Kungl. Maj.ts proposition nr 183 (Proposition 1949:183)

Kungl. Maj.ts proposition nr 183.

Nr 183.

Kungl. Maj.ts proposition till riksdagen med förslag till lag om
ändrad lydelse av 33 kap. 4 § rättegångsbalken, m. m.;
given Stockholms slott den 5 april 1949.

Under åberopande av bilagda i statsrådet och lagrådet förda protokoll vill
Kungl. Maj:t, jämlikt § 87 regeringsformen, föreslå riksdagen att antaga
härvid fogade förslag till

1) lag om ändrad lydelse av 33 kap. 4 § rättegångsbalken;

2) lag angående ändrad lydelse av 17 § lagen den 20 december 1946 (nr
808) om lagsökning och betalningsföreläggande (lagsökningslag); samt

3) lag om upphörande i vissa fall av den verkan, tredskodom eller utslag
i lagsökningsmål enligt 77 a § utsökningslagen medfört.

Under Hans Maj :ts

Min allernådigste Konungs och Herres frånvaro:

GUSTAF ADOLF.

Herman Zetterberg.

Propositionens huvudsakliga innehåll.

Till avhjälpande av vissa olägenheter, som sammanhänga med bestämmelserna
om den exekutiva verkan av sådana tredskodomar och utslag i lagsökningsmål,
varigenom intecknad fordran fastställts till betalning ur fast
egendom, tomträtt eller vattenfallsrätt, föreslås i propositionen vissa ändringar
i rättegångsbalken och lagsökningslagen, innebärande att dylika avgöranden,
beträffande vilka för närvarande särskilda regler om delgivning
gälla, skola delgivas enligt de för delgivning i rättegång i allmänhet givna
bestämmelserna. Vidare föreslås, att i särskild lag vissa bestämmelser skola
givas med hänsyn till avgöranden av angiven art, vilka meddelats under
tiden från och med den 1 januari 1948, då nu gällande regler tillkommo, intill
den 1 juli 1949, då förut antydda lagändringar avses skola träda i kraft.

1 Bihang till riksdagens protokoll 19t9. 1 samt. Nr 183.

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

Förslag

till

Lag

om andrad lydelse av 33

Härigenom förordnas, att 33 kap. 4
rad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse.)

33 KAP.

4 §.

Har åklagare--—---—

Under förundersökning----

kap. 4 § rättegångsbalken.

§ rättegångsbalken skall erhålla änd (Föreslagen

lydelse.)

33 KAP.

4 §.

Delgivning i rättegång skall ske
genom rättens försorg. Begär part att
få ombesörja delgivning, må det anförtros
honom, om rätten finner det
kunna ske utan olägenhet. Delgivning
av tredskodom, som ej innebär
fastställande av intecknad fordran till
betalning ur fast egendom, tomträtt
eller vattenfallsrätt, skall ske genom
rättens försorg, allenast om parten
begär det.
honom.

ddelat beslutet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1949 men skall icke äga tillämpning,
när tredskodomen meddelats före nämnda dag.

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

Förslag

till

Lag

angående lindrad lydelse av 17 § lagen den 20 december 1946 (nr 808)
om lagsökning och betalningsföreläggande (lagsökningslag).

Härigenom förordnas, att 17 § lagen den 20 december 1946 om lagsökning
och betalningsföreläggande (lagsökningslag) skall erhålla ändrad lydelse på
sätt nedan angives.

17 §.

I lagsökningsmål---omedelbart därefter.

Har i lagsökningsmål borgenärs talan bifallits, skall om delgivning av utslaget
gälla vad i rättegångsbalken är stadgat om delgivning av tredskodom.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1949.

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

Förslag

till

Lag

om upphörande i vissa fall av de» verkan, tredskodom eller utslag i
lagsökningsmAl enligt 77 a § utsökningslagen medfört.

Härigenom förordnas som följer.

Har intecknad fordran fastställts till betalning ur fast egendom, tomträtt
eller vattenfallsrätt genom tredskodom eller utslag i lagsökningsmål, som
meddelats under tiden från och med den 1 januari 1948 till och med den 30
juni 1949, skall den verkan, som fastställandet medfört enligt 77 a § utsökningslagen,
vara förfallen, där ej borgenären sist före utgången av år 1949
äskat tvångsförvaltning eller ock antingen, på sätt är särskilt stadgat, begärt
försäljning av egendomen, tomträtten eller vattenfallsrätten, eller eljest
visat, att domen eller utslaget delgivits gäldenären.

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsårenden, hållet
inför Hans Maj.t Konungen i statsrådet å Stockholms
slott den 11 februari 19å9.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Wigforss, Möller, Sköld, Quensel, Danielson, Vougt, Zetterberg,.

Nilsson, Sträng, Ericsson, Mossberg, Weijne, Kock, Andersson.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, anmäler fråga
om ändrade bestämmelser rörande delgivning av vissa tredskodomar och
utslag i lag sökning smål samt anför följande.

Enligt rättegångsbalkens regler om rättegången i tvistemål kan, där saken
är sådan att förlikning därom är tillåten, tredskodom under vissa ytterligare
förutsättningar meddelas mot utebliven part. Bestämmelserna härom
återfinnas i 44, 53 och 57 kap. Den mot vilken tredskodom givits äger
jämlikt 49 kap. 1 § och 54 kap. 1 § ej fullfölja talan mot domen, d. v. s.
få denna bragt under prövning av högre instans, men har enligt bestämmelser
i 44 kap. 9 §, till vilka i 53 och 57 kap. för där avsedda fall hänvisas,
rätt till återvinning i anledning av sådan dom. Återvinning, som alltså är det
enda ordinära rättsmedel, vilket står den tredskovis dömda parten till buds,
skall sökas hos den rätt, där talan väckts, inom en månad från den dag då
domen delgavs parten. Uteblir part, som erhållit återvinning, ånyo och meddelas
tredskodom mot honom, är jämlikt 44 kap. 10 § hans rätt till återvinning
förfallen. Så länge den part mot vilken tredskodomen givits äger
rätt till återvinning, anses domen i vad den gått honom emot icke ha vunnit
laga kraft. En första förutsättning för att en tredskodom skall kunna
vinna laga kraft är alltså att domen delgives den part mot vilken domen
givits. Enligt 33 kap. 4 § första stycket första punkten skall delgivning i
rättegång, varunder principiellt inbegripes delgivning av meddelad tredskodom,
ske genom rättens försorg. I andra punkten stadgas emellertid, att
om part begär att få ombesörja delgivning, det må anförtros honom, om
rätten finner det kunna ske utan olägenhet. Beträffande delgivning av
tredskodom upptages i en tredje punkt den särskilda undantagsbestämmelsen,
att delgivningen skall ske genom rättens försorg allenast om parten
begär det. Om så ej sker ankommer delgivning av tredskodom på den som
fått sådan dom, därvid tillstånd, som i andra punkten sägs, icke behöver
inhämtas. Delgivning genom rättens försorg sker utan särskild kostnad
för part.

