Kungl. Maj.ts proposition nr 191 år 1957 (Proposition 1957:191 - höst)

Kungl. Maj.ts proposition nr 191 år 1957

Nr 191

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändring i lagen den 1 december 1950 (nr 599) om ersättning
för mistad fiskerätt m. m.; given Stockholms
slott den 15 november 1957.

Under åberopande av bilagda, i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj :t härmed jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att
antaga härvid fogade förslag till lag om ändring i lagen den 1 december 1950
(nr 599) om ersättning för mistad fiskerätt m. m.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

BERTIL

Ingvar Lindell

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås, att fiskevärderingsnämnderna skall ombildas till
specialdomstolar och fullföljd av talan från fiskevärderingsnämnd äga rum
direkt till hovrätt. 1

1 Bihang till riksdagens protokoll 1957. 1 samt. Nr 191

Kungl. Maj.ts proposition nr 191 år 1957

Förslag

till

Lag

om ändring i lagen den 1 december 1950 (nr 599) om ersättning
för mistad fiskerätt m. m.

Härigenom förordnas, att 2—7 §§ lagen den 1 december 1950 om ersättning
för mistad fiskerätt m. m.1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives.

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

2 §.

Fråga om -—• -—----Konungen bestämmer.

Anspråk på ersättning skall vid på- Anspråk på ersättning skall vid påföljd
av talans förlust framställas hos följd av talans förlust framställas genämnden
före den 1 januari 1958. nom ansökan hos nämnden före den

1 januari 1958.

Fiskevärderingsnämnd skall bestå
av tre ledamöter. En av ledamöterna,
vilken tillika skall vara ordförande,
utses av Konungen. De båda övriga
ledamöterna utses på sätt Konungen
bestämmer. För varje ledamot skall
finnas en i enahanda ordning som
denne utsedd suppleant. Angående
omröstning i nämnden skall gälla vad
i lag finnes stadgat rörande omröstning
i tvistemål vid rådhusrätt. 1

Fiskevärderingsnämnd består av
tre ledamöter, av vilka en skall vara
ordförande.

För varje nämnds område utses,
förutom ordföranden, minst två och
högst sex ledamöter. Ordföranden
utses av Konungen. Övriga ledamöter
utses på sätt Konungen bestämmer.
För varje ledamot skall finnas
en eller flera i enahanda ordning
som denne utsedda suppleanter.

1 Senaste lydelse, se beträffande 2 § 1955: 711 och beträffande 7 § 1957: 316.

Kungl. Maj.ts proposition nr 191 år 1957
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Ordföranden och suppleant för honom
skola vara lagkunniga och erfarna
i domarevärv. Övriga ledamöter
och suppleanter för dem böra vara
allmänt betrodda och väl förtrogna
med förhållandena i bygden.

1 nämnden skola tjänstgöra de två
ledamöter eller suppleanter som av
ordföranden för varje gång kallas
därtill. Företrädesvis böra de kallas
som bo närmast sammanträdesorten.

Innan fiskevärdering snämnd avgör
ärende angående ersättning, skola sökanden
och kronan erhålla tillfälle
att framlägga sina synpunkter vid
sammanträde inför nämnden. Framställning
må dock avslås utan att hava
handlagts vid sådant sammanträde,
om den uppenbarligen icke förtjänar
avseende.

Nämnden må tillerkänna sökanden
gottgörelse av statsmedel för utgifter
å ärendet i den mån sådan gottgörelse
begärts och finnes skälig.

Utskrift av nämndens beslut skall
tillställas sökanden.

§•

Angående fiskevärderingsnämnd
och förfarandet hos nämnden i ersättningsmål
som anhängiggjorts enligt
2 § skall tillämpas vad som är stadgat
i fråga om allmän domstol och rättegången
i tvistemål, dock med följande
avvikelser:

1. Vid uppskjuten huvudförhandling
skall målet företagas i det skick,
vari det förelåg vid den tidigare handläggningens
slut. Hava de ledamöter,
som vid det senare sammanträdet sitta
i nämnden, ej övervarit den tidigare
handläggningen, skall dock målet
upptagas till ny huvudförhandling; i
den mån det kan antagas vara utan
betydelse eller skulle medföra oskälig
kostnad eller synnerlig olägenhet, erfordras
ej att bevis, som upptagits vid
tidigare sammanträde, ånyo upptages.

Parts utevaro från nämndens sammanträde
utgör ej hinder för målets
handläggning och avgörande.

2. Nämndens avgörande skall grundas
på vad vid syn eller annan förhandling
förekommit och handlingarna
i övrigt innehålla. Dom skall
meddelas inom två månader från det

Kangl. Maj:ts proposition nr 191 år 1957
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

Ersättning till ledamot i fiskevärderingsnämnd
skall utgå enligt grunder
som Konungen fastställer och gäldas
av statsmedel.

Närmare bestämmelser angående
fiskevärderingsnämndernas verksamhet
meddelas av Konungen.

förhandlingen avslutats, om ej synnerligt
hinder möter.

3. Om skäl äro därtill äger nämnden,
utan huvudförhandling, i avvaktan
på målets avgörande förordna,
att förskott skall utgå i avräkning
på ersättning som slutligen kan komma
att fastställas.

4. Kronan skall, i den mån ej annat
föranledes av vad i 18 kap. 6 och
8 §§ rättegångsbalken stadgas, ersätta
sökanden hans kostnader å målet
vid nämnden.

Lagen om fri rättegång skall äga
tillämpning i mål vid nämnden.

§•

Ordföranden äger besluta för nämnden
i samma omfattning som är stadgad
för den lagfarne domaren i häradsrätt.

Yppas vid överläggning i nämnden
skiljaktiga meningar, vare lag som i
rättegångsbalken stadgas beträffande
domstol, där allenast lagfarna ledamöter
hava säte i rätten. Vid omröstning
skall ordföranden säga sin mening
först.

.§•

Talan mot nämndens dom eller beslut
fullföljes till hovrätt. Beträffande
rättegången i hovrätten skall gälla
vad som är stadgat om tvistemål,
dock med följande avvikelser:

1. Särskild vadeanmälan mot nämndens
dom vare ej erforderlig. Part
äger inkomma med vadeinlaga inom
fyra veckor från den dag då domen
gavs. Mot nämndens beslut rörande
förskott skall talan föras särskilt.

Kungl. Maj:ts proposition nr 191 år 1957

(Gällande lydelse)

Den som är missnöjd med fiskevärderingsnämnds
beslut äger draga frågan
under domstols prövning, såframt
han väcker talan inom tre månader
från det nämndens beslut delgavs
honom. Talan skall väckas vid
rätten i den ort där vattenområdet eller,
om det är beläget under flera
domstolar, dess huvuddel ligger. I beslutet
skall intagas erinran om vad
den missnöjde sålunda har att iakttaga.

Kronan vare pliktig att, i den mån
annat ej föranledes av vad i 18 kap.
6 och 8 §§ rättegångsbalken stadgas,
ersätta motparten hans kostnader å
målet i underrätten. Vad sålunda
stadgas skall, om kronan fullföljer
talan, äga tillämpning jämväl å sådana
kostnader i högre rätt som åsamkas
motparten genom kronans fullföljda
talan.

Väckes ej, på sått i första stycket
sägs, talan mot nämndens beslut,
skall beträffande beslutet i tillämpli -

(Föreslagen lydelse)

2. Vad ovan i 5 § under 1—3 är
stadgat skall, utom såvitt angår parts
utevaro, äga motsvarande tillämpning.

3. Där ej annat föranledes av 18
kap. 6 och 8 §§ rättegångsbalken,
skall kronan städse själv vidkännas
sina kostnader i hovrätten, så ock
kostnad som åsamkas motpart genom
att kronan fullföljt talan.

Vad i denna paragraf är stadgat
skall, med undantag av vad under 1
sägs, i tillämpliga delar gälla rättegången
i högsta domstolen. Mot hovrättens
beslut rörande förskott må
talan ej föras.

§•

Konungen föreskriver, under vilka
hovrätter fiskevärderingsnämnderna
skola höra.

Konungen meddelar tillika de närmare
bestämmelser angående tillämpningen
av denna lag som i övrigt finnas
erforderliga.

Kungl. Maj.ts proposition nr 191 år 1957

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

ga delar gälla vad i allmänhet är stadgat
om domstols dom, vilken vunnit
laga kraft.

Denna lag träder i kraft dagen efter
den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från trycket
i Svensk författningssamling.

Lagen äger ej tillämpning beträffande
mål, som fiskevärderingsnämnd
avgjort före ikraftträdandet.

Mål, som vid lagens ikraftträdande
är anhängigt vid fiskevärderingsnämnd
och vari förhandling ägt rum
enligt äldre bestämmelser, må av
nämnden företagas till avgörande
utan ny förhandling, där målet ändock
finnes tillfredsställande utrett.

Kungl. Maj:ts proposition nr 191 år 1957

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 1 november 1957.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Nilsson, Sträng, Andersson, Lindell, Lindström, Lange, Lindholm,

Kling, Skoglund, Edenman, Netzén, Kjellin, Johansson.

Efter gemensam beredning med chefen för jordbruksdepartementet anmäler
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Lindell, fråga om ändrad
ordning för handläggningen av mål om ersättning för mistad fiskerätt m. m.
samt anför därvid följande.

I propositionen nr 129 till 1957 års riksdag framlade Kungl. Maj :t förslag
till lag om ändrad lydelse av 7 § lagen den 1 december 1950 (nr 599) om
ersättning för mistad fiskerätt m. m. Förslaget innebar i huvudsak, att kronan
skulle äga att, sedan fiskevärderingsnämnd meddelat beslut i fråga om
ersättning för mistad fiskerätt, draga frågan under domstols prövning. Sådan
klagorätt hade tidigare, frånsett extraordinära rättsmedel, varit förbehållen
ersättningssökanden. På hemställan av tredje lagutskottet i utlåtande
nr 18 biföll riksdagen propositionen (skr. nr 263). Lag i ämnet har utfärdats
den 6 juni 1957 (nr 316) och trätt i kraft den 25 juni 1957.

I det yttrande som lagrådet avgav innan propositionen avläts till riksdagen
ifrågasatte lagrådet, om man icke måste gripa djupare för att komma
fram till en rationell och för parterna å ömse sidor tillfredsställande ordning.
Lagrådet förordade, att fiskevärderingsnämnderna skulle ombildas till
specialdomstolar, närmast jämställda med ägodelningsrätterna, och att fullföljd
skulle äga rum direkt från nämnd till hovrätt. Dåvarande departementschefen,
statsrådet Zetterberg, ansåg sig dock ej kunna förorda en så
genomgripande reform, som ej före lagrådsbehandlingen blivit närmare utredd
och dryftad. Tredje lagutskottet anförde i sitt nyssberörda utlåtande,
att vägande skäl talade för den av lagrådet föreslagna ordningen och att
lagrådets förslag därför borde bli föremål för ny departemental prövning
med inhämtande av remissyttranden däröver, eventuellt dock först sedan
det genomgått någon överarbetning i Kungl. Maj:ts kansli. För den händelse
remissbehandlingen skulle visa allmän uppslutning kring huvudlinjerna
i lagrådets förslag, syntes detta böra läggas till grund för en ny proposition
i ämnet. Riksdagen anslöt sig till vad utskottet anfört.

Kungl. Maj.ts proposition nr 191 år 1957

Med anledning av vad sålunda förekommit har inom justitiedepartementet
utarbetats en den 25 juni 1957 dagtecknad promemoria, innefattande
överarbetning av lagrådets förslag. Vid promemorian fogat förslag till lag om
ändring i lagen den 1 december 1950 (nr 599) om ersättning för mistad fiskerätt
m. m. torde få fogas som bilaga till detta protokoll (bilaga B). Promemorian
innehåller jämväl utkast till tillämpningskungörelse.

Över promemorian har efter remiss yttranden avgivits av hovrätten för
Nedre Norrland, kammarkollegiet, fiskeristyrelsen, samtliga fiskevärdei
ingsnämnder, 1951 års rättegångskommitté, Sveriges advokatsamfund,
riksförbundet landsbygdens folk och Sveriges fiskares riksförbund.

Sedan ärendet ytterligare beretts inom justitiedepartementet, anhåller jag
nu att få upptaga det till prövning.

Förslagets huvudgrunder

Gällande rätt m. m. Bestämmelserna i lagarna den 1 december 1950 om
gräns mot allmänt vattenområde samt om rätt till fiske har i vissa fall föranlett
minskning av det enskilda vattnet och intrång i förut bestående enskild
fiskerätt. Genom lagen den 1 december 1950 om ersättning för mistad
fiskerätt m. m. har givits möjlighet för den enskilde att få ersättning härför
av statsmedel.

I 1 § ersättningslagen stadgas att, där vattenområde jämlikt lagen om
gräns mot allmänt vattenområde frångår ägaren, denne skall njuta ersättning
av statsmedel för värdet av fiskerätt och annan förmån, som han sålunda
förlorar, så ock för annan skada som därigenom tillskyndas honom.
Ersättning av statsmedel för värdet av förlorad förmån och för annan skada
skall enligt samma lagrum jämväl tillkomma a) jordägare, vilkens fiskerätt
inskränkes därigenom att jämlikt 6—13 §§ eller 18 § lagen om rätt
till fiske annan än innehavaren av den enskilda fiskerätten må bedriva fiske,
som enligt äldre lag var förbehållet strandägaren, b) den som enligt urminnes
hävd, dom eller skattläggning eller på annan särskild grund innehar
fiskerätt, vilken helt eller delvis blir utan verkan till följd av att enligt
lagen om gräns mot allmänt vattenområde och lagen om rätt till fiske enskild
fiskerätt ej gäller i allmänt vatten eller till följd av stadgandena i 6—
20 §§ sistnämnda lag samt c) den som den 1 januari 1951 på grund av servituts-
eller nyttjanderättsupplåtelse åtnjuter förmån, vilken helt eller delvis
går förlorad av skäl som förut i samma paragraf sagts.

