Kungl. Maj.ts proposition nr 191 (Proposition 1951:191)

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

Nr 191.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändring i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370), m. m.; given Stockholms slott den 30
mars 1951.

Kungl. Maj :t vill härmed, under åberopande av bilagda utdrag av statsrådsprotokollet
över finansärenden för denna dag, föreslå riksdagen att
antaga härvid fogade förslag till

1) lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr
370);

2) förordning angående ändring i förordningen den 26 juli 1947 (nr 577)
om statlig förmögenhetsskatt;

3) förordning om ändring i taxeringsförordningen den 28 september
1928 (nr 379); samt

4) förordning om skyldighet för vissa idkare av jordbruk eller skogsbruk
att föra räkenskaper såsom underlag för taxering.

GUSTAF ADOLF.

Per Edvin Sköld.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

Enligt gällande bestämmelser taxeras ägare eller brukare av jordbruksfastighet
enligt den s. k. kontantprincipen. Denna innebär, att som inkomst
redovisas vad som kontant eller in natura kommit jordbrukaren till godo
och som utgift upptages vad som kontant eller in natura utgivits. Avdrag
medgives för värdeminskning av byggnad i jordbruksdriften. Däremot får
avdrag icke göras för kostnad för uppsättning av inventarier eller för värdeminskning
å dessa. I stället erhålles avdrag för kostnad för anskaffning
av inventarier till ersättande av andra av samma slag.

I propositionen föreslås, att jordbrukare skall under vissa förutsättningar
äga rätt att, i likhet med vad som gäller beträffande rörelseidkare, bliva taxerad
enligt bokföringsmässiga grunder. Innebörden härav är, att nettointäkten
påverkas icke blott av intäkter och omkostnader utan även av in- och utgå 1

Bihang till riksdagens protokoll 1991. 1 samt. Nr 191.

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

ende balans beträffande varulager, varufordringar och varuskulder. Fordringar
och skulder redovisas som inkomst respektive utgift under det år, då
de uppkomma, oberoende av om likvid erlagts under året eller icke. Avdrag
medgives för värdeminskning icke blott å byggnad utan även å inventarier.
Rätten att bliva taxerad enligt bokföringsmässiga grunder föreslås skola
tillkomma endast den jordbrukare, som underkastar sig skyldighet att föra
räkenskaper i huvudsak i den omfattning, som angives i 1929 års bokföringslag.
Jordbrukarnas skyldighet att föra räkenskaper skall emellertid
icke medföra de civilrättsliga verkningar i olika hänseenden, som åtfölja
bokföringsskyldigheten enligt nämnda lag. Skyldigheten för jordbrukarna
att föra räkenskaper föreslås i stället skola uteslutande tjäna taxeringsändamål.

I fråga om inkomstredovisningen beträffande jordbruksfastighet föreslås
i huvudsak samma regler skola tillämpas, som nu gälla beträffande rörelse.

S. k. fri lagervärdering skall alltså vara tillåten, såvitt angår lagret utom
djuren. Dessa skola normalt upptagas lägst till vissa minimivärden, vilka
fastställas av Kungl. Maj :t eller — om innevarande års riksdag antager det
förslag om inrättande av en riksskattenämnd, som förelagts riksdagen •—
av denna nämnd. Minimivärdena föreslås skola bestämmas till belopp, som
något understiga genomsnittspriserna å djur under beskattningsåret.

Vid övergången till det nya systemet föreslås avdrag icke skola få ske
för värdet av det ingående lager, som icke utgöres av djur. I fråga om djuren
föreslås, att som ingående lager, varför avdrag får göras, skall få upptagas
den ursprungliga kostnaden för nyuppsättning av djur, om denna kostnad
kan visas. Om så icke kan ske, föreslås avdrag skola få åtnjutas för
värdet å de vid övergången befintliga djuren med belopp, som motsvarar
deras genomsnittspriser under år 1953, reducerade med 20 procent. Ifrågavarande
belopp skola fastställas i samma ordning, som tidigare föreslagits
skola gälla i fråga om den senare årliga värderingen.

Vid övergången skall enligt förslaget avdrag icke få ske för värdet av
ingående fordringar. Å andra sidan föreslås värdet av ingående varuskulder
icke skola upptagas som inkomst.

De bestämmelser, som gälla beträffande avdrag för värdeminskning av
inventarier i rörelse, föreslås skola ha motsvarande tillämpning i fråga om

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

inventarier i jordbruk. I propositionen uttalas, att avskrivningsprocentens
storlek borde bestämmas i praxis med hänsyn till de olika inventariernas
varaktighetstid. För att vinna en praktisk tillämpning kunde det vara lämpligt,
att avskrivningsprocenten bestämdes så, att den motsvarade den genomsnittliga
förslitningen av hela inventariebeståndet. Härvid syntes 10
procent vara en skälig procentsats.

I en tidigare denna dag beslutad proposition om ändrade regler för beskattning
av realisationsvinster, ersättningar för goodwill samt ackumulerade
inkomster har förordats, att såsom intäkt av rörelse skall beskattas
hela vinsten vid försäljning av inventarier, oavsett om den skattskyldige
äger åtnjuta fri avskrivning eller icke. I överensstämmelse härmed föreslås
i förevarande proposition, att då inkomst av jordbruksfastighet redovisas
enligt bokföringsmässiga grunder hela vinsten vid försäljning av inventarier
alltid skall behandlas som intäkt av jordbruksfastighet.

I propositionen föreslås, att vid övergången avdrag skall få åtnjutas för
den ursprungliga nyuppsättningskostnaden för inventarier, om denna kan
visas. Kan så icke ske, föreslås, att ingångsvärdet skall beräknas på liknande
sätt som föreslagits skola ske beträffande djurbeståndet. Sålunda skall vid
ingångsvärdets bestämmande hänsyn tagas till samtliga inventarier, som
vid övergången finnas å egendomen. Kungl. Maj :t eller riksskattenämnden
skall fastställa värden å olika slag av inventarier, såsom vagnar, plogar,,
harvar m. in. Dessa värden skola lämpligen motsvara genomsnittpriserna
under år 1953, reducerade med 20 procent.

I propositionen uttalas, att avskrivningsprocentens storlek borde bestämmas
i praxis med hänsyn till byggnads varaktighetstid. Avskrivningen föreslås
skola ske å anskaffningsvärdet. Om detta icke kan visas, föreslås avskrivningen
skola verkställas å belopp, motsvarande två tredjedelar av jordbruksvärdet.
Härvid skall dock jordbruksvärdet minskas med däri ingående
skogsmarksvärde, i den mån detta överstiger 25 000 kronor, samt med
skäligt värde å mera betydande naturtillgångar och särskilda förmåner.

Särskilt maskinvärde föreslås icke skola bestämmas å fasta maskiner å
jordbruksfastighet. I stället skall värdeminskningsavdrag å dessa medgivas
med högre procentsats än som tillämpas för byggnaden i övrigt.

I fråga om avdrag vid utrangering eller rivning av byggnad i jordbruk
föreslås samma bestämmelser skola tillämpas som i motsvarande hänseende
gälla beträffande byggnad i rörelse.

Vid övergången skall, om anskaffningskostnaden för byggnad kan visas,
såsom ingångsvärde upptagas den ursprungliga anskaffningskostnaden, ökad
med kostnaderna för ny-, till- och ombyggnad samt förvärv av byggnad men
minskad med beloppet av tidigare åtnjutna värdeminskningsavdrag och oavskrivet
värde å utrangerad eller avyttrad byggnad. Om anskaffningskostnaden
icke kan visas, föreslås att såsom ingångsvärde skall tjäna två tredjedelar
av jordbruksvärdet, minskat med däri ingående skogsmarksvärde, i
den mån detta över.stiger 25 000 kronor, samt med skäligt värde å mera
betydande naturtillgångar och särskilda förmåner.

Kungl. Maj. ts proposition nr 191.

De föreslagna bestämmelserna om avdrag för värdeminskning av byggnad
skola, med undantag för stadgandet om avdrag för utrangering eller
rivning av byggnad, gälla vare sig inkomsten av jordbruksfastighet beräknas
enligt kontantmetoden eller efter bokföringsmässiga grunder.

Därest den ursprungliga anskaffningskostnaden å fasta maskiner kan
visas, skall ingångsvärdet utgöras av nämnda kostnad, minskad med tidigare
åtnjutna å maskinerna belöpande värdeminskningsa vdrag. Kan anskaffningskostnaden
icke visas, föreslås såsom ingångsvärde skola tjäna
skäligt värde motsvarande uppskattat saluvärde vid övergången.

Avdrag för överpris och merkostnad för inventarier och byggnader föreslås
skola medgivas under samma förutsättningar som gälla för rörelseidkare.

I propositionen uttalas, att frågan om taxering av intäkt av växande
skog efter bokföringsmässiga grunder borde övervägas först sedan förslaget
om taxering av intäkt av jordbruk enligt dylika grunder genomförts
och varit i tillämpning någon tid.

Vidare uttalas, att den omedelbart erforderliga förstärkning av taxeringsväsendet,
som det nya redovisningssystemet för jordbrukarna torde
kräva, icke kunde bedömas förrän kännedom erhållits om hur många jordbrukare
som vid systemets ikraftträdande komme att övergå till detta. Proposition
med äskande av erforderligt anslag för behövlig förstärkning borde
föreläggas 1953 års riksdag.

De nya bestämmelserna föreslås skola träda i kraft den 1 januari 1953
och tillämpas vid taxering första gången år 1954.

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

Förslag

till

lag om ändring i kommunalskattelagen den
28 september 1928 (nr 370).

Härigenom förordnas, att 18 §, 21 §, 23 § 1 mom., 41 § och 56 § kommunalskattelagen
den 28 september 19281 samt anvisningarna till 18 §
punkterna 1 och 2, 21 § punkterna 1 och 3, 22 § punkterna 1 och 2, 25 §
punkt 2 och 41 § samma lag skola erhålla ändrad lydelse på sätt i det följande
angives samt att till 22 § nämnda lag skall fogas ett nytt moment, be -

tecknat 3 mom., och till anvisningarna
tecknad punkt 8, av följande lydelse.

Nuvarande lydelse:

18 §.

Såsom särskild förvärvskälla anses
i fråga om:

a) jordbruksfastighet: inom
var kommun för sig, varje fastighet,
fastighetsdel eller komplex
av fastigheter, ,som i ägarens eller
brukarens hand är att anse såsom
förvaltningsenhet;

b) annan fastighet —- —
— haft i utlandet.

(Se vidare anvisningarna.)

21 §.

Till intäkt---hans hus håll; c)

intäkt av skogsbruk, vartill
hänföras:

intäkt genom avyttring av skogsprodukter,
därunder inbegripna produkter
av sådan förädlingsverksamhet,
som ingår i skogsbruket, genom
upplåtelse av avverkningsrätt till
skog eller genom avyttring av växande
skog i samband med avyttring
av marken, därest icke vinst å avyttring
av fastigheten i dess helhet
skall beskattas enligt 27 § såsom

1 Senaste lydelse av 18 och 21 §§ se 1930:
1948: 120.

till 22 § samma lag en ny punkt, be Föreslagen

lydelse:

18 g.

Såsom särskild förvärvskälla anses
i fråga om:

a) jordbruksfastighet: varje
fastighet, fastighetsdel eller komplex
av fastigheter, som i ägarens
eller brukarens hand är att anse såsom
förvaltningsenhet;

b) annan fastighet — —
— haft i utlandet.

(Se vidare anvisningarna.)

21 §.

Till intäkt---- hans hus håll; c)

intäkt av skogsbruk, vartill
hänföras:

samt av anvisningarna till 41 § punkt 1 se

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

Nuvarande lydelse:
inkomst av handelsrörelse eller enligt
35 § såsom realisationsvinst;

värdet av skogsprodukter, som den
skattskyldige tillgodogjort sig för
ny-, till- eller ombyggnad eller reparation
och underhåll av byggnader,
stängsel och inventarier å fastigheten
eller för sitt hushåll eller eljest
för sin, sin familjs och sina personliga
tjänares räkning (vedbrand med
mera) eller för arbetspersonalens
behov eller å annan av den .skattskyldige
innehavd fastighet eller i
rörelse, som av honom drivits;

d) intäkt av---mera så dant.

(Se vidare anvisningarna.)

Föreslagen lydelse:

komst av handelsrörelse eller enligt
35 § såsom realisationsvinst;

värdet av skogsprodukter, som den
skattskyldige tillgodogjort sig för
ny-, till- eller ombyggnad, grundförbättring
eller reparation och underhåll
av byggnader, .stängsel och inventarier
å fastigheten eller för sitt
hushåll eller eljest för sin, sin familjs
och sina personliga tjänares räkning
(vedbrand med mera) eller för
arbetspersonalens behov eller å annan
av den skattskyldige innehavd
fastighet eller i rörelse, som av honom
drivits;

d) intäkt av — — — mera sådant.

Därest inkomst av jordbruksfastighet
beräknas enligt bokföringsmässiga
grunder, skall, i stället för vad
ovan i motsvarande hänseende stadgas,
gälla att till intäkt av jordbruksfastighet
skall hänföras åven
intäkt genom realisation av djur eller
maskiner och andra dylika inmentarier.

(Se vidare anvisningarna.)

22 §.

3 m o m. Därest inkomst av jordbruksfastighet
beräknas enligt bokföringsmässiga
grunder, skall i stället
för eller utöver vad i 1 och 2 mom.
i motsvarande hänseenden stadgas
gälla vad nedan sägs.

Avdrag må göras för:

all kostnad för anskaffning av
djur i förvärvskällan;

värdeminskning genom slitning,
utrangering eller eljest av jordbrukaren
tillhöriga, i förvärvskällan
använda maskiner och andra dylika
inventarier eller, om sådan tillgång
är underkastad hastig förbrukning,

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

Nuvarande lydelse:

(Se vidare anvisningarna.)
23 §.

1 mom. Vad som återstår av intäkt
av jordbruksfastighet, sedan
avdrag enligt 22 § gjorts, utgör nettointäkt
av jordbruksfastighet.

41 §.

Inkomst av rörelse skall beräknas
enligt bokföringsmässiga grunder,
i den mån dessa icke stå i strid
med särskilda bestämmelser i denna
lag. I

I andra----ägt rum.

(Se vidare anvisningarna.)

56 §.

Skatt för----är belägen.

Äro fastigheter av annan fastighets
natur inom olika kommuner att
anse som e n förvärvskälla, efter ty
i 18 § sägs, skall den från fastigheterna
gemensamt härflutna inkomsten
tagas till beskattning i varje

Föreslagen lydelse:

kostnad för anskaffning av tillgången; värdeminskning

av naturtillgångar
d jordbruksfastigheten, såsom
stenbrott, grustag och dylikt, genom
deras tillgodogörande; samt

förlust, som uppstått i förvärvskällan
och ej är att hänföra till kapitalförlust.

Avdrag må icke, i vidare mån än
ovan sägs, göras för kostnad för anskaffning
av maskiner och andra dylika
inventarier.

(Se vidare anvisningarna.)

23 §.

1 mom. Vad som återstår av intäkt
av jordbruksfastighet, sedan
avdrag enligt 22 § gjorts och, därest
inkomsten beräknas enligt bokföringsmässiga
grunder, hänsyn tagits
till in- och utgående balans, utgör
nettointäkt av jordbruksfastighet.

41 §.

Inkomst av rörelse skall beräknas
enligt bokföringsmässiga grunder, i
den mån dessa icke stå i strid med
särskilda bestämmelser i denna lag.
Jämväl inkomst av jordbruksfastighet
skall beräknas på sätt nyss sagts,
därest den skattskyldige för räkenskaper
enligt vad därom särskilt stadgas.

I andra — — — ägt rum.

(Se vidare anvisningarna.)

56 §.

Skatt för-----är belägen.

Äro fastigheter inom olika kommuner
att anse som e n förvärvskälla,
efter ty i 18 § sägs, skall den
från fastigheterna gemensamt härflutna
inkomsten tagas till beskattning
i varje kommun till så stor del,

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

Nuvarande lydelse:

kommun till så stor del, .som kan
anses hava inom kommunen influtit.
Kan utredning härom icke vinnas,
skall inkomsten fördelas till beskattning
mellan kommunerna efter
ty som kan finnas skäligt med hänsyn
till den bruttointäkt, som influtit
inom varje kommun, eller till det
förhållande, vari fastigheternas taxeringsvärden
stått till varandra.

Anvisningar
till 18 §.

1. I allmänhet---med taxe ringsenhet.

Men detta är icke alltid fallet, utan
kunna understundom flera taxeringsenheter
i innehavarens hand bilda en
förvärvskälla. Detta inträffar exempelvis,
om fastigheter inom samma
kommun brukas tillsammans såsom
en förvaltningsenhet, något som jämförelsevis
ofta inträffar i fråga om
skogsfastigheter. För att fastigheter
skola tillsammans bilda en förvaltningsenhet
fordras icke blott att de
hava gemensam innehavare och stå
under överinseende av innehavaren
eller dennes representant, utan jämväl
att de stå under gemensam förvaltning
och drift på sådant sätt, att
de framträda, ekonomiskt sett, såsom
en naturlig enhet. I enlighet härmed
få exempelvis de statens skogar, som
tillhöra olika revir, icke anses tillhöra
en och samma förvärvskälla.

Även är — — -— gemensamma
driftkostnader.

Föreslagen lydelse:

som Han anses hava inom kommunen
influtit. Kan utredning härom
icke vinnas, skall inkomsten fördelas
till beskattning mellan kommunerna
efter ty som kan finnas
skäligt med hänsyn till den bruttointäkt,
som influtit inom varje kommun,
eller till det förhållande, vari
fastigheternas taxeringsvärden stått
till varandra.

Anvisningar
till 18 §.

1. I allmänhet---med taxe ringsenhet.

Men detta är icke alltid fallet,
utan kunna understundom flera
taxeringsenheter i innehavarens
hand bilda en förvärvskälla. Detta
inträffar exempelvis, om fastigheter
brukas tillsammans såsom en förvaltningsenhet,
något som jämförelsevis
ofta inträffar i fråga om skogsfastigheter.
För att fastigheter skola
tillsammans bilda en förvaltningsenhet
fordras icke blott att de
hava gemensam innehavare och stå
under överinseende av innehavaren
eller dennes representant, utan jämväl
att de stå under gemensam förvaltning
och drift på sådant sätt,
att de framträda, ekonomiskt sett,
såsom en naturlig enhet. I enlighet
härmed få exempelvis de statens
skogar, som tillhöra olika revir, icke
anses tillhöra en och samma förvärvskälla.

Även är — — — gemensamma
driftkostnader.

Om flera fastigheter, som utgöra
en förvaltningsenhet, ligga till en del
inom en kammun och till annan del
inom annan kommun, skall inkomsten
av sådan förvärvskälla fördelas

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

Nuvarande lydelse:

2. Om flera fastigheter av annan
fastighets natur i ägarens hand varit
att anse som förvaltningsenhet, gäller
därom vad ovan under punkt 1
är sagt angående jordbruksfastighet
med den skillnad, att förvärvskällan
till sin omfattning ej behöver vara
begränsad till en kommun. Inkomsten
av fastigheterna skall, om en förvaltningsenhet
föreligger, redovisas
såsom fluten ur en förvärvskälla.
Såsom exempel på dylik förvaltningsenhet
kan angivas villor å en
brunns- eller hadortsanläggning,
sommarställen å en fastighet m. m.
dyl. Likaledes torde fastighetsbolags
fastighetsinnehav i regel utgöra en
förvärvskälla. Av vikt är emellertid,
att i nu nämnda fall kravet å fastigheternas
karaktär av förvaltningsenhet
upprätthålles.

Om flera fastigheter av annan fastighets
natur, som utgöra en förvaltningsenhet,
ligga till en del inom en
kommun och till annan del inom
annan kommun, skall inkomsten av
sådan förvärvskälla fördelas till beskattning
inom de olika kommunerna
enligt bestämmelserna i 56 §.

Därest skattskyldig--— annan

fastighet.

till 21 §.

1. Till bostad---— m. m.

dyl.

Ärliga värdet av hostad, som upplåtits
till i fastighetens drift anställd
personal, upptages icke såsom ägares
eller brukares inkomst av fastigheten
och får förty ej heller avdragas
såsom driftkostnad.

Föreslagen lydelse:

till beskattning inom de olika kommunerna
enligt bestämmelserna i
56 §.

2. Om flera fastigheter av annan
fastighets natur i ägarens hand varit
att anse som förvaltningsenhet,
gäller därom vad ovan under punkt
1 är .sagt angående jordbruksfastighet.
Inkomsten av fastigheterna
skall, om en förvaltningsenhet föreligger,
redovisas såsom fluten ur e n
förvärvskälla. Såsom exempel på
dylik förvaltningsenhet kan angivas
villor å en brunns- eller badortsanläggning,
sommarställen å en fastighet
m. m. dyl. Likaledes torde fastighetsbolags
fastighetsinnehav i regel
utgöra e n förvärvskälla. Av
vikt är emellertid, att i nu nämnda
fall kravet å fastigheternas karaktär
av förvaltningsenhet upprätthålles.

Därest skattskyldig — — — annan
fastighet.

till 21 §.

1. Till bostad---m. in.

dyl.

Årliga värdet av bostad, som upplåtits
till i fastighetens drift anställd
personal, utan att särskild hyra för
bostaden avtalats, upptages icke såsom
ägares eller brukares inkomst
av fastigheten och får förty ej heller
avdragas såsom driftkostnad.

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

Nuvarande lydelse:

3. Såsom intäkt---i 35

till 22 §.

1. Såsom driftkostnad---ny

sådan.

Värdet av---som driftkost nad.

Föreslagen lydelse:

3. Såsom intäkt — — — i 35 §.

Därest inkomst av jordbruksfastighet
beräknas enligt bokföringsmåssiga
grunder, skola såsom intäkt av
jordbruksfastighet upptagas samtliga
intäkter i penningar, djur eller andra
varor eller förnödenheter, som influtit
i eller eljest tillgodoförts driften.
Vad i övrigt i punkt 1 av anvisningarna
till 28 § stadgas angående rörelse
skall i tillämpliga delar gälla även
i fråga om jordbruksfastighet.

till 22 §.

1. Såsom driftkostnad — — —
ny sådan.

Värdet av-----som driftkost nad.

Därest inkomst av jordbruksfastighet
beräknas enligt bokf öring smässiga
grunder, skall i stället för eller
utöver vad i första och andra styckena
stadgas gälla vad nedan sågs.

Kostnad för anskaffande av djur
får alltid avdragas, enär djuren anses
såsom varor i jordbruket. Kostnad
för anskaffande av maskiner och
andra dylika för stadigvarande bruk
avsedda inventarier får däremot avdragas
endast genom årliga värdeminskning
savdrag. Är sådan tillgång
underkastad hastig förbrukning, vilket
vanligen kan anses vara fallet, när
den beräknas hava en varaktighetstid
av högst tre år, får dock under anskaffningsåret
avdragas hela kostnaden
för dess anskaffande. Vad i
övrigt i punkterna 3 och 4 av anvisningarna
till 29 § stadgas angående
avdrag för värdeminskning av inventarier
i rörelse skall äga motsvarande
tillämpning beträffande sådant avdrag
i fråga om jordbruksfastighet.

Bestämmelserna i punkt 2 av anvisningarna
till 29 § angående avdrag för

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

Nuvarande lydelse:

Föreslagen lydelse:

överföring av medel till pensionsstiftelse
eller annan personalstiftelse, såvitt
angår rörelse, skola äga motsvarande
tillämpning i fråga om jordbruksfastighet.

Värdet av fastighetens egna jordbruksprodukter,
som användas för
fastighetens fortsatta drift, må avföras
som driftkostnad men skall då
samtidigt upptagas som intäkt.

2. Avdrag medgives för sådan
värdeminskning å till jordbruket eller
till dess binäringar eller till
skogsbruket hörande driftbyggnader,
därunder inbegripna för driften
nödiga bostadsbyggnader, som
dessa även med normalt underhåll
och aktsam vård äro underkastade.
Avdraget bör bestämmas till viss
procent av byggnadens värde. Detta
skall anses vara lika med anskaffningskostnaden.
Kan denna icke visas,
skall såsom byggnads värde anses
två tredjedelar av det under beskattningsåret
gällande taxerade jordbruksvärdet,
minskat med däri ingående
skogsmarlcsvärde, i den mån det
överstiger 25 000 kronor, samt med
skäligt värde å mera betydande naturtillgångar
och särskilda förmåner.
Dessa anses såsom mera betydande,
om värdet därå överstiger en tiondedel
av det taxerade jordbruksvärdet
Procenttalet bör bestämmas olika allt
efter den tid en byggnad av ifrågavarande
art anses kunna för sitt ändamål
utnyttjas. Vid bestämmande av
denna tid skall vederbörlig hänsyn
tagas exempelvis därtill, att en a\
arrendator uppförd byggnad enligt
arrendeavtalet icke skall vid arrenderättens
upphörande lösas av jordägaren
(jfr punkt 7 av anvisningarna
till 29 §).

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

Nuvarande lydelse:

Såsom för------ nödig bostads byggnad.

till 25 §.

2. Avdrag för värdeminskning å
byggnad skall bestämmas på sätt i
punkt 2 första stycket av anvisningarna
till 22 § är sagt. Såsom byggnads
värde skall, där ej särskilda
omständigheter annat föranleda, anses
taxeringsvärdet (byggnadsvärdet)
under beskattningsåret.

till 41 §.

1. Inkomst av rörelse skall beräknas
enligt bokföringsmässiga grunder,
och skall i följd härav hänsyn

Föreslagen lydelse:

Såsom för---nödig bostads byggnad.

Fasta maskiner och andra fasta
inventarier skola inräknas i byggnad
och bliva föremål för avskrivning enligt
bestämmelserna i första stycket.

Därest inkomst av jordbruksfastighet
beräknas enligt bokföringsmässiga
grunder, skola bestämmelserna i
punkt 7 sista stycket av anvisningarna
till 29 § angående avdrag för
oavskrivet anskaffningsvärde av utrangerad
eller nedriven byggnad i rörelse
äga motsvarande tillämpning
beträffande sådant avdrag i fråga oni
jordbruksfastighet 8.

Därest inkomst av jordbruksfastighet
beräknas enligt bokföringsmässiga
grunder, skola bestämmelserna i
punkt 8 av anvisningarna till 29 §
angående avdrag för substansminskning
vid tillgodogörande av naturtillgångar
samt i punkt 10 av anvisningarna
till samtma paragraf angående
driftförlust och kapitalförlust i
rörelse äga motsvarande tillämpning
i fråga om jordbruksfastigheten.

till 25 §.

2. Avdrag medgives för sådan värdeminskning,
som byggnad även
med normalt underhåll och aktsam
vård är underkastad. Avdraget bör
bestämmas till viss procent av byggnadens
värde, olika alltefter den tid
en byggnad av ifrågavarande art anses
kunna för sitt ändamål utnyttjas.
Såsom byggnads värde skall, där
ej särskilda omständigheter annat
föranleda, anses taxeringsvärdet
(byggnadsvärdet) under beskattningsåret.

till 41 §.

1. Inkomst av rörelse skall beräknas
enligt bokföringsmässiga grunder,
och skall i följd härav hänsyn

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

Nuvarande lydelse:
tagas till in- och utgående lager av
varor, råmaterial, hel- och halvfabrikat
in. m. ävensom till fordringar
och skulder.

För skattskyldig, som haft ordnad
bokföring, skall beräkningen av inkomst
av rörelse ske på grundval av
hans bokföring, med iakttagande
dock av följande. Därest vinstresultatet
påverkats därav, att bland intäkter
upptagits sådana intäkter, vilka
icke skola beskattas såsom inkomst,
eller uteslutits intäkt, som skolat
medräknas, eller bland utgifter avförts
sådana poster, för vilka vid inkomstberäkningen
avdrag icke får
ske, skall företagas erforderlig justering
av det bokföringsmässiga
vinstresultatet till överensstämmelse
med en inkomstberäkning enligt de
i denna lag stadgade grunder. Den i
räkenskaperna gjorda värdesättningen
å tillgångar, avsedda för omsättning
eller förbrukning i rörelse —
såsom lager av råvaror, halv- och
helfabrikat, handelslager, penningförvaltande
företags och försäkringsföretags
placeringar av förvaltade
medel i aktier, obligationer, lånefordringar
m. m. •— skall endast om särskilda
omständigheter därtill föranleda
frångås vid inkomstberäkningen.
Nedskrivning av värdet å rättigheter
till leverans av dylika tillgångar
enligt ej fullgjorda köpekontrakt
må godkännas endast i den mån det
visas, att inköpspriset för tillgångar
av samma slag å balansdagen understiger
det kontraherade priset, eller
det göres sannolikt, att dylikt prisfall
kommer att inträffa innan till -

Föreslagen lydelse:
tagas till in- och utgående lager av
varor, råmaterial, hel- och halvfabrikat
in. m. ävensom till fordringar
och skulder. Jämväl inkomst av jordbruksfastighet
skall beräknas på sätt
ngss sagts, därest den skattskgldige
för räkenskaper enligt vad därom
särskilt stadgas.

För skattskyldig, som haft ordnad
bokföring, skall beräkningen av inkomst
av rörelse ske på grundval av
hans bokföring, med iakttagande
dock av följande. Därest vinstresultatet
påverkats därav, att bland intäkter
upptagits sådana intäkter,
vilka icke skola beskattas såsom
inkomst, eller uteslutits intäkt, som
skolat medräknas, eller bland utgifter
avförts sådana poster, för vilka
vid inkomstberäkningen avdrag
icke får ske, skall företagas erforderlig
justering av det bokföringsmässiga
vinstresultatet till överensstämmelse
med en inkomstberäkning enligt
de i denna lag stadgade grunder.
Den i räkenskaperna gjorda värdesättningen
å tillgångar, avsedda för
omsättning eller förbrukning —- såsom
lager av råvaror, halv- och helfabrikat,
handelslager, jordbruksoch
skogsprodukter, penningförvaltande
företags och försäkringsföretags
placeringar av förvaltade medel
i aktier, obligationer, lånefordringar
in. m. — skall endast om särskilda
omständigheter därtill föranleda
frångås vid inkomstberäkningen.
Nedskrivning av värdet å rättigheter
till leverans av dylika tillgångar enligt
ej fullgjorda köpekontrakt må
godkännas endast i den mån det visas,
att inköpspriset för tillgångar av
samma slag å balansdagen understiger
det kontraherade priset, eller det
göres sannolikt, att dylikt prisfall

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

Nuvarande lydelse:
gångarna levereras eller av den skattskyldige
i oförändrat eller förädlat
skick försäljas. Beträffande värdet å
rättigheter till leverans av maskiner
och andra för stadigvarande bruk
avsedda inventarier enligt ej fullgjorda
köpekontrakt må nedskrivning
av värdet därå godkännas endast
i den mån den skattskyldige visar,
att inköpspriset för tillgångar
av samma slag å balansdagen understiger
det kontraherade priset, eller
det göres sannolikt, att dylikt prisfall
kommer att inträffa innan tillgångarna
levereras.

Föreslagen lydelse:
kommer att inträffa innan tillgångarna
levereras eller av den skattskyldige
i oförändrat eller förädlat skick
försäljas. Beträffande värdet å rättigheter
till leverans av maskiner och
andra för stadigvarande bruk avsedda
inventarier enligt ej fullgjorda
köpekontrakt må nedskrivning av
värdet därå godkännas endast i den
mån den skattskyldige visar, att inköpspriset
för tillgångar av samma
slag å balansdagen understiger det
kontraherade priset, eller det göres
sannolikt, att dylikt prisfall kommer
att inträffa innan tillgångarna levereras.
Djur å jordbruksfastighet skola,
därest icke särskilda förhållanden
till annat föranleda, upptagas lägst
till värden, som för olika slag av
djur i skilda åldersgrupper fastställas
av riksskattenämnden. I vissa
fall (såsom i fråga om dyrbarare
avelsdjur) fastställas icke dylika
värden; i sådant fall må värdet å
djuret icke upptagas lägre ån till
allmänna saluvärdet, reducerat med
det procenttal, varmed de av riksskattenämnden
fastställda värdena å
olika slag av djur understiga genomsnittspriserna
under beskattningsåret
å dessa djurslag.

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

Nuvarande lydelse:
varor, fullgjorda prestationer eller
på annat härmed jämförligt sätt. Vad
sålunda gäller i fråga om inkomstposterna
har motsvarande tillämpning
i fråga om utgiftsposterna. I
fråga om tiden för inkomst- och utgiftsposters
upptagande enligt bokföringsmässiga
grunder tillämpas i
allmänhet det förfaringssättet, att
fordringar i rörelse uppföras såsom
inkomst under det år, då de uppkomma,
och att ränteintäkter hänföras
till inkomsten för det år, på vilket
de belöpa, i bägge fallen oberoende
av huruvida de verkligen influtit under
nämnda år eller icke. Å andra
sidan lärer det vara vedertaget, att
förskottsvis influtna räntor, som till
större eller mindre del belöpa å ett
kommande år, till denna del bokföringsmässigt
hänföras till det sistnämnda
årets inkomst.

Om beskattningsmyndighet — —
■— till beskattning.

Motsvarande gäller — — — års
inkomstberäkning.

2. I fråga om annan förvärvskälla
än rörelse gäller såsom allmän regel,
att inkomst skall anses hava åtnjutits
under det år, då densamma från
den skattskyldiges synpunkt är att
anse såsom verkligen förvärvad och
till sitt belopp känd. Detta är fram -

Föreslagen lydelse:
eljest kommit honom tillhanda t. ex.
i form av levererade varor, fullgjorda
prestationer eller på annat härmed
jämförligt sätt. Vad sålunda gäller
i fråga om inkomstposterna har
motsvarande tillämpning i fråga om
utgiftsposterna. I fråga om tiden för
inkomst- och utgiftsposters upptagande
enligt bokföringsmässiga grunder
tillämpas i allmänhet det förfaringssättet,
att fordringar uppföras
såsom inkomst under det år, då de
uppkomma, och att ränteintäkter
hänföras till inkomsten för det år, på
vilket de belöpa, i bägge fallen oberoende
av huruvida de verkligen influtit
under nämnda år eller icke. Å
andra sidan lärer det vara vedertaget,
att förskottsvis influtna räntor, som
till större eller mindre del belöpa å ett
kommande år, till denna del bokföringsmässigt
hänföras till det sistnämnda
årets inkomst.

Har avverkningsrätt till skog upplåtits
mot betalning, som skall erläggas
under loppet av flera år, må
såsom intäkt för varje år upptagas
den del av köpeskillingen, som under
samma år influtit. Avdrag för
minskning i ingående virkesfö/råd
m. m., vartill upplåtaren kan vara
berättigad, fördelas därvid på de särskilda
åren i förhållande till den under
varje år influtna likviden.

Om beskattningsmyndighet — —
— till beskattning.

Motsvarande gäller — — — års
inkomstberäkning.

2. I fråga om annan förvärvskälla
än rörelse och sådan jordbruksfastighet,
varav inkomsten beräknas enligt
bokföringsmässiga grunder, gäller
såsom allmän regel, att inkomst
skall anses hava åtnjutits under det
år, då densamma från den skattskyl -

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

Nuvarande lydelse:

för allt förhållandet, då inkomsten
av den skattskyldige uppburits eller
blivit för honom tillgänglig för lyftning
eller, såsom i fråga om bostadsförmån
och andra förmåner in natura,
då den på annat sätt kommit
den skattskyldige till godo, detta oberoende
av huruvida inkomsten intjänats
under året eller tidigare. Vissa
intäkter, t. ex. av tjänst, ränta å
i bank eller annan penninginrättning
innestående medel o. s. v., kunna
dock hänföras till nästföregående års
inkomst, ehuru de icke uppburits eller
varit tillgängliga för lyftning förr
än efter nämnda års utgång. Förutsättningen
härför är emellertid, att de
intjänats under beskattningsåret och
uppburits eller blivit för lyftning tillgängliga
omedelbart efter det årets
utgång eller i varje fall så tidigt under
nästfoljande år, att de praktiskt
taget kunna hänföras till inkomsten
under beskattningsåret. Likaledes
böra vissa intäkter, t. ex. hyror av en
hyresfastighet, vilka influtit redan
före beskattningsårets ingång, hänföras
till nämnda års inkomst, därest
de avse beskattningsåret eller del
därav samt influtit omedelbart före
årets ingång.

Å andra----punkt 1).

I enlighet--— eller terminsvis.

Föreslagen lydelse:

diges synpunkt är att anse såsom
verkligen förvärvad och till sitt belopp
känd. Detta är framför allt förhållandet,
då inkomsten av den skattskyldige
uppburits eller blivit för
honom tillgänglig för lyftning eller,
såsom i fråga om bostadsförmån och
andra förmåner in natura, då den på
annat sätt kommit den skattskyldige
till godo, detta oberoende av huruvida
inkomsten intjänats under året
eller tidigare. Vissa intäkter, t. ex. av
tjänst, ränta å i bank eller annan
penninginrättning innestående medel

o. s. v., kunna dock hänföras till
nästföregående års inkomst, ehuru
de icke uppburits eller varit tillgängliga
för lyftning förr än efter nämnda
års utgång. Förutsättningen härför
är emellertid, att de intjänats
under beskattningsåret och uppburits
eller blivit för lyftning tillgängliga
omedelbart efter det årets utgång
eller i varje fall så tidigt under
nästf oljande år, att de praktiskt
taget kunna hänföras till inkomsten
under beskattningsåret. Likaledes
böra vissa intäkter, t. ex. hyror av
en hyresfastighet, vilka influtit redan
före beskattningsårets ingång,
hänföras till nämnda års inkomst,
därest de avse beskattningsåret eller
del därav samt influtit omedelbart
före årets ingång.

Å andra — — — punkt 1).

I enlighet--— eller terminsvis.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1953. I samband med lagens ikraftträdande
skall följande iakttagas.

1. Äldre bestämmelser skola tillämpas vid 1953 års taxering, så ock vid
eftertaxering för år 1953 eller tidigare år.

De nya bestämmelserna skola i intet fall äga tillämpning beträffande
räkenskapsår som börjat före den 1 januari 1953.

2. För skattskyldig, som vid ingången av beskattningsår, för vilket taxering
skall ske år 1954, övergår till beräkning av inkomst av jordbruksfas -

K un tji. Maj.ts proposition nr 191.

tighet enligt bokföringsmässiga grunder, skola tillgångar och skulder vid
beskattningsårets ingång värderas på sätt nedan angives:

a) Värdet ä inventarier upptages till belopp, motsvarande den ursprungliga
kostnaden för nyuppsättning av inventarier.

Därest nyssnämnda kostnad icke kan visas, bestämmes värdet å befintliga
inventarier, där icke särskilda omständigheter till annat föranleda, till
belopp, som för olika slag av inventarier fastställas av riksskattenämnden.

b) Värdet å byggnad i jordbruksdriften upptages till belopp, motsvarande
anskaffningskostnaden minskad med beloppet av åtnjutna värdeminskningsavdrag.

Därest nyssnämnda kostnad icke kan visas, bestämmes byggnadsvärdet,
där icke särskilda omständigheter till annat föranleda, till belopp, motsvarande
två tredjedelar av det vid 1952 års allmänna fastighetstaxering åsatta
jordbruksvärdet, minskat med däri ingående skogsmarksvärde, i den mån
det överstiger 25 000 kronor, samt med skäligt värde å mera betydande
naturtillgångar och särskilda förmåner.

Värdet å fasta maskiner och andra fasta inventarier upptages till belopp,
motsvarande anskaffningskostnaden, minskad med beloppet av åtnjutna å maskinerna
belöpande värdeminskningsavdrag. Kan anskaffningskostnaden icke
visas, bestämmes värdet till skäligt belopp, motsvarande uppskattat saluvärde.

c) Värde å varulager, som icke utgöres av djur, och å varufordringar må
icke upptagas; ej heller upptages värde å varuskulder. Dock skola härvid
gälla följande undantag. Har skattskyldig före övergången till beräkning av
inkomst enligt bokföringsmässiga grunder inköpt djur på kredit men först
efter övergången erlagt likvid och är inköpet att hänföra till nyuppsättning,
må beloppet av köpeskillingen upptagas såsom ingående lager men skall
samma belopp upptagas såsom ingående varuskuld. Har skattskyldig före
nämnda tidpunkt försålt djur på kredit men först därefter erhållit likVid
och är försäljningen att hänföra till realisation, må beloppet av köpeskillingen
upptagas såsom ingående varufordran.

Värde å djur upptages till belopp, motsvarande den ursprungliga kostnaden
för nyuppsättning av djur.

Därest nyssnämnda kostnad icke kan visas, bestämmes värdet å befintliga
djur, där icke särskilda omständigheter till annat föranleda, till belopp,
som för olika slag av djur i skilda åldersgrupper fastställas av riksskattenämnden.
Har sådan värde icke fastställts (såsom i fråga om dyrbarare
avelsdjur), bestämmes värdet till allmänna saluvärdet, reducerat med det
procenttal, varmed de av riksskattenämnden fastställda värdena å olika
slag av djur understiga genomsnittspriserna under år 1953 å dessa djurslag.

d) Skulle i något fall befinnas, att den skattskyldige eller någon, som står
honom nära, vidtagit åtgärd för att skattskyldig skall kunna tillgodoräkna
sig ett högre anskaffningsvärde än som synes rimligt, och kan det antagas
att detta skett för att ål någon av dem bereda obehörig förmån i beskattningsavseende,
skall anskaffningsvärdet i skälig mån jämkas.

i Itihnng Hl! riksdagens protokoll 1951. 1 samt. .Yr V.U

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

3. För skattskyldig, som vid senare tidpunkt än ovan under 2. sägs övergår
till beräkning av inkomst av jordbruksfastighet enligt bokföringsmässiga
grunder, skola bestämmelserna under 2. äga motsvarande tillämpning,
dock att, därest den ursprungliga kostnaden för nyuppsättning av inventarier
och djur samt anskaffningskostnad för byggnad icke kunna visas, värdet
å befintliga inventarier och djur skall, där icke särskilda omständigheter
till annat föranleda, upptagas till belopp, som motsvara de värden, som
av riksskattenämnden fastställts närmast före det första räkenskapsårets
utgång, samt värdet å byggnader skall upptagas till belopp, motsvarande
två tredjedelar av det vid den närmast före sistnämnda tidpunkt verkställda
fastighetstaxeringen åsatta jordbruksvärdet, minskat med däri ingående
skogsmarksvärde, i den mån det överstiger 25 000 kronor, samt med skäligt
värde å mera betydande naturtillgångar och särskilda förmåner. Har riksskattenämnden
icke fastställt värde å djur, bestämmes värdet till allmänna
saluvärdet, reducerat med det procenttal, varmed de av nämnden närmast
före nyssnämnda tidpunkt fastställda värdena å olika slag av djur understiga
motsvarande genomsnittspriser å dessa djurslag.

4. Därest skattskyldig, utan att redovisa inkomst av jordbruksfastighet
enligt bokföringsmässiga grunder, övergår till att, vid beräkning av avdrag
för värdeminskning av byggnad, beräkna avdraget å anskaffningskostnad,
skall värde å byggnad och fasta inventarier vid övergången bestämmas med
motsvarande tillämpning av bestämmelserna i punkterna 2 och 3.

Förslag

till

förordning angående ändring i förordningen den 26 juli 1947 (nr 577)
om statlig förmögenhetsskatt.

Härigenom förordnas, att 3 § 1 mom. och 9 § förordningen om statlig
förmögenhetsskatt samt anvisningarna till 3 och 4 §§ punkt 2 samma förordning
skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

Nuvarande lydelse:

3 §.

1 in o in. Vid förmögenhetsberäk ningen

—----tomträtt, vattenfalls rätt; c)

lös egendom, som är avsedd för
stadigvarande bruk i skattskyldigs
förvärvsverksamhet eller att däri omsättas
eller förbrukas, såsom levande
och döda inventarier, råämnen,
varor, förbrukningsartiklar och dylikt,
gruvor, patent- och förlagsrät -

Föreslagen lydelse:

3 §•

1 in o in. Vid förmögenhetsberäk ningen

—---tomträtt, vattenfalls rätt; c)

lös egendom, som är avsedd för
stadigvarande bruk i skattskyldigs
förvärvsverksamhet eller att däri omsättas
eller förbrukas, såsom djur
samt maskiner och andra inventarier,
råämnen, varor, jordbruks- och
skogsprodukter, förbrukningsartik -

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

Nuvarande lydelse:
ter, rätt till skogsavverkning å annans
mark samt rätt till stenbrott
och dylikt;

d) kapital, som--- beskatt ningsårets

utgång.

9 §■

Statlig förmögenhetsskatt---

beskattningsbara förmögenheten.

Såsom beskattningsbar---be skattningsårets

utgång.

Därest för---skattepliktiga

förmögenheten.

Har vid uppskattning av förmögenhet
den värdesättning av tillgångar i
rörelse, som skett i skattskyldigs räkenskaper
och som godkänts vid inkomstberäkningen,
frångåtts, skall
till grund för tillämpning av de i
tredje stycket meddelade bestämmelserna
läggas den sammanräknade
nettoinkomst som skulle hava fastställts,
om den vid förmögenhetsuppskattningen
gjorda värdesättningen
av tillgångarna tillämpats även vid
inkomstberäkningen. Vid beräkning
av den i föregående punkt avsedda
inkomsten skall iakttagas, att värdesättning
av tillgångarna vid utgången
av närmast föregående beskattningsår
skall ske enligt grunder
motsvarande dem, vilka tillämpats
vid förmögenhetsuppskattningen för
det beskattningsår varom fråga är.

Beskattningsbar förmögenhet —
--- kronor, bortfaller.

Anvisningar
till 3 och 4 §§.

2. Såsom affärsbruk---— skä liga

belopp.

Lager av-------i detalj.

Föreslagen lydelse:

lar och dylikt, gruvor, patent- och förlagsrätter,
rätt till skogsavverkning
å annans mark samt rätt till stenbrott
och dylikt;

d) kapital, som----beskatt ningsårets

utgång.

9 §•

Statlig förmögenhetsskatt----

beskattningsbara förmögenheten.

Såsom beskattningsbar---be skattningsårets

utgång.

Därest för----skattepliktiga

förmögenheten.

Har vid uppskattning av förmögenhet
den värdesättning av tillgångar
i rörelse eller å jordbruksfastighet,
som skett i skattskyldigs räkenskaper
och som godkänts vid inkomstberäkningen,
frångåtts, skall till
grund för tillämpning av de i tredje
stycket meddelade bestämmelserna
läggas den sammanräknade nettoinkomst
som skulle hava fastställts, om
den vid förmögenhetsuppskattningen
gjorda värdesättningen av tillgångarna
tillämpats även vid inkomstberäkningen.
Vid beräkning av den i
föregående punkt avsedda inkomsten
skall iakttagas, att värdesättning av
tillgångarna vid utgången av närmast
föregående beskattningsår skall
ske enligt grunder motsvarande dem,
vilka tillämpats vid förmögenhetsuppskattningen
för det beskattningsår
varom fråga är.

Beskattningsbar förmögenhet —
---kronor, bortfaller.

Anvisningar
till 3 och 4 §§.

2. Såsom affärsbruk---skä liga

belopp.

Lager av--- — i detalj.

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

Nuvarande lydelse:

Den omständigheten----för

förmögenhetsberäkningen.

I fråga om värdesättning av tillgångar
inom jordbruk med binäringar
samt skogsbruk gäller, att levande
inventarier sättas till sitt värde i
allmänna marknaden, och att vid värdesättning
av döda inventarier samma
förfarande följes, som ovan är
för rörelse angivet.

Föreslagen lydelse:

Den omständigheten-----för

förmögenhetsberäkningen.

I fråga om värdesättning av tillgångar
inom jordbruk med binäringar
samt skogsbruk gäller, att djur
sättas till sitt värde i allmänna marknaden
samt att vid värdesättning av
övriga lagertillgångar ävensom maskiner
och andra för stadigvarande
bruk avsedda tillgångar samma förfarande
följes, som ovan är för rörelse
angivet.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1953; dock skola äldre
bestämmelser tillämpas vid 1953 års taxering, så ock vid eftertaxering för
år 1953 eller tidigare år.

Förslag

till

förordning om ändring i taxeringsförordningen den
28 september 1928 (nr 379).

Härigenom förordnas, att 31 §, 32 § 3 inom., 33 §, 35 § 3 inom., 36 §
1 inom., 39 § 6 inom., 40 § 2 inom., 78 §, 79 § 2 och 3 inom., 80a §, 93 § och
140 § taxeringsförordningen1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives.

Nuvarande lydelse: Föreslagen lydelse:

31 §.

Vid självdeklaration för aktiebolag
eller bostadsrättsförening, så ock vid
självdeklaration för annan deklarationsskyldig,
som under beskattningsåret
enligt lag varit skyldig föra
handelsböcker eller som, utan att
sådan skyldighet förelegat, likväl under
beskattningsåret fört dylika böcker
i av honom bedriven rörelse,
skall fogas bestyrkt avskrift av
balansräkning för beskattningsåret
och balansräkning för det närmast 1 2

31 §.

Vid självdeklaration för aktiebolag
eller bostadsrättsförening, så ock vid
självdeklaration för annan deklarationsskyldig,
som under beskattningsåret
varit skyldig föra räkenskaper
eller som, utan att sådan skyldighet
förelegat, likväl under beskattningsåret
fört räkenskaper i av honom bedriven
rörelse, skall fogas bestyrkt
avskrift av balansräkning för beskattningsåret
och balansräkning för det
närmast föregående räkenskapsåret

1 Senaste lydelse av 31 § och 36 § 1 mom. se 1951: , av 82 § 3 mom., 35 § 3 mom., 79 §

2 mom., 80 a § och 140 § se 1943:855, av 33 § se 1950:313, av 39 § 6 mom., 40 § 2 mom. och
79 § 3 mom. se 1935:255, av 78 § se 1950:254 samt av 93 § se 1917:578.

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

Nuvarande lydelse:
föregående räkenskapsåret samt av
vinst- och förlusträkning för beskattningsåret,
om sådan räkning ingått
i bokföringen. Vid självdeklaration
för annan bostadsförening än bostadsrättsförening
skola fogas dels
av styrelsen undertecknad uppgift om
föreningens ställning vid beskattningsårets
början och slut dels ock
bestyrkt avskrift av vinst- och förlusträkning
för samma år, om sådan
ingått i föreningens bokföring.

Vid självdeklaration---des sa

uppgifter.

För verk----att utgiva.

För inländsk------enbart liv försäkringsrörelse.

32 §.

3 inom. Skattskyldig, som under
beskattningsåret enligt lag varit skyldig
föra handclsböcker eller, utan att
sådan skyldighet förelegat, likväl fört
dglika böcker i av honom bedriven
rörelse, åligger att efter anmaning av
taxeringsintendent, i den utsträckning
denne prövar nödigt, tillhandahålla
sin bokföring med därtill hörande
handlingar för granskning,
varom förmäles i 79 och 93 §§. Enahanda
skyldighet åligger rörelseidkarc,
som ej fört handclsböcker, med
avseende å av honom förda anteckningar
rörande intäkter och utgifter

Föreslagen lydelse:

samt av vinst- och förlusträkning för
beskattningsåret, om sådan räkning
ingått i bokföringen. Vid självdeklaration
för annan bostadsförening än
bostadsrättsförening skola fogas dels
av styrelsen undertecknad uppgift om
föreningens ställning vid beskattningsårets
början och slut dels ock
bestyrkt avskrift av vinst- och förlusträkning
för samma år, om sådan
ingått i föreningens bokföring.

Vid självdeklaration---des sa

uppgifter.

För aktiebolag---att utgiva.

För inländsk----enbart liv försäkringsrörelse.

Idkare av jordbruk eller skogsbruk,
vilken påyrkar att bliva taxerad
för inkomst av jordbruksfastighet
enligt bokföringsmässiga grunder,
skall senast tre månader före ingången
av det första beskattningsår,
för vilket taxering skall ske enligt sådana
grunder, göra anmälan härom
till taxeringsinbendenten i det län,
där jordbruksfastigheten är belägen.

32 §.

3 in o in. Skattskyldig, som under
beskattningsåret varit skyldig föra
räkenskaper eller, utan att sådan
skyldighet förelegat, likväl fört räkenskaper
i av honom bedriven rörelse,
åligger att efter anmaning av taxeringsintendent,
i den utsträckning
denne prövar nödigt, tillhandahålla
sin bokföring med därtill hörande
handlingar för granskning, varom
förmäles i 79 och 93 §§. Enahanda
skyldighet åligger idkare av jordbruk,
skogsbruk eller rörelse, som ej
fört räkenskaper, med avseende å av
honom förda anteckningar rörande

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

Nuvarande lydelse: Föreslagen lydelse:

inom rörelsen jämte därtill hörande
handlingar.

Vad nu —------och handlingar.

33 §.

Till ledning vid taxeringen för inkomst
eller förmögenhet skola varje
år utan anmaning följande uppgifter
meddelas, nämligen

a ) av arbetsgivare beträffande person,
som hos honom innehaft anställning
eller uppdrag eller utfört tillfälligt
arbete eller som av honom åtnjutit
pension:

uppgift för envar, på sätt nedan i
denna paragraf närmare angives, angående
hans förmåner under nästföregående
år i avlöning, arvode eller
annan ersättning för utfört arbete eller
i pension,

dock att annan arbetsgivare än
statlig eller kommunal myndighet eller
juridisk person är skyldig avlämna
uppgift endast i fråga om sådana
förmåner, som utgått från av honom
utövad rörelse eller från av honom
bedrivet jordbruk eller skogsbruk,
samt att uppgiftsskyldighet för ersättning
för tillfälligt arbete icke föreligger,
om sådan ersättning under
året utgått med mindre än etthundra
kronor till samma mottagare eller om
beloppet utgått till rörelseidkare, som
enligt lag varit skyldig föra handelsböcker; b)

av försäkringsbolag------ut betalts,

angående det utbetalda beloppet.

I uppgift — — — avdrag skett.

Beträffande annan — — — för
lyftning.

Vid fullgörande----nämnda

debetsedel.

intäkter och utgifter inom jordbruket,
skogsbruket eller rörelsen jämte
därtill hörande handlingar.

Vad nu---och handlingar.

33 §.

Till ledning vid taxeringen för inkomst
eller förmögenhet skola varje
år utan anmaning följande uppgifter
meddelas, nämligen

a ) av arbetsgivare beträffande person,
som hos honom innehaft anställning
eller uppdrag eller utfört tillfälligt
arbete eller som av honom åtnjutit
pension:

dock att annan arbetsgivare än
statlig eller kommunal myndighet eller
juridisk person är skyldig avlämna
uppgift endast i fråga om sådana
förmåner, som utgått från av honom
utövad rörelse eller från av honom
bedrivet jordbruk eller skogsbruk,
samt att uppgiftsskyldighet för ersättning
för tillfälligt arbete icke föreligger,
om sådan ersättning under
året utgått med mindre än etthundra
kronor till samma mottagare eller om
beloppet utgått till sådan idkare av
rörelse, jordbruk eller skogsbruk,
som varit skyldig föra räkenskaper;

b) av försäkringsbolag ------ut betalts,

angående det utbetalda beloppet.

I uppgift — — — avdrag skett.

Beträffande annan —--- för

lyftning.

Vid fullgörande---nämnda

debetsedel.

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

Nuvarande lydelse:

Arbetsgivare, som avlämnar uppgift
varom under a ) förmäles, skall
samtidigt avlämna ett särskilt sammandrag,
upptagande namn å den
person eller de personer, varom fråga
är, ävensom beträffande var och en
av dem uppgift angående de åtnjutna
förmånernas belopp samt huruvida
till beloppet ej angiven förmån utgått.
Skyldighet att avlämna dylikt
sammandrag föreligger dock icke för
statlig eller kommunal myndighet, ej
heller för annan arbetsgivare om antalet
uppgifter överstiger 25 eller om
i uppgifterna avsedd ersättning eller
pension utgått från sådan av arbetsgivaren
utövad rörelse, vars resultat
i arbetsgivarens självdeklaration redovisas
å blankett avsedd för rörelse
med ordnad bokföring, som avslutats
medelst vinst- och förlustkonto
i huvudbok.

35 §.

3 m o in. Utövare av rörelse, som
har att avlämna uppgift enligt 33 §
är skyldig att, efter anmaning av
taxeringsintendent, för kontroll av
uppgifternas riktighet och fultständighet
tillhandahålla sina handelsböcker
med därtill hörande handlingar
eller, därest handelsböcker
icke förts, förda anteckningar rörande
intäkter och utgifter inom rörelsen.

Har rörclseidkare från rörelsen till
annan utbetalt ränta å gäld och är
ej fråga om lån mot obligationer,
förlagsbevis eller andra för den allmänna
rörelsen avsedda förskriv -

Föreslagen lydelse:

Arbetsgivare, som avlämnar uppgift
varom under a ) förmäles, skall
samtidigt avlämna ett särskilt sammandrag,
upptagande namn å den
person eller de personer, varom fråga
är, ävensom beträffande var och
en av dem uppgift angående de åtnjutna
förmånernas belopp samt huruvida
till beloppet ej angiven förmån
utgått. Skyldighet att avlämna
dylikt sammandrag föreligger dock
icke för statlig eller kommunal myndighet,
ej heller för annan arbetsgivare
om antalet uppgifter överstiger
25 eller om i uppgifterna avsedd
ersättning eller pension utgått från
sådant av arbetsgivaren bedrivet
jordbruk eller skogsbruk eller från
sådan av honom utövad rörelse, vars
resultat i arbetsgivarens självdeklaration
redovisas å blankett avsedd
för jordbruksfastighet eller rörelse
med ordnad bokföring, som avslutats
medelst vinst- och förlustkonto i huvudbok.

35 §.

3 in o m. läkare av jordbruk, skogsbruk
eller rörelse, som har att avlämna
uppgift enligt 33 §, är skyldig
att, efter anmaning av taxeringsintendent,
för kontroll av uppgifternas
riktighet och fullständighet tillhandahålla
sina räkenskaper med därtill
hörande handlingar eller, därest räkenskaper
icke förts, förda anteckningar
rörande intäkter och utgifter
inom jordbruket, skogsbruket eller
rörelsen.

Har i första stycket omförmäld
näringsidkare från jordbruket, skogsbruket
eller rörelsen till annan utbetalt
ränta å gäld och är ej fråga om
lån mot obligationer, förlagsbevis cl -

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

Nuvarande lydelse:

ningar, åligger honom sådan skyldighet,
soin i första stycket sägs, jämväl
för kontroll av lämnad uppgift
om borgenären eller för att bereda
beskattningsmyndighet upplysning
i sådant avseende.

Angående den granskning av handelsböcker
och andra handlingar,
som i detta mom. avses, gäller vad i
79 och 93 §§ sägs.

36 §.

1 m o in. Självdeklaration, som —
---under taxeringsåret.

Staten, landsting —--31 mars.

Aktiebolag, så ock annan, som
nästföregående år enligt lag varit
skyldig föra handelsböcker, må tillgodonjuta
liknande anstånd, därest
räkenskapsåret gått till ända senare
än den 31 oktober året näst före
taxeringsåret.

På ansökan — — —- för avlämnandet.

Vad i-----eller rederi.

39 §.

6 m o in. Underlåter någon, som
mottagit anmaning enligt 32 § 3
mom. att tillhandahålla handelsböcker
eller andra handlingar, att efterkomma
dylik anmaning, må för
handlingarnas tillhandahållande anlitas
biträde av länsstyrelsen, som
äger förelägga den försumlige, därest
han icke är offentlig tjänsteman,
lämpligt vite.

40 §.

2 mom. Hörsammas icke anmaning
att avlämna uppgift enligt 33 §,

Föreslagen lydelse:

ler andra för den allmänna rörelsen
avsedda förskrivningar, åligger honom
sådan skyldighet, som i första
stycket sägs, jämväl för kontroll av
lämnad uppgift om borgenären eller
för att bereda beskattningsmyndighet
upplysning i sådant avseende.

Angående den granskning av räkenskaper
och andra handlingar, som
i detta mom. avses, gäller vad i 79
och 93 §§ sägs.

36 §.

1 in o in. Självdeklaration, som —
— — under taxeringsåret.

Staten, landsting---31 mars.

Aktiebolag, så ock annan, som
nästföregående år varit skyldig föra
räkenskaper, må tillgodonjuta liknande
anstånd, därest räkenskapsåret
gått till ända senare än den 31
oktober året näst före taxeringsåret.

På ansökan — — — för avlämnandet.

Vad i---eller rederi.

39 §.

6 m o m. Underlåter någon, som
mottagit anmaning enligt 32 § 3
inom. att tillhandahålla räkenskaper
eller andra handlingar, att efterkomma
dylik anmaning, må för handlingarnas
tillhandahållande anlitas
biträde av länsstyrelsen, som äger
förelägga den försumlige, därest han
icke är offentlig tjänsteman, lämpligt
vite.

40 §.

2 m o in. Hörsammas icke anmaning
att avlämna uppgift enligt 33 §,

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

Nuvarande lydelse:

34 § eller 35 § 1 eller 2 inom. eller
anmaning enligt 35 § 3 mom. att
tillhandahålla handelsböcker eller
andra handlingar, må för uppgiftens
införskaffande eller handlingarnas
tillhandahållande anlitas biträde av
länsstyrelsen, som äger förelägga
den försumlige, därest han icke är
offentlig tjänsteman, lämpligt vite.

78 §.

Taxeringsnämndens ordförande —
— — om förhållandet;

f ) att, därest i avgiven självdeklaration
avdrag skett för periodiskt understöd
eller för ränta å gäld samt
av deklarationen eller annan erhållen
uppgift framgår, att beloppet åtnjutits
av någon, som icke skall
taxeras inom distriktet och som icke
kan antagas vara bokföringspliktig
rörclseidkare, lämna underrättelse
därom till vederbörande taxeringsnämndsordförande; g

) att även------vinnande be hövligt.

Det åligger----nämnden kun na

lämnas.

På begäran-------ordföranden

kunna lämnas.

79 §.

2 in o m. Anser taxeringsnämndens
ordförande anledning föreligga
att för ändamål, som i 35 § 3 mom.
sägs, granskning av där oinförmäld
rörelscidkares bokföring äger rum,
framställes begäran härom hos vederbörande
taxeringsintendent, vilken
bär att vidare förfara på sätt i 1
inom sägs. Framkomma vid granskningen
omständigheter av beskaffen -

Föreslagen lydelse:

34 g eller 35 § 1 eller 2 inom. eller
anmaning enligt 35 § 3 mom. att tillhandahålla
räkenskaper eller andra
handlingar, må för uppgiftens införskaffande
eller handlingarnas tillhandahållande
anlitas biträde av
länsstyrelsen, som äger förelägga
den försumlige, därest han icke är
offentlig tjänsteman, lämpligt vite.

78 §.

Taxeringsnämndens ordförande —
----om förhållandet;

f ) att, därest i avgiven självdeklaration
avdrag skett för periodiskt
understöd eller för ränta å gäld samt
av deklarationen eller annan erhållen
uppgift framgår, att beloppet åtnjutits
av någon, som icke skall taxeras
inom distriktet och som icke kan
antagas vara sådan idkarc av jordbruk,
skogsbruk eller rörelse, som är
skyldig föra räkenskaper, lämna underrättelse
därom till vederbörande
laxeringsnämndsordf örande;

g ) att även---vinnande be hövligt.

Det åligger-----nämnden kun na

lämnas.

På begäran-----ordföranden

kunna lämnas.

79 §.

2 in o in. Anser taxeringsnämndens
ordförande anledning föreligga
att för ändamål, som i 35 § 3 mom.
sägs, granskning av där omförmäld
näringsidkares bokföring äger rum,
framställes begäran härom hos vederbörande
taxeringsintendent, vilken
bär att vidare förfara på sätt i
1 inom. sägs. Framkomma vid
granskningen omständigheter av be -

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

Nuvarande lydelse:

het att kunna antagas inverka å annan
taxeringsnämnds taxeringsåtgärd,
skall taxeringsintendenten föranstalta
om underrättelse härom till
ordföranden i denna nämnd.

3 mom. Granskning, som i denna
paragraf avses, skall såvitt möjligt
ske på sådant sätt och på sådan
tid att den icke förorsakar hinder i
verksamheten för den, vars bokföring
är föremål för granskningen.
Där han det begär och det lämpligen
kan ske, skall granskningen verkställas
hos honom. Hava handelsböcker
eller andra handlingar överlämnats
för granskningen, skola de så
fort ske kan återställas. Meddelande
om resultatet av granskningen skall
snarast lämnas den, vars bokföring
varit föremål för granskningen.

80 a §.

Taxeringskonsulent åligger att
granska självdeklarationer och andra
uppgifter, som avgivas av rörelseidkare
vilka är o fysiska personer,
oskifta dödsbon eller familjestiftelser.
Han har därjämte att granska
andra deklarationer och uppgifter av
mera invecklad beskaffenhet, vilka
taxeringsnämnd överlämnar till honom
för granskning.

Taxeringskonsulent äger-----

dess beslut.

Föreslagen lydelse:

skaffenhet att kunna antagas inverka
å annan taxeringsnämnds taxeringsåtgärd,
skall taxeringsintendenten
föranstalta om underrättelse härom
till ordföranden i denna nämnd.

3 m o m. Granskning, som i denna
paragraf avses, skall såvitt möjligt
ske på sådant sätt och på sådan tid
att den icke förorsakar hinder i verksamheten
för den, vars bokföring är
föremål för granskningen. Där han
det begär och det lämpligen kan ske,
skall granskningen verkställas hos
honom. Hava räkenskaper eller andra
handlingar överlämnats för granskningen,
skola de så fort ske kan återställas.
Meddelande om resultatet av
granskningen skall snarast lämnas
den, vars bokföring varit föremål för
granskningen.

80 a §.

Taxeringskonsulent åligger att
granska självdeklarationer och andra
uppgifter, avgivna av fysiska personer,
oskifta dödsbon eller familjestiftelser,
vilka åro rörelseidkare eller
sådana idkare av jordbruk eller
skogsbruk, som äro skyldiga föra räkenskaper.
Han har därjämte att
granska andra deklarationer och uppgifter
av mera invecklad beskaffenhet,
vilka taxeringsnämnd överlämnar
till honom för granskning.

Taxeringskonsulent äger -------------

dess beslut.

93 §.

Taxeringsintendenten har---

57 § 3 mom. kommunalskattelagen.

Finner taxeringsintendenten för en
behörig taxering av skattskyldig, som
i 32 § 3 mom. omförmäles, vara nödigt,
att granskning verkställes av

93 §.

Taxeringsintendenten har----

57 § 3 mom. kommunalskattelagen.

Finner taxeringsintendenten för en
behörig taxering av skattskyldig,
som i 32 § 3 mom. omförmäles, vara
nödigt, att granskning verkställes av

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

Nuvarande lydelse:

den skattskyldiges bokföring eller,
dä den skattskyldige varit delägare
i vanligt handelsbolag, kommanditbolag
eller rederi, av bolagets eller
rederiets bokföring, eller anser taxeringsintendenten
anledning föreligga
att för ändamål, som i 35 § 3 mom.
sägs, granskning av där omförmäld
rärelseidkares bokföring äger rum,
bör taxeringsintendenten föranstalta
om sådan granskning, därvid biträde
av sakkunnig må anlitas. Tillkommer
jämlikt 55 § 1 mom. anmaningsrätten
annan taxeringsintendent,
bör framställning om granskning
göras hos denne. Angående
granskningens utförande skall i varje
fall gälla vad i 79 § 3 mom. sägs.

Jämväl i------föranstalta där om.

Finner taxeringsintendenten-------

— taxeringsnämndens ordförande.

Landskamreraren har---er forderlig

utredning.

I fråga — — — likformig taxering.

140 §.

Den som-----med dagsböter.

Vad som med stöd av bestämmelserna
i denna förordning inhämtats
vid granskning av handelsbok eller
annan räkenskapshandling må ej yppas
i vidare mån än som erfordras
för vinnande av det med granskningen
avsedda ändamålet. Bryter någon
häremot straffes, där han ej för sin
förseelse är underkastad ansvar för
tjänstefel, med dagsböter eller fängelse
i högst sex månader.

Föreslagen lydelse:

den skattskyldiges bokföring eller,
då den skattskyldige varit delägare i
vanligt handelsbolag, kommanditbolag
eller rederi, av bolagets eller rederiets
bokföring, eller anser taxeringsintendenten
anledning föreligga
att för ändamål, som i 35 § 3 mom.
sägs, granskning av där omförmäld
näringsidkares bokföring äger rum,
bör taxeringsintendenten föranstalta
om sådan granskning, därvid biträde
av sakkunnig må anlitas. Tillkommer
jämlikt 55 § 1 mom. anmaningsrätten
annan taxeringsintendent,
bör framställning om granskning
göras hos denne. Angående
granskningens utförande skall i varje
fall gälla, vad i 79 § 3 mom. sägs.

Jämväl i----föranstalta där om.

Finner taxeringsintendenten---

— taxeringsnämndens ordförande.

Landskamreraren har----er forderlig

utredning.

I fråga — — — likformig taxe o

ring.

140 §.

Den som---med dagsböter

Vad som med stöd av bestämmelserna
i denna förordning inhämtats
vid granskning av räkenskaper må ej
yppas i vidare män än som erfordras
för vinnande av det med granskningen
avsedda ändamålet. Bryter
någon häremot straffes, där han ej
för sin förseelse är underkastad ansvar
för tjänstefel, med dagsböter eller
fängelse i högst sex månader.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1954; dock skall bestämmelsen
i 31 g sista stycket träda i kraft den 1 juli 1952.

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

Förslag

till

förordning om skyldighet för vissa idkare av jordbruk eller skogsbruk
att föra räkenskaper såsom underlag för taxering.

Härigenom förordnas som loljer.

1 §•

Idkare av jordbruk eller skogsbruk, som påyrkar att bliva taxerad för inkomst
av jordbruksfastighet enligt bokföringsmässiga grunder, är skyldig
att såsom underlag för taxeringen föra räkenskaper på sätt nedan sägs.

Staten och kommun samt aktiebolag, bolag, som blivit infört i handelsregistret,
och sambruksförening äro icke skyldiga föra räkenskaper enligt
denna förordning.

Vad i allmän lag stadgas angående handelsböcker samt angående påföljd
vid åsidosättande av skyldighet att föra dylika böcker skall icke tillämpas
beträffande räkenskaper, som föras enligt denna förordning.

2 §•

Räkenskaperna skola föras i enlighet med allmänna bokföringsgrunder
samt med iakttagande av vad beträffande jordbruk eller skogsbruk är
allmänt brukligt och överenstämmande med god sed.

3 §•

I räkenskaperna skall lämnas redovisning för intäkter och kostnader i
jordbruket, dess binäringar och skogsbruket samt för näringsidkarens tillgångar
och skulder, så att därav kan bedömas verksamhetens gång och näringsidkarens
ekonomiska ställning vid dess början och vid utgången av varje
räkenskapsår.

Till fullgörande härav skall näringsidkaren föra:

a) dagbok, upptagande intäkter och kostnader, därvid till intäkter hänföres
även värdet av de förnödenheter och produkter, vilka uttagits från
jordbruket eller skogsbruket för att användas för eget, anställdas eller undantagstagares
behov eller liknande ändamål eller för den fortsatta driften,
såsom för ny-, till- eller ombyggnad å fastigheten eller grundförbättring därå
eller underhåll av byggnader, stängsel och inventarier å fastigheten eller
eljest för driften, eller å annan av näringsidkaren innehavd fastighet eller
i rörelse, som av honom drivits; samt

b) inventariebok, innehållande inventarium och balansräkning.

Härutöver skall näringsidkaren föra de övriga böcker, vilka med hänsyn

till verksamhetens omfattning och beskaffenhet erfordras.

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

Inventarium och balansräkning, som avse ställningen vid räkenskapsårs
utgång, skola vara införda i inventarieboken inom två månader därefter.

4 §•

Räkenskapsböcker skola, där de icke bestå av betryggande lösblads- eller
kortsystem, vara bundna och hava sidorna eller uppslagen numrerade i löpande
sifferföljd. Dagbok må bestå av en eller flera böcker. Dagbok och inventariebok
må icke utgöras av lösblads- eller kortsystem.

Införing skall göras med bläck, skrivmaskin, anilinpenna eller på annat
varaktigt sätt. Tomma mellanrum må ej lämnas, där enligt gängse bokföringsregler
införingar skola göras i löpande följd. Radering får ej förekomma,
ej heller får något av innehållet genom överstrykning eller annorledes
göras oläsligt. Göres ändring i eller tillägg till införing, skall tillika riktigheten
därav vitsordas och dagen för åtgärden utsättas. Ur bunden bok må
blad icke borttagas.

Ankommande brev, räkningar och övriga handlingar, som hava betydelse
för verksamheten, skola förvaras i ordnat skick. Handlingar, som avsändas,
skola kopieras. Kopiorna skola likaledes förvaras i ordnat skick.

5 §•

I dagboken skola intäkter och kostnader i jordbruket och skogsbruket
med det undantag, som i andra stycket sägs, införas dagligen post för post.
Intäkter och kostnader under dagen av likartad beskaffenhet må dock införas
i en post, om betryggande åtgärder vidtagas för beloppens specifikation.
Där verksamhetens art och omfång det påkallar, må med införandet av
gemensam post anstå till nästa söckendag''.

Förnödenheter och produkter, vilka uttagits från jordbruket eller skogsbruket
för att användas för eget, anställdas eller undantagstagares behov eller
liknande ändamål, må, därest i huvudsak samma myckenheter uttagas varje
dag eller vecka, antecknas i dagboken i slutet av varje vecka.

Vid den löpande räkenskapsföringen skall i övrigt särskilt iakttagas, att
upplysning på ett klart och överskådligt sätt lämnas om de fordringar och
skulder, som uppkommit i jordbruket eller skogsbruket, därvid borgenärernas
och gäldenärernas namn samt storleken av en vars fordran eller skuld
skola angivas, om omkostnaderna för verksamheten, om vad näringsidkaren
i penningar eller eljest däri insatt eller därur uttagit, om de växlar, som med
verksamheten hava samband, samt om de borgens- och övriga ansvarsförbindelser
för annan, vilka näringsidkaren i och för verksamheten ingått.

6 §•

Inventariet skall upptaga näringsidkarens samtliga tillgångar i fastigheter,
djurbestånd, jordbruks- och skogsprodukter samt varulager i övrigt, inventarier,
övriga lösören, fordringar, värdepapper, kontanta penningar och
annat ävensom hans samtliga skulder, vare sig tillgångarna och skulderna
ingå i jordbruket eller skogsbruket eller ej. Tillgångar och skulder skola

Kungl. Maj. ts proposition nr 191.

specificeras, och för varje post skall värde därå utsättas. Inventarier av mindre
betydenhet må dock sammanföras i gemensamma poster. Lösören, som
icke ingå i verksamheten, ma Jikasa upptagas i en post. Jämväl i övrigt må i
en post sammanföras sinsemellan likartade tillgångar eller skulder, så framt
de äro med åsatta värden överskådligt införda i särskild bok eller bilaga
och hänvisning göres till denna. Tillgångar och skulder skola var för sig
sammanräknas och skillnaden mellan slutsummorna utsättas.

Inom linjen skola angivas dels samtliga borgens- och övriga ansvarsförbindelser
för annan, vilka näringsidkaren iklätt sig, i den mån de icke upptagits
bland skulderna, dels ock samtliga av näringsidkaren ställda panter,
vare sig förbindelserna eller panterna äga samband med jordbruket eller
skogsbruket eller icke.

7 §•

Balansräkningen skall utgöra ett översiktligt sammandrag av inventariet.
Den skall vara uppställd i lämpliga huvudposter och jämväl avse i inventariet
inom linjen lämnade uppgifter.

8 §■

Vid upprättande av inventarium och balansräkning skall vidare iakttagas:

1) Näringsidkarens tillgångar må icke upptagas över sina verkliga värden.

2) Tillgångar, avsedda till stadigvarande bruk för näringsidkaren, må
dock upptagas till det belopp, vartill kostnaderna för deras anskaffning eller
tillverkning uppgått, ehuru verkliga värdet är lägre än detta belopp. I så
fall skall dock därå årligen avskrivas det belopp, som motsvarar tillgångarnas
av ålder och nyttjande eller annan därmed jämförlig orsak uppkomna
värdeminskning. I stället för sådan avskrivning må motsvarande belopp
kunna uppföras bland skulderna å särskilt värdeminskningskonto. Sådant
konto må icke minskas annorledes än genom en minskningen motsvarande
avskrivning å ifrågavarande tillgångar.

Upptagas tillgångar, som här avses, vid slutet av det räkenskapsår, varunder
de anskaffats eller tillverkats, till högre belopp än det, vartill kostnaderna
för deras anskaffning eller tillverkning uppgått, eller åsättes dylika
tillgångar högre värde än i närmast föregående balansräkning, skall i balansräkningen
angivas med vilket belopp höjning skett.

Djur må icke upptagas till lägre värde än som överensstämmer med de
vid taxeringen gällande lägsta värdena.

3) Skulder och fordringar avseende verksamheten skola upptagas skilda
från näringsidkarens övriga skulder och fordringar. Skulderna för verksamheten
uppdelas i låneskulder och övriga skulder.

4) Osäkra fordringar skola upptagas endast till de belopp, varmed de beräknas
komma att inflyta. Värdelösa fordringar må icke uppföras såsom
tillgång.

Kanyl. Ma j. ts proposition nr 191.

9 §•

Därest räkenskapsavslutning sker medelst vinst- och förlustkonto i huvudbok,
skola vinster och förluster för jordbruket, dess binäringar och skogsbruket
upptagas i lämpliga huvudposter i enlighet med vad beträffande
jordbruk eller skogsbruk är allmänt brukligt.

10 §.

Inventariet och balansräkningen skola av näringsidkaren med hans underskrift
bestyrkas.

11 §•

Räkenskapsår må icke överstiga tolv månader. Vid verksamhetens början
ävensom vid omläggning av räkenskapsår må det dock utsträckas att
omfatta högst aderton månader.

12 §.

Räkenskaperna med därtill hörande brev, räkningar, kopior och övriga
handlingar skola förvaras under tio år, räknat från utgången av det räkenskapsår,
varunder sista inskrivningen eller anteckningen gjordes eller handlingen
eller kopian tillkom.

13 §.

Åsidosätter idkare av jordbruk eller skogsbruk uppsåtligen eller av grov
oalctsamhet honom enligt denna förordning åliggande skyldighet att föra
räkenskaper och sker detta på sådant sätt, att ur räkenskaperna icke kunna
inhämtas för näringsidkarens taxering erforderliga uppgifter, straffes med
dagsböter.

14 §.

Ivungl. Maj :t äger utfärda för tillämpning av denna förordning erforderliga
särskilda föreskrifter.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1953.

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

Utdrag av protokollet över finansärenden, hållet inför Hans
Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms slott den
30 mars 1951.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén. statsråden
Sköld, Quensel, Zetterberg, Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg,
Andersson, Lingman, Hammarskjöld, Nygren.

Chefen för finansdepartementet, statsrådet Sköld, anmäler efter gemensam
beredning med chefen för jordbruksdepartementet fråga om taxering
av inkomst av jordbruksfastighet enligt bokföringsmässiga grunder, m. m.
samt anför därvid följande.

I. Inledning.

I betänkande nr 21 bar bevillningsutskottet vid 1943 års riksdag behandlat
fragan om taxering av jordbruksinkomst efter bokföringsmässiga
grunder och därvid bl. a. anfört, att enligt i kommunalskattelagen givna
föreskrifter inkomst av jordbruksfastighet skulle beräknas enligt den s. k.
kontantprincipen, vilken innebure att intäkterna ansåges hava åtnjutits
under det beskattningsår, då desamma av den skattskyldige uppburits eller
blivit för honom tillgängliga för lyftning. Driftkostnaderna i jordbruk ansåges
belöpa på det beskattningsår, under vilket de betalts. Utan hinder av
dessa bestämmelser hade emellertid i praxis jordbrukare i vissa fall medgivits
rätt att vid taxering beräkna inkomsten av jordbruk efter bokföringsmässiga
grunder. En förutsättning för godkännande av en sådan beräkning
torde dock ha varit, att ordnad bokföring med räkenskapsavslutning funnes
samt att densamma kunde förväntas komma till fortsatt användning, så
att trygghet förelåge för en likformig taxering i framtiden.

Även enligt utskottets mening torde under angivna förutsättning rätt för
jordbrukare till taxering efter bokföringsmässiga grunder kunna anses föreligga.
Frånvaron av uttryckliga bestämmelser i ifrågavarande hänseende
medförde emellertid en viss oklarhet såväl beträffande de betingelser, under
vilka denna rätt kunde sägas vara för handen, som ock rörande rättighetens
omfattning.

