Kungl. Maj.ts proposition nr 190 år 1957 (Proposition 1957:190 - höst)

Kungl. Maj.ts proposition nr 190 år 1957

Nr 190

Kungl. Maj:ts proposition till riksdagen dels angående godkännande
av överenskommelse mellan Sverige, Danmark,
Finland och Norge om upphävande av passkontrollen
vid de internordiska gränserna, dels
ock med förslag till lag om ändring i utlänningslagen
den 30 april 195b (nr 193); given Stockholms
slott den 8 november 1957.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj :t härmed

dels äska riksdagens godkännande av härvid fogade överenskommelse
den 12 juli 1957 mellan Sverige, Danmark, Finland och Norge om upphävande
av passkontrollen vid de internordiska gränserna,

dels ock jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga bifogade
förslag till lag om ändring i utlänningslagen den 30 april 1954 (nr 193).

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

BERTIL

Ingvar Lindell

Propositionens huvudsakliga innehåll

Den träffade överenskommelsen är ett led i strävandena att underlätta
samfärdseln mellan de nordiska länderna, överenskommelsen syftar till att
åstadkomma ett gemensamt nordiskt passkontrollområde, innebärande att
passkontroll av resande utlänningar icke skall ske vid de internordiska
gränserna, utan endast vid det nordiska områdets yttergränser. Genomförandet
av överenskommelsen förutsätter ändringar i utlänningslagen. I lagen
har framför allt avvisningsbestämmelserna ändrats. Ändringarna medför
att avvisning vid Sveriges gränser kan ske även av utlänning som icke
är önskvärd i Danmark, Finland eller Norge. Vidare har föreslagits ekonomiskt
ansvar för innehavare av fartyg och luftfartyg samt vissa andra personer
i fråga om ombordanställda utlänningar och fripassagerare som olovligen
inreser i riket.

I liihang till riksdagens protokoll 1957. 1 samt. Nr 190

Kungl. Maj. ts proposition nr 190 år 1957

Overenskomst

mellem Danmark, Finland, Norge og
Sverige om ophsevelse af paskontrollen
ved de faellesnordiske gränser

De kontraherende stater,

som har fundet det onskeligt åt skabe
en friere samfeerdsel mellem de nordiske
stater,

som tidligere har indfort fuldstaendig
pasfrihed for statsborgere i de nordiske
stater,

som er enige om åt tilläde udlaendinge
åt rejse direkte fra en nordisk stat
til en anden nordisk stat over et
godkendt graenseovergangssted uden
åt gennemgå paskontrol, og

som i det vaesentlige vil tilstraebe åt anvende
visumtvang i samme omfång
og vil soge en ensartet praksis gennemfort
med hensyn til meddelelse
af visum til forretnings-, studie-,
turistrejser og lignende kortvarige
rejser, er blevet enige om folgende:

Artikel 1.

Ved udlaending forstås i denne overenskomst
enhver, som ikke er statsborger i
Danmark, Finland, Norge eller Sverige.

Ved nordisk stat forstås i denne overenskomst
Danmark (med undtagelse af
Grönland og Faeroerne), Finland, Norge
(med undtagelse af Svalbard og Jan
Mayen) og Sverige.

Ved nordisk ydergraense forstås i denne
overenskomst:

a) landegraense mellem en nordisk stat
og en ikke-nordisk stat,

b) en i nordisk stat beliggende flyveplads,
som har regelmaessig flyveforbindelse
med en ikke-nordisk stat,

Sopimus

Suomen, Norjan, Ruotsin ja Tanskan

välillä passintarkastuksen poistamisesta
pohjoismaiden välisillä rajoilla

Sopimusvaltiot,

jotka ovat todenneet vapaamman pohjoismaiden
välisen matkustajaliikenteen
aikaansaamisen toivottavaksi; jotka

ovat aikaisemmin toteuttaneet
pohjoismaiden kansalaisia koskevan
täydellisen passivapauden;
jotka ovat yksimielisiä siitä, että ulkomaalaisten
on sallittava matkustaa
suoraan pohjoismaisesta
valtiosta toiseen hyväksytyn rajanylityspaikan
kautta ilman passintarkastusta;
ja

jotka pyrikivät pääasiallisesti yhtä laajasti
soveltamaan viisumipakkoa
sekä aikaansaamaan yhdenmukaisen
käytännön myöntäessään viisumin
liike-, opinto- ja turistimatkoja
sekä muita samankaltaisia
lyhytaikaisia matkoja varten, ovat
sopineet seuraavasta:

1 artikla.

Ulkomaalaisella tarkoitetaan tässä sopimuksessa
jokaista, joka ei ole Suomen,
Norjan, Ruotsin tai Tanskan kansalainen.

Pohjoismaisilla valtioilla tarkoitetaan
tässä sopimuksessa Suomea, Norjaa (lukuunottamatta
Svalbardia ja Jan Mayenia),
Ruotsia sekä Tanskaa (luukunottamatta
Grönlantia ja Färsaaria).

Pohjoismaisella ulkorajalla tarkoitetaan
tässä sopimuksessa

a) pohjoismaisen ja ei-pohjoismaisen
valtion välistä maarajaa,

b) pohjoismaisessa valtiossa sijaitsevaa
lentoasemaa, jolta on säännöllinen
lentoyhteys ei-pohjoismaiseen valtioon,

Kungl. Maj.ts proposition nr 190 år 1957

Overenskomst

mellom Danmark, Finnland, Norge og
Sverige om opphevelse av passkontrollen
ved de internordiske grenser

De kontraherende stater

som har funnet det onskelig å skape en
friere samferdsel mellom de nordiske
stater,

som tidligere har innfort fullstendig
passfrihet for statsborgere i de nordiske
stater,

som er enige om å tilläte utlendinger å
reise direkte fra en nordisk stat til
en annen sådan stat over et godkjent
grenseovergangssted uten å
vsere undergitt passkontroll og

som i det vesentlige vil streve etter å
anvende viseringstvang i samme
omfång og som vil soke å etablere
en likeartet praksis når det gjelder
meddelelse av visering for forretnings-,
studie-, turistreiser og 1ignende
kortvarige reiser, er blitt
enige om folgende:

Artikkel 1.

Med utlending forstås i denne overenskomst
enhver som ikke er statsborger i
Norge, Danmark, Finnland eller Sverige.

Med nordisk stat forstås i denne overenskomst
Norge (unntatt Svalbard og
Jan Mayen), Danmark (unntatt Grönland
og Fajroyene), Finnland og Sverige.

Med nordisk yttergrense forstås i
denne overenskomst

a) landegrense mellom nordisk stat og
ikke-nordisk stat,

b) flyplass i nordisk stat som har regelmessig
flyforbindelse med ikke-nordisk
stat,

Överenskommelse

mellan Sverige, Danmark, Finland och
Norge om upphävande av passkontrollen
vid de internordiska gränserna

De fördragsslutande staterna,

som funnit det önskvärt att skapa en
friare samfärdsel mellan de nordiska
staterna,

som tidigare infört fullständig passfrihet
för medborgare i de nordiska staterna,

som äro eniga om att tillåta utlänningar
att resa direkt från en nordisk stat
till en annan sådan stat över ett
godkänt gränsövergångsställe utan
att undergå passkontroll och

som i det väsentliga vilja eftersträva att
använda viseringstvång i samma
omfattning och vilja söka åstadkomma
en likartad praxis beträffande
meddelande av visering för
affärs-, studie-, turistresor och liknande
kortvariga resor, ha enats
om följande:

Artikel 1.

Med utlänning förstås i denna överenskommelse
envar, som icke är medborgare
i Sverige, Danmark, Finland eller Norge.

Med nordisk stat förstås i denna överenskommelse
Sverige, Danmark (med
undantag av Grönland och Färöarna),
Finland, och Norge (med undantag av
Svalbard och Jan Mayen).

Med nordisk yttergräns förstås i denna
överenskommelse

a) landgräns mellan nordisk stat och
ickc-nordisk stat,

b) i nordisk stat belägen flygplats, som
har regelmässig flygförbindelse med
icke-nordisk stat,

Kungi. Maj:ts proposition nr 190 år 1957

c) en i nordisk stat beliggende havn,
som har regelmaessig skibs- eller faergeforbindelse
med en ikke-nordisk
stat,

d) en i nordisk stat beliggende havn
eller flyveplads, til hvilken der ikkeregelmsessig
ankommer skib eller
luftfar loj fra en ikke-nordisk stat,
eller fra hvilken skib eller luftfartoj
afgår til en ikke-nordisk stat.

Artikel 2.

Enhver af de kontraherende stater
skal foretage paskontrol ved sine nordiske
ydergrsenser. Paskontrollen foretages
i overensstemmelse med de retningslinjer,
som angives i bilag 1 til denne overenskomst.

Enhver af de kontraherende stater
skal anvende kontrolkort (ind- og udrejsekort)
som hjselpemiddel ved kontrol
med

a) udlsendinge, som er viseringspligtige
i nogen af de kontraherende stater,
såfremt denne kraever kontrolkort,

b) udlsendinge, som en kontraherende

, stat i förbindelse med beslutning om

udvisning har meddelt forbud mod
åt vende tilbage til denne uden saerlig
tilladelse.

Kontrolkortene (ind- og udrej sekort)
skal have det i bilag 2 til denne overenskomst
angivne format og indhold.

Artikel 3.

Indrejsekortet skal beholdes af indrejsestaten.
Kan udlsendingen ifolge en
i passet indfort tilladelse opholde sig i
nogen anden nordisk stat i mere end 3
måneder, skal indrejsekortet sendes til
denne stat. Såfremt det fremgår af passet,
åt en sådan tilladelse er meddelt udlaendingen
af flere af de nordiske stater,
skal indrejsekortet sendes til den stat,
hvis tilladelse udlober sidst.

Tillader en kontraherende stat en udIsending
åt opholde sig i staten mere end
3 måneder efter udlobet af den ved indrejsen
til en nordisk stat tilladte opholdstid,
skal kortet sendes til denne stat.

c) pohjoismaisessa valtiossa sijaitsevaa
satamaa, josta on säännöllinen laivatai
lauttayhteys ei-pohjoismaiseen
valtioon,

d) pohjoismaisessa valtiossa sijaitsevaa
satamaa ja lentoasemaa, johon eipohjoismaisesta
valtiosta saapuva
alus tai ilma-alus tilapäisesti poikkeaa
tai josta alus tai ilma-alus
lähtee ei-pohjoismaiseen valtioon.

2 artikla.

Jokaisen sopimusvaltion on toimitettava
passintarkastus pohjoismaisiila ulkorajoillaan.
Passintarkastus toimitetaan
tämän sopimuksen liitteessä 1 esitettyjen
suuntaviivojen mukaisesti.

Jokaisen sopimusvaltion on käytettävä
tarkastuskorttia (saapumis- ja lähtökorttia)
apuvälineenä tarkastaessaan

a) ulkomaalaista, joka on viisumivelvollinen
jossakin sopimusvaltiossa,
mikäli tämä valtio vaatii tarkastuskorttia,

b) ulkomaalaista, jota joku sopimusvaltio,
hånen maastapoistamistaan koskevan
päätöksen yhteydessä, on kieltänyt
sinne palaamasta ilman erityistä
lupaa.

Tarkastuskortin (saapumis- ja lähtökortin)
on kooltaan ja sisällöltään oltava
sellainen kuin tämän sopimuksen liitteestä
2 ilmenee.

3 artikla.

Saapumiskortti on saapumisvaltion
säilytettävä. Jos ulkomaalaisella passiin
merkityn luvan mukaisesti on oikeus
oleskella toisessa pohjoismaisessa valtiossa
kauemmin kuin kolme kuukautta,
on saapumiskortti lähetettävä tälle valtiolle.
Jos passista ilmenee, että ulkomaalaiselle
on myönnetty tällainen lupa
useampaan pohjoismaiseen valtioon, on
saapumiskortti lähetettävä sille valtiolle,
jonka antama lupa päättyy viimeisenä.

Jos sopimusvaltio sallii ulkomaalaisen
oleskella maassa kolmea kuukautta
kauemmin pohjoismaiseen valtioon saavuttaessa
sallitun oleskeluajan päätyttyä,
on kortti lähetettävä tälle valtiolle.

Kungl. Maj. ts proposition nr 190 år 1957

c) havn i nordisk stat som har regelmessig
båt- eller fergeforbindelse
med ikkenordisk stat,

d) havn og flyplass i nordisk stat som
har ikke-regelmessig anlop av skip
eller luftfartoj fra ikke-nordisk stat
eller fra hvilken skip eller luftfartoy
avgår til ikke-nordisk stat.

Artikkel 2.

Hver av de kontraherende stater skal
företa passkontroll ved sine nordiske
yttergrenser. Passkontrollen företas i
overensstemmelse med de retningslinjer
som er angitt i bilag 1 til denne overenskomst.

Hver av de kontraherende stater skal
bruke kontrollkort (inn- og utreisekort)
som hjelpemiddel ved kontroll av

a) utlending som er viseringspliktig i
noen av de kontraherende stater, dersom
denne krever kontrollkort,

b) utlending, som av en kontraherende
stat i samband med beslutning om å
fjerne ham fra vedkommende stat er
blitt forbudt å vende tilbake dit uten
sserskilt tillåtelse.

Kontrollkortene (inn- og utreisekort)
skal ha format og innhold som angitt i
bilag 2 til denne overenskomst.

Artikkel 3.

Innreisekortet skal beholdes av innreisestaten.
Har utlendingen etter en i
passet innfort tillåtelse rett til å oppholde
seg i noen annen nordisk stat i mer
enn 3 måneder, skal innreisekortet sendes
til denne stat. Fremgår det av passet
åt utlending har fått slik tillåtelse i flere
av de nordiske stater, skal innreisekortet
sendes til den stat hvor oppholdstillatelsen
sist utlöper.

Tillåter en kontraherende stat en utlending
å oppholde seg i staten i mer enn
3 måneder etter ullopet av den oppholdstid
som er tilstått ved innreisen til nordisk
stat, skal kortet sendes til denne
stat.

c) i nordisk stat belägen hamn, som har
regelmässig båt- eller färjförbindelse
med icke-nordisk stat,

d) i nordisk stat belägen hamn och flygplats,
som har icke-regelmässig anlöpning
av fartyg eller luftfartyg från
icke-nordisk stat eller från vilken fartyg
eller luftfartyg avgår till icke-nordisk
stat.

Artikel 2.

Envar av de fördragsslutande staterna
skall företaga passkontroll vid sina nordiska
yttergränser. Passkontrollen företages
i överensstämmelse med de riktlinjer,
som äro angivna i bilaga 1 till denna
överenskommelse.

Envar av de fördragsslutande staterna
skall använda kontrollkort (in- och utresekort)
som hjälpmedel vid kontroll av

a) utlänning, som är viseringspliktig i
någon av de fördragsslutande staterna,
såvida denna kräver kontrollkort,

b) utlänning, som av en fördragsslutande
stat i samband med beslut om
hans avlägsnande från vederbörande
stat förbjudits att återvända dit
utan särskilt tillstånd.

Kontrollkorten (in- och utresekort)
skola ha format och innehåll, som framgår
av bilaga 2 till denna överenskommelse.

Artikel 3.

Inresekortet skall behållas av inresestaten.
Äger utlänningen enligt i passet
infört tillstånd rätt att uppehålla sig i
någon annan nordisk stat i mer än tre
månader, skall inresekortet sändas till
denna stat. Därest det framgår av passet,
att sådant tillstånd har meddelats utlänningen
i flera av de nordiska staterna,
skall inresekortet sändas till den stat,
vars tillstånd utlöper senast.

Tillåter en fördragsslutande stat utlänning
att uppehålla sig inom staten
mer än tre månader efter utgången av
den vid inresan till nordisk stat tillåtna
uppehållstiden, skall kortet sändas till
denna stat.

Kungl. Maj:ts proposition nr 190 år 1957

Det påhviler den stat, som har kontrolkortet,
åt fore kontrol med, åt den
tilladte opholdstid ikke overskrides. Udrejsekortet
skal sendes til den stat, som
på tidspunktet for udrejsen forer kontrollen
med vedkommende udlsending.

Tarkastuskorttia hallussaan pitävän
valtion on valvottava, että sallittua oleskeluaikaa
ei ylitetä.

Lähtökortti on lähetettävä sille valtiolle,
jolle asianomaisen ulkomaalaisen
valvonta lianen maasta lähtiessään kuuluu.

Artikel 4.

Såfremt en kontraherende stat vil ophaeve
eller indfore visumtvang over for
en ikke-nordisk stat eller foretage andre
vsesentlige sendringer i sine visumoverenskomster
med ikke-nordiske stater,
skal den forstnéevnte stat på forhånd underrette
de kontraherende stater om de
på tam k te foranstaltninger, såfremt ikke
tvingende grunde gor det nodvendigt
straks åt gennemfore disse. I så fald skal
de ovrige kontraherende stater underrettes
snarest muligt efter foranstaltningernes
gennemforelse.

Det i stk. 1 anforte finder også anvendelse
på indforelse af andre almindelige
bestemmelser om udlsendinges ind- og
udrejse samt ophold i den pågseldende
stat.

4 artikla.

Jos sopimusvaltio haluaa viisumipakon
poistamista tai sen käytäntöön ottamista
ei-pohjoismaisen valtion suhteen
tai tehdä muita oleellisia muutoksia eipohjoismaisen
valtion kanssa tekemiinsä
viisumisopimuksiin, ensinmainitun
valtion on ennakolta ilmoitettava muille
sopimusvaltioille suunnitelluista toimenpiteistä,
elleivät pakottavat syyt vaadi
niiden välitöntä toteuttamista. Viimeksi
mainitussa tapauksessa on muille sopimusvaltioille
tiedoiettava asiasta mahdollisimman
pian toimenpiteiden toteuttamisen
jälkeen.

Mitä edellä on sanottu, koskee myös ulkomaalaisten
maahan tuloa, maasta lähtöä
ja maassa oleskelua koskevien muiden
yleisten määräysten käytäntöön ottamista
asianomaisessa valtiossa.

Artikel 5.

Enhver kontraherende stat skal krseve,
åt en viseringsfri udlsending, som onsker
åt opholde sig i vedkommende stat ud
over 3 måneder, efter åt han er indrejst
i en nordisk stat fra en ikke-nordisk stat,
skal soge opholdstilladelse i den nordiske
stat, hvor han opholder sig ved udlobet
af 3 måneders-fristen.

Har en udlsending opnået opholdstilladelse
i en nordisk stat, er tilladelsen
alene gyldig for ophold i denne stat. Inden
for det tidsrum, i hvilket opholdstilladelsen
gselder, skal de ovrige kontraherende
stater, i hvilke udlsendingen er
viseringsfri, tilläde barn uden opholdstilladelse
åt opholde sig på deres område
i et tidsrum af 3 måneder. Dette gselder
ikke, såfremt udlsendingen har til hensigt
åt opholde sig i staten ud over dette
tidsrum eller vil soge eller modtage arbejde
eller drive selvstsendig nsering der,

5 artikla.

Jokaisen sopimusvaltion on vaadittava,
että viisumivapaa ulkomaalainen,
joka haluaa oleskella asianomaisessa valtiossa
vielä sen jälkeen, kun kolme kuukautta
on kulunut hanen saapumisestaan
pohjoismaiseen valtioon ei-pohjoismaisesta
valtiosta, hakee oleskelulupaa siinä
pohjoismaisessa valtiossa, jossa hän
oleskele kolmen kuukauden määräajan
päättyessä.

Jos ulkomaalainen on saanut oleskeluluvan
jossakin pohjoismaisessa valtiossa,
se on voimassa oleskelua varten
vain siinä valtiossa. Oleskeluluvan voimassa
ollessa on muiden sopimusvaltioiden,
joissa ulkomaalainen on viisumivapaa,
sallittava hänen ilman oleskelulupaa
oleskella asianomaisessa valtiossa
kolmen kuukauden ajan. Tämä ei koske
ulkomaalaista, joka aikoo oleskella maassa
sanottua aikaa kauemmin tai siellä
hakea tai vastaanottaa työtä taikka harjoittaa
itsenäistä elinkeinoa, ja jolta ky -

Kungl. Maj.ts proposition nr 190 år 1957

Det påhviler den stat som har kontrollkortet
å håndheve kontrollen av åt
den tillatte oppholdstid ikke overskrides.

Utreisekortet skal sendes til den stat
som ved tidspunktet for utreisen har
kontrollen av vedkommende utlending.

Artikkel 4. __

Dersom en kontraherende stat vil oppheve
eller innfore visumtvang i forhold
til ikke-nordisk stat eller företa andre
vesentlige endringer i sine viseringsavtaler
med ikke-nordisk stat, skal forstnevnte
stat på forhånd underrette de ovrige
kontraherende stater om de påtenkte
tiltak, dersom ikke tvingende grunner
gjor det nodvendig straks ågjennomfore
tiltakene. I så fall skal de ovrige kontraherende
stater underrettes snarest mulig
etter gjennomforingen.

Hva som ovenfor er anfört skal også
gjelde innforing av andre generelle bestemmelser
angående utlendingers innog
utreise samt opphold i vedkommende
stat.

Artikkel 5.1j

Hver kontraherende stat skal kreve åt
visumfri utlending, som onsker å oppholde
seg i vedkommende stat utöver 3
måneder etter åt han er innreist i nordisk
stat fra ikke-nordisk stat, soker oppholdstillatelse
i den nordiske stat der han
befinner seg ved utlopet av 3-månedersfristen.

Har utlending fått oppholdstillatelse i
en nordisk stat, er denne bare gyldig for
opphold i vedkommende stat. Så lenge
oppholdstillatelsen er gyldig skal de ovrige
kontraherende stater, der utlendingen
er visumfri, tilläte barn å oppholde seg
uten oppholdstillatelse i vedkommende
stat for et tidsrom av 3 måneder. Dette
gjelder ikke dersom utlendingen har til
hensikt å oppholde seg i staten utöver
denne tid eller dersom han der vil soke
eller motta arbeide eller drive selvstendig
nseringsvirksomhct og det etter vedkom -

Det åvilar den stat, som innehar kontrollkortet,
att handhava kontrollen av
att den tillåtna uppehållstiden icke överskrides.

Utresekortet skall sändas till den stat,
som vid tidpunkten för utresan handhar
kontrollen av vederbörande utlänning.

Artikel 4. |

Därest en fördragsslutande stat vill
upphäva eller införa viseringstvång i förhållande
till icke-nordisk stat eller företaga
andra väsentliga ändringar i sina
viseringsöverenskommelser med ickenordisk
stat, skall förstnämnda stat på
förhand underrätta de övriga fördragsslutande
staterna om de tilltänkta åtgärderna,
såvida icke tvingande skäl gör
det nödvändigt att omedelbart genomföra
dessa. I så fall skola de övriga fördragsslutande
staterna underrättas snarast
möjligt efter åtgärdernas genomförande.

Vad ovan sagts skall även gälla införandet
av andra generella bestämmelser
angående utlänningars in- och utresa
samt uppehåll i vederbörande stat.

Artikel 5.

Envar fördragsslutande stat skall kräva,
att viseringsfri utlänning som önskar
uppehålla sig i vederbörande stat utöver
tre månader efter det han inrest i nordisk
stat från icke-nordisk stat, söker uppehållstillstånd
i den nordiska stat, där
han vistas vid utgången av tremånadersfristen.

Har utlänning erhållit uppehållstillstånd
i en nordisk stat, är detta endast
giltigt för vistelse i denna stat. Under
den tid uppehållstillståndet gäller skola
övriga fördragsslutande stater, i vilka
utlänningen är viseringsfri, tillåta honom
att utan uppehållstillstånd vistas
inom vederbörande stat under en tid av
tre månader. Vad nu sagts gäller icke
om utlänningen har för avsikt att vistas
i staten utöver denna tid eller därstädes
vill söka eller mottaga arbete eller driva
självständig näring och det enligt den

Kungl. Maj.ts proposition nr 190 år 1957

og der efter den pågseldende stats lovgivning
dertil krseves, åt opholdstilladelse
snges på et tidligere tidspunkt end
ved 3 månedersfristens udlob.

Ved anvendelsen af bestemmelserne i
stk. 1 skal det tidsrum, i hvilket der ikke
krseves opholdstilladelse, regnes fra og
med indrejsedagen, dog åt der, såfremt
udlsendingen for sin sidste indrejse tidligere
har opholdt sig i en nordisk stat, fra
det tidsrum, i hvilket opholdstilladelse
ikke krseves, skal trsekkes det tidsrum, i
hvilket udlsendingen har opholdt sig i en
nordisk stat inden for de sidste 6 måneder
for hans sidste indrejse.

Ved anvendelsen af bestemmelserne i
stk. 2 skal det tidsrum, i hvilket der ikke
krseves opholdstilladelse, regnes fra og
med indrejsedagen i den pågseldende
stat, dog åt der, såfremt udlsendingen
for sin sidste indrejse tidligere har opholdt
sig i denne stat, fra det tidsrum, i
hvilket der ikke krseves opholdstilladelse,
skal trsekkes det tidsrum, i hvilket
udlsendingen har opholdt sig i den
samme stat inden for de sidste 6 måneder
for hans sidste indrejse.

Artikel 6.

De kontraherende stater bor ved deres

nordiske ydergrsenser afvise enhver ud Isending,

a) som ikke er i besiddelse af gyldigt
pas eller anden rejselegitimation, der
af vedkommende myndigheder i de
kontraherende stater kan godksendes
åt gselde som pas,

b) som savner fornoden indrejse- eller
arbejdstilladelse i indrejsestaten eller
i den eller de ovrige nordiske stater,
som udlsendingen har til hensigt åt
besoge,

c) som må antages åt savne de nodvendige
midler til sit ophold i den eller de
kontraherende stater, hvori han agter
åt opholde sig, samt til sin hjemrejse,

d) som må antages ikke åt ville ernsere
sig på haederlig måde,

e) som tidligere er blevet idomt frihedsstraf
og kan antages åt ville begå en

symyksessä olevan valtion lainsäädännön
rnukaan sen tähden vaaditaan, että
oleskelulupaa haetan ennen kolmen
kuukauden määräajan päättymistä.

Ensimmäisen kohdan määräyksiä sovellettaessa
on aika, jota varten ei vaadita
oleskelulupaa, luettava saapumispäivästä,
kuitenkin niin että, jos ulkomaalainen
aikaisemmin ennen viimeistä
maahantuloaan on oleskellut jossakin
pohjoismaisessa valtiossa, on ajasta, jota
varten ei vaadita oleskelulupaa, vähennettävä
se aika, jonka ulkomaalainen on
oleskellut pohjoismaisessa valtiossa kuuden
kuukauden aikana ennen viimeistä
maahantuloaan.

Toisen kohdan määräyksiä sovellettaessa
on aika, jota varten ei vaadita
oleskelulupaa, luettava siitä päivästä,
jolloin ulkomaalainen saapui asianomaiseen
valtioon, kuitenkin niin että, jos ulkomaalainen
on aikaisemmin ennen viimeistä
maahantuloaan oleskellut tässä valtiossa,
on ajasta, jota varten oleskelulupaa
ei vaadita, vähennettävä se aika, jonka
hän on oleskellut tässä valtiossa kuuden
kuukauden aikana ennen viimeistä maahantuloaan.

6 artikla.

Sopimusvaltioiden on pohjoismaisilta

ulkorajoiltaan käännytettävä jokainen

ulkomaalainen,

a) jolla ei ole voimassa olevaa passia tai
muuta sellaista henkilöllisyystodistusta,
jonka sopimusvaltioiden asianomaiset
viranomaiset ovat hyväksyneet
passiksi,

b) jolta puuttuu säädetty maahantulotai
työlupa saapumisvaltioon sekä
siihen tai niihin pohjoismaisiin valtioihin,
joissa ulkomaalainen aikoo
käydä,

c) jolta voidaan olettaa puuttuvan tarvittavat
varat toimeentuloa varten
siinä tai niissä sopimusvaltioissa, joissa
hän aikoo oleskella, sekä kotimatkaa
varten,

d) jonka voidaan olettaa elättävän itseään
epärehellisin keinoin,

e) joka aikaisemmin on tuomittu vapausrangaistukseen
ja jonka voidaan

Kungl. Maj:ts proposition nr 190 år 1957

mende stats lovgivning kreves åt oppholdstillatelse
sokes tidligere enn ved 3-måneders fristens utlop.

Ved anvendelsen av reglene i forste
ledd skal den oppholdsfrie tid regnes fra
og med innreisedagen, dog således åt
dersom utlendingen for sin siste innreise
tidligere har hatt opphold i nordisk stat,
skal tiden for utlendingens opphold i
nordisk stat i lopet av 6 måneder for
hans siste innreise trekkes fra den oppholdsfrie
tid.

Ved anvendelsen av reglene i annet
ledd skal den oppholdsfrie tid regnes fra
og med innreisedagen i vedkommende
stat, dog således åt dersom utlendingen
for sin siste innreise tidligere har hatt
opphold i denne stat, skal utlendingens
opphold i samme stat i lopet av 6 måneder
for hans siste innreise trekkes fra den
oppholdsfrie tid.

Artikkel 6.