I 2 § stadgas, att fråga om ersättning skall upplagas av en särskild nämnd
(fiskevärderingsnämnd) och att ersättningsanspråk vid talans förlust skall
framställas inom viss tid. Fristen var ursprungligen bestämd till den 1 januari
1956 men genom lag den 30 december 1955 förlängdes den till den 1
januari 1958 (se prop. 1955: 216). Enligt 3 § skall fiskevärderingsnämnd
bestå av tre ledamöter, varav en, som tillika skall vara ordförande, utses av
Kungl. Maj :t. De båda övriga ledamöterna utses på sätt Kungl. Maj :t be -

Kungl. Maj.ts proposition nr 191 år 1957

stämmer. För varje ledamot skall finnas en i enahanda ordning som denne
utsedd suppleant. Angående omröstning i nämnden skall gälla vad i lag finnes
stadgat rörande omröstning i tvistemål vid rådhusrätt.

Innan fiskevärderingsnämnd avgör ärende angående ersättning, skall enligt
4 § sökanden och kronan erhålla tillfälle att framlägga sina synpunkter
vid sammanträde inför nämnden. Framställning må dock avslås utan att
ha handlagts vid sådant sammanträde, om den uppenbarligen icke förtjänar
avseende. Nämnden må tillerkänna sökanden gottgörelse av statsmedel för
utgifter å ärendet i den mån sådan gottgörelse begärts och finnes skälig.
Utskrift av nämndens beslut skall tillställas sökanden.

5 och 6 §§ i ersättningslagen avser utfärdande i administrativ ordning
av bestämmelser om ersättning till nämndledamöter och om fiskevärderingsnämndernas
verksamhet.

Enligt 7 § första stycket — i paragrafens lydelse enligt lag den 6 juni
1957 — äger den som är missnöjd med fiskevärderingsnämnds beslut att
draga frågan under domstols prövning, såframt han väcker talan inom tre
månader från det nämndens beslut delgavs honom. Talan skall väckas vid
rätten i den ort där vattenområdet eller, om det är beläget under flera domstolar,
dess huvuddel ligger. I beslutet skall intagas erinran om vad den
missnöjde sålunda har att iakttaga. Väckes ej sådan talan, skall, enligt vad
som stadgas i tredje stycket av 7 §, beträffande beslutet i tillämpliga delar
gälla vad i allmänhet är stadgat om domstols dom, vilken vunnit laga kraft.
Dessutom föreskrives i andra stycket av samma paragraf, att kronan är
pliktig att, i den mån ej annat föranledes av vad i 18 kap. 6 och 8 §§ rättegångsbalken
stadgas, ersätta motparten hans kostnader å målet vid underrätten.
Vad sålunda stadgas skall, om kronan fullföljer talan, äga tillämpning
jämväl å sådana kostnader i högre rätt som åsamkas motparten genom
kronans fullföljda talan.

Kronans talan i ersättningsfrågorna bevakas enligt 8 § av kammarkollegiet.

I 9—12 §§ upptages, för det fall att inteckningshavares intressen beröres,
regler om nedsättning av ersättningsbelopp hos länsstyrelsen och om fördelningen
av nedsatt ersättningsbelopp. I huvudsak föreskrives att vad i utsökningslagen
stadgas om fördelning av köpeskilling för utmätningsvis såld
fast egendom skall äga motsvarande tillämpning.

De i 5 och 6 §§ ersättningslagen förutsatta administrativa föreskrifterna
har utfärdats genom kungörelsen den 12 januari 1951 (nr 9) om fiskevärderingsnämnder
och deras verksamhet. Enligt denna kungörelse skall fiskevärderingsnämnd
finnas för ettvart av följande områden, nämligen Norrbottens
och Västerbottens län, Västernorrlands och Jämtlands län, saltsjökusterna
av Gävleborgs och Uppsala län, saltsjökusterna av Stockholms och
Gotlands län, saltsjökusterna av Södermanlands och Östergötlands län, Kalmar
och Blekinge län, Kristianstads och Malmöhus län, Hallands samt Göteborgs
och Bohus län, Mälaren och Hjälmaren samt Vänern och Vättern.

Kungl. Maj:ts proposition nr 191 år 1957

Kungörelsen innehåller i övrigt bestämmelser om beredningen av ärendena
vid nämnden, förfarandet vid nämndens sammanträden, förskottsersättning
in. in.

Ur förarbetena till ersättningslagen må här anmärkas, att fiskerättskommittén
i sitt den 31 juli 1947 avgivna betänkande (SOU 1947: 47) uttalade,
att såväl de väntade ärendenas antal som deras säkerligen ofta invecklade
art närmast syntes visa hän mot en anordning med för ändamålet särskilt
inrättade organ, vilkas verksamhetsområden borde vara lokalt begränsade
men i enhetlighetens intresse ej alltför små. För den avsedda organisationen
fann kommittén de lokala värderingsnämnderna enligt rekvisitionslagen
lämpligen kunna tjäna som förebilder. För prövning av frågor enligt ersättningslagen
föreslog kommittén därför inrättande av särskilda fiskevärderingsnämnder.
Dessas antal och verksamhetsområden borde bestämmas av
Kungl. Maj :t. Med hänsyn till arten av de ärenden som skulle handläggas
av fiskevärderingsnämnd ansåg kommittén att dess ordförande borde vara
en i domarevärv erfaren jurist — helst häradshövding eller annan ordinarie
innehavare av domareämbete — samt att till ledamöter borde utses personer,
som var väl förtrogna med förhållandena inom nämndens verksamhetsområde
och hade erfarenhet i värdering av fast egendom; ägodelningsoch
vattenrättsnämndemän syntes i första hand komma i fråga för dylikt
uppdrag. Kommitténs lagförslag upptog regler härom.

I fråga om förfarandet inför fiskevärderingsnämnd upptog kommittén i
sitt lagförslag allenast vissa allmänna rättsgrundsatser, vilkas iakttagande
syntes vara av synnerlig vikt för de rättssökande. I övrigt borde, enligt kommittén,
närmare föreskrifter angående nämndernas verksamhet meddelas
i administrativ ordning.

Fullföljdsreglerna upptogs i 6 § i fiskerättskommitténs förslag till ersättningslag.
Detta lagrum hade i förslaget följande lydelse.

Den som är missnöjd med fiskevärderingsnämnds beslut i ärende angående
ersättning äger draga frågan under allmän domstols prövning, såframt
han instämmer sin talan inom nittio dagar från det nämndens beslut tillställdes
honom. I beslutet skall lämnas tydlig hänvisning om vad den missnöjde
har att iakttaga för tvistens dragande under domstols prövning.

I fråga om detta lagrum anförde kommittén:

Även om den sammansättning, fiskevärderingsnämnderna avses skola
ha, torde göra dem väl skickade att pröva ersättningsfrågorna, har kommittén
likväl ansett rättssäkerheten kräva, att möjlighet beredes den som
är missnöjd med nämndens beslut att bringa ärendet under allmän domstols
bedömande. Det har härvid ifrågasatts att begränsa domstolens prövning
till att avse allenast innehållet och omfattningen av den rättighet, varpå
ersättningsanspråket grundar sig, medan frågan om ersättningens belopp
ej ensamt skulle få fullföljas till domstol. En dylik anordning har
emellertid kommittén funnit möta alltför stora betänkligheter med hänsyn
såväl till svårigheten att sålunda särskilja olika delar av tvistefrågan som
också till vikten av de ekonomiska värden som kunna stå på spel i hithörande
ärenden.

Kungl. Maj. ts proposition nr 191 år 1957

1 avseende å kammarkollegiets befattning med dessa ärenden framhöll
kommittén, att kollegiets avsedda ställning som kronans representant icke
syntes böra vara rent partsbetonad. Då det gällde den grundläggande utredningen
rörande innehållet och omfattningen av sökandens rätt var det
enligt kommitténs mening önskvärt att kollegiet med sin speciella sakkunskap
medverkade till ett objektivt klarläggande av det för ersättningsfrågans
bedömande avgörande rättsläget.1

Vid remiss till lagrådet den 25 februari 1949 av förslag till bl. a. fiskerättslag
och ersättningslag framhöll dåvarande chefen för jordbruksdepartementet,
statsrådet Sträng, att det uppenbarligen var önskvärt att ersättningsfrågorna
kunde avgöras i enkla former, men samtidigt måste tillses
att rättssäkerheten icke äventyrades. Den av fiskerättskommittén föreslagna
anordningen med särskilda fiskevärderingsnämnder torde väl tillgodose
båda dessa önskemål. Departementschefen biträdde därför förslaget om
sådana nämnder. Däremot ansåg departementschefen icke behövligt, att
några särskilda kvalifikationsvillkor för ledamotskap angavs i lagtexten,
utan förklarade sig utgå från att Kungl. Maj :t ändock skulle tillse att önskemålet
om opartiskhet och erfarenhet i värderingsfrågor beaktades. I fråga
om fullföljd upptogs enahanda bestämmelser som i 6 § i kommittéförslaget
om rätt att vid missnöje med beslut av fiskevärderingsnämnd väcka
talan vid domstol, dock att endast ersättningssökanden tillerkändes fullföljdsrätt.
Med hänsyn bl. a. till att det i dylika fall ej sällan torde bli fråga
om att åberopa ny utredning syntes enligt departementschefen denna utväg
vara att föredraga framför att — i enlighet med vad kammarkollegiet under
remissbehandlingen av kommittéförslaget ifrågasatt — låta talan fullföljas
till hovrätt.2

Lagrådets uttalanden. 1 sitt förut omförmälda yttrande över förslag till
vidgad fullföljdsrätt för kronan anför lagrådet att, därest kronan får befogenhet
att klandra fiskevärderingsnämnds beslut och detta sålunda ej
blir slutligt bindande i någondera riktningen, situationen blir väsentligt förändrad
och värdet av förfarandet vid nämnden i hög grad reducerat. Tydligt
är också att kronans partsställning — i strid mot önskemålen vid lagens
tillkomst — blir än starkare understruken. Även i övrigt kan åtskilliga invändningar
göras mot regeln att fullföljd skall ske genom instämmande av
talan till allmän underrätt. Lagrådet yttrar härom:

Till ordförande i fiskevärderingsnämnderna ha genomgående utsetts ägodelningsdomare.
Bisittarna torde kunna sägas utgöra en viss motsvarighet
till ägodelningsnämndemännen. Nämndernas verksamhetsområden äro också
jämförelsevis stora, ett förhållande som medför att redan i första instans
vinnes eu enhetlig bedömning av ett större antal likartade ersättningsfrågor.
Denna vinst går förlorad genom eu fullföljdsordning, som innebär
att nämndernas beslut skola klandras vid de olika allmänna underrätter
inom vilkas domvärjo respektive vattenområden äro belägna. Sådan underrätt
representerar icke någon större juridisk sakkunskap än nämnden och

■ Se SOU 1947: 47 sid. 321—322.

2 Se prop. 1950:00 sid. 138—140.

Kungl. Maj. ts proposition nr 191 år 1957

har mycket mindre domsområde. På många håll uppkommer ävenledes den
praktiska olägenheten att häradshövdingen i orten är jävig till följd av att
han varit ordförande i nämnden. Allmän underrätt saknar dessutom motsvarighet
till den sakkunskap och erfarenhet på området som fiskevärderingsnämndens
bisittare böra företräda. Ett önskemål är naturligen att den
domstol, dit ett mål fullföljes, skall kunna i viss utsträckning förlita sig på
underinstansens sakkunskap och ortskännedom. Som emellertid det muntliga
bevismaterial på vilket fiskevärderingsnämnd kan ha byggt sitt avgörande
icke upptagits under former jämförliga med vad som gäller i rättegång,
kan den domstol, till vilken talan instämmes, icke på dylikt sätt värdesätta
nämndens bedömning.

Systemet är också oekonomiskt ur processuell synpunkt. Man får förutsätta,
att redan nämnden så gott sig göra låter upptager fullständig bevisning
om förekommande rättigheter och deras värde, att därefter, när ärendet
går till allmän domstol, underrätten i regel får upptaga hela bevisningen
på nytt samt att vid fullföljd till hovrätt kan krävas att bevisningen,
ehuru kanske i mindre mån, upptages ännu en gång. I högsta domstolen
torde bevisningen däremot regelmässigt komma att föredragas ur handlingarna.

