Kungl. Maj.ts proposition nr 195 år 1964 (Proposition 1964:195 - höst)

Kungl. Maj.ts proposition nr 195 år 1964

Nr 195

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändring i 6 kap. strafflagen; given Stockholms slott
den 6 november 1964.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj:t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till lag om ändring i 6 kap. strafflagen.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

BERTIL

Herman Kling

Propositionens huvudsakliga innehåll

I 6 kap. strafflagen upptages vissa allmänna bestämmelser om skadestånd
på grund av brott. Genom propositionen framlägges förslag om sådana ändringar
i nämnda kap. som föranledes av att strafflagen med undantag av
6 kap. 1—7 §§ den 1 januari 1965 upphäves och ersättes av brottsbalken. 1

1 Bihang till riksdagens protokoll 1965. 1 samt. Nr 195

Kungl. Maj.ts proposition nr 195 år 1964

Förslag

till

lag om ändring i 6 kap. strafflagen

Härigenom förordnas, att 6 kap. 5,
ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse)

Hava flera, på annat sätt än i 3
kap. 6 § första stycket sägs, medverkat
till brott, svare de en för alla och
alla för en till skadestånd.

6 och 7 §§ strafflagen1 skola erhålla
(Föreslagen lydelse)

§•

Hava flera, på annat sätt än som
sägs i 23 kap. 6 § första stycket
brottsbalken, medverkat till brott,
svara de en för alla och alla för en
till skadestånd.

Är skada gjord av person under
femton års ålder eller sådan, som i
5 kap. 5 § omtalas, vare han pliktig
att ersätta skadan, om och i den mån
det med hänsyn till hans sinnesart,
gärningens beskaffenhet och omständigheterna
i övrigt må anses
skäligt. Vad han sålunda utgivit äge
han söka åter av den som genom underlåten
vård om hans person vållat
skadan.

Har straff förfallit eller tid till avbrutet
åtals fullföljd blivit försutten,
efter vad i 5 kap. 13, 14, 15,17, 18 eller
19 § sägs; vare dock målsägande
ej därigenom betaget att det skadestånd
söka, vartill han eljest kan berättigad
vara.

§•

Är skada gjord av någon som ej
fyllt femton år eller som handlat under
inflytande av sinnessjukdom,
sinnesslöhet eller annan själslig abnormitet
av så djupgående natur, att
den måste anses jämställd med sinnessjukdom,
är han pliktig att ersätta
skadan, om och i den mån det med
hänsyn till hans sinnesart, gärningens
beskaffenhet och omständigheterna
i övrigt må anses skäligt. Detsamma
gäller, om skada gjorts av
någon som utan eget vållande tillfälligt
råkat i sådant tillstånd att han är
från sina sinnens bruk.

Vad någon utgivit enligt första
stycket äger han söka åter av den
som genom underlåten vård om hans
person vållat skadan.

§•

Kan enligt vad som stadgas i 35
kap. brottsbalken påföljd för brott ej
ådömas, är dock målsägande ej därigenom
betaget att söka det skadestånd
vartill han eljest kan vara berättigad.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

1 Senaste lydelse av 5 § se 1948: 448, av 6 § se 1924: 330 och av 7 § se 1926: 70.

Kungl. Maj.ts proposition nr 195 år 1964

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland,
i statsrådet å Stockholms slott den 29 oktober
1964.

Närvarande:

Statsråden Sträng, Andersson, Lindström, LaNge, Lindholm, Kling,
Skoglund, Edenman, Johansson, Hermansson, Holmqvist, Aspling,
Palme, Sven-Eric Nilsson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Kling, fråga angående ändring
i 6 kap. strafflagen samt anför därvid följande.

Inledning

Den nya brottsbalken (SFS 1962: 700) träder enligt lag den 20 mars 1964
(nr 163) om dess införande i kraft den 1 januari 1965. Genom sistnämnda
lag upphäves nu gällande strafflag med undantag av 6 kap. 1—7 §§. Dessa
paragrafer innehåller vissa grundläggande bestämmelser om skadestånd på
grund av brott. Brottsbalken saknar motsvarighet till dessa bestämmelser.
Det har övervägts att ersätta 6 kap. 1—7 §§ strafflagen (SL) med en
särskild skadeståndslag. Den år 1959 tillsatta skadeståndskommittén har
också anmodats att utarbeta förslag till sådan lag i samband med tullgörandet
av sitt uppdrag att utreda frågan om barns och föräldrars skadeståndsansvar.
Kommittén har i enlighet härmed den 10 juni 1963 avgivit
betänkande med förslag till lag med allmänna bestämmelser om skadestånd
(SOU 1963: 33), avsedd att ersätta 6 kap. 1—7 §§ SL.