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

Enligt 34 § lagen den 20 december 1946 om lagsökning och betalningsföreläggande
(lagsökningslagen) gäller, att om i lagsökningsmål borgenärs talan
bifallits, gäldenären äger att hos rätten söka återvinning. Ansökan ont
återvinning i lagsökningsmål skall jämlikt 35 § lagsökningslagen göras inom
en månad från den dag, då utslaget delgavs gäldenären. Om sådan återvinningstalan
skall även i övrigt vad i rättegångsbalken är stadgat om återvinning
i tvistemål äga motsvarande tillämpning; rättens utslag i lagsökningsmålet
skall därvid anses som tredskodom.

I sådana fall där intecknad fordran fastställts till betalning ur fast egendom,
tomträtt eller vattenfallsrätt genom tredskodom eller utslag i lagsökningsmål,
ha ovan berörda regler om rättsmedlet mot dylika avgöranden
visat sig kunna medföra vissa olägenheter. Dessa sammanhänga med bestämmelserna
om avgörandenas exekutiva verkan.

När domstol fastställt inlecknad fordran till betalning ur fast egendom,
skall det enligt 77 a § utsökningslagen anses som om egendomen blivit utmätt.
Egendomen får emellertid enligt 51 § andra stycket samma lag ej
säljas förr än domstolens utslag vunnit laga kraft. Enligt 86 § andra stycket
gäller vidare, att den verkan, utslaget enligt 77 a § medfört, förfaller
bl. a. om borgenären icke sist två månader efter det utslaget vunnit laga
kraft begärt försäljning av egendomen eller äskat tvångsförvaltning av den.

I anslutning till vad sålunda stadgats ha meddelats vissa bestämmelser,
vilka närmast skola tillgodose behovet av publicitet. Enligt 85 § fjärde stycket
utsökningslagen åligger det sålunda domstolen att underrätta inskrivningsdomaren
om sitt utslag. Domstolen skall vidare enligt samma paragraf
femte stycket genast översända avskrift av sitt utslag till överexekutor. Därest
frågan om egendomens försäljning förfallit, åligger det enligt 88 § utsökningslagen
överexekutor att därom genast göra anmälan hos inskrivningsdomaren.
När inskrivningsdomaren mottagit underrättelse eller anmälan
som nu sagts skall han om dess innehåll å nästa inskrivningsdag göra
anteckning i fastighetsboken.

Enligt 18 § 1 mom. inteckningsförordningen medför inteckning för fordran
rätt att i den ordning utsökningslagen bestämmer ur egendomen utbekomma
vad som är intecknat, dock ej ränta för längre tid före den dag
utmätning sker än två år. Härtill kommer emellertid ränta från denna tidpunkt
fram till dagen för köpeskillingsfördelningen.

I fråga om tomträtt och vattenfallsrätt samt inteckning i sådan rätt äger
vad i utsökningslagen och lagsökningslagen är stadgat angående fast egendom
och inteckning däri motsvarande tillämpning. När inskrivningsdomaren
mottagit underrättelse, att utmätning skett, eller anmälan, att fråga om
försäljning förfallit, skall anteckning därom å nästa inskrivningsdag göras
i tomträttsboken eller vattenfallsrättsboken. Inteckning i tomträtt ochvattenfallsrätt
medför rätt att i den ordning utsökningslagen bestämmer ur
tomträtten och vattenfallsrätten utbekomma vad som är intecknat. Beträffande
rätten att utfå ränta gäller detsamma som i fråga om fast egendom.

Enligt äldre rättegångsbalken ägde svarande, mot vilken tredskodom med -

Kungl. Mcij.ts proposition nr 183.

delats, att i vanlig ordning vädja mot domen. Dessutom kunde han genom
stämning om återvinning inom tre månader från det domen efter vadetidens
utgång delgavs honom få målet upptaget till förnyad handläggning vid den
rätt, som meddelat domen. På motsvarande sätt ägde enligt lagen den 18 juni
1937 om lagsökning och om handräckning för fordran, när i lagsökningsmål
borgenärens talan bifallits, gäldenären möjlighet antingen att anföra besvär
i hovrätten eller att söka återvinning. Ville gäldenären begagna sig av
det senare rättsmedlet hade han att stämma om återvinning inom tre månader
efter det lagsökningsdomarens utslag vann laga kraft eller, om besvär
över utslaget blivit anförda, inom tre månader från det utslag över besvären
föll. Om talan ej efter vad eller genom besvär i vederbörlig ordning fullföljdes
mot tredskodomen eller lagsökningsutslaget, fick detta avgörande
emellertid i princip verkställas såsom laga kraftvunnet, även om gäldenären
stämt om återvinning eller tiden för sökande av återvinning ej ännu gått ut.