Enligt lagrådets mening bör instansernas antal minskas och det arbete
nämnden nedlägger på uppgiften kunna tillgodogöras bättre vid fullföljd
av talan. Detta syfte kan utan större svårighet vinnas genom att nämnden
får bli en specialdomstol, närmast jämställd med ägodelningsrätt, och alt
fullföljd från nämnden får äga rum direkt till hovrätt. Lagrådet förklarar
sig vara medvetet om de invändningar av principiell natur som kan anföras
mot att anordna särskilda, icke permanenta domstolar för vissa uppgifter.
I rådande läge kan dock icke gärna komma i fråga att avskaffa nämnderna
och hänvisa ärendena exempelvis till ägodelningsrätt. Då fullföljd i
allt fall skulle få ske till hovrätt — som tillika är överdomstol i jorddelningsmål
— och därifrån under vanliga förutsättningar till högsta domstolen,
torde invändningarna här icke väga alltför tungt. Lagrådet fortsätter:

För sagda ändamål synes man böra ändra reglerna för förfarandet, så att
nämnden må höra vittnen under edsansvar och genom tvångsmedel erhåller
bättre möjlighet till processledning. I stället för ett system med bevisupptagning
i tre instanser skulle i så fall kunna vinnas den ordningen, att bevisupptagning
i vanliga domstolsformer får ske vid nämnden och därefter,
i förekommande omfattning, i hovrätt. Att förfarandet hos nämnden därmed
skulle bli mera betryggande är uppenbart. Om fullföljd får ske direkt
till hovrätt, blir också som sig bör andra instansens domsområde större än
nämndens, i stället för tvärtom, och man ger alltså ej till spillo värdet av
att nämnderna ha relativt stora distrikt. Förhållandet mellan hovrätt och
fiskevärderingsnämnd blir i övrigt analogt med vad som gäller i jorddelnings-
och expropriationsmål, där första instansen representerar särskild
sakkunskap eller ortskännedom. Möjligheten att inom rimlig tid nå fram
till vägledande prejudikat i värderings- eller rättsfrågor ökas tydligen också
i hög grad.

Det är, framhåller lagrådet, naturligt att, då en ändring funnits påkallad,
man söker avhjälpa bristen med minsta möjliga jämkning i den ordning
som redan börjat tillämpas. Enligt lagrådets mening är emellertid fördelar -

Kungl. Maj:ts proposition nr 191 år 1957

na av att jämställa fiskevärderingsnämnd med domstol ur anförda synpunkter
så betydande att detta alternativ bör väljas. Såvitt lagrådet kunnat
inhämta möter ej heller i övrigt några praktiska invändningar mot en sådan
omläggning.

Tredje lagutskottet. I anslutning till lagrådets uttalanden understryker
tredje lagutskottet i sitt utlåtande 1957: 18, att införandet av fullföljdsrätt
för kronan i huvudsak motiveras av det allmänna intresset av en riktig och
enhetlig rättstillämpning och att det därför framstår som särskilt viktigt,
att förfarandet ej blir så omständligt att prejudicerande domar icke hinner
meddelas, innan ett alltför stort antal avgöranden träffats av fiskevärderingsnämnderna.
Proceduren vid underrätten torde som regel bli tidsödande
och dyrbar utan att säkerheten i avgörandet hos denna instans normalt kan
antagas vara större än nämndens. Även om lokalkännedomen bland nämndemännen
vid häradsrätterna med deras avsevärt mindre domsområden i
allmänhet är större än bland ledamöterna i fiskevärderingsnämnderna, torde
dessa kunskaper om ortsförhållandena med samma fördel kunna tillföras
bedömningsmaterialet genom hörande av ortsbor. Utöver vad lagrådet
anfört tillfogar utskottet, att de regler som för närvarande gäller för handläggning
i tvistemål vari förlikning är tillåten (dispositiva tvistemål), icke
synes väl lämpade för mål av förevarande slag. De för handläggning av jorddelningsmål
eller expropriationsmål gällande rättegångsreglerna torde i detta
avseende vara betydligt bättre ägnade att åstadkomma ett praktiskt, smidigt
och billigt förfarande vid underrätten. Utskottet finner för sin del lagrådets
förslag till rättslig behandling av förevarande spörsmål äga fördelar
framför det fyrinstanssystem, som propositionen i praktiken innebär och
vars olägenheter lagrådet påtalat.

Promemorians förslag. Det i promemorian framlagda förslaget till lag om
ändring i ersättningslagen överensstämmer i princip med vad lagrådet och
tredje lagutskottet förordat. I promemorian föreslås sålunda, att fiskevärderingsnämnderna
skall ombildas till specialdomstolar samt att fullföljd av
talan mot nämndens beslut skall ske direkt från nämnden till hovrätt.

Yttrandena. I de över promemorian avgivna remissyttrandena har förslaget
genomgående i princip tillstyrkts eller lämnats utan erinran.

Hovrätten för Nedre Norrland anför, att åtskilliga invändningar kan göras
mot den nuvarande regeln att fullföljd skall ske genom instämmande
av talan till allmän underrätt. En sådan fullföljdsordning kan icke anses
ändamålsenlig, utan fullföljd bör ske direkt från fiskevärderingsnämnd till
hovrätt. Det synes hovrätten ävenledes följdriktigt att, såsom föreslagits i
promemorian, man i samband med ändring av instansordningen ändrar reglerna
för förfarandet inför nämnden så, att detta gestaltas som ett rättegångsförfarande
och nämnderna kommer att fungera som domstolar. Att så
sker torde vara en nödvändig förutsättning för att vid fullföljd av talan

Kungl. Maj:ts proposition nr 191 år 1957

nämndernas arbete skall kunna bättre tillgodogöras i högre instans. Kammarkollegiet
erinrar om att kollegiet i sitt yttrande över fiskerättskommitténs
betänkande av år 1947 med förslag till fiskelag jämte därmed sammanhängande
författningar uttalat, att fiskevärderingsnämndens verksamhet
borde regleras i nära anslutning till vad som gällde för allmän domstol
samt att det syntes böra övervägas, om ej talan mot sådan nämnds beslut
kunde få fullföljas till hovrätt i stället för till underrätt. Erfarenheterna
från hittillsvarande tillämpning av ersättningslagen har enligt kollegiets mening
bestyrkt, att en sådan anordning av instansordningen i fiskeersättningsmål
hade varit mera ändamålsenlig än den nuvarande. Kollegiet kan
också i allt väsentligt ansluta sig till den av lagrådet framförda argumenteringen
för en omläggning av förfarandet i första instans i dessa mål och av
fullföljdssystemet. Fiskevärderingsnåmnden för Norrbottens och Västerbottens
län uttalar, att de nackdelar som är förbundna med det nuvarande systemet
och de fördelar som står att vinna genom den ifrågasatta reformen
synes riktigt och fullständigt redovisade i lagrådets och tredje lagutskottets
yttranden. Fiskevärderingsnämnden för Våsternorrlands och Jämtlands län
framhåller, att ett domstolsförfarande vid fiskevärderingsnämnderna väl
torde komma att i vissa avseenden öka deras arbetsbörda men att ett dylikt
förfarande synes vara en nära nog ofrånkomlig konsekvens av att kronan
tillagts fullföljdsrätt och medföra avsevärda fördelar i fråga om handläggningen
av ersättningsmålen, bl. a. på så sätt att det möjliggör en effektiv
processledning på förberedelsestadiet och ökar utsikten att få målen avgjorda
inom rimlig tid. Fiskevärderingsnämnden för Kristianstads och Malmöhus
län uttalar, att nämnden i skilda sammanhang kunnat konstatera,
att vissa av de lagstadganden vilka reglerar förfarandet vid behandlingen
av ersättningsfrågor icke är fullt ändamålsenliga. Detta gäller särskilt de
stadganden som hänför sig till måls förberedelse. Redan av nu angivna orsak
framstår en omarbetning av reglerna för förfarandet såsom påkallad.
Sedan genom lagändring under innevarande år jämväl kronan erhållit befogenhet
att klandra fiskevärderingsnämnds beslut, har — såsom vid förarbetena
till lagändringen framhållits — värdet av nämndförfarandet blivit
i hög grad reducerat. I realiteten har genom lagändringen ett fyrinstanssystein
tillskapats; och detta system är så tillvida märkligt som den första instansen
— nämnden — saknar åtskilliga av de möjligheter, vilka står de
övriga instanserna till buds, då det i ett mål gäller att uppnå ett ur materiell
synpunkt riktigt avgörande. En procedur med ett så stort antal instanser
som fyra förefaller oformlig och torde, även om målen i många fall rör
svårbedömda anspråk på avsevärda ersättningsbelopp, icke kunna anses
nödig. En inskränkning av antalet instanser synes därför önskvärd. Fiskevärderingsnämnden
för Kalmar och Blekinge lån anför, att förslaget synes
förenat med påtagliga fördelar för det allmänna, för nämndens arbete och
för de ersättningsberättigade.

Sveriges advokatsamfund har i sitt yttrande över promemorian upptagit

Kungl. Maj. ts proposition nr 191 år 1957

spörsmålet om fristen för anmälan av ersättningsanspråk, vilken frist enligt
vad förut anförts utgår med innevarande års slut. Samfundet framhåller,
att ett mycket stort antal ansökningsärenden ännu icke torde ha anhängiggjorts;
anledningen härtill lär bl. a. vara den, att de blivande sökandena ansett
sig böra avvakta lösandet av en mängd tvistefrågor, som i redan anhängiggjorda
ärenden uppstått rörande principerna för ersättningarnas beräknande
samt att det ansetts meningslöst att insända och bearbeta det omfattande,
svårtillgängliga och komplicerade grundmaterialet, innan det blivit
klarlagt, vilka faktorer som skall tagas med i beräkningarna. Det torde
i mycket stor utsträckning vara ogörligt för vederbörande att före den nu
stadgade preklusionstidens utgång uträkna och precisera sina anspråk, varför
de har för avsikt att före innevarande års utgång, på sätt lagen för närvarande
medger, ingiva ansökningar utan närmare preciserade anspråk. Utredandet
och preciserandet av anspråken beräknas därefter taga minst ett
par år. Av promemorians förslag följer emellertid, att reglerna i 42 kap. 2—■
4 §§ rättegångsbalken blir tillämpliga. Nämnden, d. v. s. dess ordförande,
skall alltså förelägga sökanden att avhjälpa en sådan brist i ansökningen som
att anspråken ej preciserats, vid äventyr att ansökningen eljest avvisas. Det
skulle enligt samfundets mening säkerligen kunna leda till orättmätiga
rättsförluster, om några enligt hittillsvarande ordning anhängiggjorda mål
efter lagändringen skulle kunna avvisas blott därför att sökanden icke inom
kort tid efter ett föreläggande preciserar sina yrkanden. Då lagens materiella
innebörd så väsentligt ändras, att hela bevisbördan övervältras på sökanden,
måste det vara ett rimligt krav att denne erhåller erforderlig tidsfrist
för att utreda och precisera sina anspråk. Då lagändringen givetvis icke får
leda till att en mängd i och för sig berättigade anspråk på formella grunder
avvisas, skulle följden bli att de nyssnämnda, mot sökanden stränga
reglerna i rättegångsbalken icke skulle kunna i praktiken tillämpas. Samfundet
anser att i lagen bör införas uttryckligt stadgande om sådana avvikelser
från nämnda regler som erfordras för tillgodoseende av sökandens intresse
av erforderlig tidsfrist för anspråkens utredande och preciserande.
Ett motivuttalande om att varsamhet är påkallad kan icke anses tillfyllest.
Ett bättre alternativ vore emellertid enligt samfundets mening att låta reglerna
i 42 kap. 2—4 §§ rättegångsbalken gälla även i nu avsedda fall men
i stället utsträcka preklusionstiden, förslagsvis till den 1 januari 1961. Då
ifrågavarande ärenden ändock icke torde hinna utredas och upptagas till behandling
av nämnderna inom kortare tidrymd, skulle någon ytterligare tidsutdräkt
säkerligen icke uppstå om preklusionstiden sålunda förlängdes. Vidare
skulle omgången med »inblancoansökningar» före detta års utgång
kunna undvikas och anspråken kunna preciseras redan i ansökningarna,
vilket vore en avsevärd fördel för alla parter. Ett utsträckande av ansökningstiden
från 7 till 10 år från lagens ikraftträdande torde även få anses
rimligt med hänsyn till att de ersättningssökande anmodats dröja med anspråkens
framställande, vilket i stor utsträckning skett, och alt kammarkol -

Kungl. Maj:ts proposition nr 191 år 1957

legiet i allmänhet kräver 1 O-årsstatistik rörande fiskeutfallet för anspråkens
bedömande. Vidare kan hänvisas till att vid vattendomstolarna fiskeskador
ofta slutligen prövas först efter en tioårsperiod från skadans uppkomst
in. in. Under åberopande av det anförda hemställer samfundet i första hand
att den i 2 § stadgade preklusionstiden måtte utsträckas till den 1 januari
1961. Skulle en dylik förlängning av preklusionstiden icke anses böra ifrågakomma,
hemställer styrelsen i andra hand att i lagen införes ett stadgande
om sådan avvikelse från bestämmelserna i 42 kap. 2—4 §§ rättegångsbalken,
att sökanden tillförsäkras nödigt rådrum att utreda och precisera sina
anspråk.