Efter remissbehandling av kommitténs förslag beslöt Kungl. Maj :t den
9 september 1964 inhämta lagrådets yttrande över ett inom justitiedepartementet
upprättat förslag till lag med allmänna besämmelser om skadestånd.
Detta förslag innebär, att de skadeståndsrättsliga bestämmelserna i 6 kap.
SL överföres till en särskild skadeståndslag med bestämmelser om utomobligatoriskt
skadeståndsansvar i allmänhet och således ej endast om skadestånd
på grund av brott. Den föreslagna lagen upptager delvis nya bestämmelser
om barns och föräldrars skadeståndsansvar och innehåller
även i övrigt nyheter i förhållande till gällande rätt. Den har avsetts skola
träda i kraft samtidigt med brottsbalken den 1 januari 1965.

Lagrådets utlåtande över förslaget föreligger ännu icke. Frågan om proposition
till riksdagen torde icke kunna anmälas inom sådan tid att eu pro -

Kungl. Maj.ts proposition nr 195 år 196b

position kan bordläggas förrän tidigast i andra veckan i november innevarande
år. De spörsmål som lagförslaget avser att reglera är av principiell
betydelse och delvis av svårlöst natur. Med hänsyn härtill och till den långt
framskridna tiden finner jag det nu icke kunna begäras att årets riksdag
skall hinna taga ställning till reformförslaget. Jag vill därför förorda, att
nu endast sådana ändringar vidtages i 6 kap. SL som omedelbart föranledes
av brottsbalkens ikraftträdande.

Under hänvisning till det anförda anhåller jag att nu få upptaga frågan
om ändring i 6 kap. strafflagen.

Gällande bestämmelser

I 6 kap. 1 § SL stadgas, att skada, som någon tillfogar annan genom
brott, skall gäldas av den brottslige, vare sig brottet skett med uppsåt eller
av vållande. Skadeståndet skall jämkas efter vad som prövas skäligt, om
den som led skadan genom eget vållande medverkat därtill.

I 2 § meddelas vissa bestämmelser om skadeståndet. Härom stadgas, att
i mål, som angår kroppsskada, under skadeståndet skall räknas ej endast
läkarlön och annan kostnad utan även ersättning för hinder eller brist i
den skadades näring, för sveda och värk samt för lyte eller annat stadigvarande
men.

Enligt 3 § skall ersättning utgå för lidande som tillskyndats någon genom
brott mot den personliga friheten eller genom ärekränkande gärning.
Vidare innehåller paragrafen en bestämmelse om skyldighet att med anledning
av ärekränkande gärning erlägga kostnad till tryckning i tidning
av dom i målet.

I 4 § upptages bestämmelser om efterlevandes rätt till skadestånd. Enligt
lagrummet skall, om någon, som jämlikt stadgande i lag äger rätt till underhåll
av den som blivit dödad, genom dennes frånfälle kommer att sakna
erforderligt underhåll, skadestånd tilläggas honom efter vad som med
avseende på såväl den brottsliges tillgångar som andra omständigheter prövas
skäligt; skadeståndet må efter omständigheterna sättas att utgå på en
gång eller på särskilda tider.

I 5 § stadgas att, om flera medverkat till brott på annat sätt än som sägs
i 3 kap. 6 § första stycket SL, de medverkande skall svara för skadeståndet
en för alla och alla för en. Enligt sistnämnda lagrum skall den som
underlåter att i tid anmäla eller eljest avslöja straffbelagd handling som
är å färde, när det kan ske utan fara för honom själv eller någon av hans
närmaste, i de fall lagen utsätter straffas enligt vad som stadgas för den
som allenast i mindre mån medverkat till sådan gärning.