De kontraherende stater bor avvise

ved sine yttergrenser enhver utlending

a) som ikke har gyldig pass eller annet
legitimasjonspapir, som av vedkommende
myndigheter i de kontraherende
stater er godtatt som pass,

b) som mangler nodvendig innreiseeller
arbeidstillatelse i innreisestaten
eller i den eller de ovrige nordiske
stater, som utlendingen har til hensikt
å besoke,

c) som må antas ikke å ha tilstrekkelige
midler til å oppholde seg i den eller de
kontraherende stater hvor han akter
å oppholde seg, samt for sin hjcmreise,

d) som må antas ikke å ville ernaere seg
på aerlig måte,

e) som tidigere er domt til frihetsstraff
og som kan antas å ville komme til å

ifrågavarande statens lagstiftning därför
kräves att uppehållstillstånd sökes tidigare
än vid tremånadersfristens utgång.

Vid tillämpningen av bestämmelserna
i första stycket skall den uppehållstillståndsfria
tiden räknas från och med inresedagen,
dock att om utlänningen före
senaste inresan tidigare vistats i nordisk
stat, å den uppehållstillståndsfria tiden
skall avräknas tiden för utlänningens
vistelse i nordisk stat under tiden sex
månader före senaste inresan.

Vid tillämpningen av bestämmelserna
i andra stycket skall den uppehållstillståndsfria
tiden räknas från och med inresedagen
i vederbörande stat, dock att
om utlänningen före senaste inresan tidigare
vistats i denna stat, å den uppehållstillståndsfria
tiden skall avräknas tiden
för utlänningens vistelse i samma stat
under tiden sex månader före senaste inresan.

Artikel 6.

De fördragsslutande staterna böra vid

sina nordiska yttergränser avvisa envar

utlänning

a) som icke innehar giltigt pass eller annan
legitimationshandling, som av
vederbörande myndigheter i de fördragsslutande
staterna godtagits att
gälla såsom pass,

b) som saknar föreskrivet inrese- eller
arbetstillstånd avseende inresestaten
ävensom den eller de övriga nordiska
stater som utlänningen har för avsikt
att besöka,

c) som må antagas sakna erforderliga
medel för sitt uppehälle i den eller de
fördragsslutande stater där han ämnar
vistas samt för sin hemresa,

d) som må antagas icke komma att ärligen
försörja sig,

e) som tidigare dömts till frihetsstraff
och kan antagas komma att begå

Kungl. Maj.ts proposition nr 190 år 1957

strafbar handling i en nordisk stat,
eller som på grund av sin tidligere
virksomhed eller iovrigt med grund
kan befrygtes åt ville forove sabotage,
spionage eller ulovlig efterretningsvirksomhed
i nogen af de kontraherende
stater,

f) som er opfort i nogen af de kontraherende
staters fortegnelser over udviste
udlsendinge.

I övrigt kan enhver udlsending afvises,
når der af andre grunde ikke bor meddeles
ham tilladelse til åt indrejse i en
eller flere af de kontraherende stater.

Bestemmelserna i litra b)-f) finder
ikke anvendelse på en udlsending, som
agter åt rejse til en kontraherende stat,
hvortil han har indrejsetilladelse, eller i
hvilken han har opholdstilladelse, som
giver ham adgang til åt indrejse.

Artikel 7.

Bestemmelserne i artiklerne 2 og 6
finder ikke anvendelse på udlsendinge,
der ankommer fra en ikke-nordisk stat
som medlem af bessetningen på et skib.
Bestemmelsen i artikel 2 finder heller
ikke anvendelse på udlsendinge, der afrejser
til en ikke-nordisk stat som medlem
af besaetningen på et skib. Dog skal en
udlsending, der er ankommet fra en ikkenordisk
stat som medlem af besaetningen
på et skib og afmonstres i en nordisk
stat, indrejsebehandles i overensstemmelse
med artiklerne 2 og 6. Endvidere
skal en udlaending, der i en nordisk
stat påmonstres et skib, som ikke
udelukkende går i fart mellem nordiske
stater, udrejsebehandles i overensstemmelse
med reglerne i artikel 2.

Enhver af de kontraherende stater har
ret til åt bestemme, åt et medlem af en
skibsbesaetning uden sserlig tilladelse må
opholde sig i land under skibets ssedvanlige
ophold i en havn.

De i denne artikel givne bestemmelser
finder tilsvarende anvendelse på personer
tilhorende et luftfartojs udenlandske
bessetning.

olettaa tekevän rangaistavan teon
pohjoismaisessa valtiossa tai jonka
aikaisemman toimintansa vuoksi tai
muuten syystä voidaan epäillä tulevan
harjoittamaan sabotaasia, vakoilua
tai luvatonta tiedoitustoimintaa
jossakin sopimusvaltiossa,

f) joka on merkitty jonkin sopimusvaltion
karkoitettujen ulkomaalaisten
luetteloon.

Muutenkin voidaan ulkomaalainen
käännyttää rajalta, jos muista syistä
katsotaan, ettei hänelle ole annettava
lupaa saapua yhteen tai useampaan sopimusvaltioon.

Edellä b)-f) kohtien sisältämät määräykset
eivät koske ulkomaalaista, joka
aikoo matkustaa sopimusvaltioon, johon
hänellä on maahantulolupa tai maahantuloon
oikeuttava oleskelulupa.

7 artikla.

Aluksen henkilöstöön kuuluvaan ulkomaalaiseen,
joka saapuu maahan ei-pohjoismaisesta
valtiosta, ei sovelleta 2 ja 6
artiklojen sisältämiä määräyksiä. Aluksen
henkilöstöön kuuluvaan ulkomaalaiseen,
joka lähtee ei-pohjoismaiseen
valtioon, ei myöskään sovelleta 2 artiklan
sisältämää määräystä. Kuitenkin on
aluksen henkilöstöön kuuluva ei-pohjoismaisesta
valtiosta saapunut ulkomaalainen,
jonka päästökatselmus jossakin
pohjoismaisessa valtiossa on suoritettu,
käsiteltävä maahan saapuvana
ulkomaalaisena 2 ja 6 artiklojen mukaisesti.
Niinikään on ulkomaalaista, joka
jossakin pohjoismaisessa valtiossa ottokatselmuksen
jälkeen otetaan toimeen
alukseen, joka ei kulje yksinomaan pohjoismaiden
välillä, käsiteltävä maasta
lähtevänä ulkomaalaisena 2artiklansäännösten
mukaisesti.

Jokaisella sopimusvaltiolla on oikeus
määrätä, että aluksen henkilöstöön kuuluva
voi ilman erityistä lupaa oleskella
maissa aluksen tavanmukaisen satamassaolon
aikana.

Tämän artiklan määryksiä sovelletaan
vastaavasti ilma-alusten ulkomaalaiseen
henkilöstöön.

Kungl. Maj:ts proposition nr 190 år 1957

begå straffbar handling i nordisk
stat, eller som på grunn av sin tidligere
virksomhet eller av andre grunner
kan fryktes å ville drive sabotasje,
spionasje eller ulovlig etterretningsvirksomhet
i noen av de kontraherende
stater,

f) som er oppfort i noen av de kontra- f)
herende staters fortegnelser over utviste
utlendinger.

For övrig kan enhver utlending avvises,
som antas av andre grunner ikke bor
gis tillåtelse til å reise inn i en eller flere
av de kontraherende stater.

Bestemmelsene i punkt b) til f) gj elder
ikke utlending som akter å reise til en
kontraherende stat for hvilken han har
innreisetillatelse eller oppholdstillatelse
som gir ham rett til å reise inn dit.

straffbar gärning i nordisk stat, eller
som på grund av sin tidigare verksamhet
eller eljest skäligen kan befaras
komma att bedriva sabotage, spioneri
eller olovlig underrättelseverksamhet
i någon av de fördragsslutande
staterna,

som är uppförd i någon av de fördragsslutande
staternas förteckningar
över utvisade utlänningar.

För övrigt kan envar utlänning avvisas,
som av andra grunder anses icke
böra givas tillåtelse att inresa i en eller
flera av de fördragsslutande staterna.

Bestämmelserna i mom. b)-f) avse
icke utlänning, som ämnar resa till en
fördragsslutande stat, till vilken han har
inresetillstånd eller i vilken han har vistelsetillstånd,
som giver honom rätt att
inresa.

Artikkel 7.

Bestemmelsene i artiklene 2 og 6 skal
ikke anvendes på utlending som kommer
fra ikke-nordisk stat som mannskap på
fartoy. Bestemmelsen i artikkel 2 skal
heller ikke anvendes på utlending som
avreiser til ikke-nordisk stat som mannskap
på fartoy. Dog skal utlending som
ankommer fra ikke-nordisk stat som
mannskap på fartoy og avmonstres i
noen nordisk stat, innreisebehandles i
overensstemmelse med artiklene 2 og 6.
Videre skal utlending som i noen nordisk
stat påmonstrer fartoy, som ikke
utelukkende går i fart mellom nordiske
stater, utreisebehandles etter reglene i
artikkel 2.

Artikel 7.

Bestämmelserna i artiklarna 2 och 6
äro icke tillämpliga på utlänning som
ankommer från icke-nordisk stat som
besättningsman på fartyg. Bestämmelsen
i artikel 2 skall heller icke tillämpas
beträffande utlänning, som avreser till
icke-nordisk stat som besättningsman på
fartyg. Dock skall utlänning, som ankommit
från icke-nordisk stat som besättningsman
på fartyg och avmönstras
i någon nordisk stat, inresebehandlas i
enlighet med artiklarna 2 och 6. Vidare
skall utlänning, som i någon nordisk stat
påmönstras fartyg, som icke uteslutande
går i fart mellan nordiska stater, utresebehandlas
enligt reglerna i artikel 2.

Hver kontraherende stat har rett til å
bestemme åt en sjomann uten sgerskilt
tillåtelse kan oppholde seg i land under
fartoyets vanlige opphold i en havn.

De i denne artikkel gitte bestemmelser
får tilsvarende anvendclse på personer
tilhorende luftfarloys utenlandske mannskap.

Envar fördragsslutande stat har rätt
att bestämma att besättningsman utan
särskilt tillstånd må uppehålla sig i land
under fartygets sedvanliga uppehåll i en
hamn.

De i denna artikel givna bestämmelserna
äga motsvarande tillämpning på
personer tillhörande luftfartygs utländska
besättning.

Kungl. Maj.ts proposition nr 190 år 1957

Artikel 8.

Såfremt en kontraherende stat foretager
stikprovevis kontrol ved sin gramse
til en anden nordisk stat, skal det kunne
pålsegges en udlsending åt forevise sit pas
og åt give de oplysninger, som onskes.

Enhver kontraherende stat kan ved
grsensen til en anden kontraherende stat
afvise enhver udlamding, som ikke har
tilladelse til åt indrejse i vedkommende
stat.

Artikel 9.

En kontraherende stat må ikke tilläde
en udlsending, som er udvist af en anden
kontraherende stat, åt indrejse uden
sserlig tilladelse. En sådan tilladelse krseves
dog ikke, hvis en kontraherende stat
vil sende en udlsending, som den har udvist,
gennem en anden kontraherende
stats område.

Har en udlsending, som er blevet udvist
fra en nordisk stat, opholdstilladelse
i en anden sådan stat, er denne stat pligtig
til efter anmodning åt modtage udIsendingen.

Artikel 10.

Enhver af de kontraherende stater
forpligter sig til åt tilbagetage en udlsending,
som i overensstemmelse med artikel
6, litra a), litra b), for så vidt angår
indrejsetilladelse, eller litra f) burde have
vseret afvist af vedkommende stat ved
dennes ydergrsense, og som uden tilladelse
er indrejst fra denne stat til en anden
nordisk stat.

Ligeledes forpligter enhver kontraherende
stat sig til åt tilbagetage en udlsending,
som uden gyldigt pas og uden sserlig
tilladelse, hvor en sådan er nodvendig,
er indrejst direkte fra vedkommende
stat til en anden nordisk stat.

De i stk. 1 og stk. 2 givne regler finder
ikke anvendelse på en udlsending, som
har opholdt sig i den stat, der krsever tilbagesendelse,
i mindst 1 år regnet fra
tidspunktet för hans ulovlige indrejse i
staten, eller som efter ulovlig indrejse
har fået opholds- og/eller arbejdstilladelse
der.

8 artikla.

Mikäli jokin sopimusvaltio suorittaa
pistokoetarkastuksia pohjoismaisen valtion
vastaisella raj allaan, on ulkomaalainen
velvollinen näyttämään passinsa
ja antamaan pyydetyt tiedot.

Jokainen sopimusvaltio voi toisen sopimusvaltion
vastaiselta rajaltaan käännyttää
ulkomaalaisen, jolla ei ole maahantulolupaa
tähän valtioon.

9 artikla.

Sopimusvaltion ei ole sallittava ulkomaalaisen,
joka on karkoitettu toisesta
sopimusvaltiosta, saapua maahan ilman
erityistä lupaa. Tällaista lupaa ei kuitenkaan
vaadita, jos sopimusvaltio lialuaa
toisen sopimusvaltion kautta kuljettaa
ulkomaalaisen, joka on karkoitettu ensinmainitusta
valtiosta.

Jos ulkomaalaisella, joka on karkoitettu
jostakin pohjoismaisesta valtiosta,
on oleskelulupa toisessa pohjoismaisessa
valtiossa, on tämä valtio velvollinen vaadittaessa
vastaanottamaan ulkomaalaisen.

10 artikla.

Jokainen sopimusvaltio sitoutuu ottamaan
takaisin ulkomaalaisen, joka 6 artiklan
a) ja b) kohtien mukaisesti, kun
kysymyksessä on maahantulolupa, ja

f) kohdan mukaisesti, olisi asianomaisen
valtion toimesta pitänyt käänyttää sen
ulkorajalta ja joka ilman lupaa on tästä
valtiosta matkustanut toiseen pohjoismaiseen
valtioon.

Jokainen sopimusvaltio sitoutuumyöskin
ottamaan takaisin ulkomaalaisen,
joka ilman voimassaolevaa passia ja
ilman erityistä lupaa, milloin sellainen
vaaditaan, on matkustanut suoraan
asianomaisesta valtiosta toiseen pohjoismaiseen
valtioon.

Edellä sanottu ei koske ulkomaalaista,
joka on oleskellut takaisin lähettämistä
vaativassa valtiossa vähintäin vuoden
laskettuna siitä ajankohdasta, jolloin
hän luvattomasti saapui maahan, tai
joka luvattoman maahantulonsa jälkeen
on saanut oleskelu- ja/tai työluvan siellä.

Kungl. Maj:ts proposition nr 190 år 1957

Artikkel 8. Artikel 8.

Dersom en kontraherende stat företar
stikkprovekontroll ved sin grense mot
annen nordisk stat skal utlending kunne
pålegges å vise sitt pass og gi de opplysninger
som kreves.

Hver kontraherende stat kan ved
grensen til annen kontraherende stat
avvise annen utlending enn den som har
tillåtelse til å reise inn i vedkommende
stat.

Artikkel 9.

Kontraherende stat skal ikke tilläte
utlending som er utvist fra en annen
kontraherende stat å reise inn uten s;erskilt
tillåtelse. Slik tillåtelse kreves dog
ikke om en kontraherende stat vil transittere
en utlending gjennom en annen
kontraherende stat dersom utlendingen
er blitt utvist fra forstnevnte stat.

Har utlending som er utvist fra en
nordisk stat, oppholdstillatelse i en
annen sådan stat, er denne stat pliktig til
på anmodning å motta utlendingen.

Artikkel 10.

Hver av de kontraherende stater förplikter
seg til å ta tilbake utlending som i
overensstemmelse med artikkel 6 punkt
a) og punkt b), for så vidt angår innreisetillatelse,
og punkt f) burde ha vsert avvist
av vedkommende stat ved dennes
yttergrense og som uten tillåtelse er
reist inn fra denne stat til annen nordisk
stat.

Likeledes forplikter hver kontraherende
stat seg til å ta tilbake utlending,
som uten gyldig pass og uten sserskilt
tillåtelse, der slik kreves, er reist direkte
inn fra vedkommende stat til annen
nordisk stat.

Ilva som ovenfor er nevnt skal ikke
gjelde utlending, som har oppholdt seg i
den stat som krever tilbakesendelse i
minst 1 år regnet fra tidspunktet for
hans ulovlige innreise i staten, eller som
etter ulovlig innreise har fått oppholdseller
arbeidstillatelse der.

Därest en fördragsslutande stat företager
stickprovskontroll vid sin gräns
mot annan nordisk stat, skall utlänning
kunna åläggas att uppvisa sitt pass och
lämna de upplysningar som begäras.

Varje fördragsslutande stat kan vid
gränsen till annan fördragsslutande stat
avvisa annan utlänning än sådan, som
har tillstånd att inresa i vederbörande
stat.

Artikel 9.

Fördragsslutande stat skall icke tillåta
utlänning, som är utvisad från annan
fördragsslutande stat, att inresa utan
särskilt tillstånd. Sådant tillstånd erfordras
dock icke om en fördragsslutande
stat vill genom annan fördragsslutande
stat transitera en utlänning, som blivit
utvisad från förstnämnda stat.

Har utlänning, som utvisats från en
nordisk stat, uppehållstillstånd i annan
sådan stat, är denna stat pliktig att på
anmodan emottaga utlänningen.

Artikel 10.

Envar av de fördragsslutande staterna
förpliktar sig att återtaga utlänning,
som i överensstämmelse med artikel 6
mom. a), mom. b), såvitt angår inresetillstånd,
och mom. f) borde ha avvisats
av vederbörande stat vid dennas yttergräns
och som utan tillstånd inrest från
denna stat till annan nordisk stat.

Likaledes förbinder sig envar fördragsslutande
stat att återtaga utlänning,
som utan giltigt pass och utan särskilt
tillstånd, där sådant är erforderligt, inrest
direkt från vederbörande stat till
annan nordisk stat.

Vad ovan sagls skall icke gälla utlänning,
som har uppehållit sig i den stat,
som kräver tillbakasändning, under
minst ett år räknat från tidpunkten för
hans olovliga inresa i staten, eller som
efter olovlig inresa har fått uppehållsoch/eller
arbetstillstånd där.

Kungi. Maj.ts proposition nr 190 år 1957

Artikel 11.

Enhver af de kontraherende stater forpligter
sig til åt give hinanden underretning
og foretage eftersogning i overensstemmelse
med de regler, som er givet i
bilag 3 til denne overenskomst.

Artikel 12.

Hvad der i denne overenskomst er anfört
om udviste udlsendinge, skal også
finde anvendelse på udlsendinge, som
efter finsk eller svensk lovgivning „förvisats"
eller „förpassats“ med forbud
mod åt vende tilbage uden saerlig tilladelse.

Artikel 13.

Med det formål åt samordne kontrollen
med udlsendinge i de kontraherende stater
og i övrigt rejse og drofte spörsmål,
som er af betydning for det fselles paskontrolområde
i de nordiske stater, nedssettes
der et samarbejdsudvalg (Det
nordiske udlsendingsudvalg). Udvalget
skal bestå af en reprsesentant for hver af
de kontraherende stater. Reprsesentanterne
kan tilkalde sserlige sagkyndige,
såfremt det viser sig nodvendigt.

Artikel 14.

Efter forhandling kan Islands regering
tilslutte sig denne overenskomst.
Overenskomsten kan ligeledes efter forhandling
udvides til åt omfatte Fseroerne
og Grönland.

Artikel 15.

Overenskomsten skal ratificeres og
ratifikationsinstrumenterne deponeres
iKobenhavn.

Overenskomsten trseder i kraft, såsnart
samtlige ratifikationsinstrumenter
er deponeret, dog tidligst 1. januar 1958.

Enhver af de kontraherende stater kan
opsige overenskomsten med en frist på
6 måneder.

Enhver af de kontraherende stater
kan med ojeblikkelig virkning ssette
overenskomsten ud af kraft i forhold til
en eller flere af de ovrige stater i tilfselde
af krig eller krigsfare, eller såfremt andre

11 artikla.

Jokainen sopimusvaltio sitoutuu antamaan
toiselle sopimusvaltiolle tietoja
ja suorittamaan etsintöjä tämän sopimuksen
liitteeseen 3 sisältyvien määräysten
mukaisesti.

12 artikla.

Mitä tässä sopimuksessa sanotaan karkoitetusta
ulkomaalaisesta, olkoon voimassa
myös sellaiseen ulkomaalaiseen
nähden, joka Suomen tai Ruotsin lainsäädännön
mukaisesti on poistettu tai
passitettu maasta ja jota on kielletty sinne
palaamasta ilman erityistä lupaa.

13 artikla.

Ulkomaalaisten valvonnan yhtenäistämiseksi
sopimusvaltioissa ja yleensä
sellaisten asioiden käsittelemiseksi ja
harkitsemiseksi, jotka pohjoismaiden yhteisen
passintarkastusalueen kannalta
ovat merkityksellisiä, asetetaan yhteistyövaliokunta
(Pohjoismainen ulkomaalaisvaliokunta).
Valiokuntaan kuuluu
yksi edustaja kustakin sopimusvaltiosta.
Edustajat voivat tarvittaessa kutsua erityisiä
asiantuntijoita.

14 artikla.

Islannin hallitus voi neuvottelujen
jälkeen liittyä tähän sopimukseen. Sopimus
voidaan niinikään neuvotteluteitse
laajentaa koskemaan myös Färsaaria
ja Grönlantia.

15 artikla.

Sopimus on ratifioitava ja ratifioimiskirjat
talletettava Kööpenhaminaan.

Sopimus tulee voimaan niin pian kuin
kaikki ratifioimiskirjat on talletettu,
kuitenkin aikaisintaan 1 päivänä tammikuuta
1958.

Jokainen sopimusvaltio voi irtisanoa
sopimuksen 6 kuukauden irtisanomisaikaa
noudattaen.

Jokainen sopimusvaltio voi sodan tai
sodanvaaran johdosta tai milloin muut
erityiset kansainväliset tai kansalliset
olosuhteet tekevät sen välttämättömäksi
välittömästi lopettaa sopimuksen so -

Kungl. Maj:ts proposition nr 190 år 1957

Ariikkel 11.

Hver av de kontraherende stater forplikter
seg til å gi hverandre underretning
og företa ettersoking i overensstemmelse
med de regler som er angitt i
bilag 3 til denne overenskomst.

Artikkel 12.

Det som i denne overenskomst er bestemt
om utvist utlending skal gjelde
også utlending som etter finsk eller
svensk lov er forvist (förvisats) eller
forpasset (förpassats) med forbud mot å
vende tilbake uten särskilt tillåtelse.

Artikkel 13.

For å samordne kontrollen av utlendinger
i de kontraherende stater og forovrig
ta opp og drofte saker som er av
betydning for det felles passkontrollområde
i de nordiske stater, nedsettes et
samarbeidsutvalg (Nordisk Utlendingsutvalg).
Utvalget skal bestå av en representant
for hver av de kontraherende
stater. Representantene kan om nodvendig
tilkalle saerskilte sakkyndige.

Artikkel 14.

Etter forhandlinger kan Islands regjering
slutte seg til denne overenskomst.
Overenskomsten kan likeledes etter forhandlinger
utvides til å omfatte Fseroyene
og Grönland.

Artikkel 15.

Overenskomsten skal ratifiseres og ratifikasjonsdokumentene
deponeres i Kobenhavn.

Overenskomsten trer i kraft så snart
samtlige ratifikasjonsdokumenter er deponert,
dog tidligst den 1. januar 1958.

Hver av de kontraherende stater kan
si opp overenskomsten med en frist av
6 måneder.

Hver kontraherende stat kan med oyeblikkelig
virkning sette overenskomsten
ut av kraft i forhold til en eller flere av
de ovrige stater i tilfelle av krig eller
krigsfare eller såfremt andre sserlige in -

Artikel 11.

Envar av de fördragsslutande staterna
förbinder sig att giva varandra underrättelser
och företaga efterforskning i
överensstämmelse med de regler, som äro
angivna i bilaga 3 till denna överenskommelse.

Artikel 12.

Vad i denna överenskommelse sägs om
utvisad utlänning skall gälla jämväl utlänning
som enligt finsk eller svensk lagstiftning
förvisats eller förpassats med
förbud att återvända utan särskilt tillstånd.

Artikel 13.

För att samordna kontrollen av utlänningar
i de fördragsslutande staterna
och i övrigt upptaga och dryfta ärenden,
som äro av betydelse för det gemensamma
passkontrollområdet i de nordiska
staterna, tillsättes ett samarbetsutskott
(Nordiska utlänningsutskottet). Utskottet
skall bestå av en representant för envar
av de fördragsslutande staterna.
Representanterna kunna, om det visar
sig erforderligt, tillkalla särskilda sakkunniga.

Artikel 14.

Efter förhandlingar kan Islands regering
ansluta sig till denna överenskommelse.
Överenskommelsen kan likaledes
efter förhandlingar utvidgas till att omfatta
Färöarna och Grönland.

Artikel 15.

Överenskommelsen skall ratificeras
och ratifikationsinstrumenten deponeras
i Köpenhamn.

överenskommelsen träder i kraft så
snart samtliga ratifikationsinstrument
äro deponerade, dock tidigast den 1 januari
1958.

Envar av de fördragsslutande staterna
kan uppsäga överenskommelsen med en
frist av 6 månader.

Varje fördragsslutande stat kan med
omedelbar verkan sätta överenskommelsen
ur kraft i förhållande Lill en eller
flera av de övriga staterna i händelse av
krig eller krigsfara eller så framt andra

Kungl. Maj:ts proposition nr 190 år 1957

sserligc internationale eller nationale
forhold ger dette nodvendigt. De andre
staters regeringer skal i så fald ojeblikkelig
underrettes om de trufne foranstaltninger.

Til bekrseftelse heraf har de respektive
staters befuldmaegtigede undertegnet foranstående
overenskomst og forsynet
denne med deres segl.

Udfserdiget i Kobenhavn den 12. juli
1957 i et eksemplar på dansk, finsk,
norsk og svensk, af hvilke det danske
udenrigsministerium skal överläde bekrseftede
afskrifter til de ovrige kontraherende
staters regeringer.

veltamisen yhteen tai useampaan sopimusvaltioon
nähden. Kysymyksessä olevien
valtioiden hallitusten tulee tällöin
välittömästi saada tieto suoritetuista
toimenpiteistä.

Tämän vakuudeksi ovat kunkin valtion
valtuutetut edustajat allekirjoittaneet
tämän sopimuksen ja varustaneet
sen sine teillään.

Tehty Kööpenhaminassa 12 päivänä
heinä 1957 yhtenä suomen-, norjan-,
ruotsin- ja tanskankielisenä kappaleena,
josta Tanskan ulkoasiainministeriö toimittaa
oikeaksi todistetut jäljennökset
muiden sopimusvaltioiden hallituksille.

sign. H. C. Hansen sign. Klaus Snellman

Kungl. Maj:ts proposition nr 190 år 1957

ternasjonale eller nasjonale forhold gjor
dette nodvendig. De berorte staters regjeringer
skal straks underrettes om de
vedtatte tiltak.

Til bekreftelse på dette har de respektive
staters befullmektigede underskrevet
nservBerende overenskomst og försynt
den med sine segl.

Utferdiget i Kobenhavn den 12. juli
1957 i ett eksemplar på norsk, dansk,
finsk og svensk, hvorav det danske utenriksdepartement
skal overlate bekreftede
avskrifter til de ovrige kontraherende
staters regjeringer.

sign. Paul Koht

särskilda internationella eller nationella
förhållanden göra detta nödvändigt. De
berörda staternas regeringar skola i sådant
fall omedelbart underrättas om de
vidtagna åtgärderna.

Till bekräftelse härav ha de respektive
staternas befullmäktigade ombud undertecknat
förestående överenskommelse
och försett densamma med sina sigill.

Som skedde i Köpenhamn den 12 juli
1957 i ett exemplar på svenska, danska,
finska och norska språken, av vilket
danska utrikesdepartementet skall överlämna
bestyrkta avskrifter till de övriga
fördragsslutande staternas regeringar.

sign. Stig Sahlin

2 Bihang till riksdagens protokoll 1957. 1 saml. Nr 190

Kungl. Maj:ts proposition nr 190 år 1957

Bilag 1.

Almindelige retningslinier for
paskontrollen

Kontrollen med ind- og udrejsende
skal ved landegransen ske på de der beliggende
paskonlrolsteder. Rejsende med
jernbane kan også paskontrolleres under
togets korsel fra og til gransen. Skibs- og
flyvepassagerer skal paskontrolleres i den
nordiske havn eller på den nordiske flyveplads,
livor passageren går fra borde eller
om bord. Når en passager ved udrejse til
en ikke-nordisk stat passerer nordiske
havne eller flyvepladser, skal det i den
sidste nordiske havn eller flyveplads kontrolleres,
åt han er udrejsebehandlet.

