Kungl. Maj.ts proposition nr 192 (Proposition 1950:192)

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

Nr 192.

Kungl. Moj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändring i lagen den 16 maj 1930 (nr 138) om arbetstidens
begränsning, m. m.; given Stockholms slott den
2b mars 1950.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet hållna protokoll
vill Kungl. Maj:t härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen
att antaga härvid fogade förslag till

1) lag om ändring i lagen den 16 maj 1930 (nr 138) om arbetstidens
begränsning; samt

2) lag om fortsatt giltighet av arbetstidslagen den 23 maj 1947 (nr 216)
för hotell, restauranger och kaféer.

Under Hans Maj:ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

G. Danielson.

Propositionens innehåll.

I propositionen föreslås att allmänna arbetstidslagen den 16 maj 1930
utsträckes till att omfatta även flottningsarbete samt att arbetstidslagen
den 23 maj 1947 för hotell, restauranger och kaféer i sin gällande lydelse
göres definitiv genom att den nuvarande tidsbegränsningen i fråga om lagens
giltighetstid undanröjes.

1—Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 sand. Nr 192.

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

Förslag

till

Lag

om ändring i lagen den 16 maj 1930 (nr 138) om arbetstidens begränsning.

Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 16 maj 1930 om arbetstidens begränsning
från och med den 1 januari 1951 skall hava ändrad lydelse på
sätt nedap angives samt att 10 § 1 mom. samma lag1 icke skall äga giltighet
efter den 31 december 1950.

(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

1 §•

Denna lag---------— här nedan.

Från lagens tillämpning undantagas:

a) arbete, som--------- — ävensom fiske,

f) skogsarbete samt kolning i f) skogsarbete samt kolning i
mila, ändock att arbetet icke är att mila, ändock att arbetet icke är att
hänföra till skogsarbete, ävensom hänföra till skogsarbete,
flottning,

g) upptagning av----- — -— detaljhandeln äger tillämpning,

k) arbete, varå arbetstidslagen för k) arbete, varå arbetstidslagen för

hotell, restauranger och kaféer äger hotell, restauranger och kaféer äger
tillämpning, samt2 tillämpning, samt

l) arbete, som-----------hans bostad.

Beslut enligt 3, 5, 6, 7 eller 10 §
lagen om arbetstidens begränsning,
vilket påkallas med hänsyn till
denna lag, må meddelas efter den
31 augusti 1950, dock med verkan
tidigast från och med den 1 januari
1951.

1 Jfr 1945: 271 och 1947: 217.

Enligt lag den 23 maj 1947 skall 1 § andra stycket kj hava denna lydelse endast t. o. m.
den 31 december 1950. Eljest gällande lydelse är »k) sådant arbete i hotell-, restaurang- eller
kaférörelse, som är att hänföra till allmänhetens direkta betjänande, samt».

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

Förslag

till

Lag

om fortsatt giltighet av arbetstidslagen den 23 maj 1947 (nr 216) för hotell,

restauranger och kaféer.

Härigenom förordnas, att arbetstidslagen den 23 maj 1947 för hotell,
restauranger och kaféer, vilken gällei’ till och med den 31 december 1950,
skall äga fortsatt giltighet efter sistnämnda dag.

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Maj:t
Konungen i statsrådet å Drottningholms slott den 17
februari 1950.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Möller, Sköld, Quensel, Danielson, Vougt, Zetterberg, Nilsson,
Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne, Andersson, Lingman.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen
för socialdepartementet, statsrådet Möller, fråga om laglig reglering av
arbetstiden vid flottning samt anför.

Inledning.

Arbetstiden vid flottningsarbete är icke reglerad i gällande arbetstidslagstiftning.
Sedan frågan härom vid olika tillfällen berörts i riksdagen, anhöll
riksdagen i skrivelse den 19 april 1947 (nr 107), att Kungl. Maj:t ville låta
verkställa en utredning av frågan om laglig reglering av arbetstiden vid
flottning samt för riksdagen framlägga det förslag, vartill utredningen
kunde föranleda.

Den av riksdagen önskade utredningen har numera ombesörjts av arbetstidsutredningen1
— tillsatt den 15 mars 1947 med stöd av Kungl. Maj :ts
bemyndigande den 28 februari samma år för att verkställa en allmän översyn
av arbetstidslagstiftningen — som den 1 december 1949 avlämnat betänkande
i ämnet1 2 (SOU 1949: 58). I betänkandet föreslås att allmänna arbetstidslagen,
d. v. s. lagen den 16 maj 1930 (nr 138) om arbetstidens begränsning,
utsträckes till att omfatta även flottningsarbete.

Över detta betänkande ha efter remiss yttranden avgivits av arbetarskyddsstyrelsen
-— som i ärendet hört skogsyrkesinspektören i norra distriktet
— arbetsmarknadsstyrelsen — som inhämtat yttranden från länsarbets 1

Utredningen består av häradshövdingen Ove Hesselgren, ordförande, ombudsmannen i
Svenska industritjänstemannaförbundet Harald Adamsson, ledamöterna av riksdagens andra
kammare fru Elsa Johansson, Norrköping, och Olof Nilsson, Göteborg, direktören i Järnbruksförbundet
Gustaf Rudenstam samt ombudsmannen i Svenska metallindustriarbetareförbundet
Edvard Vilhelmsson.

2 Den undersökning angående flottningsarbetet, som ligger till grund för utredningens förslag,
har utförts av en delegation inom utredningen, bestående av Vilhelmsson jämte fyra för
ändamålet tillkallade experter nämligen flottningscheferna P. Lundén och J. Stael von Holstein
— den senare efterträdde under undersökningens gång direktören i Föreningen skogsarbeten
A. Duus-Otterström — samt ordföranden i Svenska skogs- och fiottningsarbetareförbundet
Ch. Winroth och ombudsmannen i samma förbund I. Enberg.

Kungl. Maj.ts proposition nr 192. 5

nämnderna i den nordliga delen av landet — domänstyrelsen, vattenfallsstyrelsen,
Svenska arbetsgivareföreningen, Föreningen skogsarbeten, Värmlands
och Västra Bergslagens skogsarbetsgivareförening, Svenska flottledsförbundet
— som bifogat yttrande från Dalelfvarnes flottningsförening —
Svenska lantarbetsgivareföreningen, Landsorganisationen i Sverige samt
Svenska skogs- och flottningsarbetareförbundet.

I remissyttrandena äro meningarna i viss mån delade angående huruvida
arbetstidsutredningens förslag bör genomföras.

För egen del tillstyrker jag att så sker; och jag anhåller nu att få lämna
en närmare redogörelse för detta ärende.

Gällande bestämmelser.

Allmänna arbetstidslagens huvudsakliga innehåll.

Lagen den 16 maj 1930 om arbetstidens begränsning gäller i princip för
hela näringslivet, dock endast för rörelser eller företag, vari i regel flera än
fyra arbetare sysselsättas (1 § första st.). Från lagens tillämpning äro emellertid
vissa former av arbete undantagna (1 § andra st.), bl. a. dels arbete,
som utföres i arbetarens hem eller eljest under sådana förhållanden, att det
ej kan anses tillkomma arbetsgivaren att vaka över arbetets anordnande,
dels arbete, som till sin natur är så oregelbundet att det icke kan förläggas
till bestämda tider, och dels skogsarbete samt kolning i mila, ändock att
det ej är att hänföra till skogsarbete, ävensom flottning. Vidare undantagas
sådana arbeten, beträffande vilka arbetstiden regleras i speciella arbetstidslagar,
såsom sjöarbetstidslagen, lantarbetstidslagen, arbetstidslagen för detaljhandeln
samt arbetstidslagen för hotell, restauranger och kaféer.

Såsom en huvudregel beträffande den ordinarie arbetstidens längd stadgas
i allmänna arbetstidslagen (4 § första st.), att arbetsgivare icke får använda
arbetare till arbete under längre tid, raster oräknade, än 8 timmar
om dygnet eller 48 timmar i veckan. Om nämnda begränsning av arbetstiden
för vecka icke därigenom överskrides, får dock arbetstiden under något
eller några av veckans dygn utsträckas till högst 9 timmar. För arbete,
som bedrives med regelbunden skiftindelning, far annan arbetstid tillämpas,
såframt icke därigenom uppkommer längre sammanlagd arbetstid för en
tidrymd av högst 3 veckor, än att den motsvarar 48 timmar i veckan (4 §
andra st.).

Från dessa huvudregler äger arbetarskyddsstyrelsen enligt 5 § medgiva
undantag. Därest för visst arbete arbetstiden i väsentlig mån är beroende
av årstiden eller väderleken eller på grund av annat förhållande är av växlande
längd, må således enligt 5 § 1 mom. medgivas, att arbetstiden begränsas
endast så, att den i genomsnitt för viss angiven tidrymd kommer att
uppgå till högst 48 timmar i veckan. Enligt 3 inom. må i erforderlig ut -

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

sträckning undantag medgivas beträffande arbete, som fortgår allenast under
kortare tid eller medför synnerligen ringa ansträngning eller tillgodoser
ändamål av synnerligen stort allmänt intresse. Enligt 4 mom. få de undantag
medgivas, som kunna vara påkallade för att undvika allvarligt missförhållande;
och enligt 5 mom. må undantag beviljas om det stora flertalet
av de berörda arbetarna finner undantaget önskvärt och arbetstiden ej
kommer att oskäligt utsträckas.

Beträffande övertid gäller enligt lagen att sådan får uttagas under vissa
förutsättningar i anledning av natur- eller olyckshändelse eller annan omständighet,
som ej kunnat förutses (6 §), ävensom i viss omfattning till de
förberedelse- eller avslutningsarbeten, som för driftens ohindrade gång nödvändigtvis
måste utföras före eller efter den allmänna arbetstiden. I övrigt
får övertidsarbete förekomma i form av dels s. k. allmän övertid,
som får uttagas av arbetare, som fyllt aderton år, med högst 200 timmar
per arbetare och år, dock högst 48 timmar under loppet av 4 kalenderveckor
(7 § 2 mom.), och dels s. k. extra övertid, som får uttagas
intill ytterligare högst 150 timmar för arbetare och år (7 § 3 mom.).
Allmän övertid får arbetsgivaren uttaga, då han så finner påkallat med
hänsyn till särskilt förhållande. För uttagande av extra övertid fordras tillstånd
av arbetarskyddsstyrelsen; och sådant tillstånd må lämnas när ytterligare
eftergift i fråga om arbetstiden är av trängande behov påkallad.

Om sådana rikssammanslutningar av arbetsgivare och arbetare, som
kunna anses företräda flertalet arbetsgivare och arbetare inom visst verksamhetsområde,
äro ense om viss ytterligare eftergift i fråga om arbetstiden,
äger Konungen förordna att eftergiften må allmänt åtnjutas inom verksamhetsområdet
(10 § 2 mom.). Likaså äger Konungen, om tillämpningen av
lagen skulle medföra sådana svårigheter för visst arbete eller företag, att
dess fortsatta bedrivande därigenom äventyras, medgiva erforderliga undantag
från lagens tillämpning (10 § 3 mom.).

Tillsynen å efterlevnaden av lagen utövas av yrkesinspektionens befattningshavare
(11 § 1 mom.).

Kollektivavtalsbestämmelser.

I de för flottningsarbetarna gällande kollektivavtalen finnas vissa arbetstidsbestämmelser.
Jämlikt dessa skall arbetstiden vid tidlönsarbete bestämmas
av arbetsledningen med hänsyn till det arbete, som skall utföras. Där
förhållandena det medgiva och arbetstiden kan utnyttjas effektivt, skall
arbetstiden begränsas till 10 timmar per dygn. Om möjligt skall arbetstiden
i regel förläggas mellan kl. 6 och 18. Vidare stadgas ledighet från arbetet
efter kl. 6 å vissa helgdagsaftnar. För arbete, som överskjuter 10 timmar
per dygn eller som infaller efter kl. 6 å helgdagsaftnar samt mellan kl.
18 dag före sön- och helgdag och kl. 18 sön- och helgdag, stadgar avtalet
viss högre lön. Tidlönsarbetare, som efter tillsägelse befinner sig på arbets -

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

post, åtnjuter avlöning såväl för arbetad tid som för den tid, han stått färdig
rycka in i arbetet. Ett avbrott med flottningsarbetet exempelvis i samband
med en brötbildning medför nämligen i regel att en mängd arbetare
bli sysslolösa, men de kunna därför icke lämna sina arbetsposter. För avlägset
belägna flottleder finnas särskilda bestämmelser, som reglera ersättningen
vid avbrott i arbetet. Dessa äro av ekonomisk betydelse i huvudsak
för dem, som arbeta så avlägset från den egna bostaden, att de vid avbrott
icke ha möjlighet att återvända dit eller utföra annat arbete.

Vad nu sagts om kollektivavtalsbestämmelserna gäller icke arbete vid
skiljeställen. Därstädes är den ordinarie arbetstiden bestämd till 48 timmar
per hel arbetsvecka. Enligt en till denna bestämmelse fogad protokollsanteckning
är det dock parterna obetaget att under vissa förhållanden lokalt
överenskomma om den ordinarie arbetstidens utsträckning. Denna bestämmelse
syftar på tillfällen, när anhopning av virke inträffat eller då
andra omständigheter påkalla sorteringens forcerande. På samma sätt kan
den ordinarie arbetstiden inskränkas, då det visar sig erforderligt med hänsyn
till dagsljus eller andra omständigheter. Dessa undantag från 48-timmarsveckan
ha dock icke större betydelse och ha företrädesvis tagits i anspråk
vid några högre upp belägna skiljeställen för att undvika förseningar
i flottningen i den längre ned belägna delen av flottleden. Avtalet för skiljeställen
stadgar skyldighet för arbetare att på arbetsgivarens anfordran utföra
övertidsarbete i den utsträckning lag medgiver. Dock åligger det arbetsgivaren
att inskränka dylikt arbete till sådant, som icke utan stor olägenhet
kan uppskjutas till ordinarie arbetstid.

Arbetstidsutredningens betänkande.

Verkställda undersökningar.

I betänkandet lämnas först en beskrivning av arbetet vid flottlederna.
Beträffande redogörelsen härför torde jag få hänvisa till betänkandet (sid.
19—27). Nämnas må att, enligt vad utredningen upplyser, under en flottningssäsong
mellan 40 000—45 000 man torde erfordras under längre eller
kortare tider.

För att få en uppfattning om det är möjligt att genomföra en laglig arbetstidsreglering
för flottningsarbetet och om det går att förkorta den nu
där vanliga arbetstiden har utredningen verkställt vissa undersökningar.
Dessa bygga på material från flottningsföreningarna avseende arbets- och
anställningstiderna för flottningsarbetarna under de senare åren m. m. Av
undersökningarna, vilka redovisas å sid. 27—64 i betänkandet, framgar i
huvudsak följande.

Vad först angår flottningsarbetarnas fördelning på
yrkesgrupper visar det sig att det avgjort största antalet flottningsarbetare
är antingen jordbrukare eller skogsarbetare. Av dessa båda grup -

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

per utgöra skogsarbetarna den största delen; på många håll är denna grupp
omkring dubbelt så stor som jordbrukargruppen.

Av uppgifter angående anställningstidens längd, vilka lämnats
av Föreningen skogsarbeten och som hänföra sig till 1947 års flottning
samt avse flertalet stora flottleder, framgår, att genomsnittligt 53 %, d. v. s.
över hälften av samtliga flottningsarbetare, ej ha längre anställningstid än
15 dagar. En anställningstid av högst 20 dagar ha 64 % av samtliga arbetare.
För omkring 4/3 varar anställningen högst en månad. Anställningstiden
för den stora massan arbetare är således av helt kort varaktighet. Förhållandena
växla dock i de enskilda flottlederna, och enligt uppgifter beträffande
Indals och Ljunga älvs flottleder samt vissa distrikt, som flottas av
Dalelfvarnes flottningsförening, är anställningstiden längre.

Uppgifter avseende den dagliga arbetstidens längd vid
olika flottleder åren 1943—1948 utvisa betydande variationer. De längsta
arbetstiderna äro således omkring 50 % längre än de kortaste, något som
enligt utredningens mening återspeglar flottningsarbetets starka beroende
av väder- och vindförhållanden. Medelarbetstiden för man och dag under
de berörda åren utgör för Klarälvens flottningsförening omkring 10,5 timmar,
för Indals och Ljunga älvs samt Gimåns flottningsföreningar omkring
10,6 timmar, för Amungen-Hosjö flottningsförening omkring 12 timmar,
för Loneå flottningsförening omkring 12,5 timmar samt för Luleå flottningslörening
omkring 12,7 timmar. Medelarbetstiden varierar något från det ena
året till det andra, ehuru i regel obetydligt; högsta variationen är 0,6 timmar.

Emellertid påpekar utredningen, att de lämnade arbetstidsuppgifterna
uppenbarligen i viss omfattning överstiga de verkliga arbetstiderna. Härom
anför utredningen bl. a.

I statistiken ingår all tid för vilken enligt kollektivavtal avlöning skall
utgå. Detta innebär, att uppgifterna även omfatta tid, då arbetare stått
till arbetsgivarens förfogande utan att arbete utförts. Den omfattning i vilken
detta förekommit är i viss mån beroende på de rådande flottningsförhållandena,
men omfattningen är också avhängig av det sätt varpå arbetet
organiserats. Därest en arbetstagare på arbetsplatsen står till en arbetsgivares
förfogande kommer dylik tid även enligt en eventuell arbetstidslagstiftning
för flottning att räknas in bland de arbetade timmarna. Men man torde
med ledning av allmänna erfarenheter kunna utgå från, att därest en arbetstidsreglering
införes, utnyttjandet av den till buds stående arbetstiden
kommer att effektiviseras vid sådana arbetsställen, där förutsättningar därför
föreligga. De under nuvarande förhållanden lämnade arbetstidsuppgifterna,
då all reglering av arbetstiden saknas, måste därför med sannolikhet
komma att ge högre värden än vad förhållandet skulle ha varit, därest en
laglig reglering förelegat. Det påpekade bör hållas i minnet vid bedömandet
av uppgifterna rörande den dagliga arbetstidens längd.