Departementschefen. Såsom framgår av den föregående redogörelsen har
den vid årets riksdag beslutade utvidgningen av kronans klagorätt i ärenden
om ersättning för mistad fiskerätt aktualiserat frågan om en mera genomgripande
reform av den ordning som tillämpas för handläggningen av
dessa ärenden. Frågan väcktes redan i yttranden över den framställning av
kammarkollegiet som låg till grund för propositionen, och tanken utvecklades
närmare i det av lagrådet avgivna yttrandet. Enligt lagrådets rekommendation
skulle fiskevärderingsnämnderna ombildas till specialdomstolar,
närmast jämställda med ägodelningsrätterna, och fullföljd äga rum direkt
från nämnd till hovrätt. Dåvarande departementschefen ansåg sig ej kunna
följa lagrådets förslag. Han framhöll att, såsom även lagrådet medgivit, invändningar
av principiell natur kunde anföras mot att anordna särskilda,
icke permanenta domstolar för vissa uppgifter och att frågan om en reform
i denna riktning icke före lagrådsbehandlingen blivit närmare utredd och
dryftad. Tredje lagutskottet anslöt sig emellertid till uppfattningen att en
reform efter de antydda riktlinjerna borde genomföras. Med anledning av
riksdagens ståndpunktstagande har frågan nu tagits upp i en departementspromemoria,
som varit utsänd på remiss till ett antal myndigheter och organisationer.

Fiskevärderingsnämnderna är icke avsedda att vara permanenta organ,
utan deras uppgift är att reglera anspråk på gottgörelse för sådan enskild
fiskerätt som gått förlorad eller lidit inskränkning genom 1950 års fiskerättslagstiftning.
Även jag är medveten om att vissa invändningar från
principiella synpunkter kan resas mot att inrätta särskilda organ av domstols
karaktär för en sådan tillfällig arbetsuppgift. Ursprungligen var det icke
heller meningen att förfarandet vid nämnden skulle gestaltas som ett rättegångsförfarande,
vilket bl. a. kom till uttryck i den icke partsbetonade ställning
som kammarkollegiet såsom kronans representant ansågs böra intaga.
Utvecklingen har emellertid i praktiken gått i en annan riktning, och efter
det kronan numera beretts möjlighet att föra talan mot nämndens beslut
torde ersättningssökanden och kollegiet få anses stå emot varandra på väsentligen
samma sätt som två enskilda parter i en skadeståndsprocess. Det
kan därför te sig naturligt att beträffande handläggningen och instansordningen
i ersättningsmålen införa regler, som närmare än vad nu är fallet

Kungl. Maj. ts proposition nr 191 år 1957

överensstämmer med vad i sådant hänseende gäller i vanliga skadeståndsmål.
Betydande praktiska fördelar i form av besparing av tid, arbete och
kostnader kan, såsom genomgående vitsordats i remissyttrandena över departementspromemorian,
väntas vara förbundna med en sådan reform. Jag
vill därför förorda, att beträffande fiskevärderingsnämnderna meddelas regler
av innebörd att handläggningen därstädes i huvudsak får karaktär av
vanligt rättegångsförfarande. I samband härmed bör även instansordningen
ändras så, att fullföljd sker från nämnden till hovrätt.

Advokatsamfundet har i detta sammanhang även föreslagit att fristen
för anmälan av ersättningsanspråk skall förlängas, förslagsvis till den 1 januari
1961. Denna tidsfrist har redan tidigare en gång förlängts, i det den
ursprungligen bestämda fristen för anmälans ingivande, den 1 januari 1956,
genom beslut vid 1955 års riksdag utsträcktes till den 1 januari 1958. Såsom
uttryckligen förutsattes av riksdagen vid detta beslut bör icke någon ytterligare
förlängning ske utan att särskilda omständigheter tillkommit. Vad
advokatsamfundet anfört synes icke visa att några speciella förhållanden
inträtt som motiverar en sådan åtgärd. För att icke regleringen av ersättningsfrågorna
skall draga orimligt ut på tiden är det angeläget att föreliggande
anspråk utan ytterligare utsträckning av tidsfristen anmäles till
nämnderna. Den olägenheten att ersättningskraven icke alltid i full utsträckning
kan preciseras i samband med anmälningen torde få bäras. Jag
anser mig därför ej kunna tillstyrka förslaget om förlängning av anmälningsfristen.
Till frågan om möjligheterna att i efterhand komplettera ingivna
ansökningar återkommer jag i det följande.

I lagtekniskt hänseende torde reformen, såsom lagrådet i sitt yttrande förordat,
lämpligen kunna genomföras så att i lagen om ersättning för mistad
fiskerätt införes hänvisning till vad som är stadgat i fråga om allmän domstol
och rättegången i tvistemål med vissa närmare angivna avvikelser. Omläggningen
av förfarandet påkallar även en väsentlig omarbetning av kungörelsen
om fiskevärderingsnämnderna och deras verksamhet.

Specialmotivering till lagförslaget

I enlighet med vad förut anförts föreligger förslag till lag om ändring i
lagen den 1 december 1950 (nr 599) om ersättning för mistad fiskerättt m. m.
Beträffande de särskilda bestämmelserna i förslaget får jag, utöver vad
som framgår av den föregående framställningen, anföra följande.

2 §.

I denna paragraf har i överensstämmelse med promemorians förslag, till
förtydligande av att mål om ersättning för mistad fiskerätt skall anhängiggöras
genom ansökan och ej genom stämning, inskjutits orden »genom ansökan».

Ilihang till riksdagens protokoll 1957. 1 samt. Nr 191

Kungi. Maj:ts proposition nr 191 år 1957

3 §.

I denna paragraf föreskrives i den gällande lydelsen, att fiskevärderingsnämnd
skall bestå av tre ledamöter, att en av ledamöterna, vilken tillika
skall vara ordförande, utses av Konungen, att de båda övriga ledamöterna
utses på sätt Konungen bestämmer, att för varje ledamot skall finnas en i
enahanda ordning som denne utsedd suppleant samt att angående omröstning
i nämnden skall gälla vad i lag finnes stadgat rörande omröstning i
tvistemål vid rådhusrätt.

Lagrådet. Lagrådet har anfört, att för att författningsmässigt säkerställa
nämndernas sammansättning bör under 3 § intagas bestämmelser, att ordföranden
i nämnd och suppleant för honom skall vara lagkunniga och erfarna
i domarvärv samt att övriga ledamöter och suppleanter för dem bör
vara allmänt betrodda och väl förtrogna med ortens förhållanden. Det lärer
också vara påkallat att kunna utöka antalet suppleanter i syfte att giva
nämnden ökad förmåga att fullgöra sin uppgift utan dröjsmål. Även en ändring
i denna riktning, varav behov framträtt redan enligt nuvarande ordning,
torde därför enligt lagrådet böra vidtagas. Eftersom de nuvarande ledamöterna
och suppleanterna torde uppfylla antydda krav kan verksamheten
fortsätta utan andra nya förordnanden än sådana som föranledes av
ökat antal suppleanter. Domared måste dock avläggas av bisittarna. Särskild
föreskrift härom torde ej erfordras, därest allmänna regler om domstol och
rättegångsförfarandet blir tillämpliga.

Promemorian. Det i promemorian framlagda förslaget upptar i paragrafens
första stycke de i 3 § i dess nuvarande lydelse upptagna reglerna om
fiskevärderingsnämnds sammansättning med den ändringen, att möjlighet
öppnats att utse mer än en suppleant för varje ledamot. Den i nuvarande 3 §
sista punkten upptagna omröstningsregeln har utgått ur paragrafen. En dylik
regel har i stället intagits i 5 § andra stycket.

Andra och tredje styckena innehåller bestämmelser till säkerställande av
att nämnderna erhåller en kvalificerad sammansättning. I andra stycket
stadgas sålunda, att ordföranden och suppleant för honom skall vara lagkunniga
och erfarna i domarevärv, och i tredje stycket föreskrives att övriga
ledamöter och suppleanter för dem bör vara allmänt betrodda och väl
förtrogna med förhållandena i bygden. Det framhålles i promemorian, att
liknande regler återfinnes i 11 kap. 2 § vattenlagen och 21 kap. 2 § jorddelningslagen.

Yttrandena. Fiskevärderingsnämnden för Västernorrtands och Jämtlands
län anför, att det med hänsyn till arbetsbelastningen vid fiskevärderingsnämnderna
otvivelaktigt är nödvändigt att utöka antalet suppleanter. Därvid
bör emellertid tillses, att suppleanter tillsättes icke blott i tillräckligt antal
utan även så att de representerar olika delar av fiskevärderingsnämndens
verksamhetsområde.

Kungl. Maj:ts proposition nr 191 år 1957

Fråga om utökning jämväl av antalet ledamöter upptages av fiskevärderingsnämnden
för Hallands samt Göteborgs och Bohus län! som erinrar om
att nämnden enligt nu gällande lag och enligt promemorians förslag skall
bestå av tre ledamöter, av vilka en är ordförande. För varje ledamot skall
enligt gällande lag finnas en suppleant och enligt förslaget en eller flera
suppleanter. Suppleanterna är alltså personliga. Nämndernas verksamhetsområden
är vidsträckta. Fiskevärderingsnämnden för Hallands samt Göteborgs
och Bohus län omfattar kuststräckan från norska gränsen i norr till
gränsen mellan Halland och Skåne i söder. Av de två ledamöterna (utom
ordföranden) — liksom suppleanterna för dem — är den ene från Bohuslän
och den andre från Halland. Nämndens sammanträden äger som regel rum
å ort i närheten av de platser där sökandena är bosatta. Huvuddelen av
ärendena från Bohuslän kommer från den norra delen av landskapet. De
flesta av sammanträdena för behandling av bohuslänsärendena har hittills
hållits i Grebbestad och Strömstad. Resan för ledamoten från Halland till
Strömstad och Grebbestad är lång och tidsödande. Som regel får denne ledamot
på grund av mindre goda tågförbindelser övernatta i Göteborg på uppresan
och stundom även på nedresan. Vad nu sagts gäller för ledamoten
från Bohuslän vid sammanträden i Halland. Besparing skulle uppnås och
uppdraget skulle för ledamöterna vålla mindre tidsspillan, om två ledamöter
vore bosatta i Bohuslän och kunde deltaga vid behandlingen av bohuslänsärendena
samt två ledamöter i Halland för hallandsärendena. Nämnden föreställer
sig att enahanda förhållanden är rådande åtminstone vid vissa av
de övriga fiskevärderingsnämnderna. Antalet ledamöter bör därför ökas.
För varje nämnds verksamhetsområde bör — utöver ordföranden och suppleanten
för denne — utses förslagsvis fyra ledamöter jämte suppleanter för
dem, varjämte bör införas ett stadgande liknande föreskriften i 21 kap. 6 §
jorddelningslagen av innehåll att nämndens ordförande till tjänstgöring
kallar de två ledamöter som är boende närmast sammanträdesorten. Även
fiskevärderingsnämnden för Västernorrlands och Jämtlands län ifrågasätter
huruvida icke — förutom ordföranden — ett större antal ledamöter bör utses.

Departementschefen. Det i promemorian på grundval av lagrådets yttrande
upptagna förslaget innebär, att antalet ledamöter inom varje nämnds område
oförändrat skall vara tre, ordföranden inberäknad, men att för varje
ledamot skall utses en eller flera suppleanter i stället för, såsom nu är fallet,
endast en. Under remissbehandlingen av promemorian har framkommit
önskemål om alt jämväl det antal ledamöter som skall utses måtte ökas.
Då ett praktiskt behov av att ha tillgång till flera ledamöter synes föreligga
åtminstone på ett par håll, torde detla önskemål böra efterkommas. Det antal
ledamöter, utöver ordföranden, som skall utses inom varje nämndområde
torde kunna sättas till minst två och högst sex. Möjlighet bör dock finnas
all för varje ledamot tillsätta mer än en suppleant. Efter mönster av 21 kap.
0 § jorddelningslagen hör föreskrivas, att av dem som förutom ordföranden

Kungl. Maj.ts proposition nr 191 år 1957

utsetts till ledamöter skall i nämnden tjänstgöra de två, som av ordföranden
för varje gång kallas därtill, samt att de ledamöter som bor närmast
sannnanträdesplatsen företrädesvis bör kallas. I övrigt torde paragrafen
böra upptagas i överensstämmelse med promemorians förslag med erforderliga
redaktionella jämkningar.

4 §•

Denna paragraf stadgar i sin gällande lydelse, i första stycket att sökanden
och kronan, innan fiskevärderingsnämnd avgör ärende angående ersättning,
skall erhålla tillfälle att framlägga sina synpunkter vid sammanträde
inför nämnden men att framställning må avslås utan att ha handlagts
vid sådant sammanträde, om den uppenbarligen icke förtjänar avseende,
i andra stycket att nämnden må tillerkänna sökanden gottgörelse av statsmedel
för utgifter å ärendet, i den mån sådan gottgörelse begärts och finnes
skälig, samt i tredje stycket att utskrift av nämndens beslut skall tillställas
sökanden.

Lagrådet. I lagrådets yttrande har förordats, att såsom inledande stadgande
i 4 § föreskrives, att angående fiskevärderingsnämnd och förfarandet
vid nämnden i ersättningsmål som anhängiggjorts enligt 2 § skall tillämpas
vad som är stadgat om allmän domstol och rättegången i tvistemål, dock
med vissa avvikelser. Angående de avvikelser som är påkallade har lagrådet
anfört:

I främsta rummet ifrågakomma enahanda undantagsbestämmelser som
gälla för ägodelningsrätt enligt 21 kap. 31 § jorddelningslagen (jfr 29 § expropriationslagen).
Lagrådet förordar sålunda, att vid uppskjuten huvudförhandling
målet skall företagas i det skick, vari det förelåg vid den tidigare
handläggningens slut, att om de ledamöter, som vid det senare sammanträdet
sitta i nämnden, ej övervarit den tidigare handläggningen, målet
dock skall upptagas till ny huvudförhandling men att, i den mån det kan
antagas vara utan betydelse eller skulle medföra oskälig kostnad eller synnerlig
olägenhet, det ej erfordras, att bevis, som upptagits vid tidigare sammanträde,
ånyo upptages. I överensstämmelse med 21 kap. 30 § första stycket
jorddelningslagen (jfr 26 § expropriationslagen) torde böra stadgas, att
parts utevaro från nämndens sammanträde ej utgör hinder för målets handläggning
och avgörande. Vidare synes böra angivas, att nämndens avgörande
skall grundas på vad vid syn eller annan förhandling förekommit och
handlingarna i övrigt innehålla. Om tiden för doms meddelande kan lämpligen
stadgas, att det skall ske inom en månad från det förhandlingen avslutats,
om ej synnerligt hinder möter.

