Kungl. Maj.ts proposition nr 190 (Proposition 1936:190)

Kungl. Maj.ts proposition nr 190.

Nr 190.

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändring i vissa delar av strafflagen m. m.; given
Stockholms slott den 10 mars 1936.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Majit härmed, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att
antaga härvid fogade förslag till

1) lag örn ändring i vissa delar av strafflagen;

2) lag om ändring i vissa delar av strafflagen för krigsmakten;

3) lag örn ändrad lydelse av 15 kap. 14 § och 17 kap. 7 § rättegångsbalken;

4) lag örn ändrad lydelse av 5 § lagen den 14 juni 1929 (nr 145) om skiljemän;
och

5) lag om ändrad lydelse av 1, 7 och 8 §§ lagen den 17 oktober 1900 (nr
82 s. 1) örn straffregister.

Under Hans Majits

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

K. Schlyter.

Bihang till riksdagens protokoll 1936.

1 sami.

Nr IVO.

Kungl. Maj.ts proposition nr 190.

Förslag;

till

Lag

om ändring 1 vissa delar av strafflagen.

Härigenom förordnas, dels att ej mindre 2 kap. 19 §, 3 kap. 13 §, 5 kap.
2 § 2 mom. och 3 § 4 morn., 8 kap. 30 §, 12 kap. 21 §, 13 kap. 6 §, 14 kap. 46 §,
15 kap. 25 §, 16 kap. 16 §, 18 kap. 12 § 2 morn., 19 kap. 23 §, 20 kap. 14 §,

21 kap. 11 § och 22 kap. 22 § strafflagen än även vad i 16 kap. 1, 3 och 7 §§,

22 kap. 14 §, 23 kap. 1 och 2 §§ samt 25 kap. 1—3, 5 och 9—16 §§ nämnda
lag finnes stadgat om påföljd enligt 2 kap. 19 § strafflagen, ovärdighet att i
rikets tjänst vidare nyttjas och ovärdighet att vidare föra andras talan inför
rätta skall upphöra att gälla, dels ock att 2 kap. 15—18 och 21 §§, 4 kap. 1 §
samt 25 kap. 20 § samma lag1 skola erhålla följande ändrade lydelse:

2 KAP.

15 §.

Särskilda straff för dem som innehava ämbete, tjänst eller annan allmän
befattning äro:

1. Avsättning.

2. Mistning av befattning på viss tid.

16 §.

Avsättning innebär förlust av den befattning vari förbrytelsen skett.

Mistning av befattning på viss tid medför, under den tid, förlust av de
rättigheter eller förmåner som följa med befattningen.

Örn rättighet till pension gäde vad särskilt är stadgat.

17 §•

Är den som förskyllt avsättning eller mistning av befattning på viss tid
ej i besittning av den befattning vari han förbrutit sig, skall i stället dömas
till böter eller till fängelse i högst sex månader.

1 Senaste lydelse, se beträffande 2 kap. 17 § 1931:327, beträffande 4 kap. 1 § 1906:51 s. 1
och beträffande 25 kap. 20 § 1905:9 s. 2.

Kungl. Maj.ts proposition nr 190. 3

18 §.

Begår den brott som innehar ämbete, tjänst eller annan allmän befattning,
evad den beror av förordnande eller val, och dömes han till straffarbete
eller svårare straff, varde dömd befattningen förlustig; har han förbrutit sig
i viss befattning och för det brott förskyllt avsättning, skall han tillika dömas
förlustig annan befattning som ovan nämnts. Därest omständigheterna
det föranleda, må han dock bibehållas i befattningen; och må i sådant fall,
där fråga är örn ämbete eller tjänst, dömas till mistning av befattningen på
viss tid. Vad nu är stadgat skall äga motsvarande tillämpning beträffande
den som blivit utsedd till innehavare av allmän befattning men ännu icke
tillträtt densamma.

Har någon blivit förvunnen till straff som ovan sägs, må han icke på grund
av senare företagen röstsammanräkning efter val, vilket ägt rum före domen,
inträda i allmän befattning.

21 §.

Är någon utom riket straffad för brott och förty, efter 1 kap. 3 §, från
straff här i riket fri, må dock förlust av ämbete, tjänst eller annan allmän
befattning honom här ådömas, där brottet efter denna lag bör medföra förlust
av befattningen eller obehörighet att inträda däri; bör å brottet följa
mistning av befattning på viss tid, må därtill dömas.

4 KAP.

1 §•

Innefattar en handling flera brott, och är straffet å ettdera svårare än å
annat, skall det svåraste straffet ådömas; är vartdera brottet belagt med
samma straff, varde det straff ådömt. I båda dessa fall skall brott för vilket
särskilt straff ej ådömes betraktas såsom försvårande omständighet, och må,
där någotdera brottet är sådant som i 2 kap. 7 § sägs, kunna till skärpning
dömas. Bör å någotdera brottet följa förlust av ämbete, tjänst eller annan
allmän befattning eller mistning därav på viss tid eller påföljd som i 2 kap.
20 § sägs, varde ock därtill dömt.

Där en handling innefattar brott som i särskilda avseenden är belagt med
olika straff, vare ock lag som i 1 mom. sägs.

25 KAP.

20 §.

Varder ämbetsman, till vars ämbete hörer att undervisa eller uppfostra ungdom,
enligt 18 kap. 6 § 1 mom. dömd till fängelse för otukt med ungdom
som han i kraft av sitt ämbete eller eljest hade till undervisning eller uppfostran,
eller dömes han enligt 18 kap. 13 § till ansvar för någon lukt och

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

sedlighet sårande gärning därav synnerlig fara för sådan ungdoms förförelse
kom, skall tillika till avsättning eller till mistning av ämbetet på viss
tid dömas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1937; och skall med avseende därå
iakttagas:

1. Vad i 2 kap. 18 § 2 mom. strafflagen stadgas därom att den dömde
icke må inträda i allmän befattning skall äga tillämpning även då brottet
är begånget före lagens ikraftträdande.

2. Har före den 1 januari 1937 någon som innehar allmän befattning
begått brott, för vilket straff före den dagen ej bestämts genom dom som
vunnit laga kraft eller ej överklagas, och var brottet belagt med påföljd som
medförde befattningens förverkande eller skulle å brottet, utöver det särskilt
stadgade straffet, följa avsättning från befattning som avses i 25 kap. strafflagen
eller mistning på viss tid av sådan befattning, varde till förlust av befattningen
eller mistning av densamma på viss tid dömt, där brottet enligt
lagens nya lydelse bort medföra sådan påföljd.

3. Vad i lag eller annan allmän författning är stadgat om verkan därav,
att någon dömts medborgerligt förtroende förlustig eller dömts till påföljd
enligt 2 kap. 19 § strafflagen eller ock förklarats ovärdig att i rikets
tjänst vidare nyttjas eller att föra andras talan inför rätta, skall från den
dag Konungen förordnar upphöra att gälla.

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

Förslag

till

Lag

om ändring i vissa delar av strafflagen för krigsmakten.

Härigenom förordnas, dels att ej mindre 51 § 3 morn., 64 § 2 mom, 65 §

2 morn., 109 §, 114 § 2 morn., 136 § 2 morn., 152 §, 154 § 3 morn., 158 §

3 mom. och 172 § strafflagen för krigsmakten än även vad i 63 §, 70 §,
lil §, 113 §, 114 § 1 morn., 115 §, 116 §, 119 § och 180 § nämnda lag finnes
stadgat örn påföljd enligt 2 kap. 19 § strafflagen och ovärdighet att i rikets
tjänst vidare nyttjas skall upphöra att gälla, dels ock att 15 § 1 morn.1 samt
281 2 och 29 §§ samma lag skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angles: 15

§.

Straffarter, som för brott efter denna lag användas, äro:
l:o) dödstraff;

2:o) straffarbete;

3:o) fängelse;

4:o) böter;

5:o) disciplinstraff;

samt för ämbets- och tjänstemän:

6:o) avsättning; och

7:o) mistning av ämbete eller tjänst på viss tid.

28 §.

Örn avsättning, örn mistning av ämbete eller tjänst på viss tid och örn straff
vartill skall dömas, där den som förskyllt avsättning eller mistning av ämbete
eller tjänst på viss tid ej är i besittning av den befattning vari han
förbrutit sig, gäde vad i allmän lag sägs.

Vad i allmän lag stadgas därom att i vissa fall den som dömes till straff
skall dömas förlustig ämbete, tjänst eller annan allmän befattning eller dömas
till mistning av ämbete eller tjänst på viss tid, eller att han skall vara obehörig
att inträda i allmän befattning, skall jämväl äga tillämpning enligt denna
lag; dock skall officer eller underofficer, som dömes till straffarbete eller
svårare straff för brott vilket omförmäles såsom straffbart i denna lag,
alltid mista det ämbete eller den tjänst han såsom krigsman innehar.

1 Jämför 1935:345.

2 Senaste lydelse av 28 §, se 1921: 289.

0 Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

29 §.

Officer eller underofficer som efter denna eller allmän lag dömes till fängelse
eller böter för stöld eller snatteri skall tillika, där ej omständigheterna
annat föranleda, dömas till avsättning från det ämbete eller den tjänst han
såsom krigsman innehar. Dömes ej till avsättning, må till mistning av ämbetet
eller tjänsten på viss tid dömas.

Begår krigsman---berörda anställning.

Har officer —--fullo undergången.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1937.

Kungl. Majlis proposition nr 190.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 15 kap. 14 § och 17 kap. 7 § rättegångsbalken.

Härigenom förordnas, att 15 kap. 14 § och 17 kap. 7 § rättegångsbalken1
skola erhålla följande ändrade lydelse:

15 KAP.

14 §.

Finnes fullmäktig hava emot bättre vett drivit orättfärdig sak, eller brukat
veterlig falskhet, plikte med dagsböter eller fängelse. Drager sådan fullmäktig
sig ifrån saken innan slut däri varder, att straff därmed undgå,
plikte ändå som sagt är.

17 KAP.

7 §•

Ej må den vittna, som menedare, eller för sådant brott då anklagad är; ej
vederdeloman, och uppenbar ovän; ej vettlös, eller den som ej fyllt femton år;
ej okristen, eller den som av sådan lära är, att han om vittneseden en falsk
och skadlig mening haver; ej eget husfolk och enskilde tjänare, då de i tjänsten
äro, utan så är att grovt brott inom huset skett och andre ej hava när
varit; ej i brottmål den som angivare är, eller de som rykte därom utspritt,
eller av andra det allenast hört hava; ej de som i den skyldskap eller det svågerlag
med endera av sakägarne äro, som i det 13 kap. 1 § om jäv emot domaren
sagt är, evad de åberopas att vittna mot eller med, och vare lag samma,
där allenast trolovning skedd är; ej den som själv, eller vars skyldeman
hava i saken del, eller kunna nytta eller skada därav vänta; ej må ock
fullmäktig vittna örn det, som hans huvudman honom under den rättegång
förtrott; finnes det att han därföre är till fullmäktig tagen att han ej vittna
måtte, då bör han saken lämna och vittne bära.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1937; och må därefter påföljd, som
innefattar ovärdighet att inför rätta föra andras talan, icke vidare ådömas.
Vad i lag eller annan allmän författning är stadgat örn verkan därav att någon
ålagts dylik påföljd skall från den dag Konungen förordnar upphöra att
gälla.

1 Senaste lydelse av 17 kap. 7 §, se 1918:321.

Kungl. Maj.ts proposition nr 190.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 5 § lagen den 14 juni 1929 (nr 145) om skiljemän.

Härigenom förordnas, att 5 § lagen den 14 juni 1929 om skiljemän skall erhålla
ändrad lydelse på sätt nedan angives:

5 §.

Emot skiljeman gäde dessa jäv:

1. om han är omyndig;

2. örn han såsom domare eller eljest å tjänstens vägnar prövat den fråga
varom skiljedom äskas, om han vittnat i saken eller yttrat sig såsom sakkunnig
i tvistefrågan, örn han eller någon som till honom är i den skyldskap eller
det svågerlag som utgör jäv mot domare äger del i saken eller kan därav
vänta synnerlig nytta eller skada, eller örn han är part i en lika sak;

3. om han är med part i den skyldskap eller det svågerlag som utgör
jäv mot domare, om han är parts vederdeloman eller uppenbara ovän, om
han av någondera parten åtnjuter lön eller underhåll, örn han lyder under
någondera partens förmanskap, om han varit part behjälplig att förbereda
eller utföra hans talan i saken, eller om han mottagit eller betingat sig ersättning
i strid mot vad i 23 § stadgas;

4. om annan särskild omständighet föreligger som är ägnad att minska
förtroendet till hans redlighet eller opartiskhet; samt

5. örn mot uppdragets utförande för honom möter hinder som kan antagas
bliva långvarigt.

Den, som---saken angår.

Söker någon---för jäv.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1937.

Har dessförinnan skiljeman blivit utsedd eller, då skiljeman väljes av part,
underrättelse om valet avsänts till motparten, må efter lagens ikraftträdande
omständighet som avses i 5 § första stycket 4 punkten icke anses såsom jäv,
därest sagda omständighet ej utgjort jäv efter äldre lag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 1, 7 och 8 §§ lagen den 17 oktober 1900 (nr 82

s. 1) örn straffregister.

Härigenom förordnas, att 1, 7 och 8 §§ lagen deh 17 oktober 1900 om
straffregister1 skola erhålla följande ändrade lydelse:

1 §•

Hos fångvårdsstyrelsen skall finnas straffregister, innehållande uppgifter,
som i denna lag stadgas, angående dem som genom utslag av domstol eller
myndighet i riket

1. blivit dömda till dödsstraff, straffarbete eller fängelse eller för snatteri
till böter, eller

2. erhållit villkorlig straffdom, eller

3. förklarats vara övertygade örn någon med straff belagd gärning, men
i anseende till sinnessjukdom ej kunna till ansvar fällas, eller

4. blivit dömda till tvångsarbete.

7 §•

Straffuppgift skall avskiljas ur registret,

därest den person uppgiften avser, enligt vunnen upplysning, genom högre
rätts laga kraftägande dom blivit befriad från ansvar, utan att sådant fall
är för handen som i 1 § 3 punkten sägs, eller från tvångsarbete, eller ock
genom dylik dom, som ej är villkorlig, ansedd skyldig allenast till annat ansvar
än i 1 punkten av samma paragraf avses;

då han avlidit medan han var intagen i allmän straffanstalt, eller ock genom
uppgift, varom förmäles i 5 § tredje, fjärde eller femte stycket, eller annorledes
vunnits tillförlitlig upplysning att han avlidit; samt

då nittio år förflutit från hans uppgivna födelseår. 8

8 §•

1 mom. Fullständigt utdrag av registret skall meddelas, då framställning
därom göres av domstol, Konungens befallningshavande eller allmän åklagare
eller av annan myndighet vilken enligt lag äger förordna örn häktning,

1 Senaste lydelse, se beträffande 1 och 7 §§ 19fJ4: 17 samt beträffande 8 § 1924:209, 1926:27,
1927:113, 1930: 97 och 1934:17.

Kungl. Maj.ts proposition nr 190.

eller av den i lagen om förvaring av förminskat tillräkneliga förbrytare och
lagen örn internering av återfallsförbrytare omförmälda nämnd, eller då sådan
framställning göres av riksdagens justitieombudsman eller dess militieombudsman.
Till annan myndighet än nu är sagt, så ock till enskild vars rätt
må vara beroende på annan upplysning ur registret än som framgår av i 2
mom. omförmält registerutdrag, skall fullständigt registerutdrag lämnas, där
Konungen för särskilt fall därtill givit tillstånd.

2 mom. Utdrag av registret, innehållande bevis därom att viss person ej
förekommer i straffregistret, må på begäran av denne meddelas, där han med
intyg av Konungens befallningshavande, underrätt, häradshövding, borgmästare,
svensk beskickning eller svenskt konsulat styrker, att hans rätt kan vara
beroende av sådant bevis.

3 mom. Därjämte skola till statistiska centralbyrån meddelas för den officiella
statistiken erforderliga utdrag ur straffregistret. I sådant utdrag må
icke upplysning meddelas örn namnen på dem uppgifterna avse.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

Kungl. Maj.ts proposition nr Wo -

Utdrag av protokollet över justitiedepartemcntsärenden, hållet inför
Hans Majit Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 31 januari 1936.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden

Undén, Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo,

Engberg, Ekman, Sköld.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Schlyter, anmäler, efter gemensam
beredning med cheferna för försvars- och finansdepartementen, fråga
angående avskaffande av påföljd enligt 2 kap. 19 § strafflagen och vissa andra
straffpåföljder.

Föredraganden anför:

»Enligt gällande lag ådömes den som ialles till ansvar för brott i vissa fall,
förutom det egentliga straffet, så kallade straffpåföljder, vilka medföra att
den dömde i större eller mindre utsträckning förlorar medborgerliga rättigheter.
Viktigast av påföljderna är påföljden enligt 2 kap. 19 § strafflagen.
Denna innebär att den brottslige förverkar ämbete, tjänst eller annan allmän
befattning som han innehar och att han, så länge påföljden varar, icke
må utöva dylik befattning. Vidare föranleder påföljden att den dömde
ej må rösta vid allmänna val eller eljest i allmänna ärenden. På
grund av särskilda stadganden medför påföljden inskränkning i den dömdes
rättigheter även i andra avseenden. Såsom exempel härpå kan anföras
att han är jävig att vittna och att vara skiljeman, att han i vissa fall helt
eller delvis går förlustig rätten till tjänstepension samt att han icke äger fullgöra
värnpliktstjänstgöring. Påföljden ådömes vid livstids straffarbete för
alltid och eljest för viss tid, minst ett och högst tio år från det den dömde
frigivits efter utståndet straff. För påföljdens ådömande kräves att huvudstraffet
uppgår till minst sex månaders straffarbete. Alla brott av sådan
svårhetsgrad medföra emellertid icke påföljd utan påföljden är knuten allenast
till vissa brott, huvudsakligen sådana vilka sedan gammalt ansetts särskilt
vanärande. Vid vissa svårare ämbetsbrott upptager strafflagen såsom
en särskild påföljd ovärdighet att i rikets tjänst vidare ngttjas. Denna påföljd
medför — för all framlid — samma verkningar i fråga örn obehörighet
till allmänna befattningar som påföljden enligt 2 kap. 19 §; däremot
förlorar den dömde icke sin rösträtt. De nu nämnda båda påföljderna kunna
ådömas även enligt strafflagen för krigsmakten. Såsom påföljd vid vissa
brott, begångna av rättegångsfullmäktige i denna deras egenskap, stadgas

Kungl. Maj:ts proposition nr 190-

i 22 kap. 14 § strafflagen ovärdighet att föra andras talan inför rätta, vilken
påföljd medför, förutom obehörighet att vara rättegångsombud, obehörighet
till de flesta medborgerliga förtroendeuppdrag. Sistnämnda påföljd kan i
vissa fall ådömas även enligt 15 kap. 14 § rättegångsbalken.

Alltsedan strafflagens tillkomst har påföljdsinstitutet varit utsatt för en
stark kritik och krav ha framställts på fullständigt avskaffande av påföljderna.
I fråga om påföljden enligt 2 kap. 19 § strafflagen har kritiken lett till
åtskilliga reformer. Sålunda har gång efter annan påföljdens tillämpningsområde
inskränkts och dess verkningar mildrats, senast genom en år 1918
genomförd reform, i samband varmed påföljdens tidigare benämning ''förlust
av medborgerligt förtroende’ ersattes med den nuvarande. Yrkanden om
påföljdernas avskaffande ha emellertid framkommit även efter 1918. Sålunda
lia de sakkunniga för utredning rörande organisationen av det frivilliga
skydds- och hjälparbetet beträffande frigivna fångar i sitt den 31 december
1932 avgivna betänkande (statens off. utredn. 1933: 11) hemställt om utredning
om påföljdernas borttagande och år 1933 har andra kammaren i anledning
av en inom kammaren väckt motion (nr 356) för sin del beslutat
framställning till Kungl. Maj:t av enahanda innebörd.

Genom beslut den 15 juni och den 18 juli 1935 uppdrog jag åt professorn
Ragnar Bergendal och hovrättsassessorn Thomas Munck af Rosenschöld
att utreda frågan om borttagande ur strafflagen av påföljd enligt 2 kap. 19 §
samt ovärdighet att i rikets tjänst vidare nyttjas. Såsom resultat av utredningen
överlämnade de sakkunniga, vilka jämväl upptagit frågan örn avskaffande
av påföljden ovärdighet att föra andras talan inför rätta, med skrivelse
den 21 november 1935 en promemoria angående avskaffande av påföljd enligt
2 kap. 19 § strafflagen jämte vässa andra straffpåföljder, innefattande förslag
till ändrad lydelse av vissa paragrafer i riksdagsordningen och tryckfrihetsförordningen
ävensom förslag till lagar om ändrad lydelse av vissa delar
av strafflagen, strafflagen för krigsmakten, rättegångsbalken, lagen om skiljemän,
lagen om straffregister och värnpliktslagen (statens off. utredn.
1935:60).

Innan en redogörelse för de sakkunnigas förslag lämnas skall i korthet beröras
ett stadgande i strafflagen som i viss mån tjänat såsom utgångspunkt
för de sakkunnigas förslag, nämligen 25 kap. 20 § första stycket. Där stadgas,
att ämbetsman som dömes till straffarbete eller svårare straff tillika skall
dömas till avsättning även om brottet är begånget utom ämbetet; äro omständigheterna
synnerligen mildrande må dock till mistning av ämbete på
viss tid (suspension) dömas. Vad i denna paragraf är stadgat om ämbetsman
gäller enligt 22 § i samma kap. även örn andra under 25 kap. strafflagen
lydande befattningshavare, d. v. s. tjänstemän hos staten, kommunerna och
vissa halvoffentliga inrättningar samt en del innehavare av medborgerliga
förtroendeuppdrag, särskilt sådana, varmed är förenad förvaltande befogenhet.
Förlust av en allmän befattning enligt 25 kap. 20 § första stycket
strafflagen betecknas i strafflagen enligt dess nuvarande lydelse icke såsom
en påföljd, ehuru förlusten i fråga till sin egentliga natur är en påföljd.

Kungl. Maj:ts proposition nr 190-

De sakkunnigas förslag bygger på den principen, att straff av en bestämd
svårhetsgrad nämligen straffarbete eller avsättning bör i viss utsträckning
medföra förlust av ämbete, tjänst eller annan allmän befattning men däremot
varken obehörighet för framtiden att bekläda dylik befattning eller förlust av
rösträtt. I enlighet härmed föreslås avskaffande icke blott av pålöljden enligt
2 kap. 19 § strafflagen och påföljden ''ovärdig att i rikets tjänst vidare
nyttjas’ utan även av påföljden ''ovärdig att föra andras talan inför rätta.
Däremot bibehålies det nämnda stadgandet i 25 kap. 20 § strafflagen att ämbetsman
(och med honom likställd) som dömes till straffarbete, skall dömas
till avsättning eller suspension från av honom innehavda ämbeten eller tjänster.
Detta stadgande har kompletterats med en bestämmelse i 2 kap. 18 § andra
stycket, att den som dömes till straffarbete även förlorar andra allmänna
befattningar än ämbete och tjänst. Vid sidan av 25 kap. 20 § föreslås i
2 kap. 16 och 18 §§ — i stället för ovärdighet att i rikets tjänst vidare nyttjas
-— stadganden av innebörd, dels att den som förskyllt avsättning från
viss befattning tillika skall, örn brottet därtill föranleder, förklaras förlustig
ämbete eller tjänst som han eljest innehar och dels att han ovillkorligen
skall förlora annan allmän befattning.

Förslaget intar således den ståndpunkten att såväl straffarbete som avsättning
kan föranleda förlust av varje ämbete eller tjänst som den dömde
innehar. Vid straffarbete är förlust av sådan befattning regel, varifrån undantag
kan ske då omständigheterna äro synnerligen mildrande; vid avsättning
inträder däremot ytterligare förlust av ämbete eller tjänst endast om
brottet därtill föranleder. Den som dömes till straffarbete drabbas, om han
får behålla ämbetet eller tjänsten, av suspension; för den som förskyllt avsättning
innehåller förslaget däremot icke något stadgande örn en dylik
subsidiär rättsverkan.

Beträffande förlust av sådan befattning, som icke är att hänföra till ämbete
eller tjänst, innefattar de sakkunnigas förslag i viss mån för den svenska
rättens vidkommande en nyhet, som emellertid länge funnits i åtskilliga utländska
strafflagar. Enligt det föreslagna stadgandet i 2 kap. 18 § strafflagen
blir nämligen en sådan befattning automatiskt förverkad i och med det
att lagakraftägande dom föreligger å straffarbete eller avsättning. Vidare föreslås,
särskilt med tanke på s. k. ny röstsammanräkning, att den dömde icke
på grund av förordnande eller val som skett före domen skall äga inträda i
allmän befattning, varom nu är fråga. De nämnda straffen skola alltså medföra
förlust av icke blott de i 25 kap. strafflagen avsedda allmänna befattningarna
utan allmänna befattningar överhuvud. Såsom motivering för den olika
rättsverkan som ådömt straffarbete och ådömd avsättning skall medföra i
avseende på förlust av ämbeten och tjänster, å ena sidan, samt andra ali
männa befattningar, å andra sidan, anföra de sakkunniga, att avsättning
från ämbete eller tjänst i regel innebär ekonomisk och social ruin för den
dömde och att billigheten därför kräver största möjliga hänsynstagande till
hans intresse av att bibehållas vid ämbetet eller tjänsten, medan däremot en

Kungl. Maj:ts proposition nr 190-

befattningshavares intresse av att få ha kvar ett annat uppdrag obetingat
bör stå tillbaka för kravet på oförvitlighet av det offentliga livets män.

Några särskilda stadganden, avsedda att ersätta bestämmelserna örn obehörighet
till vissa allmänna befattningar såsom en följd av ovärdighet att föra
andras talan inför rätta, upptagas icke i förslaget. Vad angår själva behörigheten
att föra andras talan framhålla de sakkunniga att domstol äger att
med stöd av stadganden i 15 kap. 2 § rättegångsbalken och Kungl, brevet
den 27 maj 1801 till hovrätterna örn lagarnas behöriga iakttagande och efterlevnad
— vilkas upphävande icke ifrågasatts — förbjuda ovärdiga personer
att uppträda såsom ombud vid domstolen i fråga vare sig för visst
mål eller rättegångstillfälle eller för en mera obestämd framtid. Enligt de
sakkunnigas uppfattning göra domstolarna icke sällan bruk av denna befogenhet,
medan däremot ovärdighet att föra andras talan ytterst sällan
ådömes såsom straffpåföljd, i genomsnitt icke ens en gång om året.

För genomförande av de sakkunnigas förslag erfordras i första hand upphävande
av eller ändring i ett flertal paragrafer i strafflagen. Förutom de
redan nämnda ändringarna i 2 och 25 kapitlen och därav föranledda ändringar
av huvudsakligen redaktionell natur föreslås borttagande ur lagen av de
särskilda bestämmelser vari påföljdernas ådömande stadgas.

Däremot hava de sakkunniga funnit det obehövligt att vidtaga särskilda
ändringar i alla de lagar och förordningar, varest frihet från straffpåföljder
uppställes såsom villkor för rösträtt eller behörighet att bekläda viss befattning;
i sådant hänseende har en allmän övergångsbestämmelse ansetts vara
tillfyllest. Undantag har dock måst göras för stadgandena i riksdagsordningen
om rösträtt och valbarhet samt i tryckfrihetsförordningen örn rätt att
erhålla s. k. hinderslöshetsbevis. De sakkunnigas utredning omfattar förslag
till ändring i grundlagarna i dessa delar (§ 6 mom. 10, § 16 och § 26 riksdagsordningen
och § 1 4:o tryckfrihetsförordningen) och till en redaktionell
ändring i tryckfrihetsförordningen, föranledd av borttagandet av påföljden
enligt 2 kap. 19 § strafflagen (§ 2 4:o st. 11 tryckfrihetsförordningen).

De stadganden av allmänstraffrättslig natur vilka innehållas i strafflagen
för krigsmakten bestå väsentligen i hänvisningar till allmänna strafflagen.
Detta är även förhållandet med bestämmelserna i förstnämnda lag angående
påföljd enligt 2 kap. 19 § strafflagen och påföljden ''ovärdig att i rikets tjänst
vidare nyttjas’. De ändringar som föranledas av dessa påföljders avskaffande
måste emellertid medföra omformulering av vissa paragrafer i den
militära strafflagen. Ändringar av sådan natur föreslås av de sakkunniga i
15 och 28 §§ i strafflagen för krigsmakten, varigenom de nya bestämmelserna
örn förlust av befattningar göras tillämpliga även inom den militära
rättskipningens område. I övrigt föreslås i promemorian borttagande avbestämmelserna
om påföljd i de delar av strafflagen för krigsmakten, varest
påföljd finnes särskilt stadgad.

Promemorian innehåller vidare förslag till ändring i 15 kap. 14 § rättegångsbalken,
vilket lagrum såsom ovan nämnts innehåller stadgande om

Kungl. Maj.ts proposition nr 190-

ovärdighet att föra andras talan inför rätta, och i 17 kap. 7 § rättegångsbalken,
varest finnas bestämmelser örn vittnesjäv.

Genomförandet av de sakkunnigas förslag skulle beträffande lagen örn
skiljemän innebära att påföljderna bortfölle såsom jävsgrund för skiljemän.
Till förebyggande av att illa ansedda personer skulle kunna anlitas såsom
skiljemän hava de sakkunniga i påföljdernas ställe föreslagit en ny jävsbestämmelse
i 5 § 4. nämnda lag. Enligt denna bestämmelse upptages såsom
jäv förhandenvaron av omständighet ägnad att minska förtroendet till
skiljemannens redlighet.

Avskaffandet av påföljden enligt 2 kap. 19 § strafflagen föranleder vissa
ändringar i lagen om straffregister (1, 7 och 8 §§), framför allt upphävande
av bestämmelserna angående sådana straffregisterutdrag som utvisa huruvida
en person är underkastad dylik påföljd eller ej. I samband med borttagandet
av sistnämnda påföljd föreslå slutligen de sakkunniga upphävande
av § 10 värnpliktslagen och viss ändring i § 12 samma lag.

Beträffande tidpunkten för ikraftträdandet av de ifrågasatta lagändringarna
framhålles, att de i grundlagarna stadgade verkningarna av påföljderna
icke kunna bringas att upphöra förrän ändring i grundlagarna definitivt
genomförts. Med hänsyn härtill föreslås i promemorian, att de sakkunnigas
förslag, såvitt detsamma hänför sig till de allmänna verkningarna av redan
ådömda påföljder, skall träda i kraft först den dag Konungen förordnar. Förslaget
förutsätter, att för ikraftträdandet i övrigt bestämmes en viss dag, efter
vilken påföljder icke vidare skola ådömas. Med avseende å brott som begås
före nämnda dag föreslås vissa övergångsbestämmelser.

Angående detaljerna i förslaget och den närmare motiveringen till de olika
bestämmelserna hänvisas till de sakkunnigas promemoria, vilken såsom
bilaga (Bil. A) torde få åtfölja detta protokoll.

över förslaget hava yttranden efter remiss inkommit från fångvårdsstyrelsen,
Överståthållarämbetet och länsstyrelserna i Stockholms län, Östergötlands
län, Malmöhus län samt Göteborgs och Bohus län, från statskontoret,
ävensom från järnvägsstyrelsen och generalpoststyrelsen i de delar som be
röra styrelsernas verksamhetsområden samt från cheferna för generalstaben,
marinstaben och flygvapnet. Vidare hava styrelsen för centralföreningen
till stöd för frigivna, styrelsen för svenska skyddsförbundet och styrelsen för
Sveriges advokatsamfund, vilka bereus tillfälle att avgiva utlåtande över promemorian,
inkommit med dylika utlåtanden. Vissa av de hörda myndigheterna
hava vid sina yttranden fogat infordrade utlåtanden från dem underställda
myndigheter.

Förslaget har tillstyrkts eller lämnats utan erinran av fångvårdsstgrelsen,
Överståthållarämbetet, länsstyrelsen i Östergötlands län, statskontoret, järnvägsstyrelsen
samt cheferna för generalstaben och marinstaben ävensom av
de tre över förslaget hörda enskilda sammanslutningarna.

Fångvårdsstyrelsen har, bland annat, anfört:

Kungl. Maj:ts proposition nr 190-

Styrelsen har vid utövandet av sin eftervårdande verksamhet ej sällan
stött på fall, där påföljden enligt 2 kap. 19 § strafflagen varit till hinders
vid den frigivnes omhändertagande och innefattat ett allvarligt hot att omintetgöra
hans strävan att på hederligt sätt taga sig fram. Då de sakkunniga
genom sin utredning måste anses hava ådagalagt, att möjlighet
finnes, att utan åsidosättande av andra berättigade intressen avskaffa ifrågavarande
påföljd, vill styrelsen tillstyrka vad de sakkunniga därutinnan föreslagit.
Vad de sakkunniga i övrigt föreslagit har ej föranlett någon erinran
med hänsyn till de intressen, styrelsen har att bevaka.

Styrelsen för föreningen till stöd för frigivna, som begränsat sitt yttrande
till att avse allenast påföljden enligt 2 kap. 19 § strafflagen och påföljden
''ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas'', har förklarat sig icke hava något
att erinra mot avskaffande av sagda påföljder, vilka enligt styrelsens uppfattning
måste anses menligt inverka på föreningens stödjande arbete för de
frigivna.

Styrelsen för svenska skyddsförbundet har uttalat, att inom skyddsarbetet
för frigivna måhända allra tydligast kunnat iakttagas, vilka skadliga verkningar
påföljden enligt 2 kap. 19 § strafflagen medfört för den utstraffade
och för dem som av honom varit beroende. Styrelsen tillstyrkte på det livligaste
de förslag, som beträffande nämnda påföljd i promemorian framlagts
i ändamål att göra slut på en kvarleva av fördom och inhumanitet.
Aven såvitt anginge ovärdighet att i rikets tjänst vidare nyttjas tillstyrktes de
sakkunnigas förslag, varemot förslaget i övrigt icke ansåges påkalla något
styrelsens yttrande.

Överståthållarämbetet har yttrat, att ehuru tveksamhet kunde råda därom
huruvida icke fortfarande förefunnes behov av stadganden, som för viss
tid utestängde en för s. k. vanärande brott dömd person från allmänna befattningar,
de i den remitterade promemorian anförda skälen för de föreslagna
författningsändringarna enligt ämbetets mening vore så övertygande,
att ämbetet för sin del funne sig böra tillstyrka de framlagda förslagen.

Styrelsen för Sveriges advokatsamfund, som tillstyrkt förslaget i vad det
avser påföljden enligt 2 kap. 19 § strafflagen samt påföljden ''ovärdig att
i rikets tjänst vidare nyttjas’, har angående avskaffande av påföljden ovärdighet
att föra andras talan inför rätta bland annat anfört:

En domstols beslut rörande någons ovärdighet att vidare såsom fullmäktig
brukas i rättegångsmål blir allenast i ringa omfattning verksamt annat än
vid den beslutande domstolen, beroende därpå, att beslutet icke nödvändigtvis
meddelas annan domstol. Detta kan hava till följd, att den ovärdigförklarade
trots förklaringen kan komma att uppträda såsom rättegångsombud
vid annan domstol, innan denna domstol vunnit stadgad erfarenhet örn ombudets
bristande kvalifikationer.---Inom styrelsen har ifrågasatts, att

påföljden ovärdighet att föra andras talan inför rätta borde lämnas orubbad
i lagstiftningen, möjligen med viss modifikation, i avvaktan på den under
utarbetande varande processreformens beslutande och genomförande. Med
hänsyn emellertid särskilt till det ringa antal fall, då påföljden ådömts, vill
styrelsen icke motsätta sig, att densamma redan nu avskaffas. När styrelsen
gör detta uttalande sker det under den förhoppning, att domstolarna, trots
bristerna uti stadgandena i 15 kap. 2 § rättegångsbalken och i 1801 års Kungl.

Kungl. Maj.ts proposition nr Wo -

brev, framdeles skola, intill dess rättegångsreformen genomföres, i ökad
utsträckning använda sig av de befogenheter, dessa stadganden i allt fall giva.

Statskontoret har förklarat, att då allenast påföljden enligt 2 kap. 19 §
strafflagen torde beröra de synpunkter som statskontoret i egenskap av pensionsbeviljande
myndighet hade att företräda, ämbetsverket ansett sig böra
ingå endast på en granskning av förslaget i nämnda hänseende. I statskontorets
yttrande anföres beträffande avskaffandet av nämnda påföljd såvitt den
medför inskränkning i rätten till tjänstepension följande:

Statskontoret har för sin del så mycket mindre något att erinra mot de
sakkunnigas förslag i förevarande avseende som genom dess förverkligande
överensstämmelse på denna punkt skulle vinnas med de efter beslut vid
1934 och 1935 års riksdagar tillkomna civila och militära tjänstepensionsreglementena.
Dessa reglementen innehålla nämligen icke någon föreskrift
om förverkande av pension i fall, då pensionstagare begått brott, med vilket
är förenat påföljd enligt 2 kap. 19 § strafflagen. — I detta sammanhang
vill statskontoret emellertid erinra örn att i sistnämnda reglementen, såsom
nyhet i förhållande till stadgandena i 1907 års pensionslag, efter mönster från
för kommunikationsverken före den 1 juli 1935 gällande pensionsbestämmelser
intagits ett stadgande av innehåll, att pensionstagare, som undergår
direkt ådömt frihetsstraff eller är föremål för åtgärd, som förklarats skola
träda i stället för sådant straff, eller ock avtjänar ådömt tvångsarbete, må
för den tiden uppbära allenast en tredjedel av pensionen. I samband härmed
har öppnats möjlighet för sådan pensionstagares anhörig att efter prövning
erhålla rätt att uppbära det förverkade pensionsbeloppet eller del därav
(civila tjänstepensionsreglementet § 6 mom. 3; militära tjänstepensions reglementet

§ 4 mom. 3).---Om nu i enlighet med det föreliggande

förslaget straffpåföljden enligt strafflagen 2 kap. 19 § avskaffas och i .samband
därmed förlusten av pension enligt 1907 års pensionslag m. fl. författningar
bortfaller, torde kunna ifrågasättas, huruvida icke en mot nyssnämnda
stadgande i civila och militära tjänstepensionsreglementena svarande
bestämmelse örn förverkande av viss del av pensionsbeloppet under
den tid, pensionstagare undergår honom ådömt frihetsstraff, borde införas.
I annat fall skulle en dylik pensionstagare komma i förmånligare ställning
än pensionär, som åtnjuter pension enligt ettdera av civila och militära
tjänstepensionsreglementena. Denna fråga torde dock icke vara av större
praktisk betydelse.