Utredningen har rörande 1948 års flottningssäsong infordrat ett mera
omfattande statistiskt material från de förutnämnda flottningsföreningarna
för att få möjligheterna att införa flott ningsar betet

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

under den allmänna arbetstidslagen belysta. Vid bearbetningen
av materialet har utredningen ansett sig böra utgå från den praxis,
som gäller vid tillämpningen av de bestämmelser i den allmänna arbetstidslagen,
som enligt utredningen skulle komma att reglera flottningsarbetet,
därest detta infördes under lagen. I anslutning härtill har utredningen raknat
med att arbetstiden med stöd av 5 § i lagen skulle bli reglerad för fyraveckorsperioder.
'' Detta skulle innebära att den ordinarie arbetstiden för
varje period bleve högst 192 timmar. Härtill skulle för varje period tillkomma
dels allmän övertid om 48 timmar inom ramen av 200 timmar per
kalenderår och dels den extra Övertid, som finge uttagas efter medgivande
av arbetarskyddsstyrelsen. Med anknytande till hittillsvarande praxis i
fråga om medgivanden till dylik övertid — högst 10 timmar per kalendervecka
och 90 timmar per halvår — har utredningen utgått från att den
extra övertiden skulle komma att uppgå till 40 timmar per fyraveckorsperiod
inom ramen av 90 timmar för hela flottningssäsongen. Inom varje
fyraveckorsperiod skulle således kunna uttagas ordinarie arbetstid och allmän
övertid med sammanlagt 240 timmar. Lades därtill den extra övertiden
komme man upp till en sammanlagd arbetstid av 280 timmar för perioden.
Givetvis — framhåller utredningen — skulle arbetstid icke kunna
uttagas i denna utsträckning under alltför många perioder med hänsyn till
de maximala gränserna för övertiden. Under två perioder kunde emellertid
arbetstiden uppgå till 280 timmar, under en period till 250 timmar, under
en till 240 timmar och under ytterligare en till 200 timmar. Under förutsättning
att den extra övertiden begränsades till 90 timmar lagens maximum
är 150 timmar — vore därmed de maximala möjligheterna till Övertid
tagna i anspråk. Vid dylik arbetstidsberäkning brukade året enligt utbildad
praxis delas i fasta fyraveckorsperioder, varvid den första perioden började
med årets första hela kalendervecka.

En bearbetning av materialet från dessa utgångspunkter visar beträffande
de undersökta distrikten under Klarälvens flottningsförening, att
därstädes endast en mycket ringa del av den utförda arbetstiden överstigit
240 timmar per man och fyraveckorsperiod. Om hänsyn tages till möjligheterna
att tillgripa extra övertid, skulle praktiskt taget all arbetstid ha
fallit inom lagens maximibestämmelser.

Vid Indals och Ljunga älvs samt Gimåns flottningsföreningar, där flottningssäsongen
varar längre, ha arbetstiderna under tre perioder, om än i
förhållandevis ringa omfattning, överstigit 240-tiinmarsgränsen. Hade extra
övertid tillgripits, skulle praktiskt laget all arbetstid så när som 0,8 % under
en period ha fallit inom lagens maximibestämmelser.

För Amungen-Hosjö flottningsförenings del har den där förekommande
sjöflottningen — som leder till långa arbetstider — föranlett, att en större
andel av arbetstiderna än beträffande de föregående flottningsföreningarna
fallit över de aktuella gränserna. För en period har cj mindre än 15,G % av

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

antalet utförda arbetstimmar legat ovanför 240-timmarsgränsen. Två andra
perioder visa så höga tal som 12 %. Skulle extra övertid ha tillgripits, hade
en betydande del av dessa arbetstider kunnat rymmas inom den allmänna
arbetstidslagstiftningens ram. Även om hänsyn tages härtill, skulle dock
under den förstnämnda perioden 8,2 % av arbetstimmarna icke ha kunnat
utföras med en tillämpning av lagen.

Vad slutligen angår Umeå flottningsförening har endast under en period
i någon större omfattning uttagits arbetstid utöver 240-timmarsgränsen,
nämligen med 7,5 %. över 280-timmarsgränsen ha under denna period fallit
5,1 % av arbetstiden.

Sedan huvudresultaten av undersökningen framkommit, har utredningen
låtit 12 av de större flottningsföreningarna yttra sig däröver. Därvid ha
några föreningar lämnat ytterligare statistiska uppgifter. Av dessa framgår
bl. a. att enligt uppgifter från Indals och Ljunga älvs samt Gimåns
flottningsföreningar under två perioder år 1949 8,1 resp. 8,5 % av samtliga
arbetstimmar under perioden överskridit 240-timmarsgränsen. Motsvarande
procenttal i fråga om 280-timmarsgränsen utgjorde 3,4 resp. 0,1. Under de
båda övriga fyraveckorsperioder, som berördes av flottningssäsongen, hade
angivna gränser ej överskridits.

Amungen-Hosjö flottningsförening angiver antalet arbetare, som utfört
arbete under mer än o4 dagar — d. v. s. den sammanlagda tid under vilken
arbetsgivaren förfogar över en arbetstid av 280 timmar per fyraveckorsperiod
— till 44,4 % av hela den anställda arbetsstyrkan. Av arbetarna ha
49 % haft längre arbetstid än 11,7 timmar per dygn, vilket utgör den medelarbetstid
som högst kan uttagas per dag vid en maximering av tiden till
280 timmar per fyraveckorsperiod.

Enligt uppgift från Umeå flottningsförening ha under 1949 års flottningssäsong
av 3 200 undersökta tidlönsanställda arbetare 395 eller 12 %
haft en arbetstid överstigande 280 timmar under en period. Den största
gruppen har utgjorts av båtmanskap och långflottare. Dessa båda kategorier
ha deltagit i flottningsarbetet under hela säsongen, varför de under
fyra perioder överskridit 280-timmarsgränsen. Piteå flottningsförening har
uPPgivit, att det — utan att dess statistik dock slutligen bearbetats — vore
föreningen bekant, att minimum av arbetstid, som användes vid flottningsföreningen
under en fyraveckorsperiod, varit 308 timmar.

Utredningen finner undersökningsmaterialet visa, att den avgjort största
delen av arbetstiden fallit under 280-timmarsgränsen, och erinrar om det
förut berörda förhållandet, nämligen att antalet redovisade arbetstimmar
med all sannolikhet icke obetydligt överstiger det antal, som skulle ha bokförts
som arbetade timmar, därest en lagstiftning rörande arbetstidens begränsning
hade funnits. Beaktade man detta förhållande syntes det utredningen,
som om undersökningen givit till resultat, att en laglig reglering av
arbetstiden i enlighet med vad förut angivits icke annat än i vissa särskilda

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

fall skulle ha påverkat arbetsförhållandena och möjligheterna att genomföra
flottningsarbetet. Vid en enligt utredningens förutsättningar lagligt
reglerad arbetstid hade man kunnat uttaga praktiskt taget samma arbetstid
som i verkligheten behövts för flottningsarbetets utförande. De fall, då
längre arbetstider än 280 timmar under en fyraveckorsperiod förekommit,
hade visat sig gälla speciella slag av flottningsarbetet, nämligen sjöflottningen
och slutflottningen. Skulle en laglig arbetstidsreglering äga rum,
vore det enligt utredningens mening tydligt, att särskild hänsyn borde tagas
till dessa slag av flottningsarbete.

För att komplettera utredningsmaterialet har arbetstidsutredningen tillställt
samtliga flottningsföreningar av större betydelse skrivelser med förfrågan,
om enligt deras uppfattning en laglig reglering av arbetstiden för
flottningsarbetet i huvudsaklig överensstämmelse med vad förut angivits

_d. v. s. med möjlighet att uttaga arbetstid med upp till 280 timmar per

arbetare under en fyraveckorsperiod —- skulle komma att i något mera betydelsefullt
hänseende försvåra flottningsarbetets ändamålsenliga bedrivande.

Flertalet flottningsföreningar ha därvid funnit förslaget ej kunna genomföras
utan en ökning av arbetsstyrkan eller en förlängning av flottmngstiden.
I det förra hänseendet har framhållits att det redan nu med den sedan
7—8 år tillbaka rådande knappheten på arbetskraft vore mycket svårt
att skaffa erforderligt, kvalificerat folk till flottningarna. Särskilt i vissa
landsändar — bl. a. lappmarkssocknarna, Västerbotten och de glest bebyggda
skogsområdena i Jämtland — vore redan all tillgänglig arbetskraft
utnyttjad, varför en ökning av arbetsstyrkan vore praktiskt ogenomförbar.
Man kunde befara att flottningen finge avbrytas för året, när
det tillåtna antalet övertidstimmar utnyttjats. I vart fall beträffande de
övre delarna av flottlederna kunde man bli tvingad att övergå till tvåårig
flottning. Detta skulle innebära nationalekonomiska förluster, i all synnerhet
som den grövre skogen numera i huvudsak toges efter de avlägset belägna
delarna av flottlederna och sågtimret vore det sortiment, som toge
största skadan av lagring i flottlederna. En förlängd flottningstid skulle
även medföra skada för produktionen av elektrisk kraft.

Det framhålles vidare att en lagstiftning med en periodindelning såsom
grund komme att missgynna de arbetsgivare, som beredde sina arbetare en
något längre tids anställning. Men det funnes ingenting som hindrade, att
en arbetare, som arbetat 240 timmar under en period hos en arbetsgivare,
hunne att avverka ytterligare 240 timmar antingen hemma på sin gård eller
hos annan arbetsgivare. En lagstiftning rörande begränsad arbetstid för
flottningsarbete kunde alltså ej bli effektiv och skulle ej förhindra de olägenheter
som antoges förekomma. För övrigt hyste arbetarna själva motvilja
mot en arbetstidsförkortning. Att så vore förhållandet berodde ej blott
på att de fruktade lägre arbetsförtjänster utan även på att de vid avlägset

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

belägna flottleder icke skulle kunna utnyttja fritiden. Att märka vore även
att flottningsarbetet, som i regel vore av kort varaktighet och till stor del
bestode av vakthållning eller andra mindre ansträngande arbeten, trots
den ofta långa arbetstiden vore mindre tungt än de arbeten flottningsarbetarna
deltoge i under övrig tid. Många äldre arbetare ansåge det vara för
tungt att gå i skogsarbete men ginge gärna i flottningsarbete. Det föx-elåge
icke bland flottningsarbetarna ohälsa eller förslitning i större utsträckning
än i andra jämförbara yrken.

Den av arbetstidsutredningen enligt det föregående övervägda lagstiftningen
rörande arbetstiden för flottningsarbetare har härefter diskuterats
vid en av utredningen hållen konferens med flottningscheferna för de större
flottningsföreningarna samt företrädare för ett antal avdelningar tillhörande
Svenska skogs- och flottningsarbetareförbundet.

Sedermera ha arbetsmarknadens representanter i utredningens flottningsdelegation
yttrat sig beträffande hithörande spörsmål. De experter, som företrädde
arbetsgivarsidan, förklarade därvid, att de ansågo bärande motiv icke
föreligga för en laglig reglering av arbetstiden för flottningsarbete, men att de
likväl icke ville motsätta sig en sådan. I samband härmed framhöllo arbetsgivarsidans
experter bl. a. följande. Därest en arbetstidslagstiftning på detta
område möjliggjorde en reglering av arbetstiden på i huvudsak följande
sätt, kunde arbetsgivarsidan godtaga densamma. Den ordinarie arbetstiden
vid flottning begränsades allenast så, att den i genomsnitt för fyra veckor
komme att uppgå till högst 48 timmar i veckan. Arbetsgivarna bereddes
möjlighet att utöver allmän övertid uttaga extra övertid i minst den utsträckning
som utredningen ifrågasatt, d. v. s. 40 timmar per fyraveckorsperiod
inom ramen av 90 timmar per flottningssäsong. Det förutsattes, att
arbetarskyddsstyrelsen såväl i fråga om regleringen av den ordinarie arbetstiden
som beträffande medgivande till extra övertid toge verklig hänsyn
till de för flottningsarbetets rationella bedrivande föreliggande omständigheterna,
så att den för flottningen erforderliga arbetstiden kunde uttagas.
I fråga om vissa slag av flottning, nämligen sjöflottning och slutflottning,
förutsattes, att den tidrymd, för vilken den ordinarie arbetstiden
skulle regleras, utsträcktes till minst sex veckor. Dessutom förutsattes, att
i fråga om dammvakternas arbetstid undantag från lagens bestämmelser
medgåves i erforderlig utsträckning. Ackordsflottning borde räknas såsom
sådant okontrollerat arbete, att det komme att falla utanför arbetstidslagen
jämlikt undantag a) i 1 §. Vidare uttalades, att det för flottningsföreningarnas
del vore oväsentligt, om en dylik reglering av arbetstiden toge sig uttryck
i en speciallagstiftning för flottning eller i en särskild tillämpning av
allmänna arbetstidslagen. Avgörande vore att flottningen under överskådlig
tid kunde tillförsäkras minst den arbetstid, som åberopats i det föregående.

I den mån dispenser från lagen erfordrades, förutsattes det, att sådana gåves
generellt och för längre tidsperioder.

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

Från arbetarsidan förklarade man sig kunna godtaga en reglering av arbetstiden
vid flottning i huvudsaklig överensstämmelse med vad arbetsgivarsidan
angivit. Man vore även villig medverka till att bereda flottningsföreningarna
möjlighet att disponera övertid i den utsträckning, som erfordrades
för ett rationellt bedrivande av arbetet. Då arbetarsidan gjorde
detta medgivande skedde det emellertid under förutsättning att flottningsföreningarna
redan från början skulle minska den dagliga arbetstiden vid
de flottleder eller utflottningsdistrikt, där så av praktiska skäl läte sig göra.
Vidare skulle flottningsföreningarna i fortsättningen eftersträva att successivt
nedskära arbetstiden i den mån möjligheter därtill förelåge.

Utredningens förslag.

Såsom närmare framgår av sid. 65—71 i betänkandet föreslår utredningen,
att arbetstiden vid flottningsarbete göres till föremål för laglig reglering
genom att den allmänna arbetstidslagens tillämpningsområde utsträckes
att omfatta även dylikt arbete.

Till närmare utveckling av sin ståndpunkt framhåller utredningen i fråga
om behovet av en laglig arbetstidsreglering av
flottningsarbete bl. a., att en successiv sänkning av arbetstiden vid
flottningsarbete framstår såsom i hög grad önskvärd. Undersökningsmaterialet
utvisade, att arbetstiden, särskilt vid vissa flottleder, vore mycket
lång. En daglig arbetstid om 13 timmar vore icke ovanlig. Ehuru en flottningsarbetares
arbetsdag till en del bestode av bevaknings- och passningsarbeten,
som fordrade jämförelsevis liten ansträngning, vore dessa arbeten
dock icke utan påfrestningar särskilt vid ogynnsamma väderleksförhållanden.
För en sänkning av arbetstiden talade även den omständigheten
att man därigenom borde kunna underlätta rekryteringen till yrket, främst
bland de yngre arbetarna. Det vore visserligen sant, att flottningsarbetet i
och för sig utövade en viss lockelse, särskilt för den som tidigare varit sysselsatt
i skogsarbete. Detta förringade dock icke angelägenheten av en
minskning av arbetstiden. Emellertid vore det enligt utredningens mening
icke möjligt att genom en lagstiftning i någon större utsträckning omgestalta
arbetsförhållandena utan att man riskerade allvarligt avbräck för
flottningsarbetet. Skulle en lagstiftning införas, måste denna avpassas så,
att flottningsarbetets rationella bedrivande icke äventyrades. Man maste
sålunda i varje fall under en mer eller mindre lång tid efter införandet av
en lagstiftning medgiva förhållandevis långa arbetstider.

Enligt vad utredningen uttalar kunde visserligen tvekan uppstå, om det
under sådana förhållanden överhuvud vore påkallat med en arbetstidslagstiftning
för flottning. Man kunde nämligen räkna med, att om den tekniska
utvecklingen medgåve en förkortning av arbetsdagens längd, denna
komme att sjunka även om lagstiftning icke infördes på området. Emeller -

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

lid funnes det anledning tro, att förkortningen skulle bli större och gå fortare,
därest en samhällelig myndighet med representanter för arbetsmarknadens
parter bevakade förefintliga möjligheter till förkortning.

Vidare anför utredningen.

Möjligheten av att genomföra en lagstiftning på förevarande område har
erkänts av representanter för arbetsmarknadens båda parter. Att under sådana
förhållanden även i fortsättningen hålla flottningsarbetarna utanför
lagstiftningen måste främst ur psykologiska synpunkter vara mindre välbetänkt.
Flottningsarbetarna känna, att de i visst avseende blivit satta i
en särställning. De ha icke tillförsäkrats samma skydd från samhällets sida
som det stora flertalet arbetare numera åtnjuta. Det torde för övrigt vara
en uppfattning, vartill praktiskt taget alla ansluta sig, att lagstiftningen
rörande arbetstidens begränsning bör göras så omfattande som detta med
hänsyn till förhållandena är möjligt. Vad nu anförts synes utredningen
vara av synnerlig betydelse, då det gäller att ta ståndpunkt till införandet
av en laglig reglering av arbetstiden för flottningsarbetare.

Utredningen upptager härefter till bemötande vissa från arbetsgivarsidan
framställda erinringar mot en arbetstidsreglering och anför härom.