Genom den antydda fastare regleringen av förfarandet får enligt lagrådet
nämnden möjlighet att ordna förberedelse på önskligt sätt och giva förelägganden.
Lagrådet förutsätter emellertid, att ordförandena med hänsyn
till målens natur alltjämt, under medverkan av kammarkollegiet, söker lägga
målen till rätta på lämpligt sätt, en åtgärd som eljest i expropriationsmål
i första hand ankommer på den exproprierande. Lagrådet har vidare
uttalat:

Kungl. Maj.ts proposition nr 191 år 1957

Nämnden kan för närvarande besluta om att förskott å ersättning skall
utgå. En bestämmelse härom synes böra upptagas i lagen och innehålla att,
om särskilda skäl äro därtill, nämnden i avvaktan att slutligt avgörande
kan meddelas äger förordna att förskott skall utgå i avräkning på ersättning
som slutligen kan komma att fastställas. Lagens regel i 9 § om nedsättning
av ersättning enligt 1 § blir tillämplig även på förskott. — I anslutning
till 67 § expropriationslagen och i huvudsaklig överensstämmelse
med 4 § andra stycket i 1950 års lag synes böra föreskrivas, att kronan skall
vara pliktig att, i den mån ej annat föranledes av vad i 18 kap. 6 och 8 §§
rättegångsbalken stadgas, ersätta sökanden hans kostnader å målet vid
nämnden.

Slutligen hör enligt lagrådets mening lagen om fri rättegång äga tillämpning
å mål som här avses.

Tredje lagutskottet. I sitt utlåtande har tredje lagutskottet uttalat tvekan
om lämpligheten av att upptaga regler, vilka i likhet med vad som gäller
vid ägodelningsrätt medger högre grad av skriftlighet i förfarandet vid
nämnden än i expropriationsmål (jfr med 21 kap. 31 § jorddelningslagen
och 29 § expropriationslagen lagrådets uttalande, att nämndens avgörande
skall grundas på vad vid syn eller annan förhandling förekommit och handlingarna
i målet innehålla), när det tydligen förutsättes att i högre rätt
samma processregler skall tillämpas som i expropriationsrättsliga mål. Det
synes utskottet som om det kunde vara lämpligare att genom alla instanser
hålla sig till ett och samma förfarande, som genomgående ansluter till ordningen
antingen i jorddelningsmål eller i expropriationsmål.

Promemorian. I promemorian upptages i ett första stycke av paragrafen
inledningsvis den grundläggande bestämmelsen, att angående fiskevärderingsnämnd
och förfarandet hos nämnden i ersättningsinål som anhängiggjorts
enligt 2 § skall tillämpas vad som är stadgat i fråga om allmän domstol
och rättegången i tvistemål. Med tvistemål avses här, framhålles i promemorian,
uppenbarligen tvistemål vari förlikning är tillåten.

Fortsättningen av första stycket upptager i fyra punkter vissa avvikelser
från sagda huvudregel.

Enligt punkt 1 skall vid uppskjuten huvudförhandling målet företagas i
det skick, vari det förelåg vid den tidigare handläggningens slut. Därest de
ledamöter, som vid det senare sammanträdet sitter i nämnden, ej har övervarit
den tidigare handläggningen, skall dock målet upptagas till ny huvudförhandling;
i den mån det kan antagas vara utan betydelse eller skulle
medföra oskälig kostnad eller synnerlig olägenhet, erfordras därvid ej att
bevis, som upptagits vid tidigare sammanträde, ånyo upptages. Det understrykes
i promemorian, att enligt dessa bestämmelser får — därest nämndens
sammansättning är oförändrad -—- fortsatt huvudförhandling hållas,
oaktat uppskovet med förhandlingen varat längre än fjorton dagar och målet
ej är av den omfattning som i 43 kap. It § andra stycket rättegångsbalken
avses. Är ny huvudförhandling nödvändig, får under angivna förutsättningar
bevisning, som tidigare upptagits, förebringas på annat sätt än ge -

Kungl. Maj. ts proposition nr 191 år 1957

nom ny upptagning. Motsvarande bestämmelser innefattas i It kap. 57 §
sista stycket vattenlagen, 21 kap. 31 § tredje stycket jorddelningslagen och
29 § andra stycket expropriationslagen. Vidare har i förevarande punkt
stadgats, att parts utevaro från nämndens sammanträde ej skall utgöra hinder
för målets handläggning och avgörande. Härav följer, enligt vad som
framhålles i promemorian, att tredskodom ej får meddelas samt att parts
utevaro ej heller kan föranleda att målet avskrives. Motsvarande bestämmelser
återfinnes i 11 kap. 55 § andra stycket vattenlagen, 21 kap. 30 § första
stycket jorddelningslagen och 26 § tredje stycket expropriationslagen.

I punkt 2 har föreskrivits att nämndens avgörande skall grundas på vad
vid syn eller annan förhandling förekommit och handlingarna i övrigt innehåller.
Liknande regler finnes i 11 kap. 58 § första stycket vattenlagen
och 21 kap. 31 § sista stycket jorddelningslagen, varemot expropriationslagen
saknar ett motsvarande stadgande (jfr NJA avd. II 1950 s. 267). Vidare
har stadgats, att dom skall meddelas inom en månad från det förhandlingen
avslutats, om ej synnerligt hinder möter (jfr 11 kap. 57 § första stycket
vattenlagen), och att domen skall genom nämndens försorg delgivas sökanden
på sätt om delgivning av stämning är stadgat. Härvidlag avses givetvis,
uttalas i promemorian, stämning i tvistemål.

I punkt 3 stadgas att, där det prövas skäligt, nämnden äger utan huvudförhandling,
i avvaktan på målets avgörande, förordna att förskott skall utgå
i avräkning på ersättning som slutligen kan komma att fastställas. I anslutning
härtill anföres i promemorian, att bestämmelser om förskott för
närvarande saknas i ersättningslagen men finnes upptagna i kungörelsen
om fiskevärderingsnämnder och deras verksamhet. I 11 § i sagda kungörelse
stadgas sålunda att, därest uppskov finnes nödvändigt, nämnden må,
om det prövas skäligt och kan ske utan förnärmande av inteckningshavares
lätt, tilleikänna sökanden förskott a honom tillkommande ersättning med
lämpligt belopp. Föreskrift om avräkning på den slutliga ersättningen meddelas
i 12 § andra stycket i kungörelsen. De i förevarande punkt upptagna
reglerna innebär således ingen ändring i sak. Såsom lagrådet påpekat blir
lagens regel i 9 § om nedsättning av ersättning tillämplig även på förskott.
Av 5 § första stycket i förslaget jämfört med 1 kap. 4 § rättegångsbalken
följer att beslut om förskott kan å nämndens vägnar meddelas av ordföranden
ensam.

Punkt 4 upptager en regel om rättegångskostnader, vilken i huvudsak
överensstämmer med vad som nu gäller enligt 4 § andra stycket (jfr även
7 § andra stycket i dess lydelse enligt lag den 6 juni 1957).

I sista st3rclcet av paragrafen upptages stadgande, att lagen om fri rättegång
skall äga tillämpning å mål vid nämnden.

I promemorian framhålles, att om en före den nya lagstiftningens ikraftträdande
inkommen ansökan är ofullständig och åtgärder för dess fullständigande
ej hunnit vidtagas enligt äldre bestämmelser (5 § i kungörelsen),
skall — på grund av den allmänna hänvisningen i 4 § första stycket i lagförslaget
— nämnden, d. v. s. dess ordförande, enligt 42 kap. 3 § rättegångs -

Kungl. Maj.ts proposition nr 191 år 1957

balken förelägga sökanden att avhjälpa bristen, och reglerna i 42 kap. 4 §
om avvisning blir tilllämpliga. Enligt nu gällande ordning åligger det emellertid
ordföranden att innan föreläggande meddelas söka erhålla kompletterande
uppgifter genom förfrågan hos sökanden. Den nya ordningen blir alltså
strängare mot sökanden. Varsamhet är tydligen påkallad i dylika övergångssituationer.

Yttrandena. I fråga om den föreslagna regeln, att nämndens avgörande
skall grundas på vad vid syn eller annan förhandling förekommit och handlingarna
i övrigt innehåller, erinrar kammarkollegiet om att tredje lagutskottet
ansett det tveksamt huruvida samma utrymme bör beredas åt skriftlighet
i processen vid fiskevärderingsnämnd som vid ägodelningsrätt. Kollegiet
vill uttryckligen tillstyrka promemorians förslag på denna punkt. Den
föreslagna lösningen lärer icke rymma någon risk för att förfarandet kommer
att domineras av skriftlighet. Däremot skulle en konsekvent genomförd
muntlighetsprincip kunna ställa kammarkollegiet såsom ensam företrädare
för kronan vid tio samtidigt verksamma fiskevärderingsnämnder inför stora
praktiska svårigheter. Då med högre grad av muntlighet lätt följer behov
av större personalresurser — vilka måhända bleve svåra för kollegiet att
tillgodose —■ skulle en ändring i den av utskottet antydda riktningen kunna
medföra en fördröjning av målens handläggning och därmed en för de
ersättningsberättigade ogynnsam tidsutdräkt. Jämväl fiskevärderingsnämnden
för Mälaren och Hjälmaren håller före att reglerna i detta avseende för
ägodelningsrätt bör gälla för fiskevärderingsnämnderna. Dessa har icke
blott att — såsom vid expropriation —- värdera visst intrång å fast egendom
utan även att, åtminstone i viss utsträckning, fastslå i vad mån sökande haft
enskild fiskerätt som lidit intrång, varvid studium och tolkning av lantmäterihandlingar
in. m. kommer i fråga. Vidare föreligger stundom omfattande
statistiska utredningar och annat processmaterial, vilket ej ägnar
sig för helt muntlig behandling.

Vad angår den tid, inom vilken fiskevärdcringsnämnds dom skall meddelas,
framhåller fiskevärderingsnåmnden för saltsjökusterna av Gävleborgs
och Uppsala län att ersättningsansökningarna i regel rör fiske som
varit samfällt för skifteslag. Antalet ersättningstagare är då stort och kan
uppgå till bortåt 100. Att fördela den ersättning, som nämnden funnit böra
utgå till skifteslaget, på de särskilda delägarna samt bestämma om nedsättning
skall ske eller ej är synnerligen besvärligt och tidsödande. Den i
förslaget stadgade tiden av en månad kommer därför endast i undantagsfall
att kunna hållas. Tiden bör sättas till lägst två månader. Jämväl fiskevärderingsnämnden
för saltsjökusterna av Stockholms och Gotlands län påpekar,
att domsskrivningen merendels blir mycket omfattande, samt uttalar
vidare alt ordförandena, med hänsyn till den rådande bristen å kompetenta
vikarier för häradshövdingarna, för sysslandet med ifrågavarande mål huvudsakligen
blir hänvisade till kvällstimmar och söndagar. Vidare står skrivbiträden
blott till huds under samma tider. Detta gör att begreppet »synner -

Kungl. Maj.ts proposition nr 191 år 1957

ligt hinder» i lagförslaget måste givas en vidsträcktare innebörd än som i
allmänhet är vanlig.

Sveriges advokatsamfund har som förut nämnts föreslagit — såsom ett
alternativ till förlängning av tidsfristen för ingivande av anmälan om ersättningsanspråk
— att i förevarande paragraf införes ett stadgande om sådan
avvikelse från bestämmelserna i 42 kap. 2—4 §§, att sökanden tillförsäkras
nödigt rådrum att utreda och precisera sina anspråk. Kammarkollegiet har
jämväl upptagit denna fråga och anmärker, att vid lagstiftningens ikraftträdande
hos nämnderna torde vara anhängiga ett stort antal ofullständiga
och icke kompletterade ansökningar om ersättning. Den i promemorian
omnämnda »varsamma tillämpningen» av de berörda stadgandena i rättegångsbalken
skulle innebära en så praktiskt betydelsefull avvikelse från
vad som gäller om förfarandet i tvistemål vid allmän domstol, att kollegiet
anser att en särbestämmelse i ämnet bör upptagas hland övriga i 4 § av lagförslaget
angivna avvikelser. En dylik komplettering synes lika påkallad,
därest man skulle söka lösa spörsmålet om behandlingen av ofullständiga
ansökningar genom att uppskjuta den nya lagstiftningens ikraftträdande
till den 1 januari 1958. Någon anledning att av detta skäl fördröja lagstiftningens
ikraftträdande föreligger därför enligt kollegiets mening icke.

