Kungl. Maj.ts proposition nr 195 år 1961 (Proposition 1961:195 - höst)

Kungl. Maj.ts proposition nr 195 år 1961

Nr 195

Kungl. Maj. ts proposition till riksdagen angående ökning av det
högsta belopp intill vilket staten må åtaga sig betalningsansvar
i form av statsgaranti för exportkredit;
given Stockholms slott den 27 oktober 1961.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över handelsärenden denna dag, föreslå riksdagen att bifalla
det förslag, om vars avlåtande till riksdagen föredragande departementschefen
hemställt.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

BERTIL

Gunnar Lange

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås, att maximibeloppet för statens betalningsansvar
i form av statsgaranti för exportkredit utökas från 1 000 till 2 000 miljoner
kronor.

t Bihang till riksdagens protokoll 1961. 1 samt. Nr 195

Kungl. Maj.ts proposition nr 195 år 1961

Utdrag av protokollet över handelsärenden, hållet inför Hans
Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland, i statsrådet
å Stockholms slott den 27 oktober 1961.

N ärvarande:

Statsministern Erlander, statsråden Sträng, Andersson, Lindström, Lange,
Lindholm, Kling, Skoglund, Edenman, Netzén, Johansson, af Geijerstam,
Hermansson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen
för handelsdepartementet, statsrådet Lange, fråga om ökning av det
högsta belopp intill vilket staten må åtaga sig betalningsansvar i form av
statsgaranti för exportkredit samt anför därvid följande.

Gällande bestämmelser

Statsgaranti mot förlust på grund av exportkredit har i Sverige meddelats
alltsedan budgetåret 1933/34. Garantien har grundats på av riksdagen för
viss tid givna bemyndiganden med växlande innehåll samt på av Kungl.
Maj :t i enlighet därmed utfärdade författningar.

1959 års riksdag godkände på förslag av Kungl. Maj :t (prop. nr 112; rskr
nr 214) ändrade riktlinjer för exportkreditgarantiverksamheten, innebärande
en effektivisering av garantiformerna och en förstärkning av garantiskyddet.

Gällande kungörelse om garantigivningen utfärdades den 28 maj 1959
(nr 271) och trädde i kraft den 1 juli 1959.

Ärenden rörande statlig exportkreditgaranti prövas och avgöres av exportkreditnämnden,
vars nu gällande instruktion är utfärdad den 30 juni
1959 (nr 407).

Efter medgivande av 1960 års riksdag (prop. nr 171; rskr nr 379) fastställdes
totalramen för garantigivningen till ett belopp av 1 000 miljoner
kronor att gälla intill utgången av budgetåret 1962/63. Tidigare utgjorde
maximibeloppet för exportgarantierna 600 miljoner kronor. Höjningen föranleddes
av att en väsentlig ökning i efterfrågan på exportkreditgarantier
inträtt bl. a. sammanhängande med de gynnsammare villkor för garantitagarna
som börjat tillämpas från och med den 1 juli 1959.

Kungl. Maj.ts proposition nr 195 år 1961

Exportkreditnämndens framställning

[ skrivelse den 28 september 1961 har exportkreditnämnden aktualiserat
frågan om ökning av det högsta belopp för vilket staten må ikläda sig betalningsansvar
i form av exportkreditgarantier.

Nämnden erinrar inledningsvis om att nämnden vid framläggande av sitt
förslag om den höjning från 600 till 1 000 miljoner kronor, som genomfördes
efter medgivande av 1960 års riksdag, uttalade att om den under budgetåret
1959/60 uppkomna ökningen i anspråken på exportkreditgarantier
skulle fortsätta i oförminskad takt intill utgången av budgetåret 1962/63,
nämndens totala engagemang vid denna tidpunkt skulle komma att icke oväsentligt
överstiga 1 000 miljoner kronor. Under betonande av att säkert underlag
saknades för ett mera preciserat bedömande rörande den nya garantiramens
lämpliga storlek höll nämnden dock för sannolikt att ökningstakten
efter någon tid skulle komma att avtaga och att verksamheten därför
skulle kunna inrymmas inom ett totalgarantibelopp av nämnda storleksordning.
Nämnden konstaterar emellertid i nu föreliggande framställning
att den kraftiga ökningen i anspråken på nämndens garantiutrymme fortsatt
under det gångna året. Till belysning av utvecklingen av nämndens garantiansvar
lämnar nämnden följande uppgifter beträffande dels de utfärdade
respektive i utsikt ställda beloppen vid utgången av vart och ett av
budgetåren 1955/56—1960/61 samt den 31 augusti 1961, dels förändringarna
i totalengagemanget mellan de olika tidpunkterna.