I sitt utlåtande har statskontoret även ingått på frågan i vad mån avskaffandet
av påföljden enligt 2 kap. 19 § strafflagen övar inflytande på rätten
till pension för den som redan dessförinnan gått sin pensionsrält förlustig.
Efter att hava erinrat om den föreslagna promulgationsbestämmelsen, att
verkan av påföljder som vid lagens ikraftträdande redan vore ådömda skulle
från dag Konungen förordnade upphöra att gälla, har statskontoret i denna
del anfört:

Såvitt statskontoret kan förstå, lärer man i förevarande hänseende hava
att skilja mellan olika fall. — För att enligt den äldre lagstiftningen pensionsrätten
skall bliva förverkad av den anledningen, att pensionstagaren
ådömes påföljd enligt 2 kap. 19 § strafflagen, lärer ett särskilt beslut därom
från den pensionsbeviljande myndighetens sida få anses erforderligt. För
den händelse vid den tidpunkt, då föreskrifterna örn verkningarna av på llihang

till riksdagens protokoll WIIG. 1 sami. Nr 100. 2

Kungl. Maj.ts proposition nr 190-

följdsstraffets avskaffande å redan ådömda påföljder skola träda i kraft, dylikt
beslut i ett visst fall föreligger, torde icke genom sagda avskaffande pensionstagaren
återfå sin rätt till pension. — Om däremot vid nyssnämnda tidpunkt
en pensionstagare ådömts påföljd enligt 2 kap. 19 § strafflagen, men
pensionsmyndigheten ännu icke meddelat beslut örn pensionsrättens förverkande,
torde på grund av ovan återgivna övergångsbestämmelse någon förlust
av pensionsrätt icke inträda. Denna synpunkt torde icke sakna betydelse
särskilt av den anledningen, att någon skyldighet för domstol att till
vederbörande pensionsmyndighet anmäla, när en pensionstagare ådömes påföljd,
icke är stadgad, på grund varav sannolikt fall förekommit då, trots
ådömd påföljd, pensionsmyndighet ej beslutat om pensions förverkande.

1 tillstyrkande riktning gå flertalet av de yttranden, vilka de hörda myndigheterna
infordrat från dem underlydande myndigheter. Sålunda har förslaget
lämnats utan erinran av polismästaren i Stockholm, magistraten i Södertälje,
landsfogdarna i Östergötlands län och Malmöhus län samt av en
stadsfiskal och en landsfiskal.

Yttranden vilka innebära att förslaget endast delvis bör genomföras eller
att med dess genomförande bör anstå ha avgivits av länsstyrelserna i Malmöhus
län och Göteborgs och Bohus län samt av chefen för flygvapnet ävensom
av landsfogdarna i Stockholms län samt Göteborgs och Bohus län.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län har anfört:

I stort sett torde de föreslagna lagändringarna få betraktas såsom önskvärda,
och länsstyrelsen anser sig därför kunna tillstyrka förslagen, dock
med någon reservation i fråga om påföljderna beträffande vissa brott enligt
25 kap. strafflagen. Låt vara, att om det gäller en för ämbetsbrott
avsatt statens tjänsteman de statsorgan, som omhänderhava tjänsters tillsättande,
äga tillräcklig förmåga att bedöma, huruvida den på sin tid avsatte
må kunna ånyo användas i statstjänst, så finnes en grupp befattningshavare
enligt 25 kap. 22 § strafflagen, vilkas tillsättande sker under
ganska svaga garantier i motsvarande hänseende. Det fullständiga borttagandet
av påföljderna enligt 2 kap. 19 § strafflagen kan härigenom bliva
betänkligt vid exempelvis förbrytelser enligt 25 kap. 12 § samma lag. Utan
att vilja föreslå bibehållandet av de nuvarande påföljderna enligt 2 kap. 19 §
strafflagen eller påföljden ovärdighet att i rikets tjänst vidare nyttjas i dess
nuvarande form, ifrågasätter därför länsstyrelsen, huruvida icke, åtminstone
i fråga örn grova förskingrings- och förfalskningsbrott samt härmed jämförliga
förbrytelser, borde för ämbetsmän och därmed enligt 25 kap. 22 § strafflagen
likställda befattningshavare stadgas, att avsättning medförde ovärdighet
under viss tid att innehava ämbete, tjänst eller annan allmän befattning,
vilken vore förenad med penningförvaltning eller uppbörd.

Landsfogden i Göteborgs och Bohus län har förklarat sig i huvudsak tillstyrka
de sakkunnigas förslag, därvid han dock såsom önskvärt framhållit
att ett fakultativt påföljdsinstitut beträffande ämbetsbrotten bibehölles.

Länsstyrelsen i Malmöhus län och landsfogden i Stockholms län lia uttalat
den åsikten, att en reformering av påföljdsinstitutet borde anstå i avvaktan
på en allmän strafflagsreform. I varje fall borde den nu ifrågavarande reformen
enligt dessa myndigheters åsikt icke genomföras i den utsträckning
som de sakkunniga föreslagit. Sålunda har länsstyrelsen i Malmöhus län uttalat,
att påföljden ''ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas’ borde väsentli -

Kungl. Maj.ts proposition nr 190-

gen bibehållas med hänsyn till de krav på oförvitlighet och pålitlighet som
skäligen kunde ställas på innehavare av ämbete eller tjänst. Landsfogden
i Stockholms län har förordat borttagande av påföljden enligt 2 kap. 19 §
strafflagen såsom rösträttshinder men förklarat sig finna det betänkligt att
helt borttaga nämnda påföljd; i varje fall borde påföljden anordnas på ett
mera rationellt sätt än vad nu vore fallet.

Chefen för flygvapnet har icke haft något att erinra mot förslaget i annan
mån än såvitt detsamma avser att borttaga påföljden enligt 2 kap. 19 §
strafflagen såsom hinder för värnpliktstjänstgöring. Härom anföres:

Grunden till att personer, vilka äro underkastade påföljd enligt 2 kap.
19 § strafflagen, icke få fullgöra värnpliktstjänstgöring synes vara den, att
de kunna antagas komma att utöva ett skadligt inflytande på andra värnpliktiga
och jämväl kunna befaras vanvårda eller skada försvarsväsendets
materiel. På grund härav böra dylika personer —- vare sig nämnda påföljd
lagtekniskt avskaffas eller ej — icke vara behöriga att fullgöra värnpliktstjänstgöring.
Då handhavandet av flygvapnets materiel erfordrar särskilt
pålitlig personal, synas även de personer, vilka fällts till urbota straff för
brott av grövre beskaffenhet, som hittills ej medfört påföljd enligt 2 kap.
19 § strafflagen, böra uteslutas från värnpliktstjänstgöring vid flygvapnet.
En skärpning av bestämmelserna om behörighet att fullgöra värnplikt synes
sålunda påkallad i stället för den i promemorian föreslagna lindringen.

Förslaget har helt avstyrkts av länsstyrelsen i Stockholms län och generalpoststyrelsen.

Länsstyrelsen i Stockholms län har bland annat anfört:

Länsstyrelsen anser för sin del, att påföljden enligt 2 kap. 19 § strafflagen
såsom obehörighetsgrund vid tillsättandet av politiska och kommunala
förtroendeuppdrag bör tillmätas större vikt än de sakkunniga velat göra.
Visserligen synas de sakkunniga genom bestämmelserna i 2 kap. 18 § sökt
råda bot för de mest stötande missförhållanden, sorn skulle bliva en följd
av påföljdens borttagande. Länsstyrelsen kan dock icke finna, att vad
som föreslagits härutinnan är tillfyllest. Att till nämndeman eller kommunalordförande
skulle kunna utses person, som undergått bestraffning för
svårt brott, torde väl ingiva allvarliga betänkligheter. Att, såsom länsstyrelsen
har sig bekant, till nämndeman valts person kort tid efter det att han
blivit av med påföljd, ådömd i samband med straffarbete för förfalskning,
torde väl utvisa, att man icke bör i alltför hög grad överskatta väljarnas omdöme
och krav på oförvitlighet hos dem, som skola beklädas med allmänna
uppdrag. — De sakkunniga uttala, att med hänsyn till det ringa antal personer,
för vilka påföljden är det avgörande hindret för rösträttens utövande,
man torde kunna påstå, att påföljdens avskaffande såsom rösträttshinder
skulle vara utan betydelse. Huruvida antalet ifrågavarande personer är större
eller mindre bör icke få vara utslagsgivande. Det lärer väl dock knappast
vara möjligt att medgiva, att en person, som begått vissa grövre brott, omedelbart
efter brottets avtjänande och innan under en viss prövotid ådagalagts,
att det undergångna straffet länl till rättelse, får utöva alla de rättigheter i
det allmänna livet, sorn en icke straffad person har rätt att utöva. Enligt
länsstyrelsens mening bör man noga betänka sig, innan man tager steget sä
fullt ut att även så kallade vaneförbrytare skola utan inskränkning i hithörande
avseende äga samma rättigheter som den oförvitlige medborgaren. Det
kan viii överhuvud taget knappast vara någon mening i att giva dessa vane -

Kungl. May.ts proposition nr 190.

förbrytare, som kanske tillbringa större delen av sin tid i fängelset och endast
äro ute under kortare mellantider, möjlighet att under de korta perioder,
som de åtnjuta friheten, bland annat deltaga i allmänna och kommunala
val. -—- På grund av vad sålunda anförts finner länsstyrelsen det icke
vara ådagalagt, att ett fullständigt borttagande av påföljden enligt 2 kapitlet
19 § strafflagen och därmed av det hinder, lagstiftningen ställer mot utövning
av viktiga samhällsuppgifter genom personer, som begått grova brott,
kan anses vara tillräckligt motiverat och överensstämmande med den allmänna
rättskänslan. —- Slutligen bör ifrågasättas, huruvida det icke råder
ett så intimt samband mellan förevarande spörsmål och det pågående arbetet
med strafflagens fullständiga reformering, att frågan örn påföljdsinstitutet
lämpligen bör lösas jämsides med nämnda reformeringsarbete.

Generalpoststyrelsen har bland annat anfört följande:

Om en ämbetsman eller annan befattningshavare, som faller under 25 kap.
strafflagen, ådömes straffarbete — vare sig för brott inom eller utom tjänsten
— skall han tillika jämlikt 25 kap. 20 § strafflagen dömas till avsättning
från varje under sagda kapitel lydande befattning, som han innehar.
Endast i händelse av synnerligen mildrande omständigheter kan han undslippa
med mistning av befattningen på viss tid. Därest han emellertid underkastas
påföljd enligt 2 kap. 19 § strafflagen måste domstolen även för
det fall, alt synnerligen mildrande omständigheter skulle anses föreligga,
ovillkorligen döma honom till avsättning. Avskaffandet av sistnämnda påföljd
skulle således härvidlag få en mildrande verkan, vilket generalpoststyrelsen
på skäl som följa anser i viss mån betänkligt. På grund av beskaffenheten
och omfattningen av de arbetsuppgifter, som äro åt postverket
anförtrodda, framför allt utväxlingen av försändelser av olika slag samt
postverkets penningrörelse, har verket givetvis både rätt och plikt att ställa
mycket stora krav på personalens ärlighet och pålitlighet. En posttjänsteman,
som utom tjänsten begått ett så svårt förmögenhetsbrott, att han för detsamma
förskyllt straffarbete i 6 månader och däröver, i vilket fall han enligt
nu gällande bestämmelser tillika alltid underkastas påföljd enligt 2 kap.
19 § strafflagen, bör förty enligt styrelsens uppfattning icke under några
förhållanden, och alltså ej heller då synnerligen mildrande omständigheter
föreligga, kunna få kvarstå i postverkets tjänst. Möjlighet därtill skulle
emellertid föreligga, örn påföljden i fråga avskaffades, i ty att domstol då
under sist angivna förutsättning skulle kunna låta honom undslippa med
suspension. — Enligt nu gällande bestämmelser skall en ämbetsman eller
med honom i förevarande avseende likställd befattningshavare, som på grund
av förbrytelse i en av honom innehavd allmän befattning förklaras ovärdig
att i rikets tjänst vidare nyttjas, jämlikt 2 kap. 16 § strafflagen tillika dömas
till avsättning från ämbete, tjänst eller annan allmän befattning, sorn
han eljest innehar. I promemorian föreslås, att, därest sistberörda påföljd
avskaffas, 2 kap. 16 § strafflagen i den del, varom nu är fråga, i stället erhåller
följande lydelse: ''Den, sorn förskyllt avsättning från viss befattning,
skall tillika, om brottet därtill föranleder, förklaras förlustig ämbete eller
tjänst, som han eljest innehaver.’ Av de sålunda föreslagna bestämmelserna
skulle för postverkets vidkommande följa, bland annat, att en posttjänsteman,
som gjorde sig skyldig lill förskingring i annan av honom innehavd
tjänst och för detta brott, jämte det att han förklarades avsatt från tjänsten,
ådömdes frihetsstraff, skulle i motsats till vad nu är förhållandet av
domstol kunna medgivas rätt att kvarstå i postverkets tjänst. Enligt generalpoststyrelsens
förmenande vore det synnerligen betänkligt, om styrelsen nödgades
i verkets tjänst behålla en funktionär, som — låt vara i annan myn -

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

dighets tjänst — gjort sig skyldig till förskingrings- eller annat därmed jämförligt
brott. — På ovan anförda skäl anser sig generalpoststyrelsen icke
kunna tillstyrka införandet av de i promemorian föreslagna lagbestämmelserna.

Under överarbetningen inom justitiedepartementet av de sakkunnigas förslag
har övervägts den ändring i förslaget att bestämmelsen i 2 kap. strafflagen
om automatisk förlust av befattningar, då den tilltalade förskyllde
straffarbete eller avsättning, skulle utsträckas att gälla, förutom andra allmänna
befattningar, även ämbeten och tjänster som den dömde innehade,
därvid dock domstolen skulle erhålla befogenhet att, där omständigheterna
det föranledde, medgiva att ämbetet eller tjänsten finge av den dömde bibehållas.
En sådan omläggning skulle även föranleda jämkningar i de sakkunnigas
förslag till ändringar i strafflagen för krigsmakten. Inom departementet
har också upprättats ett sålunda jämkat förslag till ändringar i 28
och 29 §§ sistnämnda lag. Enligt detta skulle 28 § ändras på det sätt att den
ovan angivna bestämmelsen i strafflagen skulle göras tillämplig även i sådana
fall då officer eller underofficer dömdes till straff enligt strafflagen för
krigsmakten. Vidare skulle bestämmelsen i 29 § att officer eller underofficer
som för stöld eller snatteri dömdes till lindrigare straff än straffarbete
även skulle dömas till avsättning, ändras så, att avsättning i dylika fall ej
skulle vara obligatorisk utan bero på domstolens beprövande och eventuellt
kunna ersättas med suspension. Över det sålunda upprättade förslaget till
ändringar i strafflagen för krigsmakten hava cheferna för generalstaben, marinstaben
och flygvapnet efter remiss avgivit gemensamt yttrande.

I nämnda yttrande anföres bland annat:

Det remitterade förslaget innebär, att officer eller underofficer som dömes
till straffarbete icke med nödvändighet skall dömas till avsättning, utan att
det lägges i domstolens hand att låta den dömde, där omständigheterna det
föranleda, behålla sin militära befattning. Mot en dylik bestämmelse hava
vi icke annat att erinra än att det av hänsyn till den militära disciplinens
upprätthållande tydligt måtte komma till uttryck, att avsättning är obligatorisk,
då den brottslige dömes till straffarbete för brott i tjänsten eller för brott mot
annan militär i och för dennes tjänst. Förslaget att domstolen vid tjuvnadsbrott,
som ej förskyller straffarbete ’må’ döma till avsättning eller suspension,
synes icke taga hänsyn till det förhållandet, att brott av sådan art i
regel böra medföra avsättning. Stadgandet bör därför, i överensstämmelse
med vad som föreslagits för det fall att domen lyder å straffarbete, givas en
formulering, som utmärker, att domstolen endast i undantagsfall må medgiva
den dömde att behålla befattningen.

Då jag i yttrande till statsrådsprotokollet den 20 april 1934 angav vissa
riktlinjer för partiella reformer på straffsystemets, straffverkställighetens
och fångvårdens områden, nämnde jag bland frågor vilka borde göras till föremål
för utredning frågan örn avskaffande av påföljden enligt 2 kap. 19 §
strafflagen samt av påföljden ''ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas’. Utmärkande
för dessa påföljder är, såsom framgår av det förut anförda, att de
för den dömde medföra förlust av vissa medborgerliga rättigheter. Den all -

Departe inents chefen.

Kungl. Mcij:ts proposition nr 190.

manna straffpåföljden enligt 2 kap. 19 § strafflagen innebär sålunda obehörighet
under viss lid att utöva allmänna befattningar och att rösta i allmänna
ärenden. ''Ovärdighet att i rikets tjänst vidare nyttjas’ medför under den
dömdes livstid obehörighet att bekläda allmänna befattningar men icke förlust
av rösträtt. Beträffande båda påföljderna gäller, att den dömde mister
allmän befattning som han innehar, alltså även ämbete eller tjänst.

Den nu verkställda utredningen utmynnar i ett förslag till avskaffande av
saväl nämnda påföljder som även påföljden ''ovärdig att föra andras talan
inför rätta’, vilken jämväl ådrager den dömde obehörighet att inneha vissa
medborgerliga förtroendeuppdrag. I motiven till sitt förslag hava de sakkunniga
såsom vägande skäl för påföljdernas avskaffande framhållit, att
dessa för de flesta människors uppfattning framstode såsom särskilt riktade
mot den medborgerliga äran och såsom en laglig sanktion av det förakt som
drabbade den brottslige, vilket medförde alt påföljderna direkt vore ägnade
att motverka den dömdes moraliska återupprättande. Kännedomen om påföljden
enligt 2 kap. 19 § strafflagen spredes genom röstlängderna och denna
påföljd komme sålunda i en hel del fall att bliva den direkta anledningen
till det misstroende som mötte en frigiven straffarbetsfånge.

En undersökning av de intressen som uppbure stadgandena örn påföljd
gave enligt de sakkunnigas mening vid handen, att påföljden enligt 2 kap.
19 § strafflagen icke kunde anses berättigad vare sig såsom straff eller såsom
en till allmänheten riktad varning för den dömde. Däremot läge det i
påföljdens natur att den avsåge att bereda ett skydd för samhällsfunktionerna
därigenom, att personer vilka kunde tänkas äga en antisocial vilja berövades
möjlighet att påverka de beslut som fattades av samhällets organ. Den
verkan av påföljden, att den dömde under viss tid icke kunde erhålla allmän
befattning, syntes emellertid såvitt anginge ämbeten, tjänster och därmed
jämställda befattningar sakna betydelse, då vederbörande myndighet alltid
hade att pröva de sökandes kvalifikationer. I fråga örn andra allmänna värv,
särskilt politiska och kommunala förtroendeuppdrag, vore väl garantierna
för en objektiv prövning av kandidaterna från väljarnas sida i regel mindre
än vid en prövning som ankomme på myndighet, men det syntes ändå innebära
en underskattning av den politiska kulturen i vårt land örn man antoge,
att påföljden hade någon nämnvärd betydelse såsom obehörighetsgrund vid
dessa befattningars tillsättande. Vad anginge utövandet av en befattning
som den dömde redan innehade, förhölle det sig i stor utsträckning så, att bestämmelserna
i 25 kap. 20 § strafflagen om avsättning såsom följd av straffarbete
vore vid sidan av påföljdsstadgandena tillämpliga å ett och samma
brott. Härigenom reducerades väsentligen påföljdens verkan, såvitt anginge
förlust av befattningar, till att avse förlust av vissa medborgerliga förtroendeuppdrag.
Såsom skydd för den samhällsfunktion som utövades av medborgarna
såsom röstberättigade i allmänna ärenden saknade påföljden all
praktisk betydelse. — Vad de sakkunniga anfört rörande den allmänna
straffpåföljden gällde i tillämpliga delar örn de båda andra påföljderna.
Den verkställda undersökningen utvisade enligt de sakkunnigas mening, att

Kungl. Maj:ts proposition nr 190-

påföljderna i regel endast vore motiverade försåvitt de medförde förlust
av sådana allmänna befattningar som ej drabbades av avsättningsbestämmelserna
i 25 kap. strafflagen, däremot icke såvitt de medförde obehörighet
att för framtiden bekläda dylika befattningar eller förlust av rösträtt.

Denna principiella utgångspunkt har föranlett de sakkunniga att föreslå
påföljdernas ersättande med vissa stadganden om förlust av allmänna befattningar.
Enligt förslaget har stadgandet i 25 kap. 20 § strafflagen i huvudsak
bibehållits och kompletterats med andra bestämmelser örn förlust av
allmänna befattningar. Såsom förutsättning för befattningens förlust uppställer
förslaget, vid sidan av dom å straffarbete, att den dömde förskyllt avsättning
från annan befattning. I fråga örn ämbete eller tjänst medgives domstolen
enligt förslaget en viss prövningsrätt. Denna göres i straffarbetsfallen
beroende på förhandenvaron av förmildrande omständigheter under det att,
då någon dömes till avsättning, det lägges i domstolens hand att efter omständigheterna
pröva örn den dömde skall förlora annan befattning an den vari
han förbrutit sig. Beträffande allmän befattning som icke är att hänföra
till ämbete eller tjänst föreslås, vare sig huvudstraffet är straffarbete eller
avsättning, obligatorisk förlust av befattningen.

De flesta av de myndigheter och sammanslutningar som avgivit yttrande
över förslaget hava tillstyrkt detsamma. Länsstyrelsen i Stockholms län och
generalpoststyrelsen ha emellertid ställt sig helt avvisande mot den ifrågasatta
reformen och några myndigheter ha i särskilda hänseenden riktat kritik
mot förslaget. I vissa yttranden göres sålunda gällande, att med reformen
borde anstå i avvaktan på en allmän strafflagsreform. Anmärkningar lia
vidare framställts därutinnan att garantierna för allmänna befattningshavares
oförvitlighet genom förslagets genomförande skulle minskas i en
utsträckning som icke vöre önskvärd. Fran några ball har i anslutning
härtill gjorts gällande att påföljder i större eller mindre utsträckning borde
bibehållas såsom hinder för erhållande av befattning i allmän tjänst.
Generalpoststyrelsen har såsom sin mening uttalat att fakultativa bestämmelser
örn förlust av ämbete eller tjänst icke, då en tjänsteman utom tjänsten
gjorde sig skyldig till ett svårare förmögenhetsbrott, erbjöde samma garantier
för att han ej skulle bibehållas i tjänsten som de ovillkorliga bestämmelserna
om påföljd. Länsstyrelsen i Stockholms län bar särskilt framhållit att man
icke borde överskatta väljarnas omdöme och krav på oförvitlighet hos
deni som skulle beklädas nied offentliga uppdrag och att nian borde noga
betänka sig, innan man toge steget så fullt ut att även s. k. vaneförbrytare
finge rösträtt. Cliefen för flygvapnet bar, under hänvisning bland annat till
de krav som måste ställas på dem som skola handhava flygvapnets materiel,
ansett att det binder för fullgörande av värnplikt som den allmänna straffpåföljden
utgör icke borde avskaffas.

Vad först angår invändningen örn förevarande frågas sammanhang nied
deli allmänna strafflagsreformen må framhållas, att en reform av straffpåföljderna
är ett naturligt led i det reformarbete med avseende å straffsyste -

Kunc/L Maj.ts proposition nr 190.

niet som för närvarande pågår. Frågan om straffpåföljdernas reformering
kan ej heller lämnas åsido under det pågående reformarbetet på straffverkställighetens
och fångvårdens område. Härför är dess samband med institutet
villkorlig frigivning och med de åtgärder som vidtagas till skydd för frigivna
fångar alltför påtagligt. Det torde ock böra framhållas, att frågan om
återupptagande av arbetet med en allmän strafflagsreform ännu är svävande,
varför ett yrkande örn avvaktande av en sådan reform är liktydigt med ett
uppskjutande på obestämd tid av den nu ifrågasatta reformen.

De invändningar som i övrigt framställts mot förslaget om påföljdernas
avskaffande och ersättande med bestämmelser om förlust av allmänna befattningar
synas ej heller övertygande. I fråga om påföljdernas betydelse såsom
en garanti för allmänna befattningshavares oförvitlighet må till en början
framhållas, att de av generalpoststyrelsen uppmärksammade fall, då enligt
förslaget befattnings förlust skulle bliva fakultativ i stället för såsom nu
obligatorisk, avse brott som enligt gällande rätt förskylla straffarbete i minst
sex månader eller ovärdighet att i rikets tjänst vidare nyttjas. Uppenbarligen
kan det endast i sällsynta undantagsfall få förekomma att en statstjänsteman
som begått ett sa svårt brott bibeliålles i tjänsten. Av de sakkunnigas
motivering framgår — och det ligger för övrigt i sakens natur — att vid
domstolens prövning av frågan örn den dömdes bibehållande i tjänsten särskilt
avseende bör fästas vid möjligheten för ett upprepande av brottet i den tjänst,
varom är fråga. Det komme följaktligen att strida mot lagens mening om en
tjänsteman som omhänderbade penningar, värdepost eller dylikt finge behålla
tjänsten, därest han utom tjänsten beginge ett förmögenhetsbrott av
ifrågavarande svårhetsgrad. Någon anledning att betvivla domstolarnas förmåga
att riktigt tillämpa de föreslagna bestämmelserna lär icke finnas. I
själva verket torde förslaget erbjuda större garantier än gällande rätt för
att opålitliga personer icke fa kvarbliva i allmän tjänst. Örn exempelvis en
posttjänsteman begår en förskingring i annan befattning, t. ex. i egenskap
av kommunalnämndsordförande, och det förskingrade beloppet genast ersättes,
dömes han enligt gällande rätt till avsättning från nämnda förtroendepost,
men strafflagen inrymmer icke möjlighet att få honom avlägsnad från
tjänsten vid postverket ens för det fall, att det förskingrade beloppet varit
av betydande storlek. Enligt förslaget skall däremot domstolen med beaktande
av samtliga omständigheter —- bland vilka naturligen i det anförda
exemplet hänsyn till postverkets intresse intager ett framträdande rum —
pröva om han skall mista sin tjänst. I händelse av förslagets genomförande
torde emellertid med hänsyn till sådana fall som nu avses bestämmelse
lämpligen kunna meddelas därom, att i mål varom nu är fråga domstolen
skall bereda den myndighet under vilken den tilltalade i och för ämbetet eliel
tjänsten lyder tillfälle att yttra sig i målet. Då dylik bestämmelse endast
skulle innebära ett reglerande i visst avseende av den skyldighet att ex offici°
föranstalta örn utredning som åligger domstol beträffande brottmål, torde
bestämmelsen kunna utfärdas i administrativ ordning.

De farhågor som uttalats med avseende därå, att prövningen av en straffad

Kungl. Maj:ts proposition nr 190-

persons inträde eller återinträde i allmän tjänst icke erbjöde tillräckliga garantier,
lära icke vara befogade. Skulle i något fall en myndighet eftersätta
sin plikt i detta avseende, torde den allmänna besvärsrätten erbjuda
möjlighet till åvägabringande av rättelse.

Beträffande tillsättandet av allmänna förtroendeuppdrag anför länsstyrelsen
i Stockholms län såsom bevis för att man icke kan lita på väljarnas
omdöme och att påföljderna därför fylla en uppgift, att enligt vad länsstyrelsen
hade sig bekant i ett fall till nämndeman valts en person kort efter
det han blivit ådömd påföljd enligt 2 kap. 19 § strafflagen i samband med
straffarbete för förfalskning. Det anförda torde dock lika väl kunna åberopas
såsom bevis för påföljdens ringa effektivitet. Då påföljden i flertalet
fall ådömes endast för ett år och vid en del svåra brott, t. ex. våldtäkt, över
huvud icke kan ådömas, torde man icke, vare sig ifrågavarande påföljd bibehålies
eller ej, kunna helt skydda sig för att ett val vid något tillfälle kan
leda till resultat som ter sig stötande. Vid en jämförelse mellan de sakkunnigas
förslag och gällande rätt i vad rör garantierna för politiska och kommunala
förtroendemäns oförvitlighet torde emellertid följande synpunkter
böra beaktas. I de fall då en person redan genom laga dom blivit stämplad
såsom en förbrytare är risken för att han skall väljas till medborgerliga förtroendeuppdrag
ringa i jämförelse med de fall då hans brottsliga egenskaper
ännu icke blivit avslöjade. Följaktligen måste det i betydligt flera fall inträffa
att en förtroendeman dömes till straff än att en straffad person erhåller
förtroendeuppdrag. Enligt gällande rätt förhåller det sig emellertid
så, att flertalet av dem som dömas till straffarbete icke åläggas påföljd utan
få behålla medborgerliga förtroendeuppdrag som de till äventyrs inneha. Enligt
de sakkunnigas förslag skulle däremot, såsom nämnt, alla som dömas
till straffarbete mista dylika uppdrag. Det anförda ådagalägger att den i
förslaget upptagna nya bestämmelsen om obligatorisk förlust av allmänna
befattningar är av långt större betydelse än borttagandet av stadgandena örn
framtida obehörighet att erhålla dylika befattningar eller med andra ord att
de sakkunnigas förslag erbjuder vidsträcktare garantier i förevarande hänseende
än gällande rätt.

Såsom en särskilt stötande konsekvens av den allmänna påföljdens avskaffande
har framhållits att s. k. vaneförbrytare, vilka kanske tillbringa större
delen av sin tid i fängelset och endast äro ute under kortare mellantider, skulle
under den tid de åtnjöte friheten få deltaga i allmänna val. Denna invändning
torde dock vara av huvudsakligen teoretisk natur. För en sådan
persons deltagande i val torde i allmänhet — bortsett från det hinder för
rösträtts utövande som ligger i obetald skatt — ett kringflackande liv eller
frånvaron av politiska intressen medföra, att rösträtt icke kommer att utövas.
De återstående fallen måste antagas vara så fåtaliga att de, om de
över huvud förtjäna beaktande i angivna avseende, kunna betecknas såsom
betydelselösa i jämförelse med de olägenheter som äro förbundna med att
staten genom egna åtgärder tillskapar en pariasklass av medborgare vilka
offentligen brännmärkas även sedan deras strafftid gått till ända.

Kungl. Mctj:ts proposition nr 190■

Icke heller synes vad chefen för flygvapnet invänt mot den allmänna påföljdens
avskaffande kunna tillmätas avgörande betydelse, så mycket mindre
som uteslutande från värnpliktstjänstgöring av det lilla fåtal personer som
redan i värnpliktsåldern kan hava ådömts dylik påföljd torde erbjuda mycket
ringa skydd i de av chefen för flygvapnet angivna hänseenden. .

Av det anförda torde framgå att jag i princip kan ansluta mig till de sakkunnigas
förslag. Tiden torde nu vara mogen för att låta den sista kvarleva
av det gamla ärelöshetsstraffet, som påföljderna utgöra, försvinna ur
lagen. Att straffpåföljderna icke längre uppbäras av det allmänna rättsmedvetandet,
därom vittna såväl det stora flertalet av de yttranden som
avgivits över förslaget som ock den obenägenhet domstolarna visa att ådöma
påföljd enligt 2 kap. 19 § strafflagen för någon mera avsevärd tid.
Även de som begå tämligen grova förbrytelser återfå sina medborgerliga
rättigheter efter ett eller annat år. I jämförelse med vad sålunda gäller för
brottslingar i allmänhet synes den obligatoriska livstidspåföljden vid en
mängd ämbetsbrott illa motsvara rättvisans och billighetens krav. Det synes
mig också i hög grad stötande att samhället, som ställer anspråk på enskilda
arbetsgivare att de skola medverka till straffade personers återupprättande
genom att i mån av möjlighet bereda dem arbete, självt icke skall
föregå med bättre exempel än att det förklarar vissa personer — stundom
för icke allt för grova förbrytelser — för sitt återstående liv ovärdiga att
nyttjas, icke blott i den tjänst vari de förbrutit sig, utan över huvud i rikets
tjänst. Därest de nu nämnda påföljderna avskaffas, torde påföljden
''ovärdig att föra andras talan inför rätta’ jämväl böra borttagas ur lagen.

Uppenbarligen kan sådan förlust av befattningar som skulle träda i påföljdernas
ställe tänkas anordnad på olika sätt. I stort sett synes den av de
sakkunniga föreslagna lösningen tillfredsställande. Densamma lämnar emellertid
rum för några erinringar. Sålunda kan det ifrågasättas, örn det verkligen
finnes anledning att uppställa olika förutsättningar för domstolens prövning
av frågan huruvida den dömde skall förlora ämbete eller tjänst, allteftersom
brottet medför straffarbete eller avsättning. Vidare torde de olika
reglerna om sättet för befattningens förlust — vilken skulle inträda i fråga om
ämbete eller tjänst på grund av domstolens uttryckliga beslut men beträffande
annan befattning i och med det att domen å huvudstraffet vunne laga kraft
—- stundom kunna föranleda en viss tvekan angående domens innebörd.
Slutligen synes de ifrågavarande bestämmelsernas uppdelning icke endast på
olika paragrafer utan t. o. m. på två särskilda kapitel i strafflagen vara ägnad
att göra den ifrågasatta lagstiftningen mera svåröverskådlig än som behöver
vara fallet.

Vad till en början angår förutsättningarna för domstolens prövning av
frågan om förlust av ämbete eller tjänst gör förslaget såsom nämnt icke
någon ändring i regeln i 25 kap. 20 § strafflagen, att den som dömes till
straffarbete tillika skall dömas till avsättning från dylik befattning, men att
han, därest omständigheterna äro synerligen mildrande, må undslippa med
suspension. För det fall att huvudstraffet utgöres av avsättning från viss be -

Kungl. Majlis proposition nr 190-

fattning, stadgar förslaget (2 kap. 16 § andra stycket strafflagen) att avsättning
från ämbete eller tjänst som den dömde eljest innehar skall ådömas
endast örn brottet därtill föranleder. Någon subsidiär bestämmelse om suspension
föreslås icke för avsättningsfallet. Skillnaden vid tillämpningen av
de båda föreslagna bestämmelserna skulle måhända i praktiken icke bliva
stor. Att förhandenvaron av synnerligen mildrande omständigheter gjorts till
förutsättning för den dömdes bibehållande i ämbetet eller tjänsten, är dock
ägnat att i dylika fall giva de omständigheter som hänföra sig till själva
brottet större betydelse än som enligt förslaget tillagts dem, då det gäller att
bestämma ifrågavarande rättsverkningar för den som förskyllt avsättning.
Det förefaller ock som örn bärande skäl saknades för att på detta sätt ställa
de konkreta omständigheterna vid brottet i förgrunden. Örn t. ex. en lägre
tjänsteman i vars åligganden det ej ingår att föra bil eller motorcykel dömes
till straffarbete enligt lagen örn straff för vissa brott vid förande av motorfordon,
lärer det icke under alla förhållanden vara nödvändigt att han mister
sin befattning. Avgörande synpunkter torde i första hand böra vara, huruvida
den brottslige visat sig ovärdig att bekläda den befattning han innehar och
huruvida han röjt en sådan brottslig böjelse eller opålitlighet att hans kvarblivande
i befattningen med hänsyn därtill ej bör tillåtas. Huruvida det brott
för vilket han dömes medför straffarbete eller förskyller avsättning torde däremot
vara av mindre betydelse. Det riktigaste synes således vara att för båda
dessa fall uppställa en likartad regel som medgiver domstolen full frihet vid
prövningen av det föreliggande fallet.

Beträffande det av de sakkunniga förordade systemet, att vid straffarbete
eller avsättning befattningens förlust i vissa fall beror på uttrycklig förklaring
av domstolen och i andra fall inträder automatiskt, må följande anmärkas.
Gränsen mellan olika slag av befattningar är och måste enligt sakens
natur vara ganska svävande. Om domstolen beträffande viss befattning som
den dömde innehade icke gjorde något uttalande i domen, så kunde detta bero
antingen därpå, att domstolen saknade kännedom örn befattningen eller ansåge
den vara en tjänst som den tilltalade borde få ha kvar, eller också på den
omständigheten, att domstolen ansåge att det rörde sig om en ''annan allmän
befattning’ som den dömde utan vidare förlorade. Domstolens uppfattning i
sådant avseende bomme alltså icke till uttryck i domen. I de fall då administrativ
myndighet sedan skulle med ledning av domen avgöra huruvida den dömde
förlorat befattningen vore det tänkbart, att myndigheten med en annan åsikt
om befattningens natur än domstolen bomme till ett annat resultat än domstolen
åsyftat. Dessa överväganden leda närmast därhän att ett enhetligt system
bör gälla beträffande sättet för förlust av ämbeten, tjänster och andra allmänna
befattningar.

Angående de föreslagna bestämmelsernas plats i lagen må utöver det redan
anförda allenast framhållas, att dessa bestämmelser på grund av sitt
nära samband med straffsystemet torde böra inrymmas i 2 kap. strafflagen.

Såsom tidigare antytts har en omläggning av de sakkunnigas förslag enligt
angivna riktlinjer ansetts böra ske. De ändringar i förslaget som föran -

Kungl. Manis proposition nr 190.

ledas därav innebära icke något avsteg från förslagets huvudprinciper utan
bli till väsentlig del av lagteknisk art. I fråga om strafflagen synas lagändringarna
böra genomföras på följande sätt. Påföljdsbestämmelserna upphävas
liksom enligt sakkunnigförslaget. Strafflagens allmänna bestämmelser
om förlust av befattningar, vilka i sistnämnda förslag upptagits i 2 kap. 16
och 18 §§ samt 25 kap. 20 § första stycket, sammanföras i 2 kap. 18 §.
Där uppställes till en början den huvudregeln, att örn någon dömes till
straffarbete eller svårare straff (det sistnämnda måste medtagas av hänsyn
till krigslagstiftningen) eller om någon prövas hava förskyllt avsättning för
brott begånget i viss befattning, är han sedan domen vunnit laga kraft förlustig
alla allmänna befattningar som han innehar. I fråga om sättet för befattningarnas
förlust göres alltså, i motsats till vad de sakkunniga föreslagit,
icke skillnad mellan ämbete eller tjänst och annan allmän befattning, utan
varje sådan befattning förloras automatiskt. Från regeln att den dömde förlorar
alla allmänna befattningar stadgas i samma paragraf det undantaget, att
domstolen i fråga om ämbete eller tjänst (men icke annan allmän befattning)
äger, där omständigheterna det föranleda, medgiva att befattningen må bibehållas
av den dömde. Emellertid skall domstolen i sådant fall pröva om i
stället för befattningens förlust mistning av densamma på viss tid skall inträda.
Domstolen är dock oförhindrad att låta den dömde behålla befattningen
utan suspension. Möjligheten att tillgripa suspension är närmast avsedd
för de fall, då det icke kan anses lämpligt att den dömde inträder i
tjänst förrän någon tid förflutit efter domen eller frigivandet.