Om de förut antydda olägenheterna av gällande bestämmelser må här
ytterligare nämnas följande. Det torde ej sällan inträffa, att sedan
genom tredskodom eller utslag i lagsökningsmål intecknad fordran fastställts
till betalning ur fast egendom och egendomen sålunda dömts i mät, uppgörelse
träffas mellan borgenären och gäldenären. Om i dylikt fall delgivning
ombesörjts av borgenären eller måhända icke alls kommit till stånd, kan
överexekutor icke avgöra, huruvida utslaget vunnit laga kraft. Till följd därav
kan ej heller fastställas någon tidpunkt, när enligt 86 g utsökningslagen
utslagets utmätningsverkan förfallit. De av utslaget föranledda anteckningarna
i fastighetsboken kunna därför komma att till förfång för ägaren
kvarstå för all framtid. Visserligen torde gäldenären, om han hos inskrivningsdomaren
företer bevis om uppgörelsen, kunna få anteckningarna avförda.
Denna möjlighet kan dock förbises. En annan olägenhet är att borgenären
genom att dröja med delgivningen av utslaget kan hålla frågan om
egendomens försäljning svävande under lång tid och därigenom bereda sig
tillfälle att vid en slutligen påkallad exekutiv auktion erhålla förmånsrätt
för åtskilliga års ränta, vilket kan medföra risk för att högre liggande inteckningar
bliva nödlidande.

Med anledning av de olägenheter som sålunda yppat sig har inom departementet
utarbetats en promemoria vari möjligheterna att komma tillrätta
därmed undersökts.

över promemorian ha efter remiss yttranden avgivits av Svea hovrätt,
hovrätten för Västra Sverige, hovrätten för Nedre Norrland, överståthållarämbetet,
länsstyrelserna i Östergötlands, Malmöhus, Göteborgs och Bohus,
Västernorrlands samt Västerbottens län, ävensom styrelsen för Sveriges advokatsamfund,
föreningen mellan ombudsmännen hos Sveriges landshypoteksinstitution,
styrelsen för konungariket Sveriges stadshypotekskassa, styrelsen
över Sveriges allmänna hypoteksbank och styrelsen för svenska jordbrukskreditkassan.
Vid de av länsstyrelserna avgivna yttrandena ha fogats
yttranden av överexekutor er na i Norrköping, Linköping, Motala, Malmö,
Göteborg, Härnösand, Sundsvall och Umeå. Styrelsen över Sveriges allmän -

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

na hypoteksbank har vidare inkommit med särskilda till styrelsen avgivna
yttranden av Smålands m. fl. provinsers hypoteksförening, Mälarprovinsernas
hypoteksförening, styrelsen för skånska hypoteksföreningen, Älvsborgs
m. fl. läns hypoteksförening, Gotlands hypoteksförening och Norrlands hypoteksförening.

Vidare har länsstyrelsen i Gävleborgs län inkommit med en den 14 december
1948 dagtecknad skrivelse i ämnet.

Jag anhåller nu att få upptaga detta ärende till behandling.

Promemorian.

I promemorian anvisas tre tänkbara utvägar att undanröja de berörda olägenheterna.
En utväg vore att låta tiden för sökande av återvinning räknas
icke från delgivningen utan från utslagets meddelande. En annan lösning
vore att göra delgivning genom rätten obligatorisk beträffande domar och utslag
av nu ifrågavarande beskaffenhet. Slutligen skulle man för nu avsedda
fall kunna föreskriva en särskild, ej alltför snävt tillmätt frist, inom vilken
delgivning måste verkställas och bevis därom avlämnas till överexekutor vid
påföljd att utslagets utmätningsverkan eljest vore förfallen.

Beträffande det första alternativet yttras i promemorian, att gäldenärens
ställning därigenom skulle försämras, något som tydligen om möjligt borde
undvikas. Emot den andra lösningen anföres, att formlig delgivning ej sällan
vore överflödig, enär uppgörelse mellan parterna ofta träffades under hand,
samt vidare att det icke vore lämpligt att utesluta möjligheten till delgivning
genom borgenärens försorg. I promemorian förordas den tredje av de anvisade
lösningarna och föreslås ett nytt stadgande i 86 § utsökningslagen av
innebörd, att om utslag, varigenom intecknad fordran fastställts till betalning
ur fast egendom, är sådant att gäldenären må söka återvinning, utslagets
utmätningsverkan skall vara förfallen — förutom i de fall som redan
nu angivas i lagrummet — även därest borgenären icke sist fyra månader
från det utslaget meddelades visar att utslaget delgivits gäldenären. En sådan
regel skulle enligt promemorian i det stora flertalet fall ej behöva
åsamka borgenären någon olägenhet. Extra besvär kunde i praktiken antagas
uppkomma endast om gäldenären verkligen begagnade sin rätt att söka
återvinning, ty i sådant fall måste borgenären för att säkerställa sig mot
rättsförlust särskilt underrätta överexekutor om delgivningen.

Lagändringen föreslås skola träda i kraft den 1 juli 1949.

Vid promemorian har fogats utkast till lag om ändrad lydelse av 86 §
utsökningslagen.

Yttrandena.

Behovet av åtgärder, varigenom förut anmärkta olägenheter undanröjas,
har i åtskilliga yttranden understrukits. Överståthållarämbetet har sålunda
anfört:

Kungl. Maj:ts proposition nr 183-

Införandet av de ändrade bestämmelserna om särskilt lagsökningsutslags
laga kraft har otvivelaktigt på sätt framhålles i promemorian medfört väsentliga
olägenheter i fråga om verkställigheten av utslag i de fall intecknad
fordran genom detsamma fastställts till betalning ur fast egendom. Överexekutorerna
torde redan på ett tidigt stadium fått erfara detta. Olägenheterna
sträcka givetvis sin verkan även till borgenärerna och andra rättsägare.
En tredskande gäldenär har erhållit ökad möjlighet att försvåra för
borgenären att utfå sin lagliga rätt. överståthållarämbetet är för sin del ej
heller övertygat om att de nya föreskrifterna, vilka torde hava tillkommit
till gäldenärens skydd, sedda i ett större sammanhang äro till fördel för den
stora och viktiga grupp av låntagare, som fastighetsägarna utgöra. De uppmjukade
lagakraftreglerna, som försvåra för en kreditgivare att få betalning
ur den pantförskrivna fastigheten, kunna på så sätt indirekt verka till
men för fastighetskrediten.