Tidpunkt	Nämndens garantiansvar (milj. kronor)
	På grund av utfärdade garantier	På grund av i utsikt ställda garantier	Summa	Förändring i jämförelse med närmast före-gående tidpunkt
30/6 1956 ....................	35	103	138	+ 18
30/6 1957 ....................	36	120	156
30/6 1958 ....................	81	78	159	4- 3
30/6 1959 ....................	155	168	323	+ 164
30/6 1960 ....................	256	255	511	+ 188
30/6 1961 ....................	309	426	735	+ 224
31/8 1961 ....................	293	556	849	+ 114

Uppgifterna visar bl. a. den kraftiga ökning i nämndens engagemang,
som skett sedan de nya riktlinjerna för den statliga kreditgarantigivningen
trädde i kraft den 1 juli 1959. ökningstakten har närmast accelererats och
den kraftiga ökningen under tiden 1 juli—31 augusti 1961 är — även om
alltför långtgående slutsatser ej får dragas därav — på sitt sätt symptomatisk.

Nämnden framhåller att den snabba ökningen av det totala garantiansvaret
av naturliga skäl medfört en särskilt kraftig ökning av beloppen för de
tf Bihang till riksdagens protokoll 1961. 1 samt. Nr 195

Kungl. Maj:ts proposition nr 195 år 1961

i utsikt ställda garantierna. Beloppen för de utfärdade respektive i utsikt
ställda garantierna var den 30 juni 1960 ungefär lika stora, 256 respektive
255 miljoner kronor. Den 31 augusti 1961 var motsvarande belopp 293 respektive
556 miljoner kronor. Nämnden påpekar i detta sammanhang att endast
en del av de i utsikt ställda garantierna verkligen resulterar i garantier.
Utvecklingen mot större relativ andel i utsikt ställda garantier innebär
därför, att den andel av den totala belastningen på ramen för garantiverksamheten,
som kan beräknas sedermera ej resultera i garantier, har stigit.
För att få en uppfattning om hur stor denna andel kan uppskattas vara
har inom nämnden en utredning verkställts. Underlag för denna utredning
har varit samtliga garantiutfästelser, som lämnats sedan den 1 juli 1957 och
som resulterat i garantier eller som förfallit före den 1 juli 1961. De i undersökningen
ingående beloppen representerar ett totalbelopp av 859 miljoner
kronor. Av detta har 586 miljoner kronor eller ca 68 % icke resulterat
i utfärdade garantier. Denna andel tenderar att i tider av kraftig ansvällning
av garantiengagemangen stiga. Att så kan bli fallet även i fortsättningen
har framgått av en enkät som gjorts inom exportindustrin. Man väntar
för den närmaste tiden bl. a. att allt större del av de offerter som industrin
söker garanti för icke resulterar i affärer.

Nämnden har mot bakgrund av den i det föregående redovisade utvecklingen
av nämndens engagemang kommit till den slutsatsen att — därest
garantiverksamheten icke skall behöva väsentligt inskränkas på grund av
bristande garantiutrymme — frågan nu måste väckas om ökning av den
gällande garantiramen 1 000 miljoner kronor.

Beträffande den tidsperiod, för vilken den nya garantiramen bör avses
gälla, synes enligt nämndens uppfattning böra väljas samma period för vilken
den nuvarande garantiramen är avsedd, d. v. s. tiden till utgången av
budgetåret 1962/63.

Exportkreditnämnden framhåller att när det gäller att fastställa den lämpliga
storleken av den nya garantiram som skall gälla t. o. m. den 30 juni
1963 säkert underlag saknas för ett preciserat bedömande. Om efterfrågetendensen
för nämndens garantier i fortsättningen blir densamma som under
det senaste året, skulle de sammanlagda anspråken på garantiramen vid
slutet av budgetåret 1962/63 uppgå till inemot 1 400 miljoner kronor. Som
stöd för ett sådant antagande om fortsatt ökning av garantianspråken anför
nämnden, att den under senare år föreliggande kraftiga ökningen i exporten
av verkstadsindustrins produkter beräknas komma att fortsätta även
under den tid, varom nu är fråga. Vidare föreligger enligt nämndens uppfattning
skäl antaga, att de under 1959 genomförda förbättringarna i garantisystemet
ännu icke har nått sin fulla effekt på efterfrågan å nämndens
garantier.