6 kap. 6 § upptager bestämmelser om skadeståndsansvar för barn och
själsligt abnorma. Där föreskrives att, om skada är gjord av person under
15 års ålder eller sådan som omtalas i 5 kap. 5 §, han är pliktig att ersätta

Kungl. Maj:ts proposition nr 195 år 196b

skadan, om och i den mån det med hänsyn till hans sinnesart, gärningens
beskaffenhet och omständigheterna i övrigt må anses skäligt. Vad han sålunda
utgivit äger han söka åter av den som genom underlåten vård om
hans person vållat skadan. Hänvisningen till 5 kap. 5 § SL avser den som
begår gärning under inflytande av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan
själslig abnormitet av så djupgående natur, att den måste anses jämställd
med sinnessjukdom, liksom den som utan eget vållande tilltälligt
råkat i sådant tillstånd, att han är från sina sinnens bruk.

I 6 kap. 7 och 8 §§ meddelas vissa avslutande bestämmelser av mera formell
natur. Enligt 7 § är målsägande, da straff förfallit eller tid till avbrutet
åtals fullföljd blivit försutten, icke därigenom betaget att söka det
skadestånd vartill han eljest kan vara berättigad. I 8 § anges, att målsägande
är den, mot vilken brott är begånget eller som därav blivit förnärmad
eller lidit skada.

Den allmänna skadeståndsbestämmelsen i 6 kap. 1 § SL är enligt sin
lydelse tillämplig endast i fråga om skada som tillfogats genom brottslig
handling. Det är emellertid allmänt erkänt, att vållande till person- eller
sakskada enligt svensk rätt medför skadeståndsansvar även om straffansvar
ej är stadgat. Det sagda innebär också, att bestämmelserna i 6 kap. 2
och 4—6 §§ SL är tillämpliga då person- eller sakskada vållats genom förfarande
som icke är straffbelagt.

Departementschefen

Som framgår av den lämnade redogörelsen innehåller 6 kap. SL vissa
hänvisningar till andra bestämmelser i samma lag.

Dessa bestämmelser upphäves i samband med brottsbalkens ikraftträdande.
I fall då brottsbalken saknar motsvarighet till berörda stadganden
i strafflagen bör ifrågavarande paragraf i 6 kap. SL omarbetats så att den
bibehåller sitt sakliga innehåll. Hänvisningar till lagrum i strafflagen, som
motsvaras av stadgande i brottsbalken, bör i detta sammanhang ändias.

I enlighet med det anförda har inom justitiedepartementet utarbetats
förslag till lag om ändring i 6 kap. strafflagen. Förslaget torde få fogas till
detta protokoll såsom Bilaga.

Beträffande de särskilda paragraferna i 6 kap. SL må anföras följande. 1

1 §•

Paragrafen reglerar det fallet att någon tillfogar skada genom brott.
Någon definition av vad som menas med brott finnes ej i strafflagen. I
brottsbalken (BrB) däremot uttalas i 1 kap. 1 §, att brott är gärning, for
vilken i brottsbalken eller i annan lag eller författning är stadgat straff
som sägs i brottsbalken. Enligt 2 § i samma kap. skall i brottsbalken beskriven
gärning, om ej annat sägs, anses som brott endast då den begås

Kungl. Maj.ts proposition nr 195 år 196b

uppsåtligen (första stycket) och skall den omständigheten att gärningen
begåtts under självförvållat rus eller att gärningsmannen eljest genom eget
vållande tillfälligt var från sina sinnens bruk icke föranleda, att gärningen
ej anses som brott (andra stycket). Dessa bestämmelser torde innebära en
viss utvidgning av brottsbegreppet i förhållande till vad som numera i allmänhet
menas med brott enligt SL. Ehurn i terminologiskt hänseende full
konsekvens ej upprätthållits, har nämligen i SL eftersträvats att icke såsom
brott beteckna gärning vilken begås av den som är under 15 år eller på
grund av psykisk abnormitet är fri från straff. Brottsbalken medför, att
gärningar som nu nämnts i vissa fall blir att anse som brott. Sådana fall
kommer följaktligen att omfattas av 6 kap. 1 § SL. Liksom hittills kommer
de emellertid att vara hänförliga under 6 kap. 6 § SL. Den utvidgning av
brottsbegreppet som BrB må innebära kommer därför att sakna betydelse i
skadeståndshänseende. Att 6 kap. 6 § SL för berörda fall får karaktär av
undantagsbestämmelse i förhållande till 6 kap. 1 § SL torde ej behöva komma
till uttryck i lagtexten. Förevarande paragraf har därför bibehållits
oförändrad.