Mot tanken att söka nedbringa arbetstiden har framförts, att anställningstiderna
vid flottningsarbetet vore korta, varför även förhållandevis
långa dagliga arbetstider icke skulle skada arbetarna. Mot denna mening
torde emellertid böra framhållas, att arbetarna under de delar av året, då
de icke äro sysselsatta med flottningsarbete, ha andra arbetsuppgifter att
utföra. Några flottningsföreningar ha gjort gällande att arbetarna själva
icke skulle önska en förkortad arbetstid. Anledningen härtill skulle närmast
vara arbetarnas farhåga för att arbetsförtjänsterna om arbetstiden
förkortades skulle komma att nedgå. Vidare har framhållits, att arbetarna
i varje fall vid avlägset belägna arbetsplatser skulle ha föga vinst av en
arbetstidsförkortning, enär de saknade möjligheter att utnyttja fritiden.
Gentemot nyssnämnda påstående, att arbetarna själva icke skulle önska en
arbetstidsförkortning, böra framhållas de starka krav, som sedan länge
framförts från organiserat arbetarhåll om erhållande av kortare arbetstid.
Enligt vad de experter uppgivit, som inom utredningen företräda Svenska
skogs- och flottningsarbetareförbundet, delas denna åsikt av det stora flertalet
medlemmar. Frågan i vad mån en förkortad arbetstid kommer att påverka
arbetarnas sammanlagda förtjänster är av den natur, att den faller
vid sidan av utredningens uppdrag, varför anledning saknas att här ingå
på detta spörsmål. Ett flertal flottningsföreningar har anfört att flottningsarbetare
icke lede av större ohälsa än andra arbetare. Emellertid är sambandet
mellan de betingelser, varunder arbetet utföres, och de enskilda
arbetarnas hälsotillstånd enligt utredningens erfarenheter från tidigare
undersökningar knappast möjligt att avgöra. Ofta ge sig verkningarna av
överansträngning och ohälsosamma arbetsförhållanden tillkänna först vid
högre ålder, varvid det i regel är ytterligt svårt att bestämma orsakssammanhangen.

Vissa av flottningsföreningarna anförda svårigheter av huvudsakligen
teknisk karaktär har utredningen ej funnit anledning bemöta, enär arbetsgivarsidans
uttalande, att man kunde godtaga en laglig reglering av arbets -

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

tiden, enligt utredningens mening finge tolkas så att dessa problem kunde
lösas under de särskilda förutsättningar som angivits.

Vad angår frågan på vad sätt en arbetstids reglering
bör genomföras framhåller utredningen.

Den allmänna arbetstidslagens huvudsyfte är att begränsa arbetstiden
till 48 timmar i veckan eller att i varje fall begränsa tiden så, att den genomsnittliga
arbetstiden under viss längre tidrymd blir den nyss angivna.
Längre arbetstid än 48 timmar i veckan förutsättes skola uttagas endast
då särskilda förhållanden göra detta oundvikligt. Anlitandet av övertid
skall alltså vara ett undantag, icke en regel. Vid flottningen är det emellertid
icke möjligt — i varje fall icke inom överskådlig tid — att generellt
tillämpa så kort arbetstid som 48 timmar i veckan vare sig denna tid bestämmes
för kalendervecka eller som genomsnitt för ett antal veckor. För
en betydande del av flottningsarbetet måste regelmässigt avsevärt längre
arbetstid tillämpas. Det blir alltså nödvändigt att tillgripa övertid i mycket
stor utsträckning. Ur dessa synpunkter skulle det i viss mån strida mot
arbetstidslagens innebörd att lägga flottningsarbetet under lagen. Man
skulle till och med som ett skäl häremot kunna anföra, att tillåtandet av
övertid i vidsträckt omfattning vid flottning skulle kunna bidraga till att
övertid inom andra näringsområden bleve en mera vanlig företeelse än vad
för närvarande är fallet, icke såsom det bör vara, ett undantag föranlett av
särskilda omständigheter.

Emellertid finner utredningen, att en speciallagstiftning för flottning å
andra sidan måste väcka betänkligheter. Att utöver de redan förefintliga
ganska talrika speciallagarna på arbetstidslagstiftningens område införa
ytterligare en ny lag för ett visserligen mycket betydelsefullt men med hänsyn
till antalet utförda dagsverken så begränsat område som flottningsarbetet
borde icke utan tvingande skäl komma i fråga. Strävandena på arbetstidslagstiftningens
område ginge mot såvitt möjligt enhetliga bestämmelser.
Resultatet i fråga om den medgivna arbetstidens längd skulle för
övrigt med all sannolikhet bli detsamma vilket av de båda alternativen
man välde. Att införa en speciallagstiftning som ett provisorium hade utredningen
ej ansett vara en ur praktiska synpunkter lämplig väg.

Utredningen förordar sålunda att den allmänna arbetstidslagens tillämpningsområde
utvidgas till att omfatta även flottningsarbetet. Detta sker
emellertid under två uttryckliga förutsättningar.

Den första är att den ordinarie arbetstiden utan maximering för dygn
regleras för längre tidsperiod än en vecka. Den andra förutsättningen är att
tilldelning av extra övertid sker i sådan omfattning, att flottningsarbetets
rationella bedrivande icke försvåras. Vid bedömandet av detta senare spörsmål
bör emellertid all hänsyn tagas till den tekniska utvecklingen och vilka
möjligheter denna kan ha medfört alt begränsa den dagliga arbetstiden.
Utredningen anser sig kunna förvänta, att omfattningen av denna övertid
så småningom kommer att minskas, varför de anförda betänkligheterna i
en framtid komma att väga mindre tungt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

Beträffande förutsättningarna i övrigt för flottning sarbetets
inordnande under allmänna arbetstidslagen
anför utredningen.

Med hänsyn till flottningsarbetets säregna natur blir det nödvändigt att
vid bestämmandet av den ordinarie arbetstidens längd anlita den möjlighet
till särreglering, som arbetstidslagens 5 § 1 mom. erbjuder. Enligt detta
stadgande kan arbetarskyddsstyrelsen medge, att arbetstiden allenast begränsas
så, att den i genomsnitt för viss längre tidrymd än en vecka kommer
att uppgå till högst 48 timmar i veckan. Likaledes blir det nödvändigt
att arbetarskyddsstyrelsen medger extra övertid i erforderlig utsträckning.
Att ge direktiv för arbetarskyddsstyrelsen vid avgörandet av hithörande
frågor har utredningen icke ansett lämpligt. Det bör bli styrelsens sak att
med ledning av de framställningar, som komma att göras från de olika
flottningsföreningarna, och av det material, som eljest kan införskaffas,
träffa de avgöranden, som kunna finnas erforderliga. Då utredningen emellertid
haft tillfälle att på olika sätt lära känna de betingelser, varunder
flottningsarbetet bedrives, har utredningen funnit det lämpligt att i det följande
något närmare ange, hur utredningen tänkt sig att arbetstidsförhållandena
borde ordnas. Dessa uttalanden ha dock, detta är utredningen angelägen
understryka, endast formen av en sammanfattning av utredningens
erfarenheter.

Arbetstidslagen bör kunna omfatta allt flottningsarbete. Emellertid synes
den s. k. ackordsflottningen falla utanför lagen till följd av det i 1 § under
a) stadgade undantaget från lagens tillämpningsområde. Ackordsflottning
utföres nämligen regelmässigt under sådana förhållanden, att det ej kan
anses tillkomma arbetsgivaren att vaka över arbetets anordnande. Så synes
även vara fallet beträffande det arbete, som utföres av dammvakter. Det
kan ifrågasättas om icke dammvakterna vid flottning även kunna hänföras
under det i 1 § b) stadgade undantaget från lagens tillämpning. I allt fall
synes dammvakternas arbete vara av sådan natur att arbetarskyddsstyrelsen
med stöd av 5 § 3 mom. kan medge undantag från lagens allmänna
begränsningar.

I den mån flottningsarbete bedrives med regelbunden skiftindelning, såsom
fallet är vid skiljeställena, bör den för dylikt skiftarbete i arbetstidslagens
4 § andra stycket givna bestämmelsen utan vidare kunna tillämpas.

För allt övrigt flottningsarbete torde en tillfredsställande reglering av
arbetstiden kunna ernås med tillämpning av 5 § 1 mom. arbetstidslagen.
Beträffande längden av den tidrymd, för vilken arbetstiden skall begränsas
till i genomsnitt högst 48 timmar i veckan, har utredningen funnit starka
skäl tala för att, åtminstone tills vidare, denna göres förhållandevis lång.
I fall, där styrelsen tillämpat ifrågavarande bestämmelse, har den i regel
valt perioder om fyra veckor. Perioder av denna längd ha befunnits lämpliga
även för flottningsarbetet i allmänhet. Det har dock framkommit
starka skäl, som tala för att denna tidrymd i vissa fall är för kort, nämligen
då det gäller sjö- och slutflottningen. Från arbetsgivarsidan har härvid
såsom minimitid angivits sex veckor. Mot denna tid har ingen erinran rests
från arbetarsidan.

Vidare synes det erforderligt, att flottningsföreningarna beredas möjligheter
att, åtminstone tills vidare, uttaga extra övertid i stor omfattning.
Allt efter det förhållandena ändras och förutsättningar skapas för en förkortning
av arbetstiden utan att detta ogynnsamt påverkar flottningen är
det motiverat att den extra övertiden begränsas.

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

Utredningen förordar att lagändringen träder i kraft den 1 januari
1951. Eftersom det för flottningsföreningarna måste vara av mycket stor
betydelse att i god tid före början av 1951 års flottningssäsong äga kännedom
om det sätt, varpå arbetstiden närmare skall regleras, föreslår utredningen
såsom en övergångsbestämmelse att beslut, varom här kan vara
fråga, skola kunna meddelas redan från och med den 1 september 1950,
dock med verkan tidigast från och med den 1 januari 1951.

Yttrandena.

Utredningens förslag tillstyr k es eller lämnas utan erinran
av arbetarskyddsstijrelsen (majoriteten), arbetsmarknadsstyrelsen
(majoriteten), länsarbetsnämnderna i Gävleborgs, Västernorrlands, Västerbottens
och Norrbottens län samt Landsorganisationen och Svenska skogsoch
flottning sarbetareförbundet.

Skogsyrkesinspektören i norra distriktet — som framför en del erinringar
i anledning av utredningens förslag — förklarar sig icke vilja taga avstånd
från en lagreglering av flottningsarbetarnas arbetstid men förordar visst
anstånd med lagstiftningens ikraftträdande.

Vattenfallsstyrelsen tager i sitt yttrande icke bestämd ståndpunkt för
eller emot utredningens förslag utan förklarar endast, att om gällande arbetstidslagstiftning
skall utsträckas till att omfatta även flottningsarbete,
det vore av största vikt att dispensmöjligheterna vederbörligen utnyttjades

1 sådana fall, där vattenkraftens utnyttjande i särskilt hög grad vore beroende
på flottningens snabba genomförande.

Arbetarskyddsstyrelsen erinrar i sitt yttrande om vad arbetstidsutredningen
uttalat därom, att genom en laglig arbetstidsreglering möjligheter
öppnades att i framtiden åstadkomma en förkortning av arbetstiden samt
att en sådan förkortning koinme att bli större och gå fortare än eljest,
därest en samhällelig myndighet, vari arbetsmarknadens parter vore representerade,
bevakade förefintliga möjligheter till förbättring. Denna uppfattning
delas av arbetarskyddsstyrelsen, som fortsätter.

Enligt styrelsens erfarenhet ha på andra områden införda arbetstidsregleringar
eller skärpningar i tidigare förefintliga arbetstidsbegränsande
bestämmelser ofta visat sig utgöra ett incitament för arbetsgivarna att genom
tekniska rationaliseringsåtgärder och omsorgsfull planläggning av arbetet
anpassa arbetstiden efter de nya förhållandena. Att märka är emellertid
alt man därvid skäligen kunnat räkna med att en anpassning tämligen
snabbt kunnat ske till den normala arbetstiden enligt vederbörande
lagstiftning. I detta hänseende föreligger för flottningsarbetets del den betydelsefulla
skillnaden alt utredningen utgår ifrån, att det icke inom överskådlig
tid skall vara möjligt att tillämpa normal arbetstid.

2 — Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 sand. Nr 192.

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

Vidare framhåller arbetarskyddsstyrelsen, att den omständigheten att
flottningsarbetet trots tillämpning av genomsnittsberäkning av arbetstiden
och utnyttjande av avsevärd övertid endast med svårighet kunde inordnas
under allmänna arbetstidslagen visade att detta arbete — åtminstone som
det f. n. bedreves — icke lämpade sig för en reglering enligt bestämmelserna
i nämnda lag. Flottningsarbetet med sin korta men intensiva säsong och
med sin på grund av väder och vind växlande, ibland mycket långa dygnsarbetstid
läge enligt styrelsens mening nära den kategori av arbete, som
vore undantagen från lagens tillämpning på grund av att arbetet till sin
natur vore så oregelbundet att det icke kunde förläggas till bestämda tider.
Styrelsen, som sålunda vid en avvägning av skälen för och mot en arbetstidsreglering
av flottningsarbetet funne det tveksamt, huruvida en arbetstidsreglering
i lag borde införas, fäste emellertid avgörande vikt vid att
arbetsmarknadens representanter i utredningens flottningsdelegation varit
ense om att en lagstiftning vore möjlig att genomföra under de av utredningen
angivna förutsättningarna. På grund härav ville styrelsen icke göra
någon erinran mot en lagstiftning i ämnet.

En reservant inom arbetarskyddsstyrelsen (byråchefen Rune) finner vad
styrelsen anfört mot förslaget vara så vägande, att han icke kunde tillstyrka
att detsamma f. n. gjordes till föremål för lagstiftning. Den omständigheten,
att man på arbetsgivar- och arbetarhåll vitsordade, att arbetstidsregleringen
under angivna förutsättningar vore genomförbar, borde enligt
reservantens mening icke tillmätas avgörande betydelse.

Arbetsmarknadsstyrelsen finner liksom arbetstidsutredningen en successiv
sänkning av den dagliga arbetstiden vid flottning vara i hög grad önskvärd.
En förkortad arbetstid vore angelägen även med hänsyn till yrkets
framtida rekrytering. Genom en arbetstidsreglering vunnes vidare möjlighet
för vederbörande myndighet att kontinuerligt pröva medgiven arbetstid,
så att denna i framtiden kunde anpassas efter de krav, som flottningsarbetets
rationella bedrivande uppställde. Vidare anför arbetsmarknadsstyrelsen.

Då representanter för arbetsmarknadens båda parter på förevarande område
vitsordat möjligheterna att under vissa i betänkandet återgivna förutsättningar
hänföra flottningsarbete under allmänna arbetstidslagen, vill
arbetsmarknadsstyrelsen tillstyrka utredningens förslag att lagens "tillämpningsområde
utsträckes till att omfatta även flottning. Beträffande tidpunkten
för lagändringens ikraftträdande och förslaget till övergångsbestämmelser
har styrelsen intet att erinra.

Två reservanter inom arbetsmarknadsstyrelsen (ledamöterna Brodén och
Styrman) förklara sig anse, att man i dagens läge i första hand borde
stanna vid en reglering i lag av arbetstiden vid skiljeställen; därest denna
begränsning icke komme till stånd, förordade reservanterna en speciallagstiftning,
som fullt ut beaktade de faktiska omständigheter, som vore bestämmande
för flottningsarbetets bedrivande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

Skogs- och flottningsarbctareförbundet — i vars yttrande Landsorganisationen
instämmer — understryker angelägenheten av att arbetstiden vid
flottningsarbete nu bleve föremål för laglig reglering och anför.

Sedan arbetsmarknadens båda parter i utredningen enats om ett förslag
i denna riktning, skulle det ur flera synpunkter vara synnerligen olyckligt,
om flottningsarbetets undantagsställning i detta avseende ändå skulle bibehållas.
Länge nog ha yrkets utövare känt som en allvarlig brist i samhällets
omvårdnad om sina medborgare, att de varit ställda utanför den lagliga
reglering av arbetstiden, som efter hand kommit att omfatta allt flera
grupper inom näringslivet. Vad som nu föreslås avskaffar i princip denna
undantagsställning och det är förbundets förhoppning, att sedan lagstiftning
införes på området, det snart skall visa sig möjligt att successivt begränsa
arbetstiden till likställighet med vad som gäller på andra yrkesområden.

Länsarbetsnämnderna i Våsternorrlands, Västerbottens och Norrbottens
län uttala, att en viss lättnad i arbetskraftssituationen nu inträtt i länen,
sedan den kristidsmässiga omfattande skogsavverkningen och kolningen inställts.
Härigenom torde enligt nämndernas mening möjligheter till en begränsning
av arbetstiden i samband med en arbetstidsreglering föreligga
utan att flottningsarbetets rationella bedrivande behövde försvåras av arbetskraftsbrist.
Länsarbetsnämnden i Västerbottens län tillägger, att det
syntes berättigat att antaga att den under senare år rådande knappheten
på arbetskraft icke torde återkomma inom överskådlig tid, därest icke
yttre komplikationer tillstötte; och länsarbetsnämnden i Norrbottens län
pekar särskilt på att en genomförd minskning av virkesuttagen med 25
30 %, som experterna funne oundgängligen nödvändig för att skogarnas
lager ej skulle äventyras, skulle medföra ett betydligt minskat arbetskraftsbehov
för flottningarna.

Utredningens förslag a v s t y r k e s av domänstgrelsen, länsarbetsnämnden
i Jämtlands län, Svenska arbetsgivareföreningen, Föreningen skogsarbeten,
Värmlands och Västra Bergslagens skogsarbetsgivareförening,
Svenska flottlcdsförbundet, Svenska lantarbetsgivareföreningen samt Dalelfvarnes
flottningsförening. I flertalet av dessa yttranden anses emellertid,
att hinder icke möter mot att göra allmänna arbetstidslagen tillämplig
å arbete vid skiljeställen.