Nämnden understryker emellertid att härtill kommer vissa förhållanden,
vilka synes kunna komma att medföra en ytterligare stegring i efterfrågan
å nämndens garantier.

Ett sådant förhållande är det i samband med den allmänt ökade konkur -

Kungl. Mnj:ts proposition nr 195 ur 1961

rensen på utlandsmarknaden uppkomna kravet på ökade kredittider, som
nämnden i sin verksamhet kunnat konstatera. Detta har även bekräftats
genom den förut berörda enkäten, av vilken framgått att svenska exportöiei
numera tvingas godtaga kredittider, som är väsentligt längre än for något år
sedan. Denna omständighet medför ökning i anspråken på garantiutrymme
dels därigenom att exportörerna till följd av de ökade kreditriskerna i stegrad
omfattning blir nödsakade att anhålla om garantier, dels därigenom att
nämndens garantiansvar kommer att kvarligga under längre tid.

Vidare har ändrade konjunkturer, försäljningskutymer o. d. medfört behov
av garantier även inom grenar av exportnäringen, där hittills garantier
icke alls eller endast i undantagsfall efterfrågats. Nämnden åsyftar därvid
i första hand varvsindustrin, som redovisar ett årligt exportvärde av bortåt
1 000 miljoner kronor. Hittills har varven endast vid några få tillfällen begärt
exportkreditgaranti. Det ringa behovet av garantier har av branschen
iippgivits bero främst därpå, att exporten hittills huvudsakligen skett till
näraliggande länder. För bibehållande av nuvarande sysselsättning uppgei
sig emellertid varven tvingade att i fortsättningen söka finna avsättning
även på avlägsna länder, där kreditriskerna är större med därav följande
ökat behov av exportkreditgarantier. Enligt uppgift från varvsindustrins
sida kan i fortsättningen ett garantiutrymme av några hundratal miljoner
kronor bli erforderligt för varvens behov. Även då det gäller vissa andra
varuområden än fartyg har uppkommit behov av garantier, t. ex. betiätfande
vissa råvaror och halvfabrikat, vid vilkas försäljning kredit tidigaic
icke har behövt medges.

Nämnden erinrar i detta sammanhang om att nämnden under senare tid
vid upprepade tillfällen haft att pröva garantiansökningar avseende mycket
stora leveransprojekt. Det kan förväntas, att frekvensen av sådana ansökningar
kommer att ytterligare stiga.

Nämnden fäster vidare uppmärksamheten på det ökade intresset för garantier
vid leveranser till de underutvecklade länderna. Anspråken på sådana
garantier kan enligt nämndens uppfattning förväntas komma att ytterligare
öka. Nämnden erinrar om att Sveriges allmänna exportförening
och Sveriges industriförbund i en gemensam framställning den 5 september
1961, som remitterats till nämnden för yttrande, hemställt, att de författningsenliga
möjligheterna att medgiva tecknandet av garantier i samhand
med export till dessa länder måtte kunna av de svenska företagen anlitas
i ökad utsträckning. Nämnden har emellertid i förevarande framställning
vid beräkning av den framtida ramen för verksamheten räknat med oförändrade
principer för garantigivningen till dessa länder. I den mån det ur
andra synpunkter än dem nämnden har att företräda skulle från statsmakternas
sida anses angeläget att tillämpa särskilt gynnsamma villkor för garantigivningen
till de underutvecklade länderna, förutsätter nämnden att
Kungl. Maj :t fattar särskilt beslut härom.