2 §■

Denna paragraf synes ej heller behöva undergå någon ändring med anledning
av brottsbalkens ikraftträdande.

3§.

Uttrycket »ärekränkande gärning» i gällande lydelse av förevarande paragraf
torde omfatta icke blott de i 16 kap. SL angivna brotten utan jämväl
vissa andra brott som kan innefatta kränkning av någons ära, t. ex.
misshandel (jfr NJA 1901 s. 380), falskt åtal, falsk angivelse, falsk tillvitelse,
obefogat åtal och vårdslös tillvitelse.

I brottsbalken upptages bestämmelser rörande ärekränkning i 5 kap.
under rubriken »Om ärekränkning». Brottsbeskrivningarna skiljer sig visserligen
från motsvarande beskrivningar i 16 kap. SL, men i systematiskt
hänseende råder överensstämmelse mellan strafflagen och brottsbalken, i
det att ärekränkningskapitlet behandlar endast de egentliga ärekränkningsbrotten,
medan brott av annan art som tillika kan innefatta ärekränkning
behandlas i andra kapitel.

Med hänsyn härtill synes icke möta betänkligheter att i 6 kap. 3 § SL
bibehålla uttrycket »ärekränkande gärning» för att beteckna såväl de egentliga
ärekränkningsbrotten som vissa andra brott vilka innefattar kränkning
av någons ära. Det torde liksom hittills få ankomma på domstolarna att
avgöra under vilka förutsättningar ärekränkande gärning skall anses föreligga
och medföra ersättningsskyldighet enligt förevarande stadgande.

4 §.

Paragrafen torde kunna bibehållas oförändrad.

Kiingl. Maj.ts proposition nr 195 år 196b 7

5 §•

Denna paragraf föreskriver i sin nuvarande lydelse, att om flera, på
annat sätt än i 3 kap. 6 § första stycket sägs, medverkat till brott, de svarar
en för alla och alla för en till skadestånd. I 3 kap. 6 § första stycket
SL stadgas straff i vissa fall för den som underlåter att anmäla eller
avslöja straffbelagd gärning som är å färde. Denna bestämmelse motsvaras
i brottsbalken av 23 kap. 6 § första stycket. I sakligt hänseende föreligger
allenast den skillnaden, att enligt brottsbalken ansvar för underlåtenhet att
avslöja brott i vissa fall — då det är särskilt föreskrivet -— kan ådömas
även den som ej insett men bort inse att brottet var å färde; enligt strafflagen
förutsättes uppsåt i detta hänseende. Hänvisningen till 3 kap. 6 §
första stycket SL torde utan hinder av denna skiljaktighet kunna ersättas
med en hänvisning till 23 kap. 6 § första stycket BrB. Att genom en
sådan hänvisning stadgandet kommer att göra undantag jämväl för fall,
då vederbörande ej insett men bort inse att brott var å färde, innebär icke
någon saklig ändring i vad som nu gäller.

6 §.

Såvitt angår skadeståndsansvaret för barn under 15 år torde någon jämkning
i förevarande lagrum icke böra företagas i detta sammanhang.

I fråga om skadeståndsansvar för själsligt abnorma anges för närvarande
den krets som avses med regeln genom en hänvisning till 5 kap. 5 § SL.
Sistnämnda lagrum omfattar dels i första stycket den som begår gärning
under inflytande av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan själslig abnormitet
av så djupgående natur, att den måste anses jämställd med sinnessjukdom,
dels i andra stycket den som utan eget vållande tillfälligt råkat
i sådant tillstånd, att han är från sina sinnens bruk. Brottsbalken saknar
direkt motsvarighet till 5 kap. 5 § SL. Den innehåller emellertid i 33
kap. 2 § vissa bestämmelser beträffande den som begått brott under inflytande
av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller annan själslig abnormitet av
så djupgående natur, att den måste anses jämställd med sinnessjukdom.
Här avses sålunda samma abnormtillstånd som i första stycket av 5 kap.
5 § SL. Såvitt gäller skadeståndsansvar för sådana själsligt abnorma personer
som åsyftas i sistnämnda lagrum kan således hänvisningen till 5 kap.
5 § SL ersättas av en hänvisning till 33 kap. 2 § BrB.