Något alternativ till frågans lösning utöver de tre i promemorian nämnda
har icke anvisats. I fråga om valet mellan dessa har det i promemorian
förordade förslaget vunnit gillande av Svea hovrätt, hovrätten för Västra
Sverige, hovrätten för Nedre Norrland, länsstyrelserna i Östergötlands samt
Göteborgs och Bohus län, överexekutorerna i Linköping, Norrköping, Motala,
Göteborg, Sundsvall och Umeå, ävensom styrelserna för Sveriges advokatsamfund,
konungariket Sveriges stadshypotekskassa, svenska jordbrukskreditkassan
och skånska hypoteksföreningen. Vidare ha länsstyrelsen i Malmöhus
län, överexekutor i Malmö, föreningen mellan ombudsmännen hos Sveriges
landshy poteksinstitution, Smålands m. fl. provinsers hy poteksf örening,
Mälarprovinsernas hy poteksf örening samt Älvsborgs in. fl. läns hy poteksf örening
_ vilka, på sätt i det följande angives, förordat någon av de andra

lösningarna — förklarat sig kunna godtaga även promemorians förslag.

Länsstyrelsen i Gävleborgs län har i sin skrivelse föieslagit sådan ändring
av 86 § utsökningslagen att utmätningsverkan av utslag i lagsökningsmål
förfölle därest borgenären icke sökt verkställighet inom viss tid etter utslagets
meddelande.

För det alternativ, enligt vilket tiden för sökande av återvinning skulle
räknas icke från delgivningen utan från utslagets meddelande, ha uttalat
sig länsstyrelserna i Malmöhus, Västernorrlands och Västerbottens län, överexekutor
i Härnösand, föreningen mellan ombudsmännen hos Sveriges landshy
poteksinstitution, styrelsen över Sveriges allmänna hypoteksbank, Smålands
m. fl. provinsers hy poteksf örening, Älvsborgs m. fl. läns hypoteksförening,
Gotlands hypoteksf örening och Norrlands hypoteksf örening. Jämväl
Mälarprovinsernas hy poteksf örening synes föredraga detta alternativ.

Slutligen har obligatorisk delgivning genom rättens försorg förordats av
överståthållarämbetet och överexekutor i Malmö.

Vad härefter angår skälen för och emot de särskilda alternativen har
överståthållarämbetet beträffande promemorieförslagct anfört följande:

Den i promemorian förordade lösningen innebär visserligen eu föibättring
i de nu rådande förhållandena. Den föreslagna längre tiden för tillfälle
att efter meddelandet av ett lagsökningsutslag söka verkställighet ar emellertid
ägnad att inge betänkligheter, särskilt med hänsyn till olagenheten

Kungl. Maj.ts proposition nr 183.

därav att tiden för räntor med förmånsrätt i samma mån utsträckes. Exekutiv
försäljning av en fastighet på grund av ett före den 1 januari 1948
i första instans meddelat lagsökningsutslag skulle i Stockholm hava hos
överexekutor påkallats senast två månader 20 dagar efter utslaget. Med de
föreslagna bestämmelserna kan en dylik begäran — om alla tidsfrister utnyttjas
— framställas ända till sju månader från det fastigheten dömts
i mät, nämligen om i anspråk tagas fyra månader för anmälan om en
kanske i sista stund skedd delgivning av utslaget, vartill kommer en månad
för att utslaget skall taga åt sig laga kraft, samt två månader därifrån för
inlämnande av ansökan om försäljning. Även om den föreslagna tidsfristen
av fyra månader skulle utan större olägenhet kunna minskas kvarstår den
nackdelen, att systemet för med sig ökade besvärligheter för såväl de handläggande
myndigheterna som borgenärerna. Verkställd undersökning av de
olika typfall som skulle förekomma hos överexekutor har givit vid handen,
att många tveksamma situationer komma att uppstå, ej minst då ett utslag
överklagats eller återvinning sökts. Ett tillskapande av ytterligare en fatahetid
för ifrågavarande art av utslag bör för övrigt över huvud undvikas.

Jämväl länsstyrelsen i Västerbottens län, föreningen mellan ombudsmännen
hos Sveriges landshijpoteksinstitution samt Norrlands hypoteksförening
ha anfört, alt promemorieförslaget icke i erforderlig grad tillgodosåge önskemålet,
att borgenären skulle hindras från att utsträcka den tid, för vilken
ränta utginge med förmånsrätt. Länsstyrelsen i Västerbottens län har tilllika
framhållit, att de olika tidsfristerna i promemorieförslaget gjorde reglerna
i 86 § ut sökningslagen onödigt omständliga. Föreningen mellan ombudsmännen
hos Sveriges landshypoteksinstitution har — tydligen med
syftning närmast på förfarandet i lagsökningsmål — yttrat följande:

Alternativet att låta tiden för sökande av återvinning räknas från utslagets
meddelande avvisas i promemorian under motivering att gäldenärens
ställning därigenom skulle försämras. Formellt sett är denna motivering
riktig, om man utgår ifrån de bestämmelser, som gälla sedan den 1 januari
1948. Däremot står det ifrågavarande alternativet i mycket nära överensstämmelse
med den före år 1948 gällande lagstiftningen. Att denna lagstiftning
— även med bortseende från gäldenärens däri medgivna men i praktiken
närmast betydelselösa rätt att särskilt stämma om återvinning —
skulle ha inneburit ett otillräckligt skydd för gäldenären torde svårligen
kunna göras gällande. Införandet i nu gällande lagsökningslag av en föreskrift
om utslagets delgivning med gäldenären förefaller mot bakgrunden
härav innebära en omtanke om gäldenären, som icke är motiverad av omständigheterna.
Föreningen vill i detta sammanhang erinra om att gäldenären
redan i och med lagsökningens delgivning erhåller kännedom om
borgenärens yrkande jämte en avskrift av fordringsbeviset, ävensom att han
jämlikt RB 17 kap. 9 g av rätten i förväg tillställes en underrättelse om dagen
för utslagets meddelande. Denna dubbla påminnelse om processförhållandet
bör vara tillräcklig. — Mot en föreskrift om utslagets delgivning med gäldenären
kan även invändas, att densamma är ägnad att onödigtvis öka både
kostnaderna och besväret i den summariska process, som ett lagsökningsmål
representerar. I dagens läge kan därjämte erinras om det slöseri med papper,
som förfarandet innebär.