Som ytterligare eu omständighet som i väsentlig grad kan påverka behovet
av garantiutrymme pekar nämnden på utvecklingen av det allmänna

Kungl. Maj.ts proposition nr 195 år 1961

utrikespolitiska läget. Den under senare tid skärpta internationella situationen
har sålunda medfört att exportörer i betydande utsträckning sökt
garantier avseende de politiska riskerna vid leveranser till länder, där sådana
risker hittills mera undantagsvis ansetts behöva täckas. Å andra sidan kan
denna skärpta situation tänkas motivera en omprövning av nuvarande premiesättning
vid garantigivningen för export till ett eller annat av de länder,
som nu hänföres till lägsta premieklass. Den kan vidare komma att påverka
nämndens ställningstagande till stora exportprojekt med längre kredittider
på ett sådant land. Båda dessa faktorer kan tänkas medverka till att hittillsvarande
kraftiga ökningstakt i garantigivningen för export särskilt till vissa
av ifrågavarande länder i fortsättningen ej helt upprätthålles.

Vid övervägande av de angivna faktorerna har nämnden funnit sig böra
föreslå, att garantiramen höjes till 2 000 miljoner kronor. Nämnden har
därvid, såsom förut nämnts, utgått från att trenden i utvecklingen av nämndens
garantiansvar medför behov av ett garantiutrymme per den 30 juni
1963 av ca 1 400 miljoner kronor, men att därtill sedan kommer de i det
föregående antydda stora posterna på vardera hundratals miljoner kronor.
Nämnden påpekar att därest garantisystemet skulle förändras i riktning
mot tillämpning av liberalare principer vid garantigivningen, detta givetvis
skulle komma att ytterligare öka efterfrågan å garantier. Nämnden understryker
slutligen att del reella risktagandet blir avsevärt mindre än den
föreslagna totalramen, eftersom i ramen även inräknas i utsikt ställda garantier,
vilka som förut berörts endast utnyttjas till mindre del.

Nämnden hemställer sålunda, att åtgärder måtte vidtagas för en ökning
av det högsta belopp för vilket nämnden må ikläda sig betalningsansvar till
2 000 miljoner kronor.

En ledamot i exportkreditnämnden, vice riksbankschefen S. Joge har —
med instämmande av ordföranden i nämnden, f. d. generaldirektören W.
Björck — anfört reservation mot nämndens förslag. Enligt reservanternas
mening finnes skäl att understryka det utomordentligt osäkra i de uppskattningar
som nämnden sökt göra rörande den kommande utvecklingen av
exportkreditgarantierna. Stegringstakten för utfärdade och i utsikt ställda
garantier har väsentligt påverkats av garantigivningen på ett enda land. Av
den totala ökningen under tiden 1 juli 1959—1 juli 1961 på omkring 410
miljoner kronor har sålunda minst 150 miljoner kronor avsett utfärdade
eller utfästa garantier för export till detta land. Den nuvarande trenden torde
därför ge en mycket bristfällig ledning för uppskattningen av nämndens
garantiansvar i fortsättningen. Behovet av garantier för fartygsexport torde
endast kunna anges rent gissningsvis. Betydande osäkerhet vidlåder enligt
reservanternas uppfattning nödvändigtvis bedömningar av det allmänna utrikespolitiska
lägets utveckling och den ökning i efterfrågan på exportkreditgarantier,
som denna utveckling kan medföra. Under sådana förhållanden
hade enligt reservanternas mening nämnden bort nöja sig med en hemstäl -

Kungl. Maj.ts proposition nr 195 är 1961

lan om utvidgning av garantiramen med 500 miljoner kronor, även om detta
kunde tänkas medföra behov av omprövning av rambeloppet från statsmakternas
sida redan under första halvåret 1962.

yttranden över nämndens framställning har efter remiss avgivits av fullmäktige
i riksbanken och fullmäktige i riksgäldskontoret. Fullmäktige i
riksbanken tillstyrker endast att den för nämnden gällande garantiramen
nu ökas med 500 miljoner kronor, medan fullmäktige i riksgäldskontoret
tillstyrker bifall till nämndens förslag om en ökning med 1 000 miljoner kronor.