Domänstgrelsen — som finner laglig arbetstidsreglering av arbetet vid
skiljeställen möjlig — framhåller beträffande flottningsarbetet i övrigt, alt
delta borde betraktas som ett i skogsarbete ingående led och att frågan om
arbetstidsreglering därför borde, efter ytterligare utredning, prövas i ett
sammanhang för dessa båda arbeten. Såsom skäl för denna ståndpunkt anför
styrelsen, att det övervägande flertalet flottningsarbctare vore skogsarbetare,
vilka regelmässigt utförde skogsarbete både före och efter flottningen.
Flottningsarbetet utgjorde för dem en i allmänhet välbehövlig utfyllnad
och omväxling i skogsarbetet under en årstid, då tillgången till så -

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

dant av naturliga skäl vore mera begränsad. Rekryteringen till flottningsarbetet,
som påginge en förhållandevis kort tid, borde därför ej betraktas
fristående utan såsom sammanhängande med rekryteringen till skogsarbetet.
I direktiven för utredningen inginge bl. a. att utredningen skulle undersöka
förutsättningarna att slopa eller begränsa nu gällande undantag
från arbetstidslagstiftningens tillämpningsområde. Bland dessa undantag
äterfunnes även skogsarbete. Då flottningsarbetarna i regel under största
delen av året vore sysselsatta med skogsarbete kunde deras arbetsförhållanden
icke lämpligen, såsom här skett, bedömas utan varje hänsyn till förhållandena
inom skogsarbetet och flottningsarbetets anknytning till detta.
Frågan om införandet under arbetstidslagen av här avsett flottningsarbete
och av skogsarbete borde prövas i ett sammanhang. Härvid kunde åtskilliga
för frågornas allsidiga belysning värdefulla synpunkter väntas framkomma.
Då flottningsarbetet vore ett kortfristigt arbete med en anställningstid, enligt
utredningens uppgift, av högst 1 månad för 4/5 av samtliga arbetare,
torde av den gemensamma prövningen föranlett uppskov icke böra tillmätas
avgörande betydelse.

Domänstyrelsen anför vidare bl. a.

Utredningen synes icke i alla avseenden fullständig och de därav dragna
slutsatserna äro därför ej heller fullt övertygande. Sålunda har utredningen
icke berört, vilken inverkan annat arbetstidsreglerat arbete, som utförts
under samma 4-veckorsperiod som flottningsarbete, kan ha på den arbetstid,
som i fråga om viss arbetare får disponeras för flottning. De sakkunniga
ha enligt styrelsens mening ej heller kunnat visa, att det av dem framlagda
förslaget icke kommer att medföra skadeverkningar för flottningsarbetet,
vilket är synnerligen känsligt för regleringar av nu ifrågavarande slag. En
minskad effekt i flottningsarbetet sätter mycket stora ekonomiska värden
på spel.

Den av utredningen vitsordade särprägel, som kännetecknar det av vind-,
väderleks- och vattenförhållanden starkt beroende flottningsarbetet, får
vidare enligt styrelsens mening till följd, att det icke kan införas under arbetstidslagens
regler utan att våld göres på desamma. Även om en fortsatt
förbättring av flottlederna skulle efter hand eliminera vissa av de svårigheter,
som nu vidlåda flottningen, torde nyssnämnda naturförhållanden,
om vilka man icke långt i förväg kan äga kännedom, under överskådlig
tid framåt i varje fall nödvändiggöra dispenser i all den utsträckning lagen
kan medgiva för säkerställande av flottningen. Dispenser skulle sålunda
bli regel, ett förhållande som måste anses synnerligen otillfredsställande.
Enligt styrelsens mening böra i stället särbestämmelser för flottning, som,
utan att dispensvägen behöver anlitas, legalisera ett friare uttagande av
övertid, underkastas lagstiftning.

Även Svenska lantarbetsgivareföreningen hävdar, att flottningsarbetarna
ej borde betraktas såsom en särskild yrkesgrupp utan alltjämt borde sammanföras
med skogsarbetarna. Eftersom det stora flertalet av de arbetare,
varom nu vore fråga, under större delen av året utförde arbete, som även

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

i fortsättningen skulle vara okontrollerat, förelåge icke skäl till en lagstiftning,
som toge sikte bara på flottningsarbetet.

Svenska arbetsgivareföreningen anför bl. a.

Visserligen ha flotlningscheferna för de stora flottningsföreningarna vid
en konferens rörande flottningsarbetet framhållit, att de ansågo bärande
motiv icke föreligga för en laglig reglering av arbetstiden för flottningsarbetare,
men att de likväl icke ville motsätta sig en sådan. Det framhölls
emellertid vid nämnda konferens, att en laglig reglering ej kunde genomföras
utan allvarliga återverkningar för visst flottningsarbete och att modifikationer
därför bleve nödvändiga. Sålunda utgick man ifrån att arbetsgivarna
skola ha möjlighet att uttaga extra övertid i minst den omfattning,
som enligt nuvarande praxis är det maximala som arbetarskyddsstyrelsen
anser sig kunna medgiva. En reglering av arbetstiden borde dessutom för
sjöflottning utsträckas att omfatta en sexveckorsperiod. Såvitt föreningen
av utredningen kunnat finna, skulle man knappast beträffande AmungenHosjö
Flottningsförenings arbetsområde ändå kunna verkställa normal flottning
utan väsentlig fördyring eller försening. Med anledning av vad som
framkommit under konferensen och av utredningen i övrigt anser sig föreningen
icke kunna tillstyrka, att flottningsarbete hänföres under arbetstidslagstiftning.
Anses en reglering vara nödvändig, synes man åtminstone
under en övergångstid lämpligare böra välja en särlagstiftning, i vilken
full hänsyn tages till de speciella förhållandena.

Föreningen skogsarbeten anser, att utredningens huvudmotiv till en lagstiftning
på detta område — önskvärdheten av en förkortning av arbetstiden
— förlorade sin tyngd om det sammanställdes med utredningens eget
konstaterande av de mycket begränsade möjligheterna till en dylik förkortning.
Föreningen ville icke underskatta det psykologiska värdet för flottningsarbetarna
av en arbetstidslagstiftning men kunde icke finna det rimligt
att — såsom utredningen gjort — tillmäta detta förhållande avgörande
betydelse, sedan utredningen klarlagt omständigheterna kring den
långa arbetstiden. Vidare anför föreningen.

Utredningen anser att till förmån för lagstiftningsåtgärder talar även
den omständigheten, att man härigenom bör kunna underlätta rekryteringen
till yrket. Påståendet grundar sig på förmodanden och måste nog betecknas
såsom förhastat. De svårigheter, som förmärkts under de senaste 8 å 10
åren beträffande arbetskraftsförsörjningen, får ses mot bakgrunden av den
allmänna arbetskraftsbristen och har nog i allmänhet andra orsaker än
den långa arbetstiden. Härför talar de svårigheter flottningsföreningarna
mångenstädes mött vid försök att genom skiftgång eller på annat sätt förkorta
arbetstiden under senare år. Föreningen såsom arbetsgivareorganisation
för flertalet flottningsföreningar i Norrland och Dalarna har också
vid förekommande tvistigheter kring kollektivavtalens bestämmelser om
företrädesrätt till flottningsarbetet fått belägg för hur eftersökt arbetet
alltjämt är. Det förhållandet att svårigheterna med arbetskraftsförsörjningen
under senare år varit mest framträdande vid skiljeställena, där arbetstiden
varit 48 timmar per vecka, ger icke heller stöd för utredningens
förmodande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

Värmlands och Västra Bergslagens skogsägareförening uttalar att hittills
arbetstiden vid flottningarna reglerats avtalsvägen på ett för båda parter
tillfredsställande sätt. De höga övertidsersättningar, som stipulerades i avtalen,
vore en säkerhetsspärr så god som någon lagstiftning mot oskäligt
lång arbetstid. Föreningen hade för övrigt aldrig märkt några svårigheter
vid rekryteringen av arbetskraft till flottningsarbetet.

Svenska flottledsförbundet anser förslaget ägnat att beträffande annat
flottningsarbete än arbete vid skiljeställen väcka starka betänkligheter. Visserligen
skulle övervägande delen av flottningsarbetet kunna utföras med
arbetstidslagens möjligheter till periodindelning och övertid och under
förutsättning att väntetid och spilltid ej redovisades som effektiv arbetstid.
Men bl. a. vid sjöflottning och slutflottning i huvudvattendragen skulle
lagens extra övertid ej räcka till, liksom ej heller beträffande övrigt flottningsarbete
vid ogynnsamma vatten- och vindförhållanden.

Vidkommande härefter förutsättningarna för flottning sarbetets
inordnande under allmänna arbetstidslagen
framhåller arbetarskyddsstgrelsen, att den fattat utredningens uttalande
om nödvändigheten av extra övertid med upp till 40 timmar för
fyraveckorsperiod som att styrelsen åtminstone under de närmaste åren
skulle lämna dispens i generell form och utan särskild undersökning av
behovet i varje särskilt fall. Styrelsen anför vidare bl. a.

Styrelsen delar den av utredningen uttalade uppfattningen, att den s. k.
ackordsflottningen torde falla utanför lagen på grund av undantaget i 1 § a)
för s. k. okontrollerat arbete. Visserligen måste arbetsgivaren utöva en viss
tillsyn över arbetets bedrivande för att kontrollera att flottningen i sin helhet
förlöper planmässigt men arbetsgivaren har ingen anledning att befatta
sig med hur de enskilda arbetarna utföra sitt arbete. I likhet med utredningen
finner styrelsen det ligga närmast till hands att dammvakternas
arbete är undantaget från lagens bestämmelser.

Vattenfallsstyrelsen anför.

Det är betydelsefullt, att icke sådana bestämmelser införas, att försening
av flottningen uppstår i de vattendrag, där kraftproduktionen är beroende
på flottningens snabba genomförande. Det är önskvärt, att flottningen i
huvudsak genomföres under den tid, då vattentillgången är riklig. En
försening med en eller ett par dagar inom ett mindre avsnitt av flottleden
kan nämligen medföra en utsträckning av flottningstiden med åtskilliga
veckor längre ned i vattendraget. Detta kan i sin tur medföra, att vatten,
som eljest hade kunnat nyttiggöras för kraftproduktion, måste släppas från
regleringsmagasinen eller förbi kraftstationerna allenast för flottningens
behov, vilket skulle menligt påverka vattenhushållningen. Om gällande arbetstidslagstiftning
skall utsträckas till att omfatta även flottningsarbete,
är det av största vikt, att dispensmöjligheterna vederbörligen utnyttjas i
sådana fall, där vattenkraftens utnyttjande i särskilt hög grad är beroende
på flottningens snabba genomförande.

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

Föreningen skogsarbeten betonar, att det därest den föreslagna regleringen
av arbetstiden genomfördes vore angeläget att föreskrifter för lagens
tillämpning vid flottningsarbete gåves på ett för flottningen mera betryggande
sätt, än vad enbart utredningens uttalanden innebure. Det syntes vidare
rimligt, att hela den extra övertiden om 150 timmar per kalenderår finge
uttagas i sin helhet under flottningssäsongen. Med största sannolikhet
skulle ännu längre gående arbetstidsdispenser bli ofrånkomliga. Dispenserna
borde i varje fall lämnas generellt och för längre tidsperioder. Även Svenska
floitledsförbundet uttalar sig för att dispenserna måste lämnas generellt och
för längre tidsperioder för att den föreslagna ordningen skall kunna fungera
nöjaktigt.

Skogs- och flottningsarbetareförbundet uttalar, att arbetarskyddsstyrelsen
borde meddela dispenserna under sådana former, att föreliggande möjligheter
till arbetstidsförkortning kunde tillvaratagas utan onödig omgång;
generella dispenser borde följaktligen icke lämnas på allt för lång tid åt
gången.

Skogsyrkesinspektören i norra distriktet föreslår kompletterande bestämmelser
för att underlätta tillsynen å lagens efterlevnad beträffande tlottningsarbete.
Han framhåller att någon svårighet att utöva erforderlig kontroll
ej torde föreligga i fråga om sådant flottningsarbete, som kunde bedrivas
med regelbunden skiftindelning, t. ex. sorteringsarbete, men att förhållandet
vore annorlunda beträffande det egentliga flottningsarbetet. Sålunda
förekomme, att flottningsarbetare under samma säsong arbetade
med flottningsarbete hos olika arbetsgivare. Skulle ny arbetsperiod anses
påbörjad vid övergång till ny arbetsgivare, skulle lagens tillämpning i dessa
fall bli helt verkningslös. Vore däremot den nye arbetsgivaren skyldig att
taga hänsyn till den tid, varunder arbetaren utfört flottningsarbete hos tidigare
arbetsgivare, torde det för möjliggörande av en effektiv kontroll bli
nödvändigt att vid sidan av övertids journalerna införa något slags arbetskort
för varje flottningsarbetare. A sådant kort skulle arbetsgivaren införa
antalet utförda arbetstimmar i flottningsarbete, och arbetaren skulle överlämna
kortet vid övergång till nytt distrikt eller ny arbetsgivare.

I fråga om tidpunkten för lagändringens ikraftträdande uttalar skogsyrkesinspektören
i norra distriktet, att flottningsarbetarnas arbetsförhållanden
ofta vore sådana, att det vore av största betydelse att de ägde tillgång
till tillfredsställande förläggningar. I den mån förläggning skedde i baracker
måste därför undersökas, huruvida förefintliga dylika bleve tillräckliga
även efter den utökning av arbetsstyrkan, som kunde bliva en följd av
genomförandet av utredningens förslag. Denna undersökning liksom erforderliga
kompletteringar av bostadsbeståndet måste hinna utföras före
den föreslagna lagändringens ikraftträdande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

Departementschefen.

De grundläggande stadgandena i fråga om nu gällande arbetstidslagstiftning
äro meddelade i lagen den 16 maj 1930 om arbetstidens begränsning,
den s. k. allmänna arbetstidslagen, som i princip äger tillämpning inom
hela näringslivet. Genom en i 1 § av lagen gjord uppräkning ha dock från
lagens tillämpning undantagits vissa näringsgrenar, vissa grupper av arbetstagare
samt vissa former av arbete. Utanför lagen falla således bl. a. enligt
1 § a) allt arbete, som utföres i arbetstagarens hem eller eljest under sådana
förhållanden, att det ej kan anses tillkomma arbetsgivaren att vaka
över arbetets anordnande, enligt 1 § b) arbete, som till sin natur är så oregelbundet,
att det ej kan förläggas till bestämda tider, samt enligt 1 § f)
skogsarbete och flottning.

Arbetstiden vid flottningsarbete är således i vårt land ej i lag reglerad.
Flottningen har dock icke alltid varit helt undantagen från arbetstidslagstiftningens
tillämpning. Den år 1919 antagna arbetstidslagen — bestämmelserna
i gällande lag gå i huvudsak tillbaka på 1919 års lagstiftning
omfattade nämligen flottning vid skiljeställen. År 1921 beslöto emellertid
statsmakterna, att arbetet vid skiljeställen i likhet med övrigt flottningsarbete
skulle undantagas från lagens tillämpning.

Under senare år ha såväl inom riksdagen som i framställningar till Kungl.
Maj :t i olika sammanhang aktualiserats frågor om att vidga den allmänna
arbetstidslagens tillämpningsområde genom att inskränka eller slopa de
nuvarande undantagen. Härvid har bl. a. spörsmålet om arbetstiden vid
flottning uppmärksammats. Vid 1947 års riksdag väcktes sålunda två motioner
(I: 4 och II: 5), vari frågan om en laglig reglering av flottningsarbetarnas
arbetstid togs upp till behandling. Motionerna resulterade i att riksdagen
i skrivelse den 19 april 1947, nr 107, hemställde att Kungl. Maj:t ville
låta utreda frågan om laglig reglering av arbetstiden vid flottning samt för
riksdagen framlägga det resultat, vartill utredningen kunde föranleda.

Den utredning, varom riksdagen sålunda hemställt, har numera utförts
av arbetstidsutredningen, som tillsatts år 1947 för att biträda med en allmän
översyn av arbetstidslagstiftningen. Arbetstidsutredningens förslag utmynnar
i att det under 1 § f) i allmänna arbetstidslagen upptagna undantaget
avseende flottning skall utgå ur lagen. Härigenom kommer således arbetstidslagen
att omfatta även flottning, dock ej allt flottningsarbete. Flottning,
som utföres enligt ackordsavtal — ackordsflottning — torde nämligen
i egenskap av s. k. okontrollerat arbete enligt 1 § a) alltjämt komma att
falla utanför lagens tillämpning; och nämnda lagrum jämfört med stadgandet
under 1 § b) torde leda till att även det arbete, som utföres av
dammvakter, också i fortsättningen blir undantaget från lagens arbetstidsreglering.
Det är alltså endast det mot tidlön utförda egentliga flottningsarbetet,
som nu föreslås infört under lagen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

När arbetstidsutredningen sålunda förordar, att den allmänna arbetstidslagens
tillämpningsområde utvidgas till att omfatta även flottningsarbetet,
sker detta icke förbehållslöst. Utredningen anser nämligen att även fortsättningsvis
flottningens behöriga genomförande i betydande omfattning kommer
att fordra längre arbetstid än som motsvarar lagens huvudregel, dvs.
48 timmar i veckan. Vidare är utredningen medveten om att de förhållanden,
under vilka flottningen sker, förutsätta möjligheten av sådan variation av
arbetstiden, att vid tillfällen av stark arbetsanhopning ett betydande antal
arbetstimmar får uttagas. Utredningen förutsätter därför att med utnyttjande
av lagens möjligheter därtill — den ordinarie arbetstiden vid flottning
i praktiken utan maximering för dygn regleras för längre tid än en
vecka, förslagsvis för perioder av fyra veckor eller, såvitt angår sjö- och
slutflottningen, sex veckor, ävensom att arbetsgivare beredes möjlighet att
åtminstone tills vidare allt efter omständigheterna i det särskilda fallet uttaga
den övertid, som lagen medgiver och som fordras för att arbetet skall
kunna bedrivas rationellt.

Utredningens förslag har lämnats utan erinran av bl. a. arbetarskyddsstyrelsen
och arbetsmarknadsstyrelsen. Mot förslaget har emellertid också
särskilt från arbetsgivarhåll framförts kritik av skiftande innehåll. Jag vill
i det följande något närmare uppehålla mig vid denna kritik. Dessförinnan
vill jag emellertid erinra om att — såsom också framhållits i direktiven för
arbetstidsutredningen — det i och för sig framstår såsom önskvärt att i
fråga om arbetstiden möjligast enhetliga bestämmelser gälla och att därför
de nuvarande undantagen från lagstiftningens tillämpningsområde böra i
den mån så låter sig göra slopas eller begränsas.