Frågan om införande av uttryckliga bestämmelser om rätt för jordbrukare
att taxeras enligt bokföringsmässiga grunder hade tidigare vid upprepade
tillfällen varit under behandling utan att någon utredning i ämnet

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

kommit till stånd. Utskottet ansåge för sin del angeläget, att en sådan utredning
utan dröjsmål ägde rum. Ej minst med hänsyn till betydelsen av
att taxeringsmyndigheterna, då jordbrukare medgåves rätt att taxeras enligt
bokföringsmässiga grunder, tillämpade enhetliga principer syntes en
reglering på förevarande område vara i hög grad önskvärd. Vid utredningen
torde enligt utskottets mening böra övervägas, huruvida bokföringsplikt
borde föreskrivas för åtminstone vissa kategorier av jordbrukare, i första
band givetvis de större jordbrukarna. Införande av en allmän bokföringsplikt
för jordbrukare torde däremot vara uteslutet. Tänkbart vore att bokföringen
för jordbruk skulle kunna vara av något enklare slag än för rörelse.
Vid utredningen borde även undersökas, i vilken utsträckning avskrivningar
skulle vara medgivna i beskattningshänseende för värdeminskning
å inventarier, då taxering ägde rum enligt bokföringsmässiga grunder.
Särskilda bestämmelser borde även meddelas rörande inkomstberäkningen
vid övergången till nytt redovisningssystem.

Bevillningsutskottet har vidare funnit utredning böra verkställas rörande
grunderna för beräkning av överpris och merkostnad vid ny-, till- eller ombyggnad
av fastighet och nyuppsättning av maskiner och andra för stadigvarande
bruk avsedda inventarier samt angående frågan om avskrivning för
värdeminskning å driftbyggnader i jordbruket.

Under åberopande av nämnda betänkande har 1943 års riksdag i skrivelse,
nr 185, hemställt att Kungl. Maj :t ville låta verkställa utredning om ändring
av gällande skatteförfattningar i de delar, som berörts i betänkandet,
och därvid beakta vad i betänkandet anförts samt snarast möjligt för riksdagen
framlägga de förslag, vartill utredningen kunde föranleda.

I anledning härav tillkallade dåvarande chefen för finansdepartementet,
statsrådet Wigforss, mPd stöd av Kungl. Maj:ts den 12 november 1943
givna bemyndigande samma dag landskamreraren A. T. Rietz, ordförande,
ledamoten av riksdagens första kammare V. G. Lodenius samt ledamöterna
av riksdagens andra kammare K. A. M. Andersson, S. Janson och W. Svensson
att såsom sakkunniga inom departementet verkställa utredning av frågan
om införande av uttryckliga bestämmelser om rätt för jordbrukare att
taxeras enligt bokföringsmässiga grunder jämte vissa andra därmed sammanhängande
frågor.

De sakkunniga, vilka antagit benämningen 1943 års jordbrukstaxeringssakkunniga,
avgåvo den 19 februari 1946 betänkande med förslag till ändrade
bestämmelser i fråga om taxering av inkomst av jordbruksfastighet
samt lag om jordbruksbokföring (SOU 1946:29) med därvid fogade förfatlningsförslag;
författningsförslagen torde såsom Rihang få fogas vid statsrådsprotokollet
i detta ärende.

Över betänkandet ha efter remiss yttranden avgivits av kammarrätten,
statskontoret, domänstyrelsen, lantbruksstyrelsen, kommerskollegium (med
överlämnande av yttranden från Stockholms handelskammare, handelskammaren
i Göteborg och Skånes handelskammare), överståthållarämbetet,
samtliga länsstyrelser (med överlämnande av yttranden från hushållnings :!

Bihang till riksdagens protokoll 1051. 1 sand. .Yr /!)/.

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

sällskapen), mellankommunala prövningsnämnden, statens forskningskommitté
för lantmannabyggnader, stiftsnämnderna i Uppsala ärkestift samt
Lunds, Skara och Härnösands stift, Svenska landskommunernas förbund,
Svenska landstingsförbundet, Sveriges lantbruksförbund, Riksförbundet
landsbygdens folk, Småbrukarnas riksförbund, Sveriges industriförbund,
Sveriges köpmannaförbund, Sveriges skogsägareförbund, Svenska ^^arbetsgivareföreningen,
Svenska lantarbetareförbundet och Taxeringsnämndsordförandenas
riksförbund (med överlämnande av yttranden från ett antal
länsföreningar).

De sakkunnigas förslag har underkastats en närmare granskning och överarbetning
inom finansdepartementet. Denna överarbetning, vilken skett med
beaktande av vissa av de i remissyttrandena framställda erinringarna, har
lett till upprättande av förslag till

1) lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september 1928 (nr
370),

2) förordning angående ändring i förordningen den 26 juli 1947 (nr
577) om statlig förmögenhetsskatt,

3) förordning om ändring i taxeringsförordningen den 28 september
1928 (nr 379) samt

4) förordning om skyldighet för vissa idkare av jordbruk eller skogsbruk
att föra räkenskaper såsom underlag för taxering.

II. Gällande rätt.

De allmänna grunderna för beräkning av inkomst vid taxeringen återfinnas
i 41 § kommunalskattelagen, som innehåller olika regler för å ena sidan
förvärvskällan rörelse och å andra sidan övriga förvärvskällor. Sålunda stadgas,
att beträffande rörelse inkomst skall beräknas enligt bokföringsmässiga
grunder, i den mån dessa icke stå i strid med särskilda bestämmelser i kommunalskattelagen,
samt att i fråga om övriga förvärvskällor intäkt skall anses
ha åtnjutits det beskattningsår, under vilket intäkten uppburits eller
blivit för den skattskyldige tillgänglig för lyftning, och utgift eller omkostnad
skall anses belöpa på det beskattningsår, varunder utgiften betalats eller
omkostnaden ägt rum. Att inkomsten skall beräknas enligt bokföringsmässiga
grunder innebär, att inkomstberäkningen skall ske under hänsynstagande
till ingående och utgående balans beträffande lager och vissa andra
tillgångar samt fordringar och skulder. I fråga om andra förvärvskällor än
rörelse, sålunda bl. a. jordbruksfastighet, skall kontant- eller kassaprincipen
tillämpas, vilket innebär, att inkomsten principiellt skall beräknas med
hänsyn till vad som inflyter i kontanter eller tillföres i natura eller som i
sådant avseende utgives utan avseende å lager, fordringar eller skulder vid
beskattningsårets början och slut.

Såvitt angår jordbruksfastighet skall såsom intäkt upptagas vad ägaren
eller brukaren under beskattningsåret uppburit i penningar för sålda produkter
eller tillgodogjort sig i naturaförmåner, oberoende av huruvida produkterna
utvunnits under beskattningsåret eller tidigare. Såsom utgift skall

Kungl. Maj. ts proposition nr 191.

redovisas vad som under beskattningsåret utgivits för jordbruksdriften i
penningar eller i natura. Såsom intäkt eller utgift skall däremot icke upptagas
belopp, avseende produkter, som sålts respektive köpts på kredit. Värdet
av produkter, som jordbrukaren under ett beskattningsår icke tillgodogjort
sig genom försäljning, konsumtion eller annan förbrukning, skall icke
upptagas såsom intäkt för beskattningsåret.

Bestämmelser om beräkning av inkomst av jordbruksfastighet återfinnas
i 21—23 §§ kommunalskattelagen jämte anvisningar. 21 § innehåller regler
om vad som är att hänföra till intäkt av jordbruksfastighet. I 22 § angivas
de avdrag, som må göras från bruttointäkten. Vad som återstår sedan tilllåtna
avdrag verkställts utgör enligt 23 § 1 mom. nettointäkt av jordbruksfastighet.
Då den kommunala beskattningen i fråga om fastighet anordnats
som en garantibeskattning, får vid inkomstberäkningen jämlikt 23 § 2 mom.
samma lag avdrag göras för det inkomstbelopp, som anses beskattat genom
tastighetsskatt. Detta avdrag, det s. k. procentavdraget, utgör enligt 45 §
kommunalskattelagen 5 procent av taxeringsvärdet. Vad som återstår av
nettointäkten sedan procentavdraget frånräknats beskattas kommunalt såsom
inkomst av jordbruksfastighet.

Enligt 21 § kommunalskattelagen hänföres till intäkt av jordbruksfastighet
allt vad som av sådan fastighet kommit ägaren eller brukaren till godo,
såsom årliga värdet av bostad, intäkt av jordbruk med binäringar, intäkt av
skogsbruk samt intäkt av annat slag.

Till bostad hänföras dels utrymmen, som tagits i anspråk för den skattskyldiges,
hans familjs och hans personliga tjänares räkning, dels ock utrymmen
och anordningar för egen bekvämlighet och trevnad, såsom gästrum,
lusthus, badhus, stall, bilgarage för personligt behov, jaktstuga m. m.

Såsom jordbruk anses åkerbruk och ängsskötsel, även då driften avser industriellt
behov, ävensom i samband därmed bedriven husdjursskötsel. Utnyttjande
av bete å såväl skogsmark som annan mark inbegripes under
husdjursskötsel. Trädgårdsskötsel, även växtodling under glas, räknas till
jordbruk, då den drives tillsammans med annat jordbruk.

Till binäring till jordbruk hänföres sådan i sammanhang med jordbruk
bedriven förvärvsverksamhet, som avser att med utnyttjande av fastighetens
alster eller naturtillgångar, av arbetskraft, anställd vid jordbruket, eller av
därför avsedda inventarier utvinna en biförtjänst. I enlighet härmed räknas
såsom binäring till jordbruk mejerihantering och kvarndrift för förädling av
väsentligen det egna jordbrukets produkter, kalkbränning, tegeltillverkning

o. d., som huvudsakligen drives för eget behov och med fastighetens ordinarie
arbetskraft. Hit räknas även under förut angiven förutsättning bioch
fjäderfäskötsel, jakt, fiske, hemslöjd, verkställande av körslor mot lega,
uthyrning av dragare, maskiner och redskap, hemslakt in. m. Drives åter
sådan verksamhet i större omfattning såsom mera fristående företag och
med särskilda därför avsedda byggnader eller inrättningar, särskilda maskiner
eller inventarier och i huvudsak särskild arbetspersonal, är verksamheten
att hänföra till rörelse. Sålunda hänföras icke till jordbrukets binä -

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

ringar sådana företag som kvarndrift för förnialning huvudsakligen av inköpt
eller annan tillhörig spannmål, brännerihantering, kalkbränning eller
tegeltillverkning huvudsakligen för avsalu m. m. Ej heller är försäljning av
jordbrukets eller dess binäringars produkter att anse såsom binäring till
jordbruk, därest försäljningen skett från handelsbod eller annat stadigvarande
försäljningsställe utom fastighetens område.

Till intäkt av jordbruk med binäringar hänföres årliga värdet av bostad,
som skattskyldig i jordbruksfastighet åtnjutit för sin, sin familjs och sina
personliga tjänares räkning. Värdet av bostad, som upplåtits till personal,
anställd för fastighetens drift, upptages icke som ägarens eller brukarens
inkomst av fastigheten och får i följd härav ej heller avdragas som driftkostnad.
Såsom intäkt räknas därjämte likvid vid försäljning av levande
och döda inventarier samt produkter. Emellertid skola icke alla sådana kontanta
intäkter upptagas. Intäkt genom försäljning av levande och döda inventarier
skall nämligen redovisas såsom inkomst av jordbruksfastighet
endast till den del löpande försäljning kan anses föreligga. Om inventarierna
av en eller annan anledning helt eller till väsentligaste delen realiserats, t. ex.
vid avflyttning från fastigheten, skall vad som influtit vid realisationen beskattas
som intäkt endast om realisationsvinst föreligger. Som realisationsvinst
genom försäljning av levande eller döda inventarier skall enligt 35 j;
kommunalskattelagen beskattas vinst å icke yrkesmässig avyttring av lös
egendom, som förvärvats genom köp, byte eller därmed jämförligt fång och
varit i den skattskyldiges ägo under mindre än fem år. Vad som inflyter vid
försäljning av produkter från jordbruket och dess binäringar skall alltid
beskattas såsom intäkt av jordbruksfastighet även om avyttringen i och för
sig har karaktären av realisation.

Till intäkt av jordbruk med binäringar räknas vidare intäkt genom annan
inkomstgivande användning av jordbrukets eller dess binäringars alster,
inventarier eller arbetspersonal, såsom verkställande av körslor och
dylikt. Hit räknas även värdet — beräknat efter ortens pris — av vad den
skattskyldige direkt tillgodogjort sig av jordbrukets eller dess binäringars
avkastning för sin, sin familjs eller övriga hushållsmedlemmars räkning,
för avlöning åt arbetspersonal, som icke tillhört den skattskyldiges hushåll,
för förädling eller förbrukning i rörelse, som av den skattskyldige
drivits, eller för utgörande av undantagsförmåner eller annan förpliktelse,
som ålegat den skattskydige i förhållande till någon, som icke tillhört hans
hushåll.

Skogsbruk, varmed avses egen eller arrenderad fastighets utnyttjande
för skogshantering, anses såsom ett särskilt sätt att utnyttja fastigheten
och räknas därför icke såsom binäring till jordbruk. Under skogsbruk inbegripes
skogsavverkning på grund av avverkningsrätt, som skattskyldig
vid avyttring av fastighet förbehållit sig å den avyttrade fastigheten. Skogsavverkning
å annans mark på grund av särskild upplåtelse av avverkningsrätt
är däremot att hänföra till rörelse. Har den, som idkat skogsbruk,
tillika drivit virkesförädling eller utvinning av biprodukter av skogsbru -

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

ket, såsom tjära o. dyl., anses denna verksamhet som skogsbruk, där den
varit av mindre omfattning eller väsentligen avsett husbehov. Har dylik
verksamhet däremot varit av större omfattning och bedrivits med särskilda
anordningar av stadigvarande art, t. ex. fasta tjärugnar eller dyl., anses
särskild rörelse föreligga.

Till intäkt av skogsbruk hänföres intäkt genom avyttring av skogspi-odukter
från fastigheten, genom upplåtelse av avverkningsrätt och genom avyttring
av växande skog i samband med avyttring av marken, därest icke
vinst å avyttring av fastigheten i dess helhet skall beskattas såsom inkomst
av rörelse eller såsom realisationsvinst.

Vidare räknas till intäkt av skogsbruk värdet av skogsprodukter, som
den skattskyldige tillgodogjort sig för ny-, till- eller ombyggnad eller reparation
och underhåll av byggnader, stängsel och inventarier å fastigheten
eller för sitt hushåll eller eljest för sin, sin familjs och sina personliga
tjänares räkning (vedbrand med mera) eller för arbetspersonalens behov
eller å annan av den skattskyldige innehavd fastighet eller i rörelse, som av
honom drivits.

Med intäkt av annat slag än förut nämnts avses intäkt genom avyttring
eller annan användning av vissa fastighetens beståndsdelar, som sten, torv,
grus, lera o. d., samt genom jakt och fiske, som av den skattskyldige
eller för hans räkning bedrivits å fastigheten och ej är att anse såsom binäring
till jordbruk; såsom intäkt räknas även arrende, avgäld eller annan
ersättning för upplåtelse åt annan att i visst avseende tillgodogöra sig eller
utnyttja fastigheten eller del därav. Vad nyss sagts gäller dock icke beträffande
engångsersättning vid upplåtelse av nyttjanderätt eller servitutsrätt
för obegränsad tid.

Såsom intäkt skall vidare upptagas utdelning, som skattskyldig uppburit
från aktiebolag eller ekonomisk förening i förhållande till gjorda inköp
(rabatt) eller till gjorda försäljningar (pristillägg), därest kostnaden
för inköpet varit av beskaffenhet att få avdragas från intäkt av jordbruksfastighet
eller den uppburna köpeskillingen skolat upptagas såsom intäkt
av jordbruksfastighet.

Såsom intäkt räknas slutligen ersättning på grund av skadeförsäkring, i
den mån köpeskilling, som skulle ha influtit, därest försäkrad egendom i
stället försålts, varit att hänföra till intäkt av jordbruksfastighet eller i den
mån ersätiningen eljest motsvarar sådan skattepliktig intäkt eller motsvarar
sådan avdragsgill omkostnad, vilken är att hänföra till nämnda förvärvskälla.

Från bruttointäkten av jordbruksfastighet får avdrag göras för omkostnader,
såsom för arrende eller annan avgäld, för avlöning — kontant eller
i natura — till arbetspersonal, som uteslutande eller huvudsakligen använts
för jordbruket eller dess binäringar, eller för pension och dylik ersättning
åt förutvarande personal, för anskaffning av levande eller döda inventarier
till ersättande av sådana, som förut funnits å fastigheten, för reparation och
underhåll av fastighet och inventarier, för inköp av utsäde, foder in. in.,
för skogs vård och underhåll samt skogsavverkning, för försäkring av ar -

Kungl. Maj. ts proposition nr 191.

betspersonal, byggnader, skog, gröda, förråd och sådana inventarier, som
ej äro att hänföra till personlig lösegendom, för värdeminskning å driftbyggnader
— därunder inbegripna för driften nödiga bostadsbyggnader
— och å skog samt för gäldränta in. m. Värdet av fastighetens egna
jordbruksprodukter, som användas för fastighetens fortsatta drift, såsom
spannmål till utsäde, foder, gödsel m. m., får icke avföras som driftkostnad
men skall ej heller upptagas som intäkt. Endast kostnad för inköpta
dylika förnödenheter är att räkna såsom driftkostnad. Avdrag för kostnader
för nyuppsättning av levande eller döda inventarier får icke äga rum.
För slitning av döda inventarier medgives icke avdrag i form av årliga
värdeminskningsavdrag utan sålunda, att utgifter för nyanskaffning (till
ersättande av förut befintliga inventarier) — men ej för nyuppsättning —
få avdragas på en gång såsom driftkostnad. Utgifter för grundförbättring å
fastigheten genom ny-, till- eller ombyggnad, nyodling e. d. äro icke avdragsgilla.

Ehuru i kommunalskattelagen icke angives annan metod för beräkning
av inkomst av jordbruksfastighet än kontantmetoden har emellertid, såsom
förut omnämnts, i vissa fall i praxis godtagits en beräkning efter bokföringsmässiga
grunder. En förutsättning härför torde ha varit, att den skattskyldige
haft ordnad bokföring med räkenskapsavslutning samt att bokföringen
kunnat förväntas komma till fortsatt användning, så att trygghet förelegat
för en likformig taxering i framtiden. Till grund för beskattningsmyndigheternas
godkännande av denna taxeringsmetod torde ligga ett av första särskilda
utskottet vid 1927 års riksdag gjort uttalande, vilket hade nyssnämnda
innehåll. Enligt vad de sakkunniga inhämtat utgör antalet skattskyldiga i riket,
som för närvarande taxeras för inkomst av jordbruk enligt bokföringsmässiga
grunder, något mer än 300, varav ungefär hälften utgöres av fysiska
personer och dödsbon samt återstoden av andra juridiska personer än dödsbon.
I vissa av de här avsedda fallen har enligt vad som upplysts beräkningen
icke verkställts efter de för rörelse i allmänhet gällande grunderna
utan har avvikelse från kontantprincipen skett exempelvis endast såtillvida,
att värdet av lagret och kreatursbesättningen fått påverka vinstresultatet.
Frågan om beräkning av inkomst av jordbruksfastighet enligt bokföringsmässiga
grunder har även varit föremål för prövning i högsta instans; sålunda
har i några fall (RÅ 1934, ref. 47, 1937, ref. 34, 1945, ref. 20, och 1948,
ref. 66) en dylik inkomstberäkning godkänts.

III. Brister i gällande bestämmelser och svårigheter vid
tillämpningen därav.

De sakkunniga.

De sakkunniga ha uttalat, att då kontantprincipen år 1910 infördes såsom
grund för taxering av inkomsten från jordbruksfastighet jordbruket i stor
utsträckning varit inriktat på självhushållning och den maskinella utrust -

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

ningen varit av betydligt mindre omfattning än för närvarande vore fallet.
Under sådana förhållanden torde kontantprincipen, som varit enkel att tilllämpa,
i stort sett ha givit relativt tillfredsställande resultat. Numera hade
emellertid jordbruket utvecklats till en affärsmässig verksamhet med i vissa
fall långt driven specialisering och arbetsfördelning samt ett omfattande
utbyte av varor och tjänster. En redovisning av endast kontanta intäkter och
utgifter syntes därför icke längre ens för de mindre jordbruken giva ett
riktigt uttryck för jordbrukets ekonomiska årsresultat.

Mot kontantprincipen som grund för taxering av inkomst av jordbruksfastighet
kunde därjämte riktas även andra erinringar, främst av principiell
natur. I detta hänseende vore att framhålla, att betydande inkomstbelopp
ofta kunde helt undgå beskattning. De sakkunniga ha härom anfört:

En väsentlig del av en jordbrukares inkomst av kreatur sskötseln framkommer
nämligen först, när han upphör med jordbruket och då kan den i
regel icke beskattas. Inom jordbruket torde det vara synnerligen vanligt,
att jordbrukaren börjar med en jämförelsevis ringa djurbesättning, som därefter
genom kreatursavel under årens lopp utökas. Den inkomst, som uppkommit
genom kreatursavel under besittningstiden och som framkommer
först i sammanhang med slutrealisation vid jordbrukets upphörande, utgör
i princip beskattningsbar inkomst av jordbruk, ehuru den enligt gällande
bestämmelser icke blir beskattad som inkomst av jordbruksfastighet. Vid
inkomstberäkning enligt bokföringsmässiga grunder åter, då årsresultatet av
jordbruket blir beroende av inventering av djurbeståndet, beskattas inkomsten
genom djurbeståndets årliga ökning i antal såsom inkomst under det år,
då ökningen uppkommit. Motsvarande gäller om den inkomst, som tillföres
jordbrukaren genom djurens tillväxt.

Därest förhållandena inom jordbruket bliva i något avseende onormala,
framträder bristen hos de nuvarande bestämmelserna än tydligare. Belysande
exempel härpå hava lämnats under kristiden, då jordbrukarna på
grund av foderbrist nödgats i stor omfattning reducera sina besättningar.
Svårigheterna att i dylika fall avgöra, huruvida och i vad mån en beskattningsfri
realisation eller skattepliktig intäkt förelegat, torde ofta ha lett till
att inkomst undgått beskattning eller beskattats för högt. Vid nedslaktning
av kreatursbesättningar på grund av mul- och klövsjuka hava liknande
problem uppkommit. Det torde vara uppenbart, att en uppskattning av inkomst
från jordbruk utan hänsynstagande till djurbesättningens år från år
ökade värde genom kreatursavel eller djurens tillväxt blir missvisande och
leder till att säkerligen betydande inkomstbelopp undgå beskattning, enär
realisationsvinstbeskattning endast undantagsvis torde kunna komma ifråga.
Detta missförhållande framgår än tydligare, om man betänker, att en mycket
betydande del av jordbrukets produkter användas för djurens utfodring.
Sålunda lärer enligt uppgift omkring */„ av landets totalskörd i skördeenlieter
räknat avsättas genom husdjursskötseln.

Såsom ytterligare en brist i principiellt avseende ha de sakkunniga framhållit,
att kontantprincipen medförde stor ojämnhet i taxeringen. I detta
avseende ha de sakkunniga yttrat:

Denna brist har desto större betydelse som själva inkomsten av jordbruket
av naturliga skäl inflyter ojämnt. Det förekommer sålunda i många fall,
alt jordbrukarna under ett senare år än produktionsåret avyttrat en del
av skörden eller att försäljning av skog och skogseffekter sker året efter av -

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

verkningen. Härigenom kommer vid beräkning enligt kontantprincipen av
jordbrukets avkastning en förskjutning att äga rum mellan intäkter och
utgifter, vilket i vissa fall kan medföra en orättvis beskattning. Erläggas
produktionskostnaderna kontant eller in natura under produktionsåret skall
avdrag härför ske i deklarationen för detta år, medan likvid för de försålda
produkterna kan komma att upptagas som intäkt för därpå följande beskattningsår,
nämligen i den mån likvid inflyter först under sistnämnda år.
Har vidare den skattskyldige det år, skogsavverkning sker, icke tillräcklig
inkomst för avdrag av de ofta rätt betydande avverkningskostnaderna, och
skall å andra sidan i ett följande års deklaration intäkt genom försäljning
av skogsprodukterna upptagas utan däremot svarande avdragsposter, uppkommer
likaledes en förskjutning vid taxeringen mellan intäkts- och utgiftsposter,
som hava samband med varandra. En dylik ojämnhet i det enligt
kontantprincipen beräknade årsresultatet kan uppkomma jämväl av andra
orsaker. Är sålunda skördeutbytet under ett år mindre än vanligt, kan detta
föranleda en större försäljning av kreatur under ett nästkommande beskattningsår.
I vissa fall kan vidare en större skogsavverkning än eljest ske för
att tillgodose behov av likvida medel eller för att utnyttja en förmånlig konjunktur.
Den av kontantprincipen föranledda ojämnheten i taxeringen försvårar
i hög grad en exakt beräkning av jordbrukets lönsamhet, som avmånga
skäl är önskvärd, och som bl. a. anses nödvändig för en riktig avvägning
av statsmakternas åtgärder på jordbrukets område. Taxering enligt
bokföringsmässiga grunder skulle däremot giva ett bättre stöd för bedömande
av jordbruksinkomsten.

Ojämnhet i beskattningen föranledes dessutom av gällande bestämmelser
om avdrag för värdeminskning av döda inventarier i det att hela den under
ett beskattningsår erlagda kostnaden för ersättningsanskaffning skall avdragas
på en gång såsom driftkostnad.---

Kontantprincipen kan föranleda ojämnhet jämväl mellan olika jordbruk,
i det att jordbrukare med god ekonomi i större omfattning än andra jordbrukare
kunna utnyttja det nuvarande beskattningssystemet.

Det må slutligen erinras om att den ojämnhet i beskattningen, som nu
ofta uppkommer, kan hava till följd att för vissa beskattningsår jordbrukaren
icke alls eller endast delvis kan utnyttja gäldränteavdrag, allmänna
avdrag och ortsavdrag varjämte merbeskattning kan uppkomma på grund
av statsskattens progression.

Slutligen ha de sakkunniga betonat, att kontantprincipen föranledde betydande
svårigheter vid tillämpningen. Sålunda uppkomme, då det gällde
att i det enskilda fallet avgöra var gränsen skulle dragas mellan löpande
försäljning och realisation samt mellan nyanskaffning och nyuppsättning
av levande och döda inventarier, i många fall för såväl jordbrukare som
beskattningsmyndigheterna svårbedömda frågor, vilka ofta gåve anledning
till skattetvister. En svårighet i tillämpningen förelåge även såtillvida
att, på grund av ojämnheter i intäkter och utgifter, resultatet av jordbruksdriften
under ett visst beskattningsår icke utan vidare kunde jämföras med
resultatet under ett föregående beskattningsår; för att så skulle kunna ske
erfordrades en ingående undersökning av intäkts- och utgiftsposterna för
de ifrågavarande åren.

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

IV. Allmän motivering till departementsförslaget.

A. Grunder för beräkning av intäkt av jordbruk,

a. Allmänna synpunkter.

De sakkunniga.

Till ledning för bedömande av frågan, vilken metod som ur principiell
och praktisk synpunkt är att föredraga vid taxering av inkomst av jordbruksfastighet,
ha de sakkunniga återgivit vissa uppgifter rörande det svenska
jordbruket, nämligen beträffande åkerarealens fördelning å olika storleksgrupper
och skilda slag av ägare, antalet sysselsatta personer, taxeringsvärden,
vid taxering uppskattad inkomst samt antalet självdeklarationer. I
fråga om dessa uppgifter torde i huvudsak få hänvisas till betänkandet,
s. 51_53. Här må blott nämnas, att småbruket och bondebruket äro do minerande,

att antalet yrkesutövare år 1940 utgjorda ca 545 000, att vid
1944 års taxering det totala taxeringsvärdet uppgick till 6 664 684 700 kronor
och den uppskattade inkomsten till 1 000 335 453 kronor samt att antalet
självdeklarationer vid 1945 års taxering (bortsett från Stockholms stad)
utgjorde 460 115.

De sakkunniga ha övervägt, huruvida och i vad mån möjligheter kunde
tänkas föreligga att med bibehållande av kontantprincipen som grund för
taxering av inkomst av jordbruksfastighet undanröja eller mildra de brister
och svårigheter i tillämpningen, som, enligt vad de sakkunniga förut framhållit,
denna taxeringsmetod medförde. I detta sammanhang ha de sakkunniga
diskuterat, huruvida en utjämning av beskattningen av jordbruk och
skogsbruk skulle kunna åstadkommas genom en omläggning av beskattningsåret
så, att detta obligatoriskt komme att omfatta tidsperioden från
och med den 1 juli ett år till och med den 30 juni påföljande år. De sakkunniga
ha framhållit, att under denna tidsperiod de jordbruksprodukter, som
härrörde från föregående års skörd, visserligen i stort sett torde ha försålts.
Inneliggande lagerbehållning vid utgången av ett beskattningsår per den
30 juni vore sålunda obetydlig i förhållande till lagret vid kalenderårsskiftet.
Emellertid vore en motsvarande utjämning av produktionskostnaderna icke
möjlig att åstadkomma, i det att dessa komme att belöpa på såväl beskattningsårets
som det därpå följande årets skörd. En omläggning av beskattningsåret
skulle dessutom komma att vid övergången möta stora taxeringstekniska
svårigheter. De sakkunniga hade därför funnit, att de nuvarande
bristerna i inkomstbeskattningen av jordbruksfastighet icke kunde avhjälpas
enbart genom en omläggning av beskattningsåret.

Frågan om konlantprincipens bibehållande sammanhängde med frågan
om införande av bokföringsskyldighet i viss omfattning för jordbrukare.
De sakkunniga föresloge — som i ett senare sammanhang återgives — att
bokföringsskyldighet skulle införas för idkarc av jordbruk med taxeringsvärde
(jordbruks- och skogsvärde) av lägst 60 000 kronor. Dessa jordbru -

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

kare borde då taxeras efter bokföringsmässiga grunder. Det kunde tänkas
att övriga jordbrukare taxerades efter kontantprincipen. Vid jordbrukstaxeringen
skulle då jämsides komma att tillämpas två olika beskattningsmetoder.
Mot en dylik anordning kunde göras vägande erinringar. De sakkunniga
ha i detta sammanhang framhållit den starka kritik, som anfördes
mot ett förslag av liknande innehåll, vilket framlades av inkomstskattesakkunniga
år 1922. Tillika ha de sakkunniga erinrat om departementschefens
uttalande i proposition nr 102 till 1927 års riksdag, s. 413, att det syntes
nödvändigt, att inkomstberäkningen för en och samma förvärvskälla i sin
helhet skedde efter antingen boktöringsmässiga eller icke bokföringsmässiga
grunder.

De sakkunniga ha därför ansett, att taxering enligt bokföringsmässiga
grunder bör tillämpas beträffande samtliga jordbrukare. I fråga om de fördelar,
som skulle vinnas vid taxering enligt sådana grunder, ha de sakkunniga
anfört:

Taxering efter bokföringsmässiga grunder synes de sakkunniga vara principiellt
riktigare och giva ett mera rättvist uttryck för jordbrukarens verkliga
skatteformåga. En sådan metod har även den fördelen, att inkomsten blir
tagen mera jämnt till beskattning, i följd varav avdrag av olika slag i regel
kunna bättre utnyttjas. Härjämte vinnes en tillförlitligare beräkning av jordbrukets
lönsamhet samt ökade möjligheter för beskattningsmyndigheterna
tnl kontroll; inkomstberäkning enligt bokföringsmässiga grunder utgör jämväl
förutsättning för en uppmjukning av avskrivningsreglerna beträffande
jordbrukets inventarier. De sakkunniga hålla också för troligt att här avsedda
princip för taxering av inkomst av jordbruksfastighet skall, åtminstone sedan
de nya bestämmelserna varit i kraft någon tid, visa sig bliva enkla i
den praktiska tillämpningen, givetvis med bortseende från de av övergången
föranledda förhållandena. De sakkunniga anse även tiden lämplig för en omläggning
av jordbrukets inkomstbeskattning och äro övertygade om att en
taxering av jordbruksinkomst efter bokföringsmässiga grunder kommer att
bliva till fördel för såväl den enskilde som det allmänna. Härigenom uppkommer
visserligen för jordbrukaren ökat arbete vid upprättande av självdeklaration
därigenom att uppgift måste lämnas å lagerbehållning samt
varufordringar och varuskulder vid beskattningsårets början och slut. Emellertid
föreligger redan enligt gällande bestämmelser en omfattande uppgiftsskyldighet
beträffande jordbrukets intäkter och utgifter ävensom beträffande
tillgångar och skulder däri. För att rätt kunna fullgöra denna uppgiftsskyldighet
torde jordbrukaren sålunda även nu vara "nödsakad att föra noggranna
anteckningar eller räkenskaper över jordbruksdriften. Uppgiftsskyldighetens
omfattning torde icke utökas i mera betydande grad vid taxering
enligt bokföringsmässiga grunder och kan i varje fall ej anses utgöra hinder
!or en övergång till sådant redovisningssystem. Detta gäller även det mindre
jordbruket, beträffande vilket en inventering av lager, fordringar och skulder
icke torde bliva särskilt betungande. Härtill kommer att deklarationsforfarandet
ävensom taxeringskontrollen förenklas genom att vid taxering
enligt bokföringsmässiga grunder skillnaden i beskattningshänseende mellan
löpande försäljning och realisation samt mellan nyuppsättning och nyanskaffning
bortfaller. Härjämte må erinras om att i fråga om rörelse taxering
sker efter bokföringsmässiga grunder, även om rörelsen är av mindre omfattning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

De sakkunniga ha framhållit, att vid övergången till taxering enligt bokföringsmässiga
grunder mötte betydande problem ej blott av taxeringsteknisk
utan även av principiell natur. De sakkunniga hade emellertid kommit
till den uppfattningen, att dessa problem kunde praktiskt lösas, varför de
sålunda icke utgjorde något hinder för övergång till taxering av jordbruksinkomst
enligt bokföringsmässiga grunder.

b. Innebörden av bokföringsmässig inkomstberäkning för jordbruksfastighet.
De sakkunniga

I fråga om innebörden av bokföringsmässig inkomstberäkning för jordbruksfastighet
ha de sakkunniga yttrat:

En övergång till bokföringsmässig vinstberäkning för jordbruket skall enligt
de sakkunnigas förslag innebära, att de för rörelse gällande bestämmelserna
i huvudsak skola tillämpas. Inkomst av jordbruksfastighet skall loljaktligen
beräknas enligt bokföringsmässiga grunder i den mån dessa icke sta
i strid med särskilda bestämmelser i kommunalskattelagen. Nettointäkten av
nämnda förvärvskälla erhålles sålunda genom att från bruttointäkten av
jordbruksfastighet draga medgivna avdrag för driftskostnader samt under
hänsynstagande till in- och utgående balansposter. Värdesattmngen av tillgångar,
avsedda för omsättning eller förbrukning, ävensom av fordringar och
skulder påverkar vid bokföringsmässig inkomstberäkning direkt den inkomst,
som tages till beskattning. Den inkomst, som tillföres jordbrukaren
genom ökning vid beskattningsårets slut av värdet å kreatur och förråd, beskattas
icke enligt nu gällande bestämmelser för taxering av inkomst av jordbruksfastighet.
Vid bokföringsmässig inkomstberäkning åter kommer den arliga
ökningen eller minskningen av värdet å kreatur och förråd att direkt paverka
nettoinkomsten. Vad angår djurbeståndet, som enligt de sakkunnigas

förslag---skall hänföras till tillgångar avsedda för omsättning eller

förbrukning, kan ett vid beskattningsårets slut ökat värde därå framkomma
antingen på grund av ökning under året av antalet djur genom nyförvärv
eller egen uppfödning eller också till följd av djurens ökning 1 värde
genom tillväxt. Omvänt kan minskning i kreatursförrådets värde vid årets
utgång uppkomma antingen därigenom att antalet djur minskats under året
på grund av försäljning eller annorledes eller ock till följd av nedgång i djurens
värde genom ålder eller av annan orsak. Hänsyn till djurens ändrade
värde tages sålunda vid upprättande av inventeringen vid årets slut. Enligt
nu gällande regler för beräkning av inkomst av jordbruk får vidare avdrag
ej ske för kostnader för uppsättning av kreatur å en fastighet i samband med
påbörjande, utvidgning eller annan förändring av jordbruksdriften. Vid taxering
enligt bokföringsmässiga grunder skola däremot alla kostnader för anskaffande
av kreatur, oavsett om nyuppsättning eller ersättningsanskaffning
föreligger, liksom också alla försäljningar därav, även om dessa medföra
fullständig eller delvis realisation av kreatursbesättningen, upptagas såsom
utgift respektive intäkt i jordbruksdriften. Vid en sådan inkomstberäkning
sker emellertid en utjämning i det att jordbruket å ena sidan gottgöres värdet
vid beskattningsårets utgång av kreaturen och å andra sidan påföres
värdet av dessa vid beskattningsårets ingång. Med denna inkomstberäkning
bortfaller sålunda den nu förefintliga skillnaden i beskattningshänseende
mellan å ena sidan löpande försäljning och realisation och å andra sidan
ersättningsanskaffning och nyuppsättning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

Fastighet och för stadigvarande bruk avsedda inventarier utgöra tillgångar,
vilkas förändringar i värde endast i särskilda fall, såsom genom avdrag
för värdeminskning i form av avskrivning eller för överpris och merkostnad",
fa påverka beräkningen av inkomsten. Till här avsedda värderings- och avskrivningsfrågor
få de sakkunniga anledning återkomma vid behandlingen
nedan av dessa spörsmål.

Vid bokföringsmässig inkomstberäkning skall inkomst anses hava åtnjutits
under det år, densamma enligt allmänt vedertagen sed bör i räkenskaperna
uppföras såsom inkomstpost, även om den ännu icke av den skattskyldige
uppburits i kontanta penningar eller eljest kommit honom tillhanda,
t. ex. i form av levererade varor, fullgjorda prestationer eller på
annat härmed jämförligt sätt. I fråga om utgiftsposterna skola motsvarande
regler tillämpas. Vidkommande tiden för inkomst- och utgiftsposters
upptagande enligt bokföringsmässiga grunder skall tillämpas det förfaringssättet,
att fordringar och skulder i driften uppföras såsom inkomst respektive
utgift under det år, då de uppkomma, oberoende av huruvida likvid erlagts
under nämnda år eller icke.

Deklarationsskyldigheten för jordbrukarna skall enligt de sakkunnigas
förslag och i överensstämmelse med vad som för närvarande gäller för röi
elseidkare fullgöras så att de, vilka icke avslutat sina räkenskaper med
vinst- och förlustkonto i huvudbok, skola begagna ett deklarationsformulär,
som motsvarar nuvarande formulär nr 7 a, samt de, vilka haft ordnad
bokföring, som avslutats medelst vinst- och förlustkonto i huvudbok, skola
använda ett deklarationsformulär, som i huvudsak är lika med nuvarande
formulär nr 8 a. De sakkunniga ha låtit upprätta förslag till sådana formulär,
benämnda nr 4 a och nr 4 b. I fråga om dessa formulär hänvisas till
betänkandet Bil. D och E.

Enligt formulär nr 4 a framkommer nettointäkten av jordbruksfastighet
sålunda, att från summan av kontanta bruttointäkter, intäkter i natura
samt beloppet av ingående varuskulder, utgående lager och utgående varufordringar
dragés summan av kontanta utgifter, driftkostnader i natura
eller i form av värdeminskningsavdrag samt beloppet av ingående lager,
ingående varufordringar och utgående varuskulder.

Formulär nr 4 b utgår från den bokförda nettovinsten enligt vinst- och
förlustkontot. Därtill läggas vissa poster, som böra öka nettovinsten men
icke bokförts så, att de ingå i denna, eller som vid beskattningen icke äro
avdragsgilla men bokförts så, att de minskat nettovinsten, eller som ansetts
böra särskilt kontrolleras (avskrivningar). Från den sålunda erhållna summan
avräknas sådana inkomster, som — ehuru de bokförts tillsammans
med jordbruksinkomsten — i beskattningshänseende äro hänförliga till annan
inkomst eller till icke skattepliktig inkomst, ävensom belopp, som motsvara
vid beskattningen tillåtna avskrivningar.

De sakkunniga ha anfört exempel på huru en inkomstberäkning dels enligt
bokföringsmässiga grunder och dels enligt kontantprincipen skulle verka
i olika fall. I detta avseende hänvisas till betänkandet s. 57—59.

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

Yttranden.

De sakkunnigas förslag att inkomst av jordbruksfastighet skall beräknas
enligt bokföringsmässiga grunder har, med några undantag, i huvudsak
tillstyrkts eller lämnats utan erinran i de avgivna yttrandena.

Länsstyrelserna i Uppsala, Jönköpings, Kronobergs, Blekinge, Kristianstads,
Hallands och Göteborgs och Bohus län, hushållningssällskapen i Uppsala
och Hallands län samt Sveriges lantbruks förbund ha härvid framhållit,
att taxering enligt bokföringsmässiga grunder lämnade ett riktigare och
rättvisare uttryck för jordbrukets ekonomiska årsresultat och dess verkliga
skatteförmåga än taxering enligt kontantprincipen. Länsstyrelserna i Jönköpings
och Kronobergs lån ha vidare betonat, att kontantprincipen visat sig
vara otillfredsställande även ur det allmännas synpunkt, enär betydande inkomstbelopp,
särskilt vid realisation av djurbeståndet, undginge beskattning.

Kammarrätten har uttalat, att det med hänsyn till jordbrukets fortskridande
rationalisering vore i hög grad önskvärt med mera likartade bestämmelser
rörande inkomstberäkningen i förvärvskällorna rörelse och jordbruksfastighet.

Länsstyrelserna i Uppsala, Södermanlands och Kronobergs län, hushållningssällskapen
i Stockholms, Jönköpings och Jämtlands län samt Sveriges
lantbruks förbund ha framhållit, att antalet skattetvister torde komma att
minska, då de enligt kontantprincipen ofta föreliggande problemen att skilja
mellan exempelvis löpande försäljning och realisation samt mellan nyanskaffning
och nyuppsättning komme att försvinna.

Länsstyrelsen i Blekinge län har yttrat, att man kunde räkna med en intensifiering
av jordbrukarnas intresse att föra ordnade räkenskaper, om
taxering skedde enligt bokföringsmässiga grunder. Detta torde i sin tur fördelaktigt
påverka jordbrukarnas ekonomi samtidigt som ett mera tillförlitligt
underlag för jordbruksstatistiken erhölles. En del oformligheter i
skattelagstiftningen, vilka nu syntes i viss utsträckning motverka ur driftsekonomisk
synpunkt rationella lösningar av särskilt jordbrukets byggnadsfrågor,
torde undvikas. Statskontoret har framhållit, att om taxering enligt
bokföringsmässiga grunder infördes möjlighet skulle beredas att tillgodose
det aktuella behovet av ett mera tillförlitligt statistiskt underlag för bedömningen
av jordbrukets lönsamhet.

Åtskilliga av de myndigheter och sammanslutningar, vilka i huvudsak
tillstyrkt de sakkunnigas förslag, ha emellertid betonat, att taxering enligt
bokföringsmässiga grunder jämväl komme att medföra vissa nackdelar.
Särskilt har därvid framhållits, att ett taxeringsförfarande enligt bokföringsmässiga
grunder såväl för de skattskyldiga som för beskattningsmyndigheterna
komme att bliva mera komplicerat och arbetskrävande än det nuvarande
taxeringsförfarandet. Sålunda har kammarrätten yttrat, att det vore
tvivel underkastat om de mindre jordbrukarna, vilka alltjämt huvudsakligen

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

vore självhushållare, vore mogna för en inkomstberäkning efter bokföringsinässiga
grunder. Hushållningssällskapet i Stockholms län har uttalat, att
den stora jordbrukande allmänheten skulle komma att mottaga förslaget
med olust, enär man saknade förmåga att inom överskådlig tid själv förstå
reglerna.

Länsstyrelsen i Västmanlands län har framhållit de ökade svårigheter för
det stora flertalet jordbrukare att upprätta riktiga deklarationer, som det
nya systemet skulle medföra. Svenska landskommunernas förbund har uttalat,
att det bleve nödvändigt för jordbrukarna att i större utsträckning anlita
sakkunnig hjälp för att upprätta deklarationer; det kunde befaras att
det skulle visa sig svårt att uppbringa dylik hjälp. Länsstyrelsen i Blekinge
lön har yttrat, att ökade krav måste ställas på jordbrukarnas anteckningar.
Länsstyrelsen i Kopparbergs län har uttalat, att fara förelåge för att de

skattskyldigas bokföring — åtminstone vid de mindre jordbruken_ skulle

visa sig vara av sådan beskaffenhet, att den icke kunde tillerkännas vitsord
vid taxeringen.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län har vidare framhållit, att arbetet för taxeringsnämnderna
komme att bliva oerhört utökat, i följd varav en del större
taxeringsdistrikt antagligen måste uppdelas. En sådan uppdelning vore icke
önskvärd med hänsyn till svårigheterna att dels erhålla lämpliga ordförande,
dels ernå en jämn och likformig taxering. Länsstyrelsen i Malmöhus län
har betonat, att betydligt större krav måste ställas på taxeringsnämndsordforandena
vid taxering enligt bokföringsmässiga grunder än vad som nu i
regel vore fallet. Länsstyrelsen i Östergötlands län, som givit uttryck åt liknande
synpunkter, har understrukit, att den lokalkännedom, som funnes
hos en taxeringsnämnd i jordbruksbygder, mindre kunde göra sig gällande
vid tillämpning av det nya systemet. Länsstyrelserna i Västmanlands och
Östergötlands lan ha yttrat, att taxeringsmyndigheternas kontrollmöjligheter
bleve försämrade; detta kunde i sin tur befaras medföra en försämring
av skattemoralen.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har uttalat, att det nya systemet, åtminstone
till en början, kunde befaras medföra ganska avsevärda förskjutningar
i skatteunderlaget.

Förslaget, att samtliga jordbrukare skola taxeras efter bokföringsmässiga
grunder, har avstyrkts av länsstyrelserna i Norrbottens och Skaraborgs
laii samt Kalmar läns södra hushållningssällskap och Malmöhus läns hushållningssällskap.
Nämnda myndigheter och sammanslutningar ha ansett
att rätt men icke skyldighet att taxeras efter bokföringsmässiga grunder
borde forefinnas. ö

Länsstyrelsen i Norrbottens län har anfört:

D,et, av de sakkunniga framlagda förslaget avhjälper, teoretiskt sett de
mest framtradande bristerna i nuvarande system i fråga om inkomsttaxering
av jordbruk. Huruvida forslaget är praktiskt genomförbart torde för närvarande
icke kunna med bestämdhet avgöras, men länsstyrelsen hyser de
allvarligaste farhagor att sjalva övergången till de föreslagna nya prin -

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

ciperna kommer att för taxeringsnämnderna medföra kaos i taxeringsarbetet,
även om nämnderna få åtnjuta högsta möjliga anstånd med taxeringens
avslutande. Man måste nämligen beakta, att de skattskyldigas uppgifter i
mycket stor utsträckning måste kontrolleras och kompletteras, att tolkningen
av de nya bestämmelserna kommer att vålla taxeringsnämnderna
stort huvudbry samt att länsstyrelsen icke i behörig omfattning kan för råd
och upplysningar ställa taxeringskonsulenter eller andra tjänstemän till
taxeringsnämndernas förfogande.

Med hänsyn till det sagda måste länsstyrelsen starkt ifrågasatta, huruvida
icke ett avhjälpande av de mest påtagliga bristerna i nuvarande inkomsttaxeringen
av jordbruksfastighet skulle kunna åstadkommas med
mindre genomgripande åtgärder än de föreslagna. För den stora massan av
mindre jordbrukare, och de utgöra ju 77 procent av hela antalet jordbrukare
i landet, torde nuvarande system för taxeringen verka förståeligt och icke
i behov av justeringar i andra väsentliga avseenden än beträffande dels
värdeminskningsavdrag å byggnader samt å maskiner och inventarier med
förhållandevis hög anskaffningskostnad t. ex. traktor, dels avdrag vid samtliga
reparationer och förbättringar av byggnader, dels avdrag för värdeminskning
å skog, dels redovisning av förskott a kolning eller virkesleverans,
då utgifterna för arbetslöner m. m. falla å senare beskattningsår än
det, då förskottet uppburits.

Det förefaller länsstyrelsen icke omöjligt, att dessa problem kunna losas
med bibehållande av kontantprincipen vid inkomsttaxeringen av jordbruksfastighet
och det föreliggande sakkunnigförslaget torde härvidlag vara i vissa
avseenden vägledande.

Kravet på genomförande av rätt för jordbrukare att deklarera efter bokföringsmässiga
principer kan väl ändock icke tillbakavisas beträffande sådana
jordbrukare, som önska deklarera efter bokföringsmässiga grunder
och hava förutsättningar att skaffa sig ordnad bokföring. Länsstyrelsen hyser
alltså den uppfattningen att taxering enligt bokföringsmässiga principer
icke bör föreskrivas för jordbrukarna, men att rätt härtill bör medgivas
dem, som upplägga bokföring i överensstämmelse med föreliggande förslag
till lag om jordbruksbokföring. För övriga jordbrukare bör, med bibehållande
av kontantprincipen, utarbetas bestämmelser, som avhjälpa de mest
betydelsefulla bristerna i nuvarande taxeringssystem.

Mot länsstyrelsens förslag kan visserligen göras den befogade anmärkningen,
att intäkter i samma förvärvskälla böra taxeras efter samma principer,
men länsstyrelsen anser, att det avgörande bör vara, att rättvisa vid
taxeringen beredes de skattskyldiga samt att principerna för taxeringen icke
äro så invecklade, att särskild sakkunskap erfordras för deklarationernas
rätta ifyllande. Denna sistnämnda risk föreligger onekligen, därest de sakkunnigas
förslag genomföres.

Länsstyrelsen i Skarnborgs lön har framhållit, att gällande bestämmelser
rörande taxering för inkomst av rörelse — särskilt såvitt angingc överpi isavdrag,
fri lagervärdering och skyldighet att förete anteckningar vore
otillfredsställande. Med hänsyn härtill borde de icke göras tillämpliga beträffande
inkomst av jordbruksfastighet, förrän de underkastats översyn.
Länsstyrelsen funne det emellertid vara av vikt, att bestämmelser omedelbart
utfärdades om huru det skulle förfaras, när skattskyldiga jordbrukare
ändrade sitt deklarationsförfarande och överginge från deklaration efter
kontantprincipen till deklaration enligt bokföringsmässiga grunder.

Kungl. Maj.ts proposition nr 191

Departementschefen.

De sakkunniga ha framhållit, att kontantprincipen såsom grund för taxering
av inkomst från jordbruksfastighet är behäftad med vissa brister,
vilka kunna medföra oförmånliga verkningar både för de skattskyldiga och
för det allmänna. Med hänsyn härtill ha de sakkunniga ansett att för samtliga
jordbrukare taxeringen icke vidare bör ske enligt kontantprincipen
utan liksom för rörelseidkare — efter bokföringsmässiga grunder. För
de medelstora och större jordbruken har dessutom föreslagits bokföringsskyldighet,
vilken, såsom i ett senare sammanhang framhålles, i viss mån
är av samma innebörd som bokföringsskyldigheten enligt 1929 års bokföringslag
men i ett viktigt avseende skiljer sig från denna. Enligt vissa
författningar gälla för dem, som äro bokföringsskyldiga enligt 1929 års
lag, särskilda bestämmelser, innebärande att strängare krav i olika hänseenden
ställas på dem. Dylika krav ha emellertid enligt de sakkunnigas
förslag icke ansetts böra ställas på de bokföringsskyldiga jordbrukarna.

Även om förslaget att samtliga jordbrukare skola taxeras efter bokföringsmässiga
grunder tillstyrkts eller lämnats utan erinran i flertalet yttranden,
ha dock i ett stort antal av dessa framhållits de svårigheter, som
vid en dylik allmän övergång skulle uppkomma för både jordbrukarna
och taxeringsmyndigheterna. Det synes enligt min mening kunna befaras,
att i varje fall de mindre jordbrukarna skola ha mycket svårt att utan
hjälp av bokföringskunniga personer upprätta riktiga deklarationer med
räkenskapsmässig redovisning. Även om jordbrukarnas organisationer
komma att medverka för att lämna sådan hjälp, torde den likväl icke bliva
tillräcklig. Därest samtliga jordbrukare skulle på en gång övergå till bokföringsmässig
redovisning, komme detta vidare att medföra en belastning
av taxeringsorganisationen, som denna icke skulle kunna bära utan en
högst avsevärd förstärkning av organisationen.

Det synes därför icke vara tillrådligt att föreskriva skyldighet för jordbrukarna
att deklarera efter bokföringsmässiga grunder. I stället torde införas
en uttrycklig rätt för jordbrukare att taxeras efter dylika grunder. Med
en dylik uppläggning kommer lagstiftningen icke att bliva av den räckvidd
de sakkunniga tänkt sig utan kan sägas innefatta allenast ett lagfästande
och en närmare reglering av den rätt att taxeras efter bokföringsmässiga
grunder, som för närvarande anses föreligga i praxis. De jordbrukare, som
vilja begagna sig av denna rätt, böra emellertid vara skyldiga att föra räkenskaper
i viss omfattning och på visst sätt. I likhet med de sakkunniga anser
jag, att skyldigheten att föra dylika räkenskaper — åtminstone än så länge
— icke bör vara av samma natur som bokföringsskyldigheten enligt 1929
års lag. Den nu föreslagna bokföringsskyldigheten bör närmast avse att skapa
ett underlag för taxeringsmyndigheternas kontroll av att de i deklarationen
lämnade uppgifterna överensstämde med de verkliga förhållandena;
sedd ur den skattskyldiges synpunkt utgör bokföringen framför allt ett medel
att styrka att de i deklarationen lämnade uppgifterna äro riktiga. Till
frågan, huru denna bokföringsskyldighet bör vara ordnad, torde jag få återkomma
i ett senare sammanhang. Då sålunda enligt vad nyss förordats

Kungl. Maj:ts proposition nr 191,

särskilda krav böra uppställas beträffande de anteckningar, vilka föras
av de jordbrukare, som vilja deklarera efter bokföringsmässiga grunder, kan
det förutsättas, att endast de jordbrukare övergå till en sådan redovisningsform,
vilka äro i stånd att tillfredsställande tillämpa densamma. Härigenom
främjas även en successiv övergång till bokföringsmässiga grunder, vilken
torde vara nödvändig för att taxeringsorganisationen skall kunna anpassa
sig efter vad den nya metoden kräver.

Den sålunda förordade lösningen skulle alltså medföra, att vissa jordbrukare
komme att taxeras efter kontantprincipen, medan andra åter skulle
taxeras efter bokföringsmässiga grunder. De sakkunniga ha ansett vägande
erinringar kunna göras mot sådan ordning. I anledning härav torde jag
få framhålla, att redan nu tillämpas en dylik ordning, i det att vid sidan
av det stora flertalet jordbrukare, som deklarera efter kontantprincipen,
finnas ett mindre antal jordbrukare, vilka upprätta sina deklarationer efter
bokföringsmässiga grunder. Några olägenheter i tillämpningen av denna
ordning synes icke ha förmärkts. Visserligen kunna de olika metoderna vid
likartade faktiska förutsättningar i åtskilliga fall leda till skilda taxeringsresultat.
Härvid är stundom taxering enligt kontantprincipen och stundom
taxering efter bokföringsmässiga grunder fördelaktigare för den skattskyldige.
Även om tillämpning av bokföringsmässiga grunder giver en jämnare
taxering, torde dock — i varje fall vid de mindre jordbruken — skillnaden
i resultatet vid tillämpning av den ena eller andra metoden i regel
icke bliva så stor. Anser någon jordbrukare att kontantmetoden för honom
är särskilt olämplig, har han ju alltid möjlighet att underkasta sig den föreslagna
bokföringsskyldigheten och därigenom bliva taxerad efter bokföringsmässiga
grunder.

Då enligt vad sålunda anförts kontantmetoden alltjämt kan beräknas
komma att tillämpas beträffande ett stort antal jordbrukare, bör det övervägas
om — såsom länsstyrelsen i Norrbottens län förordat — några förbättringar
kunna vidtagas i denna metod. I ett senare sammanhang förordar
jag vissa ändringar i gällande regler beträffande avdrag för värdeminskning
av byggnad å jordbruksfastighet. I övrigt torde några förändringar i
kontantmetoden i syfte att åstadkomma en jämnare inkomstfördelning
svårligen kunna vidtagas. Den, som vill ernå en bättre inkomstfördelning
mellan olika år än kontantmetoden erbjuder, har dock möjlighet att övergå
till bokföringsmässig redovisning.

Vad jag i det följande kommer att anföra har sålunda, där ej annat angives,
avseende endast å de fall, där taxering sker efter bokföringsmässiga
grunder.

c. Varulager och värderingen därav.

De sakkunniga.

Vad som är att hänföra till varulager. De sakkunniga ha uttalat, att varulager
till skillnad från inventarier vore avsett för omsättning genom försäljning
eller konsumtion; inventarierna åter vore avsedda för stadigvarande

4 Biliang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 191.

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

bruk i jordbruksdriften. Att avgöra vad som vore att hänföra till varulager
eller inventarier torde i regel icke erbjuda svårigheter. I vissa fall — berörda
i fortsättningen — kunde emellertid tveksamhet uppstå.

Till varulager räknades givetvis förråd av spannmål, frövaror och andra
produkter från jordbruksfastigheten och dess binäringar ävensom inköpta
förnödenheter, såsom utsäde, kraftfoder, konstgödsel och dylikt. Till varulager
vore också att hänföra förråd av vissa beståndsdelar av egendomen,
såsom sten, torv, grus, lera och dylikt, under förutsättning att de lösgjorts
från sitt sammanhang med jorden. Exempel härpå utgjorde grus, som upplagts
vid lastageplats, eller torv, som upptagits och upplagts. Beträffande
frågan huruvida ej blott skogsprodukter utan även växande skog skulle anses
såsom varulager hänvisades till vad som i ett senare sammanhang anfördes.

Vad anginge de s. k. fältinventarierna d. v. s. utsäde och gödsel, som anbragts
i jorden för nästkommande skörd, samt växande gröda, kunde ifrågasättas,
huruvida dessa tillgångar skulle anses såsom varulager. Enligt allmän
lag vore de att hänföra till fast egendom och skulle sålunda på grund av
bestämmelsen i 4 § tredje stycket kommunalskattelagen räknas till fastighet
i kommunalskattelagens mening. Det vore visserligen principiellt riktigast
att hänföra fältinventarier och växande gröda till varulager. Emellertid
måste i fall, då dessa tillgångar förvärvats i samband med jordbruksfastigheten,
betydande svårigheter uppkomma att vid övergången till inkomstberäkning
enligt bokföringsmässiga grunder fastställa ingångsvärde å ifrågavarande
tillgångar samt att senare vid överlåtelse av jordbruksfastighet
uppskatta deras värde. Med hänsyn härtill ansåge sig de sakkunniga icke
böra föreslå, att fältinventarier och växande gröda i förevarande fall hänfördes
till varulager.

Därest åter ifrågavarande tillgångar förvärvats annorledes än i samband
med jordbruksfastigheten, exempelvis vid tillträde av arrende, uppkomme ej
några svårigheter vid övergången, i det att jordbrukaren antingen redan vid
ett tidigare års taxering verkställt eller också framdeles i samband med
arrendets upphörande komme att verkställa avdrag för vad han utbetalt för
fältinventarier och växande gröda. I nu avsedda fall behövde således något
ingångsvärde icke fastställas. Om vid tillträde av arrende särskild ersättning
erlagts för fältinventarier och växande gröda, borde ersättningsbeloppet
behandlas såsom inköpta förnödenheter, d. v. s. likställas med varor, överlåtaren
av arrendet borde upptaga motsvarande belopp såsom inkomst av
försålda varor. I praktiken torde i allmänhet tillträde av arrende ske den
14 mars, varvid särskilt värde i regel ej åsattes ifrågavarande tillgångar i
arrendeavtalet. Anledningen härtill vore att värdet å fältinventarier och
växande gröda vid denna tidpunkt vore ringa samt att arrendatorn vore
skyldig att vid sitt frånträde av arrendet lämna fastigheten i samma skick,
som han mottagit den. I de fall, då i arrendeavtalet icke upptagits särskild
ersättning för ifrågavarande tillgångar, torde vid taxeringen för tillträdesåret
kunna bortses från fältinventarier och växande gröda. Ett riktigt resultat
uppnåddes ändock därigenom att, om arrendatorn vid frånträde av

Kungl. Maj.ts proposition nr 191,

arrendet lämnade egendomen i sådant skick, att han finge erlägga eller mottaga
särskild ersättning härför, han vid taxeringen ägde avdraga, respektive
bleve beskattad för ersättningen i fråga.

Vad beträffade djurbeståndet å en jordbruksfastighet kunde detta sägas
utgöra på en gång inventarier och varulager. Det utmärkande för dessa tillgångar
vore nämligen att djuren å ena sidan utgjorde ett produktionsmedel
i jordbruksdriften och å andra sidan omsattes såsom varulager. Till övervägande
del torde de tillgångar, varom nu vore fråga, få hänföras till varulager.
Med hänsyn härtill föresloge de sakkunniga att djurbeståndet i sin
helhet hänfördes till varulager.

Värdering av varulager. Enligt 41 § kommunalskattelagen gäller i fråga
om rörelse, att den i räkenskaperna gjorda värdesättningen å tillgångar, avsedda
för omsättning eller förbrukning i rörelse, endast om särskilda omständigheter
därtill föranleda skall frångås vid inkomstberäkningen. Vid tillämpningen
av detta stadgande, som avser skattskyldig, som haft ordnad bokföring,
ha i praxis rörelseidkarna tillerkänts en långt gående rätt att vid
taxeringen verkställa nedskrivningar å lagrets värde; denna rätt till s. k.
fri lagervärdering begränsas endast av bokföringslagens bestämmelse om att
bokföringen skall ske i överensstämmelse med allmänna bokföringsgrunder
och med iakttagande av god köpmannased.

Värderingen vid inkomsttaxeringen av produkter från jordbruksfastigheten
och inköpta förnödenheter skall enligt de sakkunnigas förslag ske
enligt samma grunder, som gälla för rörelseidkare; härav följer att värdesättning
av dessa tillgångar skall frångås endast om särskilda omständigheter
därtill föranleda. De sakkunnigas förslag innebär sålunda, att jordbrukarna
tillerkännes en vidsträckt rätt till nedskrivning av dessa lagertillgångar.

De sakkunniga ha däremot icke ansett sig böra förorda fri värdering av
djurbeståndet. Såsom skäl härför ha de sakkunniga anfört:

Det kapital, som investerats i varulagret i ett jordbruk, främst djurbeståndet,
torde i regel vara betydligt större än motsvarande kapitalinvestering i en
ur inkomstsynpunkt jämförbar rörelse. En skillnad mellan varor i jordbruk
och i rörelse består också däri att djurbeståndet ofta omsättes långsammare
än varor i rörelse. Fri lagervärdering skulle därför innebära en relativt
sett större förmån för jordbrukarna än för andra företagare. Det torde
även kunna ifrågasättas, huruvida jordbrukarna i allmänhet — åtminstone
under de första åren efter ikraftträdandet av den nya ordningen för inkomstberäkningen
— skulle förstå att rätt tillvarataga denna förmån. Såluda kan
förutses att i synnerhet det fallet kan komma att inträffa att jordbrukarna
genom nedskrivning vid inkomsttaxeringen av djurbeståndet tillskapar en
dold reserv i varulagret, som vid slutrealisation måste framtagas till beskattning
i sin helhet. Då sålunda ett belopp, motsvarande den dolda reserven, på
en gång kommer att beskattas såsom inkomst, lär en sådan beskattning icke
sällan komma att bliva betungande. Sådana fall av realisation, som här åsyftas,
torde vara vanliga i jordbruket. Vidare må erinras om det mycket betydande
antal skattskyldiga, varom här är fråga, samt om de konsekvenser
med avseende å skatteunderlaget under de närmaste åren efter övergången
som skulle kunna bliva följden av ett medgivande av fri lagervärdering be -

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

träffande djurbeståndet. Det lärer nämligen kunna förväntas, att jordbrukarna
i stor utsträckning, särskilt med hänsyn till nu rådande skatteförhållanden,
komma att begagna sig av den möjlighet att uppskjuta beskattningen
som fri lagervärdering bereder. Detta skulle tillika medföra, att vinstresultaten
komma att förryckas.

De sakkunniga ha uttalat, att det icke vore tillrådligt att värdesättningen
av djurbeståndet skedde enligt de priser, som gällde vid beskattningsårets
utgång. Dessa priser fluktuerade ofta i ej ringa grad och då värdet av lagret
direkt påverkade nettoinkomsten av jordbruket, skulle denna inkomst sålunda
komma att variera utan att jordbrukaren haft en mot prisfluktuationen
svarande verklig ökning eller minskning i inkomsten. En sådan anordning
skulle icke befordra den jämnhet i taxeringen av inkomst av jordbruk,
som man bland annat ville vinna med bokföringsmässig inkomstberäkning.
Reglerna för värdesättning av djurbeståndet syntes därför böra utformas
på sådant sätt, att en genom fluktuationer i marknadspriserna uppkommen
tillfällig värdeförändring i djurbeståndet icke komme att påverka
vinstresultatet för ett visst beskattningsår.

De sakkunniga ha därför funnit det erforderligt, att till ledning för varje
års taxering särskilda föreskrifter meddelas angående värderingen av djurbeståndet
vid utgången av det beskattningsår, som taxeringen avser. Härom
ha de sakkunniga anfört:

Dessa föreskrifter synas böra utfärdas av Kungl. Maj :t eller — om ett
centralt organ för beskattningen tillskapas — eventuellt av detta. Principen
synes därvid böra vara den, att för olika slag av djur med nedan angivna
undantag och för skilda åldersgrupper angivas vissa minimivärden,
under vilka tillgångarna ej må vid inkomsttaxeringen upptagas, såvida icke
enligt beskattningsnämnds beprövande särskilda förhållanden till annat föranleda.
Minimivärdena synas böra bestämmas till belopp något understigande
de priser, vilka djuren må anses betinga under normala förhållanden. Vid
avvägningen av minimivärdena måste hänsyn tagas till de värden, som enligt
nedan skola fastställas å djurbeståndet vid övergångsårets ingång, ävensom
till att en viss marginal kommer att finnas mellan minimivärdena
och dagspriserna. Om emellertid på grund av utomordentliga förhållanden
de allmänna marknadspriserna skulle komma att nedgå under dessa minimivärden,
torde dock i överensstämmelse med värderingsbestämmelserna i de
sakkunnigas förslag angående bokföringsskyldighet för vissa jordbrukare
minimivärdena bestämmas till belopp ej överstigande marknadspriserna vid
beskattningsårets utgång. Som ovan nämnts kunna minimivärdena frångås,
därest särskilda förhållanden därtill föranleda. Som exempel härpå
vilja de sakkunniga nämna sådana fall då djur, som sedan inköpet icke ökat
i värde genom tillväxt, förvärvats till pris understigande minimivärdena eller
då, enligt företedd utredning, djurens värde i genomsnitt för hela djurbeståndet
nedgått under minimivärdena på grund av kreaturssjukdom eller
av annan liknande orsak. För tillämpning i sist avsedda fall av undantagsbestämmelsen
från huvudregeln om fasta minimivärden är det sålunda icke
till fyllest att jordbrukaren företer utredning angående värdet å ett eller
annat djur; utredning måste förebringas om att djurbesättningen i sin helhet
har ett lägre värde på grund av förenämnda orsaker än det värde,
som skulle framkomma, om minimivärdena tillämpades. Såsom ett ytterligare
exempel å sådana särskilda förhållanden, som kunna föranleda avvikelse
från de fastställda minimivärdena, kan nämnas det fall, att skattskyl -

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

dig redan före övergången till taxering enligt de sakkunnigas förslag tilllämpat
bokföringsmässig inkomstberäkning beträffande djurbeståndet och
därvid upptagit djuren till lägre värden än de minimivärden, som kunna
komma att fastställas. Under lämplig övergångstid, förslagsvis högst fem år,
synes under sådana omständigheter djuren böra få upptagas under minimivärdena.

För mera värdefulla avelsdjur, såsom hingstar och tjurar, torde schablonvärden
icke kunna fastställas, då marknadspriserna å dessa variera i hög
grad. Det synes därför beträffande sådana djur böra angivas, att de skola
uppskattas till värde, som kan anses vara skäligt. Vid uppskattning av detta
värde torde relationen mellan dagspriserna och de fastställda minimivärdena
kunna tagas till utgångspunkt. Om således minimivärdena motsvara
exempelvis 60 % av marknadspriserna, torde vid taxeringen värdena å
avelsdjuren kunna bestämmas efter samma procenttal av avelsdjurens värde.
Nedskrivning bör under brukstiden medgivas i den omfattning att värdet å
avelsdjuren vid utrangering kommer att motsvara slaktvärdet.

Jordbrukare, vilkas räkenskapsår icke sammanfaller med kalenderår, få
tillämpa de värden, som angivits i de närmast före räkenskapsårets utgång
meddelade föreskrifterna.

Den praktiska betydelsen av ovan angivna värderingsprinciper är den att
en jordbrukare får nedskriva den häst, som han under beskattningsåret
inköpt för t. ex. 1 000 kr., till det för året gällande minimivärdet, exempelvis
800 kr. Den, som köpt ett djur till pris understigande minimivärdet, får,
såsom nämnts, å andra sidan vid inkomsttaxeringen upptaga inköpspriset
såsom utgående värde å djuret under förutsättning att detsamma icke genom
tillväxt ökat i värde under beskattningsåret, så att djuret skall hänföras till
annan åldersgrupp.

Ingående varulager under övergångsåret. De sakkunniga ha uttalat, att
principerna för bokföringsmässig inkomstberäkning bland annat innebure,
att utgående lager skulle betraktas såsom inkomstpost och ingående lager
såsom utgiftspost. Beträffande lagerbehållningen vid övergångsårets ingång,
till den del densamma utgjordes av produkter från jordbruksfastigheten,
vore emellertid att märka, att kostnaderna för att frambringa dessa produkter
i regel fått avdragas vid ett tidigare års taxering, ehuru värdet å
produkterna vid beskattningsårets utgång ej upptagits såsom inkomst. Om
i deklarationen för övergångsåret avdrag finge ske för värdet å den ingående
lagerbehållningen av fastighetens produkter skulle ett belopp motsvarande
detta värde komma att helt undantagas från beskattning. Ur principiell
synpunkt syntes därför avdrag för ingående lagerbehållning av produkter
icke kunna medgivas. Den vid övergångsårets utgång befintliga behållningen
i lagcrtillgångar av ifrågavarande slag skulle emellertid, såsom
nyss nämnts, upptagas såsom en inkomstpost; i följd härav komme under
övergångsåret att såsom inkomst redovisas värdet av två beskattningsårs
utgående lagerbebållningar, nämligen övergångsårets och det närmast föregående
beskattningsårets.

Vad nyss sagts om produkter från jordbruksfastigheten gällde även beträffande
inköpta förnödenheter, som inginge i lagerbehållningen vid övergångsårets
ingång. Anskaffningskostnaden för dessa förnödenheter hade enligt
nu gällande beskattningsregler fått avräknas som utgift till den del

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

kostnaden erlagts under beskattningsåret, men lagerbehållningen hade icke
påverkat inkomstberäkningen.

Såsom i ett senare sammanhang berördes finge två års varuskulder avdragas
såsom omkostnad för övergångsåret, under det att två års varufordringar
komme att beskattas för samma år. En för hög beskattning för övergångsåret
uppkomme, i den mån värdet å lagerbehållningen vid övergången
överstege skillnaden mellan varuskulderna och varufordringarna vid samma
tidpunkt.

De sakkunniga ha övervägt att neutralisera nyssnämnda olägenhet genom
att medgiva jordbrukarna rätt att i deklarationerna för övergångsåret göra
avdrag för den ingående lagerbchållningen i dess helhet eller till viss del
men ha icke ansett sig böra förorda en dylik utväg. Såsom skäl härför ha
de sakkunniga anfört:

Härigenom skulle emellertid jordbrukarna komma att beviljas en betydande
skattelättnad, som de själva dessutom i viss omfattning skulle kunna
reglera till sin förmån, nämligen i den mån de hade tillfälle att före övergångsårets
ingång öka behållningen av ifrågavarande lagertillgångar. I varje
fall bör från värdet å lagerbehållningen vid övergångsårets ingång avdrag
ske för varuskulder minskade med varufordringar vid samma tidpunkt.
Härtill kommer att det taxeringstekniska förfarandet vid övergången skulle
komma att ytterligare kompliceras, enär det i så fall skulle bliva nödvändigt
att fastställa det ingående lagrets värde vid övergången, vilket är förenat
med stora praktiska svårigheter. De sakkunniga anse sig därför icke
kunna förorda en sådan lösning av frågan, att det ingående lagrets värde
helt eller delvis får avdragas vid inkomsttaxeringen för övergångsåret.

De sakkunniga ha ansett, att en för hög beskattning i samband med övergången
kunde undvikas endast genom att anlita de möjligheter, som den
fria lagervärderingen erbjöde. Härom ha de sakkunniga anfört:

Enligt de sakkunnigas förslag skall, såsom ovan nämnts, den av jordbrukarna
gjorda värderingen av det utgående lagret frångås endast om särskilda
omständigheter giva anledning därtill, vilket torde medföra en tämligen
vidsträckt befogenhet med avseende å lagrets värdering. Jordbrukarna
kunna sålunda genom att i deklarationen för övergångsåret företaga en
låg värdering av den utgående lagerbehållningen tillskapa en dold reserv i
varulagret och därigenom motverka olägenheten av att värdet av utgående
lagerbehållningarna, belöpande på två beskattningsår, i sin helhet upptages
såsom inkomst under övergångsåret. Jordbrukarna hava vidare möjlighet
att till beskattning framtaga den dolda reserven under ett flertal beskattningsår
under vilket varulagret realiseras. De dolda reserverna komma då
att upptagas till beskattning. Har för övergångsåret och de närmast följande
beskattningsåren den utgående lagerbehållningen åsatts lägre värde, än
som eljest kunnat godkännas, och har detta skett i syfte att undvika en på
grund av övergången föranledd högre nettointäkt, anse de sakkunniga att
detta värde bör kunna godtagas av beskattningsmyndigheterna. Lagret bör
dock icke få upptagas till negativt värde. Denna utökade rätt till nedskrivning
i samband med övergången bör emellertid blott få tillämpas tills vidare
och ej få avse under beskattningsåret uppkommen lagerökning, för vilken
de för rörelse gällande reglerna skola tillämpas. Det må i detta sammanhang
erinras om att enligt nu gällande regler för jordbrukets inkomstberäkning
hänsyn ej tages till in- och utgående lagerbehållning, vilket förhållande i

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

enlighet med principerna för bokföringsmässig inkomstberäkning kan sägas
innebära att lagret vid varje beskattningsårs utgång ansetts vara helt avskrivet.
Någon ytterligare nedskrivning av lagret kan därför framdeles ske endast
i den mån lagerbehållningen ökas. ,

Med tillämpning av ovan angivna regler för lagervärderingen behover den
tidigare omnämnda olägenheten i beskattningshänseende för jordbrukarna,
att avdrag ej får ske för ingående varulager för övergångsåret, medtora en
ökning av nettointäkten för året endast under förutsättning att lagerminskningen
under övergångsåret uppgår till högre belopp än skillnaden mellan
varuskulderna och varufordringarna vid övergångsårets ingång. De tall, da
ökning av nettointäkten uppkommer, torde med hänsyn härtill i praktiken
bliva relativt sällsynta och i regel endast behöva föreligga beträffande sädana
jordbrukare, som sakna eller hava obetydliga varuskulder. Föreligger
emellertid ett sådant fall, upptages till inkomstbeskattning endast ett belopp
motsvarande skillnaden mellan lagerminskningen och skuldbeloppet,
i den mån detta överstiger varufordringarna vid övergången. Detta medför
dock ingen skärpning i förhållande till nuvarande regler, i det att dessa belopp
skulle upptagas till beskattning även med tillämpning av kontantprincipen.
Till belysande av det sagda må anföras följande exempel.

1) Vid övergångsårets ingång har varulagret ett värde av 2 000 kronor och
uppgå varuskulderna till 800 kronor. Vid övergångsårets utgång utgör varulagrets
värde 1 500 kronor samt uppgå varuskulderna till 1 000 kronor. Enligt
föreslagna bestämmelser får avdrag ej ske för ingående varulagret, 2 000
kronor. Då detta lager i allmänhet torde försäljas eller förbrukas under overöångsåret,
kommer nämligen värdet därå att ingå i bruttointäkterna fÖi aret
och således öka nettointäkten, ehuru inkomsten uppkommit under tidigare
år. Då utgående varulagret skall upptagas såsom inkomstpost och följaktligen
övergångsårets hela skörd upptages såsom inkomst, kommer på grund
härav nettointäkten för övergångsåret att bliva 2 000 kronor högre än eljest.
Ä andra sidan skola ingående varuskulder, 800 kr., ej tilläggas, ehuru skulderna
komma att endera likvideras under övergångsåret eller upptagas såsom
utgående varuskulder för detta år, i följd varav sålunda nettointäkten
för övergångsåret nedsättes i detta fall med 800 kronor. Tages hänsyn till
både varulager och varuskulder, uppkommer i det anförda exemplet en ökning
i nettointäkten å 1 200 kronor (2 000 — 800). Denna olägenhet kan
motverkas därigenom att utgående lagret upptages, icke till 1 500 kronor,
utan till exempelvis 300 kronor, varigenom ökningen å 1 200 kronor helt

bortfaller. ,

2) Vid övergångsårets ingång utgör värdet a varulagret 800 kronor oen
varuskulderna uppgå till 2 000 kronor. Vid nämnda års utgång utgör värdet
å varulagret 1 500 ''kronor och varuskulderna uppgå till 1 000 kronor. I ett
dylikt fall kommer nettointäkten att å ena sidan ökas med 800 kronor, men
å andra sidan minskas med 2 000 kronor; en minskning av nettointäkten a
1 200 kronor uppkommer sålunda vid tillämpning av de av de sakkunniga
föreslagna övergångsbestämmelserna.

3) Vid övergångsårets ingång är värdet å varulagret 2 000 kronor och
varuskulderna uppgå till 200 kronor. Vid övergångsårets utgång utgör värdet
å varulagret 1 500 kronor och varuskulderna uppgå till 100 kronor. Nettointäkten
kommer i detta fall, å ena sidan att ökas med 2 000 kronor och
å andra sidan att minskas med 200 kronor; ökningen av nettointäkten blir
sålunda 1 800 kronor. För att motverka detta kan nedskrivning ske av utgående
lagret. Nedskrivning av lagret kan här ske med högst 1 500 kronor

värdet å utgående lagret) och nettointäkten blir sålunda minst 300 kronor
högre, än den eljest skulle hava blivit. Sistnämnda belopp motsvarar
skillnaden mellan å ena sidan lagerminskningen, som utgör 500 kronor

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

(2 000 1 500), och å andra sidan de ingående varuskulderna, vilka uppgå

till 200 kronor. Det ma framhållas att vid tillämpning av kontantprincipen
nettointäkten jämväl skulle hava blivit 300 kronor högre, än om inkomstberäkningen
enligt bokföringsmässig grund i allmänhet tillämpats.

Vad angår djurbeståndets värde vid övergångsårets ingång, bör enligt de
sakkunnigas mening såsom ingående lager få avdragas det belopp, som erlagts
för nyuppsättning av djur; detta belopp har nämligen icke tidigare
fått avdragas. Det värde, som uppkommit genom egen uppfödning av djur,
utgör däremot en verklig inkomst av driften och borde därför rätteligen beskattas;
da beskattning tidigare icke skett borde således avdrag för nämnda
värde såsom ingående lager icke medgivas.

Den, som kan visa den verkliga nyuppsättningskostnaden, borde sålunda
få såsom ingående lager avdraga detta belopp. Då nämnda kostnad emellertid
sällan torde kunna visas, ha de sakkunniga ansett att det värde, som
kan anses motsvara nyuppsättningskostnaden, bör bestämmas schablonmässigt.
Då skillnad svårligen kan göras mellan nyuppsättning och egen
uppfödning, bör vid ingångsvärdets bestämmande hänsyn tagas till hela
djurbeståndet. Härav följer visserligen, att en jordbrukare undgår beskattning
av värdet av den egna uppfödningen, men då den ifrågavarande anordningen
enligt de sakkunnigas mening i stort sett torde giva ett rättvist
resultat jordbrukarna emellan och då den är enkel att tillämpa, ha de sakkunniga
ansett sig böra förorda densamma. Värderingen av hela djurbeståndet
skall enligt förslaget ske med ledning av de priser, som voro gällande
omedelbart före rådande krigskonjunktur, dock med skälig hänsyn tagen
till den del av penningvärdeförsämringen, som kan tänkas bliva bestående.
Till ledning för taxeringen för övergångsåret böra utfärdas föreskrifter —
liknande dem som föreslagits skola utfärdas för senare års taxeringar —
angående värderingen av det ingående djurbeståndet. Beträffande mera
värdefulla avelsdjur torde jordbrukaren få förebringa utredning till ledning
för ingångsvärdenas fastställande; vid värderingen bör samma princip kunna
komma till användning, som tidigare föreslagits skola gälla i fråga om de
årliga värdenas bestämmande.

