndigat
lantbruksstyrelsen att utan kostnad för fastighetsägarna låta upprätta
detaljplan för vissa avdikningsåtgärder inom Mosjöbotten och Västra
Mosjön samt att i samråd med lantmäterimyndigheten utföra viss annan
planläggning. För att stimulera till att förrättningar och andra åtgärder
av olika slag snabbt kommer till stånd och för att underlätta en smidig
handläggning bör enligt min mening inom hela området kostnaderna
för att upprätta erforderliga detaljplaner, för projekteringsarbetet samt
för förrättningar av olika slag i fortsättningen stanna på statsverket.
Kungl. Maj:t torde äga besluta härom.

Regler rörande stödgivningen till investeringskostnader för torrläggning
och fullföljdsåtgärder ges i kungörelsen den 11 juni 1948, nr 342,
angående statligt stöd till jordbrukets yttre och inre rationalisering m. m.
(rationaliseringskungörelsen). Dessa regler innebär i huvudsak, att statsbidrag
normalt utgår med 25 procent av kostnaderna. Står åtgärderna
i samband med yttre rationalisering av viss i kungörelsen angiven omfattning
kan dock bidrag utgå med 40 respektive 50 procent. Härutöver
har Kungl. Maj:t möjlighet, att då vissa särskilda skäl föreligger, medge
högre statsbidrag än som eljest skulle kunna utgå. För att underlätta
finansieringen kan, förutom statsbidrag, även statlig lånegaranti beviljas.

I fråga om stödgivningen till de i Kvismaredalen, Mosjöbotten och
Västra Mosjön aktuella åtgärderna har lantbruksstyrelsen och samrådsmyndighetema
föreslagit att viss avvikelse skall kunna ske från nyss
nämnda regler. Sålunda förordar styrelsen, att statsbidrag skall utgå
med 50 procent till kostnaderna för arbetena i kanalen i Kvismaredalen
och med 40 procent till utgifterna för arbetena i Täljeån inom Mosjöbotten

Kungl. Maj:ts proposition nr 196 dr 1962

och Västra Mosjön, till vilka även hänförts kostnaderna för invallning i
Mosjöbotten. Till övriga åtgärder — bland annat invallningarna i Kvismaredalen
— föreslås att bidrag utgår enligt reglerna i rationaliseringskungörelsen.
Med hänsyn till den grundläggande betydelse arbetena i
Kvismare kanal och Täljeån har för hela uppgiften att förbättra torrläggningen
i områdena delar jag uppfattningen, att särregler bör gälla
för statsbidragen till dessa arbeten. För egen del anser jag dock att bidragen
till åtgärderna i huvudavloppet inom alla tre områdena bör utgå med
samma procentsats, nämligen 50. Jag finner också att bidragsgivningen
till kostnaderna för invallningarna bör ske enligt enhetliga normer för
samtliga områden. Med hänsyn till vikten av att yttre rationalisering
äger rum i anslutning till torrläggningen anser jag, att bidrag till kostnaderna
för invallningarna liksom för övriga fullföljdsåtgärder bör utgå
enligt reglerna i rationaliseringskungörelsen. Kungl. Maj:t torde i och för
sig äga utfärda erforderliga närmare bestämmelser av denna art.

Av Iantbruksstyrelsens utredningsarbete framgår, att inverkningarna på
förhållandena i Hjälmaren av åtgärderna i Kvismaredalen och angränsande
områden blir ringa och att kostnaden för att eventuellt kompensera
sådana inverkningar ej torde överstiga 240 000 kr. I anslutning till
styrelsens förslag i ämnet och under hänvisning till därvid anförda skäl
förordar jag, att staten utfäster sig att intill ett belopp av angiven storleksordning
bidra till att bestrida sådana kompensationsåtgärder, som
vattendomstol kan finna erforderliga. Frågan om översyn av bestämmelserna
för Hjälmarens reglering och skötseln av farleder m. m. i sjön
bör såsom lantbruksstyrelsen och samrådsmyndigheterna funnit tas upp
till slutlig prövning i annat sammanhang.

Rationaliseringsåtgärdema i Kvismaredalen och övriga områden bör
slutligen även stödjas genom att medel ur jordfonden i erforderlig omfattning
ställs till förfogande för sådana fastighetsförvärv som underlättar
åtgärdernas genomförande. Erfarenheterna visar att ett tillfälligt överförande
av fastigheter till lantbruksnämnden ofta är nödvändigt för att
åstadkomma de åsyftade rationaliseringarna.