För att återgå till den mot arbetstidsutredningens förslag riktade kritiken
gäller denna framförallt att flottningsarbetet vore av sådan natur att det
ej lämpade sig för en lagreglering; i varje fall vore en reglering icke möjlig
inom ramen för den allmänna arbetstidslagen. En laglig reglering skulle
hindra en smidig anpassning av arbetstiden efter arbetets starka växlingar
vid olika tider och på skilda platser. Det har vidare framhållits, att det
skulle strida mot allmänna arbetstidslagens syfte att därunder införa arbete,
som förutsatte att lagens undantagsbestämmelser om övertid måste
under avsevärd tid framåt tagas i anspråk.

I anledning härav vill jag framhålla, att med det mjuka sätt, enligt vilket
utredningen tänkt sig flottningens inordnande under lagen, all rimlig hänsyn
torde kunna tagas till flottningsarbetets behov av tillräcklig och varierad
arbetstid. Att märka är även att utredningens representanter för arbetsgivarsidan
ansett en laglig reglering av arbetstiden vid flottning tekniskt
genomförbar, därest regleringen sker i överensstämmelse med utredningens
förslag. Och den omständigheten att övertid i rätt stor utsträckning kan behöva
tillgripas synes mig icke utgöra något avgörande skäl mot att göra allmänna
arbetstidslagen tillämplig å flottningsarbetet. Invändningen härom

Kung!. Maj:ts proposition nr 192.

torde böra vika för intresset av såvitt möjligt enhetliga arbetstidsbestämmelser.
Framför allt bör en speciell lagstiftning undvikas när det såsom här gäller
ett relativt begränsat arbetsområde och dessutom arbetet för flertalet arbetstagare
ej är av någon längre varaktighet.

Det har emellertid anförts betänkligheter mot utredningens förslag också
av den anledningen, att i många fall ej ens med anlitande av lagens
maximala möjligheter i tråga om övertid erforderlig arbetstid skulle kunna
beredas flottningen och att — särskilt med beaktande av den nuvarande
arbetskraftssituationen — förslagets genomförande därför skulle lägga
oöverstigliga hinder i vägen för flottningens rationella bedrivande. Dessa
farhågor synas mig överdrivna. De undersökningar, som utredningen verkställt
angående flottningsarbetet under de senare åren, visa nämligen att
praktiskt taget allt flottningsarbete skulle ha rymts inom den allmänna
arbetstidslagens yttre ram. Och erfarenheterna tala för att, om en laglig
arbetstidsreglering genomföres, arbetstiden kommer att utnyttjas mera
effektivt än tidigare.

\ idare har gjorts gällande att flottningsarbetet ägde sådant intimt samband
med skogsarbetet att en laglig reglering av flottningsarbetarnas arbetstid
borde anstå till dess arbetstidsfrågan kunde lösas även för skogsarbetarna.
Tillräckliga skäl härför torde dock icke föreligga. Arbetsförhållandena
vid skogsarbetet torde nämligen vara så olika dem vid det flottningsarbete,
som nu föreslås infört under arbetstidslagen, att några väsentliga
slutsatser av en undersökning rörande skogsarbetarnas arbetstidsproblem
knappast torde vara att förvänta för flottningens vidkommande.

Beträffande de uttalanden, som arbetstidsutredningen gjort rörande allmänna
arbetstidslagens tillämpning å flottningsarbete, har arbetarskyddsstyrelsen
anfört, att den fattat dessa uttalanden så, att arbetarskyddsstyrelsen
åtminstone under de närmaste åren skulle bevilja generella undantag
utan särskild undersökning av de enskilda fallen. I anledning härav
vill jag erinra om att genom den nu föreslagna arbetstidsregleringen möjlighet
vinnes för arbetarskyddsstyrelsen att fortlöpande följa utvecklingen
på detta område. Sedan erfarenhet vunnits rörande arbetstidsbehovet vid
flottningsarbetet och möjligheterna att genom rationalisering av arbetet
eller eljest nedbringa arbetstiden, bör dispensprövningen ske under beaktande
av de i varje särskilt fall föreliggande omständigheterna. För möjliggörande
av erforderlig planering av arbetet torde dispens böra avse hel
flottningssäsong.

Från skogsyrlcesinspektörshåll har framförts frågan, huruvida en flottningsarbetare
kunde utan hinder av bestämmelserna i allmänna arbetstidslagen
hos olika arbetsgivare sysselsättas under längre sammanlagd arbetstid
än den medgivna, i samband varmed påyrkats särskilda bestämmelser
angående tillsynen å lagens efterlevnad beträffande flottningsarbetet.
Nämnda spörsmål är emellertid gemensamt för allt arbete, som omfattas

Kungl. Maj. ts proposition nr 192.

av arbetstidslagstiftningen; och härutinnan torde gälla att hänsyn endast
tages till förhållandena hos varje särskild arbetsgivare. Det torde icke kunna
göras gällande att arbetstidslagstiftningens effektivitet blivit lidande härav.
Detta synes ej heller vara att befara i fråga om flottningsarbetet. Några särbestämmelser
för detta arbetsområde torde ej vara pakallade.

Den lagändring, som jag alltså förordar, bör, såsom utredningen föreslagit,
träda i kraft den 1 januari 1951. Att uppskjuta lagens ikraftträdande i
avvaktan på en utökning av skogsförläggningarna torde icke vara erforderligt.
Med den tillämpning av arbetstidslagen å flottningsarbetet, som här
avsetts, torde nämligen i vart fall under den närmaste tiden framåt icke
komma att uppstå några behov att utöka arbetarstammen vid flottningen.

De beslut, som kunna påkallas av den nu föreslagna lagändringen, böra
kunna meddelas redan från och med den 1 september 1950. Flottningsföreningarna
beredes härigenom tillfälle att i god tid före början av 1951 års
flottningssäsong få kännedom om hur arbetstiden skall regleras.

Föredragande departementschefen hemställer härefter, att lagrådets utlåtande
över ett inom socialdepartementet utarbetat förslag till lag angående
ändrad lydelse av 1 § lagen den 16 maj 1930 (nr 138) om arbetstidens
begränsning, av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar, måtte för det
i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag a\
protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:

Ralph Sterner.

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

Förslag

till

Lag

angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 16 maj 1930 (nr 138) om
arbetstidens begränsning.

Härigenom förordnas, att 1 § lagen den 16 maj 1930 om arbetstidens begränsning1
skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse:) (Föreslagen lydelse:)

1 §•

Denna lag--------här nedan.

Från lagens tillämpning undantagas:

a) arbete, som-------ävensom fiske,

f) skogsarbete samt kolning i mila, f) skogsarbete samt kolning i mila,
ändock att arbetet icke är att hän- ändock att arbetet icke är att hänföra
till skogsarbete, ävensom flott- föra till skogsarbete,

ning,

g) upptagning av —-----— hans bostad.

Denna lag träder i kraft den 1 januari
1951.

Beslut enligt 3, 5, 6, 7 eller 10 §
lagen om arbetstidens begränsning,
vilket påkallas med hänsgn till
denna lag, må meddelas efter den 31
augusti 1950, dock med verkan tidigast
från och med den 1 januari
1951.

1 Senaste lydelse av 1 § se 1947: 217.

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Kungl.

Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms
slott den 17 mars 1950.

Närvarande:

Ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden Sköld, Quensel, Daniel son,

Vougt, Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Weijne, Andersson,
Lingman.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
t. f. chefen för socialdepartementet, statsrådet Danielson, fråga om fortsatt
arbetstidslagstiftning för hotell, restauranger och kaféer samt anför.

Med anledning av att arbetstidslagen den 23 maj 1947 (nr 216) för hotell,
restauranger och kaféer — som den 1 januari 1948 avlöste en lag av
år 1944 i samma ämne — gäller endast t. o. m. den 31 december 1950 och
statsmakterna således dessförinnan måste taga ståndpunkt till frågan om
fortsatt lagstiftning på detta område, uppdrog Kungl. Maj :t den 6 maj 1949
åt arbetarskyddsstyrelsen att verkställa utredning rörande hittills vunna
erfarenheter angående den nuvarande lagens verkningar samt att till Kungl.
Maj :t inkomma med de förslag i fråga om förlängning av giltighetstiden för
lagen och ändringar i densamma, som kunde anses erforderliga.

Arbetarskyddsstyrelsen har på grund härav berett samtliga yrkesinspektörer
och följande organisationer tillfälle att till styrelsen inkomma med
yttrande, nämligen Svenska arbetsgivareföreningen, Handelns arbetsgivareorganisation,
Sveriges arbetsgivareförening för hotell och restauranter, Sveriges
centrala restaurangaktiebolag, Sveriges konditorförening, Svenska turisthotellens
riksförbund, Svenska turistföreningen, Aktiebolaget Trafikrestauranger,
Stockholms kaféidkareförening, Reso — folkrörelsernas reseoch
semesterorganisation, Föreningen allmännyttiga kafébolag, Sveriges
kafé- och konditoriägareförbund, Kooperationens förhandlingsorganisation,
Landsorganisationen i Sverige, Sverges hotell- och restaurangpersonals förbund,
Svenska livsinedelsarbetareförbundet, Svenska handelsarbetareförbundet,
Tjänstemännens centralorganisation och Tjänstemannaförbundet
för hotell och restauranger.

Yttranden ha inkommit till arbetarskyddsstyrelsen från yrkesinspektörerna
och samtliga nämnda organisationer utom Aktiebolaget Trafikrestauranger,
Reso, Sveriges kafé- och konditoriägareförbund samt Svenska livsmedelsarbetareförbundet.

Med skrivelse den 10 januari 1950 har arbetarskyddsstyrelsen redovisat

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

det av Kungl. Maj :t erhållna uppdraget. I skrivelsen föreslås, att arbetstidslagen
för hotell, restauranger och kaféer efter vissa formella ändringar förlänges
utan tidsbegränsning. Styrelsens förslag är enhälligt.

Över förslaget ha, efter remiss, yttranden avgivits av kommerskollegium,
socialstyrelsen, arbetsmarknadsstyrelsen, Svenska arbetsgivareföreningen,
Sveriges arbetsgivareförening för hotell och restauranter, Sveriges centrala
restaurangaktiebolag, Handelns arbetsgivareorganisation, Sveriges konditorförening,
Sveriges kafé- och konditoriägareförbund, Svenska turisthotellens
riksförbund, Kooperationens förhandlingsorganisation, Landsorganisationen
i Sverige, Sverges hotell- och restaurangpersonals förbund, Tjänstemännens
centralorganisation, Tjänstemannaförbundet för hotell och restauranger
och Aktiebolaget Trafikrestauranger.

I remissyttrandena har behovet av en fortsatt lagstiftning på detta område
ej ifrågasatts, men yrkanden om vissa jämkningar i de nuvarande bestämmelserna
ha framförts.

För egen del anser jag att arbetstidslagen för hotell, restauranger och
kaféer, såsom den nu är utformad, bör förlänas definitiv karaktär. Några
ändringar i gällande bestämmelser synas ej påkallade.

Jag anhåller nu att få närmare redogöra för denna lagstiftningsfråga.

Hotellarbetstidslagens huvudsakliga innehåll.

Arbetstidslagen för hotell, restauranger och kaféer gäller i princip för
hotell-, restaurang- och kaférörelse, vari arbetstagare användes till arbete
för arbetsgivares räkning (1 § första st.). Lagen omfattar såväl ekonomipersonal
som serverings- och hotellpersonal. Från lagens tillämpning äro
emellertid vissa former av arbete undantagna, bl. a. sådant arbete, varå arbetstidslagen
för detaljhandeln äger tillämpning (1 § andra st.). Såsom
arbetstagare enligt lagen räknas icke medlem av arbetsgivarens familj
(2 § a), företagsledare, personalchef eller därmed jämförlig befattningshavare
i överordnad ställning (2 § b) eller bokhållare eller annat kontorsbiträde
(2 § c).

Beträffande den ordinarie arbetstidens längd gäller såsom huvudregel,
att arbetsgivare icke får använda arbetstagare till arbete under längre tid,
raster och måltidsuppehåll oräknade, än 144 timmar under loppet av tre
kalenderveckor. Arbetstiden må dock under en tidrymd av 24 timmar, räknad
från klockan 6 på morgonen ena dagen till samma tid påföljande dag,
ej överstiga 11 timmar (4 §). Från denna huvudregel äger arbetarskyddsstyrelsen
i olika hänseenden medgiva undantag (5 §).

Beträffande övertid gäller enligt lagen, att sådan får uttagas under vissa
förutsättningar i anledning av natur- eller olyckshändelse eller annan omständighet,
som ej kunnat förutses (6 §) samt i viss omfattning till förberedelse-
och avslutningsarbeten (7 § 1 mom.). I övrigt får övertidsarbete

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

förekomma dels i form av s. k. allmän övertid, som får uttagas av
arbetstagare över 18 år med högst 36 timmar under loppet av tre kalenderveckor
och 200 timmar under loppet av ett kalenderår (7 § 2 mom.), dels
s. k. extra övertid, som får uttagas med ytterligare högst 150 timmar
för arbetare och år (7 § 3 mom.) och dels s. k. ö v e r t i d f ö r minderåriga
(7 § 4 inom.). Allmän övertid får arbetsgivaren uttaga när
lian så finner påkallat med hänsyn till särskilt förhållande. För uttagande
av extra övertid fordras däremot tillstånd av arbetarskyddsstyrelsen; sådant
tillstånd må lämnas när ytterligare eftergift i fråga om arbetstiden
är av trängande behov påkallad. Det ankommer också på arbetarskyddsstyrelsen
att pröva i vad mån övertid må uttagas av minderåriga. Styrelsens
prövningsrätt härvidlag är begränsad till dem som fyllt 16 men ej 18 år;
i fråga om yngre arbetstagare får dispens ej meddelas.

Om sådana rikssammanslutningar av arbetsgivare och arbetstagare, som
kunna anses företräda flertalet arbetsgivare och arbetstagare inom visst
verksamhetsområde, äro ense om viss ytterligare eftergift i fråga om arbetstiden,
äger Konungen förordna, att eftergiften må allmänt tillgodonjutas
inom verksamhetsområdet (10 § 1 mom.). Likaså äger Konungen medgiva
erforderliga undantag från lagen, om dess tillämpning skulle medföra särskilda
svårigheter inom viss del av riket eller sådana svårigheter för visst
arbete eller företag, att dess fortsatta bedrivande därigenom äventyras
(10 § 2 inom.).

Tillsynen å lagens efterlevnad utövas av yrkesinspektionen (11 § 1 inom.).

I övrigt innehåller lagen bl. a. bestämmelser rörande anteckning om övertidsarbete
(8 §), upprättande av arbetstidsschema (11 § 2 mom.) samt
handläggning av ärenden enligt lagen m. m. (9 §). Beträffande innehållet
i dessa bestämmelser får jag hänvisa till den följande framställningen.

Här må anmärkas, att de befogenheter, som enligt det anförda utövas av
arbetarskyddsstyrelsen, i lagtexten angivas tillkomma arbetsrådet men att
rådets uppgifter genom en särskild lag — lagen den 21 juli 1948 (nr 598)
om överflyttande på arbetarskyddsstyrelsen av de uppgifter och befogenheter,
som tillkomma arbetsrådet — fr. o. m. den 1 januari 1949 övertagits
av arbetarskyddsstyrelsen.

Beliovet av fortsatt lagstiftning.

Arbetarskyddsstyrelsens utredning.

I de yttranden som avgivits till arbetarskyddsstyrelsen, har icke ifrågasatts
annat än att en arbetstidsreglering för hotell, restauranger och kaféer
är behövlig även i fortsättningen.

I fråga om den nuvarande lagens verkningar framhålles i flera yttranden
alt bristen på arbetskraft varit särskilt märkbar inom hotell- och
restaurangbranschen och alt det därför på sina håll varit svårt alt ordna

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

personalens arbetstid enligt lagens föreskrifter. Yrkesinspektören i första
distriktet uttalar i anslutning härtill, att det med hänsyn till det exceptionella
arbetsmarknadsläget icke varit möjligt att få en klar uppfattning om
lagens verkningar och att en förlängning av densamma i oförändrat skick
under ytterligare tre år därför syntes motiverad. Även enligt den mening,
som uttalas av yrkesinspektörerna i sjätte och sjunde distrikten, borde lagen
prövas ytterligare under en begränsad tid.

Landsorganisationen, i vilkens yttrande Sverges restaurangpersonals förbund
och Svenska handelsarbetareförbundet instämt, uttalar, att lagen i
allt väsentligt fungerat tillfredsställande och att erfarenheterna av densamma
motiverade att lagstiftningen gjordes definitiv. Samma uppfattning
uttalas av yrkesinspektören i andra distriktet.

I övriga yttranden till arbetarskyddsstyrelsen har ställning icke tagits till
frågan huruvida en fortsatt lagstiftning på förevarande område borde göras
tidsbegränsad eller icke. Från skilda håll framhålles emellertid, att den
nuvarande lagen i stort sett fungerat till de berörda parternas belåtenhet.
Yrkesinspektörerna i tredje, fjärde, femte, sjätte, sjunde och tionde distrikten
uttala sålunda, att vid besök på arbetsplatser samt konferenser med
arbetsgivare och arbetstagare några önskemål icke framförts om ändringar
i lagen. Icke heller yrkesinspektören i åttonde distriktet och Kooperationens
förhandlingsorganisation ha funnit anledning till erinringar mot lagen,
och enligt Tjänstemannaförbundet för hotell och restauranger, i vars
yttrande Tjänstemännens centralorganisation instämt, har lagen i stort
sett väl fyllt sitt ändamål.

Någon mera genomgripande revision av lagen har icke påyrkats från
något håll. Däremot ha i en del yttranden framställts önskemål om jämkning
i vissa föreskrifter av tämligen begränsad räckvidd. Härtill återkommer
jag i fortsättningen.

Arbetarskyddsstyrelsen uttalar för egen del att det knappast kunde råda
någon tvekan om att den lagstadgade arbetstidsregleringen för personalen
vid hotell, restauranger och kaféer borde bibehållas även i fortsättningen.
Såvitt av styrelsens erfarenheter kunde bedömas, hade den nu gällande
lagen kunnat genomföras utan större svårigheter och utformningen av lagen
hade i stort sett visat sig vara tillfredsställande. Sedan numera nära
fem år förflutit från den tidpunkt, då den första lagstiftningen på förevarande
område trädde i kraft, finge enligt styrelsens mening tiden anses
mogen att giva lagen definitiv giltighet.