De sakkunniga ha anfört, att en värdering enligt de föreslagna linjerna
så tillvida vore fördelaktig för jordbrukarna som ingångsvärdena för övergångsåret
i de flesta fall torde komma att överstiga de belopp, vilka ursprungligen
erlagts vid nyuppsättningen. Å andra sidan kunde mot den
förordade värderingen göras den invändningen, att en jordbrukare, som
verkställt större delen av sin nyuppsättning under nu rådande förhållanden,
skulle kunna komma i en oförmånlig ställning. Emellertid torde kunna
förutsättas, att jordbrukare, som påbörjat jordbruksdrift under kriget, borde
kunna visa den verkliga kostnaden för nyuppsättning.

Slutligen ha de sakkunniga framhållit, att det kunde tänkas inträffa att
åtgärd vidtagits i syfte att tillskapa ett för högt anskaffningsvärde å djurbeståndet.
För att komma till rätta med dylika fall föresloge de sakkunniga
en allmän jämkningsregel av liknande innebörd som den, vilken i fråga om

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

anskaffningsvärdet å inventarier i rörelse innehölles i anvisningarna till
29 § punkt 3 b. fjärde stycket kommunalskattelagen. Skulle det sålunda i
något fall befinnas, att en jordbrukare eller någon, som stode honom nära,
vidtagit åtgärd för att jordbrukaren skulle kunna tillgodoräkna sig ett högre
ingångsvärde eller en högre anskaffningskostnad än som syntes rimligt och
kunde det antagas att detta skett för att åt någon av dem bereda obehörig
förmån i beskattningsavseende, skulle jämkning i skälig mån ske.

Yttranden.

Frågan huruvida fältinventarier och växande gröda
skola hänföras till varulager har berörts i ett par yttranden.

Sveriges lantbruks förbund har ifrågasatt, huruvida icke växande gröda
borde särskilt beaktas vid försäljning av en fastighet i det fall, att i köpeavtalet
viss del av köpelikviden hänförts till den växande grödan. Säljaren
skulle härvid upptaga denna del såsom inkomst, under det att köparen
skulle upptaga samma del såsom utgift.

Stockholms, Blekinge och Hallands läns hushållningssällskap ha ansett
det önskvärt, att de skattskyldiga lämnades frihet att själva bestämma den
taxeringsmässiga behandlingen av den växande grödan.

Stiftsnåmnden i Lund och Svenska lantarbetsgivar ef öreningen ha yttrat,
att fältinventarier och växande gröda borde hänföras till varulager. Lantarbetsgivar
ef öreningen har härvid framhållit, att dessa tillgångar representerade
betydande belopp i förhållande till varulagret i övrigt. Stiftsnämnden
har ansett, att de sakkunniga överdrivit svårigheterna att i praktiken genomföra
erforderlig värdering av denna lagerbehållning.

Kristianstads låns hushållningssällskap har uttalat, att alla jordbrukare
vid bokslutet borde ha rätt till fri värdering av nedlagda kostnader för grödans
frambringande.

Förslaget rörande värdering av varulager (utom djurbeståndet)
har, med några undantag, i stort sett tillstyrkts eller lämnats
utan erinran i samtliga yttranden.

Sveriges lantbruksförbund har framhållit, att den möjlighet till utjämning
av olika års inkomster, som enligt förslaget erhölles, skulle — ehuru
betydelsefull — likväl icke vara så stor, som man måhända trott. Lagringen
av spannmål och ett flertal andra jordbruks- och skogsprodukter hade numera
väsentligen övertagits av jordbrukets och skogsbrukets ekonomiska
företag och skedde i betydligt mindre utsträckning än tidigare hos jordbrukarna
själva.

Svenska lantarbetsgivar ef öreningen har uttalat, att jordbrukets driftsresultat,
bl. a. beroende på väderlekens växlingar, varierade mera än som vore
fallet inom flertalet andra näringsgrenar. Jordbruket vore med hänsyn härtill
i behov av särskilt stor frihet vid lagervärderingen.

Länsstgrelsen i Västmanlands län har ansett det önskvärt, att bestämmelserna
så utformades, att därav något så när klart framginge, var gränsen

.58

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

låge mellan tillåten och otillåten lagernedskrivning. Taxeringsmyndigheterna
hade eljest icke möjlighet att med utsikt till framgång ingripa mot för stora
nedskrivningar i jordbruksnäringen. Taxeringskontrollen skulle icke oväsentligt
underlättas om de skattskyldiga ålades att i deklarationen lämna
närmare uppgifter om principerna för lagervärderingen. Länsstyrelsen i
Blekinge län har anfört liknande synpunkter.

överståthållarämbetet och länsstyrelsen i Östergötlands län ha uttalat
vissa betänkligheter i anledning av förslaget, överståthållarämbetet har därvid
ifrågasatt, huruvida icke reglerna för den fria lagervärderingen över
huvud taget borde bliva föremål för en översyn i begränsande syfte. Länsstyrelsen
i Östergötlands län har framhållit, att den vidsträckta rätt till fri
värdering, som de sakkunniga föreslagit, vore ägnad att i betänklig grad
förrycka den jämnhet i taxeringen man önskade uppnå.

Länsstyrelserna i Jämtlands och Norrbottens län ha föreslagit begränsningar
i rätten till fri lagervärdering. Länsstyrelsen i Jämtlands lån har sålunda
yttrat, att det icke vore att förvänta att de skattskyldiga skulle mera
regelmässigt på ett företagsekonomiskt förutseende sätt förstå att använda
sig av den fria lagervärderingen. Länsstyrelsen föresloge därför, att lager
av produkter skulle upptagas till anskaffningskostnad eller dagspris, vilket
som vore lägst. En fri lagervärdering syntes så mycket mindre lämplig, som
en begränsning av företagens lagervärdering numera ansåges böra ifrågakomma.
Länsstyrelsen i Norrbottens län har förordat, att inneliggande lager
skulle upptagas lägst till 50 procent av saluvärdet vid beskattningsårets
utgång.

Förslaget rörande värdering av djurbeståndet har i huvudsak
tillstyrkts eller lämnats utan erinran i flertalet yttranden.

Länsstyrelsen i Stockholms län har uttalat, att om fri värdering tillätes
man kunde befara en icke önskvärd förskjutning av skattebördan till nackdel
för sådana skattskyldiga, som ej vore företagare. Länsstyrelsen i Uppsala
län har funnit de av de sakkunniga föreslagna reglerna beträffande
djurvärderingen vara väl motiverade med hänsyn till de konsekvenser med
avseende å skatteunderlaget under de närmaste åren efter övergången, som
en fri värdering kunde medföra.

Uppsala läns hushållningssällskap har framhållit, att en fri värdering av
djurbeståndet icke skulle vara enbart till fördel för jordbrukarna. Många
jordbrukare kunde förutses komma att genom nedskrivning av varulagret
skapa en dold reserv, vilken vid slutrealisation måste framtagas till beskattning
på en gång och ur skattesynpunkt verka betungande. I

I åtskilliga yttranden ha framförts erinringar mot förslaget.

Överståthållarämbetet har anfört:

Härutöver vill överståthållarämbetet dock uttala betänkligheter mot den
föreslagna bestämmelsen om att djurbeståndet i jordbruksfastighet skall,
därest icke särskilda förhållanden till annat föranleda, upptagas till lägst de
i särskild ordning fastställda minimivärdena. Erfarenheten torde utvisa, att

Knngl. Maj.ts proposition nr 191.

dylika minimivärden hava en utpräglad tendens att även bliva maximivärden.
Skall den angivna metoden ändock komma till användning — och måhända
är icke görligt att undgå detta — synes erforderligt, att föreskrifterna
rörande värdering av djurbestånd göras synnerligen detaljerade. Vid värderingen
bör sålunda skiljas mellan olika grupper, ej blott med hänsyn till
olika slag av djur och dessas ålder, utan även mellan t. ex. olika raser av
samma djurart; vidare måste hänsyn tagas till om djurbeståndet är reaktionsfritt
och kastningsfritt eller icke. Än vidare synas värderingsbestämmelserna
icke böra göras enhetliga inom hela landet, utan i vart fall särskilda
bestämmelser meddelas för varje län. De stora olikheter, vilka i
skilda hänseenden råda mellan skilda delar av landet, torde tillfyllest motivera
en sådan åtgärd.

Länsstyrelserna i Östergötlands, Kalmar och Västerbottens län samt Taxeringsnämndsordförandenas
riksförbund ha likaledes ansett, att minimivärdena
borde fastställas länsvis; uppgiften kunde lämpligen anförtros åt länsprövningsnämnderna.

Länsstyrelserna i Kalmar och Blekinge län ha betonat, att centralt fastställda
minimivärden koinrne att leda till ojämnheter vid taxeringen. En
jordbrukare som hade förstklassig kreatursbesättning kunde hålla en betydande
dold reserv, under det att ägaren till en undermålig djurbesättning
kunde komma att beskattas för en fiktiv inkomst.

Länsstyrelsen i Östergötlands län har yttrat, att direktiv borde utfärdas
angående minimivärdenas relation till marknadspriserna. Man borde härvid
taga fasta på de sakkunnigas uttalande, att minimivärdena borde bestämmas
till belopp icke väsentligt understigande de priser, vilka djuren finge
anses betinga under normala förhållanden. Länsstyrelsen i Kristianstads län
har förordat, att kompletterande föreskrifter meddelades angående minimivärdenas
beräkning; värderingen kunde härvid anknytas till visst index,
till viss procent av djurens saluvärden eller till annat förhållande.

Västmanlands läns hushållningssällskap har framhållit önskvärdheten av
att minimivärden fastställdes i samråd och samförstånd med jordbrukets representanter.

Länsstyrelsen i Jämtlands län har hållit före, att djurbeståndet borde
upptagas till anskaffningskostnad eller dagspris, vilket som vore lägst, dock
ej till lägre belopp än de i särskild ordning fastställda minimivärdena, såvitt
dessa understege anskaffningskostnaden.

Länsstyrelsen i Malmöhus län, som icke ansett sig böra frångå förslaget
i förevarande del, har dock framhållit, att en fri värdering av djurbeståndet
skulle innebära en avsevärd förenkling av deklarationsförfarandet och en
betydande lättnad i beskattningsmyndigheternas, främst taxeringsnämndernas,
arbetsbörda.

Länsstyrelsen i Gotlands län har uttalat, att frågan om djurbeståndets
värdering — sedan erfarenhet rörande de nya taxeringsgrunderna vunnits
—- lämpligen borde upptagas till förnyad prövning i samband med en eventuell
omprövning beträffande värderingen av varulager i rörelse.

Kungl. Maj:ts proposition nr 191,

Vissa myndigheter och sammanslutningar ha förordat fri värdering
av djurbeståndet.

Sveriges lantbrnksförbund, som påyrkat fri värdering av djurbeståndet,
har yttrat, att om detta yrkande icke kunde medgivas minimivärdena borde
fixeras relativt lågt i förhållande till marknadsvärdena, högst 60 procent
av dessa värden. Helt fri värdering borde alltid medgivas, om synnerliga
skäl därtill förelåge. Det vore av vikt, att garantier skapades för att en
fortgående penningvärdeförsämring icke medförde, att en fiktiv värdestegring
av djurbeståndet bleve beskattad förrän i samband med realisation.
Förbundet har som ytterligare skäl för sitt yrkande om friare värdering
av djurbeståndet anfört:

De av de sakkunniga anförda skälen mot fri värdering å djurbeståndet
äro visserligen tungt vägande, men det torde vara nödvändigt för jordbruket
och skogsbruket att erhålla ytterligare vinstregleringsmöjlighet för att
man skulle kunna ernå det resultat, som ju varit avsett, nämligen att åstadkomma
en jämnare fördelning av skattebördan än som hittills varit fallet.
Förbundet vill påpeka nödvändigheten av att den fria värderingen erhålles
som motvikt mot bl. a. att fri värdering på den växande skogen icke förefinnes.
Fri värdering i varulagret i övrigt medgiver i vissa fall icke i tillräcklig
omfattning sådan utjämningsmöjlighet. Det torde också vara nödvändigt, att
utjämningsmöjligheterna ökas i det fall, då stora uttag av skog skett eller då
jordbrukaren realiserat med skattekonsekvenser viss del av djurbeståndet
eller försålt sina övriga varulager eller underlåtit vissa inköp av förnödenheter
eller minskat sina kostnader för vissa arbeten, som kunnat förskjutas
till ett annat år, allt detta för att finansiera en kostnad, som enligt andra
skatteregler skall fördelas över ett flertal år.

Lantbruksstyrelsen har ansett, att jordbrukarna i likhet med andra företagare
borde tillerkännas rätt att själva värdera utgående lagerbehållning
av djur med den inskränkning, som kunde föranledas av bokföringslagens
bestämmelser om god köpmannased. De årliga inkomsterna kunde förete
betydande växlingar beroende på sådana yttre förhållanden, varöver företagarna
icke rådde. Det vore därför för innehavare av jordbruk särskilt angeläget
att vid behov i viss utsträckning kunna uppskjuta beskattningen av
vinst från ett år till ett annat. Husdjur kunde jämväl förekomma i företag
som icke kunde betecknas såsom jordbruk; det syntes angeläget att samma
bestämmelser i fråga om taxering tillämpades vid alla företag oberoende av
deras inriktning. Det vore icke möjligt att åstadkomma en rättvis värdering
av den utgående lagerbehållningen genom att fastställa vissa minimivärden,
vilka vore avvägda med hänsyn tagen allenast till djurens kön, ras
och ålder.

Stockholms, Jönköpings, Blekinge, Kristianstads, Hallands, Västmanlands,
Jämtlands och Västernorrlands läns hushållningssällskap samt Kalmar läns
södra hushållningssällskap ävensom Svenska lantarbetsgivareföreningen ha
lramhållit, att en fri, eller åtminstone friare, värdering av djurbeståndet
vore önskvärd. Härvid har särskilt betonats, att med hänsyn till jordbrukets
och skogsbrukets starkt varierande driftsresultat större underlag för
skatteutjämning erfordrades än enbart varulagret i övrigt, vilket under en stor

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

del av året vore av ringa omfattning. Stockholms läns hushållningssällskap
har framhållit, att de sakkunnigas förslag tvingade jordbrukarna att övergå
till ett räkenskapsår, som ginge till ända vid den tidpunkt, då lagret
vore störst, således på hösten eller troligast vid kalenderårets slut. Detta
komme att menligt inverka på jordbrukarnas möjligheter att till rimliga
kostnader få hjälp med sin bokföring och självdeklaration. Västernorrlands
läns hushållningssällskap, som anfört liknande synpunkter, har härutöver
understrukit att, om inventeringen skulle ske då lagret vore störst, en ungefärlig
uppskattning av mängder och värden bleve nödvändig, vilket förringade
jordbruksbokföringens värde med avseende å såväl jordbruksstatistiken
som den egna jordbruksdriften. Svenska lantarbetsgivaref öreningen
har uttalat, att det vore att vända hela saken upp och ned, om man förvägrade
jordbrukarna fri värdering av deras varulager under motivering,
att en rörelse med mindre kapitalinvestering gåve samma inkomst; här förelåge
tvärtom ett lämpligt tillfälle att genom lika värderingssätt i någon
mån utjämna den olikhet i ekonomiska förhållanden, som förefunnes mellan
jordbruk och rörelse.

Norrbottens läns hushållningssällskap har ifrågasatt, om ej husdjur borde
värderas i förhållande till den erhållna produktionen; arbetshästar borde
dock värderas i förhållande till gängse marknadspriser inom orten.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har framhållit, att djurbeståndet
borde av beskattningsnämnderna åsättas värden, som med hänsyn till omständigheterna
kunde anses skäliga. Med en sådan regel torde betryggande
värden i allmänhet komma att sättas, vilka kunde ligga något under marknadspriserna
för beskattningsåret utan att dock väsentligen understiga
ifrågavarande priser; samtidigt kunde viss hänsyn tagas till marknadspriserna
under en tilländalupen period om exempelvis 5 år.

De sakkunnigas förslag, att avdrag vid övergången till det
nya systemet icke skall få göras för ingående lager (av
annat slag än djur), har tillstyrkts eller lämnats utan erinran i flertalet
yttranden.

I några yttranden har framförts den meningen, att avdrag motsvarande
det ingående lagret borde medgivas. Sålunda har lantbruksstyrelsen
framhållit, att det borde övervägas, huruvida icke värdet av
ingående lager kunde få avdragas med samma belopp, som inginge i förmögenhetsdeklarationen
för närmast föregående beskattningsår. Övergångsårets
inkomst bleve eljest för hög, vilket på grund av den progressiva beskattningen
vore orättvist, eftersom lagret kunde ha successivt sammanförts
under ett flertal år. Med hänsyn till gällande garantiskattesystem torde
ett dylikt medgivande icke medföra någon större olägenhet vid kommunalbeskattningen.

Skaraborgs läns hushållningssällskap har uttalat, att det torde saknas anledning
att vid införande av en för jordbruket rättvisare beskattningsform
beskatta jordbruket för två års skördar. Liknande uttalanden lia gjorts av
Älvsborgs läns södra och Gävleborgs läns hushållningssällskap.

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

Domänstyrelsen har uttalat, att skattskyldiga, vilka liksom styrelsen hade
sina lagerbehållningar bundna vid tillförlitliga bokslut, borde kunna medgivas
rätt att vid övergången redovisa ett redan förut efter bokföringsmässiga
grunder ingående lager. De sakkunnigas motiv, att kostnaderna för det
ingående lagret avdragits vid tidigare års taxering, kunde icke godtagas.
Det rörde sig om två olika metoder för beräkning av nettointäkten, som icke
redovisningstekniskt sett borde sammankopplas.

De sakkunnigas förslag, att ingående lager av djur efter viss
värdering skall få avdragas vid övergången, har i huvudsak
tillstyrkts eller lämnats utan erinran i flertalet yttranden.

I åtskilliga yttranden ha dock framförts erinringar i olika avseenden
mot förslaget.

Lantbruks styreis en har sålunda ansett de sakkunnigas förslag mindre tillfredsställande
samt principiellt oförenligt med eljest tillämpliga grunder
för fri värdering av varulager. De olägenheter, som vore förenade med de
sakkunnigas förslag, kunde i viss utsträckning undvikas, om nyuppsättningsvärdet
beräknades med ledning av det i deklarationen för beskattningsåret
närmast före övergångsåret upptagna förmögenhetsvärdet å djurbeståndet.

Länsstyrelsen i Kronobergs län har erinrat om att enligt gällande bestämmelser
inkomst vid realisation av djurbestånd, i motsats till vad som gällde
vid realisation av lager, icke vore beskattningsbar. För att undgå retroaktiv
beskattning av realisationsvinst vore det nödvändigt att djurbeståndets ingångsvärde
upptoges till djurens allmänna saluvärde vid årets ingång eller
till nyuppsättningskostnaden, om denna vore högre. Oavsett vilken beräkningsmetod
som användes borde värdering äga rum genom särskilda nämnder,
enär det icke vore möjligt att genom en rent schablonmässig uppskattning
ernå ett något så när tillfredsställande resultat.

Länsstyrelsen i Värmlands län har framhållit, att det understundom för en
taxeringsnämnd kunde vara känt, att en skattskyldigs anskaffningsvärde
avsåge ett mindre antal djur och att hans bestånd huvudsakligen genom
uppfödning hade uppbringats till den vid övergången förefintliga omfattningen.
En möjlighet att vid ingångsvärdets bestämmande begränsa djurbeståndet
borde i ett dylikt fall icke vara utesluten.

Overståthållarämbetet har ifrågasatt, huruvida icke förslaget bleve alltför
förmånligt för sådana jordbrukare, vilkas nyuppsättning av djur låge
långt tillbaka i tiden, enär de undginge beskattning för värdet av den egna
uppfödningen.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har ansett, att om det vore nödvändigt
att i ingångsvärdet medräkna även värdet av egen uppfödning jordbrukarna
borde bliva väl tillgodosedda, om förkrigsprisena — utan hänsyn till bestående
penningvärdeförsämring — lades till grund vid värderingen. Jämkning
i de särskilda fallen torde få företagas, om resultatet bleve uppenbart
oförmånligt.

63-

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

Länsstyrelsen i Västmanlands län har framhållit, att djuren borde värderas
till högst förkrigspriser, då nyuppsättningen i sin helhet verkställts
före krigsutbrottet. En värdering till priser överstigande förkrigspriserna
borde vara motiverad endast i sådana fall, då nyuppsättning ägt rum såväl
före som efter krigsutbrottet och den verkliga kostnaden för nyuppsättningen
i sin helhet icke kunde visas; i dessa fall borde skälig hänsyn tagas
till av kriget föranledd högre anskaffningskostnad å nyuppsättning.

Länsstyrelsen i Gotlands län har ansett att schablonvärdena — i likhet
med vad de sakkunniga föreslagit i fråga om inventarier — borde hänföra
sig till prisläget år 1936, såvitt gällde nyuppsättning före år 1937; för nyuppsättning
därefter borde göras särskilda procentuella tillägg.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har uttalat, att penningvärdeförsämringen
icke borde beaktas, enär ett betydande antal lantbrukare hade »satt upp
sig» under mellankrigsåren med dess betydligt lägre genomsnittliga djurpriser
än efterkrigsårens. Bestämmelserna om fastställande av ingångsvärden
borde givas ett sådant innehåll, att de stimulerade till utredningar
om de verkliga nyuppsättningskostnaderna och icke gåve möjlighet till ett
för den skattskyldige förmånligare resultat, om sådan utredning icke lämnades.

överståthållaråmbetet bär betonat, att jordbrukare, vilkas nyuppsättning
av djur låge långt tillbaka i tiden, kamme att undgå beskattning för viss
del av prisstegringen.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har ifrågasatt, huruvida det icke
bleve erforderligt att i lämplig form till ledning för beskattningsnämnderna
angiva riktlinjer för djurbesättningens värdering vid beskattningsårets ingång.
Länsstyrelsen i Kristianstads län har givit uttryck åt liknande synpunkter.

Sveriges lantbruksförbund har framhållit angelägenheten av att skattskyldiga,
som redan vid ikraftträdandet av förslaget taxerades efter bokföringsmässiga
grunder, måtte få tillgodoräkna sig ingångsvärde i överensstämmelse
med de regler, som föreslagits för övriga skattskyldiga. Ett tilllägg
till övergångsårets ingående värde borde sålunda ske, försåvitt ingångsvärdet
vid den faktiska övergången satts till lägre värde än det, som skulle
ha åsatts vid den allmänna övergången. Länsstyrelsen i Gotlands län har
hållit före, att beträffande skattskyldiga, som tidigare övergått till att
deklarera efter bokföringsmässiga grunder, till grund för taxeringen givetvis
borde läggas icke ingångsvärdena vid de nya bestämmelsernas ikraftträdande
utan de vid omläggningen upptagna, ursprungliga ingångsvärdena.

Departementschefen.

Såsom de sakkunniga framhållit, är det naturligt att till varulager räknas
produkter från jordbruksfastigheten och inköpta förnödenheter för driften,
såsom utsäde m. m. Vad angår fältinventarier och växande gröda, vilka principiellt
ansetts böra hänföras till varulager, ha de sakkunniga föreslagit att

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

dessa tillgångar, då de överlåtas i samband med fastigheten, icke skola hänföras
till varulager. Om ifrågavarande tillgångar åter överlåtas utan samband
med fastigheten — t. ex. vid upplåtelse av fastigheten på arrende — ha
de sakkunniga förordat, att tillgångarna skola hänföras till varulager endast
om särskild ersättning erlagts för desamma.

Fältinventarier och växande gröda äro att hänföra till fastighet i kommunalskattelagens
mening, om fastigheten och grödan ägas av samma person.
Då växande gröda överlåtes i samband med fastigheten, behandlas för
närvarande i beskattningshänseende den del av köpeskillingen, som anses
belöpa på grödan, på samma sätt som den del av köpeskillingen, vilken belöper
på fastigheten i övrigt, d. v. s. beskattning sker endast, därest förutsättningar
för realisationsvinstbeskattning föreligga. Detsamma torde vara
förhållandet vid överlåtelse av fältinventarier i samband med fastigheten.

Därest den del av köpeskillingen, som anses belöpa på fältinventarier
eller växande gröda, skulle behandlas såsom likvid för varor, skulle — i
det fall då icke angivits, hur mycket av köpeskillingen som belöper på
nämnda tillgångar — bliva erforderligt att fastställa det belopp, varmed tillgångarna
kunde anses ingå i köpeskillingen; detta skulle vålla svårigheter
och i många fall föranleda skattetvister. Även om särskilt värde å de ifrågavarande
tillgångarna angivits, skulle i vissa fall liknande svårigheter uppstå,
enär nyssnämnda värde icke alltid utan vidare skulle kunna godtagas.
Med hänsyn härtill finner jag i likhet med de sakkunniga icke anledning
föreslå ändring i de regler, som för närvarande anses gälla i berörda hänseende.
Av en sådan lösning följer visserligen — här bortses från de fall,
då realisationsvinstbeskattning äger rum — att säljaren får göra avdrag
för exempelvis omkostnaderna för grödan men undgår att beskattas för
den på grödan belöpande delen av köpeskillingen, under det att köparen
icke får göra avdrag för nämnda del av köpeskillingen men beskattas för
intäkten vid försäljning av grödan. Det torde få ankomma på säljaren och
köparen att vid utformandet av köpevillkoren beakta de ekonomiska verkningar,
som härav föranledas.

Då växande gröda överlåtes annorledes än i samband med fastigheten,
t. ex. vid upplåtelse av arrende, gäller för närvarande att den del av köpeskillingen,
vilken belöper på grödan, upptages såsom inkomst för överlåtaren
under det att den, som förvärvar grödan, äger göra avdrag för
samma del av köpeskillingen. De sakkunniga ha i detta fall föreslagit, att
då särskild ersättning erlägges för fältinventarier eller växande gröda beloppet
skall behandlas såsom likvid för varor; i annat fall skall bortses från
dylika tillgångar.

Det torde vara sällsynt, att vid tillträde av arrende särskilt värde åsättes
fältinventarier eller växande gröda. Då så icke sker synes, av skäl som de
sakkunniga anfört, vid taxeringen kunna bortses från fältinventarier och
växande gröda såsom varulager. Så bör emellertid för enhetlighetens skull
ske även i det fall, då särskild ersättning vid tillträde av arrende erlägges
för ifrågavarande tillgångar. Då ersättningen liksom för närvarande bör beskattas
hos mottagaren och få avdragas av den, som tillträder arrendet, bör

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

likväl ersättningsbeloppet upptagas såsom inkomst, respektive utgift vid
upplåtelse av arrende, dock utan att hänföras till varulager.

Stundom förekommer, att en jordbrukare försäljer växande gröda, varvid
köparen får skörda och omhändertaga grödan. Ersättningen bör naturligen
i fortsättningen, liksom för närvarande, utgöra intäkt av jordbruksfastighet.

Av skäl som de sakkunniga anfört torde djurbeståndet i sin helhet böra
hänföras till varulager.

Vid värderingen av varulagret, med undantag av djurbeståndet, bör —
såsom de sakkunniga föreslagit — liksom i fråga om rörelse gälla, att den
i räkenskaperna gjorda värdesättningen skall frångås vid inkomstberäkningen
endast om särskilda omständigheter därtill föranleda.

Vad åter djurbeståndet angår bör i enlighet med de sakkunnigas förslag
fri lagervärdering icke tillåtas, utan djuren böra normalt upptagas lägst
till vissa minimivärden. Dessa böra årligen fastställas av Kungl. Maj :t —-eller om innevarande års riksdag antager det förslag om inrättande av en
riksskattenämnd, som förelagts riksdagen — av denna nämnd. Förslag till
värdering bör för varje län avgivas av prövningsnämnden. Såsom grund för
värderingen böra ligga genomsnittspriser å olika slags djur i skilda åldersgrupper
under beskattningsåret (kalenderåret). Värdet å de olika djurslagen
bör bestämmas till belopp, något understigande nyssnämnda genomsnittspriser,
i regel dock icke lägre än 80 procent av dessa priser. Minimivärdena
böra icke få underskridas, såvida icke den skattskyldige kan visa,
att djurbeståndet i sin helhet har lägre värde än det, som skulle framkomma
om minimivärdena tillämpades, t. ex. då det verkliga värdet till
följd av kreaturssjukdom eller annan liknande orsak ligger under minimivärdet.
Vidare bör skattskyldig, som före genomförandet av förslaget tilllämpat
bokföringsmä&sig redovisning och upptagit djuren till lägre värde
än minimivärdena, under viss kortare övergångstid äga värdera djuren
lägre än till minimivärdena.

Mera värdefulla avelsdjur böra av beskattningsnämnderna åsättas skäliga
värden. Dessa böra procentuellt ligga lika mycket under marknadsvärdena
som minimivärdena å det övriga djurbeståndet understiga de förenämnda
genomsnittspriserna.

De jordbrukare, som ha räkenskapsår, vilket icke sammanfaller med kalenderår,
böra tillämpa de minimivärden, som fastställts närmast före räkenskapsårets
utgång.

Av skäl, som de sakkunniga angivit, bör vid övergången till det nya systemet
avdrag icke få ske för värdet av det ingående lager, som icke utgöres
av djur. Den merinkomst, som härigenom kan beräknas uppkomma, torde
kunna utjämnas genom att rätten till fri lagervärdering i erforderlig utsträckning
utnyttjas. Större nedskrivning å lagret bör emellertid icke godkännas,
vare sig under övergångsåret eller senare, än som kan anses överensstämma
med god sed i jordbruket.

!> Bihang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 191.

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

Det är givet, att den som redan före de nya bestämmelsernas ikraftträdande
övergått till bokföringsmässig redovisning, äger rätt att göra avdrag
för ingående lager.

Vad angår djurbeståndets värdering vid övergången bör — såsom de sakkunniga
framhållit — som ingående lager, varför avdrag äger åtnjutas, få
upptagas kostnaden för nyuppsättning av djur, därest denna kostnad kan
visas. Då så torde kunna ske endast mera sällan, synes annan möjlighet
icke föreligga än att hela djurbeståndet — oavsett om det härrör från nyuppsättning
eller egen uppfödning — värderas schablonmässigt. De sakkunniga
ha ansett att värderingen borde ske med ledning av de priser, som
gällde omedelbart före den år 1946 rådande krigskonjunkturen, dock med
skälig hänsyn tagen till den del av penningvärdeförsämringen, som kunde
tänkas bliva bestående. Departementsförslaget föreslås skola träda i kraft
den 1 januari 1953 och tillämpas vid taxering första gången år 1954. Härvid
synas ingångsvärdena skäligen böra bestämmas till genomsnittspriserna under
år 1953, reducerade med 20 procent eller det procenttal, varmed genomsnittspriserna
vid den senare årliga värderingen enligt förslaget skola reduceras.
Värdena böra fastställas i samma ordning som föreslagits skola tilllämpas
i fråga om sistnämnda värdering.

Beträffande värderingen av mera värdefulla avelsdjur böra gälla regler
motsvarande dem, som föreslagits skola tillämpas i fråga om den årliga
värderingen.

Om jordbrukare senare än den 1 januari 1953 övergår till inkomstberäkning
enligt bokföringsmässiga grunder och taxering för det första räkenskapsåret
.skall ske senare än år 1954, bör, om ingångsvärdet å djur skall
bestämmas enligt schablonmässiga normer, nämnda värde sättas lika med
det värde, som fastställts närmast före det första räkenskapsårets utgång.

De fastställda värdena böra i särskilda fall kunna jämkas, t. ex. om djurbesättningen
är särskilt god eller särskilt dålig. Vid bedömande av huruvida
jämkning bör komma i fråga bör värdet å besättningen jämföras med
genomsnittspriserna före reduktionen med 20 procent.

Vidare böra taxeringsmyndigheterna — såsom de sakkunniga föreslagit
— äga rätt att jämka ingångsvärdet för att komma till rätta med fall, då
åtgärd vidtagits för att den skattskyldige skall kunna tillgodoräkna sig en
högre nyuppsättningskostnad än som synes rimligt.

Lantbruksförbundet har ansett att om de jordbrukare, vilka tidigare övergått
till redovisning enligt bokföringsmässiga grunder, upptagit lägre ingångsvärden
å djurbeståndet än de, som skola tillämpas vid övergången
enligt departementsförslaget, dessa jordbrukare böra få sina tidigare ingångsvärden
omräknade till sistnämnda värden. Någon anledning att sålunda
omräkna de tidigare ingångsvärdena — vare sig omräkningen skulle
vara till fördel eller nackdel för den skattskyldige — torde icke föreligga.

Kungl. Maj.ts proposition nr 191. 67

d. Värdering av fordringar och skulder.

Enligt anvisningarna till 41 § kommunalskattelagen gäller i fråga om rörelse,
att fordringar och skulder uppföras såsom inkomst, respektive utgift
under det år, då de uppkomma, oberoende av huruvida betalning verkligen
influtit eller utgift verkligen ägt rum under nämnda år eller icke. Enligt 4 §
förordningen om statlig förmögenhetsskatt skall säker fordran upptagas
till sitt fulla värde och osäker fordran till det belopp, varmed den kan
beräknas inflyta. Värdelös fordran upptages icke. Frågan om rätt till avdrag
för förlust å fordringar i rörelse behandlas i punkt 10 av anvisningarna till
29 § kommunalskattelagen. Såsom driftförlust anses enligt nämnda anvisningspunkt
uteblivandet av en intäkt, som normalt bort inflyta. Detta innebär,
att intäktens uteblivande skall vara av sådan beskaffenhet, att det i
den förvärvsverksamhet, varom fråga är, kan räknas med eventuellt uppkommande
förlust i stället för vinst samt att förlusten alltså ingår såsom ett
led i förvärvsverksamheten. Hit räknas alltså exempelvis till följd av köpares
insolvens utebliven betalning för varor eller produkter, som den
skatt skyldige fört i handel eller tillverkat. I dylika fall är skattskyldig berättigad
att i beskattningsavseende göra erforderlig avskrivning å utestående
fordringar eller vidtaga därmed jämförlig åtgärd för minskande av sin eljest
skattepliktiga inkomst. Däremot räknas icke hit förlust, som skattskyldig
kan ha lidit vid sidan av vad som normalt ingår såsom ett led i förvärvsverksamheten.
Sådan förlust är att anse såsom kapitalförlust, och avdrag
för denna medgives ej.

De sakkunniga.

De sakkunniga ha föreslagit, att förenämnda bestämmelser rörande fordringar
och skulder i rörelse skola äga motsvarande tillämpning beträffande
fordringar och skulder i jordbruk.

Vidare ha de sakkunniga förordat, att vid övergången till det nya systemet
avdrag icke skall få ske för ingående varufordringar men att ingående varuskulder
icke skola upptagas som inkomst. Härom ha de sakkunniga anfört:

Enligt nu gällande bestämmelser hava varufordringar i jordbruket, som i
allmänhet motsvara försålda produkter, icke fått påverka den inkomst, som
tagits till beskattning, förrän fordringarna betalats. Vid övergången förefintliga
varufordringar hava sålunda icke beskattats såsom inkomst. Vid inkomstberäkningen
för övergångsåret skola därför ingående varufordringar i
princip behandlas lika med inneliggande lager av egna produkter, vilket innebär
att avdrag ej får göras för dessa varufordringar. Detta har till följd
att två beskattningsårs utgående varufordringar, nämligen övergångsårets
och det närmast föregående beskattningsårets, på en gång påföras jordbruket
som inkomst. Denna oförmånliga påföljd för den skattskyldige i beskattningshänseende
undanröjes emellertid i förekommande fall av att vid övergången
ingående varufordringar kunna kvittas mot ingående varuskulder,
vilka sistnämnda, enligt vad nedan angives, icke skola upptagas såsom inkomstpost
för övergångsåret. Om vid övergångsårets ingång varufordringarna
äro större än varuskulderna, kommer på grund av anförda skäl och i enlighet
med grunderna för bokföringsmässig vinstberäkning mellanskillnaden

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

att i motsvarande mån öka nettointäkten för övergångsåret. Då emellertid
försäljningar i jordbruket numera i stor utsträckning lära ske mot kontant
likvid, eller likvid inom 30 dagar, torde varufordringar, som till mera betydande
belopp överstiga varuskulder, jämförelsevis sällan finnas vid övergångsårets
ingång.

Varuskulder utgöra i regel skulder för inköp av förnödenheter, som skola
användas i jordbruksdriften. Enligt nu gällande bestämmelser medgivas avdrag
för dessa inköp först för det år, under vilket likvid erlagts. För de förnödenheter,
för vilka betalning ej verkställts vid övergången, har sålunda avdrag
ej fått ske vid tidigare taxeringar, varför jordbrukaren bör vara berättigad
att verkställa sådant avdrag efter övergången till bokföringsmässig inkomstberäkning.
Detta löses taxeringstekniskt enklast på det sätt att de vid
övergången befintliga varuskulderna betraktas såsom kostnad för övergångsåret
och i sin helhet avdragas vid inkomstberäkningen för detta år, ehuru
de icke belöpa på övergångsåret. I deklarationen för övergångsåret skall
jordbrukaren följaktligen icke såsom tillkommande inkomstpost upptaga
ingående varuskulder. Då vidare i deklarationen för samma år avdrag får
ske för varuskulderna vid övergångsårets utgång, kommer sålunda avdrag
att medgivas för utgående varuskulder, hänförliga till två beskattningsår,
övergångsåret och det närmast föregående beskattningsåret. Härigenom uppkommer,
som ovan framhållits, en viss utjämning i förhållande till varulagret
och varufordringarna vid övergången. Därest vid övergångsårets ingång
varuskulderna äro större än varulagret och varufordringarna, kan på
grund därav att övergångsåret belastas med mer än ett års varuskulder
den konsekvensen uppkomma för jordbrukaren, att den taxeringsmässiga
nettointäkten för övergångsåret blir så låg, att jordbrukaren ej kan utnyttja
äe allmänna avdragen eller ortsavdragen. Detta lär emellertid i regel kunna
avhjälpas genom att lagerbehållningen, i vad den avser djurbeståndet vid
övergångsårets utgång, värdesättes efter högre priser än de fastställda minimipriserna.

Yttranden.

De sakkunnigas förslag i fråga om värdering av fordringar
och skulder har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av de hörda
myndigheterna och sammanslutningarna. Dock har, i vad avser de föreslagna
övergångsbestämmelserna, i ett par yttranden framförts vissa''erinringar.

Länsstyrelsen i Uppsala län har sålunda framhållit, att vid inkomstberäkningen
för övergångsåret hänsyn borde tagas till fordringar och skulder för
sådan realisation, respektive nyuppsättning av djur, som skett på kredit före
övergången men med likvid därefter. I annat fall förelåge risk för uppenbara
orättvisor vid taxeringen jordbrukarna emellan. En lantbrukare exempelvis,
som under året före övergångsåret måst realisera större delen av sin besättning,
bleve således enligt de föreslagna bestämmelserna beskattad för försäljningssumman,
om han läte köparen få kredit till övergångsåret eller
senare, men undginge beskattning, om försäljningen skedde mot kontant
likvid.

Länsstyrelsen i Gotlands lån har anfört:

I övergångsbestämmelserna bör intagas föreskrift om att kostnader för
djur, vilka inköpts och bekommits före övergången men för vilka betalning
erlagts först efter övergången och vilka enligt nuvarande bestämmelser hän -

Kungl. Maj. ts proposition nr 191.

föra sig till nyuppsättning, icke få avdragas under övergångsåret eller senare.
I annat fall kunna kostnaderna bliva dubbelt avdragna. Motsvarande bestämmelser
synas behövliga för försäljningar av djur, hänförliga till realisation,
vilka försäljningar ägt rum före övergången men för vilka betalning
inflyter först därefter.

Sveriges lantbruksförbund har uttalat:

Hänsyn torde icke böra tagas till det djurbestånd som före övergångsåret
inköpts på kredit och skulle utgjort nyuppsättning men med likvid efter
övergångsårets ingång. Däremot skall medräknas det djurbestånd, som försålts
på kredit före övergången men med likvid efter övergångsårets ingång,
därest enligt nu gällande bestämmelser försäljningen varit att anse som
realisation. Man bör sålunda betrakta dessa kredittransaktioner som obefintliga
vid övergångsårets ingång. I annat fall kommer den skattskyldige att
vid nyuppsättning få upptaga som ingångsvärde värdet av det djurbestånd,
som nyuppsatts före övergången och dessutom som anskaffningskostnad
likviden för samma djurbestånd, enär ingående varuskulder icke skola upptagas
som motpost. Vid realisation blir förhållandet det motsatta, att den
skattskyldige skulle komma att på ett oriktigt sätt beskattas för intäkten av
realisation, som enligt nu gällande lagstiftning icke skolat bliva föremål
för sådan beskattning. Det förefaller dock riktigt, att man som ingångsvärde
medgiver vid dylik nyuppsättning såsom anskaffningsvärde det faktiska
inköpspriset, d. v. s. likviden för den ingående varuskulden, medan man vid
realisation bör medgiva som ingångsvärde faktiskt erhållen köpeskilling och
icke anskaffningsvärde eller normvärden.

Departementschefen.

Såsom de sakkunniga förordat bör i fråga om värdering av fordringar
och skulder i jordbruket vid redovisning enligt bokföringsmässiga grunder
gälla samma regler, som i motsvarande hänseende tillämpas beträffande
rörelse.

Vid övergången bör av skäl, som de sakkunniga anfört, avdrag icke få
ske för värdet av ingående fordringar; å andra sidan bör värdet av ingående
varuskulder icke upptagas som inkomst.

I några yttranden har berörts frågan huru redovisningen skall ske i det
fall, att sådant inköp av djur på kredit, vilket är att hänföra till nyuppsättning,
ägt rum före övergången men likvid erlagts efter övergången eller
att sådan försäljning av djur på kredit, vilken är att betrakta såsom realisation,
ägt rum före övergången men likvid influtit efter övergången. Hade
i dessa fall inköpet eller försäljningen skett mot omedelbar kontant likvid,
skulle likviden icke ha fått avdragas, respektive icke ha upptagits som inkomst.
Att inköpet eller försäljningen i de förenämnda fallen i stället skett
på kredit bör icke medföra, att transaktionen i skattehänseende behandlas
annorlunda än om den skett mot omedelbar kontant likvid. För att åstadkomma
en dylik effekt torde böra förfaras på följande sätt. Vid inköp på
kredit bör avdrag för ingående varulager i de berörda fallen få ske med köpeskillingens
belopp, varjämte beloppet såsom ingående varuskuld bör upptagas
som inkomst; då betalning sker, får beloppet avdragas, varvid den ingående
varuskulden sålunda utjämnas. Vid försäljning på kredit bör köpc -

Kungl. Maj. ts proposition nr 191.

skillingen få avdragas såsom ingående varufordran; då likvid inflyter, upptages
denna såsom inkomst, varvid den ingående varufordringen utjämnas.

e. Beskattningsort.

I 56 § kommunalskattelagen stadgas, att skatt för inkomst av jordbruksfastighet
skall utgöras till kommun, där fastigheten är belägen. Drives jordbruk
i sambruk inom flera kommuner, skall inkomsten av det i varje kommun
drivna jordbruket redovisas i denna kommun. Enligt bestämmelserna
i 18 § kommunalskattelagen skall nämligen i fråga om jordbruksfastighet
såsom särskild förvärvskälla anses inom var kommun för sig varje fastighet,
fastighetsdel eller komplex av fastigheter, som i ägarens eller brukarens
hand är att anse såsom förvaltningsenhet. Förvärvskällan jordbruksfastighet
är således till sin omfattning begränsad till en kommun.

De sakkunniga.

De sakkunniga ha omnämnt, att Smålands och Blekinge handelskammare
i en till Kungl. Maj :t ingiven framställning, vilken överlämnats till de sakkunniga,
hemställt, att inkomstfördelningen mellan olika kommuner borde i
fråga om inkomst av jordbruksfastighet verkställas i enlighet med de grunder,
som gällde för inkomst av rörelse; därvid torde fastigheternas taxeringsvärden
kunna tjäna som fördelningsgrund. Den av handelskammaren
föreslagna fördelningsgrunden syntes emellertid de sakkunniga icke i alla
fall giva ett rättvist resultat. På grund härav och då frågan om fördelning
av inkomst mellan olika kommuner torde böra utredas i annat sammanhang,
hade de sakkunniga icke ansett sig böra upptaga denna fråga till behandling.
Det borde emellertid framhållas, att frågan skulle få särskild betydelse
om bokföringsmässig inkomstberäkning komme att omfatta även
växande skog.

Yttranden.

Frågan om beskattningsort, såvitt gäller inkomst av jordbruksfastighet,
har berörts endast i ett par yttranden.

Lantbruksstyrelsen har framhållit, att det i samband med införande av
taxering efter bokföringsmässiga grunder syntes nödvändigt att ändra bestämmelserna
om beskattningsort. Styrelsen har anfört:

Lantbruksstyrelsen vill sålunda föreslå att sådant jordbruk, som består av7
flera fastigheter, fastighetsdelar eller komplex av fastigheter och som utgör
en förvaltningsenhet, skall, även om delar av jordbruket äro belägna inom
olika kommuner, i taxeringshänseende utgöra en förvärvskälla. I annat fall
skulle särskild bokföring bliva erforderlig beträffande olika delar av jordbruket,
vilket förefaller orimligt. Den taxerade vinsten bör därefter som
grund för kommunalbeskattningen fördelas på lämpligt sätt. Som sådan fördelningsgrund
synes taxeringsvärdet ligga närmast till hands. Först genom
ett dylikt förfarande vinnes överensstämmelse med rörelseidkare, vilka ej
synas böra åtnjuta gynnsammare förmåner än jordbrukare.

Skaraborgs läns hushållningssällskap har anfört liknande synpunkter.

Kungl. Mqj.ts proposition nr 191.

Kalmar läns norra hushållningssällskap och Värmlands läns hushållningssällskap
ha framhållit vikten av att utredning angående grunderna för fördelning
av jordbruksinkomst mellan olika kommuner och därmed sammanhängande
spörsmål snarast igångsattes.

Departementschefen.

Om jordbruksfastigheter, som äro belägna i olika kommuner, utgöra en
förvaltningsenhet, bilda de enligt gällande bestämmelser icke tillsammans
en förvärvskälla, utan fastigheten eller fastigheterna i varje kommun utgöra
för sig en förvärvskälla. Särskilt om redovisning sker efter bokföringsmässiga
grunder, möta svårigheter att särskilja de inkomster och utgifter,
som hänföra sig till varje kommun. Med hänsyn härtill finner jag att —
i likhet med vad som gäller i fråga om annan fastighet — såsom särskild
förvärvskälla beträffande jordbruksfastighet bör, utan begränsning till en
kommun, anses varje fastighet, fastighetsdel eller komplex av fastigheter,
som är att anse såsom förvaltningsenhet. Vad nyss sagts bör gälla vare sig
taxering sker efter bokföringsmässiga grunder eller enligt kontantprincipen.
Om flera jordbruksfastigheter inom olika kommuner äro att betrakta som
en förvärvskälla, bör — liksom i motsvarande fall gäller beträffande annan
fastighet — den sammanlagda inkomsten från fastigheterna beskattas i
varje kommun till så stor del, som kan anses ha influtit inom kommunen.
Kan utredning icke vinnas härom, bör inkomsten fördelas mellan kommunerna
efter vad som kan anses skäligt med hänsyn till den bruttointäkt, som
influtit inom varje kommun, eller efter förhållandet mellan fastigheternas
taxeringsvärden.

B. Avdrag för värdeminskning av inventarier.

Enligt 22 § 2 mom. kommunalskattelagen får avdrag icke göras för värdeminskning
å inventarier. I stället erhålles enligt 22 § 1 mom. samma lag avdrag
för kostnad för anskaffning av inventarier till ersättning för avyttrade,
utrangerade eller förlorade. I anvisningarna till 22 § kommunalskattelagen
stadgas, att såsom driftkostnad icke får avföras kostnad för anskaffande av
sådana inventarier, till vilka motsvarighet förut icke funnits a fastigheten.
Om alltså en lantbrukare inköper exempelvis lokomobil, traktor, elektrisk
motor eller andra maskiner av annan art än dem han förut haft eller till
följd av brukningssättets omläggning inköper ökat antal kreatur, så är detta
att hänföra till nyuppsättning, varför kostnaden ej får avräknas som driftkostnad.
Nyuppsättning och nyanskaffning kunna samtidigt föreligga, exempelvis
om äldre maskin ersättes med ny av annan och dyrbarare konstruktion.
I dylikt fall upptages såsom driftkostnad det belopp, som skulle belöpa
å en den förbrukade maskinen motsvarande ny sådan.

Mot dessa avdragsreglcr svarar bestämmelsen i 21 § första stycket kommunalskattelagen,
att vad som erhållits genom löpande försäljning (ej realisation)
av inventarier skall upptagas såsom intäkt av jordbruksfastighet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

När i praxis taxering enligt bokföringsmässiga grunder medgives beträffande
inkomst av jordbruksfastighet, borde i princip tillika föreligga rätt att
verkställa årliga avskrivningar å värdet av inventarier. Utan bestämmelser i
ämnet, särskilt rörande frågan om beskattning av återvunna värdeminskningsavdrag,
har det emellertid varit föremål för tvekan, huruvida och i
vilken omfattning en dylik rätt föreligger. Bevillningsutskottet har i sitt
betänkande nr 21 vid 1943 års riksdag också uttalat, att det i saknad axuttryckliga
bestämmelser torde vara tvivel underkastat, huruvida rätt till
bokföringsmässig taxering jämväl inrymde rätt att vid beskattningen åtnjuta
avdrag för värdeminskning å inventarier. Regeringsrätten har i mål,
avgjorda under år 1937 (RÅ ref. 34) och 1948 (RÄ ref. 66), medgivit avdrag
för värdeminskning av inventarier vid taxering för inkomst av jordbruksfastighet
efter bokföringsmässiga grunder. Något rättsfall avseende
rätt till fri avskrivning å till jordbruket hörande inventarier föreligger ej.

De sakkunniga.

I fråga om bristerna i gällande bestämmelser i förevarande hänseende ha
de sakkunniga anfört:

Gällande bestämmelser beträffande avdrag för anskaffning av inventarier
i jordbruket medföra å ena sidan att den vinst, som kan uppstå i samband
med realisation av inventarierna vid jordbrukets upphörande, i regel
ej beskattas, samt å andra sidan att avdrag för realisationsförlust ej medgives.
Bestämmelserna föranleda dessutom ojämnhet i beskattningen på så
sätt, att den under ett beskattningsår erlagda kostnaden för ersättningsanskaffning
skall till hela sitt belopp avdragas på en gång såsom driftkostnad.
Denna anordning kan medföra, att utgift för förnyelse av exempelvis en
mera dyrbar maskin icke kan helt utnyttjas av den anledning, att årsintäkterna
icke förslå till att täcka, förutom de vanliga årsutgifterna, jämväl
förnyelsekostnaden. Det avdrag, som icke kan utnyttjas det år, då utgiften
gjorts, får nämligen icke avdragas ett senare år, ty enligt gällande lagstiftning
skall i princip varje års resultat tagas till beskattning för sig. Det måste emellertid
ur principiell synpunkt anses stridande mot ett rationellt beräkningssätt
i fråga om årsavkastning att låta kostnader för förnyelse av maskiner
och inventarier med flerårig varaktighetstid avdragas med hela kostnadsbeloppet
under första året av deras användningstid. Kostnader för anskaffande
av driftinventarier, som äro avsedda att under flera år användas i jordbruksdriften,
böra nämligen enligt sakens egen natur icke betraktas såsom
årsomkostnader. Nyanskaffning av inventarier lär i allmänhet förekomma
synnerligen ojämnt och med långa tidsmellanrum; vid jordbruk med
en uppsättning av helt nya driftinventarier behöva dessa icke förnyas förrän
efter flera år och då måhända i stor omfattning. Årsresultaten bliva
därför missvisande, om kostnader av ifrågavarande slag icke få avdragas
under ett flertal år utan i stället under vissa år med längre eller kortare mellantider
hopa sig till betydande belopp, måhända överstigande årsintäkterna.

Gällande regler om avdrag för värdeminskning av jordbrukets och skogsbrukets
döda inventarier äro vidare i det avseendet principiellt felaktiga, att
avdrag medgives endast för nyanskaffning, men icke för nyuppsättning.
Kostnaden för nyuppsättning av inventarier innebär en kapitalinvestering,
för vilken något avdrag såsom för omkostnad icke kan ifrågakomma.
Jordbrukaren — liksom rörelseidkaren — måste emellertid i princip
vara berättigad att, i den mån denna kapitaltillgång trots reparation och

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

underhåll minskar i värde, erhålla avdrag för värdeminskning även å dessa
inventarier. Av praktiska skäl kan uppenbarligen avdrag för anskaffningskostnaden
för nyuppsättning icke medgivas i samma ordning, som nu gäller
i fråga om avdrag för ersättningsanskaffning av inventarier. Skall rätt till
avdrag medgivas för anskaffning av inventarier i samband med nyuppsättning,
måste därför den metod, som begagnas beträffande inventarier i rörelse,
komma till användning.

Med avseende å tillämpningen medföra gällande regler betydande svårigheter,
främst därigenom att i praktiken gränsen mellan nyanskaffning och
nyuppsättning ofta är svår att draga. Det torde t. ex. ej sällan inträffa, att
anskaffning av en ny maskin delvis är att hänföra till nyanskaffning och
delvis till nyuppsättning. Det må vidare erinras om att inventarier kunna
hava försålts under ett beskattningsår och motsvarande antal och slag inköpts
under nästpåfoljande beskattningsår såsom ersättning för de tidigare
försålda. I sådant fall föreligger givetvis icke nyuppsättning.

De sakkunniga ha med utgångspunkt från att inkomst av jordbruksfastighet
skall beräknas enligt bokföringsmässiga grunder ansett att jordbrukets
avskrivningsfråga bör lösas enligt i huvudsak samma grunder, som nu gälla
beträffande rörelse.

I fråga om rörelse hänföras enligt 29 § kommunalskattelagen och anvisningarna
till denna paragraf till inventarier »maskiner och andra för stadigvarande
bruk avsedda inventarier», d. v. s. inventarier som äro lös egendom.
Emellertid behandlas i avskrivningshänseende vissa fasta inventarier på
samma sätt som lösa inventarier, nämligen sådana fasta maskiner och andra
till byggnad hörande inventarier, vilka enligt punkt 5 av anvisningarna till
10 § kommunalskattelagen åsatts särskilt maskinvärde vid fastighetstaxeringen
(anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen punkt 7 andra stycket).
De sakkunniga ha uttalat, att i jordbrukets byggnader inginge inventarier
av liknande natur, såsom hissar, spannmålstorkar och andra maskiner,
som vilade på fast från grunden berett underlag. Då jordbruksfastighet
vid fastighetstaxeringen icke åsattes särskilt byggnadsvärde, kunde ej heller
särskilt värde å fasta maskiner, motsvarande särskilt maskinvärde, fastställas
vid nämnda taxering. De sakkunniga föresloge därför, att bestämmelserna
i punkt 7 andra stycket av anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen
angående fasta maskiner i rörelse icke skulle tillämpas i fråga om
fasta maskiner, tillhörande jordbrukets byggnader. Med nyss angivna avvikelse
skulle de för rörelse gällande reglerna angående avskrivning å inventarier
äga tillämpning jämväl beträffande inventarier i jordbruket.

Till inventarier torde, enligt vad de sakkunniga vidare yttrat, få räknas
såväl inre som yttre, förutsatt att de huvudsakligen användes för driften och
ej för jordbrukarens och hans familjs personliga bruk. Bland inventarierna
finge sålunda ej medräknas ridhäst och automobil, vilka huvudsakligen
användes för jordbrukarens personliga bekvämlighet, liusgeråd, möbler
m. m. Förekomme särskilda kontorsinventarier, borde dessa få inräknas
bland inventarierna. Då det emellertid i de flesta fall torde vara svårt att
avgöra, vilka möbler som skulle anses såsom kontorsinventarier, syntes
kontorsmöbler böra medräknas bland inventarierna endast då särskilt gårdskontor
funnes.

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

Avdrag för värdeminskning av maskiner och andra inventarier borde få
ske på det sätt och i den ordning, som enligt punkterna 3 och 4 av anvisningarna
till 29 g kommunalskattelagen gällde beträffande avdrag för värdeminskning
av dylika tillgångar i rörelse. I fråga om innebörden härav
ha de sakkunniga yttrat:

Vad till en början beträffar den bundna avskrivningen (punkt 3
av anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen), skiljer man i första hand
på sådan tillgång, som är underkastad hastig förbrukning — vilket vanligen
anses vara fallet, när den beräknas hava en varaktighetstid av högst tre år
— och annan tillgång. Tillgång av det förra slaget får avdragas med hela
anskaffningskostnaden under anskaffningsåret (punkt 3 a). Av praktiska
skäl synes vid beskattningen med tillgång i jordbruket, som är underkastad
hastig förbrukning, i avskrivningshänseende kunna jämställas tillgångar,
vilkas anskaffningskostnad är relativt obetydlig, t. ex. grimmor, liar, grepar
och dylika verktyg, även om dessa inventarier beräknas hava en varaktighetstid
av mer än tre år. Vad angår tillgång med längre varaktighetstid än tre
år, fördelas (punkt 3 b) anskaffningsvärdet genom värdeminskningsavdrag
såsom omkostnad på ett antal år i följd med belopp så avpassade att anskaffningsvärdet
kan i sin helhet avdragas under den tidrymd tillgången beräknas
vara ekonomiskt användbar (tillgångens varaktighetstid). Det förutsättes, att
det årliga värdeminskningsavdraget normalt bör bestämmas enligt avskrivningsplan
till viss bråkdel av anskaffningsvärdet. Såvitt angår jordbrukare,
som föra ordnade räkenskaper enligt de sakkunnigas förslag till lag om jordbruksbokföring,
får avdrag med större belopp än som under beskattningsåret
avskrivits i räkenskaperna ske endast under förutsättning, att utredning
företes om hur mycket av anskaffningsvärdet, som kvarstår oavskrivet i beskattningshänseende.
Den omständigheten att utredning i detta hänseende
ej företes utgör dock ej hinder för jordbrukare att tillgodonjuta avdrag, som
redan tidigare skett i räkenskaperna men då ej gjorts vid beskattningen, därest
det påvisas hur stor skiljaktighet som föreligger i sistnämnda avseende
och avdraget eljest är behörigt. Vid bestämmande av tillgångs varaktighetstid
skall hänsyn tagas till omständigheter, som kunna föranleda, att tillgångens
nytta för jordbruket beräknas bliva begränsad till kortare tid än som
kan antagas svara mot dess förbrukning genom slitning eller dylikt, exempelvis
då tillgången anskaffats för utnyttjande av en konjunktur, som väntas
bliva allenast tillfällig, eller av ett särskilt arbetstillfälle eller då tillgången
kan väntas bliva såsom oekonomisk utbytt mot ny tillgång,, innan den blir
utsliten.

Värdeminskningsavdrag med större belopp än enligt här ovan angivna
regler kan medgivas under vissa förutsättningar (punkt c av anvisningarna
till 29 § kommunalskattelagen). Sålunda kan jämkning av värdeminskningsavdragen
ske med hänsyn till jordbruksdriftens växlande resultat. Visar därför
jordbruket ett visst år sämre resultat än vanligt, kan jordbrukaren yrka
värdeminskningsavdrag med lägre belopp än han eljest skulle vara berättigad
till. Det resterande avdraget får avdragas ett senare år, utöver det på detta år
belöpande normala värdeminskningsavdraget. Vad beträffar jordbrukare,
som föra fullständiga räkenskaper, är förutsättningen för att sådan förskjutning
skall kunna medgivas vid taxeringen att motsvarande avskrivning skett
i räkenskaperna.

Därest jordbrukare för visst år haft förlust eller så ringa överskott, att
han vid beräkning av nettointäkten av jordbruket ej kunnat utnyttja det på
året enligt avskrivningsplan belöpande värdeminskningsavdraget, kan resterande
avdraget få tillgodoräknas för senare år. Med hänsyn till att jordbru -

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

karna, åtminstone under de första åren efter övergången till de här föreslagna
reglerna, kunna antagas ofta sakna vetskap om att outnyttjade avdrag
få tillgodoräknas för senare beskattningsår torde i anvisningarna till deklarationsformuläret
jordbrukarnas uppmärksamhet fästas härå.

Om värdet av tillgång nedgått avsevärt mer än som motsvarar sammanlagda
beloppet av tidigare verkställda och på året belöpande värdeminskningsavdrag,
kan härav föranlett större avdrag än enligt avskrivningsplanen
tillgodoräknas jordbrukaren, dock med den begränsning att värdet i beskattningsavseende
icke nedbringas till lägre belopp än det bokförda värdet.

Slutligen må, om ett särskilt högt pris eller eljest särskilt hög kostnad för
tillgång betingats därav att den skolat utnyttjas för ett särskilt arbetstillfälle
eller för en konjunktur, som väntas bliva allenast tillfällig, eller av annan
liknande omständighet, avdrag göras för sådant överpris eller sådan merkostnad,
i den män motsvarande avdrag under beskattningsåret skett i räkenskaperna,
även om värdet av tillgången vid beskattningsårets slut ej nedgått
till det efter avskrivningen återstående beloppet. —---

Då tillgång, som är föremål för bunden avskrivning, avyttras eller såsom
för jordbruket obrukbar utrangeras, får i princip avdrag ske för det belopp,
som i beskattningsavseende återstår oavskrivet av anskaffningsvärdet, i den
mån beloppet överstiger vad som influtit vid avyttring av tillgången (punkt

3 d av anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen).

Med den s. k. fria avskrivningen avses rätt till avdrag å inventariernas
värde i enlighet med de i räkenskaperna gjorda avskrivningarna.
Bestämmelserna i ämnet återfinnas, vad angår förvärvskällan rörelse, i punkt

4 av anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen, vilka bestämmelser enligt
de sakkunnigas förslag jämväl skola tillämpas å inventarier i jordbruk, dess
binäringar samt skogsbruk. Rätt till sådan avskrivning tillkommer endast
aktiebolag, ekonomisk förening m. fl. juridiska personer. Förutsättning för
att fri avskrivning skall få åtnjutas är dels att framställning göres till beskattningsnämnd,
dels ock att tillfredsställande utredning föreligger om vad
som i beskattningsavseende återstår oavskrivet av anskaffningsvärdet å ifrågavarande
tillgångar samt att dessa ävensom avskrivningar å desamma i den
skattskyldiges räkenskaper och i företedd utredning redovisas på sådant sätt,
att trygghet föreligger att vid avyttring av tillgångarna framdeles möjligen
uppkommande vinster ej skola undgå taxering. Den omständigheten att
vid fri avskrivning värdeminskningsavdragen vid beskattningen skola överensstämma
med avdragen enligt räkenskaperna utgör ej hinder för skattskyldig
att efter övergång till fri avskrivning utöver avdrag enligt räkenskaperna
tillgodogöra sig från tiden före övergången resterande, i räkenskaperna
gjorda men ej vid beskattningen medgiva avdrag antingen inom ramen
för avskrivningsplan, upprättad med utgångspunkt från tillgångens varaktigbetstid,
eller, med beskattningsnämnds särskilda medgivande, på cn gång
eller enligt särskild av beskattningsnämnd godkänd avskrivningsplan avseende
en tid av högst tio år. Härvid gäller dock det undantaget, att sådant avdrag,
som tidigare icke kunnat utnyttjas på den grund att jordbruksrörelsen
för visst år utvisat förlust eller inga överskott, icke får tillgodonjutas efter
övergång till fri avskrivning.

Särskilda regler äro vidare meddelade för det fall, att skattskyldig lörc
övergången till fri avskrivning tillgodoräknats större värdeminskningsavdrag
vid taxeringen än enligt räkenskaperna. I sådant fall skall överensstämmelse
åstadkommas mellan tillgångens återstående värde enligt räkenskaperna och
i beskattningsavseende, vilket sker på sådant sätt alt det belopp, varmed tillgångens
värde i beskattningsavseende understiger värdet enligt räkenskaperna,
upptages såsom intäkt under del törsta beskattningsår, lör vilket fri

Knngl. Maj:ts proposition nr 191.

avskrivning åtnjutes, eller, om den skattskyldige hellre vill, med en tredjedel
för nämnda beskattningsår och ett vart av de två närmast följande åren. Om
sådant intäktsbelopp för något av dessa år skulle helt eller delvis undandragas
från beskattning genom utnyttjande vid inkomstberäkningen av avdrag,
som, om intäktsbeloppet icke upptages, ej skulle kunna utnyttjas, skall dock
beloppet i stället uppföras såsom intäkt under det första år, då dylikt förhållande
ej föreligger. Vid tillämpning av dessa regler skall även sådant på tidigare
år enligt avskrivningsplan belöpande värdeminskningsavdrag, som den
skattskyldige ej kunnat utnyttja, anses hava tillgodoräknats honom.

Med tillgångs anskaffningsvärde bör enligt de sakkunnigas förslag beträffande
jordbruksfastighet förstås detsamma som i fråga om rörelse.
Härom ha de sakkunniga anfört:

Då en tillgång förvärvats genom köp, byte eller därmed jämförligt fång
skall såsom tillgångens anskaffningsvärde anses den verkliga kostnaden för
dess anskaffande (punkt 3 b anv. till 29 § kommunalskattelagen). Har
tillgången förvärvats för sig utan samband med jordbruket och övergått till
detta på annat sätt än nyss nämnts, t. ex. då en tillgång, som använts för privat
bruk, övergår till jordbruksdriften, skall dess allmänna saluvärde vid
tiden för övergången anses utgöra anskaffningvärdet. Har tillgången förvärvats
annorledes än genom köp eller byte eller dylikt, t. ex. genom arv, skall
“7 —• — där ej särskilda omständigheter till annat föranleda, såsom anskaffningsvärde
för tillgången anses det belopp, som kvarstår i beskattningsavseende
oavskrivet för överlåtaren. Detta innebär alltså, att såsom ingående
värde för mottagaren antages det värde, till vilket tillgången genom avskrivningar
nedbragts i överlåtarens hand. Skulle emellertid i sistnämnda fall
stämpelplikt hava beräknats efter lägre belopp än vad nyss angavs skall anskaffningsvärdet
beräknas efter detta lägre belopp. Skulle slutligen i något
tall befinnas, att skattskyldig eller någon, som står honom nära, vidtagit åtgärd
för att den skattskyldige skall kunna tillgodoräkna sig ett högre anskaffningsvärde
än som synes rimligt och kan det antagas att detta skett för
att åt någon av dem bereda obehörig förmån i beskattningsavseende, skall
anskaffningsvärdet i skälig mån jämkas.

De sakkunniga ha föreslagit, att för beräkning och kontroll av värdeminskningsavdragen
skall upprättas särskild avskrivningsplan. Härför torde kunna
begagnas samma avskrivningsplan (formulär 7 b eller 8b), som för närvarande
användes för inventarier i rörelse. Då emellertid sådan avskrivningsplan
i regel torde vara alltför invecklad för att kunna begagnas av det stora
flertalet jordbrukare, ha de sakkunniga förordat, att värdeminskningsavdragen
alternativt må beräknas enligt en enklare metod än den förut angivna.
Enligt denna metod skall avskrivningen grundas icke å inventariernas
anskaffningsvärde utan å deras i beskattningshänseende återstående värde
(restvärdet). Härvid skall avskrivningsplanen förslagsvis ha följande upp -

ställning.

Tillgångarnas värde vid beskattningsårets ingång........ a) kr

Anskaffningskostnad för under beskattningsåret inköpta

tillgångar ........................................ b) »

Summa av a) och b).............................. c) »

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

Försäljningsbelopp för under beskattningsåret avyttrade

tillgångar ....................................... d) kr

Skillnad mellan c) och d).......................... e) »

Avdrag för värdeminskning yrkas med .... % av beloppet

vid e) ........................................... f) kr

Tillgångarnas värde vid beskattningsårets utgång [= skillnad
mellan e) och f)] ............................ g) »

De sakkunniga ha i anslutning härtill yttrat att, då värdeminskningsavdrag
komme att ske å inventariebeståndet i dess helhet, till inventariernas värde
i taxeringshänseende vid beskattningsårets ingång skulle läggas kostnader
för under samma år gjorda inköp av inventarier och från den salunda erhållna
summan dragas intäkter genom de under året verkställda avyttringarna.
Värdeminskningsavdraget beräknades å det därvid erhållna skillnadsbeloppet.
Avskrivning på restvärdet innebure att det belopp, varå den
procentuella avskrivningen beräknades, minskades år från år, varigenom
avskrivningarna bleve störst de första åren efter det inventarierna anskaffats
för att sedan nedgå. Detta torde i allmänhet motsvara de faktiska förhållandena.
Värdeminskningen å inventarier vore nämligen i stort sett
störst de första åren efter förvärvet, samtidigt som reparations- och underhållskostnaderna
då vore av mindre betydenhet. Det vore också i sin ordning,
att mot slutet av inventariernas användningstid, då reparationskostnaderna
vore .stora, värdeminskningsavdragen reducerades. En dylik anordning
för beräkning av värdeminskningsavdrag vore emellertid principiellt
icke riktig, enär den icke medförde att kostnaden för inventarier bleve
i sin helhet ersatt. Inventarierna torde dock i regel icke bliva helt värdelösa
utan äga ett visst utrangerings- eller skrotvärde. Med den föreslagna
anordningen ernåddes därjämte enkelhet i den praktiska tillämpningen.

Vad angår avskrivningskvotens storlek ha de sakkunniga ansett, att om
avskrivningen grundades å anskaffningsvärdet en avskrivning efter 10 procent
i allmänhet torde vara skälig; skedde avskrivningen på grundval av
restvärdet borde avskrivningsprocenten höjas till 15. Härom ha de sakkunniga
anfört:

Avskrivningskvotens storlek i olika fall tillkommer det praxis att bestämma
under hänsynstagande till tillgångens varaktighetstid. Det är visserligen
uppenbart, att varaktighetstiden är olika för de skilda slag av föremål, som
ingå i inventariebeståndet å ett jordbruk. Den praktiska tillämpningen bör
emellertid i görligaste mån förenklas, och detta torde lättast kunna åstadkommas
därigenom att avskrivningsprocenten avpassas så, att den kommer
att i allmänhet motsvara den genomsnittliga förslitningen av hela inventariebeståndet.
För större jordbruksfastigheter, där mera dyrbara maskiner
användas i större utsträckning än å mindre fastigheter och härigenom få
kortare varaktighetstid, bör det givetvis icke finnas något hinder för att
olika värdeminskningsplaner upprättas för skilda slag av inventarier allt
efter dessas förslitning och att sålunda olika avskrivningsprocenttal tillämpas.
Även för inventariebeståndet i dess helhet kan den genomsnittliga procentsatsen
varieras, beroende på jordbruksfastighetens storlek och graden

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

av inventariernas förslitning. Ä de mindre jordbruksfastigheterna torde sålunda,
såsom redan nämnts, i regel inventariernas varaktighet vara större
än å stora och medelstora jordbruksfastigheter. Procentsatsen torde vidare
få bestämmas olika allteftersom avskrivning sker å anskaffningsvärdet
(fullständig plan) eller å restvärdet. Verkställes avskrivning å anskaffningsvärdet
hava de sakkunniga funnit, att ett procenttal av 10 i allmänhet torde
giva tillfredsställande resultat. Hänsyn har därvid tagits till att den ekonomiska
livslängden å inventarierna torde komma att"bliva kortare i framtiden
på grund av inom jordbruket förekommande rationaliseringsåtgärder.
Vid avskrivning, baserad å restvärdet, bör en högre avskrivningsprocent tilllämpas
än vid avskrivning, grundad å anskaffningsvärdet. Detta medför
att värdeminskningsavdragen under de första åren efter det ett inventarium
anskaffats bliva högre då restvärdesmetoden tillämpas än då anskaffningsvärdet
lägges till grund för avdragens beräknande. Metoden med avskrivning
å restvärdet torde huvudsakligen komma att användas vid de mindre
eller medelstora jordbruken, beträffande vilka inventariernas varaktighetstid
torde vara längre än vid de större jordbruken. Med hänsyn till olika
omständigheter, som i denna fråga kunna inverka, hava de sakkunniga funmt
att en avskrivningsprocent av 15 i regel torde giva tillfredsställande resultat.
Med denna procentsats torde inventarierna under den antagna varaktighetstiden
komma att nedskrivas till utrangeringsvärdet. Den här förordade
principen, innebärande avskrivning med en konstant procentsats å inventariebeståndets
restvärde, torde sålunda, om hänsyn tages till såväl värdeminskning
som reparation och underhåll, även leda till ett ur bokföringsmässig
synpunkt tillfredsställande resultat.

De sakkunniga ha vidare yttrat, att utformningen av reglerna om rätt
till avdrag för värdeminskning av maskiner och inventarier inverkade på
frågan, huru vinst vid avyttring av inventarier skulle beskattas. Vad anginge
inventarier i rörelse behandlades denna fråga i anvisningarna till
28 § kommunalskattelagen. Avyttrades dylika inventarier, gällde olika regler
för det fall att den skattskyldige vore aktiebolag, ekonomisk förening,
ömsesidigt försäkringsbolag eller sparbank och för det fall att den skattskyldige
vore annan juridisk person än nyss sagts eller fysisk person. Dä
den förra gruppen av skattskyldiga medgivits rätt till s. k. fri avskrivning,
beskattades beträffande dessa skattskyldiga försäljningsvinst å inventarier
i sin helhet såsom inkomst av rörelse, alltså även till den del den överstege
beloppet av förut gjorda avskrivningar och oavsett huru länge vederbörande
innehaft inventarierna1. Vad åter beträffade den senare gruppen skattskyldiga,
beskattades försäljningsvinst för inventarier såsom intäkt av rörelse
endast till den del den motsvarades av återbekomna belopp, för vilka avdrag
i beskattningsavseende tidigare åtnjutits; för övrigt beskattades vinsten såsom
intäkt av tillfällig förvärvsverksamhet, i den mån enligt 35 § kommunalskattelagen
förutsättningarna för skattepliktig realisationsvinst förelåge.

Om den förut omnämnda restvärdesmetoden användes, kunde vid försäljning
av ett inventarium uppkommande vinst eller förlust icke konstateras,
enar vid nämnda metod åtskillnad icke gjordes mellan olika inventarier.

iQKnEnI‘^ anvisnin6arna till 30 § kommunalskattelagen i deras lydelse jämlikt lagen den 26 maj
1950, nr 308, beskattas icke vinst vid försäljning av inventarier i livförsäkringsrörelse.

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

För att ernå ett i beskattningshänseende riktigt resultat föresloge de sakkunniga,
att i sådana fall den vid försäljningen erhållna köpeskillingen
skulle avräknas från inventariebeståndets restvärde. Verkan av en dylik anordning
vore följande. Uppkomme vinst vid försäljningen bleve denna icke
beskattad under försäljningsåret, utan jordbrukaren finge i stället åtnjuta
lägre värdeminskningsavdrag under följande år till ett sammanlagt belopp
motsvarande vinsten. Uppkomme åter förlust vid avyttring eller utrangering
av inventarier, kunde dylik förlust ej avdragas vid taxeringen för det
beskattningsår, under vilket försäljningen eller utrangeringen verkställdes.
Genom att ett belopp, motsvarande förlusten, kvarstode i planen erhölle
jordbrukaren likväl avdrag för den genom försäljningen eller utrangeringen
uppkomna förlusten genom värdeminskningsavdrag vid kommande taxeringar.
Restvärdesmetoden medförde sålunda en jämnare beskattning än
den, som i motsvarande fall uppkomme vid tillämpning av de beträffande
inventarier i rörelse stadgade grunderna. Det syntes emellertid de sakkunniga
oriktigt, att inkomstbegreppets omfattning skulle bliva beroende av
vilken metod som jordbrukaren använde vid beräkning av värdeminskningsavdrag
för inventarier. Denna olikhet framträdde särskilt om jordbrukaren
försålde inventarier, som erhållits genom arv eller annat benefikt
fång. Avyttrade en jordbrukare ärvda inventarier skulle han, om de beträffande
inventarier i rörelse gällande bestämmelserna tillämpades, komma
att beskattas för ett belopp motsvarande vad som återbekommits av tidigare
åtnjutna värdeminskningsavdrag. Med tillämpning av restvärdesmetoden
skulle han emellertid enligt de regler, som förut angivits, taxeras för
skillnaden mellan försäljningspriset och inventariernas restvärde. Liknande
olikformighet i beskattningen uppkomme om inventarier, vilka förvärvats
genom köp, byte eller liknande fång, försåldes efter mer än fem års innehav
till pris överstigande inköpssumman.

De sakkunniga ansåge sig icke kunna förorda bestämmelser, vilka i praktiken
kunde leda till så olika beskattningsresultat. Då vinst genom försäljning
av inventarier givetvis icke borde undgå beskattning, funne de sakkunniga
att dylik vinst i sin helhet borde beskattas såsom inkomst av jordbruksfastighet.
Härigenom uppnåddes överensstämmelse mellan de fall, då
fullständiga avskrivningsplaner begagnades, och de fall, då avskrivningsplan
enligt restvärdesmetoden användes. Den ståndpunkt de sakkunniga
sålunda intagit utgjorde en konsekvens av förslaget om avskrivning enligt
restvärdesmetoden men vore enligt de sakkunnigas mening även av andra
skäl sakligt motiverad.

De sakkunniga förutsatte, att den förordade principen om beskattning av
vinst vid försäljning av inventarier infördes även beträffande rörelse. Det
syntes nämligen ur såväl praktisk som teoretisk synpunkt önskvärt, att beskattningsprinciperna
på förevarande område överensstämde beträffande
all inkomst, som skulle beräknas efter bokföringsmässiga grunder. De sakkunniga
ansåge, att några avgörande skäl mot ett sådant ståndpunktstagande
icke förelåge. En uppdelning i förevarande hänseende av de skaltskyl -

Kungl. Maj.ts proposition nr 191,

diga i, å ena sidan, juridiska personer samt, å andra sidan, fysiska personer
torde icke längre böra upprätthållas.

De sakkunnigas nu angivna ståndpunkt i fråga om inkomstgreppets omfattning
borde icke föranleda någon utsträckning av rätten till fri avskrivning
för vissa juridiska personer till att omfatta även fysiska personer. Ett
utvidgat inkomstbegrepp behövde enligt de sakkunnigas mening icke medföra
en däremot svarande utvidgad avskrivningsrätt.

De .sakkunniga ha uttalat, att då avdrag icke medgåves för kostnad för
nyuppsättning av jordbruksinventarier rätt till avdrag för nämnda kostnad
borde föreligga vid övergången till det nya systemet. I den mån de ursprungliga
inventarierna förslitits eller utrangerats och ersatts med andra inventarier,
hade anskaffningsvärdet å dessa däremot fått avdragas vid taxeringen.
Med hänsyn härtill kunde avdrag icke ånyo få ske för detta anskaffningsvärde.
Kunde jordbrukaren visa den ursprungliga nyuppsättningskostnaden,
skulle givetvis denna läggas till grund för ingångsvärdets bestämmande.
Då emellertid nyuppsättningskostnaden i praktiken endast torde kunna visas
i undantagsfall, bleve det nödvändigt att på annat sätt bestämma ingångsvärdet
i övriga fall. De sakkunniga hade övervägt följande olika sätt att
bestämma ingångsvärdet i dessa senare fall.

1) Ingångsvärdet bestämdes till det i deklarationen för visst beskattningsår
före övergångsåret redovisade förmögenhetsvärdet å ifrågavarande tillgångar.
Att därvid anknyta till beskattningsåret närmast före övergångsåret
läte sig knappast göra, enär vid tidpunkten för upprättande av deklarationen
för förstnämnda år de nya bestämmelserna vore kända och förmögenhetsvärdena
därför kunde komma att upptagas till relativt höga belopp. Utginge
man åter från ett tidigare beskattningsår, måste hänsyn tagas till de
förändringar i inventariebeståndet, som kunnat inträffa under tiden fram
till övergångsårets ingång, vilket skulle medföra vissa taxeringstekniska
svårigheter. Förmögenhetsvärdena å inventarierna syntes för övrigt ofta ha i
deklarationerna upptagits schablonmässigt under en följd av år. Någon enhetlig
praxis vid granskning i taxeringsnämnderna av dessa poster torde
ej heller förefinnas.

2) Ingångsvärdet bestämdes till viss procent av fastighetens jordbruksvärde
minskat med skogsmarksvärdet. Denna metod vore enkel och torde i
regel giva rättvisare resultat än den under 1) angivna metoden. Mot densamma
kunde emellertid anföras, att det med avseende å inventariebeståndet
kunde föreligga stor skillnad mellan jordbruksfastigheter med hänsyn till
olika driftsformer. Vidare vore taxeringsvärdet å en jordbruksfastighet ofta
beroende av förhållanden, som icke hade sammanhang med ett större eller
mindre inventariebestånd, exempelvis särskilt goda åbyggnader, fastighetens
läge eller dylikt.