En omläggning av de sakkunnigas förslag i enlighet med vad nu angivits
föranleder avvikelse från vad de sakkunniga föreslagit icke blott i fråga om
strafflagen och de övergångsbestämmelser som hänföra sig till denna utan
även, såsom förut nämnts, beträffande strafflagen för krigsmakten, i vilken
hänvisas till bestämmelserna i bland annat 2 kap. strafflagen. Förslag till dessa
lagändringar lia utarbetats inom justitiedepartementet. Därvid ha, på sätt
i det följande kommer att angivas, vissa jämkningar ansetts böra vidtagas i
det förslag till ändringar i strafflagen för krigsmakten som särskilt utremitterats
till cheferna för generalstaben, marinstaben och flygvapnet.

I anslutning till den sålunda företagna omläggningen av de sakkunnigas
förslag synes det lämpligt att även bringa vissa stadganden i lagen den 8
mars 1889 om straff för ämbetsbrott av präst och om laga domstol i sådana
mål i överensstämmelse med departementsförslagets principer. Utkast till
ändringar i nämnda lag har upprättats inom justitiedepartementet och utremitterats
till myndigheter för yttrande. Sedan utredningen härutinnan slutförts
torde jag få återkomma till denna fråga.

Rörande den närmare innebörden av de nu föreliggande förslagen till ändringar
i strafflagen och strafflagen för krigsmakten torde följande få anföras.

Vad först angår strafflagen hava stadgandena i 15 och 17 §§ av 2 kap.
enligt det inom departementet uppgjorda förslaget, bortsett från en mindre
jämkning av redaktionell natur i 17 §, samma lydelse som enligt de sakkunnigas
förslag. I förhållande till gällande rätt innebär detta, att paragra -

Kungl. Maj.ts proposition nr 190.

fernäs avfattning icke undergått annan ändring än som varit erforderlig för
en anpassning efter det nya systemet med förlust av befattningar i stället
för de gamla påföljderna. Det sagda gäller även 16 § i 2 kap., frånsett att
i departementsförslaget till 18 § överförts bestämmelsen om förlust av ämbete
eller tjänst, då någon förskyllt avsättning.

I 2 kap. 18 § strafflagen stadgas enligt departementsförslaget bland annat,
att den som förbrutit sig i viss befattning och prövas hava för det brott
förskyllt avsättning, även skall vara förlustig annan allmän befattning som
han innehar. Den bestämning av avsättningsfallen som här gjorts avser i
första hand att begränsa stadgandets tillämpning till de fall, då avsättning
ådömes någon såsom straff för brott. Sådan disciplinär bestraffning som
enligt åtskilliga författningar utövas av ämbetsverk, chefer eller för ändamålet
särskilt tillsatta organ, kommer således icke i betraktande, även om
bestraffningen innebär befattningshavarens entledigande. Såsom närmare
framgår av det följande, skall med en viss modifikation ifrågavarande stadgande
enligt hänvisning i strafflagen för krigsmakten erhålla tillämpning
även inom den militära strafflagstiftningens område. Enligt 29 § tredje stycket
strafflagen för krigsmakten kan i vissa fall en militär befattningshavare
som undergått upprepade disciplinära bestraffningar, vid sidan av det egentliga
straffet, dömas förlustig sin befattning eller anställning vid krigsmakten
även om han blott är åtalad för ett ringa brott. Det i 2 kap. 18 § allmänna
strafflagen använda uttrycket ''deli som förbrutit sig i viss befattning och
prövas hava för det brott förskyllt avsättning’ torde giva vid handen att ej
heller sådana fall äro att anse som avsättning i lagens mening.

En motsvarighet till det av de sakkunniga föreslagna stadgandet, att den
dömde icke på grund av förordnande eller val som skett före domen må inträda
i sådan allmän befattning som ej är hänförlig till ämbete eller tjänst,
har även upptagits i den nu ifrågavarande 18 § (andra stycket). I anledning
av departementsförslagets utsträckning av regeln örn automatisk förlust av
befattningar har den nämnda bestämmelsen emellertid gjorts tillämplig å
samtliga slag av allmänna befattningar, en ändring som för övrigt torde äga
ringa praktisk betydelse.

I departementsförslaget har icke medtagits den hänvisning till krigslagstiftningen
beträffande det vid krigsmakten fast anställda manskap som i
de sakkunnigas förslag återfinnes i andra stycket av förevarande paragraf.
En dylik hänvisning har icke ansetts erforderlig.

I 2 kap. 21 § har företagits en jämkning av redaktionell natur. Stadgandet
i 4 kap. 1 § har lämpats efter departementsförslagets regler örn förlust
av befattningar. Detta förslag medför även den konsekvensen, att 25 kap.
20 § första stycket, vilket ersättes av bestämmelser i 2 kap. 18 §, upphäves.
Beträffande andra stycket i 25 kap. 20 §, vilket enligt dc sakkunnigas
förslag skalle erhålla tillämpning endast å ämbete och tjänst, föreslås
icke någon ändring i förhållande lill vad som nu gäller.

I övrigt innebär departementsförslaget avvikelser från vad de sakkunniga
föreslagit endast i rent lagtekniskt hänseende, i det att borttagandet av be -

Kanyl. Maj.ts proposition nr 190-

stämmelserna om påföljd i de särskilda paragraferna i strafflagens speciella
del ansetts kunna ske genom ett gemensamt stadgande i ingressen till den föreslagna
lagen.

I de övergångsbestämmelser som hänföra sig till ändringarna i strafflagen
har 2 mom. måst givas en ändrad avfattning i anledning av upphävandet av
stadgandet i 25 kap. 20 § första stycket strafflagen. Anmärkas må, att enligt
övergångsbestämmelserna kommer att gälla, att därest ett före lagstiftningens
ikraftträdande förövat brott bör medföra förlust av någon befattning,
detta skall uttryckligen angivas i domen. Ett sådant äldre brott kan följaktligen
icke under några omständigheter medföra automatisk förlust av en befattning.

Rörande de föreslagna ändringarna i strafflagen för krigsmakt
e n må anmärkas att enligt nu gällande lydelse 28 § i denna lag innehåller,
förutom bestämmelser om de nuvarande påföljderna, hänvisning till allmänna
strafflagen angående avsättning och suspension. I 29 § första stycket
stadgas, att officer eller underofficer, som efter strafflagen för krigsmakten
eller allmän lag dömes till ansvar för stöld eller snatteri eller för annat brott
till straffarbete eller svårare straff, tillika skall dömas till avsättning från
det ämbete eller den tjänst han såsom krigsman innehar.

De sakkunnigas förslag innebär i fråga om 28 § icke annan ändring än
att hänvisningarna till allmän lag lämpats efter de föreslagna ändrade bestämmelserna
i 2 och 25 kapitlen strafflagen. Beträffande 29 § föreslå de sakkunniga
icke någon ändring.

Det till de militära myndigheterna utremitterade överarbetade förslaget innebär
åter, såsom förut nämnts, ändringar icke endast i 28 § utan även i
29 §. Förslaget åsyftar att i det väsentliga införa samma regler för förlust
av militära befattningar, som enligt departementsförslaget (2 kap. 18 § strafflagen)
skulle gälla för civila ämbets- och tjänstemän. Sålunda skulle enligt
hänvisning i 28 § den allmänna bestämmelsen i 2 kap. 18 § strafflagen
örn förlust av ämbete eller tjänst eller mistning av sådan befattning på
viss tid bli tillämplig även å ämbete eller tjänst, som officer eller underofficer
innehade i egenskap av krigsman. Följaktligen bleve befattningens förlust
icke obligatorisk, då befattningshavaren dömdes till straffarbete — såvida
icke avsättning särskilt stadgades för brottet i fråga — utan beroende
på domstolens prövning i varje särskilt fall. I 29 § upptager förslaget ett
stadgande av den innebörd, att officer eller underofficer som för stöld eller
snatteri dömes till fängelse eller böter tillika må dömas till avsättning eller
suspension.

Såsom förut nämnts lia de militära myndigheterna mot sistnämnda förslag
i vad det avser 28 § erinrat, att avsättning borde vara obligatorisk vid
brott, som militär beginge i tjänsten eller mot annan militär i och för dennes
tjänst. Beträffande 29 § har anmärkts, att förslaget icke syntes taga hänsyn
till det förhållandet, att tjuvnadsbrott även då det icke medförde straffarbete
i regel borde föranleda avsättning.

För det fall att officer eller underofficer dömes till straffarbete fyller 29 §

Kungl. Mai.ts proposition nr ISO -

i dess nuvarande lydelse den dubbla uppgiften att dels stadga avsättning
vid de svårare fall av ämbetsbrott enligt strafflagen för krigsmakten som
förskylla straffarbete, och dels stadga förlust av den militära befattningen
såsom påföljd, då officer eller underofficer enligt annan lag dömes till straffarbete.
I den mån stadgandet fyller den förra funktionen synes det icke böra
ifrågakomma att i detta sammanhang mildra detsamma, varför i det nu
upprättade förslaget i 28 § andra stycket inryckts en undantagsbestämmelse
av den innebörd, att officer eller underofficer, som dömes till straffarbete
eller svårare straff för brott vilket omförmäles såsom straffbart i strafflagen
för krigsmakten, alltid skall mista det ämbete eller den tjänst lian såsom
krigsman innehar. Genom en dylik bestämmelse torde det önskemål de
militära myndigheterna i denna del framställt vara tillgodosett. I anledning
av vad nämnda myndigheter anfört rörande 29 § har åt densamma givits
en ändrad lydelse, som utmärker att officer eller underofficer vilken för
tjuvnadsbrott dömes till fängelse eller böter i regel skall mista sin befattning
vid krigsmakten.

Beträffande sättet för befattningens förlust innebära de föreslagna bestämmelserna,
att regeln örn automatisk förlust av ämbetet eller tjänsten utsträckes
att gälla även de fall, då straffarbete eller avsättning ådömes efter
strafflagen för krigsmakten. I de fall då förlust av den militära befattningen
skall följa å ett tjuvnadsbrott, som endast medför fängelse eller böter,
måste dock domstolen uttryckligen döma till avsättning.

Beträffande förslaget till ändringar i strafflagen för krigsmakten har, i
likhet med vad som skett i fråga om strafflagsförslaget, vidtagits den tekniska
förenklingen, att de särskilda påföljdsbestämmelserna upphävts genom ett
allmänt stadgande i ingressen till den föreslagna lagen.

Då de hänvisningar till allmän lag som innefattas i 28 § givits så vidsträckt
innebörd att de omfatta även de till strafflagsändringarna hänförliga
övergångsbestämmelserna, har det endast ansetts erforderligt att i förevarande
lag upptaga särskilda övergångsbestämmelser med avseende å det fall
att officer eller underofficer enligt 29 § första stycket i dess nu gällande lydelse
förskyllt avsättning från ämbete eller tjänst som han i egenskap av krigsman
innehar. I

I de sakkunnigas förslag till lagar örn ändrad lydelse av vissa paragrafer i
rättegångsbalken, lagen om skiljemän och lagen örn straffregister har jag
icke funnit anledning vidtaga några ändringar. Beträffande straffregisterlagen
må framhållas, att enligt lag den 16 februari 1934 (nr 17) 1, 7 och 8 §§
i nämnda lag crhöllo ändrad lydelse. Då emellertid för dessa lagändringars
ikraftträdande förutsättes att vissa grundlagsändringar genomföras, skall 1934
års lag träda i kraft först den dag Konungen förordnar. De nu ifrågasatta
ändringarna i nyssnämnda paragrafer hava också samband med grundlagsändringar
och kunna därför ej beräknas träda i kraft tidigare än 1934 års
ändringar. Vid sådant förhållande har vid nu ifrågavarande förslag hänsyn
endast tagits lill den lydelse nyssnämnda paragrafer erhållit genom 1934

Kungl. Maj:ts proposition nr 190-

års lag. Anmärkas må emellertid vidare, att ändringar i ifrågavarande paragrafer
av straffregisterlagen kunna komma att föranledas jämväl av ett annat
lagförslag, rörande vilket proposition till riksdagen är under förberedande,
nämligen förslaget till ny lagstiftning rörande tvångsuppfostran. Därest
detta förslag kommer att föreläggas årets riksdag, torde det nu ifrågavarande
förslaget till ändringar i straffregisterlagen böra upptagas i samband därmed.

Förslag rörande de ändringar i riksdagsordningen och tryckfrihetsförordningen,
som föranledas av påföljdernas avskaffande, komma att framläggas
i samband med förslag till vissa andra grundlagsändringar. Såsom förut
nämnts ha de sakkunniga föreslagit vissa ändringar i värnpliktslagen. Då
emellertid proposition med förslag till ny värnpliktslag är under utarbetande,
lärer de sakkunnigas förslag i ifrågavarande hänseende komma att upptagas
av chefen för försvarsdepartementet i samband med frågan om den nya värnpliktslagen.

Vad statskontoret anfört i sitt yttrande över de sakkunnigas förslag rörande
införandet av en särskild bestämmelse i den civila tjänstepensionslagen
för det fall att pensionstagare undergår frihetsstraff eller därmed jämförlig
behandling har jag, efter samråd med chefen för finansdepartementet,
funnit icke böra föranleda någon åtgärd i detta sammanhang. Statskontorets
uttalande rörande innebörden i förevarande fall av det föreslagna stadgandet
i 3 mom. av övergångsbestämmelserna med avseende å ändringarna
i strafflagen giver icke anledning till någon erinran från min sida.»

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över omför mälda förslag
till lag om ändring i vissa delar av strafflagen, lag om ändring i vissa delar
av strafflagen för krigsmakten, lag örn ändrad lydelse av 15 kap. U § och 17
kap. 7 § rättegångsbalken, lag örn ändrad lydelse av 5 § lagen den 1A juni
1929 (nr 1A5) örn skiljemän samt lag örn ändrad lydelse av 1, 7 och 8 §§
lagen den 17 oktober 1900 (nr 82 s. 1) örn straffregister, av den lydelse bilaga1
till detta protokoll utvisar, måtte för det i § 87 regeringsformen omförmälda
ändamål inhämtas genom utdrag av detta protokoll.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj:t Konungen.

Ur protokollet:
Ragnar Kihlgren. 1

1 De tre sistnämnda lagförslagen, vilka äro lika lydande med motsvarande vid propositionen
fogade lagförslag, lia här uteslutits.

Kungl. Maj.-ts proposition nr 190-

Förslag

till

Lag

om ändring i vissa delar av strafflagen.

Härigenom förordnas dels att ej mindre 2 kap. 19 §, 3 kap. 13 §, 5 kap.
2 § andra stycket och 3 § fjärde stycket, 8 kap. 30 §, 12 kap. 21 §, 13 kap.
6 §, 14 kap. 46 §, 15 kap. 25 §, 16 kap. 16 §, 18 kap. 12 § andra stycket,
19 kap. 23 §, 20 kap. 14 §, 21 kap. 11 § och 22 kap. 22 § strafflagen än
även vad i 16 kap. 1, 3 och 7 §§, 22 kap. 14 §, 23 kap. 1 och 2 §§ samt 25
kap. 1—3, 5 och 9—16 §§ nämnda lag finnes stadgat om påföljd enligt 2 kap.
19 § strafflagen, ovärdighet att i rikets tjänst vidare nyttjas och ovärdighet
att vidare föra andras talan inför rätta skall upphöra att gälla, dels ock att
2 kap. 15—18 och 21 §§, 4 kap. 1 § samt 25 kap. 20 § samma lag1 skola
erhålla följande ändrade lydelse:

2 KAP.

15 §.

Särskilda straff för dem som innehava ämbete, tjänst eller annan allmän
befattning äro:

1. Avsättning.

2. Mistning av befattning på viss tid.

16 §.

Avsättning innebär förlust av den befattning vari förbrytelsen skett.

Mistning av befattning på viss tid medför, under den tid, förlust av de
rättigheter eller förmåner som följa med befattningen.

Örn rättighet till pension gäfle vad särskilt är stadgat.

17 §•

1 Senaste lydelse, se beträffande 2 kap. 17 § 1931: 327, beträffande 4 kap. 1 § 1906: 51 s. 1
och beträffande 25 kap. 20 § 1905: 9 s. 2.

Bihang till riksdagens protokoll 1936. 1 sami. Nr 190.

Kungl. Maj:ts proposition nr 190-18 §.

Dömes någon till straffarbete eller svårare straff, och innehar han ämbete,
tjänst eller annan allmän befattning, evad den beror av förordnande
eller medborgares val, vare sedan domen vunnit laga kraft förlustig befattningen.
Den som förbrutit sig i viss befattning och prövas hava för det brott
förskyllt avsättning, havé ock förlorat annan befattning som ovan nämnts.
I fråga om ämbete eller tjänst äger dock domstolen i dessa fall, där omständigheterna
det föranleda, medgiva att befattningen må av den dömde bibehållas;
och pröve domstolen därvid om till mistning av befattningen på
viss tid bör dömas.

Den som dömes till straffarbete eller svårare straff eller prövas hava förskyllt
avsättning, må icke på grund av förordnande eller val som dessförinnan
skett inträda i allmän befattning.

21 §•

4 KAP.

1 §•

Innefattar en handling flera brott, och är straffet å ettdera svårare än å
annat, skall det svåraste straffet ådömas; är vartdera brottet belagt med
samma straff, varde det straff ådömt. I båda dessa fall skall brott för vilket
särskilt straff ej ådömes betraktas såsom försvårande omständighet, och må,
där någotdera brottet är sådant som i 2 kap. 7 § sägs, kunna till skärpning
dömas. Är någotdera brottet belagt med avsättning eller mistning av befattning
på viss tid, eller är med brottet förenad påföljd som i 2 kap. 20 §
sägs, varde ock sådan förlust av befattning eller sådan påföljd ådömd.

Där en handling innefattar brott som i särskilda avseenden är belagt med
olika straff, vare ock lag som i första stycket sägs. 25

25 KAP.

20 §.

Kungl. Maj.ts proposition nr 190-

sedlighet sårande gärning därav synnerlig fara för sådan ungdoms förförelse
kom, skall tillika till avsättning eller till mistning av ämbetet på viss
tid dömas.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1937; och skall med avseende därå
iakttagas: i '' ''j ''$ g*!

1. Vad i 2 kap. 18 § andra stycket strafflagen stadgas därom att den
dömde icke må inträda i allmän befattning skall äga tillämpning även då
brottet är begånget före lagens ikraftträdande.

2. Har före den 1 januari 1937 någon som innehar allmän befattning
begått brott, för vilket straff före den dagen ej bestämts genom dom som
vunnit laga kraft eller ej överklagas, och var brottet belagt med påföljd som
medförde befattningens förverkande, eller skulle å brottet, utöver det särskilt
stadgade straffet, följa avsättning från befattning som avses i 25 kap. strafflagen
eller mistning på viss tid av sådan befattning, varde till avsättning eller
mistning av befattningen på viss tid dömt, där brottet enligt lagens nya lydelse
bort medföra befattningens förlust eller mistning av densamma på
viss tid.

3. Vad i lag eller annan allmän författning är stadgat örn verkan därav,
att någon dömts medborgerligt förtroende förlustig eller dömts till påföljd
enligt 2 kap. 19 § strafflagen eller ock förklarats ovärdig att i rikets
tjänst vidare nyttjas eller att föra andras talan inför rätta, skall från den
dag Konungen förordnar upphöra att gälla.

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

Förslag

till

Lag

om ändring i vissa delar av strafflagen för krigsmakten.

Härigenom förordnas, dels att ej mindre 51 § tredje stycket, 64 § andra
stycket, 65 § andra stycket, 109 §, 136 § andra stycket, 152 §, 154 § tredje
stycket, 158 § tredje stycket och 172 § strafflagen för krigsmakten än även
vad i 63, 70, lil, 113—116, 119 och 180 §§ nämnda lag finnes stadgat om
påföljd enligt 2 kap. 19 § strafflagen och ovärdighet att i rikets tjänst vidare
nyttjas skall upphöra att gälla, dels ock att 15 § första stycket1 samt 282 och
29 §§ samma lag skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

15 §.

Sträf farter, som för brott efter denna lag användas, äro:

l:o) dödsstraff;

2:o) straffarbete;

3:o) fängelse;

4:o) böter;

5:o) disciplinstraff;

samt för ämbets- och tjänstemän:

6:o) avsättning; och

7:o) mistning av ämbete eller tjänst på viss tid.

28 §.

Om avsättning, örn mistning av ämbete eller tjänst på viss tid och om straff
vartill skall dömas, där den som gjort sig skyldig till avsättning eller till
mistning av ämbete eller tjänst på viss tid ej är i besittning av den befattning
vari han förbrutit sig, gäfle vad i allmän lag sägs.

Vad i allmän lag stadgas därom att i vissa fall den som dömes till straff
skall vara förlustig ämbete, tjänst eller annan allmän befattning eller dömas
till mistning av ämbete eller tjänst på viss tid, eller att han skall vara obehörig
att inträda i allmän befattning, skall jämväl äga tillämpning enligt denna
lag; dock skall officer eller underofficer, som dömes till straffarbete
eller svårare straff för brott vilket omförmäles såsom straffbart i denna lag,
alltid mista det ämbete eller den tjänst han såsom krigsman innehar.

1 Jämför 1935: 345.

‘ Senaste lydelse av 28 §, se 1921:289.

Kungl. Maj:ts proposition nr 190■ 37

29 §.

Begår krigsman---berörda anställning.

Har officer---fullo undergången.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1937.

Har före nämnda dag någon som innehar allmän befattning begått brott,
för vilket straff före den dagen ej bestämts genom dom som vunnit laga kraft
eller ej överklagas, och skulle å brottet, utöver det särskilt stadgade straffet,
följa avsättning från ämbete eller tjänst som den dömde innehar i egenskap
av krigsman, varde till avsättning eller mistning av befattningen på viss tid
dömt, där brottet enligt lagens nya lydelse bort medföra befattningens förlust
eller mistning av densamma på viss tid.

Kungl. Maj.ts proposition nr WO -

IJtdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 6 mars
1936.

Närvarande:

justi tierådet Appelberg,
regeringsrådet Kellberg,
justitieråden Geijer,
Alsén.

Enligt lagrådet tillhandakommet utdrag av protokoll över justitiedepartementsärenden,
hållet inför Hans Majit Konungen i statsrådet den 31 januari
1936, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets utlåtande skulle för det i
§ 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas över upprättade förslag
till lag om ändring i vissa delar av strafflagen, lag örn ändring i vissa
delar av strafflagen för krigsmakten, lag örn ändrad lydelse av 15 kap. 1A §
och 17 kap. 7 § rättegångsbalken, lag örn ändrad lydelse av 5 § lagen den 1A
juni 1929 (nr 1A5) örn skiljemän samt lag örn ändrad lydelse av 1, 7, och 8
§§ lagen den 17 oktober 1900 (nr 82 s. 1) örn straffregister.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av hovrättsassessorn Thomas Munck af Rosenschöld.

Lagrådet yttrade:

Mot ett upphävande i avsedd utsträckning av nu stadgade straffpåföljder
möta onekligen, såsom ock framhållits i ett par yttranden över de sakkunnigas
förslag, vissa betänkligheter ur olika synpunkter, men lagrådet finner
desamma icke kunna tillmätas avgörande betydelse; och även om de olägenheter
ifrågavarande påföljder orsaka måhända äro i viss mån överskattade,
anser lagrådet likväl den förebragta utredningen visa att övervägande skäl
tala för en reform i förslagets syfte. Ett borttagande av påföljderna kan dock,
såsom under utredningen framhållits, icke ske utan att särskilda regler givas
rörande den verkan ådömande av vissa straff bör äga i fråga om innehav av
allmänna befattningar överhuvud taget, och en fullt tillfredsställande lösning
av denna fråga är av flera skäl synnerligen svår att åstadkomma. Mot såväl
de sakkunnigas som departementschefens förslag kunna härutinnan vägande
invändningar framställas.

Enligt båda förslagen anknytes förlusten av allmän befattning till det förhållandet
att den brottslige antingen — detta i viss anslutning till vad för
närvarande gäller — dömes till straffarbete eller svårare straff eller också

Kungl. Maj:ts proposition nr 190-

prövas hava förskyllt avsättning från annan befattning. I jämförelse med
gällande rätt skulle förslagen innebära en ej oväsentlig utvidgning av det område
inom vilket förlust av allmän befattning kan inträda såsom påföljd av
brott; och denna skärpning framträder desto starkare som, då fråga är om
annan befattning än ämbete eller tjänst, förlusten skall vara ovillkorlig. Särskilt
bör beaktas att för närvarande för vissa slag av ämbetsbrott kan dömas
till avsättning från en befattning utan att detta inverkar på innehavet av
andra. I en del fall synes väl den gällande rättens ståndpunkt i detta hänseende
kunna leda till mindre önskvärda resultat; så t. ex. torde det ej sällan
stöta rättskänslan att den som jämlikt 25 kap. 11 § strafflagen dömts till avsättning
från den ena befattningen får kvarstå i den andra. Härav synes
dock ingalunda kunna dragas den slutsatsen att avsättning alltid bör medföra
förlust av annan allmän befattning än den vari förbrytelsen skett. Örn
t. ex. någon, som enligt förordnande av statsmyndighet erhållit ett utredningsuppdrag
av mera varaktig beskaffenhet, misskött en underordnad kommunal
befattning, så att lian för försumlighet däri dömes till avsättning från
densamma jämlikt 25 kap. 17 och 22 §§ strafflagen, kan det svårligen under
alla förhållanden vara riktigt att han på denna grund skall förlora också utredningsuppdraget,
mot vars ordentliga handhavande ingen anmärkning förekommit.
Begår en befattningshavare vid krigsmakten i rent militärt hänseende
ett tjänstefel som föranleder avsättning, kan det mången gång vara
obilligt att av sådan anledning låta honom mista jämväl ett av honom innehav!
civilt förtroendeuppdrag. Exempel sådana som de nu anförda leda till
att man ställer sig betänksam inför varje förslag som går ut på att avsättning
från en befattning ovillkorligen skall medföra förlust också av andra
befattningar. Att obilliga resultat som uppkomma av en dylik regel i särskilda
fall kunna rättas till genom att den dömde omedelbart återinsättes i
befältningen är knappast ägnat att undanröja betänkligheterna; ty dels lärer
denna möjlighet icke alltid stå öppen och dels kan det icke anses lämpligt
att i strafflagen stadgas påföljder vilka förutsättas icke alltid skola i
praktiken upprätthållas. Av det sagda följer att enligt lagrådets mening domstolen
bör äga att i fråga om varje befattning pröva örn den tilltalade skall
gå densamma förlustig.

Samma regel som sålunda bör gälla för befattning vilken innehaves då
domen faller bör tydligen också tillämpas i fråga om befattning vilken den
tilltalade enligt utnämning eller förordnande som ägt rum före domen skall
tillträda från och med viss framtida dag. Härutinnan synes emellertid det
föreslagna stadgandet i 2 kap. 18 § strafflagen såvitt angår förordnanden intaga
en annan ståndpunkt och i fråga örn utnämningar lämna rum för tvekan
om rätta tolkningen. Särskild uppmärksamhet påkalla vidare i nu omhandlade
avseende de fall då den tilltalade varit uppsatt på förslag vid ett
redan hållet allmänt val och sammanräkning ännu ej skett eller, örn sammanräkning
hållits, den tilltalade, ehuru vald, ännu ej tillträtt befattningen.
En sträng följdriktighet bjuder att domstolen i alla sådana fall borde pröva
huruvida han skall få tillträda befattningen. Av praktiska skäl kan dock

Kungl. Maj.ts proposition nr 190-

tydligen en föreskrift i sådan riktning ej meddelas. Innan den tilltalades utsikt
att erhålla befattningen blivit genom sammanräkning konstaterad, lärer
en dylik prövning få anses utesluten. Det riktiga synes vara att låta domstols
prövningsrätt inträda i det fall att sammanräkning före domen skett.

En nyhet av straffprocessuell innebörd är den i de remitterade förslagen —
och även, ehuru i begränsad omfattning, i de sakkunnigas förslag — upptagna
grundsatsen att förlusten av allmän befattning såsom en följd av att
visst huvudstraff ådömes skall inträda automatiskt i och med att domen
vinner laga kraft. Att sålunda övergiva regeln att domen bör på sätt hittills
skett i någon form lämna besked i detta viktiga hänseende förefaller
betänkligt. Därav följer att den prövning, som domstolen dock även enligt
departementschefens förslag har att företaga i fråga om ämbete eller tjänst,
ej alls behöver komma till synes i domen; denna framstår i det yttre såsom
lika fullständig, vare sig domstolen verkställt prövningen eller också,
antingen på grund av sin uppfattning om befattningens natur eller till
följd av förbiseende, underlåtit att företaga densamma. Den dömde kan i
en del fall lätt tänkas förbise domens innebörd i förevarande hänseende
och därav föranledas att låta densamma —- lydande t. ex. på två månaders
straffarbete med anstånd enligt lagen om villkorlig straffdom — vinna laga
kraft. En sådan ordning kan icke anses tillfredsställande. I detta avseende
intogo de sakkunniga i viss mån samma ståndpunkt men gjorde därvid
den principiellt sett riktiga gränsdragningen att låta det automatiska
inträdandet av befattningens förlust gälla endast i sådana fall då förlusten
i lagen påbjöds såsom ovillkorlig. Emot denna gränsdragning har emellertid
departementschefen riktat en kritik som utmynnar i att anordningen
stundom kan antagas leda till villrådighet om vad som avsetts med domen,
detta beroende på svårighet att i alla fall särskilja ämbete och tjänst
från annan befattning. Det bör på grund härav övervägas om man icke
utan olägenhet kan bibehålla gällande rätts ståndpunkt att i domen positivt
skall utsägas vad den innebär. Denna ståndpunkt överensstämmer tydligen
bäst med den i det föregående uttalade uppfattningen att domstolen bör i
stort sett äga individuell prövningsbefogenhet i fråga örn varje befattning.
Godkännes berörda uppfattning, är det egentligen blott en konsekvens härav
att den prövning som under alla förhållanden skall äga rum blir redovisad
i domen. Till sitt förordande av automatiskt inträde av förlusten föranleddes
de sakkunniga av den farhågan att, om den fordran uppställdes
att det uttryckligen skulle dömas till avsättning från varje befattning, det
lätt nog skulle kunna hända att någon befattning bortglömdes och att, örn
domen i dylikt fall vunne laga kraft, möjlighet skulle saknas att åstadkomma
rättelse. Denna betänklighet torde dock — örn den anses böra tillmätas
praktisk betydelse — kunna bävas genom en föreskrift att, om i
något fall upplysning ej vunnits örn viss befattning, den dömde må på särskild
talan förklaras förlustig befattningen.

Beträffande den prövning som domstolen skall verkställa är att märka att
i 25 kap. 20 § 1 mom. strafflagen för närvarande stadgas ovillkorlig för -

Kungl. Maj:ts proposition nr 190-

lust, för alltid eller för viss tid, av ämbete, därest ämbetsmannen dömes
till straffarbete eller svårare straff. Regelmässigt torde ock sådan påföljd
böra i dylikt fall inträda. Det måste därför anses tvivelaktigt, huruvida
det är riktigt att, såsom föreslagits, i fråga örn de befattningar som avses
i 25 kap. strafflagen, frångå den ovillkorliga regeln; då emellertid behjärtansvärda
undantagsfall kunna föreligga och då vissa skäl tala för att en
enhetlig regel uppställes för de olika slagen av befattningar, synes den
föreslagna ändringen kunna godtagas. Beträffande de fall då huvudstraffet
är avsättning, kan det, såsom förut framhållits, ingalunda antagas vara
i samma utsträckning klart att befattning, vari förbrytelsen ej skett, bör gå
förlorad. Vid utformningen av regeln i 2 kap. 18 § strafflagen synes, med
hänsyn till vad nu framhållits, en differentiering böra äga rum, så att, i
olikhet med vad departementschefen föreslagit, den starkare presumtionen
för förlust av befattningen i de fall, då straffarbete ådömes, framträder.

Lagrådet hemställer att förslagen omarbetas i enlighet med vad nu anförts.

Ur protokollet:

Ragnar Kihlgren.

Bihang till riksdagens protokoll 1936.

1 sami.

Nr 190.

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i
statsrådet å Stockholms slott den 10 mars 1936.

Närvarande:

Statsministern Hansson, ministern för utrikes ärendena Sandler, statsråden
Schlyter, Wigforss, Möller, Levinson, Vennerström, Leo, Engberg,
Ekman.

Efter gemensam beredning med chefen för försvarsdepartementet anmäler
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Schlyter, lagrådets den 6 mars
1936 avgivna utlåtande över de den 31 januari 1936 till lagrådet remitterade
förslagen till lag örn ändring i vissa delar av strafflagen, lag örn ändring
i vissa delar av strafflagen för krigsmakten, lag örn ändrad lydelse av
15 kap. 14 § och 17 kap. 7 § rättegångsbalken, lag örn ändrad lydelse av 5 §
lagen den 14 juni 1929 (nr 145) örn skiljemän samt lag örn ändrad lydelse
av 1, 7 och 8 §§ lagen den 17 oktober 1900 (nr 82 s. 1) örn straffregister.

Efter redogörelse för utlåtandet anför föredraganden:

»Lagrådet har tillstyrkt det framlagda förslaget örn avskaffande av påföljd
enligt 2 kap. 19 § strafflagen och vissa andra straffpåföljder. Emellertid
har lagrådet framställt erinringar mot de i de ifrågavarande påföljdernas
ställe föreslagna bestämmelserna i strafflagen angående förlust av
allmänna befattningar -— vilka bestämmelser jämväl skulle erhålla tillämpning
på krigslagstiftningens område — samt förordat en omarbetning av förslagen
i vissa avseenden. Förslagen till ändringar i rättegångsbalken, lagen
örn skiljemän och lagen om straffregister ha lämnats utan erinran.

Lagrådets erinringar hänföra sig dels till de föreslagna bestämmelsernas
materiella innehåll, dels till sättet för befattningarnas förlust. I förra hänseendet
innebar förslaget bland annat att domstolen beträffande ämbete och
tjänst ägde pröva, örn befattningen borde förloras, under det att i fråga om
andra allmänna befattningar befattningens förlust skulle vara obligatorisk.
Mot förslaget att göra förlust av sistnämnda slag av befattningar — huvudsakligen
medborgerliga förtroendeuppdrag — ovillkorlig har lagrådet anmärkt
att bestämmelserna i denna del vore alltför stränga, särskilt i fråga om
de fall då domen lydde å avsättning. Lagrådet har därför förordat prövningsrätt
för domstolen i fråga om alla slag av befattningar, vare sig den
tilltalade dömts till straffarbete eller förskyllt avsättning. Den av lagrådet
sålunda föreslagna mildringen anser jag böra godtagas.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 190.

Beträffande domstolens prövning av frågan huruvida förlust av viss befattning
skall inträda, har lagrådet förordat att bestämmelsen i 2 kap. 18 §
strafflagen så utformades, att av stadgandet tydligt franninge att förlust av
allmänna befattningar regelmässigt borde inträda i straffarbetsfallen under
det att i avsättningsfallen allmänna befattningar icke i samma utsträckning
skulle förloras. Även om det icke kan bestridas att en sådan förlust i större
omfattning bör inträda i de förra fallen än i de senare, torde skillnaden
dock icke vara så stor att den motiverar uppställandet av olika presumtionsregler.

Den anmärkning som lagrådet framställt beträffande sättet för befattningens
förlust utmynnar däri att sådan förlust icke bör inträda automatiskt
utan i varje särskilt fall uttryckligen ådömas. Såsom skäl för införandet av
den automatiska regeln ha de sakkunniga bland annat anfört att, därest befattningens
förlust skulle uttryckligen ådömas, det lätt skulle kunna inträffa
att något offentligt uppdrag som den dömde innehade bleve bortglömt
samt att, för den händelse domen därefter vunne laga kraft, möjlighet saknades
att åstadkomma rättelse. Lagrådet har mot den automatiska regeln
anfört att den prövning huruvida ämbete eller tjänst finge behållas av den
dömde som domstolen hade att företaga ej alls behövde komma till synes
i domen och att den dömde i följd därav i en del fall lätt kunde tänkas
förbise domens innebörd i förevarande hänseende och därav förledas att
låta densamma vinna laga kraft. Såväl det ena som det andra systemet
kan således vid tillämpningen medföra vissa olägenheter. Såsom
lagrådet framhållit torde emellertid systemet med uttryckligt ådömande
av befattningens förlust bäst överensstämma med den av lagrådet intagna
och av mig nu accepterade ståndpunkten att domstolen bör äga individuell
prövningsbefogenhet i fråga om varje befattning. Jag har därför ansett
mig böra bringa förslaget i denna del i överensstämmelse med vad
lagrådet förordat.

Lagrådet har i förevarande sammanhang antytt möjligheten av att införa
ett stadgande av den innebörden att, därest i något fall upplysning i målet
ej vunnits om viss befattning, den dömde skulle kunna, utan hinder därav
att den tidigare domen vunnit laga kraft, på särskild talan förklaras förlustig
denna befattning. Att för sådana undantagsfall, vilka i allmänhet lära
vara tämligen betydelselösa, införa en särskild processuell regel som för
andra fall skulle sakna motsvarighet synes knappast tillrådligt. I varje fall
torde därmed böra anstå till dess erfarenheten visat att behov av en sådan
bestämmelse verkligen föreligger.

De av lagrådets anmärkningar föranledda ändringarna i det remitterade
förslaget medföra i första hand en omarbetning av det föreslagna stadgandet
i 2 kap. 18 § strafflagen. Därvid har jämväl beaktats vad lagrådet anfört
rörande de fall då den dömde ännu icke tillträtt en befallning vartill
han blivit utsedd eller då han varit uppsatt på förslag vid val men röstsammanräkningen
äger rum först efter domen. Såsom en följd av ändringarna
i nämnda paragraf har förslaget såvitt det avser 4 kap. 1 § strafflagen och

Kungl. Maj.ts proposition nr 190.

28 § strafflagen för krigsmakten måst underkastas smärre jämkningar. Regeln
att förlust av allmän befattning skall särskilt ådömas medför vidare att
övergångsbestämmelsen till lagen om ändring i vissa delar av strafflagen
för krigsmakten kan utgå. I övrigt ha i förslagen till lag örn ändring i vissa
delar av strafflagen och lag örn ändring i vissa delar av strafflagen för krigsmakten
vidtagits några jämkningar av redaktionell natur.»

Föredraganden hemställer härefter att Kungl. Majit måtte genom proposition
föreslå riksdagen att antaga ifrågavarande förslag till lag om ändring
i vissa delar av strafflagen, lag om ändring i vissa delar av strafflagen för
krigsmakten, lag örn ändrad lydelse av 15 kap. 14 § och 17 kap. 7 § rättegångsbalken,
lag örn ändrad lydelse av 5 § lagen den 14 juni 1929 (nr 145)
örn skiljemän samt lag örn ändrad lydelse av 1, 7 och 8 §§ lagen den 17
oktober 1900 (nr 82 s. 1) örn straffregister, de två förstnämnda förslagen
med de ändringar som förut angivits.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten
att till riksdagen skall avlåtas proposition av
den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Ragnar Kihlgren.