Ved udfnrelsen af indrejsekontrollen
skal den paskontrollerende noje efterse
passet og sserlig vaere opmaerksam på
dettes gyldighedstid, og på åt det gadder
for den eller de nordiske stater, som pasindehaveren
bär til hensigt åt besoge,
samt åt der föreligger identitet mellem
pasindehaveren og den person, til hvem
passet er udstedt. Han skal endvidere
have sin opmgerksomhed henledt på, åt
passet kan vrere falsk eller forfalsket.
Krseves der indrej setilladelse, skal han
forvisse sig om, åt en sådan föreligger, og
påse, åt den rejsende afleverer indrejsekort,
hvor dette er foreskrevet, eller afgiver
de til kortets udfyldelse nodvendige
oplysninger. Den paskontrollerende skal
endvidere undersoge, om den rejsende er
opfort i nogen af de kontraherende staters
fortegnelser over udviste udlsendinge.
Et sådant eftersyn behover dog
ikke åt ske med hensyn til personer, der
bor i granseområdet, og andre personer,
som er paskontrolpersonalet vel bekendt,
og ej heller vedrorende personer, med
hensyn til hvilke det er åbenbart, åt eu
sådan undersogelse ikke er nodvendig.
Den paskontrollerende bor også have
sin opmaerksomhed henledt på de gaddende
afvisningsbestenmielser og, så -

Liite 1.

Passintarkastuksen yleiset
suuntaviivat

Maahan saapuvien ja maasta lähtevien
matkustajien tarkastus maarajalla
tapahtuu siellä olevilla passintarkastusasemilla.
Rautatiematkustajien passintarkastus
voidaan suorittaa myös kulkiessa
rajalta tai rajalle. Laiva- ja lentomatkustajien
passintarkastus on suoritettava
siinä pohjoismaisessa satarnassa
tai lentoasemalla, mihin matkustaja
saapuu tai mistä hän lähtel. Matkustajan
ollessa matkalla ei-pohjoismaiseen
valtioon ja aluksen tai ilma-aluksen vielä
poiketessa pohjoismaiseen satamaan tai
lentoasemalle on tällöin tarkistettava,
että hänet on käsitelty maasta lähtijänä.

Maahansaapumistarkastusta toimittaessaan
on passintarkastajan huolellisesti
tarkastettava passi ja erityisesti
kiinnitettävä huomiota sen voimassaoloaikaan
ja siihen, että se on voimassa
matkaa varten niihin pohjoismaisiin
valtioihin, joissa passinhaltija aikoo
käydä, sekä että passi on oikean henkilön
hallussa. Hanen on myös kiinnitettävä
huomiota siihen, että passi saattaa
olla väärä tai väärennetty. Mikäli viisumi
vaaditaan, hänen on tarkastettava,
että sellainen on ja että matkustaja säädetyissä
tapauksissa jättää saapumiskortin
tai antaa sitä varten tarvittavat tiedot.
Passintarkastajan on lisäksi tutkittava,
onko matkustaja merkitty jonkin
sopimusvaltion karkoitettujen ulkomaalaisten
luetteloon. Sellaista tutkimusta
ei kuitenkaan tarvitse suorittaa, jos
matkustaja on raja-asukas tai muu passintarkastushenkilökunnan
hyvin tuntema
tai muutoin sellainen henkilö, johon
nähden on ilmeistä, ettei sellainen
tutkimus ole välttämätön. Passintarkastajan
on kiinnitettävä huomionsa voimassaoleviin
raj alta käännyttämistä koskeviin
määräyksiin ja, jos aihetta ilmaantuu,
kyselemällä matkustajalta tai ryhtymällä
muihin toimenpiteisiin, selvitettä -

Kungl. Maj.ts proposition nr 190 år 1957

Bilag 1.

Allminnelige retningslinjer för
passkontroll

Inn- og utreisekontrollen skal företas
ved landegrensen på vedkommende passkontrollstasjoner.
Reisende med jernbanen
skal kunne passkontrolleres også
mens toget er i fart til og fra grensen.
Passasjerer på skip og luftfartoy skal
passkontrolleres i den nordiske havn eller
på den nordiske flyplass hvor passasjeren
stiger av eller på fartoyet. Når passasjerer
som reiser til ikke-nordisk stat passerer
nordisk havn eller flyplass skal det i den
sist anlopte nordiske havn eller flyplass
kontrolleres åt han er utreisebehandlet.

Yed gjennomforing av innreisekontrollen
skal passkontrolloren noye granske
passet og vaere sserskilt oppmerksom
på dets gyldighetstid og åt det gj elder
för den eller de nordiske stater som passinnehavaren
har til hensikt å besoke,
samt åt identitet föreligger meilom passinnehavaren
og den person som passet er
utstedt til. Plan skal videre ha sin oppmerksomhet
rettet mot åt passet kan
vaere falsk eller forfalsket. Kreves innreisetillatelse
skal han forvisse seg om åt
slik tillåtelse föreligger og se til åt den
reisende om nodvendig avleverer innreisekort
eller opplysninger til dette.
Passkontrolloren skal videre undersoke
om den reisende er oppfort i noen av de
kontraherende staters fortegnelser over
ntviste utlendinger. Dette behover dog
ikke skje når det gjelder grenseboere og
andre personer som er vel kjent av passkontrollen
eller personer som det er
åpenbart unodvendig å företa slike undersokelser
om.

Passkontrolloren bor også ha sin oppmerksomhet
henvendt på gjeldende avvisningsbestemmelser
og, om det blir
hove til det, eksaminere den reisende eller
företa andre til tak for å bringe på det
rene om den reisende skal tillätes å reise

Bilaga 1.

Allmänna riktlinjer för
passkontrollen

Kontrollen över in- och utresande skall
vid landgränsen ske på där befintliga
passkontrollstationer. Järnvägsresenärer
kunna passkontrollera:, även under tågets
gång från och till gränsen. Båt- och
flygpassagerare skola passkontrolleras i
den nordiska hamn eller på den nordiska
flygplats, där passageraren av- respektive
påstiger. När passagerare vid utresa
till icke-nordisk stat passerar nordisk
hamn eller flygplats skall det i den sist
anlöpta nordiska hamnen eller flygplatsen
kontrolleras att han är utresebehandlad.

Vid utförandet av inresckontrollen
skall passkontrollanten noggrant granska
passet och särskilt uppmärksamma
dess giltighetstid och att det gäller för
den eller de nordiska stater, som passinnehavaren
har för avsikt att besöka,
samt att identitet föreligger mellan passinnehavaren
och den person, för vilken
passet är utfärdat. Han skall vidare ha
sin uppmärksamhet riktad på att passet
kan vara falskt eller förfalskat. Erfordras
inresetillstånd, skall han förvissa sig om
att sådant föreligger och tillse att den
resande i föreskrivet fall avlämnar inresekort
eller uppgifter till sådant. Passkontrollanten
skall vidare undersöka om
den resande förekommer i någon av de
fördragsslutande staternas förteckningar
över utvisade utlänningar. Sådan
slagning behöver dock icke ske beträffande
gränsbor och andra personer, som
äro väl kända av passkontrollpersonalen,
ävensom personer beträffande vilka det
är uppenbart att en sådan undersökning
icke är nödvändig. Passkontrollanten
bör även ha sin uppmärksamhet inriktad
på gällande avvisningsbestämmelser och
om anledning därtill gives utfråga den
resande eller vidtaga andra åtgärder
för alt utröna om den resande skall till -

Kungl. Maj. ts proposition nr 190 år 1957

fremt der er grund dertil, udsporge den
rejsende eller foretage andre foranstaltninger
til afgorelse af, om indrejse skal
tillädes. Tillädes indrejse, forsynes passet
med indrejsestempel med angivelse af
dato og navn på paskontrolstedet. Afvises
den rejsende, kan antegnelse herom
gores i hans pas.

Ved udrejsekontrol skal den paskontrollerende
noje efterse passet og, såfremt
der er sserlig grund dertil, undersoge,
om den rejsende er efterlyst, eller
der i övrigt er grund til åt hindre hans
udrejse. Tillädes udrejse, forsynes den
rejsendes pas med udrejsestempel med
angivelse af stedet og datoen for udrejsen.

vä, voidaanko matkustajan maahantulo
sallia. Jos maahantulo sallitaan, varustetaan
matkustajan passi saapumisleimalla,
jossa on merkintä päivämäärästä
ja passintarkastuspaikkakunnasta. Mikäli
matkustaja käännytetään rajalta,
voidaan tästä tehdä merkintä hänen
passiinsa.

Matkustajan lähtiessä maasta on
passintarkastajan huolellisesti tarkastettava
passi sekä, jos erityistä aihetta on,
tutkittava, onko matkustaja etsintäkuulutettu
tai onko muutoin syytä estää
hänen lähtöänsä. Jos lähtö sallitaan, varustetaan
matkustajan passi lähtöleimalla,
jossa on merkintä päivämääräästä
ja lähtöpaikkakunnasta.

Kungl. Maj.ts proposition nr 190 år 1957

inn. Gis han tillåtelse til å reise inn,
forsynes hans pass med innreisestempel
med dato og navnet på passkontrollstedet.
Avvises den reisende kan det gjores
anmerkning om dette i hans pass.

Ved utreisekontroll skall passkontrolloren
noye granske passet samt, om det
er grunn til det, undersoke om den reisende
er etterlyst eller det for övrig finnes
grunn til å nekte ham å reise ut. Får han
utreisetillatelse forsynes den reisendes
pass med utreisestempel, som angir utreisestedet
og dato for utreisen.

låtas inresa. Tillätes inresa förses hans
pass med inresestämpel angivande datum
och namnet på passkontrollorten. Avvisas
den resande må anteckning härom
göras i hans pass.

Vid utresekontroll skall passkontrollanten
noggrant granska passet samt om
särskild anledning därtill föreligger undersöka
om den resande är efterlyst eller
det eljest finnes skäl att vägra honom utresa.
Tillåtes utresa förses den resandes
pass med utresestämpel angivande utreseorten
och datum för utresan.

Kungl. Maj:ts proposition nr 190 år 1957

Bilag 2.

Kontrol ved ind- og udrejse

Blänket til ind- og udrejsekort skal
fremstilles i to ved perforering sammenhgengende
dele. ''Jen ene del udgor indrej
sekort og den anden udrej sekort.
Hver del skal have et format af
105 X 148 mm. Blanketten skal trykkes
på kartonneret hvidt papir og i övrigt
have det indhold og den udforelse, som
er angivet nedenfor:

Liite 2.

Saapumis ja lähtökortti

Saapumis- ja lähtökorttilomakkeen on
oltava kaksiosainen, osat lävistyksin toisiinsa
yhdistettyinä. Toinen osa on tällöin
saapumis- ja toinen lähtökortti.
Kummankin osan koko on 105 x 148
ram. Lomake on painettava valkoiselle
kartongille sekä sen on sisällöltään ja
ulkoasultaan oltava alempana esitetyn
mallin mukainen.

Använd stora bokstäver — texta!	Efternamn — Noin de famille -	- Surname —
En grands caractéres latins!	Familienname
In block letters! In Blockschrift!

Medborgarskap — Nationalité actuelle — Citizenship — Staatsangehörigkeit	Samtliga förnamn — Tous les prénoms — Chris-tian names in full — Sämtliche Vornamen
Passnummer — Numéro du passeport — Number of passport — Passnum-iner	Födelsedatum — Né(e) le — Date of birth — Ge-boren am
Antal medföljande barn: Enfants qui accompagnent l’intéressé: Number of accompanying children: Anzahl der mitfolgenden Kinder:	Födelseort — Lieu de naissance — Place of birth — Geburlsort
ifylles av passkontrollen Tillstånd för	Yrke — Profession — Occupation •— Beruf
Danmark ..........................		Inresesliimpel
Finland..............................
Norge......................................
Sverige ...................................

Kungl. Maj. ts proposition nr 190 år 1957

Bilag 2. Bilaga 2

Kontrollkort ved inn- og udreise

Skjema for inn- og utreisekort skal utfores
i 2 sammenhengende deler med
perforering. Den ene del ulgjor innreisekort
og den annen utreisekort. Hver del
skal ha et format av 105 X 148 mm.
Skjemaet skal trykkes på hvit kartong
og forovrig ha innhold og utstyr som
nedenfor angitt.

Kontrollkort vid in- och utresa

Formulär till in- och utresekort skall
utföras i två delar, sammanhängande
genom perforering. Den ena delen utgör
därvid inresekort och den andra utresekort.
Varje del skall ha ett format av
105 X 148 mm. Formuläret skall tryckas
på kartonnerat vitt papper och i övrigt
givas det innehåll och utförande som
nedan angives.


1 Använd stora bokstäver — texta! \| En grands caractéres latins! j In block letters! In Blockschrift!	Efternamn - Nom de famille — Surname — Familienname
Medborgarskap — Nationalité actuelle — Citizenship — Staatsangehörigkeit	Samtliga förnamn — Tous les prénoms — Chris- tian names in full — Sämtliche Vornamen
Passnummer — Numéro du passeport — Nuinber of passport — Passnum-mer	Födelsedatum — Né(e) le — Date of birth —Ge- boren am
Antal medföljande barn: Enfants qui accompagnent 1’int.éressé: Number of accompanying children: Anzahl der mitfolgenden Kinder:	Födelseort — Lieu de naissance — Place of birth — Geburtsort
ifylles av passkontrollen Tillstånd för	Yrke — Profession — Occupation — Beruf
		Inresestämpel

Kungi. Maj:ts proposition nr 190 år 1957


	Använd stora bokstäver — texta! En grands caractéres latins! In block letters! In Blockschrift!	Efternamn — Nom de famille — Surname i ■ — Familienname
	Medborgarskap — Nationalité actuelle — Citizenship — Staatsangehörigkeit	Samtliga förnamn — Tous les prénoms — Chris- tian names in full — Sämtliche Vornamen
Passnummer — Numéro du passeport — Number of passport — Passnum-mer	Födelsedatum — Né(e) le — Date of birth — Ge- boren am
Antal medföljande barn: Enfants qui accompagnent 1’intéressé: Number of accompanying children: Anzahl der mltfolgenden Kinder:	Födelseort — Lieu de naissance — Place of birth — Geburtsort
Utresestämpel	Inresestämpel

Indrej sekort skal af den paskontrollerende
forsynes med indrej sestempel og
begyndelsesbogstavet til navnet på den
stat, der ifolge bestemmelserna i artikel
3 skal opbevare kortet. (D. for Danmark,
F. för Finland, N. for Norge og S. for
Sverige). Samtidig skal såvel passet som
udrej sekortet forsynes med tilsvarende
antegnelser.

Ved udrejsen skal udrejsekortet forsynes
med udrej sestempel samt begyndelsesbogstavet
til navnet på den stat,
hvortil kortet efter artikel 3 skal sendes.

Afsendelsen af kortet skal ske hurtigt
og på den måde, hver stat for sit vedkommende
finder formålstjenlig.

Udrejsekortet bor den rejsende opbevare
i sit pas under opholdet i de nordiske
stater.

Saapumiskortti on passintarkastajan
varustettava saapumisleimalla ja sen
valtion alkukirjaimella, jossa kortti 3
artiklan määräysten mukaisesti on säilytettävä.
(D. Tanska, F. Suomi, N.
Norja ja S. Ruotsi). Samalla on passi ja
lähtökortti varustettava vastaavilla merkinnöillä.

Lähdettäessä on lähtökortti varustettava
lähtöleimalla sekä sen valtion alkukirjaimella,
johon kortti 3 artiklan mukaisesti
onlähetettävä.

Kortti on lähetettävä kiireellisesti ja
sillä tavalla kuin kukin maa katsoo tarkoituksenmukaiseksi.

Oleskellessaan pohjoismaissa matkustajan
on säilytettävä lähtökortti passissa.

Kungl. Maj:ts proposition nr 190 år 1957


	Använd stora bokstäver — texta! En grands caraetéres latins! In block letters! In Blockschrift!	Efternamn — Nom de famille — Surname ■ i — Familienname U
Medborgarskap — Nationalité actuelle	Samtliga förnamn — Tous les prénoms — Chris-
	— Citizenship — Staatsangehörigkeit	tian names in full— Sämtliche Vornamen
Passnummer — Numéro du passeport — Number of passport — passnum-mer	Födelsedatum — Né(e) le — Date of birth — Ge-boren am
Antal medföljande barn: Enfants qui accompagnent l’intéressé: Number of accompanying children: Anzahl der mitfolgenden Kinder:	Födelseort — Lieu de naissance — Place of birth — Geburtsort
Utresestämpel		Inresestämpel

Innreisekort skal av passkontrollaren
forsynes med innreisestempel og begynnelsesbokstaven
i den stat der kortet
etter bestemmelserne i artikkel 3 skal
oppbevares (N for Norge, D for Danmark,
F for Finnland og S for Sverige).
Samtidig skal også passet og utreisekortet
forsynes med tilsvarende anmerkning.

Ved utreisen skal utreisekortet forsynes
med utreisestempel samt begynnelsesbokstaven
på den stat, som kortet
etter artikkel 3 skal sendes til.

Forsendelsen av kortet skal skje raskt
og på den måte som liver stat for sin del
finner hensiktsmessig.

Utreisekortet bor den reisende oppbevare
i sitt pass under besok i de nordiske
stater.

Inresekort skall av passkontrollanten
förses med inresestämpel och begynnelsebokstaven
i den stat, där kortet enligt
bestämmelserna i artikel 3 skall förvaras.
(S. för Sverige, D. för Danmark, F. för
Finland och N. för Norge.) Samtidigt
skall även passet och utresekortet förses
med motsvarande anteckningar.

Vid utresan skall utresekortet förses
med utresestämpel samt begynnelsebokstaven
på den stat, till vilken kortet enligt
artikel 3 skall sändas.

Försändelsen av kortet skall ske
snabbt och på det sätt varje stat för sin
del finner ändamålsenligt.

Utresekortet bör den resande förvara i
sitt pass under vistelsen i de nordiska
staterna.

Kungl. Maj. ts proposition nr 190 år 1957

Bilag 3.

Retningslinier for underretning og
eftersogning mellem de forskellige
stater

I. Underretning

De kontraherende stater skal give hinanden
underretning i de nedenfor naevnte
tilfselde:

1) Når en i artikel 2 a) og b) omhandlet
udlsending under ophold i en nordisk
stat ansoger om forlsengelse af visum
eller om opholdstilladelse i en anden stat
end den, kontrollen påhviler (kontrolstaten),
skal den stat, som modtager ansogningen,
underrette kontrolstaten herom.
Når der er taget stilling til ansogningen,
skal afgorelsen meddeles kontrolstaten.
Medforer imedekommelse af
ansogningen, åt kontrollen efter bestemmelsen
i artikel 3 övergår til den stat, der
har udstedt tilladelsen, skal dette samtidig
meddeles.

Såfremt en sådan udlsending, uden åt
tilladelse meddeles ham, tilbageholdes,
eller det tillädes ham åt forblive i en anden
stat end kontrolstaten, skal sidstnsevnte
stat ligeledes underrettes herom.

2) Hvis en i litra 1) omhandlet udIsending
under ophold i en nordisk stat
for forste gang efter indrejsen får visum
til ophold i en anden nordisk stat, skal
den stat, som meddeler viseringen, underrette
kontrolstaten. Medforer imodekommelsen
af visumansogningen, åt
kontrollen efter bestemmelserne i artikel
3 övergår til den stat, der har meddelt
tilladelsen, skal dette samtidig bekrseftes.

3) Hvis der meddeles en udlaending,
som er udvist fra nogen nordisk stat,
indrejsetilladelse til en anden nordisk
stat, skal denne underrette den eller de
stater, hvorfra udlsendingen er udvist.

Liite 3.

Asianomaisten valtioiden väiisiä

tiedoituksia ja etsintöjä koskevat
suuntaviivat

I. Tiedoitukset

Sopimusvaltioiden on annettava toisilleen
tietoja alempana mainituissa tapauksissa.

1. Kun 2 artiklan a) ja b) kohdissa
mainittu ulkomaalainen oleskellessaan
pohjoismaisessa valtiossa anoo viisumin
pidennystä tai oleskelulupaa muussakuin
valvontavelvollisessa valtiossa, on anomuksen
vastaanottaneen valtion tiedoitettava
siitä valvontavelvolliselle valtiolle.
Kun anomus on ratkaistu, on päätöksestä
tiedoitettava tälle valtiolle. Jos
anomuksen myönteisestä ratkaisusta on
seurauksena, että valvonta 3 artiklan
säänösten mukaisesti siirtyy viisumin
myöntäneelle valtiolle, on tämä samalla
vahvistettava.

Jos kysymyksessä olevan ulkomaalaisen
sallitaan oleskelulupaa hänelle myöntämättä
jäädä muuhun kuin valvontavelvolliseen
valtioon tai hånet muutoin
pidetään siellä, on valvontavelvolliselle
valtiolle, myöstästä tiedoitettava.

2. Jos 1 kohdassa mainitulle ulkomaalaiselle
hånen oleskellessaan pohjoismaisessa
valtiossa ensimmäisen kerran
myönnetään viisumi oleskelua varten
toisessa pohjoismaisessa valtiossa, on
sen valtion, joka myöntää viisumin,
tästä ilmoitettava valvontavelvolliselle
valtiolle. Jos viisumin myöntämisestä
on seurauksena, että valvonta 3 artiklan
määräysten mukaisesti siirtyy viisumin
myöntäneelle valtiolle, on tämä samalla
vahvistettava.

3. Mikäli ulkomaalaiselle, joka onkarkoitettu
jostakin pohjoismaisesta valtiosta,
myönnetään maahantulolupa toiseen
pohjoismaiseen valtioon, on tämän siitä
tiedoitettava sille tai niille pohjoismaille,
josta tai joista ulkomaalainen on karkoitettu.

Kungl. Maj:ts proposition nr 190 år 1957

Bilag 3.

Retningslinjer för underretninger og
ettersokinger mellom de respektive
stater

I. Underretninger

De kontraherende stater skal gi hverandre
underretning i nedennevnte tilfelle: 1.

Når utlending som nevnt i artikkel
2 a) og b) under opphold i nordisk stat
soker om forlenget visering eller om oppholdstillatelse
i annen stat enn den kontrollen
påhviler (kontrollstaten), skal den
stat som mottar soknaden underrette
kontrollstaten om dette. Når soknaden
er avgjort skal beslutningen meddeles
kontrollstaten. Innvilges soknaden og
dette medforer åt kontrollen etter bestemmelsene
i ar ii k k cl 3 övergår til den
stat, som har gitt tillåtelsen, skal dette
samtidig bekreftes.

Dersom utlending som nevnt, uten å få
tillåtelse, holdes tilbake eller tillätes å få
bli i annen stat enn kontrollstaten, skal
sistnevnte stat likeledes underrettes
herom.

2. Når en i punkt 1 omhandlet utlending
under besök i en nordisk stat innvilges
forstegangsvisering for besok i
annen nordisk stat, skal den stat som
gir visering underrette kontrollstaten.
Medforer viseringen åt kontrollen etter
bestemmelsene i artikkel 3 går over på
den stat som gir tillåtelsen, skal dette
samtidig bekreftes.

3. Når utlending som er utvist fra
noen nordisk stat gis innreisetillatelse til
annen nordisk stat, skal denne underrette
den eller de stater hvorfra ntlendingen
er utvist.

Bilaga 3.

Riktlinjer för underrättelser och

efterforskningar mellan de olika
staterna

I. Underrättelser

De fördragsslutande staterna skola giva
varandra underrättelser i nedannämnda
fall.

l:o) Då sådan utlänning som nämnts
i artikel 2 a) och b) under uppehåll i nordisk
stat ansöker om förlängd visering
eller om uppehållstillstånd i annan stat
än den kontrollen påvilar (kontrollstaten),
skall den stat som mottager ansökan
underrätta kontrollstaten om detta.
Då ansökan är avgjord, skall beslutet
meddelas kontrollstaten. Medför ett bifall
till ansökan, att kontrollen enligt bestämmelserna
i artikel 3 övergår till den
beviljande staten, skall detta samtidigt
bekräftas.

Därest utlänning, varom här är fråga,
utan att tillstånd meddelas honom kvarhålles
eller tillätes förbliva i annan stat
än kontrollstaten, skall sistnämnda stat
likaledes underrättas härom.

2:o) Då en i mom. l:o) nämnd utlänning
under vistelse i en nordisk stat beviljas
förstagångsvisering för vistelse i
annan nordisk stat, skall den stat, som
beviljar visering, underrätta kontrollstaten.
Medför beviljandet av visering att
kontrollen enligt bestämmelserna i artikel
3 övergår till den beviljande staten,
skall detta samtidigt bekräftas.

3:o) Då en utlänning, som är utvisad
från någon nordisk stat, meddelas inresetillstånd
till annan nordisk stat, skall
denna underrätta den eller de stater,
varifrån utlänningen är utvisad.

Kungl. Maj. ts proposition nr 190 år 1957

4) Såfremt en nordisk stat gennem
flytteanmeldelse eller på anden måde får
kendskab til, åt en udlsending er afrejst
til en anden nordisk stat for åt tage varigt
ophold der, skal sidstngevnte stat underrettes
herorn.

5) Hvis en anden udkending end de
under litra 1) omtalte ansoger om opholdstilladelse
i en nordisk stat og har
eller umiddelbart forinden har haft opholdstilladelse
i en anden nordisk stat,
skal sidstnsevnte stat underrettes.

6) Samtidig med underretningen om,
åt en udlsending onskes optaget i eller
slettet i de ovrige staters fortegnelser
over udviste udlsendinge, skal så vidt
muligt grunden hertil i korthed angives.

II. Eftersagning

A. Udlsendinge, som skal ajgive
kontrolkort.

Indkommer udrejsekort ikke til kontrolstaten
i rette tid, og föreligger der ej
heller meddelelse om, åt udlsendingen
har ansogt om tilladelse til åt opholde sig
i nogen af de nordiske stater, skal kontrolstaten
foretage foranstaltninger til
udlsendingens eftersogning. I forste
rsekke skal der rettes foresporgsel om
udlsendingen til den stat, hvor det som
folge af de foreliggende oplysninger om
ham er sandsynligt, åt han opholder sig.
Savnes oplysninger om udlsendingen i
den stat, til hvilken foresporgslen rettes,
og er det ej heller sandsynligt, åt han opholder
sig i kontrolstaten, skal eftersogningen
fortssettes ved foresporgsler til de
ovrige nordiske stater. Findes udlsendingen
i en af staterne, eller tilvejebringes
der oplysninger, som gor det
sandsynligt, åt han har forladt de nordiske
stater, skal samtlige stater, til hvilke
foresporgsler har vseret rettet, ufortovet
underrettes.

4. Mikäli jossakin pohjoismaisessa valtiossa
saadaan muuttoilmoituksesta tai
muulla tavalla tietää, etta joku ulkomaalainen
on matkustanut toiseen pohjoismaiseen
valtioon jäädäkseen sinne
pysyväisesti, on viimeksimainitulle valtiolle
tästä tiedoitettava.

5. Jos muu kuin 1 kohdassa mainittu
ulkomaalainen hakee oleskelulupaa jossakin
pohjoismaisessa valtiossa ja hänellä
on tai välittömästi sitä ennen on ollut
eleskelulupa toisessa pohjoismaisessa valtiossa,
on siitä tiedoitettava viimeksimainitulle
valtiolle.

6. Milloin ulkomaalainen halutaan
merkittäväksi muiden sopimusvaltioiden
karkoitettujen ulkomaalaisten luetteloihin
tai poistettavaksi niistä, on sitä
koskevassa pyynnössä, mikäli mahdollista,
lyhyesti mainittava myös sen
peruste.

II. Etsintä

A. Ulkomaalainen, joka on velvollinen
jättämään tarkastuskortin.

Ellei lähtökortti ajoissa saavu valvontavelvolliselle
valtiolle eikä myöskään
ilmoitusta siitä, että ulkomaalainen
on hakenut oleskelulupaa jossakin pohjoismaisessa
valtiossa, on valvontavelvollisen
valtion ryhdyttävä toimenpiteisiin
ulkomaalaisen etsimiseksi. Ulkomaalaista
koskeva tiedustelu on tällöin
tehtävä ensiksi sille pohjoismaiselle valtiolle,
jossa hän käytettävissä olevien
tietojen mukaan todennäköisesti oleskelee.
Jollei sillä valtiolla, jolta asiaa on
tiedusteltu, ole ulkomaalaista koskevia
tietoja eikä näytä todennäköiseltä, että
hän oleskelee valvontavelvollisen valtion
alueella, on etsintää jatkettava tiedustelemalla
asiaa muilta pohjoismaisilta
valtioilta. Mikäli ulkomaalainen
tavataan jossakin pohjoismaisessa valtiossa
tai jos saadaan tietoja, joiden
nojalla voidaan pitää todennäköisenä,
että hän on poistunut pohjoismaista, on
kaikkiin niihin pohjoismaihin, joista
asiaa on tiedusteltu tästä viipumättä
ilmoitettava.

Kungl. Maj.ts proposition, nr 190 år 1957

4. Når en nordisk stat gjennom flyttemelding
eller på annen måte får kjennskap
til åt en bestemt utlending er reist
til annen nordisk stat for å ta varig oppliold
der, skal sistnevnte stat underrettes
lierom.

5. Når en annen enn i punkt 1 omhandlet
utlending soker om oppholdstillatelse
i en nordisk stat og han har
eller like for har hatt oppholdstillatelse
i en annen nordisk stat, skal sistnevnte
stat underrettes.