3) Värdet å det vid övergången befintliga inventariebeståndet bestämdes
efter individuell värdering. Till grund för denna skulle läggas vissa av jordbrukaren
lämnade uppgifter angående inventarierna. Dessa uppgifter skulle
innehålla specifikation å alla inventarierna med angivande av anskaffnings -

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

år, anskaffningskostnad och fabrikat. Med ledning härav skulle beskattningsnämnderna
fastställa det värde, å vilket årlig avskrivning finge räknas.
Frånsett att stora svårigheter skulle uppkomma att med ledning av dylika
uppgifter få nyuppsättningskostnaden konstaterad skulle en sådan anordning
föranleda ett mycket omfattande arbete både för de skattskyldiga vid
uppgifternas avlämnande och för beskattningsnämnderna vid kontroll av
desamma. Även om direktiv utfärdades för denna värdering, skulle olika
uppfattningar inom skilda taxeringsdistrikt lätt kunna leda till en olikformig

Inventariernas ingångsvärde vid nyuppsättning före år 1937.

Åker ha	Värd a1	e i kr. b1	Åker ha	Värde i kr.	Åker ha	Värde i kr.	Åker ha	Värde 1 kr.
i	200	700	34	9 400	67	15 200	100	20 400
2	300	800	35	9 600	68	15 400	no	21900
3	400	1000	36	9 800	69	15 500	120	23 500
4	500	1300	37	10100	70	15 700	130	25100
5	600	1600	38	10 400			140	26 700
6	700	1900	39	10 600	71	15 900	150	28 200
7	900	2 200	40	10 800	72	16 100	160	29 800
8		2 500	41	10 900	73	16 200	170	31 400
9		2 800	42	11100	74	16 400	180	32 900
10		3100	43	11300	75	16 500	190	34 500
					76	16 700
11		3 400	44	11400	77	16 800	200	36 000
12		3 700	45	11 600	78	17 000	210	37 500
13		4100	46	11800	79	17 100	220	39 000
14		4 400	47	11900	80	17 300	230	40 500
15		4 700	48	12 100			240	42 000
16		5 000	49	12 200	81	17 500	250	42 400
17		5 200	50	12 400	82	17 600	260	43 400
18		5 500			83	17 800	270	46 400
19		5 700	51	12 600	84	17 900	280	47 900
20		6 000	52	12 800	85	18 100	290	49 400
			53	12 900	86	18 300
21		6 200	54	13 100	87	18 400	300	50 800
22		6 500	55	13 300	88	18 600	310	52 200
23		6 700	56	13 500	89	18 700	320	53 600
24		7 000	57	13 600	90	18 800	330	55 000
25		7 300	58	13 800			340	56 500
26		7 500	59	13 900	91	19100	350	57 900
27		7 800	60	14 100	92	19 100	360	59 300
28		8 000			93	19 300	370	60 700
29		8 300	61	14 300	94	19 400	380	62 200
30		8 500	62	14 500	95	19 600	390	63 600
			63	14 600	96	19 700
31		8 700	64	14 700	97	19 900	400	65 000
32		8 900	65	14 900	98	20 000	450	72 000
33		9 200	66	15 100	99	20 200	500	79 000

1 a) brukningsdel ulan, b) med egna dragare.

(i Bihang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 191.

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

värdesättning. Ett stort antal skattetvister — särskilt svårbedömliga för
skattedomstolarna — torde uppkomma.

4) Ingångsvärdet bestämdes schablonmässigt till visst belopp för viss
areal åkerjord, olika för skilda storleksgrupper av jordbruksfastigheter.

Av de olika alternativen ha de sakkunniga funnit den under 4) angivna
metoden ur praktisk synpunkt erbjuda de flesta fördelarna. Med ledning av
prisnivån å jordbruksmaskiner under åren 1924—1936 ha de sakkunniga
upprättat en tabell (s. 81) för beräkning av inventariernas ingångsvärde
för olika storleksgrupper av egendomar vid nyuppsättning före år 1937.

Om nyuppsättningen i huvudsak skett efter 1937 års ingång, ha de sakkunniga
förordat, att ingångsvärdet bestämmes genom att multiplicera de i
tabellen angivna talen med följande faktorer

vid nyuppsättning 1937—1939=1-2
» » 1940—1941=1-4

» » 1942—1945=1-6

De sakkunniga ha vidare uttalat, att om det med hänsyn till särskilda
förhållanden beträffande fastigheten eller eljest vore uppenbart, att schablonmetoden
ledde till orimligt resultat, skälig jämkning borde vidtagas. Anledning
till jämkning torde föreligga t. ex. då jordbrukets driftsform å en
fastighet mera avsevärt avveke från vad som i allmänhet tillämpades.

Inventarier, särskilt anskaffade för jordbrukets binäringar och skogsbruket,
inginge i regel icke i schablonvärdena. Nämnda inventarier finge
därför vid övergången vanligen uppskattas i varje särskilt fall. Till ledning
för en sådan uppskattning hade den skattskyldige att förebringa erforderlig
utredning. I princip skulle såsom ingångsvärde upptagas nyuppsättningskostnaden;
kunde denna icke visas, finge ingångsvärdet bestämmas med
hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet.

Yttranden.

Förslaget i fråga om rätt till avdrag för värdeminskning av
inventarier har tillstyrkts eller lämnats utan erinran i det övervägande
antalet yttranden. I

I ett par yttranden ha erinringar i vissa avseenden riktats mot förslaget.

Sålunda har länsstyrelsen i Malmöhus län framhållit, att restvärdesmetoden
trots sina företräden i fråga om enkelhet i tillämpningen knappast borde
upphöjas till lag, enär den ofrånkomligen måste medföra en utvidgning
av inkomstbegreppet. I avsaknad av utredning om anskaffningsvärde kunde
värdeminskningsavdrag, i överensstämmelse med anvisningarna till 29 §
kommunalskattelagen punkt 3 b första stycket, beräknas till viss procent
av bokförda värdet eller å annat värde, som med hänsyn till omständigheterna
funnes skäligt.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus lån har uttalat, att förslaget i ekonomiskt
hänseende icke alltid komme att verka fördelaktigt. Enligt nuvarande
system finge ersättningsanskaffning omedelbart avdragas såsom omkostnad,

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

vilket ej vore fallet enligt förslaget; svårigheterna för jordbrukarna att
anskaffa och förnya maskinbeståndet ökades härigenom. Länsstyrelsen har
vidare anfört:

Med hänsyn till rådande konjunkturläge, då frågan om jordbrukets rationalisering
är i hög grad brännande, torde man emellertid icke böra giva
sådan utformning åt beskattningen, att den erforderliga inventarieanskaffningen
för den jordbrukande befolkningen därigenom onödigtvis försvåras.

I likhet med de sakkunniga anser länsstyrelsen, att denna fråga icke nu
bör lösas på den fria avskrivningens väg. Mycket skulle dock vara vunnet, om
jordbrukaren finge omedelbart verkställa — utom eventuellt överprisavdrag
av betydelse i vissa mera sällan förekommande konjunkturlägen — jämväl
en engångsavskrivning av anskaffningskostnaden med exempelvis 25 procent,
vilket belopp alltså direkt skulle få avdragas bland omkostnaderna
under anskaffningsåret, medan 75 procent av anskaffningsvärdet skulle avskrivas
enligt plan. Måhända borde detta gälla icke endast ersättningsanskaffning
utan även nyanskaffning. Ett sådant avskrivningsförfarande torde
tämligen väl svara mot inventariernas verkliga värdeförändring under varaktighetstiden.

Länsstyrelsen anser, att årlig avskrivning med 15 procent å inventariernas
restvärde, även efter en engångsnedskrivning om 25 procent vid anskaffningen,
i allmänhet skulle leda till ett rimligt resultat.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har uttalat, att det såväl för de skattskyldiga
som för beskattningsnämnderna skulle vara av utomordentligt värde,
om de föreslagna procenttalen för avskrivning av inventarier bleve lagfästa.
Möjlighet borde dock lämnas de skattskyldiga att, efter förebringande av
utredning, erhålla högre eller lägre avskrivningsprocent.

Förslaget rörande beskattning av vinst vid försäljning
av inventarier i jordbruket har tillstyrkts eller lämnats utan
erinran i flertalet yttranden. Länsstyrelsen i Uppsala län har sålunda framhållit,
att utvidgningen av inkomstbegreppet vore riktigt motiverad och dessutom
ur praktisk synpunkt erforderlig för tillämpning av restvärdesmetoden.
Länsstyrelsen i Blekinge län har anfört, att förslaget skulle medföra en
välbehövlig förenkling i tillämpningen av skattelagstiftningen i hithörande
delar, i synnerhet såvitt anginge de icke bokföringsskyldiga jordbrukarna.

I en del yttranden ha framförts erinringar mot den föreslagna utvidgningen
av inkomstbegreppet. Kammarrätten har sålunda anfört:

Det synes bland annat vara restvärdesmetoden, som ansetts nödvändiggöra
ändring av inkomstbegreppet. Vid en tillämpning av denna metod
skulle man icke kunna avgöra vad som av en köpeskilling för ett inventarium
motsvarade återbekomna värdeminskningsavdrag. Häremot vill kammarrätten
anföra följande. Därest man äger kännedom om anskaffningskostnad
och anskaffningsår för ett inventarium, som avyttras, torde man,
även om restvärdesmetoden använts för beräkning av värdeminskningen,
kunna uträkna återbekomna värdeminskningsavdrag. Detta framgår av nedanstående
tabell, som med en tillämpning av en avskrivningsprocent av 15
utvisar dels restvärdet å ett föremål, som i inköp kostat 1 000 kronor, efter
olika antal år detsamma varit i bruk och därmed föremål för avskrivning,
dels ock sammanlagda beloppet av dittills åtnjutna avdrag:

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

	Restvärde	Avskrivningar
1 år .....	...... 850: —	150: —
2 år .....	..... 722:50	277: 50
3 år .....	...... 614:12	385: 88
4 är ....,	...... 522: -	478: —
5 år .....	...... 443:70	556: 30
6 år .....	..... etc.

Med ledning av denna uträkning — eller om annan avdragsprocent skulle
komma i fråga med ledning av en liknande uträkning — skulle kunna avgöras
vad som av en köpeskilling motsvarade återbekomna värdeminskningsavdrag.
I fråga om inventarium, som förvärvats genom köp, byte eller därmed
jämförligt fång, borde anskaffningsvärdet kunna fastställas. I den män
dels inköpspriset å ett inventarium dels ock summan av åtnjutna värdeminskningsavdrag
äro möjliga att konstatera, skulle om ett inventarium
försåldes beloppet av uppkommen vinst kunna fastställas. Enligt vad kammarrätten
kan finna skulle en tillämpning av restvärdesmetoden icke behöva
förutsätta en utvidgning av inkomstbegreppet.

En anordning av följande innebörd skulle kunna tänkas, nämligen att
restvärdesmetoden tillämpades på sätt som de sakkunniga föreslagit men
med den modifikationen, att den skattskyldige erhölle rätt att förebringa
utredning om att vid försäljning uppstått vinst, vilken på grund av gällande
regler vore undantagen från beskattning eller hänförlig till annan förvärvskälla.
Därest sådan utredning icke förebringades, kunde presumeras, att intäkten
vore av beskaffenhet att böra beskattas såsom intäkt av jordbruksfastighet.
Då det gäller inventarium, som förvärvats genom köp byte eller
därmed jämförligt fång, skulle undantag från beskattning av uppkommen
vinst kunna ifrågakomma allenast då inventariet såldes mer än fem år efter
förvärvet till ett pris överstigande inköpspriset. Såsom de sakkunniga framhålla
torde ett sådant fall sällan förekomma i praktiken. Alltså skulle i
fråga om inköpta inventarier den föreslagna modifierade anordningen endast
i rena undantagsfall komma att tillämpas.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har funnit de sakkunnigas förslag i denna
del icke tillfredsställande. Av de sakkunniga ifrågasatta ändringar borde
i vart fall införas samtidigt för rörelseidkare och jordbrukare. Ändringarna
kunde under alla förhållanden icke sträckas så långt som till införande av
fri avskrivning för samtliga. Vid sådant förhållande skulle inträda en icke
motiverad skillnad i beskattningen mellan å ena sidan aktiebolag och med
dessa i förevarande avseende jämställda rörelseidkare, å andra sidan övriga
rörelseidkare, d. v. s. sådana med bunden avskrivning, och jordbrukarna.

Lantbruksstyrelsen har givit uttryck åt den uppfattningen, att vinst vid
avyttring av inventarier icke syntes böra beskattas i jordbruksnäringen, så
länge detta icke skedde i rörelse. Sveriges lantbruksförbund har anfört liknande
synpunkter.

Förslaget rörande beskattning av vinst vid försäljning
av inventarier i rörelse har tillstyrkts eller lämnats utan erinran
i flertalet yttranden.

I några yttranden har förslaget avstyrkts, huvudsakligen under mo -

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

tivering att den ifrågasatta utvidgningen av inkomstbegreppet icke br^de
genomföras, såvida icke rätt till fri avskrivning samtidigt medgåves. Sålunda
har kammarrätten anfört:

Beträffande de sakkunnigas förslag i fråga om utsträckning av inkomstbegreppet
i förvärvskällan rörelse anser kammarrätten, att de sakkunniga
icke framlagt bärande skäl för sin uppfattning att — utan det rätten till fri
avskrivning jämväl utsträckes — företaga en sådan utvidgning av inkomstbegreppet.
över huvud taget lärer icke vara lämpligt att vidtaga ändring i reglerna
om värdeminskning å inventarier i rörelse, vilka i praktiken, såvitt
kammarrätten vid sin ämbetsutövning kunnat finna, icke fungerat otillfredsställande.
Enligt kammarrättens mening måste, särskilt när det gäller det i
principiellt avseende viktiga inkomstbegreppet, en ändring i gällande
skattelagstiftning efter relativt kort tid framstå som en brist på konsekvens
och följdriktighet på ifrågavarande område. Med hänsyn till vad nu anförts
fåir kammarrätten hemställa, att det väckta förslaget om ändring i grunderna
för beräkning av intäkt av rörelse icke måtte genomföras.

Kommerskollegium har framhållit, att det vore mindre konsekvent att
föreslå en skärpt beskattning av vinst vid försäljning av inventarier utan
att samtidigt medgiva en däremot svarande rätt till förmånligare avskrivning
vid beskattningen. På grund härav och med hänsyn till de vunna goda
erfarenheterna av rätten till fri avskrivning syntes det kollegium som om
—- innan en utvidgning av inkomstbegreppet skedde — en utredning borde
verkställas angående möjligheterna att utvidga avskrivningsrätten.

Sveriges industriförbund och Stockholms handelskammare ha icke ansett
sig kunna förorda, att förslaget lades till grund för lagstiftning, såvida icke
enskilda rörelseidkare bereddes samma avskrivningsmöjligheter vid beskattningen
som aktiebolagen och de därmed likställda. Det framstode såsom
egendomligt, att de sakkunniga icke förordat att samma avskrivningsregler
skulle gälla för enskilda rörelseidkare som för aktiebolag och därmed likställda;
den fria avskrivningen hade ju medfört synnerligen gynnsamma
verkningar för näringslivet och skatteunderlagets stabilisering. Skånes handelskammare
har givit uttryck åt i huvudsak liknande synpunkter.

Handelskammaren i Göteborg har framhållit att strävandena att åstadkomma
klara och lättfattliga regler för jordbruksheskattningen icke borde
få medföra en i övrigt omotiverad skärpning av beskattningsreglerna för
andra områden än jordbruket.

Sveriges köpmannaförbund har uttalat, att mot den utsträckning av inkomstbegreppet,
som de sakkunniga föreslagit, kunde invändas, att några
vinster av betydelse sannolikt ej skulle framkomma under normala tider
men att beskattning av fiktiva vinster icke skulle bliva ovanlig i tider av
penningvärdeförsämring som för närvarande och att man följaktligen skulle
få en beskattning, som hade sin enda grund i det försämrade penningvärdet.
Detta vore så mycket allvarligare som penningvärdets fall avsevärt skärpt
skatteskalornas inverkan.

De sakkunnigas förslag i fråga om värdering av inventarier
vid övergången till det nya systemet bar i huvudsak tillstyrkts
eller lämnats utan erinran i flertalet yttranden.

Kungl. Maj.ts proposition nr 191,

I en del yttranden ha erinringar framförts mot förslaget i denna
del. Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund har sålunda ifrågasatt,
om de föreslagna reglerna för bestämmande av ingångsvärdet vore behövliga.
Det funnes ju dock i tidigare deklarationer av den skattskyldige själv
uPP§ivna värden, vilka borde kunna tillerkännas vitsord. Norrbottens läns
hushållningssällskap har anfört liknande synpunkter.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har yttrat, att länsstyrelsen ingalunda vore
övertygad om att den föreslagna schablonmetoden skapade rättvisa åt jordbukarna.
Metoden vilade på alltför osäkra grunder.

Länsstyrelsen i Kronobergs län har ansett, att det icke vore möjligt att endast
med ledning av åkerarealens storlek och tidpunkten för inventariernas
anskaffande ens tillnärmelsevis bedöma kostnaderna för inventariernas uppsättning;
åkerarealens beskaffenhet hade nämligen stor betydelse. Individuell
värdering av inventarierna borde därför äga rum genom särskilda
nämnder.

Norrbottens läns hushållningssällskap har uttalat, att vid schablonmässig
värdering av inventarierna särskilda beräkningsgrunder borde tillämpas för
norrländska förhållanden.

Länsstyrelsen i Uppsala län, som funnit de sakkunnigas förslag i denna
del otillfredsställande, har anfört:

Det torde ställa sig mycket svårt att fastslå när den huvudsakliga nyuppsättningen
verkligen ägt rum, varför den föreslagna bestämmelsen otvivelaktigt
skulle medföra många och svårbedömliga tvister mellan de skattskyldiga
och beskattningsnämnderna. Mera sällan torde för övrigt en jordbrukare
redan från början skaffa sig fullt inventariebestånd. Då normtalen avse
ett komplett normalt inventariebestånd, skulle således en lantbrukare, som
börjar ett jordbruk året före övergångsåret med ofullständigt inventariebestånd,
enligt normtalen kunna bliva tillerkänd ett alltför högt ingångsvärde.
Då det kan antagas, att de som börjat jordbruk under kriget kunna angiva
sina kostnader för inventarier, synes det enligt länsstyrelsens mening icke
vara av behovet påkallat att ha mer än ett normtal baserat på förkrigsförhållanden
för samtliga, som ej kunna visa nyuppsättningskostnaden.

Länsstyrelsen i Hallands län har givit uttryck åt den uppfattningen, att de
skattskyldiga behandlats allt för välvilligt. Avdrag borde ej erhållas för inventarier,
som anskaffats vid sådan tidpunkt, att de vid övergången till
inkomstberäkning enligt bokföringsmässiga grunder bort vara tillfullo avskrivna.
Inventarier, som vid övergången vore över tio år gamla, borde sålunda
icke medtagas vid beräkningen av ingångsvärdet. Länsstyrelsen i Kronobergs
län har framhållit, att kostnaden för nyuppsättningen borde minskas
med ett skäligt belopp för den värdeminskning, som inventarierna beräknades
ha undergått.

Gävleborgs och Kristianstads läns hushållningssällskap ha funnit de föreslagna
normtalen väl låga; hushållningssällskapen ha förordat förhöjning
med 25, respektive 30 procent. Östergötlands läns hushållningssällskap har
givit uttryck åt liknande synpunkter.

Östergötlands och Örebro läns hushållningssällskap ha framhållit, att vid

Kungl. Maj.ts proposition nr 191,

huvudsaklig nyuppsättning efter 1937 de föreslagna normtalen borde multipliceras
med respektive 1,4, 1,7 och 2,o. Örebro läns hushållningssällskap har
vidare betonat, att om de föreslagna faktorerna skulle fastställas uttryckligen
borde utsägas, att ytterligare kostnader finge på en gång avräknas såsom
överprisavdrag.

Länsstyrelsen i Östergötlands län har uttalat, att de föreslagna faktorerna
borde göras till föremål för översyn, innan de fastställdes, enär det icke kunde
uteslutas, att de vore lägre än skäligt.

Departementschefen.

I likhet med de sakkunniga finner jag, att de bestämmelser, som gälla
beträffande avdrag för värdeminskning av inventarier i rörelse, böra ha
motsvarande tillämpning i fråga om inventarier i jordbruk. Härvid böra
emellertid till inventarier icke hänföras andra än lösa inventarier; fasta
(till byggnad hörande) inventarier böra räknas till byggnad och avdrag för
värdeminskning av dessa bör i princip följa de regler som gälla beträffande
avdrag för värdeminskning av byggnad. Frågan om värdeminskningsavdrag
för byggnad torde jag få upptaga till behandling under följande avsnitt.

De sakkunniga ha föreslagit, att beräkningen av värdeminskningsavdragen
skall — liksom beträffande rörelse — normalt grundas å anskaffningsvärdet
för inventarierna. Då emellertid en dylik metod enligt de sakkunnigas
mening är allt för invecklad för att kunna begagnas av det stora flertalet
jordbrukare, ha de .sakkunniga föreslagit, att beräkningen alternativt
skall få grundas å inventariernas i beskattningshänseende återstående värde,
restvärdet. Enligt vad jag tidigare förordat skola endast de jordbrukare
äga rätt att taxeras efter bokföringsmässiga grunder, som underkasta .sig
på visst sätt ordnad bokföringsskyldighet. Då härigenom de jordbrukare,
som komma att tillämpa redovisning efter bokföringsmässiga grunder, få
an,ses vara lika kvalificerade att använda de nu gällande avskrivningsplanerna
som rörelseidkarna, torde anledning icke föreligga att införa någon
särskild avskrivningsmetod för jordbrukarna. Härtill kommer, att restvärdesmetoden
giver mindre tillfredsställande resultat, i det att inventarierna
aldrig bliva helt avskrivna. Med hänsyn härtill finner jag värdeminsknmgsavdragen
böra beräknas på samma sätt för jordbrukarna som för rörelseidkarna.

Såsom de sakkunniga framhållit, bör avskrivningsprocentens storlek bestämmas
i praxis med hänsyn till de olika inventariernas varaktighctstid.
För att vinna en praktisk tillämpning kan dc.t vara lämpligt, att avskrivningsprocenten
bestämmes så, alt den motsvarar den genomsnittliga förslitningen
av hela inventariebeståndet. Den av de sakkunniga förordade procentsatsen,
10 procent, synes i berörda avseende i regel vara skälig. Inventarier
med en varaktighctstid av högst tre år böra få avskrivas omedelbart.
Till denna kategori torde ofta kunna hänföras inventarier med relativt
obetydlig anskaffningskostnad. Har sistnämnda slag av inventarier längre
varaktighetstid, bör emellertid värdeminskningsavdraget, liksom i motsvarande
fall sker i rörelse, fördelas å varaktighetstiden.

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

Då jag tidigare anmält fråga om ändrade regler för beskattning av realisationsvinster,
ersättningar för goodwill samt ackumulerade inkomster, har
jag i samband därmed förordat, att såsom intäkt av rörelse skall beskattas
hela vinsten vid försäljning av inventarier, oavsett om den skattskyldige
äger åtnjuta fri avskrivning eller icke. I överensstämmelse härmed bör, då
inkomst av jordbruksfastighet redovisas enligt bokföringsmässiga grunder,
hela vinsten vid försäljning av inventarier alltid behandlas som intäkt av
jordbruksfastighet.

\ ad angår inventariernas värde vid övergången bör, såsom de sakkunniga
föreslagit, avdrag få åtnjutas för nyuppsättningskostnaden, om denna
kan visas. Kan sa icke ske — och detta torde vara det vanliga — ha de
sakkunniga förordat, att ingångsvärdet schablonmässigt bestämmes till visst
belopp för hektar åkerjord, olika för skilda storleksgrupper av jordbruksfastigheter.
Med hänsyn till de olika slag av inventarier, som finnas å skilda
egendomar, och deras olika värden synes emellertid den föreslagna metoden
för bestämmande av ingångsvärdet vara alltför schablonmässig för att
komma till användning. Ett mera rättvisande resultat torde ernås, om ingångsvärdet
fastställes efter individuell värdering. Härvid bör ingångsvärdet
beräknas pa liknande sätt som föreslagits skola ske beträffande djurbeståndet.
Sålunda bör vid ingångsvärdets bestämmande hänsyn tagas till
samtliga inventarier, som vid övergången finnas å egendomen. Kungl. Maj :t
eller, om ett centralt organ för beskattningen tillskapas, detta bör fastställa
värden å olika slag av inventarier, såsom vagnar, plogar, harvar m. m.
Dessa värden böra lämpligen motsvara genomsnittspriserna under år 1953,
reducerade med 20 procent.

Den nyss förordade metoden för fastställande av ingångsvärden å inventarier
föranleder visserligen mera arbete, i synnerhet för beskattningsnämnderna,
än den av de sakkunniga föreslagna metoden. Å andra sidan torde
emellertid de krav, som enligt departementsförslaget uppställas för att jordbrukare
skall fa övergå till att bliva taxerad enligt bokföringsmässiga grunder,
komma att medföra, att endast en mindre del av jordbrukarna omedelbart
övergår till det nya systemet. Härigenom synes den nu förordade metoden
för inventarievärderingen icke komma att vid övergången föranleda
något alltför betungande merarbete för beskattningsnämnderna.

Om jordbrukare senare än den 1 januari 1953 övergår till inkomstberäkning
enligt bokföringsmässiga grunder och taxering för det första räkenskapsåret
skall ske senare än år 1954, bör, om ingångsvärdet å inventarier
•skall bestämmas schablonmässigt, nämnda värde sättas lika med belopp,
som motsvara de värden, som fastställts närmast före det första räkenskapsårets
utgång.

I särskilda fall, t. ex. om befintligt inventarium avsevärt skiljer sig från
det av den centrala myndigheten värdesatta, böra de fastställda värdena
kunna jämkas. Vidare bör jämkning kunna ske, då åtgärd vidtagits för att
skattskyldig skall kunna tillgodoräkna sig en högre nyuppsättningskostnad
än som synes rimligt.

Kungl. Maj.ts proposition nr 191. 89

C. Avdrag för värdeminskning av driftbyggnader i jordbruk m. m.

Enligt 22 § kommunalskattelagen och anvisningarna därtill medgives
från bruttointäkten av jordbruksfastighet avdrag för sådan värdeminskning
å till jordbruket eller dess binäringar eller till skogsbruket hörande driftbyggnader,
därunder inbegripna för driften nödiga bostadsbyggnader, som
dessa även med normalt underhåll och aktsam vård äro underkastade. Avdraget
bör bestämmas till viss procent av byggnadens värde, olika allt efter
den tid en byggnad av ifrågavarande art anses kunna för sitt ändamål utnyttjas.
Vid bestämmande av denna tid skall vederbörlig hänsyn tagas exempelvis
därtill, att en av arrendator uppförd byggnad enligt arrendeavtalet
icke skall vid arrenderättens upphörande lösas av jordägaren.

Såsom för driften nödiga bostadsbyggnader anses dels byggnader, som
äro upplåtna till anställd personal, dels ock jordägarens egen bostadsbyggnad,
i den mån denna ej representerar ett större värde än som för jordbruk
eller skogsbruk av motsvarande storlek må anses behövligt. Förefinnes ett
dylikt mervärde, må avdraget avse endast så stor del av värdeminskningen,
som kan anses belöpa på nödig bostadsbyggnad.

Enligt gällande praxis, som grundar sig på ett av regeringsrätten den 15
februari 1935 meddelat utslag (RÅ 1935: ref. 9), beviljas avdrag för värdeminskning
å jordbrukets driftbyggnader med 1 procent av fastighetens jordbruksvärde.
Därvid har ansetts, att värdeminskningen i genomsnitt kan beräknas
till l1/, procent av byggnadens värde och att detta värde i brist på
närmare utredning kan antagas motsvara 2/3 av jordbruksvärdet. Detta utesluter
icke att, där utredning eller särskilda omständigheter föranleda därtill,
högre avdrag kan medgivas. Om i jordbruksvärdet ingår värde av skogsmark
med större belopp och särskilda byggnader icke finnas för skogsbruk,
brukar skogsmarksvärdet frånräknas jordbruksvärdet.

De sakkunniga ha till en början lämnat redogörelse för förevarande frågas
tidigare behandling vid olika utredningar och i riksdagen. Vidare ha de
sakkunniga redogjort för resultatet av skilda utredningar rörande jordbrukets
byggnadskostnader. Härom hänvisas till betänkandet, s. 104—128.

a. Allmänna synpunkter.

De sakkunniga.

I anslutning till redogörelsen för jordbrukets byggnadskostnader ha de
sakkunniga framhållit bl. a., att byggnaderna i jordbruket i driftselconomiskt
hänseende vore av mycket stor betydelse. Den nya bebyggelsen hade givetvis
rönt inverkan av de rationaliseringssträvanden, som gjorde sig gällande i
jordbruket. Många arbetsbesparande eller för ökad hygien och trevnad avsedda
anordningar och anstalter hade vidtagits, som icke ägde motsvarighet
i den äldre bebyggelsen. Det vore självfallet, att dessa åtgärder fördyrat
byggnadskostnaderna. De rådande krisförhållandena hade också orsakat en
väsentlig ökning av kostnaderna. Utvecklingen hade sålunda medfört, att en
nybyggnad för jordbruket numera utgjorde eu mer betydande kapitalutgift
än tillförne. Frågan om rätt till avdrag vid taxeringen för värdeminskning

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

å jordbrukets driftbyggnader hade i följd härav alltmera kommit att uppmärksammas.
I fråga om jordbrukets byggnadskostnader torde erinras om
att det kunnat konstateras, att dessa, särskilt vid det mindre och det medelstora
jordbruket, ofta överstege jordbruksfastighetens hela taxeringsvärde.

Vid det praktiska taxeringsförfarandet mötte svårigheter att konstatera
det värde å jordbrukets byggnader, som borde läggas till grund för en taxeringsmässigt
riktig beräkning av avdragen för byggnadernas värdeminskning.

b. Fråga om gemensamma grunder för beräkning av avdrag för reparation
och underhåll samt för värdeminskning av byggnad i jordbruk, m. m.

De sakkunniga.

De sakkunniga ha uttalat, att med frågan om avdrag för värdeminskning
av byggnad sammanhängde spörsmålet om avdrag för reparation och underhåll
av byggnaden. För kostnader för reparation och underhåll av byggnad i
jordbruk, dess binäringar eller skogsbruk finge enligt gällande bestämmelser
avdrag ske vid inkomsttaxeringen med vad som kontant utbetalats under
beskattningsåret. Kostnader, avseende ny-, till- eller ombyggnad, skulle
däremot avdragas i form av årliga värdeminskningsavdrag. Det måste följaktligen
vid taxeringen tillses, att utgifterna för reparations- och underhållsarbeten
icke koinrne att ingå i det värde, å vilket värdeminskningsavdrag
beräknades. Gränsdragningen mellan avdragsgill och icke avdragsgill
hyggnadskostnad vore ofta synnerligen svår att göra, särskilt då olika arbeten
samtidigt utfördes. I synnerhet om äldre byggnad omändrades eller moderniserades
— vilket ju ofta vore fallet med byggnader i jordbruket — uppkomme
stora svårigheter att ernå ett riktigt avgörande. Till reparation och
underhåll hänfördes ofta alla arbeten på en byggnad, vilka uppenbarligen
ej avsåge nybyggnad eller tillbyggnad. Beskattningsmyndigheterna torde
ofta sakna möjlighet att införskaffa nödvändiga uppgifter för en säker bedömning
av de utförda arbetenas art och omfattning samt kostnaden för de
olika arbetena och nödgades därför att med stor försiktighet behandla yrkanden
om avdrag för reparations- och underhållskostnader. Särskilt hade
tvister, huruvida en avdragspost avsåge reparation eller ombyggnad, uppkommit
beträffande sådana jordbruksfastigheter, som förvärvats av andra
personer än yrkesjordbrukare. Fastighetens såväl bostads- som driftbyggnader
kunde i sådana fall påkostas genomgripande förbättringar, vilka i
deklarationen redovisades som underhållsarbeten; ett härav föranlett driftsunderskott
å jordbruket kunde ägaren avdraga från sina övriga inkomster.
Det torde också få framhållas, att bestämmelsen att avdrag medgåves för
reparation men ej för ombyggnad verkade därhän, att jordbrukaren för att
utnyttja avdragsmöjligheten verkställde reparation även i sådana fall, då
en rationell förnyelse av byggnadsbeståndet i stället hade krävt ombyggnad.

Vidare ha de sakkunniga anfört:

Ett samordnande av avdrag för värdeminskning och underhåll kan ur
principiell synpunkt motiveras av det förhållandet, att omfattningen av den
värdeminskning genom förslitning, som en byggnad är underkastad, är be -

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

roende av byggnadens underhåll. En väl underhållen byggnad är sålunda
underkastad värdeminskning i mindre omfattning än en sämre underhållen
byggnad. Omvänt minskar en dåligt underhållen byggnad fortare i värde än
cn väl underhållen byggnad. Enligt gällande praxis medgives emellertid värdeminskningsavdrag
för en byggnad oberoende av huru den underhålles.
Sålunda kan ett för högt eller för lågt avdrag för värdeminskning komma att
medgivas utan att möjlighet föreligger att framdeles reglera detta förhållande
vid en eventuell försäljning. Enligt de sakkunnigas mening böra de avskrivnings-
och underhållskostnader, för vilka avdrag skola medgivas vid
taxeringen, i princip så nära som möjligt ansluta sig till de enligt driftsekonomiska
grunder beräknade kostnaderna för värdeminskning å ny-, till- och
ombyggnad samt för underhåll och reparation. De verkliga kostnaderna för
dessa ändamål kunna dock variera betydligt år från år. Detta gäller även om
förnyelsen av byggnadsbeståndet sker någorlunda successivt. Underhållsoch
reparationsarbeten, avseende ett år, uppskjutas ofta till ett senare år.
Avdrag för därav föranledda kostnader synes följaktligen icke böra belasta
ett års drift. Jordbruket bör i stället för varje år påföras kostnader för en i
huvudsak konstant byggnadsverksamhet, eftersom byggnadernas prestationer
i förhållande till jordbruksdriften i stort sett äro desamma varje år. Årsomkostnaderna
böra därför utgöra en andel av de för en längre tidrymd uppkommande
underhålls- och nybyggnadskostnaderna.

Slutligen ha de sakkunniga yttrat, att de med utgångspunkt från vad sålunda
anförts kommit till den slutsatsen, att avdrag för reparation och underhåll
av jordbrukets byggnader borde medgivas icke såsom nu med vad
som kontant utgivits härför under beskattningsåret utan med en på visst
sätt beräknad årlig andel av kostnaderna för nämnda ändamål. Härigenom
åstadkommes en utjämning i jordbrukets beskattning, varjämte jordbrukaren
bereddes möjlighet att bättre utnyttja sin ifrågavarande avdragsrätt än
som med nuvarande bestämmelser kunde ske. Avdragen för reparation och
underhåll, å ena sidan, samt för värdeminskning, å andra sidan, skulle sålunda
vid inkomsttaxeringen beräknas enligt likartade grunder, vilka kunde
sägas överensstämma med grunderna för bokföringsmässig vinstberäkning.
Den av de sakkunniga förordade principen kunde uttryckas sålunda, att vid
inkomsttaxeringen avdrag finge ske för de kapitalutgifter, som nedlagts å
en jordbruksfastighet för ny-, till- eller ombyggnad samt för reparation och
underhåll av fastighetens byggnader, med belopp så avpassade, att de kunde
anses motsvara de genomsnittliga efter driftsekonomiska grunder beräknade
årsomkostnaderna för nämnda ändamål.

Yttranden.

De sakkunnigas förslag, att avdrag för reparation och underhåll
samt för värdeminskning av byggnad i jordbruk
skall beräknas e f t e r i huv u d sak s a in ma grunder,
har i stort sett tillstyrkts eller lämnats utan erinran i flertalet yttranden.

överståthållarämbetct har yttrat, att de sakkunnigas förslag i förevarande
hänseende utgjorde cn synnerligen rationell lösning, vilken skulle medföra,
att den ofta mycket svåra, ibland nästan omöjliga gränsdragningen mellan
å ena sidan avdragsgilla reparations- och underhållskostnader samt å andra
sidan icke avdragsgilla ombyggnads- och förbättringskostnader bleve obe -

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

hövlig; en anledning till många tvister skulle som följd liärav försvinna.
Vidare komrne de föreslagna bestämmelserna att bidraga till en utjämning
av beskattningen till förmån såväl för de skattskyldiga som för det allmänna.

Länsstyrelsen i Stockholms län har framhållit, att omfattande byggnadsarbeten
visst år icke längre kunde få den verkan, att inkomstberäkningen
helt förrycktes. En dylik utjämning vore önskvärd, enär garanti vunnes för
att avdragen helt kunde utnyttjas ehuru i långsammare takt än för närvarande.
De sakkunnigas förslag innebure en rättvis och lämplig lösning av
avskrivningsfrågan.

Stockholms läns hushållningssällskap har betonat, att de sakkunnigas
förslag medförde större rättvisa ur avdragssynpunkt än nuvarande bestämmelser.

Länsstyrelserna i Stockholms samt Göteborgs och Bohus län ha ifrågasatt,
huruvida icke stadganden, motsvarande de föreslagna, borde införas även
beträffande förvärvskällan annan fastighet.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län har ifrågasatt, om icke liknande regler
borde gälla beträffande rörelse.

Överståthållarämbetet samt länsstyrelsen i Stockholms län ha i förevarande
sammanhang berört frågan om de s. k. lyxjordbrukens taxering, överståthållarämbetet
har sålunda anfört:

Med lyxjordbruk avses här givetvis icke allenast fastigheter med lyxbetonad
huvudbyggnad och därtill hörande anläggningar utan över huvud taget
sådana jordbruksfastigheter, som förvärvats utan tanke på skälig årlig
avkastning.

Under senare år har det blivit allt vanligare, att personer med stora
inkomster av andra förvärvskällor inköpt jordbruksfastigheter, vilka i allmänhet
befunnit sig i mindre gott skick med avseende å byggnadernas beskaffenhet
och jordens hävd. Även om de bakomliggande motiven till dessa
fastighetsförvärv varierat, så hava likväl de flesta haft sin grund i förhållanden,
som föranletts av kriget. Sålunda har givetvis behovet av evakueringsbostäder
spelat en avgörande roll under de första krigsåren. Sedermera
har emellertid det latenta inflationshotet inträtt såsom den avgörande faktorn.
Avsikten med flertalet köp under de senare åren har nämligen utan
tvekan varit — förutom att anskaffa ståndsmässig sommar- och weekendbostad
— att komma i besittning av realvärden samt att medelst genomgripande
reparationsarbeten och upparbetning av jorden ytterligare höja
dessa värden. Att de särskilda ekonomiska fördelar, som en riklig kapitalinvestering
i sist nämnd ordning kan medföra i form av skattelindrande avdrag
för underskott å förvärvskällan, jämväl beaktats, finnes all anledning
förmoda. Oavsett de ursprungliga motiven till köpen, hava i vart fall de förvärvskällor,
varom här är fråga, i stor utsträckning kommit att få tjäna
såsom organ för en kontinuerlig uppsamling icke blott av fastighetsägarnas
egna kapital utan även av sådant kapital, som det allmänna på grund av
underskott å förvärvskällorna nödgats avstå i form av minskade "skatteintäkter.
Såsom förut nämnts åtnjuta de fastighetsägare, varom här är fråga,
i allmänhet avsevärda inkomster av andra förvärvskällor. Det allmänna får
därför på grund av de statliga skatternas progressivitet bidraga med avsevärda
belopp till fastigheternas iståndsättande. Då vidare slutresultaten av
de sålunda nedlagda kostnaderna icke framkomma förrän vid fastigheternas

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

avyttring och ägarna därför genom att behålla fastigheterna över tio år tilllika
kunna undgå beskattning för vinstresultatet trots att avdrag för kostnaderna
i fråga tidigare tillgodonjutits, måste det orimliga i här berörda
förhållanden ligga i öppen dag.

De av de sakkunniga nu föreslagna bestämmelserna — särskilt i vad de
avse beräkningen av avdragen för reparation och underhåll —- skulle givetvis
i avsevärd mån reglera nämnda missförhållanden. Emellertid torde de
likväl icke bliva effektivt begränsade med mindre än —- som här tidigare
framhållits — sådana vid avyttring av jordbruksfastigheter uppkommande
vinster, som motsvara tidigare åtnjutna avdrag för underhåll och värdeminskning,
bliva föremål för beskattning oavsett tiden för innehavet. Skulle
så ej bliva fallet, synas bestämmelser om begränsning av rätten till avdrag
för underskott å sådana jordbruksfastigheter, varom här är fråga, ofrånkomliga.

Länsstyrelsen i Stockholms län har framhållit, att innehavet av en jordbruksfastighet
av förevarande slag för ägaren innebure en utgift av levnadskostnads-
eller kapitalförbruknings natur och att de stora kostnader för arbeten
å byggnaderna, som brukade föranleda driftsunderskott, rätteligen
borde betecknas som kapitalutlägg, fullt likställda med kostnaderna för fastighetsförvärvet.
Åtskilliga fall från det praktiska taxeringsarbetet kunde
påvisas, där avdrag för underskott å dylika s. k. lyxjordbruk måste anses
verkligt stötande. Förslaget skulle i huvudsak avhjälpa påtalade brister.

I vissa yttranden ha framförts erinringar eller uttalats betänkligheter
i anledning av förslaget i denna del.

Länsstyrelsen i Gotlands län har framhållit, att den enhetlighet brötes,
som nu funnes vid beräkning av inkomst av fastighet oberoende av vilken
förvärvskälla den tillhörde. Det syntes böra ytterligare övervägas, huru
denna enhetlighet såvitt möjligt kunde bibehållas vid ändring av nuvarande
regler.

Blekinge läns hushållningssällskap, vars utlåtande åberopats av länsstyrelsen
i samma län, har anfört starka betänkligheter mot förslaget. Det vore
svårt att övertyga jordbrukarna om riktigheten i att vissa underhållskostnader
ej finge avdragas omedelbart i sin helhet utan endast med en på visst
sätt beräknad årlig andel därav. Vidare syntes det vara mindre lämpligt att
för jordbruksfastighet införa ett avskrivningsförfarande i fråga om en kostnad,
som vid beräkning av inkomst av rörelse finge avdragas såsom löpande,
utgift under det år den uppkommit. Det torde även ur olika synpunkter
vara önskvärt, att skattelagstiftningen i denna fråga ej intoge en ståndpunkt,
som direkt strede mot vad som finge anses vara god bokföringssed.

Länsstyrelsen i Södermanlands län och samma läns hushållningssällskap
ha framfört allvarliga betänkligheter mot att avdrag för underhåll icke
skulle medgivas för de verkliga kostnaderna; härvid kunde befaras att intresset
att underhålla byggnaderna kunde minska så, att underhållet bleve
eftersatt.

Länsstyrelsen i Östergötlands län har anfört:

Inför förslaget om samordnande av avdragen för underhåll av driftbyggnader
i jordbruk och för värdeminskning av sådana är länsstyrelsen tvek -

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

sam. De sakkunnigas förslag härutinnan innebär, såvitt rörer underhållskostnaderna,
en uppmjukning av de hittills strängt tillämpade bestämmelserna
om kostnaders hänförlighet till varje särskilt beskattningsår. Kostnader
för reparationer å jordbruksfastighet komma enligt de sakkunnigas
förslag att behandlas på ett väsentligt annorlunda sätt än i fråga om förvärvskällorna
annan fastighet och rörelse.

Dessutom har hittills vid beskattning förefunnits en påtaglig och önskvärd
tendens att söka vinna överensstämmelse mellan beskattning och bokföring.
Reparationskostnader måste ur bokföringsteknisk synpunkt hänföras
till kostnader och böra icke balanseras som utgående tillgångsvärden för
att icke vilseleda borgenärerna. En anordning enligt de sakkunnigas förslag
med rätt till samma underhållsavdrag vare sig underhållet skötes eller eftersättes
är dessutom ett betänkligt avsteg från principen om skatt efter förmåga.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har yttrat, att länsstyrelsen vore mycket
tveksam, huruvida de föreslagna bestämmelserna borde genomföras. Dessa
vore väl komplicerade och torde sannolikt icke bliva så lätta att tillämpa i
praktiken. På ett par punkter gåves också i alltför stor utsträckning utrymme
för subjektiva bedömanden.

Domänstyrelsen har förordat, att förslaget i denna del bleve föremål för
ytterligare omprövning. Domänstyrelsen har härvid ifrågasatt, om ett schablonmässigt
bedömande av vad en fastighetsägare borde äga rätt att vid
taxeringen avdraga såsom underhållskostnad gåve ett riktigt och rättvist
resultat. Det vore angeläget att beskattningsregler och avdragsbestämmelser
icke bleve så utformade, att de verkade hämmande och hindrande på
strävandena att få ett förbättrat byggnadsbestånd inom jord- och skogsbruk.

Statens forskningskommitté för lantmannabyggnader har uttalat, att utformningen
av bestämmelserna rörande avdrag för underhåll och värdeminskning
av jordbrukets drittbyggnader i samband med inkomsttaxeringen
borde anstå i avvaktan på resultaten av vissa av forskningskommittén
igångsatta undersökningar; dessa torde leda till att det inom ett par år
bleve möjligt att för praktiskt ändamål med större säkerhet beräkna byggnadsvärdena.

Svenska lantarbetsgivareföreningen har ansett, att förslaget icke borde
antagas utan viss överarbetning.

Sveriges lantbruksförbund har framhållit att de sakkunnigas förslag visserligen
kunde biträdas till sin grundidé. Avskrivning respektive underhållskostnader
kunde ej bedömas separat, enär de vore mer eller mindre
beroende av varandra. Mot förslaget kunde dock riktas sakliga erinringar,
som torde göra en omarbetning erforderlig. Nuvarande system borde därför
bibehållas till dess bättre förutsättningar för en omläggning förelåge. Det
vore dock önskvärt att man så snart ske kunde komme över till ett förfarande,
enligt vilket värdeminskningsavdrag och underhållsavdrag sammanfördes
till ett på enhetligt sätt beräknat avdrag. Därvid borde eftersträvas
att avdragen anpassades efter förändringarna i byggnadskostnaderna (förnyelsekostnaderna)
.

Kungl. Maj:ts proposition nr 191. 95

I vissa yttranden ha de sakkunnigas förslag i denna del helt eller delvis
avstyrkts.

Kammarrätten har framhållit, att frågan om avdrag för värdeminskning
av byggnader borde lösas fristående och utan samband med spörsmålet om
avdrag för reparation och underhåll. Kammarrätten har till stöd för denna
sin uppfattning anfört:

Förslaget att reparationskostnader skulle inräknas i det kapital, varå avdrag
beräknades, och således endast få avdragas genom årliga värdeminskningsavdrag
synes kammarrätten vara i hög grad betänkligt såväl ur teoretisk
som praktisk synpunkt sett. Kostnaderna för åstadkommande av en
nyttighet, som endast har en tämligen kortvarig livslängd, skulle enligt förslaget
få amorteras under kanske många gånger längre tid än nyttighetens
varaktighet. Även om som det framhålles avdraget för värdeminskning, vilket
omfattar såväl nybyggnad som reparationer, är uträknat efter driftsekonomiska
grunder, torde likväl effekten bliva den, att kostnader för reparationer
fortsätta att avräknas sedan nyttan av desamma för längesedan
upphört. Den, som förvärvat väl underhållna byggnader, kan få åtnjuta
ett högt värdeminskningsavdrag, oaktat han själv icke påkostat byggnaderna
några nämnvärda reparationer. I motsatt fall, då en skattskyldig blir
nödsakad att vidkännas stora kostnader för reparationer, får han icke tillgodonjuta
avdrag härför annat än i form av årlig amortering utsträckt under
en mansålder, trots att hans skatteförmåga är lägst det år, då reparation
vidtages. I realiteten kommer ofta under sådana förhållanden avdragsrätten
icke honom utan hans efterträdare såsom fastighetens ägare till
godo.

Om man mot varandra väger fördelar och nackdelar beträffande de olika
systemen, det vill säga att avdraget medgives antingen successivt eller också
vid tiden för reparationernas företagande, talar för det förra systemet, att
därmed de nackdelar, som följa med svårigheten att skilja på kostnader för
reparationer och utgifter för nybyggnad, skulle elimineras, samt vidare den
omständigheten, att de skattskyldiga även om inkomsten är ringa lättare
kunna utnyttja avdraget. Mot den föreslagna ändringen synes kammarrätten
främst böra anföras, att den enligt vad ovan angivits innefattar en avvikelse
från den fundamentala principen om skatt efter förmåga. Rätten till
avdrag för reparationskostnad torde vara fast förankrad i den allmänna uppfattningen.
Skulle denna rätt till omedelbart avdrag beskäras, kan kammarrätten
icke undgå att hysa vissa farhågor, att bland den jordbrukande befolkningen
skulle uppkomma missnöje, särskilt om såsom ovan antytts i andra
förvärvskällor än jordbruksfastighet fortfarande skulle medgivas rätt till
omedelbart avdrag i ifrågavarande avseende. Då inkomst av jordbruksfastighet
redovisas enligt bokföringsmässiga grunder, skulle möjlighet givas
att genom uppvärdering av lager utjämna särskilt stora kostnader för reparationer,
som uppkommit under visst beskattningsår. Härtill må fogas
den anmärkningen, att efter den föreslagna metoden ett icke obetydligt
antal tvister kan väntas uppkomma rörande frågor huruvida i utgiftsposter
beträffande jordbruket kunna tänkas ingå kostnader, som bort hänföras till
byggnads- och underhållskapital och således icke äro avdragsgilla. Av ett
visst intresse är onekligen i detta sammanhang att konstatera, att de sakkunniga
icke kunnat undgå att tillerkänna arrendator rätt till avdrag för
sina faktiska reparationskostnader.

Kungl. Maj. ts proposition nr 191.

Kalmar läns södra hushållningssällskap har på det bestämdaste avstyrkt
de sakkunnigas förslag och yttrat, att kritiken mot nu gällande regler
Irämst avsåge beräknandet av värdeminskningsavdrag beträffande jordbrukets
byggnader. Föreliggande förslag utginge dock från samma felaktiga
utgångspunkter och ledde till ännu mera oriktiga resultat än nuvarande
system. Avdrag för reparationer borde medgivas med utgivet belopp.

Sveriges skogsägareförbund har likaledes bestämt avstyrkt förslaget och
framhållit, att avdrag borde medgivas för verkliga kostnader för reparation
och underhåll. Att standardisera dessa kostnader till beräknade årliga
belopp, oberoende av kostnadernas verkliga storlek, vore en partiell återgång
till objektbeskattningen även vid den statliga inkomstbeskattningen
av jordbruket; en sådan återgång vore icke önskvärd. Statsbeskattningen
vore helt byggd på skatteförmågeprincipen, och de sakkunniga hade icke
framfört några bärande motiv för att man vid jordbrukets beskattning delvis
skulle lämna denna princip.

Även Örebro läns hushållningssällskap och stiftsnämnden i Skara ha givit
uttryck åt den uppfattningen, att avdrag för reparationer borde medgivas
med utbetalt belopp.

c. Fråga om fastställande av jordbruksfastighets byggnads- och underhålls kapital.

De sakkunniga.

Därest avdrag för reparation och underhåll samt värdeminskning av jordbrukets
byggnader medgives på sätt de sakkunniga förordat, möter först frågan
hur det värde skall fastställas, som skall ligga till grund för avdragets
beräkning; nämnda värde ha de sakkunniga benämnt fastighetens byggnads-
och underhållskapital.

De sakkunniga ha övervägt olika förslag till lösning av frågan hur byggnads-
och underhållskapitalet skall fastställas. I fortsättningen lämnas först
en kort redogörelse för tre olika förslag, som de sakkunniga icke ansett sig
kunna förorda.

Nuvarande princip för beräkning av värdeminskningsavdrag har icke ansetts
böra bibehållas. Såsom skäl för denna sin ståndpunkt ha de sakkunniga
anfört:

Enligt gällande praxis medgives värdeminskningsavdrag för byggnad i förvärvskällan
jordbruksfastighet med l1/, % av byggnadens beräknade värde,
vilket motsvarar en genomsnittlig varaktighetstid av 66 år. Med hänsyn till
vad som framkommit genom senare åren verkställda utredningar i fråga om
jordbrukets byggnader torde man numera få räkna med en något kortare
varaktighet. Det synes följaktligen motiverat, att medgiva en högre avskrivningsprocent
än som nu tillämpas. En utsträckt rätt till avskrivning skulle
därför kunna ordnas på det sätt att ett förhöjt procenttal medgives.

Gällande praxis med schablonmässiga avdrag, beräknade å det i taxeringsvärdet
ingående jordbruksvärdet, har i praktiken verkat synnerligen
ojämnt och i särskilda fall föranlett för låga eller för höga värdeminskningsavdrag.
Detta sammanhänger med att det taxerade jordbruksvärdet icke

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

alltid är en riktig utgångspunkt för beräkning av en byggnads värde. De
minsta jordbruken, där det huvudsakligaste värdet ligger i bostadsbyggnaden,
åsättas ofta icke ett taxeringsvärde, som motsvarar värdet av byggnaden.
Vid bestämmande av en jordbruksfastighets taxeringsvärde skall hänsyn
tagas till — förutom jordens och åbyggnadernas beskaffenhet — fastighetens
läge, brukningsförhållanden, hävd m. m. Sålunda kunna lika taxeringsvärden
bestämmas för fastigheter med samma areal men olikartad bebyggelse,
enär den ena fastighetens mindre goda åbyggnader kunna uppvägas
av jordens bättre hävd och bättre brukningsförhållanden. En skillnad
föreligger vidare mellan de fall, då jordbruksbyggnaderna bestå huvudsakligen
av stenhus, och de fall, då byggnaderna äro uppförda av trä. I det förstnämnda
fallet bör den värdeminskning, som hänför sig till slitage, vara
mindre än då fråga är om trähus.

Bristerna i nu tillämpade grunder för beräkning av avdrag för värdeminskning
av byggnader i jordbruket framträda än starkare om samma grunder
skulle tillämpas vid beräkning av avdrag för reparation och underhåll. De
sakkunniga finna därför att nu tillämpade beräkningsgrunder icke kunna
begagnas vid fastställande av en jordbruksfastighets byggnads- och underhållskapital.

Ej heller ha de sakkunniga ansett sig kunna godtaga en sådan lösning, att
byggnaderna å jordbruksfastighet vid fastighetstaxeringen åsättas särskilt
byggnadsvärde samt avdrag för värdeminskning medgives enligt de regler,
som för närvarande gälla för annan fastighet. De sakkunniga ha yttrat, att
byggnadsvärdet kunde tänkas omfatta antingen byggnadsbeståndet i dess
helhet eller blott bostadshuset; i det senare fallet skulle värdet å ekonomibyggnader
och arbetarebostäder komma att ingå i det taxerade jordbruksvärdet.
I varje fall uppkomme frågan att bestämma byggnadens eller byggnadernas
värde, och detta syntes icke kunna ske annorledes än efter schablonmässiga
beräkningsgrunder. Beräkningssättet torde få bliva detsamma,
som nu tillämpades i fråga om annan fastighet, d. v. s. byggnadsvärdet
finge upptagas till det belopp, som utgjorde skillnaden mellan fastighetens
allmänna saluvärde i dess helhet, å ena sidan, och det fastigheten sammanlagt
åsatta jordbruksvärdet — bortsett från byggnadens eller byggnadernas
värde -— skogsvärdet samt tomt och industrivärdet, å andra sidan. Ett sålunda
bestämt byggnadsvärde syntes i allmänhet icke komma att motsvara
det verkliga värdet å byggnaderna. I detta sammanhang torde få nämnas att
enligt en i statistiska centralbyrån verkställd utredning, avseende tiden den
1/1 1938—den 30/6 1944, det allmänna saluvärdet för jordbruksfastigheter
i genomsnitt för hela riket låge 39 % över taxeringsvärdet för sådana fastigheter.

Därest byggnadsvärdet bestämdes på nyssnämnda sätt, skulle detta icke
innebära någon förändring i förhållande till den metod för beräkning av
byggnadsbeståndets värde, som förut behandlats. Härtill komme, att driftbyggnader
och jord hörde intimt samman; stora svårigheter förelåge därför
att verkställa en uppdelning av taxeringsvärdet i en del, som belöpte på
byggnaderna, och en del, som belöpte pa jorden.

Vidare ha de sakkunniga övervägt ett förslag, enligt vilket avdrag för reparation
och underhåll samt värdeminskning grundas på eu beräknad ny 7

Ililiang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 191.

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

byggnadskostnad. Förslaget innebär, att vid beräkning av avdragen för underhåll
och värdeminskning bortses från den nuvarande bebyggelsen och att
till grund för uppskattningen av underhålls- och värdeminskningskostnaderna
i stället lägges en beräknad nybyggnadskostnad för ett ur driftsekonomisk
synpunkt lämpligt byggnadsbestånd å jordbruksfastigheten. Årsomkostnaderna
motsvarande byggnadsbeståndets underhåll och värdeminskning
uppskattas till visst procenttal av ett för jordbruksfastigheten i fråga fastställt
byggnadsvärde. Vid eventuellt uppkommande förändringar i byggnadskostnadernas
allmänna utveckling (materialpriser, arbetslöner, byggnadsstandard
etc.) måste ifrågavarande nybyggnadskostnader i erforderlig utsträckning
justeras.

För att uppskatta nybyggnadskostnadernas storlek ha de sakkunniga
övervägt att beräkna dessa beträffande kreatursstallar och arbetarebostäder
individuellt för jordbruksfastighet efter visst värde per kreatursplats m. m.
ävensom rumsenhet samt beträffande det övriga byggnadsbeståndet efter
vissa värden per hektar åker för olika storleksgrupper av jordbruk. Alternativt
har diskuterats att individuellt uppskatta nybyggnadsvärdet för en
jordbruksfastighet. Härvid skulle avdragsbeloppens storlek år från år regleras
i förhållande till de faktiska byggnadskostnaderna under sistförflutna
och närmast föregående år. För detta ändamål skulle dels avskrivningsprocenten
i förhållande till nybyggnadsvärdet varieras mellan ett lägsta och ett
högsta tal, förslagsvis lägst 2 och högst 3, dels ett värderegleringskonto föras
för registrering av byggnadsvärdebalansen, d. v. s. av eventuell ökning, respektive
minskning av byggnadsvärdet.

I fråga om den närmare utformningen av förslaget hänvisas till betänkandet,
s. 133—151.

Med hänsyn framför allt till svårigheten att fastställa en nybyggnadskostnad,
som motsvarar de verkliga förhållandena, samt de besvärligheter,
vilka i följd av förslagets invecklade natur skulle uppstå vid tillämpningen
av detsamma, ha de sakkunniga icke funnit sig kunna förorda förslaget.

d. De sakkunnigas förslag till fastställande av byggnads- och underhålls kapital.

De sakkunniga.

Enligt de sakkunnigas förslag avser byggnads- och underhållskapitalet
kostnaden för byggnads uppförande samt till- och ombyggnad ävensom utgift
för dess reparation och underhåll. I fråga om fastställandet av byggnads-
och underhållskapitalet ha de sakkunniga anfört:

Vid fastställande av det belopp, som skall utgöra byggnadskapital, har
man sålunda att utgå från den ursprungliga kostnaden för byggnadens uppförande
ävensom för tillbyggnad (byggnadskostnaden) och till denna kostnad
lägga de verkliga utgifterna för ombyggnad. Med underhållskapital avses
de faktiska kostnaderna för underhåll och reparation, som nedlagts i
byggnaderna å en jordbruksfastighet. Beräkningen av byggnads- och underhållskapitalet
erbjuder inga principiella svårigheter i de fall ägaren uppfört
byggnad eller haft kostnad för dess underhåll. Det torde få ankomma på

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

jordbrukaren att förebringa tillförlitlig utredning angående det byggnadsoch
underhållskapital, som under beskattningsåret nedlagts i fastigheten.
Emellertid torde böra uppmärksammas, att häri ofta kunna ingå kostnader,
som icke direkt föranlett kontanta utgifter, exempelvis då virke från egen
skog använts. Värdet härav skall emellertid upptagas såsom intäkt, vid
vilket förhållande denna post skall inräknas i byggnads- och underhållskapitalet.
I vissa fall kan den fast anställda personalen hava använts vid byggnadsarbetet.
I princip bör med utgångspunkt från de sakkunnigas förslag
till beräkning av avdrag för underhåll och värdeminskning den del av lönekostnaden
för den fast anställda personalen, som belöper på ny-, till- och
ombyggnad ävensom reparation och underhåll, ej avdragas såsom avlöningskostnad
i själva jordbruksdriften utan hänföras till byggnads- och underhållskapitalet.
Av praktiska skäl föreslå dock de sakkunniga att, om fast
personal, som är anställd för den egentliga jordbruksdriften, biträtt vid
byggnadsarbetet, avlöningskostnaden för denna bör hänföras till jordbruksdriften
och sålunda icke inräknas i byggnads- och underhållskapitalet. Det
kan tilläggas, att byggnadsarbete å en jordbruksegendom i större omfattning
än förr kräver specialarbetare. Avlöning till dessa bör självfallet icke
avdragas såsom avlöningskostnad i jordbruksdriften utan inräknas i byggnads-
och underhållskapitalet.

Därest jordbruksfastighet övergått till annan ägare, ha de sakkunniga
— med hänsyn till svårigheten att avgöra hur stor del av köpeskillingen som
belöper på byggnaden — föreslagit, att såsom ingående byggnads- och underhållskapital
för den nye ägaren räknas det för den förutvarande ägaren
i beskattningshänseende senast gällande byggnads- och underhållskapitalet
(byggnads- och underhållskapitalets restvärde).

Byggnads- och underhållskapitalet utgöres — såsom förut nämnts — endast
av kostnader, som avse byggnad. I kommunalskattelagen är angivet vad
som förstås med fastighet men icke vad som avses med byggnad. I regel
torde det icke möta svårighet att avgöra vad som är byggnad, men gränsfall
kunna uppkomma, då det icke är lika lätt att fastslå om en anläggning i
skattehänseende är att hänföra till byggnad. Sålunda kan tvekan föreligga
om en brunn, gödselstad eller gropsilo skall betraktas såsom byggnad. De
sakkunniga ha ansett, att dylika anläggningar i allmänhet, om de uppförts
av mera varaktigt material, böra hänföras till byggnad. Även fristående siloanläggningar
och fasta hässjor ha ansetts utgöra byggnader.

De sakkunniga ha framhållit, att till byggnad vore att hänföra även tillbehör
därtill, vilka ursprungligen utgjorts av lös egendom men sedermera
förenats med byggnaden på sådant sätt, att de inginge däri. Sådana tillbehör
utgjordes dels av anläggningar för belysning, värme, vatten m. m., dels
i ekonomibyggnader ingående inventarier, som vilade på fast från grunden
berett underlag, såsom spannmålstorkar, fasta motorer och liknande.

Såsom för driften nödiga bostadsbyggnader anses enligt gällande bestämmelser
dels byggnader, som äro upplåtna åt anställd personal, dels jordägarens
egen bostadsbyggnad, i den mån denna ej representerar elt större
värde än som för jordbruk eller skogsbruk av motsvarande storlek må anses
behövligt. Förefinnes ett dylikt mervärde, må avdrag för värdeminskning
endast avse så stor del av denna, som kan anses belöpa på nödig bo -

100

Kungl. Maj. ts proposition nr 191.

stadsbyggnad. De sakkunniga ha uttalat, att principiellt ej heller underhållskostnad
borde medgivas i fråga om den del av bostadsbyggnaden, som
icke kunde anses nödig, men att gränsen härvidlag torde vara svår att draga
i praxis. Medgåves avdrag för värdeminskning och underhåll å bostadsbyggnaden
i dess helhet, borde vid uppskattning av förmånen av bostad hänsyn
tagas härtill. Då de sakkunniga av praktiska skäl icke föresloge inskränkning
i fråga om rätten att beräkna avdrag för värdeminskning och underhåll
å bostadsbyggnader, förutsatte de sakkunniga, att beskattningsnämnderna
ägnade särskild uppmärksamhet åt bostadsförmånens värdesättning.

Yttranden.

I åtskilliga yttranden ha erinringar framförts mot de sakkunnigas förslag
till fastställande av byggnads- och under hålls kapital.

I fråga om vilken kostnad som skall utgöra byggnadsoch
underhålls kapital har Sveriges lantbruks förbund framhållit,
att genom det av de sakkunniga föreslagna förfaringssättet att beräkna avdragens
storlek förhindrades en önskvärd anpassning av värdeminslmingsoch
underhållsavdragen efter det vid vederbörliga tidpunkter rådande kostnadsläget
respektive byggnadsvärdet. Detta vore ur såväl driftsekonomisk
som allmän ekonomisk synpunkt en allvarlig olägenhet i fråga om föremål
med så lång varaktighet som byggnader. Även ur beskattningsteknisk synpunkt
syntes framkomma uppenbara olägenheter. För jordbrukets del framträdde
olägenheterna främst däri, att jordbruket vid höjning av byggnadskostnader
och byggnadsvärden icke komme att få tillgodoräkna sig avdrag,
som stode i förhållande till de aktuella kostnaderna för byggnadsbeståndets
förnyelse och underhåll. Ur allmän ekonomisk synpunkt finge det anses
synnerligen olämpligt, att beskattningen bleve sådan, att den medvetet
icke anpassades efter de förskjutningar i de ekonomiska resultaten, som
framkomme vid tillämpande av sunda driftsekonomiska principer. Olägenheterna
framträdde särskilt sedan en jordbruksfastighet övergått i ny innehavares
ägo; denne finge icke lägga sina egna anskaffningskostnader till
grund för avskrivningen. Även under en och samme jordbrukares innehav
av fastigheten vore det emellertid av vikt, att avdragen anpassades efter
kostnadsförändringarna, enär jordbruket måste förses med nya byggnader
efter hand som de gamla bleve odugliga. En avskrivning endast på den ursprungliga
anskaffningskostnaden ledde vid prisstegring till att jordbrukarna
finge minskad förmåga att förnya byggnadsbeståndet och den bidroge
därigenom till en ökad skuldsättning. Då det för jordbrukets rationalisering
i främsta rummet behövdes ökad investering av kapital, vore en
sådan utveckling icke önskvärd.

Såsom underlag för avskrivningen borde enligt förbundets mening tjäna
förnyelsekostnaden (nyvärdet) å byggnadsbeståndet. I samband med de allmänna
fastighetstaxeringarna (alltså regelmässigt vart femte år) borde nyvärdet
fastställas, och detta skulle alltså intill nästa fastighetstaxering ut -

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

101

göra underlag för avdragets beräknande, i förekommande fall efter tillägg
för efter taxeringen nedlagda kostnader för ny- och tillbyggnader. Därigenom
vunnes den fördelen, att avdraget för beskattningsåret anpassades efter
dåvarande kostnadsläge och i regel motsvarade ett ur driftsekonomisk synpunkt
lämpligt avdrag. Avdragen finge emellertid sammanlagt icke uppgå
till större belopp än ingångsvärdet plus senare nedlagda kostnader, såsom
föreslagits av de sakkunniga. Om kostnadsläget hölle sig någorlunda oförändrat,
torde nyvärdet icke behöva bestämmas vid varje fastighetstaxering.
Det vore i så fall tillräckligt, att nyvärdet för de enskilda jordbruken fortlöpande
beräknades på motsvarande sätt som de sakkunniga föreslagit beträffande
anskaffningskostnaden för byggnadsbeståndet vid tillämpande av
byggnadskostnadsmetoden. I dylikt fall kunde sålunda till det senast fastställda
nyvärdet läggas kostnaden för ny- och tillbyggnader samt göras avdrag
för det aktuella nyvärdet å utrangerade, nedrivna eller försålda byggnader.
Det för respektive år på detta sätt erhållna nyvärdet för byggnadsbeståndet
kunde utgöra underlag för avdragets beräknande.

Beträffande den närmare beräkningen av byggnads- och
underhållskapitalet har överståthållarämbetet uttalat, att avlöningskostnad
för fast, i den egentliga jordbruksdriften anställd personal,
som använts för byggnadsarbete å fastigheten, borde hänföras till byggnadsoch
underhållskapitalet. Svårigheterna att ernå en riktig fördelning av lönekostnaderna
vore icke oöverkomliga. Fast anställd personal biträdde vid
förekommande byggnadsarbete i betydligt större utsträckning än de sakkunniga
förutsatt. Möjligheten att över huvud taget få avföra byggnads- och
underhållskostnader såsom en löpande kostnad skulle kunna leda till missbruk.
Förevarande spörsmål borde därför bliva föremål för förnyat övervägande.
Länsstyrelsen i Västmanlands län och Svenska lantarbetsgivareföreningen
ha anfört liknande synpunkter. I

I en del yttranden har framhållits, att olägenheter komme att
följa av att restvärdet skulle åtfölja fastigheten.

Sålunda har kammarrätten framhållit, att i betänkandet icke till behandling
upptagits spörsmålet om justering av restvärdet med hänsyn till köpeskillingen
vid fastighetsförsäljning. En dylik justering vore emellertid påkallad
för det fall, alt det vid realisationsvinstbeskattning kunde befinnas
uppenbart, att en del av vinsten belöpte på byggnaderna. Fastighetens byggnads-
och underhållskapital skulle egentligen förhöjas med ett belopp, som
motsvarade genom försäljningen återbekomna värdeminskningsavdrag.

Sveriges lantbruksförlmnd har betonat, alt förslaget att restvärdet utan inskränkning
skulle följa fastigheten ledde till iaxeringsmässiga oformligheter.
Förbundet har sålunda anfört:

I första hand blir följden, att beskattningen av återvunna värdeminskningsavdrag
(inklusive återvunna underhållsavdrag) lägges på köparen samt
att i realiteten obegränsad realisationsvinstbeskattning införes, vad byggnaderna
beträffar, ehuru beskattningen även i detta fall lägges på köparen.

102

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

Genom att säljaren enligt reglerna för realisationsvinstbeskattning blir beskattad
för realisationsvinst vid försäljning inom 10 år från förvärvet, uppkommer
i sådana fall i verkligheten en dubbel beskattning.-----

Om i stället prisfall ägt rum, kvarstår ingångsvärdet såsom restvärde till
fördel för köparen, medan säljaren kan göra avdrag för realisationsförlust.

Det ligger ju i öppen dag, att säljaren icke kan ha uppnått en realisationsvinst,
utan att köparen till fastigheten betalat ett motsvarande högre belopp.
Denna prisökning kan i regel till väsentlig del anses vara hänförlig till byggnaderna,
fastighetens värdefullaste beståndsdel. Det synes under sådana förhållanden
orimligt att samtidigt som säljaren betalar realisationsvinst för
denna ökning, köparen å sin sida också skall betala skatt för samma belopp
genom minskad avdragsrätt för byggnaderna. Denna konsekvens är ofrånkomlig,
om restvärdet skall följa fastigheten och byggnadsvärdet sålunda
icke anpassas efter den faktiska köpeskillingen såsom i fråga om inventarier.

Av skäl, som förut anförts vore det riktigast, att restvärdet vid fastighetsöverlåtelse
icke skulle följa fastigheten, utan borde köparens ingångsvärde i
stället bestämmas av den på byggnaderna belöpande delen av köpeskillingen.
Vid bedömande av denna fråga har förbundet dock funnit, att betydande
vanskligheter ofta kunna bliva förenade med fixerandet av byggnadernas
andel i köpeskillingen. Genom det ovan angivna förfaringssättet för avdragens
beräknande torde olägenheterna av att restvärdet följer fastigheten
dessutom väsentligen bli eliminerade. Förbundet vill därför i denna del biträda
förslaget utom i de fall, då säljaren blir underkastad realisationsvinstbeskattning
resp. haft rätt att göra avdrag för realisationsförlust, enär förslaget
medför att därvid dubbelbeskattning uppkommer resp. dubbelt avdrag
kan åtnjutas. I dylikt fall vill förbundet förorda en jämkning på det sätt, att
det ingående restvärdet för köparen bestämmes genom att höja eller sänka
säljarens ingående restvärde med lika många procent som salupriset för hela
fastigheten exkl. skogen ändrats, varefter det så erhållna beloppet ytterligare
justeras för skillnaden mellan säljarens ingående och utgående restvärden
genom att vid nedgång i restvärdet skillnaden tillägges samt vid ökning av
restvärdet skillnaden avdrages å ingångsvärdet för köparen.

Överståthållarämbetet har ifrågasatt lämpligheten av att byggnads- och
underhållskapitalets restvärde skall åtfölja en fastighet jämväl vid överlåtelse
och yttrat, att det icke förefölle tilltalande, att storleken av en fastighetsköpares
avskrivningsunderlag skulle kunna influeras av att säljaren till
äventyrs kommit i åtnjutande av för höga avdrag för underhåll och värdeminskning.
Undginge dessutom säljaren beskattning för dylika vid avyttringen
återvunna avdrag och komme härtill, att den del av köpeskillingen,
som belöpte å fastighetens byggnader, måhända vida överstege säljarens utgående
restvärde av byggnads- och underhållskapitalet, måste förslaget i
denna del framstå såsom än mindre tilltalande.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har framhållit, att förslagets riktighet
kunde ifrågasättas för det fall, att säljaren blivit taxerad för realisationsvinst
och därvid fått tillägg eller avdrag för den förändring restvärdet
undergått under den tid han innehaft fastigheten. Då ett rättvisande resultat
i allt fall uppkomme i det iånga loppet genom att byggnads- och under -

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

103

hållskapitalet åtföljde fastigheten, ville länsstyrelsen ifi-ågasätta, huruvida
icke till prövning i särskild ordning borde upptagas spörsmålet om ändring
av realisationsvinstbeskattningen därhän, att tillägg för återkomna avskrivningar
icke skulle äga rum i fråga om jordbruksfastighet.

Länsstyrelsen i Värmlands län har uttalat, att det vore tveksamt, om
byggnads- och underhållskapitalet lämpligen undantagslöst borde anknytas
till fastigheten som sådan, oavsett om densamma bytte ägare. Länsstyrelsen
har härom anfört:

Det torde vid förvärv genom köp av jordbruksfastighet med skog icke sällan
kunna komma att inträffa, att summan av dels den del av köpeskillingen,
som köparen anser böra belöpa å skogen och som alltså skall utgöra ingångsvärde
för värdeminskningsavdrag vid avverkning, och dels det belopp,
som motsvarar överlåtarens restvärde av byggnads- och underhållskapitalet,
kommer att överstiga den för fastigheten erlagda köpeskillingen. En sådan
konsekvens bör enligt länsstyrelsens förmenande i allt fall förebyggas.
Det synes heller icke alldeles riktigt att en köpare skall få göra avskrivningar
å värden, som överlåtaren icke kunnat utfå ur köpeskillingen vid försäljning
och som alltså för honom äro att hänföra till kapitalförlust. Ej heller
i motsatt fall, där en köpare anser restvärdet å byggnader för lågt i förhållande
till erlagd köpeskilling, synes vara lämpligt att låsa fast hans ingångsvärde
vid företrädarens restvärde.

Länsstyrelsen i Gotlands län har yttrat, att spörsmålet i vad mån restvärdet
å byggnader skulle jämkas vid övergång av äganderätten borde bliva
föremål för ytterligare överväganden. Värmlands läns hushållningssällskap
har uttalat sig på liknande sätt.

Svenska lantarbetsgivareföreningen har yttrat, att vid realisation före tioårsgränsen
dubbelbeskattning vid prisstegring komme att äga rum. Förslaget
borde icke antagas utan att en överarbetning verkställdes, vilken toge
sikte på att eliminera ett sådant missförhållande.

I några yttranden har betonats, att avtal rörande överlåtelse
av fastighet finge uppgöras med hänsynstagande till
restvärdet.

Länsstyrelsen i Blekinge län har sålunda framhållit, att möjligheten att
åstadkomma en rättvis fördelning av skattebördan mellan säljare och köpare
bleve beroende av i vad mån skattesynpunkterna bleve på rätt sätt beaktade
i köpeavtalet.

Jönköpings läns hushållningssällskap har uttalat, att säljaren genom att
uraktlåta att underhålla byggnaderna kunde nedbringa restvärdet. Det vore
ingalunda säkert, att detta i nöjaktig grad påverkade köpeskillingen; köparen
kunde få ett i förhållande till köpeskillingen lågt ingångsvärde såsom
grundval för sina avdrag, under det att säljaren gjorde en motsvarande vinst
i beskattningshänseende.

Lantbruksstyrelsen har framhållit, att en ny ägaie i samband med köpet
borde kunna få officiellt besked om förutvarande ägarens i beskattningshänseende
gällande byggnads- och underhål Iskapital. Länsstyrelsen i Blekinge
län har givit uttryck åt liknande synpunkter.

104

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

Kammarrätten har ansett det vara önskvärt, att föreskrifter utfärdades
angående hur officiella bevis i berörda hänseende skulle meddelas. Som
underlag för dylika bevis torde erfordras något slag av register; kostnaderna
för registrens upprättande och förande kunde möjligen komma att uppgå
till relativt betydande belopp.

e. Plan för beräkning av avdrag för underhåll och värdeminskning

av byggnad.

De sakkunniga.

För att erhålla en vid den praktiska tillämpningen enkel beräkning av
avdrag för underhåll och värdeminskning av byggnad ha de sakkunniga föreslagit,
att avdraget skall beräknas gemensamt för hela byggnadsbeståndet
och icke för varje byggnad för sig. För kontroll av avdragen skall upprättas
en plan, som utvisar, utöver förändringar i byggnadsbeståndet under
året, restvärdet vid beskattningsårets ingång och utgång, d. v. s. det värde,
vartill fastighetens byggnads- och underhållskapital nedbragts genom vid
taxeringarna medgivna avdrag för underhåll och värdeminskning. Tillämpning
av nyssnämnda restvärdesmetod medför emellertid, att något restvärde
för byggnad, som utrangerats, eldhärjats, försålts eller övergått att användas
i annan förvärvskälla, icke kan fastställas. För att i dylika fall justera
restvärdet ha de sakkunniga föreslagit följande anordning. Om en byggnad
utrangeras, kan utrangeringsförlusten icke konstateras; avdrag för förlusten
kan därför icke medgivas på en gång. Då den utrangerade byggnaden kvarstår
i restvärdet, sker emellertid avdrag, motsvarande utrangeringsförlusten,
successivt. Om byggnad eldhärjas, försäljes eller övergår till annan
förvärvskälla, sker justering av restvärdet genom att därifrån avdrages ett
till skäligt belopp uppskattat värde å byggnaden. Den föreslagna planen är
återgiven å s. 105.

Såsom av planen framgår skall till det ingående restvärdet läggas bl. a.
kostnad för ny-, till- och ombyggnad samt underhåll ävensom värdet å inköpt
byggnad. Från summan härav skall avgå bl. a. ersättning för avyttrade
byggnadsmaterialier i samband med utrangering av byggnad samt skäligt
belopp för försåld byggnad. Från skillnadsbeloppet avdrages viss procent
av detta. Vad som därefter återstår utgör utgående restvärde.

Restvärdesmetoden innebär, att underlaget för avdragsberäkningen nedgår
för varje år. Då detta kan medföra olägenhet, ha de sakkunniga föreslagit,
att en annan metod alternativt må begagnas. Enligt denna grundas avdragsberäkningen
å byggnadskostnaden. I denna ingå kostnader för byggnadens
uppförande och för tillbyggnad men icke ombyggnads- och förbättringskostnader.
Till ledning för beräkning av avdragen enligt sistnämnda metod skall
— såsom framgår av planen — jordbrukaren lämna uppgift å byggnadskostnaden.

105

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

Plan för beräkning av avdrag för reparation och underhåll samt för värde -

minskning av driftbyggnader i förvärvskällan Jordbruksfastighet.

Vid förvärvet av fastigheten år ...... utgjorde byggnads- och underhållskapitalets ingående restvärde kr...........1
1	2 \| 3	i
Byggnads- och underhållskapitalets restvärde	Fastighetens driftbyggna-der, ev. efter avdrag för i byggnaderna ingående fasta maskiner och inventarier kr.	I byggna-derna ingå-ende fasta maskiner och inven-tarier kr.	Summa

Tillkommer kostnad under beskattningsåret för ny-, till- och ombyggnad samt för reparation och underhåll (Kr.......) ävensom enligt ut- redning å särskild bilaga värdet å under året inköpt eller från annan förvärvskälla i laxe- ringshänseende överförd byggnad (Kr.......) b) Summa av a) och b) c) Avgår statsbidrag och liknande bidrag (Kr.....) samt influtet belopp vid avyttring av bygg-nadsmaterialer o. dyl. i samband med ut- rangering eller rivning av byggnad (Kr.......) ävensom enligt utredning å särskild bilaga skäligt belopp för byggnad, som nedbrunnit, avyttrats eller övergått att användas i annan


Skillnad mellan c) och ä) e) Avdrag för underhåll och värdeminskning yrkas alt. 1 å beloppet vide)2 alt. 2 å byggnadskostnaden nedan vid h)2		%
%
Byggnads- och underhållskapitalets restvärde vid beskattningsårets utgång (skillnad mellan e) och f).................................... g)
1	2	3	i 4
Byggnadskostnaden för vid beskattningsårets ut-gång befintliga driftbyggnader med därtill hörande fasta maskiner och inventarier ut-gjorde .................................... h)	\|

Anm. Har under beskattningsåret förändring med avseende å fastighetens byggnadsbestånd
inträtt därigenom att byggnad nedbrunnit, rivits, avyttrats, övergått att användas i annan förvärvskälla,
ny byggnad uppföris, tillbyggnad till redan befintlig byggnad företagits eller byggnad
i taxeringshänseende överförts från annan förvärvskälla skall utredning härom lämnas å
särskild bilaga för bedömande av byggnadskostnadens förändring sedan näst föregående beskattningsårs
utgång. .