STATENS OFFENTLIGA UTREDNINGAR 1935:60

JUSTITIEDEPARTEMENTET

Bil. A.

PRO M E M O RI A

ANGÅENDE

AVSKAFFANDE AV

PÅFÖLJD ENLIGT 2 KAP. 19 § STRAFFLAGEN

JÄMTE VISSA ANDRA STRAFFPÅFÖLJDER

UTARBETAD INOM

JUS TITIEDE PARTE MENTET

STOCKHOLM 1936

ISAAC MARCUS BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG

Bihang till riksdagens protokoll 19116. 1 sami. Nr 190. (Bilaga.)

INNEHÅLLSFÖRTECKNING.

* Sid.

Skrivelse till statsrådet och chefen för Kungl, justitiedepartementet ............ 5 — 6

Lagtexter.

Förslag till

lag om ändring i vissa delar av strafflagen........................................ 7 — 12

lag om ändring i vissa delar av strafflagen för krigsmakten............ 13—15

lag om ändrad lydelse av 15 kap. 14 § och 17 kap. 7 § rättegångsbalken
...................................................................................... 16

ändrad lydelse av § 6 mom. 10, § 16 och § 26 i riksdagsordningen 17

ändrad lydelse av § 1 4:o och § 2 4:o elfte stycket i tryckfrihetsförordningen
........................................................................................ 18

lag om ändrad lydelse av 5 § i lagen den 14 juni 1929 (nr 145)

örn skiljemän........................................................................................ 19

lag örn ändring i vissa delar av lagen den 17 oktober 1900 (nr

82 s. 1) örn straffregister........................................................-.......... 20—21

lag om ändring i vissa delar av värnpliktslagen den 12 juni 1925

(nr 337)................................................................................................ 22

Motiv.

I. Straffpåföljderna i svensk rätt................................................................ 23 — 37

1. Påföljd enligt 2 kap. 19 § strafflagen ........................................ 23—29

Historik s. 23—27. Gällande rätt s. 27 — 29.

2. Påföljden »ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas»................ 29—31

3. Påföljden »ovärdig att föra andras talan inför rätta»................ 31—33

4. Andra i strafflagen upptagna påföljder........................................ 33

5. Statistiska uppgifter........................................................................ 33—34

6. Reformförslag efter 1918................................................................ 34 — 37

II. Straffpåföljder enligt vissa utländska lagar och lagförslag................ 37 — 42

III. De sakkunnigas förslag............................................................................ 42—65

Allmän motivering................................................................................ 42 — 56

Speciell motivering ............................................................................ 56 — 65

1. Förslag till lag örn ändring i vissa delar av strafflagen........ 56—62

2 kap. s. 56 — 59. Övriga kapitel s. 59—60.
Övergångsbestämmelserna s. 60 — 62.

Kungl. Maj.ts proposition nr 190.

Sid.

'' 4

2. Förslag till lag om ändring i vissa delar av strafflagen för

krigsmakten ............................................................................ 62 — 63

3. Förslag till lag örn ändrad lydelse av 15 kap. 14 § och

17 kap. 7 § rättegångsbalken................................................ 63

4 och 5. Förslag till ändringar i riksdagsordningen och tryckfrihetsförordningen
................................................................ 64

6. Förslag till lag örn ändrad lydelse av 5 § i lagen den 14

juni 1929 om skiljemän....................................................... 64—65

7. Förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 17

oktober 1900 om straffregister............................................ 65

8. Förslag till lag om ändring i vissa delar av värnpliktslagen

den 12 juni 1925.................................................................... 65

Bilagor.

Bilaga d. Till påföljd, straffarbete eller avsättning dömda åren 1913—

1932 ............................................................................................................ 66-67

Bilaga B. Brott, vid vilka påföljd enligt 2 kap. 19 § strafflagen ådömts

vid underrätterna åren 1913 — 1932 ........................................................ 66 — 67

Bilaga C. Förteckning över vissa författningar ........................................ 68—69

Rättelse.

Å sid. 60 rad 6 nedifrån o. f. f. skola utgå de meningar, som börja med »Skärpningen
består» och »I fråga örn övriga».

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

Till Herr Statsrådet och Chefen för Kungl. Justitiedepartementet.

Genom beslut den 16 december 1932 har Herr Statsrådet med stöd av
Kungl. Maj:ts samma dag givna bemyndigande tillkallat professorn Ragnar
Bergendal alt i egenskap av sakkunnig inom Kungl, justitiedepartementet biträda
med verkställande av utredning angående partiella reformer på strafflagstiftningens
område. Sedermera har Herr Statsrådet den 15 juni 1935

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

uppdragit åt Bergendal att utreda frågan om borttagande ur strafflagen av
påföljd enligt 2 kap. 19 § samt ovärdighet att i rikets tjänst vidare nyttjas.
Sedan Kungl. Maj:t den 18 juli 1935 förordnat hovrättsassessorn Thomas
Munck af Rosenschöld att från och med den 10 september 1935 tillsvidare
jämte Bergendal biträda vid utredningen angående de partiella reformer på
strafflagstiftningens område, som departementschefen bestämde, har Munck
af Rosenschöld jämlikt Herr Statsrådets beslut deltagit i utredningen om
avskaffande av nämnda påföljder.

Efter fullgjort uppdrag få vi härmed till Herr Statsrådet vördsamt överlämna
en rörande utredningen upprättad promemoria innehållande, jämte
motiv, förslag till

1) lag om ändring i vissa delar av strafflagen;

2) lag om ändring i vissa delar av strafflagen för krigsmakten;

3) lag om ändrad lydelse av 15 kap. 14 § och 17 kap. 7 § rättegångsbalken; 4)

ändrad lydelse av § 6 mom. 10, § 16 och § 26 i riksdagsordningen;

5) ändrad lydelse av § 1 4:o och § 2 4:o elfte stycket i tryckfrihetsförordningen; 6)

lag om ändrad lydelse av 5 § i lagen den 14 juni 1929 örn skiljemän;

7) lag örn ändring i vissa delar av lagen den 17 oktober 1900 om straffregister;
samt

8) lag om ändring i vissa delar av värnpliktslagen den 12 juni 1925.

Lund och Malmö den 21 november 1935.

RAGNAR BERGENDAL.

TH. MUNCK af ROSENSCHÖLD.

LAGTEXTER.

Förslag

till

Lag

om ändring i vissa delar av strafflagen.

Härigenom förordnas, dels att 2 kap. 19 §, 3 kap. 13 §, 5 kap. 2 § andra
stycket och 3 § fjärde stycket, 8 kap. 30 §, 12 kap. 21 §, 13 kap. 6 §,
14 kap. 46 §, 15 kap. 25 §, 16 kap. 16 §, 18 kap. 12 § andra stycket, 19 kap.
23 §, 20 kap. 14 §, 21 kap. 11 § och 22 kap. 22 § strafflagen skola upphöra
att gälla dels ock att 2 kap. 15—18 och 21 §§, 4 kap. 1 §, 16 kap. 1, 3
och 7 §§, 22 kap. 14 §, 23 kap. 1 och 2 §§ samt 25 kap. 1—3, 5, 9—16 och
20 §§ samma lag1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

2 KAP.

15 §.

Särskilda straff för dem, som innehava ämbete, tjänst eller annan allmän
befattning äro:

1. Avsättning.

2. Mistning av befattning på viss tid.

16 §.

Avsättning innebär förlust av den befattning, vari förbrytelsen skett. Mistning
av befattning på viss tid medför, under den tid, förlust av de rättigheter
eller förmåner, som med befattningen följa.

Den, som förskyllt avsättning från viss befattning, skall tillika, om brottet
därtill föranleder, förklaras förlustig ämbete eller tjänst, som han eljest innehaver.

Om rättighet till pension gäde vad särskilt stadgat är. 17

17 §•

Är den, som till avsättning eller mistning av befattning på viss tid gjort sig
skyldig, ej i besittning av den befattning, vari han sig förbrutit; då skall i
stället dömas till böter eller till fängelse i högst sex månader.

1 Senaste lydelse, se beträffande 2 kap. 17 § 1931:327, beträffande 4 kap. 1 § 1906:51 s. 1,
beträffande 16 kap. 3 § 1921:288, beträffande 22 kap. 14 § 1924:330, beträffande 23 kap.
1 och 2 §§ 1921:229 samt beträffande 25 kap. 5§ 1919:447, 11 § 1890:33 s. 1, 12 § 1918:312.
14 § 1933:185, 15 § 1909:31 s. 2 och 20 § 1905:9 s. 2.

Kungl. Maj.ts proposition nr 190.

18 §.

Innehaver den, som brott förövat, ämbete eller tjänst; då skall i vissa
fall, varom i 25 kap. 20 och 22 §§ förmärs, utöver det för brottet särskilt
stadgade straffet dömas till avsättning eller mistning på viss tid av ämbetet
eller tjänsten.

Haver den brottslige annan allmän befattning, evad den av förordnande
eller medborgares val beror, och dömes han till straffarbete eller svårare
straff eller prövas han hava förskyllt avsättning; vare, sedan domen vunnit
laga kraft, befattningen förlustig; och må han icke på grund av förordnande
eller val, som dessförinnan skett, inträda i dylik befattning. Tillhör han det
vid krigsmakten fast anställda manskap, gäde angående hans skiljande från
dylik anställning vad därom är särskilt stadgat.

21 §.

Är någon utom riket för brott straffad, och förty, efter 1 kap. 3 §, från
straff här i riket fri, må dock förlust av ämbete, tjänst eller annan allmän
befattning honom här ådömas i fall, då befattningens förlust eller obehörighet
att däri inträda är i denna lag stadgad.

4 KAP.

1 §•

Innefattar en handling flera brott, och är straffet å ettdera svårare, än å annat;
då skall det svåraste straffet ådömas: är vartdera brottet belagt med samma
straff; varde det straff ådömt. I båda dessa fall skall brott, för vilket särskilt
straff ej ådömes, betraktas såsom försvårande omständighet; och må,
där någotdera brottet är sådant, som i 2 kap. 7 § sagt är, kunna till skärpning
dömas. Är jämlikt 25 kap. någotdera brottet belagt med förlust av ämbete,
tjänst eller annan allmän befattning eller är med brottet förenad påföljd, som
i 2 kap. 20 § sägs, varde ock den förlust eller påföljd ådömd.

Där en---denna § sägs.

16 KAP.

1 §•

Den, som falskeligen för brott annan vid domstol tilltalar eller genom falsk
angivelse åtal vid domstol emot annan åstadkommer, dömes:

1. om det åtalade eller angivna brottet kunnat medföra dödsstraff eller
straffarbete på livstid, till straffarbete från och med två till och med sex år;

2. örn straffarbete på viss tid över två år å brottet följa kunnat, till straffarbete
i högst två år eller fängelse i högst sex månader; och

3. i andra fall till fängelse i högst sex månader eller böter.

3§-

Blev den tilltalade till straff fälld, och straffet till fullo eller till någon del
verkställt; dömes den falske angivaren, om det var dödsstraff, till straffarbete
på livstid; om det var straffarbete på livstid, till samma straff eller sådant

Kungl. Maj.ts proposition nr 190.

arbete i tio år; om det var straffarbete på viss tid, till enahanda straff på lika
tid eller till oell med två år utöver den, som för den tilltalade bestämd blivit,
dock ej över tio år; örn det var avsättning, till straffarbete från och med sex
månader till och med fyra år; om det var fängelse eller mistning av ämbete
på viss tid, till straffarbete från och med sex månader till och med två år; och
i andra fall till fängelse i högst sex månader eller böter.

7 §•

Var som, muntligen eller i skrift, den han utsprider eller utsprida låter, beljuger
annan, i ty att han av arghet pådiktar honom bestämt brott eller visst
slag av brott; dömes, om dödsstraff eller straffarbete över två år å det pådiktade
brottet följa kunnat, till straffarbete i högst två år eller fängelse i högst
sex månader, och, i annat fall, till fängelse i högst sex månader eller böter.

Lag samma---skyldig hållas.

Prövas brott---sex månader.

22 KAP.

14 §.

Går fullmäktig i sak, den honom betrodd är, svikligen huvudmannens vederpart
tillhanda, vare sig med skrifts uppsättande, eller med råd eller skäl,
eller eljest till huvudmannens skada främjar sin eller andras nytta, eller begår
syssloman vid annat uppdrags utförande trolöshet emot huvudman; vare
lag som i 11 § sägs.

Såsom syssloman---föreningens angelägenheter.

Förleder man---med böter.

23 KAP.

1§-

Finnes gäldenär, som kommit i konkurstillstånd, hava övat bedrägeri mot
sina borgenärer i något av dessa fall:

1) att han under lånat namn köpt egendom och den bland tillgångarna ej
uppgivit, eller under falskt sken av köp, gåva eller annat avtal egendom från
konkursboet undandragit, eller annorledes svikligen förskingrat, undandolt
eller ur vägen skaffat något av sina tillgångar; eller

2) att han i hemligt förstånd med någon föregiven borgenär uppgivit eller
vidgått falsk skuld; eller

3) att han, där han idkat handel eller annan rörelse, varöver bok hållas
bör, fört falska böcker, eller sina böcker svikligen förändrat eller uppsåtligen
förstört, undanstuckit eller oläsliga gjort;

en sådan gäldenär skall dömas till straffarbete från och med två till och
med sex år. Äro omständigheterna synnerligen mildrande, må tiden för
straffarbetet till sex månader nedsättas.

Samma lag---3) sägs.

10 Kungl. Maj.ts proposition nr 190.

2 §•

Har gäldenär, som kommit i konkurstillstånd, brukat oredlighet mot sina
borgenärer i ty

1) att han, sedan han själv sökt att få sin egendom avträda, eller, där
konkursen tvungen är, sedan borgenärs ansökning därom honom kunnig
blev, något av egendomen, borgenärerna till förfång, dock utan sviklig avsikt
att bereda sig fördel, sålt, uppsåtligen förstört eller annorledes förskingrat;
eller att han i fall, då konkursen föregåtts av offentlig ackordsförhandling,
som på grund av konkursen förfallit, eller konkursen följt på ansökning,
som gjorts inom fjorton dagar från det kungörelse om sådan förhandlings
upphörande varit i allmänna tidningarna införd, efter ingivandet av
ansökningen om inledande av ackordsförhandling förbrutit sig som nu är
sagt; eller

2) att han, med kännedom om sitt obestånd eller sin oförmåga att rätt
för sig göra, genom gåva eller annan åtgärd, som till sin följd därmed lika är,
avhänt sig egendom av sådant värde, att borgenärerna därav märklig skada
haft eller få kunnat;

dömes till straffarbete i högst två år eller fängelse.

Samma lag---2) sägs.

25 KAP.

1 §•

Gör domare, Konungens befallningshavande eller annan ämbetsman i
dom eller beslut uppsåtligen orätt; varde avsatt.

2 §•

Har domare uppsåtligen fällt till straff den han visste oskyldig vara; då
skall, utom avsättning, honom ådömas straff efter 16 kap. 1 § och, om den
oskyldige undergått straffet tillfullo eller till någon del, efter 3 § i samma
kapitel.

3 §•

Ställer Konungens befallningshavande, eller annan, som å ämbetes vägnar
äger att brott åklaga, den, han vet oskyldig vara, under åtal vid domstol;
varde avsatt och straffad såsom i 16 kap. örn falsk angivelse stadgat
är.

5 §•

Har ämbetsman tagit, låtit åt sig utlova eller begärt muta, för att i ämbetet
orätt främja; varde, ändå att ingen skada skedde, avsatt eller ock dömd
till mistning av ämbete på viss tid; och skall, där till avsättning dömes, den
skyldige, örn brottet det förtjänar, dessutom straffas med fängelse.

Den, som —--eller fängelse.

Tager eller---avsättning dömas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

9 §•

Ämbetsman, som uppsåtligen å annan lägger eller av honom uttager annan
eller högre skatt, tull eller annan allmän utskyld, än beviljad och påbuden
är, eller utfordrar vad han vet av skatt, tull eller utskyld redan guldet vara,
varde avsatt. Gör han det för egen fördel; då skall han dessutom till straffarbete
från och med sex månader till och med fyra år dömas.

10 §.

Gör ämbetsman uppsåtligen orätt genom avkortning, vid bestämmande
eller uppbörd av skatt, tull eller annan allmän utskyld; straffes med avsättning,
mistning av ämbete på viss tid eller böter. Gör han det för egen fördel;
varde avsatt och dömes till straffarbete i högst två år: äro omständigheterna
synnerligen försvårande; må tiden för straffarbetet till fyra år höjas.

11 §•

Tillgriper och förskingrar ämbetsman penningar eller annat, vare sig
statens eller annans tillhörighet, som han i kraft av sitt ämbete till förvarande,
förvaltning eller redovisning emottagit; varde avsatt och dömes
dessutom till straffarbete från och med sex månader till och med fyra år
eller, där omständigheterna äro synnerligen mildrande, till fängelse. Gitter
han det förskingrade genast ersätta, eller sådan säkerhet därför ställa, att
någon skada av tillgreppet ej komma kan; dömes till avsättning.

12 §.

Har ämbetsman, som i 11 § omtalas, genom falska räkenskaper eller
böcker sökt dölja sitt tillgrepp, såsom att han uteslutit influtna medel eller
upptagit dem såsom restantier, eller å räkning uppfört utbetalningar, som
icke skett, eller har han, till bristens döljande, undanskaffat handlingar,
företett veterligen oriktiga verifikationer, eller förövat annat sådant bedrägeri;
dömes, ändå att han det förskingrade ersätter eller säkerhet därför
ställer, till avsättning och straffarbete från och med två år sex månader
till och med tio år. Äro omständigheterna synnerligen mildrande; må tiden
för straffarbetet till ett år nedsättas.

13 §.

Lånar förman av underordnad ämbetsman veterligen sådana medel, som
honom å ämbetets vägnar anförtrodda äro; dömes till avsättning. Lånar
förman i uppbördsverk medel av underordnad uppbördsman eller redogörare;
varde avsatt eller miste ämbetet på viss tid, ändå att de medel ej
till uppbörden hörde. 14

14 §.

Släpper ämbetsman, som har inseende över fånge eller häktad eller den
som är kvarhållen såsom misstänkt för brott, honom med vilja lös, eller

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

hjälper honom att undkomma; dömes till avsättning och straffarbete från
och med sex månader till och med fyra år. Släpper han fången eller den
häktade eller kvarhållne av vårdslöshet; dömes, örn vårdslösheten grov var,
till avsättning, så ock till fängelse i högst sex månader eller straffarbete i
högst två år, och, örn den mindre var, till böter.

15 §.

Underlåter eller---befattning nyttjas.

Sker sådan underlåtenhet eller försummelse uppsåtligen; varde den brottslige
avsatt samt dömd till straff efter 19 kap. 11 §.

16 §.

Begår ämbetsman uppsåtligen, på annat sätt, än förut sagt är, förbrytelse
i sitt ämbete, för egen fördel, eller för att annan gynna eller skada, eller
eljest till kränkning av allmän eller enskild rätt eller säkerhet, eller underlåter
ämbetsman uppsåtligen, i avsikt som sagd är, sin ämbetsplikt; varde
avsatt: var det av förhastande, som ämbetsmannen sig förgick, och kom
därav ingen eller ringa skada; då må till böter eller mistning av ämbete på
viss tid dömas.

20 §.

Begår ämbetsman---tid dömas.

Varder ämbetsman---tid dömas.

Vad ovan är stadgat örn förlust av ämbete, gäde ock tjänst, som i detta
kapitel avses.

Denna lag träder i kraft den---; och skall med avseende därå iakt tagas: 1.

Vad i 2 kap. 18 § andra stycket strafflagen stadgas därom, att den
dömde icke må inträda i allmän befattning, som i nämnda lagrum avses,
skall äga tillämpning även då brottet är begånget före lagens ikraftträdande.

2. Har före den---någon, som innehar allmän befattning, begått

brott, för vilket straff före den dagen ej bestämts genom dom, som vunnit
laga kraft eller ej överklagas, och var brottet belagt med påföljd, som medförde
befattningens förverkande; då skall till förlust av befattningen dömas,
där efter strafflagens nya lydelse sådan förlust är föreskriven.

3. Vad i lag eller annan allmän författning är stadgat om verkan därav,
att någon dömts medborgerligt förtroende förlustig eller dömts till påföljd
enligt 2 kap. 19 § strafflagen eller ock förklarats ovärdig att i rikets tjänst
vidare nyttjas eller att föra andras talan inför rätta skall från den dag,
Konungen förordnar, upphöra att gälla.

Kungl. Maj.ts proposition nr 190.

Förslag

till

Lag

örn ändring i vissa delar av strafflagen för krigsmakten.

Härigenom förordnas, dels att 51 § tredje stycket, 64 § andra stycket,
65 § andra stycket, 109 §, 136 § andra stycket, 152 §, 154 § tredje stycket,
158 § tredje stycket och 172 § strafflagen för krigsmakten skola upphöra
att gälla dels ock att 15 § första stycket1 samt 28, 63, 70, lil, 113—116, 119
och 180 §§ samma lag2 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angles
:

15 §.

Straffarter, som för brott efter denna lag användas, äro:

l:o) dödsstraff;

2:o) straffarbete;

3:o) fängelse;

4:o) böter;

5:o) disciplinstraff;

samt för ämbets- och tjänstemän:

6:o) avsättning; och

7:o) mistning av ämbete eller tjänst på viss tid.

28 §.

Örn avsättning, om mistning av ämbete eller tjänst på viss tid, om sådan
förlust av ämbete eller tjänst, som i vissa fall skall med avsättning förenas,
så ock örn straff, vartill dömas skall, där den, som gjort sig skyldig till avsättning
eller till mistning av ämbete eller tjänst på viss tid, ej är i besittning
av den befattning, vari han sig förbrutit, gäde vad i allmän lag sägs.

Vad i allmän lag stadgas därom, att i vissa fall den, som dömts till straff,
skall vara förlustig befattning, som avses i 2 kap. 18 § andra stycket allmänna
strafflagen, eller obehörig att inträda i dylik befattning, skall jämväl
äga tillämpning, då till straff efter denna lag dömes.

63 §.

Vända upprorsmän ej åter till lydnad och ordning, utan visa trotsighet
emot förmans befallning; dömes anstiftare eller anförare till straffarbete

1 Jämför 1935:345.

% Senaste lydelse, se beträffande 28 § 1921:289, beträffande lil § 1931:329 och beträffande
114 § 1918:313.

Kungl. Maj.ts proposition nr 190.

från och med tre till och med sex år och annan deltagare i upproret till sådant
arbete från och med ett till och med tre år.

70 §.

Samlar sig---— två månader.

Göres upplopp vid tillfälle, som i 65 § sägs, varde de brottslige straffade,
anstiftare eller anförare med straffarbete från och med fyra till och med åtta
år och annan deltagare i upploppet med sådant arbete från och med två till
och med fyra år. Orsakas genom upploppet betydligare skada; då må straffet
höjas för anstiftare och anförare till straffarbete i tio år eller på livstid
och för annan deltagare till straffarbete i åtta år.

lil §•

Har i disciplinmål någon uppsåtligen med straff belagt eller hos annan,
som innehar bestraffningsrätten, till bestraffning angivit den han visste
oskyldig vara, skall den brottslige, om han är officer eller underofficer, avsättas
och dömas till fängelse i högst sex månader eller böter. Hör den
brottslige till manskapet, skall han dömas till fängelse i högst sex månader,
sträng arrest i minst tre dagar, skärpt arrest i minst fem dagar eller vaktarrest
i minst tio dagar.

Har någon---sex månader.

113 §.

Tvingas underlydande genom förmans befallning, för förmannens eller
annans enskilda nytta, till sammanskott, utgift eller kostnad eller till annat
arbete, än den underlydande enligt tjänstereglemente är pliktig förrätta;
varde förmannen, där han är officer eller underofficer, avsatt och, örn han
hör till manskapet, dömd till fängelse i högst sex månader. Äro omständigheterna
synnerligen mildrande, må den brottslige dömas, om han är officer
eller underofficer, till mistning av ämbete eller tjänst på viss tid och, om
han hör till manskapet, till disciplinstraff.

Förmår förman---med disciplinstraff.

114 §.

Har någon, för egen vinning eller annans fördel eller eljest i olovlig avsikt,
i berättelse eller redogörelse angående den under hans befäl ställda avdelning
av krigsmakten lämnat oriktig uppgift om krigsfolk, hästar eller tjänstedagar
eller angående vapen, ammunition, redskap eller annan krigsförnödenhet;
dömes till straffarbete från och med två till och med sex år.

115 §.

Tillgriper och---allmän lag.

Sker brottet, medan krigsmakten eller avdelning av densamma är mobiliserad,
vare det vid straffets bestämmande såsom synnerligen försvårande ansett.
Har i sådant fall genom saknaden av det tillgripna väsentligt hinder

Kungl. Maj.ts proposition nr 190.

för krigsförberedelserna, betydande brist för krigsfolket eller hinder för
krigsföretagen vållats, och var det tillgripna av beskaffenhet, att den brottslige
bort kunna inse, att en sådan verkan var av brottet att befara; dömes
den brottslige till straffarbete på livstid eller från och med åtta till och med
tio år.

lie §.

Avgiver någon uppsåtligen i tjänsten osannfärdig rapport, varde, där ej
särskilt ansvar är i denna lag å brottet satt, den brottslige, om han är officer
eller underofficer, dömd till mistning av ämbete eller tjänst på viss tid och,
örn han hör till manskapet, dömd till fängelse i högst sex månader. Äro
omständigheterna synnerligen mildrande, må den brottslige beläggas med
disciplinstraff; äro de synnerligen försvårande, må den brottslige, örn han är
officer eller underofficer, dömas till avsättning.

119 §.

Nekar befälhavare, mot bättre vetande, avsked åt den av manskapet, som
är därtill berättigad, eller skiljer befälhavare någon av manskapet olagligen
från tjänsten, varde avsatt. Var det av förhastande, han sig förgick, och
kom därav ingen eller ringa skada, eller skedde det av oförstånd; dömes
till mistning av ämbete eller tjänst på viss tid eller till disciplinstraff.

ISO §.

Var som---sex år.

Ämbets- eller tjänsteman, som i sitt ämbete eller sin tjänst vid krigsmakten
beträdes med brott, varom i denna § är sagt, varde ock avsatt.

Denna lag träder i kraft den---.

Har före nämnda dag någon, som innehar allmän befattning, begått brott,
för vilket straff före den dagen ej bestämts genom dom, som vunnit laga
kraft eller ej överklagas, och var brottet belagt med påföljd, som medförde
befattningens förverkande; då skall till förlust av befattningen dömas, där
efter lagens nya lydelse sådan förlust är föreskriven.

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 15 kap. 14 § och 17 kap. 7 § rättegångsbalken.

Härigenom förordnas, att 15 kap. 14 § och 17 kap. 7 § rättegångsbalken1
skola erhålla följande ändrade lydelse:

15 KAP.

14 §.

Finnes fullmäktig hava emot bättre vett drivit orättfärdig sak, eller brukat
veterlig falskhet; plikte med dagsböter eller fängelse. Drager sådan fullmäktig
sig ifrån saken, innan slut där i varder, att straff där med undgå;
plikte ändå, som sagt är.

17 KAP.

7 §■

Ej må den vittna, som menedare, eller för sådant brott då anklagad är: ej
vederdeloman, och uppenbar ovän: ej vettlös, eller den, som ej fyllt femton år:
ej okristen, eller den, som av sådan lära är, att han om vittneseden en falsk
och skadlig mening haver: ej eget husfolk och enskilde tjänare, då de i tjänsten
äro, utan så är, att grovt brott inom huset skett, och andre ej hava när
varit: ej i brottmål den, som angivare är, eller de, som rykte därom utspritt,
eller av andra det allenast hört hava: ej de, som i den skyldskap, eller det svågerlag
med endera av sakägarna äro, som i det 13 kap. 1 § om jäv emot domaren
sagt är, evad de åberopas att vittna mot eller med; och vare lag samma,
där allenast trolovning skedd är: ej den, som själv, eller vars skyldeman hava
i saken del, eller kunna nytta eller skada där av vänta: ej må ock fullmäktig
vittna om det, som hans huvudman honom under den rättegång förtrott: finnes
det, att han där före är till fullmäktig tagen, att han ej vittna måtte: då
bör han saken lämna, och vittne bära.

Denna lag träder i kraft den —---; och må därefter påföljd, som inne fattar

ovärdighet att inför rätta föra andras talan, icke vidare ådömas. Vad
i lag eller annan allmän författning är stadgat om verkan därav, att någon
ålagts dylik påföljd, skall från den dag, Konungen förordnar, upphöra att
gälla.

1 Senaste lydelse av 17 kap. 7 §, se 1918:321.

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

Förslag

till

ändrad lydelse av § 6 mom. 10, § 16 och § 26 i riksdagsordningen.

§ 6.

10. Till elektor må endast den utses, som själv vid elektorsvalet äger
rösträtt.

Elektor kan ej vara:

a) den som står under förmynderskap;

b) den som är i konkurstillstånd;

c) den som, efter elektorsvalet, fällts till straffarbete eller svårare straff eller
prövats hava förskyllt avsättning eller ock i anledning av brott, varför han
straffats utom riket, dömts elektorsbefattningen förlustig efter ty därom i
allmän lag stadgas.

För valbarhet till suppleant erfordras samma egenskaper som för valbarhet
till elektor.

§ 16.

Valrätt tillkommer en var man och kvinna, som är svensk undersåte och
senast under nästföregående kalenderår uppnått tjugutre års ålder.

Valrätt må dock ej utövas av:

a) den som står under förmynderskap eller

som är i konkurstillstånd;

b) den som är av allmänna fattigvården omhändertagen för varaktig försörjning.

Till efterrättelse vid val skall finnas röstlängd; och skall, på sätt i vallagen
finnes närmare bestämt, valrätten grundas på förhållandena vid tiden
för röstlängdens tillkomst, ändå att förändring före valet inträffar.

§ 26.

Riksdagsmannabefattning kan endast av svensk medborgare utövas.

Ej må såsom riksdagsman godkännas:

a) den som står under förmynderskap;

b) den som är i konkurstillstånd;

c) den som, efter valet, fällts till straffarbete eller svårare straff eller prövas
hava förskyllt avsättning eller ock i anledning av brott, varför han straffats
utom riket, dömts riksdagsmannabefattningen förlustig efter ty därom i
allmän lag stadgas;

d) den som blivit förvunnen att hava vid riksdagsmannaval med penningar
eller gåvor sökt värva röster, eller emot vedergällning avgivit sin röst,
eller genom våld eller hot stört valfriheten.

Bihang till riksdagens protokoll 1936. 1 sami. Nr 190. (Bilaga.)

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

Förslag

till

ändrad lydelse av § 1 4:o och § 2 4:o elfte stycket i tryckfrihetsförordningen.

§ 1.

4:o. Utgivare av dagblad eller periodiska skrifter anmäle sig, jämte titeln
och tryckningsorten, hos chefen för justitiedepartementet, med vilken i denna
lag förstås chefen för det departement, vartill justitieärendena höra. Denne
äger meddela bevis, att intet hinder emot skriftens utgivande förekommer.

§ 2.

4:o-----------------------

Att ingen må tillåtas att, i andra fall än allmänna lagen och gällande författningar
utstaka, meddela eller till tryck utlämna utdrag av kyrkoböcker
eller av andra själavården och kyrkodisciplinen rörande handlingar, i vad de
innehålla upplysning, huruvida enskild person ådragit sig straffpåföljd, eller
om enskild persons leverne och seder i övrigt, såvitt de lända honom till skada
eller förklenande. Den häremot bryter, bote trettiotre riksdaler sexton skillingar.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 190.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 5 § i lagen den 14 juni 1929 (nr 145)

om skiljemän.

Härigenom förordnas, att 5 § i lagen den 14 juni 1929 om skiljemän skall
erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

5 §•

Emot skiljeman gäde dessa jäv:

1. om han är omyndig;

2. om han såsom domare eller eljest å tjänstens vägnar prövat den fråga,
varom skiljedom äskas, om han vittnat i saken eller yttrat sig såsom sakkunnig
i tvistefrågan, om han eller någon, som till honom är i den skyldskap eller
det svågerlag, som utgör jäv mot domare, äger del i saken eller kan därav
vänta synnerlig nytta eller skada, eller om han är part i en lika sak;

3. om han är med part i den skyldskap eller det svågerlag, som utgör
jäv mot domare, om han är parts vederdeloman eller uppenbara ovän, örn han
av någondera parten åtnjuter lön eller underhåll, om han lyder under någondera
partens förmanskap, om han varit part behjälplig att förbereda eller utföra
hans talan i saken eller om han mottagit eller betingat sig ersättning i
strid mot vad i 23 § stadgas;

4. om annan särskild omständighet föreligger, som är ägnad att minska
förtroendet till hans redlighet eller opartiskhet; samt

5. om mot uppdragets utförande för honom möter hinder, som kan antagas
bliva långvarigt.

Den, som--— saken angår.

Söker någon---för jäv.

Denna lag träder i kraft den---.

Har dessförinnan skiljeman blivit utsedd eller, då skiljeman väljes av part,
underrättelse om valet avsänts till motparten, må efter lagens ikraftträdande
omständighet, som avses i första stycket fjärde punkten, icke anses såsom jäv,
därest sagda omständighet ej utgjort jäv efter äldre lag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

Förslag

till

Lag

om ändring i vissa delar av lagen den 17 oktober 1900 (nr 82 s. 1)

om straffregister.

Härigenom förordnas, att 1, 7 och 8 §§ i lagen den 17 oktober 1900 om
straffregister1 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives:

1§-

Hos fångvårdsstyrelsen skall finnas straffregister, innehållande uppgifter,
som i denna lag stadgas, angående dem, som genom utslag av domstol eller
myndighet i riket

1. blivit dömda till dödsstraff, straffarbete eller fängelse eller för snatteri
till böter, eller

2. erhållit villkorlig straffdom, eller

3. förklarats vara övertygade örn någon med straff belagd gärning, men i
anseende till sinnessjukdom ej kunna till ansvar fällas, eller

4. blivit dömda till tvångsarbete.

7 §•

Straffuppgift skall avskiljas ur registret,

därest den person uppgiften avser, enligt vunnen upplysning, genom högre
rätts laga kraftägande dom blivit befriad från ansvar, utan att sådant fall är
för handen, som i 1 § 3 punkten sägs, eller från tvångsarbete, eller ock genom
dylik dom, som ej är villkorlig, ansedd skyldig allenast till annat ansvar, än i
1 punkten av samma paragraf avses;

då han avlidit, medan han var intagen i allmän straffanstalt, eller ock genom
uppgift, varom förmäles i 5 § tredje, fjärde eller femte stycket, eller annorledes
vunnits tillförlitlig upplysning att han avlidit; samt

då nittio år förflutit från hans uppgivna födelseår.

8 §•

1 mom. Fullständigt utdrag av registret skall meddelas, då framställning
därom göres av domstol, Konungens befallningshavande eller allmän åklaga 1

Senaste lydelse, se beträffande 1 och 7 §§ 1934:17 samt beträffande 8 § 1924:209,
1926:27, 1927:113, 1930:97 och 1934:17.

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

re eller av annan myndighet, vilken enligt lag äger förordna om häktning,
eller av den i lagen om förvaring av förminskat tillräkneliga förbrytare och
lagen om internering av återfallsförbrytare omförmälda nämnd eller då sådan
framställning göres av riksdagens justitieombudsman eller dess militieombudsman.
Till annan myndighet, än nu är sagt, så ock till enskild, vars rätt
må vara beroende på annan upplysning ur registret, än som framgår av i
2 mom. omförmält registerutdrag, skall fullständigt registerutdrag lämnas,
där Konungen för särskilt fall därtill givit tillstånd.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

Förslag

till

Lag

om ändring i vissa delar av värnpliktslagen den 12 juni 1925

(nr 337).

Härigenom förordnas, att § 10 värnpliktslagen den 12 juni 1925 skall upphöra
att gälla och att § 12 mom. 1 samma lag1 skall erhålla följande ändrade
lydelse:

§ 12.

1. Vederbörande mantalsskrivningsförrättare åligger att, sedan mantalsskrivningarna
blivit avslutade, med ledning av mantalslängderna uppsätta
fullständiga listor över inskrivningsskyldiga värnpliktiga. Dessa listor
skola för granskning översändas till vederbörande pastorsämbeten, vilka genom
anteckning å dem böra upplysa, dels om någon av däruti upptagna
värnpliktiga avlidit eller avflyttat till annan ort, som, då den är känd, bör
uppgivas, eller är inskriven å sjömanshus, med uppgift på sjömanshuset,
dels örn och vilka inskrivningsskyldiga värnpliktiga efter mantalsskrivningen
inflyttat i församlingen, med uppgivande, där så ske kan, från vilken
ort inflyttningen skett, varefter listorna, bekräftade med vederbörande pastorers
underskrifter, skola till mantalsskrivningsförrättaren återsändas.
Mantalsskrivningsförrättaren insänder dessa listor, behörigen transporterade
och summerade, till vederbörande inskrivningsbefälhavare.

Denna lag träder i kraft den----.

1 Senaste lydelse, se 1933:248.

MOTIV.

Straffpåföljderna i svensk rätt.

1. Påföljd enligt 2 kap. 19 § strafflagen.

Historik.1

I den äldre svenska rätten begagnade lagstiftaren i största utsträckning
det vanärande moment, som är förenat med brott och straff, för att i den
allmänna uppfattningen inskärpa lagbudens helgd och vådan av att överträda
dem. Dödsstraffets skärpning genom stegling eller bränning av den
avrättade och kroppsplikten, verkställd medelst spö å man och ris å kvinna,
äro exempel härpå. Tydligast framträder emellertid den infamerande
tendensen i de särskilda skamstraffen, av vilka åtskilliga upptagas i 1734
års lag, såsom förlust av äran, sättande i stocken vid kyrkodörren och ställande
vid kåken eller skampålen. Med ärelöshet straffades enligt 1734 års
lag bl. a. edsöresbrott (brott mot kyrkofrid, rättegångsfrid, hemfrid, kvinnofrid,
vägafrid m. m.), förräderi, vissa arter av bedrägeri, förfalskning,
ärekränkning och mened. Emellertid torde en del grövre brott såsom mord,
mordbrand, stöld, koppleri m. fl. ha ansetts vara så nesliga, att gärningsmannen
betraktades såsom ärelös, även om ärans förlust icke särskilt
ådömdes.

Ärans förlust medförde obehörighet att vittna, avlägga partsed och föra
annans talan inför rätta samt över huvud förlust av de medborgerliga rättigherna,
däremot icke allmän rättslöshet.