Liknande synpunkter ha framförts i ett flertal yttranden. Älvsborgs m. fl.
läns hypoteksförening har — tydligen under antagande, att det vore tänkt,

Kungl. Maj.ts proposition nr 183.

att återvinningsfristen endast i fråga om lagsökningsmålen skulle räknas
från utslagets meddelande — uttalat, att det syntes vara av underordnad
betydelse, att den nya rättegångsordningens system i en detalj bleve bruten,
ty olika slag av mål kunde behöva olika former för sin behandling och
viktigare än enhetlighet i systemet vore, att systemet bleve praktiskt och
billigt utan att rättssäkerheten eftersattes. Målar provinsernas lujpoteksförening
har förklarat, att det i promemorian anförda skälet mot den lösning
enligt vilken tiden för sökande av återvinning skulle räknas från utslagets
meddelande — nämligen att gäldenärens ställning därigenom skulle försämras
— icke syntes vara av den betydelse, att det behövde utesluta sagda lösning.
En särskild fördel med samma lösning skulle enligt Älvsborgs m. fl.
läns hgpoteksförening vara, att det kunde föreskrivas, att utslaget skulle
sändas till överexekutor först sedan klagotiden gått ut och därvid, om återvinning
ej sökts, försett med lagakraftbevis. En sådan regel skulle nämligen
medföra, att överexekutor i allmänhet ej behövde sända utslaget ater
för lagakraftbevis.

Överståthållaråmbetet har anfört, att en total återgång till de före processreformens
genomförande gällande reglerna beträffande tiden för rätten
att söka återvinning torde vara utesluten samt att en uppdelning av återvinningstiden
för olika slag av utslag icke borde ifragakomma. Genom obligatorisk
delgivning genom rättens försorg skulle enligt ämbetet vinnas, att
man inom nuvarande återvinningsreglers ram bibehölle en enda för alla
fall bestämd tid, inom vilken vid äventyr av rättsförlust måste framställas
begäran om exekutiv försäljning av den fasta egendomen, och att denna
tid icke som nu kunde hållas svävande utan fixerades genom myndighets
initiativ. Fördelarna av en sådan anordning syntes ämbetet uppenbart överväga
de enligt ämbetets uppfattning ej helt övertygande skäl som i promemorian
anfördes däremot.

Överexekutor i Malmö har förklarat det kunna antagas och av hittills
vunnen erfarenhet framgå, att så småningom part i de flesta fall komme
att begagna sig av möjligheten att erhålla kostnadsfri delgivning genom
rättens försorg. Endast i ytterst få fall kunde det tänkas inträffa, att borgenären
funne det fördelaktigare att själv åtaga sig delgivningsbestyret. Om
borgenären ansåge sig äga bättre kunskap än domstolen om var den sökte
vore att anträffa, torde han för att undgå delgivningskostnad komma att
meddela domstolen sin kunskap. Visserligen vore formlig delgivning i ett
antal fall överflödig, men ingen större nackdel vore förenad med att delgivning
det oaktat skedde. Antalet sådana fall vore säkerligen ringa, särskilt i
förhållande till det mycket stora antal delgivningar, som ändock ankomme
på rätten.

Föreningen mellan ombudsmännen hos Sveriges landshgpoteksinstitution
har förklarat sig av skäl, som i huvudsak framginge av promemorian, anse
införande av obligatorisk domstolsdelgivning icke vara lämpligt. Samma
mening bär uttalats av Norrlands hgpoteksförening. Smålands m. fl. pio -

Kungi. Maj:ts proposition nr 183.

vinsers hypoteksförening har anslutit sig till den i promemorian uttalade
uppfattningen, att möjligheten till delgivning genom borgenärens egen försorg
lämpligen icke borde uteslutas.

Beträffande den närmare utformningen av de särskilda alternativen har
Svea hovrätt i fråga om promemorieförslaget uttalat, att domens utmätningsverkan
bör vara bevarad icke blott om borgenären inom den föreskrivna
tiden visar, att delgivning verkställts, utan även om han inom samma tid
företer bevis om att han begärt delgivning genom rättens försorg. Hovrätten
för Nedre Norrland har framhållit, att det möjligen någon gång kunde bliva
svårt för en borgenär att inom fyra månader verkställa delgivning med exempelvis
en utrikes vistande gäldenär, samt till lösande av denna svårighet
föreslagit en regel, motsvarande den av Svea hovrätt förordade, eller ock
en bestämmelse av innehåll, att en borgenär, som före fyramånadersfristens
utgång hos överexekutor gjorde sannolikt, att han ej inom föreskriven tid
kunde fullgöra delgivningen, skulle kunna få tiden förlängd upp till förslagsvis
högst ett år.

I fråga om det av överståthållarämbetet förordade alternativet obligatorisk
delgivning genom rättens försorg har ämbetet uttalat, att part icke bör
äga själv ombesörja delgivningen. Ämbetet har föreslagit ändring av 85 §
femte stycket utsökningslagen på sådant sätt, att domstol — häri inbegripet
överdomstol — som fastställt intecknad fordran till betalning ur fast
egendom, skulle översända avskrift av utslaget till överexekutor först när
detsamma vunnit laga kraft, därvid utslaget, om det kunnat överklagas,
borde vara försett med bevis att det tagit åt sig laga kraft och dagen härför,
därest detta icke framginge av delgivningsbevis eller på annat sätt.