1 Har fastigheten förvärvats före den 1 januari 1917 skall här upptagas ingående restvärdet
Vid nämnda tidpunkt. — 2 Det ej tillämpliga överstrykes.

106

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

Såsom motivering för att kostnad för ombyggnads- och förbättringsarbeten
icke får avdragas ha de sakkunniga anfört:

Skulle kostnaden för ombyggnad medräknas, torde nämligen detta komma
att medföra att värdeminskningsavdrag ofta finge beräknas på ett för
hogt belopp, enar ombyggnad oftast avser att ersätta den värdeminskning,
som uppkommit. Om sålunda en byggnad, som i uppförande dragit en kostnad
av 50 000 kr., ombygges för t. ex. 40 000 kr., skulle avdragen för underhall
och värdeminskning få beräknas på 90 000 kr. i stället för 50 000 kr.
Avdraget skulle antagligen bliva större än om byggnaden nedrivits och ny
byggnad uppförts i stället. Beträffande förbättringarna torde dessa principiellt
böra inräknas i det värde, varå avdragen för underhåll och värdeminskning
skola beräknas. De sakkunniga hava dock av praktiska skäl ansett att
dessa kostnader icke böra medräknas. I annat fall skulle tvister mellan jordbrukarna
och beskattningsmyndigheterna lätt uppkomma angående vad som
vore att hanföra till reparation och underhåll och vad som kunde anses såsom
förbättring. Det må för övrigt erinras om att kostnaden för förbättring
mgar i restvärdet; företages större förbättringsarbeten, kommer restvärdet
att oka med belopp motsvarande kostnaden härför, i vilket fall restvärdet
kan komma att överstiga byggnadskostnaden. Under dylika omständigheter
ar det sålunda fördelaktigare för jordbrukaren att begagna restvärdet som
underlag för avdragsberäkningen.

I fråga om beräkning av avdrag för underhåll och värdeminskning av
fasta inventarier ha de sakkunniga uttalat att, enär förslitning av vissa fasta
inventarier i allmänhet torde ske i snabbare takt än förslitning av byggnaden
i övrigt, en snabbare avskrivning beträffande dessa inventarier syntes
kunna tillåtas vid taxeringen. De för förvärvskällan rörelse gällande reglerna
beträffande fasta maskiner kunde dock ej tillämpas i fråga om jordbruket.
Med hänsyn till att mera dyrbara fasta maskiner funnes, vilkas varaktighetstid
vore kortare än den egentliga byggnadens, ansåge de sakkunniga
emellertid att värdeminskningsavdrag med högre procentsats borde medgivas
för sådana maskiner på samma sätt som i praxis tillämpades vid beräkning
av inkomst av annan fastighet. Yrkades särskilt avdrag för underhåll
och värdeminskning av dylika maskiner, borde jordbrukaren förete
utredning angående anskaffningskostnaden. Restvärdet, respektive byggnadskostnaden
skulle i sådant fall minskas med anskaffningskostnaden för
de fasta maskinerna.

Yttranden.

I fråga om de olika metoderna att beräkna avdrag för värdeminskning
och underhåll av byggnad har kammarrätten
framhållit, att det vore av vikt att man bibchölle principen, att det vore ägarens
anskaffningsvärde för byggnaderna som skulle amorteras. Det förelåge
ett verkligt behov att bereda de skattskyldiga möjlighet att få avskrivningen
mera anpassad efter de verkliga utgifterna för byggnadsbeståndet än som
för närvarande vore fallet. Restvärdesmetoden syntes erbjuda sådan möjlighet,
därest densamma så begränsades, att det vore vederbörande skattskyldigs
eget anskaffningsvärde utan sammanblandning med reparationskostnader,
som bleve föremål för amortering. Emellertid ville kammarrätten för -

107

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

orda, att den för närvarande använda metoden alternativt finge tillämpas,,
Den vore enkel och i praktiken lämplig för ett stort antal skattskyldiga.
Det syntes icke behöva möta några betänkligheter att tillåta en skattskyldig
att, närhelst han det önskade, övergå till restvärdesmetoden. Däremot torde
en övergång från den av kammarrätten nu förordade restvärdesmetoden till
schablonmetoden icke böra medgivas.

Länsstyrelsen i Uppsala län har uttalat, att det vore mera ändamålsenligt
med endast en metod för beräkning av avskrivningen; länsstyrelsen ville därvid
förorda restvärdesmetoden, som torde bereda minsta svårigheten för
jordbrukaren i gemen att sätta sig in i. Länsstyrelsen har vidare framhållit,
att det vid beräkning av restvärdet för byggnad, som nedbrunnit,
avyttrats eller övergått till annan förvärvskälla än jordbruksfastighet, vore
ur såväl praktisk som saklig synpunkt att föredraga, att avräkning gjordes
för respektive försäkringsersättning, försäljningspris och det taxerade
byggnadsvärde, som åsalts byggnad vid övergång till annan förvärvskälla.
Länsstyrelsen i Norrbottens län har ansett, att de .sakkunnigas förslag i
förevarande del skulle komma att medföra svårigheter samt leda till tvister
mellan de .skattskyldiga och beskattningsmvndigheterna. Brandförsäkringsvärdena
å de särskilda byggnaderna kunde visserligen tjäna till ledning,
men dessa värden vore vanligen icke så väl avvägda i förhållande till varandra.

Vad angår avdrag för värdeminskning av fasta maskiner
har Sveriges lantbruks förbund betonat, att de föreslagna bestämmelserna
vore av synnerlig betydelse, bland annat med hänsyn till jordbrukets
silosanläggningar. Förbundet har ifrågasatt, huruvida icke de för rörelse gällande
bestämmelserna beträffande fasta maskiner skulle kunna tillämpas
även för juridiska personer, som dreve jordbruk, enär genom förebragt utredning
kunde konstateras, vilka maskiner som avsages, samt anskaffningskostnaderna
för dessa maskiner skulle avdragas från restvärdet, respektive
byggnadskostnaderna.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har framhållit, att jordbrukarna ovedersägligen
vederfores en orättvisa, när för jordbrukets del icke medgåves avdragsrätt
motsvarande rörelseidkares rätt till avdrag för värdeminskning å fasta
maskiner. Länsstyrelsen har ifrågasatt, om det icke vore möjligt att fastställa
särskilt maskinvärde även å jordbruksfastigheter, eventuellt såsom ingående
i totala jordbruksvärdet utan uppdelning därav å byggnader och jord.

Länsstyrelsen i Blekinge län har ifrågasatt, om det vore nödvändigt att
hänföra fasta maskiner till byggnad i avskrivningshänscende. Det vore av
största vikt att grunderna för beräkning av inkomst av jordbruksfastighet
och av rörelse bringades att överensstämma i varje hänseende, där sa kunde
ske, och att avsteg ej gjordes från allmänt godtagna bokföringsprinciper, där
detta kunde undvikas.

108 Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

f. Värdeminsknings- och underhållsfaktorns storlek.

De sakkunniga.

De sakkunniga ha uttalat, att i särskild ordning verkställda undersökningar
givit vid handen, att varaktigheten av jordbrukets byggnadsbestånd
i dess helhet kunde uppskattas till ungefär 50 år, vilket motsvarade en avskrivning
av 2 procent, samt att den årliga underhållskostnaden kunde angivas
till 0,6 procent av förnyelsekostnaden eller 1 procent av nybyggnadsvärdet.
De sakkunniga ha vidare anfört:

Den nuvarande avdragsprocenten för värdeminskning av byggnad eller
1 % å jordbruksvärdet anses i många fall för låg och torde ofta icke tillgodose
anspråk på skälig värdeminskning av byggnad. Om hänsyn tages
till den under senare årtionden verkställda bebyggelsen å jordbruk, är enligt
de sakkunnigas mening en höjning av procentsatsen för värdeminskning
motiverad, därest gällande bestämmelser för beräkning av avdrag för
värdeminskning bibehållas. De verkställda utredningarna giva tydligt bevis
för att varaktighetstiden för vissa byggnader nu är kortare än då gällande
procentsats fastställdes.

De sakkunniga ha ansett att en för riket gemensam värdeminskningsfaktor
bör kunna tillämpas; storleken av denna bör det ankomma på praxis
att fastställa. Enligt de sakkunnigas mening bör en avskrivning efter 2 procent
i det övervägande antalet fall giva ett riktigt uttryck för byggnadernas
värdeminskning.

Underhållsfaktorn har ansetts böra kunna bestämmas till 1 procent. Den
sammanlagda värdeminsknings- och underhållsfaktorn utgör således 3 procent.

De sakkunniga ha vidare anfört:

Är på grund av särskilda omständigheter byggnadens värde för jordbruket,
dess binäringar eller skogsbruket begränsat till förhållandevis kort tid,
bör hänsyn härtill tagas. I sådant fall bör den för byggnadsbeståndet i dess
helhet beräknade värdeminsknings- och underhållsfaktorn bestämmas på
så sätt att det i byggnadsbeståndet nedlagda kapitalet enligt förebragt utredning
blir amorterat under byggnadernas beräknade varaktighetstid. Så
kan vara fallet exempelvis, då fråga är om byggnad för utnyttjande av fyndighet.
Beträffande av arrendator uppförd byggnad, som enligt arrendeavtal
icke skall vid arrenderättens upphörande lösas av jordägaren, bör värdeminskningsfaktorn
bestämmas på sådant sätt att byggnaden blir amorterad
under arrendeavtalets giltighetstid. I fråga om rent" tillfälliga byggnader,
avsedda att användas endast ett fåtal år, må byggnadskostnaden i sin helhet
avdragas för det år, då utgiften för byggnadens uppförande ägt rum.

Storleken av värdeminsknings- och underhållsfaktorn för till byggnad
hörande fasta maskiner och inventarier bör enligt förslaget bestämmas med
hänsyn till tillgångarnas varaktighetstid.

Yttranden.

I fråga om värdeminsknings- och underhållsfaktorns
storlek har i vissa yttranden framhållits, att byggnadskostnaderna framgent
av skilda skäl kunde förväntas bliva högre än som tidigare varit fallet,
t. ex. under 1930-talet.

109

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

Hallands läns hushållningssällskap har sålunda uttalat, att av de sakkunniga
använt utredningsmaterial till betydande dei vore grundat på
1930-talets siffror, då jordbruket i stort lämnade dåliga resultat, i följd
varav reparationer och byggnadsunderhåll måste eftersättas. Östergötlands,
Skaraborgs, Västmanlands och Västernorrlands läns hushållningssällskap
samt Svenska lantarbetsgivareföreningen ha anfört liknande synpunkter.

Gotlands, Jönköpings, Hallands och Skaraborgs läns hushållningssällskap,
Sveriges skogsägareförbund och Svenska lantarbetsgivaref öreningen ha understrukit,
att nuvarande byggnadspriser vore avsevärt högre än förkrigspriserna.
Svenska lantarbetsgivaref öreningen har vidare uttalat, att priserna
säkerligen under lång tid framåt skulle komma att hålla sig vid samma
höga nivå som under kriget och sannolikt även stiga ytterligare utan att
detta finge motsvarande återverkan på jordbrukets fastighetsvärden. Att
byggnadskostnaderna skulle nedgå exempelvis till 1930-talets storleksordning
torde man icke kunna påräkna.

Svenska lantarbetsgivaref öreningen och Sveriges skogsägareförbund ha
framhållit, att det vore fråga ej blott om ökade byggnadskostnader utan
också om en ökad byggnadsverksamhet. Flertalet jordägare strävade numera
att förbättra det tidigare ofta svaga byggnadsbeståndet, en strävan
som pådreves av statsmakterna genom de skärpta föreskrifterna i hälsovårdsstadgan
och arrendelagen. Denna upprustning av byggnadsbeståndet
kunde med säkerhet beräknas räcka ett eller annat tiotal år framåt i tiden,

Gotlands läns hushållningssällskap har yttrat, att goda bostäder vore ett
oeftergivligt villkor för att kunna erhålla fullgod, fast arbetskraft till jordbruket;
här förelåge ett starkt socialt och näringspolitiskt skäl att mera
liberalt bevilja en hög avskrivning.

Länsstyrelsen i Kalmar lån samt Östergötlands låns hushållningssällskap
ha givit uttryck åt farhågor för att en för låg avskrivningsfaktor kunde
komma att verka återhållande, då det gällde att förse en fastighet med erforderliga
nybyggnader eller att vidtaga nödiga reparationer av en fastighets
byggnadsbestånd.

Statens forskningskommitté för lantmannabyggnader har uttalat, att det
samlade byggnadsbeståndets varaktighet numera torde kunna uppskattas
till 50 år.

Kristianstads läns hushållningssällskap har påpekat, att en jordbruksbyggnad,
på grund av nya rön beträffande lämpliga byggnader och på
grund av den från statens håll påtalade vikten av att påskynda jordbrukets
rationalisering, hädanefter ej komme att ha på långt när samma livslängd
som tidigare. Skaraborgs läns hushållningssällskap har anfört liknande
synpunkter. Gotlands läns hushållningssällskap har uttalat, att ekonomibyggnaderna
även i mellersta Sverige oftast måste helt eller så gott som
helt ombyggas inom loppet av 40 år på grund av den genom arbetsrationalisering
eller driftomläggning framtvingade moderniseringen. Detta gällde
även för arbetarebostäder, där också slitaget i regel vore stort och varaktigheten
därför borde sättas till högst 40 år.

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

Västernorrlands läns hushållningssällskap har framhållit, att de klimatiska
förhållandena i Norrland särskilt ogynnsamt påverkade byggnadernas
livslängd och ökade underhållskostnaderna i jämförelse med motsvarande
kostnader i landets sydligare delar.

Sveriges lantbruksförbund har uttalat, att en avskrivning med 3 procent
i allmänhet torde täcka de genomsnittliga årskostnaderna, om man vid beräknandet
av avdragens storlek utginge från anskaffningskostnaderna för
nya byggnader samt kostnadsläget på byggnadsområdet hölle sig i stort
sett konstant. Värdeminskningsfaktorn kunde variera avsevärt, likaså underhållsfaktorn,
men variationerna för dessa bägge faktorer vore i allmänhet
beroende av varandra. Man kunde omöjligt angiva ett någorlunda generellt
tal för den ena faktorn, om den andra icke samtidigt vore preciserad.
Underhållets absoluta storlek varierade dock med byggnadskostnadernas
förändringar, även om faktorn vore fixerad till viss procent av de ursprungliga
anskaffningskostnaderna. Om kostnadsläget underginge mera
avsevärda förändringar vore det därför icke möjligt att för de sammanlagda
värdeminsknings- och underhållskostnaderna fixera ett visst procenttal,
som någorlunda allmänt passade i de enskilda fallen, beroende på att
anskaffningen av olika byggnader skett vid olika tidpunkter och sålunda
vid olika kostnadslägen. Värdeminskningsfaktorn och underhållsfaktorn
kunde invändningsfritt förenas i ett enda procenttal endast om både avskrivning
och underhåll skulle i princip beräknas på basis av förnyelsekostnaden
(nyvärdet).

Förbundet hade företagit viss undersökning för att fastställa, vilken procentsats
som genomsnittligt ungefärligen skulle erfordras vid de av de sakkunniga
föreslagna ingångsvärdena. Av undersökningen framginge, att de
sammanlagda godkända årskostnaderna före kriget uppginge till nära 4
procent av det på angivet sätt beräknade byggnadsvärdet. En väsentlig
stegring av procenttalet hade ägt rum under kriget, beroende på att alla
kostnader för byggnadsarbete ökats, medan jordbrukets taxeringsvärden
varit oförändrade. Även efter den år 1945 företagna höjningen av taxeringsvärdena
kvarstode, att de sammanlagda årskostnaderna utgjorde mera
än 5 procent av det byggnadsvärde, som enligt schablonmetoden erhölles på
basis av nämnda års taxering. Undersökningen gåve vidare vid handen, att
värdeminskningsbeloppen vore relativt små och underhållskostnaderna betydligt
högre. Medan man teoretiskt räknade med att värdeminskningen
borde förhålla sig till underhållet ungefär som 2: 1, vore proportionen här
den omvända.

Om ingångsvärdena skulle bestämmas på sätt föreslagits av de sakkunniga,
måste värdeminsknings- och underhållsfaktorn sålunda genomsnittligt
sättas betydligt högre än 3 procent. För att en någorlunda rättvis avvägning
av avdragen skulle kunna erhållas för olika förhållanden, måste procenttalet
emellertid i sa fall samtidigt differentieras, såväl områdesvis som
för storleksgrupper. Eljest komme de jordbruk, som vore mest lönsamma
och därför hade höga jordbruksvärden, att dessutom gynnas genom stora

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

111

avdrag, medan de dåligt lönande samtidigt bleve straffade med låga avdrag.
Det syntes dock knappast möjligt att på detta sätt nå en anpassning,
som nöjaktigt anslöte sig till förhållandena i de enskilda fallen.

Om nuvarande system därför ännu för någon tid skulle behöva tillämpas,
borde värdeminskningsavdragen bättre än nu vore fallet anpassas efter
byggnadsbeståndets värde och varaktighet; särskilt i vissa delar av landet
samt vid mindre och medelstora jordbruk torde en höjning av avdragsprocenten
vara påkallad.

Länsstyrelsen i Kalmar län samt Västernorrlands läns hushållningssällskap
ha ansett det tveksamt, om en avskrivning av 3 procent vore tillräcklig.
Statens forskning skommitté för lantmannabyggnader har framhållit,
att en avskrivning med 3 procent vore ungefär i överensstämmelse med det
verkliga behovet under förutsättning att avdraget grundades på nybyggnadskostnaderna;
detta vore dock icke fallet om äldre anskaffningsvärden
eller taxeringsvärden skulle bilda underlag för byggnadskapitalet. Länsstyrelsen
i Södermanlands län och Södermanlands läns hushållningssällskap
ha ansett, att avdragsprocenten måste höjas avsevärt för att någorlunda
komma i överensstämmelse med den verkliga värdeminskningen och underhållskostnaden.
Östergötlands läns hushållningssällskap har uttalat, att en
avskrivning av 3 procent uppenbart vore för låg. Domänstyrelsen har framhållit,
att om ingångsvärdena bestämdes med utgångspunkt från 1945 års
taxeringsvärden de årliga kostnaderna för iståndsättande och underhåll av
styrelsens byggnadsbestånd under perioden 1938—1945 uppgått till ungefär
8,2 procent. Även om styrelsens byggnadskostnader under senare år av olika
skäl kunde anses vara större än vad som normalt kunde påkallas, torde dessa
siffror dock visa, att det föreslagna beräkningssättet med en värdeminskningsfaktor
av 2 procent och en underhållsfaktor av 1 procent icke komme
att giva ett skäligt värdeminskningsavdrag för jordbruksbyggnader.

Kristianstads läns hushållningssällskap har givit uttryck åt den uppfattningen,
att jordbrukarna borde få rätt att avdraga 3 procent för underhåll
och värdeminskning, så länge restvärdet av byggnaderna i bokslutet ej
överstege ‘/, av taxeringsvärdet. Skulle däremot byggnadskostnaderna förorsaka
en ökning av restvärdet över */3 av taxeringsvärdet, ville hushållningssällskapet
föreslå, att jordbrukarna finge göra avdrag upp till 7 procent
av byggnadsvärdet.

Örebro läns hushållningssällskap, som förordat, att avdrag för underhåll
måtte medgivas enligt nuvarande grunder, har föreslagit att såsom avdrag
för värdeminskning skulle, i likhet med vad nu vore fallet, medgivas en
procent av det taxerade jordbruksvärdet. Vid ny-, till- eller ombyggnad
skulle avdrag för värdeminskning beviljas enligt amorteringsplan, grundad
på en avskrivning av 2 procent av kostnaderna. Härvid borde emellertid
iakttagas, att därest fastigheten på grund av dylik ny-, till- eller ombyggnad
åsattes högre taxeringsvärde enprocent-avdraget skulle få användas
allenast på det tidigare åsatta taxeringsvärdet. — Om avdrag för underhåll
och värdeminskning skulle beräknas efter viss procent av taxerings -

112

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

värdet, borde avdrag få ske med 5 procent av hela det taxerade jordbruksvärdet;
härvid borde restvärdet begränsas till lägst 60 procent av det taxerade
jordbruksvärdet.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har framhållit, att avskrivningsprocenten
borde bestämmas så, att det i byggnaderna nedlagda — icke
avskrivna — kapitalet från år till år bleve en såvitt möjligt rättvisande
mätare av byggnadernas värde. Vid avskrivning med 2 procent av restvärdet
komme anskaffningsvärdet efter 50 år att ha nedbringats till endast
36,44 procent av anskaffningsvärdet, ehuru byggnaderna enligt de sakkunnigas
mening då skulle behöva utrangeras. Med hänsyn till jordbrukets rationaliseringsbehov
borde en engångsnedskrivning med 25 procent under
utgiftsåret tagas under omprövning. En dylik nedskrivning borde endast
omfatta förbättring och underhåll av hus för personalen samt ekonomibyggnader.
Då restvärdet skulle åtfölja fastigheten mötte en sådan nedskrivning
icke betänkligheter ur taxeringssynpunkt; problemet borde helt
bedömas ur ekonomiska, jordbrukspolitiska och statsfinansiella synpunkter.
Härutöver borde medgivas avdrag för värdeminskning och underhåll i
enlighet med de sakkunnigas förslag.

Beträffande avdragsprocenten för reparation och underhåll har Jönköpings
läns hushållningssällskap framhållit, att det syntes kunna ifrågasättas
om en procents avdrag kunde anses tillfyllest. Hallands läns hushållningssällskap
har uttalat, att avdragsprocenten borde höjas betydligt. Västmanlands
läns hushållningssällskap har yttrat, att det torde kunna ifrågasättas
om icke procentsatsen borde höjas till 1,5 å 2 procent. Lantbruksstyrelsen,
länsstyrelsen i Örebro län samt Gävleborgs och Värmlands läns hushållningssällskap
ha ansett, att avdrag borde medgivas med 2 procent.
Länsstyrelsen i Skaraborgs lån och Skaraborgs läns hushållningssällskap ha
funnit avdraget böra bestämmas till lägst 2 procent. Svenska lantarbetsgivareföreningen
har uttalat, att reparations- och underhållskostnaderna under
krigsåren ofta motsvarade 5 å 6 procent av byggnadsvärdet och stundom
betydligt högre procentsats. En omprövning av procentsatsen borde ske
innan förslaget förelädes riksdagen. Sveriges skogsägareförbund har framhållit,
att en underhållsfaktor av en procent vore alldeles för låg och icke
tillnärmelsevis täckte de verkliga underhålls- och reparationskostnaderna.
Förbundet hade beträffande ett mycket betydande antal jordbruksfastigheter
av olika storleksordning låtit insamla uppgifter om de avdrag för reparationer,
som under åren 1939—1945 erhållits vid inkomsttaxeringen; de genomsnittliga
underhållskostnaderna för nämnda period hade varierat mellan 2,i—
10,5 procent av byggnadskapitalets schablonvärde, beräknat på grundval av
1945 års taxeringsvärden.

Länsstyrelsen i Gotlands län har framhållit att det vore av vikt att de
driftsekonomiska grunder, som vore avgörande för värdeminskningsprocenten,
fastställdes av särskilda på detta område sakkunniga personer.
Blekinge läns hushållningssällskap har anfört liknande synpunkter.

113

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

Länsstyrelsen i Gotlands län och Svenska lantarbetsgivareföreningen ha
framhållit, att procentsatserna borde omprövas tid efter annan, så att desamma
bleve avpassade efter de faktiska förhållandena i det genomsnittliga
jordbruket.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har betonat, att det vore lämpligt att fastställa
en normalprocent, vilken finge över- eller underskridas, därest verkställd
utredning därtill gåve anledning; av de sakkunniga angivna procentsatser
vore härvid godtagbara. Även Stockholms och Blekinge läns hushållningssällskap
samt Svenska lantarbetsgivareföreningen ha ansett, att om en
enskild jordbrukare kunde göra sannolikt att hans egna driftsekonomiska
grunder motiverade ett högre avdrag än det schablonmässigt fastställda ett
sådant högre avdrag skulle kunna tillerkännas honom.

Norrbottens läns hushållningssällskap har ifrågasatt särskilda procentsatser
för såväl värdeminskning som underhåll, såvitt gällde norrländska
förhållanden.

g. Fråga om beskattning av belopp, varmed avdrag för värdeminskning och
underhåll av byggnad tidigare medgivits och som återbekommits i samband
med försäljning av jordbruksfastighet.

De sakkunniga.

De sakkunniga ha övervägt, huruvida de föreslagna reglerna för avskrivning
å byggnads värde vid taxeringen böra återverka på inkomstbegreppet
så, att vid avyttring av jordbruksfastighet uppkommande vinst, i den mån
den motsvarar tidigare medgivna avdrag för avskrivning å byggnaderna,
bör beskattas såsom intäkt av jordbruksfastighet oavsett tiden för innehavet.
De sakkunniga ha framhållit, att enligt förslaget svårigheter visserligen
icke förelåge att avgöra till vilken del vinsten motsvarade tidigare åtnjutna
avdrag för underhåll och värdeminskning. Genom att från byggnads-
och underhållskapitalets ingående restvärde draga dess senast gällande
restvärde framkomme skillnaden mellan erhållna avdrag för underhåll
och värdeminskning, å ena sidan, och det av ägaren nedlagda kapitalet
för underhåll samt för ny-, till- och ombyggnad, å andra sidan. De sakkunniga
ansåge emellertid, att frågan om en utvidgning av inkomstbegreppet
av nu angiven innebörd borde anstå till dess frågan härom bleve aktuell
även beträffande byggnader tillhörande förvärvskällan rörelse eller annan
fastighet. Denna ståndpunkt syntes så mycket mer motiverad som enligt
de sakkunnigas förslag restvärdet även vid överlåtelse åtföljde fastigheten;
sett på längre sikt skedde därför icke något undandragande från beskattning
på grund av för höga avdrag för underhåll och värdeminskning.

Yttranden.

överståthållarämbetet och Taxeringsnämndsordförandcnas riksförbund
ha ansett, att vid försäljning av fastighet åter be kommet
belopp, motsvarande tidigare medgivna värde 8

llihang till riksdagens protokoll 1951. 1 saml. Nr 191.

114

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

minsknings- och underhållsavdrag, borde beskattas oavsett
tiden för innehavet. Overståthållarämbetet har därvid framhållit, att om så
skedde betänkligheterna mot en relativt hög avskrivningsprocent bleve
mindre. En dylik beskattning måste för övrigt anses materiellt befogad även
beträffande förvärvskällorna annan fastighet och rörelse. Taxeringsnämndsordförandenas
riksförbund har icke funnit hinder föreligga för beskattning
av sådana belopp, även om man tills vidare icke beskattade återbekomna
belopp vid försäljning av annan fastighet eller rörelse.

h. Arrendators rätt till avdrag för underhåll.

De sakkunniga.

Därest arrendator verkställt underhåll av ägarens byggnader, skall han
enligt de sakkunnigas förslag erhålla avdrag för det belopp, som han erlagt
som kostnad härför. Har arrendatorn utfört de huvudsakliga reparationerna,
skall ägaren ej erhålla avdrag för byggnadernas underhåll utan
endast för värdeminskning. Har åter arrendatorn utfört endast mindre reparationer,
skall ägaren det oaktat erhålla fullt avdrag för byggnadernas
underhåll.

Yttrande.

I fråga om arrendators rätt till avdrag för underhåll
har Sveriges lantbruksförbund framhållit, att, om arrendator utfört endast
mindre reparationer, i princip snabbare avskrivning erhölles, än som skulle
ha varit fallet, om reparationerna i sin helhet utförts av jordägaren. Hade
arrendatorn å andra sidan utfört reparationer, vilka icke vore att anse såsom
mindre, kunde emellertid följden bliva, att avskrivning skedde i långsammare
takt än om jordägaren själv utfört reparationerna i sin helhet. Visserligen
komme avdrag så småningom att medgivas för jordägarens samtliga
kostnader, men då det särskilda underhållsavdraget icke medgåves i
förevarande fall, bleve tiden, under vilken avskrivningen skedde, utsträckt.
Förbundet har vidare understrukit önskvärdheten av att bestämmelser infördes,
som reglerade avdragsrätten för det fall, att arrendator utfört nybyggnader.
Härvid syntes böra beaktas å ena sidan, att arrendatorn erhölle
av förhållandena motiverad rätt till avdrag, samt å andra sidan, att jordägaren
icke ålades skattskyldighet för åtgärder, som vidtagits av arrendatorn,
i annan mån än jordägaren komme i besittning av värdet av dessa
åtgärder.

i. övergång av byggnad till jordbruksfastighet från annan förvärvskälla

och tvärtom.

De sakkunniga.

Om byggnad, som är taxerad såsom annan fastighet, utan att byta ägare
övergår till jordbruksfastighet, skall enligt de sakkunnigas förslag som ingångsvärde
upptagas det taxeringsvärde såsom annan fastighet, vilket varit

115

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

byggnaden åsatt. Förvärvas en byggnad, som är avsedd att användas i jordbruket
eller skogsbruket, genom benefikt fång, skall samma regel tillämpas.
Förvärvas den åter genom köp eller liknande fång, skall köpeskillingen till
den del, den belöper på byggnaden, upptagas såsom ingångsvärde.

Därest å andra sidan byggnad, som ingår i jordbruksfastighet, övergår till
annan förvärvskälla utan att byta ägare eller försäljes, skall ur planen avföras
ett belopp, motsvarande byggnadens restvärde.

j. Övergången.

De sakkunniga.

De sakkunniga ha föreslagit, att byggnadskapitalets ingångsvärde vid
övergången till det nya systemet skall, efter jordbrukarens val, beräknas på
något av följande sätt.

1) Om jordbrukaren kan visa den ursprungliga kostnaden för uppförande
av samtliga byggnader, må han såsom ingångsvärde upptaga denna kostnad,
ökad med kostnaderna för till- och ombyggnad men minskad med tidigare
åtnjutna värdeminskningsavdrag.

Därest den ursprungliga byggnadskostnaden icke kan visas, må ingångsvärdet
bestämmas på något av de under 2) och 3) angivna sätten.

2) Såsom ingångsvärde må gälla två tredjedelar av det vid senaste fastighetstaxering
åsatta jordbruksvärdet, minskat med däri ingående skogsmarksvärde
över 25 000 kronor samt skäligt värde å mera betydande naturtillgångar
eller särskilda förmåner. Den för närvarande vid beräkning av
värdeminskningsavdrag beträffande jordbruksfastighet tillämpade regeln
för uppdelning av jordbruksvärdet å jord och byggnader har sålunda kommit
till användning även i detta sammanhang. Reduktionen av den del av
jordbruksvärdet, som motsvarar byggnadsvärde, har sin grund i att endast
viss del av skogsmarksvärdet motsvaras av byggnadsvärde.

3) Såsom ingångsvärde må upptagas två tredjedelar av det vid 1938 års
allmänna fastighetstaxering åsatta jordbruksvärdet, minskat med däri ingående
skogsmarksvärde överstigande 25 000 kronor samt skäligt värde å
mera betydande naturtillgångar och särskilda förmåner. Härifrån skall avgå
ett belopp, motsvarande erhållna värdeminskningsavdrag. Har efter 1938
års ingång förändringar i byggnadsbeståndet inträtt, skall till det återstående
värdet läggas kostnad för ny-, till- eller ombyggnad samt köpeskilling
för förvärvad byggnad och skäligt värde å byggnad, överförd från annan förvärvskälla.
Avdrag skall å andra sidan göras för erhållna bostadsförbättringsbidrag
och dylika bidrag samt skäligt värde å byggnad, som utrangerats,
nedbrunnit, avyttrats eller övergått att användas i annan förvärvskälla
än jordbruksfastighet.

Till de under 2) och 3) angivna värdena skall läggas särskilt värde å byggnader,
som uppförts för jordbrukets binäringar och skogsbruket men icke
ingå i förstnämnda värden.

Den under 3) angivna metoden för beräkning av ingångsvärdet är enligt
de sakkunnigas mening lämplig att använda i de fall, då ny-, till- eller om -

116

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

byggnad i större omfattning ägt rum efter ingången av år 1938; i mitten av
1930-talet inträdde nämligen en betydande stegring av byggnadskostnaderna.

De sakkunniga ha övervägt att föreslå schablonmässiga ingångsvärden
för fasta maskiner. Med hänsyn till att sådana inventarier förekomma i
väsentligt olika omfattning å skilda fastigheter och att de jordbrukare, som
kunna visa anskaffningskostnaden, icke böra få en förmånligare ställning
i beskattningsavseende än övriga jordbrukare ha de sakkunniga emellertid
icke ansett sig böra förorda, att särskilt värde å fasta inventarier får upptagas
vid övergången.

Yttranden.

I vissa yttranden ha framförts erinringar mot de sakkunnigas förslag rörande
fastställelse av byggnadskapitalets ingångsvärde.

Sålunda har länsstyrelsen i Värmlands län framhållit, att enligt gällande
bestämmelser i skogsmarksvärdet icke beräknades ingå värdet å andra byggnader,
avseende skogsbruket, än mindre byggnader såsom skogshärbärgen
o. d. Det vore principiellt oegentligt att över huvud lägga skogsmarkens
värde som grundval för beräkning av avdrag för byggnader, enär skogsmarksvärdet
icke i någon mån vore uttryck för byggnadsvärde. Skogsmarksvärdet
borde därför som regel eller åtminstone i den mån det överstege ett
mera obetydligt belopp, t. ex. 1 000 kronor, frånräknas jordbruksvärdet.

Länsstyrelsen i Örebro län har hävdat, att vid bestämmande av ingångsvärdet
hänsyn borde tagas till hela skogsmarksvärdet. En mängd mindre
arrende- och torpställen måste finnas för huggare och framför allt körare.
Dessa arrendeställen åsattes visserligen i regel särskilda taxeringsvärden,
men med hänsyn till läge och jordens beskaffenhet bleve dessa vanligen
mycket låga och motsvarade icke alls nedlagda byggnadskostnader. Om hela
skogsmarksvärdet icke finge påverka avskrivningsunderlaget, borde begränsningen
göras procentuell. Örebro läns hushållningssällskap har yttrat, att
någon begränsning av skogsmarksvärdet vid fastställande av ingångsvärdet
icke borde äga rum. Kalmar läns södra hushållningssällskap har framhållit,
att tillräcklig hänsyn icke tagits till det förhållandet, att i skogsbygderna
byggnadsbeståndet till en del betingades av det med jordbruket förenade
skogsbruket.

Stockholms, Blekinge och Västernorrlands läns hushållningssällskap ha
ansett det böra övervägas, huruvida icke de skattskyldiga, som vid övergångstillfället
hade ett stort bevisbart reparationsbehov, kunde erhålla kompensation
härför genom viss förhöjning av byggnadskapitalet; dessa skattskyldiga
bleve eljest missgynnade i förhållande till dem, som under de senaste
åren under högkonjunkturen reparerat sitt byggnadsbestånd.

Länsstyrelsen i Gotlands län har framhållit, att hänsyn borde kunna tagas
till förändringar i byggnadsbeståndet även för det fall, att ingångsvärdet
skulle fastställas med hänsyn till senast åsatta taxeringsvärde.

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

117

Länsstyrelsen i Norrbottens län har uttalat, att det torde vara praktiskt
omöjligt att beräkna ingångsvärdet med utgångspunkt Irån jordbruksvärdet
vid 1938 års allmänna fastighetstaxering, enär de skattskyldiga mera sällan
torde kunna förebringa utredning om erhållna värdeminskningsavdrag.

Länsstyrelsen i Kalmar län har yttrat, att den skattskyldige borde medgivas
rätt att tillämpa andra ingångsvärden än de av de sakkunniga föreslagna,
därest han visade att de förra värdena vore riktigare.

Stockholms och Västernorrlands läns hushållningssällskap ha framhållit,
att ingångsvärdena icke borde slutgiltigt fastställas vid taxeringen för övergångsåret;
de skattskyldiga borde kunna få frågan om ingångsvärdets storlek
upptagen till förnyad prövning inom förslagsvis fem år från övergångsåret.
Värmlands läns hushållningssällskap har uttalat sig på liknande sätt.

Västernorrlands läns hushållningssällskap har ansett taxeringsvärdet principiellt
kunna godtagas såsom grund för ingångsvärdets bestämmande men
funnit det angeläget, att möjligheter lämnas öppna att i särskilda fall vidtaga
erforderliga jämkningar däri.

Statens forskningskommitté för lantmannabyggnader, som icke funnit
förslaget tillfredsställande ur jordbruksekonomiska synpunkter, har anfört: Mot

det förslag till ändrade bestämmelser på området, som taxeringssakkunniga
framlagt, vill forskningskommittén anmäla vissa ur jordbruksekonomisk
synpunkt principiella erinringar. Genom att låta värdeminskningsavdraget
utgå på en anskaffningskostnad, som stundom kan hänföra sig till
en relativt långt tillbaka liggande tidpunkt, komma inte de under beskattningsåret
föreliggande utgifterna att i vederbörlig utsträckning beaktas. Under
den senaste tiden ha nämligen betydande stegringar i byggnadskostnaderna
ägt rum. Det byggnadskapital, som nuvarande brukare måste avskriva,
är därför i regel betydligt högre än uppföringskostnaderna för förhandenvarande
byggnader. Det synes därför rent principiellt vara skäligt, att
reproduktionsvärdet å byggnaderna lägges till grund för avskrivningen. Det
är emellertid uppenbart, att beräkningar av detta värde äro förenade med
betydande svårigheter av praktisk art, framför allt därigenom att ett säkert
statistiskt material på området ännu saknas. Forskningskommittén vill därför
inte nu påyrka, att avskrivningen baseras på reproduktionsvärdet.

Då anskaffningskostnaden icke kan visas, ha taxeringsakkunniga, som
ovan anförts, föreslagit, att */, av taxeringsvärdet i stället bör ligga till grund
för avdragsberäkningen. Häremot kunna allvarliga erinringar göras. För det

första blir det på så sätt beräknade avdragsbeloppet i regel för lågt.-----

överlag gäller här att nybyggnadsvärdena väsentligt överstiga taxeringsvärdena.
Det är följaktligen uppenbart, att de missförhållanden, som vidlåda
nuvarande bestämmelser i avseende på avdragsbeloppets storlek, alltjämt
kvarstå, då taxeringsvärdena skola bilda underlag för beräkningen av byggnadskapitalet.
För det andra komma ifrågavarande bestämmelser att missgynna
de ur räntabilitetssynpunkt sämst ställda jordbruken. -— — —

Av vad som här anförts torde ha framgått att taxeringsvärdet icke är
lämpligt som underlag för bestämmande av värdeminskningsavdrag för jordbrukets
byggnader i samband med inkomsttaxeringen. I regel bli avdragen
därigenom för låga. Alldeles särskilt gäller detta för mindre jordbruksfastigheter
samt för egendomar med låga jordvärden. Att grunda avdragen på

118

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

äldre anskaffningsvärden innebär inte heller någon rationell lösning, då
delta värde i regel icke nu svarar mot de nominella värdena.

Sveriges lantbruksförbund har uttalat, att en undersökning givit vid handen,
att den föreslagna schablonregeln lämnade mycket ojämna resultat i de
enskilda fallen. Ingångsvärdena komme alt stå i mycket växlande förhållanden
till förnyelsekostnaden. I enstaka fall, där byggnaderna under senare år
i huvudsak nybyggts och kostnaderna härför kunde redovisas, komme ingångsvärdena
att någorlunda ansluta sig till nuvarande anskaffningskostnader.
I andra fall, och detta gällde större jordbruk i områden med höga
jordvärden, gåve schablonmetoden ingångsvärden, som motsvarade eller
överstege anskaffningskostnaderna 1939. För övriga jordbruk komme ingångsvärdena
att ligga väsentligt under anskaffningskostnaderna 1939 och
till mycket stor del (mindre jordbruk i allmänhet) att hålla sig vid endast
halva återanskaffningskostnaden under nämnda år. Dessa ojämna resultat
ledde dels till att underlaget för avskrivning icke bleve rättvist avvägt i de
enskilda fallen, dels till att en enhetlig procentuell regel för avdragens beräkning
icke kunde uppställas. Länsstyrelsen i Kristianstads län har jämväl
understrukit, att enligt schablonregeln fastställda ingångsvärden komme att
innebära för vissa fastigheter en övervärdering och för andra en undervärdering
av byggnadskapitalet. Skaraborgs läns hushållningssällskap har uttalat,
att en fastighet med bördig jord och gott läge hade högre taxeringsvärde
per arealenhet åker än en fastighet med jordmån av mindre god beskaffenhet
och sämre läge, även om byggnadsbeståndet i båda fallen vore
lika gott och av samma storlek. Skillnaden kunde vara avsevärd inom ett
och samma län och betydande, om man på samma sätt jämförde exempelvis
gårdar i de sydligaste landskapen med gårdar i Mellansverige och Skaraborgs
län. Förhållandet bleve enahanda, om man jämförde gårdar av olika
storlekar. Om byggnadsbeståndet även vid denna jämförelse förutsattes vara
av samma kvalitet, stegrades byggnadskostnaderna per hektar vid minskad
jordstorlek avsevärt snabbare än taxeringsvärdena. För Mellansverige och
icke minst för Skaraborgs län borde byggnadsvärdet sättas högre än 2/3 av
taxeringsvärdet. Svenska lantarbetsgivareföreningen har ansett det uppenbart
att betydande svårigheter måste uppställa sig då det gällde att fastställa
ingångsvärdena. Genom att utgå från den ursprungliga byggnadskostnaden
bortsåge man från penningvärdets försämring. Byggnadsvärdet borde
uppskattas till en väsentligt större del av jordbruksvärdet än 2/s.

Lantbruksstyrelsen har föreslagit, att viss differentiering med varierande
ingångsvärden borde övervägas, varvid ingångsvärdet borde sättas högre
vid de små brukningsdelarna och vid jordbruk av mindre god beskaffenhet.
Länsstyrelsen i Hallands län har ifrågasatt, att man beträffande de mindre
jordbruken skulle jämka ingångsvärdena efter nästkommande fastighetstaxering.
Blekinge läns hushållningssällskap har framhållit, att en i möjligaste
män riktig och rättvis bedömning av byggnadernas värde vid övergången
till det nya avskrivningsförfarandet måhända skulle kunna ernås,
om man införde det föreslagna systemet först efter det en ny allmän fastighetstaxering
skett.

119

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

Jämtlands läns hushållningssällskap har uttalat, att om någon tillförlitligare
metod än den föreslagna icke kunde konstrueras för schablonmässig
beräkning av ingångsvärdet det torde bliva nödvändigt att verkställa en särskild
taxering från fall till fall. Åtminstone borde möjlighet härtill föreligga,
då de på annat sätt beräknade värdena visade sig vara uppenbart missvisande.
Länsstyrelsen i Kronobergs län har föreslagit, att ingångsvärdena bestämdes
efter individuell värdering, som skulle verkställas av särskilda
nämnder. Kalmar läns södra hushållningssällskap har funnit det fullständigt
otänkbart att på sätt de sakkunniga föreslagit komma fram till ens
någorlunda riktiga ingångsvärden. Skulle över huvud nya grunder för avskrivning
å jordbrukets byggnader tillämpas, måste ingående värdet av
byggnadsbeståndet fastställas individuellt.

k. Departementschefen.

Även om vissa skäl kunna anses tala för den av de sakkunniga föreslagna
samordningen av värdeminsknings- och underhållsavdragen, kunna
å andra sidan — såsom i åtskilliga yttranden framhållits — mot förslaget
riktas erinringar i ett flertal hänseenden. Då avdrag för underhåll varje
år skall medgivas med en viss procentuell del av underhållskapitalet, oavsett
om jordbrukaren haft någon utgift för reparation eller icke och oberoende
av om utgiften över- eller understiger den ifrågavarande delen av
underhållskapitalet, kommer förslaget att medföra bristande överensstämmelse
mellan räkenskaper och avskrivningsplaner. Förslaget innebär vidare
ett avsteg från principen om skatt efter förmåga, i det att avdrag vid taxering
icke erhålles för de utgifter, som den skattskyldige verkligen fått vidkännas
under beskattningsåret. Då avdrag för reparationer årligen får tillgodonjutas
med visst belopp, vare sig jordbrukaren verkställer reparationer
eller icke, ligger häri en fara för att underhållet kan komma att skjutas
på framtiden. Med hänsyn till svårigheten att avgöra hur stor del av köpeskillingen
för försåld fastighet som belöper på byggnad ha de sakkunniga
föreslagit att restvärdet skall följa fastigheten. Härav skulle följa, att om
säljaren på grund av underlåtenhet att verkställa erforderliga reparationer
konsumerat en betydande del av underhållskapitalet köparen skulle som
ingångsvärde få tillämpa endast det sålunda reducerade restvärdet. Detta
skulle kunna medföra komplikationer i avtalsförhållandena mellan köpare
och säljare.

En ytterligare olägenhet av den föreslagna samordningen av värdeminsknings-
och underhållsavdragen är att den icke kan göras tillämplig beträffande
förvärvskällan jordbruksfastighet i dess helhet. Metoden kan sålunda
svårligen användas såvitt angår arrendator; denne skall också enligt
förslaget åtnjuta avdrag för kostnad för underhåll enligt nuvarande
regler.

De erinringar, som sålunda kunna riktas mot förslaget om samordning
av värdeminsknings- och underhållsavdrag, äro enligt min mening så bety -

120

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

dande att jag icke anser mig kunna förorda förslaget i denna del. Avdrag
för underhåll bör därför för den jordbrukare, som taxeras efter kontantprincipen,
alltjämt medgivas enligt nu gällande regler, d. v. s. med belopp,
som erlagts under beskattningsåret. För den jordbrukare, som taxeras efter
bokföringsmässiga grunder, bör avdrag för underhåll beviljas på samma
sätt som för rörelseidkare, d. v. s. utgiften bör få avdragas det år, då
densamma enligt vedertagen bokföringssed bör upptagas i räkenskaperna
såsom utgiftspost (vanligen det år utgiften gjorts eller då skuld därå uppkommit).

I några yttranden har framhållits, att det missförhållande i samband
med taxeringen av s. k. lyxjordbruk, som låge däri att avdrag för betydande
underskott beträffande förvärvskällan jordbruksfastighet finge åtnjutas
från inkomsten av annan förvärvskälla, till stor del skulle avhjälpas
genom den föreslagna formen för avdrag för underhåll av byggnad. Då
jag icke upptagit sakkunnigförslaget i berörda del, kan alltjämt avdrag
komma att ske för underskott, som uppstår å dylika jordbruk. Innan avdrag
för underskott medgives, bör beskattningsnämnd naturligen noggrant
granska, att alla inkomst- och utgiftsposter äro i deklarationen upptagna
till riktiga belopp. Särskild uppmärksamhet bör ägnas åt att värdet av naturaförmåner
taxeras till skäliga belopp samt att utgifter för personal och
materialier eller eljest icke avse ej avdragsgilla kostnader för förbättring
av egendomen eller ägarens levnadskostnader. Uppkommer efter de justeringar
av de deklarerade beloppen, som må föranledas av den verkställda
granskningen, ändock underskott å jordbruksfastigheten, kan detta med
nuvarande bestämmelser icke vägras.

Vad som skattemässigt skall anses såsom byggnad får i praxis avgöras
med ledning av gällande bestämmelser.

Avdrag för värdeminskning av byggnad å jordbruksfastighet bör medgivas
med viss procent av byggnadens värde. I fråga om rörelse beräknas värdeminskningsavdraget
i regel å det taxerade byggnadsvärdet. Kan utredning
om byggnadens anskaffningsvärde förebringas, beräknas emellertid avdraget
å detta värde. I jordbruket höra byggnader och jord intimt samman, och det
är svårt att uppdela taxeringsvärdet i en del, som avser byggnaderna, och
en annan del, som avser jorden. Skall värdeminskningsavdraget beräknas
å del av taxeringsvärdet, torde därför annan utväg icke stå till buds än att
liksom för närvarande antaga, att två tredjedelar av det taxerade jordbruksvärdet
belöpa på byggnaderna, och beräkna avdraget på nyssnämnda
del. Härvid bör jordbruksvärdet minskas med däri ingående skogsmarksvärde,
i den mån det överstiger visst belopp, vilket kan anses motsvara byggnadsvärde,
samt med skäligt värde å mera betydande naturtillgångar och
särskilda förmåner. Det skogsmarksvärde, som kan anses motsvara byggnadsvärde,
bör såsom de sakkunniga föreslagit skäligen uppskattas till
25 000 kronor. Naturtillgångar och särskilda förmåner torde böra betraktas
såsom mera betydande, om skäligt värde därå överstiger en tiondedel av det
taxerade jordbruksvärdet. Då ett sålunda schablonmässigt bestämt bygg -

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

121

nadsvärde stundom kan mera avsevärt avvika från det verkliga byggnadsvärdet,
bör jordbrukaren ha möjlighet att beräkna avdraget å anskaffningsvärdet.
För att så skall få ske, bör han åvägabringa utredning om byggnads
anskaffningskostnad. Svårigheter att förete sådan utredning föreligga naturligen
icke sällan om byggnaden uppförts för längre tid sedan. Genom det
förslag som jag här efteråt framlägger om bestämmande av ingångsvärde
å byggnad skapas emellertid möjlighet för jordbrukare att övergå till att
beräkna värdeminskningsavdraget å anskaffningsvärdet. De skäl, som tidigare
anförts emot en beräkning av värdeminskningsavdrag beträffande inventarier
enligt restvärdesmetoden, tala även emot att beräkna avdragen för
värdeminskning av byggnad enligt nämnda metod.

I anskaffningsvärdet böra inräknas samtliga material- och arbetskostnader;
i arbetskostnaderna böra ingå löner icke blott till arbetstagare, som
anställts särskilt för byggnadsarbetet, utan även till arbetstagare, som äro
anställda för den egentliga jordbruksdriften men deltaga i byggnadsarbetet.
Vid sådant förhållande bör givetvis vid beräkning av nettointäkten
av jordbruksfastighet avdrag icke medgivas för dessa lönekostnader.

Avskrivningsprocentens storlek bör bestämmas i praxis med hänsyn till
byggnads varaktighetstid. År på grund av särskilda omständigheter byggnadens
värde för jordbruksdriften begränsat till förhållandevis kort tid,
t. ex. därför att en av arrendator uppförd byggnad enligt arrendeavtalet icke
skall lösas av jordägaren vid arrenderättens slut, bör avskrivningsprocenten
bestämmas med hänsyn härtill. I fråga om rent tillfälliga byggnader, avsedda
att användas endast ett fåtal år, bör byggnadskostnaden i sin helhet
få avdragas för det år, då utgiften för byggnadens uppförande ägt rum.

Värdet å fasta maskiner i rörelse i form av särskilt maskinvärde angives
vanligen till skillnaden mellan hela byggnadsvärdet och värdet av byggnaden
bortsett från maskinerna. Då taxerat byggnadsvärde svårligen kan
fastställas beträffande jordbruksfastighet, kan ej heller gärna komma i
fråga att bestämma särskilt maskinvärde å maskiner å jordbruksfastighet.
Därest dessa ha relativt högt värde och kortare varaktighet än den egentliga
byggnaden, bör därför —• såsom de sakkunniga förordat — hänsyn tagas
till nämnda förhållande genom att värdeminskningsavdrag för maskinerna
medgives med högre procentsats än som tillämpas för byggnaden i
övrigt. I sådant fall bör jordbrukaren förete utredning om maskinernas anskaffningsvärde.

Sveriges lantbruksförbund och Statens forskningskommitté för lantmannabyggnader
ha ansett, att avskrivning för värdeminskning av byggnad rätteligen
borde beräknas å förnyelsekostnaden (nyvärdet) för byggnadsbeståndet.
I likhet med de sakkunniga finner jag mig bl. a. med hän,syn till svårigheten
att fastställa nybyggnadskostnaden icke böra förorda, att avskrivning
sker på ett dylikt underlag.

I fråga om avdrag vid utrangering eller rivning av byggnad i jordbruk
böra tillämpas samma bestämmelser som i motsvarande hänseende gälla
beträffande byggnad i rörelse. Om den skattskyldige förebringar utredning

122

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

om anskaffningsvärdet och vid beskattningen åtnjutna värdeminskningsavdrag,
bör sålunda avdrag få ske för vad som återstår oavskrivet av anskaffningsvärdet,
i den mån detta belopp överstiger vad som influtit vid avyttring
av byggnadsmaterialier och dylikt i samband med utrangeringen eller
rivningen.

Då avdrag för värdeminskning av byggnad i jordbruk enligt departementsförslaget
skall medgivas på i huvudsak enahanda sätt som för närvarande
sker beträffande byggnad i rörelse och då vid överlåtelse av fastighet
i rörelse återbekomna belopp, som motsvara tidigare medgivna värdeminskningsavdrag,
icke utgöra skattepliktig intäkt, finner jag, att ej heller
motsvarande belopp, såvitt gäller jordbruksfastighet, böra beskattas.

Såsom förut berörts är det av vikt att jordbrukarna ha möjlighet att beräkna
värdeminskningsavdraget för byggnad å dennas anskaffningskostnad.
Därest denna kan visas, bör vid övergången såsom ingångsvärde upptagas
den ursprungliga anskaffningskostnaden, ökad med kostnaderna för ny-,
till- och ombyggnad samt förvärv av byggnad men minskad med beloppet
av tidigare åtnjutna värdeminskningsavdrag och oavskrivet värde å utrangerad
eller avyttrad byggnad.

Om anskaffningskostnaden icke kan visas, bör såsom avskrivningsunderlag
tjäna annat värde, vilket skäligen kan anses motsvara byggnadsvärdet
vid övergången till det nya systemet. Såsom förut omnämnts föreslås de
nya bestämmelserna skola träda i kraft den 1 januari 1953 och tillämpas
vid taxering första gången år 1954. År 1952 skall allmän fastighetstaxering
äga rum. Det synes då lämpligt att ingångsvärdet å byggnad bestämmes med
utgångspunkt från det vid sistnämnda taxering åsatta jordbruksvärdet. Såsom
ingångsvärde bör då gälla två tredjedelar av jordbruksvärdet, minskat
med däri ingående skogsmarksvärde, i den mån det överstiger 25 000 kronor,
samt med skäligt värde å mera betydande naturtillgångar och särskilda förmåner.
Ha särskilda värden åsatts byggnader, som uppförts för jordbrukets
binäringar eller skogsbruket, ingå dessa värden i den del av jordbruksvärdet,
som icke belöper å skogsmark. Något tillägg för dylika värden bör alltså icke
komma i fråga. Det sålunda bestämda ingångsvärdet kan då tjäna såsom
avskrivningsunderlag och därefter påbyggas med senare tillkommande byggnadskostnader,
vilka äro att hänföra till ny-, till- eller ombyggnad eller
därmed jämförlig förbättring.

Om jordbrukare senare än den 1 januari 1953 övergår till inkomstberäkning
enligt bokföringsmässiga grunder och taxering för det första räkenskapsåret
skall ske senare än år 1954, bör, om ingångsvärdet å byggnad
skall bestämmas schablonmässigt på sätt nyss sagts, nämnda värde fastställas
med utgångspunkt från det jordbruksvärde, vilket åsatts vid den
fastighetstaxering, som verkställts närmast före det första räkenskapsårets
utgång.

I de fall, då ingångsvärdet å byggnad bestämmes schablonmässigt med
utgångspunkt från taxerat jordbruksvärde, bör, om särskilda omständigheter
föranleda därtill, ett sålunda bestämt ingångsvärde kunna jämkas. Så

Kungl. Maj:ts proposition nr 191. 123

hör kunna ske, exempelvis om byggnaden är av särskilt dålig eller särskilt
god beskaffenhet.

Därest jordbrukaren kan visa anskaffningskostnaden åfasta maskiner (den
ursprungliga med tillägg av kostnad för senare anskaffade fasta maskiner),
bör ingångsvärdet bestämmas till nämnda kostnad, minskad med beloppet
av tidigare åtnjutna å maskinerna belöpande värdeminskningsavdrag och
oavskrivet värde å utrangerade eller avyttrade maskiner. Kan anskaffningskostnaden
icke visas, torde såsom ingångsvärde böra tjäna skäligt värde,
motsvarande uppskattat saluvärde vid övergången.

Vad förut sagts om avdrag för värdeminskning av byggnad bör gälla vare
sig inkomsten av jordbruksfastighet beräknas enligt kontantmetoden eller
efter bokföringsmässiga grunder, dock med det undantaget att de föreslagna
bestämmelserna rörande avdrag vid utrangering eller rivning böra tillämpas
endast vid inkomstberäkning enligt bokföringsmässiga grunder.

D. Avdrag för underhåll och värdeminskning av
täckdikningsanläggning.

Enligt 22 § 1 mom. kommunalskattelagen får avdrag göras för reparation
och underhåll av diken. Däremot får enligt 2 mom. samma författningsrum
avdrag icke ske för kostnad för grundförbättring å fastigheten,
såsom nyodling, vattenavledning, sjösänkning m. m. Enligt anvisningarna
till nämnda paragraf, punkt 7, räknas såsom avdragsgill underhållskostnad,
bland annat, kostnad för iståndsättande eller omläggning av förut anlagd
täckdikning, varemot avdrag icke får ske för nyanläggning av täckdikning.
Därest omläggning av täckdikning på grund av användande av dyrbarare
material än det förut befintliga är till viss del att hänföra till grundförbättring,
får avdrag ej ske för mer än vad en omläggning med enahanda
material som det gamla skulle kostat.

De sakkunniga.

De sakkunniga ha uttalat, att då en väl utförd täckdikning icke kunde
beräknas äga bestånd under längre tid än i genomsnitt 70 år de sakkunniga
ansåge riktigt, att avdrag borde få ske ej blott för kostnaden för underhåll
utan även för den värdeminskning, som täckdikningsanläggningen vore underkastad
trots åtgärder för dess vidmakthållande. Denna ståndpunkt syntes
även motiverad därav att kostnaderna för täckdikning uppginge till relativt
höga belopp.

Till belysande av kostnadernas storlek ha de sakkunniga återgivit resultatet
av en utredning angående dikningskostnader i Östergötlands län vid
arbeten, ledda av dikningsförmän under åren 1935—1944. Utredningen utvisar
bl. a. för åren 1935 och 1944 följande kostnader:

År Arbete och Kostnader per hektar

transporter Material Total

Kr. % Kr. % Kr.

1935........ 225 60 148 40 373

1944........ 490 64 281 36 771

124

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

De sakkunniga ha föreslagit, att i likhet med vad som förordats skola
gälla beträffande byggnader i jordbruket avdragen för underhåll och värdeminskning
av täckdikning skola samordnas. Det värde, som skall läggas till
grund för beräkning av avdragen, benämnes enligt förslaget anlåggningsoch
underhållskapitalet. Anläggningskapitalet utgöres av kostnaden för
täckdikningens anordnande, underhållskapitalet av utgifterna för dess vidmakthållande.
Jordbrukaren har att lämna utredning angående det anläggnings-
och underhållskapital, som nedlagts i fastigheten under visst beskattningsår.
I underhållskapitalet får icke inräknas kostnad för avlöning till
personal, som huvudsakligen är anställd för den egentliga jordbruksdriften.

Avdrag för annan kostnad än materialkostnad får ske endast om anläggningen
utförts enligt plan upprättad av sakkunnig person, t. ex. lantbruksingenjör
eller jordbrukskonsulent. Avdragen skola beräknas å anläggnings-
och underhållskapitalets restvärde; alternativt äger jordbrukaren rätt
att lägga anläggningskostnaden till grund för avdragens beräkning. För beräkning
av avdragen har föreslagits en plan liknande den, som tidigare
förordats skola tillämpas vid beräkning av avdrag för underhåll och värdeminskning
av jordbrukets driftbyggnader.

De sakkunniga ha yttrat, att det givetvis tillkomme praxis att fastställa
procentsatsens storlek med hänsyn till täckdikningens beräknade varaktighetstid.
Såsom förut omnämnts kunde varaktighetstiden för en väl utförd
täckdikning uppskattas till i genomsnitt 70 år. Vid procentsatsens avvägning
borde vidare hänsyn tagas till att kostnaderna för underhåll av täckdikning
i regel torde vara relativt obetydliga. Å andra sidan borde framhållas,
att i de fall, då täckdikning utförts av annat material än tegelrör, en
kortare varaktighetstid kunde förutses. Med utgångspunkt härifrån borde
en avskrivning efter 2 procent i allmänhet giva ett riktigt resultat.

Om arrendaior utfört täckdikningsarbete, iskall enligt förslaget jordägaren
påföra anläggningskapitalet vad han utgivit i ersättning till arrendatorn.
Avdrag för ersättningen får sålunda icke ske på en gång utan åtnjutes
successivt enligt planen. Arrendator äger vid taxeringen åtnjuta avdrag
för den del av kostnaden, som icke kommer att ersättas av jordägaren.
Denna del skall fördelas på den beräknade arrendetiden.

Vad beträffar frågan om beräkning av anläggnings- och underhållskapitalet
vid övergången till det nya systemet ha de sakkunniga övervägt möjligheten
att fastställa ett ingångsvärde å befintliga täckdikningsanläggningar.
De sakkunniga ha emellertid funnit att en individuell prövning torde
vara omöjlig att genomföra i praktiken med hänsyn till det stora antal fastigheter,
varom här är fråga. Att schablonmässigt fastställa ett ingångsvärde
har ej heller ansetts möjligt med hänsyn till de olika förhållanden i
fråga om täckdikning, som råda beträffande skilda fastigheter. De sakkunniga
ha därför funnit, att hänsyn icke kan tagas till de kostnader för täckdikning,
vilka före övergången nedlagts å en jordbruksfastighet. Detta torde
enligt de sakkunnigas mening icke innebära någon olägenhet i förhållande
till nuvarande regler, enligt vilka avdrag icke får ske för sådana kostnader.

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

125

Yttranden.

De sakkunnigas förslag rörande avdrag för underhåll och
värdeminskning av täckdikningsanläggning har i huvudsak
tillstyrkts eller lämnats utan erinran i flertalet yttranden. Vissa
erinringar ha dock framförts.

Sveriges lantbruksförbund har sålunda framhållit, att underhållskostnaderna
borde få avdragas direkt såsom driftkostnad, enär de vore låga i förhållande
till anläggningskostnaderna och svåra att avskilja från driftkostnaden
i övrigt. Avdrag för värdeminskning borde i princip beräknas på
grundval av förnyelsekostnaderna, men det innebure icke någon så stor
olägenhet om avdraget beräknades med utgångspunkt från de ursprungliga
anläggningskostnaderna. Därest större förskjutning av kostnadsläget inträffade,
torde en i huvudsak tillfredsställande anpassning härtill kunna
ernås genom att avdragsprocenten ändrades något, så att hänsyn därigenom
toges till förnyelsekostnaden för äldre anläggningar. Vid fastighetsöverlåtelse
borde dock i de fall, då säljaren bleve underkastad realisationsvinstbeskattning
respektive haft rätt att göra avdrag för realisationsförlust,
jämkning av restvärdet ske på motsvarande sätt som förbundet föreslagit
i fråga om byggnadernas restvärde.

Kammarrätten, överståthållaråmbetet samt länsstyrelsen i Malmöhus län
ha i tillämpliga delar hänvisat till sina yttranden angående avdrag för underhåll
och värdeminskning å byggnad.

Sveriges lantbruksförbund samt länsstyrelserna i Gotlands och Norrbottens
lån ha icke funnit bärande skäl föreligga för att tillämpa olika beräkningsgrunder
för anläggningskapitalet, beroende på om täckdikningen utförts
enligt plan av sakkunnig eller icke.

Sveriges lantbruksförbund och Svenska lantarbetsgivareföreningen ha
framhållit, att till täckdikningsanläggning jämväl borde hänföras täckta
avlopp från sådan anläggning.

I några yttranden har en årlig avskrivning med 2 procent
ansetts otillräcklig.

Hallands läns hushållningssällskap har sålunda framhållit, att en täckdikningsanläggning
borde vara helt avskriven efter 25 år. Gotlands och Kalmar
låns norra hushållningssällskap ha föreslagit en årlig avskrivning med
3 procent. Kronobergs låns hushållningssällskap har ansett, att avdragsprocenten
borde sättas olika allt efter materialets större eller mindre varaktighet,
förslagsvis 2 procent för rördikning och 4 procent för trädikning.

I vissa yttranden har framhållits, att ingångsvärde borde få
beräknas även för äldre täckdikningsanläggningar. Så
har skett i yttranden, avgivna av Stockholms och Blekinge läns hushållningssällskap.
Länsstyrelsen i Kronobergs lån har funnit starka skäl tala för en
uppmjukning av de föreslagna bestämmelserna. Svenska lantarbetsgivareföreningen
har anfört, att det icke vore mer än skäligt, att någon kompensation
bereddes jordbruket för de kostnader, som faktiskt nedlagts på jord -

126

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

brukets fastigheter i grundförbättringar i syfte att ernå lägre driftkostnader
och bättre produktion; därest ingångsvärde icke erhölles skulle detta
säkerligen åstadkomma stor irritation bland jordbrukarna och även skogsägarna.
Länsstyrelsen i Uppsala län samt Jönköpings, Västmanlands och
Jämtlands läns hushållningssällskap ävensom Sveriges lantbruksförbund
ha framhållit, att efter därom framlagd utredning skäligt ingångsvärde borde
medgivas.

Lantbruksstyrelsen har framhållit, att värdet av anläggning utförd med
rör efter år 1938 borde beaktas. Hallands läns hushållningssällskap har
ansett, att hänsyn borde tagas till anläggning som kunde styrkas vara utförd
under förslagsvis de tio senaste åren. Kronobergs låns hushållningssällskap
har funnit skäligt, att avskrivning medgåves för efter förslagsvis
år 1935 nedlagda och av deklaranten styrkta täckdikningskostnader, i den
mån dessa ej vid övergången finge anses amorterade enligt den procentsats,
som därefter skulle gälla. Skaraborgs läns hushållningssällskap har yttrat,
att ingångsvärde borde upptagas för anläggning utförd efter år 1938 enligt
vederbörligen upprättad plan. I de fall kostnaderna för sådana anläggningar
icke kunde styrkas, borde som ingångsvärde kunna fastställas ett visst värde
per hektar. Östergötlands och Älvsborgs läns norra hushållningssällskap ha
föreslagit, att ingångsvärde skulle beräknas för anläggning utförd enligt plan
under de tio senaste åren. Sistnämnda hushållningssällskap har jämväl
framhållit, att för de år dräneringen vid bestämmelsernas ikraftträdande
redan utnyttjats en amortering av 2 procent för år möjligen syntes böra
avräknas å anläggningskapitalet. Stiftsnämnden i Skara har givit uttryck åt
i huvudsak samma uppfattning. I

I vissa yttranden har framhållits att avdrag borde medgivas
även för vissa andra anläggningar än täckdikning sanläggningar.

Sveriges lantbruksförbund har betonat, att förslaget icke medgåve avskrivning
å anläggningskostnaderna för andra grundförbättringar än täckdikningsanläggningar,
såsom markvägar, skogsvägar, broar, vattenavledningar,
nyodlingar och sjösänkningar. I den mån kostnaderna för dylika
anläggningar täcktes av en varaktig värdeökning och anläggningarna med
vederbörligt underhåll hade en bestående användbarhet, borde avdrag för
anläggningskostnaderna givetvis icke förekomma. En dylik värdeökning och
bestående användbarhet förelåge emellertid i många fall icke, och i sådana
fall borde avdrag därför medgivas. Stockholms, Uppsala, Östergötlands,
Blekinge och Hallands läns hushållningssällskap samt Svenska lantarbetsgivareföreningen
ha yttrat, att grundförbättringar av förevarande slag borde
inräknas i avskrivningsunderlaget.

Sveriges lantbruksförbund har vidare framhållit, att de sakkunniga helt
bortsett från specialodlingar av mångårig beskaffenhet, nämligen frukt-,
bär- och plantkulturer, vilka ofta representerade betydande och efter sin
ålder varierande värden. Man borde beträffande dessa kulturer lämpligen

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

127

tillämpa ett avskrivningsförfarande av samma art som beträffande byggnader
och täckdikningsanläggningar. Skulle ett dylikt avskrivningsförfarande
icke kunna medgivas, borde jordbrukarna åtminstone erhålla rätt att
även i fortsättningen avdraga anläggningskostnaden för nya kulturer samt
ersättningskulturer vid tiden för deras anläggande. I fråga om mindre kulturer
syntes sistnämnda förfaringssätt i regel böra tillämpas. Stockholms,
Uppsala och Blekinge läns hushållningssällskap ha jämväl ansett, att kulturer
av förevarande slag borde beaktas vid fastställande av avskrivningsunderlaget.

Departementschefen.

Enligt gällande bestämmelser medgives avdrag för värdeminskning —
utom beträffande aktier, andelar, vissa rättigheter och liknande tillgångar
samt inventarier — endast i fråga om byggnader. Täckdikningsanläggningar,
vägar, fruktkulturer och liknande anläggningar äro att hänföra till fastighet
men kunna icke anses utgöra byggnad. Om behov av avskrivning å dylika
tillgångar i särskilda fall skulle anses vara för handen, är det en fråga, som
berör icke blott jordbruksfastighet utan även rörelse. Denna fråga bör därför
lösas i ett sammanhang för båda förvärvskällorna. Då jag icke är beredd
att utan ytterligare utredning taga ställning till berörda fråga, finner jag mig
icke nu kunna förorda, att avdrag för värdeminskning medgives beträffande
täckdikningsanläggning eller annan liknande anläggning, som icke är att
anse som byggnad.

E. Avdrag för överpris och merkostnad för inventarier och byggnader.

I anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen stadgas beträffande inventarier,
att om ett särskilt högt pris eller eljest en särskilt hög kostnad för
tillgång betingats därav, att den skolat utnyttjas för ett särskilt arbetstillfälle
eller för en konjunktur, som väntas bliva allenast tillfällig, eller av
annan liknande omständighet avdrag för sådant överpris eller sådan merkostnad,
i den mån motsvarande avdrag under beskattningsåret skett i räkenskaperna,
må göras vid inkomstberäkningen, även om värdet av tillgången
vid beskattningsårets slut ej nedgått till det efter avskrivningen återstående
beloppet.

Någon motsvarande bestämmelse beträffande byggnader finnes icke. I
praxis har emellertid liknande avdrag, med stöd av 20 § kommunalskattelagen,
medgivits i fråga om byggnader.

De sakkunniga.

Sedan redogörelse lämnats för förevarande frågas tidigare behandling
(betänkandet s. 178—182), ha de sakkunniga föreslagit att avdrag för överpris
och merkostnad skall medgivas beträffande jordbruksfastighet under
samma förutsättningar som i fråga om rörelse. Vad angår avdrag för över -

128 Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

pris och merkostnad för byggnad i jordbruket ha de sakkunniga härvid
anfört:

Vidkommande byggnader i jordbruk och skogsbruk förefinnes vid jämförelse
med byggnader i rörelse den skillnaden att jordbruksfastighet med tillhörande
byggnader försäljes betydligt oftare än byggnad i rörelse. Då någon
beskattning av realisationsvinst ej sker i det fall att fastighet ärvts eller
erhållits i gåva eller vid försäljning innehafts under minst 10 år, synes visserligen
den anförda skiljaktigheten böra föranleda till att strängare villkor
uppställas för medgivande av överprisavdrag för byggnad i jordbruksfastighet
än för byggnad i rörelse. Emellertid kommer enligt de sakkunnigas
förslag beträffande avdrag för värdeminskning å byggnad i jordbruk och
skogsbruk det taxeringsmässiga restvärdet att följa fastigheten, varigenom
garanti vinnes för att avskrivning icke sker med mer än 100 procent. Den
förut berörda skillnaden mellan byggnad i jordbruksfastighet och i rörelse
torde därför i praktiken icke bliva stor. Enligt de sakkunnigas mening bör
på grund härav överprisavdrag för byggnad i förvärvskällan jordbruksfastighet
medgivas under samma förutsättningar, som gälla för byggnad i rörelse.
Denna ståndpunkt torde vara sakligt motiverad bl. a. av den anledningen,
att om en ny byggnad uppföres under tid, då byggnadskostnaderna
äro särskilt höga, men fastigheten försäljes, då priserna äro mera normala,
kommer ofta den höga byggnadskostnaden ej att helt täckas av köpeskillingen.

De närmare omständigheter, under vilka rätt till överprisavdrag för byggnader
i jordbruk och skogsbruk kunna tänkas föreligga, kunna icke angivas.
Det torde få ankomma på praxis att taga ställning till dessa frågor under
hänsynstagande till omständigheterna i varje särskilt fall. Det må i detta
sammanhang blott framhållas att överprisavdrag lär kunna ifrågakomma
för såväl bostäder som övriga driftbyggnader.

Yttranden.

De sakkunnigas förslag beträffande avdrag för överpris och
merkostnader för inventarier och byggnader i förvärvskällan
jordbruksfastighet har berörts endast i två yttranden.

Länsstyrelsen i Jämtlands län har framhållit, att den rörelseidkare under
krigsåren, utan stöd i författning, medgivna rätten till avdrag för överpris
å byggnad numera torde sakna aktualitet. Motsvarande rätt vid anskaffning
av inventarier i rörelse förutsatte bokföringsskyldighet, enär motsvarande
avdrag skulle ha skett i räkenskaperna. En jordbrukare, som icke fölle under
lagen om jordbruksbokföring, kunde sålunda aldrig göra anspråk på
överprisavdrag.

Länsstyrelsen i Norrbottens län har anfört:

Grundprincipen härvidlag måste vara den, att kostnaderna för inköpet
eller uppförandet varit avsevärt högre än normalt. Vad som avses med normala
kostnader hava de sakkunniga givetvis icke kunnat närmare angiva.
Den osäkerhet, som råder om kommande stabilisering av penningvärdet samt
den olikhet vid inkomsttaxeringen, som genom förslagets genomförande
skulle komma att förefinnas mellan, å ena sidan, rörelseidkare och jordbrukare
samt, å andra sidan, övriga skattskyldiga, främst då ägare av annan
fastighet, anser länsstyrelsen vara av så avgörande betydelse, att förslaget i
denna del skäligen icke bör i detta sammanhang genomföras.

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

129

Departementschefen.

Jordbrukare, som taxeras enligt bokföringsmässiga grunder, bör äga rätt
till avdrag för överpris och merkostnad för inventarier under samma förutsättningar
som enligt anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen gälla
för rörelseidkare.

Såsom förut nämnts finnas icke särskilda bestämmelser om rätt till avdrag
för överpris och merkostnad för byggnad i rörelse, men i praxis har
dylikt avdrag ändock medgivits Hinder synes vid sådant förhållande icke
böra möta att bevilja dylikt avdrag även i fråga om jordbruksfastighet, då
jordbrukaren taxeras efter bokföringsmässiga grunder och avskrivning sker
å anskaffningskostnad. Förutsättningar för medgivande av dylikt avdrag
i sistnämnda förvärvskälla torde dock mera sällan föreligga. Då — såsom
de sakkunniga framhållit — jordbruksfastighet försäljes betydligt oftare än
rörelse och då restvärde enligt departementsförslaget icke skall åtfölja
fastigheten, bör stor återhållsamhet iakttagas i fråga om beviljande av
avdrag för överpris och merkostnad beträffande jordbruksfastighet.

F. Beskattningen vid benefikt fång.

De sakkunniga.

De sakkunniga ha i detta avsnitt behandlat frågan om och i vad mån genom
nedskrivning av varulager eller avskrivning å inventarier bildad dold
reserv skall vid överlåtelse av tillgångarna framtagas till beskattning. Därest
så skall ske uppstå särskilda problem vid benefik överlåtelse.

De sakkunniga ha till en början erinrat om de bestämmelser, som reglera
beskattningen av dold reserv vid köp, byte eller därmed jämförligt fång.
Då det gäller varor, upptages försäljningspriset som inkomst för säljaren och
han beskattas alltså för den dolda reserven. Köparen äger upptaga anskaffningskostnaden
som ingångsvärde. I fråga om inventarier skola aktiebolag
och annan juridisk person, som är berättigad till fri avskrivning, redovisa
försäljningspriset som inkomst och alltså beskattas för all vinst vid försäljningen1;
annan skattskyldig skall däremot beskattas endast för vad som
återbekommits av belopp, varmed värdeminskningsavdrag åtnjutits, såvida
icke förutsättningarna för realisationsvinstbeskattning föreligga, då jämväl
annan vinst beskattas. Jämväl beträffande inventarier beskattas alltså den
dolda reserven. Köparen äger även vid förvärv av inventarier upptaga anskaffningskostnaden
som ingångsvärde.

Vidare ha de sakkunniga framhållit, att det vid bedömande, i vad mån beskattning
skulle ske vid benefik överlåtelse av tillgångar, vore av intresse att
äga kännedom om i vilken omfattning skatteplikt förelåge för mottagaren,
därest denne sedermera avyttrade eller tillgodogjorde sig tillgången. Då
ingen inkomst borde undgå beskattning, kommc nämligen frågan om skattepliktens
omfattning för mottagaren att återverka på spörsmålet, huru be 1

Jfr not å s. 78.

{) Rihang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 191.

130

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

skattningen av överlåtaren borde ske. I förevarande hänseende syntes praxis
ha intagit den ståndpunkten att om skattskyldig, som genom benefikt fång
förvärvat tillgångar av här avsett slag, sedermera avyttrade desamma skattepliktig
intäkt uppkomme för honom, om avyttringen skedde yrkesmässigt.
Exempel härpå utgjorde sådana fall, då skattskyldig förvärvat tillgångarna
tillsammans med den näring, vari de nyttjats och vilken av den skattskyldige
fortsattes, eller då skattskyldig låtit tillgångarna ingå i annan av honom
bedriven näring. I fråga om inventarier i rörelse beskattades dock alltid belopp,
som motsvarade återbekomna värdeminskningsavdrag.

De sakkunniga ha erinrat om att bestämmelser saknades om huru dold
reserv i varulager och varufordringar i rörelse skulle behandlas i beskattningshänseende
vid benefik överlåtelse av dylik tillgång. Orsaken härtill torde
vara, att skattetvister i berörda avseende sällan förekomme, enär arvtagaren
(eller motsvarande skattskyldig) i allmänhet fortsatte rörelsen och
upptoge ingående värdet å tillgångarna till samma belopp som förutvarande
ägarens utgående värde; därmed övertoge arvtagaren skatteskulden för den
dolda reserven.

1 fråga om inventarier i rörelse funnes i punkt 3 b fjärde stycket av anvisningarna
till 29 § kommunalskattelagen bestämmelser för det fall, att inventarier
övergått till rörelse genom arv eller liknande fång. I sådant fall
skulle såsom anskaffningsvärde för tillgången anses dess allmänna saluvärde
vid tiden för övergången. Om tillgången i samband med förvärv av
den rörelse, vari den nyttjades, erhållits genom fång av nyssnämnda slag,
skulle dock, där ej särskilda omständigheter till annat föranledde, såsom
anskaffningsvärde för tillgången anses det belopp, som kvarstode i beskattningsavseende
oavskrivet för överlåtaren, försåvitt ej vid förvärv av rörelsen
på grund av arv eller testamente stämpelplikt beräknats efter lägre belopp.
I sistnämnda fall skulle det belopp, efter vilket stämpelplikt sålunda
beräknats, anses såsom anskaffningsvärde.

De sakkunniga ha uttalat, att överlåtelse genom benefikt fång av varulager,
varufordringar och inventarier i jordbruk torde förekomma i betydligt
större omfattning än överlåtelse av motsvarande tillgångar i rörelse.
Vid övergång till inkomstberäkning efter bokföringsmässiga grunder för
inkomst av jordbruksfastighet torde det därför vara nödvändigt att närmare
bestämma omfattningen av överlåtarens skattskyldighet vid dylik överlåtelse.

För att förhindra att dolda reserver i varulager och varufordringar undginge
beskattning vid benefika överlåtelser hade de sakkunniga funnit, att
en slutavräkning principiellt borde ske på samma sätt som då sådan tillgång
uttagits ur driften eller försålts tillsammans med denna. Såsom skäl
härför anförde de sakkunniga att, då utgifterna för att anskaffa eller frambringa
dessa tillgångar fått avdragas såsom omkostnad vid taxeringen,
driften borde gottgöras härför, då tillgångarna uttoges. Värderingen skulle
ske efter allmänna saluvärdet vid tiden för övergången. Om emellertid till -

Kungl. Maj. ts proposition nr 191.