6. I underretning om åt en utlending
onskes opptatt i eller stroket av de ovrige
staters fortegnelser over utviste utlendinger
skal såvidt mulig grunnen til
anmodningen kort angis.

II. Ettersekinger

.4. Utlending som er pliktig til å avgi
kontrollkort.

Dersom ikke utreisekort mottas av
kontrollstaten i rett tid og det heller ikke
föreligger melding om åt utlendingen har
sokt om tillåtelse til å oppholde seg i
noen av de nordiske stater, skal kontrollstaten
treffe tiltak for å ettersoke utlendingen.
I forste rekke skal det rettes foresporsel
om utlendingen til den stat hvor
det på grunn av de upplysninger som
föreligger om ham er sannsynlig åt han
oppholder seg. Har man ikke opplysninger
om utlendingen i den stat som er
spurt, og föreligger heller ikke sannsynlige
grunner til åt han oppholder seg i
kontrollstaten, skal ettersokningen fortsette
gjennom foresporsler i de ovrige
nordiske stater. Dersom utlendingen
finnes i noen stat, eller det tilveiebringes
opplysninger som gjor det sannsynlig åt
han har forlatt de nordiske stater, skal
samtlige tilspurte stater uten opphold
underrettes.

4:o) Då en nordisk stat genom flyttningsanmälan
eller på annat sätt får
kännedom om att viss utlänning avrest
till annan nordisk stat för att taga varaktigt
uppehåll därstädes, skall sistnämnda
stat underrättas härom.

5:o) Då annan än under mom. l:o)
nämnd utlänning ansöker om uppehållstillstånd
i en nordisk stat, och har eller
omedelbart dessförinnan haft uppehållstillstånd
i annan nordisk stat, skall sistnämnda
stat underrättas.

6:o) I underrättelse att en utlänning
önskas upptagen i eller struken ur övriga
staters förteckningar över utvisade utlänningar
skall såvitt möjligt grunden till
begäran i korthet angivas.

II. Efterforskning

A. Utlänning som är skyldig att lämna
kontrollkort.

Inkommer icke utresekort till kontrollstaten
i rätt tid och föreligger ej heller
meddelande om att utlänningen ansökt
om tillstånd att uppehålla sig i någon av
de nordiska staterna, skall kontrollstaten
vidtaga åtgärder för utlänningens efterforskande.
I första hand skall därvid förfrågan
om utlänningen göras i den stat,
där det på grund av beträffande honom
föreliggande uppgifter är sannolikt att
han vistas. Saknas uppgifter om utlänningen
i den tillfrågade staten, och föreligger
ej heller sannolika skäl att han
uppehåller sig i kontrollstaten, skall
efterforskningen fullföljas genom förfrågningar
hos övriga nordiska stater. Anträffas
utlänningen i någon stat eller
åvägabringas upplysningar, som göra
det sannolikt att han lämnat de nordiska
staterna, skola samtliga tillfrågade stater
ofördröj ligen underrättas.

Kungl. Maj:ts proposition nr 190 år 1957

Eftersögning skal ske:

1) ved direkte foresporgsel til en enkelt
stat inden en uge efter tilladelsens
udlob,

2) iovrigt,

a) såfrenat det drejer sig om en i forhold
til samtlige nordiske stater
viseringspligtig udlsending eller en i
artikel 9 omhandlet viseringsfri udlsending,
som har sserlig indrejsetilladelse
til en eller flere nordiske
stater, inden 14 dage efter den
lsengst gseldende tilladelses udlob,

b) såfremt det drejer sig om en udlsending,
der alene er visumpligtig i forliold
til en enkelt eller enkelte af de
nordiske stater, inden 4 måneder fra
dagen for indrejsen i en nordisk stat.

En foresporgsel bor indeholde oplysninger
om udlaendingens navn, fodselsdato,
fodested, statsborgerskab og stilling,
dato för indrejsen i en nordisk stat,
viseringer eller tilladelser, såvel som
andre oplysninger af betydning. Det påhviler
en stat, som har modtaget foresporgsel
angående en udlsending, ufortovet
åt foretage foranstaltninger til
dennes eftersögning (efterlysning).

B. Andre udlxndinge end de under
A nxvntc.

På bogsering af en kontraherende stat
er de ovrige stater forpligtet til åt foretage
eftersögning også af andre udlsendinge
end de ovenfor under punkt A
nsevnte. Eftersogningen skal ske ufortovet,
efter åt anmodning derom er
fremsat.

Anmodning om eftersögning skal indeholde
så fuldstsendige oplysninger om
udlsendingen som muligt.

Etsintään on ryhdyttävä

1) tiedusteltaessa suoraan vain yhdestä
valtiosta; viikon kuluessa määräajan
päätyttyä,

2) muissa tapauksissa

a) kysymyksen ollessa kaikkiin pohjoismaihin
nähden viisumivelvollisesta
ulkomaalaisesta tai 9
artiklassa tarkoitetusta viisumivapaasta
ulkomaalaisesta, jolla on
erityinen maahantulolupa yhteen
tai useampaanpohjoismaiseenvaltioon;
neljäntoista päivän kuluessa
siitä kun kauimmin voimassaolleen
oleskeluluvan voimassaoloaika
on päättynyt,

b) kysymyksen ollessa ainoastaan
johonkin pohjoismaiseen valtioon
nähden viisumivelvollisesta ulkomaalaisesta;
neljän kuukauden
kuluessa siitä kun asianomainen
on saapunut pohjoismaiden alueelle.

Tiedustelun on sisällettävä seuraavat
tiedot: ulkomaalaisen nimi, syntymäaika,
syntymäpaikka, kansalaisuus ja ammatti,
saapumispäivä pohjoismaiden aluelle,
viisumit tai luvat sekä muut merkitykselliset
tiedot. Jokaisen ulkomaalaista
koskevan tiedustelun vastaanottaneen
valtion on viipymättä ryhdyttävä toimenpiteisiin
tämän etsimiseksi (etsintäkuuluttamiseksi).

B. Miiu kuin A kohdassa larkoitettn
ulkomaalainen.

Muut valtiot ovat sopimusvaltion
pyynnöstä velvollisia suorittamaan muidenkin
kuin yllä A kohdassa terkoitettujen
ulkomaalaisten etsintää. Etsintä
on suoritettava viipymättä, sen jälkeen
kun pyyntö siitä on tehty.

Etsinnän suorittamista koskevan pyynnön
on sisällettävä niin täydelliset
ulkomaalaista koskevat tiedot kuin mahdollista.

Kungi. Maj.ts proposition nr 190 år 1957

Ettersokning skal skje

1) ved direkte foresporsel til en stat
innen 1 uke etter tiden for tillåtelsens
utlop,

2) i nvrige tilfelle

a) hvor det er spörsmål om en i forhold
til samtlige nordiske stater
viseringspliktig utlending eller en
i artikkel 9 omhandlet viseringsfri
utlending, som innehar särskilt
innreisetillatelse for en eller flere
nordiske stater, innen 14 dager
etter utlopet av den lengst gjeldende
tillåtelse,

b) hvor det er spörsmål om en utlending
som bare er viseringspliktig
i forhold til noen av de nordiske
stater, innen 4 måneder fra innreisedagen
i nordisk stat.

Foresporselen bor inneholde alle opplysninger
om utlendingens navn, fodselsdato,
fodselssted, statsborgerskap og
yrke, dato for innreisen i nordisk stat,
viseringer eller tillåtelser og andre opplysninger
av betydning. Det påligger
hver stat som har mottatt foresporsel om
en utlending, uten opphold å treffe tiltak
för å ettersoke denne (efterlysning).

B. Annen utlending erm
nevnt under A.

Etter anmodning av kontraherende
stat er de ovrige stater pliktige til å iverksette
ettersokning også av annen utlending
enn som nevnt under punkt A.
Ettersokning skal skje uten opphold etter
åt anmodning er fremsatt.

Anmodning om ettersokning skal inneholde
så fullstendige opplysninger som
mulig angående utlendingen.

Efterforskning skall ske

1) vid direkt förfrågan endast i viss stat,
inom en vecka efter tillståndstidens
utgång;

2) i övriga fall

a) då fråga är om en i förhållande
till samtliga nordiska stater viseringsskyldig
utlänning eller en i
artikel 9 åsyftad viseringsfri utlänning,
som innehar särskilt inresetillstånd
för en eller flera nordiska
stater, inom 14 dagar efter
det längst gällande tillståndets
utgång;

b) då fråga är om en gentemot endast
någon av de nordiska staterna
viseringsskyldig utlänning, inom
fyra månader från dagen för
inresan i nordisk stat.

Förfrågan bör innehålla uppgifter om
utlänningens namn, födelsedatum, födelseort,
medborgarskap och yrke, datum
för inresan i nordisk stat, viseringar eller
tillstånd ävensom andra upplysningar av
betydelse. Det åligger varje stat, som
mottagit förfrågan angående en utlänning,
att ofördröj ligen vidtaga åtgärder
för dennes efterforskande (efterlysning).

B. Annan utlänning än
som avses under A.

På begäran av fördragsslutande stat
äro övriga stater skyldiga att verkställa
efterforskning jämväl av annan utlänning
än sådan som avses under punkt A
här ovan. Efterforskning skall ske ofördröj
ligen efter det framställning därom
gjorts.

Framställning om efterforskning skall
innehålla så fullständiga uppgifter som
möjligt angående utlänningen.

Kungl. Maj.ts proposition nr 190 år 1957

Förslag

till

Lag

om ändring i utlänningslagen den 30 april 1954 (nr 193)

Härigenom förordnas, att 5, 18—20, 55 och 67 §§ utlänningslagen den
30 april 1954 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)

5 §.

Vid inresa och utresa skall utlänning
uppvisa sitt pass för polismyndighet.
Utlänning skall ock vid inresa
och utresa på anfordran lämna
polismyndighet de upplysningar som
begäras.

Utlänning som -------e

(Föreslagen lydelse)

5 §•

Vid inresa och utresa skall utlänning,
om Konungen ej annorlunda
förordnat) uppvisa sitt pass för polismyndighet.
Utlänning skall ock vid
inresa och utresa på anfordran lämna
polismyndighet de upplysningar
som begäras.
er polisman.

18 §.

Utlänning, som ankommer till riket,
må avvisas,

1) om han icke, då så fordras, innehar
pass och tillstånd att inresa;

18 §.

2) om han —

3) om han —

Utlänning, som ankommer till riket,
må avvisas,

1) om han icke, då så fordras, innehar
pass och tillstånd att inresa
i riket samt, därest han ämnar besöka
Danmark, Finland eller Norge,
jämväl tillstånd att inresa dit;

--upplysningar; eller

— — att inresa.

19 §•

Utlänning, som ankommer till riket,
må ock avisas,

1) om han ämnar här riket söka
sitt uppehälle och det skäligen kan
antagas att han icke kommer att hår
ärligen försörja sig;

19 §.

Utlänning, som ankommer till riket,
må ock avvisas,

1) om han kan antagas komma att
sakna erforderliga medel för sin vistelse
här i riket eller, därest han ämnar
besöka Danmark, Finland eller
Norge, för sin vistelse därstädes ävensom
för sin hemresa;

2) om han ämnar söka sitt uppehälle
här i riket eller i Danmark,
Finland eller Norge och det skäligen
kan antagas att han icke kommer att
ärligen försörja sig;

Kungl. Maj:ts proposition nr 190 år 1957

(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

2) om han, enligt vad känt är, under
de senast förflutna två åren yrkesmässigt
bedrivit otukt, yrkesmässigt
utnyttjat annans otuktiga levnadssätt
eller yrkesmässigt bedrivit olovlig införsel
eller utförsel;

3) om han under loppet av de senast
förflutna fem åren utom riket
blivit dömd till frihetsstraff för förmögenhetsbrott
eller förfalskning eller
undergått honom omedelbart
ådömt frihetsstraff för sådant brott
och det skäligen kan befaras att han
kommer att här i riket fortsätta så<lan
brottslig verksamhet; eller

å) om det med hänsyn till hans
föregående verksamhet eller eljest
skäligen kan befaras att han kommer
att här i riket bedriva sabotage, spioneri
eller olovlig underrättelseverksamhet.

Vad i denna paragraf sägs skall
icke gälla den som innehar visering,
uppehållstillstånd eller bosättningstillstånd
och ej heller den som varit
svensk medborgare och icke äger
medborgarskap i annat land.

3) om han, enligt vad känt är, under
de senast förflutna två åren yrkesmässigt
bedrivit otukt, yrkesmässigt
utnyttjat annans otuktiga levnadssätt
eller yrkesmässigt bedrivit
olovlig införsel eller utförsel;

å) om han tidigare inom eller utom
riket blivit dömd till frihetsstraff och
det skäligen kan befaras att han
kommer att här i riket eller i Danmark,
Finland eller Norge fortsätta
brottslig verksamhet; eller

5) om det med hänsyn till hans
föregående verksamhet eller eljest
skäligen kan befaras att han kommer
att här i riket eller i Danmark,
Finland eller Norge bedriva sabotage,
spioneri eller olovlig underrättelseverksamhet.

Utlänning må jämväl, på begäran
av den centrala utlånningsmyndigheten
i Danmark, Finland eller Norge,
avvisas i annat fall, om det kan antagas
att han eljest begiver sig till
det land, som framställt sådan begäran.

Vad i denna paragraf sägs skall
icke gälla den som innehar visering,
uppehållstillstånd eller bosättningstillstånd.

20 §.

Avvisning skall -—---

Finner polismyndigheten
Vad i andra stycket sägs skall ock
gälla, då polismyndigheten eljest finner
det vara tveksamt, om utlänning,
mot vilken avvisningsanledning förekommer,
bör avvisas.

20 §.

av polismyndighet.

icke föreligger.

Vad i andra stycket sägs skall ock
gälla, då anledning förekommer till
avvisning enligt 19 § andra stycket
ävensom då polismyndigheten finner
det vara tveksamt, om utlänning, mot
vilken avvisningsanledning förekommer,
bör avvisas.

55 §. 55 §.

Utlänning som -—------- finnes lämpligast.

Vad i första stycket sägs utgör icke
hinder för att utlänning, som ankommit
till riket från Danmark, Finland
:i Bihang till riksdagens protokoll 1957. 1 samt. Nr ISO

Kungl. Maj:ts proposition nr 190 år 1957

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

67 §.

Avvisas, förpassas---

Återföres i------

eller Norge, i enlighet med överens-kommelse, som Konungen träffat
med sagda länder, befordras till nå-got av dem.

67 §.

- — — ur riket.

Därest utlänning, som är anställd
ombord å fartyg eller luftfartyg eller
som utan tillåtelse medföljt detta,
lämnar fartyget eller luftfartyget un-der dess uppehåll hår i riket och olov-ligen inreser i riket, är fartygets eller
luftfartygets innehavare skyldig att
svara för de kostnader som åsamkas
det allmänna för utlänningens uppe-hälle här i riket under de närmaste
tre månaderna och för hans beford-ran ur riket.

1 fråga om fartyg som har ut-ländsk innehavare äro befälhavaren
och den som anlitats för inklarering
av fartyget pliktiga att, om det ej
är uppenbart obilligt, på innehava-rens vägnar svara för kostnad som i
tredje stycket sågs.

Denna lag träder i kraft den dag
Konungen förordnar.

Kungl. Maj.ts proposition nr 190 år 1957

3Ö

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 20 september 1957.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Zetterberg, Nilsson, Sträng, Andersson, Hedlund, Persson, Lindell,

Lindström, Lange, Kling, Skoglund, Hansson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler
chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, fråga om överenskommelse
mellan Sverige, Danmark, Finland och Norge om upphävande av
passkontrollen vid de internordiska gränserna och om ändring i utlänningslagen
samt anför.

Efter förslag av Nordiska parlamentariska kommittén för friare samfärsel
m. in. genomfördes i juli 1952 för Sveriges vidkommande den ordningen,
att dansk, finsk och norsk medborgare, som ankom till riket direkt från
annat nordiskt land, befriades från skyldigheten att inneha pass vid inresa
och vistelse i riket under tid, då uppehållstillstånd icke erfordrades för honom.
Beträffande skyldigheten att inneha uppehållstillstånd skulle alltjämt
samma regler gälla för danska, finska och norska medborgare som för andra
utlänningar. Motsvarande lättnader genomfördes samtidigt för svenska medborgare,
som önskade besöka Danmark, Finland eller Norge.

Danska, finska, norska och svenska medborgare är sålunda sedan juli
1952 icke underkastade någon egentlig passkontroll vid passerandet av gränsen
mellan respektive länder. De kan dock bli föremål för avvisning, därest
anledning därtill föreligger. Den 1 juli 1954 genomfördes ytterligare lättnader
för medborgare i Danmark, Finland, Norge och Sverige genom att de
under vistelse i annat nordiskt land än hemlandet helt befriades från skyldigheten
att inneha pass och uppehållstillstånd. Nu nämnda lättnader har
från och med den 1 december 1955 införts jämväl i förhållande till Island.

Redan i sitt betänkande år 1952 (SOU 1952: 4) framhöll Nordiska parlamentariska
kommittén, att slutmålet borde vara att slopa all passkontroll
vid de internordiska gränserna, och i sitt betänkande år 1954 (Nordisk passfrihet,
Del III, Upphävande av all passkontroll vid gränserna mellan de nordiska
länderna, SOU 1954: 7) har kommittén framlagt förslag härutinnan.
Enligt förslaget skall sålunda passkontrollen vid gränserna mellan de nordiska
länderna helt avskaffas och samtliga länder väsentligen tillämpa viseringsskyldighet
i samma omfattning och söka följa en enhetlig viseringspolitik
i fråga om affärs-, studie- och turistresor samt liknande kortvariga

Kungl. Maj. ts proposition nr 190 år 1957

resor. Kommittén har därjämte framlagt ett förslag angående hur utlänningskontrollen
borde samordnas. Över kommitténs förslag bär yttranden
inhämtats från ett stort antal myndigheter och organisationer. Det stora
flertalet remissinstanser har därvid tillstyrkt kommitténs förslag.

Frågan om passkontrollens slopande vid gränserna mellan de nordiska länderna
har också tagits upp av Nordiska rådet, som i rekommendation nr 9
den 16 augusti 1954 hemställde till regeringarna i de nordiska länderna, att
Nordiska parlamentariska kommitténs förslag snarast måtte genomföras.

För att närmare undersöka möjligheterna att genomföra förslaget sammankom
därefter den 30 november och 1 december 1954 experter från Danmark,
Finland, Norge och Sverige till ett möte i Köpenhamn. Vid mötet fördes
vissa preliminära diskussioner om förslagets genomförande. Sedermera
har liknande möten med experter hållits den 28 och 29 april 1955 i Stockholm,
den 28 och 29 november 1955 i Oslo samt den 5 och 6 september 1956
i Helsingfors. Vid sistnämnda möte har såsom representanter för Sverige
deltagit byråchefen för lagärenden i inrikesdepartementet C. G. Persson,
chefen för statens utlänningskommission, byråchefen N. Hagelin samt byråchefen
i statens utlänningskommission S. Bundsen.

Vid experternas möten utarbetades ett utkast till en överenskommelse
mellan de berörda länderna. Ett genomförande av förslaget nödvändiggör
för Sveriges del ändringar i såväl utlänningslagen som utlänningskungörelsen,
varjämte vissa viseringsavtal mellan Sverige och icke-nordiska stater
torde få jämkas. Förslag till sådana ändringar (stencilerat) har den 1 oktober
1956 avgivits av de nämnda svenska experterna, som därjämte i eu
särskild promemoria närmare belyst innebörden av utkastet till överenskommelsen
och författningsändringarna. Över experternas förslag har yttranden
inhämtats från ett flertal myndigheter och organisationer.

Frågan om passkontrollens slopande behandlades därefter vid Nordiska
rådets femte session i Helsingfors i februari innevarande år. Därvid lämnades
inför trafikutskottet en redogörelse för utkastet till överenskommelse.
I sitt förslag till rådet underströk utskottet angelägenheten av att det fortsatta
arbetet bedreves på sådant sätt, att bestämmelserna om utvidgad passfrihet
för icke-nordbor kunde träda i kraft den 1 januari 1958. Utskottet
underströk även vikten av reformen med hänsyn till att införandet av ett
nordiskt passområde vore en förutsättning för en rad planerade lättnader
på tull-, valuta- samt införsel- och utförselkontrollens område. På utskottets
hemställan lade rådet meddelandena i ärendet till handlingarna.

Efter ytterligare överläggningar mellan de nordiska länderna undertecknades
den 12 juli 1957 en överenskommelse mellan Sverige, Danmark, Finland
och Norge om upphävande av passkontrollen vid de internordiska gränserna.
överenskommelsen torde få fogas såsom bilaga till detta protokoll (Bilaga
B).1

Jag anhåller nu att få anmäla detta ärende.

1 Denna bilaga har fogats vid propositionen.

Kungl. Muj.ts proposition nr 190 år 1957

Gällande rätt

Enligt utlänningslagen den 30 april 1954 (nr 193) gäller i fråga om utlännings
rätt att inresa i och utresa ur riket samt att här
uppehålla sig och inneha anställning bl. a. följande.

Utlänning som ankommer till riket eller uppehåller sig här skall, därest
Konungen så förordnat, vara försedd med pass (4 §). Vid inresa och utresa
skall utlänning uppvisa sitt pass för polismyndighet; utlänning skall på anfordran
lämna polismyndigheten de upplysningar som begärs (5 § första
stycket). Utlänning som vistas i riket är skyldig att på kallelse av polismyndighet
personligen inställa sig hos myndigheten och lämna upplysningar
om sin vistelse här (5 § andra stycket). Konungen äger utfärda bestämmelser
om anmälan av utlännings vistelse och arbetsanställning i riket (6 §).
Enligt 7 § äger Konungen förordna att utlänning icke utan tillstånd må
inresa eller uppehålla sig i riket; tillstånd meddelas såsom visering, uppehållstillstånd
eller bosättningstillstånd. Visering meddelas för inresa och
vistelse i xdket viss tid (8 §). Uppehållstillstånd medför rätt att vistas i riket
den tid som angivits i tillståndet; det innefattar icke rätt till inresa, om ej
detta särskilt angivits (9 §). Bosättningstillstånd medför rätt att inresa och
att utan tidsbegränsning vistas i riket (10 §). I 15 § stadgas att Konungen
äger förordna att utlänning icke utan tillstånd, arbetstillstånd, får här i riket
inneha anställning eller, i annan egenskap än handelsresande, utöva verksamhet
som föranledes av anställning utomlands.

I anslutning till bestämmelserna i utlänningslagen har meddelats utförliga
regler i utlänningskungörelsen den 4 juni 1954 (nr 457). Dessa regler
innebär för närvarande bl. a. följande.

Utlänning som ankommer till riket eller uppehåller sig här skall vara
försedd med pass eller annan legitimationshandling som må gälla som pass.
Undantag härifrån stadgas beträffande medborgare i Danmark, Finland,
Island eller Norge som ankommit till riket direkt från något av dessa länder.
Beträffande skyldighet att för inresa eller uppehåll i riket inneha visering
har undantag gjorts, förutom för medborgare i de nordiska länderna,
för åtskilliga andra utlänningar. Visering fordras icke för inresa om utlänning
erhållit uppehållstillstånd, i vilket angivits att det innefattar rätt till
inresa.

Annan utlänning än medborgare i Danmark, Finland, Island eller Norge
äger icke uppehålla sig i riket över tre månader utan att inneha uppehållstillstånd;
utan tillstånd må dock utlänning som vid födelsen blivit svensk
medborgare och utlänning som är gift med svensk medborgare eller med
utlänning som vid födelsen blivit svensk medborgare samt ogifta barn under
tjugoett år till sådan utlänning vistas i riket intill sex månader efter ankomsten.
Den uppehållstillståndsfria tiden räknas från och med inresedagen;
har utlänningen före senaste inresan tidigare vistats i riket, skall
å den uppehållstillståndsfria tiden avräknas tiden för utlänningens vistelse
i riket under sex månader före senaste inresan.

Kungl. Maj. ts proposition nr 190 år 1957

I princip fordras, för att utlänningen här i riket skall få inneha anställning
eller utöva verksamhet som föranledes av anställning utomlands, att
arbetstillstånd meddelats. Undantagna är bl. a. medborgare i de nordiska
länderna. I vissa tall krävs att arbetstillstånd meddelats innan utlänningen
får inresa i riket.

Beträffande inrese- och utresekontrollen stadgas i utlänningskungörelsen
att utlänning icke utan tillstånd av utlänningskommissionen,
länsstyrelse eller polismyndighet äger inresa i eller utresa ur riket
å annan ort än sådan där passkontroll är anordnad, passkontrollort. Frän
denna regel undantages utlänning som fått s. k. nödfallsvisering, i vissa
fall utlänning som avmönstras eller påmönstras fartyg, medborgare i Norge,
som tillhör befolkningen å norskt område nära gränsen till Sverige och
som innehar ett av vederbörande norska myndighet utfärdat intyg, innehållande
vissa angivna uppgifter, samt slutligen utlänning som innehar
gränspassersedel. Gränspassersedel kan utfärdas för medborgare i Finland
eller Norge, tillhörande befolkningen å finskt eller norskt område nära gränsen
till Sverige, av landsfiskalen i motsvarande svenska gränsområde och
innebär tillstånd att överskrida gränsen å annan ort än passkontrollort.

När annan utlänning än medborgare i Danmark, Finland, Island eller
Norge inreser i eller utreser ur riket, skall han till polismyndigheten i inrese-
eller utreseorten å särskild blankett lämna vissa uppgifter om sig.
Polismyndigheten skall förse utlänningens legitimationshandling med anteckning
om dagen för inresan eller utresan. Blanketterna insändes till utlänningskommissionen.

Såsom ytterligare kontroll över utlänningars vistelse här i landet har föreskrivits
att den som upplåter bostad åt utlänning är skyldig att avkräva
utlänningen uppgift om namn, födelsetid, nationalitet m. m. Uppgift kravs
dock icke om utlänningen är under 16 år och ej heller om upplåtelsen sker
utan vederlag och det med säkerhet kan bedömas att vistelsen ej blir längre
än tre dagar. Vidare skall den som anställer utlänning i sin tjänst omedelbart
avfordra honom uppgift om namn, födelsetid, nationalitet m. m. Anmälningar
om bostad och arbete skall av den som upplåtit bostad eller anställt
utlänningen lämnas till polismyndigheten. Till denna skall också anmälas
när utlänningen flyttar eller slutar sin anställning.

Bestämmelser angående de omständigheter under vilka en utlänning får
avvisas upptages i utlänningslagen. Avvisning skall ske vid utlänningens
ankomst till riket eller omedelbart därefter. Enligt 18 § kan utlänning
avvisas a) om han icke, då så erfordras, innehar pass och tillstånd att inresa,
b) om han söker undandraga sig att vid inresan för polismyndighet
uppvisa sitt pass och till denna lämna begärda upplysningar, eller c) om
han vid inresan mot bättre vetande lämnar polismyndighet oriktig uppgift
rörande törhållande, som kan inverka på hans rätt att inresa. Utlänning
må vidare, enligt 19 §, avvisas a) om han ämnar här i riket söka sitt uppehälle
och det skäligen kan antagas att han icke kommer att här ärligen försörja
sig, b) om han, enligt vad känt är, under de senast förflutna två åren

Kungl. Maj. ts proposition nr 190 år 1957

yrkesmässigt bedrivit otukt, yrkesmässigt utnyttjat annans otuktiga levnadssätt
eller yrkesmässigt bedrivit olovlig införsel eller utförsel, c) om
han under loppet av de senast förflutna fem åren utom riket blivit dömd
till frihetsstraff för förmögenhetsbrott eller förfalskning eller undergått
honom omedelbart ådömt frihetsstraff för sådant brott och det skäligen
kan befaras att han kommer att här i riket fortsätta sådan brottslig verksamhet,
eller d) om det med hänsyn till hans föregående verksamhet eller
eljest skäligen kan befaras att han kommer att här i riket bedriva sabotage,
spioneri eller olovlig underrättelseverksamhet. Avvisning med stöd av 19 §
får ej ske beträffande den som innehar visering, uppehållstillstånd eller bosättningstillstånd,
och icke heller beträffande den som varit svensk medborgare
och icke äger medborgarskap i annat land.

Beslut om avvisning meddelas enligt 20 § av polismyndighet; uppkommer
fråga om avvisning av någon som påstår sig vara politisk flykting, skall
dock ärendet avgöras av utlänningskommissionen efter hörande av utlänningsnämnden.

Enligt 55 § bör utlänning som avvisas befordras till land, varifrån tian
ankommit till Sverige; utlänning som förpassas, förvisas eller utvisas bör
befordras till sitt hemland eller, om detta icke kan utrönas, till land, från
vilket han ankommit hit. Föreligger hinder mot verkställigheten eller eljest
särskilda skäl emot den, kan utlänningen befordras till det land som
finnes lämpligast.