Fullmäktige i riksbanken konstaterar inledningsvis att den av nämnden
begärda fördubblade garantiramen, ökad från 1 000 miljoner till 2 000 miljoner
kronor, synes vara avsedd att ge utrymme för all den garantigivning,
som även under särskilt ogynnsamma omständigheter kan tänkas förekomma
fram till den 1 juli 1963, dock förutsatt att garantigivningen även fortsättningsvis
får ske efter grunder, som av nämnden bedömes som affärsmässiga.
Nämndens framställning synes därför enligt fullmäktiges mening syfta till
åstadkommande av ett läge, som föga skiljer sig från det där i realiteten
ingen maximigräns är angiven för garantigivningen fram till nämnda datum.
Enligt fullmäktiges mening skulle en snabb utveckling fram mot ett mera
fullständigt utnyttjande av den begärda ramen på 2 000 miljoner kronor i
och för sig kunna motivera, att omfattningen av garantigivningen bleve föremål
för statsmakternas förnyade prövning, bl. a. med hänsyn till möjliga
kreditpolitiska och valutamässiga konsekvenser. Av betydelse för bedömningen
av en sådan utveckling vore givetvis, hur stor del av ökningen som
fölle på endast utfästa garantier. Fördelningen av utfästa garantier på planerad
export till olika länder skulle sannolikt också kunna tillmätas viss
vikt, eftersom den bilaterala regleringen av handelsförbindelserna med länder
inom östblocket förmodligen leder till större ianspråktagande av utfästa
garantier på dessa länder. Härtill kommer emellertid enligt fullmäktiges
mening, att garantigivningens utveckling icke endast är ett mer eller mindre
givet resultat av olika marknadsföreteelser. Redan utfallet av den fortlöpande
riskbedömning, som nämnden har att fullgöra, kan i ej helt obetydlig
utsträckning bli avhängigt av majoritetsbeslut inom nämnden, som numera
omfattar tio ordinarie ledamöter förutom sex suppleanter. Mera bestämmande
för omfattningen av garantigivningen blir enligt fullmäktiges uppfattning
de principiella avgöranden som nämnden kan ställas inför. Av särskilt
intresse synes därvid bli garantigivningen till vissa av östblocksländerna,
där tydligen en omläggning skett av kreditvillkoren i riktning mot längre
kredittider vid större kapitalvaruleveranser. Oavsett vad detta kan bero på
synes eu utveckling mot ett faktiskt läge, där statsgaranterad privatkreditgivning
ersätter den betydande statskredit, som under de närmaste åren
återbetalas, kunna ge anledning till förnyade överväganden från statsmakternas
sida, särskilt om utvecklingen skulle sammanfalla med avsevärd ök -

Kungl. Maj.ts proposition nr 195 år 1961

ning även av annan garantigivning. Fullmäktige tillstyrker därför endast
att den för exportkreditnämnden gällande garantiramen nu utökas med 500
miljoner kronor, vilket, såsom framgår av redogörelsen i det föregående,
förordats av två reservanter i nämnden. Skulle utvecklingen sedermera ge
vid handen, att en sålunda utökad ram icke synes förslå till den 1 juli 1963,
finner fullmäktige önskvärt, att nämnden i en framställning om ytterligare
vidgad ram lämnar en både i fråga om exportländer och varor mera utförlig
redovisning av den praxis, som lett fram till ett sådant läge. Denna redovisning
kunde sedan bilda bakgrund till den omprövning av principerna för
garantigivningen, som i detta läge kan te sig önskvärd.

Reservation mot fullmäktiges beslut har anförts av herr Kollberg, som
anser att fullmäktige bort tillstyrka exportkreditnämndens framställning.

Fullmäktige i riksgåldskontoret erinrar om att exportkreditnämnden i sin
framställning framhållit att prognosen rörande den kommande utvecklingen
icke vilar på något säkert underlag. För fullmäktige är det vid sådant
förhållande självfallet icke möjligt att bilda sig en närmare uppfattning angående
exportkreditramens lämpliga storlek under tiden fram till budgetårsskiftet
1962/63. Fullmäktige finner emellertid angeläget, att exportkreditgarantier
kan meddelas i en utsträckning, som svarar mot de av riksdagen
uppdragna riktlinjerna för denna verksamhet, och fullmäktige har därför
icke funnit anledning motsätta sig ett bifall till nämndens ifrågavarande
framställning, så mycket mindre som därav framgår, att erfarenhetsmässigt
allenast en mindre del av nämndens totala garantiåtaganden resulterar i utfärdade
garantier.