131

gång överlätes till skattskyldig, som fortsatte jordbruksdriften eller som
läte tillgångarna ingå i annan av honom bedriven näring, skulle, såvida
icke särskilda omständigheter till annat föranledde, den av överlåtaren gjorda
värdesättningen godkännas. I följd härav skulle mottagaren tillämpa
samma värdesättning vid beräkning av tillgångarnas anskaffningsvärde.
Tillskiftades exempelvis vid upplösning av dödsbo tillgångarna någon, som
läte dem ingå i jordbruksdrift eller annan av honom bedriven näring, berodde
det sålunda på uppgörelse mellan dödsboet och vederbörande arvtagare
hur beskattningsfrågan skulle ordnas. Sådan uppgörelse kunde gå ut
på att dödsboet helt eller delvis framtoge en dold reserv till beskattning eller
att dold reserv med därå belöpande skatteskuld helt eller delvis övertoges
av arvtagaren. Tillskiftades åter tillgångarna någon, som ej hade för avsikt
att yrkesmässigt utnyttja dem, ålåge det dödsboet att vidkännas slutavräkning
efter tillgångarnas allmänna saluvärde vid tidpunkten för skiftet. Härigenom
uteslötes den möjlighet, som eljest skulle föreligga, att för undvikande
av beskattning av dold reserv låta tillgången övertagas av någon, som
ej skulle yrkesmässigt utnyttja densamma. Med tillämpning av den av de
sakkunniga föreslagna bestämmelsen kunde dold reserv i varulager följaktligen
icke undgå beskattning.

Allmänna saluvärdet skulle, såsom förut nämnts, anknytas till tidpunkten
för övergången, d. v. s. uttaget eller arvskiftet. Arvskiftet fastställde
definitivt de enskilda arvs- och testamentstagarnas lotter. Det borde framhållas,
att slutavräkning icke kunde företagas med utgångspunkt från det
värde, vartill varulagret skulle upptagas i bouppteckningen. Enligt förordningen
den 6 juni 1941 om arvsskatt och gåvoskatt skulle lös egendom,
varom här vore fråga, uppskattas till vad den kunde antagas ha betingat vid
en av boets avveckling föranledd, med tillbörlig omsorg skedd försäljning.
I allmänhet saknades emellertid möjlighet till kontroll, huruvida det i bouppteckningen
upptagna värdet å varulagret motsvarade dess verkliga värde.
En slutavräkning efter bouppteckningsvärdet vore för övrigt utesluten redan
av det skälet, att varulagret ofta underginge förändring i tiden mellan
bouppteckningsförrättningen och arvskiftet. Till grund för värdesättningen
skulle sålunda läggas kvantiteter och priser vid uttag eller skifte.

De sakkunniga ha föreslagit, att nyssnämnda regler beträffande benefik
överlåtelse av varulager och varufordringar i jordbruk skola äga motsvarande
tillämpning i fråga om rörelse.

De sakkunniga ha vidare förordat, att bestämmelserna i punkt 3 b fjärde
stycket av anvisningarna till 29 § kommunalskattelagen rörande benefik
överlåtelse av inventarier i rörelse skola äga motsvarande tillämpning beträffande
sådan överlåtelse av inventarier i jordbruk. Övergå sålunda jordbruksinventarier
genom arv eller liknande fång till ny ägare, som fortsätter
jordbruksdriften, skall den nye ägarens ingående värde överensstämma
med den förutvarande ägarens utgående värde, därest icke stämpelplild
beräknats efter lägre belopp; i sistnämnda fall skall det lägre beloppet upp

132

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

tagas såsom anskaffningsvärde. Överlåtas däremot inventarierna till annan
än jordbrukare eller rörelseidkare, skall avräkning ske efter tillgångens
allmänna saluvärde vid övergången.

I detta sammanhang ha de sakkunniga framhållit, att de sakkunnigas
tidigare omförmälda förslag, att all vinst vid försäljning av inventarier i
jordbruk skulle upptagas som inkomst av jordbruksfastighet, utgjorde en
nödvändig förutsättning för att de föreslagna reglerna rörande beskattning
vid benefik överlåtelse skulle kunna genomföras.

Slutligen ha de sakkunniga yttrat, att förslaget angående slutavräkning
kunde medföra, att dödsbo (eller motsvarande skattskyldig) komme att
beskattas för en betydligt högre inkomst än eljest skolat ske på grund av
att dold reserv i varulager framtagits till beskattning på en gång eller att
vinst vid försäljning av inventarier ökat nettointäkten. En sådan beskattning
kunde bliva betungande med hänsyn till skatteprogressionen. För att
såvitt möjligt undanröja olägenheterna av merbeskattningen ha de sakkunniga
föreslagit, att skattskyldig skall äga få nettointäkten för det år, som
slutavräkningen avser, fördelad å beskattningsåret och högst fem av de
närmast föregående åren. Fördelningen må dock icke ske å större antal år
än att å vart och ett av dem belöper ett belopp av minst 2 000 kronor.

Yttranden.

Förslaget rörande beskattning vid benefik t fång av dold reserv
i varulager, varufordringar och inventarier i
j ordbruk har berörts endast i ett mindre antal yttranden.

Beträffande beskattningen av dold reserv i varulager och varufordringar
har kammarrätten icke haft något att invända mot förslaget
i denna del.

Sveriges lantbruksförbund har uttalat, att genom de föreslagna reglerna
hade i stort sett skett en kodifiering av gällande praxis; ur såväl rättvisesynpunkt
som praktisk synpunkt vore förslaget ändamålsenligt.

Beträffande benefikt fång av inventarier har kammarrätten yttrat,
att intet vore att erinra mot de föreslagna bestämmelserna angående bestämmande
av anskaffningsvärde för mottagaren. Kammarrätten kunde
dock icke instämma i de sakkunnigas uttalande, att den lösning dessa föreslagit
beträffande beskattning av försäljningsvinster å inventarier utgjorde
en nödvändig förutsättning för att de föreslagna reglerna för beskattning
av tillgångar i samband med benefik överlåtelse skulle kunna genomföras.
I analogi med vad kammarrätten föreslagit beträffande rätt för skattskyldig,
som sålde inköpta inventarier, att förebringa utredning om att beskattningsbar
försäljningsvinst därvid icke förelåge, borde jordbrukare,
som genom onerös eller benefik rättshandling till annan överläte inventarium
— oavsett om han mottagit inventariet genom onemst eller benefikt

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

133

fång — • erhålla rätt att förebringa utredning om att skattepliktig vinst icke
uppkommit. I annat fall presumerades sådan vinst föreligga.

Sveriges lantbiuksförbund har ifrågasatt upphävande av den spärregel i
anvisningarna till 29 § punkt 3 b sista stycket kommunalskattelagen, enligt
vilken för visst fall såsom anskaffningsvärde skulle anses det belopp,
efter vilket stämpelplikt beräknats. Förbundet har vidare anfört:

1936 års skattekommitté har ansett att den sistnämnda regeln, att stämpelpliktiga
beloppet skall anses som anskaffningsvärde under de förutsättningar,
.som lämnats i ovan berörda författningsrum, är uttryck för en i
och för sig riktig huvudprincip om det allmänna saluvärdet såsom anskaffningsvärde.
Förbundet anser sig icke övertygat av detta kategoriska påstående,
som ju förutsätter att reciprocitet icke skall föreligga mellan arvlåtare
och arvtagare i detta avseende. Arvlåtaren erhåller ju icke avdrag
för skillnaden mellan sitt taxering,smässiga restvärde och ett lägre allmänt
saluvärde. Vid avskrivning av inventarier och därmed jämförliga tillgångar
syftar man ju till en fördelning av kostnaderna över användningstiden och
icke till att vid varje tillfälle restvärdet överensstämmer med det allmänna
saluvärdet. Det bör påpekas, att om det stämpelpliktiga beloppet är högre
än arvlåtarens restvärde, en motsvarande höjning av anskaffning,svärdetavskrivningsunderlaget
upp till allmänna saluvärdet, d. v. s. stämpelpliktiga
beloppet, icke verkställes.

Förbundet vill därför ifrågasätta om icke denna spärr bör borttagas ur
lagstiftningen. För jordbruket och skogsbruket är denna angelägenhet av
ännu .större betydelse än för andra förvärvskällor beroende på bl. a. den
omständigheten att näringsverksamheten här oftare går i arv och gåva och
inte minst därpå, att med de låga avskrivningsprocenter, som torde komma
att gälla för jordbruket och skogsbruket, arvlåtarens taxeringsmässiga restvärde
oftast kommer att överstiga det stämpelpliktiga beloppet. Jordbrukets
och skogsbrukets inventariebestånd har ett lägre andrahandsvärde än
rörelses inventariebestånd.

Mot förslaget rörande fördelning av intäkt, som uppkommit i
samband med slutavräkning vid överlåtelse avvarulager
eller inventarier, ha riktats erinringar i vissa yttranden.

Länsstyrelsen i Östergötlands län har sålunda uttalat, att de enligt förslaget
medgivna vittgående möjligheterna att skapa dolda reserver säkerligen
komme att ofta nog utnyttjas på ett sätt som direkt motverkade den
jämnhet i beskattningen år från år, vilken de sakkunniga med rätta betecknat
som eftersträvansvärd. Att under sådana förhållanden ytterligare
premiera vissa skattskyldigas åtgärder för uppskjutande av beskattning genom
att införa skattelättnader i förhållande till andra skattskyldiga syntes
icke riktigt. Om likväl någon eftergift i nu förevarande avseende ansåges
ofrånkomlig, torde en uppdelning på två år vara till fyllest.

Länsstyrelsen i Gotlands län har yttrat, att vad de sakkunniga anfört som
motivering till förslaget i stort sett gällde även rörelseidkarna. Möjligen
vore det skäligt alt bland övergångsbestämmelserna intaga en regel av innehåll,
svarande mot det av de sakkunniga föreslagna tillägget, alt gälla under
en övergångstid av exempelvis 10 år.

134

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

Länsstyrelsen i Örebro län har anfört:

Det skulle sannolikt för en skattskyldig, som bleve föremål exempelvis
för realisationsvinstbeskattning med högt belopp, framstå såsom orättvist
att icke äga möjlighet att på något sätt fördela denna vinst på flera år,
medan däremot en dylik rätt skulle föreligga för en skattskyldig, som genom
en rimligare lagervärdering själv kunnat medverka till en utjämning
av sina taxeringar. Det föreslagna stadgandet synes icke ägnat att framskapa
något större återhållsamhet hos de skattskyldiga, när det gäller lagernedskrivningar.
Utan förefintligheten av ett sådant stadgande kan däremot
tänkas att en dylik återhållsamhet så småningom kommer att växa
fram. Bestämmelsen skulle dessutom komma att vålla skattemyndigheterna
icke ringa besvär. Därest densamma trots allt anses böra bibehållas, synes
det i varje fall länsstyrelsen önskvärt, att den föreslagna spärren höjes från
2 000 kronor till 3 000 kronor.

Kammarrätten har avstyrkt förslaget i förevarande del. Kammarrätten
har härvid uttalat, att om genom eftertaxering till tidigare beskattningsår
överfördes vinst, som bokföringsmä&sigt sett tillhörde senare beskattningsår,
avsteg härigenom gjorts från principen om varje beskattningsår såsom
något för sig avslutat. Kammarrätten ansåge det visserligen i hög grad
eftersträvansvärt att undvika tvära kastningar i fråga om den skattepliktiga
inkomsten och därmed i skatteprogressionen men ville samtidigt framhålla
önskvärdheten av att detta spörsmål icke löstes separat för en enda
förvärvskälla utan för samtliga förvärvskällor i gemen. Konsekvensen torde
även fordra, att en vid avveckling konstaterad förlust finge på något sätt
avräknas vid taxering för annat beskattningsår än det, då den bokföringsmässigt
konstaterats. Om och i den mån en lindring i beskattningen påkallades
av omständigheter, som föranlett de sakkunnigas förslag i denna
del, syntes annan lösning av frågan böra eftersträvas.

Beträffande beskattning vid benefik överlåtelse av varulager
och varufordringar i rörelse har Sveriges köpmannaförbund
uttalat, att det vore önskvärt att klarhet skapades på denna punkt. Det
vore en normal företeelse, att en rörelseidkare av åldersskäl överläte sin
rörelse till exempelvis en son enligt bokförda värden. Det vore uppenbarligen
riktigt, att faderns utgående lagervärde upptoges som ingående värde hos
sonen, vilket även gällde inventarierna. Den av de sakkunniga berörda olägenheten,
att skatteprogressionen kunde medföra, att taxeringen bleve betungande,
då slutavräkning verkställdes i ett dödsbo, gällde i lika hög grad
rörelse som jordbruk. En förutsättning för att de föreslagna bestämmelserna
skulle kunna införas vore därför enligt förbundets mening, att möjligheten
att uppdela den uppkomna intäkten på flera år infördes jämväl beträffande
rörelse.

Kommers kollegium har anfört:

Skattepliktig intäkt uppkommer för skattskyldig, som annorledes än genom
köp, byte eller därmed jämförligt fång förvärvat tillgångar, avsedda
för omsättning eller förbrukning, och sedermera avyttrar eller tillgodogör

135

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

sig desamma, då tillgångarna utnyttjas yrkesmässigt. De nu föreslagna
bestämmelserna om slutavräkning m. m. vid benefik överlåtelse komma därför
att få betydelse i de fall, då ifrågavarande rörelsetillgångar överlåtas till
någon, som icke utnyttjar dem yrkesmässigt. Dylika fall torde emellertid
vara jämförelsevis sällan förekommande. Kollegium, som i och för sig icke
har något att erinra mot ifrågavarande bestämmelser, finner det fördenskull
tveksamt, om de föreslagna bestämmelserna beträffande vissa tillgångar i
jordbruk böra införas även beträffande dylika tillgångar i rörelse.

Departementschefen.

Det torde icke vara vanligt att varulager, varufordringar eller inventarier
i rörelse eller jordbruk överlåtas till någon, som icke är rörelseidkare eller
jordbrukare. Frågan om beskattning av dold reserv i de berörda fallen synes
därför icke äga större praktisk betydelse. Däremot är frågan av stor principiell
vikt därigenom, att den berör det mera omfattande spörsmålet om
inkomstbeskattningen av avkastning, som överlåtes genom benefikt fång.
Till detta större frågekomplex är jag icke beredd att utan närmare utredning
taga ställning- Den mera begränsade fråga, som de sakkunniga tagit upp,
bör med hänsyn härtill icke lösas nu utan i ett större sammanhang.

G. Grunder för beräkning av intäkt av skogsbruk.

Redogörelse har tidigare lämnats för gällande bestämmelser rörande be
räkning av intäkt av skogsbruk (s. 36 f.). Enligt dessa grundas inkomstberäkningen
för skogsbruk på den principen, att som inkomst för skogsägare
bör beskattas värdet av skogens tillväxt under den tid, han innehaft
fasligheten; tillväxten anses nämligen utgöra avkastning för skogsägaren.
Säljer denne skog utöver tillväxten efter förvärvet av fastigheten, anses
han ha realiserat en del av sitt skogskapital, och vad som flyter in vid
denna realisation är skattefritt, såvida icke reglerna om realisationsvinstbeskattning
äro tillämpliga. Realisation av skogskapital föreligger, då genom
avverkning av skog eller dess avyttring utan samband med avyttring
av marken det återstående virkesförrådet eller värdet nedgått under ägarens
ingående virkesförråd, respektive ingångsvärde eller då skogen avyttrats i
samband med avyttring av marken. Intäkt genom realisation av skogskapital
undantages från beskattning därigenom, att avdrag medgives för det
realiserade skogskapitalet. Avdraget kan efter den skattskyldiges val beräknas
efter tre olika metoder. De olika metoderna äro förrådsmetoden, värdemetoden
och schablonmetoden. Förrådsmetoden och värdemetoden kunna
användas både vid avyttring av skog under ägarens innehav av fastigheten
och vid försäljning av själva fastigheten; schablonmetoden kan däremot tilllämpas
endast i det senare fallet.

Vid förrådsmetoden får avdrag åtnjutas, då skog avyttrats under ägarens
innehav av fastigheten, med så stor del av ingångsvärdet, som belöper på

136

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

minskningen av ägarens ingående virkesförråd, och, då skog avyttrats i
samband med avyttring av marken, med den del av köpeskillingen för
skogen, som belöper på ägarens ingående virkesförråd.

Vid värdemetoden får avdrag ske, då skog avyttrats under ägarens innehav
av fastigheten, med det belopp, varmed skogens återstående värde understiger
ägarens ingångsvärde, och, då skog avyttrats i samband med avyttring
av marken, med ägarens ingångsvärde.

Vid schablonmetoden äger den skattskyldige åtnjuta avdrag med ett belopp,
motsvarande värdet av fyra gånger den normala virkesavkastningen
av marken.

Vissa begränsningar äro föreskrivna för utnyttjande av avdrag för uttag
av skogskapital. Under innehavet får avdrag enligt värdemetoden icke ske
med högre belopp än bruttointäkten för skogen. Vid avyttring av skog i samband
med avyttring av marken får icke enligt någondera av de tre metoderna
avdrag ske med högre belopp än den å skogen belöpande köpeskillingens
belopp.

De sakkunniga.

Efter en redogörelse för kommunalskatteberedningens förslag till inkomstbeskattning
av skogsbruk (betänkandet s. 193—197) ha de sakkunniga
uttalat att, om man för skogsbruket skulle kunna genomföra en inkomstbeskattning
efter bokföringsmässiga grunder, ur såväl principiella
som praktiska synpunkter fördelar torde vinnas, om bestämmelserna liksom
för det egentliga jordbruket så nära som möjligt anknöte till vad som gällde
i fråga om inkomst av rörelse. De sakkunniga hade övervägt ett förslag,
enligt vilket skogs lagervärdet skulle få tämligen fritt bestämmas av skogsägaren
själv.

De sakkunniga ha därefter redogjort för sitt förslag till inkomstbeskattning
av skogsbruket efter bokföringsmässiga grunder. I korthet innebär förslaget
följande.

Som lagervärde upptages värdet vid årets början och slut av lager av
skogsprodukter och växande skog. Den växande skogens ingående lagervärde
utgör vid köp, byte eller därmed jämförligt fång den del av köpeskillingen,
som belöper på skogen, samt vid arv eller annat benefikt fång det taxerade
skogsvärdet vid senaste allmänna fastighetstaxering. Det ingående
skogslagervärdet bestämmes alltså efter samma regler, som nu gälla för
skogens ingångsvärde. Har avdrag åtnjutits i detta värde eller för minskning
i det ingående virkesförrådet, är det ingående skogslagervärdet lika med det
för ägaren gällande ingångsvärdet. Vid årets slut bestämmes det utgående
skogslagervärdet av skogsägaren med hänsyn icke blott till förändringarna
i värde genom avverkning och tillväxt utan även till behovet av jämkningar
uppåt eller nedåt för att ernå inkomstutjämning.

För atl förhindra att skogslagervärdet nedskrives för lågt gäller ett lägsta
värde för nedskrivningen (spärrvärde). Detta ligger 20 procent under ingångsvärdet.

137

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

Då onormalt stora skogsuttag göras eller då genom eldsvåda eller annan
omständighet större minskning av skogskapitalet äger rum, äger den skattskyldige
i visst fall nedskriva skogslagervärdet lägre än till det nyssnämnda
spärrvärdet. Kan han sålunda visa att det taxerade skogsvärdet bör nedsättas
med mera än 20 procent, får spärrvärdet nedsättas med samma procenttal
av ingångsvärdet.

Ägaren har vidare möjlighet att uppskriva skogslagervärdet med hänsyn
till tillväxt eller annan värdeökning. Någon annan begränsning i fråga om
uppskrivningen bör icke gälla än att värdet icke får sättas högre än skogens
verkliga värde.

Den slutliga beskattningen av skogsinkomsten under ägotiden sker först
vid fastighetens övergång till annan ägare. Avräkning äger då rum i anslutning
till det utgående skogslagervärde, som skall vara ingångsvärde för den
nye ägaren. Vid fastighets försäljning skall skogens köpeskilling utgöra det
värde, till vilket avräkning sker. Vid benefilta fång äger avräkning rum i
förhållande till det taxerade skogsvärdet. Då vid slutavräkningen kan inträffa,
att en stor samlad skogsinkomst tages till beskattning, bör denna
kunna fördelas på ett flertal år.

Då skogen utgör icke blott varulager utan även produktionsmedel, bör vid
beskattning i samband med försäljning av fastigheten hänsyn tagas till penningvärdets
förändring på så sätt, att ingångsvärdet omräknas till det penningvärde,
som gäller under överlåtelseåret.

För att göra övergången till det nya systemet så enkel söm möjligt skall
ingångsvärdet utgöra taxeringsvärdet för skogen vid senaste allmänna fastighetstaxering
eller »det för ägaren gällande ingångsvärdet», om detta är
högre och ägaren väljer detsamma.

Särskilt med tanke på de svårigheter för bondeskogsbrukets utövare, som
tillämpningen av det nyss återgivna förslaget kan erbjuda, ha de sakkunniga
i samband med förslaget om jordbrukets beskattning efter bokföringsmässiga
grunder icke velat utsträcka sistnämnda förslag att avse jämväl
växande skog. De sakkunniga ha dock ansett, att efter en tids förtrogenhet
med de föreslagna grunderna för jordbrukets beskattning och med erfarenhet
av huru dessa komma att verka även skogsbrukets beskattning principiellt
borde samordnas med jordbrukets och de nyss framlagda synpunkterna
i fråga om inkomstbeskattning av skog övervägas.

Då enligt de sakkunnigas förslag växande skog icke hänföres till varulager
i skogsbruk, skall dit hänföras endast avverkade skogsprodukter. Vad
de sakkunniga tidigare föreslagit skola gälla beträffande lager, fordringar
och skulder i jordbruk skall äga motsvarande tillämpning i fråga om lager,
fordringar och skulder i skogsbruk. Såvitt angår fordringar pa grund
av upplåtelse av avverkningsrätt till skog mot betalning, som skall erläggas
under flera år, ha dock föreslagits särskilda regler. De sakkunniga ha uttalat,
att den, som ingått avtal om upplåtelse av avverkningsrätt till skog, icke fullgjort
någon prestation i och med avtalets upprättande. Ur denna synpunkt
syntes upplåtelse av avverkningsrätt till skog kunna jämställas med leverans -

138

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

kontrakt å varor i rörelse. Ett sådant leveranskontrakt redovisades i allmänhet
icke i den skattskyldiges bokföring eller vid inkomsttaxeringen,
förrän varan levererats och säljaren således fullgjort sin prestation. I följd
härav skulle beträffande kontrakt om upplåtelse av avverkningsrätt köpeskillingen
upptagas såsom inkomst, i den mån avverkning skedde. Då det
emellertid skulle möta svårigheter för skogsägaren att bedöma, huru mycket
som vid en viss tidpunkt avverkats, och då i regel likvid för avverkningsrätt
torde erläggas i nära anslutning till avverkning, hade de sakkunniga
funnit att ur praktisk synpunkt skogsägaren borde äga rätt att upptaga
köpeskillingen såsom inkomst först i den mån den blivit tillgänglig för lyftning.
Han behövde sålunda icke såsom utestående fordran upptaga någon
del av den avtalade köpeskillingen.

Yttranden.

De sakkunnigas förslag beträffande inkomstbeskattning av
skogsbruk har upptagits till behandling endast i ett mindre antal yttranden.
I flertalet av dessa har uttalats, att nämnda beskattning borde ske
enligt bokföringsmässiga grunder, men delade meningar ha rått om huruvida
frågan om en sådan beskattning borde genomföras i samband med de
sakkunnigas förslag i övrigt eller först senare.

Länsstyrelsen i Gotlands län har i likhet med de sakkunniga funnit, att
frågan om beskattning av växande skog efter bokföringsmässiga grunder
borde upptagas till förnyad prövning, sedan bokföringsmässig inkomstberäkning
införts beträffande jordbruket och erfarenhet om dess verkningar
vunnits. Sveriges lantbruksförbnnd, som givit uttryck åt samma uppfattning,
har framhållit, att en överarbetning av nuvarande bestämmelser vore
nödvändig bl. a. på grund av det förhållandet, att dessa vore så komplicerade,
att de skattskyldiga knappast kunde tillgodogöra sig i lag fastställd
avdragsrätt. Det förekomme också, att taxeringsmyndigheterna icke beaktade
det långtgående Inkomstbegreppet för skogsbruket framför allt vid
avyttring av den växande skogen i samband med avyttring av marken.

Västmanlands läns hushållningssällskap har ansett det vara önskvärt,
att frågan om skogsbrukets beskattning utan dröjsmål upptoges till förnyat
övervägande. En sådan lösning borde därvid eftersträvas, att skogsbrukets
beskattning i huvudsak komme att ske efter samma grunder som
jordbrukets. Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund, som framhållit
i huvudsak samma synpunkter, har uttalat, att en redovisning enligt bokföringsmässiga
grunder skulle vara ägnad att leda till ett bättre resultat och
till en icke minst ur de skattskyldigas synpunkt önskvärd jämnare fördelning
av inkomsterna av skogsbruk.

Svenska lantarbetareförbundet har ansett, alt förslag till ändring av taxeringen
av skogsbruk bort framläggas samtidigt med förslaget om ändrade
grunder för beskattning av jordbruket. Länsstyrelsen i Uppsala lån har funnit
det vara synnerligen önskvärt, att förslag framlades att till lager skulle
hänföras växande skog. överståthållarämbetet har funnit starka skäl tala

139

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

dels för att även den växande skogen hänfördes till varulager i enlighet
med det av de sakkunniga därutinnan skisserade förslaget, dels ock för
att denna reform genomfördes samtidigt med förslaget om att det egentliga
jordbruket skulle beskattas efter bokföringsmässiga grunder. De sakkunnigas
betänkligheter mot att framlägga förslag rörande skogsbeskattningen
förefölle överdrivna. Förslagets genomförande skulle otvivelaktigt leda till
en förenklad inkomstberäkning och en jämnare beskattning. Gällande bestämmelser
för beräkning av värdeminskning genom avverkning eller avyttring
av skog vore så invecklade, att framför allt utövarna av de mindre
skogsbruken icke kunde bemästra dem och därför ofta ginge miste om sin
avdragsrätt.

Länsstyrelsen i Västerbottens län, som ansett de sakkunnigas förslag
otillfredsställande, har anfört:

Skogen får väl principiellt jämställas med annan gröda, ehuru med cirka
100 gånger så lång omloppstid och av praktiska skäl skördad med långa
mellanrum. Att då"på en gång beskatta denna avkastning måste ju principiellt
ur rättvisesynpunkt anses mindre tillfredsställande. Det har ju sedan
lång tid varit tillåtet att deklarera inkomst av jordbruk enligt bokföringsmässiga
grunder, varav många för övrigt begagnat sig, och jordbruksbokföringen
är så pass prövad, att en ytterligare prövning därav knappast synes
kunna förebäras som giltigt skäl för uppskov med en slutgiltig lösning
av skogsbeskattningsfrågan. Åtminstone borde de skogsägare, som så önska,
lämnas tillfälle att deklarera årlig avkastning av skogen enligt bokföringsmässiga
grunder. Visserligen uppstår, särskilt vid övergången, en del problem
att bemästra, men svårigheterna därmed förefalla vara överdimensionerade.

I de anförda skälen för och emot beskattning av skogens årliga avkastning
enligt bokföringsmässiga grunder hava de sakkunniga bl. a. åberopat
sig på ett av kommunalskatteberedningen på sin tid avgivet betänkande.
Beredningen hade däri ansett sig ej kunna förorda ett sådant beskattningssystem
främst av de skälen, att all värdestegring av skogen då
bleve beskattad samt med hänsyn till svårigheten att fastställa ingångsvärdet
vid övergången.

De sakkunniga synes hava intagit samma ställning till dessa problem.

Någon bärande motivering för undantagande av skogen från beskattning
av värdestegringsvinst har vare sig beredningen eller de sakkunniga
framlagt. Visserligen kan värdestegringen å fastigheter, som av ägaren
innehafts mer än 10 år, ej beskattas, men detta är ju en följd av att bestämmelserna
om beskattningen av realisationsvinst begränsats på sådant
sätt och ej därav, att beskattning av inkomst genom värdestegring i princip
är felaktig. Dessutom är beskattningen av skog ej begränsad på samma
sätt, varigenom dess beskaffenhet av vara är särskilt markerad. Skogens
värde är som fallet beträffande andra nödvändighetsvaror starkt beroende
av tillgång och efterfrågan. Fn beskattning av värdestegringen i den mån
den beror därpå, torde vara fullt riktig. I den mån värdestegringen av skogen
beror på förändrat penningvärde, kan möjligen råda delade meningar,
ehuru det är svårt att inse det berättigade i alt därför just undantaga värdestegringen
av skog från beskattning.

Sveriges skogsägareförbund har hävdat, att ett införande av den växande
skogen som varulager vid skogsbrukets beskattning efter bokföringsmäs -

140

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

siga grunder mötte så stora svårigheter ur skogsvärderingssynpunkt, att
en åtgärd av denna art knappast vore genomförbar. Felkällorna bleve så
stora bl. a. beträffande beräknandet av tillväxtens storlek, att beskattningsmetoden
snabbt kunde leda till rena orimligheter. Förbundet måste därför
i princip inlägga en gensaga mot de sakkunnigas uttalanden i denna del.

Departementschefen.

I likhet med de sakkunniga anser jag, att förslaget rörande taxering av
intäkt av växande skog efter bokföringsmässiga grunder bör övervägas
först sedan förslaget om taxering av intäkt av jordbruk enligt dylika grunder
genomförts och varit i tillämpning någon tid.

Vad angår lager av avverkade skogsprodukter samt fordringar och skulder,
hänförliga till skogsbruk, böra vid taxering enligt bokföringsmässiga
grunder samma regler gälla som tidigare förordats skola tillämpas i motsvarande
hänseenden beträffande jordbruk. I fråga om fordringar i anledning
av upplåtelse av rätt till avverkning av skog bör dock — såsom de
sakkunniga föreslagit — skogsägaren ha rätt att upptaga likvid för avverkningsrätten
såsom inkomst först i den män den blivit tillgänglig för lyftning;
någon utestående fordran å sådan likvid behöver således icke upptagas.

H. Bokföringsskyldighet för vissa jordbrukare.

De sal< kunniga.

De sakkunniga ha till en början lämnat redogörele för den tidigare behandlingen
av frågan om bokföringsskyldighet för vissa jordbrukare (betänkandet
s. 207—213).

De sakkunniga ha därefter uttalat, att det nuvarande deklarationsförfarandet
i tråga om jordbruk och skogsbruk förutsatte, att räkenskaper fördes
eller att anteckningar verkställdes rörande jordbruksdriftens intäkter och
utgifter samt tillgångar och skulder. Utan räkenskaper eller anteckningar
torde en riktig deklaration i regel icke kunna avgivas. Man hade emellertid
anledning antaga, att i många fall jordbruksdeklarationen icke grundade
sig å räkenskaper eller anteckningar. Då enligt de sakkunnigas försteg inkomst
av jordbruksfastighet skulle taxeras efter bokföringsmässiga grunder,
vore det givetvis i hög grad angeläget, att bokföring eller noggranna
anteckningar verkställdes rörande jordbruksdriften.

Vid tillkomsten av gällande bokföringslag hade såsom skäl för att jordbruket
icke kunde åläggas bokföringsskyldighet anförts, att de synpunkter,
som låge till grund för stadgandena om den allmänna handelsbokföringen,
icke utan vidare ägde tillämpning å jordbrukare. Härmed torde ha
åsyftats, att bokföringen för rörelseidkare i första hand avsåges som skydd
åt näringsidkarens borgenärer.

Beträffande de stora jordbruken förelåge i fråga om driftens utövning
och omfattning principiellt icke någon skillnad i jämförelse med rörelse.
Vid dessa jordbruk, vilkas omsättning kunde uppgå till betydande belopp,

141

Kungl. Mnj:ts proposition nr 191.

vore jordbrukaren ofta hänvisad att för jordbruksdriften anlita handelskredit
i stor utsträckning. I jordbruket vore vidare nedlagt betydande kapital.
De skäl, som främst motiverade bokföringsskyldighet för rörelseidkare,
nämligen hänsyn till kreditintressena, gjorde sig även gällande i fråga
om dessa jordbruk.

Sedan sekelskiftet hade jordbruket befunnit sig i en ständig utveckling.
Driftsekonomiska synpunkter hade alltmera lagts på jordbruksnäringen.
Denna näringsgren hade en sådan omfattning och en sådan betydelse för
landet, att åtgärder från det allmännas sida borde vidtagas för att åstadkomma
ordnade räkenskaper vid åtminstone de stora jordbruken. Under
senare år hade statsmakterna haft att taga ställning till förslag om prisreglerande
åtgärder för jordbruket. Då i framtiden ställning skulle tagas till
denna fråga vore det av vikt, att en utredning till grund härför i så stor utsträckning
som möjligt kunde baseras på ordnade räkenskaper över jordbruket.
Det borde även framhållas, att vissa för jordbrukets framtida gestaltning
synnerligen betydelsefulla frågor påkallade sin lösning och att det
därvid säkerligen vore av värde att ha tillgång till de uppgifter angående
jordbruksnäringen, som ordnade räkenskaper kunde giva.

För jordbrukaren själv vore bokföring till uppenbart gagn, bland annat
av det skälet, att den gåve jordbrukaren bättre översikt och kontroll över
jordbrukets ekonomi samt möjlighet att bedöma olika driftgrenars lönsamhet.
Jordbrukaren hade sålunda en påtaglig nytta av att föra sina räkenskaper
med ordning och reda.

Bokföring vore slutligen önskvärd såsom underlag för taxering av jordbruksinkomst.
Här åsyftades icke blott den skattekontroll, som måste utövas,
utan även det förhållandet att jordbrukarna genom att framlägga
riktiga räkenskaper kunde styrka sina påståenden i skattetvister.

I fråga om bokföringsskyldighetens omfattning borde större krav icke
ställas på jordbrukarna än på rörelseidkarna. För de senare utgjorde minimifordringarna
att dagbok samt inventariebok med inventarium och balansräkning
fördes. Skyldighet att föra en bokföring av minst denna omfattning
borde kunna föreskrivas för större och medelstora jordbruk. För
de större jordbruken borde ytterligare böcker föras. Motsvarande skyldighet
vore föreskriven i fråga om rörelse.

De sakkunniga ha övervägt olika sätt att bestämma gränsen mellan bokföringsskyldiga
och icke bokföringsskyldiga jordbrukare. Därvid har avvisats
tanken på att låta storleken av omsättningen eller nettointäkten, antalet
anställda eller fastighetens areal vara avgörande för om bokföringsskyldighet
skall föreligga eller ej. Omsättningen, nettointäkten och antalet
anställda ha nämligen ansetts vara alltför variabla faktorer för att kunna
läggas till grund i förevarande hänseende. Vad angår arealen ha de sakkunniga
yttrat, att denna visserligen vore klarare bestämd än de förut
nämnda faktorerna men alt med hänsyn till arealens fördelning på olika
ägoslag och dessas varierande värden för skilda egendomar en gränsdragning
med ledning av arealen likväl icke vore rättvisande.

142

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

De sakkunniga ha stannat för att föreslå att fastighetens taxeringsvärde
tjänar såsom grund för att avgöra om bokföringsskyldighet skall föreligga
eller ej. Därvid ha de sakkunniga uttalat, att mot fastighetens taxeringsvärde
som grund för bokföringsskyldigheten visserligen kunde invändas
att icke heller detta värde vore konstant. Det fastställdes vart femte år och
samma jordegendom kunde under oförändrade brukningsförhållanden åsättas
olika värden, beroende på bl. a. penningvärdets förändringar. För taxeringsvärdet
som grund talade dock den omständigheten, att det med ledning
av detta värde bleve enkelt att konstatera, när bokföringsplikt förelåge.
Ett taxeringsvärde vore ett uttryck för jordbrukets storleksgrad och
utgjorde därigenom ett gott underlag för att bedöma, huruvida sådana förhållanden
förelåge, att för ökad kontroll av intäkter och utgifter bokföringsplikt
borde föreskrivas. Den nyss framhållna olägenheten att taxeringsvärdet
kunde ändras vore möjlig att undgå genom en bestämmelse om att bokföringsskyldigheten,
när den en gång inträtt, borde fortbestå, även om konjunkturförhållanden
eller andra omständigheter föranledde en mindre reducering
av fastighetens värde.

Då taxeringsvärdet sålunda borde vara avgörande för om bokföringsskyldighet
skulle föreligga eller ej, borde emellertid detta värde reduceras med
förekommande tomt- och industrivärde. Sistnämnda värde representerade
nämligen icke någon kapitaltillgång, som tillförde vinst i annat fall än då
fastigheten avyttrades. De sakkunniga ansåge, att bokföringsskyldighet
borde inträda då taxeringsvärdet (jordbruks- och skogsvärdet) uppginge
till 60 000 kronor. Huru många jordbruksfastigheter, som härvid komme
att inordnas under bokföringsplikten, kunde icke beräknas. Antalet jordbruksfastigheter
i riket med taxeringsvärde över 60 000 kronor (tomt- och
industrivärde inbegripet) utgjorde emellertid enligt 1944 års taxering 12 854.

I övrigt äro de föreslagna reglerna rörande bokföringsskyldighet i jordbruket
i stort sett av samma innehåll som stadgandena i 1929 års bokföringslag.
I huvudsak innebär förslaget följande.

Aktiebolag, i handelsregistret införda bolag och ekonomiska föreningar,
vilka äga eller bruka jordbruksfastighet, äro bokföringsskyldiga oavsett
taxeringsvärdets storlek. Om jordbruk är utarrenderat inträder bokföringsskyldighet
för arrendatorn.

Bokföringsskyldighet inträder eller upphör räkenskapsåret efter det kalenderår,
varunder jordbruksfastigheten enligt beskattningsnämndernas
beslut åsatts taxeringsvärde av den storlek förut sagts. Ändras taxeringsvärdet
genom besvär över fastighetsprövningsnämndens eller länsprövningsnämndens
beslut, inträder därav föranledd ändring i bokföringsskyldigheten
med ingången av det räkenskapsår, som börjar sex månader efter det
utslag angående fastighetstaxeringen meddelats.

Därest bokföringsskyldighet inträtt, fortbestår denna såvida icke taxeringsvärdet
nedgår med mera än en femtedel.

Jordbruksbokföringen skall ,ske i överensstämmelse med allmänna bokföringsgrunder
samt med iakttaganae av vad i jordbruksbokföring allmänt
brukas och kan anses som god sed.

143

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

De böcker, som alltid skola föras, äro dagbok och inventariebok med inventarium
och balansräkning.

I dagboken skola kontanta intäkter och utgifter normalt införas dagligen
post för post. Produkter, som använts i den bokföringsskyldiges hushåll
eller som utgått till driftpersonal och undantagstagare, skola antecknas i
dagboken senast vid slutet av varje vecka eller, då förhållandena därtill
föranleda, vid varje månads slut. Vad som av jordbrukets produkter åtgått
för underhåll samt ny-, till- och ombyggnad å fastigheten eller som använts
å annan fastighet eller i rörelse, som äges av den bokföringsskyldige,
skall införas i dagboken vid uttaget.

Inventariet skall enligt de sakkunnigas förslag upptaga samtliga tillgångar
och skulder, vare sig de ingå i jordbruksdriften eller ej. Tillgångarna
få icke upptagas över sina verkliga värden. Tillgångar för stadigvarande
bruk få dock upptagas till anskaffningsvärdet, ehuru verkliga värdet
är lägre, därest avskrivning därå sker med belopp, motsvarande värdeminskningen.
Skulder och fordringar i jordbruksdriften skiljas från övriga
skulder och fordringar. Skulder i jordbruksdriften uppdelas i låneskulder
och löpande skulder.

Om räkenskapsavslutning sker medelst vinst- och förlustkonto i huvudbok,
skola vinster och förluster upptagas i lämpliga huvudposter i enlighet
med vad i jordbruksbokföring allmänt brukas.

Räkenskapsåret får icke överstiga tolv månader. Vid jordbruksdriftens
början ävensom vid omläggning av räkenskapsåret får det dock utsträckas
att omfatta högst aderton månader.

De sakkunniga ha ansett, att bestämmelserna i 23 kap. 5 § strafflagen
om straff för åsidosättande av bokföringsskyldighet böra tillämpas även i
fråga om motsvarande brott beträffande jordbruksbokföringen. Dylikt brott
får icke åtalas, om icke gäldenären inom fem år från del brottet förövades
kommit i konkurs, fått eller erbjudit ackord eller inställt sina betalningar.
Anledningen härtill är — enligt vad som anförts i förarbetena till ifrågavarande
bestämmelser — att bokföring,sskyldig icke bör behöva underkasta
sig prövning, huruvida han fullgjort sin bokföringsskyldighet, i andra
fall än då det finnes grundad anledning antaga, att han ej kan fullgöra
sina förpliktelser och redan till följd därav en granskning av böckerna
skall äga rum. Felaktig bokföring i och för sig bestraffas sålunda icke.
I anledning härav ha de sakkunniga ansett sig böra framhålla en annan
synpunkt på denna fråga. De sakkunniga ha uttalat, att de härvid åsyftade
den betydelse, bokföringen hade vid bestämmandet av den skatt, som
skattskyldig hade att utgöra till stat och kommun. I stort sett bleve nämligen
näringsidkares taxering bestämd efter den bokföring, å vilken deklarationen
vore grundad, och det .syntes därför vara ett allmänt intresse,
att givna föreskrifter angående bokföringsskyldighet efterlevdes. Då staten
ålade bokföringsplikt, syntes därför straff böra följa i varje fall om det
konstaterades, alt denna plikt helt åsidosatts. Straffpåföljden skulle sålunda
bland annat utgöra ett korrektiv mot obehörig övervältring av .skatt

144

Kungl. Maj.ts proposition nr 191,

genom en på felaktig bokföring grundad taxering. De sakkunniga ansåge
därför att vid ett förnyat övervägande av frågan om ansvar för bokföringsbrott
hänsyn även borde tagas till bär angivna synpunkt.

De sakkunniga ha övervägt att föreslå skyldighet för de jordbrukare,
som enligt förslaget icke skola vara bokföringsskyldiga men likväl skola
taxeras efter bokföringsmässiga grunder, att föra anteckningar över intäkter
och utgifter samt tillgångar och skulder men ha ansett sig icke
böra upptaga denna fråga till behandling. Härom ha de sakkunniga anfört
:

Dessa icke bokföringsskyldiga jordbrukare måste liksom nu föra anteckningar
över sina intäkter och utgifter och vid årets slut upprätta ett inventarium
över tillgångar och .skulder eller med andra ord uppfylla minimifordringarna
för de bokföringsskyldigas bokföring. Som förut framhållits föreligger
icke hinder för icke bokföringsskyldiga jordbrukare att föra sina
böcker i enlighet med vad som föreslås i fråga om de bokföringsskyldiga
jordbrukarna. Den frågan uppställer sig nu om man lämpligen bör ålägga
dessa jordbrukare anteckningsskyldighet på samma sätt som vissa jordbrukare
skulle åläggas bokföringsskyldighet. Det bör då framhållas, att rörelseidkare,
som icke äro bokföringsskyldiga, äro skyldiga att på anmodan av
taxeringsintendenten förete sina anteckningar över intäkter och utgifter.
Någon särskild bestämmelse av innehåll, att dessa rörelseidkare skola föra
anteckningar linnes icke. Det har förutsatts, att sådana måste föras. Detta
gäller även i fråga om idkare av de s. k. fria yrkena, läkare, tandläkare
m. fl. Beträffande jordbrukarna skulle enligt de sakkunnigas förslag förhållandet
bliva ensartat. Onekligen måste det anses som en brist i lagstiftningen,
att det föreligger en skyldighet att förete men icke en skyldighet
att föra anteckningar angående intäkter och utgifter. Denna fråga berör
emellertid icke endast de icke bokföringsskyldiga jordbrukarna utan även
icke bokföringsskyldiga rörelseidkare och synes böra lösas i ett sammanhang.
Då de sakkunniga erfarit, att detta problem kommer att behandlas
i annan ordning, hava de sakkunniga avstått från att framlägga förslag.

Med hänsyn till att de konsekvenser, som bokföringsskyldighet enligt
1929 års bokföringslag medför, icke böra drabba jordbrukarna, ha de .sakkunniga
föreslagit, att de bestämmelser, vilka skola gälla i fråga om bokföring
i jordbruk, sammanföras i en särskild lag om jordbruksbokföring.
Härom ha de sakkunniga yttrat:

I ett flertal lagar och författningar har köpmannabegreppet anknutits till
bokföringsskyldighet. Enligt lagen den 20 juni 1905 om köp och byte bestämmes
begreppet köpman genom hänvisning till gällande föreskrift om
bokföringsskyldighet. Med köpman förstås envar, som är skyldig att föra
hande Isböcker. 1 denna lag göres skillnad emellan handelsköp och andra
köp. Handelsköp föreligger emellan köpmän i och för deras rörelse. Olika
föreskrifter äro meddelade beroende av huruvida handelsköp föreligger eller
ej. Här hänvisas till §§ 27, 32 och 52 (angånde reklamationsskyldighet
på grund av kontraktsbrott), §§ 21 och 28 (angående påföljden av dröjsmål
med godsets avlämnande och köpeskillingens erläggande) § 38 (angående
ränta å köpeskillingen). Paragraferna 6", 16 och "öl avse uteslutande
handelsköp och §§39 och 40 innehålla särskilda regler för köpmän. Vid
användandet av bestämmelser, gemensamma för handelsköp och vanliga
köp, ställas i allmänhet större anspråk på kontrahenterna vid handelsköp

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

145

än vid andra köp, exempelvis vid bestämmande av begreppen »utan oskäligt
uppehåll» och »inom rimlig tid».

Konkurslagen innehåller särskilda bestämmelser angående köpmän. Enligt
193 § anses som köpman envar, som är eller under någon del av sista
året, innan konkursansökningen gjordes, varit pliktig att föra handelsböcker.
Enligt 3 § skall köpman, som över en vecka inställt sina betalningar,
på yrkande av borgenär ovillkorligen försättas i konkurs. Har köpman under
en vecka uraktlåtit att betala klar och förfallen fordran, beträffande
vilken krav på visst sätt framställts, kan han likaledes försättas i konkurs.

Enligt lagen den 13 juli 1887 angående handelsregister, firma och prokura
skall den, som vill idka handel eller näring, med vars utövande följer
skyldighet att föra handelsböcker, anmäla firma till handelsregistret.

Lagen den 18 april 1914 om kommission, handelsagentur och handelsresande
likställer begreppen köpman och bokföringsskyldig.

Lagen om ackordsförhandling utan konkurs bestämmer (§ 45) köpmannabegreppet
i huvudsak på samma sätt som konkurslagen.

Enligt lagen den 28 juni 1895 om handelsbolag och enkla bolag förstås
med handelsbolag, att två eller flera sluta bolag för att under gemensam
firma idka handel eller annan näring, med vars utövande följer skyldighet
att föra handelsböcker.

Av här ovan lämnad redogörelse angående bokföringsskyldighetens konsekvenser
för rörelseidkarna anse de sakkunniga framgå, att jordbruksnäringen
icke kan fogas till de näringar, vilka hava att föra böcker enligt 1929 års
bokföringslag. Jordbrukarna kunna nämligen icke i här avsedda förhållanden
likställas med köpmän. Köp eller byte av varor och förnödenheter dels
jordbrukarna sinsemellan och dels i förhållande till köpmän böra icke regleras
efter bestämmelserna om handelsköp. En föreskrift för jordbrukarna
att föra handelsböcker skulle medföra även andra icke önskvärda konsekvenser,
bland annat anmälningsskyldighet till handelsregistret. Med hänsyn
till den särskilda betydelse i åtskilliga avseenden, som »skyldighet att
föra handelsböcker» fått, anse de sakkunniga, att vägande skäl tala för att
bestämmelserna om bokföringsskyldighet för jordbrukarna upptagas i särskild
lag och att de böcker, jordbrukarna hava att föra, icke benämnas »handelsböcker».
De sakkunniga vilja här framhålla, att med 1929 års bokföringslag
som grundläggande för bokföringen särskilda bestämmelser angående
bokföring meddelats i vissa lagar, exempelvis lagen om aktiebolag den
14 september 1944, lagen om bankrörelse den 22 juni 1911, lagen om sparbanker
den 29 juni 1923, lagen om järnvägsaktiebolag den 22 juni 1911
och lagen om bokföring vid enskild järnväg den 3 juli 1930. Ehuru även
i fråga om jordbrukarnas bokföringsplikt de i 1929 års bokföringslag givna
allmänna bokföringsprinciper böra gälla, uppstå likväl här särskilda problem
och värderingsfrågor, vilka jämväl utgöra skäl för att bokföringsplikten
regleras i särskild lag.

Yttranden.

Förslaget om bokföringsskyldighet f ö r viss a j o r d b r uk
a r e har i huvudsak tillstyrkts eller lämnats utan erinran i flertalet yttranden.
Härvid har särskilt framhållits, att ordnad bokföring vore av stort
värde för den enskilde jordbrukaren samtidigt som en utökad jordbruksbokföring
vore av intresse för jordbrukarnas borgenärer och det allmänna.
Samtidigt har dock i vissa yttranden betonats, att svårigheter torde möta
för jordbrukarna att fullgöra bokföringsskyldigheten.

10 Bihang till riksdagens protokoll 1951. 1 samt. Nr 191.

146

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har sålunda anfört:

Vid bedömandet av frågan om införande av bokföringsplikt för jordbrukare
finner länsstyrelsen sådan — åtminstone i viss utsträckning ■— erforderlig
för ett riktigt fullgörande av deldarationsplikten. En riktig jordbruksdeklaration
torde i regel icke kunna upprättas utan stöd av noggranna
anteckningar om inkomster och utgifter, tillgångar och skulder.
Emellertid bör vid avgörandet av frågan om bokföringsplikt för jordbrukare
hänsyn skänkas jämväl de synpunkter, som föranlett gällande
bokföringsplikt för vissa rörelseidkare, d. v. .s. främst behovet därav för att
skydda näringsidkarens borgenärer. En jämförelse mellan å ena sidan jordbruket,
å andra sidan handeln och industrien torde därvid vara av intresse.
I jämförelse med handeln äro jordbrukets kostnader för anskaffning av
råvaror och därmed dess kreditbehov för nämnda ändamål mindre, medan
däremot det i jordbruket nedlagda anläggningskapitalet torde överstiga handelns
och därutinnan närma sig industriens. Särskilt de större jordbruken
torde numera normalt i stor omfattning anskaffa såväl omsättningstillgångar
som tillgångar av stadigvarande natur genom köp på kredit. Det
måste dock antagas, att jordbrukets kreditbehov, beräknat i förhållande till
omsättningens storlek, i normala fall är mindre framträdande än handelns
och industriens. Om bokföringsplikt för jordbrukare införes, synes riktigast,
att densamma begränsas till de större jordbruken och att denna begränsning
göres snävare än som gäller för rörelse enligt 1929 års bokföringslag.

Länsstyrelsen anser i likhet med de sakkunniga, att tiden nu är inne för
införande av bokföringsplikt för de större jordbruken, vilka ofta ha en
omsättning och anlita en kreditgivning, som långt överstiga många bokföringspliktiga
rörelseidkares. Utvecklingen har i fråga om de större lantbruken
framtvingat eu ofta mycket omfattande bokföring sedan lång tid
tillbaka. Införandet av en lagbestämd bokföringsplikt medför därför för
flertalet större lantbrukare icke någon ökning av betydelse i den arbetsbörda
för jordbruksdriften, som dessa själva redan nu ansett nödvändigt
och lämpligt att ålägga sig.

Norrbottens läns hushållningssällskap har yttrat:

Den bristande bokföringen på jordbrukets område är från många synpunkter
beklaglig. Ej endast vid deklaration och jordbrukarnas beskattning,
efter bokföringsmässig inkomstberäkning, utan även vid utredningar rörande
jordbrukets lönsamhet är en noggrann bokföring av utomordentligt värde.
Den omläggning av jordbruksdriften, som framdeles i många avseenden
torde bli nödvändig på grund av arbetskraftsproblem, ökade omkostnader
för byggnader, inventarier in. in., kan ej ske planmässigt och efter
klara riktlinjer då tillförlitliga bokföringsuppgifter i huvudsak saknas. Frågan
om en efter de allmänna konjunkturerna bättre avpassad prisnivå för
jordbruksprodukter har aktualiserats och under senaste åren har ett antal
utredningar verkställts i syfte att klargöra produktionskostnaden inom
det norrbottniska jordbruket. Dessa utredningar, vilka måste bygga på införskaffade
muntliga uppgifter, äro synnerligen otillfredsställande. Jordbrukarna
ha nämligen lämnat begärda uppgifter rörande arbetskraftåtgång,
allmänna omkostnader, produktionsresultat in. in. med ledning av minnesuppgifter.
Om däremot fullständig bokföring förelåg skulle betydligt säkrare
uppgifter kunna erhållas.

Det måste från hushållningssällskapets sida mötas med tillfredsställelse
att jordbruksbokföringen mera allmänt ordnas. Hushållningssällskapet får
härigenom en god hjälp i sitt arbete för jordbruksnäringens ekonomiska
utveckling, en arbetsuppgift som hittills — vid erforderliga omläggningar

147

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

av jordbruksdriften — måst bli i hög grad otillfredsställande löst, då företagna
utredningar och förslag ej varit resultatet av faktiska förhållanden,
utan i hög grad måst stödja sig på lösa antaganden.

Jämtlands läns hushållningssällskap har framhållit, att genomförandet
av en ordnad bokföring borde ligga i jordbrukarens eget intresse, enär en
dylik bokföring vore nödvändig för en effektiv översikt och kontroll av
jordbrukets ekonomi och för ett bedömande av olika driftsgrenars lönsamhet.
Noggranna räkenskaper vore således till gagn för jordbrukaren själv
samtidigt som en utökad jordbruksbokföring ur flera synpunkter vore ett
allmänt intresse.

Uppsala läns hushållningssällskap har understrukit det synnerligen angelägna
i att en enhetlig bokföring inom jordbruket komme till stånd. Man
hade anledning räkna med att de föreslagna taxeringsbestämmelserna komme
att stimulera alla kategorier jordbrukare till ökat intresse för ordnad
bokföring.

Södermanlands läns hushållningssällskap har, med instämmande av länsstyrelsen
i samma län, framhållit att förslaget om lag om jordbruksbokföring
hälsades med tillfredsställelse, emedan vederbörande jordbrukare
härigenom finge ett starkt stöd för sin deklaration. Bokföringen komme
dock att vålla betydande svårigheter till att börja med, innan jordbrukaren
erhölle nödiga insikter i bokföring. Med hänsyn härtill bleve det av stor
betydelse, att de bokföringsbyråer, som verkade ute i länen och bygderna, på
ett tidigt stadium planerade för den betydligt ökade verksamhet, som otvivelaktigt
trängde sig fram.

Lantbruks styr elsen har uttalat att, då dels praktisk kunskap i bokföring
vore ganska ringa bland jordbrukets folk, dels tiden för bokföringsarbetets
utförande ej minst med hänsyn till nuvarande begränsade tillgång på arbetskraft
vore högst begränsad, svårigheter syntes möta särskilt för de mindre
jordbrukarna att föra fullständiga räkenskaper. För större fastigheter bleve
nyssnämnda svårigheter mindre framträdande.

Kammarrätten har framhållit att taxeringstekniska skäl näppeligen utgjorde
något avgörande motiv för införande av bokföringsplikt för idkare
av jordbruk. På kammarrätten torde icke ankomma att till bedömande
upplaga frågan huruvida den föreslagna bokföringsskyldigheten ur andra
synpunkter sett vore av behovet påkallad.

Gävleborgs låns hushållningssällskap, som framhållit att bokföringsskyldigheten
skulle komma att gälla endast för 3 procent av landets jordbrukare,
har ifrågasatt om det verkligen kunde vara nödvändigt att stifta
särskild lag för så få jordbrukare. Hushållningssällskapet frågade sig även.
vilken praktisk nytta detta förslag verkligen kunde få.

Förslaget har avstyrkts av länsstyrelserna i Göteborgs och Bohus
samt Skaraborgs län ävensom Kalmar läns södra, Malmöhus och Örebro
låns hushållningssällskap.

Kalmar läns södra hushållningssällskap har uttalat att tidpunkten icke
vore lämplig för förslagets tillämpning. Fn mycket ringa procent av inne -

148

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

havarna av de jordbruk, vilka skulle komma att beröras av lagförslaget,
kunde på egen hand utan biträde fullgöra dem åvilande skyldigheter; brist
på arbetskraft rådde dessutom inom alla yrken.

Örebro täns hushållningssällskap har ansett det välbetänkt att tillsvidare
endast föreskriva rättighet för jordbrukarna att grunda sitt deklarationsförfarande
på fullständig bokföring. Det torde kunna ifrågasättas om jordbrukarna
i den omfattning, som i förslaget förutsattes, besutte erforderliga
insikter i bokföringsgöromål för att på ett fullt tillfredsställande sätt kunna
fullgöra den tilltänkta bokföringsskyldigheten. Det egentliga jordbruksarbetet,
särskilt för de mindre jordbrukarna, vore dessutom så pass tungt,
att intresset för med bokföring förenade sysslor bleve minimalt.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har icke funnit tillräckliga skäl
föreligga att för närvarande förorda de sakkunnigas förslag. Länsstyrelsen
har yttrat, att frågan om lagstadgad bokföringsskyldighet icke vore av så
stort intresse ur taxeringssynpunkt som i vissa sammanhang blivit påstått.
Åtminstone vid större jordbruk måste »enligt livets regel» föras löpande anteckningar
för att kunna upprätta en deklaration, som kunde bliva så tillförlitlig
att den tålde vid en granskning. En inkomstberäkning, som utgingc
från en vinst- och förlusträkning, snarare försämrade än förbättrade kontrollmöjligheterna,
enär vinst- och förlusträkningen icke alltid komme att
innehålla samma noggranna redogörelse, som jordbrukarna eljest måste
lämna för de i vinsten ingående särskilda posterna.

Länsstyrelsen i Skaraborgs län har ansett, att bokföringsskyldighet enligt
lag ej borde utvidgas att omfatta en stor grupp företagare som jordbrukarna
så länge straffbestämmelserna för felaktig bokföring bibehölles i sin
nuvarande lydelse.

Länsstyrelsen har vidare anfört:

Enligt SL 23:5 må icke felaktig eller försumlig bokföring åtalas,^ där ej
gäldenären inom 5 år från det brottet förövades kommit i konkurs, fått eller
bjudit ackord eller inställt sina betalningar.

Vid handläggning av beskattningsmål inför allmän domstol påvisas understundom
fel i den bokföring, som legat till grund för den avlämnade deklarationen.
När svaranden då gjort invändning att bokföringen visserligen
är felaktig men att deklarationens belopp äro riktiga har svaranden ansetts
ej vara förvunnen till brottsligt förfarande. Bokföringens samband med deklarationerna
är så intimt att samma påföljd bör stipuleras för oriktig bokföring
som för oriktig deklaration. Bokföringsbrottens nuvarande konstruktion
som gäldenärsbrott med begränsning av åtalsrätten länder till över
huvud taget allvarligt förfång för rättstillämpningen.

Malmöhus läns hushållningssällskap har bestämt avstyrkt, att bokföringsskyldighet
åtminstone för närvarande infördes för jordbrukarna. Hushållningssällskapet
har anfört:

Hittills har icke någon lagstadgad bokföringsskyldighet förelegat inom
jordbruket. Den bokföring, som där förekommit, har nog ej heller i allmänhet,
åtminstone inom medelstor och mindre drift, fyllt de formella krav som
nu anses böra ställas. Bristerna vidlåda huvudsakligen utgiftsredovisningen,
vilken då det som här gäller smärre dagliga poster, oftast ej blir fullstän -

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

149

dig, under det att jordbrukets inkomster såsom från försäljning av spannmål
och djur eller leverans av mjölk och sockerbetor komma i större poster
med av mottagaren lämnade avräkningar och därför äro lättare att hålla
reda på. Räkenskapsföringen inom jordbruket, även det mindre, med dess
mångsidiga produktion och omsättning av hemmaproducerade produktionsmedel
är ganska komplicerad och svår hålla skild från anteckning angående
personliga utgifter, som vederbörande ej har anledning låta utomstående taga
del av.

Kunskapen i bokföring är ävenledes i allmänhet ringa bland jordbrukets
folk. Rent teoretisk undervisning i bokföring är svår att smälta och möjligheter
till praktisk träning erbjudas sällan och egentligen endast dem som
få anställning med bokföringsuppgiftcr inom större jordbruk. 1 vanlig elevutbildning
ingår dylik träning ej, då vederbörande driftsledare helt naturligt
ej önska låta utomstående få onödig inblick i affärsförhållandena. Även
om det skulle lyckas sprida bokföringskunskap inom de vidaste kretsar av
jordbruksbefolkningen, lägger emellertid bristen på arbetskraft åtminstone
för närvarande absoluta hinder i vägen för att bokföringsseden kan tränga
igenom inom jordbruket. Jordbrukarna äro för närvarande så ansträngda
och jäktade till följd av otillräcklig tillgång på arbetskraft både ute och inne
att erforderlig tid i de flesta fall omöjligt kan frigöras för förande av ordentliga
jordbruksräkenskaper, vilka skola föras dag för dag och icke få
skjutas upp till mindre arbetsbråda perioder.----

Jordbrukstaxeringssakkunnigas förslag är för närvarande ogenomförbart,
då endast ett ringa fåtal av de bokföringsskyldiga ha förmåga och tid att
ställa sig föreskriften till efterrättelse. Det måste betraktas som i hög grad
betänkligt att för en så betydande del av befolkningen som jordbrukarna införa
en dylik skyldighet som i de flesta fall måste stanna på papperet, även
om som i detta fall straffansvar för underlåtenhet endast föreligger vid konkurs.

I några yttranden ha erinringar framförts mot förslaget att a n knyt a
bokföringsskyldigheten till taxeringsvärdet å jordbruksfastighet.

Länsstyrelsen i Blekinge län har sålunda yttrat:

Det är ej tilltalande att på en så variabel faktor som taxeringsvärdena
bygga gränsdragningen mellan bokföringsskyldiga och icke bokföringsskyldiga
jordbrukare. Taxeringsvärdena variera efter konjunkturväxlingarna
och ej minst efter penningvärdets förändringar. Rent principiellt borde bokföringsskyldigheten
anknyta endast till jordbruks- och skogsbruksdriftens
omfattning, så att bokföringsskyldigheten inträdde och upphörde, när verksamheten
uppnådde respektive nedsjönk under viss nivå. Såsom de sakkunniga
framhållit, torde det emellertid vara omöjligt att finna någon lätt
konstaterbar faktor, som ger ett någorlunda tillförlitligt uttryck åt verksamhetens
omfattning. Om man därför nödgas stanna för att godtaga de
sakkunnigas förslag alt dra gränsen efter taxeringsvärden, synes det vara
angeläget att så långt detta är möjligt hindra att konjunkturbetonade eller
eljest tillfälliga omständigheter få åstadkomma att en gång inträdd bokföringsskyldighet
bringas alt upphöra för kortare eller längre tid. Länsstyrelsen
ville därför ifrågasätta, om ej nedsättning av taxeringsvärdet av annan
anledning än att del av jordbruksfastighet frånträtts eller överförts till
annan förvärvskälla borde ske med högre belopp än en femtedel, innan bokföringsskyldigheten
upphör. Vidare borde särskilt bestämmas att nedsättning
av värdet genom eldsvåda, nedrivning av byggnad eller jämförlig anledning
skulle inverka på frågan om bokföringsskyldighet, endast om så -

150

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

dan omständighet kunde förutsättas medföra en för längre tid bestående
värdeförsämring av brukad fastighet.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har anfört:

Vad först angår metoden för avgränsningen, nämligen visst taxeringsvärde
å brukad jordbruksfastighet, har denna den uppenbara fördelen att
vara lätt konstaterbar och enkel i tillämpningen. Emellertid måste, åtminstone
enligt länsstyrelsens mening, en nackdel ligga däri, att metoden icke
överensstämmer med motsvarande bestämmelser i 1929 års bokföringslag,
vars 2 § 2) eljest kunde sägas innehålla en för jordbruket lämplig delningsgrund.
De sakkunniga ha avvisat denna möjlighet, enär antalet anställda i
ett jordbruk icke är konstant från år till år. Häremot kan invändas att så
ofta ej heller är förhållandet inom hantverket och industrien, varjämte olägenheterna
av en avgränsning efter samma grunder som bokföringslagens
för jordbrukets del skulle bortfalla genom en bestämmelse motsvarande den
i förslagets 1 § 4 st. intagna, d. v. s. att om för ägare eller brukare av jordbruksfastighet
bokföringsskyldighet inträtt, denna alltid skulle bestå under
innehavet. Emellertid kan lämpligheten av en bestämmelse av sistnämnda
innehåll ifrågasättas, enär motsvarighet därtill saknas i 1929 års bokföringslag.
Länsstyrelsen kan därför, om ock med tvekan, tillstyrka, att bokföringsplikten
göres beroende av taxeringsvärdet å brukad jordbruksfastighet.

Länsstyrelsen i Västerbottens län har hävdat, att i den mån andra förhållanden
än jordbrukets omfattning (t. ex. högt skogsvärde eller särskilt värdefulla
mangårdsbyggnader) inverkat på taxeringsvärdet detta ej vore någon
lämplig gräns för bokföringsplikten. Sysselsättningsgraden motsvarade
bättre ett jordbruks omfattning och därmed storleken och mångfalden av
förekommande inkomst- och utgiftsposter än andra av de sakkunniga prövade
grunder. Bokföringsskyldighet borde, i anslutning till 2 § 2 mom. bokföringslagen,
inträda då i jordbruket vanligen sysselsattes flera än make och
barn under 16 år samt två andra personer.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län har framhållit, att enligt förslaget bokföringsskyldighet
kunde komma att inträda för skogsfastigheter, varå jordbruk
bedreves i endast obetydlig omfattning. Det syntes vara lämpligt att
anknyta bokföringsskyldigheten ej endast till taxeringsvärdet utan samtidigt
också till arealen jordbruksjord eller taxerade jordbruksvärdet. För
att bokföringsskyldighet skulle föreligga borde alltså dels taxeringsvärdet
överstiga 60 000 kronor, dels dessutom arealen jordbruksjord överstiga
exempelvis 20 har eller taxerade jordbruksvärdet överstiga visst belopp.
Länsstyrelsen i Jämtlands län har, med i huvudsak samma motivering, ifrågasatt
att anknyta bokföringsskyldigheten enbart till taxerade jordbruksvärdet;
nedre gränsen borde bestämmas till 35 000 kronor. I

I ett antal yttranden ha erinringar riktats mot förslaget, att bokföringsskyldighet
skall inträda, då taxeringsvärdet
uppgår till lägst 60 000 kronor.

Västernorrlands läns hushållningssällskap har sålunda uttalat, att de sakkunniga,
då de förordat 60 000 kronors-gränsen, förmodligen avsett, att ett
betydande toppskikt med i allmänhet bättre förutsättningar för den nya ordningens
genomförande skulle från början få skyldighet att på detta område

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

151

föra in utvecklingen i nya spår. För Norrlands vidkommande syntes detta
toppskikt genom den föreslagna begränsningen bliva alltför obetydligt.

Svenska lantarbetareförbundet har hävdat att gränsen borde kunna sänkas.
Kristianstads läns hushållningssällskap har ansett det önskvärt att bokföringsskyldigheten
gällde för alla jordbruk med minst 50 000 kronors taxeringsvärde.
Läns stp r elsen i Västerbottens län har yttrat, att taxeringsvärdet,
om detta skulle bibehållas såsom grund för bokföringsskyldighetens inträde,
syntes kunna sättas väsentligt lägre, t. ex. till 40 000 kronor. Kalmar läns
norra hushållningssällskap har framhållit, att bokföringsskyldighet vore av
sådan betydelse, såväl för statsmakterna som för jordbrukarna själva, att
den borde utsträckas att omfatta jordbruk även under 60 000 kronors taxeringsvärde.
Hushållningssällskapet föresloge därför, att från bokföringsskyldighet
endast undantoges sådana jordbruk som i storleksordning komme
att falla under det basjordbruk, som statsmakterna en gång komme att
fastställa. Utredning rörande bokföringsskyldighet för skogsbruket borde
snarast komma till stånd.

Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund har ifrågasatt, om det förelågc
tillräckligt starka skäl att i fråga om bokföringsplikten gå så lågt som
till 60 000 kronors taxeringsvärde. I och för sig vore det väl knappast ur
taxeringssynpunkt att eftersträva, att allt för många deklarerade på den
föreslagna blanketten 4 b. Kontrollen torde kunna göras betydligt effektivare
och jämnare med ledning av blanketten 4 a. Detta sammanhängde bl. a.
därmed att åtskilliga i och för sig mycket dugande taxeringsnämndsordförande
icke vore tillräckligt insatta i bokföring för att med full säkerhet kunna
granska en bilaga baserad på bokföring och konsulenter om möjligt
borde undvikas. Förbundet ville därför föreslå, att bokföringsplikt infördes
endast för jordbruk med ett taxeringsvärde överstigande 100 000 kronor
(ev. 75 000 å 80 000 kronor).

Länsstyrelsen i Östergötlands län har funnit den föreslagna gränsen alltför
låg; med ledning av förhållandena inom länet borde den höjas till 100 000
kronor. Älvsborgs läns södra och Östergötlands läns hushållningssällskap ha
jämväl ansett, att bokföringsskyldighet borde inträda först då taxeringsvärdet
uppginge till 100 000 kronor.

Departementschefen.

Såsom tidigare omnämnts böra endast de jordbrukare äga rätt att bliva
taxerade efter bokföringsmässiga grunder, vilka föra räkenskaper i viss omfattning
och på visst sätt. Härvid torde jordbruksbokföringen böra regleras
på i huvudsak samma sätt som skett i 1929 års bokföringslag beträffande
handelsbokföringen. Jordbrukarnas bokföringsskyldighet bör dock icke medföra
de civilrättsliga verkningar i olika avseenden, som åtfölja bokföringsskyldighet
enligt nämnda lag. Bokföringsskyldigheten för jordbrukarna bör
i stället utformas endast med tanke på taxeringsändamål: att skapa ett
säkert underlag för upprättande av en riktig deklaration. Eu annan sak
är att bokföringsskyldigheten kommer att vara till nytta även ur andra syn -

152

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

punkter, som framhållits av de sakkunniga. Sålunda giver bokföringen
jordbrukaren bättre översikt över jordbrukets ekonomi. För det allmänna
har bokföringen betydelse som underlag för utredningar om jordbrukets
lönsamhet.

Med hänsyn till jordbruksbokföringens sålunda angivna särart böra bestämmelser
rörande denna bokföring upptagas i en särskild författning av
förordnings natur. För att markera skillnaden mellan handelsböcker enligt
bokföringslagen och de böcker, som jordbrukarna skola föra, torde de
sistnämnda i författningstexten böra benämnas räkenskapsböcker; vidare
bör skyldigheten att föra de ifrågavarande böckerna icke betecknas såsom
bokföringsskyldighet utan såsom skyldighet att föra räkenskaper såsom
underlag för taxering. I sakligt hänseende torde bestämmelserna om skyldighet
för jordbrukare att föra räkenskapsböcker böra vara i huvudsak
likalydande med dem, som innehållas i de sakkunnigas förslag till lag om
jordbruksbokföring; sistnämnda bestämmelser överensstämma i stort sett
med stadgandena i 1929 års lag. Skyldigheten att föra räkenskaper bör
dock icke knytas till visst taxeringsvärde å jordbruksfastighet. Vilken jordbrukare
som helst, vare sig han är ägare eller brukare av sådan fastighet,
bör vara .skyldig att föra föreskrivna räkenskaper, därest han önskar bliva
taxerad enligt bokföringsmässiga grunder. Den, som påyrkar taxering efter
sådana grunder, bör göra anmälan härom till vederbörande taxeringsintendent
i god tid, förslagsvis tre månader, före det första räkenskapsårets ingång.
Någon prövning i samband med anmälningen, huruvida jordbrukaren
skall medgivas rätt att taxeras enligt bokföringsmässiga grunder, bör
icke äga rum; en dylik prövning torde för övrigt svårligen kunna ske. Anmälan
bör därför icke avse att vara underlag för en sådan prövning, utan
den bör tjäna till att skaffa taxeringsintendenten kännedom om vilka jordbrukare
som under kommande år skola taxeras efter dvlika grunder; organisationen
av taxeringsarbetet måste nämligen planeras härefter.

Då räkenskaperna tjäna såsom underlag för taxeringen är det givetvis
av stor vikt, att de föras enligt föreskrifterna i den förenämnda förordningen.
Från skattemyndigheternas sida ha i skilda sammanhang framförts
krav på att ett åsidosättande av bokföringsskyldigheten enligt 1929
års lag —■ med hänsyn till den betydelse som denna bokföring har för taxeringen
— skulle i och för sig bestraffas. Då skyldigheten att föra räkenskaper
enligt den nu föreslagna förordningen uteslutande avser att tjäna taxeringsändamål
torde i enlighet med de framförda kraven underlåtenheten
i och för sig att fullgöra skyldigheten enligt föreskrifterna i förordningen
böra medföra straff, därest underlåtenheten är av allvarligare art. Så bör
anses vara fallet, om jordbrukaren uppsåtligen eller av grov oaktsamhet
åsidosätter skyldigheten att föra räkenskaper på sådant sätt att ur räkenskaperna
icke kunna inhämtas de uppgifter, som erfordras för jordbrukarens
taxering. Ansvar bör däremot icke inträda för obetydliga oriktigheter
eller tekniska ofullkomligheter i räkenskaperna. Straff bör utgå i form av
dagsböter. •

153

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

Då räkenskaperna ligga till grund för upprättandet av deklaration, kan
det inträffa att förseelse, som nyss sagts, och brott, som avses i skattestrafflagen,
samtidigt föreligga.

Åsidosätter jordbrukaren sin skyldighet att föra räkenskaper och är åsidosättandet
av den allvarligare natur, som förut sagts, följer vidare därav, att
räkenskaperna icke kunna läggas till grund för taxeringen; denna måste i
dylikt fall åsättas med ledning av tillgängliga kontrolluppgifter och i övrigt
kända förhållanden.

Enligt departeinentsförslaget skola endast de jordbrukare ha rätt att bliva
taxerade efter bokföringsmässiga grundar, som föra räkenskaper enligt den
föreslagna förordningen. Den av de sakkunniga väckta frågan om införande
av s. k. anteckningsskyldighet för övriga jordbrukare saknar därför härvidlag
betydelse. Jag finner icke anledning att i detta sammanhang upptaga
frågan såvitt angår rörelseidkama.

Till särskilda spörsmål i samband med bestämmelserna i förenämnda
förordning torde jag få återkomma i samband med specialmotiveringen till
departementsförslaget.

I. Organisationsfrågor.

De sakkunniga.

De sakkunniga ha uttalat, att genomförandet av de sakkunnigas förslag till
ändrade regler för beskattning av inkomst av jordbruksfastighet givetvis
komme att medföra ökat arbete både för de skattskyldiga och för beskattningsmyndigheterna.
Till ledning vid upprättande av deklarationer borde
utarbetas utförliga upplysningar angående deklarationsskyldigheten och sättet
för dess fullgörande. Det kunde förutses, att de skattskyldiga i större
utsträckning än för närvarande vore fallet komme att begagna sig av sin
rätt att hos ordförande i taxeringsnämnd begära råd och upplysningar i nyssnämnda
avseende. Det vore givet, att taxeringsnämndsordförandenas arbetsuppgifter
i samband med övergången i görligaste mån borde underlättas. De
sakkunniga förutsatte, att ordförande och kronoombud i taxeringsnämnder
vid sammanträden inför landskamreraren informerades om innebörden av
de nya bestämmelserna samt att särskilt utvalda taxeringstjänstemän, närmast
taxeringskonsulenter, ställdes till taxeringsnämndernas förfogande för
att lämna råd och upplysningar. Åt dessa tjänstemän syntes lämpligen kunna
uppdragas att i första hand granska ingångsvärdena för övergångsåret
ä djurbeståndet, maskiner och inventarier samt jordbrukets driftbyggnader.
Sedan de med övergången förenade svårigheterna övervunnits, torde
taxering av jordbruksinkomst enligt de sakkunnigas förslag i viss mån
bliva enklare än enligt nuvarande förfarande. En fortlöpande kontroll av
den skattskyldiges uppgifter i deklarationen bleve fortfarande nödvändig.
Vid granskning av jordbruksdeklarationer borde ordförandena i taxeringsnämnderna
ha hjälp av taxeringskonsulenterna i fråga om sådana jordbrukare,
som begagnade deklarationsbilaga nr 4 b (d. v. s. hade ordnad bok -

154

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

loring som avslutats med vinst- och förlustkonto i huvudbok). Dessa jordbrukare
hade att vid sina deklarationer foga bestyrkt avskrift av balansräkning
för beskattningsåret och balansräkning för närmast föregående räkenskapsår
samt av vinst- och förlusträkning för beskattningsåret. Dessa räkenskapsutdrag
syntes i första hand böra granskas av taxeringskonsulent. Däremot
torde övriga jordbruksdeklarationer kunna behandlas direkt av taxeringsnämnden,
vilken givetvis liksom nu vore oförhindrad att, därest deklarationsmaterialet
vore av mera invecklad beskaffenhet, överlämna detsamma
till taxeringskonsulent för granskning. Deklarationer, avlämnade av jordbrukare,
vilka icke vore bokföringsskyldiga men frivilligt åtagit sig att föra
böcker enligt jordbruksbokföringslagens föreskrifter, borde jämväl granskas
av taxeringskonsulent.

Av det anförda framginge, att ett genomförande av de sakkunnigas förslag
torde medföra ökat behov av taxeringskonsulenter. Det vore av vikt att till
taxeringskonsulent med uppgift att granska jordbruksdeklarationer utsåges
person, vilken utöver kunskap i bokföring genom deltagande i taxering eller
annorledes förvärvat speciell kännedom om jordbruksförhållanden.

Självfallet komme den nya taxeringsmetoden att ställa stora krav på taxeringsavdelningarna
å landskontoren, där taxeringsmaterialet skulle granskas
och utredning i besvärs- och anmärkningsmål verkställas. Då skyldighet
skulle föreligga för jordbrukare att för granskning förete sin bokföring eller,
om räkenskaper icke förts, sina anteckningar rörande jordbruksdriften,
åstadkommes härigenom en väsentlig utökning av antalet skattskyldiga,
som hade att underkasta sig bokföringsgranskning. Den nuvarande personalen
å taxeringsavdelningarna, som kunde åtaga sig granskningsuppdrag,
vore icke tillräcklig. Det borde framhållas att en omfattande kontroll vore
nödvändig för att kunna konstatera huru de föreslagna bestämmelserna efterlevdes.
En bokföringsgranskning borde självfallet även inrymma råd och
upplysningar för framtiden, varför det jämväl för de skattskyldiga torde vara
av värde att ha tillgång till den information, som därvid kunde lämnas.

Storleken av den arbetsförstärkning, som erfordrades å taxeringsavdelningarna,
hade de sakkunniga icke ansett sig kunna beräkna. Många olika faktorer,
som icke kunde överblickas utan ingående granskning av förhållandena
i de olika länen, gjorde sig här gällande. De sakkunniga förutsatte, att
länsstyrelserna i sina remissyttranden skulle lämna uppgifter härom. De
sakkunniga ville endast framhålla, att därest länsstyrelsernas bestyr med
omsättningsskatten upphörde, de nu anställda kontrollanterna syntes kunna
i stället sysselsättas med kontroll av jordbruksdeklarationer.

Yttranden.

I de yttranden, vari organisationsfrågorna berörts, har genomgående givits
uttryck åt den uppfattningen, att vid taxering enligt bokföringsmässiga
grunder behovet av kontroll av de skattskyldigas deklarationer liksom behovet
av biträde åt taxeringsnämnderna i deras verksamhet komme att högst
avsevärt ökas. Detta har ansetts bliva fallet i synnerhet vid övergången till
det nya taxeringssystemet.