I fråga om utlänning som kommit till Sverige med fartyg eller luftfartyg
stadgas i 56 § att han om han avvisas får återföras till fartyget eller
luftfartyget, om detta omedelbart eller inom den närmaste framtiden skall
avgå till utlandet. Utlänningen kan också sättas ombord på annat fartyg
eller luftfartyg med samme innehavare. Detsamma skall gälla verkställighet
av förpassning eller utvisning, såframt utlänningen underlåtit att vid inresan
uppvisa sitt pass för polismyndighet och beslut om åtgärden meddelats
inom sex månader efter inresan. Visst undantag har stadgats för att
skydda politiska flyktingar. I anslutning till bestämmelserna i 56 § stadgas
i andra stycket av 67 § att innehavaren av fartyget eller luftfartyget är skyldig
att utan ersättning av statsverket föra utlänningen ur riket.

Utöver vad som framgått av den nu lämnade redogörelsen meddelas i utlänningskungörelsen
vissa särskilda bestämmelser angående utlänning som
är besättningsman å fartyg eller luftfartyg. För utlänning,
som ankommit till riket såsom besättningsman på fartyg eller här
i riket påmönstrats till utlandet destinerat fartyg, må sålunda under den tid
han äger uppehålla sig i riket utan uppehållstillstånd såsom pass gälla sjöfartsbok
eller därmed jämförlig handling. En utländsk sjöman, som är
mönstrad å ett i svensk hamn inkommet svenskt eller utländskt fartyg,
äger tillfälligt i den utsträckning polismyndigheten må finna skäl medge
vistas å den ort, där fartyget ligger eller inom del av orten eller, där synnerliga
skäl föreligger, under högst fyra dagar å annan ort i riket. Polismyndighet,
som meddelat sådant tillstånd, skall tillse att utlänningen före

Kungl. Maj. ts proposition nr 190 år 1957

tillståndstidens utgång återvänder ombord på fartyget. Utländsk besättningsman,
som erhållit dylikt så kallat landgångstillstånd, anses icke inrest
i riket. Vad i utlänningslagen eller utlänningskungörelsen sägs om inresa i
riket skall beträffande sådan utlänning äga tillämpning först då han lämnar
fartyget. Bestämmelserna om utresa ur riket skall, när utlänning här
i riket påmönstras till utlandet destinerat fartyg, äga tillämpning då utlänningen
beger sig ombord på fartyget.

För av- och påmönstring i Sverige av utländsk sjöman kräves icke något
tillstånd av ortens polismyndighet. Befälhavare å fartyg, som ankommit
från utrikes ort, åligger emellertid att, innan utländsk besättningsman å
fartyget här i riket avmönstras, till polismyndigheten i orten göra anmälan
om avmönstringen samt att för mönstringsförrättaren styrka, att sådan
anmälan gjorts. Polismyndighet, som mottagit dylik anmälan, skall pröva
huruvida utlänningen skall tillåtas inresa i riket. Tillätes utländsk besättningsman,
som tillhör en viseringspliktig nation, att inresa i riket, må polismyndigheten
bevilja honom visering (s. k. sjömansvisering) för vistelse
i riket under högst fjorton dagar. I detta fall är sjöfartsbok tillräcklig legitimationshandling.

Nordiska parlamentariska kommittén

Kommittén har sett som sitt slutgiltiga mål på passfrihetens område att
få genomförd en ordning, enligt vilken all passkontroll vid gränserna mellan
de nordiska länderna avskaffas och passkontroll utövas endast vid inresa
till och utresa från det nordiska området. Kommittén har kommit till
det resultatet, att detta kan ske utan att den för länderna nödvändiga utlänningskontrollen
eftersättes, om länderna i viss utsträckning samordnar denna
kontroll. Enligt kommitténs uppfattning kan en sådan samordning genomföras
utan några mer omfattande ändringar av utlänningskontrollens
organisation i varje enskilt land.

Kommittén har föreslagit, att passkontrollen vid gränserna mellan de
nordiska länderna skall avskaffas, att samtliga länder väsentligen skall tilllämpa
viseringsskyldighet i samma omfattning och söka följa en enhetlig
viseringspolitik i fråga om affärs-, studie- och turistresor samt liknande
kortvarigare resor och att en samordning skall ske av utlänningskontrollen.

Samordning borde enligt kommittén ske på följande punkter:

1. bestämmelser införes om att viseringsfria icke-nordbor ej äger uppehålla
sig i det nordiska området utöver en bestämd tidsperiod (3 månader)
utan att ansöka om uppehållstillstånd i något av länderna;

2. inreseföreskrifterna ändras sålunda, att en icke-nordbo, som blivit utvisad
från ett nordiskt land, icke äger inresa till annat nordiskt land utan
särskilt tillstånd;

3. ländernas spärrförteckningar samarbetas till en gemensam lista;

Kungl. Maj. ts proposition nr 190 år 1957

4. awisningsbestämmelserna koordineras i syfte att skapa största möjliga
överensstämmelse;

5. kontrollkort skall tills vidare avlämnas av icke-nordbor vid inresa till
och utresa från det nordiska området; närmare avtal träffas om kortregistreringen
etc.;

6. utlänningskontrollmyndigheterna ålägges att lämna varandra upplysningar
om anmälda utlänningars flyttning från det ena landet till det
andra.

Kommitténs förslag i fråga om utlänningskontrollen byggde sålunda på
att in- och utresekort, s. k. kontrollkort, skulle användas av alla ickenordbor.
I Sverige, Finland och Norge bygger utlänningskontrollen redan
för närvarande i huvudsak på dylika kontrollkort.

överenskommelsens huvudsakliga innehåll

Överenskommelsen har till syfte att skapa ett gemensamt passkontrollområde
i Norden. Med nordisk stat förstås Danmark, Finland, Norge och
Sverige; undantagna är vissa delar av Danmark och Norge, nämligen Grönland,
Färöarna, Svalbard och Jan Mayen. Enligt artikel 14 har emellertid
Island möjlighet att efter förhandlingar ansluta sig till överenskommelsen.
Denna kan också efter förhandlingar utvidgas till att omfatta Färöarna och
Grönland.

I överenskommelsen användes ordet utlänning för att ange den som icke
är medborgare i Danmark, Finland, Norge eller Sverige. Vid den här lämnade
redogörelsen för överenskommelsens innehåll användes ordet utlänning
i samma begränsade mening.

I ingressen anges överenskommelsens huvudprincip, nämligen att de fördragsslutande
staterna är eniga om att tillåta utlänningar att resa direkt
från en nordisk stat till en annan sådan stat över ett godkänt gränsövergångsställe
utan att undergå passkontroll. Det må understrykas att in- och utresa
skall ske på godkänt gränsövergångsställe. Även om passkontrollen slopas,
har det nämligen ansetts lämpligt ur såväl ordnings- som kontrollsynpunkt
att kräva, att en utlänning skall passera gränsen på vissa bestämda orter.
Endast härigenom blir det möjligt att utöva sådan stickprovskontroll, som
förutsättes i överenskommelsens artikel 8, och så länge tull- och valutakontroll
upprätthålles framstår det som nödvändigt att vidmakthålla kravet på
att en utlänning får passera gränsen endast på vissa bestämda orter. Dessa
orter benämnes i överenskommelsen gränsövergångsställen.

En av principerna i överenskommelsen är att alla tillstånd skall ges endast
nationell giltighet. Visering skall sålunda meddelas av varje land för
sig. För närvarande föreligger vissa skillnader de olika länderna emellan
i fråga om upprätthållandet av viseringstvång. Finland kräver exempelvis
visering för medborgare i vissa utomeuropeiska länder, beträffande vilka
övriga nordiska länder upphävt viseringstvånget, och Danmark har införl

Kungl. Maj:ts proposition nr 190 år 1957

viseringsfrihet i större utsträckning än övriga nordiska länder. I ingressen
har uttryckligen angivits att de fördragsslutande staterna skall så långt
möjligt upprätthålla en likartad viseringspolitik, både så att krav på visering
upprätthålles i förhållande till samma länder och så att praxis vid
meddelande av visering blir så enhetlig som möjligt.

I artikel 1 ges vissa definitioner.

De grundläggande bestämmelserna om passkontroll upptages i artikel 2.
Envar stat åtager sig att företaga passkontroll vid sina nordiska yttergränser.
Med yttergräns förstås (enligt artikel 1) landgräns mellan nordisk stat
och icke-nordisk stat samt flygplatser och hamnar som har regelmässig
eller icke regelmässig trafik med icke-nordisk stat. Passkontrollen skall
företagas i enlighet med riktlinjer som finns angivna i bilaga 1 till överenskommelsen.

I artikel 2 fastslås vidare i vilken utsträckning kontrollkort skall komma
till användning. Sådana kort skall användas beträffande varje utlänning,
som är viseringspliktig i förhållande till någon av de fördragsslutande staterna,
såvida denna stat påfordrar att kontrollkort skall användas. Kontrollkort
skall härutöver användas endast beträffande utlänning, som av en
fördragsslutande stat i samband med beslut om hans avlägsnande från vederbörande
stat förbjudits att återvända dit utan särskilt tillstånd. Kontrollkortens
format och utseende har angivits i bilaga 2 till överenskommelsen.

Artikel 3 upptager bestämmelser om hur man skall förfara med kontrollkorten.
Principen är att inreselandet skall behålla kontrollkortet och handha
kontrollen över att den tillåtna uppehållstiden icke överskrides. Inkommer
icke utresekort inom rätt tid, åligger det kontrollstaten att vidtaga åtgärder
för efterforskning.

Vissa undantag har gjorts från denna princip. Om det redan vid inresan
framgår av passet, att en utlänning har fått uppehållstillstånd i annan stat
än inresestaten i mer än tre månader, skall kontrollkortet omedelbart sändas
till denna stat, som då blir kontrollstat. Har flera sådana tillstånd meddelats,
skall kortet sändas till den stat, vars tillstånd utlöper senast.

För det fall att en stat tillåter utlänning att uppehålla sig inom staten
mer än tre månader efter utgången av den vid inresan tillåtna uppehållstiden,
går kontrollplikten över på denna stat.

Enligt artikel 4 är fördragsslutande stat skyldig att underrätta övriga
stater om ändringar i viseringspolitiken samt om andra generella bestämmelser
angående utlänningars in- och utresa och uppehåll i vederbörande
stat.

I artikel 5 behandlas frågan när skyldighet att söka uppehållstillstånd
inträder, överenskommelsens innebörd är att viseringsfri utlänning skall
ha uppehållstillstånd, om han önskar vistas i nordisk stat efter tre månaders
vistelse i Norden. Uppehållstillstånd skall sökas i den stat där utlänningen
befinner sig vid utgången av tremånaderstiden.

Detta stadgande innebär en inskränkning av vad som nu gäller så till vida

Kungl. Maj:ts proposition nr 190 år 1957

som viseringsfri utlänning för närvarande har rätt att vistas i varje nordiskt
land i tre månader.

Såsom redan nämnts skall alla tillstånd ges endast nationell giltighet. I
artikel 5 utsäges emellertid i anslutning härtill att utlänning, som erhållit
uppehållstillstånd i ett nordiskt land, så länge uppehållstillståndet gäller
skall äga besöka annat nordiskt land under en tid av tre månader utan att
där behöva söka uppehållstillstånd. Vissa undantag har gjorts med hänsyn
till norska bestämmelser.

I artikel 5 meddelas även vissa regler om beräkning av tremånaderstiden
för de fall då utlänningen tidigare vistats i nordisk stat.

I artikel 6 har givits bestämmelser angående avvisning av utlänning. Syftet
har varit att åstadkomma enhetliga regler i de olika länderna. Därvid har
en sammanjämkning av skiljaktigheter i de olika ländernas lagstiftning blivit
nödvändig. Under mom. a)—f) i artikeln anges fall då utlänning bör avvisas
vid nordisk stats yttergräns. Dessa fall avser utlänning a) som icke innehar
pass eller annan legitimationshandling som godtagits att gälla som pass, b)
som saknar föreskrivet inrese- eller arbetstillstånd avseende inresestaten
ävensom den eller de övriga nordiska stater som utlänningen har för avsikt
att besöka, c) som må antagas sakna erforderliga medel för sitt uppehälle i
den eller de fördragsslutande stater där han ämnar vistas samt för sin hemresa,
d) som må antagas icke komma att ärligen försörja sig, e) som tidigare
dömts till frihetsstraff och kan antagas komma att begå straffbar gärning i
nordisk stat, eller som på grund av sin tidigare verksamhet eller eljest skäligen
kan befaras komma att bedriva sabotage, spioneri eller olovlig underrättelseverksamhet
i någon av de fördragsslutande staterna, f) som är uppförd
i någon av de fördragsslutande staternas förteckningar över utvisade utlänningar.

Utöver de angivna avvisningsgrunderna, vilka bör iakttagas av var och
eu av de fördragsslutande staterna, innehåller överenskommelsen en allmän
awisningsklausul, vilken innebär att envar utlänning kan avvisas som av
andra grunder anses icke böra ges tillåtelse att inresa i en eller flera av de
fördragsslutande staterna. Denna bestämmelse öppnar möjlighet för staterna
att i sin lagstiftning införa andra avvisningsgrunder än de redan angivna.

Från bestämmelserna stadgas visst undantag beträffande utlänning som
ämnar resa till stat, till vilken han har inresetillstånd in. m.

I artikel 7 behandlas in- och utresa av besättningsmän på fartyg och luftfartyg.
Innebörden av bestämmelserna är att utlänning, vilken ankommit
från icke-nordisk hamn som besättningsman, skall inresebehandlas endast
om han avmönstras i nordisk stat. Utresebehandling skall ske när utlänning
i nordisk stat påmönstras fartyg som icke uteslutande går i fart mellan nordiska
stater.

I artikel 8 meddelas vissa bestämmelser angående stickprovskontroll vid
de internordiska gränserna.

Enligt artikel 9 skall utlänning som är utvisad från nordisk stat icke tilllåtas
inresa i annan nordisk stat utan särskilt tillstånd. I artikeln stadgas

Kungl. Maj. ts proposition nr 190 år 1957

vidare att, om utlänning som utvisats från nordisk stat liar uppehållstillstånd
i annan nordisk stat, denna stat är pliktig att på anmodan emottaga
utlänningen.

De fördragsslutande staterna förpliktar sig, enligt artikel 10, vidare att i
vissa fall återtaga utlänningar som i enlighet med artikel 6 borde ha avvisats
men inrest och utan tillstånd begivit sig från inresestaten till annan
nordisk stat. Även i vissa andra fall skall nordisk stat vara skyldig att återtaga
utlänning.

Enligt artikel 11 förbinder sig de fördragsslutande staterna att ge varandra
underrättelser och företaga efterforskning i överensstämmelse med
vad som anges i en särskild bilaga. I bilagan har angivits de grundläggande
reglerna. Det är avsett att detalj bestämmelser utfärdas av det samarbetsorgan
som förutsättes komma till stånd enligt artikel 13. Detta organ, Nordiska
utlänningsutskottet, skall bestå av en representant för var och en av de fördragsslutande
staterna och skall ha till uppgift att samordna kontrollen
samt i övrigt upptaga tolkningsspörsmål och andra frågor som är av betydelse
för det gemensamma passkontrollområdet.

överenskommelsen, som träffats under förbehåll av ratifikation, skall
träda i kraft tidigast den 1 januari 1958.

överenskommelsen kan uppsägas med en frist av sex månader. I vissa fall
kan överenskommelsen sättas ur kraft med omedelbar verkan, nämligen i
händelse av krig eller krigsfara eller såframt andra särskilda internationella
eller nationella förhållanden gör detta nödvändigt.

Experternas förslag till lagändringar

Experterna har sett som sin uppgift att — utan att taga ställning till frågan
om passkontrollen bör slopas eller ej — i samråd utarbeta ett förslag
hur man på bästa sätt bör lösa de frågor som uppkommer vid ett genomförande
av Nordiska parlamentariska kommitténs förslag. Därvid har med
hänsyn till de skilda bestämmelserna i fråga om utlänningskontrollen som
för närvarande gäller i respektive länder olika ståndpunkter måst sainmanjämkas.
De förslag till ändringar i utlänningslagen och utlänningskungörelsen
som utarbetats ansluter till det av experterna upprättade utkastet till
överenskommelse om upphävande av passkontrollen vid de internordiska
gränserna. Utkastet överensstämmer i huvudsak med den senare träffade
överenskommelsen.

Utgångspunkten för experternas arbete har varit kommitténs förslag angående
samordning av utlänningskontrollen.

I Nordiska rådets rekommendation nr 9 den 16 augusti 1954 har emellertid
föreslagits, att man i stället för att bygga kontrollen på kontrollkort
borde genom samarbete mellan vederbörande myndigheter på annat sätt
försöka upprätta den efter omständigheterna nödvändiga och önskvärda
kontrollen beträffande icke-nordbor. Vid experternas förhandlingar har vidare
från danskt håll bestämt hävdats, att —- bl. a. med hänsyn till den un -

Kungi. Maj.ts proposition nr 190 år 1957

der senare år synnerligen omfattande resandetrafiken mellan Danmark och
Tyskland — det av praktiska skäl icke kunde komma i fråga att fordra
kontrollkort av alla icke-nordbor vid passerandet av Nordens yttergränser,
och att kontrollkort därför borde krävas endast beträffande viseringsskyldiga
utlänningar. I anledning av Nordiska rådets rekommendation och på
grund av den från danskt håll intagna ståndpunkten har experterna grundat
sitt förslag på ett system, enligt vilket kontrollkort i princip skall lämnas
endast av viseringsskyldiga icke-nordbor. I denna del ansluter experternas
förslag till överenskommelsens artikel 2.

Slopandet av passkontrollen vid de internordiska gränserna har föranlett
en ändring av 5 § utlänningslagen. Experterna föreslår att paragrafen
får det innehåll, att utlänning vid inresa och utresa skall uppvisa sitt
pass för polismyndighet om ej Konungen annorlunda förordnar.

Beträffande den närmare regleringen av gränspasseringen föreslår experterna,
att i utlänningskungörelsen intages de undantag från huvudregeln om
att inresa i eller utresa ur riket skall ske å passkontrollort som föranledes
av överenskommelsen.

I 18—20 §§ utlänningslagen föreslår experterna de ändringar som föranledes
av överenskommelsens artikel 6 angående avvisning. Experterna uttalar
att det blir ofrånkomligt med i stort sett enhetliga regler i de olika länderna.
Det framhålles också att överenskommelsens genomförande torde
komma att medföra en försvagning av utlänningskontrollen inom de nordiska
länderna, vilket motiverar en viss skärpning av awisningsbestämmelserna.

I 18 § har, förutom en mindre jämkning av 1 och 2 mom., tillagts ett andra
stycke av innebörd, att annan utlänning än medborgare i Danmark, Finland
eller Norge, som utvisats från något av dessa länder och icke äger återvända
till det land, från vilket han utvisats, må avvisas såvida han icke erhållit
särskilt tillstånd att inresa i riket (jfr artikel 6 mom. a), b) och f) samt
artikel 9).

I 19 § har som 1 mom. införts stadgande motsvarande mom. c) i artikel
6; nuvarande 1 mom. blir i förslaget 2 mom. och har jämkats så att avvisning
kan ske även beträffande den som ämnar söka sitt uppehälle i Danmark,
Finland eller Norge; nuvarande 2 mom. blir med oförändrat innehåll 3 mom.;
nuvarande 3 inom., i förslaget 4 mom., jämkas till att avse utlänning som
tidigare utom riket blivit dömd till frihetsstraff och vilken kan antagas
komma här i riket eller i Danmark, Finland eller Norge att fortsätta sin
brottsliga verksamhet; och i nuvarande 4 mom., förslagets 5 mom., införes
som avvisningsgrund även att utlänningen kan befaras komma att bedriva
sabotage, spioneri eller olovlig underrättelseverksamhet i Danmark, Finland
eller Norge.

I överensstämmelse med andra stycket av artikel 6 har experterna i ett
andra stycke i 19 § föreslagit att utlänning jämväl på andra grunder än dem
som anges i första stycket av paragrafen må avvisas, därest synnerliga skäl
föreligger därtill. I dansk och norsk rätt finns för närvarande allmänna av -

Kungi. Maj.ts proposition nr 190 år 1957

visningsklausuler som lämnar utrymme för en mycket fri prövning. I praktiken
lär emellertid bestämmelserna tillämpas mycket sällan. Under de förhandlingar
som föregått upprättandet av experternas utkast har representanterna
från Danmark och Norge förklarat att de ansåge önskvärt, att en
dylik allmän klausul funnes i samtliga länders lagstiftning, och från finsk
sida har man anslutit sig till denna ståndpunkt. Experterna uttalar att
därest en liknande awisningsgrund skall införas i svensk lagstiftning, den
synes böra förses med så starka garantier att den icke under några förhållanden
kan missbrukas. Bestämmelsen torde därför böra begränsas till fall,
då synnerliga skäl föreligger. Vidare synes det icke kunna komma i fråga att
låta polismyndighet besluta om avvisning med stöd av en sådan bestämmelse.
Enligt vår nuvarande lagstiftning uppkommer ibland ytterst vanskliga
bedömningar i awisningsärenden då det gäller s. k. politiska flyktingar.
För sådana fall stadgas i 20 § andra stycket utlänningslagen, att det är utlänningskommissionen
— efter hörande av utlänningsnämnden — som skall
besluta i ärendet i stället för polismyndigheten. Ett liknande förfarande
skulle kunna tänkas, därest man anser sig böra införa en allmän awisningsklausul.
För att vinna ytterligare garantier ur rättssäkerhetssynpunkt synes
dock böra stadgas, att utlänningsnämnden alltid skall höras i sådana ärenden.
I överensstämmelse härmed föreslås en ändring av 20 §.

I nuvarande andra stycket av 19 § utlänningslagen, i förslaget tredje stycket,
har i experternas förslag undantagsbestämmelsen för utlänning som
varit svensk medborgare fått utgå.

Nuvarande bestämmelser i 55 § utlänningslagen kompletteras, i anledning
av stadgande i artikel 10, med en bestämmelse om att utlänning, som avvisas,
förpassas, förvisas eller utvisas, må befordras till Danmark, Finland eller
Norge, därest Konungen träffat överenskommelse därom.

I samband med övervägandena om anordnande av kontrollen över dem
som inreser till riket med fartyg eller luftfartyg har experterna upptagit
spörsmålet om en befälhavare skall kunna drabbas av ekonomiska påföljder,
därest han gör sig skyldig till försummelser, ävensom om detta ekonomiska
ansvar bör utsträckas till att gälla också fartygets innehavare och beträffande
utländska fartyg eventuellt den av innehavaren här i riket anlitade
skeppsklareraren. Av experternas redogörelse för dansk och norsk rätt
framgår att enligt danska utlänningslagen besättningsman icke får avmönstras
utan tillstånd av polismyndigheten och befälhavaren är ansvarig för
att avmönstring icke sker utan sådant tillstånd. Befälhavaren är vidare pliktig
att efterkomma de föreskrifter, som justitieministern meddelar för passkontrollens
genomförande. Vidare stadgas, att befälhavaren, rederiet eller
dess representant i landet är skyldig att ersätta de utgifter, som till följd av
överträdelse av nyssnämnda bestämmelser påföres det allmänna genom utlänningens
olovliga uppehåll i landet och vid hans hemsändande. Detsamma
gäller luftfartygs befälhavare, luftfartsföretaget eller dess representant i
landet. Även i Norge kräves för närvarande tillstånd av ortens polismyndighet
för av- eller påmönstring. Därest en utländsk besättningsman lämnar

Kungl. Maj.ts proposition nr 190 år 1957

sin anställning ombord å fartyget, är fartygets innehavare skyldig att ersätta
de kostnader, som inom tre månader påföres det allmänna genom att
vederbörande uppehållit sig i riket och må avlägsnas därifrån. Denna innehavarens
förpliktelse gäller även om vederbörande sjöman avmönstras med
polismyndighetens tillstånd. I den nya norska utlänningslagen av år 1956
bär beträffande utländskt fartyg stadgats, att även befälhavaren och mäklaren
skall kunna göras ansvariga å innehavarens vägnar. Vidare har innehavaren
ålagts samma ekonomiska ansvar som för en besättningsman, därest
en utländsk fripassagerare går i land från ett fartyg utan tillstånd av polismyndigheten.
Vad som sägs om fartyg skall gälla även luftfartyg.

Experterna erinrar om ett uttalande under förarbetena till 1954 års utlänningslag,
vari framhölls, att enligt då gällande lagstiftning Sverige vore ett
av de länder i vilka redarnas förpliktelser för personer, som landsattes från
deras fartyg eller luftfartyg, vore mest begränsade. Detta medförde att rederierna
i stor utsträckning läte personer, som icke mottoges annorstädes,
landstiga här och att statsverket sedan åsamkades stora kostnader för deras
hemsändande. Det förekomme bl. a., att fripassagerare landsattes här från
fartyg, som vore på väg från en utländsk hamn till en annan och endast
tillfälligtvis anlöpte Sverige. Fall hade till och med inträffat då svensk hamn
angjorts endast för att låta fripassagerare landstiga.

Slopas passkontrollen ter sig enligt experterna de nuvarande bestämmelserna
i 56 och 67 §§ som alltför snäva. Om de nordiska länderna skall bilda
ett passkontrollområde framstår det som önskvärt med enhetliga regler på
förevarande område. Bestämmelserna tvingar befälhavaren att iakttaga gällande
föreskrifter beträffande ilandsättning av fripassagerare och avmönstring
av besättningsmän. Erfarenheterna från Danmark och Norge torde bestyrka
detta förhållande. Det erinras jämväl om att man även i andra länder
ålagt befälhavare, redare och agenter omfattande ekonomiska förpliktelser.
Vid de mellan experterna slutförda förhandlingarna har framhållits
önskvärdheten av att man även i Sverige måtte införa liknande regler om
ekonomiskt ansvar för befälhavare, fartygsinnehavare och mäklare.

I enlighet härmed föreslås ett tillägg till 67 §. Enligt förslaget skall, därest
utländsk besättningsman lämnar sin anställning ombord å fartyg eller luftfartyg
under dess uppehåll här i riket och olovligen inreser i riket, fartygets
eller luftfartygets innehavare vara skyldig att svara för de kostnader som
under de närmast följande tre månaderna efter inresan åsamkas det allmänna
för utlänningens uppehälle här i riket ävensom kostnaderna för hans
befordran ur iiket. Detsamma skall gälla beträffande passagerare, som utan
befälhavarens tillåtelse medföljt fartyget eller luftfartyget och olovligen inreser
i riket. I fråga om utländskt fartyg skall vidare enligt förslaget fartygets
befälhavare ävensom av innehavaren här i riket anlitad skeppsklarerare
svara lika med innehavaren för kostnad som här avses.

Jämte dessa ändringar i utlänningslagen har experterna upprättat förslag
till ändring i utlänningskungörelsen. Av vad som föreslås beträffande
utlänningskontrollen må här, utöver vad som framgått av den lämnade redo -

Kungl. Maj:ts proposition nr 190 år 1957

görelsen, nämnas att skyldigheten att vid inresa för polismyndigheten uppvisa
pass inskränkes till att avse utlänning som inreser från annat land än
Danmark, Finland eller Norge, att kontrollkort skall lämnas endast av utlänning
som icke äger inresa i Danmark, Finland, Norge eller Sverige utan
att inneha visering och av utlänning som i samband med förpassning, förvisning
eller utvisning ur något av nyssnämnda länder förbjudits att återvända
till det land, varifrån han förpassats, förvisats eller utvisats. Vidare
ålägges befälhavare å fartyg, vilket icke uteslutande går i fart mellan Sverige
och Danmark, Finland eller Norge och som ankommit till riket från utrikes
ort, hl. a. att till tullmyndigheten lämna skriftlig uppgift angående antalet
passagerare, besättningsmän och fripassagerare, att tillse att icke någon
passagerare lämnar fartyget förrän passkontroll ägt rum och att omedelbart
till polismyndigheten anmäla när utländsk besättningsman rymt eller
underlåtit inställa sig vid fartygets avgång. Befälhavaren skall också, innan
utländsk besättningsman påmönstras, göra anmälan om påmönstringen
till polismyndigheten. Vidare skall befälhavaren före fartygets avgång lämna
tullmyndigheten uppgift angående antalet passagerare och förändringar i
besättningens sammansättning samt rapportera om samtliga utländska besättningsmän
är ombord.

Experterna har vidare föreslagit, att tullmyndigheterna skall medverka vid
kontrollen av fartyg, som icke uteslutande går i fart mellan Sverige och Danmark,
Finland eller Norge, bl. a. genom att underrätta polismyndigheten om
fartygets ankomst och avgång från riket och att tillse att passagerare icke
lämnar ankommande fartyg förrän passkontroll ägt rum eller, sedan sådan
kontroll företagits, går ombord å eller lämnar fartyg som skall avgå.

Viseringsskyldigheten föreslås omfatta icke-nordbo som eljest ej skulle behöva
visering, därest han tidigare utvisats från Danmark, Finland eller Norge
och icke utan särskilt tillstånd äger återvända till det land, från vilket han
utvisats.

Bestämmelserna om krav på uppehållstillstånd föreslås avfattade i enlighet
med artikel 5 i överenskommelsen. Därvid föreslås att den nuvarande särskilda
regeln om rätt för utlänning som vid födelsen blivit svensk medborgare
och vissa andra utlänningar att vistas här under sex månader utan uppehållstillstånd
upphäves.