Departementschefen

Såsom framgår av exportkreditnämndens framställning har anspråken
på nämndens garantiutrymme kraftigt ökat under de senaste åren, särskilt
sedan de nya riktlinjerna för den statliga exportkreditgarantigivningen genomfördes
år 1959. De ändrade riktlinjerna syftade i första hand till en förstärkning
av garantiskyddet och en allmän effektivisering av verksamheten
men avsåg också att tillgodose behovet av att kunna fortlöpande anpassa
garantigivningen till exportutvecklingen och till växlande förhållanden på
exportmarknaderna. Utvecklingen av nämndens verksamhet visar, att garantiernas
användbarhet för exportnäringen ökat. Av nämndens uppgifter
framgår sålunda att nämndens totalengagemang under budgetåret 1959/60
ökade med 188 miljoner kronor och under budgetåret 1960/61 med ytterligare
224 miljoner kronor, ökningstendensen fortsätter alltjämt. Den snabba
ökningen av det totala garantiansvaret har särskilt tagit sig uttryck i en
kraftig ökning av beloppen för de i utsikt ställda garantierna, d. v. s. sådana
gjorda utfästelser som ännu icke resulterat i faktiska garantier, ökningen
i anspråken på exportkreditgarantier har medfört att den nuvarande
ramen för verksamheten, som innebär att staten må ikläda sig betal -

Kungl. Maj.ts proposition nr 195 år 1961

ningsansvar i form av statsgaranti för exportkrediter till ett belopp av sammanlagt
högst 1 000 miljoner kronor, till större delen redan tagits i anspråk
och att utrymmet för fortsatt garantigivning sålunda är mycket begränsat.
Ifrågavarande belopp om 1 000 miljoner kronor fastställdes av 1960 års riksdag
att gälla till utgången av budgetåret 1962/63.

Exportkreditnämnden har kommit till den slutsatsen att gällande gaiantiram
— 1 000 miljoner kronor — måste ökas, därest garantiverksamheten
icke skall behöva väsentligt inskränkas på grund av bristande garantiutrymme.
När det gäller storleken av den ram som nu bör fastställas, framhåller
nämnden, att säkert underlag saknas för ett preciserat bedömande. Den hittillsvarande
trenden i utvecklingen av nämndens garantiansvar innebäi att
de sammanlagda anspråken på garantiramen vid slutet av budgetaret 1962/63
skulle uppgå till inemot 1 400 miljoner kronor. Nämnden räknar emellertid
med att efterfrågan kommer att ytterligare stiga och föreslår därför, att
ramen höjes från nuvarande 1 000 till 2 000 miljoner kronor. Nämnden pekar
på en rad faktorer som tillkommit under senaste tiden och som kan
väntas påverka efterfrågan. Sålunda har den ökade konkurrensen på utlandsmarknaderna
tagit sig uttryck i krav på förlängda kredittider. Ändrade
konkurrensförhållanden har medfört behov av garantier på varuområden
där garantier hittills icke alls eller endast i begränsad omfattning efterfrågats.
I allt större utsträckning efterfrågas garantier för stora leveransprojekt.
Ökat intresse har även konstaterats för garantier vid leveranser till
underutvecklade länder. Den under senare tid skärpta internationella situationen
har slutligen medfört att exportörer sökt garantier avseende politiska
risker vid leveranser till länder, där sådana risker hittills mera undantagsvis
ansetts behöva täckas.

Två av nämndens ledamöter har bl. a. med hänsyn till osäkerheten, när
det gäller att uppskatta den kommande utvecklingen av exportkreditgaranlierna,
ansett att man nu borde nöja sig med en utvidgning av garantiramen
med 500 miljoner kronor, även om detta kunde medföra att en omprövning
av totalramen skulle bli aktuell redan under första halvåret 1962.

Riksbanksfullmäktige har endast tillstyrkt att den gällande garantiramen
nu ökas med 500 miljoner kronor, medan riksgäldsfullmäktige förordar ett
bifall till nämndens förslag om en ökning av 1 000 miljoner kronor.

Det är givet att en viss osäkerhet föreligger när det gäller att bedöma utvecklingen
fram till och med budgetåret 1962/63. Såsom framhållits av reservanterna
i nämnden och av riksbanksfullmäktige, kan vissa skäl anföras
för att välja en mindre höjning och att, om behov av ytterligare höjning
skulle uppstå, på nytt underställa garantiramens storlek riksdagens prövning.