I några yttranden ha slutligen berörts vissa frågor rörande övergångsförhållandena.
Hovrätten för Nedre Norrland, som tillstyrkt promemorieförslaget,
har sålunda förklarat det måhända vara lämpligt att utsäga, att ändringen
ej vore tillämplig på domar och utslag, meddelade före den 1 juli
1949. Svea hovrätt och överståthållarämbetet ha framhållit behovet av särskilda
övergångsbestämmelser med hänsyn till domar och utslag av här
ifrågavarande art, meddelade under tiden den 1 januari 1948—den 30 juni
1949. överståthållarämbetet har härom anfört:

Jämväl beträffande dessa under nämnda mellanperiod meddelade utslag
synes böra införas en bestämd tidpunkt, efter vilken verkställighet av desamma
icke kan påkallas. I analogi med den i promemorian föreslagna anmälningsskyldigheten
beträffande delgivning inom viss tid från utslagets
dag, vill överståthållarämbetet föreslå en övergångsbestämmelse av följande
innehåll. Beträffande utslag enligt 86 § andra stycket utsökningslagen med
rätt för galdenären att söka återvinning, vilka meddelats under tiden 1 januari
1948—30 juni 1949, förfaller den verkan utslaget enligt 77 a § nämnda
lag medfört, om borgenären icke före den 1 november 1949 hos överexekutor
visar, att utslaget delgivits gäldenären eller att före sistnämnda
dag klagan förts eller återvinning sökts i laga ordning.

Kungi. Maj:ts proposition nr 183.

Departementschefen.

De i promemorian berörda olägenheter, som visat sig kunna följa av gällande
regler om återvinning såsom enda rättsmedel mot tredskodomar och
utslag i lagsökningsmål, böra uppenbarligen snarast undanröjas.

Till de tre tänkbara lösningar, som anvisas i promemorian, torde kunna
läggas ännu en. Regeln i 51 § andra stycket ut sökningslagen, att när intecknad
fordran fastställts till betalning ur fast egendom, försäljning ej må äga
rum förr än utslaget vunnit laga kraft, skulle nämligen kunna tänkas modifierad
genom ett tillägg av innehåll, att ansökan om återvinning likväl icke
utgör hinder för försäljning, såvida ej rätten i återvinningsmålet annorledes
förordnar. Väljes denna utväg erfordras ett tillägg till de i 86 § andra stycket
utsökningslagen meddelade bestämmelserna, enligt vilket, där återvinning
må sökas, utslagets utmätningsverkan förfaller om borgenären icke
inom viss tid från den dag då utslaget meddelades begärt försäljning av
egendomen eller äskat tvångsförvaltning. Valet mellan de olika lösningarna
bjuder på vissa svårigheter.

Att räkna tiden för sökande av återvinning icke från delgivningen
utan från tredskodomens eller lagsökningsutslagets
meddelande skulle leda till en viss försämring av gäldenärens
rättsställning. Denna ogynnsamma verkan skulle kunna väsentligen
hindras inträda, om återvinningstiden något förlängdes. En dylik förlängning
måste emellertid befaras få vissa ogynnsamma verkningar i andra hänseenden,
särskilt i betraktande av att den ifrågavarande lösningen i motsats
till de övriga sträcker sin verkan långt utöver det snävt begränsade område,
inom vilket de anmärkta olägenheterna framträtt. Det synes nämligen vara
nödvändigt, att utgångspunkten för återvinningsfristen bestämmes på samma
sätt i fråga om alla tredskodomar och utslag i lagsökningsmål. Av skäl,
som ligga i öppen dag, kan det icke komma i fråga att införa ändrade bestämmelser
om utgångspunkten endast för sadana fall, där intecknad fordran
fastställts till betalning ur fast egendom, tomträtt eller vattenfallsrätt.
Att göra ändring endast beträffande lagsökningsmålen är ej heller lämpligt
redan av det skälet, att de anförda olägenheterna av den gällande ordningen
därigenom endast till en, låt vara praktiskt betydelsefull, del skulle bliva avhjälpta.

Obligatorisk delgivning genom rättens försorg ger,
oberoende av parts åtgörande, en punkt från vilken laga kraftens inträde
kan räknas. Mot denna lösning har anförts, att möjligheten till delgivning
genom borgenärens egen försorg lämpligen icke borde uteslutas. Emellertid
lärer det icke möta betänklighet att låta delgivningen ske enligt de för
delgivning i rättegång i allmänhet gällande bestämmelserna. Rätten skulle
följaktligen kunna bifalla en anhållan från borgenären att själv få ombesörja
delgivningen under förutsättning, bl. a., alt borgenären icke kunde
antagas vilja fördröja delgivningen. Rätten har därvid enligt 32 kap. 2 §

Kungi. Maj:ts proposition nr 183

rättegångsbalken att förelägga borgenären viss tid, inom vilken delgivning
sist skall ha skett och bevis därom skall ha inkommit till rätten; skulle dylikt
bevis ej inom föreskriven tid inkomma har rätten att förordna om nv
delgivning, därvid rätten regelmässigt torde finna anledning att själv övertaga
delgivningen. Sannolikt skulle emellertid delgivning genom rättens försorg
bliva ojämförligt vanligast, närmast av kostnadsskäl. Sådan delgivning
kan enkelt ordnas på så sätt att en för delgivning avsedd utskrift göres på
samma gång som övriga utskrifter och omedelbart efter domens eller utslagets
meddelande expedieras för delgivning. Att delgivningen understundom
är överflödig därför att uppgörelse mellan parterna träffas under
hand kan icke anses utgöra något avgörande skäl mot den nu ifrågavarande
lösningen. En fördel med densamma är att de visserligen sällsynta men
dock icke opraktiska fall, där delgivningen stöter på hinder, ej kräva särskilt
beaktande.