Därest kontrollkorten slopas för alla viseringsfria icke-nordbor måste kontrollen
beträffande dessa, d. v. s. det stora flertalet utlänningar, läggas om,
framhåller experterna. Man blir nödsakad att bygga kontrollen huvudsakligen
på bostads- och arbetsanmälningar. Skall utlänningskontrollen grundas på
bostadsanmälan måste denna göras mera effektiv än för närvarande. Enligt
nu gällande bestämmelser skall anmälan göras såväl beträffande nordbor
som icke-nordbor. Då antalet nordbor som besöker Sverige är mycket stort,
blir materialet omfattande och svårarbetat. Även i övriga nordiska länder
fordras i princip bostadsanmälan beträffande nordbor. Vid de förhandlingar
som förts mellan experterna har ifrågasatts, om man icke skulle i samtliga
nordiska länder kunna slopa bostadsanmälningsskyldigheten beträffande

Kungl. Maj.ts proposition nr 190 år 1957

nordbor. Några mera betydande olägenheter härav torde icke vara att förvänta.
Visserligen skulle svårigheterna att efterforska utvisade nordbor eller
nordbor, som är efterspanade för brott, bli större, men man finge i stället lita
till undersökningar av de lokala polismyndigheterna. Man torde också ha
visst fog för antagandet, att redan för närvarande en utvisad eller efterlyst
nordbo — som tämligen obehindrat kan förflytta sig mellan de nordiska länderna
— söker att undandraga sig anmälningsskyldigheten eller lämna vilseledande
uppgifter. Expertdelegationerna föreslår därför att skyldigheten att
lämna särskild bostadsanmälan beträffande nordbo måtte slopas.

Experterna uttalar att, om bostadsanmälningsskyldigheten bortfaller beträffande
nordbor, möjligheten att effektivisera anmälningsskyldigheten i
fråga om övriga utlänningar och att övervaka att skyldigheten fullgöres blir
betydligt större. För att kunna bygga utlänningskontrollen på bostadsanmälningarna
måste emellertid ytterligare åtgärder vidtagas. Experterna föreslår
slopande av den nuvarande undantagsbestämmelsen att vederlagsfri upplåtelse
av bostad intill tre dagar icke behöver anmälas. Vidare föreslås att bostadsanmälan
skall omfatta fler uppgifter än för närvarande, bl. a. angående
dagen för inresan i riket och om uppehållstillstånd som meddelats i nordiskt
land. Även andra åtgärder för att effektivisera bostadsanmälan har behandlats
i experternas promemoria.

För att bostadsanmälan skall kunna läggas till grund för den inre utlänningskontrollen
blir det nödvändigt att liksom hittills samla korten centralt,
framhåller experterna. Med stöd av korten skall kontrolleras, att utlänningen
icke uppehåller sig i riket utan att inneha tillstånd, då så erfordras. Genom
att korten förvaras centralt ges större möjlighet att utröna var utlänningen
uppehåller sig. Från svenskt håll har därför kraftigt understrukits vikten av
att även övriga nordiska länder upprättar centrala bostadsregister. Sådana
saknas nämligen för närvarande i såväl Danmark och Finland som Norge.
Enligt vad som framkommit vid de förda förhandlingarna är man i övriga
nordiska länder icke benägen att i vidare mån införa centrala bostadsregister
än att Finland och Norge möjligen kommer att inrätta sådana register
beträffande viseringsskyldiga utlänningar. Avsaknaden i de övriga nordiska
länderna av centrala bostadsregister innebär en allvarlig brist i det tänkta
systemet för utlänningskontrollen och kan för Sveriges del komma att medföra
betydande olägenheter, uttalar experterna.

Sammanfattningsvis uttalar experterna bl. a., alt förslagets genomförande
kommer att medföra en försämrad utlänningskontroll. Möjligheterna att
hindra asociala, kriminella eller eljest icke önskvärda utlänningar att inresa
till Sverige försämras. Experterna framhåller vidare att alla åtgärder, som
innebär en uppluckring av inresekontrollen, kan komma att medföra stora
påfrestningar för de socialvårdande myndigheterna med åtföljande kostnader.
Det föreslagna efterforskningsförfarandet blir enligt experterna sannolikt
både komplicerat och kostsamt.

4 Bihang till riksdagens protokoll 1957. 1 samt. Nr 190

Kungl. Maj:ts proposition nr 190 år 1957

Remissyttranden

över experternas förslag har efter remiss yttranden avgivits av hovrätten
över Skåne och Blekinge, chefen för försvarsstaben, överståthållarämbetet,
länsstyrelserna i Stockholms, Malmöhus, Göteborgs och Bohus, Älvsborgs,
Värmlands, Kopparbergs, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län,
statspolisintendenten, statens utlänningskommission, utlänningsnämnden,
arbetsmarknadsstyrelsen, luftfartsstyrelsen, sjöfarlsstyrelsen och generaltullstyrelsen
ävensom av Sveriges redareförening, Sveriges fartygsbefälsförening
och svenska sjöfolksförbundet.

Överståthållarämbetet har jämväl överlämnat yttranden av polismästaren
och kriminalpolisintendenten i Stockholm samt en promemoria av polisintendenterna
Å. Hasselrot och Nils Andermark. Länsstyrelserna utom länsstyrelsen
i Malmöhus län har envar bifogat yttranden från landsfogden eller t. f.
landsfogden i länet. Härutöver har överlämnats, av länsstyrelsen i Malmöhus
län yttranden av poliskamrarna i Malmö och Hälsingborg, passkontrollföreståndaren
och biträdande passkontrollföreståndaren i Hälsingborg, polischeferna
i Landskrona, Trelleborg och Ystad, landsfiskalen i Höganäs distrikt
samt föreningen Malmöhus läns landsfiskaler, av länsstyrelsen i Göteborgs
och Bohus län yttranden av poliskammaren i Göteborg samt landsfiskalerna
i Strömstads och Tanums distrikt, av länsstyrelsen i Värmlands län yttranden
av landsfiskalerna i Charlottenbergs och Järnskogs distrikt, samt av länsstyrelsen
i Norrbottens län yttranden av landsfiskalen i Haparanda distrikt
och Tornedalskominunernas förbund. Generaltullstyrelsen har överlämnat
yttranden av tulldirektionerna i Stockholm, Göteborg och Malmö, tullkamrarna
i Hälsingborg, Trelleborg, Charlottenberg och Haparanda samt gränstullkammaren
i Karlstad.

I det övervägande antalet yttranden avstyrkes förslaget om upphävande av
passkontrollen vid de internordiska gränserna. Tillstyrkande uttalar sig länsstyrelserna
i Göteborgs och Bohus län och i Västerbottens län samt poliskammaren
i Göteborg, landsfogden i Göteborgs och Bohus län, landsfiskalerna i
Strömstads och Tanums distrikt, arbetsmarknadsstyrelsen, tullkammaren i
Hälsingborg, gränstullkammaren i Karlstad, Tornedalskominunernas förbund
och svenska sjöfolksförbundet. Vidare har följande myndigheter förklarat att
de i huvudsak icke har något att erinra mot förslaget ur de synpunkter vederbörande
myndighet har att beakta, nämligen utlänningsnämnden, luftfartsstyrelsen,
sjöfartsstyrelsen, generaltullstyrelsen, tulldirektionen i Malmö
och tullkammaren i Trelleborg.

Länsstyrelsen i Göteborgs och Bohus län håller icke för osannolikt att vissa
organisatoriska svårigheter beträffande utlänningskontrollen kan uppstå.
Länsstyrelsen anser dock att erfarenheten från tidigare förenklingar i det
nordiska passväsendet visar, att då uttalade farhågor varit överdrivna och
att svårigheterna snabbt kunnat övervinnas. Länsstyrelsen i Västerbottens län
finner att skapandet av ett gemensamt passkontrollområde mot de nordiska
yttergränserna är ägnat att befrämja samarbetet och stärka samhörigheten

Kungl. Maj.ts proposition nr 190 år 1957

mellan de nordiska staterna; befarade olägenheter bör därför icke utgöra hinder
för passkontrollens slopande. Länsstyrelsen anser emellertid att det rådande
oroliga utrikespolitiska läget bör föranleda försiktighet vid val av tidpunkt
för upphävande av passkontrollen. I några yttranden, av landsfiskalen
i Tanums distrikt och av tullkammaren i Hälsingborg, framhålles att en effektiv
passkontroll för närvarande icke kan upprätthållas och någon avsevärd
försämring därför icke skulle inträda genom att passkontrollen helt upphävdes
vid de internordiska gränserna.

Av de myndigheter som i sina yttranden över Nordiska parlamentariska
kommitténs betänkande i princip tillstyrkte upphävande av passkontrollen
är det nu åtskilliga som anför betänkligheter. Sålunda uttalar länsstyrelsen i
Stockholms län att länsstyrelsen alltjämt hyser stark sympati för tanken att
helt upphäva all passkontroll vid gränserna mellan de nordiska länderna;
länsstyrelsen är emellertid benägen att i allt väsentligt instämma i vad experterna
anfört om de olägenheter som är förbundna med de föreliggande
förslagen. Enligt länsstyrelsen bör ytterligare överväganden komma till
stånd på det nordiska planet för att undanröja de hinder som kan möta vid
realiserande av tanken på passkontrollens slopande vid gränserna mellan
de nordiska länderna. Även länsstyrelserna i Värmlands och Norrbottens
län anser att ytterligare förhandlingar bör föras för att en godtagbar kontrollanordning
skall åstadkommas. Länsstyrelserna i Malmöhus och Älvsborgs
län, vilka tidigare i princip tillstyrkt förslaget, framhåller att den kontroll
över utlänningar som anordnas enligt förslaget icke är tillfredsställande.
Den föreslagna ordningen måste befaras komma att medföra omfattande
olägenheter för Sveriges del. Dessa länsstyrelser avstyrker förslaget,
bland annat under hänvisning till det försämrade internationella läget.
Samma inställning kommer till uttryck i det yttrande som avgivits av länsstyrelsen
i Kopparbergs län.

I de avstyrkande yttrandena åberopas främst att den kontroll som föreslagits
i fortsättningen skola ske av utlänningar är otillräcklig för att tillgodose
Sveriges intressen. Man pekar på att kontrollkort skall användas endast i
mycket begränsad utsträckning och att centrala bostadsregister icke kommer
att upprättas i de andra nordiska länderna. Man framhåller vidare att genomförandet
av gemensam passkontroll ovillkorligen kräver i det närmaste
fullständig enhetlighet i de nordiska ländernas utrikespolitik, vilket för närvarande
icke är fallet. Vinsten med upphävande av passkontrollen blir icke
heller särdeles stor för de resande, så länge tull- och valutakontroll sker vid
passerande av gränsen och utlänningen kommer att underkastas en kontroll
inom landet som kan vara lika besvärande som den nuvarande passkontrollen.

Chefen för försvarsstaben anför:

Den kontroll, som expertkommittén föreslår i det framlagda förslaget, är
i hög grad bristfällig. Det kan först konstateras att en stor del av kontrollen
kommer att avhändas svenska myndigheter. För alla viseringsfria icke-nordhor,
som först inresa till ett annat nordiskt land, kommer kontrollen att

Kungl. Maj. ts proposition nr 190 år 1957

åvila de andra nordiska staterna. Vårt land kommer endast att vara orienterat
i de fall en icke-nordbo ansökt om och erhållit visum.

Resultatet av föreslaget kontrollsystem kommer att vara, att viseringsfria
icke-nordbor passerar Nordens yttergränser utan annan kontroll än stämpling
av passen. Därefter måste orientering om att dessa utlänningar vistas
i vårt land inhämtas genom bostads- och arbetsanmälningar. I motsats till
vad nu är fallet, kommer då icke någon svensk myndighet att ha kännedom
om, när dessa utlänningar inresa till eller utresa från landet.

Den skärpning av den inre kontrollen, som föreslagits, blir även den ofullständig
rörande viseringsfria icke-nordbor. Det finns nämligen — som redan
omnämnts — ett ganska stort klientel, som övernattar i medförd tältutrustning,
husvagn eller motorfordon. För dessa finns ingen anmälningsskyldighet.

I yttrandet framhålles, att polismyndigheterna för att erhålla eu bättre
kontroll med all sannolikhet kommer att tvingas till att utföra en utvidgad
inre kontroll. Kontrollen kan ske genom att infordra uppgifter från svenska
medborgare som är värdar för utlänningen, genom att besöka utlänningen
på hotell o. s. v. En sådan kontroll kan komma att medföra irritation.

Chefen för försvarsstaben uttalar vidare:

Expertkommittén har icke påvisat den inverkan, som de nordiska staternas
utrikespolitiska orientering har vid genomförande av en för Norden
gemensam passkontroll. Passkontrollen utgör nämligen ett hjälpmedel för
ett lands säkerhetsmyndigheter, då det gäller att hindra utlänningar, vilka
kunna utgöra ett hot mot rikets säkerhet, att komma in i och vistas i vårt
land. Därutöver har passkontrollen till uppgift att kunna förhindra såväl en
utlänning som en svensk medborgare som begått brott mot rikets säkerhet
att undandra sig straff genom att försvinna ur riket.

Det är tänkbart att Danmarks och Norges anslutning till Nato och Finlands
vänskaps- och biståndspakt med Sovjet kan i visst fall medföra en
nyans i uppfattningen i förhållande till Sverige, då det gäller frågor på passkontrollområdet.
Detta kan leda till icke önskvärda komplikationer i samarbetet.

Överståthållarämbetet yttrar:

De av överståthållarämbetet i utlåtandet den 10 juni 1954 uttalade betänkligheterna
mot ett slopande av passkontrollen mellan de nordiska länderna
ha, enligt ämbetets förmenande, fått ökad styrka på grund av de eftergifter
ur kontrollsynpunkt man av praktiska skäl tvingats göra vid avtalsförslagets
utformande. Överståthållarämbetet avser därmed närmast det förhållandet,
att in- och utresekort skulle komma till användning allenast beträffande
viseringspliktiga utlänningar. Detta skulle för Sveriges del medföra,
att kontrollen över flertalet utlänningars vistelse här i landet helt skulle
vila på en inre kontroll, som i sitt första led skulle vara beroende av eu riktigt
fullgjord, på utlänningarna själva och deras bostadsupplåtare vilande
anmälningsskyldighet. Den utbyggnad av kontrollmyndigheternas resurser,
som därvid kräves för att icke utlänningsövervakningen skall förlora det
mesta av sin effektivitet, lärer av skilda orsaker icke kunna påräknas.

överståthållarämbetet anför ytterligare:

Såsom överståthållarämbetet i förutnämnda utlåtande framhållit förutsätter
genomförandet av en gemensam passkontroll ovillkorligen en i det närmaste
fullständig enhetlighet i de nordiska ländernas utlänningspolitik. Någon
sådan enhetlighet är icke för handen och torde väl icke heller vara att

Kungl. AIaj:ts proposition nr 190 år 1957

påräkna inom den närmaste framtiden. Det kan enligt överståthållarämbetets
mening, särskilt i en tid, då den politiska spänningen i världen kräver
skärpt vaksamhet, icke ur svensk synpunkt vara tillrådligt att genomföra
en åtgärd, som kan tänkas göra vår inre säkerhet beroende av annat lands
handhavande av inresekontrollen.

Spion- och sabotagefaran framhålles även bl. a. av hovrätten över Skåne
och Blekinge samt länsstyrelsen och landsfogden i Kopparbergs län.

Utlänningskommissionen uttalar att passkontrollens utflyttning till de
nordiska yttergränserna skulle för Sveriges del innebära, att Sverige i praktiken
överlämnade åt sina grannländer att bestämma vilka utländska medborgare,
som finge inresa i riket. Kommissionen fortsätter:

Detta får särskild betydelse mot bakgrunden av de skiljaktigheter som
fortfarande råda i de olika staternas utrikespolitik och de därav föranledda
olikheterna i respektive staters utlänningspolitik. Den föreslagna ordningen
skulle otvivelaktigt medföra, alt de svenska intressena icke koimne att
bliva tillgodosedda på samma sätt som nu är fallet. Vidare må framhållas att
Sverige skulle förlora möjligheterna att förhindra utlänningar, som vistades
i grannländerna, att utan tillstånd, där sådant krävdes, begiva sig hit och
vistas här relativt lång tid utan de svenska myndigheternas vetskap. Detta
kan få allvarliga konsekvenser icke bara ifråga om kriminella och asociala
element utan även och framför allt ifråga om politiskt icke önskvärda utlänningar.

Kommissionen ifrågasätter vidare lämpligheten i att rasera ett så smidigt
kontrollorgan som våra passkontroller för närvarande utgör. Passkontrollerna
kan nu vid ett skärpt utrikespolitiskt läge relativt snabbt utbyggas.

Länsstyrelsen i Älvsborgs län yttrar:

Den nu föreslagna begränsningen i skyldigheten att avlämna kontrollkort
kommer att avsevärt försvåra och jämväl försämra den inre utlänningskontrollen.
Denna måste därför effektiviseras, vilket kommer att kräva betydande
kostnadsökningar. Utlänningskontrollen måste byggas upp på bostadsoch
arbetsanmälningar, vilka säkerligen kommer att förorsaka berörda utlänningar
mera besvär och obehag än den nuvarande passkontrollen. De
fördelar i form av förenklad utlänningskontroll och ökad bekvämlighet för
utlänningarna, som man velat åstadkomma genom upphävandet av passkontrollen
vid de internordiska gränserna, skulle sålunda gå förlorade vid
genomförandet av det nu föreliggande förslaget samtidigt som effektiviteten
av kontrollen skulle minska.

Hovrätten över Skåne och Blekinge framhåller också all utlänningskontrollen
blir försämrad och att vinsten med ett slopande av passkontrollen
icke blir stor. De skäl som åberopats för den föreslagna ordningen synes hovrätten
otillräckliga. För den nordiska tanken torde det enligt hovrätten vara
tillfyllest att man skapar i möjligaste mån lika regler och upprätthåller ett
intimt samarbete i utlänningskontrollen. Hovrätten föreslår att man på annat
sätt än genom slopandet av den nationella passkontrollen söker främja
eu friare samfärdsel inom Norden.

Utöver vad som framgått av ovannämnda yttranden uttalas betänkligheter
mot att begränsa användandet av kontrollkort till att endast avse viseringsskyldiga
icke-nordbor bl. a. av hovrätten över Skåne och Blekinge, länsstyrel -

Kungl. Maj. ts proposition nr 190 år 1957

serna i Stockholms, Malmöhus, Kopparbergs och Norrbottens lön, statspolisintendenten
samt utlänningskommissionen.

Kommissionen anför:

Genom kontrollkorten erhålles kännedom om vilka utlänningar som vid
varje tidpunkt finnas i landet. Korten utgöra därjämte ett utmärkt grundmaterial
för immigrationspolitiska bedömanden. De möjliggöra i kombination
med bostadsanmälningarna ett snabbt ingripande mot i riket icke önskvärda
utlänningar. Kontrollkorten har sitt speciella värde därigenom att
passkontrolltjänstemannen granskar uppgifterna mot utlänningens pass och
ser till att kortet blir fullständigt ifyllt och läsligt. Den smidiga och förhållandevis
billiga form av utlänningskontroll, som upprätthålles med tillhjälp
av dessa kort, skulle gå helt förlorad vid ett genomförande av den föreslagna
ordningen. Något annat hjälpmedel, som möjliggör upprätthållandet
av en kontroll likartad med den, som för närvarande upprätthålles genom
kontrollkorten, föreslås icke i utredningen. En möjlighet vore att ålägga utlänningarna
skyldighet att omedelbart efter ankomsten till riket anmäla sig
hos polismyndigheten. Kommissionen vill emellertid för sin del icke förorda
införandet av en sådan ordning.

Länsstyrelsen i Malmöhus län ifrågasätter om olägenheterna av att inresekontrollen
huvudsakligen måste byggas på bostads- och arbetsanmälningar
kan helt förebyggas, detta så mycket mer som man icke synes kunna räkna
med att centrala bostadsregister upprättas i övriga nordiska länder. Sistnämnda
omständighet innebär enligt länsstyrelsen en allvarlig brist.

Angelägenheten av att centrala bostadsregister upprättas i alla nordiska
länder understrykes också av utlänningskommissionen, kriminalpolisintendenten
i Stockholm, polischefen i Landskrona samt landsfogdarna i Älvsborgs
och Jämtlands län.

Den föreslagna ordningen för utlänningskontrollen kräver enligt chefen
för försvarsstaben en väsentlig ökning både av den kommunala polisorganisationen
och av de centrala säkerhetsorganen. Samma mening uttalas av bl. a.
statspolisintendenten, som även framhåller att ökningen icke uppväges av
den lilla inbesparing av passkontrollpersonal som kan ske. Även av bl. a.
poliskammaren i Malmö uttalas att den föreslagna ordningen blir mer personal-
och kostnadskrävande än nuvarande passkontroll.

Beträffande de föreslagna ändringarna i 18 § utlänningslagen

har hovrätten över Skåne och Blekinge anmärkt, att bestämmelserna i paragrafen
icke synes täcka det fall, då utlänning, som vid inresa till Sverige
uppger sig ämna resa till annat nordiskt land, har inresetillstånd avseende
Sverige eller äger hit inresa utan tillstånd men saknar erforderligt tillstånd
att inresa i det nordiska land som han därutöver ämnar besöka. Hovrätten
påpekar att enligt artikel 6 mom. b) de fördragsslutande staterna bör avvisa
envar utlänning som saknar föreskrivet inresetillstånd avseende inresestaten
ävensom den eller de övriga nordiska stater som utlänningen har för
avsikt att besöka.

I fråga om 19 § tillstyrker utlänningskommissionen den i förslagets 4
mom. föreslagna skärpningen av motsvarande nu gällande bestämmelser.

Hovrätten över Skåne och Blekinge anser att det bör övervägas att som

Kungl. Maj:ts proposition nr 190 år 1957

avvisningsgrund enligt 4 mom. jämställa brott begångna i Sverige med brott
som begåtts utomlands. Hovrätten anför:

Den mot nuvarande stadgandet i 19 § första stycket 3 svarande awisningsgrunden
i 1945 års utlänningslag ägde tillämpning vid såväl utom som
inom riket begångna brott, medan nu gällande lag endast upptar utom riket
begångna brott som avvisningsgrund. Vid tillkomsten av 1954 års utlänningslag
yttrade departementschefen, att han i likhet med 1949 års utlänningskommitté
ansåge, att frågan om en utlänning på grund av brott här i
riket icke skulle tillåtas vistas här borde prövas i annan form än det summariska
avvisningsförfarandel.

Enligt de före 1954 års lag gällande utvisningsreglerna kunde emellertid
bl. a. den utvisas som här i riket dömts till fängelse ej under sex månader,
eller ock förklarats övertygad om gärning, varå fängelse i sex månader kunde
följa men erhållit villkorligt anstånd med straffets ådömande eller jämlikt
5 kap. 5 § befunnits strafflös. I 1954 års lag överfördes dessa utvisningsfall
till domstols prövning och erhöllo benämningen förvisning. Därvid ändrades
förutsättningarna för utlänningens avlägsnande ur riket till att avse
fall då det gällde brott, varå straffarbete kunde följa.

En utlänning, vilken i Sverige dömts till fängelse för förmögenhets- eller
förfalskningsbrott som enligt straffskalan ej kan leda till svårare straff än
fängelse (såsom vid snatteri, bodräkt, egenmäktigt förfarande, självtäkt,
bedrägligt beteende, häleriförseelse, oredligt förfarande, undandräkt, olovligt
förfogande, behörighetsmissbruk, olovligt brukande, ringa urkundsförfalskning"
m. in.) kan således varken förvisas eller, om han ånyo kommer
hit, avvisas. Har han däremot för enahanda brott dömts till frihetsstraff
utom riket kan han avvisas här.

Den oegentlighet som sålunda föreligger i den nuvarande lagstiftningen
accentueras, då de brott, som kunna grunda en avvisning, ej längre begränsas
till förmögenhets- och förfalskningsbrott. Det synes därför böra övervägas
om ej ett tillrättaläggande bör ske härutinnan. Anledning till ändring
av förvisningsgrunderna synes ej motiverad; det torde vara lämpligt att för
avlägsnande ur riket kräva starkare skäl än för avvisning. Däremot torde
brott i Sverige böra gälla såsom avvisningsgrund i samma mån som brott
utom riket. Detta torde också vara erforderligt för vinnande av överensstämmelse
med artikel 6 i överenskommelsen.

Mot den i andra stycket av 19 § intagna allmänna awisningsregeln finnes
enligt hovrätten anledning till starka betänkligheter. Bestämmelsen innebär
ett avsteg från den rättssäkerhet för utlänningar som man eftersträvat i
vår utlänningslagstiftning. U tlänningskommissionen avstyrker denna awisningsgrund
under åberopande av liknande skäl. Landsfogden i Norrbottens
län anser däremot att denna avvisningsgrund bör stadfästas oberoende av
om förslaget i övrigt genomföres.

Hovrätten över Skåne och Blekinge och utlänningskomwissionen anser att
den nu i sista stycket av 19 § intagna undantagsregeln beträffande den som
varit svensk medborgare och icke äger medborgarskap i annat land bör
bestå.

Landsfiskalen i Charlotlenbergs distrikt ifrågasätter, beträffande 2 0 §,
om icke beslut om avvisning av person, som vid ankomsten till riket av

Kungl. Maj.ts proposition nr 190 år 1957

läkare konstateras vara sinnessjuk och i behov av omedelbar vård, bör
kunna meddelas av polismyndighet i stället för utlänningskommissionen,
även om ingen annan avvisningsgrund föreligger.

De föreslagna bestämmelserna i 6 7 § beträffande ekonomisk ansvarighet
för fartygs och luftfartygs innehavare och befälhavare tillstyrkes av hovrätten
över Skåne och Blekinge oberoende av förslagets genomförande i övrigt.
I fråga om skeppsklarerares ansvarighet anser hovrätten erforderligt
att man närmare utreder hur den regressrätt som måste föreligga för skeppsklarerare,
som ålagts utgiva ersättning för kostnader som uppkommit utan
hans förvållande, gentemot det utländska rederiet och eventuellt befälhavaren
bör säkerställas.

Ändringarna i 67 § tillstyrkes vidare, förutom av de myndigheter som
tillstyrkt förslaget i sin helhet, av utlänningskommissionen, polismästaren
och kriminalpolisintendenten i Stockholm, landsfiskalen i Höganäs distrikt,
polischefen i Ystad och sjöfolksförbundet. Bl. a. utlänningskommissionen
anser införande av de föreslagna bestämmelserna vara av stort värde oberoende
av förslaget i övrigt.

Avstyrkande uttalar sig redareföreningen och fartggsbefålsföreningen. Redareföreningen
yttrar att medan ett realiserande av förslaget om friare
samfäidsel skulle innebära en ökad frihet för icke-nordiska medborgare
som reser från det ena landet till det andra, skulle förslaget för de ombordanställdas
del och även för rederierna medföra en åtstramning av hittills
tillämpade regler. Redareföreningen anför vidare:

Utöver skärpningen av kontrollbestämmelserna i fråga om de ombordanställda
föreslår kommittén vidare en övervältring från statsverket på fartygens
befälhavare, rederier och agenter av vissa kostnader, som föranledas
av att utländska besättningsmän och fripassagerare obehörigen kvarbliva
här i riket vid fartygets avgång. Rortsett från att dessa kostnader äro av sådan
natur, att de skäligen böra bäras av det allmänna, har förslaget intet
att skaffa med frågan om friare former för icke-nordiska medborgares resor
mellan de nordiska länderna. Överhuvudtaget ha frågorna om fartygens
besättningar föga samband med kommitténs egentliga arbetsuppgift.
Vid ärendets fortsatta behandling bär fragan om passkontroll för icke-nordiska
medborgare vid resor mellan de nordiska länderna icke sammankopplas
med frågan om kontroll av fartygens besättningar.

Redareföreningen framhåller även att förslaget icke överensstämmer med
ett utkast till internationell konvention om fripassagerare, som utarbetats
inom Comité Maritime International.

Fartygsbefålsföreningen uttalar:

Förslaget att befälhavaren skall svara för de ekonomiska följderna av
att besättningsmän eller passagerare olovligen tager sig i land i en nordisk
stat och förorsakar denna kostnader finner föreningen helt oantagbart såsom
stridande mot rådande rättsgrundsatser och billighetens krav. Innebo.
1''^11 i förslaget är, att befälhavaren skulle åläggas en polisiär uppsiktsplikt
som ej ager någon motsvarighet inom näringslivet i övrigt. Ett genomforande
av en sådan uppsiktsplikt skulle innebära vakthållning dygnet runt
hos utlänningar bland passagerarna och manskapet ombord vid färd i nor -

Kungl. Maj:ts proposition nr 190 år 1957

diska vatten eller ock deras inspärrande och behandling som fångar, vilket
naturligen är ogörligt såväl beträffande passagerarna som beträffande besättningsmännen,
vilka erfordras för fartygets navigering och framförande.
Misslyckanden vid uppsikten skulle kunna medföra ekonomiska konsekvenser
av högst varierande storlek. De skulle vidare kunna drabba befälhavaren
betydligt hårdare än vad en offentlig funktionär med vakthållning till
yrke, fångvakt eller polisman, drabbas i motsvarande situation. Någon proportion
mellan försumlighetsgrad och påföljdsstorlek skulle ej heller föreligga Den

skärpning av nu gällande regler som föreslås, synes ej heller vara
sakligt grundad. Behov av en dylik skärpning har sålunda icke konstaterats
föreligga.