För egen del fäster jag i nuvarande läge särskilt avseende vid att tillräckliga
resurser för kreditgarantier står till förfogande såsom eu handelspolitisk
beredskapsåtgärd. Förutsättningarna för den svenska exporten i
stort påverkas i väsentlig grad av den europeiska ekonomiska integrationen.
Rent allmänt måste man räkna med skärpt konkurrens för svensk export

Kungl. Maj.ts proposition nr 195 år 1961

och denna konkurrens kan förväntas taga sig uttryck även på kreditområdet.
Möjligheterna att lämna kredit kan sålunda i ökad utsträckning komma
att spela en avgörande roll för olika exportaffärer. I denna situation är
det av vikt att tillräckliga resurser står till förfogande för garantigivning.
Man kan i sammanhanget icke heller bortse från de ofta mycket gynnsamma
garantimöjligheter som med svensk industri konkurrerande utländska
exportörer har till förfogande.

Även under mera normala förhållanden är det enligt min mening betydelsefullt
att garantiramen icke sättes så snävt att nämndens garantigivning
i de enskilda fallen skall vara avhängig av det utrymme som återstår
vid varje särskild tidpunkt. Det skulle kunna leda till en tämligen godtycklig
fördelning av garantiutrymmet och till en strävan från exportörernas
sida att på ett ännu tidigare stadium än vad nu är fallet skaffa sig täckning
i det begränsade utrymmet. Detta skulle i sin tur få till följd en ytterligare
ökning av den tidigare omtalade stora andelen i utsikt ställda garantier.
Garantiramen bör i stället ha till ändamål att i stora drag ange omfattningen
för den statliga garantigivningen.

Riksbanksfullmäktige har i sitt remissyttrande framhållit att en snabb
utveckling mot ett mera fullständigt utnyttjande av den begärda ramen av
2 000 miljoner kronor skulle i och för sig kunna motivera att omfattningen
av garantigivningen bleve föremål för statsmakternas prövning bl. a. med
hänsyn till möjliga kreditpolitiska och valutamässiga konsekvenser. Enligt
fullmäktiges mening vore det för bedömningen av en sådan utveckling av
betydelse hur stor del av ökningen som fölle på de i utsikt ställda garantierna.
Vidare borde beaktas att garantigivningens utveckling icke blott är
avhängig av olika marknadsföreteelser utan även bl. a. av de principiella
avgöranden som nämnden kan ställas inför.

Enligt min uppfattning måste det ske en fortlöpande bedömning av de
kreditpolitiska och valutamässiga konsekvenserna av utvecklingen i fråga
om garantigivningen. En sådan bedömning bör så långt möjligt ske i samband
med exportkreditnämndens behandling av de löpande garantiärendena.
Jag vill i det sammanhanget erinra om att den totala ramen för garantigivning,
som ställes till Kungl. Maj :ts förfogande, först efterhand och i mån
av behov friställes för garantigivning. Därmed finnes det sålunda möjligheter
för Kungl. Maj :t att mera direkt följa utvecklingen. I likhet med fullmäktige
i riksbanken finner jag det befogat att omfattningen av garantigivningen
prövas och anpassas med hänsyn till de möjliga kreditpolitiska
och valutamässiga återverkningarna därav. Skulle sålunda utnyttjandet av
garantiramen under den närmaste tiden fortsätta att stiga i sådan takt, att
redan inom något halvår hälften av den av nämnden förordade ökningen
tagits i anspråk bör en närmare prövning av orsakerna till ökningstakten
komma till stånd. En sådan prövning kommer självfallet att äga rum innan
Kungl. Maj :t friställer ytterligare utrymme för garantigivning.

I detta sammanhang vill jag erinra om de riktlinjer som lades till grund
för den effektivisering av garantiformerna och förstärkning av garantiskyd -

Kungl. Maj:ts proposition nr 195 år 1961

det som genomfördes enligt beslut av 1959 års riksdag. En av grundprinciperna
för de förändringar som vidtogs vid detta tillfälle var att åstadkomma
eu sådan flexibilitet i garantigivningen att denna smidigt kunde anpassas
och varieras i styrka efter lägets växlingar. Med hänsyn till att det i många
fall kunde vara förenat med olägenheter att låta av utvecklingen motiverade
jämkningar i verksamheten anstå i avvaktan på en riksdagsbehandling,
borde — förutom den finansiella ramen för verksamheten — sådana
frågor vara underkastade riksdagens prövning, som vilka slag av krediter
som kan omfattas av garantier, den huvudsakliga omfattningen av risktäckningsområdet
samt den högsta tillåtna garantiprocentsatsen. I övrigt skulle
det ankomma på Kungl. Maj:t att i anslutning till de av riksdagen givna
riktlinjerna bestämma den närmare utformningen av garantigivningen. Den
angivna ordningen skulle göra det möjligt att vid ändrade konjunkturer
snabbt anpassa kreditstödet till marknadsförhållandena och sysselsättningsläget.