Hovrätten för Nedre Norrland erinrar om att i 4 § första stycket för närvarande
finnes en bestämmelse om att framställning om ersättning som uppenbarligen
icke förtjänar avseende må avslås utan att ha handlagts vid
sammanträde för förhandling. I förslaget har denna bestämmelse borttagits
ur lagen. Beträffande ifrågavarande bestämmelse, som tillkom på förslag av
fiskerättskommittén (se SOU 1947:47 s. 322), uttalade kommittén att "den
var avsedd att komma till användning endast i sådana fall då framställningen
uppenbarligen ej kunde lagligen bifallas, t. ex. därför att anspråket
hänförde sig till någon i lagen icke angiven grund el. dyl. Det synes hovrätten
som om en föreskrift av angiven innebörd skulle kunna ur praktisk
synpunkt ha sitt värde, och hovrätten förordar därför att den bibehålies.
Hovrätten erinrar om att i jorddelningsmål ägodelningsdomaren äger avvisa
inkommet mål, som han finner uppenbarligen icke kunna av ägodelningsrätten
upptagas till prövning (21 kap. 29 § första stycket jorddelningslagen).
— Hovrätten har jämväl i sitt yttrande upptagit vissa spörsmål angående
delgivning, förande av dagbok in. in. Det synes enligt hovrätten
önskvärt att fiskevärderingsnämnd och ordförande i sådan nämnd skall
kunna på vanligt sätt anlita postverket för delgivning. Hovrätten förutsätter
att, på grundval av den allmänna hänvisningen i förslagets 4 §, delgivningskungörelsens
bestämmelser avses skola gälla även delgivning varom
fiskevärderingsnämnd eller dess ordförande förordnar. Helt otvetydigt är
detta likväl kanske ej, särskilt i belysning av vad förslaget innehåller i vissa
andra hänseenden. Av den allmänna hänvisningen i 4 § borde nämligen
följa, att jämväl vad i rättegångsbalken är stadgat om protokoll, dagbok och
aktbildning i mål vid allmän domstol skall äga motsvarande tillämpning i
mål vid fiskevärderingsnämnd. Emellertid återfinnes i det förslag till till -

Kungl. Maj.ts proposition nr 191 år 1957

lämpningskungörelse som fogats vid promemorian en särskild föreskrift
om dagbok hos sådan nämnd. Detta kan tyda på att avsikten är att rättegångsbalkens
regler i angivna hänseenden icke skall gälla och givetvis då ej
heller bestämmelserna i kungörelsen den 26 september 1947 med närmare
föreskrifter för de allmänna domstolarna om protokollföring, dagbok, aktbildning
m. in. (protokollskungörelsen). Är avsikten denna, torde det böra
klart angivas, förslagsvis bland de avvikelser från huvudregeln som finnes
upptagna i 4 §. I varje fall lärer det icke vara möjligt att i eu av Kungl. Maj :t
utfärdad författning utan stöd av bemyndigande i lag föreskriva avvikelse
från vad i lagen är stadgat. Hovrätten tillägger att det enligt hovrättens mening
knappast finns anledning att för fiskevärderingsnämnds vidkommande
uppställa så detaljerade och omfattande krav på dagbok och delgivningsförteckning
som gäller för de allmänna domstolarna. Med hänsyn till art
och omfattning av de uppgifter som ankommer på sådan nämnd torde det
vara tillfyllest med diarieföring av något enklare beskaffenhet. Även under
en annan paragraf i den föreslagna tillämpningskungörelsen har föreslagits
en föreskrift, som innebär avvikelse från den grundläggande regeln i 4 §.
Hovrätten syftar på stadgandet i kungörelseförslagets 5 §, enligt vilket kostnaderna
för syn skall gäldas av statsverket. Eljest gäller enligt 39 kap. 4 §
första stycket rättegångsbalken att kostnaden för syn skall, om saken är sådan
att förlikning därom är tillåten, utgivas av parterna en för båda och båda
för en eller, om synens hållande påkallats blott av ena parten, av den parten
ensam. Det kan också här ifrågasättas om icke det föreslagna stadgandet
borde upptagas i lagförslagets 4 §.

Departementschefen. Såsom föreslagits i promemorian torde denna paragraf
böra inledas med en hänvisning till vad som är stadgat i fråga om allmän
domstol och rättegången i tvistemål samt erforderliga avvikelser därefter
upptagas i skilda punkter.

Tredje lagutskottet har uttalat viss tvekan om lämpligheten av att — såsom
lagrådet föreslagit — upptaga regler, vilka i likhet med vad som gäller
vid ägodelningsrätt medger högre grad av skriftlighet i förfarandet vid
nämnden än i expropriationsmål. Lagrådets uppfattning om avvägningen
mellan skriftlighet och muntlighet vid processen inför fiskevärderingsnämnd
har emellertid vunnit stöd vid remissbehandlingen, och även jag anser mig
kunna biträda densamma. Det må framhållas att 6 § enligt förslaget får eu
sådan utformning, att det tydligt framgår att i detta hänseende samma regler
skall gälla jämväl vid behandlingen i högre rätt.

De skäl, som framförts för en förlängning av den lid inom vilken fiskevärderingsnämnds
dom skall meddelas, synes mig bärande. Tiden torde böra
bestämmas till två månader.

Regeln i 4 § första stycket 2. tredje punkten i promemorians förslag, enligt
vilken domen skall genom nämndens försorg delgivas parterna på sätt
om delgivning av stämning är stadgat, betingas av den i 6 § första stycket 1.
andra punkten i samma förslag upptagna bestämmelsen, att part äger in -

Kungl. Maj.ts proposition nr 191 år 1957

komma med vadeinlaga inom fyra veckor från den dag då han erhållit del
av domen. Av skäl som angives vid 6 § torde dock tiden för överklagande av
fiskevärderingsnämnds dom böra räknas från dagen för domens meddelande.
Föreskriften om delgivning av dom kan därför utgå.

Hänvisningen till de allmänna rättegångsreglerna innebär att de i 42 kap.
2—4 §§ rättegångsbalken upptagna bestämmelserna om stämningsansökans
innehåll, om föreläggande att komplettera bristfällig stämningsansökan
och om avvisande av sådan ansökan blir tillämpliga å ansökningar som ingives
till fiskevärderingsnämnd. Dessa bestämmelser är av väsentlig betydelse
för nämndernas möjlighet att utöva en effektiv processledning på förberedelsestadiet,
och avvikelse från desamma synes därför icke böra ske.
Om en ansökan icke innehåller preciserade yrkanden, skall alltså nämnden
eller dess ordförande förelägga sökanden att avhjälpa bristen, och om föreläggandet
ej efterkommes, skall ansökan avvisas. Då föreläggande sker skall
emellertid sökanden, jämlikt 32 kap. 1 § rättegångsbalken, erhålla skäligt
rådrum. Det är självfallet att vid tillämpningen härav erforderlig hänsyn
skall tagas till sökandens möjligheter att verkställa behövliga utredningar
och till att sökanden för att bevaka sin rätt varit nödsakad ingiva sin ansökan
före utgången av viss tidsfrist. Mot beslut om avvisning kan talan
fullföljas till högre rätt jämlikt 49 kap. 2 § första stycket rättegångsbalken.

Hovrätten för Nedre Norrland har föreslagit bibehållande av den i gällande
lag upptagna regeln om att framställning som uppenbarligen icke
förtjänar avseende må avslås utan att ha handlagts vid sammanträde för förhandling.
Något behov av en dylik möjlighet att efter summarisk handläggning
avvisa uppenbart ogrundade krav torde dock knappast föreligga, och
regeln synes i enlighet med lagrådets och promemorians förslag kunna utgå
ur lagen.

Beträffande delgivningsförfarandet, aktbildning o. dyl. bör i enlighet med
hänvisningen till det allmänna rättegångsförfarandet vanliga regler gälla.
De smärre avvikelser som kan vara erforderliga torde ej behöva angivas i
lagen, utan föreskrifter härom torde få givas av Kungl. Maj:t på grundval
av det bemyndigande som enligt förslaget skall upptagas i 7 § i lagen. Kostnaderna
för syn torde — med avvikelse från vad i 39 kap. 4 § rättegångsbalken
stadgas -— alltid böra gäldas av statsverket. Även härom kan föreskrift
lämpligen meddelas i administrativ ordning.

5 §■

Paragrafen innehåller för närvarande bestämmelse, att ersättning till ledamot
i fiskevärderingsnämnd skall utgå enligt grunder som Konungen fastställer
och gäldas av statsmedel.

Lagrådet. Enligt lagrådets förslag skall den nuvarande bestämmelsen i 5 §
utgå och i stället upplagas stadgande, att ordföranden äger besluta för
nämnden i samma omfattning som är stadgad för den lagfarne domaren i
häradsrätt, att då vid överläggning i nämnden yppas skiljaktiga meningar

Kungi. Maj. ts proposition nr 191 år 1957

skall gälla vad i rättegångsbalken stadgas beträffande domstol, där allenast
lagfarna ledamöter har säte i rätten (jfr 21 kap. 37 § jorddelningslagen),
samt att vid omröstning ordföranden skall säga sin mening först.

Promemorian. I promemorians förslag stadgas i första stycket av paragrafen,
att ordföranden äger besluta för nämnden i samma omfattning som är
stadgad för den lagfarne domaren i häradsrätt. I anslutning härtill framhålles
i promemorian, att genom det ifrågavarande stadgandet och genom
hänvisningen i 4 § till allmänna regler om rättegången i tvistemål möjligheter
till effektiv processledning på förberedelsestadiet torde ha skapats. I
andra stycket upptages i promemorians förslag regler om omröstning, jämväl
dessa i överensstämmelse med lagrådets förslag. I promemorian uttalas,
att dessa bestämmelser, som har motsvarighet i 21 kap. 37 § jorddelningslagen
(jfr även 11 kap. 12 § vattenlagen och 18 § expropriationslagen), icke
innebär någon ändring i sak i förhållande till vad som nu gäller enligt 3 §
sista punkten.

Departementschefen. Denna paragraf, som icke föranlett erinringar vid
remissbehandlingen, torde få upptagas i överensstämmelse med lagrådets
och promemorians förslag.

6 §.

Denna paragraf innehåller i sin nuvarande lydelse en bestämmelse om
att närmare bestämmelser angående fiskevärderingsnämndernas verksamhet
meddelas av Konungen.

Lagrådet. Enligt lagrådets förslag skall under 6 § upptagas stadgande, att
talan mot nämndens dom eller beslut fullföljes till hovrätt. I princip bör
beträffande sättet för fullföljd i huvudsaken gälla vad som är stadgat om
vademål. För att förekomma rättsförlust synes dock enligt lagrådet böra
stadgas att särskild vadeanmälan mot fiskevärderingsnämnds dom icke behöver
göras och att part må inkomma med vadeinlaga inom fyra veckor
från den dag då han erhållit del av domen (jfr ang. tiden 21 kap. 54 § jorddelningslagen).
Stadgandet i 50 kap. 2 § rättegångsbalken •—- om anslutningsvad
— torde i så fall icke böra äga tillämpning. I övrigt bör i fråga om
fullföljden till hovrätt vad som i allmänhet är stadgat om fullföljd av talan
mot dom eller beslut i tvistemål äga motsvarande tillämpning. Beträffande
beslut rörande förskott synes lämpligt föreskriva, att talan däremot skall
föras särskilt samt att mot hovrättens beslut i dylik fråga talan ej må föras
(jfr 39 § expropriationslagen). Vad angår rättegångskostnaderna kan enligt
lagrådets mening ifrågasättas, om icke även i bovrätt och högsta domstolen
borde gälla samma regler som i expropriationsmål. Måhända är det dock
vanskligt alt gå så långt i hithörande ärenden, där värderingen måste bli
mer skönsmässig än vanligt. De enskilda parterna synes skäligen tillgodosedda,
om det stadgas, all där ej annat föranledes av 18 kap. 6 och 8 §§

Kungl. Maj:ts proposition nr 191 år 1957

rättegångsbalken kronan städse skall själv vidkännas sina kostnader i hovrätten
eller högsta domstolen, så ock kostnad som åsamkas motpart genom
att kronan fullföljt talan. I övrigt kan allmänna regler gälla.

Tredje lagutskottet. I tredje lagutskottets utlåtande har uttalats viss tvekan,
om på sätt lagrådet föreslagit den processuella nyheten bör införas, att
tid inom vilken part senast skall inkomma med vadeinlaga räknas från dagen
för domens delgivning och ej från dess meddelande.

Promemorian. I promemorian har den nuvarande bestämmelsen i 6 § uteslutits;
ett motsvarande stadgande återfinnes dock i 7 § andra stycket. I
stället har i 6 § upptagits föreskrifter om rättegången i hovrätten och högsta
domstolen.

Första stycket inledes med en bestämmelse, att talan mot fiskevärderingsnämnds
dom eller beslut skall fullföljas till hovrätt. Vidare stadgas, att beträffande
rättegången i hovrätten skall — med vissa avvikelser — gälla vad
om tvistemål är stadgat. Självfallet avses här, uttalas i promemorian, liksom
i fråga om förfarandet i nämnden, tvistemål vari förlikning är tillåten.