Remissmyndigheterna har även behandlat experternas utkast till ändringar
i utlänningskungörelsen. Av vad därvid yttrats må här nämnas följande.

De föreslagna utvidgade åliggandena för far tygsbefäl hava
re att lämna rapporter och utöva kontroll tillstyrkes av sjöfartsstyrelsen,
bortsett från vissa närmast formella påpekanden beträffande utformningen
av stadgandena. Generaltullstijrelsen, som anser att befälhavare å
krigsfartyg och vissa andra fartyg bör undantagas från bestämmelserna,
ifrågasätter en utvidgning av fartygsbefälhavarnas åligganden till att omfatta
även tillsyn att passagerare icke går ombord eller lämnar fartyg, som
skall avgå, sedan passkontroll ägt rum.

Utvidgningen av befälhavarens åligganden avstyrkes av redareföreningen
och fartygsbefälsföreningen.

Redareföreningen anför:

Kommittén konstaterar, att tillvägagångssättet vid kontrollen av besättningsmedlemmar,
som med fartyg ankomma till något av de nordiska länderna,
varierar mycket, icke blott i de olika nordiska länderna utan även i
de olika hamnarna inom varje nordiskt land. Anledningen härtill synes enligt
kommittén vara, att det saknas detaljerade bestämmelser om hur kontrollen
skall tillgå. Det har därför i stor utsträckning överlåtits åt de lokala
polismyndigheterna att själva fastställa formerna för kontrollens utövande.
--- — Redareföreningen vill i detta sammanhang framhålla att

det sålunda tillämpade systemet lett till en smidighet i tillämpningen, utan
att några olägenheter förmärkts därav. —--Kommittén säger sig emel lertid

ha haft som mål att »finna fram till mera generella riktlinjer», som
kunna utgöra underlag för en »enhetlig ordning för kontrollens bedrivande».
Därvid har kommittén i stor utsträckning bortsett från de mer liberala
regler och den friare praxis, som hittills gällt och tillämpats i vissa nordiska
länder och hamnar, och i huvudsak valt de mer restriktiva regler, som tilllämpats
på vissa andra håll.

Redareföreningen kan icke dela denna principiella inställning. Enligt föreningens
uppfattning bör ett system icke ändras endast av formella skäl,
såframt det fungerat till belåtenhet i praktiken. Icke heller ligger det i linje
med utredningens huvuduppgift — främjandet av en friare samfärdsel -att öka de polisiära svårigheterna för samfärdseln till sjöss.

Särskilt vänder sig Redareföreningen mot förslagen, att det skulle åligga
fartygs befälhavare att vid fartygets ankomst och'' avgång lämna skriftliga
uppgifter angående den ombord anställda personalen och att till polisinyn -

Kungl. Maj:ts proposition nr 190 år 1957

digheten i orten göra anmälan, innan utländsk besättningsman påmönstras.
Med den brådska, som råder vid fartygs ankomst och avgång och med hänsyn
till omfattningen av det skrivarbete, som redan åvilar fartygsbefälet,
är det ur sjöfartens synpunkt ett önskemål att i görligaste mån nedbringa
formaliteterna och att i varje fall icke utöka desamma.

Fartygsbefälsföreningen yttrar att fartygsbefälhavaren redan nu är ansträngd
av en mångfald uppgifter och icke rimligen kan belastas med ytterligare
åligganden under fartygets uppehåll i hamn. Föreningen anför vidare:

Anses emellertid trots detta en anmälningsplikt böra åvila befälhavaren,
bör den i konsekvens med grunderna för utredningen få anses fullgjord genom
anmälan till den första och sista nordiska hamn, som fartyget utan
mellankommande avbrott i ulomnordisk hamn anlöper, och bör passkontrollen
fullföljas i den hamn där anmälan göres. Skall anmälningsplikt till
polis- eller tullmyndighet föreligga, bör den därjämte vara inskränkt till
passagerarna. Ifråga om besättningen bör den anmälningsskyldighet till offentlig
funktionär — mönstringsförrättaren — som nu råder, då besättningsman
tillträder eller frånträder befattning ombord, vara tillfyllest.

I fråga om förslagets innebörd för tullverket förklarar generaltullstyrelsen
att den i princip icke har något att erinra mot en ökad medverkan
från tullverkets sida vid främlingskontrollen. Den föreslagna skyldigheten
för tullmyndighet att i god tid underrätta polismyndighet om fartygs ankomst
eller avgång bör emellertid enligt styrelsens mening begränsas till
att göra anmälan snarast möjligt efter det tullmyndigheten fått kännedom
om fartygets ankomst. Liknande uttalande gör tulldirektionen i Göteborg,
som dessutom anser att underrättelseskyldigheten bör begränsas till fartyg
som medför passagerare. Tulldirektionen i Malmö och tullkammaren i Trelleborg
anser att bestämmelsen om underrättelseskyldighet bör utgå såsom
omöjlig att tillämpa.

Beträffande den föreslagna skyldigheten för tullmyndighet att i vissa fall
tillse att passagerare icke lämnar eller går ombord å fartyg uttalar generaltullstyrelsen,
att skyldigheten bör begränsas till fall där tillsyn kan utövas
av tullverket utan olägenhet och större kostnad för verket. Styrelsen anför:

Särskild bevakning av fartyg, framför allt avgående fartyg, är ofta icke
ur tullkontroltsynpunkt påkallad. Eu tillsyn från tullverkets sida över att
passagerare icke lämnar ankommande fartyg, förrän passkontroll ägt rum,
eller går ombord å eller lämnar fartyg som skall avgå, sedan passkontroll
företagits, innebär icke någon ändring i förhållande till vad som för närvarande
tillämpas i fråga om passagerarfartyg.

Vad angår andra fartyg ställer sig saken annorlunda. Det rör sig här
mestadels om lastfartyg, som medför endast enstaka passagerare, ofta
hustrur eller andra anhöriga till ombord anställda, samt om lustfartyg. Sådana
fartyg anlöpa icke sällan ort, som icke är passkontrollort och som ej
heller har någon å orten bosatt polisman. Det kan i dylika fall uppstå avsevärd
tidsutdräkt, innan passkontrollen å ankommande fartyg blivit utförd.
Liknande kan inträffa vid fartygs avgång. Om denna sker å ort, som ej är
tullplats, skulle en tulltjänsteman behöva inställa sig för bevakning av fartyget,
intill dess det avginge, vilket komme att bli i hög grad personal- och
kostnadskrävande.

Kungl. Maj:ts proposition nr 190 år 1957

Tulldirektionen i Malmö och tullkammaren i Trelleborg anser att ifrågavarande
skyldighet icke bör sträcka sig längre än enligt nuvarande föreskrifter.

Departementschefen

Sedan flera år tillbaka pågår arbete i syfte att underlätta samfärdseln
mellan de nordiska länderna. De förberedande utredningarna har verkställts
av Nordiska parlamentariska kommittén för friare samfärdsel m. m. som
successivt framlagt flera förslag. Hittills har lättnader genomförts främst
för medborgare i de nordiska länderna.

I den proposition varigenom utlänningslagen år 1954 förelädes riksdagen
uttalade jag, att förutsättningar icke funnes för en på fritt folkutbyte grundad
utlänningspolitik. Å andra sidan borde beaktas att kontrollen över utlänningars
inresor och utresor, deras vistelse i landet och arbetsförhållanden
skapade olägenheter för den enskilde och utgjorde en börda för det
allmänna. Utlänningskontrollen finge icke vara något självändamål; den
borde i all den utsträckning det kunde ske utan fara för väsentliga samhällsintressen
förenklas och nedskäras, så snart mera normala förbindelser
mellan folken kunde upprättas. Jag uttalade också, att alla torde vara eniga
om att vårt land borde fullfölja en så fri utlänningspolitik som vid varje
tidpunkt visade sig möjligt.

De relativt likartade ekonomiska och sociala förhållandena i de nordiska
länderna, vilka utgjort bakgrunden för de genomförda lättnaderna för nordiska
medborgare, har också föranlett överväganden om icke de nordiska
länderna skulle kunna bilda ett gemensamt passkontrollområde. De faktorer
som är bestämmande för de nordiska ländernas utlänningskontroll är i
stort sett av likartad karaktär. Redan nu tillgodoser därför den kontroll,
som varje land utövar, i stor utsträckning även de övriga ländernas intressen.
Förutsättningar torde därför finnas för att söka genomföra en
ordning, enligt vilken passkontroll sker endast vid utlännings inresa i eller
utresa ur det nordiska området. De nordiska länderna skulle kunna nöja
sig med den passkontroll som verkställes i ett av länderna. Nordiska parlamentariska
kommittén har från dessa utgångspunkter föreslagit, att passkontrollen
vid de internordiska gränserna skulle upphävas och detta förslag
har kraftigt tillstyrkts av Nordiska rådet.

För passkontrollens slopande kan åberopas flera skäl. Införande av ett
gemensamt nordiskt passkontrollområde kan sålunda bana väg för lättnader
i resetrafiken mellan de nordiska länderna även i andra avseenden, där
för närvarande varje land upprätthåller kontroll. Slopas passkontrollen, skapas
förutsättningar för en förenklad tull- och valuta- samt införsel- och
utförselkontroll. Förslag härom har framlagts av Nordiska parlamentariska
kommittén. Del må här nämnas att generaltullstyrelsen den 8 mars 1957 erhållit
bemyndigande att i huvudsaklig överensstämmelse med vad styrelsen

Kungl. Maj.ts proposition nr 190 år 1957

angivit i skrivelse till Kungl. Maj :t verkställa prov med samverkan mellan
svenska och norska tullstationer. Avsikten med denna verksamhet är att
söka nå fram till en ordning, varigenom resande mellan Sverige och Norge
skulle undergå tullkontroll endast en gång. Av de olika möjligheter att lösa
denna fråga som föreligger, kan enligt vad generaltullstyrelsen framhåller
de mest rationella alternativen — innebärande att norsk personal i vissa
fall verkställer all klarering av trafiken — icke prövas så länge passkontrollen
upprätthålles vid svensk-norska gränsen.

Det kan även framhållas att den nuvarande kontrollen vid de internordiska
gränserna — efter tillkomsten av de s. k. skandinavingångarna — icke
kan anses vara effektiv. Detta gäller särskilt vid de orter där det största
antalet resande passerar gränsen, såsom Hälsingborg och Malmö. Icke-nordbor,
som av särskilda orsaker önskar undandraga sig kontrollen, har viss
möjlighet härtill genom att passera genom skandinavingångarna. Upphävande
av passkontrollen torde därför icke i och för sig innebära någon så avsevärd
försämring av utlänningskontrollen som från vissa håll gjorts gällande.
Det kan visserligen sägas att en bristande effektivitet hos kontrollen
icke är något skäl att avskaffa den. Olägenheterna torde emellertid icke
kunna avhjälpas utan att kategoriklyvningen mellan nordbor och icke-nordbor
upphäves, och att återinföra kontroll av nordbor vid resa mellan de
nordiska länderna torde icke böra komma i fråga, i varje fall icke med
mindre ett förändrat utrikespolitiskt läge skulle motivera en sådan skärpning.

Såsom förut angivits har mellan Sverige, Danmark, Finland och Norge
slutits en överenskommelse om upphävande av passkontrollen vid de internordiska
gränserna. Denna överenskommelse innebär, att kontrollen av
utlänningarna skall ske endast vid passerandet av gränsen mellan nordiskt
och icke-nordiskt land. De fördragsslutande staterna överlåter åt varandra
att vid sina yttergränser företaga en kontroll med beaktande av samtliga
länders intressen.

För att garantera en likartad tillämpning av utlänningskontrollen inom
hela det nordiska området skulle det mest ändamålsenliga vara, att ett gemensamt
högsta utlänningsorgan tillskapades med uppgift att besluta å alla
fördragsslutande staters vägnar. Förutsättningar för en sådan lösning finnes
emellertid icke för närvarande. Överenskommelsen innebär att tillstånd
som meddelas enligt utlänningslagstiftningen endast äger giltighet för del
land som meddelat tillståndet. Införandet av det nordiska passkontrollområdet
förutsätter med hänsyn härtill ett intimt samarbete mellan de nordiska
staterna. Staterna har också förbundit sig att följa likartade principer
i sin lagstiftning och en likartad praxis vid handhavandet av utlänningskontrollen.
De olikheter som nu kan finnas bör därför så långt möjligt
undanröjas.

Förslaget att upphäva passkontrollen vid de internordiska gränserna tillstyrktes
i princip av flertalet av de remissinstanser som yttrade sig över
Nordiska parlamentariska kommitténs betänkande. Även i yttrandena över
det nu utarbetade förslaget har man i princip anslutit sig till tanken att

Kungl. Maj:ts proposition nr 190 år 1957

slopa denna passkontroll. Emellertid har från flera håll riktats allvarliga
invändningar mot det sätt på vilket kontrollen föreslagits utformad.
Därvid har framhållits, att utlänningskontrollen skulle bli så försämrad
att väsentliga svenska intressen icke bleve tillgodosedda. Man har även pekat
på att vinsten med att slopa passkontrollen vid de svenska gränserna
icke bleve synnerligen stor, dels därför att de resande alltjämt vore tvungna
att undergå tull- och valutakontroll och dels därför att den skärpta kontroll
inom landet, som bleve nödvändig, för utlänningarna vore lika besvärande
som passkontrollen.

Även om införandet av det nordiska passkontrollområdet i enlighet med
bestämmelserna i överenskommelsen i viss utsträckning kan sägas innebära
en nedskärning av utlänningskontrollen i Sverige, bör denna lättnad icke i
och för sig anses vara en nackdel. Själva målsättningen för det nordiska
samarbetet på detta område innebär att resandetrafiken skall underlättas
för utlänningar. Anmärkningarna beträffande det kontrollsystem som överenskommelsen
förutsätter riktar sig framför allt mot det förhållandet, alt
s. k. kontrollkort skall komma till användning endast i begränsad omfattning.
För att den avsedda ordningen skall vara praktiskt genomförbar, torde
man emellertid ej kunna kräva att kontrollkort lämnas av alla utlänningar
som passerar gränserna. Att vid dansk-tyska gränsen kräva kontrollkort
av samtliga icke-nordbor lär med nuvarande resandeström icke
vara praktiskt genomförbart. Från danskt håll har man också bestämt motsatt
sig en sådan ordning. I åtskilliga andra länder har man numera frångått
systemet med kontrollkort. Betydelsen av kontrollkorten torde för övj
rigt ej böra överdrivas. Genom att kontrollkort avfordras utlänningen får
man visserligen uppgift om när utlänningen inrest i det nordiska området
och besked när han utreser. Någon närmare kontroll över utlänningarna
vinnes dock ej. Det kan härutöver framhållas, att redan för närvarande
finns stora möjligheter för utlänning, som verkligen önskar undandraga
sig utlänningsmyndigheternas kontroll, att resa in i landet utan att lämna
uppgifter till kontrollkort, nämligen om han passerar genom skandinavin54ång.

Anmärkningarna mot det föreslagna kontrollsystemet avser även det förhållandet,
att Sverige i stor utsträckning överlåter åt myndigheter i andra
nordiska länder, vilka icke i allo kan tänkas beakta svenska intressen, alt
avgöra om utlänningar skall få inresa i Norden och därmed alltså även i
Sverige. Mot detta har jag redan anfört, att de fördragsslutande staterna
åtagit sig att följa likartade principer i sin utlänningspolitik. De i överenskommelsen
intagna bestämmelserna lämnar också viss garanti för att varje
land utövar passkontroll vid sina yttergränser på ett tillfredsställande sätt,
framför allt därigenom att ett land i vissa fall kan bli skyldigt att återtaga
utlänning som borde ha avvisats. Det samarbetsorgan som enligt överenskommelsen
skall tillsättas — nordiska utlänningsutskottet — torde även
kunna medverka till att skiljaktigheter som må föreligga i fråga om utlänningspoliliken
blir undanröjda. Det kan också framhållas att överenskommelsen
icke innebär något hinder mot att utlänning avvisas vid de

Kungl. Maj:ts proposition nr 190 år 1957

internordiska gränserna, överenskommelsen förutsätter att varje land kan
företaga stickprovskontroll beträffande de resande som passerar landets
gränser.

Mot de påståenden som gjorts om att slopandet av passkontrollen vid de
internordiska gränserna icke skulle medföra någon egentlig lättnad för resandetrafiken
kan anföras, att införande av ett gemensamt passkontrollområde
som nämnts kan förväntas komma att medföra lättnader i tull- och
valutakontrollen vid gränserna. Men det må därjämte framhållas att enligt
vad generaltullstyrelsen upplyser någon regelbunden tull- och valutakontroll
icke heller nu förekommer vid de inre nordiska gränserna, vare sig
beträffande nordiska eller icke-nordiska medborgare. Kontrollen sker endast
stickprovsvis. Den skärpning av den inre kontrollen som i vissa avseenden
bör ske torde för de resande vara mindre betungande än bibehållandet av
kravet på passkontroll och avlämnande av kontrollkort vid varje passering
av ett nordiskt lands gräns.

Med hänsyn till vad jag nu anfört torde från svensk sida hinder icke anses
möta mot att passkontrollen upphäves vid de internordiska gränserna.
Överenskommelsen torde därför böra underställas riksdagen för godkännande.

Godkännes överenskommelsen torde vissa ändringar i utlänningslagen bli
erforderliga. Innan jag redogör för dem, skall jag i korthet ange efter vilka
riktlinjer utlänningskontrollen i Sverige i fortsättningen torde
få anordnas.

Inresa i eller utresa ur riket bör ske å passkontrollort, såvida icke utlänningskommissionen
eller länsstyrelsen medgivit tillstånd att gränspassering
får ske å annan ort. Från denna huvudregel bör undantagas utlänningar som
reser direkt till eller från Danmark, Finland eller Norge. Även i sådant fall
bör emellertid fordras att in- eller utresa sker å vissa bestämda platser.
Lämpligen torde dessa böra överensstämma med tullplatserna. Undantag
bör vidare såsom för närvarande stadgas för utlänning som erhållit nödfallsvisering
och besättningsmän å fartyg. Dessutom bör lättnader medges
för norska och finska gränsbor.

I enlighet med vad förut anförts bör skyldighet att uppvisa pass stadgas
endast för utlänning som kommer från annat land än Danmark, Finland
eller Norge. Denna bestämmelse skall gälla även nordbor som inreser från
icke-nordiskt land. Annan utlänning än den som är medborgare i nordiskt
land bör dock vara skyldig att på anfordran av polismyndighet uppvisa sitt
pass även vid inresa direkt från Danmark, Finland eller Norge. Likaledes
skall varje utlänning, vare sig han är skyldig att inneha pass eller ej, vara
pliktig att på anfordran lämna polismyndighet de uppgifter som begäres.

I övrigt bör kontrollen över de resande ordnas efter de riktlinjer som anges
i bilaga 1 till överenskommelsen. Det må framhållas att hinder icke
bör möta mot att i spärrförteckningarna upptages även andra personer än
utvisade, förvisade eller förpassade icke-nordbor. Spörsmål härom torde
kunna upptagas av det nordiska utlänningsutskottet.

Frågan om de fall i vilka avvisning av utlänning bör ifrågakomma be -

Kungl. Maj:ts proposition nr 190 år 1957 63

handlas i det följande vid redogörelsen för de föreslagna ändringarna i utlänningslagen.

Kontrollkort skall avfordras endast utlänning som kommer från annat
land än Danmark, Finland eller Norge. I enlighet med överenskommelsens
artikel 2 bör användningen av kontrollkort vid utlänningars in- och utresa
begränsas till att gälla utlänning, som icke äger inresa i Sverige, Danmark,
Finland eller Norge utan att inneha visering. Vidare bör kontrollkort föreskrivas
för icke-nordbo som förpassats, förvisats eller utvisats ur Sverige,
Danmark, Finland eller Norge och förbjudits att återvända till det land, varifrån
han förpassats, förvisats eller utvisats. För att få kontroll över utlänningar
som förpassats eller utvisats från Danmark, Finland eller Norge bör
även föreskrivas viseringsskyldighet, dock icke för nordbor. Kontrollkort
kommer enligt denna ordning att vid inresa i Sverige krävas även i vissa
fall, då utlänningen äger inresa i Sverige utan visering, om nämligen visering
skulle fordras för resa till Danmark, Finland eller Norge. Därvid bör
dock den begränsningen uppställas, att så skall ske endast om det land, i
vilket utlänningen är viseringspliktig, kräver alt kontrollkort användes. För
användningen av kontrollkort i sistnämnda fall, vilka — med hänsyn till
att överenskommelsen förutsätter en likartad viseringspolilik i de nordiska
länderna — torde komma att gälla eu begränsad grupp utlänningar, bör utlänningskommissionen
utfärda anvisningar. På utlänningskommissionen
torde även få ankomma att meddela anvisningar till vilken myndighet i
Danmark, Finland eller Norge kontrollkorten skall sändas, därest de ej
skall samlas hos kommissionen.

Som jag redan anfört bör genomförandet av överenskommelsen medföra
en i vissa avseenden skärpt inre kontroll. Slopas användningen av kontrollkort
för den stora mängden resande, blir man hänvisad till att bygga den inre
kontrollen på bostads- och arbetsanmälningar. Den kontroll som baserar sig
på bostadsanmälningar bör göras mer effektiv än för närvarande. Denna
effektivisering av anmälningsskyldigheten synes mig böra ske i huvudsak
efter de av experterna angivna riktlinjerna.

I fråga om efterforskning av utlänningar lämnas anvisningar i bilaga 3
till överenskommelsen. Begäran om efterforskning i nordiskt land torde
lämpligen böra göras hos den centrala utlänningsmyndigheten i varje land.
1 övrigt torde det nordiska utlänningsutskottet kunna medverka till att en
så smidig handläggning som möjligt åstadkommes i dessa ärenden.

Beträffande inrese- och ulresekontrollen av besättningsmän å fartyg och
luftfartyg bör de svenska bestämmelserna jämkas till överensstämmelse med
artikel 7 i överenskommelsen. Härutöver synes det emellertid lämpligt, att
kontrollen över resande som ankommer till eller lämnar riket med fartyg
eller luftfartyg skärpes. I huvudsaklig överensstämmelse med vad experterna
föreslagit torde fartygsbefälhavare böra förpliktas lämna uppgifter om
och öva tillsyn över passagerare, besättningsmän och fripassagerare. En ytterligare
skärpning av kontrollen torde kunna åstadkommas, om fartygs innehavare
ålägges ekonomiskt ansvar för utlänningar vilka, sedan de ankom -

Kungl. Maj. ts proposition nr 190 år 1957

mit till riket med fartyget, olovligen inreser. Till denna fråga återkommer
jag längre fram. Vidare bör en utvidgning ske av tullmyndigheternas
medverkan vid utlänningskontrollen.

Bestämmelserna om den tid en viseringsfri utlänning må vistas i landet
utan uppehållstillstånd torde böra jämkas till överensstämmelse med artikel
5 i överenskommelsen. I viss utsträckning innebär detta att utlänningen
får vistas i Sverige utan uppehållstillstånd under kortare tid än för närvarande,
eftersom tremånaderstiden skall räknas från inresan i det nordiska
området och den tid han vistats i annat nordiskt land alltså inräknas. För
den som har uppehållstillstånd i Danmark, Finland eller Norge skall dock
tremånaderstiden räknas från inresan i riket. Begränsningen torde icke ha
någon större praktisk betydelse. Det stora flertalet utlänningar gör besöks-,
affärs- eller turistresor, vilka mestadels varar kortare tid än tre månader i de
nordiska länderna.

En ändring av bestämmelserna om utlännings rätt att vistas i riket utan
uppehållstillstånd på sätt här antytts kommer emellertid att medföra, att
regleringen av denna fråga icke står i överensstämmelse med de avtal om
viseringsfrihet som Sverige slutit med en rad icke-nordiska stater. Enligt
dessa avtal tillätes i regel den icke-nordiska statens medborgare att vistas
i riket intill tre månader i följd utan särskilt tillstånd. Liknande avtal bär
träffats mellan de övriga nordiska länderna och icke-nordiska stater.

Förberedelser har vidtagits för att med vederbörande stater överenskomma
om en sådan jämkning av avtalen om viseringsfrihet, att de kommer
att överensstämma med den reglering av frågan om utlänningars uppehåll i
Norden som påkallas av införandet av ett gemensamt nordiskt passkontrollområde.

Jag övergår härefter till att behandla de ändringar i utlänningslagen
som föranledes av överenskommelsen.

Det i 5 § gjorda tillägget överensstämmer i sak med experternas förslag.
Den nya lydelsen möjliggör upphävande av passkontrollen vid de internordiska
gränserna. I samband med en ändring av bestämmelserna i utlänningskungörelsen
om skyldigheten att uppvisa pass torde, såsom redan nämnts,
stadgas att utlänning på anfordran av polismyndighet är skyldig att uppvisa
sitt pass.

Upphäves passkontrollen vid de internordiska gränserna blir det, såsom
experterna framhållit, nödvändigt att avvisningsbestämmelserna göres i huvudsak
lika i alla de länder som ingår i det gemensamma passkontrollområdet.
Det skulle eljest kunna bli möjligt för en utlänning, som avvisats i ett
land, att inresa i ett annat nordiskt land och därefter bege sig till förstnämnda
land. Visserligen föreligger enligt överenskommelsen icke något hinder
för ett land att avvisa en utlänning även vid gräns mellan de nordiska länderna;
sedan den regelbundna passkontrollen upphävts, torde dock denna
möjlighet få endast begränsad betydelse. Enligt överenskommelsens artikel
6 har de fördragsslutande staterna åtagit sig att i där angivna fall
avvisa utlänningar vid de nordiska vttergränserna. För Sveriges del medför

Kungl. Maj:ts proposition nr 190 är 1957

överenskommelsen att de nuvarande awisningsreglerna i vissa avseenden
måste skärpas.

Enligt överenskommelsen skall Sverige i viss utsträckning taga hänsyn till
de andra nordiska ländernas intresse av att utlänningen icke reser in i dessa
länder. I 18 § utlänningslagen har i anledning härav under 1) angivits att utlänning
kan avvisas, förutom om han saknar pass eller föreskrivet tillstånd
att inresa i Sverige, jämväl om han saknar inresetillstånd avseende Danmark,
Finland eller Norge därest han har för avsikt att besöka något av dessa
länder.

I experternas förslag har i ett nytt stycke i 18 § stadgats att utlänning i
vissa fall kan avvisas, om han utvisats från Danmark, Finland eller Norge
och icke erhållit särskilt tillstånd att inresa i riket. En särskild bestämmelse

härom torde dock icke erfordras. I enlighet med artikel 9 i överenskommelsen
torde nämligen i utlänningskungörelsen böra intagas föreskrift om att
utlänning i sådant fall som avses i artikel 9 icke får inresa i Sverige utan
visering. Till följd härav kan sådan utlänning, som här avses, avvisas redan
med stöd av 18 § 1), därest han icke innehar visering.

Den föreslagna lydelsen av 19 § 1), 2), 3) och 5) överensstämmer i sak
med experternas förslag.

Bestämmelsen i artikel 6 e) om avvisning på grund av tidigare brottslighet
är lesultatet av en kompromiss mellan de olika ländernas uppfattning. I
Danmark och Norge gäller i delta avseende betydligt strängare regler än i
Svelige. Enligt den danska utlänningslagen kan sålunda en utlänning avvisas,
när hans inresa på grund av begångna »borgerlige forbrydelser» icke är
önskvärd, och enligt den norska utlänningslagen kan utlänning avvisas, när
det på grund av att han tidigare ådömts straff i Norge eller utlandet eller
av andra orsaker kan befaras, att han kommer att begå straffbara gärningar
i Norge.

Såsom experterna föreslagit bör i enlighet med överenskommelsen avvisning
på grund av brott enligt 19 § 4) kunna ske även i andra fall än då utlänningen
dömts för förmögenhetsbrott och förfalskning. Fortfarande bör dock
krävas att utlänningen gjort sig skyldig till så allvarligt brott, att han blivit
dömd till frihetsstraff. Icke heller har, såsom för närvarande, upptagits någon
bestämmelse om att hänsyn till tidigare straff får tagas endast om det
ådömts inom viss tid före prövningen av frågan om avvisning. För avvisning
enligt 19 § 4) torde emellertid böra krävas att det skäligen kan befaras att
utlänningen fortsätter sin brottsliga verksamhet. Om relativt lång tid har
förflutit från det tidigare brottet, torde avvisning därför icke böra ske annat
än om andra omständigheter medför att nya brott kan befaras.