I riksbanksfullmäktiges yttrande har särskilt berörts garantigivningens
inriktning på olika länder. Enligt min mening bör fördelningen på exportländer
beaktas vid den bedömning från kreditpolitiska och valutamässiga
synpunkter som enligt vad jag i det föregående antytt fortlöpande bör äga
rum. Jag vill i detta sammanhang understryka att, därest det befinnes nödvändigt
att inskränka garantigivningen på vissa länder, detta bör regleras
genom ändringar av de villkor som av exportkreditnämnden tillämpas vid
export till ifrågavarande land och icke genom att begränsa den totala ramen
för garantigivningen. överhuvudtaget är enligt min mening förändringar i
villkoren — generellt eller för visst land eller visst varuområde — klart att
föredraga framför kvotering av ett begränsat garantiutrymme. På så sätt
tillgodoses kravet på någorlunda likartad behandling av olika exportörers
önskemål.

Mot bakgrund av vad jag i det föregående anfört, finner jag liksom exportkreditnämnden
det naturligt att garantiramen höjes så att verksamheten
även i fortsättningen kan drivas på avsett sätt. Såsom tidigare nämnts
föreslår nämnden att totalramen höjes från nuvarande 1 000 till 2 000 miljoner
kronor. Vid bedömningen av det föreslagna beloppets storlek bör beaktas
att det reella risktagandet blir avsevärt mindre än den föreslagna totalramen,
eftersom i ramen även inräknas de i utsikt ställda garantierna,
vilka erfarenhetsmässigt endast utnyttjas till mindre del. Jag finner icke
anledning att frångå nämndens förslag. Liksom tidigare varit fallet får det
ankomma på Kungl. Maj:t att inom den föreslagna ramen efterhand ställa
erforderliga belopp till exportkreditnämndens förfogande för garantigivning.

Såsom framgår av exportkreditnämndens framställning har intresset för
garantier vid leveranser till de underutvecklade länderna ökat kraftigt under
senare tid, och anspråken på sådana garantier väntas ytterligare stiga.
När jag förordar eu garantiram av 2 000 miljoner kronor har jag tagit hän -

Kungl. Maj.ts proposition nr 195 år 1961

syn till att en vidgad svensk biståndsgivning till de underutvecklade länderna
givetvis kommer att medföra ökat behov av utrymme för exportkreditgarantier.
Ett närmare ställningstagande rörande dessa behov torde få anmälas
vid framläggandet av en samlad redovisning rörande det svenska biståndsprogrammet.

I anslutning till vad här anförts och till vad som anförts i denna fråga
i proposition nr 171 till 1960 års riksdag får jag anmäla att avtal numera
träffats med chilenska regeringen om att genom statliga garantier kunna
underlätta långfristiga exportkrediter för vissa leveranser i samband med
återuppbyggnadsarbetet efter den våren 1960 inträffade naturkatastrofen i
Chile. Avtalet innebär att man på svensk sida skall lämna garantier beträffande
krediter intill ett belopp av 20 miljoner kronor vid export av prismässigt
mera betydande kapitalvaror till Chile. Krediterna skall avbetalas
successivt under en tid av intill 10 år.

Under åberopande av det anförda hemställer jag, att Kungl. Maj :t måtte
föreslå riksdagen medgiva

att staten må intill utgången av budgetåret 1962/63 åtaga
sig betalningsansvar i form av statsgaranti för exportkredit
till ett belopp av högst 2 000 miljoner kronor.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Regenten,
att proposition av den lydelse bilaga till detta
protokoll utvisar skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Torbjörn Lindvall

Stockholm 1961. Isaac Marcus Boktryckeri Aktiebolag 611127