En sådan hänvisning omfattar emellertid ej den som nu avses i andra
stycket av 5 kap. 5 § SL. Av skäl som sammanhänger med brottsbegreppets
avgränsning i brottsbalken innehåller balken ej några särskilda bestämmelser
rörande nu nämnda grupp. Beträffande denna kan därför ej
hänvisas till något stadgande i brottsbalken. De som nu avses i andra stycket
av 5 kap. 5 § SL bör därför uttryckligen omnämnas i 6 kap. (i § SL.

I samband med nu berörda redaktionella ändringar synes lämpligt att
uppdela paragrafen i två stycken, av vilka del första i två särskilda punkter

8 Kungl. Maj.ts proposition nr 195 år 1964

innehåller regler om skadeståndsansvar för barn och själsligt abnorma
samt det andra stycket regeln i den nuvarande andra punkten om regressrätt.

7 §■

Enligt förevarande paragraf i dess nuvarande lydelse äger målsägande
söka det skadestånd vartill han eljest kan vara berättigad utan hinder av
att straff förfallit eller tid till avbrutet åtals fullföljd blivit försutten efter
vad i 5 kap. 13, 14, 15, 17, 18 eller 19 § sägs. Även om regeln kan anses
ö\erflödig, torde med hänsyn till att det nu endast är fråga om ändringar
som påkallas av brottsbalkens ikraftträdande anledning saknas att upphäva
paragrafen. De bestämmelser i strafflagen till vilka paragrafen nu hänvisar
har sin närmaste motsvarighet i 35 kap. 1—3, 5 och 6 §§ BrB. Bestämmelsen
i 5 kap. 13 § SL om att straff förfaller på grund av den brottsliges
död saknar dock motsvarighet i brottsbalken, såvitt angår möjligheten
att ådöma påföljd. Ej heller i övrigt föreligger fullständig överensstämmelse.
Skiljaktigheterna torde emellertid i förevarande sammanhang
sakna betydelse. Hänvisningen torde därför kunna ändras till att avse
nämnda lagrum i brottsbalken. I samband med en sådan ändring bör stadgandet
jämkas i anslutning till brottsbalkens terminologi.

Det må slutligen erinras om att 6 kap. 8 § SL upphäves från och med
den 1 januari 1965 genom lagen den 20 mars 1964 (nr 163) om införande
av brottsbalken och att i dess ställe skall gälla ett motsvarande stadgande
i 20 kap. 8 § rättegångsbalken.

Då förslaget ej innebär några sakliga ändringar i förhållande till gällande
rätt lärer några övergångsbestämmelser icke vara erforderliga.

Hemställan

Föredraganden hemställer att, med återkallande av beslutet den 9 september
1964 om inhämtande av lagrådets utlåtande över förslag till lag med
allmänna bestämmelser om skadestånd, lagrådets utlåtande över det i bilaga
till detta protokoll upptagna förslaget till lag om ändring i 6 kap. strafflagen
måtte för det i § 87 regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas genom
utdrag av protokollet.

Vad föredraganden sålunda med instämmande av statsrådets
övriga ledamöter hemställt bifaller Hans Kungl.
Höghet Regenten.

Ur protokollet:
Stig Granqvist

Kungl. Maj.ts proposition nr 195 år 1965

Bilaga

Förslag till

lag om ändring i 6 kap. strafflagen

Härigenom förordnas, att 6 kap. 5, 6 och 7 §§ strafflagen1 skola erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande Igdelse) (Föreslagen hjdelsc)

Hava flera, på annat sätt än i 3
kap. 6 § första stgcket sägs, medverkat
till brott, svare de en för alla
och alla för en till skadestånd.

Är skada gjord av person under
femton års ålder eller sådan, som i
5 kap. 5 § omtalas, vare han pliktig
att ersätta skadan, om och i den mån
det med hänsyn till hans sinnesart,
gärningens beskaffenhet och omständigheterna
i övrigt må anses
skäligt. Vad han sålunda utgivit äge
han söka åter av den, som genom
underlåten vård om hans person
vållat skadan.

Har straff förfallit eller tid till
avbrutet åtals fullföljd blivit försutten,
efter vad i 5 kap. 13, 15, 15, 17,

'' Senaste lydelse av 5 § se SFS 1948: 448,
1926: 70.