Det sammanlagda medelsbehovet för statsbidrag till här avsedda torrläggnings-
och fullföljdsåtgärder kan med utgångspunkt från de av lantbruksstyrelsen
angivna kostnaderna uppskattas till omkring 5 600 000 kr.
Härav kan ungefär 2 900 000 kr. beräknas hänföra sig till åtgärderna i
huvudavloppet och till de invallningar i Mosjöbotten, vilka torde bli aktuella
under en första etapp i arbetena. Härutöver uppkommer anspråk på medel
till sådana bidrag, som kan komma i fråga i samband med den yttre rationaliseringen.
Med hänsyn till tidsåtgången för erforderliga syneförrättningar
och planeringar torde medelsbehovet för att utbetala statsbidrag bli ringa
under innevarande och nästkommande budgetår. Därefter kan huvuddelen
av bidragsbeloppet på cirka 2 900 000 kr. behöva utbetalas under ett eller
två budgetår.

Kungl. Maj.ts proposition nr 196 dr 1962

Statsbidragen bör utgå ur anslaget Bidrag till jordbrukets rationalisering,
m. m. Bidragen till kostnaderna för arbetena med huvudavloppet,
till invallningarna i Mosjöbotten och eventuella kompensationsåtgärder i
Hjälmaren bör för att undvika stora inskränkningar i medelstillgången
för bidrag till rationaliseringsåtgärder inom andra trakter ej avräknas
på den ram som under anslaget fastställs för bidrag till inre rationalisering.
Behovet av bidragsmedel i övrigt för inre rationalisering och för yttre rationalisering
torde komma att fördelas över flera år. Detta medelsbehov bör
därför liksom behovet av statlig kreditgaranti för lån till torrläggningsoch
rationaliseringskostnader kunna rymmas inom gängse bidrags- och
garantiramar.

Med hänsyn till omfattningen av den statliga stödgivningen till nu ifrågavarande
projekt torde riksdagens godkännande av vad jag i det föregående
förordat böra inhämtas innan ytterligare åtgärder i ämnet vidtas. Därest
riksdagen ej har något att erinra mot mina förslag, bör de fortsatta åtgärderna
igångsättas innevarande år.

Under åberopande av vad jag i det föregående anfört hemställer jag, att
Kungl. Maj:t måtte föreslå riksdagen

dels att godkänna att statligt stöd till förbättrad torrläggning
m. m. inom Kvismaredalen m. fl. områden i
Örebro län lämnas på i huvudsak det sätt jag i det föregående
föreslagit,

dels att medge att staten utfäster sig att intill ett
belopp av cirka 240 000 kr. bidra till kostnaderna för
kompensationsåtgärder i Hjälmaren som vattendomstol
kan komma att föreskriva.

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt
förordnar Hans Kungl. Höghet Regenten att till riksdagen
skall avlåtas proposition av den lydelse bilaga
till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Raimond Kolk

Kungi. Maj.ts proposition nr 196 dr 1962

. . ^ .

Ofl83/}ÖjL ^ '' V , . ,M.S irin

i %- >;

t\ fl

Bilaga.

«#*

«* f* * ***»»,,

Tf ä*

tfij5*rw». ** *?a**

"* *

U * ■ * i

t v N

»t % *

c a

i Lr

> «&* <v^- ",

( 1

•j. J4t-? ^''"yX*^ ■'' 4*

'' tv.

ysaT''

■...»

4&’m- f* f

* J

• t$3 .

mT os0ucrr ä 4

\ tv%-^

**• * *V

> *

*W» • **«!''

^fic

OTY8 -

«W*W

Kungl. Maj:ts proposition nr 196 år 1962

REBRO

ADOLFS BERG''

.LERST)

IKVARNTORP

KUMLw

IÄLLA BROTTI

''HALLSBERG

åbytorpO

Karta över

KVISMAREDALENS, MOSJÖBOTTENS
och V. MOSJÖNS torrläggningsområde
inom ÖREBRO LÄN

För spridning godkänd i Rikets Allm. Kartverk d. 31/10 1962.

Kungi. Maj.ts proposition nr 196 år 1962

MELLÖS

ORRBYÅ

HJÅL

PDENSSACK

ASKER

LLERSTA

BETECKNINGAR

•mm m m Gräns för regionaliserlngsområde
CLI** 1 Torrläggningsområde

E 18

: Riks- och länsvägar med nummer

i Järnväg

10 12 14 1

IVINS KA MPKOOUKTtONS Åt 1 Hl