Avvikelserna från nyssnämnda huvudregel upptages i förslaget i tre
punkter. Den första punkten har avseende å fullföljd av talan mot nämndens
dom eller beslut. Där stadgas, att särskild vadeanmälan mot nämndens
dom ej är erforderlig och att part äger inkomma med vadeinlaga inom fyra
veckor från den dag då han erhållit del av domen. Vidare föreskrives, att
reglerna i 50 kap. 2 § rättegångsbalken om anslutningsvad ej skall äga tilllämpning
samt att talan mot nämndens beslut rörande försko It skall föras
särskilt. Andra punkten innehåller ett stadgande, som gör de beträffande
nämnden i 4 § upptagna avvikelserna från tvistemålsförfarandet — med
undantag av reglerna om delgivning av dom och om rättegångskostnader —
tillämpliga jämväl å hovrättsprocessen. I promemorian framhålles, att föreskriften
i 4 § första stycket 2. om tiden för meddelande av dom tydligen erhåller
tillämpning å rättegången i hovrätt endast då huvudförhandling hållits.
Frågan, i vilken utsträckning sådan förhandling erfordras, avgöres av
bestämmelserna i 50 kap. 21 § rättegångsbalken. I tredje punkten meddelas
en särskild regel om rättegångskostnader. Att lagen om fri rättegång blir
tillämplig följer enligt promemorian av 10 § sagda lag, jfrd med 4 § sista
stycket i förslaget.

Andra stycket av paragrafen i promemorians förslag innehåller bestämmelser
om rättegången i högsta domstolen. Enligt dessa bestämmelser skall
vad i första stycket 2. och 3. stadgas i tillämpliga delar gälla. Dessutom föreskrives,
att talan mot hovrättens beslut rörande förskott ej må föras. Att i
övrigt reglerna om rättegången i tvistemål skall tillämpas torde, sägs det i
promemorian, ej behöva uttryckligen stadgas.

Yttrandena. I fråga om tiden för fullföljd av talan mot fiskevärderingsnämnds
dom yttrar kammarkollegiet, att det från de ersältningsberättigades
synpunkt ej torde finnas något behov eller intresse av en längre full -

Kungl. Maj.ts proposition nr 191 år 1957

följdstid än fyra veckor. För den dömande nämnden, som kan ha ett stort
antal likartade mål, torde det kunna vara av värde att relativt snabbt få
klarhet, huruvida parterna i ett avdömt mål åtnöjes med domen. För utförandet
av kronans talan torde det sakna betydelse om fullföljdstiden fixeras
till fyra veckor eller till längre tidrymd. Även fiskevärderingsnämnden
för Mälaren och Hjälmaren yttrar att fullföljdstiden torde kunna begränsas
till fyra veckor. Med en fullföljdstid av tre månader kunde sökanden få
vänta onödigt länge på honom tilldömd ersättning.

En skiljaktig ledamot av fiskevärderingsnämnden för Hallands samt Göteborgs
och Bohus län anser att tiden för fullföljd av talan bör bestämmas
till tre månader. Enligt denne ledamots mening kan det för vederbörande
av olika anledningar behövas längre tid än fyra veckor för ett slutligt ståndpunktstagande
i fullföljdsfrågan.

Mot det föreslagna stadgandet om att tiden för överklagande av fiskevärderingsnämnds
dom skall — i överensstämmelse med vad som nu gäller
— räknas från den dag, då part erhållit del av domen, har invändningar
rests från flera håll. Sålunda uttalar hovrätten för Nedre Norrland, att det
synes kunna ifrågasättas om det finns anledning att bibehålla denna ordning
efter det rättegångsbalkens regler gjorts tillämpliga på förfarandet hos
nämnden. De föreskrifter som är givna i 17 kap. 9 och 12 §§ rättegångsbalken
om meddelande av dom och beslut samt i 50 kap. 1 § samma balk
rörande fullföljdstidens beräkning torde, även då fråga är om fiskevärderingsnämnds
avgörande, innefatta betryggande garantier mot rättsförlust.
Även praktiska skäl kan anföras mot att fullföljdstiden skulle räknas från
dagen för delgivningen. I ärende som anhängiggöres hos fiskevärderingsnämnd
torde samialligheter med ett flertal sakägare ofta nog uppträda som
ersättningssökande. Det kan befaras att i dylika fall den föreslagna ordningen
kan komma att ur arbetssynpunkt bli betungande. Då man icke kan
förutsätta att alla sakägare blir delgivna samma dag, kommer vidare fullföljdstiden
icke att bli densamma för de skilda sakägarna, och det kan därför
komma att draga ut på tiden innan målet blir färdigt att företagas till
avgörande i hovrätten. Fullföljes icke talan, kommer på motsvarande sätt
fördröjning att inträda av den tid då domen eller beslutet tager åt sig laga
kraft. Den föreslagna bestämmelsen kan sålunda i sin mån komma att motverka
önskemålet att fiskerättshavare som lidit skada eller intrång genom
lagstiftningen om rätten till fiske skall få sina ersättningsanspråk prövade
och avgjorda inom rimlig lid. Slutligen synes det hovrätten saknas skäl
för att — såsom följer av (i § i promemorians förslag — i fråga om utgångspunkten
för fullföljdstiden uppställa olika regler för nämnd och hovrätt.
Fiskevärderingsnämnden för Västernorrlands och Jämtlands län framhåller,
att de för de allmänna domstolarna gällande reglerna om kallelse och om
delgivning blir tillämpliga vid fiskevärderingsnämnd. Därav lärer följa, att
huvudförhandling i ett ersättningsmål icke kan hållas eller i allt fall icke
kan avslutas ulan alt samtliga parter blivit i vederbörlig ordning delgivna
kallelse till förhandlingen. Det synes icke finnas något bärande skäl för att

Kungl. Maj:ts proposition nr 191 år 1957

en part, som inställt sig vid huvudförhandlingen och därvid blivit underrättad
om tiden för domens meddelande, likväl skall komma i åtnjutande
av en fullföljdstid, räknad från delgivningen av domen. Enligt 4 § 1. i lagförslaget
skall väl parts utevaro ej utgöra hinder för målets handläggning
och avgörande. En utebliven part har emellertid genom kallelsen till huvudförhandling
erhållit kännedom om denna och det förhållandet, att han ej
inställer sig vid förhandlingen, synes icke utgöra tillräcklig anledning att
frångå den för rättegångar i allmänhet gällande huvudregeln, att det -—
frånsett tredskodom — ankommer på den uteblivna parten att själv förskaffa
sig kännedom om vad som förekommit vid förhandlingen. I jorddelningsmål
räknas klagotiden från utslagets dag, oaktat sakägarna ofta
blivit underrättade om målets förekomst allenast genom lösbrev. Fiskevärderingsnämnden
för Norrbottens och Västerbottens län anför att — när fisket
är samfällt inom byarna och ansökningarna göres byalagsvis — man
ibiand kan tänka sig delgivning enligt reglerna i 33 kap. 16 § första stycket
rättegångsbalken. Detta delgivningssätt synes icke i högre grad ägnat att
förekomma rättsförluster. Jämväl fiskevärderingsnämnden för Mälaren och
Hjälmaren uttalar sig i avstyrkande riktning men framhåller att, om fiske värderingsnämnd

utan förhandling meddelar beslut som får överklagas -_

exempelvis om förskott — beslutet givetvis skall delgivas och klagotiden räknas
från delgivandet.

I fråga om anslutningsvad anför kammarkollegiet, att kollegiet icke kan
finna, alt detta institut skulle vara olämpligt eller onyttigt i fiskeersättningsinålen.
Vad först beträffar kronans talan är det visserligen så, att fullfölj
dsrätt mot fiskevärderingsnämnds avgörande tillerkänts kronan under
den bestämda förutsättningen, att klagorälten utnyttjas sparsamt, samt att
utrymmet för anslutningsvad av kronan i följd härav måste bliva rätt litet.
I vissa situationer har dock kronan ett beaktansvärt intresse av att få fullfölja
talan i denna ordning. Detta gäller exempelvis det helt praktiska fallet
att ett ersättningsbelopp i sin helhet synes godtagbart ur kronans synpunkt,
enär däri ingående mycket högt beräknat värde å visst slag av fiske upp■\äges
av att ett annat slag åsatts lågt värde, och den ersättningsberättigade
fullföljer talan med yrkande om förhöjning av sistnämnda värde. Riktigheten
av att utifrån nyssberörda förutsättning beträffande utnyttjandet av
kronans fullföljdsrätt frånkänna den enskilda parten rätt till anslutningsvad
synes kollegiet kunna än mer sättas i fråga.

1951 års rätte gång skommitté upptager frågan om verkan av parts utevaro
i högre rätt och anför, att skäl torde saknas att beträffande överrättsprocessen
införa från rättegångsbalken avvikande bestämmelser om verkan av
parts utevaro. Uteblir vade- eller revisionskärande från rättegångstillfälle
för huvudförhandling, bör således den fullföljda talan förfalla, och uteblir
vade- eller revisionssvarande, kan målet enligt vanliga regler avgöras utan
hinder av partens utevaro (50 kap. 19 § och 55 kap. 15 § rättegångsbalken).
Som jämförelse må hänvisas till att i processen i vattenmål, vilken i viss
man utgjort förebild för den i promemorian föreslagna lagstiftningen, all -

Kungl. Maj:ts proposition nr 191 år 1957

männa regler gäller i fråga om verkan av parts utevaro i högre rätt (jfr
processlagberedningens förslag till lag om införande av nya rättegångsbalken
m. m. II s. 241). Ej heller i expropriationsmål gäller i detta avseende
några särskilda regler för rättegången i högre rätt.

Beträffande ersättningssökandens rätt till gottgörelse för rättegångskostnader
anser Sveriges advokatsamfund, att förslaget innebär en begränsning
av kronans ersättningsskyldighet. För närvarande bär sökanden nämligen
rätt till kostnadsersättning även i första klagoinstansen, d. v. s. underrätten.
Samfundet anser att kronans skyldighet att ersätta sökandens kostnader
bör regleras på samma sätt som enligt 67 § expropriationslagen. Då instanserna
enligt förslaget minskas från fyra till tre, saknas anledning att tilllämpa
andra regler. I vart fall synes det innebära en anomali att, samtidigt
med att antalet instanser minskas, borttaga den nuvarande rätten till ersättning
i första klagoinstansen. Styrelsen hemställer alltså i första hand, att
sökanden tillerkännes enahanda rätt till ersättning som enligt 67 § expropriationslagen
och i andra hand att sökanden i varje fall tillförsäkras samma
rätt till ersättning för kostnaderna i hovrätten som nu gäller beträffande
den första klagoinstansen. Även riksförbundet landsbygdens folk anser
att frågan om ersättning för rättegångskostnaderna i hovrätt och högsta
domstolen bör lösas i enlighet med 67 § expropriationslagen. Förbundet anser
för sin del att analogien med expropriationsmål är fullständig. Den värdering
som sker enligt fiskeersättningslagen är enligt förbundets mening ej
mer skönsmässig än vad som i många fall förekommer i expropriationsmål.

Departementschefen. Med anledning av de synpunkter som framkommit
vid remissbehandlingen av promemorian torde de i promemorian upptagna
reglerna om överrättsprocessen böra jämkas i vissa avseenden. Tiden
för överklagande av nämndens dom torde sålunda böra räknas från den
dag då domen gavs, och möjligheten till anslutningsvad bör ej uteslutas.
Den särskilda bestämmelsen i 4 § om parts utevaro bör ej gälla i överrätt.

I fråga om beslut, som meddelas utan samband med förhandling, skall klagotid
räknas från den dag då klaganden erhöll del av beslutet (jfr 52 kap.
1 § och 56 kap. 1 § rättegångsbalken).

Vad angår rättegångskostnaderna i överrätterna innebär promemorians
förslag, att kronan i princip skall vidkännas sina egna kostnader liksom
sådan kostnad som åsamkas motpart genom att kronan fullföljt talan; ersättningssökande
som själv klagar och tappar får bära sin egen kostnad.
Detta är eu modifiering till den ersättningssökandes förmån av de allmänna
regler som gäller för kostnader i överrätt men går icke så långt som till den
i expropriationsmål tillämpade ordningen, vilken innebär att sakägaren
i princip alltid är tillförsäkrad gottgörelse för sina kostnader ej blott i underrätten
utan även i överrätlerna. Förslaget överensstämmer i huvudsak med
den regel för kostnaderna i överrätterna som antogs i samband med att fullföl
jdsrätt för kronan i fiskeersätlningsmål infördes. Dåvarande departementschefen
anförde i samband med denna reform, alt den för sakägarsidan

Kungl. Maj. ts proposition nr 191 år 1957

gynnsamma ordning som gäller i expropriationsmål kan innebära en viss
frestelse att draga ut på processen och att det visat sig finnas en ganska
stark opinion för en uppmjukning till den exproprierandes förmån av expropriationslagens
regel beträffande rättegångskostnaderna i överinstanserna
(prop. 1957: 129 s. 19). Den omständigheten att nämnden och underrätten
nu sammanslås till en instans av domstolskaraktär, så att alltså hovrätten
blir första klagoinstans, synes ej utgöra tillräcklig anledning att frångå
denna ståndpunkt. Jag anser mig därför ej kunna tillmötesgå det av
advokatsamfundet och riksförbundet landsbygdens folk framförda yrkandet
om ytterligare modifiering av rättegångskostnadsregeln till förmån för
den ersättningssökande, utan tillstyrker promemorians förslag som även
överensstämmer med vad lagrådet förordat.

7 §•

Denna paragraf innehåller i sin nuvarande lydelse — enligt lag den 6 juni
1957 — regler om att fiskevärderingsnämnds beslut må klandras vid allmän
underrätt ävensom bestämmelser om rättegångskostnaderna i underrätt
och överrätt.