Remissyttranden.

I yttrandena över arbetarskyddsstyrelsens förslag har någon erinran icke
framställts mot att lagstiftningen på förevarande område gåves definitiv
giltighet. Arbetsmarknadsstyrelsen anför i denna fråga.

Kanyl. Maj:ts proposition nr 192.

På grund av de arbetskraftsförhållanden, som varit rådande under den
lid arbetstidslagen för hotell, restauranger och kaféer prövats, kan det vara
svårt att avgöra, vilken verkan lagen haft ur arbetsmarknadssynpunkt.
Bristen på arbetskraft och andra omständigheter ha medfört en onormal
omsättning och rörlighet inom detta arbetsområde. Nyrekryteringen har
nästan helt begränsats till korttidsarbetande, okvalificerad arbetskraft, vilket
hindrat den stabilisering av förhållandena, som lagen annars måhända
skulle ha medfört. Den stora omsättningen av tillfällighetsarbetande utlänningar
inom området har ytterligare bidragit till att förrycka utvecklingen.

Det finnes emellertid anledning förmoda, att arbetstidslagen ändock haft
gynnsam inverkan och att den aktuella arbetskraftssituationen skulle ha
varit än mer bekymmersam, om lagen icke funnits. Styrelsen anser, att
— sedan en viss stabilisering nu inträtt på arbetsmarknaden — lagen i
fortsättningen bör få ökad betydelse för det ifrågavarande arbetsområdet.
Mera ordnade förhållanden komma sannolikt att inverka gynnsamt på rekryteringen
av kvalificerad arbetskraft, vilket kan sägas vara av största
betydelse för denna näringsgrens ställning på arbetsmarknaden.

Av utredningen framgår, att inga väsentliga ändringsförslag framlagts,
vilket torde få tolkas så, att den nuvarande lagens utformning är tillfredsställande.
Från denna utgångspunkt och med hänsyn till behovet av en
lagstadgad arbetstidsreglering för hotell, restauranger och kaféer även i
fortsättningen tillstyrker styrelsen, att lagen nu göres definitiv.

Föredraganden.

Arbetstiden för ekonomipersonalen vid hotell, restauranger och kaféer
reglerades före år 1945 genom den s. k. allmänna arbetstidslagen den 16
maj 1930. Från denna lags tillämpning var däremot undantaget sådant arbete
inom hotell-, restaurang- och kafénäringen, som är att hänföra till
ett direkt betjänande av allmänheten. Arbetstiden för de med dylikt arbete
sysselsatta — dvs. främst serverings- och hotellpersonalen — blev lagligen
reglerad först genom 1944 års hotellarbetstidslag. Till denna lag överfördes
därvid även regleringen av sådant arbete inom näringen, vara allmänna
arbetstidslagen förut ägt tillämpning.

Vid tillkomsten av 1944 års hotellarbetstidslag ansågs försiktigheten
bjuda, att arbetstidsregleringen på detta område finge prövas under en begränsad
tidsperiod och giltighetstiden för lagen bestämdes därför till tre år.
Efter utgången av denna tid ersattes 1944 års lag av den nu gällande hotellarbetstidslagen
av år 1947. De erfarenheter, som vunnits av den äldre lagen,
ansågos därvid motivera vissa ändringar i de ursprungliga bestämmelserna.
Den nya lagen erhöll sålunda ett mera vidgat tillämpningsområde än den
gamla, varjämte en del bestämmelser ändrades i skärpande riktning. Tiden
ansågs emellertid ej heller då mogen för en definitiv lagstiftning på området,
och även den nya lagen erhöll därför temporär karaktär. Dess giltighetstid
utlöper vid nästa årsskifte.

Utan tvivel erfordras även i fortsättningen bestämmelser i lag angående
arbetstiden för hotell-, restaurang- och kafépersonal. Den nu gällande lagen
,3 — Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 saml. Nr 192.

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

har liksom dess föregångare prövats under en tid, då bristen på arbetskraft
varit besvärande och andra mindre normala förhållanden rått på arbetsmarknaden.
Det är därför naturligt, om vissa svårigheter på sina håll uppstått
vid lagens tillämpning. Emellertid framgår av utredningen i detta
ärende, att lagstiftningen, såsom den nu är utformad, likväl i stort sett
fungerat tillfredsställande och att den väl fyller sitt syfte. Några röster ha
ej heller höjts för lagstiftningens slopande. Tvärtom anses allmänt att lagen
borde få permanent karaktär. För egen del ansluter jag mig till denna
tanke och tillstyrker således, att hotellarbetstidslagstiftningens giltighet i
fortsättningen icke begränsas till viss tid.

Vid övergång till en definitiv lagstiftning rörande arbetstiden för hotell-,
restaurang- och kafépersonal uppstår frågan, huruvida bestämmelser härom
liksom hittills böra upptagas i en särskild lag eller inarbetas i den allmänna
arbetstidslagen. Jag vill då erinra om att särskilda sakkunniga — arbetstidsutredningen
— enligt Kungl. Maj :ts bemyndigande den 28 februari 1947
tillkallats för att inom socialdepartementet biträda med utredning rörande
en allmän översyn av arbetstidslagstiftningen. Enligt direktiven för utredningsarbetet
ha de sakkunniga bl. a. att pröva, huruvida det vore lämpligt
att i den allmänna arbetstidslagen inrymma en reglering av arbetstiden på
de områden, där f. n. en speciallagstiftning gäller. Utredningen härom är
ännu icke slutförd; under sådana omständigheter synes man tills vidare
böra bibehålla den nuvarande anordningen med en särskild arbetstidslag
för hotell, restauranger och kaféer.

Beträffande arbetstidslagstiftningen torde vara vanligt att, när vid utgången
av en lags giltighetsperiod en fortsatt lagstiftning finnes av behovet
påkallad men vissa ändringar anses böra vidtagas i de gällande reglerna, den
gamla lagen ersättes med en helt ny lag. I förevarande fall har arbetarskyddsstyrelsen
föreslagit endast vissa mindre jämkningar i nuvarande arbetstidslagen
för hotell, restauranger och kaféer. Ändringarna äro genomgående av
formell natur och huvudsakligast föranledda av att arbetsrådets arbetsuppgifter
fr. o. m. den 1 januari 1949 övertagits av arbetarskyddsstyrelsen. Redan
av lagen den 21 juli 1948 om överflyttande på arbetarskyddsstyrelsen av de
uppgifter och befogenheter, som tillkomma arbetsrådet, följer emellertid, att
vad som i 1947 års hotellarbetstidslag stadgas om arbetsrådet numera avser
arbetarskyddsstyrelsen. Med hänsyn härtill och då — såsom kommer att utvecklas
närmare i fortsättningen — i övrigt framkomna ändringsförslag
icke synas böra föranleda någon åtgärd, torde en helt ny hotellarbetstidslag
icke böra utfärdas. I stället synes tidsbegränsningen i fråga om giltigheten
för den gällande lagen böra undanröjas och lagen på så sätt göras
definitiv.

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

Ifrågasatta ändringar i den nu gällande lagstiftningen.

Såsom förut antytts ha en del av de myndigheter och sammanslutningar
som hörts i ärendet yrkat, att en del ändringar måtte vidtagas i de nu gällande
bestämmelserna. Arbetarskyddsstyrelsen har icke ansett sig kunna
biträda något av dessa yrkanden men — såsom även berörts — föreslagit
vissa andra jämkningar i lagen. Jag får nu närmare redogöra för vad som
förekommit härutinnan.

2 §•

Enligt 2 § b) i den gällande hotellarbetstidslagen skall företagsledare,
personalchef eller därmed jämförlig befattningshavare i överordnad ställ»
ning icke räknas som arbetstagare vid lagens tillämpning. Motsvarande undantag
i 1944 års hotellarbetstidslag avsåg hovmästare, kökschef, husfru
eller annan befattningshavare i överordnad ställning.

Arbetarskyddsstyrelsens utredning.

Sveriges centrala restaurangaktiebolag, Sveriges arbetsgivareförening för
hotell och restauranter, Svenska arbetsgivareföreningen samt Svenska turisthotellens
riksförbund framhålla i sina yttranden till arbetarskyddsstyrelsen,
att det nu gällande undantagsstadgandet i 2 § b) medfört olägenheter
för arbetsgivarna och att stadgandets formella utformning givit anledning
till tolkningssvårigheter.

Sveriges centrala restaurangaktiebolag anför.

Enligt 2 § b) i 1947 års restaurangarbetstidslag skall såsom arbetstagare
icke räknas företagsledare, personalchef eller därmed jämförlig befattningshavare
i överordnad ställning. I 1944 års motsvarande lag omfattade undantagsbestämmelsen
hovmästare, kökschef, husfru eller annan befattningshavare
i överordnad ställning. Den ändring, som undantagsbestämmelsen
undergick genom 1947 års lag, avsåg att utöka antalet av de personalkategorier,
å vilka lagen äger tillämpning.

Skärpningen av undantagsbestämmelsen har i många fall medfört avsevärda
olägenheter vid organiserandet av arbetet vid restaurangerna. Härjämte
har utformningen av undantagsbestämmelsen i 1947 års lag visat sig
alltför obestämd, varav följt att tolkningen av bestämmelsen blivit osäker.

På grund av det stora antalet olika slag av arbetsuppgifter, som åligga
en innehavare av restaurang, och med hänsyn till att restaurangföretagen
numera ofta äro av betydande storlek, är det icke möjligt för restauranginnehavaren
i egenskap av arbetsgivare att själv utöva den omedelbara ledningen
av arbetet inom olika områden av restaurangverksamheten. Han är
under sådana förhållanden i stor utsträckning hänvisad till att delegera
sin arbetsledande funktion på andra personer, som då i hans ställe ansvara
för att arbetet inom de åt dem anförtrodda områdena blir utfört på bästa
sätt och inom den tid, som står till buds. Då arbetet på en restaurang
varierar till omfattning såväl dag från dag som under olika tider på året

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

och då det är ogörligt att på förhand exakt beräkna arbetsbelastningens
storlek, inträffar det mycket lätt, att den för arbetets utförande ytterst ansvarige
får anslå längre arbetstid, än som på förhand beräknats, eller förlägga
arbetstiden på annat sätt än som planerats samt eventuellt jämväl
offra övertid. Dessa förhållanden medföra, att arbetstidsschemat icke alltid
kan hållas och att stundom jämväl mer övertid behöver tagas i anspråk,
än som bestämmelserna i 7 § 2 mom. (s. k. allmän övertid) medgiva.

Vad härefter angår den formella avfattningen av bestämmelserna i 2 § b)
i lagen torde gentemot en påstådd olägenhet, att bestämmelsens tolkning är
osäker, kunna invändas, att arbetsgivaren alltid har möjlighet att inhämta
arbetarskyddsstyrelsens uttalande i tveksamma fall. Emellertid torde antalet
dylika fall vara mycket stort, och härtill kommer att personer, anställda
vid olika restauranger men i samma befattning, ofta ha vitt skilda arbetsuppgifter,
så att en entydig bestämning av göromålen å befattningen icke
kan erhållas. Dessutom inträffar det ofta, att en och samma befattning vid
en och samma restaurang kan ha olika karaktär olika tider på året.

Under hänvisning till vad sålunda anförts hemställer bolaget, att all personal
i förtroendeställning, vars uppgift huvudsakligen vore att leda och
fördela arbetet, undantoges från lagens tillämpningsområde. Därest en sådan
ändring av lagen icke kunde genomföras, borde tagas under övervägande,
huruvida icke den tillåtna ordinarie arbetstiden kunde utsträckas
för sådan under lagen fallande personal, som nu nämnts. Härjämte vore
det önskvärt, vilket innehåll undantaget än erhölle, att bestämmelsen så
utformades, att den gåve större ledning än nu för bedömandet av vilka fall,
som hörde respektive icke hörde under lagens tillämpningsområde.

Även enligt Sveriges arbetsgivareförening för hotell och restauranter, i
vars yttrande Svenska arbetsgivareföreningen och Svenska turisthotellens
riksförbund instämt, vore det rimligt att personal i överordnad ställning —
särskilt hovmästare och köksmästare —• som hade till huvudsaklig uppgift
att leda och fördela arbete undantoges från lagens tillämpningsområde.

Yrkesinspektören i första distriktet framhåller, att köksmästare, kallskänkschef,
husfru och personer i liknande ställning tidigare haft och i
många fall alltjämt hade en orimligt lång arbetstid. Hotellarbetstidslagen
hade, även om den icke helt trängt igenom för denna personalgrupp, dock
verkat reglerande och det syntes som om lagen, sedan gamla fördomar övervunnits,
utan större svårighet skulle kunna tillämpas även för denna
personal.

Arbetarskyddsstgrelsen finner för sin del ej skäl att föreslå en återgång
till den tidigare formuleringen eller någon modifiering av bestämmelsen.
Styrelsen framhåller i anslutning härtill att även andra än de i lagrummet
exemplifierade arbetstagarna kunde anses omfattade av undantagsstadgandet
samt att styrelsen, om skäl därtill förelåge eller överenskommelse träffats,
kunde medgiva förlängning av den ordinarie arbetstiden.

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

Remissyttrandena.

I sina yttranden över arbetarskyddsstyrelsens förslag vidhålla Sveriges
centrala restaurangaktiebolag, Sveriges arbetsgivareförening för hotell och
restauranter, Svenska arbetsgivareföreningen och Svenska turisthotellens
riksförbund sina hos arbetarskyddsstyrelsen framställda yrkanden i nu förevarande
avseende, varjämte Aktiebolaget Trafikrestauranger åberopar
vad som anförts av de två förstnämnda remissinstanserna.

Föredraganden.

I såväl den allmänna arbetstidslagen som övriga arbetstidslagar äro upptagna
bestämmelser, enligt vilka arbetstagare i överordnad ställning äro undantagna
från den lagstadgade arbetstidsregleringen. Grunden härtill är,
att behovet av arbetstidsreglering i allmänhet ej ansetts vara särskilt framträdande
för överordnade befattningshavare och att det i många fall kan
vara av stort intresse för arbetsgivaren att kunna använda dylika befattningshavare
utan hinder av de i lag fastställda inskränkningarna i arbetstiden.

Under förarbetena till den första hotellarbetstidslagen diskuterades ingående
vilka personalkategorier som inom denna näring borde hänföras till
ifrågavarande undantag. Utgången blev att lagen erhöll sådan formulering
att hovmästare, kökschef, husfru och annan befattningshavare i överordnad
ställning lämnades utanför arbetstidsregleringen.

Vid tillkomsten av den nu gällande hotellarbetstidslagen framhöll föredragande
statsrådet bl. a., att det av sociala skäl uppenbarligen vore önskvärt,
att så många arbetstagare som möjligt inbegrepes under arbetstidsregleringen
och att undantaget för personal i överordnad ställning därför
icke borde göras vidare än som påkallades av de skäl, som föranlett dess
upptagande i arbetstidslagstiftningen. I fråga om åtskilliga arbetstagare,
som i 1944 års hotellarbetstidslag upptagits såsom exempel på befattningshavare
i överordnad ställning, kunde enligt föredragandens mening den
arbetsledande och kontrollerande verksamheten icke anses som deras huvudsakliga
uppgift. Som exempel härpå framhölls, att många hovmästare
regelmässigt deltoge i arbetet med allmänhetens betjänande i icke oväsentlig
utsträckning, arbetade med regelbunden skiftindelning och även i övrigt
hade sina arbetstidsförhållanden ordnade i huvudsaklig likhet med
den underordnade personalen. De borde därför liksom denna hänföras under
lagens bestämmelser. Några olägenheter härav syntes så mycket mindre
behöva befaras som arbetstiden för de åsyftade befattningshavarna i följd
av kollektivavtal i allmänhet vore reglerad i överensstämmelse med lagen.
På grund härav föreslogs att undantaget för befattningshavare i överordnad
ställning erhölle sådan avfattning att från lagens tillämpning undantoges
företagsledare, personalchef eller därmed jämförlig befattningshavare

Kangl. Maj.ts proposition nr 192.

i överordnad ställning. Genom denna avfattning lades tonvikten mera på
förtroendeställningen och förmanskapet över underställd personal än genom
lydelsen i 1944 års lag. Vad sålunda föreslagits lämnades utan erinran
av riksdagen.

För egen del anser jag mig icke böra förorda någon ändring i detta avseende.
Vad angår stadgandets formella utformning är det med hänsyn
till de skiftande förhållandena icke möjligt att i lagen göra någon fullständig
uppräkning av de personalkategorier, som skola vara undantagna från
lagens tillämpningsområde. Det avgörande är nämligen icke tjänstens benämning
utan den ställning inom företaget som vederbörande intager. Även
hovmästare och därmed likställda befattningshavare kunna ibland intaga
en så markant överordnad ställning att de vid lagens tillämpning måste
anses likställda med företagsledare och personalchefer. Liksom hittills
torde det få överlämnas åt arbetarskyddsstyrelsen att i tveksamma fall avgöra,
huruvida så är förhållandet.

4 §•

I denna paragraf stadgas, att arbetsgivare icke må använda arbetstagare
till arbete under längre tid, raster och måltidsuppehåll oräknade, än
144 timmar under loppet av tre kalenderveckor. Arbetstiden må under en
tidrymd av 24 timmar, räknat från klockan 6 på morgonen ena dagen till
samma tid påföljande dag, ej överstiga 11 timmar.

Arbetarskyddsstyrelsens utredning.

Den i förevarande lagrum föreskrivna tre veck or sberäkningen
har berörts i flera av yttrandena till arbetarskyddsstyrelsen.