Förlust av rättigheter kunde emellertid inträda även av andra anledningar
än den i lagen åsyftade ärelösheten. Av särskild betydelse i sådant
hänseende blev förbudet att utan enskild skrift begå nattvarden, beroende
på de återverkningar på en persons medborgerliga anseende och rättigheter,
som dessa s. k. nattvardshinder medförde. Domstolarna ålades att till
ledning för prästerskapet upprätta förteckningar över de personer, vilka
dömts till straff för brott, som utgjorde nattvardshinder. Till nämnda
brottskategori hörde icke endast de grövre brotten utan även en del ringare
brott, såsom fylleri, oljud, misshandel, dråp av vållande, snatteri, lägersmål
m. fl. Anteckning om domen inflöt i kyrkoböckerna, och den dömde

1 Utförligare framställningar, se »Utredning och förslag om borttagande ur lagstiftningen
av straffpåföljden medborgerligt förtroende», Stockholm 1915, s. 99 ff, och Alvar Montelius,
Örn vanhederlighets rättsverkan, Uppsala 1920; jämför Algot Bagge, Anmälan av sistnämnda
arbete i Svensk Juristtidning 1922, s. 256.''

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

var därefter för framtiden förhindrad att erhålla betyg om god frejd, s. k.
»rent» frejdbetyg. Då i en mängd författningar upptogs krav på god frejd
såsom villkor för åtnjutande av medborgerliga rättigheter, erhållande av anställning
i allmän tjänst, utövande av näring m. m., blev den vanfrejdade
i viss mån utstött ur samhället och i hög grad kringskuren i sin möjlighet att
försörja sig. Vanfrejden blev med andra ord ett slags utvidgning av ärelösheten.

Först genom vår nu gällande strafflag av år 1864 avskaffades ärans förlust
såsom ett allmänt straff. I stället infördes en särskild straffpåföljd,
förlust av medborgerligt förtroende, vilken i lagen (2 kap. 19 §) utformades
på följande sätt:

»Vissa i lagen bestämda brott medföra den påföljd, att den dömde förklaras hava
medborgerligt förtroende för alltid eller för viss tid förverkat.

Då sådan påföljd för viss tid stadgad är, må den ej under fem och ej över tio
år ådömas.

Den, som till förlust av medborgerligt förtroende dömd är, havé förverkat ämbete,
tjänst eller annan allmän befattning, som av honom innehaves; vare ock, under
den tid påföljden honom ådömd är, såsom vanfrejdad ansedd och förty utestängd
från alla sådana rättigheter och förmåner, för vilkas tillgodonjutande god
frejd erfordras.»

Genom föreskriften att påföljden skulle medföra vanfrejd anknöt lagen
till de specialförfattningar, särskilt näringsfrihetsförordningen, där god frejd
uppställdes såsom villkor för rättigheter av olika slag. Strafflagen medförde
följaktligen icke någon nämnvärd förändring i fråga örn vanfrejdens
verkningar; däremot inträdde en mildring så till vida, att påföljden i de flesta
fall ådömdes för begränsad tid. I överensstämmelse härmed föreskrevs i
en särskild förordning, att prästerskapet vid utfärdande av frejdbetyg endast
hade att taga hänsyn till vederbörandes frejd vid tiden för betygets utfärdande.
Vidare byggde lagstiftningen på den principen, att ingen annan
skulle anses såsom vanfrejdad än den, som på grund av honom ådömd straffpåföljd
saknade medborgerligt förtroende. Angående vilka brottsarter, som
i strafflagen belädes med förlust av medborgerligt förtroende, hänvisas till
framställningen av gällande rätt; lagen har, sedan sin tillkomst, icke undergått
några mera betydande förändringar i detta hänseende.

Lagens stadgande om förlust av medborgerligt förtroende blev under
årens lopp utsatt för en mycket stark kritik och vid mångfaldiga tillfällen
framställdes inom riksdagen krav på denna påföljds avskaffande eller på
en mer eller mindre genomgripande förändring av densamma. Man framhöll,
att straffets ändamål att förbättra den dömde i högsta grad motverkades
av att denne brännmärktes såsom vanfrejdad, att lagstiftningen praktiskt
taget omöjliggjorde för honom att på ett hederligt sätt försörja sig
och att vanfrejdsstraffet över huvud vore ägnat att främja återfall i brott.
Kritiken ledde efter hand till vissa reformer. Sålunda bestämdes 1873, att
tiden för viss tids påföljd skulle vara minst ett och högst tio år »utöver den
ådömda strafftiden». År 1890 undergick påföljden förändringar i flera
avseenden. Uttrycket »utöver den ådömda strafftiden», vilket föranlett olika

Kungl. May.ts proposition nr 190.

tolkningar, utbyttes mot formuleringen »intill dess viss tid, minst ett och
högst tio år, förflutit från det han (den dömde), efter utståndet straff, blivit
frigiven». Vidare borttogs stadgandet, att den dömde skulle anses såsom
vanfrejdad. Detta skedde, såsom nya lagberedningen yttrade, för att ur
strafflagen borttaga varje stöd för den missuppfattningen, att ifrågavarande
påföljd avsåge att stämpla den dömde såsom vanhedrad och ovärdig medmänniskors
aktning, och för att tydligen utmärka, att påföljden endast innefattade
ett utestängande från allmänna befattningar och från utövningen
av vissa medborgerliga rättigheter. För en sådan uteslutning mötte enligt
beredningens mening ej något hinder i den omständigheten, att vissa lagar
och författningar begagnade uttrycket »vanfrejdande brott», då i allt fall
tvivel ej kunde uppstå därom, att med sagda uttryck förstodes sådana brott,
vilka enligt ordalydelsen i 2 kap. 19 § medförde den påföljd, att den dömde
bleve »utestängd från alla sådana rättigheter och förmåner, för vilkas tillgodonjutande
god frejd erfordras». Redan av nya lagberedningens motivering
framgår, att denna mildring i paragrafens uttryckssätt var utan större
saklig betydelse. Viktigare voro de ändringar, som vidtogos med avseende
å påföljdens tillämpningsområde. Medan det enligt strafflagens ursprungliga
lydelse i ganska stor utsträckning berott av domstolens fria skön
örn påföljden skolat ådömas för viss tid eller för alltid, stadgades nu, att
påföljd för alltid, förutom vid mened, endast skulle ådömas, då den brottslige
gjort sig skyldig till dödsstraff eller straffarbete på livstid. Vidare
föreskrevs, att viss tids påföljd icke kunde ådömas, så framt ej den brottslige
förskyllt straffarbete. I straffskalorna för vissa med förlust av medborgerligt
förtroende belagda brott, å vilka endast kunnat följa straffarbete,
infördes tillika fängelse, bl. a. vid stöld. Härigenom kom påföljdens tilllämpningsområde
att undergå en viss inskränkning. Slutligen gjordes påföljdens
ådömande vid brott, begångna av personer i åldern 15—18 år,
vilka tidigare varit likställda med andra brottsligar, beroende av domarens
fria prövning.

År 1905 genomfördes en reform, som medförde en väsentlig inskränkning
i antalet fall, då förlust av medborgerligt förtroende ådömdes. I 2 kap.
19 § strafflagen vidtogs nämligen den ändringen, att påföljden icke skulle
inträda vid lägre straff än sex månaders straffarbete. Härigenom kom det
stora flertalet av dem, som dömdes för första resan enkel stöld, och över
hälften av dem, som dömdes för första resan kvalificerad stöld eller inbrott,
att undgå påföljden. En granskning av antalet nyintagna straffarbetsfångar,
vilka voro ådömda förlust av medborgerligt förtroende, visar, att medan
dessas antal året före lagändringens genomförande (1904) utgjorde 1 202,
hade antalet under det första år, som reformen hunnit verka (1906), nedgått
till 631, alltså en minskning med ungefär hälften.

Kraven på ifrågavarande straffpåföljds fullständiga avskaffande hade
emellertid icke tystnat. Redan vid 1909 års riksdag väcktes av herr Hjalmar
Branting m. fl. en motion i sådant syfte. Motionen föranledde en riksdagsskrivelse
till Kungl. Majit med anhållan örn utredning och förslag i

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

ämnet. Kungl. Majit anförtrodde utredningen åt tre särskilt tillkallade sakkunniga,
överdirektören Viktor Almquist, d. v. revisionssekreteraren Algot
Bagge och advokaten friherre Georg Stjernstedt. Dessa avgåvo den 30 september
1915 ett betänkande, innefattande förslag till ändringar i strafflagen,
riksdagsordningen, tryckfrihetsförordningen och ett flertal andra lagar
och författningar. Förslagen, vilka med vissa jämkningar tillstyrktes av lagrådet,
tjänade som grundval för propositioner, vilka förelädes 1917 och
1918 ars riksdagar. Sålunda framlades år 1917 dels proposition (nr 170)
med förslag till de ändringar i nyssnämnda grundlagar, som erfordrades
för den åsyftade reformens genomförande, och dels proposition (nr 171) med
förslag till lag om fullständigande av straffregistret. Förslaget till ändring i
grundlagarna antogs av riksdagen såsom vilande och förslaget rörande
straffregistret bifölls. Påföljande år blevo grundlagsändringarna definitivt
genomförda. Vidare förelädes 1918 års riksdag dels propositioner (nr 63—
67) med förslag till ändringar i strafflagen och ett flertal andra författningar
och dels proposition (nr 68) med begäran om riksdagens yttrande över
vissa föreslagna ändringar i näringsfrihetsförordningen. I sistnämnda fråga
— den enda som föranledde debatt inom riksdagen — stannade kamrarna
i olika beslut; i övrigt biföllos propositionerna. Angående de beslutade
lagändringarna och därav föranledda ändringar i administrativa förordningar
och kungörelser utfärdades sammanlagt ett 50-tal författningar.
Ändringarna i näringsfrihetsförordningen fingo det innehåll, som föreslagits
i den Kungl, propositionen.

Den sålunda beslutade reformen av påföljdsinstitutet innebar i huvudsak
följande. Termen »förlust av medborgerligt förtroende» avskaffades och
ersattes med det mera neutrala uttrycket »påföljd enligt 2 kap. 19 § strafflagen».
Påföljdens verkningar, vilka såsom förut framhållits varit i hög
grad beroende av speciallagstiftningen, fastslogos i strafflagen; endast i
några få fall bibehöllos i särskilda författningar -— frånsett stadgandcn om
påföljdens inträde innan domen vunnit laga kraft — bestämmelser om obehörighet
utöver vad strafflagen stadgade. I samband därmed blevo vissa
verkningar av påföljden helt avskaffade, däribland det i näringsfrihetsförordningen
uppställda förbudet för den dömde att driva handel eller annan
näring. Begreppet »god frejd» och dess motsats »vanfrejd» avfördes i princip
ur lagstiftningen och frejdbetygen ersattes med åldersbetyg, vilka icke
lämnade rum för någon uppgift om vederbörandes vandel. För att bereda
myndigheter, vilka hade att pröva personers behörighet i olika hänseenden,
möjlighet att verkställa dylik prövning, infördes utsträckt rätt att erhålla
utdrag av straffregistret, en rätt som förut, såvida ej Konungen medgivit
undantag, tillkommit allenast domstol, Konungens befallningshavande,
allmän åklagare eller annan häktningsmyndighet. Dylika utdrag, vilka endast
skulle innehålla de uppgifter, som erfordrades för bedömande huruvida personen
i fråga vore underkastad påföljd eller icke, kunde även erhållas av
enskilda, vilka genom intyg av vissa myndighetspersoner styrkte sig vara
för sin rätt beroende av dylik upplysning. Slutligen bör nämnas, att i

Kungl. Maj.ts proposition nr 190.

strafflagen den ändringen vidtogs, att påföljdens ådömande vid mened begränsades
till att avse viss tid.

Den utformning, som påföljdsinstitutet erhöll genom 1918 års reform,
kvarstår ännu i allt väsentligt oförändrad.

Gällande rätt.

Sin nuvarande lydelse erhöll 2 kap. 19 § strafflagen genom lag den 3 juni
1921, innefattande en redaktionell ändring i paragrafen med anledning av
dödsstraffets avskaffande. Lagrummet lyder:

»Vissa i lagen bestämda brott kunna medföra, att den brottslige för tid, som
nedan sägs, ådömes den påföljd, att han ej må utöva ämbete, tjänst eller annan
allmän befattning saint ej är berättigad avgiva röst vid val av riksdagsman eller
präst eller att deltaga i kommunal- eller municipalstämmas eller allmän rådstugas
eller kyrkostämmas överläggningar och beslut eller eljest rösta i allmänna ärenden,
i vilkas avgörande endast den må deltaga, som är i kommunens allmänna angelägenheter
röstberättigad. Är någon till sådan påföljd dömd, havé han ock förverkat
allmän befattning, som av honom innehaves.

Ej må påföljd enligt denna paragraf ådömas, där ej brottet varder belagt med
straffarbete i minst sex månader. Påföljden ådömes för alltid, där den dömde gjort
sig skyldig till straffarbete på livstid, men i annat fall intill dess viss tid, minst ett
och högst tio år, förflutit från det han efter utståndet straff blivit frigiven.»

Beträffande dem, som enligt äldre lag dömts till förlust av medborgerligt
förtroende, gäller enligt övergångsbestämmelserna till 1918 års lagstiftning,
att de allenast i samma mån som de, vilka äro underkastade påföljd enligt
2 kap. 19 § strafflagen, äro utestängda från behörighet, rättighet eller förmån.
Genom övergångsbestämmelserna ha även upphävts de stadganden,
som i vidare mån än nu sagts från behörighet, rättighet eller förmån utestänga
den, vilken dömts förlustig medborgerligt förtroende eller saknar eller
saknat god frejd. Endast i fråga om rätt till pension kan tänkas föreligga
en skillnad i innehållet mellan den äldre och den nyare påföljden, beroende
på att vissa pensionsreglementen ej kunnat bringas i överensstämmelse med
den nya lagstiftningen utan medverkan av delägarna i pensionsinrättningen.

Då brott, som är belagt med påföljd, förövas av den, som fyllt 15 men
ej 18 år, prövar domstolen efter omständigheterna, huruvida påföljden bör
ådömas (5 kap. 2 § strafflagen).

Angående påföljdens förekomst i strafflagens speciella del lämna 1915 års
sakkunniga följande redogörelse, som ännu har sin giltighet:

»I vissa strafflagens kapitel finnes ifrågavarande bistraff icke föreskrivet för något
av de däri upptagna brotten. Så är förhållandet med de kapitel, sorn innehålla
bestämmelser örn religionsbrott (7 kap.), örn majestätsbrott samt brott emot
riksstyrelse eller rikets ständer (9 kap.), örn brott mot offentlig myndighet (10
kap.), örn fridsbrott (11 kap.), örn äktenskapsbrott (17 kap.), samt örn åverkan,
olovligt jagande och fiskande (24 kap.).

I kapitlet om rån1 (21 kap.) finnes påföljdens ådömande stadgat vid samtliga däri
avsedda brott.

I övriga kapitel har påföljdens ådömande föreskrivits i mycket olika utsträck 1

Numera om rån och utpressning.

Kungl. Maj-.ts proposition nr 190.

ning. I vissa kapitel är påföljden fästad vid flertalet däri omförmälda brott. Så
är fallet i kapitlen om förräderi samt örn andra för rikets säkerhet menliga brott
(8 kap.), om förfalskningsbrott (12 kap.), örn mened (13 kap.), örn eldskada av uppsåt
och vållande samt örn annan skadegörelse å egendom (19 kap.), örn stöld och
snatteri (20 kap.), om bedrägeri och annan oredlighet (22 kap.) samt om bedräglig,
oredlig eller vårdslös gäldenär i konkurs (23 kap.). I de återstående kapitlen,
som innehålla stadganden om mord, dråp och annan misshandel (14 kap.), om brott
emot annans frihet (15 kap.), örn falsk angivelse och örn annan ärekränkning (16
kap.), örn sedlighetsbrott (18 kap.) samt om brott av ämbetsman (25 kap.), är
påföljdens ådömande föreskrivet endast i ett fåtal fall. (I 14 kap. endast vid mord
eller försök till mord, förgiftning, fosterfördrivning av annan än kvinnan samt sviklig!
förfarande vid envig; i 15 kap. vid slavhandel, bemäktigande och utsättande av
annan å sådant ställe, att uppenbar fara är för hans liv, samt vid olovligt bemäktigande
och skiljande av barn från föräldrars eller annans vård; i 16 kap. vid falskt
åtal eller angivelse eller pådiktande av brott i argt uppsåt; i 18 kap. vid förledande
genom koppleri till otukt av barn, när det göres av föräldrar, förmyndare, lärare
eller andra, under vilkas lydnad eller uppsikt barnen äro ställda, samt i 25 kap.
vid döljande av tillgrepp genom falska räkenskaper.) >

Ifrågavarande påföljd ådömes även enligt strafflagen för krigsmakten.
Enligt 28 § i denna lag skall om förutsättning för påföljdens åläggande samt
om förverkande av allmän befattning, som av den dömde innehaves, gälla
vad i allmän lag sägs. Även i fråga om tiden för påföljdens ådömande
gälla den allmänna strafflagens regler; dock med det tillägget, att dödsstraff
medför påföljdens åläggande för alltid.

De i strafflagen för krigsmakten upptagna brott, för vilka påföljden
ådömes, äro stöld (102, 103, 104 och 106 §§), för egen vinning eller annans
fördel eller eljest i olovlig avsikt lämnad oriktig uppgift rörande vissa omständigheter,
som angå under den brottsliges befäl ställd avdelning av krigsmakten
(114 §), vissa förräderi- och feglietsbrott enligt krigsartiklarna (134—
137 och 142 §§) samt skadegörelse, stöld och rån enligt krigsartiklarna (163
-172 §§).

I de många författningar, enligt vilka kravet på frihet från påföljd utgör
förutsättning för viss behörighet, är obehörigheten att utöva valrätt genomgående
knuten till ådömd påföljd, d. v. s. påföljd, som är ålagd genom lagakraftvunnen
dom. I fråga om förutsättningarna för valbarhet eller eljest behörighet
att innehava befattning härskar däremot en strängare princip, i det
att de särskilda författningarna — riksdagsordningen, kommunallagarna etc.
— utestänga den, som genom utslag, vilket ännu icke vunnit laga kraft, är
ådömd påföljd. Detta innefattar en skärpning, som icke kan utläsas ur 2
kap. 19 § strafflagen. Ej blott i fråga örn politisk och kommunal valbarhet
gäller denna strängare princip utan även i fråga om behörighet såsom
nämndeman, handelskunnig ledamot av rådhusrätt, ledamot av expropriationsnämnd,
ledamot av arbetsdomstolen, arbetsrådet och försäkringsrådet,
skiljeman, konkursförvaltare, överförmyndare, riksbanksfullmäktig m. m.

Påföljden medför, såsom redan antytts, på grund av särskilda stadganden
obehörighet beträffande vissa andra befattningar eller rättigheter än dem som
nämnas i 2 kap. 19 § strafflagen. Dessa fall äro följande:

1) Obehörighet att vittna och att avlägga ed såsom part (rättegångsbalken

Kungl. Maj.ts proposition nr 190.

17 kap. 7 och 29 §§, jämför lagen den 14 juni 1917 om barn utom äktenskap
27 § tredje stycket). — En menedare är, oberoende av örn han står under
påföljd, jävig att vittna, men sådant hinder kan, i motsats till det å straffpåföljd
grundade jävet, bortfalla om parterna åsämjas därom (rättegångsbalken
17 kap. 14 §).

2) Jävighet att vara skiljeman (lagen den 14 juni 1929 om skiljemän, 5 §).

3) Obehörighet att fullgöra värnpliktstjänstgöring (värnpliktslagen den 12
juni 1925, § 10, jämför inskrivningsförordningen den 23 december 1925,
§§ 14, 42, 97, 139 och 140) och att erhålla anställning vid krigsmakten (åtskilliga
författningar örn anställande av personal vid krigsmakten, vilka uppställa
krav på god frejd såsom villkor för anställning).

4) Obehörighet att utöva befäl å svenskt fartyg (Kungl, förordningen den
29 mars 1912 angående befäl å svenska handelsfartyg m. m., § 24).

5) Obehörighet för adelsman att deltaga i adelsmöte (riddarhusordningen,
§ 9).

6) Förlust av pension (Kungl, kungörelsen den 25 maj 1900 angående bestämmelser
om förlust av pensionsrätt eller pension för den, som blivit från
innehavande tjänst avsatt eller förklarats hava gjort sig till avsättning skyldig,
vilken kungörelse erhållit sin nuvarande lydelse genom Kungl, kungörelsen
den 24 maj 1918; lagen den 11 oktober 1907 angående civila tjänstinnehavares
rätt till pension, 14 och 18 §§; lagen den 4 juni 1920 angående rätt till
tjänstepension för ordinarie tjänstemän vid postverket, telegrafverket, statens
järnvägar och statens vattenfallsverk, 31 §, m. fl. författningar). — En del av
de författningar, som röra pensionsväsendet, utgöras av reglementen för
särskilda pensionsinrättningar, vilka reglementen fastställts av Konungen.
Anledning saknas att i detta sammanhang ingå på frågan örn och i vad mån
dylika reglementen kunna utan delägarnas medverkan genom lagstiftning
ändras. Ett borttagande ur den allmänna lagstiftningen av påföljd enligt 2
kap. 19 § strafflagen lär i varje fall icke kunna medföra, att den, som vid lagändringens
ikraftträdande redan gått sin pensionsrätt förlustig, återfår densamma.

2. Påföljden “ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas“.

Påföljden »ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas» hade i 1734 års lag
icke någon annan motsvarighet än det allmänna ärelöshetsstraffet, vars uppgift
nämnda påföljd kan sägas ha i viss mån övertagit. Ovärdighetspåföljden
infördes genom 1864 års strafflag, vars allmänna stadganden i denna del
icke undergått någon förändring. I 2 kap. 15 § upptager strafflagen bland
särskilda straff för ämbetsmän avsättning, »varmed i de fall, som i lagen
utsatta äro, förenas den påföljd, att den dömde förklaras ovärdig att i rikets
tjänst vidare nyttjas». I 16 § samma kapitel stadgas: »Avsättning innebär förlust
av det ämbete, vari förbrytelsen skett. Ilar den dömde tillika förklarats
ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas; bave ock förlorat annat ämbete,
som han innehaver; och må han ej ämbete, tjänst eller annan allmän

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

befattning
bete i 16 § sagt är skall gälla även örn »tjänst eller annan allmän befattning,
evad den av förordnande eller medborgares val beror». Den, som dömes
ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas, mister således alla allmänna befattningar,
däri inbegripet politiska och kommunala förtroendeuppdrag, som
han innehar, och därjämte blir han för all framtid obehörig att inneha dylik
befattning. Däremot medför denna påföljd icke förlust av rösträtt.

Efter ordalagen i 2 kap. strafflagen skulle avsättningsstraffet och den därtill
knutna ovärdigheten att i rikets tjänst vidare nyttjas endast avse ämbetsmän,
varmed enligt 10 kap. 1 § andra stycket strafflagen förstås »den, som
med Konungens fullmakt å ämbetet försedd är, eller ämbete av lika värdighet
innehaver, eller i sådan ämbetsmans ställe lagligen satt är; så ock domare,
ändå att han ej blivit av Konungen förordnad». En jämförelse med
25 kap. strafflagen giver emellertid omedelbart vid handen, att ämbetsstraffen
ha ett betydligt vidsträcktare tillämpningsområde. I nämnda kapitel,
som enligt sin rubrik endast handlar »om brott av ämbetsmän», finnes nämligen
föreskrivet (22 §), att vad örn statens ämbetsmän där är stadgat, »gäde
ock om dem, som äro satte att förvalta städers, menigheters eller allmänna
av Konungen stadfästade kassors, verks eller andra inrättningars eller stiftelsers
angelägenheter, om de tjänstemän, som under ämbets- eller förvaltningsmyndigheterna
lyda, och om andre, som förordnade äro att ämbete
eller tjänsteärende förrätta». Under 25 kap. lyda sålunda, utom ämbetsmän
och därmed jämställda, statens tjänstemän, deras vikarier och en del mera
tillfälliga statsfunktionärer, kommunala tjänstemän, kommunala förtroendemän,
vilka utöva förvaltande befogenheter, och slutligen personer, vilka
förvalta allmänna, av Konungen stadfästade kassors m. fl. inrättningars eller
stiftelsers angelägenheter, vare sig dessa personer äro tjänstemän eller bekläda
förtroendeposter. Vad särskilt angår dem, som lyda under strafflagen
för krigsmakten, äro officerare, underofficerare och därmed jämställda
— i sagda lag benämnda ämbets- och tjänstemän — hänförliga under 25 kap.
i allmänna strafflagen (jämför 6, 15, 29, 78, 129 och 132 §§ i strafflagen
för krigsmakten). Den som tillhör det fast anställda manskapet ansvarar
däremot icke enligt 25 kap. allmänna strafflagen för brott, som han begår i
sin tjänst vid krigsmakten. Utanför 25 kap:s område falla vidare en mängd
politiska och kommunala förtroendemän, vilka väl utöva »allmän befattning»
men icke hava förvaltande funktioner. Den som förklaras ovärdig att
i rikets tjänst vidare nyttjas blir emellertid, såsom nämnts, obehörig att
utöva varje allmän befattning, även sådan, som faller utom 25 kap.

Vissa stadganden i 25 kap. kunna få tillämpning även å befattningshavare
i enskild tjänst, nämligen de i 15 § i trafiksäkerhetens intresse givna bestämmelserna
angående förbrytelse av ämbetsman vid statens järnvägsanläggningar
m. fl. kommunikationsinrättningar. Har Konungen förordnat om
»fridlysning» av enskild järnväg eller annan kommunikalionsanläggning, bliva
bestämmelserna i 15 § tillämpliga å tjänsteman hos det enskilda företaget.

Ovärdighet att i rikets tjänst vidare nyttjas kan ådömas vid flertalet av

Kungl. Maj.ts proposition nr 190.

de i 25 kap. upptagna brotten. Påföljden skall ovillkorligen ådömas, då ämbetsman
(respektive annan funktionär) uppsåtligen gör orätt i dom eller beslut
(1 och 2 §§), å annan lägger eller av honom uttager olaga utskyld (9 §),
för egen fördel uppsåtligen gör orätt genom avkortning av skatt m. m. (10 §),
förskingrar det som han i kraft av sitt ämbete emottagit (11 §), genom förfalskning
söker dölja tillgrepp (12 §), uppsåtligen släpper fånge eller häktad
eller kvarhållen person lös eller hjälper honom att undkomma (14 §) eller
ock uppsåtligen åsidosätter åligganden i fråga om trafiksäkerheten vid kommunikationsanläggningar
(15 §). Vid korruptionsbrott förekommer avsättning
jämte ovärdighetspåföljden såsom straff alternativt med suspension
(5 §). Slutligen kan i vissa fall, då avsättning är föreskriven, ovärdighetspåföljden
ådömas under särskild förutsättning; så sker »örn brottet det förtjänar»
vid falskt åtal (3 §) och enligt det generella stadgandet om uppsåtligt
ämbetsbrott (16 §) samt »örn skada av brottet kom», då förman av underordnad
lånar medel, som äro denne anförtrodda å ämbetets vägnar (13 §).

Ett straff eller rättare en påföljd, som i detta sammanhang bör omnämnas,
är avsättning enligt 25 kap. 20 § första stycket. Enligt detta lagrum, jämfört
med 25 kap. 22 §, skall i regel ämbetsman eller annan befattningshavare,
som faller under 25 kap., därest han dömes till straffarbete — vare sig för
brott i eller utom tjänsten — tillika dömas till avsättning. Innehar han flera
befattningar av det slag, som avses i 25 kap. — han är t. ex. tjänsteman vid
statens järnvägar, reservofficer och kommunalnämndsordförande — skall
han avsättas från dem alla. Däremot mister han icke andra allmänna befattningar,
t. ex. uppdrag såsom landstingsman eller ledamot av kyrkofullmäktige.
Detta slags avsättning intar sålunda i viss mån en mellanställning
mellan å ena sidan enkel avsättning, innebärande förlust av den befattning,
vari man förbrutit sig, och å andra sidan avsättning jämte ovärdighet att i
rikets tjänst vidare nyttjas, innefattande förlust av alla allmänna befattningar.
3 * * * * * * * * * * * * * *

3. Påföljden “ovärdig att föra andras talan inför rätta44.

Förbud att över huvud föra andras talan inför rätta såsom påföljd av

brott finnes stadgat dels i rättegångsbalken 15 kap. 14 §, dels i strafflagen

22 kap. 14 §. Förstnämnda stadgande lyder:

»Finnes fullmäktig hava retat eller förlett någon till oskälig rättegång, eller emot

bättre vett drivit orättfärdig sak, eller brukat veterlig falskhet; bote tio, tjugu eller

mera till hundrade daler, eller plikte med fängelse, och varde honom ej mera till latet

att föra andras saker för rätta, allt som domaren prövar dess brott vara.

Drager sådan fullmäktig sig ifrån saken, innan slut där i varder, att straff där med

undgå; plikte ändå, som sagt är. Varder någon övertygad, att han ock hemligen

skrivit i saken för huvudmannens vederpart, eller gått honom med skäl och råd

till handa; bote hundrade daler, eller straffes med fängelse vid vatten och bröd, och

vare ärelös.»

Denna paragraf kvarstår visserligen oförändrad från 1734 års lag, men

vissa däri innefattade bestämmelser ha satts ur kraft genom strafflagens

Kungl. Maj.ts proposition nr 190.

promulgationsförordning och ersatts nied stadganden i 22 kap. 14 § strafflagen.
Så är förhållandet med straffbestämmelserna för den som »retat
eller förlett någon till oskälig rättegång» och den som »hemligen skrivit i
saken för huvudmannens vederpart, eller gått honom med skäl och råd till
handa». 22 kap. 14 § strafflagen har enligt lag den 27 juni 1924 följande
lydelse:

»Går fullmäktig i sak, den honom betrodd är, svikligen huvudmannens vederpart
tillhanda, vare sig med skrifts uppsättande, eller med råd eller skäl, eller eljest
till huvudmannens skada främjar sin eller andras nytta, eller begår syssloman vid
annat uppdrags utförande trolöshet emot huvudman; vare lag som i 11 § sägs; och
varde fullmäktig, som med sådant brott beträdes, dömd ovärdig att vidare föra
andras talan inför rätta.

Såsom syssloman skall ock straffas, efter ty nu sagt är, förmyndare och god man,
som förordnats för omyndig, sjuk eller bortovarande, så ock ledamot i styrelse för
bolag eller förening samt annan, som är satt att leda bolagets eller föreningens
angelägenheter.

Förleder man, i sviklig avsikt, annan till oskälig rättegång; straffes med böter.»

Straffet enligt 11 §, vartill hänvisas i första stycket, är högst straffarbete
i två årj

I fråga om påföljden förete de båda lagrummen den skillnaden, att denna
enligt stadgandet i rättegångsbalken är fakultativ (»allt som domaren prövar
dess brott vara») men enligt strafflagsstadgandet ovillkorlig. Den i sistnämnda
lagrum stadgade ovärdighetspåföljden ådömes endast den som i
egenskap av rättegångsfullmäktig begått trolöshet mot huvudman.1

På grund av stadganden i riksdagsordningen, kommunallagarna m. fl. författningar
medför ifrågavarande påföljd, att den dömde för all framtid blir
ovärdig att inneha politiska och kommunala förtroendeuppdrag. Påföljden
medför däremot icke förlust av rösträtt.

I anslutning till bestämmelsen i 15 kap. 2 § rättegångsbalken, att de, som
för andra må tala och svara, skola vara oberyktade, ärlige, redlige och förståndige,
stadgas i Kungl, brevet den 27 maj 1801, att som den ej kan för
skicklig och förståndig fullmäktig anses, vilken »i sina skrifter inblandar
vad till saken ej rätteligen hörer, på ett oförståndigt och oredigt sätt sin huvudmans
talan utförer, brukar vanvördeliga ord och åthävor emot domare
eller parter, och talar eller skriver det han vet ej sant vara; alltså, då någon
fullmäktig med förseelse i dessa fall beträdes, bör, till följd av vad lagen i
15 kap. 2 § rättegångsbalken innehåller, en sådan, utom böter efter lagens
stadgande i dessa fall, jämväl anses ovärdig att vidare såsom fullmäktig i
rättegångsmål nyttjas». Det torde icke vara riktigt att uppfatta den här
stadgade påföljden såsom likställd med ovärdighet att föra andras talan inför
rätta och på sådant sätt torde den ej heller tolkas i praxis.1 2 Däremot
kan en domstol med stöd av nämnda Kungl, brev förklara, att det icke kan
tillåtas en fullmäktig att vidare uppträda i denna egenskap inför ifrågava -

1 H. 1915 s. 480.

2 Kallenberg, Svensk civilprocessrätt, bd 1, s. 690 ff.

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

rande domstol. Ett sådant beslut torde få anses gälla tillsvidare; någon
annan forin för dess upphävande än att domstolen de facto tillåter den av
påföljden drabbade att åter uppträda lär icke erfordras.

4. Andra i strafflagen upptagna påföljder.

I 2 kap. 20 § strafflagen omtalas, att brott i vissa fall straffas med påföljder,
utom dem, som förut omnämnts i 2 kap., »efter ty därom i lagen
särskilt stadgat finnes». Av dessa påföljder är ovärdigheten att föra andras
talan inför rätta redan behandlad. Även de övriga påföljderna må för fullständighetens
skull omnämnas, ehuru frågan om deras reformerande icke
f. n. har någon aktualitet. I 25 kap. 15 § stadgas att ämbetsman vid statens
trafikverk, vilken genom grovt vållande åstadkommer fara för trafiken,
ej vidare må i dylik befattning nyttjas. Enligt 25 kap. 22 § kan motsvarande
påföljd drabba icke blott tjänstemän m. fl. funktionärer i allmän
tjänst utan även personer, anställda hos enskilda kommunikationsföretag,
angående vilka fridlysningsbeslut meddelats. Denna påföljd, liksom den i
22 kap. 3 och 4 §§ stadgade förlusten av näringsrätt vid försäljning av förfalskade
livsmedel och läkemedel, har huvudsakligen karaktären av en
skyddsåtgärd. Detsamma kan sägas om stadgandena om förstörande av
förfalskningsredskap och förfalskningsprodukter (12 kap. 20 §) samt om förverkande
av fartyg m. m. vid slavhandel (15 kap. 1 och 4 §§), till vilka
stadganden finnas en del motsvarigheter inom specialstraffrätten. Strafflagens
stadganden om förverkande av »gåva eller förläning» (8 kap. 16 §) och
muta (25 kap. 7 §) torde stå det egentliga straffet närmare. Såsom en straffpåföljd
brukar med hänsyn till lagens terminologi även upptagas den straffskärpning,
som är stadgad för det fall att någon till livstids straffarbete dömd
begår brott (4 kap. 15 §), ehuru dylik skärpning till sin natur icke är någonting
annat än straff. Slutligen förekomma i strafflagen två påföljder,
som stå skadeståndet nära, nämligen stadgandet att svarande i ärekränkningsmål
kan dömas att utgiva kostnad för domens tryckning (16 kap. 14 §)
och föreskriften, att det som någon olovligen sålt eller planterat å annans
mark skall vara förverkat till jordägaren (24 kap. 1 §). 5

5. Statistiska uppgifter.

Till belysning av påföljdernas förekomst i rättspraxis ha i tabeller sammanställts
en del uppgifter, hämtade ur den officiella rättsstatistiken (se bil.
A och B). Uppgifterna omfatta en tidrymd av 20 år med början 1913, varigenom
anknytning vunnits till det statistiska materialet i 1915 års betänkande
angående borttagande av förlust av medborgerligt förtroende. Då den
officiella statistiken icke publicerats för senare år än 1932, ha tabellerna
icke kunnat förås längre fram än t. o. m. sistnämnda år. Uppgifterna avse
endast underdomstolarna; de ändringar, som överinstanserna vidtaga i underrätternas
utslag i förevarande hänseende, kunna näppeligen rubba den
totalbild, som erhålles av siffrorna från första instans.

Bihang till riksdagens protokoll 1936. 1 sami. Nr 190. (Bilaga). 3

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

Av bil. A framgår det sammanlagda antalet fall, i vilka de allmänna underrätterna
och krigsdomstolarna i första instans dömt till påföljd enligt
2 kap. 19 § strafflagen, ovärdighet att i rikets tjänst vidare nyttjas och ovärdighet
att föra andras talan. I fråga om förekomsten av förstnämnda påföljd
vid de allmänna domstolarna har verkställts en specifikation till belysning
av påföljdens varaktighet. För jämförelsens skull och för att konsekvenserna
av de bestämmelser, som föreslås av de sakkunniga, må kunna
bedömas, har även frekvensen av domar å straffarbete och avsättning medtagits.

Bil. B utvisar huru påföljden enligt 2 kap. 19 § strafflagen fördelar sig på
de olika brotten. Det måste emellertid framhållas, att tabellen icke lämnar
någon exakt riktig bild av denna fördelning, beroende på sättet för den
officiella statistikens uppställning. Rättsstatistiken upptager nämligen vid
sammanträffande av brott varje brottsling under det lagrum, som medfört
det svåraste straffet, eller, vid lika straff, det som innehåller den strängaste
straffskalan. Äro både straff och straffskalor lika, upptages den dömde under
något av de lagrum, efter vilket han dömts eller blott åtalats. Detta
medför, att påföljd kommer att redovisas vid en del lagrum, enligt vilka påföljd
ej kan ådömas. I bil. B ha dylika fall medtagits, allenast påföljd kan
förekomma enligt det ifrågavarande kapitlet. Däremot ha de fall, då påföljd
i rättsstatistiken redovisats under kapitel, enligt vilket påföljd över
huvud ej kan ådömas, i bilagan utelämnats. Summorna ha dock upptagits
i enlighet med den officiella statistiken och innefatta följaktligen alla
fall av ådömd påföljd enligt 2 kap. 19 § strafflagen. De inadvertenser, som
sålunda förekomma, äro dock säkerligen icke av den betydelse, att de kunna
förrycka det helhetsintryck, som tabellen giver. — De fall, i vilka påföljd
ådömts enligt strafflagen för krigsmakten, ha icke specificerats på olika
brott. Man torde kunna utgå ifrån, att påföljden med få undantag ådömts
i anledning av tjuvnadsbrott, ehuru den i rättsstatistiken i ganska stor utsträckning
redovisats under brott, vilka icke kunna beläggas med påföljd,
särskilt rymning.

6. Reformförslag efter 1918.

I det av professorn Johan C. W. Thyrén år 1916 avgivna förberedande
utkastet till strafflag, allmänna delen, hade frågan om en allmän straffpåföljd
förbigåtts av det skälet, att de förut omnämnda sakkunniga året dessförinnan
avgivit sitt betänkande i ämnet. Av utkastet framgår dock, att
Thyrén förutsatt, att en dylik påföljd, innefattande förlust av vissa rättigheter,
skulle finnas (sid. 4). I fråga om påföljden »ovärdig att i rikets tjänst
vidare nyttjas» intager utkastet (2 kap. 27 och 28 §§) samma ståndpunkt
som gällande lag.