§•

Hava flera, på annat sätt än som
sägs i 23 kap. 6 § första stycket
brottsbalken, medverkat till brott,
svara de en för alla och alla för en
till skadestånd.

§•

Är skada gjord av någon som ej
fyllt femton år, är han pliktig att
ersätta skadan, om och i den mån
det med hänsyn till hans sinnesart,
gärningens beskaffenhet och omständigheterna
i övrigt må anses
skäligt. Detsamma gäller, när skada
gjorts av någon som handlat under
inflytande av sådan själslig abnormitet
som avses i 33 kap. 2 § första
stycket brottsbalken eller av någon
som utan eget vållande tillfälligt råkat
i sådant tillstånd att han är
från sina sinnens bruk.

Vad som utgivits enligt första
stycket äger den skadeståndsskyldigc
söka åter av den som genom
underlåten vård om hans person
vållat skadan.

Kan enligt vad som stadgas i 35
kap. 1, 2, 3, 5 eller 6 § brottsbalken
påföljd för brott ej ådömas, är dock

av 6 § se SFS 1924: 330 och av 7 § se SF’S

Kungl. Maj:ts proposition nr 195 år 1964

(Nuvarande lydelse)

18 eller 19 § sägs; vare dock målsägande
ej därigenom betaget att det
skadestånd söka, vartill han eljest
kan berättigad vara.

(Föreslagen lydelse)

målsägande ej därigenom betaget att
söka det skadestånd vartill han eljest
kan vara berättigad.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1965.

Kungl. Maj.ts proposition nr 195 år 1964

Utdrag av protokoll, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 6 november
1964.

Närvarande:

justitieråden Hagbergh,

Dennemark,

regeringsrådet Wilkens,
justitierådet Riben.

Enligt lagrådet den 2 oktober 1964 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet
den 9 september 1964, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen avsedda ändamålet inhämtas
över förslag till lag med allmänna bestämmelser om skadestånd.

Förslaget hade inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn Ulf Nordenson.

Enligt lagrådet den 4 november 1964 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Regenten,
Hertigen av Halland, i statsrådet den 29 oktober 1964, hade Kungl.
Maj :t, med återkallande av beslutet den 9 september 1964, förordnat att lagrådets
utlåtande skulle för ovan angivet ändamål inhämtas över förslag till
lag om ändring i 6 kap. strafflagen.

Ärendet angående förslaget till lag med allmänna bestämmelser om skadestånd
hade med anledning av återkallelsen avskrivits från vidare handläggning.

Förslaget till lag om ändring i 6 kap. strafflagen, vilket — liksom förstnämnda
lagförslag — finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av Nordenson.

Det nu föreliggande förslaget föranledde följande yttranden.

6 §•

Justitieråden Hagbergh och Dennemark samt regeringsrådet Wilkens:

Med uttrycket sinnesart har ursprungligen åsyftats den subjektiva inställningen
hos skadevållaren vid gärningens begående. Detta framgår av motiven
till stadgandet, enligt vilka lagberedningen fann det klart, att hänsyn
borde tagas till »gärningsmannens sinnesart, som kan sträcka sig från en
ganska obetydlig oförsiktighet ända till skadelystet syfte» (NJA II 1924 s.
617).

Kungl. Maj.ts proposition nr 195 år 1964

I de sparsamt förekommande fall då uttrycket i rättspraxis använts om
barn har det emellertid givits en annan innebörd; ordet åsyftar där barnets
allmänna karaktärsegenskaper (NJA 1941 s. 661 I, 1949 s. 535 och 1956 s. 55
samt FFR 1949 s. 318 och 1956 s. 395). Denna tolkning har synts naturlig
och överensstämmer även bäst med uttryckets språkliga betydelse. Vad
beträffar det subjektiva momentet vid själva gärningen låter sig detta bättre
inordnas under uttrycket gärningens beskaffenhet (jfr Borum i SvJT
1945 s. 440 f).