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

155

Sveriges lantbruksförbund har framhållit, att särskilda organ borde
tillskapas med uppgift att vara de ordinarie taxeringsmyndigheterna
behjäpliga vid övergången. Förbundet hade sålunda
kommit till den slutsatsen, att nuvarande taxeringsorganisation knappast
vore tillräcklig att fullgöra de krav, som koinme att ställas på densamma
i samband med övergången. Ett införande av redovisning enligt bokföringsmässiga
grunder krävde ingående kännedom om jordbrukets och
skogsbrukets arbetsförhållanden och ekonomiska villkor liksom om bokföring.
Lokalkännedom komme att få stor betydelse. Ett uppfyllande av lagens
föreskrift om rätt och rättvis taxering krävde att taxeringsmyndigheterna
över hela landet arbetade efter i stor sett samma linjer, värderingsnormer
och metoder. Övergångsårets taxering hade avgörande betydelse även
för framtida taxeringar. Av dessa skäl vore det lämpligt att, såsom förut
nämnts, inrätta särskilda organ, nämligen dels för hela riket en central
nämnd, dels för varje prövningsdistrikt en distriktsnämnd. Förbundet har
vidare anfört:

Den centrala nämnden bör väl ha i huvudsaklig uppgift att lämna bindande
förklaringar vilka ingångsvärden som skola tillämpas, lämna anvisningar
om värderingsregler, avgiva yttrande i ärenden rörande införande av
den nya vinstredovisningen och taga initiativ för ernående av lämpligast
möjliga övergång samt likformighet i taxeringsförfarandet inom olika taxeringsdistrikt.
Distriktsnämnderna torde böra ha till uppgift att vara kontaktorgan
mellan den centrala nämnden och de lokala taxeringsmyndigheterna.
De böra stå de lokala nämnderna till tjänst i frågor, som röra övergångsförfarandet
och uppskattningen av ingångsvärdena. Distriktsnämnderna
borde också tillerkännas rätt och föreskrivas skyldighet att avgiva yttrande
till prövningsnämnder och beskattningsdomstolar i besvärsmål rörande
övergången.

Dessa nämnder böra sammansättas utav i dessa frågor särskilt införsatta
jordbrukare och andra, som ha en ingående kännedom om jordbrukets och
skogsbrukets villkor. Det är att förvänta, att nämnderna ganska snart förvärva
sig ingående lokalkännedom och kännedom i värderingsfrågor. Antalet
medlemmar bör sättas lågt, och bör uppdraget givas för hela övergångsperioden,
för att kontinuitet i arbetet skall erhållas.

Länsstyrelsen i Kronobergs län har yttrat, att för eu effektiv kontroll av
ingångsvärdena krävdes ingående ortskännedom. Det vore därför icke lämpligt
att överlämna kontrollarbetet åt konsulenter, utan detta borde i största
möjliga utsträckning verkställas inom taxeringsnämnderna. Det vore emellertid
icke möjligt för taxeringsnämnderna att inom den korta tid, som stode
dem till buds för taxeringsarbetets utförande, även medhinna en omsorgsfull
prövning av ingångsvärdena. En successiv övergång till bokföringsmässig
inkomstredovisning skulle givetvis medföra en viss lättnad i taxeringsnämndernas
arbete. Starka skäl talade emellertid emot eu sådan uppdelning. Den
enda framkomliga vägen att bereda taxeringsnämnderna erforderlig lindring
i deras arbetsbörda vid övergången vore att överlåta åt särskilda nämnder
att pröva och fastställa ingångsvärdena. Kostnaderna härför uppvägdes
till stor del genom besparingar å anslaget för inkomsttaxeringen, varför
kostnadsfrågan icke syntes böra utgöra hinder härför.

156 Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

Behovet av taxerings konsulenter har berörts i åtskilliga yttranden.

Länsstyrelsen i Södermanlands län har ansett, att antalet taxeringskonsulenter
borde fördubblas. Länsstyrelsen i Blekinge län har uttalat, att ordförandena
och kronoombuden i taxeringsnämnderna icke torde vara i stånd
att bemästra alla de tekniska problem, vilka komme att uppställa sig vid
taxering av jordbrukare, sedan de sakkunnigas förslag genomförts. Det bleve
nödvändigt att genom en väsentlig utökning av konsulentorganisationen eller
på annat lämpligt sätt ställa taxerings- och bokföringskunniga tjänstemän
till taxeringsnämndernas förfogande. Länsstyrelsen i Värmlands län har anfört,
att för behandlingen i taxeringsnämnderna av deklarationer, avgivna
av de skattskyldiga, som enligt förslaget vore bokföringsskyldiga, erfordrades
ytterligare ett antal konsulenter. Vad anginge övriga skattskyldiga vore
det däremot icke lämpligt, att de behandlades av särskilda konsulenter.

Länsstyrelsen i Kristianstads län har understrukit, att förslagets genomförande
medförde ett ökat behov av taxeringskonsulenter. Länsstyrelsen i
Norrbottens län har framhållit, att under övergångsåret så gott som varje
taxeringsnämnd skulle behöva biträde av konsulent under större delen av
taxeringsperioden.

Länsstyrelsen i Västernorrlands län har uttalat farhågor för att inrättandet
av nya befattningar såsom taxeringskonsulenter i praktiken skulle leda
till att taxeringsarbetet på många håll icke skulle kunna slutföras inom
föreskriven tid. Länsstyrelsen i Östergötlands län har yttrat, att man icke
borde vänta sig för mycket av de nya konsulenterna. I varje fall syntes hittills
gjorda erfarenheter av systemet med taxeringskonsulenter knappast
giva stöd åt alltför högt ställda förväntningar.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har framhållit, att kontrollen av
jordbrukarnas deklarationer liksom hittills i första hand borde ankomma
på taxeringsnämnderna. Man borde sträva efter att orflförandena och kronoombuden
finge sådan utbildning för sin uppgift, att de bleve väl skickade
att omhänderhava de nya jordbrukardeklarationerna. I den mån arbetet i
nämnderna bleve tyngre genom reformen, finge detta beaktas genom ökat
taxeringsanslag och eventuellt genom uppdelning av taxeringsdistrikten.
Länsstyrelsen kunde icke förorda, att taxeringskonsulenterna gjordes till
föredragande beträffande jordbrukardeklaration på samma sätt som nu gällde
beträffande rörelsedeklaration. Detta hade icke heller de sakkunniga
föreslagit. Om och i den mån konsulentinstitutionen borde bibehållas — en
fråga som i och för sig vore tveksam — borde konsulenterna självfallet tillhandagå
nämnderna med råd och upplysningar även beträffande jordbrukardeklarationer.
Någon ökning av antalet konsulenter behövde man dock
icke räkna med på grund härav.

Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund har uttalat, att det syntes
böra stadgas, att deklarationer avgivna av bokföringsskyldiga jordbrukare
icke behövde översändas till konsulent. Denne saknade i de flesta fall förutsättningar
att bedöma deklarationens riktighet ur annan än möjligen rent

. 157

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

formell synpunkt. Det syntes emellertid vara av mindre vikt, att den vore
formellt riktig, än att den vore sakligt riktig, och det kunde endast taxeringsnämnden
i orten med någon tillförlitlighet bedöma. Givetvis skulle dock
en taxeringsnämndsordförande enligt den allmänna bestämmelsen äga rätt
att till konsulent översända även jordbruksdeklaration av mera invecklad
beskaffenhet och sådan deklaration, för vars granskning han ansåge konsulents
hjälp vara erforderlig.

Länsstyrelsen i Stockholms län har uttalat, att den ökning av antalet
taxeringskonsulenter, som bleve erforderlig, ånyo aktualiserade frågan om
icke konsulentuppdragen lämpligen borde fullgöras av befattningshavare å
landskontor såsom tjänsteåliggande. Vid övergång till taxering enligt bokföringsmässiga
grunder komnje nämligen eljest konsulentuppdragen i ännu
högre grad än tidigare varit fallet att tendera att bliva bisyssla för landskontorens
personal. En dylik utveckling vore emellertid icke önskvärd.

Länsstyrelsen i Jönköpings län har yttrat, att det visat sig vara synnerligen
svårt att erhålla lämpliga och kvalificerade taxeringskonsulenter. Frågan
om förordnande av särskilda taxeringskonsulenter för granskning av
j ordbruksdeklarationer syntes därför böra upptagas i samband med lösande
av konsulentfrågan i dess helhet.

Länsstyrelsen i Kalmar län har framhållit, att förslagets genomförande
medförde ett ökat behov av taxeringskonsulenter. Konsulentverksamheten i
länet hade givit mycket tillfredsställande resultat. Det hade dock tyvärr varit
omöjligt att utanför kretsen av länsstyrelsens egna befattningshavare i
tillräcklig utsträckning kunna förvärva personal med erforderliga kvalifikationer
för konsulentskapet. Det vore angeläget att förutsättningar skapades,
så att konsulentverksamheten kunde fortbestå och drivas i den omfattning
som förhållandena betingade. Detta kunde dock ej ske med mindre än att
konsulenterna anknötos direkt till taxeringsavdelningen. Personalfrågan
kunde härvid lämpligen lösas på det sättet, att omsättningsskattekontrollanterna
bereddes fortsatt anställning vid länsstyrelsens taxeringsavdelning.
Deras åligganden skulle i så fall bliva att under den tid, som arbetet i taxeringsnämnderna
påginge, fullgöra uppdrag sasom konsulenter och under
övrig tid av året deltaga i det till taxeringsavdelningen förlagda arbetet med
granskning av de inkomsttaxeringar, som taxeringsnämnderna åsatt.

Även länsstyrelsen i Norrbottens län har yttrat, att kontrollanttjänsterna
borde ombildas till fasta konsulenttjänster. Konsulentgranskningen skulle
genom inrättande av fasta konsulenttjänster med säkerhet bliva mera effektiv
än för närvarande, och taxeringsnämnderna skulle kunna beredas välbehövlig
kvalificerad hjälp med vidlyftigare utredningar och mera invecklade
taxeringsspörsmål. Om dessa fasta konsulenttjänster inrättades i god tid,
innan nya bestämmelser om inkomsttaxeringen av jordbruk trädde i kraft,
skulle övergången till det nya systemet kunna ske med avsevärt mindre svårigheter
än eljest, enär konsulenterna då kunde vara väl införsatta i bestämmelsernas
tillämpning och sålunda äga förutsättningar att lämna säkra informationer
åt de skattskyldiga och taxeringsnämnderna.

158 •

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

Beträffande länsstyrelsernas taxeringsa v delningar har
i yttrandena genomgående hävdats, att dessas arbetsbörda, särskilt under
övergångstiden, kornme att väsentligt utökas. Länsstyrelserna ha dock icke
ansett sig kunna mera exakt angiva den personalförstärkning, ,som förslagets
genomförande skulle nödvändiggöra.

Länsstyrelsen i Kristianstads län har anfört:

\ad ater angar beskattningsmyndigheterna, medför förslagets genomföra£de
dels ett okat behov av taxeringskonsulenter och dels en nödvändig
arbetsforstarknmg å taxeringsavdelningarna. Det kan emellertid starkt
ltragasattas, om tör detta slags taxeringsarbete kvalificerad arbetskraft i
erforderlig omfattning för närvarande går att anskaffa. De nuvarande förhallandena
pa arbetsmarknaden ger anledning till farhågor för att så icke
skall bil fallet. Till nagon del kan visserligen viss arbetskraft påräknas
S™1 omsättningsskattens upphörande, då de för omsättningsskatten an•r,
''Ida kontronanterna därigenom kunna bliva disponibla för andra uppgifter;
Efter lämplig omskolning synas dessa nämligen, såsom de sakkunmga
aven papeka, kunna användas för det granskningsarbete å taxerängsavdelnmgarna,
som den föreslagna omläggningen av jordbrukstaxeringen
raver, varjamte de även i viss utsträckning kunna användas så,som konsulenter.
Men darmed kan ingalunda behovet av arbetskraft anses täckt.
Storleken av den ytterligare arbetsförstärkning, som kan erfordras, anser
sig länsstyrelsen emellertid för närvarande icke kunna göra något bestämt
uttalande om då verkningarna av den föreslagna reformen icke ännu kunna.
överblickas. Länsstyrelsen vill endast ytterligare understryka de
svårigheter, som med säkerhet komma att möta, då det gäller anskaffning
av pei sonal, som är skickad för ifrågavarande uppgifter, d. v. s. i besittning
av saväl kunskap i bokföring som erfarenhet av jordbrukstaxering.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har uttalat, att eftergranskningen
av jordbruksdeklarationer under kriget fått eftersättas för arbetet med
krigskonjunkturbeskattningen. I vad mån man inom länsstyrelsen i forlsattningen
kunde avdela erforderlig personal för eflergranskningen vore
för tidigt att bedöma. En viss försiktighet med ytterligare tillskott i personalen
vore dock tillrådlig under den övergång till mera stadgade arbetsförhållanden,
som under de allra närmaste åren kunde förväntas för landskontorens
vidkommande.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län bar anfört, att om en noggrann och
liktig granskning verkställdes redan av taxeringskonsulenterna antalet
nya befattningshavare å taxeringsavdelningen torde kunna begränsas till
en å två taxeringsassistenter samt ett skrivbiträde för framtagande av deklarationer
och dylikt. Länsstyrelsen i Södermanlands län har framhållit,
att ytterligare två taxeringsassistenttjänster i länet borde inrättas. Länsstyrelsen
i Hallands län har yttrat, att ytterligare två taxeringsassistenter och
två skrivbiträden vid taxeringsavdelningen bleve erforderliga.

Länsstyrelsen i Västmanlands län har framhållit, att antalet befattningshavare,
som skulle anförtros granskningsuppdrag beträffande jordbrukstaxering,
icke borde sättas så lågt, att alltför många skattskyldigas räkenskaper
icke bleve föremål för granskning under överskådlig tid, men icke

159

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

heller så högt, att arbete året om icke kunde beredas befattningshavarna.
En avsevärd del av året måste de givetvis biträda med beredande av besvärsmål
till prövningsnämnden. Deras arbetskraft kunde dessutom lämpligen
tagas i anspråk för beredande av mål till skattedomstolarna rörande jordbrukstaxering''.
Såvitt länsstyrelsen kunde bedöma borde antalet »jordbrukstaxeringsassistenter»
i länet icke understiga tre.

Länsstyrelsen i Västerbottens län har uttalat, att det vore en grundläggande
förutsättning för att uppnå det förbättrade taxeringsresultat, vartill
förslaget syftade, att till taxeringsavdelningarnas förfogande ställdes arbetskraft
i erforderlig utsträckning för hela året samt att denna arbetskraft
placerades i sådan löneställning och erhölle .sådana anställningsvillkor,
att en god rekrytering kunde förväntas. Då erfarenheten av de senaste
årens taxeringsarbete för länets vidkommande utvisade, att det nuvarande
behovet av arbetskraft endast med svårighet kunde tillgodoses inom ramen
av gällande per sonal,stat, måste varje ökning av arbetsbördan med nödvändighet
medföra en häremot svarande förstärkning av personalen. För kontroll
av jordbruksdeldarationerna måste taxeringsavdelningen utökas med
minst tre tjänster med förhållandevis god löneplacering. Jämväl den nuvarande
biträdande personalen i övrigt torde komma att bliva till antalet
otillräcklig.

Länsstyrelsen i Gotlands län har yttrat, att det vore .svårt att för närvarande
överblicka omfattningen och svårighetsgraden av de göromål, som
följde med de nya bestämmelserna. Särskilt gällde detta de göromål, som
hade samband med övergången. Personalökningen måste dock synbarligen
beräknas med ledning av vad ,soin erfordrades på längre sikt, enär det
kunde antagas, att arbetskraft besittande tillräckliga kvalifikationer ej
funnes att tillgå för anställning endast under en kortare tid. Kontrollen av
jordbruksdeldarationerna borde ombesörjas av länets taxeringskontrollant
samt en nyanställd taxeringsassistent. Länsstyrelsen i Blekinge län har
uttalat att — utöver länets två taxeringskontrollanter -— ytterligare en
taxeringsassistent bleve erforderlig. Länsstyrelsen i Norrbottens län har
framhållit, att länets tre kontrollanttjänster icke bleve tillräckliga; åtminstone
ytterligare en sådan tjänst borde inrättas, varjämte uppkomme behov
av minst två kontorsbiträden. Länsstyrelsen i Jämtlands län har förutsatt,
att länets två kontrollanttjänster ombildades till tjänster för kontroll
av jordbruksdeklarationer; härutöver borde inrättas ytterligare minst
två kontrollanttjänster samt en kontorsbiträdestjän.st. Länsstyrelsen i Uppsala
län har uttalat, att länets två taxeringskontrollanter borde överföras
till taxeringsavdelningen samt att härutöver ytterligare två personer med
förmåga att verkställa bokföringsgranskning borde anställas. Länsstyrelsen
i Örebro län har framhållit, att — utöver personalen å omsättningsskatteavdelningen,
uppgående till fyra taxeringskontrollanter och en taxeringsinspektör
— ytterligare en e. o. landskontorist och ett kvinnligt skrivbiträde
erfordrades. Länsstyrelsen i Värmlands län har uttalat, att eu av -

160

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

sevärd arbetsförstärkning bleve erforderlig. För biträde åt taxeringsnämnderna
erfordrades, åtminstone under övergångstiden, utöver länets fyra
omsättningsskattekontrollanter ytterligare minst två tjänstemän. För den
ökade bokföringsgranskningen å taxeringsavdelningen erfordrades därjämte
ytterligare minst två taxeringsassistenter samt något eller några
skrivbiträden.

Departementschefen.

Då departemcntsförslaget icke medför någon allmän skyldighet för jordbrukarna
att taxeras enligt bokföringsmässiga grunder utan endast skapar
en rätt för dem, som åtaga sig skyldighet att föra räkenskaper, att taxeras
efter dylika grunder, synes det kunna förväntas att övergången till bokföringsmässig
redovisning sker successivt och över huvud endast beträffande
en del av jordbrukarna. Härigenom torde över gångssvårigheterna för
både skattskyldiga och beskattningsmyndigheter bliva väsentligt reducerade.

Därest en riksskattenämnd inrättas, bör denna genom råd och anvisningar
rörande ingångsvärden och andra med övergången sammanhängande spörsmål
underlätta denna. I fortsättningen bör nämnden beträffande jordbruket,
liksom i fråga om andra områden av beskattningsväsendet, verka
för enhetlighet och likformighet.

Därest jordbrukarna redan vid de nya bestämmelsernas ikraftträdande,
den 1 januari 1953, till ett större antal övergå till bokföringsmässig redovisning,
torde erfordras förstärkning av både taxeringsnämnderna och taxeringsavdelningarna
vid länsstyrelserna. Vid granskningen av de ifrågavarande
jordbrukarnas deklarationer böra biträda taxeringskonsulenter med
kunskap i bokföring och erfarenhet rörande jordbruksförhållanden; såsom
konsulenter synas exempelvis vissa tjänstemän hos hushållningssällskap
eller lantbruksnämnder vara lämpliga. Taxeringsavdelningarna torde också
böra förstärkas med nya taxeringsassistenter för räkenskapsgranskning. De
tidigare omsättningsskattekontrollanterna ha numera tagits i anspråk för
andra ändamål, i huvudsak för kontroll av arbetsgivarnas verkställande av
löneavdrag, och kunna icke disponeras för jordbrukstaxeringen.

Den omedelbart erforderliga förstärkningen av taxeringsväsendet torde
icke kunna bedömas förrän kännedom erhållits om hur många jordbrukare
som från och med kalenderåret 1953 eller motsvarande räkenskapsår komma
att övergå till det nya redovisningssystemet. Anmälan om övergång
till det nya systemet i samband med dettas ikraftträdande bör därför lämpligen
göras hos taxeringsintendenten senast den 30 september 1952. Länsstyrelserna
böra därefter före utgången av oktober månad samma år inkomma
till vederbörande departement med uppgift om erforderlig förstärkning
av taxeringsorganisationen. Proposition med äskande av anslag för
den förstärkning, som må visa sig behövlig, bör sedan föreläggas 1953 års
riksdag.

hungl. Maj.ts proposition nr 191.

161

J. Ikraftträdande.

De sakkunniga.

Enligt de sakkunnigas förslag, som framlades i februari 1946, skulle de
nya bestämmelserna träda i kraft den 1 januari 1948 och tillämpas första
gången vid 1948 års taxering. Den föreslagna lagen om jordbruksbokföring
skulle dock träda i kraft den 1 januari 1947.

Yttranden.

I remissyttrandena har genomgående givits uttryck åt den uppfattningen
att övergången till det nya redovisningssystemet komme att medföra
stora svårigheter såväl för de skattskyldiga som för beskattningsmyndigheterna.

Sveriges lantbruksförbund har anfört:

Själva övergången till det nya redovisningssystemet är emellertid förenad
med betydande svårigheter och kräver, att jordbrukarna erhålla insikt
om det nya redovisningssystemets innebörd samt om vad de i samband
med övergången ha att iakttaga. Ävenså blir övergången för taxeringsmyndigheternas
del förenad med ett omfattande utrednings- och prövningsarbete,
särskilt för att ingångsvärdena skola bliva på lämpligt och
rättvist sätt avvägda. Förbundet uttalar som sin bestämda mening, att
övergången icke under några förhållanden får forceras på det sätt, som de
sakkunniga föreslagit. De skattskyldiga hinna icke att före i förslaget
åsyftad tidpunkt göra sig förtrogna med den nya redovisningsprincipen,
och det finnes icke heller så många i dessa hänseenden kunniga personer,
att jordbrukarna genom dem kunna få erforderlig hjälp vid övergången.
Taxeringsmyndigheterna torde heller icke vara kapabla att bemästra en
övergång för samtliga jordbruk under ett enda år, vid en enda taxering.

Förbundet har övervägt vilka åtgärder, som böra vidtagas för att övergången
skall kunna ske så .smidigt och så billigt som möjligt, och har då
stannat för att föreslå, att övergången till bokföringsmässiga grunder icke
genomföres i den snabba takt, som de sakkunniga föreslagit. För det första
torde det vara nödvändigt att uppskjuta lagens ikraftträdande till i första
hand den 1 januari 1949, under förutsättning att lagen antages vid 1947
års riksdag, och för det andra, att en övergångsperiod införes, där man
tillerkänner jordbrukarna valrätt att antingen fortsätta med redovisning
enligt kontantprincipen och i övrigt enligt nu gällande lagstiftning eller
också att redovisa enligt bokföringsmässiga grunder med de nya bestämmelserna
i övrigt. Denna övergångsperiod bör sättas till 5 år. Under denna
period finnes möjlighet att verkställa de nödvändiga utredningarna och
den information, som är erforderlig. Denna anordning med övergångsperiod
bör kompletteras med en bestämmelse, att en återgång efter skedd
övergång till bokföringsmässiga grunder icke kan ske.---

Vilken tid för övergång till bokföringsmässiga grunder som än tillämpas,
blir det dock förenat med svårigheter att vid denna tidpunkt i samtliga
fall fixera ingångsvärdena på ett riktigt sätt, bland annat på grund av att
nödiga utredningar ofta inte hinna förebringas samt att jordbrukarna i
många fall inte heller förstå att bedöma värdesättningens återverkningar
på framtida taxeringar. Det är därför önskvärt att låta frågan om storleken
av ingångsvärdena för olika tillgångar icke bliva slutgiltigt behandlad vid
taxeringen övergångsåret utan lämna de skattskyldiga rätt att få dessa

II Bihang till riksdagens protokoll 1951. t samt. Vr 191.

162

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

prövade på nytt, om de lyckas prestera ytterligare bevisning om ingångsvärdena
vid en senare tidpunkt, förslagsvis inom fem år efter övergångsåret.

De svårigheter, som enligt ovan föreligga för jordbrukare i allmänhet att
utan övergångsperiod samfällt övergå till deklarationsmässig redovisning
enligt bokföringsmässiga grunder, synas i än högre grad vara för handen
beträffande den föreslagna bokföringsskyldigheten för därav berörda jordbrukare
på grund av att bokföringslagen, framför allt såvitt avser upprättande
av inventarium och balansräkning, kommer att ålägga de bokföringsskyldiga
uppgifter, för vilka de flesta stå helt främmande. Bokföringsskyldigheten
är ju icke heller en nödvändig förutsättning för taxering enligt
bokföringsmässiga grunder.

Bokföringsskyldighet synes därför böra införas först fr. o. m. det räkenskapsår,
för vilket taxering enligt bokföringsmässiga grunder på sätt ovan
föreslagits senast skall ske.

Lagbestämmelserna om jordbruksbokföring böra dock utfärdas utan onödigt
dröjsmål, så att enhetliga bokföringssystem kunna uppgöras samt utbildningen
av bokförare och upplysning till jordbrukarna i god tid kan äga
rum för tillgodoseende av lagens fordringar.

Lantbruksstyrelsen har erinrat om att många jordbruk för närvarande
helt saknade lanlbruksbokföring, varför det vore angeläget att under viss
övergångstid bereda respektive jordbrukare möjlighet att ordna bokföring
eller de fortlöpande anteckningar, som i varje fall bleve erforderliga. Sagda
övergångstid borde lämpligen fastställas till fem år.

Blekinge och Västernorrlands läns hushållningssällskap ha framhållit
betydelsen av en intensifiering och utvidgning av den upplysnings- och undervisningsverksamhet
i bokförings- och deklarationsfrågor, som redan nu
bedreves av jordbrukarnas organisationer och av det allmänna genom hushållningssällskapen.
Härvid borde bl. a. utarbetas för det mindre jordbruket
lämpliga och efter det nya deklarationsförfarandet avpassade bokföringsböcker
jämte tillhörande överskådliga och lättfattliga anvisningar.
Det vore av stor vikt att, där så behövdes, jordbrukarna bibringades förståelse
för betydelsen ur driftsekonomisk synpunkt av ordnade, räkenskapsmässiga
anteckningar.

Länsstyrelsen i Kopparbergs län har uttalat, att de skattskyldiga under
en övergångstid av förslagsvis ett eller två år borde lämnas tillfälle att valfritt
deklarera enligt de nuvarande eller enligt de nya bestämmelserna.

Länsstyrelsen i Gävleborgs lån och samma läns hushållningssällskap ha
framhållit, att viss tid, förslagsvis ett beskattningsår, borde förflyta mellan
bestämmelsernas utgivande i tryck och deras ikraftträdande.

Länsstyrelsen i Östergötlands län har hävdat, att ikraftträdandet av författningarna
borde anstå åtminstone något eller helst ett par år efter deras
antagande och att mellantiden borde utnyttjas till en intensiv upplysningsverksamhet
bland de skattskyldiga och förberedande åtgärder inom taxeringsorganisationen.
Det måste också noga övervägas, om det ginge att
inom samma tid få i gång en taxeringsapparat, som vore kapabel att fullgöra
vad som fordrades av den.

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

163

Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund har uttalat, att de skattskyldiga
borde medgivas icke alltför kort tid att sätta sig in i de nya bestämmelserna,
vilka för många förmodligen innebure tvång till hel omläggning
av redovisningssystemet. Tillfälle borde beredas jordbruksorganisationerna
att utarbeta lämplig bokföringsmetod och lämpliga anteckningsböcker
och att bedriva nödig upplysningsverksamhet bland jordbrukarna,
innan bokföringslagen trädde i kraft.

Gotlands läns hushållningssällskap har understrukit, att en kraftig upplysnings-
och undervisningsverksamhet borde föregå införandet av lagstadgad
bokföringsplikt; det vore lämpligt med en tidsfrist på förslagsvis
tio år, innan bokföringsskyldigheten bleve obligatorisk i den av de sakkunniga
föreslagna omfattningen.

Älvsborgs läns södra hushållningssällskap har förordat, att förslaget
trädde i kraft först fem år efter det beslut i ärendet fattats.

Uppsala läns hushållningssällskap har anfört, att det vore angeläget, att
taxeringsarbetet i samband med övergången icke forcerades. Särskilt vore
det viktigt, att frågan om storleken av ingångsvärdena för olika tillgångar
icke bleve slutgiltigt behandlad vid övergångsårets taxering utan att hithörande
frågor kunde upptagas till förnyad prövning, om den skattskyldige
vid en senare tidpunkt kunde förete ytterligare material angående
ingångsvärdenas storlek. Blekinge läns hushållningssällskap har framhållit
liknande synpunkter.

Länsstyrelsen i Gotlands län har uttalat tveksamhet angående lämpligheten
av att låta övergångstiden omfatta flera års taxeringar; de svårigheter,
som skulle förorsakas genom en samtidig och allmän övergång, skulle
möjligen kunna mildras därigenom att under en övergångstid av två å tre
år möjlighet lämnades öppen för omprövning av de vid övergången upptagna
ingångsvärdena.

Länsstyrelsen i Blekinge län och samma läns hushållningssällskap ha
ifrågasatt, om icke övergången kunde kombineras med en allmän fastighetstaxering,
vid vilken så riktiga ingångsvärden som möjligt hade kunnat
fastställas å byggnader samt eventuellt även å täckdikningsanläggningar
och vissa andra anläggningar.

Länsstyrelsen i Uppsala län har framhållit, att ingångsvärdena borde
fastställas i så god tid, att jordbrukarna kände till dem, då de första
gången skulle uppgöra sina deklarationer i enlighet med de nya redovisningsprinciperna.

Departementschefen.

Såsom redan tidigare omnämnts böra de nya bestämmelserna träda i
kraft den 1 januari 1953 och tillämpas från och med ingången av det räkenskapsår,
som börjar den 1 januari 1953 eller senare. Vid taxering skola
bestämmelserna tillämpas första gången år 1954. Därest bestämmelserna

164

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

antagas av 1951 års riksdag torde med den begränsade omfattning, i vilken
bokföringsmässig redovisning skall användas, tillräcklig tid för upplysning
angående det nya .systemet och anpassning därefter stå till förfogande före
ikraftträdandet.

I några yttranden har uttalats, att det vore önskvärt, att frågan om ingångsvärdenas
storlek icke slutgiltigt avgjordes vid taxeringen för övergångsåret
utan att de skattskyldiga finge möjlighet att senare, då ytterligare
utredning rörande värdena kunde förebringas, få frågan prövad på
nytt. Då taxering för övergångsåret icke sker förrän år 1954, synes tillräcklig
tid föreligga för att skatt sk yldig, som vill använda anskaffningskostnaden
å tillgång såsom ingångsvärde, skall hinna åvägabringa erforderlig
utredning angående nämnda kostnad. Det torde därför icke vara nödvändigt
att införa särskilda regler om förnyad prövning av ingångsvärdena.

I anledning av vad länsstyrelsen i Uppsala län yttrat vill jag framhålla,
att de schablonmässigt bestämda ingångsvärdena böra fastställas senast i
slutet av år 1953, så att de föreligga i god tid före upprättandet av deklarationerna
under nästföljande år.

V. Speciell motivering till departementsförslaget.

Kommunalskattelagen.

21 §.

De sakkunniga.

De sakkunniga ha bl. a. anfört:

I 21 § c) har angivits, att till intäkt av jordbruksfastighet är att hänföra
värdet av skogsprodukter, som den skattskyldige tillgodogjort sig för ny-,
till- eller ombyggnad eller därmed jämförlig förändring eller för grundförbättring.
Här kursiverat tillägg har gjorts för att förtydliga stadgandets innebörd,
varigenom överensstämmelse med gällande deklarationsformulär erhållits.

Departementschefen.

Det torde vara tillräckligt att punkten c) kompletteras med ordet »grundförbättring».
Härigenom ernås överensstämmelse med lydelsen av 22 § 2 inom.

22 §.

Yttranden.

Överståthållarämbetet har ifrågasatt, huruvida icke paragrafens andra
moment borde kompletteras med ett stadgande av förslagsvis följande lydelse: Kostnad

för underhåll av plantering, trädgårdsland eller trädgård, i den
mån planteringen, trädgårdslandet eller trädgården är att anse såsom till -

16ö

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

behör till egen bostadslägenhet och användes företrädesvis för ägarens personliga
trevnad, må ej avdragas med högre belopp än som motsvarar de
uppgivna intäkterna av planteringen, trädgårdslandet eller trädgården.

Departementschefen.

Om kostnad för plantering eller trädgård företrädesvis avser ägarens personliga
trevnad, torde kostnaden böra hänföras till personliga levnadskostnader
och icke vara avdragsgill, Ett uttryckligt stadgande härom beträffande
jordbruksfastighet torde icke vara erforderligt.

Anvisningar
till 21 §.

De sakkunniga.

De sakkunniga ha uttalat, att den ändrade lydelsen av punkt 1 andra stycket
motiverades av numera ändrade avtalsbestämmelser i fråga om upplåtelse
av bostad till viss fast anställd personal i jordbruket. Därest bostad upplätes
mot särskilt avtalad hyra, skulle givetvis hyresersättningen upptagas
som intäkt.

Departementschefen.

Vad de sakkunniga sålunda uttalat föranleder icke erinran från min sida.

till 22 §.

De sakkunniga.

De sakkunniga ha yttrat, att kostnad för anskaffning av djur eller inventarier,
som i huvudsak tjänade ett personligt ändamål, såsom t. ex. ridhäst,
vilken icke användes för driften, icke finge belasta jordbruksdriften.

I fråga om avdrag för substansminskning vid tillgodogörande av naturtillgångar
å jordbruksfastighet ha de sakkunniga anfört:

Följande beräkningsmetod synes därvid kunna komma till användning.
Till utgångspunkt torde kunna tagas det värde, som vid fastighetstaxeringen
åsatts tillgång, varom här är fråga. Avdrag bör ske i form av avskrivning
med skäligt belopp om och i den mån tillgången utnyttjas. Då svårighet
föreligger att bedöma varaktighetstiden för en tillgång av här åsyftat slag,
synes avdrag böra få ske för vad som under året uttagits ur tillgången. Avskrivningsplan
i vanlig mening kan alltså här ej ifrågakomma utan till grund
för avdragets beräknande får läggas en utredning i förut angivna hänseenden.

Yttranden.

Sveriges lantbruksförbund har anfört, att om bestämmelsen i punkt 1
andra stycket blott avsåge att förhindra återförbrukningens upptagande på
deklarationsformlär 4 a hade förbundet intet att invända. Om den däremot
innebure ett generellt förbud för återförbrukningens medtagande i deklara -

166

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

tionsunderlaget för formulär 4 b, måste krav på ändring framställas. För en
mera ingående driftsekonomisk resultatsredovisning kunde det nämligen
vara ändamålsenligt att återförbrukningen av säljbara produkter inginge i
bokföringen. Huvudbokens vinst- och förlusträkning kunde visserligen korrigeras
till deklarationen genom borttagande av den inre omsättningens värden,
men dels vore en sådan justering tidsödande och icke utan felrisker,
dels torde en eventuell bokföringsgranskning därigenom starkt försvåras.
Påpekade nackdelar bleve särskilt framträdande i det fall återförbrukning
och övrig inre omsättning redovisades fortlöpande med såväl kvantiteter som
värden.

Kammarrätten har yttrat, att i punkt 9 av anvisningarna till 22 § kommunalskattelagen
hade föreslagits det stadgandet, att vad i punkt 10 av anvisningarna
till 29 § samma lag vore stadgat angående driftförlust och kapitalförlust
i tillämpliga delar skulle gälla även vid taxering av intäkt av jordbruksfastighet.
Nu vore emellertid förhållandet, att sistnämnda stadgande
delvis försatts ur tillämpning genom 1938 års författningsändringar, som
medfört rätt till fri avskrivning för vissa rörelseddkare. Ej heller kunde det
nu åsyftade stadgandet väl förenas med de i remitterade betänkandet föreslagna
bestämmelserna om värdeminskningsavdrag. Kammarrätten finge
hemställa att bestämmelserna om vad som vore att hänföra till kapitalförlust
och vad som utgjorde vid taxering avdragsgill driftförlust bleve föremål
för översyn.

Departementschefen.

Vad de sakkunniga anfört giver mig icke anledning till annan erinran än
att underlag för avskrivning å naturtillgång bör vara anskaffningskostnaden
om denna kan visas. Ofta torde det emellertid vara svårt att förebringa utredning
om hur mycket av inköpspriset för en jordbruksegendom som belöper
på naturtillgången. I dylika fall bör, om tillgångar åsajtts särskilt värde,
detta läggas till grund för avskrivningen. I annat fall bör som avskrivningsunderlag
tjäna uppskattat skäligt värde å tillgången.

I överensstämmelse med vad Sveriges lantbruksförbund anfört har i anvisningarna
gjorts ett tillägg av innehåll, att vid bokföringsmässig inkomstberäkning
värdet av egna jordbruksprodukter, som användas för fastighetens
fortsatta drift, må avföras såsom driftkostnad men att därvid samma
värde skall upptagas såsom intäkt.

Kammarrättens hemställan har tillgodosetts genom den ändring av punkt
10 av anvisningarna till 29 §, som jag tidigare förordat i samband med att
jag anmält fråga om ändrade regler för beskattning av realisationsvinster,
ersättningar för goodwill samt ackumulerade inkomster.

Då inkomsten beräknas enligt bokföringsmässiga grunder, böra bestämmelserna
i punkt 2 av anvisningarna till 29 § angående avdrag för överföring
av medel till pensionsstiftelse eller annan personalstiftelse i rörelse äga
motsvarande tillämpning beträffande jordbruksfastighet.

167

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.
till 25 §.

Den ändrade lydelse, som punkt 2 första stycket av anvisningarna till 22 §
erhållit enligt departementsförslaget, nödvändiggör en ändring av anvisningarna
till förevarande paragraf sålunda, att dessa utformas utan hänvisning
till förstnämnda författningsrum.

till 41 §.

De sakkunniga.

De sakkunniga ha bl. a. anfört:

Skillnaden emellan å ena sidan handelsbokföring och å andra sidan jordbruksbokföring
har föranlett ett tillägg i fråga om det år, varunder en inkomst
skall anses hava åtnjutits eller en utgift ägt rum. Föreliggande fråga
skall bedömas, i fråga om rörelse enligt allmänt vedertagen köpmannased
och i fråga om jordbruk enligt vad som allmänt brukas och kan anses som

god sed. . ....

Reglerna för inkomstbeskattning vid upplåtelse av avverkningsrätt till
skog mot betalning, som skall erläggas under loppet av flera år, hava av de
sakkunniga lämnats utan ändring av skäl, som torde framgå av den allmänna
motiveringen. För att angiva att bestämmelsen ej har tvingande karaktär
har »skall» utbytts mot »må». Föreligga sådana omständigheter, att enligt
principerna för bokföringsmässig inkomstberäkning fordran på grund
av upplåtelse av sådan avverkningsrätt bör upptagas vid inkomsttaxeringen,
är givetvis den skattskyldige oförhindrad härtill. Sådana omständigheter
kunna vara t. ex. då vid beskattningsårets utgång avverkning av hela den
avtalade virkeskvantiteten redan skett, men den avtalade köpeskillingen icke
då till fullo erlagts.

Departementschefen.

Som motsvarighet till uttrycket »köpmannased» i fråga om rörelse har
beträffande jordbruksfastighet använts uttrycket »vad som beträffande
jordbruk är allmänt brukligt».

Mot de sakkunnigas uttalande rörande beskattningen av inkomst vid upplåtelse
av avverkningsrätt har jag intet att erinra. Någon ändring i motsvarande
stadgande i sista stycket av 2 punkten, vilket avser redovisning enligt
kontantprincipen, har givetvis icke skett.

Övergångsbestämmelserna.

De sakkunniga.

De sakkunniga ha bl. a. anfört:

Ett särskilt skatteproblem uppkommer beträffande sådana skattskyldiga,
som redan vid ikraftträdandet av de av de sakkunniga föreslagna bestämmelserna
för inkomstberäkningen taxeras efter bokföringsmässiga grunder.
Den bokföringsmässiga vinstberäkningen, som dessa skattskyldiga tillämpa,
kan avse jordbruksdriften i dess helhet — alltså omfattande djur, varulager
i övrigt, varufordringar, varuskulder och inventarier — eller blott någon
eller några av dessa poster. Vid övergången skola de ingående värdena å
tillgångar och skulder, vilka redan då ingå i den bokföringsmässiga vinstberäkningen,
upptagas till samma belopp, som de utgående beloppen vid inkomsttaxeringen
för nästföregående beskattningsår.

168

Kungl. Maj.ts proposition nr 191,

Departementschefen.

De sakkunnigas uttalande föranleder icke erinran från min sida.

Förordningen om statlig förmögenhetsskatt.

3 och 9 §§ samt anvisningarna till 3 och 4 §§.

De sakkunniga.

I fråga om ändringen av 9 § samt anvisningarna till 9 och 10 §§ förordningen
om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt, vilka författningsrum
motsvara 3 § samt anvisningarna till 3 och 4 §§ förordningen om statlig förmögenhetsskatt,
ha de sakkunniga bl. a. anfört:

I 1 mom. c) av 9 § har föreslagits en omformulering betingad av de sakkunnigas
ändringsförslag beträffande inkomstbeskattningen. Sålunda har
benämningen »levande och döda inventarier» utbytts mot »djur» och »inventarier».
Enligt de sakkunnigas förslag skola djuren hänföras till varulager
och benämningen inventarier endast avse, vad som nu hänföres till
döda inventarier. Som ett förtydligande tillägg till varor har upptagits »förråd
av jordbruks- och skogsprodukter».

Vad angår värdesättningen av djur gäller för närvarande, att dessa vid
förmögenhetsberäkningen sättas till sitt värde i allmänna marknaden, d. v. s.
saluvärdet vid beskattningsårets utgång. Enligt av de sakkunniga föreslagna
regler för inkomstbeskattningen skola djuren, såvida icke särskilda förhållanden
tiH annat föranleda, upptagas till lägst vissa bestämda minimivärden,
om sådana finnas i särskild ordning fastställda, eller, därest så ej är
förhållandet, till lägst de värden, som kunna anses vara skäliga. I båda fallen
avses minimivärden, som ligga något under marknadspriserna för dessa
djur. Med hänsyn till svårigheterna att i varje särskilt fall fastställa djurens
saluvärden hava de sakkunniga av praktiska skäl och för ernående av en
likformig värdesättning föreslagit, att som värderingsnorm vid förmögenhetsberäkningen
må tillämpas de värden, under vilka djuren icke få upptagas
vid inkomstberäkningen.

Övriga lagertillgångar i jordbruk, dess binäringar och skogsbruk skola enligt
de sakkunnigas förslag vid förmögenhetstaxeringen värdesättas enligt de
grunder, som finnas angivna för motsvarande tillgångar i rörelse. Det må
framhållas, att värdesättning vid inkomstberäkningen icke skall anses bindande
jämväl för förmögenhetsberäkningen.

I fråga om värdesättningen av inventarier i jordbruk, dess binäringar och
skogsbruk har någon ändring i förhållande till vad nu gäller icke föreslagits.

Yttrande.

Kammarrätten har anfört:

I fråga om värdesättning i förmögenhetsavseende av tillgångar inom jordbruk
föreslås, att djur skola, därest icke särskilda förhållanden annat föranleda,
upptagas till lägst de i särskild ordning fastställda minimivärdena under
vilka djuren icke få upptagas vid inkomstberäkningen. Enligt i betänkandet
intagen uppgift utgjorde värdet å djurbeståndet i riket år 1939 1 440
miljoner kronor. Därest det exempelvis i utjämnande syfte beträffande inkomstbeskattningen
skulle bliva nödvändigt att vidtaga en tämligen kraftig
reduktion av minimivärdena i förhållande till dagsvärdena å djuren, komme

169

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

detta att medföra en icke oväsentlig nedsättning av den skattepliktiga förmögenheten.
Genom den föreslagna bestämmelsen skulle i administrativ ordning
kunna för en viss medborgargrupp tillskapas ett skatteprivilegium. På
grund av det sagda anser sig kammarrätten böra avstyrka den ifrågavarande
särskilda regeln för beräkning av värdet å djur i förmögenhetsavseende.
Kammarrätten vill emellertid samtidigt framhålla, att, därest icke alltför
stor spännvidd skulle föreligga mellan dagsvärdena och de fastställda minimivärdena,
de senare torde med fördel i praktiken kunna läggas till grund
för förmögenhetsberäkningen.

Departementschefen.

Då vid redovisning av inkomst av jordbruksfastighet enligt kontantprincipen
djur äro att hänföra till inventarier, har det nuvarande uttrycket
»levande och döda inventarier» utbytts mot uttrycket »djur samt maskiner
och andra inventarier».

I enlighet med vad kammarrätten anmärkt bör liksom för närvarande gälla,
att värdet av djur i jordbruk med binäringar och skogsbruk bestämmes
lika med värdet i allmänna marknaden.

Förslaget om inkomstberäkning enligt bokföringsmässiga grunder beträffande
jordbruksfastighet bör föranleda ändring jämväl av 9 § fjärde stycket.

Taxeringsförordningen.
31 §.

De sakhunniga.

De sakkunniga ha bl. a. anfört:

Till denna paragraf har gjorts det tillägg, att skattskyldig, som avses i
denna paragraf, är skyldig, att därest han vill omlägga räkenskapsåret i god
tid lämna taxeringsintendenten underrättelse härom och därvid uppgiva skälet
för ändrat räkenskapsår. De sakkunniga hava såsom framgår av vad
här nedan anföres i fråga om jordbruksbokföringslagens 10 § haft under
övervägande, att stadga förbud för omläggning av räkenskapsår för icke
bokföringsskyldiga jordbrukare och rörelseidkare, samt beträffande bokföringsskyldiga
jordbrukare och rörelseidkare tillåta sådan omläggning endast
efter medgivande av administrativ myndighet, länsstyrelse och överståthållareämbetet.
De sakkunniga hava av anförda skäl icke ansett sig kunna
föreslå bestämmelser av angiven innebörd. Emellertid har med hänsyn till
bland annat det stora antal jordbrukare, som med utgångspunkt från »ordnade
räkenskaper» eller bokföring enligt lagen om jordbruksbokföring, skulle
äga rätt att omlägga räkenskapsåret, de sakkunniga ansett, att en sådan
omläggning icke bör få ske utan vidare. En anmälan till taxeringsintendenten
i god tid före omläggningen bör kunna åläggas dessa skattskyldiga. Med
föranledande av dylik anmälan kan taxeringsintendenten verkställa kontroll
av huruvida sådan bokföring förts, som kan anses ingå i begreppet »ordnade
räkenskaper» eller bokföring enligt jordbruksbokföringslagen. Endast i fall
dylik räkenskap icke förts, torde hinder mot omläggningen uppkomma. Den

170

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

föreslagna anmälan tjänar vidare det ändamålet, att ordföranden i taxeringsnämnden
kan erhålla underrättelse om omläggning å sådan tid, att erforderliga
kontrolluppgifter, vilka nu i de flesta fall avse kalenderåret, kunna
infordras.

Då skäl synes föreligga att dylik anmälningsskyldighet ålägges samtliga
näringsidkare, således även rörelseidkare, hava de sakkunniga ansett sig
kunna i förslag till ändring av 31 § taxeringsförordningen föreslå en ändring,
som jämväl berör sistnämnda skattskyldiga.

Yttranden.

Kammarrätten har yttrat, att föreskriften om anmälan till taxeringsintendenten
vid omläggning av räkenskapsår borde utgå. Någon påföljd för underlåtenhet
att fullgöra anmälan vore icke föreslagen och borde enligt kammarrättens
förmenande icke heller införas. Det kunde förutses att anmälan
mera sällan komme att företagas. Bestämmelser, vilka i stor omfattning
kunde förväntas bli negligerade, borde undvikas. Länsstyrelsen i Kristianstads
län har ifrågasatt, huruvida berörda föreskrift komme att efterlevas.
Värdet av densamma kunde diskuteras. Länsstyrelsen i Norrbottens län har
uttalat, att anmälningsskyldigheten förefölle skäligen meningslös, om anmälan
allenast skulle medföra en kontroll från taxeringsintendentens sida,
att ordnad bokföring förefunnes. Enligt länsstyrelsens åsikt borde framställning
om rätt till omläggning av räkenskapsår göras hos taxeringsintendenten
minst en månad innan omläggningen vore avsedd att äga rum. Taxeringsintendenten
skulle hava att pröva om godtagbara skäl för omläggningen
förelåge samt bifalla eller avslå framställningen. Länsstyrelsen i Västmanlands
län har anfört, att det vore oklart vad som i detta sammanhang
skulle förstås med uttrycket »i god tid». Önskvärt vore att i lagtexten angåves
den tidpunkt, då anmälan senast skulle hava gjorts till taxeringsintendenten.

Departementschefen.

Såsom framgår av specialmotiveringen till 11 § i den föreslagna förordningen
om skyldighet för vissa idkare av jordbruk eller skogsbruk att föra
räkenskaper .såsom underlag för taxering anser jag mig —- med hänsyn
till frågans betydelse även utanför beskattningsväsendets område — i likhet
med de sakkunniga icke böra förorda, att räkenskapsår skall få omläggas
endast efter myndighets medgivande. De sakkunniga ha i specialmotiveringen
till förevarande paragraf föreslagit, att jordbrukare eller rörelseidkare,
som vill omlägga räkenskapsåret, skall göra anmälan härom till taxeringsintendenten
för att denne skall kunna kontrollera att ordnade räkenskaper
föras. Enligt vad jag tidigare förordat skall jordbrukare äga övergå till redovisning
efter bokföringsmässiga grunder endast om han för räkenskaper
enligt vad som stadgas i den förenämnda förordningen. Om sådan övergång
skall han göra anmälan till taxeringsintendenten. Då taxeringsmyndigheterna
böra i den omfattning, så är möjligt, kontrollera att de jordbrukare,
som deklarera efter bokföringsmässiga grunder, fullgöra den stadgade skyldigheten
att föra räkenskaper, synes det icke vara erforderligt, att anmä -

171

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

lan rörande omläggning av räkenskapsåret sker för att taxeringsintendenten
i samband därmed .skall kontrollera att räkenskaper vederbörligen föras.
Då jag sålunda icke finner den nyssnämnda anmälningsskyldigheten
erforderlig för jordbrukarnas del, anser jag såldan skyldighet icke heller
böra ifrågakomma såvitt rörelseidkarna angår.

32 §.

De sakkunniga.

De sakkunniga ha uttalat, att, då inkomst av jordbruksfastighet skulle
taxeras efter bokföringsmässiga grunder och vissa jordbrukare ålades bokföringsskyldighet,
jordbrukare liksom rörelseidkare borde vara skyldiga att
tillhandahålla sin bokföring för granskning.

Departementschefen.

Vad de sakkunniga sålunda uttalat föranleder icke erinran från min sida.

Då jordbrukare, som taxeras efter bokföringsmässiga grunder, är skyldig
att tillhandahålla sina räkenskaper för granskning, torde jordbrukare,
som taxeras efter kontantprincipen, böra vara skyldig att för granskning
tillhandahålla förda anteckningar.

33 §.

Departementschefen.

Förslaget om redovisning av inkomst av jordbruksfastighet enligt bokföringsmässiga
grunder bör föranleda ändring även i förevarande paragraf.

35 §.

Departementschefen.

Skyldighet att förete förda anteckningar för kontroll av uppgift, som avses
i 3 momentet av förevarande paragraf, bör åligga även jordbrukare, som
taxeras efter kontantprincipen.

36 §.

De sakkunniga.

De sakkunniga ha yttrat:

Enligt förevarande paragraf skola bokföringsskyldiga jordbrukare liksom
motsvarande rörelseidkare äga rätt till anstånd med avgivande av deklaration
till den 31 mars, därest räkenskapsåret gått till ända senare än den 31
oktober året näst före taxeringsåret.

I proposition nr 345/1943 förordades, i syfte att bereda taxeringsnämndsordförandena
längre tid för deras arbete, att anståndstiden för de i 36 § angivna
skattskyldiga måtte förkortas till den 15 mars. Bevillningsutskottet
fann (betänkande nr 57) för sin del uppenbart, att ett bibehållande av den
nuvarande anståndstiden för bokföringspliktiga skattskyldiga kunde komma
att medföra olägenheter med avseende å taxeringsnämndernas arbete. Utskottet
fann fördenskull skäl tala för den i propositionen föreslagna begräns -

172

Kanyl. Maj:ts proposition nr 191.

ningen av anståndstiden. Därest skattskyldig, varom här vore iråga, icke
skulle kunna färdigställa deklarationen före den lagstadgade tiden, förefunnes
möjlighet att jämlikt 36 § 1 mom. fjärde stycket efter ansökan erhålla
ytterligare anstånd. Med hänsyn till de av näringsorganisationerna gjorda utfästelserna
att verka för ett tidigare avlämnande av deklarationerna och under
förväntan att dessa utfästelser även skulle leda till åsyftat resultat, ansåg
sig emellertid utskottet kunna förorda, att den nuvarande anståndstiden
tills vidare bibehölles oförändrad. Skulle det likväl visa sig att ett tidigare
avlämnande av deklarationerna icke kunde i erforderlig omfattning uppnås
på frivillighetens väg, borde enligt utskottets mening frågan om en begränsning
av anståndstiden för ifrågavarande skattskyldiga tagas under förnyad
omprövning.

De sakkunniga hava haft under övervägande att i fråga om bokföringsskyldiga
jordbrukare föreslå begränsning av anståndstiden till den 15 mars
närmast med hänsyn till önskvärdheten att ytterligare tid lämnas taxeringsnämnderna
för granskning och kontroll av uppgifter avseende jordbruksdeklarationerna.
Då emellertid skäl icke syntes föreligga att för bokföringsskyldiga
jordbrukare stadga andra bestämmelser än för bokföringsskyldiga
rörelseidkare och då jämväl anledning föreligger antaga, att organisationer,
som hava att företräda jordbrukets intressen, komma att medverka för ett
tidigare avlämnande av deklarationerna, hava de sakkunniga ansett nu gällande
bestämmelser böra bibehållas.

Yttranden.

Länsstyrelsen i Kalmar län har föreslagit, att anståndstiden utgår den 1
mars. Länsstyrelsen i Västmanlands län har ansett, att anståndstiden för
bokföringsskyldig jordbrukare, vilkens räkenskapsår gått till ända senast
den 31 december året näst före taxeringsåret, utan större olägenhet för den
deklarationsskyldige kunde förkortas till den 1 mars. Länsstyrelsen i Örebro
län har framhållit, att anståndstiden för såväl jordbrukare som rörelseidkare
borde begränsas till den 15 mars.

Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund har anfört bestämda erinringar
mot förslaget, att bokföringspliktig jordbrukare skulle äga njuta anstånd
med deklarations avgivande til] senast den 31 mars. Att andra bokföringspliktiga
nu ägde rätt till detta anstånd vållade understundom oöverkomliga
svårigheter vid taxeringen, eftersom anståndet nära nog regelmässigt
utnyttjades även av sådana skattskyldiga för vilka det, såvitt kunde bedömas,
icke skulle möta någon som helst svårighet att avlämna deklaration
senast den 15 februari. Förbundet finge därför med skärpa framhålla, att
enligt dess mening jordbrukares deklarationer skulle avlämnas senast den
15 februari liksom nu och att ändring i stället måtte vidtagas i taxeringsförordningen
36 § så att även andra bokföringspliktiga då skulle avlämna
sina deklarationer. Om det för någon skattskyldig skulle möta svårigheter
att till denna dag färdigställa sin deklaration, hade han ju möjlighet att
hos vederbörande taxeringsintendent anhålla om särskilt anstånd. Förbundet
ville dock redan nu understryka, att sådant anstånd endast i undantagsfall,
då verkligt vägande skäl kunde anföras, borde medgivas. Om man
skulle finna, att en något senare tidpunkt än den 15 februari borde fixeras,
borde den dock under inga omständigheter sättas senare än den 1 mars.

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

173

Departementschefen.

Jordbrukare, som äro skyldiga föra räkenskaper, böra äga rätt til! liknande
anstånd med avgivande av deklaration som nu tillkommer bokföringsskyldiga
rörelseidkare.

Näringsorganisationernas utfästelser att verka för tidigare avlämnande av
deklarationer synas, enligt vad jag under hand inhämtat, icke ha medfört
åsyftat resultat i erforderlig omfattning. Utan närmare utredning är jag
emellertid icke beredd att i förevarande sammanhang upptaga frågan om
begränsning av anståndstiden för näringsidkarna.

78 §.

Departementschefen.

Förslaget att inkomst av jordbruksfastighet skall taxeras efter bokföringsmässiga
grunder bör föranleda ändring jämväl av förevarande paragraf.

80 a §.

De sakkunniga.

De sakkunniga ha anfört:

Då enligt de sakkunnigas förslag taxering av jordbruksinkomst skall ske
efter bokföringsmässiga grunder, hade det varit naturligt, att jämväl alla
deklarationer avseende jordbruksdrift i förväg granskas av taxeringskonsulenten.
Med hänsyn till det stora antal jordbruksdeklarationer skulle taxeringskonsulentens
arbetsbörda härigenom högst väsentligt ökas. Taxeringsnämnderna
skulle i avvaktan på konsulentens utredningar angående rörelseidkare
och jordbrukare endast kunna behandla taxeringsmaterialet avseende
andra skattskyldiga. En sådan anordning synes icke lämplig. Särskilda
informationer böra vid införande av den nya taxeringsmetoden meddelas
ordförande och kronoombud i taxeringsnämnderna. Sedan de med övergången
förenade svårigheterna övervunnits, torde emellertid taxering av
jordbruksinkomst icke erbjuda större besvärligheter än nu. I vissa avseenden
torde den bliva enklare. Det finns därför all anledning antaga, att
taxeringsnämnderna skola kunna i fråga om det stora flertalet jordbrukare
besluta taxering utan medverkan av taxeringskonsulent. Skulle jordbruksdeklaration
av mera invecklad beskaffenhet förekomma, bör ordförande
överlämna den för granskning till taxeringskonsulenten. Däremot skola alla
till lokal taxeringsnämnd hänförliga deklarationer avlämnade av bokföringsskyldiga
jordbrukare granskas av taxeringskonsulenten. Härför tala samma
skäl, som föranledde införandet av detta led i taxeringsorganisationen.
Ändring i 80 a § har därför föreslagits.

Departementschefen.

Enligt departementsförslaget skola endast jordbrukare, som äro skyldiga
föra räkenskaper, taxeras enligt bokföringsmässiga grunder. Varje jordbrukare
äger emellertid ikläda sig dylik skyldighet för att få rätt att bliva
taxerad på sätt nyss sagts. Hur många jordbrukare som komma att övergå
till redovisning av inkomst enligt bokföringsmässiga grunder kan mera
definitivt avgöras först sedan det nya systemet varit i tillämpning under
några år. Det torde emellertid vara ofrånkomligt, att de ifrågavarande jordbrukarnas
deklarationer granskas av taxeringskonsulent.

174

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

Förordningen om skyldighet för vissa idkare av jordbruk eller skogsbruk
att föra räkenskaper såsom underlag för taxering.

1 §•

Departementschefen.

Staten och kommunerna äro undantagna från tillämpningen av 1929 års
bokföringslag. Någon anledning att låta förevarande förordning bliva tilllämplig
å staten och kommun, om de driva jordbruk eller skogsbruk, finnes
icke. Övriga i andra stycket omförmälda juridiska personer äro redan
bokföring&skyldiga enligt nyssnämnda lag och böra icke omfattas av denna
förordning.

Bestämmelsen i tredje stycket avser att utmärka, att de civilrättsliga verkningar,
som äro knutna till 1929 års lag, icke skola åtfölja skyldigheten att
föra räkenskaper enligt denna förordning.

2 §•

De sakkunniga.

De sakkunniga ha anfört:

De sakkunniga anse nödvändigt, att i en särskild paragraf inskärpa, att
bokföringen även i fråga om jordbruksbokföringen skall ske efter allmänna
bokföringsprinciper. I fråga om jordbruksbokföring liksom handelsbokföring
måste man lämna näringsidkarna frihet att med hänsyn till företagets storlek
och sättet för dess bedrivande bestämma den bokföringsmetod, som är mest
lämplig. Förevarande lagförslag innehåller därför, liksom 1929 års bokföringslag,
endast vissa minimikrav i fråga om de böcker, som skola föras.
Bokföringen skall utökas, därest förhållandena så påkalla. Avgörandet, huruvida
bokföringen är nöjaktigt förd, måste bedömas med utgångspunkt, huruvida
allmänna bokföringsregler blivit tillämpade. Även vid jordbruksbokföringen
kan emellertid i detta avseende vid egendomar av olika storlek och
brukningssätt skilda uppfattningar göra sig gällande. Hänsyn måste tagas till
vad som är eller rättare kan bliva sed och bruk i fråga om jordbruksbokföringen.
Det är därför nödvändigt, att därjämte som allmän regel bestämma,
att bokföringen skall ske i överensstämmelse med vad i jordbruksbokföringen
allmänt brukas och kan motsvara god sed. Med detta har avsetts att
få ett uttryck motsvarande allmänna bokföringslagens »god köpmannased».
Det bör bär framhållas, att -— liksom i fråga om rörelseidkarna — endast
den omständigheten, att ett stort antal bokföringspliktiga tillämpat viss redovisningsmetod,
icke är till fyllest, utan att det därjämte fordras, att metoden
representerar god praxis.

Uttrycket jordbruksbokföring har använts för att markera, att i jordbruket
icke skola föras »handelsböcker».

Departementschefen.

Såsom allmän regel bör stadgas, att räkenskaperna skola föras enligt
allmänna bokföringsgrunder samt med iakttagande av vad beträffande
jordbruk eller skogsbruk är allmänt brukligt och överensstämmande med
god sed.

Kungl. Maj.ts proposition nr 191. 175

3 §.

De sakkunniga.

De sakkunniga ha yttrat:

Denna paragraf överensstämmer med bokföringslagens § 4 och avser att
fastställa jordbruksbokföringens uppgift. Denna angives vara att lämna redovisning
över intäkter och utgifter i jordbruksdriften, så att rörelsens gång
därav kan bedömas. Uttrycket »rörelsens gång» har upptagits från bokföringslagen
med hänsyn till bestämmelserna i 23 kap. 5 § strafflagen, som
stadgar straff för bokföringsbrott, därest bokföringen på sådant sätt åsidosatts,
att ställningen och rörelsens gång ej kunnat i huvudsak bedömas med
ledning av bokföringen.

Förevarande paragraf fastslår de böcker, som ovillkorligen skola föras.
Liksom för rörelseidkare är förandet av dagbok ävensom upprättande av
balansräkning och inventarium obligatoriskt.

Jordbruksbokföringen kan efter jordbrukarens fria val äga rum antingen
efter den enkla eller den dubbla bokföringens principer. Vid den enkla bokföringen
föras endast anteckningar om affärshändelser i tidsföljd, medan
vid den dubbla bokföringen verkställas såväl kronologiska som systematiska
anteckningar, vilka alltid redovisas dubbelt. Vid denna bokföring föres
utöver dagbok och inventariebok därjämte ofta huvudbok och avräkningsbok
(reskontra) samt andra nödvändiga handelsböcker. Som förut framhållits,
är jordbrukaren icke skyldig att under alla förhållanden föra sina
räkenskaper efter den dubbla bokföringens principer. Men liksom i fråga
om rörelseidkare uppställes det kravet, att, när jordbruksdriftens omfattning
och beskaffenhet så påkallar, den bokföringsskyldige har att föra även
systematiska böcker, i första hand huvudbok och reskontra.---

De sakkunniga hava med det nu anförda velat framhålla, att för jordbruksbokföringen
torde utöver nämnda obligatoriska böcker ytterligare
bokföring vara nödvändig, därest man vill nå de önskemål, som med denna
bokföring åsyftas. Det är emellertid önskvärt att bokföringen kan genomföras
efter enhetliga grunder och det synes därför vara en uppgift för
organisationer, som hava att företräda jordbrukets intressen, att i detta
avseende verka för genomförande av en bokföring, vilken samtidigt som
den kan giva jordbrukaren önskvärda kontrollmöjligheter i olika avseenden,
jämväl kan vara av värde för bedömningen av jordbruksrörelsen
i riket.

I 1929 års bokföringslag är föreskrivet, att inventarium och balansräkning
skola, där ej Konungen för vässa slag av rörelse annat medgiver, införas
i inventarieboken inom tre och en halv månad efter räkenskapsårets
utgång. Som skäl härför har angivits, att den bokföringsskyldige som regel
skall avlämna skattedeklaration senast den 15 februari och därvid foga bestyrkt
avskrift av balansräkning för beskattningsåret och balansräkning
för det närmast föregående räkenskapsåret, samt vinst- och förlusträkning
för beskattningsåret, därest sådan räkning ingått i bokföringen. Deklarationsskyldigheten
kan få anstå till den 31 mars. Bokslutet måste alltså vara
färdigt före mars månads utgång. Även om detta skulle medhinnas, har
det ansetts lämpligt, att därutöver medgiva ytterligare en halv månad för
införingen i inventarieboken.

Vid jordbruksbokföringen bör arbetet med upprättande av inventarium
och balansräkning samt för införingen i inventarieboken kunna ske något
tidigare än vid handelsbokföringen. De sakkunniga föreslå därför, att inventarium
och balansräkning skola vara införda i inventarieboken inom två
månader efter räkenskapsårets utgång.

176

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

Yttranden.

Sveriges lantbruksförbund har uttalat, att — liksom i 5 § — intäkter
ställdes i motsats till utgifter. 1 bokföringen brukade man emellertid skilja
på dels in- och utbetalningar, dels inkomster och utgifter, dels intäkter och
kostnader. Det .syntes nödvändigt, att bokföringslagen anslöte sig till vad
som allmänt brukades och kunde anses som god sed. Förbundet har vidare
anfört, att paragrafens utformning gåve anledning till flera missförstånd
än den allmänna bokföringslagens motsvarande bestämmelser. Sålunda
torde exempelvis bestämmelsen, att redovisning skulle lämnas för uttag avförnödenheter
och produkter i jordbruksdriften och att dagboken skulle
upptaga intäkter och utgifter ävensom uttag av förnödenheter och produkter
för jordbruksdriften, ge rum för olika tolkningar i fråga om bokföringens
omfattning.

Länsstyrelsen i Malmöhus län har uttalat, att den av de sakkunniga föreslagna
i förhållande till allmänna bokföringslagens bestämmelser förkortade
tiden för införandet av inventarium och balansräkning i inventarieboken
vore ofrånkomlig av taxeringstekniska skäl. å andra sidan har lantbruksstyrelsen
icke funnit några skäl, varför jordbruksbokföringslagen i
förevarande hänseende skulle göras strängare än den allmänna bokföringslagen.
Länsstyrelsen i Kristianstads län och samma läns hushållningssällskap
ha ifrågasatt, huruvida tillräckliga skäl förelåge att i berörda hänseende
föreskriva annan tid för jordbruksbokföringen än för handelsbokföringen,
d. v. s. tre och en halv månad. Hushållningssällskapet i Östergötlands
län har yttrat, att tidsfristen för jordbrukare borde bliva minst lika
lång som för rörelseidkare. Inventeringen vore i jordbruket ofta särskilt besvärlig
och det vore angeläget att de för jordbruket avsedda utjämningsmöjligheterna
kunde utnyttjas, vilket ofta kunde fordra att särskild sakkunskap
rådfrågades. Sveriges lantbruksförbund har ansett, att tidsfristen
för införande av inventarium och balansräkning i inventarieboken helst
borde utsträckas till fyra och en halv månader. Den av de sakkunniga föreslagna
tidsfristen skulle komma att mycket starkt begränsa lantbrukarnas
möjligheter att utnyttja biträde av allmänna bokföringsorganisationer. Vid
bokslut per 3l/is befunne sig stora delar av lagret i sådan form (otröskade
spannmåls- och frölager), att förutsättningar för en noggrannare värdering
ofta ej förelåge inom två månader från bokslutsdagen. Ännu mera påfallande
bleve denna olägenhet rid en framflvttning av bokslutstiden till
“/u eller “/»•

Departementschefen.

Uttrycket »rörelsens gång» i de sakkunnigas förslag har utbytts mot uttrycket
»verksamhetens gång». I anledning av vad de sakkunniga anfört
rörande bestämmelserna i 23 kap. 5 § strafflagen vill jag erinra om att
enligt departementsförslaget räkenskaperna uteslutande äro avsedda såsom
underlag för taxering och alltså icke äro att anse som handelsböcker;
någon »bokföringsskyldighet» i egentlig mening avses sålunda icke skola
tillskapas.

177

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

I överensstämmelse med vad Sveriges lantbruksförbund anmärkt har i
stället för uttrycken »intäkter» och »utgifter» använts orden »intäkter»
och »kostnader». Såsom författningstexten enligt departementsförslaget utformats
synes någon tvekan om bokföringens omfattning icke behöva föreligga.

Den tid, inom vilken inventarium och balansräkning skola vara införda
i inventarieboken, torde i överensstämmelse med de sakkunnigas förslag
kunna bestämmas till två månader efter räkenskapsårets utgång.

4 §•

Denna paragraf motsvarar 5 och 12 §§ i 1929 års bokföringslag.

Yttranden.

Kristianstads läns hushållningssällskap har erinrat om att endast ett litet
fåtal av de allra största jordbruken hade tillgång till skrivmaskin. Då
dessutom de allra flesta affärstransaktionerna inom jordbruket skedde per
telefon, komme den föreslagna kopieringsskyldigheten ej att bliva tillämpad
i praktiken. Sällskapet ville därför föreslå, att bestämmelsen uteslötes
från förslaget.

Sveriges lantbruksförbund har yttrat, att förbundet vore väl medvetet om
betydelsen av att i paragrafen meddelade bestämmelser allmänt efterlevdes.
Med utgångspunkt från de svårigheter, som kunde väntas uppstå för
många lantbrukare, särskilt de äldre, att under de första åren efter lagens
ikraftträdande verkställa införingen på ett formellt riktigt sätt, ville förbundet
framhålla vikten av att frågan om bokföringsbrott bedömdes med
nödig hänsyn till de formella bristernas praktiska betydelse. Motsvarande
borde gälla även vid de bokföringsgranskningar, som föranstaltades av
taxeringsintendenterna. Likaså borde brott mot bestämmelsen om förvaring
av ankommande brev, räkningar och övriga handlingar samt kopior
av avgående handlingar föranleda ansvar endast i de fall förfarandet inneburit
ett åsidosättande av borgenärernas intressen.

Departementschefen.

Den utgående korrespondensen torde i varje fall i de mindre och medelstora
jordbruken vara av mindre omfattning. Även om jordbrukaren icke
har skrivmaskin, synes det därför icke vara mera betungande att t. ex. medelst
anilinpenna och karbonpapper åstadkomma en kopia av utgående skrivelser.
Förevarande förordning bör därför, liksom 1929 års bokföringslag,
innehålla en bestämmelse om att handlingar, som avsändas i driften, skola
kopieras.

I anledning av Sveriges lantbruksförbunds yttrande vill jag anmärka,
att straff enligt 13 § i förordningen bör ifrågakomma endast då felaktigheten
i räkenskaperna är av den allvarliga art, att dessa icke kunna läggas
till grund för en riktig taxering. Felaktigheten bör sålunda icke medföra
straff om den blott är obetydlig eller består av tekniska ofullkomligheter.
Har jordbrukaren t. ex. glömt att någon gång kopiera en utgående skrivelse

12 Bihang till riksdagens protokoll 1951. 1 saml. Nr 191.

178

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

och detta icke har någon betydelse för bedömandet i huvudsak, av inkomstoch
utgiftsredovisningen eller hans ekonomiska ställning, bör underlåtenheten
icke bestraffas.

5 §.

De sakkunniga.

De sakkunniga ha anfört:

Enligt 6 g i 1929 års bokföringslag skola i dagboken affärshändelserna
införas dagligen post för post. Begreppet affärshändelse är svårdefinierbart
men anses i vidsträckt bemärkelse innefatta varje inom en rörelse inträffande
händelse av ekonomisk natur. Varje affärshändelse behöver icke bokföras,
endast vad som från sakkunnigt håll betecknats som bokföringsfakta,
d. v. s. anteckningar angående åtminstone från ena sidan fullgjorda prestationer.
Som en allmän regel torde kunna sägas, att i dagboken (kassaboken)
skall införas varje affärshändelse, som medför en omedelbar förskjutning i
affärsförmögenhetens sammansättning. Detta gäller såväl vid kontanta affärer
som vid uttag från rörelsen eller jordbruket.

Om man jämför jordbruket med handels- och industriföretag av samma
storleksklass — räknat efter investerat kapital ■— befinnes, att jordbruket
ur bokföringssynpunkt skiljer sig avsevärt från de båda andra näringsföretagen.
Jordbrukets produktion är mera komplicerad och som följd härav de
rörliga tillgångarnas omloppstid längre. De egentliga affärshändelserna äro
betydligt färre till antalet. Detta gäller i synnerhet för de mindre brukningsdelarna
med animaliskt inriktad produktion, där en stor del av de färdiga
varorna förbrukas i det egna hushållet. Vid de större, vegetabilieproducerande
jordbruken går huvuddelen av produkterna till avsalu, men även här
medför den långa framställningstiden en i förhållande till kapitalinvesteringen
låg yttre omsättning.

De anförda skillnaderna mellan jordbruket samt handels- och näringsföretag
motivera en viss olikhet i bokföringen. De egentliga affärshändelserna
böra redovisas efter likartade principer. Även jordbruksbokföringen bör
visserligen redovisa »rörelsens gång» men det bör framhållas att i fråga om
jordbruket icke ens den mest detaljerade lagerbokföring förmår registrera
växlingarna i sammansättningen av jordbrukets tillgångar, så som de framträda
i växande gröda och husdjur.

De sakkunniga föreslå att kontanta intäkter och utgifter skola bokföras
dagligen post för post. I likhet med vad som gäller för handelsbokföring
kunna likväl affärshändelser under dagen av likartad beskaffenhet införas
i en gemensam post, om betryggande åtgärder vidtagas för beloppens specifikation
genom särskilda försäljningslistor, räkningarnas förvaring i pärm
eller på liknande sätt.

Utöver kontantaffärer finnas inom jordbruket ett betydande antal affärshändelser,
vilkas redovisning möter särskilda svårigheter. Här åsyftas dels
den inbördes omsättningen emellan jordbruksfastighetens två huvuddelar, å
ena sidan det egentliga jordbruket eller lanthushållningen och å andra sidan
skogsbruket, dels ock omsättningen emellan jordbruksföretaget och
brukaren.

Lanthushållning och skog betraktas vid taxering som en enhet. En uppdelning
är likväl ur driftsekonomisk synpunkt nödvändig. Härtill återkomma
de sakkunniga vid behandling av frågan om uppställningen av vinst- och
förlusträkningen.

Omsättningen mellan jordbruksföretaget och brukaren omfattar naturaprodukter
till hushållet samt privata förmåner som bostad m. m. och kost

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

179

från brukarens hushåll till driftspersonalen. Dessutom ingår häri produkter
och förnödenheter, vilka uttagits till driftspersonal. Vad som av fastigheten
använts för reparationer och underhåll samt för ny-, till- och ombyggnad å
fastigheten eller annan därmed jämförlig förändring eller för grundförbättring
hör även hit. Slutligen räknas till denna kategori vad som från fastigheten
tagits för användning å annan av jordbrukaren innehavd fastighet eller
förädlats eller förbrukats i jordbrukarens rörelse.

I dagboken skall icke endast ioras intäkter och utgifter. Däri bör, eventuellt
som särskild del eller delar av dagboken, antecknas vad som av jordbrukets
produkter och förnödenheter för olika ändamål tagits till hushåll
m. m. Redan nu förekommer, att särskilda journaler föras över dessa uttag,
såsom hushållsjournal, arbetsjournal, kost- och statjournal, virkesjournal.
Särskilda mjölk- och ägglistor bruka föras för underlättande av bokföringen.

Produkter, som frambringas i jordbruksdriften, såsom foder åt djuren,
stallgödsel, utsäde in. m., behöva icke upptagas i dagboken, såvida icke särskild
kontroll härå är önskvärd, i vilket fall dessa poster skola upptagas
som intäkt för jordbruket och som utgift för utfodring in. m. å vederbörliga
konti.

Medan de egentliga affärshändelserna äro bestämda till såväl kvantitet
som värde, kan man beträffande omsättningen emellan jordbruksföretaget
och brukaren i de flesta fall endast räkna med kvantiteter. Vid beskattningen
föreskrives värdering efter ortens pris och detta bör gälla även i fråga om
jordbruksbokföring. Då man här rör sig med subjektiva uppskattningar,
kunna dessa affärshändelser icke vara till sitt värde bestämda på samma
sätt som verkliga inköp och försäljningar. Härav följer att deras redovisning
icke bör sammanblandas med kontantaffärerna. Det synes därför lämpligt
att bokföringen sker så att under året antecknas kvantiteterna av verkställda
uttag och att värderingen sker i samband med räkenskapernas avslutande.

Som förut framhållits skall i fråga om handelsbokföring uttag ur rörelsen
principiellt bokföras vid uttaget. I vissa branscher är i praxis dock denna föreskrift
uppmjukad. En bokföring av uttagen allenast vid årets slut torde
dock anses felaktig.

Vid bokföring av här ovan angivna uttag uppkommer frågan, huruvida
dessa skola redovisas dag för dag efter samma regler som för kontantaffärerna.
Vissa poster, som spannmål, kött, fläsk och bränsle, tillföras hushållet
i större poster ett visst antal gånger under året och böra då kunna bokföras.
I dagboken antecknas mängden samma dag säden förmalts, djuren
slaktats och veden upplagts. Även ull och lin kunna bokföras den dag, de
avlämnats till hushållet. Fjäderfä, fisk och vilt kunna bokföras veckovis eller
senast vid varje månads utgång. Samma förhållande gäller trädgårdsprodukter.
Då det i sistnämnda fall ofta är fråga om ett stort antal sorter, är
det lämpligt att i stället för kvantitetsredovisning i dagboken införa det totala
värdet av förbrukade produkter sedan senaste redovisning i dagboken. Vissa
omsättningar utgå i stort sett oförändrade dag för dag, exempelvis mjölk.
Äggförbrukningen i eget hushåll kan konstateras exempelvis genom att veckovis
anteckna antalet ägg och därifrån 1''rånräkna, vad som sålts och finns
kvar. Ehuru vissa av ovannämnda poster böra kunna bokföras vid uttaget,
hava de sakkunniga med hänsyn till alt förhållandena i jordbruket tidvis
icke medge en dylik daglig anteckning, ansett att bokföringen bör ske senast
vid slutet av varje vecka eller, där förhållandena därtill föranleda, vid månadens
slut.

Beträffande däremot uttag från fastigheten för användning för reparation
och underhåll samt för ny-, till- och ombyggnad eller för därmed jämförlig
förändring eller för grundförbättring eller för användning å annan jordbru -

180

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

karen tillhörig fastighet, är här närmast fråga om virke, som tages från
fastighetens skog. Detta förekommer regelrätt i vissa större partier, som böra
bokföras, när virket hemkörts eller upplagts för avsett ändamål. Likaledes
bör vid uttag för användningen i egen rörelse, exempelvis potatis till bränneri,
bokföringen ske vid uttaget.

De sakkunniga vill här framhålla, att vid taxering värderingen av dessa
naturaförmåner oftast sker efter länsvis fastställda schabloner. Mot denna
schablontaxering hava erinringar gjorts (se bevillningsutskottets betänkande
nr 5/1944). Därest en motbevisning genom företeende av utdrag av räkenskaperna
skall kunna med framgång göras, är det enligt de sakkunnigas
uppfattning nödvändigt, att bokföring av dessa förnödenheter och produkter
verkställes så utförligt som möjligt och så nära konsumtion eller användning,
att uppgiften om bokförda kvantiteter kan vinna tilltro.

Vid handelsbokföring hava olika meningar gjort sig gällande angående tidpunkten
för bokföring av inkomna räkningar från leverantörer. Det principiellt
riktiga i fråga om handelsbokföring torde vara, att bokföring sker den
dag räkningen erhållits och icke då den likviderats. I fråga om jordbrukare
torde för de största jordegendomarna ett motsvarande förfaringssätt vara
naturligt. För det stora flertalet jordbrukare torde det emellertid framstå
som något främmande att bokföra intäkter och utgifter, innan de erhållits
resp. utbetalats. De sakkunniga hava därför övervägt, huruvida icke särskilda
bestämmelser angående tidpunkten för bokföring av dessa transaktioner
borde göras. Liksom man i fråga om rörelseidkare, där de obetalda räkningarna
förvaras i pärm eller på annat betryggande sätt, ansett sig kunna
godtaga bokföring av räkningar först vid betalning, bör för jordbrukare samma
system kunna tillåtas. Vad som i detta avseende är eller kan bliva god
sed inom jordbruksbokföringen är icke utan betydelse.

Olika uppfattningar hava gjort sig gällande i fråga om bokföringen av inköp,
som icke skett kontant utan mot växel. Sålunda har bokföring skett, när
växeln utställts; i andra fall har notering i räkenskaperna icke skett, förrän
första amorteringen verkställts. De sakkunniga anse, att bokföring av växeltransaktionen
skall ske den dag, växeln överlämnats.

I fråga om redovisningen i dagboken av produkter från egendomen, som
jordbrukaren tillgodogjort sig för egen räkning, har ledamoten herr Janson
varit skiljaktig från kommitténs mening och ansett att, med hänsyn till
svårigheten att tillämpa de av de sakkunniga föreslagna reglerna, förandet
av lagerbok för produkter, som användas i hushållet eller jordbruksdriften,
borde vara en rättighet men ej en skyldighet. Därest anteckningar om dylika
uttag fördes på ett betryggande sätt, borde de äga vitsord vid taxeringen.
I annat fall finge värdet av uttagen — liksom för närvarande —
bestämmas schablonmässigt. I fråga om uttaget virke borde värdet kunna
bestämmas genom en saldering av in- och utgående förråd samt försålt och
upparbetat virke.

Yttranden.