Strafflagskommissionen upptager i sitt år 1923 avgivna betänkande med
förslag till strafflag, allmänna delen, en straffpåföljd (7 kap. 27 §), som till
sin innebörd i det väsentliga överensstämmer med den nu gällande påföljden
enligt 2 kap. 19 § strafflagen. För den av kommissionen föreslagna på -

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

följdens ådömande förutsattes, att brottet belägges med straffarbete (minimum
för sådant straff är enligt förslaget fyra år) eller med fängelse i minst
ett år. Såsom särskild straffpåföljd för ämbetsman, vilken dömes till avsättning,
upptager kommissionsförslaget, att den dömde förklaras ovärdig att
vidare nyttjas i rikets tjänst, varmed följer samma vidsträckta obehörighet
som enligt gällande lag, eller att han ej må under viss tid, minst två och
högst tio år, nyttjas i rikets tjänst (7 kap. 22 och 23 §§). Frågan örn påföljdernas
bibehållande över huvud har icke i kommissionens betänkande
gjorts till föremål för särskild undersökning.

Jämlikt nådigt bemyndigande uppdrog chefen för justitiedepartementet
den 27 juni 1931 åt ledamoten av riksdagens första kammare, f. d. häradshövdingen
Assar Åkerman, direktören vid centralfängelset å Långholmen
Sven Axi, översten i Frälsningsarmén Per Hed, sekreteraren i Svenska fattigvårds-
och barnavårdsförbundet, fil. kand. Axel Hirsch och ledamoten av
riksdagens andra kammare, kyrkoherden Bertil Mogard att såsom sakkunniga
biträda inom justitiedepartementet med verkställande av utredning rörande
organisationen av det frivilliga skydds- och hjälparbetet beträffande
frigivna fångar. Till de sakkunnigas ordförande förordnades Åkerman och
till sekreterare föreståndaren för Skyddsvärnet i Stockholm, jur. kand. Bertil
Forsell. De sakkunniga avgåvo den 31 december 1932 betänkande och
förslag i ämnet (statens offentliga utredningar 1933: 11).

I betänkandet hemställa de sakkunniga om utredning angående vissa straffrättsliga
frågor och anföra därom bland annat följande: »De till strafflagstiftningen hörande
ämnen, på vilka de sakkunniga anse sig böra rikta uppmärksamheten, äro
enligt de sakkunnigas mening av den natur, att de kunna utan föregripande av den
allmänna strafflagsreformen göras till föremål för särskild legislativ behandling.
Då ifrågavarande ämnen tillika äro av den största betydelse för framgången av de
strävanden, som uppbära hjälpverksamheten för frigivna, hysa de sakkunniga den
förhoppningen, att de icke skola anses överskrida gränserna för sitt uppdrag, när
de nu till Kungl. Maj:t hemställa om skyndsam utredning i dessa ämnen.»

Bland de frågor, vilka sålunda rekommenderas till skyndsam utredning, nämnes
först avskaffande av påföljden enligt 2 kap. 19 § strafflagen och avskaffande
av påföljden »ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas». Av vad som i betänkanket
yttras angående dessa påföljders avskaffande må här anföras följande: »Bland
de många svårigheter, som möta den frigivne i hans strävan att ärligen försörja sig,
får väl som en av de största räknas den oförståelse, som hans medmänniskor visa
honom. ''Rätt snart märker han att hans framtid är hopplös. Staten förvägrar honom
sitt bistånd, stänger honom ute från varje statlig anställning. Ej underligt då,
att privata företagare följa detta hårda exempel. Den sålunda behandlade blir
gentemot såväl arbetsgivare som andra hänvisad till ett ståndigt dubbelspel. Hela
hans liv blir haltlöshet, oro och osanning. Ingen dag är han säker för angivelse
eller polisens efterforskningar. Finner han någon gång en barmhärtig arbetsgivare,
vägra arbetskamraterna att arbeta med en, som »sultit inne». Sålunda blir den straffade
nästan ofelbart prisgiven åt återfallet och återbördad åt straffanstalten. Honom
hjälper ingen järnvilja, inga goda föresatser, mot honom sträckes ingen hjälpande
hand och ingen dörr öppnas för honom. Ilan märker snart titt han är hopplöst
utstött.’ Dessa ord, som för tjugo år sedan nedskrevos av en känd filantrop,
gälla väl i huvudsak ännu i dag, örn ock förhållandena blivit förbättrade genom
det uppoffrande kärleksverk, som den frivilliga skyddsverksamheten utfört, och det

Kungl. Majlis proposition nr 190.

bistånd staten lämnat denna verksamhet. Men ehuru staten sålunda i handling erkänt
sin plikt att mildra frihetsstraffets beklagliga följder, har staten dock på
detta område stundom vidtagit åtgärder, vilka i stället försvårat den straffades belägenhet.
Som exempel härå må i detta sammanhang anföras de i strafflagen upptagna
straffpåföljderna förlust av rösträtt etc. (2: 19) samt ovärdighet att i rikets
tjänst vidare nyttjas (2: 15).

Väl är det sant att, såsom bestämmelserna örn påföljden nu modifierats, dennas
verkningar huvudsakligen beröra den politiska och kommunala rösträtten samt innehavandet
och utövandet av allmän befattning. Men i själva verket sträcka sig
verkningarna vida längre. Den allmänna meningen, influerad genom äldre tiders
åskådning och lagstiftning, inlägger alltjämt i denna påföljd något av det skammärke,
som förut häftat vid påföljdens föregångare (ärelösheten, vanfrejden, förlusten
av medborgerligt förtroende). Och ehuru de uppgifter, som av domstolarna
insändas till straffregistret och pastorsämbetena, blivit omgärdade med vissa garantier
till bevarande av deras konfidentiella natur, har erfarenheten dock visat, att
påföljdsdomen, vilken ju för övrigt offentligen avkunnas vid underdomstolen, nästan
alltid genom det beskäftiga skvallret följer den straffade från ort till ort och bidrager
till att ytterligare förtäta den atmosfär av misstroende som omger honom.
Utsikterna till arbetsanställning bliva sålunda minskade och jämväl den frigivnes
förmåga av initiativ nedsättes, då han aldrig kan släppa tanken att hava blivit i allmänna
meningen märkt.

Såsom skäl för bibehållande av påföljden, om ock i en modifierad form, anfördes
i den riksdagsskrivelse år 1909, vilken ledde till den utformning av institutet
som detta nu äger, att ''vissa brott måste anses vara av den beskaffenhet att den,
som därtill blivit förvunnen, bör även efter därför utståndet straff vara diskvalificerad
till utövande av vissa medborgerliga funktioner eller rättigheter, vare sig för
alltid eller för någon viss tid framåt’.

Men är väl denna motivering i själva verket något annat än en gengångare av
forna tiders åskådning att den brottslige borde till straff för honom själv och till
andras skydd lämpligen för framtiden brännmärkas? Vilket skydd är det som
ådömande av påföljden skall skänka samhällets övriga medborgare? Skydd för
''diskvalificerade'' medborgares deltagande i valen? Knappast. Eller är det fråga
örn skydd för andras känslor, så att de skola slippa se vissa medborgerliga funktioner
utövas av ''mindervärdiga''? I sådant fall må det vara nog att erinra om att
det åsyftade målet icke står i någon rimlig proportion till de värden som offras för
dess uppnående.

Beträffande påföljden ''ovärdighet att i rikets tjänst vidare nyttjas’, som ådömes
vid avsättning för vissa ämbetsbrott, gäller i tillämpliga delar vad ovan blivit nämnt.

Strafflagskommissionen föreslog i sitt betänkande (7:22), att ''ovärdighet skulle
kunna ådömas även på viss tid, minst tva och högst tio ar. Och anförde kommissionen
till stöd för denna sin hemställan, att otvivelaktigt kunde fall förekomma där
det måste framstå såsom en onödig hårdhet att denna utestängning skall avse den
dömdes hela livstid.

De sakkunniga vilja för sin del göra gällande, att bestämmelsen om denna påföljd
står i principiell motsättning till den ställning staten rätteligen bör intaga till
hjälpverksamheten, medan å andra sidan samhället utan denna bestämmelse ingalunda
skulle sakna medel att hävda sin egen auktoritet och sina tjänares prestige.

I detta sammanhang må erinras örn vad strafflagens 25: 20 innehåller därom,
att örn ämbetsman begår brott, därför han till straffarbete eller svårare straff dömes,
skall han tillika dömas till avsättning från ämbete, som han innehar, även
örn brottet är begånget utom ämbetet; dock att vid synnerligen mildrande omständigheter
må ådömas suspension.»

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

Efter det under en följd av år någon uppmärksamhet icke inom riksdagen
ägnats påföljdsinstitutet, väcktes år 1933 inom andra kammaren av herr
N. Flyg m. fl. en motion (nr 356), vari föreslogs, »att riksdagen måtte besluta
att i skrivelse till regeringen hemställa om sådana åtgärders vidtagande,
att bestämmelserna om påföljdsstraff måtte utgå ut strafflagen». I
avgivet utlåtande (nr 25) tillstyrkte första lagutskottet en framställning om
utredning rörande avskaffandet av påföljd enligt 2 kap. 19 § strafflagen.
Utskottets hemställan bifölls av andra kammaren utan votering men avslogs
av första kammaren med 67 röster mot 46. Avslagsbeslutet motiverades
därmed, att frågan om påföljdens avskaffande redan vore föremål för
Kungl. Maj:ts prövning på grund av den framställning i ärendet, som avgivits
av de år 1931 tillkallade sakkunniga för utredning angående det frivilliga
skydds- och hjälparbetet beträffande frigivna fångar.

II.

Straffpåföljder enligt vissa utländska lagar och lagförslag.

I 1915 års betänkande om borttagande ur lagstiftningen av straffpåföljden
förlust av medborgerligt förtroende ingår en utförlig framställning om rättsförluster
såsom bistraff enligt utländsk lagstiftning (s. 203 ff). Med hänsyn
härtill lämnas i det följande endast en summarisk redogörelse för vissa främmande
lagar och lagförslag; blott några få länder, vilka i fråga om samhällsskick
förete närmare frändskap med vårt eget, tarva en något utförligare
behandling.

Såsom en sammanfattning av vissa delar av innehållet i 1915 års betänkande
må anföras följande. I flertalet europeiska strafflagar förekommer
såsom straffpåföljd förlust av allmänna befattningar, medborgerliga rättigheter
eller särskilda förmåner och utmärkelser (titlar, ordnar, adelskap, akademisk
grad m. m.). Även förlust av rent civilrättsliga befogenheter kan
vara stadgad såsom påföljd vid svårare straff. Enligt Frankrikes strafflag
av 1810 förekommer förlust av medborgerliga rättigheter dels såsom huvudstraff,
nämligen vid politiska förbrytelser, och dels såsom bistraff. Såsom
bistraff förekommer rättighetsförlust dels vid vissa strängare straff utan
särskilt ådömande och dels vid mindre stränga straff — i de fall lagen stadgar
— efter uttryckligt beslut av domstolen. I förra fallet gäller påföljden
för alltid, i senare fallet ådömes i regel påföljden eller blott vissa i densamma
ingående rättighetsförluster för begränsad tid (5—10 år) och efter
domstolens fria skön. — Den belgiska strafflagen av 1867 stadgar vid de
allra svåraste sträf farterna en obligatorisk påföljd, som består i förlust av
de medborgerliga rättigheterna för alltid. I övrigt är påföljden i regel fakultativ
och tidsbegränsad (5—20 år). Vid lindrigare frihetsstraff kan den endast

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

åläggas i de fall, som angivas i strafflagens speciella del. Med undantag för
de svåraste fallen kan påföljden ådömas antingen i sin helhet eller såvitt den
innebär förlust av vissa rättigheter. Vid svårare frihetsstraff är dock förlust
av ämbete, tjänst m. fl. befattningar samt titel och grad obligatorisk. — Den
tyska strafflagen av 1871 upptager även såsom straffpåföljd förlust av
rättigheter, i lagen benämnda »biirgerliche Ehrenrechte». Avgörande för
påföljdens inträdande är i princip brottets beskaffenhet jämte dess bevekelsegrunder;
dock har arten av det ådömda straffet tillagts en viss betydelse.
Påföljden ådömes för alltid vid dödsstraff och tukthus på livstid samt för en
tid av 2—10 år vid tukthus på viss tid och för 1—5 år vid fängelse. Förutom
den nu omnämnda påföljden, vilken särskilt ådömes, stadgar lagen en
påföljd, bestående i obehörighet för all framtid att innehava allmän befattning,
däri inbegripet befattning såsom advokat, eller anställning i hären och
marinen, vilken påföljd inträder ipso jure vid tukthusstraff. — Nederländernas
strafflag av 1881 upptager en straffpåföljd, som utom förlust av medborgerliga
rättigheter innefattar obehörighet att utöva föräldramyndighet, förmynderskap
eller kuratel över egna barn. Lagen angiver särskilt vid vilka brott
påföljden kan ådömas. Påföljden ålägges för alltid vid livstids frihetsstraff och
eljest för viss tid. Även i samband med bötesstraff kan påföljd förekomma.
Därutöver bereder lagen möjlighet för ådömande av mera begränsade påföljder,
såsom förlust av behörighet att utöva offentliga befattningar (vid ämbetsbrott)
eller visst yrke (vid förbrytelse i yrket). Utan undantag har åt
domstolen överlämnats att avgöra, huruvida i strafflagen upptagna rättsförluster
skola ådömas eller ej. Detta har anmärkningsvärt nog lett till, att bestämmelserna
tillämpats i så ringa omfattning, att de kunna sägas i praxis
vara nästan utan betydelse. — Även den italienska strafflagen av 1889 upptager
såsom bistraff såväl en allmän förlust av medborgerliga rättigheter som
avstängande från utövning av näring eller yrke. — Det förslag till österrikisk
strafflag, som framlades 1909 (överarbetat 1912), upptager såsom bistraff
förlust av rättigheter av offentligrättslig art. Påföljden inträder ipso jure
vid dödsstraff och tukthus. Vid fängelse är däremot såsom förutsättning för
påföljdens ådömande stadgat, att den straffbara handlingen skall hava ådagalagt
ett från etisk synpunkt förkastligt sinnelag hos gärningsmannen.

Till fullständigande av uppgifterna i 1915 års betänkande må ytterligare
anföras följande. Det tyska sträf flög sförslaget av 1927 — framlagt före nationalsocialismens
genombrott — upptager som särskilda påföljder dels
förlust av rätten att inneha allmän tjänst och dels förlust av rösträtt.
Utan särskilt ådömande inträda dessa påföljder för alltid vid
dödsstraff eller tukthus, förlust av rösträtt dock endast om tukthusstraffet
ådömes på livstid. Med viss tids tukthus kan förenas påföljden
av rösträttsförlust på livstid eller på 2—10 år efter utståndet straff. Vid
fängelse kunna båda påföljderna åläggas för en tid av 1—5 år. I regel förutsättes
en viss varaktighet av fängelsestraffet, för att påföljd skall kunna
ådömas: för obehörighet att inneha tjänst 3 månader och för förlust av
rösträtt ett år. Av särskilt intresse är den bestämda skillnad, som i förslå -

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

get göres mellan förlust av ä ena sidan behörighet att inneha allmän tjänst
och å andra sidan rösträtt, en skillnad, som i motiverna förklaras därmed,
att tjänsteutövning lättare bereder tillfälle till kränkning av allmän eller enskild
rätt än utövandet av rösträtt. Förslaget innehåller även en bestämmelse
om att rätten kan återskänka de medborgerliga rättigheter, som fråndömts
den brottslige, örn denne genom gott uppförande under en längre tid visat sig
därtill värdig. — I den i Tyskland alltjämt gällande strafflagen av 1871 kvarstår
påföljdsinstitutet i stort sett oförändrat. Genom en lag av 1933 har såsom
en särskild påföljd införts förlust av rätt att utöva yrke eller driva näring.
Dylik påföljd kan av domstolen åläggas den som dömes till minst 3
månaders frihetsstraff för brott, vilket är begånget under missbruk av närings-
eller yrkesutövning eller under grovt åsidosättande av honom i egenskap
av yrkesman eller näringsutövare åliggande plikter, under förutsättning
dock, att påföljdens åläggande erfordras för att skydda allmänheten för ytterligare
fara. Påföljden ådömes för en tid av 1—5 år. — Det österrikiska
sträfflagsjörslaget av 1927 överensstämmer i det väsentliga med det tyska
förslaget av samma år. — Den nya italienska strafflagen av 1930 upptager
som bistraff bl. a. obehörighet att inneha offentliga ämbeten och allmänna
förtroendeuppdrag samt att utöva visst yrke eller viss konst, varför särskild
auktorisation erfordras.

Även i våra nordiska grannländer innehålla strafflagarna bestämmelser
om straffpåföljder. I Danmark har påföljdsinstitutet genomgått en egenartad
utveckling. Strafflagen av 1866 innehöll icke bestämmelser örn något
allmänt bistraff av det slag, varom nu är fråga; däremot upptog lagen förlust
av medborgerliga rättigheter såsom huvudstraff i vissa fall. Den danska rätten
hade icke desto mindre ett rikt utgrenat system av påföljder, men dessa funnos
stadgade i grundlagen och speciallagstiftningen och det var huvudsakligen
överlämnat åt administrativa myndigheter att avgöra, örn och i vad mån
påföljder skulle inträda. De förlorade rättigheterna kunde återställas genom
särskilt beslut i administrativ ordning, »Äiresoprejsning». I den nya
strafflagen av 1930 har det gamla systemet övergivits. De olika bistraffen
ha i lagen sammanförts till två särskilda påföljder: förlust av »de borgerlige
Rettigheder» och obehörighet att utöva viss verksamhet eller inneha viss
befattning. Befogenheten att ådöma dessa påföljder har lagts i domstolarnas
hand. — För fråndömande av de medborgerliga rättigheterna förutsättes, att
den brottslige fyllt 18 år, att han dömes till fängelse, dock ej ungdomsfängelse,
eller till arbetshus eller säkerhetsförvaring, och att han gjort sig skyldig
till en i den allmänna meningen vanärande handling. Till närmare belysning
härav må nämnas några ord om den danska lagens straffsystem. Fängelse
är det svårare frihetsstraffet — närmast motsvarande vårt straffarbete —
och ådömes på livstid eller viss tid, minst 30 dagar, högst 16 år. I stället
för fängelse kan i vissa fall dömas till arbetshus eller säkerhetsförvaring.
Arbetshus är ett slags tvångsarbete, som användes för återfallsförbrytare i
lindrigare fall, särskilt då brottsligheten sammanhänger med lösdriveri och
bettleri, ävensom för alkoholister, som begå brott. Säkerhetsförvaring är en

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

strängare form av internering, som tillämpas å farligare sedlighetsförbrytare
samt i övrigt å yrkes- eller vaneförbrytare. — Den danska lagen uppräknar
icke, såsom den svenska, vissa brottsarter, vid vilka påföljd skall ådömas,
utan domstolen har att fritt pröva, om brottet skall anses vanärande. Men föreligger
denna och övriga förutsättningar, skall påföljden ådömas. Fråndömandet
av de medborgerliga rättigheterna medför 1) förlust av allmänna
tjänster och värv, som den dömde innehar, och av rätten att erhålla dylika,
2) förlust av rätten att kunna rösta och väljas vid allmänna val, 3) obehörighet
att utöva befattning såsom dispachör, mäklare, läkare, lärare för barn och
ungdom och en del andra i strafflagen eller speciallagstiftningen särskilt angivna
befattningar och 4) förlust av pensionsrätt. Påföljden ådömes för viss
tid, icke under 5 år efter utståndet straff, eller för alltid. Efter viss minimitid
kan »iEresoprejsning» erhållas, numera även genom beslut av domstol.
— Den andra i Danmarks strafflag upptagna påföljden, obehörighet att utöva
viss verksamhet eller att inneha viss befattning, ådömes — för en tid
av 1—5 år eller för alltid — då någon förbrutit sig i yrke eller befattning,
som ovan under 1) eller 3) omnämnts eller för vars utövning fordras särskilt
prov, och han därigenom visat, att han icke är skickad att utöva yrket eller
befattningen eller icke värdig det därför erforderliga förtroendet. Detta stadgande
bör ses i sammanhang därmed, att den danska lagen saknar särskilda
ämbetsstraff. Stadgandet motsvarar alltså i viss mån den svenska lagens
bestämmelser örn avsättning och suspension. Båda den danska lagens påföljder
kunna åläggas samtidigt. — Påföljden förlust av medborgerliga rättigheter
ådömes i Danmark i långt större utsträckning än påföljd enligt 2 kap.
19 § i svenska strafflagen. Den danska rättens behandling av straffpåföljderna
har från danska juristers sida rönt åtskillig kritik.

Den utformning, som påföljdsinstitutet erhållit i Norges strafflag av 1902,
skiljer sig väsentligen från såväl den svenska som den danska lagens motsvarande
bestämmelser. Utmärkande för den norska lagen är framför allt
en långt gående individualisering av rättighetsförlusterna. Beträffande de
flesta av ifrågavarande rättigheter återfinnas bestämmelserna angående deras
förlorande — särskilt för varje rättighet — i strafflagens allmänna del och
där bestämmes tillika, om förlusten är obligatorisk eller fakultativ. Stadganden
om straffpåföljderna finnas emellertid även i lagens speciella del.
De olika rättighetsförlusterna eller påföljderna äro: 1) förlust av allmän
tjänst, som den skyldige innehar, 2) ''förlust för en tid av 10 år av rösträtt i
allmänna angelägenheter och av rättighet att erhålla allmän tjänst, 3) förlust
under 10 år av rätten till tjänstgöring vid rikets krigsmakt, 4) förlust
under viss tid av intill 5 år eller för alltid av rätten att utöva verksamhet
som advokat, läkare, lärare, fartygsbefälhavare m. m. och 5) förlust under
viss tid av intill 5 år eller för alltid av rätt att för egen eller annans räkning i
den utsträckning, som angives i domen, driva näring. Någon påföljd, som innebär
obehörighet för all framtid att inneha tjänst, finnes icke. Förlusten av
de under 1) och 2) omförmälda statsborgerliga rättigheterna inträder vid
visst straffmått utan särskilt ådömande. Sålunda förloras offentlig tjänst av

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

den, som dömes till fängelse i 6 månader eller därutöver (fängelse är den
norska lagens svårare frihetsstraff, som ådömes på livstid eller på viss tid,
minst 21 dagar och i regel högst 15 år). Den som dömes till minst ett års
fängelse, drabbas — likaledes ipso jure — av den ovan under 2) nämnda
obehörigheten. I övrigt är påföljdernas ådömande lagt i domstolarnas hand.
För att en påföljd skall kunna åläggas förutsättes i regel, att brottet medför
ett visst för varje påföljd bestämt straffmått, vare sig fängelse, »heffe» (det
lindrigare frihetsstraffet) eller avsättning (som förekommer såsom ämbetsstraff),
och att den dömde genom den straffbara handlingen visat sig ovärdig
eller eljest icke skickad att utöva den ifrågavarande rättigheten. För
fråndömande av behörighet såsom advokat, läkare etc. fordras, utom det
bestämda straffmåttet, att den tilltalade genom den straffbara gärningen
förverkat det för en sådan yrkesutövare nödvändiga förtroendet eller åsidosatt
de plikter, som åvilat honom i kraft av hans yrke, samt dessutom att
fara föreligger för upprepande av gärningen. För förlust av näringsrätt
uppställas icke några allmänna förutsättningar ulan bestämmelse härom
gives för varje fall i lagens speciella del. Den norska strafflagens princip
att rättsverkan i möjligaste mån skall anpassas efter gärningen brytes i viss
mån av den efter strafflagens antagande genomförda näringslagstiftningen,
vilken från handels- eller hantverksrättigheter utestänger envar, som dömts
förlustig de statsborgerliga rättigheterna, oavsett om han tillika fråndömts
näringsrätt.

Den finska strafflagen av 1889 intager i fråga om straffpåföljderna i stort
sett samma ställning som den svenska rätten före 1918 års reform. Maximitiden
för förlust av medborgerligt förtroende på viss tid är dock 15 år. Även
beträffande de speciella stadgandena om denna påföljds ådömande förekomma
vissa skiljaktigheter, särskilt därutinnan, att den finska lagen icke
i princip fordrar svårare straff än fängelse för påföljdens ådömande. I
fråga om påföljderna ovärdighet att i rikets tjänst vidare nyttjas och ovärdighet
att föra andras talan överensstämmer den finska lagen i det väsentliga
med den svenska rätten, dock är i Finland den förra påföljden tidsbegränsad
med ett maximum av 15 år. -— I det av professor A. Serlachius år
1921 framlagda förslaget till ny finsk strafflag, allmänna delen, har den allmänna
straffpåföljden strängt begränsats till den offentliga rättens område.
För åläggande av påföljden, vilket kan ske på livstid eller på en tid av 5—15
år, förutsättes 1) 21 års ålder, 2) att brottet är uppsåtligt och efter lag kan
medföra tukthus (minimum 4 år) och 3) att domstolen anser den tilltalade
hava genom sin gärning förverkat sina medborgares förtroende. Domstolen
äger fritt pröva, örn dessa förutsättningar äro för handen. Påföljden är således
icke genom särskilda bestämmelser knuten till vissa slag av brott. Efter
5 år kan den dömde, om han uppfört sig väl och efter förmåga sökt gottgöra
den genom brottet åstadkomna skadan, genom domstols beslut återfå de förlorade
rättigheterna.

Den engelska rätten saknar allmänna straffpåföljder, som innefatta förlust
av rättigheter efter strafftidens slut. Ett svårare brott (»treason» eller

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

»felony») medför dock ipso jure, om domen lyder på dödsstraff, straffarbete,
fängelse med hårt arbete eller på annat fängelse överstigande 12 månader, obehörighet
att innehava militär, civil eller kyrklig tjänst eller annan allmän befattning,
att vara medlem av parlamentet samt att utöva rösträtt eller annan
parlamentarisk eller kommunal befogenhet. Denna obehörighet varar intill
dess den dömde utstått straffet eller erhållit nåd. Innehar den dömde pension
eller åldersränta från det allmänna eller från någon allmän kassa, mister
han denna förmån. Hans tjänst eller befattning blir omedelbart vakant. Endast
om han erhåller nåd inom viss kortare tid undgår han att definitivt
mista tjänsten eller befattningen. — Särskilda bestämmelser finnas, som från
medlemskap i vissa kommunala råd utestänga den, som dömts till straff av
en viss storlek. Vidare äro bestämmelserna om arbetslöshetsunderstöd avfattade
på sådant sätt, att ådömt frihetsstraff kan få inflytande på rätten till
understöd. Däremot saknas i engelsk rätt bestämmelser, som begränsa
straffade personers rätt att utöva näring.

III.

De sakkunnigas förslag.

Allmän motivering.

Den år 1918 genomförda reformen av påföljdslagstiftningen innebar otvivelaktigt
en rationalisering av själva påföljdsinstitutet. Genom reformen
fastslogs, att påföljd enligt 2 kap. 19 § strafflagen till sina legala verkningar
innebar förlust av vissa medborgerliga rättigheter men icke allmän vanfrejd.
I ett väsentligt avseende vidtogs emellertid icke någon förändring, nämligen
ifråga om vilka brott som skola beläggas med påföljd. Från teoretisk synpunkt
kunde en rationalisering av påföljdens »brottskatalog» hava varit påkallad.
Förklaringen till att reformen icke berörde detta område torde ligga
däri, att ändringar i detta avseende måste hava inneburit en väsentlig utvidgning
av området för påföljdens ådömande och följaktligen varit stridande
mot reformens humaniserande syfte.

I sitt förut omnämnda arbete (s. 44) framhåller Montelius, att skillnaden emellan
påföljds- och icke påföljdsbelagda fall näppeligen står att återföra på någon konsekvent
genomförd urvalsprincip. »Huru man än skulle vilja uppfatta påföljden»,
anför Montelius, »så synes det svårt att finna en förklaring, varför t. ex. äreskändaren
(S. L. 16: 7), men icke våldtäktsmannen; bedragaren, men icke ockraren, vanligen
ej heller kopplaren; mördaren under alla förhållanden, t. o. m. om han efter
avtal sökt döden tillsammans med den dräpte, likaså den, som begagnar gift för
att vålla en tillfällig och ringa kroppsskada eller t. o. m. blott förbereder sig till
förgiftning, men däremot aldrig t. ex. den, som nästan till döds misshandlar annan,
denne må ligga värnlös, aldrig så sjuk, och ingalunda ens örn han använt brutalaste
vald: kallblodig! utstuckit den andres ögon eller över huvud genom brottet ådagalagt
''synnerlig råhet eller ondska’ (S. L. 2:7); varför vidare den, som kränker ett

Kungl. Majlis proposition nr 190.

givet förtroende beträffande penningars omhänderhavande, men däremot icke den,
som under svikande av sin åtagna plikt beträffande vården av en bräcklig person
utsätter denne för överhängande livsfara; varför likaså den, som bryter lås för att
tillägna sig ett penningevärde, men alls icke den, som begår hemfridsbrott i skändligt
uppsåt; varför ävenledes den, som i tillägnelseavsikt övar våld på annans person,
men icke den, som gör samma handling i nesligt syfte; varför den, som upprepade
gånger tillgripit föremål av ringa värde, men ej i allmänhet den, som lika
ofta försåtligt tillintetgjort annans dyrbaraste egendom; varför dock den, som med
eld förstör t. ex. ett vedupplag, däremot icke den, som på nidingsvis t. ex. stympar
en trädgårds alla fruktträd eller av hämnd på ägaren avskär senorna på hans häst
o. s. v.; varför, säga vi, den ene mer än den andre skall anses oskicklig eller ovärdig
att utöva rösträtt eller övriga medborgerliga rättigheter.»

Den här gjorda exemplifieringen belyser även den svaghet i påföljdsinstitutet,
som ligger däri, att omständigheterna i det enskilda fallet icke direkt
öva inflytande på frågan örn påföljd skall ådömas eller ej. Det kan icke
bestridas, att lagens schablonmässiga bestämmelser örn påföljden stundom
leda till resultat, som stöta rättskänslan.

De nu framhållna bristerna hos påföljdsinstitutet utgöra visserligen icke i
och för sig skäl för att påföljden bör avskaffas utan kunna lika väl åberopas
till stöd för ett krav på utvidgning av påföljdens tillämpningsområde. Om
påföljden verkligen har en uppgift att fylla i strafflagen, synes det emellertid
anmärkningsvärt, att några olägenheter icke försports därav, att påföljd icke
finnes stadgad i en del fall, då brottet enligt vanlig uppfattning är mera vanärande
än många av de brott, som äro belagda med påföljd.

Såsom faktorer av väsentlig betydelse för den humanisering av påföljden,
som innefattades i 1918 års reform, böra i främsta rummet nämnas, att
publiciteten minskades och de stadganden, som voro särskilt hinderliga för
den dömdes näringsutövning, upphävdes. Av mindre betydelse, ehuru väl
motiverad, synes den namnändring ha varit, som påföljden undergick. Numera
kallas den i allmänhet rätt och slätt »påföljd», men såsom 1931 års
sakkunniga framhållit inlägger den allmänna meningen alltjämt i densamma
något av ett skammärke. Under lång tid framåt torde påföljden komma
att för de flesta människors uppfattning framstå såsom särskilt riktad mot
den medborgerliga äran och såsom en laglig sanktion av det förakt, som
drabbar den brottslige. Härav följer, att påföljden även i dess nuvarande
form är direkt ägnad att motverka den dömdes moraliska återupprättande.
Han anser sig genom påföljden brännmärkt, och blir alltför lätt benägen att
skriva det misstroende, som han möter, på påföljdens och därmed samhällets
konto, ehuru hans medmänniskor huvudsakligast torde fästa avseende vid
den omständigheten, att han begått brott och »suttit inne».

Det kan emellertid icke bestridas, att påföljden i en hel del fall är den
direkta anledningen till det misstroende, som möter en frigiven straffarbetsfånge.
Kännedomen örn påföljden sprides nämligen genom röstlängderna.
Dessa äro för granskning tillgängliga för en var. Ofta bruka de politiska
partiernas valbyråer tillhandahålla avskrifter av längderna. I varje
fall taga åtskilliga personer å tjänstens vägnar befattning med röst -

Kungl. Maj.-ts proposition nr 190.

längderna, såsom kronouppbördskassörer och häradsskrivare samt deras biträden,
magistrater, magistraternas deputerade vid valförrättningar, utsedda
inom olika medborgaregrupper, samt ledamöterna i valnämnder å landet.
Visserligen har anteckningen om rösträttshindret formen av enbart en hänvisning
till det författningsrum, vari hindret omtalas, men för dem, som
taga befattning med längden, torde innebörden av anteckningen icke desto
mindre vara klar. Med kännedom örn det intresse, varmed man i ett mindre
svenskt samhälle omfattar sina medmänniskor och kanske framför allt dem,
som inflytta från andra orter, torde man kunna antaga — vilket även bekräftas
av de uppgifter, som lämnas av 1931 års sakkunniga — att det i
regel icke dröjer länge, innan ryktet om vederbörandes förflutna vunnit allmän
spridning. Ett dylikt rykte är så mycket farligare som ofta ingen vet,
vad slags brott det är, som föranlett påföljdens ådömande, och det ligger
nära till hands, att den dömde tillvitas en långt svårare förbrytelse än han
begått.

Vår tids kriminalpolitik lägger stor vikt vid de dömdas moraliska upprättande.
Såväl från det allmännas som från enskilda föreningars och personers
sida nedlägges arbete och kostnader i syfte att med samhället åter
införliva dem, som begått brott. Man söker gärna bereda den frigivne fången
anställning i en helt ny miljö, där ingen, utom hans arbetsgivare, som
naturligen icke får föras bakom ljuset, har kännedom om hans förflutna.
Då det gäller att utvälja en lämplig plats, där den dömde kan börja ett nytt
liv, kunna mången gång de större städerna med alla deras frestelser icke
komma i fråga, utan man måste hålla sig till ett mindre samhälle eller till
den rena landsbygden. Men just här är faran störst för att den dömdes
hemlighet skall röjas och han själv prisgivas åt medmänniskors förakt.

Då det svårligen låter sig göra att omgiva påföljden med större sekretess
än som skedde genom 1918 års reform, utgöra de ovan anförda omständigheterna
vägande skäl för påföljdens avskaffande. Särskilt gäller detta försåvitt
påföljden utgör rösträttshinder, men hänsynen till den dömdes återupprättande
göra, att ett fullständigt avskaffande av påföljd enligt 2 kap.
19 § strafflagen ur kriminalpolitisk synpunkt framstår såsom ett önskemål.

Sistnämnda hänsyn tala även för avskaffande av de båda andra ovärdighetspåföljderna,
ovärdighet att i rikets tjänst vidare nyttjas och att föra andras
talan inför rätta.

Visserligen kan det sägas, att brottslingars återupprättande till nyttiga
medborgare är ett betydande samhällsintresse, men det kan å andra sidan
tänkas, att intressen av ännu större vikt kräva påföljdernas bibehållande.
För utrönande härav erfordras en undersökning av de intressen, som uppbära
påföljderna eller med andra ord de grunder, på vilka stadgandena örn
påföljd vila. Härvid göra sig olika synpunkter gällande. Stadgandenas syfte
kan tänkas vara att tillfoga den brottslige ett lidande för att därigenom
straffa honom. Påföljden kan också betraktas såsom en skyddsåtgärd. Såsom
sådan kan den tänkas utöva verkningar särskilt i två hänseenden: dels
kan ovärdighetsförklaringen innefatta en varning till övriga medborgare, en

Kungl. Maj.ts proposition nr 190.

uppmaning att iakttaga försiktighet vid umgänget med den dömde, dels kan
den brottsliges utestängande från medborgerliga rättigheter syfta till ett
skydd för själva samhällsfunktionerna genom att personer, vilka kunna tänkas
äga en antisocial vilja, berövas möjlighet att påverka de beslut, som
fattas av samhällets organ. Slutligen kan påföljden tänkas motiverad av
hänsyn till samhällsmoralen, vilken anses kräva att personer, som begått
vanärande brott, icke beklädas med allmänna befattningar eller deltaga i
val, oavsett örn fara föreligger för missbruk av därmed följande befogenheter.

I det följande skall till en början — med bortseende t. v. från övriga
straffpåföljder — belysas örn och i vad mån påföljden enligt 2 kap. 19 §
strafflagen ur de nu anförda synpunkterna har någon uppgift att fylla.

Såväl av strafflagens förarbeten som dess uppställning framgår, att ifrågavarande
påföljd icke avsetts såsom straff i egentlig mening, även örn den
haft och ännu har vissa verkningar gemensamma med straff. De reformer
som påföljdsinstitutet efter strafflagens tillkomst undergått ha, såsom av det
förut sagda framgår, i väsentlig mån gått ut på att mildra det lidande, som
påföljden medför för den dömde. De lagstiftande instanserna ha upprepade
gånger framhållit, att påföljden icke är att anse såsom straff och att ärestraff
icke ha något berättigande i en nutida strafflag. Något behov av att
använda påföljden i straffsyfte föreligger uppenbarligen icke. Vid de brott,
varom här är fråga, lämna strafflatituderna praktiskt taget alltid möjlighet
för utmätande av ett i och för sig tillräckligt strängt straff.

Örn sålunda påföljden icke har någon uppgift att fylla såsom straff, återstår
att se i vad mån den kan vara berättigad såsom skyddsåtgärd. Vid strafflagens
tillkomst torde den synpunkten, att påföljden innefattade en till allmänheten
riktad varning för den dömde, ha spelat en icke ringa roll. Detta
framgår bland annat därav, att vanfrejden, som otvivelaktigt hade ett sådant
varnande syfte, anknöts direkt till den genom strafflagen införda påföljden.
Av den kritik som riktades mot påföljdsinstitutet framgår, alt detta
ända till dess 1918 års reform trädde i kraft på ett effektivt sätt fyllde uppgiften
såsom ett varningsmedel. Uppfattningen om påföljden hade emellertid
under årens lopp undergått en sådan förändring, att dess varnande funktion
icke längre tillerkändes något berättigande. Det reformarbete, som resulterade
i 1918 års lagändringar, avsåg bland annat att förebygga att kännedomen
örn påföljdens ådömande onödigtvis och på olämpligt sätt spredes.
De åtgärder i sådant syfte, i vilka reformen utmynnade, torde såsom
ovan framhållits hava varit så effektiva som praktiskt taget varit förenligt
med påföljdens bibehållande. Påföljdens roll såsom varningsmedel kan således
numera anses utspelad. I den mån påföljden mot lagstiftarens vilja
verkar som en varning, utgör detta icke något skäl för påföljdens bibehållande
utan för dess avskaffande.

För bedömande av påföljdens betydelse såsom ett skydd för själva samhällsfunktionerna
kräves en något mera ingående undersökning. Det ligger
i påföljdens natur, att den avser att bereda ett sådant skydd. Därmed är

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

dock icke sagt att tillsättandet av allmänna befattningar eller utgången av
allmänna val i realiteten påverkas därav, att en del straffade personer äro
obehöriga att bekläda sådana befattningar eller deltaga i val.