I överensstämmelse med gällande rätt har experterna föreslagit att endast
biott som förövats utom riket skall kunna åberopas i awisningsärende. Mot
förslaget har i denna del av hovrätten över Skåne och Blekinge anförts alt
del knappast står i överensstämmelse med artikel 6 e) i överenskommelsen.
I remissyttrandet har även framförts andra skäl för all jämställa brott
som begåtts inom riket med utomlands förövade brott.

5 liiliang till riksdagens protokoll 1057. 1 samt. Nr 190

Kungl. Maj:ts proposition nr 190 år 1957

Skapas ett gemensamt nordiskt passkontrollområde, blir det, som jag redan
har anfört, nödvändigt att varje nordiskt land vid passkontrollen vid yttergränserna
tillvaratager även de andra nordiska ländernas intressen. Lika
väl som från svensk sida bör krävas att en utlänning, som t. ex. i Danmark
dömts för grövre brott, kan avvisas vid gräns mellan Danmark och ickenordiskt
land för att förhindra att han inreser i Sverige och där fortsätter
sin brottsliga verksamhet, torde den svenska lagstiftningen böra möjliggöra,
att utlänning som dömts i Sverige hindras från att inresa i Norden
även i annat fall än att utlänningen i samband med domen förvisats från
Sverige. I 19 § 4) torde därför böra stadgas att utlänning må avvisas, om han
tidigare inom eller utom riket blivit dömd till frihetsstraff och det skäligen
kan befaras, att han kommer att fortsätta sin brottsliga verksamhet i riket
eller i Danmark, Finland eller Norge. Jag vill i anslutning härtill framhålla,
att i de fall, då svensk myndighet prövat frågan om förvisning eller utvisning
av utlänning men ej funnit skäl till sådan åtgärd, bör givetvis det
brott som föranlett prövningen icke kunna medföra avvisning enligt ifrågavarande
bestämmelse.

Mot den av experterna föreslagna allmänna avvisningsklausulen i 19 §
har några remissmyndigheter uttalat starka betänkligheter. En bestämmelse
med den föreslagna utformningen är enligt min mening främmande
för vår lagstiftning och allmänna inställning till dessa frågor. Redan vid
tillkomsten av 1954 års utlänningslag uttalade jag, att en allmän awisningsgrund
skulle innebära ett avsteg från strävandena att stärka utlännings
rättsställning.

I överenskommelsen har emellertid i andra stycket av artikel 6 utsagts, att
utlänning kan avvisas även utan att någon av de särskilt angivna grunderna
föreligger, om han av annan anledning anses icke böra ges tillåtelse att inresa.
Bestämmelsen ansluter till gällande bestämmelser i dansk och norsk
lagstiftning. Ett så allmänt stadgande som den danska eller norska bestämmelsen
bör dock av nyss angivna skäl icke införas i den svenska lagen. De
från dansk och norsk sida framförda önskemålen om att möjlighet skulle
finnas att vid svenska gränsen avvisa utlänning även på annan grund än
som särskilt anges i 18 eller 19 §, torde man emellertid kunna tillmötesgå
på annat sätt. Avsikten med ett stadgande av detta slag torde vara att Sverige
skulle kunna avvisa personer som, om de sökte inresa i Danmark eller
Norge, skulle ha avvisats. Förutsättningen för att utlänningar, som ur ett
visst lands synpunkt icke är önskvärda, skulle kunna hindras från att resa
dit genom ett annat land är emellertid, att de nordiska länderna tillämpade
denna vaga awisningsbestämmelse på samma sätt. Enligt min mening kan
de danska och norska önskemålen tillfredsställas, om i den svenska lagen
öppnas möjlighet att på framställning avvisa vissa särskilt angivna utlänningar
när de söker inresa i Sverige. Dessa utlänningar kan då upptagas i
spärrförteckning. I enlighet härmed har i förslaget, i ett nytt andra stycke
av 19 §, stadgats att utlänning på begäran av den centrala utlänningsmyndigheten
i Danmark, Finland eller Norge må avvisas, om det kan antagas

Kungl. Maj. ts proposition nr 190 år 1957

att utlänningen, därest han erhölle tillåtelse att inresa, skulle bege sig till
det land som framställt begäran om avvisning.

Beslut angående avvisning torde i dessa fall böra meddelas av den centrala
utlänningsmyndigheten efter börande av utlänningsnämnden. 20 § i utlänningslagen
har därför utformats i enlighet med experternas förslag.

Det i 19 § nu upptagna undantagsstadgandet beträffande utlänning som
varit svensk medborgare och icke äger medborgarskap i annat land har med
hänsyn till överenskommelsens innehåll icke kunnat upptagas i departementsförslaget.

Ändringen av 55 § överensstämmer i sak med vad experterna föreslagit.

Som jag redan har framhållit torde upphävandet av passkontrollen vid
de internordiska gränserna böra leda till en skärpt kontroll beträffande utlänningar
som inreser eller utreser med fartyg eller luftfartyg. Jag har även
angivit alt jag finner det lämpligt att ålägga fartygsbefälhavare viss nppgiftsskyldighet.
I samband därmed berörde jag frågan om fartygsinnehavarens
ekonomiska ansvar.

Experterna har föreslagit att fartygs eller luftfartygs innehavare under
vissa omständigheter skall vara skyldig att svara för kostnader som åsamkas
det allmänna till följd av att utlänning olovligen inreser i riket; även
befälhavare å fartyg och skeppsklarerare skall i vissa fall svara för sådan
kostnad.

I likhet med ett stort antal remissmyndigheter finner jag det lämpligt att
i utlänningslagen intages stadgande'' om ekonomiskt ansvar för fartygs eller
luftfartygs innehavare samt för fartygs befälhavare och skeppsklarerare.
Mot vad från redarehåll yttrats kan framhållas, att bestämmelser om ekonomiskt
ansvar för fartygs innehavare sedan lång tid finnes i Norge, att
bestämmelserna i den nya norska lagen av 1956 utvidgats till att avse även
fripassagerare och att ansvaret utsträckts till utländskt fartygs befälhavare
och skeppsklarerare. Det må anmärkas att Skipsfartens Arbeidsgiverforening
icke haft något i princip att erinra mot den i Norge genomförda utvidgningen
av det ekonomiska ansvaret. Även den danska lagen stadgar i
vissa fall ekonomiskt ansvar för fartygs innehavare, befälhavare och skeppsklarerare.

Också i fråga om utformningen av bestämmelserna kan jag i huvudsak
ansluta mig till experternas förslag. Av redareföreningen har framhållits,
att vad som föreslås beträffande fripassagerare icke står i överensstämmelse
med det förslag till internationell konvention, som nyligen utarbetats
inom Comité Maritime International. Till detta må sägas att det föreliggande
utkastet till konvention avser att möjliggöra för befälhavare att avlämna
fripassagerare till myndighet i land och att reglera vilken stat som skall
vara skyldig alt slutligen mottaga fripassageraren. Även om en konvention
av sådant innehåll skulle komma alt träffas och vår svenska lagstiftning
anpassas därtill, torde likväl den nu föreslagna bestämmelsen icke bli obehövlig.
Det är nämligen att märka att bestämmelsen främst avser atl förhindra
att fripassagerare landstiger utan att föreskrivna formaliteter iakt -

Kungl. Maj:ts proposition nr 190 år 1957

tages. Det ekonomiska ansvaret för innehavaren skall endast inträda i fråga
om utlänning som olovligen inreser i riket.

Enligt förslaget är det fartygets eller luftfartygets innehavare som skall
svara för kostnaden. I fråga om utländskt fartyg föreslås emellertid alt ersättning
för kostnaden skall kunna uttagas av fartygets befälhavare eller
av skeppsklarerare som i riket anlitats av innehavaren. Även i detta fall
torde emellertid innehavaren böra i sista hand vara ansvarig. Detta har i
lagtexten uttryckts med att befälhavaren eller skeppsklareraren svarar å
innehavarens vägnar. I den män befälhavare eller skeppsklarerare fått utge
kostnad, bör de kunna vända sig mot innehavaren med krav på gottgörelse.

Den föreslagna lagstiftningen bör träda i kraft så snart överenskommelsen
efter skedd ratificering blir gällande. Då någon bestämd dag härför icke
kan anges på förhand, torde det få ankomma på Kungl. Maj:t att besluta
om dagen för ikraftträdandet.

I enlighet med vad nu anförts har inom justitiedepartementet upprättats
förslag till lag om ändring i utlänningslagen den 30 april 1954 (nr 193).

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över lagförslaget, av
den lydelse bilaga (bilaga A) till detta protokoll utvisar, måtte för det i
§ 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av
detta protokoll.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:
Ulla Larsson

Kungl. Maj:ts proposition nr 190 år 1957

Bilaga A

Förslag

till

Lag

om ändring i utlänningslagen den 30 april 1954 (nr 193)

Härigenom förordnas, att 5, 18—20, 55 och 67 §§ utlänningslagen den
30 april 1954 skola erhålla ändrad lydelse på sätt nedan angives.

(Gällande lydelse)
5 §•

(Föreslagen lydelse)
5 §•

Vid inresa och utresa skall utlän- Vid inresa och utresa skall utlänning
uppvisa sitt pass för polismyn- ning, om Konungen ej annorlunda
dighet. Utlänning skall ock vid inre- förordnat, uppvisa sitt pass för polissa
och utresa på anfordran lämna po- myndighet. Utlänning skall ock vid
lismyndighet de upplysningar som inresa och utresa på anfordran läm -

begäras.

Utlänning som

na polismyndighet de upplysningar
som begäras.

—--- eller polisman.

18 §.

Utlänning, som ankommer till riket,
må avvisas,

1) om han icke, då så fordras, innehar
pass och tillstånd att inresa;

18 §.

Utlänning, som ankommer till riket,
må avvisas,

1) om han icke, då så fordras, innehar
pass ävensom tillstånd att inresa
i riket samt, därest han har för
avsikt att besöka Danmark, Finland
eller Norge, jämväl tillstånd att inresa
i det land han sålunda ämnar
besöka;

2) om han —-----upplysningar; eller

3) om han----—---att inresa.

19 §.

Utlänning, som ankommer till riket,
må ock avvisas,

19 §.

Utlänning, som ankommer till riket,
må ock avvisas,

1) om det kan antagas att han
kommer att sakna erforderliga medel
för sitt uppehälle här i riket eller,
därest han ämnar vistas i Dan -

Kungl. Maj:ts proposition nr 190 år 1957

(Gällande lydelse)

1) om han ämnar här i riket söka
sitt uppehälle och det skäligen kan
antagas att han icke kommer att här
ärligen försörja sig;

i) om det med hänsyn till hans föregående
verksamhet eller eljest skäligen
kan befaras att han kommer att
här i riket bedriva sabotage, spioneri
eller olovlig underrättelseverksamhet.

Vad i denna paragraf sägs skall
icke gälla den som innehar visering,
uppehållstillstånd eller bosättningstillstånd
och ej heller den som varit

(Föreslagen lydelse)

mark, Finland eller Norge, för sitt
uppehälle därstädes ävensom för sin
hemresa;

2) om han ämnar söka sitt uppehälle
här i riket eller i Danmark, Finland
eller Norge och det skäligen kan
antagas att han icke kommer att ärligen
försörja sig;

4) om han tidigare inom eller utom
riket blivit dömd till frihetsstraff och
det skäligen kan befaras att han
kommer att här i riket eller i Danmark,
Finland eller Norge fortsätta
sin brottsliga verksamhet;

5) om det med hänsyn till hans föregående
verksamhet eller eljest skäligen
kan befaras att han kommer att
här i riket eller i Danmark, Finland
eller Norge bedriva sabotage, spioneri
eller olovlig underrättelseverksamhet.

Utlänning må jämväl, på begäran
av den centrala utlånningsmyndigheten
i Danmark, Finland eller Norge,
avvisas i annat fall än som avses i
första stycket, om det kan antagas
att utlänningen, därest han erhåller
tillåtelse att inresa, begiver sig till
det land, från vilket framställts begäran
om avvisning.

Vad i denna paragraf sägs skall
icke gälla den som innehar visering,
uppehållstillstånd eller bosättningstillstånd.

Kungl. Maj:ts proposition nr 190 år 1957
(Gällande lydelse) (Föreslagen lydelse)

svensk medborgare och icke äger
medborgarskap i annat land.

20 §. 20 §•

Avvisning skall ske vid utlännings Avvisning skall ske vid utlännings
ankomst till riket eller omedelbart ankomst till riket eller omedelbart
därefter; beslut om avvisning med- därefter. Beslut om avvisning jämlikt
delas av polismyndighet. 18 § eller 19 § första stycket medde las

av polismyndighet, om ej annat
följer av andra eller tredje stycket
denna paragraf. Beslut om avvisning
jämlikt 19 § andra stycket meddelas
av den centrala utlänningsmyndigheten
efter utlänningsnämndens hörande.

Finner polismyndigheten skäl till Finner polismyndigheten i fall som
avvisning föreligga men påstår ut- avses i 18 § eller 19 § första stycket
länningen att han i det land, från vil- skäl till avvisning föreligga men paket
han kommit, löper risk att bliva står utlänningen att han i det land,
utsatt för politisk förföljelse eller att från vilket han kommit, löper risk att
han där icke åtnjuter trygghet mot bliva utsatt för politisk förföljelse elatt
bliva sänd till land, i vilket han ler att han där icke åtnjuter trygglöper
sådan risk, och är påståendet het mot att bliva sänd till land, i
icke uppenbart oriktigt, skall ärendet vilket han löper sådan risk, och är
underställas den centrala utlännings- påståendet icke uppenbart oriktigt,
myndigheten. Den centrala utlän- skall ärendet underställas den centraningsmyndigheten
har att, efter ut- la utlänningsmyndigheten. Den cenlänningsnämndcns
hörande, besluta i trala utlänningsmyndigheten har att,
ärendet så snart det kan ske; är efter utlänningsnämndens hörande,
ärendet synnerligen brådskande, må besluta i ärendet så snart det kan
den centrala utlänningsmyndigheten ske; är ärendet synnerligen brådsmeddela
beslut, ehuru yttrandet från kande, må den centrala utlänningsutlänningsnämnden
icke föreligger, myndigheten meddela beslut, ehuru

yttrandet från utlänningsnämnden
icke föreligger.

ya{j i____________bör avvisas.

55 §. 55 §.

Utlänning som----------finnes lämpligast.

Vad i första stycket sägs utgör
icke hinder för att utlänning, som
ankommit till riket från Danmark,
Finland eller Norge, i enlighet med

Kungl. Maj.ts proposition nr 190 år 1957

(Gällande lydelse)

(Föreslagen lydelse)

67 §.

Avvisas, förpassas----

Återföres i-------

överenskommelse, som Konungen
träffat med sagda länder, befordras
till något av dessa länder.

67 §.

Därest utländsk besättningsman
lämnar sin anställning ombord å far-tyg eller luftfartyg under dess uppe-håll här i riket och olovligen inreser
i riket, är fartygets eller luftfartygets
innehavare skyldig att svara för de
kostnader som åsamkas det allmän-na för utlänningens uppehälle hår i
riket under de närmast följande tre
månaderna efter inresan ävensom
kostnaderna för hans befordran ur
riket. Detsamma skall gälla beträf-fande passagerare, som utan befälha-varens tillåtelse medföljt fartyget el-ler luftfartyget hit till riket och olov-ligen inreser i riket.

I fråga om utländskt fartyg vare
fartygets befälhavare ävensom av in-nehavaren här i riket anlitad skepps-klarerare skyldig att på innehava-rens vägnar svara för kostnad som i
nästföregående stycke sägs.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

Kungl. Maj:ts proposition nr 190 år 1957

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj:ts lagråd den 29 oktober
1957.

Närvarande:

justitieråden Walin,

Sjöwall,

Hagbergh,

regeringsrådet Klackenberg.

Enligt lagrådet den 9 oktober 1957 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj:t Konungen i statsrådet
den 20 september 1957, hade Kungl. Maj:t förordnat, att lagrådets
utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
över upprättat förslag till lag om ändring i utlänningslagen den 30
april 1954 (nr 193).

Förslaget, som finnes bilagt detta protokoll, hade inför lagrådet föredragits
av hovrättsassessorn C. Holmberg.

Lagrådet yttrade:

Med det remitterade förslaget avses att så långt möjligt behandla Danmark,
Finland, Norge och Sverige som ett enda passområde och i vissa hänseenden
lagfästa denna ordning. Tills vidare står öppet, huruvida även Island
kan tänkas ansluta sig till den nya ordningen.

Det är tydligt att möjligheten att upprätthålla det föreslagna systemet är
beroende av utrikespolitiska förhållanden som enligt sakens natur kunna
växla. Man kan också vara tveksam, om icke modifikationer kunna av andra
skäl visa sig behövliga. Med hänsyn härtill vore det enligt lagrådets mening att
föredraga, om lagen, i stället för att direkt upptaga bestämmelser som röra
Danmark, Finland och Norge, finge innehålla en i enlighet med föreliggande
önskemål begränsad fullmakt för Konungen att från lagens allmänna reglering
göra de undantag som betingas av den nordiska gemensamheten. Lagrådet
förbiser icke härvid den möjlighet till ändring under utomordentliga
förhållanden som 70 § ger. Om undantaget till förmån för den nordiska gemenskapen
förutsätter att avtal föreligger med staterna i fråga, kommer
saken regelmässigt att underställas riksdagens prövning. En sådan metod
som nu nämnts har använts exempelvis i 7 kap. 5 § 1904 års lag om vissa
internationella rättsförhållanden rörande äktenskap m. m., jfr även 10 § i
1950 års lag om svenskt medborgarskap. Användes detta tillvägagångssätt,
skulle också lagtexten bättre återgiva verkligheten, nämligen att genom
nordisk konvention gjorts väsentliga avsteg från vad som eljest gäller.

74 Kungl. Maj. ts proposition nr 190 år 1957

Önskemålet kan tillgodoses på följande sätt: Till 5 § fogas ett nytt stycke,
innehållande att Konungen äger efter avtal med Danmark, Finland, Island
eller Norge medgiva undantag från första stycket i paragrafen. -—- 18 § i
lagen bibehålies oförändrad. — Ur 19 § första stycket i det remitterade
förslaget utgå de ändringar som direkt angiva Danmark, Finland och Norge
som intresseområden. Det föreslagna andra stycket utgår likaledes. — 20 §
i lagen lämnas oförändrad. — Efter 21 § införes en ny paragraf, betecknad
21 a §, enligt vilken Konungen, efter avtal med nordisk stat, skulle äga förordna
att utlänning må avvisas enligt 18 §, om han icke, där så erfordras,
innehar jämväl tillstånd att inresa i fördragsslutande stat, eller enligt 19 §
även när sådan farhåga som där sägs föreligger med avseende å vistelse i
fördragsslutande stat, så ock att utlänning jämväl i annat fall, på begäran
av den centrala utlänningsmyndigheten i fördragsslutande stat, må efter
prövning som i 20 § (eventuellt andra stycket) sägs avvisas, om det kan
antagas att han eljest begiver sig till den stat som framställt sådan begäran.
Beträffande prövningen må hänvisas till vad lagrådet anför under 20 § i det
följande. -— Andra stycket i 55 § kan lämpligen innehålla, att Konungen
efter sådant avtal som nyss nämnts äger förordna att vad i första stycket
sägs ej skall utgöra hinder mot att utlänning som ankommit till riket från
fördragsslutande stat befordras till sådan stat.

20 §.

För de fall, då avvisning kan enligt 19 § andra stycket i det remitterade
förslaget komma i fråga på grund av begäran av den centrala utlänningsmyndigheten
i Danmark, Finland eller Norge, föreslås i 20 § första stycket,
att beslut om avvisning skall meddelas av den centrala utlänningsmyndigheten
efter utlänningsnämndens hörande. Motiveringen till experternas förslag
kan synas tyda på att utlänningskommissionen alltid skall besluta huruvida
utlänningen skall tillåtas inresa eller ej och att utlänningsnämnden städse
skall höras innan beslut i ena eller andra riktningen meddelas. Det synes
alltför omständligt, att denna ordning skall behöva tillämpas även när avvisning
ej anses böra äga rum. Kommissionen bör kunna utan nämndens hörande
medgiva inresa, eventuellt genom direktiv till polismyndigheterna.

Lagrådet anser för sin del, att prövningen i fall som avses i 19 § andra
stycket kan följa de regler som nu givas i 20 § första, andra och tredje
styckena. Så snart det är fråga om politisk flykting är andra stycket tilllämpligt.
I andra möjligen tveksamma fall är tredje stycket tillämpligt,
och instruktionsledes kan direktiv givas enligt vad nyss sagts. Till yttermera
visso har utlänningen klagorätt och kan på den vägen snabbt erhålla rättelse,
om tillämpning av den danska, finska eller norska centrala utlänningsmyndighetens
begäran i det särskilda fallet skulle vara obillig.

Skulle en sådan reglering som nu nämnts icke anses tillfyllest, kan lämpligen
såsom tredje stycke i paragrafen intagas föreskrift, att om anledning
förekommer till avvisning i fall som avses i 19 § andra stycket, frågan
skall underställas den centrala utlänningsmyndigheten och prövas enligt

Kungl. Maj. ts proposition nr i90 år 1957

vad i 20 § andra stycket sägs. Även med denna lösning lärer utlänningskommissionen
vara oförhindrad att ge polismyndigheterna sådana direktiv som
förut nämnts. I fall då enligt dylika direktiv inresa får äga rum föreligger
ej, såsom den här föreslagna bestämmelsen förutsätter, anledning till avvisning.
Kommissionen skulle vidare genom stadgandet få möjlighet att i
synnerligen brådskande fall meddela beslut om avvisning, ehuru yttrande
från utlänningsnämnden icke kunnat inhämtas.

67 §.

Under denna paragraf föreslås införande av skyldighet för innehavare av
fartyg och luftfartyg att svara för vissa kostnader, därest utländsk besättningsman
här lämnar sin anställning ombord och olovligen inreser i riket
eller om s. k. fripassagerare olovligen inreser i riket. Beträffande utländska
fartyg föreslås därjämte, att även befälhavaren och av innehavaren här
anlitad skepp sklarerare skola svara för samma kostnader.

Bestämmelsen rörande utländska besättningsmän synes böra omfatta ej
endast personer som tillhöra den egentliga besättningen utan jämväl andra
ombord anställda (jfr sjömanslagen 70 och 71 §§). Motsvarande bestämmelse
i den norska fremmedloven (§4) gäller utlänning som går i land
från en »stilling» ombord å fartyg eller luftfartyg. Stadgandet torde vidare
icke böra anknyta till att ett anställningsavtal rättsligt upphör att gälla
utan bör vara tillämpligt även å den som blivit akterseglad eller rymt. Vidare
må framhållas, att den enligt det remitterade förslaget uppställda förutsättningen
att besättningsman lämnar sin anställning under fartygets
eller luftfartygets uppehåll här i riket synes för snäv. Bestämmelsen torde
böra vara tillämplig även om vederbörande lämnar fartyg som befinner sig
utanför den svenska territorialgränsen (på angränsande internationellt vatten
eller angränsande danskt, finskt eller norskt territorium). Det måste
dock förutsättas, att den olovliga inresan har direkt samband med att vederbörande
lämnat fartyget. Detta torde likväl ej behöva särskilt utmärkas
i lagtexten.

Bestämmelsen om fripassagerare synes böra gälla den som utan tillåtelse
medföljt fartyget eller luftfartyget; behörig tillåtelse kan ibland lämnas
även av annan än befälhavaren. I övrigt torde bestämmelsen böra jämkas i
anslutning till vad nyss sagts om anställd som lämnar fartyg medan det
befinner sig utanför territorialgränsen.

Beträffande stadgandet om ekonomisk ansvarighet för befälhavaren å
utländskt fartyg och för skeppsklarerare föreligger enligt lagrådets mening
viss tveksamhet, helst som skeppsklarerarnas organisation icke beretts tillfälle
att yttra sig över experternas förslag. Lagrådet håller före att möjlighet
i allt fall bör finnas att medge undantag från den föreslagna regeln,
när den skulle verka uppenbart obilligt. I fråga om regelns utformning i övrigt
förordar lagrådet alt uttrycket utländskt fartyg utbytes mot »fartyg
som bar utländsk innehavare» för att under stadgandet må rymmas även
svenskt fartyg som upplåtits åt utländsk innehavare. Vad med »skeppskla -

Kungl. Maj:ts proposition nr 190 år 1957

rerare» skall förstås enligt det remitterade förslaget är ej klart. Ansvarigheten
torde böra inträda, oavsett om vederbörande är rederiets fasta agent
här i riket, auktoriserad skeppsklarerare eller annan som ombesörjt inklarering
av fartyget. En förutsättning för ansvarighet måste härvid anses
vara, att han inklarerat fartyget vid tillfälle som har samband med den
olovliga inresan av besättningsman eller annan.

Under åberopande av det anförda förordar lagrådet, att förevarande paragraf
får innehålla, tredje stycket att därest utlänning, som är anställd ombord
å fartyg eller luftfartyg, lämnar detta och olovligen inreser i riket, fartygets
eller luftfartygets innehavare är skyldig att svara för de kostnader
som åsamkas det allmänna för utlänningens uppehälle under de närmaste
tre månaderna och hans befordran ur riket och att detsamma gäller när
någon, som utan tillåtelse medföljt fartyg eller luftfartyg, lämnar det och
olovligen inreser i riket, samt fjärde stycket att i fråga om fartyg som har
utländsk innehavare befälhavaren och den som anlitats för inklarering av
fartyget äro pliktiga att, om det ej är uppenbart obilligt, å innehavarens
vägnar svara för kostnad som i tredje stycket sägs.

Ur protokollet:
Torsten Johansson

Kungl. Maj:ts proposition nr 190 år 1957

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Kungl. Höghet Regenten i statsrådet å
Stockholms slott den 8 november 1957.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Nilsson, Sträng, Andersson, Lindell, Lindström, Lange, Lindholm,

Kling, Skoglund, Edenman, Netzén, Kjellin, Johansson.

Efter gemensam beredning med statsrådets övriga ledamöter anmäler chefen
för justitiedepartementet, statsrådet Lindell, lagrådets den 29 oktober
1957 avgivna utlåtande över det till lagrådet den 20 september 1957 remitterade
förslaget till lag om ändring i utlänningslagen den 30 april 195k (nr
193).

Föredraganden anför följande.

Lagrådet har yttrat, att det vore att föredraga, om lagen, i stället för att
direkt upptaga bestämmelser som rör Danmark, Finland eller Norge, finge
innehålla en i enlighet med föreliggande önskemål begränsad fullmakt för
Konungen att från lagens allmänna reglering göra de undantag som betingas
av den nordiska gemensamheten.

I nu gällande utlänningslag har den principen följts, att i lagen uttömmande
upptagits de bestämmelser som tar sikte på att hindra utlänningar,
som på grund av sina individuella egenskaper icke är önskvärda, att uppehålla
sig här. De bestämmelser som erfordras för den mer generella utlänningskontrollen
har utformats på annat sätt med hänsyn till att möjlighet
bör finnas att nedskära denna kontroll.

Även om, såsom lagrådet förutsatt, den fullmakt som lagen skulle ge
Kungl. Maj:t, skulle noggrant precisera på vilka grunder avvisning finge
ske utöver vad som anges i lagens 18 och 19 §§, finns enligt min mening
icke skäl att nu göra avsteg från principen att i lagen uttömmande anges
under vilka förutsättningar en utlänning kan nekas tillträde till riket. Denna
princip har iakttagits även i våra tidigare utlänningslagar. Jag vill därför
förorda att den metod som följts i det remitterade förslaget bibehålies.

Vad angår prövningen av fråga om avvisning i fall som avses i 19 §
andra stycket torde det vara påkallat att denna prövning omgärdas med
vissa särskilda garantier. Jag är dock beredd att tillstyrka eu modifiering
av det remitterade förslaget på denna punkt och vill förorda, att prövningen
anordnas i enlighet med vad lagrådet i andra hand föreslagit.

Kungi. Maj.ts proposition nr 190 år 1957

Till vad lagrådet anfört under 67 § kan jag i huvudsak ge min anslutning.
Något praktiskt behov av att låta de föreslagna bestämmelserna omfatta även
den som lämnar fartyg eller luftfartyg utanför territorialgränsen torde emellertid
icke föreligga.

Utöver de ändringar som framgår av det förut sagda torde i förslaget
böra vidtagas vissa ändringar av formell natur.

Man torde kunna räkna med att ratifikation av överenskommelsen sker å
sådan tid att överenskommelsen kan träda i kraft den 1 april 1958.

Föredraganden hemställer att Kungl. Maj:t måtte genom proposition

dels äska riksdagens godkännande av överenskommelsen den 12 juli 1957
mellan Sverige, Danmark, Finland och Norge om upphävande av passkontrollen
vid de internordiska gränserna;

dels ock jämlikt § 87 regeringsformen föreslå riksdagen att antaga det
i enlighet med det föregående jämkade lagförslaget.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Regenten,
att till riksdagen skall avlåtas proposition av den lydelse
bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:
Ulla Larsson

Stockholm 1957. Kungl. Boktryckeriet P. A. Norstedt & Söner

570478