I fråga om sinnessjuka och med dem jämställda har ordet sinnesart
icke haft någon uppgift att fylla i förevarande sammanhang. Judikaturen
på detta område är ytterst knapphändig. I tillgänglig refererad praxis förekomma
endast två fall (NJA 1939 s. 501 och FFR 1954 s. 308). I det ena fallet
var fråga om fattigvårdsstyrelses ansvar för sinnesslö persons skadevållande
gärning. Det är tydligt att sådant ansvar icke kan vara beroende av
skadevållarens subjektiva inställning vid gärningens begående utan får bedömas
i relation till dennes allmänna läggning och karaktär. I det andra
fallet, som gällde skadeståndskrav mot schizofren sinnessjuk, utdömdes
skadestånd under åberopande av allenast »omständigheterna».

Ändringarna i 6 kap. strafflagen ha i lagförslaget inskränkts till att avse
sådant som direkt föranledes av brottsbalkens ikraftträdande. Ett bibehållande
av den remitterade lagtexten kan förefalla desto naturligare som motsvarande
terminologi användes i 36 kap. 8 § brottsbalken. Emellertid synes
till en början kunna göras gällande att ordet sinnesart i detta lagrum bör
givas samma innebörd som praxis inlagt i 6 kap. 6 § strafflagen. Vidare är
att märka att berörda stadgande i brottsbalken avser en offentligrättslig och
ej en civilrättslig reglering. Ordet sinnesart har för övrigt visat sig föga lämpat
för normalsituationer (jfr NJA 1960 s. 599).

I fråga om sinnessjuka och med dem jämställda synes tillfyllest att såsom
grund för skadeståndsbedömningen i lagtexten angiva allenast »omständigheterna».

Vad angår stadgandets redaktionella formulering synes vara att föredraga
att, efter mönster av 36 kap. 8 § brottsbalken, undvika en hänvisning till
33 kap. 2 § nämnda balk.

På grund av det anförda förorda vi, att i paragrafen upptages stadgande,
dels i ett första stycke att om skada är gjord av person under femton års ålder,
han är pliktig att ersätta skadan, om och i den mån det med hänsyn till
hans ålder och utveckling, gärningens beskaffenhet och omständigheterna i
övrigt må anses skäligt, dels i ett andra stycke i en första punkt, att om
skada orsakats av någon som handlat under inflytande av sinnessjukdom,
sinnesslöhet eller annan själslig abnormitet av så djupgående natur, att den
måste anses jämställd med sinnessjukdom, han är skyldig att ersätta skadan,
om och i den mån det med hänsyn till omständigheterna prövas skäligt,
och i en andra punkt, att detsamma gäller i fråga om den som utan

Kungl. Maj.ts proposition nr 195 år 1964 13

eget vållande tillfälligt råkat i sådant tillstånd att han är från sina sinnens
bruk och i det tillståndet orsakat skada.

Justitierådet Riben:

Med hänsyn till att det nu endast är fråga om att genomföra sådana ändringar
i 6 kap. strafflagen, som omedelbart föranledas av brottsbalkens
ikraftträdande, vill jag beträffande första stycket av denna paragraf allenast
föreslå en jämkning i syfte att erhålla en närmare anslutning till lagtexten
i 36 kap. 8 § brottsbalken. Såsom första punkt synes böra upptagas
ett stadgande av innehåll, att om skada är gjord av någon som ej fyllt femton
år eller som handlat under inflytande av sinnessjukdom, sinnesslöhet
eller annan själslig abnormitet av så djupgående natur, att den måste anses
jämställd med sinnessjukdom, han är pliktig att ersätta skadan, om och i
den mån det med hänsyn till hans sinnesart, gärningens beskaffenhet och
omständigheterna i övrigt kan anses skäligt. I en andra punkt bör stadgas,
att detsamma gäller om skada gjorts av den som utan eget vållande tillfälligt
råkat i sådant tillstånd att han är från sina sinnens bruk.

Justitierådet Dennemark:

I skadeståndskommitténs betänkande SOU 1963: 33 göras vid behandlingen
av frågan om barns skadeståndsansvar vissa uttalanden (s. 20 ff) rörande
betydelsen av ansvarsförsäkring och (s. 23) därom att enligt hittillsvarande
praxis skadestånd regelmässigt ålägges barn i form av viss bråkdel
av skadan. I lagrådsremissen rörande förslaget med allmänna bestämmelser
om skadestånd biträder departementschefen i stort sett dessa uttalanden
(s. 29 f). Jag har utgått från att berörda uttalanden, vilkas godtagande
skulle innebära att gällande rätt ändrades motivledes och ej genom lagstiftning,
icke behöva granskas av lagrådet i nu förevarande sammanhang.