Vad först angår den verkan av påföljden, att den dömde icke må utöva
ämbete, tjänst eller annan allmän befattning, göra sig i viss mån olika synpunkter
gällande å ena sidan, då det gäller att bekläda den dömde med en
befattning, som han ej förut innehar, och å andra sidan, då fråga är örn utövningen
av en redan innehavande befattning. I förra fallet har den, som
skall tillsätta befattningen, att pröva kandidaternas kvalifikationer. Uppenbarligen
kräves ett betydande mått av kompetens utöver den rent negativa
meriten att icke vara underkastad påföljd. Vid tillsättandet av ämbeten eller
tjänster skall avseende fästas allenast vid förtjänst och skicklighet.
Detta lär omöjligen kunna förstås så, att den tillsättande myndigheten icke
har skyldighet att taga hänsyn även till demeriterande omständigheter. En
sådan omständighet av utomordentlig vikt är tydligen, att en sökande straffats
för ett »vanärande» brott och det ligger i sakens natur, att en dylik
person endast i sällsynta fall förmår på sådant sätt rehabilitera sig, att han
kan beklädas med ämbete eller tjänst. De statliga och kommunala myndigheternas
utnämningsrätt är i vårt land utrustad med så starka garantier,
att påföljden torde sakna betydelse såsom obehörighetsgrund vid tillsättandet
av ämbeten och tjänster; detta så mycket mera som i de ovan antydda
sällsynta fallen av rehabilitering benådning från en eventuellt ännu kvarstående
påföljd undantagslöst lär kunna påräknas. Vad som här yttrats
om ämbeten och tjänster gäller i lika mån sådana allmänna befattningar i
övrigt, som tillsättas genom myndighets förordnande. I fråga om andra allmänna
värv — i främsta rummet politiska och kommunala förtroendeuppdrag
— lära väl garantierna för en objektiv prövning av kandidaternas
kompetens från väljarnas sida i regel vara mindre än vid en prövning, som
ankommer på en myndighet, men det torde ändå innebära en underskattning
av den politiska kulturen i vårt land, om man antager, att påföljden
har någon nämnvärd betydelse såsom obehörighetsgrund vid dessa befattningars
tillsättande. Belysande för den roll, som påföljden spelar i detta
hänseende, är en jämförelse mellan antalet personer som dömas till straffarbete
och antalet till påföljd dömda. Sålunda var antalet av dem, som vid
rikets allmänna underdomstolar och krigsrätter år 1932 dömdes till straffarbete
2,749. Av dessa ådömdes 789 påföljd. För det stora flertalet personer,
som dömas till straffarbete, lägger således påföljden icke hinder i vägen
för tillträde till allmänna befattningar. Emellertid skulle det utan tvivel
anses stötande, om en dylik person kort tid efter utståndet frihetsstraff
bekläddes med kommunala och politiska förtroendeuppdrag. Därest sådant
förekommit, skulle säkerligen krav ha rests på skärpta bestämmelser
om påföljd. Några dylika krav lära dock icke ha framkommit. Veterligen
ha icke ens försports klagomål däröver, att straffade personer, vilka ej
ådömts påföljd, skulle behålla förtroendeuppdrag, som de innehaft före brottets
begående.

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

1 fråga om påföljdens betydelse för utövandet av en befattning, som den
dömde redan innehar, måste man göra skillnad mellan å ena sidan de befattningar,
som avses i 25 kap. strafflagen, och å andra sidan övriga allmänna
befattningar. Påföljden diskvalificerar visserligen i lika mån för
båda slagen av befattningar, men skillnaden kommer till synes för den händelse
man tänker sig påföljden borttagen ur strafflagen. För den förra kategoriens
vidkommande blir effekten av påföljdens avskaffande mycket ringa.
En ämbetsman eller med honom i detta hänseende likställd befattningshavare
skall nämligen enligt 25 kap. 20 § strafflagen, så snart han dömes till
straffarbete, tillika dömas till avsättning från varje under 25 kap. strafflagen
lydande befattning, som han innehar; endast i händelse av mildrande
omständigheter kan han komma undan med suspension. Detta stadgande
är i vissa hänseenden strängare än 2 kap. 19 § strafflagen och därtill anknutna
lagrum, vilka för obehörighetens inträde kräva dels att brottet skall vara
av visst slag och dels att straffet skall uppgå till minst sex månaders straffarbete.
Å andra sidan drabbar 25 kap. 20 § strafflagen lindrigare än de allmänna
påföljdsbestämmelserna för det fall, att förmildrande omständigheter
föreligga. Följaktligen skulle endast i sistnämnda fall en mildrande verkan
av den allmänna påföljdens avskaffande komma till synes. Då mildringen
skulle vara beroende på prövning i varje särskilt fall och under alla
omständigheter suspension skulle ådömas, torde för ifrågavarande befattningars
vidkommande någon befogad invändning mot påföljdens avskaffande
icke kunna göras. Beträffande åter de befattningar, som icke falla under
25 kap. strafflagen — i stort sett sådana förtroendeuppdrag, som icke innefatta
förvaltande befogenhet — är ådömandet av påföljd avgörande för behörighetens
förlust. Avsättnings- och suspensionsstraffen äga nämligen
över huvud icke tillämpning å dylika befattningar.1 Då det ingalunda är
ovanligt, att personer som inneha allmänna uppdrag dömas till straff jämte
påföljd — detta inträffar framför allt vid förskingrings- och trolöshetsbrott
-— har uppenbarligen påföljden en uppgift att fylla beträffande dessa utanför
25 kapis område fallande befattningar.

För att påföljden skall hava någon verkan såsom skydd för den samhällsfunktion,
som utövas av medborgarna såsom röstberättigade i allmänna
ärenden, kräves såväl att de, som genom påföljden berövas rösträtt äro så
många, att de, om de fått rösta, skulle ägt någon praktisk möjlighet att påverka
utgången, som ock att deras presumerade kriminalitet skulle föranlett
dem att utöva sin rösträtt på ett ur samhällets synpunkt icke önskvärt sätt.
Teoretiskt sett kunna tydligen dessa förutsättningar inträffa, men de lära näppeligen
göra det i verkligheten. Såsom av bil. A framgår, är antalet av de till
påföljd dömda ganska ringa. I genomsnitt uppgår det icke till en person i
varje av rikets primärkommuner. Emellertid får man med all säkerhet
räkna med att bland dessa personer antalet av dem, vilka skulle underlåta
att rösta, är betydligt större än bland medborgarna i allmänhet. Bland dem,
som nu äro underkastade påföljd, finnes helt naturligt ett stort antal per 1

Andra påföljder än enligt 2 kap. 19 § strafflagen lämnas alltjämt åsido.

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

söner, som på grund av en vagabonderande tillvaro icke hava tillfälle att
rösta eller som på grund av underlåten skattebetalning äro i saknad av rösträtt.
Redan med hänsyn till det ringa antal personer, för vilka påföljden
är det avgörande hindret för rösträttens utövande, torde man kunna påstå,
att påföljdens avskaffande såsom rösträttshinder skulle vara utan betydelse.
Vad beträffar den andra av ovannämnda förutsättningar — att den dömde
skulle utöva sin rösträtt på ett samhällsskadligt sätt — så torde bakom ett
dylikt antagande ligga en föreställning om ett samband mellan allmän kriminalitet
och samhällsomstörtande tendenser. Tillräckliga skäl att antaga
ett sådant samband torde endast ytterligt sällan föreligga beträffande den
brottslighet, som drabbas av påföljden.

Såsom en grund för påföljdsinstitutet kan slutligen, såsom förut nämnts,
åberopas hänsyn till samhållsmoralen. Utan tvivel spela dessa hänsyn en
mycket stor roll och det har t. o. m. gjorts gällande, att påföljden ter sig
jämförelsevis begriplig först örn den betraktas såsom en ovärdighetsreaktion
eller en rensningsåtgärd.1 Redan i lagkommitténs motiv till de stadganden
om påföljd, som sedermera lades till grund för strafflagens bestämmelser,
framträder denna synpunkt: »Jämte bestämmandet av de egentliga

straff, varmed brottsliga gärningar skola beläggas, bör lagstiftaren fästa synnerlig
uppmärksamhet på den vanheder, varmed en del av dem i allmänna
omdömet stämplas. Några brott anses, huvudsakligast för bevekelsegrunden
eller för sättet att dem utföra, allmänneligen så nesliga, att gärningsmannen
genom dem förverkar allt medborgerligt förtroende. Det tillhörer så mycket
hellre lagstiftningen att genom uttryckliga förklaranden giva sanktion
åt det allmänna omdömet i dessa fall, som staten själv måste anse den, vilken
förlorat enskildas aktning och förtroende, även vara ovärdig varje ämbete,
utmärkelse eller annan företrädesrättighet, som av statens styrelse utdelas.
»2

Det kan svårligen bestridas, att det krav på oförvitlighet i det offentliga
livet, som enligt denna uppfattning skulle utgöra den egentliga grunden till
påföljdsinstitutet, i sig innesluter något sunt och värdefullt. Men kravet bör
icke få drivas in absurdum, utan det måste noga övervägas, vad samhällets
intresse verkligen kräver. På en ämbets- eller tjänsteman eller på den, som

1 Montelias, Ant arbete, s. 41. »Man kan förstå», säger Montelius,r(s. 42) »om en lagstiftare,
vare sig han själv delar eller icke delar den allmänna indignationen gentemot vissa
förbrytelser, i allt fall finner det nödvändigt eller dock önskvärt att kanalisera (märk väl:
icke konstituera), alltså regelbinda och för sina syften på bästa sätt utnyttja en kraft, som
med eller mot hans önskan fortfar att verka med den intensitet, varmed den sociala indignationsreaktionen
i allvarliga fall uppträder, samt att han sålunda, trots betydande betänkligheter
och besvär, allt hitintills sett sig nödsakad upprätthålla ett 2 :19-institut. Från denna
utgångspunkt kastas ock ett förklarande ljus över den ena efter den andra av institutets
egenheter. Att t. ex. domstolen i domens ögonblick får utmäta inom en och samma latitud
ett visst tidsmått av påföljden för olika fall, stämmer med det förhållande, att indignationen
på ett något så när beräkneligt sätt står i beroende av dels det begångna brottets indignationsverkande
kraft, dels den sedermera förlöpande tidens känsloutjämnande inverkan.»
s Förslag till allmän criminallag, Stockholm 1832, Motiver, s. 15.

Kungl. Mcij:ts proposition nr 190.

innehar ett offentligt förtroendeuppdrag, måste ställas höga krav på oförvitlighet,
och det allmännas intresse måste anses fordra, att han mister sin
befattning, om han begår ett allvarligare brott. Hans inträde respektive återinträde
i en allmän befattning efter det han begått brott hör vara beroende
av en prövning, huruvida han rehabiliterat sig. Denna prövning, som ankommer
på vederbörande myndighet eller valkorporation, gör det obehövligt
att på förhand för viss tid fastslå den dömdes obehörighet. — Om sålunda
samhällsmoralen ställer stora krav på dem, som bekläda allmänna befattningar,
så är det ingalunda lika klart, att den uppställer samma krav för utövande
av rösträtt. Vid tiden för strafflagens tillkomst var rösträtten ett privilegium
för ett begränsat antal medborgare och utan tvivel skulle den tidens samhällsmoral
ha reagerat, om man velat göra en »vanfrejdad» delaktig av detta
privilegium. För vår tid med dess allmänna rösträtt torde det icke ligga
någonting stötande däri, att en person, som sonat sitt brott, släppes fram
till valurnan ett eller annat år tidigare, än han eljest skolat få rösta, eller
att en frigiven livstidsfånge återfår sin rösträtt vid en tidpunkt, då ändå
många år förflutit från brottets förövande.

Resultatet av det sagda kan sammanfattas sålunda. Påföljden erkännes
icke av lagstiftningen vare sig såsom straff eller ett medel att varna allmänheten
för den dömde. Såsom ett medel att skydda samhällsfunktionerna och
upprätthålla samhällsmoralen är påföljden väl motiverad försåvitt den medför
förlust av allmänna befattningar i vidare mån än som stadgas i 25 kap.
strafflagen. Däremot föreligger i regel icke behov av stadganden, som för
framtiden under längre eller kortare tid utestänga den dömde från allmänna
befattningar.1 Tillräckliga skäl att genom straffpåföljd betaga den dömde
rösträtt kunna icke anses föreligga.

Vad ovan anförts avser närmast påföljden enligt 2 kap. 19 § strafflagen
för såvitt denna äger sin tillämpning å allmänna strafflagens område.
Det sagda kan emellertid även tillämpas på ifrågavarande påföljd i vad den
enligt 28 § strafflagen för krigsmakten gäller inom krigslagstiftningen; dock
bör vad som yttrats angående 25 kap. 20 § allmänna strafflagen i stället i
tillämpliga delar hänföras till 29 § strafflagen för krigsmakten. I sistnämnda
lagrum, som är strängare än stadgandet i allmänna strafflagen, föreskrives,
att officer eller underofficer, som efter den militära strafflagen eller allmän
lag dömes till ansvar för stöld eller snatteri eller för annat brott till straffarbete
eller svårare straff, tillika skall dömas till avsättning från det ämbete
eller den tjänst, han såsom krigsman innehar (första stycket). Beträffande
krigsman, som tillhör det fast anställda manskapet, stadgas, att han, örn han
dömes till straffarbete eller svårare straff, skall av vederbörande befälhavare
skiljas från sin anställning vid krigsmakten; dock må, då tiden för
ådömt straffarbete ej uppgår till sex månader och brottet ej är sådant, att
den skyldiges medborgerliga anseende därigenom fläckas eller spilles, på
befälhavaren bero att bibehålla honom vid berörda anställning (andra
stycket).

1 Att sådant stadgande för visst fall erfordras, se s. 58.

Bihang till riksdagens protokoll 1936. 1 sami. Nr 190. (Bilaga.)

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

Hittills ha endast uppmärksammats de verkningar av påföljden, som uttryckligen
angivas i 2 kap. 19 § strafflagen. Såsom redan framhållits medför
emellertid påföljden på grund av bestämmelser i andra författningar obehörighet
i ytterligare några hänseenden. Betydelsen av dessa påföljdens sekundära
verkningar skall i det följande belysas.

Angående först obehörigheten att vittna (rättegångsbalken 17 kap. 7 §)
må framhållas, att ett upphävande av påföljden icke komme alt medföra
någon ändring i det för menedare stadgade vittnesjävet. I övrigt drabbar
vittnesförbudet icke i främsta rummet den dömde själv — ehuru det naturligtvis
för honom inebär en chikan — utan tredje man, som behöver åberopa
sig på hans vittnesmål för att styrka sin rätt. Stadgandet i 1734 års lag, att
den som var »ärelös dömd» icke fick vittna, innebar en konsekvent tilllämpning
av den legala bevisteorien. Mindre följdriktigt synes vara, att,
såsom nu sker, lata den dömde efter en på förhand bestämd tid återfå sin
vittneshabilitet. Då emellertid numera den fria bevisprövningen gjort sig allmänt
gällande, torde avskaffandet av ifrågavarande inhabilitetsgrund icke
möta några betänkligheter.

Förbudet för den till påföljd dömde att avlägga värjemålsed (rättegångsbalken
17 kap. 29 §) innebär på visst sätt ett privilegium, i det att han
vinner målet utan att behöva gå eden. Partseden bar dock numera ingen
större betydelse utom beträffande de s. k. barnuppfostringsmålen. För edgång
i dylika mål gälla i tillämpliga delar bestämmelserna om värjemålsed
(lagen den 14 juni 1917 om barn utom äktenskap, 27 § tredje stycket). Eden
får således icke anförtros den, som dömts till påföljd. Emellertid stadgas
i nyssnämnda 27 §, första stycket, att edsföreläggandet skall givas den
av parterna, åt vilken med hänsyn till samtliga omständigheter i målet eden
finnes kunna med största trygghet anförtros. Hur dessa bestämmelser
skola tolkas, synes tvivelaktigt. Intet hindrar, att den av parterna, som
dömts till påföljd, det oaktat förefaller att vara den trovärdigaste. Att i sådant
fall anförtro motparten eden förefaller stötande. Det synes uppenbart,
att ett avskaffande av edgångsförbudet i samband med påföljd skulle vara
ägnat att på ett tillfredsställande sätt undanröja nu anmärkta tolkningssvårighet.
Någon olägenhet av edgångshindrets borttagande kan icke uppkomma,
då domstolen städse äger bestämma, om edgång skall tillåtas.

Påföljden innefattar vidare jäv för den dömde att vara skiljeman (lagen
den 14 juni 1929 om skiljemän, 5 §). Efter en uppräkning av denna och
åtskilliga andra särskilda jävsgrunder, därunder inbegripen ovärdighet att
i rikets tjänst vidare nyttjas och att föra andras talan inför rätta, stadgar
nämnda lagrum under 5., att skiljeman är jävig »om eljest särskild omständighet
föreligger, som är ägnad att minska förtroendet till bans opartiskhet».
Emellertid torde den omständigheten, att den som utsetts till skiljeman tidigare
förövat ett brott, icke i och för sig vara av beskaffenhet att misstänkliggöra
hans opartiskhet. Örn påföljderna avskaffas, bör därför i skiljemannalagen
införas en jävsbestämmelse, som är ägnad att utestänga illa
ansedda personer från utövande av skiljedomareverksamhet. Detta jäv tor -

Kungl. Maj.ts proposition nr 190.

de i anslutning till det nyss citerade stadgandet i skiljemannalagen 5 § 5.
kunna bestämmas såsom en särskild omständighet, som är ägnad att minska
förtroendet för skiljemannens redlighet.

Obehörigheten att fullgöra värnpliktstjänstgöring (värnpliktslagen den 12
juni 1925, § 10) synes närmast vila på den uppfattningen, att fullgörandet
av nämnda tjänstgöring är en medborgerlig rättighet, jämställd med rösträtt
m. m. En sådan uppfattning förefaller ganska verklighetsfrämmande och
låter svårligen förena sig med de bestämmelser, som närmare reglera värnplikten.
Det lär icke vara tvivel underkastat, att de till påföljd dömda betrakta
exercishindret som en förmån. Tänkbart är, att bakom värnpliktslagens
stadgande i detta hänseende ligger uppfattningen örn krigsmannen såsom
utrustad med strängare hedersbegrepp än övriga medborgare. En dylik
uppfattning är för vår tid främmande. Lika väl som en straffad person bör
tålas i ett arbetslag, måste han kunna tolereras i en militäravdelning. Obehörigheten
att erhålla anställning vid krigsmakten (se ovan sid. 29) lär vara
utan betydelse, då vederbörande militära myndighet uppenbarligen äger
pröva lämpligheten hos den, som söker anställning.

Förbudet för den till påföljd dömde att utöva befäl å svenskt fartyg
(Kungl, förordningen den 29 mars 1912 angående befäl å svenska handelsfartyg
m. m., § 24) torde icke äga sådan praktisk betydelse, att påföljdens
avskaffande av hänsyn till detta förbud kan möta några betänkligheter.
Detsamma kan sägas örn obehörigheten att deltaga i adelsmöte (riddarhusordningen,
§ 9).

Av stor betydelse för den dömde äro däremot de i vissa stadganden (se
ovan sid. 29) innefattade bestämmelserna om förlust av pension. Intjänandet
av pensionen motsvarar för ämbets- eller tjänstemannen vad en annan
yrkesutövare hopsparar för sin ålderdom. Under sådana förhållanden synes
det obilligt, att en person i allmän tjänst, om han efter pensionsålderns
inträde begår brott, skall helt eller delvis gå förlustig sin pension. Denna
är i regel ej större än som erfordras för hans och hans familjs uppehälle.
Förlust eller minskning av pensionen vid en ålder, då vederbörande ej längre
genom arbete kan försörja sig, kan svårligen motiveras annorledes än såsom
ett straff. Såsom sådant är det onödigt hårt och ur social synpunkt förkastligt.
Borttagandet av påföljdens verkningar i detta avseende torde därför
under alla omständigheter vara väl motiverat.

Vad ovan anförts angående ifrågavarande påföljds sekundära verkningar
giver vid handen, att hänsyn till dem icke kunna motivera påföljdens bibehållande
men i vissa fall stöda kravet på dess avskaffande.

Påföljden enligt 2 kap. 15 § strafflagen — ovärdighet att i rikets tjänst
vidare nyttjas — överensstämmer med påföljd enligt samma kapitels 19 §
därutinnan, att den medför obehörighet till alla offentliga befattningar. Vad
ovan anförts rörande de intressen, som uppbära påföljden enligt 19 §, och
de uppgifter, som den fyller, äger i tillämpliga delar giltighet beträffande
påföljd enligt 15 §. Denna påföljd har alltså sitt berättigande för såvitt den
medför förlust av annan allmän befattning än den, vari förbrytelsen ägt

Kungl. Maj.ts proposition nr 190.

rum (25 kap. 20 § första stycket strafflagen blir här endast tillämpligt i de
fall, då jämte ämbetsstraff förekommer straffarbete). Däremot synes påföljden
i övrigt obehövlig och man bör med fullt förtroende kunna överlåta
åt vederbörande myndighet att pröva örn i något fall en ämbets- eller tjänsteman,
som begått ett allvarligare brott mot 25 kap. strafflagen, kan tillåtas
att ånyo inträda i allmän tjänst, eventuellt i en lägre befattning eller en befattning
av annat slag än den, vari han förbrutit sig. Även vad ovan yttrats
angående förutsättningarna för en valkorporation att verkställa motsvarande
prövning äger här tillämplighet.

Påföljden enligt 15 kap. 14 § rättegångsbalken och 22 kap. 14 § strafflagen
-—- ovärdighet att föra andras talan inför rätta — medför icke i och
för sig obehörighet till innehav av ämbete eller tjänst. I detta fall är det alltså
överlåtet åt den myndighet, som skall tillsätta en befattning, att fritt pröva
behörigheten. På grund av stadganden utanför strafflagen medför emellertid,
såsom förut påpekats, denna påföljd obehörighet för den dömde att
innehava politiska och kommunala förtroendeuppdrag. I den mån nu ifrågavarande
påföljd sålunda till sina verkningar överensstämmer med påföljden
enligt 2 kap. 19 § strafflagen äger vad ovan yttrats örn sistnämnda
påföljd motsvarande tillämpning å den förra påföljden. Vad angår själva
obehörigheten att föra andras talan torde en straffpåföljd av sådant innehåll
vara obehövlig. Stadgandena i 15 kap. 2 § rättegångsbalken angående
ombudens allmänna kvalifikationer och i Kungl, brevet den 27 maj 1801 angående
tillämpningen av förstnämnda stadgande i fall, då ombud visat sig
olämpligt, giva domstol befogenhet att förbjuda en ovärdig person att uppträda
såsom ombud vid domstolen ifråga vare sig för visst mål eller rättegångstillfälle
eller för en mera obestämd framtid. Av denna befogenhet
göra domstolarna icke sällan bruk. Även om rättegångsbalkens och strafflagens
bestämmelser örn ovärdighet att föra andras talan inför rätta upphävdes,
skulle säkerligen den, som grovt förbrutit sig mot 15 kap. 14 § rättegångsbalken
eller som i egenskap av rättegångsfullmäktig begått trolöshet
mot huvudman, i regel icke tillåtas att föra andras talan, i varje fall icke
förrän han genom oförvitlig vandel under en avsevärd tid återvunnit sina
medmänniskors förtroende.1 En dylik praxis torde domstolarna ganska allmänt
tillämpa i fråga om sakförare, vilka begått trolöshet mot huvudman
i annan egenskap än såsom rättegångsfullmäktige. — Av bil. A framgår, att
ovärdigheten att föra andras talan ytterst sällan ådömes. Därest påföljden
över huvud har någon betydelse, torde denna ligga på den allmänna straffrättsliga
preventionens område.

För samtliga ifrågavarande tre påföljders vidkommande giva de sakkunnigas
överväganden vid handen, att påföljderna äro motiverade endast försåvitt
de medföra förlust av sådana allmänna befattningar, som ej drabbas
av avsättningsbestämmelserna i 25 kap. strafflagen.2 Godtager man denna

1 Jämför H. 1931 s. 533, 1935 s. 309.

* Angående visst ytterligare fall, se s. 58.

Kungl. Maj.ts proposition nr 190.

ståndpunkt, som innebär att stadganden om den dömdes obehörighet för
framtiden att bekläda befattningar äro obehövliga, öppnar sig möjlighet för
en betydande förenkling av påföljdsinstitutet. En sådan förenkling skulle
kunna vinnas genom att de nuvarande bestämmelserna i ämnet ersattes med
ett stadgande av den innebörden, att brott, begånget av den, som innehar allmän
befattning varom här är fråga, medför, att den dömde mister befattningen.

Det gäller då i första hand att besvara frågan, huru de bestämmelser i
nyssnämnda hänseende borde vara beskaffade, vilka skulle ersätta påföljden
enligt 2 kap. 19 § strafflagen. Därest man ville ansluta den nu ifrågasatta
påföljden så nära som möjligt till stadgandena i 2 kap. 19 § strafflagen,
skulle densamma inträda, så snart någon dömdes till sex månaders
straffarbete för brott, som nu är belagt med påföljd. Med hänsyn till de
brister, som vidlåda den nuvarande »brottslcatalogen» för påföljden enligt
2 kap. 19 § strafflagen, synes det riktigast att giva den nya påföljden en
mera följdriktig utformning. Därvid måste beaktas, att den ifrågasatta bestämmelsen
allenast avser att inskärpa och upprätthålla kravet på allmänna
funktionärers oförvitlighet. Dömes en sådan förtroendeman till ett allvarligare
frihetsstraff, anses han utan tvivel av den allmänna meningen ovärdig
att vidare innehava sitt förtroendeuppdrag, och detta vare sig hans brott
kan betecknas såsom vanärande eller ej. Ur denna synpunkt saknas anledning
att göra skillnad mellan olika brott; såsom förutsättning för påföljdens
inträdande bör allenast uppställas fordran på ett visst straffmått.

Att en så sträng och omfattande påföljd som den nuvarande icke knytes
till lägre straff än sex månaders straffarbete förefaller välmotiverat. Däremot
torde det icke möta betänkligheter, att giva vidsträcktare tillämpning
åt en påföljd, som endast innefattar förlust av allmänna befattningar. En
bestämd anledning till att sätta det straffminimum, som erfordras för påföljdens
inträdande, lägre än till sex månaders straffarbete ligger däri, att
för sådan förlust av befattning, som är stadgad i 25 kap. 20 § första stycket
strafflagen ävensom 29 § i strafflagen för krigsmakten och 7 § i lagen den
8 mars 1889 örn straff för ämbetsbrott av präst m. m., i regel förutsättes
straffarbete utan annan begränsning av minimitiden än som ligger däri, att
straffarbete icke kan ådömas för kortare tid än två månader. Det ligger
nära till hands att införa samma bestämmelser för de nu ifrågavarande
befattningarnas vidkommande. Emellertid innehåller 25 kap. 20 § första
stycket strafflagen en undantagsbestämmelse för det fall att förmildrande
omständigheter föreligga: då kan dömas till suspension. Detta stadgande
gäller, såsom förut framhållits, icke endast ämbets- och tjänstemän utan
även innehavare av allmänna förtroendeuppdrag, varmed är förenad någon
förvaltande befogenhet. Att å en funktionär av sistnämnda slag tillämpa
suspension torde sällan eller aldrig vara motiverat och kan stundom stöta
på stora praktiska svårigheter. Hans intresse av att bibehållas vid befattningen
är icke större än att det obetingat bör stå tillbaka för kravet på
oförvitlighet av det offentliga livets män. Annorlunda förhåller det sig med

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

ämbets- eller tjänstemän. För en sådan innebär avsättning i regel ekonomisk
och social ruin och billigheten kräver, att största möjliga hänsyn tages
till hans intresse av att bibehållas vid ämbetet eller tjänsten. De anförda
synpunkterna leda därtill, att gränsen mellan å ena sidan 25 kap. 20 § första
stycket strafflagen och å andra sidan den nya påföljdsbestämmelsen dragés
så, att under det förra lagrummet föres ämbete och tjänst och under den
senare bestämmelsen annan allmän befattning. Förutsättning för bestämmelsernas
tillämplighet bör i båda fallen vara dom å straffarbete. Beslut
om internering av återfallsförbrytare eller om förvaring av förminskat tillräknelig
förbrytare förutsätter städse, att den tilltalade dömes till frihetsstraff,
vilkets verkställighet alltså utbytes mot den särskilda behandlingen.
Där denna — såsom beträffande internering alltid är fallet — träder i stället
för straffarbete, kommer den brottslige att drabbas av den föreslagna
påföljden, lika väl som nu 25 kap. 20 § strafflagen kan tänkas bliva tillämplig
å honom. Däremot torde behov icke föreligga, att utsträcka bestämmelserna
örn förlust av allmän befattning att gälla dem, som dömas till ungdomsfängelse.
Befattningens förlust bör, med den inskränkning beträffande
ämbete eller tjänst, som redan gäller, vara ovillkorlig.

Som bekant inträffar det ofta, att en politisk eller kommunal förtroendeman
innehar ett stort antal offentliga uppdrag. Därest i ett sådant fall för
förlust av befattningarna skulle förutsättas, att vederbörande uttryckligen
dömdes till avsättning från varje befattning, skulle det lätt nog kunna hända,
att någon befattning bortglömdes. Detsamma skulle kunna inträffa i
fråga om en person, örn vilken man saknade anledning antaga, att han innehade
något allmänt uppdrag. Vunne i dylikt fall domen laga kraft, funnes
icke möjlighet att åstadkomma rättelse.1 Till förhindrande av att sådana
situationer uppkomma torde det vara lämpligt att låta förlusten av allmänna
befattningar -— andra än ämbeten och tjänster — inträda i och med
det att domen å straffarbete vinner laga kraft.

Även då det gäller att avgöra, huru ovärdighet att i rikets tjänst vidare
nyttjas skall kunna ersättas med stadganden örn förlust av allmänna befattningar,
som innehavas av den tilltalade, torde det vara lämpligt att göra
skillnad mellan å ena sidan förlust av ämbete eller tjänst och å andra sidan
förlust av annan allmän befattning. De hänsyn, som enligt vad ovan
framhållits måste tagas i betraktande vid en persons skiljande från ämbete
eller tjänst, tala för att domstolen medgives rätt att fritt pröva, om en dylik
påföljd bör inträda. Redan nu gällande lag tillåter i åtskilliga fall en sådan
prövning (25 kap. 3, 13 och 16 §§ i allmänna strafflagen, 113, 116 och 119
§§ i strafflagen för krigsmakten). I enlighet med den grundsats, som sålunda
redan i viss mån antagits inom lagstiftningen, torde lämpligen böra i 2 kap.
strafflagen införas ett stadgande av innehåll, att den som förskyllt avsättning
från den befattning, vari han förbrutit sig, tillika kan förklaras förlustig
ämbete eller tjänst, som han eljest innehar. Vid avgörande av frågan,
huruvida dylik förlust skall inträda, torde hänsyn böra tagas icke en -

1 Jämför H. 1921 s. 620.

Kungl. Maj.ts proposition nr 190.

dast till brottets svårhetsgrad (objektivt oell subjektivt) och dess art utan
även till beskaffenheten av befattning, som avses med det föreslagna stadgandet.
Omständigheter, som därvid kunna vara av betydelse, äro särskilt
befattningens större eller mindre vikt (i och för sig och för den dömde) samt
möjligheten eller sannolikheten för att brottet kan upprepas i den ifrågavarande
befattningen (den som förskingrat i en tjänst innehar t. ex. en annan
uppbördstjänst). Erforderligt utrymme för dessa hänsyn torde beredas genom
en föreskrift, att ämbetet eller tjänsten skall förloras, »om brottet därtill
föranleder». —- Då det gäller förlust av annan allmän befattning träda,
såsom förut påpekats, hänsynen till den brottslige i bakgrunden. I betraktande
av de fordringar, som ställas på en allmän befattningshavare, torde
det vara riktigast, att låta avsättning från ämbete eller tjänst åtföljas av
ovillkorlig förlust av »annan allmän befattning». Avsättning skulle således
vid ämbetsbrotten få samma betydelse såsom förutsättning för ifrågavarande
påföljd som enligt det ovan anförda bör tillkomma straffarbete vid brott
över huvud. Anledning att göra någon skillnad beträffande sättet för påföljdens
inträde lär icke finnas, utan även vid avsättning bör påföljden inträda
i och med det att domen å huvudstraffet vinner laga kraft.

Några särskilda stadganden, avsedda att ersätta bestämmelserna om obehörighet
till allmänna befattningar såsom en följd av ovärdighet att föra
andras talan inför rätta, torde icke vara erforderliga.

De nya stadganden om förlust av ämbete, tjänst eller annan allmän befattning,
som sålunda skulle träda i de nuvarande påföljdernas ställe, kunna
i det väsentliga erhålla tillämpning även å krigslagstiftningens område.
I ett fall påkallas dock en särskild regel för militära befattningar. Såsom
av det ovan anförda framgår, är nämligen bestämmelsen i 29 § strafflagen
för krigsmakten, om avsättning för den händelse krigsman tillhörande det
vid krigsmakten fast anställda manskapet dömes till straffarbete, icke ovillkorlig,
utan befälhavaren kan i vissa fall låta honom få ha kvar sin anställning.
Då tydligen anledning saknas att i detta sammanhang skärpa
ifrågavarande påföljd, erfordras i allmänna strafflagen en bestämmelse,
som från den generella regeln om förlust av »annan allmän befattning» undantager
befattning inom manskapsgrad vid krigsmakten.

De sakkunniga lia utformat förslag till ändringar i allmänna strafflagen,
strafflagen för krigsmakten, rättegångsbalken och lagen om skiljemän enligt
de principer, som kommit till uttryck i det ovan anförda. För att den ifrågasatta
reformen skall i full utsträckning bliva tillämplig även å dem, vilka
redan äro underkastade påföljd av det ena eller andra slaget, erfordras jämväl
ändring i riksdagsordningen § 6 mom. 10 (valbarhetsvillkoren för elektor),
§ IG (rösträttsvillkoren) och § 26 (valbarhetsvillkoren för riksdagsman)
samt tryckfrihetsförordningen 1 § 4:o (villkor för erhållande av hinderslöshetsbevis).
Förslag härtill ävensom till en redaktionell ändring i sistnämnda
förordning § 2 4:o elfte stycket lia uppgjorts. Av nyssnämnda skäl torde
riddarhusordningen § 9 böra undergå ändring. Däremot torde det lika litet
som vid avskaffandet av bestämmelsen i 17 kap. 32 § rättegångsbalken örn

Kungl. Maj.ts proposition nr 190.

ställande på framtiden vara erforderligt att vidtaga särskilda ändringar i
alla de lagar och förordningar, varest frihet från straffpåföljder uppställes
såsom villkor för rösträtt eller behörighet att bekläda viss befattning (se
bil. C), utan därvidlag lära promulgationsbestämmelserna till den föreslagna
lagstiftningen vara tillfyllest. I den mån särskilda åtgärder föreskrivits i
syfte att garantera påföljdsbestämmelsernas efterlevnad böra dock stadgandena
upphävas. I enlighet härmed ha de sakkunniga upprättat förslag till
ändringar i lagen den 17 oktober 1900 örn straffregister och i värnpliktslagen
den 12 juni 1925. Därutöver torde för reformens genomförande erfordras
ändring i åtminstone följande i administrativ ordning utfärdade författningar,
nämligen Kungl, förordningen den 3 december 1915 angående kyrkoböckers
förande (§§ 1. 4 och 13. 5 samt avd. V), instruktionen den 3 juni 1846
för predikanter vid rikets fängelser och vid kronoarbetskåren (§ 8), Kungl,
kungörelsen den 13 mars 1931 om upprättande av röstlängd vid val till riksdagens
andra kammare samt av kommunal röstlängd (§§ 3: 1. a) och 2. samt
8 c) jämte till författningen hörande formulär), Kungl, kungörelsen den 26
november 1914 om uppgifter till straffregistret och om registrets förande
(§§ 10 och 11 jämte formulär) samt inskrivningsförordningen den 23 december
1925 (§§ 14, 42, 97, 139 och 140 jämte formulär). Slutligen torde Kungl,
kungörelsen den 28 juni 1918 angående meddelande till prästerskapet örn
viss straffpåföljd och Kungl, kungörelsen den 20 juni 1924 angående insändande
till prästerskapet av uppgift rörande utskrivning av elev från allmän
uppfostringsanstalt i vissa fall böra upphävas.

Speciell motivering.

1. Förslag till lag om ändring i vissa delar av strafflagen.

2 kap.

I fråga om lagtextens uppställning innebär förslaget vissa avvikelser från
kapitlets nuvarande avfattning. Den genom förslaget införda, för lagen hittills
främmande gränsdragningen mellan å ena sidan ämbete och tjänst samt
å andra sidan »annan allmän befattning» har föranlett, att nuvarande 18 §:s
innehåll inarbetats i 16 och 17 §§ samt, för följdriktighetens skull, även i
15 §. I en ny 18 § har det ansetts lämpligt att införa en hänvisning till
stadgandena i 25 kap. örn att den, som förbrutit sig i viss befattning, även
förlorar ämbete eller tjänst, som han eljest innehar. Dessa stadganden innefatta
nämligen strängt taget, såsom förut påpekats, en påföljd, jämförlig
med den av de sakkunniga föreslagna nya påföljden förlust av »annan
allmän befattning». Ett stadgande om denna har erhållit sin plats såsom
andra stycke i 18 §. På den nuvarande 19 §:s plats kan uppenbarligen icke
införas något annat stadgande, då därigenom de i många författningar kvarstående
hänvisningarna till denna paragraf skulle få en icke åsyftad innebörd.

Kungl. Maj.ts proposition nr 190.

Vad angår de särskilda paragrafernas innehåll enligt förslaget, har 15 §,
förutom nyssnämnda omredigering, icke undergått annan ändring än att
påföljden ovärdighet att i rikets tjänst vidare nyttjas borttagits. I stället för
den närmare bestämning av sagda påföljds innehåll, som nu återfinnes i 16 §
andra punkten, stadgar förslaget, att den, som förskyllt avsättning från viss
befattning, tillika skall, om brottet därtill föranleder, förklaras förlustig ämbete
eller tjänst, som han eljest innehar. Det i 16 § andra stycket och 18 §
andra stycket förekommande uttrycket »förskyllt avsättning» avser såväl det
fall, att den dömde avsättes, som det i 17 § omtalade fallet, att han i stället
för avsättning dömes till böter eller fängelse. Hänvisningen i 16 § tredje
stycket till de särskilda stadgandena om pension syftar enligt förslaget på
de bestämmelser, som reglera pensionsrätten för dem, vilka förskyllt avsättning
eller suspension, däremot icke på den med de nuvarande påföljderna
förenade inskränkningen i pensionsrätten, vilken i förslaget förutsättes
vara upphävd. I övergångsbestämmelserna måste emellertid hänsyn tagas
till sådana pensionsreglementen, som icke kunna ändras utan medverkan av
delägarna i pensionsinrättningen. —• Det har icke kunnat undvikas, att uttrycket
»annan allmän befattning» (än ämbete eller tjänst) i förslaget användes
i två olika betydelser. Sålunda avser detta uttryck i 15 § endast befattning,
som faller under 25 kap., men i 18 § andra stycket och 21 § allmän befattning
över huvud. För att antyda, att en skillnad föreligger, har i 18 §
andra stycket till uttrycket »annan allmän befattning» fogats »evad den av
förordnande eller medborgares val beror». En motsvarande dubbelbetydelse
av uttrycket »annan allmän befattning» återfinnes i det nu gällande
2 kap., 16 och 18 §§.