Lagrådet. I lagrådets yttrande har påpekats, att fiskevärderingsnämnds
distrikt enligt gällande indelning i vissa fall går in på två eller tre hovrätters
domsområden. Med hänsyn härtill bör Konungen äga att föreskriva,
under vilka hovrätter fiskevärderingsnämnderna skall höra. Stadgande härom
kan upptagas under 7 §, varest tillika i anslutning till nuvarande 6 §
kan införas, att Konungen meddelar de närmare bestämmelser angående
tillämpningen av lagen som i övrigt finnes erforderliga.

Tredje lagutskottet. Utskottet har framhållit, att det redan nu förekommer
att samma fiskevärderingsnämnds olika beslut efter underrätts prövning
kan bli överprövade av skilda hovrätter, beroende på belägenheten av
de vattenområden avgörandena gäller. Ungefär hälften av fiskevärderingsnämnderna
har nämligen domsområden inom mera än en hovrätt. Någon
större olägenhet kan väl detta förhållande för närvarande ej förorsaka. Vid
en eventuell lagändring i enlighet med lagrådets förslag kan det dock antagas,
att det uppstår vissa svårigheter med på detta sätt ordnade domkretsar
i första instans. Det kan därför finnas skäl att överväga, om i sådant
fall fiskevärderingsnämndernas områden bör omregleras eller om en fullföljdsregel
bör införas av innehåll att fullföljd skall ske till den hovrätt där
vattenområdets huvuddel är belägen.

Promemorian. I promemorian upptager denna paragraf i ett första stycke
bestämmelse om att Konungen föreskriver, under vilka hovrätter fiskevärderingsnämnderna
skall lyda. I andra stycket återfinnes en motsvarighet
till stadgandet i nuvarande 6 §, att närmare bestämmelser om fiskevärderingsnämndernas
verksamhet meddelas av Konungen.

Kungl. Maj:ts proposition nr 191 år 1957

Yttrandena. Denna paragraf liar föranlett yttrande endast av kammarkollegiet,
som uttalat, att kollegiet för sin del icke anser att en omreglering
av fiskevärderingsnämndernas områden är erforderlig.

Departementschefen. Enligt den ordning som nu gäller omfattar tre av
de tio fiskevärderingsnämnderna områden från två hovrätter, och en nämnd
— nämnden för Vänern och Vättern — berör tre hovrätters domsområden.
Det lämpligaste sättet att komma till rätta med de härmed sammanhängande
problemen torde vara att hänföra varje nämndområde i dess helhet under
en viss hovrätt. Såsom föreslagits av lagrådet och i promemorian höidet
ankomma på Kungl. Maj :t att meddela erforderliga bestämmelser i detta
avseende.

Det torde även såsom hittills få tillkomma Kungl. Maj :t att i övrigt meddela
tillämpningsföreskrifter till lagen. De föreslagna lagändringarna medför
att de nu gällande tillämpningsbestämmelserna måste väsentligt omarbetas.
Slutlig ståndpunkt härtill torde få tagas sedan riksdagen behandlat
lagförslaget. Ett preliminärt utkast finnes intaget i den remitterade promemorian.

övergångsbestämmelserna

Lagrådet. Beträffande övergångsförhållandena har lagrådet anfört, att
lagstiftningen bör träda i kraft så snart som möjligt. Det synes ändamålsenligt
att ändringen skyndsamt aviseras, så att nämnderna kan anpassa
sitt arbete därefter. För undvikande av dubbelarbete kan det stadgas, att
vid lagens ikraftträdande anhängigt mål, vari förhandling ägt rum enligt
äldre bestämmelser, må av fiskevärderingsnämnd företagas till avgörande
utan ny förhandling, där målet ändock finnes tillfredsställande utrett.

Promemorian. Enligt promemorians förslag skall den nya lagen träda i
kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad uppgift utkommit
från trycket i svensk författningssamling. Lagen avses ej äga tillämpning
beträffande mål, som fiskevärderingsnämnd avgjort före ikraftträdandet.
Därjämte föreskrives enligt lagrådets rekommendation att mål, som vid lagens
ikraftträdande är anhängigt vid fiskevärderingsnämnd och vari förhandling
ägt rum enligt äldre bestämmelser, må av nämnden företagas till
avgörande utan ny förhandling, där målet ändock finnes tillfredsställande
utrett.

Yttrandena. Kammarkollegiet anser det vara angeläget att lagen träder i
kraft omedelbart efter att den utkommit från trycket. För nämnderna bör
det vara värdefullt att redan under år 1957 kunna meddela dom i vissa mål
med full följdshänvisning till hovrätt. Även fiskevårderingsnämnden för
saltsjökusterna av Gävleborgs och Uppsala län framhåller vikten av att de

;( liihantj Ull riksdagens protokoll 1957. 1 samt. Nr 191

Kungl. Maj:ts proposition nr 191 år 1957

avsedda ändringarna med det snaraste träder i kraft. Det bör nämligen i
görligaste mån undvikas att beslut meddelas, å vilka nu gällande fullföljdsordning
blir tillämplig. Fiskevärderingsnämnden för Vänern och Vättern
understryker att lagändringen bör träda i kraft så snart som möjligt, så att
nämnderna kan anpassa sitt arbete därefter.

Fiskevärderingsnämnden för saltsjökusterna av Stockholms och Gotlands
län anför, att det är påkallat att nämnderna — till underlättande av planläggningen
av verksamheten under senare delen av år 1957 — i så god tid
som möjligt får kännedom om dagen för lagändringarnas ikraftträdande
och att flera skäl synes tala för att dagen för ikraftträdandet bestämmes till
den 1 januari 1958.

Departementschefen. Den nya lagstiftningen bör, såsom i promemorian
föreslagits, ej äga tillämpning beträffande mål, som fiskevärderingsnämnd
avgjort före ikraftträdandet. Vidare bör stadgas, att mål, som vid lagens
ikraftträdande är anhängigt vid fiskevärderingsnämnd och vari förhandling
ägt rum enligt äldre bestämmelser, må av nämnden företagas till avgörande
utan ny förhandling, där målet ändock finnes tillfredsställande utrett.

Då det är angeläget att lagstiftningen träder i kraft med det snaraste, föreslås
i överensstämmelse med promemorian, att ikraftträdandet sättes till
dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad uppgift utkommit från trycket
i svensk författningssamling.

I enlighet med vad i det föregående anförts föreligger förslag till lag om
ändring i lagen den 1 december 1950 (nr 599) om ersättning för mistad fiskerätt
m. m.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över förslaget, av den
lydelse bilaga till detta protokoll utvisar (bilaga A),1 måtte för det i § 87
regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifalles av Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:
Clas Amilon

1 Denna bilaga, som frånsett vissa redaktionella jämkningar överensstämmer med det vid
propositionen fogade lagförslaget, har här utelämnats.

Kungl. Maj:ts proposition nr 191 år 1957

Bilaga B

Vid den remitterade promemorian fogat förslag till

Lag om ändring i lagen den 1 december 1950 (nr 599) om ersättning
för mistad fiskerätt m. m.

Härigenom förordnas, att 2—7 §§ lagen den 1 december 1950 om ersättning
för mistad fiskerätt m. m.1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan
angives.

2 §.

Fråga om----------Konungen bestämmer.

Anspråk på ersättning skall vid påföljd av talans förlust framställas genom
ansökan hos nämnden före den 1 januari 1958.

3 §•

Fiskevärderingsnämnd skall bestå av tre ledamöter. En av ledamöterna,
vilken tillika skall vara ordförande, utses av Konungen. De båda övriga ledamöterna
utses på sätt Konungen bestämmer. För varje ledamot skall
finnas en eller flera i enahanda ordning som denne utsedda suppleanter.

Ordföranden och suppleant för honom skola vara lagkunniga och erfarna
i domarevärv.

Övriga ledamöter och suppleanter för dem böra vara allmänt betrodda
och väl förtrogna med förhållandena i bygden. 4

4 §•

Angående fiskevärderingsnämnd och förfarandet hos nämnden i ersättningsmål
som anhängiggjorts enligt 2 § skall tillämpas vad som är stadgat
i fråga om allmän domstol och rättegången i tvistemål, dock med följande

avvikelser:

1. Vid uppskjuten huvudförhandling skall målet företagas i det skick,
vari det förelåg vid den tidigare handläggningens slut. Hava de ledamöter,
som vid det senare sammanträdet sitta i nämnden, ej övervarit den tidigare
handläggningen, skall dock målet upptagas till ny huvudförhandling; i den
mån det kan antagas vara utan betydelse eller skulle medföra oskälig kostnad
eller synnerlig olägenhet, erfordras ej att bevis, som upptagits vid tidigare
sammanträde, ånyo upptages.

Parts utevaro från nämndens sammanträde utgör ej hinder för målets
handläggning och avgörande.

2. Nämndens avgörande skall grundas på vad vid syn eller annan förhandling
förekommit och handlingarna i övrigt innehålla. Dom skall meddelas
inom en månad från det förhandlingen avslutats, om ej synnerligt
hinder möter. Domen skall genom nämndens försorg delgivas parterna på
sätt om delgivning av stämning är stadgat.

3. Där det prövas skäligt äger nämnden, utan huvudförhandling, i avvaktan
på målets avgörande förordna, att förskott skall utgå i avräkning
på ersättning som slutligen kan komma att fastställas.

1 Senaste lydelse av 2 jj, so SFS 1955: 711.

Kungl. Maj:ts proposition nr 191 år 1957

4. Kronan skall, i den män ej annat föranledes av vad i 18 kap. 6 och 8 §§
rättegångsbalken stadgas, ersätta sökanden hans kostnader å målet vid
nämnden.

Lagen om fri rättegång skall äga tillämpning i mål vid nämnden.

5 §.

Ordföranden äger besluta för nämnden i samma omfattning som är stadgad
för den lagfarne domaren i häradsrätt.

Yppas vid överläggning i nämnden skiljaktiga meningar, vare lag som i
rättegångsbalken stadgas beträffande domstol, där allenast lagfarna ledamöter
hava säte i rätten. Vid omröstning skall ordföranden säga sin mening
först.

6 §•

Talan mot nämndens dom eller beslut fullföljes till hovrätt. Beträffande
rättegången i hovrätten skall gälla vad om tvistemål är stadgat, dock med
följande avvikelser:

1. Särskild vadeanmälan mot nämndens dom vare ej erforderlig. Part
äger inkomma med vadeinlaga inom fyra veckor från den dag då han erhållit
del av domen. 50 kap. 2 § rättegångsbalken skall ej äga tillämpning.
Mot nämndens beslut rörande förskott skall talan föras särskilt.

2. Vad ovan i 4 § första stycket 1.—3. är stadgat skall, utom såvitt angår
delgivning av dom, äga motsvarande tillämpning.

3. Där ej annat föranledes av 18 kap. 6 och 8 §§ rättegångsbalken, skall
kronan städse själv vidkännas sina kostnader i hovrätten, så ock kostnad
som åsamkas motpart genom att kronan fullföljt talan.

Vad i första stycket 2. och 3. stadgas skall i tillämpliga delar gälla rättegången
i högsta domstolen. Mot hovrättens beslut rörande förskott må talan
ej föras.

7 §•

Konungen föreskriver, under vilka hovrätter fiskevärderingsnämnderna
skola höra.

Konungen meddelar tillika de närmare bestämmelser angående tillämpningen
av denna lag som i övrigt finnas erforderliga.

Denna lag tx-äder i kraft dagen efter den, då lagen enligt därå meddelad
uppgift utkommit från tiycket i Svensk författningssamling.

Lagen äger ej tillämpning beträffande mål, som fiskevärderingsnämnd
avgjort före ikraftträdandet.

Mål som vid lagens ikraftträdande är anhängigt vid fiskevärderingsnämnd
och vari förhandling ägt rum enligt äldre bestämmelser, må av nämnden
föx-etagas till avgörande utan ny förhandling, där målet ändock finnes tillfredsställande
utrett.

Kungl. Maj:is proposition nr 191 år 1957

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 11 november
1957.

N ä r varande:

juslitieråden Walin,

Sjöwall,

Hagbergh,

regeringsrådet Klackenberg.

Enligt lagrådet den 8 november 1957 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i
statsrådet den 1 november 1957, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets
utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
över upprättat förslag till lag om ändring i lagen den 1 december
1950 (nr 599) om ersättning för mistad fiskerätt m. in.

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, föredrogs inför lagrådet av
hovrättsassessorn S. Petterson.

Lagrådet lämnade förslaget utan erinran.

Ur protokollet:
Torsten Johansson

Kungl. Maj:ts proposition nr 191 år 1957

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Kungl. Höghet Regenten, Hertigen av Halland,
i statsrådet å Stockholms slott den 15 november
1957.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden
Nilsson, Sträng, Andersson, Lindell, Lindström, Lindholm, Kling,
Skoglund, Edenman, Netzén, Kjellin, Johansson.

Efter gemensam beredning med chefen för jordbruksdepartementet anmäler
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Lindell, lagrådets den 11
november 1957 avgivna utlåtande över det till lagrådet den 1 november 1957
remitterade förslaget till lag om ändring i lagen den 1 december 1950 (nr
599) om ersättning för mistad fiskerätt m. m.

Med förmälan att förslaget av lagrådet lämnats utan erinran hemställer
föredraganden, att förslaget — efter vissa redaktionella jämkningar — måtte
jämlikt § 87 regeringsformen genom proposition föreläggas riksdagen till
antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Regenten,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse
bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Chr. af Winklerfelt

Stockholm 1957. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

571550