Det i promemorian förordade förslaget innebär, att det skulle införas en
särskild frist å fyra månader för delgivning av tredskodomen
eller lagsökningsutslaget samt anmälan till överexekutor om
delgivningen. Med denna konstruktion skulle i normalfallen inga särskilda
åtgärder från borgenärens sida krävas för att utmätningsverkan skall
vara bevarad. Regelmässigt bör, om uppgörelse under hand ej träffas, delgivning
kunna äga rum redan inom en månad efter den dag, då tredskodomen
eller lagsökningsutslaget meddelades. Sökes ej återvinning, vinner avgörandet
laga kraft en månad efter delgivningen, varefter borgenären har att
begära försäljning eller tvångsförvaltning inom två månader, således innan
den föreslagna fristen att visa delgivning gått ut. Vid begäran om försäljning
har borgenären enligt nu gällande regler att förete bland annat lagakraftbevis,
vilket ju innefattar bevis om att delgivning skett. Även om undantagsvis
hinder mött att fullgöra delgivningen inom en månad efter den
dag, då domen eller utslaget meddelades, bör det tydligen i regel vara
möjligt för borgenären att begära försäljning inom fyra månader efter samma
dag. Den föreslagna särskilda plikten att visa delgivning skulle därför i
verkligheten bliva aktuell endast i de förvisso mycket sällsynta fall, där
gäldenären söker återvinning eller där borgenären efter vad fullföljer talan
mot en tredskodom, varigenom hans talan om fastställelse till betalning blott
delvis bifallits. Vad nu sagts utgör emellertid icke uteslutande en fördel, det
medför ock risk för att den föreslagna nya preklusionsfristen försummas i
de fall, där den verkligen har självständig betydelse. En väsentlig olägenhet
bleve också, att borgenären, som enligt de före den 1 januari 1948 gällande
reglerna normalt måst begära verkställighet inom en tid, motsvarande vadeeller
besvärstiden ökad med två månader, räknat från dagen för domen eller
utslaget, efter promemorieförslagets genomförande skulle ha möjlighet att
dröja härmed upp till sju månader från samma dag. Av skäl, som delvis
framgå av det föregående, bör likväl den föreslagna särskilda fristen icke
göras kortare än fyra månader. I fråga om promemorieförslaget kan ock i
anslutning till flera yttranden framhållas, att en ny preklusionsfrist icke

Kungl. Maj:ts proposition nr 1S3.

ufan starka skäl bör tillskapas, samt att bestämmelserna i 86 § utsökningslagen
onekligen bliva tämligen komplicerade, i det att för nu avsedda fall
komma att stadgas tre olika preklusionsfrister med var sin utgångspunkt.
Det bör slutligen anmärkas, att om en lagstiftning i anslutning till promemorieförslaget
skulle leda till att borgenärerna i hithörande fall mera allmänt
koinme att begagna sig av möjligheten att få delgivningen verkställd
genom rättens försorg, man i praktiken skulle erhålla en mindre lycklig kombination
av den i promemorian förordade lösningen och alternativet obligatorisk
delgivning genom rättens försorg.

Den förut antydda lösningen att ansökan om återvinning ej
skulle hindra försäljning av fast egendom som dömts i mät genom
tredskodom eller utslag i lagsökningsmål skulle stå i god saklig överensstämmelse
med den ordning, som gällde före den 1 januari 1948. Som
processlagberedningen 1 samband med de av beredningen föreslagna ändringarna
i utsökningslagen anfört torde det emellertid beträffande fast egendom
icke vara lämpligt, att försäljning äger rum, innan det visat sig att återvinning
icke sökts eller, om återvinning sökts, avgörandet i återvinningsmålet
vunnit laga kraft. Den sålunda motiverade regeln är ett uttryck för den
särställning i olika avseenden, fast egendom av ålder intager. Regeln har
sitt särskilda berättigande när fastställelsen till betalning skett genom utslag
i lagsökningsmål, ty såsom processlagberedningen ock framhållit kan
gäldenären ha varit lagligen hindrad att i lagsökningsmålet förebringa all sin
utredning.

I valet mellan de fyra diskuterade lösningarna finner jag mig böra förorda
den som innebär, att tredskodoinar och lagsökningsutslag, varigenom
intecknad fordran fastställts till betalning ur fast egendom, tomträtt eller
vattenfallsrätt, skola delgivas enligt de för delgivning i rättegång i allmänhet
givna bestämmelserna. Delgivning skulle alltså i regel ske genom rättens
försorg. För genomförande av denna lösning erfordras, att undantagsbestämmelsen
i 33 kap. 4 § första stycket tredje punkten rättegångsbalken
inskränkes så att den endast avser andra tredskodoinar än de nyss nämnda,
på vilka därefter huvudreglerna i första och andra punkterna bliva tillämpliga.
Härjämte torde i 17 § lagsökningslagen böra införas en bestämmelse av
innehåll, att därest i lagsökningsmål borgenärens talan bifallits, skall i fråga
om delgivning av utslaget vad i rättegångsbalken är stadgat om delgivning
av tredskodom äga motsvarande tillämpning. Liksom hittills torde rätten
böra översända avskrift av sin dom eller sitt utslag till överexekutor så snart
avgörandet meddelats och del således alltjämt ankomma på överexekutor
alt inhämta lagakraftbevis. Ett genomförande av överståthållarämbetets
förslag, att avgörandet skulle översändas först sedan det vunnit laga kraft,
skulle nämligen stöta på praktiska svårigheter och åsamka rätten åtskilligt
besvär utan att medföra någon avsevärd lättnad för överexekutor.

Genomföres den föreslagna lagstiftningen måste borgenären tydligen hålla
sig underrättad huruvida och när tredskodomen eller lagsökningsutslaget
vunnit laga kraft för att borgenären icke skall försumma den frist, inom

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

vilken han enligt 86 § andra stycket utsökningslagen till bevarande av avgörandets
utmätningsverkan måste begära försäljning av egendomen eller äska
tvångsförvaltning av den. Härom kan borgenären erhålla upplysning genom
förmedling av kommissionären eller genom direkt förfrågan hos rätten. Borgenären
bör uppenbarligen räkna med att delgivningen skett i nära anslutning
till domens eller utslagets meddelande.

Såsom Svea hovrätt och överståthållarämbetet anfört erfordras särskilda
bestämmelser med hänsyn till tredskodomar och utslag i lagsökningsmål
varigenom intecknad fordran fastställts till betalning ur fast egendom,
tomträtt eller vattenfallsrätt och som meddelats under tiden från och med den
1 januari 1948, då nu gällande bestämmelser tillkommo, intill den dag då
den föreslagna lagstiftningen träder i kraft. Det synes böra stadgas en särskild
frist, inom vilken borgenären skall vara pliktig att söka verkställighet
eller eljest visa, att domen eller utslaget delgivits gäldenären, vid äventyr
om det försummas att avgörandets utmätningsverkan förfaller. Det
torde icke erfordras någon särskild erinran om att samma verkan redan
före den särskilda fristens utgång kan ha förfallit på grund av bestämmelserna
i 86 § andra stycket utsökningslagen. För att rättsförluster om möjligt
icke skola uppkomma bpr fristen icke göras alltför kort. Om den nya
lagstiftningen träder i kraft den 1 juli 1949 torde fristen lämpligen böra
utlöpa vid årsskiftet 1949—50.