Lagrådet:

Regressregeln synes lämpligen böra erhålla det innehållet att vad någon
utgivit enligt de tidigare bestämmelserna i paragrafen äger han söka åter av
den som genom underlåten vård om hans person vållat skadan.

7 §•

Lagrådet:

Uppräkningen av de paragrafer i 35 kap. brottsbalken, som i huvudsak
motsvara de nuvarande bestämmelserna om åtalspreskription i 5 kap. 14, 15
och 17—19 §§ strafflagen, synes överflödig. Till skillnad från nämnda kapitel
i strafflagen, vilket har rubriken Om särskilda grunder, som utesluta,
minska eller upphäva straffbarhet, behandlar 35 kap. brottsbalken endast
bortfallande av brottspåföljd genom preskription. Paragrafen torde med
hänsyn härtill lämpligen böra redaktionellt omformuleras.

Kungl. Maj.ts proposition nr 195 år 196b

Lagrådet:

Lagförslaget är föranlett av brottsbalken och avses skola träda i kraft
samtidigt med denna. Förslaget upptar emellertid ändringar i allenast 5, 6
och 7 §§ av 6 kap. strafflagen. Med hänsyn till att det brottsliga området genom
brottsbalken lärer få en annan avgränsning än enligt gällande rätt, i
vilket avseende särskilt ärekränkningskapitlet torde böra beaktas, kan det
finnas anledning att i rättspraxis överväga huru de oförändrade stadgandena
i 6 kap. förhålla sig till balken. Eftersom det här rör sig om en civilrättslig
lagstiftning synas starka skäl tala för att en före den 1 januari 1965
förövad brottslig gärning även efter balkens ikraftträdande bör i skadeståndshänseende
bedömas enligt äldre lag (jfr 22 kap. 7 § rättegångsbalken).

Ur protokollet:

Stig Granqvist

Kungl. Maj.ts proposition nr 195 år 1964

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland,
i statsrådet å Stockholms slott den 6 november
1964.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Nilsson, statsråden Sträng, Andersson,

Lindström, Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman, Johansson,

Hermansson, Holmqvist, Aspling, Palme, Sven-Eric Nilsson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen
för justitiedepartementet, statsrådet Kling, lagrådets den 6 november
1964 avgivna utlåtande över det till lagrådet den 29 oktober 1964 remitterade
förslaget till lag om ändring i 6 kap. strafflagen.

Efter redogörelse för lagrådets yttrande anför föredraganden följande.

De synpunkter tre av lagrådets ledamöter anfört rörande användningen
i 6 kap. 6 § SL av uttrycket »sinnesart» har beaktats vid utformningen av
bestämmelserna om skadeståndsansvar för barn under 15 år och psykiskt
sjuka i det till lagrådet den 9 september 1964 remitterade förslaget till lag
med allmänna bestämmelser om skadestånd. Av skäl som jag tidigare redovisat
har jag emellertid ansett nämnda förslag icke böra nu framläggas för
riksdagen utan har i stället föreslagit att man för närvarande inskränker
sig till att göra sådana ändringar i 6 kap. SL som omedelbart föranledes av
brottsbalkens ikraftträdande. Vid en sådan begränsad revision av 6 kap. SL
anser jag icke att den av dessa lagrådsledamöter föreslagna omarbetningen
av förevarande stadgande bör vidtagas. Däremot anser jag, att i överensstämmelse
med vad en av lagrådets ledamöter förordat i redaktionellt hänseende
en sådan jämkning av stadgandet bör ske, att närmare anslutning
erhålles till formuleringen i 36 kap. 8 §'' BrB.

Vad lagrådet uttalat beträffande utformningen av 6 kap. 6 § andra stycket
och 7 § SL torde böra beaktas.

Föredraganden hemställer, att lagförslaget måtte, efter ändring i enlighet
med vad sålunda anförts, jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition
föreläggas riksdagen till antagande.

Kungl. Maj.ts proposition nr 195 år 196\

Med bifall till vad föredraganden sålunda med instämmande
av statsrådets övriga ledamöter hemställt förordnar
Hans Kungl. Höghet Regenten att till riksdagen skall avlåtas
proposition av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Mats Larsson

Stockholm 1964. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 640715