Sveriges konditorförening och Handelns arbetsgivareorganisation framhålla
sålunda, att arbetet i konditorier ofta utfördes i två skift och att det
därför i de flesta fallen vore lämpligare att beräkna arbetstiden i genomsnitt
för två veckor än för tre veckor. Visserligen tolkades stadgandet så,
att arbetstiden finge beräknas till 96 timmar för tvåveckorsperiod, men
denna tolkning vore icke tillräckligt känd av de arbetsgivare som hade att
tillämpa lagen. Det förekomme nämligen inom serveringsbranschen åtskilliga
mindre företag, som ej vore anslutna till någon arbetsgivarorganisation
och som således ej erhölle informationer därifrån. Vid översyn av
lagen borde därför övervägas, om ej i själva lagtexten borde angivas, att
arbetstiden skulle beräknas per treveckorsperiod eller kortare period.

Enligt Svenska turisthotellens riksförbund, i vars yttrande Sveriges arbetsgivareförening
för hotell och restauranter och Svenska arbetsgivareföreningen
instämt, kunde det icke vara rimligt, att turisthotell och pensionat
av säsongbetonad karaktär, vilka hade en synnerligen ojämn besöksfrekvens
och därmed en ojämn arbetsbelastning, skulle åläggas att fördela
arbetstimmarna på samma sätt som företag av mera allmän karaktär. De

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

nästan oövervinnliga svårigheter, som uppstått med treveckorsperioderna,
skulle kunna avsevärt övervinnas, om säsongföretagen hade rätt att fördela
arbetstiden på sexveckorsperioder. Förbundet erinrar i detta sammanhang
om att de bestämmelser, som gällde för de svenska turisthotellen, vore
helt okända i andra om den utländska turistströmmen konkurrerande länder
och att turisthotellen i dessa länder därför hade större möjlighet att
bereda de resande den service som erfordrades. Jämväl Svenska turistföreningen
har — dock utan att framställa något yrkande — framhållit, att
arbetstidsbestämmelserna särskilt vid föreningens fjällanläggningar medfört
stora svårigheter.

För egen del erinrar arbetarskyddsstyrelsen om att frågan om tvåveckorsberäkning
av arbetstiden för konditorier behandlades vid 1947 års lagrevision.
Arbetsrådet hade därvid vitsordat, att 4 § i 1944 års hotellarbetstidslag
— som i fråga om treveckorsberäkningen helt överensstämde med 4 §
i den nu gällande lagen — av rådet tolkats så, att arbetstiden utan särskilt
tillstånd finge beräknas i genomsnitt för kortare tid än tre veckor, t. ex.
för två veckor. Denna tolkning hade förestavats av rent praktiska motiv
och stode i överensstämmelse med de uttalanden, som rådet tidigare gjort
angående tillämpningen av motsvarande bestämmelse i 4 § andra stycket
allmänna arbetstidslagen. Arbetsrådet hade därför funnit, att komplettering
av lagen på ifrågavarande punkt icke vore erforderlig. Härtill anslöte
sig arbetarskyddsstyrelsen.

Styrelsen framhåller vidare, att hittills vunna erfarenheter av lagens
verkningar icke givit stöd för uppfattningen, att en beräkning av arbetstiden
för längre tid än tre veckor i allmänhet skulle vara erforderlig. I de
enstaka fall då så kunde vara erforderligt — det torde här bli fråga om
turisthotell och därmed jämförliga företag med utpräglad säsongbelastning
—- hade styrelsen möjlighet att medgiva av behovet påkallat undantag.

Lagens stadgande att raster och måltidsuppehåll icke skola
inräknas i arbetstiden har föranlett uttalanden i flera yttranden till arbetarskyddsstyrelsen.

Enligt Sveriges centrala restaurangaktiebolag och Sveriges arbetsgivareförening
för hotell och restauranter, i vars yttrande Svenska arbetsgivareföreningen
och Svenska turisthotellens riksförbund instämt, borde stadgandet
ändras, så vitt anginge nattportier och nattvaktmästare å hotell.
Det vore nämligen synnerligen svårt att på förhand fastställa exakta tidpunkter
för måltidsraster för denna personal, som i allmänhet hade riklig
tid att ostörd intaga sina måltider. Med hänsyn härtill borde hithörande
bestämmelser givas sådan avfattning, att bruttoarbetstiden, inkluderande
måltidsraster, för tre arbetsveckor under nattjänst finge uttagas utan angivande
av måltidsrasternas förläggning och längd.

Tjänstemannaförbundet för hotell och restauranger, i vars yttrande Tjän -

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

stemännens centralorganisation instämt, framhåller, att måltidsuppehållen
— vilka skulle vara sådana uppehåll i arbetet under vilka den anställde
vore skyldig att för passningstjänst befinna sig på arbetsplatsen eller i
dess omedelbara närhet — i själva verket blivit faktisk arbetstid. Det syntes
därför orimligt att dessa s. k. uppehåll skulle frånräknas arbetstiden.
Den största olägenheten hade emellertid vållats av att ordalagen i 4 § visserligen
syntes angiva att måltidsraster alltid måste finnas vid sidan av
måltidsuppehåll men att det icke framginge i vilken utsträckning måltidsuppehåll
vore medgivna. Det vore därför önskvärt att — om icke undantaget
kunde begränsas att gälla endast måltidsraster — föreskrift meddelades
därom att de från bruttoarbetstiden avdragna måltidsuppehållen icke
finge uppgå till mer än sex timmar för treveckorsperiod.

Yrkesinspektören i första distriktet anför beträffande denna fråga.

Det som alltid synes vålla svårigheter är begreppet raster och måltidsuppehåll.
Restaurangpersonalen intager ofta sina måltider på resp. avdelning.
Finns matrum, uppsökes detta möjligen av den lägre personalen och
serveringspersonalen. Det hör däremot till undantagen, att den yrkesutbildade
personalen uppsöker matrummen. Detta har flera orsaker bl. a. den,
att befintliga matrum i allmänhet äro alltför små och föga inbjudande, men
även därför att det icke finns någon avbytare utan vederbörande måste
passa sin syssla under måltiden. Detta senare gäller i särskilt hög grad
kassörskor och kontrollörskor. Vid framläggandet av propositionen till gällande
restaurangarbetstidslag förklarade departementschefen, att därest
måltiderna intagas under pågående arbete, något måltidsuppehåll, som får
frånräknas bruttoarbetstiden, icke kan anses föreligga. Det är emellertid
ingen tvekan om, att måltider av ovannämnt slag i praktiken dragas ifrån
bruttoarbetstiden och det torde komma att dröja avsevärd tid innan det i arbetstidslagen
använda begreppet raster och måltidsuppehåll verkligen tränger
igenom. Ifrågasättas kan därför om icke begreppet måltidsuppehåll borde
tolkas mindre restriktivt.

Arbetarskyddsstyrelsen hänvisar i fråga om nattvaktmästarnas arbetstid
till följande uttalande av arbetsrådet vid 1947 års lagrevision.

Det föreligger otvivelaktigt svårigheter att för nattvaktmästare (nattportierer,
nattvakter) på förhand exakt bestämma längden av den tid, som
åtgår för raster och måltidsuppehåll, samt förläggningen av desamma. Svårigheterna
synas emellertid icke vara av den grad, att de kunna berättiga
till att man för en enstaka personalgrupp frångår den eljest inom arbetstidslagstiftningen
tillämpade principen om nettoarbetstid och inför en
bruttobestämning av arbetstiden. Vad beträffar rasternas och måltidsuppehållens
längd lär utan hinder av lagen av praktiska skäl kunna tillämpas
den ordningen, att på förhand bestämmes vilken genomsnittlig tid för dygn
eller annan tidsperiod, som beräknas åtgå för raster. Härigenom skulle man
komma fram till en nettoarbetstid.

Med anledning av det yrkande, som framställts av Tjänstemannaförbundet
för hotell och restauranger, uttalar arbetarskyddsstyrelsen, att det knappast
vore möjligt att slopa regeln om att måltidsuppehåll skulle likställas

Knngl. Mcij:ts proposition nr 192.

med rast. Det kunde icke förnekas att måltidsuppehåll från rekreationssynpunkt
icke hade samma värde som raster i egentlig mening, och det kunde
med hänsyn härtill vara skäligt att sammanlagda tiden för måltidsuppehåll
under en vecka eller annan tillämpad period icke gjordes för lång. Då
förhållandena på detta område emellertid torde gestalta sig olika inom
skilda typer av företag, syntes det vara svårt att lagstiftningsvägen införa
en begränsning, som icke medförde olägenheter i praktiken. Spörsmålet
syntes lämpligen höra lösas avtalsvägen.

Även stadgandet, att arbetstiden icke må överstiga
11 timmar för dygn, har berörts i flera yttranden till arbetarskyddsstyrelsen.

Sveriges arbetsgivareförening för hotell och restauranter, i vars yttrande
Svenska arbetsgivareföreningen och Svenska turisthotellens riksförbund instämt,
föreslår att dygnsmaximeringen helt slopas samt anför.

Erfarenheter ha visat att den i lagen införda bestämmelsen om begränsning
till 11 timmars arbetstid per dygn medfört avsevärda svårigheter för
vissa företag och även varit till men för viss personal. Särskilt ha svårigheterna
yppat sig, då personalen inom företagens små personalgrupper haft
sina fridagar och erforderliga tillfälliga ersättare ej kunnat anskaffas. En
dygnsmaximering till 11 timmar kan vidare ej anses skälig för sådana nattvakter,
som under en väsentlig del av natten få åtnjuta vila, ostörd av allt
egentligt arbete. Även för de anställda har bestämmelsen medfört olägenheter
i det att den visat sig utgöra ett hinder för ett lämpligt anordnande
av fritiden, bl. a. har bestämmelsen vid vissa företag omöjliggjort det tidigare
praktiserade systemet med två helt fria arbetsdagar per vecka och i
stället nödvändiggjort en anordning med uppdelning av tiden under arbetsdagarna
i två skift, varvid uppehållen mellan skiften ej rationellt kunnat
utnyttjas av personalen.

Sveriges konditorförening, Handelns arbetsgivareorganisation och Stockholms
kaféidkareförening anse, att ifrågavarande bestämmelse borde ändras
så att arbetstiden en dag i veckan finge utgöra 12 timmar. Som skäl
härför åberopas, att konditoriföretagen i allmänhet hölles öppna ett relativt
högt antal timmar per dygn, vilket nödvändiggjorde en uppdelning av
personalen på två skift. På söndagarna, då affärstiden oftast vore kortare,
förelåge däremot ett stort behov av endast ett skift. Begränsningen av arbetstiden
till 11 timmar för dygn lade i stor utsträckning hinder i vägen för ett
sådant arrangemang. Även Föreningen allmännyttiga kafébolag förordar en
uppmjukning av den gällande dygnsmaximeringen.

Arbetarskyddsstyrelsen framhåller, att frågan om dygnsmaximeringen
var föremål för behandling vid 1947 års revision av lagen och att argumenteringen
mot 11-timmarsgränsen därvid i stort sett var densamma som i
de till styrelsen nu avgivna yttrandena. För egen del anser styrelsen, att
förefintligt behov av att överskrida 11-timmarsgränsen liksom hittills bör
tillgodoses dispensvägen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

Remissyttrandena.

I sina yttranden över arbetarskyddsstyrelsens förslag ha Sveriges konditorförening,
Handelns arbetsgivareorganisation, Svenska turisthotellens
riksförbund, Sveriges arbetsgivareförening för hotell och restauranter,
Svenska arbetsgivareföreningen, Sveriges centrala restaurangaktiebolag och
Tjänstemannaförbundet för hotell och restauranger vidhållit sina hos arbetarskyddsstyrelsen
framställda yrkanden. Aktiebolaget Trafikrestauranger
har förenat sig med vad som anförts av Sveriges arbetsgivareförening för
hotell och restauranter samt Sveriges centrala restaurangaktiebolag, varjämte
Tjänstemännens centralorganisation hänvisat till det yttrande, som
avgivits av Tjänstemannaförbundet för hotell och restauranger.

Enligt Sveriges kafé- och konditoriägareförbund skulle en beräkning av
arbetstiden för sexveckorsperioder medföra stora fördelar för såväl företagare
som de anställda. Förbundet hemställer därför om ändring av lagen
i denna riktning. I andra hand yrkas, att bestämmelser om tvåveckorsberäkning
måtte införas i lagen vid sidan av reglerna om treveckorsberäkning.
Vidare hemställer förbundet, att dygnsmaximeringen slopas eller, om
detta icke låter sig göra, bestämmes till 13 timmar.

Föredraganden.

De bestämmelser i 4 § hotellarbetstidslagen, mot vilka erinringar framställts
i detta ärende, funnos upptagna redan i 1944 års hotellarbetstidslag
och underkastades en ingående granskning vid tillkomsten av den nu
gällande lagen. Vid den allmänna översyn av arbetstidslagstiftningen, som
arbetstidsutredningen har i uppdrag att verkställa, torde dessa bestämmelser
ånyo bli föremål för en grundlig prövning från skilda utgångspunkter.
Med hänsyn härtill och då den föreliggande utredningen icke bibragt mig
övertygelsen att någon omedelbar ändring i de nu gällande reglerna är av
behovet påkallad, förordar jag i likhet med arbetarskyddsstyrelsen att de
nuvarande bestämmelserna i 4 § överföras till den nya lagen i oförändrat
skick.

5 § 2 mom. och 6 § första stycket.

Enligt 5 § 2 mom. äger arbetarskyddsstyrelsen under vissa förutsättningar
lämna medgivande till att den ordinarie arbetstiden utsträckes.

I 6 § första stycket föreskrives, att arbetstagare vid nödtillfällen må användas
till arbete å övertid samt att anmälan om sådant arbete, dess anledning,
omfattning och varaktighet skall göras till arbetarskyddsstyrelsen
inom två dygn från arbetets början.

Arbetarskyddsstyrelsens utredning.

I sitt yttrande till arbetarskyddsstyrelsen uttalar yrkesinspektören i
nionde distriktet, att medgivande enligt 5 § 2 mom. i vissa fall syntes kunna

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

lämnas av vederbörande yrkesinspektör och att anmälan jämlikt 6 § första
stycket utan olägenhet kunde ske till denne.

Arbetarskyddsstyrelsen framhåller, att det vore en allmän regel inom
arbetarskyddslagstiftningen att rätten till dispensgivning vore förbehållen
den centrala myndigheten. Det syntes styrelsen riktigast att frågan om
delegering i större eller mindre omfattning av denna rätt icke upptoges till
behandling vid revision av förevarande speciella arbetstidslag utan eventuellt
bleve föremål för överväganden vid den pågående översynen av arbetstidslagstiftningen
i dess helhet. Detsamma gällde anmälan jämlikt 6 §
första stycket.

Föredraganden.

För egen del finner jag ej skäl att föreslå någon ändring i nu förevarande
stadganden.

7 §•

Såsom framgår av den förut lämnade översikten över gällande bestämmelser
får enligt 7 § 2 mom. allmän övertid utan tillstånd uttagas av arbetstagare
som fyllt 18 år. Däremot fordras enligt 7 § 4 mom. tillstånd av
arbetarskyddsstyrelsen för att uttaga motsvarande övertid av minderåriga,
som fyllt 16 men ej 18 år.

Det kan anmärkas att enligt arbetstidslagen för detaljhandeln allmän
övertid får uttagas utan tillstånd av såväl vuxna som minderåriga över
16 år.

Arbetarskyddsstyrelsens utredning.

I sitt yttrande till arbetarskyddsstyrelsen påpeka Sveriges konditorförening
och Handelns arbetsgivareorganisation, att konditoriernas butiks-, serverings-
och kökspersonal folie under tva olika lagar, hotellarbetstidslagen
och arbetstidslagen för detaljhandeln. Det hade visat sig opraktiskt och
olägligt, att bestämmelserna i de båda lagarna ej vore lika vad anginge
möjligheten att använda minderårig arbetskraft till övertidsarbete. Några
skäl kunde icke åberopas för att den personal, som folie under hotellarbetstidslagen,
i detta hänseende skulle behandlas annorlunda än den personal,
som folie under arbetstidslagen för detaljhandeln åtminstone såvitt anginge
företag av mindre storleksordning. Med anledning härav hemställdes
om sådan ändring i hotellarbetstidslagen, att exempelvis springflickor och
brickflickor vid konditoriföretagen kunde användas till övertidsarbete enligt
7 § 2 mom. oberoende av ålder.

Arbetarskyddsstyrelsen anser sig i nuvarande läge icke kunna tillstyrka
den föreslagna lagändringen samt anför härom.

Gränsdragningen mellan tillämpningsområdet för arbetstidslagen för hotell,
restauranger och kaféer, å ena sidan, och arbetstidslagen för detaljhandeln,
å andra sidan, har visat sig medföra svårigheter av praktisk natur.

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

och det förekommer, såsom organisationerna anföra, att personal i en och
samma rörelse faller under olika arbetstidslagar. Olägenheten, som uppmärksammades
redan vid genomförandet av 1944 års arbetstidslag för hotell,
restauranger och kaféer, synes knappast kunna undgås på annat sätt än
genom att de båda lagarna, eventuellt tillsammans med den allmänna arbetstidslagen,
sammanslås till en lag. Detta spörsmål torde komma att
upptagas till behandling av arbetstidsutredningen.

Remissyttrandena.

I sitt yttrande över arbetarskyddsstyrelsens förslag ha Sveriges konditorförening
och Handelns arbetsgivareorganisation icke framställt några erinringar
mot förslaget i nu förevarande avseende.

F öredraganden.

Enligt allmänna arbetstidslagen kräves tillstånd av arbetarskyddsstyrelsen
för att få använda minderåriga, som fyllt 16 men ej 18 år, till övertidsarbete.
Däremot lägger arbetstidslagen för detaljhandeln icke hinder i
vägen för arbetsgivare att använda minderåriga till övertidsarbete i samma
omfattning som vuxna. Anledningen till denna avvikelse från den allmänna
arbetstidslagen är att arbete i detaljhandeln ansetts vara mera omväxlande
och mindre tröttande än industriarbete.