I likhet med gällande lag intar förslaget den ståndpunkten, att förlust av
den befattning, vari man förbrutit sig, alltid skall komma till uttryck genom
dom å avsättning från befattningen. Detta gäller om varje under 25 kap.
fallande befattning, även om en sådan icke är att hänföra till ämbete eller
tjänst, och jämväl för den händelse brottet utom avsättning medför straffarbete.
Endast beträffande andra befattningar än den, vari brottet är begånget,
kommer skillnaden mellan ämbete och tjänst å ena och annan allmän
befattning å andra sidan till synes, i det att förlust av ämbete eller tjänst
uttryckligen måste föreskrivas i domen (18 § första stycket), medan förlusten
av annan allmän befattning inträder utan vidare (18 § andra stycket). I
sistnämnda fall har domstolen icke att pröva, huruvida befattning, som den
dömde innehar, kan sägas vara allmän. Prövningen härav ankommer i
stället på den myndighet, som utsett den dömde till befattningen itråga,
eller, örn befattningen tillsättes genom val, den myndighet, som har att
föranstalta örn nytt val eller ny röstsammanräkning. Domstolarna torde
emellertid genom särskild föreskrift böra åläggas att under rannsakningen
söka utröna, örn den som är tilltalad för brott, varå kan följa straffarbete
eller avsättning, innehar allmän befattning samt att, örn anledning därtill
förekommer, underrätta vederbörande myndighet örn utslaget. Skulle den
dömde anse sig med orätt utesluten från viss befattning, vare sig därför att

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

han anser befattningen icke vara allmän eller av annan anledning, lär han
vara oförhindrad att i administrativ ordning anföra besvär över myndighetens
beslut.

I vissa särskilda fall erfordras, såsom tidigare berörts, stadganden, som
för tid efter domen göra den dömde obehörig att erhålla allmän befattning.
Det skulle nämligen kunna inträffa, att en person, som begått brott, automatiskt
inträdde i utövningen av en allmän befattning på grund av val eller
förordnande, som till tiden läge före brottet eller i allt fall brottets upptäckt
och den brottsliges bestraffande. Möjlighet härför föreligger framför
allt i fråga om befattningar, som tillsättas genom politiska och kommunala
val. Avgår t. ex. en kommunal- eller stadsfullmäktig före valperiodens
utgång, föranstaltar vederbörande myndighet örn ny sammanräkning
av rösterna. Därvid bör uppenbarligen en person, som efter valet dömts
till svarare straff, icke få ifrågakomma till befattningen. Det anförda giver
vid handen, att vid sidan av den föreslagna bestämmelsen i 18 § andra stycket
örn förlust av allmänna befattningar, ett stadgande erfordras av innehåll,
att den dömde icke må på grund av förordnande eller val, som skett
innan domen vunnit laga kraft, inträda i allmän befattning, som avses i
nämnda stadgande. En bestämmelse av denna innebörd har inryckts i
förslaget och jämväl erhållit sin plats i 18 § andra stycket.

I 17 § föreslås ej annan ändring än som föranledes därav, att påföljden
»ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas» avskaffas.

Nuvarande 21 § i 2 kap. stadgar, att förlust av ämbete eller påföljd enligt
2 kap. 15 eller 19 § kan ådömas den, som straffats för brott utrikes, örn
brottet efter strafflagen medför sådan förlust eller påföljd. Därest de sakkunnigas
förslag genomföres, bör tydligen detta stadgande göras tillämpligt
å sådan förlust av allmän befattning, som enligt 18 § andra stycket av förslaget
skulle träda i påföljdernas ställe. Det bör således ankomma på
svensk domstol att pröva, om det utrikes bestraffade brottet skall medföra
förlust av allmän befattning. Är brottet icke riktat mot Sverige eller svensk
man, ankommer det enligt 1 kap. 1 § strafflagen på Konungen att förordna
om åtals anställande. I fråga åter örn de fall, där den dömde icke tillträtt
befattningen men på grund av det föreslagna stadgandet i 18 § andra stycket
blir obehörig att inträda i densamma, skulle det vara föga praktiskt att
tillämpa det i 21 § stadgade domstolsförfarandet allenast för att fastställa,
att den dömde icke äger inträda i viss befattning, till vilken han eventuellt
skulle kunna komma i fråga. En föreskrift att den dömdes behörighet skulle
i administrativ ordning prövas — vare sig i samband med röstsammanräkning
eller eljest — läte sig svårligen förena med grunderna för stadgandet
angående Konungens befogenhet att i en del fall avgöra, örn det utrikes begångna
brottet över huvud skall ådraga gärningsmannen några straffpåföljder
här i riket. Med hänsyn härtill har det icke ansetts lämpligt att låta
en mellankommande utländsk dom hindra den dömde från att inträda i den
befattning, vartill han valts eller förordnats. Enligt den föreslagna lydelsen
av 21 § kan emellertid därefter, örn förutsättningarna äro för handen,

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

rättegång anställas mot honom här i riket i syfte att få honom dömd förlustig
befattningen. Man torde kunna utgå ifrån, att därest i något av de
i och för sig mycket sällsynta fall, varom här varit tal, fråga uppkommer om
den dömdes inträdande i en allmän befattning, blotta möjligheten av åtals
anställande här i riket skall förmå honom att frivilligt avsäga sig befattningen.
Därest dylikt åtal redan tidigare väckts, t. ex. i ändamål att få
honom avsatt från ett ämbete eller en tjänst, men han först efter det nämnda
åtal blivit avgjort utses till en allmän befattning av annat slag, lära reglerna
om res judicata icke lägga hinder i vägen för ny talans anställande.

Övriga kapitel.

Därest 2 kap. 19 § strafflagen upphäves, föranledas därav ändringar —
utöver de ovan nämnda -—- på ett flertal ställen i strafflagen. Ur 4 kap. 1 §
bör sålunda utgå bestämmelsen om påföljds ådömande, då någotdera av två
ideellt konkurrerande brott är belagt med påföljd. Vidare böra upphävas alla
de stadganden i lagens speciella del, som angiva vid vilka brott påföljd skall
åläggas. Dessa stadganden återfinnas i regel i särskilda paragrafer eller
särskilda stycken, men i 23 kap. 1 och 2 §§ samt i 25 kap. 12 § ha de sin
plats i omedelbart sammanhang med straffbestämmelserna, vilket föranleder
omredigering av dessa lagrum.

Borttagandet av påföljden »ovärdig att i rikets tjänst vidare nyttjas» nödvändiggör
ändringar — förutom i 2 kap. — i 4 kap. 1 §, 16 kap. 1 § (falsk
angivelse och falskt åtal), 3 § (falsk angivelse, falskt åtal eller förebringande
av falska indicier, under förutsättning att åtgärden lett till fällande dom)
och 7 § (utspridande av falskt rykte om brott) samt i de flesta paragraferna
i 25 kap. I nyssnämnda paragrafer i 16 kap. ställes straffet i relation till
det uppdiktade brottets svårhetsgrad, så att ärekränkningen bedömes efter
en strängare straffskala, örn nämnda brott medfört eller kunnat medföra
ovärdighet att i rikets tjänst vidare nyttjas än örn straffet för detsamma blott
varit avsättning. Genom ovärdighetspåföljdens borttagande ur dessa lagrum
kommer pådiktande av ett brott, som efter nu gällande lag skulle
medfört ovärdighetspåföljd och som enligt bestämmelserna i den föreslagna
16 § i 2 kap. kan medföra förlust av flera ämbeten eller tjänster, att hänföras
under en straff skala, som är avsedd för enkel avsättning. Då emellertid
straffskalorna i förevarande paragrafer över huvud äro högt tilltagna,
torde den angivna konsekvensen av lagiindringen icke innebära någon
olägenhet. Av samma skäl lär särskild övergångsbestämmelse för det fall,
att någon före lagändringens ikraftträdande pådiktat annan brott, som kunnat
medföra ovärdighet att i rikets tjänst vidare nyttjas, icke erfordras.

Den föreslagna lydelsen av 22 kap. 14 § innebär icke annan ändring, än
att påföljden »ovärdig att föra andras talan inför rätta» uteslutits.

I 25 kap. 20 § har, såsom tidigare anförts, vidtagits den ändringen, att paragrafen
gjorts tillämplig endast å ämbete och tjänst. Av nämnda paragrafs första
slycke och 2 kap. 18 § andra stycket följer, att den som dömes till straffar -

Kungl. Maj.ts proposition nr 190.

bete i regel mister alla allmänna befattningar. Beträffande 25 kap. 20 § andra
stycket innefattar visserligen förslaget efter ordalydelsen en inskränkning
av stadgandets giltighetsområde, i det att den, som under där angivna förutsättningar
dömes för sedlighetsbrott till böter eller fängelse, enligt förslaget
endast skall avsättas från sådan befattning såsom lärare eller uppfostrare,
vilken har karaktären av ämbete eller tjänst, däremot icke, såsom nu, från
en lärare- eller uppfostraresyssla, vilken allenast är hänförlig till »annan
allmän befattning». Denna begränsning av paragrafens innehåll torde dock
sakna praktisk betydelse, i synnerhet som innehavaren av en befattning av
sistnämnda slag undantagslöst lär kunna av vederbörande myndighet utan
vidare entledigas.

Övergångsbestämmelserna.

För ett fullständigt upphävande av verkningarna av redan ådörnda straffpåföljder
erfordras, såsom tidigare framhållits, ändring i riksdagsordningen
och tryckfrihetsförordningen ävensom i riddarhusordningen. Det synes
därför lämpligt att, i likhet med vad som skedde vid upphävandet av 17 kap.
32 § första punkten rättegångsbalken, uppskjuta ikraftträdandet av de verkningar
av den föreslagna lagstiftningen, som hänföra sig till redan ådörnda
påföljder, till dess åtminstone grundlagsändringarna blivit genomförda.
Däremot synes reformen i övrigt kunna bringas i tillämpning utan att grundlagsändringarna
avvaktas.

Den ifrågasatta lagändringen innebär i främsta rummet en mildring i
förhållande till gällande lag, i det att de nuvarande påföljderna avskaffas.
Enligt de allmänna grunder, som innefattas i strafflagens promulgationsförordning
5 §, komma följaktligen brott, för vilka straff ej bestämts genom
dom, som vunnit rättskraft innan lagändringen träder i kraft eller som ej
överklagas, icke att drabbas av de äldre straffpåföljderna. Å andra sidan
skulle en tillämpning av den föreslagna bestämmelsen i 2 kap. 18 § andra
stycket, att förlust av allmän befattning skall inträda i och med det att en
dom, som går ut på straffarbete eller avsättning, vinner laga kraft, i vissa
hänseenden innebära en skärpning i förhållande till gällande rätt. Detta
gäller till en början beträffande alla de brott, som medföra straffarbete men
icke nuvarande påföljd enligt 2 kap. 19 § eller ovärdighet att i rikets tjänst
vidare nyttjas. Skärpningen berör samtliga de befattningar, som avses i 2
kap. 18 § andra stycket, med undantag dock — för det fall att brottet förskyllt
ovärdighet att föra andras talan — av sådana befattningar, som tillsättas
genom allmänna val. Vidare medför förslaget en skärpning, örn brottet
förskyller avsättning men icke någon av nyssnämnda, i nu gällande lag
stadgade påföljder. Skärpningen består först och främst i förlust av sådana
befattningar, som falla utanför 25 kap. I fråga örn övriga här avsedda befattningar,
d. v. s. sådana, som falla inom 25 kap. men ej äro hänförliga till
ämbete eller tjänst — med undantag dock för den befattning, vari man förbrutit
sig visar sig skärpningen däri, att förlust av befattningen inträder
även vid förmildrande omständigheter. I den mån den föreslagna lagen är

Kungl. Maj.ts proposition nr 190.

strängare än den nu gällande saknas tillräckliga skäl att å brott, begånget
före lagändringens ikraftträdande, tillämpa det föreslagna stadgandet i 2
kap. 18 § andra stycket. Emellertid vore det orimligt, att en person, som
begått brott före lagändringens ikraftträdande men icke hunnit dessförinnan
slutgiltigt dömas, skulle varken på grund av de äldre påföljderna eller
de i deras ställe införda stadgandena om förlust av allmänna befattningar
gå miste örn en sådan, av honom innehavd befattning. I syfte att
förebygga en dylik konsekvens av lagändringen föreslås i 2 morn. av övergångsbestämmelserna
ett stadgande av den innebörden, att förlust av allmän
befattning, som skolat drabba den brottslige, därest han dömts till påföljd
enligt äldre lag, skall ådömas honom, där efter strafflagens nya lydelse
sådan förlust är föreskriven. Den nya påföljden ådömes alltså i den
mån den täckes av de äldre bestämmelserna. Då de nya stadgandena örn
förlust av allmän befattning icke böra få retroaktiv verkan, inträder sådan
påföljd icke utan vidare, utan domen måste uttryckligen angiva, vilka befattningar
förlusten avser.

Även det föreslagna stadgandet i 2 kap. 18 § andra stycket, att den dömde
icke på grund av förordnande eller val, som skett innan domen vunnit laga
kraft, må inträda i allmän befattning, som avses i nämnda lagrum, kommer
i vissa fall att innebära en utsträckning av obehörigheten utöver vad en
tillämpning av gällande lag skulle hava medfört. Så blir förhållandet örn
brottet efter nuvarande lag skulle hava förskyllt en påföljd av så kort varaktighet,
att tiden för densamma varit tilländalupen innan fråga uppkommit,
t. ex. vid ny röstsammanräkning, örn den dömdes inträdande i befattningen.
Då i de flesta fall påföljd icke ådömes för längre tid än ett år utöver
strafftiden men valperioderna i regel äro avsevärt längre, måste man
tydligen räkna med att en situation sådan som den nyss angivna kan uppkomma.
För det fall att över brottet slutgiltigt dömts före lagändringens
ikraftträdande och fråga därefter uppstår örn den dömdes beklädande med
en befattning på grund av förordnande eller val, som till tiden ligger före
domen, låter det sig visserligen göra att genom en övergångsbestämmelse,
analog med den i 2 mom. föreslagna, giva den nya regeln giltighet i den
mån den icke medför vidsträcktare obehörighet än den redan ådömda påföljden.
Örn däremot brottet väl förövats men slutgiltig dom icke fallit före
den nya lagens ikraftträdande, blir förhållandet ett annat. Då kan över huvud
icke någon av de äldre påföljderna ådömas och man saknar i regel möjlighet
att i det särskilda fallet avgöra, om en dylik påföljd skulle hava hindrat
den dömde från att tillträda befattningen. Den tanke, som ligger till
grund för övergångsstadgandet i förslagets 2 inom., kan således i detta fall
icke realiseras. Under sådana omständigheter har det synts de sakkunniga,
som om den lämpligaste lösningen av förevarande spörsmål skulle vinnas
därigenom, att det i 2 kap. 18 § andra stycket stadgade hindret mot inträdande
i allmän befattning gjordes tillämpligt även å brott, begångna före
lagändringens ikraftträdande. De principiella betänkligheter, som i allmänhet
tala mot att giva en skärpande strafflagsändring retroaktiv verkan, sy -

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

nas i detta fall icke kunna tillmätas någon avgörande betydelse. Det är
här icke fråga om att giva de allmänna verkningarna av en straffpåföljd
tillbakagripande kraft, ej heller att beröva den dömde en rättighet, som han
redan definitivt förvärvat, utan den nu föreslagna övergångsbestämmelsen
skulle medföra obehörighet endast i ett särskilt fall, då den brottslige blott
haft en tämligen oviss utsikt att komma i åtnjutande av ett medborgerligt
förtroendeuppdrag.

Genom det i 3 mom. av övergångsbestämmelserna intagna stadgandet
upphävas verkningarna av sådana påföljder, vilka ådömts före den föreslagna
lagstiftningens ikraftträdande. Därvid har hänsyn måst tagas även
till dem, vilka före ikraftträdandet av 1918 års reform dömts förlustiga medborgerligt
förtroende för alltid, låt vara att dessa numera intaga samma
ställning, som de vilka dömts till påföljd enligt 2 kap. 19 § strafflagen. Ifrågavarande
promulgationsbestämmelser förutsättas skola träda i kraft å
tid — efter grundlagsändringarnas genomförande — som Konungen bestämmer.
Uttrycket »annan allmän författning» har valts med hänsyn därtill,
att ändring av hithörande stadganden i riddarhusordningen och vissa pensionsreglementen
icke kan genomföras i samma ordning som den föreslagna
reformen i övrigt.

2. Förslag till lag om ändring i vissa delar av strafflagen för krigsmakten.

De föreslagna ändringarna äro direkt föranledda av avskaffandet av påföljd
enligt 2 kap. 19 § allmänna strafflagen och ovärdighet att i rikets tjänst
vidare nyttjas. Strafflagen för krigsmakten 28 §, vari båda påföljderna omnämnas
och som innehåller hänvisning till stadganden i 2 kap. allmänna
strafflagen, har måst underkastas en viss omredigering. I övrigt ha ändringarna
i strafflagen för krigsmakten karaktären av rena uteslutningar.
Borttagandet av påföljden enligt 2 kap. 19 § allmänna strafflagen har sålunda
föranlett upphävande av 109, 152 och 172 §§ samt ändring i 114 §
första stycket i strafflagen för krigsmakten. Påföljden »ovärdig att i rikets
tjänst vidare nyttjas» har borttagits ur sistnämnda lag dels genom upphävande
av 51 § tredje stycket, 64 § andra stycket, 65 § andra stycket, 114 § andra
stycket, 136 § andra stycket, 154 § tredje stycket och 158 § tredje stycket,
dels genom ändring i — förutom 28 § — 15 och 63 §§, 70 § andra stycket,
lil § första stycket, 113 § första stycket, 115 § andra stycket, 116 och 119 §§
samt 180 § andra stycket. Till 15 § (angående straffar terna), vilken förut
bestått av allenast ett stycke, har genom lagen den 15 juni 1935 (nr 345)
lagts ett andra stycke, innefattande hänvisning till bestämmelserna i allmän
lag angående ungdomsfängelse. Den nya lagen träder i kraft den dag Konungen
förordnar. Till förebyggande av missförstånd rörande tiden för
nämnda lags ikraftträdande, har i ingressen till förevarande lagförslag endast
omnämnts 15 § första stycket såsom föremål för ändring. Med avse -

Kungl. Maj.ts proposition nr 190.

ende å ikraftträdandet av ändringarna i den militära strafflagen har föreslagits
ett stadgande, som till innehållet motsvarar 2 mom. av övergångsbestämmelserna
till lagen om ändring i allmänna strafflagen. Den i 28 §
strafflagen för krigsmakten förekommande hänvisningen till allmän lag
inbegriper jämväl 1 mom. av sistnämnda övergångsbestämmelser, i följd varav
stadgandet i detta moment även kommer att gälla inom området för
strafflagen för krigsmakten. På grund av den allmänna räckvidd, som givits
3 mom. av samma övergångsbestämmelser, erfordras icke något motsvarande
stadgande särskilt för krigslagstiftningens vidkommande.

3. Förslag till lag örn ändrad lydelse av 15 kap. 14 § och 17 kap. 7 §

rättegångsbalken.

De sakkunnigas förslag medför, att 15 kap. 14 § rättegångsbalken, vilket
stadgande redan delvis satts ur kraft genom bestämmelserna i 22 kap. 14 §
strafflagen, måste till ytterligare någon del upphävas. Med hänsyn till den
stora vikten av de i denna paragraf innefattade, alltjämt kvarstående stadgandena
har det synts riktigast att giva paragrafen en ändrad avfattning
och att således icke förändra dess innehåll allenast genom en till annan lag
hörande promulgationsbestämmelse. I samband med omredigeringen har
i straffsatsen införts dagsböter, vilket torde vara önskvärt för att öka stadgandets
effektivitet.

I 17 kap. 7 § rättegångsbalken stadgas, att den ej må vittna, som är
»okänd och främmande, innan kunnigt varder, att han ej på grund av honom
ådömd straffpåföljd är utestängd från behörighet och rättigheter, som
omförmälas i 2 kap. 19 § strafflagen». Att någon är »okänd och främmande»
lär icke kunna tillmätas betydelse såsom särskild jävsgrund, utan jävet
torde lia avseende å påföljden.1 För den händelse påföljden upphävdes
utan att 17 kap. 7 § rättegångsbalken underkastades omredigering, kunde
emellertid stadgandet giva anledning till missförstånd i denna del. Det synes
därför riktigast att låta hela ifrågavarande passus utgå ur lagtexten.

Till förekommande av att i något fall det tidigare omnämnda Kungl,
brevet den 27 maj 1801 må föranleda ådömande av ovärdighet att över
huvud föra andras talan, har i promulgationsbestämmelsen direkt utsagts,
att dylik påföljd icke vidare må ådömas. Även beträffande ifrågavarande
lagförslag gäller, att verkan av lagändringarna såvitt angår förut ådömd påföljd
bör inträda först efter särskilt förordnande örn lagens ikraftträdande
i sådant hänseende. Särskilda övergångsbestämmelser av det slag, som
innefattas i 2 mom. av promulgationsbestämmelserna till förslaget om ändringar
i strafflagen, äro icke erforderliga i fråga örn denna påföljd. Då nämligen
varken straffarbete eller avsättning ingår i straffskalan i 15 kap. 14 §
rättegångsbalken, kan det icke inträffa, att brottet »efter strafflagens nya
lydelse» medför förlust av allmän befattning.

1 Jfr Kallenberg, ant. arbete, bd II, s. 1046.

Kungl. Maj.ts proposition nr 190.

4 och 5. Förslag till ändringar i riksdagsordningen och tryckfrihetsförordningen.

Såsom ovan å sid. 55 framhållits erfordras för den föreslagna reformens
genomförande vissa ändringar i riksdagsordningen och tryckfrihetsförordningen.
Vad först angår riksdagsordningen innefatta ändringarna i fråga
örn rösträttsbestämmelserna (§ 16) endast borttagande av påföljderna såsom
rösträttshinder. I de stadganden, som röra valbarhet till elektor och
riksdagsman (§ 6 mom. 10 och § 26), måste påföljderna såsom obehörighetsgrund
ersättas med ett angivande av de straff, som ipso jure medföra
förlust av elektors- eller riksdagsmannabefattning. Vad tidigare anförts
(sid. 58) angående förlust av allmän befattning såsom en följd av straff,
som någon ådömts utrikes, bör även här äga tillämpning. Det torde således
böra fordras en särskild rättegång — i vissa fall efter Konungens förordnande
— för att den, som straffats i ett främmande land, skall kunna dömas
förlustig elektors- eller riksdagsmannabefattning. Då det icke synes lämpligt
att i grundlagen inrycka stadganden av så speciell natur som de nu
ifrågasatta, har hänvisning gjorts till allmänna lagens bestämmelser i denna
del. — De föreslagna stadgandena innebära i vissa hänseenden en skärpning
av de krav, som uppställas för behörighet såsom elektor eller riksdagsman.
Enligt förslaget till övergångsbestämmelser med avseende å
strafflagsändringarna skulle motsvarande skärpning för andra befattningars
vidkommande -— med visst undantag — icke få tillbakaverkande kraft.
De skäl, som i fråga örn strafflagen föranleda särskilda övergångsbestämmelser,
lära icke med samma fog kunna åberopas, när det gäller att i riksdagsordningen
stadga skärpta valbarhetsvillkor. Det kunde emellertid
ifrågasättas att införa övergångsbestämmelser till förhindrande av att någon,
som redan är riksdagsman, enbart på grund av lagändringen blir obehörig
att utöva sådan befattning. Ett dylikt stadgande lär dock under nuvarande
förhållanden icke komma att fylla något praktiskt ändamål, varför
det icke ansetts nödigt framlägga något förslag i sådant hänseende.

Ändringarna i tryckfrihetsförordningen innefatta endast sådana uteslutningar,
som direkt föranledas av påföljdernas avskaffande.

6. Förslag till lag om ändrad lydelse av 5 § i lagen den 14 juni 1929

örn skiljemän.

Angående detta lagförslag, varigenom ett nytt jäv emot skiljeman införes
i påföljdernas ställe, hänvisas till vad ovan å sid. 50 yttrats. Det nya jävet
bestämmes såsom en särskild omständighet, som är ägnad att minska förtroendet
för skiljemannens redlighet. Den föreslagna ändringen torde innebära
någon skärpning av jävsbestämmelserna. En dylik skärpning synes
dock icke vara opåkallad. Skiljemännen utöva en domares funktion och
den, som måste underkasta sig deras dom, har rimliga anspråk på att domsrätten
skall utövas av oförvitliga personer. Någon risk för att det föreslag -

Kungl. Maj.ts proposition nr 190.

na jävet skall visa sig alltför strängt torde icke finnas. En sådan »särskild
omständighet», som avses i förslaget, måste kunna otvetydigt påvisas, såsom
fallet är med en straffdom, ett pågående åtal, undergånget tvångsarbete
eller dylikt. Däremot torde icke sådana omständigheter kunna åberopas,
som att den till skiljeman föreslagne gjort sig skyldig till kontraktsbrott,
även om detta är nog så flagrant, att han är föremål för exekutiva åtgärder
eller att han varit försatt i konkurs. Den föreslagna skärpta jävsbestämmelsen
bör emellertid icke få medföra, att en skiljeman, som utsetts
före nämnda bestämmelses ikraftträdande, i följd av densamma blir jävig.
Den i förslaget upptagna övergångsbestämmelsen avser att förebygga en dylik
eventualitet.

7. Förslag till lag om ändring i vissa delar av lagen den 17 oktober

1900 om straffregister.

Påföljdernas avskaffande föranleda vissa ändringar i lagen om straffregister.
Sålunda har i 1 § enligt förslaget uteslutits föreskriften örn upptagande
i registret av dem, som förklarats ovärdiga att i rikets tjänst vidare
nyttjas eller att föra andras talan inför rätta. Ändringarna i 1 § medföra
en omnumrering av de där uppräknade fallen, vilken återverkar på hänvisningarna
i 7 §. Det särskilda slag av straffregisterutdrag, som allenast
innehåller uppgift angående ådömda straffpåföljder (8 § 2 morn.), skulle
efter den föreslagna reformens genomförande bliva obehövligt, varför bestämmelsen
härom uteslutits ur 8 §. I övrigt föreslås icke några ändringar
i förevarande lag. . 1

8. Förslag till lag örn ändring i vissa delar av värnpliktslagen den 1

juni 1925.

I § 10 värnpliktslagen stadgas, såsom förut berörts, förbud för den, vilken
på grund av honom ådömd straffpåföljd är utestängd från behörighet och
rättigheter, som omförmälas i 2 kap. 19 § strafflagen, att fullgöra honom
åliggande värnpliktstjänstgöring. I anslutning härtill föreskrives i § 12
mom. 1, att vederbörande pastorsämbeten skola i viss ordning lämna upplysning
angående dem, som äro underkastade dylik påföljd. Avskaffandet
av påföljden föranleder upphävande av dessa bestämmelser. Förevarande
lagändring synes kunna träda i kraft utan avbidan av de föreslagna grundlagsändringarna.

Bihang till riksdagens protokoll 1936. 1 sami. Nr 190. (Bilaga.)

Kungl. Maj.ts proposition nr 190.

Till påföljd, straffarbete eller av -

	1913	1914	1915	1916	1917	1918	1919
Vid allmänna underrätterna.
Påföljd enl. 2 kap. 19 § strafflagen:
1 år...............................	411	366	425	479	663	1416	718
2 år.............................	95	86	86	80	73	167	303
3—5 år ..............................	60	48	29	52	29	67	116
6 år eller mera .......................	5	11	5	6	9	1	7
För alltid ... ..........................	17	11	16	10	11	2	2
Summa	588	522	561	627	785	1 653	1146
Ovärdighet att i rikets tjänst vidare nyttjas	17	13	15	20	19	22	23
Ovärdighet att föra andras talan..........	2	1	—	—	_	1	2
Straffarbete ..............................	2 320	1947	2186	2 540	4 068	8 009	4 022
Avsättning................................	33	25	30	27	38	39	54
Vid krigsrätterna.
Påföljd enl. 2 kap. 19 § strafflagen........	3	12	34	26	50	105	47
Ovärdighet att i rikets tjänst vidare nyttjas	—	—	2	2	4	4	1
Straffarbete ............................	57	172	303	264	390	652	238
Avsättning................................	27	30	72	4	8	5	1
Brott,	vid vilka påföljd enligt 2 kap. 19 §	straff-
	1913	1914	1915	1916	1917	1918	1919
Enligt allmänna strafflagen.
Förräderi m. m. (8 kap.)..................	1	2	3	4	—	_	_
Förfalskning (12 kap.) ....................	74	57	65	40	70	125	lil
Mened (13 kap.) .........................	11	3	14	5	6	o	13
Mord, fosterfördrivning m. m. (14 kap.) ..	11	4	1	8	9	8	9
Brott mot annans frihet (15 kap.) ........	2	1	—	1	1	_	_
Ärekränkning (16 kap.)....................	—	—	—	1	_	1	_
Sedlighetsbrott (18 kap.)..................	—	—	1	1	—	_	_
Mordbrand och annan skadegörelse (19 kap.)	13	11	14	10	2	7	8
Tjuvnadsbrott (20 kap.) ..................	440	414	430	526	666	1460	964
Rån (21 kap.) ............................	4	3	4	3	2	14	7
Bedrägeri och annan oredlighet (22 kap.)..	9	10	11	12	13	27	25
Konkursförbrytelse (23 kap.)..............	10	7	7	6	2	_	2
Ämbetsbrott (25 kap.) ....................	13	10	11	10	13	8	7
Summa	588	522	561	627	785	1653	1146
Enligt strafflagen för krigsmakten ........	3	12	34	26	50	105	47
Summa	591	534	595	653	835	1758	1193
Anm. Angående innebörden av denna tabell, se sid. 34.

Kungl. Maj.ts proposition nr 190.

Bil. A.

sättning dömda åren 1913—1932.

1923

Bil. B.

lagen ådömts vid underrätterna åren 1913—1932.

1920	1921	1922	1923	1924	1925	1926	1927	1928	1929	1930	1931	1932
55	86	81	69	80	88	106	106	109	118	116	116	122
2	10	17	11	16	6	14	5	14	20	9	7	11
14	7	4	8	1	7	7	10	4	9	9	10	12
—	—	—	1	—	—	2	—	—	—	—	—	—
—	—	—	—	—	—	1	—	—	—	—	—	—
—	—	—	—	—	1	1	—	1	3	—	1	—
8	10	12	11	5	16	11	15	12	11	8	14	24
615	555	464	433	394	442	458	474	456	442	427	436	512
21	8	3	2	9	8	3	1	5	8	6	7	4
11	25	24	30	23	30	37	39	35	44	35	36	37
—	7	8	9	9	3	9	—	3	6	13	6	16
8	12	13	22	12	15	23	21	37	38	32	34	45
734	721	627	596	549	616	676	673	676	699	655	667	783
18	17	9	15	7	12	11	10	8	8	5	8	6
752	788	636	611	556	628	687	683	684	707	660	675	789

Kungl. Maj:ts proposition nr 190.

Bil. C.

Förteckning över vissa författningar.

1. Författningar upptagande straffpåföljd såsom obehörighetsgrund.
Strafflagen;

Strafflagen för krigsmakten;

Rättegångsbalken 1 kap. 2 §, 15 kap. 14 § och 17 kap. 7 §; jfr 17 kap. 14 § och
29 § samt 25 kap. 9 § 1 st.;

Riksdagsordningen § 6 mom. 10, § 16 och § 26;

Tryckfrihetsförordningen § 1 4:o; jfr § 2 4:o elfte stycket;

Lagen den 14 juni 1929 örn skiljemän 5 §;

Värnpliktslagen den 12 juni 1925 § 10; jfr § 12 mom. 1.

K. Br. den 27 maj 1801 (i vad angår rättegångsombud);

Riddarhusordningen den 22 juni 1866 § 9 st. 1 3:o) och 4:o);

Lagen den 8 mars 1889 örn straff för ämbetsbrott av präst och om laga domstol

1 sådana mål 7 §; jfr 15 §;

K. K. den 25 maj 1900 ang. bestämmelser örn förlust av pensionsrätt eller pension
för den, som blivit från innehavande tjänst avsatt eller förklarats hava gjort sig
till avsättning skyldig;

Lagen den 24 juli 1903 örn utländsk försäkringsanstalts rätt att driva försäkringsrörelse
här i riket 2 § 1 st.;

Lagen den 20 juni 1905 om särskild sammansättning av vissa rådstuvurätter vid
behandling av handelsmål 3 §;

Lagen den 11 oktober 1907 ang. civila tjänstinnehavares rätt till pension 14 § och
18 § sista st.;

K. F. den 29 mars 1912 ang. befäl å svenska handelsfartyg m. m. § 24;

K. F. den 31 december 1913 ang. rikets indelning i områden för värnpliktigas inskrivning
samt om val av ledamöter i inskrivningsnämnder och inskrivningsrevisioner
m. m. § 4 st. 2;

Lagen den 12 maj 1917 örn expropriation 26 § 1 st. och 30 § 1 st.;

K. F. den 14 juni 1917 ang. försäljning av rusdrycker 4 § 1.;

Lagen den 29 juni 1917 om försäkringsrådet 3 §;

Lagen den 14 juni 1918 örn fattigvården 12 § 2 st. b) och c);

Lagen den 28 juni 1918 ang. villkorlig straffdom 2 § 1 st.;

Hälsovårdsstadgan den 19 juni 1919 2 § 4 mom. 1 st. b) och c); jfr 36 §;

Lagen den 4 juni 1920 ang. rätt till tjänstepension för ordinarie tjänstemän vid
postverket, telegrafverket, statens järnvägar och statens vattenfallsverk 31 § 1.

2 st.;

Konkurslagen 42 § 2 st.;

Lagen den 13 maj 1921 örn ackordsförhandling utan konkurs 4 § 3 st.;

Lagen den 6 juni 1924 örn samhällets barnavård och ungdomsskydd 6 § 1 mom.
2 st. b) och c);

Lagen den 20 juni 1924 om landsting 6 § 1 mom. 2 st. c) och d); jfr 41 §;

Lagen den 27 juni 1924 örn förmynderskap 3 kap. 8 § 1 st.;

Lagen den 6 juni 1925 om polisväsendet i riket 12 § 2. 6 st.; jfr 13 § 3. 2 st.;
Lagen den 22 juni 1928 om arbetsdomstol 5 §;

Kungl. Maj.ts proposition nr 190.

Taxeringsförordningen den 28 september 1928 12 § 3 mom. 2 st.;

Lagen den 16 maj 1930 om arbetstidens begränsning 9 § 2 morn.;

Lagen den 6 juni 1930 örn kommunalstyrelse på landet 11 § 2 st. e), 15 § 2 sl.

d) och e); jfr 31, 32 och 47 §§;

Lagen den 6 juni 1930 örn kommunalstyrelse i stad 11 § 2 st. e), 13 § 2 st d)
och e); jfr 34 och 51 §§;

Lagen den 6 juni 1930 om församlingsstyrelse 12 § 2 st. d) och e); jfr 9, 28, 29
och 44 §§;

Lagen den 6 juni 1930 om församlingsstyrelse i Stockholm 8 § 2 st. d) och e)-jfr 6, 28 och 48 §§;

Lagen den 6 juni 1930 om skolstyrelse i vissa kommuner 8 § 2 st. d) och e);

K. Byggnadsstadgan den 20 november 1931 10 § 1 mom. c) och d); jfr 99 §;

Lagen den 7 juni 1934 om vägdistrikt 12 § 2 st. d) och e); jfr 9 och 32 §§;

Lagen den 30 juni 1934 för Sveriges riksbank 31 § 1 st.;

Lagen den 5 april 1935 örn upptagande av ed för rättighets tillvaratagande i utlandet
2 §;

Lagen den 15 juni 1935 om kommunalstyrelse i Stockholm 9 § 2 st. e) sami
11 § 2 st. e) och f); jfr 44 §;

Lagen den 28 juni 1935 örn folkpensionering 21 § 1 st.

2, Andra författningar med bestämmelser rörande straffpåföljder.

Lagen den 17 oktober 1900 örn straffregister 1 § 2., 7 § 2 st. och 8 § 2 mom.

K. Instr. den 3 juni 1846 för predikanter vid rikets fängelser och vid kronoarbetskåren
§ 8 st. 3;

Lagen den 22 juni 1906 ang. villkorlig frigivning 4 §;

K. K. den 26 november 1914 örn uppgifter till straffregistret och örn registrets förande
§§10 och 11 jämte formulär;

K. Instr. den 23 september 1915 för nedre justitierevisionen §§ 22 och 33;

K. F. den 3 december 1915 ang. kyrkoböckers förande § 1 4., § 13 5. och Avd. V;

K. K. den 23 december 1915 ang. rättsstatistiken: anvisningar;

Lagen den 14 juni 1917 om fullständigande av straffregistret;

K. K. den 18 december 1917 ang. ikraftträdande av lagen den 14 juni 1917 om
fullständigande av straffregistret så ock rörande skyldighet för prästerskapet
samt direktörer och föreståndare för rikets straffanstalter att insända vissa
uppgifter till registret;

K. K. den 28 juni 1918 ang. meddelande till prästerskapet örn viss straffpåföljd;

Hovrätternas arbetsordningar, fastställda den 22 juni 1923;

K. K. den 20 juni 1924 ang. insändande till prästerskapet av uppgift rörande utskrivning
av elev från allmän uppfostringsanstalt i vissa fall;

K. eirk. den 20 juni 1924 till de ecklesiastika konsistorierna med anledning av lagen
den 6 juni 1924 örn ändrad lydelse ay 5 kap. 3 § strafflagen;

K. F. den 23 december 1925 ang. inskrivning och redovisning av värnpliktiga samt
deras tjänstgöring m. m. § 14 3. g) och 4. b), § 42 2. a), § 97 7., § 139
1. 2 st. samt § 140 jämte formulär;

K. K. den 13 mars 1931 örn upprättande av röstlängd för val till riksdagens andra
kammare samt av kommunal röstlängd § 3 1. a) och 2. samt § 8 c) jämte formulär.

Bihang till riksdagens protokoll 1936. 1 sami. Nr 190. (Bilaga.)