I enlighet med vad sålunda anförts har inom departementet upprättats
förslag till

1) lag om ändrad lydelse av 33 kap. 4 $ rättegångsbalken;

2) lag angående ändrad lydelse av 17 § lagen den 20 december 1916
(nr 808) om lagsökning och betalningsföreläggande (lag sökning slag); samt

3) lag om upphörande i vissa fall av den verkan, tredskodom eller utslag i
lagsökningsmål enligt 77 a § utsökningslagen medfört.

Föredraganden hemställer, att lagrådets utlåtande över ifrågavarande
lagförslag, av den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar1, måtte för det i
§ 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas genom utdrag av
protokollet.

Denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda hemställan
bifaller Hans Maj :t Konungen.

Ur protokollet:
Åke Mossler.

1 Av denna bilaga ha de under 2) och 3) upptagna lagförslagen, vilka överensstämma med
de vid propositionen fogade förslagen i samma ämnen, här uteslutits.

Kungi. Maj.ts proposition nr 183.

Förslag

till

Lag

om ändrad lydelse av 33 kap. 4 § rättegångsbalken.

Härigenom förordnas, att 33 kap. 4
rad lydelse på sätt nedan angives.

(Nuvarande lydelse.)

33 KAP.

rättegångsbalken skall erhålla änd (Föreslagen

lydelse.)

33 KAP.

rättens försorg, allenast om parten fastställande av intecknad fordran till

begär det.

betalning ur fast egendom, skall ske
genom rättens försorg, allenast om
parten begär det.

Har åklagare------av honom.

Under förundersökning---meddelat beslutet.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1949 men skall icke äga tillämpning,
när tredskodomen meddelats före nämnda dag. 1

1 Bihang till riksdagens protokoll 19i9. 1 samt. Nr 183.

Kungl. Maj:ts proposition nr 183.

Utdrag av protokollet, hållet i Kungl. Maj.ts lagråd den 4 april
1949.

Närvarande:

justitieråden Gei jer,

Dahlman,

Lech,

regeringsrådet Quensel.

Enligt lagrådet den 31 mars 1949 tillhandakommet utdrag av protokoll
över justitiedepartementsärenden, hållet inför Hans Maj :t Konungen i
statsrådet den 11 februari 1949, hade Kungl. Maj :t förordnat, att lagrådets
utlåtande skulle för det i § 87 regeringsformen omförmälda ändamålet inhämtas
över upprättade förslag till 1) lag om ändrad lydelse av 33 kap. 4 §
rättegångsbalken; 2) lag angående ändrad lydelse av 17 § lagen den 20 december
1946 (nr 808) om lagsökning och betalningsföreläggande (lagsökningslag);
samt 3) lag om upphörande i vissa fall av den verkan, tredskodom
eller utslag i lag sökning smål enligt 77 a § ut sökning slag en medfört.

Förslagen, som finnas bilagda detta protokoll, föredrogos inför lagrådet
av e. o. hovrättsassessorn B. Alexanderson.

Lagrådet lämnade förslaget utan annan erinran än den som inriefattas i
följande yttrande:

Enligt 4 kap. 9 och 11 §§ nyttjanderättslagen skall vad i utsökningslagen,
lagsökningslagen och konkurslagen är stadgat angående fast egendom och
inteckning däri äga motsvarande tillämpning i fråga om tomträtt och vattenfallsrätt
samt inteckning däri. Med hänsyn härtill torde det föreslagna
undantaget från stadgandet i tredje punkten av första stycket i 33 kap.
4 § rättegångsbalken böra omfatta även tredskodom, som avser fastställande
av intecknad fordran till betalning ur tomträtt eller vattenfallsrätt.

Ur protokollet:

Bengt Larson.

Kung], Maj:ts proposition nr 183-

Utdrag av protokollet över justitiedepartementsärenden, hållet
inför Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten i
statsrådet å Stockholms slott den 5 april 1949.

Närvarande:

Statsministern Erlander, ministern för utrikes ärendena Undén, statsråden

Möller, Sköld, Quensel, Danielson, Vougt, Zetterberg, Nilsson,

Sträng, Ericsson, Mossberg, Kock, Andersson.

Chefen för justitiedepartementet, statsrådet Zetterberg, anmäler lagrådets
den 4 april 1949 avgivna utlåtande över de den 11 februari 1949 till lagrådet
remitterade förslagen till

1) lag om ändrad Igdelse av 33 kap. 4 § rättegångsbalken;

2) lag angående ändrad Igdelse av 17 § lagen den 20 december 1946 (nr
808) om lagsökning och betalningsföreläggande (lagsökningslag); samt

3) lag om upphörande i vissa fall av den verkan, tredskodom eller utslag
i lagsökningsmål enligt 77 a § utsökningslagen medfört.

Föredraganden anför följande.

Den av lagrådet framställda erinringen i fråga om förslaget till lag om
ändrad lydelse av 33 kap. 4 § rättegångsbalken bör beaktas. Därutöver synas
ett par smärre jämkningar av redaktionell art böra vidtagas i nämnda
förslag samt i förslaget till lag om upphörande i vissa fall av den verkan,
tredskodom eller utslag i lagsökningsmål enligt 77 a § utsökningslagen medfört.

Föredraganden hemställer härefter, att de sålunda jämkade förslagen
ävensom förslaget till lag angående ändrad lydelse av 17 § lagen den 20 december
1946 om lagsökning och betalningsföreläggande (lagsökningslagen),
vilket förslag av lagrådet lämnats utan erinran, måtte genom proposition
föreläggas riksdagen till antagande.

Med bifall till denna av statsrådets övriga ledamöter biträdda
hemställan förordnar Hans Kungl. Höghet Kronprinsen-Regenten
att till riksdagen skall avlåtas proposition av
den lydelse bilaga till detta protokoll utvisar.

Ur protokollet:

Karl Gustaf Grönhagen.