Kristianstads läns hushållningssällskap har framhållit, att om inkomster
och utgifter skulle införas dagligen post för post bokföringen icke bleve
laglig för en jordbrukare, som finge sina böcker förda av ambulerande assistenter
vid en bokföringsbyrå. Om en jordbrukare läte en av myndigheterna
kontrollerad bokföiringsbyrå sköta böckerna, bleve dessa emellertid om

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

181

möjligt ännu bättre kontrollerade, än om de sköttes av jordbrukaren själv,
även om posterna icke kunde införas dag för dag. Sällskapet ville därför
föreslå, att sådana bestämmelser infördes, att där bokföring vid jordbruk
sköties av en av lantbruksstyrelsen eller annan statlig myndighet kontrollerad
bokföringsbyrå hos hushållningssällskap, lantbrukförbundet eller annat
organ denna bokföring skulle äga vitsord, även om inkomster och utgifter
icke infördes dagligen post för post.

Sveriges lantbruksförbund har anfört:

I fråga om den första meningen, »i dagboken skola alla kontanta intäkter
och utgifter för jordbruksdriften införas dagligen post för post», gäller
vad förbundet tidigare anfört mot sammanställningen intäkter-utgifter. Ordet
»kontanta» synes tyda på att det icke är nödvändigt att i dagboken memorialföra
kreditaffärer. I motiveringen till författningsförslaget utsäges
också, »liksom man i fråga om rörelseidkare, där de obetalda räkningarna
förvaras i pärm eller på annat betryggande sätt, ansett sig kunna godtaga
bokföring av räkningar först vid betalning, bör för jordbrukare samma
system kunna tillåtas». Emellertid innehåller sista stycket 5 § bestämmelser
om att »vid den löpande bokföringen skall i övrigt särskilt iakttagas,
att upplysning på klart och överskådligt sätt lämnas om de fordringar och
skulder, som i jordbruksdriften uppkommit, därvid borgenärernas och gäldenärernas
namn samt storleken av en vars fordran eller skuld skola angivas».
Motsvarande finnes stadgat i den allmänna bokföringslagen. Förbundet
vill understryka betydelsen av att lantbruket ej ålägges en redovisning
som numera ej anses erforderlig enligt god köpmannased och som
tidigare tillämpats av endast ett mycket obetydligt antal lantbrukare. Det
kan då ifrågasättas, om man i lagtexten bör intaga en bestämmelse av motsatt
innebörd mot uttalanden i förarbetena till lagen.

Frågan om införing i dagboken av de produkter, som jordbrukaren använt
för egen räkning, har berörts i ett flertal yttranden.

Kammarrätten har framhållit, att anteckningar av ifrågavarande slag vore
av värde såsom underlag för inkomsttaxeringen. Det bleve emellertid likväl
nödvändigt att såsom hittills skett fastställa minimivärden för naturaförmåner,
vilka icke finge vid taxeringen underskridas annat än då särskild
utredning förebringades.

Länsstgrelsen i Blekinge län har icke funnit bärande skäl föreligga för
den av ledamoten herr Janson reservationsvis framförda uppfattningen, att
förandet av lagerbok för produkter som användes i hushållet eller jordbruksdriften
borde vara en rättighet men icke en skyldighet. För taxeringsändamål
vore det av stort intresse att beträffande en grupp skattskyldiga
få tillgång till på bokföring grundade uppgifter å värdet av uttag av produkter
till hushållet. Man finge härigenom möjlighet att bedöma om eljest
följda värderingsnormer vore riktiga eller ej. Även ur jordbruksekonomisk
synpunkt vore det värdefullt alt få fram eu tillförlitlig värdering av sådana
uttag, då dessas värdesättning kunde få en betydelsefull inverkan på den
redovisade vinstens storlek.

Sveriges lantbruksförbund har anfört:

182

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

I fråga om redovisning av produkter och förnödenheter, som använts i den
bokföringsskyldiges hushåll eller som utgått till driftspersonal och undantagstagare
eller använts för reparation och underhåll, ny-, till- eller ombyggnad
å fastigheten eller därmed jämförlig förändring eller för grundförbättring,
vill förbundet uttala, att redovisningen som regel hör godtagas
även om den skett först vid varje månads slut.

Enligt majoriteten av de sakkunniga skall virke till byggnader och grundförbättringar
redovisas vid hemkörning eller uppläggning för avsett ändamål.
Virke till stängsel och inventarier behöver däremot ej antecknas. En
uppdelning av virket i redovisningspliktigt och icke redovisningspliktigt torde
dock vara svår att genomföra.

Redovisning av virke torde böra ske vid slutet av varje uttag för bestämda
ändamål. Virke för löpande förbrukning bör kunna antecknas först vid
årets slut.

Gävleborgs läns hushållningssällskap har framhållit, att införing borde
äga rum månadsvis. Jönköpings läns hushållningssällskap har funnit det
onödigt att i dagboken anteckna berörda uttag till hushållet. Det borde vara
fullt tillräckligt om dessa uttag i fråga om kvantiterna noterades vecko- eller
månadsvis i härför avsedd journal, formulär eller enkel lista och värdena
i efterhand beräknades för hela beskattningsåret. Den föreslagna regelrätta
dagbokföringen skulle nämligen säkerligen för många jordbrukare te sig
onödigt betungande.

Ett flertal myndigheter och sammanslutningar ha helt eller i huvudsak
anslutit sig till den av ledamoten herr Janson framförda uppfattningen,
nämligen lantbruksstyrelsen, länsstyrelserna i Stockholms, Uppsala, Södermanlands,
Kronobergs, Örebro och Kopparbergs län, Stockholms, Södermanlands,
Östergötlands, Kronobergs, Gotlands, Blekinge, Hallands, Skaraborgs,
Älvsborgs läns södra och norra, Örebro, Västmanlands, Västernorrlands
och Norrbottens läns hushållningssällskap, Uppsala stiftsnämnd samt
Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund. Länsstyrelsen i Uppsala län
har sålunda uttalat, att med den erfarenhet länsstyrelsen hade om rörelseidkares
anteckningar om uttag till hushåll m. in. de sakkunnigas förslag
icke kunde tillstyrkas. Det hade visat sig att de flesta rörelseidkare icke
förde några löpande anteckningar om uttag utan beräknade värdet med
hänsyn till bransch och familjens storlek. Då anteckningar uppgåves ha
förts ordentligt, hade dessa oftast ej kunnat tillerkännas vitsord, enär upptagna
belopp väsentligt understigit vad som gällt enligt tillämpade normer.
För myndigheterna vore det också många gånger svårt att visa anteckningarnas
bristfällighet. Taxeringsnämndsordförandenas riksförbund har framhållit,
att det icke torde kunna förväntas, att anteckningarna skulle bliva
så fullständiga och tillförlitliga, att de finge något större värde ur taxeringssynpunkt;
de komme endast att tynga hela förfaringssättet. Norrbottens
läns hushållningssällskap har yttrat, att den föreslagna bokföringsskyldigheten
i huvudsak måste få teoretiskt värde. Det syntes bättre att en
saldering mellan in- och utgående förråd verkställdes, speciellt vad beträffade
byggnadsvirke, bränsle m. m., och att i fråga om övriga produkter,

183

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

såsom mjölk, ägg och dylikt, värderingen liksom hittills komme att ske
schablonmässigt, om ej en på frivillighetens väg noggrant genomförd lagerbokföring
verkligen gåve betryggande uppgifter om denna hushållsförbrukning.
Uppsala stiftsnåmnd har anfört, att den föreslagna bokföringsskyldigheten
i praktiken vore svår att genomföra. Stiftsnämnden ville i stället
föreslå att, liksom nu vore fallet, prövningsnämnden i varje län årligen
fastställde vissa normer till ledning vid taxeringen, varvid bl. a. angåves
värdet av naturaprodukter i jordbrukares kosthåll per person. En sådan
metod syntes enkel i tillämpningen och dessutom ägnad att åstadkomma
större rättvisa vid uppskattningen av värdet å naturaförmånerna.

Departementschefen.

För att en affärshändelse icke skall bortglöm»ias eller bliva oriktigt återgiven
bör den införas i dagboken, så snart ske kan efter det händelsen inträffat.
Kontant- och kreditaffärer böra i jordbruk och skogsbruk, liksom
i rörelse, normalt införas dagligen. Endast om verksamhetens art och omfång
så påkalla, bör införandet av gemensam post kunna få anstå till nästa
söckendag. En bokföringsbyrå kan därför i regel icke vara jordbrukaren
behjälplig med annan del av räkenskapsarbetet än den, som besitår i att
upprätta inventarium och balansräkning.

Enligt den av de sakkunniga föreslagna författningstexten höra endast
kontanta intäkter och utgifter till de poster, som normalt skola införas dagligen.
I likhet med vad som gäller i fråga om rörelse böra emellertid även
kreditaffärer normalt införas varje dag. I den mån det över huvud anses
som god bokföringssed att bokföra räkningar från leverantörer först då
betalning sker, bör detta givetvis godtagas även beträffande jordbruk och
skogsbruk.

Liksom i 3 § ha uttrycken »intäkter» och »kostnader» begagnats i stället
för uttrycken »intäkter» och »utgifter».

Mot de sakkunnigas förslag rörande bokföring av produkter, som frambringats
i driften och därefter användas i denna, har jag intet att erinra.
I berörda hänseende torde få hänvisas till vad som anförts i specialmotiveringen
till anvisningarna till 22 § kommunalskattelagen.

I enlighet med vad som förut anförts bör i princip även uttag av produkter
från jordbruket eller skogsbruket för att användas för jordbrukarens
egen räkning i olika avseenden bokföras så snart ,som möjligt efter det
uttaget skett. Av praktiska skäl synes dock en viss tidsfrist böra medgivas,
nämligen i fråga om produkter, som i .stort sett uttagas med samma
kvantiteter varje dag eller varje vecka. Nämnda produkter böra antecknas
i slutet av varje vecka.

Även i fortsättningen böra normalvärden fastställas å vissa naturaförmåner.
Dessa värden böra användas om den skattskyldige icke genom tillförlitliga
räkenskaper kan styrka värdet av de produkter, som utiagits för
eget bruk.

184

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.
6 §•

De sakkunniga.

De sakkunniga ha yttrat:

Jordbrukaren är icke skyldig men väl berättigad, att i den löpande jordbruksbokföringen
upptaga andra bokföringsuppgifter än dem som avse jordbruksdriften.
Han skall emellertid i bokföringen anteckna de medel, som
han insatt i driften eller för annat ändamål uttagit. I fråga om inventariet
och balansräkningen skola däremot jordbrukarnas samtliga tillgångar och
skulder, således även privata, upptagas, detta för att bokslutet skall giva
en riktig bild av hans ekonomiska förhållanden.

De sakkunniga hava i fråga om djurbeståndet föreslagit, att värdering
skall ske efter olika åldersklasser för vissa djur. I deklarationsbilagan har
upptagits en förteckning över djurbeståndet, vilken bör kunna läggas till
grund för upprättande av »inventariet. Detta skall även innehålla en förteckning
å sådana inventarier, vilka icke äro att hänföra till fast egendom.
Vissa inventarier, vilkas anskaffningsvärde avdragits på en gång, som årlig
omkostnad, böra kunna sammanfattas till en post, exempelvis »Diverse inventarier
i ladugården».

Yttrande.

Sveriges lantbruksförbund har i fråga om exemplifieringen av de tillgångar,
som skulle ingå i inventariet, yttrat att ordningsföljden borde bestämmas
av tillgångarnas likviditet och »inventarier» sålunda nämnas före
»djurbestånd». Betydelseskillnaden mellan förråd och lager vore på väg
att försvinna. »Förråd av jordbruks- och skogsprodukter» täcktes av det
efterföljande »varulager» och kunde därför utgå.

Departementschefen.

Vissa ändringar av formell natur ha vidtagits i den av de sakkunniga föreslagna
författningstexten. Stadgandet om värdering av djur bör utgå ur
denna paragraf.

Då bolag, som införts i handelsregistret, icke är skyldigt föra räkenskaper
enligt denna förordning, bör tredje stycket i de sakkunnigas förslag
icke upptagas i departementsförslaget.

7 §•

De sakkunniga.

De sakkunniga ha anfört:

Denna paragraf motsvarar § 8 i 1929 års bokföringslag.

I fråga om balansräkningen må framhållas, att denna samtidigt kan vara
inventarium, därest den föres tillräckligt utförligt. Vid dubbel bokföring
kommer balansräkningen att överensstämma med huvudbokens motsvarande
balanskonto. Om emellertid den bokföringsskyldige icke i bokföringen upptager
sina privata ekonomiska transaktioner, kommer balansräkningen att
omfatta tillgångar och skulder, som icke äro upptagna i utgående balanskontot.

Departementschefen.

De sakkunnigas uttalande föranleder icke till erinran från min sida.

Kungl. Maj. ts proposition nr 191.

185

De sakkunniga.

De sakkunniga ha uttalat:

Denna paragraf innehåller de allmänna reglerna för värdering av tillgångar
och skulder i ett jordbruk. I stort sett ansluta sig dessa bestämmelser
till vad som är föreskrivet i fråga om handelsbokföring. Sålunda bör som allmän
regel gälla, att tillgångarna icke böra upptagas över sina verkliga värden.
Det må i detta sammanhang erinras om att jordbruket -—- åtminstone
det större — ofta rör sig med omfattande kreditaffärer. För kreditgivning åt
jordbruket är det av stor betydelse, att räkenskaperna äro tillförlitliga och
att någon övervärdering av tillgångar icke äger rum.

Bestämmelserna i förevarande § syfta till att förhindra att tillgångarna till
skada för borgenärerna upptagas till för högt belopp. Lagen om jordbruksbokföring
innehåller därför inga bestämmelser om de lägsta värden, vartill
tillgångarna må upptagas. Bestämmelser av sådan innebörd hava däremot
upptagits i de sakkunnigas förslag till ändrade beskattningsregler. Har därför
tillgångarna i räkenskaperna upptagits till lägre värden än de vid taxeringen
medgivna måste följaktligen därvid en justering i detta hänseende ske. Detta
medför att i sådana fall en särskild balansräkning måste upprättas för taxeringen.
Det bör följaktligen ligga i den bokföringsskyldiges intresse att för
undvikande härav vid värdesättningen i räkenskaperna ej tillämpa lägre värden
än som kunna godkännas vid beskattningen.

Inventarier, som äro underkastade en jämförelsevis hastig förbrukning, få
— som förut framhållits — avdragas som omkostnad. I inventariet bör värdet
av dessa inventarier upptagas som särskild post inom linjen för kontroll
av att icke avdrag för värdeminskning sker jämväl å dessa inventarier. Summan
av övriga inventarier kommer då att överensstämma med uppgiften i
värdeminskningstablån.

Värdesättning av spannmål och andra säljbara förråd kan ske efter det
aktuella prisläget vid avhämtning å egendomen. Kraftfoder och andra inköpta
förnödenheter värderas efter gällande marknadspriser. Halm, foderbetor
och andra icke i regel direkt säljbara produkter upptagas till värden,
som ungefär motsvara deras fodervärde. Med utgångspunkt från en sådan
värdesättning har den skattskyldige att verkställa värdering av lagertillgångar
med den rätt till nedskrivning av lagret, som förhållandena kunna
medgiva.----

För att erhålla bättre översikt över företagets ekonomi och jämväl för
kontrollens skull hava skulderna för jordbruksdriften ansetts böra uppdelas
i låneskulder och löpande skulder.

Yttranden.

Sveriges lantbruksförbund har yttrat, att det varit önskvärt, att de sakkunniga
mera ingående redogjort för det praktiska förfarandet vid specificeringen
av maskinernas och redskapens värde. Av deras motivering syntes
man kunna draga den slutsatsen, att en detaljerad värdering av de inventarier,
som funnes vid övergångsåret, ej skulle erfordras men att för senare
tillkomna maskiner och redskap en individuell värdesättning och avskrivning
skulle ske. Förbundet bär vidare anfört:

186

Kungl. Maj.ts proposition nr 19l.

Denna fråga bör lämpligen diskuteras med utgångspunkt från avskrivningarnas
skattemässiga behandling. Som regel torde nämligen, vilket de
sakkunniga också framhållit, inventariebokens värden för maskiner och
redskap böra överensstämma med deklarationsformulärens restvärden. De senare
komma emellertid av flertalet lantbrukare att beräknas enligt den förenklade
metoden med klumpvis degressiv avskrivning. Det kan då ifrågasättas,
huruvida den individuella avskrivningen skall ske med samma procentsats
för varje maskin och redskap eller om, i överensstämmelse med 8 §,
avskrivning skall ske med belopp motsvarande tillgångens »av ålder och
nyttjande eller annan därmed jämförlig orsak uppkomna värdeminskning».
I det första fallet synes den individuella värderingen meningslös, i det senare
fallet torde stora svårigheter uppstå vid det totala avskrivningsbeloppets
fördelning på de olika inventarierna.

Förbundet vill i anslutning till ovanstående framhålla önskvärdheten av
att tydliga anvisningar givas om maskinernas och redskapens värdering och
specificering i inventariet varvid om möjligt bör tillåtas, att endast restvärdet
införes med hänvisning till avskrivningsbok. I denna böra maskinerna
vara förtecknade med antal i tidsföljd efter anskaffningsår. För varje år angives
ingående totalt restvärde, specifikation över årets anskaffningsvärden
och försälj ningsbelopp, summa avskrivningsunderlag, årets avskrivning och
utgående totalt restvärde.

Departementscheten.

I fråga om varulagret — med undantag av djur — skall enligt vad som
tidigare föreslagits vid inkomsttaxeringen den i räkenskaperna gjorda värdesättningen
följas, såvida icke särskilda omständigheter föranleda till annat.
Vad åter angår djuren skola dessa vid taxeringen normalt upptagas
lägst till i särskild ordning fastställda värden. Enär skyldigheten att föra
räkenskaper enligt förevarande förordning är tillskapad uteslutande för
taxeringsändamål synes böra föreskrivas, att djur skola i inventariet upptagas
lägst till de sålunda fastställda minimivärdenaL

I anledning av vad Sveriges lantbruksförbund anfört torde jag få erinra
om att enligt departementsförslaget avskrivning å inventarierna icke skall
ske enligt restvärdesmetoden. Allmänna regler om i vad mån inventarier
skola angivas specifikt i inventariet och hur de skola värderas finnas intagna
i 6 § och förevarande paragraf. Den närmare utformningen av förfarandet
i berörda hänseenden torde böra överlåtas åt praxis.

De sakkunniga.

De sakkunniga ha uttalat:

Vid handelsbokföringen äro inga särskilda bestämmelser i 1929 års bokföringslag
meddelade angående upprättandet av vinst- och förlustkonto. I
69 § av 1910 års aktiebolagslag fanns föreskrift om att vinst- och förlusträkning
skulle bifogas förvaltningsberättelsen. Däremot saknades bestäm -

187

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

melse om vinst- och förlusträkningens innehåll. I den nya aktiebolagslagen
har i 102 § anvisningar lämnats å redovisningen av rörelsens intäkter och
utgifter i vinst- och förlusträkning. En fullständig bruttoredovisning har
emellertid icke anbefallts med hänsyn till sekretessförhållandena. Lagstiftningen
har icke ansett sig kunna gå längre än att kräva en nettoredovisning
för rörelsen med specifikation allenast av vissa huvudposter.

I fråga om andra rörelseidkare än aktiebolag redovisas ofta bruttovinsten
fördelad på olika rörelsegrenar; i flera fall åter innehåller vinst- och förlusträkningen
allenast en bruttovinst å varukontot. Anledning finnes ofta antaga,
att omkostnader och utgifter, som rätteligen bort belasta vinst- och
förlustkontot, debiterats varukontot. Bruttovinsten beräknad efter vinstoch
förlustkontot kan då bliva felaktig.

Från jordbrukets sida framstår det som önskvärt, att jordbruksbokföringen
kan så uppläggas, att den kan bilda stomme till en driftsanalys över
lantbruksföretaget för bedömande av dess ekonomiska resultat och som underlag
för förhandskalkyler över den lämpligaste planläggningen för driften.
En fullständig driftsanalys erhålles visserligen icke med en utvidgad redovisning
av intäkter och utgifter å vinst- och förlustkontot, men för de
jordbrukare, som av skilda anledningar icke könna föra den ytterligare bokföring,
som härför erfordras, är det av värde att genom utförligare specifikation
av detta konto erhålla bättre översikt över jordbruksdriftens resultat.
Sålunda torde man med ledning av ett specificerat vinst- och förlustkonto
kunna uträkna per hektar dels bruttoavkastningen för växtprodukter,
djur och djurproduktion samt övriga inkomster, dels driftskostnader
uppdelade i arbetskostnader, varuförbrukning, amortering och underhåll
samt övriga kostnader. Sådana per hektar uträknade medeltal äro av värde
vid en jämförelse av årsresultaten av jordbruksdriften och av däri ingående
detaljer.

Ett vinst- och förlustkonto, som i kredit endast upptager »Lantbruksnäringens
konto» utan specifikation av huvudposterna, lämnar icke sådana
uppgifter som ovan berörts och försvårar därför taxeringskontrollen. Då de
jordbrukare, som icke avsluta sina räkenskaper medelst vinst- och förlustkonto,
ålagts en omfattande uppgiftsskyldighet angående sina intäkter och
utgifter, synes det ock lämpligt, att övriga jordbrukare åläggas att i vinstoch
förlusträkning i kredit lämna uppgifter angående bruttovinsten och i
debet angående de avdrag för utgifter, som därifrån gjorts. De sakkunniga
hava därför föreslagit, att, där bokföringen avslutas medelst vinst- och förlustkonto,
skall å detta konto uppföras all bruttovinst i lämpliga huvudposter
i enlighet med vad i jordbruksbokföring allmänt brukas. Motsvarande
gäller om utgifterna. Intäkter och utgifter, avseende det egentliga jordbruket,
dess binäringar och skogsbruket böra särskiljas.

Yttranden.

Sveriges lantbruksförbund har anfört, att om en bestämmelse angående
vinst- och förlustkontots utformning skulle intagas i lagen hänvisning i
första hand borde göras till »vad som kunde anses som god sed».

Kristianstads läns hushållningssällskap har yttrat, att jordbrukarna ej
borde i lag åläggas en viss formulering av vinst- och förlustkontot. De borde
i stället ha samma rätt till uppställning av detta konto som personer
tillhörande andra bokföringsskyldiga yrkesgrupper.

188

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

Departementschefen.

Det torde vara ändamålsenligt, att bruttovinst och omkostnader å vinstoch
förlustkontot uppföras i lämpliga huvudposter, avseende olika delar av
verksamheten. Vägledande för denna uppdelning bör vara vad som beträffande
jordbruk eller skogsbruk allmänt brukas.

10 §.

Departementschefen.

Denna paragraf motsvarar 10 § i 1929 års bokföringslag. Då bolag, som
införts i handelsregistret, icke är skyldigt föra räkenskaper enligt förevarande
förordning, bör förordningen icke upptaga någon bestämmelse motsvarande
andra punkten av 10 § i nämnda lag.

11 §•

De sakkunniga.

De sakkunniga ha yttrat, att deklaration för inkomst regelrätt skulle
avse nästföregående kalenderår. Vissa skattskyldiga hade emellertid rätt att
deklarera efter räkenskapsår, även om detta icke sammanfölle med kalenderår.
I författningarna vore emellertid icke utsagt hur långt denna valfrihet
sträckte sig. Denna rätt tillkomme dem, som enligt 1929 års bokföringslag
vore skyldiga att föra handelsböcker. Härutöver ansåges rätt att
låta räkenskapsåret omfatta annan tidrymd än kalenderåret tillkomma
varje rörelse- och näringsidkare, vilken förde ordnade räkenskaper i enlighet
med 1929 års bokföringslag.

De sakkunniga ha vidare framhållit, att om jordbrukarna i större utsträckning
skulle låta räkenskapsåret omfatta annan tid än kalenderår
härav komme att föranledas svårigheter vid taxeringskontrollen. De kontrolluppgifter,
som införskaffades från jordbrukets inköps- och försäljningsorganisationer,
avsåge nämligen oftast kalenderår, enär organisationerna
hade kalanderår som räkenskapsår. De sakkunniga hade övervägt att föreslå,
att endast bokföringsskyldiga jordbrukare skulle få omlägga sitt räkenskapsår
så, att det omfattade annan tid än kalenderår, och en dylik omläggning
skulle få ske endast efter medgivande av länsstyrelse. Då denna
tråga hade betydelse icke blott för jordbrukarna utan även för rörelseidkarna,
hade de sakkunniga emellertid icke i förevarande sammanhang velat
föreslå bestämmelser i nu antydd riktning men förutsatte, att frågan komme
att upptagas till förnyad behandling i hela sin vidd.

Yttranden.

Länsstyrelsen i Kronobergs lån har uttalat, att räkenskapsåret obligatoriskt
borde omfatta samma tidsperiod för alla jordbrukare. Kontrollen av
de skattskyldigas inkomster genom inhämtande av uppgifter från jordbrukets
ekonomiska sammanslutningar och andra rörelseidkare skulle nämligen
i hög grad försvåras, därest inkomstdeklarationerna avsåge olika tider.
Jordbrukarnas inkomstredovisning hade under senare år visserligen betyd -

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

189

ligt förbättrats. En fortlöpande kontroll vore dock nödvändig även framdeles.
I de undantagsfall, då särskilda skäl motiverade annan tid för räkenskapsåret,
borde dispens kunna lämnas. Länsstyrelserna i Östergötlands och
Jönköpings län ha givit uttryck åt i huvudsak samma uppfattning. Taxeringsnämndsördförandenas
riksförbund har yttrat, att kalenderåret som
obligatoriskt räkenskapsår vore det enda möjliga.

Länsstyrelsen i Stockholms län har ifrågasatt, huruvida icke kalenderåret
borde utgöra obligatorisk redovisningsperiod för såväl rörelseidkare
som jordbrukare, då fullständig bokföring saknades. Möjligen skulle rätt
till dispens kunna införas för skattskyldig, som kunde åberopa godtagbart
skäl härför. Om jordbrukarna i större utsträckning begagnade annan redovisningsperiod
än kalenderår komme kontrollen av jordbruksdeklarationerna
mot producentorganisationernas bokföring (mejerier, andelsslakterier
in. fl.) att avsevärt försvåras.

Länsstyrelsen i Blekinge län har anfört:

Man kan befara, att jordbrukarna, sedan de sakkunnigas förslag genomförts,
komma att mer allmänt vilja ha ett räkenskapsår, som ej sammanfaller
med kalenderåret. Många torde vilja avsluta räkenskapsåret den 30
juni eller vid den tidpunkt, då inneliggande lager av jordbruksprodukter
som regel äro minst. Andra, som vilja försäkra sig om möjligheten att medelst
lagervärdering utjämna de olika årens resultat, kunna väntas avsluta
räkenskaperna, när lagren äro störst, vilket i jordbruket torde inträffa under
höstmånaderna, sedan skörden bärgats, och i skogsbruket under vårmånaderna,
då huvudparten av avverkningarna äro slutförda. För arrendatorerna
är det ett önskemål, att få räkenskapsåren att ansluta till arrendetidens
början eller sålunda att i flertalet fall begynna den 14 mars. Taxeringsarbetet
skulle i hög grad försvåras, därest jordbrukarna mer allmänt
i sina deklarationer redovisade för räkenskapsår, som ej sammanfalla med
kalenderåret. De sakkunnigas förslag om skyldighet att till taxeringsintendenten
anmäla tilltänkt omläggning av räkenskapsåret synes ej ägnat att
effektivt motverka icke önskvärd övergång i stor skala till särskilda räkenskapsår.
I kommunalskattelagen synes böra föreskrivas, att kalenderåret
skall vara beskattningsår för envar, som ej är bokföringsskyldig. Endast
för de bokföringsskyldiga skulle då gälla de särskilda bestämmelser, vilka
nu äro tillämpliga för den, som för räkenskaper i sin näringsverksamhet.

Uppsala läns hushållningssällskap har uttalat, att de av de sakkunniga
anförda skälen för bokföring per kalenderår icke kunde anses vara tungt
vägande. Om det för jordbruket, främst ur inventeringssynpunkt, vore bättre
att börja bokföringsåret den 1 juli, borde även beskattningen kunna ordnas
efter dessa principer. Därest bokföringsåret omfattade kalenderår uppstode
svårigheter att medhinna att uppgöra bokslutet i god tid före självdeklarationens
avgivande. Det vore angeläget, att de deltagare i den av hushållningssällskapen
omhänderhavda jordbruksekonomiska undersökningen,
som nu hade bokföringsåret motsvarande statens budgetår, finge bibehålla
denna form utan svårighet samt att envar jordbrukare med ordnad bokföring
ägde rätt att inom angivna gränser välja tidpunkt för bokföringsårets
början.

190

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

Sveriges lantbruksförbund har understrukit betydelsen av att lantbruket
finge behålla rätten att deklarera efter annat räkenskapsår än kalenderår.

Departementschefen.

Av skäl, som de sakkunniga åberopat, finner jag mig icke böra förorda
ändring i vad som nu gäller i fråga om räkenskapsårets omfattning. Jag
torde få erinra om att då endast jordbrukare, som äro skyldiga föra räkenskaper,
enligt departementsförslaget äga tillämpa bokföringsmässig inkomstberäkning
blott dessa jordbrukare ha rätt att begagna sig av annat
räkenskapsår än kalenderår.

13 §.

I fråga om innehållet i denna paragraf hänvisas till den allmänna motiveringen.

VI. Departementschefens hemställan.

Föredraganden hemställer härefter, att Kungl. Maj :t måtte genom proposition
föreslå riksdagen att antaga inom finansdepartementet upprättade
förslag till

1) lag om ändring i kommunalskattelagen den 28 september
1928 (nr 370);

2) förordning angående ändring i förordningen den 2(>
juli 1947 (nr 577) om statlig förmögenhetsskatt;

3) förordning om ändring i taxeringsförordningen den
28 september 1928 (nr 379); samt

4) förordning om skyldighet för vissa idkare av jordbruk
eller skogsbruk att föra räkenskaper såsom underlag för
taxering.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter
biträdda hemställan förordnar Hans Maj :t Konungen,
att proposition av den lydelse, bilaga till detta protokoll
utvisar, skall avlåtas till riksdagen.

Ur protokollet:

Lennart Eriksson.

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

191

Bihang.

De sakkunnigas förslag.

Förslag

till

lag om ändrad lydelse av vissa delar av kommunalskattelagen
den 28 september 1928 (nr 370).

Härigenom förordnas, att 21, 22, 23 och 41 §§ samt anvisningarna till 21,
22, 25 och 41 §§ kommunalskattelagen den 28 september 1928 skola erhålla
följande ändrade lydelse:

21 §.

Till intäkt av jordbruksfastighet hänföres allt vad av fastighet här i riket,
som taxerats såsom jordbruksfastighet, kommit ägaren eller brukaren tillgodo,
såsom:

a) årliga värdet — —- — räkning;

b) intäkt av jordbruk med binäringar, vartill hänföras:

intäkt genom avyttring av djur och produkter från jordbruket eller dess
binäringar;

intäkt genom annan inkomstgivande användning av jordbrukets eller dess
binäringars alster, djur, inventarier eller arbetspersonal, såsom körslor, uthyrning
av dragare, maskiner och dylikt;

värdet — ---- hushåll;

c) intäkt av skogsbruk, vartill hänföras:

intäkt — — •— realisationsvinst;

värdet av skogsprodukter, som den skattskyldige tillgodogjort sig för ny-,
till- eller ombyggnad eller därmed jämförlig förändring eller för grundförbättring
ävensom för reparation och underhåll av byggnader, stängsel och
inventarier å fastigheten eller för sitt hushåll eller eljest för sin, sin familjs
och sina personliga tjänares räkning (vedbrand med mera) eller för arbetspersonalens
behov eller å annan av den skattskyldige innehavd fastighet
eller i rörelse, som av honom drivits;

d) intäkt av annat slag än förut nämnts, vartill hänföras:

intäkt ----jordbruk;

arrende---eller dylikt;

intäkt — ■— — med mera sådant.

22 §.

1 mom. Från bruttointäkten av jordbruksfastighet må avdrag göras för
omkostnader, såsom för:

allt, som är att hänföra till driftkostnader, såsom lön och underhåll åt arbetspersonal,
som uteslutande eller huvudsakligen använts för jordbruket
eller dess binäringar; reparation och underhåll av stängsel, diken och inventarier,
inköp av djur, utsäde, foder, gödselmedel och dylikt; kostnader för
skogs vård och underhåll, såsom förvaltning, bevakning, väg- och byggnadsunderhåll,
skogskultur, skyddsdikning, skogsindelning med mera dylikt,
ävensom, då fråga är om skogsavverkning, kostnader för virkets huggning,
tillredning, utdrivning, flottning med mera; försäkring av arbetspersonal,
byggnader, skog, gröda, förråd samt djur och inventarier, som ej äro att
hänföra till personlig lösegendom, med mera sådant;

192

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

värdeminskning samt reparation och underhåll av till jordbruket eller
dess binäringar eller skogsbruket hörande driftbyggnader;

värdeminskning genom slitning, utrangering eller eljest av jordbrukaren
tillhöriga i jordbruksdriften använda maskiner och andra inventarier, eller,
om dylik tillgång är underkastad hastig förbrukning, kostnad för anskaffning
av tillgången;

värdeminskning å naturtillgångar å jordbruksfastigheten såsom stenbrott,
grustag och dylikt genom deras användande;

värdeminskning samt reparation och underhåll av täckdikningsanläggning;

undantagsförmåner -—• — -—■ fastigheten;

arrende---fastigheten;

ränta---kapital;

speciella skatter — -— — allmänna.

Har skog — ■— — tidigare medgivits.

Har växande skog---ingångsvärde.

Hemmavarande barn -—--arbetspersonalen.

2 mom. Avdrag får icke göras för kostnad för ny-, till- eller ombyggnad
å fastigheten eller därmed jämförlig förändring eller för grundförbättring
därå, såsom nyodling, vattenavledning, sjösänkning med mera dylikt.

23 §.

1 mom. Vad som återstår av intäkt av jordbruksfastighet, sedan avdrag
enligt 22 § gjorts och hänsyn tagits till in- och utgående balans, utgör nettointäkt
av jordbruksfastighet.

2 mom. Från nettointäkten — — •—-av jordbruksfastighet.

41 §.

Inkomst av jordbruksfastighet och rörelse skall beräknas enligt bokföringsmässiga
grunder, i den mån dessa icke stå i strid med särskilda bestämmelser
i denna lag.

I andra fall — — — ägt rum.

Intäkt av jordbruksfastighet i samband med jordbruksdriftens upphörande,
skall, om den skattskyldige så yrkar, lika fördelas å beskattningsåret
och högst fem av de närmast föregående åren. Fördelning må icke ske å
större antal år än att å vart och ett av dem belöper minst 2 000 kronor. I
fråga om belopp, som hänföres till år före beskattningsåret, skall taxering
verkställas och skatt utgå enligt vad om eftertaxering är stadgat.

Anvisningar
till 21 §.

1. Till bostad---, jaktstuga m. m. dyl.

Årliga värdet av bostad, som upplåtits till i fastighetens drift anställd personal,
utan att särskild hyra för bostaden avtalats, upptages icke såsom ägares
eller brukares inkomst av fastigheten och får förty ej heller avdragas
såsom driftkostnad.

2. Till jordbruk---jordbruk.

Såsom binäring--— föreligga.

3. Till intäkt av jordbruksfastighet hänföras samtliga intäkter i penningar,
varor eller förnödenheter, som influtit i jordbruksdriften. Vad i punkt 1 första
stycket av anvisningarna till 28 § kommunalskattelagen föreskrivits angående
intäkt av rörelse skall i tillämpliga delar gälla även i fråga om intäkt
av jordbruksfastighet.

193

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

Har tillgång avsedd för omsättning eller förbrukning överlåtits annorledes
än genom köp, byte eller därmed jämförligt fång, skall såsom intäkt upptagas
allmänna saluvärdet därav; dock må, om tillgång, som nyss sagts,
överlåtes till någon, som fortsätter jordbruksdriften eller som låter tillgången
ingå i annan av honom bedriven näring, den av överlåtaren gjorda
värdesättningen godkännas, därest icke särskilda omständigheter till annat
föranleda.

Intäkt vid avyttring av för stadigvarande bruk avsedda maskiner eller
andra inventarier, vilka icke vid beräkning av värdeminskningsavdrag hänföras
till byggnad, skall upptagas såsom intäkt av jordbruksfastighet, i den
mån intäkten överstiger vad som i beskattningsavseende kvarstår oavskrivet
av anskaffningsvärdet. Har avdrag för värdeminskning beräknats å restvärdet
på sätt i punkt 1 av anvisningarna till 22 § angivits, skall intäkten
upptagas såsom intäkt av jordbruksfastighet, i den mån densamma överstiger
restvärdet. I fall då överlåtelse, som avses i näst föregående stycke,
skett av maskiner och inventarier, skall vad där stadgas äga motsvarande
tillämpning jämväl beträffande dessa tillgångar.

4. Har den skattskyldige i någon av honom bedriven rörelse använt produkter
från egen eller av honom brukad fastighet, skall värdet av produkterna
räknas som intäkt av jordbruk, jordbrukets binäringar eller skogsbruk,
men får samma värde avräknas som omkostnad i rörelsen (jfr punkt
1 andra stycket av anvisningarna till 29 §).

5. Till intäkt av ■—■ — — i penningar.

6. Såsom---— jordbruksfastighet.

7. Till---- jordbruksfastighet.

8. Enligt — ---fastighet.

till 22 §.

1. Avdrag för värdeminskning å maskiner och andra inventarier får ske
på sätt och i den ordning, som enligt punkterna 3 och 4 av anvisningarna till
29 § gäller i fråga om avdrag för värdeminskning av dylika tillgångar i rörelse.
Avdrag för värdeminskning må alternativt beräknas till viss procent å
det för jordbruksfastighetens inventariebestånd i dess helhet i beskattningsavseende
gällande värdet (restvärdet). I dylikt fall skall, därest tillgång, varom
här är fråga, avyttras och utredning angående tillgångens anskaffningskostnad
samt åtnjutna värdeminskningsavdrag icke kan förebringas, vad som
inflyter vid avyttringen avräknas från inventariebeståndets restvärde.

Värdet av fastighetens egna jordbruksprodukter, som användas för fastighetens
fortsatta drift, såsom spannmål till utsäde, foder, gödsel m. m. får ej
avföras som driftkostnad men skall ej heller upptagas som intäkt (jfr 21 §

b). Endast kostnaden för inköpta dylika förnödenheter är att räkna som
driftkostnad.

Har tillgång avsedd för omsättning eller förbrukning förvärvats annorledes
än genom köp, byte eller därmed jämförligt fång skall, där ej särskilda
omständigheter till annat föranleda, såsom tillgångens anskaffningskostnad
anses det för överlåtaren eller hans dödsbo i beskattningsavseende gällande
värdet.

2. I fråga om avdrag för reparation och underhåll samt för värdeminskning
av byggnad, vilken är avsedd alt användas i jordbruk, dess binäringar
eller skogsbruk, skall gälla följande.

a) Kostnad för ny-, till- eller ombyggnad eller därmed jämförlig förbättring
samt för reparation och underhåll av byggnad (fastighets bgggnadsoch
undcrhållskapital), skall — med nedan under b) och c) angivna undantag
— avdragas med belopp motsvarande genomsnittliga, efter driftseko lä{

Bihang till riksdagens protokoll 1051. 1 sand. Nr 101.

194

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

miska grunder beräknade årsomkostnader härför. Beräkningen skall avse
byggnadsbeståndet i dess helhet. Avdragen böra bestämmas enligt plan till
viss procent antingen å byggnadsbeståndets i beskattningsavseende gällande
värde (restvärde) vid beskattningsårets utgång eller å kostnaden för byggnadsbeståndets
uppförande jämte tillbyggnad (byggnadskostnad). Byggnadskapitalet
utgör byggnadskostnaden enligt vad nyss sagts med tillägg av kostnad
för ombyggnad och förbättring. Har byggnad brunnit, nedrivits, avyttrats,
övergått att användas i annan förvärvskälla, ny byggnad uppförts, tillbyggnad
till redan befintlig byggnad företagits eller byggnad i taxeringshänseende
överförts från annan förvärvskälla, skall byggnadskostnaden justeras
med hänsyn härtill. Till underhållskapital hänföres kostnad för reparation
och underhåll, som nedlagts å byggnaden. Byggnadsbeståndets restvärde
framkommer sålunda. Byggnads- och underhållskapitalet skall, å ena sidan,
ökas med värdet av inköpt eller från annan förvärvskälla i taxeringshänseende
överförd byggnad samt, å andra sidan, minskas med statsbidrag och
liknande bidrag, influtet belopp vid avyttring av byggnadsmaterialier o. dvl.
i samband med utrangering eller rivning av byggnad ävensom enligt utredning
skäligt belopp för byggnad, som nedbrunnit, avyttrats eller övergått att
användas i annan förvärvskälla än jordbruksfastighet. Från det skillnadsbelopp,
som sålunda uppkommer, skall vidare dragas medgivna avdrag för
reparation och underhåll samt för värdeminskning. Vad därefter återstår utgör
byggnads- och underhållskapitalets restvärde.

Vid arrende skall, där arrendatorn utfört de huvudsakliga reparationerna,
ägaren icke erhålla avdrag för reparationer och underhåll utan endast för
värdeminskning. Om arrendatorn däremot utfört endast mindre reparationer,
erhåller ägaren det oaktat avdrag för värdeminskning samt för reparation
och underhåll.

Finnas för jordbruksdriften fasta maskiner eller andra till byggnad hörande
inventarier, beträffande vilka den skattskyldige förebringar utredning
i enahanda avseenden, som gälla för byggnad i övrigt, får avdrag för värdeminskning
samt reparation och underhåll ske med ett efter dessa tillgångars
varaktighetstid avpassat procenttal.

b) Är fastigheten utarrenderad, skall arrendatorn för reparations- och underhållskostnad
å fastighetsägaren tillhöriga byggnader äga rätt till avdrag
med belopp, vartill dessa kostnader uppgått.

c) Är på grund av särskilda omständigheter byggnadens värde för jordbruket,
dess binäringar eller skogsbruket begränsat till förhållandevis kort
tid, skall hänsyn härtill tagas. Så kan vara fallet exempelvis då fråga är om
byggnad för utnyttjande av en begränsad fyndighet eller då byggnad enligt
arrendeavtal icke skall vid arrenderättens upphörande lösas av jordägaren. 1
fråga om rent tillfälliga byggnader, avsedda att användas endast ett fåtal år,
må byggnadskostnaden i sin helhet avdragas för det år då utgiften för byggnadens
uppförande ägt rum.

3. Såsom speciella —---icke avdragas (se 20 §).

4. Har skog--- — fjärdedelar av det ursprungliga.

5. Har växande skog--- — genom skogens försäljning.

6. Hemmavarande barn —--genom ortsavdragcn (se 48 §).

7. Avdrag för kostnad för anläggning och underhåll av täckdikning (anläggnings-
och underhållskapital) får ske med belopp motsvarande genomsnittliga,
efter driftsekonomiska grunder beräknade årsomkostnader härför.
Avdrag bör bestämmas enligt plan till viss procent av täckdikningsanläggningens
i beskattningsavseende gällande värde eller å anläggningskostnaden
vid beskattningsårets utgång. Anläggningskapitalet utgör i första hand materialkostnaden
samt, därest täckdikningen visas hava utförts enligt plan, som

195

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

upprättats av sakkunnig, övrig del av täckdikningskostnaden. Till underhållskapitalet
hänföras kostnad för täckdikningens reparation och underhåll.
Anläggnings- och underhållskapitalets restvärde beräknas på sält ovan under
punkt 2 i fråga om byggnads- och underhållskapitalet är stadgat.

Skyddsdikning å skogsmark, därför avdrag får ske, avser sådan dikning,
vars syfte huvudsakligen är att vidmakthålla skogens avkastningsförmåga och
hindra skogsmarkens försumpning m. m.

8. Avdrag för substansminskning vid tillgodogörande av naturtillgångar
å jordbruksfastighet, såsom stenbrott, grustag in. in. skall bestämmas på sätt
i punkt 8 av anvisningarna till 29 § är stadgat.

9. Vad i punkt 10 av anvisningarna till 29 § är stadgat angående driftsförlust
och kapitalförlust skall i tillämpliga delar gälla även vid taxering av
intäkt av jordbruksfastighet.

till 25 §.

1. Bestämmelsen---fri bostad.

2. Avdrag medgives för sådan värdeminskning, som byggnad även med
normalt underhåll och aktsam vård är underkastad. Avdraget bör bestämmas
till viss procent av byggnadens värde, olika alltefter den tid en byggnad av
ifrågavarande art anses kunna för sitt ändamål utnyttjas. Såsom byggnadsvärde
skall, där ej särskilda omständigheter annat föranleda, anses taxeringsvärdet
(byggnadsvärdet) under beskattningsåret.

3. Avdrag för — —- — inventarier.

4. Därest brandförsäkring---40».

5. För värdeminskning---till 24 §.

till 41 §.

1. Inkomst av jordbruksfastighet och rörelse skall beräknas enligt bokföringsmässiga
grunder, och skall i följd härav hänsyn tagas till in- och utgående
lager av varor, råmaterial, hel- och halvfabrikat m. m., förråd av jordbruks-
och skogsprodukter samt djurbeståndet å jordbruksfastighet, ävensom
till fordringar och skulder.

För skattskyldig, som haft ordnad bokföring, skall beräkningen av inkomst
ske på grundval av hans bokföring, med iakttagande dock av följande. Därest
vinstresultatet påverkats därav, att bland intäkter upptagits sådana intäkter,
vilka icke skola beskattas såsom inkomst, eller uteslutits intäkt, som
skolat medräknas, eller bland utgifter avförts sådana poster, för vilka vid
inkomstberäkningen avdrag icke får ske, skall företagas erforderlig justering
av det bokföringsmässiga vinstresultatet till överensstämmelse med en
inkomstberäkning enligt de i denna lag stadgade grunder. Den i räkenskaperna
gjorda värdesättningen å tillgångar, avsedda för omsättning eller förbrukning
— såsom lager av råvaror, halv- och helfabrikat, förråd av jordbruks-
och skogsprodukter, handelslager, penningförvaltande företags och försäkringsföretags
placeringar av förvaltade medel i aktier, obligationer, låncfordringar
m. in. — skall endast om särskilda omständigheter därtill föranleda
frångås vid inkomstberäkningen. Nedskrivning av värdet å rättigheter
till leverans av dylika tillgångar enligt ej fullgjorda köpekontrakt må godkännas
endast i den mån det visas, att inköpspriset för tillgångar av samma
slag å balansdagen understiger det kontraherade priset, eller det göres sannolikt,
att dylikt prisfall kommer att inträffa innan tillgångarna levereras eller
av den skattskyldige i oförändrat eller förädlat skick försäljas. Djurbeståndet
å jordbruksfastighet skall, därest icke särskilda förhållanden till annat föranleda,
upptagas till lägst de i särskild ordning fastställda minimivärdena.
Har sådant värde icke åsatts, såsom i fråga om vissa avelsdjur, skola dessa

196

Knngl. Maj.ts proposition nr 191.

åsättas värde, som med hänsyn till omständigheterna kan anses skäligt.

Vad här är stadgat gäller särskilt då fråga är om bestämmandet av det
år, varunder en inkomst skall anses hava åtnjutits eller en utgift skall anses
hava ägt rum. I sistnämnda avseende gäller alltså, att inkomst skall anses
hava åtnjutits under det år, då densamma — i fråga om rörelse enligt allmänt
vedertagen köpmannased och i fråga om jordbruk enligt vad som allmänt
brukas och kan anses som god sed — bör i räkenskaperna uppföras
såsom inkomstpost, även om den ännu icke av den skattskyldige uppburits
i kontanta penningar eller eljest kommit honom tillhanda t. ex. i form av
levererade varor, fullgjorda prestationer eller på annat härmed jämförligt
sätt. Vad sålunda gäller i fråga om inkomstposterna har motsvarande tilliämpning
i fråga om utgiftsposterna. I fråga om tiden för inkomst- och utgiftsposters
upptagande enligt bokföringsmässiga grunder tillämpas i allmänhet
det förfaringssättet, att fordringar uppföras såsom inkomst under
det år, då de uppkomma, och att ränteintäkter hänföras till inkomsten för
det år, på vilket de belöpa, i bägge fallen oberoende av huruvida de verkligen
influtit under nämnda år eller icke. Å andra sidan lärer det vara vedertaget,
att förskottsvis influtna räntor, som till större eller mindre del belöpa
å ett kommande år, till denna del bokföringsmässigt hänföras till det
sistnämnda årets inkomst.

Har någon upplåtit avverkningsrätt till skog mot betalning, som skall erläggas
under loppet av flera år, må såsom intäkt för varje år upptagas den
del av köpeskillingen, som under samma år influtit. Avdrag för minskning
i ingående virkesförråd in. in., vartill upplåtaren kan vara berättigad, fördelas
därvid på de särskilda åren i förhållande till den under varje år influtna
likviden.

Om beskattningsmyndighet---— till beskattning.

Motsvarande gäller---—- inkomstberäkning.

2. I fråga om annan förvärvskälla än jordbruksfastighet och rörelse gäller
såsom allmän regel, att inkomst skall anses hava åtnjutits under det år,
då densamma från den skattskyldiges synpunkt är att anse såsom verkligen

förvärvad och till sitt belopp känd. Detta är framför allt förhållandet--

— före årets ingång.

Å andra sidan--• — särskilda bestämmelser (jfr anvisningarna till

36 § punkt 1).

I enlighet härmed skola fordringar för utfört arbete räknas såsom intäkt
för det år, varunder de inflyta, och utgifter, vilka icke omedelbart guldits,
avräknas från intäkterna för det år, varunder de betalas. Ränta å penningar,
som innestå i bank å sådan räkning, å vilken räntan gottskrives insättaren
per den 31 december, anses såsom nämnda dag influten intäkt, medan
däremot ränta å penningar, som innestå å annan räkning, räknas såsom
inkomst för det år, då räntan förfaller till betalning, även om räntan till
någon del belöpt å ett tidigare eller senare år. I fråga om terminsvis inflytande
intäkt i egentlig mening skall som intäkt för varje år upptagas den
del därav, som under samma år influtit. Är åter fråga om intäkt, vilken
icke regelmässigt är att anse såsom skattepliktig — exempelvis köpeskilling
vid icke yrkesmässig avyttring av fast eller lös egendom -— men vilken
i förekommande fall under härför stadgade förutsättningar skall beskattas
såsom realisationsvinst, är det utan betydelse, om köpeskillingen eller ersättningen
skall erläggas på en gång eller i särskilda terminer. Så skall
realisationsvinst respektive realisationsförlust beräknas med hänsyn till
köpeskillingens totala belopp, oavsett om detta skall betalas på en gång
eller terminsvis.

197

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1948.

Beträffande eftertaxering till kommunalskatt, som skolat utgöras enligt
kommunalskattelagen i dess hittillsvarande lydelse, skall denna fortfarande
äga tillämpning.

Vid övergång till taxering av inkomst av jordbruksfastighet efter bokföringsmässiga
grunder skola gälla följande

Övergångsbestämmelser.

A. Avdrag för värdeminskning samt reparation och underhåll å bgggnad

Fastighets byggnadskapital vid övergången må bestämmas enligt någon
av följande beräkningsgrunder:

a) den verkliga anskaffningskostnaden för samtliga driftbyggnader å
jordbruksfastigheten efter avdrag för åtnjutna värdeminskningsavdrag;

b) två tredjedelar av jordbruksfastighetens senast åsatta taxeringsvärde
(jordbruksvärde) minskat med däri ingående skogsmarksvärde, i den mån
detsamma överstiger 25 000 kronor ävensom med skäligt värde å mera betydande
naturtillgångar och särskilda förmåner;

c) två tredjedelar av jordbruksfastighetens vid 1938 års allmänna fastighetstaxering
åsatta taxeringsvärde (jordbruksvärde) minskat med däri ingående
skogsmarksvärde, i den mån detsamma överstiger 25 000 kronor
ävensom med skäligt värde å mera betydande naturtillgångar och särskilda
förmåner. Härifrån skall avgå erhållna värdeminskningsavdrag. Har efter
1938 års ingång förändringar i byggnadsbeståndet inträtt, skall följande
iakttagas. Till ovannämnt återstående värde skall läggas kostnad för verkställd
ny-, till- eller ombyggnad samt köpeskilling för förvärvad och skäligt
värde å från annan förvärvskälla överförd byggnad. Avdrag skall å andra
sidan göras för erhållna bostadsförbättringsbidrag och dylika bidrag samt
skäligt värde å byggnad, som utrangerats, nedbrunnit, avyttrats eller övergått
att användas i annan förvärvskälla än jordbruksfastighet.

Föreligger i fall, som i b) och c) sägs, särskilda förhållanden såsom att å
jordbruksfastighet helt eller delvis saknas därå vanligen förekommande
byggnader eller att byggnaderna å fastigheten äro av särskilt dålig beskaffenhet
eller att mera värdefulla byggnader för jordbrukets binäringar eller
skogsbruket förekomma, må byggnads- och underhållskapitalet bestämmas
efter den utredning, som med hänsyn till omständigheterna i det särskilda
fallet finnes skälig och möjlig att åstadkomma.

Till byggnad hörande fasta maskiner och inventarier skola inräknas i
värdet å byggnaden och ej upptagas med särskilt värde vid övergången.

B. Avdrag för värdeminskning och underhåll å täckdikningsanläggning.

Kostnad för täckdikningsanläggning, som hänför sig till tiden före denna
lags ikraftträdande, må ej inräknas i anläggnings- och underhållkapitalet.

C. Avdrag för värdeminskning ä inventarier.

Värdet vid övergångsårets ingång av inventarier i jordbruk, dess binäringar
eller skogsbruk må upptagas till kostnaden för förvärv av inventarier,
för vilka avdrag icke fått göras vid tidigare inkomsttaxering (nuuppsättningskostnaden).

Därest den skattskyldige icke kan visa nyuppsättningskostnaden, bestämmes
ingångsvärdet å inventarierna vid huvudsaklig nyuppsättning.

före år 1937 till i härvid fogade tabell I1 angivna värden och

1 Tabellen lika med den å s. 81 intagna.

198 Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

efter år 1937 till i tabell I angivna värden med tillägg, därest nyuppsättningen
skett åren

1937—1939 av 20 %,

1940—1941 av 40 %,

1942—1945 av 60 %.

Är med hänsyn till driftförhållandena å egendomen eller eljest uppenbart,
att en tillämpning av här angivna beräkningsgrunder skulle leda till
oriktigt resultat eller förefinnas mera värdefulla inventarier för jordbrukets
binäringar eller skogsbruket, må ingångsvärdet bestämmas efter den utredning,
som med hänsyn till omständigheterna i det särskilda fallet finnes
skälig och möjlig att åstadkomma.

I). Inkomstberäkning enligt il §.

Värdet å vid övergångsårets ingång befintligt varulager med undantag av
djur samt vid angivna tidpunkt förefintliga varufordringar och varuskulder
må ej upptagas vid inkomstberäkningen för övergångsåret. Vad angår djurbeståndet
må värdet därå vid övergångsårets ingång upptagas enligt någon
av följande beräkningsgrunder.

a) Kan den skattskyldige visa den verkliga kostnaden för nyuppsättning
av djurbeståndet i dess helhet, skall denna kostnad upptagas såsom ingångsvärde.
Skulle det därvid i något fall befinnas, att den skattskyldige
eller någon, som står honom nära, vidtagit åtgärd för att skattskyldig skall
kunna tillgodoräkna sig ett högre anskaffningsvärde än som synes rimligt,
och kan det antagas att detta skett för att åt någon av dem bereda obehörig
förmån i beskattningsavseende, skall anskaffningsvärdet i skälig mån
jämkas.

b) I övriga fall skola djuren, därest icke särskilda förhållanden till annat
föranleda, upptagas till de värden, som i särskild ordning fastställas. Har
sådant värde icke åsatts, såsom i fråga om vissa avelsdjur, skall ett värde
åsättas, som med hänsyn till omständigheterna kan anses skäligt.

Därest i samband med övergången sådan åtgärd vidtagits, som avses ovan
under a), för att skattskyldig efter övergången skall kunna tillgodoräkna
sig ett högre anskaffningsvärde än som synes rimligt, sltall anskaffningsvärdet
jämväl i skälig mån jämkas.

Förslag

till

förordning om ändring av 9 § och anvisningarna till 9 och 10 §§
i Kungl. Maj:ts förordning om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
den 28 september 1928 (nr 373).

Härigenom förordnas, att 9 § 1 mom. c) och anvisningarna till 9 och
10 §§ i Kungl. Förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt
den 28 september 1928 skola erhålla följande lydelse:

9 §.

1 mom. Vid förmögenhetsberäkningen skola, i den mån ej annat framgår
av 2 inom. här nedan, såsom tillgångar upptagas:

a) fastighet, frälseränta inbegripen;

199

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

b) tomträtt, vattenfallsrätt;

c) lös egendom, som är avsedd för stadigvarande bruk i den slcattskyldiges
förvärvsverksamhet, eller att däri omsättas eller förbrukas, såsom inventarier,
djur, råämnen, varor, förråd av jordbruks- och skogsprodukter,
förbrukningsartiklar och dylikt, gruvor, patent- och förlagsrätter, rätt till
skogsavverkning å annans mark samt rätt till stenbrott och dylikt;

d) kapital -— —- -—■ utgång.

Anvisningar
till 9 och 10 §§.

1) Tillgång •—• —- —- under året.

2) Såsom affärsbruk--—- — skäliga belopp.

Lager---i detalj.

Den omständigheten---förmögenhetsberäkningen.

I fråga om värdesättning av tillgångar inom jordbruk med binäringar
samt skogsbruk gäller, att djur skola, därest icke särskilda förhållanden
till annat föranleda, upptagas till lägst de i särskild ordning fastställda
minimivärden, att djur, som icke åsatts dylika minimivärden, skola åsättas
värde, som med hänsyn till omständigheterna kan anses skäligt, samt
att vid värdesättning av övriga lagertillgångar och inventarier samma förfarande
skall följas, som ovan är för rörelse angivet.

3) Är fordran--- ■— förhandenvarande värde (10 §).

4) Rättighet---årets utgång.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1948.

Beträffande eftertaxering till inkomst- och förmögenhetsskatt, som skolat
göras enligt förordningen om statlig inkomst- och förmögenhetsskatt i
dess hittillsvarande lydelse, skall denna fortfarande äga tillämpning.

Förslag

till

[ förordning om ändring i vissa delar av taxeringsförordningen
den 28 september 1928 (nr 379).

Härigenom förordnas, att §§ 31, 32 inom. 3, 35 mom. 3, 36 mom. 1, 39
mom. 6, 40 § mom. 2, 79 § mom. 2 och 3, 80 a, 93, 97 a och 140 i taxeringsförordningen
den 28 september 1928 skola erhålla följande ändrade lydelse:

31 §.

Vid självdeklaration för verk eller bolag, som är försett med Kungl.
Maj :ts oktroj eller blivit registrerat såsom aktiebolag eller står under offentlig
kontroll, vid självdeklaration för bostadsrättsförening, så ock vid
självdeklaration för annan deklarationsskyldig, som under beskattningsåret
enligt lag varit bokföringsskyldig eller som, utan att sådan skyldighet
förelegat, likväl under beskattningsåret i jordbruk eller rörelse fört räkenskaper
skall fogas bestyrkt avskrift av balansräkning för beskattningsåret
och balansräkning för det närmast föregående räkenskapsåret
samt av vinst- och förlusträkning för beskattningsåret, om sådan räkning
ingått i bokföringen. Här avsedd skattskyldig åligger, därest han vill om -

200

Kungl. Maj.ts proposition, nr 191.

lägga räkenskapsåret, att härom i god tid lämna taxeringsintendenten underrättelse
och därvid uppgiva skäl för ändrat räkenskapsår. Vid självdeklaration
för annan bostadsförening än bostadsrättsförening skola fogas
dels av .styrelsen undertecknad uppgift om föreningens ställning vid beskattningsårets
början och slut dels ock bestyrkt avskrift av vinst- och förlusträkning
för samma år, om .sådan ingått i föreningens bokföring.

Vid självdeklaration för nu nämnd skattskyldig .skola, i den mån uppgift
härom icke lämnats i självdeklarationen, fogas uppställningar enligt
formulär, som fastställas av Kungl. Maj :t, med uppgifter erforderliga för
tillämpning av gällande bestämmelser rörande avdrag för värdeminskning
så ock utdrag av räkenskaperna till .styrkande av dessa uppgifter.

För verk eller bolag — — — utgiva.

För inländsk försäkringsanstalt — — — disponerats.

32 §.

3 mom. Skattskyldig, som under beskattningsåret enligt lag varit bokföringsskyldig
eller, utan att sådan skyldighet förelegat, likväl i jordbruk eller
rörelse fört räkenskaper, åligger att efter anmaning av taxeringsintendent, i
den utsträckning denne prövar nödigt, tillhandahålla sin bokföring med därtill
hörande handlingar för granskning, varom förmäles i 79 och 93 §§. Enahanda
skyldighet åligger jordbrukare och rörelseidkare, som ej fört räkenskaper,
med avseende å av honom förda anteckningar rörande intäkter
och utgifter inom jordbruket, dess binäringar samt skogsbruk ävensom rörelsen
jämte därtill hörande handlingar.

Vad nu stadgats---handlingar.

35 §.

3 mom. läkare av jordbruk, skogsbruk och rörelse, som har att avlämna
uppgift enligt 33 §, är skyldig att, efter anmaning av taxeringsintendent, för
kontroll av uppgifternas riktighet och fullständighet tillhandahålla sin bokföring
med därtill hörande handlingar eller, därest dylik bokföring icke
verkställts, förda anteckningar över intäkter och utgifter inom jordbruket,
skogsbruket eller rörelsen.

Har rörelseidkare — ---sådant avseende.

Angående den granskning av bokföring och andra handlingar, som i detta
mom. avses, gäller vad i 79 och 93 §§ sägs.

36 §.

1 mom. Självdeklaration —---taxeringsåret.

Staten--— 31 mars.

Verk och bolag, som är försett med Kungl. Maj :ts oktroj eller blivit registrerat
som aktiebolag eller står under offentlig kontroll, så ock annan,
som nästföregående år enligt lag varit bokföringsskyldig, må tillgodonjuta
liknande anstånd, därest räkenskapsåret gått till ända senare än den 31
oktober året näst före taxeringsåret.

På ansökan---för avlämnandet.

Vad i tredje —--eller rederi.

39 §.

6 mom. Underlåter någon, som mottagit anmaning enligt 32 § 3 mom.
att tillhandahålla sin bokföring eller andra handlingar, att efterkomma dylik
anmaning må för handlingarnas tillhandahållande anlitas biträde av länsstyrelsen,
som äger förelägga den försumlige, därest han icke är offentlig
tjänsteman, lämpligt vite.

201

Kungl. Maj. ts proposition nr 191.

40 §.

2 inom. Hörsammas icke anmaning att avlämna uppgift enligt 33 §, 34 §
eller 35 § 1 eller 2 mom. eller anmaning enligt 35 § 3 mom. att tillhandahålla
bokföring eller andra handlingar, må för uppgiftens införskaffande
eller handlingarnas tillhandahållande anlitas biträde av länsstyrelsen, som
äger att förelägga den försumlige, därest han icke är offentlig tjänsteman,
lämpligt vite.

79 §.

2 mom. Anser taxeringsnämndens ordförande anledning föreligga att för
ändamål, som i 35 § 3 mom. sägs, granskning av där omförmäld näringsidkares
bokföring äger rum, framställes begäran härom hos vederbörande
taxeringsintendent, vilken har att vidare förfara på sätt i 1 mom. sägs. Framkomma
vid granskningen omständigheter av beskaffenhet att kunna antagas
inverka å annan taxeringsnämnds taxeringsåtgärd, skall taxeringsintendenten
föranstalta om underrättelse härom till ordföranden i denna nämnd.

3 mom. Granskning, som i denna paragraf avses, skall såvitt möjligt ske
på sådant sätt och på sådan tid att den icke förorsakar hinder i verksamheten
för den, vars bokföring är föremål för granskningen. Där han det begär
och det lämpligen kan ske, skall granskningen verkställas hos honom. Har
den skattskyldiges bokföring eller andra handlingar överlämnats för granskning,
skola de så fort ske kan återställas. Meddelande om resultatet av
granskningen skall snarast lämnas den, vars bokföring varit föremål för
granskningen.

80 a §.

Taxeringskonsulent åligger att granska självdeklarationer och andra uppgifter,
som avgivas av rörelseidkare och bokföringsskyldiga jordbrukare,
vilka äro fysiska personer, oskifta dödsbon eller familjestiftelser. Han har
därjämte att granska andra deklarationer och uppgifter av mera invecklad
beskaffenhet, vilka taxeringsnämnd överlämnar till honom för granskning.

Taxeringskonsulent äger ---— dess beslut.

93 §.

Taxeringsintendenten har---- kommunalskattelagen.

Finner taxeringsintendenten för en behörig taxering av skattskyldig, som
i 32 § 3 mom. omförmäles, vara nödigt, att granskning verkställes av den
skattskyldiges bokföring eller, då den skattskyldige varit delägare i vanligt
handelsbolag, kommanditbolag eller rederi, av bolagets eller rederiets bokföring,
eller anser taxeringsintendenten anledning föreligga att för ändamål,
som i 35 § 3 mom. sägs, granskning av där omförmäld näringsidkares bokföring
äger rum, bör taxeringsintendenten föranstalta om sådan granskning,
därvid biträde av sakkunnig må anlitas. Tillkommer jämlikt 55 § 1 mom.
anmaningsrätten annan taxeringsintendent, bör framställning om granskning
göras hos denne. Angående granskningens utförande skall i varje fall
gälla vad i 79 § 3 mom. sägs.

Jämväl i andra fall---—- föranstalta därom.

Finner taxeringsintendenten ----— taxeringsnämndens ordförande.

Landskamrcraren har alt---erforderlig utredning.

I fråga om---likformig taxering.

97 a §.

Efter taxeringsårets utgång — ---- framställts.

Hava besvär-----nyssnämnda besvär.

202

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

Mål och ärenden rörande ett års taxering skola avgöras, så snart ske kan.
Där ej fall föreligger, som avses i något av de i första stycket omförmälda
författningsrum, skola av skattskyldiga anhängiggjorda besvärsmål såvitt
möjligt vara avgjorda i länen senast den 10 oktober och i Stockholm senast
den 31 oktober under taxeringsåret. Mål och ärenden angående fastighetstaxering
skola vara avgjorda senast den 31 december under taxeringsåret. Övriga
mål och ärenden skola, där ej fall föreligger som nyss sagts, vara avgjorda
senast den 30 juni året näst efter taxeringsåret.

140 §.

Den som bryter —• --- dagsböter.

Vad som med stöd av bestämmelserna i denna förordning inhämtats vid
granskning av bokföring eller andra räkenskapshandlingar må ej yppas i
vidare män än som erfordras för vinnande av det med granskningen avsedda
ändamålet. Bryter någon häremot straffes, där han ej för sin förseelse är
underkastad ansvar för tjänstefel, med dagsböter eller fängelse i högst sex
månader.

Denna förordning träder i kraft den 1 januari 1948.

Förslag

till

lag om jordbruksbokföring.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Bokföringsskyldighet enligt denna lag åligger den, som brukar jordbruksfastighet
med ett vid senaste fastighetstaxering åsatt taxeringsvärde (jordbruksvärde
och skogsvärde) av lägst 60 000 kronor. Då jordbruksfastighet utarrenderas
utan brukningsrätt till skog inträder bokföringsskyldighet om
fastighetens jordbruksvärde efter avdrag av däri ingående skogsmarksvärde
uppgår till minst sagda belopp.

För den, som idkar jordbruk å flera i sambruk drivna fastigheter, inträder
bokföringsskyldighet, därest fastigheternas sammanlagda taxeringsvärde,
beräknat på sätt ovan angivits, uppgår till eller överstiger 60 000 kronor.

Bokföringsskyldighet som nu sagts inträder och upphör räkenskapsåret
efter det kalenderår, varunder jordbruksfastigheten åsatts taxeringsvärde
enligt beskattningsnämndernas beslut. Ändras genom besvär över fastighetsprövningsnämndens
eller länsprövningsnämndens beslut taxeringsvärdet,
inträder därav föranledd ändring i bokföringsskyldigheten med ingången av
det räkenskapsår, som börjar sex månader efter det utslag angående fastighetstaxeringen
meddelas.

Har för ägare eller brukare av jordbruksfastighet bokföringsskyldighet
enligt denna lag inträtt, skall under innehavet av fastigheten denna skyldighet
fortfara, även om fastighetens värde minskas genom att mark frånskiljes
eller annan förändring i fråga om jordbruksfastighetens värde inträder
och genom dessa omständigheter föranledes att vid senare fastighetstaxering -

203

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

ar jordbruks- och skogsvärdet samt vid arrende ovan angivet jordbruksvärde
nedgå med högst en femtedel.

Aktiebolag, i handelsregistret införda bolag, ävensom ekonomiska föreningar,
vilka äga eller bruka jordbruksfastighet, äro skyldiga att över jordbruksdriften
föra räkenskaper enligt bestämmelserna här nedan i denna lag.
Bokföringsskyldighet enligt denna lag åligger icke staten och kommun.

2 §•

Jordbruksbokföringen skall ske i överensstämmelse med allmänna bokföringsgrunder
samt med iakttagande av vad i jordbruksbokföring allmänt
brukas och kan anses som god sed.

3 §•

Genom jordbruksbokföringen skall lämnas redovisning för intäkter och
utgifter i jordbruket, dess binäringar och skogsbruket samt för uttag av förnödenheter
och produkter i jordbruksdriften, så att rörelsens gång därav
kan bedömas, ävensom för den bokföringsskyldiges ekonomiska ställning vid
jordbruksdriftens början och vid utgången av varje räkenskapsår.

Till fullgörande härav skall den bokföringsskyldige föra:

a) Dagbok, upptagande intäkter och utgifter ävensom uttag av förnödenheter
och produkter för eget eller anställdas behov eller för jordbruksdriften
eller förbrukning i rörelse eller annan fastighet.

b) Inventariebok, innehållande inventarium och balansräkning.

Härutöver skall den bokföringsskyldige föra de övriga böcker, vilka med

hänsyn till jordbrukets omfattning och beskaffenhet erfordras i den löpande
jordbruksbokföringen.

Inventarium och balansräkning, som avse ställningen vid räkenskapsårs
utgång, skola vara införda i inventarieboken inom två månader därefter.

4 §•

I jordbruksbokföring använda böcker skola, där de icke bestå av betryggande
lösblads- eller kortsystem, vara bundna och hava sidorna eller uppslagen
numrerade i löpande sifferföljd. Dagboken må bestå av en eller flera
böcker. Dagbok och inventariebok må icke utgöras av lösblads- eller kortsystem.

Inf öring skall göras med bläck, skrivmaskin, anilinpenna eller på annat
varaktigt sätt. Tomma mellanrum må ej lämnas, där enligt gängse bokföringsregler
införingarna skola göras i löpande följd. Radering får ej förekomma,
ej heller får något av innehållet genom överstrykning eller annorledes göras
oläsligt. Göres ändring i eller tillägg till införing, skall tillika riktigheten därav
vitsordas och dagen för åtgärden utsättas. Ur bunden bok må blad icke
borttagas.

Ankommande brev, räkningar och övriga handlingar, som hava betydelse
för jordbruksdriften, skola förvaras i ordnat skick. Handlingar, som i jordbruksdriften
avsändas, skola kopieras. Kopiorna skola likaledes i ordnat
skick förvaras.

I dagboken skola alla kontanta intäkter och utgifter för jordbruksdriften
införas dagligen post för post. Intäkter och utgifter under dagen av likartad
beskaffenhet kunna införas i en post, om betryggande åtgärder vidtagas för
beloppens specifikation. Där jordbruksdriftens art och omfång det pakallar,
må med införandet av gemensam post anstå till nästa söckcndag.

204

Kungl. Maj:ts proposition nr 191.

Senast vid slutet av varje vecka, eller, då förhållandena därtill föranleda,
vid varje månads slut, skall i dagboken antecknas de förnödenheter och
andra jordbrukets produkter och råämnen, vilka använts i den bokföringsskyldiges
hushåll eller som utgått till driftspersonal och undantagstagare.

Vad som av jordbrukets produkter använts för reparation och underhåll,
ny-, till- och ombyggnad å fastigheten eller därmed jämförlig förändring
eller för grundtörbättring eller använts å annan av den bokföringsskyldige
innehavd fastighet eller ock förädlats eller förbrukats i egen rörelse, skall
vid uttaget uppföras i dagboken.

Vid den löpande bokföringen skall i övrigt särskilt iakttagas, att upplysning
på klart och överskådligt sätt lämnas om de fordringar och skulder,
som i jordbruksdriften uppkommit, därvid borgenärernas och gäldenärernas
namn samt storleken av en vars fordran eller skuld skola angivas, om omkostnaderna
för jordbruksdriften, om vad den bokföringsskyldige i penningar
eller eljest i jordbruksdriften insatt eller därur uttagit, om de växlar,
som med jordbruksdriften hava sammanhang, samt om de borgens- och
övriga ansvarsförbindelser för annan, vilka den bokföringsskyldige i och för
jordbruksdriften ingått.

6 §.

Inventariet skall upptaga den bokföringsskyldiges samtliga tillgångar i
fastigheter, djurbestånd, inventarier, förråd av jordbruks- och skogsprodukter,
varulager, övriga lösören, fordringar, värdepapper, kontanta penningar
och annat ävensom hans samtliga skulder, vare sig tillgångarna och skulderna
ingå i jordbruksdriften eller ej. Tillgångar och skulder skola specificeras
och för varje post skall värde därå utsättas. Värdesättning å djurbeståndet
kan ske enligt gängse bruk efter indelning i åldersklasser. Inventarier
av mindre betydenhet kunna sammanföras i gemensamma poster. Lösören,
som icke ingå i jordbruksdriften, må dock upptagas i en post. Jämväl
i övrigt må i en post sammanföras sinsemellan likartade tillgångar eller
skulder, så framt de äro med åsatta värden överskådligt införda i bokföringen
och hänvisning göres till denna. Tillgångar och skulder skola var för
sig sammanräknas och skillnaden emellan slutsummorna utsättas.

Inom linjen skola angivas dels samtliga borgens- och övriga ansvarsförbindelser
för annan, vilka den bokföringsskyldige iklätt sig, i den mån de
icke upptagits bland skulderna, dels ock samtliga av den bokföringsskyldige
ställda panter, vare sig förbindelserna eller panterna äga samband med jordbruket
eller icke.

Bolag, som blivit infört i handelsregistret, skall inom linjen angiva beloppet
av bolagets fordran hos bolagsman.

7 §•

Balansräkningen skall utgöra ett översiktligt sammandrag av inventariet.
Den skall vara uppställd i lämpliga huvudposter och jämväl avse i inventariet
inom linjen lämnade uppgifter.

8 §•

Vid upprättande av inventarium och balansräkning skall vidare iakttagas:

1) Den bokföringsskyldiges tillgångar må icke upptagas över sina verkliga
värden.

2) Tillgångar, avsedda till stadigvarande bruk för den bokföringsskyldige,
må dock upptagas till det belopp, vartill kostnaderna för deras anskaffning
eller tillverkning uppgått, ehuru verkliga värdet är lägre än detta belopp. I

205

Kungl. Maj. ts proposition nr 191.

detta fall skall dock därå årligen avskrivas det belopp, som motsvarar tilTgångarnas
av ålder och nyttjande eller annan därmed jämförlig orsak uppkomna
värdeminskning. I stället för sådan avskrivning må motsvarande belopp
kunna uppföras bland skulderna å särskilt värdeminskningskonto, vilket
icke må minskas annorledes än genom en minskningen motsvarande avskrivning
å ifrågavarande tillgångar.

3) Skulder och fordringar avseende jordbruksdriften skola upptagas särskilt,
skilda från den bokföringsskyldiges övriga skulder och fordringar.
Skulderna för jordbruksdriften uppdelas i låneskulder och löpande skulder.

4) Osäkra fordringar skola upptagas endast till de belopp, varmed de beräknas
komma att inflyta. Värdelösa fordringar må icke uppföras som tillgång.

9 §•

Därest räkenskapsavslutning sker medelst vinst- och förlustkonto i huvudbok
skola vinster och förluster för jordbruk dess binäringar och skogsbruk
upptagas i lämpliga huvudposter i enlighet med vad i jordbruksbokföring
allmänt brukas.

10 §.

Inventariet och balansräkningen skola av den bokföringsskyldige med
hans underskrift bestyrkas. Äro flera delägare obegränsat ansvariga för
registrerat bolags förbindelser, skola inventariet och balansräkningen av
dem alla underskrivas.

11 §•

Räkenskapsår må icke överstiga tolv månader. Vid jordbruksdriftens början
ävensom vid omläggning av räkenskapsår må det dock utsträckas att
omfatta högst aderton månader.

12 §.

Jordbruksbokföringen med därtill hörande räkningar och övriga handlingar
skola förvaras under tio år, räknat från utgången av det räkenskapsår,
varunder sista inskrivningen eller anteckningen gjordes eller handlingen
eller kopian tillkom.

13 §.

Vad i denna lag är stadgat äger ej tillämpning i den mån avvikande bestämmelser
gälla enligt annan lag eller författning.

14 §.

Om ansvar för åsidosättande av bokföringsskyldighet enligt denna lag
stadgas i strafflagen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1947.

206

Kungl. Maj.ts proposition nr 191.

Förslag

till

lag om ändrad lydelse av 1 och 2 §§ bokföringslagen
den 31 maj 1929 (nr 117).

Härigenom förordnas, att 1 och 2 §§ bokföringslagen den 31 maj 1929
skola erhålla följande ändrade lydelse:

1 §•

Bokföringsskyldighet -— — —

20) badhus eller tvättinrättningsrörelse.

Aktiebolag och i handelsregistret införda bolag, vilka äga eller bruka jordbruksfastighet,
äro skyldiga att föra räkenskaper över jordbruksdriften enlikt
bestämmelserna i lagen om jordbruksbokföring.

2 §.

Med utövande av rörelse följer icke bokföringsskyldighet i nedan angivna
fall:

1) om någon driver handel---person;

2) om rörelse---personer;

3) om någon---fartyg; eller

4) om rörelse drives som binäring till jordbruk allenast för utnyttjande
av fastighetens alster eller naturtillgångar, därest icke bokföringsskyldighet
föreligger enligt lagen om jordbruksbokföring.

Staten och kommun — — — enligt denna lag.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1947.

Kungl. Maj:ts proposition nr 191. 207

Innehållsförteckning.

Fropositionens huvudsakliga innehåll...................................... 1

Författningstext........................................................ 5

I. Inledning........................................................ 32

II. Gällande rätt...................................................... 34

III. Brister i gällande bestämmelser och svårigheter vid tillämpningen därav.... 38

IV. Allmän motivering till departements förslag el............................ 41

A. Grunder för beräkning av intäkt av jordbruk...................... 41

a. Allmänna synpunkter........................................ 41

b. Innebörden av bokföringsmässig inkomstberäkning för jordbruksfastighet.
................................................... 43

c. Varulager och värderingen därav.............................. 49

d. Värdering av fordringar och skulder............................ 67

e. Beskattningsort.............................................. 70

B. Avdrag för värdeminskning av inventarier ........................ 71

C. Avdrag för värdeminskning av driftbyggnader i jordbruk in. m....... 89

a. Allmänna synpunkter........................................ 89

b. Fråga om gemensamma grunder för beräkning av avdrag för repa ration

och underhåll samt för värdeminskning av byggnad i jordbruk,
m. m................................................. 90

c. Fråga om fastställande av jordbruksfastighets byggnads- och under hållskapital.

................................................ 96

d. De sakkunnigas förslag till fastställande av byggnads- och under hållskapital.

................................................ 98

e. Plan för beräkning av avdrag för underhåll och värdeminskning av

byggnad.................................................... 104

f. Värdeminsknings- och underhållsfaktorns storlek ................ 108

g. Fråga om beskattning av belopp, varmed avdrag för värdeminsk ning

och underhåll av byggnad tidigare medgivits och som återbekommits
i samband med försäljning av jordbruksfastighet........ 113

h. Arrendators rätt till avdrag för underhåll...................... 114

i. Övergång av byggnad till jordbruksfastighet från annan förvärvskälla
och tvärtom........................................... 114

j. Övergången................................................. 115

k. Departementschefen.......................................... 119

D. Avdrag för underhåll och värdeminskning av täckdikningsanläggning . 123

E. Avdrag för överpris och merkostnad för inventarier och byggnader... 127

F. Beskattningen vid benefikt fång.................................. 129

G. Grunder för beräkning av intäkt av skogsbruk.................... 135

H. Bokföringsskyldighet för vissa jordbrukare ........................ 140

I. Organisationsfrågor............................................. 153

J. Ikraftträdande................................................. 161

V. Speciell motivering till departements förslag et............................ 164

Kommunalskattelagen.............................................. 164

Förordningen om statlig förmögenhetsskatt............................ 168

Taxeringsförordningen.............................................. 169

Förordningen om skyldighet för vissa idkare av jordbruk eller skogsbruk

att föra räkenskaper såsom underlag för taxering................... 174

V/. Departementschefens hemställan...................................... 190

Bihang............................................................... 191