Vid anmälan av 1944 års hotellarbetstidslag anförde föredragande departementschefen,
att serveringspersonalens arbete ofta vore jäktigt och påfrestande
samt bedreves i hygieniskt mindre tillfredsställande lokaler. Departementschefen
ansåg därför sådana omständigheter, som anförts som
motiv för att i fråga om detaljhandelsarbete i nu förevarande avseende jämställa
vuxna och minderåriga arbetstagare, icke vara för handen utan att
det förelåge större anledning att jämställa denna personals arbete med
industriarbete. På grund härav förordades att den allmänna arbetstidslagens
regier — med visst undantag, varom nu icke är fråga — skulle gälla
även på förevarande arbetsområde. Mot detta förslag framställde riksdagen
icke någon erinran.

Skäl synas mig icke föreligga att nu vidtaga någon ändring i detta hänseende.

8 och 11 §§.

I 8 § första stycket föreskrives, att arbetsgivare bör anskaffa och å arbetsstället
förvara övertidsjournal, upprättad enligt fastställt formulär. I
andra stycket stadgas, att arbetsgivare är skyldig att inom viss tid göra
anteckningar i sådan övertidsjournal rörande arbetstagares användande till
arbete å övertid. Arbetarskyddsstyrelsen äger dock föreskriva att anteckning
om övertidsarbete får verkställas på annat sätt. I fråga om förberedelse-
eller avslutningsarbete å övertid är arbetsgivaren icke skyldig
att göra dylik anteckning, om övertiden är behörigen upptagen på arbetstidsschema.

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

Arbetstidsschema skall enligt 11 § 2 mom. finnas anslaget på lämplig
plats på arbetsstället och för varje arbetstagare eller grupp av arbetstagare
med samma arbetstidsindelning angiva tiderna för arbetets början och slut
samt de tider, som äro anslagna för arbetstagarnas måltider, och längden
av den tid, över vilken varje arbetstagare härför förfogar.

Arbetarskyddsstyrelsens utredning,

I sitt yttrande till arbetarskyddsstyrelsen framhåller Landsorganisationen
med instämmande av Sverges hotell- och restaurangpersonals förbund och
Svenska handelsarbetareförbundet, att arbetsgivarna ofta underläte att å
arbetstidsschema anteckna den övertid, som enligt lagen finge antecknas
å sådant schema. Många arbetsgivare ansloge över huvud ej schema; och
i de fall där uppsatt schema avlägsnades och förkomme kunde eventuell
övertid icke längre kontrolleras. På detta otillfredsställande förhållande
kunde endast rädas bot om all övertid antecknades i övertidsjournalen. Genom
bestämmelser om obligatoriskt hållande av journal borde i möjligaste
mån förhindras, att övertidens redovisning i något fall uraktlätes.

Även enligt Tjänstemannaförbundet för hotell och restauranger, till vars
yttrande Tjänstemännens centralorganisation hänvisat, borde i lagen införas
en tvingande bestämmelse om förande av övertidsjournal.

Yrkesinspektören i första distriktet anför.

Övertidsjournal är ett för de flesta restaurangarbetsgivare okänt begrepp.
Det förklaras allmänt, att övertid icke förekommer. För den inspekterande
är det ytterligt svårt kontrollera denna uppgift, då skyddsombud ännu förekomma
ytterst sällan på restaurangerna. Det är troligt, att extra personal
användes i stor utsträckning för övertidsarbetet, i varje fall är det f. n.
med den förbistring som råder på arbetsmarknaden ytterligt svårt att få
någon klarhet i denna fråga. Möjligen skulle en förbättring betr. förande av
övertiden ernås, därest restaurangerna under alla förhållanden voro skyldiga
anskaffa och på arbetsstället förvara övertidsjournal.

Jämväl yrkesinspektören i andra distriktet framhåller, att övertidsjournal
oftast icke föres.

Sveriges arbetsgivareförening för hotell och restauranter, i vars yttrande
Svenska arbetsgivareföreningen och Svenska turisthotellens riksförbund instämt,
anser, att de nu gällande föreskrifterna om arbetstidsschema äro för
långtgående. Om lagen skulle följas skulle arbetstidsschema behöva uppsättas
för varje tillfällig arbetstagare, även om denne vore sysselsatt någon
enstaka timme, vilket vore opraktiskt och tidsödande. Det syntes lämpligt,
att arbetstidsschema icke behövde uppsättas för arbetstagare med oregelbunden
sysselsättning av kort varaktighet. Liknande undantag borde göras
för arbetstagare i festvåning, vilket arbete på grund av dess oregelbundna
natur icke kunde fixeras på förhand.

Enligt yrkesinspelctörerna i sjätte och sjunde distrikten vore det ur

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

kontrollsynpunkt önskvärt, att fastställt formulär användes för arbetstidsschema,
så uppställt att därav klart framginge såväl brutto- som nettoarbetstiden
per treveckorsperiod. Ä arbetstidsschemat borde enligt yrkesinspektören
i sistnämnda distrikt finnas särskild plats för anteckning angående
raster.

Arbetar skydds styr elsen anför beträffande bestämmelserna i 8 §.

Det är en genomgående bestämmelse inom arbetstidslagstiftningen, att
arbetsgivaren icke är skyldig att i övertids journal anteckna övertid enligt

7 § 1 mom. i respektive lagar (förberedelse- och avslutningsarbeten m. m.),
om sådan övertid är behörigen upptagen å arbetstidsschema. Styrelsen anser
sig icke beredd att för restaurangarbetstidslagens del föreslå någon ändring
härutinnan.

I socialstyrelsens år 1943 avlämnade förslag till arbetstidslag för hotell,
restauranger och kaféer upptogs under 8 § ett stadgande, att övertidsjournal
skulle anskaffas av arbetsgivaren. I anledning av erinringar mot det föreslagna
stadgandet, som framfördes av riksförsäkringsanstalten, inflöt i den
kungl. propositionen och sedermera i lagen i stället den föreskriften, att
sådan journal borde anskaffas av arbetsgivaren. Med hänsyn härtill anser
styrelsen skäl icke föreligga att nu framkomma med förslag till ändring i
den av landsorganisationen och tjänstemannaförbundet angivna riktningen.
Det må emellertid framhållas, att den nuvarande formuleringen av bestämmelsen,
enligt vad som uppgivits från arbetstagarhåll, mångenstädes givit
anledning till den missuppfattningen, att arbetsgivaren över huvud taget
icke, alltså ej ens om övertid uttagits, vore skyldig att anskaffa övertidsjournal.
Enligt styrelsens mening giver den i 8 § av den allmänna arbetstidslagen
använda formuleringen tydligare vid handen, att arbetsgivare, som
uttager övertid, är pliktig att ha övertidsjournal tillgänglig.

På grund av vad sålunda anförts föreslår styrelsen, att första stycket i

8 § utgår och att en därav betingad jämkning av ordalagen i andra stycket
av paragrafen vidtages.

I fråga om bestämmelserna i 11 § 2 mom. anför styrelsen.

Enligt styrelsens mening kan det knappast bli fråga om att å schema
anslå arbetstiden för arbetstagare, vars anställningstid är av mycket kort
varaktighet, t. ex. några dagar, eller vars tjänstgöring är i hög grad oregelbunden.
Det synes emellertid icke nödvändigt att införa ett uttryckligt stadgande
härom i lagen.

Förhållandena inom skilda företag och typer av företag äro så varierande
att det icke är lämpligt att, såsom yrkesinspektören i sjunde distriktet finner
önskvärt, fastställa ett särskilt formulär för arbestidsschema. Styrelsen
finner det ej heller nödvändigt att belasta schemat med ytterligare anteckningar
utöver dem, som redan skola göras enligt gällande lag.

Remissyttrandena.

I sina yttranden över arbetarskyddsstyrelsens förslag vidhålla Landsorganisationen,
Sverges hotell- och restaurangpersonals förbund, Sveriges arbetsgivareförening
för hotell och restauranter, Svenska arbetsgivareför -

Kungl. Maj.ts proposition nr 192.

eningen och Svenska turisthotellens riksförbund sina till styrelsen framställda
yrkanden. Aktiebolaget trafikrestauranger åberopar vad som anförts
av Sveriges arbetsgivareförening för hotell och restauranter.

F öredraganden.

Med hänsyn till att hela arbetstidslagstiftningen är föremål för en allmän
översyn, som bl. a. syftar till att åstadkomma större enhetlighet i
fråga om arbetstidens reglering, är jag icke beredd att för hotellarbetstidslagens
del föreslå någon saklig ändring i gällande bestämmelser om övertidsjournal
och arbetstidsschema. Frågan om behovet av ändrade regler
härutinnan synes utan större olägenhet kunna anstå för att prövas i ett
större sammanhang, sedan arbetstidsutredningen slutfört sitt arbete. Vad
angår den av arbetarskyddsstyrelsen föreslagna omredigeringen av 8 § i formellt
avseende är att märka, att samma formulering användes i detta lagrum
som i motsvarande lagrum i lantarbetstidslagen och arbetstidslagen
för detaljhandeln. Med anledning härav och då den nuvarande lydelsen icke
synes behöva giva anledning till missförstånd om bestämmelsens rätta innebörd
anser jag icke skäl föreligga att föreslå någon omformulering av
stadgandet.

9 §•

I första stycket av denna paragraf lämnas föreskrifter angående arbetsrådets
sammansättning vid handläggning av ärenden enligt hotellarbetstidslagen.
Andra stycket innehåller en hänvisning till 9 § allmänna arbetstidslagen,
vari finnas bestämmelser om arbetsrådets handläggning av förekommande
ärenden, om beslutförhet, hörande av vittnen, klagorätt m. m.

Arbetarskyddsstyrelsens utredning.

Arbetarskyddsstyrelsen anför.

Med hänsyn till att. arbetsrådets befogenheter och uppgifter fr. o. m. den
1 januari 1949 övertagits av styrelsen måste ändring i paragrafen vidtagas.
Motsvarande spörsmål mötte vid 1948 års revision av butikstängningslagen
(prop. 248/1948, sid. 102), därvid frågan om partsrepresentationens
ordnande i styrelsen ansågs böra regleras i administrativ ordning. För
restaurangarbetstidslagens del torde spörsmålet böra lösas på samma sätt.
I likhet med vad som gäller enligt butikstängningslagen torde emellertid i
lagen böra föreskrivas att styrelsens beslut ej må överklagas.

I anslutning härtill föreslår arbetarskyddsstyrelsen, att 9 § erhåller följande
lydelse.

I handläggningen hos arbetarskyddsstyrelsen av ärende, som avses i
denna lag, skola i den omfattning och den ordning Konungen bestämmer
såsom ledamöter i styrelsen deltaga, förutom en eller flera befattningshavare
i styrelsen, särskilt utsedda representanter för arbetsgivax-e och
arbetstagare.

över arbetarskyddsstyrelsens beslut enligt denna lag må klagan icke
föras.

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

I detta sammanhang må anmärkas att arbetarskyddsstyrelsen föreslår,
att ordet arbetsrådet även på andra ställen i den gällande lagtexten utbytes
mot ordet arbetarskydd sstyrelsen.

Här må slutligen nämnas, att arbetarskyddsstyrelsen förordar en formell
jämkning i lagen jämväl av den anledningen, att 1912 års lag om arbetarskydd
ersatts med arbetarskyddslagen den 3 januari 1949 (nr 1).

F öredraganden.

Såsom redan tidigare framhållits ha genom lag den 21 juli 1948 (nr 598)
de uppgifter och befogenheter, som förut tillkommit arbetsrådet, den
1 januari 1949 överflyttats på arbetarskyddsstyrelsen. Av innehållet i
nämnda lag följer att vad i hotellarbetstidslagen stadgas om arbetsrådet
numera avser arbetarskyddsstyrelsen; någon ändring av sistnämnda lag för
att angiva att så är förhållandet är alltså icke erforderlig. Det är ej heller
nödvändigt att företaga någon ändring i den gällande lagtexten av den anledningen,
att 1912 års lag om arbetarskydd ersatts av den nya arbetarskyddslagen;
jag får härutinnan hänvisa till övergångsbestämmelserna till
sistnämnda lag. Det anförda utesluter givetvis icke att de av arbetarskyddsstyrelsen
föreslagna redaktionella ändringarna likväl genomföras. Såsom
framgår av det förut anförda har jag emellertid ej funnit skäl att föreslå
några sakliga ändringar i den nu gällande lagen, och det synes därför
vara önskvärt att lagen förlänges i helt oförändrat skick; därigenom framgår
lättast att någon ändring av de nuvarande bestämmelserna icke åsyftas.
Då dessutom hotellarbetstidslagens lydelse i nu förevarande avseende helt
överensstämmer med lydelsen av allmänna arbetstidslagen, lantarbetstidslagen
och arbetstidslagen för detaljhandeln samt härjämte hela arbetstidslagstiftningen
är föremål för översyn, anser jag skäl knappast föreligga
att vidtaga ifrågavarande ändringar i hotellarbetstidslagen. I enlighet med
vad förut anförts förordar jag därför att den nuvarande lagen göres definitiv
genom att tidsbegränsningen i fråga om giltighetstiden för den gällande
lagen undanröjes.

Samtidigt med att den nu gällande hotellarbetstidslagen antogs genomfördes
vissa däremot korresponderande ändringar i allmänna arbetstidslagen.
Dessa ändringar — som avse jämkning av 1 § andra stycket k) och
upphävande av 10 § 1 mom. -— gälla i likhet med hotellarbetstidslagen endast
för tiden till och med utgången av år 1950. Ifrågavarande ändringar
böra nu slutgiltigt genomföras.

På föredragning av chefen för socialdepartementet har den 17 februari
1950 till lagrådet remitterats ett inom socialdepartementet utarbetat förslag
till lag angående ändrad lydelse av 1 § allmänna arbetstidslagen.
Nämnda förslag innebär att de nu under 1 § andra stycket f) allmänna

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

arbetstidslagen förekommande orden »ävensom flottning» den 1 januari
1951 skola utgå ur lagen, varigenom således flottningsarbetet — i den
utsträckning som framgår av statsrådsprotokollet över socialärenden för
den 17 februari 1950 — blir underkastat laglig arbetstidsreglering. Beslut
enligt 3, 5, 6, 7 eller 10 § allmänna arbetstidslagen, vilket påkallas med
hänsyn till den sålunda förordade ändrade lydelsen av 1 § i lagen, föreslås
skola få meddelas efter den 31 augusti 1950, dock med verkan tidigast
fr. o. m. den 1 januari 1951.

Med hänsyn till att såväl det nu föreliggande förslaget som det till lagrådet
remitterade förslaget avser ändring av 1 § allmänna arbetstidslagen,
torde båda förslagen få i sinom tid anmälas för riksdagen i en och samma
proposition. För den skull torde det nu aktuella förslaget till ändring i allmänna
arbetstidslagen böra avfattas med beaktande jämväl av vad som
förordats i det till lagrådet tidigare remitterade förslaget.

I enlighet med det anförda ha inom socialdepartementet utarbetats förslag
till

1) lag om ändring i lagen den 16 maj 1930 (nr 138) om arbetstidens begränsning;
samt

2) lag om fortsatt giltighet av arbetstidslagen den 23 maj 1947 (nr 216)
för hotell, restauranger och kaféer.

Föredraganden hemställer härefter att lagrådets utlåtande över nämnda
båda lagförslag, av den lydelse bilaga1 till detta protokoll utvisar, måtte för
det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag
av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten.

Ur protokollet:

M. Silfverstolpe.

1 Denna bilaga, som är likalydande med de vid propositionen fogade lagförslagen, bär
här uteslutits.

4 — Bihang till riksdagens protokoll 1950. 1 samt. Nr 192.

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 24 mars
1950.

Närvarande:

justitieråden Geijer,

Lech,

regeringsrådet Quensel,
justitierådet Beckman.

Enligt lagrådet den 9 mars 1950 tillhandakommet utdrag av protokoll
över socialärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i statsrådet den
17 februari 1950, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande
skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över
upprättat förslag till lag angående ändrad lydelse av 1 § lagen den 16 maj
1930 (nr 138) om arbetstidens begränsning.

Vidare hade enligt lagrådet den 23 mars 1950 tillhandakommet utdrag
av protokoll över socialärenden, hållet inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten
i statsrådet den 17 mars 1950, Kungl. Maj:t förordnat, att
för ändamål, som nyss sagts, lagrådets utlåtande skulle inhämtas över
upprättade förslag till

1) lag om ändring i lagen den 16 maj 1930 (nr 138) om arbetstidens
begränsning; samt

2) lag om fortsatt giltighet av arbetstidslagen den 23 maj 1947 (nr 216)
för hotell, restauranger och kaféer.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av chefen för socialdepartementets rättsavdelning, hovrättsrådet
Y. Samuelsson.

Lagrådet lämnade förslagen — de förslag som avse lagen om arbetstidens
begränsning sådana de vid den senare remissen utformats i en gemensam
lagtext — utan anmärkning.

Ur protokollet:

Bengt Larson.

Kungl. Maj:ts proposition nr 192.

Utdrag av protokollet över socialärenden, hållet inför Hans Kungl.

Höghet Kronprinsen-Regenten i statsrådet å Stockholms
slott den 24 mars 1950.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Sköld, Quensel, Danielson, Vougt, Zetterberg, Nilsson,
Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne, Lingman.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler t. f.
chefen för socialdepartementet, statsrådet Danielson, lagrådets den 24 mars
1950 avgivna utlåtande över dels det den 17 februari 1950 till lagrådet
remitterade förslaget till lag angående ändrad Igdelse av 1 § lagen den 16
maj 1930 (nr 138) om arbetstidens begränsning dels ock de den 17
mars 1950 till lagrådet remitterade förslagen till lag om ändring i lagen den
16 maj 1930 (nr 138) om arbetstidens begränsning och lag om fortsatt giltighet
av arbetstidslagen den 23 maj 19h7 (nr 216) för hotell, restauranger
och kaféer.

Med förmälan att lagrådet lämnat förslagen — de förslag som avse lagen
om arbetstidens begränsning sådana de vid den senare remissen utformats
i en gemensam lagtext — utan anmärkning hemställer föredraganden,
att de den 17 mars 1950 till lagrådet remitterade förslagen måtte jämlikt
§ 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans
Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten att till
riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse
bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